2

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9

r

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drif­

kraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägen­

het, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till

framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras,

emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig

att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger

tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata,

torg, allmän plats eller vattendrag.

Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås

eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter

motsvarande tillämpning.

2

§•

Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spän­

ningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning an­

vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två led­

ningar, och skall ej anläggningen till hela sin utsträckning förläggas

inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens

skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att fullgöra honom jemlikt

åtagande eller på annan grund åliggande skyldigheter emot den elek­

triska anläggningens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan,

skall, der ej annat i 6 eller 8 § stadgas, anläggningens innehafvare

ersätta skadan.

Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är

den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är

stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af in­

rättningens förvaltning eller betjening för befordran emottagen.

6

§•

Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 §

stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak

i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, uppkommit

genom inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått

till annan elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det

anläggningens utförande påbörjades, utan innehafvare^ samtycke vid­

tagits åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas

åstadkommande genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren

af skadad egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att

vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egen­

domen, vare han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin

orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

7

§•

Uppkommer skada å person eller egendom genom inverkan af

elektrisk kraft, som genom öfverledning inkommit i elektrisk anlägg­

ning, vare anläggningens innehafvare, så framt skadan bär sin orsak

i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, skadeståuds-

skyldig såsom om skadan uppkommit genom den i anläggningen an­

vända elektriska kraftens inverkan.

4

Kongl, Maj;ts Nåd. Proposition N;o 9.

8

§•

År elektrisk anläggning till hela sin utsträckning förlagd inom

1 tyg-gnad eller inhägnad gård eller under jordytan och öfverstiger ej

största effektiva spänningen tvåhundrafemtio volt, räknadt på det i 2 §

5

angifva sätt,, skall, ändå att anläggningen innefattar egen kraftkälla,

hvad i 4—7 §§ är stadgadt icke medföra skyldighet att ersätta skada,

som ej har sin orsak i vårdslöshet hos anläggningens innehafvare.

9 §•

Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—8

§§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med af­

seende på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma,

till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan

till last.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

10

§.

Efter de i 6—9 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i

hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats

eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan

elektrisk anläggning, skadestånd skall af denna anläggnings innehafvare

gäldas.

11 §•

Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjande-

rätten till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig

enligt 4—10 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan

egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjande-

rätten inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens inne­

hafvare.

12

§.

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —11 §§, skall inom två

år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.

Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

13 §.

Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt

4—11 §§ ege han, der ej annat af 9 § förauledes, söka åter af den,

som skadan vållat.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

14 §.

De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag an­

gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, att utgifva

ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anlägg­

nings tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej till­

ämpning i fråga om skada, som derförinnan inträffat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 §

strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

20

§.

Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller

skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt

bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada

göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anlägg­

ning; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af

gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof

skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande

omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.

Brott, som i denna § sagdt är, må ej, der det endast förnärmar

enskild persons rätt, åtalas af annan än måisegande.

20 kap.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan en­

skild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan

det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras

gäst lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås,

försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom

förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt. är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för­

trodt är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar re­

sande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,

tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,

eller från afvita;

6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen

bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

I

10

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof, samt lag om ändrad tydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ straff­

lagen —- anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t snarast möjligt låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning rö­

rande koncession och expropriationsrätt för elektriska ledningar; hvar­

efter omförmälda af Riksdagen antagna lagar, innefattande bestämmel­

ser om expropriation till skyddande af vattenledning mot förorenande

och om fridlysning af elektriska ledningar, blifvit under den 29 näst

derpå följande juni i nåder utfärdade.

Ifrågavarande nådiga propositioner hade, i hvad de angingo elek­

triska ledningar, närmast föranledts deraf, att Riksdagen i underdånig

skrifvelse den 13 maj 1896 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes

låta utreda, huruvida och i sådant fall under hvilka vilkor och inskränk­

ningar det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som vill anlägga

elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring, må berättigas att,

äfven der godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, ej mindre draga

sådan ledning öfver annans område, än äfven erhålla säkerhet för led­

ningens ostörda framtida begagnande, samt, derest utredningen skulle

dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lag­

bestämmelser, äfvensom att de sakkunniga personer, som förordnats att

biträda vid utarbetande inom finansdepartementet af bestämmelser rörande

vilkoren för anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraft­

ledningar, i eu till chefen för nämnda departement stäld skrifvelse fram­

hållit behofvet af vissa till civillag hänförliga föreskrifter angående

koncessionstvång, expropriationsrätt och fridlysning med afseende på

dylika elektriska ledningar. Bland de lagstiftningsfrågor, hvilka med

anledning häraf upptagits till behandling, återstodo efter utfärdandet af

förut omförmälda lagar fortfarande olösta frågorna om expropriationsrätt

och koncessionstvång för vissa elektriska ledningar. I Riksdagens skrif­

velse vitsordades emellertid tillvaron inom Riksdagen af ett samstämmigt

intresse, att lagstiftning i dessa ämnen måtte snarast möjligt komma

till stånd. De ekonomiska och tekniska förhållandena hade också ut­

vecklat sig på ett sådant sätt, att önskvärdheten af lagstiftning rörande

elektriska ledningar allt mera framträdt. Detta framhölls särskildt i

en af Trollhättans elektriska kraftaktiebolag ingifven underdånig skrif­

velse, som den 16 sistlidne maj blifvit till justitiedepartementet öfver-

lemnad.

I anledning af hvad sålunda förekommit lät jag, efter samråd med

förutnämnda sakkunnige, upprätta förslag till lag, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse

12

Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

i främsta rummet hafva varit, att man önskade strängare och fullstän­

digare bestämmelser angående de skyldigheter, som i allmänt och

enskildt intresse borde åläggas innehafvarne af elektriska ledningar.

I nyssnämnda reservation vitsordades önskvärdheten deraf, att expro­

priationsrätt för framdragande af elektriska ledningar måtte tiller­

kännas staten, kommuner och enskilda, när fråga är om anläggningar,

hvilka åsyfta tillgodoseende af ett allmänt behof, och att med hänsyn

till starkström sledningarnes stora farlighet koncessionstvång blefve

infördt. Men tillika anmärktes, att i de nådiga propositionerna sak­

nades bestämmelser om rättsförhållandet mellan koncessionsinnehafvaren

och jordegaren, i hvilket afseende erfordrades föreskrifter icke blott om

fredande af vissa områden, utan äfven om ansvarighet för skada, som

genom ledning förorsakas. Vidare kunde enligt reservanternas mening

ifrågasättas, om koncession och expropriationsrätt borde åt enskilde med­

delas för all framtid, äfvensom huruvida icke en koncessionsafgift borde

bestämmas för framdragande af elektriska starkströmsledningar.

Hvad sålunda inom Riksdagen förekommit har tagits i öfvervägande

vid upprättande af de nya lagförslagen, utan att dock tillräcklig an­

ledning funnits vara för handen att i afseende på expropriation och

koncession afvika från de hufvudgrunder, hvarpå föregående förslag

i ämnet hvilade.

Fortfarande har det ansetts icke vara tillrådligt att införa expro­

priationsrätt för utförande af enskilda företag, hvilka allenast medel­

bart och på samma sätt som hvarje annan gagnelig ekonomisk verk­

samhet äro af betydelse för orten eller för landet i dess helhet. Den

nuvarande principen, att expropriation kan medgifvas allenast för all­

mänt behof, har derför bibehållits. Med hänsyn till det sätt, hvarpå

denna princip, särskildt i fråga om jernvägar, blifvit tillämpad, synes

man ingalunda behöfva befara, att anläggningen af elektriska lednin­

gar och det derpå beroende tillgodogörandet af vattenkraft skola komma

att sakna erforderliga lättnader.

Å andra sidan skulle, om, såsom ifrågasatt blifvit, expropriations-

tillåtelse och koncession begränsades till viss tid, härigenom i många fall

högst afsevärda hinder läggas i vägen för den elektriska kraftens använ­

dande. I allmänhet kunde det nemligen icke vara lönande att utföra så

dyrbara anläggningar, som för ändamålet erfordras, utan visshet om att

under mera än en jemförelsevis kort tid få draga fördel af desamma.

Förut omförmälda sakkunnige, hvilka enstämmigt och kraftigt framhöllo

detta, fäste äfven uppmärksamheten derpå, att en tidsbegränsning af kon­

cessionen och expropriationsrätten för en elektrisk anläggning innebure

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

13

fara för upphörande af anläggningens drift och derigenom hotade de

personers och verks intressen, hvilka genom den ifrågavarande anlägg­

ningen erhålla elektrisk kraft för sina behof. Det bör emellertid icke

vara uteslutet, att, när sådant på grund af särskilda förhållanden må

vara påkalladt, koncession meddelas blott för viss tid, eller att vid med­

delande af koncession inlösningsrätt förbehålles staten, på sätt regel-

messigt sker i fråga om enskilda jernvägar. Tydligt är äfven, att en

koncession kan förverkas genom innehafvarens underlåtenhet att full­

göra uppstå!da vilkor. Då det lätteligen kan inträffa, att skadan eller

olägenheten af en elektrisk ledning till följd af förändrade omständigheter

visar sig vara afsevärdt större, än på förhand kunde beräknas, erfordras

slutligen en föreskrift derom, att ny pröfning af expropriationsersätt-

ningens belopp kan tid efter annan af ersättningstagaren begäras.

Det inom Riksdagen förordade införandet af en särskild konces-

sionsafgift har icke funnits vara lämpligt. En sådan åtgärd skulle, då

fråga icke är om upplåtande af någon staten tillhörig egendom, endast

kunna stödjas derpå, att staten borde blifva i någon mån delaktig af

den ökning i vattenfalls värde, hvilken är att tillskrifva möjligheten att

använda desamma för alstrande af elektrisk kraft. Äfven om en dylik

princip med afseende å behandlingen af så kallad konjunkturvinst skulle

befinnas rigtig, är det emellertid tydligt, att dess tillämpning icke

rimligen kan inskränkas till allenast det fall, då för tillgodogörande

af vattenfall erfordras en koncessionspligtig elektrisk ledning. Under

åtskilliga andra förutsättningar skulle ett tillegnande från det allmän­

nas sida af någon del af inträdd värdeökning vara minst lika påkal­

lad. Det synes också vara fara värdt, att i förevarande fall åläg­

gandet af en särskild afgift skulle genom de nödiga åtgärderna för af-

giftens bestämmande och kontrollerande vålla industrien vida större

olägenheter, än som kunde uppvägas af den vunna inkomsten för

staten.

Enligt lagutskottets förut omförmälda, af första kammaren god­

kända förslag skulle till lednings framdragande inom områden i all­

mänhet på mindre afstånd än tvåhundra meter från vissa föremål til­

låtelse icke emot egarens bestridande kunna meddelas annat än i den

händelse, att annan sträckning för ledningen visades ej kunna utan syn­

nerlig olägenhet användas. En sådan bestämmelses upptagande afstyrktes

af förutnämnda sakkunnige och torde icke vara behöfligt eller lämpligt.

Då ifrågavarande tillåtelse skall meddelas af Konungen, synes det icke

behöfva befaras, att utan sådana skäl, som i det vid bestämmelsen fogade

undantag förutsättas, ledning kommer att emot egarens eller innehafva-

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

rens bestridande få framdragas i besvärlig eller farlig närhet till bonings­

hus eller dermed jemförliga föremål. I de, tydligtvis öfvervägande tal­

rika, fall, då expropriation erfordras, lärer äfven den, som vill anlägga

ledningen, af sitt eget intresse manas att undvika sådan närhet för att så­

lunda undgå en väsentlig förhöjning af expropriationsersättningen. Då

innehafvaren af elektrisk ledning ålägges skyldighet att godtgöra skada,

som genom den elektriska anläggningens drift förorsakas, måste vidare

föreskrifterna härom komma att verka i samma rigtning. Det är också

uppenbart, att behofvet af särskilda bestämmelser i förutnämnda

syfte icke kan vara större med afseende på elektriska ledningar, än när

fråga är exempelvis om jernvägar. Slutligen skulle, då enligt utskottets

förslag någon förbudsrätt icke skulle tillkomma egaren af boningshus eller

dylikt inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger

tillämpning, icke blott en betänklig olikhet i rätt uppkomma, utan äfven

svårlösta förvecklingar kunna framkallas, när nämnda stadgas tillämp­

ning utsträckes till något nytt område.

På grund af de olägenheter, som för städer och stadsliknande

samhällen kunna följa af ett intrång på gator och dermed jemförliga

områden, synes deremot menighet böra fritagas från skyldighet att

tvångsvis afstå eller upplåta dylika områden. Dessutom bör åt de

kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall

framdragas, beredas tillfälle att yttra sig öfver ansökan om vare sig kon­

cession eller expropriationsrätt för ledningens anläggande. Jemväl i

öfrigt föreslås bestämmelser om den utredning, som bör föregå ansö­

kans bifallande, hvilka bestämmelser skola vara tillämpliga både med

afseende på expropriationstillåtelse och i fråga om koncession.

Med anledning af en inom Riksdagen uttryckt önskan torde böra

meddelas särskilda stadganden om skyldighet att ersätta skada å person

eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift. Vid affattandet

af dessa stadganden, hvilka skola gälla beträffande äfven sådana elek­

triska anläggningar, för hvilka icke expropriationstillåtelse eller konces­

sion utverkats, kan lagen om ansvarighet för skada i följd af jern vägs

drift den 10 mars 1886 tjena till ledning. Dock måste, af nära till

hands liggande skäl, den särskilda ersättningsskyldighet, som ålägges

elektrisk anläggnings innehafvare, i allmänhet inskränkas till att om­

fatta den skada, som genom den i anläggningen använda elektriska

kraftens inverkan åstadkommes. Vidare erfordras här bestämmelser

till ordnande af de förhållanden, som uppstå, när elektrisk kraft öfver-

gått från en elektrisk ledning till en annan eller när eljest i en elektrisk

16

Kon(/l. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

sig ansvariga för den timade skadan, hvarvid den till skadestånd be­

rättigade kan för fulla beloppet vända sig emot hvilkendera han vill.

I förhållandet mellan de ersättningsskyldige kan den ene för större

eller mindre del af utgifven ersättning ega återgångstalan emot den

andre. Till hvilket belopp skadeståndet sålunda bör slutligen falla

den ene eller andre till last, torde böra bestämmas med afseende å

beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel. Efter samma

grund synes lämpligen kunna fördelas den skada, som åstadkommits

å en elektrisk anläggning genom inverkan af elektrisk kraft tillhörande

annan sådan anläggning.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med 9—11 §§ i 1886 års lag

torde i lag om elektriska anläggningar böra upptagas stadganden om

egares ansvarighet, om särskild kort preskriptionstid för skadestånds­

talan samt om regress emot den, som vållat skadan.

Till en mera fullständig lagstiftning angående elektriska anlägg­

ningar höra äfven särskilda föreskrifter om skydd emot obehörigt

bortledande af elektrisk kraft. De allmänna stadgandena om skade­

görelse, om olofligt tillgrepp och om försnillning torde nemligen icke

vara tillämpliga. Med anledning häraf erfordras tillägg i 19 kap. 20 §,

20 kap. 3 § och 22 kap. 11 § strafflagen.

Vid underdånig föredragning förutnämnda dag af de enligt nu

angifna grunder upprättade lagförslagen täcktes Kongl. Maj:t i nåder

anbefalla telegrafstyrelsen och tekniska högskolan att öfver desamma

skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden. De sålunda infordrade ut­

låtandena hafva numera inkommit och torde få i underdånighet anmälas.»

Efter redogörelse för omförmälda utlåtandens innehåll yttrade före­

dragande departementschefen vidare:

»I öfverensstämmelse med hvad af båda de hörda myndigheterna

blifvit hemstäldt, torde i 2 § af förslaget till lag, innefattande vissa be­

stämmelser om elektriska anläggningar, böra föreskrifvas, att de elek­

triska anläggningar, der största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundra­

femtio volt, räknadt, om jordledning användes, emellan en ledning och

jorden och i annat fall emellan två ledningar, skola vara underkastade

koncessionspligt. Deremot synes ej tillräckligt skäl vara för handen att,

på sätt telegrafstyrelsen förordat, utesluta det redan i propositionen till

1900 års Riksdag upptagna undantaget för ledningar, som till hela

sin längd framdragas under jordytan. Hvad telegrafstyrelsen anfört

om önskvärdheten deraf, att för vissa icke koncessionspligtiga ledningar

stadgas anmälningstvång, torde lämpligen böra tagas i betraktande vid

utfärdandet af administrativa föreskrifter om elektriska anläggningar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

17

Emot det föreslagna stadgandet, att, om, i följd af elektrisk an­

läggnings drift, skada å person eller egendom uppkommer genom in­

verkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen an­

vändas, anläggningens innehafvare är erBättningsskyldig, så framt vål­

lande till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening

till last, har telegrafstyrelsen erinrat, att egaren till en i och för sig

fullständigt ofarlig anläggning, såsom telegraf eller telefon, icke borde

blifva ansvarig i följd deraf, att å densamma ofrivilligt öfverförts ström

från en farlig anläggning. Då emellertid för telegraf- eller telefon-

egarens ansvarighet förutsättes, att vållande till skadan ligger förvaltnin­

gen eller betjeningen till last, torde denna anmärkning icke föranleda

ändring i nämnda stadgande. Till förebyggande af skada, som förorsa­

kas genom inverkan af en från den ena elektriska anläggningen till

den andra öfvergången ström måste det kraftigt bidraga, om båda an-

läggningarnes innehafvare af sitt eget intresse manas att iakttaga er­

forderlig omsorg. Telegrafstyrelsen bar också sjelf förordat den regel,

att ansvar bör åläggas innehafvare!! af en i och för sig ofarlig anlägg­

ning, då han bevisligen erhållit underrättelse om den förefintliga faran

och underlåtit att vidtaga de på honom ankommande åtgärder till dess

afvärjande.

Till åstadkommande af ökad trygghet deremot, att elektriska led­

ningar utan tvingande skäl framdragas i omedelbara närheten af bo­

ningshus eller dermed jemförliga föremål, synes tillfälle böra beredas

cgare och innehafvare af ifrågavarande föremål att yttra sig öfver an­

sökan om expropriation eller koncession.

Sedan omförmälda förslag inför Kongl. Maj:t framlades, har till

Riksdagen afiåtits nådig proposition med förslag till lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete. Enligt detta lag­

förslag skall under vissa förutsättningar arbetsgivare utgifva ersättning,

då arbetare drabbats af olycksfall i arbetet. Då det icke kan anses

lämpligt, att i ett och samma fall arbetsgifvare skall vara ersättnings-

pligtig efter två olika lagar, föranleder nämnda förslags innehåll, att

de särskilda bestämmelserna om ersättning för skada, som inträffat ge­

nom inverkan af elektrisk kraft, förklaras icke skola medföra någon er­

sättningsskyldighet, när lagen om ersättning för olycksfall i arbete

eger tillämpning.

De elektriska jeruvägarnes innehafvare skola icke vara underkastade

ersättningsskyldighet enligt slstberörda lag. Enär tydligen i hufvudsak

enahanda bestämmelser böra gälla för dem och för de med ångkraft

drifna jernvägarne, erfordras beträffande desamma ett stadgande angå-

Bih. till It iliad. Prut. 1902. I Band. I Afd. 8 lliift.

3

13

Kongl. May.ts Nåd. 'Proposition N:o Q.

ende motsvarande tillämpning af lagen den 10 mars 1886 om ersättning

för skada i följd af jernvägs drift.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslag

till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen, af den

lydelse bilagorna litt. B och C vid detta protokoll utvisa, hemstälde

han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa för­

slag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäla^ genom

note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi­

trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lemna nådigt bifall; och täckes Hans Maj:t Konungen

derefter, på statsrådets hemställan, medgifva, att

detta protokoll med dertill hörande bilagor må offent­

liggöras.

Ex protocollo

. • • V

\y*:

Cs i.

• . • 'i

Ang. von Hartmansdorff.

Kont/l. Maj

.•/»

Nåd. Proposition N;o 9.

19

i ■

i

Bilaga litt. B.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

1

§.

Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drif­

kraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägen­

het, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till

framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras,

emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig

att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger

tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata,

torg, allmän plats eller vattendrag.

Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås

eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter

motsvarande tillämpning; dock att, der ersättningen skall utgå i årlig

afgift, rätten må förordna, att ersät tningstagaren efter förloppet af viss

tid, som af rätten bestämmes, eger påfordra ny pröfning af afgiftens

belopp.

2 §•

Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spän­

ningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning an­

vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,

och skall ej anläggningen till hela »in utsträckning förläggas inom bygg­

nad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens tillstånd

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Meddelas det

sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt,

på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må utföras och

nyttjas.

Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid medde­

lande af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som

i denna § afses, straffes med böter från och med tjugufem till och med

ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna straff­

lagen utsatt.

3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra

afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att

utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullstän­

dig plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning

på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för

ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare af

de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra meter

från ledningen, uppgift på de öfverenskommelser, som blifvit träffade,

eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, som

sökanden vill åberopa.

Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så

ock åt de i denna paragraf omförmälda egare eller innehafvare af fastig­

heter tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de

ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

4

§•

Har, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri använda

elektriska kraftens inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada,

och var ej den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande före­

skrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der

ej annat i 6 eller 13 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att

utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om

han sjelf vållat skadan.

5

§•

Varder, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri an­

vända elektriska kraftens inverkan fast eller lös egendom skadad, och

till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan

till last.

9

§•

Efter de i 6—8 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i

hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats

eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan

elektrisk anläggning, ersättning skall af denna anläggnings innehafvare

gäldas.

22

Kongl. Mujits Nåd. Proposition N:o 9.

10

§.

Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjande-

rätten till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig

enligt 4—9 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan

egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjande-

rätten inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens inne­

hafvare.

11 §•

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —10 §§, skall inom två

år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.

Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

12

§.

Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt

4 -10 §§ ege han, der ej annat af 8 § föranledes, söka åter af den,

som skadan vållat.

13 §.

De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag an­

gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,, att utgifva

ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anlägg­

nings tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.

24

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.

Bilaga litt. G.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 §, 20 kap. 3 § och 22 kap.

11 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

20

§.

Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller

skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt

bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada

göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anlägg­

ning; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af

gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof

skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande

omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.

Brott, som i denna § sagdt är, må ej åtalas af annan än måls­

egande, der ej brottet förnärmar det allmännas rätt.

20 kap.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1) om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan en­

skild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan

det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras

gäst lemnadt är;

2) om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, för­

segling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt

att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3) om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för­

trodt är att föra eller förvara;

4) om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar re­

sande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,

tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5) om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,

eller från afvita;

6) om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen

bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man ej har

nyttjanderätt.

22

kap.

11

§•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen

förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst

med straffarbete i två år.

Lag samma vare, der man olofligen, sig eller annan till nytta,

bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man har

nyttjanderätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

25

Pih. Ull Hiksd. Prat. 1902.

1 Sami. 1 Åfd. 8 Ilii/t.

4

2fi

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Majtts högsta domstol måndagen den 20 Maj 1901.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienherg,

Huss,

Afzelius,

Petersson,

Hellström,

Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 21 sistlidne mars, hand­

lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande, af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska aidäggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa para­

grafer i strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter

cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande

förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.

l:o.

Förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar.

Justitierådet Westring anförde:

»Med ifrågavarande förslag torde afses att i en författning sam­

manföra de civilrättsliga bestämmelser, som utöfver de allmänna för all

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

•n

yrkesdrift gemensamma reglerna böra gälla särskild! beträffande elek­

triska anläggningar. Att sådana särskilda bestämmelser ansetts erfor­

derliga beror naturligtvis derpå, att vid begagnandet af den elektriska

kraften i produktionens tjenst förekomma vissa säregna förhållanden,

som påkalla undantag från eller tillägg till de allmänna reglerna. Det

skulle varit synnerligen önskligt, att lagförslaget åtföljts af en utred­

ning af dessa förhållanden. Utan en allsidig sådan utredning och en

derå stödd motivering af de föreslagna stadgande^ saknar man nödigt

faktiskt underlag för att kunna rätt bedöma nödvändigheten och lämp­

ligheten af dessa stadganden. Ett sådant bedömande försvåras jem­

väl deraf, att hvarje antydan, saknas om innehållet af de ytterligare

bestämmelser rörande elektriska anläggningar, hvilka enligt sakens na­

tur äro erforderliga och som jemväl äro afsedda att i administrativ

ordning utfärdas. Det är uppenbart, att sådana bestämmelser kunna

få det innehåll, att innebörden och omfattningen af de civilrättsliga

reglerna deraf högst väsentligt påverkas. Den brist i utredning, som

sålunda förefinnes och som gör sig särskild! känbar vid pröfningen af

de ifrågasatta skadeståndsreglerna, föranleder att resultatet af gransk­

ningen, framför allt i afseende å nämnda del af lagen, måste blifva

temligen sväfvande. Emellertid har granskningen gifvit anledning till

följande anmärkningar.

Förslaget upptager i 1 § ett stadgande om medgifvande att genom

expropriation förvärfva mark för framdragande af elektrisk ledning.

Redan nu kan enligt förordningen den 14 april 1866 expropriation

för anläggning af sådan ledning ega rum, nemligen under förutsättning

att ledningen afser sådant ändamål, som i 1 § af sagda förordning om-

förmäles. Enligt det nu föreslagna stadgandet skulle expropriations­

rätten utsträckas, så att den kunde komma till användning jemväl vid

elektricitetsanläggningar för vissa andra i paragrafen angifna ändamål.

Vid jemförelse mellan de begge lagrummen finner man emellertid, att

de fåll, då expropriation enligt det ena eller andra lagrummet skulle

vara medgifven, icke äro genom bestämda kännetecken skarpt skilda

från hvarandra, hvarföre det skulle kunna inträffa, att expropriation

i visst fall kunde medgifvas så väl enligt det ena som enligt det andra

lagrummet. Ett sådant fall vore t. ex., om fråga uppstode att anlägga

eu elektrisk ledning för belysning inom en fästning. Denna affattning

af stadgandena, om än ur redaktionel synpunkt mindre lämplig,

skulle emellertid måhända ej i praktiskt afseende medföra afsevärd

olägenhet, derest alldeles samma bestämmelser skulle gälla i fråga om

expropriationen, vare sig den grundar sig å ena eller andra lagrummet.

28

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.

Men enligt andra punkten af den föreslagna 1 §:ns första stycke samt

senare delen af samma §:s andra stycke skola vissa särskilda regler

gälla i fråga om expropriation, som verkställes enligt samma §. I

sådana fall som det förut angifna kan då tvekan uppstå, om dessa sär­

skilda bestämmelser skola vara tillämpliga eller ej. Det torde vara

nödvändigt, att anledning till dylik tvekan undanrödjes.

Enligt livad som uppgifvits lära anordningarne vid den elektriska

kraftens tillgodogörande för vissa behof, särskildt belysning och kraft-

öfverföring, vanligen icke vara sådana, att man kan tala om en sam­

manhängande anläggning, hvars innehafvare med sitt materiel ombe­

sörjer så väl den elektriska kraftens produktion som dess ledning fram

till de lampor, som skola lysa, eller de maskiner, som skola sättas i

rörelse. Vanligen anlägges ett elektricitetsverk, som har till ändamål

att tillhandagå en mängd konsumenter med den elektriska kraft, som

skall alstra ljus eller rörelse. Detta verk kan antingen sjelft producera

den erforderliga elektriciteten eller hemta densamma från annat verk,

med hvilket det då genom ledningar står i förbindelse. Från det

elektricitetsverk, som utgör centralanstalten, föres nu den elektriska

strömmen i ledningar till de särskilda konsumenterna. Men dervid är

att märka, att elektricitetsverket i allmänhet icke för sina ledningar in

i husen eller verkstäderna utan gerna låter dem stanna i gatan der-

utanför. Sedan har konsumenten att från elektricitetsverkets hufvud-

ledning draga en särskild biledning till sitt hus eller sin verkstad,

hvilken ledning får af honom bekostas och är honom tillhörig. Den

elektriska strömmen passerar således vanligen två eller flere, olika per­

soner tillhöriga men i förbindelse med hvarandra stående ledningar.

Nu angifna förhållanden synas icke vara vid förslagets affattning till­

räckligt uppmärksammade.

Detta framträder synnerligen i afseende å den i förslaget brukade

terminalogien. Under det att i stadgandet i 1 § om expropriationsrätt

talas om »elektrisk ledning», hvilket synes vara ett fullt korrekt uttryck

för hvad i denna § afses, användes så väl i 2 §:ns föreskrift om kon-

cessionstvång som i 4—14 §§:nas bestämmelser om skadestånd beteck­

ningen »elektrisk anläggning». Förslagets mening lärer vara, att i så­

dana fall som de ofvan anförda skola såsom särskilda elektriska an­

läggningar anses ej blott de olika elektricitetsverken med dertill hö­

rande ledningar utan jemväl de biledningar, som endast hafva till ända­

mål att från elektricitetsverkets hufvudledning för konsumtion emottaga

den elektriska strömmen. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida

språkbruket tillåter att en ledning af sistnämnda art, i och för sig be­

29

traktad, betecknas såsom en sjelfständig elektrisk anläggning. Ännu

tvifvelaktigare synes det vara, om man kan tala om en sådan »anlägg­

nings» drift. I hvarje fall är det ingalunda tydligt, att elektrisk an­

läggning skall hafva den nu angifna betydelsen. Det synes derför nöd­

vändigt, att terminalogien omändras, så att ifrågavarande bestämmelsers

tillämpningsområde bäfver, med hänsyn tagen till ofvan berörda fak­

tiska förhållanden, tydligt och klart angifvet.

En sådan ändring torde äfven vara nödvändig för ett tillfredsstäl­

lande ordnande af reglerna angående ersättning för skada i följd af

den elektriska kraftens användning, hvilka regler, sådana de nu äro

affat.tade, synas vara allt för allmänt hållna och ej lämpade efter de

olikheter, som förefinnas mellan de särskilda arterna af »elektriska an­

läggningar».

I berörda afseende uppställes nu först i 4 och 5 §§ den allmänna

regeln, att innehafvare af elektrisk anläggning skall vara pligtig an­

svara för skada, som å person eller egendom vållas genom den i an­

läggningen använda elektriska kraftens inverkan, så vida ej groft vål­

lande ligger den skadelidande till last. Denna ersättningsskyldighet

skall åligga anläggningens innehafvare, utan hänsyn dertill om han eller

hans folk varit till skadan vållande eller ep Honom ålägges således

ansvar jemväl för sådan skada, som är att tillskrifva ren våda. Att

beträffande vissa fall af den elektriska kraftens användande ansvar för

casus lämpligen bör åligga den, som använder sådan kraft, kan ej be­

stridas. Med ett dylikt användande äro påtagligen ofta förenade så­

dana faror för person eller egendom, att lagstiftaren må finna sig

berättigad ålägga ett sådant ansvar. Men deraf töljer ej med nöd­

vändighet, att man bör uppställa en så omfattande regel som den an­

förda. Enligt den terminologi, som i förslaget användes, skulle denna

regel vara tillämplig jemväl å en hvar husegare eller hyresgäst, som

låtit i sitt hus eller sin våning införa cn elektrisk ljusledning, äfven

om i huset eller våningen ej funnes någon elektricitetsmaskin utan den

nödiga elektriska strömmen hemtades från elektricitetsverkets i angrän­

sande gata utlagda hufvudledning. Derest genom antändning från den

elektriska ledningen eldsvåda uppstode, skulle alltså husegaren eller

hyresgästen, oaktadt ingen som helst vårdslöshet läge honom eller hans

folk till last, ej blott gå miste om att från vederbörande brandstods­

bolag bekomma ersättning för den skada, som å hans egendom orsa­

kades, utan skulle derjemte få ersätta all skada, som uppstod å an­

nans egendom. Det torde vara uppenbart, att allmänna rättsmedvetan­

det icke skall lemna sitt godkännande till eu regel, som medför sådana

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

30

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 9.

konseqvenser. Nödvändigt torde alltså vara att på något sätt begränsa

skyldigheten att ansvara för casus, så att den icke på enahanda sätt

ålägges innehafvare af de särskilda arterna af »elektriska anläggnin­

gar», i den mening förslaget använder detta uttryck.

Å andra sidan synes berörda ansvarsskyldighet i vissa afseende^

vara allt för inskränkt. Ehuru sådant icke tydligen framgår af 4 och

5 §§:nas affattning, lärer dock, såsom äfven af 7 §:ns innehåll bekräf­

tas, meningen vara, att 4 och 5 §§ skola vara tillämpliga allenast då

skadan uppkommer genom en sådan elektrisk ström, som afsigtligen

införts i ledningen för att der användas. Har således en elektrisk ström

tillförts en ledning genom induktion från en annan ledning eller genom

att en ledningstråd från en sådan ledning kommit i beröring med led­

ningen i fråga, skall denna senare lednings innehafvare icke vara an­

svarig för skada, som den i följd af sådana händelser deri inkomna

elektriska strömmen kan vålla. Men enligt stadgandet i 6 § är jem­

väl innehafvaren af den elektriska ledning, från hvilken den elektriska

strömmen öfvergått i den ledning, som sedermera omedelbart föranledt

skadan, fri från allt ansvar, derest vållande ej ligger honom till last.

Således om en ledningstråd från en belysningsledning faller ned å ett

jernstaket och den elektriska ström, som deri alstras, antänder ett an­

gränsande boningshus, får egaren ersättning af belysningsledningens

innehafvare utan hänsyn dertill om något vållande å hans sida före­

ligger; men om belysningstråden nedfaller på en till samma hus le­

dande telefontråd och huset af sådan anledning antändes, får egaren

icke någon ersättning vare sig af belysningsledningens eller telefonled­

ningens egare, såvida ej någon af dem kan anses vara genom oförsig­

tighet vållande till eldsolyckan. Någon grund hvarför husegaren i se­

nare fallet skall vara sämre stäld än i det förra har icke anförts och

synes ej af det tillgängliga materialet kunna utletas.

Regeln i 6 § lär afse jemväl det fall, att två elektriska ledningar

på förut angifvet sätt stå i samband med hvarandra. Den innebär

alltså att, om t. ex. ett i en stad anlagdt centralt elektricitetsverk hemtar

sin elektriska kraft från ett annat verk, så är det primära verkets inne­

hafvare, under förutsättning att vårdslöshet ej föreligger, fri från allt

ansvar för skada, som må uppkomma, sedan den elektriska strömmen

inkommit i det sekundära verkets leduingar. Detta må vara riktigt,

om ansvarigheten i stället åligger innehafvaren af det sekundära ver­

ket. Så torde emellertid ej alltid blifva förhållandet. Studgandena i

4 och 5 §§ lära nemligen vara att tolka så, att om genom någon i den

primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

31

ningens ledning tillförts en elektrisk ström af större styrka än den,

för hvilken den senare anläggningen är afsedd, denna anläggnings

innehafvare icke ansvarar för skada, som härigenom må uppkomma. I

sådant fall blir alltså den skadelidande icke berättigad till ersättning

vare sig af den primära eller af den sekundära anläggningens inne­

hafvare. Icke heller för denna regel synes giltig grund föreligga.

Af nu åberopade skäl synes det vara nödvändigt, att reglerna om

ansvarighet för skada fullständigt omarbetas. Att närmare angifva å

hvilka grunder lagstiftnifigen härom bör byggas är icke möjligt med

de upplysningar om de faktiska förutsättningarne för ansvarspligten,

som för närvarande stå till buds. Dock vill det synas, som om det i

främsta rummet vore de faror, som vållas af de utom hus, i fria luften

eller i jorden, framdragna elektriska ledningarne, hvilka föranledt

yrkandena om skyldighet för innehafvarne deraf att ansvara jemväl för

skada, som föranledts af olyckshändelse. Det vore då lämpligast, om

lagstiftningen i främsta rummet hade dessa ledningar för ögonen. Hvad

angår det fall, att en elektrisk ström öfvergår från eu ledning till eu

annan och genom denna senare ledning förorsakar skada för tredje

man, synes skadeståndspligt i förhållande till tredje mannen böra åligga

antingen innehafvaren af den senare ledningen eller ock begge led-

ningarnes innehafvare solidariskt. Sedan tarfvas med afseende på olika

omständigheter särskilda regler om den regressrätt, som må tillkomma

den ena ledningens innehafvare mot innehafvaren af den andra.

På grund af hvad sålunda, särskild! beträffande de föreslagna

skadeståndsreglerna, anförts hemställer jag, att ifrågavarande förslag

icke måtte göras till föremål för proposition till Riksdagen.»

Justitierådet Hellström utlät sig:

»Utan att ingå på frågan i hvilken omfattning expropriationsrätt

för elektriska ledningars framdragande må, för att tillgodose det af

Riksdagen i 1896 års skrifvelse angifna praktiska behof, kunna och

böra medgifvas, anser jag mig icke kunna undgå att anmärka det

sväfvande och osäkra i (len begränsning, förslagets bestämmelser i så­

dant hänseende innefatta. Af ordalagen synes icke kunna härledas

annan uppfattning än att expropriation icke må i något fall medgifvas,

der icke den afsedda ledningen skall tjena ett s. k. allmänt behof;

och detta har äfven af departementschefen vid föredragningen af såväl

nu ifrågavarande som det närmast föregående förslaget i statsrådet ut­

tryckligen betonats. Men ej mindre den nu af departementschefen

gjorda hänvisningen till den praxis, som i fråga om expropriationsrätt

för jernvägsanläggningar gjort sig gällande, än äfven de vid det före-

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

gående förslagets behandling i riksdagen fallna uttalanden synas gifva

vid handen, att en vida allmännare tillämpning af expropriationsrätten

skulle vara afsedd. Förnekas kan ju icke heller, att, då hvarje ledning

af nu ifrågavarande art måste afse att leda kraft från kraftkällan till

en annan ort, åt uttrycket: »någon orts förseende med belysning eller

drifkraft)) i och för sig kunde gifvas en tolkning, som medgåfve ex­

propriation för upprättande af belysnings- och kraftstationer i allmän­

het; men tillägget: »eller för dylikt allmänt behof» synes mig med

nödvändighet böra föranleda en begränsning, om hvars rätta omfång-

man dock alltid torde komma att stanna i tvekan och ovisshet, helst

jemförelsen med jernvägarne, hvilkas egenskap att utgöra ett allmänt

samfärdselsmedel torde utgöra grunden för deras inordnande under ex-

propriationsberättigade anläggningar, icke synes egnad att lemna någon

verklig ledning. Då expropriation innefattar ett så väsentligt ingrepp

i den enskildes rätt, lärer den fordran vara oeftergiflig, att området

för expropriationsrättens utöfning är så bestämdt och tydligt afgränsadt,

att den för hvarje fall af expropriation erforderliga pröfning icke får

utseende af godtycke. Jag anser derföre, att lagstiftning i ämnet icke

lämpligen kan byggas på så osäker grund som den nu föreslagna.

Ehuru jag således på grund af 1 §:ns obestämda stadgande om

expropriationsrätt finner förslaget, sådant det nu föreligger, icke kunna

tillstyrkas, har jag ansett mig böra ingå i granskning jemväl af för­

slagets bestämmelser i öfrigt; och instämmer jag i allt väsentligt uti

hvad justitierådet Westring beträffande de i 4—14 §§ af förslaget upp­

tagna stadganden om skadestånd anmärkt.»

Justitierådet Petersson yttrade:

»På sätt justitierådet Westring erinrat, äro lagförslagets bestäm­

melser om expropriation för elektriska ledningar, såväl i fråga om

hvad som kan blifva föremål för en dylik åtgärd som beträffande den

rätt, densamma medför, i viss mån skiljaktiga från motsvarande be­

stämmelser i 1866 års förordning. Då någon ändriug i den senare

förordningen icke är ifrågasatt, skulle alltså hädanefter för vissa elektri­

ska ledningar fortfarande gälla hvad i nämnda förordning stadgas, för

andra åter den nya lagen, hvarjemte, såsom justitierådet Westring på­

visat, i vissa fall båda författningarna skulle vara tillämpliga. Att

sistnämnda förhållande är oegentligt och tarfvar rättelse, torde vara

uppenbart. Men derjemte och då i båda författningarne grunden för

expropriationsrätten — det allmännas behof — är densamma, synes

mig kunna ifrågasättas, huruvida det är af verkligt behof och sakens

natur påkalladt att fortfarande bibehålla berörda skiljaktigheter, eller

83

om icke samtliga elektriska ledningar, för hvilka expropriationsrätt

anses böra medgifvas, kunna och böra derutinnan underkastas i hufvud­

sak samma bestämmelser. Om så skulle vara fallet, vore det tvifvels­

utan önskvärd!, att dessa bestämmelser blefve sammanförda och i sin

helhet öfverflyttade till den nya lagen, hvarigenom lagstiftningen i ämnet

komme att vinna i reda och öfverskådlighet.

Då det icke torde vara billigt eller lämpligt, att en jordegare

hindras att använda sin jord exempelvis till fabriksanläggningar, bygg­

nadstomter eller dylikt derför, att en elektrisk ledning med expropria-

tionens tvångsrätt och utan att grunden blifvit inlöst framdragits der­

öfver; då i de flesta fall en flyttning eller ändring af ledningen torde

kunna ske utan något afsevärdt men för densamma; och då tillräckligt

korrektiv mot tredska å ledningens egares sida att i berörda hänseende

tillmötesgå skäliga anspråk från jordegaren icke kan anses ligga i för­

slagets bestämmelse om rätt för jordegaren att i visst fall erhålla ny

uppskattning af ersättningens belopp, så synes mig till förslagets be­

stämmelser angående expropriation böra i jordegarens intresse göras

det tillägg, att, der elektrisk lednings framdragande medgifvits mot

ersättning för intrång, ledningens egare skall vara underkastad för­

pligtelse^ att ändra eller flytta ledningen, der å ena sidan sådant tarf-

vas för att jordegaren skall kunna tillgodogöra sig sin mark för bygg­

nad eller liknande anläggning, och å andra sidan flyttning eller ändring

af ledningen kan ega rum utan synnerligt men för densamma.

De af justitierådet Westring framställa anmärkningar mot förslagets

bestämmelser angående ersättningsskyldighet för skada, soni kan upp­

komma genom elektrisk anläggnings drift, varda i allt hufvudsakligt

af mig biträdda; och anser således äfven jag, att dessa bestämmelser

böra omarbetas. I afseende på de frågor, som vid en dylik omarbet­

ning böra upptagas till bepröfvande, anser jag mig, utöfver hvad som

framgår redan af anmärkningarnes innehåll, böra påpeka följande.

Det synes mig kunna ifrågasättas, om icke den ersättningsskyldig­

het, hvarom i förevarande lag är fråga, lämpligen kan och bör be­

gränsas till sådan skada, som vållas af »elektrisk ledning» genom in­

verkan af deri framgående elektrisk kraft. Lagen komme då att, äfven

i denna del röra sig med samma begrepp — »elektrisk ledning» —,

som förekommer i 1 §, och om hvars rätta betydelse någon tvekan

näppeligen kan uppstå, i stället för med det obestämda och svårtydda

begreppet »elektrisk anläggning». Den fara, som föranleder en särskild

lagstiftning i förevarande hänseende, ligger väsentligen i do elektriska

ledningarne, hvilka så att säga föra den farliga kraften ut bland all-

Bih. till lliksd. Blot. 1902.

1 Sami. 1 Afd. 8 llaft.

•>

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

34

raånheten. Deremot torde i de fall, hvarå lagen skall eg'a tillämpning,

faran för skada af elektrisk kraft, innan den lemnat den maskin, der

den alstras, eller sedan den inkommit i den inrättning, der den till-

godogöres, vara af underordnad betydelse.

Vidare torde i en lag, sådan som den förevarande, icke böra sak­

nas bestämmelser, som åtminstone till grunderna reglera förhållandet

mellan olika ledningar, hvilka icke stå i förbindelse med hvarandra,

i afseende på skyldigheten att vidtaga och ansvara för beståndet af de

säkerhetsanordningar, som kunna erfordras, der ledningarna korsa eller

eljest komma i närheten af hvarandra. Särskildt blifva dylika bestäm­

melser af vigt, då det gäller att bedöma i hvad mån vållande till upp­

kommen skada kan ligga den ena eller andra ledningens innehafvare

till last. Bestämmelser i detta ämne torde visserligen komma att in­

flyta i de koncessioner, som meddelas, men, enligt hvad de sakkunniga

myndigheternas uttalanden gifva vid handen, komma ett stort antal

ledningar, som föra farlig ström, att icke blifva underkastade konces-

sionstvång. Under alla förhållanden synes mig en allmän bestämmelse

svårligen kunna undvaras derom, att egaren af en elektrisk ledning,

som är afsedd att föra farlig ström, skall vara pligtig att äfven gent

emot en senare tillkommande ledning, som måste korsa eller eljest

närma sig den förutvarande, ansvara för eller deltaga i skyddsåtgärder,

som den senare tillkomna ledningen kan göra erforderliga. Utan en

dylik bestämmelse kan, privaträttsligt sedt, ifrågasättas, att ansvaret

för skyddsåtgärderna skulle uteslutande drabba den sist tillkomna led­

ningen, hvilket, om denna vore af så ofarlig beskaffenhet som en tele­

graf- eller telefonledning, blefve obilligt och skulle medföra eu risk i

afseende på ersättningsskyldighet för möjligen inträffande skada, som

mången gång torde omöjliggöra den i och för sig ofarliga ledningens

anläggning.

Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört, anser jag mig icke kunna

tillstyrka, att det remitterade förslaget förelägges Riksdagen.

Justitierådet Afzelius instämde med justitierådet Hellström.

Justitierådet Huss biträdde i allt väsentligt h*ad justitierådet

Westring anmärkt och hemstält.

På de grunder, justitierådet Westring anfört, ansåg äfven justitie­

rådet Lilienberg, att förslaget i hvad det anginge skadeersättningsskyl-

digheten borde omarbetas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

35

2:o.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa

paragrafer i strafflagen.

Justitierådet Westring anförde:

^Strafflagens stadganden om skadegörelse, tjufnad och försnillning

förutsätta alla såsom föremål för brottet ett kroppsligt ting. Enär den

elektriska strömmen icke är ett sådant ting, är det endast genom en

fiktion möjligt att hänföra bortledande af dylik ström under de nämnda

brottsbegreppen. Då uppställande af en sådan fiktion icke synes med­

föra någon afsevärd förmån men deremot föranleder åtskilliga olägen­

heter, torde det vara lämpligast, att olofligt bortledande af elektrisk

ström upptages såsom en särskild brottsart. Ett stadgande om straff

för sådant bortledande, hvilket lämpligen borde innehålla olika straff­

satser för det fall, att gerningen begåtts allenast för att tillfoga aunan

förlust, och det, då gerningsmannens afsigt varit att bereda sig eller

annan nytta, kunde antingen upptagas i eu särskild lag eller måhända

införas såsom en ny paragraf i 22 kap. strafflagen.

Skall förslagets uppställning bibehållas, synes det emellertid nöd­

vändigt att på annat sätt än som skett bestämma skilnaden mellan

tjufnad och försnillning af sådan ström. Huruvida olofligt tillegnande

af annans gods skall hänföras till försnillning eller tjufnad beror enligt

gällande regler i allmänhet derpå, om gerningsmannen varit i besitt­

ning af det gods, lian tillegnat sig, eller ej. Till följd deraf att den

elektriska strömmen ej är något kroppsligt ting, kan egentlig besittning

af sådan ström icke förekomma; men skilnaden skulle väl bero på,

huruvida gerningsmannen kunde sägas hafva stått i ett med besittning

af kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska strömmen eller

ej. Denna Omening synes dock icke hafva erhållit korrekt uttryck i

den affattning, förslaget fått. Detta torde bäst framgå genom ett

exempel. Jag kan då hänvisa till det vanliga förhållandet, att den,

som har eu elektrisk ljusledning i sitt hus, liemtar den elektriska ström­

men från ett elektricitetsverk, med hvars ledning husegarens ljusledning

är satt i förbindelse; och att betalning till elektricitetsverket erlägges

för den elektriska ström, som i huset konsumeras, enligt visning af en

der uppsatt mätare. Om nu husegaren ställer så till, att den elektriska

strömmen tillföres hans lampor ulan att passera mätaren, uppstår fråga,

huru hans brott skall bedömas. Då den elektriska strömmen, enligt

aftalet emellan elektricitetsverket och husegaren, af elektricitetsverket

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

slappes in i husegarens ledning, torde val denne anses stå i ett med

besittning af ett kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska

strömmen. Antagligen har också meningen varit, att ett sådant fall

skulle hänföras under det nya stycket i 22 kap. 11 §. Men då emeller­

tid husegaren omöjligt kan anses hafva nyttjanderätt till den elektriska

anläggning, från hvilken det olofliga bortledandet skett (elektricitets­

verket), lär enligt förslagets ordalydelse brottet blifva att betrakta

såsom tjufnad. I allmänhet synes det, med den affattning förslaget

fått, vara svårt att föreställa sig i hvilka fall det nya stycket i 22 kap.

11 § skulle blifva tillämpligt.

I öfrigt hänvisas rörande beteckningen »elektrisk anläggning» till

hvad derom vid förslaget till lag med vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar blifvit anfördt, hvarjemte anmärkes, att den regel, som

afses med den nya formuleringen af andra stycket i 19 kap. 20 §,

skulle erhålla tydligare uttryck, om deråt gåfves en affattning öfverens­

stämmande med stadgandet i 24 kap. 15 §.»

Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Hellström förklarade sig

i allt hufvudsakligt vara ense med justitierådet Westring.

Justitierådet Petersson yttrade:

»Lika med justitierådet Westring anser jag lämpligast vara, att

olofligt bortledande af elektrisk ström upptages såsom ett särskildt

brott med olika straffsatser, allt efter som gerningsmannen handlat blott

för att göra skada eller i afsigt att tillgodogöra sig eller annan den

bortledda elektriska kraften; och instämmer jag äfven i den anmärkning,

som justitierådet Westring framstält i afseende på affattniugen af andra

stycket i 19 kap. 20 § strafflagen.»

Ex protocollo

Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

37

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 29 november 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern- friherre von O

ttek

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

L^agerheim,

Statsråden:

A^nnerstedt,

herr ^von K^rusenstjerna,

grefve

W^achtmeister,

C^laéson,

C^rusebjörn,

O^delberg,

H

usberg

,

P^alander,

H^ammarskjöld,

Justitieråden:

H^ellström,

W^estring.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­

mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under­

dånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte­

mentsärenden för den 22 sistlidne februari inhemtade^u flätande öfver

de vid samma protokoll fogade förslag till lag, innefattande vissa be­

stämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse

af vissa paragrafer i strafflagen.

38

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen:

»Med anledning af eu inom Riksdagen uttryckt önskan äro i för­

slaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­

ningar, införda särskilda stadganden angående skyldighet att ersätta

skada å person eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift.

Att sådana särskilda stadganden äro erforderliga, har inom högsta dom­

stolen lemnats obestridt. Emellertid hafva beträffande de i nämnda

syfte, föreslagna bestämmelsernas innehåll och formulering framställe

erinringar, livilka torde böra föranleda, att lagförslaget i vissa delar jemkas.

Den i 4 och 5 §§ af förslaget uppstäda allmänna regeln, att för

skada, som genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraf­

tens inverkan uppkommer å person eller egendom, anläggningens inne­

hafvare är ansvarig, så vida ej groft vållande ligger den skadelidande

till last, skulle utan tvifvel, på sätt anmärkt blifvit, leda till alltför stor

hårdhet, om densamma tillämpades jemväl å en hvar husegare eller

hyresgäst, som låtit i sitt hus eller sin våning införa en elektrisk ljus­

ledning. Till förebyggande af en sådan tillämpning torde böra i försla­

get införas en särskild undantagsbestämmelse, hvilken synes lämpligen

kunna omfatta alla elektriska anläggningar, som till hela sin ut­

sträckning äro förlagda inom byggnad eller inhägnad gård eller under

jordytan och der största effektiva spänningen ej öfverstiger tvåhundra-

femtio volt, räknadt på det i förslagets 2 § angifna sätt. Genom for­

muleringen af denna undantagsbestämmelse lärer kunna förtydligas, att

de föreslagna stadgandena om elektriska anläggningar icke afse allenast

de. anläggningar, hvilka innefatta elektrisk kraftkälla, utan äfven sådana,

hvilka hemta sitt kraftbehof från andra elektriska anläggningar.

Enligt 7 § i det remitterade förslaget är innehafvaren af elektrisk

anläggning, då skada uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som

icke är afsedd att i anläggningen användas, ansvarig för skadan alle­

nast under förutsättning att vållande kan läggas anläggningens förvalt­

ning eller betjening till last. Med hänsyn till det sålunda föreslagna

stadgandet skulle åt 4 och 5 §§ kunna gifvas den inom högsta dom­

stolen ifrågasatta tolkning, att, om en elektrisk anläggning hemtar sitt

kraftbehof från en annan elektrisk anläggning och genom någon i den

primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg­

ningen tillföres en elektrisk ström af större styrka än afsedt är, den

sekundära anläggningens innehafvare icke ansvarar för skada, som häri­

genom vållas. Hvarje anledning till en sådan tolkning torde undan-

rödjas, om åt 7 § gifves eu förändrad lydelse, hvaraf tydligt framgår,

Kongl Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

39

att nämnda § blott bär afseende på de fall, då elektrisk kraft genom

öfverledning — hvarmed betecknas tillfällig kontakt eller induktion —

öfverföres från en ledning till en annan.

Inom högsta domstolen bär yrkats, att i dylika fall skadestånds-

pligt i förhållande till tredje man måtte, oberoende af förenämnda förut­

sättning, åläggas antingen innehafvaren af den anläggning, till hvilken

kraften blifvit öfverförd, eller ock båda anläggningarne solidariskt.

Det torde emellertid vara alltför strängt att göra innehafvaren af en

elektrisk anläggning ovilkorligen ansvarig för skada, som genom för­

medling af hans ledning förorsakats af främmande elektrisk ström. I

sjelfva verket skulle följdriktigheten fordra, att enahanda ansvarighet

ålades egaren eller innehafvaren af andra föremal, genom livilka till

följd af ogynnsamma omständigheter en elektrisk ström fort.ledts till

det ställe, der skada timat. Snarare skulle kunna ifrågasättas, att in­

nehafvare af den anläggning, från hvilken den elektriska kraften kom­

mit, borde vara ovilkorligen ansvarig för skadan och att således den i 6

§ första punkten meddelade undantagsbestämmelse borde underkastas

förändring. Detta skulle emellertid innebära allt för stor hårdhet emot

innehafvaren af denna anläggning. Visserligen skulle genom den ifrå­

gasatta förändringen kunna undanrödjas den inom högsta domstolen an­

märkta olikheten i den skadades rätt till ersättning, då elektrisk ström

från en belysningsanläggning fortledts genom ett jernstaket och sålunda

vållat skadan, och då samma ströms skadegörande verkan förmedlats

genom en telefontråd. Det är emellertid att märka, att denna olikhet är

mera skenbar än verklig. Har, efter det att utförandet af elektrisk an­

läggning påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd, som

väsentligen ökat faran för skadas åstadkommande genom den elektriska

kraftens inverkan, är nemligen enligt omförmälda bestämmelse den elek­

triska anläggningens innehafvare fritagen från ovilkorlig skadestånds-

plikt, ehvad den åtgärd, som förökat faran, består i utförandet af ny

elektrisk anläggning eller i något annat. År åter den andra elektriska

anläggningen tillkommen tidigare än den, från hvilken den elektriska

kraften kommit, lärer i det stora flertalet fall endera anläggningens inne­

hafvare vara ansvarig på grund af vårdslöshet vid anläggningens ut­

förande eller drift, om faran för öfverledning från den ena till den

andra anläggningen ej blifvit afvärjd. Att helt och hållet likställa öfver­

ledning till elektrisk anläggning och till annat föremål skulle icke vara

rättvist vid det förhållande, att elektrisk anläggnings innehafvare är

vida mindre i stånd att bedöma möjligheten till skada genom öfverled­

ning af förra slaget. Dels kan nemligen genom Sådan öfverledning

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

41

Af särskilda ledamöter i högsta domstolen har anmärkning fram-

stälts mot sättet, hvarpå i förslaget begränsats den omfattning, i hvil­

ken expropriationsrätt för elektriska ledningars framdragande må kunna

medgifvas. Härvid synes dock böra erinras, att denna begränsning,

liemtad från den grund, hvarpå hittills inom vår lagstiftning expropria­

tionsrätten hvilat, är fullt likartad med den i allmänna expropriations-

förordningen angifna, att vid sådant förhållande dess användning vid

Konungens pröfning af expropriationsansökningar icke synes böra er­

bjuda någon svårighet eller kunna få utseende af godtycklighet, samt

att en mångårig erfarenhet, vunnen vid tillämpningen å enskilda jern-

vägar af en på enahanda sätt begränsad föreskrift, tillräckligt ådaga­

lägger dess användbarhet. Icke heller framstäldes inom högsta dom­

stolen vid granskning af det sedermera för 1900 års Riksdag framlagda

förslag angående tillägg till expropriation sförordningen — hvilket för­

slag i fråga om det ändamål, för hvars främjande expropriationsrätten

kunde medgifvas, var af enahanda lydelse som det förevarande —

någon anmärkning mot denna lydelse.

Hvad inom högsta domstolen anmärkts vid förslaget till lag om

ändring i vissa delar af strafflagen torde böra föranleda, att det före­

slagna tillägget till 20 kap. utsträckes till att gälla alla de fall, då någon,

i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder kraft från

elektrisk anläggning.

Då numera de för utarbetande af bestämmelser rörande vilkoren för

anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraftledningar till­

kallade komiterade afgifvit underdånigt betänkande, hvilket betänkande

torde i sammanhang med förevarande lagförslags framläggande för Riks­

dagen böra bringas till dess kännedom, synes tillräcklig utredning hafva

åvägabringats i fråga om innehållet af de ytterligare bestämmelser

rörande elektriska anläggningar, hvilka äro ifrågasatta att i administra­

tiv ordning utfärdas.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i enlighet

med det afgifna yttrandet affattade förslag till lag, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar, samt till lag om ändrad lydelse

af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, hemstälde han, att dessa

förslag måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition

för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för

sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det

ej vid förslagens omarbetning vunnit beaktande.

Bih. till lliksd. Prot. 1902.

1 Sand. 1 Afd. 8 Raft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

G