Prop. 1904:21
('med förslag till lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär äm\xad betsman i utlandet',)
f
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
1
i
N:o 21.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär äm betsman i utlandet; gifven Stockholms slott den 31 de cember 1903.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap; samt
2:o) lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Ossian Berger.
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (No 21).
1
2
j
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Förslag
till
Lag
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap.
Om äktenskaps ingående.
1 §•
Svensk undersåte må ej å utrikes ort träda i äktenskap, utan han
enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.
2
§•
Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,
varde hans rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han
tillhör. År enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda af
seende tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.
Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem,
hvilka med hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap.
giftermålsbalken sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma ka
pitel förmäles.
Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
8
3 §.
Intyg, att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför ut
ländsk myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej af
svensk myndighet utfärdas, innan sökandens afsikt blifvit offentligen kun
gjord samt tillfälle till jäfs anförande lämnats. Angående ordningen för
jäfs anförande och pröfning i ty fall skall hvad därutinnan är stadgadt
med afseende å äktenskaps ingående inför svensk myndighet äga motsva
rande tillämpning.
Närmare föreskrifter, huru intyg, som nyss är sagdt, må erhållas, så
ock bestämmelser, huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myn
dighet träda i äktenskap, må styrka, att hinder mot det äktenskaps af
silande ej är för handen, varda af Konungen meddelade.
4 §•
Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock
i öfrigt om formen för äktenskaps afslutande, skall äga tillämpning äfven
för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
träda i äktenskap.
Innehåller främmande stats lag föreskrifter om lysning för det fall
att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, må gifter
mål inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan lysning
ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från den
lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande här
föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främmande
statens lag stadgad.
5
§•
Har med Konungens tillstånd främmande stat åt sina här i riket
anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän uppdragit att förrätta
giftermål, skall äktenskap, som i enlighet med den främmande statens lag
inför sådan ämbetsman ingåtts mellan utländska undersåtar, anses vara i
behörig form afslutadt.
6
§•
År äktenskap å utrikes ort slutet i form, som lagen å den ort före-
skrifver, skall äktenskapet, ehvad fråga är om svenska eller utländska
undersåtar, här i riket anses vara i behörig form afslutadt.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
7 §•
Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller
konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda
stat, vare här i riket gällande, så framt hvarken mannen eller kvinnan var
undersåte i den stat, å hvars område giftermålet skett, samt sistnämnda
stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.
Om giftermål inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i
utlandet är särskildt stadgadt.
8
§•
År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort af präst inom
svenska kyrkan förrättadt i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.
9 §•
Hafva utländska undersåtar å utrikes ort ingått äktenskap, utan att
föreskrifterna i 6 eller 7 § blifvit iakttagna, må giftermålet ej här hållas
för gillt, utan så är att äktenskapet i deras hemland eller, om de tillhörde
olika stater, i hvarderas hemland anses vara i behörig form afslutadt.
2 kap.
Om återgång: af äktenskap.
1
§•
Väckes talan om återgång af äktenskap, som i behörig form slutits
mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen
i den stat, makarne vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de till
hörde olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen för
ordnat, att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att
orsak till återgång ej linnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap
5
åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna tillämpning, om äktenskapet enligt den lag är giltigt.
År ej förordnande, hvarom här förut är sagdt, af Konungen med-
deladt, må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt svensk lag.
2 §•
Ej må i något fall äktenskap här i riket förklaras ogillt af den an
ledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare äktenskap skall, oaktadt det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro af olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt kall eller å löfte att förblifva ogift.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.
3 kap.
Om skillnad i äktenskap.
1 §•
Talan om skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må här
i riket upptagas, om den make, mot hvilken talan väckes, här har sitt hemvist. Lag samma vare, om inakarne samtidigt haft hemvist inom ri ket, men den make, mot hvilken talan väckes, öfvergifvit den andre eller, efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.
Är enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröfva talan om äktenskaps skillnad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om skillnad i äkten skap, som i makarnes hemland anses ej vara i behörig form afslutadt.
2 §•
Ej må i något fall skillnad i äktenskap mellan främmande stats under
såtar sökas hos Konungen, med mindre skillnad, som i sådan ordning be viljas, kan vinna erkännande i makarnes hemland.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, äktenskap må
genom skillnad upplösas, samt orsak till skillnad är förhanden ej mindre
enligt sagda lag än ock enligt svensk lag.
Hafva makarne förut tillhört annan främmande stat, må ej för vin
nande af skillnad åberopas hvad som under den tid inträffat, med mindre
skillnad på grund däraf är medgifven jämväl enligt där gällande lag.
4 §•
Makar, som tillhöra främmande stat men hafva hemvist här i riket,
må, ändå att skillnad i äktenskapet ej kan här meddelas, till säng och säte
skiljas i den ordning 14 kap. giftermålsbalken stadgar. År talan om
äktenskapets upplösning eller om ständig skillnad till säng och säte an-
hängiggjord i makarnes hemland, må skillnad till säng och säte på ett år
här beviljas, utan att varningar föregått; dock skall beslutet därom upp
höra att äga tillämpning, där den i makarnes hemland väckta talan blifvit
återkallad eller ogillad.
Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skall under den tid,
makarne enligt beslut af svensk domstol äro till säng och säte skilda,
därom galle hvad i 15 kap. giftermålsbalken stadgas.
5 §•
År af myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller ständig
skillnad till säng och säte beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände
det beslut hår i riket till efterrättelse.
6 §•
Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller
ständig skillnad till säng och säte mellan undersåtar i annan stat, må, med
iakttagande likväl af hvad i 8 § sägs, det beslut här lända till efterrät
telse, under villkor
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
att, med motsvarande tillämpning af hvad i 1 § är stadgadt i af
seende å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskaps skillnad mellan undersåtar i annan stat, det finnes hafva tillkommit myn dighet i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt
att orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit
för handen enligt lagen i den stat, makarne tillhörde.
År beslutet meddeladt af annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det af sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnes hemland.
7 §•
Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, hvarom i 6 §
sägs, göre derom ansökan hos Svea hofrätt, och pröfve hofrätten, om de i sagda § stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, hvarom nu är sagdt, beslutet blifvit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraft ägande dom. Varder ansökan om stadfästelse afslagen, vare det ej hinder för ny ansökan.
8
§•
Såvidt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må
beslut om äktenskapsskillnad, hvarom i 6 § sägs, ej vinna tillämpning, innan stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 7 § stadgar.
Om förmynderskap för minderårige.
1
§•
Aflider svensk undersåte, hvilken ej har hemvist inom riket, och
efterlämnar han barn, som ej uppnått myndig ålder, må förmyndare här förordnas, om det pröfvas lända till den omyndiges nytta. Ej må den omständigheten, att förmyndare blifvit inom främmande stat tillsatt, utgöra hinder mot förmyndares förordnande här i riket.
8
Förmyndares förordnande ankomme i fall, som nu är sagd!, å den
rätt, därunder den aflidne sist haft hemvist inom riket. Har han ej här
haft hemvist, galle såsom hans hemort Stockholms stad.
Varder förmyndare förordnad, göre rätten ofördröjligen därom an
mälan hos ministern för utrikes ärendena.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
2 §•
Är förmynderskap för minderårig utländsk undersåte anordnadt i
enlighet med lagen i den stat, han tillhör, lände den lag till efterrättelse
i fråga om förmyndarens befogenhet att handla å den omyndiges vägnar.
Med tillsyn å sådant förmynderskap eller med tvist, som förmynderskapet
rörer, tage ej domstol här i riket befattning.
3 §•
Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,
bör på grund af minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket,
inhämte rätten, genom bemedling af ministern för utrikes ärendena, upp
lysning, huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med
den främmande statens lag. Kommer ej sådant förmynderskap att an
ordnas, varde förmyndare af rätten tillsatt i enlighet med svensk lag
och lände den lag jämväl till efterrättelse i fråga om förmyndarens be
fogenhet och åligganden samt beträffande tillsyn å förmynderskapets för
valtning. För omyndig, hvarom här är fråga, må utländsk undersåte, som
har hemvist inom riket, till förmyndare förordnas.
Omsorgen om förmyndares förordnande i fall, som nu är sagdt,
ligge, där ej annan domstol är behörig, å den rätt, därunder den omyn
dige har sitt hemvist.
4 §•
Kommer, sedan förmyndare för omyndig utländsk undersåte här
förordnats, till rättens kännedom, att förmynderskap blifvit för honom an
ordnadt i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, varde den af rätten
förordnade förmyndaren entledigad.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
9
5 §•
Finnes, i fall som i 3 § afses, den omyndige eller hans egendom
sakna vård, förordne rätten god man att den omyndige förese och hans gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården öfvertager. I afseende å sådan god man galle hvad om förmyndares redovisning och ansvarighet så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning är föreskrifvet.
6 §•
Enligt lagen i den stat, omyndig tillhör, skall, ändå att förmyndare
är tillsatt efter annan lag, bedömas, när behof af förmyndare upphör.
5 kap.
Särskilda bestämmelser.
1 §•
Skall, enligt hvad här förut är sagdt, främmande stats lag lända till
efterrättelse, och äro för olika områden af den främmande staten särskilda lagar gällande, varde frågan, hvilken af de särskilda lagarne skall till- lämpas, bedömd efter hvad i den främmande staten må i sådant afseende vara föreskrifvet.
Saknas sådan föreskrift, skall för den, som har hemvist inom den
stat, han tillhör, gälla lagen å hans hemort. För den, som ej har hemvist inom den stat, han tillhör, galle lagen å den ort, där han sist inom sagda stat haft hemvist, eller, om han ej där haft hemvist, lagen i rikshufvud- staden.
2 §•
Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng
och säte mellan makar, hvilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
som om bägge makarne vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt
tillhört, eller, om de ej hafva tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.
3 §•
Är, efter ty här förut är sagt, myndighets behörighet beroende af
att part äger hemvist inom den stat, myndigheten tillhör, varde frågan, om
parten där äger hemvist, pröfvad efter lagen i sagda stat; dock må hustru
ej anses hafva annat hemvist än mannen, där ej enligt lagen i den stat,
makarne tillhöra, hustrun äger hafva särskildt hemvist.
4 §•
Gitter ej den, som väckt talan om återgång af äktenskap eller om
äktenskapsskillnad, styrka innehållet af främmande lag, hvilken, efter ty här
förut är sagdt, skall lända till efterrättelse, och är ej lagens innehåll ändå
för rätten kändt, må hans talan ej bifallas.
Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet af främ
mande lag må af rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut
är för rätten kändt, pligtig att i sådan ordning därom söka underrättelse.
Genom denna lag upphäfves hvad lagen den 14 Oktober 1898, inne
fattande vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap,
innehåller därom, att Konungen äger förordna, i hvilka fall bestämmel
serna i sagda lag skola äga tillämpning i fråga om utländsk man eller
kvinna.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.
11
Förslag1
till
Lag
om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet.
Härigenom förordnas som följer:
1
§•
Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbets
man i främmande stat att i den ordning, som i denna lag stadgas, i äkten skap förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte i främmande stat.
2 §•
Diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som erhållit uppdrag, hvarom
i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls förrättande framställes, tillse, att mannen och kvinnan äro oförhindrade att med hvarandra ingå äktenskap.
Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må afslutas i strid mot
äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å den ort, där ämbetsmannen är anställd, lände det till efterrättelse.
3 §.
Yppas ej hinder mot äktenskapet, skall å beskickningen eller kon
sulatet anslås kungörelse, upptagande såväl mannens som kvinnans full
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
ständiga namn samt ålder, födelseort, yrke och hemvist så ock anvisning,
att den, som vill anföra jäf mot äktenskapet, äger att före viss dag hos
den, som kungörelsen utfärdat, sådant jäf anmäla och styrka. Kungörelsen
skall ock, där så ske kan, på sökandenas bekostnad införas ej mindre i
tidning inom orten än äfven, i fall någon af dem har eller inom ett år
före det begäran om giftermåls förrättande framställdes haft sitt hemvist å
annan ort, i tidning inom sådan ort. Ej må giftermålet förrättas, innan
den för jäfs anförande utsätta, tid gått till ända.
Har lysning i laga ordning skett här i riket, skall kungörande,
hvarom nu är sagdt, ej äga rum.
4 §•
Giftermål, hvarom i denna lag är fråga, skall förrättas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Giftermålsförrättaren affordre mannen och
kvinnan deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta
makar. Hvad sålunda förekommit skall i protokoll upptagas, och varde
protokollet af vittnen bestyrkt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
13
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements-
ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 November 1902,
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Lagerheim,
Statsråden:
Crusebjörn, Odelberg, Husberg, Palander, Westring, Ramstedt, B
erger
,
Meyer, von Friesen.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i under
dånighet:
»På grund af Eders Kungl. Maj:ts beslut den 30 sistlidne maj hafva
för Sveriges del undertecknats tre särskilda konventioner angående vissa till familjerätten hörande ämnen af internationell natur, nämligen en kon vention angående villkoren för äktenskaps giltighet, en angående äkten skapsskillnad och ständig skillnad till säng och säte samt en angående för mynderskap för minderåriga. Dessa konventioner öfverensstämma med förslag, som vid en internationell konferens i Haag år 1900 blifvit upp gjorda. Vid tidigare konferenser i samma stad åren 1893 och 1894 hade
14
frågan om villkoren för äktenskaps giltighet varit föremål för behandling och
vid konferensen är 1894 jämväl de öfriga ämnen, som i konventionerna afses.
Vid de slutliga förslagens upprättande närvoro delegerade från följande
stater förutom Sverige, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz,
Spanien, Tyskland och Österrike-Ungern, och hafva dessa stater med undan
tag af Danmark, Norge och Ryssland biträdt konventionerna.
Ifrågavarande konventioner innehålla i öfversättning följande bestäm
melser :
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
A. Konventionen angående villkoren för äktenskaps giltighet.
Artikel 1. I fråga om rätten att ingå äktenskap är beträffande hvar
dera af de blifvande makarna hans nationella lag bestämmande, där ej ett
stadgande i nämnda lag uttryckligen hänvisar till annan lag.
Artikel 2. Lagen å giftermålsorten äger förbjuda äktenskap mellan
utländska undersåtar, om äktenskapet skulle vara stridande mot nämnda
lags stadganden beträffande:
l:o) sådana på skyldskap eller svågerlag grundade äktenskapshinder,
från hvilka dispens ej är medgifven;
2:o) förbud mot äktenskap mellan dem, som med hvarandra gjort
hor, hvilket föranledt upplösning af enderas äktenskap, så framt dispens
från förbudet ej är medgifven;
3:o) förbud mot äktenskap mellan dem, som blifvit förvunna att
hafva i samråd stämplat mot enderas makes Rf, så framt dispens från för
budet ej är medgifven.
Äktenskap, som ingåtts i strid mot något af de här ofvan omför-
mälta hinder, må icke hållas ogillt, om det är giltigt enligt den i artikel 1
angifna lag.-
Ingen af de fördragslutande staterna är, med iakttagande dock af
hvad i första stycket af artikel 6 i denna konvention stadgas, förbunden
att låta förrätta giftermål, om, med hänsyn till ett tidigare äktenskap eller
ett hinder af religiös natur, äktenskapet skulle strida mot statens lagar,
öfverträdelse af hinder, hvarom nu är sagdt, må ej medföra äktenskapets
ogiltighet i annat land än det, hvarest giftermålet skett.
Artikel 3. Lagen å giftermålsorten kan tillåta äktenskap mellan
utländska undersåtar, ehuru äktenskapshinder enligt den i artikel 1 an
gifna lag äro för handen, i fall dessa hinder hvila uteslutande på grunder
af religiös natur.
15
Öfriga stater äga rätt att vägra erkänna såsom giltigt ett under
sådana omständigheter ingånget äktenskap.
Artikel 4. Utländska undersåtar böra, då de vilja gifta sig, styrka,
att de enligt den i artikel 1 angifna lag äro oförhindrade att äkten skapet ingå.
Sådan bevisning kan förebringas vare sig genom intyg af diploma
tiska eller konsulära ämbetsmän, som därtill bemyndigats af den stat, de blifvande makarna tillhöra, eller genom hvarje annat slag af bevismedel, för så vidt internationella konventioner eller myndigheterna i det land, där giftermålet sker, anse bevisningen tillfyllestgörande.
Artikel 5. Har giftermål förrättats i enlighet med lagen i det land,
hvarest giftermålet ägt rum, skall äktenskapet allestädes anses vara i be hörig form afslutadt.
De länder, enligt hvilkas lagstiftning religiös vigsel erfordras, äga
dock rätt vägra att såsom giltiga erkänna äktenskap, som af deras under såtar blifvit å utrikes ort ingångna utan att sagda föreskrift blifvit iakt tagen.
Den nationella lagens stadganden i fråga om lysning till äktenskap
skola iakttagas; försummelse af sådan lysning må icke föranleda äkten skapets ogiltighet i annat land än det, hvars lag blifvit öfverträdd.
En officiellt bestyrkt afskrift af den angående giftermålet upprättade
handling skall öfversändas till myndigheterna i hvardera makens hemland.
Artikel 6. Har giftermål förrättats af diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i enlighet med lagen i den stat, i hvars tjänst han är anställd, skall äktenskapet allestädes anses vara i behörig form afslutadt, under förutsättning att ingendera maken tillhör den stat, hvarest giftermålet för rättats, samt att sistnämnda stat icke vägrar tillstånd till sådant giftermåls förrättande. Tillstånd må ej vägras, då fråga är om äktenskap, som med hänsyn till ett tidigare äktenskap eller ett hinder af religiös natur skulle strida mot statens lagar.
Det i andra stycket af artikel 5 gjorda förbehåll gäller äfven äkten
skap, som afslutas inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman.
Artikel 7. Äktenskap, som i det land, där det ingåtts, anses icke
vara i behörig form afslutadt, må dock hållas för gillt i öfriga stater, om den form, som är föreskrifven i hvardera makens nationella lag, blifvit iakttagen.
Artikel 8. Denna konvention äger tillämpning allenast i fråga om
äktenskap, som ingåtts inom de fördragslutande staternas område emellan personer, af hvilka åtminstone den ena är undersåte i någon af nämnda stater.
Rungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 21.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Ingen stat förbinder sig genom denna konvention att tillämpa en i
konventionen ej deltagande stats lagstiftning.
Artikel 9. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de
fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifika
tionerna skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördragslu
tande parterna blifver i tillfälle därtill.
öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt af
skrift skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördrag
slutande staterna.
Artikel 10. De stater, som icke undertecknat denna konvention men
varit representerade å tredje internationella privaträttskonferensen, äro be
rättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.
Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december
1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall depo
neras i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplo
matisk väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en
hvar af de fördragslutande staterna.
Artikel 11. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,
räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifika
tion skett om tillträde till konventionen.
Artikel 12. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den
dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.
Omförmälta tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de
stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva
tillträdt konventionen.
Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke
uppsägning sker.
Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i
denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom
underrättar alla de andra fördragslutande staterna.
Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat
densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.
B. Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig
skillnad till säng och säte.
Artikel 1. Akta makar må icke väcka talan om äktenskapsskillnad,
med mindre äktenskapsskillnad är tillåten såväl enligt deras nationella lag
som enligt lagen å den ort, där talan väckes.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
17
Samma regel galler beträffande ständig skillnad till sång och säte.
Artikel 2. Talan om äktenskapsskillnad må ej väckas, där ej i det
fall, hvarom fråga är, skillnaden är inedgifven, om ock på grund af olika orsaker, såväl enligt makarnas nationella lag som enligt lagen å den ort, där talan väckes.
Samma regel gäller beträffande ständig skillnad till säng och säte.
Artikel 3. Utan hinder af hvad i artiklarne 1 och 2 stadgas, skall
den nationella lagen allena vinna tillämpning, så framt lagen å den ort, där talan väckes, sådant föreskrifver eller tillåter.
Artikel 4. Den i föregående artiklar angifna nationella lagen må ej
åberopas för att åt hvad som tilldragit sig, medan makarna eller en af dem hade annan nationalitet, förläna egenskapen af orsak till äktenskaps skillnad eller till ständig skillnad till säng och säte.
Artikel 5. Talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till
säng och säte må väckas:
Do) hos myndighet, som är behörig enligt makarnas nationella lag; 2:o) hos behörig myndighet å den ort, hvarest makarna hafva hem
vist. Hafva makarna enligt sin nationella lag icke samma hemvist, må talan väckas hos behörig myndighet i svarandens hemort. Om den ene maken öfvergifver den andre, eller efter det orsak till äktenskapsskillnad eller till ständig skillnad till säng och säte uppstått ändrar hemvist, må talan väckas jämväl hos behörig myndighet i makarnas sista gemensamma hemort. — Domsrätt är dock förbehållen åt nationell myndighet i den mån sådan myndighet är allena behörig att upptaga talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte. Den utländska myndigheten för- blifver emellertid behörig i fråga om äktenskap, som icke lämnar rum för talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte hos behörig nationell myndighet.
Artikel 6. Aro makar icke berättigade att väcka talan om äktenskaps
skillnad eller om ständig skillnad till säng och säte i det land, där de hafva sitt hemvist, må de dock hvar för sig hos behörig myndighet i det land begära vidtagande af de provisoriska åtgärder, som det landets lag stadgar med afseende å upphörande af makarnas samlif. Dessa åtgärder skola vidmakthållas, om de inom ett år varda bekräftade af nationell myndighet; de må ej fortvara längre tid än lagen å makarnas hemort tillstädjer.
Artikel 7. Äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng och
säte, som beviljats af en enligt bestämmelserna i artikel 5 behörig dom stol, skall allestädes hållas för giltig under förutsättning att stadgandena i denna konvention blifvit iakttagna samt att, i fall domen meddelats utan att svaranden ingått i svaromål, denne blifvit stämd i enlighet med de
18
särskilda föreskrifter, hvilkas iakttagande enligt svarandens nationella lag
erfordras för erkännande af utländska domar.
Likaledes skall allestädes såsom giltig anses äktenskapsskillnad eller
ständig skillnad till säng och säte, som beviljats af administrativ myndig
het, därest i sådan ordning beviljad äktenskapsskillnad eller ständig skillnad
till säng och säte såsom giltig anses enligt hvardera makens nationella lag.
Artikel 8. Om makarna icke hafva samma nationalitet, skall, så
vidt angår tillämpning af förestående artiklar, deras sista gemensamma
lagstiftning anses såsom deras nationella lag.
Artikel 9. Denna konvention äger tillämpning allenast beträffande
talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte,
som väckes inom någon af de fördragslutande staterna och angår makar,
af hvilka åtminstone den ena är undersåte i någon af dessa stater.
Ingen stat förbinder sig genom denna konvention att tillämpa en i
konventionen ej deltagande stats lagstiftning.
Artikel 10. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de
fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifika
tionerna skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördrag
slutande parterna blifver i tillfälle därtill.
Öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt af
skrift skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördrag-
slutande staterna.
Artikel 11. De stater, som icke undertecknat denna konvention
men varit representerade å tredje internationella pri vaträ ttskonferensen,
äro berättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.
Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december
1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall depo
neras i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplo
matisk väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en
hvar af de fördragslutande staterna.
Artikel 12. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,
räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifika
tion skett om tillträde till konventionen.
Artikel 13. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den
dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.
Omförmäla tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de
stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva
tillträdt konventionen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke
uppsägning sker.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
19
Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i
denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom underrättar alla de andra fördragslutande staterna.
Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat
densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.
C. Konventionen angående förmynderskap för minderåriga.
Artikel 1■ I fråga om förmynderskap för minderårig är hans natio
nella lag bestämmande.
Artikel 2. Om den nationella lagen icke anordnar förmynderskap i
den minderåriges hemland med hänsyn därtill att han har stadig vistelse å utrikes ort, må diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som därtill bemyn digats af den stat, den minderårige tillhör, föranstalta om förmynderskap i enlighet med lagen i nämnda stat, så framt icke den stat, där den minderårige har sin vistelse, sådant förvägrar.
Artikel 3. Förmynderskap för minderårig, som har stadig vistelse
å utrikes ort, anordnas och utöfvas enligt där gällande lag, om förmynder skap icke är inrättadt eller kan inrättas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1 eller artikel 2.
Artikel 4. Utan hinder däraf att förmynderskap anordnats enligt
bestämmelsen i artikel 3, må nytt förmyndei’skap inrättas med tillämpning af artikel 1 eller artikel 2.
Har så skett, skall underrättelse därom så snart som möjligt med
delas regeringen i den stat, hvarest förmynderskap förut anordnats. Denna regering skall underrätta den myndighet, som förordnat förmyndare, eller, om sådan myndighet ej finnes, förmyndaren sjelf.
Lagstiftningen i den stat, hvarest det tidigare förmynderskapet var
anordnadt, afgör, vid hvilken tidpunkt detta förmynderskap upphör i fall som i denna artikel afses.
Artikel 5. Behofvet af förmyndare inträder och upphör i hvarje
fall vid den tid och af de orsaker, som stadgas i den minderåriges natio nella lag.
Artikel 6. Förmyndarens förvaltning omfattar den minderåriges
person och allt hans gods hvar helst det finnes.
Undantag från denna regel vare medgifvet med afseende å fast
egendom, som enligt lagen å den ort, där egendomen är belägen, är under kastad särskilda bestämmelser.
20
Artikel 7. I afbidan på anordnande af förmynderskap, så ock i
trängande fall, må de lokala myndigheterna vidtaga nödiga åtgärder för
vård af minderårigs person och intressen.
Artikel 8. Myndigheterna i stat, å hvars område befinner sig en
minderårig utländing, som är i behof af förmyndare, skola, så snart detta
förhållande blifver dem kunnigt, därom underrätta myndigheterna i den
stat, den minderårige tillhör.
De sålunda underrättade myndigheterna skola snarast möjligt med
dela de myndigheter, som lämnat underrättelsen, huruvida förmynderskap
blifvit inrättadt eller kommer att inrättas.
Artikel 9. Denna konvention äger tillämpning allenast i fråga om
förmynderskap för minderåriga, som tillhöra någon af de fördragslutande
staterna och hafva stadig vistelse inom någon af dessa stater.
Artiklarne 7 och 8 i denna konvention äro dock tillämpliga i fråga
om alla minderåriga undersåtar i de fördragslutande staterna.
Artikel 10. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de
fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifika
tionerna skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördrag
slutande parterna blifver i tillfälle därtill.
öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt af
skrift skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördrag
slutande staterna.
Artikel 11. De stater, som icke undertecknat denna konvention
men varit representerade å tredje internationella privaträttskonferensen,
äro berättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.
Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december
1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall depo
neras i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplo
matisk väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en
hvar af de fördragslutande staterna.
Artikel 12. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,
räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifika
tion skett om tillträde till konventionen.
Artikel 13. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den
dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.
Omförmälta tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de
stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva
tillträdt konventionen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke
uppsägning sker.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
21
Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i
denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom underrättar alla de andra fördragslutande staterna.
Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat
densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.
Då den svenska rätten nästan helt och hållet saknar positiva lag
bestämmelser rörande de ämnen, som uti ifrågavarande konventioner afses, erfordras gifvetvis en tämligen genomgripande lagstiftning därutinnan för att ratifikation af konventionerna må kunna äga rum. Sådan lagstiftning synes emellertid icke böra inskränkas till hvad af konventionernas biträ dande nödvändigt betingas. Såsom ofvan är nämndt, hafva våra grann stater Danmark och Norge icke anslutit sig till konventionerna; och äfven om man kan hysa förhoppning att konventionerna framdeles blifva af dem biträdda, finnas åtskilliga andra stater, särskildt inom området för den engelsk-nordamerikanska rätten, med hvilka Sverige står i så liflig sam färdsel, att genom lagstiftningens inskränkning på antydt sätt i allt för ringa mån skulle cafhjälpas de missförhållanden, som saknaden af lagbud låtit framträda. Åt de lagbestämmelser, som införas, torde därför böra gifvas den omfattning, att beträffande de rättsinstitut, hvarom fråga är, må vinnas lösning af konflikterna gentemot lagstiftningarna i alla stater, oafsedt om de höra till konventionsstaterna eller icke.
För så vidt angår förhållandet till andra än konventionsstaternas
lagstiftningar är man visserligen icke bunden af de i konventionerna upp ställda regler. Tydligt är emellertid att för vinnande af önskvärd enhet dessa regler böra så vidt möjligt bibehållas beträffande lagstiftningen i dess helhet. Då konventionernas undertecknande föregåtts af noggranna upprepade underhandlingar emellan delegerade från de flesta europeiska stater, lärer man ock kunna förutsätta att på den internationella privat rättens nuvarande ståndpunkt de fastslagna reglerna äro bäst ägnade att lösa konflikterna uti ifrågavarande ämnen mellan olika staters lagar. Då lagstiftningen göres allmän, torde, särskildt med hänsyn till icke-kristna stater, afvikelser icke alltid kunna undvikas, men böra dessa afvikelser göras endast då de framstå såsom alldeles nödvändiga.
Förslag till lagbestämmelser, som sålunda synts vara af nöden, hafva
inom lagbyrån utarbetats, nämligen förslag till:
l:o) Lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur; och 2:o) Lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Det torde nu tillåtas mig att redogöra för grunderna för de i dessa förslag
upptagna hufvudsakliga bestämmelser, och anhåller jag att härvid få börja
med förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur.
Förslag till lag
Den i artikel 1 af konventionen angående villkoren för äktenskaps
rtttsKAaSm-giltighet antagna grundsats, att nationell lag skall vara bestämmande i af-
den af inter- seende å behörighet att träda i äktenskap, äfven om giftermålet äger rum
nationell natrir. ut°m hemlandet, lärer öfverensstämma med den svenska lagstiftningens
2
§ * nuvarande ståndpunkt, så vidt angår egna undersåtar. Det torde emellertid,
enligt hvad erfarenheten visar, vara af vikt att genom ett uttryckligt
stadgande inskärpa denna regel, och i förslagets 1 kap. 1 § är fördenskull
föreskrifvet, att svensk undersåte ej må å utrikes ort träda i äktenskap,
utan han enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.
2 §•
I fråga åter om utländska undersåtar innebär den angifna grund
satsen en förändring af hvad hittills gällt med afseende å giftermål inom
Sverige. Därvid torde för närvarande icke tagas någon hänsyn till främ
mande lags stadganden. Hinderslöshet enligt svensk lag kräfves, och där
sådan är för handen, kan äktenskapet ingås, oafsedt om enligt främlingens
nationella lag äktenskapsförbud föreligger.
De stadganden, som med anledning af konventionens innehåll ansetts
i fråga om rätten att här i riket ingå äktenskap böra blifva gällande för
främmande undersåtar, vare sig de tillhöra en konventionsstat eller annan
stat, äro upptagna i 2 § af omförmälda kapitel. I första stycket af denna
§ föreskrifves alltså, att pröfningen skall ske efter lagen i den stat, främ
lingen tillhör; dock att, om enligt den lag är medgifvet, att lagen å annan
ort må tillämpas, sådan lag i stället må lända till efterrättelse. Detta
senare stadgande, som har sammanhang med en i åtskilliga staters rätt
tillämpad grundsats, enligt hvilken den nationella lagen med hänsyn till
domicil utom hemlandet eller till äktenskaps ingående å utrikes ort med-
gifver, att lagen å domicilorten eller å giftermålsorten må vinna tillämp
ning i stället för den nationella lagen, får gifvetvis ej så tolkas, som om
i vissa afseenden en lag och i andra en annan skulle kunna åberopas.
Hinderslöshet i allo måste föreligga enligt någondera lagen.
Konventionen medgifver emellertid, att den stat, inom hvilken gifter
målet skall äga rum, äger förvägra utländska undersåtar att ingå äkten
skap, om vissa af lagen å giftermålsorten uppställda indispensabla äkten-
skapshinder äro för handen. Af de i konventionen uppräknade äkten-
skapshinder, som i detta hänseende få komma i betraktande, är det ena,
eller förbud mot äktenskap mellan dem, som i samråd stämplat mot en-
deras makes lif, för den svenska rätten okändt. Då äktenskap mellan
dem, som med hvarandra begått äktenskapsbrott, enligt svensk lag visser-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
23
ligen är förbjudet, men detta förbud är föremål för dispens, återstår af ifrågavarande hinder endast förbud i fråga om skyldskap och svågerlag. Att den svenska lagstiftningen bör med afseende å dessa hinder begagna sig af konventionens medgifvande och sålunda förbjuda, att äktenskap får inför svensk vigselmyndighet ingås mellan främlingar, som med hvarandra äro i sådan skyldskap eller sådant svågerlag, som enligt 2 kap. 1, 2 eller 4 § gifter- målsbalken utgör äktenskapshinder, lärer ej kunna blifva föremål för tvekan. I följd däraf att förevarande förslag är afsedt att blifva gällande beträf fande alla staters undersåtar, lärer det emellertid vara nödigt att tillika framhålla, att den, som redan är gift, i intet fall inä inför svensk myndig het träda i nytt äktenskap, så länge det förra äktenskapet består.
Med nu angifna undantag skall enligt förslaget den nationella lagen
eller den lag, till hvilken denna hänvisar, vinna tillämpning. De hinder i öfrigt, hvilka äro i svensk lag stadgade, berättiga alltså icke myndig heterna att vägra giftermål mellan främmande undersåtar, som enligt sin egen lag äro oförhindrade till äktenskapets ingående. Särskildt torde härvid beaktas, med hänsyn till våra s. k. ofullkomnade äktenskap, att i fråga om utländing skall efter hans egen lag bedömas, huruvida han är bunden af trolofning eller löfte om äktenskap, vare sig lägersmål därå följt eller icke. Uppenbart är, att om den ene kontrahenten vid dylikt aftal om framtida äktenskap ej är däraf förbunden till äktenskapets fullbordande, jämväl den andra kontrahenten är därifrån fritagen.
Beträffande äktenskap här i riket mellan andra utländingar än kon-
ventionsstaternas undersåtar skulle visserligen en vidsträcktare tillämpning af svensk lag kunna stadgas. De äktenskapsförbud, som utöfver de ofvan nämnda af den svenska rätten uppställas, lärer emellertid anledning ej fin nas att upprätthålla gentemot ett medgifvande af främlingarnas nationella lag, i synnerhet som de ej få göras gällande emot undersåte i konventions- stat, för hvars lag dylikt förbud är okändt.
Såsom af artikel 3 i konventionen framgår, är enligt konventionen
medgifvet att i fråga om vissa äktenskapshinder lämna den nationella lagen utan afseende och sålunda tillåta äktenskap mellan främmande undersåtar, ehuru enligt deras nationella lag hinder förefinnes. Detta medgifvande gäller hinder, som uteslutande hvila på grunder af religiös natur, och är föranledt däraf, att två i konferenserna deltagande stater förklarat sig icke kunna biträda konventionen utan detta medgifvande, enär det skulle strida mot dessa länders grundlagar att låta någons trosbekännelse utöfva inflytande på hans rättsliga ställning, äfven om han vore främmande undersåte.
För Sveriges del torde all anledning saknas att begagna sig af detta
medgifvande, hvilket onekligen står i strid mot konventionens syftemål,
24
då därigenom öppnas utväg för ingående af äktenskap, som i somliga länder
äro giltiga, i andra ogiltiga. Det kan ej heller förbises, att ett dylikt med
gifvande skulle sätta äfven egna medborgares intressen i fara, nämligen
då fråga vore om äktenskap mellan svensk och utländsk undersåte. Af nu
anförda skäl lärer det ej heller vara rådligt att beträffande undersåtar i
icke-konventionsstater tillåta, att något i deras nationella lag stadgadt hin
der lämnas obeaktadt, huru obefogadt sådant hinder än må förefalla för
den rättsuppfattning, hvarpå här gällande lag är grundad.
3 §•
Enligt artikel 4 i konventionen bör den, som vill träda i äkten
skap utom sitt hemland, inför vigselmyndigheten styrka, att han enligt
den lag, som skall lända till efterrättelse, är oförhindrad att ingå det
äktenskap hvarom fråga är. Huru sådan bevisning bör förebringas, har i
konventionen lämnats öppet. Det ligger emellertid i sakens natur, att
officiella intyg af myndighet i främlingens hemland härvid i regel måste
komma till användning. Af hvilken myndighet och i hvilken form dylika
certifikat böra meddelas, lärer ej kunna genom allmänna regler fastställas,
utan torde bäst ordnas genom speciella överenskommelser de särskilda sta
terna emellan. Med hänsyn härtill lärer man icke nu kunna gifva när
mare föreskrifter vare sig angående de certifikat, som för svenska under
såtar äro erforderliga för giftermål utom riket, ej heller beträffande de
intyg, som utländska undersåtar vid giftermål här i riket böra till styr
kande af hinderslöshet förete, utan torde sådana stadganden framdeles böra
af Konungen meddelas. Föreskrift härom är upptagen i 1 kap. 3 § af
förslaget.
4 §■
De stadganden, som i svensk lag äro gifna beträffande lysning samt
formen för äktenskaps ingående — häri också inbegripet hvad som gäller
angående villkoren för kyrklig vigsels eller borgerlig akts användning — hafva
visserligen städse blifvit tillämpade äfven i afseende å utländska under
såtar, som här i riket ingått äktenskap, men uttrycklig föreskrift härutin
nan synes dock i detta sammanhang böra meddelas.
I vissa främmande staters lagar kräfves lysning i hemlandet äfven
för det fall att statens undersåtar ingå äktenskap inom annat land, och
försummelse af sådan lysning medför stundom äktenskapets ogiltighet. Då
det enligt konventionen är förbehållet nämnda stater att fortfarande till-
lämpa sagda påföljd af dylik lysnings försummande, lärer god ordning
och omsorg om egna undersåtar bjuda, att det ålägges vigselmyndigheten
att kräfva upplysning om främmande lags ståndpunkt äfven i detta hän
seende samt att, ifall sådan lysning erfordras, kräfva bevis om dess full
görande eller om dispens från densamma. Föreskrift härutinnan har upp
tagits i andra stycket af 4 §.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
25
Ett flertal europeiska och utomeuropeiska stater har i sin lagstift
ning medgifvit sina undersåtar rått att ingå äktenskap medelst civilakt inför statens sändebud eller konsuler i främmande land. Anledningen härtill ligger hufvudsakligen i den svårighet, som, i följd af religionsolikhet eller andra omständigheter, ej sällan yppar sig för en främling att blifva gift i en giftermålsform, som inom hemlandet godkännes. I internationell rätts praxis har sedan länge rådt benägenhet att tillerkänna giftermål inför sändebud eller konsul giltighet, under förutsättning att den stat, å hvars om råde giftermålet skett, icke nekat tillstånd till sådant giftermåls förrättande. Äfven i konventionen har man, såsom af artikel 6 framgår, anslutit sig till denna uppfattning. Med hänsyn härtill och då det onekligen måste anses såsom en fördel äfven för det land, där giftermålet sker, att dess vigselmyndigheter, så vidt ske kan, befrias från ansvaret att öfvervaka främmande lagars tillämpning, lärer äfven för Sveriges del böra medgif- vas, att af främmande stats diplomatiska eller konsulära ämbetsmän med Konungens tillstånd förrättade giftermål erkännas såsom giltiga, under förutsättning att ingen af makarne var svensk undersåte. En föreskrift af detta innehåll har upptagits i 5 § af 1 kap.
I sammanhang härmed må framhållas, att det ligger i Konungens
skön att vid tillstånds meddelande foga de villkor, som kunna finnas er forderliga till förekommande däraf, att inför främmande stats ämbetsman äktenskap kan blifva slutet här i riket i fall, då svensk vigselmyndighet enligt konventionen äger förvägra äktenskaps ingående.
I 6—9 §§ upptagas bestämmelser angående giltighet af giftermål,
som ägt rum å utrikes ort.
I konventionen ställes härutinnan främst den grundsats, att äkten
skap, som ingåtts i den form lagen å giftermålsorten föreskrifver, skall allestädes hållas för gillt hvad formen angår. Denna grundsats är för den svenska rätten ej obekant, i ty att lagen om antecknande i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 förutsätter sagda princips god kännande åtminstone i viss omfattning. Ett positivt och uttömmande stadgande synes dock i detta sammanhang vara erforderligt och har i för slaget upptagits under 6 §.
Såsom nyss är nämndt, tillerkännes i konventionen internationell
giltighet äfven åt de s. k. diplomatiska och konsulära äktenskapen, under förutsättning att den stat, å hvars område giftermålet skett, icke motsatt sig sådant giftermåls förrättande samt att ingen af makarne var under såte i sagda stat. Föreskrift om sådant giftermåls giltighet, då det ingåtts å utrikes ort inför en i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsu lär ämbetsman, innehålles i förslagets 7 §. I samma § meddelas hänvisning till
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
26
8 kap.
1 §
samtidigt härmed föreslagen lagstiftning angående äktenskaps ingående in
för svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet. Jag anhåller
att vid redogörelsen för detta förslags innehåll få anföra de grunder, som
synas föranleda införande för Sveriges del af denna gifterrnålsform.
Beträffande äktenskap, som ingåtts i främmande land uti annan form
än nu är sagdt, lämnar konventionen de särskilda staterna frihet att för
fara efter godtfinnande. Det är sålunda ej betaget en konventionsstat att
för sina undersåtars del godkänna äfven andra giftermålsformer, men å
andra sidan finnes ej heller någon säkerhet, att dylika former vinna er
kännande i annan konventionsstat. Tvärtom lärer det med visshet kunna
förutses, att den stat, å hvars område giftermålet skett, skall vägra
erkänna ett sådant äktenskaps giltighet. Emellertid skulle det näppeligen
vara tilltalande att här i riket vägra erkänna giltigheten af ett giftermål,
som förrättats å utrikes ort af svensk präst och med iakttagande af svensk
lags föreskrifter. Ej heller synes någon anledning finnas att neka erkän
nande åt ett giftermål mellan utländska undersåtar, hvilka utom sitt hem
land blifvit gifta i en å giftermål sorten ej erkänd form, såvidt deras hem
land håller detta äktenskap för gillt.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning äro 8 och 9 §§ af-
fattade.
I andra kapitlet af lagförslaget äro upptagna de regler, som skola
tillämpas, då talan här väckes om återgång af ett i formellt afseende gil
tigt äktenskap mellan utländska undersåtar. Såvidt angår konventions-
staternas undersåtar betingas dessa regler af konventionens innehåll. Det
lärer sålunda vara själffallet, att ett äktenskap, som ingåtts mellan kon-
ventionsstats undersåtar i öfverensstämmelse med deras nationella lag
eller med annan lag, hvars tillämpning den förra lagen medgifver, icke
får här i riket förklaras ogillt, äfven om orsak till återgång skulle finnas
efter svensk lag. Denna grundsats skall enligt konventionen tillämpas,
äfven i fall utländska undersåtar ingått äktenskap i strid mot något af
lagen å giftermålsorten stadgadt hinder, som berättigat det landets vigsel-
myndigheter att förvägra giftermål.
Äfven i fråga om undersåtar i andra stater än konventionsstaterna
torde den regeln böra gälla, att för återgång erfordras orsak eldigt lagen
i den stat, de tillhörde vid äktenskapets ingående. Häraf följer icke, att
utan vidare skulle medgifvas ett fortsättande inom riket af ett äktenskap,
som strider mot gällande uppfattning om de sedliga betingelserna för ett
äktenskap. Korrektivet häremot synes dock böra ligga icke i ett upplö
sande af äktenskapet utan i begagnandet af den hvarje stat tillkommande
rätten att utvisa främmande undersåtar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
27
I ett annat afseende torde emellertid en åtskillnad mellan olika främ
mande lagstiftningar icke kunna undvikas. Äfven om man med känne dom om lagstiftningen i de särskilda stater, som deltagit i konventionen, ansett sig kunna medgifva, att i fråga om återgång denna lagstiftning får allena lända till efterrättelse, torde sådant medgifvande såsom allmän regel icke kunna ifrågakomma, enär i åtskilliga länders lagstiftningar äro upp tagna orsaker till återgång, hvilkas iakttagande i allt för hög grad skulle strida mot svensk rättsuppfattning.
Att uppräkna de återgångsskäl, som sålunda icke böra respekteras,
är gifvetvis ej möjligt. Uppställande af allmänna normer, såsom att de icke blifva iakttagna, om de strida mot goda seder, eller mot allmän ord ning o. d., torde ej heller vara att förorda, då dylika begrepp tydligen äro i hög grad sväfvande. Lämpligast synes fördenskull vara att för ifrågakomna fall stadga, att återgång ej må ådömas, såvida ej skäl dertill är för handen jämväl enligt svensk lag.
Då man ännu icke kan med bestämdhet afgöra, hvilka stater slut
ligen komma att tillträda konventionen, och tänkbart är, att överenskom melser, liknande den nu förevarande, framdeles kunna träffas med stater, som ej deltagit i denna, lärer det ej lämpligen kunna ifrågasättas, att i sjelfva lagen angifva, hvilka stater skola åtnjuta förmånen, att deras lag stiftningar blifva vid fråga om återgång af äktenskap allena tillämpade, utan synes det böra öfverlämnas åt Konungen att därom förordna. Så dant förordnande må kunna afse jämväl stat, som icke träffat konvention, därest dess lagstiftning pröfvas berättiga till dylikt medgifvande. I enlig het härmed är 1 § i 2 kap. affattad.
I ett fall får enligt förslaget till återgång ej dömas, äfven om skäl 2 §•
därtill föreligger enligt makarnes egen lag. Såsom redan anmärkts hafva konventionsstaterna berättigats att vid främmande undersåtars giftermål lämna utan afseende de hinder af religiös natur, hvilka i nämnda lag kunna vara stadgade. Ehuru i lagförslaget bruk af detta medgifvande icke blifvit för Sveriges del gjordt, synes det, då fråga är om bedöman det af redan ingånget äktenskap, icke böra ifrågasättas att på grund af dylika hinder förklara äktenskapet ogillt.
Fullständig upplösning af ett äktenskap under makarnes lifstid är 3 k»P*
som bekant i åtskilliga stater ej medgifven. I Italien, Spanien och Por tugal, i flertalet spansk-talande länder i Centralamerika och Sydamerika, samt i Österrike, såvidt angår makar af katolsk religion, medgifves endast en ständig skillnad till säng och säte, hvilken skiljer sig från verklig äkten skapsskillnad hufvudsakligen däruti, att makarne sakna rätt till omgifte men däremot i regel äro berättigade att ånyo sammanflytta och fortsätta
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
äktenskapet. Ett stort antal stater erkänna begge formerna af skilsmessa
såsom tillåtna, under det att Tyskland, Schweiz, Rumänien, Ryssland, med
flera stater, i likhet med Sverige, endast medgifva verklig äktenskapsskill
nad. Denna olikhet i de särskilda ländernas lagstiftningar måste gifvetvis
vara ägnad att medföra den verkan, att beslut och åtgärder i skillnadsmål, som
härröra från myndigheter i annan stat än den makarne tillhöra, icke alltid
kunna vinna erkännande inom deras hemstat eller andra stater, och anled-
ningarne till ett dylikt resultat ökas ytterligare däraf, att äfven lagar, som
medgifva samma form för skilsmessa, förete olikheter i afseende å vilikoren
för skilsmessans erhållande.
Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig skillnad till
säng och säte åsyftar att lösa konflikterna i detta ämne och uppställer i
sådant syfte föreskrifter dels angående villkoren för talans upptagande inom
en konventionsstat, dels angående frågan hvilka lagbud skola tillämpas,
och dels slutligen angående ömsesidigt erkännande af beslut om äkten
skapsskillnad eller ständig skillnad till säng och säte.
De stadganden, som för konventionens tillämpande här i riket synts
vara erforderliga, innehållas i 3 kap. af det föreliggande förslaget.
1 §.
I 1 § förekomma regler angående svensk myndighets behörighet att
upptaga talan om äktenskapsskillnad mellan utländska undersåtar. De före
slagna reglerna öfverensstämma i allo med de föreskrifter, som äro gifna
i artikel 5 mom. 2:o i konventionen.
2 §.
Såsom af artikel 7 i konventionen framgår, hafva konventionssta-
terna förbundit sig att i regel erkänna äktenskapsskillnad, som beviljats af
en enligt artikel 5 kompetent myndighet, under förutsättning att jämväl
de materiella villkoren för sådant erkännande äro för handen, men gjort
undantag härifrån beträffande skillnad, som beviljats af annan myndighet
än domstol, i det att endast de stater, som sjelfva medgifva äktenskaps
upplösning i denna ordning, äro pliktiga att erkänna sådant skillnadsbeslut.
Då af de stater, som deltagit i konferensen, förutom Sverige endast Dan
mark och Norge synas medgifva skillnads beviljande i administrativ väg,
men å andra sidan allenast Tyskland och Belgien äro af sin lagstiftning
ovillkorligt förhindrade att erkänna sådant skillnadsbeslut, kan ej för när
varande afgöras, hvilka stater kunna komma att erkänna en af Konungen
i statsrådet beviljad äktenskapsskillnad. Vid sådant förhållande lärer det ej
vara skäl att medgifva främmande undersåtar rätt att hos Konungen söka
skillnad i andra fall än då makarne förmå ådagalägga, att skillnad, som af
Konungen må komma att beviljas, kan vinna erkännande i deras hemland.
3 §.
I 3 § angifvas de förutsättningar, under hvilka äktenskapsskillnad
mellan utländska undersåtar här får ådömas. Konventionen intager här-
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.
29
utinnan den ståndpunkt, att lagen i den stat, makarne tillhöra, ovillkor ligen måste respekteras, hvaremot det står Sverige öppet att kräfva eller eftergifva svensk lags tillämpning. Med hänsyn därtill, att åtskilliga ut ländska lagar tillåta äktenskapsskillnad af anledningar, som för svensk rättsuppfattning ej innebära tillräcklig grund till skillnad, samt att jämväl skilnad på grund af ömsesidigt samtycke förekommer såväl inom vissa konventionsstater som i icke-konventionsstater, lärer det ej kunna råda någon tvekan därom, att ju svensk lags tillämpning i hvarje fall bör kräfvas, så att skillnad ej meddelas, med mindre skillnadsorsak är för han den såväl enligt makarnes nationella lag som enligt svensk lag.
Enligt konventionen skola makar, som icke i den stat, där de äro 4 §
bosatta, kunna väcka talan om äktenskapsskillnad, vara berättigade att på kalla de provisoriska åtgärder, som där kunna vara stadgade i syfte att samlifvet mellan makarne må upphöra. I svensk rätt förefinnes egent ligen icke stadgande om dylika åtgärder. Emellertid synes den i 14 kap. giftermålsbalken stadgade skillnad till säng och säte, ehuru visserligen syftet därmed är helt annat, kunna ersätta de åtgärder, som i kon ventionen afses. Hafva makarne i sitt hemland väckt talan om skillnad, torde för den skull kunna medgifvas dem att utan föregångna varningar få skillnad till säng och säte på ett år. Att verkan af beslutet om dylik skillnad bör, med hänsyn till grunden för skillnadens beviljande, upphöra, därest talan om skillnaden i äktenskapet återkallas eller ogillas, synes uppen bart. Att så blifver händelsen, om den väckta talan om skillnad bifalles, torde icke behöfva utsägas.
De i 5 och 6 §§ upptagna föreskrifter sammanhänga med reglerna 5 och 6 §§.
i artikel 7 af konventionen. Allmänna föreskrifter om erkännande af främmande domar saknas i svensk rätt. Det lärer dock ej kunna vara föremål för tvifvel, att redan på gällande rätts ståndpunkt en af domstol i främmande stat meddelad äktenskapsskillnad mellan statens egna under såtar här i riket erkännes såsom giltig och grundar behörighet för ma karne att här träda i nytt äktenskap. Huruvida en af främmande myn dighet meddelad skillnadsdom mellan svenska undersåtar kan tillerkännas någon verkan här i riket, har däremot varit föremål för tvekan, ehuruväl rättspraxis på senare tider visat benägenhet att i vissa fall erkänna dylik dom.
Någon betänklighet mot att under de i konventionen angifna förut
sättningar medgifva erkännande af främmande skillnadsdom mellan svenska undersåtar, vare sig domen meddelats inom konventionsstat eller annan stat, torde ej föreligga, då bland förutsättningarne äfven ingår vilkoret, att skillnadsorsak enligt svensk lag skall vara för handen. Lika litet synas
30
Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 21,
7 och 8 §§
4 kap.
betänkligheter möta mot tillämpande af samma grundsatser med afseende
å främmande undersåtar, hvilka utom sitt hemland erhållit äktenskaps
skillnad eller ständig skillnad till säng och säte.
Skulle frånskild make, vare sig af svensk eller främmande natio
nalitet, vilja ingå nytt äktenskap här i riket, torde det, om skillnadsbe-
slutet varit af den beskaffenhet, som afses i 6 §, icke kunna öfverlämnas
åt vigselförrättaren att bedöma, om beslutet uppfyller de i sagda § stad
gade villkoren för dess erkännande här i riket. För pröfning af domen i
antydda hänseende synes öfver hufvud ingen annan myndighet än dom
stol besitta erforderlig kompetens. Med hänsyn härtill och då det äfven
i öfrigt måste vara af synnerlig betydelse, särskilt för svenska under
såtar, att kunna erhålla full visshet, huruvida ett i utlandet meddeladt
beslut i skillnadsmål tillerkännes verkan här i riket, har det ansetts nödigt att
lämna utväg till sådant skillnadsbesluts granskning och stadfästelse uti
särskild rättegång. Denna stadfästelseprocess har, efter föredöme af vissa
främmande staters lagstiftning, ansetts böra förläggas till domstol i andra
instans. Att finna tillfredsställande grunder för dylika ärendens fördel
ning mellan särskilda domstolar skulle emellertid, i sådana fall då bägge
de frånskilda makarne äro bosatta i annat land, möta svårigheter, och
därför har det ansetts fördelaktigt att tillägga en enda domstol, nämligen
Svea hofrätt, behörighet att upptaga talan af ifrågavarande slag.
Bestämmelserna i 4 kap. ansluta sig till de internationella regler
på förmynderskapsrättens område, som finnas uttalade i den under C)
härförut omförmälta konvention. Följaktligen afses med förevarande lag
förslag icke, lika litet som med konventionen, att meddela regler beträf
fande förmynderskap för andra omyndiga än sådana, som icke uppnått
myndig ålder.
Konventionens hufvudsyfte har varit att tillförsäkra omyndig, äfven
då han vistas utom sitt hemland, nödigt rättsskydd. För ernående af
detta mål och särskild! för beredande af förmyndares värn och om
vårdnad åt dylik omyndig, har i konventionen under vissa förutsättningar
påkallats medverkan af myndigheterna i det land, där den omyndige
vistas. Tillika har emellertid noga beaktats, att mången gång den omyn
diges intressen äro i öfvervägande grad knutna vid fäderneslandet och att
desamma i sådant fall bäst och säkrast vårdas af en där förordnad för
myndare.
Konventionen har fastställt den hufvudregeln, att den omyndiges
fädernesland alltid äger rätt att anordna förmynderskap för honom,
och detta äfven för det fall att förmyndare redan förordnats i annat land.
Skulle däremot på grund af rättsliga eller faktiska förhållanden förmyn-
31
derskap icke komma till stånd i enlighet med den omyndiges nationella lag, inträder befogenhet och skyldighet för det land, där den omyndige bor, att om förmynderskapet draga försorg.
Tydligt är, hvilket ock framgår af konventionens stadganden, att
lagen i den stat, som öfvertagit förmynderskapets inrättande, måste vara bestämmande med afseende å sättet, hvarpå förmyndare förordnas, så ock beträffande frågan, hvilken myndighet eller annan institution, t. ex. familjeråd, det tillkommer att nämna förmyndare. Men konventionen ut sträcker samma regel till att omfatta jämväl öfriga förmynderskapet rö rande frågor, såsom angående anspråk på företrädesrätt att varda förmyn dare, laga hinder däremot, omfånget af förmyndarens befogenhet och åligganden, sättet för förvaltningens utöfvande, tillsynen därå, sättet och grunderna för förmyndarens entledigande, tiden och sättet för redovisnings afgifvande, tiden för klander å redovisning m. m. Ett undantag från regeln göres beträffande frågan, när förutsättningarne för förmynderskap äro för handen. Denna fråga skall nämligen enligt konventionen alltid afgöras af den minderåriges nationella lag.
Lösandet af internationella konflikter med afseende å omyndigs an
språk på förmåns- eller panträtt i förmyndares gods, hvilken fråga icke i egentlig mening tillhör förmynderskapsrätten, har icke ingått i förelig gande konventions plan.
Den fråga, som vid tillämpning inom svensk lagstiftning af de in
ternationella regler, för hvilka redogörelse nu lämnats, först erbjuder sig till besvarande, är den, i hvilken mån Sverige bör begagna sin rätt att anordna förmynderskap inom riket för omyndiga svenska undersåtar, som vistas utomlands. I de fall, då förmynderskapsdomstol redan enligt nu gällande lag finnes inom riket, är det en skyldighet för domstolen i fråga att draga försorg om förmynderskaps inrättande. Någon ändring i hvad härutinnan sålunda finnes stadgadt bör uppenbarligen icke ske. Men äfven då svensk undersåte, hvilken icke har laga hemvist i Sverige, aflider, efter lämnande omyndigt barn —• i hvilket fall ingen svensk domstol för när varande är behörig att förordna förmyndare — torde mången gång den omyndiges sanna intresse kräfva, att förmynderskapsvården blir utöfvad i Sverige enligt svensk lag. Föreskrift är följaktligen af nöden, att svensk domstol äger pröfva nämnda fråga äfvensom eventuel förordna förmyn dare. Den domstol, åt hvilken befogenheten i dessa hänseenden lämpligast bör anförtros, är uppenbarligen domstolen på den ort, där största sanno likhet finnes för att nödiga upplysningar må kunna vinnas om den omyn diges personliga och ekonomiska förhållanden, d. v. s. i regel domstolen å den ort, där den aflidne sist haft hemvist inom riket. För den hän-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
32
delse att upplysning icke kan vinnas, att den aflidne någonstädes inom riket
haft hemvist, har det synts lämpligt att låta hufvudstaden gälla såsom
hans hemort. Föreskriften att domstol, som förordnat förmyndare i fall
hvarom här är fråga, skall därom göra anmälan hos ministern för utrikes
ärendena, åsyftar att sätta ministern för utrikes ärendena i tillfälle att
besvara förfrågningar, som omförmälas i artikel 8 af konventionen.
2 oeh 3 §§.
Föreskrifterna i 2 och 3 §§ innefatta hufvudsakligen en direkt till-
lämpning af de här förut angifna principer, som i konventionen äro an
tagna i fråga om förmynderskap för minderåriga, hvilka hafva hemvist
utom sitt fädernesland.
Då det i 20 kap. 8 § ärfdabalken stadgade förbudet mot utländsk
mans förordnande till förmyndare synes sakna giltig grund, då det gäller att
tillsätta förmyndare för minderårig, som själf är af främmande nationalitet,
har i 3 § införts bestämmelse, att i dylikt fall utländsk undersåte, som
är bosatt inom riket, må till förmyndare förordnas.
Förpliktelsen att sörja för tillsättande af förmyndare för omyndig
utländsk undersåte, som har hemvist inom riket, ligger naturligen, i det
fall att den omyndiges fader har eller, om han är afliden, vid dödsfallet
haft hemvist inom riket, å rätten i den ort, där denne har eller har haft
sitt hemvist. Är ingen domstol af sagda grund behörig att förordna för
myndare, synes omsorgen om förmyndares förordnande lämpligast böra
hvila å rätten i den ort, där den omyndige har sitt hemvist; och har
föreskrift härom jämväl upptagits i 3 §.
4 §.
Om, sedan svensk domstol förordnat förmyndare för omyndig ut
ländsk undersåte, upplysning erhålles, att förmyndare förordnats i dennes
hemland, skall enligt konventionen den i Sverige förordnade förmyndarens
befogenhet upphöra, dock först från den tidpunkt svensk lag kan i sådant
afseende bestämma. Det har synts lämpligt att för sådant fall föreskrifva,
att förmyndaren skall af den svenska domstolen formligen entledigas.
Intill dess sådant skett, är han följaktligen fortfarande att såsom laga för
myndare anse.
5 §•
Med bestämmelserna i 5 § åsyftas att bereda nödigt skydd åt
en härstädes boende omyndig utländing äfvensom åt honom tillhörig egen
dom under den tid, som förflyter, innan förmyndare varder tillsatt och
öfvertager vården om den omyndige och hans gods. Uppdraget att under
nämnda tid vårda sig om den omyndiges intressen har ansetts böra i fall
af behof anförtros åt en af domstolen tillsatt god man, hvilkens befogen
het torde böra inskränkas till att förese den omyndiges person samt be
vara och vidmakthålla hans egendom. Att gifva gode mannen en förmyn
dares omfattande befogenheter såsom målsman och ställföreträdare för den
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.
33
omyndige, vore icke öfverensstämmande med konventionens grundsatser. Däremot måste det ur alla synpunkter vara till den omyndiges fördel, att gode mannens förvaltning ställes under enahanda kontroll, som rörande förmynderskap är stadgad.
Till förekommande af tveksamhet har det ansetts lämpligt att ut
tryckligt framhålla, att fråga om omyndighets upphörande skall bedömas efter lagen i den stat, den omyndige tillhör, ändå att förmyndare är till satt och förmynderskapet utöfvas enligt annan lag.
Förpliktelsen att tillämpa nationell lag på främlingars rättsförhållan
den föranleder spörsmålet, huru i det ingalunda sällsynta fall, att inom olika områden af samma stat olika lagar gälla, valet mellan dessa lagar bör träffas. Uppenbart är, att man härvid i första hand har att taga hän syn till de regler, som den främmande staten själf må hafva uppställt för lösning af dylika interlokala lagkonflikter. Om åter inga dylika föreskrifter äro gifna, såsom i själfva verket i allmänhet torde vara fallet, lärer man ej kunna underlåta att gifva domstolarne bestämda regler till ledning. De här föreslagna grundsatser, enligt hvilka främlingens hemort eller sista hemort inom fäderneslandet samt i sista hand rikshufvudstaden erhåller af görande betydelse för bestämmande af hans personalstatut, hafva synts vara de naturligaste och närmast till hands liggande; de hafva också, om ock ej enstämmigt, inom den internationella rättsvetenskapen förordats såsom skäliga.
Bestämmelserna i 3 kap. angående nationell lags tillämpning i skill-
nadsmål äro samtliga affattade endast med hänsyn till det ojämförligt van ligaste förhållandet, att båda makarne äro undersåtar i samma stat. I un dantagsfall kan emellertid, äfven enligt svensk rätt, inträffa, att makarne hafva olika nationalitet. Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig skillnad till säng och säte innehåller för detta fall den regeln, att lagen i den stat, makarne sist gemensamt tillhört, skall anses såsom deras nationella lag. Hafva makarne aldrig haft gemensam nationalitet — hvil- ket visserligen icke kan inträffa i afseende å konventionsstaternas under såtar, enär i samtliga konventionsstater hustrun genom giftermålet för- värfvar mannens nationalitet — har i internationella rättsförhållanden i allmänhet den princip gjort sig gällande, att mannens nationalitet verkar bestämmande.
Nu angifna grundsatser hafva blifvit tillämpade vid affattningen
af 2 §.
Att i regel hvarje stat äger, med afseende å frågan om domstols
behörighet, enligt sina egna lagar afgöra, huruvida en utländing, som befinner sig inom statens område, vistas där under sådana omständigheter,
6
§
5 kap.
1 §•
2 §■
3
§•
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
att han må anses där hafva laga hemvist, lärer ej vara föremål för tvifvel.
Denna regel måste emellertid enligt konventionens innehåll på äktenskaps-
skillnadsrättens område så till vida begränsas, som möjligheten för hustru
att förvärfva laga hemvist i annan stat än där mannen bor måste göras
beroende däraf, huruvida hon enligt sin nationella lag, t. ex. på grund af
skillnad till säng och säte, äger rätt att hafva ett från mannens skildt
hemvist.
Frågan huru en domstol skall erhålla kännedom om innehållet af
främmande lag, hvars tillämpning är föreskrifven uti något till domsto
lens pröfning öfverlamnadt rättsärende, samt hvad verkan skall blifva
däraf, att tillfredsställande upplysning om den främmande lagens innehåll
ej står att vinna, intager, såsom lätt torde inses, en i hög grad betydelse
full ställning bland spörsmålen på den internationella rättens område.
Dess betydelse har också blifvit insedd och framhållen på de konferenser,
som föregått afslutandet af nu föreliggande konventioner, och ämnet har
af den sista konferensen nämnts bland dem, som snarast möjligt borde
blifva föremål för blifvande konferensers arbete. Från sista konferensen
föreligger för öfrigt ett utkast till gemensamma bestämmelser, gående ut
på, att konventionsstaternas regeringar skulle åtaga sig att på begäran
meddela hvarandra officiella certifikat angående innehållet af de särskilda
staternas lagar. Det torde vara så mycket sannolikare, att en blifvande
konvention kommer att gå i denna riktning, som, enligt hvad vid konfe
rensen blef upplyst, redan nu åtskilliga staters regeringar visat sig bered
villiga att stå till tjänst med dylika upplysningar.
Vid nu nämnda förhållande lärer man ej böra underlåta att begagna
möjligheten att på denna väg sätta domstolarne i tillfälle att erhålla till
förlitlig kännedom om innehållet af främmande lag, som domstolen har
att tillämpa. Att meddela närmare föreskrifter om sättet för dylika upp
lysningars inhämtande lärer böra öfverlämnas åt Konungen.
Det bör dock ej lämnas ur sikte, att det nu angifna medlet att er
hålla upplysning om främmande rätt kan visa sig slå fel. Huru än för
hållandena härutinnan i en framtid kunna utveckla sig, lärer man åtmin
stone för närvarande ej kunna undgå att äfven af parterna kräfva med
verkan till utredning af innehållet i de lagbud, som äro bestämmande för
deras rättsförhållanden, samt att fastställa påföljderna däraf att de icke
förmå uppfylla detta åliggande. Hvad detta sista spörsmål angår, är det
inom den internationella rättsvetenskapen högeligen omtvistadt, hvad verkan
det i sista hand skall medföra, att upplysningar ej stå att vinna. Med
afseende å de tvister, om hvilka i förevarande lagförslag är fråga, nämligen
återgång af äktenskap och skillnad i äktenskap, lärer emellertid någon
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.
35
tvekan ej kunna råda diironi, att om part, som yrkar återgång eller skill nad, ej förmår styrka, att den lag, som iir bestämmande, stadgar sådan påföljd af de orsaker, parten åberopar, partens talan ej får bifallas.
Jag öfvergår nu till förslaget till lag om äktenskaps afslutande inför Förning till lag
svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet. afsittande Sn-
De anledningar, som föranledt främmande stater att uppdraga åt för svensk
sina diplomatiska eller konsulära ämbetsmän att förrätta giftermål, är o, äm" såsom förut antydts, att söka däri, att det ej sällan möter svårigheter för besman i «t- fråmlingar att begagna de giftermålsformer, som å platsen, där de ““ e' vistas, äro föreskrifna. Så är förhållandet framför allt i barbariska eller halfciviliserade länder, men äfven inom civiliserade stater kan detta inträffa dels i följd af olikhet i religion och dels emedan ej sällan en längre tids vistelse inom en stat kräfves såsom villkor för anlitande af dess vigselmyndigheter.
Enligt hvad som framgår af i utrikesdepartementet tillgängliga med
delanden och rapporter från Sveriges beskickningar och konsulat i främ mande länder hafva nyss angifna omständigheter ej sällan vållat olägenhet äfven för svenska undersåtar. Resultatet af svårigheterna blifver, såsom er farenheten visar, ofta nog, att äktenskap ingås i form, som här i Sverige ej kan godkännas, eller som å orten för giftermålet är utan verkan.
Med hänsyn till hvad nu anförts synes all anledning finnas, att 1 §•
Sverige följer det af främmande stater gifna exemplet samt förlänar åt diplomatiska eller konsulära ämbetsmän befogenhet att förrätta vigsel. Då emellertid uppdraget förutsätter en kännedom om svensk lag, som ej lärer kunna förefinnas hos en hvar af ifrågavarande ämbetsmän, och då dess utom olika föreskrifter och villkor för befogenhetens utöfning inom olika stater torde vara af nöden, lärer befogenheten böra göras beroende af spe ciellt utaf Konungen meddeladt uppdrag.
Innan giftermål får ske, måste gifvetvis den ämbetsman, hos hvilken 2 §.
begäran om giftermåls förrättande framställes, i likhet med hvad som är stad gadt för vigselförrättare här i riket, göra sig förvissad om att sökandena äro oförhindrade att ingå äktenskapet. Att de regler, som i 1 kap. 2 § i förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur äro stadgade i fråga om bedömande af utländings hinderslöshet, skola tillämpas jämväl, då fråga är om giftermål inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman, är uppenbart.
Den i andra stycket af 2 § intagna bestämmelsen, enligt hvilken
det tillkommer Konungen att föreskrifva, att äktenskap ej får afslutas i strid mot äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å giftermålsorten,
sammanhänger med innehållet i konventionen angående villkoren för äkten
skaps giltighet.
3 §■
Om offentligt bekantgörande af det tilltänkta äktenskapet, i syfte att
lämna tillfälle till anförande af möjligen förefintligt jäf, äro föreskrifter
meddelade i 3 §. Föreskrifterna härom gå, som man finner, ut på att sätta
kungörande i tidningar i stället för lysning i svensk kyrka; denna senare
form för bekantgörande skulle uppenbarligen, oafsedt att den endast i
undantagsfall skulle kunna komma till användning, under här afsedda för
hållanden i regel blifva utan all betydelse. Om emellertid lysning här i
riket ägt rum, och sålunda de blifvande makarne skulle vara behöriga att
när som helst erhålla vigsel inom riket, lärer det vara i sin ordning, att
de äfven få utan vidare kungöranden träda i äktenskap inför diploma
tisk eller konsulär ämbetsman.
Den ordning, i hvilken enligt 7 kap. 3 § giftermålsbalken pröfning
af anfördt jäf mot äktenskap skall försiggå, kan tydligen icke tillämpas
vid giftermål inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman; i regel skulle,
då sagda giftermålsform väl hufvudsakligen kommer att användas af utom
lands bosatta personer, icke ens behörig domstol för pröfning af jäfvet
finnas inom riket. Sagda pröfning lärer alltså böra ske omedelbart af den
ämbetsman, som anlitas för giftermålets förrättande.
4 §■
Föreskrifterna i 4 § af lagförslaget, hvilka röra själfva ceremonien
för giftermålet, stå i nära öfverensstämmelse med hvad som härutinnan
är stadgadt angående äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet
här i riket.»
Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den
lydelse, bilagorna litt. A och B vid detta protokoll utvisa, samt hemställde
i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler,
högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom note ur proto
kollet inhämtas.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi
trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.
Ex protocollo:
Ang. von Hartmansdorff.
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.
37
Bil. Litt. A.
Förslag
till
Lag
angående vissa rättsförhållanden af internationell natur.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap.
Om äktenskaps ingående.
1 §•
Svensk undersåte må ej å utrikes ort träda i äktenskap, utan han
enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.
2 §.
Vill utländsk undersåte här i riket träda i äktenskap, varde hans
rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han tillhör. År enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda afseende tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.
Ej må dock i något fall gift man eller kvinna inför svensk myndig
het ingå nytt äktenskap, innan förra äktenskapet genom makens död eller
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
annorledes upphört; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, hvilka med
hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap. giftermåls-
balken sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma kapitel förmäles.
3 §•
Huru svensk undersåte må erhålla intyg om hinderslöshet för äkten
skaps ingående inför utländsk myndighet, så ock huru utländsk undersåte,
som inför svensk myndighet vill träda i äktenskap, må styrka sin hinders
löshet, därom förordnar Konungen.
4 §•
Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock
i öfrigt om formen för äktenskaps afsilande, skall äga tillämpning äfven
för det fall att främmande stats undersåte vill inför svensk myndighet här
i riket träda i äktenskap.
Innehåller den främmande statens lag föreskrifter om lysning för
det fall att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland,
må giftermål inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan
lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från
den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande
här föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främ
mande statens lag stadgad.
5 §•
Har med Konungens tillstånd främmande stat åt sina här i riket
anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän uppdragit att förrätta
giftermål i enlighet med den främmande statens lag, skall äktenskap, som
inför sådan ämbetsman ingåtts mellan utländska undersåtar, anses vara i
behörig form afslutadt.
6 §•
År äktenskap å utrikes ort slutet i form, som lagen å den ort före-
skrifver, skall äktenskapet, ehvad fråga är om svenska eller utländska
undersåtar, här i riket anses vara i behörig form afslutadt.
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 21.
39
7 §•
Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller
konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda stat, vare här i riket gällande, så framt hvarken mannen eller kvinnan var undersåte i den stat, å hvars område giftermålet skett, samt sagda stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.
Om giftermål inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i
utlandet är särskildt stadgadt.
8
§•
År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort af präst inom
svenska kyrkan förrättadt i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det här för gillt hållet.
9
§•
Hafva utländska undersåtar å utrikes ort ingått äktenskap, utan att
föreskrifterna i 6 eller 7 § blifvit iakttagna, må giftermålet ej här hållas för gillt, utan så är att äktenskapet i deras hemland eller, om de tillhörde olika stater, i hvarderas hemland anses vara i behörig form afslutadt.
2
kap.
Om återgång af äktenskap.
1
§•
Väckes talan om återgång af äktenskap, som i behörig form slutits
mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen i den stat, makarne vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de till hörde olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen för ordnat, att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att, orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter. Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om äktenskapet enligt den lag är giltigt.
År ej förordnande, hvarom här förut är sagdt, af Konungen med-
deladt, må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl
enligt svensk lag.
2
§•
Ej må i något fall äktenskap här i riket förklaras ogillt af den an
ledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare
äktenskap skall, oaktadt det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder för
nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro af
olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt
kall eller å löfte att förblifva ogift.
3 kap.
Om skillnad i äktenskap.
1 §•
Talan om skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må här
i riket upptagas, om den make, mot hvilken talan väckes, här har sitt
hemvist. Lag samma vare, om makarne haft gemensamt hemvist inom
riket, men den make, mot hvilken talan väckes, öfvergifva den andre eller,
efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.
År enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröfva talan om äktenskaps
skillnad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot dylikt förbehåll,
sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om skillnad i äkten
skap, som i makarnes hemland anses ej vara i behörig form afslutadt.
2
§•
Ej må i något fall skillnad i äktenskap mellan främmande stats under
såtar sökas hos Konungen, med mindre skillnad, som i sådan ordning be
viljas, kan vinna erkännande i makarnes hemland.
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.
41
3 §•
Till skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej dömas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, äktenskap må genom skillnad upplösas, samt orsak till skillnad är förhanden ej mindre enligt sagda lag än ock enligt svensk lag.
Hafva makarne förut tillhört annan främmande stat, må ej för vin
nande af skillnad åberopas hvad som under den tid inträffat, med mindre skillnad på grund däraf är medgifven jämväl enligt där gällande lag.
4 §•
Makar, som tillhöra främmande stat men hafva hemvist här i riket,
må, ändå att skillnad i äktenskapet ej kan här meddelas, till säng och säte skiljas i den ordning 14 kap. giftermålsbalken stadgar. Är talan om äktenskapets upplösning eller om ständig skillnad till säng och säte an- hängiggjord i makarnes hemland, må skillnad till säng och säte på ett år här beviljas, utan att varningar föregått; dock skall beslutet därom upp höra att äga tillämpning, där den i makarnes hemland väckta talan blifvit återkallad eller ogillad.
Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skall under den tid,
makarne enligt beslut af svensk domstol äro till säng och säte skilda, därom galle hvad i 15 kap. giftermålsbalken stadgas.
5
§.
Å
t
af myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller ständig
skillnad till säng och säte beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände beslutet här i riket till efterrättelse.
6 §.
Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller
ständig skillnad till säng och säte mellan undersåtar i annan stat, må, med det undantag som i 7 § sägs, beslutet här lända till efterrättelse, under villkor
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
att, med motsvarande tillämpning af hvad i 1 § är stadgadt i af
seende å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskaps
skillnad mellan undersåtar i annan stat, det finnes hafva tillkommit myn
dighet i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt
att vid pröfning af frågan, huruvida orsak till äktenskapsskillnad
eller till ständig skillnad till säng och säte varit för handen, lagen i den
stat, makarne tillhörde, blifvit tillämpad.
Är beslutet meddeladt af annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det af
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnes hemland.
7 §•
Såvidt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må
beslut om äktenskapsskillnad, hvarom i 6 § sägs, ej lända till efterrättelse,
innan stadfästelse å beslutet här i riket meddelats.
8
§•
Stadfästelse å beslut, hvarom i 6 § sägs, må sökas hos Svea hofrätt.
Ej må stadfästelse meddelas, med mindre de villkor äro för handen, som
för beslutets tillämpande här i riket i sagda § äro stadgade.
4 kap.
Om förmynderskap.
1 §•
Aflider svensk undersåte, hvilken ej har hemvist inom riket, och
efterlämnar han barn, som ej uppnått myndig ålder, må förmyndare
här förordnas, om det pröfvas lända till den omyndiges nytta. Ej må
den omständigheten, att förmyndare blifvit inom främmande stat tillsatt,
utgöra hinder mot förmyndares förordnande här i riket.
43
Förmyndares förordnande ankomme i fall, som nu är sagdt, å den
rätt, därunder den aflidne sist haft hemvist inom riket. Har han ej här haft hemvist, galle såsom hans hemort Stockholms stad.
Varder förmyndare förordnad, göre rätten därom anmälan hos
ministern för utrikes ärendena.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.
2
§.
År förmynderskap för minderårig utländsk undersåte, som här i riket
vistas eller här har egendom, anordnadt i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, lände den lag till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet att handla å den omyndiges vägnar. Med tillsyn å sådant förmynderskap eller med tvist, som förmynderskapet rörer, tage ej domstol här i riket befattning.
3 §•
Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,
bör på grund af minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket, inhämte rätten, genom bemedling af ministern för utrikes ärendena, upp lysning, huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med den främmande statens lag. Kommer ej sådant förmynderskap att an ordnas, varde förmyndare af rätten tillsatt i enlighet med svensk lag, och lände den lag jämväl till efterrättelse i fråga om förmyndarens be fogenhet och åligganden samt beträffande tillsyn å förmynderskapets för valtning. För omyndig, hvarom här är fråga, må utländsk undersåte, som är bosatt inom riket, till förmyndare förordnas.
Omsorgen om förmyndares förordnande i fall, som nu är sagdt,
ligge, där ej annan domstol är behörig, å den rätt, därunder den omyn dige har sitt hemvist.
4 §•
Kommer, sedan förmyndare för omyndig utländsk undersåte här
förordnats, till rättens kännedom, att förmynderskap blifvit för honom an ordnadt i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, varde den af rätten förordnade förmyndaren entledigad.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
5 §•
Finnes, i fall som i 3 § afses, den omyndige eller hans egendom
sakna vård, förordne rätten god man att den omyndige förese och hans
gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården öfvertager. I afseende å
sådan god man galle hvad om förmyndares redovisning och ansvarighet
så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning är föreskrifvet.
6
§•
Enligt lagen i den stat, omyndig tillhör, skall, ändå att förmyndare
är tillsatt efter annan lag, bedömas, när behof af förmyndare upphör.
Särskilda bestämmelser.
1 §•
Skall, enligt hvad här förut är sagdt, främmande stats lag lända till
efterrättelse, och äro för olika områden af den främmande staten särskilda
lagar gällande, varde frågan, hvilken af de särskilda lagarne skall till-
lämpas, bedömd efter hvad i den främmande staten må i sådant afseende
vara föreskrifvet.
Saknas sådan föreskrift, skall för den, som har hemvist inom den
stat, han tillhör, gälla lagen å hans hemort. För den, som ej har hemvist
inom den stat, han tillhör, galle lagen å den ort, där han sist inom sagda
stat haft hemvist, eller, om han ej där haft hemvist, lagen i rikshufvud-
staden.
2
§•
Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng
och säte mellan makar, hvilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
45
som om bägge makarne vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej hafva tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.
3 §•
År, efter ty här förut är sagdt, domstols behörighet beroende af
att part äger hemvist inom den stat, domstolen tillhör, varde frågan, om parten där äger hemvist, pröfvad efter lagen i sagda stat; dock må hustru ej anses hafva hemvist i annan stat än den, där mannen bor, om ej ma karne enligt lagen i den stat, de tillhöra, hafva olika hemvist.
4 §•
Gitter ej part, som talan väckt, styrka innehållet af främmande lag,
som, efter ty här förut är sagdt, skall lända till efterrättelse, och är ej lagens innehåll ändå för rätten kändt, må talan ej bifallas.
Huru underrättelse om innehållet af främmande lag må på rättens
föranstaltande sökas, därom förordnar Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den
46
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.
Bil. Litt. B.
Förslag
till «
Lag
om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbets
man i främmande stat att i den ordning, som i denna lag stadgas, i äkten
skap förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte i
främmande stat.
2
§•
Diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som erhållit uppdrag, hvarom
i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls förrättande framställes, tillse,
att mannen och kvinnan äro oförhindrade att med hvarandra ingå äktenskap.
Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må afslutas i strid mot
äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å den ort, där ämbetsmannen
är anställd, lände det till efterrättelse.
3 §•
Yppas ej hinder mot äktenskapet, skall å beskickningen eller kon
sulatet anslås kungörelse, upptagande såväl mannens som kvinnans full-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
47
ständiga namn samt ålder, yrke och hemvist så ock anvisning, att den,
som vill anföra jäf mot äktenskapet, äger att före viss dag hos den,
som kungörelsen utfärdat, sådant jäf anmäla och styrka. Kungörelsen skall
ock, där så ske kan, på sökandenas bekostnad införas ej mindre i tidning
inom orten än äfven, i fall någon af dem har eller inom ett år förut haft
sitt hemvist å annan ort, i tidning inom sådan ort. Ej må giftermålet
förrättas, innan den för jäfs anförande utsatta tid gått till ända.
Har lysning i laga ordning ägt rum här i riket, vare kungörande,
hvarom nu är sagdt, ej af nöden.
4 §•
Giftermål, hvarom i denna lag är fråga, skall förrättas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Giftermålsförrättaren affordre mannen och
kvinnan deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta
makar. Hvad sålunda förekommit skall i protokoll upptagas, och varde
protokollet af vittnen bestyrkt.
Utdrag af protokollet skall ofördröjligen insändas till ministern för
utrikes ärendena.
Denna lag skall träda i kraft den
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 15 oktober 1903.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden
skarin
,
LILIENBERG,
HUSS,
LINDBÄCK,
PETERSSON,
CASSEL.
Sedan, jämlikt Högsta domstolens beslut den 9 december 1902,
handlingarna rörande de till Högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag angående vissa rättsförhållanden af interna
tionell natur och till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diploma
tisk eller konsulär ämbetsman i utlandet cirkulerat mellan Högsta domsto
lens ofvanbemälde ledamöter, hvilka jämte justitierådet Norberg, som
numera afgått från ämbetet, öfvervarit föredragningen af förslagen, före
togs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda
detta protokoll.
l:o) Förslag till lag angående vissa rättsförhållanden af
internationell natur.
Vid granskning af detta förslag gjordes följande anmärkningar näm
ligen vid:
Rubriken.
Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck ansågo det vara önsk
värd^ att åt lagens rubrik gåfves en lydelse, som komme att åtminstone
antyda beskaffenheten af de rättsförhållanden, hvarom lagen handlar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
49
Kap. 1.
2 §.
Då uti det jämväl remitterade förslaget till lag om äktenskaps afstö
tande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förut
sattes, att utländsk undersåtes rätt att träda i äktenskap kunde komma
under sådan ämbetsmans pröfning, samt de föreskrifter, som vore upptagna
i 2 §, första stycket, af nu ifrågavarande lagförslag, borde, ej mindre än
stadgandena i andra stycket af samma §, vinna tillämpning i dylikt fall,
hemställde Högsta domstolen, att första styckets affattning måtte ändras i
sådan riktning.
Justitieråden Huss och Lindbäck tilläde: Den mening, första satsen
i andra stycket är afsedd att uttrycka, torde på ett enklare och i språk
ligt hänseende riktigare sätt återgifvas, om satsen erhölle ungefär följande
affattning: »Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, ingå
äktenskap.»
3 §•
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Om de grundsatser, som innehållas i 2 §, varda i svensk lag an
tagna, lärer det ej vidare kunna medgifvas utländsk undersåte att styrka
hinderslöshet till äktenskap på det sätt, som, enligt lag innefattande vissa
bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap den 14 oktober
1898, i visst fall är tillåtet för svensk undersåte. Vid sådant förhållande
torde hvad sagda lag innehåller därom, att Konungen äger förordna, i
hvilka fall berörda bestämmelser skola äga tillämpning i fråga om utländsk
man eller kvinna, böra upphöra att gälla, hvarom uttrycklig föreskrift
synes böra meddelas.»
Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Huss instämde, ytt
rade vidare:
»Den föreslagna lagen innehåller icke någon föreskrift därom, att,
för den händelse svensk undersåte vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, offentliggörande af det tilltänkta äktenskapet skall äga rum,
innan den svenske undersåten må erhålla intyg om hinderslöshet för äkten
skapets ingående. Med hänsyn därtill, att svensk lag stadgar vissa äkten-
skapshinder, som äro grundade i tredje persons rätt och hvilka enligt sin
natur ej blifva yppade eller i allt fall ej kunna tagas i betraktande utan
att den berättigade gjort anmälan om sådant hinder, lärer det emellertid
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1. Afd. 5 Höft.
7
50
vara af vikt, att i dylika fall, särdeles när de, hvilka vilja med hvarandra
ingå äktenskap, bägge äro svenska undersåtar, tillfälle till jäfs anförande,
såvidt ske kan, varder bereda Det torde därför blifva af nöden, att för
vinnande af sagda ändamål särskilda bestämmelser meddelas, hvilka synas
hufvudsakligen böra gå ut därpå, att beträffande ordningen för jäfs anfö
rande och pröfningen af framställdt jäf hvad i ty fall är stadgadt med
afseende å äktenskaps ingående inför svensk myndighet skall äga motsva
rande tillämpning, samt att, då intyg om hinderslöshet sökes hos den
myndighet, som har att meddela dylikt intyg, myndigheten skall ombe
sörja, att sökandens afsikt att ingå giftermål varder på lämpligt sätt offent
ligen kungjord med anvisning hvad den, som vill emot giftermålet anföra
jäf, i anledning däraf har att enligt lag iakttaga. De nu ifrågasatta be
stämmelserna, såsom rörande viktiga intressen af civilrättslig natur, synas
icke kunna i administrativ ordning medelas, utan torde böra upptagas i
förevarande lag eller, om detta icke anses lämpligt, i annan af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad lag.
Då det torde blifva erforderligt, att Konungen förordnar jämväl
därom, huru utländsk undersåte må fullgöra den bevisning angående verk
ställd lysning eller befrielse därifrån, som enligt 4 § 2 stycket skall
åligga honom, tillstyrker jag, att förevarande 3 § i öfverensstämmelse
härmed ändras.»
Justitierådet Lilienberg instämde i hvad justitierådet Lindbäck yttrat
om behofvet af att i civillag meddela bestämmelser om offentliggörande af
äktenskap, som svensk undersåte vill ingå inför utländsk myndighet, men
tilläde att, om stadgande i det af justitierådet Lindbäck angifna syfte in
fördes, detsamma syntes böra innehålla bestämmelse därom, att, ifall så
dant kungörande, som lagen den 14 oktober 1898 omförmäler, ägt rum,
det nu föreslagna offentliggörandet icke skall ske.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
4 §•
Då, med den affattning andra stycket af denna § i förslaget erhållit,
de bestämmelser, som där meddelades, syntes afse endast det fall, som i
första stycket af samma § omförmäldes, eller att främmande stats under
såte ville inför svensk myndighet här i riket träda i äktenskap, men ena
handa bestämmelser gifvetvis borde gälla jämväl för det fall, att främ
mande stats undersåte ville träda i äktenskap inför svensk diplomatisk
eller konsulär ämbetsman i utlandet, hemställde Högsta domstolen, att af-
fattningen af andra stycket måtte i enlighet härmed jämkas.
51
Justitierådet Lilienberg tillado, att i första stycket orden »främ
mande stats undersåte» torde böra utbytas mot det annars använda uttryc
ket »utländsk undersåte».
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
5 §•
Den affattning, 5 § i förslaget erhållit, syntes lämna rum för tve
kan, huruvida äktenskap, som där omförmäldes, skulle anses vara i behö
rig form afslutadt, äfven om den främmande statens lag i det föreliggande
fallet icke blifvit tillämpad. Då en sådan tolkning emellertid icke torde
vara i förslaget afsedd, hemställde Högsta domstolen, att §:n måtte så om
redigeras, att anledning till dylik tvekan undanröjdes.
Rörande 1 kap. i dess helhet anförde justitierådet Petersson:
»Om föreliggande förslag upphöjes till lag, varder därigenom defini
tivt fastslaget, i hvilka fall ett å utrikes ort slutet äktenskap är att här i
riket anse som formellt giltigt eller icke, så att å ena sidan hvarje utrikes
ingånget äktenskap, som faller under ettdera af lagens stadganden, skall
här hållas för gillt, och å andra sidan hvarje dylikt äktenskap, därå intet af
lagens stadganden är tillämpligt, ej kan här tillerkännas giltighet. Att ett
äktenskap anses som formellt giltigt måste gifvetvis medföra bland annat
den verkan, att äktenskapet skall, då fråga därom väckes, antecknas i
kyrkobok. I detta ämne äro emellertid genom lagen om anteckning i
kyrkobok af utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 meddelade bestäm
melser, i hvilka ändring icke blifvit ifrågasatt och hvilka, beträffande
äktenskap, som ingåtts utan att svensk lags föreskrifter därvid blifvit
iakttagna, föranleda därtill, att allenast sådant äktenskap, som omförmäles
i 6 §, får, om det är afslutadt inför borgerlig eller kyrklig myndighet,
omedelbart antecknas i kyrkobok, hvaremot fråga om anteckning af
samma äktenskap, i händelse det icke blifvit afslutadt inför myndighet,
som nyss nämnts eller af äktenskap, som afses i 7 eller 9 § af förslaget,
måste underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Gifvetvis kominer denna pröf
ning att innefatta allenast en undersökning, huruvida i det förhanden-
varande fallet de betingelser, som lagen uppställer för äktenskapets erkän
nande, äro förhanden eller icke, och svaret på denna fråga kommer att
blifva bestämmande för Kungl. Maj:ts beslut i ämnet. Detta innebär, att
Konungen i slikt fall skall fungera som första instans för tillämpning af
allmän civillag, hvilket synes mig lika olämpligt, som det tvifvelsutan är
stridande mot grunderna för vår rättsordning. Att under nuvarande
förhållanden, då svensk rätt saknar stadganden i ämnet, och äktenskapets
erkännande kan blifva beroende på internationell rättsuppfattning eller sed'
52
vänja, såsom nödfallsutväg anlitats att i vissa fall göra äktenskapets an
teckning beroende af Konungens medgifvande, synes mig ingalunda böra
föranleda därtill, att liknande anordning bibehålies, äfven sedan hithörande
frågor blifvit genom positiv lag ordnade.
Emellertid kan det ej förnekas, att den tillämpning af den blifvande
lagen, som anteckning i kyrkobok innebär, i många, kanske de flesta fall,
och särskildt med hänsyn till beskaffenheten af de certifikat och bevis af ut
ländskt ursprung, som skola bedömas, kommer att kräfva insikter, hvilka
i regel ej kunna antagas förefinnas hos det kyrkobokförande prästerskapet.
Det synes därför önskvärdt, att granskningen af dessa handlingar kunde
uppdragas åt annan myndighet, som kan antagas vara bättre i stånd att
åt ärendet ägna en riktig behandling. I detta hänseende synas mig dom
kapitlen lämpligen kunna ifrågakomma.
Med anledning häraf anser jag mig böra hemställa, att, i händelse
föreliggande lagförslag antages, lagen den 1 juli 1898 underkastas revision i
syfte att frågor om anteckning i kyrkobok af utom riket slutna äktenskap,
som ingåtts utan iakttagande af svensk lags föreskrifter, skola anmälas
hos och i första hand pröfvas af vederbörande domkapitel.»
Justitieråden Skärm, Lilienberg och Lindbäck instämde med justitie-
rådet Petersson i fråga om behöfligheten däraf, att, i händelse förevarande
lagförslag antages, lagen om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äkten
skap den 1 juli 1898 underkastades revision i det af justitierådet Peters
son angifna syfte.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
3 Kap.
1 §•
Med afseende å bestämmelserna i första styckets andra punkt an
märkte Högsta domstolen, att, då uttrycket »gemensamt hemvist inom
riket» syntes kunna föranleda därtill att för stadgandets tillämpning skulle
vara erforderligt, att makarna haft »hemvist å samma ort inom riket», men
konventionens bestämmelser i denna del uppenbarligen endast kräfde, att
makarna samtidigt haft hemvist inom riket, om ock på skilda orter, någon
jämkning i bestämmelsens affattning vore erforderlig.
3 §•
Med hänsyn därtill, att de i denna § upptagna regler vore afsedda
att gälla äfven för det fall att äktenskapsskillnad söktes hos Konungen i
53
statsrådet, hemställde Högsta domstolen, att uttycket: »Till skillnad i äkten
skap mellan utländska undersåtar må ej dömas» måtte utbytas mot »skill
nad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas».
5 §•
Högsta domstolen erinrade, att, då det uppenbarligen ej vore åsyf-
tadt att ' i denna § gifva föreskrift angående tillämpningen af här om-
förmälda beslut i annat hänseende än såvidt genom beslutet äktenskaps
skillnad eller ständig skillnad till säng och säte blifvit beviljad, men stad
gandets affattning kunde gifva anledning till den tolkning, att jämväl
hvad beslutet tilläfventyrs kunde innehålla angående makarnas förinögen-
hetsförsållanden eller rätt till omgifte eller dylikt vore inbegripet under den
här meddelade regeln, det vore önskligt, att stadgandets mening härutin
nan blefve tydligare uttryckt.
6
§.
Högsta domstolen erinrade, att i afseende å omfattningen af de i
denna § omförinälda besluts tillämpning samma otydlighet förefunnes,
som angående 5 § blifvit anmärkt.
Då det stadgande, som innehölles i 7 § af detta kapitel, ej innebure
annat än att pröfningen af de i 6 § uppställda villkorens förbandenvaro
för visst fall blefve förbehållen åt särskild myndighet, fann Högsta dom
stolen det vara mindre egentligt att, såsom i 6 § skett, angifva
7
§ såsom
ett undantag från hvad i 6 § vore stadgadt, och hemställde förty, att
orden »med det undantag som i 7 § sägs» måtte utbytas mot lämpligare
uttryck.
Beträffande affattningen af det villkor, som rörde frågan, huruvida
orsak till äktenskapsskillnad eller till ständig skillnad till säng och såte
varit för handen erinrade Högsta domstolen, att då det uppenbarligen ej
vore åsyftadt att för beslutets tillämpning här i riket kiäfva annat än att
orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit förhanden
enligt lagen i den stat, makarna tillhörde, en redaktionsförändring i
denna punkt syntes för undvikande af missuppfattning erforderlig.
Justitieråden Skarin och Lilienberg åberopade därjämte hvad de här
nedan vid 7 och 8 §§ komme att uttala.
7 och 8 §§.
Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Huss, Lindbäck och
Cassel instämde, utlät sig: »Då förslaget icke såsom allmänt villkor för
KumjL Maj:ls Nåd. Proposition N:o 21.
54
erkännande af skillnadsbeslut, soin afses i 6 §, uppställer dess gransk
ning och stadsfästelse af svensk domstol, följer häraf, att frågan om de
stadgade förutsättningarna för beslutets giltighet äro förhanden eller ej,
är att anse som eu bevisfråga, hvilken får och bör upptagas till be
dömande närhelst den väckes. En rättshandling, som är beroende af ett
dylikt skillnadsbeslut, kan alltså försiggå under antagande af beslutets
giltighet, och den domstol, under hvars pröfning tvist i ämnet tilläfven
tyrs kommer, har att därvid undersöka och efter de i 6 § gifna regler
afgöra, huruvida berörda antagande är riktigt eller ej. Med hänsyn till
de svårigheter, som tvifvelsutan äro förenade med bedömande af rätts
kraften hos. ett skillnadsbeslut af ifrågavarande art, har det emellertid
ansetts nödigt att anvisa sakägare eu utväg att genom ett särskildt för
farande få skillnadsbeslutet underkastadt en fristående granskning åt
domstol och att, i händelse villkoren äro uppfyllda, därå erhålla dom
stolens stadfästelse. För det särskilda fall, som angifves i 7 §, är en
dylik stadfästelse föreskrifven såsom obligatorisk. Det vill synas, som
skulle förslagets nu angifna innebörd med större tydlighet framträda,
om bestämmelsen angående rätt att påkalla stadfästelse af skillnadsbeslut
i den blifvande lagen finge sin plats före stadgandet i 7 §.
Beträffande förfarandet vid sökande af stadfästelse och verkan af
det . i dylikt ärende meddelade beslut lider förslaget af oklarhet. Af
motiven framgår, att man tänkt sig förfarandet — om det bör inledas
genom ansökan eller genom stämning är lämnadt öppet — böra hafva
karaktären af en verklig rättegång med partförhandling (»stadfästelsepro-
eess»), hvaraf åter lärer följa, att det beslut, som i samma rättegång slut
ligen meddelas, skall, i hvilken riktning det än utfaller, en gång för alla
afgöra frågan om skillnadsbeslutets giltighet i Sverige. Förslagets lag
text, sådan den föreligger i 8 §, synes däremot ej lägga hinder i vägen
för den uppfattning, att frågan om stadfästelse af ett skillnadsbeslut kan
anhängiggöras och behandlas som ett vanligt ansökningsärende, i hvilket
fall domstolens beslut, i händelse det innefattar bifall till ansökningen,
visserligen bör hafva den verkan, att skillnadsbeslutet därefter är att anse
som .definitivt giltigt i _Sverige. Men om domstolens beslut går i den
riktning, att stadfästelse icke kan meddelas — exempelvis på grund af
bristande utredning om någon på frågan inverkande omständighet — så
torde, med sistnämnda uppfattning af ärendets beskaffenhet, samma beslut
näppeligen lägga hinder i vägen för ansökningens förnyande eller för skill
nadsbeslutets pröfning i sedermera tilläfventyrs uppkommen rättegång.
Gifvetvis bör nu anmärkta oklarhet afhjälpas. I fråga om den
riktning, hvari sålunda erforderlig omarbetning bör gå, synes mig den
Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.
senast antydda anordningen bäst. instämma såväl med den ståndpunkt,
som förslaget i öfrigt intager beträffande erkännande af skillnadsbeslut,
som med den granskning af hufvudsakligen formell art, som domstolen
bär att underkasta skillnadsbeslutet, innan stadfästelse därå meddelas.
Äfven praktiska skäl synas mig tala för en lösning i denna riktning. Så
t. ex. skulle eljest en lätt utväg öppnas för make, som önskade skill
nadsbeslutet underkändt, att genom ansökan om stadfästelse och under
låtenhet att förete erforderlig utredning framkalla en dom, som lände
den andre maken till förfång. Likaså skulle en
anordning
med full-
ständig process ofta erbjuda svårigheter i fråga om parters inkallande
och hörande in. m.»
Justitierådet Lilienberg yttrade: »Utan tvifvel är det ur flera syn
punkter af vikt, att ett af svensk myndighet meddeladt beslut kan er
hållas, som afgör frågan, huruvida ett af myndighet i främmande stat
meddeladt beslut om skillnad emellan undersåtar i annan stat, t. ex.
Sverige, tillkommit under sådana förhållanden, att detsamma må här i
riket lända till efterrättelse eller icke. Men den ovisshet, som därom kan
råda, afhjälpes icke därigenom, att allenast den frågan uppställes: kan
stadfästelse å skillnadsbeslutet meddelas? Ty i händelse ett nekande
svar härå gifves, innefattar detta endast, att de förhandenvarande om
ständigheterna äro sådana, att ansökningen om stadfästelse icke kan
bifallas. Svaret innehåller icke, och kan icke innehålla, ett positivt
besked, att skillnadsbeslutet icke skall här i riket lända till efter
rättelse, med andra ord, att det är ogiltigt. Vill man hafva klart besked
i denna sak, måste frågan uppställas så: skall skillnadsbeslutet gälla eller
icke gälla? Och man måste tillåta, att icke blott en begäran om stad
fästelse må framställas, utan äfven, om så önskas och skäl därtill före
ligga, en begäran om uttrycklig förklaring, att skillnadsbeslutet icke må
här i riket lända till efterrättelse. En sådan förklaring, likasom ock eu
stadfästelse, måste, om den vinner laga kraft eller fastställes, vara defini
tivt gällande. Den förutsätter visserligen, om ansökningen göres af ene
maken eller dess rättsinnehafvare, att den andre eller dess rättsinnehafvare
höres; men detta lär förhållandet vara äfven om en ansökning om stad
fästelse sker, enär en sådan likaväl kan kränka annans rätt som en mot
satt förklaring; och för vinnande af enhet i afgörandet af frågan om
skillnadsbeslutets giltighet torde denna fråga alltid, äfven om tvist i
ämnet är anhängig vid annan domstol, böra hänskjutas till Svea hofrätts
pröfning.
Det synes mig därför, som om det vore lämpligt att förändra dessa
§§:s lydelse därhän, att frågan huruvida beslut, hvarom i 6 § sägs, må
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
55
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
lända till efterrättelse eller icke skall, ifall tvist därom uppstår eller
eljest yrkande om frågans afgörande af rättsägande väckes, efter ansökan
pröfvas af Svea hofrätt; hvarjämte borde tilläggas ett stadgande, mot
svarande förslagets 7 §.»
Justitierådet Skärm anförde: »Stadgande^ i 6, 7 och 8 §§ om
giltighet här i riket af beslut, meddeladt af myndighet i främmande stat,
om skillnad mellan undersåtar i annan stat, synas mig kunna föranleda
vissa olägenheter och oegentligheter. Det kunde ju med tillämpning af
dessa §§ inträffa, att olika svenska myndigheter bedömde frågan om det
utländska skillnadsbeslutets giltighet här olika, och att samma beslut så
ledes i ett fall komme att lända till efterrättelse, men i ett annat fall
lämnades utan afseende. §§:nas ordalydelse torde ej ens utesluta den tolk
ning, att, äfven om fastställelse å beslutet hos Svea hofrätt erhållits, däri
genom blott skulle vara afgjord beslutets giltighet, när fråga vore om rätt
för frånskild make att träda i nytt äktenskap, men att i andra hänseenden
giltigheten af beslutet skulle bero på förnyad pröfning.
Det synes mig därför böra tagas i öfvervägande, huruvida ej lämp
ligare vore, att den utländska myndighetens skillnadsbeslut icke i något
fall här lände till efterrättelse, innan fastställelse därå af Svea hofrätt
meddelats. Sådan fastställelse kunde sökas af hvar och en, hvars rätt
däraf vore beroende, hos hofrätten, hvilken, sedan vederbörande lämnats
tillfälle att öfver ansökningen sig yttra, hade att öfver den då föreliggande
ansökningen besluta. Meddelades fastställelse, borde denna sedan för alla
förhållanden gälla, under det att afslag å ansökningen ej behöfde utgöra
hinder för förnyad sådan af samma eller annan sökande.
En lagstiftning i nu angifvet syfte skulle nödvändiggöra omarbet
ning af dessa 3 paragrafer.»
4 Kap.
2
§•
Då den i första punkten stadgade grundsatsen uppenbarligen borde
tillämpas äfven i det fall, att den omyndiga icke vistades här i riket eller
här hade egendom, fann Högsta domstolen någon jämkning i stadgandets
affattning vara erforderlig.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
57
5 Kap.
3 §•
Högsta domstolen förenade sig om följande yttrande:
»Då den i §:ns första del stadgade grundsats lärer böra tillämpas
järnväg i de fall, då enligt förslaget annan myndighets än domstols
behörighet är beroende däraf, att någon äger hemvist inom den stat
myndigheten tillhör, torde stadgandet böra erhålla en mera omfattande
lydelse.
Med afseende å §:ns sista del hemställdes, att det här upptagna
stadgande måtte erhålla en affattning, som tydligare angåfve hvad enligt
förslagets motiv
åsyftades, eller att här vore fråga om fall, då hustru
enligt lagen i den stat, makarna tillhörde, vore berättigad att hafva annat
hemvist än mannen.»
4 §•
Justitierådet Cassel anförde: »Beträffande den påföljd, som i första
stycket af denna § stadgats för det fall, att innehållet af främmande lag,
som skall tillämpas, ej varder vare sig genom parternas åtgärder eller
eljest för rätten kändt, nämligen att den väckta talan ej må bifallas,
framgår af förslagets motiv, att man tänkt sig, att detta stadgande skulle
äga tillämpning
endast å tvister angående återgång af eller skillnad i
äktenskap. Den
affattning §:n i förslaget erhållit synes emellertid icke
medgifva en sådan tolkning; och då det icke torde vara lämpligt att i
alla de fall, då enligt förslagets lydelse tillämpning af påföljd för parts
underlåtenhet att förebringa utredning om främmande lags innehåll, skulle
kunna ifrågakomma, stadga, att den väckta talan ej må bifallas, synes
mig en omarbetning af förslaget härutinnan vara erforderlig.
Det i första, stycket använda uttrycket »part, som talan väckt» synes
icke vara fullt tillfredsställande, då jämväl part, som är svarande och
således icke i egentlig mening kan sägas hafva »väckt» någon talan,
torde kunna komma att till stöd för i saken gjord invändning eller be
stridande af vackt talan åberopa innehållet af främmande lag och således
äfven vara skyldig att, under de i §:n gifna förutsättningar, styrka dess
innehåll.»
Beträffande andra stycket af 4 § hemställde justitierådet, att det
samma måtte erhålla sådan lydelse, att däraf framginge, det rätten vore
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.
8
58
skyldig att anlita de medel till erhållande af upplysning om främmande
lags innehåll, hvilka af Konungen kunde komma att anvisas.
Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Skärm, Huss och
Lindbäck instämde, ansåg lika med justitierådet Cassel affattningen af
denna § vara mindre tillfredsställande, i det att bestämmelsen därom, att,
i händelse innehållet af främmande lag, som skulle lända till efterrättelse,
icke blefve tillförlitligen kändt, den väckta talan ej finge bifallas, uppen
barligen ägde större räckvidd, än som enligt motiven vore afsedd och
lämpligen borde däråt gifvas; och var justitierådet i öfrigt beträffande
denna § ense med justitierådet Cassel.
Justitierådet Lilienberg ansåg, att i detta stadgande helt allmänt
borde uttalas, att den, som i något af de fall, hvarom i denna lag sägs,
vill beropa sig på främmande lag, skall vara skyldig att styrka innehållet
däraf, såvida den myndighet, som skall tillämpa sådan lag, icke därom
kan på annat sätt erhålla kännedom.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
2:o)
Förslag till lag om äktenskaps afslutande inför svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet.
3 §•
Högsta domstolen hemställde att bland de uppgifter, som borde in
flyta i den i denna § omförmälda kungörelse, måtte upptagas jämväl upp
gift om de blifvande makarnas födelseort, där denna vore känd.
Med afseende å sista stycket i denna § erinrade Högsta domstolen,
att affattningen ej återgåfve den mening, som enligt motiven vore afsedd,
nämligen att, ifall lysning skett här i riket, diplomatisk eller konsulär
ämbetsman vore skyldig att förrätta giftermålet, utan att vidare kun
görande ägt rum.
Justitierådet Lilienberg ansåg, att, då i 2 § endast talades om
vederbörandes skyldighet i afseende å äktenskapshindren, vore det icke
ur vägen att vid slutet af denna § eller möjligen vid 2 § tillägga en
erinran om iakttagande af hvad 1 kap. 4 § andra stycket af den först
behandlade lagen stadgar för där omnämnda fall, som icke rör hindren,
utan formen för äktenskaps ingående.
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.
4 §•
59
I fråga om sista stycket af denna § anmärkte justitieråden Lilien-
berg, Huss, Lindbäck, Petersson och Cassel, att här gifna föreskrift lämp
ligare syntes kunna meddelas af Konungen i sammanhang med tilldelande
af uppdrag att förrätta giftermål.
Ex protocollo
Axel Dandenell.
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott tors
dagen den 31 december 1903
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern B
oström
,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
L
agerheim
,
Statsråden:
O
delberg
,
Husberg,
Palander,
W
estring
,
Ramstedt,
B
erger
,
M
eyer
,
von
F
riesen
,
V
irgin
,
Justitieråden:
P
etersson
,
Q
uensel
.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i under
dånighet högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut
den 7 november 1902 till högsta domstolen remitterade förslag till
l:o) lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur; samt
2:o) lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet.
Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departe
mentschefen:
»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen
framställts mot de remitterade förslagen, hafva vissa ändringar i desamma
61
blifvit vidtagna. I afseende å dessa tillåter jag mig att i allmänhet åbe
ropa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.
Vid första kapitlet i förslaget till lag angående vissa rättsförhållan
den af internationell natur hafva fyra af högsta domstolens ledamöter
hemställt, att i händelse föreliggande lagförslag antages, lagen den 1 juli
1898 måtte blifva underkastad revision i syfte att frågor om anteckning
i kyrkobok af utom riket slutna äktenskap, som ingåtts utan iakttagande
af svensk lags föreskrifter, skola anmälas hos och i första hand pröfvas
af vederbörande domkapitel. Till denna fråga torde det tillåtas mig att
framdeles återkomma, därest nämnda lagförslag varder antaget.
Beträffande 5 och 6 §§ i 3 kap. af nyssberörda lagförslag, har
högsta domstolen erinrat, att otydlighet förefunnes i afseende å omfatt
ningen af de i nämnda §§ omförmälda besluts tillämpning, i det att affatt-
ningen kunde gifva anledning till den tolkning att jämväl hvad beslutet
tilläfventyrs kunde innehålla angående makarnes förmögenhetsförhållanden
eller rätt till omgifte eller dylikt vore inbegripet under den meddelade
regeln. En dylik tolkning är, såsom också af högsta domstolen framhål
lits, uppenbarligen ej åsyftad; till förekommande af densamma har emel
lertid en mindre jämkning i stadgandenas affattning ägt rum.
Med afseende å 8 § i 3 kap. har anmärkts, att förslaget lider af
oklarhet beträffande förfarandet vid sökande af stadfästelse å ett af ut
ländsk myndighet meddeladt skillnadsbeslut samt verkan af det i dylikt
ärende meddelade beslut. I hvilken riktning den erforderliga omarbet
ningen bör gå, därom hafva emellertid inom högsta domstolen yppats olika
meningar. På de af högsta domstolens flertal anförda skäl synes emellertid
den lösning, som af detta flertal tillstyrkts, vara den lämpligaste och för
slaget har därför blifvit ändradt i öfverensstämmelse med denna mening.
På grund af den anmärkning, som af tre af högsta domstolens leda
möter framställts i afseende å rubriken till det första af de remitterade
förslagen, har denna rubrik blifvit ändrad».
Departementschefen uppläste härefter de sålunda jämkade förslagen,
nämligen till
l:o) lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap; samt
2 ro) lag om äktenskaps afstötande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet;
och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.
Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.
Med bifall till denna af statsrådets öfriga leda
möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. E vid
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Noratedt & Söner.