4

Har stad eller stadsdel helt och hållet eller till större delen af-

brunnit, må Konungens befallningshafvande, där fråga väckes om ändring

i den för det afbrända området gällande stadsplan, meddela förbud mot

nybyggnad inom detsamma, till dess beslut i frågan blifvit fattadt, dock

i intet fall för längre tid än sex månader.

⁶ §.

I fall, .som i 4 § 1 mom. sägs, vare nybyggnad inom kvarteret ej

tillåten, innan tomtindelning blifvit fastställd. Ej heller må, där på grund

af 4 § 2 mom. fråga om ny tomtindelning för större eller mindre område

blifvit väckt, nybyggnad inom området företagas, innan frågan slutligen

pröfvats. Konungens befallningshafvande äge dock i särskildt fall gifva

tillstånd till byggnadsföretag, hvarom nu är sagdt.

7 §•

Nybyggnad inom kvarter må ej ske utöfver gällande tomtgräns.

Å område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt, men hvaraf

särskilda delar äro i olika ägares hand, vare nybyggnad ej tillåten. Har

tomt bildats genom åtgärd, till hvilken enligt lagen angående förändring

af tomts område rättens medgifvande skall sökas, vare nybyggnad å tomten

i intet fall tillåten, innan sådant medgifvande lämnats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Om lösen af mark.

8

§•

Mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna gator,

torg och andra allmänna platser, skall, ehvad marken tillhör kronan eller

enskild man, menighet eller inrättning, afstås till staden.

Har tomtindelning ägt ram, och finnes, att efter frånskiljande af

gatumark, hvarom nyss är sagdt, ägaren ej har kvar hel byggnadstomt

invid gatumarken, vare staden pliktig lösa gatumarken.

9 §•

Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, till­

fälle staden utan ersättning.

6

I fall, som nu afses, skola de i förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof meddelade före­

skrifter äga tillämpning, med iakttagande af hvad nedan i 15—24 §§ fin­

nes stadgadt.

15 §.

Ansökan om tillsättande af särskild nämnd må, där staden enligt 8

eller 12 § är skyldig lösa mark, göras såväl af staden som af markens

ägare.

16 §.

Skall mark afstås enligt 10 eller 11 §, må stämning ej af rätten

utfärdas, innan staden visat, att tiden för afträdandet blifvit genom Ko­

nungens förordnande eller parternas öfverenskommelse bestämd.

I fall, hvarom förmäles i 8 och 12 §§, skall, där ej parterna annor­

lunda åsämjas, mark afträdas å den fardag för afträdande af förhyrd lå­

genhet, som infaller näst tre månader efter det stämning af rätten ut­

färdats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

17 §.

Nekar stad att lösa mark, då ägaren, på grund af hvad i denna

lag är stadgadt, det yrkar, eller varder stads rätt att lösa mark af ägaren

bestridd, meddele rätten beslut i frågan, innan nämnd må sättas, och skall

klagan öfver rättens beslut föras genom besvär.

Har stad sökt anstånd enligt 27 § i denna lag, varde frågan om

nämnds tillsättande Infilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljadt.

18 §.

Hvad i 14 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof är stadgadt skall icke medföra skyldighet att lösa jord

eller lägenhet, som ligger inom det område, stadsplanen omfattar.

19 §.

Finnes å mark, som afses i 8 eller 11 §, byggnad, stängsel, plan­

tering eller annat, som till marken hör och lösas skall, bör särskildt värde

sättas å själfva marken, och skola, där ej all mark, som uppskattas, pröfvas

hafva lika värde, de särskilda värdena utsättas.

8

vare af servitut, som å marken hvila r, den skada vare staden pliktig att

ersätta.

26 §.

Tvist huruvida skadestånd, hvarom i 25 § sägs, utgå bör, pröfvas

af rätten.

Är genom laga kraft ägande dom eller parternas åsämjande afgjordt,

att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets

belopp, skall frågan härom afgöras af särskild nämnd, tillsatt i den ord­

ning, förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof föreskrifver. Ansökan om nämnds tillsättande i sådant fall må

göras såväl af ersättningstaganden som af staden. Nämnden uppskatte

skadan till högsta skäliga belopp, dock att beloppet ej må såttas lägre än

staden medgifvit. eller höjas utöfver hvad ersättningstaganden yrkat. Skade­

stånd skall utgifvas inom tre månader efter det beloppet blifvit bestämdt.

Godtgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas af staden.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

Om anstånd med genomförande af stadsplan och tomtindelning.

27 §.

Kan det befaras, att omedelbart genomförande af stadsplan i dess

helhet skulle för stad medföra alltför betungande utgifter, må staden med

afseende å visst område hos Konungen söka anstånd med planens genom­

förande.

Konungens befallningshafvande må, när skäl därtill äro, på fram­

ställning af stad medgifva anstånd med genomförande af tomtindelning

inom visst kvarter eller del däraf.

Är anstånd med stadsplans eller tomtindelnings genomförande be-

viljadt, vare den stadsplan eller tomtindelning äfvensom stadsplan eller

tomtindelning, som förut må hafva varit gällande för det område, anstån­

det afser, i fråga om rätt att verkställa nybyggnad samt rätt eller, plikt

att lösa mark, utan verkan under den tid, för hvilken anståndet beviljats;

dock att mark, som enligt stadsplan ingår i gata, torg eller annan allmän

plats, skall, enligt 8 § 1 mom., till staden afstås, när staden det begär.

10

marken utmed tomten intill gatans midt dock ej till större bredd än

nio meter. Har tomtägare utan lösen öfverlåtit gatumark till staden,

vare hans ersättningsskyldighet i mån däraf jämkad. Ingår allmän väg

i gatumarken, skall tomtägare utgifva godtgörelse för hälften af den för

gatans utläggning i öfrigt erforderliga mark till en bredd af högst nio

meter.

År tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten till-

lika den del af gatukorset, som inneslutes af den nyss angifna gatu-

markens utdragna gränslinjer.

Hvad i denna § är sagdt, skall med afseende å torg eller annan

dylik allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton

met§r från tomtlinjen betraktas såsom gata.

Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

31 §•

Ersättning, som tomtägare enligt 30 § har att utgifva, skall, där

ej parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas af särskild nämnd, som

på enderas ansökan tillsättes i den ordning, förordningen angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver. Nämnden har att

efter de för uppskattning af gatumark, som till staden afstås, stadgade

grunder uppskatta värdet af själfva marken vid tiden för ersättningens

utgifvande utan hänsyn till kostnad, som staden må hafva vidkänts för

markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden af den

gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskildt värde sättas å den

mark, tvisten gäller. Godtgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

utaf staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden fordrat,

men eljest af tomtägaren.

32 §.

Ersättning för gatumark skall af tomtägare utgifvas, då efter stads­

plans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd.

Har tomt utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata,

vare tomtägaren ej skyldig utgifva ersättning för mark till annan gata,

som utmed tomten upplåtes, förrän nybyggnad å tomten varder verkställd

invid den nya gatan.

Nybyggnad, som i denna § afses, må ej företagas, innan tomtägaren

hos byggnadsnämnden för ersättningens utgifvande ställt säkerhet, som af

nämnden godkännes. Från ställande af säkerhet, hvarom nu är sagdt, vare

kronan fri.

11

33 §.

Skall ^gata vidgas, och medför vidgningen, efter ty därom är af Konungen

stadgadt, rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits, vare

den, som äger tomt vid någondera sidan af gatan, skyldig ersätta staden

en fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning intill

aderton meter framför hans tomt.

I fråga om ersättningsbeloppets fastställande skola de i 30 och 31 §§

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Beloppet skall

utgifvas, då byggnad, som här är sagd, blifvit uppförd; och må sådan

byggnad ej uppföras, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden ställt säker­

het, som af nämnden godkännes. Kronan vare från ställande af säkerhet fri.

Om vissa ofria tomter.

34 §.

Hvad här förut är sagdt om ägare af mark eller tomt skall ock

gälla om den,-som till ofri tomt i stad har sådan rätt, hvarom förmäles i

lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Föreskrifter angående vissa områden å landet.

35 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall äga motsvarande

tillämpning för köping så ock för annan ort, för hvilken på grund af hit­

tills gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats

skola gälla.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större samman­

trängd befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan, som

enligt hittills gällande lag följt utaf förordnande om tillämpning af bygg­

nadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshafvande åligger att,

när omständigheterna sådant förordnande påkalla, med anmälan därom

till Konungen inkomma.

Inom område, för hvilket efter ty nu är sagdt denna lag skall

äga tillämpning, må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybygg­

nad äga rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall

därtill gifver lof.

12

36 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,

å hvilket 35 § icke äger tillämpning, äger Konungen förordna, att stadsplan

för området skall upprättas, och må efter sådant förordnandes meddelande

nybyggnad icke, förrän stadsplan.blifvit fastställd, inom området äga rum,

med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall därtill gif-

ver lof.

Framställning om sådant förordnande som nyss är nämndt så ock

om fastställande af stadsplan må göras af Konungens befallningshafvande

eller af områdets ägare. Ej må stadsplan fastställas utan att områdets

ägare däröfver blifvit hörd.

Sedan stadsplan blifvit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark, som

enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats.

Varder sedermera förordnande, som i 35 § sägs, för området med-

deladt, skall stadsplanen jämväl i öfrigt vinna omedelbar tillämpning inom

området.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

Allmänna bestämmelser.

37 §.

Företages nybyggnad i strid mot hvad i 5, 6, 7, 35 eller 36 § är

stadgadt, äge öfverexekutor till rättelse i hvad olagligen skett meddela

handräckning; och galle därom enahanda bestämmelser, som för det i

157 § utsökningslagen afsedda fall äro stadgade. Genom denna föreskrift

göres ej ändring i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakt­

tagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

Ansökan om handräckning, hvarom nu är sagdt, må göras af allmän

åklagare och byggnadsnämnd, där sådan finnes. År ansökan gjord af all­

män åklagare, och äskar utmätningsmannen, att kostnad för förrättningen

skall förskjutas, må det ske af allmänna medel.

38 §.

Hvad i denna lag är sagdt om nybyggnad skall ock gälla om sådan

förändring af befintlig byggnad, hvilken, efter ty därom är af Konungen

stadgadt, är att till nybyggnad hänföra.

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 26.

13

39 §.

De närmare föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om stads­

plans och tomtindelnings uppgörande så ock om bebyggande af stad, köping

och annat område, som i denna lag afsös, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908, dock att hvad däri är

stadgadt om antagande och fastställande af stadsplan, om ändring i stads­

plan eller dess utsträckande, om tomtindelning samt om nybyggnad inom

planlagdt område skall lända till efterrättelse genast efter lagens utfärdande.

År vid lagens ikraftträdande fråga om ändring i fastställd stads­

plan eller tomtindelning på pröfning beroende, skola föreskrifterna om plikt

att lösa gatumark eller tomtdel ej vinna tillämpning med afseende å om­

råde, som af ändringen beröres, förr än frågan blifvit slutligen pröfvad.

t

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att ge­

nom laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frå­

gor om jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämk­

ning, hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknadt att

klander blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten

därtill eljest finnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut

meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egen­

dom är stadgad.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartcmentsärenden, hället in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott fredagen den 29 september 1905

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern

L

undeberg

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

W

acht

-

MEISTER,

Statsråden:

G

ustaf

A

lbert

P

etersson

,

L

indman

,

B

erg

,

WlDÉN,

S

taaff

,

A

lfred

P

etersson

,

B

iesért

.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­

mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg i underdånighet:

l:o) Särskilda kommitterades betänkande med förslag till

lag angående stadsplan och tomtindelning,

lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen om jords eller lägen­

hets afstående för allmänt behof den 14 april 1866,

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förändring af tomts

område den 26 maj 18 Vt 9, och

lag angående ändrad lydelse af § 80 mom. 3 i förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder

enligt lagen den 27 maj 1898;

öfver hvilka förslag öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande i länen, efter vederbörandes hörande, äfvensom landtmäteri-

styrelsen och öfverintendentsämbetet afgifvit infordrade underdåniga ut­

låtanden.

2:o) Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904, däri riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder

kunde vidtagas i syfte att områden, hvarå lifligare byggnadsverksamhet vore

att emotse, kunde på lämpligt sätt regleras redan innan desamma erhållit

16

större sammanträngd befolkning, samt för riksdagen framlägga det förslag

i berörda hänseende, hvartill förhållandena kunde anses gifva anledning.

3:o) De från öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande i länen, på anmodan af statsrådet och chefen för civildeparte­

mentet i cirkulär den 9 oktober 1903, inkomna yttranden huruvida än­

drade bestämmelser lämpligen borde meddelas i syfte att områden, å hvilka

lifligare byggnadsverksamhet vore att emotse, kunde för bebyggande ord­

nas, redan innan desamma erhållit större sammanträngd befolkning.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde föredragande

departementschefen:

»Den lagstiftning, som kommitterade föreslagit, afser att fylla två

olika behof, dels att genom bestämmelser af civillags natur ordna de i

följd af stadsplans fastställande och genomförande uppkommande rättsför­

hållanden mellan kommunerna och de enskilda och dels att till under­

lättande af stadsplans genomförande fastslå skyldighet för vederbörande

tomtägare, som af genomförandet förmenas hafva särskild fördel, att bi­

draga till kostnaderna därför. I förra hänseendet finnas nu i byggnads­

stadgan för rikets städer beträffande stadsplan och tomtindelning vissa

bestämmelser, hvilka dock på grund af denna stadgas administrativa natur

icke visat sig äga giltighet emot den enskildes äganderätt. I senare hän­

seendet har kommitterades arbete gällt införandet af en viktig och för

svensk lagstiftning ny grundsats.

Kommitterades förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

är byggdt hufvudsakligen på följande grunder. Sedan stadsplan blifvit

fastställd, äger staden rätt att begära, att mark, som enligt planen skall

ingå i gata, mot ersättning afstås till staden. Om i marken ingår till

allmänt begagnande upplåten väg eller plats, skall ersättning därför icke

utgå. Nybyggnad må ej göras utan att byggnadsnämnden gifvit tillstånd

därtill, dock att tillstånd ej erfordras för statens under öfverinten-

dentsämbetets vård ställda byggnader och andra allmänna byggnader,

till hvilka ritningarna skola enligt gällande författningar af Konungen

pröfvas. Tillstånd skall vägras, där fråga är om byggnadsföretag å mark,

som enligt planen skall ingå i gata eller annan allmän plats, eller som

efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas, icke utgör tillräcklig

byggnadstomt. Har tillstånd af denna anledning vägrats, skall staden

vara pliktig att från jordägaren lösa marken. Vid lösens bestämmande

får hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som genom stadsplanens

utförande uppstår för den ifrågavarande fastigheten. Då gatan upplåtits

för allmän trafik, blifver ägare af tomt vid gatan skyldig ersätta staden

värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt till en bredd af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

17

högst nio meter. Ersättningen bestämmes efter det, belopp staden för marken

utgifvit, dock med rätt för tomtägaren att påfordra ny uppskattning.

Intill dess ersättningen blifvit betald, må tomtägaren, dnr staden sådant

yrkar, af rätten förbjudas att hafva utgång från tomten åt gatan; hvar­

jämte tomtägaren förklarats ej vara berättigad bebygga tomten åt en för

allmän trafik upplåten gata, innan han ställt säkerhet för ersättningens gäl­

dande. Kan samhälle, som skall utgifva lösen för mark, i stället lämna

ägaren annan mark, så belägen, att den kan sammanläggas med mark,

som må återstå af ägaren tillhörigt område, skall sådant utbyte ske, om det

å endera sidan yrkas och andra sidan ej genom flyttning af läget lider märk­

ligt men. Härvid skola skiftesstadgans bestämmelser om ägoutbyte i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse, dock att marken skall uppskattas i pen­

ningar med hänsyn till dess läge och lämplighet i öfrigt såsom byggnadstomt.

En fastställd tomtindelning medför enligt förslaget den verkan, att

tillstånd till byggnadsföretag ej må meddelas, med mindre det område,

hvarå byggnaden är afsedd att utföras, utgör en i öfverensstämmelse med

tomtindelningsplanen bildad byggnadstomt. I ändamål att i en hand samla

sådan byggnadstomt, som är i liera ägares händer, finnas lösningsrätter

stadgade, så att den, hvars tomtdel är bebyggd, äger att lösa obebyggd

tomtdel, äfvensom ägare af obebyggd del äger att lösa annan sådan tomtdel

med företrädesrätt för ägaren till det större området. Däremot har ägare

af bebyggd tomtdel icke i regeln skyldighet att emot lösen afstå densamma

till annan delägare i tomten. För det fall att obebyggd tomtdel ej inlöses

af annan delägare, stadgas skyldighet för staden att till sig lösa tomtdelen.

I fråga om sättet för bestämmande af lösen eller ersättning, som

enligt lagförslaget skall utgå, förklaras bestämmelserna i förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skola, med

några jämkningar, blifva gällande. Kommitterade hafva sålunda icke upp­

tagit det i ett äldre, i samma ämne afgifvet kommittébetänkande framställda

förslag, att för bestämmande af dylik lösen eller ersättning en särskild

stadsplanenämnd skulle inrättas. En sådan anordning måste, i öfverens­

stämmelse med hvad inom högsta domstolen vid föredragning af detta äldre

förslag anmärkts, anses rubba likformigheten i lagstiftningen, då värdering

af mark, som bör för allmänt behof afträdas, sålunda i vissa fall skulle

anförtros åt en särskild myndighet men i öfriga fall åt expropriationsnämnd.

Hvad nu är sagdt gäller enligt förslaget om stadsplan, som fastställes

på ansökan af stad äfvensom af samhälle å landet med afseende å sådana

områden, för hvilka enligt förslagets föreskrifter stadsplan bör fastställas.

Emellertid hafva kommitterade ansett sig böra inrymma befogenhet åt

enskild jordägare att göra ansökan om fastställelse af stadsplan, där han

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Käft.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

18

är ägare af hela det område, hvarå planen är afsedd att tillämpas. I

gengäld mot den fördel jordägaren får i följd af sådan stadsplans genomförande

hafva kommitterade ansett det böra honom åläggas, att i den mån han

vill genomföra planen och bebyggande må ske, ej mindre upplåta marken

till erforderliga, i planen upptagna gator, torg och andra allmänna platser, fri

från inteckning, än äfven tillhandahålla gatorna och de allmänna platserna

vederbörligen iordningställda och försedda med nödiga afloppsledningar.

Emot den i kommitterades förslag upptagna grundsatsen om skyldig­

het för jordägaren att lämna särskild! bidrag till kostnaden för de allmänna

platsernas bildande har i det öfvervägande flertalet utlåtanden icke fram­

ställts någon erinran. De af kommitterade i detta hänseende föreslagna

bestämmelser torde med hänsyn till den ökning i tomtvärde, som upp­

kommer vid stadsplans genomförande, ej verka obehörigen betungande för

jordägaren. Det har i några af de uppgifna utlåtandena anmärkts att

dessa bestämmelser skulle vara onödigt invecklade. Om förslaget upp-

höjes till lag, kan det nämligen ofta inträffa, att samme jordägare,

som emot ersättning afstått mark för att i allmän plats ingå, sedermera

varder skyldig att till samhället återgälda ersättningen. Det kan tyckas,

som om detta vore en onödig omgång, och att samma ändamål kunde

lättare vinnas genom att stadga skyldighet för jordägaren att utan ersätt­

ning afstå marken. Då det emellertid kan inträffa, att tomtägare på ena

sidan fått afstå all mark till gatan, medan ägaren på andra sidan icke fått

afstå någonting, och härtill kommer, att en lång tid kan förflyta mellan

den tidpunkt, då samhället för reglering tager gatumarken i anspråk,

och gatans upplåtande för trafik, torde nämnda utväg för frågans lös­

ning icke böra anlitas. Ej heller synas hithörande förhållanden på ett

fullt tillfredsställande sätt kunna, såsom ifrågasatt blifvit, ordnas på

det sätt att i förslaget intages en bestämmelse därom, att då del af

tomt för genomförande af gatureglering måste exproprieras, hänsyn finge

tagas till den fördel, tomtägaren hade att af regleringen påräkna. Det

komme nämligen alltid att betraktas såsom en orättvisa att en jordägare

finge vidkännas afdrag å honom tillkommande ersättning för gatumark,

under det att ägaren af tomt å andra sidan af gatan, hvilken icke skulle

afstå gatumark, blefve i åtnjutande af alldeles samma fördel utan någon

som helst uppoffring. Härtill kommer, att det i många fall blefve nästan

omöjligt, att någorlunda exakt på förhand uträkna den eventuella vinsten,

och att då denna uträkning skulle anförtros åt expropriationsnämnder med

växlande sammansättning, den ifrågasatta bestämmelsen sannolikt i till-

lämpningen skulle verka synnerligen ojämnt. Slutligen skulle svårigheter

uppstå i de fall, då stadsplanen sedermera underginge sådan ändring att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

19

den påräknade vinsten minskades eller rent af uteblefve. Någon i sina

hufvuddrag enklare form för tomtägarens bidrag än den af kommitterade

föreslagna lärer knappast vara att finna; dock torde med afseende å belop­

pets bestämmande den förenkling utan olägenhet kunna vidtagas, att, därest

den lösen, staden gifvit för marken, blifvit. bestämd af expropriationsnämnd,

uppskattningen blifver bindande jämväl för frågan om beloppet af den er­

sättning, som, efter gatans upplåtande för trafik, skall af tomtägaren ut-

gifvas, i följd hvaraf denne endast äger påkalla nämnds sättande i det

fall, att den lösen staden gifvit bestämts genom öfverenskommelse.

Emot förslagets bestämmelse om rätt för staden att till säkerhet för

ersättnings utbekommande utverka förbud för tomtägaren att hafva utgång

åt gatan hafva från flera håll framkommit anmärkningar, som gå därpå ut,

att verkställigheten af rättens beslut skulle vara förenad med åtskilliga

svårigheter, och att tomtägaren i många fall kunde genom öfverenskom­

melse med någon granne bereda sig utfartsväg öfver dennes tomt. Den

åsyftade verkan torde på ett enklare och säkrare sätt kunna vinnas genom

att, med någon skärpning af lagförslagets föreskrift om säkerhets ställande,

i lagen införa det stadgande, att icke i något fall nybyggnad finge å tomt

uppföras, innan tomtägaren för ersättningens utgifvande ställt säkerhet,

som af byggnadsnämnden godkännes.

Eniigt hvad i flera af de inkomna utlåtandena blifvit framhållet, kan

den föreslagna skyldigheten för ett samhälle att lösa tomtdel, som ej

blifver af annan delägare inlöst, i vissa fall blifva synnerligen betungan­

de. Befogenheten af denna anmärkning framträder i synnerhet för de

ingalunda sällsynta fall, att ett planlöst bebyggd! område indrages under

stadsplan och i följd däraf blifver föremål för tomtindelning. Tomtlinjerna

komma då att korsa gränslinjerna för de gamla fastigheterna, i följd hvaraf

ofta tomterna komma att inom sina gränser inrymma flera från dessa fas­

tigheter afskurna områden. Enligt kommitterades förslag äger Konungen

medgifva anstånd med stadsplanens genomförande, då stadens skyldighet i

fråga om gatumarks inlösande skulle blifva allt för betungande. Följd­

riktigheten fordrar, att anstånd bör kunna beviljas jämväl med afseende å

fastställd tomtindelning. Då det allmänna har större intresse af en fast

tillämpning af stadsplan, genom hvilken trafiklederna tryggas, än af tomt­

indelningens genomförande, som innebär ett ordnande af förhållandena en­

dast innanför kvartersgränserna, synes en något lättare tillgång till erhål­

lande af anstånd med tomtindelningen böra beredas genom att anförtro

frågans pröfning åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Vidare bör

ett medel lämnas staden att göra de inlösta tomtdelarna fruktbärande. I

detta ändamål torde lämpligen kunna stadgas, att staden, då den i enlig­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

20

het med nämnda staden åliggande skyldighet inlöst del af tomt, skall

vara berättigad lösa alla öfriga och således jämväl bebyggda delar af

tomten. Ej heller kan det anses obilligt, att den, som äger större delen af

en tomt och har rätt att till sig lösa den eller de öfriga delarna däraf,

hänvisas att begagna denna lösningsrätt för att bringa sin mark i öfver­

ensstämmelse med tomtindelningen och därigenom blifva i tillfälle att ge­

nom nybyggnad tillgodogöra sig sin egendom; i följd hvaraf stadens lös-

ningsplikt torde böra mildras äfven på det sätt att därifrån undantages

tomtdel, son} utgör mera än halfva tomten, i det fall att återstoden är

obebyggd. A andra sidan synes följdriktigheten fordra, att stadens lös-

ningsplikt med nyss angifvet, undantag utsträckes att omfatta jämväl be­

byggd tomtdel. För ägare af sådan tomtdel kan förbudet mot nybyggnad

å område, som ej utgör hel byggnadstomt, i många fall medföra större

olägenhet än för ägare af obebyggd tomtdel.

Anmärkningar hafva äfven förekommit i fråga om förslagets bestäm­

melser om ägoutbyte. Den i förslaget förekommande hänvisning till skif­

tesstadgan har icke ansetts lämna erforderlig ledning för behandling af

ett dylikt ärende. Det förefaller lämpligt att värderingen af den mark,

som skall till samhället afstås, och af den, som lämnas i vederlag, bestäm­

mes på samma sätt, som i allmänhet i fråga om den förra marken skall

äga rum, eller således genom expropriationsnämnd. Af stadens nyss om-

förmälda plikt att lösa tomtdelar följer att tomtägaren icke kan vara skyldig att

af staden taga vederlag i mark i annat fall än att vederlaget tillsammans med

hvad tomtägaren innehar utgör hel byggnadstomt. Då härigenom vederlagets

storlek och läge blifver fullt bestämdt, möter intet hinder för att åt ex­

propriationsnämnd anförtro äfven uppskattningen af vederlaget. I följd

häraf torde något särskild! förfaringssätt icke erfordras för det fall, att

vederlag i mark skall af samhälle utgöras.

Stadens skyldighet att lösa mark, som enligt stadsplanen skulle ingå

i allmän plats, har i förslaget gjorts beroende däraf att byggnadslof sökes

af markens ägare och blifver af byggnadsnämnden vägradt. Då en an­

sökan om byggnadslof å sådan mark icke får beviljas, leder denna bestäm­

melse därtill, att den, som vill fordra att mark, som skall ingå i allmän

plats, af staden inlöses, icke kan göra denna rätt gällande utan en ansök­

ning, som icke har någon utsikt till framgång. En sådan anordning kan

icke anses lämplig. I dess ställe bör i lagen omedelbart utsägas, att

marken skall af staden lösas, när jordägaren det begär. Vid sådant för­

hållande kunna alla bestämmelser om byggnadslof helt och hållet bortfalla

ur lagen. I följd däraf komma visserligen föreskrifterna om förbud mot

nybyggnad att vinna tillämpning jämväl i fråga om allmänna byggnader,

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26.

21

men då statens intressen synas tillräckligt tillgodosedda genom Konungens

rätt att vid fastställande af stadsplan från fastställelse! undantaga mark,

som pröfvas vara för annat allmänt behof erforderlig, lärer häremot icke

vara något att erinra.

För sammanhangets och öfverskådlighetens skull torde den ändring

af förslagets uppställning vara påkallad att de om lösen och om dess be­

stämmande lämnade föreskrifter, hvilka i förslaget äro spridda på åtskilliga

olika ställen, såvidt möjligt sammanföras till särskilda afsnitt. Häraf följer,

att bestämmelserna om tomtindelning framflyttas och få sin plats omedel­

bart efter det afsnitt, som angår stadsplan.

Beträffande den af kommitterade föreslagna rätt för enskild jord­

ägare att erhålla fastställelse af stadsplan öfver honom tillhörigt område

hafva i flera af de afgifna utlåtandena uttalats betänkligheter emot att låta

denna bestämmelse gälla jämväl i fråga om ägare af jord inom stads om­

råde. Därigenom skulle stadens myndigheter beröfvas möjligheten att

utöfva kontroll öfver byggnadsverksamhetens utsträckning äfvensom

opåräknade utgifter för belysning, polisbevakning och dylikt vållas

staden. Såsom kommitterade erinrat torde ett stadgande sådant som det

föreslagna hufvudsakligen komma till användning för platser å landet, som

ägna sig för tätare bebyggande; och synes därför med hänsyn till de

uttalade betänkligheterna stadgandets tillämpning böra inskränkas till

-landsbygden. Stadgandet torde emellertid ej ensamt för sig innebära till­

räcklig säkerhet för att byggnadsverksamheten ordnas på lämpligt sätt.

Jordägaren är ej förpliktad att söka fastställelse af stadsplan och föreskrift

är ej lämnad för de fall där jordägarne äro flera än en. Såsom i riks­

dagens nu anmälda skrifvelse den 7 april 1904 och jämväl i flera af de afgifna ut­

låtandena framhålles, är det emellertid af största vikt att, där för något

område lifligare byggnadsverksamhet är att förvänta, möjlighet beredes

för områdets reglerande redan innan detsamma erhållit större samman­

trängd befolkning. Vid sådant reglerande torde man ej böra allt för

mycket gå i detalj. Det af riksdagen uttalade önskemål synes kunna

vinnas genom föreskrifter att Konungen må förordna att stadsplan skall

fastställas för området, att sedan sådant förordnande meddelats, nybyggnad

ej må företagas innan stadsplan fastställts, och att sedan fastställelse af

stadsplanen erhållits, nybyggnad ej får ske å gatumark. Då jordägaren

-skördar stor vinst af områdets anordnande för bebyggande, kunna före­

slagna bestämmelserna ej anses träda hans rätt för nära. Först sedan

området erhållit större sammanträngd befolkning, synas bestämmelserna för

stad i allo böra vinna tillämpning. Med ett sådant ordnande af dessa

förhållanden finnes ej anledning pålägga jordägare, som söker fastställelse

KungI. Maj:18 Nåd. Proposition N:o 26.

af stadsplan öfver honom tillhörigt område, särskilda uppoffringar för dess

genomförande.

I öfverensstämmelse med nu uttalade grundsatser har omarbetning

af komrnitterades förslag ägt rum i justitiedepartementet. Såsom resultat

af detta arbete får jag framlägga förslag till lag angående stadsplan och

tomtindelning.»

Sedan föredragande departementschefen uppläst sistnämnda inom

justitiedepartementet utarbetade förslag, yttrade departementschefen vidare:

»Vid utarbetande af det nu framlagda förslaget hafva, utom de af

mig omförmälda ändringarna i kommittéförslagets hufvudgrunder och upp­

ställning, jämväl en del tillägg till och ändringar i detaljbestämmelserna

funnits påkallade, och anhåller jag att under de särskilda paragraferna få

redogöra för grunderna till dessa ytterligare ändringar.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

1 §•

Till de i komrnitterades föreslag upptagna bestämmelser om stadsplans

innehåll har här i anledning af framställning från öfverintendentsämbetet

gjorts det tillägg, att stadsplan skall omfatta jämväl gatuprofilerna. Såsom

ämbetet erinrat torde nämligen ett samhälles hela yttre karaktär, tomter­

nas större eller mindre lämplighet för bebyggande och villkoren för sam­

färdseln vara väsentligen beroende jämväl af det sätt, hvarpå förbindelse­

lederna äro anordnade med hänsyn till höjd- och lutningsförhållanden.

2

§•

o

Åt bestämmelserna om fastställande af stadsplan och ändring däri

har gifvits en något ändrad lydelse för att utmärka, att vid fastställandet

afvikelse ej må göras från den af staden antagna planen. Enligt gällande

föreskrifter medför fastställande af stadsplan ej ovillkorlig skyldighet för

staden att bringa planen till utförande. Staden kan af ekonomiska hänsyn

medgifva emot planen stridande byggnadsföretag. Enligt det nu framlagda

lagförslaget åter skall stadsplan — frånsedt det fall att anstånd med dess

genomförande erhållits — lända till efterrättelse och med hänsyn här­

till har föreslagits ålägga staden lösningsplikt, som kan blifva ganska be­

tungande. Därest förslaget blifver lag, torde ock vid antagande af stads­

planer mera än nu är fallet tagas hänsyn till de ekonomiska uppoffringar,

som kunna följa af planernas genomförande. Det lärer då ej låta sig

23

försvara att vid fastställande af stadsplan ålägga stad en lösningsplikt, som

staden vid planens antagande ej kunnat förutse.

Då fastställande af stadsplan öfver ett område afsevärdt inskränker

ägarens rätt att disponera öfver området och jämväl i öfrigt medför be­

tydande rättsverkningar, har ägaren uttryckligen tillförsäkrats rätt att

varda i ämnet hörd.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

5 §•

Att för de i andra stycket omhandlade fall stadga ovillkorligt

byggnadsförbud kan, såsom i flera af de afgifna utlåtandena frainhålles,

någon gång medföra allvarliga olägenheter för fastighetsägarne. Med

hänsyn därtill har här inrymts rätt för Kungl. Majrts befallningshafvande

att i särskildt fall gifva tillstånd till byggnadsföretag.

6

§•

Enligt kommitterades förslag skulle för det fall att genom fastställd

stadsplan ändring göres i ett byggnadskvarters område — vare sig i följd

af ändringen tomtmark utlägges till gata eller mark lägges till kvarteret

— ny tomtindelning ske först, sedan ändringen genomförts och begäran om

tomtindelning framställts. Dessförinnan voro således tomtägarne i allmänhet

oförhindrade att bebygga sina tomter enligt den före fastställelsen gällande

tomtindelning. Förändringen af byggnad skvarterets område medför emel­

lertid med nödvändighet någon jämkning i denna tomtindelning, om ock

jämkningen understundom kan inskränkas till ett förklarande, att tomt, af

hvilken en del utlägges till gata, fortfarande för sig utgör lämplig bygg­

nadstomt, eller att gatumark skall läggas till angränsande tomt. Om nu

efter stadsplans fastställande bebyggande af tomter inom kvarteret fortfa­

rande finge ske enligt den gamla tomtindelningen, skulle genomförandet

af ny tomtindelning kunna omöjliggöras eller åtminstone väsentligen för­

svåras. Med anledning häraf har för nu afsedda fall föreslagits förbud

mot nybyggnad inom kvarteret innan ny tomtindelning blifvit fastställd.

8

§•

Stads plikt att lösa gatumark skulle enligt kommitterades förslag

vara beroende af den omständighet att ägoområde i sin helhet eller till så

24

stor del, att återstoden icke utgjorde tillräcklig byggnadstomt, inginge i

gata. I sammanhang därmed föreslogs skyldighet för staden att in­

lösa ägoområdet i sin helhet, således äfven däri ingående tomtmark.

Hvad som utgjorde tillräcklig byggnadstomt borde enligt kommitterades

motiv afgöras efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Ett sådant

afgörande torde emellertid, såsom i några af de afgifna utlåtandena fram-

hålles, mången gång falla sig mycket svårt. En mängd rättegångar skulle

säkerligen förekomma. Det har synts lämpligare att vid bestämmande af

stadens lösningsplikt i de fall att ägoområde icke i sin helhet skall

ingå i gata utgå från vederbörligen fastställd tomtindelning. Visas däraf

att ägaren efter afskiljande af gatumarken har kvar hel byggnadstomt

invid gatumarken, lärer han ej af förbudet att bebygga gatumarken lida

sådan skada, att staden bör åläggas att genast lösa densamma. Den ifråga­

satta lagstiftningen upptager i sammanhang med föreskrifterna om tomt­

indelning utförliga bestämmelser om rätt och plikt att lösa tomtdelar.

Att såsom kommitterades förslag innehåller stadga särskild skyldighet för

stad att jämte gatumarken lösa tomtmark, torde vid sådant förhållande

vara öfverflödigt. Stadgandet, som dessutom i viss mån stål' i strid med

nämnda bestämmelser, har därför här uteslutits.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå för väg

eller plats, som upplåtits till allmänt begagnande. I flera af de afgifna

utlåtandena hafva betänkligheter uttalats emot ett så vidsträckt stadgande.

Särskildt har anmärkts att därunder icke borde inbegripas väg, som varit

tillgänglig utan att rättighet därtill funnits, ej heller väg, som upplåtits

före lagens ikraftträdande, eller för hvars upplåtande jordägaren ej varit

i tillfälle förskaffa sig ersättning genom försäljning af tomter eller på

annat sätt. Dessa betänkligheter torde äga sitt berättigande, och då härtill

kommer att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna

mellan ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande, har stad­

gandet ansetts böra omfatta allenast allmän väg, hvaremot i 21 § införts

föreskrift för expropriationsnämnd att, där mark af ägaren upplåtits till

enskild utfartsväg eller allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande

taga hänsyn till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så in­

skränkt räckvidd, som därtill lämnar nämnden tillfälle att beakta omstän­

digheterna i hvarje särskildt fall, torde icke någon jordägares rätt trädas

för när.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

12 §.

25

Komrnitterades förslag innehåller icke bestämmelse om den tid inom

hvilken lösningsrätt skall utöfvas. För att ej senare lösningsberättigad

skall uppehållas i sin rätt har här införts föreskrift i sådant hänseende.

Något egentligt behof af det i komrnitterades förslag förekommande

stadgande om tvångsrätt till ägoutbyte vid inlösen af tomtdel torde icke

förefinnas. Det lärer ock svårligen låta sig göra att för detta fall an­

ordna ett förfarande, liknande det som här ofvan föreslagits i fråga om

stads rätt att vid expropriation af gatumark lämna vederlag i annan mark.

Med hänsyn härtill har nämnda stadgande ej upptagits i det nu framlagda

lagförslaget.

15 §.

I komrnitterades förslag upptagas ej särskilda bestämmelser om skade­

stånd i anledning af stadsplans genomförande för annat fall än där gata

igenlägges. Den i fråga om bestämmande af ersättning eller lösen för

mark meddelade hänvisningen till expropriationsförordningens föreskrifter

torde ej tydligt utmärka att under hänvisningen inbegripes jämväl bestäm­

melsen i 1 § af nämnda förordning, att den som af markens afstående

lider skada skall njuta ersättning därför. Det har i anledning häraf fun­

nits nödigt meddela uttryckliga föreskrifter om skyldighet att ersätta skada

i följd af stadsplans eller tomtindelnings genomförande. Därvid har före­

slagits att den som löser marken skall gälda skada, som i följd af mar­

kens afträdande uppkommer för innehafvare af nyttjanderätt eller servitut.

Då delägare i tomt, som löser annan delägares tomtdel, däremot icke

torde böra ersätta skada, som eljest uppkommer, t. ex. genom minskadt

gårdsutrymme och dylikt, har i sådana fall, liksom då i öfrigt skada,

hvilken ej varder ersatt genom löseskilling för afträdd mark, uppkommer

genom stadsplans eller tomtindelnings genomförande, skadeståndsplikten

ansetts höra påhvila staden.

I åtskilliga af de afgifna utlåtandena anmärkes som en brist hos

komrnitterades förslag, att däri ej meddelas bestämmelser om stads er-

sättningsplikt, då befintliga gatuprofiler ändras. En dylik skadeståndsplikt

torde emellertid följa af allmängiltiga rättsregler och särskild lagstiftning

i frågan således icke erfordras. Beträffande ändring af gatuprofil i stads­

plan, som fastställts efter det denna lag trädt i kraft, medför den nu fram­

lagda lydelsen af 1 §, att uppkommande skadeståndsfrågor skola bedömas

efter denna lag.

Bill. till Piksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Håft.

4

26

Kommitterades förslag upptager uttryckliga bestämmelser om skyl­

dighet för stad att lösa tomt, som i följd af gatas igenläggande eller ute­

slutande ur stadsplan blifver i saknad af utfartsväg. Då vid ny tomtindel­

ning en dylik tomt ej längre kan komma att utgöra själfständig bygg­

nadstomt, synes tomtägaren tillräckligt skyddad genom föreskriften om

stads plikt att lösa tomtdel, som ej varder inlöst af annan delägare i tom­

ten, eller, i de fall där stad ansetts böra vara befriad från sådan plikt,

genom stadgandet i denna § om stads skadeståndsskyldighet. Bestämmel­

serna hafva därför uteslutits ur det nu framlagda lagförslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

19 §.

Jordägares rätt enligt 14 § expropriationsförordningen att i vissa

fall påfordra inlösen af honom tillhörigt ägoområde i dess helhet öfver-

ensstämmer icke med de grunder, som i lagförslaget ansetts böra vinna tillämp­

ning i fråga om rätt och plikt att lösa mark. I anledning däraf har intagits ut­

tryckligt förklarande att nämnda lagrum icke skall tillämpas i fråga om

mark, som ligger inom det område stadsplanen omfattar.

23 §.

Då stad begagnar sig af rätten att för mark, som exproprieras från

tomt, lämna annan mark i stället för penningar, kunna innehafvare af

inteckningar i tomten icke utan vidare för sina fordringars betäckande

tillgodogöra sig den mark, som lämnas i vederlag. Om däremot i enlig­

het med lagen angående förändring af tomts område rätten medgifver

markens sammanläggning med återstående tomtdelen till en tomt, skola

befintliga inteckningar gälla jämväl i marken. Det har därför ansetts nö­

digt dels stadga att lagen angående förändring af tomts område skall vara

tillämplig på den sammanläggning, hvarom fråga är, och dels tillse att, be­

träffande den mark staden lämnar i vederlag, de villkor uppfyllas, som

lagen uppställer för erhållande af rättens bifall till sammanläggningen.

25 §.

Enligt sista punkten i 24 § af expropriationsförordningen skall, där

betalning fördröjes utöfver stadgad tid, i händelse någon till ersättning

27

berättigad det yrkar, frågan om marks afstående, såvidt pa hans rätt in­

verkar, vara förfallen och beroende på ny pröfning. Kommer på sätt nu

föreslagits skyldigheten att afstå mark att inträda på grund af bestämmelse

i lag, kan underlåten betalningsskyldighet naturligen ej medföra förlust

af expropriationsrätten. I följd häraf har föreslagits att omförmälda stad­

gande i expropriationsförordningen ej skall äga tilllämpning i fråga om

mark, som i lagförslaget afses; hvaremot upptagits uttryckliga föreskrifter

om rätt för vederbörande att utsöka förfallna ersättningsbelopp.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

29 §.

Emot de i kommitterades förslag förekommande bestämmelser om

gatas upplåtande för allmänt begagnande har i några af de afgifna utlå­

tandena anmärkts att det i fråga om skyldigheten att ombesörja gatas

anläggning ej vore tillräckligt hänvisa till de för hvarje stad förekom­

mande stadganden. Till undvikande af tvist borde meddelas uttrycklig

föreskrift om hvem denna skyldighet ålåge. I anslutning till hvad så­

lunda yttrats har här föreslagits, att staden skall vara ansvarig för gatas upp­

låtande å föreskrifven tid, med rätt för staden att i förekommande fall af tomt­

ägare återbekomma kostnad för gatuanläggning, som det ålegat tomt­

ägare att ombesörja.

30 §.

Enligt kommitterades förslag skulle, där tomt förvärfvats från sta­

den, tomtens ägare vara befriad från skyldighet att ersätta staden värdet

af gatumark. Bestämmelsen måste emellertid anses i viss mån ofördelaktig

för tomtägaren. Den skulle nämligen medföra, att ersättningen uttoges

af tomtägaren redan vid köpets afsilande genom högre köpeskilling i

stället för, såsom i andra fall äger rum, först sedan nybyggnad uppförts

å tomten och gatan upplåtits för allmänt begagnande. Då härtill kommer

att det står vederbörande öppet att i köpeaftalet intaga föreskrifter om

tomtägarens befrielse från ersättningsskyldighet, har bestämmelsen här

uteslutits.

32 §.

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning för gatumark af tomt­

ägaren utgifvas då gata blifvit upplåten till allmänt begagnande och tom­

28

ten blifvit bebyggd. I åtskilliga af de afgifna utlåtandena har häremot

anmärkts, att det vore svårt afgöra, när tomt skulle anses bebyggd. Vidare

har erinrats, att tomtägare, som före stadsplans fastställande bebyggt sin

tomt och samtidigt därmed måst sörja för utfartsväg från tomten, borde

erhålla befrielse från eller åtminstone lindring i skyldigheten att deltaga i

kostnaden för gatumarks anskaffande, samt att där genom köpekontrakt

eller byggnadsordning stadgats inskränkning i ägares rätt att utnyttja tomten,

ägare af tomt, som redan hade utfartsväg åt en gata, icke vunne någon

fördel af att ytterligare gata utlades utmed tomten. Då dessa anmärkningar

synts befogade, har åt här afsedda stadganden gifvits den lydelse, att

ersättning för gatumark skall utgifvas, först då efter stadsplans faststäl­

lande nybyggnad å tomt uppförts, och att där tomt har utfartsväg åt en

för allmänt begagnande upplåten gata, tomtägare ej är skyldig utgifva er­

sättning för mark till annan gata utmed tomten, förrän nybyggnad verk-

ställes invid den nya gatan.

Då stad i följd af meddeladt anstånd med tomtindelnings genom­

förande tills vidare befriats från staden eljest åliggande lösningsplikt, bör

staden ej äga rätt till sin fördel räkna byggnadsföretag, som under an-

ståndstiden uppförts, hvadan bestämmelse införts att tomtägares ersätt­

ningsskyldighet skall inträda, först då efter anståndets upphörande ny­

byggnad å tomten uppförts.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 26.

33 §.

I fråga om tomtägares skyldighet att ersätta värdet af gatumark,

som erfordras för gatas vidgning, stadgas i kommitterades förslag, att där

vidgningen medför rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut,

den som äger tomt vid någondera sidan af gatan skall ersätta staden högst

en fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning in­

till aderton meter framför hans tomt. Beträffande ersättningsbeloppets

fastställande skulle bestämmelserna om ersättning för mark till ny gata

äga motsvarande tillämpning. Emot hvad sålunda föreslagits har i derå

af utlåtandena anmärkts, att tomtägares vinst af gatans utvidgning icke

inskränkte sig till rätten att uppföra högre hus utan jämväl bestode i ett

väsentligen ökadt tomtvärde, och att, då det enligt förslaget i detta fall

vore fråga om en materiell uppskattning af gagnet för tomtägaren, den

lämnade hänvisningen till eljest gällande bestämmelser, hvilka endast af-

såge en uträkning af ersättningsskyldigheten i mån af gatubredd och

tomts längd utmed gata, icke vore tillfyllestgörande. Hvad sålunda an­

märkts har synts böra föranleda uteslutande af ordet »högst».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

34 §.

29

Det har ej sällan inträffat att samhälle, för hvilket byggnadsstad­

gan för rikets städer förklarats skola gälla, underlåter vidtaga åtgärder

för stadsplans upprättande. I anledning däraf har här införts bestämmel­

se, att nybyggnad ej må äga rum inom samhällets område förrän stads­

plan blifvit fastställd, med mindre Kungl. Maj:ts befallningshafvande för

särskildt fall därtill gifver lof.

36 §.

I stället för de i kommitterades förslag upptagna bestämmelserna

om böter för den, som bygger utan byggnadsnämndens tillstånd eller utan

föregående anmälan, och skyldighet för denne att, där byggnadsnämnden

finner sådant nödigt, ändra det utförda arbetet, har här, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad som gäller, där någon olagligen bygger i

vattendrag, stadgats att öfverexekutor äger meddela handräckning till rät­

telse i hvad olagligen skett.

Föreslagna stadgandet afser ej att göra rubbning i den genom la­

gen om hvad i vissa fall bör iakttagas då byggnad uppföres öfver tomt­

gräns tomtägare tillförsäkrade rätt att i vissa fall hafva byggnad kvar­

stående, oaktadt den uppförts utöfver tomtgränsen. Uttrycklig föreskrift

i sådant syfte har ock här intagits.»

Föredragande departementschefen anförde härefter vidare:

»Med den affattning det nu framlagda förslaget till lag angående

stadsplan och tomtindelning erhållit torde lagändringar ej vidare vara er­

forderliga i de afseenden, som innefattas i kommitterades förslag till lag

om ändrad lydelse i 1 § af lagen angående förändring af tomts område och

till lag angående ändrad lydelse af 80 § i förordningen om kommunal­

styrelse på landet, och då det torde vara öfverflödigt att, såsom kommitte­

rades förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof innebär, i nämnda för­

ordning meddela uttrycklig föreskrift att dess bestämmelser ej skola till-

lämpas i fråga om expropriation af mark till torg eller gata i stad, synes

ej heller detta lagförslag böra föranleda någon åtgärd.

Däremot lärer i annat hänseende ändring erfordras i lagen angående

förändring af tomts område. I 2 § af nämnda lag föreskrifves bland

annat att den som söker rättens medgifvande till sammanläggning, hvar­

om i lagen är fråga, skall visa att genom laga kraft ägande beslut af den

30

myndighet, som har att pröfva frågor om jämkning i gällande tomtindel­

ning, tillstånd gifvits till den jämkning hvarom fråga är. Visas ej detta

eller göres ansökningen senare än sex månader efter det laga kraft åkom-

mit beslutet, skall ansökningen afslås. Af detta stadgande, jämfördt med

bestämmelsen i byggnadsstadgan för rikets städer att beslut om sådan

jämkning i tomtindelning, som afses i lagen angående förändring af tomts

område, ej får gå i verkställighet förrän rätten lämnat medgifvande till denna

åtgärd, torde följa, att där ansökning om sammanläggning göres senare än sex

månader efter det beslutet om jämkningen vunnit laga kraft, beslutet för­

fallit. Då emellertid bestämmelser om tomtindelning och dess företagande

upptagits i det framlagda förslaget till lag angående stadsplan och tomt­

indelning, enligt hvilket fastställd tomtindelning ej skulle få rubbas i andra

än vissa i lagförslaget angifna fall, torde ofvan omförmälda tidsbestämmelse

ej längre böra bibehållas.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter ett inom justitie­

departementet utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen

den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område; och hemställde

departementschefen i underdånighet, att öfver omförmälda tvenne inom

justitiedepartementet utarbetade lagförslag, af den lydelse bilagorna A och B

vid detta protokoll utvisa, högsta domstolens utlåtande måtte, för det ända­

mål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten i nåder lämna bifall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Ur protokollet

John Ljungman.

Kungl. Majxts Nåd. Proposition N:o 26.

31

Bil. A.

Förslag

till

lag angående stadsplan och tomtindelning.

Med ändring af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas

som följer:

Om stadsplan.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan omfattande

såväl byggnadsparti- som ock gator, torg och andra allmänna platser

samt dessas höjdlägen (gatuprofiler).

2 §•

Stadsplan antages af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

af allmän rådstuga, men vare ej gällande, innan den blifvit af Konungen

fastställd. Innan stadsplan antages, skall ägare af mark inom det område,

hvars planläggning är i fråga, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.

I fråga om ändring i stadsplan eller om dess utsträckande galle

hvad nyss är sagdt; dock att stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas

beslut om jämkning af ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatu­

profiler eller dylikt må, där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om

beslutet af Konungens befallningshafvande fastställes.

Stadsplan, som af ålder består eller före denna lags ikraftträdande

blifvit af Konungen fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, till

dess ändring däri göres i den ordning nu är stadgad.

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Om tomtindelning.

3 §■

Är stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindel­

ning, som därmed står i omedelbart samband, skall den tomtindelning

jämte stadsplanen underställas Konungens pröfning.

I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga

frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens beslut

ej gällande, innan det blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt.

Innan nämnden fattar beslut, skall ägare af mark, som af tomtindelningen

beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må beslut, som angår

kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att Konungen därtill gifvit lof.

4 §•

Skall enligt fastställd stadsplan mark läggas till byggnadskvarter eller

därifrån afskiljas eller har byggnadskvarter utlagts å mark, som förut ej

varit planlagd, skall, såvidt ej tomtindelning fastställts i sammanhang med

stadsplanen, kvarters indelande i tomter äga rum, när ägare af mark inom

kvarteret det begär.

Ej må i annat fall än nyss är sagdt befintlig tomtindelning ändras,

med mindre ägarne till de tomter, som af ändringen beröras, därom äro

ense eller ock kvarter helt och hållet eller till större delen afbrunnit samt

ägare af mark inom kvarteret begär ny tomtindelning.

Om nybyggnad inom planlagdt område.

5 §.

o

A mark, som enligt gällande stadsplan ingår i gata, torg eller annan

allmän plats, må ej nybyggnad företagas.

Är beslut fattadt om antagande af stadsplan för förut ej planlagdt

område eller om ändring i gällande stadsplan, må, innan frågan om be­

slutets fastställande blifvit pröfvad, nybyggnad ej företagas inom område,

som beslutet afser; dock äge Konungens befallningshafvande i särskildt

fall till sådant byggnadsföretag gifva tillstånd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

33

6 §•

I fall, som i 3 § 1 mom. sägs, vare nybyggnad inom kvarteret ej

tillåten, innan tomtindelning blifvit fastställd. Ej heller må, där på grund

af 4 § 2 mom. begäran om ny tomtindelning för större eller mindre område

blifvit framställd, nybyggnad inom området företagas, innan framställningen

slutligen pröfvats.

7 §•

Nybyggnad inom kvarter må ej ske utöfver gällande tomtgräns.

A område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt, men hvaraf

särskilda delar äro i olika ägares hand, vare nybyggnad ej tillåten. Har

tomt bildats genom åtgärd, till hvilken enligt lagen angående förändring

af tomts område rättens medgifvande skall sökas, vare nybyggnad å tomten

i intet fall tillåten, innan sådant medgifvande lämnats.

Om lösen af mark.

8

§•

Mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna gator, torg

och andra allmänna platser, skall, ehvad marken tillhör kronan eller enskild

man, menighet eller inrättning, mot ersättning afstås till staden.

Har tomtindelning ägt rum, efter ty i 4 § 1 mom. sägs, och finnes, att

efter frånskiljande af gatumark, hvarom nyss är sagdt, ägaren ej har kvar

hel byggnadstomt invid gatumarken, vare staden pliktig lösa gatumarken.

9

§•

För allmän väg, som ingår i gatumark, skall ersättning ej utgå.

10

§.

Varder stadsplan fastställd öfver trångt eller eljest olämpligt be­

byggd! område, äger Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i

byggnadskvarter, skall mot ersättning till staden afstås.

Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Håft.

5

34

Lag samma vare, där i fastställd stadsplan upptaget tomtområde,

som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, icke

annorledes kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

11

§•

•

Vill stad inom område, som ej ingår i stadsplan, förvärfva mark

för hufvudgator, som framdeles kunna blifva erforderliga, må staden hos

Konungen söka förordnande, att marken» skall mot ersättning till staden

afstås.

12 §.

Äro särskilda delar af område, som enligt gällande tomtindelning

utgör en tomt, uti olika ägares hand, vare enhvar delägare berättigad att

lösa till sig andra delägares tomtdelar, dock att bebyggd tomtdel ej må

lösas, utan att dess värde finnes vara ringa i förhållande till värdet af

den tomtdel, hvars ägare vill utöfva lösningsrätt. Vilja flera delägare

utöfva lösningsrätt, hafve den företräde, hvars tomtdel är bebyggd, samt

bland flera ägare af bebyggda eller af obebyggda tomtdelar den, hvars

tomtdel är störst, och skilje lotten mellan dem, hvilkas tomtdelar äro lika

stora.

Begagnar ej den, som har företrädesrätt att lösa, sin lösningsrätt

inom ett år från det, han därom varder tillsagd, eller, i händelse tvist

om företräde uppstår, inom ett år från det tvisten genom laga kraft ägande

dom blifvit afgjord, vare förlustig sin lösningsrätt.

13 §.

Tomtdel, som icke, efter ty i 12 § sägs, varder inlöst eller icke är

föremål för lösningsrätt, vare staden pliktig att lösa; dock ej i det fall

att tomtdelen utgör mer än halfva tomten och återstoden af tomten är

obebyggd.

Har staden, på grund af hvad nu är sagdt, löst till sig del af tomt,

vare staden berättigad lösa öfriga delar af tomten.

Kuvyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

55

14 §.

Hafva särskilda delar af fastighet kommit i olika, ägares hand efter

det stadsplan blifvit fastställd eller af stad antagen, må dåra!’ ej föranledas

skyldighet för staden att lösa mark enligt 8 eller 13 §.

Hvad nu är sagdt skall icke äga tillämpning, där förändringen i

äganderätt skett före denna lags ikraftträdande.

Om skadestånd.

15

Uppkommer, i följd af marks afträdande enligt denna lag, skada för

innehafvare af nyttjanderätt eller servitut, vare den, som löser marken,

pliktig ersätta skadan.

För skada, som eljest uppkommer genom stadsplans eller tomtindel­

nings genomförande och ej varder ersatt genom löseskilling för afträdd

mark, vare staden pliktig gifva ersättning.

Om bestämmande åt' lösen eller skadestånd så ock om dess gäldande.

16 §.

Uppstår på grund af hvad i denna lag är stadgadt fråga om lösen af

mark eller om ersättning för skada, skola de i förordningen den 14 april

1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof meddelade

föreskrifter äga tillämpning, med iakttagande af hvad nedan i 17—26 §§

finnes stadgadt.

17 §.

Lösningsrätt, hvarom i 8 § 1 mom., 12 § eller 13 § 2 mom. sägs, må

utöfvas, då den lösningsberättigade det äskar. Skyldighet att lösa mark

enligt 8 § 2 mom. eller enligt 13 § 1 mom. skall fullgöras, då markens

ägare det begär.

I fall, då skyldighet att lösa mark eller utgifva ersättning för skada

är stadgad, äge en hvar af parterna göra ansökan om tillsättande af nämnd.

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

18 §.

Nekar stad att lösa mark, då ägaren på grund af hvad i denna

lag är stadgadt, det yrkar, eller varder stads rätt att lösa mark af ägaren

bestridd, meddele rätten beslut i frågan, innan nämnd må sättas, och må

klagan öfver det beslut föras i den ordning, som stadgas i 2 § af för­

ordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Har stad sökt anstånd enligt 27 § i denna lag, varde frågan om

nämnds tillsättande hvilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljadt.

19 §.

Hvad i 14 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof är stadgadt skall icke medföra skyldighet att lösa jord

eller lägenhet, som ligger inom det område, stadsplanen omfattar.

20

§.

Finnes å mark, som afses i 8 eller 11 § byggnad, stängsel eller

plantering, som lösas skall, bör särskildt värde sättas å skälfva marken.

21

§.

Har ägare af mark, som afses i 8 eller 11 §, enligt särskildt aftal

upplåtit marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skall

vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande.

22

§.

Vid bestämmande af lösen, som skall utgå enligt 8 eller 10 §, må

hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som i följd af stadplanens

fastställande eller genomförande uppstår för den fastghet, hvarom fråga är.

37

23 §.

Skall stad gifva ersättning för mark, som är belägen inom området

för stadsplanen, och vill staden i stället för penningar lämna vederlag i

annan mark, vare staden därtill berättigad under villkor:

att ägaren af den mark, som afträdes, har kvar tomtdel, hvilken

staden icke, efter tv i 13 § är sagdt, är skyldig att lösa;

att den mark, som lämnas i vederlag, är obebyggd och så belägen,

att den tillsammans med den återstående tomtdelen utgör hel byggnadstomt;

att den mark, som lämnas i vederlag, icke är besvärad af beviljad

eller sökt inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för

fordran eller annan rättighet;

att stadens åtkomst till den mark, som lämnas i vederlag, är styrkt;

samt att lagen angående förändring af tomts område är tillämplig i

afseende å saminanlag °min gen.

oO o

24 §.

Vill stad begagna rätt, hvarom i 23 § sägs, framställe yrkande

därom, innan nämnden sättes, och galle om pröfning af yrkandet hvad

i 18 § är sagdt. Bifalles yrkandet, uppskatte nämnden den mark, staden

lämnar i vederlag, efter de för uppskattning af mark, som till staden af­

trädes, stadgade grunder.

År värdet af den mark, som lämnas i vederlag, ringare än värdet

af mark, som till staden afträdes, galle om utgifvande af öfverskottet hvad

om ersättnings utgifvande eljest är stadgadt.

Varder mark, som lämnas i vederlag, uppskattad till högre värde

än den mark, som till staden afträdes, skall öfverskottet till staden utgifvas,

innan nybyggnad å tomten må verkställas, och vare nye ägaren berättigad

att genast tillträda den mark, som lämnas i vederlag, ändå att öfverskottet

ej blifvit guldet.

25

§.

Har nämnden verkställt uppskattning af mark, som stad är be­

rättigad eller pliktig att lösa, eller af skada, som stad är pliktig att er­

sätta, och varder icke ersättningsbelopp, som staden har att utgifva, erlagdt

inom stadgad tid, må den ersättningstagande, där ej fråga är om ersätt­

ning för mark, som besväras af inteckning, hos staden utsöka beloppet.

Skall ersättning utgå för mark, som besväras af inteckning, må talan om

beloppets nedsättande i ränteriet hos Konungens befallningshafvande föras

ej mindre af den ersättningstagande än ock af inteckningshafvaren.

vt

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 26.

38

Hvad i sista punkten .af 24 § i förordningen angående jords eller

lägenhets afstående förj allmänt behof är stadgadt skall icke äga tillämp­

ning i fråga om mark, som i denna lag afses.

26 §.

All undersöknings- och rättegångskostnad skall, där fråga är om

bestämmande af ersättning enligt 8, 10, 11, 13 eller 15 § gäldas af den

som har att utgifva ersättningen. Har på grund af 17 § ansökan om

nämnds tillsättande gjorts af någon, som äskar ersättning, och varder

nämnd ej tillsatt eller finner nämnd, som för skadeersättnings bestämmande

tillsatts, att skada ej ägt rum, skall kostnaden gäldas efter ty i 21 kap.

rättegångsbalken är stadgadt.

I fall, som afses i 12 §, skall kostnaden gäldas af den, som sökt

nämnds tillsättande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Om anstånd med genomförande af stadsplan och tomtindelning.

27 §.

Kan det befaras, att omedelbart genomförande af stadsplan i dess

helhet skulle för stad medföra alltför betungande utgifter, må staden med

afseende å visst område hos Konungen söka anstånd med planens genom­

förande.

Konungens befallningshafvande må, när skäl därtill äro, på fram­

ställning af stad medgifva anstånd med genomförande af tomtindelning

inom visst kvarter eller del däraf.

Är anstånd med stadsplans eller tomtindelnings genomförande be-

viljadt, skall den stadsplan eller tomtindelning, i fråga om rätt att verk­

ställa nybyggnad samt rätt eller plikt att lösa mark, vara utan verkan

under den tid anståndet afser; dock att mark, som enligt stadsplan ingår

i gata, torg eller annan allmän plats, .skall, enligt 8 § 1 mom., till staden

afstås, när staden det begär.

Om gatas' upplåtande och underhåll.

28 §.

Ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande

i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upp­

39

låten gata med iakttagande af hvarje särskild gatudel skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen af minst en tredjedel

af de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blifvit bebyggda.

Hvad nu är sagdt skall med afseende å torg och annan dylik all­

män plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton meter från tomt­

linjerna betraktas som gata. Platsen skall i sin helhet upplåtas, då tomter

med en sammanlagd längd af minst två tredjedelar af de därvid befint­

liga tomtlinjer blifvit bebyggda.

Då redan befintlig gata skall utvidgas, skall ny gatudel upplåtas för

allmänt begagnande i den mån tomt invid den nya gatudelen blifvit

bebyggd.

29 §.

För gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 28 §

sägs, vare staden ansvarig. Genom detta stadgande göres ej rubbning i

hvad för stad må vara gällande, i afseende å tomtägares skyldighet att

bekosta gatas anläggande; och skall, där, på grund af hvad nu föreskrifvits

stad utfört gatuanläggning, som eljest ålegat tomtägare att ombesörja,

tomtägare till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Angående sättet för ordnande och anläggning af gata äfvensom skyl­

digheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll galle hvad för hvarje

stad är föreskrifvet. Har allmän väg ingått i gata, åligger staden eller,

där på grund af särskilda bestämmelser annan är underhållsskvldig, denne

att öfvertaga underhållet i den mån, som för gatas upplåtande för allmänt

begagnande är stadgadt.

Hvad nu är sagdt skall ock äga tillämpning beträffande torg eller

annan dylik plats.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2b'.

g! Om tomtägares skyldighet att ersätta värdet af gatumark.

30 §.

Ägare af tomt vid gata, som efter denna lags ikraftträdande upp-

låtes för allmänt begagnande, vare skyldig ersätta staden värdet af gatu-

marken utmed tomten intill gatans midt dock ej till större bredd än

nio meter. Har tomtägare utan lösen öfverlåtit gatumark till staden,

vare hans ersättningsskyldighet i mån däraf jämkad. Ingår allmän väg

i gatumarken, skall tomtägare utgifva godtgörelse för hälften af den mark,

som ytterligare erfordras för gatans utläggning till en bredd af aderton meter.

40

År tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten till­

lika den del af gatukorset, som inneslutes af den nyss angifna gatu-

markens utdragna gränslinjer.

Hvad i denna § är sagdt, skall med afseende å torg eller annan

dylik allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton me­

ter från tomtlinjen betraktas såsom gata.

Ersättning efter denna § skall i intet fall utgå för mark, som före

denna lags ikraftträdande af stad förvärfvats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

31 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 30 § har att utgifva, skall utgå

efter det värde, till hvilket själfva marken vid dess förvärfvande åt staden

blifvit beräknad utan hänsyn till kostnad, som staden må hafva utgifvit

för dess planerande och ordnande.

Har vid markens förvärfvande åt staden dess värde bestämts genom

öfverenskommelse, och vill tomtägaren ej åtnöjas med sagda värde, stånde

honom öppet att yrka markens värdering genom särskild nämnd, tillsatt i

den ordning, förordningen angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof föreskrifver. Ansökan om nämnds tillsättande i sådant fall

må göras såväl af staden som af tomtägaren. Nämnden uppskatte marken

efter de för uppskattning af gatumark, som till staden afstås, stadgade

grunder. Nämndens uppskattning skall lända till efterrättelse, dock att

tomtägaren i intet fall är skyldig utgifva högre ersättning, än staden fått

vidkännas vid markens förvärfvande. Uppstår tvist om vidden af den

gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskild! värde sättas å den

mark, tvisten gäller. Godtgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

utaf staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden fordrat,

men eljest af tomtägaren.

32 §.

Ersättning för gatumark skall af tomtägare utgifvas, då efter stads­

plans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan gatan

upplåtits för allmänt begagnande. År anstånd med tomtindelnings genom­

förande beviljadt, skall betalningsskyldighet, som nyss är sagd, inträda

först då efter anståndets upphörande nybyggnad å tomten uppförts.

Har tomt utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata,

vare tomtägaren ej skyldig utgifva ersättning för mark till annan gata,

41

som utmed tomten upplåtes, förrän nybyggnad varder verkställd invid

den nya gatan.

Nybyggnad, som i denna § alses, må ej företagas, innan tomtägaren

hos byggnadsnämnden för ersättningens utgifvande ställt säkerhet, som af

nämnden godkännes.

Kunyl. Majds Nåd. Proposition N:o 20.

33 §.

Skallgata vidgas, och medför vidgningen, efter ty därom är af Konungen

stadgadt, rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut, vare den,

som äger tomt vid någondera sidan af gatan, skyldig ersätta staden en

fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning intill

aderton meter framför hans tomt.

I fråga om ersättningsbeloppets fastställande skola de i 30 och 31 §§

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Beloppet skall

utgifvas, då byggnad, som här är sagd, blifvit uppförd; och må sådan

byggnad ej uppföras, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden ställt säker­

het, som af nämnden godkänna.

Föreskrifter angående vissa områden å landet.

34 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall äga motsvarande till-

lämpning för köping så ock för annan ort, för hvilken på grund af hit­

tills gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats

skola gälla.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större samman­

trängd befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan, som

enligt hittills gällande lag följt utaf förordnande om tillämpning, af bygg­

nadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshafvande åligger att,

när omständigheterna sådant förordnande påkalla, med anmälan därom

till Konungen inkomma.

Inom område, för hvilket efter ty nu är sagdt, denna lag skall

äga tillämpning, må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybyggnad

äga rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskild! fall

därtill gifver lof.

Bill. till Riksd. Prot. 11)07. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft.

6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

35 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,

för hvilket denna lag icke gäller, äger Konungen förordna, att stadsplan

för området skall upprättas, och må efter sådant förordnandes meddelande

nybyggnad icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, inom området äga rum,

med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall därtill gif-

ver lof.

Sedan stadsplan blifvit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark, som

enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats.

Framställning om sådant förordnande som nyss är nämndt så ock

om fastställande af stadsplan må göras af Konungens befallningshafvande

eller åt områdets ägare. Ej må stadsplan fastställas utan att områdets

ägare däröfver blifvit hörd.

Allmänna bestämmelser.

36 §.

Företages nybyggnad i strid mot hvad i 5, 6, 7, 34 eller 35 § är

stadgadt, äge öfverexekutor till rättelse i hvad olagligen skett meddela

handräckning; och galle därom enahanda bestämmelser, som för det i

157 § utsökningslagen afsedda fall äro stadgade. Genom denna föreskrift

göres ej ändring i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakt­

tagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

37 §.

De närmare föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om

stadsplans och tomtindelnings uppgörande så ock om hvad till nybyggnad

är att hänföra, meddelar Konungen.

Denna lag träder i’kraft den

Kuntjl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o 26'.

4a

Bil. B.

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af

tomts område.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§.

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att ge­

nom laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frå­

gor om jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämk­

ning, hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknadt att

klander blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten

därtill eljest finnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut med-

deladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom

är stadgad.

Denna lag träder i kraft den

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 26.

Tablå innefattande hänvisning från det remitterade lagförslaget till mot­

svarande föreskrifter i kommitterades förslag.

Det remitterade förslaget.

Kommitterades förslag.

1 §■

2 § 1 mom.

2 §•

2 § 2 och 3 mom.

3 §•

23 § 1 och 2 mom.. 25 §.

4 §•

23 § 4 inom., 24 §.

5 § I mom.

7 §.

5 § 2 mom.

6 § 2 och 3 mom.

6 och 7 §§.

26 §.

8 § 1 mom.

3 § 1 mom.

8 § 2 mom.

9 § 1 mom.

9 §■

3 § 2 mom.

10 §.

5 §■

11 §.

13 § 1 mom.

12 §.

27 § 1 och 2 mom.

13 §.

27 § 3 mom.

14 §.

9 § 2 mom.

15 §.

11 § 3 mom.

16 §.

3 § 1 mom., 5 §, 12 §, 13 § 2

17 § 1 mom.

3 § 1 mom., 13 § 2 mom.,

17 § 2 mom.

33 § 1 mom.

18 §.

12 §, 28 §.

19 §.

—

20 §.

3 § 1 mom.

21 §.

3 § 2 mom., 13 § 2 mom.

22 §.

14 § 1 mom.

23 och 24 §§.

15 §.

25 §.

^•-----------

26 §.

33 § 2 mom.

27 § 1 mom.

10 §.

27 8 2 mom.

— — —

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Idet remitterade förslaget.

28 §.

29 §.

30 §.

31 §.

32 §.

33 §.

34 § 1 och 2 mom.

34 § 3 mom.

35 §.

36 §.

37 §.

Kommitterades förslag.

16 § 1 mom., 17, § jfr 7 §

16 § 2 mom., 18, § jfr 7 §

19 §, jfr 7 § 2 mom.

20 §, 33 § 3 mom.

21

§.

22

§.

1 § 3 mom.

1 § 1 mom., 6 § 4 mom.

mom

mom

<

Sill. till Rilcsd. Prof. 1907. 1 Sami.

1 Afd. 19 Höft.

7

76

upprätthållas, synes böra angifvas, att den i första stycket omförmälda

skada, som skall ersättas af den, hvilken löser marken, afser allenast inne­

hafvare af sådan nyttjanderätt eller sådant servitut, som hvilar å den mark,

som löses.

Den staden åliggande skadeståndsskyldighet torde ock böra närmare

begränsas, då det ej lärer kunna ifrågasättas, att hvarje genom marks af­

trädande eller eljest genom stadsplans och tomtindelnings genomförande

uppkommen skada, hur medelbar densamma än må vara, bör blifva föremål

för ersättning.

Lämplig begränsning härutinnan synes kunna vinnas genom föreskrift,

att skadestånd, hvarom nu är fråga, må tillkomma, förutom innehafvare af

nyttjanderätt eller servitut å mark, som löses, allenast ägare, nyttjanderätts-

eller servitutshafvare i de fall, då skada för dem uppkommer därigenom,

att angränsande mark afträdes eller angränsande gata igenlägges eller till

profilen förändras.

Justitierådet Grefberg:

Emot första stycket anmärkes, att den, som löser marken, hör på

denna grund vara pliktig att ersätta endast sådan skada, som uppkommer

för innehafvare af nyttjanderätt till marken eller af servitut, som därå hvilar,

och att staden är ansvarig för all annan skada, som skall särskildt ersättas.

I fråga om den staden sålunda åliggande skadeståndsskyldighet är

jag ense med justitierådet Quensel.

Justitierådet Westring:

Bestämmelserna om lösen eller skadestånd, som skall enligt förevarande

lag utgå, äro icke så klart affattade som önskligt synes vara. En anled­

ning därtill torde vara att söka i den nödvändighet att skilja emellan

stadens och de enskildes ersättningsplikt, som blifvit en följd af den del­

ägare i tomt tillerkända rätt att tilläsa sig annans tomtdel. Därest, enligt

hvad vid 12 och 13 §§ hemställts, denna inlösningsrätt ur förslaget utgår,

bortfalla de härmed följande svårigheterna. En annan anledning till oklarhet

är, att man frångått den terminologi, som i expropriationsförordningen an­

vändes, hvilket medför så mycket större olägenhet, som i det följande hän­

visas till samma förordning beträffande sättet för ersättningens bestämmande.

Uti förevarande hänseende synes till en början böra göras en bestämd

skillnad emellan den ersättning, som föranledes genom afträdande af mark,

och den, som eljest bör utgå.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

78

och öppna platser, som då kommo honom till del, men att dock i dessa

afseenden skälig hänsyn bör tagas till billighetens fordringar. Sålunda

lärer en tomtägare icke böra vara berättigad till ersättning för olägenhet

eller minskning i tomtvärde, som kan uppstå i följd af en ändring i stads­

planen, som icke omedelbart berör tomten eller närmaste delen af gatan.

Såsom förut omnämnts, synes förbudet mot nybyggnad å gatumark, då det

ej medför lösningsskyldighet, icke heller böra föranleda skyldighet för staden

att ersätta skada. Detsamma torde gälla om förbudet mot nybyggnad å

område, som icke blifvit godkändt såsom tomt, och om de förbud, som om-

förmälts vid 3, 4 och 5 §§. Mera tvifvelaktigt är om och i hvilka fall

minskning af gatas bredd, igenläggning af väg eller gata eller fastställande

eller ändring af gatuprofiler må medföra ersättningsskyldighet för staden.

16 §.

Justitierådet Quensel:

Den i 16 § i lagförslaget lämnade hänvisning till förordningen den

14 april 1866 synes knappast tillfredsställande. Af bestämmelserna i sagda

förordning äro långt flera än de, som ersättas eller modifieras af 17—26

§§ i lagförslaget, icke tillämpliga i fall, som i förslaget afses. I sådant

afseende kan särskilt påpekas följande.

Af 1 § i expropriationsförordningen skulle intet annat blifva tillämp­

ligt än föreskriften, att ersättningsfrågor skola afgöras af särskild nämnd.

Då här emellertid afses allenast ersättning i följd däraf att jord eller lägenhet

afstås, erfordras tillika bestämmelse, att jämväl frågor om beloppet af skade­

stånd, som enligt förslaget bör af annan anledning utgå, skola till särskild

nämnd hänskjutas. Härvid torde — likasom enligt 18 § i förslaget tvist

om lösningsplikt eller lösningsrätt innan nämnd sättes skall vara af rätten

afgjord — böra föreskrifvas, att rätten först skall pröfva, huruvida sådant

fall föreligger, att skadestånd må utgå, innan fastställandet af skadeståndets

belopp hänskjutes till nämnden.

Den i 2 § i expropriationsförordningen upptagna förutsättning för

utfärdande af stämning, att Konungen skall hafva godkänt behofvet af

jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, blir naturligen ej å

de i förslaget afsedda fall tillämplig; och att tiden för markens afträdande

skall i brist på öfverenskommelse bestämmas af Konungen kan ej anses

lämpligt för den mängd af särskilda värderingsförrättningar, som kunna

ifrågakomma för genomförandet af stadsplan och tomtindelning. Särskilda

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

stadgande!! i ett och annat afseende är beroende af frågan om och i hvad

mån de anmärkningar, som framställas emot förslaget i andra hänseenden,

än hvarom nu är fråga, godkännas.

Enär en mängd mera och mindre befogade skadeståndsanspråk emot

såväl enskilde parter som samhället kunna väckas i expropriationsmål, som

grunda sig å stadsplans och tomtindelnings genomförande, samt dessa an­

språk, i fall nämnd ej skall sättas, då öfverenskommelse träffas om lösen

för mark, som afstås, eller om ersättning för skada, kunna tid efter annan

göras till föremål för särskild pröfning af domstol och nämnd, kan ifrågasättas

att för undvikande af dessa olägenheter ansökan om tillsättande af nämnd

alltid skall ske. Härigenom vunnes enkelhet och reda i expropriationsför-

farandet, större trygghet för inteckningshafvare, samt, då hinder i lag ej finnes

för frivilliga köp af områden, hörande till tomt, en bestämd skillnad emellan

sådana köp och expropriation af dylika områden. Enligt 24 § i åberopade för­

ordningen äger inteckningshafvare, då öfverenskommelse träffats om ersätt­

ningen och han ej erhållit full likvid för sin fordran, begära uppskattning

af nämnd, men denna uppskattning skall gälla till förmån allenast för in-

teckningshafvaren. Redan enligt nu gällande lag är föreskriften om nämnds

tillsättande således i visst fall oberoende af frågan huruvida öfverens­

kommelse träffats.

Genom frivillig öfverlåtelse kunna särskilda, enligt gällande tomt­

indelning till en och samma tomt hörande områden komma i samma ägares

hand. Emellertid kan det hända, att dessa områden före förslagets anta­

gande till lag blifvit särskildt bebyggda och besväras af inteckningar eller

att särskilda inteckningar gravera de skilda tomtdelarne af den anledning,

att en å marken faktiskt bestående tomt, som lagfarits och intecknats, utgör

enligt gällande tomtindelning delar af flera tomter. Såväl i ena som andra

fallet bör lagen om förändring af tomts område kunna tillämpas och för­

hållandena med inteckningarna regleras i den ordning, som stadgas i be­

rörde lag, ehuruväl i dessa fall icke är fråga om förändring i gällande

tomt,indelning utan om förening af områden, som skola utgöra en tomt.

Justitierådet Westring:

På sätt förut inom högsta domstolen anmärkts, äro bestämmelserna i

expropriationsförordningen icke sådana, att de, allenast med de modifika­

tioner som i lagförslaget föreslås, gifva tillräckliga och lämpliga regler för

förfarandet i alla de fall, då ersättningsfrågor enligt lagförslaget kunna

uppkomma. Jag instämmer alltså däri, att mera fullständiga och efter den

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

82

denna skall emot lösen afstås vid den tidpunkt, då den lösningsberättigade

det äskar, och, då fråga är om skyldighet att lösa mark, lösen skall emot

att marken afstås erläggas, när markens ägare det begär. En sådan rätt

att ensidigt bestämma tiden för lösen och markens afträdande kan leda till

missbruk och synes följaktligen icke böra i lag medgifvas. Tiden för

markens afträdande torde lämpligen böra bestämmas till den fardag, som

först infaller viss tid efter tillsägelse eller efter det stämning utfärdats i

anledning af gjord ansökan om tillsättande af nämnd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

18 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Carlson, Westring

och QuensC instämde för den händelse att enskildas lösningsrätt komme

att bibehållas:

De i första stycket af denna § gifna bestämmelser afse endast tvister

emellan samhället och enskilde om rätt och plikt att lösa mark, hvaremot

tvister i berörda hänseende, hvilka i expropriationsmål kunna uppkomma

emellan enskilde, icke beröras. Antagligen har det ansetts, att, då enligt

2 § i förordningen den 14 April 1866 det åligger rätten att pröfva

sökandens behörighet att begära tillsättande af nämnd, något stadgande

rörande stridigheter emellan enskilde därutöfver icke vore nödigt, men enär

uppenbarligen tvister af den beskaffenhet, som afses i förevarande §, kunna

yppas emellan delägare i tomt, samt, på sätt under 16 § anmärkts, det

synes lämpligt, att rätten pröfvar, huruvida skadestånd skall utgå, i fall

tvist därom uppstår, hemställes om den ändring af förslaget, som erfordras

på grund af hvad sålunda anmärkts.

Hänvisningen till 2 § i ofvannämnda förordning torde utbytas emot

en föreskrift, att klagan öfver rättens beslut skall föras genom besvär.

20

§.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Till »byggnad, stängsel eller plantering» torde böra fogas ett vid­

sträcktare uttryck, innefattande jämväl annat, som kan jämte själfva marken

tillhöra fastighet.

83

22

§.

J ustitierådet West ring:

Till meningens förtydligande synes framför orden »i följd af» böra

tillfogas ordet »allenast» samt ordet »fastighet» utbytas mot »mark».

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

Enligt nu gällande lag skall, vid expropriation af jord, denna upp­

skattas efter hvad jord af samma beskaffenhet och godhet i orten högst

gäller vid tiden för afträdandet. Hänsyn får sålunda icke tagas till pris­

förhöjning, som förmodas komma att uppstå efter tiden för afträdandet.

Med det nu föreslagna stadgandet torde alltså afses en prisförhöjning, som

redan inträdt vid tiden för jordens afträdande eller ersättningens bestäm­

mande, men uppstått i följd af stadsplanens fastställande eller genomförande.

Härvid kan till en början erinras, att en prisstegring ofta inträder redan

i följd däraf, att stadsplan blifvit antagen eller att förslag därtill blifvit

uppgjordt och sannolikt kommer att antagas, samt att det sålunda, om don

princip, som ligger till grund för stadgandet, finnes böra fastslås, kunde

ifrågasättas, huruvida icke prisförhöjningen, till hvilken icke finge tagas

hänsyn, borde räknas från en tidigare tidpunkt än stadsplanens fastställande.

Själfva principen är emellertid långt ifrån oomtvistlig. Om vid stadsplans

uppgörande för ett nybildadt samhälle den enes område bestämmes till torg

eller park och den andres lika stora och lika väl belägna område kommer

att utgöra en eller flera tomter med därinvid liggande gatumark, som skall

af tomtägaren tillsläppas eller ersättas, finnes enligt min mening intet skäl,

hvarför den förre skall tvingas afstå sitt område mot lägre betalning än

den, som den senare kan erhålla för sitt område. Om så sker kommer

den förre i själfva verket att till ägarne af öfriga fastigheterna afstå sin

andel i en vinst, som billigtvis bort tillkomma dem alla. Hå en gata skall

utvidgas kommer fördelen däraf tomtägarne på ömse sidor i lika hög grad

till godo, hvarför de böra i samma mån bidraga till kostnaderna för ut­

vidgningen, men om ägarne af tomterna å den sidan, å hvilken ut­

vidgningen skall ske, blefve skyldiga att afstå den härför erforderliga

marken mot ersättning allenast af det värde, som var gällande då utvidg­

ningen beslöts, och tomtägarne å andra sidan sålunda få beräkna sin er­

sättningsskyldighet efter detta lägre värde, drabbas dessa i själfva verket

i mindre mån än de förra af kostnaderna för utvidgningen. Därest en

trångt bebyggd stadsdel afbrunnit och ett mera vinstgifvande utnyttjande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N :o 26.

84

af marken finnes möjligt genom ändring af stadsplanen, synes ingen vara

mera berättigad till denna vinst än tomtägarne själfva, hvarför staden, om

den vill, enligt 10 § första stycket, förvärfva stadsdelen, torde böra betala

ersättning efter det värde, som uppstått i följd af ändringen i stadsplanen.

Om slutligen staden dröjer med utöfvande af sin lösningsrätt, synes staden

desto hellre böra vidkännas under tiden inträffande prisstegring, som denna

antagligen åtminstone till en del motsvaras af ränteförlust för jordägaren.

På grund häraf och då det uppenbarligen skulle vara förenadt med

stora svårigheter att afgöra, huruvida en prisstegring uppstått i följd af

stadsplanens fastställande och genomförande eller af andra orsaker, samt det

jämväl kan befaras, att förslaget i denna del skulle blifva föremål för olika

tolkningar af expropriationsnämnderna, hemställer jag, att förevarande para­

graf må utgå.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

23 och 24 §§.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Gr efter g

förenade sig:

Den föreslagna rätten för stad att i stället för penningar lämna veder­

lag i annan mark torde med hänsyn till de för denna rätt uppställda villkor

komma till användning endast i ett fåtal fall, i hvilka saken desto hellre

torde kunna ordnas på frivillighetens väg som tomtägaren, hvilken ej kan

påkalla återstående tomtdelens inlösande, icke äger företaga nybyggnad,

med mindre han förvärfvar den mark, som erfordras för bildande af hel

byggnadstomt. Det uppställda villkoret, att lagen angående förändring af

tomts område skall vara tillämplig med afseende å sammanläggningen, för­

utsätter dessutom från tomtägarens sida en medverkan, som, därest ej hela

frågan ordnas på frivillighetens väg, knappast torde vara att påräkna. Där­

jämte synes mig böra erinras, att dessa stadganden kunna medföra kränk­

ning af inteckningshafvares rätt. Enligt gällande bestämmelser äger, då

stad löser mark från enskild, inteckningshafvaren att ur löseskillingen göra

sig betalt för sin fordran. Om staden nu tillätes att i stället för penningar

lämna annan mark, eluderas denna inteckningshafvarens rätt, så vida han

ej erhåller omedelbar rätt att för sin fordran hålla sig till den mark, som

staden lämnar i stället för den, som utbytes. Men sådan rätt medför icke

förslagets bestämmelser. Enligt lagen angående förändring af tomts om­

råde öfvergår inteckningsrätten på det nytillagda området först därigenom,

att ägaren vidtager de åtgärder, som i samma lag föreskrifvas, för att få det

85

nya området förenad! med det gamla till en tomt. Och då det står ägaren

fritt att vidtaga dessa åtgärder, om eller när han vill, är inteckningshaf-

varens säkerhet sålunda ställd i beroende af ägarens godtycke. 23 och

24 §§ synas därför böra ur förslaget utgå.

Justitierådet Carlson:

Enligt min mening bör det icke skäligen åläggas jordägaren vare sig

att inlåta sig i byte, som för honom medför skyldighet att framdeles erlägga

mellangift, eller att mot gatumark, som framdeles skall af honom ersättas,

tillbyta sig tomtjord. I öfrigt synes det med ifrågavarande stadganden

afsedda ändamål kunna hufvudsakligen vinnas genom ägoutbyte. På grund

häraf och med afseende å hvad förut blifvit emot dessa paragrafer anmärkt,

biträder jag den i fråga om dem gjorda hemställan.

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

25 §.

Justitierådet Westring, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Att, därest enligt lagens bestämmelser stads plikt att lösa mark eller

erlägga skadestånd föreligger, den ersättningsberättigade äger utsöka det

belopp, hvartill ersättningen af nämnden bestämts, är så uppenbart, att

därom ej lärer tarfvas särskild föreskrift. Huruvida däremot, när endast

rätt att lösa förefinnes, den lösenberättigade, vare sig det är stad eller

enskild, må draga sig tillbaka genom att underlåta erlägga af nämnd be­

stämd ersättning, är mera tvifvelaktigt. Anses förbud däremot böra stadgas,

bör tydlig, på detta fall riktad föreskrift införas. I enlighet härmed synes

första stycket böra antingen uteslutas eller omarbetas.

För det i andra stycket intagna stadgandet synes tillräckligt skäl

knappast vara anfördt, åtminstone hvad beträffar det fall att endast rätt

men ej tillika plikt att lösa förefinnes.

26 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

De i denna paragraf meddelade bestämmelser torde icke vara fullt

uttömmande. Det låter nämligen tänka sig, att stad begär nämnds till­

sättande utan att denna begäran bifalles. Ett sådant fall skulle ej ingå

under något af de i paragrafen upptagna.

86

Justitierådet Gr ef ber g särskilda

Skall, på sätt förordats, det åligga rätten att, innan nämnd sättes, af­

göra frågan huruvida skadestånd skall utgå, erfordras jämkning af förslaget,

men kostnaden torde ändå böra gäldas enligt reglerna i 21 kap. rättegångs­

balken, enär det kan inträffa, att hvad den ersättningsberättigade fordrat

icke står i rimligt förhållande till hvad honom tillerkänts.

I fall, som afses i 12 §, bör visserligen sökanden gälda kostnaden

om ansökningen afslås eller om han är den lösningsberättigade, men om

äfven ersättningstaganden äger söka, att nämnd tillsättes, erfordras änd­

ring i den gifna regeln.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

27 §.

Justitierådet Quensel:

Att döma af hvad kommitterade anfört i fråga om anstånd med

genomförande af stadsplan, skulle meningen vara, att hur lång tid som

helst efter stadsplans fastställande anstånd med dess genomförande skulle

kunna medgifvas. Såvidt angår nya stadsplanen torde den härvid ledande

tanken hafva varit, att en stadsplan, som visserligen vid antagandet ansetts

genomförbar, sedermera visat sig blifva för staden allt för betungande,

därest den blefve på en gång i sin helhet verkställd.

Nu synes med fog kunna anmärkas, att, där stadsplan en tid varit

gällande, dess suspenderande skulle kunna lända de enskilde, som under

mellantiden inrättat sig efter den nya planen, till så stort men, att en

sådan anordning icke bör medgifvas.

Skulle åter anstånd kunna beviljas endast i sammanhang med planens

fastställande, kan med skäl frågas, hvad med anståndet skulle vinnas. Ett

anstånd skulle nämligen då innebära, att den nya planen funnes endast på

papperet, under det att antingen en gammal plan eller alls ingen plan

lände till efterrättelse. Men då lärer lika väl kunna anstå med antagandet

af ny plan af beskaffenhet, att den anses ej kunna för närvarande genom­

föras.

Det sålunda anförda synes vara tillämpligt jämväl med afseende å

anstånd med genomförande af tomtindelning.

Med hänsyn jämväl till hvad under 2 § blifvit i fråga om anstånd

med genomförande af äldre stadsplan anmärkt hemställer jag därför, att

ur lagförslaget måtte uteslutas hvad detsamma innehåller om anstånd med

genomförande af stadsplan och tomtindelning.

87

Justitieråd et (drefberg:

Ehuruväl på siitt under 2 $ blifvit anmärkt genom anstånd med

genomförande af stadsplan och tomtindelning icke de olägenheter kunna

förebyggas, som följa däraf, att stadsplan och gällande tomtindelning å större

områden blifvit åsidosatta, utan anståndet lätt kan verka motsatsen, synes

dock rätten att erhålla anstånd icke kunna helt och hållet undvaras i fråga

om visst begränsadt område, såsom t. ex. då därå finnes uppförd eu större

fabrik, och torde de af kommitterade för dylika fall åberopade skäl för

anstånd äga giltighet. I den pröfningsrätt, frågorna härom äro under­

kastade, bör ligga full säkerhet för att anstånd icke kommer att beviljas,

då verkliga skäl saknas eller hinder i något afseende möter. Skulle under

anståndstiden ett förändradt förhållande uppkomma, såsom då af en eller

annan anledning i visst byggnadskvarter intagen gatumark måste utläggas,

är samhället berättigadt att, emot fullgörande af motsvarande förpliktelser,

vidtaga de åtgärder, som äro nödiga. Anstånd med tillämpning af gällande

tomtindelning bör ej heller hindra de enskilde att på grund af öfverens­

kommelse sig emellan reglera tomtgränserna, dock att härigenom icke får

ske ingrepp i samhällets å anståndet grundade rätt.

Justitierådet Westring:

Jag instämmer med justitierådet Quensel och vill tillika fästa upp­

märksamheten därå, att, därest det föreslagna anståndet skall bibehållas,

erfordras särskilda bestämmelser om hvad som i afseende å nybyggnad eller

lösen af mark skall gälla för det fall, att det område, som är ifråga, förut är

planlagdt eller indeladt till tomter. Icke kan det gärna gå för sig att endast

låta den äldre planen och indelningen gälla. Tv då skulle det kunna

hända, att det måste vägras tillstånd för uppförande af byggnad alldeles i

öfverensstämmelse med den nya planen, att hinder likaledes möter att bygga

å område, som enligt den gamla i denna del ej till utförande bragta planen

är gata men enligt den nya planen skall vara tomtområde, att ett område,

som enligt den nya indelningen skall utgöra en tomt och innehafves af en

ägare, men enligt den gamla indelningen hör till flera tomter, genom lösen­

förfarande splittras emellan flera ägare o. s. v. Oreda och förvirring måste

för det nu förutsatta fall äfven uppstå däraf, att enligt förslaget den nya

planen och tomtindelningen skulle blifva utan verkan allenast beträffande

rätt att verkställa nybyggnad samt rätt eller plikt att lösa mark. Om

således i dessa hänseenden den gamla planen och indelningen skola gälla,

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Käft.

13

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

88

men i andra hänseenden den nya planen och indelningen tillämpas, måste

ovillkorligen svår lösliga kollisioner uppstå,

Justitierådet Carlson;

Jag åberopar hvad jag vid 5 § anfört beträffande anstånd med stads­

plans och tomtindelnings genomförande.

28 §.

Justitierådet Quensel:

Begreppen »behörigt skick» och »gatudel» synas böra närmare än

som skett bestämmas.

Justitierådet Grefberg;

Bestämmelsen i sista punkten af andra stycket synes alltför sträng,

i fall därmed afses ovillkorlig skyldighet för samhället att vid angifven tid­

punkt upplåta torg och annan allmän plats i fullt ordnadt skick beträffande

planteringar och dylikt.

Justitierådet Carlson:

Det förefaller mig som om föreskrifterna i första och andra styckena

vore allt för stränga. Om vid första planläggningen af ett område en gata

blifvit uppdragen så, att ett nybyggdt hus kommer att skjuta något öfver

gatulinien, synas ägarne af tomter vid samma eller motsatta sidan af gatan

icke skäligen böra äga rätt fordra, att huset nedrifves eller indrages inom

gatulinien, så snart deras tomter till ett visst antal blifvit bebyggda. En

sådan rätt skulle ju icke tillkomma ägare af tomter vid en gammal gata,

som enligt ny stadsplan skall vidgas. Ägare af tomter vid en bred espla­

nad synas ock kunna nöja sig med mindre än att densamma till hela dess

bredd är komplett färdig, så snart tomterna till visst antal blifvit bebyggda.

Äfven ägare af tomter vid torg och dylika allmänna platser synas, såsom

redan blifvit anmärkt, hafva blifvit väl mycket gynnade.

Å andra sidan lämnas ingen föreskrift om skyldighet för staden att

genomföra fastställda ändringar i profilerna för gammal gata.

29 §.

J ustitierådet Westring:

Då för närvarande ärenden om åläggande för stad att, i enlighet

med de i vissa i byggnadsordningen förekommande bestämmelser, upplåta

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

89

gator handläggas i administrativ ordning, men sådana frågor efter före­

varande lags tillkomst lära skola behandlas i domstolsväg, synes en antydan

härom lämpligen böra i lagen inflyta.

30 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Grå­

berg instämde:

Den omständighet att allmän väg ingår i gatumark synes icke böra

i tomtägares skyldighet att bekosta gatumark medföra lättnad för annat

fall än att vägen ingår i det område, det eljest skulle ålegat tomtägame

att ersätta. Paragrafen är emellertid affattad så, att tomtägarne, äfven om

gatans bredd öfverstiger 18 meter, blifva skyldiga bekosta endast sagda

mått minskadt med vägens bredd.

Justitieråden Westring och Quensel särskildt:

Tillika hemställes att sista stycket, för hvilket tillräckligt skäl icke

synes föreligga, må utgå.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

Hvad angår sista punkten, så kan möjligen vara lämpligt att, därest

staden vid den tid, då lagen träder i kraft, är ägare af mark, som, enligt

då gällande stadsplan, skall ingå i gata, tomtägaren befrias från skyldighet

att ersätta denna gatumark, oberoende däraf, huruvida gatan kan anses

vara upplåten till allmänt begagnande eller icke. Hvad punkten härutöfver

innehåller synes däremot sakna giltig grund. Om enligt stadsplan, som

fastställes efter det lagen trädt i kraft, en gata skall utvidgas, synes den

omständigheten att staden är ägare af en tomt på den sida af gatan, där

utvidgningen skall ske, icke böra befria ägaren af tomten å andra sidan

om gatan från honom eljest åliggande ersättningsskyldighet. Han skulle i

sådant fall alldeles oförskyldt blifva bättre ställd än ägarne af angränsande

tomter. På samma sätt förhåller det sig, om ny gata skall upptagas öfver

en staden tillhörig tomt, och mark af tomten icke lämnas öfrig på båda

sidor om gatan.

31 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Grefberg

instämde:

Då ofta torde inträffa, att på en gång verkställes uppskattning åt

mark för längre gatusträcka, lärer för bestämmande af tomtägares ersätt-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

90

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 26.

ningsskyldighet böra stadgas, att, där ej al] gatumarken har samma värde,

nämnden skall utsätta särskilda värden å särskilda gatudelar.

Justitieråden Westring och Quensel särskildt:

Därest enligt yttrandet vid 30 § sista stycket af samma § uteslutes,

måste 31 § något fullständigas, med bestämmelse för det fall att marken

af gammalt tillhört staden.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

Om staden tilläfventyrs redan många årtionden innan stadsplanen ens

var påtänkt förvärfvat mark, som enligt stadsplanen skall ingå i gata, blir

ersättningsskyldigheten mycket ojämnt fördelad emellan tomtägarne, om ägare

af tomt invid sådan mark får ersätta endast markens värde vid denna tid,

under det att ägare af annan tomt måste ersätta gatumark efter långt högre

prisberäkning. Det kunde anses billigt att, om staden förvärfvat gatu­

marken mera än t. ex. tio år innan förslaget till stadsplanen framlades till

granskning, staden vore berättigad till ersättning för gatumarken efter det

pris, som var gällande vid sistnämnda tid.

32 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Då redan i 30 § såsom förutsättning för inträdande af tomtägares

skyldighet att ersätta staden värdet af gatumark stadgats, att gatan skall

vara upplåten för allmänt begagnande, synes öfverflödigt att detta villkor

upprepas i 32 §.

Justitierådet Grefberg särskildt:

I fall samhället begagnar sig af sin rätt att under tid, då anstånd

med genomförande af tomtindelning äger rum, lösa gatumark för reglering

af område, som anståndet afser, och ägare äf sålunda reglerad tomt där­

efter under anståndstiden uppför nybyggnad utmed den nya gatulinien, är

han enligt förslagets lydelse ändock befriad från skyldighet att utgifva

ersättning för gatumark, som ingår i en till allmänt begagnande upplåten

gata. Då emellertid skäl saknas för eu sådan befrielse, hemställes om

ändring af förslaget härutinnan. För öfrigt torde det vara uppenbart, att

samhället i den mån det begagnar sig af den rätt, som anstånd medför,

icke äger utkräfva de förpliktelser, som eljest skolat följa genom fastställelse

91

af stadsplan och tomtindelning, hvadan berörda ändring torde kunna vid­

tagas genom att helt och hållet utesluta andra punkten i första stycket

af denna §.

Justitierådet Carlson särskilt:

Därest tomtindelningen ordnas på sätt jag föreslagit, synes andra

stycket böra antingen helt och hållet uteslutas eller ock, om, såsom vid

5 och 6 §§ ifrågasatts, staden medgifves rätt att i undantagsfall tillåta

^byggnad å område, som icke blifvit godkändt såsom tomt, förändras till

det innehåll, att sådan nybyggnad icke medför skyldighet att utgifva er­

sättning för gatumarken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

38 §.

Justitierådet Grof berg, med hvilken justitierådet Westring instämde:

Då det kan inträffa, att byggnad blifvit uppförd till större höjd än

den i byggnadsstadgan eller byggnadsordning tillåtna, torde till undvikande

af tvetydighet vara nödigt bestämdt uttala, huruvida vid bedömande af

frågan om tomtägares ersättningsskyldighet hänsyn skall tagas till förut

varande byggnads höjd eller den höjd, som varit författningsenlig.

Justitierådet Carlson:

Af samma skäl, som ägarne af tomter vid ny gata åläggas ersätta

marken till gatan till en bredd af 18 meter, synas ägare af tomter vid

gata, som skall utvidgas, böra vara skyldiga att ersätta den mark, som

åtgår till gatans vidgning till samma bredd, och detta oberoende däraf, huru­

vida vidgningen medför rätt för tomtägame att uppföra högre byggnader

eller icke. För min del kan jag icke finna, att hänsyn till billighet på­

kallar nedsättning i ersättningsskyldigheten mera i det senare fallet än i

det förra.

34 §.

Justitierådet Quensel:

Därest Konungens förordnande enligt andra stycket i paragrafen in-

skränkes till själfva de där omförmälda platserna, är fara värdt, att det

åsyftade ändamålet till stor del förfelas, i det att ett planlöst bebyggande

kan fortgå omedelbart invid gränserna af det sålunda bestämda området.

Konungens förordnande torde därför böra kunna omfatta ett något vid­

sträcktare område, som innesluter hamnplats, fiskläge eller annan ort med

större sammanträngd befolkning.

92

Justitierådet Westring:

Med nu gällande föreskrifter angående byggnadsstadgans tillämpning

på landet har ansetts förenligt, att det område, beträffande hvilket för-

ordnas om byggnadsstadgans tillämpning, tilltages tämligen vidsträckt, så

att det sträcker sig äfven till närmast omkring en bebyggd ort gränsande

ägor, äfvensom att stadsplan till en början fastställes för allenast en del af

det område, angående hvilket förordnats, att byggnadsstadgan skall tillämpas.

Att möjlighet till liknande anordning fortfarande må förefinnas, synes

önskligt; och förevarande förslag synes icke heller utesluta eu dylik till-

lämpning. Möjligen skulle dock eu jämkning vara önsklig i tredje stycket,

hvilket nu måhända kan tolkas så, att å den del af ett municipalsamhälles

område, som sålunda icke skulle falla inom dess stadsplan, någon nybygg­

nad icke skulle få uppföras.

Samtlige ledamöter:

Med stadgandet, att förordnande om lagens tillämpning å visst om­

råde å landet skall medföra enahanda verkan, som enligt hittills gällande

lag följt af förordnande om tillämpning af byggnadsstadgan för rikets städer,

torde afses, att sådant område skall utgöra ett mumcipalsamhälle, enligt

hvad i 80 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet sägs. Då

nämnda stadgande således innefattar ett tillägg till eller ändring i sagda

paragraf, torde detsamma böra dit öfverflyttas, så mycket mera som i visst

hänseende annan ordning gäller för stiftande af kommunallag än för civillag.

35 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Uttrycket »för hvilket denna lag icke gäller» torde böra utbytas mot

»å hvilket 34 § ej äger tillämpning».

Till undvikande af missförstånd lärer böra meddelas föreskrift, att

stadsplan, som fastställts för område, hvarom i 35 § förmäles, skall, därest

sedermera förordnande enligt 34 § för området meddelas, vinna omedelbar

tillämpning inom det nya samhället.

Justitierådet Carlson särskilt:

För att åt förevarande paragraf gifva ökad betydelse synes vara

lämpligt föreskrifva, att, sedan stadsplan sålunda blifvit fastställd, ägoutbyte

må ske för vinnande af lämpliga tomtgränser och ordnande, så vidt ske

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26,

93

kan, på det sätt, att med äganderätten till tomtmark förenas äganderätt

till angränsande gatumark, som i BO § afses, samt att vid skifte, ägo­

styckning och jordafsöndring skall af vederbörande myndigheter tillses, att

ägogränserna blifva lämpliga tomtgränser och att med gatumarken förfares

såsom nyss är nämndt och tillika å densamma lägges lämplig vägservitut.

På detta sätt skulle man få tomtindelningen så att säga till skänks och

för det blifvande samhället underlätta förvärfvandet af gatumarken.

Då det någon gång skulle kunna inträffa, att en fastighetsägare lede

märklig skada, om han icke finge verkställa nybyggnad å mark, som skulle

ingå i gata eller allmän plats, synes Konungens befallningshafvande böra

äga rätt att, äfven efter stadsplanens fastställande, medgifva undantag från

förbudet i detta afseende.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

36 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Carlson och Grefberg

instämde:

Hvem som äger påkalla den i paragrafen omförmälda handräckning

lämnas af förslaget öppet. Hänvisningen till 157 § i Utsökningslagen kan

desto mindre vara ägnad att härå lämna svar, som sagda § afser allenast

fall, då den enskilde blifvit störd i sin besittning. Föreskrift i berörda

•afseende torde därför böra i lagen meddelas, därvid rätt att påkalla hand­

räckning synes böra inrymmas åt allmän åklagare och byggnadsnämnd, där

sådan finnes. Härvid torde tillika erfordras bestämmelse, att, där kostna­

den för handräckning, som påkallats af allmän åklagare, skall förskjutas,

densamma skall utgå af allmänna medel, enär eljest enligt 165 § Utsök­

ningslagen åklagaren blefve skyldig förskottera medlen.

Justitierådet Westring:

Att till vinnande af rättelse däri, att någon bygger i strid mot lagens

i offentligt intresse gifna förskrifter, hänvisa till 157 § Utsökningslagen,

som afser kränkning af enskild rätt, synes ej lämpligt. Det torde böra

tillkomma polismyndighet att här ingripa. Frågasättas kan ock, huruvida

icke sådant olagligt byggande, hvarom här är fråga, bör beläggas med straff.

37 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Då samtliga de ämnen, som i byggnadsstadgan för rikets städer upp­

tagits, lära, så vidt de ej enligt den föreslagna lagen undandragas Konungens

94

ekonomiska lagstiftning, böra fortfarande under densamma bibehållas, synes

ett vidsträcktare uttryck än det i förslaget använda böra väljas för att be­

teckna omfattningen af de föreskrifter, som må af Konungen meddelas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

II.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899

angående förändring af tomts område.

Justitieråden G ref ber g och Quensel lämnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Westring anförde:

Ursprungligen var tomtindelning eller ändring däri en uteslutande

administrativ åtgärd, flen inverkade icke omedelbart på rättsförhållandena

rörande de områden, som indelades. Hvad angår ändring i en bestående

tomtindelning är förhållandet numera annorlunda. Enligt förevarande lag

af den 26 maj 1899 och den samtidigt därmed beslutade nya lydelsen af

17 § byggnadsstadgan kan en ändring i tomtindelning i allmänhet icke

komma till stånd allenast genom den administrativa myndighetens beslut.

Därtill fordras i de flesta fall äfven rättens samtycke. Utverkas ej sådant

samtycke inom viss kort tid efter det den administrativa myndigheten gifvit

sitt beslut, förfaller frågan om ändring. I stadgad ordning åstadkommen

ändring får äfven rättslig betydelse. Härigenom har man afsett att vinna

det hvarje byggnadstomt skall vara en enhet äfven i rättsligt hänseende.

Genom förevarande förslag sker i viss mån en återgång till den förut

gällande ordningen. Enligt detsamma jämte förslaget till lag om stadsplan

och tomtindelning är nämligen en ändring i tomtindelning att anse såsom

åstadkommen, så snart byggnadsnämndens beslut därom blifvit af Konungens

befallningshafvande fastställdt. Den sålunda ändrade tomtindelningen skall

vara omedelbart gällande, utan afseende därå huruvida rättens samtycke

gifvits eller ej. Dock är ej meningen att göra rättens samtycke alldeles

öfverflödigt. I de fall, då hittills sådant samtycke erfordrats, får tomt icke

bebyggas utan att rätten medgifvit ändringen. Rättsligen består också den

gamla indelningen till dess rätten meddelat sitt beslut.

Det kan nog ifrågasättas, huruvida icke eu sådan ordning, hvarigenom

nva möjligheter öppnas att i en mängd fall den administrativa och den

95

rättsliga indelningen komme att för långa tider blifva olika, är ganska be­

tänklig. Då det emellertid enligt den nn gällande lagstiftningen kan möta

nog stora svårigheter att successivt genomföra ändringar i olämpliga tomt­

indelningar efter en mer omfattande plan, något som ofta kan vara önskligt,

vill jag ej afstyrka förslaget härutinnan.

Det synes mig emellertid erforderligt, att den nya ordningen kommer

till bättre uttryck i förevarande lag, än som skulle blifva fallet allenast

genom den i 2 § föreslagna ändringen. Förevarande lag är nämligen allt­

igenom så affattad, att det förutsättes, att ändring i en tomtindelning icke

kommer till stånd förr än rätten gifvit sitt samtycke därtill. Iledaktionen

torde därför böra jämkas till öfverensstämmelse med den nyss angifna nya

grundsatsen.

I sammanhang därmed synes äfven ett annat förhållande böra regle­

ras. Det har i åtskilliga städer varit fallet att i sammanhang med ny

stadsplans uppgörande tomtindelning öfver gammalt, bebyggdt och i tomter

redan indeladt område verkställts utan eller med mycket ringa hänsyn till

faktiskt bestående förhållanden. Sådan indelning lär i allmänhet, där ej

brand öfvergått området i fråga, alltjämt funnits till allenast på papperet.

I verkligheten har vid lagfart och inteckning den gamla tomtindelningen

måst följas och tillstånd att bygga efter den gamla indelningen har ej heller

kunnat vägras. Detta förhållande synes man icke hafva tillräckligt upp­

märksammat, då förevarande lag tillkom. Det är därför ovisst huru lagen

i afseende på sådana tomtindelningar skall tillämpas: om lagen afser för­

ändring i den genom Konungens befallningshafvandes beslut fastställda tomt­

indelningen, som ej gått i verkställighet, eller i den gamla ännu faktiskt

bestående indelningen. Ordalagen synas tala för det förra, lagens grund

för det senare. Huru nu lagen bör tolkas, synas emellertid de gifna be­

stämmelserna icke rätt väl passa för det nu förutsatta fall. Det synes

därför lämpligt att lagen nu kompletteras med stadganden för detta fall.

Sådana stadganden torde särskildt vara behöfliga, därest, såsom vid 2 § af

lagen om stadsplan och tomtindelning förordats, städerna skola lämnas till­

fälle att innan denna lag träder i kraft bringa sina tomtindelningar i bättre

öfverensstämmelse med de faktiska förhållandena.

Justitierådet Carlson yttrade:

På de skäl jag anfört vid 3 § af förslaget till lag angående stadsplan

och tomtindelning kan jag icke tillstyrka den föreslagna ändringen i nu

förevarande lag. Däremot böra, såsom jag förut antydt, stadgandena i denna

Bih

till

Biksd.

Prot. 1907. 1 Sami. 1

Afd.

19

Haft.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N :o 26.

96

lag sammanföras med motsvarande bestämmelser om tomtbildning inom förut

icke indeladt område, och torde därvid en väsentlig omarbetning af samma

stadganden blifva erforderlig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

Hasse W. Tullbergs boktryckeri, Stockholm 1907.

Kungl. Majita Nåd. Proposition N:o 26.

97

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä

Stockholms slott fredagen den l februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

L

indman

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

T

rolle

,

Statsråden:

T

ingsten

,

A

lbert

P

etersson

,

A

lfred

P

etersson

,

H

ederstierna

,

D

yrssen

,

H

ammarskjöld

,

Roos,

JuHLIN,

SWARTZ,

,

Justitieråden:

Q

uensel

,

H

ellner

.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­

mälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson i under­

dånighet högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiede­

partementsärenden för den 29 september 1905 inhämtade utlåtande öfver

vid samma protokoll fogade, inom justitiedepartementet utarbetade förslag

till lag angående stadsplan och tomtindelning och till lag om ändrad

lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts

område.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen

beträjEFande förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning:

Bill. till Pliksd. Prof. 1907.

1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.

15

98

»Lagförslagets bestämmelser äro afsedda att vinna omedelbar tillämp­

ning jämväl beträffande stadsplaner och tomtindelningar, som vunnit fast­

ställelse före den ifrågasatta lagens ikraftträdande. Såsom af högsta dom­

stolens ledamöter anmärkts kan detta i de städer och med dem jämförliga

samhällen, där man vid stadsplans och tomtindelnings uppgörande i be­

tydligare mån underlåtit att taga hänsyn till bestående äganderättsförhål­

landen medföra en högst betungande lösningsplikt, hvilken det vid pla­

nernas uppgörande ej varit möjligt att förutse. För att råda bot på häraf

följande olägenheter har inom högsta domstolen föreslagits att för viss tid

uppskjuta tillämpningen af lagen med afseende å områden, för hvilka fast­

ställd stadsplan gäller, samt att bereda samhällena tillfälle att under respit-

tiden revidera stadsplaner och tomtindelningar.

Den sålunda anvisade utvägen skulle väl kunna leda till det åsyftade

målet, minskning af samhällenas lösningsplikt, men synes mig i andra

afseenden ej fullt tillfredsställande. Om man ock finge antaga, att revi­

sion komme till stånd i alla de fall, där sådan vore nödig och lämplig,

skulle dock i öfriga samhällen, säkerligen det vida största antalet, ett

onödigt uppskof med lagens ikraftträdande äga rum. Att på förhand

angifva de samhällen, i hvilka revision bör äga rum, låter sig helt natur­

ligt icke göra.

Vidare torde det icke vara lämpligt att låta någon afsevärdare tid

förflyta mellan lagens promulgerande och ikraftträdandet af föreskrifterna

om nybyggnad inom planlagdt område. Ett sådant uppskof skulle säker­

ligen af ägare till gatumai’k, hvilka enligt nu gällande bestämmelser äro

oförhindrade att bebygga gatumarken, såvida den ej inlöses af samhället,

i stor utsträckning begagnas till att inlämna ansökan om nybyggnad å gata

och dymedelst ställa samhället i valet mellan att genast inlösa gatan eller ock

se sina framtida utgifter för inlösandet väsentligen ökade. Särskildt är att

befara, att jordägare, som utöfver gatumarken hafva kvar hel byggnads­

tomt därinvid och således till följd af stadgandet i 8 § efter lagens ikraft­

trädande i afseende å inlösen af dem tillhörig gatumark skulle vara hän­

visade att afbida samhällets åtgörande, komme att på detta sätt söka till­

tvinga sig gatumarkens inlösande. Af vikt är ock att ägare af mark inom

byggnadsparti’ snarast möjligt betagas möjligheten att efter behag be-

bygga marken utan hänsyn till befintlig tomtindelning.

Att, såsom af en ledamot i högsta domstolen antydts, under den för

revision afsedda tid låta anstå allenast med samhällets lösningsplikt, medan

jordägarnes skyldigheter och inskränkningen i deras rätt att begagna sin

mark skulle under tiden gälla i full utsträckning, torde innebära en allt för

stor orättvisa, särskildt kännbar i de fall där revision icke komme till stånd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

99

Samhällenas intressen synas mig kunna tillräckligt tillgodoses genom

införandet af eu särskild öfvergångsbestämmelse af innehåll, att där fråga

om ändring i fastställd stadsplan eller tomtindelning före lagens ikraft­

trädande, hvilket torde böra äga rum den 1 jarl. 1908, blifvit väckt men

då ännu ej hunnit slutligen pröfvas, föreskrifterna om plikt att lösa gall­

mark eller tomtdel ej skola tillämpas för område som af ändringen be-

röres, förrän sådan pröfning ägt rum. Den tid som sålunda komme att

förflyta mellan lagens promulgerande och dess ikraftträdande, synes vara

fullt tillräcklig för afgörande af frågan huruvida förslag om revision af

stadsplan eller tomtindelning bör väckas.

Rätt att väcka förslag om ändring i befintlig stadsplan till­

kommer vederbörande samhälle såväl enligt nu gällande bestämmelser

som enligt lagförslaget. Däremot torde erfordras särskild föreskrift, att

tomtindelning, som ej öfverensstämmer med bestående äganderättsförhål­

landen, må ändras oberoende af tomtägarnes samtycke. En sådan före­

skrift, af hvars affattning otvetydigt framgår, att den nya tomtindel­

ningen må företagas endast i syfte att bringa tomtindelning och ägogränser

i möjligast nära öfverensstämmelse med hvarandra, är uppenbarligen såväl

i jordägarnes som samhällets intresse och synes böra vara gällande icke

blott under öfvergångstiden utan allt framgent, hvadan bestämmelse härom

upptagits i 4 § af lagförslaget. Under denna föreskrift skulle ock komma

det af högsta domstolens ledamöter särskildt omförmälda fall, att enligt

lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad

uppförts utöfver tomtgräns, ägare af tomtdel, som inkräktas af byggnad

tillhörig annan, tvingat denne att lösa tomtdelen.

Vidare föreslås, i ändamål att förebygga obehöriga försök från jord­

ägare att genom ingifvande af ansökningar om nybyggnad å gatumark

tilltvinga sig gatumarkens inlösande och genom nybyggnad inom kvarter

i strid med gällande tomtindelning hindra dess genomförande, att före­

skrifterna om nybyggnad inom planlagdt område skola genast träda i kraft,

hvarjämte det hufvudsakligen i vederbörande jordägares intresse ansetts

lämpligt att låta bestämmelserna om sättet för antagande och fastställande

af stadsplan eller ändring däri samt om företagande af tomtindelning

omedelbart erhålla gällande kraft.

Vid 5 § har af flertalet ledamöter inom högsta domstolen anmärkts,

att det i 2 mom. upptagna förbud mot nybyggnad, innan fattadt beslut

om ändring i gällande stadsplan blifvit pröfvadt, borde gälla endast sådant

område som af ändringen omedelbart berördes, hvarjämte antydts att lag­

förslagets bestämmelse härutinnan ej är fullt tydligt affattad. Af föreskrif­

ten i 4 § 1 mom. om tomtindelning inom byggnadskvarter, då mark enligt

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 2b‘.

100

fastställd stadsplan skall läggas till kvarteret eller därifrån afskiljas, jäm­

förd med bestämmelsen i 6 § första punkten om förbud mot nybyggnad,

innan tomtindelning blifvit fastställd, torde emellertid framgå, att nu af-

sedda nybyggnadsförbud skall vinna tillämpning för hvarje byggnads-

kvarter, hvars gränser beröras af ifrågasatta ändringen. En dylik omfatt­

ning af bestämmelsen i fråga synes mig ock nödig. I de flesta fall lär det

nämligen ej kunna på förhand afgöras, i hvad mån rubbning i ett bygg-

nadskvarters gränser inverkar på tomtindelningen inom detsamma. Först

genom ny tomtindelning kan sådant afgöras. Skulle det någon gång inträffa

att en viss tomt uppenbarligen ej beröres af ändringen, återstår alltid

den utvägen att hos Konungens befallningshafvande söka tillstånd till ny­

byggnad å tomten.

Inom högsta domstolen har hemställts om sådan modifikation af det

i 6 § föreslagna nybyggnadsförbud, att det ej skulle omfatta tomter som

uppenbarligen icke kunde komma att beröras af ifrågasatt ändring i be­

fintlig tomtindelning. I allmänhet torde visshet härutinnan kunna vinnas

först genom själfva den nya tomtindelningen, hvadan jag ansett den före­

slagna modifikationen ej böra företagas. Skulle det undantagsvis inträffa,

att en eller annan tomt icke kan beröras af den ifrågasatta ändringen, synes

för sådant fall i likhet med hvad i 5 § finnes föreskrifvet åt Konungens be­

fallningshafvande böra medgifvas rätt att meddela tillstånd till nybyggnad å

tomten. I öfrigt hafva ordalagen undergått någon jämkning med hänsyn

därtill att i fall, hvarom förmäles i 4 § 2 mom., byggnadsnämnden ansetts

böra berättigas att på eget initiativ företags, fråga om ändring i befintlig

tomtindelning.

Beträffande den i 8 § 2 mom. föreslagna plikt för stad att, där efter

frånskiljande af gatumarken ägaren ej därinvid har kvar hel byggnads­

tomt, lösa gatumarken har inom högsta domstolen ifrågasatts huruvida

skyldigheten att lösa gatumark borde i hvarje fall inträda omedelbart efter

tomtindelnings framställande. Åtminstone i de fall att gatumarken vore

bebyggd, syntes lösningsplikten ej behöfva inträda så länge byggnaden

kvarstode. Eu föreskrift i antydd riktning synes mig emellertid ej göra

full rättvisa åt jordägarens berättigade intressen. Förutsättningen för lös-

ningspliktens inträdande är ju, att ägaren efter gatumarkens afskiljande ej

därinvid har kvar hel byggnadstomt. Han kan således icke af stadsplanens

genomförande vänta sig någon som helst fördel. Däremot får han efter

planens fastställande icke begagna sin mark för bebyggande. År marken

bebyggd, kan han ej vidtaga till nybyggnad hänförlig ändring å byggna­

den. Med hänsyn härtill synes mig samhällets plikt att under angifna

förutsättningen omedelbart efter stadsplanens fastställande hålla jordägaren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

101

skadeslös genom gatumarkens inlösande ej kunna bestridas. Att dervid

göra undantag för det fall att gatumarken är bebyggd, torde knappast

låta sig göra. Ihågkommas bör ock, att samhället, därest det nödgats inlösa

en bebyggd gatudel, ej är pliktigt omedelbart utlägga gatan, utan kan

draga inkomst af byggnaden, till dess gatans anordnande erfordras. Sanno­

likheten talar dessutom för att flertalet jordägare tills vidare behålla sina

fastigheter i förhoppning att deras värde med tiden skall stiga.

Bestämmelsen i 9 § har omredigerats i syfte att, såsom inom högsta

domstolen yrkats, uttryckligen utsäga, att äganderätten till allmän väg,

som ingår i gatumark, tillfaller samhället. De valda ordalagen torde

tillräckligt tydligt utmärka, att äganderättens öfvergång inträder då efter

stadsplanens fastställande anspråk därom framställes.

Med hänsyn till hvad inom högsta domstolen anmärkts mot den i

12 § enskild delägare i tomt förbehållna rätt att lösa andra delägares an­

delar har jag ansett denna rätt icke böra bibehållas, i följd hvaraf sagda

rätt såväl som plikten att lösa tomtdelar öfverflyttats omedelbart på sam­

hället. Därvid synes mig den nu i 13 § upptagna inskränkning i sam­

hällets lösningsplikt för det fall, att tomtdel utgör mer än halfva tomten och

återstoden är obebyggd, fortfarande böra bibehållas. Visserligen har efter

lösningsrättens borttagande tomtdelens ägare ej något medel att tilltvinga

sig öfriga tomtdelar, men i de flesta fall torde saken låta sig ordna på

frivillighetens väg. Där så ej kan ske, återstår alltid den möjligheten,

att samhället uppträder såsom mellanhand och inlöser de mindre tomt-

delarne för att därefter öfverlämna dem åt ägaren af den större tomtdelen,

såvida ej samhället finner med sin fördel förenligt att inlösa jämväl

denna. För att lämna delägarne i tomten tillfälle att sinsemellan söka ordna

frågorna om lösen af de särskilda tomtdelarne, därigenom äfven samhällets

lösningsplikt skulle minskas, synes mig, såsom af en ledamot i högsta dom­

stolen blifvit antydt, böra föreskrifvas, att samhällets rätt och plikt att lösa

tomtdel skall inträda först viss tid efter det tomtindelning försiggått, dock

att, där ägare af gatumark med föranledande af stadgandet i 8 § 2 mom.

påkallat gatumarkens inlösande, åt samhället torde böra inrymmas rätt att

till undvikande af olägenheterna af två särskilda expropriationer genast lösa

tomtdel, som för ägaren må återstå invid gatumarken. Det nu föreslagna sättet

att ordna hithörande förhållanden torde i allmänhet icke för samhällena med­

föra större uppoffringar än det af lagförslaget anvisade. Den enskildes speku-

lationslusta kommer nog att verka återhållande gent emot hans åstundan att

omedelbart erhålla valuta för sitt område. Där samhället nödgats inlösa

en tomtdel, står det ju samhället öppet att samla äganderätten till hela

tomten i sin hand samt därefter förr eller senare realisera densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

102

Borttagandet af den föreslagna lösningsrätten för ägare af tomtdel

har nödvändiggjort en omredigering af lagförslagets bestämmelser om

skadestånd. I anledning af hvad inom högsta domstolen yttrats har där­

vid åtskillnad gjorts mellan ersättning, som föranledes genom afträdande

af mark, och den, som eljest bör utgå. I sammanhang därmed har för

förstnämnda fall terminologien jämkats till närmare öfverensstämmelse med

den i expropriationsförordningen använda, i det att ur föregående §§ bort­

tåg^ alla bestämmelser om ersättning vid afstående af mark, hvaremot

här på ett ställe i öfverensstämmelse med ordalagen i 1 § expropriations­

förordningen utsagts, att den, som af marks afträdande lider skada, skall

njuta ersättning därför af staden. Att, såsom inom högsta domstolen

ifrågasatts, begränsa den staden härutinnan åliggande ersättningsskyldig­

het torde knappast vara lämpligt. Rätten till skadestånd synes mig böra

vara densamma, vare sig mark skall afträdas för stadsplans genomförande

eller för annat ändamål. Beträffande åter stads skyldighet att ersätta

skada, som utan samband med afträdande af mark uppkommer i följd af

stadsplans genomförande, anser jag i likhet med högsta domstolens leda­

möter en begränsning nödig, hvadan i lagförslaget upptagits uttryckliga

bestämmelser om de fall, då sådan skadeersättning skall utgå.

Inom högsta domstolen har anmärkts, att den i 16 § lagförslaget

lämnade hänvisning till expropriationsförordningen knappast vore tillfreds­

ställande, då långt flera af bestämmelserna i sagda förordning, än de som

ersättas eller modifieras af 17—-26 §§ lagförslaget, icke vore tillämpliga i

fall, som i lagförslaget afses. Det syntes därför vara att förorda, att i

förslaget hänvisning lämnades allenast till de §§ i expropriationsförord­

ningen, hvilka kunde utan inskränkning lämpas till den nya lagens fall,

men att i öfrigt särskilda efter förslagets innehåll afpassade bestämmelser

i motsvarande hänseende blefve däri upptagna. De särskilda bestämmel­

ser, som erfordras, för det fall att fråga är om ersättning i följd af marks

afträdande, torde emellertid, sedan föreskrifterna om lösningsrätt för ägare

af tomtdel uteslutits, ej vara flera, än att lagförslagets uppställning här­

utinnan kan bibehållas. Nya föreskrifter synas däremot vara nödiga i fråga

om bestämmande och utgifvande af ersättning för skada, som eljest utan

samband med afträdande af mark uppkommer i följd af stadsplans genom­

förande. Såsom inom högsta domstolen föreslagits lärer därvid pröfningen

af uppkommen fråga, huruvida i visst fall skadestånd skall utgå, höra

öfverlämnas åt domstol, så att nämnd endast skulle äga att i förekom­

mande fall bestämma skadeståndets belopp.

Den i 23 § föreslagna rätt för samhälle att i stället för penningar

lämna vederlag i annan mark torde, såsom inom högsta domstolen erinrats,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

103

kunna komma till användning endast i ett fatal fall, i hvilka saken i all­

mänhet lär kunna ordnas på frivillighetens väg. 1 anledning häraf och

med hänsyn jämväl till hvad i öfrigt mot de föreslagna bestämmelserna

anmärkts har jag ansett desamma böra ur förslaget uteslutas.

Med föranledande af hvad högsta domstolens ledamöter anmärkt mot

bestämmelserna i 1 mom. af 25 § lagförslaget, och då tillräcklig anledning

ej torde förefinnas att i där omhandlade afseenden meddela särskilda vid

expropriationer enligt denna lag gällande föreskrifter, har samma mom.

ur förslaget uteslutits. Ett uteslutande jämväl af 2 mom. i förevarande

§ af lagförslaget och häraf följande tillämpning af sista punkten i 24 §

expropriationsförordningen skulle kunna medföra den tolkning, att i följd

af underlåten betalning frågan om samhällets rätt att vidare påkalla af­

trädande! af mark, som varit föremål för expropriation, skulle, där så

äskades, vara förfallen och, i fråga om mark, som erfordrades för genom­

förande af stadsplan och sådan plan, som afses i 11 § lagförslaget, beroende

på ny fastställelse af planen. En sådan påföljd skulle stå i direkt strid

med ordalagen i 8 och 12 §§ af lagförslaget och vore väl i öfrigt mindre

lämplig. Däremot synes det fullt rättvist, att, vid uraktlåtenhet från sam­

hällets sida att i rätt tid erlägga betalning, frågan om markens afträdande,

där någon ersättningstagande så fordrar, skall för den gången, såvidt på

hans rätt inverkar, vara förfallen, med rätt för samhället, när det så ön­

skar, att ånyo därom i behörig ordning väcka talan. I anledning häraf

har i lagförslaget upptagits en särskild bestämmelse, afsedd att ersätta

stadgandet i 24 § expropriationsförordningen sista punkten.

Inom högsta domstolen hafva betänkligheter uttalats mot de i 27 §

upptagna bestämmelser om anstånd med genomförande af stadsplan och

tomtindelning, hvilka ansetts böra ur förslaget uteslutas. I vissa fall lär

dock, såsom af en ledamot i högsta domstolen erinrats, rätten att erhålla

anstånd icke kunna undvaras. För ett samhälle kan det uppenbarligen

vara af stor vikt att, då det gäller öppnande af nya trafikleder genom be-

byggdt område och utvidgande af äldre sådana eller reglerande af trångt

eller eljest olämpligen bebyggdt område, plan härför finnes uppgjord och

fastställd, äfven om samhällets ekonomiska bärkraft icke är tillräcklig att

möta de kraf ett omedelbart tillämpande af planen skulle kunna medföra. Af

de beträffande anståndets innebörd i lagförslaget valda ordalagen torde följa,

att med desamma afsetts att utsäga att, där det område som är i fråga, förut

varit planlagdt eller indeladt till tomter, den äldre stadsplanen eller tomt­

indelningen skall lända till efterrättelse i de fall, då den nya satts utan

verkan, eller således i fråga om rätt att verkställa nybyggnad samt, med

angifvet undantag, rätt eller plikt att lösa mark. Häraf kunna, såsom inom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2b‘.

104

högsta domstolen anmärkts, uppstå svårlösliga kollisioner. Det torde för

öfrigt knappast vara principiellt riktigt, att stadsplan eller tomtindelning,

som blifvit i vederbörlig ordning ändrad, skall uti ifrågavarande hänseenden

medföra vidare rättsverkningar. Med hänsyn härtill synes det vara nödigt

uttryckligen föreskrifva att jämväl äldre stadsplan eller tomtindelning

skall härutinnan vara utan verkan. Någon olägenhet af en sådan föreskrift

lär icke vara att befara. Så är uppenbarligen förhållandet i det fall att

den äldre stadsplanen eller tomtindelningen icke blifvit bragt i verkställig­

het. Har åter planen kommit till utförande, innebära de sålunda upp­

komna äganderättsförhållandena en garanti för att planen följes, så att

ändring däri sker endast till öfverensstämmelse med den nya planen.

Emot de i 28 § upptagna bestämmelserna om tiden för gatas upp­

låtande har inom högsta domstolen anmärkts, att desamma i vissa afseen-

den vore för stränga. Denna uppfattning kan jag ej dela. Om ny stads­

plan lagts så, att ett hus kommer att skjuta in på gatulinjen, måste detta

betingas af särskilda orsaker, som nog då ock motivera gatans upplåtande

å föreskrifven tid. I fråga om esplanader samt torg och andra dylika all­

männa platser torde det ligga ej blott i tomtägarnas utan ock i samhällets

intresse att dessa platsers upplåtande och ordnande ej uppskjutes till en

oviss framtid. Enligt bestämmelserna i 29 § torde det ligga i samhällets

skön att bestämma det ordnandet skall ske successivt, så att t. ex. ett

torgs stensättande skall äga rum, först då behof däraf föreligger.

Med föranledande af hvad inom högsta domstolen anmärkts mot den

i sista mom. af 30 § upptagna bestämmelse att ersättning i intet fall

skall utgå för mark, som före lagens ikraftträdande af stad förvärfvats, har

samma bestämmelse ur förslaget uteslutits.

Enligt 31 § i lagförslaget, som innehåller föreskrifterna huru ersätt­

ningsbeloppet skall bestämmas, för den händelse parterna ej kunna om be­

loppet enas, lägges därvid till grund markens värde vid dess förvärfvande

åt staden. Denna bestämmelse kan, såsom inom högsta domstolen erinrats,

särskildt i det fall att marken af vederbörande samhälle förvärfvats för

längre tid tillbaka, vålla att ersättningsskyldigheten blifver mycket ojämnt

fördelad mellan tomtägarne, en olägenhet, som kommer att framträda än

mera, i händelse nyss anmärkta bestämmelse i 30 § uteslutes. Den enda

grund, som medger skipande af full rättvisa mellan tomtägarne, torde vara

gatumarkens värde såsom sådan vid tiden för ersättningens utgifvande.

Det lär ej heller med fog kunna påstås, att tomtägarne obehörigen be­

tungas genom en bestämmelse i sådan riktning. Deras vinst af gatuan-

läggningen öfverstiger säkerligen i allt fall betydligt den ersättning, de

komma att utgifva. De senare årens erfarenhet i fråga om värdestegring

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

105

å byggnadstomter

ar

härutinnan synnerligen upplysande. Vidare synes det

mig knappast riktigt, att, såsom af 31 §:s affattning skulle blifva en följd,

tomtägaren, för det fall att samhället erhållit gatumarken utan godtgörelse,

befrias från utgifvande af ersättning. Om gatumark utan betalning till

samhället upplåtits af annan än tomtägare, lär därmed hafva afsetts att

bereda eu fördel åt samhället ej åt enskilda tomtägare. Skulle undan­

tagsvis vederbörande upplåtares afsikt vara en annan, lär han ej under­

låta att i upplåtelsehandlingen angifva villkoren för upplåtelsen. Därest

samhället och tomtägaren ej kunna enas om ersättningens belopp, synes

bestämmandet häraf böra öfverlämnas åt expropriationsnämnd.

Då kronan lär böra vara befriad från ställande af säkerhet, hvarom

i 32 och 33 §§ förmäles, har uttrycklig bestämmelse härom införts vid

dessa

•

Mot det i 34 § lagförslaget upptagna stadgande, att förordnande om

lagens tillämpning å visst område å landet skall medföra enahanda verkan,

som enligt hittills gällande lag följt af förordnande om tillämpning af

foyer g nadsstadgan för rikets städer, har af högsta domstolens ledamöter an

märkts, att, då därmed torde afses, att sådant område skall utgöra ett

municipalsamhälle enligt hvad i 80 § af förordningen om kommunalstyrelse

å landet sägs, och stadgandet således innefattade ett tillägg till eller en

ändring i samma paragraf, detsamma borde dit öfverflyttas, så mycket

mera som i visst hänseende annan ordning gäller för stiftande af kommu­

nallag än för civillag. Med hänsyn därtill att stadgandet jämväl torde

innefatta bestämmelse därom, att 'de särskilda föreskrifter, hvilka enligt

lao-en den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska an­

läggningar äga tillämpning inom område, för hvilket byggnadsstadgan

galler, skola tillämpas jämväl inom område, som här afses, har jag ansett

detsamma kunna kvarstå.

#

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts har jag låtit omarbeta

ifrågavarande förslag, därvid dessutom vidtagits en del andra ändringar,

hvilka, där de ej äro af rent redaktionell natur, föranledts af anmärkningar,

som inom högsta domstolen framställts.»

Sedan härefter departementschefen uppläst det sålunda jämkade för­

slaget till lag angående stadsplan och tomtindelning, hemställde han, att

detta förslag äfvensom förslaget om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26

maj 1899 angående förändring af tomts område måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till an­

tagande.

Justiterådet Quensel åberopade hvad han anfört vid granskningen i

högsta domstolen af det dit remitterade förslaget till lag angående stads-

^c>

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.

10

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

106

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

plan och tomtindelning, i den man hans anmärkningar icke blifvit vid den

skedda omarbetningen iakttagna.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hem­

ställan ;

och täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, med bifall till denna hemställan, i nåder för­

ordna, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i äm­

net af den lydelse bilagan A vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Erik Olander.

Stockholm 1907.

Kungl. Boktryokei-iet, P. A. Norstedt

k

Söder.