Prop. 1910:90

('med förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering',)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

taxering; gifven Stockholms slott den 11 mars 1910.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Carl Swartz.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afl. 68 Höft. (Nr 90).

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Förslag

till

Förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet

yid taxering.

1 KAP.

Om taxeringsmyndigheter och om uppgifter till ledning vid taxering.

1

§•

För utgörande af bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt

verkställes taxering af skattskyldigs inkomst och förmögenhet samt af fast

egendoms värde i den ordning, här nedan angifves, af taxeringsnämnder

och pröfningsnämnder. Uppskattning af värdet å fast egendom, för hvilken

bevillning icke erlägges, verkställes jämväl af samma nämnder i särskild!

föreskrifna fall.

Om dessa nämnders sammansättning, befogenhet och åligganden stadgas

i 2 kap. denna förordning.

2

§.

1 mom. Skyldighet att afgifva uppgift till ledning för egen taxering

(deklaration) åligger utan särskild anmaning:

a) verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts oktroj eller

blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll;

b) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst-

och förmögenhetsskatt eller ock samma år åtnjutit minst 800 kronors

inkomst af beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhets­

skatt eller vid nästföregående års utgång ägt förmögenhet till värde af

minst 6,000 kronor.

2 mom. Efter anmaning vare jämväl den, som icke på grund af

bestämmelserna här ofvan har uppgiftsplikt, skyldig att afgifva deklaration.

3

3 §•

Deklaration skall afgifvas på heder och samvete samt i enlighet med

fastställdt formulär (formuläret n:r 1) dels med afseende å nästföregående år angifva:

den fasta egendom här i riket, som den uppgiftspliktige ägt eller

brukat, med upplysning om taxeringsvärdet därå;

de särskilda tjänster eller tjänsteuppdrag, som tillfört honom inkomst ; de särskilda slag af rörelse eller yrkesverksamhet, han drifvit, samt

den eller de orter, där driften ägt rum; äfvensom

den inkomst, han åtnjutit af hvarje inkomstkälla;

dels ock, i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för förmögen­

het, upptaga:

hans förmögenhet vid slutet af nästföregående år, därest denna upp­

gått till värde af minst 6,000 kronor.

Deklaration skall särskild! angifva de afdrag från den sammanräknade

inkomsten, som den uppgiftspliktige yrkar att få tillgodonjuta vid taxe­ ringen; och skall i fråga om afdrag för förlust uppgifvas, å hvilken gren af hans verksamhet förlusten uppstått.

För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag uppgifves jämväl

beloppet af inbetaladt aktie- eller lottkapital vid början af nästföregående år, såvidt kapitalet motsvarat verkligt, af delägarna gjordt tillskott.

I fråga om rörelse eller yrke, som drifvits inom två eller flera kom­

muner, skall deklarationen tillika angifva, huru enligt den uppgiftspliktiges mening inkomsten däraf bör med afseende å bevillningstaxeringen fördelas emellan de särskilda kommunerna.

Deklaration, som afgifves för utländsk försäkringsanstalt, skall upp­

taga, förutom här stadgad upplysning om fast egendom, antalet försäkringar och premiebeloppet för nästföregående år inom riket äfvensom beloppet af under samma tid utbetalade återförsäkringspremier.

Då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, skall deklara­

tionen omfatta det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars det löpande året.

4 §•

Möter för skattskyldig, som nästföregående år brukat jordbruksfastighet

inom riket, hvilken, vare sig den består af ett eller flera hemman, hemmans- delar eller lägenheter, brukats såsom eu egendom och hvars hela taxerings­ värde ej öfverstigit 25,000 kronor, svårighet att uppgifva inkomsten af

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

den fasta egendomen i enlighet med formuläret n:r 1, må den skattskyldige i stället för deklaration om inkomst af den fasta egendomen enligt nämnda formulär afgifva särskild deklaration angående fastighetens areal, afkast­ ning m. in. enligt härför fastställdt formulär (formuläret n:r 2.)

5 §•

För deklaration användes blankett enligt formulär, som vederbör; dock

att deklaration, som afgifves på grund af anmaning enligt 2 § 2 mom., må, då densamma infordrats af ordförande i taxeringsnämnd, meddelas muntligen inför ordföranden.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 90.

6 §•

Vid deklaration för verk eller bolag, som är försedt med Ivungl. Maj:ts

oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock för annan uppgiftsskyldig, som nästföregående år enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, skall fogas bestyrkt afskrift af in- och utgående balansräkning samt, där sådant upprättats, vinst- och förlustkonto för den tid, deklarationen omfattar. Verk eller bolag, som nu är nämndt, bör tillika, så fort ske kan, till ledning för taxeringen aflämna bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar af verkets eller bolagets revisionsberättelse för samma tid.

Uppgiftspliktig, som är delägare i vanligt handelsbolag, skall jämväl

vid sin deklaration foga enahanda utdrag af bolagets räkenskaper.

7 §<

Ägare eller innehafvare af jordbruksfastighet vare, oafsedt den upp-

giftsskyldighet, som eljes må åligga honom, efter anmaning pliktig att, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, aflämna uppgift å blankett enligt fastställdt formulär (formuläret n r 3) angående erlagd köpeskilling, så framt fastigheten af honom förvärfvats genom köp under tiden från och med det år, då allmän fastighetstaxering senast verkställdes, intill näst­ lidna års utgång, angående fastighetens enligt tillgängliga handlingar eller annorledes kända areal i åker, äng, skogs- och betesmark, hvarje ägo­ slag för sig, angående byggnadernas brandförsäkringsvärde, så ock angå­ ende årliga arrendet för utarrenderad fastighet och inkomst genom uthyrning.

Likaledes vare ägare eller innehafvare af annan fastighet än jordbruks­

fastighet efter anmaning skyldig att, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, aflämna uppgift å blankett enligt formuläret n:r 3 om erlagd köpe­

5

skilling, som ofvan sagts, markens eller tomtens areal, därå uppförda bygg­ nader och dessas brandförsäkringsvärde samt årliga hyressumman för uthyrd egendom jämte hyresvärdet och storleken af outhyrda eller hyresfritt upp­ låtna eller af ägaren eller innehafvaren själf begagnade lägenheter.

Möter i fall, då uppgift infordrats af ordförande i taxeringsnämnd,

svårighet för afgifvande af skriftlig uppgift, vare ägare eller innehafvare af fastighet medgifvet att själf eller genom ombud muntligen inför ord­ föranden lämna ifrågavarande meddelanden.

8 §•

1 mom. Skattskyldig, som har att afgifva deklaration, vare dessutom

efter anmaning pliktig meddela annan för hans taxering erforderlig upp­ lysning. Om sådan upplysning infordrats af taxeringsnämndens ordförande, må densamma meddelas muntligen inför ordföranden.

2 mom. En hvar är det i öfrigt obetaget att meddela de upplysningar,

som kunna tjäna till ledning vid hans taxering.

3 mom. Deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som jäm­

likt 5 §, 7 § eller 8 § 1 mom. meddelas muntligen, skall af taxerings­ nämndens ordförande införas å blankett, som vederbör, samt bestyrkas med namnunderskrift af den, som meddelat uppgiften eller upplysningen.

9 §•

Skyldighet att afgifva deklaration eller annan uppgift, hvarom i

denna förordning sägs, åligge för omyndig förmyndaren, för sådan frånva­ rande, för hvilken god man af domstol förordnats, gode mannen beträlfande hvad han har under sin förvaltning samt för oskiftadt stärbhus den, som sitter i boet, ehvad han är delägare eller syssloman, eller, om stärbhuset skiftats, den som vid tiden för skiftet suttit i boet. Uppgiftsskyldighet i fråga om afliden persons inkomst och förmögenhet åligger den, som är pliktig afgifva uppgift för det oskiftade stärbhuset.

För annan än enskild person och oskiftadt stärbhus åligge uppgifts-

skyldigheten vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud.

Om uppgiftsskyldighet ifrågakommer för bolag, som upphört, skall

sådan skyldighet fullgöras af den, som, då bolaget upphörde, var uppgifts- pliktig för bolaget. Detsamma gäller i fråga om andra juridiska personer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

6

10

§.

En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af honom

åliggande uppgiftsskyldighet eller sättet för dess fullgörande, äger att för

sådant ändamål hän vända sig till vederbörande taxeringsnämnds ordförande.

11 '§•

Till ledning vid taxeringen skola ytterligare följande uppgifter meddelas:

l:o) de år, då allmän fastighetstaxering skall verkställas:

a)

af stadsdomstol och domare på landet:

uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning betingade köpeskil­

lingen för hvarje fast egendom, hvarå lagfart på grund af köp beviljats

under tiden från och med det år, då allmän fastighetstaxering senast

ägde rum, intill nästlidna års utgång; och bör i denna uppgift, hvilken

skall angifva köpares och säljares namn samt köpeafhandlingens datum,

tillika anmärkas, om köpet afslutats mellan nära anhöriga, om och i

så fall till hvilket belopp i köpeskillingen inbegripits godtgörelse för inven­

tarier eller inbärgad gröda, om förbehåll gjorts angående undantagsförmåner

samt om köpet skett å exekutiv eller konkursauktion;

b) af direktion för hypoteksinrättning:

uppgift å det värde, hvartill en hvar i hypoteksinrättningen till be­

låning anmäld fast egendom blifvit uppskattad vid värdering, som blifvit

för dylikt låns erhållande anställd och godkänd under tiden från och med

det år, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, intill slutet af näst­

lidna år;

2:o) hvarje år:

a) af styrelse för inländsk brandförsäkringsanstalt eller af syssloman

för utländsk sådan anstalt:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de till annan fastighet än jord­

bruksfastighet hänförliga byggnader, som under nästföregående år blifvit

försäkrade emot brandskada eller hvilkas försäkring under samma tid till

beloppet förändrats; börande denna uppgift meddelas särskildt för hvarje

fastighet samt, då uppgift skall afgifvas angående viss byggnad, redogörelse

äfven lämnas för gällande försäkringar å andra på samma fastighet upp­

förda byggnader;

b) af styrelse för inländsk lifförsäkrings- eller lifränteanstalt eller af

syssloman för utländsk sådan anstalt:

uppgift å en hvar, till hvilken under nästföregående år lifränta ut­

betalats, och å lifräntans belopp;

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

7

cj af statsdepartement och annan ämbetsmyndighet, vare sig statens,

stads eller menighets, äfvensom af styrelse för allmän inrättning eller stiftelse, där ämbets- eller tjänsteman, vaktbetjänt eller annan ägt utbekomma aflöning eller pension:

uppgift angående de af en hvar under nästföregående år uppburna

aflöningsförmåner, af hvad slag de vara må, äfvensom pension; och bör, då med tjänstebefattning följt fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller inkomst af sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra obestämda eller extra inkomster, sådant särskildt anmärkas i uppgiften;

d) af förmyndarkammare eller gode män för tillsyn å förmynderskap:

uppgift angående sammanlagda beloppet af hvarje omyndigs i förmyndar-

räkning redovisade inkomst nästföregående år, så vidt detsamma uppgått till minst 500 kronor, och angående värdet af den omyndiges förmögenhet vid utgången af samma år, så framt värdet då uppgått till minst 6,000 kronor;

e) af styrelse för aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som under

nästföregående år lämnat utdelning till delägarna:

1) i fråga om solidariskt bankbolag och sådant aktiebolag, därifrån

utdelning å aktie på grund af lag eller bolagsordning icke får uppbäras af annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till aktien :

uppgift å delägare, som uppburit eller ägt uppbära utdelningen, samt

å utdelningens belopp,

2) i fråga om öfriga aktiebolag: enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare af

aktie är känd för styrelsen;

f) af kommanditbolag:

uppgift innehållande upplysningar enligt formuläret n:r 1 i de uti

3 § omforma) da hänseenden äfvensom om den en hvar delägare i bolaget tillkommande andelen af bolagets vinst och om värdet af hans lott i bolaget; och bör vid uppgiften fogas bestyrkt afskrift af in- och utgående balans­ räkning samt vinst- och förlustkonto för den tid, uppgiften afser;

g) af styrelse för verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts

oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt af annat bolag eller rederi, så ock af en hvar annan arbets­ givare, som nästföregående år på ett stadigvarande sätt i sin rörelse eller yrke sysselsatt minst fem arbetare:

enahanda uppgift, hvarom i c) stadgas, angående lön- och arfvodes-

tagares samt öfriga arbetares aflöningsförmåner äfvensom angående pensions- tagares förmåner.

Efter anmaning vare ock en hvar annan än de här ofvan under g)

nämnda pliktig att aflämna uppgift angående lön- och arfvodestagares samt öfriga arbetares aflöningsförmåner.

Beträffande pension eller gratifikation, som ej uppgår till 200 kronor,

äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som åtnjutit dylik pension eller gratifikation, annan inkomst icke tillika skall uppgifvas.

I öfrigt må icke vid afgifvande af uppgift uteslutas någon aflöningsförmån. Yid fullgörandet af uppgiftsskyldighet, som omförmäles i 2:o) b), c),

d), e), j) och g), iakttages, att särskild uppgift upprättas för en hvar per­

son, hvarom fråga är. Där så kan ske, bör uppgiften innehålla personens fullständiga namn och bostadsadress; skolande uppgifterna aflämnas ordnade kommun- och församlingsvis samt medels särskilda omslag eller annor­ ledes tydligt utmärkas, hvilken kommun eller församling hvarje grupp af uppgifter afser.

12

§.

Blanketter till de deklarationer och andra uppgifter, som i 3, 4 och

7 §§ omförmälas, skola kostnadsfritt tillhandahållas hos ordförande i taxe­ ringsnämnd samt därjämte i Stockholm hos öfverståthållarämbetet, i öfriga städer hos magistraten och å landet hos ordförande i kommunalnämnd.

13 §.

1 mom. Deklarationer, som afgifvas utan anmaning, skola aflämnas

antingen direkt till ordföranden i taxeringsnämnden för det taxeringsdistrikt, där den skattskyldige är mantalsskrifven eller taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt eljes anses skola äga rum, eller ock i Stockholm till öfverståthållarämbetet och i öfriga orter till Ivungl. Maj:ts befallnings­ hafvande i det län, magistraten i den stad eller kronofogden i det fögderi, där den skattskyldige är mantalsskrifven eller taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt eljes anses skola äga rum.

Enahanda gäller i fråga om aflämnande af de upplysningar, som enligt

8 § 2 mom. meddelas.

2 mom. De i 11 § föreskrifna uppgifterna aflämnas i enahanda

ordning, som i 1 mom. här ofvan sägs; dock att uppgift, som afses i 11 § l:o) och 2:o) a), aflämnas å den ort, där fastigheten är belägen.

Uppgift, som afgifves enligt 11 § 2:o) e) och f) angående delägare, som

icke är här i riket mantalsskrifven eller som är utländskt bolag, afläm­ nas å den ort, där det uppgiftspliktiga bolagets styrelse har sitt säte.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

9

14 §.

Deklaration på grund af 2 § 1 mom. skall vara aflämnad före den

1 mars.

Möter för uppgiftspliktig, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker

eller är delägare i vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, binder att aflämna deklaration före den 1 mars, och göres före samma dag skriftlig anmälan därom bos ordföranden i taxeringsnämnden, må anstånd med deklarationens afgifvande åtnjutas; och skall i sådan händelse deklara­ tionen aflämnas till ordföranden så fort ske kan och i hvarje fall före den 1 maj.

Uppgift, som enligt 11 § skall afgifvas utan anmaning, skall likaledes

vara aflämnad före den 1 mars; dock må kommanditbolag under villkor och i den ordning ofvan stadgas åtnjuta anstånd med aflämnande af upp­ gift, som enligt 11 § 2:o) f) skall afgifvas.

Deklaration och annan uppgift eller upplysning, som på grund af

anmaning skall afgifvas, aflämnas inom den tid, som i anmaningen före- lägges; dock att den, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker eller är delägare i vanligt handelsbolag eller i kommanditbolag, må efter an­ mälan åtnjuta anstånd med uppgiftens aflämnande till april månads ut­ gång, därest den tid, inom hvilken uppgiften enligt stadgandet i 15 § 1 mom. skolat aflämnas, därförinnan går till ända.

15 §.

1 mom. Rätt till anmaning tillkommer ordförande i taxeringsnämnd

och kronans ombud hos pröfningsnämnd.

Anmaning, som utfärdas af ordförande i taxeringsnämnd, skall inne­

hålla föreläggande för den anmanade att, därest han afgifver deklaration, annan uppgift eller upplysning skriftligen, aflämna densamma inom åtta dagar efter delfåendet eller, om han vill begagna sig af medgifven rätt att muntligen afgifva uppgift eller upplysning, för sådant ändamål inställa sig inför ordföranden å tid och ort, som i anmaningen angifvas. I an­ maning, som utfärdas af kronans ombud hos pröfningsnämnd, skall tiden för uppgiftens eller upplysningens aflämnande bestämmas till viss tid af minst fem dagar efter delfåendet. Härutöfver skall anmaning innehålla underrättelse om postadressen för den, som utfärdat anmaningen, äfvensom om den på­ följd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen enligt 18 § medför.

Jiih. till Riksd. Prof.

1910. 1

Samt.

1

Afd. 68 Höft.

2

Anmaning tillsändes den uppgiftspliktige i rekommenderadt bref med

allmänna posten; dock må, där så linnes nödigt, för anmaningens delgif­ vande anlitas i Stockholm öfverståthållarämbetet, i öfriga städer magistraten och å landet länsmannen i orten, hvilka myndigheter det i sådant fall åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

2 mom. Har deklaration, som i 2 § 1 mom. omförmäles, icke afgifvits

inom föreskrifven tid eller belinnes afgifven sådan deklaration ofullständig, bör taxeringsnämndens ordförande eller kronans ombud hos pröfnings- nämnden, i händelse sådant linnes för taxeringen erforderligt, föranstalta därom, att deklaration infordras eller fullständigas, och äger han därvid förfara, på sätt i 1 mom. här ofvan stadgas. Afser anmaningen fullstän­ digande af deklaration, skall densamma innehålla underrättelse, i hvilket afseende deklarationen befunnits ofullständig.

Hvad här är sagdt gäller ock för det fall, att den, som på grund af

2 § 2 mom. erhållit anmaning att afgifva deklaration, underlåtit ställa sig anmaningen till efterrättelse eller ock afgifvit ofullständig deklaration.

3 mom. Yarder uppgift enligt 11 § icke inom föreskrifven tid

aflämnad, äger taxeringsnämndens ordförande eller kronans ombud hos pröfningsnämnden att infordra densamma; och må härför anlitas biträde af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken myndighet äger förelägga uppgiftspliktig, som icke är offentlig myndighet eller tjänsteman, lämp­ ligt vite.

4 mom. För taxering eljes erforderlig uppgift skall, då begäran där­

om framställes, lämnas af vederbörande ämbetsverk eller inrättning; och äga härförutom ordförande i taxeringsnämnd och kronans ombud hos pröf- ningsnämnd att taga del af sådana hos domare eller domstol förvarade hand­ lingar, som i beskattningsafseende kunna tjäna till ledning.

5 mom. Enligt denna paragraf infordrad deklaration, annan uppgift

eller upplysning, hvilken afgifves skriftligen, aflämnas till den, som in­ fordrat densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

16 §.

Utom förut stadgad uppgiftsskyldighet åligger det i 2 § 1 mom. a)

omförmäldt verk eller bolag, som nästföregående år idkat rörelse å annan ort än där styrelsen har sitt säte, att å sådan ort aflämna skriftlig upp­ gift, utvisande den skattskyldiges beskattningsbara inkomst af rörelsen nästföregående år. Har skattskyldig, som nu nämnts, nästföregående år å två eller flera orter idkat rörelse, skall den skattskyldige å den eller dem

11

af ifrågavarande orter, där han icke är pliktig erlägga inkomst- och för­ mögenhetsskatt, aflämna skriftlig uppgift, utvisande inkomsten af rörelsen nästföregående år samt angifvande, huru enligt den skattskyldiges åsikt in­ komsten bör för taxering fördelas på de särskilda orterna. Vid uppgiften skall fogas bestyrkt afskrift af in- och utgående balansräkning samt vinst­ ock förlustkonto för den tid, uppgiften afser. Bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar af verkets eller bolagets revisionsberättelse för samma tid bör ock till ledning för taxeringen, så fort ske kan, aflämnas.

Härjämte skall dylikt verk eller bolag, som å två eller flera orter

drifvit rörelse af nedan angifven beskaffenhet, för hvarje sådan ort meddela upplysningar i följande hänseenden. Verk eller bolag, som drifvit bank­ rörelse, skall vid uppgifterna foga utdrag af de särskilda kontorens månads- rapporter, upptagande balansen å in- och utlåningsräkningarna vid hvarje, månads slut. Verk eller bolag, som idkat järnvägsdrift, skall uppgifva hvarje stations traflkvärde i öfverensstämmelse med hvad därom är med afseende å bevillningstaxeringen särskilt stadgadt. Vidare skall verk eller bolag, som drifvit företag, hvilket afser att med hjälp af ledning tillhanda­ hålla vatten eller elektrisk energi, uppgifva den eller de kommuner, där vatten eller elektrisk energi förbrukats, och bruttoinkomsten däraf inom hvarje särskild kommun.

Efter anmaning är en hvar annan, som idkat rörelse å ort, där han

icke är skyldig erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt, pliktig att för bevillningstaxeringen aflämna uppgift, som ofvan sägs, för hvarje dylik ort. Vid uppgift af den, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker eller är delägare i vanligt handelsbolag, skola fogas räkenskapshandlingar, som i 6 § omförmälas.

Har rörelse, som i denna paragraf är sagd, idkats i två eller flera

territoriella församlingar inom samma stad, skall uppgift upprättas för hvarje sådan församling, där rörelsen bedrifvits.

I fråga om tid och ställe för uppgifts aflämnande samt om anma­

ning skall hvad i 13, 14 och 15 §§ är stadgadt äga motsvarande tillämp­ ning beträffande uppgift enligt denna paragraf.

17 §.

Samtliga i detta kapitel omförmälda deklarationer samt andra uppgifter

och upplysningar, som afgifvas skriftligen, må jämväl kunna på den upp- giftspliktiges eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Kungl. Maj-is Nåd. Proposition Nr 90.

18 §.

1 mom. Yarder deklaration, som skall afgifvas på grund af 2 § 1

mom., ej aflämnad inom den i 14 § omförmälda tiden eller hafva vid de­ klaration, som afgifves för i 6 § afsedd uppgiftspliktig, icke fogats de i samma paragraf påbjudna räkenskapshandlingar, vare den skattskyldige förlustig rätten att öfverklaga taxering, för hvilken deklarationen skolat ligga till grund.

2 mom. Samma påföljd inträder, därest i 6 § omförmäldt verk eller

bolag, som fått emottaga revisionsberättelse för senaste räkenskapsår, ej hörsammar anmaning att till ledning för taxeringen aflämna bestyrkt af­ skrift eller tryckt exemplar af sådan berättelse.

3 mom. Hörsammar ej skattskyldig, som i 2 § 2 mom. afses, an­

maning, eller hörsammas ej anmaning att fullständiga deklaration, som be­ funnits vara ofullständig, vare den skattskyldige förlustig rätten att öfver­ klaga taxering, för hvilken deklarationen skolat ligga till grund.

4 mom. Hörsammas ej anmaning att afgifva deklaration, som bort

på grund af 2 § 1 mom. afgifvas, vare, förutom påföljden af talans för­ lust, den uppgiftspliktige förfallen till böter, svarande emot en tiondedel af den inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres den skattskyldige, dock minst fem kronor.

Har den, som först efter anmaning är pliktig afgifva deklaration,

underlåtit att hörsamma gjord anmaning, vare han förfallen till enahanda bötesstraff, där han jämväl underlåter att hörsamma förnyad anmaning, som enligt 15 § 2 mom. ägt rum.

5 mom. Fullgöres icke uppgiftsskyldighet, som i 16 § är stadgad,

skola enahanda påföljder, som här ofvan i denna paragraf för hvarje särskild! fall föreskrifvas, äga rum beträffande den taxering, för hvilken den ifråga­ varande uppgiften skolat ligga till grund; skolande i sådant fall böter be­ räknas i förhållande till den bevillning, som påföres den skattskyldige på grund af den taxering, hvarom fråga är, dock minst fem kronor.

6 mom. Underlåter ägare eller innehafvare af fastighet att afgifva

uppgift eller lämna meddelande, som affordrats honom enligt 7 §, vare han förlustig rätten att fullfölja talan i fråga om taxeringsvärdet å fastighet, som uppgiften eller meddelandet skolat afse.

7 mom. Kan någon antagas hafva haft giltig anledning för underlåten­

het att afgifva uppgift å viss ort eller gitter han för annan underlåtenhet visa giltig ursäkt, äge här stadgad påföljd icke rum.

13

8 mom. Gör uppgiftspliktig sig skyldig till försummelse, som i denna

paragraf omförmäles, eller aflämnas icke enligt 8 § 1 mom. infordrad upp­

lysning, skall anteckning därom verkställas i taxeringslängden.

19 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra hvad i 11 § stadgas vare

den försumlige, därest han är offentlig tjänsteman, underkastad ansvar så­

som för annat tjänstefel, men böte eljes tjugufem kronor.

20

§.

Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som

af honom afgifvits till ledning vid taxering, mot bättre vetande uteslutit

eller till för lågt belopp upptagit inkomst eller förmögenhet, böte från och

med tjugufem till och med ettusen kronor. Om genom det oriktiga med­

delandet föranledts, att skattskyldig icke blifvit taxerad eller blifvit för’

lågt taxerad, må böterna kunna förhöjas utöfver sistnämnda belopp, dock

högst med fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfaran­

det undan dragits.

21

§.

Utan hinder af att uppgift uteblifvit och med rätt att pröfva, i hvad

mån afgifven uppgift är af beskaffenhet att böra läggas till grund för

taxeringen, äga taxerings- och pröfningsnämnderna att bestämma och fast­

ställa taxering.

22

§.

Taxering till efterbeskattning äger rum i fall och i den ordning, som

särskilt stadgas.

23 §.

1 mom. Granskning af de skattskyldigas deklarationer må verk­

ställas endast af följande personer, nämligen vederbörande beskattnings-

nämnds ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot,

beskattningsnämnden utser, den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande för­

ordnade ledamoten i taxeringsnämnd samt kronans ombud hos pröfningsnämnd.

För innehållet i deklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas

vidare redogörelse än som för taxeringen oundgängligen erfordras, och må

deklaration ej heller utan den skattskyldiges skriftligen afgifna samtycke

i beskattningsnämnds protokoll intagas i vidare mån, än som på grund af

föreskriften i 2 mom. påkallas.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

14

Deklaration skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, Indika i

och för sin befattning böra erhålla del däraf, och skall, där besvär full­

följas, jämväl biläggas besvär shandlingarna. I öfrigt må deklaration icke

vara för någon tillgänglig, utan att den uppgiftsskvldige skriftligen med-

gifvit deklarationens offentliggörande; dock att deklarationer må, på sätt

Konungen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyn-

dighet, åt hvilken Konungen uppdrager utförandet af sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets utgång skola deklarationerna med de undantag,

hvartill stadgandena i nästföregående stycke föranleda, hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande behörigen förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter

de förstöras.

2 mom. Om af skattskyldig lämnad deklaration icke följes vid hans

taxering, skola skälen därför tydligen angifvas genom anteckning af taxerings­

nämnden å deklarationen och af pröfningsnämnden i dess protokoll, och

skall tillika underrättelse i hvad mån afvikelse skett och om skälen därför

i rekommenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt

tillsändas den skattskyldige under i deklarationen uppgifven adress.

3 mom. Hvad i 1 och 2 mom. är sagdt om deklaration, gäller äfven

beträffande annan af skattskyldig till ledning för egen taxering lämnad

uppgift eller upplysning.

4 mom. Uppgifter, som aflämnats enligt 7 §, skola, utom i fall,

där besvär fullföljas, efter taxeringsårets utgång öfverlämnas till taxerings­

nämndens ordförande för att hos honom förvaras.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

2 KAR

Om beskattningsnämndernas sammansättning, befogenhet och

åligganden m. m.

l:o) Taxeringsnämnderna.

24 §.

Hvarje kommun skall i allmänhet utgöra ett taxeringsdistrikt. I

Stockholm äger öfverståthållarämbetet att bestämma antalet af de taxerings­

nämnder, som där skola tillsättas, och det distrikt, hvarje taxeringsnämnd

15

skall omfatta. För annan stad, hvarest flera taxeringsnämnder erfordras,

äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, efter magistratens hörande,

bestämma taxeringsnämndernas antal och taxeringsdistrikten. På landet

må Kungl. Maj:ts befallningshafvande fördela större kommuner i två eller

flera taxeringsdistrikt äfvensom förena två eller flera mindre kommuner till

ett taxeringsdistrikt.

25 §.

Taxeringsnämnd utgöres af ordförande samt ett antal af minst fyra,

högst elfva ledamöter.

Ordföranden och en ledamot förordnas af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande. Sådant förordnande meddelas för en tid af högst fem år, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande dock obetaget att återkalla detsamma.

Öfriga ledamöter utses för hvarje år.

I stad skola dessa ledamöter väljas af stadsfullmäktige eller, där

stadsfullmäktige icke finnas, af allmän rådstuga.

På landet skola de väljas af kommunalstämma; dock att, där kommunal­

fullmäktige finnas, valet verkställes af dessa. Äro två eller flera kommuner

förenade till ett taxeringsdistrikt, skola för hvarje kommun väljas högst

fem ledamöter, med iakttagande likväl att antalet valda ledamöter i taxerings­

nämnden icke må i något fall öfverstiga tio.

Yid samma tillfälle, som ledamöter i taxeringsnämnden väljas, skall

äfven förrättas val af suppleanter, motsvarande minst hälften af de valda

ledamöternas antal, samt ordningen suppleanterna emellan bestämmas. För

öfrigt bör vid val af både ordinarie ledamöter och suppleanter tillses, att,

så vidt möjligt är, såväl ägare af jordbruksfastighet och annan fastighet

som näringsidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte

och stämma i taxeringsnämnden.

Valbar till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd är, med iaktta­

gande af hvad i 51 § stadgas, en hvar i orten boende person, som under

året näst före det, då taxeringen sker, inom taxeringsdistriktet erlagt be­

villning eller inkomst- och förmögenhetsskatt eller som i egenskap af arren­

dator af fast egendom i distriktet är kommunalt röstberättigad.

26 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse lämnar Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande före november månads utgång hvarje år underrättelse om

de särskilda taxeringsdistrikt, i hvilka länet blifvit för nästkommande år

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

16

indeladt, och om de personer, som komma att inom distrikten såsom ord­

förande leda och såsom af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade

ledamöter deltaga i taxeringsnämndernas arbeten för samma år, hvarjämte

Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelar föreskrift om det antal leda­

möter i taxeringsnämnden, som skall väljas inom hvarje distrikt, och om

hvad i öfrigt bör iakttagas vid dessa val. I kungörelsen erinras vederbörande

om skyldigheten att aflämna de deklarationer och andra uppgifter, som skola

meddelas med afseende på den förestående taxeringen, samt om påföljden för

uraktlåtenhet därutinnan. Tillika meddelas underrättelse så väl om tid och

ställe för uppgifternas aflämnande samt hvarest uppgiftsblanketter erhållas,

som ock därom, att skattskyldig, hvilken önskar upplysning rörande be­

skaffenheten af honom åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess full­

görande, äger att för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande taxe­

ringsnämnds ordförande.

2 mom. Val af ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnden skall

förrättas före den 15 januari; och hör genast efter valförrättningens slut

den, som därvid fört ordet, om valet underrätta ej mindre de valde än

äfven ordföranden i taxeringsnämnden.

Besvär öfver dylikt val må anföras hos Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande senast före klockan tolf å femtonde dagen efter valets förrättande

eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter; och galle i öfrigt om

dylikt vals öfverklagande i tillämpliga delar hvad i kommunalförfattningarna

är stadgadt angående besvär emot kommunala myndigheters beslut.

Öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i anledning af besvären med­

delade beslut må klagan icke föras.

27 §.

Magistratsperson, kronofogde, häradsskrifvare eller länsman må ej utan

laga förfall kunna afsåga sig förordnande att vara ordförande eller leda­

mot i taxeringsnämnd.

En hvar annan vare skyldig att, såvida han är inom taxeringsdistriktet

boende och icke de fem nästföregående åren deltagit i taxeringsarbetet

inom distriktet eller är af laga förfall hindrad, emottaga uppdrag att vara

ordförande eller ledamot i taxeringsnämnden.

28 §.

Erforderligt antal exemplar af denna förordning och de öfriga författ­

ningar, som skola af taxeringsnämnden tillämpas, bör genom Kungl. Maj:ts

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

17

befallningshafvande® försorg öfver lämnas i stad till magistraten och på landet till ordföranden i kommunalstämman för att genast efter valet tillhanda­ hållas en hvar af taxeringsnämndens valda ledamöter och suppleanter. Exemplar af nämnda författningar skola jämväl tillställas nyutsedd ord­ förande och af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnad ledamot i taxeringsnämnden.

I Stockholm tillhandahållas nämnda författningar vederbörande ord­

förande, ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnderna omedelbart af öfverståthållarämbetet.

29 §.

1 mom. För hvarje taxeringsdistrikt eller, där distrikt består af

mera än en kommun, för hvarje kommun skola i enlighet med fast­ ställda formulär föras särskilda taxeringslängder dels öfver taxeringen af fast egendom, för hvilken bevillning erlägges, och af sådan staten samt kommuner och menigheter, allmänna undervisningsverk och barmhärtighets­ inrättningar med flere tillhörig fast egendom, för hvilken bevillning icke erlägges (fastighetslängder), dels ock öfver taxeringen till inkomstbevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt (inkomstlängd).

2 mom. Före januari månads utgång skola till taxeringsnämndens ordfö­

rande aflämnas, på landet af kommunalstämmans ordförande och i stad, utom Stockholm, genom magistratens försorg, de i 36 § 4 mom. och 47 § 3 mom. omförmälda afskrifterna af taxeringslängder och pröfningsnämndens särskilda längder för nästföregående år.

3 mom. Till taxeringsnämndens ordförande skall å landet häradsskrifva-

ren och i stad, utom Stockholm, vederbörande tjänsteman senast den 25 mars, vid bot af tre kronor för hvarje öfver skjutande dag, hafva aflämnat dels på mantalslängden för nästföregående år grundade fastighetslängder, upptagande samtliga inom taxeringsdistriktet belägna fastigheter, å hvilka särskilda taxe­ ringsvärden skola sättas, äfvensom fastigheternas ägare eller i fall, då inne­ hafvare är skattskyldig för fastighet, innehafvare!!, dels ock tryckta blan­ ketter till inkomstlängden.

30 §.

Taxeringsnämndens sammanträden skola hållas inom staden eller

distriktet å tid och ställe, som af ordföranden bestämmas. För landet ut­ sedd taxeringsnämnd må äfven kunna sammanträda i närbelägen stad, köping, municipal- eller stationssamhälle.

Inträffar för ledamot förfall för inställelse vid utsatt sammanträde,

liih. till lliksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft.

3

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 90.

18

bör sådant ofördröjligen anmälas för ordföranden, så att före sammanträdet

suppleant hinner tillkallas.

Taxeringsnämnds vid utlyst sammanträde närvarande medlemmar äga

att, om det för taxeringsförrättningens fortgång erfordras och utsedd

suppleant för tillfället icke finnes att tillgå, inkalla annan till ledamot val­

bar person att i förrättningen deltaga.

Taxeringsnämnderna böra hafva afslutat sina arbeten, i länen senast

den 15 maj och i Stockholm senast den 15 juni.

31 §.

1 mom. Taxeringsnämnds ordförande är föredragande hos nämnden

och har särskildt följande åligganden:

a) att tillhandahålla blanketter, som i 12 § omförmälas, samt på be­

gäran meddela skattskyldig erforderliga upplysningar rörande beskaffen­

heten af den honom åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet för dess full­

görande äfvensom att å blankett införa enligt 5, 7 eller 8 § muntligen

meddelade upplysningar;

b) att samla, ordna, numrera och granska för taxeringen aflämnade

deklarationer och andra uppgifter och anmälningar, vidtaga åtgärder för

föreskrifna deklarationers och andra uppgifters införskaffande samt, då så

erfordras, tillse, att genom infordrande af upplysningar ledning vinnes för

taxering af jämväl sådana skattskyldiga, hvilka icke äro pliktiga att utan

särskild anmaning aflämna uppgifter, och i öfrigt söka inhämta upplys­

ningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering, äfven­

som att, då anledning till tillämpning af 19 § förekommer, därom göra

anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande för den åtgärd, som må

på nämnda myndighet ankomma;

c) att i vederbörlig längd på behöriga ställen anteckna uppgifternas

nummer samt uppgifna salu-, hypoteks- och brandförsäkringsvärden å fastig­

heter, äfvensom, därest skattskyldig gjort sig skyldig till försummelse,

hvarom i 18 § förmäles, därom gorå anteckning; och åligger det därjämte

ordföranden att meddela kronans ombud hos pröfningsnämnden särskild

förteckning å sådana försumliga;

d) att om utsatt tid och ställe för taxeringsnämndens sammanträde

ofördröjligen ej allenast underrätta ledamöterna i taxeringsnämnden, utan

äfven på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga inom

taxeringsdistriktet underrättelse;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

19

e) att föra ordet vid taxeringsnämndens sammankomster samt därvid

tillhandahålla och meddela ledamöterna alla i och för taxeringen erhållna

deklarationer, andra uppgifter och upplysningar, med den inskränkning,

hvartill stadgandena i 23 § föranleda;

/) att vid taxeringen efter sorgfällig beredning gorå de anmärkningar och

framställningar, hvartill han för en behörig taxering finner sig äga anledning;

g) att föra protokoll angående de ärenden, där sådant erfordras;

börande protokollet justeras inför nämnden och justeringen bestyrkas genom

å protokollet teeknadt intyg af två ledamöter;

h) att, då inkommen uppgift å inkomst afser skattskyldig, som ej

skall taxeras inom distriktet, så ock då uppgift, som afgifvits af annan

skattskyldig än i 2 § 1 mom. a) omförmäldt verk eller bolag, utvisar, att

skattskyldig idkat rörelse eller yrke jämväl å annan ort än inom distriktet,

afsända uppgiften eller transumt af densamma i erforderliga delar till veder­

börande taxeringsnämnds ordförande och i senare fallet därom verkställa an­

teckning å uppgiften;

i) att å deklaration eller annan till ledning för egen taxering aflämnad

uppgift, som icke blifvit följd vid taxeringen, anteckna skälen därför samt

i rekommenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan, tillsända den

skattskyldige underrättelse att och i hvad mån afvikelse skett samt om

skälen därför;

k) att noga tillse, att de skattskyldigas till ledning för egen taxering

aflämnade uppgifter och upplysningar, ehvad de afse pågående eller redan

verkställd taxering, icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ända­

mål sådana uppgifter och upplysningar, då de icke för taxeringen erfordras,

böra förvaras under säkert lås, äfvensom att, då han afgått från befatt­

ningen, till sin efterträdare aflämna samtliga i enlighet med stadgandet i

23 § 4 mom. hos honom förvarade handlingar;

l) att på begäran af uppgiftspliktig utan lösen meddela bevis om

mottagande af deklaration, annan uppgift eller upplysning; samt

m) att, då sådant påfordras, afgifva förklaring öfver besvär angående

taxering.

2 mom. Den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade leda.

moten i taxeringsnämnden åligger särskildt att, oafsedt den ordföranden

tillhörande granskningsskyldigheten, granska alla inkomna deklarationer,

andra uppgifter och upplysningar, att vid taxeringen bevaka kronans intresse,

samt att, i den mån sådant må vara erforderligt och af ordföranden på­

kallas, biträda honom i det förberedande taxeringsår betet och verkställa

den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90..

20

Kung!,. Maj-is Nåd. Proposition Nr 90.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att införa:

i fastighetslängderna de taxeringsvärden, livilka blifvit af nämnden

åsätta vederbörande fastigheter, och

i inkomstlängden de skattskyldigas namn samt dels, i afseende å

inkomstbevillningen, uppskattad inkomst, beloppet af medgifvet bevillnings-

fritt afdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels ock, i fråga om

inkomst- och förmögenhetsskatten, taxeradt belopp, antalet barn, därför

nedsättning äger rum, sammanlagda beloppet af medgifven nedsättning,

skatteprocent i förekommande fall och det belopp, efter hvilket skatt

utgår; och bör taxeringsnämnden därvid följa den inom samma ort senast

upprättade mantalslängd en.

Där vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt jämväl förmö­

genhet legat till grund för taxeringen, skall taxeringsnämnden å skatt­

skyldigs deklaration angifva särskildt den inkomst och särskildt den för-

mögenhetsdel, som ingår i det taxerade beloppet. Har skattskyldig icke

aflämnat deklaration, skall i fall, hvarom nu nämnts, anteckning om be­

loppet af sådan förmögenhetsdel göras i inkomstlängdens anteckningskolumn.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen medgifva afdrag på

grund af höga lefnadskostnader å orten, skall sådant beslut, jämte det

detsamma införes i protokollet, antecknas å titelbladet till inkomstlängden.

Där taxeringsnämnd beslutar lindring eller skattefrihet för skatt­

skyldig, hvilkens skatteförmåga på grund af särskilda förhållanden är

väsentligen nedsatt, skola skälen därför i hvarje särskildt fall angifvas i

in kom stlängdens anteckningskolumn.

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående försäljning

af brännvin meddelar i fråga om beräkning af det litertal brännvin, för

hvilket försäljningsafgift skall erläggas, intages i taxeringsnämndens pro­

tokoll.

Finnes inom distriktet municipalsamhälle, skola de inom detta sam­

hälle förekommande fastigheter äfvensom de skattskyldiga, som där taxeras

till inkomstbevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt, i längderna

särskildt angifvas och sammanföras. Om af fastighet endast en del faller

inom municipalsamhällets område, skall i anteckningskolumnen anmärkas,

huru stor del af fastighetens hela värde belöper å denna del af fastigheten,

likasom, därest af inkomst af rörelse eller yrke en del härflutit från muni-

cipalsamhället, motsvarande anteckning skall göras i inkomstlängden.

21

I stad böra taxeringsnämnderna till längdernas upprättande och

kompletterande åtnjuta nödigt biträde af vederbörande uppbörds- eller annan

af magistraten och i Stockholm af öfverståthållarämbetet därtill utsedd

tjänsteman.

Taxeringslängderna underskrifvas af taxeringsnämndens ordförande och

ledamöter.

33 §.

Beslut må icke kunna fattas af taxeringsnämnd, som omfattar blott

en kommun eller en del däraf, därest icke ordföranden, den af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamoten och minst två valda

ledamöter äro närvarande, ej heller af taxeringsnämnd, omfattande två

eller flera kommuner, med mindre, utom ordföranden och den förordnade

ledamoten, en vald ledamot från hvarje kommun är tillstädes.

Uppstå skiljaktiga meningar bland taxeringsnämndens medlemmar och

måste omröstning för frågans afgörande anställas, skall denna vara öppen

och den mening blifva gällande, hvilken flertalet biträdt, eller, om rösterna

utfalla lika, den, som länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna

grund ej tillämpas, galle den mening, ordföranden biträder. Det åligger

ordföranden att i de fall, då hans mening icke gjort sig gällande, uti

vederbörande längds anteckningskolumn särskildt upptaga den taxering,

han ansett böra bestämmas; och är det jämväl hvar och en af de öfriga

ledamöterna obetaget att få sin särskilda mening till protokollet antecknad,

såvida densamma, skriftligen affattad, till taxeringsnämndens ordförande

aflämnas.

Anser ordföranden, att taxeringsnämnden i ett eller annat hänseende

icke iakttager de föreskrifter, som gälla för taxeringen, eller icke verk­

ställer taxeringen i öfverensstämmelse med upplysta och bestyrkta förhål­

landen, åligger det honom att sådant genast anmärka. Dylik anmärkning äfven­

som nämndens i anledning däraf meddelade yttrande skola i protokollet intagas.

34 §.

Landshöfdingen i länet är berättigad att deltaga i taxeringsnämnds

öfver läggningar men icke i besluten.

35 §.

Taxeringsnämnds sammankomster hållas inom slutna dörrar; dock är

skattskyldig berättigad att inför nämnden företräda för att meddela upp­

lysningar rörande taxeringen, i hvad den honom angår.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

22

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,

bör begärd upplysning om den af taxeringsnämnden skattskyldig påförda

taxeringen honom på stället meddelas.

36 §.

1 mom. Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens förrättningar

afslutats, skall taxeringsnämndens ordförande på landet till häradsskrifvaren

och i stad till vederbörande tjänsteman öfverlämna de upprättade taxerings-

längderna, behörigen summerade, jämte mantalslängden med tillhörande

uppgifter och öfriga handlingar äfvensom taxeringsnämndens protokoll; och

böra därvid jämväl fogas de enligt 29 § taxeringsnämndens ordförande

tillhandakomna afskrifterna af taxeringslängder och pröfningsnämndens

särskilda längder för föregående året.

Inom samma tid skall taxeringsnämndens ordförande till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande insända de deklarationer samt andra skriftliga uppgifter

och upplysningar, som aflämnats till ledning vid taxeringen.

2 mom. Efter emottagandet af taxeringslängderna åligger det på

landet häradsskrifvaren och i stad vederbörande tjänsteman ej mindre att

ofördröjligen uträkna och i taxeringslängderna införa de afgifter, som på

grund af taxeringsnämndernas beslut skola påföras, än äfven att genom

granskning af taxeringslängderna efterforska möjligen förlupen misskrifning

eller annan oriktig anteckning och till kronans ombud hos pröfnings-

nämnden skriftligen framställa de anmärkningar, hvartill granskningen gifvit

anledning.

3 mom. Före den 20 juni skola taxeringslängderna med samman­

drag och mantalslängderna jämte tillhörande handlingar äfvensom afskrif­

terna af taxeringslängder och pröfningsnämndens särskilda längder för före­

gående året insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet, på

landet omedelbart af vederbörande häradsskrifvare och i stad genom magi­

stratens försorg. Yid underlåtenhet härutinnan är den tjänsteman, hvilkens

försumlighet föranledt inträffadt dröjsmål, förfallen till böter af tre kronor

för hvarje dag, hvarmed ofvan bestämda tid öfverskrides.

4 mom. Afskrifter af taxeringslängderna, i hvad de angå hvarje sär­

skild kommun på landet, skola jämväl före den 20 juni af häradsskrifvaren,

vid bot af tre kronor för hvarje öfverskjutande dag, tillställas vederbörande

kommunalstämmas ordförande, hvilken det åligger att under viss bestämd

och vederbörligen kungjord tid, som icke må understiga fjorton dagar, på

lämpligt och därvid äfven tillkännagifvet ställe hålla afskrifterna de skatt­

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

23

skyldiga till banda. Afskrifterna böra sedermera af ordföranden förvaras för

att, på sätt i 29 § stadgas, öfverlämnas till ordföranden i påföljande årets

taxeringsnämnd.

I stad skola genom magistratens försorg afskrifter af taxeringslängderna

för hvarje särskildt taxeringsdistrikt i samma ordning hållas de skatt­

skyldiga till hända samt påföljande år öfverlämnas till vederbörande ord­

förande i det årets taxeringsnämnder.

5 mom. Hvad i denna paragraf är stadgadt äger icke tillämpning å

Stockholms stad.

37 §.

1 mom. Där ordföranden i taxeringsnämnden, utan att vara hindrad

af laga förfall, icke vidtager erforderliga åtgärder för taxeringsnämndens

sammanträde eller underlåter att inom föreskrifven tid aflämna taxerings­

nämndens längder och öfriga handlingar, vare han förfallen till böter af

femtio kronor. Infinner han sig icke, utan laga förfall, å den af honom

för taxeringsnämndens sammanträde utsatta ort och tid, böte tjugufem kronor.

Ledamot i taxeringsnämnden eller tillkallad suppleant, som utan laga för­

fall från sammanträdet uteblifver, böte tio kronor.

2 mom. Kan af någon anledning taxeringsförrättningen icke före­

tagas eller fortgå, bör anmälan därom af taxeringsnämndens ordförande

göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som då vidtager den åtgärd,

förhållandet anses påkalla.

38 §.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden bland sina med­

lemmar föreslå, i Stockholm tre och eljes två personer till ledamöter i

årets pröfningsnämnd, hvarvid bör tillses, att, så vidt möjligt är, en är

fastighetsägare och den eller de öfriga näringsidkare eller andra inkomst­

tagare; skolande förslaget i nämndens protokoll intagas och bestyrkt utdrag

af protokollet i denna del af nämndens ordförande ofördröjligen insändas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

39 §.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med vederbörande taxeringsnämnds be­

slut, i hvad honom rörer, och som ej till följd af stadgandet i 18 § för­

lorat rätt till talan, så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle. eller

vägstyrelse, som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, så vidt det angår

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

24

bevillningstaxermgen, må däri söka ändring hos pröfningsnämnden genom

besvär, hvilka, skriftligen affattade, skola, vid påföljd att besvären eljes

icke varda upptagna till pröfning, ingifvas till Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande senast före klockan tolf på dagen i länen den 15 juli och i

Stockholm den 31 augusti eller, om då är helgdag, nästföljande dag; och

böra de skattskyldiga genom den i 42 § omförmälda kungörelsen härom erinras.

Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, hvilka hvar för

sig enligt kyrkostämmas beslut af sina medlemmar uttaga särskilda på

bevillningen grundade afgifter, tillkommer sådan församling samma besvärs-

rätt som kommun.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

2 :o) Pröfningsnämnderna.

40 §.

För hvarje län och för Stockholms stad tillsättes årligen eu pröfnings-

nämnd, som har att granska taxeringarna samt pröfva och afgöra anförda

besvär eller framställda anmärkningar i anledning af taxeringsnämndernas

beslut.

Denna nämnd sammanträder för länen i residensstaden och för Stock­

holms stad i Stockholm å tid, som utsättes af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande och bestämmes sålunda, att nämndens arbeten må vara af-

slutade i hvarje län senast den 10 augusti och i Stockholm senast den 31

oktober.

41 §.

Pröfningsnämnd skall bestå af minst tio, högst tjugufem ledamöter,

hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger utse bland de af taxerings­

nämnderna därtill föreslagna personerna. Bland ledamöterna i pröfningsnämn­

den bör, så vidt möjligt är, minst hälften och i Stockholms stad minst en

fjärdedel vara ägare af fast egendom; och böra nämndens ledamöter så

utses, att nämnden, så vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras

af ett efter beskattningens belopp och mängden af de skattskyldiga skäligen

lämpadt antal dels näringsidkare och dels andra inkomsttagare, samt att

inom nämnden icke saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar,

dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande utser i enahanda ordning jämväl

suppleanter, till antal motsvarande minst hälften af antalet ordinarie leda­

möter i nämnden.

25

42 §.

Uti därom utfärdad kungörelse uppgifver Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande dem, som blifvit utsedda till ledamöter och suppleanter i pröf-

ningsnämnden, samt underrättar länets invånare om tid och ställe för

nämndens sammanträde; och åligger det Kungl. Maj:ts befallningshaf­

vande att i god tid låta ett exemplar af denna kungörelse tillställas

en hvar af nämndens ledamöter och suppleanter, hvarjämte genom Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes försorg förteckning öfver de inkomna besvärs-

skrifterna med kortfattad redogörelse för de i besvären gjorda yrkandena

bör, så fort ske kan, öfversändas till ledamöterna och suppleanterna; dock

att sådan förteckning icke erfordras för Stockholms stads pröfningsnämnd.

Möter för ledamot i pröfningsnämnd hinder att tillstädeskomma, bör

anmälan därom ofördröjligen ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som därefter inkallar vederbörande suppleant.

Den, som blifvit utsedd till ledamot i pröfningsnämnd eller inkallad

i stället för ordinarie ledamot, men utan vederbörligen anmäldt laga förfall

icke infinner sig vid nämndens sammankomst, skall bota tjugufem kronor.

43 §.

Yid pröfningsnämndens sammankomster skall landshöfdingen i länet

vara ordförande, med rättighet att deltaga i nämndens öfverläggningar,

men icke i dess beslut i annat fall än nedan sägs. Är landshöfdingen hindrad

att bevista sammankomst, äge nämnden att genom val med slutna sedlar

bland sina ledamöter utse ordförande; och bör vid sådant val ordet föras

af den till lefnadsåren äldste bland nämndens ledamöter.

Uppstå under pröfningsnämndens öfverläggningar skiljaktiga meningar

bland nämndens ledamöter och måste till följd däraf omröstning anställas,

skall omröstningen vara öppen och den mening blifva gällande, hvilken

flertalet bland ledamöterna biträdt, eller, om rösterna utfalla lika, den, som

länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gälle

den mening, som biträdes af ordföranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

44 §.

Såsom kronans ombud och för upplysningars meddelande böra lands-

kamreraren samt för Stockholm kamreraren vid öfverstathållarämbetets af­

delning för uppbördsärenden öfvervara pröfningsnämndens sammankomster,

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft.

4

26

med skyldighet att göra de anmärkningar och framställningar, hvartill de

för iakttagande af kronans rätt och i öfrigt för en behörig taxering finna

sig äga anledning.

För granskning af afgifna taxeringsuppgifter, taxeringslängderna och

hos pröfningsnämnden anförda besvär må, om och i den mån Kungl. Majrts

befallningshafvande pröfvar sådant nödigt, landskamrerare erhålla ledighet

från öfriga med tjänsten förenade göromål under tiden efter det taxerings-

handlingarna från häradsskrifvare eller magistrater, enligt stadgandet i

36 §, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommit och till dess pröf-

ningsnämndens sammanträde afslutats.

45 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger, där så anses erforderligt, kalla

taxeringsnämnds ordförande eller vid förfall för honom den af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande förordnade ledamoten i taxeringsnämnden att, för upp­

lysningars meddelande, före och under pröfningsnämndens sammanträde

infinna sig å den ort, där nämnden sammanträder.

46 §.

Protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster föres och de af

nämndens beslut föranledda anteckningarna i taxeringslängderna samt i den

uti 47 § omforma]da särskilda längden verkställas af den eller de personer,

som Kungl. Maj:ts befallningshafvande därtill förordnat. Sådant förord­

nande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara till­

städes hos pröfningsnämnden.

Justering af det hos pröfningsnämnden förda protokollet skall verk­

ställas inför nämnden eller senast fjorton dagar efter nämndens sista sam­

mankomst inför ordföranden jämte kronans ombud och minst två af nämn­

den därtill utsedda ledamöter, hvilka skola inställa sig på ordförandens

kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett af nämndens ordförande och två

ledamöter å protokollet tecknadt intyg.

47 §.

1 mom. Alla pröfningsnämndens beslut skola upptagas i nämndens

protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit att afgifva honom

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

27

enligt 15 § af kronans ombud hos nämnden affordrad uppgift eller upp­

lysning, anteckning om sådan försumlighet bör ske. Taxering, som till

följd af pröfningsnämndens beslut tillkommit eller blifvit fastställd annor­

lunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i vederbörande taxe­

ringslängd och jämväl upptagas i särskild längd, däruti de protokollspara­

grafer, som innehålla dylika beslut, böra angifvas. Kronoombudet åligger

att med sin underskrift å såväl taxeringslängderna som den särskilda

längden vitsorda enligt pröfningsnämndens beslut införda förändringar eller

gjorda tillägg.

Sådan underrättelse om pröfningsnämnds beslut, som i 23 § 2 mom.

omförmäles, meddelas af protokollsföranden.

2 mom. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammankomst

skola, utom hvad Stockholms stad angår, taxeringslängder jämte tillhörande

handlingar med undantag af aflämnade deklarationer samt andra uppgifter

och upplysningar, taxeringsnämndernas protokoll samt de hos pröfnings-

nämnden förda längderna genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg

öfversändas till vederbörande häradsskrifvare eller magistrat för debite­

ringens verkställande.

De i 36 § 3 mom. omförmälda afslcrifterna af taxeringslängder och

pröfningsnämndens särskilda längder för föregående året skola hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande kvarstanna för att där förvaras.

3 mom. Senast den 15 september skall häradsskrifvaren vid bot af

tre kronor för hvarje dag, hvarmed den sålunda bestämda tiden öfverskri-

des, tillställa vederbörande kommunalstämmors ordförande afskrifter af de

hos pröfningsnämnden förda längderna, i hvad de angå hvarje särskild

kommun på landet. Dessa afskrifter skola hållas de skattskyldiga till hända

under viss tid af minst fjorton dagar, hvarom kungörelse bör på vanligt

sätt ofördröjligen utfärdas. I kungörelsen böra upptagas namn på och

hemvist för de skattskyldiga, i afseende å hvilkas taxering pröfningsnämn­

den vidtagit ändring.

I stad, utom Stockholm, skola genom magistratens försorg afskrifter af

pröfningsnämndens längder, såvidt staden rörer, i samma ordning hållas de

skattskyldiga till hända.

4 mom. I Stockholm skall utdrag af pröfningsnämndens protokoll, i

hvad det innehåller beslut om ny taxering eller förhöjning i den af taxe­

ringsnämnden verkställda taxeringen, senast den 10 november vederbörande

skattskyldig tillställas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

28

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

48 §.

Vid Stockholms stads pröfningsnämnds sammankomster må, då öfver-

ståthållaren icke är tillstädes, underståthållaren i hans ställe vara ordförande.

49 §.

1 mom. Öfver pröfningsnämnds beslut må besvär anföras af kronans

ombud äfvensom i den mån, 39 § stadgar, af vederbörande kommun, terri­

toriella stadsförsamling, municipalsamhälle och vägstyrelse.

Skattskyldig, som ej enligt 18 § förlorat rätt till talan, må öfver

pröfningsnämnds beslut, i hvad honom rörer, anföra besvär i följande fall,

nämligen

a) om han hos pröfningsnämnden öfver klagat taxeringsnämndens beslut

och hans talan därstädes icke bifallits,

b) om pröfningsnämnden ändrat den af taxeringsnämnden åsätta taxe­

ringen, utan att sådan ändring af den skattskyldige påyrkats, samt

c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,

som omförmäles i 16 §, icke blifvit af taxeringsnämnden följd, utan att

underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrifves, blifvit afsänd i Stockholm

före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast

fullföljande helt eller delvis af yrkande, som den skattskyldige framställt

hos pröfningsnämnden.

I det under b) omförmälda fallet må talan allenast föras, om höjning

skett, angående nedsättning samt, om sänkning skett, angående höjning

intill det af taxeringsnämnden åsätta beloppet.

1 fall, som i c) här ofvan afses, må ändring sökas, allenast i den

mån taxeringen bestämts annorlunda än den skattskyldige uppgifvit.

Besvären skola, ställda till kammarrätten, ingifvas till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i det län, där taxeringen skett, före klockan tolf å

sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum, vid

påföljd att besvären eljes icke varda upptagna till pröfning.

2 mom. Sedan vid inkomna besvär blifvit fogade såväl utdrag af

taxeringslängd och beskattningsnämndernas protokoll, så vidt den öfver kla­

gade taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingifna

handlingarna, samt därefter förklaringar öfver besvären infordrats från

29

vederbörande, insänder Kungl. Maj:ts befallningshafvande skyndsamligen

till kammarrätten samtliga handlingarna med de upplysningar och erinringar,

som besvären anses påkalla.

Så snart ofvan stadgade besvärstid gått till ända, öfversänder Kungl.

Maj:ts befallningshafvande till kammarrätten förteckning å anförda besvär.

50 §.

Den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt å ort, där han

icke är mantalskrifven eller eljes skattskyldig för dylik skatt, så ock den,

som taxerats till bevillning för samma inkomst å mer än en ort eller eljes

till inkomstbevillning å ort, där han icke varit för sådan bevillning skattskyldig

och ej heller mantalsskrifven, äge att häröfver anföra besvär hos kammar­

rätten. Besvären skola, vid påföljd att eljes icke varda upptagna till pröf­

ning, inom natt och år, efter det att utskylder vederbörande affordrats,

ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i län, inom hvilket taxering

skett, hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 49 § 2

mom. stadgas. Afse besvären taxering för samma inkomst å mer än en

ort och hafva utskylder därför affordrats vederbörande å olika tider, räknas

besvärstid en från det senaste krafvel

Hvad sålunda är föreskrifvet gäller jämväl för det fall, att någon obe­

hörigen taxerats till bevillning för fast egendom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

3:o) Allmänna föreskrifter.

51 §•

Ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd samt ledamot i pröfnings-

nämnd må endast den vara, som råder öfver sig och sitt gods samt är i

besittning af medborgerligt förtroende. De åtnjuta i och för utöfningen af

sitt uppdrag enahanda skydd och säkerhet, som rikets grundlagar tillför­

säkra riksdagsman.

52 §.

1 mom. Ordförande och ledamot i beskattningsnämnd skola vid full­

görandet af sina uppdrag ställa sig till ovillkorlig efterrättelse de före­

skrifter, taxerings- och skatteförfattningarna innehålla, samt, efter samvets­

grann pröfning af meddelade uppgifter och för öfrigt upplysta eller kända

30

förhållanden, efter bästa förstånd samt på heder och samvete bestämma och

fastställa taxeringen, så att densamma varder i möjligaste måtto jämlik

och rättvis.

2 mom. Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd, kronans

ombud hos pröfningsnämnd och beskattningsnämnd biträdande tjänsteman

få icke, utom vid vederbörande nämnds sammanträde och jämväl då endast

med iakttagande af hvad i 23 § stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs

meddelade uppgift eller upplysning; och må under öfverläggningarna inom

nämnd lämnade upplysningar och yttrade åsikter rörande enskildas ekono­

miska ställning icke på något sätt utspridas. Den häremot bryter vare,

därest han på grund af tjänstebefattning erhållit kännedom om det yppade

förhållandet, underkastad ansvar såsom för tjänstefel och straffes eljes med

böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Har skada uppkommit genom sådant yppande af hvad som bort hållas

hemligt, vare den felande därjämte skyldig till fullo godtgöra skadan.

3 mom. Ordförande och ledamot i beskattningsnämnd skall afträda,

så väl då fråga förekommer om hans egen, hans hustrus, föräldrars, barns

eller syskons taxering, som ock då fråga är om taxering af bolag eller

förening, hvars styrelse han tillhör, eller af skattskyldig, af hvilken han

uppbär aflöning.

4 mom. Ofvanstående 1, 2 och 3 mom. skola vid hvarje taxerings­

nämnds och pröfningsnämnds första sammankomst uppläsas.

53 §.

Den, som på grund af sådant förordnande om statistisk bearbet­

ning af aflämnade uppgifter, som i 23 § 1 mom. sägs, erhållit del af dylik

uppgift, får ej utom tjänsten yppa något af uppgiftens innehåll. Vid öfver­

trädelse häraf vare den skyldige förfallen till ansvar och ersättningsskyl­

dighet, som i 52 § 2 mom. omförmäles.

54 §.

1 mom. Till beredande af ersättning åt ordförandena och de af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamöterna i taxeringsnämnderna,

arfvoden för protokolls- och längdföringen hos pröfningsnämnderna, arf­

vode åt kronans ombud hos Stockholms stads pröfningsnämnd äfvensom

godtgörelse för det i samband med taxeringsförrättningarna i öfrigt läm­

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

31

nade biträde af städernas tjänstemän, må enligt Kungl. Maj:ts förordnande

för hvarje år utgå högst ett belopp, motsvarande en och en fjärdedels pro­

cent af rikets hela inkomst- och förmögenhetsskattesumma för året, sådan

denna enligt taxeringsnämndernas beslut beräknats.

2 mom. Det åligger Kungl. Maj.ts befallningshafvande att senast

den 1 juli hvarje år till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande angående

ej mindre länets eller, i fråga om Stockholm, stadens hela inkomst- och

förmögenhetsskattesumma enligt taxeringsnämndernas beslut än äfven den

ersättning, som för bestyr med taxeringsarbetet anses böra tillkomma en hvar

af de personer inom länet eller Stockholms stad, hvilka enligt bestämmel­

serna i 1 mom. äro därtill berättigade; skolande därvid jämväl angifvas de

grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas beräknande.

Efter pröfning af hvad sålunda föreslagits bestämmer Kungl. Maj:t,

huru mycket af tillgängliga medel skall ställas till hvarje pröfningsnämnds

förfogande. Sålunda anvisadt belopp äger pröfningsnämnden efter förslag

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fördela emellan de till^ ersättning

berättigade.

Yid ersättningarnas fördelning bör fästas afseende på den för de sär­

skilda uppdragens utförande erforderliga skicklighet, tid och arbete.

3 mom. Till gäldande af förut icke omförmälda, af pröfningsnämnds

arbeten föranledda utgifter, såsom ersättning för biträde åt kronans ombud

vid förberedande göromål, nödiga tryckningskostnader samt godtgörelse för

uppassning hos pröfningsnämnden, äger hvarje pröfningsnämnd efter för­

slag af Kungl. Maj:ts befallningshafvande använda erforderligt belopp.

4 mom. Angående de af pröfningsnämnden enligt 2 och 3 mom.

beviljade beloppen och dessas fördelning bör i länen till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande aflåtas särskildt utdrag af nämndens protokoll, hvar­

efter beloppen i vanlig ordning utbetalas och med bifogande af protokolls­

utdraget i kronoräkenskaperna redovisas. Om de af Stockholms stads

pröfningsnämnd beviljade beloppen och fördelningen däraf skall underrät­

telse genom utdrag af nämndens protokoll meddelas statskontoret, hvarifrån

beloppen utbetalas.

5 mom. Å pröfuingsnämndens sammanträdesort icke bosatta leda­

möter i denna nämnd samt de taxeringsnämndsordförande eller af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamöter i taxeringsnämnd, som på

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kallelse från annan ort infunnit sig i

residensstaden före eller under pröfningsnämndens sammanträde för upp­

lysningars meddelande, äga åtnjuta traktamentsersättning med tio kronor

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 00.

32

om dagen samt resekostnadsersättning, då resan sker med skjuts, efter tre

kronor milen, och då resan sker på ångfartyg eller järnväg, med ett be­

lopp motsvarande i förra fallet afgiften för enkel hyttplats eller, då hytt

ej förekommer, en salongsplats och i senare fallet afgiften för plats i första

klassens vagn eller, då sådan ej finnes, andra klassens.

Enåhanda ersättning tillkommer äfven ledamot i pröfningsnämnd,

som, på annan ort bosatt, efter kallelse af ordföranden inställt sig för att

deltaga i protokollsjusteringen.

6 mom. Häradsskrifvare äga att för de afskrifter af taxeringsläng-

derna, som det enligt 36 § 4 mom. och 47 § 3 mom. åligger dem att af­

finna, undfå ersättning med femtio öre arket.

7 mom. Till den, hvilken i anledning af landskamrerare jämlikt

44 § beviljad ledighet från vissa tjänstegöromål förordnas att samma göro­

mål förrätta, skall utgå godtgörelse, motsvarande landskamrerares tjänst-

göringspenningar.

8 mom- De belopp, som utgå enligt 5, 6 och 7 inom., höra, utan

sammanblandning med de i föregående moment omförmälda taxeringskost-

naderna, utbetalas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter granskning

af därå ingifna rekvisitioner.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

55 §.

Formulär till deklarationer, uppgifter enligt 7 §, anmaningar, bevis

om mottagande af uppgift, underrättelser om afvikelse från deklaration

eller annan till ledning för egen taxering lämnad uppgift samt taxerings-

längder fastställas af Kungl. Maj:t.

56 §.

Statskontoret åligger att efter rekvisition utlämna till öfverståthållar-

ämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen erforderligt antal

exemplar af taxerings- och skatteförfattningarna äfvensom blanketter till

deklarationer, uppgifter enligt 7 §, anmaningar, bevis om mottagande

af uppgift eller upplysning samt underrättelser om afvikelse från deklara­

tion eller annan till ledning för egen taxering lämnad uppgift äfvensom

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen blanketter till taxeringsläng-

der för att genom dessa myndigheters försorg vederbörande tillställas. För

33

Stockholms stad ombesörjer öfverståthållarämbetet tryckning och tillhanda­

hållande af blanketter till taxeringslängder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

57 §.

1 mofn. Åtal för förseelse, som i 20 §, 52 § 2 mom. eller 53 §

omförmäles, anhängiggöres vid allmän domstol.

Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna förordning med­

delade föreskrifterna eller af annan orsak fråga eljes uppstår om tillämpning

af stadgadt bötesansvar, skall af vederbörande kronoombud, ordförande eller

ledamot i taxeringsnämnd eller annan behörig person anmälan därom göras

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid före­

kommande förhållanden, förordnar om uttagandet af de böter, hvartill någon

tinnes hafva gjort sig förfallen, samt vidtager de åtgärder, som anmäld

försummelse eller uteblifven verkställighet af hvad i denna förordning stad­

gas för öfrigt kan påkalla.

Förseelse, som i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal, men förseelse,

som i 52 § 2 mom. eller 53 § omförmäles, må ej af allmän åklagare

åtalas, där ej målsägande angifvit densamma till åtal.

2 mom. Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, hvarigenom han på grund af ofvan åberopade stadganden blifvit

fälld till böter, äger att, med iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt

angående dylika besluts öfverklagande, öfver det meddelade beslutet anföra

besvär hos kammarrätten, hvilka besvär, vid påföljd att de eljes icke

varda upptagna till pröfning, böra ingifvas till Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande före klockan tolf å trettionde dagen efter erhållen del af samma

beslut eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter, hvarefter med

ärendet förfares, som i 49 § 2 mom. stadgas.

3 mom. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

58 §.

Af taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd behandlad taxeringsfråga må

icke till nämnden återförvisas till förnyad behandling. Ej heller må för­

klar ingsskyldighet nämnd åläggas.

Bill. till Ililcsd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 08 Raft.

5

34

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 90.

59 §.

1 mom. Inom kammarrättens revisionsafdelning må vid granskning

af kronoräkenskaperna anmärkning visserligen framställas beträffande den

af vederbörande tjänsteman för skattskyldig uträknade skatt äfvensom till

rättelse däraf, att oriktig person upptagits såsom skattskyldig för fast egen­

dom, men däremot i afseende å verkställd taxering, allenast så vidt den

afser frihet från eller lindring i skatt; ägande kammarrätten i anledning

af sålunda framställd anmärkning föreskrifva erforderlig rättelse.

2 mom. Om kammarrätten vid pröfning af anförda besvär i taxerings-

mål .finner, att taxering verkställts å orätt ort eller underlåtits eller ej

skett till riktigt belopp å rätt ort, äger kammarrätten, efter vederbörandes

hörande, vidtaga erforderlig rättelse i taxeringen å ort, som vederbör; dock

att skattskyldigs hela taxering i sådant fall icke må höjas utöfver hvad

beskattningsnämnderna bestämt, därest besvären icke innefatta yrkande

om sådan höjning. Jämväl må, om någon af kammarrätten befrias från

skatt på den grund, att annan person bort uppföras till utgörande af

densamma, kammarrätten öfverflytta taxeringen å denne. Äro makar hvar

för sig taxerade, äger kammarrätten, där ändring göres i den enes taxe­

ring, äfven att i den andres taxering vidtaga af ändringen påkallad rät­

telse i fråga om frihet från eller lindring i skatt.

60 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål, äger

att däri hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, hvilka, vid påföljd

att besvären eljes icke varda upptagna till pröfning, skola före klockan

tolf å sextionde dagen efter erhållen del af utslaget eller, om då är helg­

dag, å nästa söckendag därefter ingifvas till finansdepartementet tillika med

bevis om dagen, då klaganden erhöll del af utslaget.

61 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i denna förordning förmäles, må jämte

tillhörande handlingar kunna, under iakttagande af stadgad tid och ordning,

på klagandens eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

35

till den myndighet, till hvilken besvären skola enligt förordningen in-

gifvas.

2 inom. Den, som vill anföra besvär öfver beskattningsnämnds beslut,

är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler sig hos vederbörande

myndighet eller tjänsteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts Över­

klagande erforderligt utdrag af taxeringslängd samt af nämndens protokoll-,

och må ej heller lösen fordras för andra protokollsutdrag och expeditioner,

som till följd af vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

62 §.

I de städer, där magistrat ej finnes, skola alla åligganden, som enligt

denna förordning böra fullgöras af nämnda myndighet, tillhöra stadsstyrelsen.

63 §.

1 mom. Sammandrag af taxeringslängderna, upprättade i öfverens­

stämmelse med fastställdt formulär, skola årligen för Stockholms stad före

den 15 november samt för annan stad och för fögderi före den 1 november

insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

2 mom. På grund af dessa sammandrag och sedan de vid deras

granskning anmärkta förhållanden blifvit förklarade eller rättade, böra i

Stockholms stad af därvarande uppbördsverk och i hvarje län af landskon­

toret uppgöras särskilda sammandrag öfver Stockholms stads och länets

hela taxering och påförda statsskatt; och skola sistnämnda sammandrag,

därtill tryckta blanketter genom statskontorets försorg tillhandahållas veder­

börande tjänstemän, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande till nämnda

verk insändas före den 1 december.

3 mom. Så snart de till statskontoret inkomna sammandragen hunnit

därstädes granskas och med enahanda sammandrag för de nästföregående

åren jämföras, bör ett generalsammandrag för hela riket inom statskontoret

upprättas samt genom detta verks försorg utgifvas från trycket och ut­

delas med allmänna tidningarna.

3G

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1911, dock att 26 §

tillämpas från och med den 1 november 1910; skolande med afseende å

deklarationsplikt år 1911 dels hvad i 2 § 1 mom. b) är stadgadt om skyl­

dighet för den, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och för­

mögenhetsskatt, att afgifva deklaration äga tillämpning å den, som näst­

föregående år varit taxerad till inkomstskatt, dels ock en hvar brukare af

jordbruksfastighet äga att i fråga om sin inkomst af den fasta egendomen

afgifva deklaration enligt formuläret n:r 2.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

37

Utdrag af protokollet öfver finansårenden, hållet inför)" Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern L

indman

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve T

aube

,

Statsråden: PETERSSON,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve H

amilton

,

grefve E

hrensvärd

,

Malm,

Lindström,

N

yländer

,

von

S

ydow

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz, anförde i under­

dånighet :

I sammanhang med de nyss anmälda förslagen till förordningar om

inkomst- och förmögenhetsskatt äfvensom angående bevillning af fast egen­

dom samt af inkomst har jag omnämnt det förslag, som upprättats till

en särskild, fristående förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering.

Bestämmelser om taxeringsmyndigheternas organisation, befogenhet och

åligganden, om uppgifter till ledning för taxeringen och om proceduren i

38

besvärsmål angående taxering hafva hitintills meddelats i själfva skatte-

författningarna. Sålunda har bevillningsförordningen af ålder innehållit

de föreskrifter, som varit gällande i fråga om beskattningsnämnderna och

taxeringsförfarandet. I öfverensstämmelse härmed är det också den nu­

varande förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst

som innefattar de hufvudsakligaste, nu gällande stadgandena i detta ämne.

En del hithörande föreskrifter återfinnes äfven i förordningen om in­

komstskatt. Då år 1902 eu inkomstskatt och i sammanhang därmed en

genomförd obligatorisk själfdeklaration för första gången infördes i vårt

beskattningssystem, upptogos bestämmelserna därom i en särskild författ­

ning. På samma sätt meddelas nu gällande stadganden om inkomstskatt

i en särskild förordning, hvilken äfven innehåller de viktigaste föreskrif­

terna om skyldighet att aflämna uppgifter till ledning för egen taxering

och vissa regler om uppgiftsplikt angående annans inkomst. Tillika be­

stämmer förordningen genom en allmän hänvisning, att hvad bevillnings­

förordningen stadgar om beskattningsnämndemas och i taxeringsarbetet

deltagande funktionärers befogenhet och åligganden samt om besvär m. in.

skall i tillämpliga delar gälla jämväl vid taxering enligt inkomstskatte­

förordningen.

Så länge bevillningsförordningen var den enda författningen på detta

område af den direkta beskattningen, var det måhända naturligt, att be­

stämmelserna om taxeringsmyndigheterna och taxeringsförfarandet funnos

i själfva skatteförfattningen. Taxeringsapparaten fungerade då allenast för

en enda taxering, och de uppgifter, som skulle aflämnas, afsågo bestäm­

mandet af skattskyldigheten med afseende på endast eu enda skatt. Men

i samma mån som taxeringsmyndigheternas verksamhetsområde vidgas och

uppgiftsskyldigheten tages i anspråk såsom grundval för nya skatter, visar

det sig vara olämpligt att binda föreskrifterna om taxeringsmyndigheterna

och taxeringsförfarandet samman med stadgandena om skattskyldigheten.

Detta framträdde också redan vid införandet af den andra skatte­

författningen, förordningen om inkomstskatt, särskildt i fråga om uppgifts-

plikten och de processuella påföljderna af försummelse därutinnan. Det

var, som jag nyss nämnde, först genom denna förordning, som i vår skatte­

lagstiftning egentligen infördes obligatorisk själfdeklaration, det vill säga

skyldighet att utan anmaning till ledning vid taxeringen afgifva uppgift

angående sin egen inkomst. Den skyldighet i detta afseende, som förut

fanns stadgad och fortfarande är bibehållen i bevillningsförordningen, ålåg

endast verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts oktroj eller

Kmigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

39

blifvit registrerat!! såsom aktiebolag. Först efter anmaning är enligt bevill-

ningsförordningen annan skattskyldig än dylikt verk eller bolag pliktig

att uppgifva sin egen inkomst. Xu är det gifvet, att då obligatorisk

själfdeklaration är föreskri fven, vid försummelse att fullgöra uppgiftsskyl-

digheten måste vara fästad eu påföljd af den art, att ett behörigt upp­

fyllande af uppgiftsplikten i regel framtvingas. I sådant syfte är stad­

gadt, att den, som uraktlåtit afgifva honom åliggande själfdeklaration, för­

lorar rätt att öfverklaga taxeringen. A andra sidan ligger det i sakens

natur, likasom det är genom uttrycklig föreskrift fastslaget, att själfdeklara-

tionerna, om också tillkomna i hufvudsak för inkomstskattetaxeringens

räkning, skola användas och ligga till grund äfven för den inkomsttaxering,

som verkställes för bevillningens påförande. Då emellertid som nämndt

bestämmelserna om deklarationsplikten hufvudsakligen äro inlagda i inkomst­

skatteförordningen, blir det en följd, att försummelse att deklarera i regel

medför stadgad påföljd allenast med afseende på inkomstskattetaxeringen,

men däremot icke utesluter besvärstalan i fråga om bevillningstaxeringen.

Detta förhållande har oupphörligen visat sig hos taxeringsmyndigheterna

föranleda villrådighet och inkonsekvens.

Om åter deklarationsplikten regleras i en särskild författning, komma

deklarationerna att få samma betydelse för båda taxeringarna och försum­

melse att fullgöra uppgiftsskyldighet att medföra samma processuella på­

följder med afseende på båda taxeringarna. Härigenom vinnes klarhet

och följdriktighet i lagstiftningen och lättnad vid tillämpningen.

Af dessa skäl och af anledningar, som jag nyss framhållit vid be­

handlingen af förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

synes det vara mindre lämpligt att binda föreskrifterna om taxeringsmyn­

digheternas organisation vid stadgandena om någon särskild af de skatter,

som skola af dessa myndigheter förberedas.

Under behandlingen af de många förslag till ändrad lagstiftning om

den direkta beskattningen, som blifvit framlagda under det senaste årti­

ondet, har också från olika håll med styrka framhållits angelägenheten

af att i en särskild författning upptaga stadgandena om taxeringsmyndig­

heterna och taxeringsförfarandet.

Såsom jag redan vid anmälan af förslagen till skatteförfattningar

omnämnt, har därför utarbetats ett förslag till förordning om taxerings­

myndigheter och förfarandet vid taxering. Detta förslag remitterades den

7 augusti 1909 till Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande för afgifvande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

40

af yttrande däröfver. Sedan dessa yttranden inkommit, anbefalldes kam­

marrätten genom nådig remiss den 18 september 1909 att i ärendet af­

gifva underdånigt utlåtande. Sådant utlåtande bar ämbetsverket häruppå

afgifvit den 8 januari innevarande år.

Med anledning af hvad de hörda myndigheterna anfört har förslaget

ytterligare öfversetts, och får jag nu i underdånighet anmäla det sålunda

upprättade förslaget med hemställan, att detsamma måtte genom nådig

proposition för Riksdagen framläggas.

Förslaget kan väsentligen betecknas såsom en sammanarbetning af de

föreskrifter, som i nu gällande förordningar om bevillning och inkomst­

skatt äro meddelade om taxeringsmyndigheternas sammansättning, befo­

genhet och åligganden samt om taxeringsförfarandet och hvad därmed

sammanhänger. De förändringar, som vidtagits, äro till öfvervägande de­

len af mera formell beskaffenhet. Bland förändringar, som äga materiell

innebörd, ber jag att få nämna, det bestämmelserna om uppgiftsskyldighet

omarbetats och fullständigats i erforderliga delar. Vidare har med afse­

ende å taxeringsnämndens organisation upptagits den en gång förut ifråga­

satta anordningen, att sakkunnigelementet i denna för taxeringsarbetet så

utomordentligt viktiga första instans skall förstärkas med en af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förordnad ledamot. För säkerställandet af att

taxeringsnämnden må erhålla sin lagbestämda sammansättning föreslås

ändrade föreskrifter angående tid för val af taxeringsnämnd och för Över­

klagande af sådant val. Stadgandena om besvärsproceduren i taxerings-

mål hafva kompletterats i syfte att afhjälpa den oklarhet, hvaraf dessa

stadganden i vissa hänseenden hittills lidit. Slutligen innebär förslaget

en ändrad anordning för bestämmandet af ersättningen till de med taxe­

ringsarbetet sysselsatta funktionärer, som därför åtnjuta godtgörelse.

De närmare motiven för de föreslagna stadgandena anhåller jag att

få vidare utveckla, då jag nu går att, i den mån sådant må vara erfor­

derligt, paragrafvis redogöra för förslaget.

1 §•

Med afseende å en af kammarrätten framställd erinran har i denna

paragraf infogats ett tillägg för angifvande däraf att uppskattning af fast

egendoms värde äger rum äfven utan att skatt för egendomen skall er-

häggas.

Kammarrätten har under denna paragraf upptagit frågan, om icke för

vinnande af större jämnhet i taxeringsvärdena å fast egendom olika kom­

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

41

muner emellan taxeringsdistrikten bolde vid de periodiskt återkommande

allmänna fastighetstaxeringarna göras större än för närvarande är fallet.

Till denna fråga ber jag att få återkomma vid 24 §, hvilken inne

håller bestämmelserna angående taxeringsdistriktens omfattning.

2

§.

Uppgiftsskyldigheten till ledning för egen taxering är i främsta rum­

met anordnad med afseende på statsbeskattningen, som enligt det fram­

lagda reformförslaget skall utgå i form af en inkomst- och förmögenhets­

skatt. De för sådant ändamål aflämnade uppgifterna kunna emellertid

omedelbart läggas till grund äfven för bevillningstaxeringen, kvilket, med

den ställning bevillningen nu är afsedd att intaga, vill säga detsamma

som den kommunala taxeringen. Dock gäller detta i egentlig mening

endast i fråga om bevillningstaxeringen i den kommun, där uppgift för

inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen skall afgifvas. Xu kan en

skattskyldig af olika anledningar, särskilt därför att han idkar rörelse å

mera än en ort, vara pliktig erlägga kommunalskatt i två eller flera kom­

muner. Då taxeringsmyndigheterna i den eller de kommuner, där den

skattskyldige icke skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, icke

hafva tillgång till den för sistnämnda skatt afgifna uppgiften, måste ett

särskilt uppgiftsförfarande, om också ej i alla fall obligatoriskt, igång­

sättas för att ligga till grund för den kommunala taxeringen å de orter,

där den skattskyldige skall erlägga kommunalskatt men icke inkomst- och

förmögenhetsskatt. En sådan dubbel uppgiftsskyldigket har, såsom jag

redan nämnt, äfven hittills tillämpats, sedan inkomstskattetaxeringen in­

fördes i vårt beskattningssystem.

För frågan om den särskilda uppgiftsskyldigheten för den kommu­

nala taxeringen skall jag närmare redogöra, då jag kommer till 16 §. I

nu förevarande 2 § äro upptagna stadgandena om skyldigheten att lämna

uppgift till ledning vid taxeringen för inkomst- och förmögenhetskatt.

Af många skål synes det mig vara angeläget att använda en fast

teknisk term för att beteckna de uppgifter, som afgifvas för sistnämnda

taxering. I sådant afseende begagnas i förslaget deklaration, hvarmed

äfven tillförene i det allmänna språkbruket företrädesvis afsetts en upp­

gift, som afläranats till ledning för inkomstskattetaxeringen. Med dekla­

ration menas således i det föreliggande förslaget en uppgift, som afgifves

angående egen inkomst till ledning vid taxeringen för inkomst- och för­

mögenhetsskatt.

Bih. till liiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Ajd. 68 Häft.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

6

42

Beträffande omfattningen af deklarationsskyldighet utan anmaning

innebär förslaget någon utsträckning i jämförelse med hvad som är stad­

gadt i nu gällande förordning om inkomstskatt. Lika med denna uppta­

ger förslaget själffatlet såsom ovillkorligen deklarationsskyldiga verk och

bolag, som äro försedda med Kung! Maj:ts oktroj eller registrerats såsom

aktiebolag eller stå under offentlig kontroll.

I fråga om andra skattskyldiga binder förslaget likasom inkomstskatte­

förordningen den obligatoriska deklarationsplikten vid det förhållandet, att

den skattskyldige nästföregående år varit taxerad för eller åtnjutit viss in­

komst. I sistnämnda afseende är genom inkom stskatteförordningen dekla­

rationsskyldighet ålagd den, som nästföregående år åtnjutit sådan inkomst,

som bör taxeras för inkomstskatt, till minst det belopp, vid hvilket i re­

gel skattskyldighet inträder, eller 1,000 kronor. Då enligt det framlagda

förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt skyldigheten

att erlägga sådan skatt skall inträda vid en inkomst af 800 kronor, sy­

nes mig med tillämpning af samma grund deklarationsplikt också böra

äga rum vid åtnjuten inkomst till enahanda belopp. I följd häraf inne­

håller förslaget, att obligatorisk själfdeklaration skall afgifvas af den, som

nästföregående år åtnjutit minst 800 kronors inkomst af beskaffenhet att

böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Med afseende på deklarationspliktens beroende af nästföregående års

taxering stadgas i inkomstskatteförordningen, att själfdeklaration skall af­

gifvas af den, som nästföregående år varit taxerad till inkomstskatt för

minst 1,000 kronors inkomst. Härigenom äro från den ovillkorliga de­

klarationsplikten, i hvad dess beroende af nästföregående års taxering an­

går, frikallade de, som varit taxerade till inkomstskatt för inkomst under­

stigande 1,000 kronor. Taxering för inkomst under detta belopp åsättes,

utom vissa fastighetsägare, rörande hvilka emellertid någon motsvarande

bestämmelse icke ingår i förslaget om inkomst- och förmögenhetsskatt, och

med bortseende från den fördelning emellan äkta makar af taxerad in­

komst, som under vissa förutsättningar kan ifrågakomma, dels andra ju­

ridiska personer än förut nämnda ovillkorligen deklarationsskyldiga verk

och bolag, dels ock här i riket icke mantalsskrifna svenska medborgare

äfvensom utlänningar. Någon ändring härutinnan är icke i skatteförsla-

get ifrågasatt. Emellertid synes det mig föreligga skäl att under här

ifrågavarande förutsättning ålägga dessa skattskyldiga ovillkorlig deklara­

tionsplikt. Särskilt torde, såsom också framhållits i de yttranden, som af-

gifvits af Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands och Jön­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

43

köpings län, icke häremot förefinnas någon betänklighet med afseende på

de ifrågavarande juridiska personerna, hvilka därtill icke hafva någon svå­

righet att fullgöra denna skyldighet. I fråga om de enskilda skattskyl­

diga, jag nyss omnämnde, är det tydligt, att taxeringsmyndigheterna i re­

gel icke kunna hafva någon säker kännedom om deras inkomstförhållan­

den och att således deklaration är af behofvet påkallad. Om än denna

sak icke är af någon större praktisk betydelse, anser jag således, att den

ovillkorliga deklarationsskyldigheten bör utsträckas till samtliga, som näst­

föregående år varit taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt, och är

förslaget affattadt i enlighet härmed.

Det kan möjligen förefalla inkonsekvent, att jag icke föreslagit, det

deklarationsplikten jämväl skall utsträckas på det sätt, att skattskyldig af

de ifrågavarande kategorierna må blifva pliktig att utan anmaning afgifva

deklaration äfven i det fall, att han, utan att hafva nästföregående år

varit taxerad, dock samma år åtnjutit inkomst understigande 800 kronor

af beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. En­

ligt min mening är förhållandet därvidlag dock så pass olikartad!, att en

annan anordning är försvarad. För den, som nästföregående år varit

taxerad, bör deklarationsplikten ställa sig helt naturlig. Han har redan

varit indragen i det förfarande, som staten igångsatt för utfående af

skattebidrag. Den, som däremot icke varit taxerad, kan icke känna

samma uppfordran att lämna sin hjälp vid skattepåföringen, och ett förbi­

seende af deklarationsplikten skulle därför lättare inträffa. Men då försum­

mad deklarationsplikt måste åtföljas af förlust att öfverklaga åsatt taxering,

skulle denna påföljd ofta kunna visa sig obillig i förevarande fall, där

den skattskyldighet, som är åsyftad, gäller så ringa belopp.

Genom sänkningen af det normala minimum för beskattningsbar in­

komst komma med de af mig nu föreslagna bestämmelserna om deklara­

tionsskyldighet här i riket mantalsskrifna svenska medborgare med in­

komst från och med 800 till 1,000 kronor att inryckas under den obli­

gatoriska deklarationsplikten. Eu sådan anordning torde ej heller böra

möta större betänkligheter. Det är af vikt, att deklarationsskyldigheten i

regel icke sättes vid högre inkomstgräns än skattskyldigheten. Härigenom

underlättas i hög grad taxeringsmyndigheternas arbete, och med afseende

å det stora antalet skattskyldiga inom den nämnda inkomstgruppen är en

dylik åtgärd särskild! i förevarande fall af nöden, a

andra sidan bör

det framhållas, att redan under nuvarande förhållanden allt flera skatt­

skyldiga med inkomst under 1,000 kronor funnit med sin fördel förenligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

att frivilligt afgifva själfdeklaration, så att deklarationsgränsen i praxis

mer och mer nedflyttats.

Utom den deklarationsplikt, som beror på taxerad eller åtnjuten in­

komst, måste nu vid införandet af förmögenhetsskatt föreskrifvas äfven en

deklarationsskyldighet på grund af förmögenhet. Då själfständig skatt­

skyldighet för förmögenhet är afsedd att inträda vid ett taxeradt belopp

af 100 kronor, motsvarande en behållen förmögenhet af 6,000 kronor, inne­

håller förslaget, att obligatorisk själfdeklaration skall afgifvas af den, som

vid nästföregående års utgång ägt förmögenhet till värde af minst 6,000

kronor. Förmögenhet har gifvetvis stor förmåga att dölja sig, och det är

följaktligen i fråga därom än mera än beträffande inkomst nödvändigt att

icke sätta den gräns, där skyldighet att afgifva deklaration inträder, högre

än vid det lägsta belopp, som medför skattskyldighet.

En ytterligare utvidgning af den obligatoriska deklarationsplikten har

föreslagits af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, hvar­

efter frågan vidare upptagits af kammarrätten. Med afseende därå att i

de sakkunnigas förslag upptagits skyldighet för den, som enligt lag är

pliktig föra handelsböcker, att vid sin deklaration foga bestyrkt afskrift af

vissa räkenskapskonton, har nämligen kammarrätten uttalat den meningen,

att, därest skyldigheten att med räkenskapsutdrag bestyrka aflämnad

taxeringsuppgift utsträcktes till nya grupper af skattskyldiga, dessa äfven

borde förpliktas att utan anmaning deklarera, oberoende däraf, huruvida

de nästföregående år varit taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller då haft inkomst till visst belopp. Jag har visserligen ej kunnat

undgå att finna, det goda skäl tala för denna mening. Men då den så­

lunda ifrågasatta utvidgningen, hvilken emellertid äfven upptagits i förut

afgifna förslag till ändrad skattelagstiftning, säkerligen skulle i många

fall väcka ovilja och därjämte komma att visa sig vara af endast mycket

ringa praktisk betydelse, har jag funnit mig icke böra hemställa om någon

åtgärd i berörda syfte.

Slutligen har kammarrätten vid denna paragraf ifrågasatt, om ej för

det första året, hvarunder den föreslagna förordningen skulle blifva

gällande, borde meddelas en öfvergångsbestämmelse med afseende därå, att

året därförinnan icke någon varit taxerad till inkomst- och förmögenhets­

skatt. Jag finner denna erinran vara befogad och har därför låtit insätta

en öfvergångsbestämmelse af innehåll, att deklarationsskyldighet på grund

af nästföregående års taxering skall år 1911 vara beroende af taxering

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

45

nästföregående år till inkomstskatt. Denna bestämmelse synes mig böra

erhålla sin plats i förordningens slutstadgande.

3 §■

Föreskrifterna angående deklarations innehåll meddelas af nu gällande

inkomstskatteförordning i dess 21 §. Där stadgas, att deklaration skall

— jag bortser här från en specialbestämmelse angående uppgift för ut­

ländsk försäkringsanstalt — utvisa den skattskyldiges fasta egendom jämte

dess taxeringsvärde, beloppet af hans inkomst nästföregående år af kapital

och arbete samt de afdrag för skuldränta, förlust och, i fråga om aktie­

bolag eller enskildt bankbolag, utdelning till delägarna, som deklaranten

påyrkar att få göra från den sammanräknade inkomsten. Tillika före-

skrifves, att deklarationen skall afgifvas i enlighet med fastställdt formu­

lär, hvarjämte i 22 § bestämmes, att den, som från den sammanräknade

inkomsten yrkar afdrag för förlust å viss inkomstkälla, skall uppgifva, å

hvilken rörelse förlusten uppstått.

Såvidt af författningens ordalag framgår, skulle således inkomstupp­

giften kunna inskränkas till allenast ett summariskt angifvande af hela

inkomstens belopp. Genom föreskriften att för deklarationen skall använ­

das det vid förordningen fogade formuläret är emellertid sörj dt för, att

vid deklarationen iakttages den specifikation, som ansetts erforderlig. Så­

lunda innebär formulärets uppställning, att hvar för sig skola uppgifvas

inkomst af tjänst eller pension, inkomst af rörelse eller yrke, annan in­

komst af arbete, ränta å utlånade eller deponerade penningar jämte där­

med i beskattningsafseende likställd inkomst, som åtnjutes af patronus

ecclesise, äfvensom utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i

inländska bankbolag, samt därjämte att deklaranten skall meddela, hvilka

särskilda tjänster och uppdrag som tillfört honom inkomst, hvarifrån han

uppburit pension och de särskilda slag af rörelse eller yrkesverksamhet

som han idkat. Vidare innehåller blanketten en anmodan till den, som

idkat rörelse under sådana förhållanden, att inkomsten däraf skall vid

bevillningstaxeringen upptagas å mera än en ort, att angifva, huru enligt

hans åsikt den beskattningsbara inkomsten bör fördelas mellan de sär­

skilda orterna. Detta angifvande är emellertid inordnadt allenast under

de frivilliga upplysningar, som den skattskyldige efter behag kan meddela,

såvida anmaning ej skett.

De sakkunniga hafva nu föreslagit, att i själfva författningen skall

inryckas ett bestämdt uttalande därom, att deklarationen skall innehålla

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

46

uppgift om deklarantens särskilda inkomstkällor och den inkomst, han åt­

njutit af hvarje inkomstkälla, i syfte att därigenom så att säga legalisera

den fordran på specialisering i deklarationen, som betingas af formulärets

uppställning. En sådan föreskrift har ansetts böra hållas i allmänna

ordalag och åt formuläret öfver lämnas meddelandet af de detaljerande be­

stämmelser, som må vara af nöden. Vidare innebär de sakkunnigas för­

slag, att skyldigheten för den, som drifvit rörelse eller yrke inom två

eller flera kommuner, att angifva, huru enligt hans mening inkomsten

däraf bör med afseende å bevillningstaxeringen fördelas emellan de sär­

skilda kommunerna, skall blifva för alla ifrågavarande deklaranter obli­

gatorisk, på det att taxeringsmyndigheterna må hafva säker tillgång till

detta för taxeringsarbetet så viktiga material.

I sammanhang med hvad sålunda förslagits hafva de sakkunniga

ifrågasatt en ökad specifikation i fråga om de särskilda inkomstkällornas

resultat. För närvarande skall deklaranten, såsom jag nyss nämnde, väl

uppgifva under de båda hufvudgrupperna tjänst eller pension äfvensom

rörelse eller yrkesverksamhet de olika inkomstkällor, som stått till hans

förfogande, men däremot fordras af honom allenast, att han meddelar i en

summa beloppet af den inkomst, han åtnjutit under hvardera af dessa

hufvudgrupper. I detta afseende hafva de sakkunniga sålunda föreslagit,

att deklarationen skall innehålla uppgift om den särskilda inkomst, som

härflutit ur hvarje angifven inkomstkälla. En sådan åtgärd har i hittills

vunnen erfarenhet visat sig vara af behofvet påkallad. Den taxeringsmyndig­

heterna ålagda kontrollen öfver aflämnade deklarationer har gifvetvis i hög

grad försvårats därigenom att den, som t. ex. idkat två eller flera slag

af rörelse, uppgifvit allenast summan af den inkomst, han af rörelse åt­

njutit. I fall af tvekan har taxeringsmyndigheten då nödgats infordra

närmare specifikation och ett skriftligt förfarande med frågor och för­

klaringar måst inledas, något som ofta kunnat undvikas, därest deklara­

tionen från början varit fullständigare. På samma sätt har, om uppgifven

inkomst af tjänst icke visat sig stämma med de speciella uppgifter, som

inkommit från ämbetsverk eller arbetsgifvare, taxeringsmyndigheten måst

sätta sig i förbindelse med deklaranten för att erhålla behöfliga förkla­

ringar. Nu är det ett oafvisligt behof att på allt sätt befrämja under­

lättandet af den kontroll, som taxeringsmyndigheterna skola utöfva öfver

afgifna taxeringsuppgifter, och en effektiv åtgärd i sådant syfte skulle det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

47

vara att ålägga deklaranterna skyldighet att i ökad grad specificera sina

inkomster. Från deklarantens sida skulle eu sådan skyldighet icke inne­

bära något större besvär. Ty det är att märka, att han, för att kunna

uppgifva den samlade inkomsten t. ex. af rörelse, måste för sig själf ut­

räkna resultatet af hvarje slag af rörelse, och den föreslagna åtgärden

medför således allenast, att han skulle å deklarationsblanketten anteckna

de specialbelopp, till hvilka han vid sina beräkningar kommit. Det bör

ej heller lämnas ur sikte, att den föreslagna specialiseringen skulle be­

fordra eu ökad noggrannhet vid inkomstdeklarationen.

De myndigheter, som yttrat sig i detta ämne, hafva i allmänhet

uttalat sin obetingade anslutning till förslaget, och flera af länsstyrelserna

hafva därtill rest kraf på ytterligare vidgad utförlighet i deklarationerna.

Å andra sidan har också hemställts, att detaljerade bestämmelser om

deklarationens innehåll skola meddelas i själf va författningen. Särskilt

har uppstått någon villrådighet om hvad som borde menas med uttrycket

»hvarje inkomstkälla», för hvilken inkomst skulle uppgifvas. Jag är

emellertid af samma mening som de sakkunniga, eller att förordningens

stadgande^ i hufvudsaklig öfverensstämmelse jämväl med hvad hittills ägt

rum, böra endast generellt angifva hvad deklarationen skall innehålla, och

att innehållet i öfrigt närmare beskrifves genom formulärets uppställning.

Jag tror mig äfven vara berättigad antaga, att den oklarhet, som några

länsstyrelser funnit förslaget lida af i detta ämne, är att hänföra till den

omständigheten, att vid remissen till länsstyrelserna af författningsförslaget

icke var bifogadt något förslag till deklarationsformulär, af den anledningen

nämligen, att sådant förslag då ännu ej hunnit uppgöras. Af förslaget

lärer emellertid otvetydigt framgå, att dess mening är, att deklaranten

skall uppgifva den inkomst, han åtnjutit af hvarje af honom uppgifven

eller eljes i formuläret upptagen inkomstkälla.

Innan jag lämnar frågan om deklarationernas specialisering, ber jag

att få nämna, det kammarrätten, som tillstyrkt bestämmelsen därom, att

inkomsten af hvarje särskildt slag af rörelse eller yrkesverksamhet skall

i deklarationen angifvas, emellertid ifrågasatt, huruvida inkomst af tjänst,

beträffande hvilket slag af inkomst kontrollen af deklarationernas riktighet

vore jämförelsevis lätt, skulle behöfva i deklarationerna i detalj specificeras,

under det att exempelvis såväl tillfälliga vinster som inkomst af aktier

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

48

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

skulle fortfarande få deklareras i en totalsumma. Jag finner också, att

kontrollen af deklarationer om inkomst af tjänst för inkomsttagare med

enkla inkomstförhållanden i regel icke erbjuder någon svårighet. Men

däremot har erfarenheten visat, att kontrollen, såsom jag förut antydt,

är synnerligen besvärlig med afseende på deklaranter, som i en summa

uppgifva inkomst af flera tjänster, rörande hvilka, såsom ofta inträffar, upp­

gift från ämbetsverk eller arbetsgivare föreligga om några tjänster men

icke om alla. Vidare bör ihågkommas, att vid genomförandet af beskatt­

ning för verklig nettoinkomst det icke sällan kommer att råda en skillnad

mellan arbetsgivarens och inkomsttagarens uppgifna inkomstsiffror, ett

förhållande som givetvis skall försvåra kontrollen, i fall den, som haft

flera tjänster, tillätes uppgifva hela inkomsten i en summa, kvarjämte jag

ånyo påpekar, att den föreslagna specifikationen icke med rätta kan anses

vara betungande för deklaranten, som i allt fall måste för sig klargöra

inkomsten af hvarje särskild tjänst. Hvad åter angår inkomst af aktier,

lära visserligen, såsom äfven flera länsstyrelse^!' framhållit, goda skal

förefinnas för att ålägga deklaranten att uppgifva inkomsten från hvarje

särskilt bolag, men då något allmännare missnöje från taxeringsmyndig­

heternas sida icke försports med det hittills begagnade förfarandet vid

uppgivandet af aktieinkomst, hyser jag tvekan mot att nu föreslå en

tvångsspecifikation af sådan inkomst.

I fråga om deklarationens innehåll upptager sakkunnigförslaget bland

annat, att deklaranten skall angifva sina särskilda »tjänster eller tjänste­

uppdrag». Motsvarande uttryck i nu gällande beskattningsförordningar

är »tjänst eller särskild! uppdrag».

Med afseende härå anför kammarrätten i sitt utlåtande: »Det i för­

slaget gjorda utbytet af ordet »uppdrag» mot »tjänsteuppdrag» torde ej

vara afsedt att innefatta någon saklig ändring. Kammarrätten antager,

att därunder böra inbegripas alla uppdrag af sådan beskaffenhet, att in­

komsten af dem är att hänföra till inkomst af tjänst, men hvilka till sin

varaktighet eller omfattning icke äro sådana, att de enligt vanligt språk­

bruk kunna benämnas tjänster. Med afseende å den af öfverståthållar-

ämbetet gjorda tolkningen af ordet tjänsteuppdrag och då ändringen kan

föranleda till antagande, att densamma innebär en ändring i sak, anser

sig emellertid kammarrätten böra förorda bibehållande af det nuvarande

uttryckssättet».

Den åberopade, af öfverståthållarämbetet gjorda tolkningen synes inne­

49

bära, att med tjänsteuppdrag skulle afses detsamma som uppdrag i tjän­

sten. Således skulle t. ex. en landtmätare specifikt angifva inkomsten af

hvarje honom anförtrodd förrättning. Emellertid öfverensstämmer en sådan

uppfattning icke med hvad förslaget åsyftar.

Med förslaget afses att skilja uppdrag, som äro att hänföra till tjänst,

från sådana uppdrag, af hvilka uppkommen vinst bör räknas till annan

inkomst af arbete. Såsom kammarrätten också ansett, bör ett uppdrag

för att rubriceras såsom tjänst vara att jämföra med en anställning och

således vara stadigvarande eller åtminstone af ej alltför kort varaktighet.

Däremot bör såsom härflytande af annat] arbete än tjänst upptagas in­

komst af tillfälliga uppdrag, och i sådant afseende uppräknar förslaget till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt några exempel, såsom upp­

drag att ombesörja försäljning af annans egendom, att verkställa utredning

af dödsbo eller att förrätta bouppteckning eller arfskifte, hvarefter för­

slaget vidare tillägger »alla andra inkomstbringande uppdrag af mindre

stadigvarande natur». För att nu skilja dylika uppdrag från sådana, som

böra likställas med tjänst, använder förslaget för de sistnämnda beteck­

ningen tjänsteuppdrag. Och då det synes mig vara viktigt att så vidt

möjligt söka utbilda en fast terminologi, anser jag den af de sakkunniga

valda termen böra bibehållas. Det är gifvet, att med denna uppfattning

det icke begäres uppgift angående inkomsten af hvarje särskildt uppdrag,

som en tjänsteman i tjänsten utfört, och att således i det anförda exemplet

en landtmätare behöfver allenast i en summa uppgifva sin inkomst af landt­

mätare änsten.

I sista stycket af denna paragraf har intagits en bestämmelse af inne­

håll, att då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, deklarationen

skall omfatta det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1

mars det löpande året. I nu gällande författningar finnes en liknande

regel uttryckt allenast med afseende å de räkenskapshandlingar, som af vissa

verk och bolag skola bifogas till styrkande af aflämnad inkomstuppgift.

I detta ämne har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län

yttrat: »Bestämmelsen i sista stycket af denna paragraf, hvilken bestäm­

melse förut torde hafva gällt allenast verk eller bolag, som är försedt med

Kungl. Maj:ts oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller

står under offentlig kontroll, synes nu hafva utsträckts att gälla äfven

enskilda personer. Detta är naturligtvis också riktigt, ty äfven enskilda

personer kunna drifva affärsverksamhet af sådan beskaffenhet, att det för

Bill. till RiJcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 68 Halt.

1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr do.

dem ställer sig lämpligare att göra bokafslutning för annat räken­

skapsår än kalenderåret. Emellertid synes vid jämförelse med 6 § i

förslaget ifrågavarande bestämmelse egentligen kunna tillämpas allenast

beträffande sådana enskilda personer, bvilka enligt lag äro skyldiga föra

handelsböcker. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande borde

dock bestämmelsens tillämplighet utsträckas äfven till sådana enskilda per­

soner, som utan att vara därtill lagligen skyldiga likväl hafva haft full­

ständig bokföring samt vid deklarationen fogat bestyrkt afskrift af in- och

utgående balansräkning äfvensom vinst- och förlustkonto för det räken­

skapsår, deklarationen omfattar. Exempelvis kan nämnas, hurusom större

jordbrukare ofta hafva fullständig bokföring, i hvilken ingår andra beskatt-

ningsföremål än dem, som genom fastighetsbevillning beskattats. Om denna

bokföring är ställd å räkenskapsår, som icke omfattar kalenderåret, så

vållas honom onödiga svårigheter för åstadkommande af deklaration för

kalenderåret i stället för räkenskapsår».

Med anledning häraf har kammarrätten i sitt utlåtande anfört följande:

»Sista stycket i förevarande paragraf har af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande i Malmöhus län tolkats så, att rättigheten att deklarera för

räkenskapsår, som ej sammanfaller med kalenderår, hvilken rättighet förut

tillkommit allenast verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts

oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig

kontroll, genom affattningen af detta stycke skulle komma att utsträckas

till enskilda personer, en förändring, som af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande ansetts välgrundad. För sin del finner kammarrätten skäl kunna

anföras för, att ifrågavarande rättighet må tillkomma dem, som idka rörelse

af sådan beskaffenhet, att särskilda förhållanden inom densamma påkalla

användandet af annat beskattningsår än kalenderåret, och måhända äfven

dem, som äga eller bruka jordbruksfastighet, men en obetingad rättighet

för enskilda personer äfven med annan verksamhet att efter godtfinnande

deklarera för annat räkenskapsår än kalenderår anser kammarrätten icke

böra medgifvas. I hvarje fall synes det, på sätt af kammarrätten förut

framhållits, önskvärdt, att särskilda bestämmelser meddelas till förekom­

mande af alltför ofta återkommande förändringar af deklarationsåret».

Såsom jag nyss nämnde och på sätt af de anförda yttrandena fram­

går, finnes för närvarande uttrycklig föreskrift angående annat beskatt­

ningsår än kalenderår endast i fråga om de räkenskapshandlingar, som

skola företes af vissa verk och bolag. Emellertid har i praxis, enligt

hvad jag i ett flertal beskattningsmål funnit och äfven eljes inhämtat,

51

medgifvits jämväl enskilda personer att deklarera för ett räkenskapsår,

som ej sammanfallit med kalenderår. Såvidt jag kan finna, bör sådant

ej heller möta hinder. Utan tvekan anser jag det böra medgifvas dem,

som enligt lag äro pliktiga att föra handelsböcker. Men jag håller före,

att det ej bör alldeles förhindras andra rörelse- eller näringsidkare, som

föra ordnade räkenskaper, att få lägga dessa till grund för deklarationen

och beskattningen äfven i det fall, att räkenskapsåret ej sammanfaller med

kalenderåret. Särskildt komma härvid i betraktande jordbrukarna, som

väl, där de föra ordnade räkenskaper, i regel ställa dem på annan tid än

kalenderåret.

Hvad beträffar den af kammarrätten framhållna önskvärdheten däraf,

att särskilda bestämmelser meddelas till förekommande af alltför ofta åter­

kommande förändringar af deklarationsåret, synes det mig kunna med

säkerhet antagas, att praxis skall utan vidare kunna komma till rätta med

denna fråga. Om det någon gång skulle inträffa, att en skattskyldig i

sannolikt eller möjligt syfte att undkomma beskattning för någon sin in­

komst skulle omlägga sitt räkenskapsår, lära helt visst taxeringsmyndig­

heterna ej utan undersökning af förhållandena åtnöjas därmed. Och då

beskattningen afser att träffa all inkomst, måste taxeringsmyndigheterna

anses hafva stöd för en vägran att utan vidare godkänna förändring af

deklarationsår.

Med afseende på innehållet i denna paragraf anser jag mig böra

utöfver hvad jag nu anfört endast anmärka, att genom dess affattning den,

som allenast på grund af förmögenhet blir deklarationsskyldig, varder

pliktig att uppgifva sin inkomst jämväl i det fall att inkomsten ej upp­

gått till 800 kronor. Hetta torde emellertid icke böra anses såsom obe-

höflig!,, enär det ju i många dylika fall lärer inträffa, att den sålunda upp­

giga inkomsten bör beskattas till bevillning.

Vidkommande slutligen formulär till deklarationer såväl som till andra

uppgifter, som enligt den föreslagna förordningen skola afgifvas, äro för­

slag därtill upprättade och undergå för närvarande ytterligare granskning

inom departementet. Så fort sig göra låter, skola förslagen också utdelas

bland Eiksdagens ledamöter.

Under senare år har, då Kungl. Maj:t i sammanhang med förslag till

skattelagstiftning framlagt äfven förslag till formulär för deklarationer och

taxeringslängder, Riksdagen emellertid icke ansett sig böra ingå i pröf­

ning af formulären utan vid anmälan om antagna bestämmelser i själfva

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

52

skatteförordningarna anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes utfärda nödiga for­

mulär. Att formulär till blanketter fastställas af Kungl. Maj:t, är ju

också ett på nästan alla andra lagstiftningsområden vedertaget förfarande.

I fråga om formulär till taxeringslängder förfors tillförene på samma sätt,

så att Kungl. Maj:t utfärdade dessa formulär, sedan Kiksdagen antagit

själfva bevillningsförordningen. Senare innefattades vid några tillfällen

formulären i afgifna nådiga propositioner och blefvo i sådant sammanhang

föremål för Riksdagens formliga godkännande. Som nämndt har under de

närmast förflutna åren en återgång skett till de äldre förhållandena. Att

ifrågavarande formulär, i öfverensstämmelse med sin beskaffenhet, utfärdas

i administrativ väg, innebär också vissa fördelar. På sådant sätt kunna

nödiga befunna ändringar lättare genomföras utan omgång och tidsutdräkt.

För att i förevarande fall undanröja all tvekan, hemställer jag, att i för­

slaget måtte få intagas en paragraf, som utsäger, att formulär till dekla­

rationer, taxeringslängder och andra blanketter, som enligt förordningen

skola komma till användning, utfärdas af Kungl. Maj:t. Stadgande härom

har jag låtit inflyta i 55 §.

Jag anser mig emellertid böra redan nu i ett särskildt afseende upp­

taga frågan om deklarationsformuläret. I sitt yttrande har nämligen öfver-

ståthållarämbetet uttalat »önskvärdheten af att, jämte ett mera fullständigt

formulär, afsedt för skattskyldig med inkomst från flera inkomstkällor eller

i hvarje fall ur mera än en källa, blefve tillgängligt ett enklare formulär,

afsedt för den stora allmänhet, som hämtar sin inkomst från endast en

inkomstkälla, såsom förhållandet är med det öfvervägande flertalet skatt­

skyldiga inom de lägre statsfunktionärernas och kroppsarbetarnas klass».

Med anledning häraf tillåter jag mig erinra, att vid det förslag till

inkomstskatteförordning, som år 1906 utarbetades af då tillkallade sak­

kunniga och hvilket låg till grund för nu gällande förordning i ämnet,

voro fogade förslag dels till ett allmänt formulär, kalladt A, och dels till

ett enklare formulär B, afsedt endast för sådan löntagare eller arbetare,

hvilkens inkomst nästföregående år uteslutande härrört af tjänst eller af

pension eller af bådadera.

I sitt öfver detta förslag den 17 december 1906 afgifna underdåniga

utlåtande anförde kammarrätten i fråga härom:

»I syfte att underlätta deklarationsskyldighetens fullgörande är före­

slaget att införa ett särskildt, betydligt förenkladt deklarationsformulär för

dem, hvilkas inkomst bestått endast i inkomst af tjänst eller pension eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

53

bådadera. Betänkligheter synas dock kunna med fog yppa sig mot detta

förslag, då den enskilde lätt kan förbise, att formuläret icke får begagnas

af den, som har inkomst af något som helst annat slag, än formuläret

afser. Fara blir, att formuläret af löntagare användes äfven i de fall, då

de hafva fastighet, ränteafkastning eller annan inkomst, och att de icke

anse sig pliktiga att uppgifva detta, enär formuläret ej därtill gifver an­

ledning. Oafvisligt är, att, om ett dylikt formulär införes, så tydligt som

möjligt utmärkes, att det ej får användas, där vederbörande äfven haft

fast egendom, inkomst af kapital eller annan inkomst än af lön och

pension.»

»Införandet af två deklarationsformulär af den typ, som i förslaget

afses, kan dessutom leda till förveckling så till vida att, om någon, som

har annan inkomst än af lön eller pension, likväl deklarerat efter det

nämnda formuläret och således icke lämnat uppgift efter sådant »fast-

ställdt formulär», som af honom bort användas, tvekan lätt kan uppstå,

om han skall hafva rätt till talan mot sin inkomstskattetaxering i dess

helhet, således äfven i de hänseenden, där han verkligen deklarerat, eller

icke».

»Kammarrätten anser sig därför icke kunna tillstyrka, att ett nytt

deklarationsformulär af det innehåll formulär B utvisar införes vid sidan

af hufvudformuläret A. Användandet af ett enda formulär för själfdekla-

tionema har sina stora praktiska fördelar, och äfven för smärre inkomst­

tagare lärer någon egentlig svårighet att finna sig till rätta med blan­

ketter enligt det föreslagna formuläret A icke kunna möta».

Jag fann hvad kammarrätten sålunda andragit äga fog. Oafsedt det

fiskaliska intresset fäste jag mig vid den af kammarrätten framhållna risken

af talans förlust, för den händelse deklaranten af misstag begagnade det

enklare formuläret i stället för det fullständiga. Och jag måste därjämte

finna, att det icke borde möta så stor svårighet för en löntagare af ifråga­

varande kategori att utfinna den plats i det fullständiga formuläret, där

han hade att anteckna sin inkomst. Af dessa anledningar lät jag därför

förslaget i denna del falla, och endast ett formulär blef också af Riks­

dagen antaget.

De skål, som då voro för mig afgörande, finner jag fortfarande äga

giltighet. Och jag anser därför, att ett sådant formulär, som öfverståt-

hållarämbetet ifrågaställt, icke heller nu bör fastställas.

Däremot måste jag medgifva, att ett särskildt formulär bör utfärdas

att i fråga om inkomst af jordbruk begagnas af de mindre jordbrukare,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

54

som anse sig icke kunna till siffran beräkna inkomsten af sitt jordbruk.

Jag är därmed inne på 4 § i förslaget, till hvilken jag nu ber att få

öfvergå.

4

§•

Såsom jag vid föredragningen af förslaget till förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt anfört, skulle det vara medgifvet de mindre jord­

brukare, som icke föredraga att med begagnande af det allmänna deklara-

tionsformuläret uppgifva sin inkomst af jordbruket i en penningsumma,

att i stället enligt ett särskildt fastställdt formulär meddela andra upp­

lysningar angående fastigheten och det därå gifna jordbruket, i syfte

att den sakkunniga taxeringsmyndigheten på grund däraf må kunna

bedöma, till hvilket belopp inkomsten bör uppskattas. Det är därvid af

vikt, att de begärda upplysningarna äro å ena sidan af den art, att de

kunna af jordbrukarna utan större svårighet lämnas, och å den andra

sidan af det innehåll, att de äro ägnade att tjäna till grundval för en i

hufvudsak riktig taxering. Det uppgjorda formulärförslaget upptager

upplysningar angående fastighetens areal och ägoslag, inkomster af och

utgifter för arrende och hyra, storleken af arbetspersonalen jämte dess

löneförmåner, kostnader för legodagsverken, kreatursbesättning, skörden»

kvantitativa utfall, inkomster genom försäljning, huru många personer som

för sitt uppehälle bero af egendomens afkastning, ränta å gäld m. m.

Med tillgång till dylika uppgifter lärer helt visst taxeringsmyndigheten

kunna komma till ett tillfredsställande taxeringsresultat. I afseende härå

är att erinra, att taxeringsmyndigheterna sedan länge utan grundval af

lämnade uppgifter varit i stånd att nöjaktigt taxera de mångtaliga krono-

arrendatorernas inkomst af kronoarrende.

Gifvetvis måste emellertid rätten att begagna det speciella formuläret

till deklaration angående jordbruksrörelse inskränkas så långt som möjligt,

särskildt med hänsyn till angelägenheten af att icke utöfver hvad som är

oundgängligen nödvändigt öka taxeringsmyndigheternas arbetsbörda. Sak­

kunnigförslaget innehåller, att nämnda rätt må tillkomma den, som näst­

föregående år brukat jordbruksfastighet inom riket med taxeringsvärde, ej

öfverstigande 25,000 kronor. Detta förslag, som af de hörda myndig­

heterna lämnats utan erinran, anser jag mig böra biträda. Med anledning

af hvad kammarrätten anfört har jag låtit insätta ett förtydligande därhän,

att rätten till användning af specialformuläret medgifves brukare af jord­

bruksfastighet, som, vare sig den består af en eller flera hemmansdelar

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

55

eller lägenheter, brukats såsom eu egendom och hvars hela taxeringsvärde

ej öfverstigit 25,000 kronor. Om den skattskyldige haft flera fastigheter,

som utgöra själfständiga brukningsdelar och hvilka hvar för sig ej varit

taxerade till mera än nämnda belopp, skulle han således äfven vara

berättigad att deklarera enligt det speciella formuläret.

Detta formulär skall dock vara afsedt uteslutande för uppgift angående

den ifrågavarande fastigheten. Därest den skattskyldige därjämte haft

annan inkomst, får han för deklaration däraf begagna kufvudformuläret.

6

§•

Enligt nu gällande lagstiftning åligger det ovillkorligen verk eller

bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts oktroj eller blifvit registreradt

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, att till bestyrkande af

aflämnad inkomstuppgift bifoga bestyrkt afskrift af in- och utgående balans­

räkning samt vinst- och förlustkonto för senaste räkenskapsår. Därjämte

är en hvar annan efter anmaning pliktig att förete den utredning angående

sina inkomstförhållanden, som vederbörande anse vara för taxeringen

erforderlig utöfver själfva deklarationen. Med tillämpning häraf hafva

taxeringsmyndigheterna allt mer och mer plägat att från enskilda personer,

som enligt lag äro skyldiga föra handelsböcker, infordra utdrag af deras

räkenskaper för att jämte deklarationen läggas till grund för taxeringen.

En sådan åtgärd behöfver och bör icke under alla förhållanden uppfattas

såsom en yttring af misstroende. Den beskattningsbara inkomsten skiljer

sig i så många afseenden från den bokförda vinsten och den förras be­

räknande kan erbjuda så många svårigheter för den i hithörande stycken

obevandrade, att det är lätt förklarligt, om fel ibland förefinnes i deklara­

tionen, och att taxeringsmyndigheterna anse sig böra för fullgörande af

sin kontrollerande granskningsskyldighet taga kännedom om beskaffenheten

af affärda omkostnader, omfånget af gjorda afskrifningar o. d., hvarom

deklarationen ej lämnar upplysning. I insikt härom bifoga understundom

äfven enskilda skattskyldiga utan anmaning räkenskapsutdrag vid vissa

deklarationer. Där räkenskapshandlingar skola infordras, kräfves emellertid

skriftligt förfarande med däraf föranledd omgång och tidsutdräkt.

Med afseende härpå hafva de sakkunniga föreslagit, att ovillkorligt

åläggande att vid deklaration foga afskrift af ifrågavarande räkenskapskonton

skall meddelas för den, som enligt lag är pliktig föra handelsböcker, och

att delägare i vanligt handelsbolag skall förpliktas att utan anmaning

aflämna enahanda utdrag af bolagets räkenskaper.

Kutig!. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 90.

56

De länsstyrelser, som yttrat sig häröfver, hafva kraftigt understödt

detta förslag. Så anför Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings

län: »Införandet af bestämmelsen, att annan uppgiftspliktig, som enligt lag

är pliktig föra handelsböcker, vid sin deklaration skall foga bestyrkt afskrift

af in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlustkonto för den

tid, deklarationen omfattar, skulle otvifvelaktigt vara till största nytta för

en riktig taxering. För närvarande nödgas vederbörande nästan allmänt

godtaga dylik skattskyldigs deklaration, och endast i de fall, då deklara­

tionen är veterligen ofullständig eller alltför mycket afviker från veder-

börandes uppfattning om den skattskyldiges inkomst, infordras räkenskaps-

utdrag. En del affärsmän åsidosätta visserligen sin skyldighet att föra

handelsböcker och anse sig därtill berättigade, så länge de göra rätt för

sig, men man synes ej böra taga alltför mycken hänsyn till stadgandets

obekvämlighet för dessa personer. Bestämmelsen skulle dessutom i förening

med den i 18 § föreslagna föreskriften om förlust af besvärsrätt vid för­

summelse att lämna räkenskapshandlingarna helt säkert verksamt bidraga

till en på sina håll välbehöflig större ordning och klarhet i affärslifvet

bland de mindre köpmännen och industriidkarna.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohuslän yttrar

i samma ämne: »Föreskriften att den, som är skyldig att föra handels­

böcker, samt delägare i vanligt handelsbolag skall till deklaration foga vissa

styrkta utdrag ur handelsböckema är jämväl ägnad att verka till ett

säkrare beskattningsförfarande. Mångenstädes har redan nu den praxis

tillämpats att icke godtaga deklaration från sådan affärsman, med mindre

deklarationsuppgiften styrkts genom dylika utdrag, ett utvidgande af gäl­

lande föreskrifter, som ofta visat sig nödvändigt. Att legalisera nämnda

förfaringssätt synes därför synnerligen lämpligt och af behofvet påkalladt.»

I sitt utlåtande har kammarrätten anfört, att emot den föreslagna

förändringen syntes emellertid kunna anmärkas, att förordningen angående

handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 väl i 7 §, sådan

den lydde enligt lagen den 14 maj 1909, stadgade skyldighet för den,

som vore underkastad bestämmelserna i nämnda förordning, att årligen

uppgöra en balansräkning, utvisande de tillgångar han vid nästförflutna

rörelseårs utgång ägt och de gäldbelopp, för hvilka han då häftat, men

att däremot någon skyldighet att upprätta vinst- och förlustkonto icke vore

i berörda förordning föreskrifven. Vid sådant förhållande syntes det icke

kunna åläggas samtliga bokföringsskyldiga personer att, vid äfventyr af

talans förlust, vid deklarationerna foga afskrift af vinst- och förlustkonto.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

57

Mot ett åläggande för dem, som vore bokföringsskyldiga men icke till­

hörde ofvannämnda grupper af verk eller bolag, att jämte deklarationen

aflämna bestyrkt afskrift af in- och utgående balansräkning, hade kammar­

rätten däremot icke något att invända.

Fyra ledamöter i kammarrätten hafva härutinnan uttalat en skiljaktig

mening. De funne det obilligt att ovillkorligen fordra, att såväl verk och

bolag som andra, hvilka vore pliktiga föra kandelsböcker, skulle vid sina

deklarationer foga vissa räkenskapsutdrag vid äfventyr att, om detta för­

summades, de skulle vara förlustiga sin besvärsrätt. Då ett vidlyftigt och

specificeradt deklarationsformulär skulle af den skattskyldige ifyllas och

vederbörande taxeringsnämndsordförande samt kronoombud ägde infordra

upplysningar utöfver hvad i deklarationen funnes angifvet, syntes det vara

tillräckligt att i fråga om räkenskapsutdrag införa samma föreskrift som

för särskilda fall funnes beträffande revisionsberättelser eller att de borde,

där så kunde ske, bifogas deklarationen. Deras uteblifvande skulle följ­

aktligen icke ovillkorligen betaga den uppgiftspliktige rätt att föra vidare

talan öfver honom åsatt taxering, som han funne vara oriktig.

Vid öfvervägande af denna fråga har jag väl insett, att den före­

slagna skyldigheten skulle åtminstone till en början för mången förefalla

såsom ett väl långt drifvet inträngande i enskilda förhållanden. Men då

ifrågavarande skattskyldiga redan nu äro efter anmaning pliktiga att förete

dessa räkenskapsutdrag och desamma således icke få undanhållas taxerings­

myndigheterna, då vidare det besvär, som förorsakas de skattskyldiga genom

utskrifningen af räkenskapsutdragen, icke kan väcka någon betänklighet och

då fördelen af säker och snabb tillgång till dessa handlingar för taxerings­

myndigheternas arbete och för taxeringsresultatet synes mig obestridlig,

har jag funnit mig öfvertygad om lämpligheten af den ifrågasatta skyldig­

hetens införande. Och är man väl inne på den vägen, så anser jag, att

man bör taga steget fullt ut ocli göra skyldigheten ovillkorlig men icke,

såsom minoriteten i kammarrätten velat, öfverlämna i första hand åt

deklarantens goda vilja att framlämna räkenskapsutdragen. Den därvid

åberopade jämförelsen med bolags revisionsberättelser synes mig icke

träffande, då det för dessa meddelade stadgandet hänför sig till att

revisionsberättelsen ofta nog icke alls är afgifven vid deklarationens

aflemnande och det i dylikt fall således icke står i bolagets makt att förete

afskrift däraf. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas, åt flera läns­

styrelser och kammarrättens majoritet understödda förslag.

Pik. till Ililcsd. Prof. 1910. 1

Sami.

1 AJd. 68 Höft,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

8

58

Hvad angår den af kammarrätten gjorda erinran, att någon skyldighet

att upplägga vinst- och förlustkonto icke finnes föreskrifven, så är den-,

samma naturligtvis befogad. Men samma anmärkning kan också göras

emot det redan befintliga stadgandet, att vissa verk och bolag skola förete

afskrift af vinst- och förlustkonto, så till vida nämligen att endast aktie­

bolag torde vara lagligen pliktiga att upprätta dylikt konto. Saken är

den, att vinst- och förlustkonto i allt fall af verk och bolag allmänneligen

upplägges, och detsamma är nog också i regel förhållandet med enskilda

bokföringsskyldiga. Emellertid synes mig den gjorda anmärkningen böra

föranleda till ett sådant tillägg, att afskrift af vinst- och förlustkonto skall

företes i det fall, att dylikt konto upprättats, men att afskrift af in- och

utgående balansräkning ovillkorligen skall aflämnas.

För att tydligare utsäga hvad som är stadgandets mening har jag

låtit ändra uttrycket »skattskyldig, som enligt lag är pliktig föra handels-

böcker» till »skattskyldig, som nästföregående år enligt lag varit pliktig

föra handelsböcker.»

Ett par länsstyrelser hafva ifrågasatt en föreskrift, hvarigenom verk eller

bolag, i det fall att i revisionsberättelsen icke redogjorts för det ekonomiska

resultatet af verksamheten och yttrande ej afgifvits angående vinstens

användning, skulle åläggas att aflämna äfven styrelseberättelse. Jag kan

för min del icke finna en sådan åtgärd tillräckligt motiverad. Skyldig­

heten att aflämna revisionsberättelse lärer väl bero af lämpligheten att

bereda taxeringsmyndigheterna kännedom om, huruvida revisorerna fram­

ställt sådan anmärkning emot räkenskapsföringen, att det afsedda för­

hållandet kan antagas inverka på inkomstberäkningen, men icke hafva

tillkommit i syfte att tillhandahålla sifferuppgifter till grund för taxeringen.

För erhållandet af dylika uppgifter är sörj dt genom åläggandet att förete

af skrifter af räkenskapskonton.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 90.

7

§•

I likhet med hvad flera af de senaste skattekommittéerna hemställt

innehåller förslaget stadgande om skyldighet för ägare eller innehafvare af

fast egendom att efter anmaning meddela uppgifter af beskaffenhet att kunna

tjäna till ledning för en riktig uppskattning af fastighetens värde, såsom

om köpeskilling, areal, byggnaders brandförsäkringsvärde, arrende, hyra och

dylikt. Dessa uppgifter, hvilka äro afsedda att förvaras hos taxeringsnämn­

59

dens ordförande, komma att bilda en samlad redogörelse angående taxe-

ringsdistriktets fastigheter, hvilken med nödiga kompletteringar kan an­

vändas äfven vid framdeles inträffande fastighetstaxeringar. Utan att någon

föreskrift därom meddelas, torde man kunna antaga, att det för taxerings-

nämndsordförandena själfmant bör framstå såsom en af hänsyn till deras

egen bekvämlighet förestafvad åtgärd att uppgöra en sammanfattning af de

aflämnade uppgifterna. Härigenom skulle också vid en kommande fastig­

hetstaxering besparas dem åtskilligt besvär.

Några länsstyrelser hafva förordat, att skyldigheten att afgifva dylika

uppgifter göres ovillkorlig. Lika med de sakkunniga anser jag emellertid

ett sådant åläggande icke vara erforderligt. Förtrogenheten med de för­

hållanden, som äga betydelse vid bestämmande af fast egendoms värde,

torde nämligen hos många taxeringsnämnder icke sällan vara så stor, att

åläggandet af deklarationstvång i förevarande fall mången gång skulle vålla

onödigt besvär för ej mindre fastighetsägarna än äfven vederbörande taxe­

ringsmyndigheter, hvilka det skulle åligga att granska de aflämnade upp­

gifterna och kontrollera deras riktighet. I allt fall skulle deklarationstvång

näppeligen erfordras mera än i fråga om den först infallande allmänna

fastighetstaxeringen, då, såsom jag nyss framhöll, afgifna uppgifter ofta

kunna utan vidare begagnas äfven vid en kommande fastighetstaxering.

Jag finner det således vara tillräckligt, att ägare eller innehafvare af

fastighet förklaras pliktiga att efter anmaning meddela ifrågavarande upp­

gifter.

Med afseende å de svårigheter, som på grund af lokala eller andra

förhållanden kunna möta för afgifvande i skriftlig form af infordrade upp­

gifter, torde, i det fall att uppgift infordrats af ordförande i taxerings­

nämnd, vederbörande ägare eller innehafvare böra medgifvas rätt att själfva

eller genom ombud muntligen göra de meddelanden, som påfordras, och då

ju i allt fall innehållet af dessa meddelanden skall underkastas kontroll,

lärer en enkel anmälan att meddelandet efter uppdrag sker för annans

räkning göra tillfylles, för att ombudsmannaskap skall anses vara för han­

den. Om uppgift aflämnas muntligen, bör densamma såsom i andra lik­

nande fall af taxeringsnämndens ordförande införas å blankett enligt veder­

börligt fastställdt formulär samt bestyrkas med namnunderskrift af den,

som meddelat uppgiften.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har vid denna

paragraf anfört bland annat: »Enär taxeringsviirde fortfarande lärer böra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

60

åsättas de olika brukningsdelar, i Indika en fastighet kan vara uppdelad,

bör uppgiften angifva arealen å hvarje brukningsdel äfvensom arrendet för

densamma. Vid framställandet af detta förslag har Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande särskildt haft i tanke de många jordtorp, som finnas inom

detta län. Dessa hafva hittills icke åsatts några taxeringsvärden, och då

deras innehafvare ej heller taxerats för inkomst af jordbruksarbetet, hafva

jordtorparna i regel varit i saknad af kommunal rösträtt. Om än detta

kunnat förklaras af jordtorparnas förutvarande mindre säkra ställning, så

har ett annat förhållande numera inträdt, därigenom att den nya arrende­

lagen jämnställt jordtorpare med öfriga innehafvare af jordbruksarrenden.

Tiden synes därför nu vara inne att göra alla arrendatorer utan åtskillnad

likställda äfven i fråga om rättigheter och skyldigheter i kommunalt af­

seende, en åtgärd, hvars betydelse Kungl. Maj:ts befallningshafvande skat­

tar mycket högt. För att möjliggöra detta böra enligt Kungl. Maj:ts be-

fallningshafvandes mening jordtorpen åsättas taxeringsvärden med ledning

af uppgifter angående deras areal i olika ägoslag samt jordens beskaf­

fenhet. »

Det sålunda uttalade önskemålet lärer utan vidare uppfyllas. Enligt

det af mig nyss anmälda förslaget till ny bevillningsförordning skall sär­

skildt taxeringsvärde åsättas hvarje brukningsdel, såsom arrendegård, torp

och dylikt, något som säkerligen öfverensstämmer jämväl med nu gällande

bevillningsförordning. Uppgift angående sådan brukningsdel skall därför

afgifvas, om uppgift infordras af vederbörande.

Med anledning af en framställning från kammarrättens sida har para­

grafen underkastats någon omarbetning.

9

§•

Beträffande den uppgiftsskyldighet, som för uppgiftspliktig, hvilken

icke själf kan afgifva uppgift, skall fullgöras af hans representant, har i

denna paragraf införts vissa förtydliganden, hvilkas behöflighet erfarenheten

ådagalagt.

Så har utsagts, att uppgiftsskyldighet angående inkomst, som skiftadt

stärbhus före skiftet åtnjutit, åligger den, som vid tiden för skiftet suttit

i boet, samt att inkomst, som afliden person i lifstiden åtnjutit, skall upp-

gifvas af den, som är pliktig afgifva uppgift för det oskiftade stärbhuset.

Detsamma gäller naturligtvis om förmögenhet i motsvarande fall.

Ett bolag i likvidation kan gifvetvis under likvidationstiden förvärfva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

61

inkomst, därför skatt skall erläggas. Om nu likvidationen afslutas, innan

deklaration af sådan inkomst ägt rum och skatten erlagts — ett afslu-

tande, som visserligen icke torde lagligen böra ske — utan att af de till­

gångar, som därför böra svara, afsatts ett motsvarande belopp, synes väl

af redan befintliga stadganden framgå, att deklarationen skall verkställas

af dem, som varit likvidatorer. Som emellertid i hithörande fall någon

tvekan i praxis uppkommit, har i förslaget intagits eu bestämmelse af

innehåll, att, där uppgiftsskyldighet ifrågakommer för bolag, som upphört,

sådan skyldighet skall fullgöras af den, som, då bolaget upphörde, var

uppgiftspliktig för bolaget. Yisserligen lärer uttrycket »upphöra» icke

inom civillagstiftningen begagnas i fall, som här afses, men jag håller före,

att dess innebörd i förevarande sammanhang dock skall vara klar och att

det därför kan i denna förordning komma till användning. Eljes skulle

måhända komma i fråga att beteckna bolag, som nu åsyftas, såsom »upp­

löst», hvilket öfverensstämmer med den i det för Riksdagen i år fram­

lagda förslaget till lag om aktiebolag begagnade terminologin, men här­

emot är att anmärka, att i gällande aktiebolagslag ett bolag anses vara

upplöst, redan då likvidationen tager sin början, och att betydelsen af

detta uttryck således icke för närvarande kan anses ostridig.

Öfverståtkållarämbetet har ifrågasatt, att äfven den, som annorledes

än efter domstols förordnande fått sig anförtrodd förvaltningen af annans

förmögenhet, samt testamentsexekutörer, äfven där de ej varit utrednings­

män i boet, må förklaras uppgiftspliktiga för hvad de hafva under sin

förvaltning. Jag kan dock ej finna dylika förvaltare eller exekutorer böra

åläggas uppgiftsplikt, där sådan ej på grund af redan befintliga föreskrifter

åligger dem, hvilket emellertid i många fall af åsyftad beskaffenhet torde

vara förhållandet.

I sitt utlåtande har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings

län angående denna paragraf yttrat: »Paragrafen lärer böra kompletteras

med föreskrifter rörande deklarationsplikten i sådana fall, då äkta makar

skola taxeras livar för sig. Man kan näppeligen i sådant fall nöja sig

med den i 2 § för skattskyldig stadgade deklarationsplikten. — Vidare

innebär icke föreskriften, att deklarationsplikten för omyndig åligger för­

myndaren, trygghet för att den omyndige blir taxerad för all sin inkomst,

ty omyndig, som fyllt femton år, råder själf öfver hvad han genom eget

arbete förvärfvar och, äfven om förmyndaren känner, att sådan omyndig

har inkomst af arbete, kan man ej begära, att han skall känna eller

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 90.

62

göras ansvarig för uppgift om inkomstens belopp. Man synes fördenskull

böra föreskrifva, att deklaration för omyndig, som fyllt femton år, bör

underskrifvas af både förmyndaren och den omyndige. Tydligen bör för­

myndaren icke ansvara för felaktighet i uppgiften om den omyndiges in­

komst af eget arbete och denne senare ej för fel i uppgiften, i hvad den

afser inkomst af den under förmyndarens vård ställda egendomen».

Hvad angår den förstnämnda frågan, om deklaration splikt för äkta

makar, så angifves ej, hvari ofullständigheten skulle bestå, och jag håller

före, att föreskrifterna därom icke tarfva något tillägg. En gift person, vare

sig man eller hustru, är själf uppgiftspliktig i fråga om sådan inkomst,

för hvilken han är skattskyldig, och under de förutsättningar, som gälla

för uppgiftsplikt i allmänhet. I fråga åter om deklaration angående omyn­

digs inkomst anser jag väl hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande an­

draga icke sakna fog, men jag tror mig kunna antaga, att saken dock ej

är af den betydelse, att det är påkalladt att införa den ifrågasatta före­

skriften om att deklaration skulle underskrifvas af både förmyndaren och

den omyndige, därest denne fyllt femton år, en föreskrift som nog ur

många synpunkter skulle möta starka invändningar. 11

11

§•

I denna paragraf äro med smärre ändringar sammanförda de bestäm­

melser, som i 14 § af nu gällande bevillningsförordning och 25 § i in­

komstskatteförordningen äro gifna angående skyldighet att lämna uppgift

till ledning vid annans taxering för fast egendom eller för inkomst.

De i paragrafens första del föreskrifna uppgifterna angå fastighets­

taxeringen. Med anledning af hvad åtskilliga af de hörda myndigheterna

anfört har jag i dessa föreskrifter gjort några mindre jämkningar, hvilka

jag icke torde behöfva vidare omnämna.

Elera länsstyrelser hafva i detta sammanhang gjort framställningar om

i vissa afseenden ändrad eller vidgad uppgiftsplikt rörande fast egendom,

hvilka framställningar säkerligen förtjäna beaktande. Denna fråga hör

emellertid till revisionen af reglerna för den kommunala beskattningen,

och det är gifvet, att i sammanhang därmed äfven ifrågavarande stadganden

angående uppgiftsplikt beträffande fast egendom behöfva och komma att

öfverses. Med afseende härå har jag ansett mig icke böra för när­

varande vidare inlåta mig på detta ämne.

I fråga om arbetsgifvares uppgift om hos dem anställda personers

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

63

inkomst kafva flera länsstyrelser framställt erinringar mot de nu gällande

reglerna, kvilka i sakkunnigförslaget bibekållits oförändrade. Härom an­

för kammarrätten: »Af åtskilliga bland Kungl. Maj:ts befallningskafvande

kar anmärkts det olämpliga däruti, att arbetsgivare, som icke äro bolag

eller rederier ock ej keller nästföregående år varit taxerade till bevillning

för inkomst af rörelse eller yrke till belopp af minst 5,000 kronor, enligt

bestämmelserna i mom. 2:o) g), skulle under alla omständigheter vara fri-

tagna från skyldighet att lämna uppgift angående arbetares aflöningsför-

måner m. m. I anslutning till dessa anmärkningar anser sig kammarrätten

böra förorda eu förändring af ifrågavarande moment, i syfte att uppgifts-

skyldigket i nämnda afseende skulle åläggas alla de arbetsgivare, som på

ett stadigvarande sätt sysselsätta visst antal arbetare, exempelvis minst

fem.»

De framställda anmärkningarna kafva grundats därå, att resultatet af

arbetsgivarens rörelse icke borde vara bestämmande för ifrågavarande

skyldighet. Därför att hans rörelse något år gått med förlust eller lämnat

inkomst understigande 5,000 kronor, borde han icke vara frikallad från

uppgitsskyldigheten, därest rörelsen eljes vore af den omfattning, att en

sådan skyldighet lämpligen borde honom åläggas. Denna uppfattning synes

mig väl motiverad, och jag har därför låtit ändra detta stadgande i enlig­

het med kammarrättens förslag.

I sista stycket af denna paragraf har af de sakkunniga föreslagits, att

vid fullgörandet af uppgiftsskyldighet angående annans inkomst skall iakt­

tagas, att särskild uppgift upprättas för eu hvar person, hvarom fråga är,

under det att enligt nu gällande förordningar motsvarande uppgiter

skola upprättas särskildt för hvarje kommun på landet och hvarje terri­

toriell församling i stad.1

Några af Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva ansett denna för­

ändring snarare vara ägnad att försvåra än att underlätta taxeringsarbetet.

Å andra sidan hafva flera länsstyrelser mer eller mindre kraftigt under-

stödt förslaget.

Öfverståthållarämbetet yttrar i denna fråga: »Det synes antagligt, att

denna anordning skall visa sig i det hela vara till gagn för taxeringsar­

betet, men lärer härför erfordras, att det dock alltid åligger vederbörande

att aflämna uppgifterna ordnade kommun- resp. församlingsvis med skyl­

dighet tillika att medels särskilda omslag eller annorledes tydligt utmärka,

hvart hvarje särskild grupp uppgifter hör. Eu dylik kompletterande an-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

64

ordning är i hvarje fall af nöden för Stockholms vidkommande. Eljes kan

såsom säkert befaras, att på grund af det stora antalet statuppgifter, som

här kan påräknas komma att till ett antal vida öfver etthundra tusen af-

lämnas, taxeringsarbetet icke skulle kunna inom den utsatta tiden slutföras».

Kung! Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anser, att lätt­

nad och större säkerhet vid taxeringsarbetet skulle följa af det föreslagna

stadgandet.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anför: »Denna be­

stämmelse kommer otvifvelaktigt att i många afseenden bereda lättnad vid

taxeringsarbetet, men å andra sidan torde särskildt i städerna blifva svå­

rare att hålla reda på den stora mängden af uppgifter. Bäst vore därför,

om uppgifterna väl upprättades på sätt i förslaget föreskrifvits men tillika

sammanfattades i en förteckning för hvarje kommun, hvilken förteckning

alltså komme att innefatta ett slags register öfver alla de utaf en arbets­

givare till en kommuns taxeringsmyndighet aflämnade särskilda uppgifterna.

Så särdeles betungande för de uppgiftsskyldiga torde detta icke komma

att blifva, men för taxeringsarbetet blefve det otvifvelaktigt till stort

gagn».

Äfven Kungi. Majits befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

tillstyrker förslaget. »Genom föreskriften i sista stycket, att vissa af de

i paragrafen omförmälta uppgifterna skola aflämnas särskildt för hvarje

skattskyldig, beredes i synnerhet för taxeringsnämndsordföranden stor lätt­

nad vid det förberedande arbetet med uppgifternas granskning och desam­

mas ordnande efter mantalslängden.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län yttrar, att det

vore erforderligt, att uppgifter angående utdelning till aktie- och bank-

lottägare upprättades särskildt för hvarje person, men anser en sådan för­

delning i öfrigt obehöflig.

Slutligen anför Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län,

att föreskriften, att särskild uppgift skulle upprättas för enhvar person,

hvarom fråga vore, komme att underlätta arbetet för taxeringsnämndens

ordförande men också i nämnvärd grad öka den uppgiftspliktiges arbete.

Kammarrätten har i detta ärende uttalat sig på följande sätt: »Kam­

marrätten tilltror sig icke att bedöma, huruvida i förevarande fall den

nuvarande eller den föreslagna ordningen är för taxeringsarbetet att före­

draga. Med afseende å behandlingen af taxeringsmålen hos kammarrätten

torde eu viss fördel kunna förväntas af den ändrade uppställningen af

ifrågavarande uppgifter; men å andra sidan synes vid bedömandet af änd-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

65

ringsförslaget böra beaktas, att genom detsamma en ökad tunga för arbets­

givare och öfriga uppgiftspliktiga måste uppstå samt att ordnandet och

förvarandet af de inkomna uppgifterna, hvilka skulle utgöra bilagor till

taxeringslängderna, måhända skulle inom ett stort antal taxeringsdistrikt

på grund af den stora mängden af dylika bilagor vålla svårigheter. Därest

förändringen emellertid genomföres, synes det kammarrätten, att sådana

kompletterande föreskrifter, som af öfverståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Malmöhus län föreslagits, tillika*borde meddelas.»

Vid bedömandet af denna fråga lärer man kunna lämna ur räkningen

det ökade besvär, som genom den föreslagna anordningen möjligen skulle

uppstå för dem, som aflämna uppgifterna. Ökningen i arbetet komme

helt visst ej att blifva betydande. Dylika uppgifter afgifvas ju all­

männeligen å tryckta blanketter, och skillnaden i arbetet blir uppenbar­

ligen ej stor mellan att anteckna hvarje person på eu särskild blankett

och att skrifva hvarje person på en särskild råd af samma blankett.

Genom begagnandet af särskilda blanketter undslipper man för öfrigt det

förberedande arbete, som eljes kräfves för hopsamlandet af de uppgifter,

som skola sammanföras på en och samma blankett. En mångfald upp­

giftspliktiga, särskildt aktiebolag, hafva också redan tillämpat en sådan

fördelning af uppgifterna, som nu ifrågasatts. Och att lagstiftaren icke

förut tvekat att ålägga uppgiftsskyldiga en liknande särdelning, framgår

däraf, att sedan länge uppgifter till taxeringsmyndigheterna angående

fastigheters brandförsäkringsvärden skola afgifvas särskildt för hvarje

fastighet.

Om man betraktar frågan ur taxeringsarbetets synpunkt, tinner man

till en början af de yttranden, som jag nyss citerat, att af de länsstyrel­

ser, som uttalat sig i frågan, det just är länsstyrelserna i de län, hvilka

hafva de största taxeringsdistrikten, som förordat särdelningen. Och detta

synes också helt naturligt. I mindre distrikt, särskildt på landsbygden,

där antalet af ifrågavarande s. k. statuppgifter är jämförelsevis ringa, er­

bjuder det icke någon svårighet att ur förteckningar, upptagande flera

personer, utplocka en uppgift om den person, hvilkens taxering är i fråga.

I distrikt med stort antal skattskyldiga måste det däremot uppenbarligen

vara till betydande lättnad för taxeringsnämndens ordförande och dem, som

sedermera granska uppgifterna, om särskilda uppgifter för eu hvar skattskyldig

äro aflämnade. Dessa uppgifter kunna då lämpligen biläggas vederbörande

skattskyldigas deklarationer och tillsammas med dessa bilda så att säga en

Bih. till Eiksd. Prof, 1910. 1 Sami. 1 Afd. OS Häft.

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

66

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

akt för hvarje person. Ej minst bör kronoombudet hos pröfningsnämnden

vid sin granskning af taxeringarna hafva stort gagn af en sådan anord­

ning. För min del anser jag därför denna anordning, såsom innefattande

en åtgärd i praktisk och tidsenlig riktning, böra genomföras, dock med

den ytterligare bestämning, som af kammarrätten förordats, nämligen att

uppgifterna skola aflämnas ordnade kommun- och församlingsvis samt me­

dels särskilda omslag eller annorledes tydligt utmärkas, hvilken kommun

eller församling hvarje grupp af uppgiften afser.

§ 14.

Flera länsstyrelser hafva anfört, att den rätt, som är medgifven skatt-

skyldig, hvilken enligt lag är skyldig föra handelsböcker eller är delägare

i vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, att efter anmälan åtnjuta

anstånd med afgifvande af deklaration till april månads utgång, tagits i

anspråk i alltför stor utsträckning och att till följd däraf svårigheter visat

sig möta för att få taxeringsarbetet afslutadt inom den därför bestämda

tiden eller senast den 15 maj, särskildt i de fall, då kompletterande upp-

lvsmngar behöft infordras. Med afseende härå har föreslagits, att an-

ståndstiden måtte inskränkas till den 15 eller 20 april. En länsstyrelse

har till och med förordat, att anstånd skulle få åtnjutas endast i det fall,

att taxeringsnämndens ordförande efter gjord framställning funne sådant

vara erforderligt.

Att åt taxeringsnämndsordföranden upplåta en diskretionär befogenhet

af sist antydda art kan jag för min del icke tillstyrka. Hvad åter angår

förslaget att inskränka anståndstiden, behjärtar jag de till stöd därför an­

förda skälen. I synnerhet om samma person är ordförande i flera taxe-

ringsdistrikt, blir det nog ofta svårt att under tiden från den i till den

15 maj medhinna granskning af inkomna uppgifter, infordrande af erfor­

derliga upplysningar och hållande af afslutningssammanträden med nämn­

derna. Men å andra sidan kan jag icke bortse från att den medgifna

anståndstiden för många uppgiftsskyldiga redan nu är väl knapp. Sär­

skildt gäller detta om sådana, hvilkas räkenskapsår tilländagå!- under det

löpande kalenderåret före den 1 mars. Före år 1908 var generellt anstånd

medgifvet ända till den 1 juni, och det mötte ej ringa betänklighet att

afkorta tiden med en månad, om detta också måste ske för sammanträn­

gande af taxeringsarbetet inom en mindre tidsrymd än förut. Att nu gå

än längre anser jag åtminstone icke för närvarande vara tillrådligt.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

ti7

15 §.

Bestämmelserna angående anmaningsförfarandet, hvilket beskrifves i

denna paragraf, hafva i förslaget undergått nödig omarbetning och komplettering.

För tillställandet af anmaning känner nuvarande lagstiftning ingen

annan utväg än anlitande i Stockholm af öfverståthållarämbetet, i öfriga

städer af magistraten och å landet af länsmannen i orten. Ett sådant till-

vägagående kan under nuvarande omständigheter näppeligen anses vara i

regel erforderligt. Med den utveckling, våra postala förhållanden ernått,

lärer det i allmänhet vara tillräckligt att omedelbart med allmänna posten

sända anmaningen till den nppgiftspliktige. Därför upptager förslaget i

första rummet, att anmaning skall afsändas med posten, men, för vinnande

af större trygghet, i rekommenderad! bref. En själfskrifven förutsättning

härvidlag är, att afsändaren begär mottagningsbevis för att kunna styrka

anmaningens framkomst och att företeendet af dylikt bevis skall anses

innefatta utredning om att anmaningen kommit vederbörande till banda.

Endast om i särskilda fall så anses nödigt, skall myndighets handräckning

för anmaningens tillställande anlitas.

Ur kammarrättens häröfver afgifna yttrande ber jag att få anföra

följande: »Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har, med

erinran att enligt nu gällande bestämmelser för taxeiingen erforderliga

uppgifter alltid skola infordras genom vederbörande magistrat eller läns­

man, uttalat det antagande, att förslaget skulle afse att, där anmaning

medels bref ej efterkommes, anmaningen skall tillställas vederbörande

genom magistrat eller länsman, enär i annat fall svårighet skulle uppstå

att emot den skattskyldiges bestridande styrka, att han mottagit anmaning

och således är förfallen till påföljderna för försummelser i fråga om dekla-

rationsplikten. I anledning af detta uttalande får kammarrätten erinra,

att enligt gällande bevillningsförordning 53 § l mom. sista stycket rättig­

heten för skattskyldig, hvilkens uppgift angående hans inkomst icke blif-

vit af taxeringsnämnden följd ocli hvilken icke på grund af försummad

uppgiftsskyldighet förlorat sin talan, att med förbigående af pröfniugs-

nämnden anföra besvär angående sin inkomsttaxering direkt hos kammar­

rätten är beroende allenast däraf, huruvida underrättelse i hvad mån af­

vikelse från uppgiften skett och om skälen härför blifvit inom behörig tid

i rekommenderad! bref med allmänna posten den skattskyldige kostnads­

fritt tillsänd under i deklarationen angifven adress. Ett från postanstalt

utfärdadt kvitto ä mottagandet af ett till vederbörande skattskyldige adres-

Berådt rekommenderadt bref anses följaktligen i detta fall utgöra fullt be­

vis därom, att brefvet mottagits af adressaten. Kammarrätten, som i af-

gifvet utlåtande angående 1906 års förslag till bevillningsförordning till­

styrkt berörda, numera gällande föreskrifter, anser sig böra framhålla, att

införande af likartade bestämmelser för delgifvande af nu ifrågavarande

anmaningar måhända skulle möta betänkligheter, särskildt med afseende å

de fall, där någon af vederbörande skattskyldige lämnad adressuppgift ej

förefinnes.»

»Då försummelse att hörsamma mottagen anmaning att afgifva eller

fullständiga déklaration eller annan uppgift enligt 18 § medför förlust af

rättighet att i högre instans föra talan angående taxering, för hvilken de­

klarationen eller uppgiften skolat ligga till grund, är det emellertid af vikt,

att det i förordningen klargöres, på hvad sätt delgifning af anmaning skall

vara styrkt, för att nämnda påföljd skall kunna mot den skattskyldige till-

lämpas. »

Med afseende å sistnämnda fråga synes mig särskilda föreskrifter

knappast vara erforderliga utan allmänna grunder böra tillämpas. Om

offentlig myndighets biträde begagnats för anmaningens tillställande, utgör

naturligtvis dess intyg full bevisning. Därest åter anmaning afsändts med

posten, bör enligt min mening, såsom jag nyss nämnde, afsändaren med

mottagningsbevis styrka, att försändelsen emottagits af den uppgiftsskyl-

dige. Skulle denne vilja invända, att försändelsen icke innehållit någon

anmaning, bör enligt allmänna grunder den uppgiftspliktige göra sin upp­

gift därom sannolik, för att något afseende å densamma skall kunna fästas.

I anledning af den i 4 mom. af denna paragraf intagna bestämmel­

sen, att taxeringsnämndsordförande och kronans ombud hos pröfningsnämnd

äga att taga del af sådana hos domare eller domstol förvarade handlingar,

som i beskattningsafseende kunna tjäna till ledning, har Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Kronobergs län anfört:

»Sällan torde den taxerings­

nämndsordförande och kronoombud här lämnade rättigheten att taga del af

domstols arkivhandlingar komma till användning. Då emellertid särskildt

bouppteckningsinstrument äro synnerligen betydelsefulla dokument vid be­

dömande företrädesvis af frågor om taxering till efterbeskattning, hvarom

handlas i förslagets 22 §, vore det önskligt, att dylika arkivhandlingar

blefve för taxeringsarbetet vida lättare tillgängliga än som kan ske med

begagnande af nu anvisad utväg. I största allmänhet torde kunna påstås,

att de i domstolsarkiven förvarade exemplaren af registrerade bouppteck­

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

69

ningar icke beköfvas för någon domstolens uppgift ock att de utan någon

som helst olägenhet kunna från arkiven undvaras åtminstone under den

tid af året, som upptages af taxeringsarbete, nämligen från den 1 mars

till den 10 augusti. Ivungl. Maj:ts befallningshafvande vågar sålunda i

underdånighet underställa, huruvida icke vederbörande stadsdomstol och

domare på landet kunde böra i 11 § tillförbindas att årligen inom den

1 mars till respektive länsstyrelse insända under nästföregående år inkomna

sådana handlingar, hvilka därefter skulle genom länsstyrelsens försorg för­

delas och tillställas respektive taxeringsnämndsordförande för delfående och

återsändande till länsstyrelsen omedelbart efter slutad förrättning. Kågon

fara för att de ifrågavarande handlingarna ginge förlorade eller skadades

behöfde gifvetvis icke uppkomma, då för dessa likasom för deklarationerna

skulle gälla, att de blefve af vederbörande under säkert lås förvarade och

tiden för deras utlåning icke behöfde utsträckas längre än till midten af

augusti månad samma år.»

Då efterbeskattningsinstitutet hittills endast i ringa grad kommit

under tillämpning, lärer nog denna hemställan innehålla ett beaktansvärdt

uppslag, som till äfventyrs en gång kan böra begagnas. Emellertid har

det icke kommit till min kännedom, att beliofvet däraf för närvarande är

så påtagligt, att en så vidlyftig apparat som den föreslagna bör ifråga­

sättas, och jag är därjämte så mycket mindre benägen att nu föreslå någon

åtgärd i detta syfte, som jag icke är likasom Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande öfvertygad om att densamma ej skulle vara förenad med ganska

stor olägenhet och fara med afseende å de ifrågavarande handlingarna.

16 §.

Genom atiämnandet af deklaration, hvilket afrinnande enligt 13 §

skall ske å den ort, där inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen skall

äga rum, erhålla taxeringsmyndigheterna å denna ort en grundval icke

blott för nämnda taxering, utan äfven för den bevillningstaxering, som

skall åsättas å denna ort. Utöfver deklarationen med de räkenskapshand­

lingar, som i vissa fall skola fogas därvid, kräfves fördenskull i regel

icke af den skattskyldige angående hans egen inkomst någon uppgift å

den ort, där han är mantalsskrifven eller, i fråga om juridisk person, där

styrelsen har sitt säte.

I de fall, då den skattskyldige idkat rörelse eller yrke och därför

bör taxeras till bevillning å annan ort, kan deklarationen gifvetvis icke

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

70

omedelbart läggas till grund för taxeringen å sådan ort. Med afseende

härå upptager förslaget från nu gällande bevillningsförordning skyldighet

för verk och bolag, som nästföregående år drifvit rörelse å annan ort än

där styrelsen har sitt säte, att därstädes aflämna uppgift å sin inkomst

af rörelsen nästföregående år. Denna uppgift behöfver icke afgifvas

enligt deklarationsformuläret utan kan inskränkas till ett summariskt an­

gifvande af den beskattningsbara inkomsten. Vid uppgiften bör fogas

vederbörliga räkenskapshandlingar och, därest rörelsen idkats å två eller

flera orter, äfven yttrande om huru enligt den skattskyldiges åsikt in­

komsten bör vid taxering fördelas emellan de särskilda orterna.

Om verket eller bolaget å två eller flera orter idkat bankrörelse,

järnvägsdrift eller företag, som afser att med hjälp af ledning tillhanda­

hålla vatten eller elektrisk energi, skall verket eller bolaget, i öfverens­

stämmelse med hvad redan nu gäller, tillika meddela upplysningar om

vissa faktiska förhållanden, som enligt därom gifna stadganden äro bestäm­

mande för fördelning af inkomst af dylik verksamhet emellan särskilda

beskattningsorter. Sådana upplysningar skola afgifvas äfven å deklarations­

orten, och häri ligger det enda undantag, där aflämnandet af deklaration

med hvad därtill regelmässigt hörer icke är tillfylles med afseende å

nämnda ort.

För verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts oktroj eller

blifvit registeradt såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, är

som sagdt denna speciella uppgiftsskyldigket för bevillningstaxeringon obliga­

torisk. För annan skattskyldig, som idkar rörelse eller yrke å annan ort

än den, där lian är mantalsskrifven eller eljes bör taxeras till inkomst-

och förmögenhetsskatt,föreslås, likaledes i enlighet med gällande bevillnings­

förordning, skyldighet att efter anmaning aflämna enahanda uppgifter

angående den beskattningsbara inkomsten och dess fördelning. I sitt ut­

låtande har kammarrätten förordat obligatorisk uppgiftsskyldigket i fråga

om bevillningstaxeringen äfven för enskild person i vissa fall, nämligen

därest han idkat järnvägsdrift eller företag, hvilket afser att med hjälp

af ledning tillhandahålla vatten eller elektrisk energi. Och några läns­

styrelser hafva hemställt om utsträckning af enskild skattskyldigs uppgifts-

plikt för bevillningstaxeringen äfven i andra afseenden.

Jag ber att med anledning häraf få erinra, att enligt 3 § deklaratio­

nen skall för den, som idkat rörelse å mera än en ort, innehålla äfven

upplysning därom och om huru enligt deklarantens mening inkomsten bör

fördelas mellan de olika orterna, samt att enligt 31 § 1 mom. h) taxerings­

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

71

nämndens ordförande, därest inkommen deklaration utvisar, att skattskyldig

skall taxeras jämväl å annan ort än inom distriktet, är pliktig att afsända

transumt af deklarationen i erforderliga delar till vederbörande taxerings­

nämnds ordförande. I följd häraf erhåller taxeringsnämnden å den ort,

där den skattskyldige skall taxeras endast till bevillning, om hans inkomst­

förhållanden ett besked, som i de flesta fall torde vara tillräckligt för be-

villningstaxeringen. Vid sådant förhållande synes det mig icke kräfvas

annan föreskrift än att, såsom nu är stadgadt, ordföranden i taxerings­

nämnden för det distrikt, där bevillningstaxeringen skall ske, äger att,

om han finner den från deklarationsorten ankomna upplysningen icke

lämna nödig ledning för bevillningstaxeringen, från den skattskyldige in­

fordra den ytterligare utredning, som ordföranden finner påkallad. Man

kunde härvid invända, att detsamma borde gälla äfven i fråga om verk

och bolag, så att dessa också ålades ifrågavarande uppgiftsplikt endast

efter anmaning. Emellertid äro nämnda skattskyldiges inkomstförhållanden

ju ofta af så invecklad beskaffenhet, att den vedertagna obligatoriska

uppgiftsplikten för dem med rätta bör anses befogad.

Den allmänna regeln, att enskild skattskyldig, som enligt lag är pliktig

fora handelsböcker eller är delägare i vanligt handelsbolag, skall vid sin

deklaration föga vissa räkenskapshandlingar, har i förevarande paragraf af

förslaget vunnit den tillämpning, att, därest sådan skattskyldig anmanas

att för bevillningstaxeringen å ort, där han icke är skyldig erlägga inkomst-

och förmögenhetsskatt, aflämna särskild uppgift, han skall vid denna upp­

gift bifoga enahanda räkenskapsutdrag. Härutinnan har kammarrätten

anfört, att i detta fall skyldigheten att lämna räkenskapshandlingar borde

äga rum endast om vederbörande i anmaningen infordrat sådana hand­

lingar. Såsom jag förut yttrat, håller jag dock före, att regeln bör till-

lämpas likartad! i alla fall, så att, om skyldighet att förete ifrågavarande

handlingar öfver hufvud genomföres, denna bör utkräfva* i samtliga fall,

då uppgiftsplikt för vederbörande förekommer.

18

§.

För framtvingande af ett behörigt fullgörande af uppgiftsskyldigheten

är det af oafvisligt behof att vid underlåtenhet att aflämna uppgift fästa

påföljd af allvarlig innebörd. T nu gällande skatteförordningar är denna

påföljd i första hand bestämd till förlust af rätten att fullfölja talan i

fråga om beloppet af den inkomst, uppgiften skolat afse. I stället för

sistnämnda uttryck upptager de sakkunniges förslag, hvad deklaration

Kungl. Maj:te Nåd. Proposition Nr 90.

72

angår, att den skattskyldige förlorat rätten att öfverklaga taxering, för

hvilken deklarationen skolat ligga till grund.

Härom yttrar kammarrätten: »Under förutsättning att, såsom orda­

lagen synas gifva vid handen, denna förändring bör uppfattas såsom inne­

bärande en skärpning af påföljden för försummelse i nämnda afseende,

anser sig kammarrätten böra uttala, att denna påföljd redan enligt gällande

lagstiftning ofta drabbar de skattskyldige synnerligen hårdt och att någon

skärpning af densamma icke billigtvis bör ifrågakomma.»

I den nuvarande formuleringen, enligt hvilken den skattskyldige för­

lorar rätten att fullfölja talan »i fråga om beloppet af den inkomst, upp­

giften skolat afse», hvilket uttryck onekligen lider af en viss oklarhet, måste

emellertid anses ligga detsamma som i den föreslagna lokutionen. Dekla­

rationen skall afse all den uppgiftspliktiges inkomst, och då deklarationen

och beskattningen numera omfatta samma tid, blir påföljden af försummad

deklarationsskyldighet äfven med det nu begagnade uttryckssättet, att den

skattskyldige förlorat rätt att öfverklaga någon del af taxeringen. Däri­

genom att deklarationen för närvarande formellt afgifves endast för inkomst-

skattetaxeringen och att bestämmelserna om påföljd för underlåten deklara-

tionsplikt äro inlagda i inkomstskatteförordningen, inträffar det likväl,

att påföljden gäller endast inkomstskattetaxeringen men icke bevillnings-

taxeringen.

Den skärpning, som den föreslagna bestämmelsen medför, ligger så­

ledes däri, att, då stadgandena om deklarationsplikt meddelas i en fristå­

ende författning och deklarationen i följd häraf skall omedelbart läggas till

grund ej blott för inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen utan äfven

för bevillningstaxeringen å den ort, där deklarationen afgifvits, underlåten

deklarationsskyldighet drager med sig förlust af talan äfven i fråga om

bevillningstaxeringen å nämnda ort. Eu sådan konsekvens är emellertid

åsyftad och innefattar, såsom jag i början af mitt yttrande angaf, en af

de väsentliga fördelarna af eu särskild taxeringsförfattning. Åt den an­

ordning, hvarigenom de processuella följderna af försummad deklarations­

plikt blifva desamma med afseende på båda taxeringarna, har också

kammarrätten i annat sammanhang gifvit sin oförbehållsamma tillslutning.

Jag anser mig böra ytterligare fastslå, att underlåten skyldighet att

afgifva deklaration, detta ord taget i dess tekniska bemärkelse, medför

i fråga om bevillningstaxeringen talans förlust endast rörande bevillnings­

taxeringen å deklarationsorten. Om den skattskyldige är bevillningspKktig

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

73

för inkomst å annan ort, inträder sådan påföljd endast vid försummelse af

den särskilda uppgiftsplikt, som för taxeringen därstädes kan ifrågakomma.

Bestämmelserna om påföljder af underlåten uppgiftsskyldigliet hafva

för öfrigt i denna paragraf, i jämförelse med nu gällande lagstiftning,

omarbetats och erhållit eu delvis annan gruppering i syfte att gifva den

ökad klarhet och öfverskådlighet.

Så har tydligen utsagts, hvad som äfven enligt praxis för närvarande

utan tvekan gäller, ehuru nuvarande stadganden icke äro fullt tydliga,

att lika med underlåtenhet att afgifva deklaration anses försummelse att

vid deklaration foga de handlingar, som i vissa fall skola åtfölja densamma.

Vidare hafva föreskrifterna angående påföljd af meddelandet af ofull­

ständig deklaration undergått nödig bearbetning. Enligt inkomstskatte­

förordningen är den, som aflämnat ofullständig uppgift, underkastad förlust

af rätten att fullfölja talan i fråga om beloppet af utelämnad inkomst.

Denna bestämmelse är, såsom erfarenheten visat, svårtillämplig, särskildt

med afseende därå att inkomstskattetaxeringen åsättes i en sammanräknad

summa och det därför mången gång icke är lätt att afgöra, huru stor del

däraf, som motsvarar den af deklaranten utelämnade inkomsten. Förslaget

innehåller, att afgifvandet af ofullständig deklaration icke drager med sig

någon processuell påföljd, men att, om den uppgiftspliktige ej hörsammar an­

maning att fullständiga deklarationen, hvilken anmaning därjämte naturligt­

vis skall innehålla underrättelse, i hvilket afseende deklarationen befunnits

ofullständig, han i stället förlorar rätten att öfverklaga hela taxeringen.

I enlighet med några länsstyrelsers af kammarrätten understödda hem­

ställan har ett minimum af fem kronor föreslagits för de böter, hvartill

den gör sig skyldig, som, efter att hafva underlåtit afgifva deklaration,

äfven försummar att åtlyda honom delgifven anmaning att aflämna deklara­

tion. Enligt hittills gällande bestämmelser kunna dessa böter nedgå till

så ringa belopp som tio öre, ett förhållande som vållat, att bestämmelserna

icke fått någon tillämpning.

Påföljderna af underlåten uppgiftsplikt förfalla, i händelse den uppgifts­

pliktige kan visa giltig ursäkt för underlåtenheten. Denna föreskrift har

i praxis med rätta tillämpats mycket strängt. I det fall, att försummelsen

gäller uppgift till ledning för bevillningstaxering å annan ort än deklarations­

orten, kunna förhållandena dock i vissa fall påkalla ett mildare bedömande,

och har hithörande bestämmelse därför i förslaget erhållit affattning i

sådant syfte.

Bih. till Riksd. Prof WTO. 1 Sam. 1 A/d. (Sfi Häft.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 00.

10

74

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

20

§.

Straffet för afgifvandet af medvetet oriktig deklaration eller annan

uppgift är i inkomstskatteförordningen bestämdt till böter från och med

fyra till och med tio gånger det inkomstskattebelopp, som genom det

svikliga förfarandet undandragits, dock minst tjugufem kronor. Men såsom

villkor för åläggandet af böter är därjämte stadgadt, att det oriktiga med­

delandet skall hafva föranledt, att inkomst icke eller endast till någon del

blifvit taxerad. Om således genom taxeringsmyndigheternas vaksamhet

taxering till behörigt belopp i allt fall kommer till stånd, går den, som

mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, .straffri.

Denna lagstiftningens ståndpunkt i frågan kan jag i likhet med de

sakkunniga icke finna vara hållbar. Genom afgifvandet af det veterligen

oriktiga meddelandet synes mig förseelsen vara fullbordad och straffbar,

oberoende af huru själfva taxeringsfrågan utfaller. Däremot må lämp­

ligen den omständigheten, att på grund af det oriktiga meddelandet

taxering ej kommer till stånd eller varder för lågt upptagen, verka

såsom straffskärpningsgrund. Om man vill i författningen gifva uttryck

åt denna åsikt, kan bötesbeloppet icke för hvarje fall göras beroende af

skattens belopp utan måste äfven fixeras efter själfständiga regler. De

sakkunnigas förslag upptager för oriktig deklaration böter från och med

tjugufem till och med ett tusen kronor och för det fall att det oriktiga

meddelandet föranledt, att skattskyldig icke blifvit taxerad eller för lågt

taxerad, ett bötesmaximum af tre tusen kronor.

Emot dessa bestämmelser, kvilka för öfrigt innebära en nedsättning af

bötesmaximum, har kammarrätten förklarat sig icke hafva annat att erinra

än, att straffpåföljd icke borde ifrågakomma, utan att, det oriktiga medde­

landet dels lämnats i afsikt att vilseleda taxeringsmyndigheterna och däri­

genom helt eller delvis undgå taxering, dels ock varit af sådan beskaffen­

het, att oriktig taxering kunnat däraf föranledas. Enligt min mening

måste afsikt att vilseleda taxeringsmyndigheterna utan vidare förutsättas,

om någon mot bättre vetande utesluter eller för lågt upptager sin inkomst

eller förmögenhet i en uppgift, som han afgifver just till taxeringsmyndig­

heterna för att af dem läggas till grund för hans taxering. Afsikt att

undgå taxering kan väl likaledes i sådant fall presumeras, nämligen när

uppgiften afser egen inkomst eller förmögenhet. Straffbestämmelsen har

emellertid giltighet äfven i detta fall, att någon mot bättre vetande lämnar

oriktigt meddelande i uppgift till ledning för annans inkomst, vare sig

75

uppgiften afgifves af arbetsgivare, tjänsteman e. d. eller den lämnas af den

skattskyldiges representant.

Det af de sakkunniga föreslagna bötesmaximum af tre tusen kronor

linner jag emellertid vara väl lågt för vissa fall. Böterna synas mig näm­

ligen icke, om taxering ej alls eller blott delvis kommit till stånd, höra,

annat än möjligen undantagsvis, sättas lägre än till det skattebelopp, som

genom det svikliga förfarandet undandraga, men väl i regel högre. Vid

sådant förhållande räcker uppenbarligen icke ett maximum af tre tusen

kronor. Jag hemställer därför att, med tillämpning i viss mån af hittills

gällande regler, stadgandet affattas sålunda, att i det förutsatta fallet

böterna ma kunna höjas öfver det normala maximum af ett tusen kronor

med högst fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga förfaran­

det undandragits. Uppenbart är, att med nuvarande taxeringsanordning

härvid kommer i fråga allenast det skattebelopp, som undandragits staten,

d. v. s. inkomst- och förmögenhetsskatt samt bevillning.

Dock är icke hvarje oriktigt meddelande af ifrågavarande beskaffenhet

straffbart. Att uppgifva sin inkomst eller förmögenhet till högre belopp

än i verkligheten har icke förbjudits, och den försäkran, hvarmed deklara­

tion afslutas, innehåller endast, att inkomsten icke »öfverstigit» hvad i

deklarationen uppgifvits. För att tydligare uttrycka förslagets mening i

detta afseende har jag låtit insätta några ord, som binda straffbarhet^

i ett oriktigt meddelande därvid att inkomst eller förmögenhet uteslutits

eller upptagits till för lågt belopp.

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr DO.

22 §.

Att efterbeskattning äfven med afseende å inkomstbevillning och kom-

munalutskylder, såsom några länsstyrelser ifrågasatt, bör genomföras, synes

mig vara påtagligt, likasom att frågan dock icke kan upptagas till lösning

i det skede, hvari reformarbetet med afseende å skattelagstiftningen nu

befinner sig.

23 g.

Bland dem, som skola hafva tillgång till deklarationer och andra till

ledning för egen taxering aflämnade uppgifter, uppräknar sakkunnigför­

slaget i öfverensstämmelse med nu gällande lydelse af författningarna äfven

de ämbets- och tjänstemän, hvilka i och för sin befattning med taxeringen

böra erhålla del deraf.

76

Med anledning häraf hafva två länsstyrelser erinrat, att äfven andra

ämbets- och tjänstemän än de, som hafva befattning med taxeringen, under­

stundom behöfva å tjänstens vägnar hafva hand om deklarationerna. Kam­

marrätten framhåller likaledes, att vissa ämbetsverkets tjänstemän, utan

att hafva befattning med taxeringen, böra hafva tillgång till deklarationerna

för att kunna fullgöra sina åligganden. Då hvad sålunda blifvit anmärkt

lärer vara befogadt, har jag låtit vidtaga erforderlig ändring i förslaget.

Kammarrätten har med afseende å föreskriften, att deklaration skall,

där besvär fullföljas, biläggas besvärshandlingarna, påpekat, att deklaration

icke alltid bör åtfölja akten vid kommunikation exempelvis med en kom­

mun. Lika med kammarrätten anser jag det vara uppenbart, att det bör

blifva föremål för särskild pröfning af den kommunicerande myndigheten,

om det för målets behöriga utredning är behörigt, att den förklarande

kommunen får taga del af deklarationen, hvilken, om så ej är fallet, bör

vid kommunikationen uttagas ur akten och förvaras hos den kommuni­

cerande myndigheten.

Såsom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alf sborgs län framhållit,

saknas föreskrift om hvem det åligger att för pröfningsnämnd meddela

skattskyldig, att hans deklaration ej blifvit följd och skälen därför. Denna

skyldighet synes mig böra åligga protokollsföranden. Stadgande därom

torde hafva sin plats i 47 § 1 mom.

I fråga om föreskriften i 4 mom. af förevarande paragraf, att upp­

gifter om fast egendom skola förvaras hos taxeringsnämndens ordförande,

och hvad häremot i vissa af de afgifna yttrandena blifvit anmärkt åbe­

ropar jag hvad jag andragit vid 7_ §.

24

§.

Med afseende å taxeringsdistriktens omfattning hafva, såsom jag redan

vid 1 § antydt, i vissa af de afgifna yttrandena anförts, att distrikten

vore för små med afseende på fastighetstaxeringen och att till följd däraf

den år 1908 verkställda uppskattningen af fast egendom kommit att lida

af ojämnhet olika distrikt emellan. Kungl. Maj ris befallningshafvande i Öster­

götlands, Kalmar och Malmöhus län hafva berört denna fråga och uttalat,

bland annat, att för den allmänna fastighetstaxeringen borde tillskapas

större taxeringsdistrikt.

Efter att hafva redogjort för dessa uttalanden, har kammarrätten för

egen del i ärendet anfört följande: »Tre särskilda Kungl. Majris befall­

ningshafvande hafva sålunda trott sig finna, att genom den i sammanhang

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

77

med bevillningsberedningarnas upphörande genomförda minskningen af

taxeringsnämndernas distrikt och afskaffandet. af kronoombudsinstitutionen

hos taxeringsnämnderna resultatet af fastighetstaxeringarna med afseende

å deras jämnhet inom större distrikt försämrats. Då emellertid öfriga

Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke yttrat sig i detta ämne och kam­

marrätten för sin del icke tilltror sig att allenast med stöd af hvad i

härstädes pröfvade besvärsmål rörande 1908 års fastighetstaxeringar före­

kommit uttala någon bestämd åsikt i frågan, har kammarrätten ansett sig

för närvarande endast böra uttala, att därest erfarenheter liknande dem,

som i de ofvan återgifna utlåtandena kommit till uttryck, skulle hafva

vunnits äfven inom andra delar af landet, frågan om af hjälpandet af de

öfverklagade olägenheterna synes böra tagas under allvarligt öfvervägande.»

Lika med kammarrätten anser jag denna fråga förtjänt af allvarligt

beaktande. Då densamma emellertid hör till revisionen af den kommunala

beskattningen, finner jag, med hänsyn därjämte till ärendets af kammar­

rätten påpekade outredda skick, någon åtgärd i ämnet icke för närvarande

kunna vidtagas.

25 §.

De sakkunniga hafva upptagit det af 1906 års sakkunniga först

framställda och för 1907 års Riksdag framlagda men då fallna förslaget,

att för stärkande af sakkunnigelementet hos den primära taxeringsmyn­

digheten Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle bemyndigas att i taxe­

ringsnämnden insätta utom ordförande äfven en ledamot. Genom höjning

af minimiantalet af taxeringsnämndens ledamöter skulle dock de valda

ledamöterna tillförsäkras rättighet att fortfarande inom hvarje taxerings­

nämnd utgöra majoritet och således utöfva ett afgörande inflytande på

taxeringsnämndens beslut.

Jag ber att få i minnet återkalla hvad som förekom, då denna fråga

förra gången var under behandling.

Öfver förslaget yttrade kammarrätten i sitt underdåniga utlåtande

den 17 december 1906: »Särskild! torde det vara högeligen befogad!, att

i taxeringsnämnden beredes plats, utom för en af Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande förordnad ordförande, hvilken skall fullgöra de åligganden,»

som nu tillhöra såväl bevillningsberedningsordförande som kronans ombud

hos taxeringsnämnd, jämväl för ytterligare en af Kungl. Maj:ts befall-

ninghafvande förordnad ledamot i nämnden, hvilken äfven skulle biträda

ordföranden vid taxeringsarbetet.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

78

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 15 februari 1907 af det för

Riksdagen genom nådig proposition framlagda förslaget till nv bevillnings­

förordning anförde jag, efter att hafva påpekat, att genom den ifrågasatta

organisationen af den primära taxeringsmyndigheten hos denna myndighet

icke skulle finnas någon representant med särskildt uppdrag att bevaka

kronans intressen: »Den af mig nu berörda omständigheten synes emel­

lertid påkalla vidtagande af någon åtgärd för att förstärka sakkunnig­

elementet hos den primära taxeringsmyndigheten. Om Kungl. Maj:ts

befallningshafvande berättigades att, utan afseende å vederbörandes bonings­

ort, utse, utom ordförande, äfven eu ledamot i taxeringsnämnden, skulle

icke blott nämnden erhålla en förstärkning, som genom själfständighet och

opartiskhet säkerligen skulle främja behörig taxering, utan äfven ord­

föranden kunna få ett värdefullt och i större taxeringsdistrikt eller vid

tillfälliga förfall ofta oumbärligt biträde i det förberedande taxerings-

arbetet.»

Förslaget vann emellertid icke Riksdagens bifall. I sin skrifvelse

den 6 maj 1907 anförde Riksdagen härom bland annat: »Kronans

intressen torde hos taxeringsnämnden blifva behörigen tillgodosedda af

den utaf Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ordföranden. Det

särskilda biträde i taxeringsarbetet, eu af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande förordnad ledamot skulle lämna ordföranden, kunde visserligen

på sina håll vara af betydelse för arbetets fortskyndande. Saknaden af

detta biträde utesluter dock icke möjligheten att på ett tillfredsställande

sätt ordna taxeringsarbetet. I de fall, då enligt nuvarande taxerings-

distriktsindelning svårigheter kunde möta för ordföranden att utan biträde

fullgöra de honom åliggande göromålen, torde nämligen alltid den utvägen

vara att tillgå att uppdela taxeringsdistrikt i flera distrikt. I allt fall

kunna icke de betänkligheter, som på vissa håll uttalats mot bevillnings-

bereduingens och den nuvarande taxeringsnämndens sammanslagning,

varda undanröjda genom den utvidgning af det administrativa inflytan­

det i taxeringsnämnden, Kungl. Maj:t föreslagit. I afseende å dessa

betänkligheter må erinras, hurusom taxeringsmyndigheterna hafva till

ändamål ej blott att taxera de beskattningsbara inkomsterna utan äfven,

■såsom ett mycket viktigt moment i sin verksamhet, att fastställa fastig-

hetstaxeringsvärdena. Vid omorganisationen måste därför tillses, att

nödiga förutsättningar hos taxeringsnämnden för fullgörandet af dessa

dubbla funktioner icke saknas. Huruvida för detta ändamål en förstärk­

ning af sakkunnigelementet inom nämnden kan vara af behofvet påkallad,

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

79

torde man kunna kafva anledning ifrågasätta. Hvad däremot synes Riks­

dagen ovedersägligt är, att för behörigt fastställande af fastighetstaxerings-

värdena, hos nämnden måste förefinnas en ingående kännedom om orts-

förkållandena. Denna kännedom torde bäst sökas i kretsen af de skatt­

skyldiga själfva.»

I fråga om de sakkunnigas nu förevarande förslag hafva meningarna

bland länsstyrelserna varit delade. Åtskilliga länsstyrelser hafva afstyrkt

förslaget, de flesta af dem dock med vitsordande af att det naturligtvis

vore till nytta, om sakkunnigelementet förstärktes. De skäl, som därvid

anförts, torde i hufvudsak kunna sammanfattas sålunda: Det vore för

Rungl. Maj:ts befallningshafvande förenadt med afsevärda svårigheter att

anskaffa personer med erforderliga kvalifikationer till att vara ordförande

i taxeringsnämnderna, och därest det skulle åläggas Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande att utse jämte ordföranden äfven en ledamot af taxerings­

nämnden med hufvudsakligen samma kompetensfordringar, som ansetts

böra gälla för ordförandena, skulle utseendet af dessa ledamöter möta

stora svårigheter. Dessa skulle ökas därigenom att den af Kungl. Maj.ts

befallningshafvande förordnade ledamoten skulle med afseende å omfatt­

ningen och beskaffenheten af sina göromål blifva i alltför hög grad be­

roende af taxeringsnämndens ordförande, hvilken skulle kunna antingen

underlåta att påkalla biträde af den förordnade ledamoten eller på denne

öfverflytta alltför stor del af sin arbetsbörda eller använda honom såsom

skrifbiträde eller i andra göromål af mindre vikt. I de fall, där det

verkligen vore behöflig! att bereda- ordföranden biträde i hans arbete,

borde det dessutom öfverlåtas åt honom själf att utse den person, han

önskade. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida gagnet af de föreslagna,

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamöterna skulle mot­

svara de kostnader, som skulle uppkomma genom de till dem utgående

ersättningarna.

Å andra sidan har med större eller muntra styrka af flera läns­

styrelser framhållits den ökade säkerhet i tillämpningen af hithörande för­

fattningar, som vore att förvänta, därest taxeringsnämndens ordförande

finge vid sin sida inom nämnden en ledamot med hufvudsakligen samma

kompetens i fråga om författningskännedom och med särskild! åliggande

att äfven vid det förberedande taxeringsarbetet lämna ordföranden nödigt

biträde. En sådan förstärkning af sakkunnigelementet inom taxerings­

nämnden vore så mycket mera behöflig, som genom afskaffande! af krono-

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

80

ombudsinstitutionen hos taxeringsnämnderna sakkunskapen inom dessa

nämnder afsevärdt försvagats.

Särskildt hafva några länsstyrelser uttalat, att ett kraftigare beva­

kande af kronans intresse borde befrämjas. Jag tillåter mig att exempel­

vis ur Kungl. Maj:ts befallningskafvandes i Skaraborgs län yttrande citera

följande: »För Kungl. Maj:ts befallningshafvande framstår den föreslagna

förändringen såsom en afgjord förbättring. Genom den reform i afseende

å taxeringsbestyren, som år 1907 genomfördes och hvarvid bevillnings-

beredningen och taxeringsnämnden sammanslogos till en enda taxerings­

myndighet, företogs nämligen en åtgärd, som i viss mån minskade det all­

männas inflytande, i det att kronoombuden hos dåvarande taxeringsnämn­

der indrogos, utan att ersättas med något särskildt element till bevakande

af kronans och det allmännas intressen hos den primära taxeringsmyndig­

heten. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle visserligen den af läns­

styrelsen utsedda ledamoten icke vara kronoombud i egentlig mening, och

så var ej heller tanken, då samma förslag framlades i sammanhang med

1907 års skattereform, men i verkligheten torde dennes funktion i väsent­

liga delar komma att sammanfalla med den uppgift, som man tänker sig

förenad med ett kronoombudskap. Kungl. Majits befallningshafvande vill

därför förorda såsom lämplig och behöflig den förändring, som härutinnan

frambäres i författningsförslaget, och vill såsom skäl därför ytterligare

åberopa, hvad i propositionen till 1907 års Kiksdag anfördes och hvilket

icke jäfvas af senare erfarenhet.»

En mellanställning intages af Kungl. Majits befallningshafvande i

Älfsborgs län, hvilken uttalar, att i vissa fall en särskild ledamot vore

välbehöflig, synnerligast i större distrikt med industricentra. Stadgandet

borde därför ändras därhän, att Kungl. Majits befallningshafvande ägde

förordna dylik ledamot, om sådan pröfvades vara behöflig för taxerings­

år betet.

Slutligen ber jag att få uppläsa, hvad kammarrätten i detta ämne

anfört: »Äfven om, såsom det sagts, i åtskilliga fall stora svårigheter

skulle möta för Kungl. Majits befallningshafvande att finna någon med

taxeringsnämndens ordförande i kompetens jämnställd person att ställa vid

hans sida såsom ledamot i nämnden, synes det dock böra vara möjligt att

för detta senare uppdrag förvärfva personer med sådana förutsättningar,

att de, efter att hafva vunnit någon erfarenhet i taxeringsarbetet, skulle

blifva ordförandena till verklig hjälp; och då det efter kammarrättens

Kungl. Maj ds Nåd. 'Proposition Nr 90.

81

mening ligger synnerlig vikt uppå, att taxeringsnämnden äger tillgång till

lämplig person att vid inträffande förfall för ordföranden handhafva hans

åligganden, finner kammarrätten icke anledning frångå sitt föregående ut­

talande i ämnet. I syfte att bereda trygghet för att den särskildt för­

ordnade ledamoten icke erhåller den underordnade ställningen af ett ord­

förandens skrifbiträde utan af denne anlitas på sådant sätt, att hans

kompetens i möjligaste mån tillgodogöres vid det egentliga taxeringsarbetet,

samt med tagen hänsyn jämväl till den af kammarrätten nyss framhållna

lämpligheten af att ledamoten må vid förfall för ordföranden inträda i

hans funktioner, anser sig kammarrätten emellertid tillika böra förorda,

att den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamoten må

inom taxeringsnämnden erhålla ställningen af själfskrifven vice ordförande.»

För egen del har jag, sedan denna fråga senast förelåg till behand­

ling, icke haft någon anledning att ändra uppfattning, utan fast hellre

ytterligare stärkts i min mening. Jag är alltjämt af den åsikten, att det

är af behofvet högeligen påkalladt att berättiga statsmyndigheten att i

taxeringsnämnden insätta ännu en representant. De skäl, som därvid för

mig äro afgörande, äro hufvudsakligen följande tre: att den arbetsbörda,

som påhvilar och ytterligare väntar taxeringsnämnden är så omfattande,

att den icke i längden kan tillfredsställande fullgöras, i hvad angår ord­

föranden, hvilken arbetet väsentligen åligger; att taxeringsnämnden är i

behof af förstärkt sakkunskap; och att det allmännas intresse vid taxerings-

förrättningarna behöfver kraftigare bevakning.

Hvad då först beträffar arbetsbördan, så må det visserligen förhålla

sig så, att en del taxeringsdistrikt är af så ringa omfång och rymmer

inom sig så få eller .så litet komplicerade beskattningsföremål, att taxerings­

arbetet under vanliga år verkligen ej är vidare betungande. Men ostridigt

borde det vara, att det motsatta förhållandet är det vanligaste. Det är

också påfallande, att när fråga var om införande af särskild taxering till

skogsaccis, det nästan enstämmigt förklarades, att denna nya taxering icke

kunde åläggas taxeringsnämnderna, enär dessa och i synnerhet deras ord­

förande redan vore öfver höfvan betungade och det med afseende därå

mötte synnerliga svårigheter att få lämpliga och villiga ordförande. Det.

förefaller då verkligen egendomligt, om man nu påstår, att ordförandena

endast undantagsvis äro i behof af biträde. Men därutöfver bör framhållas,

att den föreslagna taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt kommer

att kräfva ett mera omfattande arbete än den hittillsvarande inkomstskatte-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Bih. till Iliksd. Prat. 1910.

1 Sami. 1 Afd. 68 Käft.

11

82

taxeringen, genom mångfalden af därvid medgifna afdrag, beräkningen af

inkomst af fast egendom, förmögenhetsuppskattningen, utförligare längd-

föring m. m.

Några länsstyrelser hafva klagat öfver den rådande svårigheten att

få personer, som äro villiga att åtaga sig ordförandeskapet, och ansett, att

ytterligare svårigheter skulle möta, om ännu en person med liknande kom­

petens skulle utses. Häremot kan erinras, att länsstyrelserna först och

främst hafva magistratspersoner, kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän

till sitt förfogande för ändamålet, och gifvetvis bör en sådan funktionär

ofta kunna förordnas i mera än en taxeringsnämnd. Men vidare synes

man icke böra förbise, att en person, som ifrågasättes till ordförande, kan

antagas hellre vilja åtaga sig uppdraget, om han vid sin sida får en kom­

petent person, hvilkens biträde han kan påräkna, än om hela arbetsbördan

och ansvaret påhvila honom ensam, och det förefaller därför mer än sanno­

likt, att svårigheten att få lämpliga taxeringsnämndsordförande genom den

ifrågasatta anordningen skall förminskas. Om vidare många distrikt äro

små och lättskötta, borde detta föranleda till sammanslagning af distrikt,

hvarigenom man vunne, utom ökad jämnhet i taxeringen, äfven den för­

delen, att ett mindre antal personer behöfdes till ifrågavarande båda poster.

Jag anser som sagdt vidare, att taxeringsnämnderna äro i behof af

ökad sakkunskap. Utan att vilja i någon mån förringa de valda ledamö­

ternas intresse för sin uppgift, så är det ju i allt fall gifvet, att man af

dessa i regel bör fordra hufvudsakligen kännedom om de faktiska förhål­

landen, till hvilka hänsyn skall tagas vid taxeringen, men i mindre grad

insikt om beskattningsförfattningarna, hvilka på grund af ämnets egen

natur erbjuda ett ganska inveckladt lagtillämpningsområde. Annat kan

förhållandet påräknas blifva i fråga om en ledamot, som utväljes särskilt

för denna uppgift och får sitt intresse hufvudsakligen inriktadt på sj kifva

lagtillämpningen. Till främjande af sådant intresse skall också verka den

omständigheten, att denna ledamot förordnas för längre tid, i förslaget

upptagen till högst fem år, hvarigenom han kan ägna större nit åt arbetet

och förvärfva större erfarenhet än en vald ledamot, hvilkens uppdrag gäller

endast ett år i sänder. Ur allmän taxeringssynpunkt synes det mig vara

af en betydelse, som icke bör underskattas, att på sådant sätt ett stort

antal personer landet rundt så att säga delegeras för taxeringsarbetet.

Därigenom uppfostras också taxeringsman, som kunna öfvertaga det viktiga

ordförandeskapet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

83

För det tredje bör enligt min mening förslaget genomföras för att

vid taxeringen starkare häfda det allmännas intresse, och häri ligger må­

hända det skäl, som kraftigast talar för att just nu upptaga frågan. Det

är icke tu tal om att ej taxeringsnämndsordförandena i det hela synner­

ligen förtjänstfullt bevakat kronans rätt vid taxeringen. Men detta ute­

sluter ej, att en förstärkning kan behof vas, då ordförandena i allt fall äro

strängt upptagna af taxeringsarbetets ordnande och ledning. Hitintills

kunna också de af kommunen valda ledamöterna sägas hafva haft intresse

af att bevaka kronans rätt, ty denna har sammanfallit med kommunens.

Så länge kommunalbeskattningen helt enkelt varit en öfverbyggnad på

statsbeskattningen, hafva de kommunala förtroendemännen för att häfda

kommunens intresse att få behöriga kommunalutskylder äfven måst uppe­

hålla statstaxeringen, ty denna har varit en direkt regulator för kommunal­

skattens utmätande. Då tillförene förslag varit å bane att åtskilja stats-

och kommunalbeskattning, hafva varnande röster höjt sig däremot just af

den anledningen, att genom ett sådant frigörande taxeringsmännen skulle

förlora sitt omedelbara intresse af att hålla statstaxeringen uppe. Och

huru högt man än må, såsom jag för min del af erfarenhet och öfver­

tygelse gör, tänka om de kommunala förtroendemännens goda vilja att

äfven för statens vidkommande främja en riktig taxering, så kan man

dock icke förneka, att om stats- och kommunalbeskattning, såsom nu me­

ningen är, åtskiljas, frågan om de valda taxeringsmännens ställning till

statsbeskattningen kommer i ett helt annat läge än förut. Under inga

förhållanden kan man åtminstone, såvidt jag förstår, påstå, att det skulle

vara obehörigt att vid taxeringsförrättningar, som ske för statens räkning,

äfven finnas organ, som kunna i tillräcklig grad och själfständigt bevaka

statens intresse.

Förslaget innebär dock icke, att de valda ledamöternas antal förden­

skull skulle minskas, utan detta antal har bibehållits såsom förut. Här­

igenom har, såsom jag redan antydt, åt dessa ledamöter behållits det af­

görande inflytandet på taxeringsärendenas utgång. De hafva beslutande­

rätten i sin hand och få åt de skäl, som anförts af det allmännas särskild!

förordnade representanter, skänka det afseende, som de finna dem förtjäna.

Härmed torde också de invändningar, som framställdes i Riksdagens nyss

af mig åberopade skrifvelse den 6 maj 1907, hafva förlorat sin betydelse.

I taxeringsnämnderna komma att sitta lika många ledamöter som förut

för fullgörande af taxeringsnämndens angifna dubbla funktion att bestämma

inkomsttaxeringen och fastställa fastighetsvärdena. För sistnämnda uppgift

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

84

kommer att i samma mått som förut förefinnas en ingående kännedom om

ortsförhållandena. Och med afseende å det anförda förhållandet, att sådan

kännedom torde bäst sökas i kretsen af de skattskyldiga själfva, må jag

erinra, att de särskildt förordnade ledamöterna naturligtvis också måste

sökas bland de i orten boende skattskyldiga, om också ej nödvändigtvis

bland dem, som bo inom taxeringsdistriktet. Slutligen ber jag att få

framhålla, att äfven vid fastighetstaxeringen kronan har intressen att be­

vaka ur många synpunkter, därvid jag med afseende å beskattningen

allenast påpekar, att förmögenhetsskatten föreslagits att för fast egendom

utgå efter egendomens taxeringsvärde.

Yidkommande kostnadsfrågan synes den vara af underordnad vikt.

Den till de förordnade ledamöterna utgående ersättningen kommer icke att

stiga till afsevärdt belopp, och hela institutionen skulle vara förfelad, om

detta icke mångfaldt godtgjordes genom ökad afkastning af beskattningen.

Emot de sakkunnigas nu förevarande förslag har anmärkts, att det

icke gifvit den förordnade ledamoten en tillräckligt bestämd ställning, att

det berodde af ordförandens godtfinnande att påkalla hans hjälp och att

han kunde nedsjunka till att blifva allenast ett ordförandens skrifbiträde.

Jag anser också, att författningen bör så vidt möjligt närmare angifva

hans ställning. Dock kan jag icke biträda kammarrättens förslag, att han

skulle vara själfskrifven vice ordförande i taxeringsnämnden. Enligt

min

mening får det icke finnas någon vice ordförande i denna nämnd. Taxe-

ringsarbetet i den första instansen är så organiseradt, att ordföranden

måste hafva hela ledningen i sin hand och känna ansvar för hela arbetets

utförande. Därpå beror väsentligen utfallet af taxeringen. Om därför

den förordnade ordföranden blir varaktigt hindrad att utöfva uppdraget,

bör ny ordförande förordnas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Detta

hindrar naturligtvis icke, att vid tillfälligt förfall under det förberedande

taxeringsarbetet vissa åtgärder kunna i stället vidtagas af annan, och där­

till bör då visserligen den förordnade ledamoten vara själfskrifven. För

befästande af denne ledamots ställning anser jag det däremot böra före-

skrifvas, att han skall granska alla inkomna deklarationer och andra upp­

gifter och att han skall vid taxeringen bevaka det allmännas intresse.

Härutöfver bör han vara pliktig att, om sådant af ordföranden begäres,

ombesörja den längdföring, som förekommer vid själfva sammanträdena,

samt biträda ordföranden i det förberedande taxeringsarbetet. Att i sist­

nämnda afseende någon oklarhet i hans ställning kan uppkomma, lärer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

85

icke kunna undgås. Om det framdeles skulle visa sig erforderligt, torde

det icke blifva alltför svårt att äfven härutinnan med ledning af erfaren­

heten vidare precisera och utvidga gränserna för hans befogenhet och ålig­

ganden. Stadgandena i detta ämne återfinnas i förslagets 31 § 2 mom.

Vidkommande denna paragraf i öfrigt har min uppmärksamhet blifvit

fästad på frågan, huruvida ledamöter i taxeringsnämnd på landet skola i

kommun, där kommunalfullmäktige finnas, väljas af dessa eller af kom­

munalstämman. För min del anser jag visserligen af stadgandets nuva­

rande affattning framgå, att valet bör verkställas af kommunalstämman.

Men däremot är jag af den meningen, att en ändring härutinnan är väl

motiverad. Enär röstgrunden för val af taxeringsnämnd är den samma

som för val af kommunalfullmäktige, synas icke några skäl föreligga, för

att ej utseende af taxeringsnämnd skulle anförtros åt kommunalfullmäktige,

då motsvarande förhållande äger rum i stad. Jag har därför låtit införa

en föreskrift i detta syfte.

Förslaget innehåller därjämte, att såvidt möjligt ej blott ägare af jord­

bruksfastighet utan äfven ägare af annan fastighet må erhålla säte i

taxeringsnämnd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

26 §.

I ändamål att påskynda val af taxeringsnämnder och säkerställa deras

sammansättning enligt föreskrifna grunder hafva stadgandena i denna para­

graf omarbetats i jämförelse med motsvarande bestämmelser i nu gällande

bevillningsförordning.

Det har ofta klagats öfver att besvärstalan angående val af ledamöter

i taxeringsnämnd vore ändamålslös, enär tiden för valet och tiden för

taxeringsnämndens sammanträdande läge så nära hvarandra, att besvär

öfver valet icke hunne slutligen afgöras, innan taxeringsnämndens förrätt­

ningar redan af slutats.

I en vid 1909 års Riksdag inom Andra Kammaren af två ledamöter

väckt motion framställdes förslag till förekommande af denna olägenhet.

De hemställde, att val af ledamöter i taxeringsnämnden, hvilket nu skulle

äga rum före den 15 februari, måtte ske så tidigt som möjligt, t. ex. vid

ordinarie decemberstämman, sedan fyrktalslängd, som för det följande året

skulle tillämpas, blifvit fastställd; att tiden för ingifvande af besvär till

Kungl. Maj:ts befallningshafvande måtte förkortas till fjorton dagar från

stämmobeslutets uppläsande i kyrkan; att dylika besvär måtte erhålla

86

skyndsam behandling; att öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut

klagan icke måtte få föras; samt att den redogörelse, som omnämndes i

31 § bevillningsförordningen, skulle utfärdas före utgången af november

månad.

Bevillningsutskottet anförde i häröfver afgifvet utlåtande, att med

gällande bestämmelser rätten att genom anförande af besvär vinna rättelse

i ett olagligt val till taxeringsnämnd kunde blifva värdelös. Det hade

också visat sig, att de kommunalstämmor, som enligt nuvarande stad-

ganden utlystes för val af taxeringsnämnd, i allmänhet blefve med hän­

syn till den olämpliga tiden för deras hållande mindre talrikt besökta.

Annorlunda skulle förhållandet i detta hänseende utan tvifvel blifva, om

å landsbygden valen kunde förläggas till de viktiga ordinarie december­

stämmorna. Yäl kunde häremot invändas, att därmed den princip, som

uppställts, att hela taxeringsarbetet borde påbörjas och slutföras inom

samma kalenderår, icke blifvit fullständigt upprätthållen. Om till grund

för valet icke lades de nya röstlängderna för kommande året, skulle ock­

så inträffa, att taxeringsnämnden komme att utses af delvis andra valbe-

rättigade än dem, som skulle af nämnden taxeras. Dessa invändningar

af formell natur syntes utskottet näppeligen behöfva förhindra en reform

i det syfte, motionärerna afsåge. De af motionärerna äfven föreslagna

nya bestämmelserna angående besvärsförfarandet syntes utskottet förtjäna

ett närmare öfvervägande. Utskottet funne således, att motionärerna på­

pekat förhållanden, som tarfvade rättelse. Men då det kommit till ut­

skottets kännedom, att Kungl. Maj:t hade uppmärksamheten riktad på de

olägenheter, som vore förenade med valen af taxeringsnämnd, och att re­

dan till 1910 års Riksdag förslag i ämnet skulle vara att från Kungl. Maj:t för­

vänta, hade det synts utskottet lämpligt att afvakta detta Kungl. Maj:ts

förslag. På grund häraf hemställde utskottet, att motionen icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan blef också af Riksdagen bifallen.

De af motionärerna föreslagna åtgärderna, hvilka i hufvudsak upp­

tagits i sakkunnigförslaget, synas äfven mig gå i den riktning, hvari

denna fråga bör lösas. För närvarande är bestämdt, att Kungl. Maj:ts

befallningshafvande skall i början af året utfärda kungörelse om, bland

annat, huru många ledamöter i taxeringsnämnden som skola väljas i hvarje

distrikt, och att valet därefter skall förrättas före den 15 februari. Några

särskilda föreskrifter äro icke meddelade angående besvärsproceduren, utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

87

därom gälla kommunalförordningarnas allmänna regler. Förslaget inne­

håller nu i stället, att kungörelsen skall utfärdas före november månads

utgång, och att valet skall hållas före den 15 januari, ett stadgande som

således icke utesluter den af bevillningsutskottet förordade anordningen

att på landet förrätta valet vid den ordinarie decemberstämman, om näm­

ligen denna hålles så sent i månaden, att efter utfärdandet af Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes kungörelse valet hinner behörigen pålysas.

Vidare föreslås, att besvär öfver dylikt val skola anföras senast före kloc­

kan tolf å femtonde dagen efter valets förrättande eller, om då är helg­

dag, å nästa söckendag därefter. Utom i fråga om besvärstidens längd

afviker således förslaget från gällande stadganden därutinnan, att besvärs-

tiden skall räknas icke från beslutets offentliga kungörande utan från

själfva valförrättningen. Det är gifvet, att protokoll öfver valet förden­

skull måste skyndsamlingen uppsättas och justeras, men att, om klagande

icke kunnat utfå protokollsutdrag, så att det kunnat bifogas besvären, så­

dant icke må utgöra hinder för besvärens upptagande till pröfning, för

hvilket ändamål protokollsutdrag må senare ingifvas eller eljes infordras.

Med afseende på berörda afvikelse från de allmänna reglerna är tillika i

förslaget utsagdt, att hvad i kommunalförfattningarna är stadgadt angå­

ende besvär emot kommunala myndigheters beslut skall i öfrigt i tillämp­

liga delar gälla om dylikt' vals Överklagande. Slutligen innehåller för­

slaget, att klagan icke må föras öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i anledning af besvären meddelade beslut.

Då besvär således skola anföras senast den 29 eller 30 januari,

måste besvären hinna afgöras och, i händelse valet upphäfves, äfven nytt

val hållas, förrän taxeringsnämnden sammanträder, hvilket väl sällan sker

tidigare än i senare delen af april.

Den af mig nyss omnämnda kungörelse, som Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande skall utfärda, skall innehålla bland annat erinran till dem,

som äro skyldiga att till ledning vid den förestående taxeringen aflämna

deklarationer och andra uppgifter, om hvad de hafva att i afseende härå

iakttaga. Kammarrätten har härvid anfört, att då det icke syntes lämp­

ligt, att denna erinran lämnades så tidigt som före november månads ut­

gång, densamma borde uteslutas ur ifrågavarande kungörelse och i stället

meddelas i särskild, efter årsskiftet utfärdad kungörelse. Huru befogadt

hvad sålunda anförts än formellt sedt må vara, så tror jag dock, att den

praktiska betydelsen af dylikt publicerande numera ej bör öfverslcattas

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

88

och att någon afsevärd fördel därför ej skulle vara att vänta af en sär­

skild kungörelse angående uppgiftsplikten.

27 §.

Några länsstyrelser hafva uttalat, att häradsskrifvarna vid tiden för

taxeringsförrättningarna vore så strängt upptagna af andra göromål, att de

ej kunde i nämnvärd omfattning tagas i anspråk för taxeringsgöromålen,

och i anledning däraf hemställt, att de måtte befrias från skyldigheten att

åtaga sig förordnande att vara ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd.

Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid lärer vid utfärdande af

dylikt förordnande taga hänsyn till det anförda förhållandet, och den om­

ständigheten, att häradsskrifvare för tjänstegöromål ej hinner utföra upp­

draget, väl är att anse såsom sådant laga förfall, som berättigar honom

att afsäga sig ifrågavarande förordnande, kan jag icke finna det lämpligt,

att häradsskrifvarna befrias från berörda skyldighet, helst som jag in­

hämtat, att det för närvarande finnes häradsskrifvare, som äro förordnade

till ordförande ej blott i eu taxeringsnämnd utan åtminstone i två.

Med anledning af föreskriften, att annan inom taxeringsdistriktet bo­

ende person än vissa uppräknade tjänstemän är berättigad afsäga sig upp­

drag att vara ordförande eller ledamot i taxeringsnämnden, endast om han

de fem nästföregående åren deltagit i taxeringsarbetet inom distriktet eller

är af laga förfall hindrad, uttalar Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Älfsborgs län, att om föreskriften borde så tolkas, att den, som fem år

deltagit i taxeringsarbetet, därefter vore frikallad endast ett år, denna

sistnämnda tid vore väl kort. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gott-

lands län ifrågasätter, att befrielse från skyldighet att deltaga i taxerings­

arbetet borde inträda redan efter tre år. Jämte det jag håller före, att

den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län anförda tolk­

ningen är riktig, anser jag emellertid, att, då något allmännare missnöje

med de nuvarande stadgandena i detta afseende icke försports, någon

ändring ej för närvarande bör ske.

29 §.

Då taxeringsnämndens ordförande under större delen af mars lärer

vara upptagen af granskningen af inkomna deklarationer och andra upp­

gifter, har det ansetts kunna medgifvas häradsskrifvarna anstånd till den

25 mars med aflämnande af tillskrifna fastighetslängder och blanketter till

inkomstlängden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

89

Därest vederbörande tjänsteman icke aflämnar dessa längder, är honom

ålagd en dagabot af tre kronor. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stock­ holms län bar anfört, att det vore angeläget att erhålla ett förtydligande, som visade, huruvida den föreskrifna dagaboten skulle beräknas särskild! för hvarje kommun eller taxeringsdistrikt, för hvilket tjänstemannen gjort sig skyldig till försummelse eller om en dagabot af tre kronor skulle gälla gemensamt för alla de kommuner eller distrikt, där sådan ägt rum, hvar- jämte Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillagt, att en tillämpning af bötesbestämmelsen på först angifna sätt kunde i fögderi med större antal kommuner medföra dagabotsbelopp, som knappast kunde anses rimliga.

Då författningen stadgar, att längderna skola vid ifrågavarande daga­

bot inom viss tid aflämnas till taxeringsnämndens ordförande, synes det mig otvifvelaktigt, att böter skola ådömas särskild! för hvarje taxerings­ distrikt, i fråga hvarom försummelse skett. Med afseende å det hinder, som uppstår i taxeringsarbetet genom längdernas uteblifvande, lärer det också vara af största vikt att på ett effektivt sätt framtvinga ett behörigt fullgörande af ifrågavarande skyldighet.

31 §.

I den uppräkning af taxeringsnämndsordförandens åligganden, hvilken

här sammanförts från bevillnings- och inkomstskatteförordningarna, hafva vidtagits smärre omarbetningar. Särskildt har tillagts, att ordföranden är pliktig att å deklaration eller annan till ledning för egen taxering afläm- nad uppgift, som icke blifvit följd vid taxeringen, anteckna skälen därför, en åtgärd, som hittills lärer hafva i hög grad försummats.

Med afseende på den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade

ledamotens i 2 mom. angifna särskilda åligganden åberopar jag hvad jag anfört vid 25 §.

32 §.

För att vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, där jämväl

förmögenhet legat till grund för taxeringen, förhindra offentliggörande al med hvilket belopp inkomst och med hvilket belopp förmögenhet ingår i taxeringen, stadgas här, att taxeringsnämnden, d. v. s. dess ordförande, skall verkställa anteckning därom å den skattskyldiges deklaration. Häri­ genom fastslås taxeringsnämndens beslut härutinnan, så att öfverord- nade myndigheter i fall af besvär eller eljes vid behof kunna få känne­ dom om beslutets innebörd. Skulle denna anteckning införas i taxerings-

Bih. till Rihsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

90

längden, blefve det synnerligen lätt för obehöriga att däraf taga reda på

de skattskyldigas inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Om deklaration

ej afgifvits, måste däremot anteckningen göras i taxeringslängdens anteck-

ningskolumn. I sådant fall är emellertid sekretess uppenbarligen icke i

samma grad af nöden, som då den skattskyldige själf lämnat uppgift.

I det fall att i ett taxeringsdistrikt, som omfattar äfven ett munici-

palsamhälle, en skattskyldig idkar en sammanhängande rörelse både utom

och inom municipalsamhället, inträffar det, att efter allmänna grunder

någon del af inkomsten bör med afseende på bevillningstaxeringen anses

belöpa på municipalsamhället, hvilket i sådan händelse bör äga att däraf

uppbära bidrag till sina särskilda ändamål. Emellertid finnes icke i nu­

varande bevillningsförordning någon föreskrift, att uppdelning af dylik

inkomst skall ske vid taxeringen. För afhjälpande af denna brist är en

bestämmelse införd i förslaget.

38 §.

Enligt hvad jag inhämtat och jämväl af de inkomna yttrandena fram­

går, har någon tvekan rådt, huruvida taxeringsnämnd i sitt förslag till

ledamöter i pröfningsnämnden äfven kan uppsätta ordföranden i taxerings­

nämnden, oaktadt denne är förordnad och ej vald. I praxis har emeller­

tid ordföranden mångenstädes föreslagits och sedermera också kallats till

ledamot i pröfningsnämnden. Detta måste äfven anses stå i öfverensstäm­

melse med författningens mening, likasom det otvifvelaktigt skulle vara till

stor olägenhet, om icke för pröfningsnämndens arbete kunde omedelbart

tillgodogöras den insikt och erfarenhet, som måste förutsättas hos ord­

förandena i taxeringsnämnderna. Hvad författningens mening angår, så

innehåller författningen, att förslaget skall upprättas bland taxeringsnämn­

dens medlemmar. Ordet »medlemmar» begagnas i författningen för att

beteckna både ordföranden och ledamöterna, under det uttrycket »ledamot»

användes såsom motsättning mot ordföranden.

Beträffande förslaget till ledamöter i pröfningsnämnden yttrar öfver-

ståthållarämbetet: »Enligt 38 § skall, likasom för närvarande, taxerings­

nämnd bland sina medlemmar föreslå två personer till ledamöter i årets

pröfningsnämnd, därvid bör tillses, att, såvidt möjligt är, en är fastig­

hetsägare och den andre är inkomsttagare. I Stockholm, där det för

främjandet af pröfningsnämndens arbeten är angeläget, att hvarje taxerings­

distrikt är representeradt i nämnden — målen företagas nämligen till be­

handling distrikt vis, och hvarje ledamot har att för sitt distinkt framställa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

91

yrkande i de från distriktet fullföljda målen, hvadan äfven han har att på förhand genomgå målen med ledning af de uppgjorda föredragnings- hstoma — har den sålunda stadgade begränsningen i antalet kandidater visat sig vara för snäf, och hemställer öfverståthållarämbetet förty, att antalet för Stockholm måtte bestämmas till tre. Härigenom skulle ock underlättas uppgiften att tillse, det olika intressen representeras i nämnden».

Kammarrätten har på de skäl, som anförts af öfverståthållarämbetet,

ifrågasatt, huruvida icke i Stockholm hvarje taxeringsnämnd borde till ledamöter i pröfningsnämnden föreslå tre personer, däraf en fastighetsägare samt två näringsidkare eller andra inkomsttagare.

Hå jag finner den af kammarrätten förordade anordningen vara lämplig,

har jag låtit utfylla förslaget i sådant syfte.

39 §.

I fråga om rätt att anföra besvär angående taxering innehåller sak­

kunnigförslaget några smärre tillägg till motsvarande nu gällande stadgande, i ändamål att utvidga rätten för primärkommun att öfverklaga skattskyldigs taxering.

För närvarande gäller, att municipalsamhälle får föra besvärstalan

allenast i fråga om huru stor del af en fastighets hela taxeringsvärde belöper å den del af fastigheten, som faller inom municipalsamhällets om­ råde. Denna begränsning har skett, därför att den socken, inom hvilken municipalsamhället ligger, ansetts kunna och böra bevaka det kommunala intresset i fråga om taxeringen, i den mån municipalsamhällets intresse icke vore stridigt mot kommunens i öfrigt. Förslaget medgifver däremot municipalsamhälle samma besvärsrätt som annan kommun. Då denna sam­ hällsbildning fått allt större utsträckning och municipalsamhällena måste för sina särskilda ändamål anlita bidrag af sina medlemmar i allt högre grad, samt i följd häraf ett municipalsamhälle i regel har ett ojämförligt större intresse att bevaka med afseende på de inom samhället befintliga beskattningsföremålen än den socken, hvari det ingår, har jag ansett mig böra biträda förslaget, hvilket ej heller mött någon gensaga från de hörda myndigheterna och som i allt fall lärer böra genomföras åtminstone i hvad det angår inkomsttaxering, som jag nyss vid 32 § omnämnde.

Vidare hafva de sakkunniga föreslagit, att om i stad finnas två eller

flera territoriella församlingar, hvilka hvar för sig enligt kyrkostämmas beslut af sina medlemmar uttaga särskilda på bevillningen grundade af- gifter, sådan församling skall hafva samma besvärsrätt som kommun.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 90.

92

Kammarrätten har härom anfört, att det syntes tvifvelaktigt, huruvida

tillräckliga skäl förelåge att under den angifna förutsättningen tillerkänna

territoriella församlingar i stad samma besvärsrätt som kommun. Därest

emellertid sådan rättighet medgåfves dem, kunde ifrågasättas, om ej på

enahanda grunder dylik besvärsrätt borde tillerkännas äfven icke territo­

riella stadsförsamlingar, som af sina medlemmar uttoge särskilda på bevill-

ningen grundade afgifter.

För min del finner jag äfven detta de sakkunnigas förslag höra till­

styrkas. Om exempelvis här i Stockholm uppkommer fråga, i hvilkendera

af två territoriella församlingar inkomsten af en viss verksamhet bör be-

villningstaxeras eller huru inkomsten bör fördelas emellan de båda försam­

lingarna, så kan en sådan fråga för närvarande näppeligen komma under

högre myndighets pröfning. Kronans ombud samt stadsfullmäktige äga

visserligen befogenhet att i frågan anföra besvär, men då hvarken kronans

eller stadens i sin helhet intresse däraf beröres, enär både bevillning

och allmänna stadsutskylder i allt fall utgå med samma belopp, är från

deras sida icke något initiativ att vänta. För vederbörande territoriella

församlings särskilda utdebitering för kyrkliga ändamål kan frågan där­

emot vara af ganska stor vikt, och jag kan icke finna någon anledning,

hvarför icke församlingen bör få efter beslut af kyrkostämman bevaka sin

rätt genom besvärstalan. För en icke territoriell församling åter hafva

taxeringsfrågor ingen eller endast underordnad • betydelse, hvadan besvärs­

rätt för dem icke lärer vara af nöden.

Med afseende på besvärsrätten får jag vidare meddela, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län förordat, att lika besvärsrätt

med skattskyldig måtte i såväl denna paragraf som i 49 § inrymmas åt

den, som, ehuru icke skattskyldig för fastighet, äger eller arrenderar den­

samma under taxeringsåret.

I samma ämne har kammarrätten andragit följande: »Rättighet att

hos pröfningsnämnden, liksom ock i högre instanser, föra talan i fråga

om fast egendoms taxeringsvärde synes höra tillerkännas egendomens ägare,

äfven om han icke är för taxeringsåret skattskyldig för egendomen. Då

såväl enligt nu gällande som enligt den föreslagna bevillningsförordningen

bevillning för fast egendom skall erläggas af den, som för nästföregående

året författningsenligt mantalsskrifvits eller bort mantalsskrifvas såsom

ägare eller innehafvare af fastigheten, har ny ägare af fast egendom så­

väl under det år förvärfvet af egendomen skett som därpå följande året

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

93

ansetts vara förhindrad att föra talan om egendomens taxering. Att detta,

särskildt då allmän fastighetstaxering äger rum något af dessa båda år,

icke är med billighet öfverensstämmande, synes kammarrätten uppenbart.»

Enligt hvad jag inhämtat, har regeringsrätten antagit eu sådan till-

lämpning, att såväl ny ägare af fast egendom i de anförda fallen som

äfven arrendator af en särskildt för sig taxerad jordbruksfastighet äger

anföra besvär i fråga om fastighetens taxeringsvärde. Med anledning

häraf lärer något stadgande i förevarande afseende icke vara behöfligt.

46 §.

Vid 1907 års revision af bevillningsförordningen infördes en dittills

saknad föreskrift, att kronans ombud skulle närvara vid justeringen af

pröfningsnämndens protokoll. Anledningen härtill var gifvetvis den, att

just kronans ombud på grund af den befattning han tagit med anförda

besvär och taxeringen i öfrigt ägde bättre förutsättningar än någon annan

att tillse, att pröfningsnämndens protokoll blefve riktigt affattadt.

Nu har en länsstyrelse hemställt, att »för att ej för mycket inkräkta

på landskamrerarens rörelsefrihet under sommaren» en tillförordnad lands-

kamrerare måtte få tjänstgöra vid protokollsjusteringen, äfven om han icke

varit kronoombud hos pröfningsnämnden. En liknande fråga beröres af två

länsstyrelser vid 47 §, i det de uttalat, att det vitsordande, som krono-

ombudet genom sin underskrift å taxeringslängderna skall meddela beträf­

fande däri enligt pröfningsnämndens beslut införda förändringar eller gjorda

tillägg, kunde lämnas af en tillförordnad landskamrerare eller ock af pröf­

ningsnämndens sekreterare.

Jag är för min del af en motsatt åsikt. Enligt min mening bör

landskamreraren, som så långt som möjligt skall känna ansvar för hela

taxeringen, själf öfvervaka de med taxeringsarbetet hos pröfningsnämnden

sammanhängande åtgärderna från början till slut. Därför skulle jag hellre

förorda ett kraftigare inskärpande häraf än en förändring i motsatt riktning.

47 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har föreslagit, att

de afskrifter af taxeringslängder och pröfningsnämndens särskilda längder

för föregående året, hvilka omförmälas i andra stycket af 2 mom. i denna

paragraf, skulle, i stället för att, såsom nu är stadgadt och sakkunnigför­

slaget innehåller, kvarstanna hos Kungl. Maj:ts befalfningshafvande, där

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

94

de mycket sällan behöfde användas, öfversändas till vederbörande härads­

skrifvare och magistrater för att hos dem förvaras, en anordning, hvari­

genom häradsskrifvarna och vederbörande tjänstemän i städerna skulle be­

sparas besväret att för eget bruk göra en särskild afskrift af längderna.

Detta förslag har äfven kammarrätten ansett förtjäna afseende.

För min del finner jag det emellertid vara vanskligt att utan vidare

utredning ändra ifrågavarande sedan länge gällande anordning. Enligt

hvad för mig uppgifvits, har densamma å andra håll befunnits vara till

afsevärdt gagn. För öfrigt skulle häradsskrifvarna och stadstjänstemännen

näppeligen genom ändringen undgå att för eget bruk göra afskrift af

längderna, därest sådan

eljes är behöflig. Ty det är att märka, att före­

varande afskrifter skulle

komma dem till hända först mera än ett år efter

de taxeringsförrättningar, de afse, och således efter utgången af den tid,

då behofvet af afskrifter gjort sig mest gällande. Något afseende lärer

också vid frågans bedömande kunna fästas därvid, att, hvad häradsskrif­

varna angår, dessa naturligtvis icke kunna anses hafva någon som helst

rätt till dessa afskrifter, för hvilka de uppburit ersättning af statsmedel.

49 §.

Reglerna angående rätt till klagan öfver pröfningsnämnds beslut hafva

i denna paragraf omarbetats, i syfte att gifva dem önskvärd klarhet och

öfverskådlighet.

I en detalj har kammarrätten härvid framställt en erinran, som jag

finner vara befogad. Kammarrätten har nämligen utlåtit sig sålunda:

»Skattskyldig, som hos pröfningsnämnden öfverklagat taxeringsnämndens

beslut och hvilkens talan icke hos pröfningsnämnden bifallits, är enligt

gällande praxis icke berättigad att hos kammarrätten anföra besvär med

annat yrkande än sådant, som faller inom ramen för det hos pröfnings­

nämnden gjorda yrkandet. Med den förändrade uppställning 1 mom. i

nu förevarande paragraf erhållit, anser kammarrätten, som förutsätter, att

förslaget ej afser att göra någon ändring i nämnda skattskyldigas be-

svärsrätt, det vara nödvändigt, att den angifna begränsningen af besvärs-

rätten för det fall, som afses i 1 mom. a), kommer till uttryck.»

Jag har med anledning häraf låtit gifva ifrågavarande bestämmelser

en affattning, hvarigenom det af kammarrätten framhållna ändamålet lärer

vinnas.

Likaledes har jag med anledning af kammarrättens framställning låtit

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

95

ändra 2 mom. af denna paragraf i det syfte, som framgår af det yttrande från kammarrättens sida, hvilket jag nu ber att få uppläsa: »Enligt 2 mom., hvars innehåll i detta afseende oförändradt upptagits från 53 § 1 mom. gällande bevillningsförordning, skola öfver inkomna besvär förklaringar infordras från vederbörande och därefter besvären jämte inkomna förkla­ ringar äfvensom utdrag af taxeringslängd och beskattningsnämndernas pro­ tokoll, såvidt den öfverklagade taxeringsfrågan angår, och de till nämn­ derna ingifna handlingarna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande insändas till kammarrätten. Då det för förklarings afgifvande tydligen är af vikt att erhålla kännedom om hvad i taxeringsärendet hos nämnderna före­ kommit, torde Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allmänhet iakttaga, att förklarandena erhålla del af ej allenast besvären utan äfven de handlingar i öfrigt, som skola åtfölja besvären till kammarrätten; men då ej alltid så förfares och skilda meningar angående riktiga tillvägagångssättet i detta afseende äfven lära förekommit, torde uttryckligt stadgande härom böra införas i 2 mom.»

50 §.

Mot de af sakkunniga föreslagna bestämmelserna i denna paragraf,

hvilken rörer den extra ordinära besvärsrätten i taxeringsmål, har kam­ marrätten erinrat, att de syntes vara tämligen svårlästa. För att så vidt möjligt afhjälpa denna olägenhet har jag låtit gifva en något ändrad af­ fattning åt dessa föreskrifter, hvilka emellertid på grund af ämnets natur måste blifva i viss mån invecklade.

Med anledning af hemställanden från kammarrättens sida har jag

vidare låtit införa stadganden dels till bekräftande af rådande praxis, att, där taxering skett å mer än en ort, tiden för besvärs anförande bör räk­ nas från det utskylder på grund af endera taxeringen sist affordrades den skattskyldige, äfven om besvären gå ut på upphäfvande af taxering, för hvilken utskylder redan mer än ett år före besvärens ingifvande affordrats honom, och dels för att uttryckligen förklara, att medgifvandet att i här afsedd extra ordinär väg anföra besvär, där någon obehörigen upptagits såsom skattskyldig för fast egendom, afser alla de fall, där någon obehö­ rigen taxerats till bevillning för fast egendom. Med nuvarande, af de sakkun­ niga bibehållna affattning af ifrågavarande bestämmelse kan det nämligen vara tvifvelaktigt, om besvär i denna ordning må anföras exempelvis i det fall, att vissa å en jordbruksfastighet befintliga byggnader, hvilka bort inbe­ gripas i jordbruksfastighetens värde, obehörigen särskildt taxerats såsom

96

annan fastighet än jordbruksfastighet. Jag är dock ense med kammar­

rätten däri, att i detta och andra fall, där obehörig fastighetstaxering skett,

den här afsedda besvärsrätten bör vinna tillämpning.

54 §.

Enligt nu gällande bestämmelser äger hvarje pröfningsnämnd att till

ersättning åt ordförandena i taxeringsnämnderna, till arfvoden för proto-

kollsföringen och andra anteckningar under pröfningsnämndens samman­

komster, till kostnad för tryckning eller utskrift af förteckningar öfver de

till pröfningsnämnden inkomna besvärsskrifterna äfvensom till vedergäll­

ning för det i samband med taxeringsförrättningarna för öfrigt lämnade

biträde af städernas tjänstemän m. fl. använda och fördela högst ett

belopp, motsvarande en viss procent af länets eller, i fråga om Stockholm,

stadens hela bevillnings- och inkomstskattesummor. Procenten står dock

icke, utom i Stockholm, i direkt proportion till skattesummorna utan be­

räknas efter en fallande skala, så att den utgår med en större procent af

skattesummans första 50,000 kronor, med en lägre af därpå följande

100,000 kronor o. s. v.

Emot denna metod för ersättningarnas utmätande hafva anmärkningar

framställts företrädesvis ur två synpunkter. Å ena sidan har det ansetts

önskvärdt, att ersättningen skulle utgå efter bestämda, objektiva grunder,

så att hvarje funktionär, som vore berättigad till godtgörelse, också på

förhand visste, hvilken ersättning han hade att påräkna, och icke vore

underkastad pröfningsnämndens bedömande, hvilket naturligtvis i mänga

fall måste ske utan fullständig kännedom om alla de förhållanden, som

kunde böra inverka på ersättningens belopp.

Å andra sidan har man anmärkt, att genom den antagna grunden

för bestämmande af den totala ersättningen för hela länet icke funnes

någon trygghet, för att godtgörelsen till hvarje funktionär kunde uppgå

till skäligt belopp. Besväret med taxeringsarbetet behöfver tydligtvis icke

nödvändigt stå i direkt förhållande till taxeringens storlek. Särskild! har

det visat sig, att det belopp, som stått till pröfningsnämndens förfogande,

varit för snäft tilltaget i de större länen, där beloppet, såsom jag nämnde,

begränsats genom den fallande skalan. I de större länen hafva ersätt­

ningarna därför ofta måst fixeras oskäligt lågt. På detta sätt har äfven

uppkommit en ojämnhet olika län emellan. Att kunna gifva skäligt

arfvode till vederbörande funktionärer är emellertid en grundförutsättning

för ett tillfredsställande taxeringsresultat. I synnerhet gäller detta naturligt-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 90.

97

vis om taxeringsnämndernas ordförande, af hvilkas nit och intresse för

sin uppgift hela taxeringen väsentligen är beroende.

Den så kallade kommunalskattekommittén sökte i sitt den 18 maj

1900 afgifna förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och för­

farandet vid taxering att införa bestämmelser, enligt hvilka godtgörelsen

för bestyret med taxeringsarbetet skulle normeras efter det besvär och de

kostnader, som hvarje slag af arbete antogs medföra. I sådant afseende

föreslogs, att ersättning skulle utgå dels med traktamentsersättning för de

dagar, vederbörande funktionärer deltogo i beskattningsnämndernas sam­

manträden, dels med visst belopp för hvarje sida i taxeringslängd eller

protokoll, dels slutligen i förekommande fall med reseersättning. Mot de

sålunda föreslagna nya grunderna ställde sig dock de flesta Kungl. Maj:ts

befallningshafvande tveksamma eller afvisande. Äfven kammarrätten yttrade

i sitt den 30 december 1902 öfver förslaget afgifna utlåtande, att det vore

obestridligt, att de ifrågasatta grunderna hvarken kunde i alla fall anses

komma att bereda tillräcklig godtgörelse eller leda till önsklig jämnhet i

tillämpningen, och uttalade sig kammarrätten för att det fortfarande skulle

tillkomma pröfningsnämnden att bestämma ersättningarna för det i sam­

band med taxeringsförrättningarna utförda arbetet.

De sakkunniga, som utarbetat nu föreliggande författningsförslag,

hafva emellertid upptagit det af kommunalskattekommittén gifna uppslaget

och i förevarande paragraf angifvit vissa normer, enligt hvilka godtgörelse

skulle utgå till de ersättningsberättigade personer, som verkställa taxerings­

arbetet eller biträda därvid. De föreslagna normerna afse, att de särskilda

ersättningarna skulle blifva afpassade efter det på hvarje taxeringsbestyr

nedlagda arbetet och att sålunda en enhetlig och rättvis fördelning af de

för ändamålet tillgängliga medlen emellan funktionärer i olika delar af

landet skulle kunna vinnas. I sådant afseende innehåller förslaget, att till

ordföranden i hvarje taxeringsnämnd skulle såsom fast arfvode utgå ett

visst grundbelopp, 25 kronor, samt att ersättning för det med hvarje be­

styr förenade arbetet därutöfver skulle beräknas efter arbetets omfattning,

så att .visst belopp skulle utgå för hvarje granskad deklaration, visst be­

lopp för hvarje påbörjad sida i taxeringslängd och protokoll o. s. v., hvar-

jämte rese- och traktamentsersättning i särskilda fall skulle åtnjutas.

Vid den granskning, som förslaget undergått hos Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande och kammarrätten, hafva de ifrågavarande bestäm­

melserna ånyo mött starka invändningar. Åtskilliga länsstyrelser hafva

obetingadt uttalat den meningen, att nu gällande bestämmelser vore till-

liih. till Itiksd. Prut. 1910. 1 Sami. 2 Afd. C8 Höft.

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

98

fredsställande, förutsatt att de för hvarje pröfningsnämnd tillgängliga med­

len vore tillräckliga, och af sådan anledning afstyrkt den föreslagna änd­

ringen, hvilken, enligt hvad företagna beräkningar gåfve vid handen, i

inånga fall skulle föranleda till en ojämn och orättvis fördelning af ersätt­

ningsbeloppen. Flertalet länsstyrelser har emellertid erkänt behofvet af

ändrade bestämmelser, därvid från ett håll särskild! framhållits, hurusom

nu gällande bestämmelser gifvetvis lämnade spelrum för mycket godtycke

och rätt olika praxis inom olika län, samt från ett annat håll jämväl

medgifvits, att inom länet icke tillämpats fullt tillfredsställande grunder

för ersättningarnas bestämmande.

I fråga om de beräkningsgrunder, som borde följas för åstadkommande

af en efter arbetets beskaffenhet i hvarje särskild! fall lämpad ersättning

åt de olika funktionärerna, hafva åtskilliga olika synpunkter gjort sig

gällande. I de flesta uttalandena har emellertid betonats, att vid ersätt­

ningarnas bestämmande borde icke blott tagas hänsyn till det särskilda

arbetets mängd utan äfven afseende fästas vid det utförda arbetets beskaf­

fenhet. I sådant afseende har framhållits, hurusom taxeringsarbetet på

landsbygden i regel vore mera lättskött än i städerna och orter med mera

liflig industriell och kommersiell verksamhet, äfvensom att i ett mindre taxe-

ringsdistrikt, där de skattskyldiga till öfvervägande eller mycket betydande

antal utgjordes af bolag, industriidkare och köpmän, ofta ålåge taxerings­

nämndens ordförande ett vida mera besvärligt, tidsödande och ansvarsfullt

arbete än i ett större distrikt, där hufvudmassan af de för inkomst skatt­

skyldiga utgjordes af löntagare, arbetare eller andra inkomsttagare, hvilka

icke vore skyldiga att låta sina deklarationer åtföljas af räkenskapsutdrag.

Fordringarna på ordförandens duglighet och mera mångsidiga erfarenhet

måste äfven ställas högre inom distrikt, där de stora affärsföretagen vore

till finnandes, och i samma mån måste ock vid ersättningens bestämmande

arbetet värderas efter en annan måttstock än antalet deklarationer och

sidor i taxeringslängderna eller i protokollen.

Några länsstyrelser hafva föreslagit, att, med fastställande af de ifråga­

satta nya beräkningsgrunderna såsom vägledande norm för ersättningarnas

bestämmande, pröfningsnämnderna måtte tillerkännas rätt att i särskilda

fall anvisa ersättningsbelopp utöfver de enligt författningsförslaget normala,

där sådant funnes af omständigheterna påkalladt. Därigenom skulle pröf­

ningsnämnderna erhålla önskvärd! tillfälle till uppmuntran af nit och skick­

lighet vid uppdragens fullgörande, hvartill de ifrågaställda reglerna lämnade

för litet utrymme.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

99

Af de föreslagna detaljbestämmelserna hafva särskildt stadgandena om

ersättnings beräknande efter antalet sidor i taxeringsnämndens protokoll

samt om traktamente i vissa fall för sammanträdesdagar af flera länssty­

relser ansetts olämpliga såsom lätt föranledande till missbruk, hvarjämte

godtgörelsen för hvarje granskad deklaration och för hvarje sida i den hos

pröfningsnämnden förda särskilda längden ansetts för låg i förhållande

till arbetets vikt och omfattning.

Kammarrätten har sammanfattat sitt på länsstyrelsernas uttalanden

grundade omdöme om förslaget sålunda: Den kritik, som af Kungl. Maj:ts

vederbörande befallningshafvande riktats mot de nya bestämmelserna, hvar­

igenom ersättningen till en hvar af de i taxeringsarbetet deltagande och

härför ersättningsberättigade personerna blifvit till beräkningsgrunderna

noggrann! angifven i författningen, syntes gifva vid handen, att dessa be­

stämmelser icke kunde förväntas medföra något rättvist eller ens någor­

lunda tillfredsställande resultat med afseende å fördelningen mellan de er­

sättningsberättigade inom hvarje särskildt län. Kammarrätten, som antoge,

att hufvudsakliga anledningen till det nu ifrågasatta frångåendet af hit­

tills gällande principer för ersättningarnas bestämmande vore att söka

däruti, att det nuvarande fördelningssättet befunnits icke leda till rätt­

vist resultat med afseende å de särskilda länen, hölle före, att detta miss­

förhållande kunde afhjälpas, äfven med bibehållande åtminstone i det huf­

vudsakliga af den pröfningsnämnden för närvarande tillkommande rättig­

heten att efter förslag af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämma de

ersättningar, som borde tillkomma hvarje i taxeringsarbetet deltagande er-

sättningsberättigad person. Till följd af bevillningens inskränkning till

en tiondedel af sitt nuvarande belopp samt inkomstskattens utvidgning

till eu inkomst- och förmögenhetsskatt att utgå efter nya progressions-

grunder syntes emellertid nu gällande bestämmelser i förevarande ämne

nödvändigtvis behöfva undergå vissa ändringar. Åtminstone torde de nu­

varande bestämmelserna om procentberäkningen å olika belopp af bevill-

nings- och inkomstskattesummorna för länen icke kunna bibehållas. En­

ligt kammarrättens förmenande skulle den nu behöfliga förändringen kunna

gå i den riktningen, att den s. k. bevillningsprocenten helt och hållet

bortfölle och en viss procent å inkomst- och förmögenhctsskattesummoma

för de särskilda länen Ange, efter förslag af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande, disponeras af pröfningsnämnderna till ersättning åt vederbörande,

i den mån de tillgängliga medlen det medgåfve, för det med taxeringarna

förenade arbetet. På detta sätt skulle endast en del af ersättningarna

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

100

utgå, ock procentsatserna borde också med hänsyn härtill bestämmas täm­

ligen lågt. Den behöfliga fyllnaden skulle erhållas på det sätt, att ett

antingen till viss procent af hela rikets inkomst- och förmögenhetsskatte-

summa bestämdt eller i författningen till siffran angifvet belopp ställdes

till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter framställning af hvarje pröf-

ningsnämnd för sig och vederbörande myndigheters hörande fördelas mel­

lan länen och eventuellt äfven Stockholms stad. Angående grunder för

fördelningen af ersättningarna inom hvarje län kunde närmare bestäm­

melser meddelas af Kungl. Maj:t i sammanhang med fördelningen mellan

länen.

Det synes mig ligga i öppen dag, att efter genomförande af den

föreslagna omläggningen af beskattningen till staten nu gällande bestäm­

melser om ersättningarnas utgående för det i sammanhang med taxerin­

garna utförda arbetet icke kunna oförändrade bibehållas. Det låter sig icke på

förhand med någon större grad af sannolikhet beräkna, i hvad mån den

blifvande inkomst- och förmögenhetsskattesumman inom hvarje län kom­

mer att afvika från de hittills utgående bevillnings- och inkomtsskatte-

summorna. Genom bevillningens nedsättning och statsskattens grundande

på inkomst och förmögenhet, som taxeras inom den skattskyldiges man-

talsskrifningsort eller annan motsvarande ort, komma helt visst stora för­

skjutningar af skattesummoma emellan de särskilda länen att äga rum,

hvartill äfven den nya anordningen af beskattningen af inkomst af fast

egendom i icke ringa grad torde komma att bidraga. Det skulle därför

vara mycket vanskligt att nu grunda några bestämmelser om procentbe­

räkning å den blifvande inkomst- och förmögenhetsskattesumman inom

hvarje län på de siffror, som under de senare åren angifvit länets bevill­

nings- och inkomstskattesummor, eller på sannolikhetsberäkningar rörande

den nya skattens fördelning emellan de olika länen. Med hänsyn härtill

lärer det vara nödvändigt att finna andra grunder för fastställandet af

det belopp, som bör utgå såsom ersättning för taxeringsarbetet inom

hvarje län.

De sakkunnigas förslag att i förordningen noggrann! angifva vissa

objektiva beräkningsgrunder, enligt indika ersättningen till en hvar af de

i taxeringsarbetet deltagande och därför ersättningsberättigade personerna

skulle bestämmas och utgå, förefaller mig principiellt sedt vara mycket

lämpligt och skulle enligt min åsikt, under förutsättning af en tillfreds­

ställande grund för värdesättningen af de mångahanda växlande bestyr,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

101

som följa med taxeringsarbetet, väl ägna sig att lägga» till grund för en

lagstiftning i ämnet. Emellertid torde det vara förenadt med mycket

stora svårigheter att meddela föreskrifter härutinnan, som kunde på ett

tillfredsställande sätt normera ersättningsbeloppen, så att de i hvarje fall

blefve rättvist afvägda i förhållande såväl till arbetets omfattning som till

den omsorg och skicklighet, hvarmed det blifvit utfördt. Den kritik, som

från dessa synpunkter kommit förslagets beräkningsgrunder till del såväl

från länsstyrelserna som från kammarrätten, gifver vid handen, att nämnda

grunder icke må anses lämpliga att nu upptaga och att en annan väg för

ersättningarnas beräknande måste beträdas för att vinna ett rättvist och

tillfredsställande resultat.

Kammarrätten har med afseende härå föreslagit, att pröfningsnämn-

derna skulle för ändamålet få disponera viss lägre procent af länens skatte-

summor samt att fyllnad därutöfver för hvarje län skulle på grund af

framställning från hvarje pröfningsnämnd anvisas af Kungl. Maj:t af därför

tillgängliga medel. Detta förslag går i en riktning, som för närvarande

svnes mig kunna följas för vinnande af en antaglig lösning. Emellertid

lära näppeligen tillräckliga skäl tala för att, såsom kammarrätten ifrågasatt,

en mindre del af ersättningsbeloppen skulle utgå i förhållande till länets

skattesumma och endast återstoden anvisas af Kungl. Maj:t. Denna metod

skulle åstadkomma ett dubbelt arbete utan att medföra någon afsevärd

fördel. Det är gifvet, att Kungl. Maj:t vid pröfning af de inkomna fram­

ställningarna måste taga hänsyn till, hvad hvarje pröfningsnämnd redan

disponerat af tillgängliga medel, och med hänsyn härtill verkställa fördel­

ningen emellan länen. Vid sådant förhållande torde det vara mera ända­

målsenligt, att Kungl. Maj:t emellan de särskilda länen fördelar hela det

belopp, som för hvarje år bör användas för gäldandet af kostnaderna för

taxeringsarbetet. Pröfningsnämndens befogenhet att verkställa fördelningen

inom länet efter de grunder, som med hänsyn till föreliggande omständig­

heter kunna finnas lämpliga och rättvisa, blir fullt så väl bevarad vare

sig man väljer den ena eller den andra vägen; och den ena vägen synes

bereda lika stor garanti som den andra därför, att ersättningsbeloppens

fördelning mellan de olika länen blir rättvis och grundad på saklig och

objektiv värdesättning af de ersättningsberättigades arbete. Det lärer vid

sådant förhållande vara lämpligt att välja den utväg, som medför större

enkelhet i tillämpningen, och att det sålunda öfverlämnas åt Kungl. Maj:t

att på framställning af vederbörande för hvarje år anvisa det belopp, som

hvarje pröfningsnämnd för året må äga att disponera och fördela såsom er­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

102

sättning åt de personer, som i en eller annan egenskap deltagit i taxerings-

arbetet inom länet och enligt gällande bestämmelser äro berättigade att

härför åtnjuta ersättning.

I enlighet med denna uppfattning har jag låtit utarbeta förslag till

föreskrifter i ämnet. I fråga om huru det belopp skall bestämmas, som

må ställas till förfogande för ändamålet, ansluter sig förslaget så nära som

möjligt till det nuvarande förhållandet och stadgar, att detta belopp skall

utgöra högst eu viss procent af hela rikets inkomst- och förmögenhets-

skattesumma, sådan denna enligt taxeringsnämndernas beslut kan beräknas.

Så vidt saken för närvarande kan bedömas, skulle man komma till ett

något så när tillräckligt belopp, om det bestämdes att utgå med högst eu

och en fjärdedels procent af nämnda summa.

Med afseende å den tekniska anordningen håller jag före, att det

skulle vara lämpligast, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande hvar för sitt

län ålades att uppgöra en förslagsberäkning öfver det belopp, som för

hvaije år behöfver utgå såsom ersättning för taxeringsarbetet inom länet,

och att i god tid före pröfningsnämndens sammanträde insända densamma

till Kungl. Maj:ts pröfning. Därvid bör Kungl. Maj:ts befallningshafvande

specifikt angifva de ifrågasatta ersättningsbeloppen och de grunder, som

följts vid beräknandet för en hvar af de ersättningsberättigade, i syfte att

såmedels nödigt underlag må föreligga för Kungl. Maj :ts pröfning angående

de tillgängliga medlens fördelning. De härutinnan lämnade uppgifterna

torde äfven kunna lämna ett värdefullt material, därest fråga framdeles

uppkommer att i själfva förordningen meddela bestämmelser om taxerings-

arbetets ersättande efter på förhand bestämda objektiva beräkningsgrunder.

Det lärer däremot vara naturligt, att sådana kostnader, för hvilkas

gäldande någon uppskattning från pröfningsnämndens sida icke erfordras,

böra bestridas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande utan att underställas

Kungl. Maj:ts pröfning. Hit höra t. ex. kostnader för tryckning af för­

teckningar öfver besvär till pröfningsnämnden, för uppassning hos pröfnings-

nämnderna under deras sammanträden, för afskrifter af taxeringsläng-

dema samt godtgörelse åt vikarie för landskamreraren under dennes ledig­

het för det förberedande taxeringsarbetet och för biträde åt kronans ombud

under samma arbete äfvensom rese- och traktamentsersättningar till pröf­

ningsnämndens ledamöter och andra, som äro till sådan ersättning berätti­

gade. Flera af dessa poster hafva äfven hittills utgått vid sidan af bevill-

nings- och inkomstskatteprocenten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

103

Jag erinrar slutligen, att samtliga ifrågavarande kostnader hädanefter

som hittills skulle utgå från det å sjunde hufvudtiteln uppförda förslags­

anslaget till bestridande af kostnader för allmänna bevillningens uttaxering

eller, såsom det numera föreslagits att benämnas, till bestridande af kost­

nader för taxering till skatt å inkomst och förmögenhet.

55 §.

Här har insatts den af mig förut omnämnda bestämmelsen, hvarigenom

fastställandet af formulär till deklarationsblanketter och taxeringslängder

m. m. skulle uttryckligen öfverlämnas till Kungl. Maj:t.

Likasom statsverket redan hittills bekostat dylika blanketter, synes

mig statsverket också böra vidkännas kostnaden för tryckning af blan­

ketter till en del meddelanden, som taxeringsnämndens ordförande har

att utfärda till de skattskyldiga. Härutinnan komma i fråga anmaningar,

bevis om mottagande af deklaration eller annan uppgift eller upplysning

samt underrättelse om att deklaration eller annan till ledning för egen

taxering lämnad uppgift icke blifvit följd vid taxeringen. Utom det att

ordföranden därigenom befrias från en del kostnader och besvär, vinnes

äfven den icke oansenliga fördelen, att en önskvärd likformighet i dessa

afseenden öfver hela landet varder genomförd. De på statsverkets bekost­

nad tryckta blanketterna böra naturligtvis affattas så, att de kunna be­

gagnas för motsvarande meddelanden i anledning af taxeringsarbetet hos

pröfningsnämnden.

59 §.

Med anledning af en utaf Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göte­

borgs och Bohus län vid denna paragraf framställd anmärkning ber jag

att få, till förekommande af att missförstånd, liknande det som framträder

i denna anmärkning, eljes må göra sig gällande, i protokollet intaget hvad

kammarrätten i ämnet anfört, hvilket innehåller såväl en redogörelse för

anmärkningen som det svan*, hvilket därå är att afgifva. Kammarrätten

yttrar:

»I anledning af innehållet i 1 mom. har Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande i Göteborgs och Bohus län framhållit, att det enligt förslagets

32 § skall tillkomma taxeringsnämnden att i taxeringslängden införa, bland

annat, dels i afseende å bevillningen beloppet af medgifvet afdrag och den

beskattningsbara inkomsten, dels ock i fråga om inkomst- eller förmögen­

hetsskatten taxeradt belopp, sammanlagda beloppet af medgifven nedsatt-

104

ning och det belopp, efter kvilket skatt utgår. Med afseende härå kar

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett den i denna paragraf, liksom

förut i bevillningsförordningens 60 § och inkomstskatteförordningens 43 §,

kammarrätten tillerkända rätt att, efter anmärkning, föreskrifva rättelse i

afseende å verkställd taxering, såvidt den afser frihet från eller lindring

i skatt, icke höra bibehållas; åtminstone borde enligt Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes mening anmärkning i detta afseende icke med fog

kunna riktas mot kronofogde och häradsskrifvare eller magistrat, såsom nu

ägde rum.»

»I anledning af detta yttrande anser sig kammarrätten böra erinra,

att på grund af anmärkningar af omförmälda slag ersättningsskyldighet af

kammarrätten ådömes magistrat, kronofogde och häradsskrifvare endast

under förutsättning, att vederbörande tjänsteman försummat honom åliggande

skyldighet att hos den skattskyldige anställa reservationskraf och att i

sådana fall berörda försummelse och icke det vid taxeringen begångna felet

utgör den rättsgrund, hvarpå ersättningsskyldigheten stöder sig.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter förslaget till för­

ordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering samt hem­

ställde, att detsamma måtte i nådig proposition framläggas för Riksdagen.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i denna hemställan.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten biföll

hvad statsrådet sålunda hemställt; och skulle nådig

proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan

litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Emil Sundberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1910.