2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af sjölagen.

Härigenom förordnas dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen

skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 222—227, 268, 283

och 294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter

223 § skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse

nedan angifves:

220

§.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är samman­

stötningen orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige

all skada och förlust, som däraf kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de

skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyl­

diga ansvariga en för båda och båda för eu, med rätt för den, som utgifvit

mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att ut­

taga det öfverskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare

de skyldiga endast hvar för sin del af ersättningen.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rät­

ten taga i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning

eller icke.

3

222

§.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, där sammanstötningen orsakats genom fel eller försum­

melse, hvarför han jämlikt 8 § är ansvarig.

Aftal, hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å person

i följd af sammanstötning, vare utan verkan.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna

att, såvidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besätt­

ningen och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess

besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för rädd­

ning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas

befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort

eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

223 a §.

Lika med sammanstötning, hvarom i denna lag sägs, skall anses där

i följd af fartygs manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakas

å annat fartyg eller därå varande personer eller gods, utan att samman­

stötning emellan fartygen äger rum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

224 §.

Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombord­

varande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock

enhvar, som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå

bärgarelön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock

den berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat

människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och be-

fogadt förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.

Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,

som afo annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefat­

tande vissa bestämmelser om sjöfynd, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar öfvergifvet fartyg

eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, ehvad sådant

upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drifvet å

strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller tull­

betjänt, som har att därom ofördröjligen meddela distriktets tullkammare

underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan, hafve

förverkat bärgarelön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bärgat, aflämne befälhafvaren det bär­

gade till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes ej

svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först anlöper, hos

svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet

bärgningen till känna och läte det bärgade å offentlig auktion försäljas;

kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljningssumman.

Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända medlen aflämna

till Konungens befallningshafvande i orten, hvilken därefter har att för­

fara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,

tillkännagifva hvad bärgadt blifvit eller att aflämna därför influtna medel,

ansvare såsom förut är sagdt. Förskingrar eller undandöljer befälhafvare

eller redare något af de influtna medlen, straffes efter allmän lag; och

äge rätten förklara bärgarelön förverkad eller nedsätta dess belopp under

hvad eljest varit skäligt.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

10

och inom vissa delar af sjörätten åstadkommit fast underlag för frågans

slutliga lösning. På inbjudan af belgiska regeringen sammanträdde så i

februari 1905 i Bryssel ombud för ett stort antal sjöfartsidkande stater

till eu diplomatisk konferens med uppdrag att söka utarbeta förslag till

internationella överenskommelser om fastställande af gemensamma regler

å sjörättens område. Nya konferenssammanträden hafva sedermera hållits

hösten 1905 samt åren 1909 och 1910. A sistberörda sammanträde kommo

de delegerade till enighet om slutliga förslag till två internationella kon­

ventioner, den ena rörande fastställande af gemensamma regler i fråga om

sammanstötning och den andra rörande fastställande af gemensamma reg­

ler i fråga om bärgning. Dessa konventioner undertecknades den 23 septem­

ber 1910 af ombuden för följande stater: Amerikas förenta stater, Argentina,

Belgien, Brasilien, Chile, Cuba, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Japan,

Mexico, Nicaragua, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland,

Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Uruguay och Österrike-Ungern.

De hufvudprinciper, konventionerna innehålla, stå i det väsentliga i

öfverensstämmelse med den nu gällande sjölagens. I åtskilliga punkter

föreligga dock afvikelse!’ af viss betydelse. Bland de viktigaste skiljaktig­

heterna må nämnas, att reglerna rörande ersättning för skada genom sam­

manstötning, som orsakats af fel å ömse sidor, fått en i viss mån annan

affattning än sjölagens; att bland de omständigheter, som vid bestämmande

af bärgarelöns belopp skola tagas i betraktande, det bärgades värde upp­

tagits endast i andra rummet; att beträffande domstols befogenhet i fråga

om ogiltigförklaring af aftal om bärgning konventionen rörande bärgning

innehåller andra stadganden än sjölagen, samt att det i sistnämnda kon­

vention föreskrifvits såsom allmän plikt för fartygsbefälhafvare att bispringa

personer i sjönöd.

Vissa af de nyheter, som konventionerna sålunda innehålla, torde få anses

såsom gifna förbä tringar af vår nuvarande lag, och om åter i andra af-

seenden konventionerna medföra måhända mindre önskvärda förändringar

i vår rätt, lära de näppeligen kunna föranleda betänkligheter af den art,

att dessa i någon mån uppväga fördelarna af att genom anslutning till

konventionerna vinna gemensamhet i förevarande delar af sjörätten med

de stora sjöfartsidkande nationerna och önskvärdheten att bidraga till det

betydelsefulla steg mot sjörättens internationalisering, som konventionernas

definitiva genomförande innefattar.

Ofvannämnda svenska förening, som innesluter ett stort antal af

våra förnämsta redare och assuradörer samt i ämnet förfarna jurister, har

också uttryckt sin anslutning till de förbei’edande förslagen i frågan samt

uttalat sig för att desamma af Sverige antagas.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

11

För att ratifikation af konventionerna för Sveriges del må kunna

ske, erfordras, såsom af det föregående redan framgår, åstadkommande af

åtskilliga ändringar i vår sjörätt. Då förhållandet är enahanda för hvad

angår Danmark och Norge, har danska regeringen med hänsyn till den

gemensamhet, som å sjörättens område föreligger mellan de tre länderna,

inbjudit till samarbete i ämnet. Genom beslut den 15 sistlidna september

uppdrog i anledning häraf Eders Kungl. Maj:t åt dåvarande envoyéen, nu­

mera ministern för utrikes ärendena grefve A. Ehrensvärd, byråchefen för

lagärenden G. Appelberg samt direktören för Sveriges ångfartygs assurans­

förening E. Lange att utarbeta de lagändringar, som påkallas af Sveriges

biträdande af ifrågavarande båda konventioner, samt därvid träda i för­

bindelse med de personer, som för motsvarande ändamål blifvit af danska

och norska regeringarna utsedda, och med dem sammanträda till gemen­

samt arbete för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse i de för­

slag, som komme att för hvarje land afgifvas.

Med skrifvelse den 6 innevarande november hafva de delegerade såsom

resultat af sitt arbete öfverlämnat förslag till lag om ändring i vissa delar

af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni

1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd, äfvensom motiv till

dessa förslag.»

Föredraganden uppläste dessa förslag, af den lydelse bilagor vid

detta protokoll utvisa, samt redogjorde för innehållet i de delegerades om-

förmälda skrifvelse, hvilken jämväl skulle jämte motiven till förslagen och

öfversättning af ifrågavarande konventioner fogas såsom bilagor till proto­

kollet; och anförde föredraganden vidare:

»Enligt de i förslagen upptagna slutbestämmelserna öfverlåtes åt

Konungen att bestämma tiden för ikraftträdandet. Såsom motiv härför

angifves, att den föreslagna lagstiftningen bör komma till stånd allenast

under förutsättning att ett större antal af de makter, med hvilka vi i

sjöfartshänseende stå i beröring, definitivt tillträda konventionerna. Då

syftet med ifrågavarande lagstiftning just är vinnande af störsi a möjliga

gemensamhet i sjörättsligt hänseende mellan länderna, bör tydligen ordnas

så, att denna lagstiftning blir definitiv först där det framgår, att detta

ändamål verkligen i afsevärd omfattning vinnes. Så torde icke kunna

anses vara förhållandet utan att åtminstone de öfriga skandinaviska län­

derna samt åtskilliga af de andra oss närmast belägna sjöfartsidkande

länderna såsom England, Tyskland, Ryssland och Frankrike jämväl ratifi­

cera konventionerna. Någon uttrycklig förutsättning af denna art torde

icke kunna upptagas i lagtexten, utan finner jag lika med de delegerade

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

12

Kungl. Maj:tf; nåd. proposition Nr 2fi.

det höra anförtros åt Konungen att afgöra, om och när sådana förhållan­

den äro förhanden, att lagen bör sättas i kraft.

I anledning af hvad de delegerade anfört rörande den föreslagna

numinerbeteckningen 223 a anser jag mig böra nämna, att jag icke funnit

någon afgörande betänklighet mot densamma och följaktligen saknat an­

ledning att i detta afseende låta vidtaga ändring i förslaget.»

Härefter hemställde föredraganden, att lagrådets yttrande öfver för­

slagen måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom ut­

drag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Hjalmar Nyman.

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 26.

13

Förslå g

till

Lag

om ändring i vissa delar af sjölagen.

Härigenom förordnas dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen

skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 222—227, 268, 283 och

294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter 223

§ skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse nedan

angifves:

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är samman­

stötningen orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige

all skada och förlust, som däraf kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de

skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyl­

diga ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som ut-

gifvit mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att

uttaga det öfverskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare

de skyldiga endast hvar för sill del af ersättningen.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rät­

ten taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning

eller icke.

14

222

§.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, där sammanstötningen orsakats genom fel eller försum­

melse, hvarför han jämlikt 8 § år ansvarig.

Aftal, hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å per­

son i fall, som i detta kapitel sägs, vare utan verkan.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna

att, så vidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besätt­

ningen och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess

besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för rädd­

ning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas

befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den

ort eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

223 a §.

Hvad i detta kapitel är stadgadt skall gälla äfven där genom far­

tygs manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakats å annat far­

tyg eller därå varande personer eller gods, utan att sammanstötning emel­

lan fartygen ägt rum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr

<26.

224 §.

Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombordva­

rande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock en­

hvar, som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå bär­

garelön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock den

berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat män­

niskor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befo-

gadt förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.

Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,

som afo annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget

kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå

227 §.

Är aftal rörande bärgning ingånget medan nöden ännu varade och

under dess inflytande, äge rätten efter yrkande af någondera parten att,

där -villkoren i aftalet icke finnas skäliga, förklara aftalet helt eller till

viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme rätten jämväl i fråga om aftal, som

annorledes ingåtts, så framt det belopp, som i bärgarelön betingats, fin­

nes stå i uppenbart missförhållande till värdet af den tjänst bärgarna

lämnat.

Har bärgarelön guldits medan nöden ännu varade, åligge den, som

vill vinna åter något af det guldna, att instämma klander inom sex måna­

der efter det betalning erlades, eller kåfve förlorat sin talan.

IB

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bärgarelön och ersättning för fartygets befriande

ur fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godt-

görelse, hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro

lagligen berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af an­

nan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218

§§); bodmerifordran, så ock lastägares fordran för gods, som

blifvit under resa såldt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare]!

i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på ute-

blifvet, felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser,

hvilka redaren själf eller annan på grund af redarens fullmakt

ingått och som skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap

fullgöras, så ock fordringar å ersättning för skada, hvilken vål­

lats genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens

fordran för hvad .häri själf förskjutit för fartygets behof eller

på grund af egen utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva;

fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt bestäm­

melsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom be­

löpt enligt fördelning, hvarom där sägs.

Panträtt i fartyg omfattar jämväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt

omfatta!- bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

17

Panträtt för bodraerifordran omfattar fartyg eller frakt eller bäggedera,

enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med

fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller

lagsökning betalning sökes,

1) för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från

dispachens dag;

2) för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —

inom ett år efter slutad lossning;

3) för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den

dag, skadan timade;

4) för fordran å bärgarelön — inom två år från det bärgningsföre­

taget slutförts;

5) för fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt be­

stämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt

enligt fördelning, hvarom där sägs — inom ett år efter det beloppet af

honom själf utgifvits;

6) för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning.

Äger för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning eller

för fordran, hvarom under 4 och 5 här ofvan sägs, borgenär rätt att jäm­

väl hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare den rätt

likaledes förfallen inom den för hvarje särskildt fall ofvan angifna tid.

I fråga om öfriga fordringar, för hvilka borgenären äger hålla sig till

gäldenären personligen, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i all­

män lag stadgas.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom

att efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under 100 kronor,

eller med fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till straffarbete i högst två år dömas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 18 käft. (Nr 26.)

3

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Har befälhafvare i annat fall än i 223 § sägs underlåtit att, så-

vidt det kunnat ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättnin­

gen och passagerarna därå, lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp,

som varit möjlig och behöflig för hans räddning, döines till böter eller

fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 26.

19

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefat­

tande vissa bestämmelser om sjöfynd, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar öfvergifvet far­

tyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, ehvad

sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drif-

vet å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller

tullbetjänt, som har att därom ofördröjligen meddela distriktets tullkam­

mare underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan,

hafve förverkat bärgarelön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bärgat, aflämne befälhafvaren det bär­

gade till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes

ej svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först anlöper,

hos svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos annan behörig myndig­

het bärgningen till känna och läte det bärgade å offentlig auktion för­

säljas; kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljnings­

summan. Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända med­

len aflämna till Konungens befallningshafvande i orten, hvilken därefter

har att förfara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,

tillkännagifva hvad bärgadt blifvit eller att aflämna därför influtna medel

eller förskingrar eller undandöljer något däraf, ansvare såsom förut är sagdt.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

TILL KONUNGEN.

Genom beslut den 15 sistlidne september uppdrog Eders Kungl. Maj:t

åt undertecknade att utarbeta de lagändringar, som påkallas af Sveriges

biträdande af två särskilda i Bryssel afslutade och den 22 september 1910

för Sveriges del undertecknade konventioner rörande fastställande af ge­

mensamma regler i fråga om sammanstötning och om bärgning, samt där­

vid tråda i förbindelse med de personer, som för motsvarande ändamål

blifvit af danska och norska regeringarna utsedda, och med dem samman­

träda till gemensamt arbete för vinnande, så vidt möjligt, af öfverens­

stämmelse i de förslag, som komme att för hvarje land afgifvas.

Till fullgörande af detta uppdrag hafva vi under tiden 22 septem­

ber—2 oktober i Köpenhamn sammanträdt med delegerade för Danmark

och Norge, nämligen för Danmark professorn L. A. Grundlig och direk­

tören C. Will samt för Norge professorn O. Platou och byråchefen J. A.

Rivertz.

Vid sammanträdet uppnåddes enighet i alla punkter och hafva förty

de upprättade förslagen affattats i möjligast nära öfverensstämmelse med

hvarandra, allenast med de afvikelse!', som betingas af språkbruket äfven­

som af redan bestående olikheter i de särskilda ländernas rätt.

Vissa svårigheter hafva mött att på lämpligt sätt i sjölagen införa

den i art. 13 af konventionen om sammanstötning gifna bestämmelsen.

Såsom endast innebärande en utvidgning af hvad som inenas med sam­

manstötning bör regeln tydligen följa efter de allmänna föreskrifter, som

gifvits i 220—223 §§ sjölagen. Vidare är dess innehåll sådant, att det

icke lämpligen låter sig sammanföra med den nuvarande slutparagrafen i

kapitlet om sammanstötning. I enighet med danske och norske delegerade

hafva undertecknade stannat vid att såsom den under förhandenvarande

förhållanden lämpligaste utvägen föreslå att upptaga bestämmelsen i en ny

§, hvaråt skulle gifvas benämningen 223 a). Skulle denna utväg stöta på

hinder vare sig i Sverige eller Danmark, hvarest en dylik paragrafbeteck­

ning hittills icke i lagstiftningen användts, anse sig delegerade böra före­

slå att de nuvarande paragraferna 220—223 erhålla nummerbeteckningen

22

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Motiv.

Det uppdrag, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 september

1911 gifvits de delegerade, gäller utarbetandet af de lagändringar, som

påkallas af Sveriges biträdande af de i Bryssel afslutade konventionerna

rörande fastställande af gemensamma regler i fråga om sammanstötning

och om bärgning. Dessa konventioner stadga visserligen omedelbart en­

dast förpliktelse för de särskilda staterna att uppehålla de i konventionerna

uttalade principerna i förhållande till öfriga konventionsstater och lämna

sålunda för hvarje stat öppet, att hvad angår den rent inre lagstiftningen

ordna efter god t finnande. Med hänsyn till önskvärdheten att på sjörättens

område erhålla i möjligaste mån fasta och enhetliga regler och då kon­

ventionernas principer i väsentliga delar öfverensstämma med nu gällande

rätt, har emellertid tillräcklig anledning icke synts de delegerade föreligga

att inom vår lagstiftning låta två olika system af lagbestämmelser gälla

bredvid hvarandra. Enligt förevarande förslag, såväl som enligt danska

och norska förslagen, införas följaktligen konventionernas bestämmelser i

vår rätt såsom allmängiltiga och afses de alltså skola träda i stället för

motsvarande regler i nu gällande sjölag.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af sjölagen.

220

§.

Med hänsyn till bestämmelserna i art. 1 och 4 i konventionen an­

gående sammanstötning har ansetts nödigt att i första punkten af 220 §

uttryckligen uttala, att den där gifna regeln gäller i fråga om skada, som

vid sammanstötning förorsakats å ombordvarande gods af hvad slag det

vara må, således ej blott last i egentlig mening utan äfven t. ex. besätt­

ningens och passagerarnas kläder, resefiekter eller andra ägodelar.

Jämväl ett uttryckligt stadgande om skyldighet att ersätta skada,

som vid sammanstötning tillfogas person, har synts nödigt insätta i 220 §.

23

Ehuru nuvarande lydelsen af denna § icke synes gifva sådant vid handen,

torde dock redan nu regeln om skyldighet att ersätta sådan skada gälla

hos oss. Redares allmänna plikt att ersätta skada, som af befälhafvare

eller af någon af besättningen genom fel eller försummelse i tjänsten

åstadkommes (8 §) omfattar otvifvelaktigt, enligt hvad motiven gifva vid

handen, äfven skada å person och

detta ehvad handlingen, som orsakat

skadan, är straffbar eller icke; och någon anledning hvarför denna skyl­

dighet icke skulle omfatta äfven skada, som genom sammanstötning för­

orsakats, torde näppeligen föreligga. Beträffande omfattningen af denna

ersättningsskyldighet, hvarom konventionen ej uttalar sig, torde ur svensk

synpunkt anledning ej förekomma att i detta sammanhang meddela sär-

skildt stadgande.

För fall af sammanstötning, orsakad genom vållande å båda sidor,

intager konventionen en i viss mån annan ståndpunkt än nu gällande

sjölag. Enligt denna senare betraktas fartyg och last såsom en enhet, och

regeln om ersättningsskyldighetens bestämmande efter beskaffenheten af de

å hvardera sidan begångna fel tolkas på grund däraf i praxis så, att den

sida, å hvilken det svårare felet begåtts, alltså t. ex. äfven lastägare å

den sidan, icke kan, oafsedt storleken af de å hvardera sidan lidna skador,

tilläggas ersättning från andra sidan. Konventionen åter ställer en hvars

ersättningsskyldighet i fråga om de särskilda skadorna direkt i förhållande

till de å hvardera sidan begångna felens beskaffenhet. Lastägare har så*

lunda för skada i fall, hvarom nu är fråga, rätt till ersättning äfven af

det befraktade fartygets redare, nämligen till så stor del, som svarar mot

det å den sidan begångna felets beskaffenhet. Denna konventionens be­

stämmelse utgör dock enligt hvad af art. It) följer intet hinder för att på grund

af fraktaftalet redares ersättningsskyldighet kan vara vidsträcktare (jäm­

för 142 § sjölagen) eller tvärtom bortfalla. Den olikhet mot gällande

sjölag, som den allmänna regeln i art. 4 alltså innebär, har föranledt en

omformulering af andra punkten i 220 § till öfverensstämmelse med denna

regel; därvid äfven ansetts nödigt uttrycka konventionens bestämmelse att,

om omständigheterna äro sådana, att någon jämförelse mellan storleken af

de olika felen icke låter sig verkställas, hvardera af de skyldiga skall er­

sätta hälften af skadan. Däremot torde stadgandet i nämnda artikel att,

om felen synas lika stora, skadan skall på enahanda sätt fördelas, följa

direkt af hufvudregeln och alltså ej behöfva uttryckligen upptagas i lagen.

Eldigt andra och tredje styckena af art. 4 i konventionen skola de

ersättningsskyldiga svara solidariskt i fråga om skada å person men i öf-

rigt endast hvar för sin del. Regeln härom har i förslaget upptagits så­

som ett nytt stycke i 220 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

24

222

§.

Förslaget inför i denna § ett nytt stycke, innehållande en regel,

som torde vara en praktiskt sedt nödvändig konsekvens af beslämmelsen

angående solidariskt ansvar för skada å person. På grund af denna be­

stämmelse äger nämligen den, som lidit skadan, äfven om han frånsagt

sig rätten till ersättning hos den ene af de skyldiga, möjlighet att för hela

ersättningen hålla sig till den andre skyldige. Huru rätten till regress i

dylikt fall skall regleras, lämnar konventionen (art. 4 sista stycket) öppet

för de särskilda staterna att bestämma. Man har då närmast val mellan

antingen att låta den, som måst utgifva hela ersättningen, bära denna

ensam utan regressrätt mot den andre eller att utan hänsyn till det in­

gångna aftalet om frihet från ansvar medgifva regress. Den förra ut­

vägen synes innebära en uppenbar orättvisa och kan därför ej föreslås,

den senare utvägen innebär åter en inkonsekvens, i det att aftal om fri­

het från ersättning i fall, hvarom nu är fråga, val må kunna göras gäl­

lande direkt mot den, som lidit skadan, men ej mot den, som i regress-

väg söker utfå vederbörlig del af ersättningen. Det har därför ur lag-

stiftningssynpunkt funnits lämpligast att taga steget fullt ut och förklara

aftal om frihet från ansvar för skada å person i fall af sammanstötning

vara utan all verkan, en bestämmelse, som, äfven bortsedt från frågan om

regress mellan de skyldiga, synts såväl de svenska som de öfriga länder­

nas delegerade önskligt införa i sjölagen.

223 §.

Bestämmelsen i art. 8 af konventionen rörande sammanstötning om

hvad som efter sammanstötning åligger fartygsbefälhafvare att iakttaga

föranleder allenast den ändring i 223 §, att uttrycket »utan fara» ersättes

med »utan allvarlig fara». Det har framhållits, att i fall, hvarom nu är

fråga, nästan alltid någon fara föreligger, men att först när allvarlig fara

(danger sérieux) är för handen, fartygsbefälhafvares skyldighet att bringa

hjälp bör få bortfalla.

223 a §.

Genom detta nya lagrum afses att i sjölagen införa en bestämmelse

motsvarande hvad i art. 13 af konventionen rörande sammanstötning säges

beträffande räckvidden af konventionens öfriga regler. Innehållet i bestäm­

melsen går ut på att öfverföra reglerna om sammanstötning mellan fartyg

på likartade tillfällen, i hvilka en typisk fartygssammanstötning icke ägt

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 26.

25

ruin. Under bestämmelsen ingår dels det tillfälle att ett fartyg genom

sin manövrering förorsakar sammanstötning mellan två andra fartyg, dels

det tillfälle att ett fartyg genom sin manövrering bringar ett annat på

grund eller tvingar det in på en kaj, ett drifvande vrak eller dylikt. I

fråga däremot om ersättning för skada, som orsakats genom sammanstöt­

ning i andra fall mellan fartyg och föremål af sistnämnda slag, skola lik­

som förut ej sjölagens bestämmelser utan de vanliga skadeståndsreglerna

komma till användning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Öfverskriften till 9 kap.

Med hänsyn till de ändringar förslaget inför i 227 § har ansetts

riktigast, att öfverskriften till 9 kap. ändras till »om bärgning», Ur dansk

och norsk synpunkt har till försvar för en dylik ändring äfven framhållits,

att i de danska och norska texterna af 224 § beröres, om än endast ge­

nom hänvisning till särskild lag, äfven annat ämne än bärgarelön nämligen

frågan om vidtagande af särskilda bärgningsanstalter.

I vissa lagstiftningar skiljer man mellan bärgning i inskränkt be­

märkelse (sauvetage) och assistans. Konventionen rörande bärgning uttalar

i anledning häraf, att någon sådan åtskillnad ej skall gälla utan att ens-

artade i’egler skola råda för båda fallen. Det i vår lag upptagna begreppet

bärgning torde väsentligen omfatta detsamma, som under båda dessa slag

af hjälp innefattas, och har därför den nu begagnade beteckningen bärg­

ning ansetts kunna i lagtexten bibehållas.

224 §.

Ändring af orden »dess last» i 224 § till »ombordvarande gods»

har föranledts af innehållet i art. 1 af konventionen rörande bärgning

(jämför motsvarande ändring i 220 §). I samma art. angifvas äfven frakt

och passagerareafgifter såsom föremål för bärgning. Då emellertid en

räddning af dessa värden kan komma i fråga endast såsom en följd af

lastens eller passagerarnas räddning hafva berörda värden ej ansetts be­

höfva omnämnas i 224 § såsom föremål för bärgning, utan har det synts

tillräckligt att upptaga dem i 226 § vid frågan om bestämmandet af

bärgarelönens maximum.

Redan enligt 224 § i dess nuvarande lydelse bör, efter hvad mo­

tiven gifva vid handen, anses gälla, att räddning af inänniskolif i samband

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 18 käft. (Nr 26.)

4

27

Ordningen eller grupperingen inom de i första rummet upptagna, hvilken

i förslaget angifvits medelst bokstafsbeteekning, har däremot icke någon

betydelse för frågan om den relativa vikten af de särskilda omständig­

heterna.

Den praktiskt sedt viktigaste förändring, som lagrummet enligt för­

slaget undergått, torde vara den, att det bärgades värde upptagits såsom

en omständighet, hvilken rätten har att taga i betraktande först i andra

rummet, utan att för öfrigt närmare preciserats, hvilken vikt denna om­

ständighet skall förhållandevis tilläggas. Mot nu angifna regel framställdes

redan vid 1905 års konferens i Bryssel invändningar från den svenska

delegationen, men lyckades man ej vinna ändring i regeln.

I öfrigt är beträffande de särskilda momenten i första stycket föl­

jande att märka:

a) Med uttrycket »i hvad mån bärgningsföretaget lyckats» har man

sökt återgifva konventionens uttryck de succés obtenu». Här afses icke de

materiella värden, som räddats, utan mera abstrakt det resultat, som vun­

nits, i förhållande till den utsikt till förlust, som förelegat.

b) Man har här ansett sig kunna bibehålla sjölagens uttryck »insikt

och drift» för att återgifva konventionens uttryck »le mérite», ehuruväl

detta sistnämnda måhända torde vara något mera omfattande.

d) Medan art. 8 i konventionen nämner blott den fara, för hvilken

det bärgande fartyget, icke bärgarnas redskap varit utsatt, hafva samtliga

de delegerade enats om att bibehålla de gällande sjölagarnas bestämmelser

i detta afseende.^ Man har nämligen dels ansett konventionens mindre

omfattande uttryck finna sin förklaring däri att konventionen här blott

har det fall i sikte, att ett fartyg bärgat ett annat, dels ock funnit en

begränsning till den fara, som hotat det bärgande fartyget, i motsats till

faran för andra bärgarnas redskap, i det fall att bärgningen skett från land

eller medelst mindre farkoster, sakna tillräckliga skäl.

e) Det här upptagna momentet, som i konventionen är uttryckt med

orden »les risques de responsabilité et autres courus par les sauveteurs»

saknar motsvarighet i gällande sjölag. Såsom exempel på sådan risk,

hvarom här är fråga, må nämnas den risk att få betala ersättning, hvarför

en fartygsbefälhafvare, som medför en snar förskämning underkastad frukt­

last, utsätter sig genom att för bärgning af annat fartyg fördröja sin resa.

Tydligt är, att den i detta moment upptagna omständighet har en i för­

hållande till öfriga upptagna omständigheter mer eller mindre tillfällig

karaktär.

g) Såsom ett moment, hvilket bör bidraga till förhöjning af bärgare-

lönens belopp har här, i öfverensstämmelse med konventionen äfvensom

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

rådande praxis, upptagits »den omständighet att det vid bärgningen be­

gagnade fartyget varit särskildt utrustadt för bärgningsarbete», hvithet ut­

tryck svarar mot den i 228 § använda beteckningen för fartyg, hvarmed

bärgningsföretag yrkesmässigt bedrifvas.

I 225 § har insatts ett särskildt stycke, som återgifver det i art. 8

sista stycket upptagna stadgandet. Hvad angår regeln för det fall att

bärgarna själfva förvållat den nöd, hvari fartyget varit försatt, så torde den

få anses enligt allmänna rättsgrundsatser redan gälla. Tydligt är också,

att dessa allmänna rättsgrundsatser föranleda att oaktadt den valfrihet, som

enligt bestämmelsens affattning lämnats rätten, denna i det särskilda fallet

kan anses vara bunden att frånkänna bärgarna bärgarelön, exempelvis då

de uppsåtligen förorsakat nöden i fråga. Beträffande verkan af svikligt

förfarande under bärgningen förekommer redan nu i lagen, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, en bestämmelse i detta afseende. I)å emel­

lertid den i konventionen gifna regeln icke, såsom bestämmelsen i sist­

nämnda lag, är inskränkt att gälla endast i fråga om öfvergifvet fartyg

eller gods, har en allmän regel i öfverensstämmelse med konventionens

ansetts böra införas i sjölagen, i följd hvaraf den särskilda bestämmelsen i

lagen rörande sjöfynd torde böra utgå.

226 §.

Förslaget innebär här ett upphäfvande af sjölagens regel att bärgare­

lön i allmänhet icke må sättas högre än till en tredjedel af det bärgades

värde. Regeln har nämligen ansetts komma i strid med innehållet af art.

8 i konventionen rörande bärgning, hvilken icke synes medgifva att pålägga

domaren ett sådant band på hans pröfningsrätt.

Att bärgarelön icke må sättas högre än värdet af det bärgade, hvarom

föreskrift meddelas i art. 2 tredje stycket i konventionen, kan visserligen

anses framgå af stadgandet i 224 § att bärgarelön skall utgå af det, som

bärgats, men då det ansetts lämpligen böra i lagen närmare angifvas hvad

som skall anses vara bärgadt och särskildt att däri skall ingå frakt och

passagerareafgifter, såvidt de i det särskilda fallet genom bärgningen räd­

dats åt bortfraktaren (se art. 1 i konventionen), har en bestämmelse i detta

hänseende insatts i förslaget såsom första stycke af 226 §.

227 §.

Den föreslagna nya lydelsen af denna §, hvilken i flera hänseenden

företer afvikelser från den nuvarande, är afsedd att återgifva reglerna i

29

art. 7 af konventionen, hvars formulering varit föremål för synnerligen

ingående diskussioner på de olika konferenserna. Dock har det ansetts

öfverflödigt att i sjölagen uttryckligen uttala den inom det förmögenhets-

rättsliira området allmänt gällande regeln om aftals ogiltighet på grund af

svek från endera partens sida.

Förslaget skiljer liksom konventionen på aftal, som ingåtts medan

nöden varade och under dess inflytande, samt sådana där icke båda dessa

betingelser varit för handen. Med uttrycket, att aftalet ingåtts under nö­

dens inflytande, torde, enligt hvad af förhandlingarna vid konferenserna i

Bryssel framgår, böra förstås att aftalet slutits under det parterna stått

under omedelbar inverkan af nöden, hvadan t. ex. aftal, som redare eller

lastägare i land träffat rörande bärgning, icke torde kunna föras under

ifrågavarande slag af aftal.

Regeln beträffande dessa aftal gifves i första stycket. Sådant aftal

kan af rätten förklaras helt eller delvis ogillt, där villkoren i aftalet icke

finnas öfverensstämma med hvad skäligt synes. Någon inskränkning till

aftal ingångna af vissa personer (befälhafvare, redare eller lastägare) såsom

nu gällande sjölag innehåller har, tydligen på grund af nyss antydda be­

gränsning af regelns giltighet, icke funnits anledning göra. Vidare är att

märka dels att regeln gäller icke blott aftal om bärgarelön utan hvarje

aftal beträffande bärgning t. ex. om sättet hvarpå bärgningen skall före­

tagas, dels ock att ej blott den, hvilkens fartyg eller gods räddats, utan

äfven bärgarna äga framställa yrkande om aftalets häfvande helt eller delvis.

Någon bestämmelse, motsvarande den i sjölagen förekommande, att

öfverenskommelse om bärgarelöns bestämmande genom skiljemän icke är

bindande därest den inom viss tid uppsäges, finnes ej upptagen i ifråga­

varande artikel; och det har icke heller ansetts vara med innehållet i denna

förenligt att bibehålla berörda bestämmelse i sjölagen. Häraf följer, att

frågan om giltigheten af ett ingånget skiljeaftal blir att afgöra enligt huf-

vudregeln; äro sålunda t. ex. föreskrifterna rörande sättet för skiljemän-

nens utväljande sådana, att de måste anses obilliga från den ena eller andra

partens synpunkt, äger rätten upphäfva aftalet eller föreskrifva lämpliga

modifikationer i fråga om skiljenämndens bildande.

Regeln i det föreslagna andra stycket af 227 § gäller i fråga om

hvarje aftal rörande bärgning, ehvad det kan anses ingånget under infly­

tande af nöd eller ej, men fordras å andra sidan att uppenbart missför­

hållande mellan det belopp, som i bärgarelön aftalats, och värdet af den

lämnade tjänsten föreligger.

Förslaget bibehåller i tredje stycket af förevarande § regeln om skyl­

dighet för deri, som guldit bärgarelön, att inom 6 månader efter betal­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

30

ningens erläggande instämma sitt klander. Af förhandlingarna vid kon­

ferenserna i Bryssel framgår nämligen, att hvarje stat har rätt att i

detta afseende meddela de bestämmelser, som kunna finnas lämpliga. Till­

räcklig anledning att i detta sammanhang föreslå upphäfvande af de olik­

heter i fråga om skyldigheten att inom viss tid instämma klander, som

nu förefinnes mellan de särskilda skandinaviska sjölagarna, hafva de delege­

rade icke ansett föreligga.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 26.

268 §.

Det har ansetts nödigt att i denna § insätta bestämmelse om att

sjöpanträtt tillkommer jämväl den i 220 § tredje stycket af förslaget om-

förmälda regressfordran. Vår rätt lämnar nämligen öppet, huruvida den,

som infriar eu annan åliggande förpliktelse, omedelbart genom infriandet

förvärfvar den panträtt, som kan hafva åtföljt fordringen; men att i fråga

om sjöpanträtt för nu berörda fordringar ett dylikt förvärf bör anses in­

träda, torde icke vara underkastadt tvekan. ,

283 §.

Nummerbeteckning på de här uppräknade fordringarna har i för­

slaget införts på den grund att redaktionen af andra stycket i denna §

ansetts skola eljest blifva allt för tung.

I öfverensstämmelse med bestämmelserna i art. 7 andra stycket af

konventionen rörande sammanstötning samt art. 10 af konventionen rörande

bärgning hafva i förslaget införts särskilda stadganden om preskription af

där afsedda fordringar.

l)å de i nyssnämnda artiklar upptagna preskriptionsbestämmeker äga

en absolut karaktär och således måste anses gälla där omförmälda fordringar

äfven i den mån de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen,

har en ändring af sista stycket i 283 § till öfverensstämmelse härmed vid­

tagits- Det norska förslaget innefattar i donna del en afvikelse från de

svenska och danska, i det att nu nämnda regler ansetts från norsk syn­

punkt lämpligast böra införas icke i sjölagen utan i den lag, som inne­

håller de allmänna preskriptionsreglerna.

I art. 7 tredje stycket af konventionen rörande sammanstötning samt

art. 10 andra stycket af konventionen rörande bärgning stadgas att frågorna

under hvilka villkor utsträckning af eller afbrott i omförmälda preskrip­

tionstid inträder skola afgöras enligt lagen i den stat, där domstolen, dit

talan instämts, har sitt säte. Då emellertid sjölagen undviker att i något

hänseende uttala sig i internationellt privaträttsliga frågor samt enligt

svensk praxis redan nu torde gälla, att frågor om preskription afgöres en­

ligt svensk lag, ehvad det ifrågavarande rättsförhållandet uppkommit i

Sverige eller annorstädes, har man ansett sig kunna underlåta att i svenska

sjölagen upptaga uttrycklig bestämmelse i det speciella afseende, hvarom i

nämnda artiklar af konventionerna sägs. Norska förslaget öfverensstämmer

härutinnan med det svenska, hvaremot med hänsyn till dansk praxis’ stånd­

punkt funnits nödigt att i det danska förslaget införa i denna § ett ut­

tryckligt stadgande i ämnet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

31

294 §.

Enligt artikel 11 af konventionen rörande bärgning föreskrifves så­

som en allmän plikt för fartygsbefälhafvare att bispringa personer, som

anträffats i sjönöd, där så ske kan utan allvarlig fara för eget fai’tyg eller

därå ombord varande. Vår sjölag stadgar sådan skyldighet allenast för

fartygsbefälhafvare, hvilkens fartyg sammanstött med annat, gent emot

detta senares besättning (223 §), och allmänna strafflagen innehåller ingen

bestämmelse i ämnet. Ett stadgande i öfverensstämmelse röed konventio­

nens har därför ansetts nödigt insätta i sjölagen och har lämpligen funnits

böra införas i 294 §.

Då bestämmelser rörande skyldighet att komma personer, som äro

stadda i lifsfara, till hjälp redan finnas upptagna i de danska och norska

allmänna strafflagarna har för Danmarks och Norges del någon ändring i

sjölagen i anledning af konventionens berörda föreskrift ej behöft vidtagas.

Då de lagstiftningsåtgärder, som nu föreslås, påkallas icke af brister

i nu gällande sjölag utan endast af önskemålet att möjliggöra Sveriges an­

slutning till ifrågavarande konventioner och att därmed bidraga till vin­

nande af enhetlighet och fasthet i förevarande delar af sjörätten, bör denna

nya lagstiftning gifvetvis komma till stånd allenast under förutsättning att

ett större antal af de makter, med hvilka vi i sjöfartshänseende stå i be­

röring, definitivt tillträda konventionerna. Det har därför ansetts böra

öfverlåtas åt Konungen att bestämma, när den föreslagna lagen skall träda

i kraft.

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af I § i lagen den 12 juni 1891, inne­

fattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Förslaget innebär att ur 1 § första stycket af lagen, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, uteslutas orden »eller undandöljer eller för­

skingrar han något af det, som bärgats». Beträffande skälen till denna änd­

ring hänvisas till hvad ofvan rörande den föreslagna lydelsen af 225 §

yttrat9.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

33

Konvention

rörande fastställande af vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om fartygs sammanstötning.

Art. l.

Har sammanstötning ägt rum mellan fartyg, som användes till fart

i öppen sjö, eller mellan sådant fartyg och fartyg, som användes å inre

farvatten, skola i fråga om skyldigheten att ersätta skada, som tillfogats

fartygen eller ombordvarande gods eller personer, nedanstående bestäms

mélser gälla oafsedt i hvilket farvatten sammanstötningen skett.

Art. 2-

Där sammanstötning tiinat af våda eller är en följd af en oundvik­

lig händelse eller ovisshet råder om anledningen till sammanstötningen,

skall den vidkännas skadan, som däraf drabbats.

Hvad nu stadgats skall gälla äfven för det fall att vid tiden för

olyckan fartygen eller ett af dem lågo förankrade eller förtöjda.

Art. 3.

Har sammanstötning förorsakats af fel å ena fartygets sida, skall

det, hvarå skulden ligger, ersätta skadan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 18 käft. (Nr 26.)

5

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 4.

Om fel blifvit begångna å ömse sidor, skola fartygen ansvara efter

förhållandet mellan de å hvardera sidan begångna felens beskaffenhet; dock

att, där omständigheterna äro sådana, att någon jämförelse mellan de

olika felen icke låter sig verkställas eller dessa synas vara lika svåra, an-

svarsskyldigheten åligger till hälften hvartdera fartyget.

Skadorna å fartyg, last eller besättningens, passagerarnes eller andra

ombordvarande personers egendom skola ersättas af de fartyg, å hvilkas

sida felen begåtts, efter förhållande, som nyss sagts, utan solidariskt an­

svar mot tredje man.

Fartyg, å hvilkas sida fel begåtts, äro mot tredje man solidariskt

ansvariga för skadestånd i följd af förlust af människolif eller kroppsskada;

ägande den, som utgifvit större andel än som enligt första stycket i denna

artikel åligger honom att slutligen gälda, rätt till regresstalan.

Det tillkommer lagstiftningen i de särskilda staterna att, så vidt an­

går nämnda regresstalan, bestämma innebörden och verkan af de på aftal

eller lag grundade regler, som begränsa fartygsägares ansvar gent emot

ombordvarande personer.

Art. 5.

Ansvarsskyldighet enligt förestående artiklar föreligger jämväl i det

fall att sammanstötningen orsakats af fel, begånget af en lots, äfven där

anlitandet af denne varit obligatoriskt.

Art. 6.

Rätt till talan om ersättning för skada i följd af sammanstötning

må ej göras beroende vare sig af föregående protest eller af annan sär­

skild formalitets iakttagande.

1 fråga om ansvar för sammanstötning galle icke någon legal pre-

sumtion, om hvem skulden åligger.

Art. 7.

Rätt till talan om skadeersättning upphör, då två år förflutit från

det händelsen inträffade.

35

Tiden, inom hvilken regresstalan jämlikt art. 4 tredje stycket må an­

ställas, utgör ett år; och räknas donna tid först från dagen för betal­

ningen.

Villkoren för att denna preskriptionstid må anses icke löpa eller må

anses afbruten, bestämmas af lagen för den domstol, där talan anställes.

De höga fördragsslutande parterna förbehålla sig rätt att i sina lag­

stiftningar såsom anledning till förlängning af nyssberörda tidsfrister upp­

taga den omständighet att det fartyg, mot hvithet talan skall anhängig-

göras, icke har kunnat tagas i beslag inom den stats sjöterritorium, där

käranden har sitt hemvist eller sin hufvudaffär.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 8.

Har sammanstötning ägt rum, åligger det befälhafvaren å hvartdera

fartyget att, så vidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess

besättning och passagerare, lämna hjälp åt det andra fartyget samt dess

besättning och passagerare.

•

Han är likaledes skyldig att så vidt möjligt för det andra fartyget

uppgifva namnet å sitt eget fartyg och dess hemort, äfvensom de orter,

hvarifrån han kommer och dit han skall gå.

Åsidosättandet af dessa bestämmelser medför ej i och för sig an­

svarsskyldighet för fartygsägaren.

Art. 9.

De höga fördragsslutande parter, hvilkas lagstiftning icke innehåller

bestämmelser om bestraffande af öfverträdelse mot nästföregående artikel,

förbinda sig att vidtaga eller för sina lagstiftande församlingar föreslå

nödiga åtgärder till bestraffande af dessa öfverträdelser.

De höga fördragsslutande parterna skola meddela hvarandra, snarast

möjligt, de lagar och reglementen, som redan äro i kraft eller till full­

görande af förestående bestämmelser må varda utfärdade.

Art. 10.

Under förbehåll för blifvande överenskommelser gäller, att föreva-

vande bestämmelser icke vålla ändring i de uti de särskilda länderna gifna

reglerna om begränsning af fartygsägares ansvar, liksom ej heller i de

skyldigheter, som härröra af fraktaftal eller andra aftal.

36

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 11.

Denna konvention äger ej tillämpning i fråga om krigsfartyg eller

sådana statens fartyg, som äro afsedda att användas uteslutande för offent­

ligt ändamål.

Art. 12.

'i

.

Bestämmelserna i denna konvention skola i hvarje mål tillämpas å

samtliga parter, så framt alla fartygen i fråga tillhöra de höga fördrags-

slutande parterna äfvensom i öfriga i de särskilda staternas lagar an-

gifna fall.

Dock är det öfverenskommet:

1) att i fråga om parter, som tillhöra en icke fördragsslutande stat, an­

vändningen af konventionens bestämmelser kan af hvarje särskild för­

dragsslutande stat göras beroende af ömsesidighet;

2) att då alla parter tillhöra samma stat som den domstol, där talan an-

hängiggjorts, statens egen lag och icke denna konvention skall vara att

tillämpa.

Art. 13.

Denna konvention äger, jämväl där ej sammanstötning skett, till-

lämpning i fråga om ersättning för skada, som ett fartyg vare sig genom

utförande af eller underlåtenhet att utföra en manöver eller genom under­

låtenhet att iakttaga gifna föreskrifter förorsakat å ett annat fartyg eller

därå ombordvarande gods eller personer.

Art. 14.

En hvar af de höga fördragsslutande parterna kan efter 3 år från

ikraftträdandet af denna konvention påkalla sammanträdandet af en ny

konferens i ändamål att undersöka hvilka förbättringar kunna införas i

konventionen och särskildt att, i den mån sådant är möjligt, utsträcka den­

sammas tillämpningsområde.

Den makt, som gör bruk af dylik rätt, skall delgifva de andra itiak-

terna denna sin afsikt genom belgiska regeringen, hvilken åtager sig att

inom 6 månader sammankalla konferensen.

Art. 15.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

37

De stater, hvilka icke hafva undertecknat denna konvention, må

efter därom framställd begäran ansluta sig till densamma. Denna anslut­

ning skall på diplomatisk väg delgifvas belgiska regeringen och genom

densamma en hvar af de andra för dragsslutande parternas regeringar; och

skall sådan anslutning träda i kraft en månad efter det belgiska regerin­

gen utsändt meddelandet om densamma.

Art. 16.

Denna konvention skall ratificeras.

’> Sedan högst ett år förflutit från dagen för undertecknandet af kon­

ventionen, skall belgiska regeringen sätta sig i förbindelse med regerin­

garna för de höga fördragsslutande parter, hvilka förklarat sig beredda att

ratificera konventionen, i ändamål att få afgjordt, huruvida anledning

förefinnes att försätta densamma i gällande kraft.

Ratifikationerna skola i så fall omedelbart deponeras i Bryssel och

konventionen träder i kraft en månad efter deponerandet.

Protokollet skall lämnas oafslutadt under ännu ett år till förmån för

de stater, som voro representerade vid konferensen i Bryssel.

Efter utlöpandet af denna tid kunna de endast ansluta sig till kon­

ventionen i enlighet med bestämmelserna i art. 15.

Art. 17.

För den händelse en eller annan af de höga fördragsslutande par­

terna skulle uppsäga denna konvention, skall dylik uppsägning medföra ver­

kan först ett år efter det densamma meddelats belgiska regeringen, och

skall konventionen förblifva gällande mellan de öfriga fördragsslutande

parterna.

Tilläggsartikel.

Utan afseende å hvad i art. 16 stadgats skall gälla, att bestämmelsen

i art. 5 om ansvar för det fall att sammanstötning förorsakats af fel, be­

gånget af lots, hvilkens anlitande varit obligatoriskt, ej träder i kraft

förr än de höga föredragsslutande parterna träffat öfverenskommelse beträf­

fande begränsningen af fartygsägares ansvarighet.

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Konvention

rörande fastställande af vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om assistans och bärgning.

Art. 1.

I fråga om assistans åt eller bärgning af fartyg, som användes till

fart i öppen sjö och som befinner sig i nöd, samt ombordvarande gods,

frakt och passagerareafgifter äfvensom hjälp af dylik art, som lämnats

mellan sådant fartyg och fartyg, som användes å inre farvatten, gälla

nedanstående bestämmelser, utan att därvid må göras åtskillnad mellan

dessa två slag af hjälp och oafsedt i hvilket farvatten hjälpen lämnats.

Art. 2.

Företag, som innebär assistans åt eller bärgning af fartyg och

som

medfört gagneligt resultat, berättigar till skälig ersättning.

Ingen ersättning skall utgå, om den lämnade hjälpen icke

medför

gagneligt resultat.

O ö

ö

Den summa, som skall betalas, må

i

intet fall öfverstiga

värdet

af

det bärgade.

Art. 3.

Personer, som medverkat vid bispringandet af ett fartyg trots

ut­

tryckligt och befogadt förbud från fartygets sida, äga ej rätt till

någon

som helst ersättning.

39

Art. 4.

Fartyg, som bogserar annat, har endast i det fall rätt till ersättning

för assistans åt. eller bärgning af det bogserade fartyget eller dess lastj

att det förra gjort särskilda tjänster, som icke kunna anses in"å i full­

görandet af bogseringsaftalet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 5.

Ersättning skall utgå äfven där assistans eller bärgningshjälp läm­

nats

mellan fartyg, tillhörande en och samma ägare.

Art. 6.

Ersättningens belopp bestämmes genom aftal mellan parterna och i

brist af sådant utaf rätten.

Detsamma gäller i fråga om de grunder, efter hvilka ersättningen

bör fördelas mellan bärgarna.

Fördelningen mellan fartygsägaren, befälhafvaren och andra i tjänst

å det. bärgande fartyget befintliga personer skall ske enligt bestämmel­

serna

i

fartygets hemlands lag.

Art. 7.

t

Hvarje aftal om assistans eller bärgning, som ingåtts under det

nöden varat och under dess inflytande, må på hemställan af endera parten

kunna af rätten förklaras ogiltigt eller underkastas jämkning, där denna

finner de aftalade villkoren icke vara skäliga.

I hvarje fall då det bevisas att bristande samtycke från ena partens

sida föreligger på grund af svek eller afsiktligt förtigande eller då den

aftalade ersättningen icke står i rimligt förhållande, vare sig i ena eller

andra afseendet, till den hjälp, som lämnats, må aftalet kunna på veder­

börande parts hemställan af rätten förklaras ogilt eller underkastas jämk­

ning.

Art. 8.

Rätten bestämme efter omständigheterna i det särskilda fallet er­

sättningens belopp med hänsyn taget: a) i främsta rummet till den om­

40

ständigheten i hvad man bärgningen eller assistansen lyckats, dén möda,

som af hjälparna nedlagts, och den förtjänst de haft om framgången, den

fara, för hvilken det bistådda fartyget, dess passagerare och besättning,

dess last, bärgarna själfva och det bärgande fartyget varit utsatta, den

tid, som användts för bärgningen, de utgifter, bärgarna själfva för bärg­

ningens utförande fått vidkännas, och den skada, de må hafva lidit, den

risk° att ådraga sig ersättningsskyldighet eller annan risk, som de stått,

samt värdet af de vid bärgningen använda redskap, därvid afseende bör i

inträffande fall fästas å det bärgande fartygets särskilda utrustning för

ändamålet; b) och i andra rummet det bärgades värde.

Samma bestämmelser skola gälla med afseende å fördelning, hvarom

i art. 6 andra stycket förmäles.

Rätten äge bestämma, att lägre eller ingen ersättning skall utgå,

där det framgår att bärgarna genom sitt fel gjort bärgningen eller assi­

stansen behöflig eller där de gjort sig skyldiga till stöld, undandöljande

af tjufgods eller andra svikliga handlingar.

Art. 9.

De räddade personerna äro ej skyldiga utgifva ersättning för rädd­

ningen; dock vållas härigenom ej ändring i de bestämmelser, de särskilda

ländernas lagar i detta hänseende innehålla.

De, som räddat människolif vid det olyckstillfälle, som gifvit an­

ledning till bärgningen eller assistansen, äga rätt till skälig andel af den

ersättning, som skall utgå till bärgarna af fartyget och lasten med dess

tillbehör.

Art. 10.

Rätt till talan om ersättning upphör då två år förflutit från den

dag assistans- eller bärgningsföretaget slutförts.

Villkoren för att denna preskriptionstid må anses icke löpa eller

må anses afbruten bestämmas af lagen för den domstol, där talan an-

ställes.

n .

...

De höga fördragsslutande parterna förbehålla sig rått att i sina lag­

stiftningar såsom anledning till förlängning af berörda tidsfrist upptaga

den omständighet att det fartyg, som erhållit assistans eller bärgats, icke

har kunnat tagas i beslag inom den stats sjöterritorium, där käranden har

sitt hemvist eller sin hufvudaffär.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

41

Art. 11.

Hvarje fartygs befälhafvare är skyldig att, såvidt det kan ske utan

allvarlig fara för eget fartyg, dess besättning och passagerare, lämna hjälp

åt hvarje person, äfven om han är fiende, som påträffas till sjöss i fara

att förgås.

Åsidosättandet af denna bestämmelse medför icke ansvarsskyldighet

för fartygsägaren.

Art. 12.

De höga fördragsslutande parter, hvilkas lagstiftning icke innehåller

bestämmelse om bestraffande af öfverträdelse mot nästföregående artikel,

förbinda sig att vidtaga eller för sina lagstiftande församlingar föreslå

nödiga åtgärder till bestraffande af dessa öfverträdelser.

De höga fördragslutande parterna skola meddela hvarandra, snarast

möjligt, de lagar och reglementen, som redan äro i kraft eller till full­

görande af förestående bestämmelse må varda utfärdade.

Art. 13.

Denna konvention vållar ej ändring i de bestämmelser, som de sär­

skilda ländernas lagar eller internationella aftal innehålla rörande organisa­

tion af assistans- och bärgningsväsendet genom offentlig myndighets för­

sorg eller under dess kontroll, och särskild!, rörande bärgning af fiske­

redskap.

Art. 14.

Denna konvention äger ej tillämpning i fråga om krigsfartyg eller

sådana statens fartyg, som äro afsedda att användas uteslutande för offent­

ligt ändamål.

Art. 15.

Bestämmelserna i denna konvention skola i hvarje mål tillämpas å

samtliga parter, så framt vare sig det fartyg, som verkställt assistans eller

bärgning eller det fartyg, som erhållit sådan, tillhöra någon af de höga

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 18 käft. (Nr 26.)

6

fördragsslutande parterna, äfvensom i öfriga, i de särskilda staternas lagar

angifna fall.

Dock är det öfverenskommet:

1) att i fråga om parter, som tillhöra en icke föredragsslutande

stat, användningen af konventionens bestämmelser kan af hvarje särskild

fördragsslutande stat göras beroende af ömsesidighet;

2) att, då alla parter tillhöra samma stat som den domstol, där

talan anhängiggjorts, statens egen lag och icke denna konvention skall

vara att tillämpa;

3) att art. 11 endast är tillämplig mellan fartyg tillhörande de höga

fördragsslutande parterna, med förbehåll dock att längre gående bestäm­

melser i de särskilda staternas lagar äga giltighet.

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 16.

Enhvar af de höga fördragsslutande parterna kan efter 3 år från

ikraftträdandet af denna konvention påkalla sammanträdandet af en ny

konferens i ändamål att undersöka hvilka förbättringar kunna införas i

konventionen och särskilt att, i den mån sådant är möjligt, utsträcka den­

sammas tillämpningsområde.

Den makt, som gör bruk af dylik rätt, skall delgifva de andra

makterna denna sin afsikt genom belgiska regeringen, hvilken åtager sig

att inom 6 månader sammankalla konferensen.

Art. 17.

De stater, hvilka icke hafva undertecknat denna konvention, må efter

därom framställd begäran ansluta sig till densamma. Denna anslutning

skall på diplomatisk väg delgifvas belgiska regeringen och genom den­

samma enhvar af de andra fördragsslutande parternas regeringar; och

skall sådan anslutning träda i kraft en månad efter det belgiska regerin­

gen utsändt meddelandet om densamma.

O

Art. 18.

Denna konvention skall ratificeras.

Sedan högst ett år förflutit från dagen för undertecknandet af kon­

ventionen, skall belgiska regeringen sätta sig i förbindelse med regerin-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

43

gärna för de höga fördragslutande parter, hvilka förklarat sig beredda att

ratificera konventionen, i ändamål att få afgjordt, huruvida anledning före­

finnes att försätta densamma i gällande kraft.

Ratifikationerna skola i så fall omedelbart deponeras i Bryssel och

konventionen träder i kraft en månad efter deponerandet.

Protokollet skall lämnas oafslutadt under ännu ett år till förmån

för de stater, som voro representerade vid konferensen i Bryssel.

Efter utlöpandet af denna tid kunna de endast ansluta sig till kon­

ventionen i enlighet med bestämmelserna i art. 17.

Art. 19.

För den händelse en eller annan af de höga fördragsslutande par­

terna skulle uppsäga denna konvention, skall dylik uppsägning medföra

verkan först ett år efter det densamma meddelats belgiska regeringen, och

skall konventionen förblifva gällande mellan de öfriga fördragsslutande

parterna.

44

Kung). Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

15 december 1911.

N ärvarande:

Justitieråden

S

undberg

,

B

orgström

,

S

karstedt

,

Regeringsrådet

E

rnberg

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

24 november 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler inhämtas öfver

upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen och till lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

De remitterade förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af tillförordnade byråchefen för lagärenden Gustaf

Appelberg.

Förslagen gåfvo anledning till de anmärkningar, som innefattas i

nedanintagna yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af sjölagen.

222

§.

Lagrådet:

Då i 223 a § meddelas en särskild bestämmelse därom att hvad i

förevarande kapitel är stadgadt angående sammanstötning skall i sin helhet

äga tillämpning äfven uti det i nämnda § afsedda fall af sjöolycka, hade

andra stycket i förevarande § bort erhålla en sådan redaktion, att det

kommit att hänföra sig omedelbart allenast till det i 220 § oinförmålda

fall af dylik olycka.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

223 a §.

45

Lagrådet:

Mot innehållet i denna § anmärkes dels att anledning saknas att,

på sätt i förslaget skett, i afseende å angifvandet af de förhållanden, af

hvilka i samma § afsedda sjöolyckor kunna förorsakas, gå utöfver hvad kon­

ventionen i sådant hänseende upptagit (»soit par exécution ou omission

d’une manoeuvre, soit par inobservation des réglements») och dels att ett

korrektare uttryck för ifrågavarande bestämmelse vinnes, om orden »gälla

äfven» utbytas mot »äga motsvarande tillämpning».

Vidare erinras, att med den metod, som i förslaget valts för lik­

ställandet af nu afsedd sjöolycka med verklig sammanstötning, torde följa

nödvändigheten att låta andra stycket af 283 § undergå sådan ändring i

affattningen, att likställigheten äfven där tydligt framträder. Af samma

skäl torde jämväl 249 § och måhända äfven andra i förslaget icke berörda

paragrafer i sjölagen böra underkastas jämkning.

Justitieråden

Borgström

och

SIcarstedt

samt regeringsrådet

Ernberg:

Tillräcklig anledning synes saknas att, såsom i förslaget skett, af­

vika från det i vårt land hittills städse iakttagna sättet för betecknande

af lagparagrafers ordningsföljd.

Anser man sig på grund af de skäl, som anförts af de svenska dele­

gerade, hvilka utarbetat ifrågavarande förslag, icke böra anlita den af dem

i skrifvelse till Konungen den 6 november 1911 alternativt angifna utväg

i fråga om inarbetande i sjölagen af det i förevarande § upptagna stad­

gande, synes saken lämpligen kunna ordnas genom en samarbetning af

sagda stadgande dels med 220 § och dels med 223 § och vidtagande i

samband härmed af vissa jämkningar i andra lagrum.

225 §.

Lagrådet:

Sista stycket af förevarande § har erhållit en såtillvida mindre

riktig affattning, som dels hvarken stöld, snatteri eller undandöljande af

tjufgods enligt terminologien i vår gällande strafflag är att hänföra under

begreppet sviklig handling dels ock undandöljande af tjufgods på grund

af stadgandet i 20 kap. 12 § strafflagen måste anses omfattadt af uttrycket

stöld eller snatteri. Med hänsyn härtill torde någon jämkning i styckets

affattning böra äga rum; och synes därvid lämpligen böra, såsom jämväl

med konventionens innebörd fullt öfverensstämmande, bland handlingar

medförande sådan påföljd, som i stycket sägs, angifvas det svikliga förfa­

rande att badare undandöljer gods, som han genom själfva bärgningen

fått i sin besittning.

227 §.

Lagrådet:

Bland förutsättningarna för tillämpligheten af paragrafens första

stycke har upptagits att villkoren i aftalet icke finnas skäliga. Detta ut­

tryck åtcrgifver icke hvad därmed torde vara afsedt eller att villkoren

pröfvas vara oskäliga; och torde fördenskull, till undvikande af missför­

stånd härutinnan, någon jämkning i affattningen böra vidtagas.

Det må vidare erinras, hurusom med förslagets uppställning det icke

tydligt framgår, att, såsom antagligen är afsedt, det i sista stycket af 225

§ intagna stadgandet skall äga tillämpning äfven i det fall att aftal rö­

rande bärgningen blifvit ingånget. Den otydlighet, som härutinnan före­

finnes, torde böra på lämpligt sätt afhjälpas.

283 §.

Lagrådet:

På' grund af särskilda bestämmelser i sjölagen kommer under vissa

förutsättningar en begränsad personlig fordringsrätt att träda i stället för

fordran, för hvilken enligt samma lag gäldenär häftar allenast med fartyg,

frakt eller inlastadt gods (se t. ex. 280 §). Att äfven i fråga om dylik

personlig fordringsrätt de i första stycket af 283 § stadgade särskilda pre-

skriptionsbestämrnelserna skola iakttagas, framgår af förarbetena till sjö­

lagen och har vunnit bekräftelse i rättstillämpningen. Med det i andra

stycket af 283 § upptagna stadgandet har nämligen uteslutande åsyftats

att med hänsyn till det fall att för gäld, hvarom i första stycket sägs,

jämväl personlig betalningsskyldighet i obegränsad omfattning åligger nå­

gon, utmärka, att för sådan betalningsskyldighet gäller i afseende å pre­

skription hvad i allmän lag är stadgadt. Härutinnan skall nu enligt försla­

get ske ändring såtillvida, att dylik obegränsad betalningsskyldighet kom­

mer, när fråga är om fordran å ersättning för skada genom sammanstöt­

ning eller om fordran, hvarom förmäles i 4) och 5) af förevarande §,

att blifva underkastad preskription i enlighet med sjölagens speciella regler.

I sammanhang med införandet af denna nya föreskrift har emellertid i för­

slaget åt andra stycket i öfrigt gifvits en affattning, som lätteligen skulle

kunna föranleda den oriktiga uppfattningen att beträffande ofvan omför-

mälda begränsade personliga fordringsrätt hädanefter skulle komma att

i preskriptionshänseende gälla icke sjölagens utan allmänna lagens före­

skrifter. Från den lydelse, andra stycket har i gällande lag, synes där­

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

47

för icke böra göras större afvikelse an som är nödigt för fastställandet af

den ofvan angifna nya rättsregeln i fråga om sådan personlig ansvarighet,

som åsyftas i samma stycke.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

294 §.

Lagrådet:

Då enahanda förpliktelser, som enligt 223 § åligga befälhafvare, jäm­

likt stadgandet i 223 a § skola åhvila honom uti det i sistnämnda § af-

sedda fall, samt vid sådant förhållande de i förevarande paragrafs första

stycke upptagna ansvarsbestämmelserna uppenbarligen böra äga tillämp­

ning jämväl i afseende å berörda fall, påkallas däraf jämkning i såväl

första som andra stycket af förevarande §.

Justitierådet

Sundberg

och regeringsrådet

Ernberg:

Angående den skyldighet för befälhafvare att lämna hjälp för rädd­

ning ur en genom sammanstötning uppkommen fara, för åsidosättande

hvaraf stadgats straff i första stycket af förevarande §, innehåller 223 §

sjölagen ett positivt stadgande. Det synes då oegentligt att, såsom i för­

slaget skett, låta den först nu ifrågasatta skyldighet, som omförmäles i

andra stycket af förevarande § och hvilken långt mindre än den i 223 §

bestämda finner stöd i vår allmänna rättsåskådning, i samma lag framträda

allenast under formen af ett straff bud för underlåtenhet att uppfylla skyl­

digheten, hvadan hemställes att, därest regler angående befälhafvares

skyldighet i förevarande hänseende anses böra intagas i sjölagen, å lämpligt

ställe i förslaget måtte lämnas positiv föreskrift därutinnan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,

innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Lagrådet:

Enahanda skål, som i förslaget föranledt uteslutande ur första stycket

af förevarande § af där meddelad bestämmelse angående påföljd för undan­

döljande eller förskingring af bärgadt föremål, synes böra medföra mot­

svarande åtgärd i afseende å paragrafens tredje stycke.

Hvad åter beträffar påföljden för undandöljande eller förskingring

af medel, som influtit för bärgadt föremål, lärer nämnda påföljd icke böra

vara strängare än för undandöljande eller förskingring af det bärgade

föremålet, hvadan häraf föranledd omarbetning af tredje stycket torde höra

äga rum.

Ur protokollet

Erik Öländer.

48

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

.Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 26 januari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

S

taaff

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

E

hrensvärd

,

Statsråden:

P

etersson

,

SciIOTTE,

B

erg

,

B

ergström

,

friherre A

delswärd

,

P

etrén

,

S

tenström

,

L

arsson

,

S

andström

.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lag­

rådets genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den

24 november 1911 inhämtade utlåtande öfver upprättade förslag till lag

om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af

1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Eller att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredra­

ganden:

»Lagrådet har endast i vissa mindre väsentliga hänseenden funnit

anledning&till anmärkning mot de remitterade förslagen. Vid sådant för­

hållande har något sammanträde för förnyad öfverläggning i ärendet med

de delegerade från Danmark och Norge icke ansetts erforderligt, utan har

endast skriftligt meningsutbyte med dem ägt rum i syfte att vinna enhet­

lighet i fråga om lagtextens affattande.

O

O

cj

49

I öfverensstämmelse med hvad därvid förekommit har jag funnit de af

lagrådet samfälldt framställda anmärkningarna böra i de flesta hänseenden

följas. Hvad lagrådet anmärkt mot innehållet i 223 a § därom att anled­

ning saknades att i afseende å angifvande af de förhållanden, af hvilka

i samma lagrum afsedda sjöolyckor kunna förorsakas, gå utöfver hvad

konventionen i sådant hänseende upptagit, har jag dock, vid det förhållan­

de att föga utsikt föreligger att vinna enighet med de två andra länderna

om en bestämmelse med den affattning lagrådet antydt, ansett icke böra

föranleda ändring i förslaget. Hvilkendera affattningen man än väljer,

torde i sak samma resultat komma att inträda.

Af lagrådet har beträffande nyssnämnda lagrum vidare anmärkts,

att, med den metod, som i förslaget valts för likställandet af nu afsedd

sjöolycka med verklig sammanstötning, torde följa nödvändigheten att låta

vissa andra paragrafer undergå sådan ändring i affattningen, att likställig­

heten äfven där tydligt framträdde. Hvad sålunda anmärkts synes mig

böra föranleda att, med frångående af nämnda metod, ifrågavarande regel

erhåller . sådan allmän affattning, att i hvarje fall då bestämmelser i sjö­

lagen gifvas, som beröra sammanstötning i vanlig bemärkelse, dessa be­

stämmelser äfven1'komma att gälla sådan sjöolycka, som nu afses.

Hvad de flesta af lagrådets ledamöter anmärkt i fråga om använd­

ningen af den föreslagna paragrafbeteckningen 223 a har jag ej funnit

innefatta anledning att nu frångå förslaget härutinnan.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedeparte­

mentet vidtaga ändringar i förslagen.»

Föredraganden uppläste härefter de omarbetade förslagen samt hem­

ställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig

proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition af

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet.

Hjalmar Nyman.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Bihang till Riksdagens protokoll. 1912. 1 samt. 18 käft. (Nr 26.)