3

3 §•

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt,

utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Särskild nykterhetsnämnd må tillsättas, i fall så prövas lämpligt i stad

av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga och på

landet av kommunalstämma. Om dylik nämnds sammansättning, val av

ledamot och suppleant däri, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och

avgång, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för nämndens

arbete, avgivande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redo­

visning samt ledamots ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad

om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla

för Stockholm de bestämmelser, Konungen på förslag av stadsfullmäktige

meddelar. Yald ledamot äger att när som helst avsäga sig uppdraget.

4 §•

1 mom. Ansökning om förordnande att person, som omförmäles i

1 §, skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister må göras av

nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas eller äger hemortsrätt.

2 mom. Innan sådan ansökning göres, skall nämnden inhämta nog­

granna upplysningar om ifrågavarande person samt, därest ej uppenbar­

ligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och

ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder, såsom att söka

förmå honom att ingå i nykterhetsförening,

bereda honom, för minskande av frestelserna till bruk av rusdrycker,

anställning hos lämplig person eller ombyte av verksamhet eller vistelseort,

utverka hos försäljare av brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker

ej utlämnas till honom,

förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller

att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

3 mom. Ansökning, som ovan sägs, göres hos Konungens befall-

ningshavande.

Ansökningen skall innehålla en fullständig redogörelse för de av

nämnden i ärendet gjorda undersökningar och för de övriga åtgärder, som

enligt 2 mom. må hava vidtagits.

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 193.

5

det nämnden att, sedan vederbörliga ansökningshandlingar inkommit, till

Konungens befallningshavande ofördröjligen insända desamma jämte eget

utlåtande, vilket tillika skall innefatta redogörelse för de undersökningar

och övriga åtgärder enligt 4 § 2 mom., som av nämnden vidtagits, samt,

om dylika åtgärder ej förekommit, upplysning om skälen därtill.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

Har ansökning i behörig ordning gjorts, läte Konungens befallnings­

havande ofördröjligen ansökningshandlingarna delgivas den, vilken ansök­

ningen gäller, samt, då fråga är om gift kvinna eller omyndig, jämväl måls­

mannen, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över

ansökningen, vid äventyr, om det försummas, att målet ändock av göres.

Finner Konungens befallningshavande part böra lämnas tillfälle att yttra

sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till för­

klaring, bär Konungens befallningshavande att, enligt vad nu är sagt, låta

delgiva sådan handling.

Äskar part, att angående uppgivna omständigheter någon skall vid

domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppen­

barligen onödigt, skall Konungens befallningshavande förordna om sådant

förhör vid underrätt, som Konungens befallningshavande bestämmer, samt

meddela föreskrift om vad parterna med avseende å förhöret hava att iakt­

taga. Förekommer anledning, att den, vars intagande å anstalt ifråga-

sättes, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger Konun­

gens befallningshavande även utan parts begäran förordna om vittnesförhör.

8 §•

Finner Konungens befallningshavande, då enskild person är sökande,

erforderliga åtgärder enligt 4 § 2 mom. icke hava vidtagits, må Konungens

befallningshavande förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder

samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och det genom

dem vunna resultat.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv, må återkallelse av ansökningen

ej utgöra hinder för Konungens befallningshavande att fortsätta med målets

handläggning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

7

15 §.

Har ej inom tre månader, efter det slutligt beslut om intagande å

allmän anstalt för vård av alkoholister vunnit laga kraft, handräckning

sökts för beslutets verkställande, och har ej heller, därest den, vilken be­

slutet avser, utan handräckning ingått å anstalt, anmälan om beslutet

inom samma tid gjorts hos anstaltens styrelse, vare beslutet förfallet.

T,ii

g samma vare, om beslut, för vars verkställande handräckning be­

gärts inom nyss angivna tid eller Konungens befallningshavande enligt 14 §

har att själv sörja, ej blivit verkställt inom sex månader från det beslutet

vunnit laga kraft.

16 §.

En var, som är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister,

skall vara skyldig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ända­

målsenlig vård ålägges honom.

17 §.

Hen. myndighet, som har att utöva uppsikt över de allmänna anstal­

terna för vård av alkoholister, äger att förordna om överflyttning av in­

tagen person från en anstalt till en annan. Konungen utfärdar de be­

stämmelser, som härvid skola lända till efterrättelse.

Sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

18 §.

Hen, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän anstalt

för vård av alkoholister, må kvarhållas under en tid av ett år. Har han

före förordnandets meddelande vårdats å sådan anstalt minst sex månader,

må han kvarhållas under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, därest

skal föreligga till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra

ett nyktert och ordentligt liv.

Vid beräkning av tid, som i första stycket avses, skall den tid in­

räknas, under vilken någon varit enligt 10 § intagen å allmän anstalt

för vård av alkoholister eller jämlikt 10 eller 14 § omhändertagits

och vårdats på annat sätt. Har någon, efter det förordnande med­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

9

22

§.

Avviker den intagne från anstalten, skall, sedan lian återhämtats, den

tid han cgenvilligt undandragit sig anstaltsvården ej medtagas vid beräk­

ning av den tid, under vilken han längst må kvarhållas.

Polismyndighet har att meddela handräckning för hämtande av den,

som avvikit från anstalt.

23 §.

1 mom. Ordföranden i nykterhetsnämnd äger att, där så prövas nö­

digt, påkalla biträde av kommunal- eller polismyndighet. Ny k ter het snämn­

derna i olika kommuner böra bistå varandra i de till deras handläggning

hörande ärenden.

2 mom. Kallas någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen,

till inställelse inför nykterhetsnämnden för att höras i de till nämndens

handläggning hörande ärenden, är han pliktig att hörsamma kallelsen, så

vida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga

förfall, skall han höta fem kronor till kommunens kassa och tillhållas af

nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga

etthundra kronor, att inställa sig. Kan den tredskande ändå ej förmås till

inställelse, må nämnden lita Konungens befallningshavande till.

24 §.

Kostnad för handräckning enligt 13 §, 20 § tredje stycket och 22 §

bestrides av statsverket.

25 §.

Den, på vars framställning någon intagits å allmän anstalt för vard

av alkoholister, är skyldig att svara för all vårdkostnad så väl gent emot den

anstalt, där intagning först ägt rum, som gent emot anstalt, till vilken

överflyttning skett eller i vilken han efter utskrivning intagits enligt 20 §.

Kostnad för vård, som meddelats enligt 10 §, skall statsverket vidkännas.

Har statsverket i fall, som i 14 § sägs, förskjutit eller bestritt vårdkostnad, äger

statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där den vårdade hade

hemortsrätt vid den tid, då ansökning om förordnandet gjordes. Därest den

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 144 käft. (Nr 193.)

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

11

28 §.

Lämnar någon åt person, vilken honom veterligen är intagen å allmän

anstalt för vård av alkoholister, brännvin, vin eller Öl, eller hjälper någon

eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från

och med fem till och med etthundra kronor.

Därest gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot för­

ordningen angående försäljning av brännvin eller förordningen angående

försäljning av vin och Öl, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna

strafflagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

13

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 augusti 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

STAAFF,

Statsråden:

PETERSSON,

B^ergström,

S^tenström,

S^andström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande:

»I skrifvelse den 27 februari 1907 anhöll lliksdagen, att Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån före­

skrifter kunde meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot

deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, i fall utredningen gåfve

anledning därtill, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Efter det Kungl. Maj:t infordrat yttranden i ärendet från öfverståt-

hållarämbetet och Kungl. Maj :ts befallningshafvande

samtliga län,

Riksdagen

skrifvelse

1907

.

bär

Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 9 oktober 1908 öfverlämnat Riks­

dagens skrifvelse jämte nämnda yttranden till den kommitté, som den 21

juni 1907 tillsatts för att afgifva förslag till förändrad lagstiftning dels

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

15

velse från biskopen Ernst Lönegren in. fl., innehållande uttalanden i ämnet

från det andra kristligt sociala mötet i Stockholm 1912.

Enligt det af fattig vårdskommittén afgifna förslaget till lag om be­

handling af alkoholister skola personer, som äro hemfallna åt dryckenskap,

i vissa fall kunna mot sin vilja intagas i särskilda för vård af alkoholister

afsedda anstalter. Beslut härom meddelas af Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande efter ansökning af vissa personer och myndigheter. För att

ansökningen skall upptagas, måste åtskilliga handlingar, bland annat läkar­

utlåtande och ett intyg af trovärdiga personer rörande alkoholistens för­

hållanden, företes. Efter alkoholistens hörande och sedan ärendet i öfrigt

vunnit erforderlig utredning, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande att

afgöra, huruvida tvångsinternering medgifves eller icke. För fall, då all­

varlig fara föreligger för alkoholistens eget lif eller annans personliga

säkerhet, kan under vissa förutsättningar Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

äfven innan alkoholisten blifvit hörd i målet, meddela förordnande om

hans intagande på eu dylik anstalt, i afbidan på att slutligt förordnande

om honom meddelas. Pröfning af klagomål öfver Kungl. Muj:ts befall-

ningshafvandes beslut har enligt förslaget förlagts till högsta domstolen.

Verkställigheten af ett meddeladt beslut om internering har gjorts beroende

af den person eller myndighet, på hvars ansökning förordnandet meddelats;

denne får själ!’ underhandla med vårdanstalt om plats, men har plats be-

redts och alkoholisten vägrar att ingå å anstalten, äger Kung]. Maj:ts

befallningshafvande att lämna handräckning för beslutets verkställande.

Om förordnandet ej gått i verkställighet inom sex månader från beslutets

meddelande, skall det anses förfallet.

Dessa nu anförda stadganden finnas i lagförslagets första kapitel. I

kapitel 2 lämnas under rubriken förebyggande åtgärder eu del bestäm­

melser, hvari ansökningsberättigade myndigheter, läkare och Kungl. Maj:ts

befallningshafvande erinras om vidtagande af dylika åtgärder.

Förslagets 3:dje kapitel behandlar frågan om anstalterna och deras

verksamhet. De anstalter, som afses i förslaget, kallas allmänna anstalter

för vård af alkoholister, och därmed ^syftas såväl af staten för dylikt

ändamål upprättad anstalt som ock af landsting, kommun, förening eller

stiftelse för enahanda ändamål anordnad anstalt, hvilken af Konungen

erkänts som allmän. Anstalterna skola stå under tillsyn af eu utaf Ko­

nungen bestämd uppsiktsmyndigket. Öfverflyttning från eu anstalt till en

annan har föreslagits skola äga rum vid vissa disciplinära förseelser, men

anstalt kan äfven genom utskrifning befrias från den, som ej lämpligen kan

Redogörelse

för fattig-

vdrdskommit-

téns förslag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

37

men med frånseende däraf uppfyllde förutsättningarna för tillämpning å

dem af påföljden för lösdrifveri, vore eu åtgärd visserligen önsklig, men

den befintliga luckan i lagen om lösdrifvares behandling eller i förordningen

om fattigvården kunde endast i ringa grad afhjälpas genom alkoholisters

internering.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län framhöll i nämnda

utlåtande som sin åsikt hufvudsakligen, att nykterheten säkrast och varaktigast

främjades genom socialt arbete på de områden, som däraf berördes, vidare

genom bibringande af högre upplysning och ökad sedlig kraft och slutligen

genom prohibitiva lagstiftningsåtgärder i den män dessa ej genom öfverdrifter

motverkade ändamålet, att staten förty borde anse som sin förnämsta upp­

gift beträffande nykterhetsverksamheten att söka i möjlig mån förhindra

uppkomsten af alkoholism, att som det emellertid sannolikt allt framgent

komme att finnas individer, som rätteligen folie under benämningen alko­

holister, hvilkas återförande till hälsa vore önskvärd!, staten borde under­

stödja af kommuner eller enskilda upprättade anstalter, där dels alkoholisten

frivilligt kunde intagas och dels personer stående under annans målsman­

skap erhålla vård, att tvångsinterneringen antagligen komme att visa ett

sämre resultat än som vunnits, då alkoholister frivilligt underkastat sig

behandlingen, eftersom tvångsinternering ej gärna kunde komma i fråga,

med mindre sjukdomen nått ett ganska högt stadium, att mot tvångsinter-

neringen i och för sig uppställde sig betänkligheter af principiell natur

samt slutligen att tillämpningen af en lag i detta ämne städse skulle er­

bjuda svårigheter med afseende på vanskligheten att afgöra, när den gräns

för alkoholism uppnåtts, då statens ingripande vore påkalladt.

I anledning af de anmärkningar, hvilka såväl inom Riksdagen vid

frågans behandling där som i de nämnda utlåtandena framställts, erinrar

fattigvårdskommittén, efter att hafva redogjort för resultatet af tvångs-

behandlingen i andra länder,

att

utsikter till botande och förbättring kunde

förefinnas äfven vid långt gångna fall af alkoholism,

att

faran för en obe­

fogad inskränkning i enskildas frihet kunde förebyggas genom en lämplig

begränsning af lagens omfattning samt genom att skapa betryggande for­

mer för proceduren,

att

i vissa fall inga andra medel än tvångsinternering

kunde uträtta något och att en sådan kräfdes såsom ett nödvändigt led i

åtgärderna mot alkoholmissbruket,

att

betydelsen af eu lagstiftning om

tvångsinternering för öfrigt till eu stor del vore indirekt, i det man vän­

tade sig att genom blotta möjligheten af en tvångsinternering en del alko­

holister skulle drifvas att anlita andra åtgärder,

samt att

befintligheten af

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.)

3

19

Medicinska fakulteten i Lund anför:

»Fakulteten kan i allt väsentligt instämma i det föreliggande för­

slaget, -— så vidt det nämligen gäller de delar af detsamma, hvilka det

kan tillkomma fakulteten att söka bedöma.

Som stöd för sin ståndpunkt att biträda förslag om tvångsinternering

af alkoholister vill fakulteten endast i största korthet erinra därom, att

studiet af alkoholismen oförtydbart gifvit vid handen, det själfva kärnan i

denna sjukdom utgöres däraf, att på grund af alkoholens egenskap att

vara ett ämne med bland annat äfven narkotiska verkningar ett behof af

alkohol utbildar sig hos den sjuke, ett behof, från hvithet den sjuke i all­

mänhet ej förmår att med egna krafter frigöra sig. I öfverensstämmelse

härmed kan denna sjukdom mycket ofta ej på annan väg logiskt och med

framgång bekämpas, än att den sjuke med yttre medel, och om så på­

fordras med tvång, afhålles från att tillfredsställa sitt behof efter alkohol.

Pa grund häraf framträder tvångsinterneringen jämlikt vår nu vunna kun­

skap om denna sjukdoms natur såsom den för talrika fall enda väg, på

hvilken sjukdomen med någon utsikt till framgång kan bekämpas.

Om man således också utan tvekan kan i princip biträda krafvet på

tvångsinternering för alkoholister, sa är det tydligen en mycket svår upp­

gift att gifva lagbestämmelserna om en dylik en lämplig affattning, sär-

skildt i så måtto, att ej denna för vår lagstiftning hittills nya inskränk­

ning af den individuella friheten må till sina verkningar te sig obillig

eller tryckande. Fakulteten finner emellertid, att kommittén i allt väsent­

ligt väl löst denna svåra uppgift och på ett lyckligt sätt afvägt de många,

otta mot hvarandra stridande olika synpunkter, som vid dessa lagbestäm­

melsers affattande varit att beakta.»

Behof vet af en lagstiftning rörande tvångsinternering af alkoholister

framhålles också af svenska läkarsällskapet och dess ofvannämnda kommit-

terade äfvensom af medicinalstyrelsen. Da dessa tänkt sig interneringen

anordnad efter andra linjer, än de som föreslagits i fattigvårdskommitténs

betänkande, skall jag i annat sammanhang redogöra för deras förslag.

Medicinalstyrelsen har lämnat styrelserna för de kuranstalter och hem

för alkoholister, som för sin verksamhet åtnjuta statsunderstöd, tillfälle att

yttra sig öfver förslaget. Fyra af dessa hafva inkommit med utlåtanden

och därvid tillstyrkt förslaget.

Af de i ärendet hörda fattigvårdsmyndigheterna framhåller Stock­

holms stads fattigvårdsnämnd kraftigt behofvet af en sådan lagstiftning

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Fattigvårds­

myndig­

heterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr

7

-

95

.

21

Det kan därför ej annat än synas välbetänkt, att lagstiftningen däråt

ägnar särskild uppmärksamhet. Allmänna meningen i landet torde vara

för åtgärder, som åsyfta att på ett effektivt sätt komma detta missbruk

till lits. Säkert är, att fattig vårdsstyrelserna i landet ganska allmänt med

stor tillfredsställelse hälsa det förevarande lagförslaget, som afser att bereda

lämplig behandling åt personer, som hemfallit åt dryckenskap, eu af huf-

vudorsakerna till så många understödstagares fattigvårdsbehof i vårt land.»

I sammanhang härmed torde jag också böra omnämna, att vid ett

på föranstalkande af svenska fattigvårdsförbundet den 4—b december 1911

i Göteborg hållet fattigvårdsmöte, besökt af omkring 400 personer, antagits

följande resolution: »Mötet, som anser en lag om tvångsinternering af alkoho­

lister vara ett nödvändigt villkor för framgången af den äfven i fattigvårdshän-

seende betydelsefulla kampen mot alkoholmissbruket, uttalar såsom sin me­

ning, att en sådan lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag,

som af fattigvårdslagstiftningskommittén blifvit framlagdt, snarast möjligt

bör komma till genomförande.» Till denna resolution, som af förbundets

arbetsutskott utsändts till fattigvårdsstyrelserna i städer, köpingar och

municipalsamhällen med förfrågan om de gillade densamma, hafva anslutit

sig fattigvårdsstyrelserna i 74 städer, 15 köpingar och 64 kommuner

med municipalsamhällen. Resolution en i fråga har den 20 februari 1912

aflämnats till Kungl. Maj:t.

Polismästarna i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Malmö,

Göteborg och Gäfle tillstyrka förslaget i hufvudsak. Därvid anför polis­

mästaren i Stockholm: »Denna lag, sådan den af kommittén föreslagits,

kommer säkerligen att verka mycket gagneligt och hämma missbruket af

starka drycker hos många under dryckenskapslasten hemfallna individer.

Särskildt ur polissynpunkt tilltalande är den blifvande möjligheten att på

ett effektivt och lämpligt sätt ingripa mot lösdrifvare, som äro oförmögna

till arbete och därföre icke kunna ådömas tvångsarbete, mot personer,

som underlåta att draga försorg om sin familj, allt på grund af drycken­

skap, samt mot personer, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.»

Polismästaren i Norrköping yttrar: »Att en lag, som medgifver rätt

till tvångsinternering under vissa förhållanden af notoriska drinkare är

och länge varit af behofvet påkallad, därom torde knappast förefinnas

mera än en mening, åtminstone icke bland polistjänstemän och andra som

på grund af sin befattning nödgats komma i närmare beröring med alko­

holister och som på närmare håll sett följderna af alkoholmissbruk. Det

nu framlagda förslaget synes på ett effektivt men på samma gång för den

Polismäs­

tarna.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr, 193.

enskildes rättssäkerhet fullt betryggande sätt hafva tillgodosett detta behof

och några allmängiltiga anmärkningar af vikt torde icke kunna framställas

mot förslaget, vare sig i hufvudsak eller med afseende på dess detaljbe­

stämmelser. »

Polismästarna i Karlskrona och Hälsingborg afstyrka däremot för­

slaget; den förre anser, att resultatet af tvångsinterneringen ej uppväger

uppoffringarna samt att lagstiftningsåtgärderna böra gå ut på att hindra

alkoholisterna från att få rusdrycker; den senare betecknar det hela som

ett fruktlöst experiment samt anser, att man i stället bör inrikta sig på

allmän upplysnings- och uppfostringsverksamhet och folkets frigörande från

rusdryckshandteringen.

Kungl. Maj:ts

Öfverståthållarämbetet och Kungl. Makts befallningshafvande i Malmö-

berallnmas-

o u

o

hafvande,

hus län vidhålla sina i ofvannämnda utlåtanden öfver Kiksdagens skrifvelse

i ämnet uttalade betänkligheter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga

län tillstyrka däremot kommitténs förslag, hvarvid åtskilliga betona, att

en dylik lagstiftning är af behofvet starkt påkallad samt att förslagets

bestämmelser äro väl afvägda. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i några

län foga vid sina tillstyrkanden utförligare motiveringar.

Sålunda yttrar Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län:

»Detta förslag hvilar hufvudsakligen på den grundsatsen, att en person,

som är hemfallen åt dryckenskapslasten, bör kunna mot sin vilja inter­

neras på anstalt för alkoholister. Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser

denna grundsats riktig och dess tillämpning af omständigheterna påkallad

och har icke något att i hufvudsak erinra mot det sätt, på hvilket den­

samma blifvit i förslaget genomförd eller mot förslagets innehåll i öfrigt.

Därest förslaget blir upphöjdt till lag, kommer lagen helt säkert att blifva

ett kraftigt medel till bekämpande af dryckenskapslasten såväl genom den

varning mot rusdrycksmissbruk, tvångsinterneringen innebär, som ock ge­

nom den möjlighet densamma erbjuder att återupprätta åt dryckenskap

redan hemfallna individer.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län anför: »Innan man

i kampen mot alkoholmissbruket tillgriper det s. k. absoluta rusdrycks-

förbudet, — en åtgärd, hvars verkningar på godt och ondt svårligen torde

kunna ens tillnärmelsevis på förhand beräknas — synes det vara i hög

grad angeläget att söka utnyttja andra medel i striden mot rusdryckerna,

hvilka stå till buds och ännu äro hos oss opröfvade. Att man i vårt land

i detta hänseende icke på långt när gjort hvad göras kan torde vara

obestridligt. — : — : — : — Såsom en bland de åtgärder, hvilka från

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 193.

23

statens sida böra vidtagas för rusdrycksmissbrukets stafvande, torde tvångs-

internering af vanedrinkare vara af omständigheterna nödvändiggjord. Yäl

är det måhända sant — såsom polismästaren i Karlskrona i sitt yttrande

framhåller — att utsikterna att genom tvångsinternering förbättra vane­

drinkare icke äro särdeles stora, äfven om vunna erfarenheter från andra

länder i detta hänseende icke äro enbart nedslående -— : — : — : —

och äfven om man enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande

härvidlag icke är berättigad att draga några bestämda slutsatser af erfaren­

heterna från å tvångsarbetsanstalter intagna drinkare. Dessa senare lära

icke göras till föremål för behandling speciellt åsyftande deras frigörande

från rusdrycksbegäret, hvithet däremot skulle blifva förhållandet med å

alkoholistanstalter intagna drinkare. —• : — : — : — Men äfven om tvångs-

interneringen såsom förbättringsåtgärd icke skulle komma att visa sig syn­

nerligen effektiv, torde densamma dock, i betraktande af den allvarsamma

fara vanedrinkaren utgör ej blott för sig själf och sin familj utan äfven för

det samhälle, hvari han lefver, böra anses såsom en nödvändig skyddsåt­

gärd från samhällets sida gent emot vanedrinkaren. De omständigheter

som motivera en dylik uppfattning hafva af kommitterade utförligt fram­

lagts. Särskildt bör understrykas faran diiri, att vanedrinkaren genom

lockelser och öfvertalningar förmår mindre depraverade naturer att förtära

rusdrycker och därigenom bryta gjorda föresatser till afhållsamhet — en

ytterst vanlig företeelse, hvars samhällsskadliga betydelse knappast torde

kunna öfverskattas.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anser de före­

slagna bestämmelserna om behandling af alkoholister vara af behofvet i

hög grad påkallade och förordar efter en längre motivering på det

varmaste antagandet af det föreliggande förslaget, mot hvars särskilda

bestämmelser Kungl Maj:ts befallningshafvande icke har något att erinra.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län säger sig ej

hafva något att erinra vare sig emot de af kommittén antagna grundsatser

eller, i allt hufvudsakligt, emot det sätt, hvarpå desamma i förslaget till-

lämpats. »Tvärtom föranleder läsningen af förslaget med därvid fogade

motiv den förhoppning, att den föreslagna lagstiftningen, om den förverk­

ligas, skall, i den mån staten inrättar anstalter för omhändertagande af

alkoholister, komma att medföra en välsignelse för vårt land af oskatt­

bart värde.»

Pastorn Aid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona framhåller, att våra

tvångsarbetsanstalter för män nästan uteslutande äro befolkade af alkoko-

Fdngvdrds-

myndighe-

terna.

I sistberörda hänseende märkes, att samhället, innan ett dylikt kraft­

medel anlitas, ej får lämna andra åtgärder af mera allmän natur oförsökta.

Spörsmålet om tvångsinternering står, såsom ock framhållits af kominittera-

de, i så nära samband med öfriga sträf van den mot alkoholmissbruket såväl

på öfvertygelsens som på lagstiftningens väg, att frågan ej kan ses fri­

stående, lika litet som interneringen får brukas annorlunda än såsom nöd­

vändigt led i det allmänna arbetet att nå bättre förhållanden.»

Efter att hafva granskat den af kommittén föreslagna proceduren, och

därvid uttalat sig för hithörande ärendes behandling vid domstol i stället

för hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, erinrar fångvårdsstyrelsen, att

enligt uppgifterna från England och Skottland procenttalet tvångsinterne-

rade, som där utskrifvits såsom botade, vore anmärkningsvärdt lågt. Utan

att vilja bestrida värdet af lagens indirekta verkningar, säger sig styrelsen

draga i tvifvelsmål, huruvida förslaget till fullo utnyttjat möjligheterna för

alkoholistens omhändertagande utanför anstalten och framhåller särskildt

angelägenheten om närmare föreskrifter rörande den utskrifnes omhänder­

tagande. Slutligen betonar styrelsen, att hela denna fråga om tvångsinter­

nering och därtill hörande åtgärder svårligen kan på ett tillfredsställande

sätt lösas annat än i sitt naturliga samband med en blifvande strafflagsre-

form samt kommitterades ännu pågående arbete för ändrad lagstiftning

rörande fattigvård och lösdrifvares behandling, hvarefter styrelsen fortsätter:

»Först i detta sammanhang lärer kunna med visshet afgöras, huruvida en

särskild dryckenskapslag är nödvändig eller om erforderliga anordningar

kunna träffas inom ramen af civil- och strafflagarna. Utan en sådan öfver­

blick (ifver lagstiftningsområdet blir ej heller möjligt att bedöma, huru

många anstalter som behof vas, huruledes de böra ändamålsenligast och med

minsta kostnad anordnas, samt i hvad mån de kunna ställas i förbindelse

med andra slags arbets- och vårdanstalter. På grund af hvad sålunda an­

förts tillåter sig fångvårdsstyrelsen i underdånighet såsom sin mening ut­

tala, dels att nu föreliggande förslag bör blifva föremål för kommitterades

ytterligare bearbetning såväl i de utseenden styrelsen antydt, som i andra

delar, hvilka från synpunkten af en enhetlig rättsåskådning finnas så på­

kalla, dels att förslagets slutliga pröfning bör anstå, tills kommitterade

blifvit i tillfälle att framlägga sina förslag inom fattigvårds- och lösdrifvar-

lagstiftningen samt de allmänna grunderna för en ny strafflag hunnit ut­

arbetas och offentliggöras.»

Det andra kristligt sociala mötet uttalade, att eu lag om tvångsinter­

nering af alkoholister skulle blifva af stor betydelse för kyrkans verksam-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.)

4

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Kristligt sort

ala mötet

1912

.

27

kommunerna, är tydligen eu fråga, på hvilken ännu ej kan gifvas ett fullt

säkert svar. Hvad som med förslaget åsyftas är att göra ett försök att

på en hos oss hittills ej använd väg kunna motarbeta alkoholismens sam-

hällsskadliga verkningar. De erfarenheter, man har att åberopa från ut­

landet, äro ej så omfattande, att man kan af dem hämta ett säkert stöd

för eu lagstiftning i ämnet, men de äro å andra sidan ej af den nedslå­

ende beskaffenhet, att de böra förhindra oss att beträda eu af andra om­

ständigheter anvisad utväg. Sträfvandena i England att vidare utbygga

den befintliga lagstiftningen tyda på, att man där ansett tvångslagstiftningen

vara till öfvervägande nytta. Vid frågans bedömande bör man ej heller

glömma, att kostnader för mindre effektiva åtgärder af annan art besparas

genom en tvångsinternering. Dessutom böra åtgärderna för lagens genom­

förande gifvetvis ske under iakttagande af nödig försiktighet oeh sparsam­

het. Det synes mig alltså vara fullt berättigadt att antaga, att det all­

männas uppoffringar i förevarande hänseende ej skola blifva bortkastade.

Beträffande särskildt jämförelsen med tvångsarbetsanstalterna tillåter jag

mig att erinra, att under den föreslagna lagen ett ej ringa antal alkoho­

lister komma att falla, som ej beröras af lösdrifvarlagen, samt att det med

hänsyn till den speeiella omvårdnad, som är afsedd att blifva utmärkande

för alkoholistanstalterna, torde kunna förväntas, att de skola nå bättre re­

sultat än tvångsarbetsanstalterna.

Hvad beträffar fångvårdsstyrelsens anmärkning att frågan om en

tvångsinternering af alkoholister ej kan tillfredsställande lösas annat än i

samband med nya lagar rörande straffrätten, fattigvården oeh lösdrifvares

behandling, har fattigvårdskommittén ägnat detta spörsmål en ingående

behandling, och jag finner liksom kommittén öfvervägande skäl tala för att

stifta en särskild lag om behandling af alkoholister. Härmed är dock ej

uteslutet, att tvångsinterneringen framdeles kan komma att vidare utveck­

las ur de särskilda synpunkter, som de nyssnämnda lagstiftningsområdcna

erbjuda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Läkarkommittén sammanfattar i sitt ofvannämnda betänkande de en­

ligt dess mening väsentligaste bristerna i fattigvårdskommitténs förslag i

följande sex punkter:

»1) Tvångsinterneringen af alkoholister har alltför mycket behand­

lats såsom eu för sig fristående fråga utan organiskt samband med andra

åtgärder för nykterhetens befrämjande. Härigenom har den preventiva

verkan till god del gått förlorad, hvilken en lag på detta område gärna

Läkarkom-

mittén.

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193

Svenska lä­

karsällskapet.

synes böra inrymma med afseende på dem, som, utan att vara förfallna

drinkare, dock på ett samhällsskadligt sätt missbruka alkoholhaltiga dryc­

ker. Men äfven den uppfostrande betydelse, som en lag, sådan som den

ifrågasatta, bör hafva på den allmänna uppfattningen om det sätt, hvar­

med den enskilde vid begagnandet af rusdrycker måste umgås med dessa,

har härigenom icke kommit till sin fulla rätt.

2) Lagen är icke, såsom den borde vara, tillämplig på eu och

hvar, som på ett uppenbarligen samhällsskadligt sätt missbrukar alkohol­

haltiga drycker.

3) Efter allt att döma blefve bestämmelserna i eu lag, sådan som

den föreslagna — vid samtidig saknad af alla sådana samhällsorgan, ge­

nom hvilkas verksamhet och förmedling en verkligt betydande förminsk­

ning i deras antal kunde uppnås, hvilka, på sätt lagen säger, behöfde om­

händertagas — omedelbart tillämpliga på ett så ofantligt stort antal svenska

medborgare, att tydligen endast en ringa del af dessa kunde komma att

blifva föremal för de praktiska åtgärder, som i lagen föreskrifvas.

4) Då i lagen stadgande ej skett om inrättande af några som

helst samhälleliga organ af i föregående punkt åsyftade beskaffenhet, och

då i följd häraf eu önskvärd minskning omöjliggöres icke endast i de

interneringsmässigas antal, utan äfven i interneringstidens längd, komine

det i lagen föreskrifna interneringsförfarandet att onödigt strängt inkräkta

på den personliga friheten; hvarjämte nödiga garantier af samma orsak näp­

peligen alltid kom me att förefinnas, för att i det enskilda fallet interne­

ringen varit berättigad.

5) Sjulfva interneringsförfarandet är i lagen mera omständligt och

tidsödande, än hvad som kan anses behörigt. Hos läkarna torde insam­

landet af de många, för läkarebetygets utskrifvande erforderliga uppgifterna

komma att väcka obenägenhet för sådana betygs afgifvande öfver hufvud

taget. Och vederbörande myndigheter komma ganska säkert ofta nog att

stå tveksamma inför utsikten till utdragna skrifverier, omsorgen om an­

skaffandet af fullständig bevisning m. m., in. in.

6) I lagen har slutligen icke ett tillräckligt beaktande skänkts åt

behofvet att på ett effektivt sätt och utan tidspillan kunna ingripa mot

alkoholmissbrukare, hvilka åro farliga för andras personliga säkerhet.»

Vid ärendets behandling i läkarsällskapet antogs den 20 februari 1912

en af dess kommitté föreslagen resolution så lydande:

»Efter tagen kännedom om såväl K. fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag till lag om behandling af alkoholister som ock af den granskning

29

af detta förslag, eu inom Sällskapet för utredning af frågan om effektiva

åtgärders trådande till förekommande af den skada, de alkoholhaltiga

dryckerna förorsaka, bildad kommitté verkställt, finner sig Svenska Läkare­

sällskapet böra göra följande uttalande:

att förenämnda lagförslag visserligen ger uttryck åt ett flertal riktiga

principer; dock

att den granskning, Sällskapets förenämnda kommitté verkställt, synes

gifva vid handen, att lagförslaget är behäftadt med brister, som göra en

förnyad pröfning af frågan om tvångsinternering af alkoholister erforder­

lig; samt

att denna pröfning synes böra ske i samband med frågan om andra

systematiska åtgärders vidtagande till alkoholmissbrukets förekommande och

bekämpande.

I samband härmed vill Sällskapet, med hänsyn till den uppenbara

bristen på verksamma skyddsbestämmelser mot alkoholister, Indika gent

emot sin omgifning innebära allvarlig fara till lif och säkerhet, göra det

uttalande:

att med snaraste och, om det skulle visa sig erforderligt, redan innan

interneringsfrägan i dess helhet må kunna vinna en slutgiltig lösning, be­

stämmelser, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dem af Sällskapets

kommitté föreslagna, måtte träffas, hvarigenom dylika alkoholisters omhänder­

tagande under nödig tid möjliggöres.»

Anmärkas bör emellertid, att vid ärendets behandling i läkarsällskapet

från flera håll uttalades, att eu lag om tvångsinternering af alkoholister i

den omfattning fattig vårdskommittén föreslagit borde komma till stånd äfven

utan samband med frågan om andra systematiska åtgärders vidtagande för

alkoholmissbrukets förekommande och bekämpande.

Medicinalstyrelsen hemställer i sitt utlåtande, att det af fattigvårds-

kommittén uppgjorda förslaget underkastas omarbetning i den af läkarsäll­

skapet angifna riktning.

De systematiska åtgärder för alkoholmissbrukets förekommande och

bekämpande, hvarpå läkarsällskapet i sin resolution syftar, beskrifvas af

mitténs för-

dess kommitterade sålunda:

»I en viss analogi med de tuberkulosbyråer, som åtskilliga svenska

JcA

kommuner upprättat, och hvilkas uppgifter i hufvudsak äro att lämna upp- dess tvä,

lysningar och råd och äfven understöd till lungtuberkulösa och deras om-

byräer.

gifning, borde i större och medelstora svenska städer eller eljes inom

kommuner, där större samhällen äro belägna och där dryckenskapen utgör

Kunrjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

31

och åtgärder antecknas å byrån, och därigenom får man här ett dokument

af den beskaffenhet, att därpå kan grundas kraftigare åtgärder, om sådana

skulle erfordras. Några detaljerade anvisningar om lämpliga åtgärder anses

ej behöfliga, utan den enda rättsliga grunden för byråns verksamhet bör

vara en lag om internering af alkoholister. I denna lag kräfves allenast ett

allmänt stadgande därom, att interneringen bör föregås af lämpliga och

nödiga åtgärder utom för det fall att interneringen motiveras af alkoho­

listens farlighet för sig själf eller andra, då sådan bör ske omedelbart.

Byråns åtgärder få ej präglas af hastighet eller stränghet, endast i sist­

nämnda fall, då farligheten styrkts af läkarintyg, bör det vara byråns skyl­

dighet att omedelbart ingripa. Förutsättningen för ett framgångsrikt ar­

bete är att få till stånd ändrade bestämmelser om försäljningen af rus­

drycker, gående ut på att de bolag, som hafva hand om spirituosaförsälj-

ningen, få försälja sådan endast till personer, som gjort en skriftlig an­

mälan därom och inregistrerats som bolagets kunder samt att bolagen kunna

vägra att försälja spirituösa till personer, som missbruka sådan eller ut­

lämna varan till andra, som missbruka den. En af de första åtgärder,

som alkoholbyrån bör vidtaga, är att uppmana alkoholmissbrukaren att

själfmant vända sig till bolaget med anmälan att han icke längre önskar

rätt att hemköpa spirituösa; han riskerar eljest att inom en vecka genom

byråns försorg blifva affärd från förteckningen på bolagets kunder. Vidare

förutsättes, att ändrade villkor för öfverlåtelse af ölutskänkningsrätt skola

komma till stånd och inverka här. Utom nu nämnda medel, upplysningar

och råd till alkoholmissbrukaren och hans omgifning, förenade med besök

i hemmet, samt literhemköpsrättens upphörande, uppräknas vidare såsom

exempel på lämpliga åtgärder: »erbjudande af ekonomisk och annan

hjälp genom enskilda eller genom kommunal myndighet (utlösning af pant­

satta nödvändighetsvaror, ombesörjande af läkarvård, barnens förhjälpande

till föda och kläder o. s. v.); erbjudande att direkt genom byråns försorg

eller genom enskild person uppbära alkoholistens aflöning och därpå göra

afdrag för hans hyra, skatter in. m.; fordran att viss del af hans

aflöning lämnas till hustrun; fordran på antingen viss regelbunden instäl­

lelse å byrån eller regelbundet insändande af med egen handstil ifylldt

rapport-formulär; erbjudande af annan lämpligare sysselsättning eller vistel­

seort; fordran att alkoholisten under viss kortare tid söker inträde på vanlig

sjukvårdsanstalt, på det man må kunna allvarligen tala med honom om

hans tillstånd.»

Ett intimt samarbete förutsättes komma att äga rum mellan alkohol-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

landet, dels att, när i annat fall särskildt behj ärtan svärda omständigheter

göra tvångsin tornering önskvärd, tillstånd därtill »på särskild anhållan»

kan medgifvas.

I fråga om alkoholmissbrukare, som utgör fara för eget lif eller

annans personliga säkerhet, föreslås, att polismyndighet skall äga att vid

företeende af läkarintyg af visst innehåll kunna förordna om alkoholistens

intagning för en kortare tid, exempelvis 14 dagar, å lämplig anstalt,

alkoholistan stalt, sinnessjukhus, länslasarett eller sjukstuga. Om i eu

kommun ej vidtagits rationella åtgärder för alkoholmissbrukares behand­

ling (alkoholnämnd etc.), så att den utskrifne kan öfvervakas, eller

det af andra förhållanden icke synes lämpligt att etter eu så kort tid

utskrifva eu sålunda intagen person, böra »nödiga handlingar, och bevis

anskaffas» på det att »vederbörande myndighet må i den ordning, som i

öfrigt angående alkoholisters internering är stadgadt, förordna om hans

öfverförande till alkoholistanstalt, eventuellt hans kvarstannande där, om

han från början dit öfverförts». Ansökan härom göres af alkoholnämnd

eller, om sådan ej finnes, af de i 3 § 1 mom. af fattigvårdskommitténs

förslag angifna enskilda personer och myndigheter. Äfven här är det Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som, efter det den intagne haft tillfälle att

yttra sig, meddelar slutligt förordnande, hvilket skall ske inom 14 dagar

efter intagandet; Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall af polismyndig­

heten omedelbart underrättas om dess remiss.

Xykterhetskommittén, som jämväl betonar vikten af förebyggande åt­

gärder, har ej upptagit läkarkommitténs förslag om alkoholnämndens inrät­

tande såsom en i regel nödvändig förutsättning för tvangsintemeringen,

men den har ansett, att vidtagande af förebyggande åtgärder skulle be­

fordras genom sådana särskilda nämnder och föreslagit, att kommun, som

anser sådant önskvärdt, äger upprätta särskild nämnd, med namn af nyk-

terhetsnämnd, hvarigenom verksamheten för alkoholisters återförande till

ett nyktert lif och deras skyddande mot återfall kan organiseras under

enhetlig ledning. I annat sammanhang skall jag redogöra för nykterhets­

kommitténs förslag rörande sådan nämnds tillsättande in. m. (3 och .14 §»;).

Tvångsinterneringens natur af eu ytterlighetsåtgärd och vikten af fö­

rebyggande åtgärder har redan af fattigvardskommitten starkt framhållits

samt ytterligare understrukits af läkarkommittén och nykterhetskommittén.

Denna uppfattning af spörsmålet är också otvifvelaktigt den riktiga. Kon­

sekvensen af en dylik uppfattning synes mig dock ej kräfva, att man gar

så långt i sin fordran på organiserandet af förebyggande åtgärder som läkar-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 häjt. (Nr 193.)

•>

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.

3)5

Nykterhets

kommittén.

Departe­

mentschefen

rätta för hela länet gemensamma anstalter. Hvarken för kommunerna

eller landstingen bär detta ansetts böra stadgas som en ovillkorlig skyl­

dighet, utan kommittén har trott målet skola vinnas genom att utfästa

statsbidrag för vårdkostnadernas bestridande. I anslutning till den af riks­

dagen i 1907 års skrifvelse uttalade åsikt har kommittén utgått ifrån att

den hufvudsakliga delen af vården skulle ombesörjas af privata och kom­

munala anstalter samt därför ej uppgjort något förslag eller kostnadsberäk­

ning för eu statsanstalt. Dock har kommittén uttalat, att någon statsanstalt

gifvetvis kräfdes tämligen snart efter lagens ikraftträdande med hufvud-

syfte att mottaga alkoholister, som intagits på andra anstalter, men på

grund af sitt uppförande ej kunde kvarhållas där. Åt eu sådan anstalt

kunde enligt betänkandet likväl gifvas en tämligen provisorisk karaktär

och den kunde förläggas till någon staten tillhörig egendom, där befintliga

byggnader kunde apteras för ändamålet. Att kommittén ej framkommit

med några bestämdare förslag till alkoholistanstalters anordnande, motive­

rar kommittén därmed, att man ej har möjlighet att beräkna antalet an-

staltsvård behöfvande alkoholister samt därför bör gå varligt fram och

skaffa sig erfarenhet om, huru anstalterna lämpligast skola anordnas med

hänsyn till de olika kategorier, som komma ifråga att- behandlas. För öf-

rigt framhålles, att man naturligtvis allt fortfarande bör taga i anspråk de

möjligheter till alkoholistvård, som hittills gifvits å hospital, sjukhus och

tvångsarbetsanstalter o. s. v.

Helt säkert är det ej erforderligt att skapa ett antal anstalter, som

under alla förhållanden är tillräckligt att mottaga alla alkoholister, pa

hvilka de i lagens J § angifna bestämningar passa. Hela denna lagstift­

ning måste präglas af eu viss villkorlighet, hvilket väl låter försvara sig

därmed, att man ej afsäger sig några af de medel, som man förut äger

mot alkoholisten, utan endast tillägger ett nytt att användas i därför läm­

pade fall. Så vidt saken nu kan bedömas, synes det mig dock, som om

missförhållandet mellan det antal alkoholister, som kräfva anstaltsvård, och

antalet platser, som finnas eller kunna beräknas komma till stånd med de

i förslaget angifna förutsättningar, skulle vara alltför stort, för att man i

nödig utsträckning skulle kunna få en tvångsintemering till stånd i därför

lämpade fall. Detta är så mycket mera påtagligt som, tack vare lagens

indirekta verkan, nu befintliga anstalter och andra af samma typ, som

kunna upprättas, torde komma att hufvudsakligen fyllas med frivilligt in­

gående patienter. Det torde därför vara af nöden att söka på något sätt

afhjälpa nämnda missförhållande. Sådant kan tänkas ske antingen genom

Kung!. May.ts Nåd.

Proposition

Nr 193.

35

Departe­

mentschefen.

37

torde man ej hafva något synnerligen stort hopp om att kommunala an­

stalter komma till stånd. Härtill kommer, att man ifråga om dessa alko­

holister kan vänta sig, att fattigvårdsmyndigheterna skola gorå sitt bästa

för att anlita andra åtgärder, innan de skrida till en för kommunen kost­

sam internering.

Den i förslaget upptagna gruppen af alkoholister, som äro oförmögna

att vårda sina angelägenheter, är så till vida skild från de öfriga i för­

slaget upptagna grupper, som man här ej kan tala om någon så omedel­

bart förestående fara för samhället. Då dessa personer dessutom enligt

civillagen kunna försättas i omyndighetstillstånd och man sålunda däri bal­

ett medel att försöka afhålla dem från alkoholmissbruket, kan det synas,

som om man skulle kunna afstå från att medtaga denna grupp. ^ Förmyn­

darens ingripande kommer dock i ett stort antal fall ej att hall a någon

betydelse. Erfarenheten från Tyskland pekar därhän, att omyndigförkla­

ringen rent af kan inverka ogynnsamt på förbättringsmöjligheten. Den

bör därför ej användas i andra fall, än där den i och för sig är betingad

och ej såsom en väg, öfver hvilken tvångsinterneringen bör gå. I denna

grupp finnas många, hvilka ej utan lagens tvång skola låta sig påverkas,

men om hvilkas förbättring man, sedan anstalts vår den väl kommit till

stånd, har goda möjligheter, särskildt om man kan nå dem, innan de blifvit

alltför mycket nedbrutna. Med stöd af förevarande bestämmelse skall

äfven den ekonomiskt bättre ställde kunna tagas om hand, innan han ännu

förslösat sm egendom eller helt fördärfvat sina utsikter, sa att han måste

lämna affär eller tjänst. Äfven denna bestämning torde alltså böra bibe­

hållas.

Beträffande sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till

ansvar för fylleri, torde delade meningar ej råda därom, att deras upp­

repade bötfällandc är en åtgärd, som är tämligen gagnlös och dessutom

inedför stora kostnader för det allmänna, därigenom att böterna i regel

aftjänas med fängelse. För att eu tvångsiuternering i detta fall skall få

sin fulla betydelse, kräfves emellertid, att den kan träda i stället för

bötesstraffet, men eu sådan anordning torde lämpligast böla tagas under

öfvervägande i samband med revisionen af strafflagen. Antalet af dem,

som på förevarande grund skulle falla under lagen, år, att döma efter

uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och Göteborg,

ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då

förutsättningen för att alkoholister af denna typ falla andel I § inträffar

med det faktum, att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1!J3.

39

tids erfarenhet under lagens praktiska tillämpning gifva ledning för be­

dömande af frågan, i hvilken utsträckning och på hvad sätt anstalter

böra anordnas, och man måste därför räkna med att från början icke

hafva ett för alla fall tillräckligt antal anstalter. Verkställandet af med-

deladt förordnande kommer alltså att i viss mån rätta sig efter platstill­

gången, och antagligen komma också ansökningarna om förordnande att be­

gränsas efter den erfarenhet man har om möjligheten att erhålla plats å anstalt.

Fattigvårdskommittén anför i sina motiv, att det i praktiken i regel

torde komma att gå så till, att den, som ämnar göra ansökning om inter­

nering af en person, på förhand försäkrar sig om plats för honom på

någon anstalt. Det skulle naturligen innebära eu fördel, om man kunde

lagfästa en sådan praxis, och, såsom öfverståthållarämbetet i sitt utlåtande

hemställt, stadga, att redan vid ansökning om internering borde företes

bevis om att plats anskaffats ä anstalt. Detta låter sig dock knappast

genomföra. Dels bör man nämligen räkna med att i vissa fall blotta an­

sökningen om en internering verkar därhän, att alkoholisten är beredd att

foga sig i förebyggande åtgärder, som han förut motsatt sig. Dels

kan det inträffa,

att en ansökning efter vederbörlig utredning afslås,

ehuru plats stått

öppen under tiden, och man har då onödigtvis upptagit

plats för andra,

som varit i behof däraf, något som i anseende till det

ringa platsantalet om möjligt bör undvikas.

1 fattigvårdskommitténs förslag hade åt 1 § gifvits följande lydelse:

»1

mom. År någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i

följd däraf

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller

utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för

nöd, eller

vara farlig för eget lif eller annans personliga säkerhet,

då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans

intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är

hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. >

X y kterhetsk o in mitten har föreslagit följande formulering:

»År någon begifven på dryckenskap, och finnes han i följd däraf

vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, eller

utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd

eller uppenbar vanvård, eller ligga sin familj till last, eller

Lagens om­

fattning.

1

§■'

Fattigvårds

komittén.

Nykterhets­

kommittén.

40

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Departe­

mentschefen.

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller

under de senaste tolf månaderna flere än tre gånger hafva dömts till

ansvar för fylleri,

då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans

intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.»

Till stöd för förslaget att utbyta orden »hemfallen åt dryckenskap»

mot »begifven på dryckenskap», har nykterhetskommittén framhållit, att

genom det förstnämnda uttrycket intemeriugsförfarandet komme att begränsas

till sådana personer, som vilje- och motståndslöst behärskades af sitt sprit­

begär, h varjämte eu snäf tolkning af uttrycket kunde komma att bereda

onödiga svårigheter med hänsyn till bevisningen. Kommittén fann det

önskvärdt, att ett ingripande kunde ske på ett tidigare stadium, särskildt

med hänsyn till möjligheten att genom förebyggande åtgärder framkalla

förbättring utan internering, och föreslog därför uttrycket »begifven på

dryckenskap», som ej så starkt betonade ett långt gånget förfall.

Därest en förändring i sistnämnda afseende kan anses innebära eu

utvidgning af lagens verksamhetsområde, på sätt nykterhetskommittén fun­

nit, anser jag mig af redan anförda skäl ej kunna förorda en dylik änd­

ring. Bestämmelserna i 1 § böra för öfrigt vara affattade med tanke pa

att efter dem skall bedömas, huruvida cn tvångsinternering kan medgifvas,

och uttrycket hemfallen åt dryckenskap synes mig vara mera ägnadt att

tjäna till ledning vid interneringsspörsmålets afgörande.

Hvad beträffar de föreslagna tilläggen »uppenbar vanvård» ocli »ligger

sin familj till last» har jag ingenting att erinra mot nykterhetskommitténs

förslag. Med eu utsträckt tolkning torde de sålunda angifna fallen redan

ingå under uttrycken »utsätta för nöd» och »oförmåga att vårda sina an­

gelägenheter». Det skulle alltså ej blifva någon egentlig utvidgning af

fattigvårdskommitténs förslag, utan ett förtydligande däraf, som jag för min

del finner lämpligt.

I fråga om uteslutandet af alkoholister, som flera gånger dömts till

ansvar för fylleri, hänvisas till hvad ofvan därom anförts.

Den af nykterhetskommittén gjorda omflyttningen af grupperna synes

mig utgöra eu förbättring, hvadan jag i den delen följt dess förslag.

I fråga om lydelsen af 1 § har läkarkommittén framställt ett särskildt

förslag, enligt hvilket större omfattning skulle gifvas åt lagen. Då detta

förslag emellertid bygger på andra förutsättningar än dem, på hvilka jag

tillråder lagens stiftande, torde jag ej behöfva ingå vidare på nämnda

förslag.

Kungl.

May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

41

Från flera håll har yrkats, att jämväl den, som under angifna

förhållanden hemfallit åt missbruk af andra narkotiska medel än alko­

hol, borde inbegripas under lagen. Med stöd af hvad jag redan an­

fört om angelägenheten af en viss begränsning, finner jag mig ej böra

upptaga nämnda förslag. — De anmärkningar i en eller annan detalj, som

i öfrig! gjorts vid denna §, har jag ej ansett höra föranleda till någon

ändring i förslaget.

Såsom i svensk lagstiftning i allmänhet är förhållandet, har i lag­

förslaget användts uttryck, som syfta på män, ehuru lagen naturligen är

afsedd att omfatta jämväl kvinnor, hvarom jag velat erinra i anledning

af en mot förslaget framställd anmärkning.

Vid de olika tillfällen, då frågan om alkoholisters internering förevarit

i riksdagen, hafva flere talare framhållit angelägenheten af att dessa ärenden

komme att behandlas af domstol. Ett uttalande i samma riktning hur

äfven gjorts i det af Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté

utgifna arbetet »Eeformlinjer för svensk fattig vårdslagstiftning».

Fattigvårdskommittén framhåller i sitt betänkande, att den nuvarande

domstolsorganisationen hos oss ej lämnar möjlighet för den skyndsamma be­

handling af dessa ärenden, som är nödvändig, därest lagen skall blifva

effektiv, samt anför vidare:

»När man närmare betänker karaktären af de ärenden, som det här

gäller, kommer man till den öfvertygelsen, att det är af synnerlig vikt att

här skapa ett förfarande, hvilket ej som det regelmässiga har kontradik-

toriska förhandlingar och vittnesförhör, utan medgifver en mera skyndsam

och efter de säregna förhållandena lämpad behandling.

Ur åtskilliga synpunkter erbjuder det bestämda företräden att förlägga

dessa ärendens pröfning till Kungl. Maj.ts befallningshafvande. Först och

främst är det uppenbart, att den i dessa mål önskvärda skyndsamheten i

behandlingen härigenom skulle på ett verksamt sätt tillgodoses. Vidare

har denna myndighet för närvarande att handlägga eu hel del ärenden,

som ligga alkoholistinterneringen mycket nära. Till dess verksamhetsom­

råde höra polisväsendet, fattigvården, barnavården, frågor om lösdrifvares

behandling samt i viss mån frågor angående hälsovården och sinnessjuk­

vården. På de nämnda områdena kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förutsättas hafva en sakkunskap, som skall blifva till synnerlig nytta vid

behandling af ärenden om tvångsinternering af alkoholister. Och det skall

antagligen mången gång gifvas tillfällen, då Kungl. Maj:ts befallningshaf-

Bihang till Riksdagens 'protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.)

(i

Beslutande

myndighet.

' ^

§■

Uttalanden

riksdagen

in. m.

Fattigvårds-

kommitténs

motiv.

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Fångvårds­

styrelsen.

vande därigenom, att alla dessa ärenden ligga i dess hand, har utvägar

att få en person under behandling i den anstalt, där han kan erhålla den

lämpligaste vården. Domstolarna åter, som ej hafva någon sådan sak­

kunskap och ej heller tillgång till några dylika utvägar, torde lätteligen

komma att känna sig främmande för dessa mål. Med förevarande ärendens

förläggande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande erhålla dessa mål något

mera karaktär af hälsovårds- eller ordningsfrågor, under det att de vid

handläggning af domstol lätt kunna blifva betraktade såsom brottmål, sär­

skild! i de fall, då tjänstemän, som eljest utöfva åtalsmyndighet, uppträda

däri. T regel är också Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kännedom om

personer och förhållanden i länet af den omfattande beskaffenhet, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i hithörande frågor sitter inne med eu kompetens,

som åtminstone icke tillkommer rådstufvurätt i stad beträffande förhållan­

den utanför den egna staden. Erinras bör ock, att Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande sedan gammalt utöfvat eu viss domsrätt och i landssekretera­

ren har eu i domarvärf utbildad person, hvadan man ej utan vidare kan

jämställa denna myndighet med utlandets administrativa myndigheter.

Kommittén har på grund af hvad ofvan anförts funnit det mest ändamåls­

enligt, att förevarande ärenden upptagas och afgöras af Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande. »

Mot förslaget i denna del anmärker fångvårdsstyrelsen,

att

det här gäller

en åtgärd, som i väsentliga afseenden kan jämföras med frihetsstraff, och

som icke i likhet med lösdrifveribehandlingen grundas å lätt iakttagna

omständigheter, utan för undvikande af missbruk förutsätter sorgfällig

undersökning och bevisning om förhållanden, ofta nog svåra att tillförlit­

ligt konstatera;

att

under sådana förhållanden vägande skäl syntes före­

ligga att, på sätt som skett i flera utländska lagar och lagförslag och vid

olika tillfällen yrkats i riksdagen, lämna pröfningen och beslutet åt allmän

domstol, hvars afgörande den enskilde torde underkasta sig med större

jämnmod än en administrativ myndighets. Fångvårdsstyrelsen invänder

vidare, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej gärna kunde anses hafva

mera sakkunskap på detta område än häradsrätten med dess många repre­

sentanter från orterna eller rådstufvurätt i den stad individen tillhör,

samt att interneringen sällan vore af så trängande beskaffenhet, att ej

domstolsbehandlingen finge anses tillräckligt snabb och effektiv, och att

man, då ett omedelbart ingripande vore af nöden, kunde i afbidan på

domstols slutliga utslag träffa provisoriska anordningar.

Öfriga myndigheter, som yttrat sig, hafva ej haft något att invända

mot lagförslaget i denna del, och det förtjänar anmärkas, att vissa Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som i tidigare yttranden öfver Riksdagens skrif­

velse af år 19U7 uttalat sig för interneringsfrågans afgörande af domstol,

nu uttryckligen förklara sin anslutning till kommittéförslaget. Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län betonar, att ett judiciellt för­

farande vore, teoretiskt och principiellt sedt, mera tillfredsställande för

rättssäkerheten, men medförde olägenheten af tunga former, som i åt­

skilliga fall knappast ens vore möjliga att tillämpa. På samma gång som

denna myndighet uttalar sig för interneringsfrågans behandling i administra­

tiv ordning, framhåller den emellertid, att kommittén genom att söka ordna

proceduren i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den vid domstol vanliga

skapat ett system, hvarigenom svagheterna och olägenheterna hos de båda

systemen förenats utan motsvarande fördelar.

Gifvetvis förefaller det principiellt mest tilltalande att förlägga utredan­

det och afgörandet af ärenden, där det gäller inskränkandet af den per­

sonliga friheten, till allmän domstol. Med hänsyn till förevarande ärendens

specifika natur erbjuder det dock onekligen vissa fördelar att få dem be­

handlade hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Genom de af kommittén

föreslagna anordningar i afseende å ärendenas utredning och deras pröfning

i andra hand af den högsta dömande myndigheten liar kommittén sökt

skaffa särskilda garantier för tryggande af den personliga säkerheten. Jag

har i afseende å förfarandet föreslagit några förändringar, genom hvilkas

införande ytterligare trygghet torde vinnas, och anser mig därför kunna

ansluta mig till kommitténs förslag, att ärendena skola upptagas och af-

göras af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Af somliga myndigheter har anmärkts, att i stad, där poliskammare

finnes, denna bör utöfva den befogenhet, som enligt lagförslaget skulle

tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Den sålunda påyrkade an­

ordningen har sin motsvarighet uti lagen angående lösdrifvares behandling.

Öfvervägande skäl synas mig dock tala för att bibehålla dessa ärenden

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. För hufvudstadens del, där öfver-

ståthållaren också är högste chefen för poliskammaren, beror det på ären­

denas fördelning inom öfverståtbållarämbetet, å hvilken afdelning dessa

ansökningar skola behandlas, hvadan i brist på uttryckligt stadgande

ärendena i Stockholm i allt fall kunna förläggas till poliskammaren.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

43

Öfriga ytt­

randen.

Departe­

mentschefen.

Poliskamma­

re i stället

för Kungl.

Maj:ts befall­

ningshaf­

vande. ?

Rätt att gorå

ansökning.

3

§. '

Fattigvårds

kommitténs

förslag.

Anmärk­

ningar mot

förslaget.

Enligt fattigvårdskommitténs förslag är befogenheten att hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande göra ansökning om tvångsilitornering i viss man

begränsad. I första rummet nämnas bland dem, som ma göra ansökning:

alkoholistens förmyndare, hans make, föräldrar, till myndig ålder komna

barn eller syskon samt förmyndaren för hans omyndiga barn. Vidare må

enligt förslaget ansökning göras af kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd,

af fattigvårdsstyrelse, af hvilken alkoholisten för sig, hustru eller minder­

årigt barn åtnjuter fattigvård, samt af barnavårdsnämnd. Slutligen får

ansökning göras af kronofogde eller länsman å landet samt stadsfiskal i

stad, detta dock endast för den händelse alkoholisten är farlig för eget lif

eller annans personliga säkerhet, eller lian upprepade gånger dömts till an­

svar för fylleri.

Mot kommitténs förslag ifråga om de kommunala myndigheternas an-

sökningsrätt hafva åtskilliga invändningar gjorts. Redan inom kommittén voro

meningarna delade, i det två ledamöter ansågo barnavårdsnämnden ej böra

medtagas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i liera län, polismästarna i

Uppsala och Galle samt fattigvårdsstyrelsen i Malmö hafva anslutit sig till

reservanternas mening. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i två län hafva

framhållit, att barnavårdsnämnd borde hafva rätt att göra ansökning endast

i fall, som komme under behandling vid utöfvande af nämndens egentliga

verksamhet. Andra myndigheter uttala sig bestämdt för barnavårdsnämn­

dens bibehållande, och nykterhetskommittén anser alldeles särskild! fog här­

för föreligga. Nykter hetskommittén finner det också opåkallad! att på

sätt som skett begränsa fångvårdsstyrelse^ befogenhet. Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Uppsala län, allmänna svenska prästföreningen och

kristligt sociala mötet i Stockholm 1912 hafva ansett, att ansökuingsrätt

också bort medgifvas kyrkoråd.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län afstyrka- ansök-

ningsrätt beträffande både barnavårds- och hälsovårdsnämnd samt anser, att

kommunen endast bär att ingripa ur fattigvårdssvnpunkt och därför bör

representeras af fattigvårdsstyrelse; dessutom bör å landet kommunalnämnd

och i stad magistrat eller annan lämplig myndighet efter framställning af

alkoholists anhörig äga göra ansökning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Malmöhus län

vilja hafva ansökningsrätten öfverlämnad åt en enda nämnd. Vid val af

nämnd äro dock meningarna delade. Förstnämnda myndighet förordar för

staden fattigvårdsstyrelse och för landet kommunal- eller municipalnämnd;

härjämte framkastas tanken på en särskild nämnd med uppdrag att öfver-

44

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Kuv.gl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

4f>

vaka, att missbruk af alkohol ej förekommer inom kommunen. Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län föreslår inrättandet i hvarje

kommun af eu särskild nämnd att handhafva lagen; denna nämnds beslut

skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning.

Som redan nämndt, föreslår läkarkommittén, att ansökningarna hos

Kungl. Maj :ts befallningshafvande skola göras af en särskild alkoholnämnd,

till hvilken enskilda personer och öfriga myndigheter hafva att göra sina

anmälningar, dock att i fråga om farliga alkoholister ansökning skulle i

kommun, där särskild alkoholnämnd ej finnes, få göras af de i fattig! årds-

kommitténs förslag uti 3 ^ 1 mom. angifna enskilda personer och kommunala

myndigheter, och att äfven eljest i särskildt behjärtansvärda fall tvångsinter-

nering skulle på särskild anhållan kunna medgifvas. fSTykterhetskommitten

bär, jämte det den med några mindre ändringar bibehållit fattig! åidskom-

mitténs förslag om ansöknmgsrätt såsom det normala, föreslagit att kommu­

ner, som så önska, skola kunna inrätta särskild nämnd, med namn af nyk-

terhetsnämnd, och att, om så skett, ansökningar till Kungl. Maj.ts befall­

ningshafvande skola med visst undantag gå genom denna nämnd.

Hvad beträffar förslaget att såsom en allmän för hela landet gällande

anordning förlägga ansökningsrätten till särskilda nyinrättade nämnder,

är en sådan anordning tydligen ej möjlig att genomföra, då, såsom jag

ofvan anfört, dylika specialnämnder ej kunna tänkas komma till stånd i

alla kommuner och deras anordnande för större distrikt, åtminstone ej

för närvarande kan ifrågasättas. Men äfven om man ej tänker sig eu

obligatorisk alkoholnämnd, kan den frågan göras, om det ej skulle vala

lämpligt att samla åtgärderna mot alkoholisterna i en kommun hos en

enda myndighet. Såsom fattigvårdskommittén erinrat, torde man dock

knappast hafva någon kommunal myndighet, som kan anses lämpad att

mottaga ett sådant uppdrag, och det torde därför vara riktigast att i

allmänhet följa den principen, att den kommunala myndighet, som på

grund af sin verksamhet blir i tillfälle att få kännedom om fall af alko­

holism samt bär att råda bot på de därmed förenade olägenheter, också

far vånda sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Man vinner där­

igenom att den myndighet, som i hvarje särskildt fall är närmast berörd

af alkoholistens farlighet eller bristande fullgörande af sina skyldig­

heter, får fortsätta med sina åtgärder. Denna synpunkt har i allmänhet

godkänts af de hörda myndigheterna, och jag finner mig också böra in­

stämma däri, att en i lag stadgad centralisering af dessa ärenden hos någon af

de nu befintliga kommunala myndigheterna ej för närvarande är att förorda.

46

Kungl.

Maj:ts

Nåd. Proposition Nr 193.

Ansöknings-

rätt för

kyrkoråd.

Allmänna

svenska präst

föreningen.

Departe­

mentschefen.

Hvad beträffar ansökningsrätten i kommuner, där ej, efter hvad jas;

strax skall nämna, särskilda anordningar träffats, ansluter jag mig i

hufvudsak till fattigvårdskommitténs förslag. Särskild! synes mig barna­

vårdsnämndens medtagande vara af vikt. I fråga om fattigvårdsstyrelsens

ansökningsrätt anser jag dock, i likhet med nykterhetskommittén, denna

inom den egna. kommunen ej böra vara mera begränsad i sin ansöknings­

rätt än de öfriga myndigheterna. Då emellertid, på sätt fattig vårdskom­

mittén anmärkt, möjlighet bör beredas fattigvårdsstyrelsen att i visst fäll

vända sig äfven mot personer utom den egna kommunen, har jag låtit

omredigera stadgandet för att gifva uttryck häråt.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse bär till stöd för sin

hemställan, att befogenhet att göra ansökning hos Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande jämväl borde tilläggas kyrkoråd, hänvisat dels till 22 § i för­

ordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol­

råd, enligt k vilket lagrum kyrkorådet tillkomma att, i afseende på hvad

till religionens och sedernas vård hör, vaka öfver efterlefnaden af därom

gällande författningar samt att upptaga frågor om oenighet i äktenskap,

om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barnuppfostran, dels till 28 §

i samma förordning, enligt hvilken kyrkorådet i frågor, som rörde religionens

och sedernas helgd, ägde, då uen felande ej genom allvarliga föreställningar

och varningar kunde förmås till bättring, vidtaga den ytterligare åtgärd, som

med lag och författningar öfverensstämde. Då dryckenskap hade stor an­

del i dessa förhållanden, vore det enligt styrelsens åsikt af nöden, att

kyrkorådet, därest dess åtgärder skulle blifva effektiva, jämväl ägde be­

fogenhet att genom ansökning vända sig till Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande, en rätt, som kyrkorådet redan nu hade enligt 29 § i samma

iöroidning, då det gällde att förmå eu tredskande till inställelse inför

kyrkorådet.

Såsom åt fattigvårdskommitténs utredning framgår, är dryckenskap eu

ofta återkommande orsak till oenighet i äktenskap och vårdslösad barnupp­

fostran. Tjuder sin verksamhet bringas alltså prästerskapet ofta i nära

beröring med fall af dryckenskap, då eu internering kan vara erforderlig.

Jag föreställer mig dock, att eu befogenhet för kyrkorådet att själft göra

ansökning om internering ej skall vara af bekofvet så starkt påkallad, sär­

skild! som ärendena om vårdslösad barnuppfostran numera till stor del ga

till barnavårdsnämnden (skolrådet) och således genom denna myndighet an­

sökning kan göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Äfven för

andra fall torde kyrkorådet utan större svårighet kunna anlita någon af

de ansökningsberättigade myndigheterna, så att man undviker att öka

antalet af dessa.

Beträffande den stadsfiskal tillagda befogenhet enligt denna lag, har

från ett par häll anmärkts, att stadsfiskal är i vissa städer befriad från

all befattning med polisväsendet samt att för sådana fall vederbörande myn­

dighet bör tilläggas rätt att öfverlåta denna befogenhet åt annan tjänste­

man. En dylik ändring synes mig vara af behofvet påkallad och den torde

lämpligast ske genom att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 16 § i lag

angående lösdrifvares behandling stadga, att i stad, där polismästare finnes,

denne må förordna annan tjänsteman att fullgöra förevarande uppdrag. —

Med den ändrade lydelse jag föreslagit af 1 §, kommer polismyndighets

ansökningsrätt endast att afse farliga alkoholister.

Om det, såsom redan anförts, ej förefinnes anledning att föreskrifva

inrättandet af en kommunal alkohol- eller nykterhctsnämnd såsom ett ound­

gängligt villkor för tillämpande af stadgandena om tvångsinternering, kunna

däremot åtskilliga skäl andragas, som tala för att medgifva inrättandet af en

dylik nämnd för kommun, som själf anser sig vara i behof af ett kraftigare

organ för motarbetande af alkoholmissbruket. Fattigvårdskommittén fram­

håller, att en särskild nämnd med uppgift att verka till förekommande och

bekämpande af alkoholmissbruk skulle hafva alldeles särskilda förutsättningar

att bedöma, i hvilka fall en framställning borde göras om internering, men

kommittén förklarar sig ej hafva funnit tillräcklig anledning att i lagstift­

ningsväg föreslå inrättandet af eu dylik nämnd, hvilken ej kunde ifrågasättas

annat än i de större städerna. Kommittén hänvisar i stället till möjligheten

att efter mönster från Tyskland anordna enskilda upplysningsbyråer, som

samarbeta med de kommunala myndigheterna och understödjas af kommunerna.

Hvad läkarkommitténs ställning till detta spörsmål beträffar, får jag

hänvisa till ofvanintagna redogörelse.

Nykterhetskommittén bar i sitt utlåtande upptagit och vidare utveck­

lat tanken på eu sådan särskild nämnd för kommuner, som önska begagna

sig däraf. Hess ståndpunkt framgår ur den redaktion, kommittén gifvit

åt förslagets 3 §, hvilken enligt utlåtandet borde hafva följande lydelse:

»1 mom. Sådan ansökning må göras af förmyndare för den, hvars

intagande å anstalt påyrkas, af hans make, föräldrar, till myndig ålder

komna barn eller syskon eller af förmyndare för hans omyndiga barn;

af kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse eller barna­

vårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

47

Polismyndiq

hets ansök

ningsrätt.

Fakultativ

nykterhets

nämnd.

Fattigvårds

kommittén.

Läkarkom-

mittén.

Nykterhets­

kommittén.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

2 inom. Om inom kommun anses önskvärdt, att verksamheten för

alkoholisters återförande till ett nyktert lif och deras skyddande mot åter­

fall organiseras under enhetlig ledning, då må särskild nämnd, med namn

af nykterhetsnämnd, för ändamålet utses.

I afseende å nykterhetsnämnds sammansättning, val af ledamöter och

suppleanter däri, obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för hvil­

ken den tillsättes, och nämndens arbetsordning gäller, i motsvarande till-

lämpning, på landet hvad i förordningen om kommunalstyrelse på landet

linnés stadgadt om kommunalnämnd och i stad hvad i hälsovårdsstadgan

för riket är om hälsovårdsnämnd föreskriftvet; dock att till ledamot i denna

nämnd må väljas äfven kvinna, och att vald ledamot äger att när som

helst afsåga sig uppdraget.

Har inom kommun nykterhetsnämnd utsetts, skall anmälan därom

göras hos Konungens befallningshafvande.

I kommun, där nykterhetsnämnd är tillsatt, äge en hvar, som är

berättigad att göra ansökning om meddelande af förordnande, som afses i

I §, så ock polismyndighet och legitimerad läkare att om fallet göra an­

mälan hos nykterhetsnämnden, hvilken det, med nedan angifna undantag,

ensam tillkommer att göra ansökning om sådant förordnande.

Har enskild person, som i 1 mom. omförmäles, hos nykterhetsnämn­

den gjort anmälan samt denna anmälan ej inom två månader föranledt

ansökning, äge han att inom tolf månader efter anmälans ingifvande själf

hos Konungens befallningshafvande göra ansökning i ärendet.

3 mom. År den, om hvars intagande å anstalt förordnande jämlikt

1 g kan meddelas, farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif,

må ansökning jämväl göras å landet af kronofogde eller länsman samt i

stad af stadsfiskal eller, där poliskammare finnes inrättad, af den eller de

tjänstemän, poliskammaren därtill förordnar.»

Denna nykterhetsnämnd skulle, enligt hvad nykterhetskommittén i

sitt utlåtande framhåller, äga att efter hos nämnden skedd anmälan in­

hämta noggranna upplysningar om fallet i fråga samt vidtaga härför läm­

pade åtgärder i förebyggande syfte och, om dessa ej visade sig leda till

afsedt resultat, göra ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Kom­

mittén ansåg sig hafva grundad anledning till antagande, att många af

de större kommunerna skulle komma att inrätta dylika nämnder, hvari­

genom en mera likartad behandling af alkoholisterna kunde ernås. Xykterhets-

kommittén hade ej funnit det erforderligt att genom detaljerade stadganden

regelbinda nämndernas verksamhet utan ansett dem böra tillåtas att mera

49

fritt få lämpa denna efter olika förhållanden. Det läte sålunda tänka

sig, att nämnderna i vissa kommuner kunde finna det lämpligt att låta

det förebyggande arbetet utföras af frivilliga organiserade krafter, såsom

nykterhets- och skyddsföreningar, något som, att döma af uppgifter

från Tyskland, i åtskilliga fall vore att föredraga, i hvilket fall nykterhets-

nämnden koinme att hufvudsakligen öfvervaka det förebyggande arbetet

och till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifva ansökningar. Såsom

fördelar med den särskilda nämnden framhöll nykterhetskommittén vidare,

att vidtagandet af efter förhållandena lämpade förebyggande åtgärder komine

att tryggas, då erfarenhet och sakkunskap rörande de lämpligaste meto­

derna i detta afseende efter hand koinme att samlas inom dessa nämnder,

att dessa nämnder såsom ansvariga organ för alkoholistvården inom kom­

munen jämväl torde komma att få betydelse ur synpynkten att framdrifva

åtgärder till förekommande af alkoholmissbruk och till minskande af olägen­

heterna af sådant, där det förekomme, att inrättandet af nämnd torde

komma att bereda de enskilda ansökningsberättigade särskilda fördelar, då

de sattes i tillfälle att hänvända sig till nämnden för erhållande af upp­

lysningar och sakkunniga råd; samt att nämndens inrättande, jämte det

den bidroge till höjande af lagens effektivitet, skulle minska det antal fall,

där internering kom me att behöfva tillgripas.

Mot förslaget om eu särskild nykterhetsnänmd har anmärkts, att en

dvlik skulle förhindra uppkomsten af enskilda upplysningsbyråer, och att

den förebyggande verksamheten skulle i visst afseende blifva lidande på, att

en ny kommunal myndighet hade att ingripa pa ett område, där de förut­

varande nämnderna fortfarande måste verka i sitt särskilda syfte. Huru­

vida dessa farhågor äro berättigade, därom skall jag ej nu med bestämdhet

yttra mig; det synes emellertid, som om fördelarna med ett enda organ

för åtgärderna mot alkoholmissbrukare skulle uppväga de antydda olägen­

heterna. I hvarje fall innebär nykterhetskommitténs förslag ingenting

annat, än att det skapar en utväg för kommuner, som själfva önska en

organiserad alkoholistvård, att tillsätta eu nykterhetsnämnd. Man synes

mig med fog kunna utgå ifrån, att dessa kommuner själfva skola ägna

ett noggrant öfvervägande åt frågan, om fördelarna af eu särskild nämnd

äro så framträdande, att den bör införas i kommunen. Afgörandet af

frågan om lämpligheten af en särskild nykterhetsnämnd är således närmast

en kommunal angelägenhet, och efter de uttalanden, som. af läkarkommit-

tén och nykterhetskommittén gjorts till förmån lör en sådan nämnd, synes

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Departe­

mentschefen.

Bihang till

Riksdagens protokoll 1913.

1 sand. 114

käft.

(Nr 193.)

1

50

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 19H.

det mig vara riktigt att skapa möjlighet för kommuner, som önska en

nvkterhetsnämnd, att tillsätta sådan.

Hvad nykterhetsnämndens uppgift beträffar, kommer denna tydligen

i hufvudsak att ligga på det förebyggande området; det är denna dess

verksamhet, som utgör skälet till att man velat förbehålla densamma rätten att

ensam göra erforderliga ansökningar om internering, .lag har därför ansett det

riktigast att behandla frågan om nämndens verksamhet i allmänhet och om

dess organisation under 2 kapitlet, som handlar om förebyggande åtgärder,

samt i 3 § allenast upptaga frågan om ansökningsrätt. Den hänvisning

till en efterföljande paragraf, som sålunda blir af niklen, torde rättfärdiga

sig genom den speciella ställning de förebyggande åtgärderna måste in­

taga i en lag, hvars hufvudsyfte är att reglera tvångsinternering.

Ifråga om nykterhetsnämndens rätt att ensam göra ansökning liar

jag ansett undantag böra göras för den händelse polismyndighet vill

göra ansökning om tvångsintagning af alkoholist, som är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget lif. Då nykterhetsnämnden i regel

naturligen endast sammanträder på vissa bestämda tider, skulle begräns­

ningen i detta hänseende innebära eu utsikt till långsammare behandling

af dessa fall i eu kommun med nykterhetsnämnd än i en kommun utan

sådan. Särskildt ogynnsamt skulle det ställa sig i fall, då fråga är om all­

varlig fara och enligt 7 § en omedelbar internering kan äga rum; i detta

fal] innebure det en synnerligen stor olägenhet, om polismyndigheten,

som vanligen i första hand får fallet till behandling, skulle behöfva ga

genom nykterhetsnämnden.

Stadgandet om polismyndighets rätt att göra ansökning beträffande

iarliga alkoholister torde, såsom berörande kommunerna i allmänhet, höra

sättas framför reglerna om ansökningsrätten i kommuner, där nykterhets­

nämnd finnes tillsatt.

Käft att gorå

Nykterhetskommittén har föreslagit, att en hvar af de personer och

nykterhets

- myndigheter, som eljest äro enligt 3 § 1 inom. berättigade att göra an-

nämnden,

sökning, så ock polismyndighet och legitimerad läkare, skola äga att hos

nykterhetsnämnden göra anmälan. Ifrågasättas kan att låta denna rätt

att göra anmälan vara fullständigt fri, då nykterhetsnämnden naturligen

äger upptaga alla fall, som på ett eller annat sätt komma till dess känne­

dom. I ett eller annat fall skulle detta dock kunna föranleda till obefo­

gade anmälningar och jag har därför ej velat föreslå en dylik fri anmäl-

ningsrätt. Om eu uppräkning alltså skall äga rum, synes mig dock äfven kyrko-

råd böra medtagas. Har enskild sökandes anmälan ej inom viss tid föranledt

Öl

ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, bör han äga rätt att själf

vånda sig dit och jag har därom upptagit det af nykterhetskommittén

föreslagna stadgande.

I öfrigt har jag vid förslaget i denna del vidtagit några redaktionella

ändringar, som ej torde behöfva förklaras.

Beträffande 4 § har nykterhetskommittén föreslagit, att densamma

skall innehålla föreskrift, att i ansökning skall dels angifvas grunden för

4

§.

densamma, dels lämnas redogörelse för de åtgärder, som åt enskilde eller Ansökningen*

myndighet vidtagits i syfte att återföra vederbörande till ett nyktert lif. innehåll.

Ehuru nämnda omständigheter torde i hufvudsak framgå ur de vid an­

sökningen fogade handlmgarna —• särskildt innehåller formuläret till läkar­

utlåtande detaljerade anvisningar för att få upplysningar härom torde

det ej vara ur vägen, att sökanden redogör därför i ansökningen, hvadan

jag låtit införa dessa föreskrifter i förslaget.

_

Börande det läkarutlåtande, som enligt förslaget skall åtfölja ansök-

ningen, har fattigvårdskommittén uppställt det kraf, att utlåtandet skall vara

afgifvet utaf legitimerad läkare, som är förordnad att uppehålla allmän läkar­

tjänst.. Kommittén har nämligen ansett, att en viss garanti mot missbruk

skulle ligga i läkarens tjänsteställning. Mot det sålunda uppställda krafvel

hafva anmärkningar framställts tran olika håll, särskildt åt de medicinska

myndigheterna, som yrkat, att hvarje legitimerad läkare borde vara be­

fogad att afgifva dylikt utlåtande. Vissa Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och nykterhetskommittén hafva instämt häri, hvarvid Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande i Uppsala län särskild! framhållit, att, om någon ytter­

ligare garanti vore nödig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade tillfälle

att höra förste provinsialläkaren eller stadsläkare. A andra sidan har åt

en Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställts, att. uppdraget ifråga måtte

begränsas till vissa slag af tjänsteläkare.

Det synes mig, som om den åt kommittén bär gjorda begränsning ej

skulle vara* af behof vet påkallad. Praktiskt sedt kan begränsningen också

medföra åtskilliga svårigheter vid anskaffande af läkarutlåtande. Ofta skulle

eu sådan fordran hafva till följd, att en läkare, som under flera år följt

alkoholistens lif och utan vidare undersökning är i stånd att afgifva ut­

låtande, måste öfverlämna detta åt en annan, som ej alls känner fallet,

utan för att kunna afgifva utlåtande måste gorå särskilda undersökningar

och kanske företaga långa resor eller ock lita på sin kollegas uppgifter.

Krafvet på tjänsteställning bör därför utgå ur lagen.

Kun

yl. May.ts Nåd. Proposition

Nr 193.

»:

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Formulär för

läkarut­

låtande.

Intyg af

trovärdiga

personer.

1

samband med lagförslaget har fattigvårdskommittén äfven afgifvit

förslag till formulär för läkarutlåtande (betänkandet s. 185). Formuläret

har varit föremål för en del anmärkningar; särskildt hafva de medicinska

fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium hemställt om vissa

ändringar i detsamma.

Dessa anmärkningar synas mig vara i viss mån befogade. Jag är

dock ej för närvarande beredd att framlägga förslag till nytt formulär, och

då spörsmålet härom ej nödvändigt beliöfver afgöras i sammanhang med

lagtörslaget, anhåller jag att längre fram få för Eders Kungl. Maj:t an­

mäla denna fråga.

Ifråga om det intyg af trovärdiga personer, som enligt lagförslaget

skall åtfölja ansökningshandlingarna, har läkarkommittén erinrat, att

med dess uppfattning af interneringsfrågan dylikt intyg ej vore af nöden,

hvarjämte Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Uppsala län föreslagit, att

herde ersättas med utlåtande från kommunalnämnd eller kyrkoråd.

-Dessutom har från ett håll hemställts om föreskrift rörande styrkande af

personernas trovärdighet.

Hvad sålunda anmärkts torde ej böra föranleda någon ändring i

lagförslaget. Intyget ifråga är enligt min uppfattning af synnerligen stor

betydelse, och det torde böra tagas i öfvervägande att närmare utveckla

det därför föreslagna formulär; ett ämne, hvartill jag också skall återkomma,

då jag anmäler frågan om affattning af formulär till läkarutlåtande.

Häremot har jag att i detta sammanhang föreslå en annan ändring i

förslagets 4 §. För vissa fall — nämligen då den till dryckenskap hem-

tallne vid tiden för ansökningen vårdas ä sjuk värd sanstalt för någon på

dryckenskap beroende sinnessjukdom, eller då vård skall tagas om honom

på grund däraf, att han varit ställd under tilltal för brott, men gärningen

förklarats strafflös jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen — har kommittén före­

slagit, att ett sådant intyg af trovärdiga personer ej skulle erfordras utan

kunna ersättas med eu skriftlig uppgift rörande hvad som inhämtats vid

sjuk vårdsanstalten eller med de i brottmålet förda protokoll. Jag föreställer

mig dock, att de under ett kortvarigt uppehåll å sjuk vårdsanstalten in­

hämtade uppgifterna icke alltid äro af beskaffenhet att kunna ersätta tro­

värdiga mäns intyg, och hvad rannsakningshandlingarna beträffar, kunna

de däri meddelade uppgifterna ligga så långt tillbaka i tiden, att de ej

skänka någon kännedom om de vid tiden för ansökningen rådande för­

hållandena. Het torde knappast kunna vara förenadt med några

större svårigheter att anskaffa det för vanliga fall föreskrifna intyg

Kungl. Mai:In Nåd. Proposition Nr 193

53

af trovärdiga personer, och jag hemställer därför, att sådant alltid skall

påfordras.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har framhållit Prastbevi*.

svårigheten att i vissa fall anskaffa prästbetyg. Med hänvisning till nämnda

anmärkning har nykterhetskommittén föreslagit att, om alkoholisten är

farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande äger att upptaga ansökning till pröfning, utan hinder däraf,

att prästbevis ej finnes bifogadt ansökningen; ett förslag, som jag anser

mig böra tillstyrka med den anmärkning likväl, att slutligt förordnande

naturligen ej får meddelas, innan prästbevis erhållits.

Då de anstalter, å hvilka eu tvångsinternering kommer att äga Ansökning

rum, kunna vara af tämligen olikartad beskaffenhet, är det natur-

nande höra

ligen för alkoholisten ej utan betydelse, i hvilken anstalt han kommer att ^

intagas. Visserligen förutsättes det, att han kan befria sig från tvångs- slåtter.

interneringen genom att frivilligt ingå på eu anstalt, men uttryckligt stad­

gande därom har ej gifvits och torde ej heller vara lämpligt. Det synes

mig därför, som om frågan, hvarest internering skall äga rum, borde på

förhand blifva föremål för behandling, så att alkoholisten får tillfälle

att yttra sig däri och den profvande myndigheten kan döma öfver hans

invändningar gent emot den af sökanden uppgifna anstalten. För att

vinna detta syfte har jag föreslagit dels ett tillägg till 4 § af innehåll,

att vid ansökningen skall fogas uppgift pa allmän anstalt för vård af

alkoholister, som sökanden önskar anlita för vården, i den händelse an­

sökningen bifalles, dels eu ändring af 6 §, gående ut därpå att Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes förordnande skall innehålla uppgift på anstalt,

i hvilken internering får äga rum. Det är ej af nöden, att sökanden be­

gränsar sig till en enda anstalt, utan han bör hafva rätt att föreslå flera

och Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förordnande kan innehålla medgif­

vande om anlitande af eu eller flera af de i ansökningen uppgifna eller

eljest vid ärendets behandling ifrågasatta anstalter, om hvilka alkoholisten

haft tillfälle att yttra sig.

Med den sålunda gjorda ändringen har en jämkning kunnat äga rum

i förslagets stadgande, att utlåtande af läkare, som är anställd vid allmän

anstalt för vård af alkoholister, ej må godkännas för det i 4 § angifna ändamål,

hvilket stadgande från flera håll gjorts till föremål för anmärkningar.

liTi-iiii

Procedur för

I fråga om proceduren för dessa ärendens behandling har iäkarkom-

ärendenas be-

mittén med sin ståndpunkt ej ansett sig behöfva andra föreskrifter, än att

Läkarkom-

mitténs för­

slag.

Departe­

mentschefen.

Delgifniug.

Nyklerhels-

komniitlén.

Departe­

mentschefen .

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därest i ansökningshandlingarna ej tumas

tillräckliga skäl anförda för behofvet af internering, återsänder handlingarna

till alkoholnämnden med anteckning härom, men i motsatt fall utfärdar

remiss för omedelbart intagande samt inom 14 dagar efter intagandet, sedan

den intagne haft tillfälle att yttra sig, meddelar slutligt förordnande.

Läkarkommittens förslag innebär i hufvudsak, att Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande alltid skulle äga förordna om omedelbart intagande utan

alkoholistens hörande. Eu dylik anordning synes dock böra begränsas till

sådana fall, då allvarlig fara föreligger för annans personliga säkerhet eller

alkoholistens eget lif. Att för hvarje fall medgifva ett så summariskt

förfarande synes mig ej vara af omständigheterna påkalladt.

Enligt fattigvärdskommitténs förslag, skall sökanden själf ombesörja

delgifniug af ansökningshandlingarna. Nykterhetskommittén har hemställt,

att det skall åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande att ombesörja del-

gifningen, och bär till stöd därför anfört, att enskilda ansökningsberät-

tigade i de flesta fåll ägde ringa kännedom om, huru vid delgifningen

skulle förfaras, och till största delen antagligen vore i den ekonomiska

ställning, att delgifningskostnaden för dem innebure en kännbar utgift,

samt att, om delgifningen verkställdes genom Kungl. Maj:ts befallnings-

hafvandes försorg, formella fel komine att undgås och kostnaderna att utgå

al statsmedel. Dessutom tillägger nykterhetskommittén eu sådan ändring

eu viss betydelse med hänsyn till stadgandet i 7 §.

Mot förändringen kan anföras, att den i viss mån innebär ett afsteg

från den förslaget eljest genomgående principen, att sökanden har tillfälle

att själf bestämma, om han vill afbryta proceduren. Man kan ock ifråga­

sätta, huruvida icke eu delgifniug, lagd i sökandens händer, lättare skall

kunna afpassas att äga rum vid möjligast lämpliga tillfälle, sä att alko­

holisten ej onödigtvis uppretas. De af nykterhetskommittén i öfrigt an­

förda synpunkterna torde emellertid här fä tillmätas afgörande betydelse,

och det skall tvifvelsutan äfven för de kommunala myndigheterna inne­

bära eu lättnad, om Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att å tjän­

stens vägnar ombesörja delgifningen. Den ökade börda, som genom eu

sådan förändring kommer att läggas på de tjänstemän, Indika hafva att ut­

föra delgifningen, torde näppeligen kunna anses vara af betydelse att böra

lägga hinder i vägen för den föreslagna ändringen. Jag finner mig därför

böra biträda nykter hetskommitténs hemställan. Genom denna förändring

blir det möjligt att undvara detaljerade bestämmelser om delgifningen, och

jag har ansett stadgandet kunna förenklas ytterligare utöfver hvad nykter-

Ö4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

hetskommittén föreslagit. Härigenom reduceras på samma gång betydelsen

af den från en af de börda myndigheterna framställda anmärkningen om

alltför tunga förmer, och äfven en del detaljanmärkningar vid förevarande £

hafva därmed förlorat i betydelse. I fråga om sättet för delgifningen torde

man, på sätt äfven nykterhetskommittén anmärkt, ej kunna undgå att

fordra, att ett exemplar af handlingarna skall öfverlämnas till vederbörande.

Då det emellertid ej sällan torde komma att inträffa, att alkoholisten under­

låter att återställa desamma, men beslutet i ärendet bör grundas på original­

handlingarna, bär jag ansett det lämpligt att föreskrifva, att delgifningen

skall ske genom att tillställa vederbörande en bestyrkt afskrift af handlingarna.

Hvad nu sagts om ansökningshandlingarna torde böra gälla äfven

andra handlingar i målet, hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande tinner

vara af beskaffenhet, att motparten bör lämnas tillfälle att yttra sig här­

öfver; och har jag härom upptagit eu särskild föreskrift.

En fråga af största betydelse för proceduren är, såsom jag redan an­

märkt, att få till stånd en tillförlitlig utredning i de fall, då intemerings-

frågan är af tvifvelaktig natur. Förutom de utvägar, som mera omedel­

bart stå till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, såsom förhör

af polismyndighet eller inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utgår för­

slaget från, att förhör kan få äga rum vid allmän domstol, och 6 § in­

nehåller härom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande för utrednings vin­

nande må förordna om förhör vid domstol, där det äskas af någondera

parten, eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter att hafva förordnat

om omedelbart omhändertagande af en farlig alkoholist, själf tinner för­

höret erforderligt. — I ett par af de afgifna utlåtandena har framhållits

angelägenheten af att Kungl. Maj:ts befallningshafvande för hvarje fall har

i sin hand att hänvisa till förhör vid domstol för att få utredningen fullständig.

Då det måste bero på parten själf, huruvida han vill inkalla vitt­

nen till domstol eller icke, synes ej något vara vunnet med att här

gifva Kungl. Maj:ts befallningshafvande rätt att besluta om förhör vid

domstol utan parts framställning. Af detta skäl finner jag det ej heller

vara af nöden att tillägga Kungl Maj:ts befallningshafvande eu sådan rätt,

för den händelse denna myndighet förordnat om omedelbart intagande å

anstalt af eu farlig alkoholist. Tvärtom synes mig hufvudsakliga vikten

här böra läggas på att trygga parts rätt att få till stånd ett sådant förhör,

så att man ej öfverlämnar åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes fria be-

pröfvande att bifalla eller afslå en parts anhållan därom. För att emeller­

tid förhindra att part fördröjer målets afgörande genom att begära sådant

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

55

Förhör vid

domstol.

Fattigvårds

kommittén.

Departe­

mentschefen

56

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

förhör i fall, då det uppenbarligen är onödigt, torde Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande för dylik händelse böra tilläggas rätt att afstå framställning

om förhöret. I enlighet med dessa synpunkter har jag låtit omarbeta 6 §.

Iförande interneringsförordnandets begränsning till viss anstalt hän­

visas till hvad därom anförts vid 4 §.

oniMnderta-

* förslagets 7 § finnas intagna bestämmelser om åstadkommande för

gande af för-

vissa fall af ett omedelbart omhändertagande af farliga alkoholister. I)et

ltnaiister

h0

f®res^s ^är, att Kung], Maj.ts befallningshafvande, efter det ansökning om

7

<?. internering inkommit, kan, utan att förut hafva inhämtat förklaring från

Fattigvårds

den, hvilkens internering påyrkas, meddela förordnande om internering, i

1

:<>forsla^idan Pa slutligt förordnande i målet. Meddelande af ett sådant interi­

mistiskt beslut kan äga rum, då det vid ansökningen fogade läkarutlåtan­

de! innehåller, att personen i fråga visat sig vara till allvarlig fara för eget

lif eller annans personliga säkerhet samt är i trängande behof af vård å

anstalt för behandling af alkoholister. Det är emellertid dessutom bundet

vid två alternativa förutsättningar; antingen skall ansökningen hafva gjorts

åt kronofogde, länsman eller stadsfiskal eller skall ansökningen afse någon,

som för tillfället på sjukvårdsanstalt åtnjuter vård för delirium tremens

eller annan på dryckenskap beroende sinnessjukdom.

Anmärknin-

Från ett par myndigheter har anmärkts, att dessa begränsningar äro

gar mot för-

föl1 stränga. Sålunda hemställer karolinska institutets lärarkollegium, att

»visat 8ig vara till allvarlig tara» utbytes mot »anses vara farlig». Lakar-

kommittén har, såsom redan angifvits, önskat en särskild anordning för

dessa fall; och nykterhetskommittén har för 7 § föreslagit följande lydelse:

»Framgår af ansökningshandlingarna eller den ytterligare utredning,

som i ärendet må hafva verkställts, att den, hvars intagande å anstalt för

behandling af alkoholister påyrkas, kan anses vara eller genom ansöknin­

gens delgifvande kan befaras blifva till allvarlig fara för annans personliga

säkerhet eller eget lif samt är i trängande behof af vård å anstalt för­

behandling af alkoholister, då må, utan att han blifvit hörd i målet, Ko­

nungens befallningshafvande gå i författning om hans intagande å sådan

anstalt eller eljest om hans omhändertagande och vårdande på lämpligt sätt

i afbidan på att slutligt förordnande om honom meddelas.»

Deparie-

Då ansökningshandlingarna skola äga den fullständighet som föresla-

mentschefen.

gjfs, synes det mig, som om man ej behöfde hysa några betänkligheter

vid att låta Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allmänhet förordna om

omedelbar internering utan alkoholistens hörande vid fall, då allvarlig fara

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

föreligger för annans personliga säkerhet eller hans eget lif. Risken för

att en enskild sökande eller en kommunal myndighet ej skola efteråt åvä­

gabringa af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fordrad utredning bör så

mycket mindre vara afgörande, som sökanden i allmänhet har rådighet öf­

ver förfarandet och ej ens behöfver bringa Kungl. Maj:ts befallningsliaf-

vandes förordnande till verkställighet. Å andra sidan torde man ej kunna gå

så långt, som läkarkommittén föreslagit och medgifva, att omhändertagande kan

ske utan företeende af de fullständiga ansökningshandlingar, hvarom ofvan

talats. Hufvudsyftet med interneringslagen är att få till stånd en tvångsvård

för alkoholister, ägnad att för framtiden upprätta dem, ej att skapa till­

fälliga upptagningsanstalter och reglera intagandet där. Man måste därför

fasthålla vid krafvel, på att eu formellt riktig ansökan skall hafva inkom­

mit till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, innan denna myndighet med­

delar något beslut i ärendet, dock bör man därvid kunna bortse från präst-

betyget, dä hinder kan möta för dess snabba anskaffande.

I likhet med nykterhetskommittén anser jag, att Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande bör hafva att bedöma, huruvida ett omedelbart ingripande

skall äsa rum efter de i målet öfverhufvud förekommande omständighe-

o

#

terna, samt därvid ej vara fullständigt bunden af föreliggande läkarutlå­

tande eller de från början företedda ansökningshandlingarna, ehuru sådan

åtgärd, hvarom här är fråga, säkerligen i regel kommer att följa omedelbart

på ansökningens inlämnande. Likaledes bör Kungl. Majrts befallningshafvande

vid bedömandet af farligheten naturligen också taga hänsyn till om hand­

lingarna utmärka, att i det speciella fallet alkoholistens farlighet kan an­

ses uppkomma eller ökas däraf, att en ansökning om internering delgifves

honom. Åt sistnämnda förhållande torde dock ej behöfva gifvas något

särskildt uttryck i lagtexten; och har jag äfven i öfrigt trott de af nyk-

terhetskoinmittén framförda önskemål kunna vinnas genom den något ändrade

redaktion, jag gifvit åt lagrummet i denna de!.

Ehuru Kungl. Maj:ts befallningshafvande eljest endast efter särskild

begäran om handräckning ombesörjer ett intagande i allmän anstalt för

vård af alkoholister, torde, på sätt nykterhetskommittén föreslagit, det vara

lämpligt att i förevarande fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande går i för­

fattning om en sådan farlig alkoholists intagande å dylik anstalt. Då ett

sådant omhändertagande sker på sökandens begäran och i hans intresse,

bör han vara skyldig att betala kostnaderna härför liksom för den vård, som

följer efter ett slutligt förordnande.

Att sträcka Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärder längre än till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 114 höft. (Nr 193.)

8

Öl

K linål. Maj: tu Nåd. Proposition Nr 193.

ett intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister, såsom från vissa håll

yrkats, är att gå utöfver förevarande lags egentliga syfte; och det torde så

mycket mindre låta sig göra att lämna någon bestämd föreskrift härom

för Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som någon anstalt, hvilken Kungl.

Maj:ts befallningshafvande för ändamålet kan anlita, i allmänhet ej finnes.

Att utnyttja fängelserna för ändamålet torde böra anses uteslutet; eljest

skulle möjligen ett uttryckligt stadgande därom kunna lämnas i detta samman­

hang. För begagnande af sinnessjukhus, lasarett eller andra sjukvårdsanstalter

gälla särskilda föreskrifter, af Indika äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande

är bunden, och det torde ej böra ifrågasättas att för vinnande af förevarande

syfte inlåta sig på eu ändring af i dessa hänseenden gällande stadganden.

Annorlunda ställer sig saken till äfventyra i Stockholm, där kommunen

har särskilda anordningar för tillfällig vård af sjuka personer, som af en

eller annan orsak äro i behof af att snarast möjligt intagas å sjukvårds-

anstalt, men på grund af de för sjukhusen gällande bestämmelser eller af

brist på plats icke kunna å dessa mottagas.

Med de möjligheter Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att få till

stånd säkerhetsåtgärder, kan man emellertid tänka sig, att Kungl. Majrts

befallningshafvande äfven i landsorten skall kunna finna utvägar. Helt

säkert skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande utan något omnämnande

däraf i lagen efter samråd med sökanden, polismyndighet, läkare och andra

försöka att så vidt möjligt bereda utvägar för trängande fall. Eu erinran i

lagen härom bör dock bidraga till att fästa Kungl. Maj:ts befallningshaf-

vandes synnerliga uppmärksamhet på angelägenheten häraf och jag har där­

för trott det vara lämpligt att i sådan riktning omarbeta nykterhetskom­

mitténs förslag.

58

Pelgifnintj af

beslut. 8

<?.

Denna § har ej föranledt någon anmärkning

Besvär öfver

Kungl. Maj:ls.

. o

.

.

befallnings

- bär lattigvardskommitten föreslagit skola

Pröfning af besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut

rum i högsta domstolen.

haJl™ndfg *e~ Mot denna anordning har ej från något hall gjorts anmärkning, och den

torde under förhanden varande förhållanden vara den lämpligaste.

I anledning af eu anmärkning därom, att besvärshandlingarna borde

få insändas med allmänna posten och ej behöfva, såsom förslaget innehål­

ler, ingifvas, vill jag erinra därom, att besvären, oafsedt, det uttryck som

här användes, torde få insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som, ehuru enligt förevarande lag utöfvande en viss domsrätt, i allt fall är

59

att betrakta som en förvaltande myndighet i den mening, som afses i för­

ordningen den 12 juni 1885 om rätt att i mål och ärenden, som tillhöra

statsdepartement® och förvaltande myndighets handläggning, insända hand­

lingar med posten.

Enär särskild klagan medgifvits öfver Kungl. Majrts befallningshaf-

vandes interimistiska förordnande enligt 7 §, kan det, såsom från ett håll

anmärkts, någon gång förekomma, att Kungl. Majrts befallningshafvande

insändt handlingarna härom till justitierevisionen, då ärendet skall slutligen

prof vas. För det fall att klagan föres öfver beslut enligt 7 §, synes det

mig vara nödigt, att Kungl. Majrts befallningshafvande före insändandet

ombesörjer en afskrift af samtliga handlingar i ärendet samt låter det ena

exemplaret kvarstanna hos Kungl. Majrts befallningshafvande, lfa akten vid

donna tidpunkt i regel ej torde vara af någon större vidlyftighet, kan ett

sådant förfarande ej möta nugot hinder eller ådraga det allmänna någon

väsentlig kostnad.

Äfven vid målets behandling i högsta instans torde förhör vid all­

män underrätt kunna blifva af nöden. Jag har ansett det lämpligt att

uttryckligen stadga, att sådant förhör kan på parts begäran medgifvas;

dock torde pa detta stadium af målet en friare pröfningsrätt af parts an­

hållan om förhör böra äga rum än den, som ansetts kunna uppdragas

åt Kungl. Majrts befallningshafvande. I anledning af ett yttrande från

eu af de i målet hörda myndigheterna vill jag framhålla, att den ytterligare

utredning, som Kungl. Majrts befallningshafvande skall ägna besvärsmål^,

ej bör sträcka sig så långt som till att inlåta sig på frågan om förhör

vid domstol.

Under tid då den, som vill söka ändring i Kungl. Majrts befallnings-

h af vandes beslut, befinner sig ä allmän alkoholistanstalt, h vilket kan äga

rum med anledning af stadgandena i 7 och 10 §£> är han gifvetvis ur

stånd att i vanlig ordning utföra sin besvärstalan. l)å bestämmelserna

om

häktads rätt för sådant fall törhända ej utan vidare analogivis tillämpas,

har jag låtit i 9 § införa stadgande till tryggande af hans rätt.

Mot 10 och I t §§ i förslaget har någon anmärkning ej framställts och

10

ock

11

jag finner ej heller någon anledning att föreslå ändring i dessa lagrum.

Förslagets 12 g har gjorts till föremål för liera anmärkningar. Kungl.-^te^tet

Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län invänder, att hvarje ineddeladt

de och hand-

förordnande ovillkorligen bör bringas till verkställighet genom myndighets

rädtmn# där-

försorg, och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala liin anmärker, att jo

Kungl. Majrts Nåd.

Proposition Nr

193.

61

Nykterhetskommittén har ansett den af fattigvårdskoimnittén före- T>^J^dtts

slagna tid af sex månader, efter hvilken förordnande om internering skulle giltighet m. m.

vara förfallet, om det ej gått i verkställighet, vara för kort, i synnerhet 11 §■

som de, hvilka ville undgå tvångsintemeringen, lätteligen kunde t. ex.

genom frivilligt ingående på anstalten under kortare tid, jämlikt 24 §,

föranleda, att förordnandet om internering icke sattes i verkställighet. Den

maximitid, under hvilken en person kunde första gången interneras, vore

18 månader, och det syntes nykterhetskommittén lämpligt att jämväl

den tid, efter hvars utlöpande förordnandet förfölle, bestämdes till 18

månader.

Ehuru det af skäl, som anförts vid 12 §, ej låter sig göra att före- ^»be­

skrifva en ovillkorlig verkställighet af ett meddeladt interneringsförord- men sc eJen'

ilande, är det af vikt, att de olägenheter, som äro förenade med en på

sökandens godtycke beroende verkställighet, göras så små som möjligt, flit

hör i främsta rummet, att förordnandets giltighet i viss mån begränsas,

så att hotet om internering ej längre tid än nödigt är sväfva!' öfver alko­

holisten. En af anledningarna till att verkställigheten gjorts villkorlig

är, att själfva meddelandet af beslutet anses skola påverka till frivilligt

ingående å anstalt eller andra förebyggande åtgärder. Det inflytande, som

ett meddeladt förordnande kan föra med sig, är naturligen starkast vid tiden

närmast efter förordnandets meddelande, och ur denna synpunkt kräfves

alltså ej här någon längre tid. Det har därför synts mig lämpligt att

stadga, att sökandens rätt att begära handräckning för beslutets verkstäl­

lighet skall vara begränsad till en tid af tre månader efter det beslutet

vunnit laga kraft. Sökanden torde då hafva tillräcklig tid både att vid­

taga förebyggande åtgärder och att skaffa plats å anstalt. En sådan be­

gränsning af tiden synes mig också skola verka därhän, att man vid

ansökningars ingifvande tager större hänsyn till möjligheten att erhålla

plats å anstalt.

För verkställighet af beslutet, sedan handräckning begärts, måste

naturligen en längre tid medgifvas, på det att alkoholisten ej må kunna

genom hvarjehanda åtgöranden undandraga sig verkställigheten. Utan

hvarje begränsning bör dock beslutet ej heller vid i en föreskrifven tid

begärd handräckning kunna verkställas. I enlighet med hvad nvkter-

hetskoinmittén föreslagit, har jag upptagit aderton månader såsom den

tid, efter hvilken förordnandet, om det ej bragts till verkställighet, skall

vara förfallet.

Kungl.

Maj

ds Nåd. Proposition Nr 193.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

63

förslag icke, såsom för internering å vårdanstalt, utlåtande af beliörig

läkare och intyg af trovärdiga personer till bestyrkande af att den, mot

hvilken åtgärden riktas, verkligen är alkoholist, utan är detta öfverläin-

nadt åt myndighetens fria bepröfvande. Fara torde föreligga, att myndig­

heten kan komma att utöfva sin befogenhet i oträngdt mål. Man kan

icke helt frigöra sig från den farhågan, att t. ex. kommunalnämnd eller

fattigvårdsstyrelse understundom kan vara så sträng i sin fordran på

nykterhet, att den anser en person vara alkoholist, som icke rättvisligen

bör så betecknas, och på sådan grund utsätter honom för åtgärder, som

kunna blifva för honom ödesdigra. Yisserligen skall enligt förslaget åt­

gärd af ifrågavarande slag icke få vidtagas, utan att den, som blir före­

mål därför, godvilligt underkastar sig åtgärden; men det skall alltför lätt

inträffa, att en person, som obehörigen betecknas som alkoholist och hos

hvilken en myndighet på sådan grund hemställer, att han skall ändra

verksamhet eller vistelseort eller frivilligt söka vård å alkoholistanstalt,

känner sig af eu sådan hemställan så nedtryckt och förödmjukad, att han

uppgifver allt själfförsvar och utan att så noga öfvertänka följderna under­

kastar sig hvad som föreslås honom.

Äfven ur en annan synpunkt torde det i 14 § intagna stadgande

hafva sina betänkligheter, i det nämligen myndigheterna möjligen däraf

kunna föranledas till den uppfattningen, att dessa åtgärder i hvarje fall

först böra hafva ägt rum, innan en ansökning om tvångsinternering göres

eller bifalles; härigenom föreligger fara, att det dröjer alltför länge, innan

en tvångsinternering kommer till stånd, äfven i sådana fall, då behofvet

däraf är uppenbart.

På grund häraf har jag påyrkat, att de bestämmelser, som innehållas

i 14 §, icke skulle i lagförslaget upptagas.»

Ilen uppfattning, åt hvilken skiljaktigheten gifvit uttryck, har delats

af flera af de i ärendet hörda myndigheterna.

Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt utlåtande uttalat den

uppfattningen, att bestämmelserna i 14 § vore sådana, att man med skäl

kunde befara, att de genom att till det yttersta fördröja och försvåra la­

gens tillämplighet i rätt väsentlig grad kornrne att omintetgöra dess sam­

hällsskyddande betydelse. Ehuru bestämmelserna om förebyggande åtgär­

der otvifvelaktigt måste anses utgöra eu viktig del af eu eventuell lag,

vore det enligt kollegiets mening önskvärdt, att dessa bestämmelser finge

en lydelse, som bättre än den föreslagna tryggade det rationella ingripandet,

när detta vore af nöden, hvarvid äfven borde framhållas önskvärdheten

ringen utan äfven i själfva lagtexten söka en anknytning till de åtgärder,

som i regel böra hafva föregått. De faror för missbruk, som man trott

sig finna i ett dylikt stadgande, synes mig ej vara af allvarligare natur,

och jag kan ej gärna tro, att någon skulle låta förmå sig till en åtgärd,

som ej är påkallad af föreliggande förhållanden. Å andra sidan synes

mig lagrummets affattning utesluta, att eu myndighet skulle känna sig

förhindrad att yrka på tvångsinternering, om den finner de föreslagna åt­

gärderna ej hafva någon utsikt att lända till resultat.

Hvad beträffar formuleringen af 1 inom., synes mig nykterhetskom­

mitténs förslag innebära åtskilliga förbättringar och därför böra följas. Ut­

bytet af ordet »bör» mot »skall» synes mig, med hänsyn till arten af de

åtgärder, hvarom här är fråga, och myndighetens frihet att välja emellan

dem ej vara af någon väsentlig betydelse; förändringen är emellertid också

betingad af tillägget om myndighetens i öfrigt själfklara skyldighet att

före åtgärders vidtagande inhämta noggranna upplysningar om fallet.

Bestämmelserna i 2 mom. af fattig vårdskommitténs och nykterhets­

kommitténs förslag har jag upptagit i 3 mom. De därvid gjorda ändringarna

i fattigvårdskommitténs förslag äro allenast af redaktionell art. Däremot

har jag ansett mig böra följa sistnämnda kommittés förslag därutinnan, att

Kungl. Maj:ts befallningshafvande endast »med parternas begifvande» får

låta anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af försök med

förebyggande åtgärder.

Uti 2 mom. af 14 § har jag, såsom redan nämndt, låtit införa be­

stämmelsen om nykterhetsnämnd, och hänvisar jag i fråga om motiven

härför till hvad ofvan under 3 § anförts. De ändringar, som jag i denna

del låtit göra i nykterhetskommitténs förslag, äro likaledes af redaktionell

art och torde ej kräfva någon närmare förklaring.

I fråga om efterföljande åtgärder stadgas i fattigvårdskommitténs förslag,

21 §, att när utskrifning från anstalt äger rum, anstaltens styrelse bör, därest

ej annorledes är sörjdt för den utskrifnes skyddande mot återfall i drycken­

skap, föranstalta därom, att lämplig person eller nykterhets- eller skydds­

förening lämnar den utskrifne stöd och bistånd samt, om den utskrifne är

medellös och i saknad af arbete, söka förskaffa honom lämpligt arbete.

Uti sitt yttrande öfver fattigvårdskommitténs förslag har fångvårds­

styrelsen framhållit vikten utaf att den utskrifne ställes under den mest

effektiva tillsyn. Styrelsen yttrar härom:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

<35

Efterföljande

åtgärder.

Fattigvårds

kommittén.

Fångvårdt-

stgr elsen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.)

t)

Nykterhets-

kommittén.

: En lång erfarenhet från våra fångvårdsanstalter giiVer vid handen,

att ej ens tvångsinneslutningen på flera gånger längre tid än den i lag­

förslaget bestämda lämnar garantier för att en vanedrinkare skall efter

frigifningen lura ett nyktert och ordentligt lif. Han må i fängelset under

aratal hafva statt under liknande inflytelser och behandling som vid en

alkoholistanstalt, blifvit till synes afvand från rusdrycksbegäret, kommit

till insikt om dess tördärflighet och ådagalagt en allvarlig sinnesändring.

När han med de bästa föresatser att taga sig till vara omsider träder ut

i friheten, blir han icke desto mindre ett allt för lätt byte för den mö­

tande frestelsen. Äfven där frihetsförlusten kunnat förenas med ett här­

dande friluftslif, såsom numera vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, hvarest

fångarna, om vistelsen varar längre tid, vid afgången förete eu glädjande

bild af återvunnen hälsa och lefnadsmod, blir resultatet i allmänhet lika

osäkert.

Styrelsen kan i anledning häraf ej nog betona, att den utgående ej

fär släppas på egen hand. Vid sådant förhållande får ej anses tillräckligt

att, såsom i lagförslagets ^ 21, lämna åt en anstaltsstyrelse såsom mo­

ralisk förpliktelse, att lämpligen sörja för den utskrifnes stödjande, synner­

ligast som ett dylikt uppdrag torde komma att visa sig för en enskild

anstalt särdeles betungande och draga ej obetydlig kostnad. Det synes

oeftergifligen nödvändigt, att förslaget i denna viktiga hufvudpunkt närmare

preciseras, sa att omsorgen om den utskrifne blir ett i lag föreskrifvet

åliggande för stat eller kommun, låt vara att såväl anstaltsstyrelsen som

enskildt intresserade, skyddsföreningar m. 11. böra i största möjliga ut­

sträckning påkallas såsom medhjälpare. \id utarbetandet af nödiga be­

stämmelser härutinnan torde jämväl, såsom förebilder i tillämpliga delar,

höra anlitas sådana institut i den nyare lagstiftningen som villkorlig fri­

gifning samt villkorlig dom i förening med övervakning.»

Nykterhetskommittén har funnit de i lagförslaget stadgade åtgärder

höra utvecklas i den af fångvårdsstyrelsen angifna riktning. Enligt kom­

mitténs åsikt borde den, som påyrkat intagande af alkoholist — i flertalet

fall någon af de i 3 § 1 mom. omnämnda myndigheter eller nykterhets-

nämnd — också söka bereda honom skydd mot återfall, hvilket borde

äga rum i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kunde, med

biträde af nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild

person. I enlighet härmed hade kommittén föreslagit det redan omnämnda

tillägget till 14 § och samtidigt i 21 § låtit införa ändrade bestämmelser

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1.93.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

i afseende å de förpliktelser, som borde åligga anstaltens styrelse i före­

varande hänseende.

Yikten af effektiva åtgärder till förekommande af återfall i drycken-

skap kan enligt mitt förmenande ej nog starkt framkallas, Denom att,

på sätt nykterhetskommittén föreslagit, lägga omsorgen härom på den, som

påyrkat intagandet å anstalten, har denna uppgift lämnats åt den, som är

på samma gång närmast att fylla den och i regel också mest intresserad

af att alkoholisten ej ånyo kommer i det läge, att eu ny internering blir

nödvändig. Därmed torde hafva gjorts hvad i detta sammanhang kan

göras för att få till stånd dylika åtgärder. Med denna uppfattning kar

hufvudstadgandet sin rätta plats i kapitlet om förebyggande åtgärder, under

det anstaltens skyldigheter böra bibehållas på sin förutvarande plats. Med

några mindre förändringar af redaktionell art har jag i 14 § 4 mom.

upptagit nykterhetskommitténs förslag i denna del.

Mot fattigvårdskommitténs förslag att såsom allmänna anstalter skulle

lyprattandet

erkännas endast sådana, som upprättats af landsting, kommun, förening ^

eller stiftelse, har invändts, att jämväl anstalt, som för här afsedt ändamål

upprättats af enskild person eller af bolag, borde kunna vinna erkännande.

Nykterhetskommittén har härom anfört följande: Jämväl sådana anstalter,

som upprättats af bolag och enskilda, torde kunna erhålla erforderlig fast­

het i organisationen. I utlandet funnes såväl af bolag som af enskilda

upprättade mönstergilla anstalter för tvångsvård af alkoholister och i vårt

eget land funnes af enskilda upprättade anstalter för eu fullt så makt­

påliggande, ansvarsfull och i individens frihet ingripande vård, nämligen

för vården af sinnessjuka, anstalter som hade eu bestämd uppgift att fylla,

särskildt för vården af bemedlade patienter. På samma sätt torde för

vården af alkoholister anstalter, som upprättats af enskilda eller bolag

tillgodose ett bestämdt behof och uppkomsten af dylika enskilda anstalter

borde för det allmänna vara så mycket mer välkommen, som de bidroge

till att den brist på vårdplatser, man alltid kunde befara, täcktes utan

kostnader för det allmänna. Då Kungl. Maj:t när som helst kunde åter­

kalla erkännande af anstalt som allmän och meddela de närmare bestäm­

melser om anstalternas verksamhet, som vore erforderliga, samt anstalterna

stode under statsuppsikt, torde tillräckliga garantier mot missbruk föreligga.

På sätt nykterhetskommittén anmärkt, är den möjligheten ej ute­

sluten, att lämpliga anstalter för vård af alkoholister kunna tillkomma

äfven under annan form än i förslaget förutsatts. Det torde därför ej

67

Statsbidrag.

vara riktigt att i lagen fastslå någon viss form för anstaltens tillkomst.

Något behof däraf kan så mycket mindre föreligga, som Kungl. Maj:t

har en vidsträckt pröfningsrätt och alltså kan vaka öfver att hvarje så­

som allmän erkänd anstalt har lämpliga organ för utförande af de i lag

och reglementen bestämda funktioner. Jag har i anslutning härtill låtit

utbyta orden »landsting, kommun, förening eller stiftelse» mot »annan».

Styrelsen för vårdhemmet Berga har anmärkt, att det ej borde före-

skrifvas, att ordföranden i en såsom allmän erkänd alkoholistanstalts sty­

relse alltid skall vara utsedd af Konungen, enär därigenom lätt kunna

uppstå konflikter till skada för anstaltens utveckling. Sådant har ej i

lagen ovillkorligen föreskrifvits, ehuru det i fattigvårdskommitténs motive­

ring uttalats, att eu bestämmelse härom borde upptagas i alla erkända an­

stalters reglementen. Bet är naturligen ej härmed uteslutet, att Konungen

kan medgifva undantag, men såsom allmän regel synes mig kommitténs

uttalande vara riktigt.

Börande anordnandet af statsanstalt anhåller jag att få hänvisa till

hvad jag ofvan yttrat. Härutöfver har jag ej ansett det lämpligt att för

närvarande föreskrifva skyldighet för viss myndighet att upprätta alkoholist-

anstalt; man bör, såsom redan framhållits, innan nödig erfarenhet vunnits,

framgå med en viss försiktighet.

Såsom fattigvårdskommittén föreslagit, bör staten lämna bidrag till

vårdkostnaden å de anstalter, som utverka sig godkännande. Börande

storleken åt dessa bidrag och sättet för deras utgående torde jag efter

samråd med statsrådet och chefen för finansdepartementet framdeles få

framlägga förslag.

I detta sammanhang torde jag böra uttala mig i ett spörsmål, som

uppkastats i utlåtandet från ett af alkoholisthemmen, nämligen huru­

vida inga andra anstalter än de, som erhållit Kungl. Maj:ts erkännande

såsom allmänna, skola komma i åtnjutande af statsbidrag. Under den

af fattigvårdskommittén angifna förutsättning att de enskilda alkoholisthem­

men, äfven efter det de erkänts såsom allmänna, skola få verka i enlighet

med sm i reglementet angifna plan samt ej vara skyldiga att mottaga eller

behålla tvångspatienter, som inverka menligt på deras verksamhet i öfrigt,

torde dessa hem ej hafva annat än fördel af att ställa sig såsom allmänna

och man torde därför kunna förvänta sig att så skall ske. Vid sådant

förhållande är det tydligen i sin ordning, att staten särskildt gynnar dessa

allmänna anstalter och tillförsäkrar dem bidrag efter en viss grund.

Ö8

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.

69

Härmed är dock icke sagdt, att alkoliolisthem, k vilka önska fortfarande

förblifva helt enskilda, icke också hafva en stor uppgift att fylla och

böra af staten uppmuntras. Bidrag till dessa böra dock ställas i be­

roende af särskilda föreliggande omständigheter, och jag föreställer mig,

att ansökan om sådant bidrag bör behandlas i samma ordning som

nu, nämligen att Kungl. Maj:t, efter det ansökning gjorts och ansetts

grundad, hos flik sdagen gör framställning om bidrag åt hemmet ur de

till främjande af nykterheten och motarbetande af dryckenskapens följder

afsätta, hos statskontoret innestående medel. Huruvida vid bedömandet

af sådana ansökningar det kan finnas lämpligt att följa de hittills angifna

grunderna för beloppets bestämmande, torde däremot bero på omständig­

heter, som nu ej kunna bedömas.

Rörande denna § har af öfverståthållarämbetet anmärkts, att det vore

oriktigt, att anstalten skulle åtnjuta inkomsten af arbetet, därest full ic» §.

ersättning erlades för vården, eller vinsten öfverstege värdet af vården.

Kung], Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har med stöd af erfaren­

heterna från ett af alkoholisthemmen inom länet framhållit angelägenheten

af att flitpenningar för fullgjordt arbete lämnades efter vissa på förhand

bestämda grunder.

Att i lagen närmare reglera frågan om ersättning för det vid vistelse

å en dylik anstalt utförda arbete torde ej lämpligen låta sig göra. Dock

synes det mig lämpligt, att i enlighet med hvad sist omförmälda myndighet

föreslagit och nykterhetskommittén tillstyrkt, omformulera andra punkten i

förevarande § därhän att, därest ej annat är bestämdt eller i särskilda fall

öfverenskommes, inkomsten af arbetet skall tillfalla anstalten.

Vid de i denna § omnämnda disciplinära förseelser har fattigvårds-

a

kommittén föreslagit, att alkoholisten skall kunna utskrifvas eller öfver- i? §.

flyttas till annan allmän anstalt för vård af alkoholister, där plats kan

beredas honom och särskilda för hans behandling nödiga åtgärder vid­

tagas. Utskrifning eller öfverflyttning skulle ske på framställning af

anstaltens styrelse och efter beslut af den af Konungen förordnade upp-

siktsmyndigheten.

Från flera håll har framhållits olägenheten af att för sådana fall

medgifva utskrifning. Styrelsen vid vårdhemmet Berga har däremot hem­

ställt om frihet för anstalter, som hufvudsakligen mottaga frivilliga patienter,

att vid förefallande behof få därifrån aflägsna patienter, som utöfva ett

skadligt inflytande på de öfriga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 19:}.

Kuncjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

71

Mot detta stadgande har jag ingen anmärkning att göra.

20 »•

På sätt vid 14 § anförts, bör den hufvudsakliga uppgiften att skydda

Efterföljande

den utskrifne mot återfall läggas å den person eller myndighet, som be- barder.

gärt alkoholistens intagande. För att denna person eller myndighet skall

blifva i tillfälle härtill, kräfves, att han erhåller underrättelse från anstalten

om den förestående utskrifningen. Man torde emellertid ej, såsom nyk­

terhetskommittén föreslagit, kunna stanna härvid. Understundom skall

det nämligen visa sig omöjligt för den, som begärt intagandet, att vidtaga

några lämpliga åtgärder, och det torde därför vara nödvändigt att för

sådant fall lägga ansvaret för erforderliga åtgärder på anstaltsstyrelsen,

som i sin tur får söka anlita nykterhets- eller skyddsförening eller lämplig

enskild person för att genom dem tillförsäkra den utskrifne stöd och bi­

stånd. T enlighet med dessa synpunkter har jag låtit omredigera 21 §.

Ett tillägg, som nykterhetskommittén föreslagit, om erinran för anstaltens

styrelse att fortfarande följa den utskrifnes förhållanden och därom föra

anteckningar, torde höra till reglementet.

Öfverståthållarämbetet har vid denna § erinrat, att i lagen borde

fastslås rätt för den å anstalt intagna att förskaffa sig vissa förmåner och

22

§.V '

bekvämligheter samt att afgiften härför ej borde, såsom föreslagits, vara

godtycklig. Vidare har af eu myndighet föreslagits, att olika betalnings-

klasser borde finnas liksom beträffande sinnessjuka.

På sätt fattigvårdskommitten anfört, torde det ej vara möjligt att i

lagen fastslå närmare regler i dessa hänseenden, utan bör pröfningen häraf

läggas i Kungl. Majt.s händer.

Enligt 23 § i förslaget skall den, på hvars framställning intag-

Ansvarighet

ningen ägt rum, gentemot anstalten svara för vårdafgiften och afkunna 'afgifven.

ansvarsförbindelse, tiar intagning skett efter framställning af kronofogde, 23 §.

länsman eller stadsfiskal, åligger ansvarigheten den kommun, i hvilken

den vårdade var bosatt vid tiden för målets anhängiggörande eller, om lian

vid den tiden ej hade någon stadig uppehållsort, staten.

Vägra af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, hafva hem­

ställt, att staten skulle betala vårdafgiften för alla de fall, då polismyn­

dighet gjort framställning om intagandet, enär det då i de flesta fäll gällde

personer, som staten eljest komme att få utgifter för i annan form.

Då staten i hvarje fall så väsentligt bidrager till kostnaden för vår­

den, torde det enligt min uppfattning ej vara lämpligt att annat än i

Läkarkommittén har uttalat farhågor för att stadgandet om bötesstraff

å anstaltens personal för dylik förseelse skulle hindra anstaltsledningen att

beifra förseelsen på ett strängare sätt, t. ex. genom afsked, samt därför

ansett, att bestämmelsen ifråga borde utgå. På sätt fattigvårdskommittén

i sin motivering till detta lagrum yttrat, torde det vara klart, att en så­

dan person bör skiljas från sin befattning vid anstalten. För statsanstalten

har kommittén gifvit uttryck häråt genom att i sitt förslag till normalregle­

mente stadga, att af anstaltens styrelse tillsatt tjänsteman vid fel af svårare

beskaffenhet — och dit bör det ifrågavarande tydligen räknas — af sty­

relsen kan skiljas från befattningen. Detsamma gäller naturligen, med eller

utan föreskrift, äfven vid andra anstalter.

Af karolinska institutets lärarkollegium har hemställts, att i föreva­

rande lagrum hänsyn bort tagas ej blott till brännvin, vin och Öl, utan

äfven alkoholhaltiga preparat. Då vid lagrummets tillämpning stadgandena

i gällande författningar om försäljning af rusdrycker böra komma i betrak­

tande, torde äfven anskaffande af sådana tekniska preparat, som innehålla

alkohol och kunna användas som rusdrycker, träffas af bestämmelsen i

denna §.

Då det knappast torde låta sig göra att få eu statsans tält färdig att

träda i verksamhet så tidigt som till den 1 januari 1914, har jag före­

slagit att sätta tiden för lagens ikraftträdande till den 1 januari 1915.

I enlighet med nu angifna synpunkter har jag låtit omarbeta kom­

mitténs förslag till lag om behandling af alkoholister.

Mot de af kommittén utarbetade förslagen till Jag om tillägg till 2 i;

17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och lag

om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt

lag om behandling af alkoholister har jag ej funnit någon anmärkning

att göra. Uti sistnämnda lag har en något ändrad redaktion föranledts af

en ändring uti 3 § 2 mom. i förslag till lag om behandling af alkoholister.

Vid det förhör, som enligt 6 § i förslaget till lag om behandling af

alkoholister kan komma att äga rum inför domstol, torde utredningen ej

sällan komma att beröra förhållanden ur alkoholistens och hans familjs lif

af så ömtålig natur, att de ej böra utsättas för offentligheten. Då stadgan­

dena i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna

ej synas nog omfattande för här föreliggande fall, har jag låtit utarbeta

ett särskilt förslag till lag härom.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.)

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

73

Lagens

ikraft­

trädande.

Särskilda

lagförslag.

74

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Uti den underdåniga skrifvelse, hvarmed fattigvårdskommittén öfver-

lämnat sitt förevarande betänkande, har kommittén fäst uppmärksamheten

på att vissa handlingar, som röra ärenden enligt lag om behandling af

alkoholister, under nödiga garantier borde vara undantagna från offentlig­

görande. Tvifvelsutan hör ett dylikt undantagande äga rum. Då tryck­

frihetslagstiftningen emellertid för närvarande är under omarbetande samt

det därvid torde ifrågakomma att till behandling upptaga flera spörsmål af

likartad natur med det nu nämnda, har jag ej ansett lämpligt att nu af­

gifva något förslag om ändring i tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen hemställde därefter, att Kungl. Maj:t behagade,

för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhämta lagrådets ut­

låtande öfver de nu omnämnda såsom bilagor till detta protokoll fogade

förslagen till

lag om behandling af alkoholister;

lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds

regeringsrätt;

lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt

lag om behandling af alkoholister; och

lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag

om behandling af alkoholister.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Gunnar Fogelmarck.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

75

Förslag

till

LAG

om behandling af alkoholister.

1 kap.

Om tvångsilitagning å anstalt.

¹

§•

Är någon hemfallen åt dryckenskap, och linnes han i följd däraf

vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, eller

utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd

eller uppenbar vanvård, eller

ligga sin familj till last, eller

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter,

då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans

intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.

2 §-

Ansökning om meddelande af förordnande, som afses i 1 §, göres

skriftligen hos Konungens befallningshafvande i den ort, där den, hvars

intagande å anstalt påyrkas, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig

någon tid eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, där han finnes.

3 §•

1 mom. Sådan ansökning må göras

af förmyndare för den, hvars intagande å anstalt påyrkas, af hans

make, föräldrar, till myndig ålder komna barn eller syskon eller af för­

myndare för hans omyndiga barn;

af kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fångvårdsstyrelse eller barna­

vårdsnämnd; ägande fångvårdsstyrelse, för det fall att en till dryckenskap

hemfallen persons minderåriga barn eller hustru af styrelsen åtnjuta fattig­

vård, att göra dylik ansökning, äfven om han vistas utom kommunen.

2 mom. År den åt dryckenskap hemfallne farlig för annans person­

liga säkerhet eller eget lif, må ansökning jämväl göras å landet af krono­

fogde eller länsman samt i stad af stadsfiskal eller, där polismästare finnes,

af den tjänsteman, han därtill förordnar.

6* mom. Har nykterhetsnämnd, hvarom i 14 § 2 mom. stadgas, till­

satts inom eu kommun, äger med undantag för de fall, som omförmälas

i 2 mom. af förevarande §, donna nämnd ensam att hos Konungens be­

fallningshafvande göra ansökning om förordnande enligt 1 §.

En hvar af de personer och myndigheter, som eljest äro enligt 1 mom.

berättigade att göra sådan ansökning, så ock polismyndighet, kyrkoråd

och legitimerad läkare äga att i sådan händelse hos nykterhetsnämnd en

göra anmälan om fall, då ansökning hos Konungens befallningshafvande

anses böra äga rum.

Har enskild person, som i 1 mom. omförmäles, hos nykterhetsnämn-

den gjort dylik anmälan samt denna anmälan ej inom två månader föran-

ledt ansökning till Konungens befallningshafvande, äger han att inom tolf

månader efter anmälans ingifvande själf hos Konungens befallningshafvande

göra ansökning' i ärendet.

*6

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

4 §•

1 mom. I ansökningen skall grunden för densamma angifvas samt redo­

görelse lämnas för de åtgärder, som af enskilde eller myndighet vidtagits i

syfte att återföra vederbörande till ett nyktert lif.

Vid ansökningen skola fogas:

1. prästbevis angående den, hvars intagande å anstalt påyrkas, inne­

fattande de upplysningar, som skola meddelas i flyttningsbetyg;

2.

utlåtande af legitimerad läkare, affattadt enligt af Konungen med­

delade anvisningar och grundadt å undersökning, som verkställts inom en

månad före ansökningens ingifvande;

3. intyg af minst två trovärdiga personer, utfärdadt enligt anvis­

ningar, som meddelas af Konungen;

4. uppgift på allmän anstalt för vård af alkoholister, som sökanden

önskar anlita för vården, i den händelse ansökningen bifalles.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

77

Utlåtande af läkare, som är anställd vid i ansökningen uppgifven

allmän anstalt för vård af alkoholister, må ej godkännas.

2 mom. Finnas ej vid ansökningen fogade de i 1 mom. föreskrift^

handlingar, varde ansökningen ej upptagen, hvarom besked skall tecknas

å densamma. Utan hinder däraf att prästbevis ej finnes fogadt vid ansök­

ningen, må Konungens befallningshafvande dock vidtaga åtgärd, som om-

förmäles i 7 §.

5 §•

Upptages ansökningen, har Konungens befallningshafvande att ofördröj­

ligen låta ansökningshandlingarna i bestyrkt afskrift delgifvas den, hvilken

ansökningen gäller, samt, då fråga är om gift kvinna eller omyndig,

jämväl målsman, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen svara

å ansökningen, vid äfventyr, om det försummas, att målet ändock afgöres.

Finner Konungens befallningshafvande part böra lämnas tillfälle att

yttra sig öfver någon sedermera inkommen handling, har Konungens be­

fallningshafvande att i enahanda ordning låta delgifva denna.

6 §■

Efter det förklaring afgifvits eller den därför bestämda tiden tillända-

gått samt, där ytterligare utredning funnits erforderlig, denna införskaffats

eller part lämnats tillfälle att förebringa sådan, skall Konungens befall­

ningshafvande utan tidsutdräkt företaga målet till afgörande; och liar

Konungens befallningshafvande att, om ansökningen finnes kunna bifallas,

meddela förordnande, att den, hvilken ansökningen afser, må intagas å all­

män anstalt för vård af alkoholister äfvensom bestämma, å hvilken anstalt

intagandet får äga rum.

Äskar någondera parten förhör inför domstol, skall Konungens be­

fallningshafvande, därest förhöret icke uppenbarligen är onödigt, låta med

målets afgörande anstå samt hänvisa part att vid domstol förebringa den

bevisning, hvaraf han vill begagna sig, och meddela föreskrift om hvad

parterna med afseende därpå hafva att iakttaga.

7 §•

Gifva handlingarna i målet anledning till antagande att den, som

ansökningen gäller, är till allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller

eget lif samt i trängande behof af anstaltsvård, då må Konungens be­

fallningshafvande, äfven utan att den, hvilkens intagande i anstalt på-

78

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

yrkas, blifvit körd i målet, kunna gå i författning om hans intagande å

allmän anstalt för vård af alkoholister, i afbidan på att slutligt förord­

nande om honom meddelas.

Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, bör Konungens befall­

ningshafvande söka föranstalta om hans omhändertagande och vårdande

under tiden på annat lämpligt sätt.

8

§•

Konungens befallningshafvandes slutliga beslut enligt 6 §, så ock

beslut, som i 7 § sägs, skall genom Konungens befallningshafvandes för­

sorg ofördröjligen delgifvas sökanden och, där förordnande om intagande å

anstalt meddelats, jämväl den, hvilken förordnandet afser, äfvensom måls­

man för honom.

Beslutet skall tillika innehålla underrättelse om hvad den har att

iakttaga, som vill söka ändring i detsamma.

9 g.

1 mom. Vill part söka ändring i Konungens befallningshafvandes

slutliga beslut, hvarom förut i detta kap. sägs, har han att före klockan

tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet till Konungens

befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.

Konungens befallningshafvande infordrar motpartens förklaring öfver

besvären samt insänder därefter ofördröjligen till Konungens nedre justitie­

revision samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande jämte

den ytterligare utredning, som Konungens befallningshafvande ansett nödigt

införskaffa.

Askar part förhör vid domstol, pröfvar Konungen, om sådant bör med-

gifvas, samt meddelar föreskrift om hvad parterna med afseende därpå

hafva att iakttaga.

2 mom. Till någon söka ändring i Konungens befallningshafvandes

förordnande om intagning å anstalt enligt 7 §, äger han att anföra besvär

i den ordning, som i 1 mom. sägs, dock vare klagan ej inskränkt till viss

tid; och har Konungens befallningshafvande att ofördröjligen insända

besvären jämte de till målet hörande handlingar och eget utlåtande till

Konungens nedre justitierevision.

Öfver beslut, som Konungens befallningshafvande, i andra fall än i

7 § sägs, meddelat under målets handläggning, må särskild klagan icke

föras.

3 mom. År klaganden intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister,

äger han att inom den för besvärs anförande stadgade tid aflämna besvärs­

skrift till anstaltens styrelse, som ofördröjligen insänder densamma till

Konungens befallningshafvande; och har anstaltens styrelse att tillse, att

klaganden ej saknar nödigt biträde vid besvärens författande.

10

§.

Konungens befallningshafvande äger vid beslut om någons intagande

å allmän anstalt för vård af alkoholister, när skäl därtill äro, förordna, att

beslutet må gå i verkställighet, utan hinder däraf att det ej vunnit laga kraft.

Har i sådant fall talan fullföljts mot beslutet, äge Konungen att, äfven

före målets slutliga pröfning, förordna, att verkställighet ej må äga rum,

eller att den skall återgå, där den redan skett.

11 §•

I mål, hvarom i detta kap. sägs, må svaranden, där ansökningen

afslås, kunna tilläggas ersättning för sina kostnader, efter soin skäligt pröf-

vas; och galle om verkställighet af beslut i sådant fall hvad som är stad­

gadt i fråga om underrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit

någon ålagd.

12

§.

Har å allmän anstalt för vård af alkoholister beredts plats för den,

om hvars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han

att ingå å anstalten, äger Konungens befallningshafvande efter framställ­

ning af den, på hvars ansökning förordnandet meddelats, eller, om denne

aflidit eller är urståndsatt att göra sådan framställning, af annan enligt

3 § till ansökning berättigad person eller myndighet lämna handräckning

för beslutets verkställande. De med handräckningen förenade kostnader

bestridas af allmänna medel.

13 §.

Framställning om handräckning, som i 12 § sägs, skall göras inom

tre månader efter det förordnandet vunnit laga kraft; i annat fall må

handräckning ej meddelas.

Har förordnande om intagande å allmän anstalt för vård af alko­

holister ej gått i verkställighet inom aderton månader efter det beslutet

därom vunnit laga kraft, vare förordnandet förfallet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

79

Kling1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

81

sådant fall Konungens befallningshafvande, om skäl därtill föreligga, låta

med parternas begifvande anstå med målets afgörande i afvaktan på ut­

gången af dylikt försök.

4 mom. Kär person, hvilken vårdats å allmän anstalt för vård af

alkoholister, därifrån utskrifves, bör den, som gjort framställning om hans

intagande, i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kan, med

biträde af nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild

person söka genom lämpliga åtgärder bereda honom skydd mot återfall. Är den

utskrifne medellös och i saknad af arbete, bör sådant om möjligt beredas honom.

3 kap.

Om anstalterna och deras verksamhet.

15 §.

Allmän anstalt för vård af alkoholister är antingen af staten för sådant

ändamål upprättad anstalt eller ock af annan för enahanda ändamål an­

ordnad anstalt, hvilken af Konungen erkänts såsom allmän.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Konungen meddelar för hvarje särskild anstalt närmare bestämmelser

angående anstaltens verksamhet och de å densamma intagnas behandling.

Anstalterna skola stå under den särskilda uppsikt, som Konungen

bestämmer.

16 §•

Eu hvar, som är intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister,

skall vara underkastad den arbetsskyldigliet, som ur synpunkten af en

ändamålsenlig vård ålägges honom. Därest ej annat är bestämdt eller i

särskilda fall öfverenskommes, skall inkomsten af arbetet tillfalla anstalten.

17 §.

Har den, som intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, af­

vika från anstalten eller gjort sig skyldig till gröfre förseelse mot ordning

eller sedlighet, eller finnes han genom inverkan på andra i anstalten in­

tagna eller annorledes vara till allvarlig skada för anstaltens verksamhet,

och kan han ej lämpligen vidare vårdas där, må på framställning af an­

staltens styrelse den myndighet, som Konungen förordnat att hafva upp­

sikt öfver de allmänna anstalterna för vård af alkoholister, kunna för-

Biliang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.)

11

20

§.

Vill någon söka ändring i beslut af uppsiktsmyndighet eller anstalts-

styrelse i fråga, som omförmäles i 17 eller 18 §, äger han att före kloc­

kan tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet i civil­

departementets expedition ingifva sina till Konungen ställda besvär.

Utan hinder af besvär må beslutet gå i verkställighet.

21

§.

Innan å anstalt vårdad person utskrifves, skall anstaltens styrelse

därom underrätta den person eller myndighet, på hvars framställning han

intagits å anstalten, för åvägabringande af sådana åtgärder, som omförmä-

las i 14 § 4 mom.

Kunna lämpliga åtgärder ej på detta sätt åvägabringas, bör anstaltens

styrelse föranstalta därom, att nykterhets- eller skyddsförening eller därtill

skickad enskild person lämnar flen utskrifne stöd och bistånd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

83

4 kap.

Om vårdafgifter.

22

§.

Konungen bestämmer den afgift, hvilken skall i allmänhet utgå för

vård å allmän anstalt, som i denna lag sägs. Åtnjuter den vårdade sär­

skilda förmåner, må godtgörelse härför utgå efter träffad öfverenskommelse.

23 §.

Den, på hvars framställning någon intagits å allmän anstalt för vård

af alkoholister, är skyldig att gent emot anstalten svara för vårdafgiftens

gäldande och att därå aflämna ansvarsförbindelse.

Ilar intagning skett efter framställning af myndighet, som i 3 § 2

inom. sägs, åligger ansvarigheten den kommun, där den vårdade var bosatt

vid tiden för målets anhängiggörande, eller, om han vid den tiden ingen­

städes hade stadig uppehållsort, staten.

Där på grund af ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den,

som åtnjutit vården, guldit vårdafgift till anstalten, är han berättigad till

godtgörelse af den vårdade. Har kommunal myndighet bekostat vården,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

85

i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål

hvad i allmänhet om besvär i brottmål finnes förordnadt.

Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla

gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193,

87

Förslag

till

LAG

om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål

enligt lagen den-------------- om behandling af alkoholister.

Har i mål, som alses i lagen den — — ------- - om behandling åt

alkoholister, någon blifvit vid förhör inför domstol af de i 3 § 2 inom.

af nämnda lag omförmäla tjänstemän åberopad såsom vittne eller för att

upplysningsvis höras, eller ock etter förordnande af Konungens befallnings

hafvande eller domstol för sådant ändamål inkallad, njute den, som pa

grund däraf inställt sig vid domstolen, ersättning för inställelsen af all­

männa medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som finnes

stadgad angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål.

Beslut om ersättning, där sådan yrkas, skall utan dröjsmål meddelas åt

domstolen och gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.

Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, samma dag utan afgift

meddelas den, som fått ersättning sig tillerkänd.

Denna lag träder kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.

89

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 februari

1913.

Närvarande:

J ustitieråden

THOMASSON,

G^ustaf C^arlson,

S^vedelius,

Regeringsrådet THULIN.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27

augusti 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över förslag till

lag om behandling av alkoholister;

lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt ;

lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål en­

ligt lag om behandling av alkoholister; och

lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag

om behandling av alkoholister.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Jacob Linders.

Lagrådet fann förslagen föranleda till följande yttrande:

I. Förslaget till lag om behandling av alkoholister.

Mot den grundsats, varpå ifrågavarande lagförslag vilar, eller att per­

soner, hemfallna åt dryckenskap, må under vissa förutsättningar med tvång

interneras å för vård av dylika personer avsedda anstalter, synas icke med

fog kunna göras några invändningar. Erfarenheten visar, att alkoholisten

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Hd höft. (Nr 193.)

12

Tvångs-

principens

giltighet.

!>0

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition AV Idel

av dryckenskapslasten i många fall töres till handlingar, som innebära

fara för den allmänna säkerheten eller kränka andras rättigheter i så all­

varlig man, att verklig samhällsolägenhet därigenom uppkommer. Sam­

hället inaste vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som äro nödiga för

undanröjande av denna fara eller olägenhet, och tinnes rättelse icke kunna

vinnas annorledes än genom inskränkning i alkoholistens personliga frihet,

är ett sådant ingrepp visserligen även befogat.

Samband

med annan

lagstiftning.

kragan om tvångsinternering står, såsom under förarbetena till lag-

förslaget framhållits, i nära sammanhang med lagstiftning å skilda om­

råden, såsom sträft lagstiftningen, ordnandet av lösdrivares behandling,

tattigvarden och sinnessjukvården samt i viss män förmynderskapslagstift-

ningen. Gällande strafflag upptager sträft' för fylleriförseelser; vid eu

blivande strafflagsreform torde med säkerhet vara att emotse kriminali­

sering av vissa pliktförsummelser, som i många fall härleda sig av alkohol­

missbruk. Åt domstolarna torde utrymme beredas att, då dylika förseelser

beivras, förordna om tvångsinternering, när sådan prövas lämpligare än

ådömande av bötes- eller frihetsstraff. Lösdriveri ocli dryckenskap gå ofta

hand i hand; eu valrätt för myndigheterna mellan tvångsarbete och an­

staltsvärd efter omständigheterna i varje föreliggande fall synes erbjuda

avsevärda fördelar. Dylika synpunkter hava helt naturligt icke kunnat

i lagförslaget vinna beaktande. Statens straffande myndighet måste göras

gällande utan hänsyn därtill, att den brottslige är internerad. Endast

sä till vida torde i omförmälda avseende något kunna göras, att Konungens

befallningshavande, därest fråga om ådömande av tvångsarbete och ansök­

ning om internering samtidigt föreligga, kan låta påföljden för lösdriveriet

stanna vid varning och förordna om internering. Otillfredsställande måste

det dock vara, att t, ex. en å anstalt internerad därifrån uttages för

undergående av förvandlingsstraff för honom ådömda böter för fylleri eller

sådant förvandlingsstraff skall av honom avtjänas efter det han utskrivits

tran anstalten. Vid fattigvardslagstiftningens nydaning torde ej förbises frågan,

huruvida fattigvård må lämnas i form av anstaltsvård, där förutsättningar

föreligga för denna senares lämplighet. Gränsen mellan alkoholism och

sinnessjukdom är mången gång svår att draga. Vad slutligen angår för-

mynderskapslagstiftningen har man att tillse, i vad man förmyndare kan

berättigas att gorå det ingrepp i myndlingens personliga frihet, som an­

ordnande av anstaltsvård mot myndlingens vilja innebär.

Kung

i.

Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

91

Ett fullt rationellt ordnande av interneringsfrågan kan fördenskull Lagsttftnmg-

enligt lagrådet mening ske först efter det samtliga ovanberörda lagstiftnings- soriska

fält blivit genomarbetade. Emellertid torde en övergång,slagstiftning i ämnet fraktar.

vara berättigad med hänsyn till frågans stora sociala betydelse och den

långa tidsutdräkt, som eljest skulle förorsakas. Härunder kan erfarenhet

vinnas, som torde bliva till nytta för den fortsatta lagstiftningen. Vid eu

sådan isolerad behandling uppstå dock avsevärda svårigheter, och lagstift­

ningens provisoriska karaktär måste skärpa det krav på begränsning och

varsamhet i övrigt, som redan betingas därav, att man här rör sig på ett

för vårt land nytt område och med anordningar, vilka i stort sett ingen­

städes blivit prövade.

Eu ei ringa betänklighet mot omedelbart genomförande av en lag- Nvmrmtåe.

■*

°

°

.

i

o i i

i -n i.

anstalt splat-

stiftning i förevarande ämne ligger däri att antalet vårdplatser, med vilket gers fåtalig-

man kan räkna, vida understiger behovet. Under förarbetena har icke hfs~u

anskaffats något statistiskt material, varifrån man kan ens approximativt vänlig.

sluta till huru stort behovet är. Fattig värdskommittén har byggt sitt för­

slag på de anstalter, som redan förefinnas eller kunna förväntas bliva upp­

rättade av kommuner eller stiftelser. Enligt departementschefens yttrande

till statsrådsprotokollet vid förslagets remitterande är numera avsett att,

därest eu lag autages i ämnet, anordna eu statsanstalt, som vid lagens

ikraftträdande vore färdig att tagas i bruk. Vilken omfattning denna an­

stalt skulle få angives icke. Det framgår emellertid att departementschefen —-

som ansett att bolag eller enskilda personer, därest understöd av stats­

medel lämnades, skulle öka antalet anstalter -— oaktat detta och inrättandet

av statsanstalten måst utgå ifrån att anstaltsvård ofta icke skall kunna

erhållas till följd av brist på platser. Därav nödvändiggöras förslagets

byggnad, att förordnande om internering meddelas utan säkerhet för att sådan

är möjlig att erhålla. Det beror på sökandens förmåga och vilja att skaffa

plats, om verkställighet följer. Detta system upprätthålles jämväl be­

träffande dem, vilka äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget

liv. Den interimsvård, som det enligt 7 § i förslaget ålagts Konungens

befallningshavande att anskaffa, avser endast tiden till dess slutligt beslut

om internering meddelas. Har vid den tidpunkten sökanden icke anskaffat

plats å anstalt, vare sig detta beror därpå att ingen plats finnes att tillgå

(åler — vilket i fråga om enskild sökande lätteligen kan inträffa — att sö­

kanden ej har erforderliga medel för ändamålet eller ej påkallar verk­

ställighet, återstår ej annat än att utsläppa den farlige alkoholisten. Sy-

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 193.

9.3

en eller annan större kommun med goda ekonomiska resurser finna

sig föranlåten att inrätta en anstalt för vård av personel-, om vilka

dess egna myndigheter hava att draga försorg. Skall lagen bliva

effektiv i avsevärd grad, torde fördenskull staten få anordna an­

stalter i ganska stor utsträckning. Att såsom antytts bemöta anspråk där-

utinnan med hänvisning till barnavårdslagens föreskrifter om skyddshem

synes icke befogat; förhållandena i det ena och det andra fallet ställa sig

väsentligen olika. För barn, som i brist på plats icke kunna intagas å

skyddshem, kan en därmed jämförlig vård åtminstone i de allra flesta fall

på annat sätt erhållas. Här åter är fråga om en speciell behandling av

vuxna personer, vilken endast kan lämnas å en med hänsyn till sådan

vård inrättad anstalt.

Enligt lagrådets tanke måste man ställa sig tveksam, om det överhu­

vud låter sig göra att för tvångsvård anlita andra anstalter än av staten

upprättade. Såsom redan vidrörts, komma stora svårigheter att uppstå i

fråga om disciplinens upprätthållande bland de internerade. Att utgå från

nuvarande förhållanden är helt säkert missvisande. Tvånget kommer att

riktas mot vida sämre element än dem, som nu frivilligt ingå. Eeglements-

vidrigt uppträdande kan nu mötas med utskrivning. Och det får ej heller

förhises, att man av den, vilken när som helst kan lämna anstalten, i vida

mindre grad än av den tvångsbundne har att befara, att hans missnöje

tager sig utbrott i störande handlingar. Men tveksamheten ökas, då man

för sig uppställer spörsmålet, huru man skall skapa tillfyllestgörande garan­

tier för att de internerade få åtnjuta den behandling, som bär tillkomma

dem. I)å man besinnar, att här är fråga om personer, vilka för lång tid

äro avspärrade från yttervärlden, måste fordringarna på sådana garantier

sättas ganska höga. Väl torde man icke behöva befara, att god vilja i

nämnda hänseende skulle saknas å anstaltsstyrelsens eller personalens sida;

men förmågan kan ej alltid förutsättas vara till finnandes. Härvidlag kan

komma att brista jämväl beträffande det ekonomiska underlaget för verk­

samheten. Dessa förhållanden synas icke hava blivit fullt beaktade

vid förslagets uppgörande. För erkännande av anstalten såsom allmän

uppställas visserligen villkoren, att reglementet skall fastställas af Konungen

och att anstalten skall stå under särskild uppsikt. Huru denna uppsikt

tänkes anordnad, utföres dock icke. Ett förslag till instruktion för upp­

siktemyndigheten synes hava bort åtfölja lagförslaget för bedömande, i vad

man garantier bliva förhanden genom denna myndighets verksamhet.

Svårigheter

vid tvångs­

vård ä enskild

anstalt.

A nsakniugs-

rätt.

För att bibehålla systemet med tvångsinternering å andra anstalter än

av staten upprättade erfordras, att inspektionsmyndigheten utrustas med

makt och medel att utöva en verksam kontroll samt att styrelse och per­

sonal vid dessa anstalter komma att stå under tjänstemannaansvar. Olika

meningar torde säkerligen kunna göra sig gällande om det senare är för­

hållandet enligt lagförslaget. För lagrådet synes rätta uppfattningen vara

den, att styrelsen med hänsyn till de allmänna funktioner, anstalterna

komme att fullgöra, enligt förslaget skulle falla under sådant ansvar men

däremot icke personalen. Den nödiga rättelsen torde lämpligast ske genom

stadganden i anstaltsreglementet och instruktionen för inspektionsmyndigheten

av sådan innebörd, att tjänstemannaansvaret framträder. En uttrycklig

bestämmelse i strafflagen skulle lätteligen i fråga om andra likartade in­

rättningar föranleda oriktiga slutledningar.

De skäl, som blivit anförda för att prövningen i första hand av in-

terneringsfrågor icke förlagts till domstolarna, synas äga giltighet. Lagrå­

det anser emellertid, att i de föreslagna anordningarna beträffande frågor­

nas behandling vissa ändringar böra vidtagas i syfte att skaffa nödig fast­

het åt byggnaden i dess helhet, att undanrödja de ocgentligheter, som i

särskilda avseenden synas föreligga, samt att bereda ett bättre underlag för

bedömandet.

Enligt förslaget tillkommer ansökningsrätt dels vissa uppräknade an­

höriga till alkoholisten, dels kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårds-

styrelse och barnavårdsnämnd, dels ock i fråga om farliga alkoholister po­

lismyndighet. Om i en kommun inrättats särskild nykterhetsnämnd, upp­

hör övriga kommunala myndigheters rätt att söka, och de enskilda få göra

det först om deras anmälan till nykterhetsnämnden icke inom viss tid för­

anlett ansökan från denna. I 2 § föreskrives, att ansökningen kan göras

hos Konungens befallningsliavande i den ort, där alkoholisten har sitt

bo och hemvist eller uppehåller sig någon tid eller, om han ingenstädes

äger stadigt hemvist, där han finnes. Intagningen på en anstalt beror på

framställning av den, som hos Konungens befallningsliavande gjort an­

sökningen om interneringen, och bortsett från ansökan av polismyndighet

är det också sökanden, som ansvarar för vårdkostnaden. Myndighet, som

vill göra ansökning, är skyldig att dessförinnan vidtaga åtgärder i före­

byggande syfte.

Överlåtandet åt flera kommunala myndigheter att var för sig gå fram

med ansökningar medför olägenheter redan i det avseendet, att vid dylik

94

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.

K linål. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

95

anordning trygghet icke yinnes att anstaltsvård beredes i de fall, då sådan

mest är av nöden. Antalet anstaltsplatser måste bliva ganska begränsat,

och kommunens utgifter för andra lika viktiga ändamål medgiva helt

naturligt icke alltför stora kostnader för anstaltsvård åt alkoholister. Den

gallring, som fördenskull är påkallad, kan ske endast om dessa angelägen­

heter samlas i en enda kommunal myndighets hand.

Än vidare framträda svårigheter att bibehålla systemet med olika an-

sökningsberättigade myndigheter med hänsyn till kostnadsfrågan. Förslaget

torde höra så tolkas, att kostnaderna för anstaltsvården skola drabba den kom­

munbildning, som utsett myndigheten i fråga. Vid ansökning av kommu­

nalnämnd, fattigvårdsstyrelse eller en kommuns hälsovårdsnämnd skulle så­

lunda den borgerliga kommun, inom vilken nämnda myndigheter verka, få

vidkännas dessa utgifter; uppträdde barnavårdsnämnden, finge i regel kyrko-

församlingen gälda kostnaderna, och där hälsovårdsnämnd i municipalsara-

hälle vore sökande, skulle detta samhälle träda emellan. Vård av alkoho­

lister torde emellertid icke kunna hänföras under sådana ändamål, för vilka

kyrkoförsamling eller municipalsainhålla äger anslå medel. För ett bibe­

hållande av förslaget i denna del torde därför krävas motsvarande ändring i ve­

derbörande kommunala författningar. Att låta kostnaderna jämväl i dy­

likt fall drabba den borgerliga kommunen är knappast tillrådligt; det synes

ej lämpligt att barnavårdsnämnden eller municipalsamhällets hälsovårds­

nämnd genom sina åtgärder på detta sätt ådrager den borgerliga kommunen

utgifter. Även dessa synpunkter synas leda till valet av en enda kom­

munal myndighet för dessa ärendens behandling. Att det är den borger­

liga kommunen, som rätteligen har att vidkännas kostnaderna, torde vara

uppenbart.

Förslagets bestämmelser synas lida av en viss oklarhet i fråga om de

angivna kommunala myndigheternas kompetens och enskild sökandes ställ­

ning för det fall att nykterhetsnämnd inrättats. Av stadgandet i 3 § att

fattigvårdsstyrelse för visst angivet fall äger göra ansökan, även om den

person, ansökningen gäller, vistas utom kommunen, borde man väl vara

berättigad sluta till att övriga angivna myndigheter äro begränsade till

dem, som vistas inom kommunen. Fattigvårdskommittens motiv tala dock

i viss mån mot riktigheten av en sådan tolkning. År den person, som

någon av hans anhöriga vill få internerad, mantalsskriven i en kommun,

där nykterhetsnämnd finnes, men uppehåller sig i annan kommun utan så­

dan nämnd, uppstår spörsmålet, om den anhörige kan förbigå nämnden må­

hända genom att i ansökningen förklara, att personen i fråga ristas där

Nykterhets-

nämnd i

varje

kommun.

Proceduren.

eller där. Lätteligen skulle kunna uppställas andra likartade spörsmål,

på vilka tydligt svar icke synes stå att vinna ur de föreslagna bestäm­

melserna.

Lagrådet tvekar fördenskull icke att hemställa om sådan ändring i

förslaget, att frågorna om internering komma att inom varje kommun be­

handlas av en enda nämnd, nykterhetsnämnden. Huruvida en särskild

sådan skall inrättas eller en redan befintlig kommunal myndighet skall

fungera såsom nykterhetsnämnd, torde böra överlämnas åt kommunen att be­

stämma efter vad som kan prövas lämpligt. Med hänsyn till grunderna

för tvångsintemering synes i senare fallet valet bland de kommunala myn­

digheterna böra falla på kommunens fattigvårdsstyrelse, som under sin

verksamhet torde erhålla bästa kännedomen om de personer, vilka här

kunna komma i fråga.

Åt nykterhetsnämnden skulle i själva verket kunna utan större betänk­

ligheter uppdragas uteslutande ansökningsrätt. I de fall, då enskildas an­

språk på internering av någon anhörig äro befogade, torde nämndens bi­

trädande ock kunna förväntas. Då emellertid invändningar mot en sådan

anordning med visst fog kunna göras gällande, bär lagrådet icke velat

föreslå ett dylikt stadgande utan bibehållit de enskildas ansökningsrätt.

Men ansökningar från de enskilda böra dock alltid passera nämnden; här­

igenom beredas i fråga om proceduren fördelar, vilka nedan vidare skola

utvecklas.

Den föreslagna proceduren är väsentligen byggd på vissa skriftliga

handlingar, som ovillkorligen skola åtfölja ansökningen. Dessa handlingar

utgöra utgångspunkten för bevisprövningen; och ej sällan kommer den

prövande myndigheten att uteslutande på dem hava att grunda sitt beslut,

enär övriga anvisade utvägar till utredning eller bevisning ofta torde befinnas

för tidsödande eller för kostsamma. De handlingar, vilka det gäller, äro

läkareutlåtande och intyg av trovärdiga personer. Det måste fasthållas,

att för tvångsintemering erfordras icke blott att den, mot vilken ansök­

ningen riktas, är hemfallen åt dryckenskap utan även att vissa missför­

hållanden i följd därav äro för handen. I fråga om det förra är läkarens

uttalande visserligen av avgörande vikt, men med ett konstaterande av al­

koholmissbruket har också läkaren lämnat allt det material, som från ho­

nom kan begäras. Beträffande de övriga förutsättningarna har man de tro­

värdiga männens intyg att tillgå. Då fattigvårdskommittén, såsom av mo-

96

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

Kungl. Mciy.ts Nåd. Proposition Nr 193.

97

tiven framgår, hämtat denna anordning från sinnessjukstadgan, må erinras,

att trovärdiga mäns intyg i nämnda stadga, vid vars tillämpande läkarens

utlåtande är det avgörande, icke har den väsentliga betydelse, som det

skulle få enligt lagförslaget. Intyget skulle här regelmässigt utgöra det huvud­

sakliga beviset rörande tillvaron av de missförhållanden, som jämte den

av läkaren konstaterade dryckenskapen utgöra förutsättning för förordnande

om internering. Erfarenheten från domstolarne visar otvetydigt, att en be­

visning genom attester är synnerligen otillförlitlig Till en del kan detta

hava sin orsak däri, att enligt svensk rätt i allmänhet icke tinnes stadgat

ansvar för den, som giver skriftligt intyg av falskt innehåll. Men huvud­

sakligen torde attestens otillförlitlighet vara att söka däri, att attestgivaren,

utan någon avsikt att vilseleda, icke tillräckligt uppmärksammar innehållet

i det vanligen utav annan person avfattade intyget och än mindre gör klart

för sig, huruvida hans uttalade mening är grundad på egna iakttagelser

eller på förtroende till uppgifter, lämnade av den person, som hos honom

begärde intyget. Helt annorlunda ställer sig saken vid ett muntligt för­

hör, lett av en opartisk person, vilken utreder vad de frågor, som skola

besvaras, egentligen gälla. Eöljer ett vittnesförhör efter attestens utfär­

dande, verkar attesten lätteligen till skada, enär attestgivaren vid vittnesmålets

avgivande i de flesta fall skall känna sig i viss mån bunden av sin i attesten

uttalade uppfattning. Betänkligheterna mot detta slag av bevisning min­

skas i nu förevarande fall ingalunda därigenom, att intygen skola vara ut­

färdade enligt fastställda formulär; besvarandet av däri framställda frågor

blir lätt ännu mera mekaniskt.

Attesterna böra fördenskull utmönstras såsom ett alltför otillförlitligt

material; i stället måste större avseende fästas vid personliga iakttagelser

och därunder gjorda erfarenhetsrön från någon därför lämplig myndighets sida.

Hetta syftemål torde kunna vinnas, om man fullständigare än i förslaget

skett utför tanken om åtgärder i förebyggande syfte och låter sådana all­

tid ingå såsom ett moment i proceduren. Het får ej förbises, att tvångs-

internering icke är det enda medlet för alkoholistens återförande till ett

nyktert och ordentligt liv; den utvägen får fasthellre tillgripas först sedan

andra åtgärder visat sig otillräckliga. I förslaget är detta endast delvis

uppmärksammat. För myndighet, som vill göra ansökan om internering,

är föreskriven skyldighet att, innan ansökningen inlämnas, vidtaga lämpliga

åtgärder i förebyggande syfte och i ansökningen angiva, vilka dessa varit.

För det fall att enskild person är sökande, har däremot helt naturligt

icke en sådan skyldighet kunnat åläggas denne. Att även i detta fall

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 141 käft. (Nr 193.)

13

99

Lagrådets uppfattning har föranlett, att vid den detalj granskning av

lagförslaget, vartill lagrådet nu övergår, förslagets bestämmelser behandlas

delvis i annan ordning än den, varunder de i förslaget åro upptagna.

1

§•

Beträffande uttrycket uppenbar vanvård framgår av departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet, att med detta uttryck, soin icke fanns i

kommittéförslaget, avsetts allenast att inom lagens tillämplighetsområde in­

rymma ett tidigare stadium av ekonomiskt förfall, än som skäligen kunde

betecknas såsom verklig nöd. I och för sig lärer dock det valda uttryc­

ket omfatta även det fall, att barn utsättes för fara att bliva i sedligt av­

seende försummat. Lagrådet, som för sin del icke har något att erinra

mot, att lagen kommer att avse även sådan vanvård, har ur donna syn­

punkt intet att anmärka mot förslaget. Därest emellertid vanvård i sed­

ligt avseende icke anses böra i förevarande hänseende tagas i beräkning,

synes en omredigering vara av nöden.

Yad angår den sista i förevarande § upptagna grupp, eller sådana al­

koholister, som blivit oförmögna att vårda sina angelägenheter, har det

med fog blivit ifrågasatt, huruvida icke lagens utsträckning till denna grupp

strede emot den ledande grundsatsen, att för tvångsintemering förutsattes,

att alkoholisten är till fara eller allvarlig olägenhet för samhället. Har

den ekonomiska oförmågan lett till försummelse i alkoholisten åliggande

försörjningsplikt eller därtill att han ligger andra till last, kan visserligen

en dylik samhällsolägenhet vara för handen. Men då inträder i regel rätt

till internering på grund av övriga bestämmelser i denna §. Aidare kan

samhällets intresse beröras, där alkoholisten för egen del måst anlita fattig­

vården. Men föreligger icke något av nu angivna fall, synes samhället

icke hava något mera direkt intresse av interneringsfrågan. Härtill kom­

mer, att prövningen av frågan huruvida någon är oförmögen att vårda sina

angelägenheter är i de fall, då så påfallande följder som nyss berörts icke

föreligga, synnerligen svår och knappast kan överlåtas åt administrativ myn­

dighet.

En annan fråga är, huruvida icke, om eu sådan alkoholist som nu

nämnts är ställd under förmyndare, åt denne kunde inrymmas befogenhet

att, möjligen med samtycke av domstolen, även mot myndlingens vilja in­

sätta honom å alkoholistanstalt. Denna fråga, vilken på sätt redan ovan

framhållits närmast berör förmynderskapslagstiftningen, kan emellertid icke

Kungl. Mciy.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Kung!.

Maj:ts Nåd.

Proposition

Nr

193.

101

bestämmelser om fattigvårdsstyrelse. Mot förslagets ställning i fråga om

den fakultativa nykterhetsnämndens sammansättning torde få erinras, att

hälsovårdsstadgan är en i administrativ ordning tillkommen författning.

Att bygga en civillag på administrativa bestämmelser är i och för sig

olämpligt. En jämförelse mellan de stadganden, som äro givna om hälso­

vårdsnämnds sammansättning, och dem, som gälla för kommunalnämnds ut­

seende, torde ock visa, att valet av den förra för stad och den senare för

landet såsom norm för nykterhetsnämnds konstruktion medför vissa in­

konsekvenser. Vill man icke införa särskilt för nykterhetsnämnd avsedda

valbestämmelser, kan man utan olägenhet begagna de för fattigvårdsstyrelse

givna. Förslagets föreskrifter i övrigt synas även sakna nödig fullständig­

het. Så torde ej därunder ingå de ämnen, som i fråga om barnavårds­

nämnd äro upptagna i 27 § 6 mom. i lagen angående uppfostran åt van-

artade och i sedligt avseende försummade barn. Ej heller har den fakul­

tativa nykterhetsnämnden tillagts rätt att kalla till inställelse eller att på­

kalla biträde av polismyndighet eller av kommunalmyndighet jämväl i an­

nan kommun. I dessa avseenden torde stadganden böra meddelas.

För det fall att nykterhetsnämnd alltid skall finnas i kommunen er­

fordras icke någon anmälan till Konungens befallningshavande om särskild

nykterhetsnämnds inrättande.

Av den förändrade anordning, lagrådet förordat, betingas att 2 och 3

§§ omkastas. Ansökningsrätt skulle då först tillerkännas nykterhetsnämn­

den. Därvid synes hemortskommunens nämnd böra få söka, oavsett om

alkoholisten vistas å annan ort. Det är i själva verket denna kommun,

som, åtminstone där det ej är fråga om farliga alkoholister, städse har det

mest framträdande intresset. I viss mån har detta också fått sitt uttryck

i förslaget, då ansökningsrätt tillagts fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattig­

vård åt hustru eller barn, även för det fall att familjefadern uppehåller sig

utom kommunen. Då enligt lagförslaget fattigvårds lämnande icke är ett

villkor för internering, utan sådan kan ske redan då fara föreligger, att

dylik mellankomst av kommunen skall bliva erforderlig, synes detta hava

bort föranleda en utvidgning av fattigvårdsstyrelsens befogenhet. Katt att

göra ansökan bör vidare lämnas åt nykterhetsnämnden i den kommun, där

alkoholisten vistas. Då det ligger i sakens natur, att rätt att hos nyk­

terhetsnämnden göra anmälan icke kan vara begränsad till vissa myndig­

heter eller personer, utan nämnden måste taga hänsyn till varje anmälan,

bör enligt lagrådets mening andra stycket i 3 § 3 mom. utgå såsom obe­

hövligt och missvisande.

102

Kanal. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.

Vidare bör ansökningsrätt tillerkännas polismyndighet ifråga om far­

liga alkoholister. Beträffande lagförslaget härutinnan hemställes, att före­

skriften om polismästares förordnande för tjänsteman måtte utgå och att

polismästaren själv blir den till ansökning befogade. Bestämmelsen är

uppenbarligen hämtad från lagen om lösdrivares behandling, där den emel­

lertid betingas av särskilda förhållanden, som härvidlag icke äro för han­

den. Däremot torde införas bestämmelse för köpingar och andra orter

å landet, där särskild polistjänstemän är förordnad.

Slutligen bör upptagas stadgande om enskildes ansökningsrätt. Huru

denna rätt enligt lagrådets mening bör anordnas, framgår av vad under

14 § 1 mom. anföres.

Efter dessa bestämmelser bör följa föreskrift, varest ansökning

om internering skall göras. l)å skäl ej synes föreligga att bibehålla

valrätt i fråga om forum, torde så vitt angår nykterhetsnämnd och

polismyndighet endast böra stadgas, att ansökningen göres hos Konungens

befallningshavande, varmed då förstås den Konungens befallningshavande, var­

under nämnden eller myndigheten lyder. Beträffande de enskilde angives

i korthet, huru de hava att göra ansökning i enlighet med vad nedan an­

gives.

Klart är, att vissa av de nu framställda anmärkningarna gälla även

för det fall, att lagrådets hemställan om den mera genomgripande ändring,

som inrättande av obligatorisk nykterhetsnämnd medför, icke skulle vinna

beaktande, utan lagförslagets bestämmelser i huvudsak anses böra bihehål-

las. Under sådan förutsättning vill lagrådet ytterligare förorda, att i 3 §

1 mom. dels användes i fråga om fattigvårds meddelande samma uttrycks­

sätt som i 1 §, eller »hustru eller barn, som han är skyldig att försörja»,

dels ock vidtages en redaktionell jämkning, så att bestämmelsen kommer

att omfatta även det fall, att hemortskommun fått gälda ersättning för av

annan kommun lämnad fattigvård; att första stycket i 3 mom. av samma

§ omredigeras, så att det tydligt angiver vad därmed uppenbarligen

avses, eller att från nykterhetsnämndens uteslutande ansökningsrätt endast

undantages polismyndighets rätt att göra ansökan om farliga personer; att

bestämmelsen om nykterhetsnämndens befogenhet förtydligas därhän, att

nämnden erhåller lika vidsträckt ansökningsrätt, som eljest tillägges fattig-

tigvårdsstyrelse; samt att, enär det ändamål, som föranlett bestämmelsen i

14 § 2 mom. att anmälan om nykterhetsnämnds utseende skall göras hos

Konungens befallningshavande, torde kräva anmälningsskyldighet jämväl i

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

103

fråga om beslut att nykterhetsnämnd ej vidare skall utses, bestämmelsen i

sådant avseende fullständigas.

Det i sistnämnda moment införda tillägg om kvinnas valbarhet, som

tydligen influtit genom förbiseende av gällande lagbestämmelser, bör utgå.

14 § 1 mom.

I det remitterade förslaget bär, åtminstone om man fäster sig vid

ordalagen i förevarande moment, stadgats skyldighet för de till ansökning

berättigade myndigheterna att låta ansökningen föregås av åtgärder i före­

byggande syfte.

Att göra denna skyldighet ovillkorlig, torde vara att gå för långt och

har väl icke heller varit åsyftat. När ansökningen grundas därpå, att al­

koholisten är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äro för­

hållandena vanligen så brådskande, att förebyggande åtgärder ej kunna

ifrågakomma. Vidtagande av dylika åtgärder synes för övrigt icke under

några förhållanden böra vila å polismyndighet. Vidare bör man icke fordra

förebyggande åtgärder i sådana fall, då det är uppenbart att resultat därav

icke kan förväntas. De inskränkningar, som således måste äga rum i

fråga om myndigheternas ifrågavarande skyldighet, böra emellertid i lagen

utmärkas.

Å andra sidan synes lagförslaget lämna föga ledning till besvarande

av frågan, huru kravet på förebyggande åtgärder ställer sig i förhållande till

enskild parts ansökningsrätt. Att enskild sökande icke ålagts skyldighet

att vidtaga sådana åtgärder är redan framhållet. Förslaget synes dock i

viss mån bygga på åtgärder, företagna av den enskilde själv. Att likställa

åtgärder av en enskild med åtgärder från de kommunala myndigheternas

sida torde emellertid knappast vara riktigt. Klart är att t. ex. en anmo­

dan att ingå i en nykterhetsförening, som med lämpliga erinringar fram-

ställes av en ledamot i en kommunal nämnd, innebär något helt annat än

en uppmaning av en hustru till mannen i samma hänseende. Väl torde

den enskilde stundom av eget initiativ komma att vända sig till kommunal

myndighet. Ofta torde han ock •— åtminstone i de större städerna —

anlita biträde af skyddsföreningar eller andra dylika inrättningar. Men så­

dana finnas ej överallt att tillgå; och ett ingripande från deras sida kan

icke under alla förhållanden anses likvärdigt med den kommunala myn­

dighetens. Ett konsekvent genomförande av de principer, som lagts till

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

grund för förslaget, kräver att den enskilde parten hänvisas att söka

myndighets medverkan, särskilt med hänsyn till den vikt, som blivit lagd

på de förebyggande åtgärderna. I en viss utsträckning är behovet härav

också i lagförslaget uppmärksammat. Finnes nykterhetsnämnd tillsatt, har

enskild part att i första rummet göra anmälan hos nämnden; först sedan

det visat sig att denna anmälan icke inom viss tid lett till ansökning

från nämndens sida, inträder den enskildes rätt att själv göra ansökningen.

Den föreslagna anordningen har dock synts lagrådet i vissa hänseenden

bristfällig. Det är icke därigenom på något sätt sörjt för att den utred­

ning, som hos nämnden förekommit på grund av den enskilde partens an­

mälan, kommer till den prövande myndighetens kännedom. Vidare fram­

träder icke med tillräcklig tydlighet nämndens befogenhet och skyldighet

att vidtaga förebyggande åtgärder för det fall, att nämnden väl finner den

enskilde partens anmälan befogad men anser att parten själv bör göra an­

sökningen hos Konungens befallningshavande — ett fall, som kan inträffa, när

parten befinnes kunna och böra själv i första hand draga kostnaden för

interneringen. Slutligen uppstår stundom onödig tidspillan därigenom, att

parten skall avvakta den i lagförslaget utsatta tid, oavsett om han dessför­

innan erhållit nekande besked. Under förutsättning att varje kommun

kommer att äga en nykterhetsnämnd, anser lagrådet enskild parts ansök-

ningsrätt böra huvudsakligen anordnas sålunda, att innan ansökningen av

sådan part göres, denne skall hos nämnden framställa begäran att nämnden

må göra ansökning i frågan hos Konungens befallningshavande, att nämn­

den i anledning härav har att verkställa de undersökningar och åtgärder,

som av omständigheterna påkallas, att, därest nämnden meddelat besked

att nämnden icke ämnar ingå med den ifrågasatta ansökningen eller sedan

en viss i lagen utsatt tid förflutit utan att sådan ansökning skett, den en­

skilde parten äger att, likaledes inom viss bestämd tid, till nämnden in­

lämna sin till Konungens befallningshavande ställda ansökning; samt att

nämnden har att till Konungens befallningshavande insända ansökningen

jämte eget utlåtande, innefattande redogörelse för de undersökningar och

åtgärder, som av nämnden vidtagits, samt, om åtgärder i förebyggande

syfte ej ägt rum, för skälen därtill.

Det synes lagrådet tveksamt, om den i förevarande moment exempelvis

gjorda uppräkningen av förebyggande åtgärder är lämplig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

105

^

§.

Med föranledande av vad tidigare anförts bör åt första stycket i 1 mom.

gifvas ändrad affattning.

Då i lag hänvisning till förhållande, som av Ivonnngen må ändras i

administrativ väg, lämpligen ej kan ske, bör 1 mom. 1) omformuleras.

Att det i samma mom. under 3) föreskrivna intyget icke utgör någon lämp­

lig utgångspunkt för förfarandet, samt att bestämmelsen därom förty bör utgå,

är förut framhållet. Det må tilläggas att det skriftliga intyget ej heller

ägnar sig såsom underlag för läkareutlåtandet. Läkaren bör grunda sin

uppfattning om alkoholisten på egna iakttagelser och på uppgifter från

alkoholistens familj eller eljest honom närstående personer. I avseende å

det vid fattigvårdskommitténs utlåtande fogade formulär till läkareutlåtande,

må — ehuru anmärkningen ej direkt inverkar på lagförslagets lydelse ■—-

erinras, att formuläret knappast synes vara avpassat allenast efter dess

ändamål att vara bevismaterial i interneringsfrågan. Möjligt är, att där­

med jämväl avsetts att lämna ledning åt den läkare, som under interne­

ringen kommer att behandla patienten; i så fall borde särskilda formulär

avfattas för dessa olika ändamål. Under alla förhållanden bör ur det för

ansökningen använda läkareutlåtandet, vilket skall för delgivning sändas ut

i orterna, såvitt möjligt uteslutas sådana uppgifter om alkoholisten och

hans anhöriga, som kunna vara för dem nedsättande eller oroande.

Enligt lagförslaget åligger det sökanden att meddela uppgift å den an­

stalt, som han önskar anlita för vården. Detta stadgande äger sammanhang

med bestämmelsen i 6 §, att Konungens befallningshavandes beslut om

internering skall lyda å viss anstalt. Stadgandet är tillkommet för att

giva motparten tillfälle att inverka på valet av anstalt. Häremot må

anmärkas, att på detta sätt skärpas olägenheterna av den förefintliga plats­

bristen. Det kan givetvis inträffa, att plats icke inom den i 13 § första stycket

angivna tid kan av sökanden beredas å just den anstalt, som i beslutet

avses; och i sådant fall förfaller möjligheten att genom myndigheternas

försorg erhålla verkställighet å beslutet. Härtill kommer att, därest frå­

gan om olika anstalters lämplighet indrages i tvisten emellan parterna,

därigenom tillfälle beredes att sätta vissa anstalter i misskredit. Enligt

lagrådets mening bör svarandens intresse upprätthållas därigenom, att an­

stalternas styrelse och personal handla under ansvar och stark kontroll,

samt genom lämpliga anordningar för överflyttning från en anstalt till an­

nan. Ur lagförslaget torde därför böra utgå dels ifrågavarande föreskrift

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.)

14

106

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

om att ansökningen skall avse viss anstalt, dels ock, såsom en följd därav,

föreskriften att utlåtande av läkare, som är anställd vid denna anstalt, ej

må godkännas. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida sistnämnda, ur

sinnessjukstadgan hämtade bestämmelse, även om 1 mom. 4) bibehålies,

har tillräckliga skäl för sig; den föreliggande frågan skall icke här

— såsom vid en persons intagande å hospital — prövas av anstaltens

direktion, till vilken den vid anstalten anställde läkaren alltid står i ett

nära förhållande.

År ansökningen grundad därpå, att alkoholisten är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, är ofta en synnerlig skyndsamhet av

nöden. Här kan ett dröjsmål på en dag eller kanske endast några tim­

mar sätta medborgares liv och säkerhet på spel. Under sådana förhållan­

den bör ansökningen icke avvisas på den grund, att de i §:n föreskrivna

handlingar saknas, utan bör Konungens befallningshavande gå i författning

om deras införskaffande.

Därest förslagets bestämmelser i 3 § 3 mom. bibehållas oförändrade,

nödvändiggöres därav ett stadgande om skyldighet för den enskilde sökan­

den hos Konungens befallningshavande att styrka, det förutsättningarna

för hans rätt att själv söka äro för handen.

⁵ §■

Då den möjlighet icke är utesluten, att vid ansökningen fogats vid­

lyftiga handlingar, vilka antingen kunna antagas vara kända för den, vars

internering påyrkas, såsom protokoll i mål, däri han varit part, eller ock

sakna betydelse för interneringsfrågans bedömande, såsom broschyrer i nyk-

terhetsfrågor och dylikt, synes, för undvikande av dröjsmål och onödiga

kostnader för statsverket, böra inrymmas befogenhet för Konungens befall­

ningshavande att från delgivning undantaga sådana handlingar. Det synes

ock tveksamt, huruvida för alla fall bör bibehållas bestämmelsen att icke

originalhandlingarna få begagnas vid delgivningen, t. ex. då målsman skall

höras eller alkoholisten redan är intagen å en anstalt.

14 § 3 mom.

I detta moment finnas sammanförda två bestämmelser av sins emellan

helt olika innebörd. Dels upptages en anvisning till läkare, som i och

för eu tilltänkt ansökning anlitas för avgivande av utlåtande, att, in-

107

nan detta meddelas, uppmärksamma huruvida tillräckliga förberedande åt­

gärder vidtagits samt, där läkaren finner sådana felas, giva detta tillkänna

för den, som begär utlåtandet. Vidare lämnas föreskrift för den prövande myn­

digheten att, medan målet är anhängigt, av eget initiativ ägna tillsyn åt att dy­

lika åtgärder föregått ansökningen och för avvaktande av dylika åtgärders

vidtagande samt resultatet därav låta med målets avgörande anstå, en befogenhet

vars betydelse väsentligen förringas därigenom att den gjorts beroende av båda

parternas medgivande. .Dessa olikartade bestämmelser äro i momentet med

varandra så sammanvävda, att stadgandet blivit synnerligen svårfattligt.

Vad angår den däri lämnade anvisningen till läkaren, torde denna icke

vara av beskaffenhet att tillhöra lagen utan böra hänvisas till in-

struktionella föreskrifter och lämpligast intagas i det formulär, som

enligt 4 § skall av Konungen utfärdas. Såvitt stadgandet avser vad

Konungens befallningshavande har att iakttaga före målets avgörande,

tillhör stadgandet de processuella föreskrifterna och bör få sin plats bland

dessa.

I fråga om ansökning från kommunal myndighets sida synes stadgandet

även i dess senare del överflödigt. Finner Konungens befallningshavande

vid prövning av sådan ansökning erforderliga åtgärder hava uraktlåtits,

föreligger skäl till avslag. När ansökningen på sådan grund avvisats, har

den sökande myndigheten att gå i författning om åtgärdernas vidtagande

samt därefter, i fall av befogenhet, förnya ansökningen. Men då den enskildes

rätt till ansökan bibehålies, och man tillika fasthåller betydelsen av förebyg­

gande åtgärder från kommunal myndighets sida, måste en utväg för den en­

skilde beredas att erhålla den kommunala myndighetens medverkan för det fall

att sådan medverkan icke på gjord framställning lämnats, men genom utred­

ningen i målet frågan kommer i det läge, att åtgärder finnas erforderliga. Lag­

rådet anser sålunda, att vid ansökning av enskild åt Konungens befallnings­

havande bör lämnas en av partemas medgivande oberoende befogenhet att,

när erforderliga åtgärder i förebyggande syfte finnas icke hava ägt rum,

lämna föreskrift att genom den kommunala myndighetens försorg dylika

åtgärder skola vidtagas. Då målet icke gärna i avhidan på resultatet

härav kan, såsom i lagförslaget förutsättes, under obestämd tid lämnas

vilande, synes i nämnda fall viss tid böra utsättas, inom vilken myndig­

heten har att hos Konungens befallningshavande anmäla resultatet av de

föreskrivna åtgärderna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

108

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

0

§■

Under 4 § har lagrådet redan framhållit, att Konungens befallnings-

havandes beslut icke bör innehålla bestämmelse, å vilken anstalt internering

skall äga ruin.

I en fråga, som icke finnes i lagförslaget berörd, torde ett stadgande här

vara på sin plats. År alkoholisten farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv, synes en av sökanden gjord återkallelse icke höra utgöra hinder för

ansökningens prövning. Ur det allmännas synpunkt bliver behovet, att av­

görandet här helt lägges i den beslutande myndighetens hand, så mycket

mera påfallande, som återkallelsen — där ansökningen gjorts av enskild

person — kan vara föranledd av en påtryckning från den såsom farlig an­

sedde. En bestämmelse i nämnda riktning bör enligt lagrådets mening

således i förslaget intagas.

I andra stycket torde ej avses andra fall än då förhör begäres an­

gående uppgivna omständigheter med vittnen eller personer, som skola

upplysningsvis höras. Sådant förhörs anställande är enligt förslaget be­

roende på parts begäran. I fråga om farliga alkoholister lärer icke kunna

undvaras rätt för Konungens befallningshavande att förordna om förhör vid

domstol, oavsett om begäran härom framställes eller icke. Lagrådet hem­

ställer således, att detta stycke i enlighet med dessa erinringar omredigeras.

7 §.

Den Konungens befallningshavande enligt denna § meddelade be­

fogenhet att interimistiskt ingripa kan icke gärna göras ovillkorligt be­

roende av att läkareutlåtande föreligger. A andra sidan uppkommer genom

ett ingripande på ett tidigare stadium något större möjlighet till misstag,

och tillfälle bör därför beredas Konungens befallningshavande att redan

före det slutliga beslutet återkalla interimsförordnandet. Förslagets nu­

varande avfattning, enligt vilken för åtgärden förutsättes att ärendet kom­

mit i mera framskridet skick men förordnandet däremot skall gälla till

det slutliga beslutets meddelande, bör därför ändras sålunda att förord­

nandet skall äga giltighet tills vidare eller till dess Konungens befallnings­

havande annorlunda förordnar. Enligt förslaget har rätten att förordna om

interimsvård gjorts beroende därav, att allvarlig fara är för handen. Här­

med har tydligen åsyftats, att ett ingripande från Konungens befallnings-

h avandes sida bör ske endast för det fall att faran är av mer överhän-

Kungl.

Maj:ts

Nåd. Proposition Nr 193.

109

gande beskaffenhet. Denna synpunkt är tvivelsutan riktig, men synes en­

ligt lagrådets mening lämpligare tillgodoses, om helt allmänt föreskrives,

att Konungens befallningshavande må meddela dylikt förordnande när skäl

därtill äro. Huruvida behovet av anstaltsvård är mer eller mindre trän­

gande utan hänsyn till farligheten, lärer icke härvidlag böra tillerkännas

någon betydelse.

<5

§■

Även där Konungens befallningshavandes slutliga beslut innefattar att

ansökningen av den i 4 § 2 mom. angivna grund eller eljest ej upptages,

bör beslutet genom Konungens befallningshavandes försorg delgivas sökan­

den. Slutligt beslut enligt 6 § bör alltid delgivas den, vars internering

påyrkats. Har förordnande om tvångsintagning meddelats enligt 7 §, torde

däremot särskild delgivning ej erfordras vare sig med sökanden, då besvärs-

rätt ej lärer tillkomma denne och verkställigheten ankommer på Konungens

befallningshavande, eller med motparten, enär denne i samband med verk­

ställigheten erhåller del av beslutet och hans besvärsrätt ej är begränsad

till viss tid.

.9 §.

Över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av ansökning

om tvångsintagning å allmän anstalt för vård av alkoholister skola enligt

förslaget besvär fullföljas hos högsta domstolen. Däremot tillhöra enligt 20 §,

jämförd med förslaget till lag om tillägg till 2 § 17 :o i lagen om regerings­

rätten, besvär över beslut i mål om den å allmän anstalt intagnes över­

flyttning till annan anstalt och om utskrivning samt om återintagning av

den, som utskrivits med villkor, regeringsrättens upptagande och avgörande.

Det vill synas som om skäl ej förelåge att på detta sätt för i det hela

likartade mål införa olika instansordning. Lämpligast torde vara att jäm­

väl beträffande de i förevarande § avsedda mål besvär få fullföljas hos

regeringsrätten. En ändring härutinnan bör så mycket hellre ske, som

den arbetsbörda, vilken vilar på högsta domstolen, gör det betänkligt att

till denna domstol utan synnerligen vägande skäl lägga nya mål.

Iakttages lagrådets hemställan att regeringsrätten i alla mål om vård

å allmän anstalt av alkoholister bliver högsta instans, böra lagförslagets

samtliga bestämmelser om besvär sammanföras och omarbetas till överens­

stämmelse med vad som gäller besvär i administrativa mål.

no

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 103.

Mot bestämmelserna i 1 mom. torde vidare få erinras, att enligt andra

styckets avfattning Konungens befallningshavande skulle vara pliktig att i

varje fall infordra förklaring. Har Konungens befallningshavande enligt

4 § 2 mom. eller av annan grund förklarat en ansökning icke kunna upp­

tagas eller äro besvären ingivna efter besvärstidens utgång, synes anledning

att infordra förklaring icke föreligga. Skulle avsikten här, i likhet med

vad i 5 § stadgats, vara att Konungens befallningshavande vid delgivning

av besvär med den, vars internering påyrkats, har att tillställa denne av­

skrift av besvärshandlingarna, torde föreskrift i sådant hänseende icke

kunna undvaras.

Bestämmelsen i 3 mom. torde hava betingats huvudsakligen därav att

besvär i mål, varom här är fråga, skola enligt 1 mom. ingivas till Ko­

nungens befallningshavande. Den å anstalt intagne är lika litet som en

häktad i tillfälle att ingiva sina besvär. Aven om högsta domstolen bibe­

hålies såsom sista instans, torde hinder ej möta att medgiva part att med

allmänna posten insända sina besvär till Konungens befallningshavande.

Vid överflyttning till regeringsrätten av slutprövningen torde en dylik

rätt vara självfallen. Under sådana förhållanden synes anledning ej före­

ligga att bibehålla momentet, vilket i flera hänseenden är mindre tillfreds­

ställande. Anstaltens styrelse, som måhända har sitt säte å helt annan

ort och sammanträder endast på vissa tider, är tvivelsutan ej lättare för

klaganden att anträffa än Konungens befallningshavande; föreskrift att å

besvärsskriften skall tecknas bevis om tiden för dess avlämnande gives

icke; huru erforderliga kostnader för biträdes anlitande skola bestridas,

uttalas ej heller. De bestämmelser, som kunna vara önskvärda i fråga om

anskaffande av biträde, torde kunna upptagas i reglementena. För övrigt

må framhållas, att ett bibehållande av ifrågavarande moipent med nödvän­

dighet föranleder införande av motsvarande bestämmelser för de fall, som

avses i 20 § av förslaget.

10

§.

Andra stycket i denna § bör utgå såsom överflödigt. Det måste anses själv­

fallet att Konungen i här avsedda fall äger förordna om inhibition. Att

dylik rätt förefinnes t. ex. i mål enligt utsökningslagen lärer väl icke

hava ifrågasatts, fastän nämnda lag icke i detta avseende beträffande

Konungen innehåller någon föreskrift motsvarande den, som i fråga om

överexekutor givits i 174 § och beträffande hovrätt i 194 §.

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

111

Borttages andra stycket, synes bestämmelsen i första stycket böra

flyttas framför 9 §.

11

§.

Då i den administrativa processen myndigheterna måste anses både

berättigade och pliktiga att, där så yrkas och omständigheterna därtill för­

anleda, tillerkänna förklarandepart ersättning för kostnader i målet, synes

den här förekommande bestämmelsen att svaranden må, där ansökningen

avslås, kunna tillerkännas ersättning för sina kostnader, efter som skäligt

prövas, böra utgå såsom överflödig.

Ehuru särskild bestämmelse därom ej förefinnes, torde ej råda någon

tvekan att exekutiv verkställighet kan erhållas å ett i administrativ väg

fattat beslut, även där det avser part tillerkänd ersättning för kostnader i

målet. Jämväl senare delen av denna § måste därför anses överflödig och

bör så mycket hellre nteslutas, som dess bibehållande skulle kunna föran­

leda till den missuppfattning, att sådan verkställighet ej eljest skulle kunna

erhållas i liknande mål.

Därest det emellertid anses önskvärt, att alkoholistens rätt att kunna

bekomma ersättning särskilt framhålles, måste stadgandet härom till före­

byggande av missförstånd omredigeras.

12

§.

Yerkställigheten av interneringsbeslut är enligt förslaget satt i beroende

av sökandens vilja och förmåga att låta beslutet gå i fullbordan. Att

denna princip enligt lagrådets åsikt icke kan upprätthållas beträffande

farliga alkoholister, är redan ovan framhållet. Lagrådet hemställer alltså

om sådan ändring i lagförslaget, att då Konungens befallningshavandes

beslut grundats därpå, att alkoholisten är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv, Konungens befallningshavande har att, oberoende

av sökandens framställning, gå i författning om beslutets verkställighet.

Bibehålies bestämmelsen, att Konungens befallningshavandes inter­

neringsbeslut skall gälla viss uppgiven anstalt, erfordras att denna § i

överensstämmelse därmed omredigeras.

Stadgandet att annan än sökanden äger påkalla verkställighet för det

fall att sökanden är därtill urståndsatt, synes icke vara påkallat av något

praktiskt behov, men kräver, om det skall bibehållas, ett förtydligande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

113

för dylikt fall överflyttning till annan anstalt ej får ske, samt anstalten,

om alkoholisten uppför sig så att han stör verksamheten, måste berättigas

att utskriva honom, säkerhet ej förefinnes för att anstaltsvården kommer

att fortgå under den bestämda tiden. Till man undanröja denna betänk­

lighet, finnes utväg därtill genom ett stadgande att om utskrivning från

anstalten ägt rum före den bestämda tidens utgång av annan anledning

än den intagnes förbättring, sökanden inom denna tid äger påkalla verk­

ställighet av interneringsbeslutet.

Ätt i fråga om farliga alkoholister ett frivilligt ingående icke får

medföra något hinder för verkställigheten af interneringsbeslutet är uppenbart.

Åt stadgandet i andra stycket av förevarande § torde böra givas en

något förändrad avfattning, som utmärker att detsamma avser det fall, då

handräckning blivit sökt inom den därför utsatta tid. Att handräckningens

meddelande icke får göras ovillkorligt beroende därav att den först anskaf­

fade platsen fortfarande står till buds torde vara uppenbart. Alkoholisten

kan undandraga sig interneringen under så lång tid, att det ej bliver möj­

ligt för sökanden att hålla platsen öppen till dess intagningen kan ske.

Sökanden torde därför böra berättigas att vid behov komplettera framställ­

ningen om handräckning med bevis att plats beretts å annan anstalt. Ett

stadgande i sådant hänseende torde erfordras.

15 §.

Lagrådet har redan förut uttalat sin tvekan, huruvida överhuvud det

vore möjligt att för tvångsinternering anlita andra anstalter än av staten

upprättade. Då med anledning av nykterhetskommitténs hemställan ifråga­

varande § utvidgats, så att jämväl av enskilda personer upprättade

anstalter kunna vinna erkännande såsom allmänna, föranleder detta sär­

skilda betänkligheter. Klart är att, ehuru enligt bestämmelsens ordalydelse

anstalten erkännes såsom allmän, det är den person, som äger anstalten,

vid vilken i själva verket erkännandet är fäst. En överlåtelse av anstalten

från denne kan sålunda icke giva fortsatt erkännande av anstalten såsom

allmän i dens hand, till vilken överlåtelsen skett. I sådant fall måste

fordras nytt tillstånd. Dör tillståndshavaren, kan icke erkännandet av sig

självt övergå på arvingarne. Aven om, såsom det uppgjorda förslaget till

reglemente angiver, det fordras att anstaltens angelägenheter skola handhavas

av eu styrelse, är denna dock endast ägarens ställföreträdare, vars myn­

dighet upphör med dennes frånfälle. Att förhindra ägaren från att när

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 Käft. (Nr 193.)

15

114

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.

som helst nedlägga anstaltsverksamheten erbjuder helt naturligt svårigheter.

Ett sådant upphörande av verksamheten kan ju också bliva eu nödvändig

följd av hans bristande förmåga att skaffa nödiga medel för anstaltens

upprätthållande.

Nykterhetskommittén synes hava underskattat dessa och andra likar­

tade svårigheter. Kommittén torde i alltför hög grad hava utgått från

förhållandena vid de nuvarande anstalterna utan att hava tillräckligt beak­

tat tvåugsinterneringens särskilda karaktär. Det stöd, kommittén trott sig

finna i erfarenheten från andra länder, lärer icke kunna tillmätas alltför stor

vikt. Såvitt lagrådet kunnat inhämta, är erfarenheten beträffande interne­

ring efter tvångsförordnande å enskilda anstalter mycket ringa. Att hän­

visa till statens rätt att när som helst återkalla ett givet erkännande är

icke uppmuntrande; man kunde lätt i sådant fall stå inför den situationen,

att man hade en skara tvångsintagna, vilka man ej såg någon utväg att

annorstädes placera.

Yill någon enskild upprätta en allmän anstalt, torde fördenskull de

fordringar, staten måste uppställa för att lämna det begärda erkännandet,

i själva verket bliva sådana, att han drives över till användande av stif­

telsens form under anvisande av medel, tillräckliga att säkerställa verk­

samheten. På grund därav har lagrådet trott sig kunna underlåta att på­

yrka återgång till fattigvårdskommitténs förslag men har emellertid på för­

hållandena velat fästa en alldeles särskild uppmärksamhet.

För att framhålla att det dock är i främsta rummet landsting och

kommuner, till vilka man i fråga om anstalters upprättande utanför statens

verksamhet må lita, synas dessa böra omnämnas. Då på flera ställen

i lagen talas om anstaltsstyrelse och om myndighet, som övar uppsikt,

torde en omredigering av paragrafen ske för att göra dylika omnämnanden

berättigade.

16

§.

Det synes tveksamt huruvida, då det gäller tvångsinternerade, såsom

allmän grundsats kan uppställas, att inkomsten av deras arbete å anstalten

skall tillfalla denna. Huru inkomsten rätteligen bör disponeras måste bliva

beroende på de bestämmelser, som i övrigt meddelas angående varje anstalts

verksamhet, vårdavgiftemas storlek å densamma in. m. Hänsyn bör även

tagas till den internerades arbetsförmåga och föregående verksamhet. Andra

punkten i denna § synes fördenskull böra utgå.

Kungl. Maj:ts

Nåd.

Proposition Nr 193.

115

17 §.

Sedan i första stycket angivits vissa fall, då på framställning av an­

staltens styrelse uppsiktsmyndigheten må kunna förordna om den å anstal­

ten intagnes överflyttande till annan allmän anstalt, föreskrives i andra

stycket, att nämnda myndighet må kunna förordna om eljest erforderlig

överflyttning från eu anstalt till en annan. Omtanken om övriga inter­

nerade torde kräva att jämväl i de fall, som avses i första stycket, upp­

siktsmyndigheten må kunna förordna om överflyttning, oberoende av fram­

ställning från styrelsens sida. Vid sådant förhållande och då de närmare

regler för överflyttning, som äro erforderliga, böra lämnas i instruktionen för

uppsiktsmyndigheten, bör i denna § endast angivas, att denna myndighet

äger, enligt de bestämmelser Konungen meddelar, förordna om överflyttning

från en anstalt till en annan.

18 §.

flen längsta tiden för tvångsintemering bestämmes här till aderton

månader, men om alkoholisten före förordnandet vårdats å allmän an­

stalt, till tre år. Att låta förut genomgången vård å allmän anstalt, även där

den varit av helt kort varaktighet, verka till utsträckning av maximitiden

kan ej anses lämpligt. För att skärpning skall inträda måste fordras, att

vården fortgått under viss längre tid, exempelvis sex månader, och detta

desto hellre som i förslaget skillnad ej gjorts, om alkoholisten vårdats å

anstalten efter förordnande av Konungens befallningshavande eller sedan

lian — med eller utan förbindelse att där stanna viss tid —- frivilligt

ingått.

Enligt förevarande § må, om utskrivning sker före maximitidens ut­

gång, därvid fästas de villkor i fråga om tillsyn över den utskrivne

och om hans uppförande, som av styrelsen anses lämpliga. För vin­

nande av trygghet att endast fullt ändamålsenliga villkor uppställas synes

det vara av vikt, att närmare anvisningar om villkor, som må ifrågakomma,

utfärdas av Konungen, och bör erinran därom införas i lagen. Då den

villkorliga utskrivningens ändamål med nödvändighet kräver, att den ut­

skrivne har klart besked om vad han har att rätta sig efter, följer därav

dels att skriftlig underrättelse om villkoren bör lämnas honom och dels att

ett återtagande må grundas allenast på ett brytande av villkoren och icke,

såsom förslaget angiver, jämväl därpå, att hans uppförande eljest föranleder

därtill.

Enligt förslaget ankommer det på anstaltens styrelse såväl att be­

stämma villkoren för utskrivningen som ock att hava tillsyn över den ut­

skrivne och eventuellt besluta om anstaltsvårdens fortsättande. Tillsynens

utövande synes bliva en svår uppgift för styrelsen, åtminstone om den ut-

skrivne ej kvarstannar i anstaltens närhet. Än svårare kommer i detta

fall saken att ställa sig för styrelsen, då den får att pröva om anledning

är för handen till den utskrivnes återtagande. Visserligen bör frågan

summariskt behandlas, men eu utredning måste dock föreligga, varpå sty­

relsen och, i fall av klagan, den högre instansen kan bygga sitt beslut.

Inrättas nykterhetsnämnd i varje kommun, synes lämpligt, att tillsynen

anförtros åt nykterhetsnämnden i den kommun, där den utskrivne skall

vistas, samt att det får ankomma på nämnden att om den utskrivnes åter­

tagande göra framställning hos den myndighet, som skall därom be­

sluta, därvid nämnden har att framlägga erforderlig utredning. Med en

sådan anordning torde bäst instämma att beslutanderätten överflyttas från

styrelsen för anstalten, vara måhända för lång tid framåt plats ej kan be­

redas, till vederbörande Konungens befallningshavande samt att, utan rubb­

ning av den ursprunglige sökandens ansvar för vårdkostnaden, verkställig­

heten af beslutet, som ej bör avse viss anstalt, får ankomma på framställ­

ning av nämnden. Att Konungens befallningshavande icke bör anse varje

om än så obetydligt brytande av de föreskrivna villkoren skola medföra ny

internering torde vara uppenbart.

För det fall att eu villkorligt utskriven återintages, är i lagförslaget

utsatt samma slutpunkt för interneringen som om icke något avbrott ägt rum.

Härav följer, att såväl prövotiden som i synnerhet tiden för austaltsvården

efter återintagningen oftast bliver alltför knapp. Har t. ex. villkorlig ut­

skrivning skett efter ett år och anledning till återintagning inträffat fyra

månader därefter, kan fortsatt vård lämnas under högst två månader.

Huruvida några villkor skola föreskrivas, är för övrigt lagt i anstalts-

styrelsens hand. Vidare innebära förslagets bestämmelser, att utskrivning,

som sker vid utgången av maximitiden, icke kan förenas med prövotid.

Man synes kunna utgå därifrån, att verkan av en kortare vård med efter­

följande prövotid i allmänhet bliver större än av en längre vård utan sådan

tid. Lämpligt synes därför vara att för alla fall införa en dylik övergångs­

period och bestämma en viss längd därför, förslagsvis sex månader. Vid

sådan anordning torde maximitiden för anstaltsvården böra nedsättas till ett

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

117

eller, i fall av förut undergången, anstaltsvård, till två år. Anstaltsvården

efter återintagningen synes böra pågå under viss i lagen utsatt tid, för­

slagsvis sex månader resp. ett år efter återintagningen.

Om utskrivning skulle efter förslaget endast anstaltens styrelse kunna

förordna. Det torde vara nödvändigt att sådan rätt tillkommer även upp-

siktsmyndigheten och detta jämväl för det fall att styrelsen förvägrat ut­

skrivning.

1.9 §.

För så vitt för meddelande av handräckning beslut av anstaltens sty­

relse fordras, skulle detta i regel vålla onödig tidsutdräkt. Sådan hand­

räckning torde utan olägenhet kunna meddelas på begäran av föreståndare

eller annan person, som enligt anstaltens reglemente därtill erhåller be­

myndigande.

Om i enlighet med vad lagrådet föreslagit förordnande om anstalts-

vårdens fortsättande i fall, som i 18 § 2 mom. avses, skall meddelas av

Konungens befallningshavande, kommer för dess verkställighet att gälla

vad eljest föreskrivits om verkställighet av förordnande om tvångsintagning.

Under sådan förutsättning bör såväl sista stycket av 1 mom. som vad 2

mom. härom innehåller utgå.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.

20

§.

Under 18 § har lagrådet hemställt, att beslutanderätten i fråga om åter-

intagning av en villkorligt utskriven skall tillkomma Konungens befallnings-

havandc. Vid sådant förhållande skulle förevarande § i vad den angår beslut av

anstaltsstvrelse endast komma att avse utskrivning. Därest rätt att förordna

om utskrivning tillägges uppsiktsmyndigheten, bliver därav en följd, att den

intagne, om hans begäran att bliva utskriven avslas av anstaltsstyrelsen,

kommer att vända sig med en anmälan till denna myndighet liksom i an­

dra fall av missnöje med behandlingen, för vilka bestämmelser om besvärs-

rätt ej intagits i förslaget och visserligen ej heller böra ifrågakomma, enär dylika

anmälningar ej lämpligen kunna bindas vid vissa former. Vad lagrummet

innehåller angående besvär över anstaltsstyrelses beslut torde därför böra utgå.

118

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

14 § 4 mom. och 21 §.

Ifrågavarande två lagrum synas lämpligen kunna sammanföras. Vid den

omredigering, som därav betingas, torde i överensstämmelse med de vid 18 §

föreslagna anordningar föreskrivas att under alla förhållanden underrät­

telse om utskrivning skall meddelas nykterketsnämnden i den kommun,

dit den utskrivne begiver sig, samt nämndens ställning i fråga om här av­

sedda åtgärder framhållas. I sammanhang härmed lärer andra stycket i

21 § kunna uteslutas och övriga bestämmelser förenklas.

22

§.

Stadgandet i denna § har enligt motiven tillkommit av anledning att

de anstalter, som upprättas av korporationer och enskilde, ansetts icke böra

få fria händer med avseende å avgifternas bestämmande. För sådant ända­

mål är emellertid stadgandet obehövligt, då dessa anstalter för erhållande

av Konungens erkännande måste underkasta sig de villkor, som av Konun­

gen uppställas. Stadgandets uteslutande bör desto hellre ske, som enligt orda­

lydelsen eu kommun därigenom kunde anses vara betagen möjligheten att vid en

av kommunen upprättad anstalt fordra eu något högre avgift i fråga om

personer, som icke tillhöra kommunen, än för egna medlemmar.

23 §.

Första stycket av förevarande § avser de fall, då annan än polis­

myndighet gjort ansökningen om internering. I dessa fäll måste det

alltid bero på överenskommelse mellan anstalten och den, som gör fram­

ställning om plats å densamma, huru ansvarigheten för vårdavgiften skall

regleras. Stadgandet är fördenskull i själva verket obehövligt. Anses det

lämpligt, att sökandens ansvarighet i lagen utmärkes, torde stadgandet i sådant

hänseende icke böra inskränkas till vårdavgiften. Såvitt framgår av de upp­

gjorda förslagen till anstaltsreglcmenten, synes meningen ej vara, att den interne­

rades beklädnad skall bekostas av anstalten. Vid sådant förhållande måste an­

stalterna i fråga om medellösa patienter kräva ansvarighet av sökanden jäm­

väl för beklädnaden. Härtill kunna komma andra nödiga utgifter såsom

resekostnader o. d. Uttrycket vårdavgift bör fördenskull utbytas mot ett

annat, som omfattar all nödig kostnad i anledning av interneringen. Vi-

dåre bör stadgandet så avfattas, att ansvarigheten kommer att avse jämväl

kostnaderna för vård å annan anstalt än den, där patienten först intagits,

då enligt lagens bestämmelser sådan vård ifrågakommer.

Bestämmelsen i andra stycket synes mindre tillfredsställande. I den

mån andra anstalter än de av staten upprättade kunna tagas i anspråk

för vård av farliga alkoholister, torde dessa anstalter böra berättigas att

erhålla vårdkostnaderna under samma former som i fråga om andra alko­

holister. Att anstalterna skulle mottaga de farliga och sedan för erhål­

lande av kostnadsersättning vara hänvisade att söka vederbörande ansvars-

pliktiga kommun lärer icke kunna ifrågasättas. Polismyndigheten — eller

därest verkställigheten ordnas enligt lagrådets förslag Konungens befall-

ningshavande — måste därför vid intagningen lämna erforderligt belopp,

som naturligtvis kan tagas endast av allmänna medel. Bestämmelsen synes

fördenskull böra angiva, vilken regressrätt som må tillkomma staten.

I överensstämmelse med förslaget skulle eu sådan regressrätt till­

komma staten mot den kommun, där den vårdade var bosatt vid

tiden för målets anhängiggörande; hade han vid den tiden ingenstädes

stadig uppehållsort, skulle kostnaderna stanna å statsverket. Uttrycket

bosatt för närmast tanken på mantalsskrivningsorten, vilken plägar i lag

betecknas med bo och hemvist; att denna ort icke här avses framgår av

motsättningen till saknaden av stadig uppehållsort. Att lägga uttryck av

så svävande innebörd till grund för fördelning av ekonomiskt ansvar synes

vara olämpligt och skulle säkerligen ofta föranleda rättegång. För så vitt

icke i förevarande fall, i likhet med vad som väl bör gälla vid interims-

förordnande enligt 7 §, vården helt bekostas av staten, torde knappast

finnas annan utväg än att lägga ansvarigheten å hemortskommunen.

Att reglerna för statens regressrätt böra vara desamma för alla fall,

där Konungens befallningshavande av eget initiativ går i författning om

verkställigheten, synes lagrådet uppenbart.

24 §.

Vid utarbetande av ifrågavarande lagförslag synes man hava utgått

från, att särskilda bestämmelser ej erfordrades för sådana anstalter för

vård av alkoholister, vilka ej vunne erkännande som allmänna, men att å

andra sidan den omständigheten att en anstalt erkänts som allmän icke

skulle utgöra hinder för att däri intaga personer efter frivillig ansökning

utan förbindelse att stanna å anstalten viss tid.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

119

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.

Om i lag ej meddelas särskilda föreskrifter för icke erkända anstalter,

torde anledning ej heller förekomma att i förevarande lag reglera föiiiål-

landena beträffande dem, som å erkänd anstalt frivilligt sökt inträde, under

annan förutsättning än att de genom förbindelse att viss tid stanna å an­

stalten på sätt och vis likställt sig med de tvångsvis internerade.

För dem, som avgivit sådan förbindelse, skulle — jämte det de kunde

å anstalten kvarhållas angiven tid — de i 3 kap. givna föreskrifter gälla,

dock att överflyttning från eu anstalt till eu annan ej Unge ifrågakomma.

Härvid bör först erinras, att bestämmelse ej meddelats, huru det skall

förfaras, om sådant förhållande inträffar, som för en tvångsinternerad föran­

leder överflyttning till annan anstalt. I sådant fall torde annan utväg ej

föreligga än utskrivning. Hetta bör utsägas i lagen. Vidare bör fram­

hållas, att vad 21 § innehåller om underrättelse till den person eller myn­

dighet, på vars framställning interneringen skett, icke kan tillämpas, där

person intagits efter egen ansökan.

Även den, som frivilligt sökt inträde, bör naturligtvis utskrivas, om

han före maximitidens utgång så förbättrats, att det kan antagas, att han

efter utskrivning skall föra ett nyktert och ordentligt liv. Ordnas den

villkorliga frigivningen beträffande de tvångsvis internerade på sätt lag­

rådet föreslagit, bör den skillnad i fråga om den, som frivilligt sökt inträde,

iakttagas, att, om han bryter mot de för honom uppställda villkor, ett

fortsättande av anstaltsvården begränsas till utgången av maximitiden.

‘>5 §.

För att kunna bibehålla systemet med tvångsintemering å andra an­

stalter än av staten upprättade erfordras enligt lagrådets mening att sty­

relse och personal vid dessa anstalter komma att stå under tjänstemanna­

ansvar. Under förutsättning att så bliver fallet, skulle förseelse mot denna

§, begången av någon tillhörande styrelsen eller personalen, medföra ansvar

även enligt 25 kap. allmänna strafflagen. Vid sådant förhållande synes

andra punkten i första stycket böra utgå.

Beträffande frågan om tiden för lagens ikraftträdande vill lagrådet er­

inra om vad från lagrådets sida tidigare anförts angående nödvändigheten

av att, när lagen skall börja tillämpas, en eller flere statsanstalter av till-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

121

räckliga dimensioner kommit till stånd. Med anledning härav hemställer

lagrådet, att tiden för lagens ikraftträdande icke bestämmes till viss dag,

vitan får bero av särskilt förordnande av Konungen.

II.

Förslaget till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909

om Kungl. 3Iaj:s regeringsrätt.

Därest, på sätt lagrådet hemställt, prövningen av besvär mot Konun­

gens befallningshavandes beslut rörande internering överflyttas från högsta

domstolen till regeringsrätten, erfordras förändrad avfattning av förevarande

förslag.

III. Förslaget till lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till

vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Det remitterade förslaget till lag om behandling av alkoholister giver

icke vid handen, att vid förhör inför domstol denna i något fall skulle äga

att, oberoende av parts yrkande, meddela föreskrift om någons inkallande

såsom vittne eller för att upplysningsvis höras eller att Konungens be-

fallningshavande skulle äga förordna om någons inkallande. Enligt vad

lagrådet förordat skulle i visst fall sådan befogenhet tillerkännas Konungens

befallningshavande. Under förutsättning av bifall härtill hemställer lagrådet,

att de i detta förslag förekommande orden »eller domstol» uteslutas.

De upptagna bestämmelserna motsvara innehållet i 1 och 2 §§ i

lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vitt­

nen i brottmål. I förslaget har däremot icke upptagits någon föreskrift,

motsvarande den, som innehålles i 3 § av nämnda lag. Då den till förhör

enligt alkoholistlagen inkallade under enahanda förutsättningar, som i sist­

nämnda lagrum angivits, torde böra beredas samma förmån, som där till-

erkännes vittne i brottmål, anser lagrådet, om förslagets uppställning i

övrigt bibehålies, ett tillägg därtill böra göras i nu omförmälda syfte.

Enligt vad i kommittémotiven framhålles, har meningen varit, att

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 144 höft. (Nr 193.)

16

122

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

statsverket skulle i varje fall vidkännas vittneskostnaden. Till undvikande

av missförstånd torde detta böra utsägas i lagen.

Därest de framställda anmärkningarna bliva iakttagna, skulle lagen

bliva så vidlyftig, att den föga skilde sig från 1886 års lag. Det

synes därför som om förslagets syfte lämpligare kunde vinnas, om man i

denna lag inskränkte sig till en hänvisning till 1886 års lag med tillägg

att ersättningen här alltid skulle stanna å statsverket.

IV. Förslaget till lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i

mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Såsom anledning till förevarande lagförslag, vilket tillkommit under

ärendets behandling i departementet, har departementschefen angivit, att

vid domstolsförhör, som här avses, ej sällan utredningen komme att be­

röra förhållanden ur alkoholistens och hans familjs liv av så ömtålig na­

tur, att de ej borde utsättas för offentligheten, samt att stadgandena i för­

ordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna ej

syntes nog omfattande för här föreliggande fall. Därest nämnda förord­

ning anses ej bereda möjlighet att utesluta offentligheten vid dessa förhör,

då sådant av angivna skäl är önskvärt, synes emellertid den tanke,

som ligger till grund för förslaget, ej hava blifvit fullt följdriktigt utförd.

Att låta skyddet mot blottande av ömtåliga familjeförhållanden bero av

en framställning från den tilläventyrs mer eller mindre av dryckenskapen

förslöade alkoholisten men ej medgifva begäran i detta hänseende från den

make eller annan familjemedlem, för vilken allmänhetens fria tillträde vid

förhöret skulle medföra vida större lidande och obehag, lärer icke vara

lämpligt. Vidare må erinras, att meningen med detta förslag naturligtvis

icke kunnat vara att i fråga om förhör, som avses i förslaget, utesluta tillämplig­

heten af bestämmelserna i 1881 års förordning, exempelvis föreskriften om

uteslutande av offentlighet, där förekommande mål är för anständigheten

och sedligheten sårande. Förslaget får väl anses endast skola lägga ett

nytt undantag till de i förordningen angivna, då offentlighet icke äger rum.

Genom stadgandets upptagande i ett särskilt lagförslag har denna avsedda

innebörd blivit undanskymd. Därvid har jämväl uppstått brist på över­

ensstämmelse emellan förslagets rubrik och dess innehåll.

123

Den i förslaget upptagna hänvisning till 6 § i hufvudförslaget är

missvisande, enär förhör inför domstol kan ifrågakomma jämväl då målet

är beroende på överinstansens pröfning.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

I fråga om de i tilläggsförslagen meddelade bestämmelser om tiden

för ikraftträdandet erinras om hvad i enahanda hänseende blivit anmärkt

beträffande huvudförslaget.

Ur protokollet

Erik Öländer.

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 11 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern S^taaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve E^hrensvärd,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

B^erg,

B^ergström,

friherre ÄDELSWÄRD,

P

etrén

,

S^tenström,

L^arsson,

S^andström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lag­

rådets den 28 februari 1913 avgivna utlåtande över de genom Kungl.

Maj:ts beslut den 27 augusti 1912 till lagrådet remitterade förslagen till

lag om behandling av alkoholister;

lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt;

lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt lag om behandling av alkoholister; och

lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt

lag om behandling av alkoholister.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

125

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:

»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har lagrådet ansett

en lagstiftning om tvångsinternering av alkoholister befogad samt trots

sammanhanget mellan detta och andra lagstiftningsområden funnit en sär­

skild lag om behandling av alkoholister berättigad.

I fråga om de föreslagna allmänna anstalterna för vård av alkoholister

har lagrådet dels betonat angelägenheten av att, om andra anstalter än

statens skola få mottaga tvångspatienter, dessa anstalter ställas under en

verksam kontroll samt styrelse och personal vid desamma komma att

stå under tjänstemannaansvar, dels framhållit såsom ett oeftergivligt vill­

kor för lagförslagets antagande förehntligheten vid lagens ikraftträdande

av en eller flera statsanstalter med tillräckligt antal platser att mottaga

farliga alkoholister och dem, som måste utmönstras från övriga anstalter.

Givetvis skall statens uppsiktsmyndighet utrustas med makt och medel

att utöva en verksam kontroll över de anstalter, som bliva erkända såsom

allmänna, och i den instruktion, som Kung], Maj it lärer utfärda för denna

myndighet, komma närmare regler att givas härom. Yad tjänstemanna­

ansvaret angår, torde, såsom lagrådet anmärkt, nödig klarhet om dess före­

fintlighet kunna erhållas genom stadganden i anstaltsreglementet och in­

struktionen för uppsiktsmyndiglieten.

Eedan vid ärendets föregående behandling inför Kungl. Maj:t fram­

höll jag nödvändigheten av att hava en statsanstalt färdig att träda i

verksamhet vid tiden för lagens ikraftträdande. Sedermera har jag låtit

genom sakkunniga personer uppgöra förslag till eu statsanstalt för manliga

alkoholister och beräkna kostnaden därför. Dessa sakkunniga hava avlämnat

en utredning i ämnet, innefattande flera alternativa förslag till frågans

lösning. Alternativ I avser en fullständigt nybyggd anstalt för 100 pa­

tienter med i alla hänseenden tidsenliga anordningar och, som det synes,

fyllande även de högst ställda fordringar. Detta förslag slutar på en kost-

nadssumma av 616,000 kronor. Enligt alternativ II, vilket utgår från an­

staltens förläggande till den staten tillhöriga egendomen Yenngarns kungs­

gård i S:t Olovs socken av Stockholms län, har en anstalt för 100 patienter

med anlitande och omändring av den å egendomen befintliga huvudbygg­

naden samt uppförande av två patientpaviljonger och en köksbyggnad be­

räknats till 523,400 kronor; även i detta fall har man förutsatt moderna

anordningar och sökt tillfredsställa långt gående anspråk. De sakkunnigas

alternativ III avser en till Yenngarn förlagd vårdanstalt för 50 patienter

med i vissa hänseenden enklare anordningar samt slutar på eu summa av

126

159,000 kronor. På min framställning avlämnade de sakkunniga senare

ett nytt förslag å en till Yenngarn förlagd anstalt för 100 patienter och

uppförd med de enklare anordningar, som kommit till användning i alter­

nativ III. Enligt det senast avgivna förslaget, alternativ IV, skulle en

dylik anstalt kunna uppföras för 287,000 kronor. Detta förslag torde

i huvudsak fylla de fordringar, man rimligen kan ställa på eu anstalt för

ifrågavarande syfte; och det synes mig antagligt, att kostnaden för en

lämplig statsanstalt av ifrågavarande storlek åtminstone icke skall komma

att avsevärt överstiga sistnämnda belopp. Inre och yttre inventarier hava

de sakkunniga ansett kunna anskaffas för 65,000 kronor, varvid räknats

med ett jordbruk om cirka 150 hektar öppen jord. Statens årliga utgift

för driften vid eu anstalt för 100 patienter har i utredningen beräknats

till 50,000 kronor.

Huruvida behovet av statsanstalter för vård av alkoholister är fyllt

med upprättande av eu anstalt för 100 patienter, är svårt att med någon

säkerhet avgöra. Antagligt är väl, att ytterligare anordningar komma att

krävas, om man vill bringa förevarande lag i full tillämpning.

Såsom flera gånger framhållits, är det dock ej gärna möjligt att kräva

en ovillkorlig verkställighet av alla enligt lagen meddelade beslut om tvångs-

internering. Lagrådet har nu föreslagit, att varje beslut om tvångsinter-

nering- av farliga alkoholister skulle av Konungens befallningshavande

bringas till verkställighet. Genom en sådan bestämmelse skulle lagéns

effektivitet väsentligen ökas, men ett dylikt stadgande synes medföra den

konsekvensen, att staten, i den mån ej kommuner eller enskilda fyllde be­

hovet, ovillkorligen skulle tillhandahålla tillräckligt antal anstaltsplatser för

alla, om vilkas intagande Konungens befallningshavande förordnat på grund

av deras farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv. I saknad av

utredning om antalet farliga alkoholister i vårt land, torde det ej vara

rådligt att nu genom lagens bestämmelser fastslå eu dylik förpliktelse för

staten, utan bör det få bliva beroende på framtida prövning, om lagens

effektivitet skall stärkas genom att skapa ett för farliga alkoholister under

alla förhållanden tillräckligt antal platser å statsanstalter. Under tiden

vinner man ökad erfarenhet om resultatet av anstalternas verksamhet

samt om deras ändamålsenliga anordnande och skötsel. Såsom även

lagrådet anmärkt, har lagstiftningen en provisorisk karaktär, och därav

rättfärdigas, att man nu ej går alltför långt. För övrigt är lagen ej av­

sedd att upphäva några regler, som nu finnas för omhändertagande av

farliga personer, utan den erbjuder blott en ny utväg vid sidan av

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

127

redan befintliga möjligheter. Erinras må också, att den farlighet, varom

här är fråga, sammanhänger med alkoholmissbruket, och att eu viss trygghet

mot farligheten kan vinnas genom borttagande i annan ordning av tillfälle

till att åtkomma rusdrycker, även om man ej blir i tillfälle att påbörja

det mera varaktiga upprättelsearbete, som ligger i vården å eu verklig

alkoholistanstalt.

Om staten i fråga om anordnande av egna anstalter ej åtager sig

annan förpliktelse än att omhändertaga tvångsinternerade, som måste över­

flyttas från de erkända anstalterna, samt att, i mån av utrymme, emottaga

andra alkoholister, särskilt de farliga, torde, i synnerhet efter den begränsade

omfattning lagförslaget numera erhållit, en statsanstalt för manliga alkoholister

med plats för 100 patienter fylla det angelägnaste behovet och lagen därmed

hava utsikt att nå en ej ringa grad av effektivitet. Då den nämnda anstalten

så vitt möjligt bör hava karaktären av en kuranstalt, och anordningarna

därstädes ej böra göras alltför fängelseliknande, är det dock att förutse,

att en mindre statsanstalt kan bliva av nöden för att mottaga sådana, som

intagits å kuranstalten, men i längden ej kunna kvarhållas där.

Behovet av en statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister synes ej

vara lika framträdande som behovet av eu anstalt för män. Till äventyrs

kan man vänta sig, att här liksom i fråga om minderåriga kvinnliga för­

brytare någon enskild stiftelse skulle kunna åtaga sig vården. Om sådant

ej skulle låta sig göra, torde kravet på platser å statsanstalt för kvinnor i

allt fall bliva så litet, att man att börja med kan tänka sig någon provi­

sorisk och lätt genomförbar anordning.

Frågan om byggande av eu statens anstalt för vård av manliga

alkoholister föreligger ej för närvarande i så utrett skick, att proposition

därom kan avgivas. Av vissa skäl är det emellertid det oaktat önskligt,

att lagen redan nu antages. Lagens tillämpning är nämligen ej grundad

ensamt på statsanstaltens verksamhet, utan man har utgått ifrån, att icke

statliga anstalter därvid skola lämna en kraftig medverkan. Så snart

lagen antagits, äro kommuner och stiftelser med flera i tillfälle att träffa

förberedande åtgärder för att bringa anstalter till stånd och de nu befint­

liga anstalterna få också rådrum att vidtaga de förändrade anördningar,

vartill lagen kan giva anledning. Även för ordnande av statens anstalts-

väsende är det av intresse att så tidigt som möjligt få kännedom om så­

dana åtgärder. För övrigt torde man kunna utgå ifrån, att redan lagens

antagande skall giva ett kraftigt stöd åt strävandena för alkoholisters för­

bättrande.

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

128

(1 § i re­

mitterade

förslaget.)

I detta sammanhang bör också beröras frågan om de statsutgifter

i övrigt, som bliva en följd av lagens antagande. Av de medel, som

jämlikt 25 § i förordningen angående försäljning av brännvin den

9 juni 1905 avsättas till främjande av nykterhet och motarbetande av

dryckenskapens följder, bar för år 1913 till understöd åt verksamheten vid

åtskilliga enskilda alkoholistanstalter anvisats ett belopp av 48,650 kronor,

oberäknat bidrag till vissa nybyggnads- och reparationsarbeten. Fattig-

vårdskommittén bär föreslagit, att statsbidrag skulle tilldelas de såsom all­

männa erkända alkobolistanstalterna med en krona om dagen för varje till­

gänglig plats; kommunala anstalter och landstingsanstalter skulle dock erhålla

allenast 50 öre om dagen. Det torde ej vara av nöden att nu till behandling

upptaga frågan, om de av fattigvårdskommittén föreslagna beloppen böra

godkännas, och huruvida statsbidragen till de anstalter, som ej utverka sig

erkännande, böra utgå med oförändrade belopp. Ett bidrag av en krona

för plats torde i värjo fall kunna anses som en maximisiffra. Huruvida eu

ökning av anslaget för statsbidrag erfordras, står tydligen i ett direkt be­

roende av antalet nya anstaltsplatser, som kunna tillkomma. Om en

tillväxt äger rum, blir alltså statsbidraget större, men därigenom bercdes

på förmånligaste sätt ökad effektivitet åt lagstiftningen och kraven på

statens egna anstalter torde därmed minskas. — Även i andra hänseenden

kommer lagens tillämpning att kräva utgifter, såsom för inspektion av

anstalterna, för vård av farliga i vissa fall utanför statsanstalt m. m., men

dessa utgifter torde ej komma att uppgå till några avsevärda belopp.

1

§•

Beträffande den grupp av alkoholister, som betecknas med uttrycket

»oförmögen att vårda sina angelägenheter», bär lagrådet anmärkt, att sam­

hället icke syntes hava något mera direkt intresse av en internering utav dessa,

därest ej något av de eljest i denna paragraf omnämnda fall förelåge, eller

också alkoholisten måst anlita fattigvården. Tillika har lagrådet framhållit,

att prövningen av frågan huruvida någon vore oförmögen att vårda sina

angelägenheter i de fall, då så påfallande följder, som nyss berörts, icke

förelåge, vore synnerligen svår och knappast kunde överlåtas åt administra­

tiv myndighet. Med hänsyn till vad sålunda anmärkts och i betraktande

av förslagets karaktär av försökslagstiftning har jag uteslutit förevarande

grupp ur förslaget, men gjort ett tillägg till den närmast föregående, så

att den kommer att omfatta jämväl alkoholister, som i följd av drycken­

skap ligga fattigvården till last.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.

129

I fråga om det i denna paragraf använda uttrycket »uppenbar van­

vård» synes icke något vara att erinra mot den av lagrådet angivna tolk­

ning därav att detsamma anses omfatta jämväl det fall, att barn utsattes

för fara att bliva i sedligt avseende försummat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

Bestämmelserna om de anstalter, som avses i lagen, vilka bestäm­

melser i det remitterade förslaget funnos intagna i I 5 §, hava, sedan ka­

pitelindelningen befunnits överflödig, ansetts böra införas omedelbart efter 1 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har särskilt omnämnts, att an­

stalter kunna upprättas av landsting och kommuner, varjämte vissa till-

lägg gjorts i redaktionellt syfte.

3

—

6

§§•

Såsom lagrådet anfört, är det förenat med vissa olägenheter att med­

giva ansökningsrätt åt så väl enskilda personer som ett flertal kommunala

myndigheter. Eu del förändringar synas böra vidtagas i förslaget, om

detta system skall bibehållas. Oafsett svårigheten att genomföra dessa för­

ändringar, synas mig andra omständigheter tala för en omläggning av an-

sökningsrätten. Efter det gruppen »oförmögen att vårda sina angelägen­

heter» fått utgå ur förslaget, omfattar detta i huvudsak två grupper

alkoholister, nämligen dels de farliga och dels sådana, som fallit eller hota

att falla fattigvården till last, till vilken senare kategori nära sluta sig

sådana, som ligga familjen till last. För de farliga torde man i väsentlig

grad hava att lita till polismyndighetens åtgöranden, och de övriga fallen

ligga huvudsakligen inom fattig vårdsmyndighetens verksamhetsområde.

Beträffande sättet för ansökningsrättens ordnande har lagrådet ansett, att

frågorna om internering i regel borde i första hand behandlas av en kommunal

nykterhetsnämnd. För det fall att kommunen ej ville utse särskild nyk-

terhetsnämnd, vore enligt lagrådets mening kommunens fångvårdsstyrelse

den bland de befintliga kommunala nämnderna, som mest lämpade sig att

fungera som nykterhetsnämnd. Föreskrifter rörande särskilt utsedd nyk­

terhetsnämnd hämtades bäst från analoga bestämmelser om fångvårds­

styrelse.

Mot vad lagrådet sålunda förordat, synes mig ej något väsentligt vara

att erinra. På grund av sin verksamhet bland de nödställda i samhället har

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 käft. (Nr 193.) IT

(lö § i re­

mitterade

förslaget.)

(2 och o §§

samt 14. §.

1 och 2 mom

i remitterade

förslaget.)

130

fattigvårdsstyrelsen stor erfarenhet i hithörande spörsmål samt äger ej sällan

på förhand kännedom om de fall, som böra ifrågakomma till internering.

Därtill kommer, att fattigvårdsstyrelsen, särskilt i städerna och de större

landskommunerna, redan nu arbetar under former, som lämpa sig för ett

dylikt uppdrag. Genom att, pa sätt lagrådet föreslagit, ej låta fattig­

vårdsstyrelsen som sådan söka, utan föreskriva dess konstituerande så­

som nykterhetsnämnd, undanröjas vissa betänkligheter, som till äventyrs

eljest kunna hysas mot anordningen att låta fattigvårdsstyrelsen ensam

söka. Önskligt hade varit att vid självständig ansökningsrätt bibehålla

barnavårdsnämnden, men på grund av de därmed förbundna svårigheter

torde det vara bäst att avstå från anspråket därpå. För kommuner, som

önska tillsätta en särskild nykterhetsnämnd, bör sådant lämnas öppet. Med

den nära anslutning till fattigvårdsstyrelsen, som nykterhetsnämnden er­

hållit, är det naturligast att vid organiserandet av den särskilda nykterhets­

nämnden så nära som möjligt ansluta sig till reglerna för fattigvårds-

styrelsens tillsättande och verksamhet. Föreskrifterna därom (14 § 2 mom.

af det remitterade förslaget) böra da också meddelas i samband med stad­

gandet om fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd.

Bestämmelserna om förebyggande åtgärder hava av lagrådet gjorts till

föremål för åtskilliga anmärkningar. Därvid synes mig väl lagrådet hava

i någon mån underskattat betydelsen av sådana åtgärders vidtagande ge­

nom enskilda personer samt föreningar, och det torde ej få anses uteslutet,

att även polismyndigheten kan hava en uppgift att fylla i detta hänseende.

Emellertid torde föreskrifter om denna deras verksamhet ej lämpligen

böra givas i lagen, och det synes därför vara riktigast att anknyta lagens

stadganden om förebyggande åtgärder till nykterhetsnfimndens uppgift att

göra ansökning om internering. Den utredning, som måste föregå an­

sökningen, bör nämligen också innefatta uppgift på de åtgärder i före­

byggande syfte, som vidtagits. Att nämnden ej skall föranstalta om sådana,

därest resultat därav uppenbarligen icke kan förväntas, är givet. Däremot

synes det ej böra vara alldeles uteslutet, att nämnden kan vidtaga sådana

åtgärder även beträffande en alkoholist, vars internering kan grundas därpå,

att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Farligheten

kan nämligen tänkas undanröjd även genom dylika åtgärder, och nämnden

bör hava frihet att bedöma detta. Den fara för den personliga säker­

heten, som understundom kan ligga däri, att internering av en farlig

alkoholist uppskjutes för vidtagande av förebyggande åtgärder, torde få

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 193.

anses undanröjd genom den polismyndighet i dylika fall tillkommande

ansökningsrätt.

I stadgandet om polismyndighets ansökningsrätt hava vissa förändringar

vidtagits i anledning av lagrådets anmärkningar.

Enligt det remitterade förslaget var den vissa enskilda personer till­

kommande ansökningsrätten endast för det fall, att nykterhetsnämnd inrät­

tats, ställd i beroende av att kommunal myndighet vägrat att göra fram­

ställning om internering. Då nu enligt förslaget nykterhetsnämnd alltid skall

finnas, bör härav följa, att en dylik inskränkning av den enskilda ansöknings­

rätten får gälla för alla fall. Vid utvecklandet av bestämmelserna i denna

del hava lagrådets anmärkningar i huvudsak följts.

Rätt att ingripa bör tillerkännas nykterhetsnämnden såväl i den kom­

mun, varest alkoholisten vistas, som i den kommun, där han äger hemorts­

rätt. För polismyndigheten blir det givetvis alltid alkoholistens vistande

inom dess distrikt, som är avgörande i fråga om dess ingripande.

Då ansökning alltid skall göras av eu myndighet eller genom en sådan,

bör, såsom lagrådet anmärkt, ansökningen göras hos Konungens befall-

ningshavande i det län, dit myndigheten hör, vadan de förutvarande be­

stämmelserna i 2 § kunna utgå.

Enligt det remitterade förslaget skulle det prästbevis, som borde fogas

vid ansökningen, innefatta de upplysningar, som skola meddelas i flytt-

ningsbetyg. I anledning av vad lagrådet erinrat mot denna bestämmelse

och då för övrigt flyttningsbetyg i dess nuvarande formulering ej är direkt

ägnat att tjäna till mönster, har jag ändrat bestämmelsen därhän, att präst­

beviset skall utfärdas enligt av Konungen fastställt formulär.

Vad lagrådet anfört rörande formulär till läkarutlåtande bör komma under

bedömande, när framdeles sådant formulär skall av Kung!. Maj:t fastställas.

I det remitterade förslaget stadgades, att vid ansökningen också skulle

fogas intyg av trovärdiga personer, utfärdat enligt av Konungen medde­

lade anvisningar. Detta intyg har av lagrådet utdömts såsom varande ett

alltför otillförlitligt material och lagrådet har därvid åberopat erfarenheten

från domstolarna rörande bevisning genom attester. Denna jämförelse

torde visserligen ej vara fullt avgörande för saken, eftersom i det remit­

terade förslaget uppställts kravet, att attesterna skola vara utfärdade av-

trovärdiga personer, och man därvid närmast tänkt på personer, som pa

grund av medborgerliga uppdrag eller eljest vore av Konungens befall­

ningskavande kända som tillförlitliga, t. ex. ordförande eller ledamot i

Kung!. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 193.

131

(4 § i remit­

terade för

slaget.)

(It och ti

14 § 3 mom.

i remitterade

förslaget.)

kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse o. s. v. Inskränkt^ den enskildes

ansökningsrätt, på sätt nu föreslagits, ock föreskrives det, att den kom­

munala myndigheten alltid skall undersöka föreliggande förhållanden och

yttra sig i ärendet, blir betydelsen av ett dylikt intyg emellertid mindre-,

I de fall då polismyndighet söker, ligger det i sakens natur, att denna

myndighet på förhand hör de personer, som hava något av vikt

att meddela i ärendet, samt sålunda skaffar nödigt material för ärendets

bedömande. Jag har därför ansett föreskriften, att ansökningen skall vara

åtföljd av ett dylikt intyg, kunna utgå ur förslaget.

På grund av vad lagrådet anfört, synes stadgandet, att sökanden vid

ansökningen skall foga uppgift om anstalt, som han önskar anlita för vår­

den, ej böra bibehållas. Likaledes synes, såsom lagrådet anmärkt, det icke

hava tillräckliga skäl för sig att utesluta läkarna vid de allmänna alkoho­

listanstalterna från behörighet att avgiva sådant läkarutlåtande, som skall

bifogas ansökningen, och någon bestämmelse härom ingår därför icke i det

omarbetade förslaget.

För att giva Konungens befallningskavande möjlighet att beträffande

farliga alkoholister ingripa allt efter föreliggande omständigheter har i en­

lighet med lagrådets hemställan upptagandet av ansökningen för sådant fall

gjorts oberoende även av läkarutlåtandets förefintlighet.

132

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.

7-9

§§•

I anledning av vad lagrådet anmärkt emot föreskriften om ansöknings­

handlingarnas delgivning i bestyrkt avskrift, har jag låtit bestämmelsen

därom utgå.

Såsom lagrådet anmärkt, bör Konungens befallningshavande, när

det gäller farliga alkoholister, även utan parts begäran kunna föran­

stalta om vittnesförhör vid domstol. Likaledes bör Konungens befall­

ningshavande, då fråga är om dylika alkoholister, äga att, sedan ansökning­

en gång gjorts, utan hinder af återkallelse fortsätta med målets behandling.

Vid förslagets omarbetning har givits uttryck häråt.

Stadgandet att Konungens befallningshavandes förordnande skall avse

viss anstalt har i anledning av lagrådets erinran fått utgå.

Bestämmelsen i 14 § 3 mom. av det remitterade förslaget, i vad den

avser Konungens befallningshavande, har enligt lagrådets hemställan intagits

bland föreskrifterna om ärendets handläggning hos Konungens befallningsha-

(12 § i re­

mitterade

förslaget.)

(13 § i re­

mitterade

förslaget.)

13 och 14 §§.

Vid 12 § i det remitterade förslaget har lagrådet hemställt, att da

Konungens befallningshavandes beslut grundats därpå, att alkoholisten är

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, Konungens befallnings-

havande borde hava att, oberoende av sökandens framställning, gå i författ­

ning om beslutets verkställighet. Såsom jag inledningsvis framhållit, torde

det dock icke vara rådligt att ens beträffande farliga alkoholister föreskriva

en ovillkorlig verkställighet av meddelat förordnande. I den mån plats å

allmän anstalt för vård av alkoholister finnes att tillgå, bör det dock-

åligga Konungens befallningshavande att draga försorg om dessa alkoho­

listers intagande å anstalt. För att förebygga att en farlig alkoholist, om

vars omhändertagande Konungens befallningshavande enligt 10 § föran­

staltat, vid meddelande av slutligt beslut måste utsläppas, ehuru han allt­

jämt är farlig och anses böra kvarhållas, bör rättighet medgivas Konungens

befallningshavande att i avvaktan på plats å allmän alkoholistanstalt

allt fortfarande draga försorg om hans vårdande också på annat lämpligt

sätt. Även eljest, när skäl föreligga, bör Konungens befallningshavande

äga en sådan rätt beträffande farliga alkoholister. Kärest vården i fall,

som här avses, ej lämnas å allmän alkoholistanstalt, synes en tidsbegränsning-

vara av nöden.

Om ansökningsrätten enligt lagen i huvudsak kommer att utövas

av myndigheter, torde bestämmelse om rätt för annan än den, som

gjort ansökning om förordnande, att begära verkställighet därav knappast,

vara av behovet påkallad, vadan föreskriften därom kan utgå.

15 §.

Såsom lagrådet anmärkt, lämnar förslaget alkoholisten ej möjlighet att

resa hinder mot verkställigheten av ett interneringsbeslut genom att fri­

villigt ingå på en alkoholistanstalt. Även om ett frivilligt ingående under

de i 24 § av det remitterade förslaget föreskrivna former under vissa

villkor lämpligen borde kunna utgöra ett hinder för verkställigheten, har

jag dock i betraktande av de många inskränkningar, som måste göras,

för att ett sådant stadgande ej skall giva anledning till missbruk, ansett

någon föreskrift i denna del ej böra upptagas. I visst avseende bör dock

hänsyn kunna tagas till en anstaltsvård, som följt efter frivilligt inträde,

en fråga vartill jag återkommer vid 18 §.

134

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.

(18 § och

delvis 19 §

i remitterade

förslaget.)

denna myndighet äger förordna om överflyttning enligt de bestämmelser

Konungen meddelar.

18—21 §§.

Lagrådet har här upptagit en tidigare från annat håll framställd an­

märkning, att förut genomgången vård å allmän anstalt för att verka till

höjning av maximitiden bör hava pågått en viss tid, t. ex. sex månader.

Ehuru interneringstidens längd ytterst bär vara beroende på vårdens re­

sultat och det därför kan anses mindre nödigt att uppställa särskilda ford­

ringar med hänsyn till tiden för den föregående vården, är det naturligen

ur vissa synpunkter obilligt att låta en föregående vård, som varat helt

kort tid, inverka till höjning av vårdtiden. Jag har därför ansett mig

böra här intaga en bestämmelse i ovan angivna riktning.

För att ej motverka frivilligt ingående å anstalt torde det vara av

nöden att stadga, att den, som, efter det förordnande om hans internering

meddelats, på grund av frivillig ansökning vunnit inträde å allmän anstalt,

skall, om under sådan vistelse verkställighet av förordnandet påkallas, få

tillgodoräkna sig den tid, han redan vistats å anstalten. — Likaledes synes

det vara billigt, att den tid, någon varit omhändertagen på grund av be­

stämmelsen i 10 § eller på grund av föreskriften i 14 § vårdats annor­

städes än å anstalt för vård av alkoholister, inräknas vid beräkning av

vårdtiden.

Enligt lagrådets hemställan har jag upptagit föreskrift därom, att

uppsiktsmyndigheten har rätt att förordna om utskrivning, och detta jäm­

väl för det fall att anstaltens styrelse avslagit framställning därom. Genom

en sådan anordning kan även den fördel nås, att man ej behöver stadga

en rätt till klagan över anstaltsstyrelsens beslut utan kan nöja sig med

att låta den, som vill erhålla ändring i ett dylikt beslut, göra anmälan

därom till uppsiktsmyndigheten, vars beslut sedermera blir föremål för klagan.

Vad den villkorliga utskrivningen beträffar, synes det mig riktigt,

att, såsom lagrådet anmärkt, Kungl. Maj:t bör uppställa närmare före­

skrifter rörande villkoren, så att full frihet i detta avseende ej lämnas åt

den, som i. det särskilda fallet skall bestämma villkoren. Frågan härom

ävensom om tillsynen över den utskrivne synes böra bliva föremål för en

särskild författning.

Lagrådet har vidare hemställt, att utskrivningen alltid, och detta även

vid maximitidens utgång, skall vara förbunden med villkor, som böra avse

en viss tid efter utskrivningen, exempelvis sex månader. Vid eu sådan

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.