2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr

83

.

Förslag

'till

Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets­

rättens område.

t

1 kap.

Om slätande av avtal.

1

§•

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter

ty här nedan i 2—9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet

eller svaret,

j

Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så

vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller

annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande

av viss form, gälle vad särskilt är stadgat. 2

2 §•

Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava

föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till hända.

År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för

svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den

tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

4

inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga

svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter

han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit

till stånd.

7

§.

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen

kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan

han tager del av detta eller samtidigt därmed.

8

§.

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryck­

ligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,

vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om

han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom

antagande, är särskilt stadgat.

9 §•

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud,

använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck,

anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det

innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom

rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att av­

giva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom

hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma,

att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren;

underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 83.

6

Kungl. Maj:ts

Nåd.

Proposition

Nr 83.

13 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till

honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad,

när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare

skall gälla, kommit tredje man till hända.

14 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes

allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres

i enahanda ordning.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen pa annat lika verksamt

sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myn­

dighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende

har att förfara.

15 §.

Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom

att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan .ställning, i kraft

varav han varit befullmäktigad.

16 §.

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives

till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man,

återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra

handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren åter­

ställa fullmaktshandlingen.

17

§■

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 §

omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål

kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras

kraftlös.

Ansökan härom göres hos överoxekutor i den ort, inom vilken

ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för full­

mäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan,

som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller

fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rätts­

handlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dodsboet,

äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot

borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av

stärbhusdelägarne.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr $3.

22 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans

målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större

verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

23 §.

■ :

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje

man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon

rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

24 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig

och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna

vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,

i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga

för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

25 §.

Deri, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att

han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att

han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga ar,

blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande

mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider

därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvud­

mannen.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition

Nr 83.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

28 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga,

vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom bot, som

innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rätts­

handlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den

tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt

uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande darom vid

äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

29 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel,

som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej

gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen

företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rätts­

handlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

30

§.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat

densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att

den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av

annan, vare rättshandlingen icke gällande* mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen upp­

givit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse

för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat den­

samma, såframt det ej visas, att det svikliga förfärandet icke inverkat

å rättshandlingen.

31 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne

eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga

12

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 83.

35 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är

gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare

handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,

gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som

därvid var i god tro.

År kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur

hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenär^, när

fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,

gällande mot borgenären.

36 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfåst sig att gälda för

den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse

eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må ned­

sättas eller ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit

finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas

ei blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade må hava lidit,

utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens före­

tagande eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständig­

heter. Har förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst

vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

37 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal

skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande från hans

sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han

utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 § äi

i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord

träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande

av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att

rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp galle vad särskilt är stadgat.

14

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller

vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.

4i §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handels-

balken, 2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad

i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här

ovan givna bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

16

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter

vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan

vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sadant med hänsyn ti

de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom

och köparen 'värdet av godset, då det återtages, räknas koparen till godo.

⁴ §•

Säliaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom

oguldna poster, för vilka betingad förfallodag ar inne vid tiden för

godsets återtagande, nio tiondelar av Övriga da oguldna poster, ba

säliaren vid domstol vrkat godsets återbekommande, skall i stallet tagas

hänsyn till tiden för stämningens delgivning. Ranta skall ock tillgodo­

räknas säljaren, där sådan blivit utfäst eller enligt lag skall utgå

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpnset), med

mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalmngspriset skall

sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stallet för att

minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpnset

utgör i förhållande till avbetalmngspriset.

,

Kostnad, som säljaren måste vidkännas ior godsets återtagande,

skall ock räknas honom till godo.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

5

§.

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller,

där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats saljaren till go o,

äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäld as till

köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att iordra,

äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6

§•

Där säliaren yrkat att återbekomma godset, äge koparen, i stallet

för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

10

§.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig handling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och

innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotid er samt vara

åtföljd av köpehandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det

äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela hand­

räckning utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§

utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande

tillämpning.

11

§•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen

finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som

i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt

högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

12

§.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad

i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke

äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta räknas säljaren till

godo.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av ut­

mätningsmannen upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen,

där så finnes nödigt, tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen.

rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden till­

kommer, skola dessa ändock lända till efterrättelse.

20

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916 men icke äga

tillämpning å avbetalningsköp, som slutits före nämnda dag.

22

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 83.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10

augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och

vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya

utsökningslagens införande och vad i avseende dära iakttagas skall den

10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående

punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar

sig invändningen å förhållande, som avses i 29 33 §§ av lagen om avtal

och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den

invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare

av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denua lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

förslag

hämtas

24

måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, m-

genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

Ur protokollet:

Axel Westin.

26

detta om tolkningen av anbudstagarens begäran om bekräftelse (kon­

firmation') av avtalet. Anledningen till en dylik begäran torde, såsom

i motiven anföres, i regel vara en önskan hos anbudstagaren att fa visshet

om att svaret finnes överensstämma med anbudet och att det torra fram­

kommit i rätt tid. Tolkningsregeln innebär, att en sådan begäran i och

för sig; icke medför, att svaret skall anses icke överensstämma^ med

anbudet. Däremot skall genom stadgandet intet vara avgjort angående

anbudsgivarens skyldighet att efterkomma en dylik begäran an mindre

angående påföljderna, om eu sådan begäran icke efterkommes. Da

sistnämnda frågors besvarande måste ske med ledning av allmänna

rättsgrundsatser, handelsbruk eller annan sedvana och följaktligen undei

olika förutsättningar och inom skilda näringsgrenar kan utfalla mycket

olika lio-g-er det emellertid nära att antaga, att icke heller vidkommande

själva innebörden av eu dylik begäran någon enhetlig uppfattning kan

vara rådande. Uppfattningen av denna innebord ar naturligen i väsentlig

mån beroende av föreställningen om de påföljder, som antagas hora in­

träda därest begäran om bekräftelse icke efterkommes. Uti eu i anled­

ning av förslaget till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, som overlamnats till

lagrådet, har också gjorts gällande, att inom trävarurörelsen vore rådande

eu från förslagets ståndpunkt väsentligen avvikande mening i fråga om

tolkningen av en begäran om bekräftelse, Visserligen finnes aven enlig

förslaget utrymme för en dylik mening, enär stadgandet i < §endast iU'/'n

tolkningsregel, som måste vika för omständigheter, vilka jamhkt l § andra

•punkten föranleda ett motsatt resultat. Men sådana omständigheter kunna

i det fall, varom nu är fråga, antagas förekomma i vida större utsträck­

ning än eljest. Vid sådant förhållande finner lagrådet lämpligheten a\

den i förslaget uppställda tolkningsregeln, så vitt angår nu berörda del,

kunna dragas i tvivelsmål. Även vidkommande betydelsen av en begäran

om avtalets avfattande i skriftlig form kunna i viss mån motsvarande

betänkligheter anses föreligga.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

15

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas bland annat, att fullmakt, som blivit

enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmald skall ater-

kallas genom tillkännagivande, som i enahanda ordning an in nies Emel­

lertid medföra de flesta dylika fullmakter allenast behörighet for fullmak-

tio-en att företräda huvudmannen inför domstol eller annan myndighet.

Dessa fullmakter falla således utanför förslagets tillamplighetsomrade.

Vidkommande fullmakt för generalagent för utländsk försäkringsanstalt,

28

hans ansökning förklarats icke kunna bifallas, klagan skall fullföljas i

hovrätt.

Lagrådet vill därjämte hemställa om den jämkning i första stycket

av ifrågavarande paragraf, att framför orden »kan iå deu åter» inskjutas

orden »utan dröjsmål», varigenom stadgandet skulle vinna i tydlighet och

bliva mera överensstämmande med de danska och norska förslagens texter.

Kungl. Maj:ts iSäd. Proposition Nr 83.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg:

Enligt första stycket av ifrågavarande paragraf har fullmäktigen i

vissa fall tillerkänts rätt att, i stället för att gälda skadestånd i anledning-

av underlätet fullgörande av vad enligt rättshandlingen i fråga skulle åligga

huvudmannen, själv i dennes ställe fullgöra detsamma. En dylik rätt

lärer i de flesta fall vara av ringa värde för fullmäktigen, under det att

densamma, om den av honom begagnas, lätt nog kan medföra olägenhet

för tredje man, även om rätten begränsas, på sätt i förslaget åsyftas.

Sfi t. ex. kan, därest fråga är om leverans till tredje man, svårighet möta

för denne att av fullmäktigen i tid erhålla besked, huruvida han ämnar

utöva sin berörda rätt, liksom tredje man kanske icke kan förlita sig

på att leveransen kommer att av fullmäktigen fullgöras i enlighet med

avtalet. Då härtill kommer, att det ofta kan bliva föremål för tvist,

huruvida rättshandlingen är av' sådan beskaffenhet, att med hänsyn till

tredje mans intresse berörda rätt må tillkomma fullmäktigen, hemställes,

alt ifrågavarande bestämmelse må ur förslaget utgå.

29 och 30

Justitieråden Bergman och Dyberg:

Uti ifrågavarande två paragrafer behandlas frågan, vilken bety­

delse för en rättshandlings giltighet den omständigheten liar, att rätts­

handlingen framkallats genom tvång. Förslaget skiljer härvid mellan å

ena sidan tvång, utövat genom våld å person eller genom hot, som

innebär trängande fara, och å andra sidan annat rättsstridigt tvång.

1 förra fallet skall rättshandlingen icke vara gällande mot den tvungne,

även om tvånget utövats av annan än medkontrahenten och denne var

i god tro, under det att i senare fallet tvånget, därest detta ej utövats

av medkontrahenten och denne var i god tro, icke skall föranleda

rättshandlingens ogiltighet. För en dylik åtskillnad synas tillräck-

farandet, det må nu hava skett genom positiva uppgifter eller genom

förtigande av fakta, blivit behörigen styrkt, lärer val domaren utan

den uppställda presumtionen kunna likasom hittills prova, huruvida

orsakssammanhang föreligger mellan förfarandet och den rättshandling,

varom fråga är. Därest man med förslaget uppställer en presumtion

om orsakssammanhang, måste man ock, på sätt i förslaget skett giva

en regel för presumtionens vederläggande. Men eu sådan fördelning

av bevisbördan är onödig, enär av omständigheterna alltid torde utan

vidare framgå, huruvida orsakssammanhang föreligger eller ep stadgan­

dets formulering kunde måhända ock föranleda det missförstånd, att

svikligt förfarande skulle anses föreligga i varje fall, då någon avsiktligen

uppgivit eller förtegat en omständighet, som av honom kunnat antagas

vara av betvdelse för rättshandlingen. Men för svek förutsattes ju,

att den handlande verkligen insett, att den omständighet, han upp­

givit eller förtegat, varit av betydelse för in edkontrahentens ^ ratts­

handling. Slutligen kan erinras, att stadgandets upptagande i 31 & ar

mindre följdriktigt, då en motsvarande bestämmelse icke meddelats i

fråga om 'tvång. Även vid ett förfarande, som i och för sig framstår

såsom rättsstridigt tvång, kan naturligen fråga uppstå, huruvida ett

verkligt orsakssammanhang föreligger mellan förfarandet och den ratts­

handling, som synes hava framtvungits. I anledning av vad sålunda

anförts vill lagrådet hemställa, att ifrågavarande stycke må utgå,

30

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

34

§.

Lagrådet:

Frågan om verkan av misstag vid rättshandlingars företagande är

det mest^omtvistade bland de ämnen, som i förslaget beröras. Bortsett

från sådana fall, då misstag föreligger angående tillkomsten av sjalva av­

talet eller av den överensstämmelse mellan anbud och svar, som avta e

förutsätter — härom förmäles i 4 § andra stycket och 6 § andra stycket

behandlas frågan om verkan av misstag i denna paragraf. Huvudstadgan­

det har givits i första stycket. Enligt vad av motiven framgår, ar meningen,

att av detta stycke skall följa den huvudregel, att den, som misstagi

sig skall vara bunden av sin viljeförklaring, så framt medkontrahenten

varit i o-od tro. Emellertid regleras genom stadgandet i detta stycke

omedelbart endast eu ringa del av ämnet. Stadgandet avser enligt sm

lydelse endast sådana fäll, där eu viljeförklaring till följd av felskrivning

eller annat därmed jämförligt misstag fått annat innehåll an åsyfta!

varit. Denna grupp av misstag kännetecknas därav, att den handland

32

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 83.

förhållanden avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om

vilket mottagaren varken'ägt eller bort äga kännedom. Särskilt i sådana

fall, då den rättshandling, varom fråga vore, hade egenskap av gåva eller för

medkontrahenten medförde förmåner, vilka i värde väsentligen överstege

den betingade motprestationen, syntes en sådan möjlighet höra hållas

öppen. Lagrådet, som delar kommitténs uppfattning i förevarande hän­

seende, finner det emellertid erforderligt, att den sålunda angivna modi­

fikationen i förslagets huvudregel angående verkan av misstag kommer till

uttryck i lagtexten. Att, såsom kommittén antagit, ifrågavarande be­

stämmelse i förslaget allenast på grund av vad i motiven härutinnan

anförts skall erhålla den av kommittén åsyftade tillämpningen, torde näm­

ligen icke med säkerhet vara att förvänta.

Vad sålunda anförts torde visserligen äga tillämpning jämväl å

30—32 §§, men sådan tillämpning synes i de sällsynta fall, da fråga

därom uppstår, kunna förväntas ske analogivis.

.

Vidkommande ordningsföljden mellan bestämmelserna i detta kapitel

finner lagrådet det önskvärt, att 33 §, som kan anses i viss mån supplera

stadgandena om verkan av villfarelse, får sin plats efter nuvarande

34 §.

Justitierådet Sjögren:

I fråga om verkan av misstag vid rättshandlingar har man i för­

slaget, såsom av dess motivering framgår, principiellt anslutit sig till

den s. k. tillitsteorien. Det lagstiftningspolitiska värdet av de båda

teorier — viljeteorien och tillitsteorien — som bär tävla om företrädet,

uppskattas givetvis helt olika av de skilda teoriernas mest ivriga

anhängare. Sedan emellertid dessa teorier i sina mera utpräglade former

inom litteraturen blivit föremål för eu ingående kritik, torde det såsom

ett resultat av denna kritik numera utan vidare kunna fastställas, att

båda åsikterna, vad utgångspunkten angår, äro ensidiga och måste leda

till obilliga resultat, om de följdriktigt genomföras. Vill man fasthålla

utgångspunkten, visar det sig, att viljeteorien gynnar den, som vid eu

rättshandling begått ett misstag, medan tillitsteorien åter gynnar med­

kontrahenten, d. v. s. den, gent emot vilken rättshandlingen företogs.

Detta hänvisar därpå, att i lagstiftning och rättsskipning måste sökas en

förmedlande ståndpunkt.

o

En sådan ståndpunkt liar man i den tyska rätten på vujeteonens

grund sökt uppnå därigenom att man givit den, som begått misstaget,

rätt att rygga avtalet, men tillika föreskrivit skyldighet för honom att

ersätta medkontrahenten kostnad och skada, som uppstått i följd därav,

34

ovan antydda skillnad mellan affärsmässiga och icke affärsmässiga upp­

görelser. Naturligtvis kan i lagen en bestämd gräns härutinnan icke

uppdragas, men skillnaden borde det oaktat i rättstillämpningen kunna

i allmänhet beaktas. Där så icke sker, kan det lätt inträffa, att domaren

i mera invecklade fall icke kommer fram till ett resultat, innebärande

ett verkligt skadestånd, utan stannar vid att utdöma ersättning allenast

för kostnad och utgifter, som drabbat viljeförklaringens mottagare. Detta

kan vara mindre tillfredsställande. I den mån sålunda den, som begått

misstaget, otillbörligt gynnas, har den sökta förmedlingen icke fullständigt

uppnåtts; det kvarstår i den tyska lagstiftningen en rest av viljeteoriens

ursprungliga ensidighet.

Kommittéförslaget åter vilar på tillitsteoriens grund. Rättshand­

lingen skall, oberoende av misstaget, principiellt bliva gällande, så

framt den, till vilken viljeförklaringen är riktad, var i god tro. Aven

här har det dock visat sig nödvändigt att söka en förmedlande stånd­

punkt. Detta har i förslaget skett på det sätt, att till huvudregeln,

som framgår av

34

§ första stycket, hava — bortsett från specialstad­

gandet i ³⁴ § andra stycket — fogats vissa undantag, dels därigenom

att vid gåvor och andra avtal, där prestation och motprestation stå i

uppenbart missförhållande till varandra, åt domaren i förslagets moti­

vering lämnats öppet att underlåta att tillämpa förslagets huvudregel,

om ett obilligt resultat .skulle uppstå, dels ock därigenom att i 41 §

andra punkten givits domaren rätt att »där särskilda omständigheter

sådant föranleda» angående den tidpunkt, då god tro måste hava före­

legat, tillämpa en säregen bestämmelse, som medför, att den, som

begått ett misstag, icke blir bunden av sin rättshandling. Vidkom­

mande den förra modifikationen får jag hänvisa till vad av lagrådet ovan

anförts. Den i 41 § andra punkten givna bestämmelsen, tillämpad å

en av misstag föranledd rättshandling, innebär, att den, som företagit

rättshandlingen, kan förklaras icke vara bunden av densamma, så framt

medkontrahenten visserligen var i god tro, då rättshandlingen blev

honom kunnig, men insett eller bort inse misstaget, innan rättshand­

lingen inverkat bestämmande å hans handlingssätt. Härvid kan anmärkas,

att det ofta måste bliva svårt för domaren att avgöra, huruvida ett

visst handlingssätt, däri inbegripet viss underlåtenhet att handla, bestämts

av rättshandlingen eller icke. Vidare kan erinras, att de i 41 § in­

skjutna orden »där särskilda omständigheter sådant föranleda» icke

lämna någon ledning för bestämmande av de fall, då avvikelser från

huvudregeln böra äga ruin. Över huvud är bärvidden av stadgandet i

41 § andra punkten i och för sig ganska stor, men tyvärr på samma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

misstagit sig, att utan vidare rygga avtalet. Och detta sakförhållande

bör säkerligen fattas såsom ett utslag av verklig rättskänsla, icke blott

såsom ett bevis på tillmötesgående eller dylikt. I vissa hithörande fall

kan emellertid ett med billighet överensstämmande resultat vinnas även

från förslagets ståndpunkt genom tillämpning av stadgandet i 41 §

andra punkten. Hur vidsträckt detta stadgande än är, kan man likväl

icke alltid på denna väg vinna ett fullt rättvist resultat. Det kan ofta

inträffa, att någon företagit en rättshandling, som inverkat bestämmande

på medkontrahentens handlingssätt, men icke i sådan grad, att den, som

misstagit sig, utan vidare bör bliva bunden av sitt misstag. Hänsyn

till ett sådant förhållande kan enligt förslaget icke tagas. Förslagets

bestämmelser kunna i förevarande hänseende icke Iritagas tran en viss

stelhet. De innefatta sträng, men icke billig rätt. Domaren är bunden

i valet mellan avtalets giltighet och dess ogiltighet. Möjligheten att utdöma

ett skäligt skadestånd i de fall, som därtill ägna sig, är från förslagets

ståndpunkt utesluten. Detta kan icke sällan innebära en obillighet mot

den, som misstagit sig. Utan tillräckliga skäl kan han förklaras bunden

vid' sitt misstag. Den sökta förmedlingen har icke heller i förslaget

fullständigt uppnåtts; det kvarstår eu rest av tillitsteoriens ursprungliga

ensidighet.

.

.

Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt min uppfattning

en fullt tillfredsställande lösning av det legislativa problemet om verkan

av villfarelse icke vunnits vare sig genom den på viljeteoriens grund

vilande tyska lagstiftningen eller genom det svensk-danska förslagets

på tillitsteorieu grundade bestämmelser i ämnet. Det kunde synas, som

om vid sådant förhållande det norska förslagets ståndpunkt, som inne­

bär, att frågan åtminstone teoretiskt sett lämnas öppen, borde av mig

förordas. Det norska förslagets ståndpunkt vore dock för våra för­

hållanden enligt min mening mindre lämplig. A ena sidan skulle då

utrymme lämnas för en viljeteori, vilken icke toge hänsyn till nödvändig­

heten att bereda skäligt skadestånd åt den, som vant i god tro. A

andra sidan skulle fara möta för tillämpning av en oreflekterad tillits-

teori, som funne allt väl beställt, om blott rättsskydd i största möjliga

utsträckning lämnades åt den, som förlitat sig på den av misstag för­

anledda rättshandlingen. Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda

befinner sig, torde, oaktat ovan antydda betänkligheter, den lösning, som

förslaget erbjuder, vara att föredraga.

Förslagets smärre, synbarligen av tillitsteorien föranledda, av­

vikelser från eljest i regel gällande rättsuppfattning hava icke av mig

ansetts påkalla särskilda yttranden. Sådana avvikelser föreligga a ena

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

38

hava vidhållit sin uppfattning, oaktat lagen icke innehöll något stad­

gande i ämnet. I Kungl. Maj:ts dom den 19 januari 1881 har till stöd

för samma uppfattning, som Nehrman uttalat, åberopats den i 9 kap.

6

§ handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den

11

augusti

1815 förekommande bestämmelsen om ogiltigheten av vite vid för­

sträckning. Det sätt, varpå förenämnda dom avfattats, har haft till

följd, att sedan numera 9 kap. ⁶ § handelsbalken upphävts genom lagen

den 28 september 1907, frågan om giltigheten av förbehåll om för­

verkande av pant kan sägas stå öppen.

Vidkommande lämpligheten av ett förbud mot dylika förbehåll

kan anmärkas, att Nehrmans anförda ord, så vitt därigenom avtalet

utan vidare betecknas såsom ocker, innebära, någon överdrift. Dessa

förbehåll närma sig visserligen ofta de avtal, som avses i 32 § av för­

slaget, men sammanfalla icke med dem. Dylika förbehåll stå dock icke

i god överensstämmelse med panträttens egentliga ändamål, som allenast

är att bereda säkerhet för en fordran. Med detta ändamål överens­

stämmer bäst, att vid utebliven betalning panten realiseras och att ett

eventuellt överskott tillfaller gäldenären.

Jämför man förbehåll om förverkande av pant med avtal om vite,

är det uppenbart, att bruket av vite — likasom räntans frigivande —

varit och är av påtagligt värde för den reella samfärdseln, men vad

angår förbehåll om pants förverkande torde ett sådant värde icke kunna

påvisas hos oss mer än i de länder, där de äro uttryckligen förbjudna.

Dessa förbehåll äro oftast blott ett bevis för borgenärens övermakt och

innefatta nästan undantagslöst eu obillighet mot gäldenären. Det är därför

föga tilltalande, att domstolarna jämlikt förevarande stadgande skola nödgas

godkänna dylika förbehåll, för så vitt de blott icke äro uppenbart obilliga.

Det torde icke heller bliva lätt för domstolarna att med tillämpning av

stadgandet i 37 § bestämma förhållandet mellan panthavare och pant­

givare. För tillämpning av nämnda stadgande måste panten på något

sätt värderas. Men värdering av pant måste alltid medföra svårigheter

för domstolarna. Dylika svårigheter föreligga i allmänhet icke vid vite,

som regelmässigt är bestämt i penningar.

Med pant likställes i förevarande stadgande »annan säkerhet».

Härmed avses i främsta rummet s. k. lösöreköp. Beträffande dessa rätts-

ärenden hava i nu förevarande hänseende hos oss hittills inga nämn­

värda missförhållanden visat sig — vilket torde bero bl. a. av den i

lösöreköpsförordningen föreskrivna edgången — men möjligheten, att

sådana missförhållanden framdeles kunna uppstå, kan naturligtvis icke

förnekas. I Tyskland, där dylika rätt särenden förekomma i stor ut-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

40

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

39 och 40 §§.

Lagrådet:

Vad beträffar konkurrensklausuler i avtal mellan personer, som

äro att anse såsom likställda, synes å ena sidan en lagstiftning, vilken

i likhet med den nu föreslagna utgår huvudsakligen från pnvatrattslig

synpunkt, vara mindre nödig, då kontrahenterna här likasom eljest ta

antagas vara i stånd att själva tillvarataga sina intressen. De i främ­

mande länder nu gällande lagbestämmelserna om konkurrensklausuler

åsyfta icke heller avtal mellan likställda personer. A andra sidan torde

från privaträttslig synpunkt icke i och för sig något vara att erinra mot

det föreslagna stadgandets innehåll.

, ,, ... ,

Vad åter angår lagstiftningens ingripande till skydd for de aftars-

anställda, kan anmärkas, att de nu föreslagna stadgande^ måhanda

skola visa sig otillräckliga för vinnande av berörda syfte.

1

allt tall

har en dylik erfarenhet gjorts i Tyskland, där motsvarande bestämmelser

blivit väsentligt skärpta genom lagen den 10 juni 1914. Detta för­

hållande torde emellertid icke böra utgöra hinder för antagandet av

den principförklaring, som innefattas i stadgandet i 39 §. Däremot

synes bestämmelsen i 40 § vara av alltför speciell natur för att hora

inflyta i en lag av förevarande art. En dylik bestämmelse torde, därest

den anses lämplig, kunna ingå i den speciallagstiftning, som framdeles

även i vårt land må bliva erforderlig i ämnet.

II. Förslaget till lag om avbetalningsköp.

1

§■

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen äga tillämpning

vid försäljning icke blott av vanliga lösören utan även av annan lös

egendom, t. ex. aktier och andra värdepapper. Att föremål av sist­

nämnda art föryttras på sådana villkor, som känneteckna avbetalnings­

köp i lagförslagets mening, torde emellertid vara ytterst sällsynt. iNagot

behov att i dylika sällan förekommande fall bereda köparen ett skydd,

som går utöver den honom enligt 38 § i förslaget till lag om avtal och

andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område medgivna ratten

42

Kartel- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

8 §.

Lagrådet:

Detta till köparens skydd givna stadgande skulle enligt motiven

få sin egentliga betydelse vid beräkningen, huru stort belopp som

måste utestå oguldet, för att säljaren skall kunna göra gällande sådan

påföljd, som i 2 § första stycket omförmäles. Någon nämnvärd fordel härut­

över synes stadgandet icke kunna medföra för köparen. Denne skal

emellertid, om stadgandets lydelse bibehålies, säkerligen otta stanna i

ovisshet angående dess verkliga innebörd. Om däremot sambandet med

bestämmelsen i

2

§ första stycket omedelbart framginge av lagtexten,

skulle stadgandet vinna i tydlighet. Vid ett sådant förtydligande kunde

även beträffande innehållet någon jämkning till köparens förmån äga

rum. Säljarens intresse torde icke trädas för nära genom en föreskrift,

att därest säljaren gjort sådant förbehåll, som i denna paragraf sägs,

avbetalningspnset vid tillämpning av stadgandet i

2

§ forsta stycket

skall anses utgöra sammanlagda beloppet av de poster, koparen enligt

de särskilda avtalen har att erlägga.

13 §.

Lagrådet:

Då köparen likaväl som säljaren kan hava intresse av sakkunnigas

tillkallande vid värderingen, torde det icke vara lämpligt att i lagen

framhålla, att säljarens yrkande härutinnan bör av utmätningsmannen

företrädesvis beaktas. Sakkunniga böra för övrigt tillkallas endast da

sådan åtgärd av utmätningsmannen finnes nödig. Med hänsyn härtill

är någon jämkning i stadgandet erforderlig.

15 §.

Lagrådet:

Skäl torde ej föreligga, att beträdande klagan över verkställighets-

förrättning, som avses i denna paragraf, andra bestämmelser skola galla

än de, som i utsökningslagen äro givna om klagan över förrättning för

verkställighet av dom. Paragrafens andra stycke synes därför böra

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 19 mars 1915.

Närvarande:

Hans

excellens herr statsministern H^ammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

W^allenberg,

Statsråden:

H^asselrot,

friherre B^eck-F^riis,

S^tenberg,

L^innér,

M

örcke

,

Y^ennersten,

W

estman

,

B^roström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lag­

rådets utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 december

1914 till lagrådet remitterade förslag till

¹) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område;

²) lag om avbetalningsköp;

3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och

4

) lag om ändrad lydelse av

10

§

2

mom. i förordningen den

10

augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall.

det lagstiftningsarbete, som lett till sammanstämmande lagar om köp

och byte av lös egendom samt till den år 1914 antagna lagen om kom­

mission, handelsagentur och handelsresande. Förslaget till lag om avtal

m. m. avser att reglera frågor, vilkas lösning i vårt land hittills. vant

överlämnad huvudsakligen åt teori och praxis. För rättsskipningen

måste det givetvis bliva av genomgripande betydelse, att det inom de

centrala rättsområden, vilka i förslaget behandlas, blir i lag fastslaget

vad som är gällande rätt, De rättsgrundsatser, vilka kommit till uttryck

i förslaget, synas mig också väl ägnade att fylla den lucka, som här­

utinnan för närvarande finnes i vår lagstiftning. Därest förslaget, som

i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande danska och norska

lagförslag, upp höj es till lag, är därmed ännu ett viktigt steg taget till

vinnande av rättsenhet mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning a

förmögenhetsrättens område.

Beträffande de yttranden, vartill förslaget till lag om avtal och

andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens, område föranlett lagrådet

eller dess särskilda ledamöter, må anföras följande.

Såsom i motiven till förslaget framhålles, är det inom affärslivet

ganska vanligt, att den, som genom brev eller telegram antager ett

anbud, framställer begäran om bekräftelse (konfirmation) av avtalet.

1

fråga om innebörden av en dylik begäran kunna meningarna vara delade.

Enligt en uppfattning har den, som gjort en sådan framställning, där­

igenom såsom ett villkor för sitt antagande av anbudet uppställt, att

den begärda konfirmationen kommer honom till hända; först genom

denna skulle alltså slutligt avtal komma till stånd. Enligt en annan

uppfattning, som ligger till grund för det föreslagna stadgandet i < §,

utgör den omständigheten, att i eu accept inryckts begäran om konfir­

mation, icke i och för sig något hinder för att avtal kommer till stan

genom accepten. Den, som begärt konfirmation, äger göra avtalet gäl­

lande, även om sådan uteblir. Huruvida anbudsgivaren är skyldig att

efterkomma eu dylik framställning, och vilka, påföljder han utsatter sig

för genom underlåtenhet härav, är däremot icke genom det föreslagna

stadgandet avgjort utan måste besvaras med ledning av allmänna rätts­

grundsatser och rådande handelsbruk. Vid nu angivna förhållanden finner

jao- lika med lagrådet värdet av den i förslaget uppställda tolknmgsiegefn

kunna starkt dragas i tvivelsmål. Enahanda synpunkter gorå sig gäl­

lande i fråga om innebörden av ett till ett antagande svar fogat för­

behåll om upprättande av skriftligt kontrakt, varom jämväl bestämmelse

upptagits i 7 §. Med hänsyn härtill och då vid de överläggningar,

som, efter det lagrådets utlåtande inkommit, hållits mellan delegerade

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

48

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

viljan, vare sig detta beror på felskrivning eller därmed jämförligt misstag

eller därpå, att den, som avgivit viljeförklaringen, föranletts därtill av

en villfarelse, som kan antagas hava varit av betydelse för rattshand­

lingen. Även med en dylik vidsträcktare formulering av stadgandet

måste det visserligen, såsom lagrådet också framhåller, till största delen

överlämnas åt doktrin och rättspraxis att närmare bestämma gränsen

mellan de misstag, som höra inverka å en rättshandlings giltighet och

dem, som sakna rättslig betydelse. Huruvida ett misstag haft till tö j ,

att en därav påverkad viljeförklaring kan sägas hava fått annat innehåll

än åsyftat varit, eller allenast har karaktären av en villfarelse i bevekelse-

o-runderna (s. k. error in motivis), torde endast genom omsorgslul

prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna kunna

avgöras. Finnes vid sådan prövning misstaget vara hänförligt till den

förra kategorien, svnes emellertid stadgandet i 34 § första stycket under

alla förhållanden höra vinna tillämpning; att misstaget till sin beskaffenhet

varit jämförligt med felskrivning, lärer icke vara erforderligt. Med

hänsvn härtill hava de i kommittéförslagets text förekommande orden

»därmed jämförligt» uteslutits. Enahanda ändring torde komma att

vidtagas i det danska förslaget.

. .

Nu ifrågavarande stadgande har jämväl i annat avseende givit

anledning till anmärkning från lagrådets sida. Såsom redan är nämnt,

utsäger detsamma allenast, att ett misstag av där avsedd beskaffenhet

o-ör viljeförklaringen ogiltig, när medkontrahenten insåg eller bort inse

misstaget. Att stadgandet formulerats på detta sätt och icke direkt

o-ivit uttryck åt grundsatsen, att misstag icke kunna åberopas gent emot

medkontrahent i god tro, har, såsom i motiven framhålles, huvudsakligen

berott därav, att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att

under alla förhållanden — särskilt i sådana fall då rättshandlingen har

egenskap av gåva — avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag,

om vilket medkontrahenten varken ägde eller bort äga kännedom. ^ Lag­

rådet, som delat kommitténs uppfattning härutinnan, har ansett erforder­

ligt, att såsom huvudregel uppställes, att misstag icke få åberopas emot

inedkontrahent i god tro, men att undantag göres för gåva och vissa

därmed jämförliga rättshandlingar. En sådan formulering av regeln som

den av lagrådet förordade skulle emellertid påkalla särskilda bestäm­

melser angående skyldighet för den, som under sådana förhållanden

ryggar en avgiven viljeförklaring, att dels utan oskäligt uppehåll giva

medkontrahenten meddelande därom (reklamationsskyldighet) dels ersätta

honom den förlust han kan hava lidit genom att förlita sig på rätts­

handlingens giltighet (det s. k. negativa intresset). Vid överläggningarna

49

mellan de delegerade har det visat sig omöjligt att uppnå enighet i dessa

avseenden. Vid sådant förhållande har jag ansett lagrådets nu berörda

hemställan icke böra föranleda omarbetning av det svenska förslagets text.

Beträffande ordningsföljden mellan nu ifrågavarande paragraf och

det densamma i viss mån supplerande allmänna stadgandet i

33

§ av

kommitterades förslag har lagrådets hemställan iakttagits. Sistnämnda

stadgande har i propositionen bibehållit sitt förutvarande paragrafnummer,

under det att 34 § i kommitterades förslag utgör 32 § i propositionen.

Samma nummerföljd torde komma att iakttagas i det danska förslaget.

I det norska förslaget, vilket saknar motsvarighet till första stycket av

34 § i kommitterades förslag, lärer däremot nummerföljden komma att

bibehållas oförändrad.

35 och 36 §§ (numera 34 och 35 §§) hava förtydligats i det av

lagrådet anmärkta avseendet.

I 39 och 40 §§ av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser

angående s. k. konkurrensklausuler. Huvudstadgandet innehålles i

39

§,

enligt vilken en utfästelse att icke driva konkurrerande verksamhet är

ogiltig i den mån utfästelsen sträcker sig längre än behovet kräver

eller deri, som avgivit utfästelsen, därigenom över hövan inskränkes i

sin förvärvsverksamhet. Härtill ansluter sig 40 §, som innehåller en

specialbestämmelse beträffande konkurrensklausuler mellan yrkesidkare

och i deras tjänst anställda personer. I åtskilliga skrivelser, som in­

kommit till justitiedepartementet från ett stort antal föreningar av

affärsanställda inom olika delar av riket, hava mot nu ifrågavarande

bestämmelser framställts anmärkningar utmynnande i en hemställan,

att nämnda paragrafer måtte helt och hållet utgå ur lagen, eller att

åtminstone frågan om de affärsanställdas bundenhet av avtal inne­

hållande konkurrensförbud icke för närvarande måtte göras till föremål

för lagstiftning. Lagrådet, för vilket omförmälda skrivelser varit till­

gängliga, har ifrågasatt, huruvida erforderligt skydd för de affärs-

anställda kan vinnas genom stadganden sådana som de nu föreslagna,

och härvid erinrat om att motsvarande bestämmelser i den tyska han­

delslagen blivit väsentligen skärpta genom lagen den

10

juni 1914.

Den tyska lagstiftningen i ämnet synes också mig giva vid handen,

att en tillfredsställande reglering av den för de affärsanställda ytterst

viktiga frågan om konkurrensklausulers bindande kraft kräver mera

detaljerade bestämmelser än som lämpligen kunna få sin plats i eu lag

om avtal och rättshandlingar i allmänhet. Vid sådant förhållande synes

det mig icke vara lämpligt att vid sidan av det allmänna stadgandet i

39 § av kommittéförslaget (nuvarande 38 §) upptaga eu specialbestäm-

Bihang till rikdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 hiift. (Nr 83.)

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

⁵⁰

Kangl. Maj.-ts Nåd.

Proposition Nr 83.

ruelse sådan som den i 40 § föreslagna. Sistnämnda paragraf bär där­

för uteslutits ur det svenska förslaget. I Danmark och Norge har mot­

svarande stadgande icke rönt någon gensaga från de affärsanstalldas

sida. Och de danska och norska delegerade hava därför funnit sig

icke kunna förorda uteslutning av detsamma. För bibehållande av den

gemensamma paragrafföljden torde det emellertid i de danska, och norska

förslagen komma att införas såsom ett särskilt stycke i närmast före­

gående paragraf.

.

, ,

Den föreslagna lagen om avbetalningsköp har l enlighet med lag­

rådets hemställan inskränkts till att gälla köp av vanliga lösören Mot­

svarande ändring torde komma att göras i de danska och norska för­

slagen. I sammanhang härmed anser jag mig höra erinra, att man ¹

Danmark och Norge till lösören räknar även aktier och andra värde­

papper. Då det emellertid, såsom lagrådet framhåller, torde vara mycket

sällsynt, att värdepapper säljas under sådana villkor, som känneteckna

avbetalningsköp i förslagets mening, kommer den olika räckvidden av

förslagen praktiskt taget att sakna betydelse.

_ o

I anledning av lagrådets vid 8 § gjorda anmärkning har åt denna

paragraf givits en avfattning, som utmärker, att det allenast är vid

tillämpning av 2

§ första stycket, som den i

8

§ uppställda regeln

skall komma till användning. Det är att förvänta, att samma ändring

kommer att göras i de danska och norska förslagen.

De av lagrådet mot föreliggande lagförslag i övrigt gjorda erin­

ringarna — vilka rikta sig mot allenast i den svenska texten före­

kommande bestämmelser — hava samtliga föranlett ändringar i enlig­

het med lagrådets hemställan.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna

vttrandet avfattade förslag till

¹) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område;

²) lag om avbetalningsköp;

³) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och

⁴) lag om ändrad lydelse av ¹⁰ § ² mom. i förordningen den ¹⁰

augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom nådig proposition för riksdagen till an­

tagande framläggas.

51

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departe­

mentschefens hemställan; och täcktes, med bifall till

densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig

proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar skulle till riksdagen avlåtas.

Kungl.

Maj.ts

Nåd.

Proposition

Nr 83.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.