2

Kungi. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ansvarighet för skada i följd av autoinobiltrafik.

Med upphävande av lagen den 8 juni 1906 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik förordnas som följer:

1

§•

Med automobil förstås varje för färd på marken avsett fordon, som

för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper

på skenor.

2

§■

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas person

eller egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobilens

ägare ansvarig, ändå han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren

från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan var­

ken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,

bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och i sådant

fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som

ovan sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit

vållande till skadan.

3 §•

Åro både ägare och förare enligt 2 § pliktiga att ersätta skada,

skola de sig emellan taga del i ersättningens gäldande med hälften

vardera.

4

§•

Varder i följd av trafik med automobil, som mot ersättning till-

handahålles allmänheten, under dess användande för sådant ändamål

3

skada tillfogad någon, som med automobilen befordras, och är föraren

därtill vållande, vare ägaren pliktig ersätta skadan. Har den, som

skadan led, genom eget vållande därtill medverkat, varde skadeståndet

jämkat, efter ty som skäligt prövas.

5 §•

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada,

för vilken automobilernas ägare enligt denna lag svara, åligge an­

svarighet dem on för alla och alla för en; och skola de sinsemellan

taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till om­

ständigheterna prövar skäligt.

Lider i följd av sådan trafik någondera automobilens ägare eller

honom tillhörig egendom skada, för vilken ägaren enligt denna lag är

berättigad till ersättning, varde skadeståndet jämkat efter ty prövas

skäligt, där ej av omständigheterna framgår, att varken bristfällighet å

automobilen eller vållande av dess förare medverkat till skadan.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

6

§.

Brukar någon utan lov annans automobil, svare brukaren i stället

för ägaren till. skada, som därunder inträffar.

7

§•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upp­

låtelsen tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan

brukare lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som i följd

av trafik med automobilen inträffar; och må ägaren söka sitt åter av

brukaren. Lag samma vare, därest brukaren ej innehar automobilen

med sådan befogenhet, som nämnd är, men likväl anlitar annan förare

än den av ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares

handhavande av automobilen.

8

§.

Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon

ljutit döden eller »lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6 kap.

2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

9

§•

Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom två

år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på skade­

stånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 3, 5 eller 7 § sägs,

skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet blev

guldet, därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från det

han genom dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats att gälda

skadestånd.

Har skadan tillfogats person eller egendom, som icke med auto-

mobilen befordrades, skall den, som vill föra talan enligt första stycket,

tillika inom nittio dagar efter det han fick kännedom om skadan samt

om den, mot vilken talan skall föras, och dennes hemvist lämna honom

meddelande om olycksfallet, såvida han icke annorledes erhållit känne­

dom därom. Har sådant meddelande blivit inom sagda tid för befor­

dran med post avsänt, skall det anses behörigen lämnat.

Försummas något av vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad;

dock må, där på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadestånds­

anspråk föreligga, det ena anspråket, utan hinder av sådan försum­

melse, kvittas mot det andra.

10

§.

Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmäles, vare

allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den, som

sökes, har sitt bo och hemvist.

¹¹ §•

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag, äge han söka

åter av den, som vållat skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917, men äger ej till-

lämpning i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Riksdagens

skrivelse den

25 maj 1909.

Utdrag av protokollet över j us titied ep ar temen tsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

torsdagen den 9 september 1915.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern

H

ammarskjöld

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

W^allenberg,

Statsråden:

H^asselrot,

^von S^ydow,

friherre

B

eck

-F

riis

,

S^tenberg,

L^innér,.

M^örcke,

V^ennersten,

W^estman,

B^roström.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­

förde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot:

d^I skrivelse den 25 maj 1909 har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida erfarenheten ådagalagt behovet av

ändrade bestämmelser om automobiltrafik, och, därest så funnes vara

förhållandet, vidtaga åtgärder, samt, där så erfordrades, för riksdagen

framlägga förslag i ärendet.

Till stöd för denna anhållan har åberopats, att riksdagen ansåge

det ostridigt, att det, synnerligen på landsbygden, mångenstädes råder

en ovilja emot automobilerna, vartill dessas ägare och förare ingalunda

alltid torde vara utan skuld. Den sålunda befintliga konflikten mellan

å ena sidan befolkningens berättigade intresse av verksamt skydd till liv

och gods samt å andra sidan det obestridliga samhällsintresset av en fri

7

utveckling utav ifrågavarande kommunikationsmedel, vilket torde kunna

förväntas med tiden komma alltmera till användning, hade synts riks­

dagen böra rätteligen lösas så, att lagstiftaren, under det han omsorgs­

fullt undveke att försvåra automobilens användning i förhållanden, då

alldeles ingen fara kunde anses föreligga, däremot uppställde tillräckligt

långt gående och tydliga inskränkningar beträffande verkligt farliga

situationer och framför allt gjorde dessa inskränkningar effektiva genom

allvarsamma straff- och skadeståndsbestämmelser. Strängheten i sist­

nämnda bestämmelser borde lämna den i huvudsak oberörd, som på

förståndigt och försiktigt sätt använde kommunikationsmedlet, och endast

drabba den oförsiktige eller oskicklige. Vad som vid lagstiftning i

ifrågavarande ämne i första rummet borde tagas i ögonsikte vore att

söka förhindra, att automobilister genom oförsiktighet, vårdslöshet, över­

mod, bristande tillmötesgående mot andra vägfarande eller genom oskick­

lighet misskrediterade automobiltrafiken och gjorde den förhatlig för

allmänheten. Härvidlag förtjänade helt visst speciellt att tagas i när­

mare övervägande, huruvida höjning av bötesminimum och utsträckande

av skadeståndsskyldigheten borde äga ruin.

Vid anmälan av förevarande skrivelse till statsrådsprotokollet den

11 juni 1909 erhöll dåvarande chefen för civildepartementet nådigt

bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom departementet

biträda vid verkställande av revision av förordningen om automobil-

trafik den 21 september 1906 samt omarbetande av lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni samma år

jämte i strafflagen förekommande bestämmelser i ämnet.

Sedan till sakkunniga utsetts ledamoten av riksdagens första kam­

mare, borgmästaren K. von Geijer, dåvarande ledamoten av andra kam­

maren, disponenten C. Gustafsson i Mjölby och direktören E. Salmson,

varjämte till biträde vid vissa författningsförslags utarbetande förordnats

revisionssekreteraren E. Gadde, avgåvo dessa den 5 februari 1912 be­

tänkande, innehållande förslag dels till ny lag angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltrafik och till lag angående ändrad lydelse av

11 kap. 15 § strafflagen, dels ock till ny förordning om automobiltrafik.

Över dessa förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av läns­

styrelserna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kungl. automobil-

klubben, varjämte en del andra yttranden inkommit.»

Efter att hava närmare redogjort för innehållet i ovanberörda lag­

förslag och den vid desamma fogade motiveringen ävensom för de över

samma förslag avgivna utlåtandena fortsatte departementschefen:

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Tillkallande

av

sakkunniga.

Betänkande

av

takkunniga.

Förslagets

huvud­

grunder.

»Sedan ärendet därefter, vad angår nyssnämnda lagförslag, varit

föremål för vidare beredning i justitiedepartementet, anhåller jag här­

med att för Eders Kungl. Maj:t få anmäla förslag till ny lag angående

ansvarighet för skada i följd av automohiltrafik och till lag om ändrad

lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Förslaget till ny

lag angående ansvarighet för skada i följd av automohiltrafik

bygger väsentligen å det av de sakkunniga upprättade förslaget.

Den i gällande lag stadgade utvidgningen av automobilägares an­

svar för skada i följd av automobiltrafik, utöver vad allmänna rättsgrund­

satser bjuda, sträcker sig, som bekant, därhän, att ägaren är ansvarig

för skada, som vållas av föraren. För skadeståndsskyldighet förutsättes

sålunda, att skadan orsakats av vållande, från ägarens eller förarens

sida, samt att detta vållande styrkes av den som skadan lidit.

I två riktningar hava de sakkunniga nu föreslagit skärpning av

detta ägarens ansvar.

Oberoende av vållande skulle ägaren ansvara jämväl för skada, som

orsakats därav, att föraren på grund av bristfällighet eller skada i auto-

mobilens maskineri och övriga inrättningar ej kunnat behörigen behärska

automobilens gång. Om häst skrämts av automobil, som befann sig

å gata eller väg, varest automobiltrafik ej så allmänneligen äger rum,

att uppträdande av automobil därå skäligen kunnat befaras, skulle även­

ledes automobilägaren ersätta den skada, hästen orsakade, jämväl om

det framginge, att föraren iakttagit nödig försiktighet och olycksfallet

föranletts av hästens beskaffenhet samt att ägaren eller föraren sålunda

icke varit vållande till skadan.

De sakkunniga hava vidare med avseende å mål om skadestånd av

ifrågavarande beskaffenhet föreslagit en omkastning av bevisskyldigheten,

varav likaledes en skärpning av ägarens ansvar skulle komma att följa.

Denna omkastning skulle innebära, att ägaren bleve ansvarig för skada,

om han ej kunde styrka, att den icke inträffat på grund av vållande från

förarens sida och ej heller i följd av sådan bristfällighet och skada i

automobilens maskineri och övriga inrättningar, som nyss nämnts.

För min del finner jag de i betänkandet anförda skäl, som för­

anlett de sakkunniga att föreslå skärpningar av automobilägarens an­

svar för skada, vara i allt väsentligt övertygande. Automobiltrafiken

är en verksamhet, som är förenad med alldeles särskilda faror. Upp-

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Ö

står för utomstående skada, som härrör från en sådan för automo-

biltrafiken specifik fara, måste det, såsom också i nutida rätt erkännes,

anses vara billigt att på den, för vars räkning trafiken äger rum, lägga

ansvaret för skadan i vidsträcktare omfattning än som följer av allmänna

rättsgrundsatser om vållande såsom förutsättning för ersättnings­

skyldighet. Olika meningar kunna naturligtvis göra sig gällande

därom, huru långt detta ansvar bör sträcka sig.

I detta hänseende är jag fullt ense med de sakkunniga därom, att

ägaren alltid bör vara ansvarig för den skada, som beror därpå, att

automobilen i något avseende varit bristfällig. Detta ansvar bör åvila

honom, även om varken han eller föraren gjort sig skyldig till någon

försummelse. Det synes vara i full överensstämmelse med billighetens

krav, att ägaren bär följderna av att det trafikmedel, lian använder,

icke behörigen fungerar. Den skada, som uppstår i följd av en brist

därutinnan, härflyter omedelbart ur den med trafiken förenade särskilda

risken och bör rimligtvis falla å ägaren. Inträffar ett olycksfall t. ex.

i följd därav, att styrinrättningen å automobilen i något avseende var

behäftad med fel, och att föraren med anledning härav icke kunde be­

hörigen behärska automobilens gång, bör ägaren sålunda ansvara här­

för, även om underlåtenheten att avhjälpa felet icke kan betecknas som

försummelse.

Den andra utvidgningen av ägarens ansvar, som de sakkunniga

föreslagit, medför ett synnerligen långt gående, ja, man kan säga obe­

gränsat, ansvar för ägaren ifråga om skada, som inträffar därigenom,

att häst blivit skrämd av automobil, som befann sig å väg, gata eller

plats, varest automobiltrafik icke så allmänneligen äger rum, att upp­

trädande av automobil därå vid tillfället skäligen kunnat befaras.

Det kan ej förnekas, att eu berättigad strävan ligger bakom detta

stadgande. Överdåd och vårdslöshet från automobilförares sida i här

avsedda fall förekomma dessvärre icke så sällan, att icke ett in­

skärpande av plikten att iakttaga don allra största försiktighet är av

nöden. Det föreslagna stadgandet synes emellertid i viss riktning gå

för långt. Det ålägger automobilägaren ersättningsskyldighet, även

om skadan orsakats av den grövsta vårdslöshet från dens sida, som hand­

hade hästen, under det att automobilföraren icke gjort sig skyldig till

något fel. Likaledes medför stadgandet ersättningsskyldighet, om både

automobil och motor stå fullkomligt stilla, och olyckshändelsen beror

därpå, att hästen är ovanligt skygg. I båda dessa fall synes det näp­

peligen vara överensstämmande med billighet att ålägga ägaren ansvar

för skadan. Därjämte skulle det i tillämpningen bliva synnerligen svårt

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 sand. 8 Käft. (Nr 8.)

2

10

och måste även ur andra synpunkter auses i viss mån otillfreds­

ställande att, på sätt det föreslagna stadgandet innebär, göra skillnad

mellan olika slag av vägar.

De brister, som sålunda vidlåda ifrågavarande av de sakkunniga

föreslagna bestämmelse, hava också med skärpa framhållits i de utlå­

tanden, som avgivits över förslaget. De flesta länsstyrelser hava, som

av utlåtandena framgår, avstyrkt förslaget i denna del eller utan att

uttryckligen avstyrka det riktat allvarliga anmärkningar däremot.

På grund av vad jag nu anfört synes mig de sakkunnigas förslag

på denna punkt icke kunna utan vidare upptagas. Det syfte, som med

förslaget avsetts, torde emellertid kunna i allt väsentligt nås på en

annan väg utan att de nyssomnämnda obilliga följderna behöva inträffa.

Den skärpta uppmärksamhet i ifrågavarande situationer, som man ge­

nom detta förslag vill förmå föraren att iakttaga, torde kunna vinnas

därigenom, att noggranna och fullt effektiva förhållningsregler för dessa

fall bliva givna i förordningen om automobiltrafik, och att varje föra­

rens försummelse att iakttaga dessa leder till ansvar för den därav

uppkomna skadan. Då nämnda förordning i allmänhet ger regler om

de försiktighetsmått, som vid körning med automobil skola iakttagas

från förarens sida, synes den naturligaste formen att framtvinga för­

siktighet från förarens sida vara en allvarlig skärning av de förhåll-

ningsregler i förordningen, som avse ifrågavarande situationer. Givas

dessa regler en sådan avfattning, att de noggrannt angiva, huru föra­

ren i de vanligen förekommande farliga fallen skall bära sig åt, och

därvid av honom kräva ej blott vanlig vaksamhet, utan den stegrade

försiktighet och omtänksamhet, som den farliga situationen fordrar,

synes man kunna i huvudsak nå de resultat, som de sakkunniga med

sitt ifrågavarande förslag åsyftat, utan att automobil ägaren, såsom med

detta förslag i viss mån blir förhållandet, göres till föremål för anspråk,

som kunna sägas vara alltför hårda.

De nu nämnda reglernas effektivitet ökas högst betydligt genom

den av de sakkunniga föreslagna omkastningen av bevisskyldigheten i

mål om skadestånd enligt ifrågavarande lag. Denna omkastning kommer

med säkerhet att visa sig vara av en genomgripande betydelse för all­

mänheten och bereda denna ett synnerligen verksamt skydd. Att den

nu gällande lagen, som för ägarens ersättningsskyldighet fordrar bevis

därom, att föraren varit vållande till skadan, i tillämpningen visa! sig

bristfällig, beror i hög grad på de ofta oöverstigliga svårigheterna för den

skadelidande att förebringa dylik bevisning. Han har kanske fullkomligt

överraskats av automobilens ankomst och har därigenom varit ur stånd

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

11

att iakttaga allt som vid olycksfallet inträffat. Detsamma kan natur­

ligtvis lätt gälla också om andra personer, som av en tillfällighet

kommit att närvara. Automobilägaren liar däremot i föraren en person,

som i högre grad än andra haft uppmärksamheten riktad på de om­

ständigheter, som föranlett olyckan. Som de sakkunniga framhållit,

blir det därigenom ofta lättare för ägaren att försvara sig än för den

skadelidande att förebringa erforderlig bevisning. Det torde därför

icke vara obilligt att lägga bevisbördan i detta hänseende å ägaren.

De sakkunniga hava utöver de skärpningar av ägarens ansvar för

skada i följd av automobiltrafik, som jag nu berört, föreslagit jämväl

ett stadgande, som i förhållande till nu gällande rätt innebär en

skärpning av förarens ansvar. För närvarande är denne skyldig

ersätta skada endast om han visas hava varit vållande till den­

samma. Av skäl,

som de sakkunniga i sin motivering anfört, och

i överensstämmelse

med vad t. ex. i t}'sk rätt gäller, har jämväl

här en omkastning av bevisbördan föreslagits, så att föraren skulle

bliva ansvarig, om

han ej visade, att han icke

varit vållande till

skadan. Genom att

göra föraren intresserad av att skaffa bevis om sitt

eget handlingssätt vid en olycka bereder denna skärpning av förarens

ansvar ökad möjlighet för automobilägaren att föra bevis gentemot ett

framställt anspråk på skadestånd. Den kan emellertid vara av vikt

även för den skadelidande, för vilken förarens skärpta ansvar vid sidan

av ägarens stundom kan äga en avsevärd ekonomisk betydelse.

Det väsentligen stegrade ansvar för skada i följd av automobil­

trafik, som genom de stadganden, jag nu omnämnt, ålägges såväl

ägaren som föraren, torde måhända kunna framstå såsom alltför stri­

dande mot hävdvunna grundsatser i fråga om skadeersättningsskyl-

dighet och såsom ekonomiskt alltför kännbart för dem, å vilka det

lägges. Kraven på ökat skydd mot de risker, som hota från andras sär­

skilt farliga verksamhet, hava emellertid blivit allt starkare och hava

också i all nutida lagstiftning blivit i allt högre grad tillgodosedda.

Låt vara, att lagstiftningen i denna riktning fortfarande överallt bär

tydliga spår av att befinna sig i utveckling, så torde i varje fall icke

kunna bestridas, att den i hög grad är ägnad att framtvinga det större

mått av försiktighet och varsamhet, som verksamhetens natur och den

för dess faror utsatta allmänhetens intressen kräva, men som alltför ofta

tryter. De ekonomiska bördor, som genom det ökade ansvaret komma

att vila å de ansvariga, kunna bliva väsentligen lättade genom ett för­

ståndigt bruk av de försäkringsmöjligbeter, som redan nu stå till buds

och som med visshet kunna väntas ytterligare utvecklas.

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Special-

motivering.

Liksom vid sidan av nuvarande lag om ersättning för skada i följd

av automobiltrafik gälla de bestämmelser, som eljest kunna ligga till

grund för anspråk på ersättning för sådan skada, komma dessa bestäm­

melser naturligtvis att äga giltighet även vid sidan av den nu ifråga­

satta lagen. De allmänna reglerna om skyldighet att ersätta skada,

som man vållat, bli sålunda alltjämt tillämpliga också på skada av ifråga­

varande art.

Efter denna redogörelse för de allmänna grunder, på vilka huvud­

stadgandet i lagförslaget vilar, övergår jag till en närmare motivering

av de särskilda bestämmelserna.

1 §

Denna § har samma innehåll som 1 § i nu gällande lag. I över­

ensstämmelse med en anmärkning, som framställts i ett över de sak­

kunnigas förslag avgivet utlåtande, har en formell jämkning företagits

i ändamål att fullt tydligt utesluta luftfartyg från lagens tillämpnings­

område.

² §•

I likhet med vad som nu gäller innebära, som jag nyss påpekat

de i denna § föreslagna reglerna om utsträckning av automobilägarens

ansvar för skada ingen ändring i de allmänna reglerna om ägarens an­

svar på grund av eget vållande. Endast de fall, då sådant vållande

icke ligger till grund för skadeståndsanspråket, avses med förslaget.

Gränserna för ägarens ansvar i dessa fall äro här angivna i överens­

stämmelse med de allmänna grunder, för vilka jag förut redogjort.

Därutöver har föreslagits ett stadgande, som innebär en modifika­

tion för vissa fall i automobilägarens ansvar. Efter allmänna skade­

ståndsregler skall skadeståndet, om den skadelidande genom eget vål­

lande medverkat till skadan, jämkas, efter ty som skäligt prövas.

En liknande tanke återfinnes också i ett par speciella stadganden i hit­

hörande ämne, såsom i 220 § sjölagen och i 6 § av lagen den 27 juni

1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Det

synes vara lämpligt att upptaga ett motsvarande stadgande också i

detta sammanhang. Skälen härför äro så mycket starkare som auto-

mobilägaren enligt förslaget ju kan bliva ansvarig för skada, utan att

vare sig han eller föraren gjort sig skyldig till någon försummelse.

Har i ett sådant fall den skadelidande genom egen vårdslöshet

14

Att utesluta regressrätt i detta fall synes icke vara lämpligt. En

sådan rätt torde vara nödig redan för att giva effekt åt själva skade­

ståndsreglerna och för att ej låta tillfälligheten få ett alltför stort spel­

rum. Den obillighet mot föraren, som under vissa omständigheter till

äventyrs kan ligga i eu ägarens regressrätt mot honom, kan förebyggas

genom särskilt avtal mellan dem.

Vad omfattningen av regressrätten beträffar, så kan denna tänkas

gå ut på en fördelning mellan de två ansvariga efter den del, var och

en av dem har i olyckan. Häremot talar emellertid, att i de flesta fall

ägaren icke har någon del däri annat än förmedelst föraren och att

sålunda de hos ägaren och föraren liggande orsakerna till olyckan löpa,

så att säga, efter en och samma linje. Man torde därför här knappast

kunna undgå att använda den något summariska metoden att fördela

det gemensamma ansvarsbeloppet lika på de båda ansvariga.

De här givna fördelningsreglerna sättas självfallet ur tillämpning,

om en av de ansvariga kan styrka, att den andre vållat olyckan. För

sådant fall gäller 11 §, på grund varav den vållande är skyldig att i

sista hand svara för hela skadan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

4 §•

Frånsett en av den förändrade lydelsen av 2 § föranledd formell

jämkning av ordalagen i 4 § överensstämmer denna till fullo med 3 §

i nu gällande lag. I sistnämnda lagrums innehåll ha de sakkunniga

icke föreslagit någon ändring, och behov därav har ej heller eljest

försports.

I 2 § förekomma endast regler om skyldighet att ersätta skada,

som tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordra­

des. Ifråga om ersättning för skada å person eller egendom, som vid

olyckstillfället befordrades med automobilen, skola åter gälla de på

grund av slutet avtal om transport eller eljest tillämpliga allmänna

rättsregler. Endast för ett särskilt hithörande fall innehåller denna §

ett stadgande om utvidgat ansvar för automobilägaren.

5 §•

Varken nu gällande lag i förevarande ämne eller de sakkunnigas

förslag innehåller något uttryckligt stadgande om ersättningsskyldig­

hetens bestämmande för det fall, att i följd av trafik med två eller flera auto-

16

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

6 och 7 §§.

Dessa §§ äro frånsett en obetydlig formell jämkning i 7 § lika­

lydande med 4 och 5 §§ av nu gällande lag. I dessa lagrum hava de

sakkunniga icke föreslagit någon ändring.

8

§■

I nu gällande lag givas grunder för bestämmande av skadeståndets

storlek endast genom den i 2 § förekommande föreskriften, att ägaren skall

utgiva ersättning enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om

han själv vållat skadan. Denna föreskrift synes icke, åtminstone icke

omedelbart, hänföra sig till den ersättningsplikt, som stadgas i 3 §.

I föreliggande förslag har det ansetts lämpligt att, i överensstäm­

melse med 8 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmel­

ser om elektriska anläggningar, i ett stadgande sammanföra de grunder,

efter vilka ersättningarnas belopp skola bestämmas. Någon saklig

ändring har härvid icke företagits.

9

§•

I 6 § i gällande lag föreskrives för skadeståndsanspråk av ifråga­

varande art eu kortare preskriptionstid än den allmänna. Denna före­

skrift, som ansluter sig till eu i modern, även svensk, lagstiftning allt

vanligare tendens, är upptagen i de sakkunnigas förslag och jämväl

i det nu föreliggande.

Utöver detta stadgande ha de sakkunniga yrkat på bestämmande

av en ännu kortare, på särskilt sätt beräknad preskriptionstid för ford­

ringar på skadestånd enligt 2 §. De sakkunniga anföra härom följande:

Det kan ju inträffa, att en automobil orsakar skada utan att detta observeras från

automobilen och att således den, som ersättningsskyldighet för skadan åligger, saknar

kännedom om att skada skett. Vare sig nu sådant förhållande inträffar eller den er-

sättningsskyldige observerat eller senare erhållit kunskap om skadan, är det, sedan

bevisskyldigheten i skadeståndsprocessen omkastats, av vikt för honom att i god tid

få reda på att ersättningsanspråk kommer att väckas mot honom, på det han må få

tillfälle att anskaffa bevisning, medan sådan ännu står att vinna. För sådant ända­

mål föreslås skyldighet för den, som vill fordra skadestånd i de fall, då omkastning

av bevisskyldigheten ägt rum, eller således då ersättning kräves för skada å person

eller egendom, som ej med automobilen befordras, att inom en månad efter det han

fick kännedom om skadan och den ersättningsskyldige, lämna denna uppgift å sitt

ersättningsanspråk. En månad torde vara tillräcklig tid för att taga reda på skadans

omfattning och bestämma ersättningsanspråket; för övrigt lägger stadgandets formu­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

17

lering ej hinder i vägen för att, om sedermera skadan beflnnes taga större dimensioner,

inkomma med ytterligare uppgift. Genom att delgiva den skadelidande underrät­

telse om skadan, kan den ersättningsskyldige själv bringa fatalietiden att löpa. Äro

både ägare, brukare och förare eller två av dem ersättningsskyldiga, torde den skade­

lidande böra lämna uppgift till en var, emot vilken ban vill bevara sin talan.

Detta förslag har i nästan samtliga utlåtanden över de sakkun­

nigas betänkande länmats utan erinran, men anmärkningar hava dock

icke alldeles uteblivit. Konungens befallningshavande i Jämtlands län

anför sålunda följande:

Det torde mången gång vara förenat med svårighet, även om man vet, vem den

ersättningsskyldige är, att få reda på var han kan anträffas med brev eller medde­

lande. I synnerligen många fall äro också på landet de, som kunna vara berättigade

till ersättning, obekanta med lagens föreskrifter och oföretagsamma, då det gäller att

bevaka sina rättigheter; denna föreskrift skulle därför sannolikt i praktiken föranleda

till att rätt till ersättning ofta nog förfölle, även där den förefunnes. Även synes

det vara olämpligt att göra ersättningstalans förlust beroende av en så obestämd

och svårbestämbar tidsangivning som den, då den ersättningsberättigade fick känne­

dom om den ersättningsskyldige. De skäl, som i motiverna anförts för ifrågavarande

bestämmelse, synas så mycket mindre böra gälla gentemot härovan uttalade betänklig­

heter, som det väl kan knappast antagas, att automobilföraren eller den, som färdas i auto-

mobilen, kan utan eget vållande eller vårdslöshet sakna kännedom om att skada skett.

Ett av de mest upprörande tillvägagångssätt vid automobilåkning, som ej minst bi­

dragit att göra automobiltrafiken impopulär, är att den åkande, oaktat han ser, att

fara för skada är å färde, åker på med yttersta hastighet kanske just för att därigenom

undgå ett konstaterande av vem som är skyldig till skadan. Men ett dylikt tillväga­

gångssätt bör i ingen mån uppmuntras.

Det kan knappast, bestridas, att ett visst fog ligger i dessa an­

märkningar. Men å andra sidan synas de skäl, som tala för de sak­

kunnigas förslag i denna del, vara synnerligen starka. Med den före­

slagna, praktiskt mycket betydelsefulla överflyttningen av bevisbördan

på ägaren och föraren skulle dessa, om de icke förrän kanske nära

två år efter olyckan finge kännedom om densamma och dess omfång,

mycket ofta vara fullkomligt urståndsätta att förebringa en bevisning

om ansvarsfrihet, som, om de i tid blivit varskodda, lätt skulle kunnat

åstadkommas. Dessa skäl ha också föranlett ett liknande stadgande

i den tyska automobiltrafiklagen, där ifrågavarande tid satts till två

månader, liksom i den österrikiska lagen.

För att kunna genomföra den föreslagna omkastningen av bevis­

bördan, vilken eljest lätt blir obilligt hård, anser jag mig icke kunna

lämna de sakkunnigas förslag i denna del åsido. Om den föreslagna

tiden med hänsyn till våra stora avstånd och delvis långsamma post­

förbindelser förlänges till nittio dagar, och denna tid börjar löpa först då

Bihang till riksdagens prof. 1916.

1 sand. 8 höft. (Nr 8.)

3

18

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

den, Bona skadan led, fått kännedom ej blott om skadan och den er-

sättningsskyldige utan ock om dennes hemvist, samt förbehåll göres för

de fall, då den, mot vilken talan skall föras, inom ifrågavarande tid

redan utan meddelandet fått kännedom om olycksfallet, synas de väsent­

liga betänkligheterna mot förslaget vara undanröjda.

De preskriptionstider, som förekomma i denna §, avse först och

främst sådana mot ägare, förare eller med ägare likställd brukare av

automobilen riktade skadeståndsanspråk, som grunda sig på det i denna

lag för dessa personer stadgade utsträckta ansvaret för skada i följd

av automobiltrafik. De beröra däremot icke skadeståndsanspråk, som

vila på allmänna skadeståndsregler, t. ex. grunda sig på styrkt vållande.

De motsvarande preskriptionsbestämmelser, som återfinnas i andra

författningar, avse i regel ej heller de regressanspråk, som samman­

hänga med de i författningen givna skadeersättningsreglerna. I detta

hänseende synes det emellertid nödigt att i förevarande lag intaga en

annan ståndpunkt. Då det enligt denna lag ofta är av lika stor vikt

för den, mot vilken ett regressanspråk riktas, som för den, mot vilken

skadeståndsanspråket omedelbart vändes, att hava tillfälle att i tid sörja

för anskaffande av bevisning, torde genom preskriptionsbestämmelser

skydd härutinnan böra beredas också åt den regresspliktige. På den

regressrätt, som avses i 11 §, äga dock nyssnämnda skäl icke tillämp­

ning. Däremot synas starka skäl tala för att underkasta denna regress­

rätt samma regler i förevarande hänseende som det skadeståndsanspråk,

som grundar sig på allmänna skadeståndsregler.

På grund av vad jag nu anfört hava i denna § upptagits särskilda

kortare preskriptionstider, motsvarande dem, som föreslagits för skade­

ståndsanspråken, jämväl för de regressanspråk, som kunna uppstå på

grund av stadgandena i 3, 5 eller 7 §. I första stycket har sålunda

bestämts en preskriptionstid av ett år, vilken tid föreslagits skola räknas

från det skadeståndet betalts, om detta skett utan process, men annars

från det den, som vill göra gällande regresstalan, blivit genom dom,

som mot honom vunnit laga kraft, ålagd att betala skadestånd. De i

andra stycket i fråga om anspråket på skadestånd givna bestämmelserna

hava ansetts kunna tillämpas också å regressanspråken. Åt stycket

har därför givits en avfattning, som täcker bådadera.

10

§.

Såväl med hänsyn till den skadelidande som för att underlätta

möjligheten att utan alltför stora kostnader få erforderlig utredning har

i denna § föreslagits, att skadeståndsanspråk enligt denna lag samt

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 8.

19

regressanspråk enligt 3, 5 eller 7 § skola kunna anbängiggöras vid

domstolen i den ort, där olycksfallet inträffat. Genom denna bestäm­

melse vinnes ock ökad möjlighet att vid samma domstol behandla

skadeståndsanspråk och därmed sammanhängande regressanspråk.

§ ii.

Denna § innehåller samma stadgande som 7 § i nu gällande lag.

Förbehåll har blott gjorts för de fall, då vållande från den skade­

lidandes sida styrkts, och denne det oaktat enligt 2 § andra stycket

får åtnjuta ersättning.

Vad härefter angår förslaget till

lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen,

så har jag icke ansett mig kunna upptaga den av de sakkunniga

föreslagna anordningen att ifråga om straffsatsen för överdådig fram­

fart med automobil endast hänvisa till de bestämmelser härom, som

Kungl. Maj:t kunde komma att utfärda. Denna anordning skulle visser­

ligen kunna medföra vissa praktiska fördelar, men den torde alltför

mycket strida mot hittills tillämpade grundsatser för att icke möta

välgrundade betänkligheter. Det, såvitt man kan döma, väsentligaste

motivet för anordningen, nämligen önskan att underlätta överlämnande

åt domstol att såsom påföljd å förseelser av ifrågavarande art döma till

förlust av behörigheten att föra automobil, torde dessutom bortfalla,

då det, såsom jag inhämtat, är avsett att giva administrativ myndighet

befogenhet att föreskriva sådan påföljd.

Jämte det i den nya förordningen om automobiltrafik meddelas

strängare, mera omfattande och utförligare straffbestämmelser, torde

emellertid det i förevarande lagrum stadgade straffet för överdådig

framfart böra skärpas.»

Departementschefen uppläste härefter ovannämnda förslag till lag

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt till lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen, av den lydelse bilagor

vid detta protokoll utvisa, och hemställde, att lagrådets utlåtande över

förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom utdrag av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet

N. Beite.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Bilaga.

Förslag

4

till

Lag:

angående ansvarighet för skada i följd av automohiltrafik.

Med upphävande av lagen den 8 juni 1906 angående ansvarighet

för skada i följd av automohiltrafik förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås varje för färd på marken avsett fordon, som

för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper

på

skenor.

2

§•

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas person

eller egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobi-

lens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock vare

ägaren från ansvar fri, där av omständigheterna framgår, att skadan ej

förorsakats av bristfällighet å automobilen eller av förarens försum­

melse.

Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,

bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och i sådant

fall till vilket belopp skadestånd skall utgå.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som ovan

sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vål­

lande till skadan.

³

§•

Åro både ägare och förare enligt 2 § pliktiga att ersätta skada,

skola de sig emellan taga del i ersättningens gäldande med hälften

vardera; envar av dem dock öppet lämnat att, där den andre vållat

skadan, mot honom göra gällande den rätt, som i 11 § sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

21

i §•

Varder i följd av trafik med automobil, som mot ersättning tillhanda-

hålles allmänheten, under dess användande för sådant ändamål skada

tillfogad någon, som med automobilen befordras, och är föraren därtill

vållande, vare ägaren pliktig ersätta skadan.

5 §•

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada,

för vilken automobilernas ägare enligt denna lag svara, åligge an­

svarighet dem en för alla och alla för en; och skola de, där ej annat

föranledes av 11 §, sins emellan taga del i ersättningens gäldande efter

ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt.

6 §•

Brukar någon utan lov annans automobil, svare brukaren i stället

för ägaren till skada, som därunder inträffar.

i §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upplå­

telsen tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan

brukare lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som i följd av

trafik med automobilen inträffar; och må ägaren söka sitt åter av bru­

karen. Lag samma vare, därest brukaren ej innehar automobilen

med sådan befogenhet, som nämnd är, men likväl anlitar annan förare

än den av ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares

handhavande av automobilen.

8

§•

Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon ljutit

döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i strafflagen

stadgade grunder; ersättning, som i andra fall skall utgå, bestämme

rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt.

9 §■

Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom

två år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på skade­

22

stånd gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 3, 5 eller 7 § sägs,

skall denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet blev guldet,

därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från det han genom

dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats att gälda skadestånd.

År skadan sådan, som i 2 § avses, skall den, som vill föra talan,

jämte iakttagande av vad ovan för varje fall är stadgat, inom nittio

dagar efter det lian fick kännedom om skadan samt om den, mot

vilken talan skall föras, och dennes hemvist lämna honom meddelande

om sitt anspråk, såvida han icke annorledes erhållit kännedom om

olycksfallet. Har sådant meddelande blivit inom sagda tid för be­

fordran med post avsänt, skall det anses behörigen lämnat.

Försummas något av vad nu är sagt, vare rätten till talan förlorad.

10

§.

Rätt domstol för upptagande av tvist i fråga, varom ovan förmäles,

vare allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den,

som sökes, har sitt bo och hemvist.

11

§.

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag, äge han söka åter

av den, som vållat skadan, där icke denne själv lidit skadan och enligt

2 § andra stycket finnes vara berättigad att njuta ersättning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917, men äger ej till-

lämpning i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 8.

23

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse

ut

11 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Far man överdådigt fram, så att annan därav skadas kan, å väg,

gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel

eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auk­

tion hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.

Far någon, på sätt ovan är sagt, överdådigt fram med automobil,

böte från och med femtio till och med ettusen riksdaler. Kom därav

ej skada och var faran ringa, må böterna nedsättas till tio riks­

daler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad

å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller

annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,

eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning

pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtä­

ring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å annat

ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet, straffes,

där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med bö­

ter, högst etthundra riksdaler.

Våldför man annan å ställe, varom i denna § förmäles, då skall

den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvå­

rande anses.

h

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd mån­

dagen den 11 oktober 1915.

Närvarande:

Justitieråden

B^ergman,

S^jögren,

Regeringsrådet

P^almgren,

Justitierådet

D^yberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över j ustitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 september 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrajik och till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av professorn Thore Engströmer.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess sär­

skilda ledamöter:

Förslaget till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

3 §.

Lagrådet:

Då den i sista punkten upptagna bestämmelsen såsom allmängiltig

regel finnes uppställd i 11 §, synes denna punkt här böra utgå, desto

hellre som bestämmelsens sammanförande med den i första punkten in­

tagna regeln torde innebära en oegentlighet.

Justitieråden Bergman och Sjögren:

Av stadgandet i första stycket av 2 § framgår, att för skada,

som orsakats av bristfällighet å automobilen, ägaren anses böra vara

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 8.

25

ansvarig, ändock att bristfälligheten varken kan läggas honom eller

föraren till last. I det särskilda tall, som avses i 4 §, har en dylik garanti­

plikt däremot icke uppställts. I departementschefens yttrande till stats­

rådsprotokollet heter det angående förslagets huvudgrunder: »Det synes

vara i full överensstämmelse med billighetens krav, att ägaren bär följ­

derna av att det trafikmedel, han använder, icke behörigen fungerar.

Don skada, som uppstår i följd av en brist därutinnan, härflyter ome­

delbart ur den med trafiken förenade särskilda risken och bör rimligtvis

falla å ägaren. Inträffar ett olycksfall t. ex. i följd därav, att styrin­

rättningen å automobilen i något avseende var behäftad med fel, och

att föraren med anledning härav icke kunde behörigen behärska auto-

mobilens gång, bör ägaren sålunda ansvara härför, även om underlåten­

heten att avhjälpa felet icke kan betecknas som försummelse.» Detta

yttrande, som avser endast skada av den i 2 § angivna art, torde äga

giltighet även i det fall, som omförmäles i 4 §. Skälig hänsyn till per­

sontrafikens säkerhet synes kräva, att den, som mot ersättning tillhanda­

håller allmänheten automobil, också är ansvarig för automobilens trafik­

duglighet och således blir skyldig att ersätta skada å person, som be­

fordras med automobilen, så framt skadan orsakats av automobilens

bristfällighet. I flera främmande länder (Danmark, Norge, Österrike)

har man även för detta fall infört samma bevisregel, som stadgats i

2 § av förslaget, och det kunde ifrågasättas att följa dessa länders före­

döme jämväl i denna del. Aven med den vanliga fördelningen av bevis­

bördan skulle emellertid ett stadgande om ägarens ansvarighet för brist­

fällighet å automobilen icke komma att sakna tillämplighet. Ett dylikt

stadgande skulle ock genom sin blotta tillvaro vara ägnat att förmå

ägaren att använda största möjliga omsorg i fråga om automobilens

trafikduglighet. Med hänsyn till den omfattning, vari den i 4 § av­

sedda automobiltrafiken numera äger rum särskilt i större städer, kan en

utsträckning av automobilägarens ansvarighet till att omfatta jämväl det

fall, då bristfällighet å automobilen förelegat, svårligen bemötas med

den invändningen, att de personer, som låta sig befordras med automobil,

frivilligt underkasta sig den därmed förbundna risken och därför icke

kunna hava anspråk på särskilt skydd. Då automobilen icke befinner

sig i vederbörligt skick, är naturligtvis dess användning i allmän trafik

förbunden med större risk än eljes. Någon möjlighet att utesluta denna

risk finnes icke. De periodvis återkommande besiktningarna utgöra

uppenbarligen icke en tillräcklig garanti. Den trafikerande allmänheten

saknar själv varje möjlighet till verksam kontroll. Då i fall, som avses

i 4 §, automobilägaren enligt förslaget, likasom redan enligt nu gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 8 käft. (Nr 8.)

4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

lag, är ansvarig i händelse av vållande från förarens sida, och det så­

ledes i transportavtalet inlagts en garantiplikt med hänsyn till förarens

aktsamhet, synas de allmänna reglerna för detta slag av avtal icke kunna

föranleda betänkligheter mot uppställande av en garantiplikt jämväl

i avseende å automobilens trafikduglighet. Med stöd av vad sålunda

anförts hemställes, att den ansvarighet, som åligger automobilens ägare

enligt 4 §, måtte utsträckas att omfatta jämväl skada, som orsakats av

bristfällighet å automobilen.

Med förslaget torde vara åsyftat, att jämväl i det fall, som omför-

mäles i 4 §, jämkning med avseende å skadeståndets belopp skall få

av rätten göras, därest den, som lidit skadan, genom eget vållande där­

till medverkat. Åven om detta anses kunna framgå av stadgandet i 8 §,

synes det med hänsyn därtill, att i 2 § intagits en motsvarande bestäm­

melse, dock vara lämpligare att uti ett tillägg till 4 § meddela föreskrift

om att jämkning må äga rum. Göres detta, påkallas härav någon änd­

ring i 8 §:s avfattning. Om vad ovan hemställts om utsträckning av

den ansvarighet, som enligt 4 § åligger automobilens ägare, vinner av­

seende, bör berörda tillägg tillika innehålla, att rätten i däri avsett fall

må, om så prövas skäligt, bestämma, att skadestånd icke skall utgå.

Vid sådant förhållande synes tillägget kunna avfattas i överensstäm­

melse med andra stycket i 2 §.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Dyberg:

Till 4 § torde, såsom inom lagrådet anmärkts, böra fogas ett stad­

gande rörande möjlighet till jämkning med avseende å skadeståndets

belopp och i anledning därav göras erforderlig ändring i 8 §:s avfatt­

ning.

5

§•

Lagrådet:

Av liknande skäl, som anförts vid 3 §, synes den i nu ifrågava­

rande paragraf förekommande hänvisningen till 11 § böra uteslutas.

Stadgandet i 5 § avser skadeersättning, som av automobilernas

ägare skall utgivas till tredje man. Härjämte bör uppmärksammas det

fallet, att i följd av trafik med två automobiler skada tillfogats endera

automobilens ägare eller honom tillhörig egendom. I sådant fall bör,

om den andra automobilens ägare är därför ansvarig enligt denna lag,

skadeståndet kunna jämkas efter ty prövas skäligt. Fullt skadestånd

bör nämligen icke utdömas, därest den ersättningsberättigade själv med­

verkat till skadan på sådant sätt, att han jämlikt grunderna för stad­

gandet i första stycket av 2 § borde själv delvis vidkännas skadan.

27

Till paragrafen bör fördenskull göras ett tillägg om jämkning i nu

berörda fall.

8 §’

Lagrådet:

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad under 4 § anförts.

9 §.

Lagrådet:

Då avfattningen av andra stycket i förevarande paragraf måhända

skulle kunna föranleda den tolkningen, att meddelandet skall innehålla

uppgift å beloppet av det skadestånd, varpå anspråk göres, men detta

icke lärer vara åsyftat, och det i allt fall synes vara tillräckligt, att

meddelande göres om själva olycksfallet, hemställes om ändring i nu

antydd riktning av ifrågavarande stadgande.

Därest till 5 § göres ett tillägg av det innehåll, som under samma

paragraf föreslagits, torde därav föranledas ett tillägg till sista punkten

av 9 §. Föreligga i fall, som i det ifrågasatta tillägget till 5 § avses,

ömsesidiga skadeståndsanspråk, bör nämligen, därest det ena anspråket

blivit i rätt tid instämt, det andra anspråket kunna kvittningsvis gcras

gällande, ändock att samma anspråk icke blivit på i paragrafen före­

skrivet sätt bevakat.

11 §•

Lagrådet:

Sista satsen i förevarande paragraf synes såsom obehövlig böra utgå.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Lagrådet:

Detta förslag föranleder ingen anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemeiitsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 31 december 1915.

Närvarande:

Hans

excellens herr statsministern H

ammarskjöld

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

W^allenberg,

Statsråden:

H^asselrot,

^von S^ydow,

friherre

B^eck-F^riis,

S^tenberg,

L^innér,

M^örcke,

V^ennersten,

W^estman,

B

roström

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anmälde lag­

rådets utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 september

1915 till lagrådet remitterade förslag till lag angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltrafik och till lag om ändrad lydelse av 11

kap. 15 § strafflagen.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredra­

gande departementschefen:

»Lagrådets hemställan, att till 5 § av förslaget måtte göras ett

tillägg om jämkning av skadeståndets belopp i visst fall, har jag ansett

böra följas. Härigenom kommer i det fall, att i följd av trafik med två

eller flera automobiler den enas ägare eller honom tillhörig egendom till­

fogas skada, för vilken ägaren är berättigad till ersättning enligt ifråga­

varande lag, den skadelidande icke att erhålla fullt skadestånd, med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

20

mindre han är fri från ansvar för skadan i enlighet med stadgandet i

första stycket av 2 §. Då i tredje stycket av 2 § föreskrives, att

föraren i visst fall är iika med ägaren ansvarig för skada, följer därav,

att reglerna i 5 §, som direkt beröra endast ägarens ansvarighet, skola

äga motsvarande tillämpning på förarens. Stadgandet i förevarande

tillägg till 5 § kommer däremot icke att äga tillämpning å en ersätt-

ningsberättigad förare. Denne behöver sålunda icke underkasta sig

motsvarande jämkning i sitt skadeståndsanspråk, såvida han icke visas

hava genom eget vållande medverkat till skadan.

I enlighet med vad lagrådet erinrat rörande 9 § torde dels den

ändring i andra stycket böra vidtagas, att det där föreskrivna medde­

landet uttryckligen säges skola avse olycksfallet, och dels till tredje

stycket böra fogas ett tillägg av innehåll, att, om ömsesidiga skade­

ståndsanspråk föreligga, och det ena icke behörigen bevakats, detta

likväl kan användas till kvittning mot det andra. Sistnämnda stadgande

synes icke böra förklaras gälla blott i de fall, som avses i det nyss­

nämnda tillägget till 5 §. Stadgandet bör nämligen även äga tillämp­

ning, om en automobilägares och en förares eller två förares anspråk

på skadestånd stå emot varandra.

På sätt lagrådet hemställt, bör till 4 § fogas ett stadgande rörande

möjlighet till jämkning med avseende å skadeståndets belopp i de fall,

som i 4 § åsyftas. Göres ett sådant tillägg till 4 §, bör 8 §, enligt

vars lydelse i det remitterade förslaget sådan jämkning redan med­

givits, undergå någon förändring. Det blir nämligen då överflödigt att

i 8 § hänvisa till andra stadganden i 6 kapitlet strafflagen än 2 och

4 §§. I samband med en dylik ändring i lydelsen av 8 § torde sista

punkten i samma §, vilken punkt ej avser att uttala annat än vad

även utan densamma skulle gälla, böra utgå. Åven de anmärkningar

i övrigt av huvudsakligen formell natur, om vilka lagrådets ledamöter

förenat sig, synas mig böra beaktas.

Två av lagrådets ledamöter hava i fråga om 4 § hemställt, att den

ansvarighet, som enligt denna § åligger automobils ägare, måtte ut­

sträckas att omfatta jämväl skada, som orsakats av bristfällighet å

automobilen.

Under det att de i 2 § givna stadganden om automobilägares an­

svarighet gentemot person eller egendom, som icke med automobilen

befordras, innebära en allvarlig skärpning av denna ansvarighet i för­

hållande till nu gällande lag, så intar 4 §, som reglerar ägarens ansvar

gentemot person, som med automobilen befordras, samma ståndpunkt som

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

gällande lag. Jag har icke blivit övertygad om något behov av skärp­

ning i detta hänseende. Den riksdagens skrivelse, som föranlett ifråga­

varande lagstiftning, synes icke åsyfta någon dylik skärpning, och de

sakkunniga, som utarbetat de första förslagen till nya författningar på

området, hava i sitt betänkande förklarat, att skäl ej ansetts föreligga

att föreslå ändring i ifrågavarande stadgande. Visserligen har i ett

par av de över förslagen avgivna utlåtandena ändring på denna punkt

ifrågasatts, men i flertalet utlåtanden har ingen antydan om något

sådant önskemål lämnats.

Vid sidan av denna synpunkt bör även en annan vinna beaktande

vid prövningen av denna fråga. Väl är det sannt, att det icke princi­

piellt strider mot de allmänna reglerna för transportavtal att ålägga en

automobilägare ovillkorlig ansvarighet för den använda materielens trafik­

duglighet, men å andra sidan kan ej bestridas, att vissa betänkligheter

rörande tillämpningen av en dylik ansvarighet bero just av den om­

ständigheten, att det här är fråga om den av ett transportavtal följande

ansvarigheten och att sålunda det rättsliga förhållandet kontrahenterna

emellan är ett helt annat än mellan automobilägaren och en skadad

person, som icke befordrats med automobilen. I de särskilt i den yrkes­

mässiga automobiltrafiken på landsbygden ofta förekommande fall, där

en resande, ehuru han ser eller bör se, att automobilen är bristfällig,

samt kanske till och med varskos härom, likväl i saknad av andra

trafikmedel eller för tids vinnande anlitar automobilen, skulle lätt ganska

stora praktiska svårigheter vid tillämpningen av den ovillkorliga an­

svarigheten uppstå; att i dylika fall ålägga automobilägaren ansvarighet

för en skada, som följt av denna bristfällighet, skulle ofta vara obilligt.

Jag vill slutligen tillägga, att den tyska lagstiftningen om ansvarighet

för skada i automobiltrafik icke givit några särskilda regler om ansva­

righeten gentemot passagerare utan i detta hänseende låter de allmänna

reglerna för ansvarighet i följd av transportavtal vinna tillämpning.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag mig icke böra frångå

den ståndpunkt, som i detta hänseende intagits i det remitterade för­

slaget.»

Efter att hava anmärkt, att förutom de ändringar, om vilka förut

talats, även vissa smärre rent redaktionella jämkningar vidtagits, upp­

läste departementschefen ett i överensstämmelse med det avgivna

yttrandet avfattat förslag till lag angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik ävensom det av lagrådet utan anmärkning

lämnade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § straff­

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8.

31

lagen och hemställde, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga

ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen

bifalla; och skulle proposition av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

N. Beite.

STOCKHOLM, K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI, 1916.