SOU 1972:73
Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 30 december 1969 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för justitie- departementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden m.m. Med stöd av detta bemyndigande till- kallade departementschefen samma dag un- dertecknad f. d. justitierådet Gösta Lind som sakkunnig.
Som sekreterare åt utredningsmannen för- ordnade departementschefen den 21 januari 1970 hovrättsassessom Georg Sterzel från och med den 1 februari 1970.
Den 21 april 1971 förordnade departe-
mentschefen byråchefen Lorentz Vogel att såsom expert biträda utredningsmannen.
Experten har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor.
Samråd har i vissa frågor ägt rum med skadeståndskommittén.
Sedan utredningsuppdraget nu slutförts får jag vördsamt överlämna betänkandet Er- sättning för vissa obefogade frihetsinskränk— ningar.
Stockholm i september 1972.
Gösta Lind Georg Sterzel
"' -|"'l*'""".'
. '_'. ...-_|
|” 'I: lilljljll _ ,. 'JJJ
, , _ .. ; - .- |
.. ',. " v_|>1. '.' ' " -; '. ' - ' l'lél ' " _ .__ _| I]... .. "Fe—"H:" är...”.”1 _. __ '. ,E_ 'IlEIÖ |... tl ni.—Z) |. 'n: . 'I ' 'J ""|. . " , " "ål-u-lä ””han"-fm
."'.' ' »..." ”| " lb . " | |'.£ * ' a_ " u” 'n +
. _| _”. .::. ..,”. & |”. ". |__» |||- '. . _ ., || g.: . b'_ .. ut»:3|;fln£ur1_n.tq—lz |-- "_ ". :""? €£$-N'?" ' ,” J,", "' l _" 'En-i" diftl ME " [.. f_w .'.' '". _ ” __|. - lll — " ' lui-d
'.| :a rlf'åh'. " .'-r'|" ' "r- ” MB”" eh '.'t _ """" . -|4'.'lliv1'au.—. --jg|.':'|'ttff"'|'-""'"_:”';.'.|._ 3.
." , ,' ' "_ ill—i'm 'p,1' || "- _. |, | 1 " | . El,-| -|-.|. ,lJll'll'G "l." ".r'råh' LJ ;:|';'_|_: | ' | |' ' I | 'II I .
. ||| 3.4?” ' | '.
' - ' r.].4'fl' -. %;l'l'j'äc' " . .. . - — "E'al' er"-'A'F'åf' .. Fl] itä '"?" Timrå
'.'» =_,-"l|". ' ."' . | ulf» . - 1? ||l|_ |-l g. -$lla måfå-9.41 '. -. ' '. . "fl:," '? '.|- |". |_'|.l . .. . , |. JW nit-|
"l'lzfl'l . .u '.l':
|..|.u-...' '. "”"-"||." . .'-".
. - , |-4- "- -..l nu??? - » .:|I|'..'...”' ' ..,Ji' " ...Tiit. '. Enl.”?
' '=. ' .-| . | - ' " .'q| _ _ .— -.'i'""' -'li'J".|".-.'||i.L'_|'||'"n'||-.'-':f.'1'.'1 || thi-hl m ...får” . "it" —. ;: '- ' ll... _' f E' | l .:.le . .|' E.. " . 'L "r". . "l,L".-. .. -.',-'|- . 'F'rl'"""""'d. - |,'.',,.'_'-'I..I' . . ju:" ||_ _,|'I'._'l F.;—' "är i... .. ' ”'.L— Rel.-hut. ...-_ . _ '”]. :'l
|| "|' " rh || ' - | ' * | & :J "J'."' *fn- | ' i! itil" _ ." .a! |E ' ' ' hn" |' ' '
Sammanfattning
Författningsförslag
Kapitell Utredningsuppdraget
Kapitel 2 Gällande ra'tt m. m. 2.1 Det allmännas skadeståndsan- svar före tillkomsten av 1972 års skadeståndslag 2.2 Äldre lagstiftning om ersättning åt oskyldigt häktade eller döm- da ................... 2.3 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. 2.3.1 Inledning 2.3.2 Indelning av ersättnings- grunderna ......... Ersättningsgrun der enligt l ä .............. Frihetsinskränkningar Villkor för ersättnings- rätten ............ Undantag från ersätt— ningsrätten Ersättningsgrunder en- ligt 2 & Frihetsberövanden Villkor för ersättnings- rätten Undantag från ersätt- ningsrätten Ersättningen
2.3.3
2.3.4
2.3.5
28
30
32
32
33
33 33
34
35
39 39
39
40 41
2.3.6 Överlåtelse av ningsrätten m.m. Processuella regler . . . . Några av riksdagen be- handlade ändringsförslag Motion 1953zllz21 Motionerna 19661112127 och 686 2.4 Den nya skadeståndslagen
ersätt-
2.3.7 2.3.8
Kapitel 3 Vissa internationella Över- enskommelser m. m.
Kapitel 4 Utländsk rätt
4.1 Danmark .............. 4.2 Finland ............... 4.3 island ................ 4.4 Norge ................ 4.5 Frankrike .............. 4.6 Storbritannien ........... 4.7 Västtyskland ............
Kapitel 5 Frihetsinskränkningar enligt svensk rätt 5.1 Inledning .............. 5.2 Kriminalvårdsåtgärder m. m. Förberedande åtgärder 5.2.1 Frihetsinskränkningar i samband med förunder- sökning ........... Häktning .......... Tvångsmedel ....... Korrektionsmedel . . . . Påtryckningsmedel
5.2.2
41 43
45
48 49
50
53 53 55 57 57 61 62 62
65 65 66 66
66 66 66 67 67
5.3
5.4
5.5 5.6
Anhållande m. m. Reseförbud Förvarstagande enligt in- struktionen för utrikes- representationen ..... Omhändertagande enligt polisinstruktionen . . . . Omhändertagande enligt lagen med vissa bestäm- melser till skydd för för- svaret ............ Slutliga åtgärder .......... 5.2.8 Fängelse 5.2.9 Villkorlig dom 5.2.10 Skyddstillsyn ....... 5.2.11 Ungdomsfängelse
5.2.12 Internering 5.2.3 5.2.4 5.2.5 5.2.6 5.2.7 5.2.13 Överlämnande till sär- skild vård ......... 5.2.14 Disciplinstraff för krigs- män m. m. ......... 5.2.15 Åtgärder enligt lagen om behandling i fångvårds- anstalt 5.2.16 Åtgärder enligt nordiska verkställighetslagen 5.2.17 Åtgärder enligt lagen om internationellt samarbe- te rörande verkställighet av brottmålsdom
Lagstiftning om utlämning . . .
5.3.1 Lagen om utlämning för brott Lagen om utlämning för brott till Danmark, Fin- land, Island och Norge . Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Is- land eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vård-
nad om barn m.m.
Utlänningslagen ..........
Vissa tvångsmedel mot gäldenä-
rer ...................
5.6.1 Konkurslagen .......
5.6.2 Lagen om utmätningsed 5.3.2 5.3.3
68
69
70 70 70 71 71 72 73 73
74
75
76
77 77 77
78
79
79 80
81 81
5.6.3 Vissa reseförbud m.m. .
5.7 Sociallagstiftningen ....... 82 5.7.1 Barnavårdslagen m.m. . 82 Omhändertagande för samhällsvård ....... 83 Omhändertagande för utredning ......... 84 Tagande i förvar ..... 84 Vissa andra åtgärder 85 Verkställbarhet och be- svär ............. 85 Åtalseftergift i vissa fall 86 5.7.2 Nykterhetsvårdslagen 86 5.7.3 Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet 88 5.8 Sjukvårdslagstiftningen m.m. . 89 5.8.1 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vårdi vissa fall .......... 89 5.8.2 Lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda ..... 91 5.8.3 Lagen om rättsPSykia- trisk undersökning i brottmål .......... 93 5.8.4 Smittskyddslagstiftningen 93 Smittskyddslagen 93 Lagen om ersättning åt smittbärare ........ 94 5.8.5 Epizootilagen ....... 95 5.8.6 Lagen om behörighet att utöva läkaryrket ..... 95 5.8.7 Lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket . . 96 5.8.8 Lagen om behörighet att utöva veterinäryrketm. m. 96 5.8.9 Lagen om skyddsåtgär- der vid olyckor i atom- anläggningar m. m. 96 5.9 Trafiklagstiftningen ....... 96 5.9.1 Sjömanslagen ....... 96 5.9.2 Luftfartslagen ...... 97 5.10 Passlagstiftningen ......... 97 Kapitel 6 Vissa statistiska uppgifter 98 6.1 Frihetsberövanden av kriminal- vårdskaraktär ........... 98 6.1.1 Häktning .......... 98 6.1.2 Tagande i förvar enligt SOU 1972:73
6.2
6.3
6.4
435 instruktionen för utrikesrepresentationen Tagande i fängsligt för- var enligt 61 å sjömans- lagen ............ Översikt över utdömda påföljder .......... Fängelse .......... Frihetsberövande i sam- band med skyddstillsyn Ungdomsfangelse lnternering ........ Militära frihetsberövan- den ............. Frihetsberövanden av social- vårdskaraktär ........... 6.2.1 Åtgärder enligt lagen om åtgärder vid samhällsfar- lig asocialitet ....... 6.2.2 Åtgärder enligt barna- vårdslagen ......... 6.2.3 Åtgärder enligt nykter- hetsvårdslagen Frihetsberövanden i sjukvårds- lagstiftningen ........... 6.3.1 Sluten psykiatrisk lasa- rettsvård åren 1963— 1965 ............ Vissa frihetsberövanden enligt lagen om beredan- de av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ...... Tvångsintagning på rätts- psykiatrisk klinik enligt 95 lagen om rättspsy- kiatrisk undersökning Vissa frihetsberövanden enligt lagen angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda . Läkarundersökning av läkare och tandläkare, vilkas förmåga att utöva yrket satts i fråga Diverse frihetsberövanden 6.4.1 Åtgärder enligt polisin- struktionen ........ 6.4.2 Åtgärder enligt utlän- ningslagen ......... 6.1.3 6.1.4 6.1.5 6.1.6 6.1.7 6.1.8 6.1.9 6.3.2 6.3.3 6.3.4 6.3.5
99
99
99 100
101 101 102 102
103
103
103
105
106
106
106
107
107
107 108
108
6.5
6.4.3 Diverse åtgärder av all- män domstol Mål om ersättning enligt 1945 års lag 6.5.1 Mål enligt 1 % ....... 6.5.2 Mål enligt 2 & ....... 6.5.3 Utdömda ersättningar
Kapitel 7 Allmän motivering ......
7.1 7.2
7.3
7.4
7.5
7.6
7.7
Inledning Sveriges internationella förplik- telser Den nya skadeståndslagens be- tydelse för lagstiftningsärendet . Bör förslaget begränsas till judi- ciella frihetsinskränkningar? . . Förutsättningar för ersättnings- skyldighet .............. 7.5.1 Ersättningsskyldighet ut- löses av nytt beslut som meddelats i stadgad ord- ning ............. Inledning Uppläggning efter före- bild av 1958 års förslag? Uppläggning efter före- bild av 1945 års lag? Vilken nyprövning bör utlösa ersättningsskyl- dighet? ........... Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränk- ning ............. Ändring av beslut om förberedande frihetsin— skränkning ......... Utskrivningsbeslut Vilket material får ligga till grund för nytt beslut som utlöser ersättnings- skyldighet? Undantag från ersättningsskyl- dighet Vilka samhällsåtgärder bör er- sättningsskyldigheten avse? 7.7.1 Inledning 7.7.2 Begreppsbestämning 7.7.3 Ersättningsskyldighet för andra frihetsin-
7.5.2
7.5.3
109
109 109 109
110 110
112
113
115
115 115
116
119
122
123
125 128
130 132 134 134 134
skränkningar än frihets- berövanden 7.8 Ersättningsgill skada och ersätt- ningens storlek 7.8.1 Inledning 7.8.2 Hinder eller förlust i nä- ring ............. Förlorad arbetsförtjänst Nedsatt arbetsförmåga . Annat intrång i näring Kostnader Begränsning av ersätt— ningen Lidande Sveda och värk m. m. Allmänna skadestånds- frågor ............ 7.8.8 Bevisfrågor 7.9 Förändring av penningvärdet 7.10 Statens ansvar för ersättningen. Regressrätt 7.11 Domstolsprövning av ningsanspråk? Förfarandet Ekonomiska konsekvenser Förslagets utformning ...... 7.8.3 7.8.4 7.8.5 7.8.6 7.8.7 7.12 7.13 7.14
lå ......................
Bilagor
1 Domstolsavgöranden som bely- ser tillämpningen av 1945 års lag ...................
135
138 138
138 139 142 142 142
142 144 147
147 149 149 151 151
153 156 160 161
196
1.2
1.3
1.4
1.5
1.6
1.7
1.8
1.9
1.10
1.12
1.13
1.15
1.16
Överrättsavgöranden Högsta domstolens ut- slag den 17 september 1946 nr 989 Högsta domstolens ut- slag den 21 september 1946 nr 1014 ....... Högsta domstolens ut- slag den 20 februari 1948 nr 162 ....... Högsta domstolens be- slut den 20 december 1950 nr 881 Högsta domstolens be- slut den 3 juni 1952 nr 428 ............. Högsta domstolens be- slut den 18 maj 1956 nr 350 ............. Högsta domstolens be- slut den 22 februari 1957 nr 202 Högsta domstolens be- slut den 25 oktober 1957 nr 847 ....... Högsta domstolens be- slut den 14ju1i 1959 nr 657 ............. Högsta domstolens be- slut den 20 oktober 1959 nr 938 ....... Högsta domstolens be- slut den 2 februari 1962 nr 62 Svea hovrätts beslut den 19 oktober 1966 nr IX:Ö 49 .......... Högsta domstolens be- slut den 29 mars 1967 nr 348 Högsta domstolens be- slut den 29 september 1967 nr 829 ........ Högsta domstolens be- slut den 25 juli 1969 nr 866 ............. Högsta domstolens be- slut den 24 november 1969 nr 1369 .......
- 196
196
196
197
197
198
199
199
200
200
201
201
202
203
203
204
1.17 Högsta domstolens be- slut den 9 januari 1970
nr 6 ............. 206 2 Ersättningför lidande .. 207 2.1 Rekvisitet ”synnerliga skäl” ............ 207 2.2 Utdömda ersättningsbe- lopp ............. 210 2 Förteckning över frihetsin- skränkningarisvensk rätt . . . 211
3 Särskilda föreskrifter i samband med frivård ............. 223 1 Sammanställning av oli- ka typer av frivård, där föreskrifter kan åläggas vederbörande ....... 223 2 Sammanställning av oli- ka typer av föreskrifter som i samband med be- slut om frivård kan åläg- gas vederbörande . . . . 224
' att?! . att ” ;
" " '.". . . p .. ,,, _ i; ."l' |.| '#'. _" __ ' ikh _-l:'___'_ $'%?”le l..-':'. . __ 4... |__? i .ll . _ _._I _. ___ _ |.'___M.__ || | ___!r.-_': MZ] _ __'-_lwffc, . _|, __ __, , __ ,!."'.- _' * —n| ' _:.L__ _._ __ __.å_____ ___: " * ..'. :” (__. ',._'L WT?; 115-ll???— . fi" _ ':..l'J f:.s' f_|' ""in-"' lf. "$,", ,1 " ' - " . ' ":.....i __ ull "|E". ”JB? 'Ijjlljl .[L '| |____-__r' ' - _ _ __ __| .. : ', l _, " ifs _ =...._'|1 'är- * _:"ll'fl l—I _'_:_|I_ 'H 1! " — ' ni.! ',
Författningsregister
Grundlagar, balkar och därmed jämställda lagar
Regeringsformen
GiftermålsbalkenFöräldrabalkenKonkurslagen (1921 :225) Brottsbalken Strafflagen den 16 februari 1864 (1864 års strafflag) Utsökningslagen (1877131 5. l)
Rättegångsbalken i 1734 års lag (Gamla rät- tegångsbalken )
Övriga lagar
Allmänna utlämningslagen, se lagen (1957: 668) om utlämning för brott Arbetsdomstolslagen, se lagen (1928:254) om arbetsdomstol Atomansvarighetslagen (1968 :45) Barnavårdslagen (196097) Brandlagen (196290) Civilförsvarslagen (1960274) Epidemilagen (1919:443)Epizootilagen (1935 2105) Försäkringsdomstolslagen, se lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol Förvaltningslagen (1971 :290) Förvaltningsprocesslagen (1971 :291) Lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
Lagen (188617) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift
Lagen (188618 5. 1) angående ersättning av
allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda
Lagen(1967z940) angående omsorger om vissa psykiskt ut- vecklingsstörda
Lagen(1902z7ls.l)innefattande vissa be- stämmelser om elek- triska anläggningar med särskilda bestäm- melser om tvångs- medel i vissa brott- mål med särskilda bestäm- melser om unga lag- överträdare
med vissa bestämmelser till skydd för försva- ret m.m.
Lagen (19621381) om allmän försäkring
Lagen(1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar
om arbetsdomstol om behandlingen av häktade och anhåll- na m. fl.
om behandling i fång- värdsanstalt om behörighet för all-
Lagen (1952198)
Lagen (1964:167)
Lagen (1940358)
Lagen (1928:254) Lagen (1958z213) Lagen (19641541) Lagen (19711309)
Lagen ( 19601408) Lagen (l963:251)
Lagen (1965z61)
Lagen (19662293)
Lagen (19481449)
Lagen (1899:58 s. 1)
Lagen (l945:1 18)
Lagen (1956z293) Lagen (19171189) Lagen (19612262) Lagen (1946z804)
Lagen (1972:260)
Lagen (19542579) Lagen (19662301)
Lagen (19631193)
Lagen (19601331)
Lagen (19671663) Lagen (19571668)
förvaltnings- att pröva
män domstol vissa mål
om behörighet att ut- öva läkaryrket om behörighet att ut- öva tandläkaryrket om behörighet att ut- öva veterinäryrket m.m.
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall om disciplinstraff för krigsmän om ersättning av all- männa medel i vissa fall för skada, som förorsakats av äm- bets- eller tjänste- man
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. om ersättning åt smitt- bärare
om expropriation om försäkringsdomstol om införande av nya rättegångsbalken om internationellt sam- arbete rörande verk— ställighet av brott- mälsdom om nykterhetsvård om rättspsykiatrisk un-
dersökning i brott- mål samarbete med
Danmark, Finland,
Island och Norge an-
gående verkställig-
het av straff m.m.
om skyddsåtgärder vid olyckor i atoman- läggningar m. m. om tillägg till vissa tra- fiklivräntor om utlämning för brott
0111
Lagen (l959:254) om utlämning för brott till Danmark, Fin- land, lsland och Norge om utlämning till Dan- mark, Finland, ls- land eller Norge för verkställighet av be- slut om vård eller behandling
om utmätningsed om vad som avses med polismyndighet om verkställighet av bö- tesstraff om åtgärder vid sam- hällsfarlig asocialitet om ändring av vissa un- derhållsbidrag
Livsmedelslagen (l971:511) Luftfartslagen (l957c297)
Militära rättegångslagen (1948z472) Miljöskyddslagen (1969 :387) Nordiska utlämningsL betr. brott, se lagen
(1959:254) om utlämning etc. Nordiska utlämningsL betr. vård, se lagen (1970:375) om utlämning etc. Nordiska verkställighetslagen, se (1963zl93) om samarbete etc. Nykterhetsvårdslagen, se lagen (1954 2579)
om nykterhetsvård Omsorgslagen, se lagen (19672940) angående
omsorger etc.
Sjukvårdslagen (1962:242)Sjömanslagen (l952z530) Skadeståndslagen (1972:207)Smittskyddslagen (1968z231) Utlänningslagen (l954cl93) Värnpliktslagen (1941 :967)
1886 års lag, se lagen (1886 :8 s. 1) angående
ersättning etc. 1945 års lag, se lagen (1945:118) om ersätt-
ningi vissa fall etc.
Lagen (1970:375)
Lagen (1921 1244) Lagen (1964z317)
Lagen (l964:168) Lagen (1964 :450)
Lagen (1966z680)
lagen
Förordning KF(1967:666) om tillägg till vissa trafik- livräntor, som utgår av statsmedel, m. m. SOU 1972:73
Bevakningskungörelsen (19402383) Epizootikungörelsen (19351106) Förundersökningskungörelsen (19472948)
KK (1958:214) angående tillämpningen av lagen (1958:213) om behandlingen av häkta- de Och anhållna m. fl. angående tillämpningen av lagen (19661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m.m. angående viss begränsning av rättsstatistiken med bestämmelser angåen- de vissa kostnader vid domstol
om ersättning av statsme- del i vissa fall vid ingri- panden i hälsovårdens intresse om ersättning vid förun- dersökning i brottmål
om skyldighet för svensk medborgare att vid ut- resa ur riket innehava giltigt pass om utlämning till eller från Danmark, Finland, ls— land eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand- ling
Passkungörelsen (1940247 1 ) Sjukvårdskungörelsen (1970:703) KK (1966z585) KK(1951:82) KK (1947 2642) KK (19561296) KK (1969z590) KK (1941 :836) KK(1970:710)
Stadgar
Allmänna verksstadgan (1965 :600) Omsorgsstadgan, se stadgan (1968zl46) an- gående omsorger etc. Stadgan (19682146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Stadgan (1960:595) för barnavårdsanstalter Stadgan (19602728) för ungdomsvårds— skolorna Ungdomsvårdsskolestadgan, se stadgan (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna
Instruktionen (19672425) för lantbrukssty- relsen och lantbruksnämnderna Instruktionen (1967z83) för utrikesrepresen- tationen Länsstyrelseinstruktionen (19712460) Polisinstruktionen (1965 :686)
Internationella konventioner m. m.
Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen den 10 december 1948
Förenta Nationernas internationella konven- tion om medborgerliga och politiska rät- tigheter, antagen den 16 december 1966 Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe- terna Protokoll nr 4 den 16 september 1963 till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd etc.
.,”El']i|.l|r'||1|||.1., -—".|r.'3.*—.. ."|'1'|
. >_'.. ?- . ”.|—||m 'waUW””r |..-
_i. _|)__||. .-r| "|" : _4:_.5nl [n'( h*"-|_ . !
'|||'.|||" 5!— !iw ..Ll? , 'låll'lhll'nw
J'IEPH amt-||. ."”! nnan)?!
Förkortningsregister
AsocL Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet BrB Brottsbalken BvL Barnavårdslagen (1960 :97) BvN Barnavårdsnämnd DSL Lagen (1948:449) om disciplinstraff för krigsmän FB Föräldrabalken FPL Förvaltningsprocesslagen (1971 :291) FVL Förvaltningslagen (1971 :290) GB Giftermålsbalken KonkL Konkurslagen (1921225) LSPV Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall MRL Militära rättegångslagen (19481472) NN Nykterhetsnämnd NvL Lagen (1954:579) om nykterhetsvärd Pl Polisinstruktionen (1965:686) PLB Processlagberedningen, se bl. &. SOU 1938:43 och 44 samt 1944 :9 och 10 RB Rättegångsbalken RP Lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken TSA Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund UL Utsökningslagen (1877:31 s. 1) 1864 års strafflag Strafflagen den 16 februari 1864 1886 års lag Lagen (1886:8 s. ]) angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda
1945 års lag Lagen (1945:]18) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. 1958 års förslag Förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43), avgivet av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar 1971 års förvalt- Genomförandet av bl. a. förvaltningslagen (1971:290) och förvaltnings- ningsrättsreform processlagen (1971 :291)
AQ,;lg'ngfl h T.”! .£|é,wT
Idi-:.
.,,w; .,".15- ,l_, _
lv-
. L.,;,"'= _. _... ..; _,: _ )&le i'lii'iå
' " " . ' mm?-'.. ff.-'” "www ,..aå. ' ' -.,,1- mm!] :”qu
""'” ,.f'jac'i'
._a|
"hyn |_>__;1'>___ . _. ,' , ; |-- .. . . . _ _-'_'|l'|' ”___ &; |W."r7"-;—i'_4_' |___ . _ __ ._ ._.___.| __ ...g»- . .. ,_ ' _ _:| .. ___”. flå-"" ' 'l|_ '.' _|." 1
'||' ___-_'|:v_-"__.l[-
hi'
':"1' || ”digi...... _ _ i? |! - ... '” - ' :* " ””| |||-' |||. . __;i-.-u..;_;'.1—_._..'__..n_f' ____;'*'||""."Lu":'f'ål:" ,, "mä _, ' . Z'.7'"" 3155”, " " .-_,1 ' ___, ""'." | ' | )— L'I'F #leÄF?I_ IE? TT.-ä' '+'; "Mull-nu"” " ul ". ' 57: -|| '|1' ? - ".ii..—,:_.,_i'.| |||; || .- "fr. | .
_' af.-__ 132161.) nå #25; ;.
Sammanfattning
Förslaget är avsett att ge rimliga ersättnings- möjligheter för frihetsinskränkande myndig- hetsåtgärder som visar sig ha varit obefogade.
Frihetsinskränkningar kan ske med stöd av ett flertal olika lagar, säväl sådana som faller inom den egentliga rättsvården (s.k. judiciella frihetsinskränkningar) som sådana vilka tillhör området för socialvård, sjukvård m.m. (s.k. administrativa frihetsinskränk- ningar). Förslaget avser båda dessa slags frihetsinskränkningar. Såsom allmängiltig re- gel gäller sålunda att alla frihetsinskränkning- ar skall kunna ersättas oavsett i vilket sammanhang de tillkommit (1 & första styc- ket), under den förutsättningen att de varat mer än 24 timmar i sträck. Några lagar har dock ansetts föreskriva frihetsinskränkning- ar, som inte lämpar sig att föras in under förslagets regler. Det är här fråga om bl.a. frihetsinskränkningar som består i fullgöran- det av lagstadgad tjänsteplikt. Detta har föranlett ett uttryckligt, specificerat undan- tag från den generella regeln (] å andra stycket). Dessutom har förslagets tillämp- ning i ett särskilt hänseende begränsats till endast frihetsinskränkningar av judiciell na— tur (3 Ö).
När här talas om frihetsinskränkningar avses inte endast frihetsberövanden utan även andra mindre ingripande inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet såsom reseför- bud, föreskrift om vistelseort eller bostad m.m. Förslaget gäller i princip alla typer av frihetsinskränkning. En av dess bestämmelser
avser dock endast vissa frihetsberövanden jämte reseförbud (3 å), en annan enbart frihetsberövanden (7å första och andra stycket).
Vissa villkor har uppställts för ersättnings- rätt. Är dessa villkor uppfyllda, anses enligt lagtextens uttryckssätt den verkställda fri- hetsinskränkningen ha utgjort obefogat ingri- pande. Så är händelsen i tre typfall. Därvid har eftersträvats att den enskilde, när han begär ersättning, i allt väsentligt skall vara befriad från att bevisa att beslutet om frihetsinskränkningen var oriktigt. [ stället knyts an till den prövning som tidigare skett i annan ordning, närmast då sådan som avsett om beslutet borde bestå eller ej.
Ett av fallen avser att beslut som föranlett frihetsinskränkning blir underställt eller överklagat eller föremål för resning eller domvillobesvär (2 &) Leder detta till ett nytt, lindrigare beslut anses ingripandet ha varit obefogat i motsvarande män. En förut- sättning härför är dock att det nya beslutet väsentligen grundats på omständigheter som förelåg vid tiden för det gamla beslutet, oavsett om dessa omständigheter då var kända eller inte.
Ett annat typfall är att någon såsom misstänkt för brott varit föremål för en förberedande judiciell (ej administrativ) åt- gärd som antingen utgjort frihetsberövande genom häktning eller anhållande eller också bestått i att den misstänkte underkastats frihetsinskränkning genom reseförbud. Till
samma kategori hör även att krigsman varit tagen i förvarsarrest samt att någon på grund av misstanke om brott varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat. Om den misstänkte blir frikänd eller om åtal läggs ned eller inte kommer till stånd, inträder ersättningsrätt (3 5 första stycket). Skulle domstolen bedöma den misstänktes brottslighet på ett mildare sätt, som inte bort föranleda häktningen eller anhållandet, kan ersättning också utgå (3å andra styc- ket).
Det tredje typfallet hänför sig till den anstaltsbehandling som kan förekomma inom barnavården, nykterhetsvården och vården om psykiskt sjuka eller utvecklings- störda. En slutlig utskrivning kan här under vissa omständigheter föranleda ersättnings- rätt. En förutsättning är att utskrivningen skall ha skett under väsentligen samma förhållanden som förelåg vid intagningen eller kvarhållandet. Därutöver fordras att det skall framgå att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för beslutet om intagning eller kvarhållande (4 å). Vissa beslut av högre myndighet är dock uteslutna från tillämpning.
Enligt förslaget gäller vissa undantag från eljest föreliggande ersättningsrätt. Allmänt sett karakteriseras de av att den enskilde kan anses själv ha givit anledning till ingripandet mot honom. Därjämte är stadgat om jämk- ning av ersättning under vissa omständighe- ter (5 $).
Ersättning beräknas för hinder eller för— lust i näring och för nödiga kostnader (6 5). Vidare skall frihetsberövande anses alltid ha medfört själsligt lidande eller obehag och detta skall i första hand ersättas med standardiserat be10pp, beräknat på visst sätt (75 första stycket). Under särskilt angivna förutsättningar kan ersättning i stället vara att beräkna efter lidandets art och omfatt- ning (7 5 tredje stycket). Och om synnerliga skäl anses föreligga, kan lidandesersättning efter sistnämnda beräkningssätt även utgå för frihetsinskränkning som inte utgör fri- hetsberövande.
Det har redan sagts att rätten till ersätt- ning för frihetsinskränkning som verkställts till följd av ett visst beslut utlöses genom att ett nytt beslut tillkommer som är av motstridigt innehåll, t. ex. beslut om ändring (2 5), frikännande dom (3 5) eller slutlig utskrivning (4 €.). Med anknytning härtill har föreskrivits att anspråk på ersättning för frihetsinskränkningen — det obefogade ingri- pandet -— skall göras gällande inom tre månader från tidpunkten för det nya beslu- tet (9 å första stycket).
Förfarandet för prövning av ersättnings- anspråk har tänkts vara centraliserat hos justitiekanslern. Det första steget bör i regel vara att en framställning görs hos honom. Det förutsätts att han därvid påtar sig visst utredningsarbete även till nytta för den enskilde. Han tar därefter ställning till ersättningsanspråken och hans beslut blir avgörande till den del saken inte inom viss kortare tid dras inför domstol. I den rättegång som sålunda eventuellt kan följa framträder justitiekanslern som statsverkets representant (10 å).
Staten har enligt förslaget regressrätt bl. a. gentemot kommun i den mån denna har att svara enligt skadeståndslagen (13 å).
Förslaget är avsett att gälla vid sidan av skadeståndslagen och oberoende av denna. Även enligt skadeståndslagen kan ju föras talan mot staten (eller mot kommun) om ersättning för myndighetsbeslut. Förslaget innebär emellertid en utvidgning av ersätt- ningsmöjligheterna när det gäller frihetsin— skränkning. Främst ligger utvidgningen i följande skillnad. Enligt skadeståndslagen måste bevisas att fel eller försummelse förelåg. Därjämte fordras bl.a. att de krav som skäligen kan ställas på myndighetens verksamhetsutövning blivit åsidosatta och att den skadelidande inte utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse. Enligt förslaget däremot utlöses ersättningsrätten som sagt redan av att ett motstridigt, lindrigare beslut meddelats vid prövning av frågan om åtgärdens bestånd.
Förslaget är vidare avsett att ersätta 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt
häktade eller dömda m.fl. Förslaget skiljer sig från lagen framför allt däri att det avser även administrativa frihetsinskränkningar, att det inte är begränsat till endast frihets- berövanden och vissa särskilda reseförbud samt att ersättningsrätt utlöses också av beslut som innefattar ändring i normal ordning av beslutet om frihetsinskränkning. En ytterligare skillnad hänför sig till ett förhållande som väckt särskild uppmärksam- het och kritik. Ersättning för förberedan- de judiciella frihetsberövanden (häktning m. m.) anses enligt 1945 års lag kunna vägras på grund av att misstanke står kvar mot den som varit utsatt för åtgärden. Så är inte fallet enligt förslaget.
i _ I ' | . _. "| ”' "|]. >- ||. , ., _ ' "||| | . u_ ' I i l _ ": | _ 'JH . _ _ "| . ' . I _ ||" || |' . . -'_'.'.
.. ' " ' _' =. _ _ _ __ fvw ,'hur _. L
. -_ , | l'. '? |
_ R&W] 5.1.1. lll:
s.||.', ...",,” ','i"'.|_ ___ ___, __'1""_"_'_.1 _
Fö rfattningsfö rslag
Förslag till Lag om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar
lå Den som till följd av beslut vid myndighetsutövning varit under sammanlagt mer än tjugofyra timmar i sträck berövad friheten eller underkastad annan inskränkning i rörelsefriheten och lidit skada därige- nom får ersättning av staten för skadan efter vad som sägs i denna lag, om ingripandet är att anse som obefogat enligt lagen. Skadeståndslagen (1972:207) är icke omedelbart tillämplig i fråga om ersättningsskyldighet på sådan grund.
Bestämmelserna i denna lag avser icke frihetsinskränkning som beståri fullgörandet av lagstadgad tjänsteplikt, såsom enligt värnpliktslagen (19411967) eller brandlagen (1962190). Ej heller avser bestämmelserna frihetsinskränkning enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyc- kor i atomanläggningar m. m., smittskyddslagen (1968z231) eller epizoo- tilagen (19351105). Frihetsinskränkning enligt andra föreskrifter som gäller för krig eller krigsfara än 22 kap. brottsbalken är likaledes undantagen från tillämpning, så ock inskränkning i utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område som Konungen föreskrivit med stöd av 14 & utlänningslagen (1954zl93).
2 & Blir beslutet efter underställning, överklagande, domvillobesvär eller resningsansökan slutgiltigt ersatt av annat beslut, och är detta väsentligen grundat på samma omständigheter som, kända eller ej, förelåg vid tiden för det tidigare beslutet, skall ingripandet anses obefogat i den mån det varit strängare än som skulle ha följt av det senare beslutet. Tiden för fängelsestraff som angivits i det senare beslutet skall vid jämförelse med verkställt frihetsberövande beräknas med ledning av föreskrifterna i 26 kap. 6 % brottsbalken.
3 5 När någon varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud såsom misstänkt för brott eller när krigsman varit tagen i förvarsarrest, skall detta anses som obefogat ingripande om frikännande dom meddelas för
brottet eller åtalet läggs ned eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Om någon, på grund av misstanke om brott, varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.
Häktning eller anhållande i anledning av misstanke för brott skall ocksä anses som obefogat ingripande, om åtgärden vidtagits med stöd av 24 kap. 1 & rättegångsbalken men brottet i domen hänförs under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt 2 & samma kapitel, dock endast om det är uppenbart att där nämnda förutsättningar brustit och att, i fråga om anhållande, ej heller förelegat omständigheter som anges i 5 5 andra stycket i kapitlet.
Föreligger flera brott har vad nu sagts motsvarande tillämpning med den jämkning som kan föranledas av förhållandena.
45 Har någon varit intagen eller kvarhållen i ungdomsvårdsskola, eller, utan eget samtycke, i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i sjukhus för sluten psykiatrisk vård eller i specialsjukhus eller vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda, och har han därefter blivit slutligt utskriven under väsentligen samma förhållanden som, kända eller ej, förelåg vid beslutet om intagningen eller kvarhållandet, skall han anses ha varit utsatt för obefogat ingripande om det framgår att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för beslutet. Vad nu sagts äger dock ej tillämpning, om beslutet varit föremål för överprövning efter underställning eller över- klagande eller när beslutet meddelats av högre myndighet efter fullföljds- förfarande.
5 5 Rätt till ersättning föreligger ej, om den som till följd av myndighets beslut varit utsatt för obefogat ingripande själv uppsåtligen föranlett beslutet eller, i fall som avses i 3 &, sökt undandraga sig förundersökning eller lagföring eller i övrigt otillbörligen försvåra utredningen.
Jämkning av ersättning får ske efter vad som finnes skäligt, om tiden för ingripandet avräknats vid fastställande av brottspåföljd eller om därvid eljest tagits hänsyn till ingripandet.
65 Ersättning utgår för hinder eller förlust i näring, såsom mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse eller nedsättning av arbetsförmågan. Därjämte ersätts nödiga kostnader som uppkommit i annat hänseende i samband med genomförande av det obefogade ingripandet. Beräkningen av ersättning skall hänföra sig till förhållandena då skada inträdde eller kostnad uppkom. Sålunda beräknad ersättning skall jämkas efter de förändringar av basbeloppet enligt lagen (19621381) om allmän försäkring som inträtt intill dess justitiekanslern med stöd av 10 & nedan meddelar beslut i sak rörande ersättningsfrågan.
7 & Frihetsberövande anses ha medfört själsligt lidande eller obehag som skall föranleda ersättning. Denna beräknas till tiondelen av det basbelopp som gällde vid tiden för justitiekanslems beslut i sak rörande ersättnings- frågan. Därutöver beräknas ett hundradels basbelopp för varje påbörjat dygn av de trettio första dygnen av frihetsberövandet och fyra tusendels
basbelopp för varje påbörjat dygn av den tid av frihetsberövandet som följt därefter.
Utgör flera frihetsberövanden led i en enhetlig behandling såsom verkställighet av brottspåföljd, i förekommande fall föregången av häkt- ning eller anhållande, eller beredande av viss vård eller liknande, anses de vid beräkningen av ersättning bilda ett sammanhängande frihetsberövan- de.
Har frihetsberövande medfört särskilt kännbart lidande, för vilket ersättning enligt första stycket påtagligen skulle utgöra otillräcklig gott- görelse, eller föreligger synnerliga skäl att ersättning skall utgå för lidande till följd av annan frihetsinskränkning än frihetsberövande, skall ersätt- ningen i anledning av sådant frihetsberövande eller sådan frihetsinskränk- ning beräknas efter lidandets art och omfattning. Därvid skall 6 5 andra stycket ha motsvarande tillämpning.
8 & Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättningen blivit slutligen bestämd.
Om frihet från utmätning av ersättning stadgas i utsökningslagen (18771315. 1).
9 5 Vill någon kräva ersättning enligt denna lag, skall han framställa sitt anspråk hos justitiekanslern inom tre månader från det sådant förhållan- de slutgiltigt inträtt som enligt 2—4 55 föranleder att ingripandet skall anses obefogat. Har han ej iakttagit detta och ej heller inom angiven tid omedelbart vid domstol väckt talan med sådant anspråk, har han förlorat sin rätt till ersättning utom i fall som sägs i andra stycket.
Ersättningsrätten kvarstår tills vidare, om någon före tidens utgång väckt talan vid domstol med yrkande om skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet. Justitiekanslern bereder honom då tillfälle att inom viss ytterligare tid göra framställning hos justitiekanslern om att tillika få ersättning enligt denna lag. Ersättningsrätten går därvid förlorad, om framställning icke görs inom den tiden.
10?) Justitiekanslern handhar för statens räkning frågor om ersättning enligt denna lag.
Finner justitiekanslern vid prövning av gjord framställning att anspråk på ersättning eller gottgörelse för ansökningskostnader skall helt eller delvis bifallas, meddelar han beslut därom. I vad ett anspråk ogillas hänvisas sökanden att inom viss tid väcka talan mot staten vid domstol. Har sökanden redan väckt talan vid underrätt mot staten eller kommun om skadestånd enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripandet, skall hänvisningen avse den underrätten.
Talan mot beslut varigenom justitiekanslern awisat anspråk utan att uppta det till prövning i sak föres hos Svea hovrätt genom besvär. Beslut som justitiekanslern eljest meddelat enligt denna paragraf får icke överklagas.
11 & Rätten till ersättning i vad avser anspråk som justitiekanslern ogillat
går förlorad, om ej talan mot staten blivit väckt inom den tid och vid den domstol som angivits i hänvisningen.
Sådan talan får icke avse ersättning i annat hänseende eller till högre belopp än som yrkats hos justitiekanslern. Ej heller får fordras gott- görelse för kostnader hos justitiekanslern utöver vad som begärts hos denne i ansökningsårendet.
12å [ fall då någon har varit utsatt för obefogat ingripande vidkännes staten hans ansökningskostnader hos justitiekanslem med undantag för kostnad som icke varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt.
För sådant fall skall beträffande rättegångskostnader vid domstol gälla, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att staten, där ej annat föranleds av 18 kap. 6 eller 8å samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkat motparten genom att staten fullföljt talan.
135 Utgår ersättning enligt denna lag och har sökanden haft rätt till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt.
Denna lag träder i kraft den ,då lagen (1945:1 18) om ersättningi vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda rn. fl. upphör att gälla.
Den nya lagen äger därefter tillämpning jämväl i fråga om ingripande som skett innan lagen trädde i kraft. Har före ikraftträdandet framställts ersättningsanspråk på sätt som anges i 5 & garnla lagen, skall dock den lagen tillämpas beträffande ersättning för sådana i dess 1—3 åå omför- mälda åtgärder som anspråket avser.
1. Utredningsuppdraget
I det anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1969, varigenom chefen för justitiedepartementet hemställde om bemyn— digande att tillkalla en sakkunnig med upp- drag att utreda frågan om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden m. m., yttrades i huvudsak följande.
Vår lagstiftning innehåller åtskilliga be- stämmelser enligt vilka en person kan be- rövas sin frihet eller få sin rörelsefrihet in— skränkt. Av praktisk betydelse är främst de straffrättsliga reglerna om frihetsberövande som påföljd för brott. I nära samband här- med står de straffprocessuella bestämmel- serna om häktning, anhållande, reseförbud m.m. Häktning och anhållande kan ibland förekomma som tvångsmedel också utanför straffprocessen. Vidare finns ett flertal före- skrifter om frihetsberövanden i rent admi- nistrativ ordning, t.ex. tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tvångs— intagning för sluten psykiatrisk vård och vissa omhändertaganden enligt barnavårds- lagstiftningen.
Frihetsberövanden eller andra inskränk- ningar i den personliga rörelsefriheten kan enligt vår lagstiftning ske endast i former som tillgodoser högt ställda anspråk på rätts- säkerhet. Men det ligger i sakens natur att misstag inte kan helt undvikas. Det kan förekomma fall då lagliga förutsättningar för ett ingripande visserligen har förelegat, när ingripandet gjordes, men det i efterhand visar sig att åtgärden varit oberättigad. Det kan också förekomma fall då bedömningen varit felaktig från början och något ingripan- de alltså inte hade bort äga rum.
Samhället bör inte undandra sig ett ansvar för de konsekvenser som drabbar de enskilda
offren för sådana ingripanden i den person— liga friheten som äri denna mening objektivt oriktiga. Ett frihetsberövande innebär inte bara ett avsevärt personligt lidande utan har i regel också ekonomiska konsekvenser för den drabbade. Den enskilde har ett berätti- gat krav på att samhället ger upprättelse i dessa fall. Det är härvid i första hand ekono- misk gottgörelse som kommer i fråga.
I vissa internationella konventioner har fastslagits en princip om rätt till skadestånd vid oriktiga frihetsberöVanden. Sålunda skall enligt art. 5 i 1950 års Europarådskonven— tion om de mänskliga rättigheterna den som berövats friheten i strid mot konventionens bestämmelser ha rätt till skadestånd. Sverige har tillträtt denna konvention. [ 1966 års FN-konvention om medborgerliga och poli- tiska rättigheter, till vilken Sverige kan vän- tas ansluta sig inom en nära framtid, finns en föreskrift om rätt till skadestånd vid olagliga frihetsberövanden.
Enligt lagen (1945:118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda rn. fl. utgår efter prövning av domstol under vissa betingelser skadestånd av allmänna me— del för förlust och lidande som vållats av frihetsinskränkningar på grund av beslut eller domar som sedermera ändrats eller upphävts. I fråga om bl.a. den som har häktats eller anhållits är det en förutsättning för skade- stånd att frikännande dom har meddelats, åtalet nedlagts eller förundersökningen avslu- tats utan åtal. Rätt till ersättning föreligger inte om den som åtgärden avsett har för- svårat utredningen eller själv uppsåtligen orsakat åtgärden eller om det i annat fall med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt att ersättning utgår. På grund av sistnämnda bestämmelse kan skadestånd väg- ras i vissa fall då anledning till misstanke
alltjämt kvarstår mot den som blivit föremål för tvångsåtgärden. — I andra fall av oriktiga frihetsberövanden än som nu har nämnts föreligger inte någon rätt till ersättning från det allmänna.
Har ett oriktigt frihetsberövande skett på grund av fel eller försummelse av ämbetsman har den förfördelade rätt till skadestånd av den felande, om denne förskyller ansvar för tjänstefel eller annat brottsligt förfarande.
Med anledning av två motioner vid 1966 års riksdag (111127 och 686) har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (lLU 196627, rskr 1966:189) uttalat att 1945 års lag bör bli föremål för översyn i samband med en all- män reformering av skadeståndsrätten. I första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande uttalas, att det inte kan komma i fråga att den som utsatts för en frihetsin- skränkning men därefter frikänts eller inte åtalats alltid skall ha rätt till ersättning. Utskottet anser emellertid att i vissa fall regeln att kvarstående misstanke hindrar att ersättning ges kan medföra risk för att gott- görelse vägras, trots att misstanken iverklig- heten saknar fog. Den som utan eget för- vållande utsatts för en tvångsåtgärd av detta slag, bör enligt utskottet i princip ha rätt till skadestånd om åtgärden hävs eller frikännan- de dom meddelas på grund av bristande bevisning.
Ett förslag till lag om skadestånd i offent- lig verksamhet lades fram är 1958 av kom- mittén angående det allmännas skadestånds- ansvar (SOU 1958z43). Enligt förslaget skall staten och kommunerna i princip ersätta skada som uppkommer genom fel eller för- summelse i statlig resp. kommunal verksam- het. Vidare innehåller förslaget bl. a. en be— stämmelse om rätt till ersättning för den som blivit berövad friheten enligt myndighets be- slut, om det därefter finnes uppenbart att ingripandet var utan grund. I sådant fall utgår ersättning även om åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig orsak. I fråga om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl. skall dock enligt förslaget 1945 års lag alltjämt gälla.
Inom justitiedepartementet förbereds f. n. ett förslag till allmän skadeståndslag, som avses innefatta bl. a. regler om det allmännas skadeståndsansvar. Förslaget kan väntas bli remitterat till lagrådet om några månader. Det kommer att innehålla bestämmelser om statens och kommunernas ansvarighet för skada som vållas genom fel eller försummelse i den offentliga verksamheten. Däremot kommer inte att tas upp någon motsvarighet
till den nyss berörda bestämmelsen i 1958 års förslag om ersättning vid oriktigt frihets- berövande på objektiv grund, dvs. oberoende av om fel eller försummelse förekommit.
En översyn av lagstiftningen om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden bör enligt min mening nu komma till stånd. Detta kan utan olägenhet ske fristående från det skadeståndsrättsliga reformarbetet i övrigt. Ett utredningsarbete bör därför på- börjas omedelbart. Uppdraget bör lämpligen anförtros åt en särskilt tillkallad utrednings- man.
1945 års lag om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. bör upphävas och ersättas av en ny lag som reglerar frågor om ersättning vid alla former av oriktiga frihets- berövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder. Huvudregeln i den nya lagen bör vara att den som oförskyllt har blivit berö- vad eller lidit inskränkningar i sin personliga frihet genom ett ingripande från samhällets sida, vilket sedermera visar sig ha varit ogrun- dat, skall ha rätt till ersättning av det all- männa. Ersättningsrätten bör i princip före- ligga både när ingreppet har skett med anled- ning av misstanke om brott eller när det uteslutande haft karaktären av en social skyddsåtgärd. Att misstanke om brott kvar- står mot någon som häktats eller anhållits men sedan ej kunnat bindas vid brottet eller mot någon som undergått straff men där- efter frikänts, bör som regel inte få inverka på rätten till gottgörelse.
Vid utformningen av ett nytt system måste givetvis göras vissa begränsningar i ersättningsrätten. Uppenbart är att den skadelidandes egen medverkan skall beaktas som grund för jämkning av ersättningen en- ligt allmänna regler om verkan av medvållan- de. I princip bör den skadelidande kunna få full gottgörelse för direkta utgifter och kost- nader som ingreppet har föranlett. Men när det gäller förrnögenhetsförluster i form av förlorad arbetsinkomst eller utebliven vinst i näringsverksamhet och liknande kan det fin- nas anledning att överväga särskilda begräns- ningar, som t. ex. att endast inkomst intill viss nivå beaktas och att utebliven vinst ersätts efter särskild skälighetsprövning. Frå- gor av delvis liknande art aktualiseras i den pågående utredningen inom skadestånds- kommittén angående ersättning med anled- ning av personskada. Utredningsmannen bör i dessa hänseenden samråda med kommittén.
Utredningsmannen bör göra kostnads— beräkningar för eventuella alternativa lös- ningar. Underlaget för och utfallet av sådana beräkningar bör redovisas även beträffande
lösningar som utredningsmannen förordar endast som andrahandsalternativ.
Ersättning enligt 1945 års lag utgår av statsmedel. Beslut om frihetsberövanden kan emellertid meddelas också av icke statliga organ, t. ex. inom barnavården. Utrednings- mannen har att pröva huruvida i ett utbyggt system ersättning alltid bör utgå av stats- medel eller om ansvarigheten bör fördelas mellan staten och kommunerna, eller andra offentligrättsliga subjekt allteftersom be- slutanderätten tillkommer statliga eller icke statliga organ.
Frågan om det nya systemets samordning med andra ersättningsanordningar måste uppmärksammas. I fråga om förhållandet till allmänna skadeståndsregler bör utgångspunk- ten vara att den enskildes rätt att kräva skadestånd enligt sådana regler inte skall lida inskränkning. Samordningsproblem kan upp- komma bl.a. när det gäller förhållandet till gällande regler om ersättning vid andra in- gripanden i den enskildes personliga frihet än som avses i 1945 års lag, t. ex. enligt smitt— skyddslagen (19681231).
Utredningsmannen har slutligen att ta ställning till vilken ordning som lämpligen bör gälla för prövningen av ersättningsan- språk enligt en ny lagstiftning. Härvid bör övervägas i vad mån prövningen kan ske i den ordning som gäller för prövning av själva beslutet om frihetsberövandet eller om hand- läggningen av anspråken bör anförtros fri- stående judiciella eller administrativa organ. Möjligheten att centralisera prövningen till en enda myndighet bör också övervägas. Härvid måste dock uppmärksammas behovet av rättssäkerhetsskäl att prövning skall kun- na ske i åtminstone två instanser.
2. Gällande rätt m. m.
2.1 Det allmännas skadeståndsansvar före tillkomsten av 1972 års skadeståndslag
Den ledande grundsatsen inom skadestånds- rätten är att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat annan person skada är skyldig att ersätta skadan (culparegeln). Dessutom förekommer ansvar för annans vållande och rent objektivt ansvar, dvs. an- svar oberoende av vållande. Något skade- ståndsansvar för det allmänna kan givetvis inte grundas på culparegeln utan här måste det bli fråga om någon av de andra formerna av skadeståndsansvar.
Den svenska skadeståndsrätten är i bety- dande utsträckning utbildad genom avgöran- den i rättspraxis och uttalanden i den rätts— vetenskapliga litteraturen. Så är till en del förhållandet med reglerna om s. k.principal— ansvar, vilket innebär att en arbets- eller uppdragsgivare har skadeståndsansvar för skador som vållas av hans arbets- eller upp- dragstagare (prop. 1972:5 s. 18 f, 23 f).
1 prop. 19725 med förslag till ny skade- ståndslag har lämnats en ingående, analyse- rande redogörelse för det dessförinnan rå- dande rättsläget beträffande det allmännas principalansvar. De här följande översiktliga uppgifterna bygger på denna redogörelse.
I rättstillämpningen har (pr0p. s. 24) med början på 1920—talet utbildats vissa allmänna grundsatser om principalansvar. Det har an- setts att en enskild företagare eller annan arbetsgivare inte bör kunna delegera före-
tags- eller arbetsledande uppgifter till annan person med den verkan att han själv går fri från ansvarighet för skada som vållas av den till vilken uppgifterna har delegerats. I situa- tioner av denna art bör enligt resonemanget företagaren eller arbetsgivaren i skadestånds— rättsligt hänseende s.a.s. identifieras med skadevållaren. Med sådana identifikations- grundsatser som utgångspunkt har domsto- larna i en serie avgöranden fastslagit, att en arbetsgivare svarar för skada som itjänsten vållas av någon som tillhör hans drifts- eller arbetsledning. Principen anses gälla också i fråga om skada som vållats av en arbetstaga- re, vilken utan att tillhöra drifts- eller arbets- ledningen dock har anförtrotts en från risk- synpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. Detta allmänna principalansvar inträder såväl iför- hållande till helt utomstående personer som i förhållande till arbetsgivarens övriga arbets- tagare.
När det gäller verksamhet som bedrivs av staten eller kommun tillämpas grundsatserna om principalansvar utan inskränkning, för den händelse verksamheten är av den art att den kan jämställas med enskild verksamhet eller om det är fråga om en arbetsuppgift som lika väl kunnat förekomma i privat verksamhet. Å andra sidan kan det däremot anses fastslaget, att det allmänna inte svarar för ren förrnögenhetsskada i följd av fel eller försummelse i den offentliga myndighets- utövningen. I fråga om person- och sakskada
har något skiftande uppfattningar gjort sig gällande. Kommittén angående det allmän- nas skadeståndsansvar har uttalat att någon allmän skadeståndsskyldighet för stat eller kommun i anledning av felaktigt förfarande inte erkänns hos oss (SOU 1958:43 s. 18).I prop. med förslag till skadeståndslag har departementschefen givit uttryck för en mera nyanserad uppfattning.
Efter en utförlig genomgång av rättspraxis (s. 244—248) har departementschefen yttrat (s. 308) att man mot bakgrunden av praxis med fog kan fråga sig om inte de allmänna utomobligatoriska skadeståndsreglerna har en vidsträcktare tillämpning inom den of- fentliga verksamheten än som följer av tesen om ””jämställdhet”” med enskild verksamhet. Departementschefen — som ansett att frågan om det allmännas ansvar för lots traditionellt intar en särställning (s. 308) — har uttalat att det veterligen inte finns några vägledande domstolsavgöranden som talar mot ett an- tagande att de allmänna skadeståndsreglerna på integritetskränkningarnas område är tillämpliga också inom de delar av den of- fentliga verksamheten där offentlig makt eller myndighet utövas (s. 308). Åtminstone såvitt gäller person- eller sakskada, som har vållats genom ingripanden med fysiska medel mot en person eller hans egendom, synes man, sägs det, ha goda grunder för ett sådant antagande. Mera ovisst är, enligt departe- mentschefens mening, hur det förhåller sig när skada av detta slag har uppkommit ge- nom ett felaktigt beslut vid utövning av offentlig myndighet (s. 309). Departements- chefen har härvidlag kommit till att det i varje fall inte kan uteslutas att frågan huru- vida skadeståndsansvar föreligger för person- eller sakskada som vållas genom icke—fysiska medel skall bedömas enligt väsentligen sam- ma normer inom den offentliga myndighets- utövningens område som i annan offentlig eller enskild verksamhet.
Departementschefen har ansett att pro- blemen blir mera komplicerade när man lämnar integritetskränkningarnas område (s. 310). Det erkänns allmänt, har departe- mentschefen förklarat, att det allmänna dit-
tills inte svarat för ren förrnögenhetsskada genom felaktiga beslut av offentliga myndig- heter eller av enskilda ämbets- eller tjänste- män. Denna ansvarsfrihet för det allmänna tas i allmänhet som ett tecken på att de allmänna skadeståndsreglerna inte är tillämp- liga inom den typiskt offentligrättsliga verk- samheten. Uppfattningen att det allmänna i princip inte svarar för skada som vållas av dess befattningshavare vid myndighetsut- övning har gamla traditioner i svensk rätt. Enligt departementschefen har man tidigare knappast gjort någon skillnad mellan person- och sakskada, å ena, och ren förmögenhets- skada, å andra sidan. Som det avgörande motivet för ansvarsfriheten har ilitteraturen framhållits att det rör sig om ämbetshand- lingar av offentligrättslig natur. Departe- mentschefen har nu ansett det kunna sättasi fråga om det faktiska rättstillståndet verk- ligen skiljer sig så mycket från vad som gäller på privaträttens område utanför kontrakts- förhållanden, eftersom det ej är helt klart, i vilken omfattning de allmänna grundsatserna om organansvar och principalansvar i enskild verksamhet är tillämpliga i fråga om ren förmögenhetsskada. Efter att närmare ha utvecklat synpunkter på denna situation har departementschefen uttalat att, när det gäl- ler ren förrnögenhetsskada genom felaktig myndighetsutövning, en ansvarsfrihet för det allmänna inte framstår som helt oförenlig med den allmänna skadeståndsrättens prin- ciper.
Ett rättsfall av intresse i detta samman- hang har nyligen blivit avgjort (efter det förslaget till skadeståndslag remitterats till lagrådet). En i tjänsteutövning stadd polis- man, som skulle gripa en för brott misstänkt person, hade opåkallat tilldelat annan ett knytnävslag. Högsta domstolens majoritet fastställde hovrättens dom, vari hovrätten med beaktande av polistjänstens särskilda beskaffenhet funnit att kronan i egenskap av huvudman för polisväsendet hade att svara för uppkomna skador. En av dem som ut- |orde majoriteten utvecklade sin mening i ett särskilt yttrande. Han förklarade bl. a. att han inte kunde instämma i vissa återgivna
uttalanden av departementschefen (jfr ovan). Vidare framhöll han att det rådande rättsläget ej var tillfredsställande. Han sade sig inte stå främmande för tanken att man genom rättspraxis borde kunna försiktigt utvidga det allmännas skadeståndsansvar att gälla också vissa fel och försumelser på myn- dighetsutövningens område, varvid kanske polisverksamheten i första hand kom i åtan- ke. Och han förklarade sig numera beredd att ta steget att utvidga statens ansvar till att avse skada på person eller sak som orsakas av polisman genom fel eller försummelse i tjäns- ten. — I högsta domstolen var en ledamot av skiljaktig mening, vilken dock endast avsåg motiveringen. Även denne ledamot avgav ett utförligt särskilt yttrande. Bl.a. uttalades däri att den utsträckning av området för det allmännas skadeståndsansvar, främst till myndighetsutövningens område, som en tillämpning av de allmänna reglerna för prin- cipalansvar skulle innebära, föreföll rimlig mot bakgrunden av föreliggande rättspraxis. — Se angående rättsfallet vidare NJA 1971 s. 560.
Det kan även förekomma skadestånds- ansvar oberoende både av eget och av annans vållande, rent objektivt ansvar (5. 25 ff). Härom har givits åtskilliga bestämmelser i lag, exempelvis i 1886 års lag ang. ansvarig- het för skada i följd av järnvägs drift, 1902 års lag med bestämmelser om elektriska an- läggningar, atomansvarighetslagen år 1968 och miljöskyddslagen år l969,jfr även 1916 års lag ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Lagbestämmelser av dylikt slag är tillämpliga också när sådan verksam- het som bestämmelserna avser drivs av det allmänna (s. 28).
Därjämte finns lagar som ålägger staten att i vissa fall svara på objektiv grund för skada som uppkommer i samband med utövande av offentlig myndighet. Framför allt märks här — vid sidan av 1899 års lag om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl. — lagstiftningen om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl.
2.2 Äldre lagstiftning om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda
Redan under senare hälften av 1700-talet upptogs i Frankrike en diskussion om staten borde utge ersättning till dem som oskyldigt varit underkastade rannsaknings- eller straff- häkte (Femte nordiska juristmötets förhand- lingar år 1884 bil. IV s. 1), och principiell ersättningsskyldighet i sådant hänseende blev kort därefter lagfäst i ett par av de italienska staterna. Under den följande tiden med dess stora politiska omvälvningar kom emellertid något mera allmänt genomförande av denna grundsats inte till stånd. Efter mitten av 1800-talet riktades åter intresset på denna fråga, särskilt i tyska riket och Österrike — Ungern.
I Sverige upptogs spörsmålet såsom dis- kussionsämne vid femte nordiska juristmötet år 1884. Vad som förekom under överlägg— ningen sammanfattades av ordföranden på följande sätt. Meningarna hade varit ense om att ovillkorlig ersättningsrätt borde tillkom- ma dem som blivit bevisligen oskyldigt döm- da eller häktade eller också blivit häktade för brott för vilket häktning inte fick ske. Be— träffande däremot häktad, som inte bevisli- gen varit oskyldig men som ändå i saknad av tillräcklig bevisning inte kunnat ådömas an- svar eller beträffande vilken åtalet nedlagts, hade meningarna varit delade. I det stora hela hade visserligen konsekvensen erkänts vara att ersättning borde utgå även i dessa fall men en bestämd föreskrift härom hade befarats medföra praktiska olägenheter.
Kort därefter tillkom i Sverige 1886 års lag ang. ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda. Beträffande de allmänna grunderna för lagens bestämmel- ser anförde chefen för justitiedepartementet i proposition till 1886 års riksdag bl. a. följande (prop. 188619 s. 4 ff). Vid överlägg- ningar i skilda länder hade man allmänt blivit ense om att då någon blivit dömd till frihets- straff och helt eller till någon del undergått straffet men sedan, efter återupptagande av saken, blivit frikänd eller vunnit nedsättning i straffet, ersättning borde utgivas av staten
för ekonomisk skada under den tid han otillbörligen varit berövad sin frihet. Den verkställda straffdomens undanröjande ge- nom en senare dom behövde visserligen ej nödvändigt betyda att den dömde var oskyl- dig, utan endast att bevisningen försvagats. Men den tilltalade hade likväl undergått straffet i strid mot de av statens lagar upp— ställda fordringarna, och däri låg en tillräck- lig maning för staten att utjämna skadan. Större betänkligheter mötte, då det blev fråga om att låta ersättning utgå jämväl till den som endast hållits någon tid i rannsak- ningshäkte men frigivits därifrån emedan åta- let nedlagts eller domen utfallit till hans förmån. Därav att staten håller dem skades- lösa, som trots ofullständig bevisning i strid med lagens syfte döms till straff och under- går detsamma, följde ej att staten även borde ersätta det rannsakningshäkte som ienlighet med statens lagar åläggs misstänkta personer för att främja sakens utredning. Men om man icke vill medgiva en oinskränkt ersätt- ningsplikt, kunde man dock urskilja vissa kategorier av fall där den tilltalades oskuld måste anses ha så tydligt trätt i dagen, att ersättning för den tid han suttit häktad ej borde förvägras honom. Däremot framstod enligt departementschefens mening behovet av ersättning åt häktad, som endast under- kastats polisförhör vilket lett till hans frigi- vande utan att åtal vid domstol ägt rum, såsom mindre trängande. Det utståndna li— dandet var i detta fall av så kort varaktighet att en lagstiftning i ämnet utan synnerlig olägenhet borde kunna anstå.
Enligt 1886 års lag tillhörde ersättnings- frågornas behandling Kungl. Maj:ts prövning. Ersättning för hinder eller brist i näring kunde tillerkännas den som varit häktad om åtalet lades ner eller han blev frikänd. Ersätt- ning fick dock utgå endast om det förelåg någon av följande förutsättningar. På grund av vad i rannsakningen förekommit skulle befinnas antingen att det åtalade brottet inte blivit begånget eller att det förövats av annan än den tilltalade eller att det eljest inte kunde vara begånget av honom; i de två senare fallen skulle därjämte anledning ej
förefinnas att den tilltalade varit delaktig i brottet.
Anmärkas må att om någon blev häktad för brott, för vilket häktning inte fick ske, denna omständighet ej enbart för sig med- förde ersättningsrätt enligt 1886 års lag;jfr vad som anförts om nordiska juristmötet år 1884. Däremot torde en sådan åtgärd i regel kunnat föranleda ansvar och skadestånds- skyldighet för ämbetsfel.
Men därutöver fanns undantagsbestäm- melser som uteslöt ersättningsrätt. Principen kan sägas ha varit att den tilltalade skulle vara utan skuld till själva häktningsåtgärden. Ersättning fick sålunda ej tilldelas den som sökt att genom avvikande eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undanröjande av bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej heller den som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett att åtalet mot honom blivit anställt eller fullföljt.
Förutom då oskyldig drabbats av häktning kunde ersättning utgå även om någon, som helt eller delvis undergått frihetsstraff, seder- mera fick sitt mål återupptaget och därvid frikändes eller dömdes till ringare straff än han redan utstått. Även härvid gällde dock att ersättningsrätten gick förlorad, om den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett att han blivit dömd till det straff som gått i verkställighet.
Ansökan om ersättning skulle inges till justitiedepartementet inom ett år från den dag, då laga kraft åkommit det till gnind för ansökningen liggande domstolsbeslutet. Bi- fölls ansökningen, ägde staten under vissa förhållanden regressrätt mot den ämbets- eller tjänsteman som var ansvarig för den felaktiga häktningsåtgärden eller domen.
Angående innebörden av ersättningsregler- na i 1886 års lag må vidare anmärkas att Kungl. Maj 1 inte kunde — utan riksdagen , bevilja ersättning om de angivna förutsätt- ningarna för ersättningsrätt saknades eller om någon undantagsbestämmelse var till—
lämplig. Å andra sidan hade Kungl. Maj :t rätt att beakta också omständigheter som ehuru de ej upptagits i lagen likväl kunde anses tala mot ersättningsrätt. Även om samtliga i lä- gen angivna förutsättningar var för handen och ingen undantagsbestämmelse var tillämp- lig, förelåg alltså ändock icke någon obe- tingad rätt till skadestånd (SOU 1944:10 s. 309).
Under tiden efter ikraftträdandet av 1886 års lag väcktes vid flera tillfällen fråga om ändring av dess bestämmelser. Bl. a. gjordes gällande att man inte borde uppställa den fordran att det skulle fulltygas att den häkta- de inte kunnat begå brottet men väl den fordran att han blivit helt och hållet fri från varje skälig misstanke. En redogörelse för vad som förekommit härvidlag återfinns i motiven till PLB:s förslag av år 1944 (SOU 1944:10 s. 307).
2.3 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
2.3.1 Inledning
Till gmnd för lagen låg PLB:s betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m.m. (SOU 1944:9 och 10). Förslaget föranledde i denna del viss omarbetning inom justitiedepartementet, varefter det förelades riksdagen genom prOp. l945:10. Sin slutliga utformning fick lagen under riksdagsbehandlingen (se lLU 1945219).
Vid tillkomsten av 1945 års lag framhöll chefen förjustitiedepartementet (prop. s. 1 1) att det låg i sakens natur, att den misstanke som under utredningen av ett brottmål berättigat till användning av straff- processuellt tvångsmedel mot en person se- dermera kunde visa sig vara ogrundad. En felbedömning av föreliggande omständig- heter kunde också ha ägt rum. Likaså inträf- fade det en och annan gång att sedan en person fällts till ansvar straffdomen efter förnyad utredning revs upp och att den dömde frikändes eller fick nedsatt straff. Departementschefen framhöll att det var av
vikt, att den som enligt vad det sålunda visat sig utan egen skuld blivit mer än rent tillfälligt berövad friheten erhöll gottgörelse därför, oavsett om misstaget skäligen kunde läggas någon myndighet till last.
Vad beträffar den rätt till ersättning som upptagits i lagen förtjänar följande uppmärk- sammas. Enligt 1886 års lag hade framställ- ningar om ersättning prövats av Kungl. Maj:t, vilket haft till följd att även andra än de i lagen angivna omständigheterna kunnat beaktas vid bedömningen. PLB framhöll så— som redan nämnts att det sålunda inte fun- nits någon obetingad rätt till ersättning även om samtliga i lagen angivna förutsättningar förelåg (se SOU 1944:10 s. 309). PLB, vars förslag innebar att prövningen överflyttades från administrativ myndighet till domstol, avsåg däremot att införa en verklig rätt till ersättning. Enligt PLB:s åsikt torde befogen- het till skälighetsöverväganden av det slag Kungl. Maj:t kunnat göra inte lämpligen böra tillerkännas domstol. Häremot erinrade justi- tiekanslern (prop. s. 9) att en prövning efter formella grunder stundom skulle ge ett mindre tilltalande resultat. Om det emeller- tid var nödvändigt att överföra prövningen av ersättningsfrågorna till domstol, borde det övervägas om inte en viss skälighetsprövning kunde vara lämplig och utan olägenhet skulle kunna överlämnas även åt domstol. Häri instämde chefen för justitiedepartementet (prop. s. 13) under framhållande att en sådan skälighetsprövning inte innebar någon främmande uppgift för domstolarna. Upp- fattningen delades av första lagutskottet som i sitt utlåtande (s. 26) förklarade sig utgå från att prövningen av ersättningsärendena inte skulle ske efter strängt formella grunder utan under skäligt hänsynstagande till de omständigheter som kunde föreligga i varje särskilt fall.
I enlighet härmed infördes i lagen en bestämmelse av innebörd att ersättning ej skall ut å om det med hänsyn till omständig— heterna ej är skäligt att ersättning ges. Be- stämmelsen återfinns i 1 & och avser fall av häktning, anhållande etc.
2.3.2 Indelning av ersättningsgrunderna
De frihetsberövanden som enligt lagen kan medföra rätt till ersättning kan indelas i två huvudgrupper, beroende på om frihetsbe— rövandet föranletts av dom eller beslut som vunnit laga kraft eller av annat beslut. Lagen följer denna indelning på så sätt att i l ?; behandlas frågan om ersättning åt den som drabbats av jstraffprocessuellt tvångsmedel — varmed enligt 3å jämställs vissa frihetsbe— rövanden som föranleds av dom eller beslut som inte vunnit laga kraft _ medan Zä, kompletterad med vissa bestämmelser i 3 %, reserveras för frihetsberövanden som föran- letts av dom eller beslut som vunnit laga kraft.
2.3.3 Ersättningsgrunder enligt l ?; Frihetsinskränkningar
De straffprocessuella tvångsmedel som kan föranleda ersättningsrätt enligt l få är 1 häktning 2 anhållande som följs av häktning 3 anhållande under längre tid än ett dygn,1 samt 4 reseförbud under längre tid än ett dygn.1 Åtgärderna skall vara föranledda av miss- tanke om brott. Med dern jämställs enligt 3 5 5 intagning i anstalt för undergående av
behandling enligt 28 kap. 3 % BrB (i skyddstillsyn ingående anstaltsbehand- ling), 6 intagning i anstalt för undergående av ungdomsfängelse, samt 7 arrest, allt under förutsättning att åtgärderna föran- letts av dom eller beslut som inte vunnit laga kraft.
Frågan i vilken utsträckning anhållande, som inte följs av häktning, borde kunna ge upphov till ersättningsrätt föranledde viss diskussion vid lagens tillkomst. Departe- mentschefen framhöll (prop. s. 14) att en ersättningsrätt även vid mycket kortvariga anhållanden skulle medföra att polisen kän- de sig alltför bunden i sin verksamhet. Lag- rådet (prop. s. 23 f) instämde häri och tillade
att det måste anses önskvärt att rätt till ersättning inte inträdde förrätt undersök- ningsledaren eller åklagaren iallmänhet kun- de beräknas ha skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida häktning borde ske. Lagrådet befarade emellertid att det mången gång skulle visa sig svårt att inom ett dygn från anhållandet överblicka denna frå- ga. Departementsförslaget om rätt till ersätt- ning redan när anhållandet varat mer än ett dygn skulle därför kunna obehörigen in- skränka polis- och åklagarmyndighetens rö- relsefrihet vid beivrande av brott. Mot ersätt- ningsrätt vid mycket kortvariga anhållanden talade även att domstolarna måhända nöd- gades att i inte ringa utsträckning behandla ersättningsanspråk som var alltför obetydliga i förhållande till prövningsförfarandet. På dessa skäl ansåg lagrådet en ytterligare be— gränsning motiverad och framhöll att om gränsen sattes vid tre dygn så torde de intressen som i detta sammanhang gjorde sig gällande bli tillgodosedda utan åsidosättande av skälig hänsyn till den för brottet miss- tänkte. I sistnämnda avseende fick inte för- bises att det här — liksom eljest vid utsträck- ning av ersättningsrätten på detta område — var fråga om ansvar för skada som svårligen kunde undvikas vid utövande av statens rättsvårdande verksamhet och som i allmän- het inte kunde tillräknas någon såsom för- summelse. — Mot lagrådets uppfattning in- vände departementschefen (prop. s. 28) att nya rättegångsbalken som huvudregel stadga- de att anhållningsmyndigheten för sin del skulle ta ståndpunkt till häktningsfrågan senast dagen efter den då anhållandet sked- de; enligt då gällande äldre lag skulle den som var kvarhållen i regel häktas eller lösgi- vas senast inom tjugofyra timmar. Till grund för bestämmelserna härom hade legat den uppfattningen att en tid av ett dygn i allmän- het borde vara tillräcklig för utredning av de
1 Rätt till ersättning avser då hela den tid veder- börande varit anhållen resp. underkastad reseför- bud, se prop. s. 14. — Reseförbud som inte sträcker sig över ett dygn medför aldrig ersättningsrätt, även om det omedelbart efterföljs av anhållande eller häktning.
omständigheter som var av betydelse för prövningen. Ett frihetsberövande som varat två eller tre dygn syntes departementschefen också vara så kännbart att ersättning borde kunna utgå. Att ersättning eventuellt utdöm- des var självfallet inte liktydigt med klander av anhållningsmyndighetens åtgärd. Vad lag- rådet anfört om behovet av längre rådrum än ett dygn för ett ståndpunktstagande utgjorde sålunda inte tillräcklig anledning att begränsa ersättningsrätten så som lagrådet hemställt. Vad beträffade lagrådets invändning att domstolarna eljest måhända skulle nödgas att i inte ringa utsträckning behandla ersätt- ningsanspråk som var alltför obetydliga i förhållande till prövningsförfarandet hävda— de departementschefen att detta torde äga betydelse endast såvitt angick de största städerna. Skulle några olägenheter i antydd riktning yppa sig, kunde särskilda åtgärder övervägas för att i administrativ ordning ge polismyndigheterna i dessa städer möjlighet att besluta om utbetalning av smärre ersätt- ningsbelopp. Med hänsyn till det anförda vidhöll departementschefen sin ursprungliga ståndpunkt.
Vad beträffar reseförbud som grund för ersättningsanspråk framhöll departements- chefen (prop. s. 12) att sådant förbud visser- ligen i allmänhet inte torde vålla den som drabbats därav något nämnvärt intrång i hans förvärvsverksamhet. Fall kunde dock före- komma, då ett dylikt förbud medförde all- varligt men, t.ex. för handelsresande, sjö- män eller flygförare. Det syntes med hänsyn härtill vara påkallat att ersättning kunde utgå även med anledning av reseförbud. Vad som beträffande anhållande sagts om att detta skall ha varat mer än ett dygn borde gälla även i fråga om reseförbud, ehuru man knap- past behövde räkna med förbud av så kort varaktighet som ett dygn (prop. s. 14).
Vad angår övriga i nya rättegångsbalken upptagna tvångsmedel — kvarstad, sking- ringsförbud, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning — an— såg departementschefen (prop. s. 12) att tillräckliga skäl inte förelåg att stadga rätt till ersättning av allmänna medel, om fällande dom inte följde.
Villkor för ersättningsrätten
Lagens syfte är att ersättning skall ges åt den som varit oskyldigt berövad friheten. Som villkor för ersättning har inte uppställts att myndigheten skall ha förfarit culpöst vid beslutet om frihetsberövande. Inte heller lär det vara av betydelse om beslutet kan sägas ha varit oriktigt. Å ena sidan är det sålunda inte nödvändigt att beslutet var oriktigt: en häktningsåtgärd som var fullt befogad på grund av då föreliggande starka misstankar mot den häktade föranleder ändock ersätt- ningsskyldighet om det sedermera visar sig att den häktade var oskyldig. Och å andra sidan synes det — enligt lagtexten — inte vara tillräckligt att beslutet var oriktigt: det för häktning åberopade brottet kan ha varit för ringa för att föranleda häktning och häkt- ningsbeslutet kan ha blivit upphävt av detta skäl; blir den häktade dömd för brottet föreligger i alla fall inte någon ersättnings- skyldighet enligt lagen. Dock är riktigheten av detta senare påstående inte ställd utom tvivel. Departementschefen har i visst sam- manhang framhållit att PLB ej närmare be— rört det fallet att den häktade åtalats för flera brott. I anslutning härtill har departe- mentschefen yttrat att om den häktade döms för ett brott men frikänns i övrigt, det inte lär finnas hinder att tillerkänna honom ersättning, om det brott för vilket han döms ej kunnat föranleda häktning (prop. s. 13). De skälighetshänsyn som torde ha förestavat departementschefens ståndpunkt kan tydli- gen åberopas även gentemot det förut här gjorda, av lagrummets lydelse föranledda på- ståendet att ett oriktigt häktningsbeslut inte i och för sig medför ersättningsskyldighet. De båda uppfattningarna blir emellertid for- mellt sett förenliga om man antar att depar- tementschefen endast avsett framhålla att i det av honom angivna fallet häktningsbeslu- tet bör anses inte ha gällt det brott som ej kunnat föranleda häktning utan endast de övriga brotten (för vilka den häktade fri- känns). — Spörsmålet om verkan av att häktningsbeslut avser flera brott behandlas närmare i det följande.
För att nå syftet att den som oskyldigt varit berövad friheten skall få ersättning för frihetsförlusten har man i lagen i stället angivit vissa omständigheter vilka, om de inträffar, utlöser ersättningsrätt. Dessa ut- görs av myndighetsavgöranden, ingående i eller knutna till det judiciella förfarande vilket är avsett att leda fram till fastställande av om brott blivit begånget och vilken påfölj- den då skall vara för detta. De karakteriseras av att myndighet (domstol, åklagare) tar annan ställning till skuldfrågan än den som föranledde beslutet om frihetsberövande. I l & första stycket anges dessa myndighets- avgöranden. Som villkor för ersättningsrätt uppställs sålunda där (1) att den misstänkte frikänns från brottet eller (2) att mot honom väckt talan läggs ner eller (3) att förunder- sökning avslutas utan att åtal väcks. Att straffmätningen blir mildare än som förutsatts vid beslutet om frihetsberövande inverkar inte. Skulle sålunda domen komma att lyda på böter och inte på frihetsstraff medför detta ej någon rätt till ersättning.
Vad därefter angår förändring i brotts— rubriceringen är att märka att enligt 45 kap. Sä tredje stycket RB en sådan inte är att anse som ändring i talan. Föremålet för en straffprocess utgöres sålunda av den gärning som åklagaren lagt den tilltalade till last och domstolen har att fritt pröva vilket lagmm som skall tillämpas (SOU 1938:44 s. 340). Den rättsliga konstruktionen av 1945 årslag synes därför vara att ett hänförande under mildare straffbud än som åberopades vid häktningen inte medför att ersättningsskyl- dighet inträder, förutsatt att det är fråga om samma gärning. Ehuru detta lär vara riktigt i princip, torde i ett mera tillspetsat läge resultatet kunna bli ett annat. Om nämligen det lindrigare brott gärningen anses innefatta och för vilket straff ådöms, inte skulle kun- nat medföra häktning, kan konsekvensen av departementschefens ovan angivna inställ- ning tänkas vara att ersättningsrätt föreligger — ehuru givetvis ersättning kan anses böra vägras enligt någon av de undantagsregler som anges i det följande, särskilt då den generella undantagsregeln.
En mera komplicerad siutation inträder när det är fråga om flera brott. Med hänsyn till lagens konstruktion bör tydligen den principiella utgångspunkten vara att ersätt- ning endast utgår om den häktade blir fri- känd för samtliga de gärningar vilka åbero— pats vid häktningsbeslutet. Skulle han emel- lertid bli dömd endast för en gärning som i och för sig inte kunnat föranleda häktning, kan han enligt det tidigare citerade uttalan- det av departementschefen ha rätt till ersätt- ning. ) Det må tilläggas att, när det gäller häktningsförfarande, RB av naturliga skäl inte uppställer samma noggranna krav på angivande av det brottsliga förfarandet (24 kap. 12 5, 14 å andra stycket och 16 % första stycket RB) som beträffande gärnings- beskrivning i åtal. Är det fråga om flera påstådda brott, av vilka endast något eller några sedermera föranlett fällande dom, kan det därför råda ovisshet om häktningen av- sett det brott för vilket den häktade frikänts eller om så inte är fallet.
Undantag från ersättningsrätten
I lagen har inte uppställts något krav på att den skadelidandes oskuld skall vara till fullo bevisad för att rätt till ersättning skall före- ligga. Däremot har i 1 5 andra stycket upp- tagits vissa bestämmelser om undantag från ersättningsrätten, vilka hänger samman med omständigheterna i det särskilda fallet. I stadgandet anges dels vissa speciella undan- tagsregler dels en undantagsregel av mera generell natur.
Föreligger fall som avses med någon av de speciella undantagsreglerna, är ersättnings- rätt utesluten. Är något sådant fall inte för handen, har man att övergå till den skälig- hetsbedörnning som den generella undantags- regeln föreskriver.
De speciella undantagsreglema avser alla att den misstänkte på något sätt varit anled- ning till att beslutet om frihetsberövande kommit till stånd, antingen genom att un- dandra sig att medverka till sakens utredning eller tvärtom genom att rikta misstanke på sig själv.
Till den första gruppen — som kan sägas motsvara vissa häktningsskäl upptagna i 24 kap. 1 & första stycket RB — hör att den misstänkte (1) sökt avvika eller (2) sökt an- norledes undandra sig förundersökning eller lagföring samt vidare att den misstänkte (3) sökt undanröja bevis eller (4) sökt på annat sätt försvåra sakens utredning
Till den andra gruppen hör att den miss- tänkte föranlett frihetsinskränkningen (5) ge- nom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten, (6) genom att falskeligen angiva sig själv eller (7) eljest uppsåtligen.
Såsom redan framhållits motsvarar första gruppen vissa häktningsskäl. Skulle ett häkt- ningsbeslut motiveras exempelvis med att den misstänkte sökt undanröja bevis, är ett sådant uttalande dock inte i och för sig bindande för domstolen när den har att avgöra fråga om ersättning enligt 1945 års lag.
Man har att fasthålla att samtliga ifråga- varande speciella undantagsregler förutsätter att det föreligger eller kan presumeras ett sammanhang mellan å ena sidan det förhål- lande som anges och å andra sidan beslutet om frihetsinskränkningen. Det åberopade förhållandet måste därför ligga i tiden före beslutet.
Vad särskilt angår undantagsregeln 1, dvs. försök att avvika, må anmärkas följande. Ett awikande, som sker före ett häktnings- beslut, utesluter ersättningsrätt, oavsett om avvikandet åberopats i detta beslut eller ej. Rymning ur häktet, alltså efter beslutet, kan däremot inte utesluta ersättningsrätt för den häktningstid som ligger före rymningen — detta även om häktningsbeslutet grundats enbart på risk för fortsatt brottslig verksam- het från den misstänktes sida — och inte heller utesluta ersätningsrätt för tiden sedan han återförts efter rymningen ur häktet.
Genom att de speciella undantagsreglerna upptagits i 15 hänsyftar beskrivningen av dem på de frihetsinskränkningar som upp- tagits i paragrafen, nämligen häktning, an- hållande och reseförbud. När det gäller att tillämpa dessa regler på de härmed jämställda frihetsberövanden som omnämns i början av
3 5, kan tolkningen erbjuda svårigheter. Om exempelvis någon, som dömts till ungdoms- fängelse, tas in i anstalt innan domen vunnit laga kraft och han rymmer därifrån, har ju rymningen skett efter det beslut om frihets- berövande som domen innebär. Något un- dantag från eventuell rätt till ersättning för det frihetsberövande som ägt rum med stöd av domen bör rymningen följaktligen inte föranleda enligt undantagsregeln 1. Om do- men emellertid sedermera efter överklagande blir fastställd är för tiden därefter bestäm- melserna i 2 & gällande och den omnämnda undantagsregeln 1 är alltså ej tillämplig (se- nare delen av 3 €).
Under förslagets behandling i riksdagen framhöll första lagutskottet (s. 26) att ersätt- ningsrätt inte borde vara utesluten i det fall att en person, som inte haft med ett brott att skaffa men som trott att misstankarna möjligen skulle kunna falla på honom, av rädsla för polisundersökning sökt avvika från orten. — Någon ändring av lagtexten synes inte ha ansetts erforderlig.
Av det anförda framgår att det i nu förevarande sammanhang endast är uppsåt- liga förfaranden som kan bli orsak till att rätten till ersättning utesluts. Lagrådet fram— höll emellertid (prop. s. 24) att det även kunde vara så att den misstänkte — utan att uppsåt förelåg — genom sitt förhållningssätt föranlett att han blivit häktad etc. och att ersättning på grund därav inte var påkallad. Så var åtminstone fallet när den misstänkte förfarit med grov vårdslöshet. Det syntes därför befogat att med uppsåtligt handlande jämställa grov vårdslöshet av så utpräglad beskaffenhet. Departementschefen (prOp. s. 29) ansåg det emellertid svårt att tänka sig praktiska exempel på grov vårdslöshet som verkligen borde utesluta rätt till ersättning och fann sig inte kunna undgå att hysa farhågor för att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen kunde få en inte avsedd tillämpning. I den mån något praktiskt fall kunde förekomma då ersättning av nu an- given orsak inte borde utgå, fick frågan lösas med hjälp av de bestämmelser i styckets andra punkt vilka strax skall beröras.
Det nu ifrågavarande lagrummet _ de speciella undantagsreglerna —- har, såvitt till- gängligt material utvisar, aldrig tillämpats i praktiken. Att en sådan tillämpning inte skulle vara helt problemfri framgår av argu- menteringen i det ersättningsärende, vari högsta domstolen den 2 februari 1962 med- delade beslut nr 62 (bil. 1 mom. 1.11; jfr även samma domstols beslut, upptaget i bil. 1 mom. 1.7). Här ventilerades utförligt det dilemma, vari en åtalad person kan komma om han frikännes med domskäl som inne- håller för honom ofördelaktiga uttalanden. Eftersom enbart domskäl inte kan överkla- gas, kan hans utgångsläge i en efterföljande ersättningsprocess bli brydsamt.
Den generella undantagsregeln har i lagen angivits så, att ersättning inte utgår om det — i annat fall än som förut sagts * med hänsyn till omständigheterna inte framstår som skä- ligt. Bestämmelsen föranledde åtskilliga över- väganden under förarbetena till lagen. Bak- grunden är i stort sett följande.
PLB föreslog (SOU 19449 s. 124) — i viss mån efter mönster av 1886 års lag — en lagtext, vilken som villkor för ersättningsrätt upptog att anledning till misstanke att veder- börande förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart inte kvarstod. Bestämmelsen kritiserades under remissbehandlingen av föreningen Sveriges häradshövdingar (prop. s. 9 f), som ansåg att ersättningsrätten här- igenom syntes bli alltför begränsad. [ fall, då åtal ej kommit till stånd, syntes det före- ningen tveksamt, om något villkor av ifråga- varande art över huvud borde uppställas. Förelåg inte sannolika skäl för åtal, borde väl presumeras att anledning till misstanke inte förekom. Att i nu förevarande ordning stämpla någon som misstänkt för brott, ehuru han inte kunde åtalas, syntes strida mot den rättsgrundsats som kommit till ut- tryck i 16 kap. 135 av den då gällande strafflagen. Om efter åtal ansvarsfrågan prö- vades men den tilltalade frikändes, syntes, bortsett från de fall då han själv föranlett häktningen, skäl att frånkänna honom ersätt- ningsrätt endast förefinnas, om av domen eller dombokens innehåll uppenbart fram-
gick att frikännandet skett ehuru bindande omständigheter och liknelser mot honom
förelegat.
Departementschefen (prop. s. 11) förkla- rade sig dela häradshövdingeföreningens upp- fattning att det uppställda villkoret måste anses medföra en alltför snäv begränsning och förordade i stället den regeln, att ersätt- ning åt häktad inte fick utgå om grundad misstanke alltjämt kvarstod mot honom. Det syntes departementschefen dock erforderligt att en sådan föreskrift kompletterades med en bestämmelse som gav möjlighet att även i andra fall vägra ersättning, då det skulle vara stötande att sådan utgick. Som exempel på sådana fall angav departementschefen 1 att åklagaren underlät att åtala på den
grund att den misstänkte befanns uppen- bart vara sinnessjuk och följaktligen straffri, 2 att ett begånget brott befanns vara pres- kriberat, 3 att någon som häktats för mened frikän- des från ansvar på den grund att han skulle ha avslöjat ett av honom begånget brott om han berättat vad han visste, samt 4 att någon — utan att ha gjort sig skyldig till sådant förfarande som berörts ovan under den första huvudgruppen — dock uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripan- de berättigat, t.ex. uppgivit falskt namn eller överträtt meddelat reseförbud. Slutligen framhölls som självfallet att, om ett brott begåtts, polismyndigheten ofta hade särskild anledning att tillfälligt anhålla personer som förut kanske flera gånger be- gått brott av ifrågavarande slag, samt att det inte kunde vara skäligt att låta ersättning utgå i sådana fall.
Texten i det till lagrådet remitterade lag- förslaget innehöll på denna punkt den be- stämmelsen att ersättning inte fick utgå om grundad misstanke kvarstod eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna i målet ej var skäligt att ersättning gavs.
Lagrådet (prop. s. 25) kritiserade till en början den ståndpunkt som kommit till ut- tryck i häradshövdingeföreningens remiss- yttrande. Denna syntes enligt lagrådet kunna
leda till ersättning i en omfattning, som var ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen syntes de i departementsförslaget använda ordalagen inte överensstämma med vad hä- radshövdingeföreningen förordat utan fick anses ge ersättningsrätten en snävare begräns- ning. Förslaget lämnade emellertid i allt fall rum för osäkerhet, i vilken mån kvarstående misstanke mot sökanden skulle utöva inver- kan. Enligt lagrådets mening borde en kvar- stående misstanke rimligen kommai betrak- tande utan att den i bevisningshänseende uppskattades till viss grad. Det torde för övrigt vara svårt att i lag fixera särskilt mått av bevisning, som borde föreligga för att misstanken skulle utesluta rätt till ersättning. Eftersom det oavsett närmare bestämning låg i sakens natur att endast en misstanke som var objektivt grundad kunde få betydelse, syntes stadgandet lämpligen kunna avfattas så, att ersättning inte fick utgå till någon, om misstanke kvarstod mot honom eller om med hänsyn till omständigheterna i övrigt skäl var däremot. Såsom framgick av denna formulering borde vid ansökningens pröv- ning föreliggande omständigheter beaktas, vare sig de yppat sig efter anställt åtal eller på annat sätt.
Vad lagrådet sålunda yttrat föranledde departementschefen att ipropositionen byta ut orden ”grundad misstanke” mot ”anled- ning till misstanke”. [ anslutning därtill ut- talades dock (prop. s. 29) att han inte därmed avsåg att göra någon ändring i sak.
Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget yppades inom första lagutskottet vissa be- tänkligheter mot förslaget på denna punkt (5. 26 f). Bestämmelsen skulle enligt utskot- tet kunna leda till att en domstol för sitt avslag på framställt ersättningsanspråk kom att åberopa att, ehuru bevisningen inte varit tillräcklig för den tilltalades fällande, miss- tanke dock kvarstod mot honom. Ett sådant förfaringssätt, vilket erbjöd viss likhet med det ur vårt rättssystem utdömda institutet att ställa någon på framtiden, fann utskottet olämpligt. Det skulle å andra sidan kunna tänkas att domstolen för att undvika de
antydda olägenheterna underlät att åberopa att anledning till misstanke kvarstod, trots att detta varit det för domstolen avgörande skälet. Domstolen skulle i sådant fall i stället endast meddela en allmän hänvisning till omständigheterna i ärendet. Då emellertid kvarstående misstanke upptagits som ett till omständigheterna i övrigt alternativt skäl, skulle detta vara ägnat att vilseleda sökanden angående den verkliga innebörden av dom- stolens beslut. Med hänsyn till det anförda föreslog utskottet att det ifrågavarande vill- koret ”anledning till misstanke kvarstår” uteslöts ur lå. Utskottet ville emellertid betona att det med detta ändringsförslag inte velat ta bort möjligheten för domstol att avslå en ersättningsansökan, när omständig- heterna var sådana att anledning till miss- tanke måste anses kvarstå. Syftet hade en- dast varit att förebygga att domstolarna kom att såsom domskäl åberopa nämnda förhål- lande.
Utskottet tog härefter upp departements— chefens uttalande att han ansåg det vara självfallet att, om ett brott begåtts, polis- myndigheten ofta hade särskild anledning att tillfälligt anhålla personer, som förut kanske flera gånger begått brott av den typ varom det var fråga, och att det då inte var skäligt att ersättning utgick i sådana fall. Utskottet uttalade i anledning härav att fall även av denna art syntes kunna förekomma då er- sättning skäligen borde utgå.
En tillämpning av den generella undan— tagsregeln kan enligt utskottet föranledas av att den tilltalade får avräknä häktningstid från straffet för ett brott för vilket han döms, ehuru häktningen avser ett annat brott för vilket han frikänns. Det borde dock framhållas att en avräkning av häktningstid inte alltid innefattar full gottgörelse.
Utskottets ovan relaterade yttrande om det olämpliga i att i ett ersättningsärende göra uttalanden om kvarstående misstanke, sammanställt med det faktum att man än- dock inte velat ta bort möjligheten att avslå begäran om ersättning på grund av sådan misstanke, har fått till följd en rad domstols-
avgöranden med tämligen intetsägande moti- veringar.1 Framställningar om ersättning har i stor omfattning avslagits med en allmän hänvisning till omständigheterna utan att i anslutning därtill angivits vilka omständig- heter som åsyftats. Mot detta förfaringssätt riktades stark kritik i det ärende, som av högsta domstolen slutligt avgjordes genom beslut den 29 september 1967 nr 829 (se bilaga 1 mom. 1.14). Domstolen föll härvid tillbaka på de ovanberörda utskottsuttalan- dena men fann sig i det föreliggande ärendet — sannolikt på grund av att den ersättnings- sökande framställt direkt begäran därom — oförhindrad att diskutera de sakförhållanden
som trots en friande dom talade mot veder- bö ran de.
2.3.4 Ersättningsgrunder enligt 2 %
Frihetsberövanden
Om ett frihetsberövande föranletts av laga- kraftvunnen dom eller beslut, kan ersättning utgå enligt 2 &. Förutsättning härför är först och främst att det är fråga om något av
följande frihetsberövanden: l Fängelse. 2 Förvandlingsstraff för böter. Med dessa båda institut jämställs enligt 3 %: 3 Intagning i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap. 35 BrB (i skyddstillsyn ingående anstaltsbehand- ling). 4 Intagning i anstalt för undergående av ungdomsfängelse. 5 Arrest. 6 lnternering.
Villkor för ersättningsrätten
Som allmänt villkor för rätt till ersättning gäller enligt paragrafens första led: 1 Den dömde skall ha undergått straffet helt eller delvis. För förlust som orsakas av t. ex. förlorat anseende redan på grund av en fällande dom utgår således ingen ersätt- ning. 2 Efter resning eller besvär över domvilla
skall ha meddelats dom på antingen fri- kännande eller ringare straff än den döm- de redan utstått. I anslutning till kravet på att den nya domen skall vara meddelad efter resning eller domvillobesvär framhöll lagrådet (prop. s. 25 f) att enligt nya RB kunde, sedan fällan- de dom vunnit laga kraft mot den dömde och verkställighet därå följt, förekomma att den dömde frikändes eller dömdes till ringare straff utan att särskilda rättsmedel kom till användning. Högre rätt var nämligen oför- hindrad att, även om den dömde inte över- klagat domen, frikänna honom eller döma till lägre straff därest talan fullföljts på mot- sidan. Detta gällde såväl då åklagaren full- följt talan till den dömdes förmån som även eljest när åklagaren eller målsäganden yrkat ändring i domen. Jämväl i dylika fall borde den dömde i regel äga rätt till ersättning med anledning av den straffverkställighet som han med orätt kunde ha undergått. Ersättnings- rätt syntes därför i princip böra föreligga så snart den dömde, sedan verkställighet börjat, genom ny dom frikändes eller dömdes till ringare straff än det han redan utstått. — Om förutsättningarna för rätt till ersättning på detta sätt vidgades torde det emellertid inte vara riktigt att medge ersättning i alla fall, när dessa förutsättningar var för handen. Fall kunde förekomma, då utgivande av ersätt- ning inte var sakligt berättigat. När tilltalad fällts till frihetsstraff och verkställighet dårå följt samt högre rätt, där åklagaren eller målsäganden fullföljt talan, förordnat om villkorligt anstånd med straffets verkställan- de eller om sådant anstånd med sttaffs ådömande, syntes det i allmänhet inte vara skäligt att tillerkänna den dömde ersättning med anledning av det straff han undergått. Detsamma torde stundom gälla när överrätt med hänsyn till den dömdes sinnesbeskaffen- het förklarat honom strafilös eller ådömt ett lägre straff. Även ett annat fall torde böra
1 Se bilaga 1 mom. 1.3—7, 1.9—11,1.13 och 1.14. De i dessa fall gjorda hänvisningarna till omständig- heterna synes i flera fall ha sin grund ikvarstående misstanke.
beaktas. Hade underrätts utslag varigenom någon dömts till förvandlingsstraff för böter på grund av rättens förordnande gått i verk- ställighet utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, borde den dömde, även om hov- rätten fann förvandling inte böra äga rum eller tillämpade villkorlig dom, i regel inte kunna kräva ersättning. — Inte heller i alla de fall som omfattades av paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade förslaget syn- tes det lagrådet påkallat att tillerkänna den dömde ersättningsrätt. Hade den som under- gått frihetsstraff erhållit resning i målet och därefter på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri från straff, skulle det inte vara rimligt att ge honom ersättning för frihets- förlusten, åtminstone inte i det fall att han, om han redan vid målets tidigare handlägg- ning förklarats strafflös, skulle ha omhänder- tagits enligt sinnessjuklagen. På grund av den i 3 & givna hänvisningen skulle vidare 2 & bli tillämplig även på den som på grund av lagakraftvunnet utslag varit intagen för tvångsuppfostran (tvångsuppfostran fanns upptaget i lagens ursprungliga lydelse) och efter resning vann befrielse från nämnda skyddsåtgärd. Även i dylikt fall kunde det vara obefogat att tillerkänna den dömde ersättning om annat omhändertagande varit påkallat. — På anförda skäl ansåg lagrådet att i paragrafen borde tas in en allmän föreskrift att ersättning inte må utgå om särskilda skäl är däremot.
Departementschefen (prop. s. 29 f) fann det inte påkallat att i lagen togs hänsyn till den möjlighet som förelåg för att straffdom, som vunnit laga kraft mot den dömde, kun- de komma att ändras ianledning av fullföljd från motsidan. I sammanhanget anmärktes att lagrådet funnit sig böra ange så praktiskt viktiga undantag som borde beaktas i tillämpningen att huvudregeln syntes få ett ganska obetydligt utrymme. Departements- chefen ansåg att om billigheten någon gång på grund av säregna omständigheter skulle kräva att gottgörelse lämnades, så syntes beslut därom kunna meddelas av Kungl. Maj :t.l Vad beträffade lagrådets hemställan om införande i paragrafen av en allmän
föreskrift att ersättning inte fick utgå, om särskilda skäl var däremot, ansåg departe- mentschefen att betydelsen av en sådan undantagsbestämmelse skulle vara synner- ligen ringa om'lagrummet skulle gälla endast vid ändring som vanns efter användning av extraordinära rättsmedel. Den föreslagna be- stämmelsen ansågs därtill kunna vålla viss tvekan vid tillämpning av paragrafen.2 Den upptogs därför inte i lagförslaget.
[ likhet med vad som förordats vid l % ansåg lagrådet (prop. s. 26 0 att den som av grov vårdslöshet föranlett att han blivit dömd till straffet inte borde vara ersättnings- berättigad i de fall som avses i 2 %. Departe- mentschefen (prop. s. 30) fann sig emellertid inte böra ta upp någon sådan föreskrift. Till stöd för denna ståndpunkt åberopades i huvudsak samma skäl som vid 1 &.
Undantag från ersättningsrätten
Enligt senare ledet i 25 gäller vissa undan- tag från ersättningsrätt, vilka kan hänföras till konkreta åtgärder av den dömde själv. Ersättning utgår sålunda inte om han föran- lett att han blivit dömd till straffet (l)ge- nom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten, (2) genom falsk angivelse av sig själv eller (3) eljest uppsåtligen.
Dessa tre undantag motsvarar de tidigare såsom andra gruppen angivna speciella un- dantagsreglerna från ersättningsrätt enligt l å (se mom. 2.3.3). Av naturliga skäl saknas motsvarighet till undantagsreglerna i första gruppen. Mera påfallande är att även den generella undantagsregeln saknar motsvarig- het i 2 5. Någon möjlighet att ta hänsyn till eventuellt kvarstående misstanke finns så- lunda inte i detta sammanhang.
1 Här måste antas vara förutsatt bemyndigande från riksdagen. 2 Möjligen avsågs här den tvekan som kan tän- kas uppstå vid jämförelse med den generella undan- tagsregeln i 1 &.
[ 4 % första stycket lämnas regler om ersätt- ni'ngsriittens omfattning. Härav framgår att ersättning kan lämnas för [ mistad arbetsförtjänst, 2 annat intrånginäring,
3 nödiga kostnader,samt
4 det lidande som intrånget i friheten med- fört, dock endast om det föreligger syn- nerliga skäl. I fråga om de tre första punkterna ovan anförde departementschefen (prop. s. 15) att det bl.a. kom i betraktande avlöning till extra arbetskraft, utgifter för resa från häkte eller straffanstalt tillbaka till hemorten samt kostnader i samband med ersättningsansprå- kets framställande. Däremot avsågs ej att ersättning skall utgå för det men i veder- börandes näring som indirekt vållats av att han varit åtalad eller dömd för brott. Ej heller avsågs att ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brottmålet. Samman- fattningsvis framhölls att ersättning borde utgå endast för utgifter som uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten.
En genomgång av tillgänglig praxis visar att yrkanden om ersättning för kostnader i brottmålet framställts i flera fall och som regel avvisats (se bil. 1 mom. 1.1, 1.2, 1.6, 1.7 och 1.13). Samma öde har yrkanden om ersättning i resningsärende rönt (se bil. 1 mom. 1.4). Beträffande kostnader i Övrigt kan noteras att ersättning medgivits för reali- sationsförlust, uppkommen genom att ersätt— ningssökanden på grund av frihetsberövandet inte kunnat medverka vid försäljningen av viss fast egendom (se bil. 1 mom. 1.4), för kostnader, sammanhängande med att sökan- den på grund av frihetsberövandet drabbades av nervsjukdom (medicin, daghem åt minder- åriga barn och taxiresor i samband därmed) samt för kostnader för flyttning, betingad av att sökanden till följd av publiciteten kring frihetsberövandet ansett sig nödsakad att byta bostad (se bil. 1 mom. 1.12). Däremot har ersättning vägrats för kostnader, betinga- de av att sökandens make drabbats av nerv- sjukdom till följd av frihetsberövandet (se
bil. 1 mom. 1.12), samt för makens resor till häktet, gåvopaket och översättning av brev (se bil. 1 mom. 1.17).
Någon regel om ersättning för lidande fanns inte upptagen i PLB:s förslag. Efter åtskilliga påpekanden under remissbehand- lingen (se prop. s. 10 f) ansåg emellertid departementschefen (prop. s. 12) billigheten kräva att ersättning skulle kunna ges för det lidande som åsamkas vederbörande genom intrånget i hans frihet. Emellertid syntes särskilda skäl böra föreligga för att sådan ersättning skulle utgå. [ sakens natur ansågs dock ligga att reseförbud svårligen kunde tänkas innebära ett lidande som borde ersät- tas.
Rörande den närmare utformningen av ersättningsregeln i nu förevarande hänseende anförde departementschefen (pr0p. s. 15) att synnerliga skäl att utge ersättning torde före— ligga om t.ex. en förut oförvitlig person häktades och det sedermera utreddes att han var helt oskyldig. Av bestämmelsens avfatt- ning framgick att endast lidande som orsa- kats av intrånget i friheten skulle beaktas. Däremot avsåg stadgandet inte att ge ersätt- ning för det att åtal blivit väckt. I detta hänseende kom alltså en person som varit häktad eller anhållen inte i bättre ställning än den som eljest åtalats men inte blivit dömd för brottet. Den ifrågavarande ersätt- ningsregeln syntes huvudsakligen ha betydel- se för fall, då någon oskyldigt drabbats av häktning eller frihetsstraff.
Rörande praxis i denna del har verkställts en särskild undersökning, se bilaga 1 avsnitt 2. Av denna synes framgå dels att tolkningen av rekvisitet ”synnerliga skäl" vållat bety- dande svårigheter och lett till flera ganska svagt grundade ersättningsbeslut, dels att uppfattningen om vad som skall anses vara skälig ersättning skiftar starkt mellan olika domstolar även i tämligen likartade fall.
2.3.6 Överlåtelse av ersättningsrätten m.m.
I 4 & andra stycket, som är uppdelat på två punkter, behandlas anspråk på ersättning som ännu inte blivit bestämd. Enligt första
punkten får ett sådant anSpråk inte överlå- tas. Andra punkten, som begränsas till an- språk på ersättning för ekonomisk skada, innehåller att efter den ersättningsberättiga- des död hans dödsbo får föra talan om ersättning för förlust eller kostnad som till- skyndats honom.
Lagrummets båda punkter återgår i fråga om sitt principiella innehåll på PLB:s förslag. Ett par olikheter i avfattningen må emeller- tid anmärkas. [ stället för uttrycket ”innan ersättningen blivit bestämd” i första punkten innehöll förslaget orden ”innan ersättning slutligen fastställts”. Förarbetena anger intet om anledningen till ändringen (jfr dock nedan). Vidare saknadesi förslaget slutorden i andra punkten ”för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne”. Denna sistnämnda skillnad beror på att PLB:s förslag till lag- stiftning avsåg enbart ekonomisk skada och därför inte behövde ta ställning till frågan om ersättning för ideell skada borde uteslu- tas från regeln om dödsbos rätt att föra talan.
PLB framhöll (SOU 1944:10 s. 312) att det — enligt dess förslag — var fråga om ersättning för ekonomisk skada utan behovs- prövning och uttalade att anspråk på sådan ersättning efter den berättigades död borde betraktas som en tillgång i boet. Enligt PLB borde däremot under den skadelidandes livs- tid endast han själv kunna göra gällande krav på ersättning.
Departementschefen — vars förslag, ilik- het med lagens slutliga avfattning, i andra punkten innehöll orden ”för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne” — yttrade vid lagrådsremissen (prop. s. 15) att bl.a. upptagits bestämmelser om rätt för dödsbo att föra talan, utom såvitt angick ersättning för lidande. Det tillades att det följde av allmänna regler att sådan ersättning förfaller i och med den ersättningsberättiga- des död om den inte dessförinnan blivit bestämd.
Lagrådet anförde vid sin granskning bl. a. (prop. s. 27) att det följde av allmänna rättsgrundsatser att om den ersättningsberät- tigade avlider hans rätt till talan om ersätt-
ning för ekonomisk skada övergår på döds- boet. Vad som sålunda gäller kunde inte anses röna inverkan av överlåtelseförbudet i första punkten och innehållet i andra punk- ten syntes därför kunna undvaras.
Departementschefen (prop. s. 30) ansåg emellertid att stadgandet i andra punkten hade en praktisk uppgift att fylla.
I anledning av departementschefens nyss återgivna yttrande om andra punkten — att enligt allmänna regler ersättning för lidande förfaller i och med den ersättningsberättiga- des död om den inte dessförinnan blivit bestämd — må framhållas att gällande rätts ståndpunkt nu brukar anges på ett mera modifierat sätt. I något större omfattning än enligt yttrandet betraktas ersättning såsom inte förfallen. Anspråk på ersättning för ideell skada i allmänhet anses sålunda kvar- stå, förutom när den ersättningsskyldige ut- fäst sig att betala ersättning, även i det fallet att ersättning fastställts genom icke laga- kraftvunnen dom före den berättigades död (prop. 19725 5. 121 f, 137 f, 178 f).
Överlåtelseförbudet i första punkten torde få antagas avse rätt till ersättning som inte blivit slutligen fastställd, således även sådan ersättningsrätt som bestämts genom en icke lagakraftägande dom. Det synes bäst över- ensstämma med syftet med bestämmelsen att vid fullföljd av en ersättningstvist till högre instans den skadelidande ensam skall vara taleberättigad, inte bara i fråga om vadekäromål med yrkande om förhöjning av ersättningen utan också beträffande svaro- mål på yrkande om nedsättning av densam- ma.
Överlåtelseförbudet i första punkten har icke blott betydelse för talerätten utan också en annan verkan.
PLB uttalade sålunda (s. 312) att av för- budet mot överlåtelse innan ersättningen slutligen fastställts även följde att anspråket dessförinnan inte fick tagas i mät eller i händelse av konkurs räknas till konkursboet.
Att detta är fallet framgår numera, efter lagändringarna år 1968 i UL, av uttryckligt stadgande i 66% 1 mom. i denna lag och 2712 första stycket KonkL, jämfört med
nyssnämnda lagrum. Men ett ännu mera vidsträckt utmätningsskydd torde gälla efter lagändringarna. Det är här fråga om tiden från ersättningens bestämmande till dess er- sättningen lyfts. Enligt 665 3 mom. UL i dess nya lydelse får nämligen skadestånd, som med anledning av personskada, frihets- berövande, falskt åtal, ärekränkning eller an- nat sådant tillkommer någon, inte utmätas för hans skuld så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Och enligt 67 e & får det ej heller utmätas förrän dagen efter det att utbetalning skett. Ersättning enligt 1945 års lag synes falla under dessa bestäm- melser ehuru lagen inte särskilt omnämndes under förarbetena. En viss svårighet upp- kommer visserligen därigenom att reseförbud inte anses utgöra ett frihetsberövande. Men ersättning för oriktigt reseförbud torde kun- na hänföras under ”skadestånd med anled— ning av — _ — annat sådant”, ehuru detta uttryck närmast lär ha avseende på brottslig gärning av beskaffenhet att kunna jämställas med vad som uppräknats. Härom kan hänvi- sas till uttalanden av skadeståndskommittén i Skadestånd I (SOU 1963 :33) s. 41 och av lagberedningen i Utsökningsrätt III (SOU 1964:57) s. 246.
2.3.7 Processuella regler
Frågan i vilken ordning anspråk på ersättning skulle handläggas var föremål för åtskilliga överväganden i samband med lagens till— komst. Som tidigare berörts handlades ären- den enligt 1886 års lag direkt av Kungl. Maj:t, varemot PLB föreslog en överflyttning av ärendena till domstol. Häremot ställde sig bl.a. håradshövdingeföreningen kritisk (prop. s. 9). Föreningen framhöll att ersätt— ningsfrågan borde prövas uteslutande på grundval av de förhållanden som blivit kända genom förundersökningen och rättegången. En muntlig domstolsförhandling, som skulle komma att avse de omständigheter som grundat åklagarens eller domstolens beslut, var säkerligen inte något önskvärt. Ytterliga- re kunde erinras att det stora flertalet av de
fall, i vilka anspråk på ersättning framställ- des, syntes vara sådana, då någon tvekan om att rätt till ersättning förelåg inte var för handen. Rättsförhållandet syntes då liksom i alla andra tvister kunna göras upp utan rättegång. Enligt föreningens mening borde följaktligen principen vara att ansökan om ersättning skulle framställas hos administra- tiv myndighet.
Departementschefen (prop. s. 13) fram— höll att tillgängligt skriftligt material framde- les i vissa fall kunde komma att visa sig otillräckligt som grundval för ett riktigt av— görande. Övervägande skäl syntes därför tala för att övergå till ordningen med domstols- prövning. Härigenom vanns även den förde- len att ersättningsfrågan kunde tas upp redan i själva brottmålet.
Under riksdagsbehandlingen framhöll förs- ta lagutskottet (s. 26) att vissa skäl otvivelak- tigt kunde anföras för att bibehålla en pröv- ning i administrativ ordning av nu ifrågava- rande ärenden. Utskottet ansåg emellertid övervägande skäl tala för en domstolspröv- ning. Avgörande härför sades vara att den domstol som handlagt ansvarsfrågan kom att ha ett bättre material för sitt bedömande och större möjlighet att vid behov komplet- tera detta än som skulle föreligga för Kungl. Maj:t, om den administrativa prövningen skulle bibehållas. Genom att prövningen för- lades till domstol vanns också den väsentliga fördelen att ersättningsfrågan kunde avgöras i själva brottmålet. En domstolsprövning med dess möjlighet till överprövning i högre instans måste också från rättssäkerhetssyn- punkt anses mera betryggande än en pröv- ning i administrativ ordning. Som tidigare nämnts utgick utskottet även från att en domstolsprövning inte skulle ske efter strängt formella grunder utan under skäligt hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.
Mot bakgrund av det sålunda anförda utformades de processuella reglerna på föl- jande sätt.
Anspråk på ersättning skall i princip fram- ställas hos den domstol som är behörig att pröva talan om ansvar för brottet. Anspråket
kan framställas antingen direkt i själva brott- målet eller senare genom särskild ansökan (55 första och andra styckena). Närmare bestämt innebär dessa regler följande. Då anspråk på ersättning enligt 1 5 framställs, kan detta göras antingen i det mål där ansvarsfrågan handläggs eller senare genom särskild ansökan. Det sistnämnda blir ak- tuellt när åtal inte ägt rum eller när ansprå- ket inte framställts i samma mål som ansvars- frågan. Ansökan görs då hos den rätt som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller som sist handlagt ansvarsfrågan. I fråga om an- språk på ersättning enligt 2 _6 kan vederbö- rande välja mellan att framställa anspråket i det mål, vari frågan om frikännande eller nedsättning av straffet handläggs eller senare genom särskild ansökan hos den rätt som sist handlagt nämnda fråga. I fråga om den sär- skilda ansökningens form föreskrivs att den skall vara skriftlig och ges in inom tre måna- der. Som utgångspunkt för beräkningen av denna tidsfrist har valts: 1 Då åtal inte ägt rum: den dag då sökanden fick veta att åklagaren beslutat att inte åtala.1 2 Då åtal lagts ned: den dag då slutligt beslut i målet vann laga kraft. 3 Då sökanden frikänts eller fått straffned— sättning: den dag då domen härom vann laga kraft. I anslutning till diskussionen om utform- ningen av tidsfristen anmärkte departements- chefen (prop. s. 15) att ersättning enligt 1 & givetvis kunde ifrågakomma även med anled- ning av en frikännande dom, som meddela- des efter ansökan om resning eller besvär över domvilla. Den tid, inom vilken anspråk på sådan ersättning i dylikt fall skulle fram- ställas, borde räknas från det den frikännan- de domen vann laga kraft.
Ordningen med särskild ansökan har, en- ligt vad departementschefen anmärkte (prop. s. 16), tillskapats bl. a. för det fall att svårig- heter mötte att redan i brottmålet förebringa utredning om den lidna skadans storlek. I sammanhanget framhölls emellertid det önskvärda i att frågan, hunrvida förutsätt- ningar för att ersättning skulle utgå, även i
sådant fall kunde prövas i samband med huvudsaken. Dessa tankegångar ligger bakom bestämmelserna i Så tredje stycket. Enligt dessa kan sökanden inskränka sin ersätt- ningstalan till att avse fastställelse huruvida ersättningsrätt föreligger. Vidare har öppnats möjlighet för domstolen att hänskjuta frågan om beloppets bestämmande till prövning ef- ter särskild ansökan, ett arrangemang som särskilt i överrätt torde vara av betydelse för ett snabbt avgörande i ansvarsfrågan. Depar- tementschefen (prop. s. 16) framhöll i sam- manhanget att om frågan om beloppet hän- sköts till särskild prövning, detta skulle gälla jämväl frågan huruvida ersättning skulle be- räknas även för lidande. I nu avsedda fall skall ansökan om beloppets bestämmande inom förut angiven tid av tre månader göras hos den rätt vilken såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden.2
I 5 & fjärde stycket har slutligen upptagits bestämmelser om åklagares talerätt. Åklaga- ren skall sålunda erhålla tillfälle att yttra sig över begäran om ersättning och han äger föra talan på det allmännas vägnar. Rörande sist- nämnda rätt höjdes under riksdagsbehand- lingen kritiska röster (se 1LU1945:19 s. 27 f). Det framhölls som olämpligt att lägga en sådan uppgift på åklagaren, då denne kunde ha ett personligt intresse av sakens utgång. En regresstalan kunde nämligen komma att riktas mot den åklagare som företagit det felaktiga anhållandet. Även oberoende härav kunde han antagas vara benägen att hävda det rättmätiga i sina tidigare åtgärder genom att på det allmännas vägnar bestrida sökan- dens ersättningskrav, även om detta var sak- ligt grundat. Utskottet ansåg dessa farhågor överdrivna. Visserligen fick en åklagare inte föra talan om han var jävig, men han blev inte jävig bara genom att han meddelat ett beslut om anhållande, vilket beslut senare visade sig vara oriktigt. I flertalet fall, där
1 Rörande problem som kan uppkomma i detta sammanhang hänvisas till bil. 1 mom. 1.15. 2 Jfr dock i denna del högsta domstolens beslut den 20 december 1950 nr 881 ang. rätt till framti— da talan om ytterligare ersättning (bil. 1 mom. 1.4)
ersättningsanspråk kom att framställas av den som varit oskyldigt anhållen, syntes det inte kunna göras gällande att åklagaren ge- nom anhållandet gjort sig skyldig till tjänste- fel. Var å andra sidan omständigheterna i något fall sådana att åklagaren genom sitt ingripande gjort sig skyldig till tjänstefel, borde han inte lämpligen iersättningsmålet föra talan på det allmännas vägnar. Enligt utskottets mening syntes stadgandets avfatt- ning inte utgöra hinder för att i sådana fall den förutvarande åklagaren ersattes av an- nan. Med nu antydda begränsning måste emellertid den person som varit åklagare i ansvarsmålet på grund av sin kännedom om detta vara mest lämpad att också företräda det allmänna i fråga om ersättning åt den som varit oskyldigt anhållen i målet. Av vad utskottet förut anfört därom att i dessa ärenden borde ske en skälighetsprövning följ- de emellertid att åklagaren, när ansökan om ersättning inte framställts i det mål vari ansvarsfrågan handlagts, inte i främsta rum- met borde uppfatta sin ställning som sökan- dens motpart. Åklagarens uppgift borde i första hand vara att vid behov lämna dom- stolen närmare upplysningar om vilka särskil- da omständigheter som föranlett anhållandet eller häktningen samt ägna framställda er- sättningsanspråk den sakliga granskning som erfordrades för deras riktiga bedömande. Med hänsyn härtill syntes det uppenbart att åklagaren i åtskilliga fall inte hade att bestri- da rätten till ersättning för den som oskyl— digt blivit föremål för en sådan åtgärd varom i lagen var fråga.
1 6 5 har upptagits vissa bestämmelser om rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan om ersättning. Som huvud- regel gäller att rätten vid ansökans prövning och avgörande är domför i den sammansätt- ning som gällde för målet om ansvarsfrågan. Har rätten inte tidigare handlagt ansvarsrnå— let skall nämnd deltaga vid avgörandet av saken. Av sista punkten i 62,5 framgår att rättens avgörande i så fall skall ske genom beslut.
I 7 & första stycket föreskrivs att utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas sedan
beslutet därom vunnit laga kraft. Bestämmel- sen ansågs av lagrådet (prop. s. 27) obehöv- lig. Om inte föreskrift meddelats att beslut om utbetalning av ersättning genast skulle gå i verkställighet, följde nämligen av allmänna regler att ersättningen inte skulle betalas ut förrän beslutet vunnit laga kraft. Om det ändå skulle anses lämpligt att erinra härom, ansåg lagrådet detta böra ske i de administra— tiva föreskrifter som erfordrades angående gäldandet av ersättningen. Departementsche- fen (prop. s. 30) fann dock inte skäl att göra någon ändring i förslaget. _ Angående utbe— talning av ersättningsbelopp finns föreskrif— ter i 85 KK med bestämmelser ang. vissa kostnader vid domstol.
l 7 & andra stycket lämnas slutligen vissa bestämmelser om kronans regressrätt. Skulle sökanden ägt att som skadestånd kräva ut beloppet av annan, inträder kronan i rätten mot denne. Departementschefen (prop. s. 16) framhöll i sammanhanget att frågan, huruvida särskilda föreskrifter erfordrades för att säkerställa att regressrätten tillvara- togs, torde få tas upp i annat sammanhang.
2.3.8 Några av riksdagen behandlade änd- ringsförslag
Motion ] 953.112]
] motionen riktades kritik mot dels bestäm- melsen i 15 andra stycket sista punkten 1945 års lag om att ersättning inte utgår om det med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt och dels bestämmelsen i 5 & samma lag om att frågan om ersättning skall prövas av samma domstol som handlagt straffsaken. I den första delen anfördes att en person, som inte ansetts saker till det brott för vilket han varit anhållen och häktad, borde vara berättigad att få ersättning i alla de fall, där han inte uppsåtligen medverkat till att han berövats friheten. Den nuvarande möjlighe- ten att underlåta att medge ersättning på grund av kvarstående misstanke var enligt motionärernas mening inte förenlig med mo- dern svensk rättsuppfattning. Motionärerna yrkade därför i denna del att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till sådan ändring i 1945 års lag att den som inte uppsåtligen medverkat till att han berövats friheten men likväl varit anhållen, häktad eller dömd för gärning, till vilken han inte gjort sig saker, skulle äga rätt till ersättning. [ den andra delen anfördes att samma domare som häk- tat en person i sinom tid kom att avgöra om häktningsåtgärden saknat fog och att doma- rens prestige då kom att väga mot den oskyldigt häktades intresse av att erhålla ersättning. Man kunde vara till freds med den gällande ordningen endast om man hyste föreställningen att en domare var mera rätt- rådig än andra människor. Enligt motionärer- na borde lagen ändras så att ansökningar om ersättning kom att handläggas i sådan ord- ning att inte den beslutande instansen kunde påverkas i sitt beslut av några egna tidigare åtgärder i målet.
Över motionen inhämtades yttranden från justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbe- tet, varjämte Föreningen Sveriges häradshöv- dingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund bered- des tillfälle att yttra sig. Motionen avstyrktes överlag utom såvitt närmare framgår nedan.
Justitiekanslern (lLU 1953 :26 s. 8) fram- höll i frågan om villkoren för rätt till ersätt- ning att det syntes vara en allmänt omfattad mening att lagens nu ifrågavarande stånd- punkt var riktig: ersättning skulle inte utgå om anledning till misstanke objektivt sett kvarstod.
Även riksåklagarämbetet (lLU 1953:26 s. 8 f) avstyrkte motionen. Ämbetet framhöll dock att det självfallet kunde från åtskilliga synpunkter framstå som motiverat att staten, när myndigheterna för genomförandet av straffprocessuella eller kriminalpolitiska syf- ten tvingades tillgripa anhållande och häkt- ning, skulle lämna ersättning så snart den misstänkte inte blev fälld till ansvar. Konse- kvensen syntes emellertid då fordra att man gav ersättning också i de fall, där frikännan- de skett utan att den tilltalade varit berövad friheten, såvitt den misstänkte i samman- hanget åsamkats ekonomisk skada eller li-
dande. Ämbetet hänvisade i detta samman- hang till den starkt begränsade rätten till ersättning för rättegångskostnader. Vidare ifrågasattes det lämpliga i att den regel, som enligt förarbetena ansågs böra gälla om vet- kan av en kvarstående misstanke, inte kom- mit till klart uttryck i lagtexten. Utskottetsi sammanhanget uttalade betänkligheter syn- tes inte ämbetet alltför tungt vägande. — Vad beträffade de i motionen framförda synpunkterna på det lämpliga i att samma myndighet prövade både ansvars- och ersätt- ningsfrågan anmärkte ämbetet att synpunk- terna förlorade sin giltighet om lagen ändra- des så att kvarstående misstanke inte fick någon inverkan på bedömningen av ersätt- ningsfrågan. Oavsett härav kunde sägas att domstolen genom att frikänna den tilltalade ådagalagt sitt oberoende av ställningstagan- det ihäktningsfrågan.
I ett till riksåklagarämbetets yttrande fo- gat särskilt yttrande anförde statsåklagaren i Göteborg (lLU 1953:26 s. 9 f) att det med visst fog syntes kunna göras gällande att domstolarnas rätt att avvisa ett ersättnings- anspråk endast med en allmän hänvisning till omständigheterna skulle kunna vara ägnad att inte ge tillräckligt eftertryck åt kravet på att skälen för ett ogillande bör komma till klart uttryck. Det kunde därför möjligen ifrågasättas om inte stadgandet om skälig- hetsprövning skulle behöva undergå en viss omredigering. — Vad beträffade den andra i motionen upptagna frågan framhöll stats- åklagaren (s. 13) att man inte borde bortse från att sådana fall kunde inträffa, där dom- stolens opartiskhet kunde sättas i fråga. Spörsmålet syntes förtjänt av särskild upp- märksamhet i betraktande av den diskretio- nära prövningsrätt som tillkom den beslutan— de instansen. En ännu mera betydelsefull omständighet syntes vara att regressanspråk mot den felande kunde göras gällande från det allmännas sida, om häktningen eller domen inneburit tjänstefel. Det syntes där- för från olika synpunkter kunna anföras skäl för en sådan ändring av gällande lagstiftning att vid prövning av fråga om ersättning inte fick deltaga domare, som beslutat om häkt-
ning eller meddelat dom, på grund varav ersättningsanspråk gjordes gällande.
Stadsdomarföreningen (lLU 1953:26 s. 13) påpekade att jäv förelåg för domaren om han i brottmålet vidtagit någon åtgärd mot den ersättningssökande av beskaffenhet att kunna hänföras till tjänstefel. Vidare erinra- des om den mera allmänt avfattade jävsre- geln i4 kap. 13 ä 9 RB.
Advokatsamfundets styrelse (TSA 1953 s. 146 ff) uttalade sin principiella anslutning till den uppfattning som rörande förutsätt- ningarna för ersättningsrätt kommit till ut- tryck i motionen. Det kunde visserligen rent känslomässigt sett stundom framstå såsom stötande, om ersättning lämnades även till en person, mot vilken i själva verket ganska stark misstanke kvarstod, ehuru bevisningen inte ansetts tillräcklig för fällande dom. En- ligt styrelsens mening borde emellertid den som inte kunnat överbevisas om att ha be- gått det brott, för vilket han anhållits eller häktats, rättsligt sett betraktas och behand- las som oskyldig. I enlighet härmed borde han också vara berättigad till ersättning, i den män inte sådana förhållanden förelåg som angavsi 1 5 andra stycket första punk- ten 1945 års lag. Regeln i andra punkten borde sålunda enligt styrelsens mening inte bibehållas, såvitt därigenom möjlighet be- retts den prövande myndigheten att vägra ersättning med den , låt vara inte öppet uttalade — motiveringen att anledning till misstanke kvarstod. Så länge sistnämnda re- gel bibehölls i lagen förelåg alltid viss risk för att ersättning stundom vägrades, trots att de kvarstående misstankarna i verkligheten sak- nade fog. Detta förhållande innebar en större olägenhet än den omständigheten att en eller annan frikänd person erhöll ersättning, ehu- ru han i verkligheten var skyldig. Styrelsen förordade därför en utredning om sådan ändring av 1 5 i 1945 års lag att kvarstående misstanke inte vidare fick föranleda avslag på ansökan om ersättning. I sammanhanget framhölls att en dylik ändring förmodligen inte lämpligen kunde ernås på ett så enkelt sätt som genom upphävande av andra punk- ten i paragrafens andra stycke. I så fall
syntes nämligen vissa andra justeringar av paragrafens innehåll bli erforderliga. Det var exempelvis inte styrelsens mening att ersätt- ning ovillkorligen borde utgåi ett sådant fall som att åklagaren underlät att åtala, enär den misstänkte, ehuru övertygad om gär- ningen, fanns uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen straffri. — Beträffande frågan om vilken myndighet som borde pröva ansökan om ersättning fann styrelsen de av motionä- rerna framförda synpunkterna inte kunna frånkännas ett visst berättigande. De uttala- de farhågorna föreföll dock åtskilligt över- drivna. Spörsmålet syntes för övrigt inte kun- na undgå att röna viss inverkan av det sätt på vilket själva ersättningsrätten utformades. Så länge ersättning kunde vägras av det skälet att misstanke kvarstod, var det 4 även om inte detta skäl uttryckligen åberopades — mindre tilltalande att den domstol som handlagt målet skulle kunna meddela ett beslut, som kom att uppfattas som en förkla- ring att domstolen alltjämt misstänkte veder- börande för brottet. Denna synpunkt ledde närmast till att, om de gällande reglerna om rätt till ersättning bibehölls, prövningen av ersättningsfrågan borde överflyttas till admi- nistrativ myndighet, trots de olägenheter som en sådan överflyttning onekligen skulle medföra. Om däremot ersättningsreglerna ändrades så, att eventuellt kvarstående miss- tanke inte fick föranleda avslag på ansökan om ersättning, bortföll ett av de skäl som kunde anföras mot prövningens förläggande till domstol. Ett eventuellt avslag på ansökan om ersättning kunde då inte uppfattas såsom ett uttryck för alltjämt kvarstående misstanke. För prövning av övriga, på ersätt- ningsfrågan inverkande omständigheter syn- tes domstolen utgöra ett lämpligt organ. Första lagutskottet (lLU 1953:26 s. 15 f) framhöll att stadgandet om begränsningarna i ersättningsrätten tillkommit efter ingående överväganden. Det var tydligt att, om rätten till ersättning inte var underkastad begräns- ningar som sammanhänger med omständig- heterna i det särskilda fallet, situationer skul- le uppstå som kunde leda till stötande resul- tat. Lagens ståndpunkt i frågan var därför
enligt utskottets mening riktig. Vad beträffa- de frågan om lämplig instans för handlägg- ning av uppkommande ersättningsfrågor fann utskottet att gällande ordning inte be- hövde föranleda några olägenheter. Veterli- gen hade några sådana inte heller försports under den tid lagen dittills varit i tillämp- ning. Utskottet hemställde mot angivna bak- grund att motionen 'inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta blev också riksdagens beslut.
Motionerna ] 96 6 :11.'1 27 och 6 86
I motionen nr 127 framfördes betänkligheter mot bestämmelsen i 1 & andra stycket sista punkten 1945 års lag, enligt vilken ersättning inte utgår om det med hänsyn till omständig- heterna inte är skäligt. Motionären hemställ- de att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag be- träffande 1945 års lag så att en kvarstående misstanke hos domstolen inte längre skulle få påverka prövningen av ersättningsfrågan. Motionen nr 686 innehöll en liknande kritik mot samma bestämmelse. Motionärer- na hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majrt måtte hemställa om förslag till lagstiftning angående det allmännas skade- ståndsansvar inom den offentligrättsliga verksamheten, varvid särskilt borde beaktas önskvärdheten av en revidering av de dåva- rande otillfredsställande reglerna angående ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda. Över motionen nr 127 avgavs remissytt- randen av justitiekanslersämbetet, riksåkla- garämbetet, Svea hovrätt och Sveriges advo- katsamfund (se lLU 196627). Justitiekanslern framhöll (s. 4 f) att en översyn av 1945 års lag var motiverad men borde ske i ett större sammanhang. Riksåklagaren (s. 5) avstyrkte motionen med motiveringen främst att gällande be- stämmelser inte medfört stötande resultat. Även Svea hovrätt (s. 5 f) avstyrkte mo- tionen. Hovrätten framhöll att även om kvar- stående misstanke i och för sig kunde vara en orsak till att ersättning vägrades, så måste en dylik misstanke vara av betydande styrka för
att kunna påverka ersättningsfrågan. Detta framgick för övrigt av lagens förarbeten. Enligt hovrättens mening borde därför det ifrågavarande stadgandet tolkas så att ersätt- ning i princip skulle utgå, även om misstanke kvarstod; det borde endast undantagsvis förekomma att ersättning förvägrades på denna grund. Såvitt hovrätten hade sig be- kant, hade det anförda vunnit tillämpning vid prövning av ifrågavarande ersättningsan- språk.
Advokatsamfundets styrelse (s. 6) till- styrkte motionen med hänvisning till sitt yttrande över 1953 års motion i ämnet.
Första lagutskottet (s. 7) ställde sig posi- tivt till motionerna. Det kunde dock enligt utskottets mening inte komma ifråga att den som utsatts för frihetsinskränkning men där- efter frikänts eller inte åtalats alltid skulle vara berättigad till ersättning. Detta skulle nämligen i en del fall kunna medföra mindre tillfredsställande resultat. Som exempel nämndes att ingen tvekan rådde om den misstänktes skuld, men att åtal underlåtits därför att denne var sinnessjuk eller åtalet ogillats på grund av preskription. Inte heller borde ersättning utgå då vederbörande för- svårat utredningen eller själv, t.ex. genom sanningslös bekännelse, föranlett tvångsåt- gärden. I vissa fall syntes emellertid regeln att kvarstående misstanke utgjorde hinder för ersättning — en regel som inte var ut— tryckligen angiven i lagtexten — kunna med- föra risk för att gottgörelse vägrades, trots att den kvarstående misstanken i verklighe- ten saknade fog. Enligt utskottets mening borde den som varit utsatt för tvångsåtgärd av ifrågavarande att utan att själv ha orsakat den eller försvårat utredningen iprincip vara berättigad till skadestånd om åtgärden hävts på grund av bristande bevisning eller om på grund därav frikännande dom meddelats. Lagen borde därför göras till föremål för översyn så att inte enbart kvarstående miss- tanke skulle betaga någon rätten till skade- stånd. Spörsmålet måste emellertid ses i sam- band med en allmän reform inom skade- ståndsrätten. Vad utskottet anfört syntes böra övervägas vid arbetet med en sådan
l skrivelse till Kungl. Maj :i den 10 maj 1966 nr 189 gav riksdagen såsom sin mening till känna vad utskottet sålunda anfört.
2.4 Den nya skadeståndslagen
I utredningsarbetets slutskede har en ny skadeståndslag antagits av riksdagen och trätt i kraft den 1 juli 1972. Lagens upplägg- ning är sådan att motsvarighet till de nuva- rande allmänna skadeståndsbestämmelserna i 6 kap. i 1864 års strafflag överflyttats med mindre justeringar i sak. Sålunda har regelni 6 kap. 6 & strafflagen om att skadeståndsan- svaret för barn under 15 år skall bestämmas på grundval av en skälighetSprövning ut- sträckts att gälla barn under 18 år. Vidare har tillämpningsområdet för bestämmelsen i 6 kap. 3å strafflagen om ersättning för psykiskt lidande utvidgats till att omfatta också vissa andra fall av brottsligt ofredande än brott mot den personliga friheten. I syfte att klargöra innebörden av denna utvidgning har departementschefen bl.a. uttalat (prop. l972:5 s. 570 i) att till brott mot den personliga friheten hör i första hand de i 4 kap. 1—4 åå BrB angivna brotten,nämligen människorov, olaga frihetsberövande, för- sättande i nödläge samt olaga tvång. Bl.a. olaga hot (4 kap. 55 BrB) och de brotts- typer vid vilka sådant hot ingår innefattar vidare enligt departementschefen regelmäs- sigt ofredande.
Skadeståndslagen innehåller bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten (s. k. principalansvar). I förhållande till vad som hittills gällt enligt grundsatser som ut- bildats i rättspraxis innebär lagen att princi- palansvaret utvidgats till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör drifts- eller arbetsledningen eller har en an- svarsfull ställning. Principalansvar skall enligt lagen kunna jämkas, om det skulle bli oskä- ligt betungande eller, vid sakskada, om jämk- ning bör ske av hänsyn till föreliggande försäkringsförhållanden.
Vad som är av särskilt intresse i förevaran-
de sammanhang är att skadeståndslagen upp— tar bestämmelser om skadestånd i offentlig verksamhet, vilka saknar motsvarighet i dit- tills gällande rätt. Enligt lagen skall staten eller kommun ersätta person- eller sakskada eller direkt tillfogad allmän förmögenhets- skada — s.k. ren förmögenhetsskada — som vållas genom fel eller försummelse vid utöv- ning av offentlig myndighet. Ersättning skall dock utgå endast om de krav har åsidosatts som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utöv- ning. Den skadelidande är bl.a. inte heller berättigad till ersättning för skada som hade kunnat undvikas genom överklagande av fel- aktigt beslut. Ersättningstalan skall enligt lagen inte kunna föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t, riksdagen, högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkrings- domstolen, om inte beslutet undantagsvis har upphävts eller ändrats. — Statens eller kommuns ansvar enligt dessa regler kan jäm- kas såsom nyss angivits.
Slutligen innehåller skadeståndslagen en helt ny bestämmelse som begränsar arbets- tagares skadeståndsansvar. En arbetstagare skall sålunda vara skyldig att ersätta skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån det med hänsyn till omständigheterna föreligger synnerliga skäl.
I övrigt hänvisas till prop. 1972:5. Det är anledning att i den allmänna moti- veringen och i specialmotiveringen återkom- ma till skadeståndslagens förarbeten på åt- skilliga punkter.
3. Vissa internationella överenskommelser m. m.
Den enskildes rätt till frihet och personlig säkerhet har upprepade gånger fastslagits i olika internationella sammanhang. Alltsedan det andra världskrigets slut har gjort sig gällande en strävan att stärka den enskildes rättsställning och skapa ett skydd för de 5. k. mänskliga rättigheterna (se härom närmare Danelius, Det internationella skyddet för de mänskliga rättigheterna, SvJT 1969 s. 384 ff). Förenta nationerna antog år 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättig- heterna, i vars tredje artikel fastslås att envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Förklaringen betraktas i alhnänhet som ett för staterna inte förpliktande uttryck för en världsopinion rörande det skydd som skall tillkomma individen. Avsikten var att för- klaringen sedermera skulle efterföljas av en konvention. Innan denna kunde komma till stånd hade emellertid i Europa utarbetats lokalt mera begränsade konventioner. Inom Europarådets ram inleddes nämligen ett in- tensivt arbete för att i form av konventioner kodifiera de mänskliga rättigheterna. Arbetet kröntes tidigt med framgång. Redan år 1950 antogs den s. k. europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheter- na och de grundk'z'ggande friheterna. Konven- tionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952 (prop. 19511165).
Av intresse i det sammanhang varom nu är fråga är främst artikel 5. Enligt denna artikel har envar rätt till frihet och personlig säker- het, och det stadgas att ingen får berövas sin
frihet annat än i vissa uppräknade fall och i den ordning som lag föreskriver. De fall av frihetsberövande som uppräknas är: 1 Frihetsberövande efter fällande dom av
vederbörlig domstol (mom. 1 a). 2 Arrestering eller frihetsberövande
2.1 på grund av underlåtenhet att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande (mom. 1 b), 2.2i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet (mom. 1 b), 2.3 för att ställa vederbörande inför veder- börlig rättslig myndighet såsom skäli- gen misstänkt för att ha förövat brott (mom 1 c), eller 2.4 när det skäligen anses nödvändigt för att förhindra vederbörande att 2.4.1 begå ett brott, eller 2.4.2 undkomma efter att ha begått
ett brott (mom. 1 c). 3 Frihetsberövande mot en underårig för att vederbörande skall 3.1 undergå skyddsuppfostran (mom. 1 d), eller
3.2 inställas inför vederbörlig rättslig myn- dighet (mom. 1 d). 4 Frihetsberövande till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom (mom. 1 e). 5 Frihetsberövande emedan vederbörande är
5.1 sinnessjuk (mom. 1 e), 5.2 alkoholist (mom. 1 e),
5.3 hemfallen åt missbruk av droger
5.4 lösdrivare (mom. 1 e). 6 Arrestering eller frihetsberövande
6.1 till förhindrande av att vederbörande
obehörigen inkommer i landet (mom. 1 f), eller 6.2 som ett led i förfarande för vederbö-
randes utvisning eller utlämnande (mom. 1 f).
I samtliga fall anges att arrest eller frihetsbe- rövande skall ha skett lagligen eller i laga
ordning.
Artikeln innehåller vidare i mom. 2—4 åtskilliga bestämmelser avseende förfarandet vid frihetsberövande, vilka bl.a. föreskriver följande. Den som arresteras skall snarast möjligt och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom (mom. 2). Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet enligt punkterna 2.3 och 2.4 i föregående stycke, skall ofördröjligen ställas inför doma- re eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsrnakt, och skall vara be- rättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. Och envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfördra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt skall prövas samt hans frigivning be- slutas om åtgärden inte är laglig (mom. 4).
Till sist innehåller artikel 5 en slutbestäm- melse (mom. 5) avseende ersättning. Bestäm— melsen kan sammanställas med reglerna om förfarandet dels inför den europeiska kom- missionen för de mänskliga rättigheterna, dels inför den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilka båda institu- tioner inrättats genom konventionen. (År 1966 avgav Sverige förklaring att domstolens jurisdiktion var tvingande och förnyade för- klaringen år 1971, se prop. 19712125 s. 4).
Mom. 5 i artikel 5 stadgar att om någon blivit utsatt för arrestering eller frihetsberö- vande i strid mot artikelns bestämmelser, han skall ha rätt till skadestånd. Reglerna om förfarandet innebär bl. a., att kommissionen äger mottaga framställning från den som påstår att han från någon konventionsstats
sida varit utsatt för kränkning av rättighet som anges i konventionen (att. 25). Vidare kan ett ärende bringas inför domstolen av kommissionen eller av konventionsstat, som på visst angivet sätt berörs av ärendet (art. 48). I art. 50 heter det därefter att om domstolen finner att ett beslut eller en åt- gärd, som vidtagits av en konventionsstats myndighet, helt eller delvis strider mot de förpliktelser som konventionen medför och om konventionsstatens nationella lag endast medger ofullständig (partiell) gottgörelse för följderna av beslutet eller åtgärden (”ne per- met qu'imparfaitement dleffacer les con- sequences” resp. ”allows only partial repara- tion to be made for the consequences”), domstolens beslut skall, om erforderligt, ge den skadelidande parten full gottgörelse (”une satisfaction équitable” resp. ”just sa- tisfaction”).
Det lär förhålla sig så att det ersättnings- anspråk, som enligt art. 5 mom. 5 konventions- staterna är skyldiga att genom sin lagstift- ning tillhandahålla en skadelidande, skall rik- tas mot den ansvariga myndighetspersonen.1 Artikeln medför alltså inte någon plikt för staten att svara för full ersättning. Det synes då tydligt att inte heller uttryckssättet i art. 50 — att nationell lag förutsätts medge en- dast ofullständig (partiell) gottgörelse — kan syfta på enbart det förhållandet att ersätt- ningsansvar för staten saknas. Med den ska- delidande parten förstås i att. 50 den enskil- da person som varit berövad friheten; och detta oaktat han endast äger göra frarnställ- ning till kommissionen men saknar rätt att själv föra talan inför domstolen (a.a.s. 283). Ett beslut av domstolen om ersättning för- pliktar konventionsstaten att utge denna. Om en felande myndighetsperson enligt na- tionell lag ålagts erlägga skadestånd, men domstolen anser skadeståndet otillräckligt, synes situationen kunna bli att den som varit
1 Vis, La reparation des violations de la Conven— tion Europe'enne des Droits de l'Homme (note sur Particle 50 de la Convention), s. 283 f, i La Protection internationale des Droits de 1”Homme dans le Cadre Européen, Paris, Librairie Dalloz, 1961.
berövad friheten erhåller en del av ersätt- ningen från myndighetspersonen och en ut- fyllande del från staten.
Ratifikationen medför inte att svensk domstol eller annan myndighet har att direkt tillämpa konventionens bestämmelser utan härför skulle fordras en särskild lagstiftnings- akt (jfr prop. 19681132 s. 17 ff, 127 ff och 133 f samt lLU 1970118 5. 2ff). Däremot är det självklart att den är offentligrättsligt bindande.
Till den nämnda konventionen ansluter sig ett tilläggsprotokoll nr 4 av år 1963, vilket biträtts av Sverige (prop. 1964z87). Enligt artikel 2, som enligt uttalande i protokollet skall anses som tilläggsartikel till konven- tionen, gäller att den som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att där fritt röra sig och att fritt välja bostad samt att envar äger rätt att lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget. Dessa rättigheter får enligt artikeln inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är antingen nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, för upprätt- hållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddande av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter eller också — med avse- ende på bestämda områden — berättigade av hänsyn till det allmännas intresse. Inskränk- ningarna skall vara angivna i lag.
År 1966 hade konventionsarbetet inom FN fortskridit så långt att bl. a. en konven- tion om medborgerliga och politiska rättig- heter kunde antas av generalförsamlingen. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 1971 :125). Av intresse i detta sammanhang är närmast artikel 9, som innehåller följande:
1 Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihets- berövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ord- ning som föreskrivs i lag. 2 Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen för åtgärden och skall ofördröjligen underrättas om varje anklagelse mot honom. 3 Den som är arresterad eller eljest berövad
sin frihet på grund av anklagelse för brottslig gärning skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning. Det skall ej vara allmän regel att personer som avvak- tar rättegång hålls i förvar, men för frigiv- ning må krävas garantier för att veder- börande inställer sig till rättegången, vid varje annat tillfälle under det rättsliga förfarandet samt, i förekommande fall, för verkställighet av domen. 4 Den som berövats sin frihet genom arres- tering eller eljest skall ha rätt att inför dom- stol påfordra, att lagligheten av frihetsberö- vandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas, om åtgärden ej ärlaglig. 5 Den som utsatts för olaglig arrestering eller annat olagligt frihetsberövande skall ha rätt till skadestånd.
Vidare märks artikel 12 som motsvarar artikel 2 i det nyss nämnda tilläggsprotokol- let till den europeiska konventionen. Be- stämmelserna är av väsentligen likartat inne- håll.
Någon motsvarighet till den domstol som är upprättad i enlighet med den europeiska konventionen finns ej.
4. Utländsk rätt
4.1 Danmark
Lagbestämmelser om offentligrättsligt ersätt- ningsansvar för oberättigade frihetsberövan- den fmns i rättskipningslagens (retsplejelo- ven) kapitel 93 a om skadestånd med anled- ning av straffprocessuella åtgärder (straffe- retlig forfolgning) och i rättskipningslagens å469, sjätte stycket, enligt vilket den som anser att han olovligen underkastats admini- strativt frihetsberövande kan begära ersätt- ning i målet om frihetsberövandets laglighet. Enligt kapitel 93 a i rättskipningslagen föreligger rätt till ersättning i följande fall:
1 När en tilltalad varit underkastad an- hållande eller rannsakningshäkte vid ett till- fälle, då sådant icke borde ha använts (1018 a 5). 2 När den som varit anhållen eller häktad därefter frikänts eller släppts utan att saken fullföljs till dom (1018b 5). Detta gäller dock inte om de framkomna upplysningarna ger grundad anledning anta att han är skyldig till det brott för vilket han var anhållen eller häktad eller frikännandet eller underlåten- heten att åtala endast beror på att han befinnes vara otillräknelig. Ersättning kan vidare nekas eller nedsättas, om sökanden själv har givit anledning till anhållandet eller häktningen. 3 När en person utstått straff eller varit underkastad annan straffrättslig påföljd av frihetsberövande karaktär och påföljden där- efter bortfaller efter besvär eller resning. Ersättning kan dock nekas eller nedsättas om den dömde på grund av sitt uppträdande under målets handläggning har givit anled- ning till den fällande domen (1018 b 5).
I fallen 1—3 utgår ersättning för förmö- genhetsskada, lidande och oförrätt. Något maximum för ersättningen finns inte.
4 När i övrigt under en rättegång (offent- lig forfolgning) som inte fullföljs till dom eller som slutar med frikännande vidtagits åtgärder enligt 137 5 första stycket, 67—69 kap., 777 & tredje stycket,785 åeller 73 kap. (1018 c 5).1 Rätten kan då efter om- ständigheterna tillerkänna den tilltalade er- sättning för förmögenhetsskada som till- fogats honom genom åtgärden. Detta gäller dock inte om de framkomna upplysningarna ger grundad anledning anta att han är skyldig till brottet eller frikännandet eller underlå- tenheten att fullfölja rättegången beror på att han befinnes vara otillräknelig. Något maximum för ersättningen finns inte.
I de fyra fall som nämnts ovan kan den tilltalade, i stället för att kräva ersättning, begära polismästarens förklaring om att det visat sig att den ifrågavarande åtgärden icke stått i överensstämmelse med grundlagen och icke varit påkallad av den tilltalades eget uppträdande (1018 d & första stycket). Fin- ner polismästaren att sådan förklaring kan ges, utfärdas den snarast möjligt. Om rätten under målet på grund av 137 5 första styc- ket, 67—69 och 71473 kap. beslutat om någon åtgärd mot den tilltalade, skall rättens samtycke dock först inhämtas. Polismästa- rens beslut kan inte dras under prövning av högre administrativ myndighet eller av dom-
1 Avser åtgärder av typen beslag, kvarstad, hus— rannsakan, övervakning m. m.
stolarna. Också vid andra tillfällen kan den, mot vilken en straffprocessuell åtgärd har varit inledd, begära polismästarens förklaring om att det visat sig att åtgärden inte stått i överensstämmelse med grundlagen och inte varit påkallad av den tilltalades eget uppträ- dande (1018 d 5 andra stycket). Polismästa- rens avgörande kan inte dras under domstols prövning.
Rätt till ersättning för förmögenhetsskada tillkommer efter vederbörandes död hans make och bröstarvingar (1018e 5). All er- sättning utgår av allmänna medel (1018 f €). Staten har emellertid regressrätt mot veder- börande tjänsteman, om denne gjort sig skyl- dig till missbruk av ämbetsmyndighet, vårds- löshet eller annat oförsvarligt förhållande.
Om ett brottmål tas upp på nytt och rättegången leder till fällande dom mot en tilltalad som uppburit ersättning med anled- ning av en tidigare i samma sak hållen rätte- gång, skall, eftersom grunden för ersätt- ningen härefter bortfallit, i domen bestäm-_ mas att ersättningen skall återbetalas till statskassan ( 1018 f & andra stycket). Yrkande om ersättning av ovan angivet slag skall, såvitt saken fullföljs till dom, framställas i rätten innan saken upptages (1018 g 5). I saker som behandlas vid under- rätt eller vid landsrätt på grund av klagomål kan kravet dock även framställas i omedel- bart samband med att domen avkunnas. Yrkandet skall prövas i omedelbart samband med saken, om inte rätten på ämbetets vägnar eller på begäran av en av parterna beslutar att frågan om rätt till ersättning eller om dennas storlek hänskjuts till särskilt avgörande i samma mål eller undantagsvisi särskilt mål. Rättens beslut kan inte överkla- gas. Prövningen av ersättningsyrkandet skall, även om det handläggs i särskilt mål, såvitt möjligt företas av samma domare och nämn- demän som i huvudmålet. Begäran om upp- tagande av särskilt mål skall framställas inom tolv veckor från domens avkunnande. Har saken inte fullföljts till dom, skall stämnings- ansökan inges inom tolv veckor efter det att den tilltalade fått meddelande om att rätte- gången nedlagts. Efter utgången av de nämn-
da fristerna kan ersättningskrav endast resas, när det framkommer nya upplysningar, som rätten bedömer vara av väsentlig betydelse för prövningen av ersättningsfrågan. Stäm- ningsansökan skall inges inom fyra veckor efter det att vederbörande fått vetskap om de nya upplysningarna.
Rörande processen i ersättningsmålet gäl— ler i övrigt att det behandlas som ett brott- mål med de modifikationer som föranleds av omständigheterna i det särskilda fallet (1018h å). Yrkande om att ett ersättnings- mäl skall tas upp framställs hos allmänna åklagaren (statsadvokaten), som ser till att den inges till rätten. Ersättningskravet kan dock bifallas av justitieministern efter in- hämtad förklaring från riksåklagaren, för- svararen och vederbörande domstol. Målet är anhängigt (tingfaestet) när rätten mottagit åklagarens ansökan. Under målet skall veder— börande lämnas tillfälle att påstå sig tiller- känd ersättning. På begäran av ersättnings- sökanden skall en advokat utses åt honom.
Vägras ersättning på den grund att fram- komna upplysningar ger grundad anledning anta att vederbörande är skyldig till brottet i fråga, skall domskälen inskränkas till att ange att de lagliga förutsättningarna för er- sättning icke bedömts föreligga på grundval av den i målet förebragta bevisningen. Målet skall behandlas och avdömas vid allmän underrätt under medverkan av nämnd (101815). Det skall anhängiggöras vid den domstol, där brottmålet varit anhängiggjort (tingfaestet), eller, när brottmålet behandlats vid domstol med juryförfarande (naevninge- ting) eller icke fullföljs till dom, vid rätten i den domsaga, där den åtgärd beslutats på vilken ersättningskravet grundas (1018 k å).
Om ersättningskravet skall avgöras i ett jurymål (naevningesag), skall juryn tillfrågas om den tilltalade är berättigad till ersättning (10181å). För ett för den tilltalade gynn- samt svar på frågorna krävs att minst åtta jurymän röstar därför. Rätten fastställer se- dan ersättningens storlek.
Besvär kan anföras efter vanliga regler (1018 m 5). Har ersättningskravet framställts i brottmålet kan besvär anföras antingen i
samband med detta eller som särskilda be- svär i ersättningsfrågan. I sistnämnda fall, såväl som när besvär förekommer i mål som endast rör sig om ersättning, är besvärsfristen för det allmänna alltid tolv veckor. Har frågan om rätt till ersättning avgjorts under medverkan av jury, kan besvär inte grundas på att juryns förklaring härom är felaktig med mindre detta påstås bero på en vid förhandlingen felaktigt given upplysning om lagens innehåll från rättens ordförandes sida eller fel i frågorna till juryn beroende på en felaktig lagtolkning. Vid behandling av be- svärsmål vid landsrätt kan ersättning endast tillerkännas om minst fyra av rättens leda- möter röstar därför.
Resning i ett mål, i vilket ersättning väg- rats, kan äga rum under betingelser som svarar mot de i 977 % fastställda (1018 m & fjärde stycket). Yrkandet framställes inför den särskilda besvärsrätten (saerlige klage- ret).
Efter den tilltalades död kan besvär och resning, som avser ersättning för förmögen- hetsskada, utföras av hans maka och bröst- arvingar (1018 rn & femte stycket).
Den ersättningsnivå som domstolarna praktiserar beträffande ersättning för oför- skyllt rannsakningshäkte är f. n. föremål för överväganden i en kommitté under justitie- ministeriet.
Enligt 469 é' i rättskipningslagen skall den myndighet, som beslutat om ett i adrninistra- tiv ordning bestämt frihetsberövande eller nekat att upphäva ett sådant, förelägga saken för underrätten i den ort där den om vars frihetsberövande det är frågan är bosatt (hemting), om denne eller någon som hand— lar på hans vägnar begär att frihetsberövan- dets laglighet skall prövas av rätten. Föreläg- gandet skall äga rum inom fem vardagar efter det yrkandet framställts. Detta sker genom att akten i saken översänds med erforderliga upplysningar om det beslut, vars laglighet begärs prövad, med angivande av den be- stämmelse beslutet grundats på, en kortfat- tad redogörelse för de omständigheter som åberopats som grund för beslutet och hänvis- ning till de i målet föreliggande bevis som
kan ha betydelse för rättens avgörande. An- hängiggörs målet vid en domstol som inte är rätt forum skall domaren hänskjuta målet till rätt forum.
Yrkande om att målet skall dras under rättens prövning hindrar inte att frihetsbe- rövandet verkställs eller fortgår med mindre rätten bestämmer annat.
Yrkande om att målet skall dras under rättens prövning skall framställas inom fyra veckor efter det att frihetsberövandet upp- hörde. Senare framställt yrkande kan i un- dantagsfall tillåtas av justitieministern intill dess sex månader förflutit sedan frihetsbe- rövandet upphörde, om särskilda skäl före- ligger för att avvika från fristen.
Har lagligheten av ett frihetsberövande fastställts genom dom, kan yrkande om för- nyad prövning inte framställas innan så lång tid förflutit som må vara bestämd i varje särskilt fall.
Yrkande om ersättning av allmänna medel för olagligt frihetsberövande skall på begäran avgöras i samband med målet om frihets- berövandets laglighet. Rätten kan dock av- skilja ersättningsfrågan till behandling efter det att frihetsberövandets laglighet prövats.
Utöver de ovannämnda reglerna finns lag- regler om statens ansvar för fel i samband med utövandet av offentlig myndighet en- dast i tingslysningslovens 30—32, 34 och 35 %% om ansvar för fel i samband med ”tingslysningen”. Bortsett från det ansvar för staten som på denna grund är rättsenligt är emellertid fastslaget i rättspraxis att staten i allmänhet är ansvarig för fel och försum- melser i samband med utövandet av offentlig myndighet.
4.2 Finland
Bestämmelser om ersättning till den som genom ett ingripande från samhällets sida drabbas av oriktigt frihetsberövande och li- der skada återfinns i lagen den 18 maj 1927 om statens ansvarighet för skada, förorsakad av tjänsteman.
1 & avser det fallet att en straffdom blivit helt och hållet eller till någon del verkställd
och den sakfällde därefter genom ny dom frikännes eller dömes till ringare straff än han redan utstått. Ersättning av statsmedel utgår i detta läge för den skada och det lidande som tillskyndats honom genom straffverkställigheten eller den del därav från vilken han befriats. Undantag gäller dock (4 &) för det fall att den sakfällde genom osann bekännelse eller eljest uppsåtligen för- anlett den fällande domen. I dessa fall utgår ingen ersättning.
I 2 & avses det fallet att någon häktats för brott men därefter frigivits, antingen på grund av att saken mot honom lagts ned eller därför att han frikänts genom rättens dom. Ersättning av statsmedel utgår i detta läge för den skada och det lidande han tillskyn- dats genom häktningen under förutsättning att det klart framgår antingen att det brott för vilket han häktats inte blivit begånget eller att han varken förövat brottet eller varit delaktig i det. Ersättningsrätt är dock ute- sluten (4 å) om häktningen föranletts av att den häktade försökt att genom flykt eller på annat sätt undandra sig rättegången eller försökt hindra sakens utredning genom att undandölja bevis eller på annat sätt. Detsam- ma gäller om vederbörande uppsåtligen givit anledning till åtalet.
I de fall som ovan angivits skall i princip utgå full ersättning. Statens ansvar är primärt och objektivt. Staten är vidare i allmänhet sekundärt ansvarig för all annan skada som orsakas av statstjänsteman genom lagstridigt förfarande vid rättsvård eller offentlig för- valtningsverksamhet. Statens ansvar blir i dessa fall aktuellt endast om tjänstemannen genom lagakraftvunnet beslut ålagts att be- tala ersättning men sådan inte kan utfås av honom (5 5).
Om en skadelidande avlidit innan han hunnit utverka ersättning åt sig, övergår rät- ten till ersättning för förmögenhetsförlust på hans rättsinnehavare (6 5).
Rörande rättegången stadgas i 7 5 att er- sättningsanspråk kan framställas och avgöras i samband med själva brottmålet. Sker inte detta eller nedläggs saken utan dom, är den skadelidande berättigad att framställa sina
anspråk inom sextio dagar efter det domen vunnit laga kraft eller saken nedlagts. An- språken skall framställas vid den domstol där saken behandlades eller där målet skulle ha tagits upp om saken inte lagts ned. Över ansökan skall allmän åklagare höras.
Staten har enligt 10 & regressrätt mot den eller dem som bär skulden till skada, för vilken ersättning utdömts enligt denna lag.
I gällande finsk rätt finns sålunda, när det är fråga om skadestånd för oriktigt frihets— berövande, Specialregler bara beträffande för brott oskyldigt häktade eller dömda. I övriga fall av oriktiga frihetsberövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder gäller reglerna om statens sekundära ansvar. Också i de sistnämnda fallen skall i princip full ersätt- ning utgivas och något tak för ersättningen har inte fastställts.
I fråga om ersättningsskyldighet för staten vid fel i myndighetsutövning över huvud taget gäller Ovannämnda regler om statens sekundära ansvar.
Ansvarighetslagen gäller inte statens an- svar för skada i privaträttsliga förhållanden. I dessa svarar staten, såvitt ansvarigheten inte är särskilt ordnad, enligt allmän lag.
Till sist kan nämnas, att man inom det finska justitieministeriet hösten 1970 utarbe- tat en proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om skadestånd. Förslaget har granskats av laggranskningsrådet (motsvarar lagrådet i Sverige), som inte haft några vä- sentliga invändningar i sak att göra. Den föreslagna skadeståndslagen, som bygger på nordiskt lagsamarbete, innehåller bl.a. nya regler om statens ansvar för skada vid fel i myndighetsutövning. Reglerna innebär bl. a. att staten skulle bli primärt skyldig att er- sätta skada, som tjänsteman genom rätts- stridig handling uppsåtligen eller av vårdslös- het eller oaktsamhet vid myndighetsutövning förorsakar.
Förslaget till skadeståndslag motsvarar till väsentliga delar den nya svenska skadestånds- lagen.
Propositionen innehåller också ett förslag till lag om ersättning ur statsmedel åt oskyl- digt häktad eller dömd. Detta förslag, som 1
huvudsak bygger på de nu gällande reglerna om saken i ansvarighetslagen, har också granskats av laggranskningsrådet utan att annat än detaljanmärkningar framkommit.
Förslagen torde bli behandlade av riks- dagen hösten 1972. Man räknar med att lagstiftningen kan träda i kraft under år 1973.
4.3 Island
[ 151 5? lagen nr 82/1961 rörande domstols- väsendet (rättegångsbalken) finns en bestäm— melse om ersättning till misstänkt person eller andra, som underkastats tvångsåtgärder i samband med ett måls undersökning eller på grund av misstanke om straffbart förfa- rande. Enligt denna kan ersättning utgå för häktning, kroppsvisitering, läkarundersök- ning och vissa andra åtgärder, som medför frihetsinskränkning. Anspråk på ersättning av detta slag får i varje enskilt fall framställas mot det allmänna. Ersättningsskyldighet ålig- ger samtidigt domare eller polistjänsteman, om det kan anses att dessa varit ansvariga för de åtgärder, som ersättningsanspråken byg- ger på.
För att ersättningsansvar skall inträda fordras att lagstadgade förutsättningar för åtgärderna har saknats eller att i det förelig- gande fallet ej funnits tillräckligt starka skäl för dem. Ersättningsansvar kan även inträda om åtgärderna verkställts på ett onödigt sårande eller kränkande sätt.
Ersättningsrätt är utesluten om den åtala- de medvetet eller genom grovt vårdslöst, olagligt förfarande givit anledning till de åtgärder, på vilka han grundar sina ersätt- ningskrav, såsom rymning, lögner eller för- sök av annat slag att försvåra förundersök- ningen osv. Detsamma gäller om undersök- ningen lagts ned eller åtal ej väckts med anledning av att den handling som undersök- ningen avsåg ej ansetts vara straffbar eller ej kunnat ledas i bevis. Ersättningsrätt är slut- ligen utesluten om vederbörande genom en icke överklagad eller en ej överklagbar dom av samma orsak frikänts, emedan skäl ansetts föreligga att han vore snarare oskyldig än
Rörande ersättning för hållande i häkte finns särskilda bestämmelser i 152 5 i samma lag.
I lagen finns ej några bestämmelser, hur ersättning skall beräknas. Den beräknas efter skön i varje enskilt fall. Ej heller finns bestämmelser om maximering av sådan er- sättning.
I några fall har avkunnats domar, där ersättning fastställts för olaglig arrestering, olagligt intagande på sinnessjukhus och i häkte.
Beträffande statens ersättningsskyldighet i övrigt på grund av myndigheternas misstag saknas tydliga lagbestämmelser. Som en hu- vudregel gäller emellertid enligt isländsk lag- stiftning att domstolar utan särskilt lagrum, då så är motiverat, kan ådöma det allmänna ersättning med anledning av ämbetsmans fel- aktiga tjänsteåtgärd i utövande av offentlig tjänst.
4.4. Norge
Någon enhetlig lag som reglerar frågor om ersättning vid alla former av oriktiga frihets- berövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder förekommer ej i Norge. I straff- processuella sammanhang regleras ersätt- ningen av 469 % straffprocesslagen den 1 juli 1887 (nr 5), vilket lagrum har följande lydel- se:
Slutar en rättegång med frikännande, eller inställs den utan att detta grundas på be- stämmelsen i å85, kan rätten tillerkänna den tilltalade ersättning för väsentlig för- mögenhetsskada (velferdstap), som rätte- gången har medfört.
Blir någon genom dom frikänd från ett redan verkställt straff, skall han på anmodan tillerkännas ersättning av statskassan för den skada som han har lidit genom det sålunda verkställda straffet.
För skada som lidits genom rannsaknings— häkte, skall den mot vilken rättegången in- ställs eller som frikännes genom dom på anmodan tillerkännas ersättning av statskas- san, när de bevis som framlagts för hans skuld till handlingen motbevisats (er gjendre- vet). Har inställandet av rättegången eller
frikännandet grundats därpå att handlingen icke kan hänföras under någon straffbestäm- melse eller att straffbarheten är utesluten eller upphävd på grund av en i lagen erkänd omständighet, avgör rätten med hänsyn till närmare omständigheterna i målet huruvida sådan ersättning bör tillerkännas.
Enligt norsk rätt har staten alltså ett visst objektivt ansvar vid oriktiga frihetsberövan- den i straffprocessuella sammanhang. Blir någon frikänd för ett brott, som han redan avtjänat straff för, har han ett ovillkorligt krav på ersättning (andra stycket). Vid häkt- ning (tredje stycket) är ersättningskravet ovillkorligt endast när de för gärningens be- gående framförda bevisen har kunnat mot- bevisas (”er gjendrevet”). Om tolkningen av begreppet ”gjendrevet" säger Höyesteretts Kjaeremålsutvalg i ett fall år 1952 (Retts- tidende 1952 s. 249), att det av rättspraxis framgår att detta begrepp inte skall tas bok- stavligt utan att det torde vara tillräckligt att bevisen mot den misstänkte har försvagats så att hans skuld är osannolik (Rt. 1893 s. 301) eller det är sannolikt att den misstänkte är oskyldig till den gärning för vilken han an- klagats (Rt. 1894 s. 252). Detta har emel- lertid i litteraturen karakteriserats som en alltför långtgående tolkning av rättspraxis. Samma ovillkorliga ersättningsrätt föreligger dock inte, om den misstänkte har begått gärningen men frikännandet eller målets ned- läggande beror på att gärningen inte är straff- bar eller att straffbarheten är utesluten eller upphävd på grund av en i lag erkänd om- ständighet. I dessa fall kan dock ersättning beviljas. I andra fall när ett rättsligt förfaran- de inställs (första stycket) kan domstolen tillerkänna den skadelidande ersättning för ”vaesentlig velferdstap”. Kjaeremålsutvalget har uttalat att ”velferdstap" bara föreligger när förlusten haft konsekvenser för den miss- tänktes hela ekonomiska ställning och vidare måste förlusten anses som väsentlig för att ersättning skall kunna komma på tal (Rt. 1935 s. 287). På senare tid synes emellertid underrättemas tolkning av begreppet ”vac- sentlig velferdstap” ha gått i en mer liberal riktning.
I sitt arbete ”Erstatning til uskyldig fengs- lede” (Oslo 1961) hänvisar professor Anders Bratholm till sådana fall där krav på ersätt- ning kan grundas såväl på första som på tredje stycket av nyssnämnda 469 5. Han säger härom (s. 72):
Men den tilltalade får i sådana fall inte ställas sämre än om tredje stycket hade använts. Rätten kan således inte, eftersom ansvaret enligt första stycket är fakultativt, tillerkänna en mindre ersättning än den skul- le ha gjort om tredje stycket hade använts. Å andra sidan är det ingenting som hindrar att den tilltalade får en förmånligare ställning på grund av att första stycket används. Som tidigare nämnts behöver inte rätten i dessa fall ställa samma krav på motbevisandet av bevisningen som enligt tredje stycket.
Ersättning på grundval av 469 & straffpro— cesslagen kan endast avse ekonomisk skada. Ersättning för ”sveda och värk” kan sålunda inte utbetalas. Ersättning kan naturligtvis även vara utesluten på grund av den miss- tänktes egna förhållanden. Härom stadgas i 470 å straffprocesslagen att ersättning under inga omständigheter tillerkänns när den till- talade genom erkännande eller på annat sätt genom eget uppsåtligt uppträdande har fram- kallat den fällande domen eller rättegången. Detsamma gäller när rannsakningshäkte kommit till användning på grund av att den tilltalade har försökt avvika (undvige) eller företagit handlingar, varav kan slutas att han velat undanröja Spåren efter gärningen eller förleda andra till falsk utsaga eller till att undandra sig sin vittnesplikt.
Om ersättning för försvarsutgrfter stadgas i 454 5 att om en offentlig rättegång slutar med frikännande eller den inställs utan att detta grundas på bestämmelsen i 85 &, rätten skall tillerkänna den tilltalade ersättning av statskassan för nödvändiga utlägg för hans försvar. Betalning till försvarare ersätts dock inte med större belopp än försvararen skulle ha blivit tillerkänd om han varit förordnad som offentlig försvarare. Har den tilltalade haft osedvanliga eller i förhållande till sina villkor betydande utgifter som nödvändig- .orts genom rättegången, kan han tiller-
kännas ersättning härför.
De ersättningsregler i straffprocesslagen, för vilka här har redogjorts, kompletteras av reglernai domstolslagen den 13 augusti 1915 (nr 5). Om en tjänsteman inom polisen eller åklagarmyndigheten gjort sig skyldig till t. ex. försumlighet eller otillbörligt förhållan- de, kan han åläggas ersättningsskyldighet en- ligt 200 & domstolslagen. Samma lagrum föreskriver solidariskt betalningsansvar för staten beträffande den ersättning, som tjänstemannen döms att betala. Förutsätt- ningen är emellertid att tjänstemannen själv ålagts ansvar (Rt. 1936 s. 566). Det är sålunda inte möjligt att med stöd av lagen inleda ett rättsligt förfarande mot staten på grund av tjänstemannens oförsvarliga förhål- lande.
Med undantag för vad som gäller beträf- fande försvarsutgifter (se ovan) synes varken lagstiftning eller rättspraxis föreskriva något tak för den ersättning, som kan utgå i anled- ning av ett oriktigt frihetsberövande. Någon statistisk sammanställning över totalbeloppet av de ersättningar, som under senare år utbetalats till personer som utsatts för så- dana åtgärder, förekommer inte. Professor Bratholm har emellertid i sin tidigare om- nämnda bok lämnat en översikt över utbetal- da ersättningsbelopp enligt 469 & straffpro- cesslagen under budgetåren 1953/54— 1957/58. Under dessa fem år utbetalades sålunda ersättning till sammanlagt 35 perso- ner, 14 i Oslo och 21 ilandet i övrigt. Det utbetalade ersättningsbeloppet uppgick till något över 310 000 nkr, varav ungefär 110 000 nkr föll på Oslo. Två av utbetalning- arna, sammanlagt 95 000 nkr, hänförde sig till landsförräderiprocesser i anledning av hän- delser under krigstiden. På den ”vanliga kri- minaliteten” föll således ca 215 000 nkr eller i genomsnitt omkring 6 550 på var och en av de 33 inblandade. Beloppen varierade dock betydligt — från 35 nkr upp till 40 000 nkr. Nio av de 33 personerna fick ersättnings- belopp på 10000 nkr eller mer. Av de 33 hade 27 varit häktade under kortare eller längre tid, men i flertalet av dessa fall har be- slutet om ersättning grundats på 469 13” första
stycket, därför att rätten funnit att den miss- tänkte lidit ett ”vaesentlig velferdstap”. Ingen av de 33 tillerkändes ersättning med stöd av 469 & andra stycket.1
I juni 1969 avgav den 12 år tidigare tillsatta s.k. Straffeprosesslovkomite'en ett betänkande med förslag till ändrad straff- processlagstiftning. Kommitténs förslag, som f.n. bearbetas inom justitiedepartementet, utvidgar på flera punkter den misstänktes rätt till ersättning i anledning av oriktiga frihetsberövanden eller andra frihetsin— skränkande åtgärder. De viktigaste av dessa punkter är följande:
1 Medan den nuvarande lagstiftningen i huvudsak bara ger rätt till ersättning för skada, som vållats den misstänkte genom rannsakningshäkte, utvidgar förslaget regeln till att gälla all skada denne lidit i anledning av en rättegång i brottmål. Enligt nu gällande regler är det vidare ett villkor att bevisen mot den misstänkte ”er gjendrevet”, men förslaget stipulerar uttryckligen att det skall vara tillräckligt att det gjorts sannolikt att han inte har företagit den handling han anklagas för. 2 2 Medan rättens möjlighet att tillerkänna ersättning i andra fall är begränsad till att gälla ”vaesentlige velferdstap", har denna begränsning slopats i kommittéförslaget. Man har tillika skapat förutsättningar för att bevilja ersättning även om saken inte avslutas med frikännande eller målets nedläggning. 3 Medan det enligt den nuvarande lag- stiftningen endast är möjligt att ersätta eko- nomiska förluster, skall enligt förslaget er- sättning kunna lämnas också för den kränk- ning eller annan skada av ej ekonomisk art, som den misstänkte fått utstå.
1Bratholm har även inhämtat uppgift om de ersättningsbelopp, som under samma tidsperiod utbetalats i Danmark. Totalbeloppet där utgjorde 82 255 nkr eller bara drygt en fjärdedel av det belopp, som utbetalats i Norge. För Sverige säger sig Bratholm icke ha kunnat erhålla några uppgif— ter.
2 Är det däremot fråga om fullbordat fängelse- straff eller annan frihetsberövande påföljd föreslås som hittills gälla en ovillkorlig rätt till ersättning.
4 Tidsfristen för framförande av ett er- sättningskrav har föreslagits förlängd från en månad till tre månader.
Läget är något annorlunda då fråga är om ersättning för oriktiga frihetsberövanden eller andra frihetsinskränkande åtgärder i andra än straffprocessuella sammanhang. I en kommentar till art. 9 mom. 5 i 1966 års internationella konvention om medborger- liga och politiska rättigheter uttalas på denna punkt följande i odelstingSproposition nr 10 (1970—71):
För frihetsberövande utanför straffrätt- skipningen har vi inte särskilda ersättnings— regler. Tjänstemännen har emellertid enligt allmän ersättningsrätt ett skuldansvar, som det allmänna normalt får antas svara för enligt reglerna i lagen den 13 juni 1969 nr 26 om skadeersättning i vissa fall, kap. 2.
Bestämmelserna i kap. 2 av sistnämnda lag omfattar det offentligas och andra arbets- givares ansvar m.m. och har tillkommit på grundval av två efter nordiskt samråd avgivna betänkanden; det första avgavs i december 1958 och behandlar statens och kommunens ersättningsansvar, medan det andra avgavsi december 1964 och behandlar det offentli- gas och andra arbetsgivares ersättningsansvar m.m. Förslaget till lag om skadeersättning i vissa fall framlades genom odelstingsproposi- tion nr 48 (1965—66). Stortinget godkände kap. 2 i, från saklig synpunkt, oförändrad form och lagen utfärdades som ovan angivits den 13 juni 1969 (nr 26) och trädde i kraft den 1 juli samma år.
I korthet innehåller kap. 2 av lagen om skadeersättning i vissa fall att det offentliga och andra arbetsgivare skall vara ersättnings- skyldiga för skada, som vållas uppsåtligt eller av oaktsamhet under arbetstagares utförande av arbete eller annan uppgift för arbetsgiva- rens räkning. Ansvaret skall kunna jämkas om det verkar orimligt betungande liksom när det under vissa särskilda omständigheter i övrigt anses skäligt att den skadelidande helt eller delvis bär skadan. Beror skadan på beslut av offentlig myndighet skall ansvaret likaså kunna jämkas, om den skadelidande utan rimlig orsak underlåtit att överklaga
beslutet.l — Vidare har i lagen upptagits bestämmelser om arbetsgivarens regressrätt gentemot arbetstagaren, om arbetstagarens ansvar i förhållande till den skadelidande samt om arbetstagarens ansvar i fall där han under tjänsteutövning påför arbetsgivaren skada. ] alla dessa fall skall arbetstagarens ansvar kunna jämkas.
Lagen om skadeersättning i vissa fall gäller bl. a. inte där annat stipuleras i lagstiftningen i övrigt. I propositionen med förslag till den nya ersättningslagen uttalas på denna punkt (5. 84) att om både den allmänna ersättnings— lagen och en föreskrift om ersättning i viss speciallagstiftning enligt sin ordalydelse kan få användning i en given situation, utgångs- punkten bör vara att det skall avgöras enligt allmänna lagtolkningsprinciper vilken be- stämmelse som skall bli tillämplig. Om spe- ciallagstiftningen fastslår ett ansvar, som går längre än det som följer av den allmänna lagen (såsom objektivt ansvar), skall detta ansvar inte begränsas genom den allmänna lagen. Är förhållandet det motsatta — dvs. är speciallagstiftningens bestämmelser inte lika långtgående som den allmänna lagens be- stämmelser — blir det avgörande uppenbar- ligen huruvida en tolkning av speciallagstift- ningen ger vid handen, att dess reglering av ansvaret är avsett att vara uttömmande. _ 1969 års allmänna ersättningslag föreskriver likaså att dess bestämmelser inte begränsar det ansvar utan skuld som följer av i övrigt gällande ersättningsregler. Lagen åsyftar så- lunda inte att på något sätt reglera det objektiva ersättningsansvaret. På de områden där sådant råder, på grund av lag, sedvanerått eller rättspraxis, berör lagen inte detta an- svar.
Det kan i sammanhanget nämnas, att Norge inte gjort något förbehåll mot bestäm- melsen om rätt till skadestånd vid oriktigt frihetsberövande i art. 5 mom. 5 av Europa- rådets konvention om de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna. Ej heller är något förbehåll på tal mot motsva- rande bestämmelse — art. 9 mom. 5 — i 1966
! Jfr 3 kap. 45 iden svenska skadeståndslagen.
års internationella konvention om medbor- gerliga och politiska rättigheter. Efter en kort genomgång av gällande norska regler om ersättning i här avsedda fall uttalas i odels— tingsproposition nr 10 (1970—71):
Norsk rätt ger alltså icke något generellt och obetingat krav på ersättning för frihets- berövande i alla fall då det visar sig att detta icke kan upprätthållas. Justitiedepartemen- tet vill emellertid anta att konventionen inte obetingat är till hinder för att intern rätt ställer upp några närmare villkor för ersätt- ningskravet. Enligt konventionen synes det för övrigt något oklart om ett frihetsberö- vande skall anses olovligt därför att senare bevisföring visar att det var ohållbart, t.o.m. om arresteringen var försvarlig uti- från de förhållanden och upplysningar som förelåg vid arresteringen. Särskilt gäller detta när de framförda bevisen inte blivit motbe- visade eller när vederbörandes oskuld m. ni. inte göres sannolik. Det kan eljest hänvisas till att specialbestämmelsen i artikel 145 6 om ersättning till oskyldigt dömda (där be- hovet av ersättning skulle vara särskilt uppenbart) gör en viss inskränkning i ersätt- ningsplikten. Departementet utgår efter det- ta från att norsk rätt, särskilt efter de änd- ringar straffprocesslagkommittén har före- slagit, tillfredsställer konventionens krav.
45 Frankrike
Enligt art. 505 i civilprocesslagen kan talan föras mot förundersöknings- och brottmåls— domare som gjort sig skyldig till bl. a. bedrä- geri, svindel, besticklighet eller grovt tjänste- fel i samband med rannsakning eller döman- de. Staten är i sådana fall civilrättsligt ansva- rig för utdömt skadestånd men har regress- rätt mot vederbörande domare.
Enligt ari. 626 i straffprocesslagen kan ett beslut, som resulterar i att en dömd person förklaras oskyldig, på begäran av den dömde få till följd att han medges ersättning för den skada som vållats honom genom domen. Har vederbörande avlidit, tillhör skadeståndsrät- ten på samma villkor hans make/maka eller släktingar i rakt upp— eller nedstigande led. Motsvarande rätt tillkommer däremot inte avlägsnare släktingar med mindre de styrker att de personligen lidit materiell skada av domen. Skadeståndsyrkandet kan tas upp
Staten är ansvarig för utdömda skadestånd enligt denna artikel med bevarande av sin regressrätt mot kärande, angivare eller falskt vittne, som kan ha skulden till att domen har fällts. De betalas på samma sätt som kostna- der i straffprocess.
Kostnaderna i resningsmålet skall förskot- teras av allmänna medel, räknat från det yrkandet överlämnats till kassationsdomsto- len. Innebär emellertid brottmålsdomen eller det slutliga avgörandet i resningsmålet seder- mera en fällande dom, åligger det den dömde eller i förekommande fall den som begärt resning att betala kostnaderna. Om den som begärt resning förlorar målet, dömes han att betala alla kostnaderna.
Om den dömde begär det, skall brottmåls- domen eller resningsavgörandet, där den dömdes oskuld fastslås, annonseras i den ort där domen avkunnats m.m. samt i vissa tidningar. Kostnaderna härför skall bestridas av allmänna medel.
Art. 14 9 och 150 i straffprocesslagen in— nehåller vidare bestämmelser om skadestånd på grund av ett provisoriskt frihetsberövan— de.
Utan hänsyn till ovannämnda bestämmel- ser i civilprocesslagen kan skadestånd sålun- da (art. 149) beviljas en person som varit föremål för ett provisoriskt frihetsberövande under IOppet av en rättegång, som för hans del avslutats med ett lagakraftvunnet beslut om målets nedläggande, om frigivning eller om frikännande, då detta frihetsberövande förorsakat honom påtagligt onormalt förfång av särskilt allvarlig art (”un prejudice mani- festement anormal et d'une particuliére gravité”).
Skadeståndet beviljas genom beslut av en kommission, som bestämmer utan möjlighet till överklagande (art. 149—1). Kommissio- nen består av tre domare med säte i kassa- tionsdomstolen och med tjänsteställningen avdelningsordförande (”président de cham- bre”) eller råd (”conseiller"). Dessa domare utses årligen, samtidigt med tre suppleanter, av kassationsdomstolens presidium ("le bureau de la Cour de cassation”). Allmänna
åklagarens uppgifter i sammanhanget fullgörs av allmänna åklagaren vid kassationsdomsto- len (”le parquet général prés la Cour de cassation”). Rörande processen stadgas i öv- n'gt (art. 149,” att sedan ansökan gjorts till kommissionen inom sex månader från det beslutet om målets nedläggande, om frigiv- ning eller om frikännande vunnit laga kraft, kommissionen skall avgöra ärendet genom ett beslut utan motivering. Förhandlingen skall vara muntlig och sökanden höras per- sonligen om han begär det. Rättegången har karaktär av civilprocess och fastställs genom ett beslut av regeringsrätten (”Conseil d”Etat”).
Skadestånd som beviljats på grund av nu berörda bestämmelser åvilar staten, med be- varande av dennas regressrätt gentemot falsk angivare eller falskt vittne, som har skulden till frihetsberövandet eller dettas förläng- ning. Det betalas på samma sätt som kostna- der i straffprocess (att. 150).
4.6 Storbritannien
Enligt engelsk lag föreligger rätt att klaga över skador på grund av oriktigt frihetsbe- rövande, när en person har arresterats eller på annat sätt häktats under sådana omstän- digheter att kvarhållandet inte var uttryckli- gen eller underförstått rättsenligt. Det finns även en rätt att klaga över skador på grund av obefogat åtal, när ett åtal anhängiggjorts och ogillats och det blivit bevisat att åklaga- ren handlat uppsåtligen och utan grundad anledning. Sådana anspråk kan framställas i vanlig process genom stämning till civildom- stol mot den person som är ansvarig för det oriktiga frihetsberövandet eller det obefoga- de åtalet.
Av det anförda följer att det inte finns någon laglig rätt till ersättning, dvs. inget anSpråk som kan genomdrivas vid domstolar- na, när en person arresterats i god tro vid verkställandet av ett tjänsteåliggande eller häktats på grund av ett lagligt domstolsbe- slut, även om han senare frikänns från an-_ klagelsen eller hans oskuld fastställs efter fällande dom. Om särskilda skäl föreligger
kan emellertid en utbetalning göras av rege- ringen, såsom en nådeakt och utan att någon laglig skyldighet medges, som ett erkännande av det lidande som förorsakats genom de felaktiga åtgärderna eller domen.
Sådana ex gratia betalningar är mycket ovanliga och de omständigheter under vilka de är tillåtna är strängt begränsade. I fråga om (1) en person som blivit åtalad inför domstol men inte fälld, eller (2) en person som blivit fälld men senare frikänd i högre rätt, görs betalning endast om lidande visas ha förekommit och det fastställts att lidan- det förorsakats av försumlighet eller dåligt uppförande hos polisen eller andra offentliga tjänstemän eller av ett fel i det normala domstolsmaskineriet (”attributable to negli- gence or misconduct by the police or by other public officials or to a failure of the ordinary judicial machinery”). Ibland upp- kommer fall då en felaktig dom inte råttasi den normala processen och domen måste undanröjas genom att ovillkorlig benådning beviljas vid utövning av det kungliga preroga- tivet. Sådana fall betraktas på annat sätt än frikännanden eller framgångsrika besvär i den vanliga processen. Det anses att man har vissa skyldigheter mot en person som blivit felaktigt fängslad att gottgöra det misstag som begåtts av domstolarna och visa statens önskan att erkänna felet, när ett sådant blivit begånget. I enlighet därmed kan en ex gratia betalning göras under sådana omständigheter oavsett om lidandet förorsakats av dåligt uppförande eller försumlighet från en offent- lig tjänstemans sida.
Enär sådana betalningar görs ex gratia ligger beslutet huruvida en betalning skall göras och beloppets storlek helt inom ramen för inrikesministerns fria skön, ehuru det är praxis att införskaffa råd från en oberoende person när det gäller att uppskatta betal- ningens storlek.
4.7. Västtyskland
En lag om skadestånd för straffprocessuella åtgärder (Strafverfolgungsmassnahmen) har trätt i kraft den 11 april 1971. Enligt denna
utgår skadestånd för följderna av en straff- rättslig dom (l ä), om denna undanröjs eller mildras vid resning eller eljest, efter det den vunnit laga kraft. Detsamma gäller imotsva- rande mån, när utan dom en säkerhets- och korrektionsåtgärd (eine Massregel der Siehe- rung und Besserung) eller en bipåföljd anord- nas. Vidare utgår ersättning (2 å) till den som lider skada på grund av intagning i undersökningshäkte eller annan straffpro- cessuell åtgärd, om han frikänns, åtal inte väcks eller förfarandet mot honom läggs ned. Med ”annan straffprocessuell åtgärd” avses provisorisk internering och internering för observation enligt föreskrifterna i brottmåls— förordningen och ungdomsdomstolslagen, provisorisk arrestering enligt 127 & 2 mom. brottmålsförordningen, åtgärder från rättens sida, vilka uppskjuter verkställigheten av en häktningsorder (116 & brottmålsförord- ningen), kvarstad, beslag och husrannsakan, såvitt skadan inte regleras i andra lagar, samt provisorisk körkortsindragning. Slutligen räknas hit även utlämningshäkte, proviso- riskt utlämningshäkte, kvarstad, beslag och husrannsakan, som anordnas utomlands på begäran av tysk myndighet.
Enligt 3 och 4 55 kan skadestånd i vissa fall utgå på grundval av vissa allmänna lämp- lighetsöverväganden. Inställs det processuella förfarandet enligt en föreskrift, som medger detta om domstolen eller allmänna åklagaren så bedömer riktigt, kan skadestånd sålunda beviljas för de i 2 % uppräknade åtgärderna, om detta med hänsyn till omständigheterna i fallet är i överensstämmelse med billighetens krav (3 €). Skadestånd kan vidare beviljas för samma åtgärder, om detta med hänsyn till omständigheterna är i överensstämmelse med billighetens krav (4 5). Detta gäller om dom- stolen har avstått från att döma till straff eller om de påföljder som ådömts vederbö- rande genom domen i brottmålet är mindre omfattande än de därpå inriktade åtalsåtgär- derna.
Skadestånd medges inte (5 &) för under- gånget undersökningshäkte, annat frihetsbe- rövande eller provisorisk körkortsindragning, om det inte inräknasi det ådömda straffet.
Detsamma gäller när ett frihetsberövande sker i form av en frihetsberövande säkerhets- och korrektionsåtgärd eller man avstår från en sådan åtgärd endast på grund av att ändamålet med åtgärden redan uppnåtts ge- nom frihetsberövandet1 samt för provisorisk körkortsindragning och för kvarstad eller beslag, när körkortsindragningen eller kon- fiskeringen slutligt beslutats eller man avstått därifrån endast på grund av att förutsätt- ningarna därför inte längre föreligger. Skade- stånd är också uteslutet, om den som är föremål för de processuella åtgärderna för- orsakat dessa uppsåtligen eller av grov vårds- löshet. Skadestånd utesluts dock inte på den grund att vederbörande begränsat sig till att inte uttala sig i målet eller att han underlåtit att använda ett rättsmedel. Skadestånd är vidare uteslutet om den som är föremål för de processuella åtgärderna uppsåtligen för- orsakat dessa genom att inte efterkomma en vederbörlig kallelse till rätten eller handla i strid mot en anvisning enligt 116 % lmom. nr 1—3 brottmålsförordningen.
Skadeståndet kan helt eller delvis vägras (6 å), när den som är föremål för de proces- suella åtgärderna själv förorsakat dessa ge- nom att på väsentliga punkter lämna sanningslösa eller i förhållande till sina sena- re förklaringar motsägelsefulla uppgifter eller genom att förtiga väsentliga uppgifter som talar till hans förmån, oaktat han yttrat sig över anklagelsen. Detsamma gäller om veder- börande inte döms för en straffbar handling eller det mot honom för en sådan handling inledda förfarandet inställs endast på den grunden att han handlat i ett tillstånd av otillräknelighet eller ett rättegångshinder förelegat. Skadestånd kan slutligen helt eller delvis vägras, när rätten dömer enligt de för ungdomar gällande reglerna och därvid tar hänsyn till ett undergånget frihetsberövande.
Skadestånd medges för den förmögenhets- skada som förorsakats genom de processuella
1 Avsetl för de fall då den skyldige handlat iett tillstånd av otillräknelighet och på grund därav inte ådömls straff.
åtgärderna samt, om frihetsberövandet grun- dats på beslut av rätten, även sådan skada som inte är förmögenhetsskada. Skadestånd för förmögenhetsskada utgår endast när den bevisade skadan överstiger värdet av femtio tyska mark. För skada, som inte är förrnö- genhetsskada, uppgår skadeståndet till tio tyska mark för varje påbörjad dag frihetsbe- rövandet varat. För skada, som skulle ha uppkommit också utan åtalsåtgärdema, läm- nas ingen ersättning.
Domstolsprocessen är i förevarande fall principiellt uppdelad i två avsnitt. I första omgången beslutas huruvida rätt till skade- stånd över huvud taget föreligger, medan skadeståndets storlek fastställs senare. Beslut i den första frågan meddelas av brottmåls- domstolen i den dom eller det beslut, som avslutar straffprocessen (8 g). Är det inte möjligt att avkunna beslut vid huvudför- handlingen, avgör rätten genom beslut utom huvudförhandling efter parternas hörande. Beslutet skall innehålla uppgift på typ och i förekommande fall tidsrymd för åtalsåtgär- der, för vilka skadestånd bestämts. Mot be- slutet får anföras omedelbara besvär enligt reglerna i brottmålsförordningen. Har förfa- randet inställts av allmänne åklagaren, gäller särskilda regler om behörig domstol (9 å). Denna meddelar beslut i frågan endast på särskild begäran av den anklagade. Yrkande härom skall framställas inom en månad från delgivning av meddelande om att förfarandet inställts. I sådant meddelande skall den an- klagade erinras om sin rätt att framställa yrkande, fristen och behörig domstol. Om den skadelidande själv begärt att åtalet skulle anhängiggöras, skall beslut dock inte med- delas rörande skadeståndsskyldigheten, så länge som ett allmänt åtal kan komma till stånd genom begäran om rättslig prövning.
Har statens skadeståndsskyldighet blivit rättskraftigt fastställd, skall anspråk på ska- destånd göras gällande inom sex månader hos den åklagarmyndighet som slutligen om— händerhaft utredningen i första instans (10 å). Anspråket preskriberas om den be- rättigade vårdslöst försummar att framställa det innan denna frist gått till ända. Det
åligger åklagamiyndigheten att underrätta den berättigade om hans rätt att resa anspråk och om fristen. Fristen börjar löpa i och med att delgivning av underrättelsen sker. Beslut om skadeståndets storlek meddelas sedan av justitieministeriet i vederbörande delstat (Landesjustizverwaltung).
Skadeståndrätten preskriberas under alla omständigheter sedan ett år förflutit från den dag den rättskraftigt fastställdes, om inte anspråk på skadestånd rests dessförin- nan (12 å).
Beslutet om skadeståndets storlek kan överklagas vid allmän domstol (13 &) inom tre månader efter delgivning av beslutet.
Skadeståndsanspråket kan inte överlåtas innan lagakraftvunnet beslut rörande fram- ställningen föreligger (13 å).
Rörande ämbetsmans ansvar för vållad skada meddelas bestämmelse i 839 3? Bärger— liches Gesetzbuch. Här stadgas att om en ämbetsman uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin ämbetsplikt mot tredje man så är han skyldig att ersätta tredje man den skada som uppstår på grund härav. Om han endast gjort sig skyldig till oaktsamhet är han ersättningsskyldig endast om den skada- de inte på annat sätt förmår erhålla ersätt- ning. Äsidosätter en ämbetsman sin ämbets- plikt då han dömer i en rättssak, så är han ansvarig för den på grund därav uppkom- mande skadan endast om åsidosättandet av plikten resulterar i att ett allmänt straff ådöms. Föreskriften är däremot inte tillämp- lig på en mot plikten stridande vägran eller försening vid utövandet av ämbetet. Ersätt- ningsskyldighet inträder under inga omstän- digheter om den skadade uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att avvärja skadan ge- nom att använda sig av ett rättsmedel.
5. Frihetsinskränkningar enligt svensk rätt
5 .1 Inledning
Den följande framställningen är avsedd att ge en översiktlig redogörelse för vad gällande svensk lagstiftning innehåller om ) främst _ frihetsberövande. Det första avsnittet hänför sig till samhällets brottsbekämpande verk- samhet i egentlig mening, dels i vad avser åtgärder i samband med polisutredning och rättegång, t.ex. häktning, anhållande etc., dels i vad avser slutliga påföljder av konsta- terat brott, såsom fängelse, ungdomsfängelse etc. (jfr uppdelningen i 1945 års lag). I de därefter följande avsnitten berörs lagstiftning utanför dessa områden, innehållande bestäm- melser om frihetsberövanden; av särskilt in- tresse härvidlag är sociallagstiftningen. I des- sa avsnitt har beslut om åtgärder av förbere- dande natur och beslut som i princip är slutliga inte upptagits var för sig på motsva- rande sätt som för brottsbekämpande verk- samhet, utan beträffande varje lag har dess innehåll refererats i ett sammanhang.
I redogörelsen har upptagits även reseför- bud. En sådan åtgärd torde inte kunna sägas föranleda frihetsförlust (prop. 1945110 5. 24). Emellertid har reseförbud upptagits i 1945 års lag vid sidan av egentliga frihets- berövanden. Vad beträffar den europeiska konventionen år 1950 ingår, såsom förut angivits, reseförbud inte bland bestämmelser- na i själva konventionen men däremot i ett tilläggsprotokoll av år 1963. Reseförbud bör av dessa skäl inte uteslutas ur redogörelsen.
_ lnskränkning i rörelsefriheten, som till sin verkan står reseförbudet nära, har även med- tagits i redogörelsen.
Redogörelsen upptar inte frihetsberövan- den som föranleds av krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga förhållanden.
Det har inte ansetts nödvändigt att redo- göra för frihetsberövanden som principiellt är av endast kortvarig natur och kan antas i regel inte överskrida en tidrymd av 24 tim- mar. Där det ansetts lämpligt för samman- hanget har dock även sådana kortvariga fri- hetsberövanden omnämnts.
I detta sammanhang kan beaktas att på ett flertal ställen i svensk lagstiftning förekom- mer bestämmelser om hämtning. Här är fråga om ett ingripande av kortvarig natur. Det frihetsberövande som åtgärden innebär upphör i princip i och med att den hämtade inställs inför vederbörande myndighet. Anses han även därefter böra vara berövad friheten, får någon annan frihetsberövande åtgärd till- gripas. Exempelvis gäller om förundersök— ning i brottmål att den hämtade, om han inte häktas eller anhålles, kan kvarhållas för förhör under en sammanlagd tidrymd av högst tolv timmar i följd (23 kap. 9€ RB). Beträffande hämtning till rätten av vittne (36 kap. 20% RB) och av svarandepart i indispositivt tvistemål (44 kap. 3 & RB) finns ej någon kvarhållanderätt stadgad. Behöver tvångsingripandet fortsätta, torde rätten vara hänvisad till andra åtgärder, såsom vitesföre-
läggande eller föreläggande av häkte. Även beträffande den hämtning varom stadgas i 94 & KonkL och 8 & lagen om utmätningsed gäller att frihetsberövandet kan fullföljas ge- nom häktningsåtgärd. Att hämtning såsom frihetsberövande åtgärd inte sträcker sig längre än nu angivits vinner även sin belys- ning av vad som gäller kvarhållande på sjuk- vårdsanstalt eller liknande efter tvångsintag- ning. Det har här ansetts nödvändigt att precisera lagregleringen så, att tvångsintag- ningen får fullföljas genom ett kvarhållande tvångsvis (se LSPV under 5.8.1 nedan och — särskilt — smittskyddslagen under 5.8.4 nedan; jfr dock omsorgslagen under 5.8.2 nedan).
Speciell karaktär har den mångfald av föreskrifter, som kan åläggas isamband med frivård. Huvuddelen av dessa torde vara utan intresse i detta sammanhang. En mindre del är emellertid av sådan karaktär att de står reseförbudet nära; vissa kan t.o.m. sägas inrymma moment av frihetsberövande. För att inte tynga framställningen med en detal- jerad redogörelse för dessa på varje punkt, har gjorts en sammanställning i bilaga 3 till vilken i förekommande fall hänvisas.
Slutligen har i redogörelsen inte alls upp- tagits sådana frihetsinskränkningar som har karaktär av tjänstepliktsåläggande (värnplikt, skyldighet att göra vissa arbetsinsatser vid skogsbrand m.m.). I dessa fall föreligger nämligen som regel lagstadgad rätt till ersätt- ning.
5.2 Kriminalvårdsätgarder m. m. Förberedande åtgärder
5.2.1 Frihetsinskränkningar i samband med förundersökning
Under förundersökning får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna upplys— ning av betydelse för utredningen (23 kap. 6 & RB). Viss ersättning kan utgå till sådan person enligt särskild KK (19691590). Mot person som skall höras kan särskilda tvångs- medel tillgripas (hämtning, medtagande, se 23 kap. 7 och 8 %% RB). Den som inte är
anhållen eller häktad kan dock aldrig hållas kvar för förhör längre tid än tolv timmar (23 kap. 95 RB). Rörande användning i övrigt av tvångsmedel under förundersökning- en gäller bestämmelserna i 24—28 kap. RB (23 kap. 16 & RB). Av dessa är det närmast bestämmelserna i 24 och 25 kap. RB ang. häktning, anhållande och reseförbud som är av intresse i förevarande sammanhang. Dessa bestämmelser kommer närmare att beröras i det följande.
5.2.2 Häktning
Institutet häktning förekommer närmast som ett tvångsmedel mot någon som miss- tänks för brott (24 kap. RB). Institutet kan emellertid även användas i några andra fall, bl.a. som korrektiv mot någon som stör ordningen vid domstolsförhandling (5 kap. 9å RB; jfr 295 arbetsdomstolslagen, 16% FPL och 9 % tredje stycket försäkringsdom- stolslagen) eller som påtryckningsmedel mot motspänstiga vittnen (36 kap. 21 & RB; jfr 29% arbetsdomstolslagen, 25 & FPL och 165 försäkringsdomstolslagen). För sam- manhangets skull behandlas samtliga fall här. Häktning förekommer även som påtryck- ningsmedel mot vissa gäldenärer, se nedan avsnitt 5.6.
Tvångsmedel
För häktning krävs i normalfallet (24 kap. lå RB) att vederbörande är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller mer, samt att antingen det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan om- ständighet kan skäligen befaras att han avvi- ker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av be- vis eller på annat sätt försvårar sakens utred- ning eller anledning förekommer att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Även om brottet är ringare men fängelse kan följa, får den misstänkte häktas, om han saknar stadigt hemvist i riket och det skäligen kan befaras att han avviker. Är straffminimum
för brottet fängelse i två år eller mer, skall häktning ske om det inte är uppenbart att anledning saknas därtill. Kan det antas att vederbörande inte kommer att ådömas svåra- re straff än böter eller suspension, får häkt- ning inte ske enligt nu förevarande lagrum.
Ett specialfall finns upptaget i 24 kap. 2 & RB. Enligt detta kan häktning, oberoende av brottets beskaffenhet, alltid ske av den som på sannolika skäl misstänks för brott om han är okänd och undandrar sig att uppge namn och hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann. Häktning kan också ske om vederbörande saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att lämna riket undandrar sig lagföring eller straff.
I vissa särskilda fall (ungdom, sjukdom etc.) kan häktning bytas ut mot övervakning (24 kap. 3 & RB).
Dömes den misstänkte för brottet kan rätten enligt de förut angivna grunderna förordna att han skall i häkte avbida att domen vinner laga kraft eller, om han är på fri fot, att han skall häktas (24 kap. 21 & RB).
Beslut om häktning meddelas av rätten (24 kap. 4 och 21 åå RB). Beslutet skall genast gå i verkställighet (30 kap. 12 & första stycket RB). Rörande handläggningen av mål, vari någon hålls häktad, gäller i fortsätt- ningen åtskilliga mycket snäva tidsfrister (se 24 kap. 18 &, 45 kap. 14 %, 47 kap. 9, 11 och 22 åå, 51 kap. 13 och 15 55 samt 55 kap. 15 & RB). Häktningsbeslut kan överkla- gas i hovrätt och högsta domstolen (49 kap. 4 &, 51 kap. 8 &, 52 kap. 1 och 7 åå, 54 kap. 3 och 5 åå, 55 kap. 85 och 56 kap. lä RB).
Häktad kan i särskilda fall, närmast av starka familjeskäl, få tillstånd att för kort tid lämna förvaringslokalen, se 9 & lagen om behandlingen av häktade och anhållna rn. fl.; ang. tillståndsmyndighet, se 11 & KK (1958214).
Slutligen anmärkes i detta sammanhang att den som intagits i fångvårdsanstalt för verkställighet av en inte lagakraftvunnen dom, avseende straff eller annan påföljd för
brott, skall anses som häktad för brottet vid fullföljd av talan i målet (19 & RP).
K orrektionsmedel
Rättens ordförande kan enligt 5 kap. 9 & RB (jfr 29 & arbetsdomstolslagen, 16 & FPL och 9 % tredje stycket försäkringsdomstolslagen) visa ut den som stör förhandling eller eljest uppträder otillbörligt i rättssalen. Tränger sig någon som utvisats in i rättssalen eller åtly- der någon inte tillsägelse som meddelats för upprätthållande av ordningen, kan rätten enligt samma lagrum förordna att vederbö- rande omedelbart skall tas i häkte och hållas kvar där så länge sammanträdet varar, dock högst tre dagar. — Beslutet skall genast gå i verkställighet (17 kap. 14% andra stycket, 30 kap. 12% första stycket RB). Rörande möjligheterna att överklaga beslut av allmän domstol och om behandlingen av den häkta- de gäller samma bestämmelser som beträf- fande den som häktats som misstänkt för brott. Vidkommande förfarandet enligt FPL, se 34 & första stycket 6 (besvär till kammar- rätt och regeringsrätten). Arbetsdomstolens och försäkringsdomstolens beslut kan inte överklagas (se 15 & arbetsdomstolslagen och 1 5 andra stycket försäkringsdomstolslagen).
Påtryckningsmedel
Om ett vittne utan giltigt skäl vägrar att avlägga ed eller försäkran, avge vittnesmål, besvara fråga eller iakttaga föreläggande en- ligt 36 kap. 8 & RB (ang. skyldighet att före vittnesmålet uppliva sin kunskap om saken), skall rätten enligt 36 kap. 21 & RB (jfr 29 % arbetsdomstolslagen, 25 % FPL och 16 5 för- säkringsdomstolslagen) vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet. Hjälper inte detta, skall enligt samma lagrum nytt föreläggande ges vid äventyr av häkte. Ingen får dock av denna anledning hållas i häkte under längre tid än tre månader och aldrig längre än till dess rätten skilt målet från sig. Bestämmelserna kan inte tillämpas beträffan- de den som är under 15 år gammal eller som på grund av sinnessjukdom etc. finnes sakna
erforderlig insikt om betydelsen av ed eller försäkran (36 kap. 22% RB, jfr 135). — Rörande möjligheterna att överklaga beslut av allmän domstol och om behandlingen av den som tagits i häkte gäller samma bestäm- melser som beträffande den som häktats som misstänkt för brott. Vidkommande förfaran- det enligt FPL, se 34% första stycket 6 (besvär till kammarrätt och regeringsrätten). Arbetsdomstolens och försäkringsdomsto- lens beslut kan inte överklagas (se 15 & arbetsdomstolslagen och l å andra stycket försäkringsdomstolslagen).
5.2.3 Anhållande m.m.
Den mot vilken föreligger skäl till häktning kan enligt 24 kap. Så RB anhållas efter beslut av undersökningsledaren eller åklaga- ren. Detsamma gäller om det visserligen inte finns fulla häktningsskäl mot en person, men
det dock finnes vara av synnerlig vikt att han '
tas i förvar i avbidan på ytterligare utred- ning. Anhållen får kvarhållas högst fem dagar innan häktningsframställning måste ges in eller frigivning ske (24 kap. 12 & RB). Detta innebär att ett anhållningsbeslut alltid blir föremål för ny prövning inom några få dagar, antingen i den formen att undersökningsle- daren eller åklagaren själv häver beslutet (24 kap. 105 RB) eller så att frågan om fortsatt frihetsberövande underställs allmän domstols prövning vid häktningsförhandling (24 kap. 13 & RB).
Föreligger anhållningsskäl mot någon utan att beslut om anhållande meddelats, kan han gripas av polisman om anhållningsbeslut inte kan avvaktas utan fara (24 kap. 7å RB). Detsamma gäller beträffande den som begått brott, varå kan följa fängelse, och som på— träffas på bar gärning eller flyende fot eller som är efterlyst för brott. I dessa fall kan gripande företas av envar. Den gripne skall dock därefter skyndsamt överlämnas till när- maste polisman. Anmälan görs därpå skynd- samt hos anhållningsmyndigheten, som efter förhör omedelbart beslutar om anhållande eller frigivning. Även i detta fall blir alltså beslutet om frihetsberövande föremål för
Vad som tidigare (mom. 5.2.2) sagts om behandlingen av häktade gäller även rörande anhållna och gripna, se 10% lagen om be- handlingen av häktade och anhållna m. fl.
5.2.4 Reseförbud
Reseförbud används som tvångsmedel mot den som misstänks för brott i fall då tillräck- liga skäl för anhållande eller häktning inte föreligger. Som grundläggande förutsättning gäller (25 kap. 1 & RB) skälig misstanke om brott, varå fängelse kan följa. Vidare fordras att det med hänsyn till brottets beskaffen- het, den misstänktes förhållande eller annan omständighet kan skäligen befaras att veder- börande avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff. Reseförbud kan vidare, oberoende av brottets beskaffenhet, meddelas om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff eller gå]— dande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att ådömas honom på grund av brottet.
Reseförbud meddelas enligt 25 kap. 35 RB av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Reseförbud som meddelats av annan än rätten, kan prövas av denna på begäran av den misstänkte (25 kap. Så RB). Rättens beslut rörande reseförbud kan överklagas på i stora drag samma sätt som motsvarande beslut om häktning. Överträdelse av reseför- budet kan medföra anhållande eller häktning (25 kap. 9 % RB).
5.2.5 F örvarstagande enligt instruktionen för utrikesrepresentationen
Har brott som hör under allmänt åtal för- övats ombord på svenskt fartyg eller luftfar- tyg eller föreligger misstanke om sådant brott, åligger det enligt 42 å i åtskilliga fall beskickning eller konsulat att genast inleda undersökning i saken. I samband därmed äger beskickningen eller konsulatet föranstal— ta om att den misstänkte tas i förvar. Som förutsättningar härför har enligt 43 å i första
hand uppställts följande:
] Vederbörande är på sannolika skäl miss- tänkt för att ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg ha förövat brott som enligt svensk lag hör under allmänt åtal och för vilket stadgas fängelse i ett år eller där- över. 2 Med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan om- ständighet kan skäligen befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt un- dandrar sig lagföring eller straff, eller att han genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. El- ler också förekommer anledning att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. 3 När åtal får ske endast efter angivelse av målsägande måste denne ha överlämnat en angivelse till utlandsmyndigheten. Är för brottet inte stadgat lindrigare straff än fängelse i två år skall den misstänkte tasi förvar, om det inte är uppenbart att anled- ning saknas härtill.
Sedan en person tagits i förvar skall utri- kesdepartementet underrättas härom. Depar- tementet meddelar därefter instruktion för ärendets vidare handläggning (45 å).
Bestämmelser om rätt att fullfölja talan mot ett beslut om förvarstagande saknas. Den som tagits i förvar torde i stort sett ha samma ställning som en som gripits (se mom. 5.2.3 ovan).
Rörande det närmare tillvägagångssättet vid förvarstagande har UD lämnat följande upplysningar:
Då en misstänkt skall tas i förvar enligt bestämmelserna i 43 5 har beskickning och konsulat att vid behov för ändamålet anlita behörig ortsmyndighet eller att tillse att nödig bevakning anordnas ombord på det fartyg, där den misstänkte må befinna sig.
Såsom stadgas i 45å ankommer det på utrikesdepartementet att lämna instruktion om vilken åtgärd som från utlandsmyndighe- tens sida skall följa på den misstänktes tagan- de i förvar. Flera möjligheter föreligger. Be- slutet kan gå ut på att den misstänkte skall ställas till de lokala myndigheternas förfo- gande och brottet beivras iverksamhetslan- det. Står kostnaden för transporten till Sveri- ge inte i rimligt förhållande till brottets
natur och det skadelidande intresset, kan en helhetsbedömning av fallet medföra att går- ningsmannen friges. Är denne utländsk med- borgare, kommer transport till Sverige i fråga endast om synnerliga skäl talar därför. Skall den misstänkte enligt ingångna instruktioner sändas till Sverige, är utlandsmyndigheten skyldig tillse att resan företas så snart ske kan och på det ur trygghets- och kostnads- synpunkt fördelaktigaste sättet. Resa med flyg torde numera i de allra flesta fall ställa sig gynnsammare än ett hemförskaffande med svenskt fartyg, men vid valet av trans— portmedel bör hänsyn även tas till den miss- tänktes sinnestillstånd och arten av det brott, för vilket han tagits i förvar. Befinns det nödvändigt att anordna särskild bevak- ning under resan, skall instruktioner inhäm— tas från utrikesdepartementet, huruvida svensk eller utländsk polisman skall anlitas därför och eventuellt i vilken utsträckning den misstänkte skall bevakas på flygplatser under mellanlandningsuppehåll eller då far- tyg anlöper utländsk hamn under hemfär- den.
5.2.6 Omhändertagande enligt polisinstruk- tionen
Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, skall polisman enligt 19% tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Sådant omhänder- tagande skall även ske när det fordras för att avvärja en straffbelagd gärning. Omhänder- tagandet skall skyndsamt anmälas till polis- männens förman, som omedelbart prövar om åtgärden skall bestå. Den omhändertagne får enligt 22 % hållas i förvar endast sålänge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet om han frigavs. Den omhändertagne torde alltid vara berättigad att påkalla polischefens prövning av omhän- dertagandet så länge detta består (se 44 å). Polischefs beslut kan sedan överklagas hos länsstyrelsen, vars avgörande överklagas hos Kungl. Maj:t (se 100 5).
Har polismyndighet i övrigt enligt särskild bestämmelse befogenhet att besluta omhän- dertagande av någon, kan enskild polisman enligt 20% omhändertaga vederbörande i avbidan på sådant beslut. Härför fordras att föreskrivna förutsättningar för beslut be-
döms föreligga samt dröjsmål med omhän- dertagandet finnes innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Polismyndighe- ten skall därefter skyndsamt underrättas om åtgärden och skälen för denna. Omhänder- tagandet får enligt 22 5 bestå till dess polis- myndigheten beslutar i ärendet. Den omhän- dertagne torde ha rätt att påkalla polismyn- dighetens prövning av omhändertagandet så länge detta består. Frågan om överklagande av polismyndighetens beslut torde vara att bedöma enligt de särskilda bestämmelser på vilka polismyndighetens omhändertagande- rätt bygger.
5.2.7. Omhändertagande enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
Enligt denna lag kan under vissa förhållan- den förbud utfärdas för obehöriga att beträ- da anläggningar, områden rn. ni. av betydelse för försvaret. Har sådant förbud utfärdats, är enligt 10 5 bevakningspersonal vid anlägg- ningen etc. behörig att i vissa fall tillfälligt omhändertaga misstänkta personer. Den ifrå- gavarande rätten regleras närmare i bevak- ningskungörelsen. Av denna framgår (4 5) att omhändertagen person ofördröjligen skall överlämnas till polismyndigheten i orten. Omhändertagandet har sålunda karaktär av ett slags gripande av samma typ som avses i 24 kap. 7 5 RB (se mom. 5.2.3 ovan). Någon fullföljdsrätt mot beslut om omhändertagan- de finns inte lagstadgad och synes mot angiv- na bakgrund knappast erforderlig. En pröv- ning av behovet av fortsatt frihetsberövande blir nämligen automatiskt aktuell då ställ- ning skall tas till frågan om anhållande.
Slutliga åtgärder 5.2.8 Fängelse
Fängelse är ett tidsbestämt frihetsstraff, som ådöms på tider mellan en månad och tio,i vissa fall tolv, år eller på livstid (26 kap. 1 Och 2 55 BrB). Fängelse kan även användas som förvandlingsstraff för böter (se 8—20 55
lagen om verkställighet av bötesstraff) eller som påtryckningsmedel i form av vite (se 15 kap. 11 5 första stycket GB). Dömande eller beslutande myndighet är i samtliga fall allmän domstol.
Ådömt fängelsestraff verkställs i fång- vårdsanstalt (26 kap. 55 BrB). Sedan två tredjedelar, i vissa fall hälften av strafftiden avtjänats, dock minst fyra månader, kan villkorlig frigivning ske av den intagne (26 kap. 65 BrB). Hänsyn tas härvid till vederbörandes uppförande under anstaltsti— den m. rn. (26 kap. 7 5 BrB). Frågor om vill- korlig frigivning prövas av övervakningsnämnd (26 kap. 95 BrB) som i anslutning därtill förordnar om övervakning m.m. Nämnden har även möjlighet att meddela vissa före- skrifter, se bilaga 3 (26 kap. 165 första stycket BrB). Föreskrifterna är inte direkt exigibla men har karaktären av villkor för anståndet (SOU 1937:38 s. 15). Nämnden kan också på grund av misskötsamhet från den frigivnes sida förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad (26 kap. 195 BrB). Beslutet länder omedelbart till efter- rättelse om ej annorlunda föreskrivits (37 kap. 10 5jämfört med 37 kap. 7 5 andra stycket BrB). Fråga om föreskrifter m.m. samt om förverkande kan även bli föremål för domstols prövning om den frigivne åter- faller i brott (34 kap. 4 5 BrB). Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta vissa andra åtgärder (varning, föreskrift m.m.) mot den frigivne kan övervakningsnämnden enligt 26 kap. 22 5 BrB förordna att vederbörande skall bli föremål för omhändertagande på lämpligt sätt i avbidan på vidare förordnan- de. Han får därefter i normalfallet hållas kvar högst en vecka. I fråga om verkställbarhet gäller detsamma som beträffande beslut en- ligt 26 kap. 19 5 BrB.
För att omhändertagande enligt 26 kap. 225 BrB skall kunna ske erfordras inte att det vid den tidpunkt, då fråga härom inställer sig, måste vara klart vilken åtgärd som skall vidtas eller ens om någon åtgärd skall visa sig erforderlig. Omhändertagandet är visserligen inte ägnat att tjäna som påföljd
för misskötsamhet. Erfarenhetsmässigt visar det sig emellertid understundom att omhän- dertagandet är tillräckligt för att råda bot på det missförhållande som föranlett omhänder- tagandet, varför ytterligare åtgärd inte behö- ver vidtas (se härom Beckman m.fl., Kom- mentar till BrB III, 1967, s. 83 f).
Samtliga ovan redovisade beslut av över- vakningsnämnd överklagas hos kriminal- vårdsnämnden (37 kap. 7 5 BrB). Mot den- nas beslut får talan inte föras (37 kap. 11 5 BrB).
Förvandling av böter till fängelse äger rum vid allmän domstol. För att detta skall kun- na ske, fordras (8 och 955 lagen om verk- ställighet av bötesstraff) att böterna inte betalts samt att något av följande alternativ föreligger: 1 Böterna överstiger 10 dagsböter eller 100 kronor omedelbart i pengar. 2 Omständigheterna föranleder till anta- gande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna. 3 Omständigheterna föranleder till anta- gande att förvandling erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. 4 Böterna har ådömts för fylleri. Den böt- fällde har under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse. Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 25 BrB (sinnessjuka etc.) kan över huvud taget aldrig förvandlas (105 lagen om verk- ställighet av bötesstraff). Även beträffande vissa typer av socialvårdsfall gäller särskilda regler (11 och 12 55 samma lag). Möjlighet finns även att efterge förvandlingsstraff eller bevilja anstånd med verkställigheten. Beslut härom liksom om förverkande av medgivet anstånd meddelas av rätten (18 och 19 55 samma lag).
Rättens beslut i förvandlingsmål kan i flertalet fall överklagas i hovrätten, som är sista instans i denna typ av mål (20 5 lagen om verkställighet av bötesstraff).
Fängelse iform av vite förekommer imål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad (15 kap. 11 och 1255
GB). I samband med förordnande om sam- manlevnadens hävande kan rätten förbjuda makarna att besöka varandra vid vite av bl. a. fängelse i högst ett år. Allmän åklagare sak- nar behörighet att sedermera, i anledning av överträdelse, föra talan om utdömande av vitet (se NJA 1950:l6l). Talan härom skall handläggas i den ordning som gäller för brottmål vari enskilt åtal föres (se NJA 19641114). Rörande verkställigheten av ut- dömt vite synes i alla avseenden gälla det- samma som beträffande fängelse på grund av brott.
5.2.9 Villkorlig dom
Villkorlig dom innebär som regel inte något frihetsberövande. Det är ett straff som i vissa fall kan av allmän domstol ådömas i stället för fängelse (27 kap. 1 5 BrB). Den dömde underkastas en prövotid av två år (27 kap. 35 BrB). Sköter han sig under denna tid (ang. de anspråk som härvidlag ställs på honom, se 27 kap. 4 och 5 55 BrB), är han fri från vidare påföljd. Skulle han däremot åsidosätta sina skyldigheter, kan rätten un- danröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet (27 kap. 6 5 BrB, se även 34 kap. 1 och 5 55).
5.2.10 Skyddstillsyn
Skyddstillsyn är ett straff som i vissa fall kan av allmän domstol ådömas i stället för fäng- else (28 kap. 1 5 BrB). Den dömde underkas- tas en prövotid av tre år, under vilken tid han står under övervakning (28 kap. 4 och 5 55 BrB). Domen kan också förenas med föreskrifter, se bilaga 3.
Vidare kan rätten i vissa fall förordna enligt 28 kap. 3 5 BrB att i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt en-två måna- der. Har den dömde ej fyllt 23 år, äger rätten besluta att förordnandet skall gå i verkställig- het utan hinder av att domen på skyddstill- syn inte vunnit laga kraft (28 kap. 3 5 andra stycket BrB). Behandlingens längd är bero- ende på vad övervakningsnärnnden bestäm- mer under behandlingens gång, se 51 och
75 55 lagen om behandling i fångvårdsan- stalt.
Sköter sig vederbörande under prövotiden (se ang. hans skyldigheter 28 kap. 6 5 BrB) är han fri från vidare påföljd. Frågor om den dömdes behandling under denna tid handhas i stor utsträckning av övervakningsnämnd (se 28 kap. 5—8 55 BrB). Nämnden kan därvid bl. a. meddela vissa föreskrifter, se bilaga 3. Beslutet överklagas genom besvär hos hov- rätt, som är sista instans i frågor av detta slag (se 37 kap. 8 och 11 55 BrB). Missköter sig den dömde kan nämnden hos domstol utver- ka undanröjande av skyddstillsynen eller an- staltsbehandling (se 28 kap. 8 och 9 55 BrB). Förordnas därvid om anstaltsbehand- ling av någon som ej fyllt 23 år äger rätten besluta att förordnandet skall gå i verkställig- het utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (38 kap. 95 andra stycket BrB). Om dom- stolen varken finner undanröjande eller för- ordnande om anstaltsbehandling erforderligt, kan den i stället meddela vissa föreskrifter, se bilaga 3. — Motsvarande frågor kan även uppkomma om den dömde återfaller i brott (se 34 kap. 1 och 6 55 och 38 kap. 9 5 andra stycket BrB).
Den som dömts till skyddstillsyn kan slut- ligen bli föremål för omhändertagande en kortare tid, i normalfallet högst en vecka (28 kap. 11 5 BrB). Förutsättning härför är att fråga uppkommer om att undanröja skyddstillsynen eller om anstaltsbehandling eller annan åtgärd (varning, föreskrift m. m.). Beslut meddelas av övervakningsnämnd eller domstol och länder omedelbart till efterrät- telse om ej annorlunda förordnats (37 kap. 10 5 BrBjämfört med 37 kap. 8 5 och 38 kap. 9 5 första stycket). Övervakningsnämn- dens beslut överklagas hos hovrätt (37 kap. 8 5 BrB). Hovrättens beslut kan inte överkla- gas (37 kap. 11 5 BrB).
5.2.1 1 Ungdomsfängelse
Ungdomsfängelse är ett tidsobestämt straff som i första hand är avsett för ungdomar mellan 18 och 21 år. Påföljden ådöms i stället för fängelse av allmän domstol som
därvid kan förordna att domen skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft (29 kap. 1 5 BrB). Behand- lingen av den dömde äger rum i och utom anstalt. Den kan pågå i högst fem år varav högst tre år i anstalt (29 kap. 25 BrB). Behandlingen påbörjas i anstalt (29 kap. 3 5 BrB), där den dömde i normalfallet vistas minst ett år (29 kap. 4 5 BrB).
Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelsenämnden, som emellertid kan uppdra åt vederbörande över- vakningsnämnd att närmare bestämma dag för övergången (29 kap. 5 5 BrB). Avsikten med sistnämnda bestämmelse är att ung- domsfängelsenämnden skall kunna inskränka sig till att besluta att övergång till vård utom anstalt skall äga rum så snart vissa villkor uppfyllts — t. ex. skall arbets- och bostads- förhållanden vara ordnade på ett godtagbart sätt — samt överlåta åt övervakningsnämn- den att avgöra om villkoren är uppfyllda och att fatta det definitiva beslutet om den dömdes överförande till sådan vård. Inget av besluten kan överklagas (se 37 kap. 115 BrB).
Under pågående vård utom anstalt står den dömde under övervakning (29 kap. 6 5 BrB). Den närmare tillsynen utövas av över- vakningsnämnd, som därvid kan meddela olika föreskrifter, se bilaga 3 (29 kap. 7 eller 8 5). Beslut härom kan överklagas hos ung- domsfängelsenämnden (37 kap. 95 BrB). Denna har också möjlighet att i visst fall själv meddela föreskrifter (29 kap. 75 BrB). Så- dant beslut kan inte överklagas (37 kap. 11 5 BrB).
Fullgör den dömde inte sina skyldigheter under vården utom anstalt, kan ungdoms- fängelsenämnden — genom beslut som ej får överklagas (37 kap. 11 5 BrB) — förordna om äterintagning i anstalt (29 kap. 9 5 BrB). Uppkommer fråga härom eller om viss annan åtgärd mot den dömde (varning, föreskrift m.m.) kan den dömde bli föremål för om- händertagande en kortare tid, i normalfal— let högst en vecka (29 kap. 11 5 BrB). Beslut härom kan meddelas av övervakningsnämnd eller av ungdomsfängelsenämnden. Övervak-
ningsnämnds beslut, som kan överklagas hos ungdomsfängelsenämnden, kan lända ome- delbart till efterrättelse (37 kap. 9 och 10 55 BrB) om ej annorlunda förordnats. Ung- domsfängelsenämndens beslut får inte över— klagas (37 kap. 11 5 BrB).
Befinnes den dömde ha begått annat brott kan rätten i förekommande fall bl. a. undan- röja ungdomsfängelsedomen och döma till nytt straff, förlänga behandlingstiden eller förordna att den dömde skall återintagas i anstalt (34 kap. 1, 7 och 8 55 BrB). Rörande beslut om återintagning kan förordnas att det skall verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft (38 kap. 95 andra stycket BrB).
5.2.12 Internering
Internering är ett tidsobestämt straff, som i stället för fängelse ådöms av allmän domstol när fråga är om allvarlig brottslighet samt det med hänsyn till omständigheterna befinnes erforderligt med ett långvarigt frihetsbe- rövande utan på förhand bestämd tid (30 kap. 1 5 BrB). Behandlingen äger rum i och utom anstalt med början i anstalt (30 kap. 25 BrB). Minsta tiden för omhändertagan- det i anstalt varierar mellan ett och tolv år (30 kap. 35 BrB), beroende på vad som bestämts i domen, medan längsta tiden är tämligen obestämd och i huvudsak beroende på interneringsnämndens överväganden.l
Beslut om övergång till värd utom anstalt meddelas enligt 30 kap. 6 5 BrB av interne- ringsnämnden, som har att självmant pröva denna fråga med vissa intervaller. Nämnden har även möjlighet att uppdra åt vederböran- de övervakningsnämnd att närmare bestäm- ma dag för övergången. Rörande syftet med detta arrangemang hänvisas till vad som ovan (mom. 5.2.11) anförts rörande en likartad delegationsrätt i fråga om ungdomsfängelse. Besluten kan inte överklagas (37 kap. 11 5 BrB).
Under vården utom anstalt skall den döm- de stå under övervakning (30 kap. 9 5 BrB). Den närmare tillsynen utövas av övervak- ningsnämnd, som därvid kan meddela olika
föreskrifter, se bilaga 3 (30 kap. 10 eller 11 5). Beslut härom kan överklagas hos in— terneringsnämnden (37 kap. 9 5 BrB). Denna har också möjlighet att i visst fall själv meddela föreskrifter (30 kap. 105 BrB). Sådant beslut kan inte överklagas.
Fullgör den dömde inte sina skyldigheter under vården utom anstalt, kan internerings- nämnden — genom beslut som ej får överkla- gas — förordna om återintagning i anstalt (30 kap. 12 5 BrB). Uppkommer fråga härom eller om viss annan åtgärd mot den dömde (varning, föreskrift m.m.) kan den dömde bli föremål för omhändertagande en kortare tid, i nomialfallet högst en vecka (30 kap. 145 BrB). Beslut härom kan meddelas av övervakningsnämnd eller av internerings- nämnden. Övervakningsnämnds beslut, som kan överklagas hos interneringsnämnden, kan lända omedelbart till efterrättelse (37 kap. 9 och 10 55 BrB). Interneringsnämn- dens beslut får ej överklagas (37 kap. 11 5 BrB).
Befinnes den dömde ha begått annat brott kan rätten i förekommande fall bl. a. undan- röja interneringsdomen och döma till nytt straff eller förordna att den dömde skall återintagas i anstalt och i anslutning därtill bestämma ny minsta behandlingstid (34 kap. 1 och 9 55 BrB).
5.2.13 Överlämnande till särskild vård
Genom bestämmelser i 31 kap. BrB har öppnats möjlighet för allmän domstol att i vissa fall i stället för att döma till straff överlämna vederbörande till särskild vård av sociala eller medicinska myndigheter. Detta innebär i några fall att domstolen överlåter åt dessa att med beaktande av rena vårdsyn- punkter bedöma vilken behandlingsform som är den lämpligaste.
Överlämnande till särskild vård kan ske i följande former:
1 Se dock bestämmelserna rörande längsta med- givna tid för vård i anstalt, 30 kap. 8 5 BrB. och för övervakning, 30 kap. 15 5 andra stycket BrB.
Värdform Överlämnas åt
Barnavårdsnämnd eller — beträffande elev vid ungdomsvårdsskola — skolans styrelse (se 31 kap. 1 5 BrB) Nykterhetsnämnd eller — beträffande intagen på vårdanstalt — anstal- tens styrelse (se 31 kap. 2 5 BrB)
Socialstyrelsen, even- tuellt överläkaren på vederbörande sjukhus (se125LSPV)
Socialstyrelsen (se 375 omsorgslagen)
1 Vård eniigt BvL
2 Vård enligt NvL
3 Sluten vård
psykiatrisk
4 Vård i specialsjukhus för psykiskt utveck-
lingsstörda 5 Öppen psykiatrisk Vederbörande sjuk- vård vårdsstyrelse (se 45 sjukvårdskun— görelsen)
Vårdformerna 3 och 4 innebär alltid att en intagning på anstalt måste ske, i varje fall till en början. Vårdformen 5 medför inte i och för sig intagning på anstalt. Vårdfor- merna 1 och 2 kan medföra sådan intagning.
I 38 kap. 2 5 BrB lämnas föreskrifter för det fall att domstol överlämnat någon till vård enligt BvL eller NvL men det därefter, vid prövning i därför stadgad ordning, visar sig att lagliga förutsättningar inte föreligger för sådan vård eller för vård som barnavårds- eller nykterhetsnämnd i yttrande till dom- stolen förklarat sig ämna anordna. Domsto- len kan då efter ansökan av åklagare undan- röja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet (se härom prop. 1962:10 5. C 430 och C 605). Det kan framhållas att chefen för justitiede- partementet ansåg stadgandet ha en mycket begränsad räckvidd (3.3. 3. C 605).
5.2.14 Disciplinstraff för krigsmän m.m.
Disciplinstraff för krigsmän förekommer i två former, nämligen disciplinbot och arrest. Av dessa är endast den senare formen av intresse i förevarande sammanhang. Arrest kan ådömas i minst tre och högst trettio dagar (32 kap. 6 5 BrB). Mål där detta straff
kan ådömas handläggs vid allmän domstol, om de inte kan handläggas av befattningsha- vare vid krigsmakten såsom disciplinmål (se 1 kap. 1 5 MRL). Det sistnämnda är fallet endast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton dagar (2 kap. 8 5 MRL). Härjämte har uppställts ytterligare ett antal begränsningar, vilka det saknas anled- ning att gå in på närmare i detta samman- hang (se 2 kap. 9 och 1055 MRL). Beslut i disciplinmål överklagas vid allmän domstol (8 kap. 43 5 MRL).
Arrest verkställs i militärhäkte (32 kap. 6 5 BrB). Verkställigheten kan påskyndas av den straffskyldige genom en i vederbörlig ordning avgiven nöjdförklaring (9 kap. 55 5 MRL). Är vederbörande tagen i förvarsarrest (se härom nedan) kan bestraffningsberätti- gad även besluta om omedelbar verkställig- het, om detta med hänsyn till omständighe- terna befinnes vara av synnerlig vikt (9 kap. 565 MRL). Domstols dom eller beslut på arrest verkställs alltid utan hinder av att den inte vunnit laga kraft, om domstolen inte förordnar annorlunda (14 kap. 91 5 MRL). I vissa fall kan avbrott i eller uppskov med verkställigheten äga rum, i den mån det befinnes nödvändigt med hänsyn till veder— börandes tjänst, hälsa eller eljest (5 5 DSL). DSL innehåller härutöver vissa regler om verkställighet och tidsberäkning (9 5), avräk— ning i vissa fall av verkställd strafftid (11 5), nöjdförklaring (12 5) och preskription (13 5) som det inte finns anledning att gå in på närmare i detta sammanhang.
I stället för disciplinär bestraffning kan bestraffningsberättigad befattningshavare an- vända institutet tillrättavisning, vilket i sig kan inrymma vissa moment av frihetsin— skränkande karaktär, såsom utegångsförbud eller landgångsförbud, allt upp till sju dagar (14 5 DSL). Omprövning av ålagd tillrättavis- ning kan begäras hos närmast högre befatt- ningshavare som har bestraffningsrätt (11 kap. 685 MRL). Leder detta inte till öns— kat resultat, kan den tillrättavisade vända sig till högre befälhavare och från denne till ännu högre (se uttalande av chefen för justitiede-
partementet, prop. 1948216 5. 177 f).
Om det förekommer skäl att anhålla en krigsman, är bestraffningsberättigad befatt- ningshavare berättigad att förordna om gri- pande. Anmälan görs därefter skyndsamt till anhållningsmyndigheten, som beslutar om anhållande eller frigivning (se 6 kap. 295 MRL och 24 kap. 75 RB). Förman kan vidare i vissa fall förordna att underlydande skall tas i förvarsarrest (6 kap. 305 MRL). Som förutsättning härför gäller antingen att vederbörande begått en förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han inte lämnas på fri fot eller att han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han ånyo avviker. I krig kan även undanhållande i vissa fall vara tillräck- ligt skäl för förvarsarrest. Har förmannen inte själv bestraffningsrätt, skall han omedel- bart, om möjligt inom 24 timmar, underrätta närmaste bestraffningsberättigade om åtgär- den, varefter denne beslutar om vidare åtgär- der (6 kap. 31 5 MRL). I normalfallet består förvarsarrest upp till fyra dagar. Inom denna tid skall målet hänskjutas till åklagare eller avgöras (6 kap. 34 5 MRL). Den som tagitsi förvarsarrest behandlas i princip som en an- hållen (6 kap. 355 MRL). Krigsman kan slutligen tas iförvar (6 kap. 36 5 MRL) om han inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller, iklädd militär tjänste- dräkt, på allmän plats uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning eller ord- ningen inom krigsmakten. Om tagande i förvar förordnar förman. Förvar får inte bestå längre än som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet.
5.2.15 Åtgärder enligt lagen om behandling i fångvårdsanstalt
Lagen är tillämplig på behandlingen av dem som dömts till fängelse (även förvandlings- straff), ungdomsfångelse eller internering samt dem beträffande vilka förordnats om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 35 BrB (1 5). Lagen torde jämväl vara tillämplig på
behandlingen av dem, beträffande vilka ett förelagt fängelsevite utdömts (utdöms ge- nom dom,jfr 185 RP).
Om den som döms till fängelse, ungdoms- fängelse eller internering inte fullföljer talan i vad avser påföljden, kan domen verkställas i denna del utan hinder av att åklagare eller målsägande klagat (4 5). Verkställighet av de angivna straffen kan även ske före fullföljds- tidens utgång om den dömde avger s.k. nöjdförklaring (5 5). Vad nu sagts äger mot- svarande tillämpning dels när domstol för- ordnar om återintagningi anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering (14 5), dels när i samband med dom på skyddstillsyn eller under prövotiden efter en sådan dom förordnas om anstaltsbehandling (15 5, se dock ang. nöjdförklaring 38 kap. 1 5 BrB).
Med verkställighet av fängelsedom skall medges anstånd om den dömde dessförinnan visar att han sökt nåd (12 5 första stycket), förutsatt att han ej är häktad och nåd ej tidigare sökts i målet. Beslut härom medde- las av kriminalvårdsstyrelsen (77 5) och över- klagas i kammarrätt (785 första stycket). Uppskov med verkställighet av fängelsedom kan vidare enligt 125 andra stycket i vissa fall medges upp till sex månader. Beslut i denna del meddelas av länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos kriminalvårds- nämnden, som är sista instans i frågor av detta slag (78 5 tredje och fjärde styckena). Länsstyrelsens beslut om avslag på uppskovs- ansökan länder dock till omedelbar efterrät- telse om inte annorlunda förordnas (125 fjärde stycket). _ Enligt 12 5 tredje stycket saknas möjlighet att erhålla anstånd eller uppskov, om skälig anledning förekommer att den dömde avviker. Förekommer en så- dan anledning sedan uppskov redan beviljats, skall beslutet återkallas. Beslut härom med- delas av kriminalvårdsstyrelsen och länder omedelbart till efterrättelse om ej annat förordnas (775). Styrelsens beslut överkla- gas hos kammarrätt (78 5 första stycket).
Den som dömts till fängelse eller omhän- dertagits för anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 5 BrB kan enligt 505 erhålla
permission upp till fjorton dagar. Beslut härom meddelas av övervakningsnämnd (75 5) och kan överklagas hos kriminalvårds- nämnden (78 5 andra stycket). Dennas beslut kan inte överklagas (78 5 sista stycket). För- utsättningarna för permission är dock att det "prövas erforderligt” för att ordna förhållan- dena efter frigivningen samt att viss del av straffet verkställts. När det gäller personer som dömts till ungdornsfängelse eller inter- nering, är permissionsbestämmelserna mera liberala. Som grundläggande förutsättning gäller här endast att det prövas vara till gagn för behandlingen (55 Och 60 55); i fråga om internerade föreskrivs dock att den för an- staltsvården bestämda minsta tiden skall ha gått till ända. Beslut i saken meddelas av ungdomsfängelsenämnden reSp. internerings- nämnden (765 första stycket) och kan inte överklagas (78 5 sista stycket). _ Beträffan- de samtliga kategorier intagna gäller slutligen att de enligt 365 har vissa möjligheter att erhålla kortare permission då starka familje— skäl talar härför. Beslut meddelas av krimi- nalvårdsstyrelsen (775 första stycket) och överklagas i kammarrätt (785 första styc- ket). — Permissionstiden skall i alla dessa fall (36, 50, 55 och 60 55) inräknas i verkställig- hets- eller anstaltstiden om ej särskilda skäl är däremot.
intagen som avtjänar tidsbestämt fängelse- straff kan vid allvarligare ordningsförseelser o.d. få verkställighetstiden förlängd med totalt upp till tre månader (695). Beslut härom meddelas av kriminalvårdsnämnden (76 5 andra stycket), vars beslut ej kan överklagas (78 5 sista stycket).
5.2.16 Åtgärder enligt nordiska verkställig- hetslagen
Enligt 5 5 kan verkställighet här i riket ske av vissa frihetsstraff, som i Danmark, Fin- land, Island eller Norge ådömts den som när verkställighet skall ske är svensk medborgare, har hemvist i Sverige eller — i vissa fall — uppehåller sig här. Framställning om verk- ställighet görs hos kriminalvårdsstyrelsen (25 5). Sådan framställning får inte bifallas
med mindre domen är verkställbar i den stat där den meddelats. Beslutet kan överklagas hos kammarrätt (26 5). Kriminalvårdsstyrel- sens och kammarrättens beslut skall omedel- bart lända till efterrättelse om ej annorlunda förordnas (265). Före verkställigheten om- vandlas straffet enligt 6 5 till fängelse på lika lång tid. Det år därefter enligt 7 5 verkställ- bart som om det hade ådömts här i riket genom lagakraftvunnen dom. I stort sett motsvarande möjlighet finns enligt 8 5 att få en svensk dom verkställd i något av de andra länderna.
Har någon i de angivna nordiska länderna dömts villkorligt med förordnande om över- vakning, kan enligt 10 5 övervakning ordnas här i riket. Den dömde behandlas sedan i stort sett som en som här ådömts skyddstill— syn. Han kan sålunda bl.a. bli föremål för särskilda föreskrifter, se bilaga 3, och om- händertagande enligt 28 kap. 11 5 BrB, var- jämte påföljden kan undanröjas på grund av misskötsamhet, 28 kap. 95 BrB; anstalts- behandling enligt 28 kap. 3 5 kan dock inte förekomma (12 5). Även om övervakning inte anordnas här, kan svensk domstol enligt 14 5 i vissa fall undanröja den ifrågavarande påföljden och bestämma gemensam påföljd för de brott som avses med den utländska domen samt vissa här i riket begångna brott, som vid tillfället är föremål för prövning. I huvudsak motsvarande bestämmelser gäller beträffande verkställighet av svensk dom i de ifrågavarande länderna (15 5).
Om någon i de angivna nordiska länderna friges villkorligt från avtjänandet av vissa frihetsstraff, kan enligt 17 5 övervakning an- ordnas här i riket. Härvid tillämpas i stort sett samma regler som beträffande den som villkorligt frigivits häri landet (19 5). Möjlig- het finns sålunda att meddela särskilda före- skrifter, se bilaga 3, omhänderta vederböran— de enligt 26 kap. 22 5 BrB samt förverka den villkorligt medgivna friheten på grund av misskötsamhet (26 kap. 19 5 BrB) eller på grund av brottslighet (34 kap. 4 5 BrB). Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall enligt 19 5 verk— ställighet här ske av det vid frigivningen
återstående straffet, omvandlat till fängelse på lika lång tid. Motsvarande kan enligt 21 5 gälla även om övervakning inte anordnats här. I stort sett samma bestämmelser gäller enligt 22 och 23 55 beträffande den som villkorligt frigivits häri riket.
5.2.17 Åtgärder enligt lagen om internatio- nellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
En särskild lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom har nyligen (juni 1972) trätt i kraft. Lagen har föranletts av 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverk- ningar.
Lagen innehåller i korthet följande. Sve- rige kan efter överenskommelse med främ- mande stat åtaga sig att efter framställning verkställa utländsk brottmålsdom här i landet (1 5). Överflyttningen av verkställig- het kan avse bl. a. frihetsberövande påföljd. Med vissa undantag är det en huvudregel att verkställighet inte får ske i Sverige, om den dömde inte har hemvist här (5 5). Verkstäl- lighet av utländsk brottmålsdom skall i prin- cip föregås av ett domstolsförfarande (9 5). I anslutning därtill — i vissa fall t. o. ni. redan innan framställning om verkställighet gjorts — kan det bli fråga om anhållande, häktning och reseförbud (175). Om anhållande be- slutar riksåklagaren, medan övriga åtgärder beslutas av rätten. Domstolen skall bestäm- ma ny påföljd med tillämpning av de svenska påföljdsreglerna (11 5). Verkställigheten i Sverige skall ske enligt svenska verkställig- hetsregler. Den skall upphöra, om den främ- mande staten meddelar att den beviljat den dömde nåd eller amnesti eller omprövat domen eller att i den staten meddelats annat beslut, som enligt statens lag medför att påföljden inte längre får verkställas (245).
Enligt lagen kan Kungl. Maj:t i enskilda fall som inte täcks av överenskommelse med främmande stat förordna om överflyttning av verkställighet till Sverige.
5.3 Lagstiftning om utlämning 5.3.1 Lagen om utlämning för brott
En person som utomlands är misstänkt, till- talad eller dömd för en där straffbelagd gärning kan på särskild begäran utlämnas dit under vissa omständigheter (se 1—1255). Innan detta sker, görs dock här i riket en särskild utredning enligt reglerna om för- undersökning i brottmål. I samband med denna utredning kan den misstänkte bli före- mål för tvångsmedel på samma sätt som vid brottmål i allmänhet (anhållande, häktning, reseförbud etc., se 16 5). Rättens beslut gäller tills vidare intill dess högsta domstolen prövat utlämningsärendet eller Kungl. Maj:t avgjort detsamma. Talan mot rättens beslut förs hos högsta domstolen.
Syftet med den nämnda utredningen är att klarlägga att förutsättningarna för ett utlämningsbeslut är för handen. Bland dessa förutsättningar märks bl.a. att svensk med- borgare ej får utlämnas (2 5), att brottet skall vara av viss svårighetsgrad (4 5) och att det ej får vara fråga om enbart brottslighet av politisk natur (6 5). Av speciellt intresse är bestämmelserna i 9 5. Där behandlas vissa kvalitetskrav som ställs på den till grund för begäran om utlämning liggande utredningen. Om den som begärs utlämnad redan dömts för gärningen i den främmande staten, kan utlämning inte beviljas med mindre domen stöds av utredningen och den inte heller eljest föranleder allvarlig erinran. Har dom angående gärningen inte meddelats i den främmande staten, skall framställningen om utlämning i stället grundas på ett beslut om häktning, meddelat av behörig myndighet i den främmande staten. För att framställ- ningen i detta fall skall kunna bifallas, krävs dock sannolika skäl för att personen i fråga begått gärningen. Genom överenskommelse med främmande stat kan bestämmas att i förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare skall godtas, om det inte i det särskilda fallet framgår att dom- slutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Sådana överenskommelser har träf-
I utlämningsärende skall högsta domstolen pröva om de i 1—10 55 av lagen angivna förutsättningarna för utlämning föreligger (18 5). Finnes så inte vara fallet får utläm- ning i regel ej ske (205), och beslut om tvångsmedel upphör, som förut nämnts, att gälla.
Beslut om utlämning meddelas av Kungl. Maj:t, som i samband därmed bestämmer en tid, inom vilken den främmande staten skall hämta den som skall utlämnas. I avbidan på denna verkställighet kan Kungl. Maj:t förord- na att den som skall utlämnas skall tas i förvar eller ställas under uppsikt (20 5).
Den som i en främmande stat är efterlyst för brott som enligt lag kan föranleda utläm- ning kan slutligen i avvaktan på begäran om utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet (23 5). Beslut härom skall anmälas hos rät- ten som prövar åtgärden enligt vad som gäller om brottmål. Får anhållande eller rese- förbud bestå, skall chefen för justitiedeparte— mentet underrättas. Denne kan utverka Kungl. Maj:ts förordnande om upphävande av åtgärden. Eljest anges för den främmande staten viss tid för begäran om utlämning. Talan får ej föras mot rättens beslut men den- na har en viss omprövningsskyldighet.
I förhållande till de nordiska länderna gäller den nedan i mom. 5.3.2 omnämnda lagen.
5.3.2 Lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge
Lagen innehåller i de delar som är av mera omedelbart intresse i nu förevarande sam- manhang regler av huvudsakligen samma slag som de i den allmänna utlämningslagen (se mom. 5.3.1). En framställning om utlämning skall sålunda följas av en av svensk åklagar- myndighet verkställd utredning enligt be- stämmelserna om förundersökning i brott- mål (10 5). För att främja denna utredning och säkerställa utlämning kan åklagaren i vissa fall använda och hos rätten påkalla användandet av vanliga tvångsmedel i brott-
mål (12 5). Rättens beslut gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta dom- stolen funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut förs hos högsta domstolen.
Såsom förutsättningar för utlämning gäller bl.a. att svensk medborgare endast undan- tagsvis får utlämnas (2 5), att brottet skall vara av viss svårighetsgrad, lägre än enligt den allmänna utlämningslagen (3 5), samt att ut- lämning för politiskt brott får ske endast om gärningen är straffbelagd i svensk lag och den som begärs utlämnad ej är svensk medborga- re (4 5). Någon kvalitetsprövning av utred- ningen, motsvarande den som enligt den allmänna utlämningslagen görs beträffande åberopad dom eller beslut behöver inte före- tas i förevarande sammanhang; lagstiftningen har på denna punkt inskränkts till att ange vissa fordringar på domens eller beslutets innehåll (9 5 andra stycket). Minimiansprå- ket är att den främmande domstolen funnit sannolika skäl föreligga för misstanke. Har den som avses med framställningen samtyckt till utlämning äger åklagaren, utom i vissa undantagsfall, meddela beslut om utlämning. Om han ej meddelar sådant beslut, överläm- nas handlingarna till justitiedepartementet, varefter Kungl. Maj:t ger sitt beslut över framställningen (155). På begäran av den som avses med framställningen prövar högsta domstolen om utlämning lagligen kan bevil— jas. Finner högsta domstolen hinder förelig— ga, får framställningen inte bifallas (11 5). Beviljas utlämning kan förordnas att den som skall utlämnas i avbidan på verkställig- het tas i förvar eller ställs under uppsikt (16 ä)-
1 avbidan på begäran om utlämning kan slutligen en efterlyst person i vissa fall an— hållas eller åläggas reseförbud. Åtgärderna vidtas av polis— eller åklagarmyndighet enligt allmänna brottmålsregler och kan dras under domstols prövning på begäran av den som blivit föremål för dem. Talan får ej föras mot rättens beslut. Beslutet skall omedelbart hävas om framställning om utlämning ej mottagits inom viss tid (17 5).
5.3.3 Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling]
Den som enligt beslut i något av de angivna länderna skall vara omhändertagen för vård eller behandling kan utlämnas dit i vissa fall (1 5). Förutsättningar härför är att framställ- ningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning om nykterhetsvård, vård av narkotikamissbrukare, barna- eller ung- domsvård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfar- ligt asociala, att den som begärs utlämnad enligt beslutet skall intas eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på anvisad plats samt att beslutet får verkställas i den staten (2 5). Rörande utlämning av svensk med- borgare gäller vissa inskränkningar (3 5). Be- slut om utlämning meddelas normalt av polismyndighet, i vissa fall av länsstyrelse (4 och 5 55). Beslutet föregås av viss utredning (5 och 6 55). Det kan i vissa fall verkställas omedelbart (12 5).
Kan det skäligen befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning får den myndighet, hos vilken ärendet är anhängigt, meddela reseförbud eller besluta om omhändertagan- de av vederbörande (8 5). Myndigheten kan vidare i samband med att utlämning beviljas förordna att beslut om reseförbud eller om- händertagande skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker. Är någon efterlyst med anledning av beslut som kan föranleda ut- lämning kan polismyndighet vidta motsva- rande åtgärder i avbidan på framställning om utlämning, om sannolika skäl föreligger att en sådan framställning kommer att bifallas samt det skäligen kan befaras att den efter- lyste avviker eller eljest undandrar sig utläm- ning; beslutet skall omedelbart hävas om framställning ej kommer inom viss tid (9 5). — Beslut om reseförbud eller omhänderta- gande länder omedelbart till efterrättelse (12 ä)-
Mot polismyndighets beslut förs talan hos länsstyrelsen, vars beslut överklagas hos kam-
Den förut omnämnda lagen om behand- lingen av häktade och anhållna m. fl. (mom. 5.2.2.) äger jämväl här tillämpning, se KK 19702710.
Rörande gränsdragningen mellan tillämp- ningsområdena för den nordiska lagen om utlämning för brott och för den nu ifråga— varande lagen anförde chefen för justitiede— partementet vid frågans behandling följande (prop. 1970230 5. 61 f):
Innebär en brottmålsdom i fråga om på- följd att den dömde skall överlämnas till särskild vård och skall därvid, enligt förord- nande i domen eller bestämmelse i den tillämpliga vårdlagen, intagning alltid ske på anstalt, bör lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tilläm- pas. Detta bör däremot inte ske, om dom- stolen har överlämnat åt en annan myndig- het att självständigt bedöma om vårdbehov föreligger och besluta om lämplig vårdform. Frågan om utlämning av dem som har dömts till sådan påföljd torde få bedömas enligt den föreslagna lagen vare sig beslut har med- delats att den dömde skall omhändertas på anstalt eller han endast ålagts att uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom.
5.4 Regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn m. m.
Dom och beslut av nu ifrågavarande slag verkställs genom länsrättens försorg. Därvid försöker man naturligen i första hand förmå den som har hand om barnet att frivilligt fullgöra vad som åligger honom. Lyckas inte detta, kan vite föreläggas eller förordnande meddelas om hämtning genom polismyndig- hets försorg (21 kap. 3 5 FB). Om särskilda skäl föreligger, får länsrätten för att under- lätta överflyttningen av ett barn föreskriva att barnet skall tillfälligt omhändertagas på lämpligt sätt. Har barnet fyllt femton år, får verkställighet normalt inte ske mot dess vilja. Motsvarande gäller i vissa fall även yngre barn.
1 Lagen, som trädde ikraft den ljan. 1971, äger f. n. tillämpning i förhållande till samtliga angivna länder utom Island (SFS 1970:709).
De åtgärder, för vilka redogjorts i det föregående, kan understundom bli aktuella även utan att dom eller beslut föreligger (se 21 kap. 6—7 55 FB).
Föreligger i ärende av ovan angivet slag risk för att barnet förs ur landet eller är ärendet av annan anledning brådskande, kan länsrätten enligt 21 kap. 95 första stycket FB omedelbart förordna om omhändertagan- de av barnet på lämpligt sätt. Motsvarande rätt tillkommer enligt 95 andra stycket polismyndighet, om länsrättens beslut inte kan awaktas. Sådan åtgärd skall dock ome— delbart anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå.
Länsrättens beslut överklagas i kammar- rätt (33 5 FPL).
5.5. Utlänningslagen
Utlänning som önskar vistas i riket måste i vissa fall inneha uppehållstillstånd (7 5). Så- dant tillstånd meddelas av statens invandrar- verk (115 första stycket), i vissa fall av polismyndighet (115 tredje stycket). Till— ståndet kan begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket, dock inte mindre de] än en kommun, samt förbindas med i övrigt erforderliga föreskrifter (9 5). Uppehållstillstånd som innebär rätt att vistas bara inom en kommun eller ett polisdistrikt får inte, utan att utlänningsnämndens yttran- de inhämtats, meddelas för längre tid än ett år eller förlängas utöver denna tid. Skulle nämnden finna att inskränkningen i utlän- ningens rätt att välja vistelseort inte är be- hövlig, skall frågan härom underställas Kungl. Maj:t (12 5 andra stycket). Beslut om begränsning av uppehållstillstånd enligt 9 5 kan inte i något fall överklagas (49 5).
Utlänningar som av olika skäl framstår som icke önskvärda här i riket kan på närma- re angivna grunder bli föremål för avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning. I sam- band med tillämpningen av bestämmelserna härom kan det understundom bli aktuellt att ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.
Avvisning av en utlänning sker normalt vid
dennes ankomst till riket. ] vissa fall (de 5. k. 19 5-fallen) kan dock avvisning bli aktuell upp till tre månader efter utlänningens an- komst. Avvisningsskäl är normalt (18 5) att utlänningen saknar pass och inresetillstånd eller att han på ett eller annat sätt söker undandra sig sin skyldighet att lämna upplys- ningar vid inresan. Kan det av andra skäl antas att utlänningen är mindre önskvärd i riket (brottsligt förflutet, säkerhetsrisk, pre- sumtivt socialfall etc., se 19 5) kan det också bli aktuellt med avvisning. Beslut meddelas normalt av polismyndigheten, men i vissa fall skall ärendet underställas statens invandrar- verk (205). Polismyndighetens beslut kan alltid överklagas till invandrarverket (445). Vissa av verkets avgöranden kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet (465). Beslut om avvisning som meddelats av polismyndig- het vid utlänningens ankomst eller omedel- bart därefter skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (57 5 första styc- ket).
Förpassning tillgrips mot utlänning som uppehåller sig i riket utan att i förekomman- de fall inneha pass och tillstånd att vistas här (22 5). Beslut meddelas av invandrarverket, vars avgörande i vissa fall kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet (46 5).
Förvisning beslutas av domstol. Såsom förutsättning gäller bl. a. att utlänning finnes ha begått brott av svårare beskaffenhet (265). Beslutet förenas alltid med ett för- bud för vederbörande att återvända till riket, på livstid eller viss tid. Överklagande skeri samma ordning som beträffande andra dom- stolsavgöranden. Om utlänningen avgivit nöjdförklaring får dom eller beslut på förvis- ning verkställas ehuru det ej vunnit laga kraft (57 5 andra stycket).
Utvisning kan ske av en utlänning som på olika sätt gjort sig mindre önskvärd i riket, t. ex. genom brottslighet utomlands, sedes- löst leverne, parasiterande levnadssätt etc. (29 5). Beslut härom meddelas av länsrätten (305), vars beslut kan överklagas (445) i stort sett enligt bestämmelserna i F PL.
Beslut om avvisning, förpassning, förvis- ning eller utvisning kan upphävas — åter-
brytas — av Kungl. Maj:t om skäl föreligger att beslutet inte längre skall lända till efter- rättelse (51 5 första stycket). Invandrar- verket äger upphäva andra beslut om avvis- ning eller förpassning än dem som meddelats av Kungl. Maj:t, såframt särskilda skäl är därtill och beslutet inte blivit verkställt (51 5 andra stycket).
Verkställighet av beslut om avvisning sker genom polismyndighets försorg (58 5). Verk- ställighet av övriga tre åtgärder ankommer på länsstyrelse (58 5). Ärendet skall dock i vissa fall underställas invandrarverket.
Som inledningsvis nämndes kan i anslut- ning till nu berörda åtgärder tillgripas tvångs- medlen ”tagande i förvar” och ”ställande under uppsikt”. Detta kan enligt 355 bli aktuellt dels då fråga uppkommer om avvis- ning, förpassning eller utvisning (fråga om förvisning handläggs i brottmåISprocess) och dels då fråga uppkommer om verkställighet av någon av de fyra åtgärderna. Beslut i saken meddelas av den myndighet som hand- lägger ärendet. Är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning kan beslut dock med- delas även av länsstyrelse eller invandrarver- ket. Handläggs ärendet av invandrarverket, är även länsstyrelsen behörig att förordna om tvångsåtgärd. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker är slutligen polismyndig- het alltid behörig att förordna om tvångsåt- gärd. I samtliga fall måste dock anmälan om företagen tvångsåtgärd skyndsamt göras hos handläggande myndighet, som är skyldig att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Beslut om förvarstagande kan överklagas en- dast om det meddelats av en förvaltnings- domstol (49 5). I övriga fall är fullföljdsrät- ten uttryckligen avskuren (495 första styc- ket). I stället gäller den ordningen, att fråga om att hålla utlänning i förvar under längre tid än en månad skall underställas Kungl. Maj:t. Ingen får kvarhållas längre tid än tre månader, om inte Kungl. Maj:t finner syn- nerliga skäl föreligga. Kungl. Maj:ts beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslutet (38 5). Chefen för inrikes- departementet har (prop. 19711155 s. 58)
tills vidare avvisat tanken att införa rätt till besvär över förvarstaganden i awisnings- och förpassningsärenden med hänvisning till att en mera genomgripande omarbetning av ut- länningslagstiftningen kommer att göras när utlänningsutredningen slutfört sitt arbete.
5.6 Vissa tvångsmedel mot gäldenärer 5.6.1 Konkurslagen
Konkursgäldenärens rörelsefrihet har enligt 88 5 inskränkts på olika sätt. Härom gäller bl.a. att han under tiden från konkursut— brottet och till dess han beedigat bouppteck- ningen inte utan samtycke av rättens om- budsman får bege sig från den ort där han är bosatt. Accepterar gäldenären inte rättens ombudsmans beslut, kan frågan hänskjutas till konkursdomaren (905). Dennes be- slut kan sedan överklagas i hovrätt (210 5).
Undandrar sig konkursgäldenären vissa åligganden (närvaro och medverkan vid bo- uppteckningsförrättning, borgenärssamman- träde m.m., edfästande av bouppteckning, vistelse på viss ort, se 54, 88, 89, 91 och 9355) kan han genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet (94 5). Detsamma gäl- ler annan person, som enligt 93 5 förelagts att fullgöra edgång (förmyndare m.fl.). Häktningsbeslut meddelas av konkursdoma- ren (95 5), som även har att förordna om lösgivande av vederbörande så snart det inte längre finns anledning att hålla honom kvar. Häktad person skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren. Konkurs- domarens beslut kan överklagas i hovrätten men går i verkställighet utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas (210 5).
Har gäldenär redan före konkursen med- delats reseförbud enl. 1875 UL, se mom. 5.6.3 nedan, förfaller detta så snart han avlagt bouppteckningsed (96 5).
5.6.2. Lagen om utmätningsed
Bifalles ett av borgenär gjort edgångsyrkande meddelar konkursdomaren i normalfallet be-
slut om tid och plats, då gäldenären skall, med företeende av en förteckning över sina tillgångar, inför konkursdomaren fullgöra edgången (7 5). Underlåter gäldenären sedan av tredska eller eljest att inställa sig eller vägrar han förete begärd förteckning eller avlägga eden, kan han enligt 85 genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Beslut härom meddelas av konkursdomaren (9 5) som även har att förordna om lösgivan- de av vederbörande så snart det inte finns anledning att hålla honom kvar. Beslutet kan överklagas i hovrätten men går i verkställig- het utan hinder av förd klagan om hovrätten inte meddelar beslut däremot (15 5). Häktas gäldenären, skall han senast var fjortonde dag inställas inför konkursdomaren.
5.6.3 Vissa reseförbud m. m.
Föreligger risk för att en gäldenär lämnar riket utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, kan överexekutor enligt 187 5 UL ålägga honom reseförbud till dess han gjort rätt för sig. Detsamma gälleri det fall att någon som häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller dylikt avviker från orten utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnat gods. Överexekutors beslut kan överklagas i hovrätten (211 5) som därvid interimistiskt kan förordna att beslutet inte får verkställas (218 5). Hovrättens beslut får sedan överklagas i högsta domstolen (219 5). Överträds reseförbudet, kan på begäran av borgenären förordnas att gäldenären skall återhämtas och hållas i häkte.
Sedan rättegång anhängiggorts mot gälde- nären kan reseförbud för denne meddelas enligt 15 kap. 2 5 RB. Förutsättning härför är att borgenären visat sannolika skäl för sin talan och att det skäligen kan befaras att gäldenären lämnar riket utan att efterlämna känd egendom som svarar mot gälden. Över- träds reseförbudet kan påyrkas att veder- börande återhämtas och häktas. Sistnämnda beslut går genast i verkställighet (17 kap. 14 5 andra stycket RB).
Som ytterligare förutsättning för att rese- förbud skall kunna beviljas gäller enligt
194 5 UL resp. 15 kap. 5 5 sista stycket RB att sökanden ställer pant eller borgen för den skada som därigenom kan tillskyndas mot- parten. Överexekutor resp. rätten kan dock befria honom härifrån om han befinnes ur stånd därtill men har visat synnerliga skäl för sin talan. Ställer gäldenären pant eller bor- gen, skall beslutat reseförbud hävas (189 5 UL resp. 15 kap. 6 5 RB). Meddelat reseför- bud gäller högst tre månader från delgiv- ningsdagen (187 5 UL resp. 15 kap. 2 5 RB).
5.7. Sociallagstiftningen 5.7.1 Barnavårdslagen m. m.
Skyldighet att ingripa enligt BvL åvilar när- mast BvN i varje kommun. I brådskande fall kan dock nämndens ordförande ingripa och vidta åtgärder, som sedan länder till efter- rättelse till dess nämnden hunnit pröva fallet (11 å)-
BvN:s skyldighet att ingripa är — såvitt i nu förevarande sammanhang är av intresse — reglerad i 25 5. Man har enligt detta lagrum att skilja på två huvudgrupper av fall. Den första gruppen avser fall när vederbörande ännu inte fyllt 18 år. Nämnden är då skyldig att ingripa dels om vederbörandes krOppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara på grund av behandlingen i hemmet och dels om hans utveckling äventyras på grund av fostrarens olämplighet eller oförmåga (255a). Den andra gruppen avser fall när vederbörande ännu inte fyllt 20 år samt är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från sam- hällets sida. Motivet härtill kan vara brotts- lighet (vissa undantag beträffande den som fyllt 18 år), sedeslöst levnadssätt, under- låtenhet att efter förmåga årligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller annan jämförlig anledning (25 5 b).
BvN:s åtgärder inriktas i första hand på förebyggande åtgärder, nämligen hjälpåtgär- der, förmaningar, varningar, föreskrifter (se bilaga 3) och övervakning (26 och 2755). Aktuellt med andra ingripanden blir det som
regel först om detta inte hjälper. Den under- årige kan då bli föremål för omhändertagan- de för samhällsvård eller för utredning. Dessa åtgärder kan tänkas innebära eller leda till ett frihetsberövande. Ett sådant kommer också till stånd när någon tages i förvar enligt lagen.
Omhändertagande för samhällsvård
Omhändertagande för samhällsvård äger rum om förebyggande åtgärder bedöms vara gagn- lösa eller tidigare vidtagits utan att medföra rättelse (29 5). Beslut i frågan meddelas av BvN — eller tills vidare av dess ordförande men skall underställas länsrätten om inte skriftligt samtycke till åtgärden lämnas av föräldrarna och barnet själv om det fyllt 15 år (24 5).
Den som omhändertagits placeras i enskilt hem eller i lämplig anstalt (36 5). Har han omhändertagits av anledning som sägs i 25 5 b, får han intagas i ungdomsvårdsskola. Härom beslutar dock socialstyrelsen (64 5). Intagningen föregås av ansökan av BvN (31 5 ungdomsvårdsskolestadgan). Innan beslut om inskrivning får fattas, måste beslutet om vederbörandes omhändertagande för sam- hällsvård ha vunnit laga kraft, såvida inte samtycke enligt 24 5 BvL till omhänder- tagandet föreligger (33 5 ungdomsvårds- skolestadgan). Eventuellt samtycke till själva inskrivningen vid skolan saknar däremot självständigt värde.
Bortsett från fall då den omhändertagne intagits vid ungdomsvårdsskola kan BvN — själv eller genom särskilt utsedd vårdnads- havare — förordna om den begränsning i vederbörandes rörelsefrihet som betingas av syftet med omhändertagandet (415 första stycket). Har vederbörande intagits vid ung- domsvårdsskola beslutar däremot skolans styrelse om motsvarande inskränkningar (65 é)—
Rörande val av lämplig vårdform (inom eller utom anstalt etc.) samt om utskrivning beslutar skolans styrelse när det är fråga om elev vid ungdomsvårdsskola (65 5).1 I övriga fall åvilar denna beslutanderätt BvN (35 och
42 55).2 BvN kan därvid bl. a. förordna om att samhällsvården skall upphöra villkorligt. Detta innebär att vården avslutas försöksvis men att den vid behov kan återupptas när som helst (43 5). I anslutning till förordnan— de om villkorligt upphörande av vård kan föreskrifter meddelas, se bilaga 3. Beträffande frågeställningen om ett fri- hetsberövande skall anses ha ägt rum eller
1 Se i denna del även bestämmelserna i 47 och 48 55 ungdomsvårdsskolestadgan. Enligt först- nämnda lagrum kan elev underkastas sådan be- gränsning i rörelsefriheten som befinns erforderlig för hans egen, övriga elevers eller personalens säker- het m. rn. Eleven får emellertid inte hållas avskild från övriga elever annat än under helt kort tid utan att rektor meddelat särskilt beslut om isolering. Nu angivna skäl kan även läggas till grund för intagning på specialavdelning enligt 48 5. Sådan intagning kan också motiveras med ett behov av särskild vård och behandling. Om intagningen beslutar i vissa fall socialstyrelsen och eljest rektor. Rektors beslut om isolering eller intagning på specialavdelning skall antecknas i en särskild liggare (se 49 5 ungdoms- vårdsskolestadgan). — Några regler om fullföljdsrätt mot rektors beslut finns inte i ungdomsvårdsskole— stadgan. Enligt 14 5 åligger det visserligen skolans styrelse — som normalt sammanträder en gångi kvartalet, se 6 5 4 att granska ovannämnda liggare och enligt 48 5 tredje stycket skall rektors beslut om intagning på specialavdelning alltid anmälas vid nästkommande styrelsesammanträde. Vidare fram- går av 20 5 första stycket att rektor är underställd skolans styrelse och skyldig att rätta sig efter dess föreskrifter. Av nämnda bestämmelser kan möjli- gen utläsas en rätt att dra rektors beslut under styrelsens prövning, varefter talan mot styrelsens beslut kan föras hos socialstyrelsen, se 57 5 första stycket. Mot socialstyrelsens beslut enligt 48 5 kan talan inte föras, se 57 5 sista stycket. Mot beslut enligt 47 5 förs däremot talan i kammarrätt. 2 Märk dock i denna del 16 5 stadgan för barna- vårdsanstalter. Där anges att den som omhänder— tagits för samhällsvård eller utredning på grund som anges i 25 5 b) BvL skall stå under noggrann uppsikt samt att han kan underkastas begränsning- ar i rörelsefriheten och isolering av i stort sett samma slag som angivits ovan, not. 1, beträffande den som intagits på ungdomsvårdsskola. Beslutan- derätten tillkommer anstaltens föreståndare, som dock är skyldig att ofördröjligen underrätta ord- föranden i barnhemmets styrelse såvitt åtgärden avser isolering. Någon fullföljdsrätt finns inte före- skriven. Däremot åligger det enligt stadgans 25 barnavårdsnämnd att tillse att verksamheten vid barnavårdsanstalterna i kommunen bedrivs i enlig- het med gällande bestämmelser. Tillsynsplikt åvilar dessutom länsstyrelse (3 5) och socialstyrelsen
(4 €)-
inte kan här hänvisas till det år 1960 avgivna betänkandet rörande rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden (SOU 1960:19) s. 239. Enligt där uttalad uppfatt- ning leder omhändertagande för samhälls- vård till frihetsberövande i de fall då intag- ning sker i ungdomsvårdsskola och även i andra fall, i den mån tvång utövas för kvar- hållande av den omhändertagne i anstalt. I övriga fall av intagning i anstalt och vid utackordering i enskilt hem sker, har det gjorts gällande, ej något frihetsberövande. Men i samband därmed har den meningen uttalats att eftersom man vid beslutet ofta inte kan förutse om verkligt frihetsberövan- de erfordras eller ej, alla beslut om omhän- dertagande (enligt 29 5) från rättssäkerhets- synpunkt bör behandlas på samma sätt (för- farande med prövning inför de föreslagna socialdomstolarna); goda skäl har ansetts tala för att sådant beslut förbinds med samma rättssäkerhetsgarantier som ett frihetsberö- vande. Jfr prOp. 1960:10 s. 298, 455 f.
I det föregående har inte berörts en sär- skild form av omhändertagande för samhälls- vård, nämligen den varom stadgas i 31 5. För att en sådan åtgärd skall få tillgripas förut- sätts antingen att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet (s. k. värnlösa barn) eller att visst slags vårdbehov föreligger och föräldrar- na samtyckt till omhändertagandet. Vidare fordras — om ej särskilda skäl föranleder annat — samtycke från den som fyllt 15 år. Beslut härom meddelas av BvN (eller tills vidare "av dess ordförande). Omhändertagan- de av detta slag brukar enligt uppgift icke hänföras till frihetsberövanden (SOU 1960:19 s. 241).
Det kan nämnas att omhändertagande för samhällsvård utöver de enligt BvL närmast avsedda effekterna även har verkan i ett Speciellt avseende, nämligen så att den s.k. fria intagningsformen varom stadgas i 345 omsorgslagen kan tillämpas även utan sam- tycke av den utvecklingsstörde, hans vård— nadshavare eller förmyndare (prop. l967:142 sid. 220).
För att ett omhändertagande för utredning skall kunna ske krävs först och främst att sannolika skäl talar för att ett ingripande med stöd av 25 5 är påkallat. Åtgärden måste vidare framstå som nödvändig på grund av vissa förefintliga risker. Antingen är den underåriges hälsa eller utvecklingi fara eller också kan brottslig eller annan skadlig verksamhet befaras från hans sida. Som skäl kan även åberopas att fortsatt utredning kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hind- ras om ett omhändertagande inte sker (305). Omhändertagandet får bestå högst fyra veckor. Angående förutsättningarna för och innebörden av denna åtgärd kan vidare hänvisas till prop. 1960:10 s. 30 ff och 454. Den omhändertagne placeras i enskilt hem, lämplig anstalt eller ungdomsvårdsskola en- ligt förut här angivna regler. Beslut om om- händertagande meddelas av BvN — eller tills vidare av dess ordförande 4 men skall under- ställas länsrätten om inte skriftligt samtycke till omhändertagande lämnas av föräldrarna och barnet själv om det fyllt 15 år (24 5).
Det förut omnämnda stadgandet i 41 5 gäller även här.
Tagande i förvar
Rätt, i vissa fall skyldighet, att ta en under- årig i förvar har ålagts polismyndighet i tre olika fall.
I två av fallen är det fråga om preliminärt ingripande från polismyndighetens sida. Det första av dessa (335 första stycket) avser den situationen att en underårigs uppträdan- de eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet samt sannolika skäl föreligger för att ett ingripande med stöd av 25 5 är påkallat (inte nödvändigtvis ett fri- hetsberövande). Det andra fallet (33 5 tredje stycket) har avseende på personer som kan antas vara under 18 år gamla. Föreligger sannolika skäl för att ett ingripande med stöd av 25 5 är påkallat mot vederbörande och kan hans namn och bostad inte utrönas, får han tas i förvar, i förekommande fall
även av enskild polisman.
Slutligen har — det tredje fallet — öppnats möjlighet för BvN att i vissa fall påkalla polisingripande (37 5). Detta gäller när nämnden med stöd av 25 5b (brottslighet, sedeslöshet etc.) redan omhändertagit en underårig för samhällsvård eller utredning samt beslutet skall gå i omedelbar verkställig- het. Polismyndigheten kan då ta vederböran- de i förvar, i normalfallet högst en vecka, om han på grund av uppträdande eller levnads- sätt är farlig för allmän ordning eller säker- het.
Vissa andra åtgärder
Omhändertagande skall givetvis inte i första hand komma i fråga. I stället har BvN, såsom tidigare antytts, att söka åstadkomma rättel- se genom förebyggande åtgärder, angivnai 26 5 och närmare utförda i de båda följande paragraferna. Sålunda kan meddelas före- skrifter om bl.a. arbetsanställning, vistelse- ort eller bostad, se närmare bilaga 3. Vad som sålunda föreskrivits kan inte genomdri- vas med vitesföreläggande eller exekutiva åtgärder. Ett verksamt påtryckningsmedel är givetvis en erinran om möjligheten att till- gripa omhändertagande (Romander — Grön- lund, Barnavårdslagen, 3 uppl. 5. 1364137).
Verkställbarhet och besvär
Beslut av BvN:s ordförande länder omedel- bart till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på BvN:s beslut (11 5 andra styc- ket).
Bszs beslut angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 5 blir omedelbart gällande om den omhändertagnes föräldrar och, om han fyllt 15 år, han själv lämnar skriftligt samtycke till att beslutet verkställs. Beslutet kan inte överklagas (däremot kan begäras att vården skall upphöra och föras talan mot beslut varigenom sådan begäran avslagits). — Lämnas inte vederbörligt sam- tycke skall beslutet underställas länsrättens prövning (245 andra stycket). BvN kan emellertid förordna att dess beslut skall gå 1
verkställighet utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft (22 5 andra stycket).
BvN:s beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 5 länder till efterrät- telse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (22 5 första stycket). Beslutet kan överklagas hos länsrätten genom besvär en- ligt 80 5. Jfr vad förut angivits om samtycke till sådana beslut.
Det må anmärkas att beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller om det inte börjat verkställas inom viss tid eller innan den som skall omhändertas upp- nått viss ålder (32 5).
BvN:s beslut om omhändertagande för utredning (30 5) länder alltid till omedelbar efterrättelse (225 första stycket). Beslutet skall underställas länsrättens prövning om skriftligt samtycke till verkställighet inte er- hållits från den omhändertagnes föräldrar och från honom själv om han är över 15 år (24 5 andra stycket).
BvN:s övriga beslut enligt denna lag kan i ett flertal fall överklagas hos länsrätten (80 5). Detta gäller bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden, meddelade enligt 26 5, samt avgöranden i ärenden an- gående samhällsvårds upphörande och beslut att samhällsvård skall återupptagas efter vill- korligt upphörande. Detsamma gäller skol- styrelses beslut om utskrivning från ung- domsvårdsskola (81 5). Skolstyrelsens övriga beslut överklagas däremot hos socialstyrelsen (57 5 ungdomsvårdsskolestadgan).
Länsrätten kan, i avvaktan på slutligt av- görande, förordna att överklagat beslut, som skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, tills vidare inte skall gälla (28 5 FPL).
Socialstyrelsens här berörda beslut över- klagas i kammarrätt (83 5) utom i vad avser val av vårdform enligt 665 BvL och place- ring å specialavdelning enligt 48 5 ungdoms- vårdsskolestadgan. Beslut om inskrivning vid ungdomsvårdsskola (645) länder till efter- rättelse utan hinder av förd klagan (86 5).
Talan mot länsrättens beslut förs hos kam- marrätt (33 5 FPL).
Det kan framhållas att BvL inte upptar något stadgande om talan mot polismyndig-
hets beslut. Det har inte ansetts nödvändigt att ta upp motsvarighet till 82 5 i den förut gällande lagen (som föreskrev besvär hos länsstyrelsen utan inskränkning till viss tid). Någon ändring i sak lär inte ha varit avsedd (Romander — Grönlund s. 234 f). En full- följdsrätt torde f. ö. kunna härledas ur 100 5 PI om talan mot polischefs beslut (ang. begreppet polismyndighet hänvisas till lagen om vad som avses med polismyndighet). Besvär skulle i enlighet härmed kunna an- föras hos länsstyrelsen, varifrån fullföljd tor- de kunna ske till kammarrätt (835 BvL).l
Inte heller innehåller lagen någon bestäm- melse om klagan över särskilt beslut av BvN enligt 41 5 första stycket om begränsning i rörelsefrihet.2 Sådana beslut synes dock kunna överklagas genom kommunalbesvär.
Åtalseftergift i vissa fall
Om brott begåtts av någon som vid tillfället därför inte fyllt 18 år, kan åklagare besluta att inte tala å brottet. Detta gäller — under förutsättning att åtal inte är påkallat från allmän synpunkt — i följande fall (se 1 5 lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare).
1 Den underårige ställs under övervakning enligt 265 BvL, omhändertas för sam- hällsvård enligt 29 5 samma lag, blir före- mål för annan därmed jämförlig åtgärd eller blir utan dylik åtgärd föremål för annan hjälp- eller stödåtgärd; allt, om det kan med skäl antagas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för vederbörandes tillrättaförande. 2 Brottet har uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
5.7.2. Nykterhetsvårdslagen
Personer som är hemfallna åt alkoholmiss- bruk kan under vissa förhållanden bli före- mål för frihetsberövande åtgärder. Det grundläggande institutet i NvL äri denna del ”tvångsintagning å vårdanstalt”, till vilket knutits vissa former av enklare omhänder- taganden av mera tillfällig karaktär.
För att tvångsintagning ä vårdanstalt skall
komma i fråga förutsätts att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk samt att någon av vissa indikationer därutöver föreligger (18 5 första stycket). Dessa kan här förenk- lat anges sålunda.
a) Vederbörande är farlig för annan eller sig själv.
b) Vederbörande försummar grovt sina för- sörjningsplikter.
c) Vederbörande ligger annan till last.
d) Vederbörande kan inte ta vård om sig själv.
e) Grovt störande levnadssätt.
f) Vederbörande har dömts för minst tre, under de senaste två åren begångna gärningar, innefattande fylleri eller vissa andra brott, begångna under alkoholpå- verkan.
g) Vederbörande för ett kringflackande liv utan att försöka årligen försörja sig. Slutligen skall hjälpåtgärder ha vidtagits eller övervak- ning ha varit anordnad utan att vederböran- de kunnat återföras till ett nyktert liv, eller hjälpåtgärder och övervakning uppenbart vara gagnlösa, eller
försök med hjälpåtgärder eller övervak- ning inte kunna avvaktas med hänsyn till vederbörandes farlighet.
Beslut om tvångsintagning fattas av läns- rätten (185 andra stycket), sedan ansökan gjorts av NN, i vissa brådskande fall av polismyndigheten i orten (19 5). Beslutet får gå i verkställighet utan hinder av att det inte äger laga kraft, såvida länsrätten inte förord- nar annat (33 5). Rörande själva verkställig- heten föranstaltar i vissa fall länsrätten, i övriga fall NN (34 5). Villkorligt anstånd med verkställigheten kan lämnas (35 5). Där-
lEftersom uttrycklig fullföljdsrätt saknas, får sådan rätt grundas på 100 5 PI, vari föreskrivs att talan mot polischefs beslut förs hos länsstyrelsen genom besvär, om annat inte är föreskrivet. Av andra stycket samma paragraf framgår sedan att talan mot länsstyrelsens beslut förs hos Kungl. Maj:t genom besvär. Emellertid skall enligt 835 BvL talan mot ”länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag” föras i kammarrätt.
2 Motsvarande beslut av skolstyrelse rörande in- tagen på ungdomsvårdsskola synes däremot över- klagbart enligt 57 5 ungdomsvårdsskolestadgan.
om beslutar som regel den myndighet som har att föranstalta om verkställigheten. An- ståndet kan förknippas med vissa lydnads- föreskrifter (365), se bilaga 3. Beviljat an- stånd kan förverkas. Förklaring om förver- kande meddelas med visst undantag av sam- ma myndighet som förordnat om anståndet. Beslut om förverkande verkställs sedan omedelbart utan hinder av ev. besvär.
Sedan beslut om tvångsintagning medde- lats, kan länsrätten, när verkställigheten an- kommer på domstolen, i vissa fall förordna om provisorisk värd (37 5). Förutsättningen härför är att länsrätten finner att veder- börande genast bör tas in på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare men att plats inte kan beredas omedelbart. I sådant fall kan länsrätten dra försorg om att vederbö- rande under tiden tas om hand och vårdas på annat lämpligt sätt, dock längst under tre månader.
Vårdtiden vid tvångsintagning är i normal- fallet bestämd till ett år (vissa undantag finns). Utskrivning skall emellertid ske före denna tids utgång, om det finns grundad anledning att anta att vederbörande efter utskrivningen kommer att föra ett nyktert liv (44 5). Den normala vårdtiden kan för- längas (45 5). Vid utskrivningen kan lydnads- föreskrifter meddelas för en tid av högst ett år (54 5), se bilaga 3. Möjlighet finns även att medge försökspermission under en del av tiden (49 5). I anslutning härtill kan likale- des lydnadsföreskrifter meddelas (51 5), se bilaga 3. Missköter sig vederbörande under permissionen kan återhämtande ske (525). Beslut fattas i samtliga fall av anstaltens styrelse som dock i viss omfattning kan delegera sin beslutanderätt till föreståndaren för anstalten (49, 52 och 53 55). Utskrivning före vårdtidens utgång beslutas av anstaltens styrelse eller av socialstyrelsen (53 5), som även skall underställas anstaltsstyrelses be- slut om förlängning av vårdtid (45 5). Röran— de tillfällig permission (högst sju dagar i följd) beslutar anstaltens föreståndare (49 5)-
En person som utskrivits från vårdanstalt kan inom viss tid efter beslut av länsrätten
bli föremål för återintagning (55 5). Förut- sättningarna härför är i huvudsak fortsatt alkoholmissbruk och att vederbörande un- dandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter. Beslutet får gå i verkställighet utan hinder av att det ej äger laga kraft, om länsrätten ej förordnar annat (55 5 tredje stycket jämfört med 33 5).
Enligt 565 har polismyndighet att på begäran lämna handräckning för återhämtan- de till allmän vårdanstalt av tvångsvis intagen som avvikit därifrån. Härav framgår alltså att det föreligger en rätt att kvarhålla den in- tagne.
NvL innehåller i 585 bestämmelser om frivillig vård på allmän vårdanstalt. Härom stadgas bl.a. att den som vill ingå frivilligt skall ansöka härom och skriftligen förbinda sig att kvarstanna under viss tid, som bedö- mes erforderlig med hänsyn till vårdbehovet, dock högst sex månader. Han får då kvarhål- las under den tid som angivits. Om den intagne inte längre vidhåller sitt samtycke och sålunda kvarhålls mot sin vilja, torde ett frihetsberövande få anses föreligga. Detta kommer rent rättsligt till uttryck genom att han vägras permission eller utskrivning enligt i stort sett de regler som ovan angivits. Vad 565 innehåller om polishandräckning äger tillämpning även i detta fall.
Tillfälligt omhändertagande kan enligt NvL förekomma i tre olika fall.
Fönitsättningarna i det första fallet är (21 5 1 mom. första stycket) att sannolika skäl talar dels för att vederbörande är hem- fallen åt alkoholmissbruk och dels för att någon av följande båda indikationer före- ligger:
a) Vederbörande är farlig för annans person- liga säkerhet eller eget liv. Faran är så överhängande att länsrättens beslut om tvångsintagning inte utan våda kan awak- tas.
b) Vederbörande för ett kringflackande liv utan att söka årligen försörja sig och kommer att avvika från orten innan läns- rätten prövat ansökan om tvångsintag- ning.
Föreligger de angivna förutsättningarna skall polismyndigheten ofördröjligen om- händerta vederbörande tillfälligt på lämpligt Sätt.
I det andra fallet (215 1 mom. andra stycket) förutsätts likaledes sannolika skäl för att vederbörande är hemfallen åt alkohol- missbruk. Emellertid skall även föreligga sannolika skäl för att vederbörande på grund av oförmåga att ta vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård. Polis- myndigheten är då berättigad att tillfälligt omhänderta vederbörande. Kravet på poli- sens handlande är emellertid svagare i detta fall. i båda dessa fall skall ansökan om tvångs- intagning göras inom viss kort tid, om så ej redan skett (21 5 2 mom.). Det åligger där- efter länsrätten att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva om vederbörande fortfarande skall vara omhändertagen (26 5).
Det tredje fallet (25 5) är avsett att kunna tillämpas i samband med att ett ärende om tvångsintagning är föremål för behandling vid länsrätten. Framgår därvid av tillgängliga handlingar att fönitsättningarna för ett till- fälligt omhändertagande enligt 21 5 1 mom. (de båda nyssnämnda fallen) är för handen, kan länsrätten förordna härom innan hand- läggningen av ärendet i övrigt slutförts. Detta innebär att vederbörande i avbidan på slut- ligt beslut i ärendet tills vidare tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller, om plats inte kan ordnas, tas om hand och vårdas på annat lämpligt sätt.
Mot de beslut som berörts i det föregåen- de kan talan fullföljas i viss utsträckning (59—62 55). NN:s beslut om meddelande av lydnadsföreskrift samt om förverkande av anstånd med verkställighet överklagas hos länsrätten. Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare överklagas hos socialstyrelsen. Vägran att medge tillfällig permission anses dock ej kunna överklagas (se RÅ 1962 S 135). Mot beslut av länsrätt och socialstyrel— sen fullföljs talan i kammarrätt. Talan kan dock inte föras mot beslut som innebär avslag på begäran om anstånd med verk-
ställighet av beslutad tvångsintagning. Det- samma synes gälla om länsrätten meddelat lydnadsföreskrifter.
Vad slutligen beträffar rätten att överkla- ga polismyndighets beslut om omhänder- tagande enligt 21 5 1 mom. synes rättsläget något oklart. Chefen för inrikesdepartemen- tet anförde under förarbetena (prop. 1954:159 3. 196) att den ovannämnda regeln i 26 5 om skyldighet för länsstyrelse (numera länsrätt) att utan uppskov pröva om veder- börande fortfarande skall vara omhänder- tagen tillkommit för att alkoholmissbruka- ren inte någon längre tid skulle nödgas hos polismyndigheten avvakta länsstyrelsens be- slut om ev. tvångsintagning. Klackenberg (Lagen om nykterhetsvård med kommenta- rer, 1967, s. 204 f) uttalar kategoriskt att beslut om omhändertagande enligt 21 5 inte kan överklagas, dock utan att ange något stöd härför, men att besvärsrätt däremot föreligger beträffande länsstyrelsens (numera länsrättens) beslut jämlikt 26 5 om fortsatt omhändertagande. Avsikten har sannolikt också varit att talan inte skall kunna full- följas mot polismyndighetens beslut. NvL innehåller emellertid inte någon bestämmelse som sätter rätten att fullfölja talan mot polismyndighets beslut ur kraft (jfr 1005 P1 i förening med lagen om vad som avses med polismyndighet). Formellt synes en full— följdsrätt därför kunna grundas på stadgan- det i 100 5 PI. Länsstyrelsens beslut i ämnet torde omfattas av klagoförbudet i 61 5 tred- je stycket NvL.
5.7.3. Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
Genom AsocL öppnas möjligheter att förmå vissa asociala personer att försörja sig på hederligt sätt och i övrigt föra en från social synpunkt godtagbar tillvaro. Personer som vägrar att ställa sig till efterrättelse lagens minimikrav för en socialt acceptabel livs- föring kan genom beslut av domstol intasi arbetsanstalt på obestämd tid, dock högst två år. I anslutning härtill har även öppnats möjlighet till vissa andra. mera kortvariga
För intagning i arbetsanstalt krävs till en början att personen i fråga fyllt tjugo år. Vidare krävs att han underlåter att efter förmåga försöka försörja sig hederligt samt att han för ett sådant asocialt liv att uppen— bar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet (l 5). Det skall slutligen vara uppenbart att han inte genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder kan förmås till en livsföring som inte är farlig för allmän ordning och säkerhet (3 5 första styc- ket). Intagning kan dock aldrig bli aktuell om vederbörande befinnes vara i behov av viss vård (psykiatrisk vård, nykterhetsvård etc.), om han nyligen dömts för viss krimi- nalitet eller omhändertagits för samhällsvård eller om han kan avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas ur riket (3 5 andra stycket).
Domstols dom rörande intagning föregås av ett förfarande, som i stort sett följer mönstret från grövre brottmål (4 5). För- undersökning äger rum (5 5) och i anslutning därtill kan anhållande ske om vederbörande är skäligen misstänkt att föra ett sådant liv som ovan angivits (6 5 första stycket). Gri- pande kan dock inte ske utan föregående beslut av anhållningsmyndighet. Föreligger sannolika skäl för att vederbörande får intas i arbetsanstalt och kan det skäligen befaras att han avviker, eljest håller sig undan eller försvårar utredningen, kan häktning äga rum (6 5 andra stycket). Rättens dom på intag- ning kan verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft (22 5).
Om visst skäl därtill föreligger kan rätten förordna om villkorligt anstånd med verk- ställighet av dom under viss prövotid (8 5). I anslutning därtill kan meddelas vissa före- skrifter (10 5), se bilaga 3. Skulle vissa änd- rade förhållanden inträda, kan före prövo- tidens utgång anståndet förklaras förverkat av rätten (12 5). Uppkommer fråga om så- dant förverkande, kan omhändertagande av vederbörande ske, om detta anses motiverat av omständigheterna (125 andra stycket). Sådant omhändertagande sker i normalfallet högst en vecka och beslutas av rätten eller övervakningsnämnd. Beslut om förverkande
och omhändertagande kan verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft (22 och 24 55).
Den som intagits i arbetsanstalt får kvar- hållas under en tid av högst två år (14 5). Beslut om utskrivning fattas av övervaknings- nämnden ( 14 5). Villkorlig utskrivning - med en prövotid av två år och med övervak- ning — skall meddelas när det finns anled- ning att anta att vederbörande efter utskriv— ning kommer att föra ett sådant liv att fara inte föreligger för allmän ordning och säker- het (15 5). Beslutet kan förknippas med föreskrifter (16 5 tredje stycket), se bilaga 3. Nämnden kan, om skäl därtill finns. besluta om förlängning av prövotiden eller om äter- intagning (17 5). Uppkommer fråga härom, kan nämnden förordna om omhändertagan- de i avbidan på vidare beslut i saken (17 5). Återintagning kan sedermera följas av ny villkorlig utskrivning. Slutlig utskrivning skall äga rum beträffande villkorligt utskri- ven sist när prövotiden utgår och beträffande intagen senast vid kvarhållningstidens slut (19 ä).
Domstols dom och beslut enligt AsocL kan överklagas i vanlig ordning. Beslut röran- de omhändertagande kan dock inte fullföljas från hovrätt. Även övervakningsnämnds be- slut kan bli föremål för fullföljd. Beslut om föreskrift enligt 105 och omhändertagande enligt 12 5 överklagas sålunda i hovrätt me- dan talan mot beslut angående utskrivning, föreskrift enligt 16 5, förlängning av prövo- tid för villkorligt utskriven, återintagning, omhändertagande enligt 17 5 och slutlig ut- skrivning anhängiggörs hos kriminalvårds- nämnden. Talan mot hovrättens och krimi- nalvårdsnämndens beslut kan inte föras (24 och 25 55).
5.8 Sjukvårdslagstiftningen m. m.
5.8.1 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Enligt LSPV får den som lider av. psykisk sjukdom beredas sluten psykiatrisk vård obe- roende av eget samtycke. Intagning på sjuk-
hus med stöd av lagen äger rum efter ansö- kan eller på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 5 BrB (3 5). Bestämmelserna rörande ansökningsförfarandet och det vård- intyg som erfordras i detta sammanhang är både utförliga och detaljerade, allt uppenbar- ligen i syfte att minska riskerna för misstag och tillgodose behovet av en allsidig pröv- ning av flera specialister på psykiatriska sjuk- domar (4—8 55). Beslut om intagning med- delas av överläkaren på sjukhuset (8 5 andra stycket, jfr 1 5 sista stycket). Överläkarens beslut grundas väsentligen på vad handlingar- na innehåller. Det åligger honom emellertid att snarast efter intagningen själv undersöka patienten och på grundval härav pröva om vårdförutsättningama är för handen. Visar sig så vara förhållandet, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. I motsatt fall skall han omedelbart skriva ut honom (9 5).
För tvångsintagning enligt LSPV förut- sätts (15) att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjuk- domens art och grad samt därutöver att vederbörande till följd av sjukdomen an- tingen 1 dels uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård och dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vård eller avsevärt försämrat utan vård; eller 2 är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa för eget liv; eller 3 är ur stånd att ta vård om sig själv; eller 4 har ett för andra grovt störande levnads- sätt;eller 5 är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som inte avses under 2. Intagning enligt 5 får endast ske efter domstols förordnande (3 5).
Den som är intagen på sjukhus med stöd av förevarande lag får hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda
honom själv eller omgivningen (13 5). Över- läkaren — i vissa fall utskrivningsnämnden — kan emellertid medge den intagne rätt att viss tid vistas utom sjukhusområdet, t.ex. för att arbeta eller besöka hemmet. Tillstån- det kan förknippas med särskilda föreskrif- ter, se bilaga 3. Meddelat tillstånd kan åter- kallas av överläkaren (14 5).
Utskrivning skall äga rum så snart förut- sättningarna för beredande av vård inte lång- re föreligger. Frågan härom skall prövas fort- löpande (16 5). Även försöksutskrivning kan förekomma (195). I anslutning därtill kan meddelas särskilda föreskrifter, se bilaga 3. Om utskrivning och försöksutskrivning jämte eventuella föreskrifter beslutar överläkaren, i vissa fall utskrivningsnämnden (175). För- söksutskriven kan bli återintagen om förhål- landena påkallar det (205). Beslut härom meddelas av överläkaren.
Tillfälligt omhändertagande kan företas av polismyndighet (7 5). Förutsättningarna här- för är att det föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Omhändertagandet skall, om vederbörande inte omedelbart friges, följas av åtgärder för hans intagning på sjukhus för sluten psykiat- risk vård.
Mot överläkares beslut enligt denna lag kan i samtliga ovan berörda fall utom i fråga om föreskrifter enligt 145 talan fullföljas hos utskrivningsnämnden (21 5). Utskriv— ningsnämndens beslut överklagas hos psykiatriska nämnden (22 5). Talan kan dock inte föras mot beslut rörande tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområ- det. Inte heller synes talan kunna föras mot beslut, varigenom utskrivningsnämnden ogil- lat besvär över läkares beslut att återinta patient under utskrivning på försök.1 Mot
1 I det betänkande som låg till grund för LSPV (SOU 1964140) föreslog sinnessjuklagstiftnings— kommittén att den lokala nämndens avgörande skulle kunna överklagas efter i princip samma grunder som föreslagits beträffande klagan över läkares beslut. Chefen för socialdepartementet (prop. 1966:53 s. 204 ff) anslöt sig därefter till kommittéförslaget i denna del. Någon bcsvärsrätt över beslut om återintagning har emellertid inte skrivits in i 22 5.
psykiatriska nämndens beslut får talan inte föras (235). Beslut som meddelats enligt denna lag länder som regel omedelbart till ef- terrättelse (275). Beträffande polismyndig- hets beslut om tillfälligt omhändertagande finns inga besvärsbestämmelser i LSPV. Be- svärsrätt synes i denna del kunna grundas på 1005 P1 i förening med lagen om vad som avses med polismyndighet (länsstyrelse, Kungl. Maj:t).
Det bör i detta sammanhang nämnas att åklagare i vissa fall kan enligt 20 kap. 7 5 4 RB besluta att inte tala å brott som uppen- barligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnonnitet som avses i 33 kap. 25 BrB (sinnessjukdom m.m.), om sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lag- föring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl.
Slutligen kan framhållas att lagen avser intagning oberoende av samtycke. Fri intag- ning på sjukhus av psykiskt sjuka sker enligt sjukvårdslagen. Sådan intagning är i princip grundad på den sjukes eget samtycke. Här- med jämställs att den sjuke inte uttryckligen motsätter sig intagning. Skulle hans inställ- ning sedermera bli att han motsätter sig fortsatt vård, finns ingen rätt att kvarhålla honom. I stället kan genom förfarande enligt den nu ifrågavarande lagen en intagning obe- roende av samtycke komma till stånd, alltså ett frihetsberövande (prop. 1966153 5. 153 ff, jfr prop. l967:142 s. 218 ff, 224).
5.8.2 Lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Särskolplikt åligger i viss utsträckning psy- kiskt utvecklingsstörd (24 5). Om det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat för- hållande är påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, får i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall bo i sådant hem (28 5). Beslut härom meddelas av vederbörande sär- skolchef eller beslutsnämnd, i vissa fall av särskolans rektor (27 och 3255). Under
förarbetena framhölls av chefen för socialde- partementet (prop. l967:142 s. 225) att det inte torde vara möjligt att dra en klar gräns mellan BvN:s kompetensområde när det gäll- de ingripande enligt BvL och inskrivnings- myndighetens i fråga om placering av sär- skolelev utanför det egna hemmet. Manbor- de emellertid undvika att snävt begränsa inskrivningsmyndighetens kompetensområ- de. Syftet med dess åtgärder i fråga om en elevs boendeförhållanden borde dock vara att trygga hans skolgång. BvN befriades inte från sin skyldighet att ingripa till skydd för barnet enligt BvL. Elev i särskola får utskrivas på försök för prövning av om han kan tillgodogöra sig undervisningen inom det allmänna skolväsen- det eller om eljest särskilda skäl föreligger (30 5 första stycket). I anslutning därtill kan han åläggas att iaktta särskilda föreskrifter, se bilaga 3. Beslut om försöksutskrivning m.m. meddelas av särskolans rektor. I vissa fall tillkommer beslutanderätten dock be- slutsnämnden (32 5). Den som är psykiskt utvecklingsstörd och fylld 15 år kan enligt 35 5 omsorgslagen beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, oberoende av eget samtycke. Som förutsätt- ning härför har uppställts att vården skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstömingens grad samt att veder- börande till följd av utvecklingsstörningen antingen 1 är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa eller för eget liv; eller 2 är ur stånd att ta vård om sig själv; eller 3 är ut stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad; eller 4 har ett för andra grovt störande levnads- sätt; eller 5 är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som ej av- ses under 1. Vård enligt 5 får beredas endast i special- sjukhus.
Beslut om inskrivning meddelas enligt 365 av vårdchefen vid landstingets styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, när det är fråga om någon som skall tas in på
vårdhem. I fråga om den som skall tas in på specialsjukhus meddelas motsvarande beslut av överläkaren vid sjukhuset. Sker inskriv- ning med stöd av 355 (tvångsinskrivning) meddelas beslut dock oftast av landstingets beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, vars beslut i saken enligt 485 omedelbart länder till efterrättelse. Kan nämndens pröv- ning inte avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, får dock nämndens ordförande enligt 23 5 meddela erforderligt beslut. Vård oberoende av samtycke kan även anordnas med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 5 BrB. Den omständighet som ovan angivits under 5 kan föranleda vård endast med stöd av sådant förordnande. Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus, åligger det enligt 37 5 socialstyrelsen att föranstalta om att han utan dröjsmål skrivs in i sådant sjukhus.
Den som inskrivits i vårdhem eller special- sjukhus enligt 35 5 skall ofördröjligen skrivas ut slutligt, om förutsättningar för vård enligt nämnda paragraf inte längre finns (405). Försöksutskrivning får dessförinnan ske om särskilda skäl föreligger och det inte medför fara för annans personliga säkerhet eller ve— derbörandes eget liv (395). Denna utskriv- ning kan förenas med särskilda föreskrifter, se bilaga 3, samt tillsyn. Om förhållandena påkallar det, kan återintagning ske. Sådant beslut länder omedelbart till efterrättelse. En rätt att kvarhålla den som inskrivits tvångsvis torde få anses följa av utskrivningsbestäm- melserna (prop. l967:142 s. 151).
Beslut om utskrivning från vårdhem och därmed sammanhängande frågor prövas en- ligt 415 av vårdchefen eller, i fråga om intagen i specialvårdhem, av föreståndaren för hemmet. I vissa fall, dock aldrig i fråga om återintagning, görs prövningen i stället av beslutsnämnden, vars beslut i saken enligt 48 5 omedelbart länder till efterrättelse. —I fråga om intagen i specialsjukhus prövas motsvarande frågor enligt 42 5 av överläka- ren vid sjukhuset eller, i motsvarande ut- sträckning som nyss sagts, av beslutsnämn- den.
Rörande rätten att på egen hand vistas
utom sjukhusets eller vårdhemmets område saknas i huvudsak lagregler. Under lagstift- ningsarbetet framhölls som skäl härtill (prop. l967:142 s. 154) att det låg i sakens natur att överläkare resp. vårdhemsföreståndare hade rätt att besluta rörande sådana frågor även utan uttryckligt lagstöd.l I vissa fall (närmast beträffande patient som av domstol överlämnats för vård m.fl.) har emellertid uppdragits åt beslutsnämnden att pröva frå- gor av detta slag. Förutsättning för permis- sion är (435) att patientens vistelse utom sjukhusområdet inte medför fara för annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Permission kan förbindas med särskilda före- skrifter, se bilaga 3. Beviljas sådan permis- sion, kan denna återkallas av överläkaren om förhållandena påkallar det.
Beslut som ovan nämnts överklagas — utan i fall då socialstyrelsen föranstaltat om intagning enligt 37 5, ordförande i besluts- nämnd meddelat beslut med stöd av 235 eller särskilda föreskrifter meddelats i sam- band med permission — enligt 44 5 hos psykiatriska nämnden, mot vars beslut talan enligt 45 5 inte får föras.
I detta sammanhang bör även nämnas att åklagare i vissa fall kan enligt 20 kap. 7 5 4 RB besluta att inte tala å brott som uppen- barligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 25 BrB (sinnessjukdom m. m.), om vård i vård- hem eller specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda kommer till stånd utan lagföring och åtal inte är påkallat av särskilda skäl.
Slutligen kan anmärkas att 345 reglerar vård i vårdhem eller specialsjukhus efter samtycke, fri intagning. Samtycket ges av vederbörande själv om han är myndig, eljest av vårdnadshavaren eller förmyndaren. Den som fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock beredas vård endast efter eget samtycke. Vad som sagts om samtycke till intagning gäller på motsva- rande sätt begäran om utskrivning (38 5). 4 Den fria intagningsformen kommer till an- vändning även när någon är omhändertagen
lObservera emellertid att en uttrycklig full- följdsrätt intagits i 44 5.
för samhällsvård. Något samtycke erfordras då ej för intagning, och utskrivning behöver ej ske på begäran, så länge omhändertagan- det för samhällsvård består. Framhållas må att omhändertagande för samhällsvård enligt 31 5 BvL i princip fordrar eget samtycke av den som fyllt 15 år (prop. l967:142 s. 218 ff, 224).
5.8.3. Lagen om rättspsykiatrisk undersök- ning i brottmål
] brottmål har möjlighet tillagts rätten att besluta om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet (1 5). Förutsättning här- för är dock att den misstänkte erkänt gär- ningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått den samt att undersökningen kan antas få betydelse för bestämmande av brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande. Finner rätten att svårare straff än böter inte bör följa på brottet, krävs dock särskilda skäl för ett beslut om undersökning (2 5).
Den som är på fri fot och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning är skyldig att inställa sig på tid och plats som undersök- ningsläkaren bestämmer. Undersökningen skall dock om möjligt bedrivas på sådant sätt att den misstänkte inte hindras i sin förvärvs- verksamhet eller åsamkas annan allvarlig olä- genhet (8 5). Underlfiter han att inställa sig till undersökningen eller föreligger annat skäl att anta att har. inte kommer att medverka till denna frivilligt, kan rätten enligt 95 besluta om tvångsintagning av honom på viss klinik. Han får sedan hindras att lämna kliniken och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamå- let med intagningen eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Tvångsintag- ning kan vara högst sex veckor. Rättens beslut omfattar dock högst tre veckor i taget.
Rättens beslut om tvångsintagning kan överklagas i vanlig ordning. Det länder till efterrättelse omedelbart endast om det inne- fattar förordnande om fortsatt intagning
(11 5).
5.8.4. Smittskyddslagstiftningen Smittskyddslagen
Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller, utan att vara sjuk, för smitta av sådan sjuk- dom är skyldig att medverka till erforderlig läkarundersökning (6 5). Beslut härom med- delas av vissa läkare och kan inte överklagas. Han är även skyldig att låta sig intas på sjukhus, om han med hänsyn till faran för smittans spridning inte kan behandlas i öp- pen vård (7 5). Detsamma gäller den som misstänks lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav. Intagningsbeslut kan vid behov verkställas genom polisens försorg (25 5). Person som behandlas i öppen vård kan bli föremål för isolering och inskränk- ning i sin verksamhet (7 5). Beslut enligt 7 5 meddelas av vissa läkare men skall på begä— ran underställas hälsovårdsnämnden. Nämn- den får också självmant pröva läkarens be- slut.
Har någon enligt vad nyss sagts intagits på sjukhus, är han skyldig att stanna kvar och underkasta sig nödvändig vård till dess han kan överföras i öppen vård (8 5). Detsamma gäller intagen person som eljest kan misstän- kas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav. Polisen kan vid behov lämna handräckning om intagen avviker från sjuk- huset (25 5). Beslut om utskrivning medde- las sedan av överläkare eller motsvarande. Vägrar denne utskrivning, kan talan fullföljas hos länsstyrelsen (21 5).
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, länsstj relsen kan vidare för- ordna om isolering av befolkningen inom visst område och därmed jämförbar åtgärd om åtgärden är påkallad av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig sjuk- dom (11 5). Ett sådant förordnande innebär frihetsinskränkande åtgärder som riktar sig även mot personer som varken är sjuka, misstänkt sjuka, smittbärande eller misstänkt smittbärande (prop. 1968136 r. 100). Beslut av länsstyrelsen kan överklagas hos Kungl. Maj:t (33 5).
Föreligger grundad anledning att anta att någon skall sprida smittan av venerisk sjuk-
dom, kan han anmanas att låta sig intas på sjukhus (13 5). Efterföljs inte anmaningen, kan länsstyrelsen, i vissa fall länsläkaren, besluta att han skall tvångsintagas på sjukhus (14 5). Sådant beslut kan även meddelas utan föregående anmaning, om det skäligen kan antas att anmaningen inte skulle efter- följas. Beslut av länsläkare skall omedelbart underställas länsstyrelsens prövning. Om det behövs för verkställighet av beslutet, skall polisen lämna erforderlig handräckning (25 5). — Har veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i sådan förbindelse med annan person att smitta kunnat överföras till den- ne, kan denne bli föremål för samma åtgär- der som den förstnämnde (15 5). — Den som för venerisk sjukdom intagits på sjukhus är skyldig att stanna kvar och underkasta sig nödvändig vård till dess det inte längre finns grundad anledning att befara att han skall sprida smitta (16 5). Avviker han, kan poli- sen vid behov lämna erforderlig handräck- ning (25 5). Beslut om utskrivning meddelas sedan av överläkare eller motsvarande. Väg- rar denne utskrivning, kan talan fullföljas hos länsstyrelsen (21 5).
Vad som i 205 föreskrivs om åtgärder med anledning av annan smittsam sjukdom lärer sakna aktualitet i nu förevarande sam- manhang.
Det kan förtjäna understrykas att den i 8 och 16 55 stadgade kvarhållningsrätten gäller även frivilligt intagna (prop. 1968:36 s. 97 ff, 106).
Vidare kan det vara av intresse att det till lagrådet remitterade lagförslaget saknade be- stämmelser om kvarhållningsrätt, och att de- partementschefen uttalade att den föreslagna lagstiftningen inte gav någon rätt att tvångs- vis kvarhålla en patient (s. 68). Bestämmel- serna tillkom i stället på hemställan av lagrå- det (5. 97 f, 106).
Hälsovårdsnämnds beslut kan alltid över- klagas hos länsstyrelsen (33 5). Talan mot länsstyrelsens beslut förs — utom i fall som särskilt angivits ovan — hos kammarrätt (33 5). Dennas beslut kan sedan i vanlig ordning överklagas i regeringsrätten.
Lagen om ersättning ät smittbärare
Med smittbärare förstås enligt 1 5 denna lag den som, utan att till följd därav ha förlorat sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam sjukdom eller eljest är smittförande samt den som misstänks föra smitta. Lagen skiljer mellan tillfälliga smittbärare (föremål för ingripande högst 90 dagar) och kroniska smittbärare. Ersättning utgår enligt denna lag om smittbärare på grund av myndighets in- gripande enligt bestämmelserna i smitt- skyddslagen om allmänfarliga sjukdomar,1 livsmedelslagen2 eller i anslutning därtill meddelade föreskrifter varit underkastad ob- servation, isolering eller annan inskränkning i arbete, som han eljest får ta befattning med. Motivet för ingripandet skall vara att före- komma att smitta sprids. Under bestämmel- sen faller inte personer, som utan att vara sjuka, misstänkt sjuka, smittbärare eller miss- tänkt smittförande isolerats enligt 11 5 smittskyddslagen. Dessa synes emellertid i viss omfattning kunna medges ersättning en- ligt 55 KK om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens in- tresse.
Tillfällig smittbärare ersätts enligt 2 5 för inkomstbortfall och nödvändiga resor. Er- sättningen följer i stora drag de beräknings-
l Paragrafen innehöll ursprungligen i denna del en hänvisning till ingripanden enligt epidemilagcn. När epidemilagcn ersattes av smittskyddslagen un- derlät man att samtidigt ändra nu förevarande ersättningslag. Senare föreslogs emellertid i prop. 1971:63 att ersättningslagens hänvisning till ”epi- demilagen" skulle bytas ut mot en hänvisning till ”smittskyddslagen”. Jordbruksutskottet framhöll dock (JoU 1971266) att bestämmelserna i epidemi- lagcn motsvaras endast av smittskyddslagens be— stämmelser om allmänfarliga sjukdomar samt att ersättningslagens hänvisning till epidemilagcn där- för borde ersättas med en hänvisning uteslutande till smittskyddslagens bestämmelser om allmänfar— liga sjukdomar. Påpekandet chde till en justeringi lagförslaget. Ersättning kan därför inte erhållas enligt nu förevarande ersättningslag för ingripanden på grund av veneriska sjukdomar eller övriga smitt- samma sjukdomar.
? Livsmedelslagen innehåller inga regler om fri- hetsberövande. Däremot kan enligt 25 5 jämförd med 215 personal under vissa förhållanden för- bjudas delta i hantering av livsmedel.
grunder som finns angivna beträffande sjuk- försäkringen enligt lagen om allmän försäk- ring. — Det ankommer på allmän försäkrings— kassa att besluta om ersättningen.
Kronisk smittbärare som till följd av in- gripande av ovan angivet slag tillfogats in- komstbortfall eller annan förlust kan få er- sättning med belopp, som bestäms efter en skälighetsprövning i varje särskilt fall. Beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen. Beslu- tet kan överklagas i kammarrätt, se 1 5 4 lagen om behörighet för allmän förvaltnings- domstol att pröva vissa mål. — [ statsverks- propositionen år 1965 (bil. 7 s. 377; se även prop. 196836 3. 105) uttalades att en (kro- nisk) smittbärare normalt bör få ersättning, motsvarande sjukpenningen, för hela den tid han varit förlustig sin arbetsförtjänst. Det ansågs att reduktion i regel inte bör äga rum förrän efter ett år.
Anmärkas må att ersättning enligt lagen är fri från skatt.
5.8.5. Epizootilagen
Lagen äger tillämpning på vissa djursjukdo- mar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. Om sjuk- dom förekommer eller misstänkes förekom- ma på ett ställe, kan veterinär förklara detta ställe spärrat och därvid bl. a. anbefalla isole- ring. Detsamma gäller annat ställe när det förekommit sådan beröring att fara för smit- tas överförande föreligger (3 5 2 mom.).
Inträffar sjukdom inom ett län eller är det skälig anledning till antagande att sjukdom finns inom länet, kan länsstyrelsen ingripa. Länsstyrelsen kan förklara ställe, där sjuk— domen inträffat eller misstänkes fmnas,jäm- te omkringliggande område smittat eller misstänkt för smitta. [ samband därmed kan då länsstyrelsen bl.a. anbefalla isolering av det smittade eller för smitta misstänkta stäl- let eller området (4 5 1 mom.).
Isolering av en gård anses innebära att ingen av gårdens folk får lämna gården utan tillstånd. Den som har sitt arbete utom gården och kan bo på annat håll brukar man tillåta att lämna gården efter smittrening.
Efter viss tids isolering brukar även andra lättnader i isoleringen tillåtas. En viss in- skränkning i den enskildes rörelsefrihet lär dock isoleringen alltid medföra (SOU 1960:19 s. 329 f).
Regler om fullföljdsrätt saknas i lagen. Enligt 95 tillkommer högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom lant- bruksstyrelsen samt åligger det länsstyrelsen att vaka över att lagen och bestämmelser som meddelats enligt denna noggrant tilläm- pas. Mot länsstyrelsens och lantbruksstyrel— sens beslut i särskilt fall förs talan hos kammarrätt (se 25 länsstyrelseinstruktio- nen, ] 5 instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna, 185 allmänna verksstadgan och l 5 9 lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vis- sa mål).
Enligt 85 skall ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust som föran- letts av stadgande i lagen utgå jämlikt före- skrifter som Kungl. Maj :t utfärdar.
Sådana föreskrifter har utfärdats genom epizootikungörelsen. Stadgandet i dennas 9 5 8—11 mom. avser ersättning åt den som lider skada genom isolering eller annan dylik åtgärd.
5 .8.6 Lagen om behörighet att utöva läkaryrket
Om legitimerad läkare på grund av sinnes- sjukdom eller annan rubbning av själsverk- samheten blir ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall socialstyrelsen enligt 55 ofördröjligen återkalla hans legitimation, om inte särskilda skäl föranleder annat. Förelig- ger grundad anledning till antagande att läka- res legitimation bör återkallas på denna grund kan styrelsen förordna att han skall undergå läkarundersökning i den utsträck- ning som erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas. Väg- rar han därvid att inställa sig till undersök- ning, skall enligt tredje stycket samma para— graf polismyndighet på styrelsens begäran lämna erforderlig handräckning. — Enligt 5 5 fjärde stycket skall 15, 17 och 18 55 FvL
tillämpas på bl. a. beslut om läkarundersök- ning. Härav följer bl.a. skyldighet att moti- vera beslutet.
Talan mot socialstyrelsens beslut förs hos kammarrätt genom besvär (12 5).
5.8.7 Lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
Lagen innehåller i 6 och 13 55 bestämmelser som i alla avseenden motsvarar dem i 5 och 12 55 lagen om behörighet att utöva läkaryr- ket.
5.8.8 Lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.
Lagen innehåller i 55 bestämmelser som i stort sett motsvarar dem i 55 lagen om behörighet att utöva läkaryrket. Bestämmel- serna är olika endast i det avseendet att beslut om läkarundersökning i nu förevaran- de fall meddelas av lantbruksstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen samt att begäran om eventuell polishandräckning skall fram- ställas av lantbruksstyrelsen. Vidare saknas föreskrift om att reglernai 15, 17 och 18 55 FvL är tillämpliga.
Talan mot lantbruksstyrelsens beslut förs hos kammarrätt genom besvär (13 5).
5.8.9. Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.
Om det från atomreaktor eller annan atom- anläggning inom riket sprids ut radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder är påkallade för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtas (] 5). I fråga om område som kan antas vara eller bli berört av utsprid- ningen kan länsstyrelsen då, i den mån så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt, bl. a. förelägga dem som uppehåller sig inom området att inte vistas utomhus eller att lämna området samt förbjuda tillträde till detta (5 5). Länsstyrelsens beslut överklagas hos Kungl. Maj:t (12 5).
5.9 Trafiklagstiftningen 5.9.1 Sjömanslagen
Lagen innehåller bestämmelser om tjänsteav- tal för befälhavare och besättning samt om skeppstjänsten m.m. Befälhavaren har däri utrustats med vissa befogenheter att inskrida tvångsvis mot besättningen. Underlåter sjö- man, som påmönstrats å fartyg, att i rätt tid tillträda tjänsten eller går han i land utan att vara berättigad därtill eller kommer han inte tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land, är befälhavaren enligt 525 berättigad att för hans inställande [ tjänsten anlita vederböran- de polismyndighet. Förutsättning härför är dock att fartyget eljest inte har tillräcklig besättning. Bestämmelserna gäller inte fartyg i inrikes fart. — Mot polismyndighetens be- slut att verkställa begärd åtgärd torde talan kunna föras i länsstyrelsen, vars beslut över- klagas hos kammarrätt (se 100 5 P1 och lagen om vad som avses med polismyndighet; jfr l 5 14 lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål).
När det prövas erforderligt för att upprätt- hålla ordning och skick ombord får befälha- varen (i vissa fall annan) medelst tvång skaffa sig lydnad (60 5). Är fartyget ”statt i fara” eller utbryter myteri ombord eller eljest när nöden kräver får han bruka varje medel som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller återställa ordningen. ] detta läge är envar av besättningen skyldig att utan särskild anma- ning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Ska- das den som vägrade lyda är gärningsmannen saklös, om han inte brukat större våld än nöden kräver. — Åtgärder som befälhavaren sålunda är berättigad vidtaga torde även kun- na innefatta ett moment av frihetsberövan- de, låt vara kortvarigt. — Huruvida paragra- fen gäller även i förhållande till passagerare kan vara ovisst (prop. 1957269 5. 244).
Begår någon av besättningen, när fartyget inte befinner sig i svensk hamn, brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller där- över, är befälhavaren enligt 61 5 andra styc- ket skyldig att se till att den brottslige inte lämnar fartyget. Om det befinns nödvändigt får befälhavaren för sådant ändamål hålla
honom i fängsligt förvar ombord till dess han kan överlämnas till svensk konsul eller polis— myndighet här i riket.
Någon fullföljdsrätt finns inte mot befäl- havares beslut att beröva någon friheten enligt 60 eller 61 5. Däremot stadgas i 74 5 straff för befälhavare som missbrukar sin tvångsrätt eller sin rätt att ta någon i förvar.
5.9.2. Luftfartslagen
Lagen innehåller i 5 kap. 45 bestämmelser som delvis utformats med 60 5 sjömanslagen som förebild. När det påkallas av hänsyn till luftfartygets säkerhet m.m. eller för upp- rätthållande av lydnaden och ordningen om- bord äger befälhavaren bruka det våld och vidta de åtgärder i övrigt som kan anses försvarliga med hänsyn till omständigheter- na. Envar av besättningen är skyldig att utan särskild anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Även passagerare kan i vissa fall vara berättigad att ingripa. — Angivna åtgärder kan innefatta ett mått av frihetsberövande; exempelvis kan någon ha gripits av sinnesför- virring och måste omhändertas (prop. 1957z69 s.246). — Paragrafen riktar sig även mot passagerare (a. a. s. 278).
Stadgandet i 5 kap. 55 andra stycket avser fall, då svårare brott förövats på luft- fartyget. Befälhavaren skall då, så långt om- ständigheterna medger, sörja för att den brottslige inte avviker. För sådant ändamål äger befälhavaren — i vissa fall medlem av besättningen m. fl. — taga honom i förvar till dess han kan överlämnas till svensk polis— man, eller, utom riket, till behörig utländsk myndighet eller till svensk konsul. Med sam- tycke från den omhändertagne kan denne i vissa fall hållas i förvar längre tid.
Till skillnad mot sjömanslagen saknas här straffbestämmelser, riktade mot befälhavare som överskrider sina befogenheter.
5. l 0 Passlagstiftningen
Svensk medborgare är i allmänhet förhindrad att resa utrikes — frånsett till de nordiska länderna — om han inte innehar giltigt pass
(1 5 KK l94lz836). Rörande utfärdande av pass m.m. gäller följande enligt passkun- görelsen. Pass utfärdas av länsstyrelsen, i vissa fall av polismyndighet (1 5).1 Ansökan om pass får inte bifallas, bl.a. om veder- börande är misstänkt eller efterlyst för brott eller det finns skälig anledning antaga att vederbörande står i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedriver sådan verksam- het som är skadlig för svenska statsintressen (6 5). Sistnämnda båda omständigheter skall även föranleda att redan utfärdat pass åter- kallas (14 5). Återkallelse av gällande pass skall även ske i anledning av vissa brotts- påföljder m.m.
Länsstyrelses beslut överklagas hos Kungl. Maj:t (se 25 länsstyrelseinstruktionen jäm- förd med 185 allmänna verksstadgan). Be- slut av polismyndighet överklagas hos läns- styrelsen (se 100 5 PI jämförd med 1 5 lagen om vad som avses med polismyndighet), vars beslut sedan överklagas enligt vad nyss sagts.
1 Pass kan även utfärdas av ministern för utrikes ärenden. Denne är dock inte bunden av samma regler som länsstyrelse och polismyndighet.
6. Vissa statistiska uppgifter
Försök har gjorts att kartlägga antalet årligen beslutade frihetsberövanden samt antalet be- slut som möjligen kan antagas vara felaktiga. Som arbetshypotes har därvid — delvis i analogi med betraktelsesättet i 1945 års lag — utgåtts från att ett beslut kan antagas vara felaktigt om det senare ändras eller upphävs. Vidare har sökts att i viss omfattning kartläg- ga utdömda ersättningar enligt 1945 års lag för att få fram en ungefärlig bild av de ekonomiska verkningarna av ett oriktigt fri- hetsberövande.
Undersökningarna har i första hand inrik- tats på en genomgång av tillgänglig officiell statistik. Vidare har gjorts förfrågningar hos landets samtliga allmänna underrätter, läns- styrelser och övervakningsnämnder jämte vis- sa andra myndigheter (nedan omnämnt som enkäten). De svar som erhållits under enkä- ten är bitvis oklara och på några punkter inkonsekventa och ofullständiga. Bristfällig- heterna är dock inte allvarligare än att det redovisade resultatet kan i stort sett läggas till grund för utredningsarbetet.
6.1 Frihetsberövanden av kriminalvårds- karaktär
Under denna rubrik redovisas alla typer av frihetsberövanden, bakom vilka ytterst ligger
en brottslig gärning, oavsett om frihetsberö- vandet är en säkerhetsåtgärd eller en direkt påföljd eller ingår som ett led i en pågående kriminalvård.
6.1.1 Häktning
Materialet har i denna del hämtats från ”Domstolama 1968 (SOS). Statistiska cen- tralbyrån. Stockholm 1970”, tabellerna 46, 47 och 49. Det täcker i stort sett åren 1967 och 1968. Uppgifter för senare år har inte gått att få fram denna väg på grund av de begränsningar i rättsstatistiken som före- skrivs i KK (1951z82).
Tilltalade, häktade och på fri fot försatta personer i brottmål, avgjorda i första instans ären 1967 och 1968
1967 1968 Totala antalet till- talade 56 040 54 095 därav häktade 6 598 7 342 Häktade i % av antalet tilltalade 11,8 13,6 Personer försatta på fri fot 1312 1515 De i % av antalet häktade 19,9 20,6 SOU 1972:73
Häktade personer efter häktningstidens längd i de av de allmänna underrätterna avgiorda brottmålen ären ] 96 7 och I 968
Antal personer Procentuell fördelning
1967 1968 1967 1968 Tid mellan häktningsbeslut och talans väckande T. 0. m. 3 dagar 292 382 6,0 6,9 4-7 dagar 1 075 1 208 22,0 21,8 8—14 dagar 2 331 2 664 47,6 48,0 15 dagar och däröver 1 193 1 300 24,4 23,4 Tid mellan häktningsbeslut och försättande på fri fot3 T. 0. m. 7 dagar 166 192 12,6 12,7 8—14 dagar 350 438 26,7 28,9 15—30 dagar 591 661 45,0 43,6 31 dagar och däröver 205 224 15,6 14,8
a Häri ingår även personer som häktats efter talans väckande.
Processtidens längd frän talans väckande till målets avgörande i mål med häktade, avgjor- da i första instans är 1968
Antal mål, totalt Processtidens längd i månader, procenttal T.o.m. 1 månad 74,6 1—2 månader 7 2—3 månader 3, 7 6 6017
3—6 månader Över 6 månader
6.1.2 Tagande i förvar enligt 43 5 instruktionen för utrikesrepresentationen
Fråga härom uppkom under år 1969 i ett fall enligt vad UD meddelar som svar på enkäten. Något förvarstagande beslutades emellertid inte.
6.1.3 Tagande i fängsligt förvar enligt 61 5 sjömanslagen
Som svar på enkäten meddelar UD att man inte känner till några ingripanden av detta slag under år 1969.
6.1.4 Översikt över utdömda påföljder
Vädjade brottmål, vari hovrätten åren 1967—1969 ändrat underrättens dom till den tilltalades förmän
Materialet hämtat från ”Domstolarna 1969 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stockholm 1971", tab. 12,ij även tab. 35.
1967 1968 1969 Tilltalad som av underrätten sakfällts av hovrätten frikänd 166 154 178 Ådömt straff av hov- rätten nedsatt 379 352 417
Brottmäl, vari högsta domstolen är 1968 ändrat hovrättens dom
Materialet hämtat från ”Domstolarna 1968 (SOS). Statistiska centralbyrån. Stock- holm 1970”, tab. 71. Uppgifter för senare år har inte gått att få fram denna väg på grund av de begränsningar i rättsstatistiken som föreskrivs i KK (1951 :82).
Antal överklagade mål 764 Mål där hovrättens dom ändrats 44
Materialet hämtat ur ”Kriminalstatistik 1969 (SOS). Del 2. Domstols- och åklagarstatistik. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1971”, tabellerna 3 och 11 jämte sammanfattningen.
År Fängelsea Ungdoms- lnter- Villkorlig dom och Överlämnande till särskild vård fängelse nering skyddstillsync Totaltd BvL NvL Psykvård Totalt Därav med (Sluten)e behandling i anstalt
1935—39g 3 239 62 30 2 065 1940—443 4 882 264 59 3 811 1945—498 4115 197 152 3 921 1950—54g 5 669 155 253 5 082 1955—59g 9 615 252 328 5 685 1960 10 546 328 382 7 248 1961 11047 385 432 7 676 1962 11 711 469 462 7 869 1963 11 149 435 546 7 524 1964 12 094 466 477 8 148 1965 9 945 555 624 8 071 1966 10 703 503 600 9 966 1967 11430 521 691 11298 1968 11811 501 741 12151 818 1923 1062 377 430 1969 11562 448 723 12 297f 679 1965 1 137 358 430
a Före år 1965 ovillkorligt straffarbete eller fängelse 5 Före år 1965 förvaring och internering C Före år 1965 villkorlig dom (med resp. utan utsatt straff) 4 Här inräknas även överlämnande till öppen psykiatrisk vård e Sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda f Därav villkorlig dom 4 072, skyddstillsyn (BrB 3312 ej tillämplig) 8 149 och skyddstillsyn (BrB 33:2
tillämplig) 76. g Genomsnitt per år.
6.1.5 Fängelse
Uppgifterna avser åtgärder, som enligt enkät- svaren beslutats under år 1969 av kriminal- vårdsnämnden i vad avser förlängning av verkställighetstid och av övervakningsnämn- derna i vad avser villkorligt frigivna.
Såsom framgått ovan (mom. 6.1.4) döm- des 11 562 personer till fängelse under år 1969.
Fråga om förlängning av verkställighet uppkom under året i ett fall. Någon förläng- ning beslutades därvid inte.
Föreskrift enligt 26 kap. I 5 5 andra stycket brottsbalkenl om skyldighet att underkasta sig särskild värd eller behandling i sjukhus 6. d.
Antal beslut 80 Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar —
Fall där beslutet överklagats — Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) 18
Beslut enligt 26 kap. 19 5 brottsbalkenl om förverkande av villkorligt medgiven frihet Antal beslut 149 Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar — Fall där beslutet överklagats 2 Fall där beslutet ändrats Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) a) av samtliga beslut 70 b) av överklagade beslut 2
Tillfälligt omhändertagande enligt 26 kap. 22 5 brottsbalken1
Antal beslut 552 Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar 50
1 Häri inräknas även de fall då ingripandet före— tagits med stöd av 195 nordiska verkställighetsla- gen.
Fall där beslutet överklagats Fall där beslutet länt till omedelbar
efterrättelse (se 37:10 BrB) 332
6.1.6 Frihetsberövande i samband med skyddstillsyn
Uppgifterna, som avser är 1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrättema och övervakningsnämnderna.
Såsom framgått ovan (mom. 6.1.4) dömdes 8 225 personer till skyddstillsyn under år 1969.
Anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 5 brotts- balken
5321 27
Beslut om behandling Överklagade beslut Fall där överklagandet lett till att beslutet upphävts 9 Fall där förordnande meddelats att beslu- tet skulle lända till omedelbar efter- rättelse (28:3 2 st. BrB)
a) av samtliga beslut 385 b) av överklagade beslut 8 0) av upphävda beslut 3
Föreskrift enligt 26 kap. 15 5 andra stycket jämfört med 28 kap. 7 5 brottsbalken2 om skyldighet att underkasta sig särskild vård eller behandling i sjukhus e. d.
Avser endast föreskrifter, meddelade av över- vakningsnämnd.
Antal beslut Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar 1 Fall där beslutet överklagats — Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB)
97
30
Undanröiande av skyddstillsyn och bestäm- mande av annan påföljd ( 28 kap. 8 och 9 55 brottsbalken)
Avslagna framställningar om åtgärd 5 Bifallna framställningar om åtgärd 80 Överklagade beslut om frihetsberövande 9 Full där överklagandet lett till att
beslutet upphävts 4 Fall där förordnande meddelats att beslu- tet skulle lända till omedelbar efter- rättelse (se 389 BrB) a) av samtliga beslut 37 b) av överklagade beslut —
Tillfälligt omhändertagande enligt 28 kap. 11 5 brottsbalken2
Antal beslut meddelade av domstol 1 Antal beslut meddelade av övervak- ningsnämnd 492 Fall där f rihetsberövandet varat mindre än 24 timmar Fall där beslutet överklagats 1 Fall där beslutet ändrats — Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) a) av samtliga beslut b) av överklagade beslut 1
6.1.7 Ungdomsfängelse
Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna, ungdomsfängelsenämnden och övervaknings- nämnderna.
Som framgått ovan (mom. 6.1.4) dömdes 448 personer till ungdomsfängelse under år 1969.
Förordnande enligt 29 kap. 1 3? tredje styc- ket brottsbalken att dom på ungdomsfängel- se skall gä i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft
Förordnanden 265 Fall där förordnandet överklagats 87 Fall där överklagandet lett till att
förordnandet upphävts 8
Föreskrift enligt 26 kap. 15 5" andra stycket jämfört med 29 kap. 7 5 brottsbalken om skyldighet att underkasta sig särskild värd och behandling i sjukhus e. d.
Antal beslut, meddelade av ungdomsfäng-
elsenämnden 1 Antal beslut, meddelade av övervak- ningsnämnd 15 Fall där frihetsberövandet varat mindre
än 24 timmar — Fall där beslut av övervakningsnämnd
överklagats — Fall där beslut av övervakningsnämnd länt
till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB). 8
1 Enligt uppgifterna i SOS, se mom. 6.1.4 ovan, meddelades under året 679 beslut. ? Häri inräknas även de fall då ingripandet före- tagits med stöd av 125 nordiska verkställighets- lagen.
Beslut om återintagning i anstalt enligt 29 kap. 9 5 brottsbalken
Fall där fråga om åtgärd väckts av övervak-
ningsnämnd 15 Fall där beslut om återintagning meddelats av ungdomsfängelsenämnden 14 Fall där yttrande i åtalsfråga1 avgivits av ungdomsfängelsenämnden Fall där beslut om återintagning meddelats i samband därmed 69 I övriga fall har åtal tillstyrkts.
:a 290
Tillfälligt omhändertagande enligt 29 kap. 11 5 brottsbalken
Ungdomsfängelsnämnden upplyser att i före- varande fall utbildats den praxis att beslut om omhändertagande fattas av övervaknings— nämnd. Elev som omhändertagits hörs först inför övervakningsnärnnden, varefter denna i förekommande fall inkommer till ungdoms- fängelsenämnden med förslag om återintag- ning.
Antal beslut 84 Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar 12 Fall där beslutet överklagats — Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) 44
6.1.8 lnternering
Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från interneringsnämnden och övervakningsnämnderna.
Såsom framgått ovan (mom. 6.1.4) döm- des 723 personer till internering under år 1969.
Föreskrift enligt 26 kap. 15 5 andra stycket jämfört med 30 kap. 10 5 brottsbalken om skyldighet att underkasta sig särskild vård och behandling i sjukhus c. d.
Samtliga beslut har meddelats av övervak- ningsnämnd.
Antal beslut 5 3 Fall där frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar
Fall där beslutet överklagats — Fall där beslutet länt till omedelbar efterrättelse (se 37:10 BrB) 40
Beslut om återintagning ianstalt enligt 30 kap. 12 5 brottsbalken
Fall då fråga om åtgärd uppkommit i annan ordning än genom överklagande av över- vakningsnämnds beslut enligt 30 kap. 14 5 BrB (se nedan) 54 Åtgärd ej beslutad 5 Åtgärd beslutad 49
Tillfälligt omhändertagande enligt 30 kap. 14 5 brottsbalken
Samtliga beslut har meddelats av övervak- ningsnämnd.
Antal beslut 238 Fall där frihetsberövandet varat mindre
än 24 timmar 47 Fall där beslutet överklagats — Fall där beslutet länt till omedelbar
efterrättelse (se 37:10 BrB) 142
6.1.9 Militära frihetsberövanden
Uppgifterna, som avser år 1969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna samt försvarsstaben efter hörande av de tre försvarsgrenscheferna.
Förvarsarrest enligt 6 kap. 30 5 militära rätte— gängslagen
Beslut om åtgärd 153 Frihetsberövanden som varat mindre än 24 timmar 70 Överklagade beslut —
Tagande i förvar enligt 6 kap. 36 5'militära rättegångslagen
Beslut om åtgärd 749 Frihetsberövanden som varat mindre än 24 timmar 748 Överklagade beslut 1 Upphävda beslut — 1 Se 4 5 åklagarkungörelsen SOU 1972:73
I disciplinmål ådömt arreststraff som enligt 9 kap. 56 5 militära rättegångslagen verk- ställts omedelbart Beslut om åtgärd 6 Frihetsberövanden som varat mindre
än 24 timmar _. Överklagade beslut — Arreststraff utdömda av allmän domstol
Yrkande om arreststraff lämnat
utan bifall 23 Beslut om arreststraff 484 Beslut om arreststraff överklagat 32 Arreststraffet upphävt efter överklagande 8 Straffet verkställt omedelbart utan hinder av att det inte vunnit laga kraft
a) av samtliga beslut 136 b) av överklagade beslut 3 c) av upphävda beslut 1
6.2 Frihetsberövanden av socialvårds- karaktär
6.2.1 Åtgärder enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
Enligt statistiska centralbyrånl har ingripan- den enligt AsocL förekommit mycket spar- samt. Under år 1969 dömdes inte någon person till vare sig intagning på arbetsanstalt eller villkorligt anstånd med sådan intagning. År 1968 dömdes en person i första instans
till intagning och en person fick villkorligt anstånd med intagning. Under år 1967 döm- des ingen till intagning, men två tick villkor- ligt anstånd med intagning. Motsvarande uppgifter kan utläsas ur enkätsvaren från de allmänna underrätterna i vad avser år 1969. Inte heller övervakningsnämnderna redovisar i denna del något ingripande under året.
Uppgifter har slutligen inhämtats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund i vad avser år 1969. Härav framgår att fråga om gripande enligt 6 5 första stycket AsocL uppkommit i två fall. Något gripande beslöts dock inte.
6.2.2 Åtgärder enligt barnavårdslagen
Uppgifterna grundas dels på Sveriges officiel- la statistik (Socialvården 1968 (SOS). Statis- tiska centralbyrån. Stockholm 1970, tabel- lerna D 1, D 4 och D 6) dels på enkätsvar från socialstyrelsen, samtliga länsstyrelser samt polismyndigheterna i Stockholm, Göte- borg, Malmö och Lund.
1 Kriminalstatistik 1969 (SOS). Del 2. Domstols- oeh åklagarstatistik. Statistiska centralbyrån. Stock- holm 1971. S. 24.
Frihetsberövanden enligt 29—31 55 barnavårdslagen
Omhändertagande för Omhändertagande Beslutet un— samhällsvårda enligt för utredning derställt läns- enli t 30 styrelsens 29 gb 31 åc g & prövning
1959 1 698 9 349 1960 1 740 9 430 1961 2 159 8 539 1962 2 145 8 512 1963 2 228 8 617 1964 2 335 8 832 1965 2 075 8 875 1966 2 212 8 705 1967 2 373 8 734 1968 2 320 8 387 1254 574
a Skyddsuppfostran och samhällsvård enligt den äldre barnavårdslagen. Skyddsuppfostran enligt den äldre barnavårdslagen. c Samhällsvård enligt den äldre barnavårdslagen.
Placering av barn, som under är 1968 om- händertagits för samhällsvård
29 å—fall 31 å-fall Enskilt hem 35,7 % 52,0 % Barnhem 22,5 % 44,2 % Ungdomsvårdsskola 17,8 % 0,2 % Annan anstalt 4,4 % 1,5 % Annan plats 9,0 % 1,5 % Ej placerade 10,6 % 0,7 %
Omhändertaganden för samhällsvård enligt 29 5 , prövade av länsstyrelse
Uppgifterna avser år 1969.
Fall där fråga om åtgärd uppkommit 684 Fall där omhändertagande ej beslutats 102 Beslut om omhändertagande 618 Fall där omhändertagandet varat m indre än 24 timmar — Fall där beslutet överklagats 83 Fall där beslutet upphävts efter överklagande 3 Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 84, numera 86 & BvL) a) av samtliga beslut 566 b) av överklagade beslut 35 c) av upphävda beslut 1 Omhändertaganden för utredning enligt 30 39 , prövade av länsstyrelse Uppgifterna avser år 1969. Fall där fråga om åtgärd uppkommit 395 Fall där omhändertagande ej beslutats 114 Beslut om omhändertagande 292 Fall där omhändertagandet varat mindre än 24 timmar — Fall där beslutet överklagats 2 Fall där beslutet upphävts efter överklagande -— Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 84, numera 86 & BvL) a) av samtliga beslut 283 b) av överklagade beslut —
Socialstyrelsens beslut om intagning i ung- domsvårdsskola ( 36 5 första stycket andra punkten jämförd med 64 53” andra stycket)
Uppgifterna avser år 1969.
Ärenden där fråga om intagning
uppkommit 1 148 Därav fall då intagning inte beslutats 133 Därav fall då intagning beslutats 1 015 Fall då beslut om intagning överklagats 23 Därav fall som lett till att beslutet
upphävts —
Omhändertagande enligt 33 5 första stycket iavbidan pä barnavårdsnämnds beslut
Avser fall då underårigs uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet.
lnhämtade uppgifter avser förhållandenai Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.
Omhändertagande har under år 1969 före- kommit i 606 fall, varav 599 i Göteborg. Endast i 1 fall har omhändertagandet varat mer än 24 timmar. Från Stockholm har upplysts att samtliga omhändertagna över- lämnats till barnavårdsnämnden för vidare åtgärd inom högst 12 timmar. Inga överkla- ganden har förekommit.
Omhändertagande enligt 33 5 tredje stycket i avbidan pä utredning om underårigs namn eller bostad
Omhändertagande har under år 1969 skett i 261 fall, varav drygt hälften i Stockholm. I samtliga fall har frigivning skett inom 24 timmar. Från Stockholm har upplysts att tiden för omhändertagandet i flertalet fall understigit 30 minuter samt att längsta tiden var 2 timmar 45 minuter. Inga överklagan— den har förekommit.
Tagande i förvar enligt 37 5 av underårig som omhändertagits av barnavårdsnämnd med stöd av 25 5 b) samma lag
lnhämtade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Omhändertagande har under år 1969 skett i 14 fall (inget i Stockholm). Inga överkla- ganden har förekommit. I ett fall har frihets- berövandet varat mer än 24 timmar.
6.2.3 Åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen
Uppgifterna grundas dels på Sveriges officiel- la statistik (Socialvården 1968 (SOS). Statis- tiska centralbyrån. Stockholm 1970, tabel- lerna H 1, H4, H 11 och 1113) dels på enkätsvar från socialstyrelsen, samtliga läns- styrelser samt polismyndigheterna i Stock- holm, Göteborg, Malmö och Lund.
Totala antalet tvängsätgärdsfall år 1968
Totalt 15 380 Därav med åtgärd enl. 58 ä 1 328 intagna på allmän vårdanstalt 6 529 Därav nyintagna under året 2 803
Tvängsintagning ä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 5
Uppgifterna avser år 1969.
Fall där fråga om åtgärd uppkommit i 696 Fall där tvångsintagning ej beslutats 68 Beslut om tvångsintagning 1 626 Fall där tvångsintagningen varat mindre än 24 timmar — Fall där beslutet överklagats 45 Fall där beslutet upphävts efter överklagande — Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 33 & NvL) a) av samtliga beslut 1 369 b) uv överklagade beslut 25
Tillfälligt omhändertagande enligt 21 5 1 mom. första stycket
Avser omhändertaganden under år 1969 på grund av farlighet eller kringflackande liv.
Redovisade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.
Fråga om omhändertagande har uppkom- mit i 519 fall men beslutats i endast 139 fall. Samtliga frihetsberövanden har varat mindre än 24 timmar. Inga överklaganden har före- kommit.
Tillfälligt omhändertagande enligt 21 5? 1 mom. andra stycket
Avser omhändertaganden under år 1969 på grund av trängande vårdbehov.
Redovisade uppgifter avser förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.
Fråga om omhändertagande har uppkom- mit i tre fall och beslutats i ett fall. Överkla- gande skedde inte. Omhändertagandet vara- de mindre än 24 timmar.
Tillfälligt omhändertagande enligt 25 5? Uppgifterna avser år 1969.
Fall där fråga om åtgärd uppkommit — Fall där omhändertagande ej beslutats — Beslut om omhändertagande 18 Fall där omhändertagandet varat mindre
än 24 timmar — Fall där beslutet överklagats — Fall där beslutet kunnat verkställas
omedelbart 18
Omhändertagande för provisorisk värd enligt 3 7 5
Uppgifterna avser år 1969.
Fall där fråga om åtgärd uppkommit Fall där omhändertagande ej beslutats Beslut om omhändertagande 91 Fall där omhändertagandet varat mindre än 24 timmar _ Fall där beslutet överklagats 2 Fall där beslutet upphävts efter överklagande — Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart a) av samtliga beslut 83 b) av överklagade beslut 2
' Användbara uppgifter har inte gått att få fram i dessa delar; frågorna är omöjliga att besvara enligt länsstyrelsen i Stockholms län.
Beslutade tvångsåtgärder enligt n ykterhetsvärdslagen åren I 95 9-6 8
1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 6136 5 882 5 897 5 242 5 307 5 275 5 016 4 784 4 766 4355 SOU 1972:73 105
Återhämtning av permitterad enligt 52 5
Uppgifterna, som avser åtgärder av anstalts- styrelserna, har lämnats av socialstyrelsen. Redovisade beslut avser år 1968. Siffror från senare år kan enligt uppgift inte tas fram utan en specialundersökning. Redovisade överklaganden avser däremot är 1969. Samt- liga frihetsberövanden torde enligt uppgift ha varat minst 24 timmar.
Beslut 2 110 Överklaganden 50 Därav fall som lett till att beslutet upphävts 2
Återintagning i allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare enligt 55 59
Uppgifterna avser år 1969.
Fall där fråga om åtgärd uppkommit 418 Fall där återintagning ej beslutats 13 Beslut om återintagning 399 Fall där återintagningen varat mindre än 24 timmar — Fall där beslutet överklagats 4 Fall där beslutet upphävts efter överklagande — Fall där beslutet kunnat verkställas omedelbart (se 33 & NvL) a) av samtliga beslut 362 b) av överklagade beslut 2
6.3 Frihetsberövanden i sjukvårdslagsttft- ningen
6.3.1 Sluten psykiatrisk lasarettsvård åren 1963—1965
Materialet hämtat ur Statistisk årsbok 1969, tab. 290.
1963 1964 1965 lntagningara 51 541 54 927 59 229 Mentalsjuk- hus 35 580 37 941 42 068 Psykiatrisk klinikb 15 961 16 986 17 161 Förstagångs- fall 19 091 19 935 20 499
aAntal intagningstillfallen, inte antal individer. En och samma person kan vara intagen mer än en gång under året. b Kliniker för vuxenpsykiatri vid kroppssjukhus.
I anslutning till dessa uppgifter förtjänar anmärkas att domstol under år 1968 för brott dömde 430 personer till överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i special- sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda (se mom. 6.1.4 ovan).
6.3.2 Vissa frihetsberövanden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk-vård i vissa fall
Uppgifter har i denna del inhämtats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund beträffande vissa ingripan- den under år 1969. Vidare har genom social- styrelsens förmedling inhämtats uppgifter, avseende andra halvåret 1969, från fem sjuk- hus, nämligen Långbro, S:t Sigfrid, S:t Lars, Furunäset och Regionssjukhuset i Örebro, Mellringeklinikerna. Slutligen har vissa upp- lysningar rörande ärenden, som under hela år 1969 handlagts av psykiatriska nämnden ef- ter överklagande av utskrivningsnämndernas beslut, erhållits från psykiatriska nämndens årsberättelse för år 1969. Sistnämnda upp- gifter avser hela riket.
Omhändertagande enligt 7 5
Omhändertagande har skett i 803 fall, vilka samtliga haft en varaktighet understigande 24 timmar. Inga överklaganden har förekom- mit.
Polismyndigheten i Stockholm har upp- lyst att den omhändertagne, så snart läkar— undersökning skett, förs till sjukhus eller släpps beroende på undersökningsresultatet. Tiden för omhändertagandet brukar bero på hur snabbt läkare kan komma. Normalt bru- kar tiden variera mellan 2 och 6 timmar.
Ärenden om intagning enligt 8 5?
Ansökningar (med fullständiga intagningshandlingar enligt LSPV), som inte föranlett intagningsbeslut lntagning beslutad Intagningsbeslutet överklagat hos utskrivningsnämnden 2 Utskrivningsbeslut därefter meddelat av utskrivningsnämnden —
1 358
Antal fall när utskrivningsnämnds
beslut överklagats 6 Beslutet ändrat av psykiatriska nämnden — Beslutet ej ändrat av psykiatriska
nämnden 6
Ärenden om fortsatt värd enligt 9 &”
Utskrivningar efter överläkares prövning
enligt 9 & LSPV 43 Varav utskrivningar inom 24 timmar efter intagning 1 Fall där patient efter utskrivning
enligt 9 & LSPV kvarstannat under frivillig vårdform 28 Fortsatt vård beslutad 1 315 Vårdbeslutet överklagat hos utskriv- '
ningsnämnden 6 Utskrivningsbeslut därefter meddelat
av utskrivningsnämnden _
Några ärenden av detta slag har under året inte handlagts av psykiatriska nämnden.
Ärenden om återintagning av försöksutskri- ven enligt 20 5
Beslut om återintagning 812 Patienten åter utskriven eller försöks- utskriven inom 24 timmar 2 Återintagningsbeslutet överklagat hos utskrivningsnämnden l Utskrivningsbeslut (slutligt eller på försök) därefter meddelat av utskriv- ningsnämnden —
Ärenden om utskrivning
Utskrivningsnämnds beslut ändrat av
psykiatriska nämnden l Utskrivningsnämnds beslut ej ändrat
av psykiatriska nämnden 65
Ärenden om försöksutskrivning
Utskrivningsnämnds beslut ändrat av
psykiatriska nämnden ] Utskrivningsnämnds beslut ej ändrat
av psykiatriska nämnden 20
6.3.3 Tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 & lagen om rättspsykiatrisk undersökning
Under år 1969 har allmän domstol enligt vad som framgår av enkäten beslutat om tvångs- intagning i ett fall. Överklagande skedde inte.
6.3.4 Vissa frihetsberövanden enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda
Uppgifterna som avser år 1969 har genom socialstyrelsens förmedling inhämtats från Västra Marks, Solberga och Västra Nys sjuk— hus samt specialavdelningen vid Källshagens sjukhus. Därjämte har från psykiatriska nämndens årsberättelse för år 1969 inhäm- tats vissa upplysningar rörande besvär över beslutsnämndernas beslut. Dessa uppgifter avser hela riket.
Tvångsintagning enligt 35 5
Ärenden där fråga om intagning uppkommit Därav fall då intagning inte beslutats Därav fall då intagning beslutats Fall då frihetsberövandet varat mindre
än 24 timmar — Fall då beslut om intagning överklagats —
113 1 112
Äterintagning enligt 39 & tredje stycket
Beslut om återintagning 49 Fall då återintagningen varat mindre
än 24 timmar — Fall då beslutet överklagats —
Besvär över beslutsnämndernas beslut
Ärende Beslutsnämnds beslut
Ändrat Ej ändrat
Permission 1 5 Fö rsöksu tsk rivning 1 — Utskrivning — 8
6.3.5 Läkarundersökning av läkare och tand- läkare, vilkas förmåga att utöva yrket sattsi fråga
Se 5 5 lagen om behörighet att utöva läkar— yrket resp. 6 5 lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket.
Socialstyrelsen meddelar i skrivelse den 11 mars 1971 att förordnande om läkarunder-
sökning givits under den senaste tioårsperio- den i 11 fall beträffande läkare men inte i något fall beträffande tandläkare. Polishand- räckning har inte i något fall behövt anlitas för att möjliggöra undersökningen.
Styrelsen upplyser vidare rörande under- sökningstidens längd att undersökande psy- kiater ibland kräver att den som skall under- sökas skall läggas in på psykiatrisk klinik (lasarett). Sådan intagning sker enligt sjuk- vårdslagens bestämmelser, varvid retentions— rätt saknas. Den tidsmässiga omfattningen av undersökningen kan variera från ett eller ett par undersökningstillfallen till en längre tids utredning under intagning på klinik (lasa- rett).
6.4 Diverse frihetsberövanden
6.4.1 Åtgärder enligt polisinstruktionen
Uppgifterna, som avser år 1969, har inhäm- tats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.
Tillfälligt omhändertagande enligt 19 5 av person som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna
Omhändertagande har förekommit i 3 940 fall.
I samtliga fall varade frihetsberövandet mindre än 24 timmar.
Något överklagande förekom inte.
Omhändertagande enligt 20 ,så"
Avser fall då polismyndigheten enligt sär- skild bestämmelse har att besluta omhänder- tagande samt polisman ingriper i avbidan på sådant beslut enär dröjsmål finnes innebära fara för den omhändertagne eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.
Från Stockholm har upplysts att omhän-
dertaganden enligt denna paragraf normalt ingår som ett första led i omhändertaganden enligt utlänningslagen. Även från Göteborg lämnas liknande upplysningar. [ Malmö och Lund synes några frihetsberövanden enligt 20% inte ha förekommit. Svårigheterna att åstadkomma en redovisning av ingripanden enligt denna paragraf synes över huvd taget vara betydande. Stockholm redovisar endast fall då en person omhändertagits för even— tuell avvisning enligt utlänningslagen men släppts efter förhör som visat att förutsätt- ning för avvisning inte förelegat. Det är här fråga om 51 fall. Från Göteborg redovisas 189 ingripanden samt 14 fall där ingripande ifrågasatts men ej beslutats.
Samtliga redovisade ingripanden enligt nu ifrågavarande paragraf har inneburit frihets- berövande i mindre än 24 timmar.
6.4.2 Åtgärder enligt utlänningslagen
Uppgifterna, som avser år 1969, har inhäm- tats från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund, från samtliga länsstyrelser samt från statens invandrarverk i dess egenskap av central utlänningsmyndig- het.
Förvarstagande enligt 35 5?
Beslut av polismyndighet 971 Beslut av länsstyrelse 303 Länsstyrelsebeslut som verkställts
omcdelbart 289 Överklagade beslut — Förvarstaganden som varat mindre
än 24 timmar 1 056
lnvandrarverket upplyser att det inte tagit något eget initiativ till förvarstagande. Där- emot har verket i några fall haft att pröva om ett av polismyndighet meddelat beslut om förvarstagande skall bestå med följande resultat:
Antal ärenden 49 Fall där det beslutats att utlänningen skall tas ur förvar och ställas under uppsikt med anmälningsskyldighet 44 Fall där beslutat förvarstagande fått bestå 5 SOU 1972:73
Ställande av utlänning under uppsikt enligt 35 _6
I samband med att länsstyrelse under- ställt invandrarverket frågan om verk- ställighet av meddelat förvisningsbeslut, har beslut meddelats att utlänningen skall ställas under uppsikt i 47 fall Fall, där verket haft att pröva om ett
av polismyndighet meddelat beslut om ställande under uppsikt skall bestå 132 fall Beslut att uppsikten skall upphöra 17 fall Beslut att uppsikten skall bestå 115 fall
6.4.3 Diverse åtgärder av allmän domstol
Uppgifterna, som avser år 1969, är grundade på enkätsvar från samtliga allmänna under- rätter.
Häktning enligt 5 kap. 9 5 rättegångsbalken av person som stört ordningen i rättssal
Inget fall har förekommit.
Häktning av vittne enligt 36 kap. 21 5? rätte- gängsbalken
Inget fall har förekommit.
Utdömande av fängelsevite enligt 15 kap. 11 5 första stycket giftermälsbalken
Avslagna framställningar om utdö-
mande av vite ] Vitet utdömt 33 Överklagade beslut om frihetsberövande
Häktning eller hämtning av gäldenär eller annan enligt 94 5 konkurslagen
Avslagna yrkanden om åtgärd 1 Beslut om åtgärd Överklagade beslut
l xl
6.5 .3 Utdömda ersättningar
Häktning eller hämtning av gäldenär enligt 8 5 lagen om utmätningsed
Avslagna yrkanden om åtgärd 1 Beslut om åtgärd 15 Överklagade beslut —
6.5 Mål om ersättning enligt ] 945 års lag
Uppgifterna, som avser åren 196541969, grundar sig på enkätsvar från de allmänna underrätterna. Rörande specialundersökning av utdömda ersättningar för lidande hänvisas till bilaga 1 avsnitt 2.
6.5.1 Mål enligt l ä'
Totalt antal mål 52 mål vari talan avvisats ] mål vari talan prövats materiellt 51 mål vari talan förts särskilt (skild
från ansvarstalan) 46 mål vari talan förts i samma mål som ansvarstalan 6 mål vari talan ogillats med hänvis- ning till 1 5 andra stycket sista punkten2 8 Mål rörande fastställelsetalan ] mål vari talan ogillats 1 mål vari talan bifallits - Mål rörande ersättningstalan 50 därav mål vari talan ogillats 19 därav mål vari talan bifallits 31
6.5.2 Mål enligt 2 å3
Några mål om ersättning av detta slag har inte förekommit.
' Avscr personer som varit föremål för häktning eller — utan lagakraftägande dom — varit intagnai anstalt för behandling enligt 28 kap. 3 & BrB eller ungdomsfängelse eller arrest.
2 Ej skäligt med hänsyn till omständigheterna att ersättning gives. 3 Avser personer som p.g.a. lagakraftvunnen dom undergått fängelse, förvandlingsstraff för bö— ter, behandling i anstalt enligt 28 kap. 35 BrB, ungdomsfängclse, arrest eller internering.
Typ Antal Högsta Lägsta Totalt Snitt Mislad arbetsförtjänst o. intrång
inäring 28 17 200 60 58 996 2 100 Kostnader 17 3 867 10 9 213 540 Lidande 14 9 000 200 28 350a 2 025
a I ett fall har utdömd ersättning sänkts av högre rätt. I här redovisad totalsumma har då inräknats en- dast det lägre beloppet.
Allmän motivering
7.1 Inledning
Bland de tvångsåtgärder som samhället kan företa i sin verksamhet märks särskilt in- grepp i medborgares personliga frihet. Några av dessa ingrepp är väsentligen avsedda att tjäna den enskildes eget behov av vård, andra är mera inriktade på att verka för rättssyste- mets upprätthållande över huvud taget. Sedan den senare medeltiden har grund- satsen om den enskilde medborgarens rätt till frihet och personlig säkerhet varit erkänd hos oss och den har medfört att, i princip, ingrepp får ske från statens sida endast med uttryckligt lagstöd och efter lagreglerat för- farande. Här kan erinras om det välkända stadgandet i 16 5 av 1809 års regeringsform, att ”Konungen bör — —— ingen fördärva eller fördärva låta till — — — personlig frihet — — — utan att han lagligen förvunnen och dömd är”. Motsvarighet härtill förekom redan i konungaeden i den medeltida allmän— na landslagen och upptogs sedermera i 1719 års regeringsform för att därefter inflyta i följande regeringsformer. I författningsutred- ningens förslag till regeringsform år 1963 har 16 5 av 1809 års regeringsform överförts till 1 kap. (”Statsskickets grunder”) och utgör där 2 &. Förslaget innehåller vidare i 2 kap. (”Grundläggande fri- och rättigheter”) ett stadgande -— Zå — att svensk medborgare åtnjuter personlig frihet samt rätt att fritt välja vistelseort inom riket eller att lämna riket. Paragrafen avslutas med en föreskrift att där angivna fri- och rättigheter inte får
inskränkas annorledes än genom lag eller med stöd av lag. Grundlagberedningens för- slag till regeringsform år 1972 innehåller i 1 kap. 8 & motsvarighet till 16 5 av 1809 års regeringsform. Däri föreskrivs att ”rikets myndigheter skall — — —— skydda envar till — —— — personlig frihet — _ —”. Enligt 7 kap. 215 skall svensk medborgare om ej annat stadgas i lag ha frihet att röra sig inom riket och att lämna riket.
Rättslivet har också kommit att präglas av aktsamhet gentemot risken att någon mister friheten utan laga grund. I rättskipning och annan myndighetsutövning är man sedan gammalt angelägen att ägna särskilt noggrann uppmärksamhet åt beslut om frihetsingrepp. Den granskning som utövas av JK och JO är därjämte i hög grad inriktad på beslut av denna art. Det låter sig väl sägas att det svenska samhället nått långt i strävan att utesluta obefogade ingripanden i den enskil- des frihet.
Ändock kan sådana misstag naturligtvis aldrig helt undgås. För uppskattning av hur pass vanliga — eller ovanliga — de är kan man få viss ledning av upplysningar om hur ofta det söks ändring i beslut om frihetsinskränk- ningar. Härvid är dock att märka att det inte är varje misstag som blir föremål för ändringssökande, lika litet som en ändring nödvändigtvis behöver innebära att misstag skett. Eftersom ändringsfrekvensen får anses obetydlig (se kap. 6) torde man emellertid vara berättigad att dra den allmänna slutsat—
sen att även misstagsfrekvensen håller sig på låg nivå.
Misstag kan föranleda ersättning. Sålunda har genom den nya skadeståndslagen det allmännas ersättningsskyldighet blivit närma- re bestämd i fråga om beslut i myndighetsut- övning över huvud taget, alltså inbegripet beslut om frihetsinskränkning. Och ytter- ligare finns för vissa fall av frihetsingrepp möjlighet till ersättning från staten enligt 1945 års lag. Vid sidan härav kan föreligga ersättningsskyldighet för den tjänsteman som beslutat om frihetsingripande.
Den nu föreliggande lagstiftningsfrågan gäller om ersättningsskyddet beträffande fri- hetsinskränkningar bör utökas och hur för- farandet bör anordnas samt vidare hur i så fall bestämmelser härom skall utformas och anknytas till den nya skadeståndslagen. Olika synpunkter kan göra sig gällande här- vidlag. Främst är man skyldig hänsyn till det förhållandet att det här är fråga om ersätt— ning för tvångsåtgärder av principiellt särskilt stor betydelse, ingripanden i en av de all- mänt erkända mänskliga rättigheterna. Å andra sidan måste komma i betraktande hur stort det praktiska behovet av en förstärk- ning av ersättningsskyddet kan tänkas vara. Dessutom får man hålla i sikte att det kan föreligga omständigheter som inverkar på hur ett utvidgat ersättningsskydd över huvud taget lämpligen bör gestaltas i praktiskt eller tekniskt-formellt hänseende. För min del har jag kommit till uppfattningen att det finns behov av och utrymme för ett förstärkt ersättningsskydd och att det samtidigt är möjligt att åstadkomma viss förenkling och standardisering. Förslaget har utarbetats i enlighet härmed.
För några mera allmänna överväganden skall redogöras i de närmast följande avsnit- ten, varefter i specialmotiveringen skall anges synpunkter på de olika stadgandena i försla- get. Därvidlag begagnas ”frihetsinskränk- ningar” eller ”ingripanden i friheten” såsom sammanfattande uttryck för frihetsberövan- den och mindre långt gående åtgärder, t.ex. reseförbud, se vidare nedan (mom. 7.7.2).
Inledningsvis kan här anmärkas följande. En— ligt i Sverige vedertagen uppfattning medför ratifikation av en konvention inte att svensk domstol eller annan myndighet har att direkt tillämpa konventionens bestämmelser. Här- för fordras en särskild lagstiftningsakt (jfr prop. 1968zl32 s. 17 ff, 127 ff och 133 f samt lLU 1970118 5. 2 ff). Däremot är det självklart att Sverige genom ratifikationen åtagit sig, internationellt—rättsligt sett, att genomföra vad konventionen föreskriver.
Sverige har biträtt den s.k. europeiska konventionen angående skydd för de mänsk— liga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna. Såsom förut (kap. 3) angivits inne- håller artikel 5 mom. 5 en föreskrift att om någon utsatts för arrestering eller annat fri- hetsberövande i strid mot artikelns bestäm- melser, han skall ha rätt till skadestånd. Den förpliktelse som härigenom åläggs konven- tionsstatema innebär, har det sagts, inte mera än att dessa genom sin lagstiftning skall ge en skadelidande möjlighet till ersättnings- talan gentemot den ansvariga myndighetsper- sonen. Är detta riktigt, medför förpliktelsen alltså inte i och för sig att Sverige har att stadga ersättningsskyldighet för stat eller kommun. Inte heller kan då den förut om- nämnda artikel 50 anses ha sådan verkan. Visserligen kan den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna förplikta en konventionsstat att utge full gottgörelse om domstolen anser att den nationella lagen endast medger ofullständig gottgörelse. Men detta innebär inte att skyldigheten att till- handahålla ersättningsrätt gentemot den an- svariga myndighetspersonen (artikel 5) måste kompletteras med en lagstadgad ersättnings- rätt gentemot det allmänna. Däremot kan artikel 50 tänkas böra föranleda till försiktig- het, om det blir fråga om att i lag begränsa ersättningsmöjlighetema över huvud taget.
Till konventionen ansluter sig tilläggskon- ventionen av år 1963 vilken avser rätt att fritt röra sig och fritt välja bostad.
Den av Sverige likaledes biträdda FN-kon- ventionen rörande samma ämnen får antagas
vara av liknande innebörd som den europeis- ka konventionen i fråga om ersättningsskyl- dighet, se dess artikel 9 mom. 5. Någon motsvarighet till den europeiska domstolen finns inte (se kap. 3).
Frågan om Sverige uppfyller konventio- nernas krav på att den skadelidande skall ha rätt till ersättning har behandlats i samband med godkännandet av konventionerna. Så- lunda hänvisade departementschefen angåen— de den europeiska konventionen till 1945 års lag och till möjligheten att föra ersättnings- talan mot den ansvarige befattningshavaren (prop. l951:165 s. 12). Vid godkännandet av FN-konventionen hänvisades först till 1945 års lag. Beträffande frihetsinskränk- ningar av annat slag än som regleras där påpekades att det finns möjlighet att rikta skadeståndsanspråk mot vederbörande tjäns- teman. Vidare framhölls att det enligt (den blivande) skadeståndslagen var avsett att sta- ten skulle bli i princip ersättningsskyldig för fel och försummelse vid offentlig myndig- hetsutövning. Härmed ansågs kraven i kon- ventionens artikel 9 mom. 5 bli i allt väsent- ligt uppfyllda. Slutligen erinrades om den nu förevarande utredningen (prop. 1971:125 s. 31 f).
Även om skyldigheten att tillhandahålla lagstadgad möjlighet till ersättningsanspråk skulle vara mera vittgående än som sagts och avse även att anSpråk skall kunna riktas mot staten, torde således enligt uttalandena vid riksdagsbehandlingen konventionernas krav redan vara uppfyllda. ] detta sammanhang kan förtjäna återges departementschefens yttrande om de principer som bör läggas till grund för tolkningen. Han framhåller att FN-konventionen är avsedd att tillämpas på en mängd olika rättssystem av mycket skif- tande art och att staterna därför måste anses ha viss rörelsefrihet då det gäller att överföra konventionsbestämmelserna till sina in- hemska rättssystem (prop. 19712125 5. 26, 31).
Situationen synes inte förändras genom att tjänstemannaansvaret blir mera begränsat enligt den nya skadeståndslagen (4 kap. 1 5). Genom lagen blir ju, som nämnts. också det
allmännas ersättningsskyldighet närmare be- stämd i fråga om myndighetsutövning. De sammanlagda ersättningsmöjligheterna enligt svensk rätt torde motsvara konventionernas krav. Man torde följaktligen inte direkt vara bunden av internationella förpliktelser vid utformandet av lagförslagi det föreliggande ämnet, ehuru givetvis den allmänna målsätt- ningen i konventionerna bör vara vägledan- de.
7.3 Den nya skadeståndslagens betydelse för Iagstrftningsärendet
Den principiella uppläggningen av förslaget måste i hög grad bestämmas av dess förhål- lande till den nya skadeståndslagen.
I fråga om statens ansvar för oriktiga myndighetsbeslut har det hittills rådande rättsläget inte varit fullt klart. Några lagreg- ler härom med generell giltighet har inte funnits utformade och skiftningar i uppfatt- ning har framträtt rörande innebörden av de allmänna skadeståndsrättsliga grundsatserna över huvud taget inom detta område. I viss motsättning till tidigare uttalanden (bl.a. SOU l958z43 s. 18) har departementschefen i propositionen med förslag till ny skade- ståndslag (prop. 19725 5. 309) haft som principiell utgångspunkt att det allmänna åtminstone på sistone inte intagit någon så uttalad särställning som tidigare ansetts, utan — i vart fall som huvudregel — haft att svara för person— och sakskada enligt samma regler som för enskilda. Departementschefen torde inte ha tagit ställning till om detta får anses ha gällt även sådana rnyndighetsavgöranden som kan föranleda ersättning enligt 1945 års lag. Det lär inte saknas fog för den åsikten att sistnämnda lag bör uppfattas såsom dit- tills innefattande en uttömmande reglering inom sitt område. Någon möjlighet att vid sidan härav åberopa allmänna skadestånds— rättsliga grundsatser för att få ersättning av staten för sådana frihetsinskränkningar som lagen avser skulle alltså, om denna uppfatt- ning är riktig, inte ha förelegat. Det torde emellertid inte finnas anledning att nu gå in på frågan.
Härvidlag medför nämligen den nya skade- ståndslagen ändring. Denna innehåller ut- tryckliga stadganden om skadeståndsskyldig- het för det allmänna. Enligt 3 kap. 2 & skall staten eller kommun i princip ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Lagrummet har giltig- het också beträffande sådana frihetsin- skränkningar som avses i 1945 års lag. [den mån såväl skadeståndslagen som 1945 års lag är tillämplig i en viss situation har den enskilde då enligt båda lagarna rättsanspråk på att få ersättning för oriktig frihetsin- skränkning, dock att dubbelbetalning inte bör få ske. Det är emellertid inte nödvändigt att behandla Spörsmålet hur förhållandet mellan dessa båda lagars regelsystem kan gestalta sig. Man har nämligen att utgå från att här är fråga om en övergångsföreteelse, förutsatt att förslaget kommer att ersätta 1945 års lag.
Däremot måste givetvis ägnas uppmärk- samhet åt hur det framtida förhållandet mel- lan skadeståndslagen och förslaget kommer att te sig. Meningen med förslaget är att åstadkomma en förbättring av den skadeli- dandes rättsliga situation vid vissa speciella fall av oriktiga myndighetsbeslut. Dess regler om ersättningsberälming och om förfarandet kan då visserligen göras annorlunda än vad som i motsvarande hänseende gäller enligt skadeståndslagen men man bör söka undvika sådan motsättning att tillämpningssvårig- heter uppkommer. Det måste också anses lämpligt att söka utforma reglerna så att skadeståndslagen inte behöver ändras. — Frånsett att dylik anpassning av förslaget erfordras har skadeståndslagen betydelse för lagstiftningsärendet i ett helt annat avseende. Avgörandet huruvida en viss typ av myndig- hetsbeslut bör föras in under förslaget eller ej innebär sålunda till sin natur inte ett val huruvida skadeståndsskyldighet för det all- männa skall kunna föreligga eller vara uteslu- ten. Lämnas beslutstypen utanför, finns ska- deståndslagen att tillgripa, och utelämnandet har alltså inte den avgörande betydelse som det kan förefalla.
I samband med skadeståndslagens till-
komst har uttalats att en skadelidande har möjlighet att grunda ersättningsanspråk på allmänna utomobligatoriska skadeståndsreg- ler även inom områden som täcks av special- lagstiftning om annat ej följer av meddelade bestämmelser (prop. 1972:5 s. 625). Jfr prop. 1916:8 s. 12.
7.4 Bör förslaget begränsas till judiciella frihetsinskränkningar?
Vid sidan av den nyligen införda skade- ståndslagen gäller för närvarande 1945 års lag. Den avser ersättning för frihetsinskränk- ningar vilka ådömts såsom påföljd för brott eller skett i samband med rättegång i brott- mål. Frihetsinskränkningar av denna och lik- nande typ kallas här för enkelhetens skull judiciella frihetsinskränkningar. Övriga fri- hetsinskränkningar brukar sammanföras un- der benämningen administrativa frihetsin- skränkningar.
När reglerna i 1945 års lag är tillämpliga beträffande fall av judiciell frihetsinskränk- ning medför detta att den skadelidande kom- mer i ett gynnsammare rättsläge än det som han befinner sig i enligt skadeståndslagen. Man kan visserligen tänka sig att i förslaget modifiera dessa regler. Däremot är tydligt att allmänt sett någon försämring för grup- pen judiciella frihetsinskränkningar inte kan komma i fråga. Man måste alltså utgå från att vid sidan av skadeståndslagen även i fortsättningen bör gälla speciella lagbestäm- melser och att dessa bestämmelser, hur de än utformas, bör i sin helhet medföra en fördel- aktigare ersättningssituation för den skade- lidande än som skadeståndslagen medger.
Vad man då har att ta ställning till är om tillämpningsområdet bör vara i huvudsak detsamma som enligt 1945 års lag eller ges en mera vidsträckt räckvidd. Framför allt gäller frågan om lagbestämmelserna bör om- fatta även administrativa frihetsinskränk- ningar. En redogörelse för frihetsinskränk— ningar av denna typ har lämnats i det före- gående (kap. 5). Här kan erinras om följan- de.
Enligt BvL kan företas olika ingripanden,
vilka kan leda fram till frihetsinskränkning, såsom intagning i ungdomsvårdsskola; ut- skrivning från sådan skola sker senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhänder- tagits för samhällsvård efter det han fyllt 17 år, senast tre år efter omhändertagandet. NvL medger tvångsintagning på vårdanstalt för normalt högst ett år. Enligt AsocL kan ske intagning i arbetsanstalt på obestämd tid, dock högst två år.
De nämnda lagarna tillhör sociallagstift- ningens område. Regler om liknande ingri- panden förekommer i några fall i sjukvårds- lagstiftningen. LSPV innehåller bestämmel- ser, enligt vilka den sjuke under vissa förut- sättningar kan intas tvångsvis på sjukhus och kvarhållas där. Tiden för kvarhållandet är i princip obegränsad, men prövning av frågan om utskrivning av patienten sker fortlöpan- de. Motsvarighet härtill finns i omsorgslagen. Vidare kan domstol enligt lagen om rätts- psykiatrisk undersökning i brottmål besluta om tvångsintagning på klinik för sådan un- dersökning. Tvångsintagningen kan räcka högst sex veckor.
Frihetsinskränkningar förekommer också i andra sammanhang, såsom enligt utlännings- lagen, lagstiftning om utlämning, sjömans- lagen och luftfartslagen.
I övrigt hänvisas till den mera utförliga framställningen i det föregående (kap. 5). Angående antalet personer som utsatts för administrativa frihetsinskränkningar har lika- ledes lämnats redogörelse tidigare (kap. 6). Härav framgår bl. a. följande.
Antalet omhändertaganden för samhälls- vård enligt 29 å BvL var år 1968 ca 2 300. Samma år omhändertogs ca 1 250 personer för utredning enligt 30 & BvL. Huvuddelen av dessa fall torde ha varit sådana där beslut meddelades av barnavårdsnämnd. Under år 1969 meddelade länsstyrelserna beslut om omhändertagande enligt 29 å i drygt 600 fall och enligt 30 å i knappt 300 fall. Samma år beslöt socialstyrelsen intagning på ungdoms- vårdsskola i drygt 1 000 fall. — Tvångsintag- ning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss— brukare enligt 18 å NvL ägde under år 1969 rum i drygt 1 600 fall. Återintagning enligt 55 & NvL ägde samma år rum i ca 400 fall. — Ingripanden enligt AsocL förekommer
ytterst sällan. För år 1969 finns inget fall redovisat, medan två fall antecknats år 1968. — Intagning för sluten psykiatrisk lasaretts- vård förekom under år 1965 i nära 60 000 fall, varav drygt 20 000 utgjorde förstagångs- fall. För andra halvåret 1969 har erhållits vissa siffror från fem sjukhus. Dessa redo- visar drygt 1300 beslut om fortsatt vård enligt 9 & LSPV. Återintagning enligt 20å LSPV av försöksutskriven ägde rum i drygt 800 fall. — Rörande frihetsinskränkningar enligt omsorgslagen har för år 1969 erhållits uppgifter från fyra sjukhus. Härav framgår att tvångsintagning enligt 35% beslutats i 112 fall och återintagning enligt 39 & tredje stycket i 49 fall.
Vid bedömning av den nu aktuella frågan — om administrativa frihetsinskränkningar är av den art att de bör generellt uteslutas från en ny lagstiftning om ersättning för oriktiga frihetsinskränkningar eller om de i princip bör föras in under densamma — är det påkallat att göra en jämförelse huruvida ad- ministrativa frihetsinskränkningar princi- piellt eller eljest mera väsentligt skiljer sig från de judiciella. En skillnad är att admini- strativa frihetsinskränkningar ofta avservård av den omhändertagne. Så kan emellertid också, ehuru imindre omfattning, vara fallet med judiciella frihetsinskränkningar. Utveck- lingen har lett till att det härvidlag mera blivit fråga om en gradskillnad än om en artskillnad. Liknande gäller förhållandet att ett frihetsberövande som utgör brottspåföljd kan vara diffamerande. En sådan verkan kan även en administrativ frihetsinskränkning medföra, ehuru i mindre grad. Att utrymmet för diskretionär prövning är större vid beslut om administrativa frihetsinskränkningar kan inte vara något principiellt skäl för att låta dem falla utanför lagstiftningen. Tvärtom kan ju behov av generösare ersättningsregler vara särskilt framträdande när prövningen varit bestämd av lämplighetsövervägarden.
Den fråga som i detta avsnitt uppstäEs till besvarande begränsar sig till om de adrnini- strativa frihetsinskränkningarna skall gene- rellt uteslutas från förslaget. Avgörande synes därvid vara att någon gått förlustig den frihet som utgör en av de viktigaste av de mänskliga rättigheterna, i vilka former och
för vilket syfte frihetsförlusten än må ha skett. För det anlagda betraktelsesättet är härvidlag de förut anmärkta förhållandena av underordnad betydelse. Och det låter sig därför inte sägas att vissa frihetsinskränk- ningar skulle vara på något sätt väsensskilda från andra. — Däremot kan det vara en praktisk fråga om speciella omständigheter bör få föranleda att någon viss form av frihetsinskränkning utesluts från lagstift— ningen. Såsom skall utvecklas närmare, avses sålunda bl. a. att över huvud taget inte inbe— gripa kortvariga frihetsinskränkningar. En annan fråga, också den av övervägande prak- tisk natur, är om förutsättningarna för er- sättningsskyldighet för administrativa fri- hetsinskränkningar kan göras i allo lika dem som gäller för de judiciella. I detta samman- hang erinras ånyo om att möjlighet att få ersättning enligt skadeståndslagen kvarstår även i fall då den speciella lagen inte blir tillämplig.
Ståndpunkten blir följaktligen att de ad- ministrativa frihetsinskränkningarna princi- piellt bör ingå i förslaget.
7.5 Förutsättningar för ersättningsskyldighet
7.5.1 Ersättningsskyldighet utlöses av nytt beslut som meddelats i stadgad ordning
Inledning
Såsom nämnts upprepade gånger har det allmänna redan för närvarande, ett skade- ståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Regeln härom — culpa- regeln för principalansvar — finns upptagen i den nya skadeståndslagen 3 kap. 2å första stycket. Härunder inbegrips då också ansvar för oriktiga frihetsinskränkningar. Derma culparegel modifieras genom en standard- regel i 3 kap. 3 &. Den innehåller att ersätt- ningsskyldighet enligt 25 endast föreligger om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Vidare in- skränks ersättningsrätten genom bestämmel-
sen i 4ä att den som utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel inte får ersätt- ning för skada som därigenom kunnat und- vikas (passivitetsregeln). Och enligt 7 5 får i vissa fall ersättningsanspråk inte framställas om inte det felaktiga beslutet upphävts eller ändrats.
Vad som nu kan komma i fråga är ju att vid sidan av detta skadeståndsansvar ställa en speciell lagstiftning, avseende enbart oriktiga frihetsinskränkningar. Att införa en sådan särreglering kan endast vara motiverat av att man vill, utöver culparegeln, dessutom till- föra de enskilda skadelidande mera fördel- aktiga rättsliga ersättningsmöjligheter än denna regel erbjuder. Närmast synes här två principlösningar erbjuda sig. Den ena är att efterbilda eller lägga till grund den lösning som kommittén angående det allmännas ska- deståndsansvar kom till i sitt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet, SOU 1958:43. Den andra utvägen är att bygga ut regelsystemet i 1945 års lag och låta detta i något förändrad form gälla för hela eller större delen av det område som nu är ifråga- satt för lagstiftning. I intetdera fallet utgör då förefintligheten av culpa (fel eller försum- melse) förutsättning för ersättningsrätt.
Innan man går närmare in på lämpligheten av att förfara på det ena eller det andra sättet bör redan här påpekas en principiell skillnad mellan de båda utvägarna, som det är anledning att senare återkomma till mera utförligt. Skillnaden hänför sig till ett förhål- lande som ägnades stor uppmärksamhet vid tillkomsten av skadeståndslagen och som därvid föranledde att de modifrerande be- gränsningsbestämmelserna i 3 kap. 4 och 7 åå inflöt i lagen (se närmare härom i det följande). En ersättningsregel liknande den som upptagits i 1958 års förslag skulle inne- bära att oriktighet hos beslutet om ingripan- de skulle medföra ersättningsskyldighet; eventuellt skulle fordras en så att säga kvali- ficerad oriktighet (”uppenbart att ingripan- det var utan grund”). Principen skulle alltså — eventuellt med modifierande begränsnings- regler — vara att ett framställt ersättnings—
anspråk skulle föranleda en efterhandspröv- ning av myndighetsbeslutets riktighet. Och denna prövning skulle inte ske i den ordning som är föreskriven för att den som är miss- nöjd med beslutet skall kunna vinna rättelse, utan i stället företas av den ersättningsbevil- jande myndigheten. Själva beslutet skulle då kvarstå orubbat, ehuru det skulle ge upphov till ersättningsrätt. Enligt ett system, kon- struerat i överensstämmelse med grundsatser- na för 1945 års lag, skulle däremot någon sådan fristående efterhandsprövning inte vara tillåten (utom möjligen i undantagsfall). I stället skulle anknytas till förefintliga pröv- ningsmöjligheter och ersättningsskyldigheten göras beroende av om beslutet blivit i stad- gad ordning rättat på ett eller annat sätt. — Uttrycket ”i stadgad ordning” står här ochi det följande i motsats till efterhandsprövning i anledning av framställt ersättningsanspråk. (I förra fallet försvinner eller förändras be- slutet, i senare fallet behåller det sin rättsver- kan, prop. 197215 5. 345.) Uttrycket hänför sig alltså inte till skillnaden mellan ordinära och extraordinära rättsmedel. Även en om- prövning i anledning av att rättsmedel av det sistnämnda slaget kommit till användning avses med uttrycket.
Upplaggning efter förebild av 1958 års förslag?
Efter denna inledande anmärkning kan det vara lämpligt att närmare granska 1958 års förslag för att få en uppfattning om hur den förstnämnda lösningen kan gestaltas.
Detta förslag — som för stats eller kom- muns ersättningsskyldighet upptog en culpa- regel (1 5), ungefär motsvarande den som sedermera införts i 3 kap. 2 & skadestånds- lagen — innehöll dels i 953 första stycket bestämmelse att den som enligt myndighets beslut varit berövad friheten skulle ha rätt till ersättning om därefter fanns uppenbart att ingripandet var utan grund, ändå att åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet, delsi 9 & andra stycket föreskrift av innebörd att 1945 års lag skulle gälla beträffande ersätt-
ning åt oskyldigt häktade eller dömda m. 11. i stället för första stycket.
Om man tänker sig att nu efterbilda 1958 års förslag måste, synes det, konstruktionen innefatta ungefär följande regler i fråga om förutsättningar för ersättningsrätt. Dessa skulle bli skadeståndslagens culparegel i 3kap. 253 för alla slags myndighetsbeslut (och därmed också för samtliga beslut om fri- hetsinskränkningar) samt vid sidan därav dels en regel motsvarande 9 & första stycket av 1958 års förslag för flertalet frihetsinskränk- ningar, dels en regel motsvarande 1 & i 1945 års lag för fall av den typ att häktad person blir frikänd, dels också en regel motsvarande 2 5 i sistnämnda lag för sådana fall då den som avtjänat frihetsstraff får domen härom upp- hävd efter resning o. dyl.
Bestämmelsen i 9 5 första stycket av 1958 års förslag förutsätter, såsom framgår, inte att det skall föreligga culpa utan i stället att beslutet skall ha varit oriktigt, t. o. m. uppenbart utan grund, varmed enligt moti- ven avses objektivt klart oriktiga fall, SOU 1958:43 s. 76. Regelsystemet i 1945 års lag, som ju enligt förslaget alltjämt skulle bestå inom sitt område, avlägsnar sig på sätt och vis ytterligare från culpakravet.
Förut har framhållits att skälet för att särskilt reglera ersättningsrätt för frihetsin- skränkningar måste vara att den enskilde skall bli gynnsammare ställd i ersättningshän- seende än enligt vad som följer av culpa- regeln i 3 kap. 2 & skadeståndslagen. Det är emellertid något ovisst vilka verkningar en regel sådan som den i 9 5 första stycket av 1958 års förslag skulle få, sakligt sett, utöver culpa-regeln. För jämförelse dem emellan kan det vara lämpligt med en redogörelse för några synpunkter som framfördes vid skade- ståndslagens tillkomst och som är ägnade att belysa hur culparegeln i skadeståndslagens 3kap. za (jämte standardregeln i 3 &) är tänkt att fungera i tillämpningen.
Denna culparegel går som sagt tillbaka på 1958 års förslag. Bland remissyttrandena över nämnda förslag märks uttalande av be- svärssakkunniga. Dessa anförde bl. a. följan- de.
Det får anses mindre rationellt att avgrän- sa det allmännas skadeståndsansvar med ut- gångspunkt från huruvida vållande ligger funktionär till last. Då avsikten är att en åtgärd skall vidtas av hänsyn till det gemen- samma bästa bör också det allmänna svara för åtminstone allvarligare misstag. För den enskilde är det skäligen likgiltigt om skadan är att tillskriva funktionärs vållande eller andra omständigheter. Man bör utgå från sådana objektiva omständigheter som åtgär- dens felaktighet och själva sakens karaktär och inte från frågan om vållande ligger en funktionär till last eller ej. Vissa begräns- ningar är dock nödvändiga. Man kan in- skränka ansvarigheten till skador som beror av uppenbara fel. En annan möjlighet är att man uppställer ett standardkrav som innebär att ersättningsrätt skall föreligga när fel har förekommit och ordinär standard därigenom kan anses ha underskridits (prop. 197215 5. 279 f). — På tal om standardregeln yttrade besvärssakkunniga bl. a. följande. Med kom- mitte'ns uppfattning att såväl anonyma som kurnulerade fell skall kunna grunda skade- ståndsansvar glider man in på en tämligen renodlat objektiv culpabestämning. Där— igenom avlägsnar man sig från den ursprung- liga tanken att den enskilde funktionärens subjektiva culpa skall vara en förutsättning för det allmännas skadeståndsansvar. Kom- mitte'ns culpabestämning framstår närmast som ett försök att ge en objektiv bestämning samtidigt som kommittén bevarar kravet på ett visst mått av subjektiv skuld (prop. 197225 5. 282).
I sitt yttrande i samband med tillkomsten av skadeståndslagen hänförde sig departe- mentschefen bl. a. till vad besvärssakkunniga anfört och fortsatte därefter.
Han ville ansluta sig till tanken att ansvar skall kunna inträda också vid anonyma och kumulerade fel. En ståndpunkt, att skade- ståndsansvaret förutsätter culpa i den me- ningen att samtliga förutsättningar för att ålägga den felande personligt skadestånds- ansvar skall vara uppfyllda, ansåg departe— mentschefen knappast förenlig med denna tanke. Han kunde därför i princip biträda besvärssakkunnigas uppfattning att frågan om skadeståndsansvar föreligger bör avgöras på grundval av en mer objektiv bedömning av förfarandet. Vid den bedömningen bör å andra sidan de handlingsnormer som ligger till grund för den allmänna culparegeln bilda utgångspunkt (prop. 197225 5. 325).2 1 an- nat sammanhang framhöll departementsche-
fen som sin åsikt att ansvar skall kunna åläggas staten eller kommun inte bara på grund av anonyma eller kumulerade fel utan också i fall då skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektivt culpösa handlingssätt som fritar honom från personligt skadeståndsansvar (prop. 197215 5. 497).
I fråga om standardregeln och den däri upptagna hänvisningen till verksamhetens art och ändamål anförde departementschefen att man har att beakta t. ex. om verksamhe- ten avser en form av myndighetsutövning med gamla traditioner såsom rättskipningen eller om det tvärtom är fråga om t. ex. en nyinrättad kontrollverksamhet. Och vidare får enligt departementschefen beaktas hur stora risker verksamheten normalt kan vän- tas medföra bl.a. för den enskildes person (prop. [9725 s. 519). — Ytterligare uttalade departementschefen att en felaktig rättstill- lämpning endast i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktig att man kan tala om culpa. Men om sådan oriktighet skulle föreligga, lär enligt departementschefens mening det mera sällan bli utrymme för tillämpning av stan- dardregeln. I fråga om beslut, grundade på en mer eller mindre diskretionär prövning, torde man, ansåg departementschefen, sällan kunna visa fog för påstående att myndighe— ten förfarit culpöst. Och det anfördes att endast grava felbedömningar lär kunna anses som culpa och i sådana fall finns å andra sidan i allmänhet inte anledning att tillämpa standardregeln (prop. 19725 8. 518).
De angivna uttalandena tar givetvis inte särskilt sikte på just den reglering av det allmännas skadeståndsskyldighet som genom culparegeln jämte standardregeln sker för oriktiga frihetsinskränkningar. I stället avses dessa reglers allmänna innebörd. Uttalandena medger emellertid vissa slutsatser. Sålunda synes det sannolikt att domstolarna endast mera sällan kommer att åberopa standard- regeln till befrielse från skadeståndsskyldig- het, eftersom offentlig verksamhet som kan
1 ”Anonyma fel”: fel har begåtts men det kan inte fastställas vem som är felande; ”kumulerade fel”: flera har medverkat genom fel som tillsam- mantagna men inte vart för sig innebär åsidosättan- de av handlingsnormema; prop. 1972:5 s. 324.
2 I 2 kap. 1 5 skadeståndslagen stadgas att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av lagen.
leda till frihetsberövande innebär särskilt stora risker för den enskildes person. Skade- ståndsanspråk av ifrågavarande slag kommer därför förmodligen att i allmänhet bedömas enbart med ledning av culparegeln. Vad an- går denna regel lägger man märke till depar- tementschefens nyss återgivna uttalande att endast grava felbedömningar torde kunna anses som culpa när det är fråga om beslut, grundade på en mer eller mindre diskretionär prövning; domar på skadestånd skulle alltså få väntas bli tämligen sällsynta i fall av sådan typ. För att undvika missförstånd bör här dock tilläggas att en prövning, som är helt och hållet diskretionär, principiellt inte bör vara medgiven beträffande frihetsinskränk- ningar. Lagstadgande, varå beslut om frihets- inskränkning kan grundas, lär också i regel ange eller förutsätta åtminstone allmänt håll- na riktlinjer för bedömandet. Departements- chefens sistnämnda uttalande torde därför vara av begränsad betydelse i sammanhanget.
Om man sålunda jämför culparegeln, så- dan den synes komma att gestalta sig i tillämpningen, med en tänkt regel utformad efter mönster av 9 & första stycket i 1958 års förslag, är den framträdande skillnaden att i sistnämnda fall inte fordras bevisning om culpa utan i stället bevisning, hänförande sig till beslutets riktighet eller oriktighet. I detta hänseende må emellertid påpekas att om ett beslut visas vara oriktigt, kravet på culpa mången gång anses vara uppfyllt därigenom. Att kraven på bevisning sålunda i viss mån sammanfaller blir särskilt påtagligt om mani likhet med 9 & första stycket skulle uppställa villkoret att ingripandet skall finnas uppen- bart ha varit utan grund, varmed ju avses klart oriktiga fall. Ytterligare kan framhållas uttrycket i 9 5 första stycket ”ändå att åtgärden berodde av ursäktligt misstag eller annan därmed jämförlig omständighet”. En- ligt motiven till 1958 års förslag har därmed antytts att ersättning skall utgå även om förslagets culparegel inte är tillämplig, SOU 1958:43 s. 76. Men enligt departementsche- fens förut återgivna uttalande i motiven till skadeståndslagen skall ansvar enligt dess cul- paregel kunna åläggas också i fall då skade-
vållaren kan åberopa sådana subjektiva ur— säkter för sitt objektivt culpösa handlingssätt som fritar honom från personligt skade- ståndsansvar. Som synes erbjuder det alltså vissa svårigheter att med ledning av de gjorda uttalandena bedöma i vad mån en lösningi efterbild av 1958 års förslag skulle tillföra den enskilde mera avsevärd ökning av ersätt- ningsmöjligheterna, jämfört med skade- ståndslagen.
Av motiveringen till 1958 års förslag (SOU 1958243 5. 72 ff) framgår att det enligt kommittén låg nära till hands att även be- träffande andra frihetsinskränkningar än dem som avses i 1945 års lag — alltså beträffande administrativa frihetsinskränk- ningar — öppna möjlighet till ersättning när åtgärden efteråt visar sig vara oriktig, men att kommittén fann regleringen i 1945 års lag inte utan vidare kunna tas till förebild beträffande dessa andra frihetsinskränk- ningar. Och kommitte'n kom då till den slutsatsen att i fråga om dessa frihetsin- skränkningar det bör ges ersättning, utöver culparegelns ram, endast om det finns uppenbart att ingripandet var utan grund.
Om man går igenom de skäl som kommit- te'n anförde till stöd för sin inställning möter man först ett påpekande att straffet (ochi viss mån även de straffprocessuella tvångs- medlen) inte kan undgå att medföra en diffamerande verkan som oftast saknas vid de andra åtgärderna. Från den synpunkten ansåg kommittén det särskilt angeläget att den som oförskyllt utsatts för straff (eller häktning eller anhållande) får ersättning där- för (SOU 1958:43 s. 73 f). Här kan då erinras om att det lidande som ersätts åt- minstone i främsta rummet skall hänföra sig till själva frihetsinskränkningen som sådan. Det är egentligen då också häri som det diffamerande skall ligga (”han har suttit inne”). Otvivelaktigt är denna verkan mest framträdande när det gäller straffverkställig- het men den kan vara för handen också vid administrativa frihetsinskränkningar. Och härtill kommer att det lidande som en obefo- gad frihetsinskränkning medför ingalunda behöver inskränka sig till dess diffamerande
verkan. Synpunkten har därför en mera be- gränsad betydelse.
Kommittén har också framhållit att de administrativa frihetsinskränkningarna i be- tydande utsträckning uteslutande avser vård av den omhändertagne i ett eller annat hän- seende, en vård som i regel bereds honom mer eller mindre i hans eget intresse. Det kan därför enligt kommitténs mening inte rim- ligen bli fråga om ersättningsskyldighet från det allmännas sida i samma utsträckning som enligt 1945 års lag (SOU 1958:43 s. 74). Såsom redan påpekats i föregående avsnitt har dock systemet med brottspåföljder kom- mit att mera än tidigare präglas av vårdhän- syn (kriminalvård) och synpunkten har där- igenom kommit att förlora åtskilligt i giltig- het. Vad särskilt angår förhållandet att vård bereds en omhändertagen i hans eget intresse kan det kanske förtjäna påpekas att detta gäller vårdbehandling allmänt sett, men inte just det föreliggande individuella fallet. Ut- gångspunkten är ju nämligen att vårdingri- pandet var onödigt (vilket inte hindrar att den omhändertagne ibland kan ha haft nytta av vården).
Kommittén har vidare hänfört sig till syn- punkten att vissa administrativa frihetsin- skränkningar vidtas till skydd för den om- händertagnes omgivning (se närmare SOU 1958:43 s. 74). Kommittén framhåller bl. a. att det är av särskild vikt att myndigheterna inte underlåter att ingripa. Generösa ersätt- ningsregler skulle enligt kommittén kunna leda till att myndigheterna visar för stor tvekan att tillgripa åtgärder som kan med- föra risk för ersättningsskyldighet. Betydel- sen av denna tankegång bör dock inte över— skattas. Det förefaller tvivelaktigt om verk- ligen förefintligheten av en ersättningsskyl- dighet för det allmänna skulle nämnvärt inverka på myndigheternas bedömning av angelägenheten av ett ingripande. För övrigt kan påpekas att hänsyn till omgivningen kan inverka även "när det är fråga om bestämman- de av brottspåföljd, se 30 kap. lå BrB angående internering. — Kommittén anmär- ker att den intagne kan påverka en anhörig att återta en berättigad anmälan och ändra
sina uppgifter. Att utge ersättning är då enligt kommittén sakligt ogrundat. Anmärk- ningen kan i och för sig vara riktig. Men det är inte givet att det är de återtagna uppgifter- na som är de riktiga. Det kan i stället vara ändringarna som förtjänar tilltro, trots att de tillkommit efter påverkan. Ett ersättnings- anspråk är då sakligt befogat.
Kommittén har slutligen framhållit att de administrativa frihetsinskränkningarna påtag- ligt skiljer sig från dem som faller under 1945 års lag i fråga om förutsättningarna för att åtgärden skall få vidtas (SOU 1958:43 s. 74). Kommittén påpekar att avgörandet stundom är lagt i myndigheternas händer utan några i lag angivna hållpunkter för bedömandet och hänvisar därvid till 35% utlänningslagen angående utlännings tagande i förvar. Vidare tilläggs att även i fall, där vissa grunder för åtgärdens vidtagande är angivna i lag eller författning, utrymmet för myndigheternas skönsmässiga prövning i re- gel är betydande. Enligt kommitténs upp- fattning är det givet att ersättningsregelns utformning måste präglas även härav. Emel- lertid utgör detta enligt min mening knap- past ett skäl mot att ta regleringen i 1945 års lag till förebild. Tankegången hos kommittén torde vara att inte bara själva beslutet om åtgärd är resultatet av en skönsmässig be- dömning utan att så då också i regel måste vara fallet med ett beslut i stadgad ordning om upphävande eller ändring, och att detta beslut därför inte ägnar sig som underlag för ersättningsskyldighet. Men alternativet är ju enligt kommittén att ersättningsskyldigheten inträder efter prövning om ingripandet uppenbart har varit utan grund. Denna pröv- ning måste också den bli i hög grad sköns- mässig såvida inte ersättningsmöjlighetema begränsas till ett fåtal särskilt flagranta fall.
Upplaggning efter förebild av 1945 års lag?
Om man därefter vänder sig till det system som representeras av 1945 års lag ochjämför detta med skadeståndslagen, finner man att det erbjuder den skadelidande en påtaglig fördel. Han har nämligen då ingen skyldighet
att bevisa att fel eller försummelse förekom- mit. I stället kan han inskränka sig till att åberopa att beslutet om frihetsinskränkning blivit på visst sätt ersatt med ett annat. Han behöver alltså endast hänföra sig till den prövning som skett i stadgad ordning huru- vida ett beslut om frihetsinskränkning skall stå fast eller ej. Vid en sådan prövning har, allmänt sett, den som drabbats av frihetsin- skränkning inte någon egentlig bevisskyldig— het för att frihetsinskränkningen var obefo- gad utan bevisbördan åvilar där i princip det allmänna. — Å andra sidan är den enskilde med det här skisserade systemet betagen möjligheten att till stöd för sitt ersättnings— anspråk åberopa och bevisa att fel eller försummelse förelegat. Emellertid får det rimligen antas att om han anser att sådant förekommit han då också skulle sett sig föranledd att söka ändring i beslutet om frihetsinskränkning (enligt förslaget skall även ändringsbeslut utgöra sådant nytt be- slut som utlöser ersättningsrätt, se nästföl- jande mom.).
Jämför man ett sådant system med en lösning efter förebild av 1958 års förslag framträder en skillnad av särskild vikt. Den- na ligger på ett något annat plan. Här åsyftas det redan anmärkta förhållandet att den ersättningsbeviljande myndigheten i det sist- nämnda fallet måste ingå i prövningi efter- hand av beslutets oriktighet men i första fallet endast har att konstatera att beslutet blivit — på visst sätt _ ersatt med annat beslut. Vid skadeståndslagens tillkomst fram- stod det som ett svårlöst problem hur man skulle komma till rätta med motsättningen mellan å ena sidan efterhandsprövning av besluts oriktighet och å andra sidan den prövning som företas i därför stadgad ord- ning och som avser om beslut skall rättas eller ej. Det kan vara anledning att dröja vid några av de uttalanden som gjordes i härmed sammanhängande frågor.
Till en början kan framhållas att skade- ståndslagen i 3 kap. 4å innehåller bestäm- melse om förlust av ersättningsrätt när veder- börande utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse, den förut omnämnda
passivitetsregeln. Bestämmelsen hade en nå- got annorlunda formulerad motsvarighet i 1958 års förslag, 16 &. Vidare förekommer, såsom också nämnts tidigare, i 7 & av samma kapitel stadgande att talan om ersättning inte får föras med anledning av vissa beslut, om beslutet inte upphävts eller ändrats. Även detta stadgande har viss motsvarigheti 1958 års förslag, 8 5.
Dessa regler uppbärs, synes det, bl. a. — och kanske främst — av hänsyn till rätts- kraftsinstitutet och instansordningen (prop. 1972:5 s. 342).
Justitiekanslern hade i sitt remissyttrande över kommitténs förslag framhållit att för— slaget syntes leda till att en omfattande domstolskontroll skulle etableras över för- valtningen skadeståndsvägen och att riks- dagen tidigare i annat sammanhang ställt sig avvisande till en sådan kontroll. Ochjustitie- kanslern hade ifrågasatt det rimliga i att lagstiftningen ställer två helt skilda linjer till de rättssökandes fria förfogande för pröv- ning av en och samma sak (prop. 1972:5 s. 287 f).
Departementschefen ansåg mest förenligt med vår rättegångsordning och med förvalt- ningsrättsliga grundsatser att lägre instansers avgöranden i första hand skall prövas i den ordning som anvisas genom reglerna om full— följdsförfarandet. Man kan, ansåg han, inte riskera en utveckling som innebär att dessa grundsatser sätts ur spel genom att överpröv- ningen i vidsträckt omfattning i stället sker på en omväg i form av en judiciell eller administrativ prövning av skadeståndsan- språk mot det allmänna (prop. 197215 3. 343). — Om betydelsen av hänsyn till rätts- kraftsinstitutet påpekade departementsche- fen att ett bifall till en skadeståndstalan inte innebär att det felaktiga avgörandet rivs upp eller förlorar sina rättsverkningar (prop. 197215 5. 345).
De överväganden som företogs ledde till att de angivna reglerna uppställdes i lagtex- ten. Beträffande villkoret att skadeståndsrätt skall gå förlorad när skadan kunnat undvikas genom besvär eller dylikt (passivitetsregeln) gjordes vidare följande överväganden.
Kommittén angående det allmännas ska- deståndsansvar yttrade bl. a. följande (SOU 1958:43 s. 94 f). Det skulle vara för strängt mot den skadelidande att genomgående upp-
rätthålla att skadeståndsrätten skulle gå för- lorad, när skadan kunnat undvikas genom besvär, remonstration eller dylikt. Möjlig- heten att trots passiviteten erhålla skade- stånd borde dock enligt kommittén vara begränsad till fall när det uppenbarligen inte skäligen kunde fordras att klagan fördes, remonstration ägde rum osv. eller när eljest synnerliga skäl är till att ersättning utgår (jfr vidare nedan).
Departementschefen sade sig ha svårt att förstå att en huvudregel om att klagorätten skall ha utnyttjats skulle vara för sträng mot de skadelidande. Men om ett överklagande skulle vara ändamålslöst eller en underlåten- het att utnyttja rättsmedel av andra skäl framstår som försvarlig, förelåg enligt depar- tementschefens mening inte skäl till in- skränkningar i ersättningsrätten. Däremot ansåg departementschefen det inte finnas anledning att göra avsteg från passivitets- regeln genom att medge ersättning på grund- val av en skälighetsprövning i fall då den skadelidande inte kan anföra någon i objek- tiv mening giltig anledning till sin underlå- tenhet att begagna rättsmedel. Principen att fullföljdsmöjligheterna och särskilda rätts- medel skall utnyttjas i första hand bör enligt departementschefens åsikt upprätthållas utan andra inskränkningar än som är ound— gängligen nödvändiga för att tillgodose de skadelidandes rättmätiga intressen. Är om- ständigheterna så ömmande att ersättning bör utgå av billighetsskäl, bör det bero på en billighetsprövning av behöriga myndigheter huruvida eller i vilken omfattning en begäran om gottgörelse bör tillmötesgås men den skadelidande bör inte ha något rättsligt an- språk (prop. 1972:5 s. 343 f).
Sedan vissa remissinstanser gentemot kommittéförslagets passivitetsregel anmärkt att den kunde medföra en stark ökning av antalet överklaganden (prop. 1972z5 s. 289) uttalade departementschefen bl.a. följande.
Han ansåg sig inte kunna dela farhågorna att regeln skulle leda till att framför allt administrativa beslut överklagas i större om- fattning än hittills. Departementschefen fann det vara ett verklighetsfrämmande antagande att den som lider skada genom ett beslut som har gått honom emot underlåter att överklaga beslutet fastän han anser att skade- ståndsgrundande fel eller försummelser har förekommit. Och i övriga fall, yttrade depar- tementschefen, lär klagorätten redan nu regelmässigt utnyttjas så snart en förlorande
part bedömer att han har reella utsikter att få ändring i avgörandet (prop. l972:5 s. 343).
Vad som har refererats från förarbetena till skadeståndslagen utgör endast ett åter- givande av spridda uttalanden som har synts kunna belysa den konflikt som uppkommer genom att en process om ersättning förs fram till ett bifall, grundat på beslutets oriktighet, utan hänsyn till om beslutet vun- nit laga kraft och ej heller till om någon prövning av oriktigheten skett i den ordina- rie instansordningen.
Det resonemang som fördes vid tillkoms- ten av skadeståndslagen avsåg, som framgår, frågan huruvida ersättningsrätt, om sådan uppkommit, skulle vara utesluten till följd av att den skadelidande inte fört talan om rättelse eller använt särskilt rättsmedel. Här— till anknöts frågan om ersättningstalan inte skulle få föras om beslut ej upphävts eller ändrats. Det gällde alltså en negativ verkan på ersättningsrätten och eventuella inskränk- ningar i denna negativa verkan. En lösning enligt förebild av 1945 års lag avser däremot att reglera en positiv verkan av det faktum att ett beslut blivit upphävt eller ändrat: ersättning skall då i princip utgå. Förutom att denna tekniska konstruktion såsom förut nämnts innebär en fördel för de skadelidande, finner man att problemet om motsättningen till rättskraftsinstitutet och den ordinarie instansordningen försvinner. Man undgår därigenom den både principiella och prak- tiska olägenhet som liggeri att riktigheten av ett beslut blir föremål för två prövningar i olika rättslig ordning.
Utöver de skäl som här anförts för att välja en lösning efter förebild av 1945 års lag kommer även följande i betraktande. Att i likhet med 1945 års lag anknyta till den prövning av beslutet som sker i stadgad ordning innebär utan tvivel vissa process- ekonomiska fördelar. I jämförelse med den andra principlösningen blir domstolarnas och myndigheternas arbetsbörda mindre och kostnaderna lägre.
För övrigt lär väl också förhålla sig så att de grundsatser varpå nämnda lag vilar knap-
past torde kunna överges när det gäller oskyldigt häktade eller dömda. Det skulle, förefaller det, vara en avsevärd försämring av dessa skadelidandes rättsställning om en fri- kännande dom i rättegång mot häktad eller efter resning inte såsom nu skulle automa- tiskt utlösa ersättningsrätt för häktningen resp. det verkställda straffet utan ersättnings- rätten bli beroende av en ytterligare pröv- ning av häktningsbeslutets eller straffdomens riktighet. Också har ju i 1958 års förslag befunnits nödvändigt att bibehålla giltig- heten av 1945 års lag inom dess område.
I detta sammanhang bör dock anmärkas en annan synpunkt som framfördes vid ska- deståndslagens tillkomst. Enligt 1958 års för- slag skulle ett domstolsavgörande i princip ha upphävts eller ändrats för att skadestånds- talan skulle få föras och från några håll hade hävdats att motsvarande princip borde gälla också i fråga om vissa eller alla administra- tiva beslut. Detta hade motiverats med bl. a. en hänvisning till rättskraftsinstitutet. Depar- tementschefen framhöll häremot bl.a. att med en sådan bestämmelse skulle själva er- sättningsrätten bli inskränkt på ett sätt som inte är förenligt med de bärande tanke- gångarna i den lagstiftning som föreslogs (prop. 197215 s. 345). Reglernai 3 kap. 7 5 i lagen är också mindre långtgående. Det an- lagda synsättet äger emellertid inte samma tillämpning när det gäller uppläggningen av föreliggande förslag. Det är här fråga om att ge regler till komplettering av skadestånds- lagen och det lär inte vara något principiellt hinder att begränsa denna förbättring på det sättet att ett tillerkännande av ersättning inte kommer att innebära någon överpröv- ning huruvida beslutet om frihetsinskränk- ning var riktigt.
Det kan tilläggas att mellan judiciella och administrativa frihetsinskränkningar finns en betydelsefull skillnad som hittills inte be- rörts. Medan det typiska för de judiciella frihetsinskränkningarna är att de vidtas med anledning av en isolerad gärningi det förflut- na — ett brott — sker däremot administrativa frihetsinskränkningar mot bakgrund av vederbörandes totala situation för dagen.
Om man efter förebild av 1945 års lag vill göra ersättningsrätten beroende av att beslu- tet om frihetsinskränkning efterföljs av ett nytt beslut av annan innebörd, är tydligen möjligheten att det nya beslutet föranletts av nytillkomna omständigheter med all sanno- likhet åtskilligt större vid administrativa fri- hetsinskränkningar än vid judiciella. Detta förhållande torde emellertid inte utgöra nå- got hinder mot att vid den principiella upp- läggningen av förslaget följa systemeti 1945 års lag. I ett följande avsnitt skall närmare utvecklas hur man torde kunna komma till rätta med denna svårighet genom regler om vad som skall få utgöra bedömningsunderlag för det tidigare och för det senare beslutet.
I enlighet med det sagda bygger förslaget på principerna i 1945 års lag. Ersättnings- skyldigheten har sålunda gjorts beroende av att beslutet om frihetsinskränkning blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll. Det är inte så mycket fråga om att det första beslutet var ”oriktigt”. Snarare kan man uttrycka saken så att det ju är den senaste prövningens resultat som är normgivande för myndigheter och enskilda. Det kan då också synas rimligt att det skadeståndsansvar, som samhället är berett att stå för, skall hänföra sig till den skada som inträder till följd av att det nya beslutet inte kunnat vara bestäm- mande för förhållandena under tiden innan det meddelades.
Någon bevisning om det första beslutets oriktighet eller om fel eller försummelse vid myndighetsutövning skall ej behöva föras. [ stället gäller frågan endast om beslutet om frihetsinskränkning sedermera efterföljts — och på ett eller annat sätt ersatts — av nytt beslut som medför annat resultat. Det är endast detta som behöver bevisas och någon motbevisning om att det första beslutet var riktigt är inte tillåten.
7.5.2 Vilken nyprövning bör utlösa ersättningsskyldighet?
I den nu gällande 1945 års lag anges två typer av ny prövning som leder till ersätt-
ningsskyldighet för verkställd frihetsin- skränkning.
Ändring av beslut om slutlig frihetsinskränkning
Angående den ena typen meddelas regler i 2 5 (jämte 3 5). Här avses det fall att en dom som vunnit laga kraft upphävs eller ändras efter ansökan om resning eller besvär över domvilla. Den nya domen skall lyda på antingen fullständigt frikännande eller också på ringare straff än det som avtjänats på grund av den tidigare domen. Det är tydligt att ersättningsskyldighet framstår såsom sär- skilt motiverad i fall av denna art, jfr depar- tementschefens uttalande vid tillkomsten av 1886 års lag (avsnitt 2.2 ovan). Det synes närmast självklart att motsvarande bör gällai den speciallagstiftning som nu avses komma till stånd. Ersättning bör således kunna utgå för frihetsinskränkning om ett lagakraftägan- de beslut härom blir upphävt eller ändrat efter användande av extraordinärt rätts- medel. Och det skall liksom nu inte nödvän- digtvis fordras att det nya beslutet innebär frikännande utan vara tillräckligt att änd- ringen medför en lindrigare påföljd än som utståtts.
I fråga om administrativa frihetsinskränk- ningar tinns inte tillgång till extraordinära rättsmedel i samma utsträckning som när det gäller judiciella frihetsinskränkningar. För- hållandet har berörts av lagrådet vid gransk- ning av förslaget till förvaltningsprocesslag (prop. l971:30 del 2 s. 692). I lagrådet framhölls bl. a. följande.
I förvaltningsmål saknas allmänna bestäm- melser om resning motsvarande reglerna i 58 kap. RB. Regeringsrätten har emellertid vid tillämpning av bestämmelserna i 195 rege- ringsformen om återbrytande av dom analo- giskt tillämpat RB's bestämmelser utan att likväl anse sig direkt bunden av dem och därvid har termen ”resning" regelmässigt kommit till användning. Besvär över dom- villa nämns ej i 19 5 regeringsformen men det har i några fall förekommit att regerings- rätten upptagit besvär över domvilla till prövning med analogisk tillämpning av 59 kap. RB. Frågan, huruvida enligt sedvanerått
finns möjlighet att anföra ej tidsbegränsade besvär på den grund att det överklagade beslutet är en nullitet, kan ej besvaras med säkerhet. Det råder sålunda osäkerhet beträf- fande domvilla och nullitetsbesvär på förvalt- ningsrättens område.
Det kan tilläggas att vad som gäller enligt 59 kap. 5—8 55 RB om besvär över strafföre- läggande eller föreläggande av ordningsbot givetvis saknar aktualitet i förevarande sam- manhang, eftersom sådana förelägganden aldrig går ut på frihetsinskränkning.
Emellertid bör i visst hänseende ske en utvidgning utöver vad som gäller enligt 1945 års lag. En närstående typ av nytt beslut som inte upptagits i lagen bör enligt min mening även den kunna utlösa ersättningsrätt. Här syftas på det fall att det nya beslutet utgör upphävande eller ändring i ordinär våg av beslutet om frihetsinskränkning. I 1945 års lag stadgas, med visst undantag, inte någon ersättningsskyldighet för sådant fall. Såsom förut anförts (mom. 2.3.4) framhöll lagrådet vid lagens tillkomst — på tal om 25 med dess krav på att ansökan om resning eller besvär över domvilla skall ha skett — att i princip borde ersättning utgå så snart den dömde, sedan verkställighet börjat, genom ny dom frikänns eller döms till ringare straff än han redan utstått. Såsom exempel på att denna situation kunde uppkomma åberopa- de lagrådet att den dömde kunde bli frikänd i högre rätt på talan av åklagare eller måls- ägande. Departementschefen ansåg emeller- tid att det inte var påkallat att ta hänsyn till att en straffdom som vunnit laga kraft mot den dömde kan komma att ändras i anled- ning av fullföljd från motsidan. Och han hänvisade till att lagrådet angivit praktiskt viktiga undantag från sin föreslagna princip.
Men det kan ju även förhålla sig så att verkställighet inträder ehuru det är den döm- de själv som överklagar. I 1945 års lag upptas också i 35 bestämmelse att 1 5 skall äga tillämpning om någon, utan att domen vun- nit laga kraft, varit intagen i anstalt för undergående av behandling varom stadgas i 28 kap. 3 5 BrB eller ungdomsfängelse eller har avtjänat arrest. Detta medför tydligen att
staten blir ersättningsskyldig om t. ex. den som dömts till ungdomsfängelse och intagits där överklagar domen och får den (helt) upphävd. Så långt har lagstiftaren alltså god- tagit principen att ett nytt beslut som inne- bär upphävande eller ändring i ordinär väg bör kunna utlösa ersättningsrätt. Utöver vad som följer av den nämnda bestämmelsen i 3 5 har emellertid principen inte genomförts. I fråga om frihetsberövanden på grund av brott kommer därigenom åtskilligt att falla utanför ersättningsreglerna. Förutom i den av lagrådet omnämnda situationen att en dom upphävs på talan av den dömdes mot- part, är så fallet när ett beslut om häktning överklagas och blir upphävt. Vidare märks att enligt 37 kap. 105 BrB åtskilliga beslut av övervakningsnämnd länder omedelbart till efterrättelse såvida ej annorlunda förordnas. Så sker med beslut att villkorlig frigivning skall vara förverkad. Likaså med beslut om omhändertagande när fråga uppkommit om undanröjande av skyddstillsyn, 28 kap. 11 5, återintagning i ungdomsfängelse. 29 kap. 11 5, eller återintagning ianstalt för interne- ring, 30 kap. 14 5. Att sådana övervak- ningsnämndens beslut upphävs — men inte själva domen _ medför för närvarande ingen ersättningsskyldighet för staten enligt 1945 års lag.
Framför allt måste emellertid beaktas att beslut om administrativa frihetsinskränk- ningar ofta verkställs innan beslutet vunnit laga kraft. Enligt BvL skall vissa beslut av barnavårdsnämnd rörande omhändertagande lända till efterrättelse utan hinder av att de inte äger laga kraft (22 5). Beslut angående omhändertagande för samhällsvård som med- delats av länsrätt länder omedelbart till efter- rättelse (86 5; tidigare 84 5 beträffande läns- styrelses motsvarande beslut). Beträffande omhändertagande för utredning gäller mot- svarande regler. Vad angår NvL så får, om ej länsrätten annorlunda förordnar, beslut om tvångsintagning gå i verkställighet utan hin- der av att det ej äger laga kraft (33 5) och så torde vara fallet även med beslut om tillfäl- ligt omhändertagande. För länsrättens beslut om återintagning enligt 55 5 gäller detsamma
(555 tredje stycket, 33 5). Enligt LSPV skall överläkarens beslut om intagning jäm- likt 95 omedelbart lända till efterrättelse (27 5). Detsamma gäller överläkarens beslut om återintagning enligt 20 5. Och likaledes länder beslut om tvångsinskrivning i special- sjukhus och om återintagning, som meddelas med stöd av 35 5 resp. 39 5 tredje stycket omsorgslagen, omedelbart till efterrättelse (48 5). Åtskilliga andra exempel skulle kun- na nämnas (jfr kap. 5). Det här anförda torde emellertid vara tillräckligt för att visa att det ingalunda är ovanligt att beslut om administrativ frihetsinskränkning får verk- ställas, ehuru det kan överklagas och följakt- ligen också upphävas.
En ordning, enligt vilken beslut i ordinär väg om ändring av ett frihetsinskränkande ingrepp kan utlösa ersättningsskyldighet, tor- de alltså fylla en uppgift. Det framstår som rimligt och principiellt mest följdriktigt att även beslut av detta slag får medföra att den skadelidande försätts iden mera gynnsamma ersättningssituation som förslaget avser att tillskapa. Förslaget är därför tänkt att om- fatta även beslut av denna och liknande typ.
I detta sammanhang måste emellertid framhållas att de nyss som exempel angivna administrativa frihetsinskränkningarna för närvarande endast tämligen sällan torde över- klagas, jfr tidigare lämnad redogörelse (kap. 6). Sålunda framgår att länsstyrelses beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt BvL under år 1969 överklagades i 83 fall av 600. Ändring beslutades därvid i tre fall, varav ett där beslutet kunnat verkställas omedelbart. Beträffande omhändertagande för utredning var motsvarande siffror två överklaganden av knappt 300 fall och inget ändringsbeslut. Socialstyrelsens beslut sam- ma år om intagning på ungdomsvårdsskola överklagades i 23 fall av drygt 1 000 men utan att ändring skedde. Beslut under år 1969 om tvångsintagning i allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare överklagades i 45 fall av drygt 1 600 och beslut om åter- intagning i fyra fall av ca 400, allt utan att ändring skedde. Beträffande beslut om intag- ning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård
enligt 9 5 LSPV (under andra halvåret 1969 sammanlagt vid fem sjukhus drygt 1 300) så har överklagande ägt rum i sex av dessa fall, dock utan att beslutet ändrades. Beslut om återintagning överklagades i ett fall av 800 utan ändring. Beslut med stöd av 35 5 resp. 39 5 tredje stycket omsorgslagen om tvångs- intagning och om återintagning under år 1969 (vid fyra sjukhus 112 resp. 49 fall) överklagades ej. — Att utvägen att överklaga beslut om administrativ frihetsinskränkning inte för närvarande anlitas i någon större utsträckning utgör emellertid inte något av- görande skäl mot att genomföra den rättsliga konstruktion som antytts i det föregående. Om en intagen överklagar beslutet härom och om han vinner rättelse, förefaller det föga rimligt att ersättningsskyldighet skulle utebli därför att det är fråga om ingripande som sällan överklagas och än mera sällan blir ändrat. Hela den lagstiftning varom nu är fråga är ju avsedd att träffa särfall där en eljest på det hela taget anmärkningsfri myn- dighetsutövning undantagsvis kommit att slå fel. För övrigt är det ju tänkbart att berörda parter, inte minst till följd av 1971 års förvaltningsrättsreform, kommer att anlita fullföljdsförfarande i större utsträckning än tidigare.
Ytterligare en synpunkt som är av mera allmänt slag kan förtjäna observeras. När det gäller att ta ställning till vilka fall det är som skall ersättas kan man mötas av invänd- ningen att en viss typsituation regelmässigt innebär ett så jämförelsevis obetydligt in- grepp att ersättning inte bör komma ifråga. En sådan invändning kan stundom ha fog för sig. Man kan emellertid undvika den besvär- liga och känsliga avvägningen av frihetsin- greppets betydelse genom förslagets kon- struktion. ] det övervägande antalet fall som avses med förslaget framkommer det senare beslutet genom en omprövning, verkställd av överordnad myndighet. Frågan om ingrep- pets betydelse kan anses besvarad genom att möjlighet till överklagande medgivits och genom att överklagandet lett till ändring.
Det har nyss framhållits som tänkbart att fullföljdsförfarande kan komma att anlitasi
större utsträckning än tidigare. Möjligen skulle en sådan ökning komma att huvudsak- ligen hänföra sig till överklaganden som blir utan resultat med därav följande besvär och kostnader. Ökningen torde dock knappast behöva beräknas bli av sådan omfattning att synpunkten kan tillerkännas någon mera av- görande betydelse. I och för sig är givetvis det principiellt riktiga att fullföljdsmöjlighet tillhandahålls dem som drabbats av ett så svårartat ingrepp som det här är fråga om.
Vad angår det senare beslutets innehåll bör det — såsom i 2 5 av 1945 års lag — vara tillräckligt att beslutet går ut på en lindrigare påföljd än som vederbörande fått vidkännas. Jämförelsen mellan vad som skall anses svå- rare eller lindrigare kan ibland erbjuda svårig- heter. Det är anledning att återkomma härtill i specialmotiveringen.
I fråga om tillkomstsättet — underställ- ning, överklagande etc. — för det senare beslut som skall kunna utlösa ersättningsrätt hänvisas till specialmotiveringen, 2 5. Såsom där skall utvecklas närmare är det inte avsett att inbegripa även fall då en myndighet självmant rättar sitt tidigare beslut.
Anmärkas bör att när här talas om ändring i ordinär väg även avses kommunalbesvär, jfr 2 5 2 FvL och prop. 1971230 del 2 s. 321 f. Vid sådan frihetsinskränkning som beslutats av barnavårdsnämnd enligt 41 5 BvL är vederbörande hänvisad till att använda kom- munalbesvär.
Ändring av beslut om förberedande frihetsinskränkning
Om man härefter återgår till 1945 års lag finner man som sagt att den upptar även en annan typ av fall, där ersättning kan utgå. Härom ges regler i l 5 jämte 3 5. Det är i främsta rummet fråga om fall då en person som varit misstänkt för brott blir frikänd eller åtalet mot honom läggs ner eller för- undersökning avslutas utan att äta] väcks. Ersättning skall då utgå för användande av straffprocessuella tvångsmedel som antingen varit av frihetsberövande natur — häktning eller anhållande — eller utgjorts av reseför-
bud. Det nya beslutet innefattar här följakt- ligen inte överprövning av det tidigare beslu- tet att använda sådana tvångsmedel. Den bedömning som sker i det nya beslutet avser i stället att fastställa slutresultatet av det rättsliga förfarande, vartill användandet av tvångsmedel varit anknutet som ett förbere- dande led. Det tidigare beslutet blir inte ersatt med ett annat beslut utan kvarstår med de verkningar som det möjligen kan äga. — Det nu sagda är visserligen inte fullt träffande i fall då 1 5 i 1945 års lag skall äga tillämpning på grund av stadgande i 3 5. Anmärkas må emellertid att enligt uttalande av PLB i samband med detta stadgandes tillkomst fallen (sådana de då angavs) kunde likställas med häktning (SOU 1944:10 s. 311).
Det lär inte vara tänkbart att från försla— get utesluta en ersättningsrätt enligt kon— struktionen i ] 5 av 1945 års lag i fråga om de frihetsberövanden som nämns där. Konstruktionen har gammal hävd och att överge densamma skulle innebära en försäm- ring för de skadelidande. Däremot är det tveksamt om man bör utsträcka en sådan regel till att gälla även för andra frihetsin- skränkningar. Administrativa frihetsin- skränkningar är givetvis av växlande natur. Ofta förekommer frihetsinskränkningar som är tänkta att vara förberedande eller proviso- riska och som är avsedda att gälla i avvaktan på slutligt ställningstagande till frågan huru- vida ett mera varaktigt omhändertagande skall ske. Som belysande exempel kan näm- nas sådana fall av förberedande åtgärder som att polismyndighet i avbidan på barnavårds- nämnds beslut tar underårig i förvar emedan hans uppträdande eller levnadssätt inneburit fara för allmän ordning eller säkerhet och sannolika skäl föreligger för att ingripande med stöd av 25 5 BvL är påkallat (33 5, jfr 37 5), eller att polismyndighet tillfälligt om— händertar en person emedan det föreligger sannolika skäl att han är hemfallen åt alko- holmissbruk och att dessutom någon av vissa andra angivna omständigheter är för handen (215 1 mom. NvL). Vidare märks sådana tillfälliga omhändertaganden som avses i
30 5 BvL och 25 5 NvL. Ett annat lagrum är 7 5 LSPV, enligt vilket stadgande en person kan omhändertas av polismyndighet om det föreligger sannolika skäl för att han lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv samt fara är i dröjsmål. Exemplen hänför sig till viktiga delar av det lagstiftningsområde som inte nu omfattas av 1945 års lag men som är avsett att falla under förslaget.
Förberedande administrativa frihetsin- skränkningar skiljer sig från de judiciella på ett sätt som är av betydelse i detta samman- hang. För situationer av det slag som avsesi l 5 av 1945 års lag är det karakteristiskt att prövningen i t. ex. en häktningsfråga avser om det är sannolikt att ett visst faktum — brottet — inträffat och att det sedermera i rättegång fastställs att så inte är fallet. Vid administrativa förberedande frihetsinskränk- ningar är frågeställningen en annan än skyl- dig eller ej skyldig. Här torde i stället be- hovet av vård stå i blickpunkten och beslutet utgör ett ställningstagande tills vidare till frågan härom. Vårdsituationen kan emeller- tid ofta bli förändrad under mellantiden. Men frånsett sådana förändringar ligger deti sakens natur att fortsatt utredning lätt kan leda till annat resultat än som framkom vid den mera summariska prövningen i det för- beredande beslutet. Det förefaller därför an- tagligt att man genom att låta konstruktio- nen gälla även administrativa förberedande frihetsinskränkningar skulle kunna få ett an- tal ersättningsfall, där ersättning framstår som omotiverad för den allmänna uppfatt- ningen.
En annan svårighet är att finna en lämplig motsvarighet till det krav på frikännande dom etc. som ju skall vara uppfyllt för att ersättning för förberedande judiciell frihets- inskränkning skall kunna utgå. Av naturliga skäl kan man här inte gärna nöja sig med ett obestämt krav att slutresultatet av det ad- ministrativa förfarandet inneburit enbart en mildare bedömning än som förutsattes vid den förberedande åtgärden.
Det bör heller inte lämnas utan beaktande att en förberedande administrativ frihetsin-
skränkning kan föranleda ersättning enligt skadeståndslagen och — om beslutet ersatts av nytt beslut — tillika enligt förslaget. Den skadelidande är alltså inte ställd utan ersätt- ningsrätt.
Vid övervägande av frågan synes man, inte minst av lämplighetshänsyn, kunna stanna för att inte generellt utsträcka den på 1 5i 1945 års lag byggda konstruktionen — som i förslaget i viss mån har karaktär av en kom— pletterande specialbestämmelse — till att gälla även förberedande administrativa frihetsin- skränkningar.
[ enlighet med denna ståndpunkt måste man alltså dra en gräns mellan förberedande frihetsinskränkningar som är av judiciell natur och sådana som är administrativa. Gränsdragningen synes emellertid inte be- höva erbjuda några svårigheter och har ut- förts så att i förslagets lagtext, 3 5, angivits vilka judiciella frihetsinskränkningar det blir fråga om.
Såsom förberedande judiciell frihetsin- skränkning bör därvid kunna anses även fall då någon varit tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat eller om krigsman varit tagen i förvarsarrest. Dessa fall har omnämnts i paragrafen.
Därutöver förekommer vissa gränsfall där man kan vara tveksam om den intagna stånd- punkten bör vidhållas. Det är härvidlag inte så mycket fråga om AsocL. Visserligen kan det åberopas att förfarandet är i stort sett detsamma som vid rättegång i brottmål. Men å andra sidan kan framhävas att bedöm- ningen avser en persons allmänna livsföring. Och av betydelse är även att, såsom förut angivits, ingripanden enligt lagen förekom- mer ytterligt sällan. Av rent praktiska skäl kan därför sådana ingripanden lämnas utan- för regeln i förslagets 3 5.
Av särskild karaktär är däremot åtgärd som vidtas i och för utlämning. Här åsyftas lagen om utlämning för brott, lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge samt lagen om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behandling.
Att sistnämnda lag inbegrips bland dem som eventuellt skulle tas med beror på att den tekniska konstruktionen av förfarandet i Sverige — som är det i sammanhanget avgö- rande — nära överensstämmer med lagen om utlämning för brott till samma länder. Härtill kommer att, såsom framgår av det föregåen- de (mom. 5.3.3), de båda lagarna också nära tangerar varandra i fråga om saklig tillämp- ning. Angående förhållandet mellan 1945 års lag och lagen om utlämning för brott yttrade departementschefen vid tillkomsten av sist- nämnda lag bl. a. att 1945 års lag i princip skulle komma att bli tillämpligi utlämnings- ärendena (prop. 1957:35 s. 35). I anledning härav framhöll lagrådet (prop. s. 126) att reglerna i 1945 års lag, exempelvisi 5 5, inte var avpassade för en dylik tillämpning. Enligt lagrådets mening kunde i ömmande fall frå— gan om ersättning utan stöd av lag ordnas genom beslut i statsrådet. Vad angår det förslag som nu framläggs är i främsta rum- met att märka att ersättningsmöjlighet kan finnas enligt 25 och i andra hand enligt skadeståndslagen varför behovet att göra 3 5 tillämplig är mindre starkt. Vidare förhåller det sig i fråga om utlämning så, att fakta som enligt den skisserade konstruktionen kan ut- lösa ersättningsrätt — frikännande, nedläg- gande av åtal och avslutande av förundersök- ning utan åtal — vid utlämning inträder genom beslut inte av svensk utan av utländsk myndighet, kanske i annan form, och princi- piellt först efter utlämningsbeslutet. Man kan därför inte direkt hänföra sig till sådana fakta. — Man skulle i stället då kunna tänka sig att ingripanden som vidtas för att möjlig- göra utlämningen och beslutas av svensk myndighet skulle föranleda ersättning under den förutsättningen att det inte blir någon utlämning. Härom gäller att utlämning inte kommer till stånd om framställning avslås. Utlämning uteblir också vid underlåtenhet att inom föreskriven tid begära utlämning av efterlyst person. De fall då någon person — efter beslut att han skall utlämnas — blivit tagen i förvar eller fortfarande skall vara utsatt för reseförbud eller vara omhänder- tagen skulle väl däremot knappast vara av
något intresse i sammanhanget eftersom åt- gärden ingår endast som ett moment i verk- ställigheten och det ej gärna kan tänkas att verkställighet skulle utebli. Men även i dessa nu nämnda fall tillhör det grundläggande avgörandet myndighet i främmande stat och det finns ingen anledning att Sverige skall ikläda sig ansvar härför i enlighet med försla- gets regler.
Enligt 35 5 utlänningslagen kan utlänning tas i förvar. Om det meddelas ett senare beslut att ifrågasatt avvisning, förpassning eller utvisning inte skall äga rum torde detta ofta bygga på humanitära skäl. Och ett tagande i förvar som sker när fråga är om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvis- ning har tydligen ej den karaktär av förbere- dande åtgärd som det här är fråga om. De båda nu angivna fallen synes därför inte vara av den typ att de bör inbegripas.
Vad angår det fallet, att intagning skett enligt 8 5 LSPV och patienten sedan utskri- vits efter prövning enligt 9 5, så torde ut- skrivningen ofta vara föranledd av förbätt- ring som inträtt efter omhändertagandet. Fallet torde inte lämpa sig för att föras in under konstruktionen,
Det resultat som det slutliga avgörandet skall innebära är ett frikännande eller vissa andra liknande beslut. Härtill synes emeller- tid kunna fogas ett ytterligare förhållande som skall kunna utlösa ersättningsrätt, näm- ligen att domen lyder på ett brott som inte kunnat föranleda häktning enligt det lagrum som åberopades härför. Frågan behandlas närmare i specialmotiveringen till 3 5.
Regelni 1945 års lag gäller frihetsberövan- den och därjämte reseförbud. Några andra frihetsinskränkningar är inte aktuella i detta sammanhang och förslaget begränsar sig här- till.
Utskrivningsbeslut
Helt kan emellertid den principiella upplägg- ning som angivits i detta och närmast före- gående mom. inte genomföras. Det är rnind- re vanligt att den som blivit intagen i anstalt för vård enligt social lagstiftning överklagar
beslutet härom för att återvinna sin frihet. Han har nämligen möjlighet att i stället begära utskrivning, vilket måste förefalla honom vara ett enklare förfarande. Över huvud taget torde det för alla berörda parter, inbegripet myndigheterna, framstå som mera meningsfullt med utskrivning, eftersom åter- vinnandet av friheten är det relevanta i sam- manhanget och inte så mycket frågan om den ursprungliga intagningen var fel eller ej. Tanken i förslaget är ju emellertid att ersätt- ningsrätten skall anknytas till det förhållan- det att beslutet om ingripande blivit ersatt av ett nytt beslut av annat innehåll. Detta är inte fallet i den angivna situationen, efter- som beslutet om intagning alltjämt står kvar. Utskrivning innebär i och för sig intet under- kännande av intagningsbeslutet. Normalt är det i stället fråga om att den värd som anordnats befinnes ha lett till en förbättring. Det ojämförligt största antalet utskrivningar är av detta slag. Givetvis är det därför otänk- bart att generellt grunda ersättningsrätt på att utskrivning skett. Och från principiell synpunkt skulle det då också vara mest konsekvent att inte heller medge ersättningi fall när utskrivning i verkligheten är ett surrogat för ett upphävande efter överkla- gande. Praktiska hänsyn kan emellertid för- anleda att förhållandet bör beaktas vid utfor- mandet av villkoren för ersättningsrätt.
Det har upprepade gånger framhållits att förslaget har karaktär av ett komplement till skadeståndslagen och det är sålunda av bety- delse om i fall av denna typ skadestånd kan utgå enligt nämnda lag för felaktigt beslut om intagning. Närmare bestämt gäller frågan om passivitetsregeln i 3 kap. 4 5 utgör hinder därför. Vad som förut sagts om den regelns innebörd bör därför nu kompletteras med några ännu inte återgivna uttalanden under förarbetena.
Kommittén angående det allmännas ska— deståndsansvar föreslog i sin passivitetsregel, såsom nämnts, undantag från regeln för fall dels då uppenbart inte skäligen kunde ford- ras överklagande osv., dels då eljest synner- liga skäl förelåg till att ersättning utgår. [ detta sammanhang yttrade sig kommittén
om fall av obefogade administrativa frihets- berövanden. Kommittén ansåg att man där ej sällan, med hänsyn till de personliga förut- sättningarna hos det klientel som utsätts för dessa ingripanden, kunde finna att skade- stånd bör utgå trots att vederbörande för- summat att överklaga det beslut som föran- lett omhändertagandet eller kvarhållandet (_SOU 1958:43 s. 94 f).
Departementschefen ställde sig enligt för- ut refererade uttalanden, i motsats till kom- mittén, på ståndpunkten att det inte fanns anledning till avsteg från passivitetsregeln på grundval av en skälighetsprövning i fall då den skadelidande inte kan anföra någon i objektiv mening giltig anledning till sin un- derlåtenhet att begagna rättsmedel (prop. 19725 5.344).
Ståndpunkten utvecklades närmare i spe- cialmotiveringen till passivitetsregelni 3 kap. 45 skadeståndslagen. Bl.a. framhöll depar- tementschefen att subjektiva omständigheter på den skadelidandes sida också kunde vinna beaktande, t. ex. om han av sjukdom varit ur stånd att bevaka sin rätt. Enligt departe- mentschefen bör man i vissa fall kunna ta hänsyn till den skadelidandes personliga för- utsättningar att bedöma om det aktuella beslutet varit felaktigt eller inte. Och med anledning av kommitténs nyss omnämnda uttalande erinrade departementschefen om att frågan rörande ersättning på objektiv grund vid oriktiga frihetsberövanden var under utredning och att frågan om skade- stånd enligt skadeståndslagen torde komma att förlora mycket av sin praktiska betydelse i den mån särskild lagstiftning om sådan ersättning genomförs (prop. 1972:5 s. 526).
En begäran om utskrivning uppfyller väl knappast passivitetsregelns krav att den ska- delidande skall ha fört talan om rättelse eller använt särskilt rättsmedel. Däremot kan gil- tig anledning till underlåtenhet i detta av- seende inte sällan anses ha förelegat. Detta kommer dock, synes det, att bero på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och kan därför inte gälla över hela linjen beträffande utskrivningar från admini- strativt frihetsberövande. Det kan alltså på
grund av passivitetsregeln förekomma att den som utskrivits från ett administrativt frihetsberövande inte får något skadestånd enligt skadeståndslagen trots att beslutet var felaktigt.
Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad departementschefen uttalat rörande be- tydelsen av nytillkommande lagstiftning om oriktiga frihetsberövanden har man anled- ning att överväga en utbyggnad av förslaget på denna punkt. Det kan sägas att den skadelidande ju kan överklaga ett beslut som han anser felaktigt och därigenom har möj- lighet att bevara ersättningsrätt enligt skade- ståndslagen och enligt förslaget. Emellertid anlitas klagovägen endast sällan utan i stället litar man till utskrivningsförfarandet. Lämp- ligast synes vara att på denna punkt anpassa lagstiftningen efter de faktiska förhållandena och tillmäta utskrivning en viss begränsad betydelse i det regelsystem som förslaget uppställer. En bestämmelse härom bör dock uppfattas som ett undantag, föranlett av praktiska hänsyn. Bestämmelsen är avsedd för fall av intagning för vård i egentlig mening och lär utan olägenhet kunna in- skränkas till de viktigare lagstiftningarna här- om, BvL, NvL, LSPV och omsorgslagen, se vidare specialmotiveringen till 4 5.
Vad undantaget avser att träffa är, som framgår, den företeelsen att den intagne begär utskrivning i stället för att överklaga intagningsbeslutet. Det är emellertid inte möjligt att ange som förutsättning att begå- ran om utskrivning skall ha varit ett förtäckt överklagande. I själva verket är det sannolikt mestadels fråga helt enkelt om en avsikt att vidta lämpligaste åtgärd för att återfå frihe- ten, en avsikt som då också ofta kan vara färgad av en övertygelse att redan intag- ningen var obefogad. Och vidare kan det inte heller anses lämpligt att göra skillnad mellan fall då särskild begäran om utskriv- ning framställts och sådana då detta ej är händelsen. I sistnämnda fall — och särskilt när en kontinuerlig prövning av förutsätt- ningarna för kvarhållandet är föreskriven — har den intagne ofta måst uppfatta det som onödigt att på särskilt sätt ge uttryck åt en
självklar önskan att bli utskriven. Såsom förutsättningar måste man därför ange om- ständigheter som är lättare att konstatera och som hänför sig till själva beslutet om utskrivning. Att vid detta beslut myndighe- tens bedömning skedde väsentligen med be- aktande av förhållanden som förelåg redan vid intagningen kan i sin mån tyda på att myndigheten ansåg intagningen ha varit obe- fogad, jfr nästföljande mom. Denna förut- sättning kan emellertid inte anses tillräcklig för att utlösa ersättningsrätt. Man måste därför, med frångående idetta undantagsfall av en grundsats i förslaget, föreskriva en prövning av intagningsbeslutets riktighet i efterhand och utanför stadgad ordning. Så- dan prövning av riktigheten bör då få tillgri- pas om den nyss angivna förutsättningen är för handen. För att ersättningsrätt skall före- ligga måste därvid prövningen klart visa att beslutet var felaktigt. På denna punkt erinrar konstruktionen sålunda om 9 & första stycket i 1958 års förslag.
Utformningen i lagtext av denna undan- tagsbestämmelse behandlas närmare i special- motiveringen till 4 5.
7.5.3 Vilket material får ligga till grund för nytt beslut som utlöser ersättnings- skyldighet?
Ett nytt beslut kan grundas på så helt andra omständigheter än som var bestämmande för tidigare beslut i samma sak att det under vissa förhållanden kan vara orimligt att skill- naden i bedömning skall medföra någon rätt till ersättning. Detta kan motivera en särskild regel om bedömningsunderlaget för det sena- re beslutet.
Behov av en sådan regel uppkommer inte beträffande de ersättningsfall då en förbere- dande judiciell åtgärd efterföljs av slutligt avgörande i motsatt riktning, alltså fall av den art att t. ex. ett häktningsbeslut efter- följs av frikännande dom (l 5 i 1945 års lag, 3 % i förslaget; jfr närmast föregående mom.). Frågan om frikännandet möjligen grundats på omständigheter som ej förelåg tidigare blir utan betydelse när saken gäller
om den tilltalade är skyldig till brottet eller ej. En senare bedömning av ätalsfrågan eller skuldfrågan som ger till resultat att brott inte blivit begånget bör liksom hittills kunna föranleda ersättning, oavsett om bedöm— ningen grundats på någon omständighet som man eventuellt skulle vilja beteckna som ny.
Läget är emellertid annorlunda i fall då det tidigare beslutet efter överklagande etc. blivit ersatt av nytt beslut, en kategori som kortfattat kan betecknas som ändringsbeslut (2å i förslaget). Visserligen bör det inte inverka om en omständighet som förelåg redan vid det tidigare beslutet blir framdra- gen först i samband med det senare beslutet. Eftersom det nämligen i regel inte är den enskilde som har att sörja för utredning utan detta ankommer på vederbörande myndighet eller annan tjänsteman, bör ersättningsrätt inte gå förlorad därför att någon föreliggande omständighet av betydelse blir beaktad först i den högre instansen. Men en omständighet som inträder först efter det tidigare beslutet synes inte höra ha samma verkan. Detta är framför allt tänkbart vid administrativ fri- hetsinskränkning. Utgör denna led i ett för- farande som företrädesvis är anlagt på att bereda vård, kan det mycket väl tänkas att den överprövande myndigheten är ställd in- för en annan situation än den som förelåg vid det första beslutet. Man torde knappast finna något principiellt skäl för att en änd- ring i bedömning som beror på ändring i faktiska förhållanden skall medföra ersätt- ningsskyldighet. Att ändringen då inte inne- bär att det tidigare beslutet tillkommit ge- nom fel eller försummelse eller annars var oriktigt, är tydligt. Och det är inte heller möjligt att hänföra sig till den här förut anlagda synpunkten att ersättningsansvar framstår som rimligt emedan ändringsbeslu- tet inte fått vara bestämmande för behand- lingsfrågan redan vid tiden för det första beslutet.
I allmänhet torde det inte erbjuda svårig- het att avgöra om ändringsbeslutet skal] an- ses vara grundat på samma omständigheter som förelåg vid det tidigare beslutet. Vad som avses är prövningen av förutsättningarna
för frihetsinskränkningen. Och det får därvid alltså inte förhålla sig så att en mera avgöran- de förutsättning fallit bort eller att vid sidan av de föreliggande förutsättningarna inträtt ett nytt förhållande som utesluter eller avse- värt förringar deras betydelse, ett motfak- tum.1 Situationen kan föreligga när det gäl- ler straffmätningen i brottmål. Sålunda kan tänkas att vid fullföljd från skilda underrät- ter hovrätten ersätter de ådömda påföljderna med en gemensam påföljd eller att i stället för ungdomsfängelse döms till skyddstillsyn på grund av att den dömdes personliga för- hållanden förbättrats. Vidare kan situationen uppkomma vid bedömning av vårdbehov. Avgörande vid denna bedömning är hur det ställer sig i dagens situation och man har då att fråga sig om den myndighet, som medde- lar ändringsbeslutet, sannolikt skulle kommit till samma resultat om den fattat sitt avgö- rande vid tiden för det tidigare beslutet. Som exempel på vad som kan vara av betydelse härvidlag må nämnas att det yppats möjlig- het till vård ienskilt hem eller att det inträtt förändringar till det bättre i vederbörandes psykiska tillstånd eller att han tvärtom blivit drabbad av en obotlig kroppslig sjukdom. Vad slutligen särskilt rör skuldfrågan i brott- målsprocessen må påpekas att ersättningsrätt inte utesluts av att den tilltalade under tiden mellan besluten exempelvis återtagit sitt er- kännande eller att annan erkänt brottet. Detta är inte att anse som ny omständighet i förslagets mening. Den grundläggande förut- sättningen för den senare bedömningen är att den tilltalade inte begått något brott och denna förutsättning förelåg redan vid det tidigare beslutet. Motsvarande gäller bedöm- ning av sinnesbeskaffenheten. Denna skall ju hänföra sig till tiden för brottet. Ersättning kommer alltså att kunna utgå i fall av sådan art vilket också från skälighetssynpunkt före- faller motiverat.
Om man sålunda för ersättningsrätt vill kräva att det senare beslutet skall vara grun- dat på samma omständigheter som förelåg vid det tidigare beslutet, synes man emeller- tid inte tillika behöva fordra att dessa om- ständigheter skall ha varit kända då. Det
förefaller knappast rimligt att den enskilde skall bli lidande därför att omständigheterna inte förebragts redan i samband med det tidigare beslutet. En — stundom lättförståe- lig — underlåtenhet härutinnan från det all- männas sida bör inte drabba honom, och själv lär han ofta ha saknat tillräcklig insikt för att komma sig för att bota bristen.
Ett förhållande som kan förefalla utgöra en inadvertens kan lämpligen beröras i detta sammanhang. Ändringsbeslut som avser ett förberedande judiciellt frihetsberövande, t. ex. häktning, kan i enlighet med det före- gående utlösa ersättningsrätt, dock endast om ändringsbeslutet är grundat på samma omständigheter som förelåg vid själva häkt- ningsbeslutet (2 5). Har ändringsbeslutet grundats på någon nytillkommen omständig- het, såsom att utredningen är avslutad eller att den häktade och hans familj skaffat sig fast bostad, är ersättning därför utesluten. Men ersättning för häktningen kan komma att utgå också i den situationen att den häktade exempelvis blir frikänd (3 &) och då gäller inte något undantag för det fall att ny omständighet tillkommit. Emellertid förelig- ger i själva verket inte någon motsättning härvidlag eftersom den efterhandsprövning som sker har olika utgångspunkter i de båda fallen.
Det förordas därför att ändringsbeslut skall medföra ersättningsrätt endast om det grundats på samma omständigheter som förelåg redan vid tiden för det tidigare beslu- tet (2 5 i förslaget). Regeln bör emellertid av praktiska skäl nyanseras något. I stadgandet bör införas bestämningen att ändringsbeslu- tet skall ha ”väsentligen” grundats på sådana omständigheter. Vidare bör än en gång beto- nas att det avgörande för regelns tillämpning inte är om dessa omständigheter var okända vid tiden för det tidigare beslutet utan om de då faktiskt förelåg eller ej. Lagtexten upp ställer som villkor att den senare bedöm- ningen väsentligen skall ha grundats på om-
1 Enligt Cars, Om resning i rättegångsmål s. 154 f ligger det närmast till hands att fatta termen omständighet i 58 kap. 25 3 RB i betydelsen rättsfaktum. Jfr a.a. s. 160.
ständigheter av angivet slag. Den myndighet som skall pröva frågan om ersättning har att utgå från att det nya beslutet varit grundat på en eller annan nytillkommen omständig- het. För ersättningsrätt måste alltså föreligga något som gör ett motsatt antagande åtmin- stone sannolikt. Anledning till den sålunda intagna ståndpunkten är syftet att denna grundläggande regel om bedömningsunder- laget skall få tillräcklig verkan, något som är nödvändigt med hänsyn till att ersättnings- reglerna avser en mångfald företeelser av skiftande slag. Till de bevisfrågor som kan framträda är det lämpligt att återkomma i senare sammanhang (avsnitt 7.11 samt spe- cialmotiveringen till 2 och 10 åå) och det torde då framgå att den skadelidande i själva verket inte belastas med någon otillbörligt tyngande bevisbörda. _
Hittills har inte berörts fall då nytt beslut kommit till stånd efter användande av extra- ordinärt rättsmedel, såsom resningsansökan eller domvillobesvär. Sådana fall går in under den kategori varom nu är fråga (”ändrings- beslut”, 2 5) och skall alltså enligt förslaget kunna utlösa ersättningsrätt. Detsamma är förhållandet enligt den nu gällande 1945 års lag. Denna innehåller ingen sådan regel om bedömningsunderlag som angivits i det före- gående. Det kan därför, inte utan skäl, sättas i fråga om förslagets krav på bedömnings- underlagets beskaffenhet bör gälla även för beslut, tillkomna efter användande av extra- ordinärt rättsmedel.
Vad då först angår beslut efter domvillo- besvär, så är här fråga om att rättegångsfel förekommit inom domstolsprocessen. Bi- falles besvären av denna formella anledning, undanröjs domen och ny handläggning skall i allmänhet äga rum vid den rätt som medde- lat dom (59 kap. 3å RB). Det synes inte finnas anledning att beträffande den nya — frikännande eller mildrande — dom som därefter kommer till stånd göra undantag från den angivna regeln om bedönmingsun- derlaget. — Vad gäller administrativa frihets- inskränkningar får det såsom förut angivits (mom. 7.5.2) anses ovisst om domvillobesvär kan tillgripas inom förvaltningsrättens om-
Mera tveksamt ställer det sig när det är fråga om resning i brottmål. De grunder som får åberopas för resning till förmån för den tilltalade finns angivna i 58 kap. 25 RB. Föreligger sådant fall att resning kan beviljas på någon av de grunder som omnämns i 2 & l torde finnas möjlighet till skadestånd från det allmänna enligt skadeståndslagen och detta gäller då oavsett om resning begärs eller ej. Motsvarande kan stundom tänkas gälla även i fall enligt 2 & 2—4. Beträffande samtliga dessa resningsgrunder gäller enligt förslaget att ett nytt beslut som tillkommer efter resning och ersätter beslutet om frihets- inskränkning kan föranleda ersättning enligt 2 &. Såsom redan nämnts torde en tillämp- ning av regeln om bedömningsunderlaget komma i fråga endast när det gäller straff- mätningen. Om däremot efter resning en person blir frikänd eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse, är avgörandet härutinnan att anse som grundat på en omständighet som förelåg vid det tidigare beslutet, nämligen det faktum att han ej begått det brott för vilket han dömts. Regeln har sålunda en begränsad räckvidd och torde endast mera sällan kunna trädai funktion. Den inskränkning av ersättningsrät- ten som därigenom inträder ijämförelse med 2 & i 1945 års lag är därför obetydlig. De skäl som föranlett uppställandet av regeln har sin tillämpning även i dessa sannolikt fåtaliga fall. Det synes därför riktigast att inte heller beträffande resning i brottmål medge något undantag från regeln.
Några ytterligare synpunkter på dessa frå- gor kommer att framhållas i samband med vad som nedan yttras om förfarandet.
7.6 Undantag från ersättningsskyldighet
Förslaget innebär — i likhet med 1945 års lag — att den skadelidande erhåller ett civilrätts— ligt ersättningsanspråk som kan göras gällan- de vid domstol. Vissa förutsättningar anges för att ett sådant anspråk skall uppkomma. Dessa förutsättningar kan emellertid inte obetingat medföra ersättningsskyldighet. Om
t. ex. den skadelidande själv kan sägas bära skulden till beslutet om frihetsinskränkning, bör han givetvis inte få ersättning. Bestäm- melser om detta och andra undantag från ersättningsskyldighet sammanförs lämpligen till ett fristående stadgande. Den redogörelse för sådana undantagsfall som lämnas här anknyter till innehållet i 1945 års lag.
Mest framträdande i sistnämnda lag är stadgandet i l å andra stycket andra punk- ten. Det innehåller att ersättning inte får utgå om det med hänsyn till omständigheter- na ej är skäligt att ersättning ges. Stadgandet är tillämpligt endast i fråga om förberedande judiciella åtgärder som åtföljs av ett avgöran- de i själva saken i motsatt riktning, t.ex. häktning som följs av frikännande dom (motsvarande 3 5 i förslaget). Däremot avser stadgandet inte fall då en straffdom upphävs, t. ex. efter resning (motsvarande 2 & i försla- get). I den förut lämnade framställningen rörande gällande rätt (kap. 2) har givits upplysning om stadgandets tillkomst och om senare .orda förslag till ändring (mom. 2.3.3 och 2.3.8).
Såsom framgår av framställningen har stadgandet verkningar i två hänseenden. Vad som i synnerhet uppmärksammats är att det enligt sin lydelse och enligt uttalande under förarbetena lämnar möjlighet — och är avsett att lämna möjlighet — att avslå en persons ersättningsanspråk av det skälet att rrriss- tanke kvarstår mot honom. Stadgandet har även under årens lopp begagnats på detta sätt. Vägande kritik har emellertid framförts mot att kvarstående misstanke skall utesluta ersättningsrätt. Jfr den tidigare framställ- ningen (mom. 2.3.8).
innehållet av utländsk lagstiftning har tidi- gare berörts (kap. 4). Man finner där att i åtskilliga länder givits lagbestämmelser om undantag från ersättningsskyldighet med väx- lande formuleringar. I fråga om häktning har sålunda stundom stadgats undantag för fall då det finns grundad anledning anta att veder- börande är skyldig till brottet (Danmark). I andra fall har här uppställts som förutsätt- ning för ersättningsskyldighet att bevisen för brottslighet motbevisats (Finland; nu gäl-
lande lagstiftning i Norge, men föreslaget ändrat till sannolikhet för oskuld). När er- sättning betalas ex gratia, kan vederbörande myndighet ha som krav att den sökandes oskuld skall vara bevisad. [ andra länder däremot torde inte uppställas något krav på bevisning om oskuld (Frankrike, Västtysk-
land). Det kan med fog göras gällande att en
regel om undantag från ersättning vid kvar- stående misstanke inte är tillfredsställande från principiell synpunkt. Konsekvensen av en sådan regel måste bli att det tillskapas en särskild kategori av frikända, nämligen såda- na som visserligen frikänts men nekats ersätt- ning på grund av att misstanke kvarstår. Detta står inte i god överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning. En allmänt erkänd grundsats är att den som inte kunnat över— bevisas om brott också skall betraktas som oskyldig. Till belysning härav kan erinras om att, i enlighet med denna grundsats, det gamla rättsinstitutet att varken fria eller fälla den tilltalade utan ”lämna saken till fram- tiden då den kan uppenbar varda” upphäv— des genom lag 1934zl6. Och det är vidare tydligt att om en oskyldig av hänsyn till en regel liknande den nu gällande skulle under- låta att begära ersättning eller om han till följd av regeln skulle bli vägrad sådan, detta innebär en större olägenhet än om ersättning tillerkänns en frikänd person ehuru hans oskuld kan sättas i fråga (jfr advokatsamfun- dets yttrande över motion 1953:[l:21, se mom. 2.3.8). Förslagets ståndpunkt är därför att frågan om ersättning skall avgöras utan hänsyn till om misstanke kvarstår.
Det här berörda stadgandet i 1945 års lag har emellertid, som sagt, verkan även i ett annat, mera allmänt hänseende. Såsom fram- går av ordalydelsen skall prövning ske om det över huvud taget är skäligt att utge ersättning. Frågan om kvarstående misstanke är formellt endast ett moment i denna skälig- hetsprövning. Parentetiskt kan här erinras om att PLB:s förslag endast hade misstankes— prövning, att departementschefen och lag- rådet tänkte sig en sådan prövning jämte
allmän skälighetsprövning och att den slut- liga lagtexten medger en skälighetsprövning, inbegripande även misstankesprövning. — Huruvida möjligheten till en allmän skälig- hetsprövning utnyttjas i praxis är svårt att få någon uppfattning om. I besluten begagnas vanligen den generella formulering som täcker även m isstankefallen.
Vad gäller utformningen av det nu aktuel- la förslaget blir då frågan om detta, i likhet med 15 andra stycket andra punkten av 1945 års lag, bör stadga att undantag från ersättningsskyldighet kan göras efter skälig- hetsbedömning, trots att förutsättningar eljest föreligger för ersättning. Att meddela en sådan allmänt hållen föreskrift utan att ange närmare riktlinjer torde emellertid inte i och för sig vara lämpligt. En ren skälighets- bedömning av detta slag synes stämma mind- re väl med tankegången i förslaget. Avsikten är att ersättningsskyldighet skall uppkomma som en följd av att ett visst faktum inträder och att den ersättningsbeviljande myndig- heten skall vara i möjligaste mån befriad från att pröva omständigheterna i samband med frihetsberövandet. Därjämte kommer i be- traktande att i förslaget görs ett försök atti viss begränsad omfattning åstadkomma en standardisering av ersättningarna. Vad angår den ekonomiska sidan av saken torde över huvud taget inte vara att räkna med att förslaget skall medföra några överhövan be- tungande kostnader för statsverket. Mot den- na bakgrund synes det riktigast att inte medge någon allmän skälighetsprövning. För övrigt kan man fråga sig varför en allmän skälighetsprövning endast skulle kunna gå ut på att utesluta ersättningsrätt trots förelig- gande förutsättningar, men aldrig att undan- tagsvis medge ersättning, ehuru förutsätt- ningarna saknas.
Utöver stadgandet i l å andra stycket andra punkten innehåller 1945 års lag be- stämmelser om åtskilliga andra undantag från ersättningsskyldighet. Dessa undantag är av speciell natur och föranleds av särskilda omständigheter i det aktuella fallet. En del av dem gäller endast fall enligt l % ilagen, alltså fall då en förberedande judiciell åtgärd,
t. ex. häktning, följs av ett avgörande i själva saken som går i motsatt riktning, t.ex. fri- kännande dom. De övriga avser fall både enligt 1 och 2 55. Att förslaget måste uppta motsvarighet härtill synes tydligt. Redogörel- se för synpunkter som kan vara av intresse härvidlag kan lämpligen lämnas i specialmoti- veringen till 5 &.
7.7 Vilka samhällsåtgärder bör ersättningsskyldigh eten avse ?
7.7.1 Inledning
Har någon varit berövad friheten till följd av myndighets beslut bör i princip utgå ersätt- ning för frihetsberövandet.
Tänkbart är emellertid att den principiella ersättningsskyldigheten bör gälla även för andra, mindre ingripande åtgärder.
7.7 .2 Begreppsbestämning
Frågan vad som menas med frihetsberövande har behandlats av första lagutskottet i utlå- tande nr 17 till 1952 års riksdag. Utlåtandet avgavs i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihets- berövande. Utskottet sade sig betrakta som frihetsberövanden endast de ingrepp i den personliga rörelsefriheten som nått sådan intensitet att friheten inskränkts antingen fullständigt eller till ett mycket begränsat område och som kan i tiden sträcka sig över en tidrymd av åtminstone ett dygn (s. 7).
På hemställan av utskottet anhöll riksda- gen om utredning angående ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövan- den. I det betänkande (SOU 1960:19) somi anledning härav kom till stånd rörande rätts- säkerheten vid administrativa frihetsberövan- den anknöt de tillsatta sakkunniga till ut- skottets uppfattning (s. 9 f).
I motiven till betänkandet med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43) berörde också kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar frågan vad som skall förstås med frihetsberö- vande. Härom anfördes bl. a. följande (5. 75).
Det är ej tillfyllest att någon vid straffhot eller risk för annan påföljd underkastas för- bud som inskränker hans rörelsefrihet. Det bör förutsättas att vederbörande är fängslad eller genom inspärrning eller övervakning eller på något motsvarande sätt faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område. — I anslutning härtill påpekades att reseförbud sålunda inte utgör frihetsberövande i egentlig mening.
Samma uppfattning om reseförbud hade också kommit till uttryck i förarbetena till 1945 års lag (prop. 1945110 5. 24). Och anmärkas kan för övrigt att de inom Europa- rådet tillkomna internationella överenskom- melser varom förut talats (kap. 3) är uppde- lade på dels 1950 års konvention, som för- klarar att ingen får berövas sin frihet, dels ett tilläggsprotokoll av år 1963 som avser rätten att fritt röra sig och fritt välja bosättnings- ort.
I detta sammanhang är även 4 kap. 25 BrB av intresse. Där stadgas att den som —i annat fall än i 1 5 sägs — berövar någon friheten genom att bortföra eller inspärra honom eller på annat sätt, dömes för olaga frihetsberövande. Straffrättskommitte'n ytt- rade härom bl. a. (SOU 1953:14 s. 154):
Frihetsberövande kan ske även på annat sätt än genom att bortföra eller inspärra någon. Som exempel kan nämnas att någon binder annan eller ställer honom under be- vakning. Även sådant fall som att man tar kläderna från en badande eller båten från någon på en ensligt belägen ö och därigenom hindrar honom från att förflytta sig från platsen kan under vissa omständigheter inne- bära straffbart frihetsberövande. Att blott inskränka någons rörelsefrihet t. ex. genom att läsa någon ute från hans bostad eller att förstöra eller undanhålla någons cykel eller annat fortskaffningsmedel är däremot inte att anse som frihetsberövande. — Den brotts- liga gärningen kan även bestå i en underlå- tenhet. Åligger det någon att frigiva en förut med giltiga skäl inspärrad person, kan han alltså, om han underlåter detta, straffas för frihetsberövande.
Om man, vilket tydligen är det riktiga, tar dessa uttalanden till utgångspunkt, har man sålunda att räkna med dels frihetsberövan-
den i egentlig mening, dels inskränkningar i rörelsefriheten. Medan frihetsberövande ut- märks av att vederbörande får röra sig endast inom ett starkt begränsat område och att han är rent faktiskt hindrad att lämna det, är det karakteristiska för övriga frihetsinskränk- ningar som kan komma i frågai förevarande sammanhang, att området är en viss ort eller plats och att vederbörande kvarhålls där av insikten att han kan bli föremål för påföljd av något slag om han beger sig därifrån, t. ex. så att en mildare behandling ersätts av en mera strängl . —— Att en person hindras lämna Sverige torde med hänsyn till de internatio- nella konventionerna (kap. 3) få anses inne- bära frihetsinskränkning.
7.7.3 Ersättningsskyldighet för andra frihetsinskränkningar än frihetsberövanden Frågan är om sådana frihetsinskränkningar som ej kan betecknas som frihetsberövanden principiellt bör inbegripas under förslaget. För att belysa frågan skall utan varje anspråk på fullständighet göras en kort översikt över förekomsten av viktigare sådana frihetsin- skränkningar, såväl i strafflagstiftningen som inom annan lagstiftning, jfr bilaga 2. Som exempel kan hänvisas till 26 kap. 15 5 BrB. Föreskrifter som enligt detta stad- gande meddelas för en villkorligt frigiven får bl. a. avse dennes vistelseort eller bostad; om det är erforderligt får föreskrivas att den frigivne skall underkasta sig vård på sjukhus eller annan dylik inrättning. Reglerna gäller även beträffande den som dömts till skydds- tillsyn (28 kap. 6 5) samt beträffande vård utom anstalt av den som dömts till ungdoms- fängelse (29 kap. 7 5) eller internering (30 kap. 10 5). I dessa fall utövas inte något faktiskt tvång utan behövliga sanktioner lig- ger på ett annat plan. Sålunda kan veder- börande föreläggas vid vite att iaktta given föreskrift. Till ytterligare belysning kan erin- ras om vad som yttrades av sakkunniga i samband med förslag till 1939 års lagstift- ning om villkorlig dom. Beträffande föreslag-
1 Se angående frihetsberövande även Petrén, Om offentligrättslig användning av våld mot person, 1949, s. 4 fjämte där anmärkt litteratur.
na föreskrifter i anknytning till förordnande om övervakning — vilka liknar dem som sedermera upptogs i 26 kap. 155 BrB — framhölls att de hade karaktären av villkor för anståndet med straffets verkställande eller ådömande. Det påpekades att föreskrif- terna inte var direkt exigibla. Om en före- skrift åsidosattes och mindre ingripande åt- gärder befanns otillräckliga, var enligt de sakkunniga villkorlig dom inte längre på sin plats och i konsekvens härmed återstod en- dast att förklara anståndet förverkat (SOU 1937:38 s. 15). De frihetsinskränkningar som nämnts här omfattas inte av ersättnings- reglernai 1945 års lag. Skyddstillsyn faller sålunda över huvud taget inte in under lagen. Och vad övriga påföljder angår är dessa frihetsinskränlmingar inte särskilt nämnda i lagens text och ingår inte heller i beskriv- ningen av påföljder eftersom en villkorlig frigivning avslutar fängelsestraffet (jfr 26 kap. 23 5 BrB) och emedan 35 i lagen uppställer det villkoret beträffande ung- domsfängelse och internering att vederböran- de skall ha varit intageni anstalt.
Emellertid kan frihetsinskränkningar av detta slag vara avsevärt kännbara för den som utsätts därför. Det kan närrrrras att, under behandlingen vid 1943 års riksdag av förslag till lag om villkorlig frigivning, första lagutskottet (utlåtande nr 49) betecknade dylika föreskrifter såsom ofta innebärande ingripande frihetsinskränkningar. — Man kan ifrågasätta om inte också sådant bör ersättas, när situationen är den att själva grunden för ingripande mot den enskilde — straffdomen — faller bort, medförande att det kan bli fråga om ersättning för det egentliga frihets- berövandet. Förhållandet kan belysas genom ett exempel. Det förutsätts att någon blivit oriktigt dömd till fängelse och att domen efter resning blivit upphävd. Han får då ersättning enligt 1945 års lag för mistad arbetsförtjänst under fängelsetiden. Men har han efter denna tid haft villkorlig frigivning, kan han därvid ha varit bunden till viss vistelseort och viss arbetsanställning. Det förefaller ingalunda osannolikt att han där- under haft lägre arbetsförtjänst än han skulle
haft om han inte blivit dömd utan kunnat fortsätta sitt liv i frihet.
Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening lagstiftningen utformas så att de omnämnda frihetsinskränkningar som före- skrivs vid villkorlig frigivning och vid iård utom anstalt av den som dömts till ungdoms- fängelse eller internering inbegrips vid beräk— ning av ersättning för verkställigheten av len ursprungliga straffdomen. Denna dom utgör ju också i själva verket en nödvändig fö.-ut- sättning för att den mera begränsade frihets- inskränkningen kunnat ske, oavsett om före- skriften härom meddelats i domen eller ej
Men kommer man till att frihetsinskränk- ningarna bör ersättas i sådant fall, synes ur den enskildes synpunkt mest konsekvent att även ett upphävande av själva det beslut som avser frihetsinskränkningen — t. ex. överiak- ningsnämndens beslut om föreskrift enligt 26 kap. 15 5 BrB — bör medföra ersättnirgs- rätt. Inom strafflagstiftningens område synes inte heller föreligga några tekniska hinder, juridiskt sett, mot att företa en dylik utvidg- ning av ersättningsrätten.
Om man så lämnar strafflagstiftningen och övergår till annan lagstiftning finner man inom socialvårdslagstiftningen i stor ut- sträclming exempel på frihetsinskränknirgar av ifrågavarande slag. Sålunda gäller enigt BvL följande. Barnavårdsnämnden eller dess ordförande kan meddela föreskrift om bl a. anställning, vistelseort eller bostad (26 och 27 55, jfr 11 5), utan att något omhäncer— tagande skett. Exekutiva åtgärder eller vites- föreläggande kan ej användas om föreskif- terna åsidosätts, ej heller polishandräcknng (94 5). I stället kan reaktionen bli att (en underårige omhändertas för samhällsvrrd (29 5). I övrigt förekommer ingripanden där det kan vara tveksamt om det är fråga om frihetsberövande eller mindre långt gåerde frihetsinskränkningar (jfr ovan mom. 5.7.1). Intagning i ungdomsvårdsskola torde visser- ligen böra betraktas som frihetsberövanie. Däremot kan det göras gällande att ett cm- händertagande för samhällsvård eller för it- redning inte som sådant utgör ett frihetsm- rövande. Den som överlämnats till enslilt
hem eller blivit intagen på annan anstalt än ungdomsvårdsskola torde inte kunna anses vara berövad friheten annat än då han med stöd av 41 5 blir föremål för direkta faktiska tvångsåtgärder, t. ex. inläsning; dock märks att polishandräckning kan ske för att åter- hämta den som avvikit från anstalt eller hem. En omhändertagen kan även bli föremål för omplacering, t. ex. till anstalt i stället föri hem. Tydligen kan sådant vara ett kraftigt verkande skäl för den omhändertagne att rätta sig efter lämnade anvisningar om vård- formen och dessa kan härigenom framstå som ett tvingande ingrepp i rörelsefriheten.
Enligt NvL meddelas lydnadsföreskrifter dels i samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning, dels i beslut om permission för den som är tvångsintagen, dels i beslut om utskrivning före vårdtidens utgång (36, 51 och 5455). Lydnadsföre- skrifterna får bl. a. innehålla att vederböran- de skall vistas inom viss eller vissa kommuner eller att han skall begagna sig av anvisad bostad eller antaga anställning och inte av- flytta från bostaden eller lämna anställ- ningen utan tillstånd. Åsidosätts lydnads- föreskrift kan följden bli förverkande av det villkorliga anståndet med tvångsintagning, eller återhämtande av den som permitterats eller också återintagning av den som utskri- vits. Detta är tydligen ägnat att utgöra ett starkt tryck på vederbörande att ställa sig lydnadsföreskriftema till efterrättelse _ sam- tidigt som förhållandet naturligtvis också kan ses så, att överträdelse visar nödvändig- heten från vårdsynpunkt att ersätta miss- lyckad mildare behandling med en strängare. Vad slutligen angår den mera sällan tilläm-
pade AsocL så innehåller den i viss mån likartade bestämmelser. Föreskrifter om vis- telseort eller bostad kan meddelas i samband med rättens förordnande om villkorligt an- stånd med verkställande av dom på intagning i arbetsanstalt och likaledes när övervak- ningsnämnd beslutar om villkorlig utskriv- ning. Åsidosättande av föreskrifterna kan — förutom förlängning av prövotiden — med- föra, i första fallet förverkande av det vill- korliga anståndet och i andra fallet återintag-
Den här lämnade kortfattade redogörelsen är, såsom tidigare understrukits, ingalunda uttömmande. Den torde emellertid vara till- räcklig för att visa att svensk lagstiftning innehåller inte så få exempel på myndighets- beslut som medför ingripande i den enskildes rörelsefrihet utan att detta därför kan be- tecknas som frihetsberövande. Men om situa- tionen är sådan att ersättning skulle utgått för ett genom faktiska åtgärder åstadkom- met frihetsberövande, synes det skäligt och rimligt att samma möjligheter till ersättning 4 ehuru eventuellt med lägre belopp — skall stå öppna då den enskilde föranleds att underkasta sig inskränkning i rörelsefriheten inför utsikten att eljest bli utsatt för en betungande påföljd. Det kan också ånyo erinras om att ämnet för 1963 års tilläggs- protokoll till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheter- na och de grundläggande friheterna just är rätten att fritt röra sig på en stats område och att där fritt välja bostad. Man torde, huvudsakligen av principiella skäl, inte kun- na inta den ståndpunkten att inskränkningar i rörelsefriheten bör uteslutas från lagstift- ningen. Denna bör således gälla inte blott frihetsberövanden i egentlig mening utan även de mindre ingripande frihetsinskränk- ningar som betecknas som inskränkningar i rörelsefriheten. [ det tidigare resonemanget har förutsatts att ett beslut om sådan in- skränkning regelmässigt innebär att överträ- delse medför en påföljd som avhåller veder- börande från att bryta mot förbudet. Skulle förbudet inte kunna utlösa en sådan sanktion förfaller resonemanget eller äger i varje fall inte samma giltighet.
Det bör anmärkas att den utvidgning av ersättningsrätten som blir följden av en så- dan uppläggning kanske inte är så omfattan- de som det först kan förefalla. Det torde nämligen förhålla sig så att beslut om mindre påtagliga inskränkningar i rörelsefriheten åt- minstone för närvarande överklagasjämförel- sevis sällan. Och även om en ökning skulle kunna förväntas ske, lär beslut om ändring bli mindre vanliga och komma att avse en-
dast mera flagranta fall. Den i 2 5 uppställda förutsättningen skulle således ofta inte vara uppfylld och ersättningsrätt blir därigenom utesluten.
Slutligen påpekas att stadgandet i 3 5, som ju väsentligen utgör en efterbild av 1 5 i 1945 års lag, endast avser vissa angivna ingri- panden som till sin natur är frihetsberövan- den.
7.8 Ersättningsgill skada och ersättningens storlek
7.8.1 Inledning
Den nu gällande 1945 års lag handlar om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl. Enligt 45 första stycket utgår ersättning för rrristad arbetsförtjänst och annat intrång i näring samt för nödiga kostnader. Om det föreligger synnerliga skäl, får ersättning utgå även för det lidande som intrånget i friheten medfört.
Också den nya skadeståndslagen anger vil- ken skada det är som ersätts under där angivna förutsättningar. Stats eller kommuns ansvar för fel eller försummelse vid myndig- hetsutövning innefattar sålunda enligt 3 kap. 25 skyldighet att ersätta personskada; sak- skada och ren förmögenhetsskada, som ock- så nämns i paragrafen, torde vara avunder- ordnat intresse när det är fråga om frihetsbe- rövande eller annan frihetsinskränkning. Skyldigheten att ersätta personskada inbegri- per tillika ersättningsskyldighet för lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten m.m., 5 kap. 1 5. Frihetsinskränkningar faller tydligen under denna bestämmelse. Skadestånd för person- skada omfattar ersättning för hinder eller förlust i den skadades näring, 5 kap. 2 5. Därjämte upptas i sistnämnda paragraf er- sättning för läkararvode och annan kostnad till följd av skadan, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande men. Så- dant kan tänkas förekomma också vid fri- hetsberövande, exempelvis om frihetsberö- vandet är särskilt långvarigt eller genomförts utan tillbörlig varsamhet.
Det förslag som nu framläggs är avsett att
förstärka skadeståndslagens rättsskydd för den som oriktigt varit utsatt för frihetsin- skränkning. [ jämförelse med skadeståndsla- gen krävs det sålunda mindre för att ersätt- ningsrätt skall inträda och förutsättningarna är enklare att åberopa. Detta har redan avhandlats i det föregående. Men rn det befinns föreligga ersättningsrätt enligt dessa mera liberala villkor, blir det sedan också en fråga hur beloppet av ersättningen bör fast- ställas. Det är nämligen möjligt att tänka sig en mer eller mindre sträng normalisering. En sådan ordning medför att även denna pröv- ning — avseende ersättningens storlek — för- enklas och görs snabbare, vilket givetvis inne- bär processekonomiska fördelar. För den enskilde skadelidande kan det vara till nytta om en standardisering av ersättningsberäk- ningen befriar honom från att framhålla och utreda de olika omständigheter som hänför sig till uppkomsten och omfattningen av olika skador. [ bakgrunden kommer i så fall alltjämt skadeståndslagen att finnas att till- gripa som inte föreskriver någon standardise- ring av ersättningsbelopp (men har strängare villkor för inträde av ersättningsrätt).
I det följande nämns några olika former av skada och för var och en av dem skall behandlas frågan om skadeformen bör ifråga- komma till ersättning och hur denna i så fall bör beräknas.
7.8.2 Hinder eller förlust i näring
Hinder eller förlust i näring utgör enligt 5 kap. 2 5 skadeståndslagen (jfr 6kap. 2 5 i 1864 års strafflag) ersättningsgill skada, när någon blivit tillfogad personskada. Här kan man bl.a. göra skillnad mellan skada som uppkommer genom att inkomst går förlorad under sjukdomstiden och bestående (statio- när) skada som konstateras vid sjukdoms- tidens slut (jfr skadeståndskommitténs be- tänkande Skadestånd IV, SOU l972:12 s. 19). I det nu föreliggande sammanhanget kan det tydligen vara lämpligt att anknyta härtill. Det faller sig därvid naturligt att låta skillnaden avse, å ena sidan förlust av in- komst under tiden för frihetsinskränkningen
och å andra sidan den nedsättning av för- värvsförmågan som kan kvarstå efter frihets- inskränkningens slut. Med användande av beteckningar som är vanliga i domstolspraxis torde man då kunna tala om ersättning för förlorad arbetsförtjänst resp. ersättning för nedsatt arbetsförmåga.
Förlorad arbetsförtjänst
Förlorad arbetsförtjänst är en typisk skada av en frihetsinskränkning. Det är också den skada som framför allt avsesi 1945 års lag. Att sådan skada bör omfattas av förslagets regler behöver knappast närmare motiveras. Däremot förtjänar diskuteras om ersätt- ningen lämpligen bör standardiseras eller eljest bestämmas genom fastställande av ett maximum eller ett minimum.
Nära till hands ligger därvidlag att för en standardisering använda den placeringi sjuk- penningklass som sker enligt lagen om all- män försäkring. Ett sådant förfaringssätt har använts i lagen om ersättning åt smittbärare, nämligen med avseende på dem som under- kastats observation eller isolering eller eljest inskränkning i arbete. Bestämmelser inämn- da lag innefattar i korthet att ersättning åt tillfällig smittbärare för inkomstbortfall ut- går för dag räknat med det högsta belopp som han vid sjukdom är berättigad att upp- bära i sjukpenning, barntillägg och sjuk- penningtillägg, 2 och 3 55.
Denna utväg förefaller i och för sig vara det främsta medlet att åstadkomma en stan- dardisering med därav följande mera summa- riskt förfarande. Genom att sjukpenningen är satt i relation till inkomstens storlek blir standardiseringen mindre stel och anord- ningen medger en viss nyansering av ersätt- ningsbelopp efter den faktiska förlusten. Förfarandet för fastställande av ersättning — vilket behandlas närmare i ett följande av- snitt — kan då erhålla den karaktären att den ersättningsbeviljande myndigheten självmant införskaffar uppgifter om tillämplig sjukpen- ning varigenom det underlättas för den ska- delidande att göra sina anspråk gällande. Åtskilliga ytterligare synpunkter är emeller-
tid att beakta när man vill ta ställning till lämpligheten av den tänkta anordningen.
Den gällande sjukpenningersättningen en- ligt lagen om allmän försäkring begränsas bl. a. därigenom att man endast tar hänsyn till inkomster upp till en viss nivå. Den högsta sjukpenningen, för närvarande 52 kronor, avser inkomster av minst 39000 kronor om året. Den som har inkomst därut- över och går den förlustig till följd av att han berövas sin frihet, får alltså inte full gottgö- relse härför, om ersättningssystemet uteslu- tande byggs på sjukpenningen. Och detta blir på sätt och vis än mera accentuerat genom att han, i motsats till lägre inkomsttagare, knappast kan tänkas komma i åtnjutande av bostadsbidrag eller socialbidrag.
Men ojämnhet i förhållande till verklig inkomst förekommer även i lägre inkomst- klasser. Över huvud taget ligger det i sakens natur att en ersättning efter sjukpenning inte exakt motsvarar den skada som uppkommit i det enskilda fallet. Detta följer nödvändigtvis redan av sjukpenningsystemets schematiska konstruktion. Men vidare torde det också övervägande förhålla sig så att ersättningen understiger det verkliga inkomstbortfallet. Sjukpenning medför i princip inte full kom- pensation utan i genomsnitt ca 80% av inkomsten av förvärvsarbete efter avdrag av preliminärskatt, prop. 19661113 s. 30 fl— Det kan därutöver påpekas att även i motsatt riktning Iorts vissa avsteg från den eljest grundläggande inkomstbortfallsprincipen, så t.ex. placering i sjukpenningklass enligt 3 kap. 2 5 sista stycket, barntillägg enligt 9 5 samma kapitel och frivillig sjukförsäkring för hemmafniar och jämställda samt studerande enligt 21 kap. 1 5.
För övrigt finns det grupper som har fördelaktigare sjukersättningar än enligt lagen om allmän försäkring. Detta gäller såväl taket för sjukpenningen, 52 kronor, som beräkningen av denna till i genomsnitt 80% av nettoinkomsten av förvärvsarbete. För statstjänstemän gäller i stället att de av staten erhåller sjuklön som motsvarar unge-
1 Utfallande sjukpenning beskattas inte f. rr.
får 90% av bruttoinkomsten varvid staten uppbär sjukpenningen. Liknande gäller för kommunalt anställda ehuru arbetsgivare- inträde inte förekommer där(prop. 19662113 s. 21). Tjänstemän vid SAF-anslutna före- tag får av arbetsgivaren löneutfyllnad upp till 100 %. Den uppgörelse som ingicks i juni 1971 mellan SAF och LO, innefattande rekommendation till anslutna förbund att träffa kollektivavtal om gruppsjukförsäkrlng för arbetare, avser inkomster upp till 7 l/2 gånger basbeloppet och siktar på en gottgö relse med 93 % av bruttoinkomsten. Det kan anmärkas att för frivillig gruppsjukförsäkrlng gäller att högre kompensationsgrad än 93 % inte tillåts av försäkringsinspektionen.
Gentemot påpekandet att sjukpenningen inte motsvarar inkomstbortfallet i högre in- komstklasser kan emellertid göras gällande synpunkten att det endast är socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersättnings- behov som bör tillgodoses. Härom har depar- tementschefen uttalat sig vid skadeståndsla- gens tillkomst (prop. 1972:5 s. 95) närmast med tanke på framtida lagstiftning. Med en sådan utgångspunkt skulle det bli naturligt att låta den summariska beräkningen av er- sättningsbelopp avse inkomster av mera van- lig storleksordning.
Emellertid är ju som sagt förhållandet att sjukpenningen inte heller i lägre inkomstklas— ser kan sägas genomsnittligt motsvara in- komstbortfallet. Och framför allt förekom- mer individuella ojämnheter och felaktig- heter. Enligt uppgift torde ungefär 40 % av de försäkrade stå för lågt placerade för när- varande. Genom anordning, som lär komma att föreslås av sjukpenningutredningen, torde visserligen en förbättring härvidlag kunna väntas och de individuella felaktigheterna och ojämnhetema beträffande sjukpenning- belopp torde bättre kunna undvikas. I nu förevarande sammanhang lär man dock inte kunna bortse från att sjukpenningsystemet inte lämnar ett fullt tillfredsställande under- lag för beräkning av förlorad arbetsförtjänst. — Härtill kommer ett särskilt förhållande som måste beaktas i sammanhanget. Skade- ståndslagen upprätthåller alltjämt grundsat-
sen om full ersättning. Frågan härom är under utredning av skadeståndskommittén men något förslag till lagändring har ännu inte framkommit. Det kan alltså inträffa att den skadelidande, mer eller mindre befogat, anser ersättning efter sjukpenning vara för snålt tilltagen. Han kan då tycka det vara onödigt att åberopa förslagets regler ochi stället uteslutande vilja tillgripa skadestånds- lagen, trots att den har strängare villkor för inträde av ersättningsrätt. Den praktiska nytta som ett regelsystem enligt den skissera- de uppläggningen skulle vara avsett att med- föra måste bli förminskad om detta skulle bli en mera allmän företeelse och med förslagets utgångspunkter skulle det säkerligen te sig angeläget att söka motverka en sådan utveckling. Av lämplighetsskäl torde man därför knappast kunna undgå att utöver en eventuell regel om anknytning till sjukpen- ningbeloppet då också medge de skadelidan- de möjlighet att göra gällande en beräkning som hänför sig direkt till den lidna skadan.
Man skulle således på denna punkt inte kunna komma längre än att ersättning för förlorad arbetsförtjänst i princip skulle be- räknas efter sjukpenningbelopp men att högre ersättning skulle kunna utgå om ska- dan visas vara väsentligt större. Ett förslagi enlighet med angivna riktlinjer begränsar sig alltså till att en minimigräns för ersättningen dras upp.
Även om uppställandet av en minimigräns kan medföra vissa fördelar, synes dock olä- genheterna överväga. Det torde förhålla sig så att gränsen inte kan anges bara genom en enkel och entydig hänvisning till vad som gäller om sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Härom kan i korthet anmärkas följande.
Till en början kommer i betraktande att sjukpenningförsäkringen gäller dem som är bosatta i riket. Det förekommer emellertid givetvis att även annan person t. ex. kan bli dömd till fängelse, och det kan då också tänkas att ingripandet bör betraktas som obefogat och alltså föranleda ersättning. Det skulle därför fordras bestämmelse om att man i dylikt fall har att utgå från den
sjukpenning som borde ha gällt om han varit bosatt här.
Barntillägg och sjukpenningtillägg skulle inte, såsom i lagen om ersättning åt smittbä- rare, gärna kunna inbegripas. Ersättning åt smittbärare avser att tillgodose ett socialt behov som föreligger i den stund då ersätt— ningen utgår. Den ersättning varom här är fråga fastställs däremot i efterhand. De be- hov, som den uteblivna arbetsförtjänsten skulle ha begagnats till, föreligger inte längre eller är i varje fall inte desamma som förut. Det är övervägande sannolikt att, om medel saknats, socialvården har trätt emellan be— träffande barn för vilka eljest skulle ha ut- gått barntillägg om det varit fråga om sjuk- dom. Vad angår sjukpenningtillägg så är detta en förmån som grundas på frivillig försäkring (men författningsenligt begränsad till beloppet). Ersättningsberäkningen är ju emellertid avsedd att ge ett låt vara grovt mått på förlust av arbetsförtjänst. Men för- måner som någon tillförsäkrat sig av eget initiativ ägnar sig mindre väl att läggas till grund för en uppskattning av förlustens stor- lek.
Rimligen borde den sjukpenning som gäll- de vid ingripandets början vara norm givande. Bestämmelser i lagen om allmän försäkring om att viss del av sjukdomstidens början undantas från ersättning, såsom 3 kap. 10 och 11 55, skulle alltså inte ha tillämpning. Ersättning finge beräknas även för arbetsfria dagar, jfr 3 kap. 10 5. Vidare borde gälla att de förändringar i rätten till sjukpenning som inträder under tiden för frihetsinskränk- ningen, jfr 3 kap. 5 5 och 4 kap. 3 5 nämnda lag, inte inverkar vid ersättningsbe- räkningen och att denna skall avse hela tiden till frihetsinskränkningens upphörande.
Vid ett flertal fall av frihetsinskränkningar kan vederbörande ha haft möjlighet att ut- föra arbete, oftast då mindre lönande än hans vanliga. Så är särskilt fallet vid reseför- bud och andra frihetsinskränkningar som inte innefattar frihetsberövande. Vad angår kriminalvården så erhåller en intagen person arbetspremie för sitt arbete, 61 5 lagen om behandling i fångvårdsanstalt. Arbetsersätt-
ningen utgår i huvudsak i form av presta- tionsersättrring. Beträffande utbildning tillämpas en s.k. studiepremie. Det enda vårdområde förutom krinrinalvården som i dagens läge har en mera betydande arbets- drift torde vara nykterhetsvården.1 För att underlätta övergången till livet utanför an- stalten kan det ges tillstånd till frigångsarbe- te, och därvid utgår arbetslön. LångtidSper— mission kan erhållas med anvisat arbete. — I detta sammanhang kan även erinras om att en person som utsatts för frihetsinskränk- ning kan ha underlåtit att skaffa sig ett arbete ehuru han, objektivt sett, bort göra det, jfr Bratholm, Erstatning till uskyldig fengslede, s. 65. — Det kan också påpekas att en person även under tiden för frihetsin- skränkning kan uppbära sjukpenningi anled- ning av sjukdom. — Tydligen ställs man följaktligen inför frågan om avdrag från er- sättningsbeIOpp, beräknad efter sjukpen- ningen, bör föreskrivas i dessa och liknande fall.
Vad som här sagts synes ge vid handen att en minimigräns för ersättningen för förlorad arbetsförtjänst, bestämd i huvudsak efter gällande sjukpenning, skulle medföra en viss stelhet i tillämpningen och nödvändiggöra tämligen vittgående undantag för att undvika underkompensation eller överkompensation. Lagregler härom torde bli tämligen inveckla- de och mindre överskådliga. Som redan an- givits måste man vid sidan av bestämmelser om en sådan minimigräns bibehålla en gene- rell regel om ersättning efter vad skadan skattas till. De svårigheter som är förknippa- de med konstruerandet och tillämpningen av en regel om minimigräns förefaller väga tyngre än den nytta som en dylik, till sin verkan ganska begränsad regel kan antas medföra. Någon regel av den angivna inne- börden föreslås därför inte.
Ersättning för mistad arbetsförtjänst skall alltså enligt förslaget utgå med belopp mot- svarande den arbetsinkomst som vederböran- de visar sig ha gått förlustig till följd av
lSOU1971:74 s. 115 ff.
frihetsinskränkningen (65 första stycket i förslaget).
Nedsatt arbetsförmåga
Vid sidan av den skada som inträder genom att arbetsförtjänst går förlorad under tiden för frihetsinskränlmingen kan också före- komma en mera bestående skada, nedsatt arbetsförmåga. Det torde visserligen inte vara så vanligt att arbetsförmågan blir stadigva- rande nedsatt just till följd av själva ingripan- det. De åtgärder som vidtas för att åstad- komma och vidmakthålla ett frihetsberövan- de eller en annan frihetsinskränkning bör givetvis inte utföras så att de kan vara ägnade att medföra någon sådan skada. Emellertid kan ju tänkas att en person, exempelvis en violinist, förlorar sin speciella yrkesskicklig- het genom att ett frihetsberövande pågår längre tid. Härtill kommer att för närvarande ersättningsregeln i 4 5 av 1945 års lag också måste anses omfatta sådan skada (uttrycket ”annat intrång i näring” i första stycket). Det synes därför riktigast att förslaget inte utesluter den. Det får ankomma på den skadelidande att visa att arbetsförmågan bli- vit nedsatt till följd av frihetsinskränkningen och i vilken mån så blivit fallet (65 första stycket i förslaget).
Annat intrång i näring
Under uttrycket hinder eller förlust i näring inbegrips inte blott förlorad arbetsförtjänst och nedsatt arbetsförmåga utan också annat intrång i näring, t. ex. skada därigenom att en mindre företagare måst lägga ner rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för frihetsinskränkningen. Det kan påpekas i detta sammanhang att företagaren kan ha avslutat verksamheten innan t. ex. ett ådömt fängelsestraff begynt, men att detta ändock kan ha varit anledningen till nedläggandet.
7.8.3 Kostnader
I 1945 års lag stadgas även ersättning för nödiga kostnader. Motsvarighet härtill torde
böra upptas i förslaget. Vad som därvid kommer i fråga kan dels ha samband med hinder eller förlust i näring, dels vara mera fristående. I sistnämnda hänseende märks utgifter för resor till eller från vederbörande anstalt, och man kan tänka sig att t.ex. kostnad för familjens flyttning till en mindre bostad bör räknas frit. Möjligen kan detta gälla också sådana utgifter som att en ensam- stående person anställer någon för skötsel av sina barn. Såsom hinder eller förlust i näring bör däremot betraktas kostnaden för extra arbetskraft som blir behövlig i en rörelse eller hyresutgifter som även efter ingripandet måste betalas för en verkstads- eller kontors- lokal. Hit hör även arbetslöner som veder- börande alltjämt är bunden att erlägga.
Eftersom samma regler som skall gälla för hinder eller förlust i näring är avsedda att tillämpas också i fråga om sådana nödiga kostnader som inte kan hänföras dit, är det inte erforderligt att söka närmare precisera skillnaden mellan de båda angivna katego- riema.
7.8.4 Begränsning av ersättningen
Det kan vara anledning att i anslutning till det förut sagda ta upp en särskild fråga, nämligen om det för fall när skadan är betydande bör föreskrivas en begränsning av ersättningen till att utgå med lägre belopp än som motsvarar skadan. Här avses då hinder eller förlust i näring över huvud taget (däri ingående mistad arbetsförtjänst, avbräck i rörelse, nedsättning av arbetsförmåga och sådana nödiga kostnader som har samband med vad som här uppräknats).
Bestämmelser som kan medföra att ersätt- ning inte beräknas efter skadans fulla belopp finns i trafiklagstiftningen och inom arbets- rätten, associationsrätten och immaterialrät- ten, se vidare skadeståndskommitténs be- tänkande Skadestånd III (SOU 1971:83) s. 14 ff.1
1 En del av de där angivna bestämmelserna har undergått viss jämkning i samband med skade— stånd slagens införande.
Det förslag som framlades av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar, SOU 1958:43, innehöll i 13 5 första stycket bl. a. bestämmelse att ersättning för mistad inkomst ej skall få överstiga vad som med hänsyn till den skadades utbildning och ar- betsförmåga samt omständigheterna i övrigt kan anses rimligt. Någon motsvarighet till denna bestämmelse — som alltså skulle ha avsett skadestånd för fel eller försummelse i statlig eller kommunal verksamhet — har emellertid inte tagits uppi skadeståndslagen.
I motiveringen till 1958 års förslag anför- des beträffande ersättning för mistad arbets- förmåga bl.a. att när skadan drabbar en person med extraordinärt hög arbetsinkomst det kunde framstå som orimligt att ersätt- ning obetingat skall utgå för hela inkomst- bortfallet (SOU 1958:43 s. 86).
Såsom tidigare omnämnts uttalade depar- tementschefen i motiven till skadestånds- lagen, närmast på tal om riktlinjer för fram- tida reformarbete, att den skadeståndsrätts- liga grundsatsen att full ersättning skall ges ingalunda är oantastlig, utan att han såg frågan om ersättning för personskada som ett i första hand socialt problem. Enligt departementschefens mening måste den väg- ledande synpunkten vara att endast socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersätt- ningsbehov skall tillgodoses och det är då ingen självklarhet att ersättning alltid skall utgå för hela den förlust som drabbat en skadelidande. Man kan inte, ansåg departe- mentschefen, avvisa en ordning som innebär att enskilda skadelidande själva får bära en viss del av sina förluster (prop. 197215 5. 95).
Det uppdrogs åt den nu arbetande skade- ståndskommittén att utreda Spörsmålet om en allmän jämkningsregel inom skadestånds- rätten. Kommittén har också avgivit förslagi detta ämne (SOU 1971183). Sålunda föreslås bl. a. en bestämmelse, tänkt att utgöra 5 kap. 9 5 i skadeståndslagen, av innehåll att skadestånd kan jämkas, om skadeståndsskyl- digheten finnes oskäligt betungande med hänsyn till parternas ekonomiska förhållan- den och omständigheterna i övrigt. Från betänkandet kan vidare återges följande.
Enligt kommittén har den föreslagna jämkningsregeln fått en begränsad räckvidd och kommittén har inte varit redo att 1 sammanhanget ta definitiv ställning till den invecklade frågan i vad mån den skadelidan- des goda ekonomi bör kunna medföra en reduktion av skadeståndet. Kommittén sade sig överväga att senare föreslå vissa särskilda regler om jämkning eller bortfall av skade- ståndsskyldighet på sådan grund. Enligt kommitténs framlagda förslag skall emeller- tid sådant förhållande på skadelidarsidan inte utgöra självständigt jämkningsskäl (s. 70). — Kommittén har uttalat att det inte är tillräckligt skäl för jämkning att den skade— lidande är förmögen eller annars har ringa behov av ersättning eller att den arbetsin- komst han förlorat inte kan anses välför- tjänt. Kommittén har förklarat sig anse att det visserligen i vissa situationer kan vara motiverat att reducera ersättningen också på grunder av denna typ. Kommittén har tillagt att den torde få återkomma till frågan i förslag till regler om personskadeersättning, men att enligt dess mening i varje fall inte den allmänna jämkningsregeln bör komma till användning i sådana fall. Regeln skulle då enligt kommittén bli alltför löslig OCh svårhan- terlig; nedsättningsgrunder som i Viss ut- sträckning beror av politiska värderingar bör bl. a. av rättssäkerhetsskäl användas endast i särskilda situationer som noga preCISeras i lag, har kommittén ansett. Det sagda hindrar emellertid enligt kommitténs uppfattning inte att också den skadelidandes större eller mindre behov av ersättning i vissa fall kan inverka på jämkningsregelns tillämpning. Kommittén har uttalat att frågan Om det är oskäligt att ålägga den ansvarige full ersätt- ningsskyldighet inte gärna kan bedömas helt utan hänsyn till den skadelidandes situation. Jämkningen bör enligt kommittén inte gå Så långt att den framstår som klart obillig mot den skadelidande. Hans förhållanden bör, anser kommittén, på detta sätt kunna väga med vid prövningen, dock utan att utgöra någon självständig jämkningsgrund (s. 39 f). Kommittén har emellertid tillika gjort klart att jämkning inte skall ske när den ansvarige är att anse som självförsäkrare, t. ex. vid krav mot staten (s. 39, 70).
Vad angår den nu aktuella frågan om en begränsning av ersättning för hinder eller förlust i näring jämte därtill hörande kostna- der, så kan det komma i fråga att stadga en fixerad maximigräns för ersättningen- Till en början får då understrykas att man inte lär
kunna utesluta nämnda kostnader från en sådan maxirnering. Annars skulle t. ex. två advokater med höga inkomster i samma stor- leksordning kunna bli behandlade olika, nämligen om t. ex. den ene har fortsatt att betala hyra och arbetslöner samt utgivit av- löning till ersättare medan den andre endast har avstått från förmåner som han uppburit från den advokatbyrå där han är anställd. Men om man sålunda har att bestämma maximeringen efter samma grundsyn när det gäller anställningsförhållanden som när man har att göra med någon som är i större eller mindre grad företagare, blir det svårt att fixera nivån för maximeringen. Sålunda kan det vara fråga om arrende eller förhyrning av åkerbruk, fabrikslokal, fartyg etc. Det låter sig visserligen sägas att den som utsätts för ingripande bör försöka frigöra sig från dyr- bara engagemang. Men huruvida han gjort vad på honom ankommer kan möjligen ut- redas vid en fri skadeuppskattning, däremot kan det inte regleras genom tillämpning av en stel maximigräns. Härtill kommer att en maxi- mering torde böra ske med viss hänsyn till längden av frihetsinskränkningen, t.ex. så att maximigränsen skall gå vid viss bråkdel av basbeloppet. räknat för dag eller vecka etc. Men de kostnader som kan ingå i hinder eller förlust i näring kan vara av den beskaffen- heten att de ingalunda kan i allo hänföras till viss tid.
Man finner därför att införandet av en fixerad maximigräns är förenat med bety— dande svårigheter. Det är då anledning att överväga om en mera allmänt hållen begräns- ningsregel kan vara önskvärd och hur den i så fall kan konstrueras. Tydligen bör den an- knytas till den uppskattning av Iiden skada som skall företas och den bör ange några principiella riktlinjer efter vilka en reduktion av uppskattat skadebelopp skall ske. Emel- lertid är frågan om sådan reduktion med avseende på personskada för närvarande föremål för skadeståndskommitténs under- sökning och övervägande. Kommitte'n kom- mer framdeles att ta ställning till frågan. Ett sådant ställningstagande kommer att gripa över ett vidsträckt rättsområde, medan det
här gäller mera Speciella situationer. [ det läge som är för handen synes det vara mest tillrådligt att inte föregripa det principresul- tat som kommittén kan komma till i detta hänseende. Det förslag som nu framläggs upptar därför inte någon allmän regel om begränsning av ersättningens storlek.
7.8.5 Lidande
Vad därefter rör ersättning för psykiskt lidande bör framhållas att uttrycket lidande begagnas i 5 kap. lå av den nya skade— ståndslagen och även återfinns i 6 kap. 3 % 1864 års strafflag. I enlighet med vad som är vedertaget avser förslaget också upplevelser för vilka mani allmänna språkbruket snarare skulle välja uttrycket obehag.
Till en början kan här erinras om att 1945 års lag begränsar ersättningsrätten till fall då synnerliga skäl föreligger. PLB hade, beträf- fande ersättning för lidande och annan ideell skada, på sin tid yttrat att även om det kunde anföras goda skäl för en utvidgning till sådan ersättning, så hade beredningen likväl ansett frågan härom vara av den fri- stående natur att den inte borde upptasi sammanhanget (SOU 1944:10 s. 310). I 1945 års lag intogs emellertid i 4ä första stycket stadgande att ersättning får utgå jämväl för det lidande som intrånget i fri- heten medfört, om synnerliga skäl är därtill. Stadgandet tillkom på förslag av departe— mentschefen som hänvisade till billighetens krav. Han ansåg dock att det borde föreligga särskilda skäl och förklarade att så kan vara fallet t.ex. om en förut oförvitlig person häktas och det sedermera utreds att han är helt oskyldig. Departementschefen tillade att endast lidande som orsakats av intrånget i friheten skall ersättas men att stadgandet ej avser att ge ersättning för det att åtal blivit väckt. Och enligt hans mening torde reseför- bud ej medföra lidande (prop. 19451105. 12). — Ersättningsrätten är sålunda kraftigt be- gränsad genom kravet på synnerliga skäl.
1 1958 års förslag upptogsi 13% andra stycket stadgande att ersättning ej skall utgå för annat lidande ån sådant som avsesi 6 kap.
2 & i 1864 års strafflag med mindre synnerliga skäl är därtill. Härigenom skulle den ersätt- ningsskyldighet för stat eller kommun varom 1958 års förslag handlar inte komma att annat än undantagsvis avse psykiskt lidande. I motiven sade sig kommittén anse att skade- stånd för annat lidande än som avsesi 6 kap. 2 % strafflagen borde tillämpas med största försiktighet och påpekade att stadgandet skulle vara tillämpligt även på ersättningi anledning av frihetsberövande (SOU 1958:43 s. 88).
I den nya skadeståndslagen har emellertid inte influtit någon regel, motsvarande det av kommittén sålunda föreslagna stadgandet om synnerliga skäl såsom villkor för ersätt- ning för psykiskt lidande. I motiven till lagen har departementschefen yttrat sig om lämp— ligheten av ett sådant stadgande i vad gäller det allmännas skadeståndsansvar (1958 års förslag avsåg ju endast skadestånd i offentlig verksamhet). Departementschefen har an- märkt bl. a. att det beträffande sådant lidan- de som avses i 6 kap. 3 & strafflagen finns så mycket mindre anledning att här inskränka ersättningsmöjligheten i förhållande till all- männa skadeståndsregler som det ofta kan sägas vara särskilt kännbart att bli utsatt för ett övergrepp eller en kränkning från en tjänstemans sida (prop. 19725 5. 368, jfr s. 572).
Såsom framgår av förut återgiven samman- ställning av uppgifter (kap. 4), förekommeri utländsk lagstiftning ersättning för lidande på grund av oriktigt frihetsberövande, stund- om med avsevärd begränsning av ersättning- ens storlek. Som exempel kan hänvisas till den nya tyska lagstiftningen, enligt vilken skada som inte är förmögenhetsskada ersätts med ett fixerat belopp av tio tyska mark för varje påbörjad dag frihetsberövandet varat.
Angående tillämpning av 1945 års lag i fråga om ersättning för lidande hänvisas till bilaga 1.
Enligt min uppfattning bör utgångspunk- ten vara att den som utan skäl blivit berövad friheten mot sin vilja också alltid varit utsatt för ett lidande. Självklart är att en instäng- ning är ägnad att medföra mer eller mindre
kännbara psykiska påfrestningar. Tvånget att lämna sin självvalda miljö med invanda per- sonliga kontakter måste också för så gott som envar kännas betungande och svårt att uthärda. Att röna en sådan behandling — av ett slag som inte vederfars flertalet andra — är likaledes ägnat att framkalla känslan att man av sin omgivning uppfattas såsom en människa som brister i personligt eller med— borgerligt värde. Dylika verkningar kan antas föreligga tämligen lika för alla och ersätt- ningsregeln bör därför byggas på att själva det ingripande varigenom någon går förlustig sin frihet städse medför ett lidande.
Om sålunda ersättning för lidande alltid bör utgå för frihetsberövande — och inte endast när synnerliga skäl föreligger — blir det en annan fråga hur långt rätten till ersättning bör sträcka sig och hur den när- mare bör utformas.
En prövning som går ut på att uppskatta storleken, ekonomiskt sett, av psykiskt lidande borde tydligen för att bli rättvisande egentligen bygga på en noggrann, ofta kan- ske subtil analys av inverkande omständighe- ter. Av förklarliga skäl kan något sådant i regel inte åstadkommas, utan rättstillämp- ningen torde i verkligheten se sig hänvisad till att arbeta med generaliseringar som byg- ger mera på yttre än inre kriterier. Så synes för övrigt inte minst vara fallet med tillämp- ningen av 1945 års lag i praxis, se bilaga I. Det kan vara naturligt om ett sådant, i och för sig fullt försvarligt bedömningssätt inför den allmänna uppfattningen någon gång kan förefalla kännetecknat av otymplighet och brist på förståelse. Och man har anledning fråga sig om det inte redan med hänsyn härtill kunde vara en vinst om ersättnings- bedömningen i stället kunde normaliseras i själva lagen till att avse standardiserade be— lopp.
En synpunkt som också gör sig gällande härvidlag är att lagstiftningen skall äga giltig- het vid sidan av skadeståndslagen och vara avsedd att möjliggöra ett snabbare och enkla- re förfarande. Det är då inte tillrådligt att låta ersättningsuppskattningen följa alla de skiftande, ofta svårbedömbara nyanserna i
upplevelsen av frihetsberövandet som ett lidande. Och önskemålet om enkelhet i reg- ler och förfarande kan likaledes motivera att man bör bortse från vederbörandes personliga förhållanden, såsom hans psyke, familjeför- hållanden, ställning i samhället och dylikt. Den önskvärda förenklingen kan man då söka uppnå genom att inte begära av den ersätt- ningsbeviljande myndigheten att den skall på- taga sig den svåruppfyllda uppgiften att gra- dera lidandet.
Vissa omständigheter kan tänkas föreligga vilkas inverkan kan komma i betraktande också vid en normalisering. Sålunda kan långvarigheten av ett intrång i friheten böra föranleda en gradering av ersättningsbelop- pet. Detta har i förslaget skett så att ersätt- ningen är beroende av långvarigheten men räknas högre för de första dagarna och sjunker för den följande tiden.
Vad som här sagts avser fall då någon berövats friheten. Beträffande ingrepp i fri- heten som inte utgör frihetsberövande (se mom. 7.7.2) kan det vara tveksamt om någon ersättning för lidande bör utgå. Det kan erinras om departementschefens uttalan- de år 1945 att reseförbud enligt hans mening ej torde medföra lidande. Av motiven till den nya skadeståndslagen framgår å andra sidan att ersättning för lidande enligt den lagen skall utgå vid olaga tvång varom stad- gas i 4 kap. 4å BrB (prop. 1972:5 s. 570). Det lidande som uppkommer genom att någon tvingas att göra, tåla eller underlåta något äger viss likhet med vad som kan bli följden av sådana frihetsinskränkningar som nu är i fråga. Härtill kommer att det inte sällan kan inträffa att behandlingen t. ex. av en brottslig eller vårdbehövande person växelvis består av frihetsberövande och av annan frihetsinskränkning. Det kan i och för sig synas naturligt att inräkna hela behand- lingstiden vid beräkning av ersättning för lidande, låt vara med lägre belopp för viss del av tiden. Emellertid är det påtagligt att ersättning för lidande vid lindrigare frihetsin- skränkning lämpar sig mindre väl för en sådan normalisering som angivits förut. Den grundläggande upplevelsen är inte sådan att
man, liksom vid frihetsberövande, kan utgå från att ett lidande alltid måste ha inträtt. Det är också fullt möjligt att en föreskriven frihetsinskränkning i verkligheten inte in- trätt. Det kan ofta vara svårt för en myndig- het att kontrollera om dess beslut om fri- hetsinskränkning efterlevts. Lidande till följd av beslut om annan frihetsinskränkning än frihetsberövande torde därför inte böra föras in under systemet med normaliserad ersätt- ning.
Härmed kommer man över på frågan om detta system behöver kompletteras med be- stämmelse om fastställande efter fritt skön av ersättning för lidande. Undantagsvis kan förekomma frihetsberövanden som orsakat sådant lidande att den normaliserade ersätt- ningen framstår som klart otillräcklig. Man kan här tänka på ett sådant fall som att en person som hittills aldrig varit föremål för något samhällsingripande blir utsatt för ett hårt och uppseendeväckande frihetsberövan- de. Det synes böra öppnas möjlighet att i sådant fall uppskatta ersättningen efter skä- lighetsbedömning. Både subjektiva och ob- jektiva omständigheter torde därvid böra komma i betraktande. — Vidare märks att den normaliserade ersättningen, såsom nyss sagts, inte avser lidande på grund av frihetsin- skränkning som inte innebär frihetsberövan- de. Även här kan tänkas föreligga behov av en ersättningsmöjlighet efter skälighetsbe- dömning. Visserligen torde man i allmänhet inte behöva räkna med att i dylika fall också förekommit ett lidande av sådan betydelse, att det bör föranleda ersättning utöver vad som utgår för hinder eller förlust i näring och för nödiga kostnader. Någon gång kan dock så anses vara fallet. En kompletterande undantagsbestämmelse om ersättning beräk- nad efter skälighetsbedömning bör avse även denna situation.
Sammanfattningsvis kan anges följande allmänna riktlinjer för skyldigheten att er- sätta lidande enligt förslaget. En ledande synpunkt bör vara att söka åstadkomma en standardisering. Skyldigheten bör inte, så- som hittills, begränsas till fall då synnerliga skäl är för handen. Den återhållsamhet i
prövningen som kan vara påkallad av att beskaffenheten och kännbarheten av ett lidande är svår att bestämma kan i stället tillgodoses genom att man fixerar ersätt- ningsbelopp. Härvid bör man helt bortse från de personliga omständigheterna och förut- sätta att tillgripandet av ett frihetsberövande alltid medför visst lidande. Med detta anta- gande kan då också sägas följa att längden av frihetsberövandet tillerkänns något mera un- derordnad betydelse. Avgörande är i stället att det över huvud taget har skett ett ingri- pande, t.ex. ett intagande i anstalt. Ersätt- ningen bör emellertid förhöjas om frihetsbe- rövandet varit långvarigt, dock inte propor- tionellt till varaktigheten. Långvarigt frihets- berövande torde särskilt förekomma i res- ningsfallen. Ersättning med normaliserade belopp bör endast utgå för frihetsberövande, inte vid fall av enbart reseförbud eller annan liknande frihetsinskränkning. _ Om ett fri- hetsberövande varit särskilt kännbart eller om en lindrigare frihetsinskränkning varit av beskaffenhet att påtagligen föranleda lidande bör ersättning för lidande utgå, bedömd efter fritt skön. Anmärkas må redan här en begränsning av ersättningsskyldigheten som ligger i sakens natur. Såsom förut antytts skall det lidande varom är fråga härröra från själva frihetsberövandet Och inte från t. ex. straffdomen, jfr nedan. Eftersom det är fråga om skönsbedömning kan denna gränsdrag— ning bli av betydelse.
7.8.6 Sveda och värk m. m.
Ersättningsrätten enligt förslaget avser inte skada som utgörs av sveda och värk och ej heller skada genom lyte eller annat stadig- varande men, jfr 5 kap. Zå skadestånds- lagen. Dessa skador är inte typiska för ett obefogat frihetsingripande. Det är självklart att ett frihetsberövande eller en frihetsin- skränkning skall verkställas så att dylika skador inte uppkommer. Skulle så undan- tagsvis ändå bli fallet torde därför det all— männa bli ersättningsskyldigt, vare sig ingri- pandet var obefogat eller ej. Och skulle vederbörande själv ha varit orsaken till att
han, låt vara efter ett obefogat ingripande, åsamkats dylika skador, torde det knappast finnas någon anledning att han skall få er- sättning; att hans beteende därvid någon gång kan tänkas ha varit bestämt just av känslan av det obefogade i ingripandet torde i regel inte böra inverka.
Beträffande särskilt lyte eller annat stadig- varande men kan för övrigt tilläggas att det mången gång skulle vara svårt att bevisa att det är frihetsinskränkningen som varit orsak därtill.
Genom skadeståndslagen torde vara sörjt för att den som åsamkats sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men har tillgång till tillräckliga ersättningsmöjlig- heter.
7.8.7 Allmänna skadeståndsfrågor
Vid fastställande av ersättning är den prin- cipiella utgångspunkten att det obefogade ingripandet (frihetsberövande eller annan fri- hetsinskränkning) skall ha varit orsak till skadan. Emellertid kunde det vara tänkbart att söka åstadkomma en närmare precisering av orsakssammanhanget beträffande vissa typfall och eventuellt också att utvidga er- sättningsrätten till att avse jämväl skada, där skadeorsaken måste sägas vara en annan än det obefogade ingripandet, ehuru närståen- de. Vad som närmast skulle kunna kommai fråga i det sistnämnda hänseendet är tydligen skada som härrör, inte från ingripandet (t. ex. det verkställda fängelsestraffet), utan från beslutet därom (t. ex. fängelsedomen).
I 1945 års lag heter det i 15 första stycket att en häktad person får ersättning för det intrång i friheten som förorsakats av häktningen. I det förslag som remitterades till lagrådet motsvarades detta av uttrycket att ersättning skulle utgå till honom med anledning av att han varit berövad friheten (prop. 1945:10 s. 18). Vidare innehåller 2 & i lagen att den som undergått straff får ersätt- ning med anledning av verkställandet av straffet. Första stycket i 4 % avhandlar vad ersättningen får avse. Här nämns mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring
samt nödiga kostnader. Dessutom stadgas att om synnerliga skäl är därtill, ersättning också får utgå för lidande, och detta betecknas i lagtexten såsom det lidande som intrånget i friheten medfört. — I fråga om 4 & uttalade departementschefen bl. a. följande (prop. 1945110 5. 15).
Det var enligt departementschefen ej av- sett att ersättning skall utgå för det men i näring som indirekt vållats vederbörande ge- nom att han varit åtalad eller dömd för brott. Ej heller, förklarade departementsche- fen, avsågs att ersättning skall utgå för rätte- gångskostnader i brottmålet. Ersättning bör endast utgå för utgifter vilka uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten. Depar- tementschefen hänförde sig vidare till be- stämmelsen om ersättning för lidande och påpekade att av avfattningen framgår att endast lidande som orsakats av intrånget i friheten skall beaktas. Bestämmelsen avser däremot ej att ge ersättning för det att åtal blivit väckt. Enligt departementschefen skulle alltså en person som varit häktad inte komma i bättre ställning i detta hänseende än den som eljest åtalats men ej blivit dömd för brottet.
I nära samband med det betraktelsesätt som dessa uttalanden ger uttryck åt står synpunkter som tar sikte på nödvändigheten att åstadkomma en närmare bestämning av orsakssammanhangets beskaffenhet. Som be- kant har begreppen kausalitet och adekvans varit föremål för ingående behandling i teori och rättspraxis. De frågor som uppkommer härvidlag är i princip gemensamma för skade- ståndsrätten i dess helhet och man rör sig med ett välkänt problemkomplex. Det kan inte komma i fråga att nu söka företa ens en kortfattad genomgång av olika uttalanden om de teoretiska grundsatser som anses böra gälla härvidlag.
Det är här fråga om allmänna skadestånds- rättsliga grundsatser som ingår bland dem vilka enligt .orda uttalanden är att tillämpa vid sidan av skadeståndslagen, jfr nedan spe- cialmotiveringen till l 5. Vid tillkomsten av lagen har i detta hänseende särskilt om- nämnts regler om kausalitet och adekvans, passiv identifikation och ersättning för in- direkt skada (prop. l972:5 s. 448, 623). Om
man vill anse att den ersättningsskyldighet som förslaget reglerar till sin natur är sådan att den fordrar en mera påtaglig principiell awikelse från dessa grundsatser, måste detta därför komma till tydligt uttryck, i så fall helst i lagtexten.
De faktiska förhållanden som den nu före- slagna ersättningsskyldigheten avser företer vissa särdrag. Utan att ingå i någon detalj- redogörelse för olika speciella situationer kan nämnas följande. Redan tidigare i detta avsnitt har angivits att om en företagare lägger ned sin rörelse innan t. ex. ett ådömt fängelsestraff begynt, detta ändock kan ha varit anledning till nedläggandet. Detta torde stå i överensstämmelse med vedertagna grundsatser. Mera tvivelaktigt är om dessa grundsatser leder till ersättning enligt försla- get om nedläggandet sker före domen, redan i samband med att polisundersökning med därav följande publicitet åstadkommit minskning av kundkretsen. Ett annat liknan— de fall kan vara att en arbetstagare slutar sitt arbete till följd av ett tryck från kamraternas sida. Huruvida ersättning kan utgå om t. ex. hustrun till den som varit utsatt för obefogat ingripande förlorat sitt arbete kan likaledes vara tveksamt. Det är dock inte uteslutet att mannen i sina ersättningsanspråk kan inbe- gripa gottgörelse för det hustrun under tiden för ingripandet nödgats vara i hemmet för att se till barn, varigenom makarnas gemen- samma inkomst förminskats. — Att härleda lidande till den ena eller andra orsaken kan stundom erbjuda svårigheter. Om t. ex. ett fängelsestraff väcker uppmärksamhet hos omgivningen eller i massmedia torde detta vara att anse som ett lidande, orsakat av frihetsberövandet (jfr prop. 197215 5. 572). Huruvida detsamma gäller reaktionen hos omgivningen eller i massmedia i anledning redan av domen är tvivelaktigt och än mera gäller detta reaktioner i samband med polis- undersökning. Oftast torde dock ersättning för lidande beräknas i klump, inbegripande även lidande av sådant slag, utan att detta särskilt anges. Det skall påpekas att det i fråga om lidande här endast är fråga om den skönsbedömning som enligt förslaget kan
förekomma med stöd av undantagsbestäm- melsema i 7 & tredje stycket. Problemet vad som skall inräknas i lidandet uppkommer inte vid den s. a. s. normala ersättningsberäk- ningen enligt 7 % första stycket, där ersätt- ningen är standardiserad.
Enligt min mening står föga att vinna genom att söka ange några, nödvändigtvis ganska detaljerade undantag från eljest gäl- lande allmänna skadeståndsrättsliga grund- satser rörande kausalitet och adekvans. Det får antas att domstolarna vid sin tillämpning kommer att kunna uppnå resultat som ter sig rimliga. Bedömningen lär kunna röna viss allmän inverkan av att det sätt varpå skadan tillfogats talar för att visa generositet mot den drabbade och av det förhållandet att staten besitter särskilt stor ekonomisk bär- kraft.
Förslaget förutsätter därför att allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser är att till- lämpa.
7.8.8 Bevisfrågor
Bevisning om att ersättningsgill skada upp- stått ankommer i princip på den som varit utsatt för det obefogade ingripandet. Även härvidlag kan beaktas de nyss anförda syn- punkterna att det sätt varpå skadan tillfogats talar för att visa generositet mot den drab- bade och att staten besitter särskilt stor ekonomisk bärkraft. Beträffande den stan- dardiserade ersättningen för lidande (7,83 första stycket) gäller inte mera än att han skall åberopa den omständighet som gör ingripandet obefogat. — Det är tydligt att stadgandet i 35 kap. 55 RB kan vinna tillämpning när full bevisning om skadans omfattning inte alls eller endast med svårig- het kan föras. Med hänsyn till hur bestäm- melserna om ersättning för lidande konstrue- rats torde dock ej finnas utrymme för tillämpning av stadgandet med avseende å normaliserad sådan ersättning. Dessa frågor berörs också i specialmotiveringen.
Svensk lagstiftning har i åtskilliga samman- hang tagit hänsyn till att penningvärdet för- ändras och det har meddelats bestämmelser till skydd mot att ekonomiska rättigheter förändras härigenom. Främst märks här la- gen om allmän försäkring. Sålunda skall inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension beräkningarna av pen- sionsbeloppen göras på grundval av ett bas- belopp, och detta fastställs varje månad efter det rådande allmänna prisläget under andra månaden före den som basbeloppet avser, jämfört med prisläget år 1957. — Inom andra rättsområden har det sörjts för att vissa periodiskt utgående penningprestationer inte skall få förändrat innehåll. Så har skett genom lagen om ändring av vissa underhålls- bidrag samt lagen om tillägg till vissa trafik- livräntor och förordningen om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m. Dessa författningar innebär bl. a. att underhållsbidrag resp. livräntor i visst hän- seende ställs i relation till basbeloppet. Härjämte bör nämnas att skadeståndskom- mitte'n i ett nyligen avgivet betänkande, Ska- destånd IV, Värdesäkring av skadeståndsliv- räntor (SOU 1972:12), föreslagit en mera omfattande lagstiftning, bl. a. avseende liv- räntor som fastställts att utgå till fullgörande av skadeståndsskyldighet på grund av händel- se som inträffat år 1973 eller senare. Det är tänkt att dessa skall ändras i anslutning till basbeloppet. Angående det närmare innehål- let hänvisas till betänkandet. I detta åter- finns också en redogörelse för sådan nu gällande lagstiftning som upptagit Värdesäk- ringsfrågor till reglering, jfr ovan. Skadeståndskommitténs förslag liksom de lagar om underhållsbidrag och livräntor som nämnts i det föregående avser att åstadkom- ma värdesäkring av periodiska prestationer som redan är fastställda till visst nominellt belopp genom dom eller avtal. Förhållandet har åberopats här för att visa att de lagstif- tande myndigheterna funnit sig kunna och böra tillgripa lagstiftning för att reglera obilliga följder av penningvärdets föränd-
ringar, vilket då nödvändiggjort principiellt betydelsefulla ingrepp i rättssystemet. I det nu föreliggande förslaget är emellertid läget inte helt detsamma. Det förutsätts här att åtminstone i flertalet fall ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång. Den föränd- ring av penningvärdet som man kan ha att räkna med hänför sig alltså till tiden från ingripandets början och till fastställandet av ersättningen.
Det är inte nödvändigt att gå närmare in på de betydelsefulla och svårlösta rättsliga problem som är förknippade med föränd- ringar i penningvärdet. Det blir enligt försla- get staten som i första hand skall stå för ersättningen. Regressrätt mot kommun eller enskild tjänsteman kan endast göras gällande i den mån dessa skulle varit skyldiga att utge ersättning på grund av annan lagstiftning. Se härom avsnitt 7.10. Möjligheten att kommun eller enskild tjänsteman skulle drabbas av en förhöjning av ersättningsbelopp till följd av penningvärdeförsämring är alltså beroende av om skydd mot förändringar i penningvärdet redan, oberoende av förslaget, finns föreskri- vet i sådan lagstiftning och kan därför nu lämnas å sido. I det föreliggande samman- hanget kan följaktligen sägas gälla vad skade- ståndskommittén i sitt betänkande yttrat i annat sammanhang, nämligen att det bara är fråga om att skadeståndsbetalaren (staten) frivilligt och av sociala skäl tar på sig en extra kostnad (SOU l972:12 s. 38). Därige- nom inträder inte några förändringar i enskil- da personers, kommuners eller andra sam- manslutningars rättsläge. Att staten i fråga om den ersättning som förslaget avser i princip bör stå för följderna av en försämring i penningvärdet som kan påverka ersättnings- rätten synes i och för sig stå utom tvivel.
I enlighet med dessa överväganden har i förslaget upptagits regler om viss anknytning till basbeloppet. Har man emellertid anled— ning räkna med en ökning av penningvärdet, torde av sociala skäl den föreslagna anord- ningen vara mindre påkallad.
Eftersom förslaget upptar en särskild fri- stående författning för just en viss angiven typsituation. är det möjligt att föreskriva skydd mot förändring av penningvärdet utan
att detta behöver återverka på annan gällan- de lagstiftning och utan att man därigenom föregriper framtida, mera allmänt syftande reformer, avsedda att motverka oskäliga kon- sekvenser av sådana förändringar.
Om man alltså inriktar sig på de speciella problem som uppkommer genom förslaget, är det framför allt i tre hänseenden som en Värdesäkring kan vara behövlig. Enligt 6ä första stycket och 7å tredje stycket skall ersättning för hinder eller förlust i näring och — i vissa fall — ersättning för lidande beräknas efter vad skadan kan skattas till. Hänför sig beräkningen till tiden då skadan inträffade, kan den i penningar bestämda ersättningen komma att vara otillräcklig gottgörelse när den utbetalas. De ersättnings- situationer som avses i förslaget kan näm- ligen stundom hänföra sig till förhållanden som liggerjämförelsevis långt tillbaka i tiden, framför allt i resningsfallen. Vidare kan er— sättning utgå för kostnader i samband med ingripandet, öå första stycket. Om beräk- ningen hänför sig till det kostnadsbelopp som vederbörande då nödgades vidkännas, kan det inträffa att ersättningen inte längre motsvarar den verkliga kostnaden. Slutligen märks att enligt 7 % första stycket ersättning för lidande kan vara ställd i relation till basbeloppet. Men detta belopp, som fast- ställs månadsvis, kan undergå förändringar.
Ett skydd mot förändringar i penningvär- det kan tänkas genomfört på olika sätt. I fråga om skadeuppskattning kan t. ex. före- skrivas att uppskattningen skall hänföra sig till den tid då ersättningen fastställs. Mest lämpligt synes emellertid vara att uppräkning i anledning av penningvärdeförändring sker efter mera enhetliga grunder. Man torde då böra välja den utvägen att skadan beräknas efter förhållandena då den inträdde och att uppräkning sker efter basbeIOppets föränd- ringar fram till den tidpunkt då det första beslutet rörande ersättningsfrågan medde- lades. Därigenom undviks överklaganden, föranledda uteslutande av en förväntad höj- ning av basbeIOppet. Bestämmelser härom återfinns i 6 5 andra stycket och i 7 & tredje stycket. Därjämte märks 7 5 första stycket.
7.10 Statens ansvar för ersättningen. Regressrätt
När 1886 års lagstiftning först införde rätt till ersättning åt oskyldigt häktade eller döm- da, var det inte fråga om annat än att ersättningen skulle utgå av statsmedel. Inte heller vid tillkomsten av 1945 års lag disku- terades någon annan ordning, ehuru då ännu ett stort antal av de tjänstemän som kunde meddela beslut om frihetsberövande var kommunalt anställda, såsom domare i råd- husrätt, åklagare, polis m. fl. Till större delen har de verksamhetsgrenar som dessa tjänste- män utövade numera övertagits av staten. Vad som kan kallas judiciella frihetsin- skränkningar torde tämligen undantagslöst ankomma på statstjänstemän. Beträffande administrativa frihetsinskränkningar för- håller det sig däremot annorlunda. I viss utsträckning tillkommer avgörandet här kommunala organ eller kommunalt anställ- da. Så är exempelvis fallet enligt BvL, NvL och omsorgslagen. Det är därför anledning att ta upp frågan om staten bör bära något ersättningsansvar för frihetsinskränkningar som beslutats i kommunal verksamhet. Grundsatsen för principalansvar i allmän- het är att skadeståndsanspråk skall riktas mot den som driver den verksamhet vari skadan uppkommit. Såväl 1958 års förslag som skadeståndslagen utgår med några modi- fikationer från denna grundsats. I nämnda förslag innehöll emellertid 2 5 att inom vissa verksamhetsområden skadeståndsanspråk skall riktas mot staten, även om denna ej utövar verksamheten. De områden som av— sågs i paragrafen ingår numera, såvitt frihets- berövande kan tänkas komma i fråga, i den statliga verksamheten. Förslagets konstruk- tion härutinnan representerar därför inte längre någon praktisk lösning men är av intresse rent principiellt. Skadeståndslagen innehåller i 3 kap. Zå den regeln att stat eller kommun skall ersätta viss skada som vållas genom fel eller försummelse vid myn- dighetsutövning i verksamhet för vars full- görande staten eller kommunen svarar. Det synes vara lämpligt att i korthet redogöra för
några av de överväganden som varit bestäm- mande för skadeståndslagens ståndpunkt i detta och närstående sammanhang.
Departementschefen yttrar bl. a. att man inte bör anknyta regler om det allmännas skadeståndsansvar till de organisatoriska mo- ment som är bestämmande för organ- och principalansvaret inom den allmänna skade- ståndsrätten. I stället bör det vara ensamt avgörande om skadan har uppkommit vid myndighetsutövning (prop. 19725 5. 316). Med myndighetsutövning avser departe— mentschefen beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter eller, med ett mera ålderdomligt uttrycks- sätt, den statliga överhögheten över medbor- garna i deras egenskap av samhällsmedlem- mar (a. a. s. 312). Departementschefen fram- håller att den av honom förordade metoden att bestämma tillämplighetsområdet för det allmännas skadeståndsansvar också får prak- tisk betydelse för frågan om ansvarssubjek- tet. Efter att ha berört att myndighetsutöv- ning kan ske också av ett från stat och kommun formellt fristående subjekt, förkla- rar departementschefen att det ekonomiska ansvaret här bör bäras av staten resp. kom- munerna. Detta motiveras med att det alltid är fråga om en verksamhet som kan bedrivas endast i kraft av de offentligrättsliga regler som gäller för statlig eller kommunal verk- samhet och som ytterst går tillbaka på de maktbefogenheter som exklusivt tillkommer staten eller kommunerna (a. a. s. 321 f). — I specialmotivering till 3 kap. 2 € tar departe— mentschefen upp frågan om statlig skade- ståndsskyldighet för all specialreglerad kom— munal verksamhet såsom bl.a. socialvård. Enligt framställda förslag skulle staten här svara för skada även när felet eller försum- melsen begåtts av en kommunal funktionär. Till stöd för detta hade åberopats att verk- samheten oftast drivs främst i statens intres— se, att den är ingående författningsreglerad och kontrollerad av statliga myndigheter och att kommunerna i många fall har ringa möj- lighet att påverka valet av befattningshavare. Departementschefen genmäler bl. a. att det kommunala intresset är påtagligt och att kommunerna har ett väsentligt inflytande på det sätt varpå verksamheten bedrivs. Han anser därför att man inte bör lägga skade— ståndsansvaret på staten i så vidsträckt om- fattning som förslagen förutsätter, men ute- sluter inte att man kan göra så i vissa gränsfall (a. a. s. 495 f). — I senare samman- hang tar departementschefen i specialmotive-
ringen upp frågan hur —- med hans utgångs- punkter — ansvaret skall fördelas mellan staten och kommunerna. Frågeställningen gäller inte bara när verksamheten anförtrotts ett formellt fristående subjekt utan också när förvaltningsuppgifter har lagts på kom- munala organ fastän verksamheten inte tjä- nar bara den kommunala menighetens intres- se. Departementschefen framhåller att enligt lagtexten frågan skall besvaras på grundval av en bedömning huruvida det är staten eller en kommun som svarar för verksamhetens full- görande. Enligt departementschefen får man vid denna bedömning använda en pragmatisk metod och fästa stort avseende vid de ända- målssynpunkter som varit bestämmande för funktionsfördelningen. Vägledning bör, an- ser han, sökas i olika anknytningsmoment, såsom vem det tillkommer att tillsätta be- fattningshavare, om verksamheten finansie- ras av statliga eller kommunala medel, vem som har att fastställa regler för och kontrol- lera verksamheten etc. Vad som sålunda och i övrigt anförts kan enligt departementsche- fen igrova drag sammanfattas så att kommu- nerna svarar för myndighetsutövning inte bara inom ramen för den kommunala själv- styrelsen utan också vid den s. k. kommuna- la självförvaltningen (a. a. s. 508 f).
För den som varit utsatt för ett oberätti- gat intrång i friheten innebär det förslag som nu framläggs, sett i stort, en utvidgning av ersättningsmöjlighetema utöver vad som föl- jer av skadeståndslagen. Såsom förut fram- hållits ligger den väsentliga utvidgningen däri att den ersättningssökande ej behöver bevisa fel eller försummelse eller att beslutet var oriktigt, utan endast att det upphävts eller ändrats. Det kan sättas i fråga att kommun bör bära denna utvidgning av ersättningsmöj- lighetema till någon del. Detta måste då tydligen, för att man skall uppnå enhetlighet i principer, innebära att man för förslagets del skulle efterbilda den ansvarsfördelning mellan stat och kommun som gäller enligt skadeståndslagen. Såsom framgår av det för- ut sagda kan det i vissa fall vara tveksamt, vilket resultat fördelningsprincipen bör ge, och frågan härom är tydligen avsedd att i viss mån lämnas åt rättstillämpningen. Ett efter- bildande av skadeståndslagen på denna punkt skulle därför komma att i viss grad motverka den strävan efter enkelhet i
tillämpning som utmärker förslaget i övrigt.
En särskild svårighet är vidare följande. Ett beslut om frihetsberövande kan ha fat- tats av kommunal myndighet och efter be- svär ha fastställts av högre instans, dvs. stat- lig myndighet. Departementschefen har nu i fråga om skadeståndslagen enligt motive- ringen tänkt sig den lösningen att kommu- nen är ensam ersättningsskyldig för den ska- da som kan ha uppkommit till dess besvären prövats. För skadan i övrigt skall staten och kommunen vara solidariskt ersättningsskyl- diga, under förutsättning att det föreligger adekva. kausalitet mellan det fel som begåtts av det kommunala organet och den skada som uppkommit efter den högre instansens beslut (a. a. s. 509). Det är tydligt att den angivna situationen skulle medföra tillämp- ningssvårigheter om förslaget skulle uppta ersättningsskyldighet även för kommun.
En konstruktion, enligt vilken staten skulle svara för en del angivna ersättningsfall och kommun för andra, synes således mindre lämpad för förslaget. Det ligger heller inga- lunda något principiellt oriktigt i atti stället låta staten svara för all ersättning som grun- das enbart på förslagets regler. Av de förut lämnade referaten framgår att man vid ska- deståndslagens tillkomst diskuterade möjlig- heten att utsträcka statens ansvar enligt nämnda lag till att omfatta allt skadestånd för fel eller försummelse vid myndighetsut- övning. Tanken som sådan avvisades men av referaten framgår att gränsen mellan stats och kommuns ersättningsansvar drogs så att staten skall ha ansvar även för vissa förvalt- ningsuppgifter som lagts på kommunala organ. En annan synpunkt är att ett statligt ansvar ligger nära till hands när det är fråga om ersättningsanspråk som kan grundas på förslaget. De frihetsinskränkningar som avses här är oftast synnerligen ingripande för individen och kan inte vidtas utan stöd av den statliga lagstiftningen. Det förefaller rimligt att staten skall svara för det ökade ersättningsskydd som förslaget erbjuder i jämförelse med skadeståndslagen. Förslagets regler går också ut på detta.
Såsom förut framhållits kan emellertid
förhållandena vara sådana att en viss skada helt eller delvis bör ersättas både enligt förslagets regler och enligt skadeståndslagen. Det ärju tänkt att förslaget och skadestånds- lagen skall gälla vid sidan av varandra utan att förslaget skall inverka på rättsläget enligt lagen, dock att av naturliga skäl dubbelbetal- ning inte får förekomma. Kommunens ansvar enligt skadeståndslagen måste alltså kvarstå, oavsett att förslaget beträffande er- sättning som anges här endast känner ett statligt ansvar. I fråga om skada som täcks både av förslaget och av lagen skulle resulta- tet kunna bli att, om först staten döms ersättningsskyldig enligt förslaget och där- efter kommunen enligt skadeståndslagen, kommunen finge ett mindre ansvar än lagen förutsätter. Det synes därför riktigt att sta- ten skall ha regressrätt gentemot kommun, avseende utgiven ersättning enligt förslaget för skada för vilken kommunen svarar enligt skadeståndslagen. Den utökning av ersätt- ning som förslaget medfört ijämförelse med lagen kan däremot givetvis inte göras gällan- de regressvis. Staten måste alltså kunna stöd- ja sitt eventuella regressanspråk på skade- ståndslagens regler i 3 kap.
Det kan anmärkas att förutsättningar för sådan regresstalan möjligen kan komma att föreligga endast i jämförelsevis få fall till följd av det sätt varpå skadeståndslagen av- gränsat kommuns ansvar från statens. Detta utgör närmast en ytterligare anledning att stadga ett primärt ansvar för staten för all ersättning enligt förslaget. Möjlighet till regresstalan måste däremot tydligen medges av principiella skäl, oavsett att den kanske endast sällan kommer att utnyttjas. I övrigt bör anmärkas att staten kan tänkas av rent praktiska hänsyn finna lämpligt att avstå från att föra regresstalan.
Skadestånd för ett oriktigt myndighets- beslut kan förekomma även på annat sätt. Har ett sådant beslut orsakat skada, kan den felande tjänstemannen tänkas bli skade- ståndsskyldig. Regler härom finns i skade- ståndslagen. Han kan på grund av lagen tillika ha ett visst begränsat regressansvar gentemot arbetsgivaren — staten eller kom-
mun — om denne nödgats betala skadestånd. Men också när staten utgivit ersättning enligt förslaget, bör staten ha tillgång till regress- rätt gentemot tjänstemannen i samma be- gränsade omfattning. Begränsningen framgår av vad som stadgas i 4 kap. l & skadestånds- lagen.
Härutöver kan anmärkas följande. PLB anförde i sitt betänkande att regressrätt tor- de böra medges även då häktningen eller dömen eljest tillkommit genom inverkan av brottsligt förfarande, såsom om någon för- falskat skriftliga bevis eller avgivit falskt vittnesmål (SOU 1944:10 s. 313). Ehuru fall av denna typ torde vara sällsynta, lär det inte finnas anledning att utesluta dem från regressrätt enligt förslaget.
7.1 1 Domstolsprövning av ersättningsanspråk ?
Frågor om ersättning enligt 1886 års lag tillhörde Kungl. Maj:ts prövning. Departe- mentschefen hade vid tillkomsten av lagen bl. a. anfört att billighetsskäl, men ej rätts- anspråk, skulle åberopas och att avgörandet då egentligen låg utom domstolarnas verk- samhet.
Genom tillkomsten av 1945 års lag över- flyttades prövningen till allmän domstol. Med hänsyn till att skriftligt material kunde komma att visa sig otillräckligt som grundval för ett riktigt avgörande ansågs övervägande skäl tala för att övergå till ordningen med domstolsprövning. Och det framhölls att man därigenom även vann fördelen att er- sättningsfrågan kan avgöras redan i själva brottmålet (prop. 1945110 5. 13).
PLB, vars förslag låg till grund för lagen, påpekade att prövningen i vissa hänseenden skulle komma att få en annan karaktär ge- nom överflyttningen. Tidigare ansågs det inte föreligga någon obetingad rätt till skade- stånd även om samtliga angivna förutsätt- ningar skulle föreligga. Domstolsprövning däremot borde endast avse frågan om de vill- kor som upptagits i lagen blivit uppfyllda, och om så skulle vara fallet borde ersätt- ningsanspråket bifallas (SOU 1944:10
s. 309 f). — I anledning av att i ett remissytt- rande frarrställts erinran mot prövning efter formella grunder uttalade departementsche- fen att det inte torde vara möjligt att ge full- ständiga regler för bedömningen av alla fall och att det alltjämt borde finnas visst utrym- me för en skälighetsprövning av omständighe- terna i de: särskilda fallet. Enligt departe- mentschefens mening innebar en sådan skälig- hetsprövning inte någon främmande uppgift för domstolarna (prop. 1945:10 s. 13). — Första lagutskottet förklarade sig ha vid sitt ställningstagande utgått från att prövningen även om den förlades till domstol inte borde ske efter strängt formella grunder utan under skäligt hänsynstagande till de omständighe- ter som kunde föreligga i varje särskilt fall (lLU 1945119 5. 26).
Innehållet av dessa senare uttalanden för- anleder tydligen inte någon förändring i grunduppfattningen att här är fråga om verk- ligt rättsanspråk.
I 1958 års förslag upptogs inte något un- dantag från regeln att skadeståndstalan mot det allmänna skall upptas av allmän domstol. Detsamma gäller skadeståndslagen. Såväl i det betänkande som innehåller 1958 års för- slag som i propositionen om lagen har disku- terats skäl för och emot domstolsprövning. Den ingående framställningen skall här inte redovisas i detalj. En sådan utförlighet är inte heller nödvändig, eftersom diskussionen till ganska stor del rör sådant som inte blir aktuth om det nu föreliggande förslaget får den utformning som angivits i det föregåen- de.
Sålunda ägnade man särskild uppmärk- samhet åt följande förhållande. Om domstol skulle tilläggas rätt att pröva huruvida ett förvaltningsbeslut varit felaktigt och därige- nom skadesråndsgrundande, kunde resultatet av prövningen tänkas komma i motsättning till avgörande av administrativ besvärsinstans rörande beslutets felaktighet. Gentemot den- na olägenhe: av domstolsprövning åberopades emellertid att domstolsbesluts felaktighet dock alltid måste prövas domstolsvägen och att över huxud taget skadeståndsrättsliga frå- gor tillhörde domstols bedömande. Det an-
sågs därför att man kunde komma att riskera oenhetlig praxis för den händelse man från- tog domstolama prövningen om ett förvalt- ningsbeslut kan grunda skadeståndsskyldig- het för det allmänna (SOU 1958:43 s. 112ff, prop. 197225 5.375 ff). — Vad nu angår det förslag som framläggs här är ju innebör- den bl.a. att ersättningsskyldighet skall in- träda när ett administrativt beslut om fri- hetsinskränkning blivit upphävt eller ändrat genom ett senare beslut i administrativ ord- ning. Frågan om det första beslutets felaktig- het blir inte föremål för någon ytterligare bedömning och någon motsättning mellan domstol och administrativ besvärsinstans kan då inte uppkomma på denna punkt.
[ de förda resonemangen kom emellertid också fram flera synpunkter som är av bety- delse här. Av vad som yttrades av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1958:43 s. 112 ff) kan sålunda återges följande.
Kommittén anförde att till förmån för an— ordningen med prövning genom administrati- va domstolar brukar framhållas att detta är billigt medan domstolsprocessen ställer sig dyrbar och att ifrågavarande skadeståndsmål inte sällan kräver ingående kännedom om förvaltningens organisation och arbetssätt. Kommittén erinrade häremot att förvalt- ningsprocessen inte erbjuder samma rätts- säkerhet som domstolsprocessen och att domstolarna ju har att pröva mål om ansvar för tjänstemäns fel och försummelser och om skadeståndsskyldighet för dem. —— Röran- de risken för stridiga avgöranden framhöll kommittén att frågan gällde om man för att undvika detta och för att förenkla förfaran- det kunde tänka sig att låta den administrati- va fullföljdsinstansen ta hand också om ska- deståndsfrågan. Enligt kommittén hade det särskilt diskuterats om detta inte kunde vara lämpligt i fall då beslut om frihetsberövande går i omedelbar verkställighet och frågan om frihetsberövande därför dras under överord- nad administrativ domstols prövning. Kom- mittén hänvisade till att en sådan anordning hade motsvarighet vid prövning av fråga om ersättning för oriktigt ådömt ungdomsfängel- se eller arrest, när beslutet verkställts utan att. det vunnit laga kraft, se 3 och 5 åå i 1945 års lag. Kommittén ansåg emellertid att prövning av skadeståndsfrågor måste sägas vara en typisk domstolsuppgift. Det fram-
hölls vidare bl. a. att svårigheter kunde upp— komma i fråga om förebringande av bevis- ning. Om skadeståndsyrkande skulle få fram- ställas i det administrativa besvärsförfarandet måste det allmänna, som i regel inte tidigare varit part, beredas tillfälle att få inträdai sådan egenskap. Och förfarandet kunde lätt snedvridas om beskyllningar mot den under- ordnade instansen för tjänstefel kunde fram- ställas i samband med besvärsprövningen. Be- fattningshavare mot vilka anmärkningar rik- tas måste få tillfälle att bemöta dem. — Kommittén sade sig ha övervägt om man borde införa stadgande att den allmänna domstolen skulle vara skyldig att före skade- ståndsmålets avgörande inhämta besked från förvaltningsdomstolen om förvaltningsbeslu- tets laglighet; beskedet skulle vara bindande. Härtill anmärkte emellertid kommittén bl. a. att det endast undantagsvis torde förekom- ma att allmän domstol i skadeståndsmål ålagts att beträffande grunden för ansvarig- heten inhämta yttrande från annan myndig- het med skyldighet att ställa sig beskedet till efterrättelse.
I propositionen om skadeståndslagen fäs- ter man sig vid följande uttalanden av depar- tementschefen (prop. 197215 5. 378 f).
Till bemötande av tanken att ersättnings- anspråk mot det allmänna visserligen skall prövas av allmän domstol men att domstolen skulle vara bunden av ett utlåtande av den högsta förvaltningsdomstolen framhölls att en sådan ordning inte är väl förenlig med de grundläggande principerna för vår rättegångs- ordning. Det påpekades att i svensk rätt bara undantagsvis förekommer att allmän dom- stol i dispositiva mål ålagts att inhämta ytt- rande från annan myndighet och att ställa sig den myndighetens besked till efterrättelse. Departementschefen ansåg det inge betänk- ligheter att ålägga en förvaltningsdomstol att i annan ordning än som är föreskriven för dess prövning av underordnade instansers av- göranden göra bindande uttalanden angåen- de dessa instansers beslut. — Departements- chefen, som förklarade sig ha kommit till slutsatsen att man inte hade annat val än att tillägga de allmänna domstolarna exklusiv behörighet att pröva anSpråk enligt skade- ståndslagen, anknöt härtill några påpekan- den. Om ett beslut redan prövats av någon av de högsta administrativa instanserna torde man enligt hans mening kunna utgå från att de allmänna domstolarna tar stor hänsyn till och i regel följer den slutliga bedömningeni
besvärsmålet. Och om prövning pågår i admi- nistrativ ordning kan man förvänta att skade- ståndsmålet vilandeförklaras. Den förvalt- ningsrättsliga praxis som utbildat sig torde komma att vara vägledande och domstolarna har möjlighet att inhämta yttranden från ad- ministrativa myndigheter.
Vad angår det nu föreliggande förslaget gäller att det anspråk mot det allmänna som den enskilde kan grunda på den tilltänkta lagen är ett verkligt rättsanspråk i likhet med anspråk enligt 1945 års lag. Principiellt mås- te därför domstolsprövning tillerkännas före- träde i rättssäkerhetsintresse. Härtill kommer som ett viktigt skäl att förslagets konstruk- tion utgör hinder mot att uteslutande använ- da ett administrativt förfarande för ersätt- ningsprövningen. Såsom framhållits upprepa- de gånger skall ersättningsanspråk, grundat på förslagets regler, stå vid sidan av ersätt- ningsanspråk enligt skadeståndslagen under där angivna förutsättningar. Det är mycket möjligt att en skadelidande i vissa situationer vill anlita båda utvägarna. Det kan då vara en vinning om man, åtminstone på ett mera framskridet stadium av förfarandet, kan sam- manföra de båda anspråken, som avser i det närmaste samma sak men grundas på olika förutsättningar, till en gemensam prövning. Den skadelidande kan ha behov av att full- följa båda anspråken parallellt till högre in- stans — och detta gäller vare sig det enligt skadeståndslagen framställda yrkandet riktar sig mot staten eller mot kommun. Så kan emellertid inte ske om inte anspråk på grund av förslaget skall tillhöra domstolsbedöm- ning.
Om man sålunda anser det vara en princi- piell utgångspunkt att ett ersättningsanspråk bör prövas av domstol, utesluter detta ju inte i och för sig att domstolen eventuellt skulle kunna avlastas från en del av bedömningen.
Härmed syftas på följande förhållande. För att ersättningsrätt skall inträda enligt förslaget krävs för vissa viktiga fall (2 och 4 55) att det senare beslut, som ändrar eller upphäver det tidigare beslutet, är väsentligen grundat på omständigheter som förelåg re- dan vid tiden för det tidigare beslutet. Ioch
för sig ktnde det tydligen ligga nära till hands att låta den myndighet som meddelar detta senare beslut samtidigt med bindande verkan fastställa om den angivna förutsätt- ningen föreligger eller ej. Emellertid innehål- ler förslaget också bestämmelser om vissa förhållanden som utesluter ersättningsrätt eller föranleder att ersättningen jämkas, 5 $&. Det följer av förut anförda skäl att dessa förhållanden bör tillhöra domstolspröv- ningen, viket kan vara anledning till att detsamma skall gälla också den förutsättning för ersättningsrätt som anges i 2 och 4 åå. Det kan när erinras om redan återgivna uttalanden av departementschefen i prop. 197215, av vilka framgår att det bara är undantagsvs som allmän domstol i disposi- tiva mål äagts att inhämta yttrande från annan myndighet och att ställa sig det till efterrättelse. En sådan anordning som här antytts bör således helst undvikas.
I själva ierket torde domstolen kunna få god vägledaing av det senare beslutet med tillhörande handlingar och protokoll. Sär- skilt är så fallet vad gäller domstolsförfaran- de. Om det är en allmän domstol som med- delar beslut som innebär ett annat ställnings- tagande än '.idigare beslut, kan man utgå från att domstclen anger vilka omständigheter som inverkat på bedömningen. Liknande gäl- ler numera även för förvaltningsdomstolar och förvaltringsmyndigheter. _ Även om be- slutsmotiveringen skulle vara bristfällig kan t. ex. ändringssökandet vara upplysande huruvida orh i vilken grad nytillkomna om- ständigheter tillmätts betydelse. Detsamma gäller polisprotokoll och andra skriftligen eller muntligen lämnade uppgifter. Hithöran- de Spörsmå berörs ytterligare i specialmoti- veringen ti112 &.
I enlighet härmed föreslås att även den nu ifrågavarande förutsättningen för ersättnings- rätt — att tet senare beslutet väsentligen är grundat på omständigheter som förelåg re- dan vid tidei för det tidigare beslutet — skall prövas av den domstol som har ersättnings- frågan till bedömande. Det låter sig ju också sägas att i tidigare förfarande den angivna förutsättningen knappast trätt så i förgrun-
den för intresset att den varit mogen för slut- giltigt avgörande. Om man skulle tillerkänna bindande verkan åt ett uttalande i det senare beslutet om förutsättningens förhandenvaro borde ju såväl den enskilde som staten _ vars ekonomiska intresse tidigare ej ens varit rep- resenterat — tillerkännas åtminstone någon möjlighet att överklaga denna fråga isolerat. En sådan ordning förefaller i och för sig föga lämplig.
Ett särskilt förhållande bör omnämnas i detta sammanhang. Enligt 34 a % LSPV och 49 35 omsorgslagen får i ärende vari 175 FvL äger tillämpning skälen för beslutet ute- lämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med vården eller omsorgerna an- nars skulle motverkas. Av de båda paragra- fema framgår vidare att i beslut om inskriv- ning och i beslut om avslag på ansökan om utskrivning alltid skall anges de i lagarna (l 5 respektive 35 &) angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Detta torde innebära att man inte kommer att kunna utläsa av utskrivningsnämnds eller psykiatriska närm- dens beslut huruvida den ifrågavarande för- utsättningen föreligger eller ej. Detsamma gäller beslut av beslutsnämnd.
Man får emellertid förutsätta att i dessa — liksom i andra — fall den myndighet som avgör ersättningsfrågan kan begära yttrande för den händelse detta anses behövligt.
7.12 Förfarandet
Enligt det förut anförda saknas således an- ledning att frångå den enligt 1945 års lag gällande ordningen, innebärande att ersätt- ningsanSpråken skall prövas av domstol i full utsträckning. Det skall dock inte förnekas att det i och för sig kunde vara en fördel om alla ärenden behandlades centralt av samma myndighet. En del bedömningsfrågor som är speciella för förslaget kan tänkas återkomma tämligen likartade i skilda ersättningsären- den. Inte minst gäller detta beräkningen av ersättningsbeIOpp i olika hänseenden. Vidare kan förtjäna uppmärksammas att antalet ärenden inte kan väntas bli särskilt stort, jfr uppgifter i kap. 6 om antalet ärenden enligt
1945 års lag och om överklaganden och änd- ringsfrekvens. Ett förfarande av angiven typ skulle kunna beräknas bli enklare och snab- bare än domstolsförfarande.
Emellertid torde fördelarna kunna vinnas på annat sätt, åtminstone delvis. Enligt pro- positionen om skadeståndslag skall den frivil- liga skaderegleringsverksamheten vara anför- trodd åt justitiekanslern när det gäller ”be- slutsskador” (pr0p. 1972:5 s. 385 f). Han bör, sägs det, genom administrativ åtgärd be- myndigas att träffa uppgörelser som är bin- dande för staten inom en ganska vid belopps- ram. Utanför denna ram bör det ankomma på Kungl. Maj:t att träffa avgörandet och om det gäller ersättningsbelopp av utomordent- lig omfattning bör riksdagens godkännande begäras. I propositionen uttalas vidare att när det gäller beslutsskador deti första hand blir justitiekanslern som bevakar kronans rätt i mål om skadestånd.
Man synes lämpligen kunna anknyta här- till. Genom att föreskriva att i princip alla ersättningsanSpråk enligt lagen skall framstäl- las hos justitiekanslern och att anspråken inte får göras gällande inför domstol annat än om och i den mån han ogillat dem, torde man uppnå att en viss enhetlighet i praxis skapas genom hans verksamhet. Vad angår justitiekanslems ställning som representant för staten synes man kunna låta själva lagens bestämmelser innebära bemyndigande för honom att för statens del träffa avgörande utan någon begränsning till belopp. Här tor- de mera sällan vara fråga om annat än belopp av tämligen ordinär storlek.
Man får förutsätta att justitiekanslern i viss utsträckning bör vara verksam för åstad- kommande av utredning i ett hos honom an- hängigt ärende som rör ersättning enligt för- slaget. Om jusitiekanslern finner att det i princip föreligger ersättningsrätt torde han sålunda av eget initiativ böra införskaffa när- mare uppgifter om frihetsinskränkningen.
J ustitiekanslerns beslut bör, såsom framgår av det förut anförda, vara bindande för staten. Skulle beslutet innebära att framställt an- språk helt eller delvis ogillas, bör beslutet in- nehålla att den sökande måste väcka talan
Det är knappast möjligt att med någon grad av säkerhet bedöma hur många av samt- liga ärenden som med den sålunda föreslagna anordningen kommer att stanna i och med justitiekanslems prövning. Man torde dock kunna våga förmoda att antalet skall vara tillräckligt stort för att en viss förenkling kan antas bli uppnådd.
Den anordning som sålunda är tänkt står i nära överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen skall gälla för justitiekans- lems befattning med frågor om ersättning från staten och mål därom.
Rätten att framställa anspråk på ersätt— ning enligt förslaget begränsas till tiden ge— nom bestämmelser om preskription, nämli- gen en i lagtexten angiven preskriptionstid för framställning till justitiekanslern och en av denne angiven tid för väckande av talan vid domstol. Utan någon sådan preskrip- tionstid skulle fordringen — i likhet med fordran enligt skadeståndslagen — preskribe- ras först efter tio år räknat från frihetsin- skränkningen eller beslutet därom. Det kan tydligen inte vara lämpligt att det under så lång tid skulle stå en person öppet att tillgri- pa ettdera eller bägge av två rättsanspråk som avser samma faktiska förhållande. Det är önskvärt att frågan om ersättning enligt förslaget blir avgord innan eller åtminstone samtidigt med prövningen huruvida skade- ståndsrätt föreligger enligt skadeståndslagen. Genom införandet av en preskriptionstid kan åstadkommas att avgörandet av anSpråk en- ligt skadeståndslagen sker med beaktande av hur ett anspråk som stöder sig på förslagets bestämmelser tidigare blivit bedömt eller eventuellt, att anspråken kan jämföras med varandra vid prövningi samma rättsliga för- farande. Till följd av att dubbelbetalning givetvis inte får ske kan det uppkomma frå- gor hur ersättning enligt förslaget och skade- stånd enligt skadeståndslagen bör avräknas mot varandra. Dylika frågor lär vara lättare att hantera om skadeståndsprövningen inte slutförs innan ersättningsfrågan avgörs. Preskriptionen kan verka i denna riktning.
Utgångspunkten för den preskriptionstid
som föreslås torde böra vara den tidpunkt då rätt till ersättning enligt förslaget inträder, dvs. den tidpunkt då det senare beslutet vun- nit laga kraft eller eljest är att betrakta som slutgiltigt. I fall enligt 4 & torde tidpunkten för beslut om slutlig utskrivning böra vara avgörande. Det torde vara tillräckligt att ve- derbörande inom preskriptionstiden fram- ställer påstående hos justitiekanslern att er- sättningsrätt föreligger enligt förslaget. Några specificerade ersättningsyrkanden bör det däremot inte vara nödvändigt att göra gällan- de inom denna tid. Det kan sättas i fråga om inte kravet att framställning skall göras hos justitiekanslern inom viss tid bör uppmjukas i särskilda fall. Här åsyftas situationer då inom den angivna tiden väckts talan direkt vid domstol med yrkande om ersättning en- ligt förslaget eller med yrkande om skade- stånd enligt skadeståndslagen. Frågan be- handlas i specialmotiveringen till 9 &.
I 1945 års lag finns regler som är avsedda att möjliggöra att ersättningsanspråk kan göras gällande vid domstol på ett tidigt sta- dium Sålunda får anspråk enligt 1 €; göras gällande redan i det mål vari ansvarsfrågan handläggs och anspråk enligt 2 5 i det mål vari frågan om frikännande eller nedsättning av straffet handläggs. Talan kan härvid in- skränkas till fastställelse huruvida rätt till er- sättning föreligger. PLB betraktade det som en väsentlig fördel att ersättningsfrågan kan avgöras redan i själva brottmålet, vilket en- ligt dess mening medför större säkerhet i prövningen och även att sökanden snabbare kan kommatill sin rätt (SOU 1944:10 s. 309).
Om man godtar den principiella upplägg- ning av förslaget som angivits tidigare blir emellertid utgångsläget ett annat. Skall den speciella ersättningsrätt varom förslaget handlar utsträckas även till administrativa frihetsinskränkningar, kommer i betraktande här förut återgivna skäl som ansetts tala mot att förlägga prövningen av ersättningsanspråk helt eller delvis till förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol. Bl. a. kan bringas i erinran vad som sagts därom att staten ju i regel inte har någon representant för sitt ekonomiska intresse i ett administrativt för—
farande om frihetsinskränkning. Att bibehål- la den enligt 1945 års lag gällande ordningen enbart för domstolsförfaranden synes knap- past tänkbart. Härigenom skulle enhetlighe- ten i bedömningen av ersättningsfrågor bry- tas sönder och såsom redan framhållits måste detta vara olyckligt. Vidare förtjänar erinras om att, såvitt erhållna uppgifter visar (avsnitt 6.5), möjligheten att få prövning redan på ett tidigt stadium — i brottmålet — utnyttjats endast i ringa utsträckning, ca 10 procent av samtliga fall. Slutligen kan det vara skäl att tillägga en särskild anmärkning. När den domstol som dömer eller kan komma att dö- ma i brottmålet sålunda enligt 1945 års lag— stiftning förutsätts ha särskild insikt, torde bl. a. åsyftas att frågan huruvida misstanke kvarstår mot den ersättningssökande kan bli av betydelse på grund av bestämmelseni 1 5 andra stycket sista punkten i 1945 års lag.I det förslag som nu framläggs förekommer emellertid inte någon undantagsbestämmelse för fall av kvarstående misstanke.
Det finns följaktligen inte någon anled— ning att i förslaget uppta motsvarighet till reglerna i 1945 års lag om möjlighet att framställa anspråk vid domstol på ett tidiga- re stadium.
I fråga om forum för ersättningsanspråk gentemot staten finns speciella regler i 1945 års lag vilka avviker från vad i allmänhet (10 kap. Zg RB) gäller. Sålunda märks att, så- som nyss angivits, anspråk kan göras gällande på ett tidigt stadium. Vidare skall enligt 5 & första stycket anspråk på ersättning enligt ] & framställas hos den rätt som handlägger eller sist har handlagt ansvarsfrågan eller som skulle ägt upptaga åtal för brottet, och enligt andra stycket skall anspråk enligt 2 & fram- ställas hos den rätt som handlägger eller sist har handlagt frågan om frikännande eller nedsättning av straffet. Dessa sistnämnda regler torde ha ansetts följa som en konse- kvens av den nyss anmärkta särskilda ord- ningen för framställande av ersättnings— anSpråk på ett tidigt stadium.
Det lämpligaste i forumfrågan synes emel- lertid i stället vara att i princip behandla så- dana anspråk som grundas på förslagets be-
stämmelser såsom vanliga ersättningskrav gentemot staten.
I propositionen om skadeståndslagen ut- talade departementschefen bl. a. (prop. 197225 5. 387) att han inte ansåg behövligt med särskilda regler om vilken underrätt som skulle vara behörig domstol för skadestånds- talan mot det allmänna enligt 3 kap. skade- ståndslagen. Enligt departementschefens me- ning ges en tillfredsställande lösning av fo- rumfrågan genom regeln i 10 kap. 2 % RB att kronan skall i tvistemål i allmänhet sökas där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte. Och departementschefen framhöll att eftersom justitiekanslern skall bevaka kronans talan när det gäller besluts- skador, det är Stockholms tingsrätt som blir behörig domstol för talan mot staten. Mot- svarande bör gälla för förslaget. Någon regel om tillämplighet av 10 kap. 2 & RB ärinte av nöden, jfr departementschefens uttalande.
Skadeståndslagen innehåller emellertid också en särskild forumbestämmelse i 3 kap. 10 %. Den avser talan om ersättning enligt 3 kap. 2å i lagen med anledning bl. a. av vissa beslut av domstol eller domare och beslut av justitiekanslern eller riksåklagaren. Forum regeln anpassas därigenom till vad som gäller om forum privilegiatum, jfr 2 kap. 2ä och 3 kap. 3 & RB. De synpunkter som härvidlag varit vägledande redovisas utförligt i prop. 197215 (s. 379 ff och 551 ff). — Denna forumbestämmelse har icke någon motsvarig- het i 1945 års lag. Skälen som varit bestäm- mande för att uppta lagregeln i skadestånds- lagen synes inte föranleda till att den bör efterbildas i förslaget.
I fråga om samordning av anspråk enligt å ena sidan förslaget och å andra sidan skade- ståndslagen må framhållas följande. Enligt förslaget krävs oftast mindre för att ersätt- ningsrätt skall föreligga än enligt skade- ståndslagen. Å andra sidan kan ersättning en- ligt förslaget tänkas bli lägre än enligt skade- ståndslagen. Vad angår bestämmelserna om rättegångskostnader så är dessa fördelaktiga- re för den enskilde enligt förslaget. Det förefaller följaktligen naturligt att han vill tänka sig att i första hand åberopa förslagets
regler, eventuellt att åberopa dessa regler och skadeståndslagens bestämmelser samtidigt. Däremot kan det knappast vara något intres- se för honom att först anlita skadeståndsla- gen. Förslaget upptar, såsom förut angivits, korta preskriptionstider för framställande av anspråk hos justitiekanslern och för anhänig— görande av talan vid domstol i den mån den— ne ogillat anspråket. Till följd härav torde det endast sällan kunna kvarstå möjlighet att anmäla ett anspråk, grundat på förslagets regler, efter det att ett yrkande jämlikt ska- deståndslagen blivit avgjort. Det skulle kun- na invändas att ett yrkande av det sistnämn- da slaget ju kan ha blivit framfört tidigare än ett anspråk enligt förslaget. Detta senare an- språk förutsätter nämligen att beslutet om frihetsinskränkning blivit, förenklat ut- tryckt, upphävt eller ändrat. Förutsättningen i skadeståndslagen är däremot att fel eller försummelse förekommit. En förutsättning av sistnämnda slag skulle i princip kunna konstateras innan ännu något upphävande skett. Här kan emellertid påminnas om de- partementschefens uttalande i prop. 19725 (5. 379) att om en prövning pågår i admini- strativ ordning, när skadeståndstalan väcks, man kan förvänta att domstolen vilandeför- klarar skadeståndsmålet i avbidan på att den administrativa besvärsprocessen avslutas. Detta förhållande kan sammanställas med den s. k. passivitetsregeln i 3 kap. 4 & skade- ståndslagen av innebörd att den som utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse i felaktigt beslut eller att använda särskilt rättsmedel inte får ersättning för ska- da som därigenom kunnat undvikas, och med reglerna i 3 kap. 7 &, som för vissa fall fordrar att (det felaktiga) beslutet skall ha upphävts eller ändrats. Det synes då tydligt att det endast kan vara undantagsvis som ett yrkande enligt skadeståndslagen "blir avgjort innan anspråk på grund av förslaget fram- ställs, en situation som eljest ibland kunde tänkas vara ägnad att bereda svårigheter vid prövningen.
Man har därför anledning att här räkna endast med det normala fallet, alltså att det är i samband med avslutandet av justitiekans-
lems prövning som det kan bli fråga om att vid domstol göra gällande dubbla anspråk, dels ett enligt förslaget (som då varit föremål för prövningen), dels ett enligt skadestånds- lagen. Som redan framhållits är det av intres- se att domstolsprövningen av de båda ansprå- ken sker gemensamt. Det föreslås därför att justitiekanslern skall anvisa den underrätt som har att pröva anspråket enligt förslaget.
Om en underrätt har yrkande enligt skade- ståndslagen till behandling, torde justitie- kanslern lämpligen böra hänvisa till denna. Detta torde i regel inte föranleda några svå- righeter eftersom flertalet skadeståndsyrkan- den gentemot staten, grundade på skade- ståndslagen, lär anhängiggöras vid forum en- ligt 10 kap. 2 & RB.
Emellertid blir läget något mera komplice- rat när talan enligt skadeståndslagen förs mot kommun. Här gäller inte forum enligt 10 kap. 2 & RB såsom för staten, utan talan skall föras vid forum som bestäms av regleri 10 kap. l & RB. I fråga om samordning av anspråk enligt förslaget och anspråk enligt skadeståndslagen är i denna situation att märka följande. Såsom redan angivits, avses att i förslaget inta bestämmelse om att justi- tiekanslem bör hänvisa till underrätt där rättegång om skadestånd enligt skadestånds- lagen pågår. Denna bestämmelse är teoretiskt inte tänkt som en forumregel. Den kan dock i praktiken komma att fungera som sådan. För att bevara sin talerätt måste nämligen den ersättningssökande väcka talan just vid den underrätt som justitiekanslern anvisat. Detta torde inte vara ägnat att medföra rätts- förlust för den sökande, även om den anvisa- de underrätten inte är forum enligt 10 kap. Zå RB för talan mot staten. Sistnämnda stadgande tillhör nämligen inte de forumreg- ler som ovillkorligen måste iakttas. Om sva- randen — kronan — inte gör foruminvänd- ning i rätt tid, skall alltså tvisten anses väckt vid rätt domstol, 10 kap. 18 & RB. Eftersom det är justitiekanslern som hänvisat till un- derrätten i fråga, måste det förutsättas att någon sådan foruminvändning inte fram- ställs. Underrätten torde då ha möjlighet att med stöd av 14 kap. 6 & RB handlägga målet
mot staten om ersättning enligt förslaget och målet mot kommunen om skadestånd enligt skadeståndslagen i samma rättegång, om det är till gagn för utredningen. Ett eventuellt regresskrav från statens sida gentemot kom- munen synes också kunna föras in i rätte- gången, 14 kap. 5 & RB.
Genom dessa utvägar torde önskvärd sam- ordning kunna uppnås på tillfredsställande sätt i flertalet fall. Undantagsvis kan mål om skadestånd enligt skadeståndslagen tänkas ha hunnit till högre instans innan justitiekans- lern avgjort ärende om ersättning enligt för- slaget. Fallet torde dock vara osannolikt, eftersom justitiekanslern redan vid underrät— ten torde ha informerat den enskilde om för- slagets ersättningsregler ochi förekommande fall ha begärt målet vilande vid underrätten. Det föreligger därför inte något praktiskt be- hov av en bestämmelse som skulle göra det möjligt att gå direkt från justitiekanslern till högre domstol.
I detta sammanhang är att observera den omförmälda forumregeln i 3 kap. 10% ska— deståndslagen. Denna medför att talan om skadestånd enligt skadeståndslagen i vissa, sannolikt sällsynt förekommande, fall skall väckas direkt i högre rätt. Det har som sagt inte ansetts behövligt med en motsvarande forumregel i förslaget. Justitiekanslern bör alltså, när en sådan rättegång om skadestånd pågår t. ex. i hovrätt, hänvisa till forum en- ligt 10 kap. 2 & RB.
Sedan domstolsprocess börjat angående ersättningsanspråk enligt förslaget, kan det hända att talan, avseende skadestånd enligt skadeståndslagen för det obefogade ingripan- det, väcks vid annan domstol. Sammanlägg- ning av målen kan ej då ske, emedan de ej väckts vid samma domstol, 14 kap. 7 & RB. Det torde få förutsättas att det sålunda ny- tillkomna yrkandet inte avgörs innan målet om anspråk enligt förslaget blivit avdömt.
7.13 Ekonomiska konsekvenser
En reform efter förslagets riktlinjer medför givetvis en viss utgiftsökning för staten. Beträffande de s.k. judiciella frihetsin-
skränkningama torde, ekonomiskt sett, inte inträda någon mera avsevärd ändring mot vad som gäller nu. Enligt de statistiska upp- gifter som införskaffats (mom. 6.5.3) skulle sammanlagda beloppet av utgivna ersätt- ningar enligt 1945 års lag utgöra omkring 100000 kronor för de fem åren 1965— 1969, motsvarande ungefär 20 000 kronor om året. Det måste emellertid framhållas att uppgifterna torde vara alltför osäkra för att de skulle kunna ge någon mera exakt före- ställning om storleken av statens utgifter i detta hänseende. Otvivelaktigt är emellertid att det inte varit fråga om mera betydande belopp. Till jämförelse kan erinras om pro- fessor Bratholms översikt över utbetalningar i Norge under fem år i mitten av 1950-talet. Om man frånser två fall, avseende landsför- räderiprocesser, utgjorde sammanlagda be- loppet för dessa fem år något över 200 000 norska kronor (avsnitt 4.4). — Förslagets reg- ler om ersättning för judiciella frihetsin- skränkningar överensstämmer inte helt med 1945 års lag. Sålunda görs förutsättningarna för ersättningsrätt mera liberala genom att även beslut om ändring i ordinär väg skall medföra inträde av sådan rätt. Därjämte in- begrips även åtskilliga frihetsinskränkningar som inte utgör frihetsberövanden. Framför allt märks emellertid att den s.k. oskulds- paragrafen faller bort. Det är mycket möjligt att förhandenvaron av densamma avhållit många från att ansöka om ersättning, som eljest kunnat komma i fråga. Man rör sig här- vidlag dock endast med antaganden. Om man trots de ovissa faktorerna vill försöka en pragnos, synes det enligt min mening vara mest rationellt att beträffande judiciella fri- hetsinskränkningar räkna med en ökning av de sammanlagda ersättningsbeloppen, sanno- likt dock inte överstigande 100 procent.
När det gäller administrativa frihetsin- sk'änkningar införs genom förslaget en er- sättningsrätt som inte finns för närvarande. Här saknas alltså varje jämförelsematerial. Mm är då ställd inför liknande svårigheter sorn vid den nyligen genomförda skade- ståndslagstiftningen i fråga om det allmännas skadeståndsansvar och som där föranledde
att några förutsägelser om kostnademas om- fattning inte kunde göras (prop. 197225 5. 319). Det sken av tillförlitlighet som en siffermässig kalkyl är ägnad att framkalla skulle enligt min mening vara missvisande eftersom de grundläggande utgångspunk- terna för kalkylen torde visa sig ihög grad variabla. Man ser sig därför nödsakad att av- stå från att söka räkna ut de framtida utgif. tema för ersättning avseende administrativa frihetsinskränkningar enligt förslaget.
Om man sålunda på det hela taget måste stanna i åtskillig ovisshet om de ekonomiska konsekvenserna av förslaget i dess helhet, är det tydligen dock inte fråga om någon stats- finansiell belastning av sådan tyngd att den motväger de principiella skäl som kan åbero- pas till förmån för ersättningsrätt.
7.14 Förslagets utformning
Om man utgår från att en lagstiftning bör ske efter de riktlinjer som angivits i det före- gående, återstår frågan om lagreglerna bör in- arbetas i skadeståndslagen eller bilda en sär- skild lag. När här valts den senare möjlighe- ten, har detta skett från bl. a. följande syn- punkter.
Villkoren för inträde av ersättningsskyl- dighet är av en speciell karaktär genom att det i princip förutsätts, att beslut om frihets- inskränkning blivit på något sätt undanröjt, upphävt eller ändrat. Prövning av beslutets riktighet ankommer sålunda inte på den er- sättningsbeviljande myndigheten utan denna har att utgå från det ändrade resultat som erhållits vid verkställd överprövning inom de instanser som har att handlägga beslutsären- den av ifrågakommet slag, antingen nu resul- tatet framkommit i ordinär eller extraordi- när väg. Vidare är den föreslagna ersättnings- skyldigheten — som i varje fall i första hand skall åvila staten — specificerad till att avse viss sorts skador, nämligen hinder eller för- lust i näring och lidande samt en del kostna- der, och i fråga om ersättning för lidande förekommer standardisering. I de nu anmärk- ta avseendena föreligger gentemot skade- ståndslagen olikheter av närmast principiell
natur. — Såsom skall närmare utvecklas i spe- cialmotiveringen till 1 & torde skadeståndsla- gens regler inte lämpligen kunna efterföljas inom området för förslagets specialreglering annat än genom analogisk tillämpning på vissa punkter.
Ett utmärkande drag i den tilltänkta lag- stiftningen är att en snabb lösning av ersätt- ningsfrågan skall uppnås genom föreskrifter om jämförelsevis korta preskriptionstider för framställande av anspråk.- En sådan ordning kan sägas vara främmande för skadestånds- lagens system.
Över huvud taget skulle de lagregler, som blir nödvändiga för att genomföra förut an- givna tankegångar, bryta skadeståndslagens ram och belasta lagtexten i denna. Det är också möjligt att ändringar kan komma att behövas just inom förslagets område. Med en fristående lagstiftning kan man i sådana fall undgå att ändra i den centrala lagen.
[ enlighet härmed framläggs alltså ett för- slag till lag, avsedd att stå självständig i för- hållande till skadeståndslagen. Strävan har varit att anpassa förslaget till skadeståndsla- gen så att några modifikationer i denna inte skall behöva vidtagas och några kollisioner ända inte behöva befaras.
8. Specialmotivering
15
I denna inledande paragraf stadgas i första stycket rätt till ersättning av staten. Rättig- heten får närmare bestämning i följande paragrafer.
Föremål för ersättning är skador — närma- re angivna i 6 och 7 åå — som uppkommit genom att någon antingen varit berövad fri- heten eller också varit underkastad annan in- skränkning i sin rörelsefrihet. Vad som för- stås med frihetsberövande har berörts i den allmänna motiveringen (mom. 7.7.2). Såsom där angivits, avses att någon är fängslad eller genom inspärrning eller övervakning eller på något motsvarande sätt är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område. — I den all- männa motiveringen har även omnämnts andra inskränkningar i rörelsefriheten. Så- som karakteristiskt för dem har angivits att området är en viss ort eller plats och att ve- derbörande kvarhålls där av insikten att han kan bli föremål för påföljd av något slag om han beger sig därifrån. Tydligen är begreppet inskränkning i rörelsefrihet tämligen vid- sträckt och skulle därigenom kunna befaras leda för långt. Det kan emellertid förtjäna påpekas, att lagens tillämpning även erhåller sin begränsning dels genom föreskriften att ingripandet skall ha varat mer än 24 tim- mar, dels till följd av konstruktionen att er- sättningsrätt utlöses av ett beslut om upp- hävande eller ändring eller liknande (2 €). Beträffande en del beslut om mindre ingri-
pande inskränkningar i rörelsefriheten finns för övrigt inte alls möjlighet till överklagan- de. Så är bl. a. fallet med beslut av ungdoms- fängelsenämnden och interneringsnämnden samt beslut om begränsade uppehållstill- stånd, 11 & sista stycket jämfört med 495 utlänningslagen.
I 5 kap. ovan har företagits en genomgång av frihetsinskränkningar som kan inträda en- ligt olika lagstiftningar. Se även bilagorna 2 och 3. Såsom framgår av bilaga 3 innebär inte alla de slag av föreskrifter som nämns där att inskränkning i rörelsefriheten upp- kommer.
Om en intagen fått tillstånd att vistas utom anstalt kan rätt till ersättning för den- na tid tänkas föreligga såvida villkor angåen- de rörelsefriheten knutits till tillståndet. Har tiden för denna vistelse inräknats i anstalts- tiden,jfr t. ex. 36, 50,55 och 60 %% lagen om behandling i fångvårdsanstalt, kan dock tillämpning av 55 andra stycket komma i fråga. — Det kan vara skäl påpeka att ett be- slut av polismyndighet eller länsstyrelse att vägra pass eller återkalla utfärdat pass (jfr avsnitt 5.10) kan anses medföra frihetsin- skränkning i förslagets mening (jfr kap.3 och mom. 7.7.2 samt SOU 1966:70 s. 669).
Vad särskilt angår institutet reseförbud enligt gällande lag må framhållas följande. Reseförbud kan förekomma även i andra fall än då någon är misstänkt för brott (25 kap. RB). Sålunda innehåller 187 & UL och 15 kap. 2 % RB föreskrifter om reseförbud för
gäldenär som kan befaras begiva sig från ri- ket eller avvika från orten. Dylika reseförbud tjänar sålunda ett enskilt intresse och det skulle kunna ifrågasättas om förslaget bör stadga något ersättningsansvar för staten i dylika fall. Denna tankegång synes emeller- tid inte vara avgörande för frågan. Visserli- gen skall den som begår reseförbud ställa pant eller borgen för skada, 1945 UL och 15 kap. 5 % RB, och det kan sålunda vara sörjt för att den som underkastas reseförbud erhåller tillbörlig ersättning av enskild part. Skyldigheten att ställa pant eller borgen är emellertid inte ovillkorlig utan kan eftergivas om sökanden är ur stånd att ställa sådan säkerhet och har visat synnerliga skäl för sin talan. Att utesluta ersättningsrätt av det nyss angivna skälet synes inte heller konsekvent, om man jämför med följande fall. En person som efter resning blir frikänd, har rätt till ersättning enligt förslaget (och 1945 års lag) och detta även om talan mot honom uteslu— tande fördes av enskild målsägande. I själva verket torde det också kunna sägas att det dock är myndighetsbeslut som föranlett rese- förbudet och den därav uppkomna skadan, och att beslutet utgör ett led i samhällets verksamhet för att upprätthålla rättstillstån— det i allmänhet, oavsett att beslutet närmast tjänar ett enskilt intresse. 1 paragrafen har följaktligen inte gjorts några undantag för reseförbud enligt 187 & UL eller 15 kap. 2 & RB. Likaledes kommer häktningsåtgärd som företas med stöd av dessa lagrum att falla under förslagets regler. För ersättning som utges av staten enligt vad nu angivits kan regressrätt mot den enskilde förekomma en- ligt 13 5 i förslaget.
För att utesluta mera betydelselösa ingri- panden från tillämpningen har som nämnts upptagits en regel om att ersättning utgår en- dast om de ingripanden varom är fråga sam- manlagt räckt mera än 24 timmar. Har olika frihetsberövanden eller inskränkningar i rö- relsefriheten förekommit i omedelbar följd efter varandra är ersättningsrätt inte uteslu- ten, även om intet av dem räckt mer än 24 timmar, bara de tillsammans varat denna tid. — Man torde i enlighet härmed kunna utgå
från att åtgärd som omnämns i 24 kap. 7 & RB (gripande) inte kommeri fråga till ersätt- ning enligt förslaget.
Paragrafen gäller frihetsinskränkning som faktiskt kommit till stånd och ej ett enbart beslut därom (t. ex. häktning av någon i hans frånvaro).
Frihetsberövande eller annan inskränkning i rörelsefriheten skall ha föranletts av dom eller annat beslut. Som gemensamt uttryck har använts ordet beslut. Så gott som alltid är det fråga om beslut av myndighet. Ernel- lertid kan det undantagsvis förekomma att beslut meddelas av annan än offentlig myn- dighet. Exempel är befälhavare på fartyg och luftfartyg samt enskilda inrättningar som omnämns i NvL ochi 10 % omsorgslagen (jfr prop. 1971 :30, Del 2 s. 635). För att undvika otydlighet har därför inte begagnats ut- tryckssättet att beslutet meddelats av myn- dighet. I stället har i lagtexten efterbildats lydelsen av 3 kap. 2 & skadeståndslagen och texten anger sålunda beslut vid myndighets- utövning (jfr prop. 1972:5 s. 311 f, 5. 322).
Det kan i och för sig förutsättas som själv- klart att det skall vara fråga om svensk myn- dighetsutövning och detta behöver alltså inte komma till uttryck i lagtexten. I detta sam- manhang är visserligen att märka bestämmel- serna i 5—7 %% i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angåen- de verkställighet av straff m.m. (mom. 5.2.16). Enligt dessa lagrum kan frihetsstraff som ådömts i de övriga nordiska länderna verkställas här i riket, varvid det omvandlas till fängelse, och fängelsestraffet är då verk- ställbart såsom hade det ådömts häri riket genom dom som vunnit laga kraft. 1 sist- nämnda uttryck kan emellertid inte inläggas mera än vad orden anger, eller att det är frå— ga om verkställbarheten. Den angivna lagen behöver då inte föranleda till att försla- gets lagtext förtydligas på ett sätt som inte annars är brukligt. Vad angår den nämnda lagen kommer alltså förhållandet i ersätt- ningshänseende att gestalta sig så att något ansvar för domen inte föreligger men där- emot kan inträda för verkställighetsåtgärder. — Jfr lagen om internationellt samarbete rö-
rande verkställighet av brottmålsdom (mom. 5.2.17).
Förhållandet mellan beslutet och själva frihetsinskränkningen har angivits så att be- slutet skall ha föranlett frihetsinskränk— ningen. För ersättningsrätt enligt förslaget är inte tillräckligt med det rent faktiska förhål- landet att någon berövats friheten eller ut- satts för annan frihetsinskränkning utan det fordras att åtgärden skall kunna ledas ti11- baka till ett beslut vid myndighetsutövning. Frågan om sambandet mellan sistnämnda beslut och åtgärden torde lämpligen böra beröras. Ett par exempel kan här vara belysan- de. Det antages att en person blivit dömd till fängelse och att, efter det han fått villkorlig frigivning, denna förklarats förverkad av övervakningsnämnden genom beslut som omedelbart länt till efterrättelse (37 kap. 7 och 10 åå BrB). Domen har då föranlett det fängelsestraff som först verkställdes; verk- ställigheten av straffåterstoden återigen har föranletts såväl av domen som av övervak- ningsnämndens beslut. Om domen sedermera efter resning ersätts med frikännande dom, kan alltså ersättning utgå i båda dessa hänse— enden. Är det övervakningsnämndens beslut som upphävs efter prövning i kriminalvårds- nämnden (37 kap. 7 % BrB), kan ersättning utgå beträffande straffåterstoden. 4 Motsva- rande gäller t. ex. om övervakningsnämnden jämlikt 26 kap. 15 & BrB har meddelat före- skrift om inskränkning i rörelsefriheten, när den som varit dömd till fängelse blir villkor- ligt frigiven.
En frihetsinskränkning kan alltså stundom ledas tillbaka till ettdera av två beslut. Skulle det inträffa att båda besluten ersätts med nya beslut, t. ex. att beslut om förverkande av villkorlig frigivning blir upphävt och att därefter domen efter resning blir frikännan- de, torde detta inte erbjuda några problem vid tillämpningen. Är domen inte frikännan- de utan innebär den endast Strafflindring, kan däremot vissa svårigheter tänkas upp- komma, något som skall beröras under 2 &. Blir det fråga om regressanspråk från statens sida därför att det ena av två beslut medde- lats vid myndighetsutövning för vars full-
görande en kommun svarar, får frågan om ansvarsfördelningen mellan staten och kom- munen givetvis lösas enligt allmänna regler. Situationen torde sällan inträda.
Ett ofta förekommande fall är att en per- son varit häktad och att därefter i en dom på fängelsestraff förklarats att straffet till en viss tid skall anses verkställt genom att han hållits i häkte. Fallet bör tydligen bedömas så att det är fråga om två frihetsberövanden, nämligen dels häktningstiden till följd av be- slut om häktning, dels (reducerad) fängelse- tid till följd av domen. Dessa båda frihetsbe- rövanden bör bedömas vart för sig när det gäller anspråk på ersättning. Jfr vidare under 5 5.
Beslut som kan sägas föranleda frihetsin- skränkning kan också föreligga i den formen att, vid uppkommen fråga om åtgärden skall upphöra, det blir beslutat att den skall fort- sätta. En ansökan är där inte alltid nödvän- dig, se t.ex. 26 kap. 95 BrB beträffande villkorlig frigivning (prop. 1962:10 5. C 253) och 16 & LSPV rörande utskrivning från slu- ten psykiatrisk vård. Oavsett om ansökan be- hövs eller ej, bör ett beslut, varigenom t. ex. villkorlig frigivning eller omförmäld utskriv- ning vägras, anses ha föranlett fortsättningen av frihetsinskränkningen och ett senare be- slut om ändring häri bör därför också kunna utlösa ersättningsrätt.
Avfattningen av första stycket i nu före- varande paragraf visar att det endast är den som varit utsatt för obefogat ingripande som kan tillerkännas ersättning. [vilka fall ett in- gripande skall anses obefogat framgår av 2— 4 åå.
Såsom angivits i den allmänna motive- ringen skall skadeståndslagen och förslaget gälla vid sidan av varandra. En annan fråga är huruvida den lagens allmänna bestämmelser om skadeståndsskyldighet skall gälla även för den ersättningsskyldighet som kan grundas på förslagets regler. Sista punkten i första stycket handlar härom.
Enligt 1 kap. 1 % första stycket skade- ståndslagen skall denna tillämpas i fråga om skyldighet att utge skadestånd om ej annat är särskilt föreskrivet (eller föranledes av av-
tal eller i övrigt följer av regler om skade- stånd i avtalsförhållanden, något varom det inte är fråga här). Vad som stadgas i 1 kap. utöver det nyss sagda är emellertid utan be- tydelse för den reglering förslaget innefattar. Och 2 och 4 kap. avser skadestånd på grund av eget vållande resp. arbetstagares skade- ståndsansvar, medan det här i stället gäller ersättningsskyldighet för staten. Att dessa kapitel kan bli tillämpliga om staten fram- ställer regressanspråk enligt 13 % är en annan sak.
Nästan hela 3 kap. skadeståndslagen kom- mer att sakna tillämpning i fråga om den er- sättningsrätt som föreslås. Så blir fallet med 3 kap. 2—4 åå och 75 genom att ersätt- ningsrätten anknutits till att det beslut som föranlett frihetsinskränkning blivit i veder- börlig ordning undanröjt, upphävt eller änd- rat. Bestämmelsen i Så om ersättning för ren förmögenhetsskada bortfaller tydligen eftersom ersättningsrätten enligt förslaget inte avser sådan skada. Vad angår stadgandet i 6 5 om jämkning av hänsyn till den skade- ståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter skulle de där av- sedda jämkningssituationema sannolikt en- dast ytterligt sällan om ens någonsin kunna uppkomma beträffande den för staten före- slagna ersättningsskyldigheten, som i järn- förelse med statens resurser får anses tämli- gen begränsad. Föreskrifterna i 1 & om er- sättningsskyldighet för enskild arbetsgivare samt i 8 och 9 åå om vissa skadeståndsfall saknar aktualitet. Inte heller forumreglernai 10 & synes kunna komma i fråga för tillämp- ning.
Av bestämmelserna i 5 kap. kommer fler- talet att vara utan intresse beträffande den föreslagna ersättningsrätten. Detta gäller på- tagligen bestämmelsernai 3 & om rätt till un- derhåll för efterlevande, i4 & om sakskada,i 7 & om underlåtenhet att avslöja brott ochi 8 & om att värnpliktiga m. fl. skall likställas med arbetstagare. Stadgandet i 6 & om soli- dariskt ansvar för skadestånd överensstäm- mer ej med förslagets tankegång att staten skall bära ansvaret gentemot den skadelidan- de med viss regressrätt. I stället för reglernai 1 och 2 åå om ersättningsgill skada har för- 166
slaget en mera ingående reglering med delvis standardiserad ersättning för lidande. Dessa regler kan alltså inte gärna kommai fråga för tillämpning. I 5 5 finns föreskrift om järnk- ning för medvållande. Då det synts lämpligt att något mera specificera vari medvållandet kan bestå i de tämligen säregna situationer som kan uppkomma enligt förslaget, har det varit nödvändigt att ge en uttrycklig regel härom i förslaget (55 första stycket) och den angivna föreskriften kommer därigenom att sakna betydelse.
Förhållandet mellan skadeståndsrättslig speciallagstiftning och skadeståndslagen har behandlats utförligt i samband med lagens tillkomst.
Sålunda uttalade departementschefen att den principiella utgångspunkten bör vara att de allmänna reglerna om skadeståndsansvar utanför kontraktsförhållanden alltid s.a.s. liggeri botten, dvs. är tillämpliga i den män inte bl. a. regler i skadeståndsrättslig special- lagstiftning medför modifikationer i en eller annan riktning (prop. 197215 s. 158). — I senare sammanhang erinrade departements- chefen om existerande speciallagstiftning och framhöll att den innehåller regler som i allmänhet statuerar strängare skadeståndsan- svar i fråga om förutsättningarna för ersätt- ningsskyldighet men som ibland samtidigt är mindre långtgående, t. ex. när det gäller ska- deståndets omfattning eller den tid inom vil- ken ersättningstalan skall väckas. Departe— mentschefen tillade att de speciella reglerna i allmänhet är exklusivt tillämpliga inom sitt tillämpningsområde (s. 448). , Angående 1 5 första stycket skadeståndslagen framhöll departementschefen att lagen enligt detta stadgande bara gäller i den mån ej annat är särskilt föreskrivet. Stadgandet förutsätter sålunda, enligt vad departementschefen utta- lade, att det i annan lagstiftning kan finnas avvikande reglering och att den i så fall skall ta över inom sitt tillämpningsområde och gälla framför skadeståndslagens bestämmel- ser. Här åsyftades i första hand den skade- ståndsrättsliga speciallagstiftning som vi nu har eller som framdeles kan komma att ge- nomföras på särskilda verksamhetsområden. Men, fortsatte departementschefen, i frågor som inte på detta sätt specialreglerats gäller skadeståndslagens regler också inom special- lagstiftningens tillämpningsområde, även om i denna inte har gjorts någon uttrycklig erin- ran av denna innebörd, såsom t. ex. i 13 & atomansvarighetslagen (s. 450).
Vid sin granskning av remitterat förslag till skadeståndslagen .orde lagrådet en ge- nomgång av åtskillig skadeståndsrättslig spe- ciallagstiftning. I anslutning härtill uttalades bl. a. följande (3. 627).
Lagrådet förklarade att vad från dess sida anförts angående gränsdragning inte ute- slöt att de grundsatser som kommit till ut- tryck i skadeståndslagen kan komma att öva inflytande på tillämpningen av speciallag- stiftningen eller att lagens bestämmelser får analogisk tillämpning inom vissa områden av speciallagstiftningen.
Lagrådet ansåg tillika att i fall då det är önskvärt att skadeståndslagens regler skall tillämpas men dessa inte går att förena med det nuvarande innehållet av speciallag besked måste lämnas för rättstillämpningen (s. 624). Departementschefen förklarade i anslutning härtill att så bäst kunde ske genom att spe- cialbestämmelsen upphävs eller ändras (s. 649).
I detta sammanhang kan också erinras om innehållet av det förslag till skadeståndslag som remitterades till lagrådet. I bestämmel— seni 1 kap. 1 å om tillämplighet omnämndes där inte endast själva skadeståndslagen utan också allmänna skadeståndsrättsliga grund- satser. Dessa skulle alltså tillämpas inom om- rådet för en speciallagstiftning om ej annat var särskilt föreskrivet. Som exempel på dy- lika grundsatser har hänvisats till regler om kausalitet och adekvans, passiv identifikation och ersättning för indirekt skada (s. 623). På förslag av lagrådet blev emellertid uttrycket allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser struket i lagtexten.
Lagrådet anmärkte härvidlag att det syn- tes ställt utom tvivel att allmänna skade- ståndsrättsliga grundsatser ändock skall till- lämpas (prop. 19725 5. 627).
Departementschefen förklarade sig dela uppfattningen att lagen inte borde innehålla föreskrift om tillämpning # vid sidan av ska- deståndslagens bestämmelser — av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och att det även med den gjorda strykningen lär vara ställt utom tvivel att allmänna grundsatser skall tillämpas (s. 648).
Vid skadeståndslagens tillkomst torde av naturliga skäl uppmärksamheten ha varit rik-
tad på redan gällande skadeståndsrättslig spe- ciallagstiftning. I fråga om sådan speciallag- stiftning kan, enligt det föregående, tillämp- ning av skadeståndslagen vara utesluten på några eller flera punkter ehuru någon ut- trycklig undantagsbestämmelse härom inte finns i speciallagstiftningen. Å andra sidan kan skadeståndslagens bestämmelser och andra allmänna skadeståndsrättsliga grund- satser vara att uppfatta som vägledande och bestämmelserna göras till föremål för analo- gisk tillämpning. Men när detta gäller befint- lig speciallagstiftning blir slutsatsen att det- samma måste vara fallet beträffande sådan speciallagstiftning som kommer till efter ska- deståndslagen. Avsikten i fråga om nu före- liggande förslag är inte heller att detta skall ha någon annan innebörd i den teoretiska frågan om tillämplighet av skadeståndslagen eller allmänna rättsgrundsatser ehuru, såsom redan sagts, skadeståndslagens tillämplighet i sak blir i hög grad inskränkt genom försla- gets regler.
Emellertid torde lämplighetshänsyn bli av väsentlig betydelse härvidlag. En antydan i lagtexten om att lagreglerna kompletteras av andra regler på nyss angivet sätt kan, ehuru teoretiskt sett obehövlig, vara ägnad att för- hindra misstag. Det är tänkbart att den rätta innebörden av bestämmelsen i 1 kap. lå skadeståndslagen eljest kan bli förbisedd. Även om i bedömningen av ersättningsan- språk inte direkt skulle förutsättas att den lagens tillämplighet endast utesluts genom ett uttryckligt stadgande i speciallagstift- ningen, inriktat just på tillämplighetsfrågan, så kan i praktiken den uppfattningen göra sig gällande att skadeståndslagen äger företräde vid kollision med förslagets speciella regler.
Det synes därför kunna vara motiverat att uppta en informativ föreskrift rörande till- lämplighet av skadeståndslagens regler. Såsom redan angivits synes en sådan direkt tillämp— lighet endast sällan kunna komma i fråga med skadeståndslagens nuvarande utform- ning. Lagen kan dock tänkas bli komplette- rad framdeles, t. ex. med regler om maxime- ring av ersättningsbelopp. Av det tidigare anförda framgår å andra sidan att en analo-
gisk tillämpning inte kan uteslutas. En be- stämmelse har intagits i l å i förslaget som är avsedd att belysa frågeställningen. Den har fått det innehållet att skadeståndslagen inte är omedelbart tillämplig i fråga om ersätt— ningsskyldighet på den grund som anges i paragrafen.
Större inflytande än skadeståndslagen tor- de allmänna rättsgrundsatser kunna få i fråga om ersätttningsskyldighetens bestämmande. Att sådana grundsatser kan vara att tillämpa torde inte behöva utsägas. [ praktiken är det ett välkänt förhållande att rättstillämpande myndigheter brukar hänföra sig till sådana grundsatser vid sin bedömning. Såsom förut angivits kan dock tillämpningen av någon dy- lik grundsats vara utesluten genom särskild reglering i en skadeståndsrättslig speciallag- stiftning.
Det bör slutligen anmärkas att förslaget innehåller, med förändrat innehåll, stadgan— den som utgör motsvarighet till några av föreskriftema i 3 och 5 kap. skadestånds- lagen.
Andra stycket anger frihetsinskränkningar som undantagits från tillämpningen. En per- son kan få underkasta sig viss frihetsin- skränkning för att fullgöra en medborgerlig tjänsteplikt. Sådana fall förekommer bl.a. enligt värnpliktslagen, civilförsvarslagen och brandlagen. Ersättning kan utgå för tjänst- göringen. Det synes inte föreligga några skäl att ytterligare ersättning skall utgå för den händelse frihetsinskränkningen befunnits obehövlig, och förslaget avser därför inte dessa fall. Förslaget har inte heller gjorts tillämpligt beträffande fall enligt smittskyddslagen. Det är där fråga om frihetsinskränkningar som vidtas i samhällets intresse, i regel mot viss stadgad ersättning åt den som drabbas därav. Denna får antas vara avsedd att utgöra rimlig gottgörelse för åtgärden, vare sig denna var befogad eller ej. Det ersättningsintresse som kan finnas härutöver torde vid fall av fel eller missbedömning bli tillgodosett genom anli- tande av den utväg som skadeståndslagen er- bjuder. — Motsvarande gäller epizootilagen och lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i
Vid krig eller krigsfara kan rikets säkerhet fordra att frihetsinskränkningar vidtas av kanske ingripande verkan. Hur förhållandena kan komma att gestalta sigi detta hänseende är det knappast möjligt att fullt klart bedö- ma i förväg. Eventuell lagstiftning härom lämpar sig inte för att inbegripas under förslaget. Vad nu sagts avser dock inte krigs- artiklarna (22 kap. BrB). — Förslaget synes inte heller böra gälla inskränkningar i utlän- ningars rätt att uppehålla sig inom visst område, som Kungl. Maj:t av hänsyn till rikets säkerhet föreskrivit med stöd av l4å utlänningslagen.
253
I denna paragraf anges den grundläggande förutsättningen för ersättningsrätt. Utgångs- punkten är att beslut som föranlett frihetsin- skränkning sedermera blivit föremål för om- prövning. Det är omprövningens resultat som är avgörande för om ersättning skall kunna utgå. Den som varit utsatt för frihetsin- skränkning behöver sålunda inte åberopa att fel eller försummelse förekommit vid beslu- tet eller över huvud taget att detta var orik- tigt. Och den myndighet som handlägger er- sättningsfrågan varken skall eller får ta ställ- ning till om så var förhållandet.
Paragrafen handlar om sådan omprövning som är direkt inriktad på det beslut som för- anledde frihetsinskränkningen. Så t.ex. en hovrättsdom varigenom underrättens fällan- de — och åtminstone delvis verkställda — dom upphävs. Vad det är fråga om i nästföl- jande paragraf, 3 å, utgör däremot endast in- direkt en omprövning av själva beslutet. Be- stämmelserna i 3 å avser sålunda fall då fri- hetsinskränkning tillgripits såsom tvångsme- del för rättegång i brottmål och där det för- farande vartill ingripandet sålunda varit an- knutet inte utfaller med förutsatt resultat.
I fall enligt nu förevarande paragraf skall finnas samband, både formellt och reellt, mellan det gamla och det nya beslutet. Vad angår det formella sambandet är först att observera huvudfallet, nämligen att talan
förts mot det gamla beslutet i ordinär väg. [ vad angår brottmål vid de allmänna domsto- larna sker detta genom vadetalan, besvärsta- lan eller revisionstalan och, i fråga om admi- nistrativ rättegång och förvaltningsförfaran- de, genom vanlig besvärstalan eller eventuellt genom kommunalbesvär. Som en samman- fattande beteckning har i lagtexten begag- nats ordet överklagande. Uttrycket är avsett att innefatta även vad som kallas påkallande av prövning, jfr 37 kap. 7 å BrB. Vissa admi- nistrativa beslut skall vidare, oavsett om part vill fullfölja talan eller ej, underställas högre instans för prövning. Tydligen finns ingen anledning varför inte ett efter sådan under- ställning tillkommet beslut också skulle kun- na utlösa ersättningsrätt om det innebär upp- hävande eller ändring. Fallet har därför sär- skilt omnämnts i lagtexten. Vidare märks att ett beslut även kan angripas med extraordi- nära rättsmedel. Dessa är resning och, när det gäller rättegång vid de allmänna domsto- larna, dessutom beSVär över domvilla, se 19 å regeringsformen samt 58 och 59 kap. RB. Med hänsyn till den principiella skillnaden mellan ordinära och extraordinära rättsme— del har det inte ansetts lämpligt att under uttrycket besvär inbegripa även besvär över domvilla. Lagtexten omnämner därför både resning och domvillobesvär. Däremot har in- stitutet återställande av försutten tid (58 kap. 11 och 12 åå RB) ansetts inte behöva särskilt omnämnas. Vad som inträffar vid tillämpning därav är nämligen endast att möjlighet öppnas att anlita ett ordinärt rätts- medel, ehuru det egentligen skulle vara för sent att tillgripa detsamma. Ett beslut var- igenom försutten tid för fullföljande av talan mot dom blivit återställd medför sålunda icke någon ersättningsrätt. Och detsamma gäller beslut om återupptagande av mål (51 kap. 20 åjämte 55 kap. 15 å RB). Sådan verkan kan tillkomma först det beslut vartill fullföljandet av talan eller återupptagandet av målet leder och detta ingår under beskriv- ningen i lagtexten.
Det är en förutsättning för ersättningsrätt att det nya beslutet framkommit som resul- tat av att rättsmedel, ordinärt eller extraordi-
närt, använts. Däremot upptar paragrafen, såsom tidigare antytts, inte det fall att den myndighet som meddelat det gamla beslutet sedermera själv ger ett beslut av annat inne- håll i samma sak. Detta förekommer inom vissa rättsområden.
I allmänhet lär förhålla sig så att anled- ningen till att en myndighet självmant intar en ändrad ståndpunkt är att förhållandena ändrats; ett vanligt fall torde vara att anord- nad behandling lett till gynnsamt resultat. Men förslaget innebär ju såsom förut angivits att bedömningsunderlaget för ett senare be- slut skall ha förelegat redan vid det tidigare för att ersättning skall kunna utgå. Härtill kommer att tillkomstsättet för ändringsbe— slut av detta slag och behandlingen av åren- det över huvud taget av förklarliga skäl inte alltid präglas av den formella precision som är önskvärd för att bilda underlag för den här ifrågavarande konstruktionen. [ enlighet med det sagda har den ståndpunkten valts att det senare beslutet skall ha meddelats i högre instans eller, efter återförvisning eller resning,i samma instans.
En konsekvens av den sålunda intagna ståndpunkten blir bl.a. att någon ersätt- ningsrätt ej inträder därför att underrätt ex officio beslutar att någon inte vidare skall vara häktad. Att paragrafen inte avser fall då domstolen samtidigt med ett frikännande sätter den tilltalade på fri fot är tydligt. I stället kan bestämmelserna i 3 å bli tillämp- liga i sådana fall.
Den förevarande paragrafen gäller följakt- ligen inte heller de fall då domstol med stöd av 38 kap. 2 å BrB själv ändrar sin tidigare dom, jfr ovan mom. 5.2.13. Enligt uttalande av departementschefen vid tillkomsten av BrB har lagrummet en mycket begränsad räckvidd (prop. l962:10 5. C 605). Det har till syfte, förenklat uttryckt, att möjliggöra omprövning för den händelse sådan värd en- ligt BvL eller NvL som domstolen vid sitt tidigare domslut förutsatt skola bli anordnad inte lagligen kan komma till stånd. Situatio- nen vid ifrågasatt tillämpning av lagrummet torde i regel vara den att frihetsinskränkning tillgripits enligt någon av de båda lagarna
men att beslutet härom upphävts av högre instans (länsrätt, kammarrätt etc.). Men det- ta beslut av högre instans om upphävande faller under förevarande paragraf och kan alltså leda till ersättningsrätt, alldeles oavsett om domstolsprövning enligt 38 kap. 2 å BrB sker eller ej. Lagrummet saknar därför bety- delse för ersättningsfrågan i sådana fall. För övrigt kan påpekas att det är en förstärkning av samhällsreaktionen som är ändamålet med lagrummet.
Skulle exempelvis en underrätt med stöd av 34 kap. 1 å 3 BrB undanröja en tidigare ådömd påföljd, brister den uppställda förut- sättningen och någon ersättning utgår alltså inte. Det angivna lagrummet kan emellertid vinna tillämpning också i högre rätt efter överklagande, och här är alltså det formella kravet uppfyllt. Av andra skäl torde emeller— tid i regel inte heller då föreligga ersättnings- rätt. Det är anledning att senare återkomma härtill i samband med behandling av andra frågor som uppkommer när det föreligger flera brott.
Ett beslut om utskrivning, t.ex. enligt LSPV, kan inte anses stå i sådan relation till beslutet om intagning att paragrafen blir tillämplig. Fallet regleras emellertid i 4 å.
Däremot synes den tolkningen vara tillå- ten att under paragrafen inbegrips även för- ordnande av Kungl. Maj:t jämlikt 23 å andra stycket lagen om utlämning för brott vari- genom anhållande eller reseförbud som avser efterlyst person blivit upphävt.
Enligt den lagtext som nu läggs fram krävs för inträde av ersättningsrätt att det beslut som föranledde frihetsinskränkning blivit er- satt med ett annat beslut. I första hand har man att fästa sig vid om det blivit ett annat avgörande i sak. — Om hovrätt har besvär över underrätts häktningsbeslut till pröv- ning men underrätten under tiden beslutar att vederbörande inte längre skall vara häk- tad (24 kap. l8å andra stycket RB), kan hovrätten inte ta ställning till yrkandet om omedelbar frigivning. Motsvarande gäller vissa administrativa frihetsberövanden. Men även i ett något förändrat läge kan en förse- ning av ärendet förhindra den högre instan-
sen att meddela beslut i sak. Om sålunda ett häktningsbeslut överklagats men underrätten vid förnyad häktningsförhandling förordnat att den tilltalade fortfarande skall vara häk- tad, kan hovrätten inte bifalla yrkandet om omedelbar frigivning, se NJA 19531460. Detta innebär tydligen en viss begränsning av förslagets ersättningsmöjligheter, allmänt sett. Härtill må emellertid anmärkas föl- jande. I kommentarer till det angivna rätts- fallet (Welamson i SvJT 1959 s. 245) påpe- kas att rättsfallet belyser vikten av att besvär anförs och handläggs med största skyndsam- het, eftersom det eljest kan inträffa att högre instans aldrig blir i tillfälle att pröva de skäl som ligger till grund för underrättens beslut. Man kan ha anledning förmoda att förse- ningar inte skall förekomma i någon större utsträckning.
[ brottmål kan hovrätten undanröja un- derrättens dom med återförvisning till under- rätten eller hänvisning till annan underrätt, 51 kap. 29å RB. Hovrättens beslut kan då inte utlösa ersättningsrätt utan frågan om ersättning måste bli beroende av innehålleti det beslut som meddelas efter upptagandet av det återförvisade eller hänvisade ärendet. Emellertid kan undanröjande förekomma utan att återförvisning eller hänvisning till annan underrätt tillfogas. Om det förblir härvid, kan undanröjandet anses ha medfört ett avgörande i sak och kravet i paragrafen skulle således vara uppfyllt. Det bör dock vara angeläget att efterse om ärendet kan tänkas bli upptaget på nytt och i så fall avvakta återupptagandet och utgången därav. Denna bör vara avgörande för ersättnings- rätten. Preskriptionsregeln i 9 å måste därvid beaktas. En speciell situation kan förtjäna att be- röras. Om efter resning, återförvisning eller hänvisning ett brottmål skall tas upp på nytt, kan det inträffa att åklagaren lägger ned ta- lan. Tydligen bör detta fall jämställas med att frikännande dom meddelas. En analogisk tolkning av sådan innebörd torde vara till- låten.
Den förevarande paragrafen anger att be- slutet skall ha slutgiltigt ersatts av annat be-
slut. Detta senare beslut får alltså inte kunna överklagas i ordinär väg. Däremot inverkar inte om möjligheten står öppen att begagna extraordinära rättsmedel.
Förutom kravet på ett visst formellt sam- band mellan de båda besluten gäller som sagt också att de skall äga ett materiellt samband, dvs. innehållet av det nya beslutet skall sak- ligt sett röra en fråga som var föremål för avgörande i det gamla beslutet. Detta hari lagtexten uttryckts så att ingripande skall an- ses obefogat — och således kunna utlösa er- sättningsrätt — i den mån det varit strängare än som skulle ha följt av det senare beslutet. Tanken är sålunda, såsom förut angivits, att man har att jämföra den belägenhet, vari en person skulle ha befunnit sig om vederböran- de myndigheters slutgiltiga inställning varit gällande från början, med den belägenhet vari han faktiskt varit försatt. Stundom kan det vara tveksamt hur en sådan jämförelse bör utföras. Det har emellertid inte ansetts lämpligt att betunga lagtexten med detaljan- visningar, som ändock knappast skulle kunna göras fullt uttömmande. I stället har upp- ställts den allmänt hållna regel, vars innehåll nyss återgivits. Tveksamma tolkningspro- blem torde visserligen kunna tänkas upp- komma. Lösningen av dem lär få ankomma på JK och domstolarna. Troligen behöver man inte räkna med att de skall uppträda så ofta att de kommer att utgöra en verklig be- lastning. I den följande framställningen skall göras en orienterande genomgång av några tolkningsproblem som kan tänkas bli mera vanliga.
Den jämförelse som skall göras enligt för- slaget är inte en jämförelse mellan två domar utan en jämförelse mellan å ena sidan en fri- hetsinskränkning som faktiskt ägt rum och å andra sidan en dom eller ett beslut. Jämfö- relsen skall avse om denna dom eller detta beslut skulle ha medfört ett ingripande som kan anses likvärdigt med det som skett.
Det Viktigaste fallet är att det gamla beslu- tet blir helt upphävt. Typexempel kan sägas vara att en för brott dömd person blir fri- känd eller att förutsättningar för åtgärder en- ligt BvL eller NvL eller AsocL inte anses vara
för handen. Dessa och liknande fall torde inte erbjuda några svårigheter.
Inte heller torde det uppkomma några problem om situationen är den att det tidiga- re beslutet visserligen inte blir helt upphävt men ersätts av ett nytt beslut av sådant inne- håll att inte något slag av frihetsinskränkning skulle ha blivit följden därav. Ersättning kan då utgå. Som exempel kan nämnas att en till fängelse dömd person får straffet nedsatt till böter (att böterna för närvarande får för- vandlas kan lämnas å sido) eller att åtgärder enligt BvL eller NvL visserligen föreskrivs men däremot inte sådana som innebär fri- hetsinskränkning.
Det är lätt tänkbart att det nya beslutet kan medföra en frihetsinskränkning av sam- ma art som verkställts enligt det gamla beslu- tet men att tidslängden för frihetsinskränk- ningen anges kortare än i detta. Jämförelsen kommer då att avse dessa båda tidslängder. Endast i den mån det nya beslutet anger en kortare tidsrymd än som verkställts kan er- sättning komma i fråga, jfr avräkningsregeln i 5 å. — Här kan dock uppkomma en kompli- kation, nämligen om båda besluten lyder på fängelsestraff. Härom gäller att ) ehuru den obligatoriska formen av villkorlig frigivning är slopad sedan åtskilliga år — fakultativ vill- korlig frigivning enligt 26 kap. 6 å BrB före- kommer i största utsträckning. Frågan blir då om man vid jämförelsen med det verk- ställda fängelsestraffet bör reducera den strafftid som upptagits i den nya domen med hänsyn till den ofta begagnade möjligheten av villkorlig frigivning. Man kan härvidlag inte avvakta om det nya straffet kommer att reduceras genom villkorlig frigivning, efter- som förslaget innehåller bestämmelse om kort preskriptionstid för framställande av er- sättningsanspråk. Anspråket hänför sig ju till det gamla, verkställda straffet. I stället kan man lita till en schablonbedömning i förväg av hur stor reduktionen kan beräknas bli. En sådan reduktion, som är till den ersättnings- sökandes fördel, skulle kunna ske (till lägst fyra månader) antingen efter normalregeln för villkorlig frigivning (två tredjedelar av fängelsetiden skall ha gått till ända) eller
också därigenom att man reducerar till kor- tast möjliga verkställighetstid (halva fängelse- tiden om särskilda skäl föreligger). Här kan vara anledning erinra om att det vid tillkoms- ten av ändringen år 1965 i 26 kap. 6å BrB förekom uttalanden dels att villkorlig frigiv- ning endast undantagsvis borde helt vägras, dels, å andra sidan, att frigivning innan den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden endast borde förekomma i begränsad omfatt- ning (prop. 1965:159 s. 27 och 34 samt lLU 1965:37 s. 13). Mest realistiskt synes vara att anknyta till normalregeln i 26 kap. 6 å BrB och sålunda reducera strafftiden enligt den nya domen till två tredjedelar, dock lägst fyra månader. Undantag härifrån synes på- kallat om den dömde vid verkställandet av den tidigare domen faktiskt fått villkorlig fri- givning redan efter halva strafftiden. Straff- tiden enligt den nya domen skulle då reduce— ras till motsvarande andel av tiden. Har den dömde tvärtom måst avtjäna strafftid utan att erhålla villkorlig frigivning, synes det där— emot tveksamt om detta skall utgöra anled- ning att underlåta en reduktion av den nya domens strafftid till två tredjedelar. — Frå- gan om sådan reduktion varom här talats uppkommer i normalfallet när det faktiskt avtjänade fängelsestraffet till tiden överstiger två tredjedelar av det fängelsestraff som fast- ställts i den nya domen. — Den princip som sålunda angivits torde lättast kunna klargöras med ett exempel.
En person har blivit dömd till fängelse fyra år. Efter resning fastställs straffet till fängelse ett år. Om han avtjänat två år av det gamla straffet och då frigivits på grund av högsta domstolens förordnande i resnings- ärendet (58 kap. 6 å tredje stycket RB) bör ersättningsberäkningen ske så att de två åren minskas, inte med ett år, utan med två tred- jedelar av ett är. Ersättning skall alltså utgå för ett är fyra månader. Har frigivningen där- emot skett villkorligt enligt 26 kap. 6 å BrB på grund av särskilda skäl, bör de två åren minskas med hälften av ett år och ersätt- ningen således avse ett är sex månader.
Det kan påpekas att den nu behandlade frågan — som för övrigt uppkommer även vid tillämpning av 2 å i 1945 års lag — blir aktu- ell när det senare beslutet föreskriver ett
tidsbestämt ingripande som kan förkortas, vilket är fallet med fängelsestraff. Principen har kommit till uttyck i andra punkten av 2 å.
I det närmast föregående har antagits att vad som kan följa av det nya beslutet är ett frihetsinskränkande ingripande av samma slag som det verkställda. Emellertid före- kommer givetvis också att det nya beslutet skulle ha medfört ett ingripande av annan art. I fråga om administrativa frihetsin- skränkningar torde detta normalt endast förekomma i den formen att ett ingripande som regleras i en viss lagstiftning utbyts mot ett annat ingripande enligt samma lagstift— ning. Jämförelsen av svårhetsgraden torde därvidlag knappast erbjuda problem.
Vidkommande judiciella frihetsinskränk- ningar är det däremot inte så ovanligt att de båda besluten gäller olika brottspåföljder som är väsentligen artskilda ehuru de har det gemensamt att de avser frihetsinskränkning. En jämförelse mellan olika brottspåföljder med avseende på svårighetsgraden är för övrigt föreskriven på åtskilliga ställen i RB.
Förutom omröstningsregler märks i RB framför allt 31 kap. 10 å första stycket och 51 kap. 25 å (jfr 55 kap. 15 å första styc- ket). I fråga om brottmål som fullföljts från lägre rätt föreskrivs i det förstnämnda lag- rummet beträffande skyldigheten att ersätta rättegångskostnad bl. a. att den högre rättens dom skall anses fällande då den tilltalade dömts till påföljd som är att anse som svåra- re än den vartill lägre rätt dömt. Det andra lagrummet innehåller förbud mot reformatio in pejus. Det stadgas bl. a. att hovrätten inte i anledning av den tilltalades talan får döma till brottspåföljd som är att anse såsom svära- re än den, vartill underrätten dömt. Vidare heter det bl. a. att om den tilltalade dömts till fängelse, hovrätten får förordna om vill- korlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård samt att, om underrätten meddelat för- ordnande som nu sagts, hovrätten får döma till annan påföljd. — De nu omnämnda lag- rummen har diskuterats i åtskilliga rättsfall, se exempelvis NJA 19572637, 19611545, l962z352 och 783, 1965z379 och 454, 19662131 samt 1967z209. Se även Welam- son, Om anslutningsvad och reformatio in pejus s. 12 ff.
Vad som sålunda gäller enligt RB är emel- lertid inte utan vidare tillämpligt och betrak- telsesättet kan över huvud taget inte reserva- tionslöst överföras. Vid tillämpning av försla- get är det som sagt ej fråga om jämförelse mellan två domar utan mellan å ena sidan vad som kan bli följden av en dom eller ett beslut Och å andra sidan vad som faktiskt inträffat. Så mycket är klart att ett frihetsberövande av samma tidslängd som en frihetsinskränkning som inte utgör frihetsberövande är att anse som ett svårare ingripande. Men därutöver synes det knappast möjligt att ange några riktlinjer för en jämförelse mellan ett verk- ställt frihetsberövande och en frihetsin- skränkning som skulle blivit mera långvarig eller, tvärtom, en verkställd frihetsinskränk- ning och ett frihetsberövande som skulle räckt kortare tid. Hur jämförelsen bör utfalla torde få överlämnas till bedömning av rätts- praxis (jfr vad som enligt ovan gäller om motsvarande reglering i RB). Den närmast följande framställningen begränsar sig därför till brottspåföljder som till sin natur utgör frihetsberövande. Jämförelsen bör då avse om det nya sorts frihetsberövande som skul- le ha följt av det nya beslutet skulle ha blivit mera kortvarigt än det frihetsberövande som verkligen skedde. Ersättning skall då utgå. Avgörande är alltså om det är möjligt att be- räkna tiden för det ingripande som skulle ha följt av det nya beslutet, för den händelse detta varit gällande.
Förhåller det sig så att det nya beslutet är en dom som lyder på fängelse kan en sådan jämförelse genomföras tämligen lätt. Vad som ovan anförts om reducering av fängelse- straff, beräknad med hänsyn till möjligheten av villkorlig frigivning, bör då också kunna vinna tillämpning. — Blir en person genom det nya beslutet dömd till ungdomsfängelse eller internering är det ovisst hur länge an- staltsvistelsen kommer att räcka, förutom att i 29 kap. 2 å BrB stadgas en högsta sådan tid av tre år beträffande ungdomsfängelse och att domstolen enligt 30 kap. 3 å BrB skall bestämma viss minsta tid i fråga om interne- ring (högst tolv år). För att ersättning skall utgå måste alltså inträffa att en person varit
berövad friheten under högst avsevärd tid. Situationen med ett verkställt, långvarigt fri- hetsberövande, sedermera förändrat till ung- domsfängelse eller internering, är sannolikt högst ovanlig. — Skulle i den senare domen föreskrivas skyddstillsyn med förordnande om behandling i anstalt (28 kap. 3å BrB) skall ersättning utgå i den mån verkställt fri- hetsberövande — t. ex. ungdomsfängelse 1 an- stalt — räckt längre än den tid som anges för anstaltsbehandlingen. Om domstolen, vilket är mera troligt, avstår från att förordna om sådan anstaltsbehandling i den senare do- men, föreligger i princip ersättningsrätt för hela tiden" av det verkställda ingripandet (jfr dock 5 å). — Innebär det senare avgörandet att den som begått brottslig gärning överläm- nas till särskild vård torde det ofta inte vara möjligt att jämföra det verkställda ingripan- det med vad som skulle kunna bli följden av ett sådant senare beslut och ersättningsrätt skulle då vara utesluten.
Föreligger flera brott kan jämförelsen mel- lan den senare domens innehåll och det ingri- pande som verkställts med stöd av den första domen stundom bereda svårigheter. En per- son kan ha åtalats för brotten a) och b). Han döms för båda brotten till ett gemensamt fängelsestraff och avtjänar straffet. Efter res— ning blir den åtalade frikänd för brottet b) och ett straff för brottet a) fastställs. Från straffet avräknas vad som redan verkställts, men skulle verkställigheten ha varat längre än tiden för det nya straffet, föreligger er- sättningsrätt för det överskjutande. Fallet kan, ehuru mindre sannolikt, inträffa också om den åtalade förklarat sig nöjd med den fällande domen och börjat avtjäna straffet samt högre instans, efter fullföljd av åklaga- ren, frikänner för brottet b). _ För det om- vända fallet, dvs. exempelvis att underrätten fällt för brottet a) och frikänt för brottet b) men hovrätten fällt för båda brotten, kan ersättningsrätt sällan komma i fråga. Härför skulle ju fordras att hovrättens straff under- stiger vad som verkställts.
Tillämpning av 34 kap. BrB kan, åtminsto- ne teoretiskt sett, inverka i ersättningshänse- ende. Den regel som här kan komma i fråga
torde vara 1 å 3. Enligt denna regel kan domstol vid sammanträffande av brott under vissa förutsättningar undanröja en tidigare ådömd påföljd och i stället döma till påföljd av annan art för brotten. Det måste då vara fråga om brott som begåtts före domen för ett annat brott. Har det begåtts efter domen — men innan den ådömda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört _ brister den i förslagets förevarande paragraf uppställda förutsättningen att det nya beslutet väsent- ligen skall ha grundats på samma omständig- heter som förelåg vid tiden för det tidigare beslutet. Det förhåller sig vidare så, och har redan anmärkts, att en tillämpning av 1 å 3 inte medför ersättningsrätt när den skett utan att rättsmedel använts. Det är emeller- tid inte ovanligt att en sådan tillämpning äger rum först efter överklagande, exempel- vis genom att två överklagade underrättsdo- mar blir föremål för gemensamt avgörande i hovrätten. 1 så fall är detta formella krav uppfyllt. Däremot kan ersättningsanspråk då vara att ogilla på grund av att avräkning skall ske enligt förslagets 5 å, därför att i den se- nare domen tagits hänsyn till det verkställda ingripandet. I 34 kap. förekommer nämligen bestämmelser om sådant hänsynstagande. De avser det fall att den nya, gemensamma på- följden enligt 1 å 3 blir fängelse. I sådant fall skall skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått på grund av den tidigare domen, se 34 kap. 6 å andra stycket (jämfört med 28 kap. 9 å), 7 å tredje stycket andra punkten och 9 å tredje stycket andra punkten. — Vad här sagts om inverkan i ersättningshänseende av att 34 kap. ] å 3 BrB vinner tillämpning torde emellertid inte vara av någon mera praktisk betydelse. Förutsättningen måste ju vara att den gemensamma påföljden för brot- ten bestäms mildare än det ingripande som verkställts för ett av dem. Att så skulle ske är mindre sannolikt. Under förarbetena till brottsbalken uttalade sålunda strafflagbered- ningen att enligt dess förslag det inte skulle komma att föreligga hinder att vid den nya lagföringen bestämma gemensam påföljd som framstår som mindre ingripande än den som undanröjts. Enligt beredningen torde
det emellertid i allmänhet inte komma i frå- ga att tillämpa beredningsförslagets konkur- rensregler på sådant sätt (SOU 1956:55 s. 343).
I 34 kap. BrB finns också andra bestäm- melser som bör nämnas i sammanhanget. I 12 och 13 åå ges sålunda föreskrifter, avse- ende samtidig verkställighet av dom på ung- domsfängelse och annan påföljd samt dom på intemering och annan påföljd. Bestäm- melserna förutsätter alltså att något fängelse- straff eller därmed jämställd påföljd inte för— ut bragts till verkställighet och fråga om er- sättning torde därför inte bli aktuell. För öv- rigt kan anmärkas att ett beslut om verkstäl- lighet av påföljd, i varje fall om det medde- lats enligt 12 å första stycket eller 13 å, inte kan sägas ha ersatt en dom, vilket enligt före- varande paragraf utgör förutsättning för er- sättningsrätt.
Paragrafen upptar också vissa krav på hur bedömingsunderlaget för det nya beslutet skall vara beskaffat. Till en början kan här hänvisas till vad som i den allmänna motive- ringen yttras rörande denna fråga. Meningen är inte att fordra identitet i bedömningsun- derlag för de båda besluten. Grund för det nya beslutet får vara inte endast omständig- heter som åberopats eller eljest beaktats när det gamla beslutet fattades utan också om- ständigheter som i övrigt förelåg vid sist- nämnda tidpunkt. Däremot får det nya be- slutet inte ha grundats på ändringar i faktis— ka förhållanden som inträtt efter den angiv- na tidpunkten. Vad beträffar brottmål inne- bär detta att en mildring av bedömningen av skuldfrågan alltid kan medföra ersättnings- rätt om övriga villkor är uppfyllda, eftersom bedömningen här uteslutande avser om ett visst faktum föreligger. Att ny bevisning eller ny sakkunnigutredning kan ha tillkommit in- verkar sålunda ej. Straffmätningen återigen kan ha blivit mildare på grund av förhållan- den som inträtt efter det gamla beslutet, t. ex. att den dömdes möjligheter till social anpassning förbättrats. Den nya bedöm- ningen föranleder dä inte ersättningsrätt. Skulle bedömningen ha mildrats på grund av förhållanden som förelåg redan vid tiden för
det gamla beslutet — t. ex. situationen vid brottets begående, ekonomisk nöd och lik- nande — kan ersättning tänkas utgå. — 1 frå- ga om bedömning av vårdbehov vid admini- strativa frihetsinskränkningar gäller, såsom förut framhållits, att om det nya beslutet grundas på ändring i den enskildes personliga eller sociala förhållanden, ersättning inte bör utgå.
Det har påpekats att paragrafen inte blott nämner omständigheter som förelåg och var kända vid tiden för det tidigare beslutet utan också då föreliggande omständigheter som inte var kända. Man kan nämligen utgå från att den enskilde principiellt inte har någon utredningsskyldighet när en myndighet skall avgöra fråga om frihetsberövande eller annan frihetsinskränkning. — I förbigående må här inskjutas att den enskilde kan synas vara när- mast att framdraga t. ex. en sådan omstän- dighet som att han gått in i en nykterhetsför- ening. Men häremot kan erinras att han ofta saknar insikt och förmåga härtill, ett förhål- lande som dock kan förändras genom att rättegångsbiträde får anlitas. _ I princip bör det då inte komma den enskilde till last att han i det tidigare förfarandet ej drog fram en omständighet som skulle ha inverkat på det gamla beslutet men som nu blir beaktad först i det nya beslutet. Detta kan dock inte genomföras undantagslöst. [ 5 å har sålunda angivits fall där den enskilde till följd av sitt förfarande eller sin underlåtenhet med avse- ende på utredningen går miste om en ersätt- ning som eljest skulle ha utgått.
Vid bedömningen av ersättningsfrågan har man som förut sagts att till en början utgå från att det nya beslutet inte väsentligen är grundat på samma omständigheter som före- låg vid tiden för det gamla beslutet. Upp- kommer fråga om hur det verkligen förhåller sig härvidlag ligger det i sakens natur att den som först har att pröva ersättningsanspråket — justitiekanslern — är verksam för att inför- skaffa de båda beslut varom det är frågajäm- te därtill hörande handlingar. Ofta torde det framgå av motiveringen för det nya beslutet om nytillkomna omständigheter varit be- stämmande eller inverkat. I detta samman-
hang kan erinras om att beslut av regerings- rätten, kammarrätt och länsrätt enligt 30å FPL skall uppta de skäl som bestämt ut- gången och att enligt 17 å FvL även förvalt- ningsmyndighet har en viss skyldighet att an— ge skälen till sitt beslut. Ehuru motiveringen i dessa fall — liksom i viss mån vid straffmät- ning — är inriktad på situationen för dagen, torde det inte sällan framgå om bedöm- ningen grundas på omständigheter som inte förelåg tidigare. Även annat än motiveringen, såsom bevisning och argumentering, kan vara upplysande. Justitiekanslern torde stundom finna anledning att införskaffa faktiska upp- lysningar från den myndighet som fattat det senare beslutet. Däremot torde man inte böra pålägga myndigheten att uttala sig i efterhand om innebörden av beslutet. Det bör vara tillräckligt med en redogörelse för faktiska omständigheter som kan tala i den ena eller andra riktningen. Först när dessa olika försök till utredning inte lämnat avgö- rande resultat angående det väsentliga be- dömningsunderlaget har man att falla tillba- ka på utgångspunkten att det nya beslutets ändrade innehåll in dubio får antas väsentli- gen vara grundat på omständigheter som inte förelåg vid det tidigare beslutet. Jfr nedan under 10 å.
Anmärkas kan att i praxis högre rätt vid prövning av häktningsbeslut använder rätt växlande motiveringar som stundom men långt ifrån alltid ger ledning för bedömning av frågan om samma omständigheter förelåg, se t. ex. NJA 1952z518, 1968 C 1326 samt 1970 C 727, 762 och 1 192.
35
Denna paragraf utgör delvis motsvarighet till 1 å i 1945 års lag. Första stycket av paragra- fen avser i enlighet därmed i främsta rummet häktning, anhållande och reseförbud som sker vid misstanke om brott. Det uttryck som begagnas för att ange att ersättning kan utgå är,såsom berörts under 1 å, att ingripan- det var obefogat. 1 övrigt har det ansetts rik- tigast att tämligen nära efterbilda lydelsen i första stycket av 1 å i 1945 års lag.
Sålunda skall ingripande anses obefogat när, såsom uttrycket lyder, ”förundersök- ning avslutats utan att åtal väcks”. [ det mål vari högsta domstolen meddelade beslut den 25 juli 1969 nr 866 (mom. 1.15 i bilaga 1) diskuterades frågan om förundersökningen måste ha avslutats genom ett formligt beslut i ätalsfrågan. Domstolarna kom till att detta inte var nödvändigt för att ersättning skulle utgå utan att det var tillräckligt att förunder- sökningen upphört genom beslut om dess nedläggande. I förslaget begagnas samma ut- tryckssätt och det har därvid förutsatts att det avgörande i praxis som skett skall vara bestämmande även för tillämpningen av för- slagets regler.
Liksom för närvarande inträder ersättnings- rätt om åtal underlåtes t. ex. med stöd av 20 kap. 7 å 4 RB.
Vidare har upptagits det fall att krigsman tagits i förvarsarrest. Förman får förordna därom under förutsättning bl.a. att veder- börande begått en förseelse av svårare be- skaffenhet eller gjort sig skyldig till rymning eller — då riket är i krig — till undanhållande. Detta fall synes vara likartat med dem som förut nämnts.
Slutligen har i första stycket medtagits även de fall att någon, på grund av misstanke om brott, tagits i förvar genom beslut av be- fälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller av konsulat. Enligt 61å sjömanslagen och 5 kap. 5 å luftfartslagen är förutsättning för att befälhavare skall få ta någon i förvar att (svårare) brott blivit be- gånget. Det synes då naturligt att på samma sätt som vid häktning etc. ett sådant tagande i förvar skall föranleda ersättningsrätt om vid det fortsatta rättsliga förfarandet något brott- inte finnes vara begånget. Motsvarande gäller det tagande i förvar som beslutas av beskick- ning eller konsulat med stöd av 43 å instruk- tionen för utrikesrepresentationen. Det kan dock inte gärna komma i fråga att tillämpa det sagda för det sällsynta fall när beivrande av en gärning underlåtits endast av kostnadsskäl, se UD:s skrivelse, mom. 5.2.5. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom har inte ansetts be— hövlig.
För tydlighetens skull må återigen erinras
om att ersättningsrätt för häktningsbeslut och liknande kan inträda även jämlikt 2 å i förslaget, exempelvis till följd av att beslutet blivit upphävt. Både 2 å och 3 å (första eller andra stycket) kan alltså åberopas vid sidan av varandra.
Även beträffande de ersättningsfrågor som uppkommer enligt denna paragraf finns det anledning att något beröra kravet på sam— band mellan det beslut som skall kunna utlö- sa ersättningsrätt och det verkställda ingri- pandet (häktningen etc.). Beslutet skall så— lunda avsluta det förfarande, vartill ingripan- det anknyter som en förberedande åtgärd. Härmed jämställs det fall att den som skulle ha satt igång förfarandet — åklagaren — av- står därifrån. Angående den allmänna inne- börden av första stycket må vidare anmärkas att kravet på frikännande dom är uppfyllt även när domen meddelats efter resning och att uttrycket misstanke för brott också har avseende på fall då den tilltalade skall i häkte avbida att domen vinner laga kraft (24 kap. 21 å RB), eftersom han då ännu inte får räk—
nas som skyldig utan blott som misstänkt. I 1945 års lag anges i första stycket första punkten av 1 å såsom villkor att den miss- tänkte skall ha frikänts för brottet. Ordala- gen torde alltså inte inbegripa det fallet, att brottet hänförts under ett mildare straffbud än åklagaren åberopat och att detta ej skulle ha kunnat föranleda häktning. Av de- partementschefens uttalande vid remiss till lagrådet synes emellertid framgå att fallet det oaktat var avsett att i princip ingå under stadgandet, ehuru ersättning kunde böra väg— ras på grund av kvarstående misstanke (prop. 1945210 5. 13). De skälighetssynpunkter som ligger bakom uttalandet äger sin giltighet även när det gäller nu förevarande förslag. Kravet att frikännande dom eller liknande skall ha inträtt bör därför kunna modifieras för att tillgodose sådana synpunkter. Emel- lertid har man här, om förslaget antas, att utgå från delvis andra förutsättningar än tidi- gare. Det finns enligt 2 å i förslaget möjlig— het att få ersättning om den häktade överkla- gar häktningsbeslut och får detta ändrat. Å andra sidan upptar förslaget inte någon mot— svarighet till 1945 års lags regel att ersättning
ej får utgå om det med hänsyn till omstän- digheterna ej är skäligt att ersättning ges; en regel som ju är avsedd att tillämpas och även har tillämpats därför att misstanke står kvar. Härtill kommer att en tanke bakom förslaget är att den ersättningsbeviljande myndigheten så långt möjligt skall kunna vid 'sin prövning begränsa sig till att konstatera att ett nytt beslut kommit till stånd som ersätter eller på visst annat sätt berör beslutet om ingripande. Redan i den lagstiftning _ 19å 5, 6 och 8 mom. promulgationslagen till 1864 års strafflag — som gällde vid tillkomsten av 1945 års lag var häktningsgrundema delvis bestämda med hänsyn till omständigheter vid sidan av brottet, såsom flyktfara, fara för undanröjande av bevisning, brist på stadigt hemvist m. m. Man kunde alltså vid prövning om häktning borde ske inte inskränka sig till själva brottets beskaffenhet. Än mera gäl- ler detta bestämmelserna i 24 kap. av nya RB som är avsedda att vara mera smidiga så att större möjligheter öppnas att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall (SOU 1938:44 s. 297). Här kan erinras om att, utöver bestämmelserna i 24 kap. 1 och 2 åå om häktningsgrunder, det dessutom i 3 å i kapitlet förekommer bestämmelser om undantag av humanitära skäl. Med hänsyn till hur reglerna om häktning sålunda är av- fattade lär man böra i möjligaste mån undvika att göra ersättningsrätten beroende av en prövning om häktning skulle kunnat ske eller ej. En sådan prövning skulle till väsentlig del bli en mer eller mindre besvärlig efterhands- konstruktion som lätt blir missvisande. Lämpligast synes då vara att låta ersättnings- rätt inträda för det fall att beslutet om häkt- ning skett med stöd av 24 kap. 1 å RB men brottet sedermera i domen hänförs under så- dant lagrum att häktning endast skulle kun- nat äga rum med tillämpning av 2 å i samma kapitel. Däremot bör den ersättningsbeviljan- de myndigheten inte behöva företa någon mera ingående prövning huruvida de förut- sättningar som anges i sistnämnda lagrum varit för handen vid tiden för häktningsbe- slutet utan kunna begränsa sig till att konsta- tera om det är uppenbart att förutsättningar-
na inte förelåg. Endast om så är fallet kan ersättning utgå. _ En regel av angiven inne- börd kan inte tolkningsvis inläggas i bestäm- melsen om ersättningsrätt vid frikännande dom utan bör tas upp i lagtexten. Så har skett i andra stycket.
Den nämnda regeln har gjorts tillämplig även beträffande anhållande. Anhållandet är en förberedande åtgärd för häktning och vid- tas i avbidan på rättens beslut därom. I de fall, då häktningsförhandlingen jämlikt 24 kap. 13 å RB får anstå till huvudförhand- lingen, kan anhållningstiden dock bli mera långvarig. Och enligt lagen med särskilda be- stämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål kan förlängning ske av den tid inom vilken häktningsframställning senast skall avlåtas, vilket alltså medför förlängning av anhåll- ningstiden. Enligt 24 kap. 5 å första stycket RB får anhållande ske om det förekommer skäl till häktning. I en tilläggsbestämmelse i andra stycket föreskrivs att den misstänkte dock får anhållas även om det ej är fulla skäl till häktning. Förutsättningen är då att det finns vara av synnerlig vikt att han tas i för- var i avbidan på ytterligare utredning. Med hänsyn till det sagda är det möjligt att regle- ra även ersättningsskyldighet för anhållande så att den inträder om anhållandet skett med stöd av 24 kap. 1 å RB men brottet sedan hänförts under lagrum som kan föranleda häktning endast under omständigheter som anges i 24 kap. 2 å, såframt det är uppenbart att det inte förelåg sådana omständigheter och ej heller förhållande som anges i 24 kap. 5 å andra stycket.
I vissa situationer _ mindre när brotts- rubriceringen ändrats än när det är fråga om flera brott — kan det möjligen råda tvekan om ersättning skall utgå eller ej. De regler som föreslås är tänkta för fall då misstanken avser ett enda brott och det kan alltså när det gäller flera brott bli fråga om anpassning till en situation som inte är omedelbart åsyf- tad i lagtexten. Med utgångspunkt från de föreslagna reglerna torde ersättningsfrågan, när brotten är flera, vara att bedöma på föl- jande sätt, därvid brott som kan föranleda häktning med stöd av 24 kap. 1 å RB be-
tecknas med a) och brott som kan föranleda häktning endast med stöd av 2 å betecknas med b). Det antages att häktningsbeslutet av- ser a) + b) eller, alternativt, att häktningsbe- slutet avser a) och att åtalet därefter ut- sträcks att gälla a)+ b). Blir i någon sådan situation den misstänkte dömd endast för b) utgår ersättning om förutsättningar för häkt- ning enbart för b) uppenbarligen saknats. Däremot utgår icke ersättning om domen av- ser a) eller a)+ b). För den händelse häkt- ningsbeslutet avser b) utgår inte ersättning om den misstänkte blir dömd för a)+b) eller endast för b). Skulle han bli dömd en— dast för a) kan skälighetssynpunkter synas tala för att ersättning inte skall utgå efter- som häktningen _ som företagits ianledning av b) — skulle varit än mera påkallad i fråga om a). Härvid förutsätts emellertid då atta) kunnat åberopas till stöd för häktningsåtgär- den. Så behöver dock inte vara fallet. Brottet a) kan ha begåtts efter häktningen eller ha varit okänt vid tiden för denna. Det kan ock- så förhålla sig så att den slutliga domen — innefattande frikännande för b) — upptar a) såsom ingående i en annan, tidigare dom. Den slutliga domen har i sistnämnda fall då kommit att omfatta a) på grund av reglerna i 34 kap. BrB och a) skulle sannolikt inte ha åberopats för häktningen. Det torde föra för långt att ge specialbestämmelser i dessa avse- enden utan man torde böra godtaga vissa mindre inadvertenser i regleringen. Naturligt är då att stanna vid den för den misstänkte gynnsammaste lösningen och sålunda medge ersättningsrätt i princip när häktningsbeslu- tet avser b) men domen avser a). Departementschefens uttalanden till 1945 års lag innebär däremot att ersättning enligt lagen i regel inte skall utgå om den häktade döms för brott som inte åberopats för häkt- ning men är av beskaffenhet att häktning kunnat ifrågakomma; i varje fall bör enligt departementschefen detta gälla om häkt- ningstiden avräknas från det ådömda straf- fet. Angående sistnämnda delspörsmål — be- tydelsen av häktningstidens avräkning — må påpekas att förslaget i 5 å innehåller särskild bestämmelse om att ersättning för ingripan-
de inte avser tid som den för ingripandet ut- satte kunnat tillgodoräkna sig i annat hänse- ende.
Det här sagda utgör givetvis endast ett försök att ange några allmänna riktlinjer för tolkningen av andra stycket. Situationema kan emellertid växla och av naturliga skäl måste finnas avsevärt utrymme för inflytan- de från rättstillämpningen. Exempelvis kan tänkas att ett brott inte blivit åberopat till stöd för häktningen emedan det förelåg en hel del annan, lättare preciserad brottslighet. Det är också möjligt att ett brott, som var erkänt och fullt utrett och som därför inte bort föranleda häktning, ändå medtagits bland andra brott såsom häktningsgrundan- de. I dessa och liknande situationer kan den ersättningsbeviljande myndigheten tänkas av skälighetshänsyn finna anledning och möjlig- het att uppfatta häktningen såsom i själva verket, enligt sakens natur, avseende annan brottslighet än som angivits. — I anslutning härtill påpekas att RB inte upptar samma in- gående reglering beträffande häktningsfram- ställning (24 kap. 14 å andra stycket) som i fråga om gärningsbeskrivning i åtal (30 kap. 3 å,45 kap. 4 å 3 och Så).
För att antyda att en sådan mera liberal tolkning inte nödvändigtvis behöver vara ute- sluten,hari tredje stycket angivits att para- grafens föregående innehåll skall ha motsva- rande tillämpning vid flerfaldig brottslighet med den jämkning som kan föranledas av omständigheterna.
Slutligen må framhållas att varken i första eller andra stycket uppställs något krav på att det senare avgörandet skall vara grundat på väsentligen samma omständigheter som förelåg vid tiden för det tidigare beslutet,jfr däremot 2 och 4 åå.
4.33
Paragrafen avser utskrivning från vissa vård- anstalter. Bakgrunden är, såsom angivits i den allmänna motiveringen (mom. 7.5.2), att man lämpligen bör ta hänsyn till ett särskilt förhållande som kan sägas i viss mån prägla en del av de ingripanden som sker i socialvår-
den. Beslut om dessa ingripanden överkla- gas mera sällan. Utskrivning betraktas som den normala avslutningen på vårdbehand- lingen men kan också framstå s. a. s. som ett surrogat för rättelse genom överklagande. Er- sättningsrätt kan då vara motiverad i sådana fall, och paragrafen upptar bestämmelser härom. Det är fråga om en av praktiska skäl föranledd särregel. Man torde, som framhål- lits, härvidlag inte kunna komma till någon lösning utan att medge den ersättningsbevil- jande myndigheten rätt att i viss utsträck- ning pröva riktigheten av beslutet om ingri- pande. Detta utgör som synes ett avsteg från en genomgående grundsats i förslaget och skulle också, mera allmänt tillämpat, kunna vara ägnat att väcka betänkligheter. Det har därför ansetts angeläget att bestämmelsen skall få karaktär av undantag.
En begränsning av paragrafens tillämp- ningsområde har skett. Den avser endast någ- ra av de viktigare vårdlagarna, där det verkli- gen kan vara ett praktiskt fall att möjlighe- ten att få utskrivning framstår som den na- turliga utvägen för att rätta till ingripandet. De lagar som avses är BvL, NvL, LSPV och omsorgslagen. I förslagets lagtext har namn- givits de anstalter där intagning förekommer enligt dessa olika lagar.
Ett frihetsberövande kan ske både genom intagning i anstalt och genom kvarhållande där. Principith torde eget samtycke vara utan betydelse för rättsenligheten av ett fri- hetsberövande, jfr 24 kap. 23 å RB. Att t.ex. häktningsyrkande medges fritar inte domstolen från att på eljest sedvanligt sätt pröva häktningsanledningen. I åtskillig lag- stiftning har emellertid samtycke tillagts ver- kan, och så är delvis fallet i de angivna lagar- na. Nu förevarande paragraf avser utskriv- ning som skett efter det någon intagits eller kvarhållits i anstalt tvångsvis eller utan eget samtycke. Det sistnämnda uttrycket har be- gagnats som en generell beteckning, eftersom det avsiktligt kommit till användning bl. a. i LSPV. Sådan frivillig intagning som nämns i 58 å NvL faller alltså inte under stadgandet. Inte heller är så förhållandet med ett kvar- hållande som sker med stöd av tredje stycket
av samma lagrum. Beträffande inskrivning eller kvarhållande i ungdomsvårdsskola är eget samtycke utan rättslig verkan och ut- trycket har därför inte använts i paragrafeni fråga om sådan åtgärd.
I detta sammanhang kan även hänvisas till vad som på tal om omsorgslagen tidigare an- förts därom att samtycke kan ges av vård- nadshavare eller förmyndare när vederböran- de inte nått tillräcklig ålder eller mognad (mom. 5.8.2).
Brottslagstiftningen faller inte under be- stämmelsen. Det klart utformade och i prak- tiken ofta anlitade fullföljdssystemet erbju- der där lämplig möjlighet att förskaffa sig eventuell rätt till ersättning (enligt 2 och 3 åå). Vad angår den sällan tillämpade AsocL torde det av praktiska skäl saknas an- ledning att tillerkänna särskild verkan åt ut- skrivning.
Som en begränsning av paragrafen gäller att det skall vara fråga om slutlig utskrivning. Villkorlig utskrivning eller permission faller inte under paragrafen, ej heller beslut om ut- skrivning som sedan efterföljts av beslut om återintagande.
[ och för sig skulle det kunna vara motive- rat att uppställa ett krav att utskrivning skall ha skett tidigare än som annars är brukligt. Ett sådant förhållande kan ju i viss mån vara ett tecken på att intagningsbeslutet var fel- aktigt. Vid vissa lagstiftningar skulle det kan- ske också vara möjligt att konstatera om det- ta krav uppfyllts.
Emellertid kan man knappast när det gäl- ler LSPV och omsorgslagen räkna med någon mera preciserad tidpunkt såsom den vanliga för utskrivning. Individuella variationer är nödvändigtvis stora och någon minimitid för intagning har inte kunnat anges i lagarna. Något krav på att utskrivning skall ha skett i förtid har därför inte ansetts kunna uppstäl- las. Tidpunkten för utskrivningen kan emel- lertid indirekt bli av betydelse i något annor- lunda sammanhang, se nedan.
Inte heller har i lagtexten angivits att ut- skrivningen skall ha skett på den intagnes be- gäran. Så torde ofta vara fallet utan att detta uttryckligen framgår av beslutet. Och det
kan då vara missvisande att fästa avgörande vikt vid detta formella förhållande. Paragra- fen gäller därför även utskrivning som myn- dighet självmant beslutar, jfr 7.5.2.
1 paragrafen har upptagits vissa fordringar på utskrivningsbeslutets innehåll. Sålunda krävs, liksom i 2 å, att det skall föreligga ett visst materiellt samband mellan detta beslut och intagningsbeslutet. Det faktiskt förelig- gande bedömningsunderlaget skall vara det- samma i den meningen att de omständighe- ter som låg till grund för utskrivningen väsentligen skall ha förelegat redan vid intag- ningen eller kvarhållandet antingen de då var kända eller ej. Förutsättningen har angivits på liknande sätt som i 2 å. Om läget är oklart, har man sålunda att utgå från att det faktiskt föreliggande bedömningsunderlaget var ett annat vid utskrivningen än vid intag- ningen. Detta måste nämligen här, kanske än mer än i fall enligt 2 å, antas vara det norma- la. Härvidlag kan det förhållandet att utskriv- ningen skett avsevärt tidigare än som är van- ligt eller dröjt påfallande länge tänkas ge viss ledning. — Med bedömningsunderlag menas de förhållanden som bör beaktas vid bedöm- ning av vårdbehovet. Att enligt 67å första stycket BvL elev utskrivs från ungdomsvårds- skola när han enligt lagakraftvunnen dom in- tagits i fångvårdsanstalt utgör tydligen en ut- skrivning som inte fyller kravet på oföränd- rat bedömningsunderlag.
I fråga om utskrivningsbeslutets innehåll föreslås vidare gälla den förutsättningen för ersättningsrätt att omständigheterna utgjor- de otillräcklig grund för att ingripa med in- tagning eller kvarhållande. Här inträder alltså den förut berörda avvikelsen från förslagets principiella uppläggning i det att den ersätt- ningsbeviljande myndigheten har att pröva om beslutet om intagning eller kvarhållande var riktigt eller ej. Det fordras att det skall framgå att omständigheterna utgjorde otill- räcklig grund för ingripandet. Uttrycket ”omständigheterna” hänför sig till de förhål- landen som enligt vad nyss sagts skall ha väsentligen förelegat både vid ingripandet och vid utskrivningen. Man torde ha anled- ning att därvid ställa jämförelsevis höga krav
Vad som sägs i paragrafen utgör ett tillägg till 2 å. Innebörden är att ingripande kan an- ses obefogat även om de förutsättningar som anges i 2 å inte är för handen. Men det nu sagda lider av en inskränkning. Skulle en överprövning ha skett efter underställning eller överklagande får ersättningsmöjligheten i paragrafen inte tillgripas oavsett vilken ut- gång överprövningen lett till. (De båda andra formerna av överprövning som anges i2 å — efter domvillobesvär eller resningsansökan — är knappast aktuella i detta sammanhang). Det kan sålunda ej inträffa att den ersätt- ningsbeviljande myndigheten ingår i bedöm- ning av riktigheten av beslut varigenom hög- re instans, t. ex. kammarrätt eller psykiatris- ka nämnden, fastställt ett beslut om ingri- pande. Detsamma synes böra gälla även när beslutet om ingripande, efter fullföljd, med- delats först i den högre instansen. Fallet är sannolikt mindre vanligt. Vad nu sagts har kommit till uttryck i sista punkten. — Det här sagda innebär också att 2 och 4 åå inte kan åberopas vid sidan av varandra till stöd för ersättningsanspråk.
Så
Första stycketi denna paragraf motsvarar in- nehållet av dels 1 å andra stycket första punkten, dels den avslutande ”dock-satsen” av 2 å i 1945 års lag. Däremot har, av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.6), inte upptagits någon motsvarig- het till regeln i 1 å andra stycket sista punk- ten om skälighetsprövning (avseende framför allt fall då misstanke om brott står kvar). Stadgandet i l å andra stycket första punkten av 1945 års lag föreskriver — be- träffande fall av häktning som efterföljts av frikännande dom och liknande fall — att er- sättning ej får utgå om den misstänkte sökt avvika eller annorledes undandraga sig förun- dersökning eller lagföring eller sökt undan- röja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller om han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest upp-
såtligen föranlett att han varit häktad, anhål- len eller underkastad reseförbud. ”Dock-sat- sen” innehåller — med avseende på fall av frikännande dom efter resning och liknande — att ersättning inte utgår om den dömde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen ange sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett att han blivit dömd till straffet. Formuleringen är härutinnan i huvudsak hämtad från 1886 års lag. Den synes emellertid nu kunna göras me- ra kortfattad. I stället för en uppräkning av ett flertal omständigheter torde man kunna nöja sig med att i första stycket av förevaran- de paragraf begagna de sammanfattande be- teckningar som också förekommer i 1945 års lag.
I enlighet härmed har i första stycket an- givits att ersättning ej utgår om den som t. ex. blivit dömd eller häktad själv uppsåtli- gen föranlett det beslut som, enligt 2—4 åå, eljest skulle kunna ha utlöst rätt till ersätt- ning. — En bestämmelse av detta slag torde alltjämt fylla en uppgift. Enligt erfarenheten förekommer det stundom att en person på- tar sig en annans brott, vanligen då efter överenskommelse dem emellan om uppdel- ning av en brottslighet vari båda medverkat. Även vid administrativa frihetsinskränk- ningar torde kunna tänkas sådana företeelser som bestämmelsen är avsedd att träffa.
Vidare föreskrivs, med avseende enbart på fall enligt 3 å, att ersättningsrätt är utesluten om den häktade sökt undandraga sig förun- dersökning eller lagföring eller i övrigt otill- börligen försvåra utredningen. Ordet ”otill- börligen” utgör ett tillägg, jämfört med 1945 års lag, och avser att utgöra en erinran om att den enskildes skyldighet att medverka till utredningen är i hög grad begränsad. Vad an— går brottmålen har PLB gjort flera belysande uttalanden härom.
Beredningen framhöll att bevisskyldighe- ten i allmänhet helt åligger åklagaren eller målsäganden. Visserligen kan, sades det, den tilltalade i viss utsträckning anlitas som upp- lysningskälla men det kan ej krävas av ho- nom att han skall vara verksam för utred- ningens fullständigande. Det bör ej kommai
fråga att genom straffhot söka förmå den tilltalade att hålla sig till sanningen. Viktiga tvångsmedel har ställts till åklagarens förfo- gande för att främja utredningsarbetet. En- ligt beredningen bör man emellertid, lika litet vid huvudförhandlingen som under för- undersökningen, avstå från att höra den till- talade angående brottet. I regel utgör hans hörande ett av de viktigaste medlen för ut— rednings vinnande. Man kan, ansåg bered- ningen, inte bortse från att den tilltalades förhållande i rättegången, särskilt hans un- derlåtenhet att besvara framställda frågor, måste tillmätas betydelse i bevishänseende, något som följer redan av principen om fri bevisprövning. Bestämmelsen i 35 kap. 4å RB — om bevisverkan av underlåten inställel- se m.m. — måste emellertid enligt bered- ningen erhålla en i viss mån annan tillämp- ning i brottmål än i tvistemål. Rätten bör endast med stor varsamhet tolka den tilltala- des tredska som bevis mot honom och i mål om grövre brott kan sålunda hans utevaro inte i och för sig tilläggas någon egentlig be— visverkan (SOU 1938144 5. 381 f, 407 f och 480).
När det gäller administrativa frihetsin- skränkningar är läget något annorlunda, eftersom det här i allmänhet inte på samma sätt är fråga om ett ackusatoriskt förfarande. Som allmänt omdöme torde dock kunna gäl- la att den enskildes ställning i vad avser åstadkommande av utredning inte mera avse- värt skiljer sig från det nyss sagda. Det äri princip vederbörande myndighet eller annan tjänsteman som har att tillföra ärendet erfor- derlig utredning. — Medan FvL inte innehål- ler någon bestämmelse om åstadkommande av utredning, upptar FPL — som gäller för regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt — i 8 å en regel att rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Departementschefen har i prop. 1971130 del 2 (s. 291, 529) framhållit att officialprincipen skall tillämpas, innebärande att det ytterst är domstolen som har ansvaret för utredningen. Och han har tillagt att det av gammalt anses att detta ansvar sträcker sig olika långt i olika typer av mål.
Det gjorda tillägget av ordet ”otillbörli- gen” torde sakligt sett inte innebära någon förändring i förhållande till 1945 års lag men
synes kunna utgöra ett förtydligande.
Att bestämmelsen i övrigt gjorts mera kortfattad än motsvarande stadganden i 1945 års lag innebär inte heller någon änd- ring i sak. Vad som anges där kan tjäna som belysande exempel. Det torde för övrigt kun- na betraktas som en fördel att det överläm— nas åt rättstillämpningen att ta ställning till fall av sådan typ som omnämns i första lag- utskottets yttrande över förslaget till 1945 års lag på tal om betydelsen av en misstänkt persons försök att avvika ehuru han inte haft med brottet att skaffa (lLU l945:19 s. 26).
Andra stycket innehåller bestämmelse om jämkning av ersättning i en särskild situation. Vid tillkomsten av 1945 års lag gav departe- mentschefen uttryck åt den uppfattningen att verkställd avräkning av häktningstid skul- le kunna inverka på beräkning av ersättning för häktningen (prop. 1945210 8. 13). Utta- landet åsyftade närmast fall då flera brott föreligger. Den anlagda synpunkten äger gil— tighet även beträffande ersättningsanspråk enligt det förslag som nu framläggs. En regel härom måste emellertid gå in i förslagets lag- text eftersom ersättningen delvis ställts i di- rekt relation till tidslängden av frihetsin- skränkningen, medan det enligt 1945 års lag uteslutande är fråga om uppskattning av den lidna skadan. Vid utformningen av en sådan regel har denna fått innebörden av en jämkningsregel och har utsträckts att omfat- ta även annat än avräkning av häktningstid. Det förekommer nämligen även andra fall, då ett ingripande som annars skulle föranle- da full ersättning enligt förslaget, efterföljts av beslut om brottspåföljd, varvid den enskil- de i beslutet på ett eller annat sätt s.a.s. tillgodoräknats det tidigare ingripandet. I det följande skall, utan anspråk på fullständig- het, ges några exempel på sådant tillgodoräk- nande.
I främsta rummet är det naturligen avräk- ning av häktningstid som kommer i fråga. Stadgandet i 33 kap. 3 å BrB gäller då någon häktad person blir dömd till fängelse på viss tid, böter, suspension eller disciplinstraff. Om det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, får då förordnas att straffet
skall anses till viss del eller i sin helhet verk- ställt genom att den dömde hållits i häkte i målet. _ Vidare följer av andra stycket i samma paragraf att motsvarande tillämpas för den som börjat undergå ungdomsfängel- se, internering eller, efter dom på skyddstill- syn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 å BrB. Det är då vården eller behandlingen i anstalt som eventuellt skall tillgodoräknas så- som verkställighet. _ I 28 kap. 9 å BrB ges föreskrift för fall då rätten vid undanröjande av skyddstillsyn bestämmer annan påföljd för brottet. Rätten har då att ta skälig hän- syn till bl.a. vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn. Därvid får ådömas fängelse på kortare tid än som är stadgad för brottet. _ Bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott innehåller åtskilligt av innebörd att man vid ådömande av fängelse enligt ] å 3 skall ta hän- syn till tidigare, nu undanröjd brottspåföljd. Sålunda sägs i 6 å andra stycket att då skall vid undanröjande av skyddstillsyn tillämpas vad i 28 kap. 9 å stadgas. Vidare gäller enligt 7 å tredje stycket och 9 å tredje stycketi 34 kap. under den nyss angivna förutsättning- en att när ungdomsfängelse eller internering undanröjs man vid fängelsestraffets bestäm- mande skall ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått på grund av den tidigare domen. Det nämnda stadgandet i 7 å tredje stycket avseende ungdomsfängelse kan vinna tillämpning även vid samtidig verkställighet av dom på ungdomsfängelse och dom på fängelse på viss tid, över ett år. Detta kan bli fallet om domstol efter anmälan av åklagare upptar verkställighetsfrågan. Dömes därvid till fängelse äger stadgandet tillämpning (34 kap. 12 å andra stycket).
Jämkningsregeln i förslaget kan tillgripasi de situationer som angivits här.
Om man därefter övergår till lagstiftning enligt vilken annat än brottspåföljd kan in- träda efter ingripandet, finner man även där åtskilliga stadganden av delvis liknande inne- börd. Den nämnda lagstiftningen har emel- lertid inte inbegripits under jämkningsregeln. Skälet härtill är främst att det ”tillgodoräk- nande” som sker i sådant sammanhang när—
mast bestäms av synpunkten hur vård lämpli- gast och mest praktiskt bör anordnas. Härtill kommer att fall av denna karaktär ofta torde vara svårbedömbara och för övrigt sannolikt sällan förekommande. Det torde då knappast vara anledning att till den enskildes nackdel föreskriva jämkning även i dessa fall. För att närmare belysa vad saken här gäller skall an- ges några exempel.
Undergående av fängelse eller eljest om- händertagande på anstalt förhindrar utläm- ning (11 å första stycket lagen om utlämning för brott och 6å första stycket lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge). Uppkommer ersättnings- rätt, avseende fängelse eller omhändertagan- de i anstalt, kan det inte gärna ens ifrågasät— tas att ersättningen skulle kunna jämkas där- för att utlämning ej fått ske. Lika otänkbart är det att ersättning för häktning skulle kun- na jämkas av det skälet att vederbörande till följd av häktningen inte kunnat få bli inta- gen på rättspsykiatrisk klinik för rättspsyki- atrisk undersökning, vilket kanske annars bli- vit fallet om han varit på fri fot (9 å,jfr 7 å lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål). — Enligt 67 å första stycket c) BvL skall elev som är inskriven i ungdoms- vårdsskola utskrivas, när eleven genom dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt. Genom beslutet om ut- skrivningen upphör samhällsvården. Inträder ersättningsrätt för fängelsestraffet skulle jämkning då ha motiverats härmed. _ Be- stämmelsen i 46 å första stycket NvL före- skriver att vid beräkning av vårdtiden skall in- räknas den tid varunder den intagne före in- tagningen varit omhändertagen enligt 21, 25 eller 37 å (tillfälligt omhändertagande ge- nom polisen, preliminärt omhändertagande genom länsrätten före förhör, provisoriskt omhändertagande genom länsrätten efter meddelande av beslut om tvångsintagning). Är sådant omhändertagande att anse som obefogat ingripande och framställs i anled- ning därav ersättningsanspråk skulle då er- sättningen ha jämkats för det vårdtiden blivit kortare än eljest skulle blivit fallet. _ Stad- gandet i 18 å tredje stycket AsocL innebär att i tiden för kvarhållande i anstalt skall in- räknas tid för verkställighet och vård som avses i andra stycket. Sistnämnda stycke om- nämner fall då intagen skall undergå fängelse mindre än sex månader eller skall intas för sluten psykiatrisk vård eller vård i special- sjukhus eller tvångsintas på vårdanstalt enligt
NvL. Uppkommer ersättningsrätt enligt för- slaget för något av de sålunda nämnda ingri— pandena skulle jämkningen, om den varit till- låten, ha skett därför att kvarhållningstiden minskats.
Av naturliga skäl har jämkningen gjorts beroende av en skälighetsprövning. Bestäm- melsen härom innebär att jämkning kan ske ända därhän att ingen ersättning utgår. Å andra sidan kan fall förekomma där även en obetydlig jämkning av ett eller annat skäl kan framstå som obillig. Sålunda anger be- stämmelsen att avräkning eller hänsynstagan- de till det obefogade ingripandet skall ha skett vid fastställande av brottspåföljd. Skul- le av någon anledning verkställighet av denna brottspåföljd aldrig bli aktuell bör tyd- ligen ersättningen för ingripandet inte jäm- kas. Vederbörande har ju då inte fått någon kompensation för det obefogade ingripan- det. I detta sammanhang kan påpekas att bå- de det obefogade frihetsingripandet och den brottspåföljd varifrån det avräknas kan vara föremål för ersättningsanspråk. Som exem- pel kan nämnas att en person varit häktad, att häktningstiden avräknats i domen, att denna lyder på visst fängelsestraff som avtjä- nats och att domen efter resning ersätts med ett frikännande. Ersättning enligt förslaget beräknas då dels för den faktiska häktnings- tiden dels för den tid fängelsestraffet fak- tiskt varat. Någon jämkning av ersättningen för häktningstiden kommer därvid inte i frå- ga, eftersom denna tid inte blivit kompense- rad. Annorlunda ställer det sig om exemplet förändras något. Om häktningsbeslutet blivit upphävt och domen efter resning ersätts med en dom på kortare frihetsstraff, kan jämk- ning av ersättningen för häktningen ske om den nya domen, även den, föreskriver avräk- ning av häktningstiden. Förutsättning måste då tydligen vara att ersättningsanspråken handläggs samtidigt.
Även jämkningens storlek bedöms efter skälighet. Jämkningen bör därvid normalt av- se det sammanlagda ersättningsbeloppet. Emellertid förekommer ju att en exakt av- räkning med viss tidrymd har ägt rum, t. ex. att häktningstid skall avräknas från därefter
ådömt fängelse med visst antal dagar. I så- dant fall bör det vara möjligt att utföra jämkningen på ett mera specificerat sätt. I fråga om den ersättning som skall beräknas direkt efter tid — standardiserad ersättning för lidande, 7 å första stycket — skulle jämk- ningen kunna utföras så att statsverket tillgo- doräknas just det angivna antalet dagar. Möj- lighet bör emellertid finnas att även här göra skälighetsjämkningen med avseende på det sammanlagda ersättningsbeloppet i dess hel- het.
Tydligen ankommer det på statsverkets representant att i ersättningsärendet före- bringa omständighet som kan föranleda jämkning.
I sammanhanget må tillfogas den anmärk- ningen att fråga om avräkning ju kan upp- komma efter det att ett ingripande befunnits obefogat. Exempelvis kan ett häktningsbe- slut ha blivit upphävt och ersättning för häktningstiden blivit utdömd. Att ingripan- det sålunda tidigare föranlett ersättning kan därvid tänkas komma i betraktande men tor- de inte nödvändigtvis böra utesluta eller för- minska möjligheten för domstolen att till- godoräkna den tilltalade det verkställda in- gripandet när straffet utmäts.
65
Paragrafen handlar om ersättning för hinder eller förlust i näring och för nödiga kost- nader.
Hinder eller förlust i näring har exempli- fierats i första stycket. Det torde här bli frå- ga om en rättstillämpning som nära kan an- sluta till vad som i övrigt gäller i mål om skadestånd.
Beträffande kostnader har i den allmänna motiveringen angivits åtskilliga exempel. Därvid har framhållits att de kan ha samband med hinder eller förlust i näring eller vara mera fristående. Sålunda kan, såsom förut angivits, förekomma avlöning till fast an- ställd personal eller extra arbetskraft som blivit behövlig, hyra för arbetslokal, kostna- der för familjens flyttning till mindre bostad och hjälp till skötsel av barn etc.
Utgifter för resor till eller från anstalt tor- de kunna vara föremål för ersättning (jfr prop. 1945:10 s. 15).
Vid tillkomsten av 1945 års lag framhöll departementschefen att ersättning bör utgå endast för utgifter vilka uppstått som en di- rekt följd av intrånget i friheten (prop. 1945110 5. 15). Enligt vad departementsche- fen uttalade var det inte avsett att ersättning skall utgå för rättegångskostnader i brott- målet.
Vad som sålunda framhållits torde kunna vara vägledande även för förslagets innebörd. Det kan anmärkas att under uttrycket brott- målet givetvis då inbegrips också förfarandet vid prövning av resningsansökan och därefter följande rättegång, jfr 58 kap. 8 å RB. Det- samma gäller kostnader för annan fullföljd av talan, ett slag av kostnader som blir aktu- ellt genom att ersättningsrätt enligt förslaget också kan utlösas genom att beslut om ingri- pande upphävs eller ändras genom beslut i därför stadgad ordning. Sådana kostnader skall alltså inte ersättas enligt förslaget.
Kostnader i samband med ersättningsan- språkets framställande faller enligt paragra- fens lydelse utanför densamma. De reglerasi ställeti 12 å.
Det ankommer på den skadelidande att påstå att det inträtt hinder eller förlust i nä- ring eller att han haft kostnader och att bevi- sa skadans storlek. Såsom angivits i den all- männa motiveringen kan det emellertid bli fråga om tillämpning av 35 kap. 5 å RB. Lä- get skall då vara antingen att utredning angå- ende skadans omfattning inte kan före- bringas med hänsyn till dess natur eller också att omfattningen väl kan utredas men att på grund av omståndighetema bevisning röran- de skadans värdering ej kan föras eller skulle vara förenad med alltför stora svårigheter (SOU 1938244 s. 382). I nu förevarande sam- manhang torde ett sådant uppskattningsför- farande huvudsakligen kunna tänkas vara att tillgripa när det gäller förluster och kostna- der som uppkommer i en rörelse. I övrigt torde i allmänhet inte föreligga sådana bevis- svårigheter att stadgandet egentligen skulle behöva bli tillämpligt. PLB har sålunda fram-
hållit att bestämmelsen i 35 kap. 5 å RB inte befriar parten från skyldigheten att före- bringa den utredning som kan åstadkommas. Vad angår sådan ersättning varom paragrafen handlar torde detta i princip medföra t. ex. att parten skall ange den arbetsgivare och den arbetslön som han hade vid ingripandet och även uppge beloppet av de kostnader han haft och vilket ändamål de avsett. Man måste emellertid hålla i minnet att det här ofta rör sig om personer som har svårt för att klargöra sin situation och över huvud taget att tillvarata sin rätt. Det kan vara anledning, särskilt i fråga om mistad arbetsförtjänst, att företa uppskattning ehuru parten inte kun- nat lämna sådana fullständiga upplysningar
som vederbort.
En fråga kan vara hur 35 kap. 5 å RB skall tillämpas när skadan delas upp i olika mo- ment. Det kan förhålla sig så att skada i ett avseende, t.ex. förlorad arbetsförtjänst, är fullt styrkt och att i ett annat avseende, t. ex. avbräck i rörelse, skada inte är styrkt ehuru den skadelidande förebragt den utred- ning som kan åstadkommas. Man har då att ta ställning till om uppskattningen lämpligen bör avse båda momenten eller endast det senare av dem. Det synes ligga närmast till hands att i exemplet den mistade arbetsför- tjänsten ersätts med styrkt belopp och att uppskattningen får avse skadan i övrigt.
Andra stycket upptar bestämmelse att be- räkning av ersättning skall hänföra sig till förhållandena då skada inträdde eller kost- nad uppkom. Det sålunda beräknade belop- pet skall sedan jämkas efter basbeloppets förändringar tills justitiekanslern meddelar beslut i sak rörande ersättningsfrågan.
Genom vad som här föreskrivs blir den myndighet som beslutar om ersättning — justitiekanslern eller domstol _ skyldig att beakta penningvärdets förändringar även om detta inte begärts i ärendet. Det är både för- bättring och försämring av penningvärdet som skall inverka på ersättningsberäkningen.
Basbeloppet fastställs för varje månad. Av- görande enligt paragrafen är det fastställda basbelopp som gällde när justitiekanslern meddelade beslut i ersättningsfrågan.
Vad som avses är beslut innebärande helt
eller delvis bifall till framställning om ersättning eller ogillande därav. Däremot är det inte fråga om beslut varigenom justitie- kanslern avvisar en framställning, t. ex. därför att den 'orts för sent. Skulle ett sådant beslut bli upphävt är det alltså tidpunkten för justitiekanslems beslut efter återupptagande av ärendet som blir avgöran- de. — Förändringar som inträder efter justitiekanslems beslut innan ersättningsfrå- gan slutligen avgörs kommer inte i betraktan- de.
Att jämka enligt 6 å beräknade skadebe- 10pp efter förändringarna i basbeloppet torde i regel inte erbjuda svårigheter.
75
Såsom framgår av den allmänna motivering- en är ersättning för lidande till följd av fri- hetsberövande avsedd att inträda i första hand med normaliserat belopp (första stycket). I andra hand kan ersättningsberäk- ningen under vissa förutsättningar ske efter skönsbedömning (tredje stycket). En mera begränsad frihetsinskränkning, såsom rese- förbud, kan undantagsvis föranleda ersätt- ning som då bestäms efter skön (tredje stycket).
1 första stycket anges standardiserade be- lOpp för ersättningsberäkningen. Anledning- en till att denna utväg tillgripits har berörts i den allmänna motiveringen. Hur man skall bestämma dessa standardiserade belopp kan naturligtvis diskuteras. En tanke har varit att just själva ingreppet i friheten är av särskild betydelse i det hänseende varom fråga är. In- greppet såsom sådant skall i enlighet härmed ersättas med ett grundbelopp, vilket satts till ett tiondels basbelopp. Vid sidan härav före- skrivs ersättning för varje dygn frihetsberö- vandet varat efter en fallande skala. Det förs- ta dygnet av ett frihetsberövande som räcker mer än 24 timmar, se 1 å, ersätts alltså dels med grundbeloppet, ett tiondels basbelopp, dels därutöver med ett hundradels basbe- lopp. Resultatet härav blir med nuvarande basbelOpp1 7 300 kronor (0.1 x 7 300 +
1 Juli 1972. 185
+ 0.01 x 7 300 =) 803 kronor. För det andra dygnet tillkommer ytterligare 0.01 x 7 300 eller 73 kronor, varför ersättning för två dygn uppgår till 876 kronor. Dygnsersätt- ning med ett hundradels basbelopp beräknas för de första trettio dygnen, därefter beräk- nas fyra tusendels basbelopp.
Effekten av den i paragrafen upptagna er- sättningsregeln för frihetsberövanden kan be- lysas med följande tablå, där basbeloppet för enkelhetens skull dock satts till jämnt 7 000 kronor. Utgångspunkten är att en person bli- vit berövad friheten den 1 januari ett år.
Ingripandet Belopp per dygn Sammanlagt upphör beloppa 1/1 (0,01 x 7 000=) 70 Ob 2/1 (0,01 x 7 000=) 70 840 3/1 (0,01 x 7 000=) 70 910 4/1 (0,01 x 7 000=) 70 980 5/1 (0,01 x 7 000=) 70 1 050 6/1 (0,01 x 7 000=) 70 1 120 7/1 (0,01 x 7 000=) 70 1 190 8/1 (0,01x 7 000=) 70 1 260 9/1 (0,01 x 7 000=) 70 1 330 10/1 (0,01 x 7 000=) 70 1 400 20/1 (0,01 x 7 000=) 70 2 100 30/1 (0,01 x 7 000=) 70 2 800 31/1 (0,004 x 7 000=) 28 2 828 28/2 (0,004 x 7 000=) 28 3 612 1/3C (0,004 x 7 000=) 28 3 640 31/3 (0,004 x 7 000=) 28 4 480 30/6 (0004 x 7 000=) 28 7 028 30/9 (0,004 x 7 000=) 28 9 604 31/12 (0,004 x 7 000=) 28 12 180
a Grundersättning (0,1 x 7 000 = 700) + tilläggs- ersättning enligt närmast föregående kolumn.
b På grund av tjugofyratimmarsregeln i 1 5. c Ej räknat med skottår.
Reglerna om standardiserad ersättning går nödvändigtvis i detalj. Det har inte varit möj- ligt att bygga denna detaljreglering på vissa Specificerade fakta. I stället har mera allmän- na överväganden fått vara vägledande. Det kan dock här erinras om storleksordningen av vad som utgår i sjukpenning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Vid bestämman-
de av den lägre dygnsersättningen till fyra tusendels basbelopp — för närvarande 29 kronor 20 öre — för tiden efter det trettio dygn gått till ända har det sålunda varit en tanke att man därigenom skulle träffa en i sammanhanget rimlig medelnivå.1 Vad angår gränsen mellan den högre och den lägre dygnsersättningen — trettio dygn — saknar det inte helt intresse att enligt 26 kap. 1 & BrB fängelse på viss tid inte får understiga en månad. Det kan tilläggas att de sålunda före- slagna ersättningama inte mera påtagligt tor- de avvika från vad som utdömts av domsto- larna i mål om ersättning enligt 1945 års lag (jfr bilaga 1).
Vid beräkningen lär man böra till den ska- delidandes fördel räkna med påbörjat kalen- de rdygn såsom ersättningsgrundande.
I lagtexten har angivits att basbeloppet skall vara det som gällde vid tiden för justi- tiekanslems beslut i sak rörande ersättnings- frågan. Anledning härtill är att penningvär- det kan ha undergått förändringar vilket skulle kunna medföra att ersättningen, när den utgår, inte på det sätt som är tänkt mot- svarar skadan, jfr vidare den allmänna moti- veringen och specialmotiveringen till 6 %.
I andra stycket upptas bestämmelse som innebär att flera frihetsberövanden skall be- handlas som ett enda i ersättningshänseende. Det blir då endast en grundersättning om ett tiondels basbelopp och sänkningen av dygns- belopp sätter in efter trettio dygn. Ett så- dant sammanförande av frihetsberövanden skall ske om de utgör led i samma enhetliga behandling. Det kan ju t. ex. tänkas att en person tas in i fängelse, att han fått lämna anstalten på någon tid, att han därefter åter- kommer, att han erhåller villkorlig frigivning och att denna sedermera förklaras förverkad. Här är alltså enligt förslaget egentligen fråga om flera — tre — frihetsberövanden. Dessa ingår emellertid i samma förfarande. Skulle domen bli upphävd efter resning, kan ju rim- ligen grundersättningen, ett tiondels basbe-
1Enligt inhämtade uppgifter är genomsnittlig sjukpenning 23 kronor eller, om de som icke är berättigade till sjukpenning (barn, pensionerade) frånräknas, 30 kronor.
lopp, inte få utgå för varje frihetsberövande och inte heller kan man börja med högsta dygnsberäkning särskilt för ettvart av dem. Detsamma gäller vårdåtgärd som upphört för försökspermission men därefter måst tas upp igen. — Det kan vara tvivelaktigt om en häkt- ning och ett därefter ådömt fängelsestraff får anses gå in under uttrycket led i en enhetlig behandling. Om t.ex. ett häktningsbeslut skulle upphävas och sedermera fängelsedo- men efter resning ändras till mildare straff, synes emellertid den ersättningsberäkning som senast företas böra utgå från att det är fråga om ett sammanhängande frihetsberö- vande. Detsamma är förhållandet om det är en senare meddelad, helt frikännande dom som utlöser ersättningsrätt både för häkt- ningen och det avtjänade straffet. För att klargöra förhållandet har lagtexten försetts med ett särskilt tillägg.
Tydligen är den omständigheten att flera obefogade frihetsberövanden blivit följden av ett och samma beslut — det som blivit ändrat eller upphävt - ägnat att i sin mån föranleda till att de betraktas som led i samma behandling.
Tillämpning av andra stycket kan komma i fråga också när det är två olika beslut om ändring eller upphävande som utlöser ersätt- ningsrätt. I regel lär det dock endast vara fråga om ett sådant beslut.
Det torde i övrigt kunna överlämnas till praxis att ta ställning till de tillämpningspro- blem som kan uppkomma.
I tredje stycket ges regler om den ersätt- ningsberäkning efter skön som erfordras i vissa situationer. Skälen för att sådana regler bör uppställas har närmare angivits i den all- männa motiveringen. Det är här fråga om undantagsregler som för sin tillämpning ford- rar särskilda förutsättningar. Detta förhållan- de har särskilt strukits under i lagtexten. Det . är två situationer då beräkning efter skön kan tillgripas. Den ena är att lidande till följd av frihetsberövande varit särskilt kännbart och att ersättning med första styckets nor— maliserade belopp påtagligen utgör otillräck- lig gottgörelse. Det är här närmast fråga om intensiteten av det lidande som åsamkats,
och såsom anförts i den allmänna motive- ringen bör både subjektiva och objektiva om- ständigheter kunna komma i betraktande. — Den andra situationen är den att en frihetsin- skränkning, som inte utgör frihetsberövande och som normalt inte föranleder ersättning för lidande, undantagsvis bör ha denna ver- kan. Utgångspunkten för betraktelsesättet är att lidande till följd av sådan frihetsinskränk- ning inte lämpar sig för att föras in under systemet med normaliserade ersättningsbe- lopp. Men över huvud taget är de företeelser som inträder svårfångade till sin innebörd. Ofta kan det vara fråga om upplevelser som, objektivt sett, måste betecknas som bagatell- artade. Och det är ingalunda givet att alls något lidande förekommit. Såsom antytts tidigare får man av praktiska skäl rimligen tänka sig en gräns för vad som här kan ersät- tas som lidande. Det kan erinras om att även med en sådan gräns ersättningsmöjlighetema förbättras utöver vad som nu gäller. I enlig- het härmed har uppställts kravet att det skall föreligga synnerliga skäl för att ersättning skall utgå för lidande till följd av frihetsin- skränkning som inte utgör frihetsberövande.
Det har tillagts en hänvisning till 6 5 andra stycket. För att undvika verkan av föränd- ringar i penningvärdet skall alltså — i båda de angivna situationerna — beräkningen av er- sättningens belopp hänföra sig till tiden då vederbörande var utsatt för lidande och där- efter jämkas efter de förändringar i basbelop- pet som inträtt intill dess justitiekanslern meddelar beslut i sak rörande ersättnings- frågan.
85
Andra stycket av 4 5 i 1945 års lag handlar om möjligheten att överlåta anspråk på er- sättning och om verkan av den ersättningsbe- rättigades död beträffande sådant anspråk. Sålunda föreskrivs i första punkten att er- sättningsanspråk inte får överlåtas innan er- sättningen blivit bestämd och i andra punk- ten att om den ersättningsberättigade avlider dessförinnan, dödsboet dock äger föra talan om ersättning för förlust eller kostnad som
tillskyndats den avlidne. Ersättning för ideell skada omnämns ej i sist angivna sammanhang och vad som stadgas i andra punkten har allt- så inte tillämpning beträffande sådan ersätt- ning.
Angående dessa bestämmelser hänvisas vidare till den förut lämnade redogörelsen för gällande rätt (mom. 2.3.6).
Bestämmelserna har betydelse för frågan om talerätt beträffande ersättningsanspråk, första punkten därjämte för frågan om ut- mätning av ersättningsrätt.
De skäl som föranlett överlåtelseförbudet i första punkten torde alltjämt äga giltighet. Det lär inte finnas anledning att under den skadelidandes livstid annan än han själv skall kunna göra gällande anspråk på ersättning som inte blivit fastställd. I enlighet härmed har i första stycket av förslagets nu föreva- rande paragraf upptagits en motsvarighet till andra stycket första punkten av 4 5 1945 års lag. Dock har ordet ”slutligen” tillagts, var- igenom klargörs att det stadgade överlåtelse- förbudet skall gälla till dess lagakraftägande beslut eller dom på ersättning föreligger. Detta torde inte innebära någon skillnad mot 1945 års lag (se mom. 2.3.6).
Till följd av överlåtelseförbudet inträder utmätningsskydd enligt 66 ä 1 mom. UL. Emellertid torde kunna sägas att innestående ersättning är en rätt av den personliga natur att den ej bör få tillgripas av borgenärema (jfr prop. 1968:130 s. 149). Med hänsyn här- till bör utmätningsskyddet sträcka sig utöver den tid då överlåtelseförbudet gäller. Det förefaller då, sakligt sett, tämligen självklart att UL:s regler helt bör följas i vad avser ut- mätningsskydd. Dessa regler torde vara till— lämpliga utan särskild hänvisning men det sy- nes inte vara olämpligt att i tydlighetens in- tresse intaga en erinran härom i förevarande paragraf, jfr vad som i det föregående anförts om 1945 års lag (mom. 2.3.6). Bestämmel- sema i 66 ä 3 mom. och 67 e & UL har så- lunda tillämpning och så är fallet även exem- pelvis med 67 ä 2 mom. Detta bör enligt min mening kunna anses gälla för all ersättning, även när den avser mindre ingripande in- skränkning i friheten än frihetsberövande,
antingen man vill betrakta detta såsom di- rekt eller analogisk lagtillämpning.
Vad slutligen angår regeln i andra punkten av 4 & andra stycket i 1945 års lag om tale- rätt, så lär denna kunna anses sakligt sett överflödig och i sin nuvarande form något missvisande. Såsom framhölls av lagrådet gäl- ler redan enligt allmänna rättsgrundsatser att om den ersättningsberättigade avlider hans rätt till talan om ersättning för ekonomisk skada övergår på dödsboet. Å andra sidan får av den uppställda regelns utformning anses motsättningsvis följa att anspråk på ersätt- ning för lidande inte övergår på dödsboet om ersättningen inte blivit bestämd före dödsfal- let. Genom att andra punkten hopkopplats med den föregående måste för övrigt detta uttryck betyda ”slutligen bestämd”. Såsom framgår av det föregående (mom. 2.3.6), av- viker gällande rätts allmänna ståndpunkt be- träffande ersättning för ideell skada något härifrån. Sålunda anses anspråk på ersättning för ideell skada i allmänhet kvarstå, förutom när den ersättningsskyldige utfäst sig att be- tala ersättning, också i det fallet att ersätt- ning fastställts genom icke lagakraftvunnen dom före den berättigades död. Ett förtyd- ligande skulle alltså kunna bli erforderligt om regeln skulle efterbildas. Enligt min upp- fattning behöver emellertid någon motsvarig- het till denna regel inte upptas i lagtexten.
9ä
Såsom framgår av den allmänna motivering- en (avsnitt 7.12) får det anses innebära för- delar om man genom att föreskriva viss kor- tare preskription av ersättningsanspråk kan motverka att frågor om ersättning hålls svä- vande.
I 5 5 av 1945 års lag stadgas en preskrip- tionstid av tre månader. UtgångSpunkten för beräkning av denna tid har bestämts olika. I fråga om häktning o. dyl. gäller bl. a. att tiden kan vara att räkna från den dag då sö- kanden erhöll vetskap om åklagarens beslut att ej åtala eller från den dag då frikännande dom vunnit laga kraft etc. Beträffande avtjä- nat fängelsestraff o.dyl. räknas tiden från
det den dom vunnit laga kraft varigenom fängelsedomen upphävts eller ändrats.
I första stycket upptas nu föreskrift om hur den enskilde skall förfara för att göra gällande krav på ersättning enligt förslaget och inom vilken tid detta skall ske. Sålunda nämns här framställning till justitiekanslern. Tiden anges till tre månader från det sådant förhållande inträtt som enligt 2—4 åå föran- leder att ingripandet skall betraktas som obe- fogat. I fall enligt 4 5 är det då beslutet om slutlig utskrivning som är avgörande.
Beträffande samtliga de beslut som åstad- kommer att ett ingripande anses obefogat gäller givetvis att verkan uppkommer först om och när beslutet vunnit laga kraft. I en- lighet härmed bör preskriptionstiden i prin- cip räknas från det laga kraft inträtt. Detta har angivits i lagtexten genom att ordet ”slutgiltigt” kommit till användning.
Under 3 5 har anmärkts att ersättningsrätt bör kunna utlösas genom att förundersök- ning upphör genom beslut om dess nedläg- gande. Så är också fallet enligt 1945 års lag, se rättsfall 1.15 i bilaga 1. Utgångspunkt för preskription enligt förslaget torde då få anses vara detta beslut. Såsom framhållits i rätts- fallet innehåller förundersökningskungörelsen i 14 5 att underrättelse om beslutet bör läm- nas den misstänkte. Tanken har varit att framställning till justitiekanslern är det förfaringssätt som bör anlitas i främsta rummet. Genom att det också föreskrivs en viss tid härför, kan det emellertid uppstå fara för rättsförlust, om kravet på att framställningen skall ske till justitiekanslern upprätthålles såsom ovillkor- ligt. Man skulle enligt min mening därvid inte kunna undgå att räkna med fall då en enskild person av en eller annan anledning företagit sig att väcka talan mot staten ome- delbart vid domstol. Sådana fall skulle väl visserligen, efter all sannolikhet, bli mindre vanliga. Men även om endast undantagsvis den situationen skulle inträda att en person väckt talan mot staten vid domstol inom tre månader men underlåtit att göra framställ- ning hos justitiekanslern inom den tiden, skulle det tvivelsutan framstå som stötande
för allmän uppfattning om hans anspråk skulle av detta formella skäl aVVisas utan prövning i sak. [ förslaget har därför valts den konstruktionen att ersättningsrätten skall vara bevarad även när talan härom blivit väckt omedelbart vid domstol inom den angivna tiden.
Såsom framhållits torde man emellertid få anse det mest önskvärt att förfarandet inleds genom framställning hos justitiekanslern. Det lär kunna antas att den enskilde också föredrar den utvägen framför att stämma omedelbart till domstol, eftersom den erbju- der fördelar i vad angår anskaffande av ut- redning och i fråga om kostnaderna för för- farandet.
Har den enskilde väckt talan omedelbart vid domstol bör givetvis rättegången fortgå på vanligt sätt. Justitiekanslern kommer att inta ställningen av svarande för statens räk- ning och förebringa utredning och utföra ta- lan i enlighet med vad som eljest gäller i lik- nande mål. Härigenom inleds inte hos justi- tiekanslern något förfarande som måste följa vad som gäller beträffande en framställning som gjorts hos honom direkt.
Slutligen må anmärkas följande. Om nå- gon underlåtit att iaktta den i första stycket stadgade tiden kan justitiekanslem eller domstol inte upptaga hans anspråk till pröv- ning. Inte heller torde institutet återställande av försutten tid kunna tillgripas. Detta insti- tut, varom stadgas i 195 regeringsformen, torde anses gälla processuella frister, främst klagofrister, som är utsatta i lag (SOU 1938:44 s. 581). Såsom sådana lär emellertid inte betraktas frister för talan i första instans vilka åtminstone delvis ha till syfte att åstad- komma fordringspreskription, se besvärssak- kunnigas slutbetänkande (SOU 1964:27) s. 267, 644 ff. I andra stycket behandlas en annan situa- tion och i fråga om den har valts en något annorlunda lösning. Vad som avses där är att den enskilde inom tremånaderstiden vänt sig omedelbart till domstol med yrkande om skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 & skade- ståndslagen. Det är alltså inte fråga om an- språk grundade på förslagets regler. Däremot
förutsätts det sambandet föreligga att skade- ståndsyrkandet skall avse skada som uppstått i anledning av ett beslut vid myndighetsutöv- ning och det förutsätts vidare att beslutet skall ha haft till följd ett obefogat ingripande som kan tänkas kommai fråga för ersättning enligt förslagets regler. När skadeståndsyr- kande på dylikt sätt framförts mot staten inom tiden av tre månader, synes detta skäli- gen kunna jämställas med en framställning hos justitiekanslern i preskriptionshänseen- de. Lagrummet upptar en regel härom.
Eftersom den enskilde då inte angivit att han vill åberopa förslaget, än mindre hänfört sina yrkanden till dess regler, bör emellertid hans mellanhavande med staten inte få ut- veckla sig ytterligare utan ett ingrepp av jus- titiekanslern i klargörande syfte. Denne — som får antas ha vetskap om den väckta ska- deståndstalan — bör föranleda den enskilde att överväga om han vill åberopa också för- slagets regler. Justitiekanslern bör för detta ändamål bereda den enskilde tillfälle att, oaktat tremånaderstiden vid det laget gått till ända, inkomma med framställning om er- sättning enligt förslaget. En viss, skälig tid skall anges härför. Det har ansetts lämpligast att inte precisera tidslängden i lagtexten utan lämna justitiekanslern utrymme att något variera densamma. Görs inte framställning inom denna tid, är rätten till ersättning enligt förslaget försutten. Inkommer där- emot en sådan framställning inom den före- skrivna tiden, utvecklar sig förfarandet vida- re på samma sätt som efter sådan framställ- ning varom stadgas i första stycket. — Justi- tiekanslern torde vara oförhindrad att ut- sätta ny tid, om det förekommer skäl till förlängning av tiden,jfr 32 kap. 3 % RB samt SOU 1964:27 s. 268 och prop. 1971:30 Del 2 s. 600. Däremot synes det inte bli fråga om återställande av försutten tid eftersom det inte rör sig om en i lag stadgad proces- suell frist (jfr ovan).
Någon verkan i preskriptionshänseende har inte ansetts böra tillkomma väckande av talan vid domstol gentemot kommun med yrkande om skadestånd enligt 3 kap. 2 5 ska- deståndslagen.
Slutligen må anmärkas att försummelse att iaktta den tid som angivits i första styc- ket eller som föreskrivits av justitiekanslern med stöd av andra stycket medför förlust av ersättningsrätt och att någon s.k. naturlig fordran alltså inte kvarstår.
ICQ
Förevarande paragraf avhandlar justitiekans- lems ställning och förfarandet när framställ- ning om ersättning gjorts hos honom. Såsom angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.12) och i specialmotiveringen till 9 5, har det ansetts kunna innebära fördelar om en första prövning av ersättningsanspråken kan centraliseras till justitiekanslern.
I första stycket stadgas att justitiekanslern handhar ersättningsfrågor enligt förslaget. Avfattningen torde göra det klart att justi- tiekanslern genom stadgandet fått en obe- gränsad fullmakt att för statens räkning ta ställning till framställda ersättningsanspråk (jfr avsnitt 7.12).
Såsom tidigare framhållits (avsnitt 7.12) torde det kunna förutsättas att justitiekans- lem i viss utsträckning självmant kommer att vara verksam i den enskildes intresse. Sedan denne angivit vilken frihetsinskränkning han åsyftar och av vilket skäl den bör anses ut- göra obefogat ingripande — t. ex. att beslut ersatts med annat beslut (2 5), att frikännan- de dom meddelats (3 5) eller att slutlig ut- skrivning beslutats (4 5) — torde justitiekans- lem kunna finna anledning att införskaffa närmare uppgifter från vederbörande myn- digheter om frihetsinskränkningens beskaf- fenhet och vidare exempelvis beträffande förhållanden ägnade att belysa om ett senare beslut som ersätter ett tidigare (2 &) eller som avser slutlig utskrivning (4 5) är väsentli- gen grundat på samma omständigheter som förelåg vid tidigare beslut. Utredningsverk- samheten i dessa hänseenden kommer givet- vis inte att vara begränsad till vad som gagnar statens intresse.
Tydligen ankommer det på justitiekans- lern att bevisa omständigheter som kan för- anleda att ersättning inte skall utgå eller att
den skall jämkas (jfr under 5 5). — Däremot kan bevisskyldigheten sägas i princip åvila den enskilde i fråga om ersättningens storlek. Någon fråga om bevisskyldighet uppkommer dock givetvis inte när det gäller den standar- diserade ersättningen för lidande (7 & första stycket). Dessutom märks ju att under vissa förhållanden en skada kan böra uppskattas till skäligt belopp enligt 35 kap. 5 % RB, jfr specialmotiveringen till 6 % i förslaget. I övrigt har den enskilde i princip bevisskyldigheten för i vad mån det uppstått hinder eller förlust i näring eller kostnader som varit nödiga (6 5). Och vidare är han bevisskyldig för att förut- sättningar för beräkning av lidandeersättning med stöd av 7 ?; tredje stycket föreligger. Slutligen märks att den ersättningsbeviljande myndigheten principith har att utgå från att, i fall enligt 2 eller 4 &, det nya beslutet inte grundats på samma omständigheter som, kända eller ej, förelåg vid tiden för tidigare beslut. Angående bevisfrågan i detta särskil- da hänseende, se vidare i den allmänna moti- veringen under mom. 7.5.3 och avsnitt 7.11 samt i specialmotiveringen till 2 %.
Vad som nu sagts om bevisskyldigheten är väl närmast att betrakta som riktlinjer och gäller framför allt processen vid domstol. Det är naturligt att frågan ter sig mindre till- spetsad vid justitiekanslems handläggning av en till honom .ord framställning elleri sam- band med förberedelser för rättegång. Sålun- da är det mycket väl tänkbart att justitie- kanslern skaffar fram uppgifter som det strängt taget skulle ankommit på den enskil- de att förebringa. I vad mån så lämpligen bör ske är väsentligen en omdömesfråga. En syn- punkt härvidlag kan vara om det med hänsyn till vad uppgiften avser eller på grund av bris- tande personliga förutsättningar hos den en- skilde måste anses erbjuda svårigheter för honom att lämna adekvata och tillfyllestgö- rande upplysningar. Ofta torde det vara skäl att genom förfrågningar eller anvisningar för- anleda den enskilde att själv förebringa er- forderliga uppgifter och bevis, som han har lättast att skaffa fram.
Det kan i sammanhanget erinras om Så FvL. Enligt detta stadgande gäller att om an-
söknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår är ofullständig och om bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt, vederbörande myndighet skall vägleda honom i fall det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt (jfr prop. 1971230 del 2 s. 371 ff). Dessa och liknande synpunkter torde kunna vara vägledande för justitiekanslems verksamhet, både i vad den kan sägas syfta till ett avgörande i ersätt- ningsfrågan och i vad den kommer att utgöra enbart partsförhandlingar till förberedande av ett tvistemål vid allmän domstol.
Andra stycket rör justitiekanslems befatt- ning med ärende som anhängiggjorts hos honom genom framställning om ersättning. Såsom framgår av lagtexten skall justitie- kanslern i sitt beslut över framställningen precisera i vad mån anspråk bifalles eller ogil- las. Detsamma gäller sökandens begäran om gottgörelse för kostnader i ärendet hos justi- tiekanslern. I vad anspråk ogillas skall justi- tiekanslern hänvisa den enskilde att vid dom- stol väcka talan mot staten med yrkande om bifall. Justitiekanslern har av lämplighetsskäl givits fria händer att fastställa den tid inom vilken detta bör ske. Det kan tänkas före- ligga behov att bestämma tiden något olikai olika fall. I regel torde emellertid samma tidslängd komma att anges. Som bekant skall vad i tvistemål fullföljas inom tre veckor från den dag då domen gavs, 50 kap. l å andra stycket RB. Det torde vara uteslutet att jus- titiekanslern föreskriver kortare tid. Stun- dom lär det kunna finnas lämpligt att ange längre tid, exempelvis en månad eller mera. I beslutet bör sättas ut den exakta dagen som skall vara den sista för att väcka talan. Dår- vid kan tillses att man väljer en veckodag som är lämplig. — Vad som sagts under 9 5 om möjlighet för justitiekanslern att utsätta ny tid torde vara tillämpligt även här. En för- längning av tiden kan dock, synes det, vara tänkbar endast i undantagsfall. Återställande av försutten tid lär inte kunna komma i fråga.
Hänvisningen till domstol skall avse en viss domstol. I regel torde hänvisas till Stock- holms tingsrätt, eftersom den på grund av
10 kap.2 & RB kommer att utgöra forum för talan mot staten i mål om ersättning enligt förslaget, jfr under den allmänna motivering- en (avsnitt 7.12) och prop. 197215 5. 387 f. Hänvisningen är bindande för bevarande av ersättningsrätten (11 å), även om den skulle avse domstol som inte är forum enligt 10 kap. RB.
För ett särskilt fall har i lagtexten angivits att hänvisning skall göras till annat forum än som sägs i 10 kap. 25 RB, se 105 andra stycket tredje punkten i förslaget. Där stad- gas att, om sökanden redan väckt talan vid underrätt mot staten eller kommun om ska- destånd enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen i anledning av beslut som föranlett ingripan- det, hänvisningen skall avse den underrätten. Det bör påpekas att stadgandet gäller endast om sådan talan väckts vid underrätt och alltså inte om den väckts vid forum enligt 3 kap. lOå skadeståndslagen. Vidare är att framhålla att stadgandet inte är begränsat till de fall som sägs i 9 & andra stycket i försla- get. Också situationer då framställning hand- lagts av justitiekanslern utan att den förläng- ning av tiden som medges i nämnda lagrum behövt äga rum faller under stadgandet. Såsom lagtexten anger, är stadgandet till- lämpligt även när det är mot kommun som talan enligt skadeståndslagen riktats. Där- emot gäller stadgandet inte när skadestånds- talan väckts gentemot enskild person, t.ex. på grund av vållande.
Ett väckande av talan vid domstol rörande ersättningsanspråk som justitiekanslern ogil- lat utgör givetvis till sin natur inte besvär över något beslut av denne. Föreskrifterna i 12 & FvL äger därför ej tillämpning.
Tydligen är det av vikt att den sökande blir underrättad om justitiekanslems beslut att hänvisa honom till att väcka talan vid domstol. Av 18 % FvL framgår också att han skall underrättas om beslutet och att under- rättelse får ske genom delgivning. 1 nu ifråga- varande fall torde delgivning vara den natur- liga underrättelseformen, prop. 1971230 Del 2 s. 500 ff,jfr s. 588.
Enligt tredje stycket får talan mot avvis- ningsbeslut föras hos Svea hovrätt genom be-
svär. Det har ansetts riktigast att inte före- skriva överklagande i administrativ ordning utan i stället, med hänsyn till ersättningsan- språkens natur, koppla in en domstOISpröv- ning. Vad lagen om allmänna vatten— och av- loppsanläggningar innehåller i 51 & om talan mot va-nämndens beslut har därvid tjänat till förebild. _ Avvisande av ersättningsanspråk torde främst komma i fråga när sökanden försuttit den tid som är angiven i 9å för framställande av anspråk.
Övriga beslut får inte överklagas. Beslut i sak i ersättningsfråga hänskjuts, såsom redan sagts, till domstol.
115
Paragrafen innehåller i första stycket stad- gande om skyldighet att inom den av justitie- kanslern angivna tiden väcka ersättningstalan vid den domstol till vilken han hänvisat. Om tiden inte iakttas eller om talan i stället blivit väckt vid annan domstol, går rätten till er- sättning förlorad i vad avser anspråk som jus- titiekanslern ogillat. Någon s. k. naturlig fordran står alltså inte kvar.
I andra stycket föreskrivs att talan vid domstol måste begränsas till vad som begärts hos justitiekanslern (och som denne ogillat). Yrkanden som går härutöver torde domsto- len böra avvisa. Stadgandet avser — såsom framgår av lagtexten — sådan ersättningsta- lan som inletts med framställning hos justi- tiekanslern och av denne hänvisats till rätte- gång. — Däremot är stadgandet inte tillämp- ligt i fråga om talan om ersättning som väckts omedelbart vid domstol. Det har inte ansetts riktigt att kringgärda en sådan vanlig rättegång med särskilda föreskrifter av for- mell karaktär. Det kan tänkas att en person, efter hänvisning av justitiekanslern, anhängiggör sin talan vid domstol redan inom den i 9 & föreskrivna fristen. Hans möjlighe— ter att bestämma sin talan är då begränsade enligt nu förevarande stadgande. Men om han inte vänt sig till justitiekanslern _ men anhängiggjort talan vid domstol inom samma tid — skulle han kunnat ändra talan enligt vad som gäller enligt RB. Detta är emellertid
en följd av den valda konstruktionen. För öv- rigt torde fall av denna art vara sällsynta, efter- som ett hosjustitiekanslern inlett förfarande sällan torde ha kommit så långt under pre- skriptionstiden att talan blivit väckt vid domstol.
12%
Paragrafen avser kostnader i samband med förfarandet hos justitiekanslern och rätte- gångskostnader vid domstol.
Såsom allmän synpunkt torde gälla att den enskilde bör få en något gynnsammare ställning i detta hänseende än som eljest skulle följa av vanliga regler. Sålunda kan det vara motiverat att medge en generös behand— ling när olika meningar föreligger beträffan- de ersättningen för ett obefogat ingripande som man är ense om ha skett eller somjusti- tiekanslem eller domstolen finner ha förele- gat. Det är härvidlag i viss mån möjligt att göra en jämförelse med läget vid expropria- tion, där ju den enskilde får avstå en ägande- rätt mot ersättning som skall fastställas dom- stolsvägen.
Angående kostnader i samband med för— farandet hos justitiekanslern ges bestämmel- se i första stycket av förevarande paragraf. Denna bestämmelse avser inte statens egna kostnader. Det förutsätts att statsverket all-' tid skall vidkännas dem, såsom är vanligt i förvaltningsförfarande. Bestämmelsen gäller i stället endast de kostnader som den enskilde haft. Resultatet av prövning hos justitiekans- lern — och därefter eventuellt i domstol — kan bli att obefogat ingripande ej anses ha förekommit. Bestämmelsen innehåller ingen regel för sådant fall och den enskilde får där- för normalt själv stå för sina egna kostnader hos justitiekanslern. Om justitiekanslern — eller domstol — emellertid kommer till att den enskilde varit utsatt för obefogat ingri- pande skall denne i princip bli gottgjord för sina kostnader. Situationen kan här vara den att han inte får hela den ersättning för ingri- pandet som han yrkat eller kanske ingen er- sättning alls t. ex. på grund av vad som före— skrivs i 5 & första stycket. Det har ansetts att
eftersom den enskilde dock vederfarits orätt genom ett obefogat ingripande, han skall kunna driva sin sak hos justitiekanslern på statens bekostnad. Motsvarande gäller enligt 67 5 första stycket lagen om expropriation rörande expropriationsmål i första instans (fastighetsdomstolen). I likhet med vad som där är föreskrivet bör dock ske undantag för fall som avses i 18 kap. 8 & RB. Eftersom det enligt förevarande förslag inte är fråga om rättegång vid domstol utan om förfarande hos annan myndighet (justitiekanslern) har direkt hänvisning till sistnämnda lagrum dock inte ansetts böra göras i lagtexten. I stället har undantaget återgivits med orden ”kostnad som icke varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt” (jfr 18 kap. 8 % förs- ta punkten RB). I 67 å första stycket lagen om expropriation upptas också en hänvis- ning till 18 kap. 6 & RB. Detta senare lagrum har ansetts inte bli aktuellt i nu förevarande sammanhang. Man torde nämligen inte behö- va räkna med att den enskilde skulle, på sätt i lagrummet anges, vållas kostnad från sta— tens sida. Och ett motsvarande vållande från den enskildes sida torde inte böra föranleda till att frångå den förut angivna grundsatsen att staten själv skall vidkännas sina kostnader i samband med en statsmyndighets handlägg- ning (här justitiekanslern).
I andra stycket regleras ersättningsskyldig- heten för rättegångskostnader vid domstol på ett sätt som innebär viss avvikelse från vad som eljest gäller. Förebild har varit andra stycket av 67 5 lagen om expropriation.
Även förslagets nu ifrågavarande stadgan- de begränsas, liksom första stycket, till sin räckvidd genom förutsättningen att slutresul- tatet av prövningen skall ha blivit att obefo- gat ingripande förelåg. Innebörden av stad- gandet är dels att staten skall vidkännas sina egna kostnader vid domstolarna dels att sta- ten därjämte skall ersätta kostnad som åsam- kas den enskilde genom att staten fullföljt talan till högre rätt. I båda dessa hänseenden gäller dock undantag, nämligen om 18 kap. 6 eller 8 & RB är tillämplig.
Angående den uppställda förutsättningen att ingripandet befunnits vara obefogat må
anmärkas följande. Om man tänker sig att underrätten förklarat ingripandet obefogat men utdömt endast en bråkdel av den begär— da ersättningen och att den enskilde — en- sam — överklagat domen men utan fram- gång, har processen ihovrätten avsett endast det icke utdömda ersättningsbeloppet. Sta- ten har då ensam vunnit och skulle enligt 18 kap. RB få ersättning för sina kostnader i hovrätten. Det föreslagna stadgandet iandra stycket av förslagets nu ifrågavarande 12 & fyller härvidlag en uppgift. Stadgandet med- för att staten får själv vidkännas de nämnda kostnaderna. — Om man därefter likaledes utgår från att underrätten förklarat ingripan— det obefogat men i stället antar att ersätt- ning utdömts till högt belopp och att staten — ensam — överklagat med yrkande om lägre ersättning och fått yrkandet bifallet, har hovrättsprocessen även i detta fall avsett en- dast ersättningens belopp. Enligt 18 kap. RB skulle den enskilde givetvis inte fått ersätt- ning för sina kostnader i hovrätten utan tvärtom torde han ha blivit skyldig att gott- göra staten dess kostnader. Det senare blir nu inte fallet på grund av den förut anmärk- ta regeln i andra stycket att staten skall själv vidkännas sina kostnader. Och den enskilde får i stället ersättning för sina hovrättskost- nader på grund av den i samma stycke upp- tagna regeln att staten skall vidkännas kost- nad som åsamkas den enskilde genom att sta- ten fullföljt talan.
I fråga om uttrycket att staten fullföljt talan kan framhållas att detta gäller endast med avseende å underrätts eller hovrätts dom. Någon fullföljd av talan från statens sida gentemot justitiekanslems belsut blir det givetvis inte fråga om.
135
I 7 5 andra stycket av 1945 års lag finns be— stämmelse om rätt för kronan att inträda i den skadelidandes rätt att utkräva skade- stånd av annan. Rätten avser tydligen det be- lopp som utbetalats av statsverket enligt första stycket i paragrafen. Enligt det förelig- gande förslaget läggs förstahandsansvaret för
ersättning på staten även i fråga om åtgärder som vidtagits vid kommunal myndighetsut- övning. Det blir då i viss mån en konsekvens att staten tillerkänns regressrätt gentemot kommunen. Såsom framhållits är det avsett att skadeståndslagens regelsystem inte skall röna inverkan av förslaget. Under förutsätt- ningar som anges i den lagen kan alltså före- ligga ett skadeståndsansvar för åtgärder av angivet slag. Den som anser ersättning enligt förslaget otillräcklig kan i stället för anspråk grundade på förslaget eller vid sidan därav föra talan enligt skadeståndslagen, såvida dess — mindre liberala — villkor för inträde av ersättningsrätt föreligger. Sådan talan kan då avse skadestånd från vederbörande kom- mun. I den mån han emellertid får ersättning enligt förslaget inträder staten i ställeti den- na hans rätt gentemot kommunen.
På motsvarande sätt äger staten regressrätt gentemot enskild person, om den som varit utsatt för obefogat ingripande har skade- ståndsrätt gentemot denne. Vad som härvid- lag kommer i fråga är framför allt att ersätt- ningsskyldighet enligt eljest gällande regler åvilar den eller dem som fattat det beslut, till följd varav ingripandet skett.
Statens regressrätt avser det ersättningsbe- lopp som utgivits enligt förslagets regler.
Övergångsbesta'mmelser
Enligt förslaget får den enskilde ett gynn- sammare rättsläge i fråga om administrativa frihetsinskränkningar än för närvarande. Det- samma gäller i stort sett också beträffande judiciella frihetsinskränkningar. Undantags- vis skulle dock något enskilt fall av frihetsbe- rövande eller reseförbud kunna tänkas få för- delaktigare bedömning vid tillämpning av 1945 års lag. — Såsom framhållits kvarstår skadeståndslagens tillämplighet för båda sla- gen av frihetsinskränkningar oberoende av förslagets införande.
Det är tydligt att det inte föreligger något principith hinder mot att låta en utvidgad ersättningsskyldighet för staten få verkningar också beträffande frihetsinskränkningar som skett före ikraftträdandet, i den mån det en-
dast är fråga om att staten självmant åtar sig ett större ansvar än tidigare. Om en sådan utökning av ansvaret över huvud taget anses lämplig är det ju också anledning att den får sträcka sina verkningar bakåt i tiden. Ett skäl härtill är med förslagets konstruktion tillika följande. Om man skulle utesluta frihetsin- skränkningar som skett före ikraftträdandet, kunde en och samma påföljd eller vårdåtgärd — t. ex. ett längre fängelsestraff — bli att be- döma delvis enligt tidigare gällande rätt och delvis enligt den nya lagen, detta emedan på- följden eller vårdåtgärden pågått både före och efter ikraftträdandet. Den nya lagen föreslås därför bli tillämplig även beträffande frihetsinskränkningar före ikraftträdandet. — Även med en sådan utgångspunkt kommer den nya lagens verkningar i regel inte att sträcka sig särskilt långt tillbaka. Såsom framgår innebär förslaget att ersättningsrätt i princip utlöses av ett nytt beslut som medde- lats i stadgad ordning; det är det nya beslutet som medför att ett ingripande anses obefo- gat (2—4 ååå). Ersättningsrätt måste emeller- tid göras gällande inom tre månader därefter (9 8). Det är således endast om avsevärd tid förflutit mellan ingripandet och det nya be- slutet som den nya lagen kan bli tillämplig beträffande frihetsinskränkning som ligger långt före ikraftträdandet (närmast då res- ningsfallen).
Det har redan sagts att en tillämpning av förslaget ställer sig i stort sett gynnsammare än en tillämpning av 1945 års lag. Sålunda märks bl.a. att ersättningsrätt utlöses även av beslut om ändring som meddelas i därför stadgad ordning och att ersättningsrätt för häktade m.fl. inte utesluts av att det inte anses skäligt att ersättning ges (härunder in- begripet det fall att misstanke kvarstår). En situation, där tillämpning av 1945 års lag kan leda till fördelaktigare resultat än förslaget är den då det kan bli aktuellt med bedömning av villkoret att det nya beslutet skall vara grundat på samma omständigheter som, kän- da eller ej, förelåg vid tiden för det tidigare beslutet (2 och 4 55 i förslaget). Såsom framgår av den allmänna motiveringen (mom. 7.5.3) torde detta dock endast sällan
inträffa i vad rör fall av den typ som kan föras in under 1945 års lag och man synes därför kunna bortse härifrån.
Från en annan synpunkt kan det emeller- tid vara lämpligt att sätta en gräns för försla- gets tillämpning bakåt i tiden vad gäller för— hållanden som kan medföra ersättning enligt 1945 års lag. Om ersättningsanspråk fram- ställts enligt den lagen torde det kunna med- föra onödiga komplikationer om den nya la- gen skulle föras in ibedömningen på ett eller annat stadium av förfarandet.
Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med dessa överväganden.
Bilaga 1 av 1945 års lag
1 Överrättsavgöranden
1.1 Högsta domstolens utslag den 17 september 1946 nr 989
Tyske medborgaren H tjänst.orde åren 1943—1945 vid den tyska krigsmakten i Norge, där han utövade underrättelseverk- samhet med avseende å Sverige. Verksam- heten bedrevs uteslutande på norskt territo- rium. Vid krigets slut deserterade han och flydde till Sverige, dit han anlände den 8 maj 1945. Där blev han omedelbart internerad i avbidan på utvisning. I mitten av följande månad anhölls han i interneringslägret såsom misstänkt för spioneri. Han blev därefter häktad och dömd av häradsrätten, vars be- slut fastställdes av hovrätten, till straffarbete 2 1/2 är. Högsta domstolen ogillade däremot iutslag den 1 februari 1946 den mot H förda talan med motiveringen att — enligt folk- rättsliga grundsatser — vad som lagts honom till last inte var av beskaffenhet att för honom medföra ansvar.
H yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 10 000 kronor för lidande, 10 323 kro- nor för rättegångskostnader i brottmålet och 1 006 kronor för kostnader i ärendet röran- de hans utvisning från Sverige. Rörande li- dandet framhölls att detta inte så mycket förorsakats av frihetsförlusten i och för sig utan framför allt av det förhållandet att han oskyldig anklagats och häktats och i två instanser dessutom dömts för grov förbrytel- se. — Åklagaren framhöll i sistnämnda del att
Domstolsavgöranden som belyser tillämpningen
H redan vid anhållandet och häktningen var berövad friheten och internerad jämlikt ut- länningslagen, varför han inte kunde ha för- orsakats lidande genom att i stället förvaras på en straffanstalt. Häremot genmälde H att det var en väsentlig skillnad att i främmande land bli omhändertagen i anledning av illegal inresa i jämförelse med att där bli berövad friheten på grund av påstått grovt brott.
Högsta domstolen fann att de kostnader, för vilka i ärendet fordrats gottgörelse, inte var av sådan beskaffenhet att ersättning för dem kunde utgå enligt 1945 års lag, samt att synnerliga skäl för att tillerkänna H ersätt- ning för lidande genom frihetens förlust under häktningstiden inte kunde anses före- ligga. Närmare motivering till ståndpunkts- tagandet lämnades inte.
1.2 Högsta domstolens utslag den 21 september 1946 nr 1014
Tyske medborgaren T tjänstgjorde åren 1943—1944 vid tyskt militärförband i Fin- land. Under år 1944 bedrev han från finskt territorium underrättelseverksamhet, riktad mot Sverige. ”I samband med evakueringen från Finland” kom T olovandes till Sverige den 8 oktober 1944, där han två dagar senare omhändertogs som misstänkt för ”il- legal verksamhet”. Han häktades den 31 oktober 1944, varefter han den 11 november 1944 dömdes för spioneri och uraktlåten anmälan vid ankomst hit till riket till straff-
arbete ett år. Den 14 september 1945 frigavs han villkorligt. Sedan högsta domstolens ovan berörda utslag den 1 februari 1946 i målet mot H blivit känt, begärde T resningi vad avsåg domen för spioneri jämte ersätt- ning enligt 1945 års lag för lidande med 10 000 kronor och för intrång i näring med 6 000 kronor.
Högsta domstolen beviljade resning, be- friade T från ansvar för spioneri samt be- stämde straffet för resterande brott till fem- ton dagsböter. Tzs yrkande om ersättning för intrång i näring lämnades utan bifall såsom obestyrkt medan domstolen beträffande yr- kandet om ersättning för lidande uttalade att synnerliga skäl för bifall inte kunde anses föreligga.
1.3 Högsta domstolens utslag den 20 februari 1948 nr 162
J misstänktes och åtalades för otukt med sin dotter. I anslutning därtill var han anhållen och häktad under sammanlagt 20 dagar, innan han frikändes av häradsrätten. Domen överklagades inte.
J begärde ersättning enligt 1945 års lag för förlorade löneinkomster m.m. samt för li- dande. Häradsrätten, som fann honom be- rättigad till ersättning, dömde ut yrkade belopp med vissa mindre justeringar. Hov- rätten fann det med hänsyn till omständig— heterna ej skäligt att ersättning utgick. Högs- ta domstolen gjorde ingen ändring i sist- nämnda beslut.
Någon närmare motivering till hovrättens och högsta domstolens ståndpunktstaganden har inte redovisats. Av handlingarna framgår emellertid att parterna under skriftväxlingen i de olika instanserna utförligt uppehöll sig vid frågan om kvardröjande misstanke och ev. verkan härav. Åklagaren anförde sålunda bl.a., efter en redovisning av vissa uttalan- den i lagmotiven:
[ förevarande mål har J på grund av bristande bevisning icke kunnat fällas till ansvar. Det har emellertid ej visats eller .orts sannolikt att I är oskyldig till vad som lagts honom till last. Grundad anledning till
misstanke att J gjort sig skyldig till ifråga- varande brott torde alltjämt kvarstå. Enligt min mening äro förutsättningarna för erhål- lande av ersättning i förevarande fall icke för handen.
J genmälde:
Jag har blivit klart frikänd och mera ford- ras i princip icke för ersättning; någon ford- ran på att en svarande skall bevisa, att han är oskyldig har icke uppställts och skulle för övrigt göra den ifrågavarande lagstiftningen betydelselös, då väl knappast någon häktad svarande kan fullgöra en sådan, emot alla vedertagna straffrättsprocessuella regler stri- dande bevisskyldighet. Uttalandena vid för- arbetena om ”kvarstående misstanke” måste ses i samband med den domstolarna numera betagna möjligheten att ”ställa saken på framtiden” därest enligt den legala bevis- ningens regler icke full men mera än halv bevisning förelåg.1 Om så stark bevisning förelåge mot en svarande men denne av domstolen dock icke ansågs kunna fällas till saken, torde man kunna säga att ”misstanke kvarstår” och i ett sådant fall skulle det givetvis ienlighet med lagtextens ordalydelse icke kunna anses skäligt, att ersättning utginge. I mitt fall kunde emellertid ingen som helst bevisning förebringas. ———— Ifråga- varande lag föreskriver att den domstol som handlagt ansvarsfrågan även skall pröva ersättningsfrågan. Den största vikt har alltså lagts vid de domares åsikter som dömt i ansvarsmålet. Den uppfattning som denna domstol givit uttryck åt i ersättningsfrågan torde därför icke böra ändras av högre in- stans utan att synnerliga skäl därtill äro. ——— Det är även betecknande att härads- rättens friande utslag icke blev föremål för överklagande, tydligen emedan åklagaren an- såg en fällande dom utesluten.
1.4 Högsta domstolens beslut den 20 december 1950 nr 881
A dömdes år 1932 till straffarbete på livstid för mord på sin hustru H. År 1947 beviljades han resning, varefter han senare samma år frikändes och förklarades berättigad till er- sättning enligt 2å 1945 års lag för den tid
1Härmed åsyftas stadgandet i 17 kap. 325 gamla rättegångsbalken, vilket upphävdes genom lag 1934116.
han på grund av straffverkställighet varit berövad friheten. Utslaget överklagades av åklagaren, dock utan att hovrätten fann skäl att göra någon ändring. Hovrättens utslag vann laga kraft. A yrkade härefter ersättning enligt 1945 års lag i nedan angivna hänseen- den. Åklagaren framställde med anledning härav erinringar mot vissa belopp samt hän- visade beträffande yrkad ersättning för lidan- de till avfattningen av häradsrättens frikän- nande utslag, vari bl. a. uttalades följande.
Under polisförhören 1932 och vid målets tidigare handläggning inför häradsrätten har A beträffande vissa av sina åtgöranden under kvällen den 21 februari 1932 — — — lämnati hög grad motstridiga uppgifter. Av utred- ningen framgår tillika att över huvud tillför- litligheten av A;; uppgifter är ringa. Att A icke vidtagit mera energiska åtgärder att efterforska H än vad ovan angivits måste — då av utredningen får anses framgå att H aldrig brukade vara borta från hemmet över natten — anses i hög grad anmärkningsvärt. — Emellertid har i målet icke förebragts någon bindande bevisning därom att A's ovannämnda uppgifter om sina förehavanden kvällen den 21 februari 1932 icke skulle vara riktiga och än mindre har det ådagalagts att A därunder vidtagit någon åtgärd, som kan sättas i samband med H:s död. — Vid över- vägande av vad sålunda och i övrigt i målet förekommit finner häradsrätten det icke styrkt att A uppsåtligen bragt H om livet, och ogillar förty åklagarens i målet förda talan.
Med anledning av åklagarens ståndpunkt yttrande häradsrätten härefter:
Oavsett avfattningen av häradsrättens ut- slag den 29 november 1947 bör A äga rätt till ersättning för det lidande, som intrånget i friheten genom straffverkställigheten med- fört, enär dennas tid måste ansesi och för sig utgöra synnerligt skäl för ersättning åt ho- nom i detta hänseende.
Rörande domstolarnas bedömning av de olika ersättningspostema förtjänar härefter antecknas följande.
1 Realisationsförlust, uppkommen genom att A på grund av straffverkställigheten inte kunde medverka vid försäljningen av viss fast egendom. Yrkandet bifölls om än med redu- cerat belopp.
2 Förlorad arbetsförtjänst. Yrkandet av- såg visst belopp för vart och ett av de är A varit berövad friheten jämte ränta å varje belopp från inkomstårets slut tills betalning ägde rum. A tillerkändes ersättning med reducerat belopp. Härifrån drogs värdet av hans försörjning under straffverkställighets- tiden (lika med fångvårdsstyrelsens utgifter för hans kosthåll). [ denna del var två leda- möter i högsta domstolen av skiljaktig me- ning och ville inte göra sådant avdrag. Ränta medgavs endast från den dag då ersättnings- anspråket framställdes vid häradsrätten. 3 Kostnader i resningsärendet. Yrkandet ogillades såsom inte varande lagligen grun- dat. 4 Lidande. Yrkandet bestämdes till 10000 kronor per år, dvs. totalt 148 750 kronor. A tillerkändes totalt 50 000 kronor, motsvarande — såvitt av häradsrättens dom framgår — vad A kunde beräknas behöva för att genom inköp av livränta trygga sig ekono- miskt för sin återstående tid. Slutligen yrkade A att honom måtte med- delas rätt att i särskild rättegång föra talan om ersättning för förlust i anledning av engångsbeskattning å gottgörelsen för mistad arbetsförtjänst. Rörande detta yrkande fann sig häradsrätten endast kunna hänvisa till innehållet i 5 & 1945 års lag. Hovrätten däremot biföll yrkandet. Högsta domstolen gjorde ingen ändring i hovrättens beslut.
1.5 Högsta domstolens beslut den 3juni 1952 nr 428
J misstänktes och åtalades för otukt med kvinna som ej fyllt tolv år (sexårig flicka). I anslutning härtill var han först anhållen och därefter häktad i sammanlagt 4 1/2 månad. Rådhusrätten frikände honom medan han i hovrätten fälldes till ansvar. I högsta dom- stolen frikändes han av fyra ledamöter me- dan en ville fälla. I domstolarnas domskäl anfördes bl. a.: Rådhusrätten: Även om Margareta blivit utsatt för sådan gärning, som avses med åtalet, finner rådhusrätten vid övervägande av vad i målet förekommit — och med
beaktande särskilt av Margaretas ungdom, som måste anses förringa hennes tillförlitlig- het — det icke kunna anses styrkt, att går- ningen förövats av J.
Hovrätten: Med hänsyn till det i hög grad trovärdiga intryck som Margareta lorde an- ser hovrätten det genom hennes berättelse och L:s vittnesmål vara i målet styrkt att en man ——— betett sig så som Margareta berät- tat. Den mot Margareta förövade gärningen är att bedöma som otukt. ——— Genom de nu anförda omständigheterna anser hovrät- ten det vara i målet styrkt att det var J som övade otukt med Margareta.
Högsta domstolen: Den bevisning som förebragts till stöd för åtalet grundar sig, jämväl såvitt angår frågan vem som är gär- ningsman, så gott som uteslutande å de berättelser som avgivits av den sexåriga flic- kan. Även om flickans uppgifter i vad de avse gärningen synas förtjäna tilltro, kan vad som förekommit icke anses utesluta såsom en rimlig möjlighet att hennes angivande av J såsom gärningsman beror på en förväxling och att gärningen förövats av någon annan.
J begärde ersättning enligt 1945 års lag. Ansökningen lämnades av högsta domstolen utan bifall med hänsyn till stadgandet i 1 & andra stycket sista punkten 1945 års lag. Någon närmare motivering gavs inte.
1.6 Högsta domstolens beslut den 18 maj 1956 nr 350
J misstänktes och åtalades för grovt spioneri. I anslutning därtill var han först anhållen och därefter häktad i sammanlagt drygt tre må- nader. Rådhusrätten fällde honom till an- svar. Hovrätten frikände honom däremot (två ledamöter skiljaktiga). Sistnämnda dom- slut fastställdes av högsta domstolen.
J yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 13 000 kronor för förlorad arbetsför- tjänst, varav 11 000 belöpte på den tid han varit berövad friheten och återstoden avsåg tidsspillan i samband med rättegången i brottmålet, 50 000 kronor för vissa kostna- der i brottmålet, 140 kronor för läkarvård till lindrande av det med frihetsberövandet
och rättegången förenade lidandet samt 18 000 kronor för lidande. I sistnämnda del framhölls särskilt att rättegången medfört stor publicitet och uppmärksamhet samt att frihetsberövandet och brottets svårighetsgrad var av så graverande natur att han under lång tid skulle få lida och hindras därav både i sitt arbete som affärsman och i det allmänna livet.
Riksåklagaren bestred bifall till ersätt- ningsyrkandet och hänförde sig därvid bl. a. till det förhållandet att det av domarna i målet syntes framgå att åtalsbeslutet var välgrundat. I fråga om yrkandet om ersätt- ning för lidande medgavs att J genom frihets- berövandet tillfogats ett avsevärt sådant. Detta syntes emellertid enligt lagens inne- börd inte i och för sig kunna föranleda att synnerliga skäl skulle anses föreligga att med- ge ersättning. Övriga omständigheter kunde nämligen inte anses vara sådana att de inne- fattade synnerliga skäl för ersättning. För övrigt skulle enligt lagmotiven (NJA II 1945 s. 749) endast det lidande som orsakats av intrånget i friheten beaktas. Ersättningsre- geln åsyftade sålunda ej ersättning för det lidande som följt av åtalet och av den publi- citet som varit förenad därmed och med rättegången.
Högsta domstolens majoritet (fyra justitie- råd) fann att anspråket på ersättning för rättegångskostnader i brottmålet inte kunde prövas i förevarande ordning och lämnade, med hänsyn till stadgandet i 1 & andra styc- ket sista punkten 1945 års lag, ansökningeni övrigt utan bifall. Någon närmare motivering gavs inte. En ledamot var skiljaktig och ville medge ersättning utom i vad avsåg rätte- gångskostnader i brottmålet och lidande samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst och läkarvård till den del dessa yrkanden inte var direkt hänförliga till frihetsberövan- det.
1.7 Högsta domstolens beslut den 22 februari 1957 nr 202
N misstänktes och åtalades för mord. I an- slutning därtill var han först anhållen och
därefter häktad i åtta månader. Häradsrätten förklarade honom saker till anstiftan till mord men straffriförklarade honom jämlikt 5 kap. Så strafflagen. Hovrätten frikände honom däremot.
N yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 1200 kronor för förlorad arbetsför- tjänst och annat intrång, 375 kronor för vissa kostnader i brottmålet och 6 000 kro- nor för lidande, orsakat av intrångi friheten.
Hovrätten fann det med hänsyn till om- ständigheterna ej vara skäligt att ersättning utgick och lämnade därför ansökningen utan bifall. En ledamot var skiljaktig och ville medge ersättning för förlorad arbetsför- tjänst. Yrkandet om ersättning för kostna- den i brottmålet fann han däremot inte kunna bifallas och i fråga om lidandet fann han inte visat att några synnerliga skäl till ersättning förelåg.
I besvärsinlaga till högsta domstolen fram- höll N:s ombud att hovrättens beslut torde ha grundats främst på att N förnekat sitt verkliga förhållande till gärningsmannen (hans ”hushållerska”) samt vid olika förhörs- tillfällen ändrat sina uppgifter. Häremot gen- mälde åklagaren att hovrätten snarare vid sitt ställningstagande fäst avgörande vikt vid att grundad misstanke av betydande styrka allt- jämt kvarstod mot N. Åklagaren hänförde sig i denna del bl.a. till det förhållandet att hovrättens friande dom innehöll uttalanden om för N graverande omständigheter, vilka uttalanden måste innebära att i varje fall misstanken mot N var avsevärd.
Högsta domstolen fann i sitt beslut att ersättning för rättegångskostnad i brottmålet inte kunde i den förevarande ordningen till- erkännas N och uttalade beträffande ersätt- ningsanspråken i övrigt att anledning sakna- des att frångå hovrättens bedömning.
1.8 Högsta domstolens beslut den 25 oktober 1957 nr 847
L dömdes åren 1955—1956 genom tre olika domar till böter för bedrägligt beteende (60 dagsböter), missfirrnelse mot tjänsteman (50
dagsböter) och förargelseväckande beteende och misshandel (30 dagsböter). Därjämte ålades hon är 1955 ett strafföreläggande (50 kronor) för förargelseväckande beteende. Sedan böterna betalts, blev de på grund av ett misstag delvis förvandlade till fängelse. Misstaget uppdagades sedan L börjat avtjäna straffet. Med anledning härav ansökte riks- åklagarämbetet om resning varjämte L be- gärde ersättning enligt 1945 års lag med 500 kronor för psykiskt lidande under de sex dagar som det felaktiga frihetsberövandet varat. Riksåklagarämbetet ifrågasatte med anledning härav om L inte kunde anses skäligen gottgord med ett något lägre be- lopp.
Högsta domstolen beviljade resning, upp- hävde det felaktiga förvandlingsbeslutet och tillerkände L ersättning för lidande med 250 kronor. Två ledamöter var såtillvida skiljakti- ga att de inte fann omständigheterna vara sådana att synnerliga skäl förelåg att tiller- känna L ersättning för lidande.
1.9 Högsta domstolens beslut den 14juli1959 nr 657
W misstänktes för koppleri. Han blev på grund härav först anhållen och sedan häktad. Förundersökningen lades sedermera ned på grund av att åklagaren inte fann tillräckliga skäl för åtal. Sammanlagt var W berövad friheten tre veckor.
W begärde ersättning enligt 1945 års lag. Åklagaren avgav yttrande och anförde därvid bl. a.: Vid förundersökningen sade W bl. a.: ”att han nu blivit misstänkt för koppleri— brott, anser han bero på att han genom sitt eget intresse för flickor och sin skyldighet att utöva droskrörelse kommit i kontakt med flickor, som gärna ställt sig till förfogan- de för samlag med eller utan betalning. Att sedan flickorna under hans körningar för dem eller andra kunder blivit bekanta med andra män och kanske haft samlag med dessa anser W inte vara något, som juridiskt sett kan läggas honom till last”. Utredningen i ärendet hade inte fritagit W från misstanken för koppleri. Åklagaren hade emellertid på
grund av den bristfälliga bevisningen inte funnit tillräckliga skäl till åtal föreligga. Han hävdade dock att omständigheterna varit så- dana att sannolika skäl för ett åtal förelegat. Förutsättningar för bifall till W:s ersätt- ningsyrkande förelåg enligt åklagarens upp- fattning inte.
Rådhusrätten tillerkände W ersättning för mistad arbetsförtjänst och kostnader men ogillande ett yrkande om ersättning för li- dande. I skälen yttrades: Sådana omständig- heter, som avses i 1 & andra stycket första punkten 1945 års lag och som föranleda att ersättning ej må utgå, hava icke påståtts. Omständigheterna innefatta ej, att det ej är skäligt att ersättning gives för mistade arbets- förtjänsten och för kostnaderna. Emellertid innefattar vad i ärendet förekommit icke synnerliga säl till att ersättning skall utgå jämväl för det lidande som intrånget i fri- heten medfört.
Hovrätten ogillade samtliga yrkanden med motiveringen att den med hänsyn till om- ständigheterna ej fann skäligt att ersättning gavs för det intrång i friheten som förorsa- kats av häktningen och anhållandet.
Högsta domstolen fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.
1.10 Högsta domstolens beslut den 20 oktober 1959 nr 938
H misstänktes och åtalades för våldtäkt. I anslutning härtill var han först anhållen och därefter häktad i sammanlagt drygt tre må- nader. Han fälldes till ansvar av häradsrätten odi hovrätten men frikändes av högsta dom- stolen (två ledamöter skiljaktiga) sedan måls- äganden ändrat sina uppgifter på väsentliga punkter. I domskälen anförde högsta dom- stolen bl. a.: Av utredningen imålet framgår visserligen att H förmått Birgitta till sam- laget ——— genom visst ehuru tämligen ringa våld. Emellertid kan hans påstående att han av hennes sätt att uppträda fick den uppfatt- ningen att hennes motstånd icke var allvar- ligt menat ej anses vederlagt; fastmera har det vunnit visst stöd av vad Birgitta numera
uppgivit om händelseförloppet. H kan följ- aktligen icke fällas till ansvar i åtalat hän- seende.
H begärde ersättning enligt 1945 års lag. Högsta domstolen lämnade emellertid ansök- ningen utan bifall med hänsyn till stadgandet i 1 & andra stycket sista punkten 1945 års lag. En ledamot var skiljaktig och ville till- erkänna H ersättning för förlorad arbetsför- tjänst och kostnader (men däremot inte för lidande).
1.1 1 Högsta domstolens beslut den 2 februari 1962 nr 62
J häktades den 13 oktober 1958 såsom på sannolika skäl misstänkt för mordbrand m.m. Åtal väcktes sedermera för bl. a. mordbrand i sju fall. [ dom den 24 augusti 1959 ogillade häradsrätten åtalet i vad detta avsåg bl. a. mordbrand i två fall men dömde J för mordbrand i fem fall m.m. till straff- arbete i fem år. Hovrätten — dit både åklaga— ren och J fullföljde talan — frikände J från ansvar för mordbrand i samtliga fall men dömde honom för viss annan brottslighet till straffarbete i sex månader. Straffet skulle anses till fullo verkställt genom att J hållits i häkte (14 månader). Två av hovrättens leda- möter var skiljaktiga och fann åtalet styrkt beträffande bl. a. mordbrand i fem fall.
J yrkade sedermera ersättning enligt 1945 års lag. Yrkandet avstyrktes av åklagaren, som till stöd härför åberopade följande om- ständigheter. I hovrättens dom fastslogs att J i avsnitten rörande fyra av bränderna lämnat oriktiga uppgifter om sina förehavanden vid tiden för brändemas uppkomst. Omständig- hetema var sådana att det måste hållas för visst att J i några fall medvetet lämnat oriktiga uppgifter. Åklagarens bevisning i dessa delar hade utgjort en betydande del av bevisföringen i hela målet (huvudförhand- lingen vid häradsrätten pågick under 44 rättegångsdagar). J hade genom denna sin inställning i hög grad försvårat utredningeni saken. Genom sina berörda åtgöranden hade J tillika själv varit vållande till att han miss- tänkts och hållits häktad för mordbrand.
Mot vad åklagaren anfört invände J bl. a. att han i nu ifrågavarande hänseenden inte god- tog hovrättens domskäl och att han bestämt hävdade att hans i målet lämnade uppgifter var med sanningen överensstämmande. Detta hade han haft för avsikt att styrka i högsta domstolen med ny bevisning, om hovrättens dom gått honom emot. Med den utgång målet fick i hovrätten var han emellertid lagligen förhindrad att överklaga hovrättens bevisvärdering och domskäl i övrigt. Han borde emellertid inte av denna anledning nu komma i ett sämre läge. I övrigt hänvisade han till den utomordentligt svåra situation som han i psykiskt hänseende blivit försatt i genom reaktionen i orten långt innan hans sak blivit utredd och rättsligt prövad. Gent- emot oskyldigt häktade personer, som ge- nom förtal på förhand utpekades som brotts- lingar, måste finnas vida marginaler för för- ståelse och tolerans.
I beslut den 18 maj 1961 lämnade hov- rätten J :s ansökan utan bifall med hänvisning till 1 & andra stycket sista punkten 1945 års lag (ej skäligt med hänsyn till omständighe- terna). Vilka omständigheter som därvid an- sågs ha avgörande betydelse framgår inte av beslutet. Beslutet fastställdes av högsta dom- stolen.
1.l2 Svea hovrätts beslut den 19 oktober 1966 nr IX:Ö 49
M misstänktes för våldtäkt i förening med grovt vållande till annans död, bestående i att han obehörigen skulle ha tagit sig in i en lägenhet, där han bedövat en kvinna med kloroforrn så svårt att hon avled samt våld- tagit henne. I anslutning därtill hölls han anhållen i tre dagar, varefter han frigavs. Sju veckor senare avskrevs ärendet i vad avsåg M på den grund att någon misstanke inte längre kvarstod mot honom. Gärningen väckte stort uppseende i massmedia.
M yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 20 000 kronor enligt följande:
2900 förlorad arbetsinkomst till följd av anhållandet och därav föranledd
förlorad arbetsinkomst för M:s hust- ru, som erhöll en chock när M an— hölls och därefter sjukskrevs för ner- vösa besvär medicin åt M och hans hustru, varav 1/3 belöper på M daghem åt barnen och taxiresor i samband därmed, daghemsplacering- en betingad av makarna M:s sjuk- dom kostnad för flyttning, betingad av att makarna M till följd av publicite- ten kring anhållandet nödgades byta bostad
psykiskt lidande ombudsarvode
1 444
400
450
500
12 906 1 400
Åklagaren bestred att rätt till ersättning förelåg för hustruns förlorade arbetsförtjänst och kostnader för medicin åt henne. Han gjorde vidare gällande att i ärendet inte förelåg synnerliga skäl att medge ersättning för lidande, enär detta väsentligen föranletts av pressens hållning.
Rådhusrätten fann rätt till ersättning före- ligga i samtliga yrkade hänseenden samt utlät sig i frågan om lidandet:
Av de i ärendet lämnade uppgifterna får anses framgå att det intrång i friheten, som anhållandet inneburit, i förevarande fall vållat lidande i högre grad än som torde vara vanligt. Sålunda kan anmärkas att misstan- ken avsåg ett synnerligen grovt och i allmän- hetens ögon särskilt nesligt brott. Den man som utpekat M yttrade sig med en säkerhet, som hos M måste väcka ängslan för att han skulle komma att anses bunden vid brottet ehuru han var oskyldig. I pressen lämnades uppgifter, som kan ha ingivit allmänheten den föreställningen att det icke fanns anled- ning att antaga annat än att den anhållne var skyldig till brottet och även uppgifter som torde ha gjort det möjligt för vissa läsare att identifiera den anhållne. Även om dessa upp- gifter icke emanerat från i utredningen verk- samma polismän har grunden för uppgifterna dock varit ett anhållningsbeslut, som seder- mera befunnits ha drabbat en oskyldig. Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner rådhusrätten att det måste anses föreligga synnerliga skäl att tillerkänna M jämväl er- sättning för det lidande som intrånget i friheten medfört.
M tillerkändes därefter ersättning med yrkade belopp utom för lidande, där ersätt- ningen bestämdes till 7 906 kronor.
Åklagaren anförde besvär mot beslutet, varvid han vidhöll sin vid rådhusrätten redo- visade inställning.
Hovrätten fann att vad M:s hustru förlorat i arbetsinkomst samt vad hon utgivit för medicin inte kunde anses som sådan skada, för vilken M kunde erhålla ersättning. Hov- rätten fortsatte:
Vad angår frågan om gottgörelse för lidan- de kan enligt gällande lag ersättning utgå endast för lidande, som orsakats av intrånget i friheten, men däremot icke för lidande, som följt av att misstanke om brott uppstått eller åtal väckts. Vid detta förhållande kan ifrågasättas om synnerliga skäl föreligger för att tillerkänna M — som icke varit anhållen mer än tre dagar — gottgörelse för hans lidande. Då emellertid frihetsberövandet måste antagas ha medfört särskilt stort lidan- de genom att det föranleddes av misstanke om grovt brott av nesligt slag finner hovrät- ten ersättning böra utgå. Beloppet kan dock icke skäligen bestämmas till mer än 2 000 kronor.
1.13 Högsta domstolens beslut den 29 mars 1967 nr 348
H misstänktes för bl. a. fosterfördrivning på E. Med anledning härav blev han den 11 juni 1963 anhållen och åtta dagar senare häktad. Den 5 juli 1963 försattes han på fri fot men ålades i stället reseförbud. Den 11 november 1963 delgavs han misstanke om osant in- tygande och två dagar senare även om foster- fördrivning på P. Den 9 december samma år väcktes slutligen åtal för de tre brotten.
Den 15 januari 1964 hävde häradsrätten reseförbudet. Den 8 februari meddelade rät- ten sedan dom, varvid H mot sitt bestridande fälldes för fosterfördrivning på E och för grovt osant intygande, varemot åtalet för fosterfördrivning på P ogillades. Straffet be- stämdes till fängelse åtta månader, villkorlig dom utan övervakning.
Den 11 juni 1965 ogillade hovrätten helt åtalet mot H. Domen vann laga kraft.
H begärde ersättning enligt 1945 års lag
med 40 000 kronor för mistad arbetsför- tjänst, 5 000 kronor för kostnader i brott- målet samt 25 000 kronor för lidande. Yr- kandena ogillades av hovrätten med följande motivering:
Av handlingarna i brottmålet finner hov- rätten framgå, att omständigheterna äro så- dana att anledning till misstanke mot H om i vart fall fosterfördrivning å E kvarstår. Enär med hänsyn härtill ej är skäligt att ersättning gives, prövar hovrätten lagligt lämna Has ansökan utan bifall.
H fullföljde talan i högsta domstolen, som lämnade hans besvär utan bifall ”med hän- syn till stadgandet i l å andra stycket andra punkten lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.”. Högs- ta domstolen ändrade sålunda hovrättens motivering, åtminstone formellt. Huruvida fråga jämväl var om någon ändring i sak framgår inte. Av intresse är att uppmärksam- ma att högsta domstolen inte, i likhet med vad som varit fallet i andra mål, ändrade hovrättens beslut att ingå i saklig prövning av yrkandet om ersättning för rättegångskostna- der i brottmålet i stället för att awisa detta såsom icke lagligen grundat.
1.14 Högsta domstolens beslut den 29 september 1967 nr 829
B misstänktes och åtalades i två olika om- gångar för häleri m.m. Vid båda tillfällena blev han anhållen och häktad. Vid första tillfället varade frihetsberövandet drygt 40 dagar, varefter han frikändes av rådhusrät- ten. Vid andra tillfället varade frihetsbe- rövandet nära två månader, varefter rådhus- rätten i väsentliga delar frikände B och döm- de honom för ringa urkundsförfalskning till 30 dagsböter, vilket straff ansågs verkställt genom hans hållande i häkte. Hovrätten änd- rade båda domarna och dömde B för häleri m.m. till fängelse fyra månader, villkorlig dom. Högsta domstolen slutligen ändrade hovrättens dom och fällde B uteslutande för ringa urkundsförfalskning och medhjälp till osant intygande. Straffet bestämdes till fängelse en månad, villkorlig dom.
B yrkade ersättning enligt 1945 års lag med 10000 kronor för mistad arbetsför- tjänst och 5 000 kronor för lidande. Ansök- ningen lämnades av högsta domstolen utan bifall. Mot detta beslut anförde B besvär över domvilla, varvid han gjorde gällande dels att en ledamot av högsta domstolen varit jävig vid avgörandet dels att avgörandet var så ofullständigt att därav inte framgick hur i saken dömts. Sistnämnda påstående grundades på att domstolen avslagit B:s er- sättningsyrkande "med hänsyn till omstän- digheterna” utan att antyda vilka omständig- heter som åsyftades.
Högsta domstolen biföll genom beslut den 20 juni 1967 nr 650 domvillobesvären på den grund att en ledamot varit jävig. Beträf- fande kritiken mot utformningen av dom— stolens beslut i ersättningsärendet framhölls att det av förarbetena till 1945 års lag framgår att i sådana fall, där domstolen med hänsyn till omständigheterna ej anser skäligt att ersättning gives, det bäst överensstämmer med lagstiftarens mening att domstolen i beslutet endast gör en allmän hänvisning till dessa omständigheter.
Ersättningsärendet togs därefter äter upp. B förklarade därvid, med anledning av ut- formningen av högsta domstolens föregående beslut och nyss angivna motivering till denna utformning, att han ingenting hade att erinra mot att samtliga relevanta omständigheteri samband med de båda häktningarna togs upp till skärskådande och notering.
Högsta domstolen avgjorde därefter ären— det, varvid B:s ersättningsyrkande avslogs med följande motivering:
[ det avsnitt av målet, vari rådhusrätten gav dom den 20 januari 1960, förekom en del för B besvärande omständigheter, särskilt i fråga om mellanhavandet med S. I målet i övrigt upptager utredningen vissa förfaran- den med verifikationer i B:s rörelse, utvisan- de att han i detta avseende varit mindre nogräknad; han är ock dömd för brott i sex sådana fall, alla ansedda som jämförelsevis ringa. På grund av det sagda finner Kungl. Maj:t med hänsyn till innehållet i l å andra stycket lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., ej skäl bifalla B:s framställning.
Två ledamöter var skiljaktiga och ville medge ersättning för mistad arbetsförtjänst, varemot synnerliga skäl till ersättning för lidande inte ansågs föreligga. Som motivering för den medgivna ersättningsrätten anfördes:
B har fällts till ansvar för ringa urkunds- förfalskning och medhjälp till osant intygan- de, vilka brott under föreliggande omständig— heter icke hade kunnat föranleda häktning. [ övrigt har B frikänts för de brott, för vilka han åtalats. I fråga om vissa av de åtalspunk- ter, i vilka B frikänts, uppvisar visserligen utredningen för B besvärande omständighe- ter. Vad därutinnan och i övrigt förekommit i målet utgör emellertid ej skäl att vägra B ersättning.
1.15 Högsta domstolens beslut den 25 juli 1969 nr 866
G anhölls den 9 januari 1967 i sin frånvaro såsom misstänkt för mord. Han greps följan- de dag kl. 13.00 och släpptes den lljanuari kl. 20.30. Den 2 maj 1967 inkom han till häradsrätten med ansökan om ersättning en- ligt 1945 års lag. Åklagaren bestred bifall till ansökningen med hänvisning till bestämmel- sen i 5 &, enligt vilken ersättningsanspråket skulle ha framställts inom tre månader från den dag G erhållit vetskap om åklagarens beslut att ej åtala. Sådant besked hade G enligt åklagarens åsikt erhållit i anslutning till frigivningen. Åklagaren hade nämligen därvid personligen underrättat G om att utredningen givit vid handen att G var oskyl- dig till det brott han misstänkts för samt att förundersökningen beträffande honom ned- lagts. — G förnekade att han någonsin med- delats att åtal ej skulle väckas mot honom. Först sedan den verklige gärningsmannen gripits i mitten av februari hade han blivit lugn.
Häradsrätten diskuterade inledningsvis skillnaden mellan nedläggande och avslu- tande av förundersökning, varvid konstatera- des att det senare var en formbunden åtgärd medan ett nedläggande kunde ske formlöst. ] samband med att förundersökning avslutades skulle beslut i ätalsfrågan meddelas. Motsva- rande krav fanns inte beträffande nedläggan-
de, även om också denna åtgärd uppenbarli- gen innebar att åtal inte kom att väckas. Häradsrätten konstaterade därefter att för- undersökningen mot G nedlagts den 11 ja- nuari 1967 och fortsatte:
Bestämmelserna i ] 5 1945 års lag synes enligt ordalagen icke ha avseende å ett så- dant fall som det aktuella där förundersök- ningen upphört genom beslut om dess ned- läggande. Att lagrummet utformats på sätt skett torde att döma av vad processlagbered- ningen uttalat i sitt förslag till rättegångsbalk (SOU l938:44 s. 286—287) ha berott på att lagstiftaren utgått från att en förunder- sökning om densamma riktats mot viss per- son som misstänkt för brottet städse skulle upphöra genom förundersökningens avslu- tande med formligt beslut i ätalsfrågan. En- ligt lagtexten i rättegångsbalken synes dock ej möta hinder att även i nämnda fall låta förundersökningen upphöra genom dess ned- läggande. Gärde m. fl. har också i kommen- taren till den nya rättegångsbalken (s. 294) såsom exempel på när en förundersökning bör nedläggas anfört att den misstänkte befunnits helt oskyldig. Vidare stadgasi 14 & förundersökningskungörelsen den 19 decem- ber 1947 att nedlägges förundersökning eller beslutas att åtal ej skall väckas bör underrät- telse därom lämnas bl.a. den, som hörts såsom skäligen misstänkt för brottet. Mot bakgrunden av det anförda finner häradsrät- ten det uppenbart att bestämmelserna i 1945 års lag också måste # därest övriga förut- sättningar föreligger - äga tillämpning i så- dana fall då en förundersökning upphör ge- nom beslut om dess nedläggande.
Häradsrätten fann slutligen utrett att G i samband med frigivningen erhållit besked om att förundersökningen nedlagts och att han friats från misstankar för de brott för vilka han misstänkts. Härigenom, ansåg häradsrätten, måste han anses ha erhållit sådan vetskap om att åtal ej skulle väckas som förutsättes i 5,8; 1945 års lag. Enligt nämnda lagrum hade det ålegat honom att inkomma med det aktuella anspråket på ersättning inom tre månader från den dag han erhöll sådan vetskap. Hans ansökan hade emellertid inkommit först senare och kunde därför inte upptas till prövning.
Hovrätten fann ej skäl att göra ändringi häradsrättens beslut. Högsta domstolen, som
beviljade G prövningstillstånd, fastställde hovrättens beslut.
1.16 Högsta domstolens beslut den 24 november 1969 nr 1369
J blev den 14 juli 1967 tvångsintagen på en statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Medan han vistades där, blev han först an- hållen och därefter häktad såsom misstänkt för mord eller dråp. Åklagaren beslutade därefter att inte väcka åtal mot honom, varefter han frigavs och återfördes till vård- anstalten. Därifrån försöksutskrevs han en månad senare. Han hade då såsom misstänkt för brott hållits anhållen och häktad under sammanlagt 36 dagar.
J begärde ersättning enligt 1945 års lag med visst belopp för förlorade flitpengar och gorde gällande att han därjämte gått miste om s. k. frigångsarbete, för vilket han skulle ha uppburit viss arbetsinkomst. Slutligen be- gärde han ersättning för lidande.
Häradsrätten fann omständigheterna vara sådana att J inte borde tillerkännas ersätt- ning för förlorade flitpengar. Vilka dessa omständigheter var utvecklades inte närma- re. Rätten fann det vidare så ovisst, huruvida J skulle ha haft frigångsarbete om han inte anhållits eller häktats, att ersättningsyrkan- det ogillades även i denna del. I fråga om ersättning för lidande uttalade rätten avslut— ningsvis att den i lagen uppställda förutsätt— ningen ”synnerliga skäl” inte kunde anses uppfylld. Ståndpunkten utvecklades inte närmare.
Hovrätten fastställde häradsrättens beslut. Högsta domstolen fann inledningsvis att sådana omständigheter inte kunde anses föreligga att hinder enligt l å andra stycket 1945 års lag mötte att tillerkänna J ersätt— ning. J tillerkändes därefter fordrad ersätt- ning för förlorade flitpengar och förlorad arbetsförtjänst. Däremot ansåg domstolen synnerliga skäl inte föreligga att tillerkänna J ersättning jämväl för lidande. Ståndpunkten utvecklades inte närmare. — Två ledamöter var av skiljaktig mening. Den ene fann de i målet framkomna omständigheterna vara så-
dana att det vid prövning jämligt l å andra stycket andra punkten 1945 års lag inte kunde anses skäligt att ge ersättning. Där- utinnan överröstad anslöt han sigi övrigt till majoritetens mening. Den andre fann sig ense med majoriteten utom beträffande stor- leken av J tillkommande ersättning för för- lorad arbetsförtjänst.
Från argumenteringen i lidandefrågan må antecknas följande:
J: J :s lidande har varit avsevärt. När han anhölls väckte detta stort uppseende i mass- media. Pressen, framför allt dagstidningarna, beskrev anhållandet och häktningen i utför- liga reportage. Pressetiska regler förhindrade tidningarna att nämna J vid namn, men han beskrevs på ett sådant sätt att det inte rådde någon tvekan om vem han var. J har därefter haft och har alltjämt stor svårighet att skaffa sig en arbetsanställning av den anledningen att man inte ”vill ha en misstänkt mördare” i sin arbetsstyrka.
Åklagaren: J har själv bidragit till publici- teten genom att ställa sig till förfogande för tidningsintervjuer. Vad han obestyrkt uppger om svårigheter att skaffa arbete på grund av misstankar som riktas mot honom kan, fram- för allt med hänsyn till misstankarnas styrka, inte utgöra sådana synnerliga skäl som skulle kunna medföra ersättning för lidande. Med hänsyn till J 25 levnadsomständigheter kan det överhuvud ifrågasättas om anhållnings- tiden inneburit något lidande för honom. — Åklagaren utvecklade inte närmare vad han avsåg med J:s levnadsomständigheter. Det förtjänar dock omnämnas att J tidigare dömts fyra gånger till frihetsstraff, varjämte erinras om att han vid den ifrågavarande tidpunkten var intagen på alkoholistanstalt.
J genmälde att han ställt sig till förfogan- de för tidningsintervjuer därför att han inte velat lämna vissa av åklagarens yttranden till pressen oemotsagda.
1.17 Högsta domstolens beslut den 9 januari 1970 nr 6
Under en resa i Östersjön år 1950 sänktes fartyget Energi genom sprängning, varvid ett antal besättningsmän omkom. T, som vid tillfället tjänstgjorde ombord som chefs— maskinist, anhölls den 1 september 1965
som misstänkt för medhjälp till grov allmän- farlig ödeläggelse. Den 10 september 1965 häktades han vid Stockholms rådhusrätt. Han bestred därvid brott men medgav häkt- ning med hänsyn till att skälig misstanke om brott förelåg på grund av vissa uppgifter, som under förundersökningen lämnats av annan person. Stämningsansökan ingavs den 14 januari 1966 efter flera uppskov, varefter huvudförhandling påbörjades den 21 januari 1966. Den 15 mars samma år frigavs T på den grund att rådhusrätten inte längre fann sannolika skäl föreligga. T blev sedermera frikänd.
T yrkade därefter ersättning enligt 1945 års lag i följande hänseenden. Hans hustru hade haft vissa utlägg för en resa till häktet, gåvopaket och översättning av brev. Dess- utom begärdes ersättning för lidande med 3 900 kronor, varvid särskilt hänvisades till häktningstidens längd, 61/2 månader, och det förhållandet att besöksförbud rått under hela tiden.
Yrkandet om ersättning för kostnader ogillades av rådhusrätten såsom inte lagligen grundat. Talan fullföljdes inte i denna del. Yrkandet om ersättning för lidande be- streds av åklagaren på den grund att synner- liga skäl för ersättning inte förelåg. Det var därtill inte skäligt att ersättning utgick med hänsyn till att T under förundersökningen uttalat sig på sätt som gav anledning till antagande att han visste mer om den planera- de sänkningen av Energi än vad han senare uppgav vid huvudförhandlingen.
Rådhusrätten tillerkände T ersättning för lidande med fordrat belopp. I skälen angavs att T inte uppsåtligen föranlett frihets- berövandet samt att omständigheterna eljest inte var sådana att det inte kunde anses skäligt att ersättning gavs. Enligt rådhus- rättens mening förelåg synnerliga skäl att tillerkänna T den ifrågavarande ersättningen. Vilka dessa ”synnerliga skäl” var angavs inte närmare.
Åklagaren fullföljde talan. Han uppgav därvid att frihetsberövandet föranletts hu- vudsakligen av dels uppgifter lämnade av personer som i första instans hörts som
medtilltalade och i hovrätten1 som vittnen, varvid de vidhållit sina för T besvärande uppgifter, dels uppgifter av andra personer rörande vissa uttalanden som T fällt under tiden efter den åtalade gärningen och vilka kunde tolkas som om T på något sätt delta- git i denna. Vidare framhölls att även om rådhusrätten inte mot T:s bestridande funnit styrkt att han begått den åtalade gärningen, så syntes dock vad i målet förekommit vara av sådan natur att det måste te sig som icke skäligt att ersättning utgavs. Vad beträffade besöksförbudet under häktningstiden var detta föranlett av kollusionsfara. Det var i dylika lägen mycket vanligt och helt ienlig- het med lagstiftningen och sakens natur.
Hovrätten fann med hänsyn till stadgan- det i l å andra stycket andra punkten 1945 års lag att ersättning inte borde utgå. Skälen härtill utvecklades inte närmare.
T besvärade sig mot hovrättens beslut, varvid han starkt kritiserade den knapphän- diga motiveringen. Bl.a. ifrågasattes huru- vida hovrätten, som i beslutet hänvisat till innehållet i handlingarna ”i detta mål och i brottmålet”, tagit hänsyn till vad som före- kommit även vid handläggningen av brott- målet mot T:s medåtalade i hovrätten. Hov- rätten syntes nämligen även i frågan om T:s skuld ha kommit till annan slutsats än råd- husrätten.
Högsta domstolen prövade utan närmare motivering lagligt att, med undanröjande av hovrättens beslut, fastställa rådhusrättens be- slut.
2 Ersättning för lidande
Under åren 1965—1969 har allmän underrätt i fjorton fall utdömt ersättning för lidande. I två av dessa fall har talan fullföljts till högre rätt, se mom. 1.12 och 1.17 ovan. Vidare har högsta domstolen under årens lopp bl. a. utdömt ersättning för lidande vid två tillfällen, som redovisats ovan, se mom. 1.4 och 1.8, samt vägrat ersättning i tre fall med motiveringen att ”synnerliga skäl” inte före- låg, se mom. 1.1, 1.2 och 1.16. En genom- gång av dessa nitton fall ger följande bild.
Ett genomgående drag i flertalet studerade domstolsavgöranden är den knapphet, var- med skälen för eller emot en begärd ersätt- ning för lidande redovisats. Ofta görs endast en allmän hänvisning till omständigheterna i stort, varefter man, för att utröna dessa, får söka sig till parternas argumentering och med ledning av denna leta fram vad som möjligen kan ha varit avgörande för dom- stolens ståndpunktstagande.
Sökandens oskuld är det enda redovisade motivet i ett flertal fall. I tre fall, som avgjorts av Stockholms rådhusrätts 8 :e avdel- ning (Ä 44/65, 2 fall, och Ä 22/66), anförde rådhusrätten endast att den mot sökanden inledda förundersökningen inte lett till häkt- ningsframställning, än mindre till åtal. lett annat fall (Ä 9/67), där sökanden hade varit anhållen och häktad i 29 dagar för högmåls- brott, varifrån han frikändes, nöjde sig sam- ma domstolsavdelning med konstaterandet att sökanden inte uppsåtligen föranlett fri- hetsberövandet samt att omständigheterna eljest inte var sådana att det inte kunde anses skäligt att ge ersättning. Varken i detta eller något av de tre andra fallen fastställdes huruvida sökanden var bevisligen oskyldig eller endast släppt i brist på bevis. Detsamma gäller i ett ärende som avgjordes av Vättle, Ale och Kullings häradsrätt (B 557/68), där rätten endast konstaterade att skäl förelåg till antagande att sökanden var oskyldig. Annorlunda var läget i ett vid Stockholms rådhusrätts 8:e avdelning av.ort ärende (Ä 5/69), där sökanden oskyldig anhållits ett dygn för ett bedrägeribrott som begåtts av annan person. Domstolen inskränkte sig där- vid till konstaterandet att vad i ärendet förekommit utgjorde grund för bifall. Lik- nande var läget i det ovan relaterade fallet från högsta domstolen (mom. 1.8 ovan), där en kvinna med långt ifrån fläckfritt förflutet medgavs ersättning för att hon sex dagar berövats friheten genom ett felaktigt ådömt
1 Rådhusrättens dom överklagades dock aldrig i vad den avsåg T:s ansvar.
Oskuld i förening med ett oförvitlig! för- flutet var det väsentliga motivet för Stock- holms rådhusrätts 9:e avdelning (Ä 20/65) i ett ärende, där en kvinna under — enligt vad hon själv uppgav — uppseendeväckande for- mer hämtades till förhör i sin bostad trots löfte om särskild kallelse och därefter an- hölls under fem dagar såsom misstänkt för olaga hot. Liknande synpunkter synes ha legat till grund för bedömningen vid Göte- borgs rådhusrätts 6:e avdelning iett ärende (Ä 5/65), där en person efter att ha varit anhållen och häktad 39 dagar frikändes från ansvar för försök till våldtäkt. Ersättnings- rätten motiverades därvid med vad som upp- lysts om sökandens levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt.
Frihetsberövandets långvarighet har i någ- ra fall åberopats som tillräcklig grund för att medge ersättning. Så var otvivelaktigt falleti högsta domstolens under mom. 1.4 ovan redovisade avgörande, där en person frigavs efter att ha avtjänat nära femton års straff- arbete för mord. I detta fall synes behovet av ersättningsrätt ha framstått så starkt att man t.o.m. bortsåg från att den frikännande domen innehöll vissa uttalanden som kunde tolkas som misstanke om vederbörandes skuld. I ett annat ovan redovisat fall, se högsta domstolens avgörande i mom. 1.17, angav sökanden som enda grund för begärd lidandeersättning att särskilt avseende borde fästas vid den långa tid frihetsberövandet varat (195 dagar) samt till att besöksförbud därunder varit gällande. Rådhusrättens be- slut, som fastställdes av högsta domstolen, innehöll i denna de] endast att synnerliga skäl förelåg. Vidare bör uppmärksammas ett avgörande av Vättle, Ale och Kullings hä- radsrätt (B 524/68) där en person såsom misstänkt för våldtäkt häktades i sin från- varo och därefter berövades friheten utom— lands under nära två månader innan utläm- ning kunde ske. Förundersökningen lades senare ned sedan målsägandens uppgifter dragits i tvivelsmål. Häradsrätten grundade sitt ersättningsbeslut i nu förevarande del på dels att skäl förelåg till antagande att sökan-
den var oskyldig och dels den långa tid sökanden hållits fängslad i utlandet. — I nu förevarande sammanhang bör slutligen upp- märksammas ett ärende vid Stockholms råd- husrätts 11:e avdelning (Ä 10/67). Det var här fråga om en person som efter en sam— manlagd anhållande- och häktningstid på 256 dagar frikändes från ansvar för olaga hot. Åklagaren hävdade att misstanke kvar- stod mot sökanden. Rådhusrätten konstate- rade emellertid att det visserligen funnits befogad anledning att företa tvångsåtgärder mot sökanden men att omständigheterna dock inte var sådana att det inte kunde anses skäligt att ersättning gavs. Synnerliga skäl befanns därför föreligga.
Det påstådda brottets svårighetsgrad har uttryckligen åberopats i två fall. Det ena fallet gällde en man som misstänktes för våldtäkt i förening med grovt vållande till annans död (se mom. 1.12 ovan). Hovrätten framhöll härvid som enda motiv för rätt till ersättning att frihetsberövandet föranletts av misstanke om grovt brott av nesligt slag. Det andra fallet gällde en person som anhållits för rån och efter sex dagar släpptes på grund av bristande bevisning. Brottets svårighets- grad framhölls här som ett skäl bland flera (se Gudhems och Kåkinds tingslags härads- rätt Ä 8/67).
Massmedias hållning har åberopats i några fall utan framgång. Klarast framgår detta av det i mom. 1.12 omnämnda hovrättsbeslu- tet, ställt i relation till rådhusrättens ur- sprungliga beslut i ärendet. Rådhusrätten hade sålunda bl.a. hänfört sig till olika uppgifter i pressen och gått in på en diskus- sion om den betydelse som möjligen kunde tillmätas källan till uppgifterna. Hovrättens beslut får ses som ett klart avståndstagande från dessa överväganden. Se även Gudhems och Kåkinds tingslags häradsrätts ärende Ä 8/67, där uppgifter i press och radio åbero- pades av sökanden utan att upptas som skäl för ersättning av häradsrätten. Liknande för- hållanden förelåg i Stockholms rådhusrätts, 8:e avdelningen, ärenden Ä 44/65 och Ä 9/67 samt i Vättle, Ale och Kullings häradsrätts ärende Ä 557/68. Se även högsta dom-
24 kap. RB 9 och 10 åå L om behandl. av häktade och anhållna m. fl.
5:9 RB
29 5 arbets- domstolsL
16 & FPL 9 & 3 st. för- säkringsdom- stolsL
36:21 RB
29 & arbetsdom- stolsL 25 & FPL 16 & försäk- ringsdom- stolsL 24:5 RB 24:7RB 25 kap.RB 25 kap. RB 43 & instr. för utrikesrepre- sentationen
l95PI 205PI
10 & L med vis- sa bestämmelser till skydd för försvaret
Häktning m. m.
Häktning som tvångsmedel Avslagen per- missionsansö- kan Häktning som korrektions- medel
Dzo Dio
Häktning som påtrycknings- medel
Dzo Dio
Anhållande Gripande Reseförbud Reseförbud
Förvar
Omhänderta- gande Omhänderta- gande Om händerta- gande
TR
Föreståndare för häkte
TR
Arbetsdomstolen
Förvaltnings- dom stol som avses i FPL Försäkringsdom- stolen
TR
Arbetsdom stolen
Förvaltnings- dom stol som avses i FPL Försäkringsdom- stolen Undersökningsle- dare, åklagare
Polisman m. fl.
Undersöknings- ledare, åklagare
TR Beskickning, kon-
sulat
Polisman Polisman
Bevakningsper— sonal
HovR — HD HovR — HD
KamR — RegR
HovR — HD
KamR — RegR
Överprövning i sam- band med häktning Överprövning i sam- band med anhållande
TR—HovR—HD
HovR — HD
Förman — Polis- chef — Lst — KM Polischef — över- prövning enl. sär- skilda bestämmelser
Överprövning i sam- band med anhållande
Hänvisning till 5 kap. i betän- kandet
5.2.2 5.2.2 5.2.2 5.2.2 5.2.2 5.2.2 5.2.2 5.2.2 5.2.3 5.2.3 5.2.4 5.2.4 5.2.5 5.2.6 5.2.6 5.2.7
Bilaga 2 Förteckning över frihetsinskränkningar i svensk rätt
I förteckningen används följande förkortningar (utöver vad som anges i det allmänna förkort- ningsregistret ):
HD Högsta domstolen HovR Hovrätt HvN Hälsovårdsnämnd instr. instruktion IntN Interneringsnämnden KamR Kammarrätt KM Kungl. Maj:t
KonkD Kon kursdomare
KvN Kriminalvårdsnämnden KvSt Kriminalvårdsstyrelsen L lag
LantbrSt Lantbruksstyrelsen LR Länsrätt Lst Länsstyrelse
Läk Läkare
PsykN Psykiatriska nämnden RegR Regeringsrätten
SocSt Socialstyrelsen
TR Tingsrätt
UfN Ungdomsfängelsenämnden UtskN Utskrivningsnämnd ÖLäk Överläkare
ÖVN Övervakningsnämnd
tillgripits på ett tidigare stadium om inte häktningen kommit emellan. — Av delvis likartad karaktär är ett annat, ovan i mom. 1.16 relaterat beslut av högsta domstolen i ett ärende rörande en person som, medan han var intagen på alkoholistanstalt, anhölls och häktades under sammanlagt 36 dagar för mord, alt. dråp. Synnerliga skäl för lidandes- ersättning ansågs här inte föreligga. Vilka motiv som låg bakom detta ståndpunkts- tagande utvecklades inte närmare. Förutom vid intagningen på alkoholistanstalt kan av- seende ha fästs vid att vederbörande hade ett långt ifrån fläckfritt förflutet.
Normalfall där yrkad ersättning utdömts
Rörande storleken av utdömda ersättningar är svårt att utläsa någon etablerad praxis. Härtill bidrar såväl att endast ett fåtal ären- den förekommer som att utslagen i dessa inte publicerats. Värdet av tillgängligt mate- rial minskas dessutom av att yrkandena i flera fall varit så måttfullt bestämda att yrkat belopp utdömts. Huruvida domstolar- na i dessa fall varit beredda att utdöma ytterligare ersättning undandrar sig natur- ligen bedömande. Tillgängligt material torde kunna gruppe- ras enligt följande.
Dagar Ersättning År
Totalt Per dag
Domstol
8 2 000 250 11 2 000 190 195 3 900 20
1967 1967 1967
29 3 000 100 1 200 200 256 9 000 35 94 1 500 16
1967 1969 1967 1968
Stockholms rådhusrätt 8:e avd Stockholms rådhusrätt 8:e avd
Stockholms rådhusrätt 8:e avd (högsta domstolen 1970, se 1.17 ovan)
Stockholms rådhusrätt 8:e avd Stockholms rådhusrätt 8:e avd Stockholms rådhusrätt 11:e avd Vättle, Ale och Kullings häradsrätt
Normalfall där yrkad ersättning ej utdömts
Dagar Ersättning År
Totalt Per dag
Domstol
3 1 000 330 5 1 000 200 39 750 20 3 500 165 24 1 000 40 6 500 85 6 250 40
1967 1966 1965 1968 1968 1967 1957
Stockholms rådhusrätt 8:e avd Stockholms rådhusrätt 9:e avd
Göteborgs rådhusrätt 6:e avd
Sunnerbo häradsrätt
Vättle, Ale och Kullings häradsrätt Gudhems och Kåkinds tingslags häradsrätt Högsta domstolen, se 1.8 ovan
Fall där speciella omständigheter inverkat starkt
Dagar Ersättning År
Totalt Per dag
5 469 50 000 9 3 2 000 660
1950 1966
Domstol
Högsta domstolen, se 1.4 Svea hovrätt 9:e avd
Några mera särpräglade motiv för ersätt- ningsrätt förelåg i Sunnerbo häradsrätts ären- de B 169/68 samt i det ovan delvis berörda ärendet vid Gudhems och Kåkinds häradsrätt (Ä 8/67). Förhållandena var följande. Sunnerbo häradsrätt. Sökanden anhölls tre dagar såsom misstänkt för våldtäkt, alt. våldförande. Förundersökningen lades senare ned på grund av bristande bevisning. I an- sökan om ersättning framhöll sökanden föl- jande. Den påstådda gärningen begicks den 31 december 1966. Under de närmaste tre månaderna därefter förhördes han av polis tre gånger. Härefter avhördes intet förrän han i december 1967 anhölls. Under mellan- tiden hade han, i tro att saken var utagerad, ingått äktenskap. Han hade före äktenskapet omtalat saken för hustrun. Anhållandet kom som en chock för både honom och hustrun. — Häradsrätten utlät sig härefter: Vid häkt- ningsförhandling i målet befanns sannolika skäl för misstanken inte föreligga, varför sökanden försattes på fri fot. Sedan åtals- frågan underställts riksåklagaren, har denne anmodat länsåklagaren att lägga ned åtalet enär fällande dom med hänsyn till bevisläget inte var att påräkna. Målet har därefter avskrivits. Mot anförda bakgrund samt med beaktande av att sökanden, sedan han i den berättigade tron att saken var utagerad ord- nat sina förhållanden, omkring åtta månader efter sista förhöret anhållits i sin bostad, föreligger synnerliga skäl för ersättning för lidande.
Gudhems och Kåkinds häradsrätt: Sökan- den anhölls sex dagar såsom misstänkt för rån. Häktningsframställningen avslogs sedan, varefter förundersökningen efter ytterligare någon tid lades ned. I ansökan om ersättning framhöll sökanden följande: Han hade blivit både fysiskt och psykiskt nedgången. Efter en tidigare galloperation hade han ordinerats viss kost. Den dåliga kosten i arresten för- värrade hans magbesvär. Under den tid han satt anhållen fyllde hans bror 50 år. Han försökte vid tre olika tillfällen få tillstånd att ta kontakt för att meddela att han inte kunde infinna sig för uppvaktning, något
som han förvägrades. Släktingar blev därför oroliga och fick så småningom genom press och radio reda på att han anhållits som misstänkt för rån. Att oskyldig ha behövt schavottera i press och radio och inför sina släktingar som misstänkt för rån hade orsa- kat honom svårt lidande. — Häradsrätten utlät sig härefter: Sökanden har anhållits för ett så grovt brott som rån. Tillräckliga skäl för att han var skyldig till brottet har seder- mera ej befunnits föreligga. Åtal för brottet har därför ej väckts. Det frihetsberövande som under angivna omständigheter ägde rum under ett flertal dagar har uppenbarligen varit ägnat att åsamka honom ett icke obe- tydligt psykiskt lidande och har, enligt vad häradsrätten tidigare angivit, givit upphov till nervösa besvär hos honom. Men härtill kom- mer att sökandens uteblivna deltagande i firandet av hans broders SO-årsdag måste ha orsakat att hans nära släktingar kommit att på ett för honom särskilt pinsamt sätt upp- märksamma hans anhållande. Vad sålunda förekommit måste ha ytterligare bidragit till det lidande som intrånget i friheten vållat honom. Synnerliga skäl att medge ersättning
föreligger därför. Av visst intresse är vidare högsta dom-
stolens båda ovan i mom. 1.1 och 1.2 relate- rade utslag i ärenden rörande tyska med- borgare som under kriget bedrivit under- rättelseverksamhet mot Sverige från främ- mande makts territorium. Båda var med anledning av denna verksamhet berövade fri- heten avsevärd tid — 7 1/2 månad resp. 11 månader — innan det fastställdes att de enligt folkrättsliga grundsatser inte kunde göras ansvariga för sina gärningar. Här före- låg alltså klart oriktiga frihetsberövanden. Högsta domstolen konstaterade trots detta utan närmare motivering att några synnerliga skäl att medge ersättning inte kunde anses föreligga. Möjligen var detta betingat av att de båda personerna eljest ändock skulle ha varit berövade sin frihet såsom internerade enligt utlänningslagen. Det är dock tveksamt vilken betydelse som tillmättes detta förhål- lande, särskilt med hänsyn till att åtminstone i det ena fallet utvisning ur landet torde ha 209
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. ibetän- kandet
26 kap. BrB Fängelse TR HovR - HD 5.2.8 26 :6 BrB Vägrad villkorlig ÖvN KvN 5.2.8
frigivning
26:15 BrB Föreskrifter ÖVN KvN 5.2.8
rörande levnads- förhållanden
34:4 samt Dzo TR HovR — HD 5.2.8
26:15 och 18 BrB
26:19 BrB Förverkande ÖVN KvN 5.2.8
av villkor- ligt medgi- ven frihet
34:4 BrB Dio TR HovR — HD 5.2.8 26:22 BrB Omhänderta- ÖVN KvN 5.2.8
gande
L om verk- Fängelse som TR HovR 5.2.8 ställighet av förvandlings— bötesstraff straff
15:11 och 12 GB Fängelse såsom TR HovR — HD 5.2.8
vite
27:6 p. 4 BrB Undanröjande av TR HovR — HD 5.2.9 34:1 och 5 BrB villkorlig dom
28 kap. BrB Skyddstillsyn
28z3 BrB Behandlingi TR HovR - HD 5.2.10
anstalt
26:15 och 2816 Föreskrifter TR HovR -— HD 5.2.10 BrB rörande levnads-
förhållanden
26115 och 2817 BrB Dzo ÖVN HovR 52.10
26:15 och 2819 BrB Dzo TR HovR — HD 5.2.10 34:6 BrB
2823 och 289 BrB Behandlingi TR HovR — HD 5.2.10 34:6 BrB anstalt
2819 BrB Undanröjande TR HovR — HD 52.10 3411 och 6 BrB av skyddstillsyn 28:11 BrB Omhänderta- TR HovR —— HD 5.2.10
gande
28:11 BrB Dzo ÖvN HovR 5.2.10
29 kap. BrB Ungdomsfängelse TR HovR — HD 5.2.11 29:5 BrB Vägrad över— UfN — 5.2.11
gång till vård utom anstalt
29:5 BrB Dzo ÖVN — 52.11
26 :15 och Föreskrifter UfN — 5.2.11 29:7 BrB rörande levnads-
förhållanden SOU 1972:73 213
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. i betän- kandet
26:15 och 29:7 Föreskrifter rörande ,ÖVN UfN 5.2.11 eller 8 BrB levnadsförhållanden
29:9 BrB Återintagning UfN — 5.2.11
i anstalt
3428 BrB Dzo TR HovR — HD 52.11
29:11 BrB Omhändertagande UfN — 5.2.11 29:11 BrB Dzo ÖVN UfN 5.2.1]
30 kap. BrB lnternering TR HovR — HD 5.2.12
3026 BrB Vägrad över— lntN — 5.2.12
gång till vård utom anstalt
30:6 BrB Dio ÖVN — 5.2.12
26:15 och Föreskrifter lntN — 5.2.12 30:10 BrB rörande levnads-
förhållanden
26:15 och 30:10 D20 ÖVN lntN 5.2.12 eller 11 BrB
30:12 BrB Återintagning lntN — 5.2.12
i anstalt
3419 BrB Dzo TR HovR — HD 5.2.12
30:14 BrB Omhändertagande lntN — 52.12
30:14 BrB Dzo ÖVN lntN 5.212
31 kap. BrB Överlämnande TR HovR — HD 5.2.13
till särskild vård Militära åtgärder 32:6 BrB och Arrest Viss befattnings- TR — HovR — HD 5.2.14 218 MRL havare vid krigsmakten 32:6 BrB Arrest TR HovR — HD 5.2.14 14 & DSL Tillrättavisning Viss befattnings— Viss högre be- 5.2.14 havare vid fattningshavare krigsmakten 6:29 MRL Gripande Dzo Överprövning i sam- 5.2.14
band med anhållande
6:30 MRL Förvarsarrest Dzo Överprövning i Vissa 5.2.14
fall av högre chef eller åklagare; be- handlas eljest som anhåch
6:36 MRL Förvar D:o — 5214
L om behand-
ling i fång- vårdsanstalt
12 & 1 och 3 st. Vägrat anstånd KvSt KamR — RegR 5.2.15
med verkställig— het av fängelse
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till' 5 kap. i betän- kandet
12 5 2 och 3 st. Vägrar uppskov Lst KVN 5.2.15
med verkställig- het av fängelse
12 & 3 st. Återkallelse av KvSt KamR 5.2.15
beviljat upp- skov med verk- ställighet av fängelse
36 & Vägrad kort KvSt KamR — RegR 5.2.15
permission
50 & Vägrad permis— ÖVN KVN 5.2.15
sion (fängel- sedömd m. fl.)
55 & Dzo (ungdoms— UfN — 5.2.15
fängelsedömd)
60 & Dzo (interne- lntN — 5.2.15
ringsdömd)
69 & Förlängning av KVN _ 5.2.15
verkställighetstid (fängelse) Nordiska verk— ställighetsL 5 & Verkställighet KvSt KamR — RegR 5.2.16 av frihets- straff, ådömt i Danmark, Fin— land, island, Norge 12 5 samt Föreskrifter ÖVN HovR 5.2.16 26:15 och 2817 BrB rörande levnads— förhållanden 12 5 och 28:11 BrB Omhändertagande ÖVN HovR 5.2.16 12 å och 28:11 BrB Dzo TR HovR — HD 5.2.16 12 5 och 28:9 BrB Undanröjande TR HovR — HD 5.2.16 14 5 av villkorlig på- följd
19 å och 26:19 BrB Föreskrifter ÖVN KVN 5.2.16 rörande levnads- förhållanden
19 å samt 34:4, Dzo TR HovR — HD 5.2.16 26:15 och 18 BrB
19 å och 26:19 BrB Förverkande av ÖVN KVN 5.2.16
villkorligt medgiven frihet
19 eller 21 & Dzo TR HovR — HD 5.2.16 och 34:4 BrB
19 å och 26:22 BrB Omhändertagande ÖVN KVN 5.2.16
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. i betän- kandet
L om internatio- nellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brott- målsdom
11 & Verkställighet TR HovR — HD 5.2.17
av utländskt frihetsstraff
17 & Anhållande Riksåklagaren Överprövning i sam- 5.2.17
band med häktning
17 & Häktning TR HovR — HD 5.217
17 & Reseförbud TR HovR — HD 5.2.17
L om utlämning för brott
1 & Utlämning KM — 5.3.1 16 å och Gripande Polisman m. ti. Överprövning i sam- 5.3.1 24:7 RB band med anhållande 16 å och Anhållande Undersökningsle— Överprövning i sam- 5.3.1 24 :5 RB dare, åklagare band med häktning 16 å och Häktning TR HD 5.3.1 24 kap. RB
16 å och 25 kap. Reseförbud Undersökningsle— TR — HD 5.3.1 RB dare, åklagare 16 å och Reseförbud TR HD 5.3.1 25 kap. RB
20 5 3 st Förvar KM _ 5.3.1 20 ä 3 st Ställande under KM _ 5.3.1
uppsikt
23 & Anhållande Polismyndighet Överprövning av TR 5.3.1
Åklagare och i vissa fall av KM
23 & Reseförbud Dzo D:o 5.3.1
Nordiska ut—
lämningsL
betr. brott
l & Utlämning Åklagare — 5.3.2
1 & D:o KM — 5.3.2 12 5 och Gripande Polisman m. i]. Överprövning i sam- 5.3.2
24:7 RB band med anhållande 12 å och Anhållande Åklagare Överprövning i sam- 5.3.2 24z5 RB band med häktning 12 å och Häktning TR HD 5.3.2 24 kap. RB
12 å och Reseförbud Åklagare TR — HD 5.3.2
25 kap. RE
12 å och Reseförbud TR HD 5.3.2 25 kap. RB
16 & Förvar Åklagare — 5.3.2 16 & Förvar KM — 5.3.2
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. i betän- kandet
16 & Ställande un- Åklagare — 5.3.2
der uppsikt
16 &, Dio KM _ 5.3.2 17 & Anhållande Polismyndighet TR 5.3.2
Åklagare
17 & Reseförbud Dzo TR 5.3.2
Nordiska ut-
lämningsL
betr. vård 1 & Utlämning Polismyndighet Lst —- KamR — RegR 5.3.3 1 & Utlämning Lst KamR — RegR 5.3.3 8 eller 9 & Reseförbud Polismyndighet Lst — KamR v RegR 5.3.3 8 eller 9 & Omhändertagande Polismyndighet Lst — KamR — RegR 5.3.3 8 % Reseförbud Lst KamR — RegR 5.3.3 8 % Omhändertagande Lst KamR — RegR 5.3.3
Verkställighet av vårdnadsbeslut
21:3 FB Omhändertagande LR KamR — RegR 5.4 219 FB Omhändertagande LR KamR — RegR 5.4 21 :9 FB Omhändertagande Polismyndighet Obligatorisk under- 5.4
ställning för LR
9 & Begränsning av lnvandrarverket — 5.5
uppehållstillstånd
9 & Dzo Polismyndighet — 5.5 35 % Förvar Polismyndighet — 5.5
Lst — lnvandrarverket — KM — LR KamR _ RegR 35 & Ställande un- Polismyndighet — 5.5 der uppsikt Lst — lnvandrarverket — KM — LR KamR — RegR Tvängsmedel mot gäldenärer m. fl.
88 & KonkL inskränkning i Rättens ombuds- KonkD — HovR — HD 5.6.1
rörelsefriheten man
94 & KonkL Häktning KonkD HovR — HD 5.6.1 85 L om ut- Häktning KonkD HovR — HD 5.6.2
mätningsed
187 & UL Reseförbud Överexekutor HovR — HD 5.6.3 187 & UL Häktning Överexekutor HovR — HD 5.6.3 15:2 RB Reseförbud TR HovR — HD 5.6.3 15:2 RB Häktning TR HovR — HD 5.6.3
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas av Hänvisning till 5 kap. i betän- kandet
Barnavårds-
lagen
26 & (jfr 27 &) Föreskrifter röran- Ble LR — KamR — RegR 5.7.1 43 5 2 st. de levnadsförhål-
landen
29 & Omhändertagande 13le _ 5.7.1
för samhällsvård LR KamR — RegR
30 & Omhändertagande Ble — 5.7.1
för utredning LR KamR — RegR
33 5 1 st. Förvar Polismyndighet Lst — KamR — RegR 5.7.1 33 & 3 st. Förvar Polismyndighet Lst — KamR — RegR 5.7.1 37 & Förvar Polismyndighet Lst — KamR — RegR 5.7.1 41 ä 1 st. Begränsning av Ble Lst — RegR (kom- 5.7.1
rörelsefrihet munalbesvär)
42—43 55 Vägran att förkla- BVN LR — KamR — RegR 5.7.1
ra vård avslutad 42 5 a) slutligt 43 & b) villkorligt
43 & Återupptagande 5le LR _ KamR — RegR 5.7.1
av samhällsvård
64 & inskrivning vid SocSt KamR — RegR 5.7.1
ungdomsvårds- skola
65 & Begränsning av Skolstyrelse SocSt — KamR — RegR 5.7.1 Jfr 47 15, ung- rörelsefrihet vid
domsvårdsskole- ungdomsvårdsskola
stadgan
65 & Vägrad utskriv- Skolstyrelse LR — KamR — RegR 5.7.1
ning från ung- domsvårdsskola
Nykterhets-
vårdslagen
18 & Tvångsintag— LR KamR — RegR 5.7.2
ning å vård- anstalt
21 5 1 mom. 1 st. Omhändertagande Polismyndighet Lsr 5.7.2 21 ä 1 mom. 2 st. Omhändertagande Polismyndighet Lst 5.7.2 25 & Omhändertagande LR KamR — RegR 5.7.2 35 5 1 mom. Vägran att be- NN — 5.7.2
Vilja villkor- LR — ligt anstånd med tvångsin- tagning 35 5 2 mom. Förverkande av NN LR — KamR — RegR 5.7.2 villkorligt an- LR KamR — RegR stånd 36 5 2 st. Föreskrifter NN LR 5.7.2 rörande levnads— LR —- förhållanden
1 Enligt 11 5 kan ordföranden meddela vissa beslut i avbidan på BvN:s prövning.
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. ibetän- kandet 37 % Provisorisk LR KamR — RegR 5.7.2 värd 44 & Vägrad ut- SocSt KamR - RegR 5.7.2 skrivning Anstaltsstyrelse SocSt - KamR — RegR 45 & Förlängning av Anstaltsstyrelse, KamR — RegR 5.7.2 vårdtid underställes SocSt 49 5 1 mom. Vägrad försöks- Anstaltsstyrelse SocSt _ KamR — RegR 5.7.2 permission (föreståndare) 49 5 2 mom. Vägrad till- Anstaltsföre- — 5.7.2 fällig permission ståndare 51 % Föreskrifter Anstaltsstyrelse SocSt — KamR — RegR 5.7.2 rörande levnads- (föreståndare) förhållanden 52 & Återhämtning Anstaltsstyrelse SoeSt — KamR — RegR 5.7.2 av försöksper- (föreståndare) mitterad 54 & Föreskrifter SocSt KamR — RegR 5.7.2 rörande levnads— Anstaltsstyrelse SocSt —— KamR — RegR förhållanden (föreståndare) 55 & Återintagning LR KamR — RegR 5.7.2 AsocL 1 % Intagning i ar- TR HovR — HD 5.7.3 betsanstalt 6 & Anhållande Undersökningsle- Överprövning i sam- 5.7.3 dare, åklagare band med häktning 6 & Gripande Dzo Överprövning i sam- 5.7.3 band med anhållande 6 & Häktning TR HovR — HD 5.7.3 10 & Föreskrifter rö- TR HovR — HD 5.7.3 rande levnadsför- ÖVN HovR hållanden 12 ä 1 st. Villkorligt anstånd TR HovR — HD 5.7.3 med verkställighet förverkas 12 ä 2 st. Omhändertagande TR HovR 5.7.3 ÖVN HovR 14 och 19 55 Utskrivning ÖVN KVN 5.7.3 vägras 15 eller Villkorlig ut- ÖVN KVN 5.7.3 17 å i st. skrivning väg— ras 16 ä 3 st. Föreskrifter rörande ÖVN KVN 5.7.3 levnadsförhållanden 17 å i st. Återintagning ÖVN KVN 5.7.3 17 % 2 st. Omhändertagande ÖVN KVN 5.7.3 LSPV 7 & Omhändertagande Polismyndighet Lst _ KM 5.8.1
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. 1 betän- kandet
8 & intagning ÖLäk UtskN — PsykN 5.8.1 9 & Fortsatt in- ÖLäk UtskN — PsykN 5.8.1
tagning
14 5 Vägrat tillstånd UtskN — 5.8.1
att vistas på egen ÖLäk UtskN hand utom sjukhus- området 14 & Föreskrifter ÖLäk, UtskN — 5.8.1 14 & Återkallelse av ÖLäk UtskN 5.8.1
tillstånd att vistas på egen hand utom sjuk— husområdet
16 & Vägrad ut— ÖLäk UtskN — PsykN 5.8.1
skrivning UtskN PsykN
19 % Vägrad försöks- ÖLäk UtskN — PsykN 5.8.1
utskrivning UtskN PsykN
19 & Föreskrifteri ÖLäk UtskN — PsykN 5.8.1
samband med för- UtskN PsykN söksurskrivning
20 & Återintagning ÖLäk UtskN 5.8.1
Omsorgslagen
28 & Åläggande att Särskoichef PsykN 5.8.2
bo i annat hem Beslutsnämnd1 PsykN Särskolrektor PsykN 30 & Föreskrifter rö- Särskoirektor PsykN 5.8.2 rande levnadsför— Beslutsnämnd PsykN hållanden
35 & Tvångsintagning Besiutsnämnd1 PsykN 5.8.2
på vårdhem Vårdchef PsykN
35 & Tvångsintagning Beslutsnämnd1 PsykN 5.8.2
på specialsjuk— ÖLäk PsykN hus
37 & Dzo SocSt — 5.8.2
39 & Vägrad försöks- Beslutsnämnd PsykN 5.8.2
utskrivning Vårdchef PsykN från Vårdhem Vårdhemsförest. PsykN
39 & Föreskrifter i Beslutsnämnd PsykN 5.8.2
samband med Vårdchef PsykN försöksutskriv- Vårdhemsförest. PsykN ning från vård- hem 39 & Vägrad försöks- Beslutsnämnd PsykN 5.8.2 utskrivning ÖLäk PsykN från special- sjukhus
1 Enligt 23 & äger beslutsnämndens ordförande meddela Vissa beslut i avbidan på nämndens prövning.
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas till Hänvisning till 5 kap. ibetän- kandet
39 & Föreskrifter i Beslutsnämnd PsykN 5.8.2
samband med ÖLäk PsykN försöksutskriv- ning från spe- cialsjukhus
39 & Återintagning Vårdchef PsykN 5.8.2
på vårdhem Vårdhem sförest. PsykN
39 % Återintagning ÖLäk PsykN 5.8.2
på special- sjukhus
40 å Vägrad utskriv— Beslutsnämnd PsykN 5.8.2
ning från Vårdchef PsykN vårdhem Vårdhemsförest. PsykN
40 & Vägrad utskriv- Beslutsnämnd PsykN 5.8.2
ning från spe- OLäk PsykN cialsjukhus
43 % Vägrad permis- Beslutsnämnd PsykN 5.8.2
sion från spe- cialsjukhus i vissa fall
— (motiv + Vägrad permis- ÖLäk PsykN 5.8.2 fullföljdsrätt sion i övriga Vårdhem sförest. PsykN enl. 44 &) fall
43 & Föreskrifter rö- Beslutsnämnd _ 5.8.2
rande levnadsför- hållanden i sam- band med permis- sion från special- sjukhus i Vissa fall
— (motiv + Föreskrifter i sam- öLäk .. 5.8.2
fullföljdsrätt band med permis- Vårdhemsförest. _ enl. 44 &) sion i övriga fall 43 & Återkallelse ÖLäk PsykN 5.8.2
av permission från special- sjukhus L om rätts- psykiatrisk under- sökning i brottmål 9 & Tvångsintagning TR HovR — HD 5.8.3 Smittskyddslagen 7 % Tvängsintagning Läk, HVN Lst — KamR — RegR 5.8.4 7 & isolering m.m. Läk, HVN Lst — KamR —— RegR 5.8.4 11 & isolering KM — 5.8.4 Lst KM
14 eller 15 5 Tvångsintagning Lstl KamR — RegR 5.8.4 HVN Lst — KamR — RegR
21 & Vägrad utskriv- ÖLäk Lst — KamR _ RegR 5.8.4
ning
1 Beslut kan i vissa fall meddelas även av länsläkare men skall då omedelbart underställas länsstyrelsen.
Lagrum Åtgärd Beslut av Överklagas tili Hänvisning till 5 kap. i betän- kandet
3 5 2 mom. isolering Veterinär LantbrSt/Lst — 5.8.5
KamR — RegR
4 5 1 mom. isolering Lst KamR — RegR 5.8.5
[. om behörighet att utöva läkar-
yrket
5 & Läkarundersökning SocSt KamR — RegR 5.8.6
L om behörighet att utöva tand-
läkaryrket
6 & Läkarundersökning SocSt KamR — RegR 5.8.7
L om behörighet att utöva veteri—
näryrket
5 & Läkarundersökning LantbrSt KamR — RegR 5.8.8
L om skyddsåt-
gärder vid olyc- kor iatomanlägg— ningar
5 & isolering Lst KM 5.8.9
52 & Tvångsvis in— Befälhavare — 5.9.1
ställande i tjänst
60 & Tvångsrätt Befälhavare m. fl. Straff för missbruk 5.9.1
61 5 2 st. Förvar D:o D:o 5.9.1
Lu ft fartslagen
5 :4 Våld Befälhavare m. fl. — 5.9.2
525 2 st. Förvar Dzo — 5.9.2
Passkungörelsen 1
6 & Vägran att utfär- Lst KM 5.10
da pass Polismyndighet Lst — KM
14 & Återkallelse av Lst KM 5.10
pass Polismyndighet Lst — KM
1Sammanstälid med KK (l94lz836) om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass.
Särskilda föreskrifter i samband med frivård
1 Sammanställning av olika typer av frivård, där föreskrifter kan åläggas vederbörande
Pkt->N—
10 11 12 13 14 15 16
17
Fri värdsform
Villkorlig frigivning Villkorlig dom Skyddstillsyn
Vård utom anstalt i samband med ungdomsfängelse Vård utom anstalt i samband med inter- nering Villkorlig dom med övervakning, ådömd i Danmark, Finland, island eller Norge Förebyggande åtgärder
Villkorligt upphörande av samhällsvård Villkorligt anstånd med tvångsintagning Permission Villkorligt anstånd med verkställighet Villkorlig utskrivning Permission Försöksutskrivning Försöksutskrivning från särskola Försöksutskrivning från vårdhem eller specialsjukhus Permission från Vårdhem eller special- sjukhus
1 Gäller även villkorlig frigivning i de nordiska länderna, se 19 & nordiska verkställighetslagen. ? Motsvarande gäller efter utskrivning, se 54å NvL. 3 Jfr 3 & KK ang. tillämpningen av LSPV.
Föreskrifter kan åläggas enligt
26 kap. 15 % BrB1 27 kap. 5 & BrB 28 kap. 6, 7 och 9 åå BrB 29 kap. 7 och 8 åå BrB
30 kap. 10 och 11 %% BrB 12 % nordiska verkställighetslagen
26 och 27 %% BVL 43 % BVL 36 å andra stycket NVL 51 å andra stycket NVL2 10 % AsocL 16 % tredje stycket AsocL 14 5 första stycket LSPV3 19 å andra stycket LSPV3 30 å andra stycket omsorgslagen4 39 å andra stycket omsorgslagenS
43 & första stycket omsorgslagen5 jämte uttalanden i prop. 1967:142 5. 154.
4 Närmare föreskrifter om dessas innehåll saknas. Av ett uttalande av chefen för socialdepartementet (prop. 1967:142 5. 141) framgår emellertid att härmed åsyftas bl.a. föreskrifter i fråga om bostad.
5 Jfr 98 & första stycket omsorgsstadgan.
2 Sammanställning av olika typer av föreskrifter som i samband med beslut om frivård kan åläggas vederbörande
Föreskriften gäller Typ av frivård enligt 1 1234567891011121314151617
Vistelseort x x x x x x x x x x x x x x x Bostad x xxxxxxxxxx x xx Sysselsättning x x x x m.m. Användande av fritid x x x x x x x
Förfogande över
arbetsförtjänst x x x x x x x x x x x x x x x andra tillgångar x x x x x x x x x x x x x x x Utbildning x x x x x x x x x x x Arbetsanstälining x x x x x x x x x x x x x x x Alkoholförbud x x x x x x x x x x x x x x x Narkotikaförbud x x x x x x Liknande föreskrift x x x x x x x x x x x x x 1 eller utom sjukhus
Läkarvård x xxxxxxxx x x x x Nykterhetsvård x x x x x Annan Vård eller behandling x x x x x x x x x x x Vårdåinackorderingshem x x Vård inom familjevården x x Vårdåbarnavårdsanstalt x x Tid och sätt för fullgörande av x x x x x x
skadeståndsskyldighet
Förbud att besöka Viss ort eller x x x x
person
Statens offentliga utredningar 1972
Kronologisk förteckning
earlen-oi» (JN—J
10. 11
13. 14. 15. 16. 17. 18.
19.
Ämbetsansvaret Il. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg- och ning. Fö. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR.(Centrala körkortsregistret) K. Reklam |. Beskattning av reklamen. U. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) Reklam IV. Raklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) Godsbefordran till sjöss. Ju. Förenklad löntagarbeskartning. Fi.
intendentu rförvalt-
. Skadestånd lv. Ju. Kommersiell service i glesbygden ln. Revision av vattenlagen, Del 2. Ju. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd— författningar) Ju. Nomineringsförfarande vid riksdagsval ' Riks- dagen i pressen. Ju. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudiar. U. . Svävarfartslag. K. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. . Högre utbildning — regional rekrytering och
samhällsekonomiska kalkyler. U.
. Vägfraktavtalet ll. Ju. Naturgas i Sverige. |. Förskolan 1. S. Förskolan 2. S. . Konsumentköplag. Ju. . Konsumentupplysning om försäkringar. H. . Bostadsanpassningsbidrag. ln. Lag om hälso— och miljöfarliga varor. Jo. Kommunalt samlingsstyre eller majoritets- styre? C. Förhandlingsrätt för pensionärer. ln. Familjestöd. S. . Skogsbrukets frö— och plantförsörjning. Jo. . Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trOssamfu nds ekonomi. U. . Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. . Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. Familj och äktenskap !. Ju. . Vägtrafikbeskattningen. Fi. Utnyttjande och skydd av havet. I. Reformerad skatteutjämning. Fi. Kulturminnesvård. U.
Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju.
. Data och integritet. Ju. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. . Tryckfriheten och reklamen. Ju. . Skyddsrum. Fö. . Sjölagens befraktningskapitel. Ju.
Rapport angående kommunal information m.m. C. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. Skyddat arbete. ln.
Decentralisering av statlig verksamhet —— ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi.
70. 71. 72. 73.
. Glesbygder och glesbygdspolitik. In. Ledningsrättslag. Ju. Koncession för pipelines. K. Att välja framtid. Ju. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbets- löshet m. m. S. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna arvsfonden. Fi. . Kriminalvård. Ju. . Barnavårdsmannafrågan. Ju. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. Värnpliktsförmåner. Fö. . Värnpliktigas ekonomiska och sociala situa- tion. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnplikts- förmåner. Fö. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningen. Ju. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränk- ningar. Ju.
Statens offentliga utredningar 1972
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Ämbetsansvaret ||. [1] Godsbefordran till s'öss. [10]
Skadestånd lV. [12]J
Revision av vattenlagen, Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomi- neringsförfarande vid riksdagsval = Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilrege- ringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet ||. [24]
Konsumentköplag. [28]
Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap i. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data Och integritet. ]47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Siölagens befraktningskaoitel. [51] Ledningsrättslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71] 3. Rät- ten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningen. [72] Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränk- ningar. [73]
Försvarsdepartementet
Personal för tyg» och intendentu rförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplane— ringen. [48] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredningen rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m.fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmåner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situa- tion. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsför- måner. [69]
Socialdepartementet
1968 års barnstugeutredning. 1. 2. Förskolan 2. [27] Familiestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60]
Förskolan 1. [26]
Kommunikationsdepartementet CKR.(Centra|a körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21]
Koncession för pipelines. [58]
Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42]
Reformerad skatteutjämning. [44]
Decemraliseving av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från all— männa arvsfonden. [63]
Utbildningsdepartementet
Reklamutredningen. 1. Reklam l. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam lII. Ställningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare). 4. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier vuxenutbildningen. [19] 1968 års Iitteraturutredning. 1. Läs— och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera- turutredningens biblioteksstudier. [61] Högre utbildning — regional rekrytering och sam hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38]
Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Samman- fattning. [67]
inom
Jordbruksdepartementet
Lag om hälso och miljöfarliga varor, [31] Skogsbrukets frö. och plantförsörjning. [35]
Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29] Inrikesdepartementet
Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Skyddat arbete. [54] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56]
Civildepartementet
Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m.m. 52]
Industridepartementet
Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43]
