Prop. 1918:128

('med förslag till vattenlag m. m.',)

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

1

\

Nr 128.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

vattenlag m. m.; given Stockholms slott den 15 mars 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) vattenlag, 2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vatten­

lagen,

3) lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes, 4) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning,

5) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken, 6) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen, 7) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske,

8) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom, samt

9) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft (Nr 128.)

1

2

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

3

Förslag

till

Vattenlag.

Härigenom förordnas, som följer:

1 KAP.

Om rätt till vatten.

Om jordägares rätt till vattnet å hans grund.

1 §•

Envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gäl­

lande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund.

2 §•

I rinnande vatten njute vardera sidans ägare lika lott i vattnet,

ändå att större del därav framrinner å den enes grund än å den andres.

Genom vad nu sagts göres ej rubbning i den rätt till större lott

i vattnet, som kan grundas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund. Där utan sådan rättsgrund ena sidans ägare, då denna lag träder i kraft, vid lågvatten tillgodogör sig mer än hälften av den fram­ rinnande vattenmängden, äge han till bevarande av sin rätt till vattnet åberopa förut gällande lag.

Om inskränkningar i jordägarens rätt att råda över vattnet

å grunden.

Om inskränkningar i allmänhet.

3

§.

Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare, där vattenom­

rådet ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand hava

mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, så­

framt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon

betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.

4 §•

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över

vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2 eller 3

kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller

vattenkraft, därom stadgas i nämnda kapitel; och gälle i fråga om rätt

till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i 9 kap. finnes före­

skrivet, dock med de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i

6 och följande §§ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fåll än i första stycket sägs

underkasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför

galle vad särskilt är stadgat, dock med bär nedan föreskrivna inskränk­

ningar i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.

Om kungsådra.

5

§•

Kungsådra skall anses finnas i sådana områden i rinnande vatten,

som äro upptagna å lagakraftägande förteckning, upprättad i den ord­

ning särskilt stadgas.

Å förteckning, som nu sagts, skola uppföras de vattendrag, räknat

från viss genom utlopp ur sjö eller särskilt tillflöde bestämd plats, i

vilka vid lågvatten framrinner en vattenmängd av fem kubikmeter eller

mer i sekunden.

6

§.

Tages i vattendrag, där kungsådra finnes, vatten i anspråk för

inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän

flottled eller för fiskets tillgodoseende eller föi; torrläggning eller bevatt-

av mar^i vare ägare åv strömfall eller annat område i vattendraget

pliktig att utan gottgörelse underkasta sig därigenom uppkommen för­

lust i vattenmängd, i den mån förlusten tillsammans med det vatten,

P?m förut ^utan att ersättning därför utgått må hava tagits i anspråk

för ändamål, som nyss nämnts, icke överstiger en tredjedel av den i

varje tidsmoment framrinnande vattenmängden. Där viss myckenhet

4

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Katigt. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

5

vatten tages i anspråk oberoende av växlingarna i vatteuföriug, skall

omförmälda anpart beräknas av lågvattenmängden.

Om för ändamål, som ovan nämnts, åtgärd vidtages, varigenom i

strömfall, där kongsådra linnes, fallhöjden minskas, vare fallägaren

pliktig att utan gottgörelse vidkännas en tredjedel av den därigenom

uppkomna förlusten i vattenkraft; dock skall, där fallägaren går eller

förut gått förlustig jämväl vattenmängd, sammanlagt allenast en tredje­

del av den ursprungliga vattenkraften i den del av fallet, som bort­

tages, avstås ntan ersättning.

Därest genom vattenreglering, som verkställts inom de närmaste

tjugu åren före framställandet av anspråk enligt denna §, lågvatten­

mängden blivit ökad, skola de nu givna bestämmelserna icke vinna

tillämpning i avseende å den vunna ökningen.

t §■

Har vattendomstol lämnat medgivande till bebyggande av ström­

fall, där kungsådra finnes, och hava ej fyrtio år förflutit från den för

byggnadens fullbordande jämlikt 11 kap. 63 § bestämda tid, vare

strömfallets ägare icke på grund av vad i 6 § stadgats pliktig att för

torrläggning eller bevattning av mark utan gottgörelse underkasta sig

minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som han enligt vatten­

domstolens beslut äger tillgodogöra sig, i vidare mån än att för varje

förflutet år utöver tjugu en tjugondei av sådan anpart i vattenmängd

eller fallhöjd, som i 6 § sägs, skall avstås utan ersättning.

8

§■

Har strömfall, där jämlikt denna lag kungsådra finnes, bebyggts

enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande

i kungsådra, och har vid tillståndets lämnande gjorts förbehåll om

skyldighet för strömfallets ägare att underkasta sig de inskränkningar

eller jämkningar i avseende å nyttjandet av vattnet i kungsådran eller

de ytterligare villkor för rätten att tillgodogöra sig dess vatten, som

kunna föranledas av ny lagstiftning, skola stadgandena i 6 § träda i

stället för de i sammanhang med tillståndet givna bestämmelser, dock

ej i den mån dessa ålägga ström fallsägaren särskilda skyldigheter be­

träffande vid tiden för tillståndets meddelande förhandenvarande intressen.

Har förbehåll med hänsyn till ny lagstiftning icke skett, galle ock vad

nu sagts, där ej ström fallsägaren genom anmälan till vattendomstolen

6

inom etthundraåttio dagar efter det denna lag trätt i kraft förklarar sig-

vilja fortfarande vara underkastad de vid tillståndets beviljande med­

delade bestämmelserna.

Skola stadgandena i 6 § lända till efterrättelse beträffande ström-

tall, varom i första stycket förmärs, skall vad i 7 § finnes föreskrivet

aga motsvarande tillämpning å sådant strömfall; dock att de i sistnämnda

§ angivna tider räknas från den dag, då denna lag träder i kraft.

Finnes icke jämlikt denna lag kongsådra i strömfall, som bebyggts

enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byg­

gande i kongsådra, vare strömfallets ägare, såvitt angår sådant i 6 §

avsett företag, om vars utförande fråga väckes efter det denna lag trätt

i klätt, icke underkastad de vid tillståndets beviljande givna bestäm­

melserna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

9 §•

^a ^enna lag träder i kraft, strömfall, där jämlikt denna lag

kongsådra finnes, bebyggt i'annan ordning än efter tillstånd, som i 8 §

sägs, eller varder sådant strömfall därefter utan dylikt tillstånd bebyggt

i enlighet med beslut, som meddelats jämlikt äldre lag, vare fallets

ägare icke på grund av stadgandena i 6 § pliktig att utan ersättning

underkasta sig minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som han

läghgen äger tillgodogöra sig medelst byggnaden.

10

§.

År strömfall, som avses i 7 eller 8 §, bebyggt lor tillgodogörande

endast av en del av den ägaren tillkommande vattenmängden, skall, ändå

att agaren efter ty ovan stadgas är pliktig att utan gottgörelse under­

kasta sig minskning i det av honom tillgodogjorda vattnet, denna skyl­

dighet åligga honom allenast, i den mån den obegagnade delen av vattnet

må, understiga en tredjedel av vattenmängden eller den mindre del därav

vilken tages i anspråk för ändamål, som i 6 § omförmäles.

Har, sedan strömfall bebyggts för utnyttjande av en del av vattnet

ytterligare byggnad skett för tillgodogörande av annan del därav, varde,

såvitt ej stadgandet i 9 § gäller i fråga om förstnämnda del av vattnet,

den i 6 § omförmälda anpart beräknad proportionsvis å de olika vatten­

mängder, för vilkas tillgodogörande byggnad sålunda å skilda tider skett.

År stadgandet i 9 § tillämpligt beträffande någon del av vattenmängden

i fallet, skall vatten, som tages i anspråk för något av de i 6 § om­

nämnda ändamål, anses belöpa å nämnda del av vattenmängden allenast,

7

i den mån det i anspråk tagna vattnet överskjuter den av stadgandet

ej berörda vattenmängden.

11 §■

Byggnad, som avser att tillgodogöra helt eller delvis samma vatten­

mängd och fallhöjd, som genom förut befintlig byggnad varit utnyttjad,

vare i de hänseenden, som i 7—10 §§ förmälas, utan annan rättsverkan

beträffande den sålunda ånyo tillgodogjorda vattenmängden och fallhöjden

än den byggnad skulle haft, i vars ställe den trätt.

12

§.

Prövas för tillgodoseende av sådant, i 6 § ej omnämnt allmänt

ändamål, som är beroende av vattnets fria framrinnande, nödigt att

byggnad i vattendrag, varest kungsådra finnes, utrives eller ändras, skall

i fråga om skyldighet för byggnadens ägare att utan ersättning vidkännas

därigenom uppkommen förlust i vattenmängd vad i 6 § samt 8—11 §§

finnes föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

13 §.

Där genom .förlust i vattenmängd till följd av företag, som avses i

6 §, eller åtgärd enligt 12 § ägare av strömfall eller annat vattenområde

lider skada utöver den, som förlusten i sig innebär, vare han, ändå att

enligt reglerna i 9 kap. eller eljest gällande bestämmelser ersättning för

skadan skolat utgå, ej berättigad till sådan ersättning, i den mån skadan

föranledes av förlust, vilken han efter fy i föregående §§ stadgas är pliktig

att utan gottgörelse vidkännas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

1

§•

Med byggande i vatten avses i denna lag uppförande av damm,

bro, brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom verkställande av

fyllning eller pålning i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller

havet eller ock på land så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på

B

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vattenståndet. Till byggande i vatten hänföres ock, sedan byggnad,

som nn sagts, kommit till stånd, varje ändrings- eller reparationsarbete

därå nedom högsta kända vattenståndet.

Vad i denna lag stadgas om byggande i vatten skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga om bortledande av vatten nr vattenområde,

som ovan nämnts, grävning och sprängning i sådant vattenområde samt

annan åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge därstädes.

«•

2 §•

^ vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig*

kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

3 §.

Ej må någon så bygga, i vatten, att genom uppdämning, sänknino-

av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tilL

fogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, vare sig jord, hus,

fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annat, utan så är ätt nyttan

av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, mot­

svarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och

äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom I bygg­

nadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget

å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada och intrång

skall ersättning givas efter ty- i 9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal

bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena

betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas

eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må

byggTäden, ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke

ske. Lag samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas

sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentlio*t

minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur-

eller växtvärld är att befara,

J

.

byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse för

näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må den

tillåtas, ändå att hinder däremot skulle möta av vad i första och andra

styckena sägs.

9

Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av strömfall

tillgodogöres, galle vad i 5—7 §§ finnes stadgat,

4 §•

Där genom byggande i vatten vållas uppdämning, som hindrar

eller försvårar framtida torrläggning av mark, vare sådant hinder eller

försvårande att hänföra till skada i den mening 3 § avser; dock skall

vid jämförelse enligt första stycket av samma § skada i omförmälda

hänseende tagas i beräkning allenast en gång.

5 §‘

Tillhör ett strömfall till skilda delar olika ägare, och vill en av

dem tillgodogöra sig förutom egen jämväl annans del i fallet, vare

han, där falldelarnas gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig

ekonomisk eller teknisk fördel, berättigad därtill mot ersättning, som i

9 kap. skils, såframt han såsom ägare eller på grund av servitutsrätt,

som är gällande för all framtid, råder över mer än hälften av den efter

vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller

den del därav, om vars bebyggande är fråga.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga om två eller

flera, olika ägare tillhöriga strömfall.

6

§•

Åro å ömse sidor av ett strömfall olika ägare, må ena sidans

ägare bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt utnyttja fallet^

vill denne det ej, äge den, som bjudit, att mot ersättning, som i 9 kap.

skils, tillgodogöra sig jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt det

prövas kunna ske utan synnerlig skada för dess ägare. Har denne

förklarat sig villig deltaga i fallets tillgodogörande, men kan ej enighet

nås om sättet för dess bebyggande eller vattnets nyttjande, bestämma

vattendomstolen de villkor, varunder tillgodogörandet må äga rum.

Vilja båda var för sig utnyttja hela strömfallet, pröve vatten­

domstolen, åt vilkendera företräde bör givas.

7 §•

Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark

eller som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan del-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.)

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

10

ägares förfång skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat sam-

fälligheten tillhörigt vattenområde, och vill en delägare tillgodogöra sig

hela fallet, vare han, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig

skada för övriga delägare samt han antingen ensam eller tillsammans

med delägare, som lämnat honom medgivande till företaget, äger mer

än hälften i strömfallet, berättigad att mot ersättning, som i 9 kap.

skita, från samfälligheten tilläsa sig fallet jämte det utmål, som enligt

bestämmelse vid skifte må finnas avsatt för fallets tillgodogörande.

Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget skola bestämmas

av vattendomstolen.

Om delägare i samfällt strömfall, vilket ej kan utan delägares

förfång skiftas, vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan

mindre anläggning för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att taga

del däld; vilja de ej, och prövar vattendomstolen det kunna ske utan

synnerlig skada för dem, förelägge då honom, på vad sätt, villkor och

tid han må bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må

vara bestämd för bibehållande av sådan anläggning, icke gått till ända,

äge under de i första stycket omförmäla förutsättningar delägare be­

gagna sig av lösningsrätt, som där nämnts.

8

§•

\ ill någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller

annan byggnad, vare han pliktig att utan ersättning vidtaga och för

framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller

eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet

nödigt vatten så- ock att ställa sig till efterrättelse de särskilda före­

skrifter i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras till skydd

för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke skäligen anses

motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle tillskyndas

byggnadens ägare, må dock efter tillstyrkan av statens fiskeritjänsteman

befrielse från sagda skyldighet medgivas.

*

9 §.

Kronan, kommun eller hushållningssällskap äge rätt att i eller

invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena eller uppförd bygg­

nad fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna

särskild fiskvåg eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten, som för ändamålet erfordras. Be­

Kungl. Mij:ts nåd. proposition Nr 128.

11

träffande företag, som rm nämnts, gälle vad angående byggande i vatten

finnes föreskrivet; dock ntgöre bestämmelserna i 3 § första stycket icke

hinder för sådant företag, där ej genom detsamma synnerligt men till­

skyndas den, som äger råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

iitvidgande eller förbättrande av befintlig fiskvåg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

10

§.

Bygges damm för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft, eller

göres för nämnda ändamål annan byggnad i vatten, varigenom de

naturliga vattenståndsförhållandena ändras, vare byggnadens ägare pliktig

att till befrämjande av fisket inom landet från och med året näst efter

det, då arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålies,

erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst en krona för varje

hästkraft, som vid lågvatten kan uttagas vid byggnaden. Göres bygg­

nad i vatten för reglering av vattnets avrinning eller för tillgodogörande

av vattnet annorledes än såsom drivkraft, vare lag samma, dock att i

sådant fall avgiften skall beräknas efter den före regleringen fram­

rinnande lågvattenmängden eller, där fråga är om vattnets tillgodo­

görande, efter den lågvattenmängd, som kan vid byggnaden uttagas,

samt utgå med minst tio och högst etthundra kronor för varje sekund­

kubikmeter. Göres byggnad såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller för

reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden

vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är det

huvudsakliga.

Avgift, som i första stycket sägs, skall inom ovan angivna gränser,

efter förslag av statens fiskeritjänsteman, bestämmas med fäst avseende

bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om

med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt

dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre menlig,

om byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 8 § förpliktats att vidtaga

och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna

dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.

Där genom byggnad, som i första stycket avses, allenast obetydlig

ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas, må befrielse från ovan

stadgad skyldighet medgivas.

Varder byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ombyggd eller

ändrad, och medför ombyggnaden eller ändringen väsentligt större skada

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

å fisket än den byggnaden förut orsakat, skola de i första och andra

styckena givna bestämmelserna lända till efterrättelse i avseende å bvtre--

naden.

Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det

därmed avbedda ändamalet användas, därom förordnar Konungen.

11 §•

I eller vid allmän farled må ej byggas, med mindre byggnaden

göres på sådant sätt eller sådana särskilda anordningar vidtagas, att

leden fortfarande kan utan olägenhet av någon betydelse användas för

det därmed avsedda ändamålet. Lag samma vare, där någon vill bvffga

i allmän flottled.

8

1X88

12

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

12

§.

EJ.. må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet eller

på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i av­

sevärd mån förnärmas.

År naturminnesmärke ej i laga ordning fridlyst, böra likväl till

bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anordningar,

som utan att i nämnvärd mån betunga företaget med kostnader må

anses för ändamålet lämpliga.

13 §.

Finnes, då någon vill bygga i vatten, det skäligen kunna antagas,

att företag för inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän far­

led eller av allmän flottled eller av fiskvåg eller för befrämjande av

annat allmänt eller enskilt ändamål av betydenhet framdeles kan ifråga­

komma, ändå att behov därav vid tiden för byggandet ej förefinnes,

skall, där byggnaden härigenom icke i nämnvärd mån fördyras, denna

så inrättas, att företag, som nu nämnts, såvitt möjligt icke försvåras.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan

tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet,

eller att å annans grund i eller vid vattendrag verkställes grävning,

sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till före­

byggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som så­

13

lunda tages i-anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning,

som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukuing galle vad särskilt är stadgat.

Där vid meddelande av beslut angående inrättande av fiskvåg eller

vidtagande av annan anordning till förebyggande av skada å fiske eller

till fiskets befrämjande förbud finnes böra givas mot bedrivande av fiske

inom visst område, skall beträffande intrång, som därigenom tillskyndas

annan i lians rätt till fisket, vad i första stycket stadgas äga motsva­

rande tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

15 §.

Vill någon för tillgodogörande av vatten begagna sig av annan

tillhörig byggnad i vatten, och kan det ske utan väsentlig olägenhet

för byggnadens ägare, vare han därtill berättigad; dock åligge honom

att, efter ty byggnaden prövas vara honom till gagn, gottgöra ägaren

skälig andel av byggnadens värde i det skick, vari den befinnes, samt

taga del i kostnaden för dess framtida underhåll. För intrång och

olägenhet, som tillskyndas byggnadens ägare, skall ersättning givas

enligt reglerna i 9 kap.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation med eller utan elektrisk utrust­

ning icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare

av mark vid eller i närheten av vattendraget pliktig att mot ersättning,

som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det område, som för

ändamålet oundgängligen tarvas.

17

§•

Ej må för ändamål, som i 14 och 16 §§ nämnts, tagas i anspråk

tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan

undvikas.

18 §.

Skall ersättning för förlorad vattenkraft, efter ty i 9 kap. skils,

lämnas genom tillhandahållande av kraft medelst elektrisk överföring,

och tarvas att ledning framdrages över område, tillhörigt annan än er-

sättningsgivaren eller ersättningstagaren, bestämmer Konungen ledningens

sträckning enligt de grunder, som i fråga om elektriska starkströms-

ledmngar äro i lag stadgade; och skall, jämväl såvitt angår kronan

tillhörig fastighet, beträffande skyldighet att för ledningens framdragande

avsta eller upplåta mark så ock angående ersättning samt sättet för

ersättningens bestämmande gälla vad som finnes stadgat för det fall

att Konungen prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild

man, menighet eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk

starkströmsledning. Erfordras ledning allenast över mark, tillhörig er-

sattmngsgivaren och ersättningstagaren, eller skall kraft tillhandahållas

genom ^mekanisk överföring, vare lag som i 14 § sägs.

Såvitt angår eljest stadgad skyldighet för den, som vill utföra

•it »1 j släggning, att under vissa förutsättningar söka Konungens

tillstånd till företaget, vare jord eller lägenhet, tillhörig den, till vilken

kraftöverföring sker i ersättning för förlorad vattenkraft, ansedd lika

med mark, som tillhör anläggningens ägare. Där Konungens tillstånd

erfordras, skall sådant tillstånd lämnas för den tid rätten till ersättning

medelst elektrisk överföring äger bestånd.

^

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

19 §.

Den, som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 § vill tillgodo­

göra sig annan tillhörigt vatten eller lösa samfällt strömfall, vare där

för andamålet erfordras, att annans byggnad i vatten utrives eller ändras,

pliktig att draga försorg om arbetet. Skall byggnaden ändras, och vill

ägaren själv utföra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning

efter ty skäligt prövas; vare dock, vid påföljd av skadeståndsskyldighet

och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig-att

fullgöra arbetet inom tid och på sätt, som i sammanhang med beslutet

om ändringen bestämmes.

20 §.

g) mjl 1 älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande

eller förändrande av damm påbörjas, förrän efter ansökan i den ord­

ning, som i 11 kap. sägs, vattendomstolen meddelat besked, huru och

under vilka ^ villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande i

alv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske på vatten­

ståndet eller vattnets lopp, gälle ock därom vad nu sagts, såframt det

ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden

i o marin as.

15

Åro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byg­

gande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl

domstolens prövning; dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga

om fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska,

ej heller beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke

kan antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt. eller inverkar på

vattenståndet eller vattnets lopp.

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad i vatten eller å

annan egendom eller till förekommande av dylik skada, att ändrings-

eller reparationsarbete utan dröjsmål verkställes å byggnaden, må arbetet,

ändå att detsamma är av den beskaffenhet, som i första eller andra

stycket sägs, ske utan föregången prövning av vattendomstolen; men

åligge det byggnadens ägare att, där arbetet är av nyssnämnda beskaf­

fenhet, ofördröjligen efter dess verkställande hos vattendomstolen göra

ansökan om godkännande av arbetet.

Där någon ärnar verkställa byggnad i vatten, varför ej erfordras

vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, om han så önskar,

att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan påkalla

sådan prövning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

21

§.

Vad i särskilda författningar finnes eller kan varda stadgat angående

särskilt tillstånd till byggande i eller vid allmän hamn eller annan all­

män farled vare jämte föreskrifterna i 20 § till efterrättelse gällande.

22

§.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20

§, medgivande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig

laga kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att verkställa och

för framtiden bibehålla byggnaden jämte de anläggningar, vilka efter

ty förut sagts med byggnaden äga samband, som ock, där med bygg­

naden avses tillgodogörande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock

med de inskränkningar, som i 23 § 1 mom. och 24 § omförmälas, samt

med iakttagande av vad i 4 och 9 kap. finnes stadgat angående för­

nyad prövning i vissa fall.

Hurusom under viss förutsättning beslutet är gällande även i fråga

om rätten till annat vatten än det, vars tillgodogörande avses med bygg­

naden, därom stadgas i 23 § 2 mom.

16

Har byggnaden ej blivit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap.

63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det

avser sådan del av byggnaden, som ej kommit till stånd; och må förty

därefter sådant arbete å byggnaden, för vilket enligt 20 § vatten­

domstolens prövning erfordras, ej ske utan förnyad prövning. Visas

giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande syn­

nerligt men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda

tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med byggnadens fullbordande

på högst tio år.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

23 §.

1 mom. Avses med beslut, som i 22 § sägs, byggnad för till­

godogörande av vatten, och vilar beslutet på antagande, att vattnet till­

hör fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet, må,

utan hinder av vad i 22 § stadgas, påstående, som grundas därå, att

vattnet eller del därav tillhör annan fastighet eller utgör oskift samfällig­

het för flera fastigheter eller ock allmän egendom, väckas intill dess fem

år gått till ända från det beslutet vunnit laga kraft och tillika två år

förflutit antingen efter utgången av den i beslutet eller sedermera i an­

ledning av ansökan om anstånd bestämda tid för byggnadens fullbor­

dande eller ock, där byggnaden dessförinnan fullbordats och efter be­

siktning anteckning därom gjorts i vattenboken, från dagen för sådan

anteckning. Försittes tid, som nu nämnts, vare den på beslutet grundade

rätten till vattnets tillgodogörande fri från klander, där den, som er­

hållit medgivandet att uppföra byggnaden, vid tiden för beslutets med­

delande varit i god tro rörande rätten till vattnet eller ock någon, till

vilken byggnaden sedermera må hava övergått, i god tro rörande sagda

rätt förvärvat byggnaden.

Bifalles talan, som i första stycket sägs, vare, där den anhängig-

gjorts, sedan byggnaden fullbordats eller arbetet därå börjats, byggna­

dens ägare, såframt han varit i god tro, icke pliktig att avstå vattnet,

med mindre gottgörelse lämnas honom för byggnadens värde i det skick,

vari den befanns, då han blev instämd i saken, ävensom för nödig kostnad,

som han därefter nedlagt å byggnaden; dock skall, då fråga är allenast

om en del av det vatten, för vars tillgodogörande byggnaden är avsedd,

den vinnande icke vara skyldig att av sagda värde och kostnad ersätta

mera än som belöper å den del av byggnaden, vilken genom vattnets

avstående blir för ägaren onyttig. Vill byggnadens ägare hellre än att

avstå vattnet i stället ersätta vattenkraften efter reglerna i 9 kap., vare

17

lian berättigad därtill, om lian anhängiggör talan därom hos vatten­

domstolen inom trettio dagar, etter det domen i tvisten om vattnet

vunnit laga kraft, och därefter behörigen fullföljer samma talan. Den,

enm återvunnit vattnet, må ock av vattendomstolen berättigas att, mot

avstående av rätten till vattnets tillgodogörande, av byggnadens ägare

erhålla ersättning för vattenkraften enligt nämnda regler, såframt han

därom för talan inom tid, som nyss sagts, och väsentlig olägenhet icke

därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare.

2 mom. Där beslut, varigenom medgivande lämnas till byggnad

. för tillgodogörande av allenast en del av det framrinnande vattnet,

vilar på antagande, att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den

del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, tillhör fastighet, för vilken

sökanden såsom ägare fört talan i målet, skall vad i 1 mom. första

stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning i fråga om det sålunda

ej tillgodogjorda vattnet; motliggande fastighets rätt dock oförkränkt.

24 §.

Där genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som

i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse

med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets

meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av be­

stämmelsen i 22 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa

anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk

för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom

fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen i beslutet

må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för byggnadens full­

bordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd

bestämda tiden.

År skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet,

må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke,

talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande hus­

hållningen med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana

förändringar i byggnadens anordnande, som utan att förnärma tredje

mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade atj

förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för

framtiden.

25 §.

Har byggnad i vatten verkställts utan att medgivande enligt denna

eller äldre lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av byggnadens

laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens beslut skall vad i

22 24 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

26 §.

Hai, etter det denna lag trätt i kraft, byggnad i vatten verkställts

utan föregående prövning av domstol, vare byggnadens ägare bevisnings-

skyldig i avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena

i vattnet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

27 §.

^■ar byggnad i vatten utsatts vattenmärke till utmärkande av

tillåten dämningshöjd eller till betecknande av det vattenstånd, under

vilket vattnet ej må sänkas, skola de i sammanhang därmed meddelade

bestämmelser om hushållningen med vattnet av byggnadens ägare noga

iakttagas. Finnes vattenmärke utsatt till utmärkande av tillåten dämnings­

höjd, utan att särskilda bestämmelser meddelats om hushållningen med

vattnet, åligge honom att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara,

att vattnet ej må stiga över märket.

28 §•

År för dammluckas öppnande viss tid i laga ordning bestämd

eller eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande given, lände

det till efterrättelse.

29 §.

Har ej vattenmärke utsatts, och hava ej heller eljest meddelats

bestämmelser om hushållningen med vattnet, skall dammlucka eller där­

emot svarande inrättning för vattnets avlopp hållas öppen, när sådant

tarvas till förekommande av skada för dem, som ovan eller nedan äga

jord, strömfall eller annan egendom.

30

§•

Ändå att viss tillåten dämningshöjd är bestämd, må ej det till-

rinnande vattnet, med mindre särskild rättighet därtill förefinnes, inne­

hållas till förfång för allmänna eller enskilda intressen, som äro beroende

av vattnets lopp nedom dammen.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

19

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare sig särskilda regler för vatten­

hushållningen vid byggnaden blivit meddelade eller icke, hos vattendom­

stolen söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser i ämnet. Ena­

handa rätt tillkomme ock annan än byggnadens ägare för bättre utnytt­

jande av vattenkraften i honom tillhörigt strömfall. Ärende, som nu

nämnts, prövas i enlighet med de för byggande i vatten stadgade grunder,

och gälle om verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad

ovan finnes sagt beträffande beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande byggnad i vatten bestämmelser om vattenhus­

hållningen, eller äro gällande bestämmelser ofullständiga, må på talan

av någon, som av hushållningen lider skada, vattendomstolen, där det

kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan

parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser,

som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden

förebygga skadan.

32 §.

Ej må vid avtappning så mycket vatten på en gång framsläppas,

att allmän eller enskild rätt sättes i fara.

33 §.

Ägare av byggnad i vatten vare, där försummelse i underhållet

kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig att underhålla

byggnaden så, att sådan fara förebygges.

34 §.

Dammbyggnad i älv, ström, å eller större bäck eller annan i sådant

vattendrag uppförd byggnad, varigenom märkbar inverkan sker på

vattenståndet, må ej utrivas, med mindre dylik åtgärd blivit i laga ordning-

medgiven.

Vill ägare av byggnad, som i första stycket avses, icke längre

nyttja byggnaden, göre i den ordning 11 kap. stadgar ansökan hos vatten­

domstolen om tillåtelse att utriva byggnaden. Prövas byggnadens bort­

tagande medföra synnerlig skada för annan tillhörig fäst egendom,

må domstolen efter åtagande av ägare till sådan egendom föreskriva,

att han och de, som i äganderätten efterträda honom, skola för fram­

tiden, intill dess annorlunda varder bestämt, underhålla byggnaden så

20

som i 33 § sägs och fullgöra vad beträffande byggnaden i övrigt enligt

lag åligger ägaren; vållas genom byggnadens bibehållande ägaren skada,

skall den ersättas. Kronan må ock till skydd för allmänna intressen

åtaga sig underhållsskyldighet, som nu nämnts. Göres ej åtagande, var­

om nu är sagt, meddele vattendomstolen nödiga föreskrifter i avseende

å byggnadens utrivande och äge i sammanhang därmed bestämma att,

där byggnadens ägare brister i fullgörandet av vad honom ålagts, den.

vars rätt är beroende därav, må utföra arbetet på ägarens bekostnad.

Har, på sätt i andra stycket stadgas, ägare av fast egendom jäm­

likt åtagande ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten,

skall vattenrättsdomaren ofördröjligen därom göra anmälan hos domaren

i det tingslag eller hos rätten i den stad, där egendomen är belägen;

och varde med anmälan sa lörlaret, som om bevis angående verkställd

utmätning av fast egendom linnes föreskrivet.

35 §.

I vatten må ej utkastas eller utsläppas läst avfall från sågverk,

fabrik eller annan industriell inrättning, skogsavfall eller andra fasta

föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning eller hinder för vattnets

Iria lopp till men för allmän eller enskild rätt förorsakas eller skäligen

kan befaras; sker det, äge Konungens befallningskavande stadga vites­

förbud, där ansvar å förfarandet ej finnes särskilt stadgat, så ock vid

vite eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidtaga erforderliga

åtgärder till uppgrunduingens eller hindrets borttagande. Där fråga är

om avfall vid skogsavverkning, må, ändå att avverkningsrätten är till

annan upplåten, föreläggande, som nyss sagts, givas jämväl skogsmar­

kens ägare, dock endast såvitt angår vattendrag inom honom tillhörigt

område; ägaren likväl obetaget att av den skyldige söka åter vad han

till följd av föreläggandet nödgats utgiva.

Vad sålunda stadgats om utkastande eller utsläppande av fasta

föremål eller ämnen galle ock beträffande sådana föremåls eller ämnens

uppläggande på stranden så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas.

Om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom vattnet kan föro­

renas, gälle vad särskilt är eller kan varda stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

36 §.

Rensning, som för bibehållande av vattens djup eller läge är av

nöden, äge den, som av uppgrundningen kan lida men, verkställa utan

21

vattendomstols prövning, som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans

område tarvas; dock skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill

den, som ämnar företaga rensning, hos vattendomstolen påkalla prövning-

av arbetets laglighet, äge han rätt därtill; och galle om sådan prövning

vad angående byggande i vatten är i denna lag stadgat, blår prövning,

som nu sagts, icke ägt rum, skall i fråga om rensning stadgandet i

26 § av detta kap. äga motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning upptages, må, om ej avsevärda

olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller föras till

lämpligt ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, njute

ersättning, som i 9 kap. sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

37 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt

lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om

rensning i 36 § är sagt, dock att, där ej återställandet sker omedelbart

efter förändringen, vad i 20 § finnes stadgat om byggande i vatten skall

äga motsvarande tillämpning. Varder ej inom tre år från det förändringen

inträtt åtgärd för vattnets återförande vidtagen och därefter utan oskäligt

dröjsmål fullföljd, vare den, som vill återföra vattnet, skyldig ersätta

kostnad, som efter förändringen antingen blivit nedlagd å mark, varifrån

vattnet vikit, eller skett för tillgodogörande av vattnet i dess nya lopp

eller läge, och som genom vattnets återförande skulle blivm utan nytta.

Har någon i tio år varit i besittning av förmån, som skulle genom

återförandet gå förlorad, galle beträffande dylik åtgärd vad om vattnets

bortledande är stadgat.

38 §.

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen utförande

av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av7 all­

män farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande

av kloakvatten, skola stadgandena i detta kap. äga tillämpning endast,

såvitt sådant finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

39 §.

Utöver vad i detta kap. är sagt om byggande i vatten i allmänhet

skall beträffande fiskebyggnad lända till efterrättelse jämväl vad därom

finnes särskilt stadgat.

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

40 §.

V ad i 3 § stadgas därom, att byggande i vatten till skada för

annan tillhörig egendom må ske allenast under förutsättning, som i sagda

§ angives, skall, utom såvitt angår skyldighet att ersätta skadan, ej

äga tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten

för allmän väg eller för järnväg, vare sig statens eller enskild, till vars

anläggande Konungen lämnat tillstånd, men skall vad i övrigt finnes i

denna lag föreskrivet om byggande i vatten tillämpas jämväl beträffande

företag, som nu nämnts.

Har Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten

eller för annat i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att

vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas,

gälle i fråga om dylikt företag vad i första stycket sägs.

41 §.

Genom vad i detta kap. finnes föreskrivet göres ej rubbning i den

rätt och frihet, som är förunnad bergverk, kvarnar och fiskeverk, ej

heller i annan rättighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i

övrigt förfoga över vattnet; dock vare den, som njuter sådan rättighet

till godo, icke fri från skyldighet att, efter ty förut är i detta kap.

stadgat, tåla förlust, skada eller intrång till förmån för den, som äger

eller vill verkställa byggnad i vatten, eller till fiskets befrämjande.

3 KAP.

Om vattenreglering.

Om vattenreglering med tvångsdelaktighet.

1 §•

Vill ägare av strömfall till gemensamt gagn för sig och annan

strömfallsägare reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vatten­

samling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning

med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja

vattenkraften i fallen, och påfordrar han, att övriga strömfallsägare,

vilka hava gagn av företaget, skola efter ty nedan sägs taga del

23

kostnaden för detsamma, äge han vitsord till företaget, såframt mer än

hälften av den beräknade båtnaden därav belöper å det eller do ström­

fall, som tillhöra honom eller honom och andra, vilka förena sig med

honom om företaget.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 §■

I fråga om rätt att verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, så,

att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan

på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å jord, hus,

fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annan egendom skall vad

i 2 kap. 3 § stadgas angående byggande i vatten äga motsvarande till-

lämpning, dock att skada eller intrång å egendom, tillhörig deltagare i

företaget, skall likställas med skada eller intrång å annans egendom.

I den mån ej särskilda stadganden givas i detta kap., skola be­

träffande företag, varom nu är fråga, jämväl övriga bestämmelser i 2 kap.

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3

§■

Alla strömfall, för vilka vattenreglering, som i 1 § sägs, medför

båtnad, utgöra i avseende å företaget en samfällighet med skyldighet

för ägarna, med de inskränkningar nedan stadgas, att taga del i kost­

naden för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes

hans strömfall.

Vid uppskattning av båtnad genom vattenreglering skola, där ej

samfällighetens delägare annorledes överenskomma, de i 9 kap. stadgade

grunder beträffande värdering av vattenkraft, för vilken ersättning skall

givas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

4 §•

Omfattar företag, som i 1 § avses, reglering av två eller flera

sjöar eller skilda sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas sär­

skilda dammbyggnader eller eljest särskilda anläggningar, skall kost­

naden för varje sådan del av företaget särskilt beräknas och å de ström-

fallsägare, som hava gagn därav, fördelas i mån av värdet å den båtnad,

som därigenom beredes. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon

pliktig att deltaga i kostnaden, för sådan del av regleringen, varav han

för sitt strömfall ej har nytta.

24

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

5

§•

kij vare ägare av strömtall skyldig att vidkännas större bidrag till

kostnaden för utförande av vattenreglering än som svarar mot värdet å

den båtnad hans strömfall därigenom beredes, utan så är att han sökt

företaget. Dikställd med sökanden vare den, som förenat sig med

honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som

töranlett större anläggning än sökanden äskat.

6 §•

Ägare av strömfall inom regleringssamfällighet vare, såframt han

ej själv sökt vattenregleringen eller efter ty i 5 § sägs är likställd med

sökanden, icke skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han

begagnar den genom regleringen vunna förbättringen. Den å hans fall

belöpande andel i kostnaden skall, intill dess den varder av honom erlagd,

gäldas av övriga delägare i samfälligheten med fördelning dem emellan

jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§; och åligge den, som efter regleringens

utförande träder till företaget, att taga del jämväl i sådan kostnad, som

belöper å strömfall, för vars ägare betalningsskyldighet ännu ej inträtt.

\ årder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av ström­

fall inom regleringssamfälligheten ändrad, eller införes vid anläggningens

drift förändrad ordning, eller varder förut obegagnat strömfall inom

samfälligheten bebyggt, skall, såframt ej annat förhållande är uppenbart

eller kan visas, ägaren av strömfallet anses hava tagit den genom regle­

ringen vunna förbättringen i bruk.

Strömfallsägare, som efter regleringens utförande inträder såsom

deltagare i företaget, vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för

underhall och drift, som dessförinnan gjorts. Har för regleringen verk­

ställt arbete måst till följd av olyckshändelse eller annan likartad om­

ständighet i avsevärd mån omgöras eller ändras, skall kostnaden därför

räknas såsom anläggningskostnad.

År vid den tid, då strömfallsägare efter ty ovan sägs är pliktig att

taga del i kostnaden för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning,

som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses

väsentligt minskat, äge vattendomstolen på därom framställt yrkande

föreskriva, att den kostnad, vari ström fallsägaren har att taga del,

skall beräknas till mindre belopp än det, vartill anläggningskostnaden

uppgått.

Kung!. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 128.

25

Å belopp, so ni strömfallsägare, vilken efter regleringens utförande

inträder såsom deltagare i företaget, bär att gälda, skall ej beräknas

ränta för tiden före betalningsskyldighetens inträde.

n

C

7 §•

Har, efter det medgivande lämnats till utförande av vattenreglering,

som i 1 § sägs, strömfall inom regleringssamfälligheten övergått till ny

ägare, vare jämväl denne pliktig att efter tv ovan stadgats taga del i

kostnaden för företaget; dock skall, där föregående ägares skyldighet

att erlägga å strömfallet belöpande andel i kostnaden blivit genom dom

eller annorledes fastställd eller, oavsett huruvida den genom regleringen

vunna förbättringen av denne tagits i bruk, åvilat honom, ny ägare

ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan lian

blev ägare till strömfallet eller, om lian inropat fallet å exekutiv auktion,

för bidrag, som före försäljningsdagen -förfallit till betalning.

8 §•

Har kommun, som av vattenreglering enligt 1 § tillskyndas stadig­

varande nytta i annat hänseende än såsom strömfallsägare, till regle­

ringens utförande lämnat visst anslag, med förbehåll om delaktighet i

företaget, vare kommunen ansedd såsom deltagare i detsamma, därvid

som grund för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande

till den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens ut­

förande; dock -må båtnaden för kommunen i ovannämnda hänseende

ej tagas i beräkning vid avgörande, om företaget må komma till stånd.

Vad nu sagts om kommun gälle även om kronan och landsting.

9 b^-

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled, för allmän flottled eller för kloakledning eller annan av­

loppsledning för spillvatten, må ägaren av farleden, flottleden eller kloak-

eller avloppsledningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst

penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas att antingen på eu

gång eller med fördelning på visst antal år erlägga högst så stor del

av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan före­

tagets anläggningskostnad och å den andra den båtnad, som företaget

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.)

4

26

beräknats medföra för strömfall. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas

ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren ej skyldig att

taga del i framtida kostnad för detta.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga,

den till godo, som givit anslaget.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

10

§.

^yggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vatten­

reglering, skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av deltagarna

i företaget behörigen underhållas. Beträffande fördelningen av kostnad

för underhåll och skötsel så ock av andra utgifter för företaget, vilka

icke äro att hänföra till anläggningskostnad, gälle i tillämpliga delar

vad i 3, 4, 6 och 8 §§ är stadgat.

*

11

§.

Ej må vattenreglering, som i 1 § avses, verkställas förrän efter

ansökan i den ordning 11 kap. stadgar vattendomstolen meddelat be­

sked, huru och under vilka villkor företaget må utföras, så ock an­

gående delaktigheten i kostnaden för företaget.

12 §.

Har till vattenreglering, som i 1 § sägs, medgivande i laga ord­

ning erhållits, skola stadgar antagas rörande handhavandet av de med

företaget förenade angelägenheter så ock styrelse för företaget utses.

Vid antagande av stadgar gälle i fråga om rösträtt och besluts

fattande vad i 22 § finnes föreskrivet.

13 §.

Stadgar rörande vattenreglerings företag skola angiva:

företagets benämning och ändamål under hänvisning till de be­

träffande företagets utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslut­

förhet ;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall

hållas;

27

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske ock andra med­

delanden bringas till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sam­

manträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt säte inom den vattendomstols område,

som lämnat medgivande till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot

denna eller annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av

Konungens befallningshavande i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller

i fall, som omförmäles i 4 kap. 13 §, av Konungen. Vid gransk­

ningen skall- särskilt tillses, att stadgarna innehålla betryggande före­

skrifter för tillgodoseende av sådana strömfallsägares rätt, för vilka efter

ty i 6 § sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma

att inträda.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den

varder i nyssnämnda ordning fastställd.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fast­

ställda samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallnings­

havande, må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till

förfång för. annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröj­

ligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan om val av styrelse eller om ändring i dess samman­

sättning skett, skall på deltagarnas i företaget bekostnad kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna samt en eller flera av ortens tidningar.

15 §.

Till ledamot av styrelsen för vattenregleringsföretag må ej utses

annan än här i riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt fall

Konungen medgiver, att styrelsen må till viss del, ej överstigande en

tredjedel av hela antalet, bestå av medborgare i annat land eller å ut­

rikes ort bosatta svenska medborgare.

Ändå att tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått

till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av deltagarna i

företaget.

Knngl. Maj ds nåd. proposition Nr 128,

28

Kunyl. Maj.ls nåd. proposition Nr 128.

16

§•

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl

prövas nödigt, utse en ledamot i styrelsen för vattenreglerings företag.

Sådan styrelseledamot äge samma rätt att deltaga i handhavandet av de

ined företaget förenade angelägenheter som de medlemmar, vilka blivit

i enlighet med stadgarna till styrelse valda, och åtnjute arvode, som

bestämmes av Konungen.

17 §•

Har av deltagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för

vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett,

och är styrelsen med kvarstående ledamöter ej beslutför, äge Konungens

befallningshavande på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende

därav, att behörig styrelse tinnes, förordna syssloman att, intill dess efter

inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, antingen

ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de

med företaget förenade angelägenheter och företräda deltagarna på sätt

om styrelsen finnes nedan stadgat.

Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras

så som i 14 § sägs. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som be­

stämmes av Konungens befallningshavande.

é

18 §.

Styrelsen för vattenregleringsföretag äge ombesörja verkställandet

av erforderliga arbeten för företaget, hos deltagarna uttaga härför nödiga

bidrag på sätt i 20 § stadgas och i övrigt, i enlighet med vad i stad­

garna eller genom deltagarnas beslut, där detta ej är mot stadgarna

eller mot lag stridande, föreskrivits, handhava de med företaget förenade

angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör deltagarna i före­

taget samfällt själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje

man handla å deltagarnas vägnar än även inför domstolar och andra

myndigheter företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning’ i

mal, som rör företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget

skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

19 §.

Såsom styrelsens beslut galle, där ej annorlunda är bestämt i

stadgarna, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande

förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ord­

föranden vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen ilge ej deltaga i behandlingen av fråga

rörande avtal mellan honom och deltagarna i företaget samfällt, ej heller

angående avtal mellan deltagarna och tredje man, där han i frågan äger

ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot deltagarnas. Vad så­

lunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller

annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

20 §.

Uttaxering av deltagarnas bidrag skall, där ej annan ordning finnes

i stadgarna föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och

vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande

det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktig­

heten belöper å varje deltagare samt tiden för inbetalningen.

Förmenar deltagare, att den i längden verkställda fördelningen ej

är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å styrelsen

inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda

debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän

underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Ändå att dylik klandertalan väckes, vare deltagare pliktig att å

tid, som av styrelsen bestämts, inbetala å honom belöpande bidrag vid

äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må hos honom

utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore honom

genom lagakraftägande dom ålagd.

21

§.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande

befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda del­

tagarna i företaget skada, svare för skadan eu för alla och alla för eu;

svare ock på sätt nu nämnts för den skada, som genom överträdelse av

bestämmelse i 13 och följande §§ av detta kap. eller i gällande stadgar

tillskyndas tredje man.

30

Har i mål, som rör deltagarna i företaget samfällt, betalningsskyl­

dighet blivit dem ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål hos del­

tagarna uttaxera och indriva bidrag, som må erfordras för betalnings­

skyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrel­

sens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en

såsom för egen skuld.

22

§.

Rätten att handhava de med regleringsföretag förenade angelägen­

heter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger

i östi ätt eftei det audelstal, som jämlikt 3, 6 och 8 §§ är bestämmande

för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget. Deltagare,

som icke guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess

betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än eu

femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andels-

tal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom om­

bud för annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan

honom och deltagarna samfällt eller angående avtal mellan dessa och

tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara

stridande mot deltagarnas gemensamma. Vad sålunda stadgats äge mot­

svarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom

eller tredje man.

Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av före­

taget, i vars utförande allenast vissa av deltagarna efter ty i 4 § sägs

äro pliktiga att taga del, tillkomme endast dessa deltagare rösträtt.

För ^ beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes

för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, be­

räknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning,

i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande eller’

om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

Delägare i regleringssamfälligheten, för vilken skyldighet att taga

del i kostnaden för företaget efter tv i 6 § sägs ännu ej inträtt, stånde

öppet att vid sammanträde närvara och deltaga i förhandlingarna.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens

försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet

skall vara för deltagarna tillgängligt.

23 §.

Menar deltagare i regleringsföretag, att beslut, som fattats å sam­

manträde, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

eller författning eller mot stadgarna, ägo tala därå genom stämning å

styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare

rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i

verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän under­

rätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

24 §.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla deltagarna i företaget

till extra sammanträde.

Varder extra sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst

eu femtedel av företagets deltagare eller det mindre antal, som må vara

i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.

25 §.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla deltagarna i

företaget till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två

veckor efter påfordran, som i 24 § sägs, utlyst extra sammanträde att

hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske,

eller linnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej

i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av

minst en femtedel av deltagarna, äga samma giltighet som kallelse av

styrelsen.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

31

Om vattenreglering utan tvångsdelaktighet.

26 §.

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan

ström fallsägare att deltaga i kostnaden reglera vattnets avrinning ur

sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av

bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möj­

lighet att utnyttja vattenkraften i honom tillhörigt fäll, eller vilja flera

strömfallsägare utföra dylikt företag, och är ej fråga om kostnadernas

fördelning dem emellan eller om skyldighet för annan strömfallsägare

att däri taga del, skola bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten

äga tillämpning beträffande företaget.

32

27 §.

Har medgivande enligt denna lag lämnats till företag, som i 26 §

sägs, äger Konungen att, om och när det för tillgodoseende av allmänt

väl prövas nödigt, utse lämplig person att övervaka företagets utförande

samt utöva tillsyn å företagets skötsel och handhavandet i övrigt av de

med företaget förenade angelägenheter. Sådan person åtnjute av den,

för vars räkning företaget utföres, arvode, som bestämmes av Konungen.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

4 KAP.

Om särskilda villkor beträffande större vattenkraft­

anläggningar och vattenregleringar.

Om vattenkraftanläggningar.

Om tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd.

1

§■

Varder strömfall bebyggt jämlikt denna lag, och uppgår den

vattenkraft, som kan vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden,

till minst femhundra turbinhästkrafter, vare, såframt vattenkraften icke

inom tio år före det vattendomstolens medgivande lämnas till byggna­

den varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, bygg­

nadens ägare pliktig att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov

av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till

belysning eller uppvärmning tillhandahålla intill en tiondel av den årliga

kraftmängd, som kan med det installerade maskineriet bliva uttagen.

Storleken av nämnda andel bestämmes av vattendomstolen; och

skall härvid hänsyn tagas dels till omfattningen av den rätt anläggningens

ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande

vattenstånds- och avrinningsförhållanden dels ock å ena sidan till det

behov av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära fram­

tid är att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som må

eljest vara att påräkna för ändamålet.

33

Avgörande, som nu nämnts, gälle för en tidrymd av tjugu år i

sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket byggnaden

enligt därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats. Där ej

under nittonde året av sådan tidsperiod anläggningens ägare eller någon,

som må anses berättigad att komma i åtnjutande av kraft, varom här

är fråga, eller ock myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att be­

vaka bygdens intresse i förevarande hänseende, genom ansökan hos

vattendomstolen påkallar ny prövning, skall den förut meddelade be­

stämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period.

2 §•

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del inom de tio närmast

förflutna åren varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre

lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, som är avsedd att ersätta

eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden,

att i strömfallet minst trehundra turbinhästkrafter mera än förut kunna

vid lågvatten uttagas, skola, såframt den uttagbara vattenkraften samman­

lagt uppgår till femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, i

avseende å ökningen bestämmelserna i 1 § äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid byggnad, som tillkommit enligt äldre

lag och vid vilken kunnat vid oreglerat lågvatten uttagas minst fem­

hundra turbinhästkrafter, genom vattenreglering jämlikt denna lag vinnes

en ökning av minst trehundra turbinhästkrafter i den vattenkraft, som

kan uttagas antingen i medeltal eller ock vid lågvatten.

3

§•

Har strömfall, där jämlikt denna lag kongsådra finnes, bebyggts

enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byg­

gande i kungsådra, skall, såframt vid tillståndet gjorts sådant för­

behåll, som omförmäles i 1 kap. 8 §, och kungsådrans vattenkraft, i

den mån densamma kan vid byggnaden uttagas, tillika uppgår till minst

femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, stadgandet i 1 §

första stycket äga motsvarande tillämpning beträffande vattenkraften i

kungsådran, dock först sedan tjugu år förflutit efter det denna lag trätt

i kraft. Vid tillämpning av vad nu sagts skall kungsådrans vattenkraft

anses utgöra en tredjedel av vattenkraften i strömfallet.

I avseende å prövningen huruvida och i vilken utsträckning-

skyldigheten må göras gällande gent emot ägare av anläggning,

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

5

Kung!. Maj. Is nåd. proposition Nr 128.

34

varom i denna § är fråga, skola bestämmelserna i 1 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med iakttagande likväl att prövningen skall

av sakägare eller vederbörande myndighet påkallas första gången under

nittonde året efter denna lags trädande i kraft och sedermera vart

tjugonde år.

4 §'

Vill någon, som må anses därtill berättigad, komma i åtnjutande

av hela eller någon del av den kraft ägare av kraftanläggning efter ty

ovan sagts förpliktats att tillhandahålla, göre i den ordning 11 kap.

stadgar ansökan därom hos vattendomstolen. Där ej annorlunda över-

enskommes, vare ägaren icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft

tidigare än två år efter det ansökningen delgivits honom. För kraftens

överförande erforderlig ledning skall sökanden själv bygga och under­

hålla. Kraftens fördelning på olika delar av dygnet eller året varde

bestämd på sätt, som med hänsyn till föreliggande förhållanden må

anses skäligt.

I den mån kraft, varom nu är fråga, tages i anspråk, skall ersätt­

ning därför givas med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad

med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråga om stor­

leken av nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens till­

handahållande skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband

med beslut i anledning av ansökan, som nyss sagts; och gälle beträffande

rätt att påkalla ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap.

29 § finnes för där avsett fall föreskrivet.

Vad i 9 kap. 37 § första stycket, 38, 40 och 41 §§ stadgas

beträffande överföring av kraft, som lämnas i ersättning för förlorad

vattenkraft, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om

tillhandahållande av kraft enligt denna §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om nyprövning.

5 §'

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i 1 §

stadgade förutsättningar Konungen eller myndighet, åt vilken Könungen

uppdragit att i förevarande hänseende bevaka det allmännas rätt, så ock

byggnadens ägare i den ordning 11 kap. stadgar påkalla ny prövning

angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen byggnaden

må bibehållas och nyttjas. Yrkande om sådan prövning skall framställas

under femtiofemte året efter det kalenderår, under vilket byggnaden enligt

därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats, samt därefter vart

sextionde år. Varder ej å föreskriven tid nyprövning påkallad, varu

ägaren berättigad att under förut fastställda villkor bibehålla och nyttja

byggnaden intill dess i anledning av nyprövning, som sedermera enligt

vad nu sagts blivit påkallad, annan bestämmelse härutinnan meddelas

och skall läuda till efterrättelse.

Nvprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lag­

stiftning, som vid varje särskild tidpunkt är gällande i fråga om villkoren

för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än

de förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från ut­

gången av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats.

6

§.

1 mom. Lämnas vid nyprövning, som i 5 § sägs, föreskrift,

att byggnaden skall för tillgodoseende av allmänna intressen ändras,

eller göres eljest med hänsyn till nämnda intressen byggnadens bibe­

hållande och nyttjande beroende av villkor, som innebära inskränkning

i ägarens rätt eller utvidgning av honom åliggande skyldigheter, vare

han, där den värdeminskning, som till följd av de nya villkoren till­

skyndas honom tillhörig egendom, jämte kostnaden för föreskrivna

ändringsai-beten överstiger en tredjedel av värdet å den vattenkraft i

tillgodogjort skick, som kan uttagas vid byggnaden, berättigad att av

statsmedel erhålla ersättning för överskjutande belopp.

Vid beräkning av värdet å vattenkraften skall avdrag göras dels

för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens

beslut har att tillhandahålla ersättning medelst kraftöverföring, och dels

för kraft, varmed till följd av sådan vattenreglering, som enligt bestäm­

melserna i 16 § är underkastad nyprövning, den vid byggnaden eljest

uttagbara kraften blivit ökad. Ej må vattenkraftens sammanlagda värde

beräknas högre än till anläggningens saluvärde.

2 mom. Anspråk å ersättning skall, vid påföljd att rätt därtill eljest

är förlorad, framställas i inlaga till Konungen inom ett år efter det de

nya villkoren skola träda i tillämpning. Frågan huruvida och i vad

mån ersättning bör utgå avgöres av fem ojäviga skiljemän, av vilka

Konungen utser två och byggnadens ägare två samt de sålunda utsedda

den femte. Underlåter någondera parten att utse skiljeman eller kunna

de av parterna utsedda skiljemännen icke enas om valet av den femte,

äge domaren i den ort, där byggnaden är belägen, förordna om valet.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

35

36

Varda- ej annorlunda överenskommet, skall skiljedomen meddelas inom

ett ar etter det ersattnmgsanspråket hos Konungen anmäldes. I övrigt

s al beträffande dylikt mål vad i lag är eller kan varda stadgat för

det fall, att tvist hanskjutes till avgörande av skiljemän på grund av

avtal, som slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skilje-

domen aga motsvarande tillämpning. Kostnaden för skiljemannaför-

ai and et skall galdas av den, som skiljemännen pröva därtill skyldig-

ej ma dock sådan skyldighet åläggas byggnadens ägare, utan så är att

Hans påstående uppenbarligen framställts utan skäl.

Ersättning for värdeminskning å fast egendom skall bestämmas

särskilt för varje fastighet. I fråga om sättet för erläggande av sådan

ersättning, densammas fördelning mellan rättsägare i den fasta egendom

varom fråga ar, samt egendomens befriande från ansvarighet för in­

tecknad fordran galle vad i lag finnes eller kan varda stadgat för det

fatt, att till följd av byggande i vatten ersättning skall utgå för skada

a fast egendom.

7

§•

.

Skall från anläggning, beträffande vilken nyprövning äger rum

r/Ium ™ttendomstolens jämlikt denna lag “meddelade föreskrift

kraft tillhanda!™ las någon i ersättning för förlorad vattenkraft eller annat

och kommer sådan ersättnmgstagares rätt i anledning av nyprövningen

att upphöra eller inskränkas, vare han berättigad att av statsmedel undfå

go goielse för den förlust han lider. År fråga om ersättning för vatten-

kratt, _ som tillg-odogöres^ genom anläggningen, och har sådan vatten­

saft icke före dess avstående varit av ersättningstagaren utnyttjad eller

!V-«- j116 UtnyttJats vid läggning, som avses i 5 §, skall dock be­

träffandeersättningstagarens rätt till gottgörelse vad i 6 8 1 inom. finnes

stadgat äga motsvarande tillämpning.

\ad i 6 § 2 inom. är föreskrivet beträffande framställande av

ersättningsanspråk, provning av sådant anspråk samt sättet för ersätt­

ningens erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse

som i denna § avses.

,

&

&

8

§■

\ årder beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt

aldre lag, jämlikt denna lag verkställd sådan ombyggnad eller tillbyggnad,

som i 2 § forsta stycket avses, skola under de i nämnda stadgande

angivna förutsättningar bestämmelserna i 5—7 §§ gälla i fråga om an­

läggningen; dock vare ägaren icke pliktig att av värdeminskning och

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

kostnad, som omförmälas i G §, utan ersättning vidkännas mera än som

motsvarar en tredjedel av värdet i tillgodogjort skick å den vid anlägg­

ningen uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den

äldre byggnaden.

Vad i 5 och 6 §§ är stadgat i fråga-om byggnad, som tillkommit

jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan

byggnad i strömfall, som i 3 § avses, med iakttagande likväl att yrkande

om nyprövning skall framställas under femtiofemte året efter det denna

lag trätt i kraft samt att byggnadens ägare ej är pliktig att utan er­

sättning vidkännas större värdeminskning och kostnad än som motsvara

en tredjedel av värdet å kungsådrans vattenkraft i tillgodogjort skick,

med beräkning av nämnda vattenkraft på sätt i 3 § sagts.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

37

Om kronans lösningsrätt.

9 §•

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i 1 §

stadgade förutsättningar kronan att vid utgången av fyrtionde året

efter det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad" bestämmelse

byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vattenverks-

byggnader, kraftstation med installerat maskineri och, där kraftstationen

är uppförd å strömfallsägaren tillhörig mark, nödigt utmål för densamma.

Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kronan

öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter.

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de

tio närmast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt

äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att

ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför

åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor

vattenkraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften

sammanlagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat

lågvatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med

vattenverksbyggnader, kraftstation och utmål.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt, som i 9 § stadgats,

skall underrättelse därom meddelas strömfallets ägare under femte året

före den för inlösningen bestämda tidpunkten samt frågan därefter före

38

sistnämnda tidpunkt fullföljas genom ansökan om stämning till allmän

domstol. Har kronan å tid, som nyss sagts, underrättat strömfallets

ägare, att kronan vill begagna sig av lösningsrätten, äge ock ström­

fallets ägare att i enahanda ordning fullfölja frågan.

Varder ej underrättelse å föreskriven tid lämnad strömfallsägaren

eller efter sådan underrättelse frågan före tidpunkten för lösningsrättens

inträde från någondera sidan på nämnda sätt fullföljd, vare lösnings­

rätten för den gången förfallen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

a §■

Skall på grund av lösningsrätt, varom i 9 § förmäles, egendom

avstås till kronan, äge vad om expropriation i allmänhet är eller kan

varda stadgat motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad

i denna § finnes särskilt föreskrivet.

Medför lösningsrättens begagnande, att annan, strömfallets ägare

tillhörig egendom än den, som enligt 9 § är föremål för lösnings­

rätten, såsom reservstation, ledning för överföring av kraft eller fabrik

eller annan anläggning, som drives med kraft från strömfallet, kommer

att lida synnerlig minskning i värde, vare ägaren berättigad påfordra,

att nämnda egendom med maskiner och tillbehör skall av kronan lösas.

Vad om särskild rätt till fast egendom, som exproprieras, är

stadgat skall jämväl gälla i fråga om sådan rätt till leverans av kraft

från anläggningen, som grundar sig på utfästelse av anläggningens ägare.

Tvist om vilken egendom kronan har rätt eller skyldighet att lösa

skall prövas av domstolen.

Nämnd för bestämmande av ersättning i anledning av inlösning,

varom nu är fråga, skall bestå av vederbörande ordförande i expropria-

tionsnämnd och fyra ledamöter, av vilka vardera parten äger utse två;

underlåter part utan styrkt laga förfall att fullgöra valet, välje rätten i

hans ställe. Valbar till ledamot i nämnden är varje svensk medborgare,

som uppnått tjugufem års ålder och råder över sig och sin egendom

samt ej enligt domstols utslag är förlustig medborgerligt förtroende eller

ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller att föra annans talan

inför rätta.

12

§•

Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan

stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens järn-

likt denna lag meddelade föreskrift kraft skall tillhandahållas någon i

ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anläggningen, äge

kronan tillösa sig jämväl sådan rättighet. Vad nu sagts galle dock ej

i fråga om vattenkraft, som före dess avstående varit av ersättnings-

tagaren utnyttjad vid anläggning, beträffande vilken icke enligt be­

stämmelserna i 9 § lösningsrätt tillkommit kronan.

Beträffande lösningsrätt, som i denna § avses, skola bestämmelserna

i 10 och 11 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

39

Om vattenregleringar.

Om Konungens prövningsrätt.

13 §.

Där fråga är om reglering av vattnets avrinning ur någon av

sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller

Siljan, äger Konungen pröva, huruvida av militära skäl eller av hänsyn

till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller på grund av vad i

2 kap. 3 § andra stycket, 11 § samt 12 § första stycket är stadgat

hinder möter mot företaget eller särskilda villkor böra föreskrivas för

dess utförande, så ock huruvida bestämmelserna i 2 kap. 3 § tredje

stycket böra komma till tillämpning; och skall förty, innan frågan av

vattendomstolen slutligen avgöres, densamma hemställas Konungens

prövning. Lag samma vare beträffande annan vattenreglering, som kl­

av synnerlig omfattning eller eljest av särskild betydelse ur allmän syn­

punkt, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning och besked

därom lämnas vattendomstolen före det målet av domstolen slutligen

avgjorts.

Om avgifter.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag,

den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning

regleringen utföres, ökad med i medeltal ett tusen turbinhästkrafter,

vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål

erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje

40

turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften

i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Avgift, som nu nämnts, skall erläggas från och med kalenderåret

näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse företaget skall

hava fullbordats. År fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall

dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i

nämnda kap. skyldigheten att'taga del i kostnaden för företaget inträder

efter dess fullbordande, avgift ep, utgå förrän från och med kalenderåret

näst efter betalningsskyldighetens inträde.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt

för varje strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större

eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken

härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den

större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt före­

tagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.

Avgörandet gälle för en tidrymd av tjugu år i sänder, första

gången räknat från det kalenderår, under vilket företaget skall hava

fullbordats. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nittonde

året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare

eller av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i före­

varande hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till

efterrättelse jämväl för nästa period.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar

Konungen.

Kungl. Maj.ts Nåd. proposition nr 128.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som här­

utinnan meddelas av Konungen, i första hand användas till förebyggande

eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget

och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, så ock

till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån medlen

förslå därtill, må de ock användas för tillgodoseende av annat ändamål

beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främ­

jande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång-

till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri

eller eljest för befolkningens behov.

41

Om ny pr övning.

16 §.

I fråga om vattenreglering, som avses i 14 §, skall beträffande

rätt att göra frågan angående de villkor, varunder med hänsyn till all­

männa intressen företaget må äga bestånd, till föremål för nyprövning

gälla vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.

För kostnad och värdeminskning, som föranledas av nyprövningen,

skall ersättning av statsmedel icke utgå.

.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

5 KAP.

Om allmän farled.

1

§•

Angående allmän farled gälle vad därom finnes eller kan varda

särskilt stadgat.

6 KAP.

Om allmän flottled.

1

§■

Angående allmän flottléd gälle vad därom finnes eller kan varda

särskilt stadgat.

7 KAP.

*

Om torrläggning av mark genom dikning eller annat avledande

av vatten eller genom invallning.

1

§•

Angående dikning och annat avledande av vatten samt invallning

för torrläggning av mark gälle vad därom finnes eller kan varda sär­

skilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokol 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

6

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

8 KAP.

Om kloakledningar.

1 §-

Angående avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet

galle vad därom finnes eller kan varda särskilt stadgat.

9 KAP.

Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §‘

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utmål eller att till utmål för vattenkraftstation

taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vatten­

mängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, var­

igenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt

ej i 1 kap., annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs

gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller

intrång, som förorsakas.

2

§•

Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet

en återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid

begagnaifdet därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del

löses. Uppkommer eljest, skada eller intrång å återstoden av fastigheten,,

skall ersättning därför givas.

3

§.

Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag

hel fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt

men vid begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det

48

hela fastigheten eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd,

som nu sagts, begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i

den mån fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

4

§■

Tillskyndas ägare av strömfall förlust av en del av vattenmängden

eller fallhöjden, vare han, om begagnandet av återstoden därigenom för­

svåras eller fördyras, berättigad till ersättning för sådan skada; varder

återstoden för ägaren onyttig eller uppkommer synnerligt men vid be­

gagnandet därav, skall, om ägaren fordrar det, ersättning lämnas för

återstodens hela värde.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

5

§■

Hör till strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt denna

lag går för ägaren förlorad, särskilt utmål eller är därmed eljest mark

förenad, och varder marken därefter för ägaren onyttig eller uppkommer

synnerligt men vid dess begagnande, då skall, där ägaren det begär,

den mark lösas.

År vattenkraften i strömfall, som nyss nämnts, avsedd till drivande

av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet

förenad annan fast eller lös egendom, för vars tillgodogörande vatten­

kraften är avsedd, och lider sådan egendom minskning i värde för

ägaren, då vattenkraften frångår honom, njute han ersättning för skadan

eller äge, där minskningen i egendomens värde är av betydenhet, fordra,

att egendomen skall lösas.

6 §•

Skall fastighet eller del därav eller anläggning, som i 5 § andra

stycket sägs, lösas, varde ock lös egendom, som hör till fastigheten eller

anläggningen och som genom avståendet göres onyttig för ägaren, på

dennes begäran inlöst. Lag samma vare i fråga om egendom, som till

följd av skada å jord, hus, fiske eller annat varder för ägaren onyttig.

7 §•

Där genom företag eller åtgärd enligt denna lag förorsakas annan

skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust

ersättas.

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

8

§•

\ id avgörande, om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom

företag eller åtgärd enligt denna lag, skall hänsyn tagas jämväl till

skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

9

§■

Ändå att fastighet, för vilken till följd av företag enligt denna

lag vattenkraft går förlorad, tillhör samme ägare som den fastighet,

för vars räkning företaget utföres, skall ersättning för den förlorade

vattenkraften gäldas, såframt förstnämnda fastighet är besvärad av in­

teckning för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens

hand häfta för ogulden köpeskilling samt fordringsägaren ej lämnat med­

givande till företaget. Vad nu sagts galle dock ej, där förlusten av

vattenkraft prövas vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens

säkerhet.

I fråga om skada, som genom vattenuppdämning eller annan

ändring av vattenståndsförhållandena tillskyndas fastighet, tillhörig

samme ägare som den fastighet, för vars räkning företaget sker, skall

vad nu stadgats beträffande förlust av vattenkraft äga motsvarande till—

lämpning.

10

§.

Med vattenkraften i ett strömfall avses i detta kap. den kraft, som

kan uttagas vid axeln å en eller flera för fallet avpassade vattenmotorer.

Vid beräknande av vattenkraften skall hänsyn tagas till mera be­

tydande växlingar i vattenföringen.

11

§•

Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall, vare sig ersättningen

efter ty nedan sägs utgår medelst kraftöverföring eller i penningar,

anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna eller den del

därav, som för framtiden varder för ägaren onyttig; dock att, där bygg-

naderna till material eller byggnadssätt äro med avseende å deras ända­

mål särskilt värdefulla, gottgörelse i mån därav skall erläggas. Har ej

ersättningsgivaren inom ett år efter utgången av den bestämda tiden

45

för fullbordande av det företag, för vilket vattenkraften avståtts, från

ersättningstagarene fastighet bortfört vad av vattenverksbyggnaderna

sålunda blir hans tillhörighet, tillfälle det utan lösen ersättningstagaren.

Med vattenverksbyggnader avses anordningar dels för vattnets

dämning och ledande till och från kraftanläggning, såsom dammar,

rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för fiskets

och flottningens tillgodoseende, såsom laxtrappor, ålledare, flottnings-

utskov och timmerledare, så ock vad till dylika anordningar hör, luckor

med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

12

§.

Skall till följd av företag eller åtgärd enligt denna lag egendom

lösas eller ersättning givas för skada eller intrång därå och har, efter

det kungörelse om företaget eller åtgärden blivit på sätt i 11 kap.

stadgas offentliggjord, kostnad nedlagts å egendomen, må vid ersätt­

ningens bestämmande den kostnad tagas i beräkning allenast, såvitt den

prövas hava varit nödig eller nyttig samt icke blivit gjord i uppenbar

avsikt att höja ersättningen.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

Om ersättning medelst kraftöverföring.

13 §.

Där någon på grund av stadgandena i 2 kap. 5 eller 6 § berättigas

att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall ersättning för vatten­

kraften utgå genom tillhandahållande medelst elektrisk eller annan över­

föring av motsvarande kraftbelopp efter-nedan angivna grunder, såframt

och i den män ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägen­

heter av betydenhet för ena eller andra parten. Med avseende å ersätt­

ning för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, vare lag

samma, såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande. Er­

sättning för vattenkraft på grund av bestämmelserna i 2 kap. 23 § skall

under nyss angivna förutsättning likaledes lämnas genom överföring

av kraft.

Kraft, som lämnas i ersättning efter ty nu sagts, skall, med det

undantag allenast, vartill stadgandet i 33 § sista stycket föranleder, till­

handahållas från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning.

46

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

14 §.

För vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av

sådan enligt denna lag medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas vattenkraftens

tillgodogörande, må ock ersättningen bestämmas att utgå i kraft, därest

sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla från välbeläget ström-

tall och det med hänsyn till inteckningshavares rätt, kostnader och

andra omständigheter prövas lämpligt.

15 §.

Skyldigheten att jämlikt 13 § tillhandahålla kraft åvilar den fastig­

het, varmed rätten till tillgodogörandet av den vattenkraft, som er­

sättes, enligt vattendomstolens beslut skall vara förenad.

Lämnas ersättning i kraft på grund av stadgandet i 14 §, skall

skyldigheten vara bunden vid den fastighet, vartill den anläggning' hör

från vilken kraften skall tillhandahållas.

16 §.

Skyldighet, som i 15 § sagts, skall oberoende av avyttring eller

exekutiv försäljning av den fastighet, varå skyldigheten vilar, äga bestånd,

i vems hand fastigheten kommer.17

§•

Rättighet till kraftbelopp, som utgår såsom ersättning för förlorad

vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken vatten-

kraften hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats.

Prövas rättigheten till hela eller eu del av kraftbeloppet kunna

utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare avhändas den

fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av

fastighetens ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock allenast

till fastighe närheten av det strömfall, varifrån vattenkraften gått

förlorad, eller av det, varifrån ersättningen lämnas.

Vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet till ersättnings-

raft äi förenad, må rättigheten i sin helhet tilläggas viss eller vissa

lotter.

Kungl. Maj-ts nåd. proposition Nr 128.

47

18 §.

Rättighet, som i 17 § sägs, må av ägaren till den fastighet, var­

med den är förenad, på viss tid upplåtas; och gälle i fråga om tiden

för upplåtelsens bestånd vad beträffande nyttjanderätt till fast egendom

å landet är i allmänhet stadgat.

19 §.

Där ersättning för vattenkraft skall utgå medelst kraftöverföring,

vare ersättningstagaren pliktig att för kraftens uttagande och överföring

gälda vederlag antingen i penningar eller ock på sådant sätt, att det

kraftbelopp, som skall lämnas i ersättning, varder i motsvarande mån

minskat. Detta vederlag, som här nedan benämnes uttagningskostnaden,

bestämmes av vattendomstolen efter de i 20 § angivna grunder.

20 §.

År fråga om ersättning för vattenkraft, som ersättningsgivaren på

grund av stadgandena i 2 kap. o eller 6 § berättigas att tillgodogöra

sig, skall Uttagningskostnaden bestämmas sålunda, att den gottgörelse

för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det efter avdrag-

av sagda kostnad 'återstående värdet å den kraft han äger bekomma,

kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer

för ersättningsgivaren. Ej må uttagningskostnaden sättas lägre än till

den för ersättningsgivaren beräknade kostnaden för tillhandahållande av

ersättningstagaren tillkommande kraft å den i 26 § angivna plats, utan

så är att kraften kunnat uttagas med mindre kostnad genom självstän­

digt bebyggande och utnyttjande av det strömfall, vars vattenkraft av­

stås, ej heller högre än till sistnämnda kostnad.

Där fråga är om ersättning för samfällt strömfall, som löses jämlikt

2 kap. 7 §, skall uttagningskostnaden bestämmas till den för ersättnings­

givaren beräknade kostnaden för tillhandahållande å den i 26 § angivna

plats av den kraft, vartill ersättningstagaren är berättigad.

Vad i första och andra styckena sägs gälle i tillämpliga delar be­

träffande ersättning för vattenkraft på grund av stadgandet i 2 kap. 23 §.

21

§.

Uttagningskostnaden skall bestämmas i anläggningskostnad san t

underhålls- och driftkostnad. I sistnämnda kostnad skall inbegr pas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

skälig avsättning till förnyelsefond, men må ej inräknas ränta å an­

läggningskostnaden.

,.Ar ^en vattenkraft, för vilken ersättning skall lämnas medelst

överföring av kraft, tillgodogjord vid befintlig anläggning, skall såsom

uttagningskostnad i den mening 20 § avser räknas allenast underhålls-

och driftkostnaden.

22

§.

Utom i fall, som i andra och tredje styckena sägs, äge ersätt­

ningstagaren avgöra, om uttagningskostnaden skall av honom gäldas

helt eller delvis i penningar eller genom minskning av det honom till­

kommande kraftbeloppet. Lämnar ej ersättningstagaren besked i frågan,

k.an. anses. vilja vara fullständigt fri från uttagningskostnadens

gäldande i penningar.

År fråga om ersättning för vattenkraft på grund av bestämmel­

serna, i 2 kap.^ 23 §, må ersättningstagaren icke mot ersättningsgivarens

bestridande påfordra, att uttagningskostnaden bestämmes i penningar.

Hurusom ersättningsgivaren i visst fall äger fordra, att uttagnings­

kostnaden delvis gäldas i penningar, därom stadgas i 28 §.

23 §.

Där uttagningskostnaden skall av ersättningstagaren gäldas i pen­

ningar, varde den del därav, som utgör anläggningskostnad, erlagd

till minst en tredjedel på en gång och till återstoden under en tidrymd

av högst fyrtio år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda, att däri

ingår jämväl ränta å oguldet kapitalbelopp efter den räntefot, som i

varje fall finnes skälig.

Den del, * som utgör underhålls- och driftkostnad, skall, där den

utgår i penningar, erläggas genom ständig avgäld, som till årligt be­

lopp bestämmes för viss tid, dock minst tio år, med rätt för vardera

parten att vid utgången av sagda tid erhålla ny prövning av avgäldens

belopp. Har ej talan om sådan prövning anhängiggjorts före utgången av

den fastställda tiden, skall avgälden utgå med oförändrat belopp under lika

tid, som förut bestämdes, med rätt för den, som därefter vill erhålla ny

prövning av beloppet, att därom föra talan på sätt nyss är sagt.

24 §.

I sammanhang med bestämmande av det belopp av uttagnings­

kostnaden, som enligt 23 § skall på en gång erläggas, äge vattendom-

49

stolen på yrkande av orsättningsgivaren förelägga ersättnings tagaren att

hos Konungens befallningshavande antingen nedsätta beloppet eller ock

ställa pant eller borgen för detsamma.

Har föreläggande, som nu sagts, blivit meddelat, åligge det er­

sät tningstagar en att inom nittio dagar efter det vattendomstolens beslut

vunnit laga kraft till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att föreläggandet

fullgjorts. Försummas det, vare ersättningstagaren pliktig att mot

befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar vidkännas

minskning i den honom tillkommande kraften till så stor del, som av

vattendomstolen prövats i värde motsvara nämnda kostnad.

Där enligt stadgande i denna § medel nedsättas hos Konungens

befalluingshavande, varde de ofördröjligen insatta i bankinrättning för

att där innestå mot ränta, som intill den i 35 § angivna förfallodagen

skall komma ersättningstagaren till godo.

Kungl. Maj ris nåd. proposition Nr 128.

25 §.

Vill ersättaregstagare, som åtagit sig att gälda uttagningskostna-

den eller del därav i penningar, sedermera erhålla befrielse härifrån,

vare han pliktig att för framtiden vidkännas minskning i kraften med

det belopp, som prövas i värde motsvara sagda kostnad efter avdrag

av vad av anläggningskostnaden må hava guldits. Intill dess ersättnings­

tagaren hos vattendomstolen anhängiggjort talan om befrielse, som nu

nämnts, skola fastställda annuiteter och avgälder till uttagningskostna­

dens gäldande av honom erläggas. Där till följd av de ändrade be­

stämmelserna orsättningsgivaren tillskyndas kostnad eller skada, skall

gottgörelse därför givas av ersättningstagaren. Ej vare i något fall

orsättningsgivaren pliktig att återbära redan gulden uttagningskostnad.

Har det kraftbelopp, som skall till ersättningstagaren överföras,

bestämts sålunda, att avdrag skett för uttagningskostnaden, äge ej er­

sättningstagaren sedermera göra anspråk på erhållande av större kraft-

belopp mot kostnadens gäldande i penningar.

26 §.

Kraft, som skall överföras såsom ersättning för förlorad vatten­

kraft, skall tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till vilken

vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vatten­

kraften gått förlorad.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

7

50

Ägaren av den kraftanläggning, varifrån kraften skall tillhanda­

hållas, vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall

av behov ombygga för kraftens överförande till plats, som nyss sagts,

erforderlig ledning med tillbehör. Transformatorer för elektrisk över­

föring samt lin- eller remskivor för mekanisk överföring räknas till

ledning, som nu nämnts.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

27 §.

Vid elektrisk överföring skall den elektriska kraften tillhandahållas

med strömart, spänning och periodtal, som må finnas lämpliga.

År den vattenkraft, som skall ersättas, icke av ersättningstagaren

tillgodogjord, skall vid överföring, som nys* sagts, den vid omsättningen

i elektrisk kraft uppkommande kraftförlusten vidkännas av ersättnings­

tagaren. Lag samma vare, där vattenkraften är av ersättningstagaren

tillgodogjord medelst omsättning i elektrisk kraft.

28 §.

För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skola

sådana föreskrifter meddelas, att kraft ersättningen utgår i växlande

storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i största

möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i kraft­

tillgång i ersättningstagarens strömfall.

Vill i iall, som avses i 13 §, ersättningstagaren bekomma kraft

motsvarande större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de i

vattendraget framrinnande olika vattenmängder, och har han ej vid

befintlig anläggning tillgodogjort sig jämväl sådan kraft, äge vatten­

domstolen på yrkande av ersättningsgivaren förelägga ersättningstagaren,

vid påföljd att hans rätt till nämnda kraft eljest är förlorad, att inom

viss tid hos Konungens befallningshavande autingen ned-ätta eller ställa

pant eller borgen för det av vattendomstolen bestämda belopp, varmed

uttagningskostnadeu ökas, ävensom därom till vattendomstolen ingiva

bevis. I fråga om medel, som nedsättas enligt denna §, skall vad i 24 §

sista stycket är stadgat äga tillämpning.

29 §.

Om föreskrifter, som meddelats jämlikt 28 §, sedermera befinnas

i avseende å beräknad vattenmängd eller andra omständigheter vila på

51

oriktiga förutsättningar eller eljest vara otillfredsställande, ägo vatten­

domstolen på därom förd talan föreskriva av förhållandena påkallade

ändringar; dock må talan därom ej föras, innan tern år förflutit från det

föreskrifterna meddelats eller ändrats. Vad nu sagts gällo ock i fråga

om föreskrifter, som i övrigt givits rörande kraftöverföringens anordnande

och kontrollen därå.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

30 §.

Där strömfallsägare, som jämlikt 13 § skall medelst överföring

av kraft ersätta annan tillhörig vattenkraft, på grund av stadgandena i

4 kap. förpliktas att åt kringliggande bygd tillhandahålla kraft, skall

mot skälig jämkning av uttagningskostnaden det kraftbelopp, som

ersättningstagare.n äger bekomma, minskas med så stor andel av den

enligt sistnämnda lagrum bestämda kraften, som vattenkraften i hans

strömfall utgör i förhållande till den sammanlagda vattenkraften i de

fall, vilka gemensamt tillgodogöras; dock vare ej på grund av vad nu

sagts ersätta i ngstagare pliktig att vidkännas minskning i den kraft, som

tillkommer honom i ersättning för vattenkraft, vilken vid befintlig an­

läggning utnyttjas.

31 §.

Går ersäftningsgivare, som jämlikt 13 § skall tillhandahålla er­

sätta! ngstagare kraft medelst överföring, förlustig vattenkraft genom

minskning i vattenmängd eller fallhöjd till följd av företag eller annan

åtgärd, vartill medgivande i laga ordning lämnas, eller varder genom

vattenreglering den vattenkraft, som av ersättningsgivaren tillgodogöres,

ökad, skall vattendomstolen, ändå att tid, som i 29 § sägs, icke gått

till ända, på därom av någondera parten förd talan föreskriva den jämk-

‘ ning med avseende å det i ersättning utgående kraftbeloppet så ock be­

träffande uttagningskostnaden, som av de förändrade förhållandena be­

tingas. Har ersättning sgivaren uppburit gottgörelse för vattenkraft, som

frångår honom, pröve vattendomstolen, om och i vilken män andel däri

må tillerkännas ersättningstagaren.

Ersättningstagare, som. tillerkännes ökat kraftbelopp i anledning

av vattenreglering, som i 3 kap. 1 § avses, vare pliktig att, på sätt om

uttagningskostnad finnes i 19 § stadgat, gottgöra ersättningsgivaren den

på ersättningstagarens strömfall belöpande andel i regleringskostnaden.

Vad i denna § stadgas om jämkning av kraftbelopp, som utgår

i ersättning, samt av uttagningskostnad, skall äga motsvarande tillämp­

52

ning, där till följd av nyprövning enligt 4 kap. ersättningsgivaren

går förlustig vattenkraft; dock att föreskrift härutinnan skall meddelas

i samband med nyprövningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

32 §.

Skall vattenkraft, som är av ersättningstagaren tillgodogjord utan

omsättning i elektrisk kraft, ersättas medelst elektrisk överföring av

kraft, åligge det ersättningsgivaren att gottgöra ersättningstagaren kost­

naden för anskaffande och uppsättande samt framtida underhåll av

lämpligt mottagningsorgan (motor) med tillhörande installationsanord-

ningar. Skall ersättningstagaren erlägga avgäld, som i 23 § andra

stycket sägs, varde kostnaden för underhållet av mottagningsorganet

gottgjord honom genom motsvarande minskning av avgälden.

o o C

oo §.

I sammanhang med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft

medelst kraftöverföring skall viss tid bestämmas, inom vilken över­

föringen senast skall börja.

Sådan tid skall, där fråga är om tillgodogjord vattenkraft, räknas

från den genom uppsägning, efter ty i 58 — 61 §§ stadgas, bestämda

tillträdesdag och må ej utan ersättningstagarens medgivande bestämmas

längre än en månad eller, om särskilda förhållanden föranleda därtill,

tre månader efter nämnda dag.

År vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden räknas från det

ersättningsfrågan slutligen avgjordes samt må ej sättas längre än för

utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt.

Till undvikande av dröjsmål med kraftöverföringens början skola,

där så prövas nödigt, provisoriska anordningar föreskrivas.

34 §.

Avstås på grund av stadgandena i 2 kap 5, 6 eller 7 § tillgodo­

gjord vattenkraft, vare ersättningsgivaren pliktig att till säkerhet för

den kostnad och skada, som må tillskyndas ersättningstagaren däri­

genom, att kraftanläggningen och anordningarna för kraftöverföringen

till äventyrs icke varda inom föreskriven tid fullbordade, hos Konungens

befallningshavande ställa pant eller borgen till det belopp, som för varje

fall i laga ordning bestämts.

Kungl. Majds nåd. proposition AV 128.

53

Avser kraftöverföringen ersättning för icke tillgodogjord vatten­

kraft, må ock, om särskilda förhållanden föranleda därtill, föreskrivas

ställande av säkerhet, som nu sagts.

35 §.

Den del av uttagningskostnaden, som ersättningstagare enligt 23 §

förpliktats att erlägga på en gång, är förfallen till betalning fjorton

dagar efter det kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats.

Från tiden för kraftöverföringens början räknas ersättningstagarens

skyldighet att erlägga annuitet och avgäld.

36 §.

Strömfallsägare, som skall i ersättning för förlorad vattenkraft

tillhandahålla kraft åt annan medelst elektrisk överföring, vare pliktig

att, då det kan ske utan väsentlig olägenhet, mot skälig gottgörelse

tillhandagå kraftemottagaren med nödigt biträde vid verkställande av

erforderliga reparationer å dennes motorer och övriga installations-

anordningar.

37 §.

Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande kraft­

överföring, gottgöre han ersättningstagaren all skada och förlust, som

till följd därav uppstår för denne, utan så är att bristen i fullgörandet

berott på omständighet, som i 40 eller 41 § sägs.

Ersättning för skada och förlust till följd av avbrott, som ej berott

på dylik omständighet, må i samband med beslutet om kraftöverföringen

eller ock eljest på talan av ersättningstagaren kunna på förhand upp­

skattas till visst vite för varje dag eller annan tidsperiod avbrottet varar,

ersättningstagaren obetaget, då avbrott sker, att äska högre skadestånd

än sålunda bestämts, om han därtill finner fog. Bestämt vite må på

särskild talan kunna efter ändrade förhållanden för framtiden höjas eller

sänkas; dock må talan därom ej föras, innan fem år förflutit från det

vitesbestämmelse meddelats eller ändrats.

38 §.

Har avbrott, som i 37 § sägs, fortgått under fjorton dagar, eller

finnes eljest anledning befara, att sådant avbrott ej är av blott tillfällig

54

natur, äge på ansökan av ersättningstagaren Konungens befallnings-

havaude förordna syssloman att, intill dess betryggande förhållanden

inträtt, omhändertaga och driva kraftanläggningen på ägarens bekostnad;

dock vare i ty fall sökanden skyldig att förskjuta medel till nödiga

kostnader.

39 §.

Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörande av

kraftöverföringen, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må

hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och äge på hans bekostnad

åter komma i åtnjutande, såvitt möjligt, av den vattenkraft, som avståtts.

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

40 §.

Tillfälligt avbrott i kraftöverföringen för reparationer, undersöknin­

gar och dylikt medlör ej skadeståndsskyldighet, med mindre avbrottet

skett i strid mot särskilda rörande kraftöverföringen meddelade före­

skrifter.

Det åligger dock ersättningsgivaren att tillse, att avbrottet icke blir

av längre varaktighet än behovet oundgängligen kräver; underrätte ock,

där det kan på förhand beräknas, i god tid ersättningstagaren.

41 §.

Beror brist i kraftens tillhandahållande av omständighet, som ersätt­

ningsgivaren ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma,

såsom hinder för kraftanläggningens drivande till följd av flod, isgång,

iskravning (sörpning), åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller

annan jämförlig händelse, vare ersättningsgivaren fri från skadestånds­

skyldighet; och skall, där på grund av sådan omständighet kraftuttag-

ningen vid anläggningen minskas, ersättningstagaren vidkännas eu mot

•minskningen svarande nedsättning i den till honom utgående kraften.

Försummar ersättningsgivaren att inom skälig tid vidtaga erfor­

derliga åtgärder för kraftöverföringens återställande, vare lag som i 37—

39 §§ sägs.

Varder kraftöverföringens återställånde omöjliggjort, gälle vad i

39 § stadgas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

55

42 §.

Brister ersättningstagare i betalning av uttagningskostnad, som

skall gäldas i penningar, må kraftöverföringen avbrytas, intill dess be­

talningen fullgjorts; dock vare ny ägare till den fastighet, varmed rätten

till kraften är förenad, ej pliktig att i annan mån än nedan sägs svara

för kostnad, som förfallit till betalning innan han blev ägare, och må

förty avbrott i kraftöverföringen icke ske på grund av föregående ägares

betalningsförsummelse.

Dröjer ersättningstagare med erläggande av uttagningskostnad ut­

över sex månader efter förfallodagen, vare han, där ersättningsgivaren

inom ett år efter samma dag hos vattendomstolen väcker talan därom,

pliktig att mot befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar

för framtiden vidkännas minskning i det honom tillkommande kraftbe­

loppet till så stor del, som prövas i värde svara mot uttagningskost-

naden efter avdrag av vad av anläggningskostnaden må hava guldits.

43 §.

För tid, varunder avbrott i kraftöverföring äger rum, vare ersätt-

ningstagaren ej pliktig att utgiva stadgad avgäld enligt 23 § andra styc­

ket, såframt ej avbrottet är av sådan tillfällig art, som i 40 § sägs, eller

ock föranledes av betalningsförsummelse från ersättniugstagarens sida

efter ty i 42 § första stycket skils.

44 §.

För vite och skadestånd, som i 37 § sägs, njute i den fastighet, å

vilken skyldigheten att tillhandahålla kraften vilar, ersättningstägaren för­

månsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas för avgäld av fast

egendom, dock ej till högre belopp än som motsvarar hälften av värdet

å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.

Nyssnämnda värde skall av vattendomstolen fastställas i samman­

hang xued bestämmande av skyldigheten att tillhandahålla kraften.

Gives föreläggande enligt 24 §, skall särskilt värde åsättas det mindre

kraftbelopp, varmed ersättningstägaren skall åtnöjas, för den händelse

föreläggandet icke fullgöres. Där förändrade föreskrifter meddelas be­

träffande storleken av den kraft, som skall tillhandahållas, varde i sam­

band därmed det för framtiden utgående kraftbeloppets värde fastställt.

56

Ktmgl. Majds nåd. proposition Nr 128.

45 §.

Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som avses i 23 §

första stycket, 26 § andra stycket eller 28 § första stycket, vare sådan

överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen finner den lämplig

och därå grundar sitt beslut.

Om ersättning i penningar.

46 §.

I de fall, där ersättning för förlorad vattenkraft icke skall utgå

medelst kraftöverföring, varde den bestämd i penningar. Till grund för

ersättningens bestämmande skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodo­

gjort skick.

Ersättning för annat än förlorad vattenkraft skall utgå i penningar.

Hava parterna träffat överenskommelse, att ersättning skall utgå

i annat än penningar, vare sådan överenskommelse gällande, såframt den

av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.

47 §.

Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång.

48 §.

Ersättning^ i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften

därutöver, då fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppen­

barligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande an­

läggning;

2. fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med

för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vatt­

nets nyttjande så ock skada å sådan anläggning;

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till

följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållan-

57

dena, dock med undantag av skada, som består däri, att framtida torr­

läggning av mark genom vattenuppdämning hindras eller försvåras;

4. fiske eller skada därå så ock sådant intrång i rätt till fiske,

som föranledes av förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmäles;

5. intrång, som avses i 2 kap. 14 och 16 §§, så ock intrång

genom ledning för elektrisk kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils

50 §.

49

§.

Där ej efter ty i 48 § stadgas ersättning skall utgå med förhöj­

ning, varde den bestämd till fulla värdet av den egendom, som avstås,

eller, då fråga är om förlust, skada eller intrång till belopp, motsva­

rande full gottgörelse för förlusten, skadan eller intrånget.

50

§.

I fråga om ersättning till följd av byggande i vatten eller annan

åtgärd enligt denna lag för allmänt ändamål skall, där ej tillika åsyftas

vattens utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i industriellt eller

privatekonomiskt syfte, vad i 48 § stadgas om förhöjning över värdet

ej vinna tillämpning. Dylik förhöjning skall ej heller äga rum be­

träffande ersättning, som utgår enligt 9 §.

51 §.

Vid bestämmande av ersättning för jord enligt den i 48 § stad­

gade beräkningsgrund varde i jordens värde inräknat värdet av till

jorden hörande, för dess brukande erforderliga byggnader.

Kurn/l. Majds nåd. proposition Nr 128.

År fäst egendom, som skall lösas med penningar, besvärad av

nyttjanderätt eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan för­

mån, skall ersättningen till egendomens ägare och den gottgörelse,

som må tillkomma rättighetens innehavare, var för sig bestämmas.

Medför rättighet, som nyss nämnts, förminskning av den fasta egen­

domens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersätt-

j

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 somt. 113 käft. (Nr 128.)

8

58

ningen läggas .det värde egendomen med därå vilande besvär äger;

dock att, i den mån jämlikt 48 § förhöjning över värdet ifrågakommer,

denna skall bestämmas med hänsyn till det värde egendomen utan

sådant besvär skulle äga. Erfordras för tillämpning av reglerna i 69 §

andra stycket, att utöver vad nu sagts särskild värdering sker av den

fasta egendomen med eller utan viss rättighet besvärande densamma,

varde sådan i samband med ersättningens fastställande verkställd.

Vad sålunda föreskrivits äge motsvarande tillämpning, där till

följd av åtgärd, som medför skada eller intrång å fast egendom, var­

för ersättning skall gäldas i penningar, sådan särskild rätt till egen­

domen, som i första stycket sägs, går förlorad eller lider intrång.

53 §.

.Där i samband med medgivande till företag eller åtgärd enligt

denna lag föreskrivits, att ersättning skall utgå för skada å jordbruks­

fastighet till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vatten-

ståndsförhållandena eller att del av sådan fastighet skall lösas, skall,

saframt den del av ersättningen, som utgör förhöjning över värdet

uPPl?^r till minst tvåhundra kronor, denna de! avsättas för fastighetens

räkning och genom Konungens befallningshavandes försorg göras ränte­

bärande. Sålunda avsatta medel skola, jämte därå upplupen ränta,

efter de. närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas, ut­

betalas till fastighetens ägare för att användas till jordbrukets höjande

å fastigheten.

Rätt till medel, som innestå för fastighets räkning, må ej skiljas

från fastigheten; och kan sådan rätt förty ej för sig utmätas eller av

fastighetens ägare överlåtas.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om sättet och tiden för erläggande av penningersättning så ock

om tiden för tillträde av egendom, som löses.

54 §.

Ersättning för fast egendom, som skall lösas, samt, om endast eu

del av en fastighet löses, ersättning för skada och intrång å den åter­

stående delen så ock ersättning för förlust av eller intrång i sådan sär­

skild rätt till egendomen, varom i 52 § förmäles, gäldas medelst er­

59

sättningsbeloppets nedsättande hos Konungens befallningshavande i det

län, där egendomen är belägen. I fråga om ersättning, som bestämts

jämlikt 9 §, vare lag samma. •

Ersättning för vattenkraft samt för skada och intrång å fast egen­

dom i andra fall än i första stycket avses skall ock nedsättas hos

Konungens befallningshavande, såframt jämlikt stadgandena i 69 eller

60 § uppsägning skall ske eller den fastighet, till vilken vattenkraften

hör eller som skadas, är besvärad av inteckning för fordran eller kan

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling; och varde i fall, som nu sagts, jämväl ersättning, som

må hava bestämts till innehavare av särskild rätt till fastigheten, ned­

satt. Skall ej uppsägning ske, och prövas förlusten av vattenkraft eller

skadan eller intrånget vara väsentligen utan betydelse för fordrings­

ägarens säkerhet, erfordras dock ej nedsättning.

Där på grund av vad i 53 § finnes föreskrivet den del av ersätt­

ningen för skada å jordbruksfastighet, som utgör förhöjning över värdet,

skall för fastighetens räkning avsättas, skall, ändå att enligt andra

stycket nedsättning icke erfordras, sagda del hos Konungens befall­

ningshavande nedsättas.

I samband därmed att ersättning enligt denna lag bestämmes,

skall givas till känna, om och i vilken mån nedsättning efter ty ovan

sagts skall ske.

Kunc/l. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

55 §.

Har mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra tvist

yppats om bättre rätt till vad såsom ersättning skall utgå, eller skall

ersättning gäldas för egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde

ersättningen nedsatt hos Konungens befallningshavande, ändå att enligt

föreskrifterna i 54 § nedsättning ej erfordras; och stånde sedan i av-

bidan på tvistens slutliga avgörande eller Konungens föreskrift angående

fideikommissmedlen ersättningsbeloppet i kvarstad, där ej enligt 69 §

utdelning bör äga rum.

56 §.

Ersättning, som ej efter ty i 54 och 55 §§ stadgas skall hot

Konungens befallningshavande nedsättas, varde erlagd till den, vilken

ersättningen tillerkänts. Avser ersättning arbete till förebyggande av

sjfda å ff8t egendom, byggnads ändrande eller flyttande till annan plats

eller dylikt, bör dock, om inteckningshavare äskar det eller det eljest

anses erforderligt, i sammanhang med ersättningens fastställande be­

stämmelse meddelas till beredande av säkerhet att medlen varda använda

pa föreskrivet sätt.

hungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

57 §.

Då ersättning hos Konungens befallningshavande nedsättes, skall

ersattnmgsgivaren till nämnda myndighet ingiva gravationsbevis rörande

den lasta egendom, varom fråga är, det utslag, varigenom ersättnings­

skyldigheten blivit bestämd, samt, där ej förordnande jämlikt 11 kara

b7 § givits, bevis att utslaget vunnit laga kraft.

Varda nämnda . handlingar ej ingivna till Konungens befallnings­

havande vid nedsättning av ersättningen, åligge Konungens befallnings­

havande att Ofördröjligen på ersättningsgivarens bekostnad anskaffa

58 §.

Fast egendom, som på grund av bestämmelse i denna lag skall

losas, sa ock los egendom, som det må åligga den lösande att därjämte

övertaga, skall, om ej annorlunda överenskommes eller jämlikt stadgandet

\.. \l § annorlunda bestämmes, avträdas å den fardag'för avträdande av

förhyrd lagenhet eller, där fråga är om jordbruksfastighet, å den arrende-

tard.ag, som inträffar näst efter sex månader, sedan ersättningens belopp

blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, samt därefter upp­

sägning skett hos ägaren.

1

Uppsägning må ej med laga verkan ske, med mindre ersättningen

för den fasta egendomen, såvitt den skall utgå i penningar, och, om

endast^ en del av en fastighet skall lösas, ersättning för skada och in­

trång a den återstående delen så ock ersättning för förlust av eller in­

trång i särskild rätt till egendomen guldits i den ordning 54 8 stadgar

samt, dar strömfall skall lösas mot ersättning för vattenkraften medelst

kraftöverföring, säkerhet, som enligt 34 § föreskrivits, blivit ställd. Sker

ej sådan uppsägning inom ett år, sedan ersättningen blivit fastställd

genom utslag, som vunnit laga kraft, eller, där ersättningen skall utgå

medelst kraftöverföring, inom den längre tid, som av vattendomstolen

ma hava bestämts, vare den då väckta frågan förfallen, såvitt fastighets­

ägarens rätt är beroende därav.

til

Har jämlikt 11 kap. 67 § förordnats, att vattendomstols utslag’,

på grund varav fast egendom skall lösas, må verkställas utan hinder

därav, att det icke ägor laga kraft, skall egendomen avträdas å fardag,

som infaller näst efter sex månader sedan utslaget meddelats och där­

efter uppsägning i den ordning ovan sägs ägt rum; dock skall i sådant

fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om ställande av pant eller borgen

vara fullgjort före uppsägningen.

Ersättning för lös egendom, som skall jämte den fasta egendomen

övertagas, så ock annan ersättning, som till följd av den fasta egen­

domens avträdande tillkommer ägaren eller annan och som icke efter

ty ovan sägs skall före uppsägningen nedsättas, varde före tillträdes­

dagen gulden. Ej må före den dag arbete eller annan åtgärd, varigenom

den fasta egendomen kan lida men, av tillträdaren verkställas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Har föreskrift meddelats, att boningshus, kvarn, såg eller annan -

byggnad, som användes till handels-, hantverks- eller fabriksrörelse eller

anuan yrkesutövning, skall till följd av skada därå genom företag enligt

denna lag i dess helhet ersättas eller ock flyttas till annan plats, skall

vad i 58 § stadgas för det fall, att fast egendom skall lösas, äga mot­

svarande tillämpning. Lag samma vare, där strömfallsägare skall avstå

vattenkraft, som är av honom tillgodogjord.

60 §.

Prövas genom företag enligt denna lag sådant men tillskyndas

jordbruksfastighet, att jordbruket därå för framtiden icke kan med fördel

drivas, skola, ändå att ägaren icke påkallar fastighetens lösande, be­

stämmelserna i 58 § om uppsägning och fardag äga motsvarande till-

lämpning.

61

§.

Utan hinder av föreskrifterna i 58—60 §§ må kunna bestämmas

längre eller kortare uppsägningstid eller annan tillträdesdag än där stad­

gas, såframt sådant finnes erforderligt till förebyggande av alltför skilda

tillträdestider beträffande olika fastigheter eller lägenheter eller ock gagnet

av ändring i tidsbestämmelserna med hänsyn till det ifrågasatta före­

tagets snara genomförande eller annan omständighet prövas vara över­

62

vägande i förhållande till den olägenhet, som därav kan följa för den

andra parten; tillskyndas genom dylika bestämmelser särskild olägenhet,

skall gottgörelse därför givas.

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 128.

62 §.

I sammanhang med beslut om ersättning i fall, som avses i 58 —

60 §§1 skall besked meddelas om vad ersättningsgivaren åligger i av­

seende å uppsägning så ock om tiden för tillträde.

63 §.

Där i fall, som i 58—60 §§ förmälas, finnes i målet uppgiven

arrendator eller hyresgäst, vars rätt är av företaget beroende, vare han

ej pliktig att avflytta eller avstå från vad han innehar förrän efter åt­

njuten uppsägningstid i enlighet med ovan givna föreskrifter; och må

dessförinnan arbete, varigenom hans rätt kränkes, ej av tillträdaren

vidtagas.

64 §.

Om sättet för verkställande av uppsägning enligt förestående §§

galle vad om uppsägning av arrende- och hyresavtal finnes särskilt

stadgat.

65 §.

Har, sedan värde sattes å egendom, som skall lösas, men innan

ersättningsbeloppet guldits, ägaren gjort nödig eller nyttig kostnad därå,

vare han berättigad att undfå ersättning härför, därest icke kostnaden

blivit gjord i uppenbar avsikt att vinna högre ersättning. Tvist härom

varde prövad av allmän domstol, och må emellertid egendomen tillträdas,

där den, som skall utgiva ersättningen, hos Konungens befallnings-

havandé ställer pant eller borgen för det, varom tvistas.

66

§.

_ Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning gäldas med

penningar för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom

företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark

verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan

föreskriven ersättning guldits. Varder ej ersättningen gulden inom

tid, som genom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd eller

om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens

63

belopp blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den

då väckta frågan förfallen, i vad sådan ersättningstagares rätt angår.

Vad i 65 § tinnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller

nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning,

där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

67 §.

Har på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 67 § vattendom­

stols utslag gått i verkställighet, innan det vunnit laga kraft, och

varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan

givna regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slut­

ligen bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersätt-

ningsgivaren att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga

kraft nedsätta det överskjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest

på ansökan av den till ersättningen berättigade eller, där flera må äga

rätt därtill, någon av dem genom Konungens befallningshavandes för­

sorg hos den försumlige uttages. Bestämmes ersättningen ej till högre

belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft,

anmälan härom hos Konungens befallningshavande. Ej må, ändå att

ersättningen varder till lägre belopp bestämd, vad redan nedsatts åter­

krävas, och galle vad nu sagts jämväl, då ersättningen guldits i annan

ordning än genom dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fast­

ställts först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena

i 54 § ersättningen hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare

ersättningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, vari­

genom ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta

beloppet vid äventyr, som i första stycket sägs.

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om Konungens befallningshavandes befattning med nedsatta

ersättningsmedel.

68

§.

Medel, som jämlikt 54 och 67 §§ blivit hos Konungens befallnings­

havande nedsatta, skola, i den mån ei utbetalning av dem kan omedelbart

försiggå, ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot

ränta. I fall, som avses i 58—60 §§, skall räntan intill tillträdesdagen

komma ersättningsgivaren till godo.

64

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

69 §.

Nedsatta ersättningsmedel skola jämte därå upplupen ränta av Ko­

nungens befallningshavande utbetalas till den, som är till desamma be­

rättigad. I fall, som avses i 58—60 §§, må dock utbetalning ej ske före

tillträdesdagen.

Besväras fast egendom, som löses, av sökt eller beviljad inteckning-

för fordran, eller kan egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i

ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, varde den för egendomen

bestämda ersättningen efter avdrag av medel, som avsatts jämlikt

53 §, sa ock, om endast en del av fastighet löses, ersättning till ägaren

lör skada och intrång å den återstående delen av Konungens befallnings-

havande fördelad i den ordning, som för fördelning av köpeskilling

lör utmätningsvis såld fast egendom är stadgad. År egendomen förutom

av fordran besvärad av sådan nyttjanderätt, rätt till servitut eller rätt

till avkomst eller annan förmån, varigenom egendomens värde minskas,

och åtnjuter rättigheten sämre rätt än fordringen, vare fordringsägaren

berättigad att, om och i den mån ersättningen för egendomen under­

stiger det värde denna skulle äga, därest den ej varit av rättigheten

besvärad, för den del av fordringen, som må överskjuta ersättningen för

egendomen, erhålla betalning ur det till rättighetens innehavare be­

stämda ersättningsbeloppet, och varde gottgörelsen till denne i mot­

svarande mån förminskad.

I fråga om ersättning, som bestämts på grund av stadgandena i

9 §, eller som blivit jämlikt 54 § andra stycket nedsatt skall vad nyss

sagts om fördelning äga motsvarande tillämpning; dock att utbetalning-

må ske till vederbörande fastighetsägare eller till den, vilken ersättningen

eljest tillerkänts, där det visas, att fordringsägare, som i andra stycket

omförmäles, lämnat medgivande därtill.

70 §.

Sammanträde för fördelning av ersättning- efter ty i 69 § sägs

värde hållet så snart ske kan, dock i fall, som avses i 58—60 §$, ej före

tillträdesdagen. Kallelse till sammanträde skall genom Konungens befall-

ningshavandes försorg med posten sändas till ägaren av den fastighet,

varom fråga är, kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, samt rättighetshavare, åt vilka särskild ersättning blivit bestämd;

är innehavare av fordran okänd, föranstalte ock Konungens befallnings-

havande, att kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut

uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt

införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

De med fördelning, som nu nämnts, förenade kostnader skola gäl­

das av ersättningsgivaren.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

65

Om anmälan i vissa fall till vederbörande domstol.

§•

År fast egendom, som enligt denna lag löses med penningar, in­

tecknad, åligge Konungens befallningshavande att, sedan den genom laga-

kraftvunnet utslag bestämda ersättningen blivit nedsatt samt egendomen

avträdd, därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i

stad hos rätten. Har egendomen avträtts, innan ersättningen blivit slut­

ligt fastställd, och varder ersättningen ej bestämd till högre belopp än

det enligt stadgandet i 58 § redan nedsatta, skall anmälan, som nu sagts,

göras så snart lagakraftägande utslag i målet till Konungens befallnings­

havande ingivits.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av

gemensamt intecknade fastigheter blivit avträdda, vid fördelning av er­

sättningen likvid å intecknings liuvudstol, åligge ock Konungens befall­

ningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika

insända fördelningslängden. Lag samma vare, där vid fördelning av

ersättning, söm bestämts jämlikt 9 § eller som blivit på grund av stad­

gandet i 54 § andra stycket nedsatt, likvid utfallit å huvudstol av in­

tecknad gäld.

Utan hinder därav, att fördelning av ersättning ägt rum och blivit

godkänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshavare, vars fordran

icke blivit till fullo betäckt, den rätt, varom i 73 § förmäles.

72 §.

Har för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersätt­

ningen, såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande, be­

stämts att utgå medelst kraftöverföring, och är sådan del av ström t all et

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.)

9

66

med inteckning besvärad, ankomme på den lösande att, sedan han till­

trätt fallet och kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats, därom

göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos rätten; skolande till

styrkande av det förhållande, varom anmälan göres, företes intyg av

vederbörande ersättningstagare eller ock av två stämningsmål! eller andra

trovärdiga personer.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

Om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättnings

belopp.

73 §.

Förmenar innehavare av fordran, varför fast egendom på grund av

inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, att ersättning

för denna eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada och

intrång å egendomen blivit för lågt beräknad, vare han, i den mån dom­

stol till följd av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och egen­

domens ägare rörande ersättningens belopp eller av annan anledning ej

ingått i prövning av ersättningsbeloppet, berättigad att, där ej full be­

talning för hans fordran lämnas honom, äska att ersättningen, såvitt pa

hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av vatten­

domstolen bestämd. Talan härom skall anhängiggöras sist inom sex

månader efter det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft eller,

där ersättningen bestämts att utgå i kraft, efter den för kraftöverförin­

gens början bestämda tid; försittes tid, som nu sagts, vare rätt till talan

förlorad.

Om återlösningsrätt.

74 §.

Har fast egendom blivit på grund av stadgande i denna lag mot

ersättning i penningar avträdd, och varder ej inom den bestämda tiden

för fullbordandet av det företag, för vars utförande egendomen blivit

löst, egendomen för det medgivna ändamålet använd; då äge förre

ägaren eller hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet av­

trätts, ägaren av den återstående delen inom två år därefter hos vatten­

domstolen anhängiggöra talan om rätt att få återlösa egendomen. Prövas

sådana omständigheter för handen, att företaget eller den del därav, för

07

vilken egendomen blivit lust, må anses såsom övergivet, värde talan

bifallen; eljest äge domstolen förordna, att med prövningen bör på viss,

av. domstolen bestämd tid anstå.

Godkännes anspråket, och kunna parterna ej sämjas om ersätt­

ningens belopp, varde detta av domstolen bestämt till egendomens fulla

värde vid deri tid återlösen sker; ej må dock värdet sättas högre än

det belopp, för vilket egendomen blivit avträdd. Har efter det egen­

domen blivit avträdd å densamma uppförts byggnad eller eljest ned­

lagts kostnad, skall med avseende härå vad om lösningsrätt till expro­

prierad egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning.

10 KAP.

Om syneförrättning.

1

§• .

Angående syneförrättning, som avser dikning eller annat avledande

av vatten för torrläggning av mark, gälle vad därom finnes eller kan

varda särskilt stadgat.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Om de domstolar, som döma i vattenmål.

1

§•

Första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.

0 ver domstol i vattenmål (vattenöverdom stol) är Svea hovrätt i den

sammansättning nedan sägs.

1 de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta

domstolen.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om vattendomstol.

^ §•

Vattendomstol består av eu vattenrättsdomare såsom ordförands

samt såsom Övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vatten-

rättsnämndemän.

68

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man.

Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behand­

ling sakkunniga och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande

i vatten och den andre särskilt i frågor om torrläggning av mark.

Vattenrättsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, om sin

orts förhållanden kunniga män, skola vara valbara till nämndemans-

befattning vid häradsrätt inom orten och må ej hava uppnått sextiofem

års ålder.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

3

§•

Vattenrättsdomare förordnas av Konungen för viss tid.

Lag samma vare beträffande vattenrättsingenjör; dock att, om

lämplig person, villig att åtaga sig förordnandet för viss tid, ej finnes

att tillgå, Konungen äger uppdraga åt vattenrättsdomaren att, intill

dess annorlunda kan varda bestämt, för varje mål till ledamot inkalla

person, som av Konungen förklarats behörig att mottaga sådan kallelse.

4 §■

Vattenrättsnämndemän utses för sex år, i Norrland ävensom Värm­

lands och Kopparbergs län en för varje tingslag samt i övriga delar av

riket en för varje domsaga, på det sätt som om utseende av ledamot i

ägodelningsrätt finnes stadgat; dock skall vid val av de sockenfullmäk-

tige, som skola utse vattenrättsnämndemän, eu var, som i kommunens

allmänna angelägenheter är röstberättigad, äga eu röst. Består dom­

saga, för vilken allenast en vattenrättsnämndemän skall utses, av två

eller flera tingslag, förrättas valet av vattenrättsnämndemän inför den

av domsagans häradsrätter, som domhavanden bestämmer. Om valets

utgång skall domhavanden så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren

underrättelse.

Finner domhavanden eller vattenrättsdomaren, att vattenrätts-

nämndeman upphört att vara valbar, eller har vattenrättsnämndemän

hos domhavanden eller vattenrättsdomaren lagligen avsagt sig upp­

draget, förordne domhavanden om nytt val.

Om skyldighet att åtaga sig uppdrag som vattenrättsnämndemän

och att kvarstå i uppdraget så ock att efter avgång fortfarande bestrida

befattningen, intill dess besked inkommit till vattenrättsdomaren att

annan blivit utsedd, skall vad som finnes stadgat beträffande nämnde­

man i häradsrätt äga motsvarande tillämpning.

Kunyl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128.

69

5 §■

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstolen

tjänstgöra de två, som av vattenrättsdomaren lör varje mål kallas där­

till. Till tjänstgöring böra kallas nämndemän från det län, som beröres

av det. ifrågavarande målet; avser målet företag, som berör mer än ett

län, avgöre vattenrättsdomaren, om nämndemännen skola tagas från

olika län eller från ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra

företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

6

§•

Vid jäv eller annat förfall för vattenrättsdomare eller vatteurätts-

ino-enjör, som för viss tid förordnats, varde ställföreträdare förordnad

av vattenöverdomstolen; och skall vad i 2 § finnes stadgat beträffande

vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör äga tillämpning jämväl i fråga

om ställföreträdare för dem.

Där annan ledamot i vattendomstolen än vattenrättsdomaren eller

vattenrättsingenjör, som av Konungen för viss tid förordnats, är av jäv

eller annat förfall hindrad att deltaga i visst måls handläggning eller i

visst domstolens sammanträde, kalle vattenrättsdomaren annan behörig-

person i stället. Vid förfall för nämndeman må vattenrättsdomaren,

där annan vald nämndemans tillkallande skulle medföra avsevärd tids-

utdräkt, kalla annan ojävig, till befattning som vattenrättsnämndeman

valbar man att tjänstgöra i domstolen.

T §•

Har ledamot i vattendomstol ej förut avlagt domareed, skall han

före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför vattenrättsdomaren

eller ock inför allmän underrätt.

Förutom de i rättegångsbalken stadgade jäv mot domare i allmän­

het gälle såsom jäv mot ledamot i vattendomstol: om han såsom sak­

kunnigt biträde åt vattendomstolen eller eljest tagit befattning med det

företag eller den åtgärd, varom i målet är fråga.

8 §’

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare,

förordnad av Konungen, som ock äger, när sådant finnes lämpligt, åter­

kalla förordnandet.

70

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

9 §•

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes av Konungen.

Gränserna för de till varje vattendomstol hörande områden skola

följa vattendelare mellan olika vattensystem, efter ty Konungen närmare

förordnar.

10 §.

Vattenmål prövas av den vattendomstol, inom vars område an­

läggning, företag eller åtgärd, varom fråga är, verkställts eller skall

verkställas. Skulle på grund av vad nu sagts prövningen av visst

vattenmål tillkomma mer än en vattendomstol, vare den av domstolarna

behörig, inom vars område anläggningen, företaget eller åtgärden huvud­

sakligen verkställts eller skall verkställas.

Fråga om vattendomstolarnas inbördes behörighet må ei upptagas

av högre rätt.

11

§•

För sina sammanträden vare vattendomstol berättigad att dispo­

nera över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan .

allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvud­

sakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

. Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller

dylikt, skola de ersättas.

12

§.

Yppas, då beslut skall av vattendomstol meddelas, skiljaktiga me­

ningar, vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande andra dom­

stolar än häradsrätt. \'id omröstning säge vattenrättsdomaren sin me­

ning först, därefter vattenrättsingenjörerna och sist nämndemännen.

13

§• ‘

Åtal mot ledamot i vattendomstol för fel eller försummelse i äm­

betet skall upptagas av Svea hovrätt.

Kungl. Moj.ts nåd. proposition Nr 128.

71

14 §•

i allt, varom ej i denna lag- eller i annan lag eller författning är

särskilt stadgat, skall beträffande vattendomstolar och rättegången där­

städes lända till efterrättelse vad i fråga om allmän underrätt linnes

föreskrivet, där det tillämpligt är.

15 §.

Vattenrättsdomare vare pliktig att för tid, då lian till följd av sam­

manträde med vattendomstolen ej kan träffas å sitt tjänsterum, skrift­

ligen förordna någon att i vattenrättsdomarens ställe mottaga handlingar;

och må, i den utsträckning vattenrättsdomaren finner lämpligt, förord­

nandet innehålla uppdrag för den förordnade att jämväl meddela beslut

i frågor, vilka ankomma på vattenrättsdomarens avgörande å tjänste­

rummet. Ej må dock annan än vattenrättsdomaren pröva, huruvida

gjord vadeanmälan rätteligen skett.

Har under vattenrättsdomarens frånvaro inkommit handling, i an­

ledning varav skyndsamt beslut är av nöden, och tillkommer det ej den,

som mottagit handlingen, att beslutet meddela, skall, där så lämpligen

kan ske, handlingen ofördröjligen tillsändas vattenrättsdomaren.

Om vattenöverdomstol.

16 §.

Vid utövandet av sin verksamhet som vattenöverdomstol skall Svea

hovrätt bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom

ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i kammar­

kollegiet.

År fråga allenast om förordnande av ställföreträdare för vatten­

rättsdomare eller vattenrättsingenjör eller om föreläggande att i vatten­

mål inkomma med handlingar eller om utsättande av ny tid eller be­

viljande av anstånd med avseende å ingivande av handling eller vid­

tagande av annan åtgärd i dylikt mål, må hovrätten vara sammansatt

såsom vid handläggning av andra mål än vattenmål.

Har ledamot i vattenöverdomstol ej förut avlagt domareed, skall

han före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför Svea hovrätt.

Angående jäv mot ledamot i vattenöverdomstol gälle vad i 7 §

andra stycket finnes stadgat om jäv mot ledamot i vattendomstol.

72

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om vad till vattenmål är att hänföra.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A.

ansökningsmål:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under

vilka villkor byggande i vatten må ske;

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda

lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vatten­

byggnads laglighet;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av

bestämmelser rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i

vatten;

6. ansökan om prövning jämlikt 3 kap. 11 § rörande sättet och

villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 §,

så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;

7. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill med­

givande enligt denna lag lämnats;

8. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i

vilken utsträckning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att till­

handahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap.

4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande

skall tillhandahållas;

9. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 §;

10. ansökan om bestämmande av avgift enligt 4 kap. 14 §;

11. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet

till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för

förlorad vattenkraft.

B.

stämningsmål:

12. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig bygg­

nad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande

annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 §

andra stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128.

73

grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke

är av laga beskaffenhet;

13. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad

i vatten, som under 12 sägs;

14. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats

i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats

i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stad­

gandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens

godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;

15. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten,

vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter

rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

16. talan om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller

framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock

talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika före­

skrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan till­

hörig byggnad i vatten;

17. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att under­

hålla sådan byggnad i vatten, som under 12 sägs, brister i fullgörande

av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande,

där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;

18. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2

kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller

om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestäm­

mande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av

fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet

i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan till­

hörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å

annans fastighet;

19. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av

stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

20. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för ägare av ström­

fall att deltaga i kostnad för vattenreglering och om beräkning av den

kostnad, vari strömfallsägare har att taga del;

21. talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av

vattenreglering tillskyndats båtnad i annat hänseende än såsom ägare

av strömfall, att lämna bidrag till företaget;

22. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade före­

skrifter rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vatten­

kraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskost-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 käft. (Nr 128.)

10

nådens stoilek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövnin°'

av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;

23. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i

9 kap. 31 § förmäles;

~

j

4:. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller

om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;

25. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande

av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lao-

gått förlustig;

' -

&

6

26. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför

tast egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för där­

ifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

27. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fäst egen­

dom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

Där i denna lag tinnes föreskrivet, att vad i något av de här ovan

åberopade lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fäll än som

avses i samma lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning,

hänföras till vattenmål.

74

Kungl. Muj.ts nåd. proposition Nr 128.

18 §.

Där byggnad i vatten verkställts eller skall verkställas, utom

för annat ändamål, jämväl för allmän farleds eller allmän flottleds räk­

ning eller för torrläggning av mark, må den omständigheten ej utgöra

hinder för tillämpning av bestämmelserna i 17 §, utan så är att bygg­

naden verkställts eller skall verkställas huvudsakligen för farledens eller

flottledens räkning eller för marks torrläggning.

Har vattendomstol till prövning upptagit mål, som rör farled eller

flottled eller marks torrläggning, må ej målet upptagas till behandling

av annan myndighet, där ej högre rätt, dit frågan om vattendomstolens

behörighet i laga ordning dragits, förklarat målet ej vara att hänföra

till vattenmål.

19 §.

Om gärning, som är belagd med straff enligt 13 kap. 11, 12 eller

13 §i är straffbar jämväl enligt stadgande i allmänna strafflagen, vilket

innehaller stiängare straffskala än vattenlagens, varde åtal för sådan

gärning jämte vad med den talan hör samman icke räknad till

vattenmål.

20 §.

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som oj enligt 17 § är att

hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av

vattendomstolen upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet

icke i laga ordning göres eller den väckta frågan linnes hava avsevärd

betydelse för vattenförhållandena. Upptages talan, som nu nämnts,

värde målet räknat som vattenmål. Ej må dock på grund av vad nu

sagts vid vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning, vara de

i denna lag givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss

fråga, lände det till efterrättelse.

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 128.

75

21 §.

Finnes vid allmän domstol anhängiggöra! talan, som ej enligt 17

§ är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag-behandlat

ämne, angå fråga av avsevärd betydelse för vattenförhållandena, äge,

på hemställan av den allmänna domstolen, vederbörande vattendomstol

förordna om målets upptagande därstädes. Meddelas sådant förordnande,

hänvise den allmänna domstolen målet till fortsatt handläggning och

avdömande vid vattendomstolen, och varde målet räknat som vatten­

mål. Har vattendomstol meddelat beslut i anledning av hemställan,

som nu sagts, skall vid det beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om bort­

tagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 §

12, förrän målet blivit vid underrätten avgjort visar, att han hos veder­

börande vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande

byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om

äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde,

den allmänna underrätten hänvisa det där anhängiga målet till hand­

läggning och avdömande vid vattendomstolen i sammanhang med ansök-

ningsmålet. Varder den hos vattendomstolen gjorda ansökuingeu av­

visad eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall

på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten ånyo

upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.

22 §.

Vattendomstol äge, i den mån det finnes lämpligen kunna ske,

pröva invändningar i vattenmål, ändå att de röra rättsförhållanden, som

76

ej skola bedömas efter denna lag, så ock yrkanden, vilka hava samband

med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är fråga;

dock må vattendomstolen ej inlåta sig på fråga om äganderätt till

lustighet eller omfattningen av fastighets ägoområde.

Kuuyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

23 §.

År mål, som rör i denna lag behandlat ämne, prövat av vatten­

domstol, må fråga, huruvida målet är av beskaffenhet att hava bort

upptagas av allmän domstol eller av annan myndighet än domstol,

komma under bedömande i högre rätt allenast där frågan av part i laga

ordning dragits under den högre rättens prövning eller ock vattendom­

stolen. mot stadgande i 20 eller 22 § dömt i ansvarsfråga, som ej bort av

vattendomstolen upptagas, eller inlåtit sig på fråga om äganderätt till

fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, eller ock prövat

fråga, för vars behandling särskild ordning finnes i denna lag före­

skriven.

24 §.

Väcker någon i vattenmål anspråk, av vars bedömande vatten-

målets utgång är beroende, men som finnes ej kunna i det mål avgöras,

må vattendomstolen, om sådant äskas av part och domstolen prövar det

lämpligt, med hänvisning till parterna att i särskild rättegång tvista

om det väckta anspråket emellertid fortsätta vattenmålets handläggning

och däri meddela beslut med giltighet allenast under förutsättning av

viss utgång å den särskilda tvisten.

Brister denna förutsättning, är sådant beslut utan verkan; och skall

i ty fall, sedan den särskilda tvisten blivit slutligen avgjord, på an­

mälan av part vattenmålet upptagas till förnyat bedömande.

25 §.

Har i vattenmål, förrän målet företagits till handläggning vid sam­

manträde med vattendomstolen, sökande eller kärande återkallat sin talan

eller denna förklarats förfallen, och vill svarandepart yrka ersättning

för sina kostnader å målet, skall sådant yrkande anhängiggöras vid

allmän domstol.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

77

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.

26

§.

Ansökan, som i 17 § 1—11 sägs, skall göras skriftligen och in­

givas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan

för varje fall föreskrivet, .

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar

jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar,

vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar. Särskilt skola så fullständigt som möjligt upp­

givas den eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka före­

taget eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs angår, vederbörande ägares och

nyttjanderättshavares namn och hemvist samt de ersättningsbelopp sökan­

den förmenar böra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare

eller andra. År fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodo­

görande, skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt sökandens

åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för fram­

tiden förenad. Beträffande anläggning för uttagande av vattenkraft

varde därjämte storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid

lågvatten uttagas genom anläggningen, uppgiven.

1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4 och 6 skall vad i törsta

stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 sägs, skall vara åtföljd av den be­

skrivning å byggnadens läge och beskaffenhet samt innehålla de upp­

lysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav

byggnadens utrivande.

3 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 11, skall sökanden förete

bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd

kraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överens­

kommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. An­

sökningen skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas

för framtiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga

ledningens sträckning.

I

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

28

§.

i

a-°kr alternativa försla8': värde sådant särskilt utmärkt

och de atfoljande handlingarna därefter lämpade.

År sökanden oviss om något förhållande, varom i ansökningen

eller bilagorna därtill bor lamnas besked, bör sådant ock angivas.

29 §.

.

j,-1 ma1’-Som 1 27 J 1 och 2 m°m. avses, skola samtliga ansöknings-

l andhngar ingivas i fem samt, där fråga är om företag, som berör

tia eller Hela lan eller eljest ett vidsträckt område, ytterligare ett eller

liera exemplar efter vattenrättsdomarens beprövande. I Övriga ansök-

mngsmal skola ansökningshandlingarna ingivas i tre exemplar.

' ?ava aö®dkningshandlingar ej ingivits i nödigt antal exemplar,

f n . . r1 vattenrattsdomaren handlingarna eljest- i något avseende

o ullstandiga forelägge han sökanden viss tid att ingiva vad ytterligare

Vld aver|tyr, om det försummas, att ansökningen förklaras

30 §.

i AJöeS “ed an8Ökau eniiSt 17 § 1 eller 2 ändring av befintlig

,yng°!r?d

u

dar GJ euhgt denna eller aldre lag medgivande

erhållits till byggnaden i dess skick före vidtagande av den ändring

TT. ifT ur’ 6llT

12 kaP‘ 11 § första stycket ägarens rätt

att bibehålla byggnaden är fri från klander, ansökningen

icke

upptagas

med mindre jamval provning av byggnadens laglighet påkallas

31 §.

Finner vattenrättsdomaren, innan kungörelse utfärdas, som i 32 8

sags, ingiven ansökan vara av beskaffenhet, att det uppenbarligen icke

tillkommer vattendomstolen att upptaga densamma, eller möter mot dess

upp agande hinder, varom i 30 § förmäles, varde ansökningen av vatten-

rattsdomaren avvisad.

,

an8dkningen, efter ty i 29 § eller i förevarande § sägs, av

vattenrattsdomaren förklaras förfallen eller avvisas, skall bevis därom med

de skal, vara beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen

Kanyl. Mnytta nåd. proposition Nr 128.

79

Åro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad der­

utinnan brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren

skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller

de ställen, där handlingarna efter tv nedan sägs skola hållas för parterna

tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.

1 kungörelsen skola de fastigheter, som saken förmenas angå,

namngivas eller, i den man det kan ske på o förtyd bart sätt, utmärkas

medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där

sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig

vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas.

Kungörelsen skall tillika innehålla

dels tillkännagivande:

att. intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av an­

sökningshandlingarna skall för dem, som önska taga del därav, finnas

tillgängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kom­

munal befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansök­

ningen angår företag, som berör två eller liera län eller eljest ett vid­

sträckt område, å flera dylika ställen;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i

39 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa

handlingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift

vara lör parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet

är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast

sökanden eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro

riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg in­

föras i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så

som nyss är sagt;

dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om

den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt ström­

fall så, som i 2 kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att

deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda

förhållande, jämväl intagas föreläggande för delägare, som vill begagna

sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom.

den. tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller fram­

ställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den,

80

Kungl.

Maj.ts

nåd.

proposition Nr 128.

som underlåter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i

företaget.

År fråga om ansökan, varom i 17 § 7 förmäles, skall kungörelse

enligt denna § utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det

nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för

vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras

på sätt i 33 § första stycket sägs.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 §, gälle vad där

finnes stadgat.

33 §.

Kungörelse, som i 32 -§ sägs, skall genom vatteurättsdomarens för­

sorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas till

pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter, som saken

förmenas angå, äro belägna, dels ock inom tio dagar införas i en eller

flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar

av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna

ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om

ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4 eller 6, utan dröjsmål i betalt öppet brev

eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfär­

dande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för

parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda

tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd

ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända

nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall

adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap

vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i

37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras

ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrätts­

domaren känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrätts­

domaren ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare under­

rättelse om målet så ock om vad han för sin rätts bevakande må hava

att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad,

hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottaga­

rens rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty

ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock

målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu

sagts.

»1

År jord eller annan last egendom, som saken angår, samfälld för

helt skifteslag eller eljest för liera fastigheter, erfordras ej underrättelse,

▼arom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egen­

domen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda

sätt underrättad.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vatten-

rättsdomaren eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt

till fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det,

och uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom där­

om, att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han

visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren skadeslös.

Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna § till­

sändes fastighetens ägare.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

34 8.

O

Finnes fastighet, till vars ägare enligt 33 § underrättelse skall

utsändas, tillhöra kronan eller allmän anstalt, eller av kronan eller dylik

anstalt innehavas under nyttjanderätt, insände vattenrättsdomaren utan

dröjsmål underrättelse om kungörelsens innehåll till Konungens befall-

ningshavande i det län, där fastigheten är belägen; och åligge Konun­

gens befallningshavande att ofördröjligen förordna ombud till bevakande

av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer

annan myndighet, överlämna underrättelsen till den myndighet.

35 §.

Där fråga är om ansökan, varom i 27 § 1 eller 2 mom. förmäles,

skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål insända ett exemplar av ansök­

ningshandlingarna järnte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att,

där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna

intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud,

åligge ombudet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i

saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar

part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu

nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, göre anmälan

därom hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket det

företag eller den åtgärd, ansökningen avser, huvudsakligen skall verk­

ställas; och må Konungens befallningshavande, där så prövas erforderligt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

11

82

för tillvaratagande av sakägarnas rätt, förordna särskild person att, på

sätt nyss nämnts, biträda dem.

Om allmänt ombuds eller sålunda förordnat biträdes namn och

hemvist skall så snart ske kan underrättelse meddelas vattenrättsdomaren,

som har att i den för kallelser till parterna stadgade ordning bringa

underrättelsen till parternas kännedom.

36 §.

I mål, som avses i 27 § i och 2 mom., skall ett exemplar av an­

sökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrätts­

domaren översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att

fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan

av det företag, varom fråga är, skall meddelande härom skyndsamt lämnas

vattenrättsdomaren; i annat fall förordne styrelsen fiskeritjänsteman att

inom den för erinringars framställande bestämda tid till vattenrättsdoma­

ren avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom

företaget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver

vad sökanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket.

Då meddelande av lantbruksstyrelsen, som nyss nämnts, eller yttrande

av fiskeritjän stemannen avgives, skola ansökningshandlingarna återställas

till vattenrättsdomaren.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersök­

ning å platsen äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren att efter in­

kommen anmälan därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förord­

nade eller ock annan av styre sen föreslagen fiskeritjänsteman att åt

vattendomstolen verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som i

45 § sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

37 §.

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vatten­

rättsdomaren sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och

vid äventyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att

kungörelsen delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma

på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare

beträffande känd förvaltning för annan allmän farled så ock syssloman

för allmän flottled, där led, som nu nämnts, beröres av företaget.

År fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan

tillgodogjord vattenkraft, förelägges sökanden enahanda delgivnings-

83

skyldighet med ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres.

Varder denne vid delgivningsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt

hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren för

kraftanläggningen eller, där föreståndare ej linnes eller ej vid särskilda

delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig plats vid anläggningen.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 11 avses, förelägga vatten-

rättsdomaren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer,

och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning

med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är,

tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande

ansökan enligt 17 § 8, 9 eller 10.

Försummar sökanden vad enligt denna § förelägges honom, skall

ansökningen av vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis

därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknat å ett exemplar av

ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i

den för kallelser till dem stadgade ordning.

38

§.

Om någon, vars rätt kan.vara beroende av ansökningen eller

därmed avsett företag, vill bestrida ansökningen eller göra invändning

mot ifrågasatt företags omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads

konstruktion eller mot eljest föreslagen anordning, skola hans erinringar

i berörda hänseenden, vid tjventyr att vattendomstolen eljest icke är

pliktig att fästa avseende vid deras innehåll, i två exemplar ingivas till

vattenrättsdomaren inom viss av vattenrättsdomaren bestämd tid, minst

trettio dagar, efter kungörelsens dag.

39 §.

Sedan den för avgivande av erinringar bestämda tiden tilländagått,

läte vattenrättsdomaren, om erinringar inkommit, på sökandens bekostnad

verkställa avskrift av desamma i det antal exemplar, som erfordras för

erinringarnas tillhandahållande å det eller de i kungörelse enligt 32 §

angivna ställe eller ställen, dit avskrifterna så fort ske kan översändas.

Av inkomna erinringsskrifter äge sökanden utbekomma ena exem­

plaret; och åligge honom, där han vill bemöta vad i dem anförts, att

inom viss av vattenrättsdomaren förelagd tid, minst fjorton dagar, efter

utgången av den tid, som bestämts för erinringars avgivande, ingiva

påminnelser i det antal exemplar, som av vattenrättsdomaren bestämmes.

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 128.

84

Vid påminnelser, som ingivas senare än nu nämnts, vare vattendom­

stolen ej pliktig att lästa avseende; och varde tillkännagivande härom

lämnat i föreläggandet.

Inkomma påminnelser, skola de exemplar därav, som äro avsedda

för det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställen, ofördröjligen

av vattenrättsdomaren dit översändas.

40 §.

Prövar vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas parterna att växla

flera skrifter än ovan sagts, äge han förordna därom och i den för

kallelser till parterna stadgade ordning meddela dem de för ändamålet

nödiga föreskrifter.

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition Nr 128.

41 §.

Innehåller ansökan i vattenmål tillika plan till elektrisk ledning

iör överföring av kraft såsom gottgörelse för förlorad vattenkraft, äge

till befrämjande av ärendets fortgång vattenrättsdomaren i sammanhang

med utredningen i vattenmålet eller ock i annan ordning införskaffa

den utredning inom orten, som må erfordras för bedömande av ärendet

rörande den elektriska anläggningen.

Vid avgörande vare sig av sistberörda ärende eller av vattenmålet

galle den i 24 § stadgade regel.

42 §.

Vittnesstämning till vattendomstolens sammanträden utfärdas av

vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren eller ock av häradshöv­

dingen i orten, där vittnet bor eller vistas, eller beträffande person, som

bor eller vistas i stad, av den, som är satt till stämningars utfärdande

i den stad, eller, där sådan ej finnes, av rådstuvurättens ordförande.

Rörande stämning, som utfärdats av annan än vattenrättsdomaren eller

vattenrättssekreteraren, skall den, som utfärdat stämningen, genast av­

sända underrättelse till vattenrättsdomaren.

43 §.

Vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äge, där sådant finnes

lämpligt, förordna, att till viunande av upplysning, som i målet finnes

85

erforderlig, förhör med vittnen eller parter skall äga ruin vid allmän

underrätt. Sker det, översände vattenrättsdomaren till den underrätts

ordförande uppgift å de omständigheter, varom förhöret skall äga rum,

jämte de för förhörets ledande nödiga upplysningar angående målet

eller ock i fall av behov de i detta ingivna handlingar. Om tiden och

stället för förhörets hållande meddele allmänna underrättens ordförande

i god tid besked till vattenrättsdomaren, som därom sist å åttonde dagen

före förhöret underrättar parterna i den för kallelser till dem bestämda

ordning.

1 samband med förordnande om förhör med part äge vattendom­

stolen förelägga parten vite eller annat äventyr; dock skall, där sådant

föreläggande i partens frånvaro gives, detta sist å åttonde dagen före

förhöret delgivas parten på sätt om stämning är stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

44

§•

Angår målet fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fack­

kunskaper, som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga,

må vattenrättsdomaren eller vattendomstolen till biträde åt domstolen

tillkalla i sådant ämne sakkunnig person.

45 §.

1 mom. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk ut­

redning eller vidlyftigare värdering, uppdraga vattenrättsdomaren, där

sådant finnes lämpligt, åt biträde, som i 44 § sägs, eller ock åt annan

sakkunnig person att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande

i målet. Tarvas utredning av mer än en person, varde uppdraget

lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts, skall hållas så snart ske kan. Om

tiden för dess företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren,

som i den för kallelser till parterna bestämda ordning underrättar dem

därom. Sedan undersökningen bragts till slut, skall utlåtandet utan

dröjsmål översändas till vattenrättsdomaren och av honom hållas för

parterna tillgängligt å förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas i

något hänseende andra tekniska anordningar eller andra regler för hus­

hållningen med vattnet än sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet

hållas tillgängligt under minst fjorton dagar före vattendomstolens

sammanträde.

86

2 mom. Vattenrättsdomaren må ock, där så finnes lämpligt, upp­

draga åt vattenrättsingenjörerna eller eu av dem att, med eller utan

biträde av vattenrättsnämndemännen eller en av dem, verkställa under­

sökning å stället.

Om tiden för sådan undersökning skall vattenrättsdomaren meddela

parterna underrättelse i den för kallelser till dem bestämda ordning.

Protokoll över undersökningen skall föras av den vattenrättsdomaren

därtill förordnat och sedermera tillställas vattenrättsdomaren. Där under­

sökning sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde

till- syn på stället, vare dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts,

ej av nöden.

3 mom. Där vid undersökning enligt denna § i mål rörande vatten-

reglering, som avses i 3 kap. 1 §, en eller flera strömfallsägare vilja förena

sig med sökanden om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad

båtnad däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skrift­

ligen; ^och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrätta-

rens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

46 §.

Mot sakkunnigt biträde, som i 44 § sägs, gälle de jäv, som efter

ty förut stadgats gälla mot ledamot i vattendomstolen; dock må den

omständigheten, att fiskeritjänsteman i målet avgivit yttrande enligt 36 §,

icke utgöra hinder för honom att vara sakkunnigt biträde i samma mål.

I fråga om tiden för framställande av jäv mot sakkunnigt biträde

skall vad i 52 § finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag

eller åtgärd, varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit i

kungörelse enligt 32 § på där omförmält sätt angiven, åligge vatten­

rättsdomaren att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad

ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt

är i fråga, har att iakttaga för bevakande av sin rätt i målet ävensom

att i fall, som i 33 § sägs, och på sätt, där finnes stadgat, meddela

sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens utfärdande.

Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde

dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av

ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna samt för uppläsande i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

87

kyrkan avsändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de

i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kun­

görelsen skall ofördröjligen sändas till det eller de i kungörelse enligt

32 § angivna ställe eller ställen.

Där så finnes lämpligare och hänsyn till okända rättsägares rätt ej

utgör hinder däremot, förelägge vattenrättsdomaren sökanden ej mindre

att i den för delgivande av stämning stadgade ordning sist å åttonde

dagen före vattendomstolens sammanträde låta kalla sakägare, som ovan

sägs, att inställa sig vid sammanträdet för sin rätts bevakande än även

att sist vid nämnda sammanträde inkomma med bevis att delgivning

skett inom föreskriven tid. I fråga om föreläggande, som nu sagts, skall

i tillämpliga delar gälla vad i 37 § finnes stadgat.

48 §.

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra till­

fälle att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, varom i

målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning eller

eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder för tillgodo­

seende av dylika intressen eller angående ärende, som i 41 § sägs,

förordne vattenrättsdomaren, där sådant prövas lämpligt, att särskilda

sammanträden skola hållas i sammanhang med undersökning, som i

45 § sägs, eller ock i annan ordning.

För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren,

där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.

49 §.

Vattendomstolen äge, där så finnes nödigt för målets avgörande,

från förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som faller inom

myndighetens verksamhetsområde.

År fråga om byggnad i eller vid allmän farled, skall vattendom­

stolen eller vattenrättsdomaren, förrän målet avgöres, från lotsstyrelsen

inhämta yttrande, huruvida från dess sida något finnes att erinra i

avseende å företaget.

■so §.

För målets prövning sammanträder vattendomstolen till syn på

stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan plats, som är för

parterna välbelägen.

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 128.

88

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde bestämmes av

vattenrättsdomaren och skall sist å fjortonde dagen före sammanträdet

tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

Har sökanden begärt syn på stället, må målets avdömande ej ske

utan syn. Äskas i mål om byggnad för vattnets tillgodogörande syn

av någon, som förmenar sig lida skada av sådan byggnad, vare lag

samma, såframt ej syn finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för

tillgodoseende av parternas rätt.

51

§.

Vattenrättsingenjörerna och de vattenrätt snämndemän, vilka böra

tjänstgöra vid domstolens sammanträde, skola av vattenrättsdomaren

särskilt kallas.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

52 §.

Menar part, att ledamot i vattendomstolen är jävig, framställe in­

vändningen vid första domstolssammanträde, då den, som jävet angår,

har säte i domstolen, eller, där parten då var av laga förfall hindrad

att inställa sig eller den omständighet, vara jävet grundas, då ej var

för handen eller parten kunnig, vid nästa sammanträde efter det för­

fallet upphörde eller han om jävet erhöll kännedom. Hålles vatten­

domstolens sammanträde, som nu nämnts, vid syn på stället, skall jävet

framställas före synegångens början. Försummas vad sålunda stadgats,

vare parts rätt att framställa invändningen försutten.

Jäv mot ledamot i vattendomstol må ock i högre rätt göras, där

den part, som vill frågan väcka, av annan orsak än förfallolös utevaro

ej förrän i den högre rätten haft tillfälle att framställa jävet. Be­

träffande rätt till talan mot vattendomstols beslut rörande jäv mot

ledamot i domstolen gälle vad i rättegångsbalken linnes stadgat an­

gående beslut om jäv mot häradshövding.

Beslut, varigenom jävsinvändning mot vattenrättsnämndeman varder

gillad, skall ej medföra någon verkan till rubbning eller upphävande

av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes, där

övriga ledamöter varit om åtgärden eller beslutet ense.

53 §.

Yrkanden beträffande ersättning till följd av det företag eller den

åtgärd, varom fråga är, så ock påståenden i anledning av utlåtande,

89

som i 45 § sägs, skola göras medelst skriftlig inlaga i två exemplar

före vattendomstolens första sammanträde i malet eller ock iramställas

a nämnda sammanträde och, där syn hålles, före synegangcns början

eller i den ordning, som domstolen bestämmer. Vid yrkanden och

påståenden, som framställas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen

icke pliktig att fästa avseende, utan så är att de föranledas av iakt­

tagelse]' under synegången eller av eljest under domstolens samman­

träden förekomna omständigheter.

Av inlaga, som nu nämnts, äge sökanden utbekomma ena exemplaret.

54 §.

Tvistas om fastighet, som i målet avsett företag eller åtgärd an­

går, vare den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar

fastigheten, berättigad ijtt med laga verkan tala och svara för den­

samma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som lörre ägaren i målet

ingått, eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har

i förut angiven ordning underrättelse om målet blivit förre ägaren till­

sänd eller denne kallats till inställelse eller eljest kommit tillstädes i

målet, vare underrättelse till nye ägaren eller kallelse å honom ej

erforderlig.

55 §.

Parts utevaro från vattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder

för målets handläggning och avdömande.

56 §.

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde återkalla ansök­

ningen, göre det skriftligen hos vattenrättsdomaren, och avskrive denne

målet från vidare behandling. Efter det målet företagits till hand­

läggning vid sammanträde med vattendomstolen, ma återkallelse av

sökandens talan ske allenast hos domstolen.

År fråga om utförande av vattenreglering, som avses i 3 kap.

1 §, må, där sökandena äro två eller flera, en av dem ej utan de andras

medgivande återkalla sin talan.

tiar återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens

försorg meddelande därom lämnas parterna i den för kallelser till dem

bestämda ordning.

Bihang till riksdagens protokoll 1818.

1 sand. 113 höft. (Sr 128.)

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

12

90

57 §.

Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskov med för­

handlingarna, skall, innan vattendomstolen efter syn eller annan för­

handling åtskiljes, utslag i målet avkunnas eller ock besked lämnas om

tid och plats för dess meddelande. Ej må utan synnerliga skäl, som

i protokollet angivas, tiden sättas senare än två månader efter det

beskedet lämnas.

Finnes uppskov med förhandlingarna av nöden, skall besked om

tiden och stället för nytt sammanträde meddelas, innan domstolen åt­

skiljes, eller ock sedermera tillkännagivas i den ordning, som för kallelser

till parterna blivit bestämd.

I sammanhang med beslut om uppskov äge vattendomstolen, där

det för målets behöriga utredning prövas erforderligt, förordna om nv

skriftväxling mellan parterna och meddela de därför nödiga föreskrifter

så ock giva föreläggande angående viss parts hörande.

58 §.

Å tid och plats, som för utslagets meddelande enligt 57 § blivit

särskilt bestämd, skall utslaget vara för parterna tillgängligt.

Då utslag sålunda gives, erfordras ej att vattendomstolen är samlad.

59 §.

Av vattendomstolens utslag skall avskrift ofördröjligen och sist å

åttonde dagen, sedan det avkunnats eller eljest meddelats, av vatten-

rättsdomaren sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna

ställen.

Kimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

CO §.

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd,

som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen upp-

givits, skall tillfälle lämnas tillstädes varande parter att yttra sig där­

över. Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt

yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som

därav må föranledas.

Där på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkom­

mande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit, må

domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i

ersättningsbelopp, som må erfordras lör vinnande av likformighet i upp­

skattningen.

Ej må i något fall ersättning sättas lägre än sökanden i ansök­

ningen föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund a\

föreskrifterna i denna § bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat.

Öl §.

Där mål finnes behörigen kunna utredas utan skriftväxling mellan

parterna, äge vattenrättsdomaren i kungörelse genast utsätta viss tid,

minst tre veckor efter kungörelsens utfärdande, och viss ort för målets

handläggning inför vattendomstolen; och skall beträffande sådant mål i

tillämpliga delar gälla vad i 32 § andra stycket, 33—3i och 41 08 §§

samt 60 § föreskrivits.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

62 §.

1 mom. Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande

att bygga i vatten, skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om

byggnadens läge och konstruktion, om den ersättning, som skall till

följd av företaget utgå, i den män ej bestämmelser därom skola träffas

i den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i övrigt,

som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, sa

ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vatten­

märke eller andra föreskrifter om hushållningen med och framsläppan­

det av vattnet såväl efter byggnadens fullbordan som under bygg­

nadstiden.

2 mom. År fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall

utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall föi

framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där

så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark,

som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte

den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör

förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, en

till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handlägg­

ning bildad.

. .

Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits

på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden

avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet,

92

huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i ström­

fallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, tillhör fastighet,

för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnytt­

jande av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är av

beskaffenhet, att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om skyldighet

för byggnadens ägare att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd

ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan därå äga

tillämpning.

3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända

till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansöknings-

mål. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vatten-

reglering, varde angivet, om reglerings företaget är av beskaffenhet, att

stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämp­

ning, och skall, då fråga är om företag, som avses i 3 kap. 1 §, ur­

slaget tillika innehålla uppgift å det belopp, vartill kostnaden för regle­

ringens utförande blivit av vattendomstolen beräknad, samt föreskrift

om den anpart i kostnaden för företaget, som belöper å varje till regle-

ringssamfälligheten hörande strömfall.

G3 §.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i Vatten

eller utförande av vattenreglering medgives, bestämme vattendomstolen

viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken företaget skall vara

fullbordat.

64 §.

Meddelas av vattendomstolen bestämmelse om vattenmärke, som

ej finnes utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket

skall på sökandens bekostnad utsättas. Vattenmärke skall på ett för

dess orubbade bestånd betryggande sätt anbringas å ett för envar lätt

skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är, samt i noggrant bestämt

höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast

föremål inhuggna fixpunkter.

65 §.

Anda att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra

motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för

tillvaratagande av hans rätt.

Kungl. Majtts nåd. proposition Nr 128.

Har svarandepart framställt invändning' eller påstående i målet,

ändå att lian insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och

vållas därav uppskov i målet eller eljest ökade kostnader, gottgöre han

sökanden de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr l'd8.

93

66

§.

1 mål rörande byggande i vatten eller utförande av vattenreglering

må vattendomstolen, när synnerliga skiil därtill prövas föreligga, med­

dela slutligt utslag rörande viss del av företaget, innan målet i övrigt

avgöres.

67 §.

Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut

må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast

såframt sökanden, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är

om ändrade hushållsbestämmelser, dessa tillämpas, hos Konungens be-

fallningshavande ställer pant eller borgen för den ersättning i pen­

ningar, som högre rätt kan ålägga honom att utgiva utöver vad vatten­

domstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill

han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

År sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot beslutet talan

i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändrings-

sökandet slutligen prövas, förordna, att verkställighet icke må äga rum.

68

§.

Anmälan om ersättningsanspråk, varom i 2 kap. 24 § förmäles,

skall göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren.

Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommen­

derat brev tillsänt ägaren av den vattenbyggnad, varom fråga är.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu

sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som

inom behörig tid anmälts, sammanträda till syn pa stället. Åro flera

anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt prövade i ett sammanhang.

Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å

fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat

brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens ägare att ersätta motpart

kostnad, som föranledes av prövning enligt denna §, gälle vad i 65 §

94

är om sökande stadgat. Finnes den, som anmält ersättningsanspråk,

hava saknat skälig anledning därtill, varde honom ålagt att gottgöra

byggnadens ägare de utgifter, som denne till följd därav fått vidkännas.

69 §.

För ingivande av erinringar eller påminnelser eller skrifter i an­

ledning av förordnande om ytterligare eller ny skriftväxling eller ock

bevis om delgivning äge vattenrättsdomaren bevilja anstånd på viss tid,

när skäl därtill äro.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att

något fullgöra, laga förfall visat, utsatte vattenrättsdomaren ny tid.

70 §.

Beträdande fråga, vari det enligt förestående stadganden till­

kommer vattenrättsdomaren att besluta, bör han, där frågans beskaffen­

het det påkallar, rådgöra med vattenrättsingenjörerna.

Av vattenrättsdomarens beslut är vattendomstolen ej förhindrad

att annorlunda förordna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

71 §.

Där enligt stadgande i denna lag handling skall ingivas till vatten­

domstol eller vattenrättsdomaren, må den i stället på vederbörande parts

eget ansvar i betalt brev insändas med posten.

72 §.

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen

anhängig^orda ansökningsmål föra förteckning, utvisande tiden, då

varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder samt tiden för målets

avgörande.

73 §.

Vattenrättsdomaren före med biträde av vattenrättssekreteraren

protokoll vid vattendomstolens sammanträden och underskrive detsamma

å domstolens vägnar. I målet ingiven handling må ej i protokollet in­

tagas, utan där allenast anmärkas.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas

en akt, omfattande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet

95

ingivits, så ock avskrift av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade

kungörelser och meddelade beslut ävensom av vattendomstolens proto­

koll och utslag i målet jämto förteckning å de kartor, ritningar och

andra handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas en av vattenrättsdomaren under­

skriven förteckning över de underrättelser, vilka på grund av bestäm­

melserna i 33 och 47 §§ blivit av honom å posten avlämnade; och

skall förteckningen angiva den dag, då avlämnandet skett. Där ej av

eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår, utgöre

förteckning, som nu nämnts, bevis att den uppgivna dagen underrättel­

ser avsänts under de i förteckningen upptagna adresser.

Beträffande skyldighet att till Svea hovrätt insända ett exemplar

av akten i målet skall vad rörande insändande till hovrätt av underrätts

dombok är stadgat äga motsvarande tillämpning.

74 §.

Expedition i ansökningsmål skall mot postförskott sändas till part,

som är skyldig att lösa densamma, eller, om flera parter äro gemen­

samt lösenskyldiga, till den av dem, som de i sådant avseende må hava

uppgivit. Varder postförskott ej utlöst, må postavgiften uttagas i den

för expeditionslösen stadgade ordning.

Vad sålunda stadgats om expedition gälle ock om andra hand­

lingar, vilka part ä,r berättigad att utfå från vattendomstol.

Har part avsagt sig rätten att på sådant sätt få handling sig

tillsänd eller begärt, att handling skall på sätt nu är nämnt tillställas i

stället för honom själv hans rättegångsombud eller annan, vare det gällande.

Kung!. Maj:t* nåd. proposition Nr 128.

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.

75 §.

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 12—27 avses, ingive

till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens

namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill;

bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar in­

givas i två exemplar; dock äge i fråga om kartor och ritningar samt

handlingar av vidlyftigare beskaffenhet vattenrättsdomaren medgiva be­

frielse från denna skyldighet.

Beträffande mål rörande häktad gälle vad i 84 § finnes stadgat.

96

76 §.

Har inlaga, som i 75 § sägs, med tillhörande handlingar ej ingi­

vits i nödigt antal exemplar, eller finner vattenrättsdomaren den i inlagan

väckta talan vara av beskaffenhet, att den uppenbarligen icke kan av

vattendomstolen upptagas, skall vad i 29 och 31 §§ stadgats beträffande

ansökningsmål äga motsvarande tillämpning.

77

§•

Möter ej mot talans upptagande hinder, som i 76 § avses, teckne

vattenrättsdomaren å stämningsinlagan föreläggande för svaranden vid

äventyr, som i 82 § förmäles, att inom viss tid efter det stämnings-

handlingarna delgivits honom, till vattenrättsdomaren ingiva skriftligt

svaromål å stämningspåståendena med bifogande av de handlingar han

vill åberopa till stöd för svaromålet så ock att inställa sig inför vatten­

domstolen å tid och ort, som sedermera varder bestämd och i den ord­

ning 80 § föreskriver offentliggjord. Har käranden erhållit befrielse

från ingivandet av vissa handlingar i två exemplar, skall i föreläggandet

tillkännagivas, att dessa handlingar hållas tillgängliga å vattenrätts-

domarens tjänsterum.

Vad i 75 § andra stycket stadgas gälle ock med avseende å svaro­

mål med tillhörande handlingar.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

78 §.

Sedan resolution åtecknats stämningsinlagan, skall ena exemplaret

därav ävensom av övriga i två exemplar ingivna handlingar utlämnas

till käranden. Vattenrättsdomaren förelägge därvid käranden att inom

tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes, och vid äventyr, som nedan

sägs, delgiva svaranden de sålunda bekomna handliugarna på sätt, som

för delgivande av stämning är stadgat. Har den lor svaromåls av­

givande bestämda tiden, räknat från utgången av tiden för delgivningens

verkställande, gått till ända och har icke till vattenrättsdomaren in­

kommit bevis, att delgivning skett inom föreskriven tid, ej heller svaro­

mål avgivits, varde kärandens i målet väckta talan av vattenrättsdomaren

förklarad förfallen.

Där ansökningen efter ty nu sagts av vattenrättsdomaren förklaras

förfallen, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknas

å ett exemplar av stämningsinlagan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

97

79 §.

Av svaromål med tillhörande handlingar äge käranden utbekomma

ena exemplaret. Till bemötande av svaromålet må käranden inom tid,

som av vattenrättsdomaren förelägges, ingiva påminnelser i två exemplar;

och äge vattenrättsdomaren, där så finnes nödigt, föreskriva, i vilket

avseende käranden därvid skall yttra sig eller förebringa utredning vid

äventyr, som i 82 § förmäles.

Finner vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas svaranden att före

målets behandling vid vattendomstolen yttra sig över avgivna påmin­

nelser, förelägge vattenrättsdomaren käranden vid äventyr, som nyss

sagts, att inom viss tid inkomma med bevis, att han delgivit svaranden

ena exemplaret av påminnelserna.

Prövas ytterligare skriftväxling mellan parterna nödig, äge vatten­

rättsdomaren förordna därom och meddela de för ändamålet erforderliga

föreskrifter.

80

§.

Efter skriftväxlingstidens utgång bestämme vattenrättsdomaren, när

och var vattendomstolen skall sammanträda för målets handläggning;

och skall tillkännagivande om tiden och stället för sammanträdet sist å

fjortonde dagen förut ej mindre anslås i vattenrättsdomarens tjänsterum

än även tillsändas parterna i rekommenderat brev.

81

§.

Vad i 42—46 §§, 49 § första stycket, 50 § första stycket, 51, 52,

55 §§, 56 § första stycket, 57, 58, 64, 67, 69—72 §§, 73 § första,

andra och fjärde styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål

skall, där annat ej framgår av vad nedan i denna § sägs, äga mot­

svarande tillämpning i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt

å vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då, enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet, par­

terna skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ord­

ning1, skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av

sådant besked i stället lända till efterrättelse föreskriften i 80 §. '

I avseende å stämningsmål, däri talan om ansvar föres, skall vad

i 55 § finnes stadgat beträffande ansökningsmål icke äga tillämpning,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.)

13

98

så vitt angår svarande, vilken ej under skriftväxlingen erkänt den för­

seelse, som lägges honom till last. Förordnande, som i 67 § sägs, må

ej meddelas angående verkställighet av straff eller annan påföljd av

brottslig gärning.

82 §.

Underlåter svaranden att inom förelagd tid avgiva svaromål, eller

brister eljest part i fullgörande av honom meddelat föreläggande, och

vållas därigenom uppskov i målet, vare den försumlige, ändå att hans

talan bifalles, pliktig att gottgöra motparten de utgifter, som därigenom

åsamkats denne.

83 §.

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande

därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3 eller 4 avses,

varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade

ordning.

Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller

överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller

annan anläggning i vatten, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts,

äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant

eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verk­

ställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vatten­

domstolen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

84 §.

Vad i 75—83 §§ föreskrives om förfarandet i stämningsmål skall

ej äga tillämpning å brottmål rörande häktad, utan skall i fråga om­

såd ant mål lända till efterrättelse vad härom finnes stadgat för häradsrätt.

Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation

och verksamhet.

85 §.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för

vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering, eller

99

meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökan­

den att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om

ändrade hushållningsbestämmelser, dessa må tillämpas, erlägga viss av­

gift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och

verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets till­

godogörande såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke

tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid

byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband

med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering

eller med ändrade hushållningsbestämlnelser åsyftas ökning i uttagbar

vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den

vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga

är om vattenreglering enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssam-

fälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut

uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i

förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget

eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. Där till

grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den

utgå med en krona för varje hästkraft till och med 5,000, femtio öre

för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre

för varje hästkraft utöver 10,000, men må ej, utom då fråga är om

vattenreglering, överstiga tjugutusen kronor. Skall avgiften beräknas

efter ökningen i värde å vattenkraft, varde den erlagd med en för tusen

av värdeökningen.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre

belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

86 §.

Storleken av avgift, varom i 85 § förmäles, skall enligt där med­

delade grunder bestämmas av vattendomstolen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed

avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

87 §.

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka

det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

100

handlingarnas tillhandahållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift

härför ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde,

varom i 11 § andra stycket förmärs;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § särskilt förordnats att bi­

träda sakägarna i målet;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i

målet såsom sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 §; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för in­

ställelse vid domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn å stället,

dock ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation,

som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Huruvida kostnad, som sökanden sålunda förpliktas att gälda, skall

helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt

de rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande

tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål.

Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrätts-

domares beslut.

88

§.

I fråga om fullföljd av talan mot vattendomstols beslut skola, så­

vitt ej här nedan eller eljest i lag eller författning särskilda stadganden

därom meddelas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse rättegångs­

balkens föreskrifter beträffande fullföljd av talan mot allmän underrätts

beslut, med iakttagande därav att talan mot vattendomstols beslut skall

fullföljas hos vattenöverdom stolen och att vad i 25 kap. 8 § och 26

kap. 1 § rättegångsbalken sägs om häradshövding skall i vattenmål

gälla om vattenrättsdomaren,

89 §.

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som ej är av

brottmåls natur, skall fullföljas efter vad.

Har vattendomstol förklarat sig obehörig eller i stämningsmål

förklarat stämningen ogill, skall, över det utslag klagan föras genom

besvär, ändå att målet är sådant, att talan mot slutligt utslag däri eljest

skolat efter vad fullföljas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

101

Vad i 25 kap. 5 § rättegångsbalken finnes stadgat rörande sättet

för fullföljd av talan mot där avsedda beslut skall äga motsvarande

tillämpning i vattenmål.

90 §.

Vad mot vattendomstols utslag skall anmälas sist å fjortonde dagen

eller, där anläggning, företag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastig­

het inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, sist å tjugu-

iorsta dagen från den dag, då utslaget gavs. Hos vattenrättssekreteraren

må ock vädjas; pröve dock vattenrättsdomaren, huruvida sålunda gjord

vadeanmälan rätteligen skett. Vadepeuning tillfälle vattenrättsdomaren.

Meddelar jämlikt 66 § vattendomstol skilda utslag rörande olika

delar av det företag, varom fråga är, och har part erlagt vadepenning

rörande ett utslag, tarvas ej ny vadepenning, där han vill fullfölja talan

jämväl mot beslut, som senare meddelas.

91 §.

Part, som vädjat mot vattendomstols utslag, skall i vattenöverdom-

stolen sig inställa före klockan tolv å trettionde dagen eller, där anlägg­

ning, företag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastighet inom Norr­

bottens eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte

dagen från den dag, då utslaget gavs.

92 §.

Där i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 § utfärdats, talan

mot vattendomstols utslag efter vad fullföljes av sökanden, skola de av

honom vid vattenöverdomstolen företedda inlagor och andra handlingar,

därav enligt 26 kap. 13 § rättegångsbalken avskrifter skola bifogas,

hållas parterna tillhanda å det eller de i kungörelsen angivna ställe eller

ställen. För sådant ändamål skall avskrift av handlingarna så fort ske kan

dit översändas, och varde på sökandens bekostnad tillkännagivande därom,

att sådan avskrift finnes att tillgå därstädes, införd i den eller de i samma

kungörelse angivna ortstidningar. Har sökanden ej ingivit avskrifter

till det antal, som erfordras för handlingarnas tillhandahållande på sätt

nu nämnts, skall på sökandens bekostnad verkställas utskrift av hand­

lingarna i det ytterligare antal exemplar, som för ändamålet är behövligt.

93 §.

Besvär över vattendomstols utslag eller beslut skola till vatten­

överdomstolen ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

anläggning, foretag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastighet inom

Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtio­

femte dagen från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades.

Avse besvär beslut, som, där det meddelats av allmän domstol, må

utan inskränkning till viss tid överklagas, vare då ej heller klagan över

vattendomstolens beslut till viss tid begränsad.

Vad i 27 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken finnes stadgat

skall äga tillämpning jämväl å part, som hålles häktad i vattenmål.

102

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

94 §.

Skall över besvär motpart höras, skola i de fall, som avses i 27 kap.

6 och 10 §§ rättegångsbalken, i stället för de i 1 § i samma kap. stad­

gade tider komma till tillämpning de tider, som finnas angivna i 93 §.

95 §.

Skola, där mot beslut i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 §

utfärdats, besvär anförts av sökanden, motparterna höras däröver, värde

genom klagandens försorg besvärshandlingarna tillställda i stället för

motparterna den eller de personer, hos vilka enligt nämnda kungörelse

de till vattenrättsdomaren i målet ingivna handlingarna hållas tillgängliga,

samt tillkännagivande därom, att besvärshandlingarna finnas att tillgå där­

städes, före utgången av den för ingivande av delgivningsbevis bestämda

tid infört i den eller de uti samma kungörelse angivna ortstidningar;

och åligge det klaganden, vid den för underlåtenhet att inkomma med

delgivningsbevis stadgade påföljd, att inom nämnda tid jämväl styrka,

att sådant tillkännagivande ägt rum.

I fall, som i denna § avses, varde den tid, inom vilken förklaring

skall avgivas, räknad från den sista dag, då handlingarna delgivits någon

av. nyssnämnda personer eller tillkännagivande, som nyss sagts, blivit

i tidning infört.

96'§.

Har part rätteligen vädjat mot vattendomstols utslag, åligge vatten-

rattsdomaren att före utgången av den tid, inom vilken talan "skall full­

följas, till. vattenöverdomstolen insända akten i målet. Har i vattendom­

stols slutliga utslag eller beslut ändring sökts genom besvär, skall akten

i målet infordras från vattenrättsdomaren. Lag samma vare, där be-

svären avse ett av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut samt

103

besvären prövas vara av beskaffenhet att icke kunna avgöras utan att andra

till akten i målet hörande handlingar än vattendomstolens protokoll äro

för vattenöverdomstolen tillgängliga.

Vad i rättegångsbalken stadgas om skyldighet för part att vid

fullföljd av talan mot underrätts utslag eller beslut ingiva underrättens

protokoll i målet, skall, utom såvitt angår överklagade utslaget eller

beslutet, icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot vattendomstols

utslag eller beslut, utan så är att talan genom besvär fullföljes mot ett

av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut.

97 §.

Angår målet fråga, för vars bedömande fordras särskilda fack­

kunskaper, må vattenöverdomstolen till biträde åt sig tillkalla i sådant

ämne sakkunnig person.

Tillkallad sakkunnig bör, sedan tillfälle lämnats honom att taga

del av handlingarna i målet, övervara målets föredragning i vattenöver­

domstolen och må där deltaga i överläggning rörande detsamma. Han

skall, efter det målet föredragits, men innan detsamma företages till av­

görande, till vattenöverdomstolen avgiva skriftligt yttrande rörande de

delar av målet, i vilka hans sakkunskap av vattenöverdomstolen tagits

i anspråk.

Kan yttrande, som nyss nämnts, icke avgivas utan att undersök­

ning å platsen äger rum, ankomme på vattenöverdomstolen att uppdraga

åt det sakkunniga biträdet eller ock annan i ämnet sakkunnig person

att företaga dylik undersökning och däröver avgiva utlåtande.

Huru ersättning åt sakkunnig, varom i denna § förmärs, må be­

stämmas, därom förordnar Konungen.

98 §.

Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller för­

klarats hava förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadean-

mälan ej kunna upptagas, må klagan däröver föras hos vattenöverdom-

stolen i enahanda ordning, som ovan finnes stadgad med avseende å

besvär mot vattendomstolens utslag eller beslut. Lag samma vare be­

träffande vattenrättsdomares beslut om inskrivning i vattenbok, som i

12 kap. sägs, angående besiktning, varom i 13 kap. förmäles, samt i

fråga, som i 14 kap. 7 § avses.

över annat av vattenrättsdomare meddelat beslut än nu nämnts

må klagan föras allenast i sammanhang med klagan över slutligt besked.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut.

99 §.

I fråga om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut

skall i allt, varom ej nedan i 100—102 §§ eller eljest i lag eller för­

fattning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad rörande fullföljd

av talan mot hovrätts beslut finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

100

§.

Har i mål rörande byggnad i vatten eller utförande av vatten­

reglering vattenöverdomstoleu meddelat skilda utslag rörande olika delar

av företaget, och har part erlagt fullföljdsavgift rörande ett utslag, då

må sådan nedsättning av parten åberopas jämväl för fullföljd av talan

mot senare utslag i målet; dock åligge parten att härom göra anmälan

hos Konungens befallningshavande ävensom att, då han hos vattenöver-

domstolen anmäler missnöje mot dess utslag, därvid tillika ingiva

Konungens befallningshavandes bevis såväl angående nämnda anmälan

som ock därom att den nedsatta fullföljdsavgiften icke återbekommits.

101 §.

Föreskriften i rättegångsbalken om skyldighet för part att vid

fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut ingiva underrättens

protokoll i målet skall icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot

vattenöverdomstols utslag eller beslut, utan så är att talan fullföljes

mot vattenöverdomstolens beslut i fråga, som genom besvär över ett

av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut dragits under

vattenöverdomstolens prövning.

102

§.

Vad i 92 och 95 §§ är stadgat angående mål, som vid vattendom­

stol anhängiggjorts medelst ansökning och däri talan till vattenöver-

domstolen fullföljts av ‘sökanden, skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om mål, som sökanden dragit under Konungens prövning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

105

12 KAP.

Om vattenbok och inskrivning däri.

1 §•

För varje vattendomstols område skall föras bok för inskrivning

av faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodo­

görande av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes så ock

rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande;

dock att vad nu stadgats ej äger tillämpning å anläggningar för allmän

farled eller allmän flottled. Denna bok kallas vattenbok.

1 vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska

beskrivningar över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag

med tillhörande vattensamlingsområden, i den mån sådana beskrivningar

äro eller varda av vederbörande myndighet utarbetade.

2 §.

Vattenboken föres av vattenrättsdomaren.

Beträffande anteckningar i vattenboken av tekniskt innehåll äge

vattenrättsdomaren påkalla förslag till anteckningarnas lydelse av veder­

börande vattenrättsingenjör, som, där anteckningarna göras i enlighet

med hans förslag, är ensam ansvarig för deras tillförlitlighet och full­

ständighet.

3 §.

När, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller

annan myndighet meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande,

ändrande eller borttagande av anläggning, som i 1 § första stycket

avses, eller beträffande hushållningen med vattnet vid sådan anläggning

eller ock jämlikt 2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anlägg­

ningens ägare att underhålla densamma, åligge det vattenrättsdomaren

utan särskild ansökan att med ledning av beslutet i vattenboken verk­

ställa inskrivning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för

kännedomen om anläggningens beskaffenhet samt om de rättigheter och

skyldigheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma. Vad nu

sagts gälle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.)

14

106

kap. 25 § av redan verkställd anläggnings laglighet, så ock beträffande

beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.

Meddelas jämlikt stadgande i 4 kap. föreskrift om skyldighet för ägare av

strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall beträf­

fande sagda skyldighet inskrivning göras i vattenboken.

Har beslut, varom inskrivning bör ske i vattenboken, blivit av

annan domstol eller myndighet än vattendomstolen meddelat, skall under­

rättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar

genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra iåter till­

sändas vattenrättsdomaren.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

4 §•

Där anläggning, som i 1 § första stycket avses, tillkommit innan

denna lag trätt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller

annan myndighets beslut, vilket dessförinnan meddelats, vare ägaren

berättigad att rörande anläggningen söka inskrivning i vatteuboken.

5

§•

Ansökan om inskrivning i vattenboken skall ingivas till vatten­

rättsdomaren samt vara åtföljd av ritningar över anläggningen, sådan

denna befinnes, jämte erforderlig beskrivning därå så ock av tillgängliga

domar och andra handlingar, som må angå anläggningens rättsliga för­

hållanden.

Ansökningen skall innehålla uppgift, med angivande av socken,

härad och läu, å den eller de fastigheter, varå anläggningen är belägen,

samt å det vattendrag, som därav beröres, så ock å de regler för hus­

hållningen med vattnet, vilka tillämpas vid anläggningen, varjämte böra

meddelas de andra upplysningar, vilka kunna vara av vikt för kännedom

om de med anläggningen förenade rättigheter och skyldigheter.

Avser ansökningen inskrivning rörande byggnad för tillgodogörande

av strömfa 1, skall särskilt uppgivas, huruvida strömfallet eller den del

därav, som genom byggnaden tillgodogöres, helt eller delvis tillhör annan

fastighet fin byggnaden samt, om så är förhållandet, vilken rätt bygg­

nadens ägare har att tillgodogöra sig vattnet.

Uppgift, som nu nämnts, må lämnas medelst hänvisning till före­

tedd dom eller annan handling, där densamma innehåller tillfyllestgörande

besked i ämnet. År sökanden oviss om något förhållande, varom an­

sökning bör innehålla uppgift, varde sådant i ansökningen angivet.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

107

6

§•

Då ansökan om inskrivning inkommit, läte vattenrättsdomaren, där

han ej finner sådant fall vara för handen, att ansökningen bör genast

avslås, utfärda kungörelse om ansökningen med föreläggande för dem,

som kunna hava något att erinra mot inskrivningen, att till vattenrätts­

domaren ingiva skriftliga erinringar inom viss tid, minst sextio och högst

etthundratjugu dagar, från den dag kungörelsen är dagtecknad. Kun­

görelsen skall innehålla uppgift om tiden för hållande av undersökning,

varom i 7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens 'försorg inom

tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som

ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten.

Om kungörelsens innehåll varde särskild underrättelse meddelad kammar­

kollegiet och lantbruksstyrelsen.

7

§•

Rörande tillförlitligheten av de ingivna ritningarna och beskriv­

ningen skall i god tid före utgången av den för erinringars avgivande

bestämda tid efter vattenrättsdomarens förordnande på sökandens be­

kostnad hållas undersökning av sakkunnig person. Över vad vid under­

sökning förekommer skall föras protokoll, som insändes till vattenrätts­

domaren.

8

§•

Finnas de företedda ritningarna och beskrivningen eller ock ansök­

ningshandlingen vara så oriktiga eller ofullständiga, att de ej kunna,

med mindre de fullständigt omarbetas, läggas till grund för inskriv­

ningen, varde ansökningen avslagen.

9

§•

År sökandens rätt med avseende å anläggningen beroende av

tvist, förklare vattenrättsdomaren, där ej ansökningen är av beskaffenhet

att höra genast avslås, densamma vilande i avbidan på tvistens utgång.

Möter eljest hinder mot inskrivningen, förelägge vattenrätts­

domaren sökanden viss tid, inom vilken han har att fullfölja ansökningen

108

och visa, att hindret blivit undanröjt. Fullgör sökanden ej inom utsatt

tid vad honom ålagts, varde ansökningen avslagen, där han ej visar, att

han ej kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må ny tid utsättas,

10

§.

Varder i ärendet utrett, att med ansökningen avsedd anläggning

tillkommit eller väsentligt ändrats efter den 30 april 1881, och visas ej

domstols eller annan behörig myndighets beslut till stöd för vad sålunda

åtgjorts, må ansökningen ej beviljas.

11

§■

Har på grund av ansökan, som ovan sägs, skett inskrivning i

vattenboken, och hava därefter fem år förflutit utan att talan väckts

mot lagligheten av de med inskrivningen avsedda förhållanden, vare,

ändå att till stöd för desamma ej kunnat påvisas domstols eller annan

myndighets beslut, sökandens rätt att bibehålla anläggningen och, där

fråga är om anläggning för vattnets tillgodogörande, att i den omfatt­

ning inskrivningen angiver tillgodogöra vattnet, fri från klander; dock

gälle vad nu sagts rörande rätten att tillgodogöra vattnet allenast, så­

framt den, som uppfört anläggningen, varit i god tro rörande rätten

till vattnet vid tiden för uppförandet eller vid erhållandet av domstols

eller annan myndighets medgivande därtill eller ock någon, till vilken

anläggningen sedermera övergått, i god tro rörande sagda rätt förvärvat

densamma. Tillgodogöres genom anläggning, rörande vilken skett in­

skrivning i vattenboken, allenast en del av det framrinnande vattnet,

och innehåller inskrivningen, att strömfallet eller den del därav, vars

fallhöjd utnyttjas vid anläggningen, tillhör sökanden, gälle vad ovan

sagts jämväl i fråga om sökandens rätt att tillgodogöra vattnet i övrigt

i strömfallet eller falldelen, motliggande fastighets rätt dock oförkränkt.

Vad i första stycket stadgats gälle dock ej med avseende å för­

hållande, som står i strid mot domstols efter den 30 april 1881 med­

delade beslut, ej heller beträffande reglerna för hushållning med vattnet.

Där jämlikt 3 § på grund av beslut i ett vid den tid, då denna

lag träder i kraft, redan anhängigt mål inskrivning skett i vattenboken

rörande anläggning, vartill medgivande lämnats av annan myndighet

än vattendomstol, skall vad i första stycket finnes stadgat äga mot­

svarande tillämpning; dock att där omförmälda tid a* fem år skall

räknas från det anläggningen fullbordades.

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 128.

Kungi. Majits nåd. proposition Nr 128.

109

12

§.

Om inskrivning i vattenboken enligt 3 § eller på grund av ansökan,

som ovan sägs, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen utfärda kungörelse;

och varde den offentliggjord på sätt i 6 § andra stycket finnes stadgat.

13 §.

Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. 1 § sägs besiktning

hållits å anläggning, som i 1 § första stycket avses, eller av vatten­

märke, om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt

11 kap. 64 §, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren

och anteckning om dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.

14 §.

Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande med­

delas av Konungen.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för över­

trädelse av denna lag.

*

1

§•

I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller ut­

förande av vattenreglering medgives, äge vattendomstolen, när skäl där­

till äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbor­

dandet bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas

av sakkunnig person. Innehåller vattendomstolens beslut, att vatten­

märke jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas före­

skrift om besiktning av märket.

Har föreskrift om besiktning, som nu sagts, av vattendomstolen

lämnats, men viss besiktningsman icke samtidigt förordnats, tillkomme

vattenrättsdomaren att förordna sådan vid tiden, då besiktningen skall ske.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall gäldas av byggnadens

ägare.

no

2 §•

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från

vattendomstolens beslut vara gjorda, att allmän eller enskild rätt däri­

genom. kränkes, meddele besiktningsmannen, att rättelse bör ske inom

viss tid vid äventyr att förhållandet eljest anmäles för allmänne åkla­

garen i orten.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

3 §•

Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller

delvis. uppförd byggnad i vatten, att denna icke tillkommit i laga ordning

eller icke är av laga beskaffenhet, äge på ansökan av honom vatten-

rättsdomaren förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden.

Kostnad för besiktning, som i denna § sägs, skall gäldas av sökan­

den; och vare han, där besiktningsmannen påfordrar det, pliktig att för­

skjuta .kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan

besiktningen verkställes.

Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller

ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden, varde i det

mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktnings-

kostnaden skall av ägaren gottgöras sökanden.

Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten äge mot­

svarande tillämpning beträffande vattenmärke eller särskilt anbragt. fix-

punkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i

vatten eller rörande hushållning med vatten hänför sig. *

4 §•

Har byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning,

stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom

sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden utförts i överens­

stämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser däri­

från,. som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller

enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten må ock eljest på sätt nu

nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående byggnadens

beskaffenhet eller om lagligheten av vattenmärke eller särskild anbragt

fixpunkt, som avses i 3 § sista stycket.

Om kostnad för besiktning, som i denna § sägs, gälle vad i 3 §

andra stycket finnes stadgat.

in

5

§•

Över vad vid besiktning förekommer och utrönes skall föras proto­

koll; och varde, där besiktningen hålles på grund av ansökan, som i 3

eller 4 § sägs, avskrift av protokollet så snart ske kan sökanden till­

handahållen.

Om besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet

till vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 13 § stadgat.

6 §•

Av vattendomstol eller vattenrättsdomare förordnad besiktnings­

man åtnjuta det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag

stadgas beträffande tjänsteman.

7 §.

Ej vare någon förmenat att mot riktigheten av besiktning, varom

ovan skils, åberopa den bevisning, vartill han kan äga tillgång.

8 §•

Bygger någon i vatten utan föregången prövning i laga ordning,

varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena

uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande

i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, in­

till dess sådan prövning ägt film, så ock, när skäl därtill äro, förordna

om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbete, var­

till i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot de be­

träffande arbetets utförande givna föreskrifter, må ock förbud och för­

ordnande, varom nu är sagt, meddelas, såframt det ej är uppenbart, att

genom de avvikelser, som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

I fråga om handräckning enligt denna § gälle enahanda bestäm­

melser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

9 §.

Varda de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i

denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

112

i laga ordning meddelade bestämmelser ej iakttagna, och följer ej rättelse

genast efter det tillsägelse skett; då äge på ansökan av den, som av

försummelsen han lida men, utmätningsmannen i orten att, sedan han

med ojävigt vittne hållit besiktning å stället, meddela nödig handräck­

ning och uttaga kostnaden därför av den försumlige.

Tillstänger någon allmän farled eller allmän flottled eller fiskvåg,

må ock till borttagande av stängsel, som uppenbarligen finnes stridande

mot lag, handräckning givas såsom nyss är sagt.

10

§.

Ansökan om besiktning och handräckning, varom ovan finnes

stadgat, mä, där allmänna intressen äro i fråga, göras av allmän åkla­

gare eller annan myndighet, som av Konungen bestämts; och skall kost­

naden i ty fall förskjutas av allmänna medel.

11

§•

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra

stycket bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande

eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 §

verkställer vattenreglering utan vattendomstolens medgivande

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att

söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i

vatten

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendom­

stolens medgivande utriver byggnad i vatten

eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för

vattendrags återställande utan medgivande av vattendomstolen,

skall, där han insett eller skäligen bort inse att jämlikt åberopade

lagrum medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforder­

ligt, straffas med böter från och med fem till och med fem tusen kronor

eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

12

§.

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller

till verkställande av vattenréglering från vattendomstolens beslut gör

avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

113

med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med

fängelse från och med en till och med sex månader.

13 §.

Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande

av vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan

myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med böter

från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse

från och med en till och med sex månader.

14 §.

Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller sär­

skilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut

om byggande i vatten eller vattenreglering, eller rörande hushållning

med vatten hänför sig, straffes med böter från och med fem till och

med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till och med

sex månader.

15 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna

strafflagen.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

14 KAP.

i

Slutbestämmelser.

1 §•

Med lågvatten (lågvattenmängd) i ett vattendrag avses i denna lag

medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenmängder,

vilka var för sig utgöra den minsta vattenmängden under året.

2

§.

1 avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro

förenade med äganderätt till fast egendom, vare med ägare likställd

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

15

114

Kungl. Majds

nåd.

■proposition Nr 128.

den, som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande

kronan eller allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt

innehar fast egendom.

3

§•

I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan lik­

ställd med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda

stadgat.

Kronan vare fri från skyldighet att ställa säkerhet, där sådan

eljest är föreskriven.

4

§•

Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet:

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att

deltaga i företaget;

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget

eller för anläggning i samband med detta;

när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde,

som tillhör fastigheten, eller någon å fastigheten belägen byggnad eller

annan fast anläggning eller på fastighetens användningssätt.

5

§.

Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse

till företag enligt denna lag verkställa mätningar, avvägningar eller

andra undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av

annan, äge Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva,

att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas.

Vid undersökningsarbetets utförande skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt medgivande av Konungens befallnings­

havande. För skada och intrång, som vållas av arbetet, skall ersättning-

gäldas med fulla värdet ; och vare den, som verkställer eller låter verk­

ställa arbetet, pliktig att, om Konungens befallningshavande prövar det

nödigt, före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

6 §•

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid

annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke

115

(vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar,

som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser

rörande vattenstånd eller vattnets avrinning.

Vad nu sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushåll­

ningen, gälle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman i hydro­

grafiska byrån.

Kungl. Maj.-ta nåd. proposition Nr 128.

7 §■

Har enligt stadgandet i 11 kap. 32 § vattenrättsdomare förordnat,

att handlingar i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos

ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, municipalnämnd

eller municipalstämma eller hos domhavande, landsfiskal eller ordförande

i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt skäl undan­

draga sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller

det municipalsamhälle, han tillhör, eller den domsaga, det distrikt eller

eljest det område, som av hans tjänst omfattas. Ej heller må annan

person, sedan lian efter eget åtagande mottagit uppdrag, som nu nämnts,

utan giltigt skäl avsäga sig detsamma. Prövar vattenrättsdomaren det

anförda skälet giltigt, fö^ordne han annan person att omhändertaga

handlingarna; och skall kungörelse härom utfärdas iden för meddelanden

till parterna bestämda ordning. Sedan målet slutligen avgjorts, äge

sökanden utbekomma handlingarna.

I sammanhang med förordnande, som i denna § avses, må av

vattenrättsdomaren bestämmas viss ersättning till den, hos vilken hand­

lingarna skola hållas tillgängliga, att gäldas av sökanden i vattenmålet.

Utgift, som nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

8

§.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej

sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde

säkerheten prövad av Konungens befallningshavande; dock gälle vad nu

sagts ej i fråga om säkerhet, som avses i 13 kap. 3 §.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan

att löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för

egen skuld.

116

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag­

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

ant^g'na, Jattenlagen skall jämte vad här nedan släde

landa till efterrättelse från och med den 1 januari 1919.

3-

De vid vattenlagens ikraftträdande anhängiga mål, vilka röra ämne

varom i vattenlagen bestämmelse givits, skola handläggas och bedömas

enhgt aldre lag; dock att, dar mål, som avses i 10 och 17 88 samt

24 §..andra 8tycket 1 förordningen den 30 december 1880 om jordägares

ratt over vattnet a hans grund, blivit anhängiggjort efter den 15 mars

1918 och sadant mai, da vattenlagen träder i kraft, ännu icke är av

underratten avdömt, den nya lagen skall tillämpas.

3

§.

Sökande i mål, som enligt vad i 2 § sägs skall handläggas och

bedömas enligt vattenlagen, skall, där han vill fullfölja ansökningen

mom nittio dagar efter det vattenlagen trätt i kraft därom hos vatten-

rattsdomaren göra skriftlig anmälan.

Har inom 1!'öreskHven anmälan skett, åligge vattenrättsdomaren

att från den allmänna underrättens ordförande infordra de hos rätten

forvarade ritningar och andra handlingar, som angå målet, ävensom

117

avskrift av rättens däri förda protokoll. I den mån sökandens anmälan

eller de till vattenrättsdoinaren översända handlingar och protokoll icke

i de hänseenden, som omförmälas i 11 kap. 27 § 1 mom. vattenlagen,

innehålla erforderliga upplysningar, förelägge vattenrättsdoinaren sökanden

viss tid att fullständiga vad sålunda brister, vid äventyr om det för­

summas, att anmälan förklaras förfallen.

Möter ej hinder, som nu sagts, skall vattenrättsdoinaren, så snart

ske kan, utfärda kungörelse om målet med angivande på sätt i 32 § av

nyssnämnda kap. sägs av de fastigheter, som företaget förmenas angå,

samt av tid och ställe för vattendomstolens handläggning av målet.

Kungörelsen skall offentliggöras i den uti 11 kap. 33 § föreskrivna

ordning; och varde på sätt i andra stycket av sistnämnda § stadgas

underrättelse om kungörelsens utfärdande lämnad envar sakägare, som

förut tillstädeskommit i målet, samt eljest för vattenrättsdomaren känd

ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, ävensom nyttjande-

rättshavare, vars rätt beröres i saken.

I den mån ej vattenrättsdomaren med hänsyn till förebragt utred­

ning eller andra omständigheter finner skäl annorledes bestämma skall

jämväl vad i övrigt finnes i 11 kap. 27—40 §§ föreskrivet om ansök-

ningsmåls anhängiggörande samt förberedande åtgärder i dylikt mål

äga motsvarande tillämpning.

Kanyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

4 §•

Då kungörelse enligt vad i 3 § sägs blivit av vattenrättsdomaren

utfärdad, skall han därom ofördröjligen underrätta den allmänna under­

rättens ordförande; och varde därefter målet ur dess dombok avskrivet.

Har sökanden underlåtit att i föreskriven ordning göra anmälan

om målets fullföljd, skall den allmänna underrätten däri meddela utslag

samt därvid förklara sökandens talan i målet hava förfallit.

5

§•

Har anläggning eller företag, som i vattenlagen avses, tillkommit

innan lagen trätt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller

annan myndighets på grund av äldre lag meddelade beslut, skola vid

bedömande av sådan anläggnings eller sådant företags laglighet samt

av därmed förenade rättigheter och skyldigheter äldre lags bestämmelser

lända till efterrättelse. Beträffande hushållning med och framsläppande

av vatten vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, skola de där-

118

utinnan i vattenlagen givna stadganden tillämpas, med iakttagande att

till skada, som av hushållningen eller vattnets framsläppande förorsakas

ej hänföres hinder eller försvårande, varom i 2 kap. 4 § sägs.

Där för särskilda fall i vattenlagen meddelas stadganden, som

oförtydbart angå äldre *an 1 äggn i n g ar eller företag, lände de till efterrättelse.

6 §•

Har strömfall, där jämlikt vattenlagen linnés kongsådra, bebyggts

enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till" byg­

gande i kongsådra, skall, såframt vid tillståndet gjorts sådant förbehåll,

som omförmäles i 1 kap. 8 § vattenlagen, för utrönande om bestämmel­

serna i 4 kap. 3 § och 8 § andra stycket skola äga tillämpning i av­

seende å anläggningen, senast under femte året efter det vattenlagen

trätt i kraft av myndighet, vilken Konungen bestämmer, i den ordning,

som är i 11 kap. vattenlagen om stämningsmål stadgad, påkallas pröv­

ning, huruvida vattenkraften i kungsådran uppgår till den i 4 kap. 3 §

angivna myckenhet. Varder icke inom nu föreskriven tid dylik prövning

påkallad, skall frågan om tillämpning beträffande anläggningen av be­

stämmelserna i sistnämnda lagrum samt i 4 kap. 8 § andra stycket

anses förfallen.

Vad i 12 kap. 3 § vattenlagen är stadgat om anteckning i vatten-

boken av beslut, som i nämnda lagrum om förmälas, äge motsvarande

tillämpning å beslut, varom i denna § är fråga.

? §■

Har domstol eller annan myndighet, förrän vattenlagen trätt i kraft,

eller ock därefter med tillämpning av äldre lag lämnat tillstånd till

byggande i vatten, och har ej arbetet blivit fullbordat inom tio år från

det lagen trätt i tillämpning eller från det därefter meddelat beslut

vunnit laga kraft eller ock inom den senare tid, högst tio år därefter,

som i anledning av ansökan om anstånd med arbetets fullbordande må

hava av vattendomstolen bestämts, skall vad i 2 kap. 22 § sista stycket

samt 11 kap. 17 § 7 av nämnda lag finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning beträffande tillstånd, som nu nämnts.

8

§•

Genom vattenlagen upphävas:

förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet

å hans grund; dock med undantag av stadgandet i 12 §, i vad detta

innefattar bestämmelse, som ej upptagits i 2 kap. 35 § i vattenlagen;

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

119

förord ningen den 30 december 1880 om ansvar för underlåtenhet

att öppna dammlucka;

kungörelsen den 20 oktober 1899 angående vad iakttagas skall,

då någon vill förvärva tillstånd av Konungen till byggande i kungs-

ådra; samt

lagen den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående

jordägares rätt över vattnet å hans grund;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring

eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg

därtill;

så ock vad i övrigt linnes i lag eller särskild författning stridande

mot bestämmelserna i vattenlagen.

9 §-

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som ersatts genom bestämmelse i vattenlagen, skall denna i stället

tillämpas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

10 §.

Vad i konvention med utländsk makt är överenskommet vare

gällande.

120

Kungl. Mqj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes.

Härigenom förordnas, som följer:

1

§•

Innan vattenlagen träder i kraft eller så snart sig göra låter där­

efter utfärdar Konungen provisorisk förteckning, däri jämlikt 1 kap. 5 §

andra stycket nämnda lag upptagas de vattendrag, i vilka kungsådra

skall anses finnas.

Förteckning, som nu nämnts, skall införas i svensk författnings­

samling samt i länskungörelserna för rikets län så ock tre gånger med

fyra veckors mellantid i allmänna tidningarna.

2

§•

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upp­

tagits å den provisoriska förteckningen eller uteslutits därifrån, äge han,

vid förlust av vidare talan, inom två år efter den dag, då förteckningen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i svensk författ­

ningssamling, hos vattendomstolen i den ort, där vattenområdet är be­

läget, anhängiggöra klander mot förteckningen medelst ansökan, som i

två exemplar skall ingivas till vattenrättsdomaren och i lika antal

exemplar åtföljas av de handlingar, vilka till stöd för klandret åberopas.

. I fråga om behandlingen av sådan talan skall vad i 11 kap.

vattenlagen finnes stadgat beträffande ansökningsmål i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. I sammanhang med utfärdande av sådan kun­

görelse angående klandret, som i 11 kap. 32 § vattenlagen omförmäles,

121

åligge vattenrättsdomaren att till kammarkollegiet insända underrättelse

om kungörelsens innehåll.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

3 §•

Sedan den i 2 § stadgade tid för anhängiggörande av klander­

talan mot den provisoriska förteckningen gått till ända, skola vatten­

domstolarna, var för sitt område, ofördröjligen till Konungen insända

uppgift, i vilka delar förteckningen såsom oklandrad vunnit laga kraft

och i vilka delar klander väckts. Efter det anhängiggjord klander­

talan blivit genom lagakraftägande beslut avgjord, skall uppgift jämväl

därom insändas, och skall, om beslutet innefattar tillägg till eller annan

rättelse i den provisoriska förteckningen, sådan rättelse anses omedelbart

införd i densamma. Uppgifter, som nu nämnts, skola offentliggöras i

enahanda ordning, som i 1 § stadgas med avseende å den provisoriska

förteckningen.

Sedan samtliga påståenden om klander mot den provisoriska för­

teckningen slutligen avgjorts och fullständig lagakraftägande förteckning '

sålunda föreligger, låter Konungen införa densamma i svensk författ­

ningssamling.

Förändringar i vattenmängd, som inträffa efter det frågan om

visst vattenområdes upptagande å förteckningen blivit slutligen avgjord,

föranleda ej ändring i förteckningens innehåll.

4 §•

Uppstår i vattenmål tvist om rättsförhållande, som. är beroende

därav, huruvida i visst vattenområde finnes kungsådra eller ej, och är

ej frågan om vattenområdets upptagande å förteckningen slutligen av­

gjord, skall med tvistens prövning anstå, till dess sådant avgörande

skett. Dylikt anstånd vare ej hinder mot prövningen av vattenmålet i

övrigt, där sådan prövning ändock kan äga rum.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.)

16

122

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om rått att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning.

Härigenom förordnas, som följer:

1

§•

Tarvas för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsför-

brukning, att ledning för vattnet framdrages över annan fastighets 'om­

råde, vare ägaren till den fastighet pliktig att mot ersättning tåla

intrånget därav.

Ledning, som nu nämnts, skall läggas så, att ändamålet må utan

oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markens ägare.

2 §•

Ersättning för intrång genom ledning, som i 1 § sägs, skall, där ej

annorledes överenskommes, bestämmas i penningar att utgå på en gång.

3 §•

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att framdraga ledning,

varom ovan förmäles, varde frågan instämd till allmän underrätt i orten.

4 §-

Finnes syn å stället nödig, äge rätten uppdraga åt två ojäviga för

uppdraget lämpliga män' att förrätta sådan syn å tid, som av rätten be­

stämmes, och att på grund av vad vid synen iakttagits avgiva utlåtande,

huruvida ledningens framdragande över svarandens mark må anses behöv­

ligt samt i sådant fall varest och huru ledningen bör göras så ock med

123

vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen bör utgå; och

varde emellertid målet bos rätten vilande. År fråga om fastighet på

landet, varde uppdrag, som nu nämnts, företrädesvis lämnat åt dem, som

äro ledamöter i nämnden.

Syne männens utlåtande skall skriftligen avfattas och före synens

avslutande för närvarande parter uppläsas; och varde därvid tillkänna­

givet vad den med utlåtandet missnöjde enligt 5 § har att iakttaga. Ut­

låtandet skall av synemännen ofördröjligen insändas till rättens ordförande.

För syneförrättning njute synemännen ersättning i likhet med vad

för ledamot i ägodelningsrätt är stadgat, där ej synemän på grund av

tjänstebefattning äger rätt till högre ersättning. Sagda ersättning skall

gäldas av käranden.

5

§•

År part missnöjd med synemännens utlåtande, äge han på landet

sist å det lagtima ting, som infaller näst efter trettio dagar, och i stad

inom trettio dagar, sedan utlåtandet meddelades, till rätten ingiva på­

minnelser. Varda ej inom nämnda tid påminnelser ingivna, skall utlå­

tandet genom rättens dom fastställas.

6 §•

I mål, som anhängiggöra jämlikt 3 §, skall käranden ersätta sin

motpart dennes nödiga kostnader å målet vid första domstolen.

7 §•

Där genom arbete för vidmakthållande av ledning, som i denna

lag avses, skada tillskyndas markens ägare eller annan, vare denne be­

rättigad till särskild ersättning därför.

8

§•

Vad i 5 och 7 §§ i lagen den 14 juni 1907 om servitut finnes för

där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

ledning, som tillkommit enligt denna lag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

124 ■

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall er­

hålla följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet

att höra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3

eller 5 § annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga

utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undan­

sättande av egendom eller ackord eller klander av utdeJningsförslag;

så ock i boskillnadsmål, över ansökningen om boskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919; dock att beträffande

mal, som anhängiggjorts vid domstol före nämnda dag och icke på grund

av stadgande i 2 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende å in­

förande av vattenlagen skall bedömas enligt sistnämnda lan, äldre ko-

skall tillämpas.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 § utsökningslagen skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa dom­

stols laga kraft ägande dom i tvistemål:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande

ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan ut­

giva ;

3) då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4) då dömt är i fråga om tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst;

5) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt

är om flyttning i eller ur hus; och

6) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att

något fullgöra, vid äventyr att det, om han tredskas, må genom veder-

partens föranstaltande utföras.

Om vattenrättsdomares behörighet att i vissa fall förordna, att dom

icke må verkställas, skils i vattenlagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

126

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske skall erhålla följande ändrade lydelse:

I älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, skall en sjätte­

del av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd i djupaste

vattnet lämnas fri från fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra

fisken att framgå, där ej Konungens befallningshavande efter rättägandes

och sakkunnigs hörande giver lov till redskapens användande.

Sund, tillflöde eller avlopp, varigenom vatten, däri fisket är gemen-

samhetsfiske, har gemenskap med annat vatten, må Konungens befallnings­

havande, på ansökan av delägarna i gemensamhetsfisket, efter rättägandes

och sakkunnigs hörande giva delägarna lov att avstänga medelst anord­

ning, som hindrar fisken att framgå.

Där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet

enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall vad därom är

stadgat jämväl lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj. ts mhl. proposition Nr 128.

127

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan före­

gående ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant full­

gjort, må lagfart å sista .fånget ej beviljas, förrän med förre ägarens

fång blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande

författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller

om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, vare

för lagfarts beviljande ej av nöden att med föregående fång lagfares,

eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

128

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ j förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande

ändrade lydelse:

24 §.

. 1 m°m. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expro­

priation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt

vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen å behörig

ort nedsatts eller, där fråga är om strömfall, för vilket enligt sist­

nämnda lag ersättningen bestämts att utgå medelst kraftöverföring,

denna i föreskriven ordning påbörjats, skall vad sålunda avträtts

ej

vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande

därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhål­

landet, göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen

lör förlorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller

lagen om dikning .och annan avledning av vatten tillkommer jord- eller

vattenverk sägare för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som

jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betal­

ning att utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen, eller utfaller

vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökilingslagen

skola fördelas mellan rättsäg’are i fast egendom ändå att försäljning

av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad fordran,

för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen till mot-

129

svarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen

visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i

inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande

bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning

av den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast

till en del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servi­

tutsrätt till intecknad egendom upplåtes, samt i något av de fall nu

sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av

inteckning, så ock där enligt vattenlagen intecknad egendom varder

avträdd, innan ersättningen blivit slutligen bestämd, eller enligt sagda

lag eller gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vatten­

verk allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning

av ersättningen betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för

inteckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall

egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen er­

lagts, icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen

enligt 131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen

eller som enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen;

och varde därom, efter t}^ i 23 § sägs, anteckning gjord i intecknings­

protokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmät­

ningsvis sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen

kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande

därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i intecknings­

protokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmel­

ser om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar

helt eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före

expropriationens fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt

eller servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar

upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller gällande bestämmelser om

ändring eller utrivning av vattenverk en eller flera av gemensamt in­

tecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages,

som medför skada eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

130

egendomar,- eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egen­

dom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller

avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betal­

ning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras

anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Xr 128.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 128.

131

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern H ammarskjöld ,

Statsråden: H asselrot ,

von S ydow ,

friherre B eck -F riis ,

S tenberg ,

L

innér

,

M örcke ,

V

ennersten

,

W estman ,

B roström .

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde det

betänkande med förslag till vattenlag m. m., som den 14 mars 1917

avgivits av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

för överarbetning av vissa delar i det av vattenrätts- och dikningslags-

kommittéerna den 17 december 1910 avgivna förslaget till vattenlag.

De lagförslag, som innefattades i betänkandet, voro förslag till

1) vattenlag;

2) lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes;

3) lag om rätt ■ att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning;

4) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen;

6) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske;

132

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom; samt

8) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden hemställde, att för det ändamål § 87 regerings­

formen omförmäler lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte genom

utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Ur protokollet:

Nils Berlin.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

13

»

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj:ts lagråd måndagen

den 21 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråden

GuLLSTRAND,

von S eth ,

W edberg ,

Regeringsrådet

P lanting -G yllenbåga ,

Överstelöjtnanten E

kdahl

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

20 mars 1917, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas

över de av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

den 14 mars 1917 avgivna förslag till

l:o) vattenlag,

2: o) lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes,

3:o) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för

vatten till husbehovsförbrukning,

4:o) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

5:o) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

6:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske,

7:o) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom, samt

8: o) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Enligt beslut den 27 april 1917 hade Kungl. Maj:t förordnat

överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Ossian Zacharias

134

Ekdahl att vara ledamot av lagrådet under dess behandling av ovan­

berörda lagförslag.

Sedermera hade till lagrådet överlämnats dels, enligt Kungl. Maj:ts

beslut den 25 maj 1917, ett av numera hans excellens herr ministern

för utrikes ärendena Joh. Iiellner, såsom förordnad att verkställa en för­

beredande utredning rörande en rättegångsreform, avgivet utlåtande,

huruvida från synpunkten av den tillämnade rätfegångsreformen något

vore att erinra mot grunderna för de förslag rörande vattendomstolars

inrättande samt processförfarandets anordning i vattenmål, vilka inne­

fattades i det till lagrådet remitterade förslaget till vattenlag in. m., dels

och, enligt Kungl. Maj:t,s beslut den 30 oktober 1917, av justitiekanslers-

ämbetet och kammarkollegium avgivna utlåtanden över 11 kap. 35 § av

berörda förslag till vattenlag.

Förslagen,'som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits:

samtliga lagförslag med undantag av 1 och 11 kap. i förslaget

till vattenlag samt förslaget till lag om förteckning å vattendrag, där

kungsådra finnes, av hovrättsrådet Natanael Gärde, 1 kap. i förslaget

till vattenlag samt förslaget till lag om förteckning å vattendrag, där

kungsådra finnes, av häradshövdingen K. H. Högstedt och 11 kap. i

förslaget till vattenlag av expeditionschefen numera statssekreteraren i

justitiedepartementet Sven Hagströmer.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag till vattenlag.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Det förslag till ny lagstiftning om den lukrativa vattenrätten, som

nu utgör föremål för lagrådets granskning, är resultatet av mer än tio­

åriga förarbeten. I stort sett torde det ock kunna betecknas såsom

synnerligen gott. Utan att bryta med de grunder, på vilka den svenska

vattenrätten av gammalt vilar, är förslaget avpassat efter de krav, som

den nutida vattenkraftsindustrien måste ställa å lagstiftningen. På samma

gång lärer det ock skänka de samhälleliga intressena och den jord­

brukande befolkningens önskemål allt det beaktande, som dem med

rätta tillkommer. Förslaget synes sålunda i allt huvudsakligt väl ägnat

att upphöjas till lag.

Kwtyl. Maj:ls nåd. proposition Kr 12b.

135

Justitierådet von Seth:

Det föreliggande förslaget är avsett att utgöra grundval för en

fullständig omarbetning av den svenska vatlenrättslagstiftningen. Att,

då omständigheterna icke medgivit framläggandet av ett alla dithörande

rättsförhållanden omfattande förslag, början gjorts med den s. k. lukrativa

vattenrätten, torde väl försvar as såväl av den särskilda betydelsen av

denna del av vattenrätten som därav, att särskilt på detta område genom

teknikens framsteg och den alltmer fortgående övergången till stordrift

de nu gällande lagbestämmelserna kommit att föråldras ojämförligt

snabbare än bestämmelserna ifråga om övriga vattenrättsliga förhållanden.

Mot denna anordning lärer således icke något vara att invända.

Om det följaktligen icke nu bör ifrågasättas att som villkor för

förslagets framläggande till antagande uppställa krav på dess utvidgande

med bestämmelser rörande även andra delar av vattenrätten än den ovan­

nämnda, lärer det emellertid icke böra underlåtas att redan nu såväl göra

klart för sig, huru omfattande i stort sett revisionen av vattenrättslagstift-

ningen bör göras eller, vilket i sak är detsamma, vilka vattenförhållan­

dena berörande ämnen böra behandlas i den nya vattenlagen, som ock att

tillse, huruvida den bearbetning av den lukrativa vattenrätten förslaget

innebär erhållit den fullständighet, som kan anses önskvärd.

Härtill finnes så mycket större skäl, som förslaget ju självt genom

sin uppställning antyder, huru vidsträckt dess upphovsmän tänkt sig,

att den allmänna revisionen av vattenrättslagstiftningen skulle komma

att sträcka sig.

Vad då först angår den första frågan eller den, vilka ämnen som

rätteligen böra behandlas i en ny vattenlag, anser jag mig böra uttala

den uppfattningen, att försljfget på ett synnerligen lämpligt sätt avgränsar

revisionsarbetets omfattning. Att sålunda såväl de bestämmelser, som

kunna erfordras till skydd mot vattnets förorening, som fiskerätten avskilts

och överlämnats till särskild lagstiftning, lärer på de skäl, som legat till

grund för nämnda utbrytning, få anses synnerligen välgrundat, även om

man, vad nu särskilt angår fiskerätten, med mig är böjd att anse denna

rätt enligt svensk rättsuppfattning ingå såsom ett moment i äganderätten

till vattenområdet och icke såsom en från äganderätten till arten fri­

stående, om än med densamma vad angår subjektet i regel förbunden

befogenhet, såsom nog uppfattningen är på vissa håll särskilt inom den

utländska doktrinen.

Mera tveksam ställer jag mig till den andra frågan, den huruvida

bearbetningen av den lukrativa vattenrätten i förslaget erhållit den full­

ständighet, som varit önsklig.

136

De grundläggande bestämmelserna i detta ämne innefattas i för­

slagets första kapitel, som också i anslutning därtill erhållit den generella

rubriken »om rätt till vatten». Granskar man nu de särskilda bestäm­

melserna i kapitlet, finner man emellertid, att dessa ingalunda beröra

hela det ämne, som angives av rubriken. En antydan härom lämnas

redan av innehållet i 1 §, som uttalar sig endast om rätten till det

vatten, som finnes å grunden, och de följande paragraferna behandla

även uteslutande rättsfrågor, som hänföra sig till det vatten, som finnes

å grunden. Hela den redan så viktiga och säkerligen i framtiden ännu

betydelsefullare frågan om rätten att tillgodogöra sig det vatten, som

finnes under grunden, lämnas av förslaget alldeles å sido. Skälet härför

har,- såsom av motiven framgår, varit, att grundvattensförhållandena

ännu äro så outredda, att en uttömmande och i övrigt tillfredsställande

lagstiftning på detta område näppeligen skulle kunna åstadkommas.

Det kan ju ej förnekas, att detta skäl i viss mån äger sin riktighet.

Tvister berörande grundvattensförhållandena uppstå emellertid, såsom

erfarenheten visat, allt som oftast; och, även om tiden ej kan anses vara

inne för en uttömmande lagstiftning på detta område, måste ju dylika

tvister lösas på ett sätt, som tillfrédsställer rättsmedvetandet. Det

synes vid detta förhållande hava varit önskligt, om åtminstone några

allmänna grundsatser för en sådan lösning kunnat angivas i den nya

vattenlagen. I varje fall bör väl emellertid i densamma plats på något

sätt beredas för eu blivande lagstiftning i ämnet. Man kunde ju t. ex.

tänka sig, att rubriken till första kapitlet ändrades därhän, att den­

samma mera exakt angåve dess nuvarande innehåll, t. ex. sålunda, att

densamma i närmaste överensstämmelse med rubriken till 1880 års

förordning kom att beteckna kapitlets innehåll såsom avseende jord­

ägares rätt till vattnet å hans grund, och att längre fram ett

särskilt kapitel reserverades för behandling av frågan om rätten till

grundvattnet. Med den stora betydelse de på sina ställen synnerligen

avsevärda vattenmassor, som framflyta under jorden, redan* hava sär­

skilt för städernas och andra samhällens med större sammanträngd

befolkning, förseende med vatten kan det nämligen enligt mitt för­

menande icke dröja synnerligen länge, förr än en lagstiftning i ämnet

kommer att tvinga sig fram.

Aven i ett annat hänseende äro bestämmelserna i förevarande

kapitel icke uttömmande, nämligen ifråga om vad man kallat »alle mäns»

rätt till vatten för hushållsbehov, bad, vattning av kreatur och dylikt.

Att en sådan rätt finnes, lärer icke av någon bestridas. Förhållandet

tangeras visserligen i någon mån i 3 §, men därutöver iakttager förslaget

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

137

tystnad. Skälet härtill angives vara, att lagstiftning i ämnet icke bör

försökas, förr än den kan stödja sig på en mera utpräglad rättsuppfatt­

ning rörande gränserna för allmänhetens ifrågavarande rättigheter, och

att denna förutsättning ännu saknas. Det kan ifrågasättas, om detta

skäl är tillräckligt bärande. Den rätt, varom bär är fråga, utövas all­

mänt; och vid detta förhållande bör också allmänheten hiva rätt att

fordra att åtminstone i grova drag få några antydningar om gränserna

för densamma. Att räti suppfattningen i förevarande hänseende hos all­

mänheten icke hunnit stadga sig, synes snarare vara ett skäl för lag­

stiftaren att på ett ledande sätt ingripa än en anledning att lämna

frågan å sido. Särskilt såvitt angår vattnet å grunden torde de erf >rder-

liga bestämmelserna icke behöva bliva så omfattande eller invecklade,

att större svårigheter skulle möta för deras utformande och inpassande

i förevarande kapitel. Det nära samband, vari nu berörda rättsför­

hållanden stå till de förhållanden, som beröras i den föreslagna lagen

om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs-

förbrukning, borde, synes det mig, hava manat till att icke lämna de

förstnämnda alldeles å sido i lagen. De flesta nyare lagstiftnings\erk

på vattenrättens område i utlandet innehålla ju också sådana be­

stämmelser.

De bestämmelser, som i detta hänseende för närvarande skulle

kunna ifrågasättas, synas icke vara flera, än att de mycket väl skulle

kunna inpassas i 1 kap. 3 § av förslaget. För min del anser jag dem

tillsvidare kunna inskränkas till dels ett allmänt stadgande, att vattnet

i de mera betydande vattensamlingarna, sjöar, tjärnar, älvar, strömmar, åar

och större bäckar, må användas av vem som helst till bad, tvätt, vatten­

hämtning, vattnande av kreatur, rodd och segling med mindre båtar

och dylikt, i den mån det kan ske utan förnärmande av den rätt att

i första hand tillgodogöra sig vattnet, som tillkommer dettas ägare, och

utan skada i övrigt eller nämnvärt obehag för honom eller annan, som

innehar stranden, dels ett medgivande att under samma villkor till för­

mån för vattnets ägare från vatten av ifrågavarande slag lägga ledning

för tillgodoseende av hushållsförbrukningen vid annan fastighet än

den, vartill vattenområdet hör, eller annat därmed jämförligt husbehov,

samt dels det stadgande, som redan finnes intaget uti nämnda paragraf.

Vad angår de allmänna grunder, efter vilka det remitterade för­

slaget söker lösa de frågor det upptagit till behandling, torde i stort

sett icke mycket vara att anmärka mot desamma.

För all lagstiftning är det en huvudregel, att densamma bör, så

långt det låter sig göra utan att åsidosätta de krav på utveckling, som

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

18

138

följa av förändrade tidsförhållanden, ansluta sig till den bestående rätts­

uppfattningen. Härförutan vinner icke rättsutvecklingen den stadga och

ingiver icke lagstiftningen den känsla av trygghet och fa-thet, som

äro oeftergivliga. villkor för att samhällsmedlemmarna skola kunna inom

de gränser för individens verksamhet den 'uppdrager var i sin stad nå

den fulla utveckling av sina anlag och inlägga den energi i sitt arbete

som äro oeftergivliga villkor för varje högre kulturutveckling.

Särskilt i dessa hänseenden synes mig förslaget val avvägt. Utan

att åsidosätta de krav nya förhållanden måste uppställa på en° lagstift­

ning på ifrågavarande område ansluter det sig organiskt till den hittills

försiggångna rättsutvecklingen.

Jag har ansett mig hava så mycket större skäl att framhålla

dessa synpunkter, som i en reservation framkommit krav på införande

av bestämmelser, som innebära ett avgjort brytande i visst hänseende

med allt vad som hittills varit svensk rättsuppfattning, nämligen be­

stämmelser om rätt för krouan att viss tid efter större kraftanlägg­

ningars fullbordande inlösa desamma. Det synes mig klart, att redan

den moraliska inverkan av en sådan bestämmelse i och för sig skulle

bliva ödesdiger för utnyttjandet av våra vatten kraftstillgång ar, även

om villkoren för inlösen göras synnerligen gynnsamma för den förut-

val ande ägaren. Den, som företager en dylik anläggning, går i regel

ej till ett dukat bord, särskilt om anläggningen avses att°användas till

distribution åt andra. Han måste i regel räkna med att en viss tid åt­

går, innan all den tillgängliga kraften blir placerad. Behov, som icke

finnas eller åtminstone ännu ej kännas, måste väckas till liv etc. An-

läggaren kan därför i regel ej beräkna, när den tid kommer att inträffa

oå anläggningen fullt bär sig, men, oavsett när denna tid infaller är

han skyldig underkasta sig det allmännas inlösningsrätt vid samma på

förhand givna tid. Stort bättre lärer saken ej ställa sig för den, som

verkställer anläggningen i avsikt att därmed driva ett eller annat industriellt

företag. Aven uti detta fall lära i allmänhet praktiska skäl tala för att

anläggningen göres större, än det omedelbara behovet kräver, eller med

andra ord att anläggningen verkställes under beräkning, att den eller

de industrier den skall driva skola kunna utvecklas, men den tidpunkt

vid vilken denna utveckling kunnat drivas så långt, att anläggningen

fullt _ utnyttjas, undandrager sig vid tiden för dess utförande vane "be­

räkning Det invändes nu visserligen, att det allmänna ej gärna kan

tänkas skola vilja rent av strypa en blomstrande industri. Det må väl

vara, men man drager sig nog i det längsta för ett företag, där nym

har att räkna med en så pass obestämd faktor som det allmännas välvilja.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

139

Härtill kommer, att enligt reservanternas förslag villkoren för lös­

ningsrätten gjorts sådana, att dess avskräckande verkningar ytterligare

skärpts. Genom att lösesumman för de väsentligaste beståndsdelarna

av anläggningen, strömfall, utmål och vattenverksbyggnader, fastställts

till det vid tiden för anläggningens verkställande bestämda anläggnings­

kapitalet, kommer hänsyn ej att kunna tagas till eu sådan faktor som

penningvärdets fall. Härigenom uppmuntras dessutom till dröjsmål så

länge som möjligt med kraftanläggningars företagande. Den, smil äger

ett vattenfall, har all anledning antaga, att detta skall stiga i värde,

allt eftersom genom befintliga kraftkällors tillgodogörande tillgången på

ledig vattenkraft minskas. Skyndar han sig nu att bebygga sitt fall,

avklipper han för sig utsikten att kunna tillgodogöra sig denna, värde­

stegring, medan han, om han dröjer därmed, har skäl att förvänta, att

han skall göra en god affär på sitt dröjsmål. Därigenom, att lösnings-

skyldigheten skulle komma att inskränkas till själva vattenverksanlägg-

ningen och ej skulle omfatta även respektive distributionsnätet eller den

eller de industrier, som drivas genom anläggningen, skulle svårigheterna

att vinna avsättning för kraften, såsom från olika sidor framhållits, av­

sevärt ökas o. s. v. Lägger man härtill de tekniska svårigheter, som,

på sätt från sakkunnigt håll närmare utvecklats, ofta skulle möta vid en

inlösen enbart av själva vattenverksanläggningen, kan man, synes det

mig, icke undgå att känna sig ytterligt betänksam gent emot en dylik

nyskapelse i vår vattenrätt.

Endast om det kunde visas, att synnerligen viktiga samhälls­

intressen för sitt tillgodoseende ovillkorligen fordrade lösningsrättens

införande, skulle dessa betänkligheter kunna hävas. Något avgörande

bevis härför synas mig reservanterna ej hava lämnat, \isserligen är

jag fullt ense med dem därom, att sådana tider kunna komma, att det

skulle vara oförsvarligt, om det allmänna alldeles släppt kontrollen över

de enskilda vattenkraftsanläggningarna ur sina händer. Men det synes

mig, som om denna makt till kontroll kunde vinnas på ett betydligt

enklare sätt, än det reservanterna föreslagit, nämligen därigenom, att

det allmänna förbehölle sig rätt att pröva de villkor, på vilka kraftanlägg­

ningar, som vore beräknade på upplåtelse av kraft åt allmänheten, verk­

ställde sådan upplåtelse.

De sakkunniga hava ej heller varit främmande för tanken på en dylik

åtgärd, och det synes, som om de enda skälen för dem att icke i för­

slaget intaga bestämmelser i sådan riktning varit, att något omedelbart

behov av dylik kontrollrätt icke synes föreligga och att något hinder

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

140

för statsmakterna att när som helst meddela bestämmelser om införande

av en sådan befogenhet icke finnes.

Aven om man måste medgiva riktigheten av dessa synpunkter

synes det mig emellertid kunna ifrågasättas, om ej det vore både klo­

kare och ärligare att redan nu i lagen fastslå en sådan befogenhet för

det allmänna som den ovan nämnda. Därigenom skulle å ena sidan

vidare strid om saken avklippas för framtiden och å andra sidan veder­

börande företagare få bestämd anledning att räkna med att deras rätt

att handhava krafttillgångarna ej vore alldeles obegränsad.

Gåves åt en eventuell bestämmelse i ämnet den formuleringen,

att Konungen, i den mån det funnes erforderligt, skulle äga förordna, för

riket i. dess helhet eller viss del därav, att vattenverksägare, som upp-

ate_ eller avsåge att upplåta kraft åt allmänheten, skulle vara pliktiga

att i den omfattning, som kunde finnas erforderlig, underställa sina upp-

atelsevillkor det allmännas prövning, behövde ju ifrågavarande kontroll-

e ogenhet ej komma till utövning förr, än omständigheterna gjorde

det önskvärt.

En sådan bestämmelse vore till sin innebörd icke någon nyhet

i vårt rättssystem. Mångfaldiga av enskilda drivna korum unikations-

anstalter, järnvägar och andra, äro redan nu underkastade ett dylikt

övervakande, och för vattenverksanläggarna vore ju ett dylikt kontroll­

system såtillvida betydligt att föredraga framför skyldigheten att vara

underkastade mlösningstvång,. som de ju alltid skulle hava utsikt att en

gång nå fram till en skälig inkomst av sina företag.

Med de undantag, som fölia av vad jag här ovan anfört, anser

jag mig alltså böra på det livligaste tillstyrka, att en blivande lagstift­

ning på den lukrativa vattenrättens område bygges på de huvudgrunder

det remitterade förslaget innebär.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

1 KAP.

1

§‘

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Förslaget innehåller lika litet som gällande lag några bestämmelser

om den rätt att nyttja annans enskilda vatten, vilken, på sätt i kommitté-

motiven framhålles, otvivelaktigt tillkommer en var — för badning,

kreaturs vattning m. m. Intet synes heller vara att erinra mot att

ifrågavarande befogenheter fortfarande lämnas av lagstiftningen oreg­

141

lerade. Men då sålunda pr lind ägarens rådighet över vattnet alltjämt

kommer att vara underkastad även andra inskränkningar än sådana, som

uttryckligen sädgås i vattenlagen eller eljest i lag, torde till utmärkande

härav någon jämkning böra vidtagas i förevarande paragrafs avfattuing.

Justitierådet von Seth:

Åveu vid iakttagande av vad jag förut hemställt ifråga om full­

ständigande av bestämmelserna i detta kapitel lärer grundägarens rätt

till vaitnet å hans grund komma att bliva underkastad inskränkningar

grundade å sakens natur och i övrigt icke uttryckligen omnämnda i

förslaget eller eljest i lag. Jag instämmer alltså i vad lagrådets övriga

ledamöter hemställt.

5

§•

Justitierådet Wedbery och överstelöjtnanten Ekdahl:

De sakkunniga hava funnit det innebära en oegemlig och onödig

förändring att, såsom kommittéerna föreslagit, borttaga den sedan år­

hundraden hävdvunna beteckningen kongsådra och ersätta densamma

med begreppet större vattendrag. Häri torde man knappast kunna

giva de sakkunniga rätt. Väl är det sant att, såsom de i sin motivering

framhålla, genom kommittéförslaget icke åsyftats att avskaffa de inskränk­

ningar i grundägarens rådighet över vattnet, Stim av ålder anknutits

till kungsådrebegrepoet. Men det kan dock icke förbises, att den nya

reglering av dessa inskränkningar, som nu ifrågasättes, är av genom­

gripande art. Enligt de sakkunnigas förslag, där beteckningen kongs­

ådra återupptagits, kommer rättslivet att få röra sig med två kuugs-

ådrebegrepp, det gamla och det nya, av väsentlipen olika inneboid.

Olägenheterna härav synas påtapliga; och särskilt betänkligt måste det

anses vara, att bibehållandet av kungsådrebeuänmingen kan giva ett

skenbart stöd för anspråk, vilka enligt den nya lagstiftningen sakna

berättigande. Efter vår mening bör därför den av kommittéerna före­

slagna beteckningen större vattendrag inarbetas i det förelipgande för­

slaget liksom även i det särskilda lagförslaget rörande förteckning å

vissa vattendrag.

6

§•

Justitierådet von Seth:

Av paragrafens lydelse framgår, att avsikten är att mellan de

olika s. k. kungsådreintressena prioriteten skall bliva avgörande sålunda

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

142

att, om för tillgodoseende av ett av dessa intressen redan tagits i an­

språk större eller mindre del av den anpart av vattenkraften, som skall

avstås titan ersättning, det eller de intressen, som sedermera komma i

fråga att tillgodoses, få nöja sig med att fritt få använda endast vad

som återstår av nämnda anpart. Att till följd av stadgandet i andra

stycket avvikelser från prioritetsprincipen tillfälligtvis kunna uppstå till

men särskilt för torrläggningsintresset, är ett förhållande, till vilket jag

längre fram skall återkomma, men innebär i stort sett icke någon

avvikelse från själva den grund, på vilken förslaget i förevarande hän­

seende bygger.

Vad angår de fyra först i paragrafen omförmälda kungsådre-

intressena, farledsintresset, flottledsintresset, fiskeintresset och torrlägg­

ningsintresset, lärer icke något vara att erinra mot den ståndpunkt

förslaget i berörda hänseende intager. Samtliga dessa intressera hava i

större eller mindre grad karaktären av allmännyttighet. Detta gäller

obetingat om de tre förstnämnda, farledsintresset, flottledsintresset samt

fiskeintresset, och i regel torde även ett torrläggningsföretag av den

omfattning, att det kan komma ifråga att för dess genomförande an­

vända kungsådrevattnet, vara att anse såsom allmännyttigt. Det låter

ej gärna tänka sig, att icke ett dylikt företag bör bliva till nytta för

eu större krets av jordägare. Mot att något försök icke gjorts att

sinsemellan från allmännyttighetssynpunkt gradera nu nämnda intressen,

torde således berättigade anmärkningar icke kunna göras.

Annorlunda är förhållandet med det femte slag av företag, som

i det remitterade förslaget tillagts bland dem, som skulle vara berätti­

gade till kungsådrevatinet, bevattningsföretagen. Dylika företag, för­

brukande avsevärda mängder vatten, kunna mycket väl igångsättas av

enskilda strandägare, utan att någon annan än företagaren har nytta av

företaget, och låt vara, att det är ett allmänt intresse, att en var jord­

ägare uppdriver avkastningen av sin egendom till största möjliga höjd,

synes det mig bjuda ganska mycket emot att ifråga om allmännyttighet

ställa dessa företag i samma klass som en farledsanläggning, flottleds-

anläggning, fiskvåg eller fiskodlingsanstalt eller ett torrläggningsföretag.

Skall överhuvudtaget bevattningsintres-et upptagas bland kungsådre-

intressena, något som synes mig synnerligen tvivelaktigt, bör väl i

varje fall tillses, att detta endast kommer att gälla bevattningsföretag,

som efter verkställd prövning befinnas hava en utpräglat allmännyttig

karaktär.

Åven andra stycket i förevarande paragraf synes i viss mån giva

anledning till erinringar.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

143

Därest ett strömfall i sin helhet tillhör samme ägare, torde giltig

anledning saknas att, på sätt förslaget gör, behandla den del av det­

samma, som borttages, såsom en enhet för sig. I regel åtminstone lärer

ägarens förlust bliva ungefär densamma, vare sig vattenkraft frångår

honom genom att vatten tages i anspråk eller detta sker genom att

fallhöjden minskas eller genom en kombination av båda dessa vägar

att tillgodose kungsådreintressena; och det synes vid sådant förhållande

mindre rationellt att göra det beroende på vilken utväg som anlitas,

huru stor del av vattenkraften han skall avstå utan ersättning. Lag­

förslagets ståndpunkt i denna del lider förövrigt av den svagheten, att

densamma kan komma att medföra vissa särskilt för torrlåggnings-

intresset oförmånliga konsekvenser. Såsom ovan erinrats, gäller som

regel prioritet sprincipen mellan de olika kungsådreintressena, så att det

intresse, som först kommer i fråga att tillgodoses, får, så långt det

för ändamålet erfordras, tillgodogöra sig allt vad som skall avstås utan

ersättning. Om t. ex. ett vattenavledningsföretag kan genomföras ute­

slutande medelst avledande från ett strömfall av en tredjedel av den

däri framrinnande vattenmängden, får detta ske utan särskild ersättning

till strömfallsägaren för den förlust av vattenkraft han lider därigenom.

Nu är det emellertid så, att för dylika företag oftast i första hand

erfordras minskande av fallhöjden. År detta förhållandet, kan emellertid

till följd av stadgandet i förevarande stycke, om ej hela fallet borttages,

för företaget icke tillgodogöras allt vad strömfallsägaren är pliktig

ersättningsfritt avstå för tillgodoseende av kungsådreintressena, utan

det blir alltid något kvar, som kan tagas i anspråk för ett senare företag

av beskaffenhet, att för detsamma kungsådrevatteu kan tagas i anspråk.

En sådan skillnad synes föga berättigad, om man i allmänhet vill, att

de intressen, S‘>m erkänts som kungsådreintressen, skola vara lika

berättigade. Enligt mitt förmenande bör strömfallsägaren i vilket fall

som helst vara pliktig att utan gottgörelse avstå intill en tredjedel av

den ursprungliga vattenkraften, och detta vinnes, om man i varje hän­

delse räknar med strömfallet i dess helhet såsom en enhet. Yad kom­

mittéerna anfört därom, att ofta svårighet skulle kunna föreligga att

avgöra, var ett strömfall börjar eller var det slutar, må i viss mån äga

sin giltighet, men svårigheten lär i allmänhet icke vara större, än att

den bör kunna övervinnas av en med erforderlig kompetens utrustad

vattendomstol, och denna omständighet lär i varje fall icke innebära

skäl nog att frångå den riktiga ståndpunkten även i alla de händelser,

då nämnda svårighet icke föreligger. Det må i övrigt erinras, att man

Kungl. Maj-.tf. nåd. proposition Nr 128.

144

icke ryggat tillbaka för nämnda svårighet, t. ex. då det i 2 kap. 7 §

gällt att ordna forhållandena i fråga om samfällda strömfall.

Å andra sidan torde däremot i den av kommittéerna jämväl berörda

händelsen, att fallet tillhör ett flertal delägare, som äga var sin avskilda

del av detsamma, varje delägares andel till undvikande av likvidsfrågor

dem emellan böra behandlas som ett strömfall för sig.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Lagrådet:

Då bär talas om »vatten, som förut må hava tagits i anspråk»,

avses otvivelaktigt ej annan vattenmängd än sådan, för vars avståetide

ersättning icke utfått. Det synes emellertid önskligt, att denna mening

kommer till tydligt uttryck i lagtexten.

7

§'

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenböga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Om en ström fallsägare, som till förmån för ett kungsådreintresse

fått avstå vattenmängd mot en jämlikt slutet av första stycket i donna

paragraf minskad ersättning, sedermera nödgas för liknande ändamål

vidkännas förlust av ytterligare vattenmängd, uppstår fråga i vad

mån förstnämnda vattenmängd bör vid tillämpning av regeln i 6 §

första stycket sammanräknas med den senare. Svaret härpå synes rätt­

visligen ej kunna bliva annat än att den först avstådda vattenmängden

bör medräknas utom till så stor del, som, därest hela den minskade

ersättningen antoges belöpa å samma del,* kunde anses vara enligt eljest

gällande bestämmelser till fullo ersatt. Eller med andra ord stadgan­

det om ersättningens successiva minskning med en tjugondei bör läsas,

som innehölle det, att för varje förflutet år utöver tjugu skall utan

ersättning avstås en tjugonde! av sådan anpart i vattenmängd eller fall­

höjd, som eljest skolat jämlikt 6 § i sin helhet avstås utan ersättning.

Säkerligen överensstämmer också eu sådan tolkning av lagtexten med

förslagets syfte. Till undanröjande av varje tvivel härom torde emel­

lertid eu omredigering av lagtexten i enlighet med det antydda vara

lämplig.

Justitierndet von Seth:

Stadgandet i denna paragraf innebär enligt sin andemening icke

ett upphävande utan endast en suspension av de skyldigheter 6 §

ålägger ägare av strömfall i vattendrag, där kongsådra finnes. Det

145

sätt, varpa enligt första stycket ersättningsfrågan ordnats, synes vid

sådant förhållande innebära en inkonsekvens, liiktigast vore vii.1, att i •

detta hänseende meddelades sådana bestämmelser att, om, då efter er

hållet byggnadslov fråga uppstår om tillgodoseende av ett kuugsådre-

intresse, fyrtio år ännu icke förflutit från den lör byggnadens fullbor­

dande jämlikt 11 kap. 03 § bestamda tiden, strömfallets ägare icke skall

vara pliktig att för ändamålet underkasta sig mockning i vattenmängd

eller fallhöjd, som lian enligt vattendomstolens beslut äger tillgodogöra

sig, med mindre ersättning gives honom för värdet av nyttjauderätten

intill fyrtioårstidens utgång till den anpart av vatten eller fallhöjd, som

han eljest skull» varit skyldig avstå utan ersättning.

Vidtages eu dylik ändring i lydelsen av första stycket, medför

detta även nödvändigheten av mindre jämkningar i aviättningen av

Övriga två stycken i paragrafen.

Lagrådet:

Rörande bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf

yttras i motiven, att åt densamma givits sådan avfattning, titt dom­

stolen äger förfara så, som i varje fall finnes lämpligast. Enligt be­

stämmelsens ordalydelse är emellertid domstolen befogad att meddela

andra föreskrifter, än i första stycket sägs, allenast såvitt angår tid­

punkten för inträde av strömfallsägarens skyldighet enligt 6 §. Här­

med lärer icke låta förena sig ett beslut av exempelvis den innebörd moti­

ven särskilt angiva eller att en strömfalIsägare skall under en första

kortare tid av fyrtioårsperioden vara utan inskränkning underkastad

förpliktelsen enligt 6 § men efter sagda tids förlopp komma i åtnju­

tande av den honom i första stycket av nu ifrågavarande paragraf till­

erkända förmån. Uå det likväl synes ganska lämpligt, åt t domstolen

erhåller den större frihet, som eldigt motiven varit avsedd, torde någon

redaktionell jämkning av förevarande stadgande böra vidtagas.

8

§■

Lagrådet:

De beslut, varigenom Konungen meddelat tillstånd att överbygga

kongsådra, hava till förmån för framtida företag ålagt den byggande

vissa .förpliktelser utöver vad som innefattas i den uti tredje stycket

av förevarande paragraf omföra.älda skjddighet att utan ersättning

underkasta sig minskning i vattenmängd eller fallhöjd. Dessa ytter­

ligare förpliktelser komma enligt sagda styckes avfattning att, såvitt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

146

rörer strömfall, där enligt den nya lagen kongsådra icke linnes, fort­

farande gälla, även med avseende å företag, om vars utförande fråga

väckes först efter nya lagens ikraftträdande. I detta hänseende blir

således ägaren av dylikt strömfall strängare förbunden än ägaren av

strömfall, där jämlikt nya lagen kungsåder linnes. Enligt paragrafens

första st\?cke är nämligen sistnämnde ägare med avseende å framtida

företag i allo frigjord från de i sammanhang med tillståndet givna bestäm­

melser, så framt ej, i visst fall, han förklarat sig vilja fortfarande vara

underkastad dem. Då anledning lärer saknas att i fråga om strömfall

utan kungsådra upprätt hålla de vid byggnadstillståndet meddelade bestäm­

melserna i vidare mån, än som sker beträffande strömfall med kungs­

ådra, synes ifrågavarande tredje stycke böra jämkas därhän, att sagda

bestämmelser icke i något avse< nde komma att gälla beträffande före­

tag, om vars utförande fråga väckes efter det nya lagen trätt i kraft,

9

§•

Lagrådet:

De formella ändringar i förhållande till kommittéernas förslag,

som vidtagits i förevarande paragraf, lära hava sträckts längre, än som

varit påkallat av omständigheterna. Bäst synes den tanke, som ligger

till grund för ifrågavarande stadgande, komma till uttryck, om åt para­

grafen gives den med kommittéernas avfattning närmare överensstäm­

mande lydelsen att, om, då den nya lagen träder i kraft, strömfall, där

jämlikt denna lag kungsådra finnes, är bebyggt i annan ordning äu

efter tillstånd, som i 8 § sägs, eller sådant strömfall därefter varder

utan dylikt tillstånd bebyggt i enlighet med beslut, som meddelats på

grund av äldre lag, fallets ägare icke på grund av stadgandena i 6 §

skall vara pliktig att utan ersättning underkasta sig minskning i den

vattenmängd eller fallhöjd, som han lagligen äger tillgodoföra sig

medelst byggnaden.

10

§.

Justitieråden Gallstrand och Wedl>erg1 regeringsrådet Plantinq-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Tillämpningsområdet för den regel, som i andra stycket av.denna

paragraf gives beträffande ett å skilda tider bebyggt strömfall,’ synes

icke vara tillfredsställande angivet. Om nämligen strömfallsägaren jäm­

likt slutet av första stycket i 8 § är beträffande den tidigare tillgodo­

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

147

gjorda vattenmängden underkastad icke stadgande^ i ti § utan de be­

stämmelser Konungen meddelat vid beviljande av tillstånd att över­

bygga kongsådra, torde ändock ifrågavarande regel böra lända till efter­

rättelse. Förutsättning för dess tillämpning bör sålunda vara, icke att

stadgandena i 6 § gälla beträffande den först tillgodogjorda delen av

vattnet, utan att stadgandet i 1) § ej gäller i fråga om densamma. Vid

den omarbetning, som förevarande stycke i enlighet med vad nu an­

märkts lärer böra undergå, synes tillika böra bringas till tydligt ut­

tryck, att å vattenmängd, beträffande vilken stadgandet i 9 § är till-

lämpligt, ej må beräknas större del av det för ett kungsådreintresse i

anspråk tagna vattnet, än som överskjuter den övriga av nyssnämnda

stadgande ej berörda vattenmängden.

Justitierådet von Seth:

Leder vad jag erinrat ifråga om G § andra stycket till eu ändring

av nämnda lagrum i den av mig angivna riktningen, lärer konsekven­

sen fordra en förändring jämväl av förevarande paragraf, nämligen

därhän, att i det hänseende, varom här är fråga, detsamma kommer,

så långt omständigheterna medgiva, att gälla såväl beträffande förlust av

fallhöjd som ifråga om förlust av vattenmängd. Full likställighet kan

ju aldrig vinnas- av det skälet, att en obegagnad del av fallhöjden icke

kan användas till kompensation mot en bebyggd. Om t. ex. översta

'tredjedelen av fallhöjden måste bortsprängas för ett vattenavledningsföre-

tag, kan naturligtvis aldrig strömfallsägaren påfordra att få full ersätt­

ning för den bortsprängda delen mot en förklaring, att han är villig att

för framdeles uppstående intressen, till vilkas tdlgodoseende kungsådre-

vattnet kunde ifrågasättas att tagas i anspråk, avstå från den nedre

tredjedelen, som är obegagnad. Men å andra sidan bör, synes det mig,

en ström fallsägare, om t. ex. den del av fallhöjden, som måste bort­

sprängas för ett dylikt företag, delvis är obegagnad, rimligtvis vara

berättigad att påfordra, att vad han är pliktig avstå utan ersätt­

ning i första hand beräknas på den obegagnade delen.

Beträffande stadgandet i andra stycket är jag ense med lagrådets

övriga ledamöter.

Att något motsvarande stadgande icke behövs för det fall, att ett

strömfall bebyggts å olika tider för tillgodogörande av skilda delar av

fallhöjden, är uppenbart. Det möter i sådan händelse icke någon

svårighet att avgöra, om den fallhöjd, som borttages, ingår i den genom

den ena eller den andra byggnaden tillgodogjorda delen.

Kungl. Muj.ts nåd. proposition Nr 128.

148

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

14 §.

Justitieråden von Seth och Wedherg samt överstelöjtnanten Ekdahl.

Avfattningen av paragrafen är så tillvida oklar, som av densamma

icke tydligt framgår, vad som lämpligen borde gälla, nämligen att, om

under en löpande trettioårsperiod deri nttagbara kraften till följd av

reglering eller eljest ökas, motsvarande ökning skall äga rum i skyldig­

heten att lämna bygdekraft och att, där fråga uppstår om åläggande att,

på grund därav lämna mera bygdekraft, bestämmandet härom skall

första gången ske endast lör den tid, som återstår av löpande trettio­

årsperioden.

2 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslagets avfattning utgöra »skada» och »intrång»

sidoordnade begrepp. Det remitterade förslaget har ej vidtagit någon

förändring härutinnan, såvitt rörer 9 och 11 kap., med undantag dock för

9 kap. 49 §, varemot i nu förevarande paragraf och med densamma

jämställda lagrum, t. ex. 7 kap. 2 §, ordet skada användes såsom om­

fattande även intrång. Då emellertid överensstämmelse bör råda mellan

lagens olika delar, och den i 9 och 11 kap. i allmänhet brukade ter­

minologien närmare ansluter sig till uttryckssättet inom andra om­

råden av lagstiftningen, torde densamma böra undantagslöst iakttagas.

Justitieråden von Setli och Wedherg, regeringsrådet Planting-Ggllen-

båga samt överstelöjtnanten Ekdahl-

Stadgandet i första punkten av första stycket, att ej någon må

så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet

eller, annorledes intrång göres å eller eljest skada tillfogas annan till­

hörig egendom, utan så är, att nyttan står i viss gynnsam relation till

skadan, torde så tillvida vara missledande, som ordet »annorledes» skulle

kunna tolkas såsom innefattande även sådana åtgärder, som icke hava

inverkan på vattenförhållandena. Detta lärer emellertid icke vara för­

slagets mening, såsom ' framgår av en del följande stadgande i före­

varande kapitel, vilka avse att närmare* reglera rätten till dylika åt­

gärder. Gemensamt för alla dessa stadganden är, att där avsedda

L49

åtgärders tillåtlighet icke är beroende av, huru eu jämförelse utfaller

mellan värdet av åtgärdens nytta och värdet av den skada, som åstad­

kommes. Till undvikande av missförstånd i antydda avseende, synes

ordet »annorledes» i förevarande lagrum höra utbytas mot något annat

uttryck, t. ex. annan inverkan på vattenförhållandena.

Justitierådet von Setlr.

Av motiven framgår, att'det icke varit de sakkunnigas avsikt, att

vid den jämförelse mellan nyttan av eu byggnadsåtgärd, å ena sidan,

samt skadan av densamma, å andra sidan, som eldigt första stycket

skall läggas till grund för prövningen av åtgärdens tillåtlighet, hänsyn

skall få tagas till annan nytta än den, som uppkommer för den byg­

gande. Mot den ståndpunkt förslaget sålunda intager har emellertid

av svenska vattenkraftföreningen erinrats, att hänsyn borde få tagas

även till den nytta, som tillskyndades andra. Det kan ifrågasättas, om

ej denna ståndpunkt är den riktiga. Vad av de sakkunniga anförts

därom, att de synpunkter, föreningen framhållit och som särskilt skulle

äga giltighet ifråga om företag med syfte att reglera vattnets framrin-

ning, skulle vara tillgodosedda genom de i 7 kap. med ielade föreskrifterna

om tvångsrätt till deltagande i vattenregleringur och att det näppeligen

kunde anses följdriktigt, att vid ett regleringsföretag företagaren skulle

äga att till stöd för företagets tillåtlighet åberopa sig å dess nytta för

annan under andra villkor, än som angåves i nämnda bestämmelser,

synes knappast vara övertygande. Genom den prövning, som avses i

förevarande paragraf, skall avgöras, om före'agets socialekonomiska be­

tydelse är sådan, att det bör tillåtas, trots det intrång det gör i annans

rätt, och från socialekonomisk synpunkt lärer det härvidlag icke göra

någon skillnad, om nyttan av detsamma kommer den ene eller den andre

till godo. Den tvångsrätt, som medgives i 1 § av 7 kap., är väl också

grundad på den socialekonomiska betydelsen av företaget, men där avses

ett mycket kraftigare ingripande i tredje mans rättsområde, och det är

därför ingalunda givet, att villkoren för sistnämnda rätt böra vara

desamma som för rätten att på egen bekostnad utföra ett vattenbygg­

nadsföretag i allmänhet. Åven det andra av de sakkunniga anförda

skälet, att man icke borde i allt för hög grad underlätta möjlig­

heten för en enskild att, hur ringa och obetydlig den på hans egen­

dom belöpande nyttan av företaget i förhållande till den därav förorsa­

kade skadan äu vore, sätta i gång ett företag av den ekonomiska om­

fattning och med de vittgående verkningar för andra, som ofta känne­

teckna eu vattenreglering, torde icke vara bärande. Det finnes näm­

Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

150

ligen mycket ringa anledning till antagande, att någon skulle vilja på

sin bekostnad genomföra ett dylikt företag, om icke den väsentligaste

nyttan av detsamma komme honom själv till godo, då han ju alltid får

ensam vidkännas alla kostnaderna för detsamma. Snarare skulle man

väl hava att befara ett lättsinnigt igångsättande av företag, i vilka den,

som tager initiativet, har utsikt att intvinga andra till deltagande. Det

må ock erinras, att frågan om, till vilken nytta hänsyn bör tagas, då

det gäller att avgöra spörsmålet om ett ‘företags tillåtlighet enligt före­

varande paragraf, har föga samband med den i motiven i sammanhang

därmed behandlade frågan, om och i vad mån vid bestämmandet av

ersättning för skada genom ett företag av ifrågavarande slag kvittning

må äga rum mot den nytta, som vinnes av företaget i annat avseende.

Sistnämnda fråga blir nämligen ytterst ett spörsmål, huruvida tredje

man i någon mån kan förpliktas deltaga i kostnaderna för företaget.

Till följd av det sätt, på vilket första stycket är avfattat, föran­

leder ett godtagande av vad vattenkraftföreningen i denna del hemställt

icke någon förändring i dess lydelse.

Ett spörsmål av synnerlig vikt vid tillämpningen av stadgandena

i förevarande paragraf kommer otvivelaktigt att bliva, vilken hänsyn

vid jämförelsen mellan nyttan och skadan av en ifrågasatt byggnads­

åtgärd skall tagas till tredje man tillkommande s. k. begränsade sak­

rätter till egendom, som bero res av åtgärden. Paragrafens avfattning

lärer väl närmast giva anledning till det antagandet, att överhuvudtaget

särskild hänsyn till dylika särrättigheter icke skall tagas vid beräknin­

gen, utan att man därvid — frågan har sin största betydelse vid upp­

skattningen av den skada, som förorsakas av åtgärden, — skall utgå

från de särskilda av företaget berörda egend om sobjekten såsom vart för

sig utgörande en helhet, innefattande jämväl de särrättigheter till det­

samma, som kunna förefinnas. Till nämnda särrättigheter skulle då

hänsyn komma att tagas först vid ersättningsfrågornas avgörande. Under

förutsättning, att denna tolkning av förslaget, som väl överensstämmer

med att det vid prövningen av frågan om byggnadsåtgärdens tillåtlig­

het är de socialekonomiska synpunkterna, som skola träda i

förgrunden,

är den av förslagets upphovsmän avsedda, har jag icke någon erinran

att göra mot detsamma i denna del.

4

§•

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i förevarande paragraf står i bestämd strid mot den

rättsuppfattning, som hittills gjort sig gällande i domstolspraxis, i det

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

151

att man, såvitt jag vet, undantagslöst, låtit prioriteten bliva avgörande

mellan intresset av vattnets tillgodogörande och torrläggriingsintresset.

Då de sakkunniga nu föreslagit ett häremot stridande stadgande, utgör

detta givetvis ett led i deras strävande att i största möjliga mån till­

godose jordbrukets intressen. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej

förslaget, sådant det i denna del blivit avfattat, går länyre, än som med

denna utgångspunkt är erforderligt. I regel torde jordbrukets intressen

vara fullt tillgodosedda genom eu torrläggning till det djup, från vilket

gällande bestämmelser om dikning och vatienavledning utgå såsom det

högsta erforderliga. I de fall, då djupare torrläggning ifrågasättes,

åsyftas därmed i allmänhet att göra förefintliga sankmarker användbara

för industriellt tillgodogörande, för torvfabrikation och dylikt. Det kan

ifrågasättas, om tillräckliga skäl finnas att, på sätt förslaget med sin

nuvarande avfattning gör, ställa dylika intressen i samma gynnade ställ­

ning gent emot vattenkraftsintresset som jordbruksintresset. För min

del kan jag ej finna annat, än att ett dylikt gynnande av vissa indu­

striella intressen på vattenkraftsintressets bekostnad innebär en obillig­

het mot det senare. Jag hemställer förty om sådan jämkning i para­

grafens avfattning, att vad där stadgas om uppdämning, som hindrar

eller försvårar framtida torrläggning av mark, endast kommer att avse

torrläggning för jordbruksändamål.

5

§•

Lagrådet:

Upplåtelse är icke det enda sätt, varpå ett servitut kan uppkomma;

och det är ju icke alldeles uteslutet, att även ett på annat sätt upp­

kommet servitut skulle kunna hava sådan innebörd, att det kunde

åberopas i fäll, som avses i förevarande paragraf. Avfattningen av första

stycket lärer fördenskull böra underkastas sådan jämkning, att vad där

stadgas avseende servitutsrätt kommer att gälla oberoende av hur ser-

vitutet tillkommit.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr .128.

6 §■

Justiticrådet Wedberg, regeringsrådet Planting -Gyllenbå g a och

överstelöjtnanten Ekdahl:

Därest ingendera av ägarne å ömse sidor om ett strömfall vill

ens i någon mån deltaga med den andre i fallets tillgodogörande, bör

det ej ifrågakomma, att vattendomstolen ändock föreskriver, att ett gemen­

samt utnyttjande skall i större eller mindre utsträckning äga rum. Så­

152

vitt stadgandet i andra stycket av denna paragraf, att domstolen i berörda

händelse skull pröva, åt vilkendera företräde bör givas, utesluter med­

delandet av en föreskrift om gemensamt utnyttjande, lärer alltså det­

samma vara välgrundat. Däremot skulle beträffande stadgandets av­

fattning kunna erinras, att den synes giva vid handen, det ovillkorligen

åt end ra sidans ägare skulle tillerkännas rätt till nyttjande även av

andra sidans lott i vattnet. Läses stadgandet i sitt sammanhang med

paragrafens första stycke, torde emellertid klart framgå att, om och i

den mån ett ensidigt tillgodogörande av hela fallet ej å någondera sidan

kan ske utan synnerlig skada för andra sidans ägare, vattendomstolen bor

avslå båda ägarm s framställningar. Under förutsättning, att denna tolk­

ning överensstämmer med förslagets syfte, lämnas nu ifrågavarande

stadgande utan anmärkning.

Justitierådet von Seth:

Andra stycket av förevarande paragraf skulle vid en bokstavlig

tolkning kunna giva anledning till den uppfattningen, att det skulle

finnas en primär ratt för endera sidans ägare att tillgodogöra sig även

motsidans andel i fallet, blott båda var för sig gorå anspråk på att få

utnyttja det hela, medan, om endast den ena framställer dylikt anspråk,

han skulle mötas av det beskedet, att han först måste inbjuda motsidans

ägare att utnyttja fallet gemensamt, och att, endast för den händelse

denna inbjudan icke antages, hans begäran kan villfaras. Detta kan

emellertid ej hava varit, vad förslagets upphovsmän avsett. Det förhål­

lande, som här åsyftas, är uppenbarligen det, att båda sidornas ägare

inbjudit motsidans ägare ait deltaga i gemensamt utnyttjande var efter

sin plan, men å ömse sidor mötts av ett avslag. Då båda sidorna

således måste anses i första hand önska gemensamt utbyggande fastän

på olika sätt, föreligger alltså i realiteten just den situation, som reg­

leras i sista punkten av första stycket. Det synes därför, som om andra

stycket borde få utgå.

Iakttages detta, behöves icke någon sådan bestämmelse som den,

varom vattenkraftsföreningen i sitt yttrande av den K5 oktober 1917

hemställt, eller att åt vattendomstolen borde inrymmas rättighet att före­

se iva, det fallägarna skola utnyttja var sin lott i vattnet vid var sin

anläggning, rnen med användande av gemensam damm. Befogenhet

härtill har vattendomstolen nämligen redan på grund av förenämnda

stadgande i sista punkten av första stycket.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Kung!. Maj ts nåd. proposition Nr 128.

158

7

§■

Lagrådet:

Till grund för stadgandet i denna paragraf, att den, vilken såsom

delägare eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits för all framtid,

råder över mer än hälften av ett samfält strömfall, under vissa villkor

äger rätt att lösa detsamma, ligger givetvis den uppfattningen, att

överlåtelse av en ideell andel i en dylik samfällighet äger rättslig

giltighet. Detta utsäges visserligen icke uttryckligen, men, då förslaget

utgår från att en upplåtelse av servitut till eu dylik andel skulle vara

giltig, lärer något tvivel icke kunna råda om förslagets ståndpunkt i

nämnda hänseende. I domstolspraxis har emellertid hittills en motsatt

uppfattning gjort sig gällande, i det dylika överlåtelser plägat frånkännas

giltighet, åtminstone om de ej fullständigats genom enahanda över­

låtelser av samtliga övriga andelar i samfälligheten. Det lärer ej heller

kunna betvivlas, att domstolarna skulle komma att underkänna jämväl

avtal, varigenom servitut uti enskilda sådana andelar upplätes, därest

frågor om dylika avtals giltighet gjordes till föremål för deras prövning.

Goda grunder för en sådan ståndpunkt kunna också anföras,

överlåtelser och upplåtelser av ifrågavarande slag äro icke ägnade att

bidraga till reda och ordning i fastighetsväsendet.

Den uppfattning, på vilken förslaget i förevarande hänseende

bygger, lärer alltså icke vara ägnad att tjäna till utgångspunkt för

lagstiftningen.

Å andra sidan torde ett ofrånkomligt praktiskt behov föreligga, att

saken ordnas så, att icke allt för stora hinder läggas i vägen för ett

ändamålsenligt utnyttjande av sådana strömfall som de, om vilka det*

här är fråga, och ett villkor härför lärer vara, att det på något sätt

möjliggöre3 för den, som själv icke äger så stor andel i samfälligheten,

att han på grund därav kan göra anspråk på lösningsrätt, att genom

godvilliga överenskommelser med andra delägare undanröja nämnda brist.

En utväg att sålunda ordna saken skulle vara, om lösningsrätt

tillerkändes såväl den, vilken själv äger mer än hälften i samfälligheten,

som den, vilken väl själv äger endast en mindre andel däri men kan

styrka sig hava medgivande till företaget av delägare, som tillsammans

med honom äga mer än hälften. Att en överlåtelse eller upplåtelse av

ovannämnda slag bör gälla såsom ett dylikt medgivande, lärer vara

självklart.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113

höft.

(Nr 128.)

20

154

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet von Seth:

Bestämmelserna i andra stycket synas sakna erforderlig- tydlighet

och fullständighet. Sålunda framgår ej med bestämdhet av ordalagen,

huruvida avsikten är att, endast da samtliga delägare utom sökanden

förklara sig vilja ingå i företaget, sökanden skall vara pliktig upptaga

annan såsom deltagare i detsamma, eller om meningen är, att även

enstaka meddelägare skola kunna tilltvinga sig delaktighet däri. Eu

sträng bokstavstolkning skulle väl närmast leda till ett antagande av

förstnämnda alternativ såsom det av lagstiftaren åsyftade. Föga rimligt

skulle det väl emellertid vara att förhindra ett deltagande av även en­

staka delägare blott därför, att de ej kunde få övriga meddelägare att

förena sig om företaget. Jag hemställer därför om ett förtydligande

av paragrafen i sådan riktning, att det uttryckligen framgår, att eu var

delägare, som förklarar sig villig därtill, må få ingå i företaget.

Vidare finnes icke någon bestämmelse, efter vilken grund de, som

vilja förena sig med sökanden, må vinna delaktighet i företaget och

således å andra sidan skola vara pliktiga att bidraga till kostnaderna

för detsamma. Möjligen beror detta på att man vid förslagets av­

fattande endast haft det fall för ögonen, att samtliga meddelägare för­

klara sig vilja deltaga, och att det för denna händelse synts självfallet,

att delaktigheten skall stå i förhållande till andelskapet i strömfallet,

Overgives nu, såsom härförut ifrågasatts, denna ståndpunkt och med-

gives det även enstaka meddelägare att vinna delaktighet i företaget,

synes det emellertid i varje fall böra genom en uttrycklig lagbestämmelse

klargöras, efter vilken grund dessa meddelägare skola få andelar i det­

samma. Två alternativ kunna härvid tänkas, nämligen antingen det,

att den inträdande meddelägaren vinner delaktighet allenast efter det

förhållande, vari hans andel i strömfallet står till samtliga övriga andelar

däri tillsammantagna, eller det, att delaktigheten bestämmes efter för­

hållandet mellan den inträdande meddelägarens andel i fallet, å ena

sidan, och sökandens andel däri, å den andra. Övervägande skäl synas

emellertid tala för förstnämnda alternativ. Den meddelägare, som vill

förena sig med sökanden, bör nämligen icke få draga fördel av att

en del andra meddelägare önska stå utanför, utan bör fördelen härav

uteslutande komma initiativtagaren till godo. Å andra sidan kan det

ju även gorå det lättare för den, som önskar ingå i företaget, att verk­

ställa sin avsikt, om hans bidragsplikt blir oberoende av, huru många

andra meddelägare stanna utanför detsamma,

Det må slutligen anmärkas, att det är tvivelaktigt, huru förslaget

155

avser, att det bjudande att deltaga, som i paragrafen omtalas, skall

försiggå, och att, om fråga är om ett strömfall med ett flertal delägare

och särskilt om vissa av dem äro avlägset boende, det kunde komma

att bereda en sökande oskäliga svårigheter, därest han skulle vara nöd­

sakad att tillställa eu var av övriga delägare en särskild inbjudan till

deltagande. Svårigheterna i sistnämnda hänseende äro i det fall, som

avses i förevarande paragraf, helt andra, än då det gäller att, på sätt

i 6 § föreskrives, bjuda ägaren av motsatta sidan att deltaga i eu

gemensam utbyggnad. Det får ej heller förbises att, såsom i motiven

framhålles, det i förevarande fall är fråga allenast om ett mera provi­

soriskt tillgodogörande och att vid sådant förhållande också formerna

böra göras så enkla som möjligt. Bäst vore nog, då den, som vill med

tillämpning av förevarande lagrum bebygga ett strömfall, ändå är pliktig

att hos vattendomstolen söka tillstånd till byggnaden, om det uttryck­

ligen kunde lämnas honom öppet att göra inbjudan till deltagande i

ansökningen därom. Nämnda inbjudan skulle då delgivas meddelägarna

genom den kungörelse, som enligt. 11 kap. 32 § skall utfärdas i an­

ledning av ansökningen. Det borde därvid tillika i kungörelsen före­

läggas den, som ville ingå i företaget, att tillkännagiva detta på sätt

och inom tid, som skall föreskrivas för bestridande av ansökningen eller

framställande av invändningar mot företagets omfattning etc.

Tillgodoseendet av nu angivna synpunkter lärer emellertid icke

föranleda någon ändring i förevarande paragraf. Däremot synes böra

göras ett tillägg till bestämmelserna i 11 kap.

Lagrådets övriga ledamöter instämde med justitierådet von Seth i

vad han yttrat angående bjudande att deltaga i anläggning, som i andra

stycket av förevarande paragraf avses.

8

§.

Justitierådet von Seth:

Den i sista punkten av denna paragraf använda beteckningen,

statens fiskeritjänsteman, lärer kunna giva anledning till den missupp­

fattningen, att den tillstyrkan, som där avses, skulle kunna lämnas av

vilken som helst av statens fiskeritjänstemän. Detta är emellertid inga­

lunda fallet. Sålunda äro fiskeriingenjörens tjänsteuppgifter av den

speciella art, att innehavaren av nämnda befattning icke behöver be­

sitta sakkunskap i fråga om själva fisket. 1 övrigt är fiskeritjänste-

männens tjänstgöring sålunda reglerad, att landet är uppdelat i vissa

distrikt, som förestås vart och ett av en där anställd fiskeriintendent, vilken

Kutujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

156

icke får lämna distriktet annat än efter uppdrag eller särskild tillåtelse

av lantbruksstjrelsen, samt att fiskeriassistent och. fiskeristipendiat, som

tjänstgör som extra fiskeriassistent, endast efter särskilt förordnande av

antbruksstyrelsen vinner behörighet att fullgöra åliggande, som till-

kommer fiskenintendent. Behörig att avgiva utlåtande, som här avses,

ar således ior varje fall endast viss fiskeri tjänsteman.

Anmärkta uttryck är i förevarande sammanhang så mycket olämj>

ägare, som detsamma vid en bokstavlig tolkning skulle kunna föranleda

en vattendomstol att anse sig hava fria händer, även om en fiskeritjänste-

man avstyrkt den befrielse, varom här är fråga, blott sökanden därefter

kunde skaffa sig tillstyrkan från någon annan bland ifrågavarande tjänste­

män, något som givetvis icke är meningen.

Uttrycket statens fiskeritjänsteman lärer fördenskull böra till und­

vikande av missförstånd utbytas mot uttrycket vederbörande fiskeri­

tjänsteman.

. Motsvarande ändring bör göras även i andra paragrafer av för­

slaget, dar uttrycket statens fiskeritjänsteman förekommer i sådant sam­

in anhang, att endast viss tjänsteman kan ifrågakomma.

11

§,

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf må olägenhet av någon betydelse icke

genom vattenbyggnad förorsakas vid användningen av farled eller flott-

e föi det med leden avsedda ändamål. Då de sakkunniga i sina motiv

uttalat, att farleds- eller flottledsföretag, därest det kommit att till tiden

föregå en vattenbyggnad för annat ändamål, icke kan komma att under­

kastas utgifter föranledda av jämkning med det intresse, som med vatten­

byggnaden avses, lärer emellertid detta icke böra föranleda en sådan

tolkning av förevarande lagrum, att i begreppet olägenhet jämväl inrymmes

kostnad Understundom torde det nämligen inträffa, att vid fråga om

utförande av vattenbyggnad i farled eller flottled av vederbörande myn­

dighet föreskrivas med avseende å leden och dess användning vissa an­

ordningar eller åtgärder, som äro av beskaffenhet, att kostnaderna för

oem icke böra drabba vattenbyggnadsföretaget.

12

§.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf bör, såsom

jamval i de sakkunnigas motiv uttalas, gälla blott sådana naturminne»-

Kungi. Maj:ts nåd proposition Nr 128.

157

märken, som icke äro fridlysta. Denna begränsning i stadgandets räck­

vidd framgår dock ej av dess avfattning.

15 §.

Justitierådet von Seth:

På sätt vattenkraftsföreniugen i sitt yttrande av den 16 oktober

1917 hemställt, lärer i förevarande paragraf böra intagas stadgande, att

den, som berättigas begagna annans vattenbyggnad, skall deltaga jämväl

i kostnaden för byggnadens framtida skötsel.

16

§.

Lagrådet:

Medan de tvångsrättigheter, vilka i förslaget tillerkännas den, som

vill bygga i vatten, i allmänhet blott avse förvärv av servitutsrätt, har

rätten att taga i anspråk utmål för kraftstation anordnats såsom en lös­

ningsrätt, d. v. s. såsom ledande till överflyttning av själva äganderätten

till området. I kommitté för slaget säges detta undantag vara betingat

särskilt ur fastighetskreditens synpunkt. Ohållbarheten av detta utta­

lande är dock av de sakkunniga uppvisad. Och såsom de sakkunniga

jämväl anfört, måste det för strömfallsägaren vara en avgjord fördel,

att alla de rättigheter med avseende på annans egendom, vilka i sam­

band med strömfallets bebyggande medgivas honom, bliva förenade med

en och samma fastighet såsom ett tillbehör till denna — vilket med

gällande lagstiftning ej skulle bliva förhållandet, därest något område

förvärvades med äganderätt och därigenom komme att. utgöra en fastig­

het för sig. När de sakkunniga likväl hålla före, att med hänsyn till

ändamålet med utmålsförvärvet berättigat fog torde finnas att låta det

avse äganderätten till området, lärer härmed åsyftas detsamma, som av

flottningssakkunuiga uttryckts så, att det för allmänna rättsmedvetandet

torde te sig mest naturligt, att äganderätten till en byggnad av i all­

mänhet så bestående natur som en kraftstation och till den mark, varå

byggnaden är uppförd, ligger i samma hand. Detta må vara sant.

Olägenheterna av att utmålet bildar en fristående fastighet, som särskilt

kan intecknas och föryttras, synas dock vara så betydande, att ej heller

i detta fall bör finnas rätt att tvångsvis förvärva äganderätten.

Iakttages vad sålunda blivit anmärkt, erfordras jämkning även i

vissa följande delar av förslaget.

Kutig/. Maj:ts nåd. proposition Nr JXH.

158

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

§

17

-

Lagrådet:

Det i förevarande paragraf använda uttrycket »utan oskäliga kost­

nader» är ganska tänjbart samt lider förövrigt av den svagheten att ute­

slutande taga sikte på den byggandes intressen och att hänvisa till eko­

nomiska synpunkter som de huvudsakligen avgörande, medan det i före­

varande hänseende för den skadelidande framför allt gäller ideella intressen,

låt vara att frågan medelbart jämväl för honom kan hava en ekonomisk

sida. Det kan ifrågasättas, om icke ett starkare uttryck vore att före­

draga och då i första hand uttrycket utan synnerlig olägenhet. Denna

formulering användes i motsvarande stadgande uti 1 § av lagen den 27

juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

och skulle bättre än ordställningen »utan oskäliga kostnader» framhäva,

att det endast är i sällsynta undantagsfall, som tomtplats, trädgård och

park få tagas i anspråk. Det synes så mycket lämpligare, att i detta

hänseende överensstämmelse åstadkommes mellan vattenlagen och nyss­

nämnda lag, som enligt stadgandet i 18 § första stycket av förevarande

kapitel ifrågavarande lagar skola tillämpas vid sidan av varandra, då

det gäller överföring på elektrisk väg av ersättningskraft.

18 §.

Lagrådet:

Att vattendomstolens beslut om ersättning för förlorad Arattenkraft

medelst elektrisk kraftöverföring skall jämväl för kronan — ej blott för

enskild man, menighet eller inrättning — medföra skyldighet att avstå

eller upplåta mark för lednings framdragande, är säkerligen i denna

paragraf avsett, men framgår ej oförtydbart av densammas ordalydelse

eller av den allmänna bestämmelsen i 14 kap. om kronans likställighet

med enskild person. Åven så till vida synes paragrafens avfattning

mindre tillfredsställande, som den ej klart utmärker, att Konungen vid

bestämmande av ledningens sträckning har att tillämpa de grunder,

vilka äro stadgade i 1902 års lagstiftning rörande starkströmsledningar.

20 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf skall fråga om fiske-

byggnad vara underkastad vattendomstolens prövning ej blott i de fall,

15

!)

soin avhandlas i forsta stycket, utan även eljest, sä snart sannolika skäl

finnas, att allmän eller enskild rätt förnärmas genom byggnaden. Från

sistnämnda stadgande göres undantag endast för byggnad i vatten, där

varje svensk undersåte äger rätt att fiska. Såvitt första stycket är till-

lämpligt, lärer häremot icke något vara att erinra. Detsamma gäller jämväl

i övrigt, där fråga är om allmän rätt. Vad däremot angår fiskebyggnad,

genom vilken blott enskild rätt kan förnärmas, är förslaget i förevarande

hänseende strängare än motsvarande stadgande i 14 § av lagen den 29

juni 1896 om rätt till fiske även med den lydelse de sakkunniga före­

slagit för detsamma. I sistnämnda lagrum förutsättes nämligen, om an­

ledning icke finnes till antagande, att annan rätt än enskild beröres av

byggnaden, icke prövning av byggnadens tillåtlighet från vattenrätts-

mvndigheternas sida i andra fall, än då den kan vålla uppdämning.

Mest i enlighet med sakens natur torde vara att i huvudsak an­

sluta till lagen om rätt till fiske och med en av terminologien i övrigt

i vattenlagsförslaget föranledd jämkning i ordalagen från tillämpningen

av stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf undantaga, för­

utom fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att

fiska, även fiskebyggnad, beträffande vilken icke kan antagas, att den

kan inverka vare sig på allmän rätt eller på vattenståndet eller vatt­

nets lopp.

I varje fall bör naturligtvis lydelsen av 14 § i lagen om rätt till

fiske ansluta sig till vattenlagen. Bäst torde detta ske genom att i

stället för vad nämnda lagrum innehåller om fiskebyggnad eller anord­

ning, som kan vålla uppdämning, i slutet av detsamma införa en allmän

erinran att, där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet

skall enligt vattenlagen prövas av vattendomstol, vad därom är stadgat

jämväl skall lända till efterrättelse.

22

§.

Lagrådet:

t

De preklusiva verkningarna av vattendomstolens byggnadsmed-

givande torde böra sträcka sig till rätten att verkställa och för fram­

tiden bibehålla även sådana anläggningar, vilka ej ingå i den egentliga

vattenbyggnaden, men enligt tidigare stadganden i 2 kap. äga samband

med denna, såsom vall eller väg (14 §) eller kraftstation (16 §). Första

stycket av förevarande paragraf synes alltså böra i detta avseende för­

tydligas.

Enligt sista punkten i första stycket av 23 § kan det rättsskydd,

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

160

som byggnadsbeslutet förlänar, komma att gälla även rätten till annat

vatten än det, vars tillgodogörande avses med byggnaden. Det är så­

ledes i nyssnämnda punkt fråga ej om inskränkning, utan om ytterli-

gaie utvidgning av rättsskyddet enligt 22 §. Av redaktionella skäl torde

det val vara lämpligt, att denna utvidgning får sin närmare bestämning först

i 23 §, men till vinnande av nödig reda och klarhet lärer dock redan

i 22 § böra utsägas, att dess bestämmelser även i denna riktning full­

ständigas av stadgandena i 23 §. Med förslagets avfattning av 22 §

väntar man att i nästföljande paragraf finna blott inskränkningar i det

förut angivna rättsskyddet.

Justitierådet von Seth:

Det äi otvivelaktigt eu brist i förevarande förslag, att icke någon­

städes i detsamma givits några regler för det fall, att delägare i ström­

fall som avses i 5 § av detta kapitel, eller i samfällt strömfall

skulle vilja gemensamt utnyttja detsamma. Ett dylikt gemensamt

utnyttjande lärer kanske icke så ofta komma ifråga beträffande de

mycket stora vattenfallen. Deras tillgodogörande sker nog i regel bäst

i storföretagets form, och för igångsättandet och drivandet av dylika

företag lämpa sig nog icke sådana enkla sammanslutningar av del­

ägare som de, vilka jag här åsyftar. Annorlunda ställer sig däremot

saken, då det gäller att tillgodogöra sig medelstora eller mindre ström­

fall. Härtill erfordras i allmänhet varken så stora kapitalbildningar

eller så vidlyftiga anläggningar som för utnyttjande av större fall.

Aven själva driften lärer merendels, då fråga är om en dylik på eu

mei ellei mindre sluten kundkrets beräknad anläggning, kunna ordnas

efter enklare linjer än driften av ett storföretag. För delägarna, i

vilka man har att se de väsentligaste avnämarna av kraften, kan det

ju innebära ett visst intresse att icke behöva helt och hållet avstå från

medbestämmanderätt över det sätt, varpå tillgodogörandet sker. Särskilt

som ett led i de pågående strävandena för landsbygdens elektrifiering

torde dylika sammanslutningar vara ägnade att spela en viktig roll.

.Nu lägger visserligen förslaget icke några direkta hinder i vägen

för bildandet av sådana sammanslutningar, men utan uttryckliga lag­

bestämmelser kunna avtal därom överhuvudtaget icke vinna omedelbar

giltighet gent emot nya ägare av de fastigheter, med vilkas ägande

delägarskapet i strömfallet är förbundet; och därigenom torde praktiskt

sett ett avgörande hinder vara rust mot ett allmännare bildande av

de sammanslutningar, om vilka det här är fråga.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

161

Det synes, som om starka skäl förefunnes att söka undanröja

denna svårighet.

Detta lärer kunna ske genom ett tillägg till förevarande paragraf

av innebörd att, om delägare i strömfall, som avses i 5 §, eller i ett

samfällt strömfall förenat sig om gemensamt utnyttjande av strömfallet

eller strömfallen och för sådant ändamål antagit stadgar, som vatten­

domstolen prövar tillfredsställande med hänsyn till såväl deltagarnas i

företaget som andra av detsamma berörda rättsägares intressen, den

giltighet, som i första stycket tillerkännes vattendomstolens beslut, skall

omfatta även de sålunda godkända, stadgarna. Givetvis borde vatten­

domstolens prövning av stadgarna innefatta jämväl ett tillseende, att

bidragspliktens fördelning i desamma ordnats så, att icke intecknings-

havares rätt förnärmas.

Möjligen borde det tilläggas, att den omständigheten, att kommun,

landsting eller kronan för lämnande av anslag till företaget må hava

förbehållit sig rätt till delaktighet i detsamma och att bestämmelser i

enlighet härmed fått inflyta i stadgarna, icke finge i och för sig utgöra

hinder för dessas godkännande.

Sedan stadgarna blivit godkända, böra de givetvis ej få ändras

utan vattendomstolens godkännande.

23 §.

Lagrådet:

I kommittémotiven framhålles, att den preklusion, som inträder enligt

förevarande paragraf, gäller blott frågan om rätten till vattnets tillgodo­

görande, ej själva äganderättsfrågan. Övervägande skäl torde ock tala

för en dylik begränsning av det med byggnadsbeslutet förenade rätts­

skyddet. Ordalagen i paragrafen låta emellertid ej begränsningen med

önskvärd tydlighet komma till synes. När det sålunda heter bland annat,

att påstående, det vattnet eller del därav utgör allmän egendom, bör väckas

inom viss tid vid äventyr, att rätt till talan är förlorad, lärer detta

knappast kunna tolkas annorlunda än så, att det allmännas äganderätts­

anspråk blir prekluderat, medan förslaget i själva verket ej avsett annan

påföljd, om den stadgade tiden försittes, än att den för sent väckta

talan ej må lända till inskränkning i den på grund av byggnads­

beslutet med byggnaden förenade rätten till vattnets tillgodogörande.

En omredigering i nu antydd riktning lärer fördenskull böra vidtagas.

De bestämmelser paragrafens andra stycke innehåller om ersättning

till byggnadens ägare för dennas värde avvika i mer än ett hänseende

från eljest antagna regler beträffande vindikation. Det vill synas, som

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

162

om dessa avvikelser innebure ett gynnande av byggnadens ägare i

högre grad, än omständigheterna betinga. Väl förefaller det rimligt,

att en ägare, som vid byggnadsbeslntets meddelande var i god tro, får

njuta ersättning för vad han byggt intill tiden för stämningens del­

givning, även om han redan dessförinnan erhållit kunskap om den

andres bättre rätt. Men för vad han åtgjort efter instämningen lärer

han ej äga befogade anspråk på gottgörelse i vidare mån, än som mot­

svarar nödiga kostnader — ett begrepp, som emellertid i fråga om

vattenbyggnader kan få ett tämligen vidsträckt omfång, i det att

stundom kostsamma och omfattande åtgärder kunna vara erforderliga

till vidmakthållande av redan påbörjade anläggningar eller till före­

kommande av att dessa orsaka skada för annan. Mot de föreslagna

bestämmelserna kan vidare anmärkas, att de ej lämpa sig för det likvisst

i paragrafens första stycke berörda fall, alt den i klanderprocessen väckta

talan rörer blott en del av det vatten, som vid byggnaden tillgodo-

göres. Bifalles en sådan talan, bör naturligtvis den vinnande icke vara

pliktig ersätta byggnadens ägare mera av dennas värde, än som belöper å den

del av byggnaden, vilken genom vattnets avstående blir för ägaren onyttig.

Även med de lättnader i skyldigheten att ersätta byggnadsvärdet,

som en omarbetning av förslaget i enlighet med det nu sagda skulle

innebära, torde denna skyldighet kunna bliva så betungande, att vindi­

kanten ej har annat val än att låta byggnadens ägare fortfara med

vattnets tillgodogörande. Det synes därför kunna ifrågasättas, om ej,

när utgivande av gottgörelse för byggnadsvärdet är villkor för vindi­

kantens rätt att komma i besittning av vattnet, denne borde kunna

av vattendomstolen berättigas att erhålla ersättning för vattenkraften

efter reglerna i 9 kap. Förutsättning härför skulle dock vara, ej blott

att vindikanten därom framställt yrkande, på sätt i förslaget är stadgat

beträffande motsvarande talan av byggnadens ägare, utan ock att vatten­

domstolen prövade sådan ersättning kunna utgå utan väsentlig olägenhet

för denne.

Justitieråden von Seth och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid 22 § har anmärkts, hurusom bestämmelsen i tredje punkten av

förevarande paragraf innebär en utsträckning av det rättsskydd, som bygg-

nadsbeslutet medför: skyddet skall omfatta även rätten till annat vatten

än det, som tillgodogöres vid byggnaden. Givet är, att en förutsättning

för preklusionen även beträffande rätten , till detta ej tillgodogjorda vatten

måste vara, att byggnadsbeslutet vilar på sådant antagande om sökan­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

dens rätt till vattnet, som förut i paragrafen omförmälts. Till förebyg­

gande av missförstånd synes emellertid denna förutsättning böra uttryck­

ligen angivas. 1 sammanhang med den redaktionella jämkning, som

bärav föranledes, lärer den ifrågavarande bestämmelsen lämpligen böra

utbrytas såsom ett särskilt, sista moment i paragrafen. Därigenom skulle

bland annat avlägsnas den oegentlighet, som med förslagets avfattning

vidlåder detsamma, att godtroende ägare ej är pliktig avstå vattnet

utan ersättning för byggnadens värde ens i den händelse, att vattnet

icke tillgodogöres vid byggnaden.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

163

24 §.

Lagrådet:

Då bär talas om skada, som vid beslutets meddelande icke för­

utsetts, är detta otvivelaktigt så att förstå, att exempelvis även ett

ersättningsanspråk, som väckts redan i byggnadsmålet men där blivit

ogillat, skall kunna oförändrat framställas ånyo inom den i paragrafen

angivna tid. Rätt att efter målets avgörande begära skadeersättning-

föreligger med andra ord i varje fall, då skadan, såsom det heter i

resolutionen den 15 oktober 1915 angående överbyggande av kungs-

ådran vid Gullspång, vid ersättningsfrågans prövning icke förutsetts av

domstolen. Det synes emellertid önskligt, att vad sålunda är åsyftat

varder genom någon redaktionell jämkning tydligare uttryckt.

I andra stycket av förevarande paragraf är utsagt, att de åtgärder

till förebyggande eller minskande av skada, om vilka där är fråga,

icke må kränka annans rätt. Härutinnan råder alltså överensstämmelse

mellan förevarande lagrum och andra stycket i 31'§. I de sakkunnigas

motiv till 24 § säges nu, att den, som äger åberopa sig å det byggnads-

beslut, vari ändring ifrågasattes, icke kan anses såsom »annan», även om

han ej är ägare till den byggnad, som utgjort föremål för beslutet.

Detta uttalande torde närmast avse den händelse, att eu strömfallsägare

jämlikt 31 § första stycket utverkat vattendomstolens beslut om ändrade

hushållningsföreskrifter beträffande annans vattenverk, således ett beslut,

vilket väl äger samma giltighet, som enligt 22 § tillkommer byggnads-

beslut, men dock är av väsentligen annan innebörd. Då emellertid ut­

talandet i det sammanhang, vari det förekommer, synes i viss mån vilse­

ledande, må här erinras att, ehuru förevarande paragraf icke såsom 31 §

andra stycket uttryckligen innehåller, att vattendomstolens beslut länder

till efterrättelse blott mellan parterna i målet, så dock uppenbarligen

164

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

är lallet. Den giltighet mot en var, varmed det ursprungliga byggnads-

beslutet är utrustat, tillkommer sålunda ej de vattendomstolens senare

efter stämning givna beslut, vilka modifiera detsamma.

34

§.

Justitierådet von Seth:

Bestämmelserna i förevarande paragraf lämna icke någon ut­

trycklig ledning för avgörandet av vissa betydelsefulla rättsfrågor, som

kunna uppstå genom utrivningen av eu vattenbyggnad eller dess över­

tagande till underhåll av annan än ägaren.

Har byggnaden tillkommit med anlitande av den i 7 § medgivna

rätten för delägare i samfällt strömfall att lösa detta, och bär lösen

bestämts att utgå i ersättningskraft, kunna de delägare, som fått avstå

sina andelar i strömfallet, komma i en synnerligen vansklig ställning.

Anmäler sig icke någon annan till övertagande av underhållet, bär

ägaren, såsom paragrafen är avfattad, rätt att få utriva byggnaden.

Härigenom komma emellertid de utlösta delägarna att gå miste om den

vidare ersättningen genom kraftöverföring för sina andelar i ström­

fallet utan att återfå dessa. Att övertaga underhållet, på sätt i paragrafen

medgives vissa sakägare, hjälper dem icke, då de icke därigenom vinna

rätt att driva anläggningen, och bestämmelserna i 9 kap. 37 och följande

§§ lära näppeligen vara tillämpliga i ett fall som det ifrågavarande, där

det är fråga om ett fullt lojalt inställande av driften. Övertages

kyggaaden till underhåll av annan än ägaren, medför detta icke någon

förbättring uti nämnda ersättningstagares ställning. Övertagandet med­

för nämligen, på sätt redan erinrats, icke någon rätt att driva an­

läggning6^ långt mindre någon skyldighet därtill, och även ägaren är

fri från vidare förpliktelser i den vägen.

^ ad nu anförts gäller i viss mån även i de fall, då byggnaden

tillkommit med tillämpning av bestämmelserna i kapitlets 5 och 6 §§.

Utriyes byggnaden, lära visserligen sådana föreskrifter beträffande ut-

rivningens verkställande komma att meddelas, att de till ersättnings­

kraft berättigade komma att, i den mån det är möjligt, återförsättas i

samma ställning, som de intogo vid tiden för byggnadens tillkomst.

Detta gäller emellertid i varje fall icke för den händelse den dem till­

höriga vattenkraften då var tillgodogjord genom särskild anläggning,

och försåvitt byggnaden övertages till underhåll av annan än ägaren,

kan det ju icke bliva fråga om något dylikt återställande.

Givetvis kunna icke sådana ändringar i paragrafen ifrågasättas,

att, vare sig ägaren skulle förpliktas att i ersättningstagarnas intresse

fortsätta driften av en anläggning, av vilken han själv ej vidare har

något intresse och som kanske är förlustbriugande för honom, eller

ersättningstagarna berättigas att övertaga driften.

Det återstår då ej annat än att låta ägaren hålla ersättningstagarna

skadeslösa genom penningersättning.

En sådan skadeståndsskyldighet skulle väl också kunna anses följa

av allmänna rättsgrundsatser. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej

berörda ersättningsskyldighet borde komma till något uttryck i para­

grafens avfattning, i synnerhet som den på visst sätt utgör ett undantag

från de grunder, på vilka paragrafen i övrigt är byggd.

Aven i ett annat hänseende synes ett fullständigande av paragrafens

bestämmelser synnerligen önskligt. Det tinnes givetvis intet hinder för

att en vattenbyggnad, vars utrivande ifrågasattes, kan komma att över­

tagas till gemensamt underhåll av ett flertal intresserade fastighetsägare.

Bortsett ifrån att paragrafen lämnar alldeles å sido, efter vilka grunder

de med övertagandet förbundna skyldigheterna skola åvila den ene och

den andre av dem — en sak, som väl skulle kunna ordnas genom

vattendomstolens beslut, — kunna de övertagande genom den förpliktelse

de åtagit sig komma i en mångfald rättsförhållanden till tredje man.

Givetvis skulle det för denne vara av synnerlig vikt, om han i alla sina

förhållanden till dem hade någon viss att hålla sig till. Särskilt gäller

detta för sådana fall, då gällande bestämmelser rörande hushållningen

med och framsläppandet av vattnet icke iakttagas, och den, som kan

lida men därav, för vinnande av skyndsam rättelse vill begagna sig av

den befogenhet 13 kap. 9 § tillerkänner honom att anlita exekutiv

myndighet om hjälp. Åven för de övertagande själva skulle det vara

till fördel, om de finge utse någon bland sig att i första hand bära

ansvaret för nämnda bestämmelsers efterlevnad. Lämpliga förebilder

till. ordnandet av nu berörda förhållande torde kunna sökas i bestäm­

melserna i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

om vägfogde och snöplogfogde samt i lagen om enskilda vägar på

landet angående särskild tillsyningsman, vilka bestämmelser ju ordna

ganska analoga förhållanden.

36

Lagrådet:

Att bestämmelserna i denna paragraf icke gälla utläggande i vatten

av virke för flottning och således ej heller frågan, huruvida sådant virke

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

165

166

bör hava undergått avbarkning eller ej, lärer vara uppenbart. De rätts-

töihållanden, som röra flottningen, hava hos oss sedan länge utgjort

töremål för särskild lagstiftning, vari några jämkningar nu ej avses.

Det av särskilda flottningssakkunniga avgivna 'betänkande är ock otve­

tydigt därutinnan, att dessa sakkunniga ansett paragrafen icke hava

avseende å virkesflottningen. Då emellertid av motiveringen till det nu

remitterade förslaget framgår, att vattenrättseakkunniga varit av motsatt

uppfattning, och då paragrafens stadgande^ därest de vore tillämpliga

även beträffande flottningsvirke, icke torde, såsom de sakkunniga förut­

satt, lämna Konungens befallningshavande samma frihet som hittills att

bestämma rörande barkning av virket, har sagda uppfattning icke bort

få förbliva oemotsagd.

36 §.

Lagrådet:

Liksom 15 § vattenrättsförordningen angår förevarande paragraf

rensning, som för vattendrags bibehållande är av nöden. Att märka

är emellertid, att i det remitterade förslaget uttrycket vattendrag avser

allenast rinnande vatten, medan det i förordningen utmärker vatten­

områden i allmänhet. Förslagets bestämmelser skulle således komma

att få en inskränktare omfattning än vattenrättsförordningens. Då detta

torde vara varken avsett eller lämpligt, hemställes, att ordalagen i para­

grafen något jämkas, så att densamma kommer att gälla varje rensning,

som för bibehållande av vattens djup eller läge är av nöden.

37 §.

Lagrådet:

En åtgärd för vattendrags återställande i dess förra skick lärer,

åtminstone i de allra flesta fall, vara av den beskaffenhet, att den jäm­

likt det allmänna stadgandet i 2 kap. 1 § andra stycket borde bliva

att bedöma enligt bestämmelserna om byggande i vatten. Emellertid

isar avfattmnöen av nu förevarande paragraf, att förslaget icke anser

nyssnämnda allmänna stadgande tillämpligt beträffande åtgärd, varom

när äi flaga, utan betraktar den såsom fallande utanför reglerna om

byggande i vatten, såframt ej särskild föreskrift i annan riktning här

meddelas. Vid sadant förhållande kan åtgärden, när den vidtages utan

vattendomstolens tillstånd ehuru detta bort sökas, icke anses hemfalla

under bestämmelserna i 13 kap. 11 §, utan blir att bestraffa jämlikt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

167

10 kap. 20 § allmänna strafflagen. Skulle förslagets mening vara att

ifrågavarande förfarande skall bedömas enligt 13 kap. 11 §, något var­

emot befogade invändningar knappast kunde göras, bör ett tillägg härom

ske till nämnda paragraf eller ock avfattningen av den nu förevarande

jämkas.

41 §•

Lagrådet-.

I denna paragraf uppräknas vissa lagrum, vilkas tillämpning ej

skall hindras genom befintligheten av sådana särskilda rättigheter, varom

i paragrafen är fråga. Denna uppräkning kan dock ej anses uttöm­

mande. Liksom ett privilegierat verk otvivelaktigt är underkastat reglerna

i dikningslagen om ändring eller utrivning av vattenverk och före­

skrifterna om expropriation, lärer stadgandet om de ifrågavarande rättig­

heternas orubbade bestånd icke böra få hindra utövningen av någon

bland de tvångsrätter, vilka avhandlas i 2 kap. Till förekommande av

missuppfattning härutinnan synes fördenskull det i slutet av paragrafen

gjorda förbehåll böra angiva, att den, vilken åtnjuter sådan rättighet,

som här är i fråga, ej därför är befriad från skyldighet att, efter tv

tidigare är i 2 kap. stadgat, tåla förlust, skada eller intrång till förmån

för den, som äger eller vill verkställa byggnad i vatten, eller till fiskets

främjande.

Kung. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

7 KAP.

1

§•

Lagrådet:

Till andra stycket av denna paragraf synes lämpligen böra upp­

flyttas vad 12 § sista punkten innehåller.

Justitierådet von Seth:

Såsom deDna paragraf är avfattad, skulle, därest alla de strömfalls-

ägare, om vilkas ingående i företaget det är fråga, äro ense såväl om

att det skall komma till stånd som om kostnadernas fördelning sig

emellan, företaget i alla avseenden vara att anse och behandla såsom

byggande i vatten enligt 2 kap.; dock likvisst med det undantag, som

följer av stadgandet i sista punkten av andra stycket i 12 §. Det kan

168

emellertid ifrågasättas, om ej denna anordning i tillämpningen skulle

kunna medföra vissa olägenheter. Sålunda synes intet skäl förefinnas

varför deltagarna i företaget, blott därför att de lyckats bliva ense i

omformalda hänseenden, skulle vara berövade förmånen att kunna ut­

kräva sådana bidrag till kostnaderna, som avses i 9 §. Vidare kan det

ju tänkas, att förhållandena kunna bliva sådana, att det för tredje man

skulle vara av synnerlig betydelse, åtminstone i fall av större antal

deltagare, att kunna med sina anspråk mot dem vända sig mot nåo-on

gemensam representant för företaget i stället för att nödgas söka dem

alla, en fordel, som, om förslaget bibehålies oförändrat, skulle bliva

honom förmenad. A andra sidan skulle det även för deltagarna själva

i många fäll vara till stor fördel, om de genom lämpliga bestämmelser

tvingades att sammansluta sig i en fastare organisation.

Jag skulle därför vilja hemställa om ett tillägg till paragrafens

andra stycke av innebörd, att även för det fall, att företaget skall be­

handlas som byggande i vatten enligt 2 kap., 9 §:s bestämmelser skola

aga motsvarande tillämpning i avseende å detsamma samt att tillika, om

delagarna äro flera än två, bestämmelserna i 13 och följande SS skola

i tillämpliga delar gälla beträffande företaget.

- Givetvis skulle det från vissa synpunkter vara önskligt, om jämväl

' bestämmelser kunde göras tillämpliga å dylika företag. Häremot

ärer emellertid hinder möta därutinnan, att deltagarna skulle kunna

överenskomma om sådana grunder för bidragsskyldighetens fördelning

att inteckningshavare och andra sakägare skulle kunna komma att för­

fördelas genom dess bindande vid fastigheterna på sätt nämnda para­

graf avser.

r

2

§‘

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Plantinq-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Till förtydligande av syftet med förevarande paragraf torde den­

samma höra utsäga, att i det avseende, varom paragrafen handlar, bestäm­

melserna i 2 kap. 3 § angående byggande i vatten skola äga mot­

svarande tillämpning med iakttagande, att skada å egendom, tillhörig

deltagare i företaget, ej må inräknas i byggnadskostnaden utan är att

likställa med skada å annans egendom.

Justitieråd et von Seth:

Enligt stadgandet i första stycket skola vid prövningen av frågan

om tillåtligheten av ett vattenregleringsföretag visserligen i allmänhet

Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

169

bestämmelserna i 2 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning. Härifrån

har emellertid gjorts ett viktigt undantag i ett hänseende, nämligen

såtillvida, att skada ä egen egendom alltid skall räknas lika med skada

å annans egendom. Grunden härtill är, såsom framgår av motiven, att,

medan vid byggande i vatten i allmänhet, enligt vad de sakkunniga

avsett, endast nyttan för företagaren skall komma i betraktande vid

ifrågakomna prövning, vidkommande vattenregleringsföretag nyttan av'

företaget för samtliga intvingbara intressenter enligt sakens natur

kommer att ingå i beräkningen. På sätt framgår av vad jag anfört

i fråga om 2 kap. 3 §, har jag kommit till den uppfattningen, att all

nytta av företaget borde komma i beräkning beträffande varje byggande

i vatten; och har jag funnit det sätt, varpå nyss nämnda paragraf av­

fattats, icke lägga hinder i vägen för eu sådan tillämpning.

Att jag det oaktat icke i nämnda sammanhang hemställt om någon

ändring i vad 2 kap. 3 § stadgar vidkommande den grund, efter vilken

skada å företagarens egen egendom skall ingå i beräkningen, beror på att jag

ansett en väsentlig åtskillnad förefinnas mellan skada å sådan egendom och

skada å annans egendom. För denne senare gäller det ju, huruvida han skall

vara skyldig att med eller mot sin vilja underkasta sig skadan i en

annans intresse, och då kan det vara i högsta grad berättigat, att han

skyddas genom de skärpta garantier för företagets övervägande nyttighet,

som innefattas i förslagets bestämmelser. För företagaren själv gäller

det däremot endast valet mellan olika sätt att använda honom tillhörig

egendom, och i ett sådant val synes det böra lämnas honom fritt att

själv träffa avgörandet, så snart icke den socialekonomiska nyttan av

den skadegörande åtgärden understiger skadan av densamma och således

de olika användningssätten från det allmännas synpunkt äro att anse

såsom åtminstone likvärdiga.

Vad nu anförts beträffande byggande i vatten i allmänhet äger

sin giltighet jämväl ifråga om de i förevarande kapitel behandlade

företagen.

Jag hemställer alltså, att vad i första stycket föreskrives beträffande

det sätt, varpå värdst av skadan å deltagarnas egen egendom skall ingå

i beräkningen, måtte få utgå ur förslaget.

Därigenom skulle också undvikas en oegentlighet, som vidlåder

förslaget enligt dess nuvarande avfattning. Enligt denna skall nämligen,

endast om initiativtagaren eller initiativtagarna framgå efter första

stycket i 1 § av kapitlet, den i 2 § första stycket stadgade beräknings­

grunden i avseende å skada å deras egendom tillämpas, medan om ett

företag av alldeles samma art iverksättes under de förutsättningar, som

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 käft. (Nr 128.)

22

Kungl. Maj:tu nåd. proposition Nr 128.

170

angivas i andra stycket av 1 §, skada å företagarnas egendom kommer

att ingå i beräkningen endast en gång, ocli detta jämväl om samtliga

de ström fallsägare, mot vilka tvångsrätt skulle kunnat göras gällande,

ingått i företaget och således i det väsentliga hela nyttan av åtgärden

även med tillämpning av den uppfattning de sakkunniga vilja inlägga

i sitt förslag till lydelse av 2 kap. 3 § skulle komma att gå i beräk­

ning å andra sidan.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

6

§.

Justitierådet von Seth:

Enligt förevarande paragraf är ägare av strömfall, som ingår i eu

regler ingssamf ullighet, såframt han ej är sökande eller efter ty i 5 §

sägs likställd med sökande, icke skyldig deltaga i kostnaden för före­

taget, förrän lian begagnar den genom regleringen vunna förbättringen.

Det kun ifrågasättas, om ej förslaget i denna del går längre, än som

betingas av förhållandena. Det ligger givetvis en viss billighet uti att

en sådan delägare icke ålägges att genast erlägga hela den på hans

fall belöpande andelen i kostnaden, men å andra sidan torde det vara

uppenbart, att genomförandet av ett regleringsföretag, även om nyttan

därav icke direkt tillgodogöres av strömfallsägaren, icke är utan bety­

delse för honom. Den möjlighet företaget bereder till bättre utnyttjande

av fallet måste ovillkorligen bidraga till att höja dettas värde, och denna

värdestegring kan ägaren tillgodogöra sig genom försäljning av fallet.

Det synes med hänsyn härtill ej vara mer än billigt, om eu sådan

strömfallsägare ålades att genast erlägga någon del av den på hans fall

belöpande kostnadsanparten. För att så mycket som möjligt underlätta

uträknandet av det belopp strömfallsägaren sålunda både att erlägga

kunde nämnda b* lopp bestämmas till viss kvotdel, t. ex. en tiondel, av

vad enligt förut meddelade bestämmelser belöper på hans fall utav den

totalsumma, vartill kostnaden för företaget beräknats av vattendom­

stolen. En sådan beräkning måste vattendomstolen av vissa skäl i

värjo fall verkställa. Kostnaden för företaget skall nämligen enligt

2 kap. 3 § i förslaget vid den jämförelse mellan nyttan av detsamma

och skadan därav, som nämnda paragraf föreskriver, avdragas från den

uppskattade nyttan; och även i 4 § av förevarande kapitel förutsättes,

att enodylik uppskattning av kostnaden skall verkställas.

Återstoden av vad på fallet belöper av den verkliga kostnaden

för företaget skulle därefter ägaren hava att erlägga, då han började

tekniskt utnyttja den genom regleringen vunna förbättringen.

171

Åven för ström fallsägaren själv skulle det medföra vissa fördelar

att pa detta sätt redan från början bliva aktiv deltagare i företaget.

Med den rent passiva ställning till detsamma eu dylik fallägare enligt

förslaget skulle komma att tillsvidare intaga har det icke låtit sig förena

att under den tid detta förhållande fortfar medgiva honom någon be­

slutanderätt i regleringssamfällighetens angelägenheter. Han kommer

således att sakna varje inflytande på det sätt, varpå företaget kommer

att utföras, ehuru hans blivande betalningsskyldighet kan komma att i

högsta grad påverkas därav. Blir han däremot redan från början

åtminstone i någon måu aktiv deltagare, fordrar konsekvensen även, att

han i förhållande därtill får deltaga i de beslut, som fattas, och sålunda

sättes i stånd att redan från början bevaka sina intressen i detsamma.

Jag hemställer alltså, att paragrafen underkastas sådan omarbetning,

att även icke sökande eller med sökande likställda fallägare förpliktas

att redan från början bidraga till kostnaderna lör företaget med belopp,

som för eu var av dem motsvarar eu tiondel av vad som enligt stadgade

grunder belöper på hans fall av den av vattendomstolen beräknade

kostnaden för företaget.

Att kostnaderna för drift och underhåll i varje fall böra bestridas

av dem, som tekniskt tillgodogöra sig båtnaden av företaget, lärer vara

självfallet.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr J28.

8 §.

Lagrådet:

Enligt motiven till kommittéförslaget skall ordet »kommun» i denna

paragraf anses omfatta även landsting. Då emellertid en så vidsträckt

betydelse av ordet eljest icke är i lagstiftningen vedertagen, men det

särskilt med hänsyn till de pågående strävandena för landsbygdens

elektrifiering låter väl tänka sig, att landsting vill lämna ett reglerings-

företag sitt understöd i den form paragrafen angiver^ torde landsting

böra i lagtexten uttryckligen nämnas såsom likställd med kommun.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

För tydlighetens skull bör måhända utmärkas, vad dock uppen­

barligen är i förslaget åsyftat, eller att med »hela kostnaden för företaget»

här förstås den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens

utförande.

172

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet von Setli :

Mot stadgandet i förevarande paragraf lärer i stort sett icke något

vara att erinra. Däremot torde densamma i vissa enskildheter kunna

giva anledning till anmärkningar.

Av ordalagen synes framgå, att meningen är, att man vid bestäm­

mandet av delaktigheten skall utgå ifrån en jämförelse mellan å ena

sidan det lämnade anslagets storlek och å den andra slutsumman av

den verkliga kostnaden för företaget. Denna kan emellertid icke fast­

ställas förr, än företaget blivit slutfört.

Aven om, såsom givetvis ofta skulle vara önskligt, anslaget läm­

nades på ett tidigare stadium, skulle således bidragsgivaren komma att

under hela byggnadstiden ställas utanför varje inflytande på det sätt,

varpå företaget utfördes. Olämpligheten av en sådan anordning är

uppenbar, och det kan ifrågasättas, om icke härav kan komma att för­

anledas, att månget företag kommer att få sättas igång utan det

stöd, som skulle ligga uti att redan från början initiativtagarna kuntb?

förskaffa sig visshet om att dylikt bidrag vore att påräkna.

Berörda olägenhet är emellertid icke den enda, som skulle komma

att följa av det. sätt, varpå förslaget ordnat frågan om bidragsgivarens

delaktighet i företaget. Genom att i detta hänseende röra sig med den

verkliga kostnaden föranleder förslaget också, att eu bidragsgivare

aldrig kan förr än efter företagets slutförande beräkna, vare sig vilken

andel han får i beslutanderätten över deltagarnas gemensamma ange­

lägenheter eller i vilken proportion han för framtiden kommer att få

deltaga i de löpande utgifterna för företaget. Den t. ex., som utfaster

ett fixt bidrag av 2o,000 kronor, lår, om totalkostnaden stannar vid

125,000 kronor, rösta för en femtedel av samtliga röster men får också

bidraga med en femtedel till .de löpande utgifterna, medan han, om

kostnaden uppdrives till 150,000 kronor, kommer att få rösta för alle­

nast en sjättedel av samtliga röster men också slipper bidraga med

mer än en sjättedel till utgifterna för underhåll och drift. Eller för

att taga ett annat exempel. Det kunde ju tänkas, att ett antal kommu­

ner vore gemensamt intresserade av ett regleringsföretag och förty vore

villiga lämna avsevärda bidrag till detsamma, om de kunde förvissa sig

om ett övervägande inflytande över företaget. För att vinna detta mål

söka de anpassa sina bidrag så, att de tillsammans skulle komma att

bliva delaktiga till mer än hälften i företaget. Genom dålig skötsel

eller på annat sätt bringas emellertid kostnaden för utförandet upp till

vida högre belopp, än som kunnat förutses, och till följd därav gå

173

nämnda kommuner miste om den röstövervikt de beräknat. Att eu

dylik osäkerhet icke skall öka benägenheten att på förhand utfästa

bidrag, är uppenbart.

Vill man genom lagstiftningen söka påskynda det fulla utnyttjan­

det av den tillgängliga vattenkraften, lärer det vara av vikt att tillse,

att dylika olägenheter undvikas, och detta kan näppeligen ske på annat

sätt, än att saken ordnas så, att delaktigheten för den, som önskar

lämna anslag av den i paragrafen avsedda arten, kan bestämmas, på

vilket stadium av företagets fortgång bidragsutfästelsen än göres.

En utväg härtill torde ock finnas, utan att större rubbningar be­

höva göras i de huvudgrunder, på vilka förslaget synes vara byggt.

Det kommer som nämnt alltid att bliva nödvändigt för vattendom­

stolen att för prövningen av ett regleringsföretags tillåtlighet på för­

hand söka beräkna kostnaderna för detsamma.

Lägges det sålunda beräknade kostnadsbeloppet i stället för den

verkliga kostnaden till grund för bestämmandet av bidragsgivarens del­

aktighet, skulle denna alltid kunna utan menlig tidsutdräkt slutgiltigt

bestämmas, närhälst, efter det frågan börjat göras till föremål för vatten­

domstolens prövning, bidragsgivaren inträdde i företaget.

Fördelen härav skulle givetvis mer än väl uppväga den inadver­

tens, som stundom skulle kunna uppstå därigenom, att till följd av

den verkliga kostnadens avvikande från den beräknade bidragsgivarens

delaktighet icke komme att stå i fullt matematiskt riktigt förhållande

jämväl till förstnämnda kostnad.

Vid tal om förevarande paragraf torde även böra beröras en annan

fråga, som visserligen icke direkt avser bestämmelserna i densamma,

men som har ett visst samband med dem.

Genomgår man de olika paragraferna i förevarande kapitel, faller

det genast i ögonen, huru litet det i 8 § för första gången berörda be­

greppet delaktighet i företaget kommit till användning, då det gällt att ut­

forma de stadganden, som beröra förhållandena mellan deltagarna i företaget

inbördes. En följd härav har blivit, att särskilt bestämmelserna om

fördelningen av kostnaden för underhåll och skötsel av företaget m. m.

i 11 § och om rösträtt i 23 § erhållit en avfattning, som lämnar läsa­

ren i' oklarhet, huruvida bidragsgivare, som lämnat anslag, varom för-

mäles i förevarande paragraf, är pliktig deltaga i nämnda kostnad eller

äger rösträtt. Att avsikten är, att sådan bidragsgivare skall vara plik­

tig att deltaga i berörda kostnader, framgår emellertid av 9 § och av

21 §:s bestämmelser om uttaxering, och att bidragsgivaren bör äga

rösträtt i regleringssamfällighetens angelägenheter, är uppenbart. An­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

174

märkningsvärt är även, att förslaget icke på något ställe giver all­

männa regler om strömfallsågarnas delaktighet, ehuru förslaget sedan

i de bestämmelser, som röra samfällighetens organisation, rör sig med

detta begrepp. Logiskt borde väl ström fallsägarnas delaktighet först

hava klargjorts, innan man inlät sig på bestämmelser om bidrags­

givarnas delaktighet.

Mig synes, som om det skulle i mångt och mycket bidraga till

klarhet och reda, om före nuvarande 8 § inskötes eu ny paragraf, av­

seende att reglera strömfallsägarnas delaktighet sins emellan.

Be-

träflande dennas innehåll är följande att erinra. Med iakttagande av

vad jag anfört beträffande 6 § komme givetvis samtliga strö in fallsägare

att genast från början vinna delaktighet i företaget. Såsom framgår

av 23 § och väl även av 11 §, är det förslagets mening, att strömfalls-

ägarna skola vara delaktiga i företaget efter vars och ens anpart i de

verkliga kostnaderna för företaget. Sedan företaget blivit slutfört och

nämnda kostnader kunna beräknas, möter ej heller något hinder att

namn(Ia grund fördela delaktigheten ström fallsägarn a emellan.

Dessförinnan skulle däremot en sådan grund för delaktigheten, därest

vad jag hemställt ifråga om § 6 iakttages, kunna vålla vissa oegentlig-

heter, och torde därför en annan grund böra tagas till utgångspunkt. Enklast

vore väl att stadg;a, att intill dess företaget hunnit slutföras och den verk­

liga kostnaden för detsamma kunnat utrönas, delaktigheten skall be­

stämmas efter den andel i den beräknade kostnaden, som enligt de i

3, 4 och 6 ^ §§ angivna grunderna belöper på en var ström fal lsägare.

Har delaktighet i företaget vunnits av annan deltagare än strömfälls-

ägare, måste givetvis en slutgiltig jämkning i dessas delaktighet ske,

så att de tillsammans icke komma att vara delaktiga för mer, än vad

som efter avdrag från den beräknade kostnaden av det lämnade an­

slagets belopp återstår av nämnda kostnad. Bestämmelse härom torde

höra införas i den paragraf, som kommer att upptaga nuvarande 8 8:s

bestämmelser.

I^ttages vad jag sålunda hemställt, böra sedan bestämmelserna

1 4

§§ ändras därhän, att såväl fördelningen av kostnader för

underhåll1 in. m. med den jämkning, som föranledes av bestämmelserna

16 §1 förklaras skola ske efter delaktigheten, som rösträtten utmätes

efter samma grund.

1 Varder, såsom kommer att ifrågasättas, förslagets 10 § utesluten

ur detsamma, vållar vad jag härförut hemställt icke större rubbningar

1 paragrafföljden.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Kunyl. Maj-M nåd. proposition Nr 128.

175

10 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i 2 § skola, i den mån ej särskilda

stadganden givas, bestämmelserna i 2 kap. i tillämpliga delar lända

till efterrättelse jämväl beträffande vattenregleringar. Uteslntes nu före­

varande paragraf, kommer alltså även i fråga om dessa företag att gälla be­

stämmelsen i 2 kap. 2 §, att byggnad i vatten skall så göras att ända­

målet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägen­

het för annan. Och såvitt ifrågavarande 10 § icke kan enligt det nu

sagda anses överflödig, synes den innebära en av förhållandena knappast

rättfärdigad jämkning till förmån för regleringsintresset av vad eljest

gäller beträffande byggande i vatten. Det hemställes förty, att para­

grafen måtte utgå.

11

§•

Lagrådet:

Då underhållsskyldighet här ålägges deltagarna i företaget med

hänsyn till annans rätt, avses med »annan» utan tvivel även enskild del­

tagare i denna hans egenskap eller sådan delägare, för vilken jämlikt

6 § betalningsskyldighet ännu ej inträtt. Denna mening skulle dock

tydligare framgå, om »annans» utbyttes mot »någons». Däremot lärer

förevarande paragraf lika litet som dess motsvarighet i 2 kap. (33 §)

beröra villkoren för nedläggande av företaget. 1 detta avseende komma

på grund av den allmänna hänvisningen i 2 § andra stycket bland

annat bestämmelserna i 34 § av nyssnämnda kapitel att gälla; och

huruvida ansökan om tillstånd till utrivning skall göras eller ej, blir

beroende av de villkor för fattande av beslut därom, som må vara i

stadgarna föreskrivna. Den enskilde deltagarens eller delägarens protest

utgör alltså ej i och för sig hinder mot företagets nedläggande. Onekli­

gen är detta ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Då förslaget likväl

lämnas utan anmärkning härutinnan, sker det under den förutsättning,

att 23 §, jämförd med 14 §, möjliggör, att stadgarna för giltigheten

av beslut med ifrågavarande innebörd kräva ej bloit kvalificerad plurali­

tet utan även exempelvis godkännande av Konungens befallnings-

havande.

176

Juatitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Andra punkten i förevarande paragraf synes böra utgå. Att de

i 3. 4 och 6 §§ stadgade grunder för kostnadsfördelning gälla även

andra utgifter än anläggningskostnaden, varemot, såsom naturligt är,

bestämmelsen i 5 § avser blott sistnämnda kostnad, framgår redan av

dessa paragrafers avfattning; och en jämförelse mellan 8 och 9 §§ giver

oförtydbart vid handen, att anslagsgivare jämlikt 8 § har att i mån av

sin delaktighet i företaget bidraga till dess underhåll m. m. Skulle

emellertid ett särskilt stadgande om fördelningen av andra utgifter än

anläggningskostnaden befinnas lämpligt, torde det för tydligare an­

givande av vad som måste anses vara förslagets mening böra inne­

hålla, att därom skall i tillämpliga delar gälla vad i 3, 4, 6 och 8 §§

är stadgat.

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet von Seth:

Förutom den jämkning i förevarande paragraf, som följer av vad

jag anfört vid tal om 8 § i förevarande kapitel, bör, om vad jag hem­

ställt ifråga om 6 § iakttages och således samtliga delägare i regle-

ringssamfälligheten också redan från början bliva deltagare i företaget,

ehuru, vad vissa av dem angår, tillsvidare utan skyldighet att del­

taga i utgifterna för underhåll och drift, åt hänvisningen till sist­

nämnda paragraf givas en något förändrad form.

14 §.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om 6 §, komma visserligen även

sådana delägare i regleringssamfälligheten, som avses i sistå punkten av

Ijärde stycket i förevarande paragraf, att redan från början bliva deltagare

i' företaget och såsom sådana erhålla rätt att deltaga i överläggningar

och beslut rörande detsamma. Det kunde därför ifrågasättas, om icke

ifrågavarande punkt kunde helt och hållet utgå och det kunde över­

lämnas åt även nämnda sakägare att själva bevaka sina intressen.

Emellertid skulle ju dessa sakägare, såsom jag tänkt mig saken, erhålla

allenast en mycket begränsad rösträtt. De skulle därför lätt kunna

komma till korta gent emot en kompakt sammanslutning av initiativ­

tagare, om de ställdes utan varje hjälp av myndigheterna. Det torde

177

med hänsyn härtill vara klokast att jämväl under ovan angivna förut­

sättning bibehålla stadgandet i fråga med allenast den jämkning i av­

fattningen, som betingas av de ändrade förhållandena.

IG §.

Lagrådet:

Deltagarnas i denna paragraf åsyftade rätt att skilja styrelse­

ledamot från hans uppdrag bleve kortare och dock fullständigare ut­

tryckt,. därest den angåves vara för handen ändå att tid, för vilken

ledamoten blivit utsedd, ej gått till ända.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

I sista punkten av 17 § stadgas, att av Konungen utsedd styrelse­

ledamot skall åtnj uta arvode — givetvis av deltagarna — vilket i brist av

åsämjande skall bestämmas av Konungen, och i sista punkten av 18 §:s

andra stycke föreskrives, att av Konungens befallningshavande förordnad

syssloman skall av deltagarna åtnjuta arvode, som i brist av åsämjande

bestämmes av Konungens befallningshavande. Att på sätt, som så­

lunda föreslagits, öppna möjlighet till privata överenskommelser om

arvodet lärer icke vara lämpligt. Med hänsyn till vikten av att den

förordnade ställes fullt självständig gent emot deltagarna torde ur båda

ifrågavarande lagrum orden »i brist av åsämjande» böra utgå.

21

§.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om 6 §, lärer i första stycket

av förevarande paragraf böra intagas en erinran, att uttaxering endast

skall ske å de med hänsyn till den ifrågavarande utgiften bidrags-

pliktiga deltagarna.

22

§.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, att styrelseledamöter, som genom att

överskrida dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

23

178

vårdslöshet tillskynda deltagarna i företaget skada, skola svara för skadan

eu för alla och alla för en, lärer, såvitt angår sådana styrelseledamöter,

som utsetts av deltagarna, icke innehålla något utöver vad som i varje

fall skulle följa av de allmänna reglerna ifråga om förhållandet mellan

syssloman och deras huvudmän. Det torde emellertid böra kvarstå med

hänsyn därtill, att enligt 17 och 18 §§ även andra personer än av del­

tagarna utsedda styrelseledamöter kunna komma att utöva styrelse­

ledamots befogenheter.

Att, såsom i förslaget skett, beträffande styrelseledamöternas an­

svarighet emot tredje man, d. v. s. enskild deltagare eller annan, göra

samma regler tillämpliga, som skola gälla rörande ansvarigheten mot

deltagarna samfällt, synes däremot icke kunna tillstyrkas. Det härom

föreslagna stadgandet innebär en längre gående avvikelse, än förhållandena

påkalla, från den eljest vedertagna rättsgrundsatsen, att ansvaret för

sysslomannens åtgöranden i allmänhet åvilar huvudmannen och endast

undantagsvis sysslomannen. I överensstämmelse med den åskådning,

som ligger till grund för stadgandet i 135 § andra stycket av 1910 års

aktiebolagslag och sedermera följts vid lagstiftningen på föreningsrättens

område, torde även beträffande de sammanslutningar, om vilka nu är

fråga, styrelseledamöternas ansvarighet gent emot tredje man böra be­

gränsas till att avse allenast sådana fall, då överträdelse skett av be­

stämmelse i 14 och följande §§ av förevarande kapitel eller i gällande

stadgar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

23

§.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid avfattningen av denna paragraf har hänsyn ej tagits därtill,

att även anslagsgivare, som namnes i 8 §, bör äga rätt att deltaga i

handhavandet av de med reglerin^sföretaget förenade angelägenheter.

Enligt förslagets terminologi är sådan anslagsgivare väl deltagare i före­

taget men ej delägare i regleringssamfälligheten, medan åter motsatsen

gäller beträffande strömfallsägare, för vilken jämlikt 6 § skyldighet att

taga del i kostnaderna ännu ej inträtt. I överensstämmelse härmed, och

då det jämväl synes lämpligen böra komma till uttryck, att bestämmelsen

i 5 § är utan inflytande på röstgrunden, torde i stället för de båda

första punkterna i förevarande paragraf kunna träda ett stadgande av

innehåll, att rätten att handhava de med regleringsföretag förenade

angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var deltagare i företaget

179

äger rösträtt efter det andelstal, som jämlikt 3, ö och 8 §§ är bestäm­

mande för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget.

Det sålunda åsyftade andelstalet kommer tydligen att for ström-

fallsägarne jämkas varje gång en delägare, vilken varken är sökande

eller med honom likställd och ej från början begagnat den genom regle­

ringen vunna förbättringen, inträder såsom deltagare i företaget. Huru­

vida en sådan tillträdande delägare får åtnjuta den förmånligare beräk­

ning av anläggningskostnaden, varom talas i G § fjärde stycket, blir

åter för hans rösttal utan betydelse. Likaså inverkar det ej å rösttaleus

storlek, att av någon anledning anslagsgivares bidrag ej fullt motsvarar,

vad efter hans delaktighet i företaget skulle å honom belöpa av den

verkliga kostnaden för regleringens utförande, eller att någon delägare

ej gittat fullgöra viss honom jämlikt 21 § ålagd betalningsskyldighet

och övriga delägare förty, såsom uppenbarligen måste anses vara för

sådant fall överensstämmande med förslagets mening, nödgats utgiva

beloppet i fråga. Den obillighet mot de verkligen betalande, vartill

reglerna om röstgrunden onekligen i sist berörda händelse leda, torde

lämpligen kunna avhjälpas genom ett stadgande, att deltagare, som icke

guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen

fullgöres. En motsvarighet härtill tinnes i 55 § av det upprättade för­

slaget till lag om flottning i allmän flottled.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting- Gyllenbåga och

överstelöjtnanten Ekdahl:

Oaktat strömfallsägare, för vilka jämlikt 6 § betalningsskyldighet

ännu ej inträtt, icke skola äga rösträtt i de frågor, som röra företaget,

lärer det böra stå dem öppet att å sammanträdena bevaka sina intressen

genom deltagande i överläggningarna. Bestämmelserna i 23 §, ehuru

av tvingande natur, torde ej heller utgöra hinder för att en dylik rätt

genom stadgarna tillförsäkras dem. Och det synes antagligt, att Konungens

befallningshavande vid sin granskning jämlikt 14 § ej' skulle underlåta

tillse, att en föreskrift i sådan riktning komme att finnas i stadgarna.

Lämpligen torde dock omförmälda rätt böra i själva lagen tastslås.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om 6 § i detta kapitel, lärer

förevarande paragraf, förutom de ändringar i första stycket, som betingas

av vad jag anfört vid tal om 8 §, även böra göras ett tillägg till andra

stycket av innebörd, att vid avgörande av fråga, som rör utgift, till

vilken blott vissa deltagare äro skyldiga att bidraga, rösträtt skall till­

komma endast dessa deltagare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

180

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

9 KAP.

3

§•

Justitierådet von Setli:

Av skäl, som flottningssakkunniga i sitt den 14 december 1916

avgivna betänkande anfört, torde paragrafens avfattning böra underkastas

någon jämkning, så att det blir otvetydigt, att den lösningsskyldigbet

i avseende å del av fastighet, som i densamma föreskrives, endast skall

äga rum i avseende å sådan del, som är särskilt avgränsad.

5

§•

Justitierådet von Setli:

Stadgandet i första stycket lärer vara avsett att gälla, såväl då

strömfallet och utmålet eller marken tillsammans utgöra en fastighets­

enhet, något som är fallet med en hel mängd under tidernas lopp genom

beslut vid skiften eller eljest uppkomna strömfallslägenketer, som även

då samhörigheten mellan strömfallet och utmålet eller marken uteslutande

beror på att de, ehuru var för sig särskilda lägenheter, hava' gemensam

ägare.

För de fall, då sistnämnda förhållande äger rum, lärer den sär­

skilda lösningsskyldigheten av utmålet eller marken icke föranleda

några betänkligheter.

Annorlunda ställer sig däremot saken i de fall, då utmålet eller

marken förut tillsammans med strömfallet utgjort en egendomsenhet.

Saken belyses klarast genom ett exempel. Antåg, att för en ny an­

läggning vattenkraften till en gammal kvarn- eller såglägenhet behöver

tagas i anspråk och att 2 kap. 5 § lämnar stöd för ett dylikt anspråk.

Befogenheten att tillgodogöra sig vattenkraften i strömfallet kommer

då att under servitutsrätt tillhöra ägaren av den nya anläggningen, så

länge denna finnes kvar. Skulle nu dessutom det utmål eller den mark,

som ingår i ström fallslägenheten, särskilt lösas med stöd av förevarande

paragraf, skulle följden bliva den, att efter den därav föranledda upp­

lösningen av lägenheten, den ursprunglige ägaren skulle komma att få

kvar en lägenhet, bestående egentligen endast av själva bottnen till

strömfallet, låt vara med tillhörande ersättningskraft, därest sådan skall

utgå, och en synnerligen prekär utsikt att någon gång i en avlägsen

framtid ånyo komma i åtnjutande av rätten till vattnet i detsamma.

181

Att det icke kan vara sund lagstiftningspolitik att befordra uppkomsten

av dylika överhuvudtaget alldeles imaginära fastigheter, lär vara uppen­

bart. För nu ifrågavarande fall bör, även om sådana omständigheter

icke föreligga, att 3 § är tillämplig, rätten att påfordra lösen icke få

omfatta annat än hela lägenheten.

Paragrafens avfattning lärer alltså böra underkastas någon jämk­

ning till vinnande av uttryck för nu angivna synpunkter.

11

§■

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Då det i förevarande paragraf uttalas, att ersättning för tillgodo­

gjord vattenkraft skall anses innefatta gottgörelse för vattenverks-

byggnaderna, lärer härmed vara angivet allenast vad som obetingat

skall gälla för normalfallet eller att vattenkraften är av ägaren tillgodo­

gjord med honom tillhöriga vattenverksbyggnader. Sålunda är det

uppenbarligen ej menat, att äganderätten till vattenverksbyggnader

kan övergå från en nyttjanderättshavare till ersättningsgivaren mot

allenast rätt för nyttjanderättshavaren att taga del i strömfallsägarens

gottgörelse. Av vissa bestämmelser såväl i detta som i 11 kap. framgår,

att nyttjanderättshavare och särskild ägare till vattenverksbyggnad skola

av ersättningsgivaren direkt erhålla sin gottgörelse. Fasthåller man

detta, torde tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse endast i undan­

tagsfall erbjuda svårigheter; och även om stadgandet jämkas till närmare

överensstämmelse med vad som lärer vara avsett, äro svårigheterna,

vilka huvudsakligen bero därpå, att i hög grad skiftande fall kunna

väntas förekomma, ingalunda undanröjda.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i första punkten är givetvis tillkommet med allenast

det fall för ögonen, att äganderätten till vattenverksbyggnaderna och

den till strömfallet tillkomma samma person. Det är emellertid icke

givet, att så alltid blir fallet. Ett samfällt strömfall kan t. ex. tänkas

med tillämpning av 5 § i 1880 års vattenrättsförordning eller däremot

svarande äldre bestämmelser eller 2 kap. 7 § sista stycket i förevarande

förslag vara bebyggt av en delägare med rätt att hava byggnaden

kvar allenast viss tid. Om ersättning skall utgå medelst kraftöverföring,

skall emellertid enligt 17 § rätten till det kraftbelopp, som utgår såsom

ersättning, med allenast en möjlighet till undantag, som i detta sam-

Kuncjl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

182

Kungi. Maj ds nåd. proposition

Nr

128.

manhang ^ saknar intresse, vara förenad med den fastighet, till vilken

vattenkraften hört, och ersättningskraften skall utgå under hela den

tid den nya anläggningen består. Denna tid blir givetvis i regel längre

än den tid, varunder ägaren av den för det samfällda strömfallets

utnyttjande uppförda anläggningen är berättigad att hava denna kvar­

stående. Skulle första punktens stadgande tillämpas även under sådana

förhållanden, kunde alltså därav bliva en följd, att de övriga ägarna

till strömfallet skulle komma att uppbära större eller mindre del av

den ersättning, som egentligen borde tillkomma ägaren av vattenverks-

byggnaderna. Något liknande bleve i regel fallet, om strömfallet vore

upplåtet under nyttjanderätt, t. ex. vattenfallsrätt, och byggnaderna

tillhörde nyttjanderättshavaren. Endast om i sistnämnda fall nyttjande-

rättsavtalet innehölle sådana bestämmelser, att vid tiden för nyttjande-

rättens upphörande vatten verksbyggnaderna skulle utan lösen eller

ersättning tillfalla strömfallsägaren, skulle förhållandet bliva detsamma,

som om även byggnaderna från början tillhört den sistnämnde. Ej

heller då ersättningen skall utgå i penningar, lärer det finnas fog för

att, om äganderätten till vattenverksbyggnaderna tillkommer annan än

strömfallsägaren, låta ersättningen under alla förhållanden innefatta jäm­

väl gottgörelse för dem och överlämna åt en annan uppgörelse mellan

dessas ägare och strömfallsägaren att avgöra, huru stor del av ersätt­

ningsbeloppet skall tillfalla den förre. Stadgandena i 52 § av detta

kapitel och i 11 kap. 54 § giva ju också en antydan om att en motsatt

anordning icke varit främmande för förslagets upphovsmän.

Jag hemställer alltså om en jämkning i paragrafens avfattning

därhän, att densammas bestämmelser uttryckligen bliva tillämpliga

allenast i sådana fall, då den vattenkraft, som skall ersättas, är tillgodo-

gjord genom strömfallsägaren tillhöriga vattenverksbyggnader eller genom

byggnader, som, ehuru tillhöriga nyttjanderättshavare till strömfallet,

enligt avtal skola vid tiden för nyttjanderättens upphörande utan lösen

eller ersättning tillfalla strömfallsägaren.

13 och 14 §§.

Justitierådet von Seth:

Såsom synes framgå av en jämförelse mellan 13 och 45 §§,

skulle ersättning för annan tillhörig vattenkraft, som någon enligt

stadgande i 2 kap. berättigas tillgodogöra sig, icke få bestämmas att

utgå medelst kraftöverföring i andra fall än de i 13 § omförmälda. Något

hinder att tillåta nämnda ersättningsform även i andra fall, t. ex. då

183

ersättning skall utgå för vattenkraft, som går förlorad därigenom,' att

någon berättigats tillgodogöra sig densamma jämlikt 2 kap. 7 § andra

stycket, lärer emellertid icke föreligga, diircst parterna kunna enas därom.

En bestämmelse av sådan innebörd synes böra få inflyta i 13§.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i 13 § är stadgandet, att kraft, som lämnas

i ersättning för annans i anspråk tagna vattenkraft, skall tillhandahållas

från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning, icke ovill­

korligt. Ersättningsgivare och ersättningstagare äga nämligen överens­

komma annorledes. Såsom de sakkunniga i fråga om 14 § yttrat,

vila bestämmelserna i 13 § på den förutsättningen, att ersättningskraf-

ten kan tillhandahållas från en naturlig kraftkälla av samma slag som

den ersättningstagareu förlorar. Denna förutsättning måste ock upp­

rätthållas, såsom de sakkunniga jämväl påvisat. Med hänsyn härtill

bolde ifrågavarande bestämmelse om avtal angående ersättningskraften

hava innehållit tydligare begränsning i anmärkta hänseende än den,

som kan anses

ligga i stadgandet i första stycket av 13 §, att ersätt­

ning för kraft

skall utgå genom tillhandahållande av motsvarande

kraftbelopp efter grunder, som nedan i förslaget angivas.

Emellertid sjmas knappast tillräckliga skäl föreligga att i trots

av de svårigheter och olägenheter, som därav uppstå, bibehålla den i

13 och 14 §§ stadgade möjligheten att bestämma om lämnande av er-

sättningskraft från annat strömfall än sådant, till vars förmån avståen­

det äger rum. Enligt 15 § skall skyldigheten att lämna ersattnings-

kraft från strömfall

vara en ständig tunga å den fastighet, vartill

strömfallet hör.

Om nu denna fastighet är en annan än den, som er­

hållit förmån genom avstående av vattenkraft, kan ifrågavarande onus,

vilket är förenat med en utomordentlig förmånsrätt, bliva av sådan be­

tydelse, att det inverkar menligt på övriga rättigheter till fastigheten.

Visserligen innehåller förslaget bestämmelser till skydd för intecknings-

havare i detta hänseende, men av dessa bestämmelser äro de i 14 och

15 §§ upptagna icke att anse såsom fullt effektiva och den i 16 § in­

tagna, såsom framdeles skall nämnas, av beskaffenhet att böra utgå.

Vidare är att märka, hurusom förslagets bestämmelser om ersättnings-

givares och ersättningstagares rättsliga ställning till varandra icke i

allo lämpa sig för förhållandet mellan den, som i ersättningsgivarens

ställe tillhandahåller kraften, och ersättningstagaren. Så lärer knappast

bestämmelsen i 39 § kunna tillämpas mot annan ersättningsgivare än

den, till vilkens strömfallsfastighet vattenkraften avståtts.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

184

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

15 §.

Lagrådet:

o Jämlikt 11 kap. 62 § skall vattendomstolen, vid meddelande av

tillstånd till byggnad för vattnets tillgodogörande, angiva, med vilken

fastighet rätten till tillgodogörandet skall vara förenad. Det är möjligt

att denna fastighet, i det följande benämnd strömfallsfastigheten, icke

mom sina gränser sluter ens någon del av det vattenområde, varifrån

vattnet tages i anspråk vid byggnaden. Men då strömfallsfastigheten

blir bärare av rättigheten till vattnets tillgodogörande, bör, därest er­

sättning för den ^ förlorade vattenkraften skall utgå medelst kraftöver­

föring, strömfallsfastigheten enligt sakens natur även bliva den, som

betungas med skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraften. Enligt

bestämmelsen i nu förevarande paragraf blir detta dock ej alltid hän­

delsen, ity att den ifrågavarande skyldigheten här förknippas med den

fastighet, »vartill strömfallet hör», d. v. s. av vars ägovälde strömfallet

utgör en del. Denna förslagets ståndpunkt lärer emellertid väsentligen

bero därav,^ att jämlikt 14 § ersättningskraft kan komma att utgå

även när fråga ej är om vattens tillgodogörande och någon strömfalls-

fastighet ej finnes. Vidtages ändring härutinnan, på sätt lagrådet hem­

ställt, torde icke något skäl givas att binda skyldigheten vid annan

fastighet än strömfallsfastighet.

Anser man sig tvungen räkna med möjligheten av ström fallsfastig­

hetens framtida styckning, är det ock nödigt att giva bestämmelser

om, huru vid delningen skall förfaras ej blott med den nu ifråga-

varanda skyldigheten, därest densamma förknippas med strömfallsfastig­

heten, utan ock med de rättigheter, som enligt vattendomstolens beslut

tillhöra denna. Att med gällande skifteslagstiftning införliva sådana

bestämmelser torde emellertid stöta på hart när olösliga svårigheter.

I betraktande härav är det tydligen i hög grad önskligt, att åt ström­

fallsfastigheten redan från början gives en med hänsvn till dess ända­

mål lämplig begränsning. Kunde man bringa det därhän, att ström­

fallsfastigheten ej komme att omfatta annat än den sökanden i bygg-

nadsmålet tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed

förenade anläggningar, jämte möjligen den del av vattenområdet i fråga,

som sökanden äger, behövde man förvisso ej taga hänsyn till möjlig­

heten av strömfallsfastighetens delning. Att utrusta vattendomstolen

med behörighet att städse framtvinga en sådan fastighetsbildning ge­

nom utbrytning eller sammanläggning kan nu ej ifrågakomma. Till

185

ström fallsfastighet måste nog i allmänhet ntses redan bestående egen­

domsenhet. Men å andra sidan kan det ej vara tillrådligt att, såsom

enligt förslagets 11 kap. 26 och 62 §§ skett, åt sökanden överlämna

att fritt bestämma, vilken av flera honom tillhöriga fastigheter skall

bliva strömfallsfastighet. På sådant sätt vinnes ingen som hälst säker­

het, att strömfallsfastigheten blir ändamålsenligt avgränsad. En lämp­

lig medelväg synes vara att låta vattendomstolen i varje särkilt fall

avgöra, vilken sökanden tillhörig fastighet skall bliva bärare av rättig­

heterna och skyldigheten. Säkerligen skall det, om vattendomstolen

finner allenast en del av viss fastighet böra bliva strömfallsfastighet, i

de allra flesta fäll vara möjligt att redan under målets handläggning

ombesörja, delens avskiljande genom laga styckning. Åven med denna

ordning lärer man alltså, intill dess skifteslagstiftningen blir reviderad,

vara försvarad, om man utgår från antagandet, att det i utslaget be­

stämda området icke sedermera skall bliva föremål för laga delning,

som åstadkommer oreda i rättsförhållandena.

Den tunga, som genom beslut, varom i denna paragraf handlas,

lägges å fastighet, blir ett servitut av väsentligen samma slag som de,

vilka uppkomma vid laga skiften och ägostyckningar. Om servitut av

sistnämnda slag förekomma icke några anteckningar i intecknings-

protokollen. Ej heller skulle de servitut, som i olika avseenden kunna

tillskapas genom byggnadstillstånd jämlikt 22 § av förslagets 2 kap.,

komma till synes i nämnda protokoll. Den olikhet i behandlingen

uti inteckningsavseende, vilken sålunda vid godtagande av de sak­

kunnigas förslag komme de båda i förslaget omtalade kategorierna av

vattenrättsliga servitut till del, skulle säkerligen ej kunna undgå att

för allmänheten verka vilseledande. En köpare, som genom gravations­

bevis vunnit visshet, att den fastighet han ämnar köpa icke besväras

av sådan tunga, som avses i förevarande paragraf, skulle lätt kunna

tro, att därigenom allt vore klart, vad vattenrättsliga gravationer an-

ginge. Det hemställes alltså, att förenämnda stycke av paragrafen

måtte få utgå. Att anteckning om samtliga vattenrättsliga servitut

bör finnas i vattenboken, lärer vara uppenbart.

Justitierådet von Seth:

Enligt min mening vore det, därest vad lagrådet här ovan

hemställt vinner bifall, synnerligen lämpligt, om i 58 § av gällande

inteckningsförordning gjordes en sådan ändring, att även servitut,

som uppkommit genom beslut i vattenmål, upptoges såsom icke

avsedda med förordningens bestämmelser om inteckning för servitut.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

24

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

186

Därigenom skulle nämligen uppmärksamheten väckas på angelägenheten

av att vid fastighetsköp och andra rättsärenden rörande fast egendom

undersöka, huruvida icke vederbörande fastighet besväras av servitut,

uppkomna till följd av stadganden i förevarande lag.

I samband härmed synes böra tagas i övervägande, huruvida icke

en motsvarande erinran bör göras i fråga om en del andra servitut,

som kunna tillskapas genom särskilda förrättningar, t. ex. sådana, som

föranledas av den föreslagna rätten att framdraga vattenledning för hus­

behovs förbrukning, med flera.

16 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för intecknings-

havare och viss annan fordringsägare att uppsäga fordran, som be­

svärar fastighet, varå lagts den i 15 § omförmälda tunga, har sanno­

likt tillkommit huvudsakligen med avseende å sådan fastighet, som

jämlikt 13 eller 14 § kan komma att belastas, utan att fastigheten er­

hållit däremot svarande valuta. Därest, i överensstämmelse med vad

lagrådet i fråga om sistnämnda paragrafer yttrat, ersättningskraft finnes

böra lämnas allenast från strömfall, till vars förmån avståtts kraft,

synes alltså den förnämsta grunden för nu ifrågavarande stadgande,

vilket är av beskaffenhet att djupt ingripa i strömfallsägarens rättig­

heter, hava bortfallit. Värdeökningen i strömfallsfastigheten motsvarar

nämligen skyldigheten att lämna kraft. I varje fall måste dock ifråga­

varande stadgande bestämt avstyrkas. Det lämnar möjlighet för veder­

börande långivare att under en obetydlig förevändning å tid, då gällande

ränta är jämförelsevis hög, uppsäga ett lån, som löper med lägre

ränta, och skulle få sin förnämsta betydelse med avseende å från lån­

givarens sida ouppsägbara obligationslån, som inlösas efter given amor-

teringsplan. Till säkerhet för sådana lån ligga ofta inteckningar i ett

större antal fastigheter, och därest en kraftersättningsskyldighet om än

aldrig så obetydlig skulle komma att åläggas en av dessa fastigheter,

kunde låntagaren genom hela lånets uppsägning komma att lida be­

tydande förlust.

Skulle vad lagrådet sålunda hemställt icke vinna bifall men där­

emot, jämlikt lagrådets yttrande i fråga om 15 §, andra stycket i

nämnda paragraf utgå, torde knappast bestämmelsen, att. uppsägning-

skall äga rum sist inom ett år, efter det beslutet om kraftöverföringen

vunnit laga kraft, kunna kvarstå. Fordringsägaren kan i sådant fall

komma att sakna kännedom om nämnda beslut.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

187

17

§■

Lagrådet:

Ägare av rätt i den fastighet, som avstår vattenkraft enligt lag­

förslaget, bör icke därigenom göra förlust. Ersättningskraften förenas

med fastigheten, och om ersättning utgår i penningar, fördelas beloppet

emellan vederbörande rättsägare. Överflyttas däremot ersättningskraft

enligt förevarande paragraf, lämnas ej något motvärde. Visserligen får

så ej ske, med mindre det prövas kunna äga rum utan förfång för in-

teckningshavare eller andra rättsägare, men detta rättsskydd är av vida

mindre värde än det, som lämnas, då vattenkraften avstås. Som emeller­

tid sådana förhållanden lätteligen kunna tänkas inträffa, att ersättnings­

kraften i en framtid blir till föga eller ingen nytta, om den ej kan

skiljas från den fastighet, dit den lagts, saknas ingalunda skäl för med­

givande av möjlighet till förändring, men den fastighet, som berövas

kraften, torde då böra erhålla ersättning i penningar att fördelas så,

som stadgas om sådan ersättning för kraft, vilken avstås. Måhända

torde jämväl möjlighet till kraftens avlösning böra medgivas.

Vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet till ersättniDgs-

kraft är förenad, skulle, om de i 1896 års lag härom givna regler utan

jämkning tillämpades, varje lott ovillkorligen bekomma sin andel i rättig­

heten. Säkerligen vore detta ej sällan mindre lämpligt. Eu bestäm­

melse, som medgiver, att vid ägostyckning rättigheten i sin helhet tillägges

viss eller vissa lotter, synes vara välgrundad. Däremot torde skäl saknas

att, såsom måhända är avsett med stadgandet i sista stycket av nu före­

varande paragraf, för varje fall förbjuda en uppdelning av rättigheten.

Och såvitt angår annan jorddelning än ägostyckning, lärer nämnda

stadgande icke stå i god överensstämmelse med de grunder, å vilka nu

gällande lagstiftning vilar. Behovet av att för dessa styckningssätt

kunna tillämpa det föreslagna stadgandet synes ej heller vara så trängande,

att ej med åtgärd härutinnan kan anstå, tills den på dagordningen stå­

ende frågan om revision av skifteslagstiftningen erhåller sin lösning.

Det hemställes alltså, att åt sista stycket i paragrafen gives det

innehåll allenast, att vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet

till ersättningskraft är förenad, rättigheten må i sin helhet tilläggas viss

eller vissa lotter.

Måhända har stadgandet med det sålunda begränsade innehållet

sin rätta plats i förenämnda lag av år 1896.

188

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

19 §.

Lagrådet:

Med det innehåll, som de sakkunniga givit reglerna i 20 § om

uttagningskostnadens bestämmande, kommer denna säkerligen blott i

undantagsfall att utgöras av den beräknade kostnaden för kraftens till­

handahållande. Uttagningskostnaden, vilken benämning kvarstår från

kommittéförslaget, betecknar i det remitterade förslaget det av vatten­

domstolen efter skäliga grunder uppskattade vederlag, som ersättnings-

tagaren bor gälda för kraftöverföringen. Att sålunda med det ifråga­

varande uttrycket i själva verket avses något annat, än ordet närmast

giver vid handen, synes till förebyggande av missförstånd böra genom

någon redaktionell jämkning redan i nu förevarande paragraf antydas.

20 §.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt i fråga om tillägg till 13 6,

medför

detta även jämkning i denna paragraf.

21 §.

Lagrådet:

Liksom »uttagningskostnaden» är, på sätt vid 19 § anmärkts eu

något oegentlig benämning å vad därmed åsyftas, så äro ej heller ut­

trycken anläggningskostnad samt underhålls- och driftkostnad att förstå

etter orden. Någon redaktionell jämkning, som låter detta komma till

synes, torde böra vidtagas.

I andra punkten av första stycket lärer böra till undvikande av

missuppfattning uttryckligen utsägas, att i underhålls- och driftkostnaden

icke ma inräknas ränta å anläggningskostnaden.

r, 77 Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Plantinq-

Gyllenbaga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Då andra stycket av förevarande paragraf lämnas utan anmärk­

ning, sker det under erinran, att bestämmelsen lärer vara att efter orda-

_La.f'.en ovilkorligen tillämpa allenast i fall den avsedda anläggning-en

tillhör agaren till strömfallet och särskilda på upplåten nyttjanderätt be­

roende förhållanden ej inverka, men att eljest anläggningskostnad med

föranledande av forslagets grunder kan tänkas skola helt eller delvis

ingå i uttagnmgskostnad även om strömfallet är tillgodogjort

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

189

Justitierådet von Setlt:

Beträffande regeln i andra stycket gäller detsamma, som jag förut

erinrat beträffande stadgandet i första punkten av 1L §. Den är uppen­

barligen tillkommen med uteslutande det fall för ögonen, att anlägg­

ningen och strömfallet tillhöra samma person. Den lärer ej heller kunna

med fördel tillämpas i andra fall, än då så är förhållandet eller ock an­

läggningen väl tillhör någon, som allenast har nyttjanderätt till ström­

fallet, men enligt avtal skall vid tiden för nyttjanderättens upphörande

utan lösen eller ersättning tillfalla strömfallsägaren.

I övrigt skulle den merendels leda till orimligheter. Det antydes

visserligen i motiven, att man, då anläggningen ej är i fullgott skick,

skulle kunna ordna saken utan att behöva ålägga ersättningstagaren att

utgiva någon anläggningskostnad endast genom en jämkning uppåt av

den beräknade underhålls- och driftkostnaden. Denna utväg lärer emel­

lertid i stort sett icke kunna anlitas, då anläggningen tillhör nyttj ande-

rättshavare eller annan icke ägare av strömfallet, som är pliktig att vid

viss tidpunkt borttaga densamma. Den del av uttagningskostnaden,

som utgör underhålls- och driftkostnad, skall ju, om den skall utgå i

penningar, enligt 23 § fastställas för tio år i sänder till visst årligt

belopp; och som det ju icke är givet, att tiden för nyttj anderättens

upphörande sammanfaller med utgången av en sådan tioårsperiod, skulle

det endast vara en ren lyckträff, om någon gång jämkningen i den be­

räknade underhålls- och driftkostnaden kunde bestämmas till sådant

belopp, att icke endera, strömfallsägaren eller ägaren av anläggningen,

bleve lidande.

Ej ens för det fall, att ägaren till anläggningen vid tiden för

nyttjanderättens upphörande vore berättigad till lösen för densamma,

skulle det i paragrafen föreslagna sättet att ordna förhållandena bliva

tillfredsställande, så till vida som ju den en gång nödvändiga slutupp­

görelsen mellan honom och strömfallsägaren skulle väsentligen tillkrånglas.

Andras, på sätt jag hemställt, 11 §, lärer för övrigt med hänsyn

till det nära samband, som finnes mellan nämnda paragraf och den före­

varande, fälla av sig självt, att även den sistnämnda måste undergå en

motsvarande jämkning.

Denna synes mig, i anslutning till vad jag hemställt i fråga om

11 §, böra göras så, att regeln i nuvarande andra stycket blir tillämplig

allenast, då vattenkraften är tillgodogjord vid anläggning, som tillhör

strömfallsägaren eller, ehuru tillhörig jayttjanderättshavare, enligt avtal

skall vid tiden för nyttj anderättens upphörande utan lösen eller ersätt­

190

ning tillfalla strömtallsägaren, men att eljest, då vattenkraften är tillo-odo-

gjord vid anläggning, som tillhör annan än strömfallsägaren, vatten­

domstolen har att efter omständigheterna pröva, om och i vad mån an­

läggningskostnaden skall inräknas i den uttagningskostnad strömfalls­

ägaren har att erlägga eller den skall avräknas å den särskilda ersätt-

ning föi den befintliga anläggningen, som må tillkomma dennas ägare.

Genom en sådan bestämmelse som den sistnämnda synes mig ut­

väg böra vara öppnad att taga tillbörlig hänsyn till alla de olika kom­

binationer, som kunna uppstå i förhållandet mellan ägaren av anlägo--

ningen och strömfallsägaren.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

22 §.

Lagrådet:

Av 28 § andra punkten framgår, att uttagningskostnaden för det

högre kraftbelopp, varom där är fråga, måste, för så vitt ej ersättnings-

tagaren förut själv tillgodogjort sig samma kraftbelopp, gäldas i pen-

ningar. Även^ om sagda paragraf jämkas så, som vid densamma skall

antydas, blir frågan om sättet för uttagningskostnadens gäldande i där

avsett fall undandragen ersättningstagarens valrätt. En erinran om det

ytterligare undantag från regeln i första stycket av nu förevarande

paragraf, som alltså äger rum, torde böra införas i paragrafen.

..

o-, i»-5 huvudre0eln om rätt för ersättningstagaren att

avgöra angående formen för uttagningskostnadens gäldande, som stadgas

i andra stycket, synes gå längre, än som överensstämmer med skälig

hänsyn till ersättningstagarens intressen. Det skulle ju kunna hända

att hans ekonomiska ställning är sådan, att han ej kan anskaffa det be-

1°PP, _som erfordras för uttagningskostnadens gäldande i penningar, och

att vid sådant förhållande ett yrkande av ersättningsgivaren att utbe­

komma uttagningskostnaden i dylik ordning kunde komma att leda

antingen till exekution i ersättningstagarens, vindikantens, egendom eller

tål att denne ej komme i åtnjutande av någon ersättningskraft. Den

obillighet mot vindikanten, som sålunda skulle kunna bliva en följd av

ersättningsgivarens obegiänsade valrätt, skulle utan åsidosättande av

ersättningsgivarens berättigade intressen undvikas, därest åt berörda

undantag gåves den formen att, om fråga är om ersättning för vatten­

kraft på grund av stadgandet i 2 kap. 23 § sista punkten, ersättnings­

tagaren icke må mot ersättningsgivarens bestridande påfordra uttagnings­

kostnadens bestämmande i penningar.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

191

24 §.

Lagrådet:

Enligt avfattningen av paragrafens första stycke skall det, vid

bifall till ersättningsgivarens där omförmälta yrkande, ankomma på

vattendomstolen att avgöra, huruvida nedsättning av det ifrågavarande

beloppet skall ske eller säkerhet därför ställas. I det uti 28 § andra

punkten avsedda fall äger däremot ersättningstagaren rätt att välja

mellan beloppets omedelbara gäldande och ställande av säkerhet för det­

samma, och ersättningsgivarens skyldighet jämlikt 34 § gäller allenast

ställande av pant eller borgen. Att i nu ifrågavarande händelse ersätt-

ningstagaren skulle kunna åläggas ovillkorlig nedsättningsskyldighet,

synes dock vara desto obilligare, som — frånsett möjligheten, att er-

sättningsgivaren ej begagnar sig av byggnadsmedgivandet, — avsevärd

tid kun komma att förflyta, innan beloppet jämlikt 35 § förfaller till

betalning, och förslaget icke, såsom för liknande fall skett i 68 §, stad­

gar, att beloppet skall göras . räntebärande och räntan komma ned-

sättaren till godo. Det hemställes alltså om sådan jämkning i föreva­

rande paragraf, att ersättningstagaren städse kan fullgöra vad honom

åligger genom ställande av pant eller borgen. Därjämte borde i fråga

om nedsatt belopp meddelas bestämmelser, motsvarande de i 68 §

införda.

Det torde vara förslagets mening, att pant eller borgen enligt

denna paragraf skall ställas hos Konungens befallningshavande, såsom i

9 kap. 28, 34 och 64 §§ samt 11 kap. 67 § är för där avsedda fall ut­

tryckligen stadgat. Denna mening framgår dock ej av förslagets av­

fattning.

Förslaget innehåller intet om prövning av pant eller borgen i den

händelse, att säkerheten icke är godkänd av den, till vars förmån den

ställes. Ett stadgande härom lärer dock ej böra saknas och synes

lämpligen kunnas införas i 14 kap. Bland de flera likartade bestäm­

melser, som förekomma i gällande lagstiftning, torde 73 § expropria­

tionslagen vara mest ägnad att tagas till förebild. Att göra det ifråga­

satta stadgandet tillämpligt även beträffande den i 13 kap. 3 § omför­

mälta säkerhet synes knappast erforderligt.

25 §.

Lagrådet:

Såsom förevarande paragraf är avfattad, skulle t. ex. en ersättnings-

tagare, som redan guldit större eller mindre del av uttagningskostnaden,

192

likväl, om han gör sådan ansökan om befrielse, som i paragrafen avses,

vara pliktig att vidkännas avdrag i kraft för hela den uttagningskostnad,

han haft att erlägga. Detta kan icke vara riktigt. Förslaget har

ej

heller, da det gällt att ordna förhallandeua vid fall av försummelse från

ersättningstagarens sida att gälda uttagningskostnaden, vågat tillämpa

en liknande princip. Enligt 42 § är nämligen en försumlig ersättnings-

tagare icke pliktig avstå mera kraft, än som motsvarar uttagnings­

kostnaden efter avdrag av vad därav må hava guldits. Givetvis bör en

ersättningstagare, som gör ansökan efter förevarande paragraf, åtnjuta

liknande avdrag för vad han guldit.

Det nu anförda gäller emellertid uppenbarligen endast den del av

uttagningskostnaden, som utgör anläggningskostnad. Underhålls- och

driftkostnaden avser ju i princip täckande av löpande utgifter, och man

har således att utgå ifrån, att den konsumeras i mån som den erlägges.

26 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skulle ersättningstagaren under vissa

villkor äga att få den överförda kraften sig tillhandahållen annorstädes,

än i första stycket av nu förevarande paragraf angives. De sakkunniga

hava uteslutit bestämmelserna härom under uttalande bland annat, att

fragan syntes vara mest ägnad att erhålla sm lösniug å överenskommel­

sens‘väg. Med anledning härav må erinras, att enligt paragrafens ly­

delse avtalsfrihet råder allenast beträffande de förhållanden, som avses

i senare stycket av densamma.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

28 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Plantinq-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Föreskiifterna i 9 kap. äro av tvingande natur och medgiva ej

parterna avtalsfrihet, med mindre sådant uttryckligen angives. I all­

mänhet sker detta genom förbehållet »där ej annorlunda överenskom-

mes» eller motsvarande uttryck, men i förevarande paragraf nyttjas orda­

lagen »där ej på grund av parternas överenskommelse annorledes bestäm­

mes». Sistnämnda uttryck lärer ej kunna tolkas annorlunda än så, att

parternas överenskommelse är utan verkan, för så vitt ej dess innehåll

upptagits i vattendomstolens utslag, och att vattendomstolen äger pröva,

om och i vad mån så bör ske. Att sålunda för avvikelse från de av

lagen uppställda reglerna kräves, ej blott att parterna äro ense om andra

193

bestämmelser utan ock att dessa av vattendomstolen finnas vara lämp­

liga, lärer i betraktande av hithörande frågors invecklade och grannlaga

beskaffenhet vara fullt i sin ordning. Det synes i själva verket ömkligt,

att detta strängare krav får gälla över hela det ifrågavarande lagstiftnings-

området. Vid den omarbetning av förslaget, som i sådant hänseende

skulle erfordras, kunde det måhända visa sig lämpligt att i ett lagrum

sammanföra, vad nu i de särskilda paragraferna innehålles om parternas

rätt att träffa överenskommelser.

Bestämmelserna i första punkten av förevarande paragraf äga sin

giltighet, oavsett huruvida ersättningskraften skall tillhandahållas enligt

13 eller enligt 14 §. Att ersättningstagaren själv tillgodogör sig vatten­

kraft, motsvarande större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de

i vattendraget framrinnande olika vattenmängder, och av denna anledning-

är berättigad att i ersättning bekomma jämväl sådan kraft, utgör tydligen

ej heller hinder för tillämpning av 14 §. Vad i förevarande paragraf

stadgas om rätt för ersättningstagaren att bekomma det högre kraftbe­

loppet, allenast om lian förskjuter eller ställer säkerhet för viss kostnad,

kan däremot ej rimligen vinna tillämpning i annan händelse, än att er­

sättningstagaren avstår vattenkraft på grund av stadgandena i 2 kap.

5, 6 eller 7 § och fråga alltså är om gemensamt utbyggande av hans

och ersättningsgivarens strömfall. Den inskränktare räckvidd berörda

stadgande sålunda äger torde lämpligen böra komma till synes i lag­

texten.

Huruvida den gemensamma utbyggnaden skall inrättas för större

eller mindre vattenföring, tillkommer tydligen ersättningsgivaren att

ensam avgöra. Om denne för att kunua tillhandahålla ersättnings­

tagaren ett mot högvattenföringen svarande kraftbelopp verkligen vid

bvggnaden tillgodogör sig denna vattenföring eller han föredrager att ut­

nyttja allenast eu mindre vattenmängd och följaktligen avstå åt ersätt-

mngstagaren en proportionsvis större andel av den vid byggnaden ut­

tagna vattenkraften, är en fråga, som ej kommer ersättningstagaren vid.

Detta gäller, oavsett huruvida ersättningstagaren, såsom den där redan

själv tillgodogjort sig högvattenföringen, är ovillkorligen berättigad att

erhålla det högre kraftbeloppet eller denna rätt är betingad av att han

kontant gäldar eller ställer säkerhet för den ökade uttagningskostnaden.

Å andra sidan är klart, att beräkningen av uttagningskostnaden för den

del av ersättningskraften, som motsvarar högvattenföringen, icke får

röna inflytande av vilkendera utvägen ersättningsgivaren väljer. Uttag-

ningsxostnaden bör i varje fall fastställas med hänsyn till den större ut-

byggnaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

25

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

194

Andra punkten i förevarande paragraf avser ej att giva regler om

uttagningskostnadens beräkning. Den utsäger blott, att en ersättnings-

tagare, som ej själv tillgodogjort sig vattenkraft vid högvattenföring,

icke äger påfordra att bekomma det ökade kraftbelopp, som svarar mot

denna vattenföring, utan så är att han förskjuter eller ställer säkerhet-

för motsvarande del av uttagningskostnaden. En jämförelse med be­

stämmelserna i 24 § ligger alltså nära tills hands. I sådant hänseende

må, utöver vad vid sistnämnda paragraf redan erinrats, följande anmär­

kas. Enligt 24 § kan säkerhet ej komma att ställas för annat än viss

del av anläggningskostnaden. Säkerhet ifrågakommer ej, med mindre

ersättningsgivaren därom framställt yrkande och vattendomstolen finner

yrkandet äga fog; föreskrift om säkerhetens ställande lämnas först i

slutliga utslaget; och såsom påföljd för underlåtenhet att efterkomma

föreskriften stadgas allenast, att ersättningstagaren blir skyldig att för

den ifrågavarande delen av anläggningskostnaden vidkännas minskning

i det honom tillkommande kraftbeloppet eller med andra ord förlorar

rätten att gälda samma del i penningar. Jämlikt 28 § åter gäller, att

säkerhet skall ställas för viss del även av underhålls- och driftkostnaden;

huruvida vattendomstolens föreskrift om säkerhets ställande fullgjorts

eller ej måste vara klart, redan då domstolen meddelar sitt slutliga ut­

slag; och underlätet fullgörande ej blott inverkar på sättet för uttag-

ni ngskos t nådens gäldande utan medför förlust av rätten att bekomma

det mot högvattenföringen svarande kraftbeloppet. Att ersättningstagarens

förpliktelse jämlikt 28 § är beroende av ersättningsgivarens yrkande,

säges väl ej uttryckligen men lärer få antagas vara meningen. Härut­

innan torde alltså råda överensstämmelse med 24 §; och i den män

skiljaktigheter föreligga mellan de båda lagrummen, låta de sig utan

tvivel i stort sett väl försvaras. Huruvida giltiga skäl föreligga att i

det fall 28 § avser ålägga eu ersättningstagare, som ej förmår ställa

pant eller borgen, att omedelbart utbetala det ifrågavarande beloppet till

ersättningsgivaren, medan ersättningsgivaren enligt 24 § kan få nöja

sig med att beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande, synes

likväl tveksamt. Och att vattendomstolen enligt 28 § skall vara ovill­

korligen pliktig efterkomma ersättningsgivarens yrkande om förskotts­

betalning eller säkerhet, är knappast välgrundat. Visar utredningen

exempelvis, att ersättningsgivaren även utan sådan betalning eller säker­

het är sinnad att i eget intresse utbygga för den större vatten för i ngen,

kan det vara obilligt mot ersättningstagaren att göra avvikelse från de

vanliga reglerna om uttagningskostnadens gäldande.

Med vad nu yttrats överensstämmer, att på ersättningstagarens

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

195

framtida ställning, sådan den i byggnadsbeslutet blivit bestämd, ej bör

inverka, om den större utbyggnaden kommer till stånd eller ej. Har

enligt byggnadsbeslutet ej åt ersättningstagaren tillerkänts rätt att be­

komma kraft, motsvarande större vattenmängd än modelvattnet, bör det

icke stå honom fritt att sedermera tilltvinga sig sådant kraftbelopp

genom att erlägga häremot svarande uttagningskostnad. En dylik be­

fogenhet skulle icke stå väl tillsammans med ersättningsgivarens berät­

tigade intresse att icke behöva vidkännas minskning i det kraftbelopp,

varöver lian för egen del disponerar, ett intresse som även i förslaget

kommit till uttryck i 25 § andra stycket.

Justitierådet ron Seth:

Jag är i det väsentligaste ense med lagrådets övriga ledamöter.

Dock anser jag det böra i paragrafen ty^dligt utsägas att, om ersättnings-

givaren avser att i eget intresse verkställa utbyggnaden för tillgodo­

görande av större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de i

vattendraget framrinnande olika vattenmängderna, eller ersättningsgivaren

vill vara berättigad att även för egen räkning utnyttja den större

byggnad, som må föranledas av ersättningstagarens yrkande att be­

komma kraft, motsvarande större vattenmängd än nämnda medeltal,

ersättningstagaren äger utan uppfyllande av det i slutet av paragrafen

stadgade villkoret bekomma kraft motsvarande den större vattenmängd,

som sålunda avses skola tillgodogöras.

31 §.

Justitierådet von Seth:

Vad i paragrafen stadgas om jämkning för det fall, att genom

reglering av vattnets avrinning den vattenkraft, som av ersättnings­

givaren tillgodogöres, ökas, torde böra gälla även för den händelse,

att ersättningsgivaren vill begagna sig av sådan i ersättningstagarens in­

tresse verkställd större utbyggnad, för vilken jämlikt stadgandet i slutet

av 28 § ersättningstagaren bestritt kostnaderna; dock att i sistnämnda

fall jämkningen endast bör avse uttagningskostnaden.

32

§•

Lagrådet:

Stadgandet i slutet av paragrafen är begränsat att gälla endast,

då ersättningen för underhålls- och driftkostnaden bestämts att utgå i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

196

årlig avgäld. En motsvarande jämkning lärer emellertid böra äga rum,

även om ersättningen bestämts skola utgå genom minskning i den

ersättningskraft, vartill ersättningstagaren eljest skulle varit berättigad.

38 §.

Lagrådet:

Den i andra stycket föreskrivna tiden av tre månader får ej utan

ersättningstagarens medgivande överskridas ens i den händelse, att kraft

uppenbarligen ej kan inom sagda tid tillhandahållas från det strömfall,

som enligt 13 eller 14 § därtill av vattendomstolen bestämts. I sådan

händelse måste, såsom i kommittémotiven framhålles, ersättningsgivaren

tillgripa provisoriska anordningar, exempelvis hyrande av kraft från

annat håll.

Vad sålunda skall gälla framgår emellertid ej rätt väl av stadgandet

i sista stycket, vars avfattning närmast ansluter sig till bestämmelsen

i tredje stycket. Någon redaktionell jämkning synes alltså önsklig.

42 §.

Lagrådet:

Den avgäld, som enligt 23 § sista stycket skall utgå såsom ersätt­

ning för underhålls- och driftkostnaden, avses, på sätt redan framhållits,

i princip till täckande av löpande utgifter. Det avdrag, varom säges

i slutet av förevarande paragraf, bör således endast omfatta vad som

kan vara guldet av anläggningskostnaden.

46 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Ggllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid 28 § har erinrats, att parternas överenskommelse om andra

bestämmelser än de i förevarande kapitel givna ej bör få gälla, med

mindre vattendomstolen finner de av parterna ifrågasatta bestämmel­

serna vara lämpliga. Vad sålunda i allmänhet anmärkts synes äga sär­

skild giltighet beträffande överenskommelse angående det ämne, varom

talas i nu ifrågavarande paragraf. Om exempelvis här omförmälta ersättning

avser gottgörelse för uppdämning, skulle avtal om annan ersättning än

i penningar kunna föranleda, att gottgörelsen ej tillgodokomme sådana

rättsägare, vilka skolat få del i penningeersättningen.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Kungl. Majda nåd. proposition Nr 128.

197

Justitierådet von Seth:

Givetvis höra i de fall, som bär avses, ersättningsgivare och orsätt-

uiugstagare i viss mån vara oförhindrade att överenskomma, att ersätt­

ningen skall utgå i annat än i penningar, t. ex. i varor av motsvarande

värde eller dylikt. Försåvitt en dylik överenskommelse icke avses att

skola sträcka sina verkningar utöver förhållandet mellan parterna, linnes

nämligen varken från synpunkten av det allmännas intresse eller med

hänsyn till tredje mans rätt någon anledning till betänkligheter mot

densamma. Den blir en ren privatsak emellan parterna. Att eu sådan

övenskommelse blir giltig dem emellan, är självfallet och hade uppen­

barligen icke behövt framhållas i lagtexten.

Såsom framgår av motiven, är det ej heller på dylika överens­

kommelser man närmast haft sikte, då i förevarande paragraf in­

förts orden »där ej annorledes överenskommes», utan på överens­

kommelser av mera vittgående karaktär och därvid i första hand på

sådana, som avse att i stället för ersättning i penningar sätta ersätt­

ning medelst kraftöverföring i ungefärligen samma ordning som den,

vilken gäller beträffande ersättning för förlorad vattenkraft. Särskilt

möjligheten att ingå överenskommelser av sistnämnda innebörd kan

nämligen tänkas hava sin stora betydelse för såväl ersättningsgivare

som ersättningst^gare.

För företagaren, ersättningsgivaren, som kanske utbyggt ett ström­

fall för uttagande av större kraftmängd, än han har utsikt att kunna

omedelbart vinna användning för på annat håll, eller som måhända icke

genast har full användning för den ökade kraftmängd, som efter eu

planerad reglering kan uttagas vid hans anläggning, skulle det i många

fall väsentligen underlätta finansieringen av hans företag, om han kun­

de få lämna kraft i ersättning i stället för penningar. Ersättningstagaren

å sin sida skulle också ofta kunna finna det för sig fördelaktigt att

ingå på en sådan överenskommelse och därigenom på de jämförelsevis

fördelaktiga villkor, som antagligen på denna väg skulle kunna uppnås,

bereda sig tillgång till erforderlig belysning och drivkraft.

Det torde således i varje fall få anses vila på en riktig grund­

tanke, då förslaget genom inskjutande av förenämnda ord sökt giva

rättslig giltighet åt överenskommelser av nu ifrågavarande art.

Å andra sidan kan det ifrågasättas, om man icke gått för långt,

då man åt legaliseringsbestämmelsen givit det generella innehåll

den fått.

Det är här i första hand fråga om tillskapandet av eu med prak­

198

tiskt sätt till tiden obegränsad giltighet utrustad sakrätt till fast egen­

dom med särskilt gynnad ställning i förhållande till andra dylika sak-

lättei, och mot dylika nyskapelser resa sig många betänkligheter icke

minst från fastighetskreditens synpunkt. Dessa betänkligheter bliva

särdeles starka, om överenskommelsen avser inrymmande av en rättighet,

som icke står i nag’on sådan direkt relation till den förmån man avser

i gengäld skola vinnas som den, vari lämnandet av kraft står till in­

tresset av bättre tillgodogörande av vattenkraft, som utgör tillbehör

till fastigheten. Sådana överenskommelser t. ex. som att ersättning

lör skada å mark skall gottgöras genom inrymmandet av ett betes-

servitut eller dylikt, synas sålunda icke böra tillåtas. Legaliserandet av

övei enskom meker av nu ifrågavarande slag lärer alltså böra inskränkas

till sådana, som åsyfta penningersättningens utbytande mot ersättning

medelst kraftöverföring.

År detta riktigt, har emellertid det stadgande, varigenom åt dylika

överenskommelser tillerkännes rättslig giltighet, icke sin plats i nu ifråga­

varande avdelning av kapitlet utan i den närmast föregående.

På grund av vad sålunda anförts, synas orden »där ej annorledes

överenskommes» böra utgå ur förevarande paragraf och i stället i den

avdelning av kapitlet, som handlar om ersättning medelst kraftöver­

föring, _ höra införas ett stadgande, som för andra fall, än då det gäller

ersättning för förlorad vattenkraft, tillerkänner giltighet åt överens­

kommelser, vilka avse ett utbytande av penningersättning mot ersätt­

ning medelst kraftöverföring.

Icke ens åt alla dylika överenskommelser kan emellertid tillerkännas

den vidsträckta giltighet gent emot efterföljande rättsinnehavare och

andra sakägare, varom här är fråga. Hänsynen till den stora betydelsen

i rättsligt hänseende av väl ordnade fastighetsförhållanden har medfört,

att den svenska rätten icke velat tillerkänna permanent giltighet åt andra

begränsade sakrätter till fast egendom än sådana, som i form av servitut

gälla mellan fastigheter inbördes. Att i-nu ifråga varande hänseende göra

undantag från denna regel lärer icke kunna ifrågakomma. Endast om

sådan a överenskommelser, soin avse att g’enom tillskapande av servitut

Ivinda rättigheten att erhålla kraft vid eu viss fastighet, kan det sålunda

i detta sammanhang bliva fråga. Det maste med andra ord först och

främst finnas eu fastighet, som kan bliva vad man plägar kalla här­

skande fastighet. Detta vill kol- kan emellertid icke uppfyllas i andra

fall, än dä ersättningstagarens fastighet icke i sin helhet skall avstås.

Med hänsyn härtill lärer giltighet icke böra tillerkännasjiåtTandra över­

enskommelser av ifrågavarande slag än sådana, med vilka avses er­

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

I9i)

sättning, som skall erläggas för en del av eu fastighet, vilken icke i

sin helhet skall avstås, eller för skada å en sådan fastighet.

Hänsynen till att* det här gäller tillskapandet av ett servituts-

förhållande synes vidare kräva, att det hos den fastighet, som avses

att skola bliva den tjänande, tinnes någon egenskap, som garanterar,

att den alltjämt kan tjäna som objekt för servitutet. Endast om skyldig­

heten att tillhandahålla ersättningskraften kan bindas vid en strömfalls-

fastighet, torde detta villkor vara uppfyllt. Även för nu ifrågavarande

fall äger för övrigt vad av lagrådet anförts ifråga om 14 och 15 §§ sin

giltighet.' Het lärer alltså böra föreskrivas, att kraft, som lämnas i er­

sättning efter ty nu sagts, skall tillhandahållas från den strömfalls-

fastighet, till förmån för vilken avståendet skall äga rum eller den

skadegörande åtgärden skall vidtagas.

Att icke genom eu överenskommelse av ifrågavarande slag tredje

mans rätt får förnärmas, är självfallet. Någon synnerlig fara härför

lärer för övrigt näppeligen förefinnas med hänsyn till de stränga villkor,

som skulle komma att uppställas för erhållande av tillstånd till de före­

tag, om vilka här är fråga. Emellertid sjmes tillbörlig hänsyn till

möjligheten av ett sådant förnärmande böra föranleda till ett uttryckligt

förständigande för vederbörande vattendomstol att även från denna syn­

punkt underkasta överenskommelsen en närmare granskning, innan den

fastställes till efterrättelse.

Jämväl i övrigt synas de förhållanden, som kunna uppstå genom

överenskommelser av ifrågavarande art, böra i viss man regleras genom

bestämmelser i lagen. Detta kan ske sålunda, att åt vissa av de stadganden,

som äro avsedda att meddelas beträffande kraftöverföring som ersättning

för förlorad vattenkraft, gives motsvarande giltighet i tillämpliga delar

även i nu förevarande fäll.

De bestämmelser, som härvid kunna komma i fråga, synas när­

mast vara de^ i 15, 17 och 18 §§, 27 § första stycket, 29 § andra

punkten, 33 § första, tredje och fjärde styckena, 34 § andra stycket,

36—38 §§, 40 §, 41 § första och andra styckena samt 44 § ävensom,

där ej annat överenskommits, föreskrifterna i 26 §.

I 39 § lämnas bestämmelser för det fall, att ersättningsgivaren

visar fortfarande försumlighet i fullgörande av kraftöverföringen. Dessa

bestämmelser passa visserligen icke fullt i de fall, som nu avses, men

något liknande synes i varje händelse böra gälla jämväl vid fortfarande

försumlighet att tillhandahålla ersättningskraft, varom i detta samman­

hang är fråga. Det kunde t. ex. stadgas att, om ersättningsgivaren

visar fortfarande försumlighet i fullgörande av kraftöverföringen, ersätt-

Kungl. Majds nåd. proposition AV 128.

200

ningstagaren skall vara berättigad att i stället utfå ersättning i penningar,

efter ty vattendomstolen med hänsyn till omständigheterna och med

iakttagande i tillämpliga delar av de föreskrifter, som gälla beträffande

dylik ersättning, bestämmer.

De föreskrifter, som enligt det förut anförda skulle bliva erforder­

liga, kunna utan svårighet sammanföras i en paragraf närmast efter

nuvarande 44 §.

Dessutom lärer till 11 kap. 17 § böra göras ett tillägg, varigenom

bland vattenmål, som skola vara stämningsmål, upptages jämväl

talan, som enligt den ifrågasatta 113m paragrafen föres av erfcättnings-

tagare mot försumlig ersättningsgivare om erhållande av ersättning

i penningar i stället för den överenskomna ersättningen medelst kraft­

överföring.

Iakttages vad jag här ovan hemställt, bör den av de sakkunniga

föreslagna tydelsen av 1 mom. i 24 § av förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom jämkas därhän, att den frihet från

häftande för inteckningar, som där under visst villkor stadgas beträf­

fande strömfall, för vilket enligt vattenlagen ersättningen bestämts att

utgå medelst kraftöverföring, kommer att äga rum jämväl beträffande

del av fast egendom, för vilken lösen enligt vattenlagen bestämts att

utgå i enahanda ordning.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

47 §.

Lagrådet:

Av skäl, för vilka vederbörande departementschef redogjort i ytt­

rande till statsrådsprotokollet för den 7 september 1912, har i 7 § av

gällande lag om expropriation stadgats, att expropriationsersättning, vilken

alltid skall bestämmas i penningar, skall utgå på eu gång. Någon er­

sättning i form av årlig avgäld får således icke vidare fastställas i

expropriationsmål.

Det synes, som om samma grundsats borde vinna tillämpning

jämväl i förevarande lag.

48 §.

Justitierådet von Seth:

iakttages vad jag hemställt ifråga om 11 § samt 21 § andra

stycket i detta kapitel, lärer därav böra följa även en ändring i före­

varande paragraf därhän, att under 2 upptagas jämväl vattenverks-

byggnader tillhöriga annan än ström fallsägn ren, i den mån lösen för

201

desamma icke ingår i den ersättning, som skall givas för den genom

dem tillgodogjorda vattenkraften, samt skada å sådana byggnader,

i den mån ersättning för densamma icke ingår i ersättningen för den

genom byggnaderna tillgodogjorda vattenkraften.

Det kunde synas, som om en motsvarande jämkning borde före­

tagas även under 1 sålunda, att den förhöjda ersättningen skulle utgå

endast för vattenkraft, tillgodogjord genom vattenverksbyggnader, vilka

tillhöra strömfällsägaren eller, ehuru tillhöriga någon, som endast har

nyttjanderätt till strömfallet, enligt avtal skola vid tiden för nyttjande-

rättens upphörande utan lösen eller ersättning tillfalla ström(ällsägaron.

Emellertid lärer den omständigheten, att kraften i strömfallet är till­

godogjord, redan i och för sig, oavsett vem byggnaderna tillhöra, tyda

på en sådan belägenhet och beskaffenhet i övrigt av strömfallet, att de

grunder, som föranlett stadgandet om förhöjning i ersättningen, äga

sin tillämplighet i avseende å detsamma. -Tåg anser mig därför ej

böra hemställa om eu dylik jämkning.

50 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, till vilken hänvisas i 48 §, bör givetvis full­

ständigt upptaga de fall, då undantag äger rum från sistnämnda para­

grafs bestämmelser om förhöjning av ersättningen över värdet. Detta

lär emellertid med den lydelse paragrafen har enligt förslaget näppe­

ligen vara fallet. Det kan nämligen ej gärna hava varit avsikten, att

sådan förhöjning skall äga rum ifråga om den ersättning, som allenast

i inteckningshavares och med dem jämförliga fordringsägares intresse

skall utgå jämlikt 9 § i detta kapitel. Paragrafen synes därför böra

fullständigas med ett tillägg av innebörd, att dylik förhöjning ej skall

äga rum i fråga om ersättning, som skall utgå enligt sistnämnda

paragraf.

51

§.

Lagrådet:

Förevarande paragraf synes böra undergå någon jämkning till

vinnande av tydligare uttryck för vad med densamma lärer avses, eller

att vid bestämmande av ersättning för jord enligt den i 48 § stadgade

beräkningsgrunden skälig hänsyn bör tagas till huruvida och i vad mån

den egendom, till vilken jorden hör, är försedd med för dess brukande

erforderliga byggnader. Att härvid endast får räknas med sådana

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

26

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

202

^byggnader, som verkligen bidraga till förhöjning av egendomens värde,

och således t. ex. icke med byggnader, som' tillhöra arrendator, vilken

vid sm avflyttning äger bortföra desamma, är självfallet.

52 §.

Lagrådet:

Såsom redan vid tal om 2 kap. 5 § framhållits, kan i vissa fall

sådan särskild rätt, som här avses, uppkomma även på annat sätt än

genom upplåtelse. Detta förhållande torde föranleda en mindre jämkning

i lydelsen av paragrafens första punkt.

Här givna, föreskrift, att ersättning till ägare och gottgörelse till

innehavare av viss begränsad sakrätt skola bestämmas var för sig, avser

blott den händelse, att lösen eller annan ersättning skall utgå i penningar.

Samma princip bör dock lämpligen gälla även i andra fall. Att exempel­

vis, när ägaren får ersättning medelst kraftöverföring, innehavaren av

den begränsade sakrätten skulle för erhållande av sin ersättning vara

hänvisad till särskild uppgörelse med ägaren, kan icke vara en god

ordning. Bestämmelserna i nu förevarande paragraf lära ock böra förstås

så, att de innefatta tillämpning å visst, särskilt praktiskt fall av eu

grundsats, som även eljest bör lända till efterrättelse. Under förut­

sättning, att det nu sagda överensstämmer med förslagets mening, lämnas

paragrafen utan anmärkning.

53 §.

Justitierådet von Seth:

Mot den grundtanke, som föranlett stadgandet i förevarande paragraf,

eller att det vore synnerligen önskligt, att de ersättningsbelopp, om vilka

häi är lråga, kunde vinna användning till förbättringsarbeten

å

den

fastig­

het, som avses med ersättningen, lärer icke något kunna invändas. Det

kan emellertid med skäl ifrågasättas, om icke förslaget, då det stadgar

ett förmynderskap över den enskilde av den ingripande art, varom här

är fråga, går längre, än som överensstämmer med den självbestämnings-

rätt, på vilken individen har rätt att göra anspråk; och detta så mycket

hellre, som fega garantier finnas för att kommunalnämnderna överhuvud-

taget skola vara vuxna den uppgift, som här avses åt dem. Ju mer

landsbygdens befolkning uppblandas med icke jordbrukande befolknings-

klasser, desto mindre blir sannolikheten för att erforderlig sakkunskap

skall komma att finnas hos kommunalnämnderna, för att de skola kunna

övervaka, att medlen komma till användning för verkligt produktiva

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Kr 128.

203

ändamål. Ännu mindre lärer sådan sakkunskap vara att förvänta lins

en drätselkammare i stad.

Det bör ej heller förbises, att stadgandet i fråga kan komma att

föranleda en icke önskvärd utsträckning av tillämpningen av stadgandet

i 3 §. Genom att genomdriva lösen av hela fastigheten öppnar nämligen

ägaren utsikt för sig att omedelbart utfå även förhöjningsbeloppet,

1 värjo fall synes bestämmelsen, att ifrågavarande ersättningsbelopp

skola fonderas och endast räntan utbetalas till vederbörande fastighets­

ägare, vara mindre väl funnen. Det ersättningsbelopp, som kommer att

falla på varje brukningsdel, lärer i regel icke bliva så stort att, även

om räntan uppsamlas för några år i sänder, de utbetalda beloppen

kunna bliva tillräckliga för några verkliga förbättringsarbetens genom­

förande. Antagligast är att, om nämnda bestämmelse bibehålies, det

hela kommer att leda till ett bortplottrande av medel utan någon väsent­

lig nytta. Skall det allmänna tillmäta sig någon befogenhet att över­

vaka, huru de enskilda använda i frågakomna ersättningsbelopp, bör väl

saken ordnas på sådant sätt, att ett effektivt stöd beredes dem i arbetet

på att genom förbättringsåtgärder bereda sina egendomar ersättning

för den värdeminskning dessa eljest komme att undergå till följd av

företaget. Något verkligt i detta hänseende lärer icke kunna vinnas

på annat sätt, än att även själva kapitalet får komma jordbruket till

godo. Huru annorlunda skulle icke t. ex. en småbrukare bliva hjälpt,

om lian finge för inrättandet av eu gödselstad eller för täckdikning på

en gång uppbära ett eller annat hundratal kronor, än om han endast

iår varf tredje eller femte år uppbära den samlade räntan därå.

Bäst synes vara, om nu någonting skall göras i den riktning för­

slaget avser, att medlen finge genom Konungens befallningshavandes för­

sorg insättas mot högsta möjliga ränta i någon bank, och att vederbörande

sedan finge lyfta såväl kapitalet som räntan, i den män han genom intyg

av vederbörande hushållningssällskaps avdelning för orten, jordbruks­

konsulent eller annan sakkunnig styrkte, att han å egendomen utfört

förbättringsåtgärder, för vilka kostnaden, oberäknat det egna personliga

arbetet, skäligen kunde uppskattas till det belopp, som i varje fäll önska­

des utbetalt.

Skulle det någon gång visa sig, att kapitalet vore så stort, att det

ej inom viss bestämd tid kunde vinna användning till rena förbättrings­

åtgärder å egendomen, borde åtminstone räntan kunna få efter veder-

börandes beprövande användas till andra åtgärder för jordbrukets .höj ande

å densamma, t. ex. för inköp av avelsdjur och dylikt.

På detta sätt vunnes utsikt, att medlen verkligen komme till en

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

204

för jordbruket gagnelig användning, på samma gång som även den för­

delen skulle ernås, att de kommunala myndigheterna befriades från be­

styret med medlens förvaltning och placering, ett bestyr, som säkerligen

ofta nog skulle komma att för dem lalla sig ganska besvärligt.

Aven om med den sålunda ifrågasatta anordningen stundom icke

skulle uppnås fullt så hög ränta som den, vilken skulle kunnat vinnas

genom medlens förvaltning av de kommunala myndigheterna, skulle

denna olägenhet säkerligen mer än väl uppvägas genom den större

säkerhet, som skulle vinnas.

Givetvis borde det överlämnas åt Konungen att i administrativ

väg meddela de närmare föreskrifter i ämnet, som kunde finnas erfor­

derliga, och i lagen endast stadgas, att förhöj ningsbeloppen skulle av­

sättas och göras räntebärande för att enligt de närmare bestämmelser

Konungen meddelade användas, varje särskilt belopp med ränta, till jord­

brukets höjande å den fastighet, för vars räkning det blivit avsatt.

Bibehållas förslagets bestämmelser i huvudsak oförändrade, lärer i

varje fall minimigränsen för vad som skall avsättas böra bestämmas

åtskilligt högre än till etthundra kronor.

Det bör erinras, att ändringar i avseende å denna paragraf kunna

nödvändiggöra jämkningar även i vissa följande delar av förslaget.

Lagrådets övriga ledamöter instämde i huvudsak i vad justitierådet

von Seth sålunda anfört.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

54 §.

.Justitierådet vört Seth:

Den ersättning, som tillkommer innehavare av särskild rätt till

fastighet,. kan komma att avse saväl gottgörelse för förlust av eller in­

gång i själva rätten som lösen för byggnader eller andra anläggningar,

vilka tillhöra rättens innehavare, eller gottgörelse för skada å sådana

anläggningar. Med värdet av dessa anläggningar hava innehavare av

penninginteckningar och med dem likställda fordringsägare icke haft

att räkna^ för sina fordringars täckande och böra således ej heller äga

rätt till någon andel i den å desamma belöpande ersättningen. Då stad­

gandet i förevarande paragraf om nedsättning av ersättning, som må

hava bestämts till innehavare av särskild rätt till fastighet, tillkommit

uteslutande i nämnda fordringsägares intresse, bör nedsättningen givet­

vis omfatta allenast sådan del av ersättningen, som avser förlust av

205

eller intrång i själva rätten. Detta synes böra tå komma till tydligt

uttryck i paragrafens avfattning, något som icke är fallet beträffande stad­

gandet i andra stycket, sådant det i förslaget är avfattat.

57 §.

Lagrådet:

I likhet med vad som stadgas i 50 § tredje stycket av gällande

lag om expropriation torde här böra föreskrivas att, om ej de i para­

grafen angivna handlingarna ingivas till Konungens befallningshavande

vid nedsättningen, det skall åligga Konungens befallningshavande att

ofördröjligen på ersättningsgivarens bekostnad anskaffa nämnda hand­

lingar.

58

§■

Justitierådet von Seth:

Gives, såsom jag hemställt vid tal om 46 §, åt andra stycket i

34 § motsvarande ^.tillämpning för den händelse på grund av överens­

kommelse del av fast egendom skall lösas eller ersättning för skada och

intrång å sådan egendom skall utgå medelst kraftöverföring, torde detta

böra medföra en jämkning i avfattningen av senare delen av andra

styckets första punkt.

66

§.

Lagrådet:

Andras 47 §, på sätt förut hemställts, bör stadgandet i denna

paragraf utgå.

69 §.

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket av denna paragraf innebär, att ersätt­

ning, bestämd jämlikt 9 §, skall fördelas i den ordning, som för för­

delning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad,

men gör icke de i tredje eller fjärde stycket innefattade särskilda be-

talningsreglerna tillämpliga beträffande sådan ersättning. Det synes dock

lämpligt och är måhända även i förslaget åsyftat, att ersättning jämlikt

9 § underkastas samma bestämmelser som ersättning, den där blivit ned­

satt enligt 54 § andra stycket. Så är fallet i fråga om det förhållande,

varom stadgas i andra stycket av 71 §.

Kung!. Maj: t

k

nåd. proposition Nr 128.

206

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

71 §.

Lagrådet:

Jämlikt

58

§ expropriationslagen skall anmälan, motsvarande den,

varom stadgas i andra stycket av nu förevarande paragraf, göras ej blott

när en del av intecknad fastighet exproprierats utan även då expropria­

tion omfattat en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter. I

överensstämmelse härmed torde nyssnämnda stycke böra ändras så att,

det kommer att gälla även det fall, att en eller flera gemensamt inteck­

nade fastigheter avträtts. Iakttages vad sålunda blivit anmärkt, bör ett

mot ändringen svarande tillägg göras i

36

§ intecknings förord ningen.

72 §.

Justitierådet

von Seth:

i o DSeSt

r\r

anc*ra ^ an i paragrafen nämnda det, på sätt

skulle bliva följden, om vad jag hemställt vid tal om 46 § iakttages,

medgives parterna att genom överenskommelse bestämma, att lösen skall

utgå medelst kraftöverföring, fordrar konsekvensen, ätt paragrafens be­

stämmelser bliva tillämpliga jämväl dylika fall.

73 §.

Justitierådet

von Seth:

I gällande lag om expropriation 38 § andra stycket

ocii

59 §

stadgas en annan ordning för tillgodoseende av de i förevarande para­

graf avsedda fordringsägarnas intressen gent emot överenskommelser

mellan parterna om ersättningsbelopp. Det vore ömkligt, om även i

detta hänseende överensstämmelse kunde åvägabringas mellan nämnda

lag och vattenlagen genom införande i denna i tillämpliga delar av de

bestämmelser i lagen om expropriation, som hava avseende å nämnda

ordning.

Iakttages detta, bör sista stycket i 11 kap. 61 § utgå.

74 §.

Lagrådet:

I expropriationslagen äro om lösningsrätt till exproprierad egen-

dom meddelade vissa närmare bestämmelser, av vilka några lämpligen

torde bära gälla även i fråga om den återlösningsrätt, som i förevarande

paragraf regleras. Sålunda lärer böra här utsägas att, om en del av

207

fastighet blivit avträdd, återlösningsrätten tillkommer ägaren av den

återstående delen. Och vidare synes höra föreskrivas att, om efter egen­

domens avträdande å densamma uppförts byggnad eller eljest nedlagts

kostnad, expropriationslagens för liknande fall givna stadganden skola

äga motsvarande tillämpning. .

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

11 KAP.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Den domstolsorganisation, som föreslås för processen i vattenmål,

karaktäriseras väsentligen därav, att underrätten utgöres av en special­

domstol, vattendomstolen, och att mellaninstans icke skall finnas.

Onekligen hade det ur flera synpunkter varit fördelaktigt, om

vattenmålen kunnat bibehållas vid de allmänna underrätterna, förstärkta

kanske med en eller flera sakkunniga ledamöter. De skäl, som av kommit­

téerna och de sakkunniga åberopats för nödvändigheten av att inrätta

en specialdomstol såsom första instans i vattenmål, verka dock över-

tygande. Åven den sammansättning, vattendomstolen enligt förslaget

skulle erhålla, synes böra i huvudsak godkännas. Väl kunde det anses

lyckligt, om plats bereddes i vattendomstolen för ytterligare en jurist.

Men frånsett, att detta svårligen läte sig göra utan en i och för sig

ingalunda önsklig ökning av ledamotsantalet, skulle det enda sätt för

förstärkning av det juridiska elementet, som synes erbjuda verkligt be-

aktansvärda fördelar, eller medverkan i vattendomstolens arbete av härads­

hövdingen i orten tvivelsntan bliva så för vattenrättsdomaren som för

häradshövdingen alltför hinderligt vid ett planmässigt skötande av hans

Övriga värv.

Att vattenmålen skulle med överhoppande av mellaninstans full­

följas från vattendomstol omedelbart till högsta domstolen, måste där­

emot avstyrkas. I avgivet utlåtande, huruvida från synpunkten av den

tillämnade rättegångsreformen något vore att erinra mot förslaget, har

sagts, att detsamma i denna del stode i bestämd strid med de principer,

som syntes böra tillämpas i fråga om en framtida instansordning. Bland

annat har i utlåtandet betonats, att vattenmålen otvivelaktigt skulle

komma att taga högsta domstolens tid i anspråk på ett för den övriga

rättsskipningen menligt sätt, och framhållits faran för att, om de vatten-

rättsliga specialintressena på nu föreslaget sätt gynnas på andra måls

bekostnad, även för andra specialintressen snart nog skall göras anspråk

208

Kungi.

Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

på enahanda förmån. Vad i dessa båda avseenden anmärkts torde en­

samt för sig, oberoende av varje hänsyn till vårt rättegångsväsens

ifrågasatta ombildning, utgöra fullgiltig anledning att för vattenmålen

vidbliva ordningen med tre instanser. Det kan tilläggas, hurusom med

förslagets ståndpunkt icke varit möjligt att avskära vissa mindre bety­

dande vattenmål från fullföljd till högsta domstolen och att förslaget

sålunda avviker från de grundsatser, vilka införts i vår rätt genom 1915

års processreform.

Till åsikten, att hovrätternas befattning med vattenmålen borde

upphöra, har enligt kommittémotiven mycket medverkat det trängande

behovet för industrien att vinna snabbare avgörande av vattenbyggnads-

målen. Det skall icke förnekas, att sådant behov föreligger. Men genom

de föreslagna bestämmelserna om rätt för vattendomstol att villkorligt

avgöra mål (11 kap. 23 §) och att förordna om verkställighet av dess

icke lagakraftvunna beslut (11 kap. 67 §) kommer detsamma, oavsett huru

fullföljden ordnas, att bliva i avsevärd man tillgodosett. Vattenby ggnads-

målen åtnjuta ju ock redan nu förtursrätt i överinstanserna.

I det förut åberopade utlåtandet påpekas, att intresset av en stark

specialisering och av den tekniska s.akkunskapens utnvttjande även i

överrätten syntes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt, att vatten­

målen från samtliga vattendomstolar fullföljdes till Svea hovrätt och

där upptoges å en viss avdelning, förstärkt med sakkunniga lekmän

såsom bisittare.

Vill man, att vattenmålens provning även i mellaniustansen skall

tillkomma en med teknisk sakkunskap utrustad domstol, lärer annan

utväg än den sålunda anvisade icke gärna kunna ifrågakomma.

Tydligt är emellertid, att jämväl införlivandet av tekniskt skolade

bisittare med allenast en hovrätt är en tyngande anordning, som, även

om de säkerligen betydande svårigheterna att finna villiga och fullt

skickliga lekmän läte sig övervinnas, icke utan tvingande skäl bör till­

gripas. Sadana skäl kunna icke anses föreligga. Vad kanske starkast

talar för specialdomstol i underinstansen torde vara dels behovet att

för beredande åt de dömande myndigheterna av nödig erfarenhet om

vattenmålen samla dessa från landets hundratals allmänna underrätter

till några få domstolar och dels önskvärdheten av att det sakkunniga

biträde, som redan nu anlitas av underrätten i vattenbyggnadsmål, er­

håller plats i rätten. Ingendera av dessa grunder har någon motsvarig­

het i fråga om mellaninstanseu. Och att inrättandet av en särskild

sakkunnig specialdomstol i törsta instans icke i och för sig kräver en

liknande sammansättning även av överrätterna, är hos oss erkänt genom

20

deri domstolsorganisation, som skapats för sjörätts- och handels in ål i

vissa fall. Vidkommande särskilt vattenmålen, torde det sakkunniga

elementets upptagande i själva domstolen hava sitt egentliga värde så­

som en garanti mindre för det riktiga bedömandet än för den tillfreds­

ställande utredningen av målet, vilken ju bör vara fullgjord redan i

underinstansen. Med all rätt, synes det, uttalas ock i förslagets motiv,

att det med den sakkunskap, som står vattendomstolen till buds, kan

förväntas, att de tekniska spörsmålen redan inför vattendomstolen göras

till föremål för en allsidig och fullt uttömmande behandling, och att

fullföljdsrätten härutinnan, om ej på grund av uttryckligt stadgande så

dock genom förhållandenas egen natur, huvudsakligen blir av formell

beskaffenhet.

Vissa ej oväsentliga fördelar torde ock stå att vinna genom vatten-

målens förläggande till flera hovrätter. Målen bliva snabbare av­

gjorda, än om de alla skola prövas av en enda överdomstol. Ehuruväl

vattenmålen måhända böra inom varje hovrätt förbehållas en och samma

division, kommer förtrogenhet med denna del av rättsskipningen att

finnas hos ett ej alltför ringa fåtal hovrättsjurister, något som vid för­

ordnande av vattenrättsdomare eller vikarier för dem utan tvivel skall

visa sig lyckligt.

Det naturligtvis stundom i överinstansen förefintliga behovet, att

målets tekniska sidor ånyo belysas även från annat håll än parternas,

torde sålunda böra liksom hittills tillgodoses genom infordrande av sakkun­

nig myndighets utlåtande. Mot detta tillvägagångssätt har invänts, att

de centrala myndigheterna därigenom bleve belastade med en oskäligt

stor arbetsbörda, alltför mycket inkräktande på deras egentliga uppgift.

Det må därför framhållas, att efter vattendomstolarnas inrättande det

kanske i flertalet fall, där det ifrågavarande behovet yppas, skall finnas

lämpligt att om parternas kritik av det överklagade utslagets förutsätt­

ningar och innehåll och om de nya tekniska förslag, vilka väckas hos

överrätten, höra den vattendomstol, som dömt i målet, eller måhända

vattenrättsdomaren jämte den ena eller båda vattenrättsingenjörerna.

Med nu uttalade åsikter och under förutsättning alltså, att mellan-

instans bibehålies, kan tydligen särskild åtgärd för att den tekniska

sakkunskapen må inom högsta domstolen göra sig hörd icke anses

behövlig.

På grund av vad nu anförts hemställes alltså, att förslaget måtte

underkastas sådan omarbetning, som betiDgas av att talan mot vatten­

domstols eller vattenrättsdomares beslut fullföljes till hovrätt och vidare

till högsta domstolen, allt i enlighet med de vanliga reglerna om full-

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

27

Kung!. Maj.In nåd. proposition Nr 12H.

210

följd av talan mot allmän underrätts beslut. Omarbetningen måste

naturligtvis förnämligast beröra sista avdelningen av kapitlet, vilken

torde kunna väsentligen förenklas och förkortas. Men även till vissa

av kapitlets tidigare delar böra ändringarna sträcka sig. Sålunda bör i

§ stadgas att, där vattendomstols område faller inom flera hovrätters

domvarjo, Konungen bestämmer, under vilken av hovrätterna vatten­

domstolen skall hora. Förordnande jämlikt 6 § bör givas ej av Konungen

utan av hovrätten. Slutet av 12 § jämkas något, och 14 § utgår.

Skulle emellertid förslagets principer om fullföljd av talan finnas

hora laggas till grund för lagstiftning i ämnet, torde de härom före­

slagna närmare bestämmelserna tarva någon överarbetning. De detali-

anmarkningar, vartill i detta avseende gives anledning, skola framställas

vid de särskilda paragraferna.

Justitierådet

von Setli

och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga:

Vi är° i huvudsak ense med justitieråden Gullstrand och Wedbenr

i vad de anfört i anledning av förevarande kapitel.

Emellertid kunna vi ej finna annat, än att, om hovrätt göres till

andra instans i vattenmål, det bör sörjas för att vid prövningen av

sadana mai, i vilka tekniska frågor förekomma, åt hovrätten kan beredas

en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen blir lika starkt

oretradd där som i vattendomstolen. Därförutom synes oss fara före-

igga, såväl att hovrättens prövning kommer att tendera till att in­

skränkas till huvudsakligen en granskning från formella svnpunkter

som att dess beslut, ! den mån desamma beröra de tekniska frågorna’

i allmänhetens ögon komma att sakna den auktoritet, som är önskvärd!

V lsserligen skulle ju hovrätten kunna genom infordrande av yttranden

tran sakkunniga myndigheter i viss män ersätta sin egen brist på teknisk

sa kunskap, men dels kan det ifrågasättas, om icke därigenom nämnda

myndigheter skulle få sin redan nu stora arbetsbörda ökad på ett sätt

som kunde vålla svårigheter, och dels torde det ofta kunna inträffa, att

aven de tekniska myndigheternas uttalanden utsattes för en kritik av

parterna av beskaffenhet, att hovrätten i allt fall komme att tvingas att

taga stallning mellan olika uppfattningar från tekniskt sakkunnigt håll.

Att det i sadana fall som de sistnämnda är en oskattbar fördel för en

domstol, att den tekniska sakkunskapen är företrädd i själva domstolen

synes oss otvivelaktigt. Å andra sidan kunna mål förekomma, i vilka

alla föreliggande spörsmål äro av rent juridisk karaktär; och i avseende

ä dylika mål galler naturligtvis icke det nu anförda.

\ i anse alltså att, om, såsom vi finna böra bliva fallet, hovrätt

Kungl. Maj:ts nåd, proposition Nr 128.

211

blir andra instans även i vattenmål, hovrätten vid handläggningen av

dylika mål bör, om det påkallas av part eller hovrätten anser det ömk­

ligt, förstärkas med två av Kungl. Magt därtill förordnade i vattenfrågors

tekniska behandling sakkunniga och erfarna män, representerande, den

ene särskilt sakkunskapen beträffande byggande i vatten och den andre

särskilt sakkunskapen i fråga om jords torrläggning.

För att icke hovrättens sammansättning efter nämnda förstärkning

skall bliva allt för tyngande för arbetet, lärer i mål, i vilka tekniskt

utbildade bisittare deltaga, antalet juridiskt bildade ledamöter böra be­

gränsas till tre.

Då det lärer stöta på oövervinneliga svårigheter att bereda de hov­

rätter, som äro förlagda utanför huvudstaden, den ifrågasatta förstärk­

ningen med tekniskt sakkunniga, lärer en följd av det anförda bliva,

att prövningen av samtliga vattenmål måste förläggas till Svea hovrätt.

lakttages vad ovan hemställts, finna även vi det i 97 § omför-

mälda tekniska biträdet kunna undvaras.

Överstelöjtnanten Ekdahl:

I samma mån som strävandena att tillgodogöra vattenkraften i

våra strömfall tagit sådan omfattning, att tillgodogörandet numera

måste anses såsom ett allmänt intresse av största betydelse för vårt

lands industriella utveckling och ekonomi, har jämväl behovet gjort sig

allt starkare kännbart att dels vinna ett snabbare avgörande av de s. k.

vattenmålen, dels erhålla större garantier för dessa ärendens tekniskt

sakkunniga avgörande i domstolsväg, än vad handläggningen enligt de

av nu gällande lag givna formerna kan tillförsäkra. Med den mång­

fald av nya och synnerligen invecklade uppgifter, som enligt det nya

vattenlagsförslaget måste komma att åligga vederbörande domstolar, är

behovet i förberörda båda avseenden otvivelaktigt trängande. Skall

för framtiden ernås ett snabbt avgörande av vattenmålen och vid av­

görandet ett i allo sakkunnigt bedömande, så synes det mig nödvän­

digt att, såsom kommittéerna och de sakkunniga föreslagit, dels begränsa

rättsinstanserna till endast tvenne, dels inrätta specialdomstolar för hand­

läggning av vattenmålen.

Ehuru jag finner de föreslagna bestämmelserna ill kap. 23 och

67 §§ vara i och för sig önskvärda, då det ju alltid kan tänkas, att

de i gynnsamt fall någon gång kunna bidraga till ett snabbare avgö­

rande av vattenmål, synes det mig dock icke kunna förväntas, att detta

skulle kunna komma att i regel bliva händelsen. Föreligger tvist om

äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, så

Kanyl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128.

212

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

torde man nog i regel icke våga sig på att vidtaga byggnadsåtgärder

på grund av ett endast villkorligt avgörande och beslut av vattendom­

stolen enligt 23 §, då ett dylikt beslut senare kan befinnas vara utan

verkan. Likaså synes det mig kunna starkt betvivlas, att sådant för­

ordnande, som i 67 § sägs, så synnerligen ofta kommer att av vatten­

domstolen meddelas, enär det väl i regel torde få räknas med en na­

turlig _ obenägenhet hos vattendomstolen att utsätta sig för att högre

rätt förordnar, att verkställighet av vattendomstolens beslut icke

äga rum.

Jag kan därför icke Unna ändamålsenligt att frångå kommittéer­

nas och de sakkunnigas förslag i vad rörer uteslutande av hovrätten

såsom mellaninstans, varemot jag finner den av dessa såsom första in­

stans föreslagna vattendomstolen och dess sammansättning vara väl

lämpad att tillgodose behovet av teknisk sakkunskap inom domstolen

ifraga. Jag han däremot icke dela kommittéernas och de sakkunnigas

uppfattning om sättet för vattenmålens handläggning i en andra högsta

instans. A'äl är jag fullt ense med kommittéerna däruti, att behovet

av tillgång till teknisk sakkunskap även i överdomstolen otvivelaktigt

skall göra sig starkt gällande, men däremot icke ense med de sakkun­

niga därom, att det, med den fackkunskap, som enligt förslaget står

vattendomstolen till buds, är att förvänta, att hithörande tekniska spörs­

mål redan inför vattendomstolen göras till föremål för en allsidig och

fullt uttömmande behandling, och att fullföljdsrätten härutinnan, om ej

på grund av uttryckligt stadgande, så dock genom förhållandenas egen

natur huvudsakligen blir av formell beskaffenhet. Visserligen må det

kunna förväntas, att de tekniska spörsmålen göras i vattendomstolen

till föremål för en allsidig och fullt uttömmande behandling, men däre­

mot kan jag icke tillägna mig den uppfattningen, att fullföljdsrätten

genom förhållandenas egen natur skulle huvudsakligen bliva av endast

formell beskaffenhet. Kunde jag nämligen antaga, att den allsidiga och

fullt uttömmande behandlingen av de tekniska spörsmålen i och genom

vattendomstolen undantagslöst skulle resultera i en så felfri utredning

och klarläggning av de merendels i hög grad komplicerade tekniska

och ekonomiska frågor, som komma att känneteckna vattenmålen efter

nya vattenlagens tillkomst, att inga som helst invändningar från tek­

niska synpunkter kunna framföras mot de tekniska domskälen i vatten­

domstolens utslag, så synes det mig, att jag kunde med samma fog

antaga, att alla de juridiska och formella spörsmålen skola erhålla en

så felfri behandling av vattendomstolen genom den på det rent juri­

diska området i motsvarande grad högt kvalificerade vattenrättsdomaren.

Kunyl. Maj ts mld. proposition Nr 12*.

213

att en fullföljdsrätt betingad av huvudsakligen formella grunder icke

heller skulle komma att visa sig behövlig. Då jag emellertid icke kan

göra vare sig det förra eller det senare av dessa antaganden, så måste

jag anse behövligt, ej mindre att en andra högsta instans finnes över

vattendomstolen, än även att ett tekniskt sakkunnigt element ingår i

denna högsta instans. Jag kan nämligen icke hysa den uppfattningen,

att det för det riktiga slutliga bedömandet av de många komplicerade

frågorna av rent teknisk art i de framtida vattenmålen skulle bliva till­

fredsställande att i högsta instansen endast infordra central sakkunnig

myndighets utlåtande — då detta skulle dels alltför mycket betunga

de centrala myndigheterna, dels otvivelaktigt till skada för viktiga eko­

nomiska intressen fördröja målens slutliga avgörande — eller att, i an­

ledning av överklagandet av dess utslag, endast höra den vattendom­

stol, som dömt i målet. Mig synes det icke vara att förvänta, att

vattendomstolens ledamöter mera än andra människor skulle visa sig

vara höjda över frestelsen att i allo hävda en förut intagen ståndpunkt

och uppfattning; det synes mig fast mera icke uteslutet, att en om än

så välgrundad kritik från parts sida icke bleve i det förnyade utlåtan­

det tillbörligen beaktad.

Då det i avgivet utlåtande, huruvida från synpunkten av den till-

ämnade rättegångsreformen något vore att erinra mot kommittéernas och

de sakkunnigas förslag, betonats, att vattenmålen skulle komma att taga

högsta domstolens tid i anspråk på ett för den övriga rättsskipningen men­

ligt sätt, kan jag, då jag är fullt ense med kommittéerna, att samma

skål, som tala för inrättande av eu speciell underdomstol för vattenmål,

äga i viss mån giltighet också för inrättande av en speciell överdom­

stol för dessa mål, icke Hnna annat, än att den lämpligaste lösningen

vore att hänskjuta vattemnåleus avgörande i högsta instans till en"sådan

speciell överdomstol, då jag nämligen tager hänsyn till icke blott vad

sålunda i förberörda utlåtande anförts om olägenheten av en handlägg­

ning av vattenmålen i högsta domstolen utan även därtill, att det i

11 kap. 97 § av det av de sakkunniga omarbetade vattenlagsförslaget

angivna sättet att bereda högsta domstolen den erforderliga tillgången

på teknisk sakkunskap icke synes mig vara det bästa. Med den av

kommittéerna och de sakkunniga där föreslagna anordningen vore man

i högsta domstolen återfallen till den hittillsvarande anordningen vid

häradsrätterna med allenast ett sakkunnigt biträde, som icke vore leda­

mot av den i sista instans slutgiltigt avgörande domstolen — en an-

ordningT som man funnit det välbehövligt att komma ifrån beträffande

underrätterua. Men är det av högsta behov påkallat att få den tekniska

214

sakkunskapen på ett tillfredsställande sätt representerad inom den första

instansen, från vars domslut det dock gives appell, så synes detta mig’

icke mindre nödvändigt, när det gäller högsta instansen, från vilken

ingen vädjan till högre rättvisa kan ske.

Det synes mig icke kunna bortses från det förhållandet, att den

mängd av synnerligen komplicerade tekniska frågor av stor och för

såväl _ det allmänna som parterna omfattande ekonomisk betydelse och

räckvidd, vilka komma att utgöra de speciella detalj’erna i vattenmålen

måste i grunden förstås vid deras rättsliga behandling och slutgiltiga

avdömande. Jag anser därför oundgängligt, att även i den högsta in­

stansen beredes plats för den tekniska sakkunskapen inom själva dom­

■Re betänkligheter, som av kommittéerna och de sakkunniga fram­

hållits i fråga om inrättandet av en speciell överdomstol för vattenmålen,

eller huvudsakligen att det icke kunde med full säkerhet förutses, huru­

vida eu dylik domstols arbetsmaterial för en längre framtid komme att

bliva fullt tillräckligt, samt att i vattenmål lätt kunde komma att av­

dömas frågor tillhörande helt andra rättsområden än vattenrättens, därvid

det, om den speciella vattenöverdomstolen bleve sista instans, kunde

inträffa, att i något visst avseende på den allmänna rättens område en

olika rättsprincip bleve fastslagen av nämnda specialdomstol, än som

godkändes av högsta domstolen, och att någon myndighet behörig att

slita en dylik konflikt icke funnes — dessa betänkligheter synas mig

icke vara omöjliga att häva.

Då en fullt modern vattenlag skulle i hög grad underlätta före­

tagsamheten på av vattenlagen beroende verksamhetsområden samt med­

giva ett genomförande av eu mängd stora företag, särskilt omfattande

reglenngsföretag, vilka, hittills tillbakahållna till följd av gällande

vattenlags ofullkomlighet, ofta äro av synnerligen komplicerad natur

och säkerligen i många fall komma att kräva högsta instansens slut­

giltiga avgörande, så synes mig vara all anledning att antaga, att åt­

minstone flera mansåldrar framåt denna instans icke torde komma att

lida brist på tillräckligt arbetsmaterial, och att detta bleve än mindre

att befara, om även skiftesmålens avgörande förlädes till denna över­

domstol.

Därest en speciell överdomstol för vattenmål inrättades, så torde

säsong ordförande i denna, eller vattenöverrättsdomare, böra fungera ett

justitieråd. Det torde då vara naturligt att, liksom i den lägre instansen

vattenrättsdomaren komme att vara den ledamot, vars insikter på den

allmänna rättens område bliva bestämmande för avdömandet i denna

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

215

instans av frågor tillhörande obligationsrätt, processrätt eller andra rätts­

områden än vattenrättens, vattenövorrättsdomaren-justitierådet komme

att avgöra i yattenöverrättsdomstolen, huruvida vattenrättsdomarens av­

görande i den lägre instansen stode i överensstämmelse med högsta

domstolens rättsprinciper. För att häva den ur rättslig synpunkt av

kommittéerna anförda betänkligheten synes det kunna ifrågasättas att

icke åt ett enda justitieråd, vattenöverrättsdomaren, överlämna ansvaret,

att vid avdömandet av dylika rättsfrågor i vattenmålen icke andra rätts­

principer bliva tillämpade, än som godkännas av högsta domstolen, utan

att tvenne ledamöter av högsta domstolen ägde att jämte vattenöverrätts­

domaren fungera i vattenöverrättsdomstolen vid de tillfällen, då uti vatten­

mål förelåge att avdöma frågor tillhörande andra rättsområden än vatten­

rätten. Det synes, som kunde härigenom i alla avseenden den högsta

rättsliga sakkunskapen bliva på betryggande sätt garanterad åt vatten-

överrättsdomstolen, samtidigt därmed att genom inrättandet av den speciella

vattenöverrättsdomstolen med två vattenöverrättsingenjörer jämte vatten­

överrättsdomaren den tekniska sakkunskapen komme att bliva på ett fullt

nöjaktigt sätt representerad även i den högsta instansen. — Något av­

görande hinder för inrättandet av en dylik speciell överdomstol synes

mig åtminstone icke med nödvändighet kunna ligga däri att, såsom

kommittéerna hålla före, ledamöterna i en dylik högsta instans helt

visst måste åtnjuta domares oavsättlighet och följaktligen vara av Konungen

utnämnda till sina befattningar. Kan det nämligen låta förena sig med

gällande rättsprinciper, att en ordinarie domhavande, såsom kommittéernas

och de sakkunnigas förslag förutsätter, av Konungen förordnas att för

viss tid vara vattenrättsdomare, torde väl ock därmed kunna förlikas, att

åtminstone under en övergångstid jämväl en ledamot av högsta dom­

stolen av Konungen förordnas att för viss tid vara vattenöverrätts-

domare: i båda fallen avsåge en sådan anordning endast en övergångs­

period, intill dess erfarenheten stadgat sig om båda specialdomstols-

instansernas lämpliga organisation.

Fördelarna för industrien av endast två instanser, organiserade

såsom specialdomstolar, komme helt visst att anses vara så stora, att

industrien med glädje skulle bära den ökade kostnad, som uppstode

genom en dylik anordning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

216

Kung/. Mnj:ts nåd. proposition Nr 128.

2

§•

Justitierådet von Set-h, med vilken justitieråd et Wedberg i huvud­

sak instämde:

Såsom framgår av kommittéernas motiv, hava de varit i full insikt

om betydelsen av att vattendomstolens ledamöter och särskilt dess ord­

förande intaga en oberoende ställning. Att de det oaktat ansett sig icke

kunna föreslå, att vare sig ordföranden eller de tekniskt bildade leda­

möterna redan från början göras till ordinarie innehavare av sina be­

fattningar, beror på rent praktiska skal, vilkas betydelse i stort sett icke

torde kunna bestridas. Måste man av dessa skäl låta sina betänklig­

heter mot nämnda befattningshavares anställande på förordnande fara,

synes det emellertid som ett oeftergivligt villkor härför, att det på annat

sätt så vitt möjligt sörjes för att deras ställning erhåller den fasthet,

som man plägar fordra för innehavare av domarebefattningar. Särskilt

gäller detta ordföranden. Hans uppgift såsom det sammanhållande och

vid lika röster för olika meningar utslagsgivande elementet i domstolen

kräver mer än väl, att hans ställning är sådan, att den även i allmän­

hetens ögon skänker honom en fullt betryggad självständighet gentemot

de intressen, mellan vilka han har att skilja.

Kommittéerna hava även givit anvisning på ett sätt att utan upp­

givande av systemet med förordnande av vattenrättsdomare på viss tid

sörja för att till nämnda befattningar utses endast personer med den

oberoende ställning, som enligt det förut anförda bör fordras för dem,

som bekläda ifrågavarande postei-, då de i sina motiv framhållit lämplig­

heten av att förordnande som vattenrättsdomare i allmänhet meddelas

åt personer, vilka såsom innehavare av ordinarie domarebefattningar vid

de allmänna över- eller underdomstolarna eller av andra tjänster även

oavsett förordnandet i vattendomstolen besitta det nödiga oberoendet.

Det kan emellertid ifrågasättas, om icke detta, så länge man nödgas

vidbliva systemet med allenast på viss tid förordnade vattenrättsdomare,

bör göras till undantagslös regel. Det kan visserligen icke bestridas,

att t. ex. föregående verksamhet som advokat i många hänseenden kan

bereda fullt så goda kvalifikationer för utövande av vattenrättsdomarens

kall som domstolsutbildning, och att därför äAmn sådan verksamhet bold

kunna föranleda vederbörandes kommande i åtanke, därest fråga varit

om eu utnämning till ordinarie tjänst. Däremot synes det tvivelaktigt

om, särskilt i allmänhetens ögon, en person, som kanske inom några år

skulle se sig nödgad att återgå till nämnda verksamhet, skulle stå så

217

självständig geut emot alla de intressen, som kunna komma att brytas

mot varandra i en vattenrättstvist, som (hiskligt vore. Så länge vatten-

rättsdomare komma att förordnas endast på viss tid, synas desamma

böra få utses allenast bland ordinarie befattningshavare i statens tjänst,

och kretsen av dem, som kunna komma ifråga, lär till och med böra

göras ännu trängre. Skulle den av de sakkunniga föreslagna organisa­

tionen bibehållas, komme vattenrättsdomareu ju att i vattendomstolen

ensam representera det juridiska elementet. Vattendomstolens verksamhet

blir vidare av deu art, att vid dess avgöranden gång på gång även

andra rättsområden än de rent vattenrättsliga komma att beröras, och

särskilt på processens område är det av synnerlig betydelse, att de sär­

skilda föreskrifter, som det blir nödigt att meddela rörande sättet för

behandlingen av förekommande mål och ärenden, i tillämpningen på ett

organiskt sätt anslutas till eljest i allmänhet gällande processregler. En

person, vars föregående anställning icke ställt honom i en mera allsidig

beröring med domstolshandläggningen och skaffat honom rutin i därmed

förenade göromål, skulle svårligen kunna fylla de krav, som i allmänt

juridiskt och processuellt hänseende måste särskilt under övergångstiden

ställas på en vattenrättsdomare. Det synes därför böra tillsvidare stad­

gas som ett oeftergivligt villkor, att till vattenrättsdomare förordnas

allenast personer, som innehava ordinarie domarämbeten. Till ordinarie

innehavare av domarämbeten böra givetvis i förevarande hänseende även

räknas revisionssekreterare. Skulle det senare bliva fråga om att göra

vattenrättsdomarna till ordinarie tjänstinnehavare, finnes ju intet hinder

att i samband därmed giva lämplig utvidgning åt kretsen av dem, som

kunna komma i åtanke till nämnda befattningar.

Lagrådet:

Med hänsyn till innehållet i andra stycket av 2 kap. 1 § synas

orden »och därmed likartade frågor» i andra stycket av nu förevarande

paragraf böra utgå.

Tredje stycket avser att angiva de kvalifikationer vattenrättsnämnde-

männen böra äga. Bestämmelserna där äro emellertid, såsom framgår

av en jämförelse med 4 § sista stycket, icke uttömmande. För valbarhet

till nämndeman i häradsrätt finm s nämligen icke stadgad någon övre

åldersgräns, medan enligt sistnämnda lagrum den, som uppnått 65 års

ålder, icke längre skulle få vara vattenrätt snämndeman och följaktligen

ej heller skulle kunna väljas därtill. Givetvis bör nu förevarande lag­

rum underkastas sådan omarbetning, att sistnämnda förhållande vinner

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.)

28

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

218

uttryck i detsamma. Iakttages detta, bör bestämmelsen i 4 § om skyl­

dighet för vattenrättsnämndeman att avgå vid 65 års ålder bortfalla.

Föreskriften, att vattenrättsnämndemännen skola vara allmänt be­

trodda och om sin orts förhållanden kunniga, måste anses innefatta

allenast ett råd till väljarna. Det kan icke vara avsett, att den myndig­

het, som äger pröva valbarheten, skulle vara befogad eller rent av pliktig

att tillse, det den valde besutte nämnda kvalifikationer. Vid lagrummets

omarbetning torde även nu berörda förhållande böra komma till uttryck.

4

§•

Lagrådet:

Det synes innebära onödig omgång att, såsom i första punkten av

andra stycket är föreslaget, rätten att pröva vattenrättsnämndemans

fortfarande behörighet eller giltigheten av gjord avsägelse uppdrages

åt annan myndighet än den, som äger förordna om nytt val. Dessa

två befogenheter böra lämpligen vara förenade.

Aven andra punkten i förevarande stycke torde böra underkastas

någon jämkning, så att det blir klart att, på sätt lärer vara meningen,

förutom bestämmelserna om skyldighet att åtaga sig nämndemansuppdrag

jämväl vad som finnes stadgat beträffande skyldighet att kvarstå i dylikt

uppdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande vattenrätts­

nämndeman.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

6

§•

Lagrådet:

Om, på sätt lagrådets flesta ledamöter hemställt, hovrätt göres till

närmaste instans över vattendomstolen, lärer förordnande, som här avses,

böra givas av hovrätten.

Rättegångsbalken skiljer beträffande ledamot i underrätt mellan

förfall, som behandlas i 1 kap. 10 §, och jäv, varom talas i 13 kap. 3

och 4 §§. Av förslagets 51 § andra stycket framgår däremot, att för­

slaget under »förfall» inbegriper även jäv. Skall denna avvikelse från

rättegångsbalkens terminologi bibehållas, bör den redan i nu förevarande

paragraf komma till synes.

Andra stycket i 51 S torde lämpligen böra uppflyttas till nu ifråga­

varande lagrum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

219

i

§■

Lagrådet:

Uppdrag att verkställa förberedande undersökning kan enligt 45 §

lämnas åt vattenrättsingenjör, åt sakkunnigt biträde, som nämnes i 44 §,

eller åt annan sakkunnig person. Jämlikt nu förevarande paragraf är

sakkunnigt biträde jävig att sitta såsom ledamot i vattendomstolen, var­

emot annan sakkunnig person, som förrättat undersökning enligt 45 §,

icke på grund därav blir i nämnda avseende obehörig. Grunden till

denna olikhet synes knappast kunna vara annan än den, att då utföran­

det av uppdrag jämlikt 45 § naturligen ej kunnat få medföra jävighet

för vattenrättsingenjör, följdriktigheten anseits kräva tillämpning av

samma princip i fråga om sådan sakkunnig, vars enda förberedande

befattning med målet inskränkt sig till verkställande av dylikt uppdrag.

Iakttages vad lagrådet vid 45 § kommer att hemställa beträffande vatten-

rättsingenjörs ställning i det hänseende där behandlas, bortfaller emeller­

tid den antydda grunden. I sådan händelse torde alltså det ytterligare

jäv, som i förevarande paragraf uppställes, böra utsträckas att gälla en var,

vilken såsom sakkunnigt biträde åt vattendomstolen eller eljest tagit

befattning med det företag eller den åtgärd, varom i målet är fråga.

10 §.

Lagrådet:

Första punkten i förevarande paragraf, vilken punkt hänför sig

blott till »företag eller åtgärd enligt denna lag», synes lämpligen böra

utbytas mot en bestämmelse av innehåll, att vattenmål prövas av den

vattendomstol, inom vars område anläggning, företag eller åtgärd, varom

fråga är, verkställts eller skall verkställas. Med en dylik bestämmelse

torde vad i paragrafen särskilt säges om tillämpning av stadgandena i

1 kap. 6—13 §§ kunna utgå, och reglerna om vattendomstolarnas in­

bördes behörighet bleve ändock angivna på ett mera uttömmande sätt,

än i förslaget skett. År exempelvis fråga om lagligheten av ett före

nya lagens ikraftträdande uppfört vattenverk, lämnar förslagets avfatt­

ning ej någon omedelbar ledning för forumfrågans avgörande.

Den i paragrafens andra stycke anvisade utvägen att hos myndig­

het utverka särskilt förordnande i behörighetsfrågan synes vara tämligen

överflödig. Att avgöra, huruvida ett mål huvudsakligen berör den ena

eller den andra vattendomstolens område, torde varken för vattendomstolen

eller parterna komma att erbjuda någon svårighet.

220

Med de ifrågasatta forumreglerna beträffande vattendomstolarna

inbördes torde bäst överensstämma, att vattendomstol skall liksom all­

män underrätt vid tvist om fast egendom städse pröva sm egen behörig­

het, oberoende av invändning. Att vattendomstolen skall förmå rätt

verkställa denna prövning, lärer, såsom nyss är antytt, med hänsyn till

reglernas enkelhet och den i 9 § givna normen för bestämmande av de

särskilda vattendomstolarnas områden kunna med säkerhet antagas.

Skulle a andra sidan ett misstag härutinnan medföra, att rättegången

måste förnyas vid annan vattendomstol, kunde detta på grund av vatten­

målens ofta synnerligen vidlyftiga och invecklade beskaffenhet bliva så

för domstolen som för parterna i hög grad betungande, på samma gång

som vinsten av målets överflyttning från en till annan av de alla väl

kvalificerade vattendomstolarna knappast bleve avsevärd. Goda skäl

synas, alltså tala för att fråga om vattendomstolarnas inbördes behörig­

het ej må i högre rätt upptagas ens på klagan av part. Stadgandet i

tredje stycket av förevarande paragraf torde därför böra ersättas med

en bestämmelse av innehåll, antingen att fråga om vattendomstolarnas

inbördes behörighet ej må upptagas i högre rätt eller, om rätt till klagan

anses höra stå part öppen, att sådant upptagande ej må ske, med mindre

part i laga ordning dragit frågan under den högre rättens prövning.

Bibehållas stadgandena både om särskilt förordnande i forumfrågan och

om parts klagorätt, bör tydligen utmärkas, att förordnandet utesluter

varje vidare, prövning av frågan, något som med förslagets avfattning

och särskilt i betraktande av de sakkunnigas motivering till paragrafens

tredje stycke icke synes alldeles visst.

12

§.

Lagrådet:

Av . stadgandena i 73 och 81 §§ av detta kapitel framgår, att

samtliga i ett vattenmål ingivna handlingar skola sammanföras till en

akt för målet. Handling, som sålunda tillfogats akten, bör givetvis ej

intagas i protokollet; och detta bör följaktligen icke upptaga annat än

en uppgift om de vid sammanträdet närvarande, korta anteckningar, att

handlingar ingivits, samt redogörelse för vad som muntligen förekommit

inför vattendomstolen och dennas egna iakttagelser.

Det kan ifrågasättas, om ej den avvikelse, som sålunda bör äga

rum från vad som eljest hos oss är det vanliga i fråga om protokollsföringen

i första instansen, är av den betydelse, att ett uttalande därom borde

få inflyta i lagtexten.

Vidare är att märka, att en renovation av enbart protokollet, utan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

221

att därjämte de viktigaste delarna av akten samtidigt renoveras, kommer

att bliva av skäligen ringa betydelse. Kan ej, vilket med hänsyn till

den vidlyftighet akterna uti ifrågavarande mål i allmänhet toi-de komma

att få nog vore det önskligaste, vattendomstolarnas arkivfråga ordnas

så, att renovation överhuvudtaget icke behöver ifrågakomma, bör stadgan­

det i andra punkten av förevarande paragraf fullständigas med före­

skrifter på lämplig plats om renovation jämväl av akten i sådana delar,

som kunna hava betydelse lör framtiden. Därvid lärer böra tagas i

övervägande, om icke, med hänsyn till det stora intresse parterna själva

hava av att processmaterialets bevarande sålunda säkerställes, en del av

kostnaderna för aktens renovering kunde läggas å dem genom eu före­

skrift, att av varje av dem ingiven handling, som kan vara av framtida

betvdelse, även ett för den renoverade akten avsett exemplar skall av­

lämnas. Med de möjligheter, som numera finnas, att samtidigt framställa

ett flertal exemplar av en handling skulle en sådan anordning komma

att i stort sett innebära en avsevärd besparing av tid och arbete.

13 §.

Lagrådet;

Hänvisningen i denna paragraf till vad i rättegångsbalken finnes

stadgat beträffande andra domstolar än häradsrätt torde närmast avse de

bestämmelser, som angiva, vilken mening skall ligga till grund för domen.

Reglerna angående den ordning, vari de röstande i annan domstol än

häradsrätt skola säga sin mening, synas däremot ej väl lämpa sig för

vattendomstolen. Det torde böra stadgas, att vid omröstning vattenrätts-

domaren skall säga sin mening först, därefter vattenrättsingenjörerna

och sist nämndemännen.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition År 128.

15 §.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Denna paragraf avviker i mer än ett hänseende från det mot­

svarande stadgande, som innefattas i 103 § av lagen om krigsdom-

stolar och rättegången därstädes.

I förslaget saknas sålunda den i nyssnämnda lagrum givna in­

skränkande bestämmelsen, att det komplex av föreskrifter, vartill hänvisas,

skall gälla blott »där det tillämpligt är». Ett dylikt förbehåll synes

dock även beträffande vattendomstol vara på sin plats. Det bör exempel­

vis icke ifrågakomma, att vattendomstol förfar enligt bestämmelserna i

222

12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. Den förberedande skriftväxlingen

vid vattendomstol gör, att dessa bestämmelser icke kunna anses till­

lämpliga.

Medan förstnämnda lag hänvisar till vad i fråga om allmän under­

lif är föreskrivet, gäller hänvisningen i förslaget bestämmelserna om

häradsrätt. I vissa avseenden torde dock processen vid vattendomstol

snarare böra vara underkastad de regler, som äro föreskrivna beträffande

rådstuvurätt. Så är t. ex. fallet i fråga om rätt för ledamot av dom­

stolen att vid densamma uppträda som rättegångsombud (15 kap. 3 §

rättegångsbalken) eller det sätt, varpå förklaring av dom skall givas

(24 kap. 11 § samma balk).

Aven eljest synes avfattningen av 103 § i omförmälta lag kunna

tagas till ledning vid omarbetning av nu förevarande paragraf.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i denna paragraf lärer böra tolkas strängt efter orden,

så att endast sådana i lag givna föreskrifter, som omedelbart hänföra

sig till häradsrätt och rättegången därstädes, till följd av detsamma

bliva tillämpliga beträffande vattendomstolar och rättegången vid de­

samma. Till följd härav skulle således sådana föreskrifter som t. ex.

de i 2 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken om skyldighet för härads­

hövding att upprätta saköreslängd och att expediera denna in. fl. icke

bliva tillämpliga beträffande vattenrättsdomare.

1 många fall lärer detta förhållande icke föranleda betänklighetpr,

men särskilt i det exempelvis berörda synes det icke kunna få förbliva

därvid.

”Vattendomstolarnas beslut, varigenom böter eller viten ådömas,

måste på något sätt bliva befordrade till verkställighet. Bestämmelsen

i 20 § av förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen

gäller endast ifråga om utslag, varigenom någon fatt sig ådömd urbota

bestraffning. Huruvida vattenrättsdomaren skall behöva åläggas föra

saköreslängd, kan ju vara tvivelaktigt, då det årliga antalet beslut,

varigenom böter eller viten ådömas, icke lärer bliva synnerligen stort.

Möjligen vore det enklast, att samma föreskrifter, som i nyssnämnda

författningsrum meddelas i fråga om beslut, varigenom urbota bestraffning

ådömes, finge gälla även beträffande beslut av vattendomstol om ut­

dömande av böter eller vite. Anses emellertid saköreslängd böra föras,

torde angående skyldighet att expediera utdrag av densamma för verk­

ställighet de bestämmelser, som äro meddelade beträffande rådstuvu-

rätts saköreslängd, kunna tjäna såsom förebild.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Även om nu förevarande paragraf tolkas så inskränkt, som ovan

angivits, lärer emellertid stadgandet i densamma vara för ovillkorligt.

Icke alla bestämmelser, som linnas i lag meddelade angående härads­

rätt och rättegången därstiides, äro sådana, att de kunna tänkas till-

lämpade i fråga om de blivande vattendomstolarna. Sålunda lärer det

t. ex. ej böra ifrågakomma, att vattendomstol förordnar särskilda stäm-

ningsmän. I andra fall lägger den form, som givits åt bestämmelser,

som äro tillämpliga i avseende å häradsrätt, binder i vägen för deras

användande jämväl ifråga om vattendomstol. Detta lärer t. ex. vara

fallet med stadgandena i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken om

tredskodom. Det kan med andra ord icke bliva fråga om att, vad i lag

är föreskrivet för häradsrätt, annat än i tillämpliga delar skall bliva

gällande beträffande vattendomstolar och rättegången därstädes. Detta

förhållande synes böra få vinna uttryck i paragrafens avfattning.

Man lärer emellertid icke kunna stanna vid endast en allmän

bestämmelse, att vad som gäller om häradsrätt och rättegången därstädes

skall i tillämpliga delar gälla även beträffande vattendomstolar och pro­

cessen vid dem. Fall finnas, å vilka å ena sidan vad som är stadgat

ifråga om häradsrätt icke med ett sådant stadgande skulle komma att

tillämpas beträffande vattendomstol, men för vilka å andra sidan be­

stämmelser böra finnas jämväl vidkommande vattendomstolar och rätte­

gången därstädes.

Sålunda är det icke uteslutet, att även i vattenmål genstämning

kan komma i fråga. Visserligen lärer av allmänna rättsregler följa,

att en talan, som till följd av sin natur tillhör ett s. k. exklusivt forum,

t. ex. forum rei sitae, icke får i genstämningsväg dragas under annan

domstols prövning, och de flesta rättsförhållanden, som i vattenmål en

svarande skulle kunna önska få prövade i samband med vatten målet,

angå givetvis fast egendom. — Den vidsträcktare prövningsrätt, som

enligt andra stycket av förevarande kapitels 20 § skulle tillkomma

vattendomstol i invändningsfrågor, får naturligtvis ej utsträckas jämväl

till frågor, som genstämningsvis väckts. — Dels kunna emellertid emot

krav, som göras gällande i vattenmål, ställas genkrav till överskjutande

belopp, som svaranden vill hava utdömt, och dels kan man ej med

visshet anse uteslutet, att även eljest en svarande skulle kunna göra

gällande — t. ex. i form av fastställelsetalan — sådana anspråk, att

stadgandet i 10 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken bleve tillämpligt.

Nu är emellertid förhållandet, att den bestämmelse om genstäm-

ningstid, som meddelas ill kap. 31 § rättegångsbalken, föga lämpar sig

för tillämpning i det fall, att huvudkäromålet är anhängigt vid vattendom­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

223

stol. Några bestämda stämningstider äro nämligen icke avsedda att

stadgas för vattenmål, utan vattenrätt sdomaren skall enligt förslaget

efter skriftväxlingens slut bestämma och låta kungöra parterna lämplig-

tid för målets företagande inför vattendomstolen. Det möter således

redan eu svårighet däri, att det är oklart, huru den i 11 kap. 31 §

rättegångsbalken omförmälda stämningstiden för genkäromålet skall beräk­

nas. Ännu betänkligare är emellertid, att bestämmelserna i sistnämnda

lagrum, om de skulle oförändrade tillämpas i vattenmål, icke skulle komma

att bereda någon garanti för att den förberedande skriftväxling även

angående genkäromålet, som givetvis bör äga rum, komme att på

ett organiskt sätt ansluta sig till skriftväxlingen i huvudkäromålet.

Det lärer därför erfordras bestämmelser, som ordna berörda för­

hållanden. Lämpligt vore väl, att det i nämnda hänseende stadgades

att, om i vattenmål den, mot vilken talan föres, vill å sin sida väcka

talan igen mot käranden i samma sak eller den, som därmed har gemen­

skap, detta skall ske inom utgången av den för ingivande av det i 77 §

omförmälda svaromålet bestämda tiden genom ingivande till vattenrätts-

domaren av skriftlig inlaga, på sätt i 75 § stadgas, samt att därefter

skriftväxling angående genkäromålet skall äga rum i samma ordning

som i fråga om huvudkäromålet. De sålunda erforderliga bestämmelserna

torde utan större svårighet kunna inpassas i 78 och 79 §§.

Enligt förslaget skola vidare i fråga om omröstande till dom i

vattendomstol bestämmelserna i rättegångsbalken beträffande andra dom­

stolar än häradsrätt lända till efterrättelse. Samtliga ledamöter komma

således att äga individuell rösträtt. En följd härav är, att vad enligt

24 kap. 11 § rättegångsbalken särskilt gäller för det fall, att förklaring

sökes av häradsrätts dom eller utslag, icke är tillämpligt beträffande för­

klaring av dom eller utslag, som meddelats av vattendomstol. Istället lära i

avseende å förklaring av vattendomstols beslut de grunder böra följas,

som gälla vidkommande förklaring av rådstuvurätts eller hovrätts beslut.

Härvid är emellertid att märka att, ehuru icke uttryckligen sagt, det

givetvis är förslagets mening, att vattendomstol för att vara domför

måste vara fulltalig. I stället för bestämmelsen att, om ej i rätlen så

många av dem, som varit ense om slutet, äro kvar, att de äro domföra,

de, som sedan blivit domare där, böra förklara utslaget, lärer därför

böra träda ett stadgande av innebörd att, om ej de, som äro kvar, äro

så många, att de ensamma skulle kunna bestämma över utgången, de,

som då intaga de avgångnas platser i domstolen, i deras ställe skola

deltaga i förklaringens avgivande.

224

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Att de allmänna bestämmelserna i 24 kap. 10 och 11 §§ rätte­

gångsbalken om förklaring av dom bliva tillämpliga jämväl i avseende

å vattendomstols beslut, lärer sedan följa av det allmänna stadgandet i

före varande p aragraf.

1 ännu ett avseende gå ej de bestämmelser, som äro meddelade

ifråga om häradsrätt, väl ihop med vad i förslaget stadgas ifråga om

processen vid vattendomstol, nämligen såvitt angår mål, däri talan om

ansvar föres mot någon, som är häktad.

Med hänsyn till gällande bestämmelser om häktning är det icke

alldeles uteslutet, att sådan talan skulle kunna förekomma i ett vatten­

mål. Dels kan det tänkas fall, då häktningen sker direkt i anledning

av vattenmålet, och dels kan det inträffa, att en person, som häktats

för annat brott, innan han återvinner friheten, tilltalas vid vattendom­

stol i vattenmål. De i förevarande kapitel av förslaget meddelade före­

skrifterna om anhängiggörande av och förberedande skriftväxling i

vattenmål, som icke är ansökningsmål, innehålla icke någon särskild

bestämmelse för dylika fall, och med hänsyn till den allmänna avfattning,

i vilken de äro hållna, kan det icke utan vidare tagas för givet, att

förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad

person bör ställas inför rätta, är avsedd att skola träda i stället för

nämnda föreskrifter. Med hänsyn till ämnets vikt läror det, trots den

sannolika fätaligheten av hithörande fall, icke kunna undvikas att med­

dela föreskrifter i ämnet. Huru saken bör ordnas, kan ju vara föremål

för olika meningar.. Alldeles obetingat behövde man säkerligen ej upp­

giva de fördelar man velat vinna genom den förberedande skriftväxling

förslaget infört. Det kunde ju t. ex. stadgas, att det skulle åligga den,

som företagit häktningen eller påkallar rannsakning vid vattendomstolen,

att ofördröjligen i två exemplar till vattenrättsdomaren insända anmälan

därom innefattande de uppgifter och åtföljd av de handlingar, som

avses i 75 §. Vattenrättsdomaren skulle därefter hava att ofördröjligen

eller, om rannsakning pågår vid annan domsal, så snart han fått med­

delande om dess avslutande, utsätta dag för rannsakningen med iakt­

tagande av den i förenämnda författning stadgade tiden samt ombesörja,

att ett exemplar av anmälningsskriften med tillhörande handlingar till­

ställdes den häktade med föreläggande för honom att inom viss tid före den

för rannsakningens hållande utsatta dagen ingiva svaromål, på sätt i 77 §

stadgas. Med hänsyn därtill, att några svårigheter med delgivningen i

ett dylikt fall ej kunna uppstå, lärer allt detta kunna medhinnas. Skulle

emellertid denna mera vidlyftiga procedur anses överflödig, bör väl i

varje fall någonstädes efter de i kapitlet intagna bestämmelserna om

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 käft. (Nr 128.)

29

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

225

anhängiggörande av och skriftväxling i vattenmål, som äro hänförliga

till stämningsmål, intagas ett stadgande att, om den, mot vilken i

vattenmål föres ansvarstalan, är häktad, vad som i allmänhet gäller om

rannsakning med häktad person inför häradsrätt skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å nämnda talan och vad därmed äger samband.

226

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

16 §.

Lagrådet:

Jämlikt 71 §, som på grund av stadgande i 81 § blir gällande ej

blott i ansökningsmål utan även i stämningsmål, kunna i flertalet fall

handlingar, som enligt vattenlagens föreskrift skola ingivas till vatten-

rättsdomareu, i stället insändas med posten. Då den rätt att meddela

beslut och den skyldighet att tillsända vattenrättsdomaren handlingar,

varom i^ förevarande paragraf talas, naturligtvis bör gälla även med av­

seende å handling, som inkommit med posten, synes någon redaktionell

jämkning av paragrafen oneklig. I varje fall lära orden »efter ty i detta

kap. sägs» höra utgå. Någon anledning att beträffande de i-12 kap.

5 och 6 §§ omförmälta handlingar strängt upprätthålla kravet på deras

avlämnande till vattenrättsdomaren personligen torde nämligen ej finnas.

17

§•

Lagrådet:

Den enumeration, som innehålles i förevarande paragraf, tillåter ej, att

vattendomstolen sträcker sin prövning utöver vad där uttryckligen nämnes.

Av paragrafens avfattning är sålunda tydligt, att vattendomstolen endast

i det under° 23 omförmälda fall äger avdöma sådana skadestånds- och

andra anspråk, vilka framställas i samband med den ansökan eller talan,

varigenom malet karaktäriseras. Det synes oförnekligt, att denna snäva

begränsning av vattendomstolens kompetens ej sällan måste leda till en

tyngande och konstlad uppdelning av vad som för en naturlig uppfatt-

ning framstar såsom ett enda mål. Vattendomstolen skulle exempelvis

enligt 17 § 18 avgöra frågan om skyldighet för ström fallsägare att

deltaga i kostnad för vattenreglering, men icke få upptaga ett därmed

förknippat anspråk på utbekommande av visst belopp. Stadgandet i

20 §:s första punkt kan ej heller tillfyllest avhjälpa detta missförhållande,

da ju den utsträckning av domstolens behörighet, som där medgives, ej

mot parts bestridande får gälla annan fråga än sådan, som har avsevärd

betydelse för vattenförhållandena. Fastmer lärer jämväl mot sistnämnda

227

stadgande kunna anmärkas, att det, tillämpat — såsom närmast är av­

sett — å självständig, huvudsaklig talan, lider av samma alltför in­

skränkande avfattning som 17 §. Det synes därför vara tillrådligt att

för alla vattenmål, de må vara inbegripna i 17 §:s uppräkning eller ej,

giva en kompletterande bestämmelse av innehåll, att vattendomstol äger,

i den mån det finnes lämpligen kunna ske, pröva yrkanden, vilka hava

samband med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är

fråga. Meddelas ett dylikt stadgande, torde därmed lämpligen böra

sammanföras innehållet i andra stycket av 20 §, vilket ju likaledes har

sin giltighet beträffande alla slag av vattenmål. Att det utvidgande

tillägget i 17 § 23 genom den ifrågasatta kompletterande bestämmelsen

bleve överflödigt och fördenskull borde utgå, är uppenbart.

I 13 kap. 11 § stadgas ansvar bland annat för den, som mot före­

skriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendom­

stolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten. Talan

om ansvar för sådan underlåtenhet finnes ej upptagen bland vattenmålen.

Då likväl teknisk sakkunskap ofta torde kunna vara till gagn vid av­

görandet, huruvida ansökan om godkännande bort göras och huru strängt

underlåtenheten bör bedömas, synes lämpligt att, såvitt fråga är om

sådan byggnad, som under 17 § 10 sägs, nu ifrågavarande ansvarstalan

hänföres till vattenmål.

Skulle, mot vad vid 13 kap. 12 § kommer att hemställas, där

omförmälta uraktlåtenhet att vidtaga av vattendomstolen påbjuden rät­

telse anses böra vara straffbelagd, torde av skäl liknande de nyss

anförda även mål om tillämpning av denna straffbestämmelse böra

med förutnämnda inskränkning av vattendomstolen handläggas och

avdömas.

Stadgandet under 15 synes böra underkastas någon jämkning, så

att av detsamma tydligt framgår, vad som otvivelaktigt är meningen,

eller att varje talan, som grundas därå, att någon utan erhållet med­

givande, där sådant erfordras, utriver byggnad, som under 10 sägs,

blir vattenmål.

Iakttages vad lagrådet ifråga om 2 kap. 23 § hemställt beträffande

rätt för vindikant, vilken för att komma i åtnjutande av vattenkraft,

som han tillvunnit sig, har skyldighet att utgiva ersättning för värdet

av vidtagen byggnadsanläggning, att i stället av anläggaren utfå er­

sättning för kraften enligt reglerna i 9 kap., lärer det1a böra föranleda

någon jämkning i avfattningen av stadgandet under 16, så att det blir

otvetydigt, att jämväl talan härom blir vattenmål.

I 17 § 18 nämnes bland annat talan jämlikt 7 kap. 6 § om be­

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 128.

228

loppet av de utgifter, vilka skola räknas till vattenregleringens anlägg­

ningskostnad. De angivna ordalagen täcka ej sådan fråga, varom för-

mäles i sistnämnda paragrafs fjärde stycke, eller fråga, huruvida den kost­

nad, i vilken strömfallsägare skall taga del, må beräknas lägre än den till

sitt belopp ostridiga anläggningskostnaden. Enligt nyssnämnda fjärde

stycke skall det emellertid tillkomma vattendomstolen att i detta av­

seende meddela föreskrift. För vinnande av överensstämmelse härmed

lärer alltså 17 § 18 böra undergå någon jämkning, t. ex. så, att den

ifrågavarande talan säges angå beräkning av den kostnad, vari ström-

fallsägaren har att taga del.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om delaktigheten i ett vatten-

regleringsföretag, torde därav föranledas sådan jämkning i stadgandet

under 6, att överhuvudtaget ansökan om prövning angående delaktig­

heten i ett dylikt företag blir vattenmål.

18 §.

Lagrådet:

Syftet med denna paragraf kan ej vara, att mål om byggande i

vatten, som eljest icke folie under enumerationen i 17 §, skulle vara att

hänföra till vattenmål blott därför, att arbetet delvis, ehuru ej huvud­

sakligen, avsåge allmän farleds eller allmän flottleds intresse eller torr­

läggning av mark. Ordalagen kunna emellertid föranleda annan tolk­

ning. Å andra sidan synes paragrafens avfattning icke medgiva, vad

dock enligt kommittémotiven är avsett, att jämväl mål angående bort­

tagande av sådan byggnad, som här är i fråga, behandlas såsom vatten­

mål. Lämpligen torde paragrafens första stycke böra innehålla att, där

byggnad i vatten verkställts eller skall verkställas utom för annat

ändamål även för allmän farleds eller allmän flottleds räkning eller för

torrläggning av mark, denna omständighet ej skall utgöra hinder för

tillämpning av bestämmelserna i 17 §, utan så är att sist nämnda syfte

är det huvudsakliga.

19 §.

Lagrådet:

Tydligen bör det för forumfrågan vara likgiltigt, huruvida tillämp­

ning av allmänna strafflagens bestämmelser yrkas eller ej. Någon jämk­

ning av ordalagen i paragrafens första stycke torde alltså böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

229

Justitieråden GuUstrand, von Seth och Wedberg samt regerings­

rådet Planting-Gyllenbåga:

De svårigheter i processuellt hänseende, som en tillämpning be­

träffande vattendomstol av de vanliga reglerna om fortsatt brottmåls-

förfarande vid skilda domstolar skulle medföra och man därför velat

undvika genom bestämmelsen i paragrafens andra stycke, torde ej in­

ställa sig, därest — på sätt lagrådets flesta ledamöter hemställt — målens

fullföljd från vattendomstol kommer att ske till hovrätt. Vinner berörda

hemställan efterföljd, lärer således nyssnämnda bestämmelse böra utgå.

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

21

§.

Lagrådet:

Den allmänna domstolens beslut att göra hemställan om målets

upptagande vid vattendomstolen kan överklagas såsom föranledande

onödigt uppskov. Bifalles sådan talan, kan ifrågasättas, huruvida redan

påbörjad handläggning vid vattendomstolen bör fortgå. Lämpligast synes

vara, att så sker. Till utmärkande härav torde det i första stycket av

denna paragraf givna förbudet mot överklagande av vattendomstolens

beslut böra utbytas mot ett stadgande, att vid samma beslut skall förbliva.

23 §.

Justitierådet von Seth:

Har i det fall, som avses i förevarande paragraf, vattenmålet varit

prövat i mer än en instans, uppstår frågan, vid vilken domstol det åter­

upptagande av detsamma, varom talas i andra stycket, skall äga rum.

Avfattningen giver ej säker ledning för bedömandet av denna fråga.

Mest i enlighet med sakens natur lärer emellertid vara, att återupp­

tagandet sker vid den domstol, som sist dömde i saken. Processmaterialet

är ju detsamma som vid den första prövningen med undantag därav,

att domen i den särskilda tvisten kommit emellan, och vattenmålets

slutliga avgörande skulle givetvis i regel väsentligt påskyndas därigenbm.

Anmärkas må ock, att ett återupptagande vid en tidigare instans skulle

kunna föranleda åtskillig osäkerhet ifråga om vilka yrkanden som vid

den förnyade behandlingen finge komma under bedömande. Det synes

emellertid i varje fall önskligt, att i lagen uttryckligen utsäges, i vilken

instans under angivna förutsättning återupptagandet skall äga rum.

230

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

26 §.

Lagrådet:

Därest vad lagrådet vid 9 kap. 15 § yttrat vinner beaktande, bör

den i tred je punkten av nu förevarande paragraf sökanden ålagda uppgifts-

skyldighet gälla det område, med vilket enligt sökandens åsikt rätten

till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden förenad.

Justitierådet von Seth:

Enligt 2 kap. 8 § skall vid prövning av fråga om tillåtligheten

av byggnad i vatten byggnadskostnaden frånräknas den beräknade nyttan

av åtgärd, varigenom intrång eller skada tillskyndas annans egendom;

och vid prövningen av frågor om vattenregleringsföretag måste i åt­

skilliga avseenden hänsyn tagas till anläggningskostnaden. Vattendom­

stolen kan således, på sätt redan erinrats, icke undgå att göra en

beräkning av nämnda kostnad. Det kan vid sådant förhållande ifråga­

sättas, om icke sökanden borde åläggas att beträffande dylika företag

redan vid ansökan, som avses i förevarande paragraf, foga även kostnads­

förslag. En sådan fordran kan så mycket mindre anses obillig, som

den, vilken ärnar sätta igång ett företag av nämnda slag, icke lärer

undeilåta att, innan han söker utverka tillstånd till företaget, förskaffa

sig en något så när tillförlitlig utredning angående de utgifter, för

vilka han utsätter sig genom företaget. För vattendomstolen skulle det

givetvis vid dess beräkningar vara till stor lättnad att hava ett dylikt

kostnadsförslag till utgångspunkt.

Det kunde ju synas, som om nämnda fordran borde utsträckas till

att gälla även övriga i denna paragraf omförmälda ansökningsmål. Åven

vid prövningen av eu del dylika mål kan nämligen kostnadsfrågan

komma att spela in. Å andra sidan är emellertid att märka, dels att

detta icke alltid behöver bliva fallet, och dels att det väl oftast i nämnda

mål blir fråga om endast mindre vidlyftiga beräkningar.

3

° §.

Lagrådet:

Av kommittémotiven framgår att, då antalet exemplar av ansöknings­

handlingarna för de i 17 § 1—4 och 6 omförmälta mål bestämts till tre, ett

avsetts för den myndighet, som har att bevaka fiskets intressen, enligt det

remitterade förslaget lantbruksstyrelsen. Då sagda intressen kunna nära

beröras även av ifrågasatt utrivning av byggnad i vatten — byggnadens

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

231

gagnelighet för liskot lärer exempelvis kunna utgöra en anledning för

kronan att övertaga underhållet — torde, även i mål, som i 17 § 5 sägs,

ett exemplar av ansökningshandlingarna böra beräknas för nämnda

styrelse.

Jämlikt 35 § skall, där fråga är om ansökan enligt 17 § 1—6,

ett exemplar av ansökningshandlingarna insändas till justitiekanslern.

Det minsta antal exemplar, vari sådan ansökan med tillhörande hand­

lingar skall ingivas, bör alltså bestämmas till fyra.

Om mål, som i 17 § 5 sägs, i nu ifrågavarande hänseende lik­

ställes med de i 26 § avsedda målen, synes 27 § lämpligen böra samman­

slås med 26 §, till vilken i sådant fall borde hänvisas ej blott i 30 och

36 §§ utan även i 35 §.

Ur redaktionell synpunkt önskligt lärer vara, att tredje och fjärde

styckena i förevarande paragraf bliva med någon formell ändring i

senare stycket upptagna såsom särskild paragraf närmast efter 31 §.

32 §.

Lagrådet:

Att det viktiga preklusionsstadgandet i fråga om erinringar med­

delas blott i form av en föreskrift angående kungörelsens innehåll, är

knappast tillfredsställande. En fristående bestämmelse härom synes böra

givas, i likhet med vad som skett i 53 § beträffande yrkanden om ersätt­

ning och påståenden i anledning av utlåtande jämlikt 45 §. Platsen

för en sådan bestämmelse kunde lämpligen bliva närmast före 39 §. A

andra sidan torde kungörelsen böra upptaga erinran om innehållet även

i 53 §. Bleve de båda preklusionsbestämmelserna sålunda sammanställda

i kungörelsen, skulle jämväl den fördelen vinnas, att den kanske eljest

lätt nog förbisedda skillnaden mellan deras innebörd komme att klarare

framstå.

Då det kungjorda sättet för delgivning av kallelser och andra med­

delanden bör vara tillämpligt även innan vattendomstolen sammanträtt

för målets handläggning, synas orden »under målets behandling)) böra

utbytas mot »under det målet är anhängigt».

35 §.

Lagrådet:

De allmänna intressen, vilkas tillgodoseende här avses, sammanfalla

väsentligen med de s. k. kungsådreintressena. Att bevaka dessa till­

kommer enligt nu gällande ordning kammarkollegiet och dess advokat-

232

fiskalsämbete, vilka sålunda i hithörande frågor förfoga över en särskild

erfarenhet och sakkunskap, som icke i samma mån står justitiekanslern

till buds. . I enlighet med vad såväl kollegiet som justitiekanslern även

hemställt i sina över förslaget avgivna yttranden torde alltså de åligganden,

som jämlikt förevarande paragraf skulle uppdragas åt justitiekanslern,

böra i ställes anförtros kammarkollegiet.

36 §.

Lagrådet:

Motiveringen till andra stycket i denna paragraf visar, att enligt

de sakkunnigas mening beträffande här ifrågavarande undersökning och

utlåtande skull gälla vad i 45 § är stadgat om kallelser till parterna,

utlåtandets framläggande för dem o. s. v. Den föreslagna lagtexten

synes dock böra härutinnan förtydligas.

37 och 38 §§.

Lagrådet:

Erinran om det äventyr, som är förknippat med försummelse att

fullgöra föreläggande, bör naturligtvis ej blott i de fall 38 § avser utan

även vid tillämpning av 37 § givas i själva föreläggandet. Detta torde

böra utmärkas genom ett tillägg till första stycket i sistnämnda paragraf.

Det är utan tvivel avsett, men framgår ej av 38 §:s avfattning* att

även sista punkten i 37 § skall gälla beträffande förelägganden enligt

38 §. Upptoges innehållet i 38 § såsom tredje stycke i 37 8 skulle

antydda brist bliva avhjälpt.

Att beviljat anstånd liksom laga förfall, styrkt inom den förelagda

tiden, utesluter tillämpning av det stadgade äventyret för underlåtenhet

att inkomma med delgivningsbevis, är med hänsyn till innehållet i 69 §

överflödigt att utsäga. Bestämmelsen härom kan ock bliva vilseledande

då förslaget, ehuru naturligtvis enahanda regel skall gälla med avseende7

å ingivande av erinringar (32 §), påminnelser (39 §) och svaromål (78 §),

icke upptagit något motsvarande stadgande beträffande erinringar samt

uttalar sig i fråga om påminnelser blott om beviljat anstånd och, såvitt

rörer svaromål, blott om laga förfall. Åven dessa uttalanden i sist

nämnda båda paragrafer böra utgå.

Beslut, att ansökan förfallit jämlikt något av nu förevarande lagrum

skall enligt 98 § kunna särskilt överklagas. Samma skäl, som föranlett

de sakkunniga att i 30 § intaga föreskrift om formen för meddelande

av vattenrättsdomarons beslut, tala alltså för att motsvarande föreskrift

gives även för nu ifrågavarande fall.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Kung!. Mnj:ts nåd. proposition Nr 128.

233

39 §.

Lagrådet:

Ett stadgande, att äventyret för dröjsmål med påminnelsers av­

lämnande skall tillkännagivas i föreläggandet, synes böra meddelas.

42 §.

Lagrådet:

Andra punkten i denna paragraf bör återfå sin av kommittéerna

föreslagna lydelse, så att skyldighet att rörande utfärdad stämning av­

sända underrättelse till vattenrättsdomaren icke blir vattenrättssekre-

teraren ålagd.

43 §.

Lagrådet:

Göres under skriftväxlingstiden eller mellan vattendomstolens sam­

manträden begäran om vittnesförhör och anföras giltiga skäl för såväl

att förhöret bör äga rum som att det bör försiggå vid allmän underrätt,

synes det till rättegångens påskyndande böra medgivas vattenrätts­

domaren att förordna om förhöret.

44 §.

lagrådet:

Huruvida det skall tillkomma vattenrättsdomaren eller blott vatten­

domstolen att jämlikt denna paragraf tillkalla sakkunnigt biträde, synes

ovisst. Av kommittémotiven att döma skulle förslagets mening vara att

därtill bemyndiga allenast domstolen. Liksom enligt uttryckligt stad­

gande vattenrättsdomaren äger lämna uppdrag enligt 36 § andra stycket

och 45 §, torde emellertid behörighet även i nu ifrågavarande hänseende-

böra tillerkännas honom.

45 §.

Justitieråden Gallstrand, von Seth och Wedberg samt regerings­

rådet Planting- Gyllen}) åg a:

Om för målets bedömande tarvas särskild teknisk utredning eller

vidlyftigare värdering, skall vattenrättsdomaren, enligt vad i denna

paragraf föreslås, kunna uppdraga ej blott åt sakkunnigt biträde jämlikt

44 § eller annan sakkunnig person utom domstolen utan ock åt vatten-

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

30

234

rättsingenjör att efter förberedande undersökning, med eller utan biträde

av vattenrättsnämndemän, avgiva utlåtande i målet. I syfte, att åt parterna

må beredas tillfälle yttra sig över undersökningen och dess resultat, skall

utlåtandet hållas för dem tillgängligt.

Såvitt ifrågavarande bestämmelser innebära, att uppdrag, som nu

nämnts, skall kunna lämnas åt ledamot av vattendomstolen, kunna de

icke tillstyrkas. Det kan ej anses förenligt med domarens ställning att

han, på sätt sålunda föreslagits, innan utredningen av målet slutförts

fattar och tillkännagiver sin ståndpunkt till däri uppkomna frågor. Genom

ett dylikt kanske på alltför ofullständigt material stött uttalande kommer

han alltid att känna sig eller för parterna framstå såsom i viss män

bunden. Hans oväld blir ej längre höjd över varje tvivelsmål. På

samma gång det måste anses stötande och olämpligt, att hans omdöme

under målets fortsatta handläggning vid vattendomstolen underkastas

parternas kritik, uppstår fara för eller misstanke om att denna kritik

om än så välgrundad icke varder tillbörligen beaktad.

Nu förevarande paragraf innehåller emellertid även, att däri om-

förmälta utväg må anlitas för komplettering av i målet hållen syn, där

sådan komplettering erfordras. Denna tanke synes värd att vidare bygga

på. Säkerligen kan det understundom vara tillfyllest, att den på per­

sonliga iakttagelser grundade kännedom om sakförhållandena, vilken är

nödig för målets prövning, inhämtas icke av domstolen i dess helhet

utan av blott en eller flera bland dess ledamöter, liksom det ej sällan

torde lända till besparing av tid och kostnader, om före domstolens

sammanträde till syn på stället en delegation av densamma haft tillfälle

att göra förberedande undersökning å platsen. Mot ett dylikt förenklat

arbetssätt, vars fördelar synas påtagliga och som icke skulle "giva anled­

ning till något mer eller mindre bindande utlåtande från undersöknings-

förrättarens sida, lära några invändningar av betydenhet icke kunna

göras. Stadganden torde alltså böra meddelas av innehåll att, där så

finnes lämpligt, uppdrag må såväl under skriftväxlingstiden som därefter

givas vattenrättsingenjörerna eller en av dem att med eller utan biträde

av vattenrättsnämndemännen eller en av dem verkställa undersökning

å stället. Tillika borde föreskrivas, att parterna skola på vederbörligt

sätt erhålla underrättelse om tiden för undersökningen samt att protokoll

över densamma skall föras av den vattenrättsdomaren därtill förordnat

och sedermera tillställas vattenrättsdomaren. Underrättelse och protokoll

skulle dock ej vara av nöden, där undersökning sker allenast såsom för­

beredelse för domstolens sammanträde till svn på stället.

Nu förordade nya bestämmelser synas lämpligen kunna införas i

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

235

ett tillagt 2 mom. av förevarande paragraf. Därest så sker, bliver stad­

gandet i 86 § om sökandens skyldighet att förskjuta ersättning tillämpligt

även med avseende å undersökning av det ifrågasatta nya slaget. Upp­

delningen av 45 § i moment borde jämväl innebära, att nuvarande tredje

stycket med någon jämkning i slutbestämmelsen betecknades såsom

3 mom.

< fverstelöjtnanten Ekdahl:

På de ovan anförda grunderna är jag i huvudsak av samma ovan

uttalade åsikt beträffande bestämmelserna i denna paragraf.

Då det emellertid icke är möjligt för vattenrättsingenjörerna i

vattendomstolen att bedöma riktigheten av de uppgifter beträffande

verkningarna av ett vattenbyggnadsföretag, vilka av förslagsställaren i

handlingarna uppgivas, såvida de icke genom egna undersökningar,

mätningar, avvägningar, sektioneringar in. m. av vattendraget och dess

strandområden först konstatera riktigheten av de mätningsresultat, på

vilka förslagets beräkningar grundats, så är det i regel oundgängligen

nödvändigt, att vattenrättsingenjörerna verkställa kontrollen av de upp­

givna undersökningsresultaten, som lagts till grund för förslaget och

dess beräkningar, innan domstolen i målet håller syn. Utan att vatten-

rättsingenjörerna förut verkställt sina kontrollundersökningar och kontroll­

beräkningar, skulle vattendomstolen dels få avvakta dessa tidskrävande

arbetens slutförande, om vattendomstolen jämlikt bestämmelsen i 58 §

skall kunna avkunna utslag i målet, innan domstolen efter syn åtskiljes,

dels icke med nödig säkerhet kunna bedöma riktigheten av vid själva

synen av parterna gjorda påståenden.

Då det sålunda i regel är en ofrånkomlig nödvändighet, att vatten­

rättsingenjörerna förrätta denna rent tekniska del av vattendomstolens

arbete och detta helst före vattendomstolens sammanträde för syn på

stället, så bör verkställandet av denna vattenrättsingenjörernas del av

arbetet icke vara beroende av ett förordnande av vattenrättsdomaren,

då det på grund av förhållandenas egen natur är en självklar sak, att

detta arbete måste göras av de ledamöter i vattendomstolen, som inne­

hava den därför oumbärliga tekniska kompetensen, liksom även att detta

arbete för kontroll av förslaget icke bör föranleda några uttalanden från

vattenrättsingenjörerna i målet, förrän under den slutliga handläggningen

under domstolens sammanträde för avdömandet av målet.

Beträffande åter komplettering av förut av vattendomstolen hållen

syn, så lärer denna kompletteringssyn, även när den kan hållas av endast

en delegation av domstolen, böra till tiden och stället bestämmas av

236

vattenrättsdomaren med iakttagande av enahanda bestämmelser, som

gälla för syn av hela domstolen.

För att stadgandet i 86 § om sökandens skyldighet att bestrida

kostnaden skall bliva tillämpligt även med avseende å vattenrättsingen-

jörernas undersökning och å kompletteringssyn, synas stadganden i 45 §

böra meddelas av innehåll, att vattenrättsingenjörerna eller en av dem

må såväl under skriftväxlingstiden som därefter med eller utan biträde

av vattenrättsnämndemännen eller eu av dem verkställa undersökning å

stället, samt att, när undersökning sker allenast genom eu delegation

av vattendomstolen för komplettering av förut hållen syn på stället,

parterna då skola på vederbörligt sätt erhålla underrättelse om tiden för

kompletteringssynen, och att protokoll över denna skall föras och seder­

mera tillställas vattenrättsdomaren.

47 §.

Lagrådet:

Då särskild underrättelse om kungörande enligt denna paragraf

ej bör ifrågakomma i andra fall, än i 33 § sägs, d. v. s. i mål, som av­

ses i 17 § 1, 2, 3, 4 eller 6, bör hänvisningen till vad i 33 § är stad­

gat icke, såsom skett, begränsas till det där angivna sättet för under­

rättelses meddelande. Samma skäl, som föranlett de sakkunniga att

låta underrättelse enligt 33 § gälla blott kungörelsens utfärdande och

vissa viktigare delar av densamma, ej — såsom i kommittéförslaget var

händelsen kungörelsens hela innehåll, synas även för nu ifrågava­

rande fall äga sin giltighet, Varder underrättelsen sålunda inskränkt,

torde å andra sidan bliva av nöden, att kungörelsen sändes till det eller

de ställen, där handlingarna i målet hållas tillgängliga för parterna.

Föreläggande enligt sista punkten i förevarande paragraf torde

böra omfatta jämväl skyldighet för sökanden att sist vid vattendom­

stolens nästa sammanträde ingiva bevis angående vederbörlig delgiv­

ning. I förslaget lämnas öppet, vad sökanden äventyrar genom under­

låtenhet att fullgöra föreläggandet, Eu bestämmelse, att i fråga om

föreläggande enligt denna paragraf skall i tillämpliga delar gälla, vad i

37 § är stadgat, synes böra meddelas.

49 §.

Lagrådet:

Andra stycket i denna paragraf bör, hälst blott detta stycke om­

fattas av den i 81 § för stämningsmål gjorda hänvisningen till stad-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

237

gandena om ansökningsmål, underkastas sådan jämkning, att vatten­

domstolens rätt till infordrande av myndighets utlåtande kommer att

gälla även lotsstyrelsen.

50 §.

Lagrådet:

Att enligt första stycket i denna paragraf avgöra, huruvida målet

kan prövas utan syn eller ej, måste tydligen i första hand tillhöra

vattenrättsdomaren, vilken ju jämlikt tredje stycket har att bestämma

tiden och stället för vattendomstolens sammanträde. I överensstäm­

melse härmed synes det även, så länge målet ännu ej förevarit vid

vattendomstolen, böra ankomma på vattenrättsdomaren att bedöma, huru­

vida i det fall, som avses i andra punkten av andra stycket, syn uppen­

barligen icke erfordras för tillgodoseende av parternas rätt. Stadgandet,

att prövningen härav tillhör domstolen, lärer alltså böra erhålla en något

ändrad avfattning.

53 §.

Lagrådet:

Det är otvivelaktigt avsett, att sökanden skall äga utbekomma ena

exemplaret av inlaga, varom i denna paragraf förmäles. Såsom i 39 §

skett i fråga om erinringar, torde emellertid sökandens ifrågavarande

rätt böra även här angivas i lagtexten.

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 128.

54 §.

Lagrådet:

Denna paragrafs innehåll torde hava sin rätta plats i samband

med bestämmelserna i 33 §.

61 §.

Justitieråden G-ullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllen-

båga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Parternas avtalsfrihet i fråga om ersättning enligt vattenlagen är,

såsom av 9 kap. framgår, i åtskilliga avseenden begränsad. Stadgan­

det i nu förevarande paragraf, att ersättning skall bestämmas i enlighet

med särskild uppgörelse, om sådan träffats, bör alltså för att icke råka

i strid med bestämmelserna i sagda kap. på ett eller annat sätt jämkas.

238

Det kunde exempelvis få det innehåll att, därest särskild uppgörelse

trätfats, ersättning ej finge på grund av föreskrifterna i denna paragraf

bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat.

Justitierådet von Seth;

Uteslutes icke sista stycket, enligt vad jag hemställt vid tal om

9 kap. 73 §, anser även jag detsamma böra undergå den jämkning i

avfattningen, varom övriga ledamöter hemställt.

62 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad vid 9 kap. 15 § blivit yttrat hemställes,

att i nu förevarande paragraf införas bestämmelser av innehåll, dels att

strömfallsfastigheten bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast

den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed

förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden

äger, och dels att vattenrättsdomaren förty bör, när omständigheterna

därtill föranleda, tillse, att såvitt möjligt en till strömfallsfastighet läm­

pad fastighet varder under målets handläggning bildad.

Justitieråden von Seth och Wcdberg, regeringsrådet Planting-Gyllen-

båga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

På sätt vid 2 kap. 23 § erinrats, bör det rättsskydd, vilket enligt

samma paragraf tillkommer vattenverksägare även med avseende å rätten

till sådant vatten, som icke vid bj^ggnaden tillgodogöres, inträda allenast

under förutsättning, att byggnadsbeslutet vilar på antagande om sökan­

dens rätt jämväl till detta icke tillgodogjorda vatten. Med hänsyn här­

till torde genom tillägg till nu förevarande paragraf böra sörjas för att

av vattendomstolens utslag kommer att otvetydigt framgå, huruvida

nämnda förutsättning är tillfinnandes eller ej.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Enligt andra stycket av denna paragraf skall utslag, varigenom

utförande av vattenreglering medgives, innehålla föreskrift om del-

aktighetsprocenten för varje till regleringssamfälligheten hörande ström­

fall. Angående delaktighetsprocenten för anslagsgivare jämlikt 7 kap.

8 § skall däremot vattendomstolen icke behöva uttala sig. Detta synes

även fullt försvarligt, då — frånsett att anslag enligt 8 § kan lämnas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

även etter det regleringsföretaget tillåtits — anslagsgivarens delaktig­

het, som rättar sig efter förhållandet mellan anslagssumman och stor­

leken av den beräknade kostnaden för företagets utförande, sålunda kan

lätteligen fastställas. Emellertid torde det böra uttryckligen stadgas,

att vattendomstolens utslag skall innehålla uppgift å det belopp, vartill

kostnaden för regleringens utförande blivit av vattendomstolen beräknat.

Justitierådet von Seth var ense med lagrådets övriga ledamöter

därom, att domen i vattenregleringsmål borde innehålla uppgift å den

beräknade kostnaden för företaget.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition AV 128.

239

64 §.

Lagrådet;

I sitt yttrande över kommittéförslaget har lantbruksstyrelsen fram­

hållit att, om vattenmärke ej blivit i synemäns eller rättens närvaro in­

hugget, utan endast föreskrift lämnats om platsen och sättet därför

samt av vem anbringandet borde ske, märkets utsättande mycket ofta,

enligt vad erfarenheten ådagalagt, bleve försummat eller på felaktigt

sätt verkställt. Vattenmärkes utsättande borde fördenskull såvitt möj­

ligt ske i domstolens närvaro eller, om hinder häremot förekomme,

verksam kontroll beredas över att de givna föreskrifterna om märkets

anbringande rätteligen följdes. Jämväl vattenfallsstyrelsen har, under

betonande av frågans synnerliga vikt, uttalat önskvärdheten av att effek­

tiv kontroll anordnades beträffande vattenmärkes anbringande.

Det berättigade i dessa anmärkningar lärer icke kunna förnekas.

Lämpligen synes därför böra i 13 kap. 1 § införas ett stadgande att,

om vattenmärke skall utsättas jämlikt nu förevarande lagrum, föreskrift

om besiktning av märket städse skall meddelas av vattendomstolen,

lakttages vad sålunda erinrats, bör tillika någon jämkning ske i avfatt­

ningen av 12 kap. 13 §.

67 §.

Lagrådet:

Föreskriften i första stycket, att pant eller borgen skall ställas

före medgivet arbetes påbörjande, innebär en mindre lämplig begräns­

ning av skyldigheten att lämna dylik säkerhet. Vattendomstolens ut­

slag kan nämligen innefatta tillstånd till annan åtgärd än utförande av

arbete t. ex., såsom även i 84 § första stycket uppmärksammats, änd­

240

ring av vattenhushållningen; och jämväl i sådant fall lärer pant eller

borgen böra ställas före åtgärdens vidtagande. Någon jämkning ar

förevarande stadgande torde därför böra ske.

69 §.

Lagrådet:

Då enligt den föreslagna avfattningen av första stycket vatten-

rättsdomaren medgivits befogenhet att utan inskränkning bevilja an­

stånd för ingivande av andra skrifter än erinringar och påminnelser,

synas ordalagen kunna giva anledning till den tolkning, att till »andra

skrifter» även vore att hänföra t. ex. sådana skriftliga inlagor, som av­

ses i 53 och 68 §§. Detta lärer dock ej vara meningen. De »andra

skrifter», som här åsyftas, torde vara sådana, som föranledas av för­

ordnande om ytterligare eller ny skriftväxling. Ett förtydligande av

stadgandet i nu angiven riktning synes vara erforderligt.

§ 71.

Lagrådet:

Den rätt att insända handling med posten, som här tillerkännes

part, avser blott sådana fall, varom talats i föregående delar av lagen.

När i efteråt följande lagrum (12 kap. 5 och 6 §§) föreskrives, att hand­

ling skall ingivas, borde detta alltså förstås på vedertaget sätt. Varför

icke även i sistnämnda fall posten skulle få anlitas, är dock svårt att inse.

Den motivering, som de sakkunniga lämnat för det från den upp­

ställda regeln gjorda undantaget beträffande ansökan enligt 25 §, verkar

ej övertygande. Det synes föga troligt att, såsom i motiven antydes,

undantagsstadgandet skulle i avsevärd mån göra det bekvämligare för

vattenrättsdomaren att komma till personlig förhandling med sökanden

eller välunderrättat ombud för denne, då det ju alltid stode sökanden

fritt att låta ansökningshandlingarna inlämnas av en med deras innehåll

fullständigt obekant person.

Oklart är även, huruvida den motsvarande tillämpning av bestäm­

melserna i 71 §, som i 81 § föreskrives med avseende å stämningsmål,

skall medföra, att ej heller stämningsinlaga må insändas med posten.

Komme lagen att taga uttrycket ingiva i skilda betydelser, kunde

ock detta lätteligen föranleda misstag med därav orsakade rättsförluster

och ökade kostnader. Det hemställes förty, att insändande med posten

måtte godkännas i varje fall, där enligt vattenlagen handling skall in­

givas till vattendomstolen eller vattenrättsdomaren.

Kungi. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

Kiinc/l. Majds nåd. proposition Nr 128.

241

75 §.

JustitierådeiL G ullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

I 17 § iiro samtliga mål om ansvar upptagna under benämningen

stämningsmål. Vid denna rubricering har alltså lämnats åsido möjlig­

heten av att åtal inledes genom häktning, och giltig anledning att av

hänsyn till denna möjlighet ändra avlättniugen av nyssnämnda paragraf

torde ej heller föreligga. Däremot synes det, särskilt om, såsom inom lag­

rådet hemställts, andra stycket av 19 § får utgå ur förslaget, icke kunna

undvikas att i den avdelning av 11 kap., som handlar om förfarandet

i stämningsmål, från tillämpningen av där givna regler undantaga mål

angående häktad. Beträffande sådant mål lärer vad i avseende å härads­

rätt är stadgat böra lända till efterrättelse. Föreskrift härom torde lämp­

ligen kunna meddelas i en närmast efter 83 § tillagd ny paragraf, till

vilken redan i nu förevarande paragraf borde hänvisas.

Justitierådet von Seth hänvisade till sitt yttrande i fråga om 15 §.

78 §.

Lagrådet:

Denna paragraf torde böra till avfattningen jämkas så, att otve­

tydigt framgår, dels att det i andra punkten stadgade äventyret skall

tillkännagivas i föreläggandet och dels att — såsom enligt de sakkun­

nigas motivering är åsyftat — den omständigheten, att ett svaromål

inkommit efter den för svaromåls avgivande bestämda tiden, icke ute­

sluter tillämpning av äventyret.

Fn bestämmelse motsvarande sista punkten i 30 § lärer icke böra

saknas.

80

§.

Lagrådet:

Det synes ej fullt klart vad som åsyftas med stadgandet att här

omförmälta underrättelse skall tillsändas parterna »inom samma tid».

Avfattningen av paragrafen torde böra jämkas därhän, att tillkänna­

givande om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde för­

klaras skola sist å fjortonde dagen förut ej mindre anslås i vattenrätts-

domarens tjänsterum än även tillsändas parterna.

Bihang till riksdagens protokoll

1918. 1

sand.

113

höft.

(Nr 128.)

31

242

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

81 §.

Lagrådet:

Enligt hänvisningen i förevarande paragraf skulle stadgandet i

56 § komma att bliva tillämpligt även på sådana stämningsmål, som

äro brottmål. För såvitt detta skulle kunna föranleda därtill, att en

svarande, vilken icke under skriftväxlingen erkänt den förseelse, som

lägges honom till last, skulle kunna sakfällas, utan att han fått tillfälle

att utföra sin talan inför domstolen, torde stadgandet innebära en be­

tänklig avvikelse från grunderna för vår rättsskipning.

Hänvisningen till 67 § bör ej få gälla verkställighet av straff eller

annan påföljd för brottslig gärning.

Bestämmelserna i de båda styckena av 65 § synas äga det nära

samband att, då någon motsvarande tillämpning av första styckets regel

ju icke kan ifrågakomma i stämningsmål, ej heller andra stycket torde

höra upptagas bland de lagrum, till vilka i nu förevarande paragraf

hänvisas. Huruvida den nyhet för vår processrätt, som stadgandet i

andra stycket innefattar, bör gälla även beträffande stämningsmålen,

lärer böra avgöras först i samband med en mera allmän revision av

gällande bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad.

Vissa av de i denna paragraf åberopade lagrum, nämligen 43, 45

och 58 §§, hänföra sig till den ordning, som för kallelser till parterna

blivit bestämd. Hå någon sådan ordning ej är för stämningsmål före­

skriven, har härav föranletts stadgandet i nu förevarande paragraf, att

föreskriften i 80 § skall lända till efterrättelse. Detta stadgande har

emellertid fått sådan avfattning, att det gäller blott den i 58 § avsedda

händelse. En omarbetning av detsamma lärer alltså böra ske, så att

föreskriften i 80 § göres tillämplig i alla de fall, där enligt nyssnämnda

för ansökningsmål närmast gällande lagrum den för kallelser till parterna

bestämda ordning skolat iakttagas.

82 §.

Justitierådet von Seth:

lakttages vad jag hemställt beträffande införande i lagen av be­

stämmelser om genstämningstalan, föranleder det en mindre jämkning

i första satsen därhän, att paragrafens bestämmelser bliva tillämpliga

jämväl i fråga om underlåtenhet att avgiva gensvaromål.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

243

88

§.

Lagrådet:

Den i första stycket givna regeln bör uppenbarligen göras till­

lämplig även för det fall, att svaranden i stämningsmål till bemötande

av kärandens talan gör ansökan, som i 17 § 2 avses.

Ett förordnande om borttagande eller ändrande av byggnad eller

annan anläggning i vatten kan givas ej blott av domstol utan ock,

jämlikt 13 kap. 8 §, av överexekutor. Samma skäl, som ligga till grund

för det föreslagna stadgandet, att vattenrättsdomaren skall äga betaga

ett dylikt domstolsanslag dess verkställighet, synas böra leda till att

enahanda rätt tillerkännes vattenrättsdomaren även med avseende å ett

handräckningsvis meddelat förordnande.

88 §.

Justitierådet von Seth:

Hänvisningen i slutet av paragrafen till 25 kap. 8 § andra stycket

rättegångsbalken är så avfattad, att tvekan skulle kunna uppstå, huru­

vida i där berörda hänseende vattenrättsdomaren skall äga samma be­

fogenhet och skyldighet, som enligt nämnda lagrum tillkommer härads­

hövding. Att så bör bliva fallet, synes självklart.

89 §.

Lagrådet:

Då rätten att enligt 66 § giva deldom är hänförd ej till viss del

av målet utan till viss del av företaget, bör — särskilt

i

betraktande

av de olika meningar angående tolkningen av 66 §, om vilka talas i de

sakkunnigas motivering, — även i andra stycket av nu förevarande para­

graf samma uttryck komma till användning.

Det i slutet av andra stycket omförmälda beviset, att vad som

nedsatts fortfarande är hos Konungens befallningshavande innestående,

lärer, såsom förhållandena beträffande fullföljdsavgifters redovisning nu­

mera äro ordnade, svårligen kunna meddelas av Konungens befallnings­

havande. Vad beviset bör innehålla är, att vad som nedsatts icke åter-

bekommits.

Justitierådet von Seth:

Det i förslaget använda uttrycket »revisionsskilling, etthundra­

femtio kronor», synes böra utbytas mot uttrycket »fullföljdsavgift, som

i 30 kap. 17 § rättegångsbalken sägs». Därigenom vinnes ju överens­

244

stämmelse med rättegångsbalkens nuvarande terminologi, och att detta

även kan äga praktisk betydelse, visar sig i den större lätthet, varmed,

om sistnämnda uttryck användes, bestämmelserna i kungörelsen den 1

oktober 1915 angående nedsättning av fullföljdsavgift m. m. kunna göras

tillämpliga jämväl i nu förevarande fall. Iakttages detta, bör givetvis

motsvarande ändring göras även i övrigt, där beteckningen revisions­

skilling förekommer i förslaget.

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

97 §.

Justitierådet von Seth, med vilken regeringsrådet Planting- Gyllenbåga

i huvudsak instämde:

Bibehålles förslaget i fråga om instansordningen, kan i varje fall

ifrågasättas, om det sätt, varpå det tekniska biträdets ställning är ordnad,

är fullt tillfredsställande.

Enligt förslaget skulle den sakkunnige, först då målet förekommer

inför högsta domstolen, få någon befattning med detsamma. Båsom pro­

cessen i högsta instansen är ordnad, skulle han således komma att ställas

utanför den viktiga del av målets handläggning i högsta instansen, som

utgöres av dess beredande till föredragning och betänkandets avgivande.

För arbetet inom högsta domstolen synes detta innebära en given olägen­

het. Genom inskjutandet av ett nytt moment i processen mellan be­

tänkandets avgivande och fattandet av högsta domstolens beslut, minskas

givetvis sannolikheten för att betänkandet skall kunna av högsta dom­

stolen godkännas som dess dom, och därmed förlorar betänkandet eu stor

del av sin nuvarande betydelse för underlättandet och den snabba fort­

gången av själva handläggningen i högsta domstolen. Fråga är till och

med, om icke medvetandet hos dem, som hava att avgiva betänkandet,

om detta förhållande kan komma att inverka på betänkandets kvalitet.

Givet är också, att åtskilliga av de tekniska spörsmål, som i anledning-

av föredragningen komme att ställas på den sakkunnige, skulle komma

att bliva av den art, att de icke skulle kunna av honom besvaras enbart

med ledning av vad han kunnat inhämta genom föredragningen. Särskilt

gäller detta sådana spörsmål, som för sitt besvarande kräva särskilda

beräkningar eller kontrollerande av redan gjorda beräkningar. De fall,

då den sakkunnige skulle för att kunna besvara till honom ställda spörs­

mål nödgas begära betänketid och att utfå handlingarna för närmare

granskning, skulle säkerligen ej bliva få. Redan i och för sig skulle

uppenbarligen detta förhållande komma att verka menligt på fortgången

av målens handläggning inför högsta domstolen. Därigenom skulle också

245

förloras don för sammanhållandet av ett måls detaljer i domstolsledamö-

ternas minne så viktiga koncentration av handläggningen, som vinnes

genom det nuvarande förfarandet med avgörandets i regel omedelbara

anknytande till föredragningen.

Även från parternas synpunkt synes den föreslagna anordningen

mindre tilltalande. De skulle ju hava anledning antaga, att don sak­

kunniges uttalanden haft ett icke oväsentligt inflytande pa utgången titan

någon möjlighet att få kännedom om vad han verkligen sagt, då ju

hans mening icke skulle komma till något som helst uttryck vare sig i

ett av honom avgivet votum eller i något hans officiellt avgivna utlåtande

i målet.

Ej ens genom att giva den sakkunnige ställning såsom ledamot

av högsta domstolen med rättighet och skyldighet att deltaga i dess

avgöranden i vattenmål skulle man undgå alla de olägenheter, som ovan

påpekats. En dylik anordning skulle ju för övrigt, oavsett de principiella

betänkligheter, som alltid möta mot att låta tillfälligtvis tillkallade leda­

möter deltaga i avgörandet i sista instansen, stöta på den sv årigheten

att icke kunna genomföras utan grundlagsändring.

En annan utväg att på ett organiskt sätt införliva sakkunnig-

elementet »med rättegången i högsta instansen lärer alltså böra försökas.

Mig synes detta bäst vinnas därigenom, att den sakkunnige finge

eu sådan ställning, att han komme att biträda redan vid målets beredande

till föredragning och att deltaga i betänkandets avgivande. Han komme

då att vid målets föredragning till avgörande i högsta domstolen redan

på förhand vara fullt inne i detsamma och till följd därav hava lättare

att snabbt besvara till honom ställda spörsmål, på samma gång som hans

uppfattning i sådana frågor, som väckts redan under målets beredning,

skulle komma till uttryck i själva föredragningen. Genom hans del­

tagande i betänkandets avgivande skulle ju tillika hans uppfattning i

målet vinna ett officiellt uttryck.

En anordning sådan som den nu ifrågasatta låter sig genomföras

utan vidlyftigare lagstiftningsåtgärder än ett tillägg till förevarande para­

graf och några ändringar i instruktionen för nedre revisionen.

Säkerligen komme den sakkunniges tid att tagas ganska mycket

i anspråk genom uppdraget, och hans anställande skulle följaktligen

med hänsyn jämväl till de högre kvalifikationer han givetvis borde be­

sitta kräva viss icke obetydlig kostnad, men dels vore det väl icke ute­

slutet, att den i 84 § avsedda avgiften skulle kunna lämna medel även

härtill, och dels får väl kostnadsfrågan med hänsyn till sakens vikt icke

tillmätas allt för stor betydelse.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

246

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet Wedherg:

Åven om vattenmålens fullföljd till högsta domstolen sker omedel­

bart från vattendomstolarna, ar efter min mening överflödigt att genom

särskild åtgärd bereda tillgång till teknisk sakkunskap vid målens be­

handling i högsta domstolen. Skulle dock så anses böra ske, är jag-

beträffande formen härför i allt huvudsakligt ense med justitierådet

von Seth.

Justitierådet Gallstrand instämde i huvudsak med justitierådet von

Seth i vad han yttrat angående formen för den tekniska sakkunskapens

tillhandauållande åt högsta domstolen, därest endast två instanser korame

att förefinnas.

Överstelöjtnanten Ekdahl hänvisade till vad han anfört i anledning-

av förevarande kapitel.

12 KAP.

3

§•

Lagrådet:

Bestämmelserna rörande de förhållanden, vilka skola inskrivas i

vattenboken, synas icke äga nödig fullständighet. Sålunda borde varje

beslut, som innefattar provning jämlikt 2 kap. 25 § av redan verkställd

byggnads laglighet, föranleda inskrivning. Vidare är exempelvis av för­

slagets avfattning väl tydligt, att inskrivning skall ske rörande den

genom byggnadsbeslut ålagda skyldigheten att tillhandahålla ersättnings-

kraft. Men då beslut, varigenom på grund av stadgandena i 9 kap.

sådan skyldighet jämkats, icke kan sägas angå verkställande, ändrande

eller borttagande av anläggning, som i 1 § första stycket av nu före­

varande kap. avses, saknas föreskrift, att — vad dock givetvis borde

g-älla

även dylikt beslut skall anmärkas i vattenboken. Jämte det

tillägg göres om beslut enligt 2 kap. 25 §, torde alltså i första stycket

av nu ifrågavarande paragraf lämpligen höra stadgas, att inskrivning i

vattenboken skall ske om varje beslut, varigenom ändring göres i för­

hållande, som förut där inskrivits.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

247

(5

§■

Lagrådet:

Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka jämlikt 11 § tillkomma

inskrivning på grund av ansökan, torde underrättelse om kungörelsens

innehåll böra meddelas även den myndighet, som enligt 11 kap. 35 §

skall hava att bevaka det allmännas intressen.

11

§•

Justitieråden von Seth och Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllen-

båga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

För tydligare angivande av de förutsättningar, under vilka sökan­

dens rätt att tillgodogöra sig vattnet är fri från klander, bör första

stycket i förevarande paragraf underkastas någon omarbetning. Vad

särskilt beträffar det i andra punkten omförmälta fall, att vid anlägg­

ningen blott en del av det framrinnande vattnet tillgodogöres, lärer —

i överensstämmelse med vad som anmärkts vid motsvarande stadgande

i 2 kap. 23 § — böra i lagtexten utsägas, att sökanden må kunna er­

hålla inskrivning av anspråk på äganderätt till vattnet i övrigt i ström­

fallet eller den del därav, vars fallhöjd utnyttjas, och att friheten från

klander rörande det icke tillgodogjorda vattnet inträder allenast i den

händelse, att inskrivning av sådant anspråk ägt rum.

Justitierådet Gallstrand:

Jag finner den i första styckets andra punkt omfömälda frihet

från klander rörande rätt till vatten, som icke tillgodogjorts, ej böra in­

träda, med mindre inskrivningen efter ansökan innehåller sökandens

anspråk, att strömfallet eller den del därav, som genom vattenbyggnaden

tillgodogöres, tillhör samma fastighet som byggnaden eller viss annan

fastighet, som sökanden äger. Där sökanden allenast på grund av ser­

vitut har rätt till det tillgodogjorda vattnet eller del därav, saknas

nämligen anledning att låta klanderfriheten omfatta mera, än de fak­

tiska förhållandena föranleda.

248

Kungl. May.U nåd. proposition Nr 128.

13 KAP.

3 och 4 §§.

Lagrådet:

Dessa paragrafer torde böra så fullständigas, att de besiktningar,

som här omförmälas, må kunna avse jämväl vattenmärke eller särskilt

anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om

byggande i vatten eller därmed likställt arbete eller rörande hushållning

med vatten hänför sig.

8

§•

Justitierådet von Seth:

I sista stycket stadgas, att ifråga om handräckning enligt denna

paragraf enahanda bestämmelser skola gälla som de, som äro stadgade

för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet. I andra stycket av

sistnämnda paragraf hänvisas emellertid den, mot vilken handräckning

gives, att, om han vill försvara sig, utföra sin talan efter stämning vid

domstol, medan det naturliga försvarsmedlet mot handräckning, som

avses i förevarande paragraf, är ansökan till vattendomstolen. Lag­

rådet har ock vid tal om 11 kap. 83 § hemställt om rätt för vatten-

rättsdomaren att, om sådan ansökan göres, meddela inhibition i hand-

räckningsmålet, i den mån han finner skäl därtill vara. Med hänsyn

härtill bör åt nu ifrågavarande stadgande givas den avfattningen, att ifråga

om handräckning enligt förevarande paragraf de bestämmelser, som

äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet, skola äga

motsvarande tillämpning.

9 och 13 §§.

Lagrådet:

Det lärer kunna antagas att, då i dessa paragrafer talas allenast

om i denna lag givna bestämmelser eller stadgade föreskrifter med ute­

slutning av de i kommittéförslaget tillagda orden »eller ock av dom­

stol eller annan myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser»,

härmed icke avses någon saklig ändring i samma förslag. Med hänsyn

bland annat till stadgandet i 11 kap. 17 § 14, där bland vatten­

målen upptages talan om ansvar för hushållning med eller framsläppande

av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter, synes emellertid

någon jämkning av ordalagen i nu förevarande paragrafer böra vidtagas.

249

Med hänsyn till de ändringar i utsökningslagen, som i anledning

av kronofogdetjänsternas indragning skett genom lagen den 14 juni

1917, bör ur 9 § utgå vad däri innehålles om länsmannens behörighet.

12 §.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet P lårding-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Med sådant olovligt byggande i vatten, som innefattar svårare

avvikelse från vattendomstolens byggnadsmedgivande, likställes här i

straffrättsligt hänseende uraktlåtenhet att vidtaga rättelse, varom vatten­

domstolen meddelat föreskrift i anledning av ansökan jämlikt 2 kap.

20 § tredje stycket eller 25 §. För underlåtenhet att verkställa änd­

ringsarbete å byggnad, vilket vattendomstolen i ett mot byggnadens

ägare instämt mål ålagt denne att utföra, finnes däremot straff ej

stadgat.

Vattendomstolens beslut i ansökningsmålen gäller mot en var,

medan dess beslut i stämningsmål av nyss nämnd art länder till efter­

rättelse blott mellan parterna och, enligt 11 kap. 83 §, kan komma att

förlora sin verkställighet, när ansökan jämlikt förberörda paragrafer i 2

kap. sedermera göres. Trots denna olikhet mellan de båda slagen av

beslut synas emellertid giltiga skäl knappast föreligga att genom straff­

hot skänka besluten i ansökningsmål eu sanktion, som besluten i stäm­

ningsmål skulle liksom hittills komma att sakna.

Vad angår ansökningsmålen enligt 2 kap. 25 §, göra sig skilda

synpunkter gällande allt efter som den utan medgivande uppförda bygg­

nad, om vars laglighet vattendomstolens prövning begäres, tillkommit

före eller efter den nya lagens ikraftträdande. I senare händelsen

lärer för fall av någon betydenhet den i 13 kap. 11 § intagna före­

skriften om straff för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 §

första eller andra stycket bygger i vatten utan därtill av vattendom­

stolen lämnat medgivande, bliva tillämplig och göra särskild kriminali­

sering överflödig av underlåtenheten att ändra byggnaden enligt vatten­

domstolens beslut i ansökningsmålet. Skedde åter byggandet före nya

lagens ikraftträdande och således på en tid, då byggande utan med­

givande ej var belagt med straff, synes det hårt och obilligt, om bygg­

nadens ägare sedermera skulle genom sin frivilligt gjorda ansökan ut­

sätta sig för äventyret, att byggnadens bibehållande bleve stämplat så­

som ett brott, medförande måhända frihetens förlust.

Det skall icke förnekas, att förhållandena ställa sig i viss mån

Bihang till riksdagens protokoll. 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128)

32

Kungi. Maj;ts nåd. proposition Nr 128.

250

annorlunda beträffande ansökan jämlikt 2 kap. 20 § tredje stycket.

Sådan ansökan är den byggande pliktig att ingiva, och det arbete, vars

godkännande äskas, har verkställts under nya lagens giltighetstid och

är av samma art som det, vartill enligt de föregående styckena i samma

lagrum vattendomstolens medgivande erfordras. Någon tillämpning av

den förut nämnda straffbestämmelsen i 13 kap. 11 § kan tydligen icke

heller ifrågakomma. Det vill emellertid synas, som om straffhotet ej

ens för detta fall vore behövligt.

Med hänsyn till det nu sagda hemställes, att andra ledet i nu

förevarande ■ paragraf måtte utgå eller ock begränsas att gälla blott

där ansökan gjorts jämlikt 2 kap. 20 § tredje stycket.

Justitierådet von Seth instämde i vad lagrådets övriga ledamöter

anfört angående andra ledet i förevarande paragraf.

15 §.

Lagrådet:

Då det i förevarande paragraf uttalas, att straff, som i föregående

paragrafer stadgas, ej må tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen är belagd med strängare straff, lärer detta vara ett mindre

noggrant uttryck för vad som egentligen är meningen, eller att, om

en handling är belagd med straff såväl enligt vattenlagen som enligt

allmänna strafflagen och straffet enligt sistnämnda lag är strängare,

straffbestämmelsen enligt allmänna strafflagen skall ensamt tillämpas.

Det kan emellertid ifrågasättas, om bestämmelsen, även riktigt

fattad och uttryckt, bör bibehållas. Den skulle nämligen i vissa fall

kunna leda till mindre önskvärda resultat. Förseelser mot vattenlagens

bestämmelser äro underlagda allmänt åtal. Detta är däremot icke alltid

fallet med de förseelser mot allmänna strafflagen, mellan vilka och

förseelserna mot vattenlagen konkurrens kan tänkas komma att uppstå.

Ett olovligt utrivande av byggnad i vatten t. ex. kan lätt komma att

innefatta jämte förseelse mot 11 § i förevarande kapitel även för­

brytelse mot 19 kap. 20 § allmänna strafflagen. Då i vissa fall straffet

enligt sistnämnda lagrum är strängare än enligt 11 § och tillika för­

brytelse emot 19 kap. 20 § strafflagen, som endast förnärmar enskild

persons rätt, ej får åtalas av annan än målsägande, skulle, om stadgan­

det i förevarande paragraf bibehölles, det allmänna lätt kunna komma

att berövas varje möjlighet att beivra gärningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

251

14 KAP.

7

§•

Lagrådet:

Denna paragraf bör undergå sådan omarbetning, som påkallas av

kronofogdetjänsternas indragning och länsmanstjänsternas ombildning

till landsfiskalstjänster. Att härvid upptaga landsfogde bland de i

paragrafen nämnda befattningshavare synes knappast lämpligt.

Promulgationsbestämmelserna.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-

Gyllenbåga samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid den i 2 kap. 3 § föreskrivna jämförelsen mellan nyttan och

skadan av byggande i vatten skall enligt 2 kap. 4 § såsom skada

anses, att framtida torrläggning av mark hindras eller försvåras genom

uppdämning. Prövning av fråga om ändrade eller nya bestämmelser

för vattenhushållningen skall jämlikt 2 kap. 31 § ske i enlighet med

de för byggande i vatten stadgade grunder, vadan sådant hinder eller

försvårande även därvid måste tagas i beaktande. I överensstämmelse

härmed bör ock uttrycket »skada» i 2 kap. 29 §, vilket lagrum inne­

fattar föreskrifter om skötseln av dammlucka eller däremot svarande

inrättning, när särskilda bestämmelser rörande vattenhushållningen ej

meddelats, vara att fatta i samma vidsträcktare betydelse, som i 2 kap.

4 § angives.

För nu gällande rätt är detta mera omfattande skadebegrepp

främmande. Föreskriften, att beträffande hushållning med vatten vid

äldre verk de därutinnan i nya lagen givna stadganden skola tillämpas,

komme alltså att medföra en försämring av dessa verks rättsliga ställ­

ning. Då detta sjmes böra undvikas, hemställes, att till nämnda före­

skrift fogas det förbehåll, att till skada, som av hushållningen med

vatten förorsakas, icke är att hänföra hinder eller försvårande, varom

i 2 kap. 4 § sägs.

Sista stycket torde kunna utgå, då det ej innehåller annat, än som

redan framgår av 1 kap. 8 § andra stycket, jämfört med 11 kap. 17 §

252

17. Anses det emellertid böra uttryckligen angivas, att talan, som av­

ses i 1 kap. 8 § andra stycket, skall instämmas till vattendomstolen,

synes detta lämpligast ske genom fullständigande av sistnämnda

lagrum.

Justitierådet von Seth:

Jag instämmer så mycket hellre med lagrådets övriga ledamöter,

som jag anser att, även om vad jag hemställt ifråga om 2 kap. 4 §

iaktta ges, det av dem föreslagna förbehållet bör göras.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag till lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes.

Lagrådet:

Då den provisoriska förteckningen naturligtvis bör för varje vatten­

drag angiva även den särskilt bestämda plats, från vilken kungsådra

skall anses finnas, torde till utmärkande härav första stycket i 1 §

böra erhålla en något jämkad avfattning.

Den i 2 § bestämda klandertiden av två år synes lämpligen böra

räknas icke från den provisoriska förteckningens utfärdande utan från

den dag, då förteckningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från

trycket i Svensk författningssamling.

Enligt förslagets terminologi uppkommer den lagakraftägande

förteckningen efter hand, allteftersom den provisoriska förteckningen

lämnas oklandrad eller mot densamma väckt klandertalan ogillas — ja,

än mer, så snart ett lagakraftägande beslut föreligger om tillägg till

eller annan rättelse i den provisoriska förteckningen, är sådan rättelse

omedelbart att anse såsom införd i förteckningen. Onekligen är denna

terminologi skäligen konstlad. Den lärer likväl böra bibehållas, enär

eljest — så framt icke man vill finna sig i en utsträckning av den tid,

varunder frågan om kungsådras förekomst i visst vattenområde hålles

svävande efter vattenlagens ikraftträdande, — en tyngande omskrivning

av den grundläggande bestämmelsen i 1 kap. 5 § vattenlagen ej torde

kunna undvikas. I valet mellan en dylik vidlyftigare avfattning av

sagda bestämmelse, en avfattning, som helt snart efter vattenlagens

ikraftträdande skulle hava förlorat sin betydelse, och den anmärkta

mindre oegentligheten i nu förevarande blott för en kort övergångs­

tid tillämpliga lag synes det senare vara det mindre onda. Önskligt

är emellertid, att den antagna termino logien blir i nu förevarande lags

3 och 4 §§ mera klart och konsekvent genomförd.

253

Ordalagen i sista stycket av 3 § lämna ruin för den tydning, att

frågan om kungsådras befintlighet i visst vattenområde skulle kunna

bero av förändringar i vattenmängd, vilka inträffa, visserligen efter det

den provisoriska förteckningen, i vad den rörer området, lämnats okland­

rad eller väckt klandertalan blivit slutligen prövad, men dock innan

den lagakraftägande förteckningen fullständigt införts i författnings­

samlingen. En ändrad avfattning, som otvetydigt utmärker verkliga

meningen, synes fördenskull önsklig.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag till lag om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 37 J§ utsökningslagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske.

Lagrådet erinrade om vad beträffande förevarande förslag anförts

vid tal om 2 kap. 20 § i förslaget till vattenlag.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16

juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

254

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Sedan förslaget remitterades till lagrådet, liar inteckningsför-

ordningen i nu ifrågavarande delar ändrats genom lag den 12 maj

1917, utfärdad i samband med expropriationslagen. Vid den omarbet­

ning, som förslaget i anledning härav bör undergå, torde det komma

att visa

sj

g, att 45 § kan lämnas oförändrad i senast erhållna

lydelse. Däremot lärer, på sätt vid 9 kap. 71 § vattenlagen erinrats,

ett fullständigande böra ske även av 36 § inteckningsförordningen.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 128.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 februari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

E

N,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H

ellner

,

Statsråden:

PETERSSON,

SCHOTTE,

P

etrén

,

N

ilson

,

L

öfgren

,

friherre P

almstierna

,

R

ydén

,

U

ndén

,

T

horsson

.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lag­

rådets den 21 januari 1918 avgivna utlåtande över de den 20 mars

1917 till lagrådet remitterade förslagen till

1) vattenlag,

2) lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes,

3) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning,

4) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

5) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske,

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom, samt

8) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

256

Det remit­

terade för­

slagets om­

fattning.

Kommitté-

förslaget.

(1910 års för­

slag.)

Tvångsrätt.

Därvid anförde departementschefen:

»Det förslag till vattenlag jämte tillhörande författningar, som varit

föremål för lagrådets granskning, utgör en av inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga verkställd omarbetning av vissa delar uti det för­

slag i samma ämne, som den 17 december 1910 avgivits av vattenrätts-

och dikningslagskommittéerna. Enligt det uppdrag, som givits åt de

sakkunniga, har omarbetningen huvudsakligen avsett det rättsliga regle­

randet av vattnets tillgodogörande eller vad som plägat sammanfattas

under beteckningen den lukrativa vattenrätten. Däremot hava de delar

av kommittéernas förslag, som avse allmän farled, torrläggning av mark

samt avledande av spillvatten, icke varit föremål för de sakkunnigas

arbete, ehuruväl i det av de sakkunniga framlagda förslaget plats reser­

verats för upptagande av bestämmelser jämväl i dessa ämnen liksom

beträffande allmän flottled.

Nyssnämnda remiss till lagrådet av de sakkunnigas förslag skedde

på föredragning av en av mina företrädare i ämbetet. Då således varken

jag eller övriga nuvarande ledamöter av statsrådet förut haft tillfälle

att intaga ståndpunkt till det remitterade förslaget om ny vattenlag, torde

det nu tillåtas mig att inför Eders Kungl. Maj:t utveckla de huvud­

grunder, varå enligt min mening den nya vattenlagstiftningen bör

byggas och vilka i vissa icke oväsentliga avseenden skilja sig från dem,

som vunnit tillämpning vid det remitterade förslagets utarbetande.

Innan jag går att framlägga dessa synpunkter, vill jag dock i

korthet redogöra för det huvudsakligaste innehållet i såväl nyssnämnda

kommittéförslag som det remitterade sakkunnigförslaget.

En av huvudanledningarna till det uppdrag, som på sin tid an­

förtro tts åt vattenrätts- och dikuingslagskommittéerna, utgjordes av den

alltmera kännbara bristen på en modern, efter den nuvarande vattenkraft-

industriens krav avpassad lagstiftning beträffande vattenkraftens till­

godogörande. Vid utarbetandet av förutnämnda, av komittéerna under

år 1910 avgivna förslag hade också kommittéerna föresatt sig som kanske

sin allra främsta uppgift att skapa gynnsammare betingelser i nu nämnda

hänseende. I detta syfte förordades bland annat en väsentlig utvidgning

av rätten att bygga i vatten ändå att skada därigenom tillfogades annan

tillhörig egendom ävensom att till förmån för ett dylikt företag eljest

taga annans egendom i anspråk. Under det att sådan rätt enligt

gällande vattenrättsförordning allenast står till buds, då genom upp-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2.r>7

dämning vållas skada å jord, och endast för det fall, att skadan prövas

vara ringa mot den nytta, som vinnes genom uppdämningen, hava kom­

mittéerna såsom allmän regel föreslagit, att skada å annan tillhörig egen­

dom, vare sig jord, hus, fiske eller annat, vore tillåtlig, givetvis mot er­

sättning till den skadelidande, och detta oavsett huruvida skadan förorsakas

genom uppdämning eller annorledes. Härför har icke uppställts väsent­

ligen annat villkor än att nyttan av byggnaden skall uppgå till dubbelt

mot skadan. Den byggande tillförsäkras därjämte en vidsträckt rätt att

taga annans egendom i anspråk för dammbyggnader, utmål och dylikt.

Därest vattenkraften i ett strömfall tillhör skilda ägare, medgives rätt för

den, som äger större delen av fallet, att tillgodogöra sig jämväl återstoden.

Ström fallsägare, som sålunda får vika, tillförsäkras såsom allmän regel

ersättning medelst överföring av motsvarande kraftbelopp på elektrisk

eller mekanisk väg.

De för vattenkraftens rationella utnyttjande så viktiga reglerings-

företagen hava kommittéerna sökt att befordra genom att stadga skyl­

dighet för strömfallsägare och andra, för vilka regleringen är till båtnad,

att under vissa villkor och i viss utsträckning bidraga till företagets

kostnader.

Jämväl i förhållande till allmänna intressen skulle enligt kommit­

téernas förslag vattenbyggnadsintresset komma att intaga en i viss män

mera gjuinad ställning än enligt gällande lagstiftning är förhållandet.

Sålunda hava kommittéerna föreslagit upphävande av det i vår rätt ända

hittills gällande, efter 1899 års lagstiftning å förevarande område visser­

ligen icke längre undantagslösa förbudet mot byggande i kungsådra.

Det skydd vissa allmänna och enskilda intressen tidigare ägt i kungsådrans

öppenhållande har av kommittéerna ersatts med vissa bestämmelser an­

gående skyldighet för ägare av strömfall eller annat vattenområde att avstå

vattenmängd eller fallhöjd till förmån för nämnda intressen. I samband

härmed hava kommittéerna jämväl låtit benämningen kungsådra bort­

falla. Skyldigheten att avstå vattenmängd eller fallhöjd har såsom all­

män regel gjorts beroende av vattendragets storlek och ansetts böra

förefinnas endast beträffande vissa vattendrag, de s. k. »större vatten­

dragen». Till större vattendrag hänföres vattendrag med en viss vatten-

föring. Skyldigheten att utan ersättning avstå vattenmängd omfattar

en tredjedel av den framrinnande vattenmängden. I strömfall skall en

tredjedel av den i anspråk tagna fallhöjden lämnas utan ersättning. De

intressen, som på detta sätt tillgodoses av kommittéerna, äro farleds-,

flottleds-, fiske- och torrläggningsintressena.

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 samt 113 höft. (Nr 128.)

33

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

Ersättning i

kraft.

Tvångsdel-

aktighet i

reglering s-

f öretag.

Allmänna

intressen.

Kungsådre-

intressena.

258

Andra all­

männa in­

tressen.

Förprövning.

Sättegången.

Vatten­

domstolar.

Utöver de nu antydda -stadgandena om avstående av vattenmängd

eller fallhöjd upptager kommittéförslaget åtskilliga andra bestämmelser

till skydd för allmänna intressen. Sålunda föreskrives genom särskilda

i förslagets 2 kap. upptagna stadgande!!, att genom byggande i vatten

ej får förorsakas menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälso­

tillståndet eller allmänna intressen eljest i avsevärd mån kränkas eller

sättas i fara eller olägenhet av betydelse tillskyndas redan existerande

allmän farled eller allmän flottled. Ej heller må genom byggande i

vatten ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder. Fiskets

intressen äro tillgodosedda bland annat därigenom, att vid byggande

i vattendrag en viss årlig avgift i allmänhet skall bestämmas att utgå

till befrämjande av Asket inom landet.

Ordnandet av förhållandet mellan vattenbyggnadsintresset och mot­

stående intressen av allmän eller enskild natur skall ske vid den under­

sökning, som domstolen har att företaga, innan byggnad i vatten av

någon betydenhet må verkställas. Den reglering mellan nämnda intressen,

som härvid åvägabringas, tillägges med vissa inskränkningar och undan­

tag en för all framtid bindande verkan. Byggnadens ägare blir härigenom

tryggad i sin rätt att behålla och begagna sig av byggnaden. Givetvis

kan denna rätt dock tvingas att giva vika i den ordning och under de

villkor, som äro stadgade i expropriationslagen eller därmed jämförlig

lagstiftning t. ex. dikningslagen.

Jämväl vad angår den processuella behandlingen av frågor rörande

byggande i vatten innebär kommittéernas förslag en nydaning. Under

det att denna behandling enligt nu gällande vattenrättsförordning i fråga

om byggande i vatten i allmänhet tillhör de allmänna domstolarna och

beträffande byggande i kungsådrevattendrag är uppdelad mellan de all­

männa domstolarna och Kungl. Maj:t, skulle dessa frågor enligt förslaget

i allmänhet prövas av särskilda domstolar, vattendomstolarna. Genom

den föreslagna sammansättningen av dessa domstolar har man bland

annat velat tillförsäkra sakkunskapen å förevarande område ett större

inflytande i fråga om vattenmålens bedömande. Vattendomstolen skall

bestå av eu av Konungen för viss tid förordnad lagkunnig samt i domare-

värv eller annan praktisk juridisk verksamhet erfaren vattenrättsdomare

såsom ordförande, två likaledes av Kungl. Maj:t för viss tid utsedda

vattenrättsingenjörer, vilka skola äga sakkunskap, den ene särskilt be­

träffande byggande i vatten och den andre särskilt i frågor angående

torrläggning av mark, samt två vattenrättsnämndemän. Vattenrättsnämnde-

männen skola utses på sätt som är stadgat beträffande ledamot i ägodel-

ningsrätt. Samtliga ledamöterna i domstolen skola äga lika rösträtt.

Kun f/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Såsom framgår av kommittéernas betänkande har avsikten varit att

insätta allenast ett fåtal vattendomstolar. Med denna anordning bär

man velat ernå, att för varje domstol skulle så småningom komma att

stå till buds eu synnerligen rik erfarenhet å området.

Genom de beträffande rättegången i vattenmål föreslagna bestäm­

melserna bar man dessutom sökt bereda en mera ingående och enhetlig

behandling av vattenmålen. Ett av syftemålen med dessa bestämmelser

har därjämte varit snabbhet i rättsskipningen. Till vinnande av sist­

nämnda syfte hava kommittéerna föreslagit bl. a. att talan mot vatten­

domstolens utslag skall fullföljas omedelbart hos högsta domstolen.

Från åtskilliga håll förspordes ganska snart efter kommittéförslagets

från)läggande anmärkningar mot det sätt, varpå särskilt de samhälleliga

och den jordbrukande befolkningens intrpssen tillgodosetts i förslaget.

Frågan om kommittéförslagets överarbetning i denna del framfördes jäm­

väl i riksdagen. För en dylik överarbetning uttalade sig andra kam­

maren vid 1915 års riksdag, och det torde till väsentlig del hava varit

i anledning av andra kammarens beslut i denna fråga, som förut berörda

uppdrag åt särskilda sakkunniga lämnades att vidtaga överarbetning av

förslaget. Vid uppdragets utförande skulle, enligt av dåvarande departe­

mentschefen vid meddelandet av uppdraget lämnad anvisning, särskilt

tagas hänsyn därtill, huruvida och på vilket sätt de samhälleliga in­

tressena och den jordbrukande befolkningens berättigade önskemål borde

beaktas i högre grad än som skett i kommittéförslaget.

Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget slutfördes under förra

hälften av år 1917.

Med bibehållande av de grunder, varå kommittéernas förslag är

byggt, hava de sakkunniga efterkommit åtskilliga av de anmärkningar,

som riktats mot förslaget.

De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna angående tvångs­

rätt vid byggande i vatten hava sålunda omarbetats i syfte att skapa

säkrare garantier bland annat därutinnan, att ej odlad jord kommer att

uppoffras till förmån för ett vattenbyggnadsintresse, med mindre den

övervägande fördelen av en dylik åtgärd ur nationalekonomisk och sam­

hällelig synpunkt är påtaglig. Ur denna synpunkt hava de sakkunniga

uppställt såsom villkor för rätt att genom byggande i vatten förorsaka

skada å annan tillhörig åker eller äng, att nyttan härav skall uppgå till

tre gånger skadan. Därjämte har såsom allmän regel föreskrivits, att

byggande i vatten ej må tillåtas, då därigenom odlad jord till eu efter

Kunc/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

259

Kommitté-

förslagets

överarbet­

ning.

De sakkun­

nigas för­

slag.

(1917 ärs

förslag.)

Tvångsrätt.

260

ortsförhållandena betydande omfattning skulle komma att sättas under

vatten eller eljest väsentligen skadas. Beträffande innebörden av detta

stadgande må ur de sakkunnigas motiv anföras:

»Såsom känt uppgår i stora delar av vårt land, särskilt de nordliga,

den öppna bygden och i samband härmed den jord, som tagits eller

kan tagas i anspråk för jordbruk, mångenstädes till en mycket begränsad

areal. Det skulle därför med en oinskränkt tillämpning av den förut

angivna allmänna regeln angående proportionen mellan nytta och skada

väl kunna tänkas inträffa, att genom ett vattenbyggnadsföretag, varmed

åsyftas tvinnande av stora kraftbelopp, jordbruket i en viss trakt till

betydande del komme att förstöras. Från samhällelig synpunkt torde

detta icke vara lyckligt. Ofta nog är det här fråga om ett i smärre

delar på flera händer uppdelat jordbruk, som kanske stundom ej lämnar

ägarna deras fulla levebröd , men i allt fäll bidrager till att i bygden

kvarhålla en bofast befolkning. Det skulle illa samstämma med vår

tids sociala strävanden, om dessa småbrukarhem utan de mest tvingande

skäl finge uppoffras. I själva verket stå de synpunkter, som i detta

fall gorå sig gällande, i det närmaste samband med dem, som i kom­

mittéförslaget föranlett förbud mot byggande, varigenom ett avsevärt

antal personer skulle berövas sina bostäder. * De sakkunniga anse sig-

på dessa grunder böra föreslå, att byggande i vatten i allmänhet icke

må tillåtas, om därigenom odlad jord till en efter ortsförhållandena be-^

tydande omfattning skulle sättas under vatten eller eljest skadas. Av

det ifrågavarande stadgandets lydelse framgår, att hänsyn skall tagas

till jordskadan, oavsett huruvida jorden tillhör den byggande eller annan.»

Genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att till skada

jämväl skall räknas hinder för eller försvårande av framtida torrläggning-

av mark, som förorsakas genom uppdämning, har också beaktats ett

gammalt önskemål från den jordbrukande befolkningens sida.

Till skydd för fiskets intressen har införts förbud mot sådant

byggande i vatten, varigenom fiskerinäring av större betydenhet skulle

lida väsentligt förfång. Genom byggande i vatten må enligt de sak­

kunnigas förslag ej heller vållas sådan bestående förändring i natur­

förhållandena, varigenom är att befara väsentligt minskad trevnad för

närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld. I

överensstämmelse med det i kommittéförslaget upptagna stadgandet an­

gående skydd för bofasta personers bostäder hava de sakkunniga ansett

sig böra tillika förbjuda sådant byggande i vatten, som skulle föranleda

till nedläggande av större fabrik eller annan anläggning, varav många

hava uppehälle, eller till väsentlig inskränkning i dess drift.

Kunyl. Ma):ts nåd. proposition Nr 128.

261

För att erhålla ett ur nationalekonomisk synpunkt riktigare av­

görande beträffande tillåtligheten av en vattenbyggnad hava de sak­

kunniga föreslagit, att vid jämförelsen mellan nyttan och skadan hänsyn

skall tagas även till sådan skada, som vållas å den byggande själv till­

hörig egendom.

Då de ifrågavarande bestämmelserna om villkoren för byggande

i vatten innefatta en väsentlig begränsning av de befogenheter härut­

innan, som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma den byggande,

hava de sakkunniga till undvikande av, att samma bestämmelser skulle

i sin tillämpning lägga hinder i vägen för ett företag, vars tillkomst

för den omgivande bygden, för landets näringsliv eller eljest från all­

män synpunkt kunde väntas bliva av en synnerlig betydelse, upptagit

ett stadgande, att under nu angivna förutsättningar företaget under varje

förhållande må komma till stånd.

Vad angår de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna i fråga

om sakägares rätt till ersättning för skada, som vållas genom vatten­

byggnaden, har anmärkts, att de icke ägde erforderlig tydlighet och

fullständighet. Denna brist hava de sakkunniga sökt avhjälpa. 1 sam­

band härmed har i ännu högre grad än i kommittéförslaget framhållits

angelägeheten av, att även skada av annan beskaffenhet än rent ekono­

misk skall gottgöras.

Kommittéförslagets regler angående ersättning medelst kraftöver­

föring hava bibehållits och utvecklats. Sålunda har möjlighet beretts

att låta denna ersättningsform komma till användning jämväl i andra

fall, än då fråga är om ersättning för i anspråk tagen vattenkraft, så­

som vid skada å jord in. m.

Såsom redan förut berörts skall enligt de sakkunnigas förslag

ersättning jämväl utgå för sådant hinder för eller försvårande av torr­

läggning av mark, som förorsakas genom uppdämning.

Den förhöjning av ersättningens belopp, som redan enligt vatten-

rättsförordningen tillkommer sakägare, har bibehållits i såväl kommitté-

förslaget som de sakkunnigas förslag.

Enligt gällande vattenrättsförordning kan den, som lider skada av

en vattenbyggnad, vilken tillkommit enligt domstolens medgivande, icke

därefter göra gällande rätt till ersättning för skadan. Endast i den

mån domstolen i samband med sitt medgivande förpliktat anläggningens

ägare att ersätta uppkommande skada, är denne ansvarig för sådan.

Denna grundsats har i huvudsak vunnit tillämpning jämväl i kommit­

téernas förslag. Härtill hava de sakkunniga framhållit, hurusom den­

samma stode i strid med den princip, som i motsvarande fall gjort sig

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Sakägares

rätt till er­

sättning.

Eftervärde-

riog.

Kungtådre-

mtresiena.

gällande inom dikningslagstiftningen. Enligt de sakkunnigas mening-

skulle dessutom ett fasthållande vid den av kommittéerna till denna

fråga intagna ståndpunkten kunna leda till obillighet mot den skade­

lidande. De sakkunniga yttra härutinnan:

»Det torde vara obestridligt, att hur noggranna de undersökningar

än må vara, som löregå uppförandet av eu vattenbyggnad, omständig­

heter kunna förbises, vilka äro av betydelse för bedömande av bygg­

nadens verkningar, något som jämväl kommit till erkännande uti kom­

mittéernas egna uttalanden. För dylika fall måste det emellertid be­

tecknas såsom en billig och rättvis fordran, att den, som tvingas att

tåla skada å sin egendom till förmån för ett främmande intresse, också

erhåller denna skada till fullo ersatt och att alltså, därest ett förbiseende

föreligger, de ekonomiska följderna härav icke drabba den enskilde sak-

ägaren. Det synes ej heller kunna tillräknas denne såsom någon för­

summelse, att utredningen icke erhållit en sådan fullständighet, att varje

misstag kommit att undvikas. 1 själva verket torde från vattenkraft­

industriens målsmän icke möta någon invändning mot en anordning,

varigenom åt sakägare beredes möjlighet att erhålla eftervärdering be­

träffande sådana skador, som vid byggnadsbeslutets meddelande icke

förutsetts eller dä beräknats, allenast det härför erforderliga förfärandet

kan så inrättas, att byggnadens ägare därigenom icke betungas med

oskäliga kostnader. Insikten om rättmätigheten av kravet å eftervärde­

ring har också — trots att sådan för vattenrättsförordningen är alldeles

okänd — understundom föranlett, att parterna överenskommit om dylik

värdering eller att, såsom beträffande överbyggandet av kuugsådran vid

Gullspång, vattenverksägaren icke ansett sig böra bestrida bifall till

från annat håll härom gjord hemställan. Enligt utländska vattenlagar

är i allmänhet medgiven rätt till ersättning för skador av det slag, var­

om nu är fråga.»

De sakkunniga hava av dessa skäl i sitt förslag tillagt den skade­

lidande rätt att jämväl inom viss tid efter domstolens medgivande fram­

ställa anspråk på ersättning för skada, som domstolen icke förutsett

vid sitt medgivande.

Kostnaden för den eftervärdering, som sålunda kan ifrågakomma,

skall bäras av byggnadens ägare utom för det fäll, att ersättnings­

anspråket framställts utan något som helst fog.

Såsom förut erinrats hade kommittéerna ansett sig icke böra bibe­

hålla det i vattenrättsförordningen upptagna förbudet mot kungsådrans

stängande utan sökt att på annat sätt tillgodose de intressen, som plägat

förknippas med kungsådran. Ej ens benämningen kongsådra återfinnes,

262

Kungl. Maj .tf; nåd. proposition Nr 128.

enligt vad jag redan omnämnt, i kommittéernas förslag, De sakkunniga,

som funnit det lämpligare att bibehålla den hävdvunna benämningen

kungsådra än att införa den av kommittéerna föreslagna beteckningen

»större vattendrag», hava emellertid delat kommittéernas åsikt, att för­

budet mot kungsådrans stängande icke bör upptagas i den nya lagstift­

ningen utan ersättas av bestämmelser om de skyldigheter, som åligga

vattenområdets ägare i förhållande till de intressen, som äro beroende av

vattnets fria framrinnande i kungsådran, eller de så kallade kungsådrein-

tressena. Med dessa intressen hava de sakkunniga likställt bevattning-

av mark. Dessutom hava de sakkunniga till kommittéförslagets stad-

ganden i denna del fogat den bestämmelsen att, om för tillgodoseende

av ett allmänt ändamål, som i lagen icke särskilt upptages såsom för­

knippat med kungsådran men dock är beroende av vattendragets öppen­

hållande, det framdeles anses erforderligt, att byggnad, som uppförts

i ett kungsådrevattendrag, utrives eller ändras, byggnadens ägare har

att enligt de beträffande kungsådran eljest gällande reglerna utan ersätt­

ning vidkännas därigenom uppkommen förlust i vattenmängd. Denna

bestämmelse motsvarar ett bland de villkor, som plägat under senare

år upptagas i av Kungl. Maj:t meddelade resolutioner angående tillstånd

till kungsådrans överbyggande och har införts särskilt med tanke på,

att allmänna intressen, om vilka man nu icke kan bilda sig någon

närmare föreställning, i en framtid kunna uppträda och nödvändiggöra,

att kungsådrans vatten "åter får rinna fritt.

Beträffande frågan om kungsådrans förekomst hava de sakkunniga

i allt väsentligt anslutit sig till de grunder, som varit bestämmande

fx>r kommittéernas uppdelning av vattendragen, d. v. s. vattendragets

storlek. Vissa avvikelser hava gjorts, men dessa torde icke vara av den

beskaffenhet, att de i detta sammanhang påkalla någon uppmärksamhet.

Av såväl kommittéerna som de sakkunniga har framhållits, huru­

som de intressen av allmän natur, som i den närvarande tiden höra

samman med vattendragen och tillgodogörandet av deras vattenkraft,

uppenbarligen icke låta begränsa sig till kungsådran. Sålunda erinras

om vattenkraftens djupt ingripande betydelse ej allenast för tillgodo­

seende av den storindustriella driftens kraftbehov utan ock för den mindre

förbrukning av kraft, som sammanhänger med den elektriska kraftens

användning för belysning och uppvärmning ävensom i lantbruk, hant­

verk och småindustri.

De sakkunniga hava vid utarbetandet av sitt förslag sökt att

låta jämväl de nu antydda synpunkterna komma till sin rätt. I detta

avseende märkas särskilt de i 1 kap. upptagna bestämmelserna an-

Kunyl. Maj:U nåd. proposition Nr 128.

263

Andra

allmänna

intressen.

Bygdekraft.

264

Sättet fär de

allmänna

intressenas

tillvara­

tagande.

Till de sak­

kunnigas

betänkande

fogad

reservation.

gående skyldighet för ägaren av en större kraftanläggning att mot

självkostnadspris jämte ett mindre tillägg tillhandahålla intill en tjugon­

de! av anläggningens kraftproduktion för tillgodoseende av den om­

givande bygdens behov av elektrisk kraft till belysnings- eller upp-

värmningsändamål eller till användning i hantverk, småindustri eller

lantbruk. Dessutom må i detta sammanhang erinras om de redan av

kommittéerna föreslagna stadgandena, att ersättning’ för vattenkraft,

som ägare av ett strömfall eller en falldel enligt vad redan förut om­

nämnts kan tvingas att avstå till förmån för annan strömfallsägare,

skall utgå i kraft, som på elektrisk väg eller annorledes överföres till

ersättningstagaren. Genom dessa bestämmelser har man velat såväl

befordra den elektriska kraftens allt vidsträcktare användning som ock

motverka en skadlig monopolisering av vattenkraften.

Beträffande de allmänna intressenas bevakande inför vattendom­

stolen hava kommittéerna icke upptagit några bestämmelser. Detta för­

hållande, som ej står i överensstämmelse med nu gällande vattenrätts-

förordnings stadgande, att vid syn enligt 10 § av nämnda förordning

skall närvara av Konungens befallningshavande förordnat ombud för

bevakande av talan till betryggande av det allmännas rätt, har av de

sakkunniga icke ansetts tillfredsställande. Enligt de sakkunnigas förslag

skall dylikt ombud förordnas av justitiekanslern.

I samband med översikten av det av de sakkunniga framlagda

förslaget bär jag att omnämna, att förslaget på vissa punkter icke är

enhälligt. Sålunda hava tva av de sakkunniga i en avgiven reservation

givit uttryck åt den uppfattningen, att beträffande större kraftanlägg­

ningar det allmännas intressen icke kunde anses på ett tillfredsställande

sätt tillgodosedda genom de av majoriteten föreslagna bestämmelserna.

Beträffande dylika kraftanläggningar hava dessa reservanter föreslagit

lösningsrätt för kronan efter en tid av nittiofem till etthundrafemton

år från anläggningens fullbordande. Lösesumman skulle utgå, såvitt

angår strömfall jämte utmål och vattenverksbyggnader, med ett belopp,

motsvarande anläggningskapitalet, men i övrigt efter den avträdda egen­

domens tulla värde. Dessutom skulle det åligga ägarna av dylika större

kraftanläggningar att erlägga en årlig avgift av tio öre till "två kronor

för varje hästkraft. Avgiften skulle användas för allmännyttiga ända­

mål företrädesvis beträffande den bj^gd, som berördes av företaget.

Den redogörelse för de sakkunnigas förslag och dess förhållande

till det äldre förslaget, som jag sålunda lämnat, har på grund av ämnets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

265

vidlyftighet måst begränsas till själva grundprinciperna. Med avseende

å dessa förslags närmare innehåll tillåter jag mig att hänvisa till kom­

mittéernas och de sakkunnigas utförliga motiveringar.

De sakkunnigas förslag blev i oförändrat skick remitterat till lag­

rådet. På sätt förut nämnts har dess utlåtande över förslaget nu in­

kommit.))

Sedan föredraganden därefter redogjort för det huvudsakligaste

innehållet av lagrådets utlåtande, fortsatte föredraganden:

»Såsom framgår av lagrådets utlåtande har lagrådet givit det till

detsamma remitterade förslaget det erkännandet, att det torde kunna

betecknas såsom synnerligen gott, och har därvid framhållits, att för­

slaget utan att bryta med de grunder, på vilka den svenska vattenrätten

av gammalt vilar, är avpassat efter de krav, som den nutida vatten-

kraftiudustrien måste ställa å lagstiftningen.

De anmärkningar mot förslaget, vartill lagrådets granskning givit

anledning, röra ej heller något av förslagets huvudpartier, med undantag-

av den anmärkning, som av lagrådet framställts mot förslagets stånd­

punkt att låta part med förbigående av hovrätt fullfölja talan mot

vattendomstolens utslag omedelbart i högsta domstolen.

Otvivelaktigt är det föreliggande förslaget, vilket, såsom lagrådet

erinrat, utgör resultatet av ett mer än tioårigt lagstiftningsarbete å före­

varande område, värt allt erkännande. Särskilt syues mig förslaget i

sitt ordnande av förhållandet mellan vattenkraftintresset och motstående

intressen av enskild natur på ett synnerligen lyckligt sätt göra rättvisa

åt båda sidor.

.

På sätt jag redan förut antytt, hyser jag emellertid beträffande

det innehåll, som bör givas åt en ny vattenlagstiftning, en uppfattning,

som i ej oväsentliga avseenden skiljer sig från den, som ligger till

grund för det till lagrådet remitterade förslaget. Jag har därför vid

den överarbetning av detta förslag, som föranletts av Jagrådets gransk­

ning av detsamma, låtit vidtaga en del ändringar och göra vissa tillägg,

som äro att hänföra till den av mig sålunda intagna skiljaktiga stånd­

punkten. Resultatet av den omarbetning, som lagförslaget sålunda

undergått, föreligger i det förslag till vattenlag, om vars återremiss till

lagrådet jag ämnar längre fram gorå hemställan. Med avseende å det

sålunda omarbetade lagförslaget tillåter jag mig att anföra följande.

Med de sakkunniga är jag fullt ense därutinuan, att vattenkraftens

tillgodogörande numera måste anses vara av den stora allmänna beiy-

Bihany till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

84

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Lagrådet

Departe­

ments­

chefens

ståndpunkt

Förslagets

omfattning

Förhållandet

mellan vatten-

byggnads

-

intresset och

andra

allmänna

#

intressen.

delse ur såväl ekonomisk som social synpunkt, att lagstiftaren icke

längre, utan att skada därigenom skulle tillskyndas viktiga samhälls­

intressen, kan underlåta att reglerande ingripa å detta område. Uå en

uppdelning av det lagstiftningsområde, som utgjort föremål för kommit­

téernas arbete, av praktiska skäl torde vara oundviklig, synes