0

Kung!. May.ts Proposition Nr 175.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott dm 11 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E

den

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H ^ellner ,

Statsråden

P ^etersson ,

S ^chotte ,

P ^etrén ,

N ^ilson ,

L ^öfgren ,

friherre P ^almstierna ,

R ^ydén ,

U

ndén

,

T ^horsson .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet an­

förde departementschefen, statsrådet Schotte.

I skrivelse den 11 januari 1919 har riksförsäkringsanstalten under­

ställt Kungl. Maj:ts prövning förslag till vissa ändringar i lagen om

försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916. Dessa förslag avse

dels höjning av det i lagens 9 § stadgade belopp, 1,800 kronor,

vartill genom olycksfall skadad persons årliga arbetsförtjänst högst må

beräknas,

dels borttagande av den i lagens 2 § stadgade begränsningen i

fråga försäkringens omfattning, jämlikt vilken såsom arbetare enligt lagen

ej anses den, vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, över­

stiger 5,000 kronor,

4

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 17ö.

Höjning av

1800-kronors

gränsen.

Biksföx-

säkringa-

anstalten.

maximigränsen å 1,800 kronor och om borttagande eller höjning av den

berörda 5,000-kronorsgränsen samt i sammanhang därmed även om ut­

vidgning av begreppet olycksfall i arbete till att under vissa betingelser

omfatta även olycksfall på väg till eller från arbetet. Därjämte torde

viss höjning böra ske av den under den s. k. karenstiden utgående sjuk­

penningen.

Enligt 6 och 7 §§ olycksfallsförsäkringslagen skall vid olycksfall

i arbete dels sjukpenning efter de 35 första dagarna efter dagen för

olycksfallet (den s. k. karenstiden), dels ock livränta utgå i visst för­

hållande till den arbetsförtjänst, den skadade haft under ett år räknat

tillbaka från oTycksfallet (9 §). Vid förlust av arbetsförmågan utgår

ersättning till skadad person med Va av den skadades (vid sjukpenning)

dagliga eller (vid livränta) årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av

arbetsförmågan med det lägre belopp, som svarar mot nedsättniugen —

dock att sjukpenning ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med

minst 14 och livränta ej, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med

minst 1 io. I händelse av dödsfall utgår till änka eller änkling samt

minderårigt barn eller adoptivbarn ävensom eventuellt till den avlidnes

fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, livränta likaledes

beräknad efter den avlidnes årliga arbetsförtjänst enligt i 7 § angivna

grunder.

Enligt lagens 9 § skall emellertid, som nämnts, om den årliga arbets­

förtjänsten överstiger 1,800 kronor, det överskjutande beloppet ej tagas

i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten 300 kronor, skall

den beräknas till detta belopp.

Riksförsäkringsanstalten anför i denna del bland annat:

»I ålderdomsförsäkringskommitténs förslag fanns införd en statistik angående

arbetslöner under åren 1910—1912 vid industriella företag m. fl. Denna statistik

omfattade 29 yrkesgrupper. Av dessa grupper var det endast en grupp, vari medel­

lönen för dag uppginge till 6 kronor. Däremot understeg för icke mindre än 22

grupper medellönen per dag 4 kronor. Enligt en i Svenska arbetsgivarföreningens

lönestatistiska årsbok för år 1915 intagen tabell, upptagande 30 yrkesgrupper och

omfattande 14,066 fackarbetare, hade nämnda år av dessa fackarbetare 18,3 5 % en

arbetsförtjänst under 800 kronor, 24 % en arbetsförtjänst av 800—1,199 kronor, 45,9 ²

% en arbetsförtjänst av 1,200—1,799 kronor och 11,73 % en arbetsförtjänst av 1,800

kronor och däröver. Motsvarande tabell i 1916 års årsbok, upptagande 41 yrkes­

grupper och 17,515 arbetare, visar följande procenttal för nyssnämnda lönegrupper

nämligen 14,n %, 18,19 %, 48,67 % och 19,os %. Ehuru icke någon säker jäm­

förelse kan göras mellan dessa tabeller och den i kommitténs förslag intagna

tabellen, torde emellertid så mycket av dessa tabeller framgå, att redan år 1915,

sålunda innan kriget och därmed följande förhållanden gjort sig märkbart gällande

5

på lönemarknaden, en ej oväsentlig löneförhöjning ägt rum från tiden för den i

kommittébetänkandet angivna tabellen.

Levnadskostnaderna torde sedan krigsutbrottet numera hava stegrats med i

allmänhet mellan 100 och 200 procent. Även om arbetslönerna icke hava kunnat

hålla jämna steg med levnadskostnadernas ökning, har dock även lönenivån

väsentligt höjts. Inom socialstyrelsen pågår för närvarande en omfattande ut­

redning angående arbetslönerna, vilken är ämnad att föreligga i början av inne­

varande år. Redan för tiden till och med år 1917 kunde emellertid inom styrelsen

fastslås, att arbetslönerna inom vissa yrkesgrupper inom hantverket,^ transport­

verksamhet m. m. ökats med omkring 6 % år 1915, ytterligare 15 % år 1916 och

ytterligare 20 % år 1917. Lönenivåns allmänna stegring för jordbruksarbetare

under åren 1913—1916 har av socialstyrelsen uppskattats till 30 ä 35 %.

För ett flertal lägre statstjänare uppgår lönestegringen numera till över

100 %. Detsamma torde även gälla större delen arbetare i landet hos enskilda

arbetsgivare inom industrien.

Även om man antager, att så småningom i mån av levnadskostnadernas

förbilligande arbetslönerna skola komma att i högre eller mindre grad nedgå,

ligger det dock i öppen dag, att 1,800 kronor såsom maximum i nu förevarande

avseende är alltför lågt.

Det framgår också, att beträffande under tiden den 1 januari—den 1 december

1918 av riksförsäkringsanstalten reglerade 2,679 skador, vilkas verkningar sträckt

sig över karenstiden, den skadades arbetslön i 1,086 fall överstigit 1,800 kronor.

Härvid är att beakta, att riksförsäkringsanstalten i högre grad än de flesta av

de enskilda försäkringsinrättningar, vilka meddela försäkring enligt olycksfalls­

försäkringslagen, har att skaffa med arbetare hos mindre arbetsgivare, vilka ofta

stå på en lägre lönenivå än arbetare hos de större industriella företagen.

Om så ej vore förhållandet, skulle givetvis nämnda siffror visa sig än ogyn-

sammare.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 175.

De av riksförsäkringsanstalten för siukhjälpsersättning efter karenstiden

fastställda lönebeloppen under tiden den 1 januari— den 30 november 1918 framgå

av nedanstående sammanställning:

Under

1,000—

1,401—

Över

1,000 kr.

1,400 kr.

1,800 kr.

1,800 kr.

Män................................................................

251

410

643

1,070

Kvinnor .......................................................

113

37

10

9

Minderåriga ................................................

94

31

4

7

Samtliga

458

478

657

1,086

Av följande tabell, som endast upptager personer,

uppnått 18 års ålder, framgår, bland annat, den verkliga och den enligt 9 \

lagen beräknade arbetsförtjänst i 321 fall, vari riksförsäkringsanstalten tiller'

invaliditetsersättning:

som vid olycksfallet

av

ant

Beräknad inkomst 1,800 kronor...............

Beräknad inkomst mindre än 1,800 kronor

Antal

159

162

Verklig årsinkomst

enligt i anmälan

lämnade uppgifter

kronor

383,358: 02

223,998: 76

607,356: 78

Medel­

inkomst

kronor

2,411: 06

1,382: 71

1,892: 08

Samtliga 321

.Försäkrings­

rådet.

Departements­

chefen.

Av tabellen finner man, att för samtliga dessa 321 fall den skadades verk­

liga årsinkomst enligt i olycksfallsanmälan lämnade uppgifter i medeltal pr fall

uppgått till 1,892 kronor, d. v. s. överstigit det nu gällande maximum för den

beräknade årsinkomsten med inemot 100 kronor. För de 159 av dessa fall, i

vilka den verkliga årsinkomsten överstigit 1,800 kronor, uppgår medelinkomsten

pr år till ej mindre än 2.411 kronor.

På grund av vad sålunda anförts anser riksförsäkringsanstalten eu böjning

av ?en .} ^a8en bestämda högsta arbetsförtjänst, efter vilken ersättningar skulle

utgå, böra företagas.

Vid en sådan höjning, som icke är avsedd att erhålla endast eu provisorisk

karaktär, finner riksförsäkringsanstalten eu viss försiktighet böra iakttagas med

hänsyn till svårigheten att beräkna penningvärdets fluktuationer samt till att

eu del ersättningar, såsom tillerkända livräntor, komma att utgå under lång tid

framåt. Riksförsäkringsanstalten anser därför, att vid höjningen icke får fästas

avgörande betydelse vid graden av penningvärdets nuvarande fall. På grund

härav anser sig riksförsäkringsanstalten icke böra föreslå högre höjning av ifråga-

komna arbetsförtjänst än med 331/3 % av det för närvarande i lagen stadgade

belopp, det vill säga en höjning från 1,800 kronor till 2,400 kronor.»

Försäkringsrådet har i sitt ovanberörda utlåtande över riksförsäk-

ringsanstaltens förslag anfört:

Eu höjning av ifrågavarande belopp måste pa grund av de förhållanden,

som nu rådde på det ekonomiska området, anses vara fullt berättigad. Fram­

hållas borde emellertid, att en mera betydande höjning för vissa industrier syn­

tes komma att medföra en avsevärt ökad ekonomisk belastning. Om än ett ännu

högre maximibelopp än det av riksförsäkringsanstalten föreslagna av 2,400 kro­

nor skulle kunna anses önskvärt, syntes därför nödig försiktighet bjuda att nu

icke gå längre än riksförsäkringsanstalten föreslagit.

Lika med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet finner även

jag en höjning av ifrågavarande maximibelopp vara erforderlig. Lev­

nadskostnadernas allmänna stegring och lönenivåns därmed samman­

hängande höjning, jämfört med vid lagens tillkomst rådande och då till

grund lagda förhållanden, betinga givetvis en sådan höjning.

Enligt vad jag inhämtat, har såsom preliminärt resultat av den av

riksförsäkringsanstalten omförmälda, inom socialstyrelsen verkställda ut­

redningen angående lönenivåns höjning under kristiden framgått, att den

genomsnittliga löneökningen för män och kvinnor, vuxna och minder­

åriga tillsammantagna, inom industrin i allmänhet under tiden 1913 —

1917 uppgått till omkring 45 % samt under tiden 1913 - 30 september

1918 till minst 90 %. Beträffande lantarbeta rna har under perioden

1913—1918 daglönen för de manliga och kvinnliga daglönarna i arbets­

givarens kost stigit med i genomsnitt respektive 100 och 115 %. För

de manliga daglönarna i egen kost har ökningen varit omkring 130 %

och för tillfälliga kvinnliga daglönare i egen kost nära 150 %.

3

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 175.

Såsom riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet framhållit, lär

emellertid vid fråga om höjning av förevarande belopp en viss försik­

tighet vara av nöden; och har jag med hänsyn härtill intet att erinra

med avseende å det av riksförsäkringsanstalten föreslagna och av för­

säkringsrådet förordade beloppet 2,400 kronor. Härigenom skulle vid

fullständig oförmåga till arbete den dagliga sjukpenningen efter utgången

av karenstiden komma att höjas från för närvarande utgående 3 kronor

29 öre om dagen till 4 kronor 38 öre om dagen och livränta till skadad

arbetare från 1,200 till 1,600 kronor om året. Vid dödsfall skulle, med

för sådant fall i lagens 7 § angiven begränsning, livräntor till änkling

eller änka komma att höjas från 450 till 600 kronor, till minderårigt

barn från 300 till 400 kronor och till den avlidnes fader eller moder

från 450 till 600 kronor om året.

I sammanhang med höjningen av ifrågavarande maximibelopp synes

mig emellertid även höjning böra ske av det minimibelopp, 300 kronor,

vartill, likaledes enligt lagens 9 §, den årliga arbetsförtjänsten lägst skall

beräknas. Detta belopp synes mig skäligen böra bestämmas till 450 kronor.

Såsom ovan erinrats, skall enligt lagens 2 § såsom arbetare i lagens

mening ej anses den, vilkens avlöning hos arbetsgivaren för år räknat

överstiger 5,000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har i sin ifrågavarande framställning erin­

rat om vad riksförsäkringsanstalten på sin tid anfört i avgivet yttrande

över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till olycksfallsförsäkringslag,

vilket förslag ligger till grund för den gällande olycksfallsförsäkrings­

lagen.

I detta förslag hade, anför riksförsäkringsanstalten, upptagits den begräns­

ning i ifrågavarande avseende, som den gällande lagen innehåller. Och hade

kommittén härutinnan framhållit, att, om än bestämmelserna i förevarande av­

seende vore ganska växlande i den utländska lagstiftningen, framginge dock av

dessa bestämmelsers karaktär, att man i allmänhet icke velat principiellt skilja

mellan arbetare och för yrkesdriften anställda personer, utan ansett riktigt att

om än med viss begränsning — medtaga även personer av sistnämnda slag.

För sin del ansågo kommittén, att lagstiftningen principiellt borde utsträckas till

tjänstemän, som vore anställda hos arbetsgivaren. Kommittén hade härvid i an­

slutning till ett flertal utländska lagar dock funnit skäligt bestämma ett särskilt

belopp för årsförtjänsten såsom gräns för delaktighet i försäkringen och därjämte

satt denna gräns så högt som till 5,000 kronor för att i så stor utsträckning som

möjligt medtaga alla de personer (ingenjörer, tekniker, han delsbiträden ocli dylika),

för vilka försäkringen kunde anses äga avsevärd betydelse. Då lönegränsen satts

så högt, komme utan tvivel alla egentliga arbetare att omfattas av lagen och syn­

tes därför att, såsom i vissa utländska lagar, någon skillnad mellan tjänstemän

och arbetare i förevarande hänseende ej behövde göras.

Kutig!. Mqpts Proposition Nr 175.

7

Borttagande

eller höjning

av 5,000-kro-

nors-gränsen.

Riksförsäk­

ringsanstalten.

8

Riksförsäkringsanstalten yrkade i sitt över förslaget avgivna yttrande, att

för arbete, som ej vore att anse såsom kroppsarbete och bedreves under sådana

förhållanden, att faran för olycksfall vore synnerligen ringa, Kungl. Maj:t måtte

äga medgiva undantag från försäkringen. I anslutning härtill hemställde riks­

försäkringsanstalten, att den ifrågavarande i förslaget upptagna aviöningsgränsen

av 5,000 kronor måtte bortfalla; och yttrade riksförsäkringsanstalten härvid bland

annat: Eu dylik avlöningsgräns måste alltid bliva mer eller mindre godtycklig,

bland annat även med hänsyn till de växlande levnadskostnaderna å olika orter

i vårt land. Då vidare avlöningsförmånerna kunde växla från tid till annan, torde

svårigheter ofta uppstå att träffa avgörande, om försäkringsskyldighet förelåge

eller ej, och ifrågavarande ändring vore därför ur förvaltningssynpunkt till avse­

värd fördel. Härtill komme, att en del arbetsledare i synnerligen farliga yrken,

t. ex. ingenjörer och tekniker vid gruvor, kraftstationer, fabriker med explosions-

fara, kanonverkstäder (med provskjutning), som hade en avlöning överstigande

5,000 kronor, uteslötes från olycksfallsförsäkringen, oaktat de kunde anses vara i

särskild grad utsatta för olycksfallsrisk och endast med svårighet eller alls icke

kunde antagas erhålla enskild försäkring. Det skulle kunna inträffa, att perso­

ner, som närmast borde betraktas som arbetsförmän och sålunda enligt 1901 års

lag angående ersättning för olycksfall i arbete hade rätt till ersättning, på grund

av ifrågavarande bestämmelse ej komme att inbegripas under försäkringen. Hos

riksförsäkringsanstalten hade t. ex. sökts försäkring för verkmästare vid industriell

anläggning, som haft avlöning vida överstigande 5,000 kronor. Av anförda skäl

ville riksförsäkringsanstalten — under förutsättning att riksförsäkringsanstaltens

förslag om befogenhet för Kommgen att från försäkringen undantoges ofarligt

arbete bifölles — hemställa, att den av kommittén förslagna aviöningsgränsen helt

och hållet borttoges.

Kungl. Maj:ts förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete innehöll

icke någon bestämmelse om sådan avlöningsgräns, varom nu är fråga. Däremot

hade i 3 § intagits bestämmelse om, att Konungen skulle äga från tillämpningen

av lagen undantaga bland annat arbetare, som användes till arbete av synnerligen

ofarlig beskaffenhet.

Dåvarande departementschefen framhöll vid föredragning för Kungl. Maj:t

av lagförslaget, bland annat, att det syntes honom, som om samtliga de erin­

ringar, vilka gjorts beträffande aviöningsgränsen 5,000 kronor, skulle komma att

förlora sin egentliga betydelse, därest den bestämmelsen komme att inflyta i

i lagen, att Kungl. Maj:t ägde att från lagens tillämpning undantaga arbetstagare

inom ofarliga yrken. På grund av denna bestämmelse bleve nämligen Kungl.

Maj:t i tillfälle att undantaga just sådana arbetstagare, vilka huvudsakligen av-

såges med de gjorda anmärkningarna eller personer, som i egenskap av affärs-

cliefer, kontorsbiträden, tjänstemän o. s. v. i allmänhet åtnjöte högre avlöning

än 5,000 kronor. Å andra sidan finge med en dylik begränsning av lagens tillämp­

ningsområde en bestämmelse om viss lönegräns på skäl, som av riksförsäkrings­

anstalten och jämväl från annat håll framhållits, anses olämplig. Därigenom

skulle nämligen en del ingenjörer, fartygsbefälhavare in. fl., med vilkas verksam­

het en avsevärd yrkesfara ofta vore förbunden, ävensom vissa arbetsförmän, vilka

omfattades av nuvarande lag, komma att uteslutas från en för dem ofta välbehöv­

lig försäkring. På grund därav föreslog departementschefen, att bestämmelsen

om en viss lönegräns ej måtte intagas i lagen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

9

Det för behandling av lagförslaget av 1916 års riksdag tillsatta särskilda

utskottet insatte i 2 § en bestämmelse om en avlöningsgräns av 5,000 kronor,

men borttog i 3 § av Kungl. Maj ds förslag bestämmelsen om, att Konungen

skulle äga att från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användes till

arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet.

Utskottet yttrade i sammanhang med ifrågavarande förändringar av Kungl.

Maj:ts förslag, att, därest den nämnda bestämmelsen om Kungl. Majds rätt att

från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användes till arbete av synner­

ligen ofarlig beskaffenhet, borttoges, förfölle det skäl, som föranlett Kungl. Majd

att borttaga den av kommittén föreslagna lönegränsen av 5,000 kronor. Då jäm­

väl, på sätt av kommitténs utredning i denna del framginge, åtskilliga skäl talade

för bibehållandet av en dylik gräns, som syntes väl överensstämma med draga-

varande lagstiftnings grunder, liade utskottet ansett en bestämmelse i sadant syfte,

motsvarande den av kommittén föreslagna, böra intagas i 2 § andra stycket.

Härefter anför riksförsäkringsanstalten vidare:

»Den erfarenhet riksförsäkringsanstalten redan vunnit vid tillämpningen av

1916 års olycksfallsförsäkringslag, finner riksförsäkringsanstalten hava bekräftat

riktigheten av de av riksförsäkringsanstalten vid avgivande av sitt yttrande över

kommittébetänkandet angivna skäl för borttagandet av ifrågakomna lönegräns

5,000 kronor — detta oavsett den löneförhöjning på arbetsmarknaden, som efter

lagens tillkomst inträtt.

Denna löneförhöjning har emellertid åstadkommit, att det antal personer,

som utestängts från lagen, ehuru de rätteligen saväl enligt kommitténs som ut­

skottets åsikt med hänsyn till olycksfallsrisken och övriga förhållanden bort

komma in under densamma, givetvis kommit att utgöra ett betydligt avsevärdare

antal än kommittén och utskottet kunnat förutse vid bestämmandet av löne­

gränsen till 5,000 kronor.

_

.

Då det icke torde kunna förutsägas, om, när eller i vad mån en reducering

av arbetslönerna kan vara att förvänta, finner riksförsäkringsanstalten detta ut­

göra ytterligare ett skäl till att ifrågakomna lönegräns av 5,000 kronor icke bör

bibehållas.

r

.

Det torde i sammanhang härmed böra framhållas, att de i 9 § av lagen

intagna bestämmelser angående beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten endast

hava avseende på arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, men däremot

icke på den avlöning, som i 2 § andra stycket omnämnes. En följd härav är,

att vid beräknandet av nyssnämnda avlöning skall medräknas jämväl den högre

avlöning än vanligt, som en person kan hava åtnjutit av arbetsgivaren på grund

av övertidsarbete eller på grund av särskilda förhallanden. Sålunda inberäknas

i avlöningen samtliga av eu person åtnjutna krigstids- och dyr tids tillägg, oavsett

arten av desamma. Det har vid tillämpningen av 1916 års lag visat sig, att icke

endast sådana personer, som i riksförsäkringsanstaltens yttrande över kommitté­

betänkandet omförmälas (ingenjörer, tekniker etc.), utan även till vissa kate­

gorier av yrkesgrupper hörande kroppsarbetare och med kroppsarbetare tämligen

likställda personer icke sällan komma till en årsavlöning hos arbetsgivaren över­

stigande 5,000 kronor.

.....

r AAA .

Om sålunda anses, att en bestämmelse av eu lönegräns av 5,000 kronor

icke bör oförändrad bibehållas, torde emellertid kunna invändas, att lönegränsen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 149 luift. (Nr 175.)

2

Försakrings-

rådet.

icke bör helt och hållet borttagas, utan endast en höjning av densamma bör ske.

Mot endast en höjning av lönegränsen får riksförsäkringsanstalten andraga de

skäl, riksförsäkringsanstalten redan i sitt yttrande över kommittébetänkandet an­

fört, nämligen att en avlöningsgräns alltid måste bliva mer eller mindre godtyck-

lig, bland annat, även med hänsyn till de växlande levnadskostnaderna å olika

orter i vårt land. Då vidare avlöningsförmånerna, såsom särskilt senare årens

erfarenhet giver vid handen, kunna växla från tid till annan, uppstå ofta svårig­

heter att träffa avgöranden, om försäkringsskyldighet föreligger eller ej. Ur för­

valtningssynpunkt måste borttagandet av avlöningsgränsen vara till avsevärd

fördel.

-Det liar vid lagens tillämpning visat sig, att denna gräns av 5,000 kronor

förorsakar såväl arbetsgivarne vid avlämnande av löneuppgifter som riksförsäkrings­

anstalten vid dessa uppgifters granskning och försäkringsavgifternas beräkning

betydande besvär och avsevärda svårigheter.

Det har hänt — och kommer antagligen i än högre grad vid bibehållandet

av en lönegräns att hända — att en persons avlöning hos arbetsgivaren, för år

räknat, vid tiden för ett honom övergånget olycksfall icke kan beräknas överstiga

lönegränsen, men att avlöningen vid tiden för löneuppgifternas avlämnande

måste av praktiska skäl, för år räknat, hos arbetsgivaren beräknas överstiga

— ofta i väsentlig grad — densamma. Personen kommer då icke att av arbets­

givaren upptagas i löneuppgifterna, och någon premie kommer förty ej heller

att påföras arbetsgivaren för en sådan person, oaktat att denne intill den tid,

då avlöningen icke kan beräknas överstiga lönegränsen, erhåller lagstadgad ersätt­

ning vid inträffat olycksfall.

Riksförsäkringsanstalten anser därför, såsom riksförsäkringsanstalten förut

framhållit, att avlöningsgränsen bör helt och hållet borttagas.»

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del har en av anstal­

tens byråchefer reserverat sig under framhållande, att liknande skäl, som

vid lagens tillkomst anförts till stöd för en begränsning i omförmälda

avseende, syntes fortfarande äga giltighet, samt att de av riksförsäkrings­

anstalten framförda anmärkningarna mot varje begränsning därutinnan

väsentligen förlorade i betydelse genom att höjningen av den nu gällande

avlöningsgränsen, 5,000 kronor, gjordes tämligen avsevärd, sålunda att

exempelvis arbetare med en avlöning, som överstege 8,000 eller 10,000

kronor för år räknat, förbleve oberörda av försäkringen.

Försäkringsrådet har anfört följande:

»Beträffande den av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen i 2 §

av lagen torde av de skäl, riksförsäkringsanstalten i *sin skrivelse anfört, vara

tydligt, att den i paragrafen bestämda avlöningsgränsen av 5,000 kronor nu­

mera måste anses vara för låg. Vid en eventuell höjning synes lägre belopp

än 7,500 kronor icke böra ifrågakomma, och torde möjligen kunna ifrågasättas,

huruvida icke gränsen borde bestämmas till en årsavlöning av 9,000 kronor. En

del egentliga yrkesarbetare med farlig sysselsättning ävensom ingenjörer, fartygs-

befälhavare och dylika, för vilka olycksfallsrisken ofta är synnerligen avsevärd,

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 17B.

torde nämligen eljest icke komma att inbegripas under försäkringen. Försäkrings-

rådet liar emellertid för sin del ej heller något att erinra mot att ifrågavarande

lönegräns, på sätt riksförsäkringsanstalten hemställt, helt borttages. Den utvidg­

ning av försäkringen, som skulle bliva en följd liärav, torde icke få större be­

tydelse. Antalet personer, som därigenom skulle komma att indragas under för­

säkringen, är nämligen obetydligt, och olycksfallsrisken i de arbeten, i vilka de

äro sysselsatta, torde i det övervägande flertalet fall vara jämförelsevis liten.

Därjämte skulle, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, ett borttagande av löne-

gränsen givetvis i sin mån underlätta arbetet med försäkringens liandhavande. Ä

andra sidan skulle dock härigenom sådana personer bliva delaktiga av försäkringens

förmåner, vilka på grund av sin ekonomiska ställning ej äro i behov därav. Denna

synpunkt synes dock vara av underordnad betydelse.»

För min del finner jag med hänsyn särskilt till den vidsträckta om­

fattning ifrågavarande lagstiftning i vårt land äger — i det den även

omfattar alla arbetare inom handel och därmed jämförliga mer ofarliga

yrken — övervägande skäl tala för, att någon rubbning nu icke sker i

den princip i förevarande avseende, som, på sätt ovan antytts, vid

lagens tillkomst ansågs väl överensstämma med den ifrågavarande lag­

stiftningens grunder.

Liknande skäl — levnadskostnadernas stegring och lönenivåns all­

männa höjning — som anförts för en höjning av förutberörda maximi­

belopp, 1,800 kronor, göra sig emellertid även gällande beträffande nu

ifrågavarande belopp, 5,000 kronor. En höjning av sistnämnda belopp

till det av försäkringsrådet ifrågasatta, 9,000 kronor, synes mig härvid

lämplig. Därigenom lära, såsom försäkringsrådet anmärkt, de egentliga

yrkesarbetarna med farlig sysselsättning ävensom de tjänstemän hos en­

skilda arbetsgivare, för vilka den sociala olycksfallsförsäkringen kan vara

av någon egentlig betydelse, komma att inbegripas under försäkringen,

liksom ock de av riksförsäkringsanstalten framhållna olägenheterna av en

begränsning i ifrågavarande avseende bliva väsentligen undanröjda.

Därest erfarenheten skulle komma att visa, att genom den nu föreslagna

höjningen dessa ändamål ej tillfredsställande nås, lär det böra komma

under övervägande, huruvida i enlighet med riksförsäkringsanstaltens för­

slag varje begränsning i förevarande avseende bör bortfalla.

Rörande frågan om höjning av sjukpenningen under karenstiden

anför riksförsäkringsanstalten i sin ifrågavarande framställning:

»Ehuru frågan om storleken av den i penningar utgående ersättningen under

första liden efter inträffat olycksfall icke kan anses i den sociala olycksfallslag-

stiftniugen intaga samma betydelsefulla ställning, som frågan om ersättning vid

invaliditet eller långvariga sjukdomsfall, har dock givetvis i sammanhang med nu

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

11

Departements­

chefen.

Höjning av

öjukpen-

ningen under

karenstiden.

Riksföraiik-

rings-

anstaltcn.

Departements­

chefen.

föreliggande frågor av riksförsäkringsanstalten tagits under övervägande, huruvida

icke en höjning av sjukpenningen under karenstiden — de 35 första dagarna efter

olycksfallet — borde vidtagas. Med bibehållande av den grund — storleken av

den pensionsavgift, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring den skadade

påförts — efter vilken berörda sjukpenning för närvarande utgår, har riksförsäk-

migsan stalten emellertid icke funnit någon så tillfredsställande lösning av denna

fråga, att riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna inkomma med förslag till höjning

av den under karenstiden utgående sjukpenningen. En höjning av sjukpenningen

med ett belopp av exempelvis 1 krona skulle leda till att i ett antal fall, som

säkerligen bleve rätt avsevärt, sjukpenningens storlek komme att överstiga den

arbetsförtjänst, som enligt 9 § skulle beräknas för den skadade. Sjukpenningen

skulle sålunda för en person, som påförts tretton kronor i pensionsavgift, vilken

avgift påföres den, som föregående år taxerats till ett belopp av 1,200 kronor

eller därutöver, komma att utgå med 3 kronor 50 öre om dagen. Detta gör 1,277

kronor 50 öre för år räknat. Den skadades dagsinkomst enligt taxeringen skulle

förty komma att understiga den dagliga sjukpenningen. Ett sådant förhållande

skulle jämväl komma att inträda vid enahanda höjning av de sjukpenningar, som

utgå vid lägre pensionsavgifter. På grund av den provisoriska karaktär, som en­

ligt lagen bestämmelserna om ersättning under karenstiden för närvarande hava

i avvaktan på, att eu särskild lag om sjukförsäkring må vara genomförd, har riks­

försäkringsanstalten ej heller ansett sig böra inkomma med förslag angående

sjukpenning under karenstiden efter andra grunder än de i lagen för närvarande

gällande.»

Mot riksförsäkringsanstaltens jhtrande i denna del har en av an­

staltens byråchefer reserverat sig under yrkande att viss höjning måtte

ske av sjukpenningen under karenstiden.

Enligt 37 § olycksfallsförsäkringslagen utgår sjukpenning under

karenstiden efter storleken av den pensionsavgift, lägst 3 kronor och

högst 13 kronor, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring påförts

den skadade. Pensionsavgiftens storlek är beroende av den skadades

taxering under året närmast före det, varunder pensionsavgift påföres.

Densamma utgör lägst 3 kronor, och därutöver erläggas 2 kronor, om

inkomsten uppgår till 500, men ej till 800 kronor, 5 kronor, om inkomsten

uppgår till 800, men ej till 1,200 kronor, och 10 kronor, om inkomsten

uppgår till 1,200 kronor eller mera. Sjukpenningen växlar mellan lägst

1 krona om dagen, om pensionsavgift ej påförts eller om pensionsavgiften

utgör 3 kronor, och lägst 2 kronor 50 öre om dagen, om pensions­

avgiften utgör sammanlagt 13 kronor, d. v. s. om inkomsten uppgår till

1,200 kronor eller mera. Vid en inkomst, som uppgår till 500, men ej

till 800 kronor (pensionsavgift sammanlagt 5 kronor), utgör den dagliga

sjukpenningen 1 krona 25 öre och vid en inkomst, som uppgår till 800,

men ej till 1,200 kronor (pensionsavgift sammanlagt 8 kronor), utgör

den 1 krona 75 öre.

12

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 175.

13

Skulle nu den dagliga sjukpenningen under karenstiden höjas med

exempelvis 1 krona för varje av de sålunda angivna kategorierna, skulle

den dagliga sjukpenningen komma att överstiga den dagliga arbetsför­

tjänsten i alla fall, där den årliga arbetsförtjänsten unders tege 1,004

kronor, ävensom i fall, där den uppginge till 1,200, men icke till 1,278

kronor. Och den dagliga sjukpenningen skulle komma att överstiga 2 3

av den dagliga arbetsförtjänsten — d. v. s. vad som enligt lagen skall

utgå i ersättning efter karenstidens utgång — i alla fall, där den årliga

arbetsförtjänsten understege 1,917 kronor.

Skulle den dagliga sjukpenningen under karenstiden genomgående

höjas med endast 50 öre, skulle den komma att överstiga den dagliga

arbetsförtjänsten, när den årliga arbetsförtjänsten antingen understege

639 kronor eller också växlade emellan lägst 800 och högst 821 kronor.

Den skulle komma att överstiga Vs av den dagliga arbetsförtjänsten i

alla fall, där den årliga arbetsförtjänsten understege 1,643 kronor.

En höjning av den dagliga sjukpenningen beträffande samtliga fyra

ovan angivna kategorier synes mig alltså knappast vara att förorda.

Sjukpenningens belopp under karenstiden är nämligen — inom de

gränser sådant låter sig förenas med principen om pensionsavgiften så­

som grund för sjukpenningens beräknande — som det synes med råtta,

tillmätt med rimlig hänsyn tagen till beloppet av den sjukpenning,

som i händelse av sjukdomens fortvavo efter sagda tid lagenligt

skall utgå.

I samma mån emellertid som höjning sker av ovan omförmälda

maximibelopp av årlig arbetsförtjänst, 1,800 kronor, vilket för när­

varande får tagas i beräkning vid bestämmande av ersättning efter

karenstiden, samt därmed även sjukpenningen efter samma tid höjes, i

samma mån blir det angeläget, att åtminstone vid fråga om inkomst­

tagare, vilka därav beröras, höjning även äger rum av sjukpenningen

under karenstiden. Detta syties mig, utan rubbning för övrigt av ovan

angivna grunder för sjukpenningens beräknande under karenstideu, lämp­

ligen kunna ske därigenom, att den klass inkomsttagare, som påförts

den högsta pensionsavgiften, 13 kronor, i nu förevarande hänseende

uppdelas i två kategorier. För dom, som taxerats till 1,200 kronor,

men ej till ett visst högre belopp — vilket skäligen synes kunna sättas

till 1,800 kronor — synes sjukpenningen kunna bibehållas vid 2 kronor

50 öre. De däremot, beträffande vilka det till grund för pensions­

avgiften lagda taxerade beloppet uppgår till 1,800 kronor eller mera,

synas mig böra i daglig sjukpenning erhålla 3 kronor 50 öre. Då på den

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

14

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 1 ro.

Ersättning

debetsedel, där vederbörande för allmän pensionsförsäkring debiterats —

utöver i allmänhet i annat sammanhang debiterad grundavgift 3 kronor

— tilläggsavgift i ifrågavarande fall med 10 kronor, underrättelse även

lämnas om storleken av det taxerade belopp, med stöd av vilket sist­

nämnda avgift påförts, lär någon svårighet eller omgång i praktiskt

avseende icke komma att möta varken för arbetaren eller arbetsgivaren

eller för försäkringsinrättningen vid tillämpning av en d}dik regel.

Såsom ovan erinrats, äro olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser

om sjukpenning under karenstiden endast provisoriska och skola gälla

blott till dess särskild lag om sjukförsäkring kan komma att träda i

kraft. Vid anförda förhållande anser jag icke någon eljest ur flere syn­

punkter önskvärd mera principiell ändring nu böra äga rum i gällande

grunder för sjukpenningens beräknande under karenstiden.

Jag tillstyrker alltså, att ändring nu sker i olycksfallsförsäkrings­

lagens 37 § endast i av mig ovan angivet syfte.

vid olycksfall

heligt

1

§ olycksf allsförsäkringslagen avser försäkringen »skada till

Vpå°väg till

följd av olycksfall i arbeteto. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter nu

eller från

införande i lagen av en bestämmelse, att olycksfall på väg till eller

6 e ' från arbetet under vissa betingelser böra ingå under den obligatoriska

försäkringen. Anstalten anför i denna del följande:

»Beträffande den närmare innebörden av nämnda uttryck, »olycksfall i ar­

bete» uttalade 1916 års riksdags särskilda utskott — i anledning av motionsvis

framställda yrkanden, att i lagtexten måtte närmare definieras begreppet olycks­

fall i arbete — bland annat, att i allmänhet såsom olycksfall, för vilket ersätt­

ning borde utgå, hade betraktats olycksfall, som träffade arbetare inom arbets-

området, även då han icke vore sysselsatt med sitt egentliga arbete, till exempel

på vägen från eller till arbetet, i vad den folie inom arbetsområdet. Vidare ut-

ginge ersättning vid olycksfall på väg till eller från arbete, då arbetaren färdades

med ett arbetsgivarens, för arbetarna avsett transportmedel eller arbetaren enligt

arbetsgivares uppdrag begåve sig från en arbetsplats till en annan eller från det

egentliga arbetsstället skickades till utearbete på annan plats (till exempel mon­

törer) eller då arbetaren till eller från bostaden medförde föremål, som skulle

bearbetas eller som bearbetats. Jämväl i fråga om dessa fall måste man emeller­

tid, framhöll utskottet, fasthålla den allmänna regeln, att orsakssammanhang

skall föreligga mellan företaget och verksamheten.

Utskottets yttrande i omförmälda del hänförde sig till den praxis, som

följts vid tillämpningen hos domstolarna och inom riksförsäkringsanstalten av

1901 års berörda lag.

Vad utskottet sålunda uttalade står i huvudsaklig överensstämmelse med

de principer, som tillämpas i en del av den utländska lagstiftningen så till exem­

pel med vad som gäller i Norge enligt lag den 13 augusti 1915, i Danmark en­

ligt lag den 6 juli 1916 och enligt den tyska riksförsäkringsordningen.

Riksförsäk­

rings­

anstalten.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 175.

15

Emellertid bär i den utländska lagstiftningen jämväl andra principer gjort

sig gällande.

Under senare åren kan sålunda i den utländska lagstiftningen spåras en

tendens att, även då arbetsgivaren bär kostnaden för försäkringen, genom lag­

stiftning bekräfta och delvis även ytterligare utsträcka den så småningom redan

genom praxis i viss grad utbildade rätt för arbetaren till ersättning för olycks­

fall på väg till eller från arbetet.

Sålunda har dels i Österrike genom lag den 21 augusti 1917 det tillägg skett

till förut gällande lag, att med olycksfall i arbete likställes olycksfall, som drabbar

arbetaren på väg från bostaden till arbetet eller från arbetet till bostaden, så­

vida den försäkrade icke på grund av ett eget intresse eller av annan orsak, som

icke står i samband med hans arbetsanställning, avvikit från den vanliga vägen

till arbetet, dels och i den för Finland gällande förordning av den 18 augusti

1917 om arbetares olycksfallsförsäkring stadgats, att såsom kroppsskada, upp­

kommen genom olycksfall i arbete, skall anses — förutom skada, som drabbar

arbetare, då han befinner sig på sådant till arbetsplatsen hörande område, varest

han icke genom uttrycklig föreskrift förbjudits att uppehålla sig — skada, som

drabbar honom utom arbetsplatsen »därest han är stadd på uppdrag av arbets­

givaren eller under färd till eller från arbetsplatsen och färden på grund av ar­

betsplatsens läge är förenad med särskild fara».

I den mån som försäkringen kommer att omfatta jämväl arbetare med

synnerligt vidsträckt arbetsområde, såsom skogsarbetare, lantbruksarbetare med

flera, kommer givetvis en tanke på lagstadgad ersättning för olycksfall under vä­

gen till eller från arbetsplatsen att tränga sig fram.

En stor del av nyssnämnda arbetare hava sina bostäder inom arbetsområ­

det (jordegendomen, skogsbruket) och komma i följd härav med den praxis, som

redan utbildat sig, dessa arbetare, att, därest icke särskilda omständigheter före­

ligga, erhålla ersättning för olycksfall, som inträffa på väg till eller från arbetet.

Men då dessa arbetare erhålla ersättning för olycksfall på väg till eller från

arbetet, torde icke kunna undgås, att det för andra arbetare, som utsättas för

lika stora faror på vägen från sin bostad till arbetsplatsen, ställer sig som en

orättvisa, att icke de i likhet med nyssnämnda arbetare erhålla ersättning.

Det kan visserligen härutinnan invändas, att arbetsgivaren, där det är fråga

om hans egen mark, äger tillsyn över den väg, arbetaren har att färdas, vilket

däremot — åtminstone i allmänhet -— icke är förhållandet beträffande väg, som

ligger utom hans ägande område. Denna invändning kan ju hava ett visst be­

rättigande, men fråga är, om en sådan tillsyn i någon ens nämnvärd mån kan sägas

hava inflytande på den allmänna olycksfallsrisk, som arbetaren under enahanda

lokalförhållanden inom och utom arbetsområdet utsätter sig för. Undantagsfall

kunna jn tänkas, där arbetsgivaren, om vägen varit förlagd inom hans område,

på grund av tillsyn över densamma skulle hava undanröjt den olycksfallsrisk,

som förorsakat olycksfallet.

Man torde ock ej helt få bortse från, att arbetaren, då lian begiver sig från

sin bostad till arbetsplatsen eller från arbetsplatsen till sin bostad, dock utan

sitt eget förvållande utsättes för eu viss nödvändig olycksfallsrisk, som kan sägas

stå i sådant samband med arbetet, att denna risk kan betecknas såsom en ut­

strålning av olycksfallsrisken i arbetet — detta oavsett huruvida arbetsgivaren ge­

nom sitt åtgörande kan hava något inflytande på olycksfallsrisken eller ej.

Försäkrings-

rådet.

Riksför-

Bäkrings-

anstalten.

Till riksförsäkringsanstalten har från såväl arbetsgivare- som arbetarehåll

såsom önskemål framställts, att olycksfallsförsäkringslagen måtte omfatta olycks­

fall på väg till eller från arbetet.

Slutligen torde böra omnämnas, att, oaktat den formulering lagen för när­

varande har, till riksförsäkringsanstalten, frånsett anmälningar beträffande ar­

betare, som utföra arbete för statens räkning eller som avse i ömsesidiga bolag

försäkrade arbetare — under tiden den 1 januari — den 30 november 1918 för

ersättnings utbekommande inkommit ej mindre än 137 anmälningar om olycks­

fall, i vilka anmälningar uppgivits, att olycksfallen inträffat på väg till eller från

arbete, utan att arbetsgivaren tecknat försäkring för olycksfall utom arbetet. Av

dessa 137 ärenden voro den 1 december 1918 13 ännu beroende på utredning, som av

riksförsäkringsanstalten infordrats. I 44 fall hade genom riksförsäkringsanstaltens

beslut olycksfallet ansetts såsom olycksfall i arbetet, och hava i enlighet därmed

de skadade tillerkänts ersättning. Återstående 80 fall hava av riksförsäkringsan­

stalten icke ansetts såsom olycksfall i arbetet, vadan i dessa fall ersättning från

riksförsäkringsanstalten icke kunnat tillerkännas den skadade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, anser riksförsäkringsanstalten det mo­

tiverat, att arbetare i allmänhet må erhålla ersättning för olycksfall på väg till

och från arbetet, samt att stadgande härom intages i lagen».

Tre av de i ärendet deltagande ledamöterna i riksförsäkringsanstal­

ten hava reserverat sig mot framställningen i denna del, varjämte en

ledamot, med framhållande bland annat att efter hans mening olycks-

falls försäkringslagen i vida högre grad tarvade revision i andra an­

givna avseenden, antecknat sig tveksam i denna punkt.

Försäkringsrådet anför följande:

»Vad angår riksförsäkringsanstaltens hemställan om sådan ändring i

lagen, att olycksfall, som inträffa på vägen till och från arbetet, i vissa fall

skulle likställas med olycksfall i arbetet, torde denna fråga vara av mera prin­

cipiell natur och i viss män av samma beskaffenhet, som det av ålderdomsför-

säkringskommittén förordade förslaget att under olycksfallsförsäkringen inbegripa

jämväl vissa av de s. k. yrkessjukdomarna. Då, enligt vad försäkringsrådet under­

hand erfarit, socialförsäkringskommitten i sammanhang med sitt förslag till sjuk­

försäkring torde komma att framlägga förslag till en del ändringar i olycksfalls­

försäkringslagen, synes det vara lämpligast, att riksförsäkringsanstaltens fram­

ställning i nu förevarande avseende upptages till behandling i samband med be­

rörda förslag till ändringar av lagen».

I en särskild skrivelse den 31 januari 1919 har riksförsäkrings­

anstalten därjämte ingivit avskrifter av några fall ur rättspraxis »till

belysande av den tveksamhet, som med lagens nu gällande bestämmel­

ser i berörda avseende kunna uppstå».

I en till mig ingiven P. M. har riksförsäkringsanstaltens chef, gene­

raldirektören May, ytterligare anfört bland annat:

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

17

»Just denna fråga om ersättning för olycksfall på väg till ocli från arbetet

är en av de frågor, som föranleder det största antal tvistigheter mellan de för­

säkrade och resp. försäkringsinrättning. Det måste nämligen ofta för de försäk­

rade, som icke kunna sätta sig in i de hårfina skillnader, som härvidlag tages

hänsyn till i de olika fallen, förefalla svårbegripligt, varför den ena fått ersätt­

ning men icke den andra. Det är emellertid enligt mitt förmenande av största

vikt, att en sådan lag som olycksfallsförsäkringslagen upptager klara linjer och

att tvisteämnen i största möjliga utsträckning undanrödjas.

Kiksförsäkringsanstalten har haft riklig erfarenhet av det missnöje, som

just detta tvisteämne, huruvida ett olycksfall, som inträffat på väg till eller från

arbetet, skall ersättas, framkallar hos de försäkrade.

För min del har jag även fått den uppfattningen, att arbetsgivarna i all­

mänhet icke skulle ställa sig ovilligt stämda mot ett införande i lagen om er­

sättning för olycksfall till och från arbetet.

Hos riksförsäkringsanstalten har av arbetsgivare framställning gjorts om

erhållande av försäkring för olycksfall utom arbetet, gällande endast för olycks­

fall på väg till och från arbetet, men har riksförsäkringsanstalten ansett sig icke

kunna bifalla en sådan framställning.»

Det torde av den lämnade redogörelsen framgå, att med den tolk­

ning, som ansetts böra givas åt begreppet olycksfall i arbete, olycksfall,

som drabba arbetare på väg till eller från arbetet, vanligen endast

under vissa förutsättningar ansetts såsom olycksfall i arbetet. Härut­

innan gälla emellertid jämlikt redan enligt äldre lag av domstol och

av riksförsäkringsanstalten tillämpad praxis betydelsefulla undantag, vilka

på sätt ovan antytts närmare angivits redan vid tillkomsten av den nu

gällande olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande den närmare omfatt­

ningen av dessa undantag tjänar till viss ledning den av riksförsäkrings­

anstalten lämnade uppgiften, att av under tiden 1 januari—30 november

1918 anmälda, under väg till eller från arbetet inträffade 137 olycksfall,

som drabbat i riksförsäkringsanstalten ej utom arbetet försäkrade, olycks­

fallet i 44 fall ansetts såsom olycksfall i arbetet och i enlighet därmed

ersättning från riksförsäkringsanstalten tillerkänts.

Även om vid det avgörande härutinnan, som träffas av veder­

börande försäkringsinrättning eller i händelse av besvär av försäkrings-

rådet, vissa tämligen bestämda principer tillämpas, kvarstår dock därvid

även för den beslutande myndigheten ofta en viss tveksamhet. Och

för den skadade arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer

ofta te sig ganska svårförståeliga eller kanske understundom i det sär­

skilda fallet rent av godtyckliga. Så blir exempelvis förhållandet, att,

medan olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken på väg till arbetet

hunnit inom gränsen för »arbetsområdet» — detta taget i ganska vid­

sträckt mening — i regel anses såsom olycksfall i arbete, olycksfall i

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 149 käft. CNr 175.)

⁶⁰¹¹⁹

3

Departements­

chefen.

18

arbete däremot i allmänhet icke anses föreligga, där arbeetsområdet är mer

begränsat, men olycksfallet inträffar utom detsamma under för övrigt

liknande förutsättningar. Olycksfall, som träffat eu skogsarbetare, vil­

ken färdats till arbetsplatsen å väg, som upptagits och underhållits av

arbetsgivaren för dennes skogsarbeten, har ansetts såsom olycksfall i

arbetet, medan däremot olycksfall, som under liknande förhållanden

drabbat arbetare å vanlig väg ej lär anses såsom olycksfall i arbetet.

Olycksfall, som under färd till viss från den vanliga arbetsorten av­

lägset belägen arbetsplats träffat arbetare, vilken särskilt dit skickas,

torde i allmänhet bli ansett såsom olycksfall i arbetet. Däremot lär

olycksfall, som drabbar en arbetare, under det han befinner sig på väg

för att för dagen börja' sitt vanliga arbete i hemorten, i allmänhet knap­

pats anses såsom olycksfall i arbete, även om den tid, som åtgår för

färden till och från arbetet särskilt inräknas i arbetstiden och även i

avlöningshänseende tages i betraktande såsom sådan.

Mot en utsträckning av den obligatoriska försäkringen till att avse

olycksfall, inträffade på väg till eller från arbetet, har huvudsakligen

anförts, att sådana olycksfall drabbade arbetarna å område, med av­

seende varå arbetsgivaren icke hade någon som helst förfoganderätt,

utan som undandroge sig åtgärder från hans sida för undvikande av

olycksfall. Överhuvud stode dylika olycksfall ej i något förhållande till

det ifrågavarande yrkets farlighet, något som även medförde svårigheter

vid beräkning av olycksfallsrisken och premiernas belopp. Det funnes

icke heller tillräckliga skäl, varför kostnaderna för sådan utsträckning

av försäkringen skulle drabba arbetsgivarna.

Dessa invändningar kunna enligt min mening icke frånkännas ett

visst teoretiskt berättigande, men synas mig dock delvis skjuta över

målet. Åven beträffande olycksfall, som inträffat under arbetet, kan

det ofta påstås, att de icke kunnat undvikas genom några som helst

åtgärder från arbetsgivarens sida. Den modärna olycksfallsförsäkringen

bygger ju icke heller på arbetsgivarens ansvarighet såsom grundval

för hans förpliktelser. I och för sig måste det väl anses lovvärt, att

de rättsskipande myndigheterna visat en benägenhet att finna sådana

anknytningsmoment mellan inträffade olycksfall och själva arbetet, som

kunnat föranleda ersättning även vid ganska avlägset orsakssammanhang.

Men i den mån praxis utvecklats i nu nämnd riktning, synas några

vägande invändningar icke heller kunna riktas mot en ytterligare utsträck­

ning av den lagstadgade ersättningsskyldigheten i nu ifrågavarande

avseende. Det kan för övrigt hävdas, att även de i allmänhet med den

nödvändiga färden till eller från arbetet förenade risker böra i sista

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 175.

19

hand bäras av det företag, åt vars tjänst arbetaren ägnar sin arbetskraft

och av vars avkastning kostnaderna för arbetarens uppehälle måste

utgå, varför någon strängt principiell åtskillnad mellan dessa och de

under arbetet inträffade olycksfallen näppeligen kan upprätthållas. Under

anförda förhållanden måste det också för arbetaren te sig skäligen na­

turligt, att så icke äger rum. Den ökning i kostnaden för den obliga­

toriska olycksfallsförsäkringen, som blir en följd av även de nu ifråga­

varande olycksfallens inordnande under densamma, lär ej heller kunna

för arbetsgivarna bliva av någon avsevärdare betydelse. Att låta denna

fråga anstå till en kommande, mera allmän revision av olycksfallsförsäk­

ringslagen, såsom försäkringsrådet ifrågasatt, synes mig icke nödigt, då

en därav påkallad lagändring icke torde hava närmare sammanhang med

de övriga ändringar, som må finnas påkallade vid en sådan revision.

Riksförsäkringsanstalten har i sin ifrågavarande framställning efter

mönster av den åberopade österrikiska lagen av den 21 augusti 1917

begränsat sitt förslag i förevarande del till att avse olycksfall, som

drabba arbetare på väg från bostaden till arbetet eller från arbetet till

bostaden, samt därvid vidare, likaledes i anslutning till den österrikiska

lagen, knutit det villkor, att arbetaren icke i eget intresse eller eljest av

anledning, som icke står i samband med hans arbetsanställning, avvikit

från de av honom vanligen använda vägar.

Givetvis kan det ofta inträffa, att vägen till eller från arbetet icke

tages från eller till bostaden, utan exempelvis från eller till närbeläge-

måltidsställe eller annan utom arbetsområdet belägen plats, vilken arbe­

taren kan hava liknande intresse i att under uppehåll i arbetet besöka

som den egna bostaden. Ur denna synpunkt sett kunde det synas motiverat,

att, såsom också motionsvis inom riksdagen föreslagits, den ifrågavarande

utvidgningen av försäkringens omfattning utan särskilt angiven inskränk­

ning gåves avseende på fall, då arbetare färdas till eller från arbetet. Där­

igenom skulle emellertid komma att under försäkringen inbegripas såväl

fall, då arbetaren kanske i mer eller mindre direkt strid mot arbetsavtalet

under arbetstiden vart som helst avlägsnade sig från arbetsplatsen, som

även fall, där efter slutat arbete för dagen arbetaren i något lika

enskilt intresse begåve sig från arbetsplatsen till vilken annan plats

som helst än bostaden; och detta utan avseende därå, om arbetaren

härigenom utsatte sig för en kanske ingalunda obetydlig olycksfallsrisk..

För en dylik risk synes emellertid arbetsgivaren i så fall skäligen icke

böra göras ansvarig.

Med avseende å arbetarens regelmässigt erforderliga färd mellan bosta­

den och arbetsplatsen te sig förhållandena annorlunda, och det särskilt i de

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

Tiden för

ikraft­

trädandet

av ifråga­

varande

lagändring­

arna.

talrika fall, där bostaden tillhör arbetsgivaren eller av honom anskaffats

eller bestämts eller är belägen å mark, där den verksamhet utövas, i

vars intresse arbetaren arbetar.

Om jag sålunda anser mig böra tillstyrka, att arbetsgivares ansvar

i ifrågavarande avseende begränsas till fall, där fråga är om färd från

bostaden till arbetet och från arbetet till bostaden, synes det mig å

andra sidan icke erforderligt att härvid uttryckligen i lagtexten foga

någon särskild sådan begränsning, som riksförsäkringsanstaltens förslag

innefattar. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att, om arbetaren

drabbas av olycksfall under ett i sitt enskilda intresse gjort avbrott

på vägen, t. ex. under besök för egen räkning i eu affärslokal eller

dylikt, eller under det han, utan att därtill hava föranletts i något intresse,

som sammanhänger med arbetet, tagit någon avväg, vilken han lägligen icke

bort eller behöft begagna, han därunder icke bör anses hava befunnit sig på

väg mellan arbetsplatsen och bostaden i den mening, varom här är

fråga. Det torde utan olägenhet kunna överlåtas åt rättstillämpningen

att härvid, likasom även i fråga om tydningen av begreppet bostad och

vad därmed i det särskilda fallet skäligen bör likställas, träffa det avgö­

rande, som med hänsyn till omständigheterna i varje fall kan anses

lämpligast.

Det lärer ävenledes utan vidare vara klart, att den härmed be­

träffande arbetares färd till eller från bostaden uttalade regeln icke får

verka inskränkning i den hittills gjorda tydningen av begreppet olycks­

fall i arbete med hänsyn till andra fall, då arbetare färdas till eller från

arbetet.

Rörande frågan om tiden för ikraftträdandet av de ifrågavarande

lagändringarna anför riksförsäkringsanstalten:

»Riksförsäkringsanstalten finner visserligen önskvärt, att de ifrågakomma

ändringarna må träda i kraft snarast möjligt. Därest ändringarna skulle träda i

kraft under löpande kalenderår, skulle emellertid, då försäkringsåret sammanfaller

med kalenderåret, därav förorsakas betydande svårigheter av försäkrings- och

förvaltningsteknisk art. Skola de avlöningsbelopp, efter vilka ersättningarna

enligt lagen bestämmas, beräknas efter olika grunder under olika delar av ett

försäkringsår, måste nämligen dessa olika grunder också tillämpas vid beräkningen

av de avlöningssummor, efter vilka försäkringsavgifterna skola fastställas. Härav

,skulle följa avsevärda svårigheter icke blott för försäkringsinrättningarna vid

uträknandet och påförandet av försäkringsavgifterna, utan även för de arbets­

givare, som för försäkringsavgifternas definitiva bestämmande avlämna uppgifter

rörande utgivna löner m. m.»

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

21

Givetvis vore det önskvärt, att de nu ifrågavarande ändringarna i

olycksfallsförsäkringslagen kunde snarast vinna tillämpning.

På sätt riksförsäkringsanstalten framhållit och jag ytterligare inhämtat,

skulle emellertid, om så skulle ske under loppet av innevarande år,

detta möta ganska betydande svårigheter.

Vad angår de större arbetsgivare, vilka hava sina arbetare försäkrade

i riksförsäkringsanstalten, påföras desamma försäkringsavgifter för löpande

kalenderår antingen en gång för hela året, i så fall under dess tidigare

del, eller ock två gånger om året med i regel hälften under vardera

uppbördsterminen. Efter årets utgåtig regleras dessa avgifter med stöd

av från varje arbetsgivare inkommande löneuppgifter m. m. Skulle härvid

under ett efterföljande år, 1920, tagas hänsyn till de under år 1919 genom

i förevarande avseenden gjorda lagändringar inträffade förändrade för­

hållanden, skulle detta föranleda, att arbetsgivarna måste lämna särskilda

uppgifter för tiden före och särskilda för tiden efter förändringens in­

trädande. Även riksförsäkringsanstaltens arbete med regleringarna skulle

härigenom avsevärt ökas. Vidkommande de mindre arbetsgivarna skall

premiedebiteringen ske för löpande kalenderår i samband med den all­

männa kronouppbörden. Detta har dock hittills ej kunnat enhetligt

genomföras. För de största städerna måste dock denna debitering —

vars resultat skall föreligga beträffande Stockholm före den 15 juni och

i övrigt före juli månads utgång — för år 1919 påbörjas redan i april

månad. Någon reglering av premierna för dessa arbetsgivare äger

sedermera icke rum, såframt icke sådant av arbetsgivaren särskilt begäres.

Även kan förekomma, att arbetsgivare under året upphört med sitt företag.

Beträffande de enskilda ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen —

där försäkringen är beroende på avtal om delägarskap i bolaget — upp­

bäras enligt fastställda bolagsordningar försäkringspremierna i allmänhet

en gång för löpande kalenderår vid årets början. För dessa bolag skulle

alltså en förändring i nu ifrågavarande avseenden under löpande kalen­

derår kunna medföra ej blott ett därav föranlett avsevärt ökat premie-

regleringsarbete, utan även särskilda kostnader i övrigt.

Vidkommande den tillämnade höjningen av sjukpenningen under

karenstiden låter det sig, enligt vad jag inhämtat, redan i betraktande

av det omfattande arbete, som försäkringsinrättningarna, särskilt riks­

försäkringsanstalten, därav skulle förorsakas dels med hänsyn till att

försäkring under sagda tid ej gäller — vare sig i riksförsäkringsanstal­

ten eller i sådant enskilt bolag, som i olycksfallsförsäkringslagen av­

ses -—- med mindre från arbetsgivarens sida frivilligt avtal därom in-

gåtts med försäkringsinrättningen, dels ock för premiebestämningen,

Departements­

chefen.

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

icke göra att bringa en dylik höjning till verkställighet förr än tidigast

med ingången av år 1920.

Av anförda skäl anser jag mig ej böra tillstyrka avvikelse från.

riksförsäkringsanstaltens förslag i förevarande del. De ifrågavarande

lagändringarna torde alltså böra träda i kraft med ingången av år 1920.

Föredraganden uppläste härefter ett i enlighet med vad nu anförts

avfattat förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 9 och 37 §§ i lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och hemställde, att

lagrådets utlåtande över detta förslag, som var av den lydelse, bilaga

till protokollet utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen angivna

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen därtill lämna bifall.

Ur protokollet:

Edw. Wetterling.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

23

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1,

2,

9 och 37

§§

i lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 9 och 37 §§ i lagen den 17 juni

1916 om försäkring för olycksfall i arbete skola erhålla följande ändrade

lydelse:

1

§•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna

lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall, som träffar arbetare

på väg från bostaden till arbetet eller från arbetet till bostaden.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbets­

givaren.

2

§.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning använ­

des till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara

att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande

av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare

förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete,

utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig

företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i

sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbets­

givares barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i för­

hållande till honom, ej heller don, vilkens avlöning hos arbetsgivaren,

för år räknat, överstiger niotusen kronor, ej heller minderårig, som icke

fyllt tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till ar­

bete av någon, som eljest ej använder arbetare.

24

9 §.

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har

under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren

använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året på grund

av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas, beräknas

avlöningen för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i

arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsför­

måga och med liknande arbete som den skadade eller eljest med hän­

syn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där den

skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete

eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller,

på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt

lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans

arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete,

så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis an­

vänts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, eller den skadade är

minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra grunder, som finnas tillämpliga.

överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahuudra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den

årliga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till

detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en tre-

hundrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda

årliga arbetsförtjänsten.

37 §.

Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, äger

arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av olycks­

fall i arbete, under de trettiofem första dagarna efter dagen för olycks­

fallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård

och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren erhålla

ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade

grunder;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

25

dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp,

nämligen:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensions­

försäkring påförts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift

ej påförts;

b) en krona tjugofem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;

c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;

d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått

till 1,800 kronor;

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, uppgått till

1,800 kronor eller mera;

samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i 10, 11, 12, 13,

14, 20, 24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av

annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens

ställe av den försäkrings inrättning, i vilken hans arbetare äro försäk­

rade enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad

sålunda utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må

uppkomma för riksförsäkringsaustalten, ersättes av statsmedel.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 175.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920, dock att ersättnings­

anspråk, som grundas på olycksfall, vilket dessförinnan inträffat, be-

dömes enligt äldre lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 149 käft. (Nr 175.)

^{601 19} 4

26

Kungi. May.ts Proposition Nr 175.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd mån­

dagen den 3 mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden

Gallstrand,

von Setli,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting- Gyllenhåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civil­

ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 februari

1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om ändrad lydelse av /, 2, 9 och 37 §§ i lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen Carl Henrik Julius von Schulzenheim.

Justitierådet Wedberg yttrade:

Det föreslagna stadgandet om begreppet olycksfall i arbete lärer

leda till strängare förpliktelser för arbetsgivaren än som med rättvisa

och billighet är förenligt. De betänkligheter i sådant hänseende, vilka

uttalats vid ifrågavarande ärendes handläggning inom riksförsäkrings-

anstalten, synas mig i huvudsak välgrundade. Med anknytning till före­

dragande departementschefens yttrande kan tilläggas, att försäkringen

skulle enligt förslaget komma att omfatta även fall, då arbetaren kan­

ske i mer eller mindre direkt strid mot arbetsavtalet under arbetstiden

lämnar arbetsplatsen för att uppsöka bostaden.

Den vinst förslaget skulle skänka därutinnan, att lagen gåve otve­

tydig ledning för besvarandet av vissa, nu tvivelaktiga frågor, synes

mig ej nog stor att, trots vad nyss anmärkts, motivera den tilltänkta

lagändringen.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 175.

27

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

E ^den ,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H ^ellnek ,

Statsråden

P ^etersson ,

S ^chotte ,

P ^etrén ,

N

ilson

,

friherre P ^almstierna ,

R ^ydén ,

U ^ndén ,

T ^horsson .

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anmälde, efter

gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, lagrådets den

3 mars 1919 avgivna utlåtande över det den 11 februari 1919 till lag­

rådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 9 och 37

§§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Efter erinran att förslaget av lagrådets flesta ledamöter lämnats

utan anmärkning hemställde föredraganden, att detsamma måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till an­

tagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Adelgrcn.