2

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom., 9, 17, 18, 19, 20 och 25 §§

i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt

ävensom avdelningarna l:o) och 5:o) i de vid samma förordning fogade

särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola, 7, 8 och 9 §§

ävensom avdelningarna l:o), och 5:o) i de särskilda anvisningarna i

nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

2

§•

1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning

avser, med det undantag, som omförmäles i 19 § 2 mom., den inkomst,

som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då räkenskapsår

icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått tillända

närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

9 §•

Vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omför­

mäles, må, utom i det fall att ersättning för bestridande av särskilda

med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § förmäles,

blivit av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkom­

stens förvärvande eller bibehållande, såsom:

arrende- eller hyresavgift; — — — — — — — — — —

— —----------------- ---------------— underhåll av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda

dock endast ifall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt;

kostnad för nödigt biträde i hemmet, för det fall att gift kvinna

av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt

hemmets skötsel, skolande avdraget ske från hennes inkomst av dylik

verksamhet, med iakttagande av att avdraget i intet fall må överstiga

300 kronor;

kontors- och andra förvaltningskostnader —-------------.

17 §.

1 mom. Den uppskattade inkomsten och en sextiondedel av den

uppskattade förmögenheten utgöra tillsammans taxerat belopp. För den,

som icke enligt 12 § är skattskyldig för förmögenhet, utgör den upp­

skattade inkomsten taxerat belopp. Det taxerade beloppet utföres i jämna

tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt

tiotal kronor, bortfaller.

2 mom. För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är

här i riket mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskatt­

ningsbart belopp, och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till

100 kronor.

18 §.'

1 mom. För svensk medborgare, som är här i riket mantals­

skriven, beräknas det beskattningsbara beloppet efter följande grunder.

a) Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga

orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med

de billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna.

Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare före­

skrifter, Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i

sänder.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 259.

3

För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom

fritt från skatt avdragas följande belopp (ortsavdrag):

om han är mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp I,

600 kronor,

T)

» »

Ti

»

»

II,

700

»

T)

2

>

»

Ti

T)

»

»

T>

III,

800

»

Ti

»

»

» »

»

Ti

IV,

900

>

»

»

» »

»

»

»

v,

1,000

»

b) Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, vilken är gift eller har

hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn, vilka

icke uppnått 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och för­

mögenhetsskatt, erhålla följande avdrag (familjeavcbaq);

gift skattskyldig: för hustrun 200 kronor; för varje sådant barn,

som ovan sägs, om barnet uppnått 15 år, 200 kronor och, om barnet

ej uppnått 15 år 100 kronor; samt

ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild)

4

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 259.

för barn, som ovan sägs: för ett barn, om det uppnått 15 år, 300 kro­

nor och, om det ej uppnått 15 år, 200 kronor; samt för varje följande

barn, om det uppnått 15 år, 200 kronor och, om det ej uppnått 15 år,

100 kronor.

För barn, vilkas föräldrar båda leva men icke äro gifta med var­

andra, skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna

skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas

hos fadern, endast denne åtnjuta avdrag.

c)

I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av

särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, underhåll

av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag)

är väsentligt nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst 500

kronor. Sådana utgifter för annans underhåll, som avses i 10 §, må

icke åberopas såsom grund för avdrag enligt detta stycke.

d) Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av

de enligt a), b) Och c) här ovan för den skattskyldige medgivna avdrag-

men icke dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskatt­

ningsbara beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan

av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det beskattningsbara beloppet.

2 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal

kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal

kronor bortfaller.

För svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, in­

träder skatteplikt, när det beskattningsbara beloppet uppgår till 10 kronor.

19 §.

7 mom. Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med viss procent

av de enligt nedan angivna grunder uträknade grundbelopp.

a) För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska

bankbolag utgör grundbeloppet:

för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger

10,000 kronor, 3 %,

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

10.000 kronor men icke . . .

20,000 kronor, 4 %

20.000

»

»

»

. . .

40,000

»

, 5 %

40.000

»

»

»

. . .

60,000

»

, Q %

60.000

>

»

»

. . .

100,000

»

, 1 %

100,000

»

»

»

. . .

150,000

»

, 8 %

Kungl. Maj:t8 proposition nr 259.

5

150,000 kronor men icke . .

200,000 kronor,

9

%

200,000

»

. .

.

300,000

»

, 10

%

300,000

»

»

»

. .

.

400,000

! » 11

%

400,000

»

»

» . .

. 600,000

»*

, 12

%

600,000

»

»

» . .

. 800,000

s , 13

%

800,000

»

» . .

. 1,000,000

*

, 14

%

1,000,000

»

J

15

%

dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 12 % av det be­

skattningsbara beloppet.

b) För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör grund­

beloppet: (A-skatt)

När den taxerade inkomsten i för­

hållande till kapitalet

Skatt i

%

av den

taxerade

inkomsten.

När den taxerade inkomsten i för­

hållande till kapitalet

Skatt i £

av den

taxerade

inkomsten

| icke överstiger 4

%

1-50

överstiger 12

men icke 12 Va

% .

5-40

överstiger. 4

men icke 4‘/i

%

... .

1-60

2

12 Va

2

2

13

2 .

5-60

,

4*/«

2

2

4 Va 1 • • • •

1-70

2

13

2

2

13»/» . .

5'80

2

4'/a

2

2

43/4 5 . . . .

1-80

2

132 o

2

2

14'/s . .

6 00

2

4»/«

2

2

5

.....

1-90

2

141/»

2

2

15

. .

6-20

2

5

2

2

5V» » ■ • ■ •

200

2

15

2

2

16 . .

6-40

2

5V»

2

2

5s/s > • . . .

220

2

16

2

2

17

> .

6-60

2

5s/s

>

2

6 .....

2'40

2

17

2

2

18 . .

6 80

2

6

2

2

er

i

ce

v

*

260

2

18

2

2

19

. .

7-00

2

6V»

2

2

6*/s .....

2-80

2

19

2

2

SO . .

7-15

)

6*/a

2

2

7

² . . . .

300

2

20

2

2

21 . .

7-30

2

7

2

2

7 Va .....

320

2

21

2

2

22 . .

7 45

2

7 Va

2

2

7Vs .....

340

2

22

2

2

23

. .

7 60

2

7a/s

2

2

8 .....

360

2

23

2

2

24

. .

7-75

2

8

2

2

8V».....

380

2

24

2

2

25V» » ■

7'90

2

81/*

2

2

9

.....

400

2

25 Va

5

2

27

. .

8-05

|

2

9

2

2

9*/a .....

420

2

27

2

2

28‘/a . .

8-20

i

9>/«

2

2 10 .....

440

2

28V*

2

2

30

. .

885

|

2

10

2

2

10Va .....

4 60

2

30

2

2

32

. .

8'50

2

10»/a

2

2

11 .....

4-80

2

32

2

2

34

.

8-65

2

11

2

2 HVa .....

500

2

34

2

2

36

. .

8 80

2

liv»

2

2 12 .....

5-20

2

36

2

2

39

. .

8-95

1

6

KungI. Maj:ts proposition nr 259.

När den taxerade inkomsten i för­

hållande till kapitalet

Skatt i

%

av den

taxerade

inkomsten.

När den taxerade inkomsten i för­

hållande till kapitalet

Skatt i

%

av den

taxerade

inkomsten.

överstiger 39 men icke 42

%

...................

9-10

överstiger 95 men icke 100 JS . . . .

10-90

»

42

1

Y

46 >...................

9-25

> 100

Y

>

105 > . . . .

11-00

»

46

»

»

50 » . . .

9-4 0

>

105

1

Y

110> . . . .

11-10

»

50

Y

>

55 *...................

9‘55

» no

Y

>

115 > . . . .

11-20

>

55

>

»

60 ......................

9-70

»

115

t

Y

120 > . . . .

11-30

» 60

Y

>

65 »...................

9*85

» 120

i

»

125 > . . . .

11-40

»

65

Y

>

70 »...................

1000

>

125

>

Y

130» . . . .

11-50

»

70

Y

»

75 »...................

10-15

»

130

>

Y

135 » ....

11-60

»

75

>

>

80 ......................

10'30

»

135

>

Y

140 » ....

11-70

> 80

>

>

85 »...................

10-45

»

140

Y

J*

115 » ....

11-80

»

85

»

1

90 »...................

10 60

»

145

Y

»

150 » . . . .

11-90

»

90

»

»

95 >...................

1075

>

150

1200

varvid dock iakttages, att skattens grundbelopp icke i något fall må med

mera än halva den överskjutande inkomsten överstiga det grundbelopp,

som högst skolat påföras bolaget, därest dess inkomst hade varit allenast

så stor, att bolaget varit att hänföra till närmast lägre skatteklass.

Till kapital, varom här är fråga, räknas såväl aktie- eller lottkapital

som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upptages till det belopp,

som angivits i balansräkningen för nästföregående år, eller, om aktie- eller

lottkapitalet samma år undergått förändring, till medelstorleken därav

under nämnda år. På samma sätt förfares vid beräkning av reservfonden.

2 mom. Utöver den inkomstskatt, varom i 1 mom. är stadgat,

skall av där omförmält bolag erläggas inkomstskatt med viss procent av

ett grundbelopp, vilket utgör tre kronor tör varje fullt hundratal kronor av

den del av bolagets nästföregående år till beskattning enligt nyssnämnda

moment taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelats till delägarna;

dock efter avdrag av de å sagda inkomst belöpande kronoutskylder, även­

som, ifråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning till försäkrings­

tagare eller av för samma ändamål reserverade medel. (B-skatt)

3 mom. I den mån enligt 2 mom. beskattade tillgångar i vanlig

ordning utdelas, äger bolaget åtnjuta restitution med viss procent av ett

grundbelopp, vilket utgör tre kronor för varje fullt hundratal kronor av

de till delägarna sålunda utdelade tillgångar, skolande därvid iakttagas, att

Kungl. Maj:ts proposition n.T 259.

7

sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre

belopp än de av bolaget enligt mom. 2 erlagda skattemedel. Re­

stitution sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av

kronoutskylder.

20

§.

1 mom. För varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga

procent av de i 19 § 1 och 2 mom. omförmälda grundbeloppen, med

vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skall det nästföljande året utgå.

2 mom. Vid restitution av skatt enligt 19 § 3 mom. tillämpas å

där omförmälda grundbelopp det procenttal, som, på sätt nyss sagts,

bestämts att gälla för året näst efter det, under vilket utdelning, som

föranlett restitution, ägt rum.

[25 §.

1 mom. Är skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna

förordning inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock

att i fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen

varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit

berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas

från den andre makens behållna inkomst.

Hava makar blivit särskilt taxerade, skall det beskattningsbara be­

loppet bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade,

varvid iakttages, att de enligt 18 § 1 mom. skattskyldig medgivna avdrag

få åtnjutas allenast av makarna gemensamt, och skall skatt beräknas efter

det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet samt påföras vardera

maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan av

de för båda makarna taxerade beloppen.

Därest hustrun men icke mannen taxeras till inkomst- och förmö­

genhetsskatt, skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet hustrun

för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas för hustru.

2 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva

skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxe­

ras jämväl för sådana barns inkomst och förmögenhet.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 10 § är

berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet avräknas

från barnens behållna inkomst; men må däremot icke, därest avdrag, vartill

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

barn enligt 10 § varit berättigat, överstiger barnets inkomst överskjutande

beloppet avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns behållna inkomst.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögenhet,

skall jämte den skattskyldige barnet ansvara för den å dess inkomst och

förmögenhet belöpande del av skatten.

3

mom. När enligt denna förordning hänsyn skall tagas därtill,

huruvida skattskyldig har barn, och till barnens ålder, avses förhållan­

dena den 31 december året näst före det, då taxeringen sker.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o) Inkomst av fast egendom.

I.

Värdet av bostadsförmån-----------------------.

II.

Till inkomst av jordbruk--------— — — jordbruket och dess

binäringar (ej för personligt behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i ar­

betet med egendomens skötsel, äger skattskyldig göra avdrag med fulla

värdet av omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 21 år eller sär­

skilt taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och under­

håll åt hemmavarande barn icke äga rum, liksom å andra sidan lönen

och underhållet icke skola upptagas såsom inkomst för barnet.

Kostnad för sådana arbeten--------—--------- inkomst av jordbruk.

in.------------------------ .

5:o) Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

1 ro) för alla omkostnader------------------kronoutskylder.

Avdrag får således ej göras — — — — egen bostad o. d.

Däremot är avdrag medgivet — — — — — belastar sin affär

med utgifter härför. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som

deltaga i rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra avdrag med fulla vär­

det av omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 21 år eller särskilt

taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll

åt hemmavarande barn icke äga rum, liksom å andra sidan lönen och

underhållet icke skola upptagas såsom inkomst för barnet. Gift kvinna,

som av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig

Kungl. Maj:ts proposition n:r 259.

9

åt hemmets skötsel, äger att från sin inkomst av dylik verksamhet av­

draga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor.

Skulle efter avdraget kvinnans inkomst av sådan verksamhet utvisa un­

derskott, får underskottet, i den mån det föranledes av nyssnämnda av­

drag, icke enligt 3) i denna punkt avdragas från annan inkomst.

Även indirekta kostnader — — — —.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920 med iakt­

tagande därav, att med i 19 § 2 mom. omförmäld till beskattning enligt

19 t; 1 mom. taxerad inkomst skall vid taxering år 1920 förstås den år

1919 till inkomstskatt taxerade inkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 saml. 229 käft. (Nr 259.)

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

förordning om lindring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom., 3 och 11 §§, 26 § 1 mom.

samt 32 §, 36 § 2 mom. och 59 § i förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering ävensom de vid samma

förordning fogade formulär nr 1 A och 1 B skola i nedan angivna delar

hava följande ändrade lydelse.

2

§•

1 mom. Skyldighet att avgiva uppgift till ledning för egen taxe­

ring (deklaration) åligger utan särskild anmaning:

a) --------------------------

b) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest

han under nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögen­

hetsskatt eller ock sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års

utgång ägt så stor förmögenhet, att inkomsten och en sextiondedel av

förmögenheten tillsammans överstigit 600 kronor;

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till

inkomst- och förmögenhetsskatt eller ock åtnjutit så stor inkomst och vid

sagda års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en sex­

tiondedel av förmögenheten tillsammans uppgått till 100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst och för­

mögenhet hänsyn tagas till hustrus och barns inkomst och förmögenhet,

därest enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den skatt­

skyldige skall taxeras därför.

3 §•

Deklaration skall avgivas------------------inkomstkälla, i avseende å

vilken skattskyldighet åligger honom

dels ock i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för för­

mögenhet, upptaga:

beloppet av denna förmögenhet vid slutet av nästföregående år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

11

Skall uppgiftspliktig taxeras jämväl för hustrus och barns inkomst

och förmögenhet, skall deklarationen innehålla enahanda upplysningar

angående hustruns och barnens inkomst och förmögenhet, som här ovan

äro föreskrivna beträffande den uppgiftspliktiges egen inkomst och för­

mögenhet.

Deklaration skall särskilt angiva-------------------------------- .

—--------— uppgives särskilt bolagets kapital.

För nu nämnt bolag uppgives därjämte bolagets nästföregående år

enligt 19 § 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomst och vad därav utdelats till delägarna; har uppgift i

sistberörda avseende ej kunnat lämnas i bolagets deklaration,

må den­

samma särskilt ingivas till vederbörande taxeringsnämnds ordförande eller,

om taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, inom den i 39 § stadgade tid

till prövningsnämnden.

Deklaration, som angives för utländsk--------— —

¹¹ §•

Till ledning vid taxeringen skola ytterligare följande uppgifter

meddelas

1:°)---------------------------------;

2:o) varje år:

a) ---------- ----------------------;

b) --------------------------------- ;

e)

-------------------------------------

.

d) av förmyndarekammare eller gode

män för tillsyn av förmyn­

derskap :

uppgift angående sammanlagda beloppet av varje omyndigs i för­

myndareräkning redovisade inkomst nästföregående år och angående vär­

det av den omyndiges förmögenhet vid utgången av samma år, därest

inkomsten uppgått till minst 100 kronor eller förmögenheten uppgått till

minst 1,200 kronor;

e) av styrelse eller likvidatorer för inländskt aktiebolag eller solida­

riskt bankbolag — — — —.

26 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse — — — — taxe­

ringsnämnds ordförande. Kungörelsen skall därjämte innehålla uppgift

om, till vilken ortsgrupp varje taxeringsdistrikt hör, eller, om delar av

ett och samma taxeringsdistrikt tillhöra olika ortsgrupper, till vilken orts­

grupp varje sådan särskild del hör.

12

Kungl. Maj:ts •proposition nr 259.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att införa:

i fastighetslängderna — — — — vederbörande fastigheter, och

i inkomstlängden de skattskyldigas namn och civilstånd samt dels,

i avseende å inkomstbevillningen, uppskattad inkomst, beloppet av med­

givet bevillningsfritt avdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels, i

fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten, taxerat belopp, antalet barn,

för vilka skattefritt avdrag äger rum, varvid särskilt angives, huru många

som uppnått och huru många ej uppnått 15 år, sammanlagda beloppet

av skattefria avdrag, beskattningsbart belopp, skattens grundbelopp samt

i fråga om inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag bolagets ka­

pital, det belopp, varå skatt enligt 19 § 1 mom. i förordningen om in­

komst- och förmögenhetsskatt skall utgå, skatteprocent därå, det belopp,

varå skatt enligt 19 § 2 mom. i nämnda förordning skall utgå, och grund­

beloppen, dels ock för en var jämlikt lagen om allmän pensionsförsäk­

ring avgiftspliktig det avgiftsbelopp, som enligt 15 § i samma lag skall

i taxeringslängden införas; och bör taxeringsnämnden därvid följa den

inom samma ort senast upprättade mantalslängden.

Där vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt jämväl för­

mögenhet legat till grund för taxeringen, skall taxeringsnämnden i in­

komstlängden angiva särskilt den inkomst och särskilt den förmögenhets-

del, som ingår i det taxerade beloppet.

Har skattskyldig icke avlämnat deklaration, skall i inkomstläng­

dens anteckningskolumn göras anteckning om den till inkomst- och för­

mögenhetsskatt taxerade inkomstens beskaffenhet, där denna ej framgår

av inkomstlängden i övrigt.

A

titelbladet till inkomstlängden skall antecknas, till vilken orts-

grupp distriktet eller, om delar av distriktet tillhöra olika ortsgrupper,

varje sådan del hör. I senare fallet skola de skattskyldiga, vilka äro

bosatta å ort, som hör till annan ortsgrupp än distriktets övriga delar,

i längden särskilt angivas och sammanföras.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen till bevillning för

inkomst medgiva avdrag på grund av höga levnadskostnader å orten,

skall sådant beslut, jämte det detsamma införes i protokollet, antecknas

å titelbladet till inkomstlängden.

Där taxeringsnämnd medgiver skattefritt avdrag åt skattskyldig av

den anledning, att hans skatteförmåga är på grund av särskilda förhål­

landen väsentligen nedsatt, skola skälen därför i varje särskilt fall an­

givas i inkomstlängdens anteckningskolumn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

18

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående för­

säljning av brännvin------------------.

36 §.

2 mom. Efter emottagandet av taxeringslängd^'^ åligger det på

landet häradsskrivaren och i stad vederbörande tjänsteman ej mindre

att ofördröjligen uträkna och i taxeringslängderna införa de avgifter, som

på grund av taxeringsnämndernas beslut skola påföras, varvid i särskilda

kolumner skola införas dels de delar av inkomst- och förmögenhets­

skatten, som belöpa å ena sidan å den i det taxerade beloppet upptagna

inkomsten, å andra sidan å den i samma belopp upptagna förmögenhets-

delen, dels ock å ena sidan den inkomstskatt, som skall erläggas jämlikt

19 § 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, å andra

sidan den inkomstskatt, som skall erläggas jämlikt 19 § 2 mom. i nämnda

förordning, än även att genom granskning av taxeringslängderna efter­

forska möjligen förelupen misskrivning eller annan oriktig anteckning och

till kronans ombud hos prövningsnämnden skriftligen framställa de an­

märkningar, vartill granskningen givit anledning.

59 §.

1 mom. — — — — — — —

2 mom. — — — — — — —

3 mom. Därest efter anförda besvär taxering till inkomstskatt en­

ligt 19 8 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt ändras

eller sådan taxering varder åsatt, vidtages den jämkning i redan påförd

taxering enligt 2 mom. i nyssnämnda paragraf eller den påföring av sådan

taxering, som må därav föranledas. Framgår ej av tillgängliga hand­

lingar, huruvida och till vilket belopp taxering enligt sistnämnda moment

ägt rum, skall erforderlig uppgift härom införskaffas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920. I fråga om

taxering, som år 1920 skall äga rum enligt 19 § 2 mom i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt, avses med inkomstskatt enligt 19 §

1 mom. i sagda förordning i stället inkomstskatt enligt 20 § i förord­

ningen om inkomst- och förmögenhetsskatt enligt detta lagrums lydelse

i förordningen den 22 juni 1911.

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 259.

^{Deklarationsblankett nr} 1 A

A. Inkomst av fast egendom.

Överförd bruttoinkomst

Avdrag yrkas för följande driftkostnader (se 6):

1. Avlöning------- — portvakt o. s. v.) (se 7) . .kr.

2. Utgifterna för inlöp av utsäde, foder, gödnings­

ämnen o. d., ävensom av levande och döda in­

ventarier (se

9)....................................................... »

3. Utgifterna för reparation av byggnader ...»

4. Avgifterna för försäkring av arbetspersonal,

byggnader, förråd och driftsinventarier, utgif­

terna för läkarevård och medicin till arbetsper­

sonal och kreatur-besättning.................................... »

5. Arrenden eller andra i penningar utgående av­

gaser ............................................................................. »

6. Övriga omkostnader (se 10).....................................»

Återstående inkomst (se 11)

B. Inkomst av kapital.

ts

Summa

Avdrag yrkas för utgifter till förvaltningskostnad . . . .

Inkomst under B

C. Inkomst av arbete

(i penningar naturaförmåner)

(se 8).

Summa att taxera till inkomst- och förmögenhetsskatt

Inkomsten har

icke ö varf tigit

Kronor

15

Antalet hemmavarande eller av mig helt eller delvis underhållna barn,

vilka vid utgången av nästföregåen le år ej uppnått 21 år och icke själva skola

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, utgör: barn, sora uppnått 15 år.......,

barn, som ej uppnått 15 år ........ (Det skattefria avdrag, som äger rum för barn,

får icke göras i deklarationen.)

Kuvgl. Maj:ts proposition nr 259.

I enlighet med ovanstående uppgifter och särskilda bilagor uppgiver

jag för bevillningstaxeringen i denna kommun följande inkomst (se 31) ^

1. Av kapital: krono- och kyrkotionde (enligt A III).......................................... kr.

inkomst enligt B.................................................................................. »

Summa ....................... kr.

Avgår: ränta å gäld (enligt Allmänna avdrag 2)

. .............................. »

Återstående inkomst under 1 (underskott utföres med

noll)

....................... kr.

Särskild uppgift av aktiebolag och solidariskt bankbolag.

Bolagets

kapital

eller------------procent av kapitalet.

Bolagets förra året till A-skatt taxerade inkomst uppgick till............... kr.

och hava därav intill denna dag till delägarna utdelats ............... kr. (se 32)

Att jag, min hustru och mina hemmavarande eller av mig helt eller delvis

underhållna barn, vilka vid utgången av nästföregående år e uppnått 21 år och

icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, under året icke åt­

njutit annan inkomst eller haft förmögenhet till högre belopp, än här ovan upp-

givits, samt att jag efter bästa förstånd meddelat de lämnade uppgifterna, bekräf­

tas på heder och samvete.

............................... den ........................... 19....

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

Deklaration skall--------— räkenskapsår.

Skyldighet att avgiva deklaration åligger utan anmaning:

a) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll,

b) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest han under näst­

föregående år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller ock sagda år åtnjutit

så stor inkomst och vid samma års utgång ägt så stor förmögenhet, att inkomsten och

en sextionde! av förmögenheten tillsammans överstigit 600 kronor;

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmö­

genhetsskatt eller sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års utgång ägt så stor

förmögenhet, att inkomsten och en sextionde! av förmögenheten tillsammans uppgått till

100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst och förmögenhet hänsyn

tagas till hustrus och barns inkomst och förmögenhet, därest, enligt vad nedan sägs, den

skattskyldige är uppgiftspliktig därför.

Efter anmaning — — — angående denna.

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn ,

som ej uppnått 21 år, skall, därest barnen icke själva skola taxeras till inkomst- och för­

mögenhetsskatt, den skattskyldige i sin deklaration eller i bilaga till densamma uppgiva

sådana barns inkomst och förmögenhet.

Den, som ej är svensk medborgare,--------—

3. Till skattskyldigs familj —------- kusk o. d.), varemot, då skattskyldig äger

göra avdrag för underhåll åt i hans verksamhet använt hemmavarande barn, som uppnått

21 år eller självt skall taxeras för sin inkomst, till familjen ej skall räknas sådant barn.

4. — — — — — — — — — — — — — — — — —

7. Avlöning i naturaförmåner — — — ej avdragas. Till arbetspersonal räknas

hemmavarande barn, som deltager i arbetet med egendomens skötsel och uppnått 2L år

eller särskilt taxeras för avlöning vid gården. För lön och underhåll åt hemmavarande

barn, som ej uppnått 21 år och icke särskilt taxeras för sin inkomst, får avdrag icke äga rum.

8. Gift kvinna, som av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna

sig åt hemmets skötsel, äger att från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden

för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor. Har dylikt avdrag ägt rum, skall

upplysning lämnas om storleken av detsamma och om inkomst, från vilken avdraget skett.

Skulle efter avdraget kvinnans inkomst av nyssnämnda verksamhet utvisa underskott, får

underskottet, i den mån det föranledes av i denna punkt omnämnt avdrag, icke avräknas

såsom förlust under allmänna avdrag.

9.

—

—

— _ — — —

—

— —

—

14.

Har någon under året — — — utföres med noll (se 11). Motsvarande iakt-

tages, där skattskyldigs hustru eller barn drivit affär, för vilken den skattskyldige är upp­

giftspliktig.

15. — _________ — ____ — — —

20.

Svensk medborgare — — — här utövas.

Om efter de avdrag, som skett enligt 10 § i förordningen om inkomst- och förmö­

genhetsskatt (allmänna avdrag), underskott uppstått för den skattskyldige eller hans hustru,

må underskottet avräknas från den andre makens behållna inkomst och må, därest all­

männa avdrag för den

skattskyldige och hans hustru skulle överstiga makarnas samman­

räknade inkomst, det överskjutande beloppet avräknas från barnens behållna inkomst. Där­

emot får icke, om allmänna avdrag, vartill barn varit berättigat, överstiga barnets inkomst,

överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges, den skattskyldiges hustrus eller

övriga barns behållna inkomst.

21

.

— — — — — — — — — — — — — — — — —

27.

Såsom förmögenhet uppgives värdet av tillgångar utöver skulderna. Tillgån­

garna skola upptagas —

— — — — — —.

28.

Uppgiften skall upptaga — — — sålunda innehaft.

Gift man skall,

om hustrun icke själv är skyldig avgiva deklaration, uppgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

17

fast egendom, som hustrun ägt eller brukat. Den skattskyldige är jämväl pliktig att lämna

uppgift om fast egendom, som ägts eller brukats av hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållna, ej särskilt skattskyldiga barn under 21 år. I deklarationen bör

särskilt angivas, vilken egendom som ägts eller brukats av barnen.

31. Om den skattskyldige är gift man och uppgiftspliktig för hustruns inkomst,

skall den inkomst, som här uppgives, utgöra mannens och hustruns sammanräknade in­

komst. Däremot skall här icke medräknas barns inkomst.

32. Till kapital räknas såväl aktie- eller lottkapital som ock reservfond, och skola

bägge upptagas till belopp, som angivits i ingående balansräkningen, där de ej under året

undergått förändring. I sådant fall bör upplysning lämnas, efter vilka grunder medelstor­

leken av kapitalet beräknats.

Den förra året till A-skatt taxerade inkomsten upptages till det belopp, som bestämts

av taxeringsnämnden eller, om dess beslut ändrats av högre myndighet, det sålunda be­

stämda beloppet. Såsom till delägarna utdelat uppgives vad av den taxerade inkomsten till­

delats dem såsom utdelning i vanlig ordning.

Skulle det å blanketten — — — särskild bilaga.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 229 höft. ( Nr 259.)

3

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 259.

^{Deklarationsblankett n:r} 1 B.

Inkomsten har

icke överstigit

B. Inkomst av kapital.

Summa

Avdrag

yrkas för utgifter till

förvaltningskostnad...................

Inkomst under B

Summa att taxera till inkomst- och förmögenhetsskatt

Antalet hemmavarande eller av mig helt eller delvis underhållna barn, vilka

vid utgången av nästföregående år ej uppnått 21 år och icke själva skola taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt, utgör: barn, som uppnått 15 år........... , barn,

som ej uppnått 15 år ............

(Det skattefria avdrag som äger rum för barn, får icke göras i deklarationen.)

Kronor

öre

I enlighet med ovanstående uppgifter uppgiver jag för bevillningstaxeringen

följande inkomst (se 16):

1. Av kapital (enligt B)......................................................................... kr.

Avgår ränta å gäld (enligt Allmänna avdrag 2).....................»

Återstående inkomst under 1 (underskott utföres med noll) . kr.

Uppgift angående fast egendom

(annan fastighet än jordbruksfastighet).

Undertecknad har att för nästföregående år uppgiva nedannämnda fastig­

heter (se 15):

Kvarter och nummer eller annan beteckning:

Stad, socken:

Taxeringsvärde:

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

19

Att jag, min hustru och mina hemmavarande eller av mig helt eller delvis

underhållna barn, vilka vid utgången av nästföregående år ej uppnått 21 år och

icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, under året icke åt­

njutit annan inkomst eller haft förmögenhet till högre belopp, än här ovan upp-

givits, samt att jag efter bästa förstånd meddelat de lämnade uppgifterna, be­

kräftas på heder och samvete.

....... ......... -...................... .......... den ___________ 19.......

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

Deklaration skall — — — näst föregående år.

Skyldighet att avgiva deklaration åligger utan anmaning:

a) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest han under näst­

föregående år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller ock sagda år åtnjutit

så stor inkomst och vid samma års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en

sextionde! av förmögenheten tillsammans överstigit 600 kronor;

b) annan enskild skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och

förmögenhetsskatt eller ock sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års utgång

haft sa stor förmögenhet, att inkomsten och en sextionde! av förmögenheten tillsammans

överstigit 100 kronor;

skolande vid beräkning av skattskyldigs inkomst och förmögenhet hänsyn tagas till

hustrus och barns förmögenhet, därest, enligt vad nedan sägs, den skattskyldige är uppgifts-

pliktig därför.

Efter anmaning vare en var annan------------ angående denna.

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn,

som ej uppnått 21 dr, skall, därest barnen icke själva skola taxeras till inkomst- och för­

mögenhetsskatt, den skattskyldige i sin deklaration uppgiva sådana barns inkomst och för­

mögenhet.

Den, som ej är svensk medborgare, — — —

2. Till skattskyldigs familj — — — kusk o. d.), varemot, då skattskyldig äger

gorå avdrag för underhåll åt i hans verksamhet använt hemmavarande barn, som uppnått

21 år eller självt skall taxeras för sin inkomst, till familjen ej skall räknas sådant barn.

3. —

—

— — — — — —

______

6.

Av staten anvisad — — — enligt resereglemente. — Gift kvinna, som av för­

värvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, äger att

från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock

högst 300 kronor.

Har dylikt avdrag ägt rum,

skall upplysning lämnas om storleken av

detsamma och om inkomst, från vilken avdraget skett. Skulle efter avdraget kvinnans in-

20

komst av sådan verksamhet utvisa underskott, får underskottet i den mån det föranledes

av nyssnämnda avdrag, icke avräknas såsom förlust under allmänna avdrag.

7.

—

—

— — — — — —

— — — —

— —

9.

Svensk medborgare — — — här utövas.

Om efter de avdrag, som skett enligt 10 § i förordningen om inkomst- och för­

mögenhetsskatt (allmänna avdrag), underskott uppstått för den skattskyldige eller hans

hustru, må underskottet avräkuas från den andre makens behållna inkomst och må, därest

allmänna avdrag för den skattskyldige och hans hustru skulle överstiga makarnas sam­

manräknade inkomst, det överskjutande beloppet avräknas från barnens

behållna inkomst.

Däremot får icke, om allmänna avdrag, vartill barn varit berättigat, överstiga barnets

inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges, den skattskyldiges hustrus

eller övriga barns behållna inkomst.

10

.

— —

—

— — —

—

— — —

— — —

— —

— —

14.

Såsom förmögenhet uppgives värdet av tillgångar utöver skulderna. Tillgångarna

skola upptagas — — —.

15.

Uppgiften skall upptaga------------ han sålunda innehaft.

Gift man skall, om hustrun icke själv är skyldig avgiva deklaration, uppgiva hustruns

fasta egendom. Den skattskyldige är jämväl pliktig att lämna uppgift om fast egendom,

som ägts av hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna, ej särskilt skatt­

skyldiga barn, som ej uppnått 21 år. 1 deklarationen bör särskilt angivas, vilken egendom

som tillhört barnen.

16.

Om den skattskyldige är gift man och uppgiftspliktig för hustruns inkomst,

skall den inkomst, som här uppgives, utgöra mannens och hustruns sammanräknade inkomst,

Däremot skall här icke medräknas barns inkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Skulle det å blanketten —------- särskild bilaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

21

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

E^den,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena H

ellner

,

Statsråden: P^etersson,

So ^hotte,

P^etrén,

N^ilson,

L^öfgren,

friherre P^almstierna,

R^ydén,

T^horsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde härefter: Inledning.

Sedan 1910 års skattereform genomfördes, hava grunderna för den

direkta beskattningen till staten icke undergått någon genomgripande

förändring. Den utveckling, som efter nämnda tidpunkt skett på skatte­

området, gör det emellertid angeläget att tillse, huruvida icke en revision

av inkomstbeskattningen åtminstone i vissa delar numera är av omstän­

digheterna påkallad. Jag erinrar därom, att den direkta beskattningen

å inkomst och förmögenhet kommit att intaga en helt annan ställning i

det statliga skattesystemet än den innehade under åren närmast efter

skattereformens genomförande. Redan den ordinarie inkomst- och för­

mögenhetsskatten representerar numera en långt större anpart av stats­

inkomsterna än vid nämnda tidpunkt, och efter min mening är denna för­

skjutning naturlig. Vid sidan av den genom 1910 års förordning reglerade

22

Kung1. Maj:ts proposition nr 25!t.

inkomst- och förmögenhetsbeskattningen har därjämte under trycket av

kristidens finansiella svårigheter utbildat sig en extra beskattning, för år

1918 i form av dels extra inkomst- och förmögenhetsskatt4 dels därjämte

särskild tilläggsskatt, för innevarande år av en extra inkomst- och förmö­

genhetsskatt, i vilken sammanförts bägge de för sistförfluten år gällande

nyssnämnda skatterna. Denna extra beskattning representerar en skatte­

intäkt av ungefär samma belopp som den ordinarie inkomstbeskattningen.

Då kristidens avveckling nu är förestående, uppställer sig jämväl

på skatteområdet spörsmålet, huru erfarenheterna från de senast gångna

åren skola tillgodogöras vid utformningen av en för mera normala för­

hållanden avpassad skattelagstiftning. Redan med hänsyn härtill synes

mig tidpunkten vara lämplig att upptaga frågan, i vad mån en revision

av grunderna för inkomst- och förmögenhetsskatten kan anses påkallad.

Härvid bör då givetvis till beaktande förekomma önskemål beträffande

inkomstbeskattningen, som redan tidigare utan samband med kristidsför­

hållandena gjort sig gällande, såsom exempelvis önskemålet, att beskatt­

ningen i fråga måtte genom lämpligare avdragsbestämmelser och annan

skatteskala bättre anpassa sig efter och mera effektivt utnyttja den be­

fintliga skatteförmågan, varigenom ökade möjligheter kunde beredas att

på inkomstbeskattningens väg uttaga de på det hela taget växande men

dock år från år växlande belopp i skattemedel, som statens hushåll­

ning erfordrar.

Det har under de senaste åren blivit tydligt, att den nuvarande

inkomstskattens konstruktion i dessa avseenden lämnar rum för berätti­

gade anmärkningar. Extra beskattning och bestämmelser om särskilda

avdrag hava därför måst tillgripas. Och icke minst med hänsyn till att

inkomst- och förmögenhetsskatten icke lämpligen kunnat bära någon

avsevärt ökad skattebörda har särbeskattning av vissa slag av inkomster,

krigskonjunkturvinsterna, fått tillgripas i större utsträckning än vad eljes

behövt ifrågakomma.

Jag tillåter mig sålunda erinra därom, att nu nämnda omständig­

het var ett huvudskäl för den under fjolåret föreslagna och delvis ge­

nomförda skärpningen av krigskonjunkturskatten. Vid förordandet inför

Kungl. Maj:t av nämnda skärpning framhöll jag särskilt, att jag av an­

tydda skäl icke ansåg någon avsevärd del av det skattebelopp, som er­

fordrades, kunna överflyttas å den allmänna inkomstbeskattningen. Jag

anförde därvid, enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet för den

16 maj 1918 (proposition nr 448) några synpunkter, vilka i anseende till

det samband de äga med nu förevarande ärende torde få här återgivas.

Mot den antydda utvägen att för den då ifrågavarande statsregleringen

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

stegra den allmänna inkomstbeskattningen fann jag vissa skäl tala, vilka

jag tillmätte avgörande betydelse. Därom uttalade jag följande.

»De skattebelopp, som måste anskaffas äro av så betydande storlek, att deras

uttagande skulle innebära en skärpning av den vanliga inkomst- och förmögen­

hetsskatten med i genomsnitt mer än 50 %, eller, uttagna genom den extra inkomst-

och förmögenhetsskatten, skulle medföra densammas fördubblande. Det synes mig

vara uppenbart, att ett uttagande av verkligt betydande nya skattebelopp av den

allmänna inkomstskatten icke gärna kan ske utan en genomgripande revision av

skatteskalan. Härvid torde böra särskilt anmärkas, att en sådan revision ej kan

begränsas till att avse endast enskilda skattskyldiga eller med dem i beskattnings­

avseende likställda utan givetvis även måste omfatta grunderna för aktiebolagens

beskattning. Vid ett försök att utvinna det behövliga tillskottet av skattemedel

ur den allmänna inkomstskatten upprullas i själva verket en mångfald spörsmål,

vilkas rationella lösning kräver avsevärda och tidskrävande utredningsarbeten så­

som underlag. Särskilt anser jag mig böra framhålla att, då den vanliga inkomst­

skatten utvecklar sig alltmer till att bliva själva grundvalen för vårt beskatt-

ningsväsende, i fråga om denna skatteform varje verkligt betydande omläggning

bör prövas med än större omsorg än vad som kan krävas i avseende å föränd^

ringar i sådana beskattningsformer, som till sin natur äro av provisorisk be­

skaffenhet.

Hn revision av den allmänna inkomstbeskattningen finner jag visserligen

vara av behovet påkallad. Önskvärt vore efter min mening, att åt den grund­

läggande beskattning stypen i vårt land gåves en sådan byggnad, att den tilläte

en efter det statsfinansiella lägets växlande krav mer eller mindre hård belast­

ning, varigenom införandet av fristående extra inkomstbeskattning bleve över­

flödigt. Men sålunda är icke vår nuvarande allmänna inkomstskatt efter min

mening byggd., och omständigheterna ha icke medgivit ett framläggande för inne­

varande års riksdag av förslag till erforderlig omläggning av grunderna för ifråga­

varande skatt. Vissa förarbeten lör en revision äro emellertid vidtagna, och är

det min asikt, att arbetet bör fullföljas i syfte att förslag skola kunna föreläggas

nästkommande ars riksdag till förändring i vis-a delar av bestämmelserna rörande

inkomst- och förmögenhetsskatten. Jag har vid sådant förhållande ansett mig så

mycket mindre ha anledning att nu förorda, att behovet av ökade skattemedel

skulle tillgodoses medels omläggning av den allmänna inkomstbeskattningen.

Den ökning i skatteintäkt, som statsfinansernas nuvarande läge päkallar,

bör i stället enligt min mening helt uttagas genom en skärpt krikon junktur-

beskattning.»

Den revision av den allmänna inkomstbeskattningen, om vars önsk­

värdhet jag sålunda uttalade mig, har sedermera blivit igångsatt.

Vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition angav jag,

vid inkomstberäkningen, frågans dåvarande läge. Efter att hava under­

strukit, hurusom jag för genomförandet av 1920 års reglering måste

räkna med en inkomstbeskattning, som i avseende å skattebelastning

ungefär innefattar såväl den hittillsvarande ordinarie som den under de

bägge sista åren utgående extra beskattningen anförde jag härutinnan:

25

jämte må, därest det taxerade beloppet ej överstiger vissa angivna gränsvärden,

nedsättningen av detsamma äga rum å ort, där levnadskostnaderna äro synner­

ligen höga, eller för skattskyldig, vilken bar att underhålla minderåriga

barn eller vilkens skatteförmåga på grund av särskilda förhållanden är

väsentligt nedsatt. Skatten utgår med viss kvotdel av det taxerade beloppet

samt stiger från 0,4 procent, vid ett taxerat belopp ej överstigande 900 kronor,

till 5 procent, då det taxerade beloppet uppgår till eller överstiger 104.500

kronor. l?ör inländska aktiebolag och solidariska bankbolag tillämpas en särskild

skatteskala, avvägd efter bolagens taxerade inkomst i förhållande till deras efter

vissa grunder beräknade aktiekapital. Beträffande annan enskild skattskyldig

än här i riket mantalsskriven svensk medborgare samt i fråga om andra juridiska

personer än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag gälla i viss mån

andra stadganden.

Med ovan i korthet berörda bestämmelser har man, så vitt först angår

enskilda personers skatteplikt, avsett att rätta skattens storlek efter den person­

liga skatteförmågan. Emellertid har de mindre bemedlades intresse därvidlag

icke blivit vederbörligen tillgodosett, särskilt då fråga är om familjeförsörjare

å orter med höga levnadskostnader. De för sådana fall medgivna skattelindrin-

garna äro ej tillfyllest. Att så är förhållandet, måste också anses vara av stats­

makterna erkänt genom antagandet av de författningar angående skattelindring

för mindre bemedlade, som utkommit under de senaste åren. Det synes vara på­

kallat. att ersätta dessa provisoriska skattelindringar med bestämmelser, inarbe­

tade i den grundläggande inkomstskatteförordningen. Mot de i förevarande avse­

ende i nu gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade be­

stämmelserna kan dessutom anmärkas, att desamma icke nog smidigt äro anpas­

sade efter olika förhållanden med avseende å levnadskostnadernas höjd och för­

sörjningspliktens omfattning. En avsevärd omläggning av de i 1910 års förord­

ning om inkomst- och förmögenhetsskatt angivna grunderna för skattelindring

torde numera vara erforderlig.

Vad vidare angår skatteprogressionen i 1910 års förordning, så torde av

de högre inkomsterna böra i förhållande till de lägre uttagas väsentligt högre

skatt än vad i 1910 års förordning stadgas. En väl avvägd skärpning och fort­

sättning av skatteprogressionen lärer kunna genomföras utan fara för national­

ekonomiskt ofördelaktiga verkningar. Att den genom 1910 års förordning pålagda

skatten icke blivit riktigt avpassad efter de skattskyldigas ekonomiska bärkraft

torde få anses erkänt bland annat därigenom, att då extra inkomst- och förmö-

f

enhetsskatt av statsfinansiella skäl uttagits, man icke ansett sig kunna följa

e i nyssnämnda förordning gällande beskattningsregler, utan med helt förbi­

gående av de smärre inkomsterna lagt den extra skattskyldigheten endast å me­

delstora och större taxeringsbelopp.

Förekomsten vid sidan av varandra av flere fristående inkomstskatter är

emellertid ingalunda önskvärd. Vid utarbetande av en ny skatteskala torde den­

samma om möjligt böra så avvägas, att, vare sig större eller mindre belopp skall

genom inkomstskatt anskaffas, detta kan ske på grund av den allmänna inkomst­

skatteförordningen utan att särskilda förordningar om extra inkomstskatt eller

tilläggsskatt varda erforderliga. En sådan omarbetning av skatteskalan torde

t

'äraväl vara en grundläggande förutsättning för den revision av förordningen om

irigskonjunkturskatt, som torde befinnas erforderlig. Det bör alltså eftersträvas,

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 229 käft. (AV 259.)

4*

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

27

ning om vissa ändringar i förordningen samma dag om taxeringsmyndig­

heter och förfarandet vid taxering, hava över dessa förslag yttranden av­

givits av kammarrätten, pensionsstvrelsen och länsstyrelserna, varefter de

sakkunniga i mars 1919 avgivit slutligt utlåtande.

Den igångsatta statistiska undersökningen har ännu icke hunnit

slutföras, men har förste aktuarien Sven Oden, åt vilken chefen för

statistiska centralbyrån anförtrott ledningen av samma undersökning, den

25 februari 1919 avlämnat en »V. P. M. angående de finansiella verk­

ningarna för staten av visst förslag till ändringar i förordningen om in­

komst- och förmögenhetsskatt m. m.»

De sakkunnigas båda utlåtanden (bil. 1 och 2), socialstyrelsens

utlåtande (bil. 3), kammarrättens yttrande (bil. 4), en sammanställning

av länsstyrelsernas uttalanden (bil. 5) ävensom nyssnämnda P. M.

(bil. 6) torde få bifogas detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Jämväl i ett annat, mera speciellt ärende berörande inkomstbeskatt-

Sakkunniga

ningens område har utredningsarbete förekommit, vars resultat jag torde f'ZXå7av

i dag fa för Kungl. Maj:t anmäla. Ovannämnda den 28 juni 1918 hem-

vissa förslag

ställde jag till Kungl. Maj:t om rätt att låta verkställa en utredning ro- beskatt-'

rande vissa spörsmål om beskattning av aktiebolag och solidariska bank-

ningens

bolag, och anförde jag då:

område.

»Den revision av vissa delar av förordningen om inkomst- och förmögen­

hetsskatt, som jag förut i dag tillstyrkt, omfattar bland annat en sådan nyan­

ordning av skatteskalan, varigenom å ena sidan en efter behovet olika stor skatte­

intäkt skulle kunna uttagas och å den andra sidan skattetrycket i högre grad än

hittills kunna avvägas med hänsyn till bärkraften. Den härför erforderliga ut­

redningen måste givetvis omfatta såväl bestämmelserna om enskilda skattskyldiga

som motsvarande stadganden beträffande aktiebolag och solidariska bankbolag

(här nedan sammanfattade under benämningen bolag.) I avseende å sistnämnda

grupp av skattskyldiga påkalla emellertid vissa spörsmål särskild uppmärksam­

het, för vilka spörsmåls utredande jag anser mig böra begära bemyndigande att

låta utföra en fristående undersökning genom tillkallade sakkunniga.

För att skatten må bliva avvägd i förhållande till bolagens skattekraft

har i gällande förordning (§ 20 av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst-

och förmögenhetsskatt) skatteskalan så anordnats, att skatteprocenten bestämts

med hänsyn till den taxerade inkomstens förhållande till kapitalet (inkomstpro­

centen). Hur beskattningen av bolagen kommer att utfalla blir härigenom bero­

ende av bestämmelserna om beräkningen av det kapital, vartill hänsyn må tagas

vid inkomstprocentens fastställande.

(xenom förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhets­

skatt stadgades, att såsom bolagets kapital i nu berörda hänseende skulle räknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

29

Till denna hemställan behagade Kungl. Maj:t lämna bifall, och

tillkallade jag i anledning härav sagda den 28 juni 1918 professorn

Gustaf Kobb, ledamöterna av riksdagens andra kammare borgmästaren

Axel Olof Rune och muraren Gustaf Vilhelm Källman samt advokaten

Ernst Conrad Treffenberg att såsom sakkunniga biträda inom departe­

mentet vid utarbetande av förslag i förevarande hänseenden.

De sålunda tillkallade sakkunniga hava i mars 1919 avlämnat för­

slag till vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst

och förmögenhetsskatt ävensom i förordningen samma dag om taxerings­

myndigheter och förfarandet vid taxering.

Det betänkande, som av sakkunniga avgivits, hemställer jag måtte

få som bilaga åtfölja protokollet (bil. 7). De sakkunnigas förslag har

varit remitterat till kammarrätten, som den 13 innevarande mars avgivit

yttrande (bil. 8).

De här ovan omnämnda sakkunnigutlåtanden hava för kännedom

tillställts en av Sveriges Industriförbund, Handelskammarmötets kommitté

och Svenska Bankföreningen tillsatt skattedelegation. Nämnda delegation

har till mig ingivit yttranden i här ifrågavarande ärenden, vilka yttranden

torde likaledes få bifogas (bil. 9).

På grundval av de utav de båda grupperna av sakkunniga avgivna

yttranden har sedermera inom finansdepartementet utarbetats förslag till

erforderliga författningsändringar. Då de sakkunnigas utlåtande jämte där­

över avgivna yttranden torde såsom bilagor få åtfölja protokollet, finner jag

mig icke behöva i detalj redogöra för samtliga de spörsmål, som därvid

kommit under behandling. I huvudsak bär jag funnit mig böra godtaga

vad de sakkunniga hemställt. Där ej annat framgår utav de av mig för­

ordade författningsförslag eller av vad jag i det följande anför, ansluter

jag mig till de sakkunnigas uppfattning. Jag inskränker mig här till

att ange huvudgrunderna för de nu föreliggande förslag, jag har att

underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Beskattningen av enskilda och med dem likställda.

Vad angår beskattningen av här i riket mantalsskrivna svenska

medborgare bygger den nuvarande inkomstskatteförordningen i princip

helt och hållet på skatteförmågan. För fastställande av skatteförmågan

har man i första hand såsom beskattningsbar inkomst upptagit allenast

nettoinkomsten, i det att den skattskyldige tillåtits att göra avdrag för

kostnader, som gjorts för inkomstens förvärvande eller som eljest enligt

Nuvarande

inkomst-

skntl (■för­

ordning.

31

ligen må i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av

särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av andra närstå­

ende än barn under 15 år eller olyckshändelse) väsentligen nedsatt, skatt­

skyldig, vilkens taxerade belopp icke överstiger 3,000 kronor, erhålla

nedsättning i detta belopp med högst hälften, eller, om det taxerade be­

loppet icke överstiger 1,500 kronor, i undantagsfall erhålla fullständig

befrielse från skatt.

Andra enskilda skattskyldiga än här i riket mantalsskrivna svenska

medborgare och andra juridiska personer än inländska aktiebolag och

solidariska bankbolag beskattas efter i huvudsak samma regler som här

i riket mantalsskrivna svenska medborgare, men är för taxerade belopp

under 6,000 kronor skatteprocenten för dessa skattskyldiga högre och äga

de icke° åtnjuta avdrag för dyra levnadskostnader, för underhåll av barn

eller på grund av de s. k. ömmande omständigheterna.

Med nu föreliggande förslag avses icke att göra några ändringar i

bestämmelserna om sättet för den skattepliktiga inkomstens beräkning

mer än i ett par avseenden, för vilka jag vill först redogöra.

I fråga om äkta makar utmätes såsom förut skattebördan efter

båda makarnas taxerade belopp sammanlagda, ehuru makarna i visst

fall kunna taxeras var för sig. Skatteförmagan hos äkta makar är dock

icke alltid lika stor vid lika taxerade belopp utan är delvis beroende på

vem av makarna som förvärvat inkomsten. Regel är ju, att mannen

förvärvar hemmets väsentliga inkomst och att hustrun sköter eller åtmin­

stone övervakar skötseln av hemmet, varigenom utgifterna för hemmet

nedbringas. I de fall då hustrun har förvärvsverksamhet, vare sig denna

äger ^ rum inom eller utopi hemmet, blir hon ofta förhindrad att ägna

sig åt hemmets skötsel, och makarna maste då i regel använda sig av

avlönat biträde för utförandet av de sysslor, som eljest skolat utföras av

hustrun. Denna utgift för biträde i hemmet får anses såsom en utgift

för förvärvande av hustruns arbetsinkomst, och det synes billigt att ut­

giften avdrages vid uppskattandet av hustruns inkomst. Utgiften bör

däremot icke få avdragas från annan makarnas inkomst och synes jäm­

väl höra begränsas till visst maximibelopp. På grund av det anförda

föreslås sådan ändring av 9 § i förordningen om inkomst- och för­

mögenhetsskatt, att gift kvinna, som är av förvärvsverksamhet i avse­

värd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, äger att från

sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i

hemmet, dock högst 300 kronor. Genom eu sådan formulering av be­

stämmelsen kommer man visserligen icke att taga hänsyn till det fall, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förelig­

gande för­

slag.

Inkomstens

beräkning

för äkta

makar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

33

inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt förslaget skall skattskyldig

taxeras, förutom för sin egen samt i allmänhet även hustruns in­

komst och förmögenhet, jämväl för hemmavarande omyndigt barns in­

komst och förmögenhet, så framt barnet icke självt skall taxeras för

inkomst och förmögenhet. Därest barnet biträder i den skattskyldiges

verksamhet, skulle formellt den skattskyldige å ena sidan från sin in­

komst såsom utgift avdraga lön, underhåll och övriga kostnader för bar­

net samt å andra sidan uppgiva motsvarande belopp såsom inkomst för

barnet. Detta är tydligen en onödig omväg och kunde lätt medföra

misstag, varför i de särskilda anvisningarna införts bestämmelser, att i

dylika fall den skattskyldige icke skall avdraga lön, underhåll och övriga

kostnader för barnet men å andra sidan ej heller upptaga desamma

såsom inkomst för barnet. Omyndigt barn, som helt eller delvis under-

hålles av den skattskyldige, skall enligt förslaget behandlas enligt samma

regler, som om det vistades hos den skattskyldige. Anledningen härtill

är den, att ett sådant barns inkomst kommer att minska den skattskyl­

diges underhållsplikt och på sådant sätt öka hans skatteförmåga, samt

att, på sätt jag nedan skall redogöra för i samband med frågan om

skattelindring för familjeförsörjare, den skattskyldige bör erhålla skatte-

lindring icke blott för hemmavarande utan jämväl för av honom eljest

underhållna barn.

Mot den föreslagna familjebeskattningen hava en del anmärkningar

framställts av de myndigheter, vilka granskat de sakkunnigas preliminära

förslag, men vill jag återkomma härtill, sedan jag redogjort för de skatte-

lindringar, vilka enligt förslaget medgivas familjeförsörjare. I

I fråga om här i landet mantalsskrivna svenska medborgare utgår skatte-

förslaget från, att en person saknar skatteförmåga för den del av sin in-

komst, som motsvarar existensminimum för honom och hans familj, d. v. s.

vad som oundgängligen erfordras för hans och hans familjs uppehälle,

vadan en skattskyldigs skatteförmåga endast representeras av den existens­

minimum överstigande delen av inkomsten eller den s. k. fria inkomsten.

Denna kan dock icke omedelbart användas som mätare av skatteför-

mågan, enär vid lika stor fri inkomst skatteförmågan är mindre hos den,

som bor å ort med dyra levnadskostnader och har andra att försörja,

än hos den, som är bosatt å ort med billiga levnadskostnader. På grund

härav beräknas i förslaget skatten efter ett beskattningsbart belopp, vilket

erhålles sålunda: Först dragés från det taxerade beloppet ett belopp, vilket

beräknas motsvara existensminimum för den skattskyldige och bestäm­

mes med hänsyn till levnadskostnadernas höjd å boningsorten, det antal

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 229 käft. (Nr 259.)

5*

35

vilket skall anses motsvara existensminimum för ensamförsörjare. Det

sålunda fastställda beloppet blir skattefritt för varje inom ortsgruppen

bosatt skattskyldig.

Då existensminimum emellertid är större för familjeförsörjare

än för ensamförsörjare, skall enligt förslaget skattskyldig, som har hustru av

eller barn att försörja, äga att, utöver det för alla skattskyldiga inom

ortsgruppen lika skattefria beloppet (ortsavdraget), avdraga visst belopp

för hustru och visst belopp för varje barn. Dessa belopp hava, liksom det

nuvarande avdraget för barn, gjorts lika för alla ortsgrupper. Anledningen

härtill är främst önskan att så mycket som möjligt förenkla arbetet vid

taxeringen. Det skattefria avdraget för barn får tillgodonjutas för hemma­

varande eller av den skattskyldiga helt eller delvis underhålla barn under

21 år, vilka icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Då den skattskyldige enligt förslaget skall taxeras för sådana barns in­

komst, erfordras, i olikhet med vad nu är fallet, ingen bestämmelse

därom, att vid medgivande av avdrag hänsyn skall tagas till barnens

inkomst.

Vid bestämmande av avdragens belopp har hänsyn tagits endast till

oundgängligen nödvändiga utgifter eller utgifterna för föda, kläder, bo­

stad, bränsle, lyse, bohag, tvätt och sjukvård. Priserna äro för närva­

rande på grund av världskriget och därmed sammanhängande förhållan­

den mycket högt uppdrivna, och det synes tvivelaktigt, huruvida de under

avsevärd tid komma att sjunka till den nivå, vara de voro före kriget.

Men då avdragen nu skola bestämmas för en längre tid framåt samt de

statsfinansiella verkningarna av avdragsrätten icke kunna för närvarande

fullt överskådas, synes det säkrast att vid bestämmandet av de normala

avdragen utgå från 1914 års prisnivå I så fall torde dock vid 1920 års

taxering erfordras en provisorisk höjning av de skattefria avdragen, och

skall jag i anledning härav senare i dag framlägga förslag till förord­

ning om en dylik höjning.

För att såvitt möjligt förenkla faxe ringsarbetet böra de skattefria AMragt-

avdragen fastställas i jämna hundratal kronor. Enligt socialstyrelsens

beräkningar kunde år 1914 existensminimum för en ensamförsörjare å

ort med normala levnadskostnader eller i ortsgrupp II beräknas till 575

kronor, vadan avdraget för eu dylik skattskyldig borde sättas till 600

kronor. Dä priserna icke kunna beräknas fullt sjunka till 1914 års pris­

nivå, anser jag mig böra föreslå, att ortsavdraget för skattskyldig inom

•rtsgrupp II, inom vilken levnadskostnaderna förutsättas skola hava

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

37

skyldige taxeras för den underhållnes inkomst, men jag har, såsom förut

nämnts, ansett det olämpligt att så utsträcka hushållsbeskattningen.

Skattelindring för underhåll av andra närstående än hustru och barn

har härför ansetts böra medgivas i den form, att det skattefria avdraget

må på grund av särskilda omständigheter, vartill förutom dylikt underhåll

räknas långvarig sjukdom och olyckshändelse, ökas med högst 500 kronor.

Stadgandet har givits sådan lydelse, att skattskyldig i denna ordning-

kan erhålla avdrag för barn, för vilket den andre av dess föräldrar äger

åtnjuta det obligatoriska avdraget. Då underhåll av närstående i vissa

fall enligt 10 tj i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt får av­

dragas från inkomsten och det lär hava inträffat, att underhåll, som så­

lunda avdragits, godtagits såsom skäl för skattelindring enligt nuvaran­

de 18 § 3 mom. sagda förordning, har införts ett uttryckligt stadgande,

att dylikt underhåll, som avdragits såsom utgift, icke må åberopas såsom

grund för höjningen av det skattefria avdraget.

Då kammarrätten ansett ordalydelsen av förslagets 18 § 1 mom. a)

och b) kunna föranleda därtill, att i fråga om äkta makar, som båda

taxeras, ortsavdrag och barnavdrag kunde ske för såväl mannen som

hustrun, har i 25 § inryckts uttrycklig bestämmelse därom, att äkta

makar få allenast gemensamt åtnjuta medgivna avdrag.

Sedan enligt nu angivna regler bestämts det skattefria avdrag, eu

skattskyldig äger åtnjuta, utfinnes det beskattningsbara beloppet däri­

genom, att först från det taxerade beloppet dragés det skattefria avdraget

och därefter så mycket av det återstående taxerade beloppet, som mot­

svarar det skattefria avdraget, reduceras till hälften. Det enligt nämnda

grund reducerade beloppet jämte återstående, dubbla summan av existens­

minimum överstigande del av det taxerade beloppet utgör tillhopa beskatt­

ningsbart belopp. Å det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet till-

lämpas sedan den progressiva skatteskalan. Genom den nämnda, sär­

skilda reduceringen kommer effekten av de skattefria avdragen att högst

väsentligt ökas. En skattskyldig i ortsgrupp V med ett taxerat belopp

av 2,000 kronor erhåller t. ex. genom denna bestämmelse i realiteten ej

blott ett avdrag med 1,000 kronor utan därtill ock med halva det åter­

stående beloppet eller ytterligare 500 kronor. Hans avdrag utgör alltså

1,500 kronor, och han erlägger skatt allenast för 500 kronor.

Jag vill nu övergå till behandling av eu del mot förslaget fram"

ställda anmärkningar.

I sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande anför kammar­

rätten :

Kungl. Majtts proposition nr 259.

Beskatt­

ningsbart

belopp

Kammar­

rätten om

familjebe-

skattningen.

38

»I förslaget hava sakkunniga utvidgat tillämpningen av den utan tvivel

riktiga principen, att familjens samfällda skatteår mäga bör mätas efter dess

samfällda inkomst och förmögenhet. Det måste följaktligen anses principiellt

riktigt, att hemmavarande barns inkomst upptages till beskattning jämväl i det

fall att samma inkomst understiger ortsavdraget.

Enligt förslaget har beskattningen av hemmavarande barns inkomst så

anordnats, att däre-t barnet är under 21 år och dess inkomst icke överstiger

ortsavdraget, skall fadern eller modern därför taxeras. Överstiger inkomsten

oit-avdraget, skall barnet självt taxeras för densamma; bar barnet uppnatt 21

års ålder och dess inkomst icke överstigtr ortsavdraget, lämnas inkomsten obe­

skattad. Härvid bortses nu från den verkan, befintlig förmögenhet kan utöva å

det taxerade belojipets storlek.

Emellertid ieder den av sakkunniga sålunda föreslagna anordningen, i

följd av systemet med ortsavdragen och beskattningens egenskap att vara pro­

gressiv, till mindre tillfredsställande resultat, i det att, dä bainens inkomst

taxeras hos någondera av föräldrarna, dennes skatt kan bliva icke obetydligt

högre än de samman agda skattebelojpien, som eljest skolat belöpa å både honom

och barnen. Det kan sålunda inträffa, att. sä snart barnet blir myndigt eller

dess inkomst ökas så att det överstiger ortsavdraget, den samfällda skattebördan

minskas. Förutom det principiellt oriktiga däri, att ju större familjens skatte-

förmaga blir, dess lägre blir dess skattebörda, följer vidare av ifrågavarande an­

ordning, att det redan nu överklagade missförhållandet, att jordbrnkarne bidraga

med relativt för laga skatter till staten, b ir än mera skärjit. Säkerligen komma

nämligen hemmavarande, i jordbruket sysselsatta barns i avlöning, kost och

andra förmåner bestående inkomst, med eller utan övervärdei ing, att upptagas

till belopp, som överstiga ortsavdraget, vilket för landsbygden får antagas i regel

bliva 6u0 kronor. 1 dessa fall komma sålunda barnen att självständigt taxeras

och ett jämförelsevis ringa skattebelopp dem påföras, medan fadern eller modern,

som äger från sin inkomst avdraga motsvarande utgifter för barnen, får sin

skattebörda i väsentligt högre mån nedsatt. Och än gynnsammare kan förhål­

landet ställa sig för familjen, i den mån barnen upjmå 21 års ålder.

Vidare kan inträffa, att om barns inkomst uppgår till belopp, som över­

stiger ortsavdraget inom lägre ort sgrupp men understiger ortsavdraget inom

högre ortsgrupp, det skattebelopp, som gemensamt fäller å familjen, blir större,

om familjen är bosatt å den dyrare orten än å den billigare, ehuru förhållandet

givetvis borde vara motsatt.

Dessa erinringar, vilka jämväl framförts av åtskilliga Eders Kungl. Majits

Befallningshavande, synas Kammarrätten vara av den betydelse, att därest ick®

särskilda anordningar kunna åvägabringas, vaiigenom nu påpekade < egentligheter

undvikas, de nuvarande bestämmelserna om avdrag för hemmavarande barn. som

sysselsättas i skattskyldigs verksamhet, och om beloppet för skattepliktens in­

träde synas böra bibehållas. Kammarrätten tillåter sig emellertid fästa upp­

märksamheten a ett av Eders Kungl. Majits Befallningshavande i Uppsala lan

framställt förslag, att hemmavarande eller av skattskyldig undei hållet barn i

varje fall och ob roende av dess ålder taxeras särskilt, men att vid taxeringen och

skattens beräkning tillämpas de i 25 § 1 mom. givna föreskrifterna i fråga om

makar, vilka blivit särskilt taxerade. Genom en sådan anordning, som Kammarrät­

ten för sin del vill förorda, synas de olägenheter, som ovan berörts, kunna undgås.»

Kungl. Alaj:ts proposition nr 259.

39

Det kan icke bestridas, att förslaget kan fa de verkningar, som

Depart*-

kammarrätten påpekat, men kammarrätten synes hava överdrivit far- ment8c^m

hågorna. Det må därjämte icke förbises, att nuvarande lagstiftning delvis

har samma verkan som den, kammarrätten tillskrivit förslaget. Enligt

nu gällande regler får ju skattskyldig avdraga fulla utgiften för lön, un­

derhåll och övriga kostnader för i hans verksamhet biträdande barn över

lo ar, därest barnet självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,

och sålunda kan redan nu avlöning till barnet upptagas för högt i avsikt

att minska den sammanlagda skatten, vadan förslaget i denna del icke

innebär någon förändring. Farhågorna för att hemmavarande i jord­

bruket sysselsatta barns i avlöning, kost och andra förmåner bestående

inkomst skall övervärderas torde vara överdrivna. Ett sådant barns

inkomst torde till övervägande delen bestå uti delaktighet i de natura­

förmåner, den skattskyldige har av sin fastighet. Dessa naturaför­

måner böra naturligen uppskattas efter samma grunder, vare sig de

utgå till den skattskyldige eller till barn, som självt taxeras. Därest

naturaförmåner för ett särskilt taxerat barn upptagas efter högre

grund än den,° som den skattskyldige tillämpat vid uppskattningen

av naturaförmånerna för sig själv och de familjemedlemmar, som

icke skola själva taxeras, äro taxeringsmyndigheterna tydligen berättigade

att jämväl vid uppskattningen av sistnämnda förmåner använda den högre

grunden. Om ett hemmavarande, i jordbruket sysselsatt barns inkomster

uppskattas så högt, att det självt borde taxeras, skulle detta därför i

många fall leda till en förhöjd uppskattning av jordbrukares förmåner,

något som måste betraktas såsom en fördel, uppvägande nackdelen därav,

att inkomsten fördelas på flera skattskyldiga.

Annorlunda förhåller det sig, när ett hemmavarande barn uppnår

myndig ålder, i det att i sådant fall dess inkomst ofta undgår beskattning.

För undvikande härav skulle erfordras, att skattskyldig alltid taxerades

för hemmavarande barns inkomst oberoende av dess ålder. Man kan

härvid icke lämpligen göra skillnad på, huruvida barnet biträder i den

skattskyldiges verksamhet eller icke, utan den skattskyldige skulle då

taxeras för barnets inkomst, oberoende av varifrån denna härleder sig.

Jag har dock ansett bestämda skäl tala mot att så långt utsträcka

familj ebeskattningen.

Att gränsen för skattskyldighets inträdande gjorts beroende av,

bland annat, ortsavdraget å den ort, där skattskyldig är bosatt, föran­

leder, såsom i åtskilliga yttranden erinrats, att den självständiga skatt­

skyldigheten för hemmavarande barn liksom för andra skattskyldiga å

skilda dyrlietsorter inträder vid olika inkomstbelopp. 1 yttrandena synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

40

man förbise, att detta icke behöver innebära någon skillnad i realiteten,

eftersom samma förvärvsförmåga hos barnet torde på en dyrare ort taga

sig uttryck i högre penninginkomst. Till förekommande av den påpekade

olägenheten vore vidare man tvungen att antingen stadga, att orts-

avdraget skall vara lika för alla orter i riket, vilket skulle strida

mot principen om skattens anpassande efter skatteförmågan, eller

ock föreskriva, att hemmavarande barn icke finge självt taxeras, därest

dess inkomst icke överstege visst, för hela riket lika belopp, vil­

ket väl då borde sättas lika med högsta ortsavdraget. Det synes dock

vara olämpligt att fastställa olika gränser för skattepliktens inträde,

beroende på huruvida en person vistas hos sina föräldrar eller icke. Att,

såsom kammarrätten förordat, alltid låta den skattskyldige taxeras för

hemmavarande barns inkomst, oberoende av inkomstens storlek, är tydligen

föga lämpligt. Ofta kan, i synnerhet när det är fråga om vuxna söner,

vilka ännu icke skaffat sig eget hushåll utan vistas hos föräldrarna, barnets

inkomst uppgå till betydligt belopp, utan att familjefadern för det gemen­

samma hushållets räkning får disponera mer än blott en liten del därav,

som barnet betalar för sitt underhåll. Att i dylika fall låta den skatt­

skyldige taxeras för barnets inkomst vore tydligen icke riktigt.

Vissa länsstyrelser hava ansett de skäl, som av de sakkunniga an­

förts för bestämmelsen, att ogift skattskyldig för äldsta barnet skulle

erhålla högre avdrag än gift skattskyldig, icke tillräckligt motivera ett

dylikt stadgande. Länstyrelsen i Jämtlands län har i samband där­

med ifrågasatt, att i stället änkling eller frånskild man med minderåriga

barn, vilken hade husföreståndarinna anställd, skulle för denna få be­

räkna avdrag såsom för hustru.

Det synes dock icke vara lämpligt att på sådant sätt göra skillnad

på, huruvida barnafadern varit gift eller icke, liksom ej häller på, huru­

vida det är fadern eller modern, som har hand om barnet. I fall barnet

vistas hos någon av föräldrarna, måste denne i regel inrätta sitt hushåll

på annat sätt än om barnet icke funnes, och till denna omläggning, vilken

medför kostnader, bör hänsyn tagas vid beskattningen. Även om denna

omläggning i många fall blir billigare för modern, vilken kan själv ut­

föra sysslorna i hemmet, vore det obilligt att i beskattningshänseende

försätta henne i sämre ställning än den, i vilken fadern skulle vara, om han

hade hand om barnet. Vistas däremot barnet på annat håll, torde kost­

naden för dess underhåll i regel uppgå till högre belopp än det medgivna

avdraget. Detta kan visserligen sägas vara fallet jämväl med barn av äkta

makar, därest barnet vistas utom hemmet och underhålles av föräldrarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

41

vadan gift skattskyldig med samma rätt borde få erhålla högre avdrag

för underhållet av sådant barn än för underhållet av hemmavarande barn.

För att så mycket som möjligt förenkla hithörande bestämmelser synes

det emellertid nödvändigt att medgiva lika stort avdrag för hemma­

varande som för hos annan varande, av den skattskyldige underhållet barn,

och man bör då vid bestämmande av avdragets storlek tydligen utgå

från det regelrätta fallet eller att barnet vistas hos föräldrarna.

Det torde jämväl vara olämpligt att låta änkling eller frånskild

man under vissa förutsättningar få avdrag för husföreståndarinna. Ett

villkor härför skulle tydligen vara, att husföreståndarinnans inkomst från

annan än husbonden skulle sammanläggas med dennes inkomst och man

skulle då utsträcka familjebeskattningen långt över den gräns, som i

förslaget uppställts därför. Härtill kommer svårigheten att avgöra, när

en person skall anses såsom husföreståndarinna eller ej.

De sakkunniga föreslogo i sitt remitterade förslag, att därest skatt­

skyldig vid mantalsskrivning eller i sin deklaration uppgåve, att han och

en annan person, ehuru icke gifta, sammanlevde såsom man och hustru,

eller detta eljest framginge av allmänt kända förhållanden, ifrågava­

rande personer i alla avseende skulle taxeras så, som om de vore gifta

med varandra.

Härom yttrar kammarrätten i sitt utlåtande:

»I skrivelse den 6 maj 1911 har riksdagen påkallat åtgärder till avhjäl­

pande av en i gällande skattelagstiftning förefintlig oegentlighet, ägnad att men­

ligt inverka å äktenskapsfrekvensen i vårt land, nämligen det förhållandet att

eu man och en kvinna kunna genom att ingå äktenskap med varandra försättas

uti en med avseende å inkomstskatt och bevillning ofördelaktigare ställning än

de hade före äktenskapets ingående.

Sakkunniga hava i viss mån tagit hänsyn till herörda förhållande, då de

enligt 25 § 2 mom. föreslagit, att tvenne personer, vilka ehuru icke gifta sam­

^manleva såsom man och hustru, skola under viss förutsättning taxeras så, som

om de vore gifta. Förutsättningen är, att skattskyldig vid mantalsskrivningen

eller i sin deklaration nppgiver, att han och en annan per.-on, ehuru icke gifta,

sammanleva såsom man och hustru eller ock att detta eljest framgår av allmänt

kända förhållanden.

Kammarrätten måsfe för sin del avstyrka detta förslag. Det kan icke

förväntas,

att angivna förhållande kommer att av kontrahenterna annat än un­

dantagsvis uppgivas, och i större städer, där dylik sammanlevnad väl ^mest är

att finna, torde taxeringsmyndigheterna oftast sakna kännedom om förhållandet.

Stadgandet kali därför förväntas komma till tillämpning blott i enstaka fall,

något som inom vederbörande kretsar är ägnat att föranleda missnöje orh klago­

mal. För övrigt äro ofta ifrågavarande förbindelser av mera tillfällig art. Fall

inträffa ock, da gift person, smn icke sammanbor med maken, i stället samrnan-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. / sand. 229 höft. (A r 259.)

(i*

Samman­

levande.

Kammar­

rätten.

Departe­

mentschefen

Skatteplik­

tens xnträae

Utlännin­

gars be­

skattning.

lever med annan; skola då alla tre personernas inkomster vid taxeringen samman

räknas? Med avseende ä den ringa effektivitet, stadgandet får antagas medföra,

och dess olämplighet i övrigt, synes detsamma böra ur förslaget utgå.»

I sitt slutliga utlåtande hava de sakkunniga modifierat sitt förslag

i denna del därhän, att taxeringsmyndighet icke skulle tillerkännas någon

självständig prövningsrätt; utan skulle taxering enligt de grunder, som

gälla för äkta makar, ifrågakomma allenast beträffande sådana samman­

levande, vilka själva uppgiva sig såsom gifta.

Därest två personer sammanleva såsom man och hustru, är deras

skatteförmåga tydligen densamma vare sig de äro gifta med varandra

eller ej. I många fall är förbindelsen även av lika stadigvarande art,

som om den vore ett verkligt äktenskap. Med hänsyn härtill kunna skäl

visserligen anföras för de sakkunnigas senaste förslag i förevarande del.

Stadgandet saknar emellertid säkerligen praktisk betydelse; och har det

icke medtagits i mitt förslag.

Enligt nuvarande bestämmelser skola taxerade belopp utföras i

jämna hundratal kronor. Då för här i riket mantalsskriven svensk med­

borgare enligt förslaget alltid visst belopp skall avdragas såsom skatte­

fritt samt följande del av det taxerade beloppet skall reduceras till hälften,

skulle, därest taxerade belopp och beskattningsbara belopp utfördes i

jämna hundratal kronor, skatteplikt inträda först vid ett taxerat belopp,

som med 200 kronor översteg det skattefria avdraget. Att på sådant

sätt höja gränsen för skattepliktens inträde är tydligen icke riktgt,

utan böra taxerade belopp och beskattningsbara belopp utföras i jämna

tiotal kronor samt skatteplikt inträda vid ett beskattningsbart belopp av

10 kronor eller sålunda vid ett taxerat belopp, som med 20 kronor över­

stiger det fria avdraget. Förslag till tabeller för reducering av taxerat

belopp till beskattningsbart belopp äro bifogade sakkunnigas preliminära

yttrande.

Enligt förslaget äger annan skattskyldig än här i riket mantals­

skriven svensk medborgare icke åtnjuta någon nedsättning av det taxe­

rade beloppet, utan utgör detta beskattningsbart belopp. Detta överens­

stämmer med vad som nu gäller. Länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge

och Norrbottens län hava ifrågasatt, huruvida icke här i riket mantalsskri­

ven utlänning bör beskattas efter samma regler som här mantalsskriven

svensk medborgare. Jag har ansett denna fråga icke för närvarande böra

bliva föremål för behandling.

Då annan skattskyldig än här i riket mantalsskriven svensk med-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 259.

43

borgare icke äger åtnjuta nedsättning i det taxerade beloppet, synes

gränsen för dylik skattskyldigs skatteplikt böra liksom nu sättas vid

100 kronors taxerat belopp.

Utöver vad jag nu anfört torde jag få göra följande erinringar ro-

Specialmo-

rande enskilda i förslaget till ändringar i förordningen om inkomst- tiveru,y*

och förmögenhetsskatt.

Det tiar anmärkts, att den föreslagna ändringen av denna para- 9 i

graf komme att leda därtill, att familjens skattebörda bleve mindre,

därest barn, som användas i föräldrarnas verksamhet, bliva självständigt

taxerade för sin inkomst, än då barnens inkomst inräknas i föräldrarnas.

Detta blir utan all fråga händelsen, men även den nuvarande lagstift­

ningen medför enahanda konsekvens. De sakkunniga hava således icke

här föreslagit något principiellt nytt. Om de föreslagna bestämmelserna

i större utsträckning än nu är fallet komma att föranleda självständig

taxering av barnen, är detta endast ett eftersträvansvärt resultat, som

väl överensstämmer med principen för den allmänna inkomstskatten, att

envar skall självständigt taxeras för sin inkomst. Den avvikelse från

denna princip, som av de sakkunniga föreslagits med avseende å barn,

vilka icke själva kunna taxeras för sin inkomst, har betingats av sär­

skilda skäl, icke minst av en med hänsyn till vunnen erfarenhet naturlig

strävan att förebygga det obehöriga kringgående av bestämmelserna om

skattskyldighet, som möjliggöres genom inkomstens uppdelning mellan

föräldrar och barn.

Det har ifrågasatts, att avdrag ej borde medgivas för hustru, då18§lmo“ b>

hon, utan att skilsmässa ägt rum, lämnat hemmet. Anmärkningen sam­

manfaller med en i samband med 25 § 1 mom. i förslaget gjord anmärk­

ning i fråga om makars gemensamma skattskyldighet, då makarna, ehuru

ej lagligt skilda, icke sammanleva. Utan tvivel förtjänar denna fråga

att tagas i övervägande. Men den har icke det ovillkorliga samman­

hang med den nu verkställda revisionen av skatteförordningen, att den

nu behöver upptagas till prövning.

Framkomna förslag om uttrycklig föreskrift därom, att avdragen

för barn endast få avse eget eller adopterat barn, styvbarn eller foster­

barn, stå icke i det direkta samband med den nu företagna revisionen,

att de nu måste upptagas till prövning, så mycket mindre som de sak­

kunniga i detta avseende icke ifrågasatt någon saklig ändring av vad nu

gäller och förslagsställarna icke ens antytt, att nu gällande bestämmelser

©m avdrag för barn vid tillämpningen vållat några svårigheter. Förslaget

innebär, att den avdragsrätt för barn, varom här är fråga, gäller för

44

Kung!. Maj:ts proposition nr 259.

18

§ lmom.c).

alla barn, gentemot vilka den skattskyldige har försörjningsplikt, och det

synes lämpligt att fortfarande såsom hittills överlämna åt taxeringsmyn­

digheterna att i mera tveksamma fall avgöra, om dylik plikt åligger

skattskyldig. För övrigt erinras, att där avdrag för barn i tvivelaktiga

fall icke kan medgivas på grund av 18 § 1 mom. b), försörjning av barn

kan anses såsom en sådan omständighet, som berättigar till särskilt av­

drag enligt 18 § 1 mom. c).

Den i vissa yttranden framställda anmärkningen, att den föreslagna

differentieringen i fråga om avdragets storlek, beroende av barnets ålder

över eller under 15 år, skulle vara obehövlig på grund därav, att dels barn

under 15 år fordra mera tillsyn och sålunda verka mera hindrande för

föräldrarnas förvärvsverksamhet än de äldre barnen, och dels de äldre

barnen genom eget arbete i hemmet eller genom kontanta tillskott till

hushållsutgifterna lätta föräldrarnas existensvillkor, kan i vissa fall hava

sitt berättigande. Såsom allmän regel torde man dock kunna antaga

att existensminimum ökas med barnets ålder; och det är just exi­

stensminimum, som de sakkunniga velat fritaga från varje skattebe­

lastning. Vad de äldre barnen kunna uträtta till hjälp för föräldrarna

ökar visserligen dessas skatteförmåga, vare sig barnens arbete leder för

familjen till ökad inkomst eller besparad utgift. Men i förstnämnda fallet

ökas genom barnets arbete även familjens skattskyldighet, och härigenom

neutraliseras mer eller mindre verkningarna av att familjeavdraget för

sådant barn är högre än för de mindre barnen.

Det förtjänar påpekas, att de i 18 § 1 mom. a) och b) föreslagna

avdragen äro obligatoriska och skola medgivas i varje fall, då taxe­

ringsmyndigheterna finna att, de anledningar, som göra avdragen be­

rättigade, faktiskt föreligga. Ett av överståthållarämbetet framställt

förslag om ett uttryckligt stadgande i förordningen av innehåll, att

avdragsrätten är beroende av att uppgifter om för densamma avgö­

rande förhållanden lämnats i skattskyldigs deklaration torde icke böra

föranleda åtgärd. Erforderliga upplysningar om de skattskyldigas barn

och deras ålder kunna i de vanliga fallen inhämtas ur mantalsläng-

den, vilken bör finnas tillgänglig under taxeringsarbetet, och dessa

upplysningar äro ägnade att tjäna till ledning vid avdragens bestäm­

mande, såväl då de skattskyldiga själva icke lämnat uppgifter om sina

barn och deras ålder, som, i övriga fall, för vinnande av kontroll över

de lämnade uppgifternas riktighet.

Gentemot vad som anförts av länsstyrelserna i Örebro och Värm­

lands län angående storleken av det avdrag, som må medgivas på grund

av ömmande omständigheter, må framhållas, hurusom de nu föreslagna

45

bestämmelserna om utvidgad rätt till avdrag leda till så ökade skatte-

lindringar över huvud taget i förhållande till vad nu gäller, att någon

jämförelse mellan de gällande bestämmelserna i 19 § 3 mom. och de

föreslagna bestämmelserna i 18 § 1 mom. c, icke lämpligen kan göras.

De nu föreslagna skattelindringarna böra ses i sitt sammanhang och torde,

där så sker, få anses så vittgående, som under bestående förhållanden

kan finnas påkallat och lämpligt.

Då länsstyrelsen i Malmöhus län ansett sig böra ifrågasätta, huru­

vida icke en enklare metod för genomförandet av lämpliga lindringar

än den av de sakkunniga föreslagna kunde komma till användning, vill

jag framhålla, att, enligt vad de sakkunniga meddelat, frågan härom gi­

vetvis varit föremål för ingående överläggningar och grundliga under­

sökningar, innan de sakkunniga stannade vid sitt nu framlagda förslag.

Den ena anordningen efter den andra har försökts, men befun­

nits alltför komplicerad eller eljest olämplig. Bland de sålunda av

de sakkunniga förkastade metoderna är att nämna en, som synes hava

föresvävat länsstyrelsen, då den förordar inrättande av särskilda och

lätthanterliga progressionstabeller för olika slag av skattskyldiga. De

kommunalskattesakkunniga hava i sitt förslag till lag om kommunal

taxering och skattskyldighet slagit in på den antydda vägen att inrätta

särskilda progressionstabeller för olika slag av skattskyldiga; och de hava

för sitt behov kunnat inskränka antalet tabeller till 7. Eu tillämpning

av samma metod vid en så differentierad avdragsrätt, som av de sakkun­

niga föreslagits, där avdragets storlek är beroende dels av bostadsortens

dyrhet, dels av skattskyldigs civilstånd och antalet av honom försörjda

barn, dels av särskilda ömmande omständigheter, skulle nödvändiggöra

upprättandet av bortåt ett tjugutal eller flera tabeller, utan att man på

förhand kunde vara säker, att ändock alla tänkbara kombinationer av

avdrag blivit behörigen beaktade vid tabellernas uppställande. Det ligger

i öppen dag, att tillvaron av en sådan mängd progressionstabeller och

nödvändigheten att för varje fall söka reda på den särskilt för detta fall

tillämpliga, skulle vålla taxeringsmyndigheterna stora olägenheter och

mycket och besvärligt arbete. De sakkunniga hava därför funnit, att

eu annan utväg än denna borde sökas, och tro sig hava funnit en,

som har avgjorda företräden framför särskilt den nyss omförtnäjda,

i fråga om enkelhet och lät1 hanterlighet. Vid verkställandet av de ut­

räkningar, som erfordras för att förvandla taxerat belopp till beskatt­

ningsbart belopp, uträkningar som i stor omfattning utförts under de

sakkunnigas utredningsarbeten, har det visat sig, att det härmed förenade

arbetet, särskilt vid tillgång till sådana hjälptabeller, som i prov bilagts

Kungl. Majil» proposition nr 2">9.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

deras först avgivna utlåtande, är jämförelsevis obetydligt och icke förenat

med någon nämnvärd svårighet. Och är det beskattningsbara beloppet en

gång funnet, återstår för skattens beräknande allenast, att därå tillämpa

det grundbelopp, som är avsett att för ändamålet uträknas och upptagas

i en enda progressionstabell, användbar i fråga om alla enskilda skatt­

skyldiga och med dem likställda.

26

§ 2mom.

Emot förslaget om utsträckning av nu gällande bestämmelser ifråga

om familj ebeskattning till att avse även hemmavarande eller av skatt­

skyldig underhållna barns inkomst, där barnen icke själva skola taxeras

för densamma, hava av flera av de hörda myndigheterna framförts vissa

betänkligheter, medan åter andra ansett vad som sålunda föreslagits

endast innebära ett lagfästande av redan utvecklad praxis. Det alldeles

övervägande flertalet av de hörda myndigheterna har emellertid icke haft

något att erinra mot förslaget i denna del.

Vad som särskilt synes hava givit anledning till betänklighet hos

dem, som gjort erinringar mot förslaget, är, såsom förut i annat sam­

manhang framhållits, den omständigheten, att vid tillämpning av de före­

slagna bestämmelserna familjens skattebörda skulle bliva större, därest

barnens inkomst sammanräknas med föräldrarnas, än om barnen bliva

självständigt taxerade, något som befarades skola leda till en strävan

från de skattskyldigas sida att åstadkomma självständig taxering av bar­

nens inkomst med eller utan övervärdering av denna.

Givetvis kunde ifrågasättas, såsom också från något håll skett, att

för hemmavarande, självständigt taxerat barn ortsavdraget endast finge

åtnjutas till en del, exempelvis till hälften, varigenom den omnämnda

nedsättningen i skatt skulle minskas. Då emellertid en sådan undantags­

bestämmelse, vilken icke skulle vara tillämplig i fråga om självständigt

taxerade barn, vilka icke bo i föräldrahemmet, i många fall skulle kunna

kringgås, och det även synes olämpligt att hava olika ortsavdrag för skatt­

skyldiga inom samma ortsgrupp har någon dylik anordning icke före­

slagits.

Det har vidare anmärkts, att det kan vara svårt för en samvets­

grann person att på heder och samvete deklarera hemmavarande eller av

honom underhållna barns inkomst, om vars belopp han icke alltid äger

fullständig kännedom. Med avseende härå må erinras, att redan gäl­

lande lagstiftning dels ålägger förmyndare att avgiva deklaration om

omyndigs inkomst och förmögenhet, dels förutsätter, att föräldrar skola

i visst fall deklarera hemmavarande omyndigt barns förmögenhet, och

att, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, någon olägenhet icke visat

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

47

gig föreligga i fråga om tillämpningen av dessa bestämmelser, vilka ju i

själva verket överensstämma med vad nu föreslagits.

I fråga om äkta makar, vilka båda taxeras till inkomst- och för­

mögenhetsskatt, bör tydligen mannen, vilken är barnets målsman, icke

hustrun, taxeras för barnets inkomst och förmögenhet, och i andra fall bör

den av föräldrarna, som enligt de i förslagets 18 § 1 mom. givna reglerna

erhåller avdrag för barnet, jämväl taxeras för dess inkomst och förmö­

genhet. Uttrycklig bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig. En­

ligt 25 § 2 mom. tredje stycket i förslaget skall jämte den skattskyldige

barn ansvara för den å dess inkomst och förmögenhet belöpande skatt.

Stadgandet torde blott sällan komma att tillämpas, och därför har icke

ansetts nödvändigt att införa bestämmelser om, att den å barnet belöpande

andel av skatten skall införas i taxeringslängd, uppbördsbok och restlängd,

vilket ifrågasatts av länsstyrelsen i Jönköpings län. Stadgandet torde

vidare medföra, att den skattskyldige, om han erlagt jämväl den på

barnets inkomst och förmögenhet belöpande andel av skatten, har regress­

rätt mot barnet. Särskilt stadgande härom har icke ansetts behövligt.

Enligt nuvarande skatteförordning utgår alltid inkomst och för- rc^rlig^l*-

mögenhetsskatten med ett fixt, i förhållande till det taxerade beloppets

storlek bestämt belopp, och skattens avkastning kan därför icke göras

beroende av det skattebehov, som för ett visst budgetår förefinnes.

Vid behandlingen i riksdagen av skatteförordningen synes det dock

hava förutsatts, att den enligt förordningen utgående skatten skulle kunna

procentuellt höjas eller minskas.

I skrivelse den i) juni 1910 i anledning av Kungl. Maj:ts pro­

position med förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

framhåller nämligen riksdagen, sedan förut omnämnts, att olika skalor

införts för belopp icke överstigande 6,000 kronor och för belopp översti­

gande 6,000 kronor, att denna anordning med två skilda skatteskalor natur­

ligen icke medförde någon svårighet för en tillfällig ökning eller minsk­

ning av inkomst- och förmögenhetsskatten för den händelse anledning

till sådan förändring skulle förekomma. Förändringen skulle nämligen

kunna vidtagas genom procentisk höjning eller sänkning av skatten

Inkomstens belopp liksom procentsatsen kunde lämnas åsido.

Vid ett par tillfällen, nämligen i en motion vid 1911 års riksdag

och i två motioner vid 1913 års riksdag, har fråga väckts om en pro­

centuell höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten, men dessa motio­

ner hava avslagits på den grund, att de utgifter, för vilkas täckande

skatteförhöjningen varit avsedd, icke vunnit riksdagens bifall.

48

Kungl. Afaj:ts proposition nr 259.

Skatteskala

När det sedermera visat sig föreligga behov av ökade skatte­

inkomster, hava dessa ansetts icke kunna uttagas genom höjning av

den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten, utan erforderliga skatte­

belopp hava anskaffats genom särskilda skatter endast å de större in­

komsterna (extra inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1918, tilläggs­

skatten för samma år samt extra inkomst- och förmögenhetsskatten för

år 1919). Den av riksdagen åtminstone i viss utsträckning förutsatta

rörligheten hos 1910 års skatt har sålunda aldrig vunnit tillämpning i

praktiken.

Det medför naturligen olägenheter, om man varje gång som det

föreligger behov att genom direkt beskattning uttaga ett större belopp än

förut, skall vara nödsakad att införa en ny skatteform. Skatteskalan

bör därför så avvägas, att den, såvitt möjligt, uttrycker de olika inkomst­

tagarnas relativa skattskyldighet och att man kan uttaga ett ökat eller

minskat skattebelopp genom en enkel procentuell höjning eller sänkning

av skatten. En sådan höjning eller sänkning av skatten är jämförelse­

vis enkel vid en proportionell eller blott degressiv skatteskala. En pro­

gressiv skala är det däremot svårare att så avväga, att en dylik höjning

eller sänkning kan ske i avsevärd grad, och ju starkare progressionen

är, desto mindre blir rörligheten.

Vid införande av de under krigstiden erforderliga, extraordinarie

inkomst- och förmögenhetsskatterna visade det sig nödvändigt att lägga

dessa skatter huvudsakligen på de medelstora och större inkomsterna.

Detta torde visserligen, såsom de sakkunniga påpekat, till en viss grad hava

berott därpå, att de lägre inkomsttagarna genom penningvärdets fall fått

vidkännas en automatisk, högst avsevärd höjning i skattekvot utan full

motsvarighet för de medelstora och större inkomsttagarna, men det torde

jämväl visa, att de sistnämndas skatteförmåga icke blivit fullt beaktad

vid avvägandet av 1910 års skatteskala.

Den nu föreslagna skatteskalan avser att, i jämförelse med 1910

års skatteskala, högst väsentligt öka skattebördan för de större inkom­

sterna genom en starkare progression för inkomster över 40,000 kronor

samt genom att fortsätta progressionen avsevärt längre än förut varit

fallet. Jag har ansett den högsta normala skattesatsen lämpligen kunna

bestämmas till 12 %, vilket nås vid ett beskattningsbart belopp av

1,206,700 kronor. För små inkomsttagare kommer den föreslagna skalan

att i genomsnitt medföra minskad skatt, men detta blir naturligen mycket

olika, beroende på storleken av det skattefria avdrag, vartill den skatt­

skyldige är berättigad. Angående de närmare verkningarna av skalan

får jag hänvisa till de sakkunnigas tabell 4. Jag torde få understryka,

att beträffande inkomster under 10,000 kronor, å vilka skatt skulle utgå

med generellt 3 %, skatteprogressionen ligger i själva avdragssystemet.

Det ovan sagda hänför sig till det fall, att man uttager skattens grund­

belopp d. v. s. det skattebelopp, som erhålles vid tillämpande av skatte­

skalan å ett givet beskattningsbart belopp. Uttages däremot mer eller

mindre än grundbeloppet, bliva förhållandena naturligtvis annorlunda. En

avsevärd förhöjning av grundbeloppet kommer att medföra ökad skatt

för alla utom dem, som hava exceptionellt stort avdrag, liksom ett ut­

tagande av blott halva grundbeloppet kommer att medföra minskad

skatt för alla, vilka icke erlägga minst 10 % skatt d. v. s. för dem,

vilkas taxerade belopp understiger omkring 640,000 kronor.

Det har ifrågasatts, att man borde införa en bestämmelse av inne­

håll, att icke mera än en viss procent av grundbeloppet finge uttagas,

och jämväl, att författningstexten skulle erhålla sådan avfattning, som

tydligt gåve vid handen, att även lägre skatter än grundbeloppen kunna

förekomma.

En missuppfattning av det föreliggande förslaget innebära de i vissa

myndigheters utlåtanden förekommande antaganden, att de föreslagna skatte­

skalorna vore begränsade nedåt, men icke uppåt, eller anordnats såsom mi-

nimiskalor. Med anledning av denna missuppfattning torde böra under­

strykas, att vid skalornas konstruktion progressionen anordnats så,

att de framkomna grundbeloppen vid växlande skattebehov kunde med

enhetlig procentsats ökas eller minskas. Om skalan anordnats såsom

en minimiskala, vilket skulle hava föranlett vida lägre skattesatser än

de nu föreslagna, hade den förlorat en icke ringa del av sin smidighet,

enär grundbeloppen då icke kunnat, såsom nu har ansetts möjligt,

även procentuellt minskas. Genom att skalan anordnas såsom en genom-

snittsskala, som möjliggör uttagande av ett jämförelsevis ordinärt skatte­

behov, har dess elasticitet avsevärt ökats just därigenom, att inom an­

tydd gräns skatten kan utan större olägenhet bestämmas till belopp, som

vid ännu större skattebehov överstiger, men vid minskat behov understiger

grundbeloppen. Det torde fa anses självfallet, att, där skattebehovet icke

kräver uttagande av skatt, motsvarande fulla grundbeloppet, en lägre pro­

centsats än 100 % därå bör komma till användning.

Införandet i förordningen av en uttrycklig begränsning av grund­

beloppets ökning lärer icke binda en framtida riksdag, då ju riksdagen

är oförhindrad att när som helst själv ändra eller upphäva förordningen

i denna del. Det av mig förordade förslaget upptager fördenskull inga

bestämmelser vare sig om maximum eller minimum av skatt.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 229 käft.

(

Nr 259.)

7*

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

49

50

Såsom en synnerligen stor fördel i det av de sakkunniga utarbetade

förslaget betraktar jag den omständigheten, att skatteskalan och avdragens

anordnande gorå det möjligt att låta den extra inkomstskatten bortfalla.

De sakkunniga ansågo sig i sitt preliminära förslag böra förorda bibe­

hållandet av en extra skatt, men deras fortsätta utredningsarbeten hava

ådagalagt, att hinder ej möter att uttaga hela det erforderliga be­

loppet i inkomstskatt genom användande av en enda skatteform. Förut­

sättningen härför är, att hänsyn till prisnivåns förändringar tages vid

fastställandet utav avdragsbeloppen. För år 1920 erfordras sålunda en

höjning med 50 % av de olika skattefria avdragen enligt 18 §. Fram­

ställning härom kommer jag att göra senare i dag.

Givetvis kan ett avlägsnande ur budgeten av den extra inkomst-

och förmögenhetsskatten ifrågakomma allenast under förutsättning, att

den ordinarie inkomstskatten bliver rörlig till sina skattesatser. Därest

den vanliga inkomstskatten skulle i stället baseras på fria skattesatser,

finge man räkna med den extra inkomstskattens bibehållande. I detta

sammanhang torde jag få framhålla, i anledning av de principiella be­

tänkligheter, förutnämnda skattedelegation gjort gällande mot den rörliga

skatteskalan, att det icke synes mig vara ur näringslivets synpunkt för­

månligare att få räkna med eventualiteten av tillfällig extrabeskattning

än därmed, att den vanliga inkomstskatten utgår med föränderliga skatte­

skalor.

Till sist torde jag för klargörande av nu föreslagna bestämmelsers

inverkan på skattetrycket, få anföra ett par exempel.

Uti en ort tillhörande den dyraste gruppen, ortsgrupp V, erhåller

ett gift par med tvenne barn under 15 år ett skattefritt avdrag av 1,400

kronor. Överskjutande inkomstbelopp skattlägges emellertid icke fullt

utan endast till hälften upp till en inkomst av minst 2,800 kronor. Vid

denna inkomstgräns utgår skatt å ett beskattningsbart belopp av 700 kronor.

(2,800

1,400

^

= 700). Efter 3 % blir skattebeloppet 21 kronor.

Nuvarande skatt utgör kronor 44.so. Inom samma avdragsgrupp får en

person med o,000 kronors inkomst erlägga skatt med 87 kronor emot nu

110 kronor; vid 10,000 kronors inkomst äro motsvarande tal resp. 237

och 265 kronor, vid 40,000 kronors inkomst 1,595 och 1,605 kronor eller

praktiskt sett enahanda belopp i bägge fallen. Vid en inkomst av 100,000

kronor erlägges enligt förslaget 5,553 kronor mot nu 4,955 kronor.

En ungkarl i den billigaste ortsgruppen får erlägga ungefär samma

skatt som nu för inkomster under 1,200 kronor. Men vid en inkomst

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 259.

51

av 2,000 kronor skulle den ogifte få enligt förslaget betala 33 kronor mot

för närvarande 24 kronor.

Den nya skatteskalan innebär en förskjutning av skattetrycket

från mindre till större inkomster, men framför allt medför den tillsam­

mans med avdragsbestämmelserna, att skattebördan lättas för större fa­

miljer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Beskattningen av aktiebolag och solidariska bankbolag.

Under denna rubrik torde jag få upptaga till behandling dels de

av inkomstskattesakkunniga framställda förslag om ny skatteskala för den

inkomstskatt, vilken skall utgöras av aktiebolag och solidariska bankbolag,

dels ock de av sakkunniga rörande vissa särskilda till bolagsbeskattningen

hörande spörsmål avlämnade förslag rörande beskattning av den del utav

ett bolags vinst, som icke utdelas till aktieägarne.

I anslutning till de nu framlagda förslagen om ändringar i aktie­

bolagens beskattning vill jag till en början framhålla följande.

Ett aktiebolags inkomst tillhör ju i grunden icke aktiebolaget, utan

de särskilda delägarna i detta, aktieägarna. Att enligt inkomstskattens

vanliga regler beskatta varje aktieägare för den å honom belöpande an­

delen av bolagets vinst, antingen denna utdelas eller ej, vore av prak­

tiska skäl svårt att genomföra. Hittills har av aktiebolags vinst hos del­

ägarna endast beskattats vad som erhållits i utdelning. Denna beskatt­

ning har skett enligt de för enskilda inkomsttagare i allmänhet gällande

regler. Men därjämte har å bolagets inkomst uttagits en särskild skatt,

vilken av bolaget erlagts. Inkomsten hos ett aktiebolag har nämligen bland

annat på grund av de förmåner, sammanslutningen under aktiebolagets

form medför, ansetts hava en särskild skattekraft. Denna skattekraft hai

ansetts kunna mätas efter storleken av den avkastning, som erhålles å

det i bolaget|nedlagda kapitalet. Ju högre avkastningen är i förhållande

till kapitalet, desto större vore skattekraften. I anslutning härtill är

ett aktiebolags beskattning ordnad så, att aktiebolaget för hela sin in

komst erlägger en skatteprocent, som är avvägd efter inkomstprocenten,

d. v. s. den procent, inkomsten utgör av det i bolaget nedlagda,

enligt vissa grunder beräknade kapitalet. Såsom kapital har därvid

räknats aktiekapitalet och reservfonden. En sålunda anordnad aktiebo-

lagsbeskattning har i själva verket karaktären av en konjunkturbeskatt­

ning. Att låta skatteskalan bestämmas av inkomstprocenten innebär,

principiellt sett, att ett bolags skatt utmätes efter resultatet av företagets

strävan att utnyttja konjunkturerna. Då storleken av det belopp, som

utdelats till aktieägarna, inverkat på dessas skatteförmåga, är det naturligt,

att aktieägarna därjämte i vanlig ordning beskattats för utdelning av

aktier samt för sin i aktier nedlagda förmögenhet.

Nu föreliggande förslag avser icke att göra någon ändring i den

principen, att ett bolag bör för hela sin inkomst erlägga en skatt, be­

stämd helt och hållet med hänsyn till inkomstprocenten. Då denna skatt

å aktiebolagen bör stå i viss proportion till skatten å enskilda samt

skatteskalan för enskilda nu är avsedd att ändras, föreslås jämväl ändrad

skatteskala för aktiebolag. Dessutom har i förslaget införts stadganden

om behandling i skattehänseende av bolags fonderade medel.

Jag vill nu först redogöra för den föreslagna skatteskalan å bolags

hela inkomst.

*2

Kuncfl. Maj:ts proposition nr 259.

Inkomst­

skatteskalan

för aktie­

bolag.

Vid införande år 1910 av den nuvarande formen för aktiebolags

beskattning räknades såsom kapital blott aktiekapital, som representerade

verkligt, av aktieägarna gjort tillskott, och utgjorde den lägsta skatte­

satsen 2,5 %, vilken procent erlades av bolag, vars vinst icke översteg

5 % av kapitalet, under det att högsta skattesatsen, för bolag, vars vinst

översteg 100 % av kapitalet, bestämdes till 3^,20%. År 1911 infördes nu­

varande bestämmelse, att såsom aktiekapital får räknas hela aktiekapitalet

ävensom reservfonden, och i samband därmed omarbetades skatteskalan.

Vid dess utformning utgick man från, att aktiebolagen borde i för­

hållande till övriga skattskyldiga tillsammans betala lika stor skatt som

förut samt att, då vad som fick räknas såsom kapital utgjorde större

belopp än förut, progressionen borde börja redan vid 4 % inkomst. Med

dessa utgångspunkter infördes den nu gällande skalan.

Lägsta skattesatsen för aktiebolag i gällande skatteförordning utgör

2,5 %. Avgörande för valet av denna skattesats synes hava varit tre syn­

punkter; med inkomst- och förmögenhetsskattens införande bortföll bevill-

ningen till staten, vilken utgjorde \%>, vadan skatten icke borde sättas där­

under; den borde vara ungefär lika med lägsta skattesatsen för andra

juridiska personer, vilken utgjorde 2,25 %, och slutligen översteg medel-

skatteprocenten för bolag enligt dåvarande inkomstskatteförordning 3 %.

Nu föreslås, att lägsta skattesatsen för aktiebolag eller för bolag,

vars inkomst icke överstiger 4 % av kapitalet, måtte utgöra allenast ^1,50%.

Härvid har hänsyn tagits därtill, att bolag med så låg avkastning böra

så vitt möjligt skonas, samt att vid ett eventuellt uttagande av 200 %

av grundbeloppet dylikt bolag, vilket ansetts icke böra åläggas vare sig

Kuligl. Maj:ts proposition nr 259.

53

extra skatt, tilläggskatt eller krigskonjunkturskatt, dock skulle få utgöra

en skatt av 3 %. Högsta skattesatsen har jag ansett böra fastställas till

samma procent, som enligt förslaget skulle gälla för enskilda, eller till

12 %, vilken skattesats skall tillämpas för bolag, vars inkomst överstiger

150 % av kapitalet. Mellan dessa gränser är skatteskalan utformad så,

att för varje följande del av inkomsten något högre skatteprocent utgår

än för närmast föregående samt med iakttagande av att progressionen är

jämförelsevis ringa för bolag, vars inkomst icke överstiger 5 % och som

därför icke hittills ansetts kunna bära någon andel av de under krigstiden

införda tillfälliga skatterna.

Med den omläggning av skatteskalan, vilken sålunda av mig för­

ordas, kommer skattens natur att utgöra en konjunkturbeskattning att

tydligare än förut framträda.

Jag skall härefter övergå till frågan om beskattningen av bolags ^'tolags

icke Utdelade vinst.

icke utdelade

Med nuvarande bestämmelser uppstår lätt den ojämnheten vid be- vmst

skattningen av aktieinkomst, att vid samma vinstprocent en aktieinkomst

kan komma att beskattas olika, beroende på, huruvida vinsten i sin hel­

het eller blott delvis utdelats. Om bolagets vinst blott delvis utdelas,

under det återstoden reserveras, blir den sammanlagda skatten, d. v. s.

vad dels bolaget dels aktieägarna hava att erlägga, avsevärt mindre

än om hela vinsten utdelats. För att uppnå en i detta hänseende rättvis

beskattning kunde ifrågasättas, att för aktieinkomst skulle erläggas

dels av bolaget en särskild skatt, vilkens storlek vore beroende på inkomst­

procenten, dels därutöver av varje aktieägare vanlig inkomstskatt för den

å honom belöpande andelen av bolagets vinst, vare sig denna utdelats

eller ej. En sådan beskattning vore dock obillig mot aktieägarna, vilka skulle

få personligen utgöra skatt för den del av vinsten, över vilken de icke äga

att omedelbart disponera. Den å aktieägarna rätteligen belöpande skatten

för bolagets icke utdelade vinst måste därför i en eller annan form läggas

å bolaget. Det föreliggande förslaget innebär, att för aktieinkomst skall er­

läggas tre skatter, nämligen dels av bolaget såväl en skatt, som grundas på

de med aktiebolagsformen förenade fördelar och beräknas efter inkomst­

procenten, som en skatt å icke utdelad vinst, dels ock av aktieägarna skatt

å dem tillkommande utdelning. Sistnämnda två skatter motsvara till­

sammans den skatt, som skolat erläggas av aktieägarna, därest hela

vinsten utdelats.

Det spörsmål, som här är särskilt ifråga, var föremål för Kungl.

Maj:ts övervägande redan under sistförflutna år. Till riksdagen avläts då

54

proposition (nr 395) med förslag till ändrade bestämmelser om beräk­

ningen av bolags kapital, genom vilka bestämmelser större skatt skulle

ha kommit att uttagas än förut av bolag med stora samlade fonder. I

bil. 7 har utförligt redogjorts för innebörden av detta förslag. De sak­

kunniga hava icke ansett sig kunna förorda en lösning i den riktning,

som genom förenämnda proposition anvisades, utan hava de i stället

föreslagit en direkt å fondavsättningen utgående beskattning.

För min del har jag hyst viss tvekan om de sakkunnigas förslag

är att föredraga framför det i propositionen nr 395 till 1918 års lagtima

riksdag framlagda förslaget. Till förmån för det sistnämnda talar särskilt

den omständigheten, att det likartat utnyttjar den skattekraft, som må

ligga i fondbildningar, både hos äldre och nyare företag. Den av de

sakkunniga anvisade vägen innebär onekligen ett visst gynnande av de

äldre bolag, vilka redan samlat stora fonder. I detta hänseende finner

jag den av näringsorganisationernas delegation uttalade invändningen

mot de sakkunnigas förslag äga fog. Detta senare har å andra sidan

det företräde, som måste anses ligga däri, att förslaget utan godtycklighet

genomför en bestämt utformad princip, nämligen, att vederbörande bolag

för sina delägares räkning skall förskottera skatt, som definitivt erlägges vid

utdelning, och att alltså om och i den mån utdelning sker, skattebeloppet

återgår till bolaget. Denna anordning synes på ett i stort sett tillfreds­

ställande sätt lösa problemet om likställande i viss utsträckning av ut­

delad och icke utdelad vinst. Däremot kan förslaget icke sägas tillgodose

intresset av att utnyttja den större skattekraft, som uppenbarligen finnes

hos bolag med stora fonder.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då riksdagens beslut i

frågan föregående år torde innebära, att lösningen av ifrågavarande pro­

blem borde sökas på annan väg än den i propositionen nr 395 angivna,

har jag ansett mig böra lägga det av de sakkunniga samfällt omfattade

förslaget till grund för den proposition i ämnet, jag tillstyrker Kungl.

Maj:t att avlåta.

A-skatt

I överensstämmelse med vad sålunda anförts upptager det förslag,

och B-skatt.

som jag förordar, bestämmelser om en särskild skatt å bolags icke

utdelade vinster. Denna skatt tillåter jag mig att, i likhet med de sak­

kunniga, benämna B-skatt till skillnad från den å aktiebolags hela vins­

utgående, efter inkomstprocenten bestämda skatten, vilken må benämnas

A-skatt. Då denna B-skatt endast utgör ett surrogat för skatten å aktiet

ägarna, bör, om reserverade medel senare utdelas och skatt för desamma

sålunda påföras aktieägarna, bolaget vara berättigat återbekomma för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Kungl. Majds proposition nr 259.

55

utdelade medlen erlagd B-skatt. B-skatten kommer sålunda att i viss

mån få en provisorisk karaktär. Skulle däremot utdelning av de B-beskat-

tade medlen aldrig ske, blir B-skatten definitiv.

Skatteprocenten för B-skatten borde egentligen fastställas med led­

ning av den skatteprocent, som skulle hava erlägts av aktieägarna,

därest de B-beskattade medlen utdelats. Att beräkna skatten på detta

sätt är praktiskt omöjligt, då härför skulle erfordras kännedom om be­

skattningen av samtliga aktieägare. Skatteprocenten måste därför, lika

för alla bolag, fastställas till en medelprocent, beräknad med hänsyn till

den skatteprocent, som skulle hava gällt, därest de B-beskattade medlen

direkt tillfallit aktieägarna. Då emellertid, såsom jag redan vid ärendets

tidigare anmälande påpekat, önskvärd fondering ej bör genom skattelag­

stiftningen äventyras, synes skatteprocenten böra sättas lägre än den,

som skulle i genomsnitt tillämpats å utdelningen till aktieägarna. De

sakkunniga hava ansett skatteprocenten böra bestämmas till 2 %.

Nämnda procenttal har emellertid valts med hänsyn till de i gällande

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt förekommande skatte­

satserna för enskilda. Nu föreligger förslag att omlägga denna skatte­

skala, varvid progressionen skärpes och fortsättes. Skall skatteprocenten

för den icke utdelade vinsten, på sätt de sakkunniga antytt, sättas i

direkt relation till dessa nya skattesatser, borde egentligen procenttalet

av denna anledning något höjas. Till frågan om procenttalets höjning

torde jag få återkomma i det följande.

Då såväl A-skatt som B-skatt bör stå i relation till skatten å

enskilda, böra vidare dessa skatter höjas eller sänkas i samma proportion

som skatten, för enskilda. I stället för en fixerad skatteprocent upptager

därför det av mig förordade förslaget vissa grundbelopp och stadgas, att

å samtliga grundbelopp en enhetlig procent skall uttagas.

Yad angår den i visst fall förekommande skatterestitutionen bör

den ske med användande av enahanda grundbelopp, som tillämpas å

B-skatten.

A-skatt för ett visst års inkomst utgår närmast följande år. B-

skatt för samma inkomst synes däremot böra utgå först andra året efter

inkomstens förvärvande. Vid taxeringen av ett visst års vinst till A-

skatt är utdelningen i regel icke känd, utan man skulle, därest vinsten

samtidigt taxeras till B-skatt, bliva tvungen att till B-skatt taxera

hela vinsten, ehuru utdelning kan komma att bestämmas redan före

skatteuppbörden. Ett bolag kunde sålunda lätt bliva berättigat till resti­

tution redan samtidigt med att skatten betalas, men det vore tydligen

en onödig omgång att först uppbära skatt och sedan omedelbart resti-

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Utsträckt

beskattning

av realisa­

tionsvinst.

tuera eu del av densamma. Det kan likaledes inträffa att, även om B-

skatten upptages först andra året efter vinstens intjänande, aktieägarna

kunna det året före taxeringsarbetets avslutande besluta utdelning av

ifrågavarande vinst, och även till sådan utdelning bör hänsyn tagas.

På grund härav har i 3 § i förordningen om taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid taxering intagits ett stadgande av innehåll, att uppgift

om utdelning må även efter utgången av tiden för deklarations avgivande

ingivas till taxeringsnämndens ordförande eller, om taxeringsnämnden

avslutat sitt arbete, till prövningsnämnden inom den tid, som är stadgad

för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut.

Såsom förut nämnts skall B-skatten restitueras till bolaget, när de

B-beskattade medlen i vanlig ordning utdelats till aktieägarna. Bolaget

kan emellertid hava fonder, vilka avsatts under olika år och å vilka i

följd därav olika procent av B-skattens grundbelopp erlagts. Man kan

emellertid icke vid restitutionen avgöra, huruvida de utdelade medlen

avsatts det ena eller andra året, och sålunda ej heller huru stor B-skatt,

som erlagts för desamma. Det kan därför icke stadgas, att det skatte­

belopp, som skall restitueras, skall utgöra just den för de utdelade med­

len erlagda B-skatten, utan särskilda bestämmelser äro erforderliga

om storleken av det belopp, som skall restitueras. B-skatten är ju av­

sedd blott såsom ett provisorium för den skatt, som skolat erläggas av

aktieägarna, därest vinsten i sin helhet utdelats, och då utdelning ju

skall taxeras till inkomstskatt året efter det utdelningen skett, kan lämp­

ligen bestämmas, att vid restitution skall å grundbeloppet tillämpas det

procenttal, som bestämmes att gälla för året näst efter det, under vilket

utdelning, som föranlett restitutionen, ägt rum. I

I visst samband med B-beskattningen står frågan om beskattning hos

aktieägare av den del av bolagets vinst, som denne äger att uppbära i

annan form än såsom utdelning i vanlig ordning. Reserverade och så­

lunda B-beskattade medel kunna tillfalla aktieägare icke blott genom

utdelning i vanlig ordning utan även därigenom, att bolaget upplöses

och dess tillgångar skiftas mellan aktieägarna, eller genom utdelning vid

nedsättning av aktiekapitalet. Då B-skatten blott är ett provisorium,

anse de sakkunniga, att den bör restitueras, så fort den B-beskattade

vinsten överförts från bolaget till aktieägarna; förutsättningen därför skall

emellertid vara, att vinsten såvitt möjligt beskattas hos aktieägarne. Detta

är alltid fallet, när vinsten utdelas i vanlig ordning, men däremot i fråga

om vid skifte eller nedsättning av aktiekapitalet uppburen vinst blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

bl

under förutsättning, att aktien förvärvats genom köp eller byte och inne­

hafts kortare tid än fem år.

Närmast till hands kunde då ligga att såsom utdelning beskatta vad

aktieägarna vid skifte eller nedsättning av kapitalet uppburit utöver in­

betalt kapital, eller, om i senare fallet akties belopp minskats, det belopp,

varmed den till beloppet minskade aktiens värde jämte vad som utbetalts

till aktieägaren överstiger för aktien inbetalt kapital. Detta skulle dock

leda till uppenbara orättvisor i de ofta förekommande fall, då aktieäga­

re köpt aktier till belopp, överstigande därför inbetalt kapital, vartill i

de fall, då kapitalet icke erlagts i penningar, skulle komma svårigheter

att bestämma det inbetalta kapitalets storlek. De sakkunniga hava i

stället föreslagit, att i fråga om aktie, som förvärvats genom köp eller

byte, den vinst, som aktieägares skifteslott eller vid aktiekapitalets ned­

sättning uppburet belopp kan anses innebära, beskattas såsom tillfällig

realisationsvinst oberoende av den tid, han innehaft aktien. Härigenom

kunna jämväl äldre, redan förefintliga fonder i någon mån bliva föremål

för beskattning. Visserligen kommer i de fall, då aktieägare köpt aktie

för belopp, motsvarande eller överstigande vad han vid skifte uppbär,

staten icke alls att få ersättning för restituerad B-skatt, men å andra

sidan kunna föregående ägare av aktien hava erlagt skatt för realisations­

vinst vid densammas försäljning.

Den föreslagna beskattningen av vid bolags skifte uppburen vinst

kan lätt föranleda därtill, att aktieägare, vilken haft aktie mer än fem

år och får vetskap om en ifrågasatt likvidation, säljer sin aktie i av­

sikt att förekomma skatt å den uppkomna vinsten. Till förekommande

härav hava de sakkunniga ansett nödvändigt att borttaga tidsbegräns­

ningen för realisationsvinst å aktieförsäljning, som skett kort tid före

likvidationens början.

Genom de föreslagna bestämmelsernas tillämpning får staten ingen

ersättning för restituerad B-skatt å vinst, som vid skifte eller nedsättning

av aktiekapitalet belöper å aktier, som förvärvats annorledes än genom

köp eller byte. Sådan vinst har dock icke ansetts böra beskattas, då

enligt nuvarande bestämmelser realisationsvinst, uppkommen vid avyttring

av dylika aktier, icke beskattas.

En konsekvens av de av de sakkunniga förordade ändrade bestäm­

melserna om realisationsvinst i skatteförordningen är givetvis, såsom

de sakkunniga ock förutsatt, att motsvarande ändringar skulle företagas

jämväl i bevillningsförordningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 229 höft. (Nr 259.)

8

*

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Departe-

Sedan jag nu redogjort i korthet för de sakkunnigas förslag, torde

chefen".

jag få skärskåda några av de anmärkningar, som i avgivna yttranden

B-beskatt-

förekommit.

mngen.

Av kammarrätten anmärkes — liksom och av skattedelegationen —

att vid B-taxeringen kronoutskylder icke skulle enligt de sakkunnigas

förslag få avdragas.

Det kan enligt min mening sägas, att större skäl till avdrag här

föreligga än i andra fall av taxering, då undantagslöst gäller, att krono­

utskylder icke få avdragas. Den del av den A-taxerade inkomsten, som

motsvarar kronoutskyldernas belopp, blir ju icke fonderad i vanlig me­

ning, även om den avsättes till någon s. k. skatteregleringsfond eller

dylikt. Jag har fördenskull låtit omarbeta förslaget, så att rätt till ifråga­

varande avdrag medgives.

Den finansiella effekten härav är emellertid särskilt under nuva-

ravde förhållanden utomordentligt stor. Jag erinrar om att ej blott den

ordinarie utan även den extra inkomstskatten ävensom krigskon junktur-

skatten skulle komma att gå i avräkning. Det synes därför — och med

hänsyn tagen jämväl till förut påpekade relation mellan B-skatt och skatt

å utdelade vinstmedel — erforderligt att höja grundbeloppet till 3 procent.

Jämväl det av skattedelegationen framställda önskemålet, att B-skatt

ej må utgå å vinstbelopp, som försäkringsaktiebolag till försäkringsta­

gare utbetalat i vinstutdelning eller för samma ändamål reserverat, synes

mig värt beaktande. Stadgande härom har intagits i författnings-

förslaget.

Kammarrätten har ifrågasatt, att bestämmelserna om B-skatt borde

få motsvarande tillämpning även i bevillningstaxeringen. Någon anled­

ning att införa en kommunal B-skatt föreligger icke; och torde den för

övrigt möta stora praktiska svårigheter.

Såväl kammarrätten som skattedelegerade hava ansett, att B-skatten

ej borde tillämpas så tidigt, att den träffar krigskonjunkturbeskattade

medel. Detta skulle innebära, då taxering till krigskonjunkturskatt skall

förekomma även år 1920, att först 1921 års A-taxering skulle åtföljas

av B-taxering. Lika med de sakkunniga anser jag B-skattens finansiella

syfte i hög grad förfelat, om ej redan 1918 års bolagsinkomster, som

A-taxeras 1919, bleve inbegripna.

Beskattning

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser om beskattning vid

vid bolags

~ bolagsupplösningar av sparade vinstmedel hava starka erinringar gjorts

upplösning,

gällande. Kammarrätten har avstyrkt förslaget i fråga och anvisat den

utvägen att låta B-skatten bliva definitiv, då bolag upplöses. Skatte-

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 259.

59

delegerade hava hemställt, att förslaget måtte lämnas utan avseende, och

uttala likaledes den mening, att en definitiv B-beskattning vid upplös­

ning innebure en antaglig lösning. Beträffande de anförda skälen till­

låter jag mig hänvisa till förutnämnda bilagor.

För min del får jag uttala, att jag finner de framställda erinrin­

garna värda beaktande. Det framkomna uppslaget att låta den proviso­

riska B-skatten bliva definitiv vid bolags upplösning synes mig äga vissa

tilltalande drag, ehuru den enhetliga princip, som de sakkunniga lagt till

grund för sitt förslag, härmed bleve i viss mån bruten.

Efter att hava tagit i beaktande de skäl, som anförts å ena sidan

av de sakkunniga för den av dem omfattade meningen, å andra sidan

av såväl kammarrätten som skattedelegationen för av dem anvisad ut­

väg att lösa ifrågavarande spörsmål har jag för egen del kommit till

den uppfattningen, att övervägande skäl tala för att icke utsträcka be­

skattningen av realisationsvinst men däremot låta B-skatten bliva defini­

tiv vid bolags upplösning. I överensstämmelse härmed har jag låtit

omarbeta de föreliggande förslagen.

Restitution av B-skattemedel skall sålunda, enligt det förslag, som

jag tillåter mig att förorda, endast ifrågakomma på grund av utdelning

i vanlig ordning till bolags delägare. Då upplösning av bolag sker, bör

B-skatten bliva definitiv. Att härvid stadga en undantagsbestämmelse,

för det fall att bolag uppgår i annat bolag, finner jag icke tillrådligt.

Förutom att bestämmelse härom — vilken för övrigt icke lärer kunna

närmare utformas utan ytterligare beredning — skulle enligt min mening

bliva mycket svårtillämplig, komme härigenom att gå förlorad den avse­

värda praktiska fördel av att göra B-skatten definitiv, som ligger i det

nu tillstyrkta alternativets större enkelhet.

Föreslagna ändringar i taxeringsförordningen.

Förslaget om vissa ändringar i förordningen om inkomst- och för­

mögenhetsskatt ävensom i bevillningsförordningen betingar jämväl vissa

ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

taxering, och får jag nu jämväl anmäla förslag till förordning om de

härutinnan erforderliga ändringar.

Bortsett från det fall, att skattskyldig nästföregående år varit taxe­

rad till inkomst- och förmögenhetsskatt, är enligt nuvarande bestämmelse

annan skattskyldig än verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts

oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

kontroll, skyldig att avgiva deklaration, såframt han nästföregående år

åtnjutit minst 800 kronors inkomst av beskaffenhet att böra taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt eller vid sagda års utgång ägt förmögen­

het till värde av minst 6,000 kronor.

För här i riket mantalsskriven svensk medborgare sammanfalla

alltså gränserna för skatteplikt och deklarationsplikt, dock med det undan­

tag att, om sådan skattskyldigs inkomst understiger 800 kronor men till­

sammans med förmögenhetsdelen uppgår till minst sagda belopp, skatte­

plikt men icke deklarationsskyldighet föreligger. En var skattskyldig bör

såvitt möjligt vara deklarationspliktig och, när i förslaget om ändringar

i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt uppdragits nya gränser

för skattepliktens inträde, måste nya bestämmelser meddelas rörande de-

klarationspliktens inträdande. Härvid synes man kunna, i olikhet med

vad nu är fallet, fordra, att den skattskyldige själv skall kunna samman­

lägga sin inkomst med en sextiondedel av förmögenheten, så att deklara-

tionsplikten kan göras beroende av storleken av inkomsten och en sex­

tiondedel av förmögenheten tillsammans, icke såsom nu av storleken

av inkomst eller förmögenhet var för sig. Det kunde ifrågasättas, att

deklarationsplikten gjordes beroende av, huruvida enligt de föreslagna nya

bestämmelserna skatteplikt faktiskt föreligger, så att gränsen för deklara­

tionsplikt skulle variera allt efter storleken av det skattefria avdraget. Men

detta synes mindre lämpligt; man torde böra i stället fastställa en fix,

för alla skattskyldiga lika gräns. Denna bör då sättas i relation till det

lägsta skattefria avdraget, så att deklarationsplikt inträder, så snart in­

komsten och en sextiondedel av förmögenheten tillsammans överstiga 600

kronor. Härigenom komma visserligen en hel del skattskyldiga att bliva

deklarationspliktiga, ehuru icke skattepliktiga, men besväret med deklara­

tions avgivande torde, på sätt överståthållarämbetet påpekat, i många

fall för den skattskyldige uppvägas därav, att han icke riskerar att taxe­

ras för en av taxeringsmyndigheterna allenast beräknad inkomst.

Även för andra enskilda skattskyldiga än här i riket mantalsskrivna

svenska medborgare och för andra juridiska personer än förut omnämnda

verk och bolag bör deklarationsplikten sammanfalla med skatteplikten,

och har därför i förslaget deklarationsplikten för nu ifrågavarande skatt­

skyldiga utsträckts.

I de fall, då skattskyldig enligt förslaget om ändringar i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras jämväl för hustrus och

barns förmögenhet, bör för avgörande, huruvida deklarationsplikt före­

ligger, hänsyn tagas icke blott till den skattskyldiges egen utan även

till hustruns och barnens inkomst och förmögenhet. Uttrycklig bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

61

melse härom har införts. Likaledes bör i nu förevarande fall deklarationen

innehålla upplysningar om hustruns och barnens inkomst och förmögenhet.

Då gränsen för deklarationsplikt satts lika med lägsta ortsavdraget,

kan det inträffa, att såväl fadern, respektive modern, som ett barn bliva

formellt deklarationspliktiga för samma inkomst. Det är tydligt, att i

sådana fall blott en deklaration är erforderlig. Har fadern avgivit de­

klaration för barnets inkomst, lärer icke särskild deklaration behöva av­

givas för barnet, även om fadern icke är barnets förmyndare.

För den i 3 § intagna bestämmelsen om utsträckt uppgiftsplikt för

inländska aktiebolag och solidariska bankbolag har jag förut redogjort i

samband med redogörelsen för den föreslagna B-skatten.

Den föreslagna familjebeskattningen kommer att medföra, att omyn­

digas inkomst och förmögenhet oftare än nu är fallet blir föremål för

beskattning, och har jag därför ansett lämpligt att något utsträcka den

förmyndarekammare och gode män för tillsyn å förmynderskap enligt

11 § åliggande uppgiftsplikt.

I samband med de ändringar i 11 §, varför jag nu redogjort, hava

de sakkunniga ansett uppgiftsplikt böra åläggas pensionsstyrelsen an­

gående var och eu, som uppburit eller ägt uppbära pension, pensions­

tillägg eller understöd, ävensom angående pensionen, pensionstilläggets

eller understödets belopp.

Pensionsstyrelsen har i infordrat yttrande härom anfört följande.

De sakkunnige hava bland annat föreslagit det tillägg till 11 § i förord­

ningen om taxeringsmyndigheter, att uppgifter till ledning vid taxeringen skola

lämnas jämväl av pensionsstyrelsen å en var, till vilken under nästföregående år

utbetalats pension, pensionstillägg eller understöd, och å pensionens, pensions­

tilläggets eller understödets belopp. Dock behöver enligt förslaget sådan upp­

gift icke meddelas rörande den, vilken före utgången av nästföregående år fyllt

21 år samt uppburit pensionstillägg eller understöd, såvida han icke jämväl upp­

burit pension på grund av frivilliga avgifter. Uppgiftsskyldighet äger emellertid

icke rum beträffande pension eller understöd, som ej uppgår till 100 kronor, så­

vida icke för den, som åtnjutit dylik pension eller understöd, annan inkomst

tillika skall uppgivas. Beträffande en var pensions- eller understödstagare skall,

liksom för Övriga i 11 § avsedda personer, upprättas särskild uppgift, och, där

så ske kan, bör denna uppgift fullständigt angiva ej allenast personens namn och

hemvist enligt mantalslängd utan även bostadsadressen och födelseåret.

Förslaget innebär sålunda, att pensionsstyrelsen före den 1 mars varje år

skulle hava att meddela dylika särskilda uppgifter angående under nästföregående

år utbetalda pensions- och understödsbelopp till

l:o) personer, som uppburit pension på grund av frivilliga avgifter,

2:o) personer, som uppburit enbart pension på grund av obligatoriska avgifter,

3:o) personer, som icke före utgången av nästföregående år fyllt 21 år och

62

som uppburit antingen pension på grund av obligatoriska avgifter jämte pensions­

tillägg eller ock understöd,

allt dock under förutsättning, att det utbetalda pensions- eller understöds-

beloppet uppgår till 100 kronor.

Innan pensionsstyrelsen ingår på en närmare granskning av ifrågavarande

förslag, torde styrelsen, till komplettering av de sakkunniges motivering för för­

slaget, böra erinra om den genom lag den 28 juni 1918 vidtagna ändringen av

bland annat 6 och 33 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt denna

ändring kan i vissa fall pensionen ökas, därest den pensionsberättigade har att för­

sörja barn eller adoptivbarn under 15 år. Vidare torde böra erinras därom, att

genom lag den 14 juni 1917 nya allmänna grunder fastställts för den frivilliga

försäkringen att tillämpas från och med år 1918.

Vad härefter själva förslaget angår, torde det dröja ännu åtskilliga år,

innan något större antal taxeringsuppgifter skulle behöva lämnas beträffande de

ovan angivna grupperna 1) och 2), och kan antalet framdeles beräknas komma

att uppgå till omkring 80,000. Antalet taxeringsuppgifter för personer tillhörande

grupp 3:o) torde komma att utgöra omkring 5,000.

Enligt vad som framgår av motiveringen till de sakkunniges förslag synes

detsamma i vad det avser uppgiftsskyldighet för pensionsstyrelsen (sid. 36—38)

grunda sig på en delvis felaktig förutsättning. De sakkunnige anföra sålunda,

att uppgift om pensions- eller understödstagare, i överensstämmelse med vad som

för likartade fall är stadgat, »bör lämnas av den, som utbetalar pension eller

understödet, d. v. s. pensionsstyrelsen». Det tillkommer emellertid icke pensions­

styrelsen att utbetala dessa belopp. Utbetalningen har hittills verkställts genom

vederbörande postanstalt och har enligt Kungl. Maj:ts förordnande utbetalningen

skett genom postsparbankens förmedling. Enligt det förslag till nya föreskrifter

om sättet och tiden för utbetalning av pension m. m. enligt lagen om allmän pen­

sionsförsäkring, som av pensionsstyrelsen med skrivelse den 18 december 1918

underställts Kungl. Maj:ts prövning, skall detta förfaringssätt fortfarande tills

vidare komma att tillämpas, utom beträffande de genom lagen den 28 juni 1918

stadgade särskilda pensionstillägg och understöd för barn. Utbetalning av dessa

senare föreslås skola tills vidare ske direkt genom pensionsstyrelsen medelst post­

anvisning. Den stora mängden av pensionsutbetalningar skulle alltså fortfarande

komma att ske genom postsparbankens förmedling. För att pensionsstyrelsen

skall kunna lämna uppgift om dessa utbetalningar, måste styrelsen hava tillgång

till postsparbankens redovisning rörande utbetalda pensioner och understöd. Denna

redovisning skall enligt gällande bestämmelser för föregående året avlämnas före

april månads utgång varje år, och möjlighet för postsparbanken att nämnvärt

tidigare meddela dessa uppgifter torde icke finnas. PensionsstyreJsens granskning

av dessa uppgifter, som verkställes i samband med uträknandet av kommuners och

landstings bidrag till kostnaden för pensionstillägg och understöd, hinner i all­

mänhet icke avslutas förrän långt fram på året. Fullt tillförlitliga uppgifter an­

gående de under nästföregående året utbetalda pensionernas resp. understödens

belopp skulle alltså icke kunna föreligga förr än kanske mot slutet av följande

år och således långt efter det taxeringsmyndigheterna avslutat sitt arbete.

De uppgifter, som skulle kunna lämnas, skulle för övrigt sannolikt icke

bliva till stor nytta för taxeringsmyndigheterna. Det är nämligen icke möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

63

vare sig för pensionsstyrelsen eller postsparbanken, att med ledning av de anteck­

ningar, som föras om pensions- och understödstagare, lämna uppgift om deras

hemvist enligt mantalslängd och endast i undantagsfall kan upplysning lämnas

om deras bostadsadress. Anteckningar finnas om födelseår och postanstalt, genom

vilken utbetalning skall verkställas. Det låter sig ej heller göra att med till­

hjälp av de till styrelsen ingående förteckningarna enligt 14 § pensionsxorsäk-

ringslagen erhålla uppgift om mantalsskrivningsorten för pensionstagarna. Dessa

förteckningar inkomma till styrelsen först mot slutet av året näst efter det av-

giftspåföring ägt rum. Och icke torde en eventuell föreskrift om skyldighet för

pensionstagare att lämna uppgift om mantalsskrivningsort eller förändring i den­

samma hava någon effektivitet.

Skulle emellertid pensionsstyrelsen eller eventuellt postsparbanken utan

hänsyn till vad ovan anförts anses böra erhålla åläggande att lämna föreslagna

uppgifter, skulle detta komma att kräva ett högst betydande arbete med därav

föranledd kostnad, som måste komma att anses oskälig i jämförelse med det re­

sultat i avseende å skattevinst, som genom arbetet skulle kunna vinnas.

Under åberopande av vad ovan anförts får pensionsstyrelsen hemställa, att

de sakkunniges förevarande förslag, i vad detsamma avser införande av skyldighet

för pensionsstyrelsen att till ledning vid taxeringen lämna årliga uppgifter an­

gående utbetalda pensioner och understöd, icke måtte föranleda till någon Eders

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vidkommande de av sakkunnige föreslagna ändringar i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid taxering, den senare i vad den avser deklarationspiikt för svensk

medborgare, komma dessa ändringar i vissa fall att öva inflytande beträffande

avgiftsskyldigheten enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, men har styrelsen

ansett sig icke böra nu närmare ingå på denna fråga, då inom styrelsen utred-

ning pågår för ändring av bestämmelserna om avgiftsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

På de av pensionsstyrelsen anförda skäl har jag ur mitt förslag

uteslutit de ifrågavarande av sakkunniga förordade bestämmelserna i 11 §.

När kammarrätten till avgörande företager besvärsmål rörande ett

bolags A-taxering, torde i regel B-taxering beträffande samma inkomst

hava ägt rum och besvärstiden gått till ända. Det synes därför billigt,

att kammarrätten, oberoende av huruvida besvär över B-taxeringen an­

förts eller ej, företager de ändringar i avseende å B-taxeringen, som på­

kallas av beslut i fråga om A-taxeringen. Bestämmelse härom har in­

förts i 59 §.

I fråga om kammarrättens anmärkning rörande besvärsrätten en­

ligt 50 § taxeringsförordningen erinrar jag om, att i värnskatteförordnin­

gen och krigskonjunkturskatteförordningen icke stadgats någon särskild

besvärsrätt i motsvarande fall.

En del av de föreslagna ändringarna i taxeringsförordningens 32 §

liksom den föreslagna ändringen i 36 § äro föranledda av ett inom

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

finansdepartementet utarbetat förslag angående inrättande av en stats­

verkets kapitalökningsfond, vilket förslag jag senare i dag torde få anmäla.

Övriga föreslagna ändringar torde icke behöva särskilt motiveras.

Jag torde emellertid ytterligare få nämna, att förslag till nytt for­

mulär för inkomstlängd är under utarbetande inom finansdepartementet.

Härvid beaktas det av kammarrätten framställda önskemålet, att aktie­

bolag och solidariska bankbolag sammanföras i en särskild längd, varmed

vinnes bland annat den fördelen, att antalet kolumner väsentligt redu­

ceras och att längden därmed bliver mera överskådlig. Förslaget torde

sedermera få ställas till förfogande för vederbörande utskott.

Angående avkastningen av inkomst- och förmögenhetsskatten vid

uttagande av grundbeloppen enligt de föreslagna skatteskalorna skall jag

nu icke närmare yttra mig, utan är det min avsikt att senare framlägga

fullständigare beräkningar härom i samband med förslag angående ändrad

inkomstberäkning, därvid jag ock torde få föreslå, med vilken procent

av grundbeloppen skatt må utgå för år 1920.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom

finansdepartementet upprättade förslag till dels förordning om ändring i

vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och för­

mögenhetsskatt, dels och förordning om ändring i vissa delar av förord­

ningen samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,

hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition före­

slå riksdagen att antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och

skulle proposition av den lydelse, bilagan litt....... vid

detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Stockholm 1919.

Kungl. Boktryckeriet,

P.

A.

Norstedt & Söner

191554

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 1

Bilaga 1.

Inkomstskattesakkuimigas preliminära förslag.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober

1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 9, 17, 18, 19, 20 och 25 §§ i förordnin­

gen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom

punkterna l:o) och 5:o) av de särskilda anvisningarna vid samma förord­

ning skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 §

Vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omför-

mäles, må, utom i det fall att ersättning för bestridande av särskilda

med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § förmäles, bli­

vit av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens

förvärvande och bibehållande såsom:

arrende- eller hyresavgift; —------ utgifter för underhåll av fastig­

het och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda

dock endast ifall de äro över 21 år eller ock själva skola taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt;

kontors- och andra förvaltningskostnader;--------— särskilda an­

visningarna.

17 §.

1 mom. Den uppskattade inkomsten eller, i de fall då skatt för

förmögenhet skall utgå, den uppskattade inkomsten tillsammans med en

sextiondedel av den uppskattade förmögenheten utgör taxerat belopp.

Det taxerade beloppet utföres i jämna tiotal kronor, så att överskjutande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

2 mom. För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är

här i riket mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskatt-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259.

1

ningsbart belopp, och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100

kronor.

18 §.

1 mom. För svensk medborgare, som är bär i riket mantalsskriven,

beräknas det beskattningsbara beloppet efter följande grunder.

1. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga or­

ter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med

de billigaste och ortsgrupp Y orter med de dyraste levnadskostnaderna.

Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrif­

ter, Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom fritt

från skatt avdragas följande belopp (ortsavdrag):

2 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

om han är mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp

I,

600 kr.

»

»

»

»

»

» »

II,

700

»

»

»

»

» »

»

in,

800

»

5>

»

»

»

»

» »

»

IV,

900

»

»

»

»

»

: »

»

V, 1,000

»

2.

Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, vilken är gift eller har

hemmavarande eller av honom helt eller delvis1 underhållna barn, som

icke uppnått2 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och för­

mögenhetsskatt, erhålla följande avdrag (fatniljeavdrag):

gift skattskyldig: för hustrun 200 kronor; för varje sådant barn,

som ovan sägs, om barnet uppnått3 15 år, 200 kronor och, om barnet är

under 15 år, 100 kronor; samt

ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild)

för barn, som ovan sägs: för ett barn, om det uppnått3 15 år, 300 kronor

och, om det är under 15 år, 200 kronor; samt för varje följande barn, om

det uppnått3 15 år, 200 kronor och, om det är under 15 år, 100 kronor.

För barn, vilkas föräldrar båda leva, men icke äro gifta med var­

andra, skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna

skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vis­

tas hos fadern, endast denne åtnjuta avdraget.

1 I de remitterade förslagen hade insmugit sig en del smärre felaktigheter, vilka vid

den slutliga tryckningen rättats. I de fall, där felaktigheterna föranlett anmärkning från de

myndigheter som granskat förslagen har i not angivits lagtextens ursprungliga lydelse. I

det remitterade förslaget voro orden »helt eller delvis» utelämnade.

2 I det remitterade förslaget stod i stället för »icke uppnått 21 år» orden »äro

under 21 år».

3 I det remitterade förslaget stod i stället för »uppnått 15 år» orden »är över 15 år».

3. I enskilda fall, då den skattskyldiges skatteförmåga på grund

av särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, underhåll

av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag)

är väsentligt nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst 500

kronor. Sådana utgifter för annans underhåll, som avses i 10 §, må icke

åberopas såsom grund för avdrag enligt detta stycke.

4.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av

de enligt 1, 2 och 3 här ovan för den skattskyldige medgivna avdrag

men icke dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattnings­

bara beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan

av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det beskattningsbara beloppet.

2 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal kro­

nor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor,

bortfaller.

För svensk medborgare, som är bär i riket mantalsskriven, inträ­

der skatteplikt, när det beskattningsbara beloppet uppgår till 10 kronor.

19 §.

Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med viss procent av de

enligt nedan angivna grunder beräknade grundbelopp.

1. För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidari­

ska bankbolag utgör grundbeloppet:

för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger

3,000 kronor 3 %,

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 3

3,000 kronor men icke 10,000 kronor

3,5

%

10,000

»

»

> 20,000

»

4

%

20,000

»

»

»

50,000

»

5

%

50,000

»

»

» 100,000

»

6

%

100,000

»

»

» 200,000

»

7

%

200,000

»

»

»

300,000

»

8

%

300,000

»

»

»

400,000

»

9

%

400,000

» 500,000

»

10

%

500,000

»

»

» 600,000

»

11

%

600,000

»

»

700,000

»

12

%

700,000

»

»

» 800,000

»

13

%

800,000

»

»

900,000

»

14

%

900,000

15

%

dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 10 % av det beskatt­

ningsbara beloppet.

2. För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör grund­

beloppet:

4 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

när den taxerade inkomsten i förhållande till kapitalet

skatt i % av den taxerade

inkomsten

icke överstiger 4 % .......................................................................................

2,50

överstiger 4 men icke 4 */■» % .........................................................................

2,55

»

4 */4 men icke 4 Va % .....................................................................

2,60

>

m

6

Till kapital, varom här är fråga, räknas såväl aktie- eller lottkapi-

tal som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upptages till det be­

lopp, som angivits i ingående balansräkningen för föregående år, eller,

om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått förändring, till medel­

storleken därav under nämnda år. På samma sätt förfares vid beräkning

av reservfonden.

20

§.

Eiksdagen bestämmer varje år den för alla skattskyldiga enhetliga

procent av de i 19 § omförmälda grundbeloppen, som skall det nästföl­

jande året uttagas såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

25 §.

1 mom. Är skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna

förordning inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock

att i de fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen

varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit

berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräk­

nas från den andra makens behållna inkomst.

Hava makar blivit särskilt taxerade, skall det beskattningsbara be­

loppet bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade,

och skall skatt beräknas efter det sålunda bestämda beskattningsbara be­

loppet samt påföras vardera maken efter förhållandet mellan dennes taxe­

rade belopp och summan av de för båda makarna taxerade beloppen.

2 mom. Därest skattskyldig vid mantalsskrivning eller i sin deklaration

uppgiver, att lian och en annan person, ehuru icke gifta, sammanleva

såsom man och hustru, eller detta eljest av allmänt kända förhållanden

framgår, skola ifrågavarande personer i alla avseenden taxeras så, som

om de voro gifta med varandra.

3 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller

delvis1 underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva

skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxeras

jämväl för sådana barns inkomst och förmögenhet.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 10 §

är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet av­

räknas från barnens behållna inkomst; men må däremot icke, därest av­

drag, vartill barn enligt 10 § varit berättigat, överstiger barnets inkomst,

överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns

behållna inkomst.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögenhet,

skall jämte den skattskyldige barnet ansvara för den å dess inkomst och

förmögenhet belöpande del av skatten.

4 mom. När enligt denna förordning hänsyn skall tagas därtill,

huruvida skattskyldig har barn, och till barnens ålder, avses förhållan­

dena den 31 december året näst före det, då taxeringen sker.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 5

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o) Inkomst av fast egendom.

I. Värdet av bostadsförmån —--------

II. Till inkomst av jordbruk — — — jordbruket och dess binä­

ringar (ej för personligt behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i ar­

betet med egendomens skötsel, äger skattskyldig göra avdrag med fulla

värdet av omförmälda förmåner, därest barnet är över 21 år eller sär­

skilt taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och un­

derhåll åt hemmavarande barn icke äga rum.

Kostnad för sådana arbeten — — —• inkomst av jordbruk.

III. Till inkomst av skogsbruk — — —.

IV. Såsom inkomst av fast egendom — — —.

V. I fråga om rätt till avdrag — — —.

VI. I fall, som i 7 § bo) sägs, — — —.

1 I det remitterade förslaget voro orden »helt eller delvis» utelämnade.

5:o) Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

l:o) för alla omkostnader — — —

Avdrag får således ej göras —-------- .

Däremot är avdrag medgivet-------- — belastar sin affär med ut­

gifter härför. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som delta­

ger i rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra avdrag med fulla värdet

av omförmälda förmåner, därest barnet är över 21 år eller särskilt taxe­

ras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll åt

hemmavarande barn icke äga rum.

Även indirekta kostnader — — —.

Vidare må avdrag ske

2:o) för vissa utgifter,------------

Slutligen äger avdrag rum

3:o) för vissa utgifter, som minska — — —.

6 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 7

Förslag

till

förordning- om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober

1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas att 2 § 1 mom., 3 och 11 §§, 26 § 1 mom.

och 32 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna delar hava följande

ändrade lydelse:

2

§.

1 mom. Skyldighet att avgiva uppgift till ledning för egen taxering

(deklaration) åligger utan särskild anmaning:

a) verk eller bolag--------—

b) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest

han under nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögen­

hetsskatt eller ock sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års

utgång ägt så stor förmögenhet, att inkomsten och en sextiondedel av

förmögenheten tillsammans överstigit det belopp, som enligt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt utgör ortsavdrag å ort, där han är

mantalsskriven;

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till in­

komst- och förmögenhetsskatt eller ock åtnjutit så stor inkomst och vid

sagda års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en sex­

tiondedel av förmögenheten uppgått till 100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst- och för­

mögenhet hänsyn tagas till hustrus och barns inkomst och förmögenhet,

därest enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den skatt­

skyldige skall taxeras därför.

8 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 239 vid 1919 års lagtima riksdag.

3 §•

Deklararation skall avgivas — — — inkomstkälla, i avseende å

vilken skattskyldighet åligger honom

dels ock i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för för­

mögenhet, upptaga:

beloppet av denna förmögenhet vid slutet av nästföregående år.

Skall uppgiftspliktig taxeras jämväl för hustrus och barns inkomst

och förmögenhet, skall deklarationen innehålla enahanda upplysningar

angående hustruns och barnens inkomst och förmögenhet, som här ovan

äro föreskrivna beträffande den uppgiftspliktiges egen inkomst och för­

mögenhet.

Deklarationen skall särskilt angiva--------—.

11 §•

Till ledning vid taxeringen skola ytterligare följande uppgifter med­

delas

l:o) de år, då allmän fastighetstaxering — — —;

2ro) varje år:

a) av styrelse — — —;

b) av styrelse-------------;

c) av statsdepartement-------- —;

d) av förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmyn­

derskap :

uppgift angående sammanlagda beloppet av varje omyndigs i för­

myndareräkning redovisade inkomst nästföregående år och angående vär­

det av den omyndiges förmögenhet vid utgången av samma år, därest

inkomsten uppgått till minst 100 kronor eller förmögenheten uppgått till

minst 1,200 kronor;

e) av styrelse — — —;

f) av vanligt handelsbolag —-------- ;

g) av styrelse för verk eller bolag — — —;

h) av pensionsstyrelsen:

uppgift å en var, till vilken under nästföregående år utbetalats pen­

sion, pensionstillägg eller understöd, och å pensionens, pensionstilläggets

eller understödets belopp, dock att rörande den, vilken före utgången av

nästföregående år fyllt 21 år samt uppburit pensionstillägg eller under­

stöd, uppgift icke behöver meddelas, såvida han icke jämväl uppburit

pension på grund av frivilliga avgifter.

Efter anmaning vare ock en var annan-------------avlöningsför­

måner.

Beträffande pension, understöd, livränta eller gratifikation, som ej

uppgår till 100 kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som

åtnjutit dylik pension, understöd, livränta eller gratifikation, annan in­

komst icke tillika skall uppgivas.

I övrigt må icke vid avgivande av uppgift uteslutas någon avlö­

ningsförmån.

Vid fullgörande av uppgiftsskyldighet, som omförmäles i 2:o) b),

c)> d)> e), g) och h) iakttages, att särskild uppgift upprättas för en var

person, varom fråga är. Enahanda gälle beträffande sådan i 2:o) f) om­

förmäld uppgift, som avgives enligt deklarationsformulär N:r 1 A. Där

så kan ske, bör härjämte uppgift enligt 2:o) b), c), d), e), f), g) och h)

fullständigt angiva ej allenast personens namn och hemvist enligt man­

talslängd utan även bostadsadressen och för den, som ej är svensk un­

dersåte, upplysning om hans nationalitet samt uppgift enligt e), g) och h)

tillika innehålla upplysning om födelseår.

Samtliga uppgifter-------------varje grupp av uppgifter avser.

26 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse-------------taxerings­

nämnds ordförande. Kungörelsen skall därjämte innehålla uppgift om, till

vilken ortsgrupp varje taxeringsdistrikt eller, om delar av ett och samma

taxeringsdistrikt tillhöra olika ortsgrupper, varje sådan särskild del hör.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att införa:

i fastighetslängderna —--------vederbörande fastigheter, och

i inkomstlängden de skattskyldigas namn och civilstånd samt dels,

i avseende å inkomstbevillningen,1 uppskattad inkomst, beloppet av med­

givet bevillningsfritt avdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels, i

fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten, taxerat belopp, antalet barn

över och under 15 år, för vilka skattefritt avdrag äger rum, sammanlagda

beloppet av skattefria avdrag, skatteprocent i förekommande fall, beskatt­

ningsbart belopp och skattens grundbelopp, dels ock för en var jämlikt

lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktig det avgiftsbelopp, som

1 I det remitterade förslaget stod »bevillningsförordningen» i stället för »inkonist-

bevillningen».

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 9

2

10 Bilagor till Kungl. Mapts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

enligt 15 § i samma lag skall i taxeringslängden införas; och hör taxe­

ringsnämnden därvid följa den inom samma ort senast upprättade man tals­

längden.

Där vid taxering —------- som ingår i det taxerade beloppet.

Har skattskyldig — — — som må ingå i taxerat belopp.

Å titelbladet till inkomstlängden skall antecknas, till vilken orts-

grupp distriktet eller, om delar av distriktet tillhöra olika ortsgrupper,

varje sådan del hör. I senare fallet skola de skattskyldiga, vilka äro

bosatta å ort, som hör till annan ortsgrupp än distriktets övriga delar, i

längden särskilt angivas och sammanföras.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen till bevillning

för inkomst medgiva avdrag på grund av höga levnadskostnader å orten,

skall sådant beslut, jämte det detsamma införes i protokollet, antecknas

å titelbladet till inkomstlängden.

Där taxeringsnämnd medgiver skattefritt avdrag åt skattskyldig av

den anledning, att hans skatteförmåga är på grund av särskilda förhål­

landen väsentligen nedsatt, skola skälen därför i varje särskilt fall an­

givas i inkomstlängdens anteckningskolumn.

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående försälj­

ning av brännvin — — —.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 11

V. P. M.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1918 har stats­

rådet och chefen för finansdepartementet tillkallat undertecknade för att

inom departementet jämte den av departementets tjänstemän, som av

statsrådet därtill förordnades, biträda vid en revision i vissa delar av

lagstiftningen rörande den direkta beskattningen till staten. Revisionens

åsyftade omfattning angives närmare i departementschefens anförande till

statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag och kan samman­

fattas i följande huvudpunkter.

1.

Med bestämmelserna i gällande förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt, utfärdad den 28 oktober 1910, genom vilken, med

frånseende av vissa särskilda författningar av mera tillfällig natur, den

nuvarande direkta beskattningen till staten regleras, hade man, vad först

angår enskilda personers skatteplikt, avsett att rätta skattens storlek efter

den personliga skatteförmågan. Emellertid hade de mindre bemedlades

intressen därvidlag icke blivit vederbörligen tillgodosedda, särskilt i fråga

om familjeförsörjare å orter med höga levnadskostnader. De för sådana

fall medgivna skattelindringama vore ej tillfyllest. Att så vore förhål­

landet måste ock anses vara av statsmakterna erkänt genom antagandet

av de författningar angående skattelindring för mindre bemedlade, som

utkommit under de senaste åren. Det syntes vara påkallat att ersätta

dessa provisoriska skattelindringar med bestämmelser, inarbetade i den

grundläggande inkomstskatteförordningen. Mot de i förevarande avse­

ende i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade be­

stämmelserna kunde dessutom anmärkas, att desamma icke nog smidigt

vore anpassade efter olika förhållanden med avseende å levnadskost­

nadernas höjd och försörjningspliktens omfattning. En avsevärd omlägg­

ning av de i nämnda förordning angivna grunderna för skattelindring

syntes numera vara erforderlig.

2.

Vad anginge skatteprogressionen i 1910 års förordning, syntes

av de högre inkomsterna böra i förhållande till de lägre uttagas väsent­

ligt högre skatt än vad i nämnda förordning stadgades. En väl avvägd

skärpning och fortsättning av skatteprogressionen syntes kunna genom­

föras utan fara för nationalekonomiskt ofördelaktiga verkningar. Att den

genom 1910 års förordning pålagda skatten icke blivit riktigt avpassad

efter de skattskyldigas ekonomiska bärkraft, syntes vara erkänt bland

annat därigenom, att, då extra inkomst- och förmögenhetsskatt av stats-

finansiella skäl uttagits, man icke ansett sig kunna följa de i nyssnämnda

förordning gällande beskattningsregler, utan med helt förbigående av de

smärre inkomsterna lagt den extra skattskyldigheten endast å medelstora

och större taxeringsbelopp.

3. Förekomsten vid sidan av varandra av flera fristående inkomst­

skatter vore emellertid icke önskvärd. Vid utarbetandet av en ny skatte­

skala syntes densamma om möjligt böra så avvägas, att, vare sig ett

större eller mindre belopp skulle genom inkomstskatt anskaffas, detta

kunde ske på grund av den allmänna inkomstskatteförordningen utan att

särskilda förordningar om extra inkomstskatt eller tilläggsskatt bleve er­

forderliga. En sådan omarbetning av skatteskalan syntes jämväl vara

en grundläggande förutsättning för den revision av förordningen om krigs­

kon junkturskatt, som kunde befinnas erforderlig. Det borde alltså efter­

strävas, att progressionen i inkomstskatteförordningen bleve så byggd, att

densamma angåve de olika inkomsttagarnas relativa skattskyldighet i

förhållande till varandra, medan det absoluta belopp i skatt, som skulle

uttagas, kunde fixeras efter varje års behov av skatteintäkt.

4. För att åvägabringa en sålunda rörlig inkomstskatt krävdes

givetvis en omläggning ej blott av progressionsskalan för enskilda skatt­

skyldiga utan jämväl av den nu gällande skatteskalan för aktiebolag.

Nu tillämpade grundsats, att bolagens relativa skatteplikt avvägdes efter

deras inkomstprocent, borde härvid bibehållas och tillämpas mera effektivt,

så att de mest vinstgivande bolagen ålades ökad skattskyldighet i förhål­

lande till de mindre vinstgivande.

I anledning av det sålunda lämnade uppdraget få de sakkunniga

härmed avgiva preliminärt förslag till förordning om vissa ändringar i

förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt

ävensom dylikt förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen

samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, på

det att vederbörande myndigheter måtte erhålla tillfälle att yttra sig över

desamma. De sakkunniga vilja härjämte rörande de viktigaste punkterna

i korthet redogöra för de motiv, som för dem varit bestämmande vid

förslagens avfattning.

12 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Bilagor till Kungl. Maj fa proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 13

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 okto­

ber 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

17 och 18 §§.

Enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt undantagas

i fråga om svenska medborgare, som äro här i riket mantalsskrivna, de

smärre inkomsterna inom viss gräns från beskattning, i det att taxerade

belopp under 800 kronor fritagas, dock med det undantag att förmögen-

hetsdel, som uppgår till minst 100 kronor, alltid beskattas. Om det taxe­

rade beloppet uppgår till 800 kronor, skall däremot i regel skatt utgå

samt beräknas efter hela det taxerade beloppet. Härifrån finnas dock

vissa undantag. Enligt 19 § 1 mom. må för skattskyldig, som bor å ort,

där levnadskostnaderna äro jämförelsevis höga, det taxerade beloppet

minskas med högst 300 kronor, om hans taxerade belopp icke överstiger

1,800 kronor, samt med högst 200 kronor, om det taxerade beloppet

överstiger 1,800 men icke 3,000 kronor. Skattskyldig, vilkens taxerade

belopp icke överstiger 6,000 kronor, äger vidare enligt 19 § 2 mom. er­

hålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för varje av

honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15 år, dock

att för barn, som självt åtnjuter inkomst, avdraget blott får tillgodonjutas,

såvida och i den mån barnets inkomst understiger 100 kronor. Slutligen

kan enligt 19 § 3 mom. på grund av särskilda ömmande omständigheter

(långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olycksfall) skattskyldig,

vilkens taxerade belopp icke överstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning

i detta belopp med högst hälften, samt skattskyldig, vilkens taxerade

belopp icke överstiger 1,500 kronor, i undantagsfall erhålla fullständig

befrielse från skatt. De sålunda medgivna avdragen medföra blott en

nedsättning i det belopp, varefter skatten skall utgå, men föranleda där­

emot icke tillämpning av en lägre skattesats ån den, som gäller för det

taxerade beloppet i dess helhet.

Yad som enligt de sakkunnigas mening främst kan anmärkas mot

vår nuvarande lagstiftning i denna punkt är, att skattskyldighetens in­

trädande satts lika för alla, således lika för ensamförsörjaren och familje­

försörjaren samt lika för den, som bor å ort, där levnadskostnaderna äro

billiga, och för den, som bor å ort med dyrare levnadskostnader. Vidare

har, där skattskyldighet väl inträtt, tillräcklig hänsyn icke tagits till

den nedsättning i skatteförmågan, som uppstår därigenom, att en skatt­

skyldig är bosatt å eu ort med dyra levnadskostnader, eller därigenom,

Nuvarande

avdrag.

14 Bilagor till Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Existens­

minimum.

att den skattskyldige har familj att försörja. Härutinnan må särskilt

påpekas, att skattskyldig, vilkens taxerade belopp överstiger 3,000 kronor,

icke är berättigad till skattelindring därför att han bor på ort med

dyra levnadskostnader, liksom ej heller skattskyldig med taxerat

belopp överstigande 6,000 kronor erhåller lindring för av honom un­

derhållna barn. Enligt de sakkunnigas mening, får emellertid en ned­

sättning i skatteförmåga oberoende av det taxerade beloppets storlek

anses äga rum, så snart någon av de i nuvarande 19 § beaktade om­

ständigheter föreligger, ehuru denna nedsättning naturligtvis kommer att

minskas i betydelse, ju större det taxerade beloppet är.

Så länge den skattskyldiges inkomst icke överstiger existensmini­

mum för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängligen erfor­

dras för hans och hans familjs uppehälle med hänsyn till mat, kläder,

bostad, bränsle, lyse, sjukvård m. m., kan den skattskyldige icke anses

äga någon som helst skatteförmåga, och även när hans inkomst över­

stiger detta existensminimum, torde skatteförmågan närmast representeras

icke av hela inkomsten, utan av den del av inkomsten, som överstiger

existensminimum, eller den s. k. fria inkomsten.

Existensminimum växlar emellertid allt efter det antal personer,

den skattskyldige har att försörja, och allt efter levnadskostnadernas höjd

å den ort, där han är bosatt. Så snart den skattskyldiges inkomst över­

stiger existensminimum, får han anses äga någon förmåga att av det

överskjutande beloppet bidraga till bestridande av statens utgifter, och ju

högre detta överskjutande belopp blir, desto större del därav kan den

skattskyldige utan oskäligt betungande avstå. Även här förefinnes emel­

lertid en olikhet beroende av samma förhållanden, som inverka på storle­

ken av existensminimum, i det att t. ex. en ensamförsörjare kan av det

överskjutande beloppet avstå en större del än den som har stor familj att

försörja.

Om man utgår från att, på sätt ovan antagits, en skattskyldig

saknar skatteförmåga för den del av inkomsten, som icke överstiger exi­

stensminimum för honom och hans familj, kommer man till det resultat,

att av den skattskyldiges inkomst ett belopp motsvarande existensmini­

mum bör fritagas från all skatt, och att ett sådant fritagande bör ske,

oberoende av huru stor inkomst den skattskyldige därutöver äger. Först

den del av inkomsten, som överstiger existensminimum, blir då föremål

för beskattning.

För att nå ett absolut tillfredställande resultat i fråga om storleken

av det belopp, de skattskyldiga enligt denna princip böra få avdraga,

borde man strängt taget i fråga om varje skattskyldig uträkna vad som åt­

går till hans och hans familjs uppehälle. Ett sådant förfaringssätt hlir emel­

lertid självklart av praktiska skäl omöjligt, då man ju icke i skattelagstift­

ningen kan taga hänsyn till rent individuella omständigheter, utan måste

söka en utväg att efter vissa givna genomsnittsnormer fastställa ett exi­

stensminimum. En väg, .som härvid vore teoretiskt möjlig, ehuru svår

att i praktiken använda, skulle vara att för varje ort i riket fastställa

ett belopp, vartill existensminimum för ensamförsörjare kunde beräknas

uppgå, samt därefter för familjeförsörjare öka detta belopp med vissa

procent för hustru och vissa procent för varje barn, olika allt efter

deras ålder. Emellertid skulle det medföra allt för mycket besvär att

fullt exakt uträkna existensminimum för ensamförsörjare inom varje

särskild oi't, vadan man nog i praktiken bleve tvungen att sammanföra

de olika orterna i vissa större grupper med ett och samma belopp för

existensminimum, och redan härigenom vore ett avsteg gjort från den

teoretiska rättvisan. Även om, på sätt de sakkunniga föreslå, orterna

i riket indelas i ett mindre antal grupper med för varje grupp bestämt

belopp för ensamförsörjares existensminimum, synes det vidare möta svå­

righeter att tillämpa procentuella tillägg härtill för familjeförsörjare. Taxe­

ringsmyndigheten skulle bliva tvungen att verkställa en räkneoperation

för bestämmande av varje skattskyldig familjeförsörjares existensminimum

och att avdraga detta belopp från det taxerade beloppet. Detta skulle

medföra avsevärt arbete, varjämte möjligheterna till misstag och felräk­

ningar bleve stora, särskilt med hänsyn till den reduktion av den exi­

stensminimum överskjutande delen av det taxerade beloppet, som de sak­

kunniga föreslå. De sakkunniga hava därför icke velat förorda, att frå­

gan löses på denna väg.

De sakkunniga hålla före att problemet enklast kan lösas på det

Ortsgrupper.

sätt, att samtliga orter i riket efter levnadskostnadernas dyrhet indelas i

ett visst antal grupper och att man därefter beräknar vad existensmini­

mum för en ensamförsörjare inom en var av dessa ortsgrupper utgör. Här­

vid bör man om möjligt söka avväga grupperna så, att existensminimum

för ensamförsörjare kommer att uttryckas i fulla hundratal kronor; detta för

att så mycket som möjligt förenkla alla erforderliga räkneoperationer.

Till de sålunda funna beloppen lägges ett visst fixt, av ortens dyrhet

oberoende belopp för hustru och för varje underhållet barn, och böra

jämväl dessa belopp lämpligen bestämmas i jämna hundratal kronor.

Uppdelningen av orterna i olika dyrortsgrupper torde, på sätt jäm­

väl socialstyrelsen i avgivet utlåtande ansett, kunna ske med tillräcklig

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 15

grad av noggrannhet genom en uppdelning av samtliga orter inom riket

uti fem olika grupper, därvid grupp I omfattar orter med billigaste och

grupp V orter med dyraste levnadskostnader. Om man då utgår från

medeltalet för ensamförsörjares existensminimum i riket och sätter jäm­

förelsetalet härför till 100, synes indelningen lämpligen böra ske på sätt

socialstyrelsen föreslagit eller så, att grupperna komma att omfatta

grupp I orter med jämförelsetal ej överstigande 95,

16 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

»

II »

»

»

överstigande

95 men ej 105

»

III »

»

»

»

105

»

»

115

»

IV »

»

»

»

115

»

»

125

»

V *

»

»

»

125.

Samtliga ensamförsörjare i orter inom en och samma grupp skulle

härvid ei-hålla lika stort skattefritt avdrag.

Enligt av socialstyrelsen utförda beräkningar skulle existensmini­

mum å en ort med normala levnadskostnader eller med jämförelsetal 100

hava utgjort år 1914 575 eller i jämnt tal 600 kronor och år 1917

1,000 kronor. Det är naturligtvis omöjligt att för närvarande avgöra,

huru prisnivån kommer att ställa sig år 1920, då förevarande förslag

tidigast kan komma att tillämpas, men de sakkunniga hava utgått från,

att, då fredstillstånd synes snart inträda, priserna sannolikt skola sjunka

och närma sig den nivå, varå de voro före krigets början. Det torde

dock vara rådligast att räkna med, att prisen bliva något högre än före

kriget, och de sakkunniga föreslå därför att det skattefria avdraget för

ensamförsörjare å ort med normala levnadskostnader eller inom grupp II

sättes till 700 kronor. Detta belopp överstiger det av socialstyrelsen för

år 1914 uträknade, 575 kronor, med 125 kronor eller nära 22 %.

Skulle ännu vid början av 1920 års riksdag prisen icke hava sjun­

kit så lågt, som de sakkunniga räknat med, är det lätt att för det året

medgiva eu provisorisk skattelindring i den form, att det skattefria av­

draget för samtliga skattskyldiga höjes med visst belopp t. ex. 100 eller

200 kronor. Härigenom kommer visserligen tilläggsavdragen för familje­

försörjare att bliva relativt lägre än enligt förslaget, men den sålunda

uppkomna förskjutningen bleve av jämförelsevis ringa betydelse.

Såsom av gruppindelningen framgår skulle skillnaden i dyrhet mel­

lan två närliggande ortsgrupper i medeltal bliva 10 % av riksmedeltalet.

Om avdraget för ensamförsörjare inom ortsgrupp II bestämmes till 700

kronor, borde sålunda skillnaden i avdrag mellan två närliggande grup­

per vara 10 % därav eller 70 kronor, vadan för ensamförsörjare borde

få avdragas; i ortsgrupp I 630 kronor, i ortsgrupp II 700 kronor, i orts-

grupp III 770 kronor, i ortsgrupp IY 840 kronor och i ortsgrupp Y 910

kronor. För familjeförsörjare borde däremot skillnaden i avdrag bliva större.

Enligt förslaget får en skattskyldig i ortsgrupp II med hustru och två

barn under 15 år avdraga 1,100 kronor och en dylik skattskyldig inom

ortsgrupp III borde sålunda få avdraga 10 % eller 110 kronor mer, således

1,210 kronor. För en skattskyldig med hustru, två barn över 15 år och

två barn under 15 år blir det skattefria avdraget i ortsgrupp II 1,500

kronor och skillnaden i avdrag mellan två närliggande ortsgrupper borde

för en sådan skattskyldig bliva 150 kronor. Om man utgår från att

avdragen inom ortsgrupp II bestämmas till för den skattskyldige själv

700 kronor, för hustru 200 kronor, för varje barn över 15 år 200 kronor

och för varje barn under 15 år 100 kronor, borde avdragen i de olika

ortsgrupperna utgöra:

ortsgrupp ortsgrupp ortsgrupp ortsgrupp ortsgrupp

Bilagor till Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 17

I

II

III

IV

V

för den ekattskyldigc......................... 6:10

. 700

770

840

910

för hustru............................................... 180

200

220

240

260

för värjo kärn över 15 år...................... 180

200

220

240

260

för vurje barn under 15 år................. .90

100

110

120

130

Att använda siffror, som sålunda variera för varje ortsgrupp, skulle

dock medföra olägenheter vid taxeringen. De sakkunniga föreslå därför,

att skillnaden i avdrag mellan de successiva ortsgrupperna bestämmes lika

för alla skattskyldiga till 100 kronor, utgörande ett medeltal, som mot­

svarar vad skillnaden i avdrag borde vara för gift skattskyldig med ett

barn under 15 år, samt att avdragen för hustru och barn göras lika

inom alla ortsgrupper och fastställas i jämna hundratal kronor. Häri­

genom minskas antalet olika avdragsbelopp, som taxeringsmyndigheten

har att hålla reda på, och komma alla avdrag att utföras i jämna hundra­

tal kronor, vilket förenklar alla erforderliga räkneoperationer.

I detta sammanhang kan framhållas, att den på dyrort beroende

skillnaden i avdrag enligt förslaget kan uppgå till 400 kronor eller 100 kronor

mer än det högsta avdrag, som för närvarande kan erhållas på denna grund.

Genom eu sådan ortsindelning som den föreslagna kunna visser­

ligen till synes vissa orättvisor uppstå, i det att ort, varest levnadskost­

naderna endast obetydligt överstiga kostnaderna i eu annan ort, i vissa

fall kommer att hänföras till högre ortsgrupp än den senare och sålunda

skattskyldiga i den förra orten få tillgodonjuta 100 kronor större avdrag

än skattskyldiga i den senare, men detta är eu olägenhet som alltid måste

förefinnas, såvida man icke vill uträkna precisa beloppet av existensmi-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. År 259.

3

Bör ardrag

för existens­

minimum få

ske från

taxerat be­

lopp eller

blott från

arbetsin­

komst?

mum å varje särskild ort och fastställa detta belopp såsom skattefritt

avdrag, vilket torde vara praktiskt taget outförbart.

Indelningen av orterna i olika grupper synes icke kunna ske i

skatteförordningen eller ens efter i densamma angivna schematiska grun­

der såsom folktätheten i de olika orterna, deras egenskap av stad eller

land o. d., vilket t. ex. gjorts i Frankrike, utan synes böra överlåtas åt

socialstyrelsen, som är den myndighet, som har tillgång till härför erfor­

derligt materiel. Indelningen måste naturligtvis ske efter vissa på förhand

fastställda grunder, men dessa torde böra införas i en särskild författning,

och lärer det kunna överlämnas åt Konungen att utfärda denna författning.

De sakkunniga äro icke i tillfälle att för det närvarande avgiva förslag till

sådan författning, men vilja de redan nu framhålla, att intet hinder bör

möta att hänföra olika delar av ett och samma taxeringsdistrikt till olika

ortsgrupper; så torde det t. ex. ofta vara nödvändigt, att ett fabriks- eller sta­

tionssamhälle hänföres till en högre ortsgrupp än den, vartill den kring­

liggande, till samma kommun hörande rena landsbygden hänföres. Då

förhållandena på en ort rätt hastigt kunna förändras t. ex. genom en

större inflyttning samt därjämte enligt socialstyrelsens uppgift en utjäm­

ning av prisen genomgående äger rum, är det nödvändigt, att ortsin-

delningen revideras med viss tids mellanrum, och föreslå de sakkunniga,,

att sådan revision skall ske vart femte år.

De sakkunniga hava i det föregående utgått därifrån, att en person

saknar skatteförmåga, om hans inkomst icke överstiger existensminimum.

Skatt erlägges emellertid icke blott för inkomst utan jämväl för förmö­

genhet, i det att en sextiondedel av förmögenheten (förmögenhetsdelen)

jämte inkomsten utgör taxerat belopp, efter vilket skatt för närvarande

utgår. Denna skatt för förmögenhet är dock icke avsedd att utgå av

förmögenheten utan av förmögenhetens avkastning och avsikten därmed är

att träffa förmögenhetsinkomst tyngre än ren arbetsinkomst; det hela blir

sålunda en s. k. differentierad inkomstskatt. För närvarande åtnjutes

skattefrihet för inkomst, som icke uppgår till 800 kronor, men däremot för

förmögenhetsdel blott, om denna icke uppgår till 100 kronor, d. v. s. en

förmögenhet, som uppgår till 6,000 kronor, blir i regel alltid beskattad,

oberoende av hur stor inkomsten är. Å andra sidan tages vid medgi­

vande av avdrag enligt 19 § icke hänsyn till, huruvida det taxerade be­

loppet består av arbetsinkomst, förmögenhetsinkomst eller förmögenhets­

del, och sålunda kan man i denna form få åtnjuta skattefrihet jämväl

för förmögenhetsdel.

Det kunde ifrågasättas, att avdrag för existensminimum borde få

18 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Bilagor till Kungl. MajUs proposition Nr 269 vid 1919 års lagtima riksdag. 19

ske blott från inkomst eller rent av blott från arbetsinkomst, så att för-

mögenhetsdel och förmögenhetsinkomst alltid bleve utan avdrag beskattade.

Härvid skulle man då utgå ifrån att en var, med undantag av minder­

åriga, ålderstigna, vanföra m. fl., för vilka undantagsbestämmelser finge

meddelas, i regel är i stånd att skaffa sig en åtminstone till existensmi­

nimum uppgående arbetsinkomst och att, om han icke vill göra detta, det

icke finnes något skäl att vid beskattningen skona förmögenheten och in­

komsten därav i samma omfattning som arbetsinkomsten. Den faktiska

skatteförmågan hos ägaren av en helt liten förmögenhetsinkomst torde

dock icke vara avsevärt högre än hos ägaren av en arbetsinkomst av

samma storlek, vartill kommer att förmögenhetsinkomsten ju skulle ökas

med förmögenhetsdelen för att tillsammans med denna bilda det taxerade

beloppet. Lägger man alltså skatt på de små, enbart av förmögenhet

härflytande inkomsterna, skulle detta lätt medföra, att skattebeloppet

måste tagas av förmögenheten och minska denna, vilket, då det gäller

en stadigvarande beskattning, icke torde ligga i statens intresse.

I fråga om de större förmögenheterna åter lär en dylik anordning

i regeln sakna all praktisk betydelse. Så snart arbetsinkomsten över­

stiger dubbla beloppet av det skattefria avdraget, skulle ju avdrag

och reduktion i full utsträckning få ske. Då nu ägarna av medelstora

och större förmögenheter väl i allmänhet finnas bland de klasser, vilka

på grund av uppfostran och relationer hava tillgång till ett jämförelse­

vis väl avlönat arbete, torde man kunna antaga, att deras arbetsinkomst

oftast överstiger dubbla beloppet av existensminimum. I många fall hava

därjämte ägarna av större förmögenheter blandade inkomster d. v. s. in­

komster, som härröra av dels förmögenhet och dels arbete, såsom t. ex.

inkomst av rörelse, därvid den från arbete härrörande delen väl i all­

mänhet överstiger dubbla beloppet av det skattefria avdraget. Man kom­

mer sålunda att genom en sådan åtgärd som den ifrågasatta träffa ytterst

få innehavare av större förmögenheter. Den enda kategori skattskyldiga,

ifråga om vilken åtgärden att icke medgiva avdrag från förmögenhets­

inkomst skulle hava någon större praktisk betydelse, torde vara vissa,

jordbrukare, enär, på grund av den understundom allt för låga uppskatt­

ningen av naturaförmåner och av andra orsaker, deras taxerade inkomst

i vissa fall knappast motsvarar mer än inkomsten av den i jordbruket

nedlagda förmögenheten. Eu sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle

därför huvudsakligen få karaktär av en undantagslagstiftning, avsedd att

genom en formellt hårdare beskattning av jordbrukarna motverka den

lindring i skatteplikt, dessa för närvarande i nämnda fall åtnjuta

därigenom, att deras inkomster upptagas till lägre belopp än det verkliga.

Härigenom komme man emellertid att i viss mån sanktionera det felak­

tiga förfarandet att taxera naturaförmåner för lågt, vilket icke kan vara

lämpligt. Även komme man att framgå med oberättigad hårdhet i de

säkerligen ej få fall, där jordbrukarnas inkomster blivit rätt beräknade

och fullt beskattade. Det torde vara bättre att på annat sätt söka åstad­

komma en rättvisare beskattning av jordbrukare, framför allt genom åt­

gärder för åstadkommande av en mera effektiv taxering och en ökad

kontroll över det sätt, varpå taxeringsmyndigheterna handhava sitt upp­

drag, Därest, såsom ifrågasatts, revisionen av skattelagstiftningen kom­

mer att utsträckas till jämväl de områden, som beröra inkomstberäknin­

gen och taxeringsförfarandet, torde det bliva tillfälle att i samband där­

med underkasta frågan om en rättvisare uppskattning av naturaförmåner

och därmed sammanhängande spörsmål en ingående prövning.

Utöver vad redan anförts mot åtgärden att medgiva avdrag blott

från arbetsinkomst, kan framhållas, att en sådan åtgärd skulle medföra

en hel del praktiska olägenheter. Av deklarationerna och inkomstberäk­

ningarna kan man i många fall icke se, till huru stor del en inkomst

härrör av förmögenhet och till huru stor del av arbete, detta är framför

allt fallet med inkomst av jordbruk, rörelse och yrke liksom ifråga om

tillfälliga vinster. Om man alltså icke vill företaga en fullständig om­

arbetning av 7 §, torde man bliva tvungen att beträda den väg, som

försöktes i det år 1916 för riksdagen framlagda förslaget angående krigs-

materialskatt d. v. s. bestämma, att av inkomsten ett belopp motsvarande

viss procent av den taxerade förmögenheten skall anses såsom inkomst

av förmögenhet. Då förmögenhet emellertid kan giva en till storleken

ytterst skiftande avkastning, synes det svårt att på denna väg nå ett

tillfredsställande resultat. För att icke träffa änkor och faderlösa, åldringar,

vanföra o. s. v. skulle därjämte erfordras eu hel del detaljerade bestäm­

melser, vilkas tillämpning skulle vålla stora svårigheter.

Skulle man åter inskränka sig till att icke medgiva avdrag från

förmögenhetsdelen, så är en sådan åtgärd naturligtvis jämförelsevis enkel

att i praktiken genomföra, då förmögenhetsdelen ju skall angivas i de­

klarationen, men även mot en sådan åtgärd kan åberopas i huvudsak

detsamma som i fråga om förmögenhetsinkomsten. Endast de mindre

förmögenheterna skulle träffas och särskilda bestämmelser finge meddelas

för att skydda dem, vilka måste anses sakna skatteförmåga, ehutu de

hava någon förmögenhet. I allmänhet kan väl sägas, att den större

skatteförmåga, som finnes hos förmögenhetsinkomsten i förhållande till

arbetsinkomsten, träffas tillräckligt därigenom, att förmögenhetsdelen ingår

20 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

i det taxerade beloppet och därigenom på samma gång tidigare bringar

detta över den gräns, där skatteplikt inträder.

De sakkunniga hemställa därför, att vid alla avdrag och vid all

reduktion hänsyn tages endast till det taxerade beloppets storlek, icke

till dess sammansättning.

Vid beräkning av de tillägg till det skattefria avdraget, som böra

tillkomma familjeförsörjare, hava de sakkunniga, liksom vid bestämmandet

av avdraget för ensam försörj are, utgått från 1914 års prisnivå. I enlighet

med socialstyrelsens utredning har därvid det avdrag för hustru, som gift

skattskyldig äger åtnjuta, föreslagits till 200 kronor.

Vad angår avdrag för barn, få sådana avdrag för närvarande äga

rum på två olika sätt. Enligt 19 § 2 mom. äger skattskyldig, vars taxerade

belopp icke överstiger 6,000 kronor, erhålla nedsättning i det taxerade

beloppet med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjnings­

plikt underhållet barn under 15 år, och på grund av bestämmelse i 9 §

äger skattskyldig att för avlöning, kost och övriga utgifter för varje i

hans verksamhet använt barn över 15 år avdraga högst 200 kronor.

Denna sistnämnda bestämmelse innebär närmast, att den skattskyldige

skall taxeras jämväl för barnens inkomst med rätt att för varje barn

avdraga 200 ki’onor. De sakkunniga föreslå nu, att i 25 § införes en

bestämmelse därom, att, om skattskyldig har hemmavarande eller av

honom underhållna barn under 21 år, lian skall taxeras jämväl för sådana

barns inkomst och förmögenhet, försåvitt icke barnen själva skola taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt. För motiven till vad som sålunda

föreslagits lämnas redogörelse under 25 §. Av bestämmelsen i fråga

följer, att man vid beräkning av banxavdrag måste tagas hänsyn till

hemmavarande eller av den skattskyldige underhållna barn under 21 år,

vilka icke själva skola taxei’as till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vidkommande barnavdragens storlek har socialstyrelsen ansett, att

minimikostnaden för underhåll av barn i genomsnitt kan beräknas till

100 kronor för varje barn. Denna kostnad torde dock vara mycket

olika och växla med baxmets ålder, så att kostnaden är större för ett

äldre barn än för ett yngre. De sakkunnige föreslå, att barnavdragen

bestämmas för barn under 15 år till 100 kronor och för barn över 15

år till 200 kronor. Härigenom vinnes även eu viss överensstämmelse

med vad i detta avseende förut varit stadgat.

Ovan angivna siffror avse barnavdrag för gifta skattskyldiga. Vad

angår ogifta skattskyldiga, nödvändiggör, på sätt socialstyi’elsen framhållit,

förekomsten av barn i regel för en ogift person omläggning av hushåll­

ningen och förorsakar på så sätt en högre utgift för den ogifte än för

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 21

Avdrag för

hustru och

barn.

22 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Avdrag för

ömmande om­

ständigheter.

den gifte, vilken i regel även såsom barnlös skulle hava eget hushåll.

Har ogift skattskyldig flera barn, är det dock endast det första av dessa,

som nödvändiggör sådan omläggning av hushållningen, och de följande

barnen medföra för den ogifte icke större utgifter än för den gifte. För

att uppväga den högre kostnad förekomsten av barn medför för ogift

skattskyldig i förhållande till kostnaden för gift skattskyldig, föreslås, att

ogift skattskyldig skall erhålla 100 kronor högre avdrag än gift skatt­

skyldig erhåller för lika stort antal barn. Detta sker på det sätt, att

den ogifte skattskyldige får för ett av barnen avdraga 300 kronor, om

det är över 15 år, och 200 kronor, om det är under 15 år, samt att

han för övriga barn erhåller lika stora avdrag som gift skattskyldig.

De sakkunniga anse, att i lagen böra införas bestämmelser för att

hindra, att två personer erhålla avdrag för samma barn. Vid avfat­

tande av bestämmelse härom måste man komma ihåg, att den skall

avse icke blott ogifta utan även frånskilda, vilka kunna vara omgifta,

varigenom ett flertal olika kombinationer kan uppstå. Därest ingen un­

dantagsbestämmelse införes, skulle båda makarna bliva avdragsberätti-

gade, när barnet vistas hos endera av dem och den andra bidrager till

barnets underhåll eller ock barnet vistas hos en tredje person, men un-

derhålles av båda föräldrarna. Då det vanligen kommer att röra sig om

barn utom äktenskapet och modern är sådant barns målsman, har det

synts lämpligast att låta modern i de tvivelaktiga fallen åtnjuta avdrag,

utom när barnet vistas hos fadern, då denne blir avdragsberättigad, även

om modern bidrager till barnets underhåll.

I vissa fall kan det synas berättigat, att även den av föräldrarna,

som enligt förut givna bestämmelser icke skulle erhålla barnavdrag, får

åtnjuta någon nedsättning i sin skattebörda på den grund, att han bi­

drager till sina barns underhåll. De sakkunniga föreslå därför eu sådan

formulering av bestämmelsen rörande de ömmande omständigheter, som

kunna föranleda avdrag utöver de regelrätta avdragen, att därigenom

taxeringsmyndigheten erhåller möjlighet att bereda lättnad för skattskyl­

dig, som har underhållsskyldighet för barn utan att enligt de allmänna

reglerna om barnavdrag kunna erhålla avdrag för dem.

Förutom levnadskostnadernas höjd å taxeringsorten samt skyldig­

het att underhålla maka och omyndiga barn kunna jämväl andra fak­

torer inverka på skatteförmågan vid i övrigt lika taxerade belopp. Av

dessa faktorer har i nuvarande lagstiftning hänsyn tagits till underhåll

av andra närstående än barn under 15 år, långvarig sjukdom och olycks­

händelse, och anse de sakkunniga, att hänsyn fortfarande bör tagas till

dessa faktorer. Då emellertid enligt de sakkunnigas förslag avdrag

Bilagor till Kungl. Maj ds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 23

under vissa förutsättningar medgivits för underhåll av maka och omyn­

diga barn, har bestämmelsen, att underhåll av andra närstående än barn

under 15 år må betraktas såsom ömmande omständighet, utbytts mot en

bestämmelse, att såsom sådan omständighet må betraktas underhåll av

andra närstående än dem, för vilka skattskyldig enligt förut i paragrafen

givna föreskrifter äger åtnjuta avdrag.

Av 10 § jämförd med 11 § framgår, att skattskyldig må från sin

inkomst såsom utgift avdraga vad som utgivits på grund av åtagande

eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i pennin­

gar eller varor, försåvitt beloppet icke utgivits såsom bidrag till annans

undervisning eller uppfostran, på grund av lagligen åliggande försörj­

ningsplikt eller till understöd åt hemmavarande familjemedlemmar. Om

en skattskyldig till en släkting, i förhållande till vilken han icke har för­

sörjningsplikt, utgiver periodiskt understöd, som icke är att anse såsom

bidrag till undervisning eller uppfostran, äger den skattskyldige sålunda

att avdraga understödet från sin inkomst. Understödet kan emellertid

jämväl anses såsom underhåll av närstående och skulle sålunda kunna

medföra rätt till avdrag enligt den föreslagna 18 §. De sakkunniga

hava ansett det nödvändigt, att i förordningen inryckes en bestämmelse,

som förhindrar, att periodiskt understöd, som berättigar till avdrag

enligt 10 §, samtidigt medför avdrag enligt 18 §.

Då flera ömmande omständigheter samtidigt kunna föreligga, synes

det nödvändigt, att den lindring i skattebörda, som på grund därav må

ifrågakomma, ej hålles inom allt för snäva gränser. De sakkunniga före­

slå därför, att avdrag av här ifrågavarande anledning må kunna utgöra

högst 500 kronor.

Om man bortser från avdragen för ömmande omständigheter, kom- Förslaget

mer den föreslagna anordningen av de skattefria avdragen att verka en verkyindel-

faktisk indelning av alla skattskyldiga i vissa klasser allt efter det skatte-mng 1 k,asser'

fria avdragets storlek. Sålunda komma t. ex. i en klass med 900 kro­

nors avdrag: från ortsgrupp I gift skattskyldig med ett barn och ogift

med två barn under 15 år eller ett barn över 15 år, från grupp II gift

utan barn samt ogift med ett barn under 15 år samt från ortsgrupp IV

ogift utan barn; i eu klass med 1,000 kronors avdrag: inom orts­

grupp I gifta med två barn under 15 år eller ett barn över 15 år och

ogifta med tre barn under 15 år eller ett barn över och ett barn under

15 år, inom ortsgrupp II gifta med ett barn under 15 år och ogifta med

två barn under 15 år eller ett barn över 15 år, inom ortsgrupp III gifta

utan barn och ogifta med ett barn under 15 år samt inom ortsgrupp V

ogilla utan barn o. s. v. Det är mycket lätt att, om så skulle anses er-

forderlig!;, upprätta hjälptabeller, som vid taxeringen underlätta de skatt­

skyldigas hänförande till rätt avdragsklass och utfinnande av det beskatt­

ningsbara beloppet. Utkast till sådana tabeller bifogas (se tåb. 1 och 2).

De sakkunniga hade ursprungligen tänkt sig, att i lagtexten skulle in­

ryckas bestämmelse om indelning- av de skattskyldiga i klasser med olika

stort avdrag för de olika klasserna, men hade därvid utgått från lägre av­

drag för hustru och barn. När dessa avdrag nu, närmast på grund

av socialstyrelsens erinringar, föreslås till 200 kronor för hustru och

minst 100 kronor för varje barn medför detta, att antalet klasser måste

sättas mycket stort, varför de sakkunniga ansett bäst att frångå klass­

indelningen och i stället utgå från ett visst, för ensamförsörjare avsett

ortsavdrag i varje ortsgrupp samt göra vissa tillägg därtill för familje­

försörjare.

Enligt de sakkunnigas förslag skola alltså de faktorer (levnadskost­

nadernas höjd, familjens storlek och ömmande omständigheter), som vid

lika taxerade belopp minska skatteförmågan, i första hand vinna beak­

tande på det sätt, att den skattskyldige får åtnjuta skattefria avdrag,

vilkas belopp bestämmas med hänsyn till dessa faktorer. Ytterligare åt­

gärder synas dock böra vidtagas för ett mera utsträckt beaktande av

dessa på skatteförmågan influerande faktorer.

Om man först jämför två skattskyldiga å samma ort, den ena, A,

ensamförsörjare med en inkomst, som med 1,000 kronor överstiger exi­

stensminimum, sålunda med 1,000 kronor fri inkomst, och den andre, B,

familjeförsörjare med likaledes 1,000 kronor fri inkomst, så måste man

säga sig, att B:s skatteförmåga är mindre än Ars. På samma sätt är

vid lika stor fri inkomst skatteförmågan mindre hos den, som bor å en

ort med dyrare levnadskostnader, än hos den, som bor å en billigare

ort, liksom vid i övrigt lika förhållanden skatteförmågan blir mindre hos

den, ifråga om vilken ömmande omständigheter föreligga.

Samtliga de omständigheter, som verka en höjning av existens­

minimum och därmed en höjning av det skattefria avdraget, verka

sålunda en nedsättning i den av den fria inkomsten betingade skatte­

förmågan. Denna skatteförmåga är alltså störst hos en ensamförsörjare

å billigaste ort, d. v. s. hos en skattskyldig, som är berättigad till blott

600 kronors avdrag, under det att den är betydligt mindre hos en å

dyraste ort bosatt gift skattskyldig med många barn, t. ex. en skattskyl­

dig, berättigad till 2,000 kronors avdrag. Denna skillnad i skatteför­

måga blir dock mindre, ju större den fria inkomsten är, och det torde

egentligen vara i fråga om den del av inkomsten, som närmast överstiger

existensminimum, som skillnaden har sin största betydelse. För

24 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag 25

skattskyldig med högre avdrag än 600 kronor synes därför den del av

det taxerade beloppet, som något, men icke allt för mycket, överstiger det

skattefria avdraget, rätteligen böra reduceras efter någon lämplig formel,

för att det reducerade beloppet skall anses medföra samma skatteför-

måga som, hos en skattskyldig med 600 kronors avdrag, den del av det

taxerade beloppet, som överstiger dennes skattefria avdrag, Att fullt

matematiskt genomföra detta torde dock möta mycket stora praktiska

svårigheter. De sakkunniga nöja sig därför med att föreslå, att av varje

skattskyldigs taxerade belopp den del, som överstiger det skattefria av­

draget, men icke dubbla beloppet därav, i beskattningsavseende reduceras

till hälften. Härav följer, att ju större skattefritt avdrag en skattskyldig

åtnjuter, desto större blir det belopp som sålunda reduceras. Om man

tänker sig två skattskyldiga, A och B, vardera med en inkomst av 2,200

kronor och med skattefria avdrag, utgörande för A 800 kronor och för

B 1,200 kronor, så avdragas först av A:s inkomst 800 kronor och följande

800 kronor reduceras till 400 kronor, varefter återstående 600 kronor

räknas fullt, så att A skall skatta för ett beskattningsbart belopp av

1,000 kronor; varemot B får avdraga 1,200 kronor och räkna återstående

1,000 kronor såsom 500 kronor, vilket blir det beskattningsbara beloppet.

Verkan av reduceringen inträder dock icke till fullo, förrän det taxerade

beloppet överstiger dubbla beloppet av det skattefria avdraget. Sedan

denna punkt är uppnådd, komma de föreslagna bestämmelserna att verka

så, att av det taxerade beloppet en summa lika med IV² gång det

skattefria avdraget alltjämt fritages från beskattning.

Skatt skall enligt förslaget för svenska medborgare, som äro här

Beskattning»-

i riket mantalsskrivna, beräknas blott å den del av det taxerade beloppet, bart bclopP-

som återstår, sedan det skattefria avdraget fråndragits och den del av det

taxerade beloppet, som överstiger det skattefria avdraget, men icke dess

dubbla belopp, reducerats till hälften. Det sålunda återstående beloppet

blir för dessa skattskyldiga beskattningsbart belopp, och skatten därå ut­

räknas enligt den antagna skatteskalan. Härigenom vinnes den fördelen,

att för grundbeloppets uträkning erfordras endast en tabell. Den omstän­

digheten, att alla dessa skattskyldiga, oberoende av det taxerade beloppets

storlek, erhålla skattefria avdrag och reducering av en viss del av det

taxerade beloppet, medför ytterligare den fördelen, att det blir lättare att

åstadkomma en jämnt stigande skatteskala, i det att man bland annat

undviker plötsliga språng vid övergång från en inkomstgrupp till näst­

följande nämligen vid de punkter, där rätten till visst avdrag upphör,

såsom i nu gällande inkomstskatteförordning vid 1,900, 3,100 och 6,100

kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. AV 259.

4

26 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 251) vid 1919 års lagtima riksdag.

Enligt nuvarande regler skall det taxerade beloppet utföras i jämna

hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt

hundratal kronor, bortfaller, vadan i regel skatt blott utgår efter fulla

hundratal kronor. Härifrån finnes dock ett undantag, i det att enligt 19 §

vad som återstår efter i sagda paragraf medgivna avdrag skall utföras

i fulla tiotal kronor. Om man, på sätt de sakkunniga föreslagit, för

svenska medborgare alltid avdrager visst belopp såsom skattefritt och

reducerar närmast följande del av det taxerade beloppet till hälften, synes

det lämpligt att införa den bestämmelsen, att det beskattningsbara beloppet

skall utföras i jämna tiotal kronor, i följd varav skatteplikt skulle inträda

vid ett taxerat belopp, som med 20 kronor överstiger det skattefria av­

draget. Stadgades däremot, att det beskattningsbara beloppet skulle ut­

föras i jämna hundratal kronor, skulle för sådan skattskyldig skatteplikt

faktiskt först inträda vid ett taxerat belopp, som med 200 kronor överstege

det skattefria avdraget. Härigenom skulle från skatt befrias ett stort

antal personer, vilka äro i sådan ställning, att de kunna till staten er­

lägga någon om än ringa skatt. Även ur statsfinansiell synpunkt är det

av betydelse, att icke allt för stora belopp genom avrundning undan­

dragas beskattning.

För närvarande kunna icke andra enskilda skattskyldige än här

i riket mantalsskrivna svenska medborgare liksom naturligtvis ej heller de

juridiska personer, vilka beskattas lika med enskilda, erhålla dyrorts-

eller barnavdrag eller avdrag på grund av ömmande omständigheter. De

sakkunniga hava icke funnit skäl föreslå någon ändring i den princip,

som förut följts, och har alltså för nämnda kategorier av skattskyl­

diga icke föreslagits något skattefritt avdrag eller någon reducering av

en del av inkomsten. Det taxerade beloppet och det beskattningsbara

beloppet komma sålunda för dem att sammanfalla. Tillika föreslås, att

gränsen för skatteplikt för dessa skattskyldiga fortfarande, såsom nu

är fallet, sättes först vid ett beskattningsbart belopp av 100 kronor.

19 och 20 §§.

I de sakkunnigas uppdrag ingår jämväl utarbetande av nya skatte­

skalor och avvägande av dessa så, att, vare sig ett större eller mindre

belopp skall genom inkomstskatt uttagas, detta kan ske genom den all­

männa inkomstskatten.

De sakkunniga hava ännu icke definitivt bestämt sig för de skatte­

skalor, som de ämna föreslå. Det är dock tydligt, att, när för svenska

medborgare skatten beräknas å ett i förhållande till det taxerade be-

Bilagor till Kungl. Maj:ts -proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 27

loppet avsevärt reducerat beskattningsbart belopp, den lägsta skattesats,

som skall tillämpas, måste bliva avsevärt högre än nu gällande 0.4 %.

De sakkunniga hava tänkt sig en lägsta skattesats av 3 %, varigenom

vid låga taxerade belopp skatten i regel kommer att bliva lägre än

med nuvarande skattesatser. För ensamförsörjare å ort med billiga

levnadskostnader uppkommer en obetydlig minskning i skatt vid de

lägsta nu beskattade inkomsterna, varemot, när inkomsten stiger, en

ökning i skatten ganska snart inträder i förhållande till nuvarande

skatt. För familjeförsörjare åtminstone å ort med någorlunda dyra lev­

nadskostnader kommer åter förslaget att ännu vid betydligt högre taxerade

belopp medföra en minskning i skatt. Så t. ex. skulle vid ett medgivet

avdrag av 1,200 kronor lindring i skatt äga rum ännu vid ett taxerat

belopp av 6,000 kronor och vid högre avdrag gäller detsamma ännu vid

betydligt högre taxerat belopp. (Jfr tabell 3).

Vill man ordna en skatteskala, så att den kan procentvis avsevärt

förhöjas eller minskas allt efter behov, får den icke hava allt för stark

spänning d. v. s. skillnaden mellan högsta och lägsta skattekvot får icke

vara allt för stor. De sakkunniga äro mest benägna för en skatteskala,

sådan, att skattens grundbelopp närmast skulle motvara nuvarande ordi­

narie inkomst- och förmögenhetsskatt jämte tilläggsskatten för år 1918.

Lägsta skattesatsen skulle då bliva 3 % och den högsta 10 % av det beskatt­

ningsbara beloppet. Med en sådan skala torde man utan större olägenhet

kunna uttaga upp till 200 %, d. v. s. dubbla beloppet av de föreslagna

normala skattesatserna (grundbeloppen). Skulle högre direkt skatt behöva

uttagas än som kan vinnas genom en fördubbling av grundbeloppen,

torde det visa sig nödvändigt att revidera själva skatteskalan.

Det har ifrågasatts, att skatteskalan borde så avvägas, att dess

grundbelopp skulle motsvara icke blott nuvarande ordinarie skatt och

tilläggsskatten för år 1918 utan även extra skatten för år 1918. Att så

avväga eu skatteskala, avsedd att komma till användning under normala

förhållanden, synes knappast vara möjligt. Om man utgår från, att den

år 1910 uppgjorda skatteskalan uteslutande var byggd på skatteförmåge-

eller lika-offer-principen såsom grund, synes den vid dåvarande penninge-

värde hava utgjort ett någorlunda tillfredsställande uttryck för sagda

princip, om man bortser därifrån, att progressionen avstannade för tidigt

eller redan vid ett taxerat belopp av 104,500 kronor. Anledningen där­

till, att man under tiden för världskriget ansett sig icke kunna uttaga

erforderlig ökad skatt genom en procentuell förhöjning av den ordinarie

skatten, torde icke hava varit, att dennas skatteskala ursprungligen varit

felaktigt avvägd, utan fastmer att nedsättningen av penningens värde

åstadkommit en högre relativ beskattning av de smärre inkomsterna än

som med skalan avsetts. Att vid progressiv beskattning ett sjunkande

penningvärde medför för alla skattskyldiga en högre skattekvot än förut

och att i allmänhet förhöjningen i skattekvot är större för små taxerade

belopp än för stora, är lätt att inse. Om man för enkelhetens skull

antager, att penningvärdet sjunkit till hälften av det normala, måste

varje person, för att äga lika stor verklig inkomst som förut, hava en

inkomst som motsvarar dubbelt så stort penningbelopp som förut. Den

nominella inkomsten bör således bliva fördubblad för att den verkliga

inkomsten skall förbliva oförändrad, men när inkomsten fördubblas kom­

mer på grund av progressionen skatten att bliva mer än fördubblad och

skattekvoten kommer sålunda att stiga. När nu i vanliga fall progres­

sionen är hastigare vid nedre ändan av skatteskalan än i mitten och i

övre ändan, blir stegringen i skattekvot högre för de små än för de

medelstora och större inkomsterna. Den stegring i skattekvot, som vid

nuvarande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt uppkommer, om pen­

ningvärdet sjunker till hälften, framgår av följande tabell.

28 Bilagor till Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Normalt penningvärde

Penningvärdet hälften av normalt

Taxerat belopp

Skatt

Skattekvot

i

% av taxe­

rade beloppet

Taxerat be­

lopp

Skatt

Skattekvot

i

% av taxe­

rade beloppet

Ökning av

skattekvot

i %

800 ..................

3,20

0,4

1,600

16

1

150

900 ..................

3,60

0,4

1,800

21,60

1,2

200

1,000 ..................

6

0,6

2,000

24

1,2

100

1.500 ..................

15

1

3,000

48

1,6

60

2,000 ..................

28

1,4

4,000

80

2

42,87

5,000 ..................

no

2,2

10,000

265

2,65

20,45

I 10,000 ..................

265

2,66

20,000

655

3,275

23,58

20,000 ..................

655

3,275

40,000

1,605

4,013

22,52

30,000 ..................

1,105

3,683

60,000

2,655

4,525

20,15

40.000 ..................

1,605

4,013

80,000

3,755

4,494

16,98

50,000 ..................

2,105

4,21

100,000

4,955

4,955

17,70

60,000 ..................

2,655

4,425

120,000

6,000

5

12,99

70,000 ..................

3,205

4,579

140,000

7,000

5

9,18

80,000 ..................

3,755

4,694

160,000

8,000

5

6,52

90,000 ........................

4,355

4,84

180,000

9,000

5

3,51

100.000 ....................

4,955

4,955

200,000

10,000

5

0,91

Ökningen i skattekvot utgör sålunda vid ett taxerat belopp av 800

kronor 150 % och är vid ett taxerat belopp av 900 kronor störst eller

200 %, men minskas sedan i allmänhet allt mera ju större det taxerade

beloppet är. När man slutligen kommer till den punkt, där progressionen

upphör eller 104,500 kronor, uppkommer icke längre någon ökning i skatte­

kvoten. Det torde hava varit den sålunda påpekade, på penningevärdets

fall beroende, automatiska och för de lägre inkomstgrupperna relativt högre

stegringen i skattekvot, som varit orsaken till, att de nya direkta skatter,

som under kristiden blivit nödvändiga, icke kunnat uttagas genom procentu­

ella tillägg till den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten, utan måst

anskaffas genom särskilda skatter å de medelstora och större inkomsterna.

Man kan säga, att dessa skatter långt ifrån att åstadkomma en förändring

i den förutvarande relativa skattskyldigheten snarare inneburit ett försök

att bibehålla samma relativa skattskyldighet, som ursprungligen varit

avsedd med den ordinarie skatten. Så snart penningvärdet stiger till

sin förutvarande nivå, förefinnes icke längre något skäl att bibehålla den

tillfälliga nominella skärpningen i skatteplikt för medelstora och större

inkomster. Detta är anledningen till, att de sakkunniga icke ansett sig

böra föreslå en för normala förhållanden avsedd skatteskala sådan, att

den skulle innefatta jämväl den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.

Härtill kommer, att en dylik skatteskala icke skulle kunna äga på

långt när samma elasticitet, d. v. s. icke utan stor olägenhet kunde pro­

centuellt höjas eller minskas i samma mån som den föreslagna skatte­

skalan. Vid en skatteskala, som omfattade alla tre skatterna, skulle den

lägsta skattekvoten bliva 3 % och den högsta 17 % av det beskattnings­

bara beloppet. Om man antoge, att taxerat belopp med högsta skattesats

uteslutande bestode av förmögenhetsinkomst och förmögenhetsdel samt

att förmögenheten avkastade 5 %, skulle högsta skattekvoten utgöra 222/a %

av den del av inkomsten, som överstege 1 V² gång existensminimum, ja

till och med något mera om man tager hänsyn därtill, att det skattefria

avdraget i detta fall skulle till en fjärdedel bestå av förmögenhetsdel.

Det ligger i sakens natur, att det skulle vara svårt att med en dylik

skala, som faktiskt skulle variera mellan 3 % och något över 22 2/3 %,

uttaga ett skattebelopp, som avsevärt skilj de sig från grundbeloppet.

Den av oss föreslagna skatteskalan är såsom nämnt avsedd att vara

ett uttryck för den relativa skattskyldigheten vid ett penningvärde närmast

motsvarande det före kriget gällande. Så länge penningvärdet ännu icke

stigit till samma nivå som före kriget, synes det däremot lämpligt att

såsom en särskild skatt i någon form bibehålla den nuvarande extra

inkomst- och förmögenhetsskatten för att därigenom motverka den på

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 29

30 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Famlljebe-

skattning.

nedsättningen i penningvärdet beroende förskjutningen i den relativa

skattskyldigheten, och det är därför de sakkunnigas avsikt att avgiva

förslag jämväl till en sådan extra skatt.1 Det är emellertid tydligt, att,

så länge en sådan extra skatt utgår, man icke lämpligen kan genom

procentuella stegringar av den föreslagna ordinarie skatten uttaga belopp,

som avsevärt överstiga grundbeloppet.

Angående skatteskalan för aktiebolag och solidariska bankbolag

kunna de sakkunnige för närvarande icke yttra sig, i synnerhet som denna

är beroende av frågan, vilka av ett bolags fonder som skola räknas så­

som kapital vid bestämmande av inkomstprocenten, och därmed samman­

hängande frågor, som ännu äro under utredning av andra sakkunniga,

från vilka ännu icke föreligger något utlåtande. I varje fall komina vi

att föreslå en fortsättning av progressionen upp till en inkomst mot­

svarande 150 % av kapitalet i likhet med vad som gäller med avseende

å tilläggsskatten för år 1918.

25 §.

Enligt nuvarande skatteförordning beskattas i regel varje skatt­

skyldig blott för sin egen inkomst. Från denna regel finnas dock vissa

undantag. Sålunda beskattas mannen jämväl för hustruns inkomst och

förmögenhet, såvida icke dessa rättsligen varit från hans förvaltning undan­

tagna. Även i detta fall skall dock skatten beräknas å båda makarnas

taxerade belopp sammanlagda, ehuru den därefter fördelas på båda ma­

karna efter deras taxerade belopp, och resultatet blir sålunda praktiskt

taget detsamma, som om mannen taxerats jämväl för hustruns förmögen­

het och inkomst. Vidare får, därest hemmavarande barn över 15 år

sysselsättas i den skattskyldiges näring, den skattskyldige för avlöning,

kost och övriga utgifter för varje barn icke avdraga mer än 200 kronor,

även om förmånerna verkligen uppgått till högre belopp, dock att fullt

avdrag får äga rum, därest barnet självt taxeras för inkomst. Om barnet

icke taxeras för inkomst, kommer den skattskyldige sålunda att taxeras

för den del av barnets ifrågavarande inkomst, som överstiger 200

kronor. Vidare skall skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt

barns förmögenhet, så framt icke barnet självt taxeras till inkomst-

och förmögenhetsskatt. Slutligen äger skattskyldig att erhålla avdrag

för barn under 15 år, endast såvida och i den mån barnets inkomst un­

derstiger 100 kronor. Jämväl i detta fall kommer sålunda barnets in­

komst att öka skatteplikten.

1 De sakkunniga hava i sitt slutliga utlåtande frångått tanken på en extra skatt,

och i stället förordat en provisorisk höjning av de skattefria avdragen.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 239 vid 1919 års lagtima riksdag. 31

Det förefaller, som om man vid avfattande av dessa bestämmelser

icke tagit tillbörlig hänsyn till den ökning i skatteförmågan, som uppstår

därigenom, att den skattskyldiges hemmavarande barn hava egen in­

komst. Om man med varandra jämför två å samma ort bosatta skattskyldiga

med samma inkomst och lika antal barn, lär man nödgas medgiva, att om

den enes barn icke hava någon inkomst, men den andres en inkomst på

ett eller annat hundratal kronor, den senares skatteförmåga är större.

Barnens inkomst torde väl nämligen i regel användas till utgifter, vilka

eljest skolat täckas av familjefaderns inkomst. Då barn över 15 år äger

att själv råda över sin arbetsinkomst, kan val invändas, att sådant barns

inkomst i många fall kommer att användas för ändamål, som icke äro

till direkt nytta för det gemensamma hushållet och icke skulle av familje­

fadern tillgodosetts, därest han haft att bestämma om medlens använd­

ning. Så länge barnet i hemmet åtnjuter mat och bostad, torde dock

intet hinder möta för föräldrarne att, vilket ock är rättvist, uti en eller

annan form av barnet erhålla bidrag till det gemensamma hushållet, och

i och med detsamma uppkommer onekligen en ökad skatteförmåga för

familjefadern. Skulle barnet icke vistas hemma, men till någon del få

underhåll hemifrån, gälla motsvarande regler, ty ju större barnets inkomst

är desto mindre blir det belopp, som från hemmet erfordras i understöd,

och desto större blir familjefaderns skatteförmåga.

Det sagda gäller rätteligen alla hemmavarande eller av den skatt­

skyldige underhållna barn, oberoende av ålder, men de sakkunniga anse,

att den föreslagna beskattningen i varje fall icke bör utsträckas längre

än att avse omyndiga barn. Skulle vidare barnets inkomst vara så stor, att

det bör självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, synes icke

lämpligt att barnets inkomst och förmögenhet inräknas i familjefaderns.

De sakkunniga föreslå därför, att den skattskyldige taxeras jämväl för

hemmavarande och av den skattskyldige underhållna barns inkomst och

förmögenhet, därest barnen icke äro över 21 år och icke själva skola

taxeras till inkomst- och förmögenhetskatt. Möjligen kunde man tänka

sig gränsen dragen så, att endast av den skattskyldige helt eller delvis

underhållna omyndiga barns inkomst och förmögenhet medräknas. Har

ett barn så stor inkomst, att det kan fullt försörja sig självt, skulle dess

inkomst och förmögenhet ej medräknas vid taxeringen, liksom hänsyn

därtill då ej heller borde tagas vid bestämmande av det skattefria av­

draget. Det synes dock de sakkunniga lämpligare att låta det avgörande

vara, huruvida barnet skall självt taxeras till inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Skall den skattskyldige taxeras för sina barns inkomst och

förmögenhet, bör naturligen vid bestämmande av det skattefria avdragets

32 Utlagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Sammanle­

vande.

storlek hänsyn tagas därtill, att samma barn skola hava sitt uppehälle

av den samlade inkomsten. De sakkunniga hava också därför föreslagit,

att antalet omyndiga hemmavarande eller av den skattskyldige under­

hållna barn, vilka icke själva taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,

skall öva inflytande på det skattefria avdragets storlek. Därest gränsen

ifråga om vilka barns inkomst och förmögenhet som skola inräknas, sät­

tes annorlunda, måste självfallet gränsen jämväl dragas på annat sätt

ifråga om vilka barn som skola medräknas vid bestämmande av det

skattefria avdraget.

Av den föreslagna bes*kattningen av barns inkomst nödvändiggöres

en ändring av 9 §, varom de sakkunnige avgiva förslag.

Då avsikten med en sådan beskattning som den föreslagna är att

söka träffa den hos familjefadern samlade skatteförmågan, synes det vara

riktigt att, i analogi med vad som redan förut gäller ifråga om äkta

makar, den skattskyldige får från barnens inkomster avräkna det belopp,

varmed enligt 10 § medgivna avdrag kunna överstiga den skattskyldiges

egen inkomst, vadan de sakkunniga föreslagit stadgande härom. Skulle

däremot dylika avdrag, vartill ett barn är berättigat, överstiga barnets

inkomst, torde det icke vara skäl medgiva, att det överskjutande belop­

pet må avräknas å familjefaderns eller övriga barns inkomst, då det icke

förefinnes någon skyldighet att av de gemensamma tillgångarna täcka

bristen och densamma sålunda icke kan inverka på familjefaderns skatte-

förmåga. Ett medgivande härav torde också medföra icke önskade på­

följder; sålunda skulle t. ex. den skattskyldige därigenom kunna för försäk­

ringspremier erhålla avdrag med högre belopp än eljest medgivna 200

kronor.

Någon saklig förändring i de rörande äkta makars beskattning gäl­

lande reglerna synes icke böra ske, vadan de sakkunniga härutinnan

föreslagit blott redaktionella ändringar, vilka betingas av det före­

slagna systemet med reduktion av taxerat belopp till beskattningsbart

belopp.

Det har vid upprepade tillfällen framhållits, att en man och en

kvinna, vilka var för sig äga inkomst, kunna genom att ingå äktenskap

med varandra försättas uti eu med avseende å inkomstskatt ofördelakti­

gare ställning än före äktenskapets ingående, i det att efter äktenskapets

ingående deras inkomster beskattas efter sitt sammanlagda belopp och

icke såsom fördelade på båda. Följden härav blir, att de ofta ga miste

om skattefrihet och måste erlägga skatt efter en högre skattesats. A andra

sidan medför den gemensamma hushållningen såsom sådan en besparing,

vilken får anses betinga en högre skattekraft.

Enligt förslaget äger skattskyldig att för hustru åtnjuta ett skatte­

fritt avdrag av 200 kronor, men detta är naturligtvis icke alltid tillräck­

ligt att uppväga verkan därav, att skatt skall beräknas efter båda ma­

karnas inkomst och förmögenhet sammanlagda. För att förekomma att

två personer av skilda kön, vilka sammanleva såsom äkta makar, i av­

sikt att undvika beskattning underlåta att ingå äktenskap, vore det strängt

taget nödvändigt att i förordningen införa ett stadgande, att personer,

vilka sammanleva såsom man och hustru, alltid skulle i beskattnings­

avseende betraktas såsom om de vore äkta makar. Därav skulle följa,

att bådas taxerade belopp sammanräknade lades till grund vid bestäm­

mande av det beskattningsbara beloppet, at,t avdrag skulle ske för kvinnan

såsom om hon vore hustru till mannen, att avdragen för möjligen varande

barn beräknades på samma sätt som för barn av gifta personer samt att

skatt påfördes en var efter förhållandet mellan hans taxerade be­

lopp och summan av bådas taxerade belopp sammanräknade. Mot in­

förandet av en dylik bestämmelse talar emellertid svårigheten att avgöra, hu­

ruvida två personer verkligen sammanleva såsom man och hustru. Man

kan icke tillåta taxeringsmyndigheten att verkställa en mera ingå­

ende undersökning härav, då det rör sig om så intima förhållanden.

Förutsättningen för tillämpning av en dylik bestämmelse måste vara, att

de båda sammanlevande uppträda på ett sådant sätt, att det icke kan

finnas något tvivel om arten av förhållandet dem emellan. Detta villkor

kan anses uppfyllt, därest de vid mantalsskrivning eller i deklaration upp­

giva, att de leva som äkta makar, och det synes icke finnas någon be­

tänklighet mot att i ett sådant fall tillämpa de för beskattning av äkta

makar gällande reglerna. Det torde jämväl finnas många fall, då två

personer uppträtt på sådant sätt, att man, ehuru de icke uppgivit det i

sina deklarationer, kan utan svårighet fastslå, att de leva såsom man

och hustru. Även i sådana fall bör taxeringsmyndigheten vara berätti­

gad taxera dem såsom om de voro äkta makar. De sakkunniga föreslå

därför, att två med varandra sammanlevande personer skola taxeras som

om de voro äkta makar, därest av dem eller endera av dem vid man­

talsskrivning eller i deklaration uppgives, att de sammanleva såsom man

och hustru, eller det eljest är allmänt känt, att så är förhållandet.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 33

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259.

5

34 Bilagor till Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Förslaget till vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

2

§•

Enligt nuvarande bestämmelser är verk och bolag, som är försett

med Kungl. Maj:ts oktroj, eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller

står under offentlig kontroll, alltid skyldigt att avgiva deklaration obe­

roende av, huruvida det haft skattepliktig inkomst eller icke, varemot

annan skattskyldig har att avgiva deklaration, endast om han näst­

föregående åt- varit taxerad {ill inkomst- och förmögenhetsskatt eller åt­

njutit minst 800 kronors inkomst eller ägt förmögenhet till värde av

minst 6 000 kronor. Denna gräns för deklarationsplikt sammanfaller icke

fullständigt med gränsen för skatteplikt. Andra juridiska personer än

nyssnämnda bolag liksom andra enskilda skattskyldiga än här i riket

mantalsskrivna svenska medborgare äro skattepliktiga redan vid ett taxe­

rat belopp av 100 kronor, ehuru de i regel icke äro uppgiftspliktiga i

annat fall än när de föregående år varit taxerade till inkomst- och för­

mögenhetsskatt. Likaledes är en svensk medborgare, som är här i riket

mantalsskriven, ehuru icke uppgiftspliktig, skattepliktig, även om han

haft lägre inkomst än 800 kronor och mindre förmögenhet än 6,000 kro­

nor, därest hans taxerade belopp skulle bliva minst 800 kronor. Detta är

t. ex. fallet, när han haft en inkomst av 750 kronor ochen förmögenhet av

3,000 kronor; inkomsten 750 kronor skall då ökas med en sextiondedel

av förmögenheten eller 50 kronor, vadan hans taxerade belopp blir 800

kronor. Det lämpligaste torde emellertid vara att gränserna för skatte­

plikt och uppgiftsplikt alltid sammanfalla.

Enligt förslaget om ändring i förordningen om inkomst- och för­

mögenhetsskatt blir gränsen för skatteplikt i fråga om svensk medborgare,

som är här i riket mantalsskriven, mycket olika i det att den växlar allt

efter bostadsort, civilstånd och barnantal, och det är därför svårt att

sätta en bestämd gräns, vid vilken uppgiftsplikt för sådan skattskyldig

bör inträda. Eu lösning vore att bestämma, att en var skattskyldig är

uppgiftspliktig, när han nästföregående år åtnjutit så stor inkomst och

vid samma års utgång haft en så stor förmögenhet, att skatteplikt för

honom inträtt. Den skattskyldige skulle då vara tvungen att taga reda

på, huru stora de skattefria avdragen äro för honom själv, hans hustru

och de barn, för vilkas inkomst och förmögenhet han skall taxeras, samt

alt uträkna, huruvida hans taxerade belopp överstiger dessa avdrag eller

icke. Det synes dock icke vara lämpligt att på detta sätt låta den skatt­

skyldige själv avgöra, huruvida skatteplikt inträtt eller ej. Härigenom

förminskas för taxeringsmyndigheten möjligheten att kontrollera, för vilka

personer den skattskyldige beräknat avdrag, och huruvida dessa avdrag

uträknats riktigt, vadan följden torde bliva, att taxeringsmyndigheten ofta

måste infordra deklaration enligt andra momentet i paragrafen. Härtill

kommer, att ett misstag från den skattskyldiges sida skulle för honom

medföra förlust av rätten att överklaga taxeringen. Däremot torde man

kunna överlämna åt den skattskyldige att själv verkställa sammanlägg­

ningen av inkomsten med en sextiondedel av förmögenheten samt att

hålla reda på, huruvida det sammanlagda beloppet över- eller understiger

ortsavdraget. Så snart den skattskyldiges taxerade belopp överstiger

detta avdrag, bör uppgiftsplikt inträda; det tillkommer därefter taxe­

ringsmyndigheten att avgöra, vilka avdrag därutöver böra få åtnjutas.

För att skattskyldig skall få reda på, huru stort ortsavdraget är å den

ort, där han är bosatt, erfordras emellertid, att i den kungörelse om

taxeringen, som enligt 26 § skall utfärdas, inflyter uppgift om, till vilka

ortsgrupper de olika orterna inom länet höra, och föreslå de sakkunniga

därför, att i sagda kungörelse skall inflyta en dylik uppgift.

I fråga om andra juridiska personer än de i 1 inom. a) upptagna

och andra enskilda skattskyldiga än svenska medborgare, som äro här i

riket mantalsskrivna, synes gränsen för uppgiftsplikt böra sammanfalla

med gränsen för skatteplikt, och dessa sålunda bliva uppgiftsskyldiga, så

snart deras taxerade belopp uppgår till 100 kronor.

De sakkunniga vilja få framhålla, att med den föreslagna lydelsen av

ifrågavarande § man måste vara mycket försiktig vid tillämpning av 18

§ 1 mom. samt i många fall låta 7 mom. i samma paragraf komma till

användning.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 35

3 §•

Då enligt förslaget en skattskyldig kan taxeras jämväl för barns

inkomst och förmögenhet, synes det erforderligt, att i denna § inryckes

uttrycklig bestämmelse därom, att eu dylik skattskyldig är pliktig att i

sin deklaration angiva jämväl barnens inkomst och förmögenhet. De

sakkunniga hava ansett det lämpligt, att samtidigt uttryckligen stadgas,

vilket förut icke skett, att jämväl hustruns inkomst och förmögenhet

skall uppgivas, därest icke hustrun själv skall taxeras därför.

36 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

11

§•

2:o) d) Det synes erforderligt att i samband med införande av den

anordningen, att skattskyldig skall taxeras för hemmavarande eller av

honom underhållna barns inkomst och förmögenhet, utsträcka uppgifts-

plikten för förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmyndar­

skap ifråga om inkomst eller förmögenhet, som tillkommer omyndig.

Man torde dock kunna inskränka sig till att fordra dylika uppgifter, där­

est den omyndiges inkomst uppgått till minst 100 kronor eller hans

förmögenhet till minst 1,200 kronor, detta för att bespara ifrågavarande

myndigheter besväret att avlämna uppgifter angående inkomster och för­

mögenheter, vilka praktiskt taget sakna betydelse i skatteavseende.

2:o) h) Enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

skall en var svensk man eller kvinna, som är varaktigt oförmögen till

arbete eller fyllt 67 år, uppbära pension, vilken utgör för man 30 / och

för kvinna 24 % av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp

och utgår oberoende av pensionstagarens inkomst i övrigt. Den årliga

pensionsavgiften utgör högst 13 kronor och skall erläggas i högst 51 år

eller från och med det år, då en person fyller 16 år, till ock med det år,

då han fyller 66 år. De erlagda avgifterna kunna sålunda utgöra högst

663 kronor och den årliga pensionen högst 198 kronor 90 öre för

man och 159 kronor 12 öre för kvinna. Pensionstagare, som är var­

aktigt oförmögen till arbete och vilkens årsinkomst, oberäknat pension

enligt nämnda lag, icke uppgår för man till 300 kronor och för

kvinna till 280 kronor, kan därjämte erhålla ett pensionstillägg, som

kan uppgå till högst 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna

och vilket minskas ju mer inkomsten närmar sig 300 respektive 280

kronor, så att inkomst och pensionstillägg aldrig kunna tillsammans

överstiga 300 respektive 280 kronor. Pensionstillägget skall höjas med

^0,08% för varje krona av till fullo erlagda pensionsavgifter. Även med

inberäkning av dylik förhöjning av pensionstillägget kunna dock för pen­

sionstagare, som är berättigad till pensionstillägg, detta och inkomsten

tillsammans aldrig överstiga 300 respektive 280 kronor.

Utöver den obligatoriska pensionen och pensionstillägget kan en

pensionstagare uppbära pension på grund av frivilliga avgifter. Dylika

avgifter få icke erläggas till högre belopp än 30 kronor för varje kalen­

derår, och pensionen utgör för man IV²% av avgiftens belopp för varje

helt år, som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag, från

vilken pensionen utgår, samt för kvinna 5/6 av motsvarande belopp för

man. Denna pension kan sålunda uppgå till jämförelsevis avsevärda

belopp.

Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller jämväl bestämmel­

ser om understöd. Dylikt understöd kan under villkor och med belopp,

som är stadgat angående pensionstillägg, erhållas av den, som efter fyllda

15 år blivit varaktigt oförmögen till arbete, men för vilken pensionsav­

gifter icke blivit erlagda, ävensom av den, vilken vid nämnde ålder redan

är varaktigt oförmögen till arbete.

Pension, pensionstillägg och understöd äro tydligen för mottagaren

inkomst av beskaffenhet att böra tagas i beräkning vid taxering till inkomst-

och förmögenhetsskatt. Uppgift om pensions- eller understödstagare bör

sålunda i överensstämmelse med vad som för likartade fall är stadgat

lämnas av den, som utbetalar pensionen eller understödet d. v. s. pen­

sion sstyrelsen. Det är dock icke erforderligt, att uppgift lämnas angå­

ende samtliga pensions- och understödstagare, enär man i många fall

kan beräkna, att inkomsten är så ringa, att skatteplikt icke inträder.

I fråga om pensionstagare, vilka icke åtnjuta pensionstillägg, är det

tydligt, att i många fall deras inkomst är så stor, att skatteplikt före­

ligger. Annorlunda förhåller det sig med den, som uppbär pensionstillägg.

För en ensamförsörjare, som är berättigad till pensionstillägg, kan

inkomsten högst utgöra 498 kronor 90 öre (198,90 -j- 300). Skatteplikt

kan sålunda icke inträda, och någon uppgift om en sådan persons pen­

sion och pensionstillägg behöver alltså icke lämnas. År det fråga om äkta

makar, som åtnjuta pensionstillägg, kunna deras inkomster icke överstiga

för mannen 498 kronor 90 öre och för hustrun 439 kronor 12 öre (159.12

+ 280) sålunda för båda gemensamt 938 kronor 2 öre. Därest makarna

äro bosatta å ort tillhörande ortsgrupp I eller II, inträder sålunda skatte­

plikt för dem. Det torde dock vara endast i undantagsfall, som två äkta

makar i den ställning, att de åtnjuta pensionstillägg, hava så stor in­

komst, att skatteplikt inträder, och det synes därför i regel vara onödigt

att erhålla uppgifter om pension, som tillkommer person, vilken är berätti­

gad till pensionstillägg.

Skulle pensionstagare jämväl uppbära pension på grund av frivil­

liga avgifter, kan skatteplikt lättare inträda, särskilt ifråga om äkta ma­

kar, och uppgift blir då erforderlig.

År det fråga om person under 21 år, som uppbär understöd eller

pension och pensionstillägg, torde i flertalet fall det icke vara han själv

utan hans fader eller moder, som skall taxeras härför, och man kan då

icke med bestämdhet fastslå, att denna inkomst saknar betydelse för taxe­

ringen, vadan uppgift bör lämnas.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 37

För att bespara pensionsstyrelsen besväret att lämna uppgifter om

pensioner och understöd, vilka uppgå till så små belopp, att de praktiskt

taget sakna betydelse för beskattningen, föreslås, att uppgiftsskyldighet

icke skall äga rum för pension eller understöd som icke uppgår till 100

kronor. I samband därmed torde gränsen för uppgiftsskyldighet ifråga

om annan pension, livränta och gratifikation jämväl böra sättas vid ett

belopp av 100 kronor.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i förordningen om in­

komst- och förmögenhetsskatt och i förordningen om taxeringsmyndig­

heter och förfarandet vid taxering nödvändiggöra viss ändrad avfatt­

ning av gällande formulär till deklarationer och taxeringslängder. För

slag i sådant avseende äro för närvarande under utarbetande.

Stockholm i december 1918.

38 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

OTTO Y. LANDÉN.

K

nut

W

icksell

.

H^arald W^aller.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 39

Tabell 1.

Tabell

över indelning av de skattskyldige i klasser efter storleken av beskattnings-

•

fritt avdrag.

600 kronors avdrag

ortsgrupp I

ogift utan barn.

700 kronors avdrag

ortsgrupp II

ogift utan barn.

ogift med ett barn under 15 år.

800 kronors avdrag

ortsgrnpp 1

gift utan barn.

1

ortsgrupp III

ogift utan barn.

ogift med två barn under 15 år.

ortsgrupp I i

ogift med ett barn över 15 år.

900 kronors avdrag

gift med ett barn under 15 år.

TT 1

ogift med ett barn under 15 år.

ortsgrupp II '

1 gift utan barn.

ortsgrupp IV

ogift utan barn.

ogift med tre barn under 15 år.

ogift med ett barn under 15 år och ett barn över 15 år.

gift med två barn under 15 år.

gift med ett barn över 15 år.

1,000 kronors avdrag <

1 ogift med två barn under 15 år.

ortsgrupp II <

ogift med ett barn över 15 år.

1 gift med ett barn under 15 år.

1

ogift med ett barn under 15 år.

ortsgrnpp III {

1 gift utan barn.

ortsgrupp V

ogift utan barn.

ogift med fyra barn under 15 år.

ogift med två barn under 15 år och ett barn över 15 år. |

1,100 kronors avdrag < ortsgrupp I

ogift med två barn över 15 år.

gift med tre barn under 15 år.

•

gift med ett barn under 15 år och ett barn över 15 år.

40 Bilagor till Kungl. Majits proposition Nr 259 vid 1919 ars lagtima riksdag.

' ogift med tre barn under 15 dr.

ogift med ett barn under 15 år och ett barn Bver 15 år.

ortsgrupp II

gift med två barn under 15 år.

gift med ett barn över 15 år.

1,100 kronors avdrag <

1 ogift med två barn under 15 år.

ortsgrupp III ■!

1

ogift med ett barn över 15 år.

gift med ett barn under 15 år.

ogift med ett barn under 15 år.

ortsgrupp IV <

gift utan barn.

ogift med fem barn under 15 år.

ogift med tre barn under och ett över 15 år.

ogift med ett barn under och två över 15 år.

ortsgrupp I

gift med fyra barn under 15 år.

gift med två barn under och två barn över 15 år.

gift med två barn över 15 år.

ogift med fyra barn under 15 år.

ogift med två barn under och två barn över 15 år.

ortsgrupp II

ogift med två barn över 15 år.

gift med tre barn under 15 år.

1,200 kronors avdrag .

gift med ett barn under och ett barn över 15 år.

ogift med tre barn under 15 år.

ogift med ett barn under och ett barn över 15 år.

ortsgrupp III

gift med två barn under 15 år.

gift med ett barn över 15 år.

ogift med två barn under 15 år.

ortsgrupp IV \

ogift med ett barn över 15 år.

gift med ett barn under 15 år.

ogift med ett barn under 15 år.

ortsgrupp V <

o. s. v.

gift utan barn.

Tabell 2.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 41

Tabeller

för utfinnande av beskattningsbart belopp.

600 kronors skattefritt avdrag.

Taxerat

belopp.

Beskattnings­

bart belopp

Taxerat

belopp

Beskattnings­

bart belopp

Taxerat

belopp

Beskattnings­

bart belopp

620

10

820

no

1,020

210

40

20

40

120

40

220

60

30

60

130

60

230

80

40

80

140

80

240

700

50 *

900

150

1,100

250

20

60

20

160

20

260

40

70

40

170

40

270

60

80

60

180

60

280

80

90

80

190

80

290

800

100

1,000

200

1,200

300

Tid högre taxerade belopp än 1,200 kronor utflnnes det beskattningsbara beloppet genom att från

det taxerade beloppet draga 900 kr.

700 kronors skattefritt avdrag.

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

720

10

880

90

1,040

170

1,200

250

1,360

330

40

20

900

100

60

180

20

260

80

340

60

30

20

no

80

190

40

270

1,400

350

80

40

40

120

1,100

200

60

280

800

50

60

130

20

210

80

290

20

60

80

140

40

220

1,300

300

40

70

1,000

150

60

230

20

310

60

80

20

160

80

240

40

320

Vid högre taxerade belopp än 1,400 kronor utflnnes det beskattningsbara beloppet genom att från

det taxerado beloppet draga 1,050 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

(i

800 kronors avdrag.

42 Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag,

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

820

10

1,020

no

1,220

210

1,420

310

40

20

40

120

40

220

40

320

60

30

60

130

60

230

60

330

80

40

80

140

80

240

80

340

900

50

1,100

150

1,300

250

1,500

350

20

60

20

160

20

260

20

360

40

70

40

170

40

270

40

O

N

ce

60

80

60

180

60

280

60

380

80

90

80

190

80

290

80

390

1,000

100

1,200

200

1,400

300

1,600

400

Vid högre taxerade belopp än 1,600 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att

från det taxerade beloppet draga 1,200 kronor.

000 kronors avdrag.

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp.

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

920

10

1,100

100

1,300

200

1,500

300

1,700

400

940

20

20

no

20

210

20

310

20

410

960

30

40

120

40

220

40

320

40

420

980

40

60

130

60

230

60

330

60

430

1,000

50

80

140

80

240

80

340

80

440

20

60

1,200

150

1,400

250

1,600

350

1,800

450

40

70

20

160

20

260

20

360

60

80

40

170

40

270

40

370

80

90

60

180

60

280

60

380

—

—

80

190

80

290

80

390

Vid högre taxerade belopp än 1,800 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från

det taxerade beloppet draga 1,350 kronor.

1,000 kronors avdrag.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 43

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

beopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

nings­

bart

belopp

1,020

,0

1,220

no

1,420

210

1,620

310

1,820

410

40

20

40

120

40

220

40

320

40

420

60

30

60

130

60

230

60

330

60

430

80

40

80

140

BO

240

80

340

80

440

1,100

50

1,300

150

1,500

250

1,700

350

1,900

450

20

60

20

160

20

260

20

360

20

460

40

70

40

170

40

270

40

370

40

470

60

80

60

180

60

280

60

380

60

480

80

90

80

190

80

290

80

390

80

490

1,200

100 1

1,400

200

1,600

3(0

1,800

400

2,000

500

Vid högre taxerade belopp än 2,000 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från

det taxerade beloppet draga 1,500 kronor.

1,100 kronors avdrag.

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

Taxerat

belopp

Beskatt­

ningsbart

belopp

1.120

10

1,420

160

1,720

310

2,020

460

40

20

40

170

40

320

40

470

60

30

60

180

60

330

60

480

80

40

80

190

80

340

80

490

1,200

50

1,500

200

1,800

350

2,100

500

20

60

20

210

20

360

20

510

40

70

40

220

40

370

40

520

60

80

60

230

60

380

60

530

80

90

80

240

80

390

80

540

1,300

100

1,600

250

1,900

400

2,200

550

20

no

20

260

20

410

40

120

40

270

40

420

60

130

60

280

60

430

80

140

80

290

80

440

1,400

150

1,700

300

2,000

450

Vid högre taxerade belopp än 2,200 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från

det taxerade beloppet draga 1,65U kronor.