2

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestäm­

melser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§ i lagen den 13 juni

1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter,

21) lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den 29 juni 1923 om

sparbanker,

22) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, samt

23) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularjurisdiktion;

ävensom föreslå riksdagen att godkänna härvid fogade förslag till

24) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2

och § 4 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3

Förslag till lag om förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om omyndiga.

1 §•

Den, som är under tjuguett år (minderårig), vare omyndig.

2 §•

Den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller

eljest genom otillbörligt förfarande i avseende å egendomen äventyrar sin

eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav

icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet

eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter

och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller sam­

tycker därtill.

3 §•

Föreligger beträffande minderårig sådant fall, som i 2 § sägs, må rätten

förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

4 §.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes vara

i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

2 kap. Om förmyndare.

1 §•

För minderårigt barn i äktenskap vare fadern förmyndare. Dör fadern, eller

kan han enligt 4 § icke vara förmyndare, eller varder han entledigad från

förmynderskapet, vare modern barnets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äkten­

skapsskillnad, vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om

det. Varder eljest förordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene

av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

2 §■

För minderårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vård­

naden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

3 §•

Finnes ej någon, som, efter vad ovan eller i lagen om adoption stadgas,

skall vara förmyndare för minderårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den, som är förklarad omyndig, skall ock förmyndare förordnas.

0

4 §.

Den, som själv är omyndig, må ej vara förmyndare; och upphöre därför

förmyndares befattning, då han varder förklarad omyndig.

5 §•

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren och

i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon, som är med den omyndige

besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För minderåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke

särskilda skäl tala däremot.

6

§.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för minderårig, och hava

föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyndare för

den minderårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

7 §•

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare

förordnas.

Finnes den, som på grund av lag skall vara förmyndare, icke lämpligen

böra ensam handhava förmynderskapet, skall jämte honom annan förmyndare

förordnas.

8

§•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyn­

dare i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan

avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle av

förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna barn

eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid förmynderskap

för flera minderåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta

egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller vård­

naden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för minderårig av någon av föräldrarna, äge denne

på begäran bliva entledigad från förmynderskapet, allenast om jämte honom

annan förordnas till förmyndare eller han förpliktas att ställa säkerhet för

den omyndiges egendom.

9

§•

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet

av sin, befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas han

på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han av annan

orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde han entledigad.

10

§.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon, som på grund av lag skall vara

förmyndare, skall det av den, som har boet i sin vård, utan dröjsmål an­

mälas till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 kap. Om överförmyndare.

1 §■

Den närmaste tillsynen över förmyndares förvaltning tillkommer överför­

myndaren.

2 §■

I varje tingslag, så ock i stad, där rådstuvurätt finnes, skall överförmyn­

dare av rätten förordnas. Kan tillsynen icke utövas av en överförmyndare

ensam, må flera överförmyndare förordnas. Erfordras flera överförmyndare,

äge rätten indela tingslaget eller staden i förmynderskapsdistrikt, ett för varje

överförmyndare, eller ock bestämma annan lämplig grund för förmynder-

skapens fördelande mellan överförmyndarna.

Äro flera tingslag förenade till en domsaga, må till överförmyndare i ett

tingslag förordnas den, som blivit därtill utsedd inom annat tingslag i dom­

sagan. Ej må eljest någon samtidigt vara överförmyndare i mera än ett

område.

3 §•

Överförmyndare förordnas för en tid av fyra år. Avgår överförmyndare,

innan tiden för hans uppdrag är ute, skall i hans ställe annan förordnas att

tjänstgöra under den tid, som återstår.

Överförmyndare kan när som helst entledigas, om han finnes icke vara

lämplig för befattningen.

4 §•

Till överförmyndare skall förordnas en i praktiska värv väl förfaren svensk

man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder. Överförmyndare i stad,

där rådstuvurätt finnes, skall hava sitt hemvist i staden. Å landet samt i stad,

där rådstuvurätt ej finnes, skall överförmyndaren hava sitt hemvist inom det

område, för vilket han förordnas, eller i stad, som gränsar därintill; har

någon blivit förordnad till överförmyndare för två eller flera tingslag, skall

han hava sitt hemvist inom ett av tingslagen eller i stad, som gränsar till

något av dem. Undantag från vad om överförmyndarens hemvist är stadgat

må medgivas av rätten, om skäl därtill äro.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må

ledamot av rådstuvurätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överför­

myndare i staden.

5 §•

För varje överförmyndare skall av rätten förordnas en ersättare. Vad i

2 § andra stycket, 3 och 4 §§ stadgas om överförmyndare skall äga mot­

svarande tillämpning å ersättare för honom.

6 §•

Överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap,

som stå under hans tillsyn.

6

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

7 §•

Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för hundra

av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit tvåhundra

kronor, och eljest två för hundra därav. Inkomsten skall beräknas enligt

årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om omyndigs andel av

inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva i oskiftat bo, enligt års-

uppgift rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren inbetalas vid räknin­

gens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare ur dödsbo, däri den

omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp, som skall utgå i

arvode.

Avlämnas gemensam årsuppgift för minderåriga syskon, skall vid beräkning

av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets inkomst belöper på sysko­

nen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äge rätten, om särskilda skäl därtill

äro, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges medel.

8 §•

I stad, där rådstuvurätt finnes, äger staden, om det finnes lämpligt, lämna

bidrag till arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans

verksamhet förenade kostnaderna. Staden äger ock att i ordning, som av

Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger

i sådant fall staden uppbära belopp, som i 7 § avses.

9 §•

Vad i 25 kap. strafflagen är stadgat om statens ämbetsmän skall ock gälla

om överförmyndaren.

10 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet

av den bok, varom i 6 § förmäles, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

~

4 kap. Om förmynderskapsdomstol.

1 §•

Det åligger rätten att tillse, att förmyndare varder förordnad, då det skall

ske, samt att utöva tillsyn över de förmynderskap, som skola hos rätten in­

skrivas. Rätten skall ock vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.

2 §•

Förmynderskap för minderårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den

minderårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan egen­

dom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, tillfaller den minderårige

eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga, som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den av föräldrarna, som

utövar eller intill sin död utövat förmynderskapet, har eller senast haft hemvist

inom riket. Finnes ej domstol, som efter vad ovan stadgas är behörig att

verkställa inskrivningen, skall denna ske vid Stockholms rådstuvurätt.

3 §•

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, varde förmynder­

skapet inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring

gjordes.

4 §.

Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyn­

diges eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över

förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äge den rätt, där

förmynderskapet är inskrivet, därom besluta. Om beslutet skall ofördröjligen

underrättelse givas den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och varde

förmynderskapet där inskrivet.

5 §‘

Äro flera överförmyndare förordnade i tingslag eller stad, skall rätten, när

förmynderskap där inskrives, angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att

utöva tillsyn över förmynderskapet.

Har tingslag eller stad indelats i förmynderskapsdistrikt, skall, i fråga om

förmynderskaps överflyttning från ett distrikt till ett annat, vad i 4 § sägs

äga motsvarande tillämpning.

6 §■

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteck­

ning därom ske i förmynderskapsbok, som vid rätten föres.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande, så ock om vissa

åtgärder, som åligga rätten eller domaren i avseende å förmyndarvården, givas

av Konungen.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 kap. Om verkan av omyndighet.

1 §•

Den, som är omyndig, äge, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, icke själv

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser.

2 §•

Minderårig, som fyllt sexton år, äge i den omfattning, varom är särskilt

stadgat, själv taga tjänst eller annat arbete.

3 §•

Den, som är förklarad omyndig, må utan hinder därav själv sluta avtal om

tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyndiges

välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås och upp­

sägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyndaren jämväl

häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen träffats av den omyndige.

4 §.

Den, som är omyndig, äge själv råda över vad han genom eget arbete för­

värvat efter det han fyllt sexton år eller, om han är förklarad omyndig, efter

omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och

vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom,

varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hänsyn till

den omyndiges uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas, skall över­

förmyndaren bereda den omyndige tillfälle att yttra sig.

9

5 §■

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit omyndig under villkor,

att han må själv råda däröver, skall, såframt den omyndige fyllt sexton år,

vad i 4 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och vare över­

förmyndaren pliktig att, innan samtycke meddelas, bereda jämväl fångesmannen

eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det utan märklig omgång eller

tidsutdräkt kan ske.

6 §•

Idkar omyndig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd, varom i 8 kap.

12 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området för

rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling, som i 8

kap. 14 eller 15 § avses.

7 §•

Om omyndigs rätt att ingå vissa rättshandlingar på familjerättens och arvs­

rättens område är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 §•

Har omyndig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vilken

avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behörigen

fullgjort. Visste han, att avtalet slöts med en omyndig, må han dock ej, med

mindre han hade anledning antaga, att den omyndige ägde behörighet att sluta

avtalet, frånträda detta under den tid, som vid dess ingående må hava blivit

bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas åtgå därför.

Ej må den, hos vilken omyndig tagit tjänst eller annat arbete, frånträda av­

talet härom, så länge detta fullgöres av den omyndige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den omyn­

dige själv.

9 §•

Varder avtal, som den omyndige utan erforderligt samtycke ingått, ej gäl­

lande, bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske,

ersättning för dess värde. Dock vare den omyndige, där ej i andra stycket

annorlunda stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än

vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för

honom medfört nytta.

Har den omyndige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin be­

hörighet vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir

gällande, pliktig att i den omfattning, som prövas skälig, utgiva ersättning för

den förlust, som föranletts av avtalet. Var den omyndiges förfarande straffbart,

skall ersättning gäldas efter vad i strafflagen sägs.

10

6 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat i denna lag stadgas eller vid förvärv genom

gåva eller testamente blivit bestämt, att förvalta myndlingens förmögenhet och

företräda honom i angelägenheter, som röra denna.

2 §•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller

hans make eller någon, som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att

företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmyndare,

äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, såframt

de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,

saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet

må vara uppburet eller att utgiva ersättning därför vad i 5 kap. 9 § första

stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §■

Är förmyndare förordnad för minderårig, och tillkommer ej vårdnaden hans

föräldrar eller en av dem, have förmyndaren vårdnaden om honom, och skall

i sådant fall vad om föräldrars vårdnad om barn i äktenskap är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Det åligger förmyndaren för den, som är förklarad omyndig, att sörja för

myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighets­

förklaringen eller eljest finnes nödigt.

4 §.

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja

hans bästa.

5 §•

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, såframt det lämpligen kan

ske, höra myndlingen om hans mening i angelägenheter av vikt. Är myndlingen

gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6 §■

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva över­

förmyndaren ävensom rätten eller domaren de upplysningar, som av dem

infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar skäl

därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst av

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53

11

rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras

och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

blår omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt egendomen rörer, handhava

förmvnderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna skola

för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med bibehållande

i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas av en för­

myndare ensam. Den, som skall ensam råda över vissa tillgångar, må ock

ikläda den omyndige sådana förbindelser, som falla inom området för dessa

tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om minderårig föräldrarna eller en av dem, skall

vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland förmyn­

darna, som rätten därtill utser. Denne må, om det finnes lämpligt, av rät­

ten befrias från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges

övriga angelägenheter. Har den, som är förklarad omyndig, flera förmyndare,

förordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person,

som i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,

vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening, som överförmyndaren

finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller

rättens samtycke erfordras, må utan hinder av meningsskiljaktighet mellan

förmyndarna samtycke till åtgärden givas. Innan i dessa fall beslut meddelas,

skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårds­

löshet tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada, som de tillskyndat den omyn­

dige, svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet

varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre

skuld, som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna tillgång

till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet för

bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10

§.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra an­

språk på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de handlingar,

varom i 9 kap. 12 § förmäles, blivit efter vad där sägs till honom överläm­

nade, inom ett år därefter genom stämning göra sitt anspråk gällande, eller

vare sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om

den avgående förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

7 kap. Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av vad

nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

2 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo vid förvaltningen

av den dödes egendom deltager i rättshandling, vare pliktig att till rättshand­

lingen inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt sådant sam­

tycke för giltigheten av dylik rättshandling vid förvaltningen av omyndigs

egendom är erforderligt.

Det åligger ock förmyndaren att, då anledning därtill föreligger, genom

urarvagörelse bereda den omyndige befrielse från den dödes gäld.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om samman­

levnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke. Ej må avtalet gälla

för längre tid, än omyndigheten varar.

Visar det sig, att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta be­

stånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken avtalet

slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga, som avses i andra stycket, skall rätten bereda

övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, för­

rättas. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla eller ock sådan

händelse inträffat, att avtalet, enligt vad i 11 kap. 2 § ärvdabalken stadgas,

icke utgör hinder för skifte.

5 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller

skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens

fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,

övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej träffa utan över­

förmyndarens samtycke.

6

§•

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bo­

delning i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för

omyndig bodelning eljest skall ske.

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

13

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2, 3,

5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande för­

valtning av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Uppteckning av dödsbo, däri omyndig äger del, skall, så snart ske kan

efter det bouppteckning inregistrerats hos rätten, av förmyndaren i avskrift

ingivas till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare för­

myndaren pliktig att ofördröjligen, efter det avskrift av bouppteckningen in­

givits till rätten eller domaren, ingiva sådan avskrift till överförmyndaren.

Är i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vid­

lyftig beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga

delar.

9 §■

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från

det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om

sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva

redogörelse för det hinder, som mött för skifte, och vare förmyndaren pliktig

att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, träffas, avgiva

sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren bestämmer

annan tid.

Slutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överför­

myndaren avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna in­

komsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skul­

der vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hin­

der att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan

om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken

förmyndaren har att ingiva handlingen.

Hava minderåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redo­

görelse eller årsuppgift avlämnas.

10

§.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse

eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle överförmyndaren för­

summelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla

förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss

är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmynda­

ren om hans skyldighet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

14

11

§•

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skä­

ligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå

årligen och må ej, med mindre rätten annorledes förordnar, överstiga för år

räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av så stor del av boets inkomst,

som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet skall

förskjutas av boet.

tjäder eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära

arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hänsyn till

särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 53.

8 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1

§•

Förmyndaren vare pliktig tillse, att den omyndiges tillgångar äro anbragta

sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig avkast­

ning erhålles.

2 §•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola avyttras;

dock att föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans

familj, må behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den

omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §■

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till

den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen

kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel för­

bliva utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har fordran

tillkommit därigenom, att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens sam­

tycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående, så

länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §.

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyn­

daren för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som

inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos

postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare be­

stämmelser om de obligationer, som må inköpas, om beskaffenheten av den

inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar, å vilka

insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

15

5 §■

Vill förmyndaren gorå den omyndiges penningmedel räntebärande på annat

sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller

därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han

därtill överförmyndarens samtycke.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6

§•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestri­

dande av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och

kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor, som i 4 §

avses, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyn­

diges namn insättes hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den omyn­

diges räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas med

penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren själv eller eljest inne­

havas av honom.

Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper, över

vilka enligt lag bok eller förteckning föres, skall förmyndaren tillse, att den

omyndige, så snart ske kan, där som ägare upptages.

8

§.

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,

såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges

namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill för­

myndaren uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.

De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn vårdas

i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar särskilt

stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall

ej äga tillämpning i avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande

å räkning hos bank, ej heller i avseende å bevis, som utfärdats om inskriv­

ning ' i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, så­

framt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, att

kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock in­

skriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må

lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Hava minderåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av

det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar sammanräknas.

16

9 §.

Rörande omyndigs medel, som insättas eller innestå hos bank, skall av för­

myndaren förbehåll göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd efter vad särskilt är stadgat. Sådant förbehåll gälle ej ränta, som

innestått kortare tid än ett år.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om medel, som

i 6 § avses, ej heller i något fall, om sammanlagda beloppet hos bank in­

satta medel icke överstiger ettusen kronor. Hava minderåriga syskon gemen­

sam förmyndare, skola vid beräkningen av nämnda belopp syskonens medel

sammanräknas.

10 §.

Ej må förmyndaren överlåta eller pantsätta omyndigs värdehandling, medan

den är nedsatt. Betalning av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling må,

medan den är nedsatt, uppbäras allenast av banken.

Ej heller må överlåtelse eller pantsättning ske av bevis, som utfärdats om

inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok,

eller av bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, så­

framt å beviset eller motboken finnes antecknat förbehåll, varom i 8 och

9 §§ sägs.

¹¹ §■

Försummar förmyndaren att, enligt vad i 8 och 9 §§ är stadgat, nedsätta

den omyndiges värdehandlingar eller rörande den omyndiges hos bank in­

satta medel göra sådant förbehåll, som i sistnämnda paragraf avses, anmäle

överförmyndaren försummelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att

genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan

göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren, där det lämpligen kan

ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12

§.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne

fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige

idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas

utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv å

den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överförmyndarens

samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger nödiga medel

för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må

han återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyn­

diges uppfostran eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år,

överförmyndarens samtycke. Överförmyndaren må ock återkalla sitt samtycke

till idkande av näring, som i andra stycket avses, om skäl därtill äro. Till­

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

17

fälle att avgiva yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmyndaren

medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest beslut

av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren, så ock den omyn­

dige, om han driver rörelsen.

13 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges

vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge

dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse, som av

förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räk­

ning. Överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om lån

mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt, såframt

lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades och vid

lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor,

som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyn­

diges vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för

annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med mindre

särskilda skäl därtill äro.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej

fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till

myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyn­

daren, arv den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra

den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna

må anses tillbörligt.

14 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom

å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst

av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka

skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej över­

stigande fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig

omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton

år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

15 §.

Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyn­

diges fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen

rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl där­

till äro.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överför­

myndaren samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske,

Bihang till riksdagms protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr 53.)

2

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och när­

maste fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det

tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat, över­

förmyndarens eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges vägnar

ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts, icke

frånträda avtalet, såframt förmyndaren söker godkännande inom den tid, som

må vara genom avtalet bestämd, eller ock, där sådan bestämmelse ej givits,

inom en månad eller, om ärendet hör till häradsrätt, sist vid det ting, som

infaller näst efter en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan avslagen

av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med vilken

avtalet slöts, härefter frånträda avtalet.

17 §.

Varder avtal, som i 16 § avses, ej gällande, efter vad där sägs, skall an­

gående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller

att utgiva ersättning därför vad i 5 kap. 9 § första stycket är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

18 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses

skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med

mindre rätten annorledes förordnar, överstiga för år räknat ett belopp, mot­

svarande fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräk­

ning eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård av

den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget må

dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda värde­

handlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund

av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omstän­

digheter lämnar tillstånd därtill.

9 kap. Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1

§•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egen­

dom föra räkenskaper på sådant sätt, att därigenom för varje år en noggrann

redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt för för­

valtningens gång.

19

2 §■

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången

tillfaller minderårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till överför­

myndaren ingiva förteckning över egendomen. Varder den, som uppnått

myndig ålder, förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader från

det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning över

den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid, som i första stycket avses, erhållit egen­

dom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över

denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo, som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom

ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte skett.

3 §.

Har egendom tillfallit den omyndige under de tre sista månaderna av året,

vare förteckning, varom i 2 § sägs, ej erforderlig, men skall i stället uppgift

angående egendomen lämnas i årsräkning, som avgives påföljande år efter

vad i 5 § stadgas.

4 §.

Saknar omyndig tillgångar, då förmynderskap för honom inskrives, skall

förmyndaren därom göra anmälan till överförmyndaren inom tre månader

från det inskrivningen ägde rum.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

5 §•

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren

årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år

eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då för­

myndares befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyn­

daren avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill

befattningens upphörande.

I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar och skulder vid

början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och ut­

gifter under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids utgång.

6 §•

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan hand­

ling, enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra till­

gångar än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyl­

dighet att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören eller

eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige.

20

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom, så ock i årsräkning och sluträkning

skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda

tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling, som blivit

intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt an­

givas. Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas om den räkning,

varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank

efter vad i 8 kap. 8 § stadgas, skall nummer eller annan beteckning an­

märkas. Finnas tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans sär­

skilda förvaltning, skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om

dessa tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning

eller sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga an­

givande erfordras utförlig uppräkning, må, där det lämpligen kan ske, beträf­

fande dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller årsräkning.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmyndarens

och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

8 §■

Innehåller förteckning över omyndigs egendom uppgift å tillgångar, som

på grund av giftorätt, arv, testamente eller gåva tillfallit den omyndige, eller

upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift förut

ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad avskrift

av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om sådant

finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överförmyn­

daren. Är handling, varom nu sägs, av vidlyftig beskaffenhet, må avskriften

lämnas allenast i erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar, som

skola hos riksbanken eller annan bank nedsättas efter vad i 8 kap. 8 §

stadgas, skall förvaringsbevis, utfärdat av banken, därvid fogas, såframt ej

sådant bevis förut ingivits till överförmyndaren. Vid förteckning eller räkning

skall ock fogas intyg av två personer, att värdehandlingar, som ej äro så­

lunda nedsatta, finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall

genom bevis från banken styrkas beloppet av innestående medel, så ock för­

behåll, som gjorts, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens sam­

tycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas av två

personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan

orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna

förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan om

hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken

förmyndaren har att ingiva handlingen.

K un al. Maj:ts Proposition Nr 53.

21

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller

sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren för­

summelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla

förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss

är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren

om hans skyldighet.

11

§.

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till mynd­

lingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å annan,

till denne ofördröjligen utgiva de tillgångar, som förmyndaren för myndlingens

räkning har om händer.

12

§.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överför­

myndaren till den, som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvalt­

ning, överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad för­

teckning över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de års-

räkningar, som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var

förmyndaren, då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva slut­

räkning, skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillställas

den, som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den avgående

förmyndaren därom framställer begäran eller ock överförmyndaren, på sätt i

10 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärkning, utan

att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar, som i första stycket avses, tillställts ny förmyndare,

åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren åter­

ställa handlingarna. Överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande

skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att återställa

handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse, varom

där sägs, äga motsvarande tillämpning.

Skall åtgärd, varom i första stycket sägs, av överförmyndaren vidtagas,

och varder den avgående förmyndarens förvaltning godkänd av myndlingen

eller ny förmyndare, innan handlingarna tillställts honom, vare godkännan­

det utan verkan.

13 §.

När förmyndarens befattning upphört, skola de rörande förmynderskapet

förda räkenskaper samt de betalningsbevis och andra handlingar, som finnas

förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna, av förmyndaren

hållas för granskning tillgängliga å tid och ort, som i händelse av tvist be­

stämmas av överförmyndaren. Sedan tiden för anställande av talan om er­

sättning mot förmyndaren gått till ända, eller, där sådan talan anställts, målet

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

22

blivit slutligen avgjort, skola nämnda räkenskaper och handlingar utgivas till

den, som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning.

14 §.

Vad i 5—13 §§ stadgas om förmyndare skall, om förmyndaren är död,

äga motsvarande tillämpning å delägarna i hans bo eller, i fall hans kvar-

låtenskap är avträdd till konkurs, konkursförvaltningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

10 kap. Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

1 §•

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning

av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyn­

daren. Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro an-

bragta sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig

avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit

vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i

övrigt må anses skäligt.

2

§■

Överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom därtill utses,

genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis

och andra handlingar, som finnas förvarade till styrkande av särskilda poster

i räkenskaperna, så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar. Dessa

räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hållas tillgängliga å tid

och ort, som bestämmas av överförmyndaren.

Är förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare över­

förmyndaren i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att på anmodan av

den överförmyndare, som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den

granskning, som i första stycket avses.

Medför åtgärd, som i första stycket sägs, särskilda kostnader eller avse­

värt besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den

omyndiges medel.

3 §•

Finner överförmyndaren vid granskningen eller eljest anledning til anmärk­

ning mot förmyndarens förvaltning, skall överförmyndaren bereda förmyndaren

tillfälle att förklara sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd tid med för­

klaring, eller finner överförmyndaren avgiven förklaring otillfredsställande,

vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa kräver, att av

rätten åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages, pliktig att hos rätten

därom göra ansökan.

23

4 §.

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller slut­

räkning tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärkning,

som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteckning

göras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas för­

myndaren, därvid särskilt skall angivas, huruvida anmärkningen föranlett an­

sökan till rätten eller ej.

Har, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge

förmyndaren, såframt anmärkningen innebär, att ersättningsskyldighet i för­

hållande till den omyndige skulle åvila förmyndaren, efter stämning utföra

talan mot den omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §.

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning

av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vårdar

den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till anmärkning,

skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6

§.

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och

andra handlingar rörande förmynderskapet, som förvaras hos överförmyndaren.

Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste fränder.

7 §■

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser,

som meddelas av Konungen, till rätten eller domaren överlämna uppgift rö­

rande tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående år.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

11 kap. Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva för­

mynderskapet, eller varder han enligt 12 kap. 15 § skild från utövningen

därav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den

omyndiges angelägenheter.

2 §.

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat döds­

bo, skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet

vid boutredningen, så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal

om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyn­

dige, om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken för­

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

myndaren, efter vad i 6 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,

eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller

hans make, eller någon, som förmyndaren företräder.

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri för­

myndaren eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,

förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär

eller det eljest finnes lämpligt.

3 §.

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att

bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras,

förordna god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må

sådant förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjuk­

domen medför hinder mot samtyckes inhämtande.

4 §.

Är, då dödsfall inträffar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran,

att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes

rätt och förvalta hans lott i boet.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,

skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

5 §.

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man

eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovaran­

des rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god man,

varde denne därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i 2 kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,

skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyldig­

het att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om god man eller godmanskap.

6 §•

Den närmaste tillsynen över god mans förvaltning tillkommer överförmyn­

daren.

I fråga om de godmanskap, som stå under överförmyndarens tillsyn,

skall anteckning ske i den av överförmyndaren jämlikt 3 kap. 6 § förda bok.

Om överförmyndarens arvode för tillsyn över godmanskap och om bidrag

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

25

till de med denna verksamhet förenade kostnaderna skall vad i 3 kap. 7 och

8 §§ stadgas med avseende å förmynderskap hava motsvarande tillämpning.

7 §•

Det åligger rätten att utöva tillsyn över de godmanskap, som enligt vad

nedan sägs skola inskrivas hos rätten.

Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt, som meddelat förordnan­

det. Anteckning om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 4 kap. 4 och 5 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmyn­

derskap och om inskrivning av förmynderskap i fall, då flera överförmyn­

dare äro förordnade i tingslag eller stad, skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap, som i 1 eller 2 § av­

ses, må ej ske annat än i samband med överflyttning av förmynderskapet.

8

§•

Vad i 5—10 kap. stadgas i fråga om förmyndare skall i tillämpliga delar

gälla i avseende å god man, med iakttagande dock av vad här nedan i 9—11

§§ föreskrives.

9 §•

God man, som förordnats att förvalta egendom, vare, såframt förvaltningen

ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning

av godmanskapet ägde rum, till överförmyndaren ingiva förteckning över

egendomen.

Förteckning, som avgives av god man, varom i 1 § stadgas, skall upptaga

den lösa egendom, som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet,

innan tid för avgivande av årsräkning eller sluträkning rörande förmynder­

skapet för den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet upp­

taga redogörelse allenast för de åtgärder, som vidtagits av gode mannen, och

skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egendom jäm­

väl under den tid, godmanskapet varat, avgivas av förmyndaren.

10 §.

Är behov av god man ej längre för handen, skall han av rätten entledigas.

Har god man förordnats enligt 3 eller 4 §, skall han entledigas, så snart den.

för vilken han förordnats, det begär.

Då god man slutfört sitt uppdrag, skall det av honom ofördröjligen anmälas

hos rätten eller domaren.

11

§

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att

efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget, så ock er­

sättning för sina kostnader.

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

12 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.

Om omyndighetsförklaring och sådan förklarings hävande.

1 §■

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, värde, då fråga är om den,

som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den, som avses

med ansökningen, har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet

till rätten i den ort, där han senast haft sitt hemvist. Finnes ej behörig dom­

stol efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådstuvurätt.

Avser ansökningen, att minderårig skall förbliva omyndig jämväl efter upp­

nådd myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet är in­

skrivet, eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskrivning skall ske.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt, där

förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

2 §•

På landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, må å tid, då rättegångs­

dag ej inträffar, ansökan om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings

hävande ingivas till domaren.

3 §•

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den, som avses

med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder, så ock av

överförmyndaren samt i fall, varom i 1 kap. 3 § sägs, av förmyndaren. Sin­

nessjuk, som åtnjuter vård å allmän sinnessjukanstalt, må ock förklaras omyn­

dig på anmälan av anstaltens styrelse.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller hans

förmyndare,

4 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av annan än den, om vars

försättande i omyndighet är fråga, och har denne icke heller medgivit, att

omyndighetsförklaring må meddelas, skall rätten utfärda kallelse å honom

att å utsatt dag inställa sig för rätten; och åligge det sökanden att, på sätt

om stämning i tvistemål är stadgat, i god tid före nämnda dag giva honom

del av kallelsen. Kommer han ej, när kallelse behörigen skett, och visar han

ej heller laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande.

År ansökan ingiven till domaren, skall denne utfärda kallelse, varom i

första stycket sägs.

I fall, då fråga är, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnes­

sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, äge vad nu

är stadgat om kallelse ej tillämpning, såframt det må antagas, att hans hörande

skulle vara utan gagn.

27

5 §.

När den, som försatts i omyndighet, gjort ansökan att bliva förklarad myn­

dig, skall rätten, såframt ansökningen ej finnes böra omedelbart avslås, in­

hämta yttrande från förmyndaren eller, om så erfordras, utfärda kallelse å

honom att å utsatt dag inställa sig för rätten.

Är ansökan ingiven till domaren, äger denne inhämta yttrande eller utfärda

kallelse, varom ovan sägs.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

6 §•

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnes­

sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordne

rätten eller domaren rättegångsbiträde att bevaka hans rätt i målet, om han

det begär eller det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.

Begär den, som på sådan grund försatts i omyndighet, att förklaras åter

myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde, åtnjute av allmänna medel efter

rättens prövning skäligt arvode för det arbete, han nedlagt å målet för dess

förberedande och utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tids­

spillan. I det slutliga utslaget skall den, för vilken rättegångsbiträde förord­

nats, förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts i arvode

och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes höra åläggas motparten.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång

beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

7 §•

I mål om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande må rätten,

därest part det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att

målet skall handläggas inom stängda dörrar.

8 §•

Kan i mål om omyndighetsförklaring utslag ej omedelbart givas, äge rät­

ten, såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, vars för­

sättande i omyndighetstillstånd är i fråga, eller för hans egendom, förordna,

att han skall vara omyndig under tiden intill dess rätten meddelar slutligt

utslag. Innan målet förevarit vid rätten, äge jämväl domaren meddela förord­

nande efter vad nu är sagt. Rätten tage dock vid första rättegångstillfället

under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det

utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas den, vars försättande i omyn­

dighet är i fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av rätten

återkallas.

Mot rättens eller domarens förordnande, varom i första stycket stadgas, så

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

ock mot beslut, varigenom domarens förordnande förklarats skola äga bestånd,

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

9 §■

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den, som på sådan grund

försatts i omyndighet, förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående hans

sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas

av Konungen.

10 §.

Har den, som förklarats omyndig, blivit förklarad åter myndig, må talan

mot beslutet föras av envar, som enligt 3 § är behörig att föra talan om hans

försättande i omyndighetstillstånd, så ock av förmyndaren.

11

§■

Om slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om för­

ordnande, som i 8 § avses, skall ofördröjligen genom rättens eller domarens

försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna.

Har slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt

ändrat genom utslag, som vunnit laga kraft, eller har den, som förklarats

omyndig, genom laga kraft ägande utslag förklarats myndig, eller har förord­

nande, som i 8 § sägs, förklarats icke skola äga bestånd eller återkallats

eller i högre rätt upphävts, skall därom kungörelse ske, efter vad i första

stycket sägs.

Om ärenden angående förmynderskap.

12

§.

Fråga om förordnande av förmyndare för minderårig upptages av den rätt,

där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet

icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, skall förmyndare

förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.

Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynder­

skapet är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmyn­

derskapet är inskrivet eller skall inskrivas.

13 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befatt­

ning, med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

29

14 §•

Kan i ärende angående förmyndares förordnande beslut ej omedelbart givas,

äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyndiges angelägen­

heter, förordna förmyndare för tiden intill dess slutligt beslut meddelas. A

landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge ock i fall, varom nu är

sagt, domaren för samma tid förordna förmyndare.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten eller domaren, på sätt i 8 §

stadgas, meddelat beslut, att den, vars försättande i omyndighetstillstånd är

i fråga, skall vara omyndig under tiden tills slutligt utslag meddelas, skall

rätten eller domaren med avseende å nämnda tid för honom förordna för­

myndare.

Mot rättens eller domarens beslut i fråga, varom i denna paragraf stadgas,

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

15 §.

Uppkommer fråga om förmyndares' entledigande av orsak, varom i 2 kap.

9 § sägs, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten, såframt dröjsmål

skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om förmyn­

darens skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden intill dess

rätten meddelar slutligt utslag. Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes,

äge domaren, innan frågan om förmyndarens entledigande förevarit vid rätten,

meddela förordnande efter vad nu är sagt. Rätten tage dock vid första rätte-

gångstillfället under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av förmyn­

derskapet, skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas

förmyndaren att yttra sig.

Mot rättens eller domarens förordnande, varom i första stycket stadgas, så

ock mot beslut, varigenom domarens förordnande förklarats skola äga bestånd,

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras.

16 §.

Ansökan om förmyndares förordnande och entledigande, så ock om annan

rättens åtgärd i avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om ärende,

varom i 17 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, jäm­

väl av den omyndige själv, om han fyllt sexton år, så ock av hans make

och närmaste fränder. Förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i

vårdnaden om minderårig, må entledigas jämväl på ansökan av allmän åklagare

eller barnavårdsnämnd. Frågor, som avses i denna paragraf, skall ock rätten,

när anledning därtill är, upptaga utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas,

förutom av den, som beslutet särskilt rörer, av envar, som äger göra ansökan

efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens

beslut om utdömande av vitet.

17 §•

Överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs

egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller rättens

beslut i avseende å sådant tillstånd må ock talan föras allenast av förmyn­

daren samt, såframt ärendet angår omhändertagande av egendom, varöver den

omyndige äger råda, eller återkallelse av förmyndarens eller överförmyndarens

tillstånd för omyndig att driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt

sexton år.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 6 kap. 8 § tredje

stycket sägs, må talan ej föras.

18 §.

Har i förmynderskapsärende, som skall handläggas vid häradsrätt, ansökan

ingivits till domaren, äger denne, innan ärendet förevarit vid rätten, vidtaga

de åtgärder för infordrande av yttrande eller beredande av tillfälle för för­

myndare eller annan att yttra sig, som enligt denna lag [ankomma på

rätten.

Om ärenden angående godmanskap.

19 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man, som i 11 kap. 1

eller 2 § avses, skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den

omyndige är inskrivet eller skall inskrivas.

God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § andra stycket sägs, skall förordnas

av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har egendom eller

eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad i 11

kap. 4 § första stycket stadgas, ankomme det på den rätt, varunder den dödes

bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga om entledigande av god

man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet är inskrivet.

20

§.

Vad i 13—15 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om god man.

Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge domaren entlediga god

man, som förordnats enligt 11 kap. 3 eller 4 §, om den, för vilken han för­

ordnats, det begär. Det åligger domaren att å nästa rättegångsdag anmäla sitt

beslut för rätten.

21

§.

Vad i 16—18 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i tillämp­

liga delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och skall vad

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

31

där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga är om

godmanskap, varom i 11 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å den, för

vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste fränder. Då fråga

är om godmanskap för omyndig, skall i ärende, som i 16 § avses, även för­

myndaren äga den behörighet, varom där sägs; dock äge förmyndaren i fall,

som i 11 kap. 2 § första stycket avses, ej föra talan mot rättens beslut.

Allmänna bestämmelser.

22

§.

I mål och ärenden, varmed rätten tager befattning, har rätten att sörja för

fullständig utredning.

Rätten äger förordna, att förmyndaren, den omyndige eller, i mål om omyn­

dighetsförklaring, den, som avses med ansökningen, eller god man skall in­

ställa sig personligen. Kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt,

till rätten hämtad.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, må förordnande, varom i

andra stycket sägs, ej givas beträffande den, som avses med ansökningen,

såframt det finnes, att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller

fara.

23 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äge rätten, när skäl

därtill äro, i det slutliga utslaget tillerkänna överförmyndaren ersättning av

allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets utförande ävensom för

nödiga utgifter. Rätten pröve ock i utslaget, huruvida ersättningen skall till

statsverket återgäldas av överförmyndarens motpart.

Varder någon på begäran av överförmyndaren eller enligt rättens förord­

nande inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande

ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäl­

dande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita fullmäktig.

24 §.

Har rätten eller domaren på framställning av överförmyndare eller barna­

vårdsnämnd i ärende angående förmynderskap eller godmanskap, eller ock

i anledning av ansökan, varom i 5 § sägs, meddelat beslut, som är avsett

att tillställas förmyndare, god man eller annan, vare rätten eller domaren

pliktig att själv draga försorg därom, att delgivningen varder verkställd.

25 §.

Vill någon föra talan mot överförmyndarens beslut, göre det skriftligen hos

rätten. Klagandens inlaga skall ingivas i stad, där rådstuvurätt finnes, till

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

rätten och eljest till domaren inom tjugu dagar från det klaganden erhöll del

av beslutet eller ock på klagandens eget äventyr med posten insändas så

tidigt, att inlagan må vara rätten eller domaren tillhanda före utgången av

den tid, som nyss stadgats.

26 §.

Talan mot rättens eller domarens beslut föres genom besvär. Klagan över

domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs anförande räknad

från det klaganden erhöll del av beslutet.

I ärenden, som först handlagts av överförmyndaren, så ock i frågor, varom

i 8 § första stycket samt 14 och 15 §§ förmäles, må talan mot hovrättens

beslut ej föras.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren, rätten eller domaren meddelas i mål och

ärenden enligt denna lag, skola lända till efterrättelse utan hinder av att talan

däremot föres, utom för så vitt angår rättens beslut, varigenom omyndighets­

förklaring eller avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller förordnande

meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 10 kap. 2 § tredje

stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande av försutet vite.

I beslut om omyndighetsförklaring eller om förordnande eller entledigande

av förmyndare eller god man eller om skiljande av förmyndare eller god man

från utövningen av hans befattning skall erinran göras därom, att beslutet

länder till omedelbar efterrättelse på sätt i första stycket sägs.

Förslag till lag angående införande av lagen om

förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen om förmynderskap skall jämte vad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925. Dock skola bestäm­

melserna om förordnande av överförmyndare, så ock om de övriga åtgärder,

som i samband därmed ankomma på rätten, äga tillämpning redan under år

1924.

2 §■

Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

19—23 kap. ärvdabalken;

4:de, Öde och 8:de punkterna i förordningen den 7 juni 1749 till hämmande

av varjehanda med ungdomen förövade bedrägerier;

förordningen den 29 april 1756 angående lån i riksens ständers bank på

omyndiges fasta egendom;

lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av

omyndigs egendom;

lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande;

4 kap. 7 och 8 §§ jordabalken;

1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förkla­

ring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya

lagens bestämmelser; dock skall nya lagen ej medföra ändring i vad som är

stadgat angående gode män, som enligt särskilda bestämmelser skola förordnas

i vissa fall.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skräll denna i stället tillämpas.

4 §.

I fråga om kvinna, som, då nya lagen träder i kraft, är under tjuguett år

och ingått äktenskap, innan lagen den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar

av ärvdabalken trädde i kraft, skall vad före sistnämnda tid fanns i lag stadgat

om myndighet fortfarande äga tillämpning.

Förklaras hustru omyndig, och är äldre giftermålsbalken tillämplig å makarnas

förmögenhetsförhållanden, skall vad i nya lagen stadgas om förmynderskap

för omyndig ej lända till inskränkning ,i mannens målsmanskap, såvitt det

består.

Utan hinder av vad i nya lagen stadgas skall den, som före nämnda lags

ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, äga själv råda över vad han

kan förvärva efter det han fyllt femton år, dock skall jämväl i avseende å

honom gälla vad i 5 kap. 4 § andra stycket av nya lagen stadgas.

5

§•

Skall någon jämlikt 20 kap. 4 § ärvdabalken vara förmyndare, men har

han icke, innan nya lagen trädde i kraft, anmält, att han tillträtt förmynder-

skapet, varde förmyndare förordnad efter vad i nya lagen stadgas.

Föreligger, när nya lagen träder i kraft, beträffande omyndig sådant fall,

varom i 6 kap. 8 § andra stycket nya lagen sägs, skall rätten, så snart ske

kan, meddela beslut, som där avses.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

33

6

§•

I fråga om avgivande av årsräkning för år 1924 skola bestämmelserna i 9

kap. 5—10 §§ nya lagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.)

3

34

V §•

Har förmyndares befattning upphört, innan nya lagen trätt i kraft, men har

förmyndaren då ännu icke avgivit slutredovisning för sin förvaltning, skall

sådan redovisning lämnas enligt äldre lag.

När omyndighetstillstånd omfattar tid, för vilken årsräkning icke avgivits

enligt nya lagen, skall förmyndare, som frånträder sin befattning efter det

nya lagen trätt i kraft, vare sig han tillträtt förmynderskapet före eller efter

ikraftträdandet, alltid för nämnda tid avgiva slutredovisning enligt äldre lag.

Den i 6 kap. 10 § nya lagen stadgade tid för talans anställande skall i

sådant fall räknas från det ej mindre redovisning, varom nyss är sagt, avgivits

än även de handlingar, som i 9 kap. 12 § nya lagen avses, tillställts den

omyndige eller ny förmyndare.

8 §•

Har omyndig före nya lagens ikraftträdande enligt § 6 i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet vunnit rättighet att idka handels­

rörelse eller annat näringsyrke, skall sådan rättighet för den omyndige med­

föra samma behörighet att ingå rättshandlingar, som enligt 5 kap. 6 § nya

lagen i vissa fall tillkommer omyndig. Överförmyndaren äge dock meddela

förbud mot fortsatt idkande av handelsrörelse eller annat näringsyrke, vartill

rättighet vunnits efter vad ovan sägs.

9 §■

Vad i 7 kap. 3 § andra stycket nya lagen stadgas om befogenhet för rätten

att häva avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall gälla, även om avtalet

slutits, innan nya lagen trädde i kraft.

Har i dödsbo bouppteckning förrättats, innan nya lagen trädde i kraft, vare

förmyndaren pliktig att, där ej inom sex månader efter ikraftträdandet skifte

skett eller avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid

till överförmyndaren avgiva redogörelse, varom sägs i 7 kap. 9 § första stycket

nya lagen.

Årsuppgift jämlikt 7 kap. 9 § andra stycket i nya lagen skall för år 1924

avlämnas före den 15 februari 1925, ändock att avtal om sammanlevnad i

oskiftat bo träffats, innan nya lagen trädde i kraft.

10 §.

De, som valts till gode män för tillsyn å förmynderskap, skola frånträda

sina befattningar med utgången av år 1924.

Gode männen vare pliktiga att omedelbart sedan nya lagen trätt i kraft

till överförmyndaren avlämna de handlingar rörande förmyndares förvaltning,

som de innehava. Försummar god man vad sålunda är föreskrivet, anmäle

överförmyndaren försummelsen hos rätten eller domaren, och äge rätten att

genom vite tillhålla gode mannen att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

göres efter vad nyss är sagt, skall överförmyndaren erinra gode mannen om

hans skyldighet.

¹¹ §•

Den vårdnad över vissa förmynderskap, som tillkommer hovrätt enligt

lagen den 29 november 1895 angående upphävande av rätt för utländske

adelsmän, vilka hit i riket inkommit, till särskilt forum i vissa mål och lagen

den 24 mars 1916 om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälse­

män, skall med nya lagens ikraftträdande upphöra.

Förmynderskap, som i första stycket avses, skola inskrivas vid underrätt.

Förmynderskap för minderårig, vilket innehaves av fader eller moder till den

minderårige, skall inskrivas hos rätten i den ort, där förmyndaren har sitt

hemvist eller, om denne ej har sådant inom riket, där han senast haft sitt

hemvist. Andra förmynderskap skola inskrivas hos rätten i den ort, där den

omyndige själv har eller senast inom riket haft hemvist. Finnes ej domstol,

som efter vad nu stadgats är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna

ske vid Stockholms rådstuvurätt.

Angående de åtgärder, som för inskrivningens verkställande må ankomma

på hovrätten, utfärdas närmare bestämmelser av Konungen.

12 §.

Vad här ovan i denna lag stadgas om förmyndare och förmynderskap skall

i tillämpliga delar gälla i avseende å god man och godmanskap. Då vid nya

lagens ikraftträdande hovrätts vårdnad över godmanskap för bortovarande

upphör, skall godmanskapet inskrivas hos underrätt i den ort, där förvalt­

ningen huvudsakligen utövas.

13 §.

Med den nya lagens ikraftträdande skall Stockholms förmyndarkammare

upphöra med den verksamhet, som i enlighet med äldre föreskrifter utövats;

dock skall den förmyndarkammaren enligt 3 § i instruktionen den 21 juni

1907 tillkommande förvaltning av omyndigas samt frånvarande och okända

arvingars kontanta medel fortfarande av förmyndarkammaren handhavas, så­

vitt angår medel, som där innestå, när nya lagen träder i kraft.

För Stockholms stad skall, intill dess Konungen annorlunda förordnar, över­

förmyndare icke utses. Under tiden skall vad i 3 kap. 6 § och 5—12 kap.

nya lagen ävensom i denna lag stadgas om överförmyndare i stället gälla i

fråga om förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke eller tillstånd,

varom sägs i 8 kap. 5, 8,j 9 och 13 §§ nya lagen, upptagas och avgöras

av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller annan

lämplig person, som rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall å denne

tillämpas vad i nya lagen stadgas om överförmyndare. I avseende å fullföljd

av talan mot beslut, som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i 12 kap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

35

36

25 § nya lagen stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom gälla

vad som är föreskrivet om talan mot rättens beslut.

Under tid, som i andra stycket avses, skall arvode enligt de i 3 kap. 7 §

nya lagen stadgade grunder utgå till förmyndarkammaren, såvitt fråga är

om förmynderskap för omyndigförklarad eller om sådant förmynderskap för

minderårig eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådstuvurätts till­

syn i samband med inregistrering av bouppteckning, för vilken boupptecknings-

avgift ej utgått, eller om förmynderskap för minderårig eller godmanskap,

varå tillsynen från annan domstol överflyttats till rådstu vur ätten.

Angående avvecklingen av förmyndarkammarens förvaltning av medel, varom

i första stycket sägs, samt angående handhavandet under avvecklingstiden av

de åligganden, som enligt nya lagen ankomma på överförmyndare, meddelas

närmare bestämmelser av Konungen.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 5H.

Förslag till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hava för omyndigs räkning värdehandlingar blivit hos riksbanken eller

annan bank i öppet förvar nedsatta efter vad i lagen om förmynderskap är

stadgat, svare banken för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring

och förvaltning i enlighet med vad här nedan i 2—7 §§ stadgas. Ej må i

vidare mån än där sägs avtal träffas om befrielse från de förpliktelser, som

enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalet utan verkan.

2 §•

I fråga om inhemska värdehandlingar vare banken pliktig

1. att, om nedsättning skett av omyndigs aktier eller andra därmed jäm­

förliga värdepapper, över vilka enligt lag bok eller förteckning föres, ombe­

sörja, att den omyndige där som ägare upptages, varvid tillika anmälan om

förmyndarens namn och adress skall göras,

2. att lyfta ränta å obligation samt, där uppgift om tid och ort för vinst­

utdelning å aktie eller annat därmed jämförligt värdepapper kan av banken

utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan med­

delas av förmyndaren, lyfta jämväl sådan utdelning,

3. att, om utlottning eller uppsägning av obligation tillkännagives i all­

männa tidningarna, därom underrätta förmyndaren samt i sådant fall, så ock

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 5.5

37

då underrättelse om utlottning eller uppsägning meddelas av förmyndaren,

uppbära betalning för utlottad eller uppsagd obligation,

4. att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna företrädesrätt till teck­

ning av ny aktie eller lott i solidariskt bankbolag tillkommer den omyndige,

därom underrätta förmyndaren, samt efter framställning av denne verkställa

teckningen och jämväl i övrigt lämna erforderligt biträde till aktiernas eller

lotternas utbekommande eller ock föranstalta om försäljning av tecknings­

rätten,

5. att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna ny aktie eller lott i

solidariskt bankbolag tillkommer den omyndige till följd av aktiekapitalets

eller grundfondens ökning medelst överföring av besparade vinstmedel, vid­

taga erforderliga åtgärder för aktiernas eller lotternas utbekommande,

6. att å intecknat skuldebrev eller annat fordringsbevis uppbära betalning

av förfallna räntor och kapitalbelopp, då betalning frivilligt erlägges, så ock,

där uppgift om gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig omgång

eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren,

hos gäldenären vid utebliven betalning verkställa enskilt krav och efter fram­

ställning av förmyndaren jämväl uppsägning,

7. att, då å värdehandling uppburits kapitalbelopp, därom ofördröjligen

underrätta såväl förmyndaren som överförmyndaren och, då medel eljest upp­

burits av banken, underrätta förmyndaren i den ordning, varom överenskom­

melse träffats med honom,

8. att ombesörja förnyelse av inteckning och, där uppgift om gäldenärens

adress kan av banken utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller

eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans

vidmakthållande, samt

9. att, om exekutiv auktion å intecknad fast egendom blivit utlyst, därom

underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska värdehandlingar vare banken ansvarig allenast för

handlingarnas förvaring.

³ §■

Medel, som uppbäras av banken, skola, såvitt ej annan bestämmelse givits

av förmyndaren, göras räntebärande genom insättning i den omyndiges namn

å sådan bankräkning, att medlen kunna utan föregående uppsägning uttagas.

4 §■

För skada till följd av krig, uppror, upplopp eller annan utomordentlig

tilldragelse (force majeure) vare banken ej ansvarig.

5 §•

Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, eller vill han giva banken

uppdrag att överlåta eller pantsätta sådan handling, vare banken pliktig tillse;

38

att överförmyndarens tillstånd till handlingens uttagande föreligger. Påkallar

i sistnämnda fall förmyndaren bankens biträde till influtna medels anbringande,

skall banken ock tillse, att tillståndet innefattar samtycke därtill, om sådant

samtycke erfordras.

Skall aktieteckning enligt 2 § 4 ombesörjas av banken, åligger det ock

banken tillse, att överförmyndarens samtycke föreligger.

⁶

§•

Vid nedsättning av omyndigs värdehandlingar skall banken till förmyndaren

överlämna skriftligt förvaringsbevis i två exemplar, innefattande erkännande, att

banken till förvaring och förvaltning enligt denna lag mottagit de nedsatta värde­

handlingarna. I beviset skola handlingarna förtecknas med angivande av deras

nominella värde och skall i fråga om värdepapper nummer och annan be­

teckning anmärkas.

Då för omyndig nedsättning första gången äger rum, skall av förmyndaren

uppgift lämnas å den omyndiges och förmyndarens namn och postadress, å

den överförmyndare, under vilkens tillsyn förmynderskapet står, samt, om

den omyndige är minderårig, å hans ålder och föräldrarnas namn och hem­

vist. Sker ändring av förmyndarens eller den omyndiges hemvist eller post­

adress, eller varder tillsynen å förmynderskapet överflyttad till annan över­

förmyndare, vare förmyndaren pliktig göra anmälan därom.

7

§•

Banken vare pliktig att årligen före januari månads utgång till förmyn­

daren översända uppgift rörande de värdehandlingar, som för myndlingens

räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående års utgång, så ock

avskrift av bankens räkning för året med den omyndige.

s:§.

För den vård av omyndigs värdehandlingar, som enligt denna lag åligger

banken, må bänken betinga sig en årlig avgift, icke överstigande i fråga om

inhemska värdehandlingar en krona och utländska värdehandlingar 50 öre

för varje påbörjat tusental av handlingarnas värde. Hava minderåriga syskon

gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas. När­

mare bestämmelser om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än

riksbanken, meddelas av Konungen.

Den avgift, varom i första stycket sägs, innefattar ej ersättning för bankens

särskilda utgifter till följd av uppdraget, ej heller för åtgärd, som banken

efter särskilt avtal vidtagit.

För fordran å avgift eller ersättning, varom i första stycket sägs, äge ban­

ken innehålla vad av de nedsatta handlingarna i värde svarar mot fordringen.

Banken äge ock för sådan fordran uttaga betalning av medel, som för den

omyndiges räkning uppburits av banken.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

39

9 §•

Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes av förmyndaren, skall

han lämna uppgift om det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas. Vill

förmyndaren utfå handlingen för försäljning, pantsättning eller fordrans in­

drivande, vare han pliktig att tillika uppgiva det ändamål, vartill de influtna

medlen skola användas.

Erfordras i fall, som i första stycket andra punkten avses, för de influtna

medlens användande till det uppgivna ändamålet överförmyndarens samtycke,

och finner överförmyndaren samtycke till den ifrågasatta åtgärden ej böra

givas, skall tillstånd till handlingens uttagande vägras. Eljest må, såframt

handlingens utlämnande erfordras för det uppgivna ändamålet, tillstånd till

handlingens uttagande ej vägras, med mindre omständigheter föreligga, på

grund av vilka det kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle

genom handlingens utlämnande sättas i fara.

10

§.

Tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling gälle allenast under tre veckor

från tillståndets meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid

för tillståndets giltighet.

11

§•

Har tillstånd till nedsatt värdehandlings uttagande meddelats, skall förmyn­

daren sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna redogörelse

för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast om anskaffande

av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll eller

vården av hans egendom. Överförmyndaren äge, om det finnes erforderligt,

utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har förmyndaren mottagit

avräkningsnota, betalningsbevis eller annan handling till styrkande av vid­

tagen åtgärd, skall handlingen i huvudskrift eller besannad avskrift bifogas

redogörelsen. Då handlingen översänts i huvudskrift, skall den efter redo­

görelsens granskning återsändas till förmyndaren. Förmyndaren skall ock vid

redogörelsen foga förvaringsbevis, utvisande att nedsättning av uttagen eller

förvärvad värdehandling skett, eller ock genom intyg styrka, att influtna medel

blivit så anbragta, att nedsättning ej erfordras.

Då tillstånd till värdehandlings uttagande förfallit, skall förmyndaren inom

tid, som i första stycket stadgas, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet

icke blivit använt, så ock förete bevis därom.

12

§.

När förmyndaren erhållit underrättelse, att å nedsatt värdehandling kapital­

belopp uppburits av banken, vare förmyndaren, såframt han ej skall avgiva

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53!

40

redogörelse enligt 11 §, pliktig att till överförmyndaren lämna redogörelse

för de åtgärder, som i fråga om beloppets anbringande vidtagits, sist inom

en månad efter det beloppet uppburits av banken, därest ej annan tid blivit

av överförmyndaren bestämd. Redogörelsen skall vara bestyrkt på sätt ilig

första stycket sägs. Böra medlen hållas tillgängliga för den omyndiges under­

håll eller vården av hans egendom, skall anmälan därom göras inom tid,

som nyss är nämnd.

13 §.

Har förmyndaren angående omyndigs medel, som innestå hos bank, gjort

förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd, skall vad

i 9 och 11 §§ stadgas angående ansökan om tillstånd att utfå nedsatt värde­

handling och om sådan ansökans prövning, så ock om förmyndarens skyldig­

het att ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder eller anmälan, att tillståndet

icke blivit använt, i tillämpliga delar gälla rörande ansökan om tillstånd att

uttaga medel, om sådan ansökans prövning och om skyldighet för förmyndaren

att ingiva redogörelse för medlens användning eller anmälan, att tillståndet

icke blivit använt. Då fråga är om uttagning av medel till bestridande av ut­

gifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom, må

tillståndet givas tills vidare och avse visst sammanlagt belopp under kalender­

år. I annat fall gälle ej sådant tillstånd för längre tid än tre veckor från det

tillståndet meddelades.

Kunna insatta medel ej utan föregående uppsägning uttagas, skall tillstånd

till medlens uttagning medföra rätt till uppsägning, och äge förmyndaren,

sedan uppsägning skett, utan nytt tillstånd lyfta medlen. I sådant fall skall

tiden för redogörelsens avgivande räknas från det dessa blivit för lyftning

tillgängliga.

14 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva redogörelse eller anmälan,

varom ovan sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen hos rätten eller

domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt

åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren,

där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

15 §.

Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

vård av värdehandlingar, som tillhöra den, för vilken god man förordnats

efter vad i 11 kap. 3 eller 4 § av lagen om förmynderskap stadgas, så ock

i fråga om medel, som för hans räkning innestå hos bank under förbehåll,

varom i 13 § är sagt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

41

Förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under infly­

tande av rubbad själsverksamhet.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som

följer:

Har någon under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten ingått avtal, vare avtalet ogiltigt, och bäre

envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersättning för

dess värde. Dock vare, där ej nedan annorlunda stadgas, den, som ingått

avtal i sådant sinnestillstånd, ej pliktig att utgiva ersättning i vidare mån än

vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest linnes hava för

honom medfört nytta.

Var den, med vilken avtalet slöts, i god tro, äge han rätt att i den om­

fattning, som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som föran­

letts av avtalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken skola hava

följande ändrade lydelse:

5 kap.

12

§.

En var av makarna äge att för den dagliga hushållningen eller barnens

uppfostran med förpliktande verkan jämväl för den andra maken ingå sådana

rättshandlingar, som sedvanligen företagas för dessa ändamål. Rättshandlingen

skall anses vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida

ej annat framgår av omständigheterna. Make, som är omyndig på grund av

sin ålder, äge utan hinder därav ingå rättshandling, varom nyss är sagt.

42

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra

maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att

det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt. Var i fall,

som nu är sagt, make, som ingick rättshandlingen, omyndig, vare den ej

heller för honom bindande.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund av

söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må han

kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig.

Är han omyndig, må behörigheten frånkännas honom på yrkande jämväl av

förmyndaren.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna och, när den beslutet

avser är omyndig, jämväl förmyndaren enas därom eller förändrade förhål­

landen visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom

rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den

1 1 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn i äkten­

skap skall hava följande ändrade lydelse:

5

§•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava

föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom

barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år,

själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal om annat arbete av liknande art.

Avtal, som barnet träffat efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna

häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller

välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet

hävts, äge barnet ej därefter rätt att träffa arbetsavtal efter vad i första

stycket stadgas.

43

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,

stadgas i lagen om förmynderskap.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den

14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall

hava följande ändrade lydelse:

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet, som tillkommer föräldrar.

Vad i 2 kap. 2 § giftermålsbalken sägs om föräldrars samtycke till barns

äktenskap skall i fråga om adoptivbarn i stället tillämpas å adoptanten.

Adoptanten vare ock barnets förmyndare; och skall vad i lagen om för­

mynderskap är stadgat om föräldrar och barn äga motsvarande tillämpning

å adoptanten och adoptivbarnet.

År någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den andres

barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som vore barnet

deras gemensamma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917

(nr 376) om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i lagen den 14 juni 1917 om barn

utom äktenskap i nedan angivna delar samt den före sistnämnda paragraf

upptagna rubriken skola hava följande ändrade lydelse:

¹ §•

Barn -— — — — — — -—------- --—

ogift-

Fadern, sä ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt släkt­

namn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den, som har vård­

naden om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om

det fyllt aderton år.

År barnet trolovningsbarn, äge den, som har vårdnaden om barnet, eller

barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns

44

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 53.

namn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den, som har vårdnaden, utan dess

samtycke träffa bestämmelse, som nu är sagd.

Med---------------------------------------------------------------------------------- tro.

Om vårdnad.

2 §•

Modern have vårdnaden om barnet, tills det fyllt tjuguett år eller ingått

äktenskap.

Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han,

på anmälan, av rätten förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han

därtill är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör hon, skall rätten

överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer

fråga härom, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten att, för tiden in­

till dess slutligt utslag meddelas, förordna om vårdnaden, efter vad som finnes

skäligt. Har å landet frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren meddela

förordnande efter vad nu är sagt. Beträffande förordnande, som sålunda med­

delats av rätten eller domaren, samt slutligt utslag, varigenom överflyttning

av vårdnaden skett, skall i övrigt vad nedan i 28 § andra stycket, 29 § andra

och tredje styckena, SO § samt 31 § andra stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att hon på grund av

sin ålder är omyndig, för barnet föra talan, som i 21 eller 34 § sägs, så

ock efter vad i 9 eller 11 § föreskrives sluta avtal om underhåll.

Fader —

—--------------------- ------------------- emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 2 kap. 4 § och 1 6 kap.

2 § ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken skola

hava följande ändrade lydelse:

12 kap.

4 §.

Vid skiftet skall egendomen i fast och löst, redbart, och fordringar, i jämn­

goda delar läggas, så att ej någon därigenom lider. Sedan behålle vardera

det honom med lott tillfaller. Åsämjas arvingar att dela arvet utan lottning;

vare det så gillt, som hade var sitt med lott fångit.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

.

45

IG kap.

2 §•

IVJan eller kvinna, som ej fyllt tjuguett år, må ej göra testamente, där ej

han eller hon är eller förut varit gift. Den, som fyllt sexton år, må dock

genom testamente bortgiva sådan egendom, den han eller hon genom eget

arbete sig förvärvat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall 16 kap.

2 § ärvdabalken i dess äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den, som

före den 1 januari 1925 fyllt femton men ej sexton år.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10§handels-

balken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall hava följande

ändrade lydelse:

Sedan uttages omyndigs fordran på ersättning i anledning av förmynder­

skap, som gäldenären innehaft för den omyndige. Har gäldenären innehaft

flera förmynderskap, äge de omyndige sig emellan lika rätt. Om vid tiden

för ingivandet av konkursansökningen mer än två år förflutit från det för­

myndarens befattning upphörde, äge förmånsrätt, varom nu är sagt, ej rum,

med mindre talan om fordrans utfående anhängiggjorts inom nämnda tid, så

ock laga åtgärder, som därutöver erfordrats, utan oskäligt dröjsmål vidtagits

och fullföljts intill tiden för ingivandet av konkursansökningen.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med av­

seende å fordran i anledning av godmanskap, som gäldenären jämlikt lagen

om förmynderskap innehaft för borgenären.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall i fall, då

förmyndares befattning upphört före nämnda dag, äldre lag lända till efter­

rättelse.

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändracT lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap.

14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen skola

hava följande ändrade lydelse:

6 kap.

6

§.

Är skada gjord av person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap.

5 § omtalas, vare han pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med

hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt må anses skäligt. Vad han sålunda utgivit äge han söka åter av den,

som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.

,

22 kap.

14

§.

Går fullmäktig i sak, den .honom betrodd är, svikligen huvudmannens ve­

derpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,

eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller be­

går syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare

lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes,

dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagt är, förmyndare och

god man, som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande, så ock leda­

mot i styrelse för bolag eller förening samt annan, som är satt att leda bo­

lagets eller föreningens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig avsikt, annan till oskälig rättegång; straffes med

böter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den

24 september 1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 24 september 1861 an­

gående vård av död mans bo skall hava följande ändrade lydelse:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

47

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, före­

skrift tarvas, huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare för­

ordna; anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag; och meddele rätten

därefter beslut i ämnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att § 6 i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Omyndig, som fyllt sexton år, kan jämväl vinna rättighet att idka handels­

rörelse eller annat näringsyrke, såvida förmyndaren och överförmyndaren

därtill samtycka. Under" enahanda villkor må, därest handlande eller annan

näringsidkare varder ställd under förmyndarvård, rörelsen kunna fortsättas.

Å omyndigs vägnar äge ock förmyndaren idka handelsrörelse eller annat

näringsyrke, såframt överförmyndaren därtill samtycker.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, på sätt i 11 kap. 2 § jorda­

balken sägs, eller är ägare av fast egendom genom domstols lagakraftvunna

utslag i brottmål^ förpliktad att utgiva skadestånd, som ej genast är förfallet

till betalning; då må inteckning beviljas till säkerhet för sådan fordran, ändå

att gäldenären det ej medgivit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

48

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordnin­

gen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över

lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875 an­

gående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

1 § i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm­

ligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i

sådan egendom; ett över inskrivningar av.tomträtt samt av fång till sådan

rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsproto-

koll); ett över äktenskapsförord; ett över ärenden angående förmynderskap

och godmanskap; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid dom­

stolen bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och

tomträttsprotokollen skall för varje ärende å bredden tecknas namnet på den

egendom, ärendet rörer, uti protokollet över ärenden angående förmynderskap

och godmanskap namnet å den omyndige eller den, för vilken god man för­

ordnats, ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet

blivit infört i förmynderskapsboken, samt uti övriga protokollen för ärende,

som angår inregistrering av bouppteckning eller bevakning av testamente,

den dödes namn och för annat ärende namnet å den person, ärendet rörer.

Vid----------------------------------- ------------------ —-------------------- drives.

Hos-------------------- --------------------------------- ------------------ — infört.

Har — — — — — —------- — — — — — •— — — — anmärkt.

2 §■

De i 1 § nämnda protokoll skola insändas till hovrätten å landet av den,

som hållit ting eller tingssammanträde, vid vilket sådant protokoll förts, inom

tre månader från tingets avslutande och i stad av rådstuvurätten för varje

månad inom utgången av nästa månad därefter. I det exemplar av protokol­

let över ärenden angående förmynderskap och godmanskap, som insändes till

hovrätten, skola endast införas ärenden, som angå inskrivning av förmynder­

skap och godmanskap, anteckning att förmynderskap innehaves av den, som

på grund av lag är förmyndare, samt förordnande och entledigande av för­

myndare eller god man eller vilka röra tillstånd till åtgärd beträffande fast

egendom.

Försummas skyldigheten att till hovrätten insända protokoll, varom ovan

sägs, böte den försumlige minst en krona femtio öre och högst tre kronor

för varje dag protokollen eller något av dem uteblivit. Hovrätten äge, när

skäl därtill äro, vid vite förelägga den försumlige att inom viss tid inkomma

med felande protokoll; ställer han sig sådant föreläggande till efterrättelse och

varder förty ej fälld till vitet, böte enligt vad nu är sagt även för den tid

försummelsen efter föreläggandet fortfarit.

Är i fall, då ärende av beskaffenhet att skola i visst protokoll antecknas

icke förekommit, anmärkning därom ej gjord såsom i t § sägs, gälle i fråga

om böter och vitesförläggande vad i andra stycket är stadgat.

Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 53.

til

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

22 juni 191 1 (nr 74) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse

skola införas två nya paragrafer av nedan angivet innehåll och betecknade

52 c och 168 c, dels ock att 3 och 113 §§ i nämnda lag skola i nedan an­

givna delar hava följande ändrade lydelse:

3 §.

De------------ — — — — — — — — — — —--------- stadfästelse.

Stiftarna — — — — — — — — — —------- — — tio.

Finnes----------------------------------- -------------------------------- erfordras.

Stadfästes----------------------------------- ------------- ------------- kalenderår.

Vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse äger Konungen stadga

skyldighet för bankaktiebolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor, som

Konungen bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning

i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser.

52 c §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bankaktie­

bolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äge dock för­

myndaren ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteck­

ning, att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas

å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos bolaget förbehåll när

som helst göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sam 40 höft. (Nr 53.)

4

50

Kuntjl. Maj.ts Proposition Nr 53

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfär­

das om insättningen, eller i motbok, som utlämnas av bolaget. Då med över­

förmyndarens tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning om

tillståndet göras. Förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om

beloppet av de medel, som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den,

till vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens utbe­

talning, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel,

som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts,

varom i andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

113 §.

De — — — — — — — — — — — — — — — — bolagsordning.

Stiftarna — — — — — — — — —------------— — tio.

Finnes — — — — — — —------- — —------------- — erfordras.

Stadfästes — —------- ------------------ — —------------------ kalenderår.

Vid meddelande av tillåtelse att driva bankrörelse äger Konungen stadga

skyldighet för solidariskt bankbolag att vid huvudkontoret och avdelningskon­

tor, som Konungen bestämmer, mottaga värdehandlingar till förvaring och

förvaltning i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna

bestämmelser.

168 c $.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos solidariskt

hankbolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan

den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äge dock för­

myndaren ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteck­

ning, att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas

å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos bolaget förbehåll när

som helst göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis, som utfärdas

om insättningen, eller i motbok, som utlämnas av bolaget. Då med överför­

myndarens tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning, om till­

ståndet göras. Förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om

51

beloppet av de medel, som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till

vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning,

så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel,

varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har i fråga om medel, som stå

under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, varom i

andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för insättning

av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr i>3.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig, som före

nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse av förmynda­

ren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv å mot­

bok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos banken,

erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den

7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tings-

sammanträden för'handläggning av vissa mål och ärenden skall i nedan an­

givna del hava följande ändrade lydelse:

I----------------------------------------------------------------------------- slag:

1. mål----------------------------------------—------------- --------- målsägande;

2. växelmål------------------------------------------------- --------------check;

3. andra —------- — —---------— —------------- —--------- räkning;

4. mål-----------------—--------------— — — — — — — boskillnad;

5. ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda

protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, dock av ärenden

angående förmynderskap och godmanskap endast de, som angå inskrivning-

av förmynderskap och godmanskap, anteckning att förmynderskap innehaves

av den, som på grund av lag är förmyndare, samt förordnande och entledi­

gande av förmyndare eller god man.

6. ärenden---------------------------------------------------------- — stad.

Vid------------ ----------------------- --------------—------------- — närvarande.

Mål------- ------------- — —------------------ —--------- ---------behandling.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

52

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den

14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall hava följande ändrade lydelse:

Över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts

tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård,

öva tillsyn, intill dess han fyllt aderton år.

Föreligger anledning, att understödstagare bör förklaras omyndig, har fattig-

vårdssstyrelsen att anmäla förhållandet till vederbörande överförmyndare.

Denna lag skall träda i kraft den I januari 1925.

Kurgl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april

1921 (nr 159) med vissa bestämmelser om förmynderskap

för omyndig medlem av det kungliga huset.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 april 1921 med vissa bestämmelser

om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset skall hava

följande ändrade lydelse:

De i lagen om förmynderskap givna bestämmelser om överförmyndarens

och rättens tillsyn över förmyndares förvaltning, om förmyndares skyldighet

att i vissa fall inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, så ock om

förmyndares redovisningsskyldighet skola ej äga tillämpning i avseende å för­

mynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset. .Beträffande sådant

förmynderskap skall fortfarande gälla vad i ärvdabalken stadgas om förmyn­

dares skyldighet att, när han frånträder förmynderskap, utgiva den omyn­

diges egendom samt lämna slutredovisning, så ock om talan å sådan redovisning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3, 6 och 7 §§

i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och 7 §§ skola i nedan angivna delar er­

hålla följande ändrade lvdelse:

3 §•

I fall — — — — — — — — — — — — — — — sammanträdet.

Kallelse ä delägarna skall bevisligen tillställas dessa minst fjorton dagar

före sammanträdet, såframt ej kortare tid av dem medgives, samt innehålla

uppgift om tid och ort för sammanträdet ävensom det ärende, för vars be­

handling det påkallas. Hava ej delägarna enats om annat ställe för samman­

53

trädes hållande, skall detta äga rum inom någon av de fastigheter, till vilka

samfälligheten hörer. Är någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han

ej kan bevaka sin rätt, begäre den sammankallande förordnande av god man

för den bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

Äro delägarna flera än tio eller kan icke med säkerhet utrönas, vilka hava del

i samfälligheten, må kallelsen delgivas sålunda, att densamma överlämnas till

en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, varjämte kallelsen skall, med

underrättelse, vilken av delägarna bekommit densamma, minst tjugu dagar före

sammanträdet ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där

fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller flera tidningar i orten.

Har-------------------------------------------------------------------- fastigheten.

Kostnad----------------------------------- --------------------------- samfälligheten.

6

§•

1 mom. Vilja------------ — — — — — — — — — — härav.

2 mom. För beslut om ägas utlegning för längre tid än fem år erfordras

minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet,

beräknat på sätt i andra punkten av 4 § 3 mom. är sagt. Beslutet skall

underställas rättens prövning. Finner rätten, att beslutet icke är i laga ord­

ning tillkommet eller att det strider mot allmän lag eller författning eller länder

till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat sitt medgivande till upp­

låtelsen, skall beslutet av rätten undanröjas; i annat fall varde det fastställt.

3 mom. Vad i 8 kap. 14 § av lagen om förmynderskap stadgas, skall ej

äga tillämpning i avseende å upplåtelse enligt denna lag av rätt till sam­

fällighet, vari omyndig eller ock sjuk eller bortovarande, för vilken god man

förordnats, äger del. Dock må beslut om upplåtelse, som i 2 mom. avses,

även om det biträtts å den omyndiges, sjukes eller bortovarandes vägnar, ej

fastställas, såframt beslutet finnes lända till märkligt förfång för denne.

' §•

Vilja delägare avhända sig äga, som i denna lag avses, och kan det ske utan

märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker, äge de ock härom be­

sluta; och skall vad i 6 § 2 mom. sägs om besluts fattande och underställande

äga motsvarande tillämpning. Där någon delägare det yrkar, må dock avhän-

dandet ej äga rum annorledes än genom försäljning å offentlig auktion.

Vad i 8 kap. 15 § av lagen om förmynderskap stadgas skall ej äga till-

lämpning i fråga om försäljning enligt denna lag av samfällighet, vari omyndig

eller ock sjuk eller bortovarande, för vilken god man förordnats, äger del,

och skall i sådant fall vad i 6 § 3 mom. sista punkten stadgas angående

fastställelse å beslut, som där avses, äga motsvarande tillämpning.

Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Har

-------------- 1---------------------------------- ordning.

J)å---------------•-------------- ----- ------------------ ------------------ underskrivas.

Är —------- ---------- — — — — — — — — — — — därtill.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

54

Kunyl. Maj. ts Proposition Nr

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 24 § i lagen den

29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordna*, att 24 § i lagen den 29 juni 1928 om sparbanker

skall hava följande ändrade lydelse:

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. .Så­

dana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos sparbanken företett bevis, äge dock

förmyndaren ensam förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall ari-

feoi-ning, att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel, verk­

ställas i den avräkningsbok, som omförmäles i 31 §, så ock i motboken, när

den nästa gång företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må förbehåll när som helst

göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Har för­

behåll gjorts, skall anteckning därom verkställas såväl i avräkningsboken som

i motboken. Då med överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett,

skall ock anmärkning om tillståndet göras. Förmyndare och god man äge på

begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som insättas eller innestå

under sådant förbehåll, så ock. om meddelat tillstånd icke blivit använt,

intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insatts med förbehåll i avseende å medlens

utbetalning, så ock för omyndig över sexton år, för vilken utfärdats motbok

å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Har

i

fråga om medel,

som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts,

varom i andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyndig,

som före nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse av

förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år, själv

å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos banken,

erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr. HH.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten­

skap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap dels 4 kap. skall

erhålla den ändrade lydelse nedan angives, dels efter 4 kap. skall införas

ett nytt kapitel, betecknat såsom 5 kap., med den överskrift och av den

lydelse nedan angives och dels nuvarande 5 kap. hädanefter skall betecknas

såsom (i kap.:

4 kap. Om förmynderskap för minderåriga.

1

§•

Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för minderårig skall äga

tillämpning jämväl i avseende å minderårig svensk undersåte, som ej har

hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan minderårig anordnat i

främmande stat, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda

omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i riket, besluta,

att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag.

Konungen äger beträffande förmynderskap för minderåriga svenska under­

såtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser

angående vården av minderårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk

diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

2

§.

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör, bör på

grund av minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket, inhämte

rätten, genom bemedling av ministern för utrikes ärendena, huruvida förmyn­

derskap kommer att anordnas i enlighet med den främmande statens lag.

Upplyses det, att sådant förmynderskap ej kommer att anordnas, eller erhål-

les ej svar inom sex månader, varde förmynderskap anordnat enligt svensk

lag. Anordnas förmynderskap i enlighet med lagen i den stat, den minder­

årige tillhör, förordne rätten, att förmynderskap ej längre skall vara anordna!

enligt svensk lag.

3 §•

Skall förmynderskap för minderårig, som vistas här i riket, ej anordnas

enligt svensk lag, eller är ännu ej utrett, om det skall ske, ägc likväl rätten

eller domaren, om den omyndiges angelägenheter kräva omedelbar vård, efter

vad i svensk lag är stadgat förordna förmyndare för tiden intill dess förmvn

derskap anordnats i enlighet med den främmande statens lag eller förmyn­

dare blivit av rätten genom slutligt beslut utsedd.

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 53.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må i trängande

fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägen­

heter.

4 §.

Enligt lagen i den stat, minderårig tillhör, skall, även om förmynderskap

är anordnat efter annan lag, bedömas, när behov av förmyndare upphör.

5

§•

Är förmynderskap för minderårig i överensstämmelse med vad ovan sägs

anordnat enligt främmande ag, lände den lag till efterrättelse i fråga om

verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att handla å den min­

deråriges vägnar.

Har den minderårige här i riket företagit rättshandling på förmögenhets­

rättens område, som han enligt den främmande lagen är obehörig att före­

taga, vare rättshandlingen likväl för honom bindande, om han ägt behörighet

enligt svensk lag och den, emot vilken rättshandlingen företogs, varken insåg

eller bort inse hans bristande behörighet.

Om verkan av förbindelse enligt växel eller check är särskilt stadgat.

6

§■

Varder förmynderskap för minderårig svensk undersåte, som har hemvist

i främmande stat, anordnat här i riket, göre rätten ofördröjligen anmälan

därom till ministern för utrikes ärendena.

7 §•

Konungen äger, efter avtal med främmande stat, med avseende å svenska

undersåtar, som där hava hemvist, eller undersåtar i den staten, vilka hava

hemvist här i riket, stadga avvikelser från de i 1, 2, 3, 4 och 5 §§ givna

bestämmelser.

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna regler om inter­

nationella rättsförhållanden, förmynderskap för minderårig anordnas enligt,

lagen i den stat, där han har hemvist, äger ock Konungen förordna, att för­

mynderskap skall enligt svensk lag anordnas för undersåtar i den staten,

vilka hava hemvist här i riket, samt att förmynderskap ej skall sålunda an­

ordnas för svenska undersåtar, vilka hava hemvist i den främmande staten.

56

5 kap. Om förmynderskap för omyndigförklarade.

1 §•

Vad i svensk lag är stadgat om omyndighetsförklaring och om förmynder­

skap för omyndigförklarade skall äga tillämpning jämväl i avseende å svensk

undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap anordnat i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

främmande stat för svensk undersåte, som där har hemvist men som är för­

klarad omyndig här i riket eller om vars försättande i omyndighet här är

fråga, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att för­

mynderskap är anordnat här i riket, besluta, att förmynderskap ej skall vara

anordnat enligt svensk lag.

Konungen äger beträffande förmynderskap för omyndigförklarade svenska

undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestäm­

melser angående vården av omyndigs värdehandlingar, så ock förordna svensk

diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

Öl

Har ansökan gjorts om omyndighetsförklaring av utländsk undersåte, som

har hemvist här i riket, inhämte rätten, genom bemedling av ministern

för utrikes ärendena, huruvida förmynderskap kommer att anordnas enligt

den främmande statens lag. Upplyses det, att sådant förmynderskap icke

kommer att anordnas, eller erhålles ej svar inom sex månader, varde omyn­

dighetsförklaring av rätten meddelad och förmynderskap här anordnat enligt

svensk lag.

3 §•

Är svensk undersåte förklarad omyndig i främmande stat, kan omyndig­

hetsförklaringen hävas jämväl här i riket enligt svensk lag.

Har undersåte i främmande stat förklarats omyndig här i riket, men varder

förmynderskap för honom anordnat enligt den främmande statens lag, skall

den här förordnade förmyndaren entledigas.

Skall i visst fall svensk lag ej äga tillämpning beträffande omyndighets­

förklaring av någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, om det

skall ske, äge likväl rätten eller domaren, om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hemland

eller rätten meddelat slutligt utslag, så ock för samma tid förordna förmyn­

dare. I avseende å förordnande, varom nu är sagt, skall vad i lagen om för­

mynderskap 12 kap. 8 § och 14 § andra och tredje styckena är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i trän­

gande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges

angelägenheter.

5

§•

Om omyndighetsförklaring, som meddelats av behörig utländsk myndighet,

skall genom svensk domstols försorg, på begäran, kungörelse införas i all­

manna tidningarna. Den utländska myndighetens behörighet skall styrkas

genom intyg av här i riket anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman

eller av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, då omyndig­

hetsförklaring blivit hävd av behörig utländsk myndighet.

§■

År förmynderskap för omyndigförklarad efter vad ovan sägs anordnat i

enlighet med utländsk lag, skall vad i 4 kap. 5 § är stadgat i avseende å

minderårig äga motsvarande tillämpning.

Har omyndighetsförklaringen kungjorts efter vad i detta kap. 5 § är sagt,

må dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket företagit rätts­

handling, icke åberopa, att han ej ägde eller bort äga kännedom om omyn­

dighetsförklaringen.

' §•

Vad i detta kap. sägs om omyndighetsförklaring och förmynderskaps an­

ordnande enligt utländsk lag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränkning i den

rättsliga handlingsförmågan.

8 §•

Varder svensk undersåte, som har hemvist i främmande stat, här i riket

förklarad omyndig och förmyndare för honom förordnad, göre rätten oför­

dröjligen anmälan därom till ministern för utrikes ärendena.

9 §•

Konungen äger, efter avtal med främmande stat, med avseende å svenska

undersåtar, som där hava hemvist, eller undersåtar i den staten, vilka hava

hemvist här i riket, stadga avvikelser från de i 1, 2, 3, 4 och 6 §§ givna

bestämmelser.

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna regler om inter­

nationella rättsförhållanden, lagen i den stat, där hemvistet är, äga tillämpning

med avseende å omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförkla­

rade, äger ock Konungen förordna beträffande undersåtar i den staten, vilka

hava hemvist här i riket, att omyndighetsförklaring må ske och förmynder­

skap anordnas enligt svensk lag, samt i fråga om svenska undersåtar, vilka

hava hemvist i den främmande staten, att omyndighetsförklaring må ske och

förmynderskap anordnas i den främmande staten.

58

Kungl. Maj. ts Proposition Nr ö;S.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

59

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 2 t? i lagen

den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjuris­

diktion skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I fråga —---------------------------------—--------------------- ------------- landet.

Beträffande — —-------------------------------—---------------------- underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare och god man, som i lagen om för­

mynderskap avses; åliggande honom att öva den tillsyn å förmyndares och

god mans förvaltning, som enligt nämnda lag åligger rätten. Han äge ock

förordna överförmyndare, där så erfordras.

Äktenskapsförord — — —------- — —- — — — — — — — honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1925.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom, 1, 3

och 4, § 3 mom. 2 och § 4 i förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 3 och 4, § 3 mom. 2 och § 4

förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken skola hava följande

ändrade lydelse:

§

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förman för annan (en­

skild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons till­

godohavande må ej ökas utöver 5,000 kronor annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för samma

person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga

om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger gorå det förbehåll, att

medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas förr än efter viss tid.

Vill, han göra annat förbehåll, ankommer det på generalpoststyrelsens pröv­

ning, huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

1 fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må förbehåll när som helst

göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Förmyndare

och god man äge på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som

insättas eller innestå under sådant förbehåll, så ock, om meddelat tillstånd

icke blivit använt, intyg därom.

Rörande varje förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta medlen,

skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. Fn och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer än en

motbok. Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok ut­

färdas för den, till vilkens förmån medel insatts, med förbehåll i avseende å

medlens utbetalning, så ock för omyndig över sexton år, för vilken utfärdats

motbok å medel, varöver den omyndige ej själv äger förfoga. Har i fråga om

medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man, förbehåll

gjorts, varom i mom. 3 andra stycket sägs, äge jämväl förmyndaren eller gode

mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

§ 3.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående be­

loppet, må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken. Då medel uttagits av förmyndare

eller god man med överförmyndarens tillstånd, skall ock anmärkning om till­

ståndet göras.

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. Så­

dana medel må ej utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges samtycke.

Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen

och därom hos postsparbanken företett bevis, äge dock förmyndaren ensam

förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning, att förmyn­

daren äger ensam förfoga över innestående medel, verkställas i motboken,

när den nästa gång företes bos banken.

60

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1925; dock skall omyn­

dig, som före nämnda dag fyllt femton men ej sexton år, äga utan tillåtelse

av förmyndaren förfoga över medel, som han, efter det han fyllt femton år,

själv å motbok insatt, såframt ej förmyndaren enligt bevis, som företetts hos

postsparbanken, erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Hl

Utdrag av protokollet över jmtitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 oktober 1022.

Närvarande:

Statsråden

T^horsson, O^lsson, S^andler, N^othin, S^vensson, H^ansson, Å^ker­

^man, S^chlyter, Ö^rke.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, anmäler att, sedan

Kungl. Maj:t genom beslut den 25 januari 1918 förordnat, att lagberedningen

skulle, efter det revisionen av giftermålsbalken fullbordats, företaga revision

av ärvdabalken med vad därmed ägde samband, varvid det skulle tillåtas

beredningen att, därest sådant funnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda,

efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar, beredningen med under­

dånig skrivelse den 30 september 1921 överlämnat av motiv åtföljda för­

slag till

1) lag om förmynderskap;

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap;

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag om verkan av avtal, som s t lits under inflytande av rubbad själs-

verksamhet;

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap, 12 och 13 §§ giftermålsbalken;

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn

i äktenskap;

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption;

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äkten­

skap;

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken;

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen;

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet;

62

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 an­

gående inteckning i fast egendom;

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker;

17) lag om ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22 juni

1911 om bankrörelse;

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om sär­

skilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestäm­

melser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungl. huset;

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsulat urisdiktion.

Föredraganden anför: »I skrivelse den 15 april 1902, vilken av Kungl.

Maj:t överlämnats till lagberedningen att tagas i övervägande vid utarbetandet

av förslag till ny förmynderskapslagstiftning, har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter

rörande kontrollen över förmyndares förvaltning av omyndigs tillgångar i

kontanta medel och värdehandlingar kunde ernås och i sådant fall låta ut­

arbeta och för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Lagberedningen, som

avvisat tanken på inrättande av förmyndarkamrar för övertagande av för­

valtningen av de omyndigas kontanta medel och värdehandlingar främst av

hänsyn till de med eu sådan ordning förbundna kostnader, har i förslaget

till lag om förmynderskap sökt bereda de omyndiga ökad trygghet dels genom

inrättande av ett nytt kontrollorgan, överförmyndaren, i den nuvarande gode-

mansinstitutionens ställe, dels genom vissa bestämmelser rörande förvalt­

ningen av omyndigs egendom i syfte att tillförsäkra omyndig betryggande

placering av hans tillgångar, dels genom föreskrift om särskilda kontrollåt­

gärder för det fall, att omyndigs tillgångar äro till större belopp anbragta i

värdehandlingar eller insatta hos bank. Sålunda föreslås, att omyndigs aktier,

obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola, såframt

sammanlagda värdet överstiger femtusen kronor, nedsättas i öppet förvar hos

riksbanken eller annan bank, vilken därefter äger ombesörja den löpande

förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler för öppen

deposition. Sedan nedsättning skett, skall förmyndaren ej äga uttaga nedsatt

värdehandling utan överförmyndarens tillstånd. Värdehandlingarna skola så­

lunda komma att i regel linnas förvarade hos banken för den omyndiges

räkning under överförmyndarens kontroll. Rörande omyndigs medel, som in­

sättas eller innestå hos bank, skall enligt förslaget förbehåll göras, att medlen

ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Sådant förbehåll skall döek

Kung!. Maj. ts Proposition Nr ö3.

Kungl. Maj:ts Proposition AV

ej göras i fråga om medel, som böra hållas tillgängliga för bestridande av

utgifter för den omyndige, ej heller såframt sammanlagda beloppet hos bank

insatta medel icke överstiger ettusen kronor. 1 fråga om nedsatta värde­

handlingar och medel, som innestå hos bank under förbehåll, varom nyss

är sagt, vinnes genom beredningens förslag i huvudsak samma trygghet som

genom inrättande av förmyndarkamrar. Även för de fall, då omyndig hat-

värdehandlingar till sådant belopp, att nedsättningsplikt ej föreligger, eller

medel innestående i bank utan nyssnämnda förbehåll, innehåller förslaget

stadganden, som äro ägnade att bereda den omyndige avsevärt större trygghet

än nu gällande bestämmelser. Lagberedningens förslag tillgodoser därför

enligt min mening, så långt det är utan allt för dyrbara organisatoriska an­

ordningar möjligt, på ett lyckligt sätt de önskemål, som uppställts i riks­

dagens förutnämnda skrivelse.

Med hänsyn till den trygghet, förslagets bestämmelser om förvaltningen av-

omyndigs egendom och kontrollen däröver får anses bereda de omyndiga,

anser lagberedningen de särskilda fördelar, Stockholms förmyndarkammares

bibehållande kunde medföra i vissa hänseenden, icke motsvara de kostnader,

som i eu framtid skulle bliva därmed förenade för det allmänna, till följd

varav enligt förslaget förmyndarkammarens verksamhet skall avvecklas.

Efter remiss hava utlåtanden i ärendet inkommit från hovrätterna, från

häradshövdingarna i Uppsala läns norra domsaga, Nyköpings domsaga, Got­

lands södra härads domsaga, Nordmarks härads domsaga och Kullings in. tl.

härads domsaga, från Stockholms rådstuvurätt och rådstuvurätterna i Ny­

köping och Örebro, från fullmäktige i Sveriges riksbank, från medicinal­

styrelsen, från Svenska bankföreningen och från styrelsen för Sveriges advo­

katsamfund.

Stockholms rådstuvurätt har på anförda skäl hemställt om förmyndarkam­

marens bibehållande. Vad rådstuvurätten härutinnan åberopat har icke synts

mig innefatta anledning att frångå lagberedningens förslag.

Vad de börda myndigheterna i övrigt anfört avser huvudsakligen detalj­

bestämmelser i förslagen. Av de framställda anmärkningarna har jag, efter

samråd med lagberedningen, ansett vissa nu böra beaktas. I 1 kap. 4 i? av-

förslaget till lag om förmynderskap liar upptagits eu bestämmelse av inne­

håll, att innan kungörelse om omyndighetsförklaring ägt rum, förklaringen

skall vara utan verkan mot den, som ej därom ägt eller bort äga kännedom.

Mot denna bestämmelse har såväl Stockholms rådstuvurätt som styrelsen för

Sveriges avdokatsamfund erinrat, att det dröjsmål med förklaringens rätts­

verkan, som härav blir en följd, kan innebära en fara för den omyndige, och

hemställt, att som olägenhet för tredje man av gällande rätts ståndpunkt

härutinnan ej försports, förslaget måtte ändras sålunda, att verkan av omyn­

dighetsförklaringen kommer att inträda, oberoende av kungörelsen, redan

genom beslutets meddelande. Då syftet med den av lagberedningen föreslagna

bestämmelsen icke torde kunna till fullo vinnas, utan att omyndighetsför­

(»B

64

klaringens rättsverkan framflyttas till tidpunkten för antecknings verkställande

i det av beredningen föreslagna registret över omyndigförklarade, men däri­

genom ytterligare ett betänkligt dröjsmål med omyndighetsskyddets inträde

skulle uppstå, har jag ansett mig böra biträda de av Stockholms rådstuvurätt

och styrelsen för Sveriges advokatsamfund framställda yrkanden. Med an­

ledning därav anser jag ändrade bestämmelser om omyndighetsförklarings

kungörelse ej heller erforderliga. 1 kap. 4 § bör således utgå ur förslaget

och 12 kap. 11 § undergå jämkning. Tillika bör till följd av dessa ändringar

i förmynderskapslagförslaget motsvarande ändringar vidtagas i förslaget till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 13 § giftermålsbalken.

I 8 kap. 13 § av förslaget till lag om förmynderskap har upptagits förbud

för förmyndare att å den omyndiges vägnar ingå borgen eller ställa den

omyndiges gods som säkerhet för annans förbindelse. Av styrelsen för Sve­

riges advokatsamfund har häremot erinrats, att fall kunna förekomma, då det

måste anses ligga i den omyndiges intresse, att exempelvis borgen kan ingås

för den omyndige av förmyndaren. Sålunda kan, då arv tillfaller omyndig

efter person, som häftat för borgensförbindelse, det understundom vara vida

fördelaktigare för den omyndige, att borgensansvar övertages av honom, än

att borgensförbindelsen inbetalas med boets medel. Erforderligt skydd mot

att rättshandling, varom här är fråga, ingås i strid mot den omyndiges in­

tresse, torde kunna vinnas därigenom, att till rättshandlingen kräves över­

förmyndarens samtycke. Jag har därför ansett 8 kap. 13 § böra i detta

hänseende omarbetas. Härvid bör uttryckligen uttalas, att samtycke ej må av

överförmyndare givas, utan att särskilda skäl därtill äro.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat, att vid formuleringen av

4 kap. 3 § och 12 kap. 12 § av förslaget till lag om förmynderskap förbi-

setts det fall, då omyndighetsförklaring efter klagan meddelats av överrätt.

Vidare har upplysts, att hovrätt i visst fall fortfarande, på grund av före­

skrift i lagen den 29 november 1895 angående upphävande av rätt för ut­

ländske adelsmän, vilka hit i riket inkommit, till särskilt forum i vissa mål,

utövar vårdnad över förmynderskap för omyndigförklarad utländsk adelsman.

Svea hovrätt har hemställt, att 11 § av förslaget till lag angående införande

av lagen om förmynderskap måtte erhålla sådan avfattning, att jämväl denna

vårdnad komme att upphöra. Med anledning av vad sålunda anmärkts får

jag föreslå erforderliga ändringar i lydelsen av 4 kap. 3 § och 12 kap.

12 § av förslaget till lag om förmynderskap och av 11 § av förslaget till

promulgationslag.

Under år 1921 vidtagna ändringar i 52 och 168 §§ av lagen den

22 juni 1911 om bankrörelse samt 1 § av lagen den 7 maj 1918 om

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden

böra givetvis införas i lagberedningens förslag till ny lydelse av nämnda

lagrum.

Vad de hörda myndigheterna i övrigt anfört har jag funnit icke vara av

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 58.

65

beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslagen. Då dessa anmärkningar

allenast röra detaljbestämmelser, torde det icke vara nödigt att i detta sam­

manhang ingå på en närmare redogörelse för desamma.»

Härefter hemställer föredraganden att, för det ändamål § 87 regerings­

formen omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberedningen

utarbetade lagförslag med de ändringar föredraganden nu angivit, de ändrade

förslagen av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Kungl. Mcvj.ts Proposition Nr 53.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 käft. (Nr 53.)

5

66

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

Bilaga.

Förslag till lag om förmynderskap.

1 kap. Om omyndiga.

4 § utgår.

5 § blir 4 §.

4 kap. Om förmynderskapsdomstol.

3 §■

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, varde förmynder-

skapet inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring

gjordes.

8 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

13 §.

Utan överförmyndarens samtycke------- --------------inteckningen meddelades.

Förmyndare äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges

vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för an­

nans förbindelse. Till sådan rättshandling mä samtycke ej givas, med mindre

särskilda skäl därtill äro.

Ej .må förmyndare bortgiva----------------------------------------anses tillbörligt.

12 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.

U §•

Om slutligt utslag, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om för­

ordnande, som i 8 § avses, skall ofördröjligen genom rättens eller domarens

försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna och anmälan göras till

registret över omyndigförklarade.

Har slutligt utslag--------------------------—--------------stycket sägs.

Det register över-------------------------------------------- av Konungen.

‘12 §.

Fråga om förordnande---------------- ------------- ------------- skall ske.

Då någon, som uppnått myndig ålder, förklaras omyndig, skall förmyndare

förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.

Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynder-

skapet är inskrivet.

Fråga om entledigande

skall inskrivas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

67

Förslag till lag angående införande av lagen om

förmynderskap.

11

§•

Den vårdnad över vissa förmynderskap, som enligt lagen den 29 november

1895 angående upphävande av rätt för utländske adelsman, vilka hit i riket

inkommit, till särskilt forum i vissa mål och lagen den 24 mars 1916 om

rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän tillkommer hovrätt,

skall med nya lagens ikraftträdande upphöra.

Förmynderskap, som-------------------------------Stockholms rådstuvurätt.

Angående de åtgärder----------------------------------- av Konungen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

13 §.

Missbrukar make — — — — — — — av förmyndaren.

Sådant beslut------------------------------ hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom

rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

68

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och

168 §§ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

52 §.

Varda penningar------------------------------------------------- hos bolaget.

.;.f Å| medel, — ---------------------------------------------------- i motboken.

Har motbok---------------- en gång i allmänna tidningarna och en gång i

tidning, som i orten---------------- — — mot bolaget.

I fråga------- —-----------------------överförmyndarens tillstånd.

168 §.

Varda penningar------------------------------------------------- hos bolaget.

Å medel,-------------------------------------------- —--------- i motboken.

Har motbok---------------- en gång i allmänna tidningarna och en

tidning, som i orten-------------------------- mot bolaget.

I fråga----------------------------------- överförmyndarens tillstånd.

gång i

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den

7 maj 1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas--------------------- ---------i bilagd räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse å

ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs, angående skyldighet

för gäldenär att avlägga utmätningsed samt angående boskillnad;

5. ärenden, som------- — — den 1 januari 192 .

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

69

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd dm 8 februari

1924.

Närvarande:

justitierådet S^undberg,

regeringsrådet T^hulin,

justitierådet S^tenbeeg,

justitierådet K^öersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet, härvid fogat utdrag av protokollet över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

5 oktober 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att, för det ändamål § 87 rege­

ringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om förmynderskap,

2) lag angående införande av lagen om förmynderskap,

3) lag om vård av omyndigs värdehandlingar,

4) lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själs-

verksamhet,

5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 11 juni 1920 om barn

i äktenskap,

7) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption,

8) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap,

9) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16 kap. 2 § ärvdabalken,

10) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken,

11) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22 kap. 14 § strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo,

13) förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet,

14) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angå­

ende inteckning i fast egendom,

15) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,

16) lag om ändrad lydelse av 23, 24 och 26 §§ i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker,

70

17) lag angående ändrad lydelse av 3, 52, 113 och 168 §§ i lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,

18) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 (nr 294)

om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,

19) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 april 1921 med vissa bestäm­

melser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset,

20) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

21) lag angående ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om

konsularjurisdiktion.

Härefter hade med utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 november 1923, till

lagrådet överlämnats, för att tagas i övervägande vid avgivande av nämnda

utlåtande, två underdåniga skrivelser angående ifrågasatt avskaffande av Stock­

holms förmyndarkammare, avlåtna den ena av Stockholms rådstuvurätts

första avdelning och förmyndarkammaren den 5 november 1923 och den

andra av samfällda rådstuvurätten den 23 i samma månad.

De remitterade förslagen, utgörande de förslag, <som framlagts uti ett av

lagberedningen den 30 september 1921 avgivet betänkande angående revision

av ärvdabalken, med vissa däri vid frågans behandling i statsrådet den 5

oktober 1922 vidtagna ändringar, hade inför lagrådet föredragits av revisions­

sekreteraren Arthur Lindhagen beträffande 1, 2, 3, 4, 6, 7, 9, 10 och 12

kap. av förslaget till lag om förmynderskap, förslagen under 2), 7) och 8),

förslaget under 9), så vitt angår 12 kap. 4 § ärvdabalken, samt förslagen

under 10), 14), 15) och 18) och av revisionssekreteraren Einar Stenbeck be­

träffande de remitterade förslagen i övrigt; och blevo förslagen nu företagna

till slutlig behandling.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens allmänna grunder yttrade lagrådet:

Vid utarbetandet av det förslag till lagstiftning om förmynderskap, som

föreligger till lagrådets granskning, har — frånsett behovet att ersätta för­

åldrade stadganden med nya och att i vissa delar fullständiga den gällande

lagen — syftet huvudsakligen varit att avhjälpa de brister, som otvivelaktigt

vidlåda den nuvarande kontrollen över förmyndarnas förvaltning av de omyn­

digas tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar. Det är sålunda de

kapitel i den föreslagna förmynderskapslagen, vilka reglera förvaltningen av

de omyndigas egendom samt tillsynens anordnande och utövande, som i

praktiskt avseende erbjuda största intresset. Hithörande frågor hava en­

ligt lagrådets uppfattning blivit i de remitterade förslagen lösta på ett i

stort sett lyckligt sätt. Genom inrättande av överförmyndarinstitutionen, ge­

nom brytandet med den gamla uppfattningen om förmyndarens rätt att

ställa sig som gäldenär i fråga om myndlingens av honom förvaltade medel

och fastslåendet av plikt för förmyndaren att handhava dessa såsom anför­

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

71

trött gods, genom inskränkningen i förmyndarens frihet vid val av placerings-

objekt och övriga begränsningar av hans förvaltningsbefogenhet samt genom

föreskrifterna om värdehandlingars deponerande hos bank och penningmedels

insättande därstädes under betryggande villkor blir myndlingens säkerhet i

väsentlig mån ökad. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att arbetet

för förmyndarvården kommer att bliva mera betungande än hittills och att

den frihet i förvaltningen, som är av vikt för ett gott utövande av för-

myndarfunktionen, blir avsevärt beskuren. De betänkligheter, som i dessa

hänseejjden yppa sig, torde dock ej vara av den styrka, att man med hänsyn

till dem bör avstå från den större trygghet, som med den föreslagna anord­

ningen står att vinna. Vad arbetsbördan beträffar, lärer för övrigt få antagas,

att vid lagens tillämpning skall utbilda sig en praxis, ägnad att medföra lätt­

nader och förenklingar.

Lagrådet tillstyrker alltså, att ny förmynderskapslagstiftning bygges på den

grund, varå förevarande förslag vila.

Förslaget till lag om förmynderskap.

Följande yttranden avgåvos av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 kap.

1

§■

Sundberg och Thulin:

För att med ett kort uttryck beteckna dem, som äro omyndiga på grund

av sin ålder, har använts ordet minderårig. Till stöd därför har åberopats,

att detta uttryck äger internationell användning i nämnda betydelse och jämväl

på denna väg redan vunnit insteg i vårt lagspråk genom lagen den 8 juli

1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för­

mynderskap. Då emellertid enligt svenskt språkbruk med beteckningen minder­

årig i regel förknippas betydelse av en ålder ej oväsentligt lägre än myndig­

hetsåldern och denna beteckning i åtskilliga lagar användes i sådan betydelse,

t. ex. i 1918 års lag om fattigvården 1 § sista stycket (den som icke fyllt

sexton år) samt 1912 års lag om arbetarskydd 8 § och 1902 års lagstiftning

om tvångsuppfostran (den som är under aderton år), synes det vara mindre

lämpligt att i en lag, som är avsedd att ingå bland balkarna i vår allmänna

lagbok, för dem, som äro omyndiga på grund av ålder, använda sagda be­

teckning, utan torde därför böra väljas något annat uttryck, t. ex. underårig

eller åldersomyndig.

Därest uttrycket minderårig bibehålies, bör i lagtexten tydligt angivas, att

den däråt förlänade betydelsen gäller allenast så vitt uttrycket användes i den

nu föreslagna lagen.

1 kap.

72

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

2

§■

Koersner:

I nyare utländsk lagstiftning är väl såsom villkor för omyndighetsförklaring

uppställd fordran, att vederbörandes oförmåga har sin grund i någon av vissa

noggrant angivna och begränsade orsaker, så att, därest oförmågan härleder

sig av annan orsak, omyndighetsförklaring är utesluten. Men antagligen beror

detta huvudsakligen på historiska skäl. Med sinnessjukdom och slöseri, vilka

omständigheter redan i den romerska rätten gåvo anledning till förmynder­

skap eller kuratel, hava anledningarna till omyndighetsförklaring befunnits

alltför ofullständigt angivna. Vid tillkomsten av reformerad lagstiftning hava

därför nya grunder av olika slag och med olika formulering tillkommit. En

viss osäkerhet om innebörden av de uttryck, som begagnats för att angiva

orsakerna, har också försports, och för varje ny lagstiftning har yppats behov

av grundernas fylligare utformning eller deras komplettering. Några verkligt

klara riktlinjer i fråga om det angivande av orsaker, som en modern lag bör

upptaga, erbjuder således icke nyare utländsk lagstiftning. Men densamma

giver ej heller något belägg för att, om man haft blicken öppen för den grund­

tanken, att det avgörande för om en person bör mot sin vilja förklaras omyn­

dig är, huruvida han kan vårda sina angelägenheter eller icke, denna grund­

tanke icke också skolat bliva tillämpad i lagstiftningen. Förhållandet synes

snarare vara, att problemet icke upplagts på sådant sätt, att motsättningen

mellan å ena sidan en direkt tillämpning av denna grundtanke och å andra

sidan nödvändigheten att angiva vissa begränsade orsaker till oförmåga kom­

mit under avgörande debatt.

Det föreliggande förslaget upptager såsom dylika orsaker rubbning av själs-

verksamheten, grov vanvård av egendom och hemfallenhet åt missbruk av

rusgivande medel. Mot sin vilja kan enligt förslaget ingen förklaras omyndig,

om icke oförmågan visas hava sin grund i någon av angivna tre orsaker.

Andra grunder få således icke därför åberopas, såsom t. ex. kroppslig sjuk­

dom, ålderdomssvaghet, lyte eller oerfarenhet, även om dessa omständigheter

äro förknippade med fullständig oförmåga ej blott att tillvarataga sina ange­

lägenheter utan även att instruera och kontrollera en medhjälpare.

Vad i förslagets motivering anförts angående dess ståndpunkt härutinnan

synes icke vara till fyllest, särskilt som förslaget i förevarande hänseende

avser att åstadkomma ändring i gällande rätt, vars tillämpning under när­

mare tvåhundra år icke visats medföra några olägenheter. Att den fria pröv­

ningsrättens bibehållande icke skulle vara förenligt med rättssäkerhetens ford­

ringar motsäges i viss mån av det vitsord, som i motiven gives åt de svenska

domstolarnas försiktighet i fråga om omyndighetsförklaring, och vinner icke

stöd av rättsutvecklingen på andra områden, där den fria prövningsrätten —

t. ex. i fråga om insolvens, då det gäller en persons försättande i konkurs

— vunnit allt vidsträcktare tillämpning. Fast hellre synes det vara en fördel,

att domstolarnas prövning kan ske på grundvalen av alla de omständigheter,

73

som i varje särskilt fall utgöra bevis på oförmågan. Det torde nog också ej i kap.

sällan möta viss svårighet att avgränsa och precisera den föreliggande or­

saken, en svårighet, som emellanåt ganska tydligt tager sig uttryck däruti,

att domsmotiveringen endast innehåller ett allmänt uttalande, huruvida veder­

börande kan anses vara i stånd att vårda sig och sin egendom. Visserligen

är det, då själsliga rubbningar åberopas såsom grund för oförmågan, ofta

fallet, att föreliggande omständigheter av sakkunniga rubriceras såsom så­

dana, men i detta hänseende står också ej sällan utlåtande mot utlåtande.

Med tillämpning av förevarande förslag blir domstolen i sådan händelse ur

stånd att lämna en verkligt oförmögen den förmyndarhjälp, som han under

nuvarande lagstiftning lyckligtvis erhåller även mot sin vilja. Detsamma gäl­

ler, när i trots av visst lyte, t. ex. kombinerad blindhet och dövstumhet, eller

synnerligen stor oerfarenhet någon grov vanvård av angelägenheter visserligen

icke ännu är konstaterad, men enligt domstolens mening mycket väl kan tän­

kas inträffa, då vederbörande uppenbarligen själv saknar personlig kompe­

tens och icke heller äger förmåga att kontrollera det biträde, som lämnas

honom av annan.

Begär någon själv att bliva förklarad omyndig eller biträder han annans

ansökan härom, bör ansökningen givetvis icke vinna bifall under annan för­

utsättning än att vederbörande, såsom i förslaget angives, behöver annans

bistånd i vården av sina angelägenheter. Men anledning synes icke föreligga

att, på sätt i 4. av förevarande paragraf ägt rum, begränsa möjligheten att

erhålla förmyndarhjälp till de fall, då biståndet erfordras på grund av sjuk­

dom, försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet, utan vederbörandes egen

önskan om att bliva försatt i omyndighetstillstånd bör tillgodoses även då

såsom skäl härför åberopas rubbning av själsverksamheten, vanvård av egen­

dom eller svaghet för rusgivande medel eller annan i 4. ej angiven grund

samt behovet av bistånd är uppenbart, ehuru fullständig oförmåga ej anses

föreligga.

Kravet på bevisning i detta fall synes ej böra särskilt strängt upprätthållas.

Sällan torde nämligen en dylik ansökan göras utan att verkligt behov ligger

bakom; i regel torde därför till och med sökandens blotta uppgift om ett

visst förhållande kunna godkännas, naturligtvis under förutsättning att upp­

giften icke uppenbarligen står i strid med verkliga förhållandet eller direkt

motbevisas.

Det förhållandet, att nu gällande lag medgiver domstolarna rätt att efter

fri prövning av alla omständigheter meddela omyndighetsförklaring, har nog

också mången gång underlättat underhandsuppgörelser, som resulterat i att

personer, vilka behövt förmyndarvård, föredragit att själva under åberopande

av försvagade kropps- eller själskrafter, oerfarenhet eller annan mera allmänt

hållen grund begära sig under förmyndare framför att utsätta sig för en rätte- .

gång, där ömtåliga och familjelivets helgd störande moment kunna väntas bliva

framdragna. Att detta medfört stort gagn lärer vara otvivelaktigt. Och det må

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

74

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. befaras, att benägenheten för dylika uppgörelser skulle väsentligt minskas,

om det föreliggande förslaget med dess begränsningar bleve lag.

I övrigt kan det, även då det gäller att få någon tvångsvis förklarad omyn­

dig, vara synnerligen motbjudande att nödgas framlägga den verkliga orsaken,

där oförmågan på annat sätt konstateras.

Det bör i detta sammanhang bemärkas, att behovet att få erforderligt skydd

för den, som på grund av sjukdom icke är förmögen att vårda sig och sin

egendom, icke tillgodoses genom bestämmelserna i förslagets It kap. 3 §

om god man, enär dylik god man kan förordnas utan den sjukes samtycke

allenast om sjukdomen medför hinder mot samtyckes inhämtande.

Ävenså bör uppmärksammas, att det i 4. använda ordet »önskar» bör ut­

bytas mot annat uttryck till undvikande av den ej avsedda tolkningen, att

stadgandet äger tillämplighet allenast i det fall, att initiativ i ärendet tages

av den, vars omyndighetsförklaring ifrågasättes.

Jag hemställer således, att förevarande paragraf måtte omarbetas i den

riktning, att den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig, om

han i följd av någon av de i 1.—3. upptagna grunder eller av annan orsak

är ur stånd att vårda sig eller sin egendom eller om han på grund av något

av de i 1.—4. upptagna skäl eller av annan uppgiven orsak behöver bistånd

i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv söker att bliva

förklarad omyndig eller biträder annans ansökan härom.

Sundberg:

Med huvudsakligt instämmande i vad justitierådet Köersner anfört och då

antagas må, att förevarande paragraf under 1.—4. inrymmer en uttömmande

uppräkning av tänkbara orsaker till en persons oförmåga att vårda sina an­

gelägenheter, hemställer jag om sådan ändring av paragrafen, att jämväl uti

de i 4. uppräknade fallen styrkt oförmåga skall utgöra anledning till omyn­

dighetsförklaring samt att, då ansökan om omyndighetsförklaring grundas på

någon av de i paragrafen angivna omständigheter, men den åberopade omyn-

dighetsgrunden ej visas föreligga i sådan grad, att den ovillkorligen bör för­

anleda omyndighetsförklaring, ansökningen ändock må bifallas, därest den

gjorts av den, som avses med densamma, eller han därtill lämnat medgivande.

Thulin:

Mot förslagets ståndpunkt, att de fall, då en person tvångsvis må kunna

sättas under förmynderskap, skola fullständigt angivas i lagen, synes ej vara

något att erinra, men det kan ifrågasättas, om icke den i 1.—3. gjorda upp­

räkningen borde utvidgas genom upptagande av åtminstone vissa utav de i

4. avsedda fall. Då fråga däremot uppstår om en persons ställande under

. förmynderskap allenast på grund därav att han behöver annans bistånd i vår­

den av sina angelägenheter och vederbörande själv begär eller samtycker till

åtgärden, synes en större frihet böra tillkomma rätten sålunda, att omyndig-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

75

hetsförklaring må meddelas även där behovet av bistånd föranledes av annan

omständighet än någon av de i 4. angivna. I enlighet härmed torde paragra­

fen böra omformuleras.

Stenberg:

I de fall, då omyndighetsförklaring är medgiven allenast under förutsätt­

ning, att vederbörande själv begär eller samtycker till åtgärden, synes det

icke vara erforderligt att göra möjligheten att få dylik förklaring till stånd

beroende av att det behov, som för ifrågavarande person uppkommit att er­

hålla annans bistånd i vården om sina angelägenheter, har sin grund i sjuk­

dom, försvagat hälsotillstånd, lyte eller oerfarenhet; utan olägenhet lärer,

genom tillägg av orden »eller eljest», stadgandet kunna i detta hänseende

erhålla allmän tillämplighet. Med sådan avfattning bleve ock klart -— vad

enligt motiven är avsett men icke med önskvärd tydlighet framgår av lag­

texten — att paragrafens ifrågavarande stadgande under 4. kan komma till

användning i alla de fall, då beträffande en person väl föreligger en omyn-

dighetsgrund av beskaffenhet, som angives under 1., 2. eller 3., men icke i

så utpräglad grad, att man utan eller mot hans egen vilja kan skrida till

omyndighetsförklaring.

För tydligare utmärkande av vad som åsyftas torde i stadgandet under 4.

förutsättningen om vederbörandes egen medverkan till en omyndighetsförkla­

ring böra uttryckas så, att han själv begär eller samtycker till åtgärden.

Sundberg och Thulin:

På sätt vid 2 kap. 3 § kommer att närmare utvecklas, synes det önskvärt,

att gränsen mellan vårdnad om och förmynderskap för den, som ej uppnått

myndig ålder, upprätthålles. I enlighet härmed torde beträffande omyndighets­

förklaring förmynderskapsbegreppet böra begränsas till skötseln av veder­

börandes ekonomiska angelägenheter. Något behov av vårdnad i den bety­

delse detta begrepp har i fråga om barn föreligger därvid icke. Den omvård­

nad en sinnessjuk eller sinnesslö behöver och den tillsyn, som till hans för­

bättrande bör ägnas åt en alkoholist, lämnas enligt särskilda, för ändamålet

utfärdade författningar och utan hans ställande under förmynderskap. Det

bör alltså vara uteslutet, att någon skulle kunna, på sätt förevarande para­

graf under 1. och 3. innehåller, förklaras omyndig allenast på den grund,

att han är ur stånd att vårda sig själv; skäl till hans ställande under för­

mynderskap må icke sökas annat än i oförmåga att vårda egendom, som till­

hörer eller kan tillfalla honom. Vi hemställa alltså om ändring av paragrafen

i nu angivet syfte.

Bifall härtill torde föranleda, att ur 12 kap. 8 § uteslutes den i första

styckets första punkt angivna förutsättningen av fara för den, vars försät­

tande i omyndighetstillstånd är i fråga.

1 kap.

1 kap.

3

§.

Koer snor:

De erinringar, som jag gjort vid 2 §, torde ha betydelse jämväl och icke

minst i fråga om förlängning av minderårigas omyndighetstillstånd, enär dylik

förlängning emot den omyndiges önskan lärer böra komma till stånd även

i fall, då anledning förekommer, att han vid uppnådd myndighetsålder av

andra orsaker än de i 1.—3. av 2 § angivna blir ur stånd att vårda sig och

sitt gods, liksom behov av bistånd i vården av hans angelägenheter, obero­

ende av grunden, bör åstadkomma bifall till minderårigs begäran om att även

efter uppnådd myndighetsålder fortfarande vara ställd under förmyndare.

Stenberg:

Då fråga är om att minderårig skall förklaras omyndig jämväl efter uppnådd

myndighetsålder, lärer det icke vara lämpligt att i något fall göra omyndig­

hetsförklaringen beroende av medverkan från den minderåriges sida; upp­

ställande av krav härå skulle ofta omintetgöra en av omständigheterna i hög

grad påkallad åtgärd till skydd för den minderårige. Härutinnan synes änd­

ring böra vidtagas i paragrafen.

Sundberg:

Vad i fråga om 2 § 4. anmärkts gäller i särskilt hög grad beträffande

kvarhållande av en person i omyndighetstillstånd efter det han uppnått myn­

dig ålder. De skäl, som kunna tala för en förlängd omyndighet, äro i regel

*

— fransett sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksam-

heten — vederbörandes efterblivenhet i utveckling, hans ännu ej stadgade

karaktär eller andra dylika omständigheter, vilka icke äro av beskaffenhet

att inrymmas bland de i 2 § 1.—3. angivna grunder. Att i många sådana

fall ett kvarhållande i omyndighetstillstånd skulle vara den åldersomyndige till

stort gagn är otvivelaktigt; och att i fråga härom tillmäta avgörande bety­

delse åt hans egen önskan synes sakna fog. Synnerligen angeläget torde för­

denskull, därest min rörande 2 § gjorda hemställan ej vinner bifall, vara, att

förevarande paragraf undergår sådan ändring, att omyndighetsförklaring kan

äga rum även utan den åldersomyndiges önskan av andra grunder än som

omnämnas i 2 § 1.—3.

Vid bifall till min nyssberörda hemställan erfordras ingen ändring av före­

varande paragraf för vinnande av nu antydda syfte.

4 §.

Thulin:

Enligt mitt förmenande lärer innebörden av ifrågavarande stadgande vara,

att den, som efter 2 § 1.—3. tvångsvis förklarats omyndig, ej må, även om

det förhållande, som föranlett omyndighetsförklaringen, ej längre föreligger,

förklaras myndig, därest han fortfarande av annan i nämnda punkter angiven

76

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

77

grund befmnes vara ur stånd att vårda sina angelägenheter, samt att lika- l kap.

ledes den, som med sin vilja enligt 2 § 4. av viss grund förklarats omyndig,

ej må, även om denna grund ej längre föreligger, förklaras myndig, därest

han med föranledande av annan i sistnämnda punkt omförmäld omständighet

befmnes behöva annans bistånd i vården av sina angelägenheter eller fall

föreligger, som i 1.—3. sägs. Däremot torde ej hava avsetts, att den, som

tvångsvis försatts under förmynderskap enligt 1.—3., mot sin vilja skulle

kunna kvarhållas i omyndighet allenast därför, att han fortfarande anses

behöva bistånd i vården av sina angelägenheter. Då detta senare emellertid ej

torde kunna utläsas av den alltför sammandragna lagtexten, synes nödig omformu­

lering av denna böra ske. Även om förslagets mening skulle vara, att den,

som enligt 2 § 4. av viss grund förklarats omyndig, ej må mot sin vilja

kvarhållas i omyndighetstillstånd av annan i 4. angiven grund, kräves förtyd­

ligande av det i förevarande paragraf intagna stadgandet.

2 kap.

1 och 2 §§.

Thulin, Stenberg och Koer snor:

Det lärer icke vara lämpligt, att ett förordnande, varigenom vårdnaden om

ett barn tillägges viss av föräldrarna, verkar ändring beträffande förmynder-

skapet för barnen förr än förordnandet blivit slutgiltigt. Det skulle vålla onö­

digt besvär i redovisningsavseende, om förmynderskapet omedelbart överginge

på vårdnadshavaren för att kanske inom kort till följd av förordnandets upp­

hävande återgå till förre innehavaren. Skulle dennes fortsatta utövande av

förmynderskapet anses medföra risk för den omyndiges ekonomi, har rätten

möjlighet att jämlikt den föreslagna 9 § i kapitlet entlediga honom.

Då emellertid avfattningen av förevarande paragrafer lämnar rum för en

annan mening än den nu utvecklade, få vi — under hänvisning tillika, vad

angår barn utom äktenskap, till vad lagrådet kommer att anföra vid förslaget till

lag angående ändring i lagen om barn utom äktenskap — hemställa om sådan

ändring av samma paragrafer, att en dylik tolkning undvikes.

3

§•

Lagrådet:

Då den i första stycket intagna hänvisningen till annan lag har avseende

allenast å de i 12 § adoptionslagen föreslagna bestämmelserna om förmynder­

skap för adoptivbarn, torde hänvisningen lämpligen kunna uttryckligen gälla

nämnda lag.

Sundberg och Thulin:

Genom den åren 1915—1920 tillkomna lagstiftningen på familjerättens om­

råde blev i fråga om person, som ej uppnått myndig ålder, begreppet vårdnad

78

kap. utformat såsom betecknande omsorgen om hans person till åtskillnad från

frågan om skötseln av hans ekonomiska angelägenheter. Uttryckliga regler

gåvos sålunda, enligt vilka, på grund av det naturliga sambandet mellan den

minderårige och hans föräldrar, dessa i förening eller en av dem skulle utöva

vårdnaden om honom, även om ingendera av dem vore skickad att handhava

skötseln av hans ekonomi, och vårdnaden endast i vissa fall skulle anförtros

åt annan än föräldrarna, varjämte bestämmelser meddelades angående vård-

nadsbegreppets omfattning.

Klart blev gränsen dock ej uppdragen mellan vårdnaden och det egentliga

förmynderskapet. Lagstiftningen lämnade nämligen i vissa hänseenden orörd

den lagens terminologi, enligt vilken ett förmynderskap innebure ej blott

skötsel av den minderåriges ekonomi utan jämväl vård om hans person.

Förmodligen ansågs den definitiva lösningen av spörsmålet i dess helhet böra

ske i sammanhang med den revision av förmynderskapslagstiftningen, vilken

då redan var påbörjad.

Det förslag till förmynderskapslagstiftning, som nu föreligger till granskning

av lagrådet, innehåller en del stadganden, som gå i riktningen av att mar­

kera åtskillnaden mellan vårdnad och förmynderskap. Man har dock icke

ansett sig böra taga steget fullt ut till ett fullständigt särskiljande av begrep­

pen, utan fortfarande låtit förmynderskapet såsom sådant under vissa förhål­

landen omfatta ej blott skötseln av den minderåriges ekonomi utan även

vården om hans person. Anledningen härtill torde förnämligast vara att söka

däri att, såsom i barnlagarna tyckes vara förutsatt och i förevarande förslag

till lag om förmynderskap 6 kap. 8 § andra stycket uttryckligen utsäges samt

i 12 kap. 16 § av samma förslag ytterligare framhålles, man icke velat till­

låta, att då vårdnaden ej handhades av föräldrarna eller någon av dem, den

anförtroddes åt annan än den, som intoge en ställning, innefattande befo­

genhet att ombesörja jämväl den minderåriges ekonomiska angelägenheter.

Tillräckliga skäl torde dock ej förefinnas att fasthålla vid denna regel. Väl

må det vara sant, att då vårdnaden om en minderårig måste uppdragas åt

annan än hans föräldrar, hans förmyndare i allmänhet är den, som därvid

främst bör komma i fråga. Ej sällan lära dock inträffa sådana förhållanden,

att bästa vården kan ägnas den minderårige av en hans nära anförvant eller

äldre vän, ehuruväl denne saknar förutsättningar för att förvalta den minder­

åriges egendom. Och uppenbart är, hurusom det skulle kunna lända den

minderårige till stor skada, om nu ifrågavarande regel framtvingade entledi­

gande av en förmyndare, som på ett utmärkt sätt skötte den ekonomiska

förvaltningen men befunnes olämplig att handhava den personliga vårdnaden.

Sagda regel torde fördenskull nu böra lämnas å sido och en bestämd gräns

uppdragas mellan vårdnad och förmynderskap sålunda, att förmynderskapet

såsom sådant endast omfattar skötseln av omyndigs ekonomiska angelägen­

heter. Därigenom undvikes ock oegentligheten av att hos rätten bliva inskrivna

och under överförmyndares tillsyn ställda förmynderskap, som tillkommit för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

79

och icke hava annan uppgift än att omhänderhava en minderårigs person- ² kap.

liga vård.

Uppdragandet av en dylik gräns innebär naturligtvis icke, att vårdnaden

om en minderårig ej må anförtros åt hans förordnade förmyndare; tvärtom

torde i de flesta fall, där vårdnaden ej handhaves av den minderåriges för­

äldrar eller någon av dem, framstå såsom synnerligen önskvärt, att vårdnaden

och förmynderskapet äro förenade hos samma person. Ej heller ligger däri

något som helst hinder mot att en förmyndare ålägges skyldighet att tillse,

det hans minderårige myndling varder försedd med vårdare, och att, så länge

sådan saknas, ägna honom erforderlig omvårdnad och att sörja för omvndig-

förklarad myndlings person i den mån så finnes nödigt.

Vad ovan anförts berör följande stadganden i det föreliggande förslaget till

lag om förmynderskap.

5 tcap. 4 §. Ifrågasättas kan, om icke för tillämpning av första punkten

i andra stycket i det fall, att fråga är om minderårig, vars vårdnad hand­

haves av annan än förmyndaren, bör fordras, att yrkande om egendomens

omhändertagande gjorts hos förmyndaren av den, under vars vårdnad den

omyndige står, eller åtminstone att denne varder i ärendet hörd.

5 Tcap. 8 §. Frågan om tjänst eller annat arbete för åldersomyndig är en

vårdnadsfråga, vars lösning sammanhänger med stadgandena i 5 § av lagen

om barn i äktenskap. Sista punkten av nu behandlade paragrafs första stycke

bör fördenskull omredigeras sålunda, att däri intagna stadgande endast kom­

mer att avse den, som är omyndig förklarad. Måhända kan därvid befinnas

erforderligt att i förevarande lag intaga någon hänvisning till barnlagarna.

6 Tcap. 3 §. Innehållet i första stycket bör utbytas mot en hänvisning till

barnlagarna angående skyldighet för minderårigs förmyndare att handhava

vårdnaden, varjämte bör stadgas åläggande för sådan förmyndare att, därest

och så länge vårdare saknas, ägna myndlingen erforderlig vård.

6 Tcap. 8 §. Andra stycket torde, såsom innehållande allenast en tämligen

självfallen regel, kunna uteslutas, i sammanhang varmed ock andra stycket

i 5 § av förslaget till lag angående införande av lagen om förmynderskap

bör utgå. Anses emellertid sagda regel böra uttryckligen uttalas och inne­

hållet i förstnämnda styckes första punkt icke, såsom synes ligga närmast

till hands, överflyttas till lagen om barn i äktenskap, bör avfattningen av

samma punkt omformuleras till föreskrift för rätten att, där minderårig har

flera förmyndare, utse en av dem att ombesörja den vård om den minder­

åriges person, som ankommer på förmyndare. Med dylik ändring av sagda

punkt kan angivna stadgande i promulgationslagen kvarstå oförändrat.

12 Tcap. 16 §. Med vårdnadsregler av det innehåll nu ifrågasatts lärer

icke kunna förekomma, att minderårigs förmyndare entledigas allenast på den

grund, att vårdnaden icke vidare må anförtros honom. I dylikt fall måste

dock givetvis vårdnaden fråntagas honom och uppdragas åt annan person.

Särskilt stadgande härom torde näppeligen vara erforderligt. Anses emeller-

80

²

kap. tid önskligt, att uttrycklig bestämmelse gives i fråga om rätt att göra ansökan

om entledigande i nämnda hänseende, torde denna bestämmelse hava sin

rätta plats i lagen om barn i äktenskap. Sista punkten i första stycket av

förevarande paragraf bör alltså därur utgå.

12 leap. 24 §. Då framställning av barnavårdsnämnd endast lärer kunna

ske i frågor, som röra vårdnaden om minderårig, men beslut i dylika frågor

ej må meddelas enligt förevarande föreslagna lag, torde orden »eller barna­

vårdsnämnd» böra uteslutas.

Såsom förut antytts, äro de förslag till ändringar i barnlagarna, vilka

framlagts i sammanhang med förslaget till lag om förmynderskap, icke till

fyllest för tillgodoseende av kravet på bestämmande av tydlig åtskillnad mel­

lan vårdnad och förmynderskap. Ytterligare ändringar betingas av sådana i

barnlagarna förekommande stadganden, enligt vilka för fullgörande av en

vårdnadsfunktion skall förordnas förmyndare, även om den minderårige sak­

nar egendom att förvalta och ej heller eljest hans rätt i ekonomiskt hän­

seende behöver omhändertagas. Vidare bör i avfattningen av stadganden,

genom vilka vissa funktioner, som äro att hänföra till vårdnaden, ålagts en

förmyndare såsom sådan, ske någon jämkning till förtydligande därav att

dessa funktioner icke åligga förmyndaren i annat fall än att han omhänderhar

även vårdnaden om den minderårige.

Ur nu angivna synpunkter äro följande stadganden i barnlagarna att beakta.

Bestämmelserna i 8 § sista punkten och 11 § i lagen om barn i äktenskap

avse icke allenast det fall, att för den minderårige redan finnes förordnad

förmyndare, å vilken vårdnaden kan överflyttas, utan innebära jämväl skyl­

dighet för rätten att förordna förmyndare i ändamål att övertaga vårdnaden.

Detta framgår såväl av den motivering, vilken ligger till grund för stadgan-

dena, som även därav att eljest regler skulle saknas för det fall, att den

förut tillsatte förmyndaren av en eller annan anledning icke kan handhava

vårdnaden. Jämkning i dessa bestämmelser torde böra ske sålunda, att vård­

naden skall uppdragas åt förmyndare, om särskild sådan är förordnad, eller

annan därför skickad person. Motsvarande ändring bör även vidtagas i tredje

stycket av det remitterade förslaget angående ändring i lagen om barn utom

äktenskap. Till undvikande av tvetydighet torde ock lämpligen någon jämk­

ning i nu angivet syfte böra vidtagas beträffande andra stycket av 20 § i

lagen om adoption.

Samtycke, varom förmäles i första stycket sista punkten av sistnämnda

lags 6 §, bör inhämtas icke från förmyndaren såsom sådan, utan från den,

som omhänderhar vårdnaden. Genom ändring härutinnan skulle ock stad-

gandena i 9 § första stycket sista punkten och 28 § första punkten av samma

lag få sin naturliga innebörd.

I andra punkten av sistnämnda paragraf bör den för godmansförordnande

angivna förutsättningen att ej annan än adoptanten är förmyndare utbytas

mot att adoptanten har vårdnaden om det omyndiga adoptivbarnet; och den

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

81

regel, som för sådant fall gives, bör innehålla, att barnets rätt i ärendet skall ² kap.

bevakas av dess förmyndare, där ej rätten finner skäl att därtill förordna

annan person såsom god man. Förbehåll i sist angivet hänseende torde ock

måhända böra intagas i 2 § första stycket och 5 § av lagen om äktenskaplig

börd samt i 10 § av lagen om barn i äktenskap.

Vad i 1 och 20 §§ av lagen om barn utom äktenskap säges om förmyn­

dare bör i stället göras gällande beträffande den, som utövar vårdnaden om

barnet.

Stadgandena i 7 § och 19 § andra punkten av lagen om adoption torde

kunna lämnas orubbade.

Någon ändring synes ej heller vara erforderlig beträffande stadgandena i

13 § av lagen om barn utom äktenskap. Då nämligen barnavårdsmannen

har att ombesörja vidtagande av åtgärder, som ingå i vårdnaden om barnet,

måste — om ock ej fullt i överensstämmelse med stadgandenas motivering —

antagas, att förmyndare och förmynderskap, varom här talas, allenast avse

skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Likaledes erfordras ej än­

dring av stadgandet i 25 § av samma lag därom att envar, som äger att

för barnet föra talan, skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet, enär det

synes vara fullt i sin ordning att låta detta gälla såväl förmyndaren som

vårdaren.

Däremot torde måhända befinnas nödigt, att barnlagarna kompletteras med

föreskrifter angående entledigande av vårdare.

Stadgandet i sista punkten av 2 kap. 2 § giftermålsbalken torde ock be­

höva undergå ändring, betingad därav att vårdaren, och icke förmyndaren, i

här förutsatta fall skall träda i föräldrarnas ställe.

4 §.

Lagrådet:

I motiven till 1 § ävensom till förevarande paragraf göres gällande, att

om fader på grund av egen omyndighet varit utesluten från förmynderskapet

för sitt barn, han otvivelaktigt inträder i förmyndares ställning i och med

att hindret bortfaller. Detta lärer emellertid bliva förhållandet endast för den

händelse förmynderskapet automatiskt övergått å modern såsom legal för

myndare. Finnes däremot särskilt förordnad förmyndare, medför den om­

ständigheten, att fadern blir myndig och således ojävig, icke i och för sig

någon ändring i förmynderskapet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

⁵

§•

Stenberg:

Liksom i den nyligen utfärdade, danska lagen torde i svensk rätt höra

föreskrivas, att när förmyndare skall förordnas, därtill endast må utses ve­

derhäftig person. På sätt i de danska motiven framhålles, behöver man i denna

fordran icke inlägga krav på att förmyndaren äger förmögenhet; det innebär

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 40 höft. (Nr 53.)

6

82

2

kap. allenast, att han har en ordnad ekonomi, så att anledning icke förekommer,

att hans ekonomiska förhållanden skola inleda honom i frestelse att miss­

bruka sin ställning som förmyndare. Härmed överensstämmer ock vad i 9 §

av förevarande kapitel säges angående entledigande av förmyndare på grund

av iråkat ekonomiskt obestånd.

Vid bifall till vad nu föreslagits torde motsvarande föreskrift höra intagas

i II kap. 5 §.

Kun yl. Maj :ts Proposition Nr 53.

8

§•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall, frånsett föräldrar, envar kunna undandraga sig för­

mynderskap, då vårdnaden om den omyndige tillkommer annan än förmyn­

daren. Givetvis föreligger, på sätt i motiven erinras, fara för personliga slit­

ningar mellan den, som utövar vårdnaden, och förmyndaren. Envar av dem

har dock sina skilda plikter; och då dessutom, därest ifrågavarande skäl till

ursäkt från förmynderskap bibehålies, svårighet ej sällan lärer kunna uppstå,

att erhålla förmyndare, hemställes, att i första stycket (». orden »eller vård­

naden om den omyndige skall tillkomma annan» få utgå.

Att i förevarande paragraf förmynderskap för flera minderåriga syskon

räknas såsom ett förmynderskap bör måhända för undvikande av missför­

stånd anges i lagtexten, på sätt som å andra ställen i förslaget bestämmelser

i enahanda syfte upptagits.

9 §.

Lagrådet:

Någon omformulering av denna paragraf torde företagas, så att av den­

samma tydligt framgår, att ej varje försummelse vid utövandet av förmyn­

derskap skall medföra entledigande. Såsom i motiven framhålles, bör det

vara möjligt att bibehålla förmyndaren vid befattningen, om försummelsen är

obetydlig eller förhållandena i övrigt tala för att han ej entledigas; domstolen

må i sådant fall, liksom då fråga är om t. ex. ekonomiskt obestånd, äga

frihet att pröva, huruvida vad som inträffat gör förmyndaren olämplig att

vidare innehava förmyndarskapet.

3 kap.

^ §•

Lagrådet:

I motiven framhålles såsom mindre lämplig en sådan anordning av förmyn-

derskapsdistrikten, att en överförmyndare skulle komma att lyda under flera

domstolar. Det torde fördenskull vara med förslaget avsett, att till överför­

myndare icke må utses person, som redan förut är överförmyndare inom

annan domstols jurisdiktionsområde. Uttryckligt stadgande härom synes böra

intagas i sammanhang med stadgandét i 'sista stycket av förevarande paragraf,

så: mycket hellre soiö eljest den oriktiga tillämpningen av paragrafen ligger

nära till hands, att en överförmyndare, som jämlikt lag eller med vederbörligt

tillstånd bor utom det jurisdiktionsområde hans distrikt tillhör, varder för­

ordnad till överförmyndare jämväl inom det distrikt, där han sålunda har sin

bostad.

8 §•

Lagrådet:

Andra stycket torde vara så ätt förstå, att överförmyndare icke må mot

sin vilja entledigas utan att det visat sig, att han icke fyller de krav, som

skäligen kunna ställas på honom. Till undvikande av annan tolkning synes

denna styckets innebörd böra genom erforderligt tillägg förtydligas. Genom

ett dylikt tillägg skulle ock klargöras, att rätt till klagan mot beslutet är

medgiven.

4

§•

Thulin och Stenberg:

Då i första stycket talas om var överförmyndare skall hava sitt hemvist,

avses därmed att lämna föreskrifter angående den ort, där han skall vara

boende. Då det emellertid icke är uteslutet, att uttrycket hemvist oriktigt upp­

fattas såsom syftande å mantalsskrivningsorten, hemställes, att beteckningen

bostad i stället må komma till användning.

Lagrådet:

De i andra stycket upptagna bestämmelserna om obehörighet all utöva

befattning såsom överförmyndare torde kunna undvaras. Att rätten skulle till

överförmyndare förordna någon, som befinner sig i sådan ställning, som här

angives, är säkerligen uteslutet; och därest en redan förordnad överförmyn­

dare skulle komma i dylik ställning, kan rätten begagna sig av den befogenhet

att entlediga honom, som enligt 3 § av förevarande kapitel tillkommer rätten.

5 .§.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Förslaget innehåller ingå särskilda bestämmelser angående tillsynen över

förmynderskap, som överförmyndaren själv innebar. Med avseende å dessa är

enligt förslagets motivering avsett, ätt tillsynen skall utövas av överförmyn­

darens ersättare. Då detta i regel torde vara mindre lämpligt med hänsyn

till den ställning överförmyndare och hans ersättare eljest intaga till varandra

och det icke lärer gå för sig att förbjuda en överförmyndare att innehava

förmynderskap inom sitt distrikt, vilja vi i förevarande avseende förorda eu

sådan anordning, att där överförmyndare själv innehar förmynderskap,

söm skulle stå under hans kontroll, det ankommer på rätten att förordna,

hurö med tillsyn därå skall förhållas. Enahanda stadgande torde böra gälla

i fråga om förmynderskap, som innehävCs av överförmyndarens ersättare.

Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 53-

83

3 kap.

84

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 kap. Klart torde vara, att, huru än tillsynen anordnas, vederbörliga anteckningar

om överförmyndarens och ersättarens förmynderskap skola göras i de av

överförmyndaren förda böcker. Avgivna förmyndarräkningar och andra hand­

lingar böra däremot stanna i dens förvar, som underkastat dem granskning

eller annan handläggning.

⁶

§.

Lagrådet:

Det torde knappast vara nödigt att i lag föreskriva, vilka böcker överför­

myndaren vid utövande av sin verksamhet skall föra, åtminstone för såvitt

det gäller annan skyldighet än att föra bok eller annan förteckning angående

förmynderskapen. Ändring härutinnan av förevarande paragraf medför behov.

av jämkning jämväl i avfattningen av 10 § i detta kapitel och 11 kap. 6 §.

7 §•

Koersner:

Den i . lagberedningens betänkande uttalade uppfattningen, att det besvär,

som förorsakas överförmyndaren, är så mycket mera betydande, när fråga

är om de .större förmögenheterna, att det med avseende å dem motiverar

ersättningens bestämmande efter en högre beräkningsgrund än då det rör

sig om mindre förmögenheter, kan jag icke dela. Enligt min mening föreligger

icke anledning att av ifrågavarande orsak låta arvodet utgå efter en högre

procentsats beträffande de större förmögenheterna; ökningen i arbetet i fråga

om dessa täckes val av den höjning i arvodet, som vinnes genom procentens

beräkning på högre avkastningssumma, Däremot kan med skäl göras gällande,;

att, med frånseende möjligen av de största förmögenheterna, ett arvode av,

en procent i allmänhet är synnerligen lågt och att därför en förhöjning till

två procent icke vore i och för sig oskälig. Emellertid håller jag före, att då

det avsedda anslaget av allmänna medel för de minsta förmynderskapen

kommer att bereda överförmyndaren en viss fast inkomst och dessutom

antalet av de förmynderskap, som skola tillkomma varje överförmyndare, blir

så pass avsevärt, att sammanlagt i regel vinnes en jämn och icke obetydlig

inkomst, någon avgörande svårighet att erhålla dugliga överförmyndare icke

skall yppa sig, även om man behåller den lägre arvodesprocenten. En särskild

anledning härtill föreligger ock däri, att höjning av denna procent komme att

alldeles förrycka proportionen mellan överförmyndarens och förmyndarens

arvoden. Skulle det föreliggande förslaget i fråga om en ovillkorlig skyldighet

för förmyndaren att vidkännas avdrag å sitt arvode för kostnaderna för de­

position hos bank av myndlingens värdehandlingar bliva upphöjt till lag, skulle

för det dock endast undantagsvis förekommande fallet, att samtliga deponerade,

värdehandlingar giva avkastning, uppgående till fem procent av deras kapital­

värde, två procent av avkastningen utbetalas till vederbörande bank och där­

efter återstå högst tre procent såsom förmyndararvode — kanske till fördel-,

85

ning mellan flera förmyndare — och förmyndaren vara skyldig åtnöjas där­

med, om rätten ej annorledes beslutar. Förmyndaren, som dock är den.

vilken har ansvaret för och utövar förvaltningen, skulle således få endast

en halv gång större arvode än kontrollorganet. Ännu ofördelaktigare för för­

myndaren ställer sig jämförelsen, om från det normala förmyndararvodet,

fem procent på avkastningen, såsom i 8 kap. 18 § förutsättes, avdrag för

avgift till depositionsanstalten skall ske även för värdehandlingar, som icke

lämna någon avkastning. Medan överförmyndarens arvode i sådan händelse

alltid utgår med en å två procent på egendomens avkastning, oavsett i vad

mån deponerade värdehandlingar däri ingå, erhåller förmyndaren arvode

endast om något återstår av fem procent på avkastningen, sedan därifrån

avgått 1 krona per 1,000 kronor av deponerade värdehandlingars kapital­

värde, dessa handlingar må nu lämna avkastning eller icke.

På grund härav och då det är svårt att bilda sig någon säker uppfattning,

i vilken grad överförmyndarnas medverkan kommer att tagas i anspråk utöver

den kontinuerliga granskningen av årsräkningarna, synes man kunna, åtmin­

stone för närvarande, begränsa överförmyndarnas arvode till en procent av

de omyndigas årsinkomster. De omyndigas tillgångar komma i alla händelser

att belastas med en sammanlagd utgift av sex procent på inkomsterna.

För vissa fall synes emellertid rätten böra tilläggas befogenhet att tiller­

känna skäligt arvode efter annan grund än den här angivna. Om vad vid

7 kap. 9 § kommer att föreslås i fråga om överförmyndarens kontroll an­

gående oskiftade dödsbon, för vilka någon överenskommelse om samman­

levnad i bo oskifto icke föreligger, vinner avseende, skulle det för vissa fall

vara oegentligt, om icke överförmyndaren tillerkändes ersättning, ehuru någon

ursuppgift ej avgivits. Även då för visst år ingen nettoavkastning av den

omyndiges tillgångar erhållits, men överförmyndarens medverkan i vidsträck­

tare omfattning påkallats, kan det befinnas skäligt, att någon ersättning av

kapitalet tilldelas honom. Detsamma gäller, dä myndlingen tilldelats äganderätten

till visst kapital genom gåva eller testamente med föreskrift, att hela avkast­

ningen utan avdrag för förvaltningskostnader under viss tid skall tillfalla

annan. I dylika fall synes det vara oskäligt att pålägga överförmyndare en

ej sällan rätt omfattande kontrollskyldighet utan att någon ersättning får utgå.

Jag hemställer därför, att i nu förevarande paragraf måtte inflyta ett tillägg

av innehåll, att där arvode enligt i paragrafen angivna grunder icke skulle

utgå eller komme att utgå med otillräckligt belopp, rätten skall äga att på

framställning av överförmyndaren tillerkänna honom skäligt arvode att utgå

av myndlingens medel.

Att den omyndigs årsinkomst, efter vilken arvode skall beräknas, är den

behållna årsinkomsten — således bruttoinkomsten efter avdrag av skuldräntor

och förvaltningskostnader — torde böra, till undvikande av missuppfattning,

tydligt angivas i lagtexten.

Kungl. Maj:in Proposition Nr 53.

3 kap.

86

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 53.

När den omyndiges årsinkomst överstiger 1,000 kronor, skall för döt över­

skjutande beloppet överförmyndarens arvode enligt förslaget höjas från en till

två procent. Denna fördubbling av arvodet torde, då det gäller myndlingar

med de största årsinkomsterna, leda (ill arvoden, som icke stå i rimligt för­

hållande till det besvär, förmynderskapen orsaka överförmyndaren. Utan risk

för svårighet att erhålla lämpliga innehavare av befattningarna synes be­

gränsning kunna göras dels genom det högre procenttalets minskande från

två till en och eu halv och dels genom fastställande av 1,000 kronor såsom

det högsta arvode, som må utgå för något förmynderskap. Med tillämpning

av den sålunda modifierade regeln skulle maxirniarvodet komma att beräknas

för myndlingar, vilkas årsinkomst belöper sig till 67,000 kronor eller mera.

Genom den av mig föreslagna minskningen av överförmyndarens arvode skulle

även vinnas en rimligare relation mellan detta arvode och vad enligt förslaget

skulle tillgodokomma förmyndarna i behållet arvode.

Lika med justitierådet Köersner anser jag, att i lagtexten bör angivas, att

det är den behållna årsinkomsten, som skall ligga till grund för arvodes-

beräkningen.

Sundberg och Thulin:

Att låta överförmyndares — likasom även i viss män förmyndares —

arvode utgå efter visst förhållande till de omyndigas behållna årsinkomster

är föga tillfredsställande, då detta givetvis kommer att leda till att storleken

av arvodet blir mycket växlande i förhållande till värdet av det därmed

betalda arbetet. Olägenheten därav ökas, därest, såsom förslaget innehåller,

arvodet för överförmyndare procentuellt höjes i fråga om förmögenheter med

en årlig avkastning av mera än 1,000 kronor. Då emellertid ifrågavarande

sätt att bestämma arvodet bär sin historiska förklaring och stål’ i överens­

stämmelse med vad för närvarande galler; tprde måhända förslaget härutinnan

kunna principiellt godkännas. Dock synes vid tillämpning av den principiella

regeln nödigt att för envar överförmyndare tillse ej blott, såsom i förslaget

skett, att lian får tillräcklig ersättning för sitt arbete utan ock att det till honom

utgående arvodet ej må stiga till en oskälig: höjd samt att, på sätt justitie:

rådet Köersner närmare utvecklat, detsamma kommer att stå i rättvis pror

portion till det arvode förmyndaren äger tillgodonjuta.

Givet är, att de båda sistnämnda' önskemålen bäst tillgodoses, om den

ifrågasatta procentuella förhöjningen beträffande större förmögenheter bort­

faller. Frågan blir. fördenskull,, om även utan denna förhöjning tillräckligt

arvode beredes överförmyndaren. Enligt vårt förmenande: lärer i regel, annat

ej vara att befara, därest saken

ordnas

.så,' att överförmyndaren,' vars-befatb

ning ju väsentligen måste vara att betrakta såsom, ett förtroendeappdragi

erhåller en krona för värjo inskrivet förmynderskap med behållen årsinkomst

kap.

Stenberg:

av högst 100 kronor samt ett för hundra av behållna årsinkomsten vid övriga

förmynderskap.

Emellertid ligger enligt vår åsikt ingen obillighet däri, att de större för­

mögenheterna få vidkännas en procentuellt större bidragsskyldighet i före­

varande hänseende än som anses kunna åläggas förmynderskap i allmänhet

och att vad sålunda utgår av de större förmögenheterna utöver vad på dem

belöper i arvode till överförmyndaren tjänar till lättnad för det allmänna i

dess utgifter för bidrag till sagda arvode.

På grund av vad sålunda anförts föreslå vi, att nu ifrågavarande paragraf

i förslaget utbytes mot stadgande!! av det huvudsakliga innehåll: att till be­

redande av arvode åt överförmyndare skola av behållna årsinkomsten vid ett

vart förmynderskap, varöver han har tillsyn och vars årsinkomst överstiger

100 kronor, utgå de belopp, som angivas i första punkten av första stycket:

att härvid inkomsten skall beräknas på sätt i andra punkten av samma stycke

sägs; att arvodesbeloppen skola inbetalas såsom i sista punkten av stycket

angives med den rätt för förmyndare, som där stadgas; att överförmyndaren

av de inbetalade beloppen äger tillgodogöra sig ersättning med en krona för

värjo förmynderskap, där årsinkomsten uppgår till högst 100 kronor, och ett

för hundra av årsinkomsterna vid övriga förmynderskap; samt att där de in­

flutna medlen ej härtill föreslå, bristen skall fyllas genom bidrag från det all­

männas sida, varemot eventuellt uppstående överskott skall av överförmyndaren

redovisas att ingå till en fond, bildad för utgivande av nyssnämnda bidrag.

Huruvida eu på detta sätt bildad fond bliver av tillräcklig storlek för att

bidraget skall kunna i dess helhet utgå från fonden är naturligtvis svårt

att på förhand bedöma; eventuellt låter måhända tänka sig, att därest man

ej vågar beräkna, att fonden skall uppnå nämnda storlek, någon jämkning

tiger ruin i förslagets bestämmelser angående befrielse för vissa förmynder­

skap från skyldigheten att utgiva arvode till överförmyndaren och angående-

gränsen för den procentuellt högre bidragsskyldigheten.

I särskilda fall kan, på sätt justitierådet Köersner framhållit, befinnas lämp­

ligt, att rätten äger bestämma arvode åt överförmyndare efter skälig grund.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att lian ansåge den ytterligare begränsning i

överförmyndarens arvode böra göras, att detta arvode icke i något fall finge

för ett förmynderskap uppgå till mera än 1,000 kronor.

Thulin:

Med tillämpning av förevarande paragraf skall arvodet utgå efter årsin­

komsten, varmed avses nettoinkomsten under året, d. v. s. intäkter med från-

räknande av skuldräntor och förvaltningskostnader. I regel skall enligt motiven

inkomstens beräkning ske efter samma grunder som vid skattedeklaration,

allenast med det undantag att i årsinkomsten ej skall inräknas belopp, vilket

vid omsättnipg av kapitaltillgångar i penningar som realisationsvinst i be­

skattningsavseende räknas som inkomst. Kunde den regeln fastslås, att med

Kunc/l. Maj:ts Proposition Nr Öl!.

<■>?

3 kap.

88

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 53.

3 kap. nämnda undantag årsinkomsten skall beräknas efter samma grunder som vid

skattedeklarationen, hade man fått en lätt tillämplig grund för beräkningen,

men torde därmed i många fall under inkomsten komma att hänföras belopp,

vilka till sin innebörd rätteligen äro att anse såsom kapitalökning, t. ex.

vissa beskattningsbara konjunkturvinster, lotterivinster o. dyl. Tveksamt kan

även vara, i vad mån arvode bör beräknas på beskattningsbara inkomster,

som ej influtit i penningar, såsom naturaförmåner, värdet av hyresfri bostad

etc. Önskligt vore, om för årsinkomstens beräkning kunde lämnas sådana

regler, att i densamma komme att inräknas allenast verkliga inkomster utan

någon som helst hänvisning till de grunder, som gälla för skattedeklaration,

samt att det även bleve bestämt, i vad mån hänsyn skall tagas till inkomster,

som ej influtit i penningar.

8 §•

Thulin och Koer snor:

Vi anse det vara synnerligen tveksamt, om kostnaderna för den i stället

för nuvarande godmansinstitutionen, som innefattar ett kommunalt förtroende­

uppdrag, föreslagna överförmyndarinstitutionen . kunna vara att hänföra till

den rättsvård städer med egen jurisdiktion äro pliktiga att bekosta. Det

stöd, man härutinnan velat hämta från fastighetsregistret, synes ej tillfyllest­

görande. I allt fall torde vara mindre lämpligt att nu införa stadgande om

en sådan skyldighet, då den tid ej kan anses avlägsen, när staten själv över­

tager kostnaden för rättsvården i nämnda städer. Den ifrågasatta anordningen

innebär även en obillighet mot dessa städer i förhållande till de städer, som

ej hava egen jurisdiktion. Vi anse därför lämpligast, att även i städer med

egen jurisdiktion erforderligt bidrag till överförmyndare lämnas av staten.

Även om sådan ändring sker i förslaget, föreligger naturligtvis ej hinder

för stad att i den ordning Konungen godkänner bestrida utgifterna för över­

förmyndaren mot uppbörd av hans arvode med eller utan bidrag av statsmedel.

Skall det nu föreslagna stadgandet bibehållas, måste närmare vägledning

lämnas, i vilken ordning det skall bestämmas, när bidrag till överförmyndaren

erfordras.

9 §•

Lagrådet:

Innebörden av här intagna bestämmelser är allenast, att överförmyndarna

skola i straffrättsligt hänseende beträffande såväl ansvar som skyldighet att

utgiva skadestånd likställas med de personer, som avses i 25 kap. 22 §

strafflagen. Detta syftemål synes bäst vinnas genom att bestämmelserna i fråga

utbytas mot ett stadgande av innehåll, att vad i 25 kap. strafflagen är stadgat

om statens ämbetsmän ock skall gälla om överförmyndare.

10

§.

Thulin, Stenberg och Koer snor:

I fråga om de administrativa bestämmelser, som med stöd av förevarande

paragraf skola meddelas, anse vi oss böra fästa uppmärksamheten därå att

det är av synnerlig vikt, att överförmyndarens verksamhet icke alltför mycket

bindes genom detaljerade föreskrifter i den för honom gällande instruktionen,

samarbetet mellan överförmyndaren och förmyndarna kan endast vinna därpå

att fria former få tillämpas, i den mån icke instruktionella bestämmelser på­

kallas för åstadkommande av ordning och reda.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 kap.

2 §•

Thulin och Stenberg:

Utgångspunkt för kontrollen över förmyndarens förvaltning skall enligt för­

slaget vara förmynderskapets inskrivning hos förmynderskapsdomstolen. Av-

praktiska skäl skall emellertid förmynderskapet icke under alla förhållanden

inskrivas utan endast då åtgärd från det allmännas sida kräves. Enligt 3 §

skall sålunda inskrivning alltid äga rum, då förmynderskapets anordnande har

sin grund i en omyndighetsförklaring, men förmynderskap för minderårig skall

enligt 2 § inskrivas allenast då fader, efter vilken den minderårige är arvs-

berättigad, eller moder avlider, då dessförinnan egendom, som skall stå under

förmyndarens förvaltning, tillfaller den minderårige eller då någon rättens

åtgärd vidtages — eller, rättare, påfordras — i fråga, som rör förmynder­

skapet. Det kan ifrågasättas, om icke inskrivning bör ske även i vissa andra

fall. Det synes vara ett viktigt intresse, att hos rätten eller domaren alltid

må kunna vinnas upplysning om vem som är förmyndare för viss omyndig,

och för detta syftes vinnande torde det vara erforderligt, att regeln om in­

skrivning av förmynderskap vid fäders eller moders död fullständigas sålunda,

att hos rätten komma att inskrivas alla sådana förmynderskap för minder­

åriga, som utövas av annan än fader som legal förmyndare för barn i äkten­

skap eller moder såsom legal förmyndare för barn utom äktenskap. I följd

härav skulle inskrivning stundom ske, fastän rättens åtgärd endast mera in­

direkt avser förmynderskapet. Hit är att hänföra det fall, då den av föräld­

rarna, som innehaft förmynderskapet, uteslutes från del i vårdnaden genom

beslut, varigenom denna tillägges den andra av föräldrarna, vilken då också

på grund av stadgande i 2 kap. 1 § övertager förmynderskapet. Ett annat

fall, då den av oss föreslagna bestämmelsen medför inskrivning, som eljest

ej skulle ske, är det, då fader, som är legal förmyndare för sitt barn, blir

omyndigförklarad eller entledigad och förmynderskapet i följd härav övergår

på modern. Även om inskrivning av förmynderskapet i nu berörda fall skulle

orsaka särskilt besvär för förmyndare och myndigheter, vilket besvär kan

framstå såsom betungande, eftersom det här endast gäller förmynderskap

utan tillgångar — de övriga skola av annan anledning inskrivas —, vill det

synas, som om inskrivning i dessa fall ur allmän ordningssynpunkt icke kan

underlåtas.

.Jämväl den i motiven berörda händelsen, att en legal förmyndare påkallar

i kap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 kap. överförmyndarens samtycke till någon åtgärd beträffande ett förmynderskap,

vars inskrivande ej kräves av andra orsaker, synes böra medföra, att för­

mynderskapet inskrives. För att rätten eller domaren skall kunna kontrollera

överförmyndarens alla åtgärder, bör nämligen varje förmynderskap, varmed

denne tager någon befattning, inordnas under rättens kontroll. Endast häri­

genom kan man ernå, att förmynderskapet i fråga, såsom väl är erforderligt,

blir upptaget såväl i den av domaren förda förmynderskapsboken som i över­

förmyndarens på denna grundade förmynderskapsbok.

Bifall till vad sålunda föreslagits kräver jämkning av bestämmelsen i före­

varande paragrafs andra stycke, varjämte torde bliva nödvändigt att i admini­

strativ väg stadga dels skyldighet för domstol, som meddelar vårdnadsbeslut,

vilket föranleder förmynderskaps överflyttning, att, där den ej är förmynder-

skapsdomstol, till denna om beslutet meddela underrättelse, dels ock skyldig­

het för överförmyndare att, där åtgärd hos honom påkallas beträffande ej

inskrivet förmynderskap, därom lämna rätten meddelande för inskrivning av

förmynderskapet.

90

Lagrådet:

Beträffande verkställandet av förmynderskaps inskrivning hos förmynder-

skapsdomstolen torde den ståndpunkt förslaget intager icke böra godkännas.

Att, såsom motiven föranleda, fingera, att inskrivning skett i och med före­

tagande av viss rättens åtgärd, framstår såsom ganska oegentligt. Härtill kom­

mer, att lagtexten icke ens omförmäler denna fiktion, utan flerstädes förut­

sätter en verklig inskrivningsåtgärd. Inskrivning bör tillkomma genom särskilt

beslut, som rätten därom meddelar; och synes det vara nödvändigt, att detta

uttryckligen angives i förslaget. Då inskrivning skall ske hos viss domstol,

följer därav, att vid överflyttning av förmynderskap ny inskrivning måste ske

hos den rätt, dit överflyttning ägt rum.

6 §■

Lagrådet:

Stadgandet i förevarande paragraf har till ändamål att, där i tingslag eller

stad med rådstuvurätt finnas två eller flera överförmyndare, få bestämt vem

av dessa skall hava tillsyn över ettvart förmynderskap inom tingslaget eller

staden. Det lärer vara avsett, att vid överflyttning av förmynderskap den rätt,

som beslutar överflyttningen, icke därvid har att yttra sig i nämnda avse­

ende, utan att saken ankommer på den rätt, till vilken överflyttning skett.

Ett förtydligande härutinnan synes emellertid erforderligt. Och torde i sam­

band därmed stadgandet böra fullständigas till att gälla även i händelse tings­

laget eller staden icke indelats i förmynderskapsdistrikt, utan förmynderska-

pen skola fördelas mellan överförmyndarna efter annan grund, som funnits

lämplig. Denna grund kan väl tänkas vara sådan, att det av sig självt fram-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr bil.

91

går, vilken överförmyndare skall hava tillsyn över visst förmynderskap, men

det synes det oaktat vara lämpligt, att rätten alltid vid förmvnderskapets

inskrivning fastslår förhållandet.

Stenberg:

Att rätten i här avsett fall skall till förmyndaren utfärda bevis om denna

hans egenskap synes vara en expeditionsföreskrift, som ej har sin rätta plats

i lagen; dylikt bevis är ej av annan art än en expedition i anledning av

meddelat förmyndarförordnande. Däremot kan det vara lämpligt att i lagen

intaga bestämmelse av innebörd, att i händelse förmynderskap, som för min­

derårig på grund av lag innehaves av fader eller moder, icke blivit inskrivet,

fadern eller modern skall äga att få sin egenskap av förmyndare konstaterad

genom anteckning i rättens protokoll. Med en sådan bestämmelse vunnes

klarhet om tillvaron i det särskilda fallet av ett legalt förmynderskap men

bleve även utsagt, att den nu stundom tillämpade praxis att för legal för­

myndare utfärda formligt förordnande ej överensstämmer med naturen av

dylikt förmynderskap.

Ändras förevarande paragraf i enlighet härmed, böra därav föranledda

jämkningar vidtagas i första stycket av 2 § i 1875 års förordning angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt först»

stycket 5. i 1 § av 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för hand

läggning av vissa mål och ärenden, sådana dessa båda stadganden lyda en­

ligt de till lagrådet remitterade förslagen.

Sundberg och Thulin:

Självfallet måste, då domstol förordnat förmyndare, denne till bevis om

sin rätt att företräda den omyndige erhålla skriftligt besked om domstolens

beslut. Enligt gängse praxis, som torde stödja sig allenast på förordningen

angående expeditionslösen, gives detta besked sålunda, att åt förmyndaren

utskrives utdrag av förmynderskapsprotokollet i ärendet att av förmyndaren

utlösas med den omyndiges medel. Måhända expedieras vid några domstolar

särskilt förordnande i stället för protokollsuldrag.

För fader eller moder såsom legal förmyndare föreligger däremot endast

undantagsvis behov att åberopa skriftligt bevis angående förmynderskapet

utöver vad som framgår av faders eller moders prästbetyg. Den i förevarande

paragraf intagna föreskriften om utfärdande av dylikt bevis torde fördenskull

ofta kunna föranleda en onyttig utgift för den omyndige. Anses emellertid

föreskriften böra bibehållas, synes densamma icke hava sin rätta plats i före­

varande civillag utan hellre höra givas genom erforderligt tillägg till förord­

ningen; angående expeditionslösen,; ;

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandet får ur försla­

get utgå och att i sammanhang därmed vidtagas ändringar i vissa andra re­

mitterade förslag.

,

4 kaij.

92

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 kap. Justitierådet Köersner förklarade sig biträda den av justitierådet Sundberg

och regeringsrådet Thulin gjorda hemställan.

Lagrådet:

Därest, med föranledande av vad inom lagrådet anförts, ändring skall vid­

tagas i förordningen angående expeditionslösen, torde i sammanhang därmed

den i samma förordning förekommande rubriken »förmynderskapsbevis» lämp­

ligen böra uteslutas. Med denna rubrik, vilken, om än med mera utförd av­

fattning, återfinnes redan i 1821 års taxa på expeditionslösen, avses bevis,

huruvida någon innehar förmynderskap. Sådana bevis skulle tjäna till upp­

lysning, i vad mån viss person hade om händer barnaarv och dylikt, som

enligt 17 kap. 8 § handelsbalken, enligt detta lagrums ursprungliga lydelse,

skulle i vissa fall utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran; de an­

tyddes i fastställda reglementen för hypoteksföreningar genom fordran på

företeende av »bevis, huruvida låntagaren veterligen är förmyndare eller har

om händer barnaarv, uppbörd eller andra sådana medel, som kunna lända

hypoteksföreningen till förfång i dess inteckningsrätt, och, om han förmyn­

dare eller uppbördsman varit, huruvida han avgivit redovisning, som blivit

godkänd, eller icke inom behörig tid klandrad». Efter tillkomsten av förord­

ningen den 8 oktober 1861, varigenom sagda förmånsrätt borttogs, hava dy­

lika bevis förlorat så gott som varje betydelse och torde fördenskull numera,

där de undantagsvis skulle förekomma, lämpligen kunna inrymmas under

rubriken »bevis, annat». Att rubriken »förmynderskapsbevis» upptagits även

i nu gällande, efter 1861 års förordning tillkomna förordning angående expe­

ditionslösen är ägnat att föranleda missförstånd, såsom ock vid upprepade

tillfällen visat sig bliva fallet.

5 kap.

3§.

Lagrådet:

Förmyndarens rätt att häva arbetsavtal, som den omyndige ingått innan

rättens förordnande gavs, synes icke böra sträcka sig därhän, att den om­

fattar avtal, slutna redan före omyndighetsförklaringen. I detta avseende torde

paragrafen behöva förtydligas.

5

§•

Sundberg och Thulin:

Omyndig bör icke äga avgöra, huruvida gåva eller testamente, som ej för

honom medför ekonomiska förpliktelser, skall mottagas eller icke, utan be­

stämmanderätten härutinnan må tillkomma vårdnadshavaren eller förmynda­

ren. Givetvis gäller detta även om gåvan eller testamentet förbundits med

villkor, att den omyndige må själv råda över egendomen. Har i sådant fall

egendomen fått av den omyndige mottagas, höra beträffande befogenheten

att fråntaga den omyndige den fortsatta dispositionen av egendomen gälla

motsvarande regler som i fråga om arbetsförtjänst. Härav följer icke, att

egendomen i varje fall får definitivt omhändertagas av förmyndaren; huruvida

så kan ske, lärer bliva beroende på gåvo- eller testamentsvillkoren; i regel

torde frågan härom icke kunna lösas utan medverkan av givaren eller testa­

torn eller deras rättsinnehavare. Med hänsyn härtill torde förevarande stad­

gande böra inskränkas till uttalande av nämnda befogenhet att i enlighet

med reglerna i fråga om omhändertagande av arbetsförtjänst fråntaga den

omyndige dispositionen av egendomen.

Vad nu sagts gäller omyndig, som fyllt sexton år. Beträffande omyndig,

som ej uppnått denna ålder, ligger i sakens natur, att han icke kan utan

vederbörandes samtycke vare sig mottaga eller behålla egendom, som genom

gåva eller testamente tilldelats honom. Därest alltså omarbetning av stadgan­

det vidtages, torde detsamma böra göras gällande allenast beträffande omyn­

dig, som fyllt sexton år. Därigenom vinnes ock den fördel, att hänvisningen

till 4 § blir fullt korrekt, vilket med stadgandets föreslagna lydelse ej kan

anses vara förhållandet.

Mindre lämpligt synes vara att bibehålla bestämmelsen om skyldighet att

lämna fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig. Sådant yttrande

saknar betydelse för tillgodoseende av myndlingens intresse och lärer ej hava

någon inverkan på frågan om gåvans eller testamentets giltighet i det fall.

att därmed förbundna villkor ej kunna upprätthållas.

Stenberg:

Då, enligt motiven, regeln att omyndig skall äga själv råda över egendom,

som genom gåva eller testamente tillfallit honom under villkor om sådan

förfoganderätt, skall, vad angår minderårig, gälla oberoende av hans ålder

vid tiden för egendomens mottagande, men hänvisningen till 4 §, där fordran

på uppnådda sexton år är i visst avseende uppställd, kan vålla missförstånd,

torde detta böra undanröjas genom någon jämkning i formuleringen.

^{' '} 8

§■

Lagrådet:

Då i första punkten stadgas, att rätten för den omyndiges medkontrahent

att frånträda avtalet upphör i och med det att avtalet blivit »rätteligen» full­

gjort, avses härmed, enligt vad motiven upplysa, att avtalet fullgjorts antingen

av förmyndaren eller ock av den omyndige själv med egendom, varöver han

äger förfoga, eller med eget arbete. Däremot är icke meningen att uppställa

fordran på att fullgörandet skett i överensstämmelse med avtalets innehåll,

så att t. ex. vid ett köpeavtal anmärkning om fel i godset skall vara ute­

sluten. För undvikande av missförstånd härutinnan lärer någon jämkning i

paragrafens avfattning böra vidtagas.

Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 53.

98

5 kaj).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr -Vt.

94

Lagrådet:

Den i förslå stycket föreslagna regleringen av den omyndiges återbärings

skyldighet synes skäligen tillgodose kravet på skydd för den omyndige utan

att för honom bereda möjlighet till obehörig vinst därigenom att han utan

vederlag får behålla vad som kommit honom till nytta. Väl må härvid kunna

invändas, att ehuru i främmande rätt obehörigt riktande i stor utsträckning

utgör norm för reglering av ersättningsskyldighet, svensk rätt endast i undan­

tagsfall såsom rättsfaktum erkänner obehörig vinst eller riktande på annans

bekostnad. Men åt denna invändning synes ej böra tillmätas avgörande be­

tydelse, då det gäller riktande i den modifierade form, som nyss sagts. I

åtskilliga fall hava våra domstolar — frånsett den befattning, som de mera

undantagsvis taga med växel- och sjölagarnas föreskrifter om obehörigt infi­

lande *— haft att verkställa en skälighetsprövning av liknande art som den här

föreskrivna, såsom t. ex. vid frågor om undansättande av egendom för gäld,

som tillkommit genom ena makens särskilda vållande eller förgörelse, därav

den andra maken ingen nytta haft, om vederlag till make vid bodelning samt

om rättshandlings giltighet enligt 18 kap. 3 § handelsbalken, jämförd med

27 § av lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på för­

mögenhetsrättens område.

Sundberg:

1 den mån de i andra stycket intagna skadeståndsregler icke avse jämväl

det fall, att den omyndige i övertygelse om sin behörighet lämnat oriktiga

och vilseledande uppgifter därutinnan, lärer skadeståndsfrågan vara att

bedöma enligt gällande straffrättsliga regler. Man skulle alltså i förekom­

mande fall hava att tillämpa såväl stadgandena i sistnämnda kapitel som

bestämmelserna i nu behandlade del av förslaget. Uppenbarligen är detta föga

tillfredsställande; det skulle ock kunna visa sig ogörligt, i ty att en tillämp­

ning av stadgandet i andra punkten av 6 kap. 1 § strafflagen kan leda till

annat resultat än som kräves av ifrågavarande bestämmelser i förslaget. Jag

hemställer alltså, att andra stycket ur förslaget uteslutes, i den mån dess be­

stämmelser icke anses böra kvarstå för reglerande av skadeståndsskvldighet

i fall, å vilka strafflagen icke äger tillämpning.

Stenberg och Köersner:

Att ersättning för skada genom den omyndiges straffbara förfarande skall

utgå lärer följa av 6 kap. strafflagen, och det i andra stycket av förevarande

paragraf intagna stadgandet härom är strängt taget överflödigt. Att stadga,

att full ersättning skall gäldas, synes i alla händelser icke vara riktigt, då-

jämkning kan tänkas förekomma med hänsyn till bestämmelsen i andra

punkten av (5 kap. I § strafflagen. Skall stadgandet kvarstå, bör det därför

undergå den jämkning, att ersättning skall gäldas i enlighet med vad i straff­

lagen sägs.

Thulin:

Genom stadgandet i första punkten av andra stycket har, där fråga är om

brottslig gärning, skadeståndsskyldigheten för omyndig i vissa avseenden in­

skränkts, men delvis även utsträckts utöver vad som skulle bliva fallet med

tillämpning av strafflagens skadeståndsregler. Det vill synas, som om näppe­

ligen tillräckliga skäl föreligga till dessa avvikelser. Bibehålies emellertid

stadgandet, torde det i varje fall böra omformuleras, så att därav tydligt

framgår, att strafflagens skadeståndsregler ej skola, vare sig de äro mildare

eller strängare, komma i tillämpning.

I fråga om sista punkten instämmer jag uti vad justitieråden Stenberg och

Köersner hemställt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr

95

<> kap.

2

§.

Sundberg och Stenberg:

Hinder för förmyndaren att vid rättshandling företräda myndlingen torde

böra föreligga ej blott då medkontrahenten är förmyndaren själv eller någon,

som han företräder, utan även i fråga om rättshandling mellan myndlingen

och förmyndarens make; och hemställes förty om ändring härutinnan av för­

sta stycket.

I enahanda hänseende synes ändring böra vidtagas av stadgandet i 1 I

kap. 2 §.

7 §•

Lagrådet:

Givetvis böra bestämmelser om sättet för säkerhetens förvaring och för­

valtning lämnas av rätten. Emellertid saknas anledning att, på sätt i förslaget

skett, härtill knyta föreskrift därom att förvaltningen skall anförtros antingen

till överförmyndaren eller till särskild god man, i synnerhet som genom eu

dylik föreskrift begreppet god man införes i förslaget beträffande en sysslo­

man, som icke är att hänföra till någon av de i 11 kap. av förslaget av­

sedda kategorierna av gode män. Säkerheten bör kunna förvaltas även på

annat betryggande sätt, t. ex. av viss banks notariatavdelning. Lagrådet hem­

ställer alltså, att sista punkten av förevarande paragraf måtte utbytas mot

stadgande, att rätten skall meddela bestämmelser om säkerhetens förvaring

och förvaltning genom överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

Thulin och Stenberg:

Under det den säkerhet, som enligt gällande lag kan avfordras en förmyndare,

huvudsakligen avser återbetalandet av sådana myndlingens medel, för vilka

myndlingen har fordran hos förmyndaren, bar den säkerhet, varom föreva-

5 kap.

6 kap. rande paragraf innehåller stadganden, avseende å de fordringar ä skadestånd,

som myndlingen kan erhålla hos förmyndaren i anledning av dennes befatt­

ning.

Att uttrycka säkerhetens sålunda förändrade karaktär därmed att den­

samma skall till visst belopp ställas för »den omyndiges egendom» synes

mindre lyckligt, utan torde ordalag, som närmare angiva säkerhetens föremål,

böra komma till användning.

9 §.

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Att från regeln om graden av den individuella skulden såsom norm för

samförmyndares inbördes ansvar för skada, som tillskyndats den omyndige,

stadga undantag så till vida, att om någon handlat uppsåtligen, han skall i

förhållande till annan, som allenast gjort sig skyldig till vårdslöshet, svara

för ersättningens hela belopp, torde ej vara lämpligt. Väl kan det synas

mindre tilltalande, att den, som med uppsåt tillfogat annan skada, undslippa-

en del av ersättningsbeloppet därför att skuld jämväl åvilar en medförmyn­

dare, som exempelvis allenast brustit i tillsyn a den förres åtgöranden. Men

å andra sidan lärer det ej heller i dylikt fall kunna anses obilligt, att den

vårdslöse får vidkännas någon del av skadeståndet, och ett stadgande, som

fullständigt fritoge honom från ansvarighet, kunde helt visst bidraga till

mindre noggrannhet i den kontroll samförmyndare böra utöva gentemot var­

andra. Särskilt otillfredsställande bleve undantagsbestämmelsen i det avslag-

beredningen anförda fallet, att jämte uppsåt hos den ene sådan grov vårds­

löshet föreligger hos den andre, att jämväl denne med skäl kan misstänkas

för uppsåtlig gärning. Vi hemställa alltså, att berörda undantag uteslutes.

96

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 58.

Sundberg:

Huruvida förevarande paragraf och 10 § i samma kapitel skola avse jäm­

väl skada, förorsakad genom brottslig gärning, är oklart. Lagberedningens

motiv giva därutinnan föga ledning, i ty att å ena sidan antydes, att genom

stadgandena i 9 § skulle regleras även frågan om gemensam ansvarighet, då

delaktighet i brott föreligger, varemot andra uttalanden synas giva vid han­

den, att anspråk på skadestånd på grund av brott, vartill förmyndaren gjort

sig skyldig vid handhavandet av förmynderskapet, icke skall vara att hänföra

till skadeståndsanspråk av den art, som avses i 9 §.

Äro nämnda båda paragrafer avsedda att vinna tillämpning även å skada,

som tillskyndas den omyndige genom förmyndarens brottsliga förfarande, må

beträffande 9 § anmärkas, att innehållet i första stycket och första punkten

av andra stycket, så vitt fråga är om brottsliga gärningar, allenast utgör ett

onödigt upprepande av strafflagens regler härutinnan. Och vad angår åter­

stående delar av andra stycket, lärer det — vare sig strafflagen må anses

vid brott, begångna av flera personer, medgiva regressrätt brottslingarna in­

bördes eller sådan regressrätt är utesluten — näppeligen vara tillrådligt att

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

97

giva stadganden om regressrätt att äga tillämplighet allenast beträffande visst 6 kap.

slags brott och för såvitt brottslingarna till målsägaren intaga ställningen av

förmyndare.

Med antydda omfattning av nämnda paragrafer blir ock fastslaget, att i fall,

som avses i första stycket av 9 §, för fordran å skadestånd på grund av

förmyndarens brottsliga förfarande, varå åtal ägt rum inom den i 17 kap.

10 § handelsbalken stadgade tid, men efter utgången av den ettåriga klan­

dertiden, skall åtnjutas förmånsrätt enligt sistnämnda lagrum. Riktigheten här­

av torde kunna sättas i fråga.

Jag hemställer förty om den jämkning i 9 §, att från tillämpningen av

däri intagna stadganden tydligt uteslutes skada, som genom brottsligt för­

farande å förmyndares sida tillskyndas den omyndige. Sådan jämkning torde

medföra, att stadgandena bliva begränsade till att gälla allenast skada, som

uppkommer såsom följd av förmyndares vårdslöshet.

Enligt den tillämpning, som i rättspraxis givits åt gällande lag, har, när

ett förmynderskap innehafts av flera personer efter varandra, den siste av

dessa att avgiva redovisning för förmynderskapet i dess helhet, således även

beträffande tid, som förflutit, innan han själv övertog detsamma. Redovis­

ningsskyldigheten för sistnämnda tid må väl i regel kunna fullgöras genom

att förmyndaren avlämnar de räkningar han mottagit av sin företrädare; men

äro dessa räkningar i ett eller annat avseende ofullständiga, har han att

själv, så gott han kan, upprätta räkningar till bristens fyllande. Klander mot

förvaltningen, även så vitt den avser tid, som ligger före den siste förmyn­

darens, må anställas endast mot denne; och han torde näppeligen åtnjuta be­

frielse från ansvar för den förmyndarförvaltning, som föregått hans egen, i

vidare mån än så vitt han därför kan stödja sig på dom, meddelad i anled­

ning av klander, som han själv eller någon hans företrädare anställt mot

förutgången förvaltning.

Angivna ståndpunkt torde icke hava intagits av 1734 års lag i dess ur­

sprungliga lydelse, utan nu tillämpade regler i förevarande hänseende hava

så småningom utbildat sig. De hava tillkommit med hänsyn till dels, å ena

sidan, den omyndiges rätt att vid sitt myndigblivande erhålla redovisning för

hela förmynderskapet och ej vara avskuren från klander av de åtgärder, som

vidtagits under dettas tidigare skede, och dels, å andra sidan — och detta

har vid särskilda tillfällen huvudsakligen framhållits —, en förut avgången

förmyndares berättigade anspråk på att icke för befrielse från ansvar för sin

förvaltning behöva avvakta den omyndiges myndigblivande utan inom viss

kortare tid efter frånträdandet från förmynderskapet komma i åtnjutande av

dylik befrielse.

Rehöriga tillgodoseendet av dessa ömsesidiga rättigheter lärer med det sätt,

varpå förmynderskapsväsendet för närvarande är ordnat hos oss, svårligen

kunna åvägabringas annorlunda än därigenom att, med stark begränsning av

tiden för rätt till klander mot förmyndarförvaltning, den siste förmyndaren

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.)

7

98

6 kap. gentemot den omyndige får bära ansvaret för det hela. Ett visst fog därför

kan måhända ock anses ligga däri, att förmyndaren för sina ändamål äger

förfoga över den omyndiges penningmedel såsom vore de hans egna.

Sagda ansvar för en förmyndare kan emellertid icke sägas följa av för-

mynderskapets natur. Det synes fasthellre i viss mån stridande mot att över­

tagande av förmynderskap gjorts till en allmänt medborgerlig plikt, som man

icke äger undandraga sig annat än under vissa i lagen uttryckligen angivna

omständigheter. Obestridligt är också, att omförmälda ansvarsskyldighet för

en förmyndare kan i särskilda fall komma att drabba såväl oväntat och

ganska oförskyllt som obilligt hårt. Våra prejudikatsamlingar erbjuda ej så

få exempel härpå.

Vilken ställning det föreliggande förslaget intager till nämnda spörsmål är

ej fullt klart. Eftersom emellertid enligt detsamma redovisning skall genom

överförmyndarens försorg framtvingas år efter år och slutredovisning för en­

var förmyndare skall genom överförmyndaren tillställas myndigbliven person

eller ny förmyndare, torde det kunna antagas, att för förmyndare icke vidare

skall ifrågakomma skyldighet att upprätta räkning för tid, som efter den

föreslagna nya lagens trädande i kraft förflutit, innan han tillträdde förmyn-

derskapet.

Även förmyndares ersättningsskyldighet i anledning av en företrädares fel­

aktiga förvaltningsåtgärder eller bristande verifikationer till dennes räken­

skaper torde enligt förslaget ej vara fullt densamma som nu.

I det förstnämnda av dessa hänseenden må nämligen bemärkas, att vid

den årliga, av kompetent person verkställda granskning av avgivna räkningar,

som enligt förslaget skall äga rum, uppmärksamheten utan tvivel kommer att

bliva fäst vid så gott som alla omständigheter av beskaffenhet att giva an­

ledning till befogat klander mot förvaltningen. Ytterligt sällan torde sålunda

kunna komma i fråga, att förmyndaren, efter det han frånträtt förmynder-

skapet, ställes till ansvar för något i hans förvaltning, som ej redan under

dennas gång uppmärksammats. Har nu överförmyndaren vid sin granskning

såsom klandervärd påpekat viss förmyndarens åtgärd eller underlåtenhet,

men, sedan närmare utredning i saken skett, funnit den påpekade omständig­

heten icke vara förtjänt av att såsom anmärkning åtecknas avgiven årsräk­

ning eller annan handling, torde anledning till klander i denna del ej före-

finnas. Har åter överförmyndaren med föranledande av en uppmärksammad

åtgärd eller underlåtenhet gjort anmärkning, som nyss sagts, tillerkänner för­

slaget under viss förutsättning förmyndaren rätt att genom provokatorisk

rättegång få denna anmärknings befogenhet omedelbart prövad. Med hänsyn

härtill och därest nyss antydda rätt utvidgas på sätt vid 10 kap. 4 §

kommer att framhållas, lärer det knappast vara tänkbart, att en förmyn­

dare skulle kunna göras ansvarig för en företrädares förvaltningsåtgärder i

annat än det säkerligen helt sällsynta fall, att deras felaktighet upptäckes

först efter överförmyndarens granskning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

99

Vad åter beträffar brist i fråga om verifikationer torde, med hänsyn till 6 kap',

det sätt varpå förslaget ordnat frågan om avgivande av redovisning, anspråk

på tillhandahållande av verifikationer icke, såsom nu är fallet, kunna gent­

emot en förmyndare göras gällande i lika mån beträffande räkningar, vilka

han fått mottaga av sin företrädare, som angående dem han själv upprättat.

Hans ansvar i sådant hänseende för äldre räkenskaper må nämligen enligt

förslaget anses vara begränsat till det fall, att han genom underlåtenhet att

väcka ersättningstalan i anledning av bristande verilikationer gjort sig skyl­

dig till uppsåtlig gärning eller vårdslöshet vid sin egen förvaltning.

I betraktande av såväl den vid jämförelse med nuvarande förhållanden in­

skränkta omfattning, i vilken förmyndare enligt förslaget får omyndigs medel

till disposition, som ock gängse praxis att icke verificera utgifter för den

omyndiges vård och underhåll, torde, med den ståndpunkt förslaget, enligt

vad ovan sagts, må anses intaga, den omyndiges rätt vara fullt tillgodosedd,

helst som därigenom en förmyndares underlåtenhet att klandra en företrä­

dares förvaltning blir att bedöma efter alldeles samma norm, som skall gälla

beträffande positiva åtgärder å hans sida.

Ett förtydligande av förslaget är emellertid önskligt, särskilt med hänsyn

till det föreliggande ämnets synnerliga vikt.

I detta sammanhang lämnas å sido frågor om ansvar och skadestånd på

grund av förmyndares brottsliga förfarande, vilka frågors lösning bör för­

läggas utanför nu förevarande lagstiftningsområde.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag om sådan jämkning i av­

fattningen av förevarande paragraf, att däri uttalas, att förmyndare för skada,

som tillkommit under en föregående förmyndares förvaltning, må göras an­

svarig endast i det fall, att han genom underlåtenhet att väcka talan mot sin

företrädare angående skadans ersättande i sin egen förvaltning förfarit på sätt

i första stycket av paragrafen sägs.

Thulin:

Det är oklart, om, i motsats till vad enligt motiven gäller 10 §, föreva­

rande paragraf jämväl skall avse skada förorsakad genom brottslig gärning.

Uteslutes paragrafens näst sista punkt, torde varje anledning saknas att för

förmyndares skadeersättningsskyldighet vid brottslig gärning meddela särskilda

bestämmelser. Anses emellertid sådana bestämmelser böra upptagas i para­

grafen, torde stadgandet därom böra så formuleras, att därav tydligt framgår,

att strafflagens skadeståndsregler ej skola komma i tillämpning, och bör i

samband därmed i 10 § ersättningsanspråk på grund av brottslig gärning ut­

tryckligen uteslutas från samma paragrafs tillämpningsområde.

10

§.

Stenberg och Koersner:

Det torde vara avsett, att bestämmelserna i 9 § skola vara tillämpliga även

i kriminella fall, något som också lärer framgå av vissa uttalanden i lag-

100

6 kap. beredningens motiv till samma paragraf. I sådana fall skall däremot, enligt

motiveringen till 10 §, denna paragrafs preskriptionsstadgande ej gälla. Då

emellertid, med den omfattning som ersättning enligt 9 §, efter vad nyss

sagts, får anses äga, formuleringen av 10 § blivit sådan, att bestämmelsen

efter orden avser jämväl ersättningsanspråk på grund av brott, torde sådana

anspråk böra uttryckligen uteslutas från sistnämnda paragrafs tillämpnings­

område.

Thulin:

Det synes mig vara erforderligt, att ett förtydligande av paragrafen äger

rum, så att därav klart framgår, att för ny förmyndare ersättningsskyldighet

för fel eller försummelse av föregående förmyndare inträder endast om han

vid granskningen av den sistnämndes förvaltning gjort sig skyldig åtminstone till

vårdslöshet. Detta innebär väl en obillighet mot den omyndige, som därigenom

avskäres från klander efter ettårspreskriptionens förlopp för fel eller försum­

melse av avgången förmyndare, där denne ej gjort sig skyldig till brottslig

gärning, och detta desto mer, som vid bedömande av om vårdslöshet må

anses hava förelegat rätten säkerligen kommer att kräva bevisning om en

vida högre grad av vårdslöshet än som kan tålas av förmyndaren i fråga om

hans egen förvaltning. Men synes med den kontroll, som enligt förslaget in­

förts över förmyndarräkningar, denna obillighet icke vara av den art, att den

bör förhindra en lagstiftning, varigenom för en avgående förmyndare möjlig-

göres att inom begränsad tid få ansvarsfrihet för sin förvaltning. Anses bättre

skydd härutinnan höra beredas den omyndige än förslaget medför, torde detta

ej kunna ske på annat sätt än att ettårspreskriptionen ej blir tillämplig å

förmyndare, som efterträdes av annan förmyndare.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7 kap.

¹ §•

Lagrådet:

Till vården om omyndigs intressen med avseende å delägarskap i oskiftat

bo hör även att genom urarvagörelse iakttaga myndlingens rätt till befrielse

från boets gäld. Om den skyldighet, som härutinnan åligger förmyndaren,

torde erinran ej böra saknas i förslaget, helst försummelse att fullgöra skyl­

digheten medför den påföljd, att förmyndaren själv blir ansvarig för den gäld,

som ej kan utgå av vad den omyndige i boet äger.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att det kunde ifrågasättas, om icke i sam­

band med förevarande lagstiftning ändring borde ske i stadgandet angående

nämnda, med försummelse att göra myndlingen urarva förknippade alltför

stränga påföljd.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

3

§•

101

7 kap.

Lagrådet:

Att i lagen uttala, att överförmyndaren ej må samtycka till avtal om sam­

manlevnad i oskiftat bo, med mindre han prövar avtalet lända till den omyn­

diges bästa, synes överflödigt, då kravet på överförmyndarens samtycke givet­

vis är uppställt för att myndlingens intresse må på ett betryggande sätt bliva

iakttaget. Då bestämmelsen därjämte genom sin kategoriska form kan föran­

leda, att överförmyndaren icke tillbörligen beaktar omständigheter, som i del­

ägarnas samfällda intresse tala för bifall till framställningen, hemställes, att

andra punkten i första stycket måtte uteslutas.

Av enahanda skäl torde sista punkten av andra stycket i 5 § böra utgå.

8 §■

Stenberg och Koersner:

Överförmyndaren torde ej alltid hava behov av en i alla delar så speci­

ficerad uppgift angående tillgångarna i ett bo, som en bouppteckning inne­

håller; exempelvis i fråga om vad som är att hänföra till ett lösörebo

lärer väl i allmänhet ett sammandrag av bouppteckningen vara till fyllest.

För undvikande av onödig kostnad, vilken komme att drabba myndlingen,

synes till förevarande paragraf böra fogas ett stadgande, varigenom med-

gives, att i de där föreskrivna bouppteckningsavskrifterna utelämnas speci­

fikationer av sådana tillgångar, om vilka detaljerade uppgifter finnas icke

vara erforderliga. Skulle överförmyndaren av särskild anledning sedermera

anse sig behöva avlämnad transumerad avskrift fullständigad i något hän­

seende, kan han jämlikt 6 kap. 6 § anmoda förmyndaren att föranstalta

om sådan komplettering.

I enahanda syfte, som nu angivits, torde ändring böra vidtagas jämväl i

första stycket av 9 kap. 8 §.

9 §•

Sundberg, Stenberg och Koersner:

Har avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, kräves utan tvivel en

fortlöpande kontroll över förmyndarens vård av den omyndiges rätt i boet.

För detta ändamål synes också den i förevarande paragraf föreslagna anord­

ningen vara lämplig, under förutsättning likväl att icke alltför stora krav

ställas på årsuppgifts fullständighet, så att därav orsakas ett mot nyttan inga­

lunda svarande besvär. Beträffande inkomsterna synes sålunda erforderligt

allenast att av uppgiften framgår boets behållna inkomst, d. v. s. inkomsten

efter.avdrag av förvaltningsutgifter och skuldräntor. Boets tillgångar och skul­

der vid årets utgång torde ock kunna få tämligen summariskt angivas. En

årsuppgift av denna art bör i allmänhet vara tillräcklig för att bereda över­

förmyndaren möjlighet att efter jämförelse med bouppteckning och föregående

årsuppgifter vinna erforderlig kännedom om ställningen för bedömande, om

102

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

7. kap. ingripande från överförmyndarens sida erfordras för att åvägabringa ett rättens

beslut om avtalets hävande. Skulle överförmyndaren i något fall anse närmare

underrättelse om förhållandena behövlig, kan han med stöd av bestämmelsen

i 6 kap. 6 § från förmyndaren infordra mera detaljerade upplysningar.

Även för tiden, innan avgörande träffas om arvskifte eller sammanlevnad

i oskiftat bo, kunna visserligen årsuppgifter vara av nytta med avseende å

överförmyndarens kontroll över boutredningen. Det skall dock säkerligen ofta

möta svårighet för förmyndaren att erhålla material för en tillförlitlig års-

uppgift; och ändamålet med en sådan synes kunna på lämpligare sätt vinnas

genom en föreskrift, att förmyndaren skall inom viss tid efter bouppteck­

ningens förrättande till överförmyndaren ingiva avskrift av instrument över

arvskifte, om sådant ägt rum, eller uppgift om anledningen till att boet fort­

farande är oskiftat. Inkommer sådan uppgift, kan därvid tills vidare få bero,

om överförmyndaren, med den kännedom han äger om förhållandena, anser

dröjsmålet ej innebära fara för åsidosättande av den omyndiges intressen. I

annat fall kan han förelägga ny tid eller vidtaga andra av omständigheterna

betingade åtgärder, därvid han naturligtvis äger rätt att infordra de upplys­

ningar angående boets ställning, som han finner vara nödiga. Det vill synas,

som om kontrollen över boutredningarna genom dylik anordning skulle bliva

för förmyndaren mindre besvärande men också möjligen mera effektiv än

genom den i förslaget upptagna.

Om den nu föreslagna ändringen genomföres, blir därav en följd, att arvode

åt överförmyndaren för tiden till dess avtal om sammanlevnad i oskiftat bo

träffas eller skifte sker icke kommer att utgå; för arvode förutsättes näm­

ligen årsuppgift. I regel är ej heller överförmyndarens arbete under denna

begränsade tid av mera avsevärd omfattning; det torde ej behöva bliva nämn­

värt större än det, som åligger honom, då det gäller att tillse, att förmynda­

ren för en omyndigförklarad i tid inkommer med förteckning över ställningen.

11 § i förevarande kapitel lärer ock böra så jämkas, att förmyndarens rätt

till årsarvode inskränkes att avse det fall, att avtal om sammanlevnad i oskif­

tat bo kommit till stånd.

Thulin:

Det ligger i sakens natur, att årsuppgift för oskiftat bo ej behöver hava

samma fullständighet som en årsräkning, men synas dock, särskilt då års-

uppgiften skall ligga till grund för arvodesberäkning, betänkligheter möta

mot att göra den så summarisk, som enligt förslaget skulle bliva fallet och

jämväl med vissa lindringar tillstyrkts av lagrådets övriga ledamöter. I vad

nämnda ledamöter i övrigt anfört vid förevarande paragraf anser jag mig i

huvudsak kunna instämma.

Enligt förslaget skall årsuppgift för oskiftat bo avlämnas före den 15 febru­

ari varje år samt avse föregående kalenderår. Vad årsräkning angår, skall

den jämväl avlämnas före den 15 februari, men har ej stadgats, att den skall

10B

avse kalenderår utan »föregående år», vilket torde medgiva, att där räken­

skaperna ej föras för kalenderår, räkenskapsåret, liksom för skattedeklaration,

må läggas till grund. Någon anledning, varför motsvarande regler ej skulle

vinna tillämpning å årsuppgift, synes ej föreligga. Uttrycket »föregående

kalenderår» torde därför böra utbytas mot »föregående år».

Thulin, Stenberg och Köersner:

Av enahanda skäl, som föranlett, att i 9 kap. 9 § föreslagits rätt för över­

förmyndaren att, då undantagsvis längre rådrum än det i lagen stadgade

skulle krävas för avgivande av egendomsförteckning eller räkning, som i

nämnda kapitel avses, efter anmälan om hindret bevilja anstånd, synes i

förevarande paragraf böra intagas motsvarande bestämmelse i fråga om års­

uppgift.

10 §.

Lagrådet:

Såsom förevarande paragraf i förslaget avfattats lärer, i motsats till vad i

lagberedningens motiv vid 8 kap. 11 § uttalas, utövning av här föreslagna

befogenhet för rätten att meddela vitesföreläggande ej kunna ifrågakomma

utan att föreskriften om erinran från överförmyndaren behörigen iakttagits

samt, då förmyndaren under den i paragrafen angivna tid uraktlåtit att ställa

sig sagda erinran till efterrättelse, anmälan om hans försummelse skett hos

rätten eller domaren. Stadgandet kan alltså befaras komma att verka såsom

ett hinder för rätten att i här omhandlade fall omedelbart ingripa mot för­

myndaren. Då detta icke är önskligt, hemställes, att paragrafen underkastas

omredigering sålunda, att berörda erinran och anmälan icke framstå såsom

ovillkorliga förutsättningar för vitesföreläggande.

Vad sålunda anförts gäller jämväl beträffande 8 kap. 11 § samt 9 kap.

10 § och 12 § andra stycket i förevarande förslag ävensom 14 § i förslaget

till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Måhända skall vid eventuell omredigering befinnas lämpligast, att samtliga

fyra i förevarande förslag intagna bestämmelser sammanarbetas till ett gemen­

samt stadgande, tillämpligt för varje fall, då överförmyndaren finner förmyn­

daren ej fullgöra sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt.

11

§•

Lagrådet:

I fråga om andra stycket i förevarande paragraf hänvisas till de yttranden,

som komma att avgivas beträffande 8 kap. 18 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

104

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap.

3 §•

Sundberg och Koersner:

Såväl formuleringen av första stycket som motiven därtill föranleda när­

mast den tolkning av stadgandet, att detsamma utgör en föreskrift för för­

myndaren att sälja den omyndiges aktier och andra värdepapper, så snart

det är tveksamt, om de med trygghet kunna behållas. Visserligen innehåller

stadgandet förbehåll därom att försäljning lämpligen skall kunna ske, men

häri lärer näppeligen kunna inläggas annan modifikation i vad nyss sagts än

att försäljning icke får äga rum till vad pris eller villkor som helst och att

fördenskull förmyndaren i vissa fall nödtvunget måste behålla papper, som

helst borde säljas. Själva principen, att försäljning skall ske, så snart förmyn­

daren icke känner sig övertygad därom att papperen med trygghet till den

omyndiges fördel kunna behållas, har icke blivit begränsad genom nämnda

förbehåll.

Denna regel synes icke böra lagfästas. Förekommande ovisshet därom

huruvida värdepapper kunna med trygghet behållas eller helst böra av­

yttras innebär, att risken av förlust synes lika stor, vare sig försäljning

äger rum eller icke. Om ett värdepapper visar tendens att sjunka i värde,

är det ofta ej lätt att klargöra, huruvida detta beror på marknadens allmänna

läge, på någon mera tillfällig omständighet, vilkens verkningar bliva så små­

ningom undanröjda, eller slutligen på förhållanden, som leda till att pappe­

rets värde kommer att ytterligare nedgå. Endast om sistberörda fall skäligen

kan antagas hava inträffat, synes förpliktelse för förmyndaren att sälja vara

för handen. I andra fall lärer förmyndarens åtgärd, vare sig han behåller

papperet eller försäljer detsamma till gällande kursvärde, i regel icke kunna

bliva föremål för anmärkning. Man kan vid en dylik situation icke av för­

myndaren fordra mera än att han handlar så, som hans egen framsynthet

bjuder.

Anses emellertid lagen böra genom uttrycklig föreskrift anvisa den väg,

som skall väljas i tveksamma fall, torde, i motsats till vad som må an­

tagas vara förslagets innebörd, föreskriften inriktas på att försäljning ej

skall äga rum: Ej sällan lärer vara fallet, att omyndig tillhöriga värdepapper

för honom och hans familj äga ett ideellt, och kanske även ekonomiskt, värde

utöver det noterade kursvärdet. Man uppmärksamme i avseende härå t. ex.

det fall, att fråga är om aktier i ett företag, inom vilket sedan lång tid till­

baka familjen ägt aktiemajoriteten, och att denna majoritet genom försälj­

ningen skulle frångå familjen.

Med nu angivna principiella ståndpunkt skulle naturligtvis någon rubbning

icke ske i den förmyndaren åliggande skyldigheten att städse söka tillgodose

myndlingens trygghet i ekonomiskt hänseende. Inhämtar han sådana upplys-

105

ningar, att han finner verklig positiv anledning föreligga att hellre sälja för 8 kap.

att rädda det befintliga värdet än vänta med antaglig risk, att förlust där­

igenom uppkommer, skall han givetvis sälja utan att därvid låta sig påverka

av andra hänsyn än den omyndiges bästa. Det må sålunda fasthållas, att den

angivna regeln endast äger tillämpning i fall av ovisshet om vilken väg

kommer att medföra förlust.

Enligt vårt förmenande bör alltså en omformulering av ifrågavarande stad­

gande ske i den riktning, att myndlingens värdepapper böra av förmyndaren

försäljas, därest omständigheterna giva vid handen, att sådant är för mynd­

lingens trygghet erforderligt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Thulin:

Det synes mig tveksamt, om beträffande bibehållande eller försäljning av-

aktier och andra värdepapper några bestämmelser erfordras utöver vad i 1 §

av förevarande kapitel stadgas. Varje regel därutöver kommer att innebära,

att lagen åt det ena eller andra förfaringssättet giver ett företräde, som i

förekommande fall för den omyndige kan medföra en förlust, vilken, om för­

myndaren ej varit bunden av en lagföreskrift, måhända kunnat undgås. Jag

anser därför stadgandet böra utgå. Skulle emellertid, vid det förhållande att

specialregler givits för samtliga övriga förmögenhetsobjekt, särskilda regler

anses böra givas jämväl beträffande aktier och andra värdepapper och för­

slaget därvid böra intaga en mera bestämd ståndpunkt till frågan om värde­

papperens bibehållande eller försäljning, har jag ej något att erinra mot för­

slaget.

Lagrådet:

I motiven angives, att innebörden av sista punkten i paragrafens andra

stycke är, att fordran, som tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo

med överförmyndarens samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må för­

bliva utestående, så länge förändrade förhållanden icke inträtt. Under åbe­

ropande av vad som anförts vid 7 kap. 3 § hemställes om någon jämkning

av lagtexten för dess bringande i bättre överensstämmelse med stadgandets

sålunda angivna innebörd.

4 §.

Lagrådet:

Genom den uti riksgäldskontoret inrättade svenska statsskuldboken, för

vilken reglemente fastställts den 4 februari 1918, hava särskilda fördelar

beretts vid medels placering i svenska statsobligationer. Inskrivning i stats­

skuldboken kan ske ej blott i samband med avlämnande av obligationer utan

även efter kontant inbetalning av kapitalbelopp, avseende visst statslån. Den

106

8 kap. senare inskrivningsformen, vilken kommit till ganska vidsträckt användning,

torde utgöra ett placeringssätt, som vid sidan av de i förevarande paragraf

nämnda bör upptagas såsom utan överförmyndarens samtycke tillåten be­

träffande förmyndarmedel.

Förmyndarens rätt att utan överförmyndarens samtycke använda de i denna

paragraf omförmälda sätten för placering av den omyndiges penningmedel

skall närmare regleras genom den administrativa författning, som Konungen

med stöd av andra stycket utfärdar. Meningen är, att däri skall bestämmas,

vilka obligationer förmyndaren äger inköpa, beskaffenheten av den inteck-

ningssäkerhet, varemot utlåning må äga rum, samt de räkningar, som kunna

anlitas vid insättning i bank. Att förmyndarens frihet vid placeringar av

nämnda art skall vara på detta sätt begränsad framgår ej av ordalagen i

första stycket; och däri lärer erforderlig modifikation icke vara gjord genom

hänvisningen i andra stycket till närmare, administrativa bestämmelser om

de villkor, under vilka placeringarna må ske. För undanröjande av denna

ofullständighet torde paragrafen böra omarbetas.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 53.

6 §•

Thulin:

Med anledning av vad i motiven anförts därom att förmyndaren ej skulle

hava rätt att av vårdnadshavaren fordra redovisning för användningen av

de medel han efter prövning av förhållandena överlämnar till vårdnadshava­

ren, anser jag mig böra framhålla, att väl i många fall sådan redovisning ej

kan ifrågakomma, men att i andra fall förmyndaren måste hava ej endast

rätt utan även plikt att påfordra dylik redovisning såsom verifikation till ve­

derbörande års- eller sluträkning.

8

§•

Lagrådet:

Ur synpunkten allenast av myndlingens säkerhet vore det givetvis bäst, om

skyldighet att deponera värdehandlingar ålades förmyndaren utan hänsyn till

det belopp, vartill myndlingens tillgångar av denna art uppgå. Det lärer emel­

lertid icke kunna bestridas, att om den föreslagna anordningen med bankerna

såsom depositionsanstalter kommer till stånd, en begränsning av nedsättnings-

tvånget till värdehandlingar av viss betydenhet blir nödvändig. Denna be­

gränsning bör dock icke göras starkare än till följd av berörda anordning

oundgängligen kräves. Att med förslaget sätta gränsen vid ett värde av 5,000

kronor synes vara att stanna vid ett för högt belopp. Avgörande vid frågans

bedömande torde vara kostnadssynpunkten. Då de enskilda bankernas taxa

för öppna depositioner stadgar 5 kronor såsom minsta avgift för varje

deposition och det ansetts knappast kunna ifrågasättas att föreslå sänkning

av detta belopp, skulle — säges i motiven — deposition av någon eller

Kungl. Maj: t ti Proposition Nr 53.

107

några värdehandlingar av mindre värde än 5,000 kronor medföra alltför stor 8 kap.

kostnad. Härtill må erinras, att i betraktande av de fördelar, depositions-

rörelsen åtminstone indirekt lärer bereda de enskilda bankerna, det icke

torde vara obilligt att av dem fordra reducering av minimiavgiften till 2 eller

3 kronor. Med fastställande av en dylik minimiavgift skulle ur kostnadssyn­

punkt hinder ej möta mot att bestämma den för nedsättningsskyldigheten

normerande värdegränsen till 2,000 eller 3,000 kronor. Lagrådet föranlåtes

alltså att hemställa om sådan ändring i förslaget.

Till värdehandlingar, som skola deponeras, måste även räknas i myndlin­

gens egen fastighet eller tomträtt intecknade skuldebrev, som innehavas av

myndlingen. Detta torde böra angivas i lagen.

Ofta lärer det finnas lämpligt att placera förmyndarmedel i svenska stats­

obligationer. Utöver den trygghet, sådan placering erbjuder, finnes, på sätt

lagrådet vid 4 § erinrat, möjlighet att genom fordringens inskrivning i stats­

skuldboken komma i åtnjutande av därmed förbundna förmåner. Om icke

inskrivning äger rum efter kontant inbetalning å visst statslån, blir obliga-

tionsägaren, som vid inskrivningen skall till riksgäldskontoret avlämna obliga­

tionen, befriad från omsorgen om dess förvarande. Å fordringen, som, då

fråga är om statsräntelån, förändrats till en i statsskuldboken för viss ägare

inskriven fordran, utbetalas räntan, efter fordringsägarens önskan, antingen

kontant i riksgäldskontoret eller genom postremissväxel, check eller postan­

visning eller genom insättning på en av fordringsägaren uppgiven bankräk­

ning. Om obligationen tillhör ett amorteringslån, underrättas obligationsägaren

om skedd utlottning, varefter obligationens kapitalbelopp tillhandahålles dess

ägare. Med tillämpning av reglementets § 7, som stadgar, att med riksgälds-

fullmäktiges medgivande inskrivning må ske med angivande av viss inskränk­

ning i ägarens dispositionsrätt, torde kunna så ordnas, att för rätten att lyfta

kapitalfordringen uppställes såsom villkor, att överförmyndarens tillstånd där­

till företes. Inskrivning i statsskuldboken kan sålunda sägas vara likställd

med obligationens överlämnande till bank i öppet förvar; den är så till vida

förmånligare för myndlingen, som någon avgift icke erlägges för inskrivningen

och, med ett oväsentligt undantag, även alla andra av riksgäldskontoret vid­

tagna åtgärder äro avgiftsfria.

Av det sagda torde vara klart, att i fråga om myndlings statsobligation —

tillhörande statsräntelån eller amorteringslån — inskrivning i statsskuldboken

bör tillåtas i stället för deposition hos bank, såframt förbehåll göres om

överförmyndarens samtycke till fordringens lyftande. Fråga blir härefter,

huruvida deposition skall fordras av det certifikat, som riksgäldskontoret ut­

färdar till bevis om verkställd inskrivning. Som regel gäller visserligen, att

fordringen kan genom påskrift å certifikatet överlåtas till annan man, men

med hänsyn till det vid inskrivningen gjorda förbehållet, varom anteckning

lärer komma att ske å certifikatet, torde anledning saknas att kräva deposi­

tion av detta. Härvid är även att beakta den möjlighet, som enligt reglemen-

tet står öppen att, om certifikatet förstörts eller förkommit, få nytt certifikat

utfärdat.

Sådan förmån i fråga om inskrivning i skuldbok, som enligt den nu läm­

nade redogörelsen är förbunden med placering i statsobligationer, är numera

beredd även med avseende å obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna

hypoteksbank. För inskrivning av obligation i hypoteksbankens skuldbok gälla

väsentligen enahanda bestämmelser som för inskrivning i statsskuldboken.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i förevarande

paragraf måtte intagas en bestämmelse av innebörd, att beträffande certifikat

över inskrivning i statsskuldboken eller i hypoteksbankens skuldbok vad i

första stycket sägs ej skall äga tillämpning, där inskrivningen skett med an­

givande å certifikatet, att inskriven obligation eller kapitalbelopp av fordran,

som med inskrivningen avses, ej må utlämnas utan överförmyndarens till­

stånd. Av en sådan bestämmelse framgår, att inskrivningen anses ersätta

bankdeposition.

Stadgandet i sista stycket av paragrafen, likasom motsvarande stadganden

i 7 kap. 9 § och i sista punkten av 10 § i förevarande kapitel, böra gälla

allenast där syskon, som hava gemensam förmyndare, äro minderåriga. Till

undvikande av missförstånd torde nämnda stadganden härutinnan behöva

förtydligas.

Koersner:

Den i. paragrafen stadgade depositionsskyldigheten gäller även utländska

värdehandlingar, ehuru enligt 2 § av den föreslagna lagen om vård av omyn­

digs värdehandlingar banken i fråga om dylika handlingar allenast är an­

svarig för deras förvaring, medan alla förvaltningsåtgärder ankomma på för­

myndaren. I vissa fall kan det emellertid visa sig snart sagt omöjligt att be­

tryggande förvalta utländska värdehandlingar utan att desamma äro tillgäng­

liga i det främmande landet. Det kan därför tänkas, att för undvikande av

onödiga kostnader och omgång handlingar av detta slag med större fördel

kunna omhänderhavas av utländsk bank eller böra genom svensk diplomatisk

eller konsulär tjänsteman eller på annat betryggande sätt förvaltas å utländsk

ort eller eljest böra vara underkastade särskilda föreskrifter. Jag hemställer

därför, att i förevarande paragraf måtte införas stadgande om befogenhet för

rätten att beträffande utländska värdehandlingar, där särskilda omständig­

heter därtill giva anledning, på föreskrivna villkor meddela befrielse från den

här stadgade depositionsplikten.

Jämväl beträffande omyndiga, som hava sitt hemvist utom riket, kan erfor­

dras befrielse från skyldighet att deponera hos svensk bank. Sådan befrielse

lärer emellertid i allmänhet kunna uppnås med stöd av föreskrifterna i 4 kap.

1 § och p kap. 1 § av den föreslagna lagen angående ändring i lagen om

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

108

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

10 §.

Lagrådet:

Den till förhindrande av obehöriga uttag av myndlings hos bank insatta

medel i förevarande paragraf föreslagna anordningen skall bringas i funktion

därigenom, att förmyndaren själv gör förbehåll, att medlen ej må uttagas

utan överförmyndarens tillstånd. Frånsett att det onekligen förefaller mindre

egentligt att sålunda ålägga förmyndaren att till skydd mot missbruk från

hans egen sida göra förbehåll till inskränkning i hans handlingsfrihet, torde

anordningens effektivitet i väsentlig mån minskas därigenom, att spärrningen

av den omyndiges medel skall bero av positiv åtgärd från förmyndarens sida.

Visserligen bör genom den tillsyn, som överförmyndaren har att utöva, kunna

förhindras, att föreskriven spärrning för längre tid underlåtes, men det är

dock betänkligt, att förmyndaren för någon tid kan, om också icke i oredlig

avsikt, sätta ifrågavarande skyddsbestämmelse ur kraft. Denna olägenhet kan

avhjälpas genom att i regel göra spärrningen automatisk och fordra förbehåll

av förmyndaren om rätt till uttag utan överförmyndarens tillstånd för att

spärrning ej skall äga rum. Sådant, till fri förfoganderätt för förmyndaren

ledande förbehåll borde då, i överensstämmelse med paragrafens föreslagna

innehåll, vara medgivet endast i de uti andra stycket upptagna fall, att fråga

är om medel, som erfordras för bestridande av utgifter för myndlingens

underhåll eller för vården av hans egendom, eller i varje fall om så små

kapitalbelopp, att de hos en eller flera banker sammanlagt icke uppgå till

mera än 1,000 kronor. Därjämte borde, utan förbehåll från förmyndarens

sida, gottskriven ränta, som innestått kortare tid än ett år, vara fri från

spärrningen.

Givetvis kan mot det system, för vilket nu redogjorts, erinras, att ej heller

detta medför full trygghet, då den befogenhet, som tillerkänts förmyndaren

att förbehålla sig fri disposition — en befogenhet, som synes nödvändig för

att bereda honom viss rörelsefrihet — öppnar möjlighet till förfaranden mot

lagens syfte/ Att, såsom korrektiv häremot, ålägga bankerna kontroll över

att i det särskilda fallet någon av förutsättningarna för förmyndarens rätt

att göra förbehåll är för handen lärer icke vara möjligt. Bankerna höra en­

dast hava att iakttaga, att om insättning av annan än den omyndige sker

för hans räkning och i hans namn, beloppet blir spärrat, såvida icke förbe­

håll sker om fritt förfogande. Helt visst kan man emellertid antaga, att för­

myndaren skall draga sig för att vidtaga den positiva åtgärden att vid en

insättning göra förbehåll om fri uttagning, ehuru han vet, att icke något av

de fall föreligger, i vilka han har rätt därtill. Med den i det remitterade

förslaget upptagna anordningen synes däremot förmyndaren vara utsatt för

en större frestelse att mer eller mindre avsiktligt försumma att göra förbe­

håll om spärrning. Fördelarna med automatisk spärrning visa sig även däruti

att, då vid sådan spärrning beloppet blir oåtkomligt i och med insättningen,

underlåtenhet av förmyndaren att till överförmyndaren i enlighet med 9 kap.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

109

8 kap.

no

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

8 kap.

2 § ingiva förteckning över nytillkomna medel, som insatts å den omyndiges

räkning hos bank, icke kan orsaka någon skada.

Man torde knappast behöva befara, att förmyndare av oförstånd eller för­

biseende skall underlåta att göra tillåtna förbehåll och därigenom vålla, att

överförmyndaren kommer att besväras med ansökningar om tillstånd, som

kunnat undvikas. Sannolikt komme vederbörande bankfunktionärer att taga

för vana att vid insättning för omyndigs räkning efterfråga, om spärrning är

avsedd eller icke, varigenom kan förekommas, att åtgärden underlåtes, där

den bör ske; och i många fall komme antagligen förmyndaren att hava

spärrade medel mera fast placerade på depositions-, kapital- eller annan lik­

nande räkning, medan däremot för övriga insättningar öppnas sparkasse-,

giro- eller dylika räkningar, i fråga om vilka anteckning från början göres,

att de icke äro spärrade. Till sistnämnda räkningar kunna också enligt

överenskommelse med förmyndaren överföras gottskrivna räntor å de spär­

rade räkningarna, likasom de myndlingens ränteinkomster, vilka uppbäras

av banken såsom depositionsanstalt.

Det sagda föranleder lagrådet att hemställa om sådan ändring av föreva­

rande paragraf, att däri stadgas: att omyndigs medel, som insättas eller inne­

stå hos bank, ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd efter vad där­

om är särskilt stadgat; att vad nu sagts dock ej gäller gottskriven ränta,

som innestått kortare tid än ett år, ej heller andra medel, i fråga om vilka

förmyndaren gjort förbehåll, att de må uttagas utan överförmyndarens till­

stånd; samt att sådant förbehåll må av förmyndaren göras beträffande ett

sammanlagt hos bank insatt belopp av högst 1,000 kronor ävensom vad där­

utöver bör hållas tillgängligt för bestridande av utgifter, som i 6 § avses.

Därjämte skulle bestämmelsen om beräkning av nämnda maximibelopp, då

minderåriga syskon hava gemensam förmyndare, bibehållas.

De nu föreslagna ändringarna föranleda jämkningar på åtskilliga ställen i

förmynderskapslagen ävensom i därmed sammanhängande lagförslag. Likaså

måste bestämmelserna angående postsparbanken underkastas ändring.

Beträffande medel, som vid den nya förmynderskapslagens trädande i kraft

innestå hos banker, framgår av en jämförelse mellan förevarande paragraf

samt lagens 9 kap. 8 § och 6 § i den föreslagna promulgationslagen, att

under tiden mellan den 1 januari det år lagen trätt i kraft och den 15 feb

ruari samma år förmyndaren skall hava i erforderlig omfattning hos banken

gjort förbehåll om förbud för medlens uttagande utan överförmyndarens till­

stånd, så att bevis därom må kunna bifogas den första årsräkning, som av-

gives efter lagens ikraftträdande. Med den av lagrådet förordade spärrnings-

metoden synes med avseende å nämnda medel böra förfaras så, att förmyn­

daren berättigas att, i den mån han enligt lagen äger förbehålla sig fritt för­

fogande, göra sådant förbehåll före den 15 februari, men att medel, om

vilka förbehåll sålunda ej gjorts av förmyndaren, skola anses innestå under

spärrning. Att utöver den 15 februari utsträcka tiden för vidtagande av för-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

111

myndarens berörda åtgärd torde ej vara behövligt, då förmyndaren i samband 8 kap.

med upprättandet av årsräkningen och anskaffandet av de bevis om bankin­

sättningarna, som enligt 9 kap. 8 § skola bifogas räkningen, har anledning

beakta nödvändigheten av att göra förbehåll. Även i detta fall komma nog

bankerna att giva sina klienter nödig handledning, och det eventuella be­

sväret för överförmyndaren att lämna en del tillståndsbevis må för övrigt

anses uppvägas av den ökade säkerhet för myndlingarna, som ligger däri, att

deras i bank placerade kapital från viss dag bliva spärrade. Bestämmelser i

nu nämnda hänseende böra intagas i 6 § av promulgationslagen.

12

§.

Lagrådet:

Tveksamt synes vara, om förmyndare, resp. överförmyndare, må tillerkän­

nas ovillkorlig rätt att återkalla tillstånd, varom fråga är i förevarande para­

graf. Åtminstone beträffande den, som fyllt aderton år, torde den en gång

meddelade emancipationen beträffande rätt att driva rörelse böra hava lika

vidsträckt giltighet, som är föreslagen angående arbetsavtal, vadan återkallelse

ej må ske utan rättens tillstånd. I varje fall synes detta böra gälla, där­

est, såsom vid förslaget till ändring i § 6 av 1864 års näringsfrihetsförord-

ning kommer att föreslås, förmyndares personliga ansvarsskyldighet för de

under rörelsens bedrivande uppkommande förbindelserna bortfaller. Anser

man sig icke kunna på nyss angivet sätt begränsa återkallelserätten, torde

genom erforderlig ändring av 12 kap. 17 § i förevarande förslag rätt böra

beredas den omyndige till talan mot förmyndares eller överförmyndares åt­

gärd eller beslut, varigenom rörelsens fortsättande förhindras.

13 §.

Lagrådet:

I motiven till förevarande paragraf har framhållits, att om förmyndaren

vill använda en inteckning såsom hypotek för ett lån under villkor, som

väsentligen avvika från dem, vilka finnas upptagna i inteckningsreversen, det

för lån mot inteckningssäkerhet föreslagna undantaget från kravet å över­

förmyndarens samtycke till upptagande av lån ej äger tillämpning, utan dylikt

samtycke alltid skall inhämtas. Gives icke erinran härom i den föreslagna

lagen, torde det vara att befara, att långivaren lätt förbiser en mellan vill­

koren i inteckningsreversen och lånevillkoren föreliggande skiljaktighet, som

bort föranleda särskilt tillstånd till lånets upptagande, med påföljd att låne­

transaktionen kan bliva ogiltig. Till undvikande av dylik otrygghet med avse­

ende å fastighetskrediten synes lämpligast vara, att vid lånets upptagande ej

utan överförmyndarens samtycke må från villkoren i det intecknade skulde­

brevet ske någon som helst avvikelse, innebärande eftergift av dessa villkor;

och torde förty såsom förutsättning för tillämpning av berörda undantag böra

112

8 kap. uttryckligen föreskrivas, att lånet upptages utan någon eftergift i fråga om de

i det intecknade skuldebrevet angivna villkoren.

Den tid, inom vilken lånet skall upptagas för att särskilt lånetillstånd ej

skall erfordras, har bestämts till sex månader, räknade från det tillstånd till

inteckningen meddelades. Samma tid är emellertid i 15 § föreslagen såsom

tid, varunder inteckningstillståndet skall gälla. Då nämnda tidsperioder ej

synas böra sammanfalla, torde omförmälda föreskrift i nu förevarande pa­

ragraf jämkas därhän, att lånet utan särskilt lånetillstånd får upptagas intill

dess viss tid förflutit från det inteckningen meddelades.

14 §.

Lagrådet:

Från gällande lags bestämmelser i 22 kap. 3 § ärvdabalken och 4 kap. 8 §

jordabalken, att försäljning av omyndigs jord ej må ske utan närmaste frän-

ders råd och rättens samtycke, har stadgats undantag i lagen om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter

sålunda, att nämnda bestämmelser ej skola äga tillämpning i fråga om för­

säljning enligt samma lag av samfällighet, vari omyndig äger del. Principen

om tillstånd av domstol till dylik försäljning har emellertid upprätthållits,

men då det kan vara fråga om samfälligheter med stort antal ägare och det

måste anses innebära onödig omgång, att varje förmyndare skall vara skyldig

att för sina myndlingar, måhända hos särskilda domstolar, begära medgivande

till försäljningen, har stadgandet i ämnet avfattats så, att försäljningsbeslut

ej är giltigt, med mindre rätten i den ort, där samfälligheten är belägen, på

ansökan av någon delägare finner skäl lämna tillstånd till försäljningen.

Då nu i förevarande paragraf intagits bestämmelse om samtycke av över­

förmyndaren till vissa upplåtelser av beskaffenhet att ej fordra rättens med­

givande och härav givetvis kunna vållas olägenheter av den art, som nyss

nämnts, torde till undvikande av desamma i bysamfällighetslagen böra vid­

tagas ändring i överensstämmelse med reglerna angående försäljning eller på

annat lämpligt sätt.

16 §.

Thulin:

Av en jämförelse mellan förevarande paragraf och 12 kap. 17 § framgår,

att där förmyndare å omyndigs vägnar slutit avtal utan erforderligt samtycke

av överförmyndaren eller rätten, väl den, med vilken förmyndaren slutit av­

talet, är bunden viss tid, men att förmyndaren när som helst, till dess veder­

börligt samtycke erhållits, äger rätt frånträda avtalet, ett frånträdande, som

kan ske jämväl på det sätt, att förmyndaren underlåter att söka överförmyn­

darens eller rättens samtycke, liksom han även kan återkalla gjord ansökning

om godkännande. Givetvis kunna sådana omständigheter inträffa efter avtalets

slutande, att den omyndiges intresse kräver avtalets frånträdande. Detta bör

dock ske endast på rent objektiva skäl. Avgörandet härutinnan synes förden-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

113

skull icke uteslutande böra läggas i förmyndarens hand, utan torde frågan

härom böra få bero på en förmyndaren överordnad myndighet, allt efter

ärendets art överförmyndaren eller rätten. Vid sådant förhållande bör jämväl

den, med vilken förmyndaren slutit avtalet, tillerkännas befogenhet att under­

ställa avtalet överförmyndarens eller rättens prövning.

18

§.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Då förmyndaren genom depositionen hos bank av värdehandlingar, som

tillhöra den omyndige, befrias från åtskilligt arbete med den löpande förvalt­

ningen av dessa handlingar, synes det skäligt, att hänsyn härtill tages vid

bestämmande av förmyndarens arvode; men att, på sätt i förslaget skett, för

arvodets beräknande uppställa en regel, som utgår från att avgiften till banken

för vården av värdehandlingarna skall utan inskränkning slutligen drabba

förmyndaren, torde kunna medföra resultat, som måste betecknas såsom

obilliga mot denne. Visserligen kan dylik obillighet undanröjas genom be­

slut av rätten om högre arvode än det, som utan rättens samtycke må ut­

tagas, men då det ur såväl den enskildes som domstolens synpunkt är av

vikt, att rättens befattning med arvodesfrågorna så vitt möjligt begränsas, bör

det tillses, om ej bestämmelsen angående det regelmässiga maximiarvodet kan

i berörda hänseende något modifieras.

Härför talar ej blott att själva förbindelsen mellan förmyndaren och banken

orsakar förmyndaren besvär, som med nuvarande ordning ej förekommer,

utan även att förmyndarbefattningen i övrigt enligt förslaget torde i vissa

avseenden kräva ökat arbete av förmyndaren. Och en alldeles särskild an­

ledning att här vidtaga jämkning ligger däri, att då förmvndararvodet beräk­

nas efter avkastningen å myndlingens egendom men depositionsavgiften efter

dess kapitalvärde, vilket icke alltid står i ett något så när bestämt förhål­

lande till avkastningen, det avdrag, förmyndaren får vidkännas för avgiften

till banken, kan bliva så stort, att föga eller intet återstår av arvodet.

Att för den önskvärda begränsningen finna en form, som tillbörligt till­

godoser förmyndaren utan att göra regeln alltför invecklad, torde vara ganska

vanskligt; vad som åsyftas lärer emellertid väsentligen ernås genom ett till

första stycket av förevarande paragraf fogat stadgande av innehåll, att därest

avgift för värdehandlingars förvaring uppgår till mera än viss del, exempel­

vis två procent, av inkomsten å värdehandlingarna, för överskjutande del av

avgiften ej skall göras avdrag vid maximiarvodets beräknande.

Thulin:

Då stadgandet av ett maximibelopp för förmyndararvodet torde komma att

medföra, att i regel arvode debiteras med nämnda belopp, men detta i vissa

fall lärer vara för högt, synes införande av ett dylikt maximibelopp ej böra

ske med mindre i lag inskärpes plikten för överförmyndaren att granska

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 höft. (Nr 53.)

8

8 kap.

114

8 kap. debiterade förmyndararvoden och tillse, om de kunna anses skäliga med

hänsyn till förvaltningens omfattning och med beaktande av de särskilda kost­

nader, som debiteras den omyndige.

Sundberg och Köersner:

Andra stycket synes böra utgå. I regel lärer väl legal förmyndare icke

debitera förmyndararvode. Men det torde icke finnas tillräckliga skäl att för­

bjuda honom att tillgodogöra sig sådant. Ej sällan äro förhållandena av den

art, att det skulle innebära en obillighet, om han vore skyldig att utan er­

sättning handhava förmynderskapet. Ett stadgande i dylik riktning kan ock

lätteligen medföra den påföljd, att den legale förmyndaren i stället för arvode

påför den omyndige en oskälig inackorderingsavgift eller på annat sätt söker

kringgå stadgandet.

Av skäl, som nu anförts, bör jämväl andra stycket av 7 kap. 11 § uteslutas.

Thulin och Stenberg:

I regel lärer det visserligen bäst överensstämma med förhållandet mellan

föräldrar och barn, att fader eller moder, som utövar legalt förmynderskap

för sitt barn, icke uppbär arvode därför. Därest barnets inkomster endast

förslå till täckande, helt eller delvis, av utgifterna för dess uppehälle och ut­

bildning, följer av faderns eller moderns skyldighet att av egna medel sub-

sidiärt bestrida dessa utgifter, att något arvode för förmynderskapet ej kräves,

och även om inkomsterna äro större, torde i de flesta fall av naturliga skäl

något anspråk på arvode icke framställas. Undantagsvis kunna emellertid

omständigheterna vara av den art, att det vore obilligt att utesluta förmyn­

daren från arvode. I sådant hänseende hava i utlåtanden över förslaget er­

inrats om det fall, att en mindre bemedlad fader eller moder är skyldig att

vara förmyndare för barn med betydande förmögenhet, vars förvaltning tager

i anspråk kanske större delen av förmyndarens tid. För dylika fall synes

rätten böra kunna medgiva, att förmyndaren gottskriver sig arvode. Vi hem­

ställa alltså om sådan ändring av andra stycket i förevarande paragraf, att

fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, förklaras ej äga

uppbära arvode, varom i paragrafen är sagt, där ej rätten med hänsyn till

särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

Bifall härtill föranleder motsvarande ändring i 7 kap. 11 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

9 kap.

1 §■

Lagrådet:

För att icke giva anledning till det antagandet, att bokföring i egentlig

mening skulle vara nödvändig vid varje förmynderskap, även om förvaltningen

är av än så ringa omfattning, torde paragrafens avfattning böra något jämkas.

115

Av samma skäl bör i 13 § av förevarande kapitel och i 10 kap. 2 § termen ⁹ kap.

»räkenskapsböcker» undvikas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

²

§•

Sundberg:

Bestämmelserna i första och andra styckena lära sakna tillämpning på det

fall, att den omyndiges enda tillgång utgöres av andel i ett eller flera oskif­

tade bon. Huru nämligen överförmyndaren skall erhålla kännedom angående

dylik tillgång stadgas i 7 kap.; och att därutöver ålägga en förmyndare att

inge förteckning, upptagande endast samma tillgång, vore meningslöst. För

övrigt skulle ju, med tillämpning av första punkten i första stycket eller av

andra stycket på andel i oskiftat bo, förmyndaren vara pliktig ingiva där om­

förmäld förteckning vid en tidigare tidpunkt än som är stadgad för upprät­

tande av bouppteckning, något som är otänkbart.

Med tredje stycket synes alltså vara avsett att dels uttala, att, så länge ett

dödsbo är oskiftat, någon förteckning enligt första eller andra stycket ej ifråga-

kommer, dels ock lämna föreskrift, huru förmyndaren i förevarande' hänse­

ende skall förfara, då omyndigs ideella andel i oskiftat bo utbrytes, vare sig

denna andel utgör hans enda tillgång eller han därjämte äger annan egen­

dom, och den omyndige sålunda i stället för sagda andel erhåller viss egen­

dom, varöver förteckning kan upprättas.

Stadgandena i första punkten av första stycket och i andra stycket torde

för dylikt fall kunna vinna direkt tillämpning; och hemställes fördenskull, att

tredje stycket får utgå.

Därest denna hemställan ej bifalles, synes i allt fall sagda tredje stycke,

detsammas innebörd må yrara den nyss angivna eller annan, böra undergå

omredigering i förtydligande syfte.

Lagrådet:

Med anledning av vad i lagberedningens motiv anförts därom att i admi­

nistrativ väg borde för vinnande av kontroll över gåvor till omyndiga före­

skrivas skyldighet för deklarationsmyndighet att om sådan gåva meddela för-

mynderskapsdomstolen underrättelse, må erinras, att dylik anordning svårligen

lärer vara möjlig utan ändring i gällande tryckfrihetsförordning.

7 §■

Lagrådet:

I anslutning till vad vid 8 kap. 8 § anförts beträffande skuldebrev, för

vilka inteckning i myndlingens fastighet eller tomträtt är gällande och som

innehavas av myndlingen själv, må här erinras, att föreskrift lärer erfordras

därom att sådana skuldebrev skola anmärkas i förteckning över den omyn­

diges egendom samt i årsräkning och sluträkning.

Även i andra hänseenden än i fråga om lösören kan det i vissa fall visa

116

9 kap. sig önskvärt, att i årsräkning eller sluträkning finge för undvikande av upp­

repningar göras hänvisningar till förut avlämnade handlingar. Ett sådant med­

givande vore lämpligt exempelvis då ett fastighetskomplex, bestående av ett

stort antal fastigheter, skall år från år oförändrat upptagas eller då värde­

handlingar, lika till antal, valörer och nummer, ingå i uppgifterna det ena

året efter det andra eller då bland skulderna finnas stående inteckningslån.

Lagrådet hemställer förty, att rätten att göra hänvisningar utsträckes att gälla

alla fall, då sådana kunna anses lämpliga.

Thulin:

Enligt förordningen den 28 oktober 1910 angående taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering skola förmyndarkammare eller gode män för

tillsyn å förmynderskap varje år till ledning för taxeringen lämna uppgift

angående, bland annat, värdet av varje omyndigs förmögenhet vid utgången

av nästföregående år, därest förmögenheten uppgått till minst 1,200 kronor.

För såvitt denna uppgiftsskyldighet skall kvarstå, torde densamma, sedan

förevarande lag trätt i kraft, komma att överflyttas å överförmyndarna. För

minskande av deras arbete synes nödvändigt tillse, att årsräkningar, årsuppgifter

och förteckningar upprättas på sådant sätt, att överförmyndaren utan större be­

svär må kunna lämna ifrågavarande uppgifter för taxeringen. Detta mål skulle

på enklaste sätt vinnas, om i förevarande paragraf intoges föreskrift, att i

förteckning över omyndigs egendom samt årsräkning och sluträkning till­

gångarna skola upptagas med deras värde enligt de för skattedeklaration

gällande grunder. Enär emellertid fall kunna förekomma, då en förmyndare

finner lämpligt att i berörda räkningar och förteckningar upptaga tillgångarna

till annat värde, synes åt stadgandet böra givas*den innebörd, att där till­

gångarnas värde ej upptagits enligt de för skattedeklaration gällande grunder,

uppgift tillika skall lämnas å deklarationsvärdet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Sundberg och Kdersner:

Den i första stycket stadgade skyldigheten för förmyndaren att lämna upp­

gift jämväl om tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda

förvaltning, kan för förmyndaren vålla besvär och svårigheter och är knap­

past av någon vikt. Vi hemställa förty, att detta stadgande får ur förslaget utgå.

12 §.

Sundberg:

Överlämnandet av vissa handlingar, på sätt sägs i första punkten av första

stycket, skapar en utgångspunkt för den tid, under vilken klander mot för-

myndarförvaltningen må anställas. På grund härav är det önskligt, att över­

lämnandet omfattar samtliga de handlingar, som avlämnats till överförmyn­

daren och äro erforderliga för granskning av förvaltningen genom den omyn-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

117

dige själv eller ny förmyndare. I förslaget hava ock fördenskull urskilts och 9 kap.

uttryckligen uppräknats de handlingar, som äro att dit hänföra.

Helt naturligt bygger förslaget på det antagande, att överförmyndaren, som

handlar under tjänstemannaansvar, icke vid överlämnandet skall göra sig

skyldig till vårdslöshet eller förbiseende. Uteslutet är emellertid icke, att de

av honom överlämnade handlingarna, vare sig av nyss antydda eller av annan

orsak, komma att i ett eller annat avseende lida av ofullständighet; man

uppmärksamme i sådant hänseende t. ex. det fall, att under förmyndarför-

valtningen avlämnats ej, såsom i förevarande paragraf av förslaget synes för­

utsatt, allenast en förteckning över den omyndiges tillgångar och skulder utan

flera dylika förteckningar.

Härvid må anmärkas, att, enligt vad som synes höra antagas, under års-

räkningar, om vilka i förevarande stycke talas, icke skola vara inbegripna

sådana redovisningsräkningar, som med tillämpning av nu gällande lag av­

lämnats till vederbörande granskningsmän. Avfattningen av 10 § andra styc­

ket i det remitterade förslaget till lag angående införande av lagen om för­

mynderskap kan emellertid giva anledning till någon tvekan i detta hän­

seende.

Skulle så inträffa, att någon av de i förevarande stadgande uppräknade

handlingar icke kommit med vid överlämnandet, uppställer sig frågan, om

denna omständighet föranleder framskjutande av klandertidens begynnelse.

Ett jakande svar på denna fråga synes, vid jämförelse av stadgandets lydelse

med ordalagen i 6 kap. 10 §, vara antagligast. I så fall bleve emellertid

stadgandets syfte i väsentlig mån förfelat. Till förebyggande härav är förty

en ändring av förslaget härutinnan att förorda.

Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förslaget utsättes

viss tid, inom vilken det skall åligga den, som emottaga handlingarna, att

hos överförmyndaren anmäla, att och i vad avseende han anser handlingarna

vara ofullständiga, vid äventyr, om denna tid försittes, att klandertiden börjat

löpa med det redan skedda överlämnandet; sker anmälan rätteligen och fin­

ner överförmyndaren den grundad, räknas klandertiden från den dag, då den

felande handlingen överlämnas; leder åter sådan anmälan ej till önskad på­

följd, har handlingarnas mottagare för sig öppen möjligheten att i rättegång

mot överförmyndaren, eller eventuellt förmyndaren, efter befogenhet göra

gällande talan om fullständig redovisning; och där han vinner rättegången,

kommer domen däri att bilda utgångspunkt för klandertiden.

Mot en sådan anordning kan visserligen göras den invändning, att den

med den avgivna redovisningen missnöjde, som anställt rättegång, i de flesta

fall bleve nödsakad att, utan att avvakta rättegångens slutliga resultat, an­

hängiggöra klandertalan för att icke, i händelse sagda resultat ginge honom

emot, hava försuttit sin klanderrätt. Men denna olägenhet synes dock icke

vara av avgörande betydelse, så mycket mindre som förhållandet härutinnan

118

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap, skulle bliva på det hela taget detsamma, som för närvarande i praxis är

gällande.

Bifall till vad nu förordats medför behov av någon jämkning i avfattningen

av stadgandet i 6 kap. 10 §.

I andra punkten av förevarande paragrafs första stycke ges särskilda stad-

ganden för det fall, att förmyndaren, då hans befattning upphörde, var fri

från skyldighet att avgiva sluträkning. Såsom huvudregel därvid skall enligt

förslaget gälla, att handlingarna icke skola från överförmyndaren utlämnas,

utan hos denne kvarstanna. Huruvida denna huvudregel är att föredraga

framför en regel därom ätt handlingarna städse även i detta fall skola över­

lämnas är en lämplighetsfråga.

Skall förslaget härutinnan bibehållas, synes det vara i sin ordning att,

såsom förslaget innehåller, från sagda huvudregel göres undantag, därest

handlingarnas överlämnande begäres av den, som äger mottaga redovis­

ning, eller av den avgående förmyndaren. Kommer av sådan anledning över­

lämnande till stånd, torde avsett vara, att överlämnandet bildar utgångspunkt

för en ettårig klandertid. Uttryckligt stadgande härutinnan synes emellertid

önskligt. Det andra undantaget torde hälst böra utgå.

Thulin:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag det vara av vikt, att bestämmel­

ser meddelas, huru klandertiden skall beräknas, där de i förevarande para­

graf uppräknade handlingar icke alla kommit med vid överlämnandet; men

synes mig detta missförhållande enklast avhjälpas genom att låta förslaget

intaga den ståndpunkt, att, såframt bland de av överförmyndaren avlämnade

handlingarna finnes sluträkning över förmynderskapet, överlämnandet, även

om annan ofullständighet vidlåder detsamma, innebär avgivande av slutredo­

visning, som bildar utgångspunkt för klandertiden.

I varje fall synes saknaden av en eller annan förteckning icke böra vara

hinder för tillämpning av ettårspreskriptionen, om samtliga årsräkningar och

sluträkningen överlämnats. Möjligen skulle en viss fördel vinnas, om den

avgångne förmyndaren bereddes tillfälle genomgå de handlingar, överförmyn­

daren skall överlämna till myndlingen eller ny förmyndare, eller överför­

myndaren ålades till avgången förmyndare överlämna en förteckning å de

handlingar, som tillställts den omyndige eller ny förmyndare.

Beträffande klandertiden uti det i första styckets andra punkt omförmälda

fall instämmer jag med justitierådet Sundberg.

Vad angår det andra av de i samma punkt upptagna undantagen från

där stadgade huvudregel, nämligen att överförmyndaren å någon av handlin­

garna gjort anteckning om anmärkning utan att anmärkningen föranlett an­

sökan till rätten, torde tillämpningen härav i de flesta fall komma att

verka såsom en uppmaning åt vederbörande att anställa klandertalan på

grund av den gjorda anmärkningen och förty kunna giva upphov till rätte-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

119

9 kap.

gångar av beskaffenhet att helst hava bort undvikas. Med hänsyn härtill hem­

ställes, att detta undantag ur förslaget uteslutes.

Stenberg och Köersner:

Då det är av vikt, att ny förmyndare, som får handlingar, varom i denna

paragraf är fråga, sig tillställda, tager noggrann vård om dem för deras åter­

ställande inom stadgad tid, synes lämpligen böra i paragrafens andra stycke

infogas en föreskrift, att överförmyndaren skall vid handlingarnas överläm­

nande skriftligen erinra förmyndaren om den skyldighet att återställa hand­

lingarna, som åligger honom.

Lagrådet:

Ifrågasättas kan, om icke fastslåendet i lag av de i första stycket angivna

regler tillika, till förebyggande därav att hos överförmyndarna hopas hand­

lingar, som sakna betydelse annat än som arkivalier, bör medföra stadgande

om rätt att, sedan viss längre tid förflutit från det förmynderskapet upphörde,

förstöra handlingarna, där de fortfarande finnas i allmänt förvar.

14 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Även efterlevande make och universaltestamentstagare tillhöra kretsen av

dem, som efter förmyndarens död böra träda i hans ställe i de hänseenden,

om vilka här är fråga. På grund härav bör ordet arvingar utbytas mot döds­

bodelägare.

10 kap.

1 §•

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Det torde vara lämpligt, att i förevarande paragraf såsom föremål för tillsyn

av överförmyndaren särskilt angives jämväl att förmyndaren vid beräknande

av sitt arvode icke överskridit vad enligt gällande bestämmelser tillkommer

honom.

Regeringsrådet Thulin åberopade vad han i nu anmärkta hänseende anfört

vid 8 kap. 18 §.

2 §•

Lagrådet:

Även om en särskild inventering endast mer undantagsvis lärer komma till

stånd, bör överförmyndarens rätt att när som helst företaga sådan icke i

lager? framstå såsom något extraordinärt. Lagrådet hemställer därför, att

120

10 kap. den i paragrafen förekommande mellansatsen »om det för granskningen av

förmyndarens förvaltning finnes nödigt» måtte utgå.

Uttryckligt stadgande torde böra meddelas därom att, då förmyndaren är

bosatt inom annat förmynderskapsdistrikt än den överförmyndare, under vars

tillsyn förmynderskapet står, överförmyndaren i nämnda distrikt skall vara

skyldig att i fråga om de i denna paragraf angivna åtgärder lämna erfor­

derligt biträde.

4 §.

Lagrådet:

Anledning torde saknas att begränsa den förmyndaren i andra stycket till­

erkända rätt att få frågan om honom åliggande ersättningsskyldighet prövad

till de fall, att gjord anmärkning icke föranlett ansökan till rätten.

6

§.

Stenberg och Koersner:

På sätt lagberedningen i sitt betänkande erinrat, vilar den här upptagna

föreskriften om rätt för den omyndiges make och närmaste fränder att hos

överförmyndaren taga del av räkningar och andra handlingar rörande förmynder­

skapet pa den förutsättningen, att dessa handlingar icke enligt tryckfrihets­

förordningens bestämmelser i § 2 mom. 4 äro att anse såsom offentliga.

Nämnda förutsättning torde knappast föreligga. Överförmyndarna bliva otvivel­

aktigt att betrakta såsom publika tjänstemän; och även om sagda handlingar

svårligen känna sägas röra allmänna ärenden, utan fastmer hava avseende å

enskilda angelägenheter, synes det oss, särskilt i betraktande av att i vissa

likartade fall uttryckliga undantag från offentlighetsprincipen funnits erforder­

liga, icke kunna antagas, att handlingar av ifrågavarande beskaffenhet utan

sådant undantag bleve uteslutna från principens tillämpning. På grund härav

och då vi lika med lagberedningen finna övervägande skäl tala för att dessa

handlingar bliva undandragna offentligheten, bör enligt vår mening i samband

med den nya förmynderskapslagstiftningen åvägabringas sådan ändring i tryck­

frihetsförordningen, att hos överförmyndare förvarade räkningar och andra

handlingar rörande förmynderskap (och godmanskap) ej må utlämnas till andra

än dem, som enligt allmän lag äga taga del därav. Sådan grundlagsändring

torde icke kunna slutligen antagas förr än vid 1925 års lagtima riksdag, men

detta bör givetvis ej hindra civillagens tillämpning redan från samma års

början.

Sundberg och Thulin:

Med den ställning, överförmyndarna komma att intaga såsom publika tjänste­

män, måste hos dem förvarade räkningar och andra handlingar rörande för­

mynderskap enligt stadgandena i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vara

* att anse såsom offentliga handlingar. Anledning synes ej, särskilt vid jäm­

förelse med bouppteckningar, förekomma till ändring härutinnan av trvckfi4hets­

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

121

förordningen. På grund härav hemställes, att förevarande paragraf ur förslaget ¹⁰ kap.

uteslutes.

7 §•

Sundberg och Koersner:

Då den bär stadgade uppgiftsskyldigheten icke lärer tjäna rätten eller domaren

till avsevärt gagn, men densamma i särskilda fall kan ådraga överförmyndaren

betydande besvär och kostnader, hemställes, att stadgandet får utgå ur förslaget.

Justitierådet Koersner tilläde:

En mera effektiv kontroll synes för övrigt kunna vinnas, om i den föreslagna

kungörelsen om förandet av rättens förmynderskapsbok, så ock om vissa åt­

gärder, som åligga rätten eller domaren i avseende å förmyndarvården, infördes

föreskrift om skyldighet för domaren att t. ex. vart annat år infordra den av

överförmyndaren förda förmynderskapsboken för jämförelse med den hos dom­

stolen förda boken. Om en dylik jämförande granskning av förmynderskaps

böckerna företages före den i 7 § av nämnda kungörelse omförmälda inspektion,

torde berörda förrättnings utförande i väsentlig grad underlättas.

11 kap.

Rubriken.

Thulin:

Enär på skilda områden av lagstiftningen förekomma stadganden om gode

män, å vilka förevarande kapitel ej skall äga tillämpning, synes åt kapitlets

rubrik böra givas en sålunda ändrad avfattning, att därav framgår, att här

allenast avses sådana godmanskap, vilkas innehavare handla under förmyndar-

ansvar.

1 §•

Sundberg:

Här omförmälda godmanskap är avsett att utgöra ett förmynderskap, till

arten skilt från andra förmynderskap därutinnan, att det redan från början

tänkts få, frånsett den omyndiges ålder, allenast begränsad varaktighet. Denna

artskillnad är väsentlig. Just med hänsyn till antydda tidsbegränsning kan näm­

ligen gode mannen i verkligheten aldrig erhålla samma ställning och ansvarighet

som en förmyndare. Godmanskapets innehavare lärer vara nödsakad att in­

skränka sin verksamhet för den omyndige huvudsakligen till åtgärder, som icke

tåla uppskov; han kan sålunda t. ex. ej anses befogad att enligt sin egen upp­

fattning omlägga av förmyndaren uppgjorda planer rörande förvaltningen av den

omyndiges egendom eller vården om den omyndige, där denna vård handhafts

av förmyndaren. Redovisningsskyldigheten blir en annan än förmyndarens, då

gode mannen ej kan åläggas redovisning beträffande annat eller mera av den

omyndiges egendom än han haft anledning taga befattning med, vilket högst

sällan kan gälla all den omyndiges egendom. Att å gode mannen tillämpa

den i 6 kap. 10 § av förslaget givna regeln på sätt som gäller om ny för-

122

kap. myndare lärer ock vara otänkbart, eftersom någon sluträkning från förmyn­

daren ej avgivits och gode mannen förty ej kunnat erhålla någon redovisning

för förmynderskapet beträffande förfluten tid. Av samma skäl har man ock

nödgats stadga skyldighet för gode mannen att inom viss tid efter godmanskapets

inskrivning till överförmyndaren ingiva förteckning över den omyndiges egendom,

en skyldighet, som enligt förslaget saknar motsvarighet, då ny förmyndare

förordnats för den omyndige.

Godmanskapet kan sålunda näppeligen vara att anse såsom ett förmynderskap.

I godmanskapets natur ligger i själva verket, att det, då förmyndare är för­

ordnad, skall antingen ersätta förmynderskapet i visst avseende eller ock utan

angiven begränsning supplera förmynderskapet, men aldrig helt ersätta eller

träda i stället för detsamma.

*

Det synes även vara svårt att förstå, varför en sjuk person enligt förevarande

paragraf skall berövas sin rättshandlingsförmåga beträffande handhavandet av

förmynderskap, men enligt 3 § i fråga om alla andra sina angelägenheter få

bistånd vid deras skötsel utan förlust av den egna rättshandlingsförmågan. Vad

angår det andra, i förevarande paragraf angivna fallet, då god man skall för­

ordnas att i förmyndarens ställe vårda omyndigs angelägenheter, är detta fall

av så synnerligt säregen natur, att det borde kunna lämnas alldeles ur räk­

ningen. Anses emellertid regler därom icke kunna undvaras, lärer, då av här

ifrågavarande anledning ett godmansförordnande blir erforderligt, utan någon

som helst olägenhet kunna ordnas så, att förordnandet kommer att omfatta

vissa angelägenheter, vilka kräva ett snart ingripande; att representant för

den omyndige beträffande hans övriga, mindre aktuella angelägenheter kommer

att saknas under ifrågavarande, ytterst begränsade tid har endast teoretiskt

intresse, som icke behöver tillgodoses.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställes, att förevarande paragraf

uteslutes och att, därest bestämmelser anses erforderliga angående förord­

nande av god man i anledning därav att förmyndaren enligt 12 kap. 15 §

suspenderats från utövningen av förmynderskapet, dessa bestämmelser inord­

nas under reglerna i 2 § av förevarande kapitel.

Bifall härtill medför behov av jämkning i avfattningen av sista punkten i

7 § samt av 12 kap. 19 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Justitierådet Koersner hänvisade till vad han komme att anföra vid 8 §.

Thulin:

Då en enligt förevarande paragraf förordnad god man i llertalet fall ej

torde behöva övertaga en förmyndares alla funktioner eller helt träda

i

den­

nes ställe, synas orden »i förmyndarens ställe» böra utbytas mot »i den

omfattning rätten bestämmer».

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

2 §.

123

11 kap.

Lagrådet:

Har avtal ingåtts om sammanlevnad i oskiftat bo, däri omyndig äger del,

torde den omständighet, att jämväl hans förmyndare är delägare i boet, ej i

och för sig utgöra hinder för denne att under avtalstiden förvalta den rätt i

boet, som tillkommer den omyndige. Det godmansförordnande, varom i första

styckets första punkt är fråga, skall sålunda, så vitt angår sammanlevnad i

oskiftat bo, avse allenast avtalets ingående. Skulle under avtalstiden behov

yppas, att den omyndige varder representerad av annan än förmyndaren, får

särskilt förordnande meddelas i den omfattning förhållandena kräva. För­

slagets mening lärer ock, enligt vad av dess motivering framgår, vara den

nu angivna, men synes detta böra till undvikande av missförstånd tydligare

än som skett utmärkas i lagtexten.

3 och 4 §§.

Thulin:

Den sjuke eller bortovarande, för vilken god man enligt stadgande i dessa

paragrafer förordnas, får ej därigenom sin rättsliga handlingsförmåga in­

skränkt. Godmanskap, som avhandlas i 1 och 2 §§, utövas däremot för

omyndiga personer. Denna väsentliga olikhet framträder icke med önskvärd

tydlighet genom den avfattning nu förevarande paragrafer erhållit. Det skulle

bidraga till större klarhet, om i förslaget utsädes, att godmanskap enligt

någon av dessa paragrafer icke länder till inskränkning i den sjukes eller

bortovarandes rätt att själv råda över sin egendom.

Köersner:

Lagförslaget saknar stadgande om ett slag av gode män, som domstolarna

för närvarande bruka förordna, nämligen gode män för förvaltning av viss

egendom, som genom gåva eller testamente bortgivits under villkor att den­

samma skall förvaltas av god man under förmyndaransvar.

Dylika villkorsbestämmelser pläga tillkomma i det lovvärda syftet att skydda

existensminimum för personer, som förväntas icke kunna med tillräckligt

förstånd handhava sina ekonomiska angelägenheter, ehuru de icke anses böra

eller ens kunna ställas under förmyndare. Jag anser det därför vara av vikt,

att möjlighet beredes att allt fortfarande kunna bringa till verkställighet vill­

kor av denna art. Om emellertid föreskrift om rätt för domstolarna att för­

ordna dylik god man icke inflyter i lagen, är det icke osannolikt, att dom­

stolarna efter denna lags ikraftträdande icke skola tillhandagå med sådana

förordnanden. Men även om förordnanden kunna utverkas, synes det vara

önskligt, att gode män för uppdrag av ifrågavarande beskaffenhet i fråga om

förpliktelser och ansvarighet likställas med den nya lagens gode män av

annat slag.

124

¹¹

kap. Jag hemställer således, att i förevarande kapitel måtte inflyta stadgande

angående antydda slag av gode män.

5 §.

Köer säter:

Därest min vid föregående paragrafer gjorda hemställan om rätt för dom­

stol att förordna god man för förvaltning under förmyndaransvar av genom

gåva eller testamente bortskänkt egendom vinner avseende, synes det önsk­

värt, att domstolarna beredes rättighet att till god man för berörda ändamål

utse jämväl annan än fysisk person, t. ex. bank eller annan institution, som

blivit föreslagen i donationsurkunden eller eljest är lämplig.

I många fall skulle det bereda den bästa trygghet, om uppdraget sålunda

kunde anförtros åt en juridisk person med odisputabel vederhäftighet. Den

utväg, som för närvarande stundom anlitas, nämligen att, sedan avtal träffats

om en banks garanti för förvaltningen, till god man föreslås och utses t. ex.

chefen för bankens notariatavdelning, är ej odelat tillfredsställande och låter

sig för övrigt icke under alla förhållanden genomföra.

Sundberg och Thulin:

Stadgandet i tredje stycket tarvar förtydligande sålunda, att därav framgår,

huruvida innehavande av godmanskap medför samma rätt att undandraga sig

annat godmanskap, som enligt 2 kap. 8 § 4. tillägges innehavande av för­

mynderskap beträffande annat sådant. I sammanhang härmed torde böra

klargöras, huruvida och i vad mån innehavande av godmanskap befriar från

skyldigheten att åtaga sig förmynderskap.

8 §•

Koersner:

Godmansförordnande enligt 1 § av detta kapitel innefattar väl uppdrag att

i förmyndarens ställe ombesörja alla angelägenheter för den omyndige. I följd

härav medför förordnandet rätt och i vissa fall plikt för gode mannen att

omhändertaga och förvalta all den egendom, som tillhör eller kan tillfalla

den omyndige. Har han utövat eller varit pliktig utöva nämnda befogenhet,

åligger det honom också att fullgöra lagstadgad skyldighet att överlämna för­

teckningar och räkningar samt att vid uppdragets upphörande avgiva redo­

visning. Möjligen bör emellertid uttrycklig föreskrift inflyta i lagen därom att

överförmyndaren har att efter granskning av gode mannens sluträkning till

den ordinarie förmyndaren överlämna, förutom sluträkningen, den eller de

förteckningar över den omyndiges tillgångar och skulder och de årsräkningar,

som avgivits av gode mannen, samt att talan mot gode mannen skall inom

ett år, efter det ifrågavarande handlingar överlämnats, genom stämning an-

hängiggöras vid äventyr av den i 6 kap. 10 § föreskrivna preskriptionspåföljd.

Om uttryckligt stadgande i denna riktning icke intages i lagen, kan det må-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

125

hända komma att antagas, att gode mannen för åtnjutande av klanderfrihet n kap.

har att avvakta den tid, då förmyndarens uppdrag upphör och sluträkning

för honom avgives, något som säkerligen icke varit förslagets mening.

Emellertid kan det ifrågasättas, om gode mannen skall vara ovillkorligen

pliktig att övertaga alla den omyndiges tillgångar. Med hänsyn till dessa till­

gångars beskaffenhet eller de omständigheter, under vilka godmanskapet till­

kommit, eller den tid, det är avsett att gälla, lärer det nämligen ej sällan

komma att visa sig, att något övertagande av den omyndiges hittillsvarande

tillgångar icke varit nödigt eller att endast vissa tillgångar behövt övertagas.

Att för sådana fall ändock påfordra, att gode mannen övertager alla till.

gångarna och om dem giver förteckning samt att han skall redovisa för en

förvaltning, varmed han ej tagit någon befattning, utan vilken allt fortfarande

pågått i samma ordning som under den ordinarie förmyndarens förvaltnings-

tid, synes icke vara påkallat. Skulle en dylik fordran upprätthållas, synes

hela systemet med god man såsom tillfällig förmyndare enligt 1 § kunna

bortfalla. Vida enklare ordna sig då förhållandena därigenom, att den ordi­

narie förmyndaren, såsom för närvarande i dylika fall sker, frånträder för-

mynderskapet och ny förmyndare förordnas, vilken i sin tur avgår och lämnar

rum åt den förutvarande, när hindret för honom upphört.

Däremot får institutet god man verklig praktisk betydelse, om gode man­

nens skyldighet att överlämna förteckning över den omyndiges tillgångar samt

att avgiva redovisning för förvaltning av hans egendom kan inskränkas till

att avse den egendom, som han med anledning av godmanskapet fått om

händer eller varit skyldig att omhändertaga.

Jag hemställer därför, att stadgande härom måtte inflyta på lämpligt ställe

i förevarande kapitel.

10

§.

Lagrådet:

Därest, på sätt förslaget innehåller och jämväl synes lämpligt, god man

skall, då det behov, som föranlett förordnande av god man, ej längre är för

handen, erhålla formligt entledigande av rätten, bör så anordnas, att med

dylikt entledigande ej får anstå för länge. Med hänsyn härtill torde böra i

förslaget intagas stadgande, varigenom gode mannen ålägges att, sedan hans

uppdrag slutförts, ofördröjligen hos rätten göra anmälan därom.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

12 kap.

³ §.

Lagrådet:

Om ärende, varom här är fråga, ej skall kunna upptagas på ansökan eller

anmälan av fattigvårdsstyrelse, bör 77 § sista stycket i lagen den 14 juni

1918 om fattigvården ändras så, att den däri föreskrivna anmälan skall göras

hos vederbörande överförmyndare i stället för hos domstol.

12 kap.

126

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

4 §.

Stenberg:

Då i tredje stycket av denna paragraf domaren icke förklarats skyldig utan ■

endast berättigad att i fall, som i första stycket avhandlas, utfärda kallelse

å den, om vars försättande i omyndighet ansökan gjorts, är härmed ej, såsom

i nästföljande paragraf, avsett jämväl att domaren skall ingå i bedömande,

huruvida sådant fall är för handen, att ansökningen kan av rätten avslås

utan motpartens hörande, och, allteftersom dylik prövning utfallit, vidtaga

åtgärd för motpartens hörande eller underlåta sådan åtgärd, utan avsikten

är endast att, likasom rätten icke skall utfärda kallelse i händelse sådant

förhållande föreligger, varom i andra stycket av förevarande paragraf sägs,

för samma fall befria domaren från kallelseskyldighet. Med hänsyn härtill

synes det vara lämpligt att, med uteslutande av tredje stycket, i första styc­

ket ålägga domaren, då ansökan ingivits till honom, samma skyldighet med

avseende å kallelses utfärdande, som där stadgas för rätten, och sålunda

göra undantagsbestämmelsen i andra stycket gällande i lika mån för såväl

domaren som rätten.

6

§.

Lagrådet:

Den i 22 § av förevarande kapitel föreslagna uttryckliga bestämmelsen om

officialprincipens tillämpning gäller även handläggningen av mål om omyn­

dighetsförklaring; rätten skall sörja för fullständig utredning i målet. I be­

traktande härav synes behov knappast föreligga att bereda den, om vars för­

sättande i omyndighet är fråga, möjlighet att genom statens försorg erhålla

biträde i rättegången; domstolen själv skall tillse, att de omständigheter, som

kunna åberopas såsom grund för ansökningens avvisande, bliva förebragta

och utredda. Om lagrådet det oaktat anser sig ej böra avstyrka den i före­

liggande paragraf upptagna föreskriften om förordnande av god man att, när

yrkande om omyndighetsförklaring riktas mot den, som är sinnessjuk eller

sinnesslö eller vars själsverksamhet eljest är rubbad, bevaka hans rätt, sker

det emedan det dock kan tänkas, att i något fall av särskilt grannlaga na­

tur, där den sjuke ej själv kan anskaffa hjälp, hans intressen skulle genom

mera personligt biträde av en väl kvalificerad man bliva bättre iakttagna än

genom de åtgärder för utrednings åstadkommande, som domstolen kan vid­

taga. Av enahanda skäl, som nu anförts, synes ej heller förslaget om biträde

åt den, som försatts i omyndighet och begär att förklaras åter myndig, höra

avstyrkas.

Att giva den, åt vilken rätten eller domaren lämnar uppdrag enligt denna

paragraf, benämningen god man lärer emellertid vara mindre lämpligt, då

det bör undvikas att enligt förmynderskapslagen anordna andra godmanskap

än dem, som regleras i det särskilda kapitlet om gode män. Ifrågavarande

befattnings karaktär skulle bättre framträda, om innehavaren benämndes

rättegångsbiträde. Med sådan benämning bleve även klart, att — vilket torde

127

vara avsett — bestämmelserna i 16 kap. 10 § rättegångsbalken, så vitt de ¹² kap.

angå rätt till särskild talan mot vissa under rättegången meddelade beslut i

fråga om rättegångsbiträden, komma att äga tillämpning även med avseende

å dem, som erhålla uppdrag, varom nu sagts. På grund av vad sålunda er­

inrats hemställes om utbytande av benämningen god man mot rättegångs­

biträde.

Tredje styckets innebörd bleve tydligare angiven genom ett stadgande, att

vad förut i paragrafen sagts ej skall tillämpas, därest fri rättegång beviljats

vederbörande.

7 §•

Sundberg och Thulin:

Då tillräckliga skäl ej torde föreligga att i här angivna fall göra avvikelse

från den synnerligen betydelsefulla regeln om offentlighet vid underdomsto­

larna, hemställes, att förevarande paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

11

§•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Samtidigt med att lagberedningen föreslog, att omyndighetsförklarings ver­

kan mot den, som är i god tro, ej skall inträda förr än kungörelse om för­

klaringen ägt rum, upptog beredningen i förevarande paragraf en bestämmelse

om förklaringens kungörande ej blott, såsom för närvarande sker, i allmänna

tidningarna utan även i ortstidning. Beredningen framhöll härvid vikten av

att de personer, som kunna tänkas komma att inlåta sig i rättshandling med

den omyndigförklarade, så snart som möjligt erhölle kännedom om omyndig­

hetsförklaringen, något som skulle befordras genom kungörandet i ortstid­

ning. Då sedermera det remitterade förslaget återgick till den gällande

rättens regel, att verkan av omyndighetsförklaring inträder, oberoende av

kungörelsen, redan genom beslutets meddelande, uteslöts bestämmelsen om

kungörelsens införande i ortstidning. Detta uteslutande förklarades vara för­

anlett av den ändrade ståndpunkten i fråga om inträdet av omyndighetsför­

klaringens verkan. Det synes emellertid, som om behovet av effektivitet i

kungörandet vore minst lika stort, därest ett beslut om omyndighetsförkla­

ring skall äga omedelbar verkan, som om dess verkan skall i viss mån vara

beroende av att kungörelse skett. Ett kungörande i tidning inom orten lärer

ock, på sätt lagberedningen anfört, kunna bliva till avsevärt gagn. Den kost­

nadsökning, som skulle bliva en följd av sådant kungörande, torde ej heller

vara av väsentlig betydelse, helst den omyndigförklarade i allmänhet lärer

vara i sådan ekonomisk ställning, att kostnaden ej blir betungande. Vi hem­

ställa alltså, att kungörelsens införande även i tidning inom orten föreskrives.

Lagrådet:

Uppläggandet av det här föreslagna centralregistret kommer att medföra

ej ringa arbete för åtskilliga domare i fråga om anmälningars insändande till

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

128

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

kap. centralmyndigheten samt avsevärda kostnader för statsverket vid anmälnin­

garnas registrerande och bearbetande. Till minskande av dessa olägenheter

synes förfarandet böra så vitt möjligt förenklas. En förenkling i sådant hän­

seende torde kunna lämpligen ske sålunda, att till grund för registret läggas

icke anmälningar från domstolarna utan kungörelserna i allmänna tidningarna.

Härigenom skulle domarna befrias från allt besvär med registreringen och

arbetet härmed skulle hos centralmyndigheten draga ringare kostnader, enär

detsamma bestode allenast i att sammanföra kungörelserna i fråga till ett

praktiskt register och fördenskull kunde verkställas med tämligen okvalifice­

rad och billig arbetskraft.

Emellertid synas jämväl för en på dylikt sätt åvägabragt samling kostnaderna

bliva större än som motsvaras av den nytta samlingen medför. Även utan cen­

tralregistret torde myndigheter och penninginrättningar regelmässigt erhålla kän­

nedom om omyndighetsförklaringar, i synnerhet som de allmänna tidningarna

för varje månad innehålla ett annonsregister med särskild rubrik beträffande

dylika domstolsbeslut. Vad angår andra inrättningar och enskilda personer

lärer ett centralregister sakna så gott som varje betydelse, även om den

tryckta samlingen, på sätt är avsett, hålles lätt tillgänglig för allmänheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att bestämmelserna om cen­

tralregistret måtte uteslutas ur förslaget eller förenklas i den riktning, som

nyss antytts.

Vid bifall härtill erfordras viss jämkning i 5 kap. 5 § av det till lagrådet

remitterade förslaget angående ändringar i 1904 års internationella lag.

Anses den föreslagna anordningen med ett centralregister böra i huvudsak

bibehållas, må erinras, att genom införskaffande av uppgifter om dem, som

vid lagens ikraftträdande äro omyndigförklarade, måste sörjas för att regi­

stret från början får erforderlig fullständighet; sker ej så, skulle registret

först efter ganska lång tid medföra verklig nytta.

Härjämte bör iakttagas, att det i syfte att göra registrets innehåll lättare

tillgängligt föreslagna utgivandet av en samling av vad i registret införts

måste, om ej ändamålet skall förfelas, ske med all möjlig snabbhet. En över­

skådlig uppställning av materialet är även av vikt. Att erinra härom är sär­

skilt påkallat, enär den på äktenskapsregistret grundade publikation, som sy­

nes vara ämnad att utgöra förebild för den nu ifrågavarande samlingen, ej

torde i nämnda hänseenden motsvara berättigade krav.

15 §.

Lagrådet:

Då ordalagen i början av denna paragraf kunna giva anledning till den

oriktiga uppfattningen, att domstolen för att kunna entlediga en förmyndare

skall genom framställning från någon utomstående hava fått fråga om sådant

entledigande hos sig väckt, synes någon omformulering, som tydligt läm­

nar rum även för domstolens eget initiativ, böra företagas.

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 5.V.

129

Smidbar/ och Thulin;

Då det, på sätt vid 15 § av lagrådet antytts, lärer vara avsett, att rätten

skall i frågor av beskaffenhet, som i första stycket sägs, äga vidtaga erfor­

derliga åtgärder även utan föranledande av därom gjord framställning, synes

varje begränsning i befogenheten att göra ansökan vara utan betydelse men

måhända kunna leda till ett motbjudande tvång för domstolen att rent forma­

listiskt avvisa en, materiellt sett fullt befogad, framställning. Sagda stycke

torde därför lämpligen böra ur förslaget uteslutas, i sammanhang varmed

andra stycket givetvis tarvar någon omredigering.

I vad fall som helst torde sagda befogenhet böra utvidgas utöver vad förslaget

därom innehåller. Att t. ex. från rätt härutinnan utestänga en boutrednings­

man förefaller synnerligen olämpligt, särskilt om, på sätt i 21 § sägs. god man

i förevarande hänseende likställes med förmyndare.

20

§.

Lagrådet:

Om domaren jämlikt andra stycket i denna paragraf, pa begäran av den.

för vilken god man enligt 11 kap. 3 eller 4 § förordnats, entledigat gode

mannen från befattningen, bör beslutet härom icke för sitt bestånd vara be­

roende av rättens prövning; vederbörandes framställning om gode mannens

entledigande innebär en anmälan, att det behov, som föranlett förordnandet,

upphört, och mot sådan anmälan lärer rätten ej kunna bibehålla gode

mannen vid befattningen. Det meddelande om domarens beslut, som skall

lämnas till rätten, bör därför endast hava till ändamål, att entledigandet

antecknas i rättens protokoll. I enlighet härmed torde bestämmelsen i nämnda

stycke ändras.

21

§.

Stenberg och Koersner:

Enligt andra punkten i denna paragraf skall förmyndare äga fullföljdsrätt

i ärende angående förordnande av god man för den omyndige och entledi­

gande av sådan god man. Av naturliga skäl bör en dylik regel icke äga

tillämpning, då det gäller godmanskap enligt 11 kap. 2 § första stycket; gode

mannen är i sådant fall förordnad för att i någon rättslig angelägenhet iakt­

taga myndlingens intresse gentemot förmyndaren eller någon, som denne före­

träder. En begränsning i nämnda hänseende av bestämmelsens giltighet svnes

erforderlig.

22

§.

Lagrådet:

Vid prövning, huruvida den enligt andra stycket rätten tillerkända befogen­

heten att förordna om personlig inställelse skall utövas, bör rätten givetvis,

då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av psykisk defekt, taga hän

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 40 käft. (Nr 53.)

9

16 §.

12 kap.

130

¹²

kap. syn även till sådan omständighet, som i tredje stycket avses. På grund härav

lärer detta stycke såsom obehövligt kunna uteslutas.

23 §.

Lagrådet:

Då med den ställning, överförmyndaren intager, han icke torde utan sär­

skilt i lag givet bemyndigande för utförande av talan vid domstol äga anlita

fullmäktig, men ur praktisk synpunkt möjlighet härtill synes böra stå honom

öppen, hemställes, att i förslaget intages föreskrift om rätt för överförmynda­

ren i nämnda hänseende.

Regeringsrådet Thulin tilläde, att vid bifall till lagrådets hemställan be­

stämmelse tillika bör meddelas till förhindrande av att statsverket tillskyndas

särskilda kostnader till följd därav att överförmyndaren anlitar fullmäktig.

Kungl. May.ts Proposition Nr 53.

Förslaget till lag angående införande av lagen om för­

mynderskap.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter avgåvo följande yttranden.

2 §•

Lagrådet:

I vissa författningar, t. ex. kungl. brevet den 5 februari 1808 angående be­

sittningsrätt å kronohemman, punkt 4;o), finnas meddelade särskilda regler

angående godmanskap av den art, att den nu ifrågasatta förmynderskaps-

lagstiftningen skulle bliva tillämplig å desamma. Även där dessa regler ej i

allo överensstämma med nyssnämnda lagstiftning torde de icke böra till nå­

gon del sättas ur kraft. Till det i slutet av förevarande paragraf intagna stad­

gandet lärer fördenskull böra fogas tillägg, varigenom fortfai’ande giltighet

beredes åt samma regler.

Thulin:

Enligt 77 § i lagen om fattigvården har, där någon, som icke nått myndig

ålder, på fattigvårdssamhällets bekostnad åtnjuter vård utanför sina föräldrars

eller målsmans hem, samhällets fattigvårdsstyrelse målsmansrätt över honom.

Vad denna målsmansrätt innebär är, på sätt även framgår av fattigvårdslag-

stiftningskommitténs motiv till nämnda lag, tveksamt, och har kommittén jäm­

väl i samband med förslag till lag om den offentliga barnavården hemställt

om sådan ändring i lagen om fattigvården, att denna målsmansrätt helt skulle

upphävas. Till stöd därför har kommittén anfört, att ifall behov skulle visa

sig av legal företrädare för understödstagare, för vilken faltigvårdsstvrelsen

förut haft målsmansrätt, i stället för denne lämpligen borde hos domstol be­

gäras förmyndare. Tills lagen i detta hänseende ändrats, kvarstår emellertid

målsmansrätten, och torde det därför vara nödvändigt att, om ej nämnda

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

131

ändring redan nu anses kunna göras, i förevarande lag införes föreskrift,

att genom den föreslagna förmynderskapslagen ej göres ändring i fattigvårds­

lagens ifrågavarande bestämmelse. En sådan föreskrift torde lämpligen kunna

få sin plats i den nu behandlade paragrafen.

4 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelser i den föreslagna lagen om förmynderskap samt vissa

därmed sammanhängande författningsförslag skall den rätt, som nu efter

fyllda femton år tillkommer en omyndig att råda över honom tillhörig egen­

dom, ej inträda förr än vid uppnådd sexton års ålder. Denna förändring

synes ej böra medföra, att omyndig, som enligt gällande lag förvärvat rätt i

berörda hänseende, vid den nya lagstiftningens ikraftträdande går densamma

förlustig. Lagrådet anser sig förty böra tillstyrka, att, efter förebild av den

i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, i förslaget

intages stadgande därom att i fråga om den, som, då den nya förmynder­

skapslagen träder i kraft, fyllt femton men ej sexton år, äldre lags bestäm­

melser om rätt att råda över honom tillhörig egendom fortfarande skola äga

tillämpning.

6 §•

Thulin, Stenberg och Köersner:

Även bestämmelserna i 9 och 10 §§ av 9 kap. förmynderskapslagen torde

böra göras tillämpliga i fråga om avgivande av årsräkning för året näst före

det, med vilket nya lagen skall träda i kraft.

⁷

§•

Lagrådet:

I det remitterade förslaget har den tidpunkt, intill vilken, enligt vad i andra

stycket av förevarande paragraf sägs, särskild räkning skall avgivas, lämnats

öppen, men synes av förslagets motivering framgå, att man såsom nämnda

tidpunkt tänkt sig tiden för den nya lagens ikraftträdande. Enligt 6 § åligger

det emellertid den, som då är förmyndare, att för senast tilländalupna året

avgiva räkning enligt nya lagens bestämmelser. I den mån så sker, bör givet­

vis särskild räkning enligt äldre lag icke ifrågakomma. Vid styckets full­

ständiga avfattande i blivande proposition torde detta förhållande beaktas.

Första punkten av andra stycket lärer innebära, att om omyndighetstill-

ståndet tagit sin början innan den nya lagen om förmynderskap trätt i kraft,

envar förmyndare skall, utan hänsyn till huruvida han tillträtt förmynder-

skapet före eller efter sagda tidpunkt, vid upphörandet av sin befattning

lämna redovisning enligt äldre lag beträffande den del av omyndighetstiden,

för vilken årsräkning enligt nya lagen ej avgivits. Åt denna stadgandets

innebörd torde böra genom erforderlig omredigering givas tydligare uttryck

än i förslaget skett.

132

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 53.

9 §.

Thulin och Stenberg:

Med hänsyn till vikten av att den omyndiges intresse så fullständigt som

möjligt skyddas har i 7 kap. 3 § av förslaget till förmynderskapslag gjorts

den avvikelsen från principen om avtals orubblighet, att om det visar sig,

att den omyndiges bästa skulle äventyras, därest ett av förmyndaren med

överförmyndarens samtycke för den omyndige slutet avtal om sammanlevnad

i oskiftat dödsbo finge äga fortsatt bestånd, rätten äger häva avtalet, ändå

att den tid, för vilken det slutits, ej tilländagått. Om vi än icke kunna till­

erkänna de betänkligheter, som i yttranden över förslaget uttalats mot detta

stadgande, avgörande betydelse, anse vi dock — i enlighet med vad även

anmärkts — tillräckliga skäl icke föreligga att, på sätt i förevarande paragraf

föreslås, giva bestämmelsen tillbakaverkande kraft, så att rätten skulle äga

att häva jämväl avtal, som träffats vid en tid, då i lagstiftningen ännu ej

fanns upptaget något stadgande om sådan hävningsrätt. Vi hemställa alltså

om uteslutande av första stycket i den nu behandlade paragrafen.

10 §.

Thulin:

Skulle, dä den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1925, räkning för

år 1923 eller tidigare år ej hava avgivits, synes vara avsett, att räkningen

skall lämnas ej till gode mannen, utan till överförmyndaren för att av honom,

mot det arvode som eljest skolat tillkomma gode mannen, granskas; men

torde, särskilt med hänsyn till arvodesfrågan, måhända vara lämpligt, att

uttryckligt stadgande härom införes i förevarande paragraf.

13 §.

Thulin:

Enligt förslaget skall, till dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyn­

dare ej utses för Stockholms stad, utan vad i 3 kap. 6 § och 5—12 kap.

av nya förmvnderskapslagen ävensom i promulgationslagen stadgas om över­

förmyndare i stället gälla i fråga om förmyndarkammaren, som, enligt de

närmare bestämmelser Konungen meddelar, skall handhava de åligganden,

vilka enligt nya lagen eljest ankomma på överförmyndaren. Det synes mig

tveksamt, om åt nämnda kammare lämpligen må kunna överlämnas att, på

sätt torde vara avsett, under övergångstiden, även om denna skulle kunna

begränsas till ett mindre antal år, kollegialt fullgöra dessa åligganden. För

åstadkommande av det personliga samarbete mellan överförmyndaren och

förmyndaren, som förslaget avsett böra äga rum, torde, därest förmyndar­

kammarens nuvarande arbetskrafter, så länge förmyndarkammaren består,

därför företrädesvis tagas i anspråk, en arbetsfördelning redan från början

av den nya lagens tillämpning böra äga rum, så att rätten åt särskilda av för­

myndarkammarens tjänstemän, i den mån de finnas därför lämpade, uppdra­

ger att envar inom sitt distrikt vara överförmyndare och där ensam sköta

Kungl. Maj. ts Proposition Nr ii3.

133

en överförmyndares åligganden. Skulle tillräckligt antal för överförmyndar-

sysslan lämpade personer ej vara att tillgå inom förmyndarkammaren, måste

tättén naturligtvis tilläggas befogenhet att till överförmyndare för visst distrikt

utse person utom förmyndarkammaren. Då föreskrifterna i förevarande para­

graf ej torde medgiva en sådan anordning, synes paragrafen böra i enlighet

härmed omarbetas.

Även om förmyndarkammaren ej vidare kommer att såsom ett kollegialt

verk handhava överförmyndarsysslorna, utgör detta givetvis ej hinder för att

förmyndarkammaren, på sätt förslaget innehåller, under erforderlig övergångs­

tid såsom ett kollegium fortfarande tills vidare handhar den förmyndarkam­

maren enligt 3 § i instruktionen den 21 juni 1907 tillkommande förvaltning

av omyndigas samt frånvarande och okända arvingars kontanta medel, så vitt

angår medel, som där innestå, när nya lagen träder i kraft.

Ovannämnda reglering av överförmyndarsysslorna utgör ej heller hinder för

att i avbidan på den ytterligare utredning, som — med anledning av de nya

uppslag förmyndarkammarens och rådstuvurättens första avdelnings till lag­

rådet remitterade underdåniga skrivelse innehåller — må anses erforderlig för

att bedöma, om förmyndarkammaren fortfarande skall bestå såsom depositions-

anstalt för värdepapper med penningförvaltning, låta förmyndarkammaren

under erforderlig tid i enlighet med hittillsvarande bestämmelser till förvar

och förvaltning mottaga omyndigas värdepapper och kontanta medel, dock

med iakttagande av de i nya lagen för sådan deposition fastställda villkor

och de ytterligare bestämmelser Konungen därutinnan meddelar.

Lämnas sådant medgivande, torde erfarenheten måhända komma att ådaga­

lägga, att förmyndarkammaren för framtiden skall kunna, ehuru under änd­

rade förhållanden och med mera moderna arbetsmetoder, under samarbete

med till kammaren intimt knutna överförmyndare fylla den uppgift att skydda

de omyndigas medel, särskilt de små förmögenheterna, som den under sekler

på ett tillfredsställande sätt skött, samt att det även kan vara lämpligt att

på andra större platser inrätta förmyndarkammare, givetvis, därest tillräckliga

fonder ej finnas, under kommunal garanti.

Följande åtgärder synas mig i ovanberörda syften påkallade:

I förmynderskapslagen likställes med bank såsom depositionsanstalt förmyn­

darkammare, där sådan med Konungens tillstånd inrättas.

Närmare utredning verkställes, om och under vilka villkor förmyndarkam­

maren i Stockholm må kunna bibehållas såsom depositionsanstalt med pen­

ningförvaltning. Denna utredning bör avse, bland annat, om erforderligt eko­

nomiskt underlag för en förmyndarkammare föreligger eller kommunal garanti

erfordras, och måste därvid i första hand klargöras förhållandet mellan

Stockholms stad och allmänna barnhuset, vars rätt till förmyndarkammarens

överskottsmedel, särskilt efter nu ifrågasatt omläggning av dess verksamhet,

torde kräva förnyad undersökning.

134

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Under den övergångsperiod, som erfordras för verkställande av ovannämnda

utredning, ordnas överförmyndarsysslorna i Stockholm och förmyndarkam­

marens verksamhet i övrigt i enlighet med ovan angivna riktlinjer.

Sundberg och Stenberg:

Att för Stockholms stad bibehålla den där befintliga förmyndarkammaren

även efter genomförandet av en ny förmynderskapslagstiftning, som anordnar

förmyndarkontrollen efter annat system än det, som legat till grund för för­

myndarkammarens inrättande, synes höra ifrågakomma endast om det kan för­

väntas, att därigenom förmyndarvården i Stockholm blir lika väl tillgodosedd

som enligt det nu föreliggande förslaget och detta utan väsentligt högre kostnad.

Vad kostnadsfrågan angår, har ny utredning tillkommit, sedan lagberedningen

avgav sitt betänkande, däri uttalades, att enligt beredningens mening förmyndar­

kammarens bibehållande skulle draga alltför helga kostnader. Denna utredning,

vilken innefattas i den till lagrådet överlämnade skrivelsen från förmyndar­

kammaren och Stockholms rådstuvurätts med förmyndarkammaren i viss mån

sammanhörande första avdelning, har beträffande förmyndarkammarens för­

valtningskostnader givit vid handen, att om de utgifter, som hänföra sig till

första avdelningens utom förmynderskapsväsendet fallande verksamhet behörigen

frånskiljas, kostnaderna för förmyndarkontrollen stanna vid en lägre siffra än

lagberedningen synes hava antagit. I betraktande härav kan ur allmän kostnads­

synpunkt något avgjort företräde icke tillerkännas det nu föreslagna kontroll­

systemet. I andra avseenden torde emellertid väsentliga fördelar med detta

system även för huvudstadens del stå att vinna. Sålunda lärer överförmyndarens

kontroll, utövad i enlighet med den föreslagna lagstiftningens bestämmelser,

i effektivitet och allsidighet överträffa den tillsyn förmyndarkammaren ägnar

förvaltningen av myndlingars egendom. Bankernas förvaltning av omyndigas

hos dem nedsatta värdehandlingar bleve ock betydligt mera omfattande än

den befattning förmyndarkammaren tager med värdepapper, som hos kamma­

ren lämnas i förvar. Säkerheten för värdehandlingarna bleve åtminstone ej

mindre än nu, därest, enligt förslaget, deposition sker hos bank under dess

garanti; och må härvid bemärkas, att den säkerhet, som förmyndarkammaren

erbjuder, allenast under den förutsättning kan vara att likställa med den

säkerhet, som vinnes genom deposition i bank, att depositionen hos förmyn­

darkammaren sker under särskild garanti, denna må nu beredas genom direkt

åtagande från kommunens sida eller, såsom för närvarande är fallet, genom

en fond, skapad av medel, som uttagits hos kommunens medlemmar.

Visserligen skulle enligt förslaget skyldigheten att deponera värdehandlingar

icke, på sätt för närvarande i Stockholm gäller, vara obegränsad, utan undan­

tag skulle göras för mindre poster. De betänkligheter, som kunna framföras mot

dylik begränsning, lära dock väsentligen förlora betydelse, om, på sätt vid 8 kap.

8 § av den föreslagna förmynderskapslagen hemställts, värdegränsen i berörda

hänseende nedsättes från 5,000 till 2,000 eller 3,000 kronor.

135

Vi anse följaktligen den nya lagstiftningens anordningar äga ett bestämt

företräde framför det system förmyndarkammaren i sitt befintliga skick repre­

senterar.

Frågan om förmyndarkammarens fortbestånd är emellertid icke härmed

fullständigt besvarad. I sitt senast avgivna yttrande har förmyndarkammaren

icke ställt sig avvisande mot att förmyndarkammaren komme att övertaga

alla de åligganden, som enligt förslaget skulle tillkomma överförmyndarna,

samt med avseende å deponerade värdehandlingar fullgöra alla de förpliktel­

ser, som skulle åligga bankerna. Att företaga eu sådan genomgripande utvidgning

av förmyndarkammarens verksamhet synes ej böra ske, såvida ej påtagliga

fördelar därav äro att förvänta. Vi kunna ej finna detta vara fallet. Man

måste över huvud ställa sig tveksam, huruvida den för verksamhetens om­

läggning erforderliga omorganisationen av ett verk, där arbetet bedrives efter

sedan gammalt i huvudsak oförändrade metoder, skall låta sig genomföra på

ett tillfredsställande sätt. I allt fall komme säkerligen verksamhetens utvidg­

ning att betinga en avsevärd kostnadsökning, varigenom kostnadsfrågan åter

komme i ett för förmyndarkammaren mindre gynnsamt läge, och förmyndar­

kammaren bleve dock fortfarande ett ämbetsverk med de olägenheter, som

därav följa vid utövande av en verksamhet av ifrågavarande art. Tanken, att

förmyndarkammaren kunde bibehållas, därest verksamheten omlägges, synes

alltså ej vara ägnad att rubba uppfattningen, att förmyndarkammaren vid den

nya lagstiftningens genomförande bör upphöra.

I detta sammanhang vilja vi ej heller underlåta att erinra om angelägen­

heten därav att den utbyggnad av överförmyndarinstitutionen, som måhända

blir nödvändig i Stockholm, icke sker på sådant sätt, att det personliga sam­

arbete mellan överförmyndaren och förmyndaren, som bör vara utmärkande

för överförmyndarens verksamhet, äventyras och institutionen erhåller karaktär

av ämbetsverk.

Den jämförelsevis långa avvecklingstid, som lagberedningen trott bliva nöd­

vändig med avseende å förmyndarkammarens kontantförvaltning, lärer huvud­

sakligen hava varit betingad av de vid tiden för avgivandet av beredningens

betänkande gällande låga kurserna å obligationer, i vilka allmänna fondens

medel till stor del äro placerade. Med obligationsmarknadens numera för­

ändrade läge torde vara att förvänta, att avvecklingstiden kan väsentligt för­

kortas.

Köersner:

Den huvudsakliga särskilda fördel, som bibehållandet av Stockholms förmyndar-

kammare skulle medföra, vore, att förmynderskapsdomstol, överförmyndare och

depositionsanstalt bleve samlade på ett ställe. Denna fördel är givetvis be­

tydande, men jag har icke kunnat finna, att åt densamma bör tillmätas

avgörande inflytande. Ehuru med en viss tvekan anser jag mig därför, i vä­

sentlig anslutning till vad justitieråden Sundberg och Stenberg anfört, böra biträda

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

det remitterade förslagets ståndpunkt, att förmyndarkammaren skall upp­

höra.

Härvid skulle jag dock helst se, att även för Stockholm särskilda överför­

myndare bleve utsedda redan i samband med lagens ikraftträdande, så att

den nya överförmyndarinstitutionen omedelbart kunde börja fungera även i

huvudstaden.

Skulle emellertid uppskov med förordnande av överförmyndare meddelas i

enlighet med vad i förevarande paragraf föreslagits, erfordras möjligen något

tillägg till paragrafen för utmärkande av att Kungl. Maj:t, för den tid för­

myndarkammaren fungerar som överförmyndare, äger förordna om sättet för

talans förande mot förmyndarkammarens åtgärder såsom överförmyndare.

136

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 53.

Förslaget till lag om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget gav anledning till följande erinringar.

1 §•

Lagrådet:

Att, såsom avsett är, bestämmelserna i 2 § av förevarande förslag skola

vara av tvingande natur sålunda, att bankens skyldigheter med avseende å

nedsatta värdehandlingar icke må inskränkas genom avtal, bör uttryckligen

framhållas i lagtexten.

Köer snor:

För att i möjligaste mån skydda de tillgångar, om vilka här är fråga,

synes önskligt, att förmånsrätt såsom för omyndigs fordran hos förmyndare

beredes fordran på ersättning, som uppkommer därigenom att depositionsför-

pliktelserna icke blivit från bankens sida uppfyllda.

2

§•

Köer snor:

1. Med hänsyn till vikten av att den omyndiges representant erhåller de i

aktiebolagslagen omförmälda underrättelser (jfr §§ 30, 41, 52, 69 och 80 aktie­

bolagslagen), vilka förutsätta, att aktieägares adress är för bolagets styrelse

tillgänglig, torde böra i förslaget upptagas förpliktelse för banken att vid

registreringen uppgiva ej endast den omyndiges utan ock förmyndarens namn

och adress. Enligt 6 § av förevarande förslag skola nämnda adresser vara

hos banken anmälda.

Lagrådet:

1. Innebörden av bankens skyldighet i fråga om registrering av värde­

papper torde riktigare återgivas genom stadgande, att banken skall ombesörja

registreringen.

137

2. Att i Post- och inrikes tidningar införes kungörelse om tid och ort för

utdelning å aktier och andra därmed jämförliga värdepapper förekommer,

åtminstone numera, i mycket ringa omfattning. Den föreslagna skyldigheten

för bankerna att lyfta utdelning skulle sålunda i regel bliva beroende av

att förmyndaren lämnar banken uppgift, när och var utdelningen får lyftas.

Enligt vad upplyst är, lära emellertid bankerna för närvarande i stor utsträck­

ning verkställa lyftning av utdelningar, om vilka de erhålla kännedom genom

uppgifter, som för bankernas räkning insamlas genom Svenska bankföreningen.

Sådana uppgifter torde även framdeles bliva att tillgå; och därest beträffande

visst bolag detta ej skulle vara fallet och ej heller förmyndaren lämnar något

meddelande i ämnet, lärer svårighet för banken ej möta att vinna den er­

forderliga upplysningen efter hänvändelse till bolaget under åberopande av

att aktier i bolaget blivit enligt förmynderskapslagen nedsatta bos banken.

Med hänsyn härtill synes någon begränsning i banks skyldighet att lyfta ut­

delning ej behöva eller böra göras. Skulle till följd av att banken ej i tid

erhållit kännedom om utdelning, som för myndlingen är att lyfta, utdelningen

först någon tid efter förfallodagen inflyta, är givetvis banken ej skyldig att

gottgöra myndlingen ränta, såvida banken gjort vad skäligen kunnat av banken

fordras för att förskaffa sig upplysning om utdelningen.

Vad nu sagts gäller dock endast beträffande utdelning av vinst. 1 fråga om

annan utbetalning från bolag, såsom vid bolagets upplösning, lärer bankens för­

pliktelse att lyfta sådan böra begränsas till det fall, att förmyndaren lämnat

banken meddelande om utbetalningen.

4. Bankens skyldighet att hålla förmyndaren underrättad om tillfälle, som

för myndlingen yppar sig att erhålla ny aktie, bör ej blott avse företrädesrätt.

till nyteckning utan även omfatta det fall, att aktiekapitalet skall ökas genom

överförande till detsamma av besparade vinstmedel. Stadgandet bör vidare

gälla även lotter i solidariska bankbolag. Vad sålunda erinrats torde överens­

stämma med förslagets mening, ehuru det icke kommit till uttryck i lagtexten.

Denna synes i anledning härav böra något jämkas.

På sätt bankerna för närvarande pläga åtaga sig, bör dem enligt den före­

slagna lagen åläggas skyldighet att icke blott ombesörja själva nyteckningen

av aktier eller lotter utan jämväl i övrigt lämna erforderligt biträde till akti­

ernas eller lotternas utbekommande.

5. Endast om gäldenärens adress uppgivits är enligt förslaget banken skyl­

dig att verkställa enskilt krav å skuldebrev eller annat fordringsbevis eller att

uppsäga fordringen. Att sålunda begränsa bankens förpliktelser i nämnda hän­

seenden synes ej böra ifrågakomma. Angående en adress, varom förmyndaren

ej lämnat uppgift, kan som oftast upplysning hämtas ur tillgängliga kalendrar

eller andra uppslagsböcker. Det torde därför vara lämpligare föreskriva,

att de ifrågavarande skyldigheterna skola fullgöras av banken allenast med

den inskränkning att, därest kännedom om gäldenärens adress ej kan vinnas

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 53.

138

utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt, underrättelse om det uppkomna hindret

för åtgärdens vidtagande skall lämnas förmyndaren.

Vad sålunda anmärkts gäller även det i 7. intagna stadgandet, så vitt det­

samma avser vidtagande av laga åtgärder för fordrans vidmakthållande.

6. Att underrättelse om att banken för myndlingens räkning uppburit medel

skall för varje gång ske ofördröjligen lärer vara nödvändigt i fråga om till

banken gjorda kapitalinbetalningar, men beträffande avkastning kunna leda

till dryga portokostnader för myndlingen och även orsaka banken onödigt

besvär. Vid regelbundet återkommande uppbörd av avkastning kan besked halv­

årsvis eller kvartalsvis göra till fyllest. Det torde därför utan olägenhet kunna

överlåtas åt banken och förmyndaren att efter förhållandenas natur överens­

komma om tiden för avlämnande av uppgifter angående uppburen avkastning.

Lagrådet hemställer alltså, att förevarande stadgande måtte underkastas änd­

ring i nu angiven riktning.

I övrigt hänvisas till lagrådets yttrande vid 3 §.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

3 §•

Lagrådet:

Med det kontrollsyfte, som genomgår den ifrågasatta förmynderskapslag-

stiftningen, överensstämmer ej väl, att förmyndaren, på sätt i förevarande

paragraf förutsättes, får, även då det gäller kapitalbelopp, fritt bestämma om

förfarandet med medel, som uppbäras av bank i egenskap av depositions-

anstalt. I fråga om dylika belopp bör medgivandet för förmyndaren att före­

skriva annat tillvägagångssätt än insättning å bankräkning uteslutas och i

stället meddelas stadgande därom att kapitalbelopp, som banken uppburit,

skall av banken insättas med förbehåll, att det ej må uttagas utan överför­

myndarens tillstånd.

Med vidtagande av denna ändring i förslaget synes den förenkling i för­

slagets övriga bestämmelser kunna äga rum, att dels banken befrias från

skyldighet, på sätt i 2 § 6. stadgas, att om mottagande av medel underrätta

överförmyndaren dels ock föreskrifterna i 12 § om viss redogörelse- och an­

mälningsskyldighet för förmyndaren uteslutas.

8

§■

Lagrådet:

Då nedsättningsskyldigheten skall vara stadgad i lag, torde ock i lag böra

angivas den gräns, vartill avgiften till bank för förvaring och förvaltning av

omyndigs värdehandlingar högst må stiga. De föreskrifter i ämnet, som ytter­

ligare äro erforderliga, lära beträffande andra banker än riksbanken lämp­

ligen kunna meddelas av Konungen.

189

9 §.

Sundberg, Thulin och Köer snor:

Med det i sista punkten av andra stycket intagna stadgandet angående rätt

och plikt för överförmyndaren att vägra tillstånd till värdehandlings uttagande

avses, enligt vad av motiven framgår, befogenhet för överförmyndaren till

sådan vägran, då han hyser grundad misstanke, att handlingens uttagande

skall ske för annat ändamål än det uppgivna eller att, efter det handlingen

uttagits för försäljning, förmyndaren skall komma att slå under sig inflytande

försäljningsmedel, eller ock då den föreslagna åtgärden uppenbarligen innebär

ett sådant åsidosättande av den omyndiges intressen, att den skulle för för­

myndaren medföra skadeståndsskyldighet. Klart är, att i dylika fall tillstånd

ej bör lämnas till handlingens uttagande. En vägran av sådan anledning lärer

dock ej gärna vara tänkbar annorledes än i sammanhang med framställning

till förmynderskapsdomstolen om förmyndarens entledigande. Och att, då en

dylik framställning gjorts eller göres, överförmyndaren tiger att, därest han

anser den omyndiges rätt och bästa så kräva, förhindra, afl förmyndaren ut­

tager deponerade värdehandlingar, torde otvivelaktigt vara att inbegripa i den

allmänna tillsyn överförmyndaren har att utöva över förmyndarens förvaltning.

Något särskilt stadgande om rätt för överförmyndaren att ingripa lärer ej

vara erforderligt för här ifrågavarande fall och är så mycket mindre lämpligt,

som en motsvarande rätt för överförmyndaren utan tvivel föreligger i en hel

del andra fall, fastän stadganden därom ej finnas i förslaget.

Vi hemställa förty, att den föreslagna rätten för överförmyndaren att vägra

handlings utlämnande på den grund, att den omyndiges rätt och bästa skulle

sättas i fara, måtte utgå.

Lagrådet:

Då varje uttag av deponerad värdehandling, som förmyndaren tillätes göra,

verkar avbrott i den kontroll, som med depositionen är avsedd, böra uttag

undvikas, där det kan ske utan intrång i förmyndarens förvaltningsrätt. Ett

fall, då uttag i allmänhet icke behöver ifrågakomma, är det, då förmyndaren

vill sälja en värdehandling för att med de därför influtna medlen inköpa an­

nan. En dylik transaktion kan, vare sig avtalen förmedlas genom banken eller

ej, genomföras på det sättet, att banken mot likvid utlämnar den sålda hand­

lingen till köparen av densamma och tillhandahåller betalning för den hand­

ling, som för myndlingens räkning förvärvas, samt härvid mottager denna i

deposition. Enär anordningen även ur praktisk synpunkt i regel erbjuder be­

tydande fördelar, torde föreskrift om sådant förfarande böra av överförmyn­

daren meddelas i varje fall, då han har att fatta beslut i anledning av för­

myndarens begäran att få uttaga en till försäljning ämnad värdehandling och

förfarandet utan olägenhet kan användas. Möjligen skulle överförmyndaren

kunna anses enligt förslaget hava befogenhet härtill, men bäst synes vara,

att uttryckligt stadgande i ämnet upptages i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

140

H §•

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Det synes icke vara erforderligt, att besannad avskrift av avräkningsnota,

betalningsbevis eller annan handling till styrkande av vidtagen åtgärd bifogas

redogörelse, som här avses, utan förmyndaren lärer böra äga att i stället

uppvisa handlingarna i original för granskning av överförmyndaren, med rätt

att därefter återfå desamma. Tredje punkten av första stycket torde alltså

böra i enlighet härmed jämkas.

Justitierådet Sundberg hemställde på de av lagrådets övriga ledamöter an­

förda skäl, att tredje punkten av första stycket måtte få utgå.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 53.

Förslaget till lag om verkan av avtal, som slutits under

inflytande av rubbad själsverksamhet.

Justitierådet Sundberg yttrade:

Frågan om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själs­

verksamhet, är synnerligen svår att besvara. Man har ock, såsom framgår

av motiven till det föreliggande förslaget, i de särskilda länderna vid försök

att lösa spörsmålet kommit till principiellt ganska olika resultat. Att så skett

är föga underligt, då lösningen innebär ett avgörande, i vad mån man i ända­

mål att skydda den, vilken saknar förmåga att rätt bedöma verkan av sina

handlingar, skall våga sätta den allmänna rättssäkerheten på spel. Uppenbart

är, att detta avgörande icke kan ske efter rent teoretiska linjer, utan att,

vilken principiella regel man än må lägga till grund för lösningen, praktiska

hänsyn måste påkalla avvikelser från grundregeln.

Så har ock skett i förslaget. Den däri uppställda grundregeln om ifråga­

varande avtals ogiltighet, vilken regel otvivelaktigt måste erkännas såsom

principiellt riktig, har av praktiska skäl modifierats genom det i andra styc­

ket stadgade undantaget.

Det synes mig emellertid, att någon jämkning i detta undantagsstadgande

lämpligen bör ske. Att låta ersättning utgå med belopp, bestämt allenast efter

skälighet och utan ledning av några i lagen angivna skälighetsgrunder, läm­

nar alltför stort utrymme åt den enskilde domarens subjektiva omdöme. Det

lärer ock kunna befaras, att den möjlighet, som enligt det föreslagna stad­

gandet medges att utdöma ett jämförelsevis lågt ersättningsbelopp, kan för­

anleda minskning av fordringarna på den goda tro, som utgör förutsättning

för stadgandets tillämplighet. Allt emellanåt har hos oss visat sig en viss

benägenhet vid rättsskipningen att utvidga omfattningen av begreppet god tro;

emot denna rättsutveckling lärer man böra vara på vakt. Föreligger åter

verkligen god tro i den bemärkelse, som här åsyftas, torde det vara med

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 53.

141

den allmänna rättskänslan mest överensstämmande, att denna goda tro bere­

der fullt rättsskydd, så vitt avser det s. k. negativa kontraktsintresset.

Jag hemställer fördenskull om den ändring av andra stycket, att orden »i

den omfattning, som prövas skälig» därur uteslutas.

Regeringsrådet Thulin anförde:

Att, såsom med förevarande förslag skulle bliva förhållandet, även eu till­

fällig rubbning av själsverksamheten skall medföra avtalets ogiltighet, så snart

det kan sägas, att rubbningen utövat inflytande på avtalet, synes vara att gå

för långt. Ifrågasättas kan, om icke lämpligast vore att låta avtalets ogiltig­

het inträda allenast när rubbningen av själsverksamheten varit av den art,

att den vid tillfället för avtalets ingående uteslutit rättslig handlingsförmåga

(jfr 10 kap. 3 § giftermålsbalken); men erfordras i varje fall en omformu­

lering av första punkten i stycket för undvikande av misstolkning av det däri

intagna stadgandet.

Justitieråden Stenberg och Köersner lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 12 och 13 §§

giftermålsbalken.

13 §.

Lagrådet yttrade:

Förutsättningarna för upphävande av beslut, varigenom make förklarats

förlustig behörighet, som i denna paragraf avses, torde lämpligen böra, i när­

mare anslutning till andra styckets nuvarande lydelse, angivas sålunda, att

makarna och, där den beslutet gäller är omyndig, förmyndaren enas om

beslutets hävande eller förändrade förhållanden visas hava inträtt.

I övrigt lämnades förslaget utan erinran.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den

11 juni 1920 om barn i äktenskap och lag angående ändrad

lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption

lämnades utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni

1917 om barn utom äktenskap.

Förslaget gav anledning till de erinringar, som innefattas i nedan intagna

uttalanden.

I

142

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

Stenberg och Köersner:

Med den skillnad, som genom 1920 års barnlagstiftning uppdragits mellan

vårdnadsangelägenheter och egentliga förmyndarangelägenheter, torde bäst

överensstämma, att beslutanderätten i frågor rörande barns namn tillkommer

den, som har vårdnaden om barnet, även om förmynderskapet handhaves av

annan. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i de ändringar, som

genom kungörelse den 11 oktober 1920 gjordes i förordningen den 5 decem­

ber 1901 angående antagande av släktnamn. Enligt 1 § i lagen om barn

utom äktenskap äger emellertid förmyndaren att i vissa fall träffa avgörande

i frågor rörande barnets namn eller lämna sitt samtycke till beslut i sådana

angelägenheter. Vidtagande av ändring härutinnan synes böra ske i samband

med den ändring av 2 § i nämnda lag, som avses med det föreliggande för­

slaget.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin hänvisade i berörda hän­

seende till vad de beträffande förevarande förslag anfört vid 2 kap. 3 § av

förslaget till lag om förmynderskap.

Lagrådet:

Då förordnande av förmyndare även enligt gällande rätt länder till efter­

rättelse utan hinder av att talan mot beslutet föres, torde stadgandet i 2 § tredje

stycket i dess nuvarande lydelse innebära, att vårdnaden om barnet i och

med förordnandet av förmyndare övergår till denne. Med den föreslagna änd­

ringen, vilken förutsätter ett särskilt beslut i vårdnadsfrågan, torde överflytt­

ningen av vårdnaden icke, lika litet som enligt lagen om barn i äktenskap,

träda i tillämpning förr än beslutet vunnit laga kraft. I sistnämnda lag har

för motsvarande fall i 20 § inrymts rätt för domstolen att för tiden intill

dess laga kraft ägande dom föreligger meddela provisoriskt förordnande om

vårdnaden. Efter genomförandet av den föreslagna ändringen i ovannämnda

stycke torde jämväl beträffande barn utom äktenskap behov av provisoriska

åtgärder för vårdnadsfrågans ordnande kunna yppas. Med anledning härav

och då för närvarande i lagen saknas bestämmelse, med stöd varav domsto­

len skulle kunna ingripa i angivna hänseende, hemställes, att till samma

stycke fogas ett tillägg av innehåll, motsvarande förut omnämnda stadgande i

lagen om barn i äktenskap.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 4 § och 16

kap. 2 § ärvdabalken

lämnades utan anmärkning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 53.

143

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 §

handelsbalken.

Justitierådet Stenberg anförde:

Det torde icke vara lämpligt att göra förmånsrätten beroende av ett så ovisst

förhållande, som att laga åtgärder utan oskäligt dröjsmål vidtagits och full­

följts intill dess konkursansökningen ingavs. Bibehållande av gällande lags

regel, att laga åtgärd, som utöver anhängiggörande av talan om fordrans ut­

fående varit av nöden, skall hava vidtagits viss tid från det i varje fall an­

ledning därtill yppades, är därför att förorda. Nämnda tid, för närvarande

ett år, torde dock möjligen kunna förkortas. Underkastas det i förslaget in­

tagna första stycket av paragrafen sådan ändring, följer därav, att andra

stycket av paragrafen enligt dess gällande lydelse måste kvarstå, eventuellt,

med förkortning av nyss angivna tid.

Lagrådet ansåg sig böra erinra, att i enlighet med vad som iakttogs vid

de ändringar, vilka i andra delar av förevarande kapitel genomfördes i sam­

band med antagandet av 1921 års konkurslag, den tidpunkt, för vars beteck­

nande i den nu föreslagna preskriptionsbestämmelsen använts uttrycket kon­

kursens början, i stället borde utmärkas såsom tiden för ingivandet av kon­

kursansökning.

I övrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 6 § och 22

kap. 14 § strafflagen.

•

6 kap. 6 §.

Följande yttranden avgåvos.

Köer snor:

Frågan om skadestånd i utomobligatoriska rättsförhållanden är, för såvitt

skadan orsakats av brottslig handling, reglerad i 6 kap. strafflagen. I 6 § av

detta kapitel givas särskilda stadganden för det fall, att skadan är gjord av

person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap. 5 § omtalas, d. v. s.

sinnessjuk. Det anses vara tvivelaktigt, huruvida för ansvarigheten förutsattes,

att gärningen, därest den handlande varit kriminellt tillräknelig, kunnat i så­

väl objektivt som subjektivt hänseende kännetecknas såsom ett brott. Antager

man detta vara förutsatt, skulle därav följa, att en gärning, som allenast

innefattar vållande till egendomsskada, i regel faller utanför stadgandets

tillämpningsområde.

144

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 63.

Vare sig man vill tala om analogisk tillämpning av vissa bestämmelser i

6 kap. strafflagen eller om en tillämpning, vid sidan av strafflagen, av all­

männa rättsgrundsatser, lärer man emellertid — åtminstone för såvitt fråga

är om egendomsskada, denna må nu vara grundad å uppsåt eller vållande

av viss person och förfarandet må vara straffbart eller icke — få i stort sett,

således med frånseende av vissa bestämmelser vilka icke äro av intresse i

det sammanhang, varom nu är fråga, tillämpa de grundsatser, som komma

till uttryck i 6 kap. strafflagen. Beträffande skada, som orsakats av omyndig

eller sinnessjuk, bemärkes därvid följande.

Har skadan orsakats av minderårig, som uppnått femton är, eller av

omyndigförklarad och ligger honom till last uppsåt eller vållande till skadan,

skall han betala skadestånd enligt grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen, så­

ledes i regel fullt skadestånd. Detsamma gäller, om skadan orsakats av

annan, som väl var i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste, men

själv hade skuld därtill. Har skadan orsakats av minderårig under femton

år eller under inflytande av sådan rubbning i själsverksamheten, som om-

nämnes i 5 kap. 5 § strafflagen, och kan skadan anses tillkommen genom

uppsåt eller vållande, åligger det enligt den nuvarande lydelsen av 6 kap.

fi § strafflagen honom likaledes i regel att betala fullt skadestånd, ehuru

endast subsidiärt, nämligen i den mån skadestånd ej kan utfås hos någon,

som för underlåten vård över honom är till ansvar för vållande förfallen.

Särskilt om den minderårige eller sinnessjuke uppenbarligen icke haft sådan

förståndsutveckling, att han i någon mån kan anses tillräknelig för sina gär­

ningar, föreligger i själva verket ett fall av skadeståndsskyldighet utan skuld.

Ett avvägande av intressena hos den, som blivit utsatt för skadan, och den,

som omedvetet orsakat densamma, har utfallit till den förres förmån. Me­

ningsskiljaktigheter om befogenheten av detta avvägandes resultat hava gjort

sig gällande ur olika synpunkter. Det förslag, som ligger till grund för gällande

stadgande i 6 kap. 6 § strafflagen, lämnade rätt för domstolen att med hän­

syn till vissa omständigheter jämka skadeståndets belopp, liksom för gäldande

av skadestånd ej skulle få tagas vad som till uppfostran för barn eller under­

håll för avvita nödigt funnes. Detta förslag, som framlades för 1862—1863

års riksdag, vann ej rikets ständers bifall, men har nu i princip upptagits i

det föreliggande förslaget. Det vill ock synas, som om den ovillkorliga

ersättningsskyldighet, som enligt gällande lag åligger minderåriga och sinnes­

sjuka, i många fall kan verka för betungande och att det vore synnerligen

billigt, att en rätt för domstolarna att jämka skadeståndet införes. Härvid

framstår väl såsom mindre egentligt, att ändringen sker i ett lagrum, som

endast avser skadestånd på grund av brottslig handling. Men då en reform

av skadeståndslagstiftningen i dess helhet icke för närvarande lärer kunna

genomföras, synes man kunna antaga, att det ändrade stadgandet kommer

att vinna analogisk tillämpning även beträffande egendomsskada, tillkommen

genom ett vållande, som icke ens för tillräkneliga eller kriminellt myndiga