2

Kunyl. Maj ds proposition nr .109

Förslag

till

Lag

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag för­

säkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbets­

stället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbets-

anställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom avgifter,

vilka erläggas av arbetsgivarna.

2 §■

I denna lag förstås med arbetare envar som mot avlöning användes till ar­

bete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar för vilkens räk­

ning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje

person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets

utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den som utför arbetet i sitt hem

eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres

för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.

Utföres arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hän­

seende såsom allenast en arbetsgivare.

3 §•

Försäkringen äger rum i en för omhänderhavande därav särskilt bildad, för

hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten; dock skall

anstalten äga att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan

skall inom sitt verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av an­

stalten och på eget ansvar i förhållande till denna övertaga skyldigheten att

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp mot­

svarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn imder nämnda ålder som adopterats före

olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått samma ålder

å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om

båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en liv­

ränta å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne

åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år räk­

nat, tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta

belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande make och barn

eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar

samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras nedsättas i förhål­

lande till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit

av den avlidnas arbete beroende, och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen

åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsent­

ligen åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.

Skall på grund av försumlighet som nu sagts livränta till änkling ej utgå,

må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas

barn eller adoptivbarn som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår

nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

o

8

§•

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av ar­

betsförmågan skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inver­

kan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan

även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter som för drivande av

den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall

hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §.

Den årliga arbetsförtjänst som i 6 och 7 §§ omförmäles utgör hela den

avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den ska­

dade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i deri verksamhet i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kor­

tare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller

kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller

av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som

med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid

olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under så­

dan tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller

eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där

den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller

annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av

sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än

sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan

var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete i vilket

olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den

årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den

arbetsförtjänst, som han, enligt vad med hänsyn till arten av hans arbete vid

tiden för olycksfallet skäligen kan antagas, skulle hava kommit att åtnjuta vid

nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa för­

måners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder

som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusentrehundra kronor, tages det

överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsför­

tjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10

§.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall som medfört den skadades död

uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning utgå

till denne.

11

§.

Har olycksfallet föranletts därav att den skadade ej ställt sig till efterrät­

telse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycks­

fall, och äro omständigheterna sådana att han därigenom måste anses hava

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav

att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 §

nedsättas efter ty prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård som givits på grund av denna

lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycks­

fallet enligt 21 §-icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen ej ske,

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

9

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma

den ersättning som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall om sannolika skäl därtill

finnas ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna

upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast

bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning som enligt vad

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd utgives utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning fin­

nes icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör

utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om

åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkrings-

inrättningen bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden vilka voro av­

görande för ersättningens bestämmande, eller hava efter nämnda tidpunkt den

skadades förvärvsmöjligheter i följd av yrkesutbildning, som bekostats av

riksförsäkringsanstalten, väsentligen ökats, må jämkning i ersättningen äga

rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före

den dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkning utan ansökan beslutats

av inrättningen, före dagen för beslutet.

3 mom. Beslut i fråga om ersättning skall så fort ske kan skriftligen med­

delas den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare

lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas

så fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan

inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad, under

vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riks­

försäkringsanstalten beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg varom

i 6 § 3 mom. förmäles äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämp­

liga för vinnande av säkerhet att tillägget användes för det därmed avsedda

ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens sam­

tycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningstermi­

ner än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp som skall utbeta­

las bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

2 mom. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det

under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet

eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten

till beloppets utfående förverkad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 mom. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prö­

vas vara erforderligt för täckande av den risk försäkringen avser, ökat med

erforderligt omkostnads- och säkerhetstillägg.

2 mom. Är arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva

understöd för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgi­

vare, som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid

skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, ned-

sättes försäkringsavgiften med det belopp som motsvarar minskningen i för-

säkringsrisken; dock må i fråga om annan arbetsgivare än staten sådan lind­

ring ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes

erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet som av

riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 mom. Användes arbetare till arbete av tvä eller flera arbetsgivare ge­

mensamt, svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för

alla och alla för en.

19 §•

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till

försäkringsinrättning eller försäkringsrådet lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden under vilka det bedrives samt om arbetarnas antal, ar­

betstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av för­

säkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att på begäran till försäkringsinrättning eller för­

säkringsrådet lämna uppgift, som må erfordras för bedömande huruvida han

är att anse såsom arbetsigvare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant må vara nödigt för be­

stämmande av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbets­

givares avlöningslistor och förteckningar. Riksförsäkringsanstalten äger ock

att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter ut­

övar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skynd­

samhet är av nöden ävensom i fråga om verksamhet för vilken tillsynsmyn­

dighet ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden under vilka

arbetet bedrives. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

20

§.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

11

skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av

förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Yinnes nedsättning i eller be­

frielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av

Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,

förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgad.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21

§.

Varder arbetare som i denna lag avses skadad till följd av olycksfall i ar­

betet, skall arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestår arbetet oför­

dröjligen därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen be-

redes den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22

§.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra på­

följd som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit

underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ord­

ning Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om un­

dersökning rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäk-

ringsinrättning eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet in­

sända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles un­

dersökning allenast därest polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad ma­

gistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

28 §•

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utred­

ning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Ager någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att

göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av-

olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan, som

vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att • utgiva

skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav

är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke

sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren

varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag annorledes än i 13, 14 eller 17 §

sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för

gäld tagas i mät.

27 §.

Den som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkrings-

inrättnings eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning

med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs, vare förbjudet att

röja yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjän­

stens eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande

vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande sta­

tens lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verk­

samhet i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och annan av Konung

och riksdag beslutad författning innehålla, finnas erforderliga för lagens till-

lämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av för-

säkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 mom. Över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsan­

stalten eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna se­

nast å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen

oräknad då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkrings­

anstalten, skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären

jämte eget yttrande, innehållande uppgift huruvida och i vilken mån besvären

må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

13

beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra

sådant yttrande som nyss är sagt jämte handlingarna i ärendet samt därefter

tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må

den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäk­

ringsrådet tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som på grund av denna

lag meddelats av riksförsäkringsanstalten, äger därom göra framställning hos

försäkringsrådet.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställ­

ning gjorts, till prövning upptaga ärende som i denna paragraf avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

31 §.

1 mom. Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller

försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straf­

fes med böter.

Lämnar någon i anmälan eller uppgift som enligt denna lag skall avgivas

veterligen oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, där oj å förseelsen straff är i allmänna straff­

lagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse som i 27 § avses, straffes med böter

från ocli med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra

skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftan­

ordningen eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängel­

se dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, drift­

anordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej hade

att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs,

eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat med­

föra skada för det företag som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersätt­

ningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse varom nu är sagt må allmän

åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 mom. Böter som ådömes enligt denna lag tillfalla riksförsäkringsanstalten.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten för­

säkra dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

14

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i till-

lämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring till högre ersättningsbelopp än i denna lag

stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra

att gälla; dock skall, med iakttagande av vad i nästföljande paragraf stadgas,

sistnämnda lag äga tillämpning beträffande ersättningsanspråk, som grundas

på olycksfall vilket inträffat före denna lags ikraftträdande, samt i fråga om

skyldighet att erlägga å tiden därförinnan belöpande avgifter enligt 15 och

16 §§ i den äldre lagen.

34 §.

Hrån och med tiden för denna lags ikraftträdande övertager riksförsäkrings­

anstalten hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angå­

ende ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete samt förenämnda lag

den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten.

35 §.

Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse

sägs om inländskt försäkringsbolag skall, i fråga om övertagande av försäk­

ringar av livräntor enligt förutnämnda lagar den 5 juli 1901 och den 17 juni

1916, i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten, och skall admi-

nistrationsbo som i 231 § i lagen om försäkringsrörelse omförmäles omfatta

jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden, i följd varav

fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda paragraf sägs, skall om­

fatta jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av

samma värde.

Har anstalten i enlighet med vad nu sagts övertagit ansvaret för utgivande

av livränta, skall anstalten inträda i samtliga de rättigheter och skyldigheter,

som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande till liv-

räntetagaren tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan över­

tagits.

36 §.

Riksförsäkringsanstalten äger jämväl annorledes än i 34 och 35 §§ avses

med Konungens begivande övertaga bestämmande och utgivande av ersättning

som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

15

Förslag

till

Lag

om riksförsäkringsanstalten.

Härigenom förordnas som följer:

Riksförsäkringsanstaltens uppgifter och allmänna organisation.

1 §•

Riksförsäkringsanstalten har till ändamål att bedriva den försäkringsverk-

samhet och handlägga de ärenden, som enligt lagen om försäkring för olycks­

fall i arbete ankomma på anstalten.

Riksförsäkringsanstalten åligger därjämte att bedriva verksamhet och hand­

lägga ärenden, som eljest på grund av hittills meddelade bestämmelser skolat

ombesörjas av den förutvarande riksförsäkringsanstalten eller som enligt beslut

av Konung och riksdag varda till anstalten överlämnade.

Anstalten har vidare att i enlighet med vad därom särskilt stadgas upp­

rätta och utgiva den officiella statistiken angående olycksfall i arbete.

Inom området för anstaltens verksamhet skall anstalten tillhandagå verk,

myndigheter och domstolar med de upplysningar och det biträde, som av dem

äskas.

2 §•

Riksförsäkringsanstaltens angelägenheter omhänderhavas på sätt i denna lag

stadgas av riksförsäkringsstämman och anstaltens styrelse.

Riksförs äkringsstämm an.

B §•

Riksförsäkringsstämman består av trettio ledamöter, vilka utses:

sexton ledamöter av Konungen;

sju ledamöter, representerande arbetsgivarna, av svenska arbetsgivarför­

eningarnas förtroenderåd; samt

sju ledamöter, representerande arbetarna, av landsorganisationen i Sverige.

Konungen förordnar en av de av honom utsedda ledamöterna att vara stäm­

mans ordförande samt en annan av nämnda ledamöter att vid förfall för ord­

föranden fullgöra dennes uppgifter.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

4§.

Ledamot av riksförsäkringsstämman utses för en tid av fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det under vilket han utsetts.

Årligen avgå fyra bland de av Konungen utsedda ledamöterna. Av de ar­

betsgivarna och arbetarna representerande ledamöterna avgå inom vardera

gruppen under de tre första åren av en fyraårsperiod två samt under det fjärde

året en ledamot, allt i den ordning vederbörande arbetsgivar- eller arbetar­

sammanslutning bestämmer.

Avgår ledamot före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd, skall

i den ordning, i vilken den avgångne utsetts, ny ledamot i hans ställe utses

för återstående del av samma tid.

5§.

Ledamot av riksförsäkringsanstaltens styrelse eller tjänsteman i anstalten

må ej vara ledamot av riksförsäkringsstämman. Utses ledamot av stämman

till styrelseledamot eller antages han till tjänsteman i anstalten, skall han där­

med anses hava avgått ur stämman.

6

§•

Ledamot av riksförsäkringsstämman skall vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må sådant uppdrag innehavas av den,

som är omyndig,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till

konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på

grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd

varom sist förmäles, eller som är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

7 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman åtnjuter av riksförsäkringsanstaltens

medel dagtraktamente för tid, då stämman sammanträder och som åtgår för resa

till och från sammanträde, ävensom resekostnadsersättning, allt enligt de

grunder som vid varje tid gälla för ledamot av riksdagen. Ordföranden och

hans ställföreträdare äga ock av anstaltens medel uppbära arvode med belopp

som fastställes av Konungen.

8

§.

Riksförsäkringsstämman skall

1) på sätt i 10 § sägs välja ledamöter av anstaltens styrelse jämte ersättare

för dem, samt besluta angående deras arvode;

2) på sätt i 13 § sägs utse revisorer, så ock besluta angående deras arvode;

3) fastställa balansräkningar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

17

4) besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen;

5) avgiva yttrande i de ärenden, som för sådant ändamål varda av Konun­

gen till stämman hänskjuta;

6) besluta i ärenden, som av styrelsen överlämnas till stämman; samt

7) behandla anstaltens angelägenheter berörande förslag, som minst en må­

nad före sammanträde med stämman hos styrelsen anmälts av ledamot av stäm­

man, dock skall stämman ej äga vare sig att vidtaga ändring i försäkringsav-

giftstariff som fastställts av styrelsen eller att besluta i fråga om försäkrings­

avgift för viss försäkring eller om ersättning i särskilt fall.

9 §■

1 mom. Riksförsäkringsstämman sammanträder till ordinarie sammanträde

i Stockholm årligen å dag i november, som styrelsen äger bestämma.

Å ordinarie sammanträde skola förekomma de i nästföregående paragraf

under 1)—4) avsedda ärenden.

2 mom. Styrelsen äger, då den finner lämpligt, kalla stämmans ledamöter

till extra sammanträde. Sådant sammanträde skall ock, där det påfordras

av minst tre av revisorerna eller minst sju av stämmans ledamöter, av sty­

relsen utsättas att äga rum inom en månad efter det påfordrandet skett.

Å extra sammanträde må ej fattas beslut i ärende, som icke angivits i kal­

lelse till sammanträdet.

3 mom. Angående tid och sätt för kallelse till sammanträde äger stäm­

man besluta.

4 mom. Stämman är ej beslutför, med mindre tjuguen ledamöter, därav

minst elva bland de av Konungen utsedda, äro tillstädes.

5 mom. Såsom stämmans beslut gäller den mening, om vilken de flesta

röstande förena sig.

Vid lika röstetal skall val avgöras genom lottning men i andra frågor den

mening gälla, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Val skall ske med slutna sedlar.

Riksförsäkringsanstaltens styrelse.

10

§.

1 mom. Riksförsäkringsanstaltens styrelse skall bestå av sex av riksförsäk­

ringsstämman valda ledamöter jämte en jämlikt 12 § här nedan utsedd chef

för anstalten; dock skall styrelsen vid behandling av frågor rörande förvalt­

ning av anstaltens tillgångar vara sammansatt på sätt i nästföljande paragraf

angives.

Val av styrelseledamöter jämte ersättare för envar av dem äger rum å ordina­

rie sammanträde med riksförsäkringsstämman samt avser tiden intill nästa

ordinarie sammanträde. Ersättare skall icke inträda i tjänstgöring i annat

fall än då styrelseledamot avgår före utgången av den tid, för vilken han bli­

vit utsedd.

Det åligger riksförsäkringsstämmans ordförande att omedelbart efter verk-

Bihang till riksdagens protokoll 19£6. 1 samt. 90 käft.

(Nr

109).

2

ställt val av styrelseledamöter och ersättare för dem om valet göra anmälan hos

Konungen.

Styrelseledamot må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till

ända, genom beslut av stämman skiljas från uppdraget.

2 mom. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

3 mom. Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

11

§•

Vid behandling av frågor rörande förvaltning av riksförsäkringsanstaltens

tillgångar skall styrelsen bestå av anstaltens chef, två av de av riksförsäk-

ringsstämman valda styrelseledamöterna, vilka samtidigt med valet för sadant

ändamål utses av stämman, samt fyra på det ekonomiska området erfarna per­

soner, vilka jämte ersättare för envar av dem av Konungen förordnas för fyra

år i sänder.

Vid förfall för någon av förstnämnda tre styrelseledamöter skall annan av

de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna inträda i den för­

hindrades ställe. Vid förfall för någon av de av Konungen förordnade sty­

relseledamöterna inträder den för honom förordnade ersättaren eller, därest

jämväl denne är förhindrad, annan av de av Konungen förordnade ersättarna.

De av Konungen förordnade styrelseledamöterna och deras ersättare äga

att av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

12

§.

1 mom. Styrelsen åligger att i enlighet med gällande lag och författning

samt de särskilda föreskrifter, som må vara av riksförsäkringsstämman med­

delade, handhava den omedelbara ledningen av riksförsäkringsanstaltens verk­

samhet; och har styrelsen därutinnan särskilt att

1) företräda anstalten i alla de hänseenden i vilka detta ej förbehållits riks-

lörsäkringsstämman; ägande styrelsen, där ej stämman annorlunda föreskriver,

att för visst ärende eller visst slag av ärenden uppdraga åt anstaltens chef

eller annan att fullgöra vad sålunda åligger styrelsen; dock skall styrelsen ej

äga att å annan överlåta befogenhet som avses under 2), 4), 5), G), 8), 10) och

11) här nedan;

2) utse anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställnings-

och lönevillkor;

3) bestämma angående antagande och entledigande av anstaltens personal

samt angående dess anställnings- och lönevillkor;

4) antaga grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv;

5) fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt gällande lag

om försäkring för olycksfall i arbete samt bestämma angående den ordning, i

vilken avvikelse från fastställda tariffer må äga rum (specialtariff erm g) ;

6) före den 1 september varje år till revisorerna avgiva berättelse angående

anstaltens förvaltning jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna året, särskilt för varje verksamhetsgren, med iakttagande av att

all verksamhet som omförmäles i 17 § 1 mom. anses såsom en verksamhetsgren;

7) före den 15 september varje år till riksräkenskapsverket insända behöriga

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

räkenskapssammandrag för nästföregående budgetår för de grenar av anstaltens

verksamhet, vilka helt eller delvis bekostas av allmänna medel, jämte tillhörande

verifikationer angående verkställda utgifter;

8) årligen inom tid, som Konungen bestämmer, inkomma med uppgift å

de anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom anstaltens verksam-

hetsområden, ^som anstalten finner böra göras hos nästföljande års riksdag:

9) Jämte sådan anmälan, som omförmäles i 21 § 2 mom., till Konungen över­

lämna ett exemplar av de under 6) här ovan omförmälda handlingar;

10) inom därför bestämd tid varje år till Konungen inkomma med en för riks-

dagens revisorer avsedd redogörelse för förvaltningen av de till anstaltens

disposition ställda allmänna medel; samt

11) bestämma angående förvaltningen av anstaltens tillgångar.

Styrelsen åligger att omedelbart efter det chef för anstalten blivit utsedd om

valet göra anmälan hos Konungen.

2 mom. Styrelsen är beslutför då fem ledamöter äro tillstädes, så ock om

fyra ledamöter äro tillstädes, där de äro om beslutet ense.

Ärende som ankommer på styrelsen må likväl ej företagas till avgörande,

med mindre såvitt ske kunnat samtliga styrelseledamöter erhållit tillfälle

att deltaga i ärendets behandling.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i avgörande av fråga som rör hans

enskilda rätt.

Såsom styrelsens beslut galle den mening, om vilken vid sammanträde de

flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av

ordföranden vid sammanträdet.

Revision.

13 §.

Styrelsens förvaltning och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola

granskas av fyra revisorer, vilka utses, en, som skall uppfylla gällande vill-

kor för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, för ett år i sänder

av Konungen efter förslag av försäkringsinspektionen, en av de ledamöter av

nksförsäkringsstämman som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter av

stämman som representera arbetarna, och en av stämmans övriga ledamöter.

Sistnämnda tre revisorer utses å ordinarie sammanträde med riksförsäkrings-

stämman för tiden intill nästa ordinarie sammanträde.

Den av Konungen utsedde revisorn äger att av anstaltens medel uppbära

arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

19

14 §.

1 mom. Styrelsen skall bereda riksförsäkringsanstaltens revisorer tillfälle

att när som helst inventera anstaltens kassa och Övriga tillgångar samt granska

anstaltens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor

begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Enahanda skyldighet åligger styrelsen jämväl i förhållande till riksdagens

revisorer.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2 mom. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de å sammanträde med riks-

försäkringsstämman utsedda revisorerna att ställa sig till efterrättelse de sär­

skilda föreskrifter, som av .stämman meddelas och ej avse inskränkning i deras

i denna lag stadgade befogenheter eller eljest strida mot lag eller författning.

3 mom. Revisorerna skola för varje år över granskningen avgiva en av dem

underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor

före ordinarie sammanträde med stämman. Inom samma tid skola revisorerna

till styrelsen återställa enligt 12 § 1 mom. 6) till dem överlämnade handlingar.

Balansräkning och fonder.

15 §.

Riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola föras och avslutas för kalen­

derår.

16 §.

Beträffande upprättande av balansräkning skall vad i sådant hänseende gäl­

ler för ömsesidigt försäkringsbolag i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. I riksförsäkringsanstaltens balansräkning för anstaltens försäk-

ringsverksamhet enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om för­

säkring för olycksfall i arbete samt gällande lag i samma ämne skall under

benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas det för den tidpunkt som

balansräkningen avser beräknade värdet av anstaltens ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (er sättning sreserv); samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

2 mom. Angående fonder, tillhörande annan av anstalten bedriven verk­

samhet än i 1 mom. avses, gäller vad därom må vara särskilt stadgat.

18 §.

1 mom. Etti belopp motsvarande den i föregående paragraf omförmälda

försäkringsfonden skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats

av staten;

2) allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypoteks-

kas,sas obligationer;

3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller annan bank vars reglemente

blivit av Konungen fastställt;

4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) skuldförbindelser, för vilka anstalten äger säkerhet genom inteckning i

fast egendom, till förmånsrätten liggande inom hälften av .senast fastställda

taxeringsvärdet eller inom tva tredjedelar av det värde, som asatts efter sär­

skild genom riksförsäkringsanstaltens försorg av sakkunniga personer förrät­

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

21

tad värdering, vilken fastighets åbyggnad är brandförsäkrad i något med ve­

derbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade

obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till

sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av

de under 1)—5) nämnda;

7) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, vilken

vunnit godkännande från det allmännas sida;

8) påförda, ej influtna försäkringsavgifter;

9) lån till företag, som äro ägnade att i oljmksfallsförsäkringens intresse

förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller att höja arbetsför­

mågan hos skadade arbetare och som anses erbjuda tillfredsställande säkerhet;

samt

10) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning

till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller till hö­

jande av arbetsförmågan hos skadade arbetare eller till inrymmande av loka­

ler, erforderliga för anstaltens verksamhet.

2 mom. Av det i 1 mom. avsedda beloppet skall minst en tiondel redovisas

på sätt där under 1) omförmäles, och må högst en fyrtiondel redovisas på sätt

under 9) sägs samt högst en tjugondei på sätt under 10) angives.

19 §.

Å verksamhet som i 17 § 1 mom. sägs uppkommande vinst skall avsättas till

säkerhetsfond. Å verksamheten uppstående förlust skall i första hand täckas

av nämnda fond.

Fastställande av balansräkningar samt talan mot styrelsen.

20

§.

Å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman skola balansräkningar

med de rättelser och tillägg som må finnas erforderliga fastställas, ävensom

fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvalt­

ningsberättelse omfattar företagas till avgörande; dock skall, där så påfordras

av minst sju ledamöter av stämman, med balansräknings fastställande eller med

fråga om ansvarsfrihets beviljande anstå till fortsatt sammanträde å viss dag

minst fyra och högst åtta veckor därefter. Utöver nämnda tid vare uppskov ej

medgivet.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelse

omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde

med stämman, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats må sådan talan å förvaltning­

en, som grundas därå att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna

mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den

handling.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Särskilda bestämmelser.

21

§.

1 mom. Angående omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksam­

het enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas i 5 och 18 §§

i samma lag.

2 mom. Omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt skola, i den mån

anstalten icke för övertagande och bedrivande av viss verksamhet erhållit er­

sättning en gång för alla, bestridas av statsmedel.

Sedan balansräkningar blivit fastställda, har styrelsen att ofördröjligen till

Konungen göra anmälan, innefattande uppgift, särskilt för varje verksamhets­

gren, om de omkostnader för föregående år, vilka sålunda skola bestridas av

statsmedel.

Konungen låter utanordna den ersättning, som i angivna hänseenden skall

tillkomma anstalten.

22

§.

Riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från dess försäkringsverk-

samhet för olycksfall i arbete, må icke användas för ändamål som uppenbar­

ligen äro för den verksamhet främmande.

23 §.

Upphör riksförsäkringsanstaltens befattning med verksamhet som i 17 §

1 mom. avses, skall statsverket, mot övertagande av anstaltens alla tillgångar,

ansvara för fullgörande av samtliga anstalten vid tiden för upphörandet åvi­

lande förpliktelser.

24 §.

Riksförsäkringsanstalten .svare i mål, för vilka ej annorlunda genom lag

stadgats, inför Stockholms rådstuvurätt.

25 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att av vederbörande myndigheter erhålla de

upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens verksam­

het erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas.

26 §.

Hos riksförsäkringsanstalten skola vara anställda en ombudsman, som full­

gjort vad författningarna föreskriva i fråga om dem som må nyttjas i domar­

ämbeten, minst en tjänsteman som uppfyller de för behörighet att vara aktuarie

vid livförsäkringsbolag gällande villkor, samt minst en läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

23

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Härvid skall emellertid gälla,

att ledamöter av riksförsäkringsstämman skola första gången utses före den

1 augusti 1926,

att tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda ledamöterna skall utgöra, för­

utom återstående del av år 1926, den därefter följande fyraårsperioden eller så

stor del av perioden, att bestämmelserna i 4 § andra stycket komma att vinna

tillämpning,

att riksförsäkringsstämman skall sammanträda första gången å dag i

augusti 1926, som chefen för socialdepartementet bestämmer, å vilket samman­

träde skola väljas ledamöter av riksförsäkringsanstaltens styrelse samt ersät­

tare. för dem ävensom revisorer, allt för tiden till stämmans ordinarie samman­

träde år 1927, samt

att riksförsäkringsstämman och styrelsen ävensom annan, till vilken styrelsen

jämlikt 12 § 1 mom. 1) överlåtit viss befogenhet, jämväl före den 1 januari 1927

äga vidtaga åtgärder för att anstalten må kunna sistnämnda dag begynna sin

verksamhet, samt för sådant ändamål jämväl träffa för anstalten bindande

avtal.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 (nr 466)

om försäkringsrådet.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäk­

ringsrådet skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst nio ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.

Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för envar av dem förordnas av Ko­

nungen för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt nedan stadgas.

Två ledamöter, vilka skola äga beprövad erfarenhet inom det försäkrings-

tekniska området och av vilka åtminstone den ene därjämte skall uppfylla de

för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande villkor, för­

ordnas av Konungen för viss tid. För envar av nu nämnda ledamöter förord­

nar Konungen för enahanda tid jämväl suppleant, som skall uppfylla samma

behörighetsvillkor som vederbörande ledamot.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas av Konungen.

Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort vad författnin­

garna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

6

§•

I prövning och avgörande av ärende, som avser beloppet av försäkringsavgift,

skola deltaga de ledamöter, som representera arbetsgivarna, de ledamöter, som

avses i 1 § tredje stycket, samt en lagfaren ledamot, som avses i 1 § fjärde

stycket. Är ärendet av större vikt, skola i dess behandling deltaga ytterligare

två ledamöter, som avses i 1 § fjärde stycket.

Övriga ärenden prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de

äro om slutet ense. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbets­

givarna och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 §

fjärde stycket, och bland dem minst en vara lagfaren.

I behandling av viktigare ärende, som avses i andra stycket, eller ärende av

allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara

representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, samt av

de övriga minst två vara lagfarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 de­

cember 1925.

N ärvarande:

Statsministern

S

andler^, ministern ^för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

O^lsson, N^othin, S^vensson, H^ansson, L^inders, S^chlyter, L^arsson, W^igforss,

M

öller

, L

evinson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Redan vid tiden för tillkomsten av gällande lag om försäkring för olycks­

fall i arbete av den 17 juni 1916 voro meningarna mycket delade om huru­

vida den då lagfästade organisationsformen var den ur alla synpunkter bästa,

och ganska allmänt ansågs, att den lösning man kommit till knappast var

den definitiva. I själva verket har också frågan om ändrad organisation av

olycksfallsförsäkringen varit aktuell under så gott som hela tiden efter lagens

ikraftträdande. Vid skilda tillfällen har denna fråga varit under överläggning

i riksdagen, och den har även gjorts till föremål för behandling i ett flertal kom­

mittéer. Senast har statens besparingskommitté upptagit frågan, detta med

utgångspunkt från de allmänna besparingsdirektiv, som meddelats kommittén

vid dess tillsättande.

När statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgav sitt betän­

kande angående socialförsäkringens organisation, i vilket betänkande be­

handlats frågorna om pensionsförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäk­

ring och i viss mån fattigvård, var det kommitténs mening, att vad betänkan­

det innehöll rörande den obligatoriska olycksfallsförsäkringen borde kunna

föranleda beslut redan vid samma års riksdag. Önskemål och förhoppnin­

gar om att sagda riksdag måtte sättas i tillfälle att pröva frågan om olycks­

fallsförsäkringens organisation hade också tidigare uttalats från skilda håll.

Då härtill kom, att enligt betänkandet kommitténs förslag i berörda hänseen­

de skulle under vissa förutsättningar medföra en årlig besparing för statsverket

på omkring 1,3 miljoner kronor, ansåg jag intet böra underlåtas för att förslaget

skulle kunna föreläggas riksdagen, och yttrande däröver från verk och myndig­

heter samt enskilda sammanslutningar infordrades därför omedelbart till den

15 mars 1925. Vid den granskning av betänkandet, som genast vidtog inom

socialdepartementet, blev det emellertid snart tydligt, att redan förslagets

stora omfattning och vidlyftigheten av den därav påkallade lagstiftningen

Inledning.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över bespa-

ringskom-

mitténs be­

tänkande.

Ärendets fort­

satta behand­

ling inom

socialdeparte­

mentet.

skulle medföra avsevärda svårigheter för förslagets framläggande. Härtill

kom, att förslaget befanns böra underkastas omarbetning i väsentliga delar,

varförutom i vissa hänseenden kompletterande utredningar syntes erforderliga.

Då med hänsyn härtill förslagets framläggande för riksdagen inom den ordi­

narie propositionstiden uppenbarligen var uteslutet, nödgades jag avstå från

tanken att redan nämnda år komma fram till ett avgörande, och genom beslut

av Kungl. Maj:t den 6 mars 1925 förlängdes den tid, inom vilken de infordrade

yttrandena skulle avgivas, till den 15 maj 1925.

De ämbetsverk, som i anledning av remissen avgivit utlåtande, äro pensions-

styrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäk-

ringsinspektionen och medicinalstyrelsen, varjämte utlåtande avgivits av sta­

tens fa.ttigvårdsinspektör. Sedan vissa enskilda sammanslutningar beretts till­

fälle att inkomma med yttrande över betänkandet, hava sådana yttranden in­

kommit från svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsförbundet, de ömsesidiga so­

cialförsäkringsbolagens förening, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, riks-

sjukkassornas centralorganisation, svenska försäkringsföreningen, Sveriges köp­

mannaförbund, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sve­

rige. Slutligen har ett gemensamt yttrande i frågan ingivits till Kungl.

Maj:t från ett flertal kvinnoorganisationer, nämligen Fredrika Bremerförbun-

det, allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråd, Sveriges moderata kvin­

noförbund, svenska kvinnors medborgarförbund, de kvinnliga kårsamman­

slutningarnas centralråd, svenska kvinnornas nationalförbund, frisinnade

kvinnors riksförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges

husmodersföreningars riksförbund och Stockholms kvinnliga fackliga samor-

ganisation.

De sålunda avgivna yttrandena hava med hänsyn till det omfattande ma­

terial till socialförsäkringsfrågornas belysande, som däri finnes samlat, be­

fordrats till trycket och förenats i ett särskilt häfte, vilket torde få som bilaga

fogas vid dagens statsrådsprotokoll i detta ärende.1

Sedan de nyss uppräknade utlåtandena inkommit och frågan gjorts till

föremål för nytt övervägande, beslöt Kungl. Maj:t den 20 juli 1925 att be­

myndiga chefen för socialdepartementet att tillkalla två sakkunniga för att

inom departementet biträda med fortsatt behandling av frågan om olycks­

fallsförsäkringens organisation. Avsikten var, att frågans behandling skul­

le bedrivas med all skyndsamhet, detta för att möjliggöra dess föreläg­

gande för 1926 års riksdag. Sedan jag i enlighet med detta bemyndigande

samma dag såsom sakkunniga tillkallat byråchefen i riksförsäkringsanstalten

E. Odelstierna och assessorn i Svea hovrätt F. W. Killander, vidtog inom so­

cialdepartementet med biträde av de sålunda tillkallade personerna omedelbart

arbetet med undersökning och kompletterande utredning rörande de av bespa-

ringskommittén väckta eller eljest aktuella frågorna på den obligatoriska

olycksfallsförsäkringens område, varefter utkast utarbetades till en ny orga­

nisation av försäkringen samt till en del andra ändringar i förevarande lagstift-

1 När i det följande hänvisas till

Bilaga (Bil.) utan angivande av särskild bokstavsbeteckning,

avser hänvisningen detta häfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

27

ning. Vid granskningen av besparingskommitténs betänkande hade det befun­

nits såsom en olägenhet, att kommitténs resultat icke fixerats i utformade lag­

förslag, och de preliminära resultaten av arbetet inom socialdepartementet sam­

manfattades därför i lagtextform såsom utkast till olika författningar, nämligen

dels till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om riksförsäkringsanstal-

ten och lag om ändringar i lagen om försäkringsrådet och dels till vissa följd-

bestämmelser till dessa lagar. Samtidigt hade inom socialdepartementet utarbe­

tats utkast till ny organisation av det statsunderstödda frivilliga sjukkassevä-

sendet och till förordning om moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt

arbete. Arbetet på olycksfallsförsäkringsfrågan hade bedrivits i nära kon­

takt med arbetet på dessa frågor.

När förstberörda tre lagutkast — vilka torde få som bilaga (Bilaga A)

Gransknings-

fogas vid dagens statsrådsprotokoll ■— förelågo, ansågs nästa stadium nämnd-

i frågans beredning böra vara, att desamma underkastades granskning

av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, re­

presenterande erfarenhet och insikt å skilda det praktiska livets områden.

I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den

16 oktober 1925 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio

sakkunniga för att inom departementet biträda med granskning av ifråga­

varande utkast. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag samma

dag för sådant ändamål följande personer, nämligen ledamöterna av

riksdagens första kammare landshövdingen S. H. Kvarnzelius, tillika ord­

förande, redaktören S. Hansson, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, vice

häradshövdingen Hj. von Sydow, landsorganisationens ordförande A. Thorberg

och lantbrukaren O. L. Tjällgren samt ledamöterna av andra kammaren f. d.

kaptenen E. Bernström, ledamoten av försäkringsrådet O. Carlsson och lands­

organisationens sekreterare E. Johansson, ävensom direktören för Mo & Domsjö

aktiebolag C. Kempe.

Sedan omförmälda utkast blivit för de sålunda utsedda sakkunniga — i

det följande benämnda granskning snämnden ■— föredragna och granskningen

därav avslutats, har nämnden den 8 innevarande december ingivit en skrivelse,

däri anförts, att nämndens ledamöter vid granskningen av en del frågor icke

funnit skäl till anmärkning; beträffande andra frågor hade antingen samtliga

ledamöter eller en del av dem företrätt en från de föreslagna bestämmelserna

avvikande ståndpunkt. I skrivelsen anfördes vidare, att i stället för att genom

omröstning i vanlig ordning utröna majoritetens ståndpunkt i olika frågor

det förfaringssättet tillämpats, att nämndens särskilda ledamöter beträffande

dessa frågor antecknat sin ståndpunkt och även i korthet motiverat densamma.

Vid skrivelsen voro fogade sålunda avgivna yttranden, och hade i skrivelsen

anmärkts, att det endast ansetts erforderligt att redogöra för de frågor, be­

träffande vilka en från författningsutkasten avvikande mening förelegat. För

innehållet i dessa yttranden kommer i det följande att redogöras i samband med

behandlingen av de däri berörda frågorna.

Efter det att omförmälda lagutkast inom socialdepartementet gjorts till

föremål för ny bearbetning med beaktande bland annat av vad gransknings-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Omfattningen

av förelig­

gande förslag.

nämnden anfört, vid vilket arbete såsom sakkunnig ytterligare biträtt förste

aktuarien i riksförsäkringsanstalten O. A. Åkesson, föreligga numera lag­

förslag, avseende en genomgripande reformering av väsentliga delar av vår

olycksfallsförsäkringslagstiftning. Då de viktigaste av dessa lagförslag äro

av den natur, att lagrådets utlåtande däröver bör inhämtas, anhåller jag att

redan nu få anmäla dessa förslag.

Angående omfattningen av nämnda förslag må inledningsvis här anföras

följande.

Utgångspunkten för besparingskommitténs arbete, då den till behandling

upptog frågan om socialförsäkringen i allmänhet och olycksfallsförsäkringen

i synnerhet, var givetvis en strävan att söka åstadkomma besparingar. Detta

besparingssyfte togs emellertid av kommittén i en synnerligen vidsträckt me­

ning, i det att kommittén uppenbarligen såsom besparing behandlade icke endast

ett direkt nedbringande av statens utgifter utan även det förhållandet att för

oförändrade kostnader erhölles större valuta i form av ökade prestationer eller

en mera betryggande behandling av ärendena, ävensom till och med, i vissa fall,

att för en viss kostnadsökning erhölles mer än proportionell ökning av valutan.

I överensstämmelse med vad som sålunda torde hava varit huvudändamålet

med besparingskommitténs förslag har även under det fortsatta arbetet å före­

varande fråga besparingssynpunkten tillmätts en dominerande plats. Kom­

mitténs utredning torde nämligen hava visat, att avsevärda besparingar äro

möjliga på förevarande område. Berörda synpunkt har framför allt sin

tillämplighet, då fråga är om kostnaderna för försäkringens organisation och

förvaltning. Redan kommittén upptog emellertid även reformförslag, som icke

torde kunna ens indirekt hänföras till besparingsåtgärder. Även på andras

initiativ hava förelagts spörsmål å förevarande område, vilka kräva sin lös­

ning. I flera frågor har riksdagen gjort framställning om lagändring, och

liknande önskemål hava framställts från andra håll. Den ingående gransk­

ning som gällande olycksfallsförsäkringslag under utredningsarbetet under­

kastats har även givit vid handen, att lagen oberoende av önskemålet att

åstadkomma besparingar i väsentliga delar är i behov av genomgripande

ändringar.

Två särskilda anledningar att nu upptaga frågan om ändringar i sagda lag

må redan här anmärkas. Frågan om ersättning för olycksfallsskada under

den s. k. Jcarenstiden, d. v. s. de 35 första dagarna efter olycksfallet, sådana

reglerna därom utformats i gällande lag, varom mera i det följande, har

direkt sammankopplats med frågan om sjukförsäkringens organisation. I

lagens 37 § heter det nämligen uttryckligen, att de där givna bestämmel­

serna om ersättning under karenstiden skola gälla allenast för tiden in­

till dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd. Så­

som framgått av den inledande redogörelsen för omfattningen av be­

sparingskommitténs ifrågavarande betänkande har kommittén till behandling

upptagit jämväl frågan om ändrad organisation av sjukförsäkringen. Kom­

mittén har därvid föreslagit, att den obligatoriska sjukförsäkringen skulle stål-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

29

las på framtiden och att man i stället skulle söka genom en utbyggnad av

det frivilliga sjukkasseväsendet åstadkomma en mera effektiv och mera om­

fattande försäkring än för närvarande. Såsom jag torde få tillfälle att senare

i dag i annat sammanhang anföra, ansluter jag mig i huvudsak till denna

uppfattning, och det är min förhoppning, att som resultat av det i det före­

gående berörda utredningsarbetet i frågan kunna senare föreslå Kungl. Maj:t

att för riksdagen framlägga ett förslag till organisation av sjukförsäkringen,

vilket i huvudsakliga delar överensstämmer med den slutsats, vartill bespa-

ringskommittén sålunda kommit. Därest denna uppfattning vinner Kungl.

Maj :ts och riksdagens gillande, är det tydligt, att anledning icke vidare finnes

att dröja med ett definitivt avgörande beträffande frågan om ersättning under

karenstiden. — Vidare har vid den internationella arbetskonferensens sjunde

sammanträde i Geneve i maj och juni 1925 antagits ett förslag till konvention

rörande ersättning för olycksfall i arbete, vilket förslag biträtts av den svenska

regeringens representanter vid sammanträdet. Enligt gällande regler hör

frågan om ratifikation av denna konvention föreläggas den instundande riks­

dagen, och enligt riksdagens förut uttalade mening hör riksdagen, innan

dylik fråga prövas, hava haft tillfälle att fatta ståndpunkt till de lag­

ändringar, som utgöra förutsättning för att ratifikation skall kunna ske. I

detta fall bestå dessa ändringar i jämkningar på vissa punkter i olycksfalls­

försäkringslagen.

Den omständigheten att frågan om ändringar i denna lag således i allt fall

bör föreläggas 1926 års riksdag, tillika med möjligheten att åstadkomma en

stor besparing för staten liksom samhället i dess helhet, har gjort att det icke

synts mig tillrådligt annat än att med all kraft söka påskynda lösningen av

den sociala olycksfallsförsäkringsfrågan i hela dess vidd.

Av vad i det föregående anförts torde hava framgått, att skäl till lagänd­

ring enligt mitt förmenande finnes såväl beträffande organisationen som i fråga

om vissa av de materiella reglerna rörande den sociala olycksfallsförsäkringen.

Föreliggande förslag innehålla också väsentliga nyheter i båda nämnda hän­

seenden. Förhållandet dem emellan är, att vissa av de föreslagna materiella

ändringarna endast med stora svårigheter eller alltför dryga kostnader kunna

genomföras, därest den ifrågasatta organisationsändringen icke kommer till

stånd. I andra delar äro ändringarna beträffande organisationen och de ma­

teriella ändringarna fristående från varandra.

Socialför-

säkringens

enhetlighet.

Riksdagens

skrivelse den

18 maj 1920.

Ytterligare en omständighet må här upptagas till behandling. En genom­

gående strävan under den senaste tidens arbete på socialförsäkringens område

har varit att i möjligaste mån tillgodose det viktiga önskemål, som plägat be­

tecknas som socialförsäkringens enhetlighet. Redan år 1920 gav riksdagen i

skrivelse den 18 maj uttryck för den uppfattningen, att skyndsammast möjligt

borde verkställas utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation

av socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att

åstadkomma förenkling och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga

effektivitet av försäkringen. I riksdagens berörda skrivelse anfördes bland

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kommittén

för socialför­

säkringens

organisation.

Besparings-

kommittén.

annat, att meningarna icke syntes kunna vara delade i frågan om att socialför­

säkringen för framtiden borde organiseras sa, att en fullt enhetlig samverkan

mellan dess olika grenar ernåddes. Att en utredning i sådant syfte med det

snaraste igångsattes syntes riksdagen särskilt påkallat med hänsyn till dels

den då aktuella frågan angående genomförandet av en obligatorisk sjukför­

säkring och dels en framtida utveckling i rätt riktning av hela vår socialför­

säkring, vilken ännu måste anses befinna sig i ett jämförelsevis tidigt utveck­

lingsskede. Vad anginge sjukförsäkringen syntes en definitiv lösning av frå­

gan om dess organisation icke kunna vinnas annat än i samband med en lös­

ning av spörsmålet om socialförsäkringens organisation i dess helhet. Den

ifrågasatta utredningen syntes därför till en början böra inriktas på att vinna

en sådan provisorisk lösning av sistberörda fråga, att svårighet sedermera icke

kunde förväntas uppstå, då det gällde realiserandet av de förslag beträffande

socialförsäkringens enhetlighet, vartill utredningen kunde komma att föran­

leda, sedan den slutförts i hela sin omfattning.

Den 11 oktober 1920 tillsattes pa grund av denna riksdagens skrivelse en

kommitté med uppgift att utarbeta en plan för en, så långt det kunde befinnas

lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions- och

sjukförsäkringen. 1

I ett yttrande till statsrådsprotokollet vid behandlingen av denna fråga an­

förde föredragande departementschefen bland annat, att de olika socialför­

säkringsformerna i vart land kommit att behandlas som fristående, från var­

andra skilda spörsmål och kommit till stånd i den ordning, som de förelig­

gande omständigheterna betingat. Det gällde nu, att från de av utvecklingen

sålunda framskapade skilda organisationerna komma fram till en viss en­

hetlighet såväl i prestationer som i administrationen. Beträffande den cen­

trala administrationen borde vissa förenklingar kunna uppnås och en del dub­

belarbeten undvikas. Det borde vidare numera finnas förutsättningar för

anordnandet av gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter. Där­

jämte syntes möjligheterna att kunna åstadkomma en skälig överensstämmelse

mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer böra göras till föremål för

en omsorgsfull utredning. Och slutligen syntes ett intimt och fruktbärande

samarbete kunna komma till stånd beträffande verksamhet, som avsåge sjuk­

vård eller förebyggande av arbetsförmågans nedsättning.

Kommittén har emellertid sedermera upplösts utan att hava avgivit något

betänkande rörande mera genomgripande ändringar i olycksfallsförsäkringens

organisation. Anledning till upplösningen var bland annat att inom bespa-

ringskommittén upptagits vissa arbeten, avseende frågan om socialförsäk­

ringens ekonomiska förutsättningar.

Strävandena efter enhetlighet i socialförsäkringen hava även i ett flertal

sammanhang berörts i besparingskommitténs betänkande, för vilket i själva

verket en av grundprinciperna torde hava varit, att man i befrämjandet av

sådan enhetlighet hade en av de säkraste utvägarna att ernå bestående bespa­

ringar på ifrågavarande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

31

Spörsmålet om socialförsäkringens enhetlighet synes vid närmare gransk­

ning omfatta två särskilda frågor. I första hand torde det nämligen kunna an­

föras, att försäkringens effektivitet måste lida, därest sådan brist på plan­

mässig samverkan mellan försäkringens olika grenar råder, att försäkrings­

förmånerna inom en gren bestämmas utan hänsyn till förmånerna inom andra

grenar. Om så är fallet, kan därav även föranledas den olägenheten, att utgif­

terna för en viss försäkringsgren komma att stiga så högt, att av ekonomiska

skäl andra försäkringsgrenar icke kunna tillfyllest tillgodoses.

Den andra huvudfrågan beträffande socialförsäkringens enhetlighet avser

åstadkommande av enhetlighet i organisationen. I denna del innebär en lös­

ning av frågan tydligen åvägabringande av nödig samverkan mellan de organ

som hava att administrera de olika försäkringsgrenarna, men en dylik sam­

verkan lärer i sin tur förutsätta en rationell uppdelning av försäkringsfallen på

de olika försäkringsgrenarna. Så länge socialförsäkringen arbetar på olika

grenar, måste det nämligen, av skäl som i det följande skola anföras, tillses

att den försäkrings- eller hjälpverksamhet, som statsmakterna genom ekono­

miskt understöd eller andra åtgärder vilja befrämja, så anordnas, att de hjälp-

behövande allt efter hjälpbehovets art erhålla sitt understöd från rätt håll och

följaktligen på lämpligt sätt och med lämpligt belopp, samt, kan det tilläggas,

endast från detta håll. De försäkringsgrenar, som vid bedömandet av detta

spörsmål närmast komma i fråga, äro olycksfallsförsäkringen, sjukförsäkrin­

gen och pensionsförsäkringen.

Väl är det sant, att samtliga dessa försäkrings- och understödsgrenar i grun­

den avse att tjäna samma mål, nämligen att understödja dem som av en eller

annan anledning för sitt uppehälle blivit i behov av bidrag av annan. Så som

vår socialförsäkring nu är ordnad fördelar sig emellertid verksamheten på de

olika försäkrings- och understödsgrenarna allt efter anledningen till detta be­

hov, och allt efter denna fördelning skilja sig de grunder efter vilka understö­

det skall utgå och kostnaderna därför bestridas. Är grunden att söka i olycks­

fall i arbete, skall behovet täckas genom olycksfallsförsäkringen, och i sådant

fall är det enligt i vårt land vedertagna principer arbetsgivaren, som har att

bestrida hela kostnaden för försäkringsprestationerna. Är anledningen till

understödsbehovet ålderdom eller av sjukdom förorsakad invaliditet, som gör

vederbörande arbetsoduglig för den återstående livstiden eller större del därav,

skall understödet utgå i form av tillskott från det allmänna till pensionsför­

säkringen; i detta fall är det alltså samhället — staten och kommunerna -—

som bär kostnaderna för tilläggen till den på egna pensionsavgifter grunda­

de pensionen. Beror behovet däremot på sjukdom, bör hjälpen erhållas från

sjukförsäkringen, och i sådant fall har vederbörande att själv sörja för sin

försäkring och bestrida en väsentlig anpart av kostnaderna för denna, under det

att det allmänna enligt principen »hjälp till självhjälp» bidrager med viss

del därav.

Ser man till grunderna för understödsbeloppens bestämmande, finner man

att även därvidlag olikheter föreligga. I allmänhet torde visserligen kunna sä­

gas, att det allmännas bistånd icke sträcker sig — och icke bör sträcka sig —

Departe­

mentschefen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

längre än till beredande av försörjning; så lärer vara fallet beträffande pen­

sionsförsäkring samt i fråga om sjukförsäkring. Vad åter angår olycksfalls­

försäkringen bar, ehuru även beträffande olycksfallen försörjningssynpunkten

torde hava spelat in — ett minimum finnes fastställt för sjukersättning och

livränta vid full arbetsoförmåga — ersättningsrätten principiellt ansetts böra

gå ut på en gottgörelse i förhållande till den lidna skadan.

Ehuru det alltså med hänsyn till vad sålunda anförts lärer vara tydligt,

att enhetlighet inom socialförsäkringen i den mening, att över lag ersätt­

ningarna skola utgå och kostnaderna bestridas efter ensartade grunder, knap­

past lämpligen kan astadkommas, synes — på grund av den härav föranledda,

i det föregående antydda nödvändigheten av de hjälpbehövandes uppdelning på

de olika försäkringsgrenarna -—- behovet av en rationell samverkan mellan de

olika organen i andra hänseenden vara så mycket större. I fråga om en dylik

samverkan är att skilja mellan arbetet i den centrala ledningen och ute i orter­

na. Samverkan mellan de centrala organen är visserligen därvidlag av stor be­

tydelse, framför allt för åstadkommande av enhetliga principer i lagtillämp­

ningen. Sin största betydelse har emellertid en lämplig samverkan be­

träffande den lokala organisationen; där är det, som med hänsyn till kännedom

om de personliga förhållandena ett särskiljande av fallen allt efter arten av

hjälpbehovet kan ske, där kan kontroll utövas över att vederbörande icke obe­

rättigat åtnjuta understöd, och där endast kan med utsikt till framgång dub­

belförsäkring och dubbelersättning genom samhällets medverkan förhindras.

I anslutning till den av mig sålunda uttalade uppfattningen hava såväl i

förevarande som i andra inom socialdepartementet under året utarbetade för­

slag på socialförsäkringens område enhetlighetssynpunkterna beaktats, så

långt det varit möjligt. Då omständigheterna icke medgivit, att alla försäk-

ringsgrenar på en gång upptagits till behandling, har man emellertid därvid

måst inskränka sig till sådana specialbestämmelser om samarbete som ansetts

omedelbart vara praktiskt genomförbara. Vid förslagens utarbetande har man

också velat tillgodose den till grund för det återgivna uttalandet av 1920 års

riksdag liggande uppfattningen, att partiella förslag böra läggas så, att de, i

stället för att vara ett hinder, underlätta genomförande av en större enhetlighet.

Till förebyggande av missförstånd må emellertid i anslutning till det sagda

redan här erinras, att ehuru såväl i omförmälda förslag rörande sjukförsäkrin­

gen som i nu förevarande förslag innehållas ett flertal bestämmelser, vilka an­

knyta till det andra av de båda förslagen, dessa bestämmelser icke nödvändigt

torde ömsesidigt betinga varandra.

Efter dessa inledande anmärkningar anhåller jag att få övergå till en när­

mare behandling av de föreliggande förslagen i olycksfallsförsäkringsfrågan

och att därvid först få upptaga spörsmålet om försäkringens organisation. Till

en början torde jag därvid böra såsom underlag för den kommande behand­

lingen av frågan lämna en kortfattad redogörelse för den sociala olycksfalls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

försäkringens nuvarande organisation. I fråga om en mera uttömmande fram­

ställning därom anhåller jag att få hänvisa till den utredning, som återfin­

nes i besparingskommitténs betänkande.

A. Olycksfallsförsäkring-ens organisation.

Den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation.

Grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation

Grunderna för

äro angivna genom bestämmelserna i 4 § i lagen den 17 juni 1916 om försäk- organisati°-

ring för olycksfall i arbete.

Enligt nämnda paragraf skall försäkringen äga rum i riksförsäkringsan-

stalten; dock att där för ändamålet bildats ömsesidigt olycksfallsförsäkrings-

bolag, vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara

med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i

stället ma under i lagen angivna villkor äga rum i sådant bolag. De uppgifter,

som sålunda kunna omhänderhavas av bolagen, avse båda sidorna av det för

försäkringsverksamheten erforderliga arbetet, nämligen dels bestyret med för­

säkringsavgifternas bestämmande och uppbärande (premiedebiteringen), och

dels arbetet med skadeersättningarnas fastställande och utbetalning (skadereg­

leringen ).

Riksförsäkringsanstalten är ett statens ämbetsverk, vilket bland annat inne­

bär, att riksdagen bestämmer anstaltens personalstat och att kostnaderna för

anstalten bestridas genom av riksdagen i vanlig ordning anvisade anslag. De

bidrag till förvaltningskostnaderna, vilka arbetsgivarna, såsom i det följande

skall erinras, äro skyldiga att erlägga, upptagas på riksstatens inkomstsida.

Riksförsäkringsanstaltens verksamhet regleras genom en av Kungl. Maj:t den

31 december 1917 (S. F. S. nr 987) utfärdad instruktion med däri senare gjorda

ändringar (S. F. S. 1921: 771 och 1925: 230) ävensom en av anstalten antagen

arbetsordning. Enligt instruktionen har riksförsäkringsanstalten att utom den

egentliga sociala olycksfallsförsäkringen handhava följande uppgifter, nämli­

gen: ärenden rörande ersättning på grund av lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, olycksfallsförsäkring för

fiskare (förordning den 11 juni 1918 och kungörelse den 2 oktober 1908), er­

sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (för­

ordningar den 18 juni 1909), livräntor till barn utom äktenskap (lag den 14 juni

1917), livförsäkring i samband med egnahemslån (kungörelse den 30 juni 1920)

samt ersättning för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsför-

hållandena under 1914—1919 års världskrig (förordning och kungörelse den 1

juni 1923).

Anstalten är organiserad på sju byråer, nämligen administrativa byrån, för-

säkringsbyrån, försäkringsmatematiska och statistiska byrån, tre skaderegle-

ringsbyråer samt ombudsbyrån. Cheferna för respektive byråer äro ledamö-

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml. 90 käft. (Nr 109).

3

Försäkrings-

stockens för­

delning mel­

lan riksför-

säkringsan-'

stalten och

de ömsesidiga

bolagen.

ter i riksförsäkringsanstalten. Hos anstalten voro den 31 augusti 1925 anställ­

da 318 personer.

De ömsesidiga bolagens verksamhet är reglerad jämväl genom lagen den 25

maj 1917 om försäkringsrörelse.

Antalet av de ömsesidiga bolag, som för närvarande jämte riksförsäkringsan­

stalten omhänderhava försäkringen, är tolv. Försäkringsstockens fördelning på

de olika försäkringsinrättningarna framgår av följande översikt, varest för-

säkringsinrättningarna ordnats efter antalet försäkrade årsarbetare. De angiv­

na siffrorna avse år 1922, det sista år, för vilket definitiva uppgifter föreligga.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Uppgifter rörande olika fors äkringsinrä t In ing ar år 1922.

Samtliga arbetsgivare.

Antal

arbets­

givare

Riksförsäkringsanstalten........................

Ömsesidiga bolag1................................

Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfalls-

försäkringsbolag (A. Ö. O.) . . .

Land och Sjö....................................

Lantbrukarna....................................

Mercnr................................................

Ensk. Järnvägar................................

Indnstriföreningen........................

Egid................................................

Textil................................................

Välfärd1

2........................................

Bokindnstri....................................

Sleipner............................................

Målarmästarna................................

Byggmästarna................................

296 144

34 892

1867

8131

9 817

7 466

108

95

5 036

52

1136

192

394

447

151

Antal års­

arbetare

Antal års­

arbetare

per arbets­

givare

868 793

452594

168 616

80 339

61631

43 815

27112

19 562

18 269

9 093

8 788

7 487

3131

2 417

2 334

2.9

13.0

90.3

9.9

6.3

5.9

251.0

205.9

3.6

174.9

7.7

39.0

7.9

5.4

15.5

Samtliga

olycksfall

i arbete

23322

25 251

16 471

3 492

1701

1081

964

358

325

213

118

147

130

46

205

Härav

invalidi-

tetsfall

1289

868

495

132

104

32

19

22

29

10

7

4

3

1

10

dödsfall

230

164

74

53

7

6

11

2

3

Såsom framgår av översikten, omfatta försäkringarna i de ömsesidiga bo­

lagen omkring en tredjedel av arbetarna och omkring en tiondel av arbets­

givarna. En jämförelse mellan siffrorna för de olika bolagen ger omedelbart

vid handen, att delägarna i vissa bolag huvudsakligen utgöras av mycket

stora arbetsgivare. I genomsnitt räknade varje arbetsgivare med försäkring i

riksförsäkringsanstalten endast 2.9 årsarbetare, medan motsvarande siffra för

de ömsesidiga bolagen uppgick till 13.0. I tabellen har även angivits dels hela

antalet olycksfall, som under år 1922 omfattades av försäkring i olika för-

1 Angående de ömsesidiga bolagens fullständiga namn hänvisas till besparingskommittens betänkande

[. 95.

2 Upphört med försäkringsverksamheten fr. o. m. 1923 års ingång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

35

säkringsinrättningar, dels antalet härav föranledda invaliditets- och dödsfall.

Antalet av de i de olika försäkringsinrättningarna behandlade olycksfall under

olika år framgår av följande uppställning.

Antal olycksfall i arbete åren 1918—1922.

Samtliga arbetsgivare.

Å r

Riksförsäkrings-

anstalten

Ömsesidiga

bolag

Summa

1918.................................................................

30 498

26 351

56 849

1919.................................................................

27 458

27 435

54 893

1920 .................................................................

24 945

26 938

51 883

1921.................................................................

20 792

21072

41 864

1922 .................................................................

23 322

25 251

48 573

1918—1922

127 015

127 047

254 002

De ersättningsbelopp, som samma år utgåvos av de olika slagen av försäk-

ringsinrättningar, voro följande.

Ersättningar enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen på grund av

olycksfall i arbete åren 1918—1922. I

Samtliga arbetsgivare (exkl. staten).

Å r

KiksfSrsäkrings-

anstalten

Kr.

Ömsesidiga

bolag

Kr.

Samma

Kr.

1918.................................................................

7 105 657

5 528 932

12 634 589

1919.................................................................

6 551 438

5 363 385

11914 823

1920 .................................................................

7 787 381

7 450 673

15 238 054

1921.................................................................

6 914 350

6 055 101

12 969 451

1922 .................................................................

6 562 371

5 680 744

12 243 115

1918—1922

84 921197

30078 835

05 000 032

I dessa ersättningsbelopp hava icke ersättningar i anledning av skador

bland statens arbetare medtagits.

Till belysning av frågan i vad mån förskjutningar ägt rum mellan riksför-

säkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens försäkringsstock bar i följande

tablå gjorts en sammanställning av antalet årsarbetare, som omfattats av för­

säkring i anstalten och i bolagen under vart och ett av de fem åren 1918—1922.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Antal arbetare i riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga olycksfalls försäk­

ringsbolag åren 1918—1922.

Samtliga arbetsgivare

Å r

Antal årsarbetare i

Procentuell fördelning

Riksförsäk­

ringsanstalten

Ömsesidiga

bolag

Riksförsäk­

ringsanstalten

Ömsesidiga

bolag

1918.........................................................

899 673

407 853

68.8

31.2

1919.............................................■ . .

924 798

442 038

67.7

32.3

1920 .........................................................

968 362

484 550

66.6

33.4

1921.........................................................

918 401

437175

67.7

32.3

1922 .........................................................

868 793

452 594

65.7

34.3

1918-1922

4580027

2 224 210

67.3

32.7

Såsom synes bär en relativt obetydlig förskjutning ägt rum till bolagens

förmån. År 1918 omfattades sålunda 68.8 % av de arbetare, på vilka lagen

om försäkring för olycksfall i arbete äger tillämpning, av försäkring i riks-

försäkringsanstalten, medan motsvarande siffra för år 1922 både sjunkit till

65.7 %. För år 1921 förete siffrorna en viss oregelmässighet, vilket emellertid

beror därpå att den då rådande depressionen medförde en större minskning i

antalet årsarbetare för de yrkesgrupper, som omfattades av försäkring i öm­

sesidiga bolag.

Växlingarna i riksförsäkringsanstaltens och bolagens försäkringsstock bero

dels på växlingar i antalet arbetare hos varje särskild arbetsgivare dels på

överflyttningar av försäkringar från en försäkringsinrättning till en annan.

Under de första åren efter den obligatoriska olycksfallsförsäkringens till­

komst inskränkte sig dessa förflyttningar så gott som uteslutande till för­

flyttningar mellan riksförsäkringsanstalten å ena sidan och de ömsesidiga bo­

lagen å den andra, medan förflyttningar från ett bolag till ett annat mera säl­

lan förekommo. I sistnämnda avseende synes dock numera en förändring hava

inträtt.

Till belysning härav har i följande tablå angivits det antal årsarbetare, som

vid de båda senaste årsskiftena överflyttats från en försäkringsinrättning till

en annan. Siffrorna avse emellertid endast större arbetsgivare, d. v. s. arbets­

givare med i regel mer än fyra anställda arbetare. De representera dock den

ojämförligt största delen av förflyttningarna i fråga.

Antal årsarbetare hos större arbetsgivare,

som överflyttats från en försäkringsin­

rättning till en annan vid årsskiftet

1923—1924

1924—1925

Från riksförsäkringsanstalten till bolag

... 34 000

23 000

Från bolag till riksförsäkringsanstalten

... 15 000

11 000

Från bolag till bolag......................................... 6 000

11 000

Summa 55 000

45 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

37

överflyttningarna omfattade således omkring 55,000 respektive 45,000 års­

arbetare vid de båda senaste årsskiftena.

I fråga om statistiska uppgifter rörande den nuvarande försäkringsverksam-

heten tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till besparingskommitténs betän­

kande och därvid fogade tabeller.

Grundsatsen i gällande lag är, att varje arbetare — på få undantag när —

skall utan eget åtgörande vara försäkrad för skada till följd av olycksfall i

arbete. Härvid skola olycksfallsersättningarna bestridas genom försäkrings­

avgifter från vederbörande arbetsgivare, som även hava att i viss utsträckning

bidraga till förvaltningskostnaderna för försäkringen. För varje arbets­

givare, som icke inträtt som delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäk-

ringsbolag, är försäkring utan någon som helst åtgärd från hans sida automa­

tiskt gällande i riksförsäkringsanstalten. Anstaltens kännedom om landets ar­

betsgivare grundar sig på de s. k. arbetsgivarförteckningarna. Med hänsyn

till premiedebiteringsarbetet hava arbetsgivarna uppdelats i två stora huvud­

grupper, mindre arbetsgivare, med högst fyra under hela året anställda arbetare

och större arbetsgivare, som omfatta alla övriga. För de mindre arbetsgivarna

finnas i arbetsgivarförteckningarna de uppgifter sammanförda, som äro av

betydelse för premiedebiteringen, såsom antalet under hela eller del av året

sysselsatta personer samt deras huvudsakliga sysselsättning. Innan premie­

debiteringen för dessa mindre arbetsgivare tager sin början, måste förteckning­

arna genomgås för avskiljande av sådana arbetsgivare, som inträtt som del­

ägare i ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och vilka därför icke skola

påföras försäkringsavgifter av riksförsäkringsanstalten. Vid detta identifie-

ringsarbete angives också, vilka arbetsgivare som tecknat i lagen medgiven

frivillig försäkring av en eller annan art, såsom försäkring avseende sjuker­

sättning under karenstiden, försäkring för olycksfall utom arbete ete. Dessa

förhållanden hava nödvändiggjort upprättande av ett hela landet omfattande,

efter kommuner ordnat register över alla landets arbetsgivare, mot vilket arbets-

givarregister de i arbetsgivarförteckningarna upptagna arbetsgivarna årligen

måste identifieras. Sedan detta identifieringsarbete verkställts, sker påföran­

det av försäkringsavgifterna för de mindre arbetsgivarna direkt i nyssnämnda

förteckningar. Dessa förteckningar tillställas därefter häradsskrivarna, som

hava att å vederbörandes kronodebetsedel upptaga den påförda avgiften.

För de större arbetsgivarna sker debiteringen av försäkringsavgifter på

grundval av särskilda dagsverks- och löneuppgifter, som dessa arbetsgivare ha­

va att efter utgången av varje år insända till riksförsäkringsanstalten. For­

mulären för dylika uppgifter utsändas till arbetsgivarna från anstalten. Den

definitiva försäkringsavgift, som med ledning av en dylik dagsverks- och löne-

uppgift bestämmes för ett visst år, tillämpas därvid i regel såsom provisorisk

avgift för det kommande året, varefter denna i sin ordning regleras vid den

definitiva avgiftens bestämmande. Inbetalningen av de större arbetsgivarnas

försäkringsavgifter sker genom postverket.

Enligt bestämmelserna i 11 och 15 §§ är arbetsgivaren även berättigad att

FörsäbriDg

riksforsäk-

ringsan-

stalten.

38

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

själv övertaga utgivandet av vissa eller samtliga ersättningar, som utgå på

grund av den obligatoriska försäkringen (partiell eller total självrisk), varvid

motsvarande nedsättning i försäkringsavgiften erhålles. I dylika fall bestäm­

mas ersättningarna av vederbörande försäkringsinrättning men utgivas av

arbetsgivaren. I händelse av arbetsgivarens obestånd svarar försäkringsinrätt-

ningen för ersättningarnas utgivande.

Yad skaderegleringsarbetet inom riksförsäkringsanstalten beträffar må an­

märkas följande. Därest sådant olycksfall inträffat som avses i lagen, skall

arbetsgivaren därom ofördröjligen göra anmälan till anstalten och polismyn­

digheten i orten. Anmälan skall göras å fastställt formulär och åtföljas av

läkarbetyg. Ytterligare anmälan till riksförsäkringsanstalten under karensti­

den erfordras ej, för så vitt sjukdomen icke upphört under nämnda tid och

försäkringen äger rum i anstalten. Beträffande arbetsgivarens uppgiftsskyldig-

het i övrigt måste man skilja mellan de fall, då arbetsgivaren tecknat frivillig

försäkring i riksförsäkringsanstalten med rätt till sjukersättning jämväl under

karenstiden, och fall utan sådan försäkring.

I förstnämnda fall utanordnar riksförsäkringsanstalten, såvitt ärendet i övrigt

föreligger i utrett skick, på grund av den ingivna anmälan och läkarinty­

get sjukpenning tillsvidare för den tid sjukdomstillståndet med hänsyn till ska­

dans art och uppgifterna i läkarintyget kan antagas komma att vara. Blir

den skadade återställd vid utgången av denna tid, erfordras ej ytterligare läkar­

intyg, för såvitt icke kvarstående nedsättning i arbetsförmågan (invaliditet)

blivit följden av olycksfallet, i vilket fall invaliditetsintyg skall insändas.

Skulle sjukdomstillståndet fortfara vid utgången av nyss angiven tid, erfordras

nytt läkarintyg och slutligen vid tillfrisknandet ytterligare ett läkarintyg,

s. k. slutintyg. Läkarintyg rörande tillståndet och arbetsförmågan under sjuk­

domstiden skola sålunda insändas efter varandra, så att de däri angivna ti­

derna sammanlagda täcka hela den tid sjukdomstillståndet varat. Har olycks­

fallet medfört för framtiden bestående men, insändes samtidigt med slutintyget

invaliditetsintyg.

Har frivillig försäkring med rätt till sjukersättning under karenstiden icke

tecknats, åligger det arbetsgivaren att för nämnda tid utgiva såväl sjukpenning

som kostnader för erforderlig läkarvård och läkemedel m. m. Arbetsgivaren

skall i sådant fall även ingiva efteranmälan om olycksfallet. Där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsanstalten, insändes denna efteranmälan till anstalten

först vid karenstidens utgång, om sjukdomstillståndet då ännu fortfar, tillika

med läkarintyg. Har den skadade blivit återställd under karenstiden, insän­

des efteranmälan omedelbart vid tillfrisknandet.

I ett ganska stort antal fall hava större arbetsgivare sökt nedsättning i för­

säkringsavgiften mot åtagande av partiell självrisk, bestående i skyldighet att

själva bestrida kostnaderna för läkarvård, läkemedel o. dyl. I många fall hava

också arbetsgivare förklarat sig villiga att för riksförsäkringsanstaltens räkning

förskottsvis till skadad arbetare utgiva sjukpenning antingen under karens­

tiden eller under hela sjukdomstiden. I sistnämnda fall översänder riksförsäk­

ringsanstalten till arbetsgivaren ett meddelande angående storleken av den sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

39

penning som han skall utgiva. Mot insändande till riksförsäkringsanstalten av

den skadades kvitto å sjukpenningen erhåller arbetsgivaren sedan ersättning

för sina utlägg. Står arbetsgivaren självrisk utgå, såsom nyss nämnts, samtliga

ifrågavarande ersättningar direkt från honom men bestämmas av riksförsäk­

ringsanstalten.

Vid bestämmande av sjukpennings och livräntas belopp skall i varje fall

hänsyn tagas dels till graden av den av olycksfall förorsakade nedsättningen av

arbetsförmågan, dels till den skadades arbetsförtjänst.

För fullgörande av sina uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen anlitar

riksförsäkringsanstalten lokala ombud av tvenne slag, nämligen dels mantals-,

dels ortsombud. Mantalsombuden utgöras i regel av vederbörande mantals-

skrivningsförrättare (häradsskrivare m. fl.) och hava framför allt till uppgift

att med ledning av mantalslängderna upprätta i det föregående berörda arbets-

givarförteckningar. Utom mantalsombuden sysselsätter riksförsäkringsanstalten

cirka 1,000 ortsombud, vilkas åligganden äro av mera omfattande art. De skola

sålunda på grund av sin närmare kännedom om ortens förhållanden granska

och komplettera arbetsgivarförteckningarna för sitt område, anmäla till deras

kännedom komna s. k. tillfälliga arbetsföretag och vara anstalten behjälpliga

med särskilt erforderliga utredningar för premiedebitering o. dyl. Slutligen

skola ortsombuden vara riksförsäkringsanstalten behjälpliga med utredningar

om inträffade olycksfall. I detta avseende hava de att på anmodan av riks­

försäkringsanstalten införskaffa upplysningar rörande olycksfallens förlopp

och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt må komma

under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra, tillse, att de erhålla

annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade personers arbetsför­

tjänst m. m. I

I 29 § i lagen lämnas vissa närmare föreskrifter rörande försäkring i så­

dant ömsesidigt bolag, som avses i 4 §. Dylik försäkring skall sålunda av­

slutas för kalenderår samt får ej träda i kraft förr än vid början av kalender­

året näst efter det, under vilket försäkringen slutits. För den som un­

der löpande kalenderår bliver arbetsgivare må dock försäkring avslutas för

återstoden av året. Försäkringen skall, därest ej försäkringsrådet på därom

gjord framställning annorlunda medgivit, anses omfatta delägares samtliga

arbetare. Då ett bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur

bolaget, skall bolaget därom lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten

inom tid och enligt formulär, som av anstalten fastställas. Därjämte åligger

det bolaget bl. a. att för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång

lämna uppgifter till riksförsäkringsanstalten angående delägare i bolaget, de

av dem använda arbetare som varit inbegripna under försäkringen och angå­

ende inträffade olycksfall. Förevarande uppgiftsskyldighet har motiverats

däTmed att riksförsäkringsanstalten måste för sin verksamhet äga kännedom

om vilka arbetsgivare som tecknat försäkring i ömsesidigt bolag för att icke

anstalten skall påföra dessa arbetsgivare försäkringsavgift eller reglera ska­

dor, som inträffat hos dylika arbetsgivare. De årliga uppgifter, som bolagen

Försäkring i

ömsesidiga

bolag.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

Försäkrings-

rådet.

Förvaltnings­

kostnaderna

och deras

bestridande.

hava att lämna rörande delägare, årsarbetare och olycksfall, begagnas vid ut­

arbetande av den olycksfallsstatistik, som riksförsäkringsanstalten enligt sin

instruktion har att utarbeta och vilken är grundläggande för kännedomen om

riskförhållandena inom olika yrkesgrupper och därmed också för premiesätt­

ningen.

Besvär och framställningar i anledning av beslut av riksförsäkringsanstal­

ten eller ömsesidigt bolag rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av

någon i olycksfallsförsäkringslagen given bestämmelse — exempelvis beträf­

fande försäkringsavgifter — prövas av en för hela riket gemensam besvärsin-

stans, försäkringsrådet. Enligt lag den 29 juni 1917 om försäkringsrådet be­

står rådet av minst sju ledamöter, av vilka två skola representera arbetsgivarna

och två arbetarna. Minst två av de övriga ledamöterna skola hava domarkom­

petens. Ifrågavarande myndighet, som inrättades samtidigt med ikraftträdan­

det av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, har enligt nämnda lag jäm­

väl att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Försäkringsrådet kan jämväl oberoende av besvär upptaga och avgöra visst eller

vissa ärenden. Försäkringsrådets beslut få ej överklagas.

Förvaltningskostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten

bestridas av statsmedel med vissa bidrag från arbetsgivarna. För varje för­

säkring i riksförsäkringsanstalten skall sålunda till statsverket av arbetsgivaren

erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkrings­

avgiften. För försäkringar i ömsesidigt bolag utgår ett bidrag, motsvarande

tre procent av summan av bolagets försäkringsavgifter. Bolagens förvaltnings­

kostnader bestridas helt av de arbetsgivare, som äro delägare däri.

Försäkringsrådets, riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens för­

valtningskostnader för vart och ett av åren 1918—1924 framgå av följande

sammanställning, vari även angivits storleken av nyssnämnda tilläggsavgifter

och bidrag.

Förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen åren

1918—1924.

År

Förvaltningskostnaderna för den sociala

olycksfallsförsäkringen

Tilläggs­

avgifter och

bidrag

Kr.

Försäkrings­

rådet

Riksförsäk­

ringsanstalten

Ömsesidiga

bolag

Summa

Kr.

1918....................................

156 000

1 482 000

688 000

2 326 000

695 000

1919....................................

153 000

2 455 000

717 000

3 325 000

772 000

1920 ....................................

170000

3 035 000

876 000

4 081000

958 000

1921....................................

203 000

2 412 000

1028 000

3 643 000

749 000

1922 ....................................

173 000

1 882 000

966 000

3021000

546 000

1923

................................

138 000

1649 000

905 000

2 692 000

477 000

1924 ....................................

114 000

1577 000

961000

2 652 000

519 000

Kungl. Mai :ts proposition nr 109.

41

Vid angivande av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader kava icke

medräknats kostnader för uppbördsmyndigheternas befattning med debitering

och uppbörd av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter samt för postav­

gifter, vilka kostnader tillsammans kunna för år 1924 uppskattas till 100 000

kronor, dels kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, som åligga anstalten

utöver försäkringsverksamheten enligt 1916 års lag. Kostnaderna i sistnämn­

da hänseende hava ansetts kunna uppskattas till följande belopp:

1918 ..................................................................... 150 000 kronor

1919 ..................................................................... 150 000

1920 ..................................................................... 150 000

1921 ..................................................................... 130 000

1922 ..................................................................... 120 000

1923 ..................................................................... 100 000

1924 ..................................................................... 90 000

Ur de i tablån angivna siffrorna för förvaltningskostnaderna erhålles även

fördelningen av dessa kostnader på staten och arbetsgivarna. Vid beräkning

av denna fördelning, som finnes angiven i följande tablå, bar hänsyn tagits även

till den omständigheten att kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens fondför­

valtning från och med den 1 juli 1924 bestridas av olycksfallsförsäkrings-

fondens medel och sålunda i sista hand av arbetsgivarna. Ifrågavarande kost­

nader hava för sista hälften av nämnda år antagits utgöra 9,000 kronor.

Förvaltningskostnadernas fördelning mellan staten och arbetsgivarna

åren 1918—1924.

År

Fördelningen av den sociala olycksfalls­

försäkringens förvaltningskostnader

Procentuell fördelning av

förvaltningskostnaderna

Staten

Arbetsgivarna

Summa

Staten

Arbetsgivarna

1918................................

943 000

1383000

2 326 000

40.5

59.5

1919................................

1 836 000

1 489 000

3 325 000

55.2

44.8

1920 ................................

2 247 000

1834 000

4 081 000

55.1

44.9

1921.................................

1 866 000

1 777 000

3 643 000

51.2

48.8

1922 ................................

1 509 000

1 512 000

3 021 000

50.0

50.0

1923 ................................

1 310 000

1 382 000

2 692 000

48.7

51.3

1924 ................................

1 163 000

1 489 000

2 652 000

43.!)

56.1

1918—1924

10874000

10866000

21 740 000

50.0

50.

o

Av översikten framgår, att från och med år 1919 statens andel i förvaltnings­

kostnaderna varit underkastad en ständigt fortgående minskning i förhållande

till arbetsgivarnas andel. Kör de sju första åren efter den obligatoriska olycks­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Alderdoms-

forsäkrings

kommittén.

1916 års

riksdag.

Kungl. Maj:1

proposition.

fallsförsäkringens införande hava staten och arbetsgivarna bestritt hälften var­

dera av samtliga förvaltningskostnader.

Icke heller vid denna fördelning har hänsyn tagits till statens indirekta ut­

gifter för uppbörd och debitering av premier samt postporto.

Närmare uppgifter angående riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostna­

der återfinnas i en av byråchefen Odelstierna upprättad sammanställning i

promemorieform av verkställda beräkningar angående kostnaderna för den

sociala olycksfallsförsäkringen, vilken torde som bilaga (Bilaga C) få fogas

vid dagens statsrådsprotokoll och till vilken jag tillåter mig att hänvisa.

Historik.

" Den nuvarande organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen före-

i slogs redan av ålderdomsförsäkringskommittén i det av nämnda kommitté år

1915 framlagda betänkandet med förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete. Kommittén anförde härom i nämnda betänkande — efter att hava

uppställt frågan huruvida man borde åtnöjas med riksförsäkringsanstalten så­

som bärare av försäkringen eller därjämte medgiva, att försäkring finge tagas

även i andra försäkringsinrättningar — bl. a. följande:

»Då emellertid den hittills vunna erfarenheten torde hava visat, att även sam­

manslutningar av arbetsgivare till ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavaran­

de ändamål kunna fylla de villkor, som böra ställas på bärare av en dylik för­

säkring, och då därjämte arbetsgivarna i en del yrken kunna hava ett intresse

av att sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgär­

der minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att sådana för

ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom bärare av försäk­

ringen.»

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 111) till 1916 års riksdag med förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete upptogs den av kommittén föreslagna

’ organisationsformen. Härvid anförde departementschefen bl. a. följande:

»Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarbolag, med hänsyn till

delägarnas ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga erforderlig

hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande eller vid

avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m. dylikt. Å

andra sidan är dock ej heller den möjligheten utesluten, att en statsanstalt,

som hade hela försäkringen om hand, skulle vid tillgodoseende av de skadades

intressen, av humanitets- eller andra skål, kunna komma att gå längre, än som1

vore förenligt med lagstiftningens syfte. Även från denna synpunkt torde det

hava sin betydelse, att försäkringsverksamheten kan fördelas mellan anstalter

av båda slagen. För att emellertid kunna åstadkomma en understundom behöv­

lig utjämning av dylika olikheter i lagtillämpningen har jag i 33 § föreslagit

ett tillägg, enligt vilket försäkringsrådet, som skulle vara den högsta instan­

sen i besvärsfrågor, erhåller rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts,

upptaga vilket försäkringsärende som helst till behandling och sålunda beredas

möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor vid­

taga erforderlig rättelse. Genom denna form av inspektion från försäkrings-

rådets sida skulle man erhålla ett medel till förekommande av den ojämnhet i

lagtillämpningen, som kunde bliva en följd av olika uppfattningar.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

43

I en av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. i anledning av propositionen fram­

lagd motion (II: 275) yrkades, att försäkring enligt lagen måtte få äga rum

endast i riksförsäkringsanstalten. Till stöd härför anförde motionärerna föl­

jande:

»Efter vårt förmenande tala övervägande skäl för att all försäkring bör ske

i riksförsäkringsanstalten. Om det blir tillåtet för arbetsgivarna att efter orts-

och yrkessynpunkter bilda försäkringsbolag, komma helt säkert ett mycket

stort antal sådana att bliva bärare av försäkringar. Detta förhållande kom­

mer att verka nedbrytande på den enhetlighet, som vid lagens tillämpning bör

göra sig gällande och medföra betydande kostnader för inspektion och över­

vakning. Av lagens formulering framgår dessutom icke, att dessa bolag skola

vara bildade uteslutande för denna uppgift; de synas även kunna idka annan

försäkringsverksamhet.

Ur de försäkrades ssmpunkt är icke försäkringen i arbetsgivarebolag lika be­

tryggande som försäkring i statsanstalt. Även om från statens sida kontroll

kommer att utövas över bolagens soliditet, kan dock icke i alla de fall, då effek­

tiv kontroll behövdes, sådan utövas. Arbetsgivarebolagens intresse sammanfal­

ler med arbetsgivarnas strävan att få försäkringskostnaden så låg som möjligt.

I deras intresse ligger därför att, så långt det är görligt, knappa in på ersätt­

ningarna. Sådant kan ske genom, bland annat, för snäv tolkning av lagen be­

träffande vad som är olycksfall i arbetet, bestämmande av för låg inyaliditet.s-

grad, lämnande av för ringa sjukpenning och största möjliga inknappning på lä­

karvård och läkemedel. Vid beräknande av den årsförtjänst, som skall läg­

gas till grund för utgående ersättning, torde i många fall, där skälighetspröv-

ning bör ske, eller där lönen utgår till viss del i naturaprodukter, vissa svårig­

heter komma att uppstå och kunna de lämna dessa bolag möjlighet till bestäm­

mande av för låg årsinkomst. Efter vår uppfattning torde arbetsgivarnas eko­

nomiska intresse och icke sociala synpunkter i allt för hög grad komma att

göra sig gällande vid dessa bolags verksamhet.

Gentemot dessa farhågor kan anföras, att de skadade arbetarna äga rätt hos

försäkringsrådet överklaga försäkringsbolagets beslut samt att försäkringsrå-

det, även utan att klagan blivit förd, äger upptaga vilken försäkringsfråga

som helst till prövning.

Utan att vilja förringa betydelsen av den skadades klagorätt, synes det dock,

som om denna blivit i viss mån överskattad. Många arbetare, som erhållit ska­

dor, vilka göra dem till invalider, men icke alldeles arbetsodugliga, kunna icke

försörja sig på den erhållna livräntan utan måste därjämte sysselsätta sig med

sådant arbete, som de förmå utföra. Då arbetsgivaren i regel är ombud för

försäkringsbolaget och hans och bolagets intresse sammanfaller, blir lätt följ­

den den, att arbetaren, hellre än att löpa risken att bli avskedad, om han kla­

gar, godtar av bolaget erbjuden ersättning, även om den skulle vara mindre för­

delaktig än vad den rätteligen borde vara.

Vad beträffar de vidgade möjligheter till kontroll, som Kungl. Maj:t före­

slagit skola tilldelas försäkringsrådet, äro de värda allt erkännande, men torde

icke i väsentlig mån förebygga de missförhållanden, som vi förmena kunna bli­

va en följd av arbetsgivarebolagens verksamhet.»

Vid behandlingen av organisationsfrågan inom vederbörande utskott (sär­

skilda utskottet nr 1) anförde detta:

»Utskottet har icke förebisett, att vissa olägenheter kunna tänkas uppkomma

genom medgivande av försäkring i arbetsgivarbolag, men synes det utskottet,

som om dessa olägenheter icke kunna bliva av den betydelse motionärerna trott

sig kunna antaga.

Motion

II: 275.

Särskilda

utskottet.

44

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Beträffande de av motionärerna uttryckta farhågorna, att ett arbetsgivar-

bolag, med hänsyn till delägarnas ekonomiska intresse, ej skulle taga erfor­

derlig hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande

eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m.

dylikt, är en sådan möjlighet naturligtvis icke alldeles utesluten. Men med

hänsyn särskilt till den av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelsen, att försäk-

ringsrådet erhåller rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts, upptaga

vilket försäkringsärende som helst till behandling, varigenom skulle beredas

möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor vid­

taga erforderlig rättelse, synes man hava erhållit ett medel till förekommande

av ojämnhet i lagtillämpningen uti ifrågavarande hänseende.

Å andra sidan kunna starka positiva skäl anföras för att medgiva försäk­

ring genom ömsesidiga sammanslutningar, bildade av arbetsgivarna själva. Det

måste ju, såsom departementschefen framhåller, anses såsom en ganska na­

turlig utväg att låta arbetsgivarna, som ju hava att bära försäkringens hela

börda och vilka i allmänhet hava intresse av att tillgodose sina arbetares

bästa, själva, där de så önska, ordna och handhava försäkringen av dessa

arbetare. Förutsättningen härför måste dock, på sätt redan antytts, vara, att

tillräckliga garantier beträffande säkerhet för ersättningarnas utfående och

försäkringsbestämmelsernas riktiga tillämpning kunna anses vara för handen.

Vissa arbetsgivare kunna ju också, såsom av ålderdoms försäkringskommittén

påpekats, hava särskilt intresse av att sluta sig tillsammans för att genom

vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka nedbringa kostnaderna.

Utskottet anser sig alltså böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.»

Mot utskottets hemställan reserverade sig fyra av utskottets ledamöter, näm­

ligen herrar Branting, Daniel Persson, Lindqvist och Holmström, som efter

att hava anfört i stort satt samma synpunkter som framförts av motionärerna

yrkade, att försäkringen endast skulle äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, varemot andra

kammaren med 110 röster mot 73 biföll reservanternas yrkande.

Vid sammanjämkning av kamrarnas beslut i denna och ett flertal andra

frågor avseende olika bestämmelser i den föreslagna lagen hemställdes till

andra kammaren att beträffande organisationsfrågan biträda första kammarens

beslut. Detta blev även riksdagens beslut.

1919 och

1920 års

riksdagar

1919 års

riksdag.

Vad vid tillkomsten av 1916 års lag till stöd för arbetsgivarbolagens be­

rättigande anförts syntes alltjämt äga giltighet. En annan sak vore, huruvida

olägenheter av den betydelse, att de borde föranleda en övergång till systemet

med en statsanstalt, som ensam handhade försäkringen, visat sig förbundna

Frågan om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation har seder­

mera vid trenne olika tillfällen, nämligen åren 1919, 1920 och 1924, varit före­

mål för riksdagens prövning på grund av i ärendet av herrar Ljunggren och

Eriksson i Grängesberg väckta motioner.

De vid 1919 och 1920 års riksdagar väckta motionerna, som avsågo centra­

lisering av försäkringen, föranledde emellertid ej någon riksdagens åtgärd.

Till klarläggande av de skäl, som voro bestämmande för denna utgång, må

här från vederbörande utskotts avstyrkande utlåtanden återgivas följande.

Rörande de vid 1919 års riksdag i ämnet väckta motionerna anfördes av

första lagutskottet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

45

med det för närvarande tillämpade försäkringssystemet. Utskottet vore av

den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års olycks­

fallsförsäkringslag givit, icke lämnade någon säker vägledning för bedömande

av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrktes utskottet av de

olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets och riksförsäk-

ringsanstaltens i ärendet avgivna yttranden. Medan försäkringsrådet ansåge,

att de av motionärerna påtalade missförhållandena icke med nödvändighet

kunde anses vara förbundna med själva försäkringssystemet, och att de­

samma utan tvivel skulle komma att inom den närmaste tiden avhjälpas ge­

nom försäkringsrådets övervakande verksamhet, förmenade åter riksförsäk-

ringsanstalten, att den enda garantin för missförhållandenas undanröjande vore

att söka i en lagändring i den av motionärerna angivna riktningen. Vid sådant

förhållande och då i varje fall förevarande fråga borde göras till föremål för

en allsidig utredning, innan något ståndpunktstagande syntes böra ifråga­

komma, finge utskottet avstyrka motionerna.

Beträffande de vid 1920 års riksdag i ämnet väckta motionerna yttrade andra

lagutskottet:

Utskottet kunde i huvudsak instämma i första lagutskottets förut återgivna

yttrande. Den ökade erfarenhet, som vunnits sedan detta skrevs, hade dock

otvivelaktigt givit vid handen, att för riksförsäkringsanstaltens del betydande

olägenheter varit förbundna med den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

uppdelning på statlig och privat verksamhet. Huruvida dessa olägenheter i

huvudsak vore att hänföra till organisatoriska svårigheter vid försäkringens

införande eller komme att bliva beståndande vore givetvis svårt att avgöra.

Likaledes huruvida de vore av den allvarliga beskaffenhet, att de kunde mo­

tivera ett upprivande av 1916 års beslut och en avveckling av de nystarta,de

privata företagens verksamhet, för vilkas fortbestånd, såsom framginge av in­

komna utlåtanden, ävenledes starka skäl kunde anföras. Frågans invecklade

och grannlaga beskaffenhet uteslöte i varje fali, enligt utskottets uppfattning,

ett omedelbart bifall till motionerna, men vad som i saken förekommit mo­

tiverade, att det ånyo väckta spörsmålet upptoges till allvarlig undersökning.

En sådan vore emellertid redan igångsatt. Som försäkringsrådet _ i sitt ytt­

rande meddelat, hade Kungl. Maj:t genom beslut den 30 januari 1920 an­

befallt socialförsäkringskommittén att vid behandling av viss av riksförsäk-

ringsanstalten gjord framställning taga i övervägande av riksförsäkringsanstal-

ten i skrivelse den 10 januari 1920 framlagt förslag till sådana ändringar i

olycksfallsförsäkringslagen, som motionärerna åsjTtade.

Även i annat sammanhang torde riksförsäkringsanstaltens ställning till

olycksfallsförsäkringen komma att underkastas prövning. Genom samstämmiga

beslut hade nämligen kamrarna nyligen med anledning av enskild motion lios

Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande åstadkommandet av en enhetlig

organisation av socialförsäkringens olika grenar i syfte att åstadkomma för­

enkling och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga effektivitet av

försäkringen. Vid utförandet av en dylik utredning måste även, enligt ut­

skottets uppfattning, nu föreliggande spörsmål bliva föremål för behandling.

Till sist ville utskottet erinra om det utarbetade förslaget till allmän sjuk­

försäkring. Mot detta förslag hade bland andra invändningar även framhållits

riksförsäkringsanstaltens försvårade ställning till sjukförsäkringen på grund

av befintligheten av de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen. Vid den fort­

satta prövningen av förslaget måste givetvis vikten av dessa invändningar bliva

föremål för undersökning.

Då således det av motionärerna väckta spörsmålet i annan ordning redan

vore och utan riksdagens ytterligare framställning komme att bliva föremål

1920 års

riksdag.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Socialför­

säkring 8-

kommittén.

Kommittén

för social­

försäkrin­

gens organi

sation.

för ingående undersökning, hemställde utskottet, att motionerna ej måtte för­

anleda någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse den 29 januari 1921 avgav socialförsäkringskommittén förslag

till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. I nämnda skrivelse uttala­

des, att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning till den

uppfattningen, att ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare

av den sociala olycksfallsförsäkringen vore att föredraga framför det nuvarande

systemet. Då emellertid kommittén för socialförsäkringens organisation er­

hållit i uppdrag att utreda frågan om åvägabringande av en så långt det

kunde befinnas lämpligt enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pen­

sions- och sjukförsäkringen, ansåge sig socialförsäkringskommittén icke då

böra avgiva bestämt förslag i berörda syfte.

Proposition med anledning av de utav socialförsäkringskommittén i dess

nämnda skrivelse framställda förslag förelädes 1922 års riksdag och ledde

till antagande av lag om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, vilka

ändringar dock icke berörde organisationsfrågan.

Kommittén för socialförsäkringens organisation avgav ett den 25 oktober

1922 dagtecknat utlåtande i anledning av ett särskilt uppdrag att föreslå an­

ordningar för nedbringande av riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens

administrationskostnader. I detta utlåtande uttalade kommittén, att den fun­

nit det ligga utom ramen för det kommittén meddelade särskilda uppdraget

att upptaga frågor bl. a. rörande försäkringsrådets och de ömsesidiga bolagens

verksamhet.

I de allmänna synpunkter, som kommittén framlade, underströks bl. a. vik­

ten av att de medel som genom beskattning eller avgifter åstadkommes för

socialförsäkringens behov, användes på det ur ekonomisk synpunkt lämpliga­

ste sättet. Dessa medel borde alltså i största möjliga utsträckning komma

själva försäkringen tillgodo bland annat därigenom att administrationskost­

naderna strängt begränsades till vad som vore nödvändigt för försäkringens

rationella genomförande.

Kommittén framhöll vidare, att den under sitt arbete funnit uppenbart, att

mera betydande besparingar i de nuvarande kostnaderna för socialförsäkrin­

gen i huvudsak skulle kunna uppnås endast genom inskränkning i riksför­

säkringsanstaltens och pensionsstyrelsens arbetsuppgifter. Beträffande olycks­

fallsförsäkringen upptog kommittén till prövning bl. a. frågorna om höjning

av arbetsgivarnas bidrag till försäkringens förvaltning, om karenstiden, om

förenklade försäkringsformer för vissa arbetsgivare, om inskränkningar i ar­

betet med specialtariffering för större arbetsgivare samt om viss ändring av

mantalsskrivningsförordningen i sjette att minska riksförsäkringsanstaltens

registreringsarbete. För vad kommittén anförde rörande karenstiden och ned­

bringandet av kostnaderna för karenstidsersättningarna skall redogöras i an­

nat sammanhang (sid. 128). Beträffande de övriga frågorna hava kommitténs

utredningsarbeten i allmänhet icke lett till framläggande av förslag om ändrin­

gar i gällande bestämmelser. Dock föreslog kommittén rörande förvaltnings­

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

47

kostnadernas bestridande en sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att dels

det bidrag i förevarande avseende som i form av tilläggsavgifter nu utgår från

de arbetsgivare vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten skulle

förhöjas, så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga

bolagen utgående bidraget kunde antagas väsentligen motsvara hälften av för-

säkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, dels ock

att sådan förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltningsbidrag

skulle stadgas, att detsamma för varje försäkring beräknades med hänsyn

till den förvaltningskostnad, ifrågavarande försäkring kunde antagas för­

anleda.

över kommitténs utlåtande, i vad detsamma avsåg olycksfallsförsäkringen,

hava infordrade yttranden avgivits av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstal­

ten och statskontoret, varjämte tre av de ömsesidiga bolagen i en skrivelse

framfört vissa synpunkter rörande sättet för bestridande av riksförsäkrings­

anstaltens förvaltningskostnader. Den av kommittén föreslagna höjningen av

tilläggsavgifterna för arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten

avstyrktes av försäkringsrådet och riksförsäkringanstalten men tillsts^rktes i

stort sett av statskontoret.

Sedan besparingskommittén även upptagit frågan om socialförsäkringens

ekonomiska förutsättningar, förordnade Kungl. Maj:t den 7 december 1923, att

arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation skulle vila. Sist­

nämnda kommitté har sålunda, såsom jag redan i inledningen anfört, icke kom­

mit att avgiva något förslag till omorganisation av den sociala olycksfallsför­

säkringen.

Vid 1924 års riksdag bragtes frågan rörande olycksfallsförsäkringens orga­

nisation ånyo under riksdagens prövning genom motioner av herr Ljunggren

(I: 183) och herr Eriksson i Grängesberg (II: 193), vari åter framfördes

yrkandet om riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare av försäkringen.

Såsom motivering till sitt yrkande i denna del anförde motionärerna i huvudsak

följande:

»I det läge, vari socialförsäkringsspörsmålen numera kommit, är det skäl

överväga, huruvida icke frågan om riksförsäkringsanstalten såsom ensam

bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen bör lösas för sig utan att kom­

bineras med övriga socialförsäkringsfrågor. Av de ömsesidiga olycksfalls-

försäkringsbolagen kvarstå numera endast några få på den rena yrkessam-

manslutningens grund, medan de övriga alltmera övergått till typen för van­

liga affärsbolag. Ju mera utvecklingen fortgår i denna riktning, desto mindre

skäl finnes för antagande, att dessa bolag skola uppfylla de syften, som vid

lagens tillkomst angåvos såsom motiv för medgivande av desamma. En av

grundförutsättningarna för de ömsesidiga bolagens tillkomst var, att försäk­

ringsrådet skulle komma att utöva en stark kontroll över bolagens verksam-

het medelst granskning av deras beslut i skadeersättningsfrågor, särskilt då

dessa, såsom merendels är fallet, grundats å skälighetsprövning. Erfarenheten

för de senare åren har emellertid visat, att försäkringsrådet med de arbets­

krafter, över vilka rådet därunder förfogat, ej förmått att i önsklig omfatt­

ning fullgöra denna granskning. Antalet av de av rådet för granskning inford­

rade mål, i vilka besvär ej anförts, uppgick sålunda för fjolåret endast till 90.

1921 års

riksdag.

Motioner

I: 183 och

II: 193.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Andra lag­

utskottets

utlåtande.

För att försäkringsrådet skall kunna uppfylla de fordringar, som i föreva­

rande hänseende ställdes _ å detsamma vid lagens tillkomst, skulle betydande

merkostnader för försäkringsrådets verksamhet uppkomma. Bestämmande av

ersättningen till en genom olycksfall skadad arbetare är en så grannlaga sak,

att detta bör ske av statstjänstemän. Den klagorätt över bolagens beslut i

skadeersättningsfrågor, som förefinnes, får icke överskattas. Bristande insikt

om lagens bestämmelser och hänsyn till vederbörande arbetsgivare föranleda

lätt nog, att även i fall, där fog därtill förefunnits, klagorätten ej tillitas. Med

det nuvarande systemet faller å riksförsäkringsanstalten automatiskt försäk­

ringen beträffande alla de försäkringspliktiga arbetsgivare, som ej tecknat för­

säkring hos ömsesidigt bolag; och medföra åtgärderna för att söka i görligaste

mån erhålla kännedom om dessa arbetsgivare betydande kostnader för det

allmänna. Genom att försäkringen komme att omhänderhavas enbart av riks­

försäkringsanstalten skulle ernås väsentligen billigare förvaltningskostnader,

än då försäkringen är splittrad å ett flertal företag. Försäkringsavgifterna

skulle i genomsnitt kunna sänkas och tillämpningen av lagen bleve enhetlig.»

I sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda motioner (nr I: 183 och II: 193),

över vilka yttrande inhämtats från riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och försäkringsinspektionen, anförde andra lagutskottet, dit motionen hänvi­

sats, att frågan vore lika betydelsefull till sin innebörd som svårlöslig, samt

fortsatte:

»Sedan de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen nu under lagens mer

än sexåriga tillämplighetstid fått i enlighet med lagens bestämmelser utveckla

sig såsom jämsides med riksförsäkringsanstalten bärare av ifrågavarande för-

säkringsverksamhet, måste givetvis för ett upprivande av det nuvarande syste­

met och dess ersättande med ett till grunden helt olika sådant krävas, att

den hittillsvarande anordningen i tillämpligheten visat sig förknippad med så­

dana olägenheter, att en dylik omläggning kan anses vara av förhållandena

påkallad.

_ Obestridligt torde vara, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäk­

ringens uppdelning på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att med­

föra ej oväsentliga olägenheter i flerahanda hänseenden. Utskottet kan i detta

hänseende hänvisa till vad därutinnan såväl tidigare som ock i nu förevarande

motioner samt i riksförsäkringsanstaltens yttrande och av en av reservanterna

i försäkringsrådet anförts. Särskilt synas de yttringar, som den på grund

av systemet oundvikliga konkurrensen emellan den statliga anstalten och de

ömsesidiga bolagen efter hand tagit, visat sig medföra en ej önsklig ojämnhet

i fråga om premiedebiteringen samt innebära besvärande irritationsmoment till

men för samarbetet emellan den statliga anstalten och bolagen.

En huvudpunkt vid bedömandet av hithörande förhållanden måste givet­

vis vara, i vad mån det nuvarande systemet tenderar till att de skadades

rätt i ersättningsfrågor ej skulle vederbörligen ses till godo. Om ock vad i

motionerna, härutinnan anförts får, på sätt försäkringsrådet närmare utvecklat,

anses innehålla tydliga överdrifter samt arbetsgivare, anslutna till de ömse­

sidiga bolagen, allmänt visa månhet att i ersättningsfrågor hävda sina ar­

betares intressen gent emot bolagen, gäller dock, att den för de försäkrade

förefintliga besvärsrätten i ersättningsfrågor — särskilt vad angår de kate­

gorier av försäkrade, vilkas förmåga att tillvarataga egna intressen är minst

— icke utgör någon mera verksam garanti för tillgodoseendet av de försäk­

rades rätt, samt att den vid lagens tillkomst i enahanda syfte träffade an­

ordningen, att försäkringsrådet skulle äga rätt att även i fall, där klagan

ej förts, upptaga försäkringsärenden till granskning för eventuell rättelses åvä­

gabringande under de senaste åren allt mindre kommit till användning.

Kungl. Majits proposition nr 109.

49

Men även om det får anses klarlagt, att ej oväsentliga olägenheter visat

sig förbundna med det nuvarande systemet i dess hittillsvarande tillämp­

ning, gäller det emellertid att bedöma, i vad mån det kan antagas vara

underlägset andra organisationsformer, som kunna tänkas komma till an­

vändning i dess ställe. Att det, innan en ingående undersökning av hit­

hörande förhållanden kommit till stånd, icke låter sig göra att intaga en de­

finitiv ståndpunkt till föreliggande spörsmål, synes utskottet uppenbart. Så­

som försäkringsrådet i sitt yttrande omnämnt, råda i skilda länder olika sil­

sten! i förevarande avseende, av vilka ett vart säkerligen har sina fördelar

och sina olägenheter. Utan att således nu vara berett att uttala någon för-

handsståndpunkt i frågan vill utskottet dock hava framhållit, att vägande

skäl synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt

skulle vara förenat med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfalls­

försäkringen organiserades så, att konkurrens om försäkringen icke förekomme.

Likaledes synes det påtagligt, att genom åvägabringande av enhetlighet be­

träffande handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen det skulle bliva

vida lättare att inrangera olycksfallsförsäkringen under ett för samtliga grenar

av socialförsäkringen gemensamt system.

Sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste det emellertid te sig såsom ett be­

rättigat önskemål, att, i den mån så kan ske utan åsidosättande av arbetarnas

rätt och intresse, arbetsgivarna, vilka ju själva bära kostnaderna för olycksfalls­

försäkringen, få hava sin hand med i ordnandet av försäkringsverksamheten.

I vilken utsträckning och på vad sätt så må kunna lämpligen ske, låter sig

emellertid ej i frågans nuvarande läge bedömas.

Av det ovan anförda torde framgå, att det får anses uteslutet, att på

grundval av förevarande motioner nu skulle vidtagas ändringar i olycksfalls­

försäkringslagen av sådan innebörd, att från och med innevarande års ut­

gång försäkring enligt lagen skulle få äga rum endast i riksförsäkringsanstalten

medan åter de nuvarande ömsesidiga bolagen, vilka, såsom av förut lämnade

uppgifter framgår, för närvarande torde omsluta cirka en tredjedel av hela

antalet årsarbetare inom landet, skulle ställas å avveckling.

Därest, emot vad utskottet förutsatt såsom antagligt, statens besparings-

kommitté icke skulle komma att ingå i prövning av nu förevarande organisa­

tionsfråga med eventuellt angivande av riktlinjer för en omläggning av det

nuvarande systemet med försäkringens uppdelning på statlig och enskild verk­

samhet, synes utskottet önskligt, att den av Kungl. Maj:t å sin tid i anslutning

till uttalanden från riksdagens sida igångsatta, men numera tillsvidare av­

brutna undersökningen av hithörande förhållanden i en eller annan form ånyo

upptages till slutförande.

Ävenledes anser sig utskottet ej kunna underlåta framhålla angelägenheten

av, att så länge det nuvarande organisationssystemet för olycksfallsförsäk­

ringens handhavande består, den i lagen avsedda övervakningen från försäk-

ringsrådets sida av beslut i skadeersättningsfrågor även i icke besvärsmål må

kunna av försäkringsrådet i nödig omfattning utövas.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet bl. a., att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid den

fortsatta behandlingen av de av utskottet berörda spörsmålen å socialförsäkrin­

gens område under iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänse-

ende beakta de i motionerna framförda förslagen i förening med innehållet i de

över motionerna avgivna yttrandena.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation yrkades av herr von Sydow

att i förslaget till skrivelse orden »under iakttagande av behovet av enhetlighet

Bihang till riksdagens protokoll 19B6.

1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

4

50

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Grundlinjt

för kommit

téns orga-

nisations-

förslag.

i organisationshänseende» borde utgå. Dessutom avgavs en reservation utan

särskilt yrkande av herr Öberg.

Vid behandlingen inom kamrarna biföllo såväl första som andra kammaren

utan votering utskottets hemställan. I skrivelse den 31 maj 1924 (nr 243)

gjorde sedermera riksdagen, under åberopande av nu återgivna, av riksdagen

godkända utskottsutlåtande, hemställan hos Kungl. Maj:t i enlighet med ut­

skottets yrkande.

Bespariugskommittens förslag till organisation av den sociala olycks­

fallsförsäkringen.

Statens besparingskommitté tillsattes den 1 september 1923 med landshöv­

dingen S. Linnér såsom ordförande. Kommitténs ledamöter voro kommerserå­

det Gunnar Dillner, t. f. statssekreteraren Carl W. U. Kuylenstierna, ingen­

jören C. Ramström, generaldirektören Per Södermark och f. d. statsrådet Anders

Örne.

Genom det av nämnda kommitté den 19 februari 1925 framlagda betänkan­

det med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation har

organisationsfrågan i viss mån kommit i ett annat läge. De båda alternativ,

som tidigare erbjudit sig för en lösning av denna fråga, var å ena sidan den

nuvarande organisationen med riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag

såsom gemensamt bärare av försäkringen, å andra sidan riksförsäkringsanstal­

ten såsom ensam bärare därav. Det av besparingskommittén framlagda be­

tänkandet upptog emellertid även andra tänkbara möjligheter till diskussion,

varigenom den föreliggande organisationsfrågan kom att bliva belyst även ur

andra synpunkter än tidigare varit fallet.

Kommittén har sammanfört resultaten av sin utredning angående olycks­

fallsförsäkringen i vissa i betänkandet återgivna »grundlinjer». Med hänsyn

till den belysning, som i dessa grundlinjer gives åt ifrågavarande ämnen, sy­

nes det vara lämpligt att dessa grundlinjer få som bilaga (Bilaga B) fogas

vid dagens statsrådsprotokoll i detta ärende. Därest så sker, torde jag här

kunna inskränka mig till att endast i korthet redogöra för kommittébetänkan­

dets innehåll i organisationsfrågan.

I denna fråga anför kommittén till en början, att en tillfredsställande or­

ganisation av den sociala olycksfallsförsäkringen enligt kommitténs uppfatt­

ning borde uppfylla bland annat följande villkor: dels måste garantier finnas

för att de skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbets­

givarna, vilka hade att bestrida försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att

organisera administrationen så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som'

möjligt, dels slutligen borde organisationen vara så beskaffad, att en nära

samverkan befrämjades mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga social-

försäkringsgrenarna samt yrkesinspektionen, varigenom även skulle vinnas

ökad möjlighet att individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje

särskilt fall.

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

51

Kommittén redogör därefter för de organisationsformer, under vilka social

olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet administrerats. Dessa former kunde

enligt kommittén anses tillhöra två huvudtyper, nämligen en, där försäkringen

vore uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra,

och en annan, där försäkringen handhades av en monopolanstalt. Bland for­

mer, tillhörande den förra huvudtypen, erinrar kommittén dels om det i Sverige

tillämpade systemet med en statlig anstalt i konkurrens med ett flertal privata

inrättningar, dels om eu anordning med enbart dylika inrättningar såsom bä­

rare av försäkringen. Såsom olika alternativ för monopolisering av försäk­

ringen framhålles till en början dels ett system med försäkringen centraliserad

till en statlig anstalt, dels möjligheten av en anordning, varigenom en monopol-

anstalt av helt privaträttslig karaktär finge handhava själva försäkringsverk-

samheten, under det att skadeersättningarna bestämdes av en statlig myndighet.

Mot samtliga de angivna organisationsformerna funnes emellertid, enligt

vad kommittén närmare anfört, allvarliga erinringar att göra. Då således så­

väl olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation i vårt land som övriga

berörda anordningar av den centrala försäkringsförvaltningen kunde göras

till föremål för befogade invändningar, hade kommittén sökt att åstadkomma

en ny organisationsform med monopolets fördelar men utan dess anmärkta

olägenheter. Med utgångspunkt från denna uppfattning har kommittén före­

slagit, att den sociala olycksfallsförsäkringen skulle överlämnas till en inrätt­

ning av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivar­

na och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade. Denna försäkrings-

inrättning borde vara organiserad efter mönster av ett enskilt företag av bo-

lagstyp, därvid dock de viktigaste av skadeersättningsfrågorna borde obligato­

riskt granskas av en av Kungl. Maj:t tillsatt tjänsteman med byråchefs ställ­

ning, vilken skulle vara chef för en särskild avdelning -— besvärsavdelningen.

I denna försäkringsinrättning vilken av kommittén inordnats såsom en av­

delning i ett ämbetsverk ■— riksförsäkringsverket ■—- skulle samtliga arbets­

givare vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade. Klagomål över för-

säkringsavdelningens beslut skulle prövas av särskilda besvärsnämnder. Enligt

förslaget skulle alltså försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten upphöra

liksom även de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olycks­

fallsförsäkringslagen. Med undantag för personalen inom försäkringsavdel-

ningen skulle riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ord­

ning.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan olycksfallsförsäkringens och yr­

kesinspektionens arbetsområden föreslog kommittén vidare, att socialstyrelsens

byrå för arbetarskyddsärenden skulle överflyttas till riksförsäkringsverket, där

byrån skulle bilda en yrkesinspektionsavdelning.

Vad angår kostnaderna för försäkringens organisation har kommittén an­

fört, att då kommittén principiellt vore av den uppfattningen att landets arbets­

givare borde gälda samtliga de utgifter som erfordrades för en ur social syn­

punkt sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, kommittén

ansåge, att arbetsgivarna borde genom sina bidrag till försäkringen bestrida

Riksförsäk­

ringsverket.

Försäkrings-

avdelningen.

kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen och be-

svärsnämnderna.

Det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket skulle sålunda komma

att övertaga de uppgifter, som för närvarande åligga försäkringsrådet, riksför-

säkringsanstalten, de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen och yrkesin­

spektionen. Det nya verket skulle organiseras på fyra avdelningar: försäk­

ringsavdelningen, besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspek-

tionsavdelningen.

Härtill skulle dessutom såsom besvärsorgan komma de förut omnämnda be-

svärsnämnderna, rik sför säkring snämnden och sjukhjälpsnämnden.

Försäkringsavdelningen skulle övertaga riksförsäkringsanstaltens och de

ömsesidiga bolagens uppgifter, i den mån dessa avse verksamhet enligt nu gäl­

lande olycksfallsförsäkringslag och 1901 års olycksfallsersättningslag, och

allmänna avdelningen riksförsäkringsanstaltens övriga uppgifter. Besvärsav­

delningen skulle utöva en löpande kontroll av alla viktigare ersättningsbeslut.

Yrkesinspektionsavdelningen skulle omhänderhava samma uppgifter, som för

närvarande tillkomma yrkesinspektionen. Försäkringsrådets nuvarande upp­

gifter skulle enligt vad av det anförda framgår uppdelas mellan riksförsäk-

ringsnämnden och sjukhjälpsnämnden.

Försäkringsavdelningen skulle organiseras som ett enskilt företag av bo-

lagstyp.

Högsta ledningen av försäkringsavdelningen skulle tillkomma »riksförsäk-

rings stämman», bestående av 30 ledamöter, varav 18 skulle representera arbets­

givarna, 6 staten och 6 arbetarna. Då arbetsgivarna skulle bära kostnaderna

för försäkringen, borde enligt kommitténs uppfattning arbetsgivarnas repre­

sentanter fördelas på sådant sätt mellan de olika yrkesgrupperna, att dessa

såvitt möjligt bleve representerade i proportion till summan av skadeersätt­

ningarna inom varje sådan grupp. Härigenom skulle arbetsgivarnas infly­

tande på administrationen komma att avvägas med hänsyn till de olika arbets-

givargruppernas ekonomiska intressen. Genom de särskilda representanterna i

stämman för staten och arbetarna skulle försäkringsinrättningen dels tillför­

säkras de försäkrades förtroende, dels tillföras ökad sakkunskap. Bland stats-

representanterna skulle riksförsäkringsverkets chef vara självskriven. Han

skulle tillika tjänstgöra såsom ordförande i stämman.

Den närmaste ledningen av försäkringsavdelningens verksamhet skulle enligt

förslaget handhavas av en direktion, i vilken stämman skulle utse fem leda­

möter. Denna direktion skulle utom nämnda ledamöter bestå av chefen för

riksförsäkringsverket såsom ordförande samt försäkringsavdelningens direk­

tör, vilken skulle utses av övriga direktionsmedlemmar. Direktionen skulle

hava att förvalta försäkringsavdelningens fonder i enlighet med av Konungen

utfärdat reglemente, att fastställa premietariff, att behandla vissa frågor rö­

rande avdelningens samarbete med yrkesinspektionen och sjukförsäkringen

samt att fastställa allmänna grunder för försäkringsavdelningens organisation

och för anställande av avdelningens personal.

Direktören skulle hava att organisera försäkringsavdelningen och tillsätta

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

53

avdelningens personal inom ramen av de bestämmelser, som direktionen kunde

komma att giva.

Något mera detaljerat förslag till organisation av försäkringsavdelningen

har icke framlagts av kommittén, vilket motiverats med att detta skulle till­

komma direktionen och försäkringsavdelningens direktör. De uppgifter, som

skulle åligga avdelningen, skulle huvudsakligen bliva följande: införskaf­

fande av uppgifter rörande samtliga arbetsgivare, som omfattas av olycks­

fallsförsäkringen; registrering i erforderlig utsträckning av dessa arbetsgivare;

ärenden rörande försäkringsplikt; fastställande av premiesatser; debitering och

reglering av försäkringsavgifter; skadereglering dels beträffande skador som

omfattas av försäkringen, dels beträffande skador bland statens arbetare; sam­

arbete med yrkesinspektionen, sjukkassorna och ombuden; behandling av för-

säkringsmatematiska och statistiska frågor, vari även skulle ingå utarbetande

av den officiella olycksfallsstatistiken samt statistik rörande olycksfallsskydd;

fondförvaltning samt slutligen uppgifter på grund av 1901 års olycksfallser-

sättningslag.

Kommittén förutsätter, att staten kostnadsfritt skulle låta försäkringsavdel­

ningen anlita mantalsskrivningsväsendet för införskaffande av uppgifter rö­

rande arbetsgivare samt uppbördsväsendet för inbetalning av de mindre arbets­

givarnas försäkringsavgifter. Vidare föreslår kommittén, att avgifter, som

icke av arbetsgivarna erläggas, skulle genom statens försorg indrivas på det

sätt, som om resterande kronoutskylder är stadgat. Dessutom skulle avdelnin­

gen åtnjuta portofrihet. Då kommittén ansett, att värdet av nämnda förmåner

tillfullo uppvägde kostnaden för det förvaltningsarbete, som avdelningen skulle

hava att utföra för statens räkning, har kommittén icke funnit skäl föreslå,

att ersättning skulle utgå för nämnda arbete.

Enligt kommitténs förslag skulle samtliga ersättningsfrågor i första hand

Besvärg-

avgöras av försäkringsavdelningen. Då den omfattande sakkunskap i ersätt-

avdelningen,

ningsfrågor, som skulle finnas samlad i försäkringsavdelningen, samt riks-

försäkringsstämmans sammansättning och inflytande på avdelningens verk­

samhet syntes innebära säkerhet för att ersättningsfrågorna skulle komma

att handläggas på betryggande sätt, kunde det enligt kommittén synas över­

flödigt att genomföra särskilda kontrollåtgärder utöver den rätt att anföra be­

svär, som medgivits de skadade. Då det emellertid ansågs vara av särskild vikt,

att de försäkrade finge förtroende för det sätt, varpå skaderegleringsarbetet

handhades, hade kommittén dock ansett sig böra föreslå dylika kontroll­

åtgärder.

Efter en utredning av den ekonomiska betydelsen för de ersättningsberätti-

gade av de olika slagen av ersättningar, d. v. s. ersättningar på grund av

sjukdom, invaliditet och död, framhåller kommittén, att sjukersättningarna för

ersättningstagarna vore av mindre betydelse i förhållande till invaliditets- och

dödsfallsersättningarna, vilka till allra största delen utginge i form av liv­

räntor. På grund härav har kommittén föreslagit, att samtliga beslut i liv-

räntefrågor skulle underkastas en löpande kontroll från besvärsavdelningens

sida. Denna löpande kontroll skulle enligt kommitténs förslag även omfatta

vissa beslut varigenom ersättningsansökningar avslagits.

54

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Besvärs -

nämnderna.

Allmänna

avdelningen.

Yrkesinspek-

tionaavdel-

ningen.

Vederbörande tjänstemän hos försäkringsavdelningen skulle vara skyldiga

att, där chefen för besvärsavdelningen så funne vara erforderligt, föredraga dy­

lika ärenden. Erfordrades ytterligare utredning, skulle sådan ombesörjas av

försäkringsavdelningen. Därest vid granskningen chefen för besvärsavdel­

ningen skulle hysa annan mening rörande beslutet än försäkringsavdelningen,

skulle frågan hänskjutas till riksförsäkringsnämndens avgörande. Dessutom

skulle de skadade alltid äga rätt att överklaga försäkringsavdelningens beslut

i ersättningsfrågor.

Besvär över försäkringsavdelningens beslut rörande sjukersättning eller be­

gravningshjälp skulle behandlas av sjukhjälpsnämnden. Denna skulle bestå

av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en vara repre­

sentant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Övriga besvärsärenden

skulle handläggas av riksförsäkringsnämnden. Denna skulle för behand­

lingen av de olika grupperna av ärenden vara uppdelad på tre sektioner, liv-

räntesektionen, försäkringstekniska sektionen och juridiska sektionen, av

vilka varje sektion skulle självständigt svara för sina beslut. Livräntesektio-

nen skulle vara sammansatt av tre personer med framstående skicklighet och

erfarenhet, en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstek-

niker, ävensom av en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Den

försäkringstekniska sektionen, som skulle hava att handlägga besvär rörande

premiesatser och andra avgiftsfrågor, skulle bestå av fyra ledamöter, varav

en jurist, två försäkringstekniker och en representant för arbetsgivarna. Den

juridiska sektionen, som skulle handlägga besvär rörande olycksfallsförsäk­

ringslagens tillämplighet och andra juridiska frågor, skulle bestå av tre juris­

ter jämte en representant för arbetsgivarna och en representant för arbe­

tarna.

Föredragningen skulle verkställas i sjukhjälpsnämnden av tjänstemännen å

försäkringsavdelningen och i riksförsäkringsnämnden av besvärsavdelningens

tjänstemän.

Ifrågavarande besvärsnämnder skulle icke få karaktären av permanenta äm­

betsverk utan rekryteras på viss tid bland personer med annan sysselsättning.

Härigenom skulle enligt kommitténs uppfattning de bästa garantier skapas för

att tillförsäkra de avgörande instanserna högsta sakkunskap.

Till den s. k. allmänna avdelningen inom riksförsäkringsverket skulle enligt

kommitténs förslag överföras de uppgifter, som för närvarande åvila riksför-

säkringsanstalten och icke sammanhänga med verksamheten enligt 1916 och

1901 års lagar.

På grund av de stora fördelar såväl för olycksfallsförsäkringen som för

yrkesinspektionens egentliga verksamhet, vilka kommittén ansett vara förenade

med ett samordnande av yrkesinspektionen med den sociala olycksfallsförsäk-

ringen, har kommittén såsom fötut anförts föreslagit, att ett dylikt samordnande

skulle åvägabringas på så sätt, att riksförsäkringsverket bleve chefsmjmdig-

het för yrkesinspektionen och att sålunda .socialstyrelsens nuvarande byrå för

arbetarskyddsärenden skulle ingå såsom en avdelning av verket. Av ett sam­

ordnande på detta sätt skulle nämligen enligt kommittén följa betydande för­

delar för yrkesinspektionens sociala verksamhet för genomförande av skydd

Klingl. Maj:is proposition nr 109.

55

mot olycksfall i arbete, samtidigt med att därigenom olycksfallsförsäkringens

kostnader såväl beträffande ersättningar som administration skulle minskas.

För arbetsgivarna skulle dessutom ett samarbete av denna art medföra en rätt­

visare fördelning av deras bördor för den sociala olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsverkets styrelse skulle enligt kommitténs förslag utgöras av

en generaldirektör som chef samt såsom ledamöter direktören i försäkringsav-

delningen och cheferna för besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yr-

kesinspektionsavdelningen. Försäkringsavdelningens direktör skulle dock en­

dast äga avge votum i frågor, som berörde försäkringsavdelningens verksamhet.

Vid avgörande av sådana ärenden skulle votum endast få avgivas av, förutom

ämbetsverkets chef och direktören, en av verkets övriga ledamöter. För övrigt

skulle beträffande sättet för ärendenas handläggning inom verket föreskrifter

utfärdas av Konungen.

Enligt kommitténs uppskattning kunde kostnaderna för försäkringsavdel-

ningen beräknas uppgå till 1 600 000 kronor per år. Härvid utgick kom­

mittén från att avdelningen i likhet med den nuvarande riksförsäkringsanstal-

ten skulle vara befriad från skatt. Till nämnda belopp .skulle läggas de årliga

kostnaderna för besvärsavdelningen och för besvärsnämnderna, som av kom­

mittén beräknades till 125 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för för-

säkringsavdelningen, besvärsavdelningen och besvärsnämnderna skulle således

uppgå till 1 725 000 kronor årligen, vilken kostnad enligt kommitténs förslag

skulle helt bestridas av arbetsgivarna. Kostnaden för den allmänna avdel­

ningen, vilken kostnad skulle bestridas av staten, beräknades till 118 000 kro­

nor. I överensstämmelse med sin uppfattning att anstalten skulle äga kost­

nadsfritt anlita uppbördsväsendet samt åtnjuta portofrihet, har kommittén

icke beräknat något belopp för dylika kostnader. Kommittén anför, att då

arbetsgivarnas nuvarande kostnader för förvaltningen (år 1923) uppginge

till 1 382 000 kronor, skulle en omläggning av försäkringen i överens­

stämmelse med kommitténs förslag således komma att för dessa medföra

en ökning av förvaltningskostnaderna med cirka 340 000 kronor årligen. För

statsverket skulle däremot kommitténs förslag medföra en utgiftsminskning av

omkring 1 310 000 kronor, i vilket belopp dock ingick eu till 150 000 kronor

uppskattad besparing i anledning av att enligt kommitténs förslag ansvaret

för arbetsgivares underlåtenhet att erlägga premier skulle överflyttas på öv­

riga arbetsgivare. Från nämnda belopp skall också för den närmaste tiden av­

räknas kostnaden för övergångsstat för riksförsäkringsanstaltens ordinarie per­

sonal, vilken kostnad kommittén uppskattat till omkring 150 000 kronor. Den

omedelbara besparingen i förvaltningskostnader för statsverket skulle alltså

uppgå till omkring 1 010 000 kronor.

Till det anförda anmärkes, att då statens nettokostnader för försäkringen

sedan år 1923 minskats, besparingen .skulle numera uppgå till väsentligt lägre

belopp. Närmare uppgifter i nu nämnda hänseenden finnas intagna i Bilaga C.

Slutligen torde i detta sammanhang få återgivas en av besparingskommittén

själv gjord sammanfattning av innebörden av dess förslag. Kommittén anför:

»Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag är, att sam­

tidigt som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkrings-

Riksförsäk-

ringsverket

som ämbets­

verk.

Förvaltnings­

kostnaderna.

Samman­

fattning av

besparings-

kommitténs

förslag.

56

Kungl. Mai:1c proposition nr 100.

grenar och vissa statliga myndigheter tryggas, åt arbetsgivarna lämnas största

möjliga, frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration av

försäkringen, på samma gång som man genom monopoli seringen dels undviker

kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogör sig de

fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration till en

enda inrättning i flera avseenden innebär. Vidare har kommittén i sitt förslag

sökt åstadkomma, att full trygghet skall erhållas för ett ur social synpunkt

sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen. Behovet av samverkan

med vissa statliga myndigheter bär kommittén, såsom förut anmärkts, sökt till­

godose närmast genom att inordna den sociala olycksfallsförsäkringen i ett

statens ämbetsverk. Arbetsgivarnas intressen anser kommittén vara tillbörligt

beaktade genom den rörelsefrihet i fråga om arbetsorganisation och personal-

anställning, som riksförsäkringsstämman, direktionen och den av den senare

genom enskilt avtal anställde chefen för försäkringsinrättningen skulle äga.

Bör en socialt sett tillfredsställande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen

har kommittén sökt åstadkomma tredubbla garantier. I försäkringsavdelnin-

gens stämma äro såväl staten som de försäkrade arbetarna representerade. De

obetingat viktigaste ersättningsfrågorna, nämligen de, som röra livräntor, un­

dergå obligatorisk granskning genom därtill av staten utsedd person, och slut­

ligen är riksförsäkringsnämnden, som i sista instans avgör alla mera betydelse­

fulla frågor, utrustad med en i möjligaste mån ingående sakkunskap på de

olika områden, som beröras av den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt kom­

mitténs mening torde den av kommittén föreslagna organisationen jämväl skapa

förutsättningar för bättre sa,mförstånd och smidigare samverkan mellan be-

svärsnämnderna å ena sidan, besvärs- och försäk.ringsavdelningarna å den and­

ra, än som för närvarande förefinnes mellan försäkringsrådet och de olika för-

säkringsinrättningarna.»

Yttranden rörande besparingskomniitténs förslag till organisation av

den sociala olycksfallsförsäkringen.

Då de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena, såsom

förut anförts, torde böra sammanföras i en särskild bilaga till statsrådsproto­

kollet i detta ärende, lärer det icke vara erforderligt att här lämna någon mera

detaljerad framställning av deras innehåll. I det följande kommer därför be­

träffande olika frågor att endast i största allmänhet redogöras för yttrandenas

innehåll och i övrigt hänvisas till motsvarande sida i nämnda bilaga.

Vad angår yttrandenas innehåll rörande kommitténs organisationsförslag,

må till en början anmärkas, att i flera av de inkomna yttrandena till behandling

upptagits endast de delar av kommitténs betänkande, som avse pensions- och

sjukförsäkringen. I de yttranden vari även olycksfallsförsäkringen behandlats

förekommer det i ett par fall, att endast vissa detaljer av det föreliggande orga-

nisationsförslaget upptagits till prövning och att vederbörande alltså icke tagit

ståndpunkt till själva huvudfrågan: centralisering av försäkringen eller icke.

Beträffande sistnämnda spörsmål hava följande myndigheter och sammanslut­

ningar angivit sin ståndpunkt, nämligen riksförsäkringsanstalten, försäkrings­

rådet, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets sty­

relse, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, Sveriges köpmannaför­

bund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och svenska försäk-

ringsföreningen. Av de nu nämnda hava riksförsäkringsanstalten, svenska

stadsförbundets styrelse och landsorganisationen uttalat sig till förmån för en

centralisering av försäkringen, varjämte försäkringsinspektioiien förordat en

centralisering av skaderegleringen. De övriga hava uttalat sig mot en centra­

lisering.

Yad beträffar formen för den ifrågasatta centralanstalten hava såväl riks-

försäkringsanstalten som landsorganisationen förordat en statsanstalt, varemot

stadsförbundet uttalat sig för en anstalt av den karaktär som av besparings-

kommittén föreslagits. Beträffande skaderegleringen har försäkringsinspek-

tionen förordat den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen, som dock

enligt inspektionens uppfattning borde erhålla en fullt självständig form och

icke ingå som en avdelning i en statsinstitution.

Den kritik, som av riks för säkring sanstalten riktades mot besparingskommit-

téns förslag, gällde icke centraliseringen såsom sådan utan den av kommittén

föreslagna försäkringsavdelningen och dess organisation. Denna avdelning

vore enligt anstaltens mening att anse som en inrättning av privaträttslig ka­

raktär, alldenstund arbetsgivarna bleve bestämmande såväl i stämman som i

direktionen och personalen icke skulle vara statsanställd. Sammankopplingen

mellan en enskild anstalt och ett statens ämbetsverk fann anstalten vara olämp­

lig och oformlig, i det att ämbetsverket icke skulle hava rätt att besluta i frågor,

som rörde försäkringsavdelningen.

Vad beträffar frågan om erforderliga garantier för att de skadades rätts­

anspråk skulle bliva vederbörligen tillgodosedda, var riksförsäkringsanstalten

av den uppfattningen, att de av kommittén föreslagna kontrollanordningarna i

förening med besvärsrätt för de skadade icke kunde anses innebära tillfyllest­

görande säkerhet (Bil. sid. 21—24). Alla ersättningsbeslut borde nämligen

enligt anstaltens mening fattas av ett offentligt organ och icke av en insti­

tution, som hade ett ekonomiskt intresse i fråga om ersättningarnas storlek.

Den av kommittén föreslagna granskningen inom besvärsavdelningen av för-

säkringsavdelningens beslut bl. a. i livräntefrågor fann riksförsäkringsanstal­

ten dessutom innebära en dubbelorganisation i stället för förenkling av aTbetet.

Icke heller fann riksförsäkringsanstalten tillräckliga garantier hava skapats

för tillvaratagande av de mindre arbetsgivarnas intressen vid premieberäknin­

gen och förvaltningskostnadernas fördelning. Arbetsgivarnas rätt att anföra

besvär över påförda premier kunde enligt anstaltens mening icke i och för sig

anses innebära någon tillräcklig garanti. För att pröva besvär över försäk­

ringsavgifter behövdes nämligen en opartisk, tillförlitlig statistik. Några ga­

rantier för att statistiken skulle fylla dessa krav funnes emellertid enligt anstal­

tens mening icke, alldenstund statistiken icke skulle komma att utarbetas av

offentlig myndighet utan av den föreslagna försäkringsavdelningen (Bil. sid.

24—25).

Riksförsäkringsanstalten ansåg det även betänkligt att åt den föreslagna

försäkringsavdelningen, som enligt anstaltens mening vore att anse som en pri­

vat institution, överlämna beslutanderätten beträffande ersättningar i anled­

ning av skador bland statens arbetare. Härigenom skulle nämligen statens myn-

Kungl. May.is proposition nr 109.

57

Riksför-

säkrings-

anstalten.

58

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

cligheter bliva underkastade en enskild inrättnings beslut. Om man ansåge, att

försäkringsavgiften i viss mån vore likställd med en skatt, kunde det enligt

anstaltens mening ifrågasättas, huruvida icke kommitténs förslag att låta av­

giften obligatoriskt bestämmas av en enskild anstalt, vore stridande mot grund­

lagens anda och mening. För riksförsäkringsanstalten syntes det även be­

tänkligt att låta en enskild inrättning övertaga anstaltens fonder mot skyldighet

att svara för förpliktelserna gentemot livräntetagarna, alldenstund några ekono­

miska garantier enligt anstaltens mening icke föreslagits (Bil. sid. 25—26).

Dessa av riksförsäkringsanstalten åberopade olägenheter, varmed den av be-

sparingskommittén föreslagna centralanstalten ansågs behäftad, skulle enligt

anstaltens mening helt bortfalla, därest försäkringen överlämnades till en ren

statsanstalt. Vad kommittén anfört beträffande statsdnftens nackdelar funne

riksförsäkringsanstalten icke innebära tillräckliga skäl för en indragning av

anstalten och överlämnande av dess verksamhet till en inrättning av föreslagen

typ. Riksförsäkringsanstalten framhöll dock även, att de på senare åren

införda, i detalj gående reglementena för personalens anställning och avlönande

m. m. vore ganska hinderliga för ordnande av förhållandena på ett ändamåls­

enligt och billigt sätt (Bil. sid. 27—29).

Beträffande förvaltningskostnaderna gjorde riksförsäkringsanstalten gällan­

de, att försäkringens överlämnande till en väsentligen privat monopolanstalt

skulle komma att medföra en betydande fördyring av kostnaderna för försäk­

ringens administration i jämförelse med de kostnader, som en statens försäk­

ringsanstalt skulle betinga (Bil. sid. 32). Principen att arbetsgivarna skulle

bestrida samtliga kostnader för försäkringens administration kunde riksförsäk­

ringsanstalten för sin del icke godtaga. Enligt anstaltens mening borde staten

fortfarande lämna skäligt bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringens för-

valtningsutgifter (Bil. sid. 35).

Såsom förut framhållits, ansåg riksförsäkringsanstalten, att olycksfalls för­

säkringen borde omhänderhavas av anstalten ensam. Under förutsättning att

riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av försäkringen, föreslog anstal­

ten, att en särskild rådgivande institution inrättades, vari arbetsgivare och

arbetare skulle hava säte. Härigenom skulle behovet av samarbete med ar­

betsgivare och arbetare på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses. Till

sammanträdena skulle även kunna såsom sakkunniga tillkallas representanter

för yrkesinspektionen (Bil. sid. 34).

För vad riksförsäkringsanstalten i övrigt anfört om riksförsäkringsverket

såsom ämbetsverk, besvärsavdelningens inre organisation och besvärsnämnder-

na hänvisas till anstaltens yttrande (Bil. sid. 36—40).

I en reservation till riksförsäkringsanstaltens yttrande av byråchefen

D. Östrand, med vilken ledamoten i anstalten N. Källström förenade sig i vad

angick olycksfallsförsäkringen, förordades med ett par smärre modifikationer

den av besparingskommittén föreslagna organisationen, då denna enligt reser­

vanternas mening i stort sett uppfyllde de villkor som en tillfredsställande

organisation borde uppfylla och även överensstämde med de riktlinjer för lös­

ningen av förevarande fråga, som framlagts av andra lagutskott vid 1924

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59

års riksdag (Bil. sid. 48—52). Vid anstaltens yttrande fanns även fogat ett

särskilt yttrande av byråchefen H. von Schulzenheim, som emellertid vad orga­

nisationsfrågan beträffar väsentligen stod på samma ståndpunkt som anstalten.

I sitt yttrande fann för säkring srådet visserligen, att det förelåge talande

skäl för en centralisering av olycksfallsförsäkringen och även skäl för att

ordna denna verksamhet under friare former än ett statligt ämbetsverk erbjöde.

Dock ansåge rådet det vara lämpligare att bibehålla det nuvarande systemet

med några modifikationer och ökade möjligheter till kontroll, intill dess me­

ningarna hunnit samla sig om en ännu lämpligare form (Bil. sid. 80—81).

Det av besparingskommittén framlagda förslaget ansåge sig rådet huvudsak­

ligen av följande skäl icke kunna biträda. Stora grupper arbetsgivare, som

saknade lämplig representation, skulle ej få något inflytande på sammansätt­

ningen av riksförsäkringsstämman och därmed på ledningen av företaget, vilket

skulle bliva så gott som suveränt i fråga om premiebestämningen. Arbets­

givarnas besvärsrätt skulle icke innebära några tillfredsställande garantier

häremot. Den slentrian och byråkratism, som av kommittén uppgivits följa

med ett statsämbetsverk, kunde enligt rådets uppfattning väntas komma att

vidlåda även den föreslagna organisationen. Det syntes vidare rådet tvivelaktigt,

huruvida försäkringsavdelningen, som skulle vara av enskild karaktär, skulle

komma att upprätta något mera intimt samarbete med statsmyndigheterna. För­

valtningskostnaderna för den föreslagna anstalten vore sannolikt för lågt räk­

nade. Sammankopplandet av gransknings- och besvärsmyndigheterna med för­

säkringsavdelningen vore icke ägnat att tillvinna dem förtroende hos de rätts-

sökande. — Beträffande övriga av rådet framlagda synpunkter och skälen

härför hänvisas till rådets yttrande (Bil. sid. 79—88).

I en av försäkringsrådet J. Geijer (Bil. sid. 92—95) avgiven reservation an;

fördes, att det av besparingskommittén framlagda förslaget vore i stort sett till­

fredsställande. Den nuvarande organisationens huvudfel vore den av densamma

uppammade konkurrensen, som vore mycket skadlig för försäkringens ut­

veckling, då den hade till följd att mellan försäkringsinrättningarna den inbör­

des viljan till samverkan för gemensamma mål helt och hållet saknades. De för­

delar som genom kommittéförslaget skulle vinnas vore: 1) konkurrensens för­

svinnande och därmed upphörande av den allmänna irritationen med dess skad­

liga verkningar, 2) förvaltningskostnadernas minskning i avsevärd grad, 3)

tillfredsställande garantier för ett enhetligt och rättvist bedömande av ersätt­

ningarna samt 4) möjlighet till ett tillfredsställande samarbete med yrkesin­

spektionen och sjukkassorna.

Beträffande olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation framhöll för­

säkring sinspektionen i sitt uttalande, att det viktigaste krav som från det all­

männas sida måste ställas på denna vore, att den beredde säkerhet för de ska­

dade att utfå de ersättningar som tillkomme dem enligt lagen. Det syntes

icke från något håll kunna bestridas, att den nuvarande organisationen icke

hölle måttet i detta avseende, framför allt därför att ett flertal försäkringsan-

stalter ägde besluta i fråga om skadeersättningarna. Med anledning härav för-

Försäkrings-

rådet.

Försäkrings-

inspektioneu.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ordade inspektionen en centralisering av skaderegleringen. Vad däremot själva

försäkringen beträffade, ansåge inspektionen icke några trängande skäl före­

ligga att centralisera denna. Rätten att teckna försäkring i försäkringsbolag

borde ej berövas arbetsgivarna. En dylik ansvarsförsäkring skulle, även om

den ej i större utsträckning toges i bruk, hindra utvecklingen av de skadliga

tendenser, som enligt inspektionens mening gärna uppkomme inom en monopol­

anstalt.

Bland olika monopolsystem ansåge inspektionen ett system med en i privat­

ekonomiska former arbetande anstalt, sådant det praktiserades i Schweiz, vara

att föredraga framför ett rent statsmonopol, sådant som gällde i Norge. Be­

träffande den föreslagna försäkringsavdelningen funne inspektionen det lämp­

ligare, att densamma anordnades som en fullt självständig inrättning och icke

som en avdelning i ett statligt ämbetsverk. Samarbetet med yrkesinspektionen

och sjukkassorna kunde lämpligen åstadkommas på annat sätt än kommittén

föreslagit (Bil. sid. 96—98).

^Medicinal- Beträffande organisationsfrågan, i vad densamma angick monopolisering

^styrelsen. euer icke> framhöll medicinalstyrelsen, att den icke hade anledning förmoda,

att en monopolisering av olycksfallsförsäkringen skulle vara till gagn för lan­

det. Enligt styrelsens uppfattning måste kommittéförslaget, oaktat det i övrigt

syntes giva goda uppslag, väcka betänkligheter, då det avsåge att störta det

nuvarande och skapa något nytt och oprövat (Bil. sid. 245—246).

Svenska

Svenska stadsförbundets styrelse framhöll i sitt yttrande, att från kommuner-

^{detfstyrelse.} nas s^a intet väsentligt syntes vara att invända mot den föreslagna omlägg­

ningen av olycksfallsförsäkringen. Då genom statens organ på ett tillfreds­

ställande sätt övervakades, att arbetarna finge dem lagligen tillkommande er­

sättning, syntes de föreslagna nya formerna icke heller ur denna synpunkt

kunna väcka betänkligheter (Bil. sid. 267).

^{De ömsesidiga} I det yttrande, som avgavs av de ömsesidiga socialförsäkringsbola-

ringsboiagfns

aens förening, avstyrktes varje centralisering av den sociala olyeksfallsför-

^förening. säkringen. De av besparingskommittén framställda anmärkningarna mot det

nuvarande systemet såsom innebärande fördyring av administrationen på grund

av konkurrenskostnader, bristande tillgodoseende av de skadades rätt, bristande

enhetlighet vid lagens tillämpning, försvårad samverkan med andra sociala för-

säkringsgrenar m. m. funne föreningen vara antingen överdrivna eller obefo­

gade (Bil. sid. 285—288).

Föreningen ansåge, att varje monopol innebure ett våldförande på de ekono­

miska krafter som reglerade samhällslivet. Detta gällde även monopol på social­

försäkringens område. Konkurrensen vore däremot förutsättningen för all sund

ekonomisk utveckling i samhället. Enligt föreningens mening måste det av

besparingskommittén föreslagna monopolsystemet oundvikligen komma att

medföra i varje fall följande olägenheter, nämligen fördyrande av försäkringen,

byråkratiskt och svårkontrollerbart administrationssätt, minskande av försäk­

ringstagarnas inflytande å och intresse för försäkringen och dess utveckling

samt bristande garanti för rättvisa premiesatser. Efter en närmare utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Ill

av dessa synpunkter (Bil. sid. 288—293) framlade föreningen ett eget organi-

sationsförslag, enligt vilket riksförsäkringsanstalten skulle upphöra och ömse­

sidiga bolag bliva ensamma bärare av försäkringen (Bil. sid. 293—297).

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet avstyrktes centra­

lisering av olycksfallsförsäkringen. Det ansågs, att en utveckling i av bespa-

ringskommittén föreslagen riktning skulle bliva högst ödesdiger för närings­

livet (Bil. sid. 314). Förbundet ansåg även, att en fri konkurrens mellan olika

försäkringsinrättningar skulle bidraga till att säkerställa de skadades intres­

sen. Skulle nämligen från någon försäkringsinrättnings sida en tendens till

nedsättning av de skadades ersättningar göra sig gällande, komme detta ovill­

korligen att medföra, att arbetsgivarna lämnade en dylik försäkringsinrätt-

ning. Biksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader ansågos böra helt över­

flyttas på arbetsgivarna (Bil. sid. 315).

Den av besparingskommittén föreslagna centraliseringen av olycksfallsför­

säkringen avstyrkes även i det av svenska arbetsgivareföreningen avgivna ytt­

randet, detta huvudsakligen av följande skäl. Det vore icke säkert, att den av

kommittén föreslagna anstalten skulle bliva befriad från den byråkratism och

formalism, vilken enligt kommitténs uppfattning vore förenad med driften i

en statsmonopolanstalt. Arbetsgivarnas möjlighet att inverka på förvaltningen

skulle bliva så ringa, att något särskilt intresse för försäkringsverksamheten

från deras sida icke kunde förväntas. Det funnes större säkerhet för att pre­

miesättning och skadereglering skulle ske rättvist i en mindre försäkringsin-

rättning, där varje delägare hade möjlighet att utöva kontroll, än inom en hela

landet omfattande anstalt. Det vore ovisst, huruvida de utförda kostnadsbe­

räkningarna för den föreslagna försäkringsavdelningen kunde anses hållbara;

sannolikt vore de alldeles för låga (Bil. sid. 320—321). I yttrandet framhölls

även, att organisationsfrågan skulle kunna praktiskt lösas på sätt som före­

slagits av de ömsesidiga bolagens förening. Det av besparingskommittén fram­

lagda förslaget om samordnande av olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektio-

nen avstyrktes (Bil. sid. 321—322).

I landsorganisationens yttrande förordades, som förut nämnts, centralisering

av olycksfallsförsäkringen. Vid valet mellan det av besparingskommittén

framlagda förslaget och en ren statsanstalt föredroges det senare alternativet.

Skälet härtill vore huvudsakligen, att det vore principiellt oriktigt att låta ar­

betsgivarna såsom premiebetalare få avgöra frågan om skadeersättningarna

(Bil. sid. 327). De av besparingskommittén föreslagna kontrollanordningarna

såväl som besvärsinstanserna syntes otillfredsställande. Besvärsinstanserna

borde erhålla en helt och hållet fri och oberoende ställning i förhållande till för­

säkringsavdelningen. På grund därav borde försäkringsrådet bibehållas (Bil.

sid. 327). Förslaget att samordna yrkesinspektionen med olycksfallsförsäk­

ringen avstyrktes på den grund, att yrkesinspektionen hade även andra viktiga

uppgifter än dem, som sammanhängde med förebyggande av olycksfall. Yr­

kesinspektionens erfarenheter borde ställas till olycksfallsförsäkringens förfo-

Sveriges

köpmanna­

förbund.

Svenska

arbet sgivare-

föreningen.

Landsor, ~.i-

nisation m.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Svenska fdr-

säkringsföre-

niDgen.

Övriga

yttranden.

Utgångs­

punkten för

de sakkun­

nigas arbete.

gande, men detta kunde ske utan att yrkesinspektionen och olycksfallsförsäk­

ringen inordnades i samma ämbetsverk (Bil. sid. 328—329).

Centralisering av försäkringsverksamheten avstyrktes i det av svenska för­

säkring sförening en genom dess sakkunnigenämnd avgivna yttrandet. Såsom

skäl härför framhölls, att om ett enskilt företag eller en hel näringsgrupp skul­

le kunna bevara sitt direkta ekonomiska intresse av att hålla olycksfallsfre-

kvensen nere, bleve det oundgängligt, att en vittgående och av arbetsgivarna

själva påverkbar premiedifferentiering bibehölles. Ett sådant intresse för före­

tagarna vore för närvarande tryggat genom konkurrensen men skulle i huvud­

sak försvinna, om olycksfallsförsäkringen monopoliserades (Bil. sid 347—

348).

Vad de övriga yttrandena angår, är det närmast socialstyrelsen, som upptagit

vissa detaljer av kommitténs förslag rörande olycksfallsförsäkringen till be­

handling, dock utan att styrelsen angivit sin ståndpunkt till huvudfrågan. So­

cialstyrelsens yttrande, i vad det avsåg olycksfallsförsäkringen, inriktade sig

huvudsakligen på en kritik av kommitténs förslag att i ett ämbetsverk, riks­

försäkringsverket, samordna yrkesinspektionen med olycksfallsförsäkringen,

vilken anordning styrelsen bestämt avstyrkte. Beträffande motiven för detta

avstyrkande hänvisas till styrelsens yttrande rörande denna fråga (Bil. sid.

196—207).

De inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas utkast rörande

organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen, hade det av besparings-

kommittén framlagda organisationsförslaget i flera avseenden blivit föremål

för kritik i de yttranden, som avgivits däröver av olika ämbetsverk och sam­

manslutningar. Genom nämnda förslag och yttranden tillsammans med under­

sökningar som tidigare vid flera tillfällen verkställts, då riksdagen på grund av

motioner i ärendet haft att pröva olycksfallsförsäkringens organisation, hade

ett omfattande material åvägabragts rörande den föreliggande frågan, vilket

material representerade de mest skilda uppfattningar. Uppgiften för de inom

socialdepartementet tillkallade sakkunniga blev nu, förutom att verkställa ut­

redning av frågor rörande försäkringens prestationer, att med ledning av det

sålunda föreliggande materialet och under beaktande av de från olika sidor

framförda synpunkterna utarbeta ett förslag till organisation av olycksfallsför­

säkringen, vilket förslag skulle tillgodose de i det föregående inledningsvis så­

som grundläggande för reformarbetet angivna önskemålen. I

I likhet med besparingskommitténs förslag innebar det av nämnda sakkun­

niga -— i det följande betecknade allenast såsom de sakkunniga — utarbetade

utkastet en centralisering av olycksfallsförsäkringen till en anstalt, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

63

skulle vara av ämbetsverks natur. Utkastet innehöll dock avvikelser i olika

avseenden från det av besparingskommittén framlagda förslaget. Den av de

sakkunniga föreslagna centralanstalten skulle nämligen bliva ett fristående

företag och sålunda icke komma att inordnas i någon statlig institution. Frå­

gan om samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen och

den för detta samarbete lämpligaste organisationsformen hade icke upptagits i

de sakkunnigas förslag.

Högsta ledningen av den föreslagna centralanstalten, vilken alltjämt skulle Sikg-

benämnas riks för säkring sanstalten, skulle omhänderhavas av den s. k. riksför-

!,'!!!

säkring sstämman. Antalet ledamöter i stämman föreslogs till sammanlagt 30. samman-

varav 16 representanter för staten, 7 för arbetsgivarna och 7 för arbetarna. sattnw9-

Härigenom hade statens representanter tillförsäkrats ett avgörande inflytande

på anstaltens ledning. Då enligt besparingskommitténs förslag arbetsgivarnas

representanter i stämman skulle erhålla absolut majoritet, hade kommittén

ansett det erforderligt att utbygga organisationen med särskilda kontrollan­

ordningar, varigenom alla viktigare beslut i ersättningsfrågor skulle komma

att granskas av personer i vanlig tjänstemannaställning. Med den av de sak­

kunniga föreslagna övervägande representationen för staten hade man ansett,

att dylika kontrollanordningar icke längre skulle bliva erforderliga. Försla­

get innebar således på denna punkt en förenkling med åtföljande minskning av

förvaltningskostnaderna för arbetsgivarna.

Statsrepresentanterna i stämman skulle enligt den mening, som ligger till

grund för de sakkunnigas förslag i berörda hänseende, var för sig företräda

ingående sakkunskap dels beträffande olika sociala frågor, dels rörande frågor

av nationalekonomisk, organisationsteknisk, försäkringsteknisk och juridisk

natur. Bland de av staten utsedda ledamöterna borde även finnas någon re­

presentant för statens affärsdrivande verksamhet. Arbetsgivarnas och arbe­

tarnas representanter i stämman skulle för fyra år i sänder utses av föreningar

eller korporationer, tillhörande dessa båda grupper, varvid Konungen skulle

äga att vart fjärde år bestämma, vilka sammanslutningar som under den föl­

jande fyraarsperioden skulle utse sådana ledamöter. Stämmans ordförande

såväl som dennes ställföreträdare skulle utses av Konungen bland statens re­

presentanter. Ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämmans ledamöter

skulle hållas årligen i oktober månad å dag, som styrelsen skulle äga bestäm­

ma. Vad beträffar riksförsäkringsstämmans uppgifter hänvisas i övrigt till

8 § i utkastet till lag om riksförsäkringsanstalten (Bilaga A, sid. 253).

Den närmaste ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle till-

komma en styrelse, bestående av lägst fyra och högst sex av riksförsäkrings-

försäkrings-

stämman valda ledamöter jämte chefen för anstalten, vilken skulle utses av "styrds^

styrelsen. Styrelseledamöterna, med undantag för anstaltens chef, jämte två

ersättare för dem skulle väljas å ordinarie sammanträde med riksförsäkrings-

stämman intill liden för nästa ordinarie sammanträde. Vid behandling av

frågor rörande förvaltning av riksförsäkringsanstaltens fonder skulle sty­

relsen bestå av anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman valda

ledamöterna, vilka för sådant ändamål utsetts av stämman, samt fyra på det

64

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

finansiella området erfarna personer, vilka skulle av Konungen förordnas för

fyra år i sänder.

Bland de uppgifter som skulle åligga styrelsen märkas bl. a. frågor rörande

fastställande av tariff för försäkringsavgifter i anstalten enligt olycksfalls­

försäkringslagen samt frågor rörande antagande ock entledigande av anstal­

tens personal och angående dess anställnings- och lönevillkor. Beträffande

övriga frågor som styrelsen skulle hava att handlägga hänvisas till 12 § i lag­

utkastet (sid. 254).

Riks-

Den nya riksförsäkringsanstalten skulle hava att bedriva den verksamhet,

^anstaltens

som närvarande enligt gällande olycksfallsförsäkringslag utövas dels av

uppgifter,

den nuvarande riksförsäkringsanstalten, dels av de ömsesidiga olycksfalls-

försäkringsbolagen. Dessutom skulle anstalten hava vissa andra uppgifter,

framför allt att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som på grund av

hittills meddelade bestämmelser ombesörjts av den nuvarande riksförsäkrings­

anstalten, samt ärenden som i övrigt enligt beslut av Konung och riksdag

komme att överlämnas till anstalten. Enligt denna bestämmelse skulle anstal­

ten övertaga jämväl de icke direkt till den sociala olycksfallsförsäkringen hö­

rande uppgifter, vilka för närvarande åvila riksförsäkringsanstalten.

Biksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen

skulle komma att omfatta såväl premiesättning, debitering och uppbörd som

å andra sidan skadereglering.

Kännedom om landets arbetsgivare skulle liksom nu är fallet erhållas genom

arbetsgivarförteckningar. I syfte att i görligaste mån förenkla debiterings-

arbetet skulle uppdelningen av arbetsgivare i större och mindre alltjämt till-

lämpas. Vad beträffar gränsen mellan dessa båda grupper av arbetsgivare

hade de sakkunniga upptagit ett av besparingskommittén framställt förslag,

att till mindre arbetsgivare skulle räknas de arbetsgivare, som regelbundet

sysselsätta högst sju arbetare, i stället för såsom nu är fallet högst fyra. Här­

igenom skulle omkring 10,000 bland de nuvarande »större» arbetsgivarna be­

träffande premiesättning och uppbörd komma att behandlas efter det enklare

system, som nu användes för de mindre arbetsgivarna. Då försäkringen icke

komme att vara fördelad på flera olika försäkringsinrättningar, skulle vid de-

biteringsarbetet vinnas bl. a. den stora fördelen, att den nu förekommande år­

liga identifieringen av var och en av de till ett antal av omkring 300,000 upp­

gående mindre arbetsgivare icke vidare skulle erfordras, i följd varav även det

synnerligen tids- och arbetskrävande arbetet med förandet av det nuvarande re­

gistret över alla arbetsgivare skulle kunna upphöra, därest tillika föreslagna

vissa materiella ändringar genomfördes.

Genom den föreslagna centraliseringen av försäkringsverksamheten hade

möjlighet skapats för åstadkommande av en sedan länge eftersträvad decen­

tralisering av viss del av skaderegleringen, nämligen i vad densamma avser

sjukersättningar i anledning av de kortvariga sjukdomsfallen. I sådant syfte

hade föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att med sjukkassa som

åtnjuter statsbidrag träffa avtal om visst samarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

0,9.

Vad beträffar förvaltningskostnaderna för centralanstalten skulle de till

hela sitt belopp bäras av arbetsgivarna efter den principen att till varje ar­

betsgivares försäkringsavgift skulle göras ett tillägg motsvarande omkostna­

derna för hans försäkring. Kostnaderna borde alltså så vitt möjligt fördelas

mellan de olika arbetsgivarna i förhållande till omfattningen av det förvaltnings­

arbete, som i genomsnitt motsvarade varje särskild arbetsgivare. En dylik

grundsats låter sig emellertid icke förena med ett förfaringssätt, varigenom för­

valtningskostnaden, såsom enligt gällande lag bestämmes såsom ett visst för alla

arbetsgivare lika procentuellt tillägg till den i förhållande till försäkringsrisken

bestämda premien (nettopremien). Då kostnaden per försäkrad arbetare är

större, ju färre arbetare den arbetsgivare har hos vilken han är sysselsatt, skulle

nämligen sistnämnda metod medföra en oskäligt hög belastning av de stora och i

samma man gynna de små arbetsgivarna. Beträffande frågan om en lämplig

fördelningsplan för administrationskostnaderna har genom de sakkunnigas för­

sorg en särskild undersökning verkställts, för vars huvudresultat här i korthet

skall redogöras. Förevarande undersökning torde hava sitt intresse närmast på

den grund att i densamma uppvisas, huru en fördelning av förvaltningskost­

naderna kan genomföras utan att någon särskild grupp arbetsgivare belastas

mera än som kan antagas motsvara anstaltens förvaltningsbesvär för denna

grupp.

_ Förvaltningskostnaderna utgöras å ena sidan av kostnader för premiesätt­

ning, debitering och uppbörd (debiteringskostnader), å andra sidan av kostna­

der för skaderegleringsarbetet (skaderegleringskostnader). Dessa olika slag

av kostnader fördela sig icke på samma sätt mellan de olika arbetsgivarna.

Skadereglering skostnaderna kunna antagas vara proportionella mot skadeer­

sättningarna, varav följer, att dessa kostnader böra täckas genom ett procen­

tuellt tillägg till nettopremien, d. v. s. till den mot själva olycksfallsrisken sva­

rande avgiften. En sådan fördelningsprincip kan däremot icke tillämpas be­

träffande debitering skostnaderna, ty detta skulle medföra, att ifrågavarande

kostnader skulle, för företag med samma olycksfallsrisk, i stort sett komma

att bliva proportionella mot företagens storlek.

Givetvis ökas debiteringskostnaderna i stort sett med företagens storlek, men

ökningen av nämnda kostnader försiggår långsammare än ökningen av sagda

storlek. Då debiteringsarbetet ständigt omfattar större och mindre företag i

en oavbruten växling, är det självfallet icke möjligt att på grund av förelig­

gande erfarenhet exakt angiva, huru stor debiteringskostnad som i genomsnitt

svarar mot ett företag av viss storlek. Det har emellertid ansetts möjligt att

därvidlag komma fram till ett visst antagande, som kunnat läggas till grund

för en fördelning av debiteringskostnaderna på de olika företagen.

Beträffande förvaltningskostnadernas fördelning mellan större och mindre

arbetsgivare har vidare förutsatts, att var och en av dessa grupper skall bära

sina egna kostnader. På grund av detta antagande och med ledning av de

beräknade förvaltningskostnadernas fördelning på debiterings- och skaderegle­

ringsarbetet har såsom resultat erhållits, att det procentuella tillägget till netto­

premien för täckande av skadereglering skostnaderna kan antagas uppgå till

5 % för större arbetsgivare och till 10 % för mindre arbetsgivare.

Debiteringskostnaderna för de mindre arbetsgivarna har på grund av den

föreliggande erfarenheten ansetts kunna beräknas till 15 % av nettopremien,

dock högst till 2 kronor per arbetsgivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 90 höft. (Nr 109).

65

Förvalt­

ningskost­

naderna och

deras fördel­

ning på

arbets­

givarna.

Un de räckning

angående far­

väl tnings-

kostnademas

fördelning.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För de större arbetsgivarna liar fördelningen av debiteringskostnaderna nöd­

vändiggjort en undersökning av huru samtliga större arbetsgivare fördela sig

efter storleken av lönesumman för de olika företagen.

Till belysning av de resultat som erhållits beträffande fördelningen av för­

valtningskostnaderna — d. v. s. skadereglerings- jämte debiteringskostnaderna

— mellan de större arbetsgivarna, må anföras i följande tabell angivna siffror.

Beräknad förvaltningskostnad i procent av nettopremien för företag med olika

antal arbetare och med olika premiesatser i promille av avlönings summan.

AvlBnings-

snnnna i

1 000-tal

kronor

Ungefärligt

antal helårs-

arbetare

Förvaltningstillägg i

% av nettopremien för en premiesats

uppgående till

5 %o

10 0/oo

15 °/00

O

o

o^~

o

25 °/oo

10

5

lö.o

15.o

15.0

12.5

11.0

50

25

15.0

11.7

9.5

8.4

7.7

100

50

14.5

9.7

8.2

7.4

6.9

500

250

9.2

7.1

6.4

6.1

5.8

1000

500

C^O

b

6.5

6.0

5.8

5.8

Därest debiteringskostnaden på grund av de antaganden, som lagts till grund

för beräkningarna, skulle uppgå till mer än 10 % av nettopremien, har

nämnda kostnad maximerats till detta belopp. X de fall, där i denna tabell en

dylik maximering förekommit, hava de angivna procentsiffrorna kursiverats.

För ett företag med en avlöningssumma av exempelvis^ 500.000 kronor, till­

hörande en yrkesgrupp med en premie av 15 ^°/oo, skulle sålunda enligt tabellen

förvaltningskostnaden utgöra 6.4 % av nettopremien. Häri ingår utom debi­

teringskostnaden även skaderegleringskostnaden, som beräknats till 5 procent.

— Enligt den plan till fördelning av riksförsäkringsanstaltens förvalt­

ningskostnader, för vilken sålunda redogjorts, kommer förvaltningskostnads-

procenten att avtaga, allteftersom företagens storlek ökas och olycksfallsnsken

stiger. För stora arbetsgivare med ett par hundra anställda skulle förvalt­

ningskostnaden uppgå till endast 6 ä 7 % av nettopremien, varav 5 % skulle avse

skaderegleringskostnader. Dylika arbetsgivare böra dessutom kunna erhålla

en minskning i förvaltningstillägget av intill 2 % av nettopremien, därest de äro

villiga att själva utföra vissa för skaderegleringen erforderliga arbeten. Däri­

genom skulle det förvaltningskostnadstillägg, som dessa arbetsgivare hade att

erlägga, komma att begränsas till 4 å 5 % av nettopremien.

Försök-

Enligt de sakkunnigas utkast skulle besvär över riksförsäkringsanstaltens

ringsrådet,

beslut föras hos försäkringsrådet, som skulle bestå som självständig institution

och hava kvar sin nuvarande ställning. Härvid skulle försäkringsrådet för­

stärkas med två av I^onungen förordnade ledamöter, representerande sak­

kunskap i försäkringstekniska frågor.

Yttranden inom granskningsnämnden rörande organisationsfrågan.

Centrala- 1 de yttranden, som avgivits inom granskningsnämnden rörande det av de sak-

ringgfrågan.

kunniga framlagda utkastet till organisation, hava ett flertal olika meningar

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

gjort sig gällande. Vad beträffar .själva huvudfrågan i avseende på organisa­

tionen — centralisering eller icke ■— hava fem ledamöter, nämligen herrar

Carlsson, Hansson, Johansson och Thorherg samt — under viss förutsättning

— fröken Hesselgren uttalat sig till förmån för en centralisering av försäkrings-

verksamheten, tre ledamöter, herrar Bcrnström, Kampe och von Sydow förklarat

sig av principiella skäl vara motståndare till centraliseringen samt två leda­

möter, herrar Kvarnzélius och Tjällgren, ansett att tillräckliga skäl icke anförts

för att nu genomföra en centralisering av olycksfallsförsäkringen på sätt som

föreslagits.

De sålunda sammanfattade ståndpunkterna hava utvecklats i sex olika ytt­

randen, nämligen ett av herrar Bernström, Kampe och von Sydon', ett av herr

Kvarnzélius, ett av herrar Hansson, Johansson och Thorherg, ett av herr

Carlsson, ett av fröken Hesselgren samt slutligen ett av herr Tjällgren.

Efter att hava erinrat om det föreliggande organisationsförslagets grund­

principer anföra herrar Bernström, Kempe och von Sydow bl. a. följande:

»Varje monopolsystem innebär en stor fara för slentrian, en omständighet,

som särskilt beträffande en verksamhet sådan som den förevarande, är ägnad

att medföra olämpliga konsekvenser. Den sporre till åstadkommande av rik­

tigast möjliga premier, som konkurrens mellan olika försäkringsinrättningar

innebär, föreligger icke vid ett monopolsystem. Visserligen kan det redan nu

förekomma, att ett yrke får bära kostnaderna för ett annat. Nu finnes dock

alltid den regulatorn på de olika försäkringsinrättningarnas premiesättning,

att en arbetsgivare kan lämna en försäkringsinrättning och övergå till en annan,

därest premiesättningen skulle verkställas alltför schablonmässigt utan veder­

börlig hänsyn till faktiskt rådande riskförhållanden.

Den schematiserade premiesättning, som kommer att bliva en följd av mono-

poliseringen, kommer även att förringa arbetsgivarnas intresse för vidtagande

av sådana åtgärder, som äro ägnade att minska olycksfallsrisken. Finner ar­

betsgivaren däremot, att kostnader, som nedläggas för detta ändamål, komma

att återspeglas i motsvarande minskning av försäkringskostnaderna, måste

givetvis ett sådant förhållande verka stimulerande på denna förebyggande verk­

samhet.

Det har ofta med rätta framhållits, att då arbetsgivarna bestrida kostnaderna

för försäkringen, böra de även äga rätt att ordna förvaltningen på ett sätt, som

ur ekonomisk synpunkt är mest fördelaktigt för dem, givetvis under fullt be­

tryggande garantier för de skadades rätt. I den föreslagna stämman hava emel­

lertid arbetsgivarna endast ett mycket begränsat inflytande. Av stämmans 30

ledamöter representera sålunda endast 7 arbetsgivarna. Minoriteten har att

betala, vad majoriteten bestämmer. Ett dylikt avvägande av rättigheter och

skyldigheter torde få anses såsom fullständigt stridande mot gängse uppfatt­

ning. Det torde för övrigt vara att förvänta, att den av stämman utsedda sty­

relsen, som skall handhava den närmaste ledningen av försäkringsverksamhe-

ten, kommer att förete en sammansättning, där arbetsgivarnas inflytande är så

gott som fullständigt eliminerat.

Vad beträffar statsrepresentanterna i stämman torde väl dessa i icke ringa

utsträckning komma att representera sociala intressen. Skulle så bliva fallet,

kommer emellertid stämmans sammansättning icke att lämna några som helst

garantier för att verksamheten kommer att bedrivas under tillbörligt iakttagan­

de av den betalande minoritetens ekonomiska intressen. Det synes i detta sam­

manhang förtjäna att framhållas, att det av besparingskommittén framlagda

67

68

Kung!,. Maj:ts proposition nr 109.

förslaget hade mera sinne för ekonomiska realiteter. Här hade nämligen den

betalande parten även beretts möjlighet att ntöva inflytande på verksamhetens

bedrivande. Nämnda förslag kom härigenom att innehålla ett ekonomiskt kor­

rektiv mot en alltför dyr förvaltning, som det föreliggande förslaget saknar.

Det har även föreslagits en uppdelning av försäkringen på så sätt,, att all

skadereglering skulle omhänderhavas av en statsanstalt och försäkringen . i

övrigt överlämnas till ömsesidiga bolag. En dylik anordning skulle emellertid

icke vara till gagn för de skadade, då härigenom skaderegleringen nödvändigt­

vis måste bliva fördröjd.

Beträffande statsdriften har bl. a. av besparingskommittén framhållits, att

densamma har sina betydande nackdelar i jämförelse med den privata driften,

en uppfattning, som vi till fullo dela. Då man emellertid tror sig kunna undgå

dessa nackdelar genom en organisation av föreslagen typ, gör man sig otvivel­

aktigt skyldig till ett stort misstag. Vad som gör den privata driftsformen

mera ekonomisk än statsdriften torde i första rummet vara den omständigheten

att den beslutande, som inom den privata verksamheten även är den betalande,

har ett direkt ekonomiskt intresse av att verksamheten ordnas på billigast möj­

liga sätt. Detta intresse finnes icke vid statlig verksamhet och det finnes icke

heller vid den föreslagna organisationen för den obligatoriska olycksfallsför­

säkringen. Här gäller det nämligen, att den beslutande är en annan än den

betalande, och därmed är också det viktigaste korrektivet mot slentrian och

fördyring borteliminerat.»

Det av herr Kvarnzelius avgivna yttrandet har följande lydelse:

»Organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen bör vara så ordnad,

att den dels tillgodoser kravet på garantier för de skadades rätt dels medför

billigast möjliga administration.

.

Av dessa tvenne synpunkter är frågan om de skadades rätt för mig den vik­

tigaste. Därest det skulle hava visat sig, att den nuvarande organisationen

inneburit ett åsidosättande av rättssynpunkterna eller om eventuella brister icke

kunde på annat sätt avhjälpas, skulle jag för att råda bot härpå icke tveka att

ansluta mig till tanken om en centralisering av försäkringsverksamheten. Efter

vad jag kunnat finna, synes man emellertid icke med bestämdhet kunna^ upp­

visa någon brist av denna art hos den nuvarande organisationen. Under sådana

förhållanden anser jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga en sådan

genomgripande förändring av olycksfallsförsäkringens organisation, som för­

slaget förutsätter, så mycket mindre som den föreslagna monopolanstaltens

karaktär innebär en nyhet inom förvaltningen av hittills oprövad art, och mot

vars organisationsform principiella och praktiska erinringar måste göras. Man

synes även med skäl kunna ifrågasätta lämpligheten av att eventuellt till över­

gångsstat med bibehållen lön överföra en stor del av den nuvarande riksför-

säkringsanstaltens personal, som dock måste hava förvärvat en värdefull er­

farenhet och rutin under sitt arbete, och ersätta sålunda entledigad personal

med annan.

Givetvis torde man kunna förvänta, att administrationskostnaderna för en

monopolanstalt av föreslagen typ böra bliva lägre än för den nuvarande orga­

nisationen, som är splittrad på ett flertal olika försäkringsinrättningar. Dock

torde kostnadsberäkningen böra upptagas med viss försiktighet. Erfarenheten

visar, att de verkliga kostnaderna i regel förete en bestämd tendens att över­

skrida de beräknade. Det är knappast antagligt, att här föreliggande fall skall

bilda ett undantag från denna regel. Dessutom torde avsevärda besparingar

kunna göras även med nuvarande organisationsformer.

Jag har tidigare i egenskap av ledamot av socialförsäkringskommittén an-

Eungl. Maj:ts proposition nr 100.

69

givit min ståndpunkt beträffande organisationsfrågan vid kommitténs utlåtande

den 29 januari 1921 rörande bl. a. vissa förslag till ändringar i olycksfallsför­

säkringslagens bestämmelser, som av riksförsäknngsanstalten framfördes i

skrivele den 15 oktober 1918. Liksom vid nämnda tillfälle anser jag alltjämt,

att tillräckliga skäl icke förebragts för att nu besluta om centralisering.»

Herrar Hansson, Johansson och Thorberg anföra:

»Vid behandlingen a\

olycksfallsförsäkringen vid 1916 års riksdag uttalades starka farhågor för att

det system för försäkringens organisation, som då antogs, skulle komma att

bliva behäftat med allvarliga olägenheter. Dessa farhågor hava tillfullo be­

kräftats av den hittills vunna erfarenheten.

Det nuvarande konkurrenssystemets olägenheter drabba såväl de försäkrade

som arbetsgivarna. Konkurrensen mellan olika försäkringsinrättningar med­

för självfallet, att premierna sättas i underkant, vilket i sin ordning åstadkom­

mer en minskning i försäkringsinrättningarnas inkomster. För att kunna bestå

i konkurrensen tvingas härigenom dessa att i görligaste mån även reducera

utgifterna. Så länge denna minskning i utgifterna endast inskränker sig till

förvaltningskostnaderna, är härom intet att säga. Men det uppstår bär en all­

varlig fara för att konkurrensen kommer att gå ut även över de skadades er­

sättningar, vilken fara givetvis kommer att växa, därest försäkringsinrättnin­

garnas ekonomiska ställning skulle försämras. Denna omständighet kräver

för närvarande just på grund härav en alldeles särskild uppmärksamhet all­

denstund försäkringsinrättningarnas ekonomi i flertalet fall företett en påtaglig

försämring under de senaste åren.

.

Härtill kommer även att vid splittringen av olyckfallsförsäkringen pa ett

flertal försäkringsinrättningar det icke kan undgås, att olika principer komma

till användning vid bedömning av de skadades rättsanspråk i olika fall. ett för­

hållande, som av lätt insedda skäl måste medföra orättvisor.

I samband härmed vilja vi även framhålla en oegentlighet beträffande det

hos oss tillämpade systemet, som består däri, att samma part, som erlägger

premierna för försäkringen, även skall bestämma storleken av dessa ersättnin­

gar, pröva graden av den skadades arbetsoförmåga, i vissa fall genom skälig-

hetsprövning fastställa den arbetsförtjänst som skall läggas till grund för

ersättningarnas bestämmande o. s. v. Man framhåller möjligen i anledning

härav, att samma tillvägagångssätt tilllämpas även inom de tyska yrkesför-

eningarna (Berufsgenossenschaften), vilkas förvaltning handhaves direkt av

arbetsgivarna. Härvid är emellertid att märka, att dessa föreningar icke äro

med varandra konkurrerande försäkringsinrättningar utan föreningar med

obligatorisk anslutning av vissa bestämda grupper av arbetsgivare. Medlen för

bestridande av yrkesföreningarnas utgifter erhållas genom medlemsavgifter, vil­

ka beräknas så att de täcka det nästförflutna verksamhetsårets behov. Här­

igenom undgå de den frestelse till pressning av premierna, som konkurrensen

medför hos oss, och därmed även ty åtföljande fara för pressning av ersätt­

ningarna.

En nödvändig förutsättning för att en verksamhet av denna art skall kunna

fylla sin viktiga uppgift, är givetvis förtroende från deras sida. för vilkas skull

verksamheten i fråga tillkommit. Då emellertid den nuvarande organisationen

såsom ovan påvisats måste sakna denna förutsättning, då den icke lämnar be­

tryggande garantier för tillgodoseende av de skadades rätt, måste det enligt

vår mening för statsmakterna framstå såsom en tvingande nödvändighet att

åt organisationen giva en sådan form, att dylika garantier skapas.

Om det alltså såväl för de försäkrade som för den sociala olycksfallsförsäk­

ringen själv är av största betydelse, att den nuvarande organisationen omändras

i sådan riktning, att konkurrensmomentet helt bortelimineras, synes detta krav

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

stå i full överensstämmelse även med arbetsgivarnas ekonomiska intressen. Så­

som framgår av utförda kostnadsberäkningar, innebär nämligen det nuvarande

systemet med försäkringens splittring på ett flertal olika försäkringsinrättnin-

gar en onödig fördyring av administrationen.

Utom de här ovan anförda synpunkterna beträffande försäkringens centra­

lisering kvarstår den betydelsefulla frågan om samarbetet mellan socialförsäk­

ringens olika grenar, vilket samarbete icke är möjligt att realisera utan att

först en centralisering kommer till stånd inom varje särskild gren. -------- --—

De ovan påtalade bristerna i den nuvarande organisationen hava enligt vår

uppfattning på ett synnerligen lyckligt sätt avhjälpts genom det föreliggande

förslaget. Då detta förslag därjämte lämnar fullgoda garantier för tillgodo­

seende även av arbetsgivarnas berättigade intressen beträffande billig förvalt­

ning och en rättvis fördelning av premierna, ansluta vi oss på grund härav

oförbehållsamt till förslaget.»

Herr Carlsson anför, att han beträffande frågan om centralisering av den

sociala olycksfallsförsäkringen anslöte sig till de av herrar Hansson, Johans­

son och Thorberg framförda synpunkterna men att han, vad anginge den lämp­

ligaste formen för centraliseringens genomförande, ansåge en rent statlig an­

stalt vara att föredraga framför den föreslagna.

I det av fröken Hasselgren avgivna yttrandet anförcs:

Utgångspunkten för en revision av lagen borde, såsom 1924 års riksdag ut­

talat, vara att åstadkomma största möjliga förenkling och enhetlighet inom

socialförsäkringen i dess helhet. Då man nu toge upp frågan om omläggning

av en av dess grenar, syntes det vara av väsentlig vikt, att just dessa synpunk­

ter lades på saken. En centralisering förefölle med hänsyn härtill vara på­

kallad. Det nuvarande systemet med splittring på ett flertal olika försäk-

ringsinrättningar måste i hög grad försvåra samarbetet med övriga grenar av

socialförsäkringen och torde även medföra dyrare förvaltningskostnader.

Lämpligheten och nyttan av en centralisering nu av olycksfallsförsäkringen

vore i så hög grad avhängig av möjligheten att på föreslaget vis använda sjuk­

kassorna som organ för olycksfallsförsäkringen, att detta samarbete, såvitt

nu kunde bedömas, måste ställas som ett villkor för anslutning till sakens

omedelbara realiserande. Att med nuvarande system tänka sig ett dylikt sam­

arbete med sjukkassorna syntes vara uteslutet, då de ej gärna kunna tänkas

samarbeta med ett flertal försäkringsinrättningar.

Fröken Hesselgren har vidare anfört: »Utöver vad som här anförts för en

centralisering torde man kunna med visshet antaga, att den skulle med­

föra större enhetlighet i premiesättningen. Det samlade material, som en

centralanstalt får genom den ingående och fortlöpande statistiska erfaren­

heten, kommer att ge det fullt opartiska materialet för en rättvis premiesätt­

ning utan att den av några konkurrenssynpunkter behöver frestas att gynna

den ena arbetsgivaren på den andres bekostnad. Ävenså torde möjligheterna

till specialtariffering betydligt ökas av centralanstaltens möjligheter att mera

kontinuerligt följa de olika företagens riskförhållanden än vad fallet är beträf­

fande konkurrerande försäkringsinrättningar, hos vilka försäkringstagarna un­

der relativt korta perioder kunna variera. Frågan om premiesättningens sam­

band med skyddsanordningarnas förbättring torde genom ovan nämnda större

överskådlighet även bättre kunna komma till sin rätt och ligger även häri en

möjlighet till att framdriva och utveckla de skyddstekniska anordningarna och

därmed förbilliga premierna.

Vad beträffar skaderegleringen torde det icke kunna förnekas, att en konkur-

71

rens om försäkringarna, med ty åtföljande pressning av premierna, innebär

en allvarlig fara för att ersättningsfrågorna icke komma att bedömas iulit

objektivt. Den misstro på denna punkt, som det nuvarande konkurrenssyste­

met skapat, är helt naturlig. Enligt min uppfattning skulle det vara till stort

gagn för försäkringen, om grunden för denna misstro kunde avlägsnas.

Även torde man beträffande invaliditetsfallen ernå större möjligheter för en

rationellare och rättvisare invaliditetsbedömning.

I valet mellan en ren statsanstalt och en centralanstalt av i förslaget skisse­

rad typ föredrager jag obetingat den senare såsom varande i alla avseenden

mer anpassbar, mindre tungrodd och utan tvivel billigare i drift.»

Herr Tjällgren anför:

»Den sociala olycksfallsförsäkringens organisation har vid flera tillfällen på

grund av motioner i frågan varit föremål för riksdagens prövning — sista

gången år 1924. Efter den ingående behandling av frågan, som da ägde

rum inom andra lagutskottet, framhöll utskottet bl. a., att vägande skäl

synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt skulle

vara förenat med väsentliga fördelar, om den. sociala olycksfallsförsäkringen

organiserades så, att konkurrens om försäkring icke förekomme . V id ut­

skottets utlåtande, som utan votering bifölls av båda kamrarna, voro fogade

reservationer av blott två av utskottets ledamöter. I riksdagens skrivelse till

Konungen framhölls bl. a. behovet av enhetlighet i organisationshänseende.

Det föreliggande förslaget till organisation av den sociala olycksfallsförsäk­

ringen företer i så måtto en överensstämmelse med utskottets bär ovan åter­

givna uttalande, att konkurrensmomentet borteliminerats. Trots detta är jag

dock icke för närvarande beredd att förorda en organisationsform, från vilken

all konkurrens är avkopplad, även om enligt min uppfattning mycket starka

skäl kunna framhållas för en centralisering av ifrågavarande försäkring Det

torde nämligen icke kunna bestridas, att konkurrensen under vissa förhållanden

kan vara till gagn genom att stimulera de olika försäkringsinrättningarna till

vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att medföra förenklingar i administra­

tionen och därigenom nedbringa omkostnaderna för försäkringen.

Då arbetsgivarna skola bestrida samtliga kostnader såväl beträffande ^för-

vältning som ersättningar, ligger det enligt min uppfattning stor vikt uppå att

olika grupper arbetsgivare bliva representerade i riksförsäkringsstämman i

förhållande till dessa gruppers berättigade intressen. Föreliggande förslag

synes mig emellertid icke lämna nödiga garantier för att sa kommer alt ske. i

all synnerhet icke beträffande de mindre arbetsgivarna, bland \ilka jordbru­

karna utgöra ett betydande antal.»

Därjämte hava granskningsnämndens ledamöter haft vissa uttalanden om sam­

arbetet med sjukkassorna, till vilka uttalanden jag senare återkommer. 1

1 avseende på riksförsäkringsstämmans sammansättning hava fem av de

sakkunniga, nämligen herrar Bernström, Kampe, Kvarn.rclins, von Sydoic och

Tjällgren anfört, att därest en centraliserad försäkring av föreslagen typ skulle

komma att beslutas, sammansättningen borde avvägas så, att arbetsgivarnas

representanter erhölle ett bestämmande inflytande på förvaltningen. Därige­

nom skulle icke endast erhållas ett värdefullt ekonomiskt korrektiv mot slentrian

i arbetet utan även trygghet skapas för att icke anstalten skulle komma att

disponera medel för ändamål, som ginge utöver de åligganden vilka arbets­

givarna enligt gällande lag vore skyldiga att fullgöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks för-

säkring s-

stämmans

samman

sättning.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe­

mentschefen.

Principerna

för olycks­

fallsförsäk­

ringens or­

ganisation.

Herrar Carlsson, Hansson och Johansson hava däremot framhållit, att då

statsmakterna genom den nuvarande lagstiftningen på den sociala olycksfalls­

försäkringens område bestämt den rätt till ersättning som tillkomme arbetare,

vilken träffades av olycksfall i arbete för arbetsgivares räkning, staten även

borde äga ett avgörande inflytande på tillämpningen av förevarande lagstift­

ning. På grund därav förordades den föreslagna sammansättningen av stäm­

man.

Jämväl herr Thorberg har framhållit, att staten borde äga avgörande in­

flytande på den förevarande lagstiftningens tillämpning. I anslutning till det

förfaringssätt som tillämpats inom internationella arbetsbyrån, varvid varje stat

utsåge lika många representanter som arbetsgivarna och arbetarna tillsammans,

ifrågasattes en liknande fördelning av stämmans ledamöter. Detta skulle inne­

bära, att arbetsgivarna och arbetarna erhölle 8 representanter vardera, om stats-

representanternas antal alltjämt antoges till 16. Det förutsattes därvid, att

stämmans ordförande skulle utses bland statens representanter.

Beträffande frågan om stämmans sammansättning har fröken Hesselgren

anfört följande:

»Den betydande övervikten för statens representation i riksförsäkringsstäm-

man har motiverats med hänsyn därtill, att de av besparingskommittén före­

slagna kontrollanordningarna härigenom skulle kunna göras obehövliga, vilket

i sin ordning skulle komma att medföra en billigare administration.

Anstaltens karaktär av enskild anstalt har därvid i hög grad förryckts och

ansvaret kommit att läggas helt på statens representanter utan att ändå ställa

dessa i tjänsteställning.

Man synes emellertid kunna ifrågasätta, huruvida icke arbetsgivarnas in­

flytande och ansvar skulle kunna ökas utan att man därför behöver återupp­

taga besparingskommitténs tunga och oviga förslag till kontrollanordning ge­

nom att frångå tanken pa statens absoluta majoritet i stämman exempelvis ge­

nom full paritet grupperna emellan. Härigenom skulle såväl statens, arbets­

givarnas och arbetarnas berättigade intressen bli tillgodosedda samtidigt med

att karaktären av enskild anstalt med de fördelar detta innebär bli bättre bibe­

hållna.»

Grunderna för den föreslagna organisationen.

Olycksfallen i arbete tillhöra produktionens offerväsen. I en viss proportion

till arbetets art, till arbetstidens längd, till arbetsintensiteten, till skyddsanord­

ningarnas beskaffenhet m. m. inträffa olycksfall i alla slags arbeten. Genom

olycksfall i arbete skadade personer skola icke själva drabbas av några svåraTe

ekonomiska följder av sina minskade försörjningsmöjligheter. De skola erhålla

en rimligt tillmätt gottgörelse, och kostnaderna härför skola bäras av de

företag eller grupper av företag, i vilkas tjänst de skadade stått. Detta ha

statsmakterna erkänt som en de olika produktionsgrenarnas ovillkorliga plikt

genom lagstiftningen om ersättning för olycksfall i arbete. Lagstiftningen

föreskriver, att arbetsgivarna skola hålla arbetarna på visst bestämt sätt

skadeslösa i händelse av olycksfall i arbete. I stort sett har denna förpliktelse

genomförts i form av kollektiv ekonomisk ansvarighet (försäkring), kostna-

derna dock differentierade med hänsyn till den för olika yrken varierande

olycksfallsrisken.

Uppfyllandet av lagens bestämmelser nödvändiggör försäkringsorganisatio-

Förvaltnings-

ner med en betydande förvaltningsapparat. Om man erkänner, att de av olycks- oj^derag för­

fall i arbete föranledda ersättningarna skola bäras av arbetsgivarna, finns det

delning,

intet vägande skäl för att den till genomförandet av lagstiftningens sjdte er­

forderliga förvaltningen skall bekostas av någon annan. Denna slutsats har

dock egendomligt nog av gällande lagstiftning dragits endast till hälften. Ar­

betsgivarna, som betala ersättningarna till de skadade, äro endast delvis ålagda

att betala den förvaltning, som skall se till att de skadade få sin rätt. En

betydande del av förvaltningskostnaderna betalas av staten.

I detta förhållande bör rättelse ske. Staten har ingen rimlig anledning att

betala förvaltningskostnader, i den mån dessa krävas för att reglera skadestån­

den åt personer i enskild tjänst. Det strider mot principen att de olika arterna

av produktion själva skola bära sina kostnader.

Allmän giltighet äger den regeln att en förvaltningsapparat icke skall vara

Brister i den

större än oundgängligen nödvändigt är för tillgodoseendet av det ändamål, till g"nisationein~

vars ernående förvaltningen blivit upprättad. Om förvaltningskostnaderna på

något område äro högre än nödvändigt, kräva nationalekonomiska hänsyn att

de nedbringas till sitt rätta mått. Sedan länge har den offentliga diskussio­

nen sysslat med problemet om socialförsäkringens organisation i den känslan

att denna varit behäftad med bristfälligheter, som gjort administrationen allt­

för dyrbar. Under åtskilliga år ha utredningsarbeten pågått i syfte att ut­

röna, vilka bristfälligheter som kunde vidlåda den nuvarande organisationen,

och medlen till deras avhjälpande. Vad den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation beträffar ha verkställda undersökningar bekräftat den misstanke,

som främst väckt den offentliga diskussionen i ämnet till liv. Statens bespa-

ringskommitté har liksom den inom socialdepartementet verkställda utred­

ningen kommit till den bestämda slutsatsen, att förvaltningskostnaderna äro

onödigt höga. Undersökningarna peka både från statsfinansiella och från

nationalekonomiska synpunkter på att åtgärder för nedbringande av förvalt­

ningskostnaderna böra vidtagas. De nuvarande onödigt höga förvaltnings­

kostnaderna sammanhänga, enligt de båda nämnda utredningarnas samstäm­

miga resultat, med splittringen av olycksfallsförsäkringens organisation. För­

säkringen ombesörjes som bekant för närvarande dels av riksförsäkrings-

anstalten och dels av ett antal ömsesidiga försäkringsinrättningar. Förut­

sättningen för varje mera betydande besparing är att splittringen avskaffas,

d. v. s. att en enda anstalt övertager olycksfallsförsäkringen.

Kostnaderna för förvaltningen av olycksfallsförsäkringen utgjorde enligt

verkställd undersökning (Bilaga C) år 1924 sammanlagt 2,638,000 kronor,

därav 1,677,000 kronor belöpte på riksförsäkringsanstalten och 961,000 kronor

på de enskilda försäkringsinrättningarna. Till bestridande av dessa kost­

nader (jämte kostnaderna för försäkringsrådet, 114,000 kronor) betalade staten

1,263,000 kronor och arbetsgivarna 1,489,000 kronor. Om olycksfallsförsäk­

ringen monopoliserades, skulle utgifterna för förvaltningen enligt departements-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

73

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Konknrrens-

eller monopol­

system ?

utredningen i en anstalt, av samma typ som nuvarande riksförsäkringsanstalt

kunna beräknas till cirka 2,200,000 kronor (sannolika medelkostnaden mellan

en minimikostnad av 2,026,000 kronor och en maximikostnad av 2,344,000

kronor) och i en anstalt av friare typ till 1,700,000 kronor. I alla dessa siffror

ingår kostnaden för skaderegleringen för statens arbetare med 27,000 kronor.

Införandet av ett monopol skulle alltså i förra fallet medföra en besparing av

cirka 440,000 kronor och i senare fallet av cirka 940,000 kronor. Besparings­

möjligheter av denna storleksordning göra det till en plikt att på allvar upptaga

frågan om en omorganisation av olycksfallsförsäkringen. Vid en omorganisation

har man självfallet att ur olika synpunkter mot varandra väga argumenten för

de två olika typer av monopolanstalter, som torde kunna ifrågasättas. Till

frågan om vilken art av monopolanstalt som bör föredragas, skall jag senare

återkomma.

Först må det spörsmålet behandlas, huruvida det nuvarande systemet för

försäkringens organisation, i vilket olika slag av anstalter tävla om försäk­

ringstagarnas ynnest, har mera avsevärda förtjänster, som skulle bortfalla

vid en monopolisering. Är det t. ex. möjligt att arbetsgivarna skulle kunna

ernå billigare premier genom ett konkurrenssystem än genom ett monopol­

system just på grund av skillnaden i förvaltningens organisation under de båda

systemen? Denna fråga kan besvaras så: om arbetsgivarna betraktas som en

helhet är det omöjligt, att de ernå lägre premiesatser; ehuru osannolikt, är det

dock icke a priori uteslutet, att vissa arbetsgivarkategorier kunna komma att

tillgodonjuta lägre avgifter genom konkurrenssystemet. Eftertanken säger

och erfarenheten visar, att förvaltningen av olycksfallsförsäkringen blir rela­

tivt billigare, om försäkringstagarna utgöra stora företag än om de utgöra

små. Därest man tänker sig, att samtliga storföretag vore sammanslutna i en

anstalt och samtliga småföretag i en annan, skulle alltså förvaltningskostnaden

per försäkrad arbetare bliva lägre i storföretagens anstalt än i småföretagens.

Det nuvarande organisationssystemet har verkat i den riktningen, att riksför-

säkringsanstalten i större utsträckning än bolagen har sina försäkringstagare

bland de små arbetsgivarna. Sålunda komma enligt 1922 års statistik per för­

säkringstagare i riksförsäkringsanstalten genomsnittligt endast 2.9 årsarbetare.

1 de ömsesidiga bolagen utgjorde genomsnittliga antalet arbetare samma år där­

emot 13.0 årsarbetare per försäkringstagare. I fyra av bolagen var antalet års­

arbetare respektive 251.0, 205.9, 174.9 och 90.3. Man skulle alltså kunna tänka

sig, att förvaltningskostnaderna i skilda anstalter bleve avsevärt olika.

Olycksfallsförsäkringens samtliga kostnader, frånsett försäkringsrådet

(114,000 kronor) och skaderegleringen för statens arbetare (förvaltningskost­

nad 27,000 kronor), torde enligt den förut åberopade utredningen i genomsnitt

kunna beräknas till omkring 18,260,000 kronor, därav i ersättningar 15,650,000

kronor och för förvaltningen omkring 2,610,000 kronor. Den senare repre­

senterade alltså endast 14.3 % av hela kostnaden (eller 16.7 % av själva ersätt-

ningskostnaderna).

Till belysning av frågan, hur mycket ett storindustriellt företag belastas av

olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader, kunna följande exempel anföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i

0

Exempel 1. Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader för en arbets­

givare med 1,000 årsarbetare.

Ersättningspremien antages uppgå till exempelvis 10 kronor pro nalle av av-

löningssumman (för närvarande riksförsäkringsanstaltens premie för mekaniska

verkstäder). Om avlöningssumman beräknas till 2 miljoner kronor, skulle

sammanlagda premiebeloppet, avsett till ersättningar, utgöra 20,000 kronor.

I förvaltningskostnader skulle härtill komma enligt nuvarande förhållanden i

genomsnitt 16.7 % av nettopremiebeloppet eller 3,340 kronor. Med det före­

slagna monopolsystemet skulle den genomsnittliga förvaltningskostnaden nedgå

till 2,140 kronor d. v. s. förvaltningskostnaderna skulle minskas med 1,200

kronor.

Antages förvaltningskostnaden i en monopolanstalt av ämbetsverkets typ

till 2,200,000 kronor och fråndrages skaderegleringskostnad för statens arbe­

tare, motsvarar detta belopp i genomsnitt 13.9 % av den totala nettopremien.

För nu ifrågavarande arbetsgivare skulle förvaltningskostnadstillägget så­

lunda uppgå till 2,780 kronor.

I det föregående har förvaltningskostnaden antagits fördelad på arbets­

givarna proportionellt mot ersättningspremierna. Såsom förut (sid. 65) an­

förts, böra emellertid förvaltningskostnaderna fördelas mellan de olika arbets­

givarna i förhållande till omfattningen av det förvaltningsarbete som i genom­

snitt belöper på varje särskild arbetsgivare. Enligt det tidigare (sid. 66) om­

nämnda, av de sakkunniga upprättade förslaget till förvaltningskostnadernas

fördelning i den föreslagna monopolanstalten skulle för den i detta exempel

antagne arbetsgivaren förvaltningskostnadstillägget, om en dylik fördelning av

förvaltningskostnaderna genomföres, komma att uppgå till cirka 1,200 kronor.

Exempel 2. Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader för en arbets­

givare med 100 årsarbetare.

Om ersättningspremien såsom i föregående exempel antages uppgå till 10

kronor pro mille av avlöningssumman, den sistnämnda nu beräknad till 200,000

kronor, skulle sammanlagda nettopremiebeloppet i detta fall utgöra 2,000 kro­

nor. I förvaltningskostnader skulle härtill komma enligt nuvarande förhållanden

334 kronor. Med det föreslagna monopolsystemet skulle den genomsnittliga

förvaltningskostnaden nedgå till 214 kronor d. v. s. minskningen skulle utgöra

120 kronor. I monopolanstalt av ämbetsverkstyp skulle förvaltningskostnads­

tillägget uppgå till 278 kronor.

Enligt det av de sakkunniga upprättade, förut (sid. 66) omnämnda förslaget

till förvaltningskostnadernas fördelning skulle förvaltningskostnadstillägget

komma att uppgå till cirka 170 kronor, därest sådan fördelning genomföres.

Till ytterligare jämförelse kan nämnas, att förvaltningskostnaderna, under

förutsättning av oförändrade ersättningsbestämmelser, i den av de sakkunniga

föreslagna monopolanstalten beräknas till 9.7 % av de sammanlagda förvalt­

nings- och ersättningskostnaderna, medan år 1924 förvaltningskostnaderna för

Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag genomsnittligt upp-

gingo till 12.2, för ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

12.1 och för samtliga bolag till 13.5 % av bruttopremierna. Härvid har hänsyn

icke tagits till utgifter för utskylder och avskrivningar.

Monopolanstalten skulle alltså enligt beräkningarna komma ned till en för­

valtningskostnad per årsarbetare, som understiger de nuvarande ömsesidiga

bolagens. Exemplen visa emellertid, att differenserna mellan olika anstalter

i fråga om den enskilde arbetsgivarens förvaltningsbidrag bli till beloppet

ganska små. Om man vill iakttaga all möjlig försiktighet vid formulerandet

av slutsatsen, kan det dock åtminstone sägas att beräkningarna bekräfta

antagandet, att konkurrenssystemets fördelar för storindustrien med hänsyn

till förvaltningskostnaderna äro högst problematiska. Då, såsom utredningarna

visa, ett monopolsystem överhuvudtaget sänker förvaltningskostnaderna är

det mest sannolikt, att besparingarna icke blott skola komma småföretagen till

godo utan även storindustrien. Detta bör i varje fall bli följden om, såsom

här förutsättes, monopolanstalten tillämpar premietariffer, vilka differentierats

med hänsyn icke endast till de mycket betydande olikheterna i olycksfalls-

risken inom olika verksamhetsområden utan även till skillnaderna i förvalt­

ningskostnaderna för stora och små företag.

Premierna torde sålunda, i den mån de bero på förvaltningskostnader, icke

ens för storindustrien — den enda företagsgrupp man i detta sammanhang kan

tänka på — kunna antagas bli lägre vid ett konkurrenssystem än vid ett för­

nuftigt arbetande monopolsystem. Men om så är, hur skulle då överhuvudta­

get ett konkurrenssystem' kunna medföra billigare premier än ett monopolsy­

stem? Det har redan nämnts, att den stora utgiften faller på ersättningarna

för olycksfallen. Där kan alltså möjligen finnas utrymme för sparsamhet. Om

ett konkurrenssystem leder till lägre skadestånd åt olycksfallens offer än ett

monopolsystem, så kunna naturligtvis också premierna bli billigare. Skade­

stånden skola emellertid regleras rättvist enligt lag. Ersättningarna skola

icke överstiga de belopp lagen avsett. Icke heller skola de tillmätas med

njugghet för att möjliggöra billigare premier, ty det strider mot lagens syfte.

Premierna skola icke förbilligas på de skadades bekostnad. En opposition, vars

verkliga skäl mot monopoltanken äro grundade på beräkningar av sådan art,

ha statsmakterna icke att taga hänsyn till vid avgörandet av frågan om den

lämpligaste formen för olycksfallsförsäkringens organisation.

Emot det nu anförda invändes måhända, att allt detta kan se riktigt och lo­

giskt ut på papperet men att — såsom herrar von Sydow, Kempe och Bernström

yttrat i granskningsnämnden — varje monopolsystem innebär en fara för slen­

trian och blir i sin praktiska verksamhet tungrott och dyrbart. Konkurrenssyste­

mets överlägsenhet skulle då bestå däri, att det på grund av sin natur fram­

tvingar vaksamhet gent emot alla oarter, som hota att insmyga sig i förvalt­

ningen. En slentrianmässigt skött och därför dyrbar anstalt skulle under

ett konkurrenssystem se sina försäkringstagare försvinna till annan bättre

skött anstalt. Detta argument kan icke frånkännas betydelse. Dock må dess

vikt icke överdrivas. Fullkomlighet är icke given något system. Den allmän­

na teorin om konkurrenssystemets företräden framför monopolsystemet — vad

än i övrigt kan därom vara att säga — är icke utan vidare tillämplig å en

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

verksamhet, där tagandet av försäkring icke beror på frivillighet utan på

tvång. En monopolanstalt skulle komma att omfatta alla landets arbetsgivare,

d. v. s. nästan all förvaltningskunnighet som finns inom det enskilda närings­

livet i landet. Samtliga arbetsgivare hava intresse av låga premier, och, i den

mån dessa påverkas av förvaltningskostnaderna, alltså intresse av att dessa

icke onödigt växa på grund av bristande omsikt vid anstaltens skötsel. Nog

skulle det vara rätt egendomligt, om icke försäkringstagarnas kritik, som kan

framföras i riksdagen, till regeringen och i landets tidningspress, skulle kunna

förhindra en monopol anstalt från att sjunka ned i slentrianmässighet och oeko­

nomisk skötsel. Det förslag till monopolanstalt som nu framlägges har dess­

utom en sådan gestaltning, att arbetsgivarkritiken får fritt spelrum inom an­

stalten själv. Kritiken kan göra sig gällande å anstaltens stämma, i dess

revision och med all sannolikhet även i dess styrelse. Under sådana omstän­

digheter förefaller det något långsökt, att såsom argument mot tanken på en

monopolanstalt anföra faran för slentrian.

Försäkringen för olycksfall i arbete skiljer sig i sitt grundväsentliga drag

från andra försäkringsgrenar därigenom att den är obligatorisk, under det an­

nan försäkring är frivillig. De försäkringsinrättningar som meddela liv-, ka­

pital-, brand-, stöld-, sjöförsäkringar m. m. nedlägga ett synnerligen betydan­

de och kostsamt arbete på att övertala medborgarna att försäkra sina liv,

sina fastigheter, sina varor, sina fartyg o. s. v. Genom en mängd variatio­

ner i försäkringsvillkoren söka de konkurrerande försäkringsföretagen draga

till sig kunder och intressera personer för att taga försäkringar. Försäkrin­

gens prestationer äro i fråga om olycksfall i arbete fastställda i lag och skola

vara lika för alla personer med samma skada och i samma ställning. De kunna

icke eller böra i varje fall icke varieras av olika inrättningar. De olika försäk-

ringsinrättningarna för olycksfallsförsäkringen ha intet anskaffningsarbete i

detta ords egentliga mening. Hela deras verksamhet i detta avseende har endast

till syfte att förmå försäkringstagarna att övergå från den ena anstalten till den

andra — ett uppenbart alldeles onyttigt och oekonomiskt arbete. Splittringen i

försäkringsverksamheten medför dessutom ett mycket betydande eljest överflö­

digt arbete för riksförsäkringsanstalten. Sålunda nödvändiggör denna splittring

hela det stora arbetsgivarregistret, omfattande cirka 350,000 arbetsgivare,

och annat betydande och kostsamt administrationsarbete —- nackdelar av kon­

kurrenssystemet som icke kunna bestridas. Strängt taget är det ägnat att för­

våna, att tanken på en monopolisering av olycksfallsförsäkringen mött ett allt­

jämt ihållande motstånd. I den mån detta motstånd är dikterat av fruktan att

offren för olycksfallen i arbete skola erhålla för högt tillmätta ersättningar är

det helt obefogat. Det tänkbara återstående skälet emot monopoliseringen

skulle väl vara det, att storindustrien skulle riskera att till en monopolanstalt

få betala ersättningar för olycksfall, som rätteligen borde drabba andra nä­

ringsidkare eller företagare. Den risken skulle kunna tänkas uppkomma där­

igenom att den svenska olycksfallsförsäkringen omfattar även exempelvis jord­

bruk och hushåll och att premierna för dessa grupper sattes orättvist låga. An­

tagandet grundar sig på förutsättningen att monopolanstaltens försäkringstekni-

\ i

78

Kungl. May.ts proposition nr 109.

ska personal ej vore sin uppgift vuxen, ett antagande som torde kunna lämnas

ur räkningen. Det skulle ju även stå arbetsgivarna fritt att från anstalten er­

hålla detaljerade uppgifter om anstaltens kostnader för försäkringen samt att av

anstalten och sedermera av försäkringsrådet begära rättelse i av anstalten fast­

ställda premier.

Det nu anförda ådagalägger, att föreställningen om. de fördelar som konkur­

renssystemet skulle erbjuda framför ett monopolsystem, i den mån det gäller

den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen, är en illusion. Till positiv

förmån för monopolsystemet utom besparingarna i fråga om förvaltningen

tala däremot följande uppenbara fördelar:

1) samtliga skaderegleringar komma att ske efter enhetliga grunder;

2) ett steg tages på vägen till förenkling och enhetlighet av hela den sociala

försäkringen ;

3) arbetet på återställelsen av invaliders förvärvsförmåga kan fullt syste­

matiskt bedrivas.

Vad punkten 1) beträffar, har olycksfallsförsäkringens nuvarande organi­

sation medfört, att bedömandet av skadorna och på dem grundade ersättnings­

anspråk sker i 12 olika bolagsdirektioner och i riksförsäkringsanstalten. Lagen

uppdrager vissa grova regler för bedömandet av dessa spörsmål, men självfal­

let är, att varken lag eller reglementen äro i stånd att föreskriva, hur en skada

och därför utgående ersättning med alla möjligheter till nyansering skall vär­

deras. Det skulle vara högst förvånansvärt, om ett stort antal direktioner,

som arbeta utan närmare kontakt med varandra, vid bedömandet av skadorna

skulle komma till alldeles lika resultat. Vid bedömandet av invaliditet spela

ofta skälighetssynpunkter en stor roll. Vilken betydelse det härvidlag har att

enhetliga grunder för bedömandet tillämpas framgår därav, att under åren

1920—1922 invaliditetsersättningarna uppgingo till ett belopp av 27.1 miljoner

kronor eller 67.1 % av samtliga ersättningar (enligt den obligatoriska försäk­

ringen, exklusive statens arbetare). Antalet invalider under samma tid var

6,115, sammanlagda antalet invaliditetsprocent 146,756 och medelinvaliditets-

graden sålunda 24.0. För varje fall i vilket invaliditetsgraden nedsättes eller

höjes med 1 procent, minskas eller ökas kostnaden för försäkringsinrättningen

med i genomsnitt ej mindre än inemot 185 kronor.

I den mån likartade skador bliva olika bedömda och ersättningarna följakt­

ligen bli olika stora uppstår misstroende mot hela försäkringen. Till undvikan­

de härav är det ett vitalt samhällsintresse att skaderegleringen kan ske efter

enhetliga grunder. Det är sant att försäkringsrådet, i händelse av besvär över

beslutade ersättningar och även genom fortlöpande kontroll, kan tillse, att en­

hetliga principer tillämpas vid utmätandet av skadestånden hos vilken anstalt

försäkringen än är tagen. Men om försäkringsrådets verksamhet i detta avse­

ende skulle skänkas full effektivitet, så skulle dess verksamhet komma att svälla

ut på ett sätt, som alla skulle anse orimligt. Med den månghövdade organisa­

tion olycksfallsförsäkringen har skulle försäkringsrådet nämligen då helst un­

dersöka alla avslagsbeslut samt viktigare skaderegleringsbeslut i de olika för-

säkringsinrättningarna. En mindre rationell organisation än den som förutsät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

70

ter, att underinstansernas beslut mera regelmässigt skulle behöva prövas i en

överinstans är det svårt att föreställa sig. En dylik organisations bristfällighet

framträder särskilt skarpt i ljuset därav, att skapandet av enhetliga grunder

för prövningen utan svårighet kan ske i första instans. Den säkraste garan­

tien härför är uppenbarligen, att prövningen av skadorna och ersättningsansprå­

ken äger rum uti samma anstalt.

Det nu anförda torde även klargöra, att ur deras synpunkt, vilka bliva offer

för olycksfallen, ett monopolsystem har mycket väsenliga fördelar framför

konkurrenssystemet. Har man ansett det nödvändigt att stifta en särskild

lag för att tillförsäkra dessa offer rimliga existensvillkor, borde man icke un­

dandraga sig plikten att skapa de organisatoriska förutsättningarna för att all

rimlig rättvisa skall vederfaras dem i överensstämmelse med lagens syften

och ändamål.

Lika viktigt som nyss berörda spörsmål är den redan inledningsvis berörda

huvudpunkt i de nuvarande strävandena inom socialförsäkringen, som åsyftar

att skapa förutsättningar för ett intimt samarbete mellan socialförsäkringens

olika grenar. Bland annat i detta syfte kommer för 1926 års riksdag att fram­

läggas förslag till en sjukkassereform, i vilken ingår som ett viktigt led lokal

centralisation av sjukkasseverksamheten. Så länge sjukförsäkringen är frivillig,

kunna sjukkassorna icke lämpligen förpliktas att övertaga någon viss del av

olycksfallsförsäkringen. Hen kommer sjukkassereformen att bliva beslutad, blir

det dock möjligt att träffa avtal med ett stort antal sjukkassor om övertagande

av de kortvarigare olycksfallen. Jämförelsevis snabbt borde dylika avtal kunna

träffas för de flesta större industriorter i landet. Det behöver icke närmare

utvecklas, att detta samarbete skulle i hög grad försvåras om icke helt även­

tyras, därest arbetarna å vederbörande ort vore splittrade å ett stort antal

olycksfallsförsäkringsinrättningar. Monopoliseringen av olycksfallsförsäkrin­

gen är alltså en viktig förutsättning för förenklingen, enhetligheten och sam­

arbetet inom hela socialförsäkringen. Vinsten av samarbetet komme framför

allt att bestå i en väsentligt förbättrad kontroll över sjukdagarnas antal vid

olycksfall i arbete samt däri, att de skadade hastigare erhölle sin sjukhjälp.

Därjämte skulle decentraliseringen av de kortvariga olycksfallen från central­

anstalten till lokalorgan med all sannolikhet leda till förenklingar i den cen­

trala administrationen och därmed till ytterligare minskningar av förvalt­

ningskostnaderna. Till denna möjlighet har dock i här åberopade beräkningar

ingen hänsyn tagits.

Ur nationalekonomisk synpunkt likaväl som ur invalidernas egen är det

ingalunda oviktigt, huruvida de skadade kunna återvinna sin förvärvsförmåga

helt eller delvis. En systematisk verksamhet i detta syfte torde väsentligen

lättare kunna bedrivas under ett monopolsystem än under ett konkurrens­

system.

Om sålunda ett monopolsystem kan anses vara att bestämt föredraga fram-

Centraiaustal-

för konkurrenssystemet, återstår frågan om monopolanstaltens organisation.tens “(r^amsa~

I detta avseende äro meningarna delade bland monopoltankens anhängare.

Några förmena, att handhavandet av monopolet bör anförtrots en anstalt av den

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nuvarande riksförsäkringsanstaltens typ, d. v. s. ett centralt ämbetsverk, or­

ganiserat enligt traditionen. Andra hålla före, att monopolet bör handhavas

av en anstalt, skild från statsverket och organiserad i huvudsak efter bilden

av den moderna typen för enskilda företag.

Det svenska ämbetsverket har historiskt vuxit upp för att handhava statens

allmänna administrativa uppgifter, innan staten hade tillagts omsorgen om

ekonomiska företag. Tröghetens lag har verkat så, att samma förvaltnings­

organisation utan vidare uppbyggdes även för skötseln av statsuppgifter, som

principiellt och praktiskt äro helt andra än de som i allmänhet åligga de cen­

trala ämbetsverken och Kungl. Maj:ts kansli. Hur väl lämpat för allmänna för­

valtningsuppgifter i äldre mening ämbetsverket med dess stadga och fasthet än

är, torde det icke erbjuda den bästa möjliga organisationsformen för en sådan

verksamhet som olycksfallsförsäkringen. En försäkringsinrättning är i över­

vägande grad ett ekonomiskt företag. I ett dylikt företag behöver personalen

ingalunda alltid den särskilda art av kvalifikationer, som kräves av ämbets­

mannen. Praktiskt handlag i organisationsfrågor kan hava större betydelse

än en examen. Förmåga att taga ett ansvar på egen hand, att fatta ett snabbt

beslut kan ofta vara viktigare än ingående kunskap uti svensk författnings­

samling. Besparingskommittén uttalar på tal om att förlägga monopolet till

en statsinstitution:

»Det torde icke kunna undvikas, att en dylik anstalt kommer att medföra be­

tydande risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former.

I en statsinstitution äro anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivan­

de väsentligt kringskurna på grund av tvånget att i stort och smått följa i

detalj uppgjorda reglementen samt i följd av tjänstemännens oavsättlighet, stel­

heten i avlöningssystemet och slutligen hänsyn i befordringsfrågor till i

många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.»

Detta uttalande äger tillämplighet å en statsinstitution med ämbetsverkets

byråkratiska byggnad. Däremot träffas en friare gestaltad organisation icke

av besparingskommitténs karaktäristik, även om staten skulle ha förbehållit

sig huvudinflytandet därinom.

Icke heller i en i privatföretagets fria former arbetande anstalt kan naturligt­

vis all byråkratism avskaffas. Så snart en förvaltning har växt utöver en viss

storlek, bli alltid i en viss grad instruktioner och reglementen liksom en viss

arbetskontroll oundgängliga. Så stela och stränga former som ämbetsverkets

blir det dock icke frågan om. Instruktioner och reglementen meddelas icke av

Kungl. Maj:t, avlöningarna för personalen bestämmas icke av riksdagen,

fullmakter å tjänsterna förekomma icke. I den mån instruktioner och an­

ordningar behöva förändras, kan detta ske snabbt och utan! byråkratiska

omgångar genom beslut av vederbörande direktör eller anstaltens styrelse.

Behövliga förändringar i organisationen, i personalbeståndet, dess fördelning

på olika avdelningar o. s. v. kunna genomföras utan dröjsmål, då de bli­

vit påkallade. Över huvud taget kan den från statsmakternas direkta led­

ning befriade anstalten prestera en helt annan smidighet i anpassningen till

alla de skiftningar som utvecklingen medför. Till mer eller mindre ledande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

81

poster kunna antagas personer som besitta för uppgifterna lämpliga egen­

skaper, utan hänsyn till formell kompetens, till intjänta tjänsteår eller till

andra av de befordringsmeriter som spela en så stor roll uti statsförvaltnin­

gen. Om en tjänsteman i verket visar initiativkraft och gott omdöme, lönar

sig en ansträngning för honom, ty han kan då påräkna att bliva ihågkommen

vid tillsättande av högre tjänster, även om han saknar någon examen. Har

han en gång avancerat till en högre tjänst, skyddas han icke i denna sin ställ­

ning av en kunglig fullmakt, om han försjunker i slentrian. Han känner sin

egen välfärd beroende därav, att han bevarar livaktigheten och initiativlusten

även sedan möjligheterna för honom att vinna ytterligare befordran kunna ha

natt sitt slut. Utsikterna till att en effektivt och billigt fungerande förvaltnings­

organisation skall kunna bibehållas vid sin ursprungliga friskhet äro alltså

större i en fri anstalt än i ett ämbetsverk. Det nu anförda talar uppenbart för

att, vad sådan verksamhet angår som det här är fråga om, den fria monopolan­

stalten är överlägsen ämbetsverket. Fördelen av en dylik anstalt framstår

för övrigt redan från början däruti, att den beräknats bli cirka */, miljon kro­

nor billigare i drift om aret än en anstalt av den nuvarande riksförsäkrings-

anstaltens typ.

Har man kommit till den slutsatsen att införande av ett monopol för olycks­

fallsförsäkringen bör ske i den fria anstaltsformen, återstår emellertid en fråga

av vital betydelse. Vem skall hava avgörande inflytande i anstalten? Bespa-

lingskommittén föreslog som bekant, att arbetsgivarna praktiskt taget skulle

göras allenaradande i densamma. Om statsmakterna avstå från sin direkta

myndighet över olycksfallsförsäkringens förvaltning, måste denna myndighet

överlatas pa någon annan. Tanken i departementsförslaget liksom i bespa-

ringskommitténs förslag är att den högsta myndigheten skall utövas av en

stämma. Denna stämma skall välja styrelse, och styrelsen skall tillsätta chef

för anstalten. Anstaltens omedelbara och faktiska ledning kommer att ligga

i styrelsens och chefens händer. Maktfördelningen inom anstalten kommer helt

att bero på stämmans sammansättning. Besparingskommittén föreslog, att

arbetsgivarna skulle erhålla en betydande majoritet i stämman. Eftersom

arbetsgivarna skola betala, böra de också få bestämma — så var besparings-

kommitténs tankegång. Det sägs bl. a. i besparingskommitténs betänkande:

»Då det åligger arbetsgivarna att bekosta de ersättningar, som utgå enligt

olycksfallsförsäkringslagen, synes det obetingat vara skäligt att de själva få

ordna försäkringsorganisationen, i den män det icke inkräktar på de försäkra­

des rätt.»

Detta resonemang synes mig ohållbart. Olycksfallsförsäkringens förvalt-

ning bär att ombesörja tva olika slags uppgifter. Det ena slaget består i att

bedöma inträffad skada och de ersättningsanspråk som kunna grundas på den­

na. Det andra slaget av uppgifter består i att bestämma olika arbetsgivares

avgifter, inkassera dessa och till vederbörande utbetala fastställda skadestånds-

belopp. Om de senare uppgifterna än skulle kunna överlämnas till en allsidigt

sammansatt arbetsgivarorganisation, så måste dock de förra handhavas av ett

fullt opartiskt organ. En skilsmässa mellan olycksfallsförsäkringsorganisatio-

Bihang

till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

Statlig eller

arbetsgivar-

majoritet i

riksforsäk-

ringsstäm-

man?

6

82

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

nens två slag av uppgifter torde emellertid i det stora hela icke praktiskt låta sig

genomföra. Lagens syfte är att giva den skadade vad honom tillkommer. Bred­

vid detta syfte spela de kostnader förvaltningen medför sin betydelsefulla roll,

men det är icke rimligt att överordna intresset för en billig administration över

intresset för de skadades rättsanspråk. Fasthåller man vid att olycksfalls­

försäkringens viktigaste funktion är att de skadade erhålla sin rätt, kan man

icke medgiva, att makten i försäkringsanstalten förlägges hos arbetsgivar­

na. En lagstiftning av denna art fyller sitt ändamål först om förtroendet

för dess tillämpning i praxis blir grundmurat. Det är svårt att föreställa

sig, att de skadade skulle komma att hysa det nödvändiga förtroendet för en

monopolanstalt, i vilken arbetsgivarna själva fastställde de ersättningar som

skulle utgå till de skadade. Arbetsgivarnas intresse av låga premier skulle

ständigt underhålla misstanken, att de låga premierna åstadkommits mindre

på grund av billig förvaltning än på bekostnad av de skadades lagliga rät­

tigheter. Det är visserligen sant, att en överinstans som försäkringsrådet kan

rätta till oriktigheter, men, såsom förut påpekats, vore det en föga rationell

ordning, om överinstansens ingripande mot försäkringsinrättningens beslut i

skaderegleringsfrågor mera regelmässigt skulle vara påkallat. Detta skulle

för övrigt alltid komma att medföra ett dubbelarbete i stor utsträckning, vari­

genom förvaltningskostnaderna svårligen skulle kunna hållas nere på en rim­

lig nivå. Lagens egna syften bjuda, att det avgörande inflytandet uti försök -

ringsinrättningen icke förlägges till arbetsgivarna utan hos samhället, för vars

opartiskhet både de betalande arbetsgivarna och de ersättningsberättigade ska­

dade från början kunna hysa fullt förtroende. Statsmakterna lia stiftat lagen

och böra följaktligen taga på sitt ansvar att lagens syften bli rättvist tillgodo­

sedda. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att staten förbehåller sig den

makt uti anstalten, som en bestämd majoritet i anstaltens stämma kan skänka.

Åt representanter för de betalande arbetsgivarna och de ersättningsberättiga­

de arbetarna bör skänkas en ställning inom anstalten, som giver dem möjlighet

att var från sina utgångspunkter kunna inifrån följa och inverka på anstaltens

förvaltning och alla åtgärder. Detta sker därigenom att nämnda båda parter er­

hålla en väl tillmätt representation uti stämman och bland anstaltens revisorer.

Med det förslag som nu framlägges till sammansättning av stämman med 16 re­

presentanter för staten, 7 representanter för arbetarna och 7 för arbetsgivarna

torde bär framförda synpunkter bliva tillbörligt tillgodosedda. Det fastslås

icke i lag, att de båda intressegrupperna i stämman skola vara företrädda i sty­

relsen, men man kan lugnt utgå ifrån att så blir fallet, därest lämpliga kandi­

dater från deras håll uppställas. I varje fall ha de genom sin representation

både i revisionen och stämman tillfälle att framställa anmärkningar, erin­

ringar och yrkanden. Tanken att statens representanter i stämman och i

styrelsen skulle ignorera befogade anmärkningar förutsätter, att staten skulle

låta sig representeras av personer, som på grund av alltför låga kvalifikatio­

ner vore olämpliga för sitt uppdrag. Misstankar i denna riktning torde sak­

na grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

83

Genom att överflytta förvaltningskostnaden för en monopolanstalt på ar­

betsgivarna uppstår enligt de verkställda beräkningarna en årlig besparing

för staten i förvaltningskostnader av 848,000 kronor och efter avveckling av

övergångsstaten av 1,113,000 kronor. Arbetsgivarnas nuvarande belastning

för olycksfallsförsäkringens förvaltning ökas dock endast med 175,000 kro­

nor. Den nationalekonomiska besparingen efter övergångsstatens avveckling

skulle sålunda bliva 938,000 kronor.

Att de nu angivna siffrorna för besparingen med 25,000 kronor överstiga

den i Bilaga C i tablån å sid. 286 angivna besparingen (823,000 och 1.088,000

kronor, respektive 913,000 kronor) beror därpå, att här endast räknats med

monopolanstaltens kostnader men att olycksfallsförsäkringens monopolisering

synes böra få till följd en förstärkning av försäkringsrådets kompetens. Det

föreslås sålunda att försäkringsrådet skall förstärkas med ledamöter med för-

säkringsteknisk sakkunskap och beredas tillgång till att i och för bedömande

av ersättningskrav i ökad omfattning anlita läkare. Därav föranledda utgifter

beräknas till 25,000 kronor. På sätt i annat sammanhang skall anföras, hava

med den ifrågasatta organisationen kostnaderna för försäkringsrådet ansetts

böra helt bestridas av statsmedel.

Till de nu angivna beloppen kan besparingen av flera skäl, på vilka det i

annat sammanhang blir anledning att ingå, icke uppgå förrän efter två över­

gångsår. För det budgetår, under vilket reformen genomföres — alltså enligt

detta förslag budgetåret 1926-—1927 — kan densamma beräknas medföra en

besparing i jämförelse med de faktiska kostnaderna år 1924 av cirka 530,000

kronor. För nästföljande budgetår har statsverkets besparing i jämförelse med

kostnaderna sistnämnda år beräknats komma att stiga till cirka 650,000 kronor,

för att budgetåret därpå uppnå det förut angivna beloppet eller omkring 825,000

kronor.

De i det föregående angivna kostnadssiffrorna grunda sig, såsom anförts,

på beräkningar, som utförts av de inom departementet tillkallade sakkunniga

eller genom deras försorg. I fråga om en närmare redogörelse för de ekono­

miska verkningarna av förslaget tillåter jag mig att hänvisa till den av byrå­

chefen Odelstierna utförda, förut omnämnda sammanställningen av de så­

lunda verkställda beräkningarna, vilken återfinnes i Bilaga C till detta proto­

koll. 1 fråga om dessa beräkningar vill jag i detta sammanhang ytterligare

endast anmärka, att verkställd granskning av de utförliga kalkyler, särskilt i

vad angår personalbehov och löneförmåner, som ligga till grund för uppskatt­

ningen av kostnaden för den nya riksförsäkringsanstalten givit vid handen,

att dessa kalkyler äro verkställda med nödig försiktighet. Därutinnan vill

jag särskilt framhålla, att avlöningssumman uppskattats under förutsättning

att alla tjänstemän nått upp till den för deras ställning avsedda slutlönen, något

som aldrig lärer komma att samtidigt inträffa. Även i flera andra fall torde

beräkningarna, såvitt nu kan bedömas, vara tilltagna med säkerhetsmarginal.

I detta sammanhang torde vidare böra något beröras den ställning i rättsligt

hänseende, som skulle tillkomma den blivande riksförsäkringsanstalten.

De ekono­

miska verk­

ningarna av

den ifråga­

satta om­

organisa­

tionen.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

-®ks; I överensstämmelse med de grunddrag för den nya anstaltens organisation,

anstaltens som i det föregående angivit, lärer det böra fasthållas, att anstalten skall

rättsliga vara ett särskilt rättssubjekt, fristående i förhållande såväl till staten som till

ställning. ar]je|-Sgjvarna_ Anstalten skall alltså i rättsligt hänseende icke vara ett stats­

organ men icke heller en arbetsgivarsammanslutning. Vad ställningen till

staten beträffar, innebär detta i formellt hänseende, att statens befogenheter

gentemot anstalten komma att vara fullständigt reglerade i lag, så att stats­

makterna icke i vidare mån än sådant i lag är medgivet äga i administrativ

väg lämna anstalten föreskrifter eller mot densamma utöva befogenheter. Vi­

dare innebär denna anstaltens ställning, att därest mot förmodan mellan staten

och anstalten uppkommer en tvist, som icke kan lösas under hand, den skall

hänskjutas till domstol. Det är emellertid synnerligen osannolikt att tvister

av sådan art skola uppkomma. Blott i så måtto skulle ett rättsligt samband

komma att finnas mellan staten och anstalten att, pa skäl vartill jag återkom­

mer i specialmotiveringen, det ansetts böra stadgas, att därest anstalten i en

framtid skulle komma att upphöra, statsverket skall mot övertagande av an­

staltens samtliga tillgångar ansvara för fullgörande av samtliga anstalten vid

tiden för upphörandet åvilande förpliktelser. Sistnämnda bestämmelse innebär

emellertid snarare ett åtagande i förhållande till de ersättningsberättigade, för

att de skola äga trygghet att alltid få vad dem tillkommer, än en utfästelse

gentemot anstalten.

Vad angår den blivande riksförsäkringsanstaltens förhållande till arbetsgi­

varna skulle dessa gentemot anstalten icke hava andra förpliktelser än som

åligga dem på grund av skyldigheten att gälda försäkringsavgifter till anstal­

ten enligt de i olycksfallsförsäkringslagen givna bestämmelserna. Någon per­

sonlig ansvarighet för anstaltens förbindelser skulle alltså icke åligga arbets­

givarna; något sådant vore tydligen icke rimligt, då ju arbetsgivarna enligt

lag skulla vara skyldiga att tillhöra anstalten. Dock böra arbetsgivarna vara

skyldiga att underkasta sig förhöjning i de i förhållande till själva försäknngs-

risken uträknade avgifterna och sålunda bidraga till utjämnande av förlust,

som kan uppkomma på anstaltens verksamhet.

Beträffande den ifrågasatta riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållan­

de till gällande lagstiftning är att märka, att lagen den 25 maj 1917 om försäk­

ringsrörelse icke blir tillämplig å anstalten, då från denna lags tillämplighet är

undantagen av staten inrättad anstalt. Ej heller är den allmänna bolags- eller

föreningslagstiftningen tillämplig därå. De erforderliga reglerna rörande an­

staltens rättsställning, dess organisation och uppgifter böra förty meddelas i

särskild lag.

Förhållandet i ekonomiskt avseende mellan staten och riksförsäkrings-

anstalten.

Av vad nyss anförts angående riksförsäkringsanstaltens rättsliga karak­

tär torde även följa, vilka grundsatser som böra gälla i avseende å de ekono-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

85

miska mellanhavandena mellan staten och anstalten. För de uppgifter anstal­

ten ombesörjer för statens räkning liksom för de tjänster från statens sida, som

anstalten för sin verksamhet behöver taga i anspråk, synes i överensstämmelse

med det nu sagda såväl statsverket som anstalten skola lämna gottgörelse, vil­

ken dock å ömse håll torde böra utom i visst fall (se i det följande vid D, sid. 87)

begränsas till självkostnaderna.

De statliga uppgifter, som anstalten enligt vad nu sagts skulle hava att fylla,

bestå huvudsakligen i den — mindre omfattande — verksamhet, som nu handha-

ves av riksförsäkringsanstalten vid sidan av den egentliga olycksfallsförsäkrin­

gen. Såsom i specialmotiveringen närmare skall angivas, torde nämligen denna

verksamhet böra åtminstone tills vidare anförtros åt den nya riksförsäkrings­

anstalten. Dessutom skulle enligt ett inom socialdepartementet utarbetat förslag

rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor i industriellt arbete, vilket förslag

är avsett att föreläggas 1926 års riksdag, åt anstalten överlämnas att bestäm­

ma och utgiva dessa understöd. De belopp som anstalten till fullgörande av

sådana statsuppgifter i olika hänseenden skall utgiva i ersättningar eller under­

stöd till enskilda skola givetvis bestridas genom statsanslag. Vad angår de

med utövande av djdik verksamhet förenade förvaltningskostnaderna, synas de­

samma böra ersättas anstalten, sedan anstalten inkommit med uppgift om

kostnadernas belopp och denna uppgift av Kungl. Maj:t granskats. En preli­

minär uppskattning av ifrågavarande förvaltningskostnader har givit vid han­

den, att det sammanlagda omkostnadsbeloppet för alla från den äldre anstalten

övertagna verksamhetsgrenar skulle uppgå till omkring 90,000 kronor årligen.

Därtill skulle eventuellt komma kostnaden för bestämmande och utgivande av

omförmälda moderskapsunderstöd, vilken kostnad torde komma att uppgå till

omkring 25,000 kronor om året.

Enligt grunderna för den nya organisationen av olycksfallsförsäkringen

skulle, på sätt i det följande skall utvecklas, den nya anstalten jämväl hava att

bestämma olycksfallsersättningarna till statens arbetare, i den mån sådana er­

sättningar skola utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Jämväl kostnaden

för detta bestyr, vilken ansetts kunna uppskattas till omkring 27,000 kronor

årligen, skall enligt förslaget (18 § 1 och 2 mom. i olycksfallsförsäkringslagen)

ersättas anstalten av staten.

Såsom ett statens organ tager den nuvarande riksförsäkringsanstalten — en­

ligt eller utan särskilda bestämmelser — statens övriga organ i anspråk, i den

mån så erfordras för utövande av dess verksamhet, och självklart är, att anstal­

ten icke för detta bistånd lämnar någon ersättning. Jämväl den nya anstalten

torde i vissa avseenden böra få bistånd från olika statsorgan. Sålunda torde,

i överensstämmelse med vad nu är fallet beträffande riksförsäkringsanstalten,

även den ifrågasatta centralanstalten komma att vara hänvisad till mantals­

skrivning sväsendet för erhållande av uppgifter rörande arbetsgivarna i lan­

det. Därjämte synes uppbörden av försäkringsavgifter för de mindre arbets­

givarna alltjämt böra ske i samband med den allmänna kronouppbörden och icke

erlagda avgifter liksom för närvarande indrivas i den ordning, som om reste­

rande kronoutskylder är stadgad. Dessutom skulle centralanstalten enligt före-

Anstaltens

tjänster åt

staten.

Statens

tjänster åt

anstalten.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

A. Mantals­

skrivning s-

och upp-

bördsväsen-

det.

Utredning

genom de

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

B. Indriv-

ningsväsen-

det.

Utredning

genom de

sakkunniga.

liggande lagförslag äga rätt att där så erfordras hos vederbörande myndighet

begära, att polisförhör verkställes rörande inträffat olycksfall.

I överensstämmelse med det förut anförda bör anstalten lämna ersättning-

för de kostnader, som .detta bistånd vållar staten. I fråga om dessa kostnader

har i en på föranstaltande av de sakkunniga upprättad promemoria, vad till

en början angår anlitande av mantalsskrivnings- och upphördsväsendet, anförts

följande:

»Vad beträffar mantalsskrivning sväsendets utnyttjande för uppgifter rörande

de mindre arbetsgivarna, föranleder denna prestation icke några nämnvärda

utgifter för statsverket. Mantalsskrivningsväsendet funktionerar oberoende av

de uppgifter rörande antalet anställda och deras sysselsättning, som insamlas

för olycksfallsförsäkringens räkning. Visserligen kommer mantalsskrivnings-

förrättarnas arbete att något ökas på grund av dessa uppgifter. Då emellertid

mantalsskrivningsförrättarna, såsom för närvarande i allmänhet är fallet, kom­

ma att i egenskap av anstaltens ombud särskilt avlönas av centralanstalten för

sitt arbete med upprättandet av arbetsgivarförteckningarna, bör denna ersättning

avvägas så, att den även kan anses motsvara det ökade besväret vid mantals­

skrivningen. Under sådana förhållanden synes någon ersättning härför till

statsverket icke skäligen kunna åläggas centralanstalten.

Att uppskatta värdet av de fördelar, som ett utnyttjande av uppbördsväsen-

det innebär, är självfallet förknippat med betydande .svårigheter. En möjlighet

härför erbjuder jämförelsen med förhållandena inom det privata försäkrings­

väsendet. För livförsäkring och sjukförsäkring beräknas den rena inkasso-

provisionen i regel till 2 % av premien. För den privata, frivilliga olycksfalls­

försäkringen tillämpas visserligen något högre inkassoprovisioner, men dessa

torde i viss män även få betraktas såsom anskaffningsprovision, vilket moment

icke har någon motsvarighet, då fråga är om en obligatorisk försäkring.

Under sådana förhållanden synes värdet av uppbördsväsendets utnyttjande

närmast kunna jämföras med liv- och sjukförsäkringens inkassoprovisioner.

Härav följer emellertid icke, att uppbörden av de mindre arbetsgivarnas

olycksfallsförsäkringsavgifter skulle för statsverket innebära en utgift, mot­

svarande 2 % av det uppburna avgiftsbeloppet. Upphördsväsendet funktionerar

nämligen oberoende av dess utnyttjande för föreliggande ändamål. Påförandet

av olycksfallsförsäkringsavgifter för mindre arbetsgivare torde endast i rela­

tivt få fall föranleda utskrivande av debetsedel, som annars icke skulle hava

utskrivits. Därest särskild debetsedel skulle för ändamålet utskrivas, åtnju­

ter vederbörande häradsskrivare viss ersättning härför, som erlägges av den,

för vilken debetsedeln utskrives. Det torde under sådana förhållanden kunna

ifrågasättas, huruvida tillhandahållandet av uppbördsinstitutionen medför

några nämnvärda utgifter för statsverket. I varje fall synas dessa ökade ut­

gifter icke kunna uppskattas till mer än högst hälften av den inkassoprovision,

som tillämpas vid uppbörd av livförsäkrings- eller sjukförsäkringspremier, el­

ler till 1 % av premiesumman. Då försäkringsavgifterna för mindre arbets­

givare kunna uppskattas till cirka 2 miljoner kronor, skulle sålunda nämnda

procentsats motsvara en avgift av 20,000 kronor årligen.»

Till vad sålunda anförts kan jag i huvudsak ansluta mig.

Beträffande indrivningen av försäkringsavgifterna anföres i omförmälda pro­

memoria väsentligen följande:

»Indrivningsväsendet tillämpas vid indrivningen av resterande kronoutskyl­

der oberoende av huruvida å debetsedeln olycksfallsförsäkringsavgift finnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

87

upptagen eller ej och kan sålunda i de fall, där indrivningen avser försäkrings­

avgifter hos mindre arbetsgivare, i allmänhet icke medföra några kostnader för

statsverket, så mycket mindre som den indrivningsavgift, vederbörande arbets­

givare har att erlägga, kommer att något ökas på grund av att olycksfallsför-

säkringsavgiften finnes upptagen å debetsedeln, utan att indrivningsarbetet här­

igenom kommer att fördyras.

Något annorlunda gestalta sig förhållandena, då indrivningen gäller försäk­

ringsavgifter, som avse större arbetsgivare, i vilket fall särskilda åtgärder från

statens sida bliva erforderliga. Härvid må dock framhållas, att arbetsgivare,

som underlåter att i föreskriven tid inbetala påförd försäkringsavgift, enligt

gällande förordning om uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter, skall er­

lägga böter med 3 % av den förfallna avgiftens belopp. Av ifrågavarande bö­

ter tillfaller en tredjedel den som verkställt indrivningen och två tredjedelar

statsverket. Då förevarande bötesbelopp, enligt vad av motiven till nämnda

förordning synes framgå, beräknats även med hänsyn till statsverkets kostna­

der för indrivningen, torde icke heller indrivningen av de större arbetsgivar­

nas premier kunna föranleda några ökade utgifter för statsverket.

För övrigt synes omfattningen av indrivningsarbetet vara statt i avtagande,

Sålunda uppgingo de försäkringsavgifter för större arbetsgivare, som under

åren 1922, 1923 och 1924 från riksförsäkringsanstalten överlämnades till in­

drivning, till omkring 682,000, 356,000 och 256,000 kronor respektive. Skulle

nämnda 3 % icke förslå för täckande av kostnaderna för indrivningen, synas

bötesbeloppen lämpligen kunna höjas till samma belopp som enligt gällande

uppbördsreglemente utgå vid försummad inbetalning av påförda kronoutskyl­

der. Ifrågavarande bötesbelopp utgå med 3 % av utskyldernas slutsumma, då

densamma ej överstiger 25 kronor, men med 6 %, när den överstiger 25 kronor.»

Förutom vad sålunda anförts till stöd för att ersättning från riksförsäkrings­

anstalten icke bör utgå för indrivningen av försäkringsavgifter må framhållas,

att föreliggande lagförslag utgår från att, liksom för närvarande gäller en­

ligt 19 § tredje stycket i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, staten skulle för­

skjuta påförda försäkringsavgifter som icke blivit på föreskrivet sätt erlagda,

vilket innebär, att i den mån indrivning ej kan ske statsverket bär förlusten

därför. Med en sådan bestämmelse kan det sägas vara statsverkets sak att be­

kosta indrivningen av de avgifter varmed det sålunda förskotterade beloppet

skall täckas.

Beträffande vidare rätten att hos vederbörande myndighet begära polis­

förhör torde denna rätt icke komma att utnyttjas i något större antal fall. För

närvarande kan antalet fall, då polisförhör begäres, uppskattas till omkring

300 om året. Något ersättningsbelopp för ifrågavarande bistånd torde för den

skull icke behöva beräknas.

Enligt vad sålunda anförts skulle den enda kostnad, som på grund av nu

berörda förhållanden behöver beräknas för den nya anstalten, vara ersättning

för uppbörden av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare med ett belopp

av 20,000 kronor årligen, vilket belopp också är det som upptagits i den som

Bilaga C vid statsrådsprotokollet fogade promemorian.

Ytterligare en fråga är emellertid att i detta hänseende beakta. Under det

att den nuvarande riksförsäkringsanstalten såsom ett statens verk åtnjuter

frihet från erläggande av postavgifter, torde den nya anstalten böra själv stå

Departe­

mentschefen.

C. Polisför­

hör.

Samman­

fattning.

D. Post­

avgifter.

88

Kung!. May.ts proposition nr 109.

sina kostnader i detta hänseende, därvid emellertid bör så ordnas, att postavgift

icke skall erläggas för varje särskild försändelse. I stället synas postavgifterna

böra erläggas pa samma sätt soin gäller beträffande statens affärsdrivande

verk, vilka hava att erlägga en efter vissa grunder beräknad summa i ett

för allt. Att uppgöra en kalkyl angående till vilket belopp en ersättning, be­

räknad efter dylika grunder, skulle komma att uppgå, är givetvis ganska

vanskligt. Ett försök till uppskattning, som —- med ledning av en på grund­

val av riksförsäkringsanstaltens erfarenhet verkställd ungefärlig beräkning av

antalet postförsändelser av olika slag för den nya anstalten — gjorts av vederbö­

rande byråchef i generalpoststyrelsen, har lett till resultat, att den ersättning

den nya anstalten skulle hava att utgiva, skulle uppgå till omkring 150,000

kronor årligen. En särskild undersökning bär emellertid givit vid handen, att

därest postgirosystemet kommer till användning, kostnaden kan beräknas nedgå

till omkring 90,000 kronor. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras, att

såsom förut antytts statens nuvarande utgifter, beräknade efter självkostnad,

för riksförsäkringsanstaltens försändelser kan uppskattas till omkring 80,000

kronor årligen. Detta belopp skulle alltså, om den nya anstalten betalar post­

avgift, avga från statens utgifter eller rättare från dess omkostnader och

alltså utgöra en genom omorganisationen vunnen ytterligare besparing för

staten. Hänsyn till denna utgiftsminskning har också tagits såväl i de förut

återgivna kostnadsberäkningarna som i omförmälda Bilaga C.

Skattefrihet.

Med hänsyn till arten av den nya antaltens verksamhet, vilken principiellt

icke skall lämna någon vinst, synes det uppenbart, att för uppkommande över­

skott av samma verksamhet icke bör erläggas skatt till stat och kommun. För-

slag i sadant hänseende torde alltså böra föreläggas riksdagen men lärer därmed

kunna anstå till år 1927.

Besvärsinstansen.

I samband med behandlingen av principerna för organisationen har jag haft

anledning att något beröra spörsmålet om hur med denna organisation besvärs-

förfarandet lämpligen borde ordnas. Jag anhåller nu att få något närmare

ingå på hithörande frågor.

^kommittfn'

-^°ru^ ^lar anförts (sid. 51 £f.), att enligt besparingskommitténs förslag för-

säkringsrådet skulle upphöra och att klagomål över den så kallade försäkrings-

avdelningens beslut skulle prövas av två besvärsnämnder eller sektioner därav,

vilka skulle tillika med försäkringsavdelningen m. fl. avdelningar ingå i ett

gemensamt verk, riksförsäkringsverket. Tillika har redogjorts för den före­

slagna sammansättningen av dessa nämnder och sektioner samt sättet för ären­

denas föredragning inför dem. Genom besvärsinstansens inflyttning i samma

anstalt som försäkringsavdelningen torde kommittén framför allt hava avsett

att vinna de fördelar, som kunna anses förenade med ett intimt samarbete mel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

89

lan besvärsinstanserna och den i första hand beslutande inrättningen. Beträf­

fande sammansättningen av de föreslagna besvärsmyndigheterna utgick kom­

mitténs förslag från att det skulle vara till fördel, om sådana besvärsärenden

som i regel för de rättssökande vore av relativt mindre betydelse — dit kom­

mittén hänförde frågor rörande sjukersättning och begravningshjälp ■— kunde

avskiljas från övriga ärenden och behandlas under mera förenklade former än

dessa.

Mot besparingskommitténs förslag i denna del gjordes invändningar från

olika håll. Skälen för rik, för säkring sanstaltens avstyrkande voro i huvud- Tings­

sak följande: Under de förutsättningar, från vilka kommittéförslaget ut-

ginge, syntes det icke tillfredsställande att överlämna en så viktig uppgift

som besvärsprövningen åt tillfälliga, för kort tid i sänder förordnade personer

såsom bisysselsättning för dem. En rätt lagtillämpning på detta område för­

utsatte ingående kunskaper och studier av motsvarande utländska förhållan­

den. Även fordrades auktoritet och stabilitet i avgörandena, något som knap­

past kunde garanteras ensamt genom föredragning av ärendena av en person,

som icke hade någon röst vid deras avgörande. Även ur enhetlighetens syn­

punkt syntes den föreslagna organisationen vara mindre lämplig, då det syntes

kunna befaras, att samma frågor skulle kunna prövas av flera nämnder. (Bil.

sid. 40.)

Även försäkring srådet avstyrkte förslaget på i huvudsak följande grunder:

Flertalet av de frågor, som skulle komma under bedömande, vore av den

speciella art, att för deras bedömande krävdes särskild utbildning och särskild

erfarenhet, som ej de personer kunde väntas äga, vilka erhölle förordnande som

ledamöter i besvärsnämnderna. Den föreslagna organisationen innebure icke

garanti för att nämnderna skulle komma att representera någon högre och än

mindre den högsta sakkunskap på ifrågavarande område. I realiteten komme

i flertalet fall besluten att dikteras av föredragandena ehuru under nämnds-

ledamöternas ansvar. Många skäl talade för att kommitténs förslag även ur

organisationssynpunkt skulle visa sig innebära en sämre organisationsform

än den nuvarande. Ur besparingssynpunkt syntes det icke vara av större

betydelse, om besvärsinstansen gjordes till en avdelning i riksförsäkringsver­

ket eller fortfarande finge bestå som självständigt ämbetsverk. Med hänsyn

till förtroendet för avgörandena och rättssäkerheten måste däremot en dylik

sammankoppling anses olämplig, i det att besvärs- och kontrollmyndigheten

borde intaga en fri och självständig ställning (Bil. sid. 85). I

I detta sammanhang anförde försäkringsrådet, att därest besparingskom-

mitténs förslag bleve genomfört, förhållandena beträffande instansordningen

instans på

i olika fall på socialförsäkringens område skulle bliva ett enda virrvarr. Mest

socialförsäk.

ändamalsenligt och för övrigt det enda lämpliga syntes vara, att en gemensam

råde.

överdomstol inrättades för samtliga socialförsäkringsgrenar. En dylik ge­

mensam överinstans skulle med lämplig befogenhet och erforderlig utrustning

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kunna tjänstgöra såsom en enande länk och verka för att samarbete komme

till stånd. Försäkringsrådet erinrade även om att ålderdomsförsäkringskom-

mittén i sitt betänkande förordat, att en överdomstol beträffande olycksfalls­

försäkringen även skulle kunna bliva en lämplig överinstans för avgörande

av tvister rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens eller den allmänna

pensionsförsäkringens område, samt att jämväl socialförsäkringskommittén fö­

reslagit en gemensam överinstans för olycksfallsförsäkringen och sjukförsäk­

ringen (Bil. sid. 87).

Riksför säkring sanstalten har ävenledes anfört, att det, därest sjukförsäkrin­

gen gjordes obligatorisk, syntes böra tagas under övervägande, om det icke vore

lämpligt att för befordrande av enhetligheten mellan de olika försäkrings-

grenarna låta den för olycksfallsförsäkringen inrättade besvärsinstansen växa

ut till att omfatta samtliga socialförsäkringsgrenar.

Departe-

Enligt min uppfattning måste det väcka starka principiella betänkligheter

mentschefen.

satt besparingskommittén föreslagit inordna besvärsinstansen såsom en

avdelning i samma verk som det, vars beslut skola prövas. Även ur syn­

punkten att bibringa de intresserade största möjliga förtroende för att av­

görandet i sista instans .sker på ett fullt opartiskt sätt synes en dylik an­

ordning vara olämplig. Ur kostnadssynpunkt torde det icke bliva av nämn­

värd betydelse, om besvärsinstansen göres självständig eller icke. Det torde

även kunna starkt ifrågasättas, om den uppfattning är riktig, som ligger till

grund för kommitténs förslag att en del ärenden skola handläggas under

enklare former, nämligen att vissa slag av ärenden för arbetarna äro av ojäm­

förligt större betydelse än andra.

Mot kommitténs förslag att arbetsgivarna skulle med sina försäkringsavgifter

bestrida även besvärsinstansens kostnader synas likaledes erinringar kunna gö­

ras. Om man också principiellt anser, att arbetsgivarna skola betala admi­

nistrationskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen, lärer man dock

med denna uppfattning knappast komma längre än till ett åläggande för dem

att bekosta den inrättning, som har att, jämte premiesättningen, utföra skade-

regleringsarbetet i första hand. Därest statsmakterna i rättssäkerhetens in­

tresse och till gagn för olika grupper av intresserade anse sig böra tillskapa

ett särskilt besvärsorgan i stället för de allmänna domstola.rna, torde denna

omständighet väl näppeligen böra leda till att arbetsgivarna skola bestrida

kostnaderna även för denna besvärsinstans.

Som ett ytterligare skäl att icke nu vidtaga en sådan anordning som bespa­

ra ngskommittén i detta hänseende föreslagit må erinras om vad de nyss citerade

myndigheterna anfört till stöd för en gemensam besvärsinstans i socialför-

säkringsfrågor. Det synes mig otvivelaktigt, att inrättande av en dylik ge­

mensam instans skulle vara av stor betydelse för befrämjande av socialförsäk­

ringens enhetlighet och att åtgärden även i övrigt skulle kunna medföra stora

fördelar. En lösning i sådan riktning bör alltså enligt min mening efter­

strävas. Visserligen låter det sig icke utan ytterligare utredning bedöma, huru-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

91

vida ur andra synpunkter eller av lämplighetsskäl hinder komma att möta mot

att förr eller senare anordna en dylik instans. Men under alla förhållanden kan

det icke vara lämpligt att nu vidtaga en anordning sådan som den av kom­

mittén förordade, vilken skulle försvåra införandet av en gemensam besvärs-

instans.

Vad nu anförts har varit grunden till att jag icke ansett mig kunna förorda

besparingskommitténs förslag i förevarande hänseende. I stället har i försla­

get förutsatts, att försäkringsrådet skall tillsvidare bestå i sin nuvarande ge­

stalt. Den ökade sakkunskap hos besvärsinstansen, som besparingskommittén

med sitt förslag bland annat velat vinna, torde kunna beredas även inom den

nuvarande organisationen, och jag återkommer härtill i det följande i sam­

band med motivering för ett förslag angående vissa ändringar i lagen om för­

säkringsrådet. Det är även min uppfattning att, därest omorganisation av

olycksfallsförsäkringen kommer till stånd, sådana instruktionella bestämmel­

ser böra utfärdas för försäkringsrådet, som kunna vara ägnade att befrämja

ett gott arbetsresultat. Redan nu må emellertid anmärkas, att jag icke funnit

skäl förorda att, på sätt föreslagits i byråchefen von Sckulzenheims vid riks-

försäkringsanstaltens utlåtande över besparingskommitténs betänkande fogade

yttrande, föreslå rådets uppdelning på två särskilda avdelningar, utan torde

det vara tillräckligt, att rådets sammansättning göres något växlande, allt

efter de frågor som skola behandlas. Även till denna fråga återkommer jag i

specialmotiveringen.

Samarbete med yrkesinspektionen.

Enligt besparingskommitténs betänkande skulle såsom förut anförts yrkes­

inspektionen och dess befattningshavare flyttas från socialstyrelsen och i stäl­

let inordnas såsom en yrkesinspektionsavdelning i riksförsäkringsverket.

Huvudskälet för kommitténs förslag i detta hänseende torde hava varit

önskan att åstadkomma en nära samverkan mellan olycksfallsförsäkringens

organ och yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag i detta hänseende har emellertid mött motstånd från

olika håll. Sålunda har förslaget avstyrkts såväl av riksf försäkring sanstalten

(Bil. sid. 37) som av socialstyrelsen (Bil. sid. 196), varjämte såväl svenska

arbetsgivareföreningen som landsorganisationen uttalat sig emot detsamma.

De skäl, som anförts för en överflyttning av yrkesinspektionen på sätt be­

sparingskommittén föreslagit, synas mig icke vara tillräckligt starka för att

föranleda ett upptagande i detta sammanhang av denna fråga, vilken torde

böra ses i samband med flera andra, nu icke föreliggande organisationsfrå­

gor. Jag har alltså icke ansett mig nu böra förorda någon ändring i förlägg­

ningen eller organisationen av yrkesinspektionen.

Besparings­

kommittén.

Departe­

mentschefen.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Tiden för

ikraftträ­

dandet.

De sakkun­

niga.

Gransknings-

nämnden.

Departe­

mentschefen.

Den nja organisationens ikraftträdande.

Såsom förut anförts, var det besparingskommitténs uppfattning, då kommit­

tén i februari 1925 avgav sitt betänkande, att den nya organisationen skulle

kunna beslutas vid sistnämnda års riksdag och att i sådant fall det nya riks­

försäkringsverket skulle kunna begynna sin verksamhet den 1 januari 1926.

De inom departementet tillkallade sakkunniga hava i sina utkast förutsatt,

att den nya organisationen skulle träda i kraft den 1 januari 1927.

Mot denna del av utkastet hava samtliga ledamöter av granskningsnämnden

med undantag av herr Hansson anfört, att med hänsyn till den korta tid, som

enligt utkasten skulle bliva övrig för avveckling av de nuvarande försäkrings-

inrättningarnas verksamhet och för organisationen av den nya riksförsäkrings-

anstalten, de ville föreslå, att tidpunkten för ikraftträdandet måtte uppskjutas

till den 1 januari 1928. Herr Hansson har förklarat, att han anslöte sig till

förslaget om det tidigare ikraftträdandet, då den föreslagna omorganisationen

skulle för statsverket innebära en betydande årlig besparing och några nämn­

värda svårigheter för den nya organisationens genomförande redan vid sist­

nämnda tidpunkt icke syntes föreligga.

Såsom anförts i det föregående, kan genomförandet av den föreslagna ny­

organisationen anses medföra en årlig besparing i förvaltningsavgifter för

staten, som beräknats omedelbart efter de två övergångsåren uppgå till över

800,000 kronor och som, efter det riksförsäkringsanstaltens övergångsstat av­

vecklats, skulle stiga till nära 1,100,000 kronor årligen. Yarje års uppskov

med den nya organisationens genomförande medför alltså en ökad utgift för

statsverket på över 1 miljon kronor. Redan för det budgetår, under vilket re­

formen skulle komma att träda i kraft, skulle besparingen å riksstatens utgifts­

sida, ehuru reformen endast under halva budgetåret skulle vara i tillämpning,

uppgå till ett belopp, som preliminärt uppskattats till över 700,000 kronor.

Från detta belopp avgår emellertid en minskning på inkomstsidan i förvalt-

ningsbidragen från arbetsgivarna å omkring 200,000 kronor, men om den ifråga­

satta lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1927, skulle dock redan under

nästkommande budgetår åt statsverket inbesparas över en halv miljon (cirka

530,000) kronor.

Det synes mig uppenbart, att med hänsyn till de högst avsevärda belopp,

som sålunda kunna inbesparas för statsverket genom att den nya lagstiftningen

träder i kraft vid så tidig tidpunkt som möjligt, ett uppskov med ikraftträdan­

det icke bör ske, med mindre det skulle visa sig oundgängligen erforderligt. T

detta hänseende må till en början erinras om att såväl besparingskommittén

som de sakkunniga ansett den nya organisationen kunna träda i kraft från och

med året näst efter det, då statsmakterna fatta sitt beslut i frågan. Inom so­

cialdepartementet hava sedermera verkställts ytterligare, noggranna undersök­

ningar i denna fråga, därvid bland annat uppgjorts en plan för det organisa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

93

tionsarbete som bör föregå den nya riksförsäkringsanstaltens övertagande av

verksamheten. Grunddragen av denna plan finnas återgivna i en av två bland

de inom departementet tillkallade sakkunniga upprättad promemoria, vilken

promemoria torde få såsom bilaga (Bilaga E) fogas vid detta protokoll och till

vilken jag tillåter mig att i förevarande hänseende i huvudsak hänvisa. Av denna

promemoria framgår såväl de viktigare åtgärder som böra utföras före den nya

lagstiftningens ikraftträdande, som ock den tidpunkt då dessa åtgärder behöva

vidtagas och den tid som kan beräknas åtgå för desamma. Denna plan synes

mig giva vid handen, att ett uppskov icke kan motiveras med att för över­

gången erforderliga arbeten icke skulle hinna i tid utföras.

I detta sammanhang må framhållas, att det ju icke gäller att nu orga­

nisera något nytt slag av verksamhet utan endast att skapa en ny organisation

för övertagande av uppgifter, som redan nu fyllas, ehuru på annat sätt. I själva

verket torde också övergången komma att ske ganska omärkligt, därvid givet­

vis förutsattes, att den nuvarande riksförsäkringsanstalten på vanligt sätt

utför arbetet under år 1926. På sätt som angives i promemorian, torde förbe­

redelsearbetena, såsom premietariffens uppgörande, utarbetande av plan för

den nya anstaltens organisation och anställande av viss personal m. m. under

sådan förutsättning kunna verkställas utan slitningar eller svårigheter.

Genom ändring på en särskild punkt av de sakkunnigas utkast hava för

övrigt utsikterna för erhållande av tillräcklig tid för övergångsarbetet ökats.

Enligt de av de sakkunniga upprättade övergångsbestämmelserna till den före­

slagna lagen om riksförsäkringsanstalten skulle ledamöter i riksförsäkrings-

stämman utses före den 1 oktober 1926 och stämman därefter sammanträda

under sistnämnda månad, bland annat för att välja styrelseledamöter. Hin­

der för bestämmande av tidigare tidpunkter i sådant hänseende hade an­

setts möta på grund av det sätt för utseende av arbetsgivar- och arbetarrepre­

sentanterna i stämman, som förutsatts i de sakkunnigas utkast. Vissa av de

tilltänkta valkorporationerna kunde nämligen sannolikt icke sammanträda

förrän i september månad. Enligt det nu föreliggande förslaget, som därutin-

nan överensstämmer med granskningsnämndens mening, skola arbetsgivar­

representanterna utses av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och

arbetarrepresentanterna av landsorganisationen. På detta sätt torde leda­

möterna kunna utses tidigare än sålunda förut ifrågasatts eller redan före

den 1 augusti 1926. Därigenom utsträckes förberedelsetiden med två månader,

så att densamma efter stämmans första sammanträde, då styrelse skall utses,

kommer att utgöra fyra ä fem månader.

Den andra av granskningsnämnden framställda huvudanmärkningen mot för­

slaget om nyorganisationens ikraftträdande den 1 januari 1927 var, att över­

gångstiden bleve för kort för att medgiva avveckling av de nuvarande ömse­

sidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Härutinnan lärer emellertid vara att an­

föra följande. Såsom torde framgå av den kommande specialmotiveringen,

följer det av ifrågavarande förslag icke nödvändigtvis, att dessa bolag skola

helt och hållet upphöra med sin verksamhet från och med den dag, då den nya

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Frågor

samman­

hängande

med ö

11

er­

gången till

den nya

organisa­

tionen.

ordningen träder i tillämpning. Visserligen äro sådana bestämmelser avsedda

att genomföras, att så lämpligen kan ske, men bolagen skola å andra sidan hava

möjlighet icke blott att fortfarande fungera för utgivande av sjukersättningar

m. m. i anledning av de skador vilka inträffat före den 1 januari 1927 utan

även att, i den mån bolagen icke på grund av bestämmelse i vederbörande bo­

lagsordningar nödgas träda i likvidation, fortfarande handhava utgivandet av

livräntor och ombesörjandet av s. k. reaktiveringsverksamhet beträffande liv-

räntetagare m. m. För dylik verksamhet eller för arbete i sammanhang med bo­

lagens likvidation torde i varje fall för en ej oväsentlig tid framåt en avsevärd

del av bolagens personal kunna, därest så önskas, vinna sysselsättning. I detta

sammanhang vill jag även erinra om att, enligt vad jag i det följande vill när­

mare utveckla, det är avsett att till befattningshavare hos bolagen, som till

följd av nyorganisationen gå förlustiga sin anställning, ersättning skall utgå

efter vissa grunder.

Vid framställandet inom granskningsnämnden av ifrågavarande anmärkning

torde jämväl hava tagits hänsyn till de svårigheter, som förmodats kunna upp­

stå för bolagen på grund av bundenhet under längre tider av gällande hyres­

avtal om lokaler. Denna fråga lärer kunna uppkomma huvudsakligen beträf­

fande de största bolagen, då de flesta av de mindre hava såväl personal som lo­

kal väsentligen gemensamma med andra företag. Några avsevärda svårigheter

att få hyresrätten till lokalerna överlåten på andra torde i de speciella fall som

kunna tänkas uppkomma knappast föreligga. Erinras må även, att i anledning

av vad nyss anförts åtminstone under det första året efter nyorganisationen

visst lokalbehov alltjämt torde komma att göra sig gällande.

Det kan måhända i detta sammanhang förtjäna att ytterligare erinras, att

ifrågavarande försäkringsbolag äro ömsesidiga och att de icke hava eller ens

få hava till ändamål att bereda delägarna någon vinst. Några ekonomiska

intressen av bolagens fortbestånd, vilka äro av sådan natur att statsmakterna

hava anledning att vid ordnande av olycksfallsförsäkringens organisation taga

hänsyn till desamma, lära alltså knappast kunna föreligga för delägarna.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag, på grund av de stora bespa­

ringar .som stå att vinna för statsverket genom den ifrågasatta nyorganisatio­

nens snara ikraftträdande, ansett mig böra biträda förslaget om att den nya

lagstiftningen skall träda i tillämpning från ingången av år 1927. I

I detta sammanhang vill jag även beröra några frågor, som sammanhänga

med övergången till den nya organisationen. Dessa frågor äro dels av orga­

nisatorisk och dels av ekonomisk natur.

Beträffande organisationen har på skäl som anförts i den nyss citerade pro­

memorian (Bilaga E) det ansetts vara lämpligt att från och med det nya

systemets ikraftträdande den nya riksförsäkringsanstalten skall helt och hållet

övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet, även i vad avser

arbetsuppgifter som avse tid före den njm lagstiftningens ikraftträdande. Så­

som anförts i promemorian torde dessa uppgifter i huvudsak vara följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

95

1) definitiv reglering av försäkringsavgifter för .större arbetsgivare för år

1926;

2) debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med

undantag för arbetsgivare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, för

vilka nämnda debitering verkställts redan under år 1926;

3) behandling av klagomål över avgifter, som påförts mindre arbetsgivare i

arbetsgivarförteckningarna för år 1926 och tidigare år;

4) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare och för

vilka anmälan inkommit före den 1 januari 1927 men som vid nämnda tid­

punkt ännu icke slutreglerats;

5) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare år men som

den 1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda;

6) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående liv­

räntor enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren

1918—1926;

7) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående liv­

räntor enligt 1901 års lag;

8) utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926.

Vad dessa uppgifter närmare innebära torde tillfyllest framgå av prome­

morian, till vilken jag alltså tillåter mig att i sådant hänseende hänvisa.

Vad angår de ekonomiska förhållandena beträffande övergången, har man

-— i överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla sedan övergången

skett — ansett sig böra utgå från den grundsatsen, att den nya anstalten skall

för de uppgifter, som den sålunda bör övertaga från det nu gällande systemet

erhålla full ersättning med belopp motsvarande den nya anstaltens kostnader

för ändamålet.

Senare torde jag få tillfälle att anmäla förslag om proposition till riksdagen

rörande ordnandet av dessa ersättningsfrågor, men torde jag redan nu böra i

allmänna drag angiva, huru desamma enligt mitt förmenande skola ordnas.

Därvid torde en uppdelning av kostnaderna böra ske i två grupper, förvalt­

ningskostnader och prestationskostnader.

En verkställd kalkyl över förvaltningskostnaderna för dessa övertagna upp­

gifter har givit vid handen, att sagda kostnader, därest de komma att uppgå

till samma belopp som för närvarande, kunna beräknas utgöra omkring 500,000

kronor i ett för allt. Närmare lärer beloppet icke kunna bestämmas, förrän

den nya riksförsäkringsanstaltens räkenskaper för dess första verksamhetsår

föreligga avslutade, och ^anordnande av ersättning för ändamålet torde böra

bero på framställning från anstalten vid nämnda tidpunkt, d. v. s. tidigast

under budgetåret 1927—-1928.

Till en del komma de sålunda angivna förvaltningskostnaderna att täckas

av vissa under samma tid till statsverket inflytande inkomster. Av de förvalt-

ningskostnadsbidrag, som enligt 16 § i gällande lag skola erläggas av arbets-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

givarna och försäkringsbolagen, har, även om organisationsförslaget godkännes,

under nästkommande budgetår beräknats komma att inflyta ett belopp av

400,000 kronor, vilket belopp avser tid före den 1 januari 1927. Och ännu un­

der budgetåret 1927—1928 har beräknats komma att i dylika bidrag inflyta

omkring 350,000 kronor.

De prestatimskostnader, som komma att åvila den nya anstalten på grund

av dess övertagande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet,

på sätt nyss sagts, torde böra täckas genom överförande till den nya anstalten

av de hos nuvarande anstalt befintliga fondmedlen.

Här torde det vara lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för de fonder,

riksförsäkringsanstalten upplagt i och för av anstalten bedriven verksamhet

enligt 1916 och 1901 års lagar. Enligt 19 § i 1916 års lag skola de till

anstalten jämlikt lagen inflytande försäkringsavgifterna ingå till en fond, som

förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung och riksdag. 1917

års riksdag har, med bifall till vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, god­

känt vissa grunder för förvaltningen av denna fond, vilka finnas intagna i

ett av Kungl. Maj:t den 29 juni 1917 utfärdat reglemente. Fonden uppgick

vid 1924 års utgång till 38,153,631 kronor, varav livräntereserven, d. v. s.

sammanlagda kapitalvärdet av före sistnämnda tidpunkt beviljade livräntor,

utgjorde 30,651,223 kronor, ersättningsreserven, d. v. s. det beräknade ka­

pitalvärdet av övriga ersättningar i anledning av olycksfall, som inträffat

före samma tidpunkt, till 4,900,000 kronor samt den s. k. premieutjämnings-

och säkerhetsfonden till 2,602,408 kronor. Den fond, som bildats i och

för anstaltens verksamhet enligt 1901 års lag, har enligt ett av Kungl. Maj :t

den 31 december 1921 meddelat beslut intill 1924 års utgång av anstalten

förvaltats särskilt, därvid bestämmelserna i förutnämnda reglemente den 29

juni 1917 i tillämpliga delar länt till efterrättelse. Denna fond uppgick vid

1924 års utgång till 8,219,591 kronor, därav livräntereserven utgjorde 5,952,077

kronor och säkerhetsfonden ej mindre än 2,267,514 kronor. Emellertid har

1924 års riksdag, med bifall till en av Kungl. Maj:t härutinnan avlåten propo­

sition (nr 172), som föranletts av framställning från riksförsäkringsanstal­

ten, medgivit, att fonden enligt 1901 års lag finge från och med den 1 ja­

nuari 1925 sammanläggas med fonden enligt 1916 års lag samt att där­

efter från den sålunda sammanlagda fonden skulle utgivas jämväl de ersätt­

ningar som det ålåge riksförsäkringsanstalten att utbetala enligt 1901 års lag.

Den sålunda medgivna sammanslagningen har också ägt rum från och med

1925 års ingång. Dock låter det sig utan svårighet beräkna, huru stor del av den

sammanlagda fonden, som belöper å anstaltens verksamhet enligt 1916, respek­

tive 1901 års lagar. En genom de sakkunnigas försorg verkställd preliminär

uppskattning av läget, sådant det kommer att te sig vid 1926 års utgång, giver

vid handen, att i fonden enligt 1916 års lag ingående livränte- och ersättnings-

reserver då torde komma att uppgå till omkring 44 miljoner kronor och den däri

ingående premieutjämnings- och säkerhetsfonden till lägst 1,5 miljoner kronor.

Fonden enligt 1901 års lag har vid samma tidpunkt beräknats komma att upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

97

gå till omkring 8 miljoner kronor, därav livräntereserven ansetts uppgå till om­

kring 5,5 miljoner kronor och säkerhetsfonden till omkring 2,5 miljoner kronor.

Prestationskostnaderna för den nya anstalten i anledning av övergången avse,

såsom framgått av redogörelsen för de övertagna uppgifterna, dels sjukersätt­

ningar och begravningshjälp enligt 1916 års lag, dels livräntor enligt 1916 och

1901 års lagar. Vad då till en början angår livräntorna, är det uppenbart, att den

nya anstalten för övertagande av skyldigheten att utgiva desamma bör erhålla

ett belopp, motsvarande livräntornas kapitalvärde. Då i förutnämnda belopp för

förvaltningskostnader i anledning av övergången icke inräknats kostnaden för

utgivande av livräntor, bör vidare till det kapitalbelopp som sålunda skall ut­

givas till den nya anstalten läggas erforderligt belopp såsom ersättning för

denna kostnad. Detta förvaltningstillägg torde, enligt vad förutnämnda pro­

memoria (Bilaga E) giver vid handen, skäligen böra bestämmas till en och

en halv procent av kapitalvärdet av de livräntor, som utgå på grund av försäk­

ringar enligt 19.16 års lag. I fråga om livräntor enligt 1901 års lag synes,

enär någon reaktiveringsverksamhet beträffande dessa icke förekommer, för-

valtningstillägget kunna på sätt i nämnda promemoria förordats begränsas till

en procent.

Vidare bör den nya anstalten tydligen erhålla ett belopp, som svarar mot

ersättningsreserven för verksamheten enligt 1916 års lag.

Förutom värdehandlingar eller penningbelopp, motsvarande livräntereser-

verna vid 1926 års utgång enligt 1916 och 1901 års lagar jämte förut an­

givna. förvaltningskostnadstillägg ävensom ersättningsreserven vid samma tid­

punkt enligt 1916 års lag, torde — efter verkställande av erforderliga nog­

grannare beräkningar angående huru stor del av den sammanslagna fonden,

som belöper å verksamheten enligt respektive lagar — skäligen böra till den

nya riksförsäkringsanstalten överlämnas såsom säkerhetsfond dels ett belopp,

motsvarande fem procent av livräntereserven enligt 1901 års lag, dels ock,

i den mån medel finnas för ändamålet tillgängliga hos den nuvarande riks­

försäkringsanstalten, likaledes intill fem procent av livräntereserven enligt

1916 års lag ävensom av den del av ersättningsreserven, som svarar mot kapi­

talvärdet av livräntor.

Som framgår av de nyss anförda siffrorna komma efter det att sålunda ifrå­

gasatt överlämnande av fondtillgångar till den nya anstalten ägt rum, de medel

som härflyta från verksamheten enligt 1901 års lag att visa ett överskott av

över 2 miljoner kronor. Såsom i det följande skall närmare utvecklas, är avsik­

ten att av detta överskott skola tagas erforderliga medel för bestridande av

tillämnade ersättningar åt sådan icke ordinarie personal hos den förutvarande

riksförsäkringsanstalten och personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkrings-

bolagen, som till följd av omorganisationen förlorar sin anställning. Återstoden

av samma överskott torde tills vidare böra reserveras för kommande användning

för något olycksfallsförsäkringen närstående ändamål. Å verksamheten enligt

1916 års lag kan enligt vad siffrorna utvisa överskott av motsvarande natur

icke förväntas uppstå.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 90 käft. (Nr 109).

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I samband med redogörelsen för de med övergången till det nj-a systemet

sammanhängande kostnadsfrågorna må även nämnas, att vid början av den nya

anstaltens verksamhet ett visst förskott av statsmedel torde bliva erforderligt.

Förut har anförts, att organisationsarbetet för den nya anstalten bör begynna re­

dan under år 1926, och för detta ändamål kommer att erfordras utbetalning av

arvoden åt riksförsäkringsstämmans ledamöter, åt styrelsen samt i viss ut­

sträckning åt personal. Därjämte måste bestridas utgifter för lokalhyra, tryck­

ning, skrivmateriaiier1 och dylikt. Vidare skall anstalten redan från nyåret

1927 övertaga hela sin blivande verksamhet och alltså från nämnda tidpunkt

vidkännas fulla personal- och övriga administrationskostnader. Anstalten skall

även från samma tidpunkt utbetala ersättningar av olika slag. Först under lop­

pet av första kvartalet 1927 komma emellertid försäkringsavgifter att inflyta

till anstalten. För täckande av kostnaderna före 1927 års ingång bör tydligen

staten lämna anstalten visst förskott. Då det icke med säkerhet kan påräknas,

att i de överlämnade fondmedlen komma att ingå kontanta medel i tillräcklig

omfattning, torde förskottet böra avse jämväl de medel, som erfordras för täc­

kande av anstaltens löpande utgifter under början av år 1927. Storleken av detta

förskott har ansetts kunna uppskattas till 650,000 kronor, av vilket belopp emel­

lertid minst 250,000 kronor kan beräknas komma att återbetalas redan under

nästkommande budgetår. Återstående 400,000 kronor hava ansetts böra få inne­

stå hos anstalten i avräkning på förenämnda anstalten tillkommande ersättning

för förvaltningskostnader belöpande å verksamhet, som avser tid före den 1 ja­

nuari 1927.

I denna översikt över de med övergången förenade kostnaderna har icke be­

rörts den ersättning, som bör tillkomma den nya riksförsäkringsanstalten i och

för fullgörande av uppgifter, som icke tillhöra olycksfallsförsäkringen enligt

1901 och 1916 års lagar. Även om dessa kostnader i viss mån avse verksam­

het, belöpande å tid före den nya lagens ikraftträdande, representera desamma

nämligen en årligen återkommande efterhandsutgift för statsverket, varför de­

samma ansetts rätteligen böra medtagas i beräkningen över de årliga kost­

naderna.

Med ett närmare utförande jämväl av de sist behandlade frågorna torde böra

få anstå till den senare tidpunkt, då fråga kan bliva om framläggande för riks­

dagen av proposition i ämnet.

Ersättning åt viss personal lins riksförsäkringsanstalten och de ömse­

sidiga bolagen.

I detta sammanhang torde ytterligare en fråga av ekonomisk innebörd böra

något beröras. En följd av centraliseringen och den personalminskning, man

därigenom vill vinna, blir uppenbarligen, att en del av personalen hos den nu­

varande riksförsäkringsanstalten och hos de ömsesidiga bolagen blir överflö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

90

dig. Vad angår antalet personer, som sålunda skulle gå miste om sin anställ­

ning och icke erhålla sådan hos den nya anstalten, är det svårt att för närva­

rande göra någon beräkning, da man icke kan bedöma, i vilken omfattning be­

fintlig personal kan komma att användas för den nya anstaltens räkning eller

fortfarande tagas i anspråk inom de ömsesidiga bolagen.

Det synes mig uppenbart, att i den man nuvarande befattningshavare hos Beparte-

riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen icke på sätt nyss antytts mentschefe:

erhålla fortsatt anställning, de i anledning därav böra erhålla någon ersättning

från statens sida. Detta gäller naturligen icke riksförsäkringsanstaltens ordi­

narie befattningshavare, vilka som följd av organisationsförslagets genom­

förande skulle bliva överförda på övergångsstat och alltså komma att åtnjuta

lön å sådan stat. Men beträffande anstaltens övriga befattningshavare liksom

i fråga om bolagens tjänstemän torde det med skäl kunna sägas, att då stats­

makterna genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta undan­

röja förutsättningarna för deras tidigare anställning, de icke skäligen kunna

undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer. Emellertid är frågan om

de grunder efter vilka dylik ersättning bör utgå till personer i olika ställ­

ning ännu icke slutligt utredd, och jag är alltså icke för dagen beredd att

framlägga något förslag i frågan. Jag torde lämpligen vid ett senare tillfälle

få återkomma därtill.

Redan i detta sammanhang torde emellertid få anmärkas, att de sålunda

ifrågasätta ersättningarna icke äro avsedda att föranleda någon direkt stats­

utgift. I samband med frågan om tiden för den nya organisationens ikraft­

trädande har nyss erinrats därom att från olycksfallsförsäkringsverksamheten

enligt 1901 års lag återstår ett överskott, sedan från vederbörande fondmedel

frånräknats kapitalvärdet av alla enligt nämnda lag utgående livräntor till­

lika med säkerhetstillägg och ersättning för förvaltningskostnad. Över nämn­

da överskott lära statsmakterna kunna förfoga på det sätt, att en del därav an­

vändes till bestridande av ifrågavarande ersättningar. I samband med den kom­

mande behandlingen av frågan om nu avsedda ersättningar torde alltså böra

upptagas spörsmålet om inhämtande av riksdagens medgivande till att erfor­

derligt belopp av sagda överskottsmedel tages i anspråk för nämnda ändamål.

Samarbete med sjukkassorna.

Bland de punkter, som redan i detta sammanhang torde böra behandlas, är

den som rör riksförsäkringsanstaltens samarbete med sjukkassorna.

Redan ålderdomsförsäkringskommittén hade till behandling upptagit frågan iIderdoms-

om samverkan mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna ehuru försäkrings-

kommittén icke funnit nödigt att upptaga bestämmelse därom i det av kom- kommittin-

mittén avgivna lagförslag, som ligger till grund för gällande olycksfallsförsäk­

ringslag. I motiveringen till nämnda förslag har emellertid kommittén utför­

ligt behandlat frågan. Utgångspunkten för denna behandling var kommitténs

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

hemställan, att bestämmelser om karenstid i fråga om olycksfallsförsäkringen

icke skulle upptagas. Denna hemställan hade av kommittén väsentligen mo­

tiverats därmed, att obligatorisk sjukförsäkring icke vore genomförd i vårt

land. Då man, anförde kommittén, under sådana förhållanden ej kunde utgå

ifrån att den skadade under sjukdomstiden skulle i varje eller ens det över­

vägande antalet fall omhändertagas av sjukförsäkringen och då åtminstone

tills vidare direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren ej syntes kunna förordas,

hade man icke någon annan utväg än att åt olycksfallsförsäkringen överlämna

beredandet av ersättning även för den första tiden efter olycksfallet. Emeller­

tid hade det synts kommittén, som om de svårigheter vilka måste uppkomma

genom en nödfallsåtgärd sådan som karenstidens borttagande, skulle kunna i

avsevärd mån minskas, därest ett intimare och mera ändamålsenligt samarbete

mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna kunde komma

till stånd.

Ett dylikt samarbete syntes kommittén företrädesvis i tvenne avseenden kun­

na åstadkommas, nämligen dels därigenom att vissa sjukkassor skulle fungera

såsom ombud för riksförsäkringsanstalten med huvudsakligen liknande upp­

gifter som tillkomme anstaltsombuden, dels även därigenom att anstalten

skulle med för ändamålet lämpliga sjukkassor kunna ingå ett slags återför-

säkringsavtal av innebörd, att dessa kassor inom sitt verksamhetsområde i

större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för sjukdomstiden, d. v. s. tiden

innan invaliditet ansågs hava inträtt. Samarbetet mellan olycksfalls- och sjuk­

försäkringens organ hade, anförde kommittén, i den schweiziska lagstiftningen

ordnats genom särskilda lagbestämmelser, enligt vilka s. k. erkända sjukkassor

vore skyldiga att åtaga sig uppdrag såsom ombud för olycksfallsförsäkringen

ävensom att under de sex första veckorna efter olycksfallet övertaga försäk­

ringen. Att för vårt land redan nu söka genom lagbestämmelser ordna ett

samarbete av ifrågavarande art hade emellertid icke synts kommittén lämpli­

gen kunna ifrågasättas med hänsyn till beskaffenheten av den nuvarande sjuk-

kasselagstiftningen i vårt land. Härtill komme, att, som bekant, det övervä­

gande antalet sjukkassor för närvarande endast lämnade kontant sjukhjälp

men ej läkarvård och läkemedel och därför ej alltid lämpade sig för den ifråga­

varande uppgiften.

Social-

I socialförsäkringskommitténs år 1919 framlagda förslag angående obliga-

^kommittén'

dorisk sjukförsäkring intogs emellertid ett stadgande om att vid sjukdom,

som avsåges i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, det skulle åligga

den allmänna sjukkassa inom vilkens område den sjuke vistades att för

den försäkringsinrättnings räkning i vilken han vore försäkrad enligt nämn­

da lag utgiva ersättning enligt samma lag, intill dess att inrättningen

funne lämpligt att själv övertaga utgivandet av ersättningen. För uppkom­

mande omkostnader skulle kassan äga att av försäkringsinrättningen erhålla

skälig gottgörelse. Sjukkassa skulle också äga att med den i förslaget ifråga­

satta sjukkasseöverstyrelsens medgivande och mot skälig gottgörelse för upp­

kommande kostnader för försäkringsinrättnings räkning åtaga sig verksamhet

för genomförande inom sjukkasseområdet av den obligatoriska olycksfallsför­

säkringen.

I motiven till detta stadgande redogjorde kommittén för de skäl, som anförts

för och mot en s. k. karenstid i fråga om olycksfallsförsäkring, och yttrade

därom att de å ömse sidor anförda skälen otvivelaktigt vore förtjänta av

synnerligt beaktande, varför den tveksamhet som framträtt vid denna frågas

behandling måste anses såsom ganska naturlig. Bland annat yttrade kommit­

tén därom, att det även ur principiell synpunkt syntes få anses riktigt, att

samtliga olycksfall i arbete omfattades av den speciellt därför avsedda för­

säkringen. Men å andra sidan kunde man enligt kommittén ej förneka bety­

delsen av att vården av de egentliga sjukdomsfallen och de mindre skadorna

övertoges av sjukförsäkringens organ, vilka på grund av sin verksamhet hade

stora förutsättningar att kunna väl fylla denna uppgift. Särskilt måste det

till följd av den lokala begränsningen av sjukkassornas verksamhet ofta ställa

sig lättare för dem att utan omgång och tidsutdräkt lämna de skadade vård

och ersättning, än vad förhållandet i många fall måste antagas vara för

olycksfallsförsäkringens organ. Kommittén hade därför för sin del sökt finna

en utväg, genom vilken skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillvaratagas

det berättigade hos båda de i denna fråga framträdande åsikterna. Genom en

anordning sådan som den nyssnämnda av kommittén föreslagna, kombinerad

med karenstidens slopande, komma enligt kommittén den skadade i de flesta

fall att på det för honom bekvämaste sättet erhålla understöd, medan å andra

sidan åt olycksfallsförsäkringens organ bevarades möjlighet till ett ingripande,

så snart dess intresse det krävde. Bestämmelsen om rätt för sjukkassa att åtaga

sig verksamhet för försäkringsinrättningens räkning hade förestavats av sam­

ma skäl som legat till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i

enahanda hänseende.

I specialmotiveringen utvecklade kommittén vidare, att den uppgift som

skulle komma att vila på sjukkassorna skulle innebära skyldighet för dem att

vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete i regel lämna den erforderliga vår­

den och att endast i undantagsfall •— såsom där lämpligare vård ansåges kun­

na erhållas på annat sätt eller då så borde ske med avseende å framtida invali­

ditet — vården borde övertagas av olycksfallsförsäkringens organ. Sjukkas­

san skulle vara berättigad dels till ersättning för sina utgifter enligt lagen

och dels till gottgörelse för sina omkostnader, och kassan skulle alltså vara

direkt ekonomiskt intresserad i behandlingen av olycksfallen. Då enligt kom­

mitténs förslag understöden enligt sjukförsäkringslagen och olycksfallsför­

säkringslagen skulle komma att utgå efter väsentligen samma grunder, syntes

befattningen med olycksfallen icke komma att medföra särskilda svårigheter

för sjukkassorna. Försäkringsinrättningen skulle enligt den föreslagna bestäm­

melsen icke vara skyldig att utom i fråga om gottgörelse för de särskilda om­

kostnaderna ersätta kassan mera än vad som skäligen motsvarade vad inrätt­

ningen själv i dylikt fall skolat utgiva. Då emellertid ersättningens belopp

i första hand bestämdes genom beslut av sjukkassan, kunde rättelse vinnas

genom anförande av besvär över sjukkassans beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

101

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Besparings-

kommittén.

Tanken på samarbete mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkas­

sorna upptogs också av besparingskommittén. Som förut anförts har kommittén

i allmänhet utgått från att samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar

vore i hög grad önskvärt. Genom ett av kommittén framställt förslag att på

varje plats endast skulle få finnas en enda statsunderstödd sjukkassa skulle nu,

anförde kommittén, splittringen i den lokala sjukkasseorganisationen bortfalla.

Då härtill komme, att genom kommitténs förslag om centralisering av olycks-

fallsförsäkringsverksamheten de hittillsvarande yttre hindren för en närmare

samverkan av nyss antydd art blivit avlägsnade, borde enligt kommittén en

dylik samverkan kunna komma till stånd. Syftet med samarbetet skulle vara,

att de skadades oförmåga till arbete skulle underkastas bättre kontroll och

att de skadade snarast möjligt skulle omhändertagas och erhålla lämplig

vård, varigenom utgifterna för försäkringens prestationer borde kunna ned­

bringas.

På i huvudsak dessa skäl föreslog besparingskommittén, att sjukkassa som

av den föreslagna försäkringsavdelningen i riksförsäkringsverket och av sin

tillsynsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, prövades lämplig för uppgiften skulle

vara skyldig att åtaga sig att meddela försäkring för sådan ersättning till

skadade arbetare, som vore att hänföra till sjukersättning; alltså icke invalidi­

tetsersättning (livränta) eller ersättning till efterlevande. Åtagandet skulle

till en viss grad ske på egen risk, d. v. s. sjukkassorna skulle — vare sig för­

säkringsavdelningen bestämde och uppbar premierna och sedan till kassorna

överlämnade ett mot de övertagna riskerna svarande belopp eller kassorna efter

av anstalten fastställda tariffer själva debiterade och direkt från arbetsgivarna

uppburo premierna — mot erhållande av premiebeloppet bestrida förekommande

ersättningar utan återkravsrätt — annat än i undantagsfall — hos försäkrings­

avdelningen.

Vad anginge den tid för vilken sjukkassorna sålunda skulle övertaga ersätt­

ningsskyldigheten borde det enligt kommitténs uppfattning tillses, att den­

samma ej gjordes alltför kort. Å andra sidan borde den icke heller göras för

lång, så att sjukdomstillståndets upphörande och invaliditetens inträdande i

allt för stor utsträckning infälle inom ifrågavarande tidrymd. Med hänsyn

till verkställd utredning (betänkandet sid. 262—263) dels angående olycks­

fallens fördelning efter sjuktidens längd, dels angående den tid som i regel för-

flöte mellan olycksfallet och invaliditetens inträdande i sådana fall där olycks­

fallen medfört dylik påföljd, föreslog därför kommittén, att sjukkassa skulle

äga åtaga sig ersättningar för tiden från och med den femtonde dagen ■—

d. v. s. från utgången av den av kommittén förordade förkortade karenstiden

— till och med den sextiotredje dagen efter olycksfallet. Så snart invaliditet

eller dödsfall inträdde, skulle försäkringsavdelningen omedelbart övertaga er­

sättningsskyldigheten.

Enligt kommitténs beräkning skulle, därest samtliga olycksfall komme att

övertagas av sjukkassor, antalet fall då sjukersättning skulle utgå från cen­

tralanstalten komma att nedgå till något mer än tio procent av hela antalet

olycksfall. Redan innan samarbetet fullt kommit i gång skulle emellertid,

Kungl. May.ts proposition nr 109.

103

efter den föreslagna förkortningen av karenstiden ock därest karenstidsförsäk-

ring icke finge meddelas av riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning, an­

talet av avdelningen behandlade olycksfall sannolikt icke komma att överskrida

antalet av de olycksfall, som för närvarande behandlades av försäkringsinrätt-

ningarna. Sjukkassorna skulle givetvis även, också där de icke övertoge så­

dana uppgifter som nyss sagts, i större utsträckning än för närvarande kunna

gorå tjänst i egenskap av ombud för försäkringsinrättningen och i sådan

egenskap verkställa sjukkontroll samt uppgöra och kontrollera arbetsgivarför-

teckningar.

I sin specialmotivering (sid. 260 ff.) utvecklade kommittén närmare skälen

för att kommittén föreslagit ett samarbete av dylik art och icke stannat vid

att påyrka, att sjukkassornas uppgift skulle inskränka sig till att förskot­

tera eller å försäkringsinrättningens vägnar utgiva ersättning, vilken sedan

skulle återregleras från inrättningen. Beträffande detta sista alternativ hade

kommittén funnit, att det knappast skulle komma att medföra några mera

avsevärda fördelar i jämförelse med vad som skulle vinnas genom att in­

rättningen själv ombesörjde skaderegleringen. Av detsamma skulle nämligen

följa en vidlyftig granskning av de från sjukkassorna gjorda utbetalningarna,

och vid denna granskning skulle möta samma svårigheter som för närvarande

vidlådde den centraliserade skaderegleringen. Ett samarbete på dylika grun­

der hade visserligen redan etablerats av riksförsäkringsanstalten, dock endast

med ett fåtal kassor, inalles 15, och i stort sett befunnits fördelaktigt och ar-

betsbesparande. Sannolikt skulle dock förhållandena komma att ställa sig an­

norlunda, om ett samarbete efter dessa linjer skulle avse ett större antal kassor

av skiftande storlek och kompetens. Därest sjukkassorna finge på egen risk

övertaga viss del av försäkringen, skulle dessa brister otvivelaktigt väsentligt

förminskas.

Beträffande fördelarna med ett samarbete av den av kommittén förordade

arten framhöll kommittén vidare, att utom det att därigenom den onödiga om­

gång som måste följa av att skaderegleringen skedde från en för hela landet

gemensam central anstalt, till stor del skulle upphöra, sjukkassorna vidare

skulle såsom försäkringsgivare för olycksfallsförsäkringen få större intresse

av att öva erforderlig kontroll över de skadade. Även de kortvariga sjuk­

domsfallen skulle sålunda kunna ställas under effektiv kontroll. Vederbörande

kassas sjukbesökare kunde vid skilda tillfällen göra sin rond hos de skadade i

hemmen och skulle då hava tillfälle att övertyga sig om huruvida och i vad

mån sjukdomstillstånd och arbetsoförmåga fortfarande förelåge, samt att

efterse att den skadade ställde sig läkares anvisningar till efterrättelse. Dess­

utom kunde sjukkassan i de fall, då de skadade infunne sig på kassans expedi­

tion för att utfå sin ersättning, hava tillfälle att följa deras tillfrisknande.

Kommittén anförde slutligen, att när framdeles erfarenhet vunnits rörande

sjukkassornas förmåga att handhava sjukvårdsgöromål m. m., det torde kunna

tagas under övervägande att utsträcka sjukkasseersättningstiden eller even­

tuellt att till sjukkassorna överlåta regleringen på egen risk av olycksfallser-

sättningarna under hela sjukdomstiden.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparings­

kommitténs

förslag.

I de yttranden, som avgivits över besparingskommitténs förslag, bär frågan

om samarbetet mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna icke

mera allmänt berörts. Följande uttalanden hava emellertid gjorts.

Riks för säkring sanstalten ansluter sig i sitt yttrande (Bil. sid. 7) i princip

till tanken, att en gemensam lokal underbyggnad för hela socialförsäkringen

bär eftersträvas, varigenom kostnaderna för understöden kunde nedbringas och

centralorganens förvaltningskostnader skulle minskas. Bland annat skulle i så­

dant fall olycksfallsersättningarna i avseende å sjukhjälpstiden eller en del där­

av kunna överflyttas till sjukkassorna, vilka därjämte skulle bliva ombud för

olycksfallsförsäkringen i vissa avseenden. Besparingskommitténs förslag i

förevarande avseende kunde dock icke anses tillfredsställande, då det byggde

på framtidsförhoppningar, om vilkas realiserande man ännu icke kunde förut­

säga något. ■— Av anstaltens yttrande framgår, att anstalten anser samarbete

lämpligen kunna komma till stånd allenast med eu obligatorisk social sjuk­

försäkring.

För säkring srådet (Bil. sid. 75) anser det kunna ifrågasättas, huruvida ge­

nom kommitténs förslag kunde åt de frivilliga sjukkassorna givas en sådan

organisation, att erforderliga garantier erhölles för att de skulle kunna fylla

de tillämnade uppgifterna beträffande olycksfallsförsäkringen. Vidare anför

försäkringsrådet (Bil. sid. 84), att det vore ovisst, om sjukkassorna för den av

besparingskommittén ifrågasatta, jämförelsevis obetydliga tillökningen i stats­

bidrag skulle vara villiga att åtaga sig uppgifter för olycksfallsförsäkringen.

Försäkringsrådet erinrar även om vissa svårigheter, som ur dess synpunkt

skulle komma att följa med ett system, enligt vilket sjukkassorna skulle i före­

varande hänseende handla på eget ansvar.

Försäkring sinspektionen (Bil. sid. 97) förklarar likaledes, att det syntes

mindre sannolikt, att den förordade vägen skulle visa sig framkomlig. Den

schweiziske lagstiftaren hade tänkt sig ett sådant samarbete, men olycksfalls-

försäkringsanstalten i Schweiz hade funnit sig icke kunna genomföra detsam­

ma. Ett av skälen härtill vore den intressemotsats som hade sin grund däri att

sjukkassorna icke hade intresse av att genom omsorgsfull vård förhindra inva­

liditet.

Jämväl socialstyrelsen (Bil. sid. 185) anser cn samverkan av a.ntydd art

ändamålsenlig och önskvärd men finner, att utsikterna för densamma vore

synnerligen problematiska med den organisation av sjukkasseverksamheten

som kommittén tänkt sig. Hela riket komme icke att bliva försett med sjuk­

kassor, men även för de orters vidkommande där sjukkassor komme att finnas

syntes de endast mera undantagsvis bliva skickade att övertaga de av kom­

mittén ifrågasatta uppgifterna. Endast i de större städerna samt i allmänhet,

i mera'folkrika orter syntes man kunna förvänta, att de frivilliga sjukkassorna

skulle vara i stånd att handhava jämväl olycksfallsförsäkringsverksamheten.

övertagandet på egen risk av en del av olycksfallsförsäkringen skulle dessutom

ofta ställa kassorna inför synnerligen svårlösta och invecklade rättsfrågor. —

Styrelsen har emellertid betonat, att de sålunda gjorda erinringarna uteslutan­

de gällde beträffande på frivillighet grundade sjukkassor. Under förutsätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

105

ning att sjukförsäkringen gjordes obligatorisk syntes de anförda svårigheterna

komma att försvinna eller i allt fall i väsentlig grad förringas.

Även sjukkasseförbundets styrelse (Bil. sid. 305) har uttalat sig i förevaran­

de fråga och därom yttrat, att styrelsen funne sjukkassornas skyldighet given

att efter förmåga lämna sin medverkan till ett samarbete mellan olika social-

försäkringsgrenar. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida man hade anledning

att i sådant avseende hysa större förväntningar, innan en obligatorisk sjukför­

säkring kommit till stånd. Det ville på vidare anförda skäl synas styrelsen,

att den sjukförsäkring som enligt besparingskommitténs förslag skulle komma

att representeras av de statsunderstödda sjukkassorna tills vidare endast i

mycket otillfredsställande grad komme att äga de erforderliga förutsättnin­

garna för övertagandet och utförandet av den roll gentemot angivna övriga

grenar av socialförsäkringen, som inom en färdig sådan försäkring borde till­

komma sjukförsäkringen och dess organ.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening förklarar (Bil. sid. 287)

sig anse det ovisst, om med det ifrågasatta systemet större förhoppningar kunde

ställas på åvägabringande av en fruktbärande samverkan, varför föreningen

ville ställa sig avvaktande till förslaget.

I det av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga utarbetade ut­

kastet till lag om försäkring för olycksfall i arbete hade i 3 § upptagits be­

stämmelser, avsedda att möjliggöra ett samarbete mellan riksförsäkringsanstal-

ten och sjukkassorna. I sådant hänseende stadgades i nämnda paragraf i ut­

kastet, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att med sjukkassa, som åt-

rijöte statsbidrag, träffa avtal därom att kassan skulle inom sitt verksamhets­

område eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar över­

taga skyldigheten att bestämma och utgiva vissa av de enligt olycksfallsförsäk­

ringslagen utgående ersättningarna, nämligen ersättningar till skadad arbetare

-—- alltså icke till efterlevande — som belöpte å de 63 första dagarna efter

olycksfallet och som utgjordes av annat än livränta och särskilda hjälpmedel

såsom konstgjorda lemmar och dylikt. De ersättningar som skulle utgå från

sjukkassorna voro alltså sjukpenning samt läkarvård, läkemedel och sjukhus­

vård. Liksom enligt besparingskommitténs förslag skulle alltså enligt detta

utkast sjukkassorna stå viss egen risk.

Ifrågavarande punkt i de sakkunnigas utkast sammanhängde nära med det

av andra sakkunniga inom socialdepartementet utarbetade utkastet angående

nyorganisation av sjukförsäkringen, enligt vilket sistnämnda utkast centrali­

sering av sjukkasseväsendet på de olika orterna skulle söka ernås på den väg,

att statsbidrag endast tilldelades en sjukkassa å varje ort, samt kraven på

de statsunderstödda sjukkassornas prestationer väsentligen höjdes i gengäld

mot att statsbidragen ökades. Enligt utkastet skulle i lagen om sjukkassor in­

tagas bestämmelse om rätt för sjukkassor att med tillsynsmyndighetens begi­

vande med riksförsäkringsanstalten träffa avtal om övertagande av skyldighet

att bestämma och utgiva ersättningar till .skadad arbetare jämlikt olycksfalls­

försäkringslagen.

De sak­

kunniga.

106

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Gransk-

ningsnämn-

^{derna in.} fl.

Granskniugs-

nämnden för

olycksfalls­

försäkringen.

Inom den för granskning av utkasten rörande olycksfallsförsäkringen till­

kallade nämnden hava i fråga om samarbete med sjukkassorna avgivits följande

yttranden:

Herrar Bernström, Kempe och von Sydow hava a.nfört:

»Såsom skäl för en centralisering av olycksfallsförsäkringen har anförts

betydelsen av samarbete med socialförsäkringens övriga grenar, i främsta rum­

met med sjukförsäkringen. Innan en genomförd plan föreligger beträffande

arten av detta samarbete, är det givetvis icke möjligt bedöma dess betydelse för

organisationsfrågan. Beträffande det samarbete, som i förslaget förutsättes

skola komma till stånd med sjukkassor å olika orter, anse vi oss dock böra

göra vissa erinringar.

Därest sjukkassorna skulle kunna övertaga de kortvariga olycksfallen, skulle

detta i tvenne avseenden kunna bliva till stor fördel. Dels skulle de skadade

kunna få snabbare vård, dels skulle kontrollen förbättras. Den förstnämnda för­

delen upphäves emellertid delvis på grund av den ökade omgången med olycks-

fallsanmälans insändande till riksförsäkringsanstalten. Vad å andra sidan den

förbättrade kontrollen beträffar kan densamma i sin ordning komma att bliva

lidande på grund av den omständigheten, att kassans medlemmar, som ju ofta

äro arbetare, själva välja styrelse, vilken sålunda kan befaras komma att vara

i saknad av den opartiskhet, som är nödvändig för en betryggande kontroll.

Härtill komma även andra förhållanden, som äro ägnade att förringa betydel­

sen av ifrågavarande samarbete. Det förekommer exempelvis icke sällan, att

prövning måste företagas rörande graden av nedsättningen av den skadades

arbetsförmåga. Frågor av denna art äro ofta mycket komplicerade, och man

torde därför icke kunna antaga, att sjukkassornas styrelser komma, att äga den

kompetens, som ovillkorligen måste fordras för handläggning av dylika frågor.

Med hänsyn till de betydande växlingar olycksfallsrisken är underkastad

från tid till annan, är det även tvivelaktigt, huruvida kassorna kunna anses

tillräckligt stabila för övertagande av den del av olycksfallsförsäkringen, som

svarar mot ersättningsskyldigheten på grund av sjukdom under de 63 första

dagarna efter olycksfallet.»

Herr Kvarnzelius har yttrat, att det enligt hans uppfattning komme att

bliva förknippat med betydande svårigheter att på lämpligt och betryggande

sätt ordna det ifrågasatta samarbetet med sjukkassorna även med den ifråga­

satta förändringen i dessas organisation och ställning.

Herrar Hansson, Johansson och Thorherg hava med instämmande av herr

Carlsson yttrat:

»Ett samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna av den art,

som det föreliggande förslaget avser att realisera, skulle, såsom omedelbart

inses, bliva till gagn icke endast för olycksfallsförsäkringen utan även för

sjukkassorna.

Samtidigt med att olycksfallsförsäkringen erhåller ökade möjligheter att

bereda de skadade snabb vård skulle samarbetet med sjukkassorna även inne­

bära en förbättrad kontroll. För sjukkassorna skulle samarbetet bliva av

största betydelse därigenom att dessa bereddes tillfälle att komma i beröring

med flera arbetare, varigenom man kan vänta, att sjukkasseverksam heten skall

komma att ytterligare stimuleras.»

Fröken Hesselgren har anfört följande:

»En av de största svårigheterna för ett rationellt ordnande av vårt socialför­

säkringsväsende torde vara bristen på lämpliga lokalorgan. I här förelig-

Kung!,. M.aj:ts proposition nr 109.

107

gande förslag utgår man ifrån, att man genom en reviderad sjukkasseförord-

ning skulle i sjukkassorna erhålla dessa organ. Härigenom skulle möjlig­

heter till betydande förenklingar i administrationen av olycksfallsförsäkringen

yppa sig. Man skulle från centralanstalten kunna avlyfta arbetet med de kort­

variga skadorna samt erhålla den lokala tillsynen och den lokala kännedomen

om fallen, som är så i hög grad av nöden för ett rättvist utmätande av ersätt­

ningarna, ävensom en bättre möjlighet till samarbete med andra försäkrings-

grenar. Den rationellaste lösningen vore måhända att taga steget fullt ut till

obligatorisk sjukförsäkring, men under förhanden varande förhållanden torde

en utveckling av sjukkassorna på den här föreslagna vägen åtminstone vara ett

bestämt steg i den riktning man vill komma och ett medel att pröva sig fram

utan att ge sig in på några oöverkomliga kostnader.»

Fröken Hesselgren har vidare förklarat, att lämpligheten och nyttan av en

centralisering för närvarande av olycksfallsförsäkringen enligt hennes upp­

fattning vore i så hög grad avhängig av möjligheten att på föreslaget vis an­

vända sjukkassorna, att ett genomförande av detta förslag, såvitt hon för när­

varande kunde se, måste av henne ställas som villkor för anslutning till sakens

omedelbara realiserande. Slutligen har fröken Hesselgren tillagt, att det syn­

tes vara uteslutet att med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen

tänka sig ett dylikt samarbete med sjukkassorna, då dessa ej gärna kunde

tänkas samarbeta med ett flertal försäkringsinrättningar.

Granskningsnämnden har till sin prövning haft överlämnat jämväl det förut

berörda utkastet till förordning rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst

industriellt arbete. Jämväl detta irtkast byggde på att den föreslagna riks-

försäkringsanstalten — som i första hand skulle hava att bestämma och utgiva

dylikt understöd — skulle kunna träffa avtal med sjukkassorna om övertagande

av dylik verksamhet. Beträffande sådant samarbete har någon erinran icke gjorts

inom granskningsnämnden.

För granskning av de utarbetade utkasten rörande nyorganisation av sjuk­

försäkringen har likaledes varit tillkallad en granskningsnämnd. Denna

nämnd — som givetvis haft att ur sjukkassornas synpunkt pröva det ifråga­

satta samarbetet mellan dem och riksförsäkringsanstalten — har icke funnit

sig föranlåten att göra någon erinran beträffande sådant samarbete.

Socialstyrelsen, som yttrat sig över utkastet rörande sjukförsäkringen, har

i förevarande hänseende icke haft annat yttrande än att styrelsen ifrågasatt,

att det skulle göras till en skyldighet för de statsunderstödda sjukkassorna att,

då så påfordrades av socialstyrelsen, åtaga sig samarbete med olycksfallsför­

säkringen.

Såsom jag torde få tillfälle att anföra senare denna dag, är det min för­

hoppning, att förslag till nyorganisation av sjukförsäkringen, byggt på det

nyss omförmälda sakkunnigutkastet, skall kunna föreläggas 1926 års riks­

dag, och redan i dag torde jag komma att hemställa om inhämtande av lagrå­

dets yttrande över förslag till vissa ändringar i lagen om sjukkassor, vilka an­

setts erforderliga för nyorganisationens genomförande. Med hänsyn till det

nära sambandet mellan den nu behandlade punkten beträffande olycksfalls­

försäkringens organisation och förslagen rörande sjukförsäkringen torde jag

Gransknings-

nämnden för

sjuk­

försäkringen.

Social­

styrelsen.

Förslag

angående

nyorganisa­

tion av

sjukförsäk­

ringen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

böra i detta sammanhang i korthet angiva grundlinjerna för sistnämnda för­

slag, särskilt i vad de beröra samarbetet med olycksfallsförsäkringen.

I likhet med de sakkunnigas utkast innebär förslaget, att statsbidrag endast

skall lämnas åt en sjukkassa på varje ort. Varje sjukkassa skall antagas till

statsunderstödd för ett visst område, och inom detta bosatta personer äga icke

ingå i och endast i vissa undantagsfall kvarstå i annan statsunderstödd sjuk­

kassa än denna. Genom att samtidigt höja statsbidraget har man avsett att upp­

nå en koncentration av sjukkasserörelsen, så att så småningom den statsunder­

stödda sjukkassan a varje ort skall komma att omfatta alla sjukkassemedlem-

mar inom området och även erhålla en i jämförelse med sjukkasserörelsens nu­

varande omfattning ökad anslutning från de befolkningslager, som staten med

sina bidrag till sjukkasserörelsen främst avser att hjälpa. Det har även ansetts

kunna förväntas, att dylika s. k. enhetskassor skola erhålla större stadga än de

flesta av de nuvarande kassorna, och till befrämjande av en dylik utveckling

hava bestämmelser föreslagits av innebörd att på visst sätt utjämning skall

ske av större delen av sjukkassornas risker på grund av de långvarigare sjuk­

domsfallen, ävensom att sjukkassornas sjukhjälpsverksamhet och den av dem

jämväl bedrivna verksamheten för meddelande av s. k. begravningshjälp skola

hallas strängt atskilda., sa att inkomster härflytande från den ena försäkrings-

grenen icke under några förhållanden kunna komma att användas för den

andra. I förslaget ingår även, att de statsunderstödda sjukkassorna skola läm­

na sjukhjälp under en tid av minst tre år för varje sjukdom eller samman­

hängande följd av sjukdomar, därvid såsom sjukdom skall räknas jämväl av

sjukdom föranledd varaktig oförmåga till arbete. Emellertid är det även av­

sett, att såsom villkor för statsbidrag skall föreskrivas, att sjukkassorna i sina

stadgar intagit vissa bestämmelser till förhindrande av att dubbelförsäkring

äger rum i förhållande till olycksfallsförsäkringen. Sålunda skall statsunder­

stödd sjukkassa enligt sina stadgar icke liga att under tid, då olycksfalls-

ersättning utgår, utgiva sjukersättning med högre belopp än som motsvarar

skillnaden mellan den sjukpenning, för vilken försäkring tagits, och olycksfalls-

ersättningen. Att ersättning för läkarvård icke kan utgå i do fall, då sådan

vård erhålles på grund av olycksfallsförsäkring, lärer redan enligt gällande

bestämmelser vara tydligt. I de föreslagna bestämmelserna angående stats­

bidrag ingår även, att i den mån statsbidrag till sjukkassorna utgår i förhål­

lande till det antal dagar, under vilket kassan lämnat sjukersättning, stats­

bidrag ej skall utgå för tid då samtidigt olycksfallsersättning åtnjutits.

Vad angår de sist återgivna bestämmelserna till undvikande av dubbelför­

säkring bör måhända tilläggas, att desamma ansetts icke kunna innebära någon

avsevärd olägenhet för sjukkassorna eller obillighet mot de sjukförsäkrade.

Med ett system av sjukkassor, innefattande icke blott industriarbetare utan

även andra befolkningsgrupper, torde nämligen bestämmelserna endast betyda,

att den särskilda sjukdomsrisk, som på grund av yrkesfaran för olycksfall före­

ligger för arbetarna och som andra sjukkassemedlemmar eljest fått bidraga

till att med sina premier täcka, uteslutes från sjukförsäkringen, i följd varav

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

109

alla sjukkassemedlemmar få erlägga premier allenast för den av olycksfall i

arbete oberoende sjukdomsrisken.

I fråga om dessa åtgärder till motverkande av dubbelförsäkring överens­

stämmer förslaget med ett av de sakkunniga för sjukförsäkringens organi­

sation alternativt framlagt förslag, som förordats av granskningsnämnden för

nämnda försäkring.

Redan inledningsvis bar jag tillkännagivit såsom min uppfattning, att sam- Depnrte-

arbetet mellan olika socialförsäkringsgrenar bör i så stor utsträckning som mentsc}iefen-

möjligt utvecklas och befrämjas. Ett av de områden, där åtgärder för ett dy­

likt samarbete redan nu äro möjliga att vidtaga, har, såsom anförts redan vid

behandlingen av organisationsfrågan, synts mig vara det nu närmast ifråga­

varande. De mångfaldiga fördelar, som stå att vinna genom att sjukförsäk­

ringens lokala organ komma att biträda jämväl vid olycksfallsförsäkringens

administration, hava klart framgått av i det föregående återgivna uttalanden.

Meningsskiljaktighet synes näppeligen heller råda därom att ett dylikt sam­

arbete i princip är önskvärt, utan åsikterna torde snarare gå isär beträffande

frågan huruvida detsamma lämpligen kan genomföras på den föreslagna vägen

eller över huvud innan en obligatorisk sjukförsäkring kommit till stånd.

Vad då först angår möjligheten att redan för närvarande vidtaga åtgärder

för ett samarbete på olycksfallsförsäkringens område, är det till en början

givet, att ett dylikt samarbete skulle ställa, sig betydligt lättare, därest en

allmän och obligatorisk sjukförsäkring vore gällande eller kunde nu genom­

föras. Då emellertid, såsom i det föregående anförts, införandet av en sådan

försäkring sannolikt måste låta vänta på sig en avsevärd tid, har det synts

mig, att ett allvarligt försök ändock bör göras att komma ett steg framåt

i fråga om samarbetet mellan den centrala olycksfallsförsäkringsanstalten och

sjukkassorna.

Väl synes det vidare uppenbart, att med nu befintlig organisation något

mera allmänt eller betydelsefullt samarbete i sådant hänseende icke gärna

kan komma till stånd. De ifrågasatta reformerna beträffande olycksfalls­

försäkringens och sjukförsäkringens organisation torde emellertid undanröja

de två väsentliga hindren mot samarbetet. Genom enhetskassesystemets ge­

nomförande på sjukförsäkringens område göres ett slut på den nuvarande

mycket starka splittringen på olika sjukkassor, och organ åstadkommas som

utan svårighet torde kunna taga befattning med alla olycksfallsförsäkrade

arbetare, även dem som överhuvud icke äro sjukförsäkrade. Och genom den

ifrågasatta centraliseringen i fråga om olycksfallsförsäkringen, varigenom vin-

nes, att alla arbetare inom ett visst område äro försäkrade i en och samma

inrättning, skulle, i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, skapas det andra

ledet i den för samarbete å viss ort nödvändiga förbindelsen mellan de båda

försäkringsgrenarna.

Det är visserligen tydligt, att på den av de sakkunniga ifrågasatta vägen

man icke omedelbart når fram till ett fullständigt system med sjukkassorna

såsom lokala organ för olycksfallsförsäkringen. Utvecklingen kommer tydligen

att gestalta sig så, att samarbetet endast undan för undan utsträckes till allt

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

flera orter, och måhända kommer det på den ifrågasatta vägen aldrig att full­

ständigt omfatta hela riket. Även om obligatorisk försäkring infördes, torde

emellertid förhållandena sannolikt komma att utveckla sig på ungefär enahanda

sätt, möjligen med den skillnaden att ordnandet av samarbetet kunde ske nå­

got hastigare. Mycket är dock vunnet redan därest å alla större industriorter

sjukkassorna fungera såsom olycksfallsförsäkringsorgan, och då det synes san­

nolikt, att de ekonomiskt starkaste kassorna komma att bliva tillfinnandes just

å de orter, där industrien är mest utvecklad, skulle genom ett samarbete mellan

riksförsäkringsanstalten och kassorna å sådana orter jämförelsevis snabbt en be­

tydlig avlastning av skaderegleringsarbetet från anstalten kunna äga rum. Ur

viss synpunkt kan det emellertid rent av synas lämpligt, att samarbetet endast

småningom utvecklas. Därest samarbetet — såsom nyss förutsatts — begynnes

på de orter, där de ekonomiskt starkaste och bäst organiserade sjukkassorna fin­

nas, har man nämligen möjlighet att småningom pröva sig fram till den lämpli­

gaste detaljregleringen av förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten och

sjukkassorna samt att efter hand komma till en noggrann uppfattning om vilka

krav som måste ställas på en kassa, vilken skall användas som organ för anstal­

ten.

Ett av huvudsyftena med det ifrågasatta samarbetet är givetvis här liksom

annars på socialförsäkringens område att åstadkomma besparingar. Vad

denna speciella punkt angår, torde i viss mån besparing kunne ske redan be­

träffande förvaltningskostnaderna, i det att de förvaltningsbidrag som riks­

försäkringsanstalten kommer att utgiva till sjukkassorna knappast lära kom­

ma att uppgå till så stort belopp som den summa, vilken genom sagda avlast­

ning inbesparas för anstalten — i de flesta fall då olycksfall drabbar person

som är medlem i en sjukkassa, skulle ju kassan ändock haft bestyret med sjuk­

pennings bestämmande och även för detta fall hade på grund av förut berörda

regler till undvikande av dubbelersättning kassan måst utreda, till vilket belopp

olycksfallsersättningen för vederbörande skulle uppgå. Men den största be­

sparingen lärer vara att vänta beträffande själva prestationskostnaderna. Stora

belopp torde nämligen vara att vinna genom att sjukkassorna med sina större

möjligheter till tillsyn över ersättningstagarna och med sin personkännedom be­

tydligt lättare än en central anstalt kunna förhindra, att olycksfallsersättning

oberättigat utgår. För att sjukkassorna skola hava tillbörligt intresse för att

utöva sådan tillsyn, torde det emellertid vara erforderligt att, såsom de sak­

kunniga föreslagit, kassorna själva stå viss risk; felaktigt utbetalade ersätt­

ningar böra alltså bli en utgift för kassan. Fn regel av sådan innebörd uteslu­

ter emellertid icke att kassorna erhålla garanti mot att i följd av oväntat stor

olycksfallsfrekvens lida förlust, något vartill jag återkommer i det följande.

Ur de skadades synpunkt torde den väsentliga fördelen med att olycksfalls­

ersättningen erhålles genom en sjukkassa vara, att ersättningen på detta sätt

kan utbetalas utan dröjsmål. Visserligen har det påståtts, att vården skulle

bliva fördröjd, men detta torde bero på en missuppfattning angående formerna

för samarbetet mellan anstalten och sjukkassorna. I sjukkasseområden, beträf­

fande vilka överenskommelse träffats med sjukkassa om övertagande av för-

Kungl. May.ts proposition nr 109.

111

säkringen, skall nämligen enligt vad som är avsett anmälan om inträffade

olycksfall ingivas direkt till sjukkassan, som för övrigt har att även oberoende

av sådan anmälan omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av

lämplig vård och lagstadgad ersättning åt den skadade.

I detta sammanhang må erinras om att övertagande från sjukkassas sida av

viss del av försäkringen icke betager den skadade rätten att, därest han av

någon anledning icke kan utfå ersättning av kassan, vända sig mot riksförsäk-

ringsanstalten.

Mot ett samarbete med sjukkassorna i enlighet med den av de sakkunniga

verkställda bearbetningen av besparingskommitténs förslag hava, såsom fram­

gått av den lämnade redogörelsen, från olika håll framställts även andra an­

märkningar.

En sådan anmärkning är, att skaderegleringen hos sjukkassorna icke skulle

komma att ske med tillräcklig opartiskhet; en sjukkassas styrelse skulle kunna

bestå av arbetare, som hade intresse av att sköta olycksfallsförsäkringen så, att

deras kamrater så mycket som möjligt tillgodosåges. Denna anmärkning torde

kunna bemötas med vad nyss anförts om att kostnaderna för felaktigt utbe­

talta ersättningar skola stanna på sjukkassorna själva; redan i socialförsäk-

ringskommitténs förslag — enligt vilket som förut anförts kassorna icke själva

skulle stå någon risk — ingick, att ersättning icke skulle utgå för annat än

rättmätigt utbetalta ersättningar. Det torde också få anses uteslutet, att de

sjukbesökare som handhava sjukkontrollen i sjukkassorna skulle komma att

fullgöra sin kontrolluppgift på ett mindre samvetsgrant sätt i de fall där sjuk­

domen förorsakats av olycksfall. Snarare skulle det kunna vara att befara, att

sjukkassorna bestämma olycksfallsersättningarna för lågt, särskilt för dem som

icke äro medlemmar i vederbörande sjukkassa. Korrektiv häremot finnes emel­

lertid dels i den enskildes besvärsrätt samt riksförsäkringsanstaltens kontroll

och möjlighet att underställa ett beslut försäkringsrådets prövning samt för-

säkringsrådets befogenhet att utan klagomål upptaga och göra ändring i visst

beslut, och dels däri att med enhetskassesystemet inom sjukförsäkringen följer,

att envar person som på grund av att han står utanför sjukkassan anser sig

missgynnad har möjlighet att utan avsevärda kostnader inträda i denna.

Vidare har anförts, att stor ojämnhet mellan olika år skulle råda beträffande

olycksfallsfrekvensen och att därför sjukkassorna skulle kunna bliva utsatta

för risker som kunde äventyra kassornas bestånd. Häremot torde kunna an­

föras vad besparingskommittén yttrat därom att kommittén låtit verkställa en

utredning, av vilken framginge att växlingarna i olycksfallsrisken under den

s. k. sjukkasseersättningstiden icke vore större, än att sjukkassor av icke alltför

ringa omfattning skulle kunna utan svårighet övertaga olycksfallsersättningar­

na i den av kommittén föreslagna omfattningen. Kommittén har emellertid

tillagt, att bildande av en för samtliga kassor gemensam utjämningsfond möj­

ligen komme att erfordras. Härvid borde dock icke förbises, att en oinskränkt

möjlighet för kassorna att få anlita en dylik fond kunde verka försvagande

på vederbörande sjukkassors intresse av omsorgsfull kontroll över ersättnings-

behovet under sjukdomstiden.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Inom departementet verkställda kompletterande utredningar i förevarande

hänseende hava givit enahanda resultat som det, vartill besparingskommittén

sålunda kommit. Antalet sjukdagar per årsarbetare på grund av olycksfall

är nämligen vida mindre än antalet sjukdagar på grund av andra sjukdoms­

orsaker. Sålunda uppgick för år 1922 antalet sjukdagar per årsarbetare, an­

ställda hos större arbetsgivare, från och med första till och med sextiotredje

dagen efter olycksfallet till endast 1,15. Antalet sjukdagar per år och medlem

inom de statsunderstödda sjukkassorna torde med den ifrågasatta förlängnin­

gen av sjukhjälpstiden kunna — bortsett från sjukdagar föranledda av olycks­

fall i arbete — uppskattas till i genomsnitt omkring 10.20. Givetvis skulle

emellertid inom vissa sjukkasseområden en högre olyeksfallsrisk bliva rådande

än inom andra områden, allt efter den utsträckning i vilken olika yrken före­

komma inom områdena. Olj^cksfallsrisken är nämligen väsentligt olika inom

skilda yrken. Härtill kommer emellertid hänsyn att tagas vid bestämmande

av de försäkringsavgifter, som sjukkassorna hava att uppbära från anstalten.

Till belysning av den växlande sjukdomsrisken på grund av olycksfall

dels inom olika yrkesgrupper, dels år från år inom samma yrkesgrupp an-

Yrkesgrupp

Antal sjukdagar per årsarbetare bos större

arbetsgivare på grund av olycksfall i arbete

under tiden t. o. m. 63:rije dageu efter olycks­

fallet.

1918

1919

1920

1921

1922

Malmbrytning.............................................................

3.32

3.66

2.94

3.06

3.80

Malmförädling.............................................................

3.29

2.91

2.52

2.61

3.01

Metallindustri.............................................................

2.16

1.82

1.59

1.63

1.73

Stenindustri.................................................................

2.01

1.83

1.57

2.01

2.15

Jordbruk och skogsbruk ............................................

1.14

1.10

1.17

1.17

1.27

Träindustri.................................................................

2.85

2.38

2.04

2.25

2.56

Pappersindustri.............................................................

1.60

1.62

1.48

1.30

1.66

Näringsindnstri.........................................................

0.82

0.88

0.94

0.89

0.94

Textilindustri.............................................................

0.38

0.35

0.38

0.33

0.39

Läder- och gummiindustri.........................................

0.92

0.58

0.58

0.57

0.49

Kemisk-teknisk industri.............................................

1.74

1.G5

1.33

1.56

1.82

Byggnadsverksamhet.................................................

1.99

.1.00

1.61

1.72

1.92

Kraft-, belysnings- och vattenverk........................

1.52

1.32

0.96

1.18

1.30

Handel, varulager, kontor.........................................

0.39

0.35

0.36

0.35

0.38

Sjöfart med tillhörande transport............................

1.78

2.01

2.10

2.28

2.29

Samfärdsel utom sjöfart.............................................

1.27

1.17

1.12

0.94

0.89

Ämbetsverk, skolor etc...............................................

0.11

0.14

0.18

0.17

0.14

Kommunala institutioner........................................

0.26

0.15

0.24

0.27

0.21

Hushåll, restanranter etc............................................

0.28

0.30

0.33

0.27

0.33

Diverse företag och yrken (obetydlig grupp) . . .

0.90

0.48

0.13

0.29

0.40

Samtliga yrkesgrupper

1.34

1.19

1.10

1.04

1.15

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

113

givas i den anförda tablån antalet sjukdagar per årsarbetare hos större arbets­

givare på grund av olycksfall i arbete under tiden t. o. in. sextiotredje dagen

efter olycksfallet under åren 1918—1922 för de tjugu huvudyrkesgrupper, som

ingå i den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken.

Det torde böra uppmärksammas, att under den period som de angivna siff­

rorna avse, betydande kastningar inträffat beträffande näringslivet, vilket med­

fört en större ojämnhet i olycksfallsfrekvensen än som kan väntas uppstå mellan

mera normala år.

Beträffande den gottgörelse, som kassorna skola hava att uppbära från riks-

försäkringsanstalten, är följande att framhålla. Från anstalten bör en kassa

erhålla dels ett förvaltningsbidrag, svarande mot ökningen i dess kostnader på

grund av det övertagna arbetet för olycksfallsförsäkringen, och dels ett belopp

som motsvarar så stor del av de arbetsgivare påförda försäkringsavgifter för

arbetare inom sjukkasseområdet, som belöper å den övertagna risken för sjuk­

ersättningen under tiden till och med den sextiotredje dagen efter olycksfallet.

Vid fastställandet av försäkringsavgifterna särskilt beträffande större före­

tag inom de olika sjukkasseområdena kommer givetvis hänsyn att tagas till de

speciella riskförhållandena vid dessa olika företag. Givetvis böra därjämte ga­

rantier lämnas för att en sjukkaesa icke tillfogas förlust på grund av onormalt

stor olycksfallsfrekvens inom området. I vilken utsträckning och i vilken form

detta bör ske är emellertid en fråga, som knappast kan besvaras generellt och

som för övrigt snarast tillhör det bedömande av villkoren för samarbete, vilket

bör ske hos riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen och vederbörande kassa.

Så mycket torde emellertid kunna sägas, att flera andra utvägar än den av be-

sparingskommittén föreslagna med en utjämningsfond lära kunna komma un­

der övervägande.

Icke heller i andra hänseenden torde några närmare regler rörande sam­

arbetet böra för det närvarande meddelas. Såsom framgått av det före­

gående har det icke ansetts tillrådligt att gå längre än att möjliggöra avtal

om samarbete med sjukkassorna, och vid träffande av dylikt avtal torde vad

angår sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens egna inbördes förhållanden

vidsträckt frihet böra råda att fastställa de bestämmelser, som i det spe­

ciella fallet kunna med hänsyn till vunnen erfarenhet anses lämpliga. Denna

avtalsfrihet bör dock vara inskränkt genom att från sjukkassornas sida av­

talet skall vara gillat av tillsynsmyndigheten.

I fråga om sådana åtgärder, som må anses erforderliga för säkerställande av

de skadades rätt, bör först erinras om, att sjukkassa skall äga att bestämma

och utgiva allenast egentliga sjukersättningar, varemot de mera invecklade er­

sättningsfrågorna (bestämmande av livräntor åt invalider eller efterlevande

m. m.) skola handläggas av riksförsäkringsanstalten. Det har anmärkts, att

det -—• nämligen i och för bestämmande av sjukpenning — icke sällan förekom­

mer, att prövning måste företagas rörande graden av nedsättning av den ska­

dades arbetsförmåga och att man icke kunde antaga, att sjukkassornas styrel­

ser komme att äga den erforderliga kompetensen för handläggning av dylika

ofta mycket komplicerade frågor. Häremot kan — bortsett från att frågor

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks-

fSrsäkrings-

anstaltens

skrivelse den

31 mars 1917.

av denna art vid bestämmande av sjukpenning icke äro av tillnärmelsevis sam­

ma betydelse som vid bestämmande av livränta — anföras dels att prövning

av dylika frågor i första hand alltid ankommer på läkare och dels att i tvek­

samma fall kassan har den möjligheten att tillerkänna den skadade proviso­

risk sjukpenning och verkställa definitiv reglering av densamma först efter det

att utlåtande inhämtats från riksförsäkringsanstalten. Ej heller 1orde kunna

invändas, att det för sjukkassorna skulle möta svårigheter att fastställa belop­

pet av den arbetsförtjänst efter vilken sjukpenningen skall beräknas. Den för

detta ändamål nödiga prövningen förenklas nämligen högst väsentligt, därest,

såsom förevarande förslag innehåller, sjukpenning skall beräknas efter s. k. in­

tervallsystem, varom mera i det följande (sid. 138 ff.) -

Emellertid torde i administrativ väg böra meddelas vissa kontrollbestämffiel-

ser, framför allt i avseende å anmälan om inträffat olycksfall. Å de orter, där

sjukkaésa skall utgiva ersättning, synes sådan anmälan alltid böra göras i två

exemplar, av vilka sjukkassan skall till riksförsäkringsanstalten översända det

ena tillika med underrättelse om sjukkassans beslut i ersättningsfrågan. Här­

igenom skulle anstalten hava tillfälle att pröva, huruvida anledning finnes att

påkalla rättelse i kassans beslut eller huruvida anstalten till äventyrs i syfte

att bereda den skadade mera effektiv vård själv bör omedelbart övertaga vår­

den om honom. Ävenledes torde det böra åligga kassan att, sedan ett olycksfall

slutreglerats, om detsamma insända rapport till riksförsäkringsanstalten, som’

därigenom skulle få tillfälle att pröva, huruvida anledning finnes att påford­

ra rättelse i ärendets behandling.

På de skäl, som jag i det föregående anfört, har jag i huvudsak anslutit mig

till det av besparingskommittén framförda och av de sakkunniga närmare ut­

förda förslaget om sjukkassornas användande såsom organ för olycksfallsför­

säkringen. I överensstämmelse med denna uppfattning utformade stadganden

hava intagits i 3 § i föreliggande förslag till ny olycksfallsförsäkringslag.

Gränsen mellan s. k. större och mindre arbetsgivare.

Såsom förut anförts, äro arbetsgivarna med hänsyn till debitering och upp­

börd av försäkringsavgifter fördelade i två grupper, större arbetsgivare, eller

sådana som i regel sysselsätta minst fem arbetare, och mindre arbetsgivare,

som omfatta alla övriga. För de senare sker debiteringen och uppbörden i sam­

manhang med kronouppbörden, under det att för de större arbetsgivarna riks­

försäkringsanstalten direkt ombesörjer detta arbete.

Frågan om uppdelning av arbetsgivarna i »större» och »mindre» upptogs

först i en riksförsäkringsanstaltens skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 mars 1917

angående vissa ändringar i mantalsskrivningsförordningen. I denna skrivelse

framhöll riksförsäkringsanstalten, att då någon skyldighet för arbetsgivarna

att anmäla försäkringspliktig verksamhet icke stadgats i olycksfallsförsäk­

ringslagen,' det ålåge anstalten att själv skaffa sig kännedom om avgiftsplik-

tiga arbetsgivare. Det gällde därför att finna någon form för införskaffande

av de uppgifter som vore erforderliga för försäkringsavgifternas bestämmande,

vilken form kunde vinna tillämpning med avseende å det stora flertalet försäk-

ringar utan att därvid alltför mycket betunga arbetsgivarna eller föranleda

alltför stor omgång och kostnad för riksförsäkringsanstalten.

Efter att närmare hava utvecklat skälen för en uppdelning av arbetsgivarna

i två grupper, större och mindre arbetsgivare, anförde riksförsäkringsanstalten

bland annat följande:

»Att uppdraga en exakt gräns mellan de försäkringar, som------------äro att

anse som större eller mindre, är naturligen för närvarande, innan någon erfa­

renhet med avseende å denna fråga kunnat vinnas, mycket vanskligt. Riks­

försäkringsanstalten har emellertid ansett sig kunna antaga, att till mindre

försäkringar, i fråga om vilka således mantalslängdernas uppgifter kunna an­

tagas vara för ifrågavarande ändamål tillräckliga, i allmänhet böra hänföras

sådana försäkringar, som omfatta arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan

verksamhet, där i regel användas högst 4 arbetare eller motorkraft om mindre

än 3 effektiva hästkrafter. Övriga försäkringar skulle anses såsom större.

I fråga om några kategorier av yrken torde gränsen emellertid möjligen kunna

sättas något högre. Dessutom kan ju tänkas, att efter vunnen erfarenhet det­

samma kan visa sig vara förhållandet med flera yrken.»

Riksförsäkringsanstalten framhöll vidare, att då försäkringsavgifterna för

de mindre försäkringarna skulle bestämmas på grundval av uppgifter, som

lämnades vid mantalsskrivningen, det bleve erforderligt att dessa uppgifter

utsträcktes till att omfatta även den anställda personalens antal och huvud­

sakliga sysselsättning, varom anteckning sålunda måste inflyta i mantalsläng-

den. En dylik anteckning skulle dock i själva verket endast behöva göras

med avseende på de mindre arbetsgivarna. Då emellertid senare vunnen erfa­

renhet möjligen kunde giva vid handen, att en höjning av gränsen mellan mindre

och större arbetsgivare vore lämplig, och då det självfallet vore till väsentlig

fördel, att i så vidsträckt omfattning som möjligt använda det i mantalsläng-

derna och mantalsuppgifterna befintliga materialet, ansåge riksförsäkrings­

anstalten, att nämnda anteckning i mantalslängderna borde avse arbetsgivare

även med flera arbetare än fyra. Å andra sidan vore det av vikt att icke ålägga

mantalsskrivningsförrättarna att i avsevärdare utsträckning avgiva uppgifter,

som sedermera kanske icke skulle komma till användning. Med hänsyn till

dessa synpunkter föreslog riksförsäkringsanstalten, att i mantalslängderna

skulle — åtminstone tillsvidare — intagas uppgift om arbetarantalet endast i

de fall, då antalet ej överstege sju.

I enlighet med denna framställning föreskrevs genom förordning den 14 juni

1917 (nr 444) sådan ändring i förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning, att i mantalslängden skulle i därför avsedda kolumner för

varje arbetsgivare, hos vilken i regel under året vore anställda högst sju tjänare

eller andra arbetare, utsättas antalet sådana arbetare, och skulle därvid sär­

skilt uppgivas antalet arbetare i varje slag av rörelse eller verksamhet, som av

samma arbetsgivare utövades.

I den samma den 14 juni utfärdade förordningen (nr 413) angående upp­

börd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete hänfördes till mindre försäkringar rörelse,

företag eller annan verksamhet, vari minst fem arbetare eller drivkraft om

minst tre effektiva hästkrafter användes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

115

Förordning

den 14 juni

1917 angå­

ende ändrin­

gar i mantals-

skrivningsför-

ordningen.

Förordning

den 14 juni

1917 angå­

ende uppbörd

av avgifter

för försäk­

ringar i riks-

forsäkrings-

anstalten.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks-

försäkrings-

anstaltens

skrivelse den

10 januari

1920.

Social-

försäkrings-

kommittén.

förordning

den 31 mars

1922.

Kommittén

för social­

försäkringens

organisation.

Besparings-

koinmittéu.

Frågan om gränsen mellan större och mindre arbetsgivare upptogs ånyo av

riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920

angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande uppgifter m. m.

I nämnda skrivelse föreslog anstalten bland annat, att redan i olycksfalls­

försäkringslagen måtte införas en uppdelning av arbetsgivarna i större och

mindre. Till den förra gruppen skulle alla de arbetsgivare räknas hos vilka

i regel under året vore anställda flera än sju tjänare eller andra arbetare, och

till den andra gruppen de arbetsgivare, hos vilka i regel under året vore an­

ställda högst sju tjänare eller andra arbetare. För sistnämnda grupp föreslogs

dessutom införande av obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten, avse­

ende jämväl den nuvarande karenstiden, med enhetliga försäkringsvillkor. Rätt

till försäkring för olycksfall utom arbete eller lindring i försäkringsavgiften

på grund av övertagande av viss del av försäkringsinrättningens ersättnings­

skyldighet skulle sålunda icke beviljas den senare gruppen arbetsgivare.

I det av socialförsäkringskommittén den 29 januari 1921 avgivna utlåtandet

berördes även riksförsäkringsanstaltens nyss omnämnda förslag. Kommittén

ansåg sig icke kunna tillstyrka förslaget, då åläggande för de mindre arbets­

givarna av försäkringsplikt även för karenstiden enligt kommitténs uppfattning

skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket samt för övrigt frågan

om karenstidens borttagande på det intimaste sammanhängde med frågan om

införande av obligatorisk sjukförsäkring och därför borde lösas i samband med

behandlingen av sistnämnda fråga. — Det från riksförsäkringsanstaltens sida

framställda förslaget föranledde icke heller till någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

I uppbördsförordningen av den 31 mars 1922 (nr 130). som ersatte före-

nämnda förordning den 14 juni 1917 i samma ämne, hänfördes såsom i den

äldre förordningen till mindre försäkringar rörelse, företag eller annan verk­

samhet, vari minst fem arbetare användes, varemot enligt denna senare för­

ordning storleken av den i verksamheten använda drivkraften saknade betydelse.

Kommittén för socialförsäkringens organisation framhöll i sitt den 25 okto­

ber 1922 avgivna utlåtande, att kommittén på de av socialförsäkringskommittén

angivna skälen icke ansåge, att det av riksförsäkringsanstalten framlagda för­

slaget borde upptagas till förnyad prövning. Ett dylikt förslag måste enligt

kommitténs uppfattning anses alltför djupt ingripande på den sociala olycks­

fallsförsäkringen i dess helhet för att vara lämpligt såsom ett provisorium,

avsett att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde komma att genom­

föras. Däremot upptog kommittén till behandling den härmed i viss mån

sammanhängande frågan rörande uppdelning av arbetsgivarna i företagare

och icke-företagare, för vilken fråga redogörelse lämnas i det följande i annat

sammanhang (sid. 119).

Besparingskommittén erinrade om den väsentliga skillnad, som med avse­

ende å arbetet och kostnaderna för premiedebiteringen rådde mellan större och

mindre arbetsgivare. Kommittén ansåg, att de minsta av de för närvarande

såsom större betraktade arbetsgivarna skulle kunna behandlas enligt det enk­

lare system, som användes för de mindre arbetsgivarna. Detta skulle lättast

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

117

kunna ske därigenom att den för närvarande tillämpade indelningen i större

och mindre arbetsgivare ändrades därhän, att alla de arbetsgivare som i regel

under hela året sysselsatte högst sju arbetare räknades såsom mindre arbets­

givare, och att såsom större arbetsgivare räknades de övriga. Då mantalsläng-

derna redan innehölle uppgifter om yrke och antal arbetare för arbetsgivare med

högst sju arbetare, kunde dessa uppgifter direkt inflyta i de arbetsgivarför-

teckningar som läge till grund för debiteringen av mindre arbetsgivare. Att

denna möjlighet redan från olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande endast

utnyttjats för arbetsgivare med högst fyra arbetare hade berott på att riksför-

säkringsanstalten velat avvakta verkan av bestämmelserna om den lägre grän­

sen. Den vunna erfarenheten syntes enligt kommitténs mening hava givit vid

handen, att en höjning av gränsen utan olägenhet kunde företagas. Klagomål

över avgifter som påförts mindre arbetsgivare hade under år 1924 anförts

i blott något över en tredjedels procent av samtliga debiterade fall, och flera

omständigheter gjorde sannolikt, att siffran komme att i framtiden sjunka till

en ännu lägre nivå.

I de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena upptogs fö­

revarande fråga icke till behandling. I den av byråchefen östrand med in­

stämmande av ledamoten N. Källström avgivna reservationen till riksförsäk-

ringsanstaltens yttrande förordades emellertid besparingskommitténs förslag

på denna punkt (Bil. sid. 55).

Genom de sakkunnigas försorg har hos riksförsäkringsanstalten begärts ut­

redning rörande lämpligheten av en höjning av gränsen mellan större och mindre

arbetsgivare. I en från anstaltens chef i anledning härav överlämnad prome­

moria anföres efter en redogörelse för de nuvarande förhållandena bland annat

följande:

»Under de gångna åren efter olycksfallsförsäkringens ikraftträdande har

från riksförsäkringsanstaltens sida ett betydande arbete nedlagts på åstad­

kommandet av en ur olika synpunkter förbättrad redovisning i arbetsgivarför-

teckningarna av de arbetare, som falla under olycksfallsförsäkringslagen.

Härvid har man haft i sikte icke blott ett fullständigare angivande av antalet

arbetare utan även en riktigare yrkesbeteckning. I fråga om arbetare, som

varit anställda allenast en del av året, har också eftersträvats ett mindre sche­

matiskt angivande av arbetsmängden än som från början tillämpats. Detta

arbete har medfört, att antalet klagomål till anstalten rörande å kronodebet-

sedlarna påförda avgifter under de senare åren varit i oavbrutet sjunkande.

Sålunda uppgick antalet klagomål över avgifter, som påförts å 1921. 1922

och 1923 års kronodebetsedlar, till resp. 1.9 %, 1.6 % och 0.4 % av antalet debi­

terade arbetsgivare.

De olycksfallsförsäkringsavgifter, som påfördes kronodebetsedlarna för år

1923, avsågo landsortens arbetsgivarförteckningar för år 1922 och storstäder­

nas för år 1923. Från och med år 1923 har redovisningen i arbetsgivarför-

teckningarna av personal, som varit anställd endast någon del av året, omlagts

på sådant sätt, att densamma genomgående angiver antal månader eller veckor,

varunder dylik personal varit anställd. Härigenom torde man kunna vänta, att

antalet klagomål kommer att än ytterligare nedbringas.

Den erfarenhet, som sålunda vunnits beträffande redovisningen av hos mind­

re arbetsgivare anställda arbetare, har givit vid handen, att en höjning av

gränsen mellan större och mindre arbetsgivare utan olägenhet kan vidtagas.

Yttrande]!

över bespa­

rings­

kommitténs

förslag.

Inredning i

riks-

försäkrings-

anstalten.