2. Vissa undantag från reglerna om försäkringstillhörigheten

A. Visst tillfälligt arbete

Historik

Ålderdomsförsäkringskommittén framhöll i sitt förslag (V_ 5. 63—64) att en fråga av ganska stor betydelse vore den, i vilken utsträckning tillfäl— ligt arbete borde omfattas av olycksfallslagstiftningen. Kommittén ansåg det ej lämpligt att utesluta allt arbete, som kunde hänföras till denna ka- tegori, utan tänkte sig, »att undantag från försäkringen i förevarande hän— seende endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare, t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella väderleksför- hållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad att an— vända främmande arbetskraft».

I de yttranden, som avgåvos över ålderdomsförsäkringskommittén-s för- slag i detta hänseende, gjorde sig ganska skilda meningar gällande, allt ifrån den ena ytterligheten, att de tillfälliga arbetarna borde ställas utan- för försäkringen, till den andra ytterligheten, att allt tillfälligt arbete borde ingå under lagen.

Departementschefen framhöll (prop. 1916: 111 s. 79—81), att de betänk- ligheter, som gjort sig gällande beträffande medtagandet i försäkringen även av s. k. tillfälliga arbetare, i allmänhet syntes aVSe de svårigheter, som skulle kunna uppstå vid bestämmandet av försäkringsavgifterna och av ersättningsbeloppen för dylika arbetare. Såsom departementschefen när- mare utvecklade vore dessa svårigheter överdrivna Departementschefen erinrade om att det tillfälliga arbetet redan vore underkastat 1901 års lag. På framför allt dessa skäl ansåg sig departementschefen icke ha anledning att från den ifrågasatta nya lagen i allmänhet utesluta de 5. k. tillfälliga arbetarna. Departementschefen fann goda skäl tala för den av kommittén föreslagna begränsningen. Det kunde visserligen från den skadades sida sett förefalla orättvist att hans rätt till ersättning skulle vara beroende av, huruvida den, som använt honom till arbete, eljest mer eller mindre regel- bundet behövde använda arbetare. Men att för sådant fall göra den till- fällige arbetsgivaren ersättnings- eller försäkringsskyldig syntes, från hans sida sett, icke mindre obilligt och skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen stora svårigheter. —— Departements— chefen Var medveten om att en del mycket små arbetsgivare kunde komma att undandraga sig lagtillämpningen, men framhöll, att de förlorade pre- mierna icke kunde uppgå till något avsevärt belopp. —— I propositionen upp— togs kommitténs förslag, att såsom arbetare enligt lagen ej skulle anses den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

• Sida 149
•  Original

I en motion (1916:I:110) föreslogs — under åberopande av försäkrings- tekniska skäl samt risken av att premierna oftast icke bleve betalda —— införande av den i den engelska lagstiftningen förekommande regeln, »att en person, vars arbete är av tillfällig art, och som är sysselsatt på annat sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas av lagen.»

Utskottet (särskilda utskottet nr 1, utl. nr 1 s. 28), som ansåg den av motionären föreslagna bestämmelsen skapa ökade svårigheter, godkände departementschefens uppfattning. Riksdagen anslöt sig (efter samman- jämkning) till utskottets förslag.

Spörsmålet aktualiserades igen, då inom socialdepartementet år 1925 tillkallade sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om olycksfallsför— säkringens organisation beredde Rfas ledamöter tillfälle att inkomma med uppgift ä önskvärda ändringar i OL. En ledamot föreslog, att förevarande lagbestämmelse skulle utgå, och anförde som skäl härför i huvudsak föl- jande.

Det syntes från arbetarens synpunkt oegentligt, att hans rätt till ersättning skulle vara beroende på huruvida arbetsgivaren eljest sysselsatte arbetare samt av vilken anledning arbetsgivaren sysselsatte honom. Bestämmelsen vore synner- ligen oklar och tolkades av såväl Rfa som FR i hög grad restriktivt. Så snart anledningen till arbetarens användande kunnat anses vara icke tillfällig, hade bestämmelsen icke ansetts tillämplig. Man hade anledning antaga, att på grund av missförstånd från vederbörandes sida angående innebörden av ifrågavarande stadgande åtskilliga arbetsgivare som rätteligen hemfölle under lagen, icke kom- me att upptagas i Rfas arbetsgivarförteckn-ingar, på grund varav anstalten ginge miste om försäkringsavgifter. På grund av Rfas och FRs restriktiva tolkning av stadgandet vore de fall, då ersättningsanspråk på grund av detsamma avsloges, mycket sällsynta. Under de snart åtta år som OL varit i kraft hade FB veterligen endast i enstaka fall funnit undantaget tillämpligt, och Rfa torde numera finna detsamma tillämpligt endast i några få fall om året.

I överensstämmeISe med vad sålunda anförts uteslöts ifrågavarande un- dantagsbestämmelse ur det av de sakkunniga utarbetade utkast till lag i ämnet, som underställdes en särskild granskningsnämnd.

Granskningsnämndens majoritet ansåg, att ersättningsanspråk kunde förväntas komma att framställas i större utsträckning än dittills, om be- stämmelsen borttoges. Då det vore omöjligt att påföra försäkringsavgifter avseende ifrågavarande tillfälliga arbetsprestationer, skulle den föreslagna ändringen innebära ett avlägsnande från försäkringsprincipen. Om änd- ringen genomfördes, borde självfallet staten bestrida ersättningarna i an- ledning av olycksfall, för vilka på grund av sakens natur några premier icke kunde tänkas inflyta. Nämndens minoritet framhöll de enligt dess mening olämpliga konsekvenserna av bestämmelsen för den skadade.

Departementschefen uteslöt undantagsbestämmelsen i det förslag till ny lag, som förelades 1926 års riksdag (prop. nr 109 s. 165—166). Skälen för

• Sida 150
•  Original

borttagande av bestämmelsen ansågos väga tyngst. Departementschefen framhöll vidare:

Fråg—ans lösning syntes böra vara beroende på frågan om karenstiden. Så länge arbetsgivaren själv svarade för sjukpenning m. m. t. o. m. den trettiofemte dagen efter olycksfallet, torde det med hänsyn till de arbetsgivare, som undantaget avsåge och av vilka de flesta torde tillhöra ekonomiskt mindre väl lottade sam- hällslager icke låta sig göra att borttaga undantagsbestämmelsen. Det nu fram- lagda lagförslaget innebure emellertid, att ersättning skulle utgå från försäkrings— inrättning redan från dagen efter olycksfallet samt beträffande läkarvård och läkemedel redan från dagen för olycksfallet. Något hinder för undantagets ute- slutande förelåge vid sådant förhållande icke. Det torde för övrigt kunna antagas att de ersättningar, som på grund av undantagsbestämmelsens borttagande skulle komma att belasta försäkringen, vore så obetydliga att de, även om försäkrings— avgifter icke skulle komma att inflyta från åtskilliga av bestämmelsen berörda arbetsgivare, icke kunde märkbart inverka på storleken av de försäkringsavgifter, som erlades av övriga arbetsgivare.

I yttrande till andra särskilda utskottet anförde Rfa (utl. nr 1, Bilaga A s. 22—23) bl. a.:

Det torde i allmänhet icke bli möjligt att erhålla försäkringsavgifter, vilka skulle täcka den genom bestämmelsens borttagande pålagda risken. Skulle Rfa komma att med sin dåvarande funktion bestå. skulle genom förslagets antagande endast de arbetsgivare, som hade försäkring i anstalten, få svara för den ifråga- 'arande risken. Dessa arbetsgivares redan dryga utgifter i anledning av olycks- fall hos okända arbetsgivare —— vilka för vissa år uppgått till mellan 200 000 och 300 000 kronor —— skulle komma att ytterligare ökas.

Två ledamöter förklarade sig ha intet att erinra mot bestämmelsens ute- slutande.

Den tidigare nämnde ledamoten tillstyrkte (Bilaga A 5. 51) borttagandet under förutsättning, att monopolanstalt infördes och att det beräknade för— säkringsavgiftsbelopp, som Rfa aldrig bleve i tillfälle att påföra, enär an— stalten icke kunde få kännedom om alla arbetsgivare, sloges ut även på arbetsgivare, som stode självrisk.

Utskottet (utl. s. 15) ansåg spörsmålet sammanhänga med frågan om karenstidens. längd. Då ett .förslag om borttagande eller förkortning av ka— renstiden icke för det dåvarande kunde förordas, kunde ej heller tillstyr- kas förslaget om de tillfälliga arbetarnas inordnande under försäkringen. Riksdagen godkände utskottets uppfattning härutinnan.

Då karenstidsbestämmelserna upphävdes vid 1928 års riksdag, togs emel— lertid frågan om undantagsbestämmelsen beträffande tillfälligt arbete icke

upp.

Praxis

Undantagsbestämmelsen är tillämplig endast under förutsättning dels att den ifrågavarande arbetsgivaren icke eljest använder arbetare i lagens

• Sida 151
•  Original

mening, dels ock att han nu endast »av tillfällig anledning» (vilket icke är liktydigt med >>tillfälligtvis>>) använder arbetare.

I praxis har bestämmelsen givits en synnerligen restriktiv tolkning och sålunda kommit till användning som avslagsgrund i ytterligt liten omfatt— ning. Till belysning härav kan nämnas, att bestämmelsen icke ansetts till- lämplig i bl. a. följande fall. Ref, 1918z25: En småskollärarinna lät varje år genom tillfälligt anställd arbetare hugga 1 ä 2 famnar ved. Ref. 1923:14: Lejd arbetskraft för tröskning anlitades 5 a 6 timmar varje år. Ref. 1923: 30: Rengöringsarbete i anledning av flyttning. Ref. 1924z9: Inredning av skomakarverkstad, vilket arbete var avsett att pågå 6 dagar.

Socialvårdskommitténs förslag

Socialvårdskommittén anser, att en inskränkning i förhållande till OL av försäkringsskyddet vid tillfälligt arbete icke bör göras i den nya lagen.

Vad härefter beträffar frågan om bibehållande av den nuvarande undan- tagsbestämmelsen, så bör enligt kommitténs mening av såväl sociala som praktiska skäl större hänsyn tagas till möjligheten för den, som skadats i arbete för här aktuell arbetsgivares räkning och som under i övrigt oförändrade omständigheter är försäkrad vid arbete för annans räkning, att erhålla ersättning än till möjligheten för Rfa att erhålla premier från ifrågavarande kategori arbetsgivare. Det skäl för undantagsbestäm- melsens bibehållande, som ovannämnda karenstidsbestämmelse utgjorde, föreligger icke nu. På grund av anförda omständigheter och med hänsyn jämväl till vad enligt historiken ovan i övrigt åberopats härför föreslår kommittén att någon undantagsbestämmelse beträffande tillfälligt arbete icke upptages i den nya lagen. Med hänsyn till bestämmelsens nuvarande tillämpning torde dess strykande vara utan betydelse ur kostnadssynpunkt.

B. Hemarbetare Historik

Frågan om hemarbetets medtagande under OL var under övervägande inom ålderdomsförsäkringskommittén. Denna kommitté anförde härutin- nan bl. &. följande (V. 8. 61—62) :

Med hemarbet—e torde härvid, i överensstämmelse med arbetarskyddslagen, böra förstås arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana för— hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över, dess an- ordnande. Dylikt arbete, vilket till största delen tillhör beklädnads- och textil— industriens områden, är undantaget från arbetarskyddslagens tillämpning och torde i allmänhet ej heller tillhöra området för gällande olycksfallslag i vidare mån, än att frivillig försäkring kan ifrågakomma. — —— —

Min torde kunna antaga, att i utlandet hemarbetet vanligen icke är under— kastat olycksfallslagstiftningen- — — —

Det är givet, att i samma mån som arbetsgivaren, såsom fallet ofta är i fråga

• Sida 152
•  Original

om hemarbete, icke kan kontrollera eller övervaka arbetet, svårigheter möta att kunna ålägga honom ersättnings- eller försäkringsplikt beträffande olycksfall i sådant arbete. Dessutom intaga hemarbetarna med avseende å arbetsavtalets be- skaffenhet ej sällan en mellanställning mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, och det kan därför ofta vara svårt att avgöra, huruvida de skola hänföras till den ena eller andra kategorien. Dessa skäl tala för att icke medtaga hemarbetet i förevarande lagstiftning.

Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå, att hemindustrien utslutes från olycksfallslagens tillämpning i hela den utsträckning, vari detta skett i några ut- ländska lagar samt i vår arbetarskyddslag. Enligt kommitténs mening är det av vikt, att även av dessa arbetare så många som möjligt erhålla del av olycksfalls- lagstiftningens förmåner. Kommittén har trott sig finna en lämplig medelväg i förevarande avseende genom att föreslå undantag från lagstiftningens tillämpning endast för arbetare, som i sitt hem användes till arbete, under det att i övriga fall då arbetet utföres i lokaler, som av arbetsgivaren för arbetstagaren förhyrts, eller eljest utom hemmet, detsamma skulle ingå under lagen. Det är tydligt, att just beträffande arbete i det egna hemmet de största svårigheterna skulle uppkomma vid tillämpningen av en lag utav förevarande slag, särskilt emedan det är så gott som omöjligt att i varje fall erhålla kontroll, huruvida ett olycksfall inträffat i eller utom arbetet. Ej osannolikt vore att, om lagstiftningen även omfattade dylikt arbete, en allmän strävan att till kategorien olycksfall i arbetet söka hänföra varje i hemmet inträffat olycksfall snart skulle komma att göra sig gällande.

Givetvis äro härigenom tjänaregöromål o. d., vilka utföras i arbetsgivarens hem, ej undantagna från lagens tillämpning, ehuru i sådana fall arbetaren oftast är bosatt hos arbetsgivaren.

I yttrande över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag förklarade sig socialstyrelsen anse det vara oriktigt att från en lagstiftning av förevarande art utesluta hemarbetarna. Styrelsen anförde (Bilaga till prop. 1916:111 s. 84) : -

De skäl kommittén anfört därför synas ej socialstyrelsen tillfyllestgörande. Ifrågavarande arbetare höra som bekant till de allra sämst situerade och hava sålunda särskilt ringa förmåga att bära följderna av ett olycksfall. Med hänsyn till att Olycksfallsrisken för hemarbetarna i regel är ganska liten, skulle deras medtagande under försäkringen ej föranleda några större kostnader. Hemarbe- tarnas undantagande från försäkringen skulle för övrigt i viss mån verka som en premiering av hemindustrien, vilket knappast kan anses lämpligt-

I övriga yttranden berördes icke förevarande spörsmål i sak. Utan motivering (i den mån ej påpekandet i prop. 1916:111 s. 81 om »några mindre huvudsakligen redaktionella ändringar» gäller även här) upptog departementschefen i sitt förslag i 2 5 2 st. en undantagsbestäm- melse beträffande hemarbetare med följande i förhållande till kommitté- förslaget ändrade lydelse: »den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbets- ställe, som av honom bestämmes».

I motion 1916:II:275 hemställdes, att utskottet måtte taga i övervägande, huruvida icke lagen skulle kunna utsträckas till att omfatta även hemarbe— tarna. Dessa hade nämligen i många fall en ytterst osäker ekonomisk ställ-

• Sida 153
•  Original

ning och komme i regel vid svårare olyckshändelser att lida nöd eller bli hänvisade till fattigvården. Motionärerna förklarade sig emellertid icke vara blinda för de hinder, som reste sig mot en dylik utvidgning av lagen.

Särskilda utskottet nr 1 förklarade sig (utl. nr 1 s. 26—27) med allt er— kännande av det behjärtansvärda uti, att även hemarbetarna erhölle del av olycksfallsförsäkringens förmåner, anse, i anslutning till de av ålderdoms- försäkringskommittén anförda skälen, att det åtminstone för det dåvarande och intill dess någon erfarenhet av försäkringens tillämpning vunnits, icke vore tillrådligt att i större utsträckning än som skett genom Kungl. Maj:ts förslag utsträcka olycksfallslagstiftningen även till denna grupp av arbe— tare.

Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Praxis

Viss tvekan rörande innebörden av förevarande undantagsbestämmelse synes tänkbar. Dels skulle kunna göras gällande, att bestämmelsen avser endast 3. k. hemindustriellt och därmed jämförligt arbete. Visst slag av arbete skulle alltså vara undantaget från lagens skydd. Med andra ord skulle genom bestämmelsen undantagas en grupp av personer, nämligen de, som utföra angivna slag av arbete, och dessa skulle alltid vara oför- säkrade i samband med detta arbete, alltså även vid besök hos förlagsman- nen för avhämtande av mer material e. d. Dels skulle kunna göras gällande, att undantaget avser icke ViSSt slag av arbete, vis-s grupp av personer, utan alla slag av arbeten, alla grupper av personer, men blott då arbetet utföres i den arbetandes hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe. Praxis” ståndpunkt synes enklast kunna uttryckas så, att vederbörande är ute- sluten från försäkringen alltid vid hemindustriellt och därmed jämförligt arbete och i allmänhet men ej alltid vid annat arbete, i den mån det ut- föres i hans hem eller på annat av honom bestämt ställe. Några exempel på bestämmelsens tillämpning i det förstnämnda av angivna båda hänse— enden må här anföras:

Sömmerska, som i sitt hem utförde sömnadsarbete, halkade på trappan utan— för arbetsgivarens bostad, där hon varit för att lämna och avhämta arbeten och varor; enligt hennes egen uppgift hade hon måst inställa sig personligen >>för att få resterande avlöning samt föra räkning av arbeten»; hon ansågs undantagen från försäkringen (BD nr 235/1938).

Handelsresande och agenter (i den mån de ej äro att anse som självständiga företagare) samt andra, som ofta ha stor valfrihet i fråga om såväl platsen som tiden för arbetet, ha icke ansetts undantagna enbart på grund av denna valfrihet.

Exempel på ifrågavarande bestämmelses tillämpning i det sistnämnda av de båda angivna hänseendena lämnas i kapitel IV s. 149—150.

• Sida 154
•  Original

Enligt 1912 års arbetarskyddslag var arbete, som utfördes i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kunde anses till- komma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, undantaget från lagens tillämpning. Under undantagsbestämmelsen inbegreps bl. a. s. k. hemindustriellt arbete. I 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946:60 s. 205—213) diskuterades frågan om att göra hemindustriellt ar- bete till föremål för reglering i arbetarskyddshänseende. Arbetarskydds- kommittén ansåg, att antaleti hem-industrien sysselsatta arbetstagare kunde uppskattas till omkring 30 000, och framhöll, att antalet dylika arbetare syntes ha ökat fram till de senare åren. Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrien, därnäst päls- och skinnvaru-in- dustrien. Inom sko- och annan lädervarufabrikation förekommer likaledes hemindustriellt arbete i rätt betydande omfattning. Ett icke ringa antal hemarbetare sysselsättas inom vissa delar av metallindustrien, inom papp- och pappersindustrien samt träindustrien. Här liksom i allmänhet använ- des uttrycket industriellt om hemarbete, även då fråga egentligen är om hantverk. Vissa närmare upplysningar angående hemindustriellt arbete ha intagits i socialvårdskommitténs betänkande XVI: Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, SOU 1948:39 s. 170 —172. Kommittén finner anledning att erinra om och i Vissa hänseenden närmare utveckla vad däri anförts.

Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsätt- ning, som giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av be- tydelse.

Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och barn arbeta gemensamt. En viss arbetsfördelning är stundom rådande, var- vid varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta ta- ges barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i an- språk för hemarbete än föräldrarnas.

Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetar—en i den bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt fär- digt för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställ- ning, som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhan- dahåller erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon företagarrisk, som skulle motivera, att han behandlades som företagare.

Olycksfallsrisken i det hemindustriella arbetet torde vara ringa. I ytt-

• Sida 155
•  Original

rande över 1938 års arbetarskyddskommittés förslag framhöll yrkesinspek— tören i sjunde distriktet (inom vilket antalet hemindustriella arbetsställen då sannolikt översteg 6 000), att behovet av tillsyn över denna verksamhet vore ringa eller intet (prop. 19481298 s. 70).

Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustriellt arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familje- medlemmar samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande arbete, vara att ans-e som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna fö— religga.

Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig me- ning i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsman- nen avtalande familjemedlemmen. '

När kommittén i det följande i detta kapitel diskuterar frågan om in- förande av försäkringsskydd för de hemindustriellt arbetande, avser kom— mittén endast sådana, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna omfattas av försäkringen såsom anställda eller därmed jämställda. För enkelhets skull användes i det följande termen anställda beträffande såväl de anställda som de med dem jämställda.

1938 års arbetarskyddskommitté föreslog den utvidgningen av arbetar- skyddslagens tillämpningsområde, att av arbete, som arbetstagare utförde i sitt hem eller å annan plats, som av honom bestämdes, lagen (ehuru i mycket begränsad utsträckning) skulle gälla hemindustriellt arbete. Med hemindustriellt arbete skulle därvid förstås sådant hantverks- eller in- dustriellt arbete, som arbetsgivare i och för sin yrkesmässiga verksamhet uppdrager åt arbetstagare att utföra och som av denne eller medlemmar av hans familj utföres i arbetstagarens hem eller å annan plats, som av honom bestämmes.

Departementschefen (prop. 1948z298 s. 82—83) fann emellertid icke till- räckliga skäl föreligga för att arbetarskyddslagens stadganden skulle er- hålla tillämpning å det hemindustriella arbetet. Bl. a. anfördes, att det ut- märkande för dylikt arbete är att arbetsgivaren i regel icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren ordnar arbetet, samt att själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som arbetar- skyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, sålunda saknas här.

Den anförda synpunkten kan anläggas även när fråga är om olycksfalls- försäkringen. VVidare företer ifrågavarande persongrupp i viss mån likhe- ter med dem, som enligt de und-er 1. i detta kapitel föreslagna reglerna icke

• Sida 156
•  Original

tagas med i försäkringen på grund av sin själv—ständiga ställning. Å andra sidan tala starka sociala skäl för att hemarbetarna icke skola som hittills i fråga om ett viktigt försäkringsskydd, som beredes andra anställda, stäl- las helt utanför. Det hemindustriella arbetet har redan länge haft en rela- tivt stor omfattning och kommer att få en ändå större omfattning, i den mån man ännu mer än hittills kan realisera planerna på att bereda par- tiellt arbetsföra försörjningsmöjligheter genom dylikt arbete. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det angeläget att till närmare diskussion upp- taga frågan om att bereda hemarbetarna försäkringsskydd för skador i arbetet åt förlagsmannen.

Omedelbart må emellertid framhållas, att problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd icke kan lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om försäkringsskyddets giltighet för den stora massan övriga anställda, då de utföra någon (i regel mindre) del av arbetet åt arbetsgiva- ren i det egna hemmet eller på annan plats, som den anställde själv be- stämt. Det kan nämligen icke anses rimligt att bereda hemarbetarna ett skydd i arbetet med samma ersättningsförmåner som övriga anställda, om man icke medger dessa sistnämnda samma skydd vid (tillfälligt) arbete i hemmet eller å därmed jämställd arbetsplats.

Man kan icke bortse från att allvarliga praktiska svårigheter kunna upp— stå, om försäkringen skall gälla vid olycksfall även i hemmet (eller å där- med jämställd plats). Har olycksfallet inträffat i arbete för arbetsgivarens räkning eller under annat arbete i hemmet? Svårbedömbara gränsfall måste bli relativt vanliga. Då i hemmet i regel ingen annan är närvarande än ar- betstagaren själv eller han och hans nära anhöriga, måste det icke sällan bli synnerligen svårt att få en objektiv utredning om vad som egentligen passerat. Fråga är därför om man icke måste säga, att det vid en av ar- betsgivaren bekostad obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete även i hemmet skulle vara så svårt att utöva tillbörlig kontroll, att möjligheterna till missbruk av försäkringen skulle bli högst betydande och att försäk- ringsgivarna skulle få betala för försäkringen ovidkommande olycksfall. Därigenom skulle försäkringskostnaderna komma att stiga och utbredningen av det hemindustriella arbetet kunna motverkas. Vad nu sagts om svårig- heter beträffande olycksfall gäller även en hel del av de yrkessjukdomar och andra åkommor, som enligt kommitténs förslag skola jämställas med egentliga olycksfallsskador, samt en Väsentligt mycket större arbetstagar- grupp än de egentliga hemarbetarna. Vidare må nämnas, att beträffande hemarbetarna sjukkontrollen i allmänhet är svårare än beträffande andra arbetstagare.

Av kommitténs sakkunniga har herr Hedenström närmast ansett, att nyss- nämnda befarade olägenheter icke skulle vara av så allvarlig natur, att de i och för sig måste utgöra ett hinder för att inordna hemarbetarna i inom- arbetsförsäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. De övriga sakkunniga

• Sida 157
•  Original

ha däremot ansett, att med hänsyn till de praktiska svårigheterna en sär- ställning för hemarbetarna måste bibehållas.

Kommittén har för sin del funnit så allvarliga betänkligheter föreligga mot att låta den vanliga inomarbetsförsäkringen helt gälla vid skador un- der arbete i hemmet för arbetsgivares räkning, att kommittén sökt finna en annan väg för att tillgodose de sociala synpunkterna åtminstone i Vä- sentlig utsträckning, utan att därmed skull-e behöva följa allvarligare prak- tiska olägenheter.

I första hand synes man därvid kunna överväga att begränsa ersättnings- rätten till skador, som under ifrågavarande arbete förorsaka-s av den ut- rustning (maskiner och verktyg) eller det material, som arbetsgivaren ställt till förfogande. Att låta den formella äganderätten till exempelvis ett verk- tyg vara avgörande innebär emellertid ingalunda en lättillämpad gräns- dragning och synes mången gång kunna vara stötande, i all synnerhet om skadan icke kan sägas vara förorsakad av något sådant fel i verktyget, som medför skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Ett försäkringsskydd be— gränsat blott till de fall, då arbetsgivaren är s.kadeståndsskyldig på grund av fel i verktyget, synes vara av föga praktiskt värde.

Det har förekommit fall, där hemarbetare skadats i samband med av- hämtande av material hos arbetsgivaren. Man skulle kunna tänka sig att medge ersättningsrätt enbart för sådana fall. Några avskräckande svårig- heter torde här knappast behöva uppstå. Å andra sidan bilda des—sa tillfäl- len en synnerligen ringa del av hemarbetarens riskområde, och antalet skador, som skulle kunna ersättas, måste bli ytterst begränsat. Att enbart för dessa fall mobilisera hela den stora försäkringsapparaten kan icke vara rimligt, och hemarbetarna äro för övrigt föga hjälpta med ett så begränsat skydd.

Kommittén har sålunda icke funnit någon framkomlig väg, som inne- bär, att försäkringsskyddet begränsas till endast en del av de risktillfällen, som hemarbetet totalt medför. I stället .skulle man kunna tänka sig en b-e- gränsning på så sätt, att för skador i hemmet (jämställd arbetsplats) finge gälla en så lång karenstid, att det relativt mycket stora antalet kortvariga skador utmönstras. Karen-stiden bör gälla såväl rätten till sjukvård som rätten till kontant ersättning. Vid de mera allvarliga, till antalet begrän- sade skadorna torde det bl. a. av medicinska skäl vara lättare att få utredning om på vad sätt de uppstått. Sistnämnda skador torde i allmän- het föranleda omedelbart läkarbesök. Såväl skadans beskaffenhet som de till läkaren lämnade uppgifterna om händelseförloppet torde därvid ut- göra ett värdefullt material för avgörandet av frågan om samband mellan skadan och hemarbetet. Det är ju även rimligare både socialt och admi- nistrativt att vid svårare skador lägga ner mera tid och pengar på en nog- grann utredning än när fråga är om ersättning för några få dagar. Å andra sidan är den skadades intresse av att få skadan godkänd som ersättnings-

• Sida 158
•  Original

har särskilt stort vid svårare skador, varför riskerna för försök till miss- bruk just vid dem äro relativ-t mycket större. Vidare kan en karenstidsbe- stämmelse medföra ett uppskjutande av viss läkarbehandling, vilket kan ha menlig verkan på sjuktidens längd och invaliditetstillståndet. — Be- hållningen av att man för hemarbetets del inför en dylik karenstid blir dock att man, utan att beröva hemarbetarna ersättningsrätt för de alt- varligare skadorna i hemmet (jämställd arbetsplats), starkt minskar hela anordningens omfattning och därmed antalet tvister. Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäkringsinrättningen) kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något enstaka svårt olycks- fall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat erhålla skulle visat, att >>inre orsakssammanhang med arbetet» icke förelegat), mer än väl upp- väges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga kostnader för ett rela- tivt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete.

Om man vill alldeles undanröja grunden för de här förut åsyftade prak- tiska olägenheterna, måste man emellertid gå en annan väg, nämligen ordna så, att hemarbetarna bli försäkrade för skador såväl i som utom arbete. Enligt 35 ä 1 st. OL är arbetsgivare berättigad att försäkra »annan arbe- tare än i denna lag avses» för olycksfall i elleri och utom arbet-e. Med »an- nan arbetare» avs-es bl. a. hemarbetare. Emellertid har denna möjlighet praktiskt taget ej alls utnyttjats för olycksfall vare sig enbart i eller både i och utom arbete. Tyvärr synes man ej heller kunna räkna med att, om inomarbetsförsäkringen göres obligatorisk för hemarbetarna, den frivil- liga utomarbetsförsäkringen får en sådan omfattning, att flertalet komma att vara försäkrade för alla olycksfall. Visserligen framlägger kommittén förslag i syfte att befordra utomarbetsförsäkringen (se kapitel IV), men kommittén vågar icke räkna med att dessa här, i varje fall inom den när- maste framtiden, skulle spela någon avgörande roll. Även om hemarbetarna i stigande omfattning organisera sig, förefaller det nämligen i varje fall tveksamt, om deras organisationer på den kollektiva försäkringens väg kunna genomdriva en allmän anslutning till utomarbetsförsäkringen.

'Det återstår att överväga att göra även utomarbetsförsäkringen obliga- torisk. Att göra detta i den formen, att arbetsgivaren ålägges-att för sina hemarbetare ha den ordinarie försäkringen och därjämte utomarbetsförsäk— ring, måste — särskilt med hänsyn till det sätt, varpå arbetet bedrives (bi- syssla, familjekooperativt) —— enligt kommitténs mening anses uteslutet. Det kan icke gärna bli fråga om annat än att helt lämna den ordinarie yr- kesskadeförsäkringen och inordna hemarbetarna i den framför allt för självständiga yrkesutövare avsedda i regel frivilliga invaliditets- och döds- fallsförsäkring, som diskuteras i kapitel VII. Denna försäkring är avsedd att gälla' både i och utom arbete. Man kan tänka sig att göra det obliga- toriskt för arbetsgivarna att taga dylik invaliditets- och dödsfallsförsäkring för hemarbetarna. Visserligen ålägger man då arbetsgivarna att svara även

• Sida 159
•  Original

förr utomarbetsförsäkringen men i stället slippa de i regel ifrån att svara för sjukpenningkostnaderna vid olycksfall i arbete. Emellertid förutsätter en obligatorisk dylik försäkring att man kan klart avskilja hemarbetarna som grupp. Självfallet kan man icke begära, att en arbetsgivare skall er— lägga premier för utomarbetsförsäkring för en hemarbetare, som kanske endast i mycket liten utsträckning (några timmar i veckan) sysslar med arlbete för hans räkning. Försäkringsplikten måste därför göras beroende av att hemarbetaren under en väsentlig del av normal arbetstid sysslar med arbete för arbetsgivarens räkning. En sådan avgränsning måste emellertid stöta på mycket stora praktiska svårigheter. Kommittén ser inga möjlig- hetter att för närvarande övervinna dessa. _— Det synes dock ej omöjligt, att. genomförandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring omfattande även sådana hemarbetare, för vilka hemarbetet icke är allenast en bisys— selsättning (jfr socialvårdskommitténs förslag i SOU 1948: 39 bl. a. s. 172 —173 och 265—268) skulle komma att underlätta den här aktuella gräns- dragningen. — Man kommer icke heller ifrån en dylik gränsdragning, om man skulle ålägga de försäkrade att, om de endast i ringa grad syssla med hemarbetet, själva erlägga en del av premien för utomarbetsförsäkringen. Därjämte finner kommittén det överhuvudtaget icke tilltalande att utan synnerligen vägande skäl tvinga vissa medborgare att på egen bekostnad för sig själva taga olycksfallsförsäkring. Kommittén har därför ansett, att man måste avstå ifrån att söka en lösning av frågan efter den här antydda linjen.

Kommittén har funnit det angeläget att försäkringsskydd beredes hem- arbetarna men har sagt sig, att det kan vara förenat med betydande vansk- ligheter att taga med dem i yrkesskadeförsäkringen utan några begräns— ningar. På grund härav förordar kommittén, att det allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i yrkesskadeförsäkringslagen men att för så- dant arbete fastställes en viss längre karenstid, under vilken ingen ersätt— ning från denna försäkring skall utgå. I fråga om karenstidens längd har inom kommittén framförts olika alternativ, bl. a. 28 och 14 dagars karenstid. Med hänsyn till att det för de hemindustriella arbetarnas del i allmänhet rör sig om personer utan starkare ekonomisk ställning, att obligatorisk sjuk- försäkring icke kan förväntas vara i kraft i varje fall under den för-sta tiden av yrkesskadeförsäkringslagens giltighetstid samt att i över hälften av fallen vederbörande.torde vara återställd före utgången även av den kortare karenstiden, har kommittén stannat för att förorda en karenstid om 14 dagar. Dylik karenstid behövs emellertid ej för alla skadefall i hem- met (jämställd arbetsplats). I nuvarande praxis finnas exempel på att undantagsbestämmelsen icke tillämpats, då arbetsgivaren varit närvarande vid utförandet av arbetet i arbetarens hem (se kap. IV s. 150). Kommittén förordar, att karenstidsbestämmelsen vid skador i hemmet (jämställd ar- betsplats) icke skall gälla, när den försäkringspliktige eller företrädare för

• Sida 160
•  Original

denne utövar tillsyn över arbetet. Karenstidsbestämmelsen har begränsats till att gälla blott vid .skador i hemmet (jämställd arbetsplats), enär kom- mittén anser tillräckliga skäl icke föreligga mot att låta ersättning i en- lighet med de allmänna reglerna i lagen utgå vid skador, som inträffa hos förlagsmannen eller under färder från denne med material respektive till denne med färdiga varor. Konkurrensbestämmelsen för sjukförsäkringen bör utformas så, att hemarbetarna icke stå utan ersättning under karens— tiden. Det bör som förut stå förlagsmannen fritt att teckna frivillig för- säkring för olycksfall utom arbete. Detsamma bör gälla för skador i ar- bete, såvitt avser karenstiden. Av praktiska skäl bör dock frivillig försäk- ring för skador i arbete, såvitt avser karenstiden, få tecknas blott i sam— band med utoniarbetsförsäkring, som avser minst karenstiden. Den i ka- pitel IV B. förordade rätten för arbetstagarorganisation att teckna utom- arbetsförsäkring bör gälla även skador i hemmet, såvitt avser ifrågavarande karenstid. Kommittén vill understryka vikten av att arbetstagarnas orga- nisationer söka få till stånd frivillig försäkring i största möjliga utsträck- ning. I den mån dylika strävanden krönas med framgång, behöver man ej befara några olägenheter av den föreslagna utvidgningen av försäkringen och vill kommittén uttala en förhoppning, att det skall bli möjligt att fram- deles förkorta eller rent av borttaga ifrågavarande karenstid.

Såsom framgår av vad tidigare (s. 100) nämnts skall med den av kom— mittén förordade lösningen den lagtekniska avgränsningen ske icke för en viss grupp av arbetare utan för alla arbetare såvitt avser arbete, som de utföra i hemmet eller å annan plats, som de själva bestämt. Det är alltså en fråga om försäkringsskyddet—s omfattning, närmare bestämt om be- greppet olycksfall i arbete. Denna fråga behandlas i kapitel IV, där å s. 163—164 kommer att något närmare diskuteras den praktiska gränsdrag- ningen mellan i hemmet (och å därmed jämställd arbetsplats) inträffande skador i arbete för arbetsgivarens räkning och därstädes inträffande övriga skador.

C. Familjemedlemmar

Historik

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i sitt betänkande V. 5. 62—63, att någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar av ar- betsgivarens familj och andra arbetstagare, även om deras avlöning ofta enda-st utginge i naturaförmåner, Kommittén ansåg dock, att så nära an- höriga till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses så- som arbetare i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kom- mitténs mening i dessa fall ofta bli synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära

• Sida 161
•  Original

anhöriga i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i fråga om arbetare i mera egentlig mening. Man torde även kunna antaga, att frivillig försäkring av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma att anlitas. Beträffande äkta makar framhöll kommittén, att det på grund av allmänna rättsregler vore givet, att den ena maken icke kunde anses så- som arbetare i förhållande till den andre såsom arbetsgivare, även om äk- ternskapsförord eller boskillnad förelåge.

Rfa framhöll i utlåtande (Bilaga till prop. 1916: 111 s. 7) över kommit— téns förslag, att det föreslagna undantagandet från den obligatoriska för- säkringen av arbetsgivarens barn och föräldrar innebar en inskränkning i förhållande till 1901 års olycksfallsersättningslag, vilken inskränkning mången gång torde kunna synas orättvis. Av praktiska skäl ansåg sig dock anstalten böra biträda förslaget.

I propositionen 1916:111 upptogs _ utan kommentar men med en for- mell omredigering — kommitténs förslag beträffande föräldrar och barn. Riksdagen godkände propositionen i denna del utan ändring.

Genom lag den 14 juni 1917 utvidgades undantagsbestämmelsen till att omfatta även adoptivbarn och adoptivföräldrar.

I motion 1920:II:12 anfördes, att det ju kunde vara rätt så naturligt, att föräldrar och barn i ett hem icke kunde eller borde i OLs mening an- ses som arbetare eller arbetsgivare gent emot varandra, men att förhållan- det ställde sig annorlunda, sedan barnen lämnat föräldrahemmet och bildat eget hem. Motionären hemställde om sådan ändring av lagen, att endast arbetsgivarens hemmavarande barn eller adoptivbarn skulle vara undan- tagna från lagen.

Andra lagutskottet, som begärde yttrande över motionen av bl, a. Rfa, anförde i sitt utlåtande (nr 33), att utskottet ansåge rättvisan kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed finge anses ha begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro, icke så- som arbetare i förhållande till sina föräldrar resp. adoptivföräldrar ute- slötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde an- nan arbetare. Detta krav vore enligt utskottets förmenande så starkt, att det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen organisatoriska svårigheter, Rfa omnämnt. På grund av vad sålunda an- förts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av motionen måtte för sin del antaga en lag om ändrad lydelse av 2 5 i OL, innebärande att fram- för orden »barn eller adoptivbarn» skulle intskjutas ordet »hemmavarande».

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Lagändringen genomfördes genom lag den 18 juni 1920.

Trots att det endast talades om barn som arbetare i förhållande till för- äldrar som arbetsgivare, har ordet hemmavarande i praxis hänförts även

• Sida 162
•  Original

till föräldrar som arbetare åt barnen. Detta är ju rimligt och fullt fören- ligt med lagens ord.

Den nu gällande lydelsen erhöll undantagsbestämmelsen genom lag den 18 juni 1926. Departementschefen anförde i prop. 1926: 109 s. 159 — med anledning av vis-s tolkning av då gällande lydelse av bestämmelsen —— att med fasthållan—de av den principiella ståndpunkt, som låge till grund för stadgandet, åt detsamma syntes lämpligen kunna givas en sådan formule- ring, att undantaget uttryckligen skulle gälla endast där arbetet bedreves för allenast en arbetsgivares räkning; dock borde äkta makar i förevarande hänseende givetvis anses såsom allenast en arbetsgivare.

I detta sammanhang anförde departementschefen även, att de skäl, som föranlett undantagande från lagens tillämpning av hemmavarande barn och föräldrar naturligen ägde i än högre grad giltighet i avseende å äkta makar i förhållande till varandra. Vad ålderdomsförsäkringskommittén anfört om äkta makar torde ej längre vara ovedersägligt. I 8 kap. 6 & gif- termålsbalken den 11 juni 1920 stadgades nämligen att, om ena maken bi- träder den andre i hans förvärvsverksamhet, han skall, även om överens- kommelse om gottgörelse ej träffats, åtnjuta skälig ersättning för sitt ar- bete, därest d-et med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i öv- rigt må anses tillbörligt att ersättning skall utgå. Då i nämnda lagrum alltså förutsättes, att ena maken kan mot avlöning användas i arbete av den andre, ansåg departementschefen att i 2 5 2 st. OL borde in'tagas ut- tryckligt stadgande om att äkta mak-e icke skulle anses såsom arbetare i förhållande till andra maken sås-om arbetsgivare.

Riksdagen gillade departementschefens uppfattning i nu angivna båda hänseenden.

Praxis

Enär undantagsbestämmelsen är tillämplig endast om allenast en ar- betsgivare finnes, ansågs moder, som hushållade för och var hemmava— rande hos två söner, ej undantagen (Ref. 1931:11).

Till följd av bestämmelsen om arbete för makars gemensamma räkning blir det för svärföräldrar och styvbarn av avgörande betydelse om arbetet utföres för allenast den oskylde makens eller för båda makarnas räkning.

Undantagna ha ansetts vara i Ref. 193216 styvson, som arbetade i av styv- fadern arrenderat jordbruk; äldre gifterrnålsbalken var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden; Ref. 1944:1 svärfader, som arbetade i måg-ens rörelse; äldre giftermålsbalken gällde för mågens och dotterns förmögen- hetsförhållanden;—och Ref. 1937: 19: II svärmoder, anställd som >>husförestånda— rinna (hembiträde)» hos sin svärson; trots att nya giftermålsbalken var tillämp- lig. Däremot ansågos ej undantagna i Ref. 1935: 21 styvson, som var anställd i styvfaderns med eget fartyg bedrivna rederirörelse; nya giftermälsbalken var tillämplig; och i Ref. 1937: 19: I svärfader, som arbetade i av mågen arrenderat jordbruk; nya giftermålsbalken var tillämplig.

• Sida 163
•  Original

Motsvarande prövning av för vems räkning arbetet utförts erfordras ej beträffande måg eller svärdotter. Undantagsbestämmelsen omfattar näm- ligen ej dem (Ref. 1926:39).

Det brukar sägas, att för att vederbörande skall anses som hemmava- rande fordras både gemensamt hushåll och gemensam bostad. Några exem— pel på praxis i detta hänseende må anföras.

Såsom hemmavarande ha ansetts: rättare å av dennes fader arrenderad gård, trots att fadern ej bodde å gården, men där de inköp till hushållet, som girige utanför »staten», betalades av gårdens avkastning (Ref. 1930: 8);

husfru å hotell i förhållande till sin son, hotellets ägare, ehuru hon intog sina måltider i hotellets restaurang samt hennes bostadsförmån bestod av omöblerade rum i hotellfastighetens andra våning, där sonen bodde i sjätte våningen (Ref. 1940: 28);

person, som arbetade åt sin dotter och svärson och som genom undantags- kontrakt fått visst husrum sig förbehållet i det hus, där jämväl dottern och svår- sonen bodde (Ref. 1944: 2);;

dotter, som var anställd i faderns affär mot kontant lön, kost i dennes hus— håll samt logi, ehuru det sistnämnda bestod av omöblerad lägenhet, visserligen belägen i faderns fastighet men helt skild från den av fadern bebodda lägen- heten i samma fastighet (Ref. 1944: 24).

Såsom icke hemmavarande ha ansetts: i moderns slakteri och charkuteriaffär anställd ogift son, som i stor utsträck- ning intog sina måltider hos modern men själv förhyrt bostad (Ref. 1931: 32);

jordbrukardotter, som med make och barn bodde i ett rum i faderns våning och använde faderns kök men hade eget från faderns skilt hushåll tillsammans med sin egen familj (Ref. 1943: 36);

fader, som bodde å samma fastighet som sonen men i annan byggnad och intog omkring 4 måltider i veckan hos sonen (Ref. 1943: 43).

Såsom hemmavarande ansågos i Ref. 1931: (i dotter, som ehuru gift samt kyrko- och mantalsskriven hos mannen haft fast anställning hos modern mot bl. a. kost och logi, och i Ref. 1943: 16 son, som, ehuru han hyrde egen bostad, där hans hustru bodde, i regel bodde och åt i sitt föräldrahem, i närheten varav han hade bättre tillgång till arbete.

Den omständigheten att full betalning lämnats för kost och logi har icke ansetts utesluta hemmavarandeförhållande. Fader har ansetts (Ref. 1927: 32) som hem- mavarande hos sonen-arbetsgivaren, då denne hade kost och logi hos fadern. Men då far och son voro inackorderade hos samma person (två döttrar till fadern), ansågs sonen ej som hemmavarande hos fadern-arbetsgivaren (Ref. 1931: 27).

I OL finnes ingen bestämmelse om betydelsen av varaktigheten av för- hållandet. Vid avgörandet av frågan om en person är att anse som hemma— varande eller ej torde enligt nuvarande praxis stort avseende fästas vid om han har något annat hem än anförvanten-arbetsgivarens eller ej. Har en person, som bor i olika tillfälliga bostäder, ingen annan fast tillflykts- ort än t. ex. föräldrahemmet, har han ansetts vara hemmavarande, även om vistelsen där varit av kortvarig natur.

• Sida 164
•  Original

Några exempel på praxis från Skilda tider visa att man ansett som icke hemmavarande:

moder till en av två makar, vilken hade egen bostad å annan ort och vilkens vistelse hos makarna, föranledd av ombyte av hembiträde, varit avsedd att räcka en månad (Ref. 1922: 6);

son, som under ett arbete för 2—3 månader hyrde rum å arbetsplatsen och åt å restaurang därstädes, ehuru han i regel förut varit i föräldrarnas hushåll (Ref. 1941: 17); '

son, som lämnat föräldrahemmet 1942 och under övningsuppehåll i militär- tjänstgöring 1946 utförde jordbruksarbete åt sin fader mot kontant lön, kost och logi (Ref. 1946: 30);

men som hemmavarande: 22-årig ogift son, som sedan ett par år lämnat föräldrahemmet men återvänt och tagit anställning som matros hos fadern (Ref. 1926: 4);

sjöman, som efter avmönstring från fartyg, vilket skulle läggas upp över vintern, rest hem och arbetade åt modern mot bl. a. mat och husrum (Ref. 1929: 43);

ogift skogsarbetare, ehuru han större delen av året bott i skogskojor och andra tillfälliga bostäder men enär han under tider utan arbete icke hade annan till- flyktsplats än föräldrahemmet (Ref. 1943: 17).

Väckta frågor

Vid 1932 års riksdag väcktes motion (II:269) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder i syfte att åstadkomma sådan ändring i OL, att även barn och närskylda, som arbetade i vis-st företag, bereddes samma för- måner som andra arbetare, utan att frivillig försäkring behövde sökas.

I yttrande Över motionen framhöll Rfa vissa stora svårigheter och be- aktansvärda olägenheter, som enligt anstaltens uppfattning skulle vara förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande fa- miljemedlemmar. Anstalten fann motionens syfte lämpligare böra tillgo- doses genom vidtagande av särskilda anordningar i syfte att främja fa- miljemedlemmarnas anslutning till den frivilliga försäkringen.

Motionen avslogs i enlighet med utlåtande (nr 36) av andra lagutskottet, som hänvisade till bl. a. att den av 1928 års riksdag begärda utredningen rörande utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt OL ännu icke verk- ställts. Om sistnämnda utredning se Kapitel VII nedan.

I en vid 1935 års riksdag väckt motion (11:57) yrkades framställning till Kungl. Maj:t >>om skyndsam utredning och förslag om upphävande av de undantagsbestämmelser, som från den obligatoriska statliga olycks— fallsförsäkringen utesluta företagarens hemmavarande, hos honom an- ställda eller för erhållande av yrkesutbildning arbetande barn».

Motionen avslogs av riksdagen i enlighet med hemställan av andra lag- utskottet, som i sitt utlåtande (nr 18) anförde följande:

• Sida 165
•  Original

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av hem- mavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara förenade åtskilliga svårigheter av praktisk art bland annat i kontrollhänseende. Svårig- heter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande, om en försäkring av dessa barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade i arbete. Att under så- dana förhållanden skilja de fall, då ersättning för olycksfallet enligt lagen rätte— ligen skulle utgå, från fall av annan art, skulle säkerligen visa sig ogörligt. Vidare vill utskottet erinra om, att det i många fall icke torde finnas tillräckliga skäl att: ekonomiskt betunga föräldrar genom en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade. Många föräldrar torde för övrigt före- draga att inhespara försäkringspremierna och taga risk-en av att, om olycksfall inträffar, på egen bekostnad få taga vård om den skadade. Med hänsyn till dessa omständighete1 anser utskottet en lagstiftning av det innehåll, som åsyftas i före- liggande motion, för närvarande icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning finner utskottet ej heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maj. t bcgä1a utredning angående förevarande spörsmål

Utskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av, att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina föräldrar eller hos dem erhålla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en olycksfallsför- säkrings förmåner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit synes detta lämp- ligast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 å i olycksfallsförsäkrings- lagen. En sådan försäkring kan erhållas på samma villkor — bland annat be- träffande premiekostnader —— som gälla för obligatorisk försäkring. I de fall, där behov av försäkring förefinnes och där vederbörande arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således genom frivillig försäkring ernås samma resultat, som om obligatorisk försäkring för samma fall vore föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse av vikt, att upplysning an- gående förefintliga möjligheter att erhålla frivillig försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som möjligt. En av de utvägar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde vara den att träda i förbindelse med jordbrukarungdomcns sammanslutningar. Vidare torde böra övervägas lämpligheten av att i någon ut- sträckning giva ersättning för anskaffande av frivilliga försäkringstagare.

I motion 11: 369 vid 1.936 års riksdag gjordes samma yrkande som i mo- tionen 1935:II:57 med tillägget »under beaktande av att de försäkrings- premier, som för dem skola erläggas, avvägas enligt billiga och rättvisa grunder, i enlighet med i motionen anförda sociala och befolkningspolitiska synpunkter»,

Motionen föranledde i enlighet med andra lagutskottets hemställan icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet hänvisade (utl. nr 6) till sitt ovan ci- terade uttalande vid 1935 års riksdag och till att i 1936 års statsverkspro- position upptagits vissa anslag för beredande av ersättning åt Rfas ombud för anskaffande av frivilliga försäkringar och för allmän propagandaverk- samhet från anstaltens sida för frivillig försäkring.

I de båda motioner (1:96 och 111155) vid 1939 års riksdag, som föran- ledde den i kapitel I B omnämnda riksdagsskrivelsen den 12 mars 1939, nr 95, om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete, diskuterades bl. a. frä— gan om en allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring. Därvid ifrågasattes

• Sida 166
•  Original

särskilda regler för hemmavarande familjemedlemmar. I andra lagutskot- tets utlåtande (nr 18) över motionen anfördes följande av särskilt in— tresse i förevarande sammanhang:

En utvidgning av den obligatoriska försäkringen till att omfatta arbetsgivares barn och andra 'närskylda torde sålunda komma att medföra ett omfattande arbete för att vid mantalsskrivningarna införskaffa de upplysningar, som skulle erford- ras för ett tillnärmelsevis riktigt avgörande, om sådant arbetsförhållande före- låge, att premiedebitering skulle ske, och i så fall för huru stor del av året pre- mier borde beräknas.

En närmare redogörelse för innehållet i motionerna och utskottsutlåtan- det lämnas i kapitel VII nedan.

I _en interpellation (1 nr 4 s. 14—16) vid 1942 års riksdag ställdes till chefen för socialdepartementet frågan, om denne hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga lagfönslag till riksdagen angående utvidgad försäkring för olycksfall i arbete., Interpellanten framhöll bl. a., att för- säkringen enligt OL hade en mycket begränsad omfattning och att de mindre jordbrukarna och deras familjemedlemmar icke hade råd att skaffa sig frivillig försäkring men bure ungefär samma risk som de obligatoriskt försäkrade inom samma yrke. Departementschefen hänvisade i svaret (nr 8 s. 3 f.) bl. a. till då inom socialvårdskommittén pågående utredning om sjukkasseväsendet samt tanken att lösa problemet genom en anknytning till en mera omfattande sjukförsäkring. Interpell-anten anförde, att obli- gatorisk försäkring nog vore av nöden, om alla de hemmavarande barnen i jordbrukarhemmen —— enligt den officiella statistiken ungefär 300 000 —— skulle beredas den rättvisa och trygghet, varpå de hade berättigade an- språk. Departementschefen underströk, att frågan om olycksfallsförsäk- ring av egna företagare och dessas barn tillhörde de mest svårlösta, som funnes på det socialpolitiska området.

Vid 1945 års riksdag efterhörde en interpellant (11 nr 12 s. 17) om den av riksdagen år 1939 begärda utredningen angående utvidgad försäkring för olycksfall i arbete hade påbörjats och när förslag till riksdagen i ären- det vore att förvänta. I motiveringen för interpellationen framhölls beho- vet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för framför allt jordbrukares hem- mavarande barn.

Från socialdepartementet har till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget överlämnats en framställning den 13 maj 1947 från Jämtlands läns soci-aldemokratiska partidistrikt om sådan änd- ringi OL, »att hemmavarande barn vid olycksfall i arbetet jämställes med lejd arbetskraft». I skrivelsen påpekades, att fosterbarn och syskonbarn i vissa fall komme att intaga en förmånsställning framför barn och adop—

• Sida 167
•  Original

t-iv'barn. Mera betänkligt vore dock, att ekonomiska svårigheter lätt kunde uppstå i fattiga och barnrika arbetarfamiljer, om något eller några av har— nen drabbades av olycksfall. Speciellt vore här att peka på de mindre jord- brukarna. Det vore av största Vikt att ett effektivt försäkringsskydd skapa- des även för de hemmavarande barnen vid olycksfall i arbete.

Vid 1948 års riksdag framställdes en interpellation (II nr 17 s. 17 f.) angående utredningen om olycksfallsförsäkring för självständiga företa— gare och deras hustrur och barn. I ISVHI' härpå anförde chefen för socialde- partementet (II nr 26 s. 6 f.) bl. a., att socialvårdskommittén vid sina pre- liminära överväganden i fråga om olycksfallsförsäkring för ifrågavarande kategorier ansett, att en lösning borde i första hand sökas efter den linjen, att sjukförsäkringen för dem utbyggdes med ett kompletterande försäk- ringsskydd för invaliditet och dödsfall, att en obligatorisk försäkring själv- klart skulle kräva vidlyftigare anordningar än en frivillig, att en gräns- dragning mellan olycksfall i och utom arbete icke torde kunna ske på samma sätt som för anställda, att beträffande (självständiga yrkesutövare kunde tänkas, att vederbörande vid inträdet i försäkringen hänfördes till viss försäkringsklass, som bleve bestämmande beträffande såväl avgift-er- navs som ersättningarnas storlek, samt att kommittén med avseende å er- sättningsgrundernai vart fall övervägde vissa avvikelser från OLs bestäm- melser. Interpellanten anförde härefter, att särskilt landsbygdsungdomen väntade på frågans lösning, att olycksfallsförsäkringen enligt hans upp- fattning borde bli obligatorisk för både de hemmavarande barnen och de egna företagarna, att det vore angeläget att särskilt skyddet för de hemma- varande barnen icke utformades så, att det här uppkomme en pariasklass med lägre ersättning vid olycksfall i arbete än andra arbetare — ersätt- ningsgrundernas likhet behövde dock icke betyda likhet i varje detalj —— att det icke syntes honom behöva bli så förfärligt svårt att draga gränsen mellan olycksfall i arbete och annat olycksfall för företagarna, särskilt då väl skadorna oftast uppkomme vid användning av arbetsredskap, samt att man vid bestämmandet av ersättningens storlek möjligen kunde utgå från något genomsnittligt tal för de skilda yrkesgrupperna; avslutningsvis fram- hölls, att interpellationen syftat till att redan på detta stadium understryka nödvändigheten av >>fullt likvärdig ersättning».

Socialuårdskommitténs förslag

Möjligheten för arbetsgivare att enligt 35 & OL teckna frivillig försäk- ring för annan arbetare än i lagen avses har haft betydelse främst för de hemmavarande barnen. Den frivilliga försäkringen för annan arbetare har emellertid kommit till mycket ringa användning, såsom närmar—e framgår av följande tabell. Då Rfa vid 1936 års riksdag första gången erhöll de ovannämnda särskilda anslagen för verksamhet i syfte att öka anslutningen

• Sida 168
•  Original

till ifrågavarande frivilliga fönsäkring, ha uppgifter medtagits för året närmast före och året närmast efter sagda är; dessutom avser tabellen för- hållandena under de sex senaste är, för vilka uppgifter äro tillgängliga. En årsarbetare motsvarar 300 dagsverken. Till större arbetsgivare räknas i allmänhet arbetsgivare, som i regel under hela året sysselsätta minst fem arbetare.

Frivillig försäkring för olycksfall i arbete av annan arbetare än i OL avses; antal årsarbetare:

I Rfa av I bolagen av Är större | mindre större | mindre Summa arbetsgivare arbetsgivare 1935 633 1 206 499 2 013 4 351 1937 823 2 845 548 2 250 6 466 1943 748 3 086 638 5 295 9 767 1944 738 2 734 628 5 349 9 449 1945 751 2 633 566 5 768 9 718 1946 663 2 499 525 5 683 9 370 1947 751 2 255 404 6 030 9 440 1948 581 2 198 388 6 105 9 272

Till jämförelse med tabellens siffror må nämnas följande ur statistiska centralbyråns redogörelse för folkräkningen den 31 december 1945, tab. 8 b. Såsom medhjälpande familjemedlemmar ha upptagits 136 829 män och 12 371 kvinnor (varav i jordbruk med binäringar 118 227 män och 3 973 kvinnor). Till denna grupp ha hänförts sådana personer, som i egen- skap av familjemedlemmar ha till huvudsaklig sysselsättning att biträda familjeföreståndaren i dennes yrke. Jordbrukarhustrurna —— c:a 243 000 — ha dock ej medräknats.

Av de anförda siffrorna framgår, att det är en befolkningsgrupp av bc— lydande storleksordning, som på grund av undantagsbestämmelsen om fa— miljemedlemmar i 2 5 2 st. OL icke erhåller försäkringsskydd enligt den lagen.

Här må tillägg-as, att den frivilliga försäkringen för annan arbetare van- ligen tecknas för att gälla även utom arbete.

Ibland har åberopats, att enligt motsvarande lag i Danmark försäkringen omfattade även medlemmar av arbetsgivarens familj, hustrun dock undan— tagen, samt att motsvarande norsk lag saknade någon särskild inskränkan- de bestämmelse av ifrågavarande innebörd. Men man bör dock icke för- glömma bl. a. följande. I den danska lagen (Lov af 20. Maj 1933 om For- sikring mod Folger af Ulykkestilfaelde) kräves i kap. VI (>>F0rsikringen for Industri, Haandvaerk, Handel, private Tjenesteforhold») att det skall vara fråga om arbetsgivarens förvärvsverksamhet och att ifrågavarande familje—

• Sida 169
•  Original

medlem med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av sitt arbete i denna verksamhet kan likställas med andra arbetare. I kap. VII (>>Forsik- ringen for Sefart og Fiskeri») och kap. VIII (>>Forsikringen for Landbrug, Skovbrug, Havebrug m. m.») kräves motsvarande med avseende & »Virk- somheden». Kap. VI innehåller dessutom det kravet att vederbörande skall ha fyllt 10 år, medan i kap. VIII undantages den, som på betryggande sätt är tillförsäkrad livsv-arigt nödtorftigt underhåll. En lång karenstid redu— cerar givetvis högst väsentligt antalet tveksamma skaderegleringsfall. Re- dan innan karenstiden fr. o. m. den 1 oktober 1949 sänktes från 13 veckor till 6 dagar lära tveksamma fall ha uppkommit ofta. Den norska lagstift- ningen (Lov av 24. juni 1931 om ulykkestrygd for industriarbeidere m. v.) omfattar icke annat jordbruksarbete än sådant, som står i förbindelse med användande av mekanisk drivkraft, ej heller hantverk, då däri icke använ— des mekanisk drivkraft eller ångtryckskärl, eller butiks- eller kontorsverk- samhet, hushållsarbete eller hemarbete. Dessa begränsningar i försäkring- ens omfattning jämte den nära samordningen av sjuk- och olycksfallsför- säkringen göra att skälen mot att i den obligatoriska (av arbetsgivarna bekostade) olycksfallsförsäkringen medtaga arbetsgivarens familjemed- lemmar ha långt mindre betydelse i Norge än i Sverige,

De för undantagande av vissa familjemedlemmar vanligen åberopade skälen skola här nedan något närmare diskuteras.

Vad först beträffar äkta makar i förhållande till varandra, äro för en arbetst-agarförsäkringslag (som OL och den föreslagna yrkesskadeförsäk- ringslagen) aktuella blott fall, då ena maken biträder den andre i dennes förvärvsverksamhet. Frågan om försäkringsskydd under arbete i det ge- mensamma hushållet bör enligt kommitténs mening liksom hittills bedö- mas i samband med frågan om försäkringsskydd i arbete för egen räkning (se kap. VII nedan). Den nuvarande möjligheten enligt OL för arbetsgivare att teckna frivillig försäkring för annan arbetare än i lagen avses, förut- sätter att ett arbetsgivare—arbetareförhållande föreligger och gäller därför beträffande äkta makar end-ast när den ene arbetar i den andres förvärvs— verksamhet. —— De skäl, som enligt vad nedan anföres tala för undanta— gande från försäkringen av framför allt barn och föräldrar i förhållande till varandra, gälla i allmänhet med särskild styrka äkta makar emellan, även när fråga är om ena makens deltagande i andra makens förvärvs- verksamhet.

Av ålderdomsförsäkringskommittén åberopades bl. a., att det skulle bli synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum mellan föräldrar och barn, och att dessa nära anhöriga ej sällan måste i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. De båda skälen äro väsentligen av praktisk natur och avse svårigheter vid såväl premiedebi— tering som skadereglering. De ifrågavarande skälen måste anses förtjäna

• Sida 170
•  Original

än större beaktande, sedan vid 1926 års riksdag upphävts tidigare gällande stadgande, att såsom arbetare ej ansåges »den, som icke fyllt 12 år, Emel- lertid göra sig dessa skäl gäll-ande med olika styrka beträffande olika fa- miljemedlemmar. De tal-a särskilt starkt för uteslutande av arbetsgivarens i hemmet boende egna yngre barn. Däremot ha de föga styrka, då fråga är om barn, som lämnat föräldrahemmet och därmed få anses ha börjat en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro. Skälen synas ha större be- tydelse beträffande sådana barn, som icke kunna få sin utkomst genom eget arbete, än beträffande övriga barn. Gränsen mellan sistnämnda grup- per kan icke med säkerhet fixeras till viss ålder. En sextonårsgräns vore måhända i allmänhet riktig (jfr föräldrabalkenis 6 kap. om barnets rätt att sluta arbetsavtal och 9 kap. om dess rätt att råda över vad det genom eget arbete förvärvat). För ett riktigt bedömande i det enskilda fallet av frågan om delägarskap i verksamheten bör anses föreligga eller icke kunna exem- pelvis sådana omständigheter som antal övriga barn och deras sysselsätt- ning spela roll. Delägarskap tor-de vara mindre sannolikt, om arbetsgivaren är son än om han är fader till arbetaren. Varaktigheten av den förelig- gande situationen har även betydelse för avgörande av frågan om ekono— misk gemenskap etc. bör anses föreligga.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén åberopade skälet, att barn och föräldrar enligt lag ha försörjningsplikt gentemot varandra, varför en för- säkring i dessa fall är mindre behövlig än i fråga om arbetare i mer-a egent- lig mening, har olika tyngd i olika fall. De flesta föräldrar ha ringa eller ingen möjlighet att själva sörja för sina barn, om dessa åsamkats hög in- validitet. Däremot torde sjukpenningbehovet vid mera kortvarig skada i allmänhet vara mindre för den, som skadats i arbete för samboende makes, föräldrars eller barns räkning, än för den, som skadats i arbete för annans än dessa personers räkning. Den familjerättsliga underhållsskyldighetens omfattning är beroende av bl. a. barnets ålder; sextonårsåldern har enligt föräl-drabalkens 7 kap. särskild betydelse.

Andra lagutskottet anförde 1935 såsom ovan nämnts (utl. nr 18) bl. a., »att det i många fall icke torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt be— tunga föräldrar genom en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmava- rande barn skola vara försäkrade. Många föräldrar torde för övrigt före- draga att inbespara försäkringspremierna och taga risken av att, om olycks- fall inträffar, på egen bekostnad få taga vård om den skadade.» Men ve- derbörande arbetsgivare är ju skyldig att betala försäkringspremie, om un- der i övrigt oförändrade förhållanden den, som utför arbetet, icke står i nämnda släktskapsförhåll-ande till honom. Och skall verkligen en skadad arbet-are vara utlämnad åt anförvanten-arbetsgivarens godtycke respektive möjligheter att själv taga vård om den skadade?

Vid flera tillfällen har mot en obligatorisk försäkring enligt OL av arbets- givarens familjemedlemmar anförts, att stora svårigheter i praktiken skulle

• Sida 171
•  Original

göra sig gällande att erhålla ett objektivt underlag för bedömandet av frå- garu, om en skada inträffat i arbete eller ej. Dessa svårigheter äro dock olika stora i olika grupper av fall. De äro givetvis störst, då den skadade bor hos nälra anhörig och arbetar i dennes jordbruk eller hushåll, i all synnerhet om han arbetar endast sporadiskt. De svårbedömda fallen torde emellertid icke bli särdeles talrika, om försäkringen begränsas till invaliditet och dödsfall, och de bortfalla, om ifrågavarande försäkring göres tillämplig oberoende av om skadan inträffat i arbete eller ej.

Den av ålderdomsförsäkringskommittén uttalade förhoppningen om fri- villlig försäkring av de undantagna anhöriga har icke infriats i den omfatt- ning, som man torde ha väntat. Den verksamhet, som bedrivits med stöd av de särskilda ovannämnda anslagen till Rfa, har icke medfört åsyftad ökning av anstaltens försäkrings-stock härutinnan. Att ifrågavarande form av frivillig försäkring icke vunnit störe anslutning torde fortfarande delvis bero på okunnighet om de möjligheter, som OL medger. Bristande företag- samhet torde kunna förutsättas spela en mycket betydande roll. Dessutom torde många kunna antaga-s knappast vilja (eller möjligen i vissa fall knappast kunna) bära kostnaden för en dylik försäkring av familj-emed- lemmarna. Det är dock att märka, att ifrågavarande försäkring kan erhållas på samma villkor — bl. a. beträffande premiekostnaden — som gälla för den försäkring vederbörande är skyldig att betala, om han i stället anlitar utomstående arbetskraft.

De åberopade skälen för undantagande av vissa familjemedlemmar min-— ska i allmänhet väsentligen i betydelse, om arbetet utföres såväl för en anhörig som för en eller flera icke-anhöriga.

Kommittén, som anser det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäk- ringsskydd beredes även de arbetstagare, som äro familjemedlemmar till. arbetsgivaren, har övervägt att i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag' icke upptaga den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan (för andra än dem under t. ex. 16 år). Enligt kommitténs mening måste emellertid ett. övervägande av de ovan anförda skälen leda till att man gör en uppdelning av fallen på följande grupper:

I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla. Exempel: &) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller flera icke-anhöriga.

.b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller syskonbarn etc.).

(3) Då var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet). II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla.

1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbets- givare) bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här avses framför allt

• Sida 172
•  Original

make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 år). Den nuvarande möjligheten till frivillig försäkring bör dock bibehållas.

2. Fall då en särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbetsgiva— rens ansvar synes motiverad. Genom att en särskild försäkringsform skapas, får man möjlighet att åtminstone i väsentlig grad komma förbi de förut nämnda, redan av ålderdomsförsäkringskommittén åberopade svårigheterna i fråga om prövning av försäkringstillhörighet och i fråga om skaderegle- ring. Den persongrupp, som enligt kommitténs mening främst bör komma ifråga i detta sammanhang, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet. — Denna försäk- ringsform behandlas nedan i kapitlet VIII.

Av praktiska lskäl måste den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen för de under II angivna grupperna, göras så konkret som möjligt. Minsta möjliga antal faktorer skall behöva klarläggas genom utredning. Därför kan man icke taga hänsyn till alla de omständig- heter, som berördes i diskussionen ovan om de vanligen åberopade skälen för undantagsbestämmelsen. Såsom framgår av redogörelsen för praxis är det enligt den nuvarande bestämmelsen i en del fall av avgörande vikt, om arbetet utföres för allenast den oskylde makens eller för båda makarnas räkning. Utredning kan erfordras om vilka bestämmelser, som gälla om makarnas förmögenhetsförhållanden, och om arbetets art. Dylik utredning bör genom lagbestämmelsen göras obehövlig. Vidare synes det knappast motiverat att giva styvbarn en förmånsställning i ersättningsrättshän- seende framför eget barn eller svärson (-dotter) framför svärfader (-mo- der). Svärföräldrar, svärsöner, svärdöttrar samt styvfader, styvmoder och styvbarn böra enligt kommitténs mening vara jämställda i princip inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära någon ut- vidgning av den genom anförvantskapet bestämda från försäkringen un- dantagna personkretsen men i stället medföra — förutom ett undanröjande av de i redogörelsen för praxis anförda divergenserna i vissa personkombi- nationer _ förenklingar i administrativt hänseende. Att därjämte (såsom i den finska lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring) undan- taga far- och morföräldrar får anses rimligt i de ytterst få fall, som med hänsyn till bestämmelsen i övrigt bli aktuella. Adoptivbarn och adoptivför- äldrar böra såsom nu jämställas med barn och föräldrar.

Undantaget beträffande den arbetande parten (annan än make) i den an- givna personkretsen bör dock enligt kommitténs mening icke gälla, om var och en av parterna har en sådan i ekonomiskt avseende självständig ställ- ning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat markera genom ut- trycket >>hemmavarande>>. För hemmavarandeskap skulle enligt praxis ford- ras >>gemensamt hushåll och gemensam bostad». Ordet hushåll synes där- vid använt i stället för kosthåll, enär det i och för sig täcker även bostad.

• Sida 173
•  Original

Frågan är dock, om icke det i den finska lagen förekommande uttrycks- sättet >>tillhör — — — hushåll» bättre än »hemmavarande» giver uttryck åt den bristande självs'tändigheten i ekonomiskt avseende. Med hänsyn härtill och då detsamma bör gälla, vare sig det är arbetsgivarens eller den arbetandes hushåll, förordar kommittén uttryckssättet >>lever i hushålls- gemenskap med». Varaktigheten av den föreliggande situationen bör enligt kommitténs mening tillmätas betydelse i syfte att begränsa undantagsbe- stämmelsens tillämplighet. Man synes böra fordra att vederbörande är var— aktigt hemma hos anförvanten. Detta bör komma till uttryck i lagtexten, lämpligen genom att såsom i den finska lagen ordet >>varaktigt>> insättes.

Om arbetet skulle utföras för äkta makars räkning, böra de i här ifråga- varande hänseende fortfarande anses som allenast en person. Ingen anled- ning föreligger att låta en moder, som är oförsäkrad, då hon sköter hus- hållet åt en son, vara försäkrad, om hon i stället sköter två söners gemen- samma hushåll (jfr Ref. 19:31:11 ovan). En bestämmelse om att två (eller flera) barn i denna situation skola anses som allenast en person är därför erforderlig.

Egentligen borde i undantagsbestämmelsen med make jämställas sådan person (>>ogift hustru»), som enligt kommitténs förslag (kap. V 5. 279—280) blir livränteberättigad, men av administrativa skäl har kommittén avstått från att förorda detta.

Här ovan har — för enkelhets skull —— använts uttrycket arbetsgivare. Enligt kommitténs mening .bör liksom hittills det avgörande vara relationen till den enligt eljest i lagen gällande regler försäkringspliktige, även om en annan skulle vara arbetsgivare i civilrättslig mening, Kommittén vill dock förorda en särskild bestämmelse med hänsyn till exempelvis ett sådant fall som det, som var uppe i Ref. 1947 :13: En hos en ägare av en transpor- tabel kapsåg anställd arbetare skadades genom olycksfall under kapning med ifrågavarande såg å sin faders fastighet av dennes ved; enligt gällande praxis — i vilket hänseende kommittén icke föreslår ändring — var fadern att anse som arbetsgivare för den skadade; de båda sistnämnda hade ge- mensam bostad och gemensamt hushåll; den skadade — som eljest var för- säkrad på virkesägarens bekostnad vid sågning å dennes fastighet ansågs undantagen från försäkringen på grund av bestämmelsen om hemmava- rande barn. Enligt kommitténs mening bör den vanliga undantagsbestäm- melsen vid arbete ät anförvant icke gälla, om den arbetande anförvanten är anställd hos en försäkrad mellanman.

D. Enligt beslut av Konungen

Enligt 3 5 1 st. OL äger Konungen från—tillämpningen av lagen undan- taga arbetare, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning

• Sida 174
•  Original

och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.

Undantag enligt nämnda bestämmelser har icke medgivits i annan mån än att beträffande vissa vid försvarsväsendet fast anställda icke OL utan 1927 års Milf skulle gälla (26 ä 2. i 1927 års förordning). I propositionen med förslag till ny militärersättningsförordning (prop. 1950:96 s. 72) för- ordades, att Kungl. Maj:t med stöd av 3 & OL utfärdade en mot 26 5 2, i 1927 års Milf svarande föreskrift. — Kungl. Maj:t har avslagit ansök- ningar från ett antal kommuner om undantag enligt 3 & OL.

Då bestämmelsen aldrig hittills tillämpats beträffande kommunalan- ställda, kunde ifrågasättas, att bestämmelsen i den delen icke skulle över- föras till den nya lagen. Å andra sidan kan man icke bestrida, att behov av bestämmelsen kan uppkomma i framtiden. Med hänsyn till det sist an- förda och då det gäller icke nyskapande utan bibehållande av en bestäm— melse, har kommittén stannat för att helt överföra ifrågavarande bestäm- melse .(efter viss formell omredigering) till den nya lagen.

E. Personal hos utländska beskickningsmedlemmar

Sådana personer, som eljest skulle vara arbetare enligt OL, ha i praxis ställts utanför lagen, då de varit anställda hos utländska beskickningsmed- lemmar (Ref. 1919z35). Dessas exterritorialitetsrätt har anförts som skäl härför. Ett främmande lands sändebud (och övrig till beskickningen höran- de personal med exterritorialitetsrätt) har nämligen ansetts icke kunna avkrävas den medverkan från arbetsgivarens sida, som ifrågavarande lag fordrar (ifråga om uppgifter för bestämmande av premier och ersättning, indrivning av oguldna premier etc.). Rfa har emellertid ansett sig kunna bifalla ansökan från dylika beskickningsmedlemmar om frivillig försäk— ring enligt 35 å i lagen av hos dem anställd personal. Något medgivande till ett sådant förfaringssätt har dock icke lämnats i lagen. Möjligen skulle man kunna betrakta en ansökan om frivillig försäkring som ett uppgivande från den främmande statens sida i förevarande hänseende av cxterritoriali- tetsrätten, varigenom den obligatoriska försäkringen bleve gällande.

Vid 1938 års riksdag hemställdes i en motion (II:211) om utredning be— träffande frågan om de hos utländska diplomater anställdas försäkring för skada till följd av olycksfall i arbete samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I motionen anfördes bl. :i. följande.

Enligt uppgift funnes hos härvarande utländska diplomater omkring ett hund- ratal svenska medborgare anställda. Då dessa diplomater icke kunde åläggas betala försäkringsavgifter, fölle hos dem anställda, i regel hembiträden och andra i hushållet arbetande, utanför OLs område och kunde ej erhålla där föreskriven

• Sida 175
•  Original

ersättning vid olycksfall, med mindre arbetsgivaren frivilligt försäkrat dem. Även om det förekomme, att utländsk beskickning genom frivillig försäkring eller på annat sätt beredde de anställda sådan ersättning, innebure detta ick—e önskvärd trygghet för ifrågavarande grupp arbetande, då åtgärden icke vidtoges av alla här avsedda arbetsgivare och vore helt beroende på vederbörandes goda vilja. Frågan vore av den vikt, att det borde utredas, i vad mån här avsett skydd kunde tillförsäkras även hos utländska diplomater anställda. Möjligen kunde saken ord- nas därigenom, att staten åtoge sig kostnaderna härför.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott ansåg (utl. nr 3) utredningen behövlig och önskvärd men hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd, under hänvisning till att Rfa i inhämtat yttrande förklarat sig ha för avsikt att upptaga denna fråga vid verkställande av den år 1937 anbefallda utredningen röra-nde en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete.

Andra kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Att låta ifrågavarande personalgrupp utan särskild åtgärd från arbets- givarens sida omfattas av den obligatoriska yrkessskadeförsäkringen (var- vid man finge tänka sig bl. a. en särskild bestämmelse, enligt vilken stats- verket skulle betala 'de premier, som beskickningsmedlemmarna icke fri- villigt erlade) är enligt kommitténs mening icke lämpligt med hänsyn till den medverkan i övrigt, som kräves av de försäkringspliktiga. En särskild undantagsbestämmelse för personalgruppen synes dock lika litet som i OL erfordras i den nya lagen.

Efter genomförandet av en tillfredsställande allmän obligatorisk sjuk— försäkring och en sådan invaliditets- och dödsfallsförsäkring som den i kapitel VII uppskissera-de tor-de här föreliggande problem ha väsentligt myc- ket mindre aktualitet. Nämnda försäkringsformer kunna dock icke för- väntas vara i kraft ännu på flera år. Med hänsyn härtill vill kommittén för sin del förorda ett lagfästande av nuvarande praxis, d. v. s. ifråga- varande utländska arbetsgivare skola genom en särskild lagbestämmelse erhålla rätt att i Rfa teckna frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäk— ringslagen för sina anställda. Det synes önskvärt, att det svenska utri- kesdepartementct verkar för, att de utländska beskickningarna eller dessas medlemmar teckna sådan försäkring. Frågan om att bereda ifrå— gavarande personal en i förhållande till vad sålunda förordats tryg- gare ställning genom ett obligatoriskt skydd (genom försäkring eller på annat sätt) bör emellertid enligt kommitténs mening tagas upp till reg- lering på internationell väg, t. ex. genom den internationella arbetsorga- nisationen. Skulle det visa sig omöjligt att ernå en tillfredsställande lösning på den vägen, får frågan då av statsmakterna tagas upp till ny prövning. Därvid synes böra övervägas möjligheten att Kungl. Maj:t av riksdagen utverkade bemyndigande för sig eller eventuellt för Rfa att om-

• Sida 176
•  Original

hesörja, att ifrågavarande personer (möjligen med en begränsning till svenska medborgare) vid inträffade svårare skadefall av statsmedel bered- des ersättning motsvarande den, som skulle ha utgått, om yrkesskadeför- säkringslagen gällt för dem.

Vad kommittén anfört angående anställda hes utländska beskickningar eller dessas medlemmar, bör enligt kommitténs mening tillämpas även åt dem, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna jämställas med anställda. Det beträffande beskickningar och dessas medlemmar an- förda finn-er kommittén böra gälla även annan främmande makts represen— tation med exterritorialitetsrätt (immunitet) samt internationella organ och dessas medlemmar med dylik rätt.

3. Försäkring för elever i yrkesutbildning

Här avses endast sådana elever, som icke äro försäkrade såsom arbetande för annans räkning; jfr s. 67 ovan.

Historik

Bestämmelsen om försäkring av yrkesutbildningselever infördes i OL (2 5 1 st. 3:e och 4:e punkterna) genom lag den 14 juni 1933. Socialvårds- kommittén har ansett det för den följande diskussionen om en elevför- säkring påkallat att här lämna en redogörelse för förhistorien till sist- nämnda lag.

I skrivelse den 15 februari 1928 hemställde Skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning måtte bli berättigad till försäkring för skada enligt OL. Skolöverstyrelsen anförde bl. a. följande.

Tvekan hade uppstått, huruvida lärjunge i anstalt för yrkesundervisning vore föremål för försäkring enligt OL. I den mån sådan lärjunge mot eller utan av- löning utförd-e arbete för annans räkning, torde dock lärjungen redan på grund av nu gällande bestämmelser vara försäkringsberättigad. Men även i andra fall, då lärjunge i skolor, som meddelade undervisning i hantverk eller industri, ut- sattes för olycksfall und-er sådan undervisning, syntes det Skolöverstyrelsen önsk- värt, att ersättning för olycksfall i arbete kunde beredas honom enligt grunderna för OL. Av bestämmelserna i stadgan för den kommunala yrkesundervisningen framging-e, att det i skolorna förekommande yrkesarbetet måste avse samma slag av arbetsuppgifter och bedrivas med samma verktygs- och maskinutrustning som yrkesarbetet hos enskilda yrkesutövare. På grund av kungörelsen angående stats— understödda anstalter för yrkesundervisning måste samma krav ställas även på de enskilda skolor, som avsåge utbildning i yrkesarbete. Då det av skolornas lär- jungar utförda yrkesarbetet alltså vore av samma natur som det arbete, vilket hos enskilda arbetsgivare utfördes av hos dem anställda arbetare, syntes det vara av vikt, att den ekonomiska trygghet, som de sistnämnda åtnjöte genom lagbunden olycksfallsförsäkring, gjordes åtkomlig även för skolornas lärjungar. Risken för olycksfall torde visserligen i allmänhet vara ganska ringa, men fall kunde likväl

• Sida 177
•  Original

imträffa, då ett ekonomiskt säkerställande av lärjungarna i händelse av olycksfall umder skolarbete, även om detta ej avsåge arbete för annans räkning, vore önsk- väirt. Det syntes hårt, att en lärjunge, som träffades av olycksfall under skol- arrbete, därigenom kunde bli berövad förvärvsmöjlighet under sjukdomstiden och i svårare fall även kunde bli invalid. Genom att i en läroanstalt arbeta för sin ut- billdning förskaffade sig lärjungen visserligen i första hand ökade utkomstmöjlig— heter men syntes han i varje fall ej mindre förtjänt eller mindre i behov av för- säikring än den, som arbetade enbart för erhållande av lön.

I utlåtande häröver anförde Rfa bl. a., att lärjungar i skolor och andra undervisningsanstalter i allmänhet icke torde kunna betraktas som arbetare i OLs mening. De kunde nämligen i regel icke anses utföra arbete >>för annans räkning». Detta gällde även i det fall, att det i en skola förekom- mande arbetet avsåge samma slag av arbetsuppgifter och bedreves med samma verktygs- och maskinutrustning som yrkesarbete hos enskilda näringsidkare. Rfa ansåge frågan kunna övervägas i samband med eventuell utredning rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt OL.

Vid föredragning inför 'Kungl. Maj:t den 22 juni 1928 av riksdagens skrivelse den 16 maj 1928, nr 205, angående utredning rörande lämplig- heten av sådan utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen att densamma komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkes- idkare framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet, att vissa andra frågor om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen borde be- aktas i samband med den av riksdagen gjorda framställningen. Departe- mentschefen erinrade därvid bland annat om skolöverstyrelsens förenämnda skrivelse samt framhöll, att i anslutning därtill borde undersökas, huru- vida försäkringen bor-de utsträckas att omfatta jämväl andra personer än de i riksdagens skrivelse avsedda, vilka vore sysselsatta i arbete med olycks— fallsrisk, eller huruvida ersättning i annan form skulle beredas dem för skada genom olycksfall i arbete. Utredas borde jämväl, huru en dylik uti vidgad försäkring lämpligen skulle anordnas. _ Kungl. Maj:t anbefallde Rfa att verkställa ifrågavarande utredning.

Sedan FR upphävt ett beslut av Rfa att tillerkänna en elev vid Ultuna lantbruksskola ersättning enligt OL, gjorde styrelsen för Ultuna lantbruks— institut den 11 november 1929 framställning hos Kungl. Maj:t om åtgärder för beredande av livränta åt nämnda elev. Styrelsen upplyste därvid:

Eleverna vore att anse såsom anställda i föreståndarens tjänst och hade skyl- dighet att vid skolegendomen utföra lantbruksarbete. Vid skolan utfördes nära nog allt arbete av skolans elever, vilka i gengäld avgiftsfritt erhölle undervisning, kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. Värdet av dessa förmåner uppginge till minst samma belopp som de av eleverna utförda dagsverkena skulle kosta att leja efter i orten gängse priser. Därest dagsverkena skulle utföras av avlöna- de jordbruksarbetare, skulle dessa givetvis såsom anställda i statens tjänst automa- tiskt vara olycksfallsförsäkrade. Ultunastyrelsen vore skyldig att låta sköta egen- domen under eget bruk, enär egendomen jämväl vore avsedd att tjäna såsom demonstrationsjordbruk för lantbruksinstitutet.

• Sida 178
•  Original

Lantbruksstyrelsen och statskontoret hemställde i avgivna yttranden om sådan ändring i OL, att elev vid lantbruksskola erhölle rätt till ersättning enligt lagen.

I två skrivelser år 1930 till Kungl. Maj :t från styrelsen för lantbrulcs- och mejeriinstitutet vid Alnarp med hemställan om ersättning åt två i arbetet skadade elever vid Alnarps lantbruksskola lämnades liknande upplysningar rörande nämnda skola som de förut återgivna beträffande Ultuna lant- bruksskola.

Sveriges kronojägareförbund hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 februari 1930 —— under åberopande av att en skogsskoleelev förklarats icke vara att anse som arbetare enligt OL — om åtgärd för att elever vid stat-ens skogsskolor måtte bli berättigade till ersättning enligt lagen. För- bundet anförde bl. a.:

Lärokursen vid skogsskolorna omfattade tiden fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. den 15 september nästföljande år med omkring 765 timmars lektioner och övningar å lärosallen och omkring 1 535 timmars praktiska arbeten och övningar ute i skogen. Under två tredjedelar av året utförde följaktligen eleverna avverk— nings-, flottnings-, diknings— och plantskolearbeten för domänverkets räkning. Att det av dem utförda arbetet, ehuru ej direkt avlönat, också ägde värde för domänverket framginge därav, att det utgjorde en väsentlig del av alla före- kommande arbeten å de skogsskolorna närmast belägna kronoskogarna. Under förenämnda två tredjedelar av läroåret vore de sålunda utsatta för precis sam- ma olycksrisk som domänverkets övriga skogsarbetare. Det måste då anses vara en ofullständighet i OL, att rätt till ersättning för under sådana förhål- landen inträffade olycksfallskador icke kunde medgivas dessa elever. För dem själva och för deras föräldrar .förefölle det upprörande att nödgas för dylika skador bekosta erforderlig vård och därtill bära invaliditetsrisken. då skadorna uppenbarligen inträffat i verkligt arbete för domänverkets räkning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 augusti 1929 hemställde skolöver— slyrelsen, med hänsyn till den väsentligt Ökade risken för olycksfall bland lärjungarna vid de allmänna läroverken på grund av den i 1928 års läro- v-erksstadga föreskrivna idrotts— och friluftsverksamheten, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda ifrågavarande lärjungar försäkring mot olycksfall, som inträffade under det de stode under kontroll och ledning av läroverket. Frågan berördes även i vissa framställningar av rektorer vid allmänna läroverk.

I skrivelse den 21 juni 1932 avlämnade riksförsäkringsanstallen förslag till försäkring av skolelever m. m. I skrivelsen redogjordes för en av an- stalten verkställd utredning rörande behovet av sådan försäkring. Vissa uppgifter angående inträffade olycksfall hade införskaffats av Rfa, som dock framhöll, att det inkomna materialet företedde mycket stora brister.

Rfa föreslog obligatorisk försäkring för en del elever. Anstalten an- förde i detta hänseende i huvudsak följande.

• Sida 179
•  Original

I vissa fall vore det arbete, som utfördes av elever vid läroanstalter, väsentligen likartat med det, som utfördes av arbetare, anställda hos arbetsgivare. Så torde vara förhållandet vid exempelvis lantbruks-, skogs- och trädgårdsskolor samt vissa andra anstalter för yrkesutbildning. Frågan om försäkring för ifrågavarande ele- ver torde särskilt för sig böra upptagas till behandling.

I enlighet med FRs praxis hade Rfa i allmänhet avslagit ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som drabbat elever vid undervisningsanstalter med prak— tiskt arbete, t. ex. yrkesskolor.

Det torde dock ej kunna bestridas, att åtskillnaden mellan en elev vid läro- anstalt och en arbetare ej sällan vore ganska svävande. Då t. ex. elever vid en lantbruksskola utförde för lantbruket oundgängligt arbete, som eljest måst om- besörjas av anställda arbetare, måste det antagas, att detta arbete vore av ekono- miskt värde för skolan, samt att eleverna alltså användes till arbete för skolans räkning. Det kunde knappast anföras tillräckliga skäl för att dylika elever icke skulle vara försäkrade likaväl som s. k. lantbrukselever å av enskild arbetsgivare bedrivet jordbruk. Enligt 2 & OL vore sistnämnda elever obestridligen försäkrade. I vissa skolor tillverkades arbeten till avsalu genom skolans försorg. Så vore förhållandet t. ex. vid Stockholms stads verkstadsskolor, där för övrigt eleverna torde åtnjuta viss avlöning. Även om den inkomst, som tillfördes en skola genom försäljning av arbeten, icke lämnade skolan någon egentlig ekonomisk vinst, kunde den dock utgöra ett väsentligt bidrag till skolans upprätthållande. Det torde därför kunna sägas, att även i dylika fall arbetet utfördes för annans räkning.

Enligt Rfas mening borde alltså elever vid en läroanstalt, där arbete utfördes. som avsåge att bereda anstalten ekonomisk vinst eller åtminstone utgjorde ett mera väsentligt bidrag till anstaltens uppehållande, vara försäkrade enligt OL.

Rfa föreslog, att ett tillägg gjordes till 2 & 1 st. OL. Enligt anstaltens förslag skulle, om i en skola utfördes arbete utan att skolan i någon mera väsentlig omfattning tillfördes inkomst därigenom eller arbetet eljest väsent- ligen bidroge till skolans uppehållande, elev vid sådan skola ej vara för- säkrad.

Över Rfas förslag yttrade sig bl. a. försäkringsrådet, som framställde vissa erinringar mot det sätt, varpå ifrågavarande elevers försäkringsfråga föreslagits skola lösas. Rådet anförde i huvudsak följande.

Redan enligt gällande lagstiftning måste eleverna vid vissa yrkesskolor anses inbegripna under OL. Därest nämligen det väsentliga syftemålet med uppehållan- de av en yrkesskola och anskaffandet av elever till densamma vore att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för verksamhet, som av honom be- dreves, torde det praktiska yrkesarbete, som av eleverna utfördes, i allmänhet få anses såsom arbete för skolans räkning och eleverna därmed vara att betrakta som arbetare i förhållande till skolan som arbetsgivare. Såsom exempel på yrkes- skolor av nu angivna art tord-e kunna anföras vissa hushållsskolor, som hölle matservering för allmänheten-

Rfas förslag torde emellertid väsentligen avse sådana yrkesskolor, som tillkom- mit och uppehölles för att bereda möjlighet för eleverna till vinnande av [utbild— ning för praktiskt levnadskall. Syftemålet med elevernas arbete i dessa skolor vore elevernas egen utbildning och uppfostran men icke att bereda skolan eko-

• Sida 180
•  Original

nomisk fördel. Enligt FRs mening kunde det icke anses, att dessa elever användes till arbete för skolans räkning. Skolan kunde därför icke heller betraktas såsom deras arbetsgivare. Den omständigheten, att det utförda elevarbetet i skolans ut- gifts- och inkomsttstat bokfördes såsom inkomst för skolan, torde därvid icke vara av betydelse.

Den försäkring av eleverna vid yrkesskolorna, som Rfa tänkt sig, kunde där- för icke realiseras genom den av anstalten föreslagna ändringen i 2 5 OL. I själva verket torde anstaltens förslag till tillägg till nämnda paragraf icke innebära nå— gon ändring i gällande lag.

önskvärt och i många fall erforderligt vore att möjlighet till ekonomiskt skydd i händelse av olycksfall under skolarbete på lämpliga villkor bereddes eleverna, särskilt gällde detta elever vid skolor, där olycksfallsrisk förelåge i någon högre grad.

Skulle man anordna en obligatorisk försäkring för yrkesskoleelever, borde denna icke göras beroende av att arbetet utfördes »för annans räkning». Eleverna skulle anses såsom arbetare i OLs mening och skolan såsom deras arbetsgivare. Erfordrades någon begränsning, torde denna böra uttryckligen angivas antingen så att undantagen angåves i lagtexten eller så att åt Kungl. Maj:t överlämnades att bestämma vilka skolor respektive skolelever, som skulle hänföras under lagen.

Det kunde ifrågasättas, om det icke tillsvidare vore lämpligast, att genom sta- tens försorg bereddes möjlighet till frivillig försäkring för ifrågavarande elever. Härvid torde böra tagas und-er övervägande, huru försäkringsavgifterna skulle erläggas för medellösa eller mindre bemedlade elever. Mot en frivillig försäkring mötte emellertid alltid den invändningen, att den icke utan en energisk propa- ganda med därmed förenade kostnader erhölle någon större omfattning.

I yttrande, avseende statens skogsskolor och fortsättningsskolan vid Kloten, anförde domänslyrelsen bl. a. följande.

Endast vid svårare olycksfall behövde inträffa, att elev .fördröjdes i eller måste avbryta sin utbildning. Värdet av elevernas arbete vid skogsskolorna utgjorde mindre än 1/10 av statens kostnader för desamma. Vid fortsättningsskolan vore värdet i förhållande till statens kostnader ännu lägre. Enligt Rfas motivering skulle alltså nämnda skolor ej beröras av den ifrågasatta lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen anförde bl. a. följande.

Inom styrelsens förvaltningsområde fölle en hel del skolor och andra utbild- ningsanstalter (kurser), vilka alla vore yrkesbetona-de och vid vilka eleverna utförde praktiskt arbete vid sidan av den teoretiska undervisningen. Vid större delen av dessa utbildningsanstalter utförde eleverna (det praktiska arbetet för »annans räkning», d. v. s. åt ägaren av den egendom, till vilken skolan eller kursen vore förlagd. Deras arbete skilde sig därvid icke från den vanliga jord- bruksarbetarens. Till utbildningsanstalter av denna kategori hörde lantbruks- skolorna, mejeriskolorna, elevmejerier, trädgårdsskolor, fiskeriskolan vid Ane- boda samt utbildningskurser för ladugårdsförmän m. fl. Den allvarliga bristen, att eleverna vid ifrågavarande undervisningsanstalter icke fölle under OL, borde avhjälpas snarast möjligt-

Beträffande en .del andra av de under styrelsen lydande undervisningsanstal- terna kunde det däremot icke sägas, att eleverna utförde förekom-mande praktiska arbeten för annans räkning. Till sistnämnda kategori av skolor, som jämväl hade

• Sida 181
•  Original

en mera teoretisk inriktning, hörde lantmannaskolorna, lanthushållsskolorna och utbiidningskurser för kontrollassistenter m. fl. Dessa skolors elever skulle så- lunda icke falla under det föreslagna tillägget till OL.

Departementschefen (prop. 19331174 .s. 14 f.) fann det önskvärt, att åt elever vid anstalter för yrkesutbildning bereddes försäkringsskydd. Ge- nomförandet av obligatorisk försäkring avseende samtliga sådana anstalter i riket, torde vara förenat med vissa praktiska svårigheter, som icke kunde för det dåvarande helt överblickas. Departementschefen anslöt sig till tan— ken på en obligatorisk försäkring i mer begränsad omfattning. FRs förslag om rätt för Kungl. Maj:t att avgöra vilka skolelever som skulle anses som arbetare enligt OL, kunde läggas till grund för en lösning av förevarande fråga. Departementschefen ainförde Vidare bl. a. följande:

Vid bestämmandet av vilka slkolelever, som skola inrymmas under lagen, torde hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas för dem. Vad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att dylik risk i synnerhet finnes vid anstalter, där det utförda arbetet kan jämställas med arbete, som inom lantbruk och vissa (dess binäringar samt skogsbruk och industri ut- föres av yrkesarbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare. Arbete av denna beskaffenhet torde förekomma vid lantbruksskolor och en del därmed jäm- förliga skolor, vid skogsskolor samt vid åtminstone vissa av de verkstadsskolor, som omförmäles i — — — stadgan för den kommunala yrkesundervisningen och i kungörelsen angående slatsuinderstödda enskilda anstalter för dylik under- visning. — —— —

Med den angivna principen för bestämmandet av försäkringens omfattning skulle tydligen bäst överensstämma, att olycksfall, somvvid dessa skolor inträffade under teoretisk undervisning, uteslötes från försäkringen. Detta har riksförsäk- ringsanstalten också föreslagit. Försäkringsrådet åter har uttalat sig för den mot- satta ståndpunkten. Av praktiska skäl synes mig sistnämnda ståndpunkt vara att föredraga.

—— — — I viss mån lärer ock kunna förväntas, att skolor, som finna det ange- läget, att försäkringsplikt införes för deras elever, komma att göra framställning därom. Självfallet måste eftersträvas, att försäkringen erhåller den omfattning. som avses. Detta är av betydelse, då Kungl. Maj:t naturligen icke skall äga att, sedan oförsäkrad elev skadats till följd av olycksfall i arbetet, förordna, att för- säkringen skall med retroaktiv verkan gälla eleven-

Med stöd av lagändringen den 14 juni 1933 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse den 1 december 1933 (nr 643) angående tillämpning & elever vid anstalter för yrkesutbildning av lagen den 17 juni 1916 Om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt 1 ?; i kungörelsen skall den, som åtnjuter un- dervisning vid anstalt för yrkesutbildning, som upptages i en vid kungörel- sen fogad förteckning, eller, om endast avdelning av anstalt där upptages, vid sådan avdelning, anses såsom arbetare enligt OL, ändock att han ej an- vändes till arbete för annans räkning. Den ursprungliga förteckningen har under årens lopp kompletterats flera gånger. Numera omfattar den ett myc- ket stort antal anstalter, avdelningar av anstalter och kurser fördelade på

• Sida 182
•  Original

åtta huvudgrupper (sju efter tillsynsmyndigheten: medicinalstyrelsen, skol— överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruks- styrelsen, fiskeristyrelsen och kommerskollegium, den åttonde för övriga anstalter) och ett nittiotal undergrupper.

I skrivelsen den 21 juni 1932 föreslog Rfa även frivillig försäkring 1 an- stalten, bekostad av eleverna själva, för de skolelever, som ej skulle komma att inbegripas under den obligatoriska försäkringen.

Detta förslag avstyrktes i allmänhet i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen anförde:

För folkskolans lärjungar kunde endast en anordning, som hade obligatorisk karaktär, bli verkligt effektiv. Styrelsen ställde sig tveksam inför ett förslag, som skulle medföra nämnvärda fördelar endast för en mindre del av dem, för vilka försäkringen vore avsedd. Med hänsyn till det bristfälliga material, som låge till grund för Rfas utredning, förordades en ny undersökning rörande olycksfall i skilda skolformer och skolstadier. En reform borde anstå i avvaktan på resultatet av denna undersökning. Enligt styrelsens mening behövde därav ej befaras någon större olägenhet, då enskilda försäkringsinrättningar dåmera erbjöde jämförelse- vis goda försäkringsvillkor, väsentligen fördelaktigare än de tidigare förekom- mande.

Departementschefen förklarade sig med hänsyn till skolöverstyrelsens er- inringar anse ifrågavarande försäkring icke då böra komma till stånd.

Väckta frågor m. m. —

Det är för socialvårdskommittén bekant, att inom försäkringsinrättning- arna ifrågasatts, om man icke kunde göra försäkringen av elever vid yrkes- utbildni-ngsanstalter automatisk, d. v. s. ej längre beroende av Kungl. Maj :ts beslut beträffande varje särskild anstalt.

I samband härmed må citeras följande yttrande av FR den 22 maj 1942 i anledning av utav kanslern för rikets universiteti skrivelse »den 16 februari 1940 samt Rfa i skrivelse den 18 februari 1942 gjorda framställningar om vissa tillägg (bl. a. de medicinska fakulteterna, vissa institutioner vid filosofiska fakulteterna samt vissa högskolor) till den ovannämnda förteck- ningen:

Då ett upptagande i förteckningen av ovan angivna anstalter synes innebära ett överskridande av den ram, som angavs i Kungl. Maj:ts proposition nr 174 till 1933 års riksdag (sid. 14) kan det ifrågasättas, om ej riksdagens yttrande i ämnet bör inhämtas. Skillnaden i olycksfallsrisk vid å ena sidan dessa anstalter och å andra sidan de anstalt-er för yrkesutbildning, som lämnas utanför, torde i all- mänhet ej vara stor, och det kan ifrågasättas, huruvida icke den största risken inom båda kategorierna av anstalter förefinnes vid färd till och från anstalten, vilken risk som regel icke är särskilt framträdande för den ena eller andra an- stalten som sådan. Det torde därför kunna övervägas, om man ej borde taga steget fullt ut och under olycksfallsförsäkringslagen hänföra alla anstalter för yrkesutbildning.

• Sida 183
•  Original

I motion 1945:II:418 anfördes, att kostnaden för den sedan åtskilliga år tillbaka av en del försäkringsbolag drivna olycksfallsförsäkringen av skolbarn i allmänhet vore relativt låg men att det här som eljest ofta visade sig, att de, som allra bäst behövde det skydd för ekonomisk trygghet en försäkring utgör, oftast avstode från försäkringsskyddet. Motionärerna hemställde >>om utredning av frågan om genomförande av en obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn genomförd genom riksförsäkringsan- staltens för-sorg».

Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 60) —— liksom de hörda myndigheterna Rfa och Skolöverstyrelsen — om socialvårdskommitténs för- slag till lag om allmän sjukförsäkring. En sådan lag torde emellertid icke, anförde utskottet, komma att helt lösa frågan om åtgärder från statens sida för beredande av ersättning åt skolelever, som skadats genom olycks- fall. Återstående problem torde lämpligen böra upptagas till behandling i samband med den åt socialvårdskommittén anförtrodda reformeringen av lagstiftningen om försäkring för olycksfall i arbete.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen, att 'Kungl. Maj:t ville överlämna motionen till socialvårdskommittén att tagas under över- vägande vid fullgörande av dess uppdrag. Så har även Kungl. Maj:t gjort genom den i kapitel I B omnämnda skrivelsen [den 15 juni 1945.

I motion 1948:II:37 föreslogs utredning om möjligheten av och formerna för en statlig och av staten bekostad obligatorisk olycksfallsförsäkring för folkskolans barn. Till stöd för förslaget anfördes bl. a. följande.

Den frivilliga olycksfallsförsäkringen för barn, vilken numera inkluderade försäkringsskydd även mot sviterna av barnförlamning, hade på sistone — icke minst genom försäkringsanstalten Samarbete _ utvecklats tämligen starkt. Dock stode alltjämt en betydande del av barnfamiljerna utan detta skydd, vars bety- delse bevisades av att av 100 skolbarn varje år c:a 5 skadades genom olycksfall. Även om premierna vore relativt låga, nödgades oftast de familjer, som vore i störst behov av försäkringsskyddet, av ekonomiska skäl stå utanför försäkringen. — Medlemskap i sjukkassa gåve visst men otillräckligt skydd. Ofta hade de ekonomiskt mest beträngda familjerna icke försäkring i sjuk-kassa- Även sedan lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft, vore frågan om ett effektivt försäk- ringsskydd utöver sjukkassans socialpolitiskt mycket betydelsefull. Därför borde genom statens försorg utrönas, om icke det lämpligaste såväl med hänsyn till för— säkringsskyddets effektivisering som ur rent principiella synpunkter vore att staten svarade för försäkringen. Detta skulle ligga i linje med tankegången att genom olika åtgärder lätta barnfamiljernas ekonomiska börda. Toge staten hand om försäkringen, skulle även nu rådande splittring på området komma att upp- hävas. — På en del håll hade de kommunala myndigheterna auktoriserat vissa försäkringsanstalter, vilka gemensamt handhade skolbarnens olycksfallsförsäk- ring. 1 stor utsträckning tävlade emellertid olika försäkringsanstalter med varand— ra, varvid Samarbetes åtgärder i syfte att nedbringa premierna och utvidga för- säkringsskyddet efteråt följdes av andra försäkringsföretag. — Samarbetes bestäm— melser om försäkringens omfattning och kostnader vore följande. Då försäkringen omfattade endast olycksfall under skolundervisningen samt under direkt väg till

• Sida 184
•  Original

och från skolan, under raster och utflykter, studiebesök o. d. i samband med undervisningen, vore premien 75 öre per elev och år, En försäkring, som gällde även under fritid och ferier samt omfattade även barnförlamning. kostade i hela landet (utom Stockholm) 5 kr. för år, om barnet tillhörde sjukkassa, och eljest 6 kr. Vid olycksfall utbetalades full läkekostnadsersättning med viss maximering. I denna ersättning inbegrep-es även sjukhusvård, medicin, resor till och från läkare och sjukhus etc. Även kostnader för specialbehandling samt behandling vid tandskada ersattes. Dödsfallsersättning utginge med 1 000 kr. Vid fullständig invaliditet utginge 1 000 kr. per år till dess den skadade fyllde 24 år, då dess- utom utbetalades 5 000 kr. Även vid partiell invaliditet utginge ersättning. — De ovannämnda avgifterna kunde måhända ytterligare nedbringa's, om försäkringen omfattade alla folkskolebarn. Invaliditetsersättningen avsåge framför allt att möjliggöra för den skadade att erhålla en lämpligare utbildning. Bl. a. därför torde skolbarnsförsäkringen vara synnerligen välbehövlig som komplement till den allmänna sjukförsäkringen. —— Folkskolebarnens olycksfallsförsäkring borde ordnas genom statens försorg och på dess bekostnad. Frågan om formerna för försäkringen torde dock förtjäna ett närmare övervägande. De nu av försäkrings— anstalterna tillämpade bestämmelserna kunde kanske vid en statlig försäkring behöva revideras i samband med sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Frågan om sättet för handhavandet av försäkringsverksamheten borde även övervägas.

Ur de över motionen till andra kammarens första tillfälliga utskott av- givna utlåtandena må följande nämnas.

Riksförsäkringsanslallen erinrade bl. a. om den beslutade obligatoriska sjuk- försäkringen. Då skyddet enligt denna för minderåriga familjemedlemmar i all- mänhet komme att gälla endast förmånen av sjukvård, borde frågan om olycks- fallsförsäkring för skolbarn tagas under allsidigt övervägande. Anstalten utginge från att så komme att ske av socialvårdskommittén.

Försäkringsinspektionen och svenska försäkringsbvolags riksförbund hänvisade till att förevarande fråga fölle inom ramen för 1945 års försäkringsutrednings uppdrag.

Pensionsstyrelsen erinrade om riksdagens hemställan i anledning av den ovan- nämnda motioucn 1945: II: 418 och förklarade, att det torde få anses förutsättas, att vid utredningen hänsyn toges till det skydd, som komme att lämnas, då lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft samt sedan fri sjukhusvård och fria eller delvis fria läkemedel införts. Vid invaliditet erbjöde redan nu lagen om folk- pensionering och möjligheterna till yrkesutbildning genom det allmännas för- sorg visst skydd.

Skolöverstyrelsen ansåg, att därest åtgärder i motionens syfte skulle vidtagas, dessa borde avse även andra barn än folkskolans, samt att jämväl förevarande motion borde överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande.

Socialvårdskommittén yttrade bl. a., att den i motionen berörda frågan icke borde utbrytas ur den inom kommittén påbörjade utredningen angående ut- vidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Styrelsen för försäkringsanstalten Samarbete ansåg tillräckliga skäl saknas för en särskild obligatorisk socialförsäkringsform enbart avseende olycksfall, som drabba en viss kategori barn. Med en utredning borde lämpligen anstå till dess erfarenhet vunnits av den allmänna sjukförsäkringen, vid vilken tidpunkt resul- tatet av andra pågående utredningar i försäkringsfrågor, t. ex. om obligatorisk begravningsförsäkring, även borde kunna överblickas.

• Sida 185
•  Original

Under åberopande av att det i motionen berörda spörsmålet vore föremål för prövning dels av 1945 års försäkringsutr-edning och dels av socialvårds- kommittén fann utskottet (utl. nr 6) icke skäl föreligga att tillstyrka hem— ställan om igångsättande av ytterligare en utredning i ämnet. I enlighet med förslag av utskottet föranledde motionen icke någon andra kammarens åtgärd.

I detta sammanhang må citeras vad 1945 års försäkringsutredning här- utinnan sedermera anfört i sitt principbetänkande rörande försäkrings— väsendet (SOU 1949:25 s. 81):

Försäkringsutredningen vill för sin del erinra om att den ersättning, som skall utgivas "av de allmänna sjukkassorna, i likhet med den redan nu utgående er- sättningen från erkända sjukkassor innefattar sjukvårdsersättning även vid sjuk- dom, som drabbar medlems barn. Olycksfall jämställes i sjukhjälpshänseende med sjukdom, förutsatt att fråga ej är om olycksfall i arbete, som i stället ersättes enligt därom gällande lag. I princip lär det icke finnas något bärande skäl för att samhället skall draga försorg om mer omfattande ersättning vid olycksfall än vid sjukdom. Det kan visserligen göras gällande att vissa slag av sjukvård och andra åtgärder _ såsom massage, diatermi, mekaniska hjälpmedel, omställning till annat yrke — mera allmänt erfordras vid olycksfall men endast mindre ofta vid sjukdom. I den mån ersättning av här anförda slag anses böra utgå, ligger det emellertid närmast till hands att utbygga de allmänna sjukkassornas prestations- skyldighet i sådan riktning och låta utvidgningen gälla såväl sjukdom som olycks- fall.

Utredningen kan icke heller finna något skäl för att i det berörda avseendet skapa någon särställning för folkskolebarn. Ur samhällelig synpunkt kan väl olycksfallsförsäkring för barn över huvud taget icke tillmätas speciell vikt i järn- förelse med exempelvis sådan försäkring för familjeförsörjare. Till sist må fram- hållas att en av staten helt bekostad välfärdsanordning av ifrågavarande art icke kan betraktas som försäkring och därför icke torde rymmas inom försäkrings- utredningens uppdrag.

[ skrivelse den 21 juni 1949 till Rfa har folkskolestyrelsen i Malmö an- hållit om uttalande om enligt anstaltens åsikt de yrkesbestämda fortsätt— ningsskolorna i riket skulle kunna bli införda i ovannämnda förteckning eller om förutsättning funnes för bifall till en framställning till Kungl. Maj:t om förordnande att eleverna vid de yrkesbestämda fortsättnings- skalorna i Malmö skulle anses som arbetare enligt OL. Folkskolestyrelsen har i skrivelsen anfört följande:

Skolorna för yrkesundervisning, med vilka yrkesbestämda fortsättningsskolorna i Malmö i mycket äro jämförbara, finnas ju intagna i förteckningen.

Såsom skäl för en sådan ansökan beträffande Malmö kan följande anföras. Under det nu tilländalupna läsåret funnos vid Malmö stads yrkesbestämda fort- sättningsskolor 106 avdelningar med 8 timmars undervisningstid per vecka, i regel förlagda till en hel veckodag, samt 10 frivilliga avdelningar, förlagda till kvällarna. Av de 106 obligatoriska avdelningarna äro 46 pojkavdelningar med c:a 24 elever i varje och 60 flickavdelningar med c:a 15 elever i varje. Totala antalet elever vid skolan utgjorde c:a 1850.

• Sida 186
•  Original

Av pojlcavdelningarna äro 9 inrättade i anslutning till handel med bokföring, handelskorrespondens, handelsräkning och maskinskrivning som ämnen. Elever- na i dessa avdelningar avses icke skola omfattas av en eventuell framställning. Resterande 37 avdelningar äro inrättade i anslutning till järnmanufaktur, snickeri- hantverk, elektroteknik och husligt arbete.

Avdelningarna i järnmanufaktur, .snickerihantverk och elektroteknik utföra varje skoldag 4 timmars praktiskt yrkesarbete på skolverkstäder och undervisas 1 timme i yrkesteori, 1 timme i medborgarkunskap och 2 timmar i svenska språ— ket-

Det praktiska yrkesarbetet utföres i 8 st. skolverkstäder, fullt jämförbara med verkstäderna vid stadens yrkesskolor. Sålunda äro verkstäderna för järnmanu- faktur och elektroteknik utrustade med metallsvarvar, klipp- och borrmaskiner, ässjor och svetsningsaggregat m. m. samt snickeriverkstäderna med bandsåg, maskinhyvel, svarv m. m.

I avdelningarna för husligt arbete utföres varje skoldag 5 timmars skolköks- arbete och 1 timmes snickerislöjd samt lämnas undervisning 1 timme i med- borgarkunskap och 1 timme i svenska språket.

De 60 flickavdelningarna äro alla inrättade i anslutning till husligt arbete med 5 timmars skolköksarbete, 1 timme kvinnlig slöjd och sömnad, 1 timme med- borgarkunskap och 1 timme svenska språket.

I skolköken förekommer samma utrustning som för yrkesskolornas elever. I sysalarna finnes likaledes samma utrustning som i yrkesskolorna med såväl elektriskt drivna som vanliga symaskiner m. m.

I ett på Rfas anhållan avgivet yttrande har sl—Lolöverstyrelsen anfört följande:

Överstyrelsen erinrar därom, att den olycksfallsrisk, som föreligger för lär- jungar inom den obligatoriska skolan, vartill fortsättningsskolan hör _ i stor utsträckning brukar täckas genom 5. k. skolförsäkringar genom kommunens eller målsmännens försorg. Inom vissa typer av yrkesbestämd »fortsättningsskola kan Olycksfallsrisken säkerligen vara lika stor som i skolor för egentlig yrkesutbild— ning. Förhållandena äro emellertid mycket växlande, och fortsättningsskolkur- serna äro i allmänhet kortvariga (sex veckor). Några önskemål i framställningens syfte ha veterligt ej heller framförts till överstyrelsen.

Ett allmänt upptagande av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna inom olycks- fallsförsäkringslagens tillämpningsområde är överstyrelsen för närvarande ej be- redd påyrka. Däremot vore det önskvärt, att dylika skolor efter framställning från kommun kunde upptagas i ovannämnda förteckning. Framställning härom torde då från fall till fall böra göras av vederbörande huvudman hos Kungl. Maj:t.

Rfa har i .svar till folkskolestyrelsen den 24 september 1949 meddelat följande:

Enligt Riksförsäkringsanstaltens förmenande kan det ifrågasättas, huruvida yrkesbestämd fortsättningsskola, vilken tillhör den obligatoriska skolan, kan hän- föras till sådan anstalt för yrkesutbildning, som avses i 2 & olycksfallsförsäkrings- lagen. För sin del är anstalten närmast av den uppfattningen, att ett upptagande av ifrågavarande skolor i den s. k. elevförteckningen skulle innebära ett över— skridande av den ram för elevförsäkringens omfattning, som angavs i Kungl. Maj:ts prop. nr 174 till 1933 års riksdag. Det synes anstalten därför tveksamt, huruvida

• Sida 187
•  Original

förutsättning finnes för att utsträcka den nu gällande elevförsäkringen till att om- fatta även eleverna vid de yrkesbestämda fortsättningsskolorna-

Enär hithörande lagstiftning emellertid är föremål för översyn av den av Kungl. Maj:t tillsatta Socialvårdskommittén, där uppmärksamhet jämväl torde ägnas denna fråga, har Biksförsäkringsanstalten ansett sig böra bringa förevarande framställning till kommitténs kännedom.

Rfa har delgivit socialvårdskommittén handlingarna i detta ärende lik- som i följande båda likartade ärenden.

I skrivelse till Rfa den 2 mars 1950 har arbetsmarknadsstyrelsen anfört följande:

Ett viktigt led i den yrkesvägledande verksamhet, som bedrives av ungdoms— förmedlingen i samarbete med skolmyndigheterna, utgöres av den s. k. praktiska yrkesorienteringen. Den tillgår i regel så, att eleverna i folkskolans åttonde klass under terminen få deltaga i arbetet på olika arbetsplatser. Urvalet av arbets- platser göres av ungdomsförmedlingen eller annat organ för den offentliga arbets- förmedlingen och vid utplaceringen av eleverna tages största möjliga hänsyn till de ungas önskemål och till deras deklarerade yrkesplaner. Ännu har denna nya form av yrkesorientering ej påbörjats mer än på ett tiotal orter i riket, men man kan emotse en kraftig ökning av antalet skoldistrikt, som önska organisera en praktikverksamhet av detta slag. Verksamhetens uppläggning är något olika i olika skoldistrikt. Inom örebro stad delta de manliga eleverna i praktikarbete en dag pr vecka under hela läsåret; i Jönköping utplaceras både pojkar och flickor i praktiskt arbete under en vecka. Arbetet är i princip oavlönat, men drickspengar och fria måltider lära förekomma.

Praktiken förlägges ofta' till arbetsplatser inom hantverk, industri eller skogs- bruk, men i vissa fall tjänstgöra praktikanterna som handräckning eller biträden åt tandsköterskor, barnsköterskor, sjukvårdsbiträden, damfrisörer och affärs- biträden. Det kan också förekomma, att praktiken förlägges till en verkstads- skola. Det har varit en strävan att söka få fram arbeten inom så många olika yrken som möjligt.

Såväl skolmyndigheterna som de yrkesvägledande organen äro synnerligen intresserade av att den här berörda formen av praktisk yrkesorientering kan fortsättas och utbyggas. Därigenom få nämligen ungdomarna tillfälle att pröva sin lämplighet för det tillämnade yrket, och härigenom underlättas deras yrkes— anpassning och den kommande yrkesutbildningen. Praktikarbetet kan ej sägas innebära egentlig yrkesutbildning men förberedelse för en dylik.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 till årets riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveck- ling framgår, att den praktiska yrkesorienteringen kommer att spela en fram- trädande roll i den nya enhetsskolans åttonde och nio-nde klasser.

Även bland arbetsgivare har man i de flesta fall ställt sig positiv till praktik- arbetet. På vissa håll har emellertid ungdomsförmedlingen stött på svårigheter att skaffa fram tillräckligt antal lämpliga arbetsplatser. Det har därvid visat sig, att arbetsgivarnas tveksamhet, då det gällt att upplåta praktikplatser, stundom bottnat i en ovisshet om huruvida den, som utför här avsett praktikarbete, är att anse som arbetare enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och sålunda försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Det förtjänar framhållas, att arbetsmarknadsstyrelsen under-hand erfarit, att ifrågavarande former av praktikarbete av arbetarskyddsstyrelsen anses som

• Sida 188
•  Original

arbetsanställning i arbetarskyddslagens mening. Således äro arbetarskyddslagens bestämmelser om minderåriga tillämpliga på praktikanterna ifråga, och i den mån bestämmelserna efterlevas, synas riskerna för olycksfall ej vara större be- träffande denna kategori av arbetstagare än för övriga minderåriga.

Även om arbetsmarknadsstyrelsen för sin del funnit, att den, som utför prak- tikarbete av här angivet slag, bör anses som arbetare enligt olycksfallsförsäkrings- lagen, har styrelsen likväl ansett sig böra inhämta riksförsäkringsanstaltens utta- lande i ärendet.

Rfa anförde i sitt svar den 15 mars 1950 till arbetsmarknadsstyrelsen följande:

Såsom av Eder skrivelse framgår är det här principiellt icke fråga Om ut- förande av avlönat arbete för annans räkning. Det arbete, som eleverna inom ramen för den obligatoriska skolans verksamhet utföra i och för erhållande av praktisk yrkesorientering, synes icke heller vara att betrakta som dylikt arbete för vinnande av yrkesutbildning. Eleverna äro på grund härav enligt anstaltens mening icke att betrakta såsom arbetare enligt gällande olycksfallsförsäkrings- lag och följaktligen ej omfattade av försäkringen enligt densamma.

Därest den framtida utvecklingen på hithörande område skulle medföra, att eleverna i folkskolan —— såsom ifrågasatts — redan under skoltiden skulle komma att erhålla en mera systematiskt ordnad yrkespraktik under längre tid, torde frågan om olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet å dessa möjligen kunna komma i annat läge. Då lagens tillämplighet å eleverna härvid är beroende på hur denna yrkespraktik utformas, kan anstalten dock för närvarande icke göra något närmare uttalande i detta avseende.

Då olycksfallsförsäkringslagen är föremål för översyn av den av Kungl. Maj:t tillsatta Socialvårdskommittén, har Riksförsäkringsanstalten ansett sig böra bringa förevarande spörsmål till kommitténs kännedom.

I skrivelse till Rfa den 22 april 1950 anhöll domänstyrelsen om anstaltens uttalande huruvida OL ägde tillämpning på elever vid yrkesbestämd fort- sättningsskola med skogsbruksundervisning. Av skrivelsen samt de vid densamma foga-de handlingarna framgår bl. a. följande.

Under senare år hade ifrågavarande s. k. skogsbetonade fortusättningsskolor an- ordnats inom ett flertal skoldistrikt i norra och mellersta Sverige. Sedan 1944 hade ett fyrtiotal sådana skolor anordnats. Elevernas s- k. produktiva arbete, för vilket ersättning av domänverket skulle inbetalas till skoldistriktet, utgjordes huvudsakligen av huggningsarbete (huggning av timmer, massaved, kastved och kolved). Vid en medellång kurs om 8 veckor motsvarade utförd arbetskvantitet en total ersättning per elev av 30—70 kronor. De produktiva arbetstimmarna läge stundom blanda-de med praktisk undervisning av i denna bemärkelse icke produktiv karaktär. Sedan till skolöverstyrelsens kännedom kommit, att ifråga- varande undervisning ibland ansetts utgöra arbete i den fria marknaden och individuellt betalats av skogsägaren enligt de för sådant arbete gällande bestäm- melserna, hade överstyrelsen efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen framhållit bl. a., att en dylik anordning vore främmande för de beträffande fortsättnings— skolan gällande bestämmelserna samt att det tillkomme vederbörande skolstyrelse att bedöma, huruvida stipendier eller belöningar för under skoltid utförda presta- tioner skulle — kollektivt eller enskilt — utdelas till lärjungarna.

• Sida 189
•  Original

Rfa anförde i skrivelse den 26 april 1950 till domänstyrelsen bl. a. fö-ljande.

Anstalten hade funnit, att ifrågavarande elever icke kunde anses vare sig mot avlöning eller för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning användas till arbete för annans räkning. Ej heller vore ifrågavarande fortsättningsskola att hänföra till sådan anstalt för yrkesutbildning, som upptagits i den vid kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) fogade förteckningen. Då eleverna sålunda icke vore att anse såsom arbetare enligt OL, omfattades de ej av försäkringen enligt den lagen. _ Spörsmålet skulle bringas till Socialvårdskommitténs kännedom.

Här må även nämnas, att pensionsstyrelsen i anledning av (begäran i skrivelse från riksdagen den 19 december 1946, nr 559, och) uppdrag av Kungl. Maj :t den 20 maj 1949 i skrivelse till Konungen den 17 december 1949 inkommit med förslag rörande obligatorisk sjukpenningförsäkring för studerande i den allmänna sjukförsäkringen, Ett kortfattat referat av pensionsstyrelsens förslag må här lämnas.

Styrelsen erinrar om att studerande och med dem jämställda, vilka sakna för- värvsarbete eller ha årsinkomst av sådant arbete till lägre belopp än 600 kr., bli, - om de ej äro familjeförsäkrade hustrur, enbart sjukvårdsförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Såsom framhölls under riksdagsbehandlingen 1946 kan dock för studerande föreligga behov även av sjukpenning. Detta behov är dock icke lika påtagligt som då det gäller förvärvsarbetande eller hustrur utan egent- ligt förvärvsarbete- Något omedelbart behov av kontanta medel såsom ersättning för förlorade inkomster kan det beträffande de studerande ej bli fråga om, liksom ej heller om utgifter till ersättare. Däremot kan ekonomi-Skt avbräck uppkomma för studerande i andra hänseenden, bl. a. genom att studietiden förlänges och studiekostnaderna därigenom öka. Sjukdomar av kortare varaktighet torde dock som regel icke medföra några sådana avbräck. Syftet med en sjukpenningför— säkring för studerande kan därför anges vara att under sjukdom av sådan var- aktighet, att studietiden förlänges, lämna ersättning för härigenom uppkommande ekonomiska avbräck.

Med hänsyn till svårigheten att konstruera en tillhörighetsregel, som är möjlig att tillämpa i praktiken, är man enligt pensionsstyrelsens mening nödsakad ordna en sjukpenningförsäkring för studerande så, att tillhörigheten icke behöver prö- vas förrän i samband med uppkommande anspråk på sjukpenning. En sådan för- enkling av försäkringen förutsätter emellertid, att avgiftsskyldigheten helt slopas för de försäkrade.

Betänkligheter av principiell innebörd kunna framföras mot att uttaga av- gifter av personer, som sakna inkomster. Det torde icke kunna uteslutas, att det skulle bli statsverket, som finge betala en stor del av avgifterna för de studerandes sjukpenningförsäkring.

Den i lagen föreskrivna karensti-den om tre dagar torde i fråga om de stude- rande vara för kort. Å andra sidan bör den ej heller göras så lång, att försäkringen ej kan ingripa i flertalet fall, där ett hjälpbehov föreligger. Pensionsstyrelsen an— ser, att karenstiden för studerande lämpligen bör bestämmas till 28 dagar.

Införes en karenstid av denna längd, vinnes även den fördelen, att avgifterna för de studerandes sjukpenning kan bestridas av statsmedel, utan att de studeran- de i statsbidragshänseende bli gynnade framför andra sjukpenningförsäkrade.

• Sida 190
•  Original

Särskild registrering av de studerande och avgiftsdebitering beträffande dem behöver icke ske.

Det torde icke heller vara behövligt att i lagen mera exakt ange, vilka stude- rande som skola omfattas av försäkringen. Såsom förutsättning synes dock böra gälla, att studierna avse yrkesutbildning. Studier vid läroverk, folkskolor och med dessa jämställda skolor synas icke böra medföra tillhörighet till försäkringen. En lägsta åldersgräns synes böra anges och förslagsvis fastställas till 18 år. Vidare torde böra föreskrivas, att studiearbetet skall ha pågått viss tid, förslagsvis 90 dagar. Slutligen bör krävas, att studierna äro av den omfattning, att de utgöra hinder för förvärvsarbete och att de bedrivas vid svensk undervisningsanstalt.

Enligt förslaget böra lärlingar, som hos arbetsgivare utföra arbete utan eller mot ringa avlöning, på samma sätt omfattas av den obligatoriska sjukpenning— försäkringen.

En sjukpenningförsäkring för studerande bör omfatta endast sjukkassemed- lemmar.

Till studerande föreslås utgå samma sjukpenning och hempenning samt make- och barnltillägg som till andra sjukpenningförsäkrade medlemmar, som uppnått 18 år.

Bestämmes försäkringen på angivet sätt, böra de studerande icke dessutom kunna teckna en frivillig sjukpenningförsäkring.

Pensionsstyrelsen ans—er utredningens syfte vara att söka tillförsäkra de stude- rande, som äro i behov därav, ett skydd, som motsvarar det den beslutade obliga- toriska sjukpenningförsäkringen skänker de förvärvsarbetande. Styrelsen anser detta syfte icke kunna tillgodoses på annat sätt än genom en obligatorisk sjuk- penningförsäkring för studerande av i det föregående angiven art. Det är må— hända icke uteslutet, att omfattningen av planerade statliga stödåtgärder åt stu- derande ungdom kunna inverka på bedömandet av förevarande spörsmål. Slut- ligen framhålles, att om en försäkring för studerande införes samtidigt med den allmänna sjukförsäkringen i övrigt, sjukkassorna komma att vid den nya lagens ikraftträdande ställas inför ytterligare uppgifter, som icke oväsentligt komplicera deras arbete.

Två reservanter i pensionsstyrelsen uttalade bl. a., att lagen om allmän sjukförsäkring bygger på att försäkringstillhörigheten skall vara reglerad redan då sjukdomsfall inträder samt att sjukkassorna skola stå Viss själv— risk. Ett frångående härav borde om möjligt undvikas. Enligt reservan— ternas mening borde övervägas, huruvida icke en frivillig sj ukpenningför— säkring borde komma till användning för att lösa de studerandes sjuk- hjälpsfråga.

Till komplettering av de i motionen 1948:II:37 lämnade upplysningarna angående den av Försäkringsanstalten Samarbete bedrivna skolbarnsför- säkringen må nämnas följande, grundat på handlingar och upplysningar från Samarbete.

Enligt Samarbetes broschyr 1949 för Stockholm hade den endast under skol- tiden gällande försäkringsformen upphört, »enär den omfattats med ganska ringa intresse från föräldrarnas sida».

• Sida 191
•  Original

För försäkring av skolbarn (med några få undantag enbart folkskolans barn) tillämpades följande tre huvudformer.

a) Kollektiv olycksfallsförsäkring åt _de elever, »som angivas i till anstalten ingivna ansökningar. Försäkringen gäller under hela året — såväl under skolgång som under fritid och ferier. Ersättning lämnas för under försäkringstiden ådragen olycksfallsskada _ eller barnförlamning som yppar sig sedan 30 dagar förflutit efter försäkringens ikraftträdande». Premien per elev och år utgör för barn, vilkas föräldrar äro medlemmar i sjukkassa, omfattande sjukvårdsersättning för barnen, 4 kr. 50 öre och för övriga barn 5 kr.

b); »Kollektiv olycksfallsförsäkring åt samtliga elever». »Försäkringen gäller för olycksfall. som inträffa under lektioner och raster inom skolans område, under direkt färd till och från skolan, under idrottsövningar, utflykter och studiebesök, anordnade av skolan under ordinarie lästermin, samt under av skolan anordnade skolresor och simkurser, vare sig dessa äga rum under ordinarie lästermin eller efter densammas slut.» Premien utgör per elev och läsår i folkskolan 60 öre och i fortsättningsskolan 10 öre.

c.) Kollektiv olycksfallsförsäkring åt de elever, »som angivas; i till anstalten ingivna ansökningar. Försäkringen gäller såsom komplement till den av skolan ordnade skoltidsförsäkringen under fritid och ferier för olycksfall samt under hela året för barnförlamning» efter samma karenstid som vid den under a) an- givna försäkringsformen. Premien utgör efter samma fördelningsgrund som under a) 3 kr. resp. 3 kr. 50 öre.

Ett sextiotal städer (varibland fr. o. m. den 1 januari 1951 Stockholm) samt 300 a 400 landskommun-er hade tecknat försäkring enligt b) ovan. Antalet för— säkrade barn utgjorde i de tre huvudgrupperna omkring 80000, 240 000 resp. 100000. Totalt vore omkring 320000 av folkskolans barn försäkrade hos Sam- arbete. vars försäkringsstock härutinnan hade mer än fördubblats sedan 1947 och väntades fortsätta att stiga.

Här må erinras om att _ såsom framhölls även i motionen 1948:II:37 _ även andra försäkringsinrättningar medd—ela skolbarnsförsäkring. Sam- arbetes försäkringsstock utgör dock den ojämförligt största.

Socialvårdskommitténs synpunkter och förslag

En åtminstone ungefärlig uppfattning om huru många individer, för vilka frågan om en elevförsäkring är aktuell, samt elevernas fördelning i ålders— grupper och på olika slag av skolor kan erhållas ur den officiella stati- stiken. Efterföljande tabell har uppgjorts med begagnande av uppgifterna i Statistisk Årsbok för Sverige 1949, tab. 21 angående pågående skolutbild- ning i äldern 6—30 år och pågående yrkesutbildning i åldern 12—30 år i hela riket den 31 december 1945. Talen i tab. 21 grunda sig på uppgifter från omkring 8 % av befolkningen men äro uppskrivna att avse hela folk- mängden. Eleverna vid korrespond—ensundervisning ha icke medtagits, enär man kan bortse från dem i detta sammanhang. Vidare har gruppen »Militär utbildning» frånräknats, enär eleverna här redan äro obligatoriskt skyddade i särskild ordning. Det må även anmärkas, att såväl vissa ändringar (ök- ningar) i slutsummorna för antalet elever inom de båda huvudgrupperna som förskjutningar 'i talen för olika åldersgrupper redan ägt rum.

• Sida 192
•  Original

Skolutbildning Yrkesutbildning

Män Kvinnor än Män Kvinnor

218 254 212 135 64 —— — 105 157 100 487 30 2 147 1 243 17 005 17 996 5 11 542 6 340 3 874 1 726 1 25 329 13 043

344 290 332 344 100 39 018 20 626 676 634 59 644

Vissa uppgifter angående olycksfallsfrekvensen inom skolbarnsförsäk- ringen ha lämnats i ett av Svenska Gymnastikläraresällskapet avgivet ytt- rande till riksdagens andra kammares allmänna beredningsutskott i anled- ning av en motion, 1951:II:147, angående utredning om formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar. Av nämnda ytt- rande samt av vissa av kommittén från Gymnastikläraresällskapet och från Försäkringsanstalten Samarbete inhämtade upplysningar framgår bl. a. följande.

En stickprovsundersökning för några av de senaste åren hade gjorts av Samarbete samt av Försäkringsaktiebolaget Fylgia. De lämnade uppgifterna avsågo en försäkringsstock om 18 000 elever från vardera folkskolor och läroverk i Stockholm och Göteborg. Med hänsyn till att det vore fråga om en stickprovsundersökning, att den gällde de båda största städerna samt att även i övrigt speciella förhållanden kunde inverka, borde slutsatser av frekvenssiffrorna dragas med Viss försiktighet. Av följande tabell framgår antalet till de båda försäkringsinrättni'ngarna anmälda olycksfall per 100 försäkra-de elever inom nämnda försäkringsstock under ett elevår.

Folkskolor Läroverk

I och utom skolan Enbart i skolan,

varav a) under egentliga gymnastiköv-

ningar .................................

b) bollspel och idrottsövningar c) raster ................................. (l) i övrigt ..............................

Enligt upplysning från Samarbete funnes ännu icke någon statistik ut- arbetad, som utvisade svårighetsgrad-en av de anmälda olycksfallen. Så mye- ket kunde dock säga-s med säkerhet, nämligen att det i de allra flesta fallen vore fråga blott om läkarvård samt att antalet invaliditets- och dödsfall vore mycket litet.

Ehuru —— såsom komm—er att utvecklas senare _— starka skäl kunna an— föras mot en av staten anordnad särskild olycksfallsförsäkring för elever

• Sida 193
•  Original

i allmänhet, har socialvårdskommittén dock ansett det påkallat att något närmare diskutera innehåll-et i en lagstiftning om en dylik försäkring. Först må undersökas av vilka ersättningsförmåner behov förefinnes.

Vad beträffar sjukvårdsersättning, så är ju behovet av sådan i princip oberoende av vederbörandes ålder och den skolform, i vilken han undergår utbildning. Att eleverna i mycket betydande utsträckning kunna erhålla sjukvårdsersättning från de nuvarande erkända sjukkassorna framgår av det förhållandet, att omkring 80 procent av alla barn under 15 år äro sjuk- vårdsförsäkrade i dessa kassor. I många fall täcker dock ersättningen från kassan blott en mindre del av kostnaden. 1947 års sjukförsäkringslag förut- sätter, att frågan om sjukhusvård och medicin är löst i särskild ordning, och giver rätt till ersättning för övrig läkarvård efter vissa grunder, betyd- ligt förmånligare änden nuvarande sjukförsäkringens. Sjukvårdsförsäkrade enligt 1947 års lag bli praktiskt taget alla svenska medborgare, alltså även eleverna. Ikraftträdandet av nämnda lag har numera ställts på framtiden. Det har ifrågasatts ett genomförande av sjukförsäkringsreformen i följande tre etapper: först läkemedelsrefor-men, därefter sjukhusvårdsreformen och slutligen den obligatoriska sjukförsäkringen. Efter genomförande av dessa tre etapper får frågan om sjukvårdsersättning anses någorlunda tillfreds- ställande löst även för elevernas del.

Vad härefter angår frågan om sjukpenning så framgår av den ovan in— tagna tabellen angående antalet elever, att sjukpenningbehovet måste vara mycket olika för olika grupper. Sjukpenningens främsta funktion är ju att gardera mot inkomstbortfall och utgift—er för ersättare. Något beaktansvärt behov av sjukpenning i åldersgruppen 6—12 år torde därför icke föreligga. Denna grupp omfattar c:a två tredjedelar av de under rubriken skolutbild- ning redovisade. Med ökad ålder stiger naturligen sjukpenningbehovet, och sådant synes kunna förefinnas i någon liten utsträckning inom åldersgrup- pen 12—16 år (omfattande c:a 30 % vid skolutbildning och c:a 6 % vid yrkesutbildning), om det blir fråga om längre sjukskrivningstider. Det synes dock synnerligen tveksamt om sjukpenningbehovet är tillräckligt be- aktansvärt för dem, som befinna sig und-er det i 1947 års lag för sjukpen- ningförsäkringen uppdragna åldersstrecket månadsskiftet efter fyllda 16 år. Inom nästa åldersgrupp, 16—20 år (c:a 5 % vid skolutbildning och c:a 30 % vid yrkesutbildning), föreligger naturligen ökad sannolikhet för sjuk- penningbehov (egen försörjning, försörjning av föräldrar). I den sista ål- dersgruppen, 20—30 år (c:a 1 % vid skolutbildning och c:a 64 % vid yrkes— utbildning) finnes det största sjukpenningbehovet (egen försörjning, för- sörjning av hustru, barn, föräldrar).

Sjukpenningbehovet är emellertid icke beroende allenast av sådana direkt av åldern sannolikt härflytande omständigheter, som ovan åsyftats. Jäm- väl bl. a. sättet för meddelandet av utbildningen är av betydelse. Heltids- elever ha i allmänhet ej på långt när samma behov av sjukpenning vid

• Sida 194
•  Original

kortvarig sjukskrivning som deltidselever (med undervisningen förlagd till kvällar eller blott någon eller några dagar i veckan). För sistnämnda i mot- sats till förstnämnda elevgrupp blir det vanligen (i de högre åldersgrup- perna) fråga om förlorad arbetsförtjänst eller utgifter för ersättare. Blir sjukskrivningen långvarig, medför detta i viss utsträckning en utjämning av ifrågavarande skillnad. En långvarig sjukskrivning medför åtminstone förlängning av studietiden och ökade studiekostnader. Detta gäller särskilt vid yrkesutbildning men är av mindre betydelse vid skolutbildning (obs! skolplikten för majoriteten här). Deltidseleverna, som enligt vad nyss sagts alltså i allmänhet ha större behov av sjukpenning, kunna emellertid för- väntas vara i relativt stor utsträckning omfattade av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, när 1947 års lag trätt i kraft. Det sistnämnda gäller även dem, som gå på en >>heltidskurs», som icke varar hela året. _

Även sådana omständigheter som exempelvis när under kursen olycks- fallet inträffar, kunna inverka på sjukpenningbehovet. Hänsynstagandc till dylika omständigheter vid en olycksfallsförsäkringslagstiftning medför emellertid praktiska svårigheter.

Av det sagda framgår, att beaktansvärt sjukpenningbehov föreligger blott för en ringa del av dem som äro elever i skolutbildning men för den över- väldigande majoriteten av dem som äro elever i yrkesutbildning, att sjuk- penningbehovet i allmänhet är av betydelse blot-t vid långvarigare sjukskriv- ning, samt att en del av dem med beaktansvärt sjukpenningbehov komma att omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt 1947 års lag, när denna trätt i kraft.

Vad härefter beträffar frågan om invaliditetsersättning, så torde behovet av sådan icke förete variationer i tillnärmelsevis samma utsträckning som sjukpenningbehovet. Ett klart behov av invaliditetsersättning torde i all- mänhet föreligga. Med hänsyn till framför allt de yngre elevernas stora till- vänjningsförmåga får behovet av invaliditetsersättning vid låga invalidi- tetsgrad-er i allmänhet anses vara ringa. Den invaliditetsersättning som utgår enligt den ovannämnda nuvarande skolbarnsförsäkringen, kan vara en betydelsefull hjälp till försörjningen av den invalidiserade eleven, men i varje fall vid svårare invaliditeter är den långt ifrån tillräcklig.

Frågan om livränta till efterlevande är helt naturligt föga aktuell för de lägre åldersgrupperna i motsats till de högre eller med andra ord aktuell för en ringa del inom gruppen skolutbildning men för det övervägande fler- talet inom gruppen yrkesutbildning.

Begravningshjälpsbehovet torde variera något till sin storleksordning men böra beaktas i detta sammanhang, om frågan om dylik förmån icke är löst generellt i annan ordning.

Försäkringen enligt OL avs—er olycksfall såväl i arbete som under av arbetsanställningen föranledda och i omedelbart samband med denna stå-

• Sida 195
•  Original

ende färder till och från arbetsstället. Även enligt yrkesskadeförsäkrings- lagen böra — såsom närmar-e framgår av vad kom-mittén föreslår i kapitel IV — dylika färder omfattas av försäkringen. De svårigheter, som tillämp- ningen av OLs bestämmelse om färdolycksfall vållat, torde med all sanno- likhet föreligga i åtskilligt högre grad beträffande tillämpningen av samma regel i en allmän elevolycksfallsförsäkring. Det är icke på samma sätt naturligt, att en studerande färdas direkta vägen hem från skolan, som att en anställd färdas direkta vägen hem från arbetsstället. Bevissvårig- heterna angående en studerandes eventuella avvikelser under färden äro dessutom naturligen större. Vad nu sagts angående befarade svårigheter i tillämpningen gäller givetvis framför allt de yngsta skolbarnen. Men även en äldre elev, som går på en kurs eller föreläsningar med >>håltimmar», vållar fler problem angående färderna än den heltidsanställde. Såsom fram- går av den ovannämnda broschyren från Försäkringsanstalten Samarbete, äro skolbarnens föräldrar ofta föga intresserade av en olycksfallsförsäk- ring för skolbarnen, som gäller endast i skolarbetet och färder till och från skolan. Föräldrarna önska ett försäkringsskydd, som gäller såväl i skolar- betet och färderna till och från skolan som under ferierna och fritiden under termin-erna. Starka skäl synas alltså tala för att en olycksfallsför- säkring för elevcr vid skolor etc. bör gälla oberoende av skoltid och fritid under hela den tid vederbörande är att anse som elev vid skolan. Dock bör givetvis undantag göras för tid, då vederbörande utför arbete under sådana omständigheter, att yrkesskadeförsäkringsl—agen är gällande för honom, och för kroppsskador, som äro ersättningsbana enligt 1950 års Milf eller annan författning om ersättning av .statsmedel.

Frågan om fastställandet av ersättningsunderlaget i en velevolycksfalls- försäkring ligger annorlunda till än samma fråga i en arbetstagarolycks- fallsförsäkring med inkomstgraderad ersättning. Vad skulle nämligen kunna anses utgöra årlig arbetsförtjänst såsom ersättningsunderlag för ett folkskolebarn? Ett godtagbart underlag för fastställandet av en årlig arbetsförtjänst med tillämpning av de regler, som föreslås för yrkesskade- försäkringslagen, saknas för det stora flertalet elever, nämligen framför allt de 94 procenten yngre inom gruppen skolutbildning. För de äldre inom nämnda grupp samt för eleverna i yrkesutbildning stöter en sådan tillämp- ning på svårigheter, som dock böra kunna bemästras, liksom man kunnat göra hittills med OLs regler beträffande Vissa yrkeselever. Såsom ersätt— ningsunderlag i en elevolycksfallsförsäkring synes man knappast kunna använda annat än fixa belopp. Dessa böra höjas successivt med hän- syn till högre ålder hos den skadade efter ett system sådant som det, som skisseras upp i kapitel VII nedan för yngre försäkrade enligt invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. I den mån man med en tillämpning av yrkesska— deförsäkringslagens regler för fastställande av årlig arbetsförtjänst skulle

• Sida 196
•  Original

komma till högre belopp, kunde detta få utgöra ersättningsunderlag. En sådan bestämmelse bleve av betydelse väsentligen blott för elever i yrkesut- bildning och de äldsta inom gruppen skolutbildning.

Av vad ovan anförts framgår att skäl finnas för att på olika sätt utforma en försäkring för yrkeselever och en sådan för övriga elever. Sjukpenning- behov föreligger i väsentligt mycket större omfattning för de förstnämnda än för de sistnämnda. Detsamma gäller beträffande efterlevandelivränta. För yrkeseleverna finnas andra möjligheter att fastställa ersättningsunder- laget än för de andra eleverna. Emellertid finnas starka skäl för att icke giva de båda huvudgrupperna ett olika försäkringsskydd. För det första existerar ingen klar gränslinje mellan de båda grupperna. Redan med nu förefintliga skol- och kurstyper finnas talrika fall, där tveksamhet kan före- ligga, om det är fråga om yrkesutbildning eller annan utbildning. Genom- förandet av enhetsskolan medför nya gränsfall; här må nämnas »praktisk yrkesorientering» i klasserna 7 och 8, >>förbered-ande yrkesutbildning» för vissa elever i klass 9 och »allmänpraktisk utbildning» för andra elever i sistnämnda klass. För det andra kan åberopas frånvaron av ett av de vik- tigaste skälen för att göra en skillnad i försäkringshänsecnde mellan de båda grupperna, nämligen en större olycksfallsrisk för den ena gruppen generellt. Visserligen finnas yrkesskolor med en av yrkesutbildningen be- tingad olycksfallsrisk, överstigande den vid skolor för allmänutbildning förekommande. Men det finnes även skolor för allmänutbildning med en olycksfallsrisk und-er undervisningen, som överstiger den vid många skolor för yrkesutbildning föreliggande. Ofta torde det förhålla sig så, att den största Olycksfallsrisken inom båda kategorierna av skolor finnes vi-d färd till eller från skolan. _

Det synes kommittén, som om en särskild olycksfallsförsäkring för alla elever, därest en sådan införes, icke hör anordnas på olika sätt för å ena sidan alla yrkesutbildningselever och å andra sidan övriga elever.

För att en elevolycksfallsförsäkring skall få önskvärd anslutning måste den göras obligatorisk. Av praktiska skäl måste försäkringsplikten läggas å den som driver skolan. I sista hand få sedan kostnaderna bestridas på samma sätt som övriga utgifter för skolan, nämligen genom bidrag från staten och/eller kommunen, terminsavgifter etc.

Redan av vad ovan anförts angående behovet av elevförsäkringens om- fattning och av förmåner från densamma framgår, att en anknytning av denna försäkring till yrkesskadeförsäkringslagen ter sig främmande. En anknytning till den i kapitel VII nedan uppskisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen är däremot ganska naturlig. Man kan tänka sig att låta elevförsäkringen utgöra en obligatorisk gren av invaliditets- och döds- fallsförsäkringen (med vissa Specialregler t. ex. om ersättningsunderlag

• Sida 197
•  Original

och försäkringsplikt). En annan möjlighet är att reglera elevförsäkringen i en särskild lag, till stora delar byggd på den om invaliditets- och döds- fallsförsäkringen.

Oberoende av hur man löser sistnämnda fråga och en del andra hit— hörande problem, kan ett genomförande av en tillfredsställande allmän obligatorisk elevförsäkring knappast undgå att kräva relativt betydande belopp av skattemedel, kommunala och kanske mest statliga. Om elevför- säkringen icke kan grundas på en förefintlig allmän, obligatorisk sjukför- säkring, kommer elevförsäkringen i och för sig att kräva ändå större be- lopp än som nyss avsågos. Ur samhällelig synpunkt torde en olycksfalls- försäkring för elever icke vara mer angelägen än en dylik försäkring för de familjeförsörjare, som icke komma att omfattas av yrkesskadeförsäk- ringslagen. Redan av detta skäl anser kommittén, att ett genomförande av en allmän, obligatorisk elevförsäkring icke bör komma ifråga förrän tidigast samtidigt med en allmän invaliditets- och dödsfallsförsäkring såsom kom- plement till en allmän, obligatorisk sjukförsäkring.

Emellertid hyser socialvårdskommittén starka betänkligheter mot att överhuvudtaget införa en sådan allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Det skulle innebära, att man för framför allt viss-a åldersgrupper inom befolkning-en, nämligen för dem i skolpliktig ålder, samt för dem i ålder över dessa, vilka syssla med studier i allmänbildande eller yrkesut— bildande syfte tillskapade en särskild, förmånlig, obligatorisk sjuk- och in- validitetsförsäkring vid olycksfall (och ev. vissa >>yrkessjukdomar»). Kom-— mittén anser icke tillräckligt bärande skäl för en dylik förmånsställning för ifrågavarande grupper föreligga. Ej "heller finnes enligt kommitténs mening anledning till en förmånligare ersättning vid olycksfall i allmänhet hos nämnda befolkningsgrupper än vid sjuk-domar. Även om man skulle anse tillräckliga skäl föreligga för en (viss) förmånsställning i nämnda båda hänseenden, så ställer sig kommittén starkt tvivlande till att den ända- målsenliga lösningen är den att bereda alla studerande skydd genom en statlig försäkring (d. v. s. med försäkringsavgifter).

Kommitténs ingående överväganden av förevarande problem har resul- terat i att kommittén anser sig icke vilja förorda inrättandet av en allmän, obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Däremot föreslås bibehållandet av en olycksfallsförsäkring för (vissa) yrkesutbildningselever. Kommittén finner övervägande skäl tala för att — såvitt avser andra elever — införa en författningsenlig rätt till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador (inklusive död). Frågan om nämnda ersättningsrätt upptages till behandling nedan i kapitel IX, medan yrkeselevsförsäkringens utformning behandlas i det följande i detta kapitel. Kommittén anser nämligen, att ifrågavarande yrkeselever böra inrangeras under yrkesskadeförsäkrings— lagen. Visserligen bryter man då mot en av de huvudprinciper, på vilka

• Sida 198
•  Original

försäkringen enligt den lagen bygger, nämligen att det skall vara fråga om arbete för annan-s räkning. Men det gäller ju bibehållande av en special- regel i OL, icke införande av ett nytt avsteg från huvudprinciperna. Vidare föreligger det icke någon skarp gränslinje mellan sådana elever, som om— fattas av yrkesskadeförsäkringslagen såsom arbetande för annans räkning, och övriga yrkesutb-ildningselever. Här må erinras om att i ett par av de framställningar, som ledde till 1933 års lagändring, framhölls att i läro- kursen vid vissa yrkesskolor inginge utförandet av praktiskt arbete, som vore av värde för skolans ägare. Såsom FR anförde i sitt ovan citerade yttrande den 22 november 1932 vore emellertid syftemålet med elevernas arbete i de aktuella skolorna icke att bereda skolan ekonomisk fördel; det kunde därför icke anses, att dess-a elever användes till arbete för skolans räkning.

Vad först beträffar bestämmandet av vilka yrkeselever, som genom ett särskilt stadgande skola inordnas under yrkesskadeförsäkringslagen, anser socialvårdskommittén den av departementschefen i propositionen 1933:174 angivna principen att härvid >>torde hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas för dem» fortfarande böra gälla. Yrkesskolor eller avdelningar med enbart eller väsentligen teoretisk yrkesutbildning höra i enlighet härmed icke omfattas av lagen. Nämnda princip finnes dock ej nu angiven i lagtexten, där Konungens befogenhet att förordna begränsas blott genom uttrycket >>yrkcsutbildning». Av vad ovan anförts framgår, att det i varje fall kan ifrågasättas, om icke vid beslut om införande i förteckningen av nya anstalter i viss utsträckning frångåtts den i departementschefsyttrandet 1933 (se närmare s. 125 f. ovan) angivna ramen. Fråga uppkommer då om en närmare gränsdragning i själva lagtexten. Det fullständiga svaret på denna fråga blir beroende på huruvida man vill bibehålla det nuvarande systemet med en förteckning eller införa en regel om automatisk försäkringstillhörighet.

För "systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkes- utbildningsanstalterna finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva utbi'ldningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke före- ligger :annan olycksfallsrisk än folki allmänhet utsättes för, bör färdolycks— fallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns, SOm grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen. En exklusiv uppräk- ning av vissa grenar av yrkesutbildning l-eder icke till rättvis-a med hän- syn till olycksfal-lsriskens storlek. Då beslutet innebär ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på 'Kungl. Maj :t att meddela beslutet.

• Sida 199
•  Original

Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa in- vändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för en anstalt är måhända okunnig om lagens möjligheter härutinnan, Frågan om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sistnämnda nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att Rfa bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersättning till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i förteckningen. —— Yrkesutbildningsan- stalter, där Olycksfallsrisken är betydligt större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför försäkringen och slippa ifrån försäkrings- avgiften, endast därför att framställning ej göres. Prövningen av om för- säkringen gäller viss skola (skadad elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom en förteckning som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksamhet. Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning av Kungl. Maj:t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet, som försäkringsinrättningarna gång efter annan meddela.

Efter övervägande av de skäl, som sålunda kunna anföras för Olika lös— ningar, har kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möjliga besked, samtidigt som lagbestämmelsernas tolkning i det ' särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter, vilka i övrigt ha att tillämpa lagen, alltså åt försäkringsinrättningarna och i sista hand FR. Att låta tillhörighetsfrågan lösas i denna ordning torde icke medföra några olägen- heter och överensstämmer Väl med de aktuella decentraliseringssträvandena.

Man bör sålunda i lagtexten giva bästa möjliga ledning för praxis. Nyss har framhållits svårigheterna att i lagtexten utforma en gränslinje. Kom- mittén har ansett en framkomlig väg vara följande, som innebär en nära anknytning till arbetarskyddsl—agstiftningen.

I samband med tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag uttalade före— dragande departementschefen (prop. 1948:298, 5. 75), att något verkligt behov av att varbetarskyddslagen gjordes tillämplig å elever knappast syntes föreligga annat än beträffande arbete, som vore förenat med fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap kunde anses på- kallad. I enlighet härmed och enär det vore önskvärt med närmare ut- redning vilka läroanstalter och arbeten som borde omfattas av lagen före- slogs, att lagen skulle »äga tillämpning å arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Ko- nungen förordnat att lagen skall gälla». Riksdagen godkände förslaget och Kungl. Maj :t har utfärdat kungörelse den 10 juni 1949 (nr 351) om till-

• Sida 200
•  Original

lämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa anstalter för yrkesut- bildning. Enligt kungörelsen skall lagen äga tillämpning å hantverks-, verk- stads-, laboratorie- och annat praktiskt arbete, som elev utför vid anstalter för yrkesutbildning eller avdelningar därav enligt en i kungörelsen intagen förteckning. Denna förteckning benämnes i det följande arbetarskyddsför- teckningen, medan den i kungörelsen den 1 december 1933 upptagna för- teckningen kal-las försäkringsförteckningen. De båda förteckningarna avse väsentligen samma anstalter, ehuru arbetarskyddsförteckningen är något mindre specificerad. I den Sistnämnda förteckningen saknas dock en del grupper av anstalter, vilket torde bero på att arbetarskyddslagen icke avser de rörelser eller liknande, där motsvarande yrkesarbete bedrives. Exempel härpå utgöra sjömans- och sjöbefälsskolor, sjuksköterske- och barnmorske- skolor. Å andra sidan finna-s i arbetarskyddsförteckningen skolor, som ej äro medtagna i försäkringsförteckningen. Det är bl. a. fråga om nyinrättade skolor av samma slag, som förut funnits. Som exempel kunna nämnas medicinska högskolan i Göteborg samt andra tandläkarhögskolor än den i Stockholm. Med hänsyn till att arbetarskydd-slagen gäller endast å praktiskt arbete, har man i arbetarskyddsförteckningen i större utsträckning än i försäkringsförteckningen kunnat taga med skolor (skolkategorier) utan be- gränsning till vissa avdelningar av dem. Emellertid finnes i arbetarskydds- förteckningen samma begränsning som i försäkringsförteckningen till in- stitutionerna i de kemiska, fysiska, biologiska och geologiska ämnena vid de matematisk-namrvetenskapliga sektionerna av filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola.

Kommittén har sagt sig, att vid de anstalter eller avdelningar, där arbet-ar- skyddslagen i enlighet med departementschefens ovan refererade uttalande gäller, föreligger en sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det är rimligt, att eleverna där skola vara försäkrade. Kommittén förordar i enlig- het härmed, att eleverna vid nämnda anstalter resp. avdelningar skola vara försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringsla-gen. De ovannämnda i förhållan- de till försäkringsförteckningen färre begränsningarna inom anstalterna medföra dock den icke önskade konsekvensen av anknytningen till arbetar- .skyddslagen, att försäkringen kommer att omfatta en del elever, ehuru blott ett mycket ringa antal, för vilka någon särskild >>yrkesrisk>> knappast föreligger. Med hänsyn till de synnerliga fördelar ur administrativ synpunkt, som anknytningen till arbetarskyddslagen medför, anser kommittén att man bör taga den nyssnämnda konsekvensen. Enligt kommitténs mening bör likaledes av praktiska skäl en elev, som är försäkrad vid Praktisk un- dervisning, såsom nu vara försäkrad även under teoretisk undervisning.

Genom den föreslagna bestämmelsen komma de allra flesta av dem, som böra omfattas av lagen, in under densamma. Med hänsyn till att såsom ovan framhållits till-synen ur arbetarskyddssynpunkt över vissa verksamheter

• Sida 201
•  Original

icke regleras av »arbetarskyddslagen utan av särskilda författningar samt även av annan anledning kan finnas luckor i arbetarskyddsförteckningen, erfordras en kompletterande bestämmelse. Kommittén föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens anstalter (avdelningar, kurser) skola jämställas de, som åtnjuta undervisning vid sådan annan anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete, hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transport- arbete eller i sjukvård eller husligt arbete. Genom de valda ordalagen torde ha eliminerats de yrkesutbildningsanstalter, där undervisningen är väsent- ligen teoretisk eller, ehuru praktisk, utan nämnvärda risker såsom vid bok- föringsarbete m. 111. Vid ungdomsfängelse skall visserligen meddelas yrkes- utbildning, men sådan anstalt avses icke omfattas av uttrycket »anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning etc.». Formuleringen avses ej täcka rent tillfälliga, privata kurser, som icke utgöra led i en ut- bildningsanstalts verksamhet. Praktiska skäl motivera, att de ej tagas med här. Olycksfallsrisken vid dylika kurser torde ej heller vara beaktansvärd. — Den i den sist förordade bestämmelsen intagna uppräkningen av arter av arbete har ansetts icke lämpligen böra göras fullständig och därmed exklu— siv. Det har ansetts mera praktiskt att genom en allmän bestämmelse med de förutnämnda jämställa anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ända- mål att meddela annan yrkesutbildning, vilken är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den vid utbildningen vid de förut avsedda anstalterna.

I fråga om försäkringsplikten har kommittén ansett, att den _— såsom nu är fallet —— bör åligga den som driver anstalten.

Vad ovan anförts angående behovet av sjukpenning talar enligt kom— mitténs mening för införande av viss karenstid. Kommittén föreslår en ka- renstid om 14 dagar, under vilken sjukpenning icke skall utgå till yrkeselev, som icke utförde arbete för annans räkning i avsevärd omfattning.

En begränsning vid yrkeselevsförsäkringen med hänsyn till platsen för olycksfalls inträffande kan ifrågasättas. Lektionerna och motsvarande un- dervisning c. d. äro ju ej alltid anordnade så, att de normalt omedelbart föregås eller efterföljas av färd från eller till hemmet (eller därmed jäm- ställd färd). Förekomsten av >>håltimmar» skapar särskilda problem. Man skulle kunna befara att för yrkeselevernas del i större utsträckning -— relativt sett —— än för arbetstagarnas del missbruk av försäkringen skulle kunna ske och åtminstone att synnerligen svårbedömda fall komma att uppstå. Emellertid ha erfarenheterna vid tillämpningen av den hittillsvaran- de elevförsäkringen ej givit belägg för att denna försäkrings giltighet även under färderna till och från »arbetsplatsen» skulle vålla så stora svårig- heter. Skulle motsatsen visa sig bli fallet vid tillämpningen av den nya yrkeselevsförsäkringen, torde frågan om uteslutandet av ifrågavarande färder få upptagas till förnyat övervägande.

• Sida 202
•  Original

IV. FÖRSÄKRINGSSKYDDETS OMFATTNING ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

Det försäkringsskydd, som tillkommer de av OL omfattade arbetarna, har undan för undan utsträckts. Till en början avsåg försäkringen »Skada till följd av olycksfall i arbetet» (1 5 1 st. OL). Genom lagändring år 1919 infördes bestämmelsen, att såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen (1 5 4 st. OL). Såsom kom- plettering av olkasfallsförsäkringen tillkom fr. o. m. är 1930 försäkringen enligt YL, som till en början hade en mycket begränsad räckvidd men ge- nom upprepade utvidgningar blivit allt mer omfattande. En. grupp av ska— dor, som kunna anses intaga en mellanställning mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar, inordnades fr. o. 111. år 1937 under OL genom bestäm- melsen, att även vissa slags skador i följd av inverkningar under högst några få dagar skola anses vara föranledda av olycksfall (1 5 2 st. OL).

Liksom fallet är beträffande de i förra kapitlet behandlade reglerna om försäkringstillhörigheten, medföra också bestämmelserna om försäkrings- skyddets räckvidd rätt ofta besvärligheter i tillämpningen. De omständig- heter, under vilka olycks— och sjukdomsfall inträffa, äro sä skiftande, att gränsdragningarna mellan ersättningsberättigande och andra fall icke säl— lan måste bli vanskliga. En rikhaltig rättspraxis har utfyllt de i lagstift- ningen givna reglerna, men det är icke ovanligt att de beslutande organen ställas inför tveksamma fall, och för såväl arbetsgivare som arbetare torde avgörandena alltemellanåt te sig som hårfina och svårförståeliga distink- tioner. Inom den praxisbildande instansen ha meningarna icke sällan varit delade.

Försäkringsskyddet har, såsom kommer att framgå av redogörelsen här- nedan, vissa luckor; främst gäller detta beträffande yrkessj ukdomarna. Om dessa luckor utfyllas så långt det kan ske med bibehållande av försäkringens huvudprinciper, komma en del missnöjesanledningar att bortfalla. Bety- dande gränsdragningssvårigheter komma emellertid oundvikligen att kvar- stå så länge förutsättningar icke finnas för en rationell samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och en allmän sjukförsäkring. Detta beror fram- förallt på att de medicinska sambandsfrågorna — d. v. s. frågor om sjukliga tillstånds eventuella orsakssammanhang med olycksfall eller andra inverk- ningar i arbetet —— ofta äro mycket svårbedömda. Vad de gränsdragningar

• Sida 203
•  Original

beträffar, som sammanhänga med begreppet olycksfall >>i arbetet», skulle dessa minska i betydelse, om den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete finge större anslutning än hittills. Kommittén förordar i det föl— jande åtgärder för att öka anslutningen.

Åtskilliga frågor om utvidgning av försäkringsskyddets räckvidd ha —— såsom framgår av bilagan (s. 437 f.) —— aktualiserats genom framställningar från arhetstagarorganisationer och på annat sätt. Å andra sidan har Sven- ska Arbetsgivareföreningen föreslagit, att bestämmelsen i 1 ä 4 st. OL om ersättning för olycksfall under färder till och från arbetet skall upphävas.

A. Begreppet olycksfall i arbete

Tillämpningen av 1 5 1 st. olycksfallsförsäkringslagen

Det i 1 5 1 st. OL använda uttrycket »olycksfall i arbetet» är icke preci- serat i lagen. Vid lagens antagande uttalade riksdagsutskottet, att det knap- past läte sig göra att i en gemensam definition sammanfatta alla de olycks- fall, som borde anses som olycksfall i arbete. Fastmer syntes det utskottet, att en definition lätt kunde komma att alltför snävt begränsa lagens räck- vidd, utan att man därigenom undginge svårighetema vid bedömandet av gränsfall. Utskottet utgick från att vissa tolkningsgrunder, som hade an- vänts vid tillämpningen av äldre lagstiftning, också skulle komma att till- lämpas beträffande den nya lagen. Enligt dessa grundsatser hade som en allmän fordran för att ett olycksfall skulle berättiga till ersättning upp— ställts, att olycksfallet skulle stå i inre orsakssammanhang med den verk— samhet, i vilken den skadade var anställd. Beträffande enskildheterna i tolkningen anförde utskottet följande:

I första hand ingå-alltså i regel under försäkringen olycksfall, som inträffa vid arbetets utförande. Vidare ersättas i allmänhet olycksfall, som träffa arbeta- ren inom arbetsområdet — även då han icke är sysselsatt med sitt egentliga ar- bete —— t. ex. under pauser i arbetet eller på vägen från och till arbetet ävensom vid göromål, föranledda av det egentliga arbetet, t. ex. omklädning, tvättning och förberedelser till arbetet för nästa dag, allt dock under förutsättning, att olycksfallet inträffat inom rimlig tid före arbetets början eller efter dess avslutan- de. Arbetsområdet får i många fall tagas ganska vidsträckt, såsom vid jordbruk, skogsavverkning, arbete vid järnväg, vägbyggnadsarhete och dylikt. Vid jord- bruk torde sålunda arbetsområdet böra anses omfatta hela egendomen. Beträf- fande samtliga dessa olycksfall gäller emellertid, att de måste kunna sägas ha sin grund i arbetet eller de arbetsförhållanden, under vilka arbetet bedrives. Undan- tagsvis kan sålunda även olycksfall inom arbetsområdet komma att falla utanför begreppet olycksfall i arbetet.

Å andra sidan kunna även olycksfall utom arbetsområdet ej sällan komma att betraktas som olycksfall i arbetet. Härför förutsättes naturligen, att arbetaren är stadd i arbetsgivarens ärende. Sålunda utgår i vissa fall ersättning vid olycksfall, som inträffa, då arbetaren är på väg till och från arbetet. Så är fallet, då arbetaren

• Sida 204
•  Original

färdas med ett arbetsgivarens, för arbetarna avsett transportmedel eller arbeta- ren enligt arbetsgivarens uppdrag begiver sig från en arbetsplats till en annan eller från det egentliga arbetsstället skickas till utarbete på annan plats (t. ex. montörer), eller då arbetaren till eller från bostaden medför föremål, som skola bearbetas eller som bearbetats. Jämväl i fråga om dessa fall måste man emellertid fasthålla den allmänna regeln, att orsakssammanhang skall föreligga mellan olycksfallet och verksamheten.

I vissa fall äro även skador, som arbetare ådrager sig vid räddning av männi- skoliv, att anse som olycksfall i arbetet, exempelvis då sjöman under tjänst räd- dar en drunknande, arbetare räddar kamrat ur ett maskineri eller dylikt.

Slutligen hava även skador, förorsakade av vis major (åskslag,.förfrysning, sol- sting o. d.) eller av djur (insektsting) eller till följd av sjukdom hos den skadade (t. ex. epilepsi) ansetts böra föranleda ersättning, för såvitt det arbete, varmed den skadade var sysselsatt har kunnat anses såsom i väsentlig mån bidragande orsak.

I enlighet med de grundsatser, som kommo till uttryck i utskottsutlåtan— det, anses olycksfall på arbetsplatsen i allmänhet såsom olycksfall i arbete. Någon gång förekommer det, att den skadades beteende eller annan sär- skild omständighet föranleder till att olycksfallet icke kan anses stå i erfor- derligt samband med arbetet.

Ej godkänt fall: en vuxen arbetare ådrog sig skada genom att, hängande i händerna, medfölja i en kedjetransportör för varor (Ref. 1928: 1). Godkänt: en 14-åring skadades då han lämnat arbetslokalen och mot förbud åkte i en transport- ränna (Ref. 1941: 2). Ej godkänt: ltt-åring skadades genom explosion i gas-verks- byggnad, troligen till följd av rökning; hade flera gånger påträffats rökande där trots förbud (Ref. 1941: 35). Ej godkänt: en arbetare överfölls på vägen ut från arbetet av en kamrat's hustru på grund av privata misshälligheter (Ref. 1927: 28). Godkänt: sjöman skadades genom slag av en kamrat, som ville värja sig mot befarat angrepp; misshällighet i tjänsten hade föregå-tt; det ansågs ej utrett att den skadade velat giva sig in i handgemäng (Ref. 1945: 19). Godkänt: en fjär- dingsman, som vid ett slottsbröllop hade att upprätthålla ordningen i parken, be- rusade sig höggradigt och drunknade i en å vid slottet (Ref. 1932: 18).

Även olycksfall på arbetsområdet under raster och pauser betraktas som olycksfall i arbete, såvida omständigheterna icke äro sådana, att olycks— fallet ej kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Bland undantagen är främst att nämna, att ersättning i allmänhet icke utgår för sådana olycks- fall under måltidsrast, som äro att hän-föra till den medförda födan eller drycken (t. ex. skämd mat) eller till hanterandet av medförda kärl eller måltidsredskap. Praxis har på senare tid utvidgats därhän, att vissa rast- olycksfall i arbetsområdets närhet jämställas med dylika inom området.

Godkänt: en plåtslageriarbetare lyfte, då han vid middagsrastens slut passera- de en i arbetslokalen sittande kamrat, denne från stolen och fick därvid själv en knuff, så att han ramlade och skadades mot plåtskrot; olycksfallet ansågs ha »väsen-tligt samband med arbetsförhållandena» (Ref. 19:17:12). Ej godkänt: en banarbetare grep under m—iddagsrasten tag i en kamrat och skadades, då denne föll, själv av sin pipa, som trängde in i munhålan (Ref. 1933: 28). Godkänt: på

• Sida 205
•  Original

väg till tvättrummet efter arbetets slut upphanns arbetaren av en kamrat, som bakifrån lade sin hand på hans axel, varefter brottning följde och skadan upp- kom genom halkning; brottningen ansågs väsentligen föranledd av kamratens handlingssätt (BD nr 518/1947). Godkänt: olycksfall under brottning i omkläd— ningsrum vid arbetstidens slut; den skadade, som hade låg intelligensnivå och brukade vara föremål för drift och skoj, tog *på skämt ett lätt tag bakifrån om en minderårig kamrat, som därpå grep tag i honom och tryckte honom mot golvet (BD nr 3843/1949). Godkänt: olycksfall under en arbetspaus i väntan på arbets- material; för att hålla sig varm (arbete utomhus, kylig väderlek) brottades arbe— taren på skämt med en kamrat (BD nr 1444/1950). Ej godkänt: skada genom missöde med medförd mjölkflaska under frukostrast på arbetsplatsen; slog vid en gest omkull flaskan, som därvid gick sönder mot bordskanten (Ref. 1938: 8). Godkänt: skada under måltidsrast till följd av att en kaffeflaska, som arbetaren haft stående i ett värmeskåp, gick sönder under det han har den till matrummet; flaskan kunde ha spräckts i skåpet (Ref. 1948: 22). Godkänt: skada genom in- sektsting under måltidsrast på en 300 m. från arbetsplatsen men inom fabriks- området belägen gräsbacke, där arbetarna brukade inta måltider (Ref. 1943: 13). Godkänt: yrkesskoleelev skadad på den utanför skolan belägna gatan, där eleverna brukade uppehålla sig under raster (Ref. 1948: 52). Godkänt: arbetare skadas under frukostrasten vid bollsparkning på en gräsplan utanför det inhägnade verk- stadsområdet; arbetsgivaren hade tillhandahållit arbetarna fotboll och mål- stänger (Ref. 1948: 53).1

Olycksfall på arbetsplatsen under reparation av egna arbetsredskap o. d. betraktas i allmänhet som olycksfall i arbete. Ersättning har även med— givits i vissa fall, då arbetaren, sedan hans arbetsredskap gått sönder, be— givit sig hem för att verkställa reparation och skadat sig under denna. Där- emot utgår icke ersättning för olycksfall, som inträffar i hemmet vid repa- ration eller tillsyn av arbetsredskapen såsom förberedelse för arbetet eller efter arbetstidens slut eller under Vistelse i hemmet i samband med vanlig måltidsrast. Ersättning har i vissa fall medgivits när arbetare, som utför sitt huvudsakliga arbete på en av arbetsgivaren bestämd plats men av någon an- ledning förlagt en del av arbetet till hemmet, skadat sig under arbetet i hem— met. Men i åtskilliga andra rätt likartade fall har avslag grundats på be- stämmelsen i 2 5 2 st. OL, att den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej anses såsom »arbetare» (:för- säkrad) enligt lagen. Någon klar praxis i här avsedda fall synes icke ha utbildat sig.

Ej godkänt: en skogsarbetares yxskaft gick av omedelbart före middagsrasten; han begav sig till skogskojan och skadades där vid iordningställande av nytt skaft (Ref. 1934: 28). Godkänt: en skogsarbetare, vars yxskaft gick av. avbröt omedel- bart arbetet, före den vanliga middagsrasten, och begav sig hem för att laga yxan;

1 I FRs utslag i de båda sistnämnda fallen anfördes att olycksfallet visserligen icke inträffat å skolans område, resp. arbetsområdet, men att platsen för olycksfallet dock vore belägen så nära nämnda område och i övrigt sådan plats, att det måste anses rim- ligt att jämställa olycksfallet med olycksfall, som inträffat å skolans område, resp. ar- betsområdet. (I förra fallet ansågo 4 och i senare fallet 6 av de 12 ledamöterna olycksfall i arbete icke föreligga.)

• Sida 206
•  Original

skadades under lagningen (Ref. 1939: 35). Ej godkända: olycksfall i hemmet vid broddning av häst före avfärden (Ref. 1926: 37), resp. i samband med middags in- tagande (Ref. 1930: 35). Godkänt: Olycksfall i hemmet vid broddning av egen häst, sedan hemfärd företagits endast i avsikt att sko hästen (Ref. 1932: 28). God- känt: en chaufför skadades då han i samförstånd med arbetsgivaren en söndag vid sitt hem inlade ny matta i arbetsgivarens bil (Ref. 1939: 15). Ej godkänt: en jordbruksarbetare med fri bostad inom arbetsgivarens gårdsområde skadades efter arbetsdagens slut i bostaden, då han iordningställde en arbetsgivaren till- hörig högaffel för nästa dags arbete (Ref. 1946: 31).

Av intresse med avseende på försäkringsskyddet för förtroendemän m. fl. är följande fall:

En sparbank hade utsett kommittéer för att i respektive socknar mottaga in- sättningar och göra utbetalningar. Kommittéerna bestodo av tre personer och sammanträdde minst en gång i veckan, i regel i någon ledamots hem. Mellan sammanträdena utfördes vissa göromål, såsom rapportskrivning o. d. Ledamöter— na ansågos försäkrade enligt OL med avseende på arbetet vid sammanträdena men ej med avseende på arbete, som ledamot däremellan utförde i hemmet eller å arbetsställe som av honom bestämdes (Ref. 1920: 11).

Såsom exempel på andra fall, där ersättning medgivits för olycksfall i den försäkrades hem, må nämnas följande:

Olycksfall på egen gård vid skoning av annans häst i dennes närvaro (Ref. 1938: 29). En målare, som påbörjat färd till arbetsstället, återvände för att hämta schellack och skadades i bostaden vid öppnandet av förvaringskärlet; skulle ge— nom arbetsgivaren få arbetsmaterial till arbetsstället men hade glömt säga till om schellack (Ref. 1946: 6). Kassörska, som begivit sig på väg till arbetet men vänt för att hämta arbetsgivarens nycklar, skadades vid inträdet i bostaden; halkade med ena foten på tamburmattan (Ref. 1945: 37).

Olycksfall i samband med skogsarbetares hushåll och sammanlevnad i skogskojor anses i regel icke som olycksfall i arbete. Detta gäller också beträffande olycksfall vid skogskörares omvårdnad av sin häst i förlägg- ningen.

Ej godkända: Olycksfall under huggning av ved till :skogskoja (Bef. 1947: 9). Olycksfall under middagsrast vid utfodring av egen häst i förläggningsstallet (BD nr 6649/1945). Olycksfall vid eldsvåda i skogsbarack en Söndagsmorgon (Ref.1947:11).

För handelsresande och andra, som företaga resor på arbetsgivares upp— drag, bli olycksfall under resorna att bedöma enligt de allmänna reglerna i fråga om olycksfall i arbete. Olycksfall under vistelsen på de besökta orterna bedömas, i den mån de icke stå i samband med något särskilt före— havande, på liknande sätt som andra arbetares olycksfall på arbetsområdet:

• Sida 207
•  Original

Godkänt: olycksfall genom halkning i hotellrum (Ref. 1941: 29).. Ej godkänt: en person, som vid uppehåll i tjänsteresa bodde på hotell, skadades då han vid besök hos en på orten bosatt (lotter hade gått ut för att inköpa en tidning (Ref. 1949: 50)1.

Försäkringsskyddet för olycksfall vid färd till eller från arbetsstället (1 5 4 st. olycksfallsförsäkringslagen)

Redan år 1919, ett år efter OLs ikraftträdande, underställde Rfa Kungl. Maj:t vissa frågor om ändringar i lagen. Bland annat föreslogs, med reser- vationer av några ledamöter, ett stadgande om ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet. I motiveringen framhölls, att dylika olycksfall under vissa förutsättningar redan betraktades såsom olycksfall i arbete. Då på grund därav många arbetare — såsom skogs- och lantarbetare med bostad inom arbetsområdet —— redan erhölle ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet, syntes det Rfa icke kunna undgås, att det för andra arbetare ställde sig som en orättvisa att de icke hade samma rätt. Olycksfallsrisken under färderna mellan bostaden och arbetsplatsen kunde betecknas »såsom en utstrålning av Olycksfallsrisken i arbetet». Från så- väl arbetsgivar- som arbetarhåll hade framställts önskemål, att OL skulle omfatta olycksfall på väg till och från arbetet. I österrike hade med olycks- fall i arbete likställts olycksfall på väg från bostaden till arbetet och om- vänt.

Rfas chef anförde i en promemoria, att frågan om ersättning för olycks- fall på väg till och från arbetet vore en av de frågor, som föranledde det största antalet tvistigheter. För de försäkrade måste det ofta vara omöjligt att förstå, att hårfina skillnader ledde till olika utgång. Arbetsgivarna vore nog i allmänhet icke ovilligt stämda mot den föreslagna utvidgningen. av försäkringsskyddet.

Kungl. Maj :t föreslog i prop. 1919: 175 bl. a., att såsom olycksfall i ar- bete skulle anses även olycksfall, som träffade arbetare på väg från bosta- den till arbetet eller från arbetet till bostaden. I motiveringen hänvisade departementschefen bl. a. till de av Rfa åberopade gränsdragningssvårig— heterna:

Även om vid det avgörande härutinnan, som träffas av vederbörande försäk- ringsinrättning eller i händelse av besvär av försäkringsrådet, vissa tämligen be- stämda principer tillämpas, kvarstår dock därvid även för den beslutande myn- digheten ofta en viss tveksamhet. Och för den skadade arbetaren och hans arbets- givare måste dessa principer ofta te sig ganska svårförståeliga eller kanske under- stundom i det särskilda fallet rent av godtyckliga. Så blir exempelvis förhållan- det, att, medan olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för »arbetsområdet» — detta taget i ganska vidsträckt me- ning — i regel anses såsom olycksfall i arbete, olycksfall i arbete däremot i all-

1 FR har i dec. 1949 anmodat försäkringsinrättningarna att i fall, där tvekan upp- står, huruvida olycksfall under resa för arbetsgivares räkning är att anses som olycks— fall i arbete eller .ej, nnderställa sina beslut FRs prövning.

• Sida 208
•  Original

mänhet icke anses föreligga, där arbetsområdet är mer begränsat, men olycksfal- let inträffar utom detsamma under för övrigt liknande förutsättningar. Olycks— fall, som träffat en skogsarbetare, vilken färdats till arbetsplatsen å väg, som upp- tagits och underhållits av arbetsgivaren för dennes skogsarbeten, har ansetts såsom olycksfall i arbetet, medan däremot olycksfall, som under liknande för- hållanden drabbat arbetare å vanlig väg ej lär anses som olycksfall i arbetet. Olycksfall, som under färd till viss från den vanliga arbetsorten avlägset belägen arbetsplats träffat arbetare, vilken särskilt dit skickas, torde i allmänhet bli ansett såsom olycksfall i arbetet. Däremot lär olycksfall, som drabbar en arbetare, un— der det han befinner sig på väg för att för dagen börja sitt vanliga arbete i hem- orten. i allmänhet knappast anses såsom olycksfall i arbete, även om den tid, som åtgår för färden till och från arbetet särskilt inräknas i arbetstiden och även i av- löningshänseende tages i betraktande såsom sådan.

Mot en utsträckning av den obligatoriska försäkringen till att avse olycksfall, inträffade på väg till eller från arbetet, har huvudsakligen anförts, att sådana olycksfall drabbade arbetarna å område, med avseende varå arbetsgivaren icke hade någon som helst förfoganderätt, utan som undandroge sig åtgärder från hans sida för undvikande av olycksfall. Överhuvud stode dylika olycksfall ej i något förhållande till det ifrågavarande yrkets farlighet, något som även medförde svå- righeter vid beräkning av Olycksfallsrisken och premiernas belopp. Det funnes icke heller tillräckliga skäl, varför kostnaderna för sådan utsträckning av försäk- ringen skulle drabba arbetsgivarna.

Dessa invändningar kunna enligt min mening icke frånkännas ett visst teore- tiskt berättigande, men synas mig dock delvis skjuta över målet. Även beträf- fande olycksfall, som inträffat under arbetet kan det ofta påstås, att de icke kun- nat undvikas genom några som helst åtgärder från arbetsgivarens sida. Den modärna olycksfallsförsäkringen bygger ju icke heller på arbetsgivarens ansva- righet såsom grundval för hans förpliktelser. I och för sig måste det väl anses lov- värt, att de rättsskipande myndigheterna visat en benägenhet att finna sådana anknytningsmoment mellan inträffade olycksfall och själva arbetet, som kunnat föranleda ersättning även vid ganska avlägset orsakssammanhang. Men i den mån praxis utvecklats i nu nämnd riktning, synas några vägande invändningar icke heller kunna riktas mot en ytterligare utsträckning av den lagstadgade ersätt- ningsskyldigheten i nu ifrågavarande avseende. Det kan för övrigt hävdas, att även de i allmänhet med den nödvändiga färden till eller från arbetet förenade risker höra i sista hand bäras av det företag, åt vars tjänst arbetaren ägnar sin arbetskraft och av vars avkastning kostnaderna för arbetarens uppehälle måste utgå, varför någon strängt principiell åtskillnad mellan dessa och de under ar- betet inträffade olycksfallen näppeligen kan upprätthållas. Under anförda för- hållanden måste det också för arbetaren te sig skäligen naturligt, att så icke äger rum. Den ökning i kostnaden för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, som blir en följd av även de nu ifrågavarande olycksfallens inordnande under den- samma, lär ej heller kunna för arbetsgivarna bliva av någon avsevärdare bety- delse.

FR hade i yttrande över Rfas förslag uttalat sig för att frågan borde anstå i avvaktan på en pågående utredning i sjukförsäkringsfrågan; i sam- band med denna utredning väntades nämligen vissa förslag framkomma om ändringar i OL. I yttrande över propositionen anförde rådet:

Sedan emellertid Kungl. Maj:t i propositionen nr 175 till innevarande års riks- dag ävenledes föreslagit intagande i lagen av en bestämmelse i enahanda syfte

• Sida 209
•  Original

och frågan härigenom kommit i förändrat läge. anser sig FR, ehuru svårigheter- med avseende å tolkningen av den föreslagna bestämmelsen utan tvivel komma. att göra sig gällande, dock, av hänsyn till vad av föredragande departements—- chefen anförts, för sin del nu icke böra avstyrka en dylik utvidgning av begrep- pet »olycksfall i arbete», särskilt som någon avsevärd förhöjning av försäkrings— avgifterna därav ej skulle föranledas. Dock torde kunna ifrågasättas, huruvida ej, i stället för lagändring, ett uttalande från riksdagens sida om innebörden av olycksfallsbegreppet i förevarande avseende skulle vara fullt tillräckligt för vin— nande av det avsedda ändamålet.

Vid riksdagsbehandlingen fick stadgandet en annan avfattning än den av Kungl. Maj:t föreslagna. Utskottet anförde därvid följande.

En utvidgning av OL i förevarande avseende vore motiverad. Att — såsom vissa motionärer föreslagit — låta utvidgningen utan särskilt angiven inskränkning få avseende på fall, då arbetare färdades till eller från arbetet, kunde utskottet icke förorda. En dylik utvidgning skulle bl. a. kunna medföra, att olycksfall, som träf- fade en arbetare då han i strid mot arbetsavtalet avlägsnade sig från arbetsplat- sen, komme att inbegripas under försäkringen, detta även om han därigenom ut- satte sig för en väsentligen ökad olycksfallsrisk. Det i propositionen föreslagna stadgandet syntes å ena sidan för inskränkt — enär även vissa fall, då vägen icke toges från eller till bostaden, borde vara ersättningsberättigande — men syntes å andra sidan gå längre än som åsyftats och vore önskvärt. Som en förut— sättning för ersättnings utgående borde uttryckligen fastslås, att visst orsakssam- manhang förefunnes mellan olycksfallet och arbetet.

Vid tillämpningen av 1 5 4 st. uppkomma ofta gränsfall av skiftande slag, då det gäller att bedöma, om färden kan anses vara föranledd av arbetsam- ställningen och stå i omedelbart samband med denna, samt om färden var påbörjad, respektive avslutad när olycksfallet inträffade. Exempel på dyli- ka gränsfall lämnas i det följande.

Emellanåt uppkommer också, liksom vid tillämpningen av 1 st., fråga huruvida den skadades beteende eller annan särskild omständighet bör föranleda till att olycksfallet icke omfattas av försäkringen:

Ej godkänt: gick under väntan vid hållplats ut i körbanan för att på skämt ställa sig hindrande i vägen för en på motorcykel åkande arbetskamrat (Ref. 1928: 26). Godkänt: vid hemfärd med buss skadad under försök att taga fast en bråkstake, som lämnat bussen för att fly sedan polis tillkallats (Ref. 1946: 7).

Såsom utgångspunkt för färden till arbetet, respektive slutpunkt för färden från arbetet, anses _ såsom förutsattes i det ovannämnda utskotts- utlåtandet — i vissa fall en annan plats än bostaden:

Godkänt: en arbeterska, som vid färderna till och från arbetet regelbundet tog en omväg till en bekant familj, vilken under hennes arbetstid hade hand om ett barn till henne, skadades under färden mellan denna familjs bostad och arbetsplatsen (Ref. 1936: 31. Utslaget torde ha grundats på att nämnda bostad betraktades som utgångs- resp. slutpunkt för de i 1 & 4 st. avsedda färderna till och från arbetet; olycksfall på färderna mellan denna plats och hennes egen bo-

• Sida 210
•  Original

stad bli då icke ersättningsberättigande.) Ej godkänt: arbeterska skadad då hon under färd till arbetet steg av en spårvagn för att, såsom hon regelmässigt gjorde, lämna in ett barn på krubba (Ref. 1944: 39). Ej godkänt: efter måltid å vanliga matstället intill arbetsplatsen inträffade olycksfall under färd-en till hemmet (Ref. 1948: 23).

I vanliga fall anses färden påbörjad, respektive avslutad då den för- säkrade passerat genom ytterdörren till sin bostad. Detta torde gälla även när det utanför bostaden finns en kringgärdad, av den försäkrade dispone- rad gårdsplan. Speciella gränsdragningar uppkomma emellertid när den försäkrade vid färdens anträdande skall hämta ut eller iordningställa for— don (och omvänt när han vid hemfärdens slut sysslar med fordonet). Så anses t. ex. olycksfall under vistelse i ett av den försäkrade ensam dispo- nerat förvaringsrum för färdmedlet icke såsom färdolycksfall i lagens me- ning. Färd med häst och vagn anses börja vid förspänningen och sluta vid frånspänningen; olycksfall under på- och avselning m. m. äro sålunda icke ersättningsberättigande. Bland rättsfallen må här nämnas följande:

Ej godkänt: snavade vid utgående på en innanför bostaden-s ytterdörr liggande matta, föll därvid över tröskeln och skadades mot väggen eller golvet i den för två familjer gemensamma förstugan (BD nr 4962/1948).

Till de i lagen avsedda färderna äro vanligen att räkna även färder i samband med måltidsraster (färder till och från måltidsställe eller för inköp av mat eller dryck till måltid på arbetsstället). Även i dessa fall upp- komma givetvis gränsdragningar beträffande färdens slut och början. Sär- skilda färder i samband med permission o. d. äro däremot vanligen icke att hänföra under 1 5 4 st. I följande fall har ett olycksfall under sådan färd ansetts ersättningsberättigande enligt 1 5 1 st.:

Hembiträde hos lantbrukare skadades då hon en söndag skjutsades till sitt föräldrahem av arbetsgivaren; i utslaget anfördes att den skadade i följd av sin anställning stod i sådant tjänste— och lydnadsförhållande till arbetsgivaren, att under färden inträffat olycksfall måste anses som olycksfall i arbete (Ref. 1943: 28).

Det förekommer självfallet ofta, att färden av en eller annan anledning icke företages direkt och på den vanliga vägen. Olycksfall under en av- vikelse blir ersättningsberättigande endast om färden även under avvikel- sen uppfyller de i 1 ä 4 st. ställda kraven på orsakssammanhang med ar- betet. Gör den försäkrade under färden från arbetet ett uppehåll, eller anträder han hemfärden först någon tid efter det han lämnat arbetsplatsen, så uppkommer frågan huruvida >>omedelbart samband» kan anses föreligga mellan arbetsanställningen och i förra fallet färden efter uppehållet, i se- nare fallet hela hemfärden. Vid bedömningen fästes då avseende vid om uppehållet står i samband med anställningen och, om kraven i detta hän- seende icke äro fyllda, vid uppehållets långvarighet i jämförelse med färd- tiden.

• Sida 211
•  Original

Ej godkänt: olycksfall under hemfärd på cykel vid avstigning för eget ärende i butik vid färdvägen (Ref. 1946: 8). Godkänt: för påhälsning hos föräldrarna företogs färden från arbetet vid olyckstillfället, liksom eljest ett par gånger i veckan, på en annan väg än den eljest vanliga, men hemfärden kunde företagas denna väg utan att någon förlängning av betydelse uppkom (BD nr 1375/1944). Godkänt: arbetare med 1 km. hemväg skadas då han, efter att ha ätit middag på matinrättning hos företaget, anträder hemfärden (BD nr 260/1947). Ej god— känt: arbetare med 700 m. hemväg skadas under hemfärden efter det han ätit middag på sitt vanliga matställe intill arbetsplatsen (Ref. 1948: 23). Ej godkänt: arbetare med c:a 15 min. hemfärd besökte efter arbetets slut ett närbeläget kafé, vilket tog c:a 15 minuter, återvände därefter till sin intill arbetsplatsen parkerade cykel och skadades då han skulle anträda hemfärden (Ref. 1946: 9). Godkänt: olycksfall under reparation av cykel på arbetsplatsen efter hemfärdcns anträdande; hade efter 10 min. färd märkt, att ena stänkskärmen lossnat, varför han omedelbart återvände för att låna ett verktyg och avhjälpa felet (Ref. 1946: 4). Godkänt: _ olycksfall vid hemfärd på cykel inträffade under en avvikelse, som företogs i syfte att pumpa cykeln vid en tryckpump och som var ringa i förhållande till vanliga färdvägen (Ref. 1949: 5). Ej godkänt: arbetare med 2—3 km. hemväg gör under färden uppehåll 3 tim. för att reparera ett uppkommet fel på sin motor- cykel och skadas vid avslutandet av reparationen (Ref. 1948: 48). Ej godkänt: städerska, som stigit på en spårvagn för hemfärd, upptäckte, när hon skulle lösa biljett, att hon glömt sin handväska på arbetsplatsen, och skadades efter att ha stigit av vagnen för att gå tillbaka och hämta väskan (Ref. 1945: 16).1 Godkänt: arbeterska, som var på väg till arbetet med spårvagn, fick stiga av 1 km. från arbetsplatsen, emedan hon glömt sina pengar, och skadades vid avstigningen (Ref. 1947: 24);. Godkänt: olycksfall vid hemfärd under avvikelse för hämtning av avlöning på arbetsgivarens kontor (Ref. 1930: 6). Godkänt: olycksfall vid hemfärd under avvikelse för att på fackföreningens expedition inköpa avlönings- bok med i kollektivavtalet föreskrivna avlöningsnotor; hade icke tänkt på att han kunnat få ny bok hos arbetsgivaren (Ref. 1948: 18).

Olycksfall under färder, som den försäkrade under måltids- eller annan rast företar i ärenden, som icke ha sammanhang med arbetet, äro i princip icke ersättningsberättigande. Intager han måltid under en dylik färd åt an- nat håll än till det vanliga måltidsstället, innebär detta icke någon ändring i läget. Är situationen emellertid den, att den försäkrade brukar förlägga sina måltider på olika håll, torde olycksfall under de av måltiderna föran— ledda färderna i regel anses ersättningsberättigande.

Godkänt: en arbeterska, som brukade fara hem under middagsrasterna men någon gång åt hos en något längre bort boende moster, skadades på vägen till mostern; hon brukade bli bjuden till mostern minst en gång var 14:e dag då denna hade >>något särskilt gott att bjuda på» (Ref. 1932: 47). Ej godkänt: en arbetare med flera pass brukade mellan passen cykla hem till bostaden eller »någon gång» till gifta döttrar, som bjudit honom till sig på mat eller kaffe, och var vid olycks- tillfället på återväg från måltid eller kaffedrickning hos en dotter, vilken han icke hade besökt på c:a 14 dagar ((Ref. 1947:19).

11 ett nyligen avgjort mål har följande fall godkänts: En person, som hade lämnat sin bostad för att med buss färdas till arbetsplatsen, skadades då'han var på återväg till bostaden för att hämta sitt kvarglömda_busskort (BD nr 7253/1950).

• Sida 212
•  Original

Flyttning i samband med tillträdande av anställning på annan ort är ej sådan färd, som avses i 1 % 4 st. Som sådan färd anses i regel ej heller färd för tillträdande av plats med fri bostad och kost, liksom ej heller återfärd efter sådan anställning.

Beträffande skogsarbetares färder i samband med förläggning i ödemark ha sedan länge särskilda regler tillämpats. Dessa regler, som i jämförelse med äldre praxis medförde en utvidgning av ersättningsrätten, inneburo till en början, att försäkringsskyddet omfattade färder i och för provian- tering från arbetsplatsen till närmaste provianteringsställe eller ända till hemmet, om detta icke var beläget på betydligt längre avstånd från arbets- platsen än den närmaste plats (t. ex. handelsbod), där proviant kunde er- hållas. Med egentliga provianteringsfärder blevo senare jämställda: a) ' första färden till arbetsorten samt återfärden. efter arbetets avslutande, vare sig provianteringsfärder brukade företagas eller ej, och b) färder till och från arbetsplatsen för ändamål, som kunde likställas med proviante- ring (t. ex. färd för anskaffande av skaklar). Såsom villkor för ersättning i dessa fall förutsattes i allmänhet, att olycksfallet skulle ha godkänts om färden hade avsett proviantering. År 1947 tillkännagav FR ytterligare upp— mjukning av praxis beträffande skogsarbetares rätt till ersättning för olycksfall under färder till och från ödemark eller plats, som med hänsyn till förhållandena därstädes är för arbetarens vidkommande att jämställa med ödemark. Att provianteringsställe finns på närmare håll än i hemmet borde icke längre utgöra hinder för att olycksfall under hela färdsträckan arbetsplatsen—hemmet och omvänt bli ersättningsberättigande, och en något mindre restriktiv bedömning skulle tillämpas beträffande vilka ända- mål som kunde betecknas såsom jämförbara med proviantering. Ersätt— ning borde utgå, där anledningen till färden nära sammanhängde med ar— bets— och inkvarteringsförhållandena å arbetsplatsen, exempelvis behov av att besöka hemmet för att därstädes få kläder tvättade och lagade, för att hämta foder åt dragare m. m., men däremot ej, när färden företagits när- mast för att få vistas i hemmet över en helg. I vissa fall borde emellertid färdens längd tillmätas avgörande betydelse, i det att rätten till ersättning borde begränsas till färder å sådana färdsträckor och inom sådana av- stånd, där man hade skälig anledning anse, att avsikten med färden varit proviantanskaffning eller att färden skett för ändamål, som finge jäm- ställas därmed; till vägledning för dylikt bedömande borde kunna tjäna upplysning om vad som vore brukligt i orten i fråga om företagande av provianteringsfärder. Från rätt till ersättning skulle därmed uteslutas olycksfall på färdsträckor med sådant avstånd, att man rimligtvis ej kunde anse, att färden hade skett i nämnda avsikt eller för likställt ändamål, utan i stället kunde på goda grunder antaga, att färden företagits främst för att få tillfälle attvistas i hemmet eller för att där ordna angelägenheter av olika slag, som fått skjutas åt sidan under bortovaron. I sådana fall skulle

• Sida 213
•  Original

av försäkringen omfattas färder endast mellan arbetsplatsen och närbe— lägen ort med provianteringsmöjligheter. Flera ledamöter i FR uttalade sig för en längre gående utvidgning av ersättningsrätten.

Utländsk lagstiftning

En redogörelse för den obligatoriska olycksfallsförsäkringens räckvidd i olika länder lämnades på sin tid i J. Nordins »Olycksfall i arbete» (1936). I en del lagar hade man sökt att i någon mån precisera, Vilka olycksfall som skulle anses som olycksfall i arbete. De olika uttryck, som kommit till användning, syntes avse i stort sett samma sak, ehuru tillämpningen otvi- velaktigt hade utformats något olika.

Härnedan redogöres för de nu gällande bestämmelserna i de danska, finska, norska, engelska och schweiziska lagarna.

Den danska olycksfallsförsäkringen omfattar 1) »Ulykkestilfaelde, der opstaar ved den forsikredes i denne Lov omhandlede Arbejde eller ved de Forhold, hvor- under det foregaar »och 2) »Ulykkestilfaclder, der bevislig skyldes den forsikredes Forsög paa Redning af Menneskeliv, Forebyggelser af Ulykker eller Afvwrgelse af större materielle og kulturella Tab, naar Forsöget —— paa eller udenfor Arbejds- stedet —— sker i Sammenhaeng med saadant Arbejde». (Försäkringens utgifter för olycksfall vid livräddningsförsök ersättas av statsmedel, såvida icke livrädd- ning ingår i den skadades arbete.) I samband med »socialreformen» år 1933 fram- lades ett regeringsförslag, att olycksfall under färder till och från arbetet skulle inbegripas under försäkringen, men förslaget föll i riksdagen. Under diskussionen av förslaget hävdade motståndarna, att försäkringen icke borde gälla när arbets- tagaren icke stod under arbetsgivarens kontroll; på färdriskerna hade arbets- givaren i regel intet inflytande, och han kunde icke kontrollera arbetstagarens uppgifter angående omständigheterna vid olycksfall på väg till eller från arbetet.

Den finska lagen innehåller en definition av olycksfall i arbete. Den föreskri-

, ver, att med olycksfall i arbete skall avses »olycksfall, som med förorsakande av

kroppsskada drabbat arbetstagare 1) i arbetet; 2) under förhållanden, som här- flyta av arbetet: a) på arbetsplatsen eller på område hörande till denna; b) under färd från bostaden till arbetsplatsen eller tvärtom; eller c) medan han var stadd i arbetsgivarens uppdrag; eller 3) vid försök att skydda eller rädda arbetsgivaren tillhörig egendom eller, i samband med arbetsverksamheten, människoliv». Såsom olycksfall i arbete enligt punkt 2 a) ha godtagits bl. a. ett fall, då en skogsarbetare på lördagskvällen skadades under bad i arbetsplatsen—s badstuga, och ett fall då en kolningsarbetare skadade sig när han i bostadsbaracken natte- tid förfärdigade ett yxskaft åt sig. (Ref. i »Arbetarförsäkring», 1948 s. 66 0. 112). Enligt äldre bestämmelser skulle som olycksfall i arbete anses olycksfall som drabbade arbetare »medan han var stadd på väg till eller från arbetsplatsen». Den nuvarande lydelsen, som tillkom år 1935, är snävare 'i två avseenden: dels har uppställts kravet på att skadan skall ha inträffat »under förhållanden, som här- flyta av arbetet», dels har utsagts att färden skall ha bostaden som utgångs— eller slutpunkt. I det angivna kravet på samband med arbetsförhållandena kunde in- läggas, att ersättning borde utgå endast om olycksfallet hade framkallats av nå- gon med arbetet sammanhängande omständighet; ersättningsrätt skulle i så fall finnas exempelvis när olycksfallet förorsakats av medhavda arbetsredskap, men däremot ej när arbetaren utan någon sådan anledning cyklade omkull. Oklarhet

• Sida 214
•  Original

rådde, om lagändringen hade syftat till en sådan väsentlig inskränkning av er- sättningsrätten. De praxisbildande organen kommo till det resultatet, att så icke hade varit förhållandet. Som exempel på fall, där kravet på orsakssamband med arbetet icke ansetts uppfyllt, kan nämnas följande: En sågverksarbetare, som var på hemväg utmed en bana, medföljde med några banarbetares samtycke på en dressin och skadades därvid av dressinaxeln; ersättning vägrades enär det icke var nödvändigt för honom att fara med dressinen och han sålunda icke kunde anses ha ådragit sig sin av dressinens användning orsakade skada under av arbetet härflytande förhållanden (Ref. i »Arbetarförsäkring», 1939, s. 129).

Vid en jämförelse av finsk och svensk rättspraxis synas vissa Skiljaktigheter finnas som icke ha sin grund i bestämmelsernas olikhet. Följande finska rättsfall torde lämna exempel på detta. En arbeterska blev under färd till arbetsplatsen påkörd, då hon skulle gå över gatan för att tillhandla sig matvaror; ersättning vägrades av Försäkringsrådet, enär olycksfallet inträffade under avvikelse för egna angelägenheter, men medgavs av Högsta domstolen (1940, S. 21). Körkarl skadad av sin häst i egna stallet, sedan han efter hemkomsten från arbetsplatsen selat av hästen och följt denna in i stallet; fallet godtogs av Försäkringsdomstolen, enär den försäkrade »skadats i sysslor, som omedelbart anslöto sig till hans kör- arbete, och enär sålunda de skador han ådragit sig, måste anses såsom förorsaka- de av olycksfall i arbete» (1948, s. 12). En skogsarbetare, som på morgonen var i färd med att hemifrån begiva sig till sitt arbete, tog ned ett redskap från ladu- gårdsvinden och skadades på detta: ersättning medgavs av Försäkringsdomstolen »enär olycksfallet på omförmält sätt drabbat H. då han varit i färd med att hem- ifrån begiva sig till sin arbetsplats under förhållanden som härflyta av arbetet» (1948, s. 114). En arbetare, som tillfälligtvis vistades en veckas tid hos en kam- rat i dennes sommarvilla och dagligen cyklade därifrån till sitt arbete, skadades under färd till arbetet; ersättning vägrades av Försäkringsdomstolen, enär han icke var på väg från sin egen bostad till arbetsplatsen (1949, s. 18). En körkarl, som efter frukostrast skulle återvända hemifrån till sitt arbete, hade gått till betes- marken för att hämta sin där tjudrade häst och skadades då han lösgjorde hästen; ersättning medgavs av Högsta domstolen, som fann olycksfallet ha inträffat under det arbetaren var på väg till sin arbetsplats (1949, s. 52).

Enligt den norska lagen (för industriarbetare m. fl.) skall ersättning utges för >>bedriftsu1ykke». Dit räknas i regel icke olycksfall under färd till eller från arbetet. Att ersättning således icke utgår för färdolycksfall i allmänhet är natur- ligt, eftersom lagen i princip är begränsad till att omfatta verksamheter med på- tagliga olycksfallsrisker. Ett undantag från regeln är, att man i praxis såsom be- driftsulykke räknar olycksfall, som en arbetare på vägen till arbetet drabbas av emedan han medför arbetsredskap. En kullkörning med cykel på allmän väg be- traktas sålunda i princip icke som bedriftsulykke men kan godtagas t. ex. för en snickare då olycksfallet förorsakas av att hans såg fastnar i hjulet.

För skogsarbetare m. fl. har begreppet bedriftsulykke tänjts ut avsevärt. Dit räknas bl. a. skador, som skogsarbetare på vägen till eller från arbetet ådrager sig till följd av att han måste passera oländig terräng. Men utöver denna utvidg- ning — som hade sin motsvarighet i äldre svensk rättstillämpning (se 5. 152 ovan) _— har praxis sträckt sig så långt, att man för skogsarbetare med förläggning i skogskoja godtager i stort sett alla olycksfall i skogen eller förläggningen.

I en norsk lagkommentar uttalas, att gränsdragningen mellan bedriftsulykker och färdolycksfall medför vissa svårigheter, men att svårigheterna icke skulle minskas utan tvärtom ökas om försäkringen liksom i Sverige utvidgades till att omfatta också olycksfall på väg till och från arbetet.1

1 »De sociale trygder» del III, s. 34. 158

• Sida 215
•  Original

? __ _f,_._.____._______g

Enligt den engelska lagen (av år 1946)! utgår ersättning för olycksfall, som in- träffa på grund av och under loppet av den försäkrades sysselsättning (»accident arising out of and in the course of such employment»). När ett olycksfall har inträffat under loppet av sysselsättningen, skall detsamma anses också ha inträf- fat på grund av sysselsättningen, såvida det icke är påtagligt att orsakssamman— hang med arbetet ej föreligger (»in the absence of evidence to the contrary»). Denna presumtionsregel torde vara en motsvarighet till den i Sverige och på an- dra håll tillämpade principen. att olycksfall inom arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet utom i särskilda undantagsfall. Vid tillämpningen av äldre engelsk lag — enligt vilken ersättningsskyldighet åvilade arbetsgivarna — var det icke ovanligt att krav på ersättning underkändes emedan arbetaren genom sitt beteende framkallat en förhöjning av risken (»added peril»).

Olycksfall under färder till och från arbetet kunna enligt den engelska lagen medföra ersättningsrätt endast om arbetaren med arbetsgivarens tillstånd med— följer fordon, som framföres av arbetsgivaren eller av annan person för arbetsgi— varens räkning (exklusive fordon för allmänheten).

Den schweiziska lagen —— som har avseende på industri-, kommunikations- och hyggnadsföretag och vissa andra verksamheter — stadgar obligatorisk försäkring för icke blott olycksfall i arbete (»Betriebsunfall») utan även, med vissa undantag, olycksfall utom arbete. Den anställde träder in i försäkringen i det ögonblick då han påbörjar arbetet. Försäkringen varar vanligen intill utgången av andra dagen efter den sista dag, för vilken han har rätt till lön; härav följer bl. a. att försäkringsskyddet för olycksfall utom arbete hålles vid makt under söndagar och korta helger ävensom under högst två dagars arbetsuppehåll vid övergång från en arbetsgivare till en annan. Försäkringsanstalten har påtagit sig förlängt för- säkringsansvar (utan premier) för dem, som äro arbetsoförmögna på grund av olycksfall och icke åtnjuta sjuklön, och genom tilläggsförsäkringar kunna ytter- ligare utvidgningar komma till stånd. Från utomarbetsförsäkringen ha vissa sär— skilda risker undantagits (olyckor vid motorcykelåkning, vid användande av an- nat flygplan än trafikplan, vid brottsliga handlingar m. m.).

Beträffande utomarbetsförsäkringen gälla undantagsbestämmelser för personer, som icke ha kontinuerlig sysselsättning hos försäkringspliktigt företag. Sålunda ha från denna försäkring uteslutits personer, som arbeta åt ett företag emellan- åt med högst halv arbetstid. För personer, som visserligen ha mer än halv arbets- dag men som på grund av arbetets art eller anställningsvillkoren äro sysselsatta kortare tid än tolv arbetsdagar i följd, upphör utomarbetsförsäkringen den sista arbetsdagen.

Av premierna för utomarbetsförsäkringen betalas tre fjärdedelar av de för— säkrade (genom löneavdrag) och en fjärdedel genom statsbidrag.1

Socialvårdskommitténs förslag

Den viktigaste frågan i detta sammanhang är, om bestämmelsen an- gående färdolycksfall (1 5 4 st. OL) bör upphävas, såsom Svenska Arbets- givareföreningen föreslagit. I motiveringen till förslaget anförde föreningen, att behovet av försäkringsskydd enligt OL i detta hänseende minskats efter

1 I en lagkommentar från jan. 1947 finns angivet, att statsbidraget varit inställt från 1938 till 1945 och utgjorde 1 milj. frs sedan 1946.

• Sida 216
•  Original

"bestämmelsens införande år 1919. Sålunda hade obligatorisk trafikförsäk- ring å motorfordon införts, privat ansvarsförsäkring samt privat olycksfalls- försäkring och sjukförsäkring vore tämligen allmänt förekommande, och lagen om allmän sjukförsäkring beräknades träda i kraft den 1 juli 1951. Det syntes på grund härav varken nödvändigt eller rimligt, att arbetsgivar- na skulle belastas med kostnader för färdolycksfall, särskilt med hänsyn till att arbetsgivarna i regel icke genom något sitt åtgörande kunde influera på Olycksfallsrisken under ifrågavarande färder och att dylika olycksfall ej stode i något som helst förhållande till vederbörande yrkes farlighet. Därtill komme, att frågan, när ett olycksfall vore att hänföra under färd— olycksfall enligt lagen, ofta vore svårbedömlig.

I den officiella statistiken över olycksfall i arbete har vart femte år verk— ställts en undersökning angående olycksfallen vid färder till och från arbetsstället. De senaste undersökningarna avse olycksfall åren 1938 och 1943. Av olycksfall i arbete är 1938 hos större arbetsgivare (exkl. staten) "voro för manliga arbetare 4.0 % färdolycksfall, och på dessa föllo 7.1 % av kontantersättningarna. År 1943 voro dessa procenttal lägre, nämligen 3.3 och 5.4; antalet motorfordonsolyckor hade då gått ned kraftigt till följd av trafikrestriktionerna. För kvinnliga arbetare voro motsvarande procent- tal är 1938 13.1 och 20.3, år 1943 13.8 och 20.1. Antalet färdolycksfall var för de manliga arbetarna 5 452 år 1938 och 5 459 år 1943, för de kvinnliga 1 783 år 1938 och 2 687 år 1943. Per 100 årsarbetare räknat voro färdolycks- fallen 0.57 är 1938 och 0.60 är 1943. År 1933 voro färdolycksfallen 0.37 per årsarbetare. Av olycksfallen hos mindre arbetsgivare voro åren 1938 och 1943 2.9 resp. 1.9 % färdolycksfall; antalet fall var 938, resp. 657. (1933: 2.2 %, 479 fall.)1 Av samtliga olycksfall i arbete hos andra arbetsgivare än staten utgjorde färdolycksfallen år 1938 4.5 % (8173 av 182 530) och år 1943 4.0 % (8 803 av 221 677).

En stickprovsundersökning har för kommitténs räkning gjorts beträf- fande frekvensen av färdolycksfall 1948 och 1949 bland de hos Rfa för- säkrade arbetarna hos större arbetsgivare. Enligt undersökningen utgjorde _procenttalet färdolycksfall i detta material ungefär 5 år 1948 och drygt 6 år 1949. För år 1949 undersöktes även frekvensen av färdolycksfall hos 'mindre arbetsgivare; nära 5 % av fallen synas ha varit färdolycksfall.

Verkstadsföreningens statistik över olycksfall som drabbat verkstads- industriens arbetare och tjänstemän, visar en kraftig frekvensökning för färdolycksfallen, under det att ökningen av övriga olycksfall bättre svarar mot personalökningen. För utvecklingen fr. o. m. är 1946 erhållas följande indexserier :

1 Stora förändringar i. försäkringsstocken skedde mellan 1933 och 1943. Sålunda steg antalet större arbetsgivare från 44000 till 52000 och antalet årsarbetare hos dem från 1965 000 till 1367 000. Antalet mindre arbetsgivare steg från 520000 till 716000, men antalet årsarbetare hos dem sjönk från 413 000 till 402 000.

• Sida 217
•  Original

Färd- Övriga Arbetar- olycksfall olycksfall personal

1946 100 100 100 100 1947 110 105 108 103 ' 1948 136 120 115 117 1949 165 131 134 126

Personal

Statistiska centralbyråns statistik över polisundersökta vägtrafikolyckor åren 1946—1949 upptager följande antal skadade personer: år 1946 8 783, år 1947 9855, år 1948 9 114 och år 1949 8 624. Motsvarande indextal bli 100, 112, 104 och 98. Utvecklingen har alltså här icke varit densamma som beträffande de av OL omfattade färdolycksfallen, men detta torde kunna förklaras med att de båda materialen endast delvis sammanfalla.

Ovanstående sifferuppgifter visa, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal, icke blott absolut utan även i förhållan- de till de egentliga olycksfallen i arbete, vilkas antal också har stigit. Er— sättningarna för färdolycksfallen utgöra icke en så ringa belastning av försäkringen, som man vid tillkomsten av 1 ä 4 st. OL synes ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomma ofta tveksamma fall. Detta är en naturlig konsekvens av det förhållandet, att när försäkrings— skyddet får medfölja arbetstagaren utanför arbetsstället, olycksfallssitua- tionerna komma att i större utsträckning förknippas med omständigheter, som icke sammanhänga med arbetet och som undandraga sig arbetsgiva— rens kontroll. Vissa skäl finnas således otvivelaktigt för den av Svenska Arbetsgivareföreningen hävdade uppfattningen, att de i 1 5 4 st. OL avsedda färdolycksfallen icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar står emellertid det förhållandet, att de risker, som äro förenade med nödvändiga färder till och från arbetsstället, ha klart orsakssammanhang med arbetet, och dessa risker ha genom trafikutvecklingen blivit större än de voro när försäkringsskyddet för färdolycksfall infördes. I vissa fall är sammanhanget med arbetet så påtagligt, att det berättigade i försäk- ringsskyddet knappast behöver diskuteras. Så är förhållandet dels när fär— deni följd av arbetsförhållandena företages över obanad mark eller eljest är förenad med särskild olycksfallsrisk, dels när färden på grund av ar- betsgivarens föranstaltande företages med något särskilt, för allmänheten icke avsett transportmedel, dels när olycksfallet föranledes av att arbetaren medför redskap eller material för arbetet. Såsom framgår av det förgående accepterades dylika olycksfall åtminstone i viss utsträckning som olycks- fall i arbete redan före tillkomsten av bestämmelsen om färdolycksfall, och de därvid förekommande gränsdragningssvårigheterna åberopades som ett av skälen för utvidgningen.

Försäkringen har i över trettio år omfattat olycksfallen under vanliga färder till och från arbetet, och socialvårdskommittén kan för sin del icke finna, att förhållandena äro på sådant sätt ändrade att detta försäkrings-

• Sida 218
•  Original

skydd kan slopas utan att något likvärdigt skydd sättes i dess ställe. Fram- hållas må, att en sådan återgång icke skulle överensstämma med förslagen i Internationella arbetskonferensens rekommendation år 1944 angående ekonomisk trygghet; i en vid rekommendationen fogad bilaga med för- slag rörande tillämpningen av rekommendationens principer beträffande arbetsskador anges bl. a., att skada på grund av arbetsanställning bör anses omfatta även olycksfall under färd till eller från arbetet (prop. 1945: 254, s. 28). I efterkrigstidens sociallagstiftning har denna utvidgning av be— greppet olycksfall i arbetet genomförts på flera håll (»International Labour Review» 1949: LIX, nr 6, s. 682).

Om de förslag, som kommittén i det följande framlägger i syfte att an— slutningen till utomarbetsförsäkringen skall ökas, bli realiserade och leda till avsett resultat, kommer behovet av det obligatoriska försäkringsskyd— det för färdolycksfallen att minskas. Det är emellertid ovisst, om utom- arbetsförsäkringen kommer att få mera allmän anslutning, och man måste i vart fall räkna med att stora grupper av arbetstagare komma att stå utan- för; detta gäller även om arbetstagarna tillförsäkras bidrag till avgifterna. Man kan således icke utgå från att utomarbetsförsäkringen skulle bereda arbetstagarna effektiv ersättning för den minskning av det obligatoriska försäkringsskyddet som uppkomme om 1 5 4 st. OL slopades.

Kommittén håller alltså före, att den obligatoriska olycksfallsförsäk- ringen alltjämt bör omfatta både olycksfall på arbetsstället och olycks- fall under färder till och från arbetet.

Kommittén övergår härefter till att behandla vissa enskildheter beträf- fande begreppet olycksfall i arbete.

För skogsarbetare och andra i förläggning inkvarterade arbetare betrak— tas, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för praxis (s. 150), olycksfall under vistelsen i förläggningen _— t. ex. under vedhuggning för förläggningen eller under omvårdnad av arbetsredskap eller häst _— van- ligen icke som olycksfall i arbete. Både i Finland och i Norge medgives däremot i regel ersättning för sådana olycksfall (se s. 157 f.). I den sven- ska lagstiftningen har på sin tid genom förordning år 1943 (nr 182) ersätt- ning av statsmedel i dylika fall medgivits åt personer, vilka hade jämlikt tjänstepliktslagen uttagits till skogsarbete m. m.; ersättningsrätten omfat- tade bland annat olycksfall som inträffade när den tjänstepliktige för tjänstepliktens fullgörande uppehöll sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning. Enligt socialvårdskommitténs mening är det helt rimligt, att skogsarbetare m. fl. tillförsäkras försäkringsskydd för olycksfall i förlägg- ning. Bestämmelsen ifråga bör ha det innehållet, att olycksfall i förlägg- ningen jämställas med olycksfall på arbetsområdet. Därigenom kommer ersättningsrätt att föreligga utom när sådana särskilda omständigheter äro

• Sida 219
•  Original

för handen, att olycksfallet icke kan anses ha sin grund i arbetsförhållan— dena.

Den i 2 5 2 st. OL intagna undantagsbestämmelsen för s. k. hemarbetare hair, såsom förut nämnts, i en del fall tillämpats även beträffande arbetare, villkens arbete endast till en mindre del varit förlagt till hemmet eller annan av honom själv bestämd plats (se 5. 149). Ersättning har däremot i andra fall medgivits för olycksfall under arbete i hemmet eller på annat ställe utanför den vanliga av arbetsgivaren anvisade arbetsplatsen, och någon till alla delar klar och stadgad praxis synes icke ha kommit till utveckling. Det är önskvärt att ersättningsrätten i hithörande fall blir reglerad på sådant sätt, att avgörandena bli mindre svårförståeliga för allmänheten. Skulle de egentliga hemarbetarna liksom hittills lämnas utanför det för- säkringsskydd, som andra arbetstagare erhålla, vore det enligt kommitténs mening motiverat, att försäkringen för de sistnämnda begränsades så, att den icke komme att omfatta olycksfall under arbete, som den försäkrade utförde i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt arbetsställe utan att arbetsgivaren eller företrädare för denne utövade tillsyn. En dylik reg- lering av ersättningsrätten torde i huvudsak överensstämma med den nu- varande tillämpningen; för skogsarbetare m. fl. skulle den ovan föreslagna särbestämmelsen beträffande olycksfall i förläggning innebära en utvidg- ning. Kommittén har emellertid, på skäl som utvecklats i kap. 111 (s. 98 ff.), stannat för att föreslå en för egentliga hemarbetare och andra enhetlig reglering av försäkringsskyddet på sådant sätt att den obligatoriska yrkes— skadeförsäkringen kommer att omfatta även skador i arbete som veder- börande utför i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt arbetsställe, varvid dock en särskild karenstid av fjorton dagar skall tillämpas beträf- fande dessa skador (ej beträffande färdolycksfall m. m.) utom då fråga är om arbete, över Vilket den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn. Är den försäkringspliktige (eller företrädare) närva- rande vid arbetets utförande bör man i regel kunna utgå ifrån att tillsyn utövas och att karensbestämmelsen sålunda icke gäller. I andra fall bör karensbestämmelsen gälla om icke tillsyn över arbetet utövas tämligen köntinuerligt. Betydande gränsdragningssvårigheter uppkomma beträffan- de begreppet olycksfall i arbete, men genom karensregeln blir antalet tvek— samma fall väsentligt reducerat.

Kravet på >>inre samband» med arbetet får vid olycksfall i hemmet eller å eget arbetsställe större betydelse än då fråga är om olycksfall på arbets- givarens arbetsställe. I de senare fallen har man att räkna med en viss presumtion för orsakssamband med arbetet, så att olycksfall inom arbets- området bli att betrakta som olycksfall i arbetet, såvida icke särskilda om- ständigheter föranleda till att olycksfallet icke kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Vid olycksfall i hemmet eller på likställt arbetsställe måste däremot krävas att ett nära orsakssammanhang med arbetet ifråga

• Sida 220
•  Original

låter sig påvisas. Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall än när skadan inträffar under själva arbetet och direkt här— flyter av detta. Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen ut— rustning kunna godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtag- ligen föreligger, såsom då uppkomna småfel avhjälpas i omedelbar anslut- ning till arbetets gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då vederbörande snavar över maskinen eller arbetsmaterial. Näm— nas må även, att om förtroendeman skadas, när han sysslar med sitt upp- drag i hemmet eller på annat av honom själv bestämt ställe, skadan van— ligen icke torde kunna anses vara på sådant sätt orsakad av arbetet, att händelsen är att hänföra till olycksfall i arbete.

Beträffande olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad uppkom- ma särskilda problem. För ersättningsrätt enligt 1 5 4 st. OL krävdes i praxis till en början, att färden var eller åtminstone kunde ha varit daglig. Ersättning ansågs i princip icke kunna medges för olycksfall under färd mellan arbetarens hem och en tillfällig bostad, som han måste skaffa sig på grund av att arbetsplatsen låg långt från hemmet; sådan färd mellan hemorten och arbetsorten betraktades icke som i lagen avsedd färd till eller från arbetsstället. Såsom förut nämnts, har denna praxis undan för undan uppmjukats beträffande skogsarbetares färder mellan hemmet och förlägg- ning. Men fortfarande kräves det i dessa fall, att arbetsplatsen »är öde- mark eller plats, som med hänsyn till förhållandena därstädes för arbeta- rens vidkommande är att jämställa med ödemark» och att färden företages för proviantering e. (1. (ej enbart för att få vistas i hemmet över en helg); vid bedömandet av färdens syfte har hänsyn ansetts böra tagas till fär- dens längd och vad som i orten är brukligt i fråga om företagande av pro- vianteringsresor (s. 156). Det har synts kommittén vara sakligt motiverat och även praktiskt lämpligt, att dessa begränsningar slopas. Kommittén förordar därför, att försäkringsskyddet för färdolycksfall skall för skogs- arbetare och andra, som på grund av arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbetsorten, regelmässigt omfatta även olycks- fall vid färderna mellan hemmet och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro fast bosatta på en ort men med an- ledning av erhållet arbete på annan ort taga tillfällig bostad där. Till sist- nämnda kategori bli bl. a. vissa förtroendemän att hänföra.

Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färd- leden, torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik. Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikel- sen, när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke har samband

• Sida 221
•  Original

med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet — t. ex. då en arbets- tagare på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem — synes det rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under se- nare år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att arbetaren glömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna åtskillnad (se rättsfall ä 5. 155). Kommittén anser för sin del att ersätt— ningsrätt bör kunna medgivas i bägge fallen.

När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen mål- tidsstället som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen om- fattade färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mel- lan arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständig- het talar däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden.

Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funk- tion. Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kom- mittén har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa gränser sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma preci— serade tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan be- tydelse för försäkringsskyddet, synes icke höra ifrågakomma, utan hän- syn torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jäm- förelsevis långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos gran- nar. Med avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att _ när uppehållet icke har samband med arbetet — försäkringsskyddet bortfal- ler, om uppehållet tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd. Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika av- stånd från arbetsplatsen, före hemfärdens anträdande besöka ett kafé och sedan skadas samtidigt på gemensam färdväg, kan det inträffa, att ersätt-

• Sida 222
•  Original

ningsrätt föreligger för den ene — den som har den längre hemvägen —— men ej för den andre. Några helt invändningsfria principer för bedömning av hithörande frågor torde emellertid icke kunna uppställas. Det torde såsom hittills få överlämnas åt lagtillämpningen att i stort sett fritt söka sig fram till de lämpligaste lösningarna. Utöver det anförda vill kommittén för sin del endast uttala, att ett helt kort uppehåll bör vara utan betydelse för ersättningsrätten även när färdvägen är kort.

De emellanåt besvärliga frågorna, om färden till arbetet var påbörjad respektive färden från arbetet avslutad när olycksfallet inträffade, torde ävenledes få liksom hittills regleras i tillämpningen.

Ibland förekommer det, att den som åtagit sig ett arbete, t. ex. en hus— reparation, företager en färd före arbetets början för att forsla verktyg och arbetsmaterial till arbetsplatsen. Det torde vara ovisst, om olycksfall under sådana färder nu äro ersättningsberättigande. Kommittén heller före, att dylika färder och motsvarande färder efter arbetets slutförande böra omfattas av försäkringen.

De utvidgningar, som kommittén i det föregående föreslagit beträffande rätten till ersättning vid färdolycksfall, böra föranleda en ändring av lagtexten, lämpligen sålunda, att med olycksfall på arbetsområdet skall jämställas olycksfall under färd till eller från arbetsstället, när färden för- anledes av och står i nära samband med arbetsåtagandet. Med denna for— mulering torde utrymme även erhållas för andra jämkningar, som vid till— lämpningen kunna befinnas skäliga.

B. Försäkringen för olycksfall utom arbete

De gällande reglerna

Enligt 35 & OL gäller nu, att arbetsgivare är berättigad att i Rfa för- säkra där försäkrad arbetare även för olycksfall utom arbete och att i lagen avsett bolag må meddela sådan försäkring för delägares arbetare. Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i lagen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Dylik försäkring behöver icke omfatta arbetsgivarens hela personal, utan den kan tecknas för en eller flera grupper av personalen eller enbart för vissa namngivna personer. Försäkring av sistnämnda slag —— enbart för namngivna — förekommer i betydande omfattning. Det vanliga har där- vid varit, att arbetsgivaren överenskommit med de anställda att taga utom- arbetsförsäkring för dem, som äro villiga att själva stå för kostnaden. Dy— lika partiella försäkringar äro administrativt besvärliga. Förändringar i försäkringsstocken förekomma synnerligen ofta. Dessa måste registreras undan för undan, och de medföra, att uträkningen av försäkringsavgiften kompliceras. Också för arbetsgivarna medför denna försäkringsform ett be-

• Sida 223
•  Original

tydande arbete. Den avgift, som försäkringsinrättningen påför arbetsgiva- ren, har denne att fördela på arbetarna, varvid hänsyn måste tagas till att försäkringen gäller även under ledighet, t. ex. för sjukdom.

De nämnda besvärligheterna vid administrationen av utomarbetsförsäk- ringen för namngivna minskas om arbetsgivaren anmäler nyinträden en- dast vid årsskiftena och låter försäkringen för envar försäkrad, vars an- ställning varar under hela året, gälla intill årets slut. Registrering av de försäkrade personerna behöver då ske endast en gång om året. Då kunna emellertid de under året nyanställda icke vinna inträde i försäkringen förr- än vid nästa årsskifte. Detta är icke utan vikt, eftersom rörligheten på arbetsmarknaden ju är mycket stor.

En utomarbetsförsäkring upphör automatiskt att gälla för arbetare, som . frånträda sin anställning hos vederbörande arbetsgivare. Har en arbetare varit länge borta från arbetet — t. ex. på grund av permittering eller svår sjukdom — kan det vara svårt att avgöra, om anställningen fortfarande består eller ej. Enligt utslag av FR kunna försäkringsinrättningarna icke generellt reglera dylika frågor på förhand genom förbehåll ifråga om för— säkringens giltighet. En försäkringsinrättning hade med avseende på en i inrättningen tecknad utomarbetsförsäkring förklarat, att försäkringsavtalet vad den enskilde arbetaren beträffade icke skulle, för det fall då arbetaren på grund av permittering, sjukdom eller eljest av annan anledning än av— sked lämnade företagets arbete, äga bestånd längre än t. o. rn. månaden närmast efter den då arbetet avbrutits. Efter besvär av företaget undan- röjdes inrättningens beslut av FR, som förklarade, att frågan om giltig- hetstiden för avtal om försäkring för olycksfall utom arbete beträffande arbetare, som av annan anledning än avsked lämnade företagets arbete, icke kunde avgöras annorledes än i varje särskilt fall och med hänsyn till de i det särskiida fallet förekommande omständigheterna (Ref. 1934: 33). Samtidigt upphävde FR inrättningens beslut att icke utge ersättning till en arbetare, som vid tiden för det honom övergångna olycksfallet hade va- rit permitterad från nyssnämnda företag sedan närmare två år på grund av arbetsbrist; den skadade kvarstod alltjämt i företagets sjukkassa och åtnjöt fri läkarvård av företagets läkare. FR fann, att arbetaren måste anses ha varit anställd i företagets tjänst vid tiden för olycksfallet (Ref. 1934: 34). Lockout eller strejk utgör icke hinder för att arbetarna alltjämt omfattas av utomarbetsförsäkring (Ref. 1920: 6, 1922: 94).

När en person icke är kontinuerligt sysselsatt hos arbetsgivaren, kan det vara tveksamt i vilken utsträckning utomarbetsförsäkring är gällande för honom. Exempel därpå lämnas av följande fall:

"En person, som hade åtagit sig ett dikningsarbete på ackord, skadades en sön- dag, den 23 dec., under jakt. Hade arbetat med dikningen dagen före men hade på grund av otjänlig väderlek arbetat endast under 10 av de sista 24 arbetsdagar- na. Arbetet skulle fortsätta efter julhelgen, men den skadade kunde enligt upp-

• Sida 224
•  Original

dragsgivaren ha fått göra avbrott för att antaga annat arbete. FR (4 ledamöter) fann utomarbetsförsäkringen gälla för olycksfallet enär den skadade måste anses ha vid olyckstillfället innehaft anställning såsom arbetare i förhållande till upp- dragsgivaren såsom arbetsgivare. En minoritet (2 led.) ansåg försäkringen gälla emedan olycksfallet inträffat i nära anslutning till tid, då den skadade utfört arbete för uppdragsgivaren, och en annan minoritet (4 led.) fann försäkringen icke gälla.

Bestämmandet av vad som enligt 35 % OL bör förstås med >>olycksfall utom arbete» har helt överlämnats åt tillämpningen. Man kunde tänka sig att detta begrepp borde för de enligt OL försäkrade omfatta i princip alla olycksfall, som icke äro att hänföra till olycksfall i arbete i OLs mening. Men begreppet olycksfall utom arbete kunde också tolkas så, att man ute- slöte alla olycksfall under verkligt arbete. Praxis har gått en medelväg och har, särskilt under senare år, visat stor benägenhet att låta försäk— ringen omfatta olycksfall under arbete för egen räkning. Avsevärd oklar— het råder emellertid om försäkringens räckvidd i detta hänseende, och vid avgöranden härutinnan ha meningarna inom FR varit delade.

Genom utslag år 1947 fastställde FR, att utomarbetsförsäkring icke gällde, då en arbetare skadades under fritid vid grund- och ledningsgrävning för en till 22 000 kronor kostnadsberäknad villa; den skadade skulle själv endast utföra grävnings— arbetet, som beräknades draga 360 timmar och ha ett värde av 720 kronor (Ref. 1947:1). Däremot fann FR i ett senare utslag samma år, avseende olycksfall under hantlangningsarbete vid grundmurning för eget hem, att sysselsättningen ifråga »måste anses utgöra sådan sedvanlig fritidssysselsättning, under vilken för— säkring för olycksfall utom arbete är tillämplig»; den försäkrade skulle själv ut- föra grävning och annat arbete, och han hade i över två månader regelmässigt arbetat under kvällarna på den till 25 000 kronor kostnadsberäknade byggnaden (Ref. 1947: 37). Praxis synes vara mera restriktiv då den sysselsättning, under vilken olycksfallet inträffar, kan anses mera ha karaktären av förvärvsarbete. Dock har man godtagit exempelvis ett fall, då den försäkrade blev koloxidförgif— tad under förmodad tillsyn av värmepanna i egen fastighet, som utom hans egen bostad innehöll ett flertal hyreslägenheter och en butikslokal (Ref. 1933: 5). Såsom exempel på avgöranden i motsatt riktning må nämnas ett fall, då en maskinsnickare skadades vid beredning av hönsfoder på sin jordlägenhet om 11/1 tunnland, som han brukade med lejd arbetskraft; djurbeståndet utgjordes blott av 8 höns och sommartid 2 grisar, varav en för försäljning (Ref. 1943: 19).

Någon klar gränsdragning finns icke heller mellan utomarbetsförsäk- ringen och ersättningsrätten enligt militärersättningsbestämmelserna.

I ett fall, där en inkallad värnpliktig hade skadat sig efter tjänstgöringcns slut för dagen, förklarade FR, att en bestämmelse i 1927 års Milf (26 5 2.) icke utgjor- de hinder för utgivande av ersättning på grund av utomarbetsförsäkring; det ifrå- gavarande olycksfallet ansågs emellertid stå i sådant samband med militärtjänst- göringen, att utomarbetsförsäkringen icke omfattade detsamma (BD nr 2993/1943)- Frivilligt deltagande i luftvärnsövning samt »frivillig» hemvärnsövning — men icke s. k. obligatorisk tjänstgöring i hemvärnet — ha ansetts falla inom ramen för sådan fritidssysselsättning, under vilken försäkring för olycksfall utom arbete är gällande (Ref. 1940: 1, 1941: 7—8)..

• Sida 225
•  Original

Möjlighet finnes icke för inrättningarna att genom förbehåll i försäk- ringsavtalet undandraga vissa slags olycksfall från försäkringen eller på annat sätt precisera begreppet olycksfall utom arbete med bindande verkan. Däremot synes hinder icke finnas för att arbetsgivaren och försäkringsin- rättningen i avtalet överenskomma om begränsning av försäkringens gil- tighetstid med avseende på arbetare, som lämnat arbetet på grund av per- mittering m. m.

Spörsmål angående sambandet med sjukförsäkringen

Enligt 31 5 2 st. sjukkasseförordningen gäller, att erkänd sjukkassa vid sjukdom, som berättigar den sjuke att erhålla ersättning jämlikt OL, må utgiva sjukpenning med högst det belopp, varmed kassasjukpenningen överstiger sjukpenningen enligt OL. Detta är i regel liktydigt med att kassasjukpenning icke ifrågakommer vid sidan av sjukpenning från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Samma förhållande föreligger när ersättning utgår enligt bestämmelserna angående skador under militär- eller civilförsvarstjänstgöring m. m. Däremot har nämnda stadgande befun- nits icke äga tillämpning beträffande frivillig försäkring enligt OL. På grund härav utgår vanligen sjukkassesjukpenning vid olycksfall utom ar- bete även då medlemmen uppbär sjukpenning enligt OL.

Att 31 5 2 st. sjukkasseförordningen icke ansetts tillämpligt beträffande frivillig försäkring enligt OL beror på uttalanden i förarbetena. I proposi- tionen 1927:114 återfinnes följande departementschefsuttalande:

Naturligtvis är det ur alla synpunkter önskvärt att så långt ske kan hindra överförsäkring. Men tvingande bestämmelser på detta område möta motstånd inom sjukkassorna; dels ställer man sig, under hänvisning till att mot lika skyldigheter skola svara lika rättigheter, avvisande till alla inskränkningar i understödsrätten, och dels kan det för kassorna möta svårigheter att kontrollera, om och i vilken omfattning ersättning från annat håll utgår. Dessa invändningar drabba naturligt- vis ej bestämmelsen om att kassorna äga frihet att i nu ifrågavarande fall göra inskränkningar i understödsrätten; att en sådan frihet bör föreligga synes mig utan vidare vara klart. Annorlunda torde saken ställa sig beträffande inskränk- ningar av tvingande natur i understödsrätten. Om ock sjukkassornas principiella motvilja mot sådana inskränkningar ur social synpunkt måste betraktas såsom i huvudsak obefogad, kan det dock ej förnekas, att nära nog oöverkomliga svårig- heter möta att rättvist avväga avgifterna efter dylika olikheter i understödsrätten. Härtill komma vidare kontrollsvårigheterna. Ur dessa synpunkter förefaller det mig ej kunna komma i fråga att gå längre i inskränkningar än de sakkunniga föreslagit, exempelvis att utsträcka inskränkningarna till att avse även fall, då understöd ut- går på grund av frivillig olycksfallsförsäkring eller fiskareförsäkring.

Vad de av de sakkunniga föreslagna inskränkningarna beträffar, synas mig de— samma, i vad de grunda sig på ersättning enligt lagstiftningen om den obligatori- ska olycksfallsförsäkringen eller enligt bestämmelserna om ersättning i anled- ning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, böra bibehållas. Hänsyn

• Sida 226
•  Original

till socialförsäkringens planmässighet torde ovillkorligen fordra detta. I dessa fall kan även den från annat håll utgående ersättningen anses betingad av en särskild risk, som ej finnes för övriga sjukförsäkrade; då de olycksfallsförsäkrade erlägga samma premier till sjukkassa som dessa, kan det följaktligen icke anses ligga någon orättvisa i att de icke från sjukkassan utbekomma ersättning vid sjukdom till följd av denna särskilda risk.

Socialförsäkringsbolagens förening har i en till Kungl. Maj:t ingiven framställning, som överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid dess utredning rörande revision av OL, hemställt om så- dan ändring av 35 & OL, att möjlighet gives försäkringsinrättningarna att träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med ersättningsför- måner, som avvika från dem som skola utgå vid olycksfall i arbete. I moti- veringen anfördes, att arbetsgivarna ofta varit obenägna att medverka till att de anställda försäkrades för olycksfall utom arbete enligt OLs bestäm- melser. Detta sammanhängde med att s. k. överförsäkring ofta uppkomme när ersättning utginge även från erkänd sjukkassa. Från arbetarna själva hade önskemål ofta framförts om en försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete med lägre ersättningsbelopp än vid olycksfall i arbete så att premiekostnaderna icke måtte bli för betungande.

Svenska Arbetsgivareföreningen har i skrivelse till Kungl. Maj :t instämt i försäkringsbolagens framställning. _

Pensionsstyrelsen har i avgivet yttrande anfört bl. a. följande. En erkänd sjukkassa — en s. k. fabrikssjukkassa —— har med stöd av 31 5 1 st. sjuk— kasseförordningen inskränkt understödsrätten vid olycksfall utom arbete. Den i 32 5 av 1947 års sjukförsäkringslag intagna föreskriften, att sjuk- hjälp ej skall utgå vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till er- sättning enligt OL, avses enligt förarbetena gälla endast vid olycksfall i arbete. Flertalet icke erkända sjukkassor utge Sjukhjälp i vanlig ordning vid olycksfall vare sig detta inträffat i eller utom arbete. Att till undvikan- de av överförsäkring i de fall, som avsåges i bolagens framställning, med- dela för kassorna tvingande bestämmelser syntes av olika anledningar icke böra komma ifråga. Bland annat skulle dylika bestämmelser, ehuru de bleve av betydelse endast för relativt få medlemmar, föranleda betungande kontrollarbete och även andra svårigheter för sjukkassorna. Det avsedda resultatet syntes därför hellre böra åstadkommas genom begränsning av de från olycksfallsförsäkringen utgående ersättningarna vid olycksfall utom arbete. Under sådana omständigheter ansåg pensionsstyrelsen det vara ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, ändamålsenligt att man ge- nomförde den i bolagens framställning ifrågasatta anordningen, enligt Vilken de i OL avsedda försäkringsinrättningarna skulle äga träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med mindre ersättningsförmåner än vid olycksfall i arbete.

• Sida 227
•  Original

FR har däremot funnit den naturligaste utvägen vara, att 31 5 2 st. sjuk- kasseförordningen ändrades så, att avdrag från sjukkasseersättning gjor- des även för sjukpenning på grund av frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. Vad bolagen anfört därom, att behov skulle föreligga av en förSäkring för olycksfall utom arbete med mindre betungande premier än enligt de gällande reglerna, syntes äga visst fog och i allt fall icke kunna utan vidare avvisas. Vid OLs tillkomst hade betänkligheter uttalats mot att giva försäkringen för olycksfall utom arbete ett annat innehåll än vad som gällde för den obligatoriska försäkringen, och det syntes rådet ange- läget, att man vid ett eventuellt tillmötesgående av den föreliggande fram- ställningen icke medgåve avtalsfrihet i vidare grad än som befunnes ound- gängligen nödvändigt för tillgodoseende av de med framställningen avsed— da syftemålen i den mån dessa befunnes befogade. Framställningen syntes rådet böra överlämnas till socialvårdskommittén. En minoritet ansåg, att ärendet vore i så outrett skick, att något ställningstagande från rådets sida näppeligen borde ske. Dessa ledamöter kunde icke biträda majoritetens förslag angående ändring av 31 % sjukkasseförordningen; en sådan ändring syntes innebära, att de skadade berövades frukterna av egen förtänksam- het och sparande.

Rfa upplyste i avgivet yttrande att till anstalten ej hade framförts önske- mål från arbetsgivares eller arbetstagares sida om försäkring för olycksfall utom arbete med lägre ersättningsbelopp än de nu gällande. Enligt för- arbetena till OL hade ersättningarna vid frivillig försäkring för olycksfall utom arbete ansetts böra utgå med samma belopp som vid olycksfall i arbete, och det behov av annorlunda bestämda ersättningsbelopp, som kun- de föreligga på grund av omständigheterna i enskilda fall, hade ansetts böra täckas genom komplementsförsäkringar i annan form. Genom försäkrings- väsendets utveckling torde möjligheterna att teckna enskild eller kollektiv olycksfallsförsäkring hos icke-sociala försäkringsinrättningar numera vara betydligt bättre anpassade för olika önskemål än vid tiden för de nämnda förarbetena. En skadad arbetstagares behov av ersättning måste bedömas vara lika stort, antingen olycksfallet inträffade i eller utom arbetet. Den av bolagen åsyftade lagändringen skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter beträffande såväl premieberäkning och premiedebitering som skadereglering. Enligt Rfas mening borde ersättning vid försäkring för olycksfall utom arbete liksom hittills utgå med samma belopp som vid olycksfall i arbete, därest det ansåges, att denna försäkring alltjämt skulle handhavas av de sociala försäkringsinrättningarna. — Överförsäkring före- komme icke blott vid olycksfall utom arbete utan även vid olycksfall i arbete. Med hänsyn till gjorda uttalanden i förarbetena till 1948 års änd- ring i OL finge antagas, att överförsäkringsfrågan i sin helhet komme att upptagas till behandling i ett sammanhang.

• Sida 228
•  Original

Socialvårdskommitténs förslag

Den nuvarande utomarbetsförsäkringen enligt OL har fått tämligen ringa anslutning. Enligt den senaste officiella statistiken, som avser år 1947, omfattade denna försäkring mindre än 8 % av antalet årsarbetare hos andra arbetsgivare än staten (1 årsarbetare = 300 dagsverken). Om man kan åstadkomma förutsättningar för att utomarbetsförsäkringen får större utbredning, vinner man såsom förut framhållits bland annat, att de icke sällan vanskliga och för allmänheten oförståeliga gränsdragningar- na med avseende på begreppet olycksfall i arbete bli av mindre betydelse. Utomarbetsförsäkring är otvivelaktigt, såsom framhölls redan i ålderdoms- försäkringskommitténs betänkande med förslag till OL, ett ur flera syn— punkter synnerligen ändamålsenligt komplement till den egentliga lagför- säkringen. Men det torde få anses osannolikt att utomarbetsförsäkringen kan få mera allmän anslutning under de nu föreliggande betingelserna.

Att utsträcka den obligatoriska, genom arbetsgivaravgifter finansierade försäkringen till att omfatta även olycksfall utom arbete skulle icke vara förenligt med de grundsatser, på vilka denna försäkring bygger. Bärande skäl finnas ej heller för att införa skyldighet för arbetstagarna att själva försäkra sig för olycksfall utom arbete.

I sin nuvarande form har utomarbetsförsäkringen avsevärda olägenheter, som torde ha medverkat till att den har fått tämligen liten anslutning. Genom den direkta sammankopplingen med den obligatoriska försäkringen upphör försäkringsskyddet när arbetaren övergår från en anställning till en annan. Om och när han får samma skydd i sin nya anställning är ovisst, och han är i vart fall oskyddad under tid mellan den ena anställningens slut och den andras början. Betydande oklarhet råder beträffande för- säkringsskyddets räckvidd med avseende på olika sysselsättningar utanför arbetet hos arbetsgivaren, och det är också något oklart i vad mån försäk- ringen behåller sin giltighet vid inträffande arbetsbrist. Administrationen är besvärlig, när försäkringen, såsom ofta är fallet, icke omfattar arbets- givarens samtliga arbetare. .

Kommittén håller före, att intresset för utomarbetsförsäkringen kan ökas om arbetstagarorganisationerna lämnas möjlighet att för sina medlemmar teckna försäkringar, som skola gälla oavsett om arbetstagaren är sysselsatt hos den ene arbetsgivaren eller den andre. En sådan form för försäkringen skulle stå i god överensstämmelse med dennas kollektiva karaktär. För- säkringens giltighet för de enskilda medlemmarna bör så nära som möjligt knytas till medlemskapet i organisationen. Några avgörande betänklig- heter synas icke behöva hysas emot att försäkringsskyddet får i någon mån omfatta olycksfall i eget förvärvsarbete; eljest uppkomma besvärliga gräns- fall, för vilka särskild försäkring icke gärna kan ifrågakomma. Att låta medlemskapet i organisationen bli helt utslagsgivande för försäkringstill-

• Sida 229
•  Original

hörigheten synes emellertid icke vara att förorda, eftersom det inom vissa fack icke är ovanligt, att medlemmar övergå till att huvudsakligen syssla med självständigt yrkesarbete utan att de därför lämna organisationen. För dylika medlemmar är den nedan i kap. VII behandlade försäkringen för självständiga yrkesutövare m. fl. den lämpliga formen. Det är emellertid synnerligen önskvärt, att försäkringstillhörigheten och ersättningsrätten så långt det kan ske göras beroende av något lätt konstaterbart förhållande, så att man så mycket som möjligt undviker skönsmässiga bedömningar. Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor gäller bl. a., att med— lem skall —— såvida icke tillsynsmyndigheten annat medgiver för viss kassa — uteslutas om han under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader antingen har haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning eller också har använts till arbete av make, föräldrar eller adop- tant, barn eller adoptivbarn. Det synes lämpligt och naturligt, att arbets— tagarorganisation, vilkens medlemmar äro anslutna till erkänd arbetslös- hetskassa, skola kunna teckna den ifrågavarande försäkringen för olycks- fall utom arbete med generell giltighet i fråga om dem som tillhöra arbets- löshetskassan. Arbetslöshetskassor finnas nu i flertalet fack av betydelse. Deras sammanlagda medlemsantal överstiger 1 miljon.

För sådana av inomarbetsförsäkring enligt OL omfattade personer, som icke bli försäkrade för olycksfall utom arbete genom arbetstagarorgani— sation, torde möjligheten till utomarbetsförsäkring genom arbetsgivaren böra bibehållas.

I fråga om den obligatoriska försäkringen gäller enligt 29 & OL att arbets- givaren i regel skall ha alla sina arbetare försäkrade i samma inrättning, och även frivillig försäkring för olycksfall utom arbete skall enligt 35 % tecknas hos samme försäkringsgivare. Beträffande den ovan föreslagna utomarbets- försäkringen genom arhetstagarorganisation kan man tänka sig antingen att försäkringen sammankopplas med den obligatoriska försäkringen på sådant sätt, att de båda försäkringarna bli för varje enskild försäkrad gäl- lande i samma inrättning, eller också att organisationen skall kunna av- tala med någon av försäkringsinrättningarna om samfälld försäkring av hela kollektivet (organisationen eller avdelningen).

Då syftet med den ifrågavarande omläggningen av utomarbetsförsäk- ringen är att giva försäkringen en större utbredning och då båda parterna på arbetsmarknaden torde betrakta denna försäkring som en angelägenhet närmast för arbetstagarna själva, bör man söka tillmötesgå de önskemål, som dessa senare kunna framföra angående försäkringens utformning. I detta avseende måste man räkna med att arbetstagarorganisationerna komma att vara intresserade framför allt för samfällda försäkringar för hela kollektiven. Båda parterna torde också finna det naturligast, att arbets—

• Sida 230
•  Original

tagarna icke tvingas att beträffande utomarbetsförsäkringen följa de olika arbetsgivarnas dispositioner vid val av försäkringsgivare för den obligatori- ska försäkringen. Men även praktiska synpunkter tala emot en hopkopp- ling av organisationernas utomarbetsförsäkringar och de obligatoriska för— säkringarna. Omflyttningar mellan inrättningarnas bestånd av obligatoriskt försäkrade förekomma ju i betydande omfattning, delvis i följd av arbets- givarnas dispositioner men främst på grund av arbetskraftens starka rör- lighet. Följaktligen måste en uppdelning av arbetstagarorganisationernas försäkringar på de olika inrättningar, hos vilka medlemmarna äro obliga- toriskt: försäkrade, nödvändiggöra omfattande registreringar och annat besvär både för organisationerna och för försäkringsinrättningarna. Vidare är att märka, att det skulle bli svårt att säkerställa försäkringsskyddets kontinuitet för flyttande arbetare. Det nu anförda talar tydligen starkt för att man bör välja det senare av de ovan framförda alternativen (för- säkring utan uppdelning av kollektivet).

Två av kommitténs sakkunniga (hrr Hedenström och Östrand) ha emel- lertid anfört starka betänkligheter mot tanken att arbetstagarorganisations utomarbetsförsäkring skulle kunna tagas i annan försäkringsinrättning än den, där arbetstagaren är obligatoriskt försäkrad genom sin arbetsgivare. Skälen till dessa betänkligheter ha varit följande. De vid ett företag anställ- da — arbetarpersonal, arbetsledare, förvaltningspersonal — kunna ju till- höra olika organisationer eller avdelningar eller ock stå utanför varje ar- betstagarorganisation. Enligt det ovan skisserade systemet skulle den för- säkringsinrättning, där arbetsgivarens obligatoriska försäkring är gällande, kunna ha att räkna med följande kategorier bland de anställda: utom— arbetsförsäkrade i inrättningen genom arbetsgivaren, försäkrade i inrätt— ningen genom en eller flera organisationer eller avdelningar, försäkrade i andra försäkringsinrättningar och slutligen oförsäkrade för olycksfall utom arbete. Vid premiedebiteringen måste alla dessa grupper behandlas olika. Detta förutsätter en väsentligt mera detaljerad uppgiftsskyldighet för ar- betsgivaren och innebär betydande komplikationer för försäkringsinrätt- ningen vid premiedebiteringen. I viss utsträckning synes det svårligen kun— na undvikas att för utomarbetsförsäkringen fortfarande kommer att er— fordras namnuppgift på de försäkrade. I fråga om skaderegleringsarhetet är att märka, att det givetvis kommer att inträffa fall, där det kan bli mycket vanskligt att avgöra, huruvida ersättningsskyldigheten åvilar den ena eller den andra försäkringsinrättningen. I sådana fall leder systemet till ett ofta besvärligt utredningsarbete, som vore helt obehövligt, om utom-v arbetsförsäkringen alltid gällde i samma inrättning som den obligatoriska försäkringen. Den Önskvärda kontinuiteten i försäkringsskyddet för flyt—. tande arbetare torde kunna väsentligen säkerställas genom en bestämmelse av innehåll, att försäkring för olycksfall utom arbete alltid skall gälla viss. kortare tid efter anställningens upphörande.

• Sida 231
•  Original

Kommittén har för sin del, trots de nämnda betänkligheterna, icke kun- nat finna det nödvändigt eller lämpligt, att arbetstagarorganisationernas utomarbetsförsäkringar skola uppdelas på de olika inrättningar, där med- lemmarna äro försäkrade för olycksfall i arbetet. Det bör enligt kommitténs mening kunna Överlämnas åt försäkringsinrättningarna och organisatio— nerna att beträffande utomarbetsförsäkring av här avsett slag själva av- göra, om försäkringen ifråga skall omfatta samtliga medlemmar i organi- sationen eller avdelningen — och därför gälla för den enskilde medlemmen oavsett om han är anställd hos den ene eller andre arbetsgivaren eller står utan anställning — eller om den skall begränsas till att omfatta endast de hos vederbörande inrättning obligatoriskt försäkrade. Det synes kommittén mest sannolikt, att den förstnämnda formen i allmänhet kommer att visa sig vara den från olika synpunkter lämpligaste. De mellanhavanden mellan inrättningarna, som vid denna försäkringsform uppkomma när det är tvek— samt om betalningsskyldigheten åvilar organisationens eller arbetsgivares försäkringsgivare, torde kunna regleras utan alltför stora besvärligheter.

Utomarbetsförsäkringen i dess nuvarande form är, såsom förut berörts, behäftad med avsevärda olägenheter, och den har fått tämligen ringa an- slutning. Den ovan förordade försäkringen med arbetstagarorganisationer- na som försäkringstagare torde kunna få helt andra utvecklingsmöjligheter, men endast under förutsättning att den erhåller en för organisationerna acceptabel form. Försäkringen ifråga skulle näppeligen kunna påräkna nå- gon större anslutning om den hopkopplades med den obligatoriska försäk- ringen på sådant sätt, att organisationerna bleve helt bundna av arbets- givarnas olika dispositioner vid val av försäkringsgivare. Detta framstår för kommittén som ett avgörande skäl mot att anordna försäkringen på dy— likt sätt, och även praktiska synpunkter tala såsom nämnts emot en sådan anordning. För den händelse att några föreskrifter skulle visa sig vara be- hövliga för åstadkommande av en lämplig teknisk samordning av organisa- tionernas och arbetsgivarnas här ifrågavarande försäkringar, böra dessa föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning.

Klarhet bör åstadkommas om räckvidden av det försäkringsskydd, som åtföljer en försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete. Gränsdrag— ningen _torde böra göras på sådant sätt, att försäkringen får med vissa angivna undantag gälla beträffande alla olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring och ej heller berättiga till ersättning enligt 1950 års Milf eller annan författning om ersättning av statsmedel. Den viktigaste frågan är i vilken utsträckning undantag bör göras för olycksfall under arbete för egen räkning. Ersättningsrättens begränsning i detta hänseende bör, såsom förut berörts, så långt som möjligt göras beroende av något lätt konstaterbart förhållande. Beträffande sådana genom arbetstagarorganisa— tion försäkrade personer, som tillhöra erkänd arbetslöshetskassa för orga-

• Sida 232
•  Original

nisationens medlemmar, torde självständigt förvärvsarbete i allmänhet icke förekomma i så stor utsträckning, att det är nödvändigt att stipulera un— dantag för olycksfall i sådant arbete. I andra fall torde undantag böra gälla för olycksfall i arbete för egen räkning, när detta arbete under en viss bestämd tid haft viss angiven omfattning. Att låta lagen innehålla detal- jerade regler i dessa hänseenden synes icke vara lämpligt, eftersom det kan väntas att de praktiska erfarenheterna kunna göra modifikationer be- hövliga. Å andra sidan bör det tillses att försäkringsinrättningarna komma att tillämpa enhetliga regler. I lagen torde därför böra intagas en bestäm— melse av det innehållet, att försäkring för olycksfall utom arbete skall med de undantag, som Kungl. Maj:t medgiver, omfatta olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring eller någon av de förut nämnda ersätt- ningsförfattningarna. Kommittén förutsätter, att försäkringsinrättningarna komma att i samråd uppgöra förslag till undantagsklausulerna ifråga och att FR får tillfälle att yttra sig däröver.

Beträffande utomarbetsförsäkring genom arbetsgivare kan, såsom fram- går av den lämnade redogörelsen för praxis, den frågan uppkomma, om försäkringen gäller när en person, som icke är kontinuerligt sysselsatt hos arbetsgivaren utan enligt muntligt eller skriftligt avtal arbetar hos denne endast vissa dagar eller då och då, skadas någon dag då han icke arbetat hos arbetsgivaren. Ersättningsrätten i dylika fall bör kunna i mån av be- hov regleras i de ovannämnda undantagsklausulerna, exempelvis ungefär— ligen så, att försäkringen endast kommer att gälla beträffande olycksfall under dag, då den försäkrade utfört arbete för arbetsgivaren, samt närmast följande söckendag och mellanliggande sön- och helgdagar.

För den händelse att något undantag för helt speciella risker (t. ex. olycksfall under motortävlingar och annan riskfylld sport) skulle befinnas motiverat, bör Kungl. Maj:t kunna medgiva, att sådant förbehåll intages i undantagsklausulerna.

När sjukpenning vid olycksfall utom arbetet utgår såväl enligt OL som från erkänd sjukkassa, blir den skadade bättre ställd än om olycksfallet hade inträffat i arbetet. Detta resultat av de gällande bestämmelserna är uppenbarligen irrationellt, och risken för att överkompensation uppkommer är påtaglig. Sjukpenningskalan i OL gjordes vid 1948 års lagändring så förmånlig, att några tilläggsförsäkringar icke skulle behövas för arbets- tagare i de vanliga inkomstlägena, och kommittén har haft samma utgångs- punkt vid den nu företagna omarbetningen av skalan. Det kan givetvis icke vara riktigt, att överkompensation får uppkomma genom att den så avvägda ersättningen utökas med sjukpenning från den statsunderstödda sjukförsäkringen.

Enligt 31 5 1 st. sjukkasseförordningen står det kassorna fritt att i sina stadgar föreskriva de begränsningar i understödsrätten, som kunna vara

• Sida 233
•  Original

lämpliga när den sjuke är berättigad till ersättning på grund av försäkring enligt OL. Av denna möjlighet har en fabrikssjukkassa begagnat sig efter den år 1948 beslutade höjningen av OLs sjukpenningskala. Men hos andra kassor torde en sådan stadgeändring möta motstånd; en begränsning av understödsrätten för vissa medlemmar —— i detta fall de arbetstagare, som äro försäkrade enligt 35 & OL — strider ju mot principen att lika presta- tioner skola svara mot lika avgifter. Socialförsäkringsbolagens förening har föreslagit sådan ändring av 35 % OL, att avtal skulle kunna träffas om försäkring med lägre förmåner än vid olycksfall i arbetet. På detta sätt skulle man kunna motverka överförsäkring och sänka avgifterna i propor- tion till den minskade försäkringsrisken. Men även denna lösning av frågan har, såsom Rfa framhållit, påtagliga olägenheter. Av praktiska skäl torde det vara ogörligt att låta den enskilde arbetarens sjukpenning och avgift vara beroende av om han är medlem av erkänd sjukkassa och huru stor sjukpenning han i så fall har från kassan. I stället finge man tänka sig någon schablonmässig reducering av sjukpenningarna enligt OL vid olycks- fall utom arbetet, lika för sjukkassemedlemmar och andra. Detta skulle bl. a. medföra, att det vid skaderegleringen bleve nödvändigt att noga skilja på olycksfallen i och utom arbete.

Kommittén finner det vara mycket önskvärt, att förhållandet mellan ersättning enligt OL och sjukkassehjälp blir reglerat på sådant sätt, att den som är försäkrad för olycksfall både i och utom arbetet, i båda fallen skall utfå förmåner enligt samma grunder från ett och samma försäkrings— »organ. Från denna utgångspunkt torde det, så länge de båda försäkrings- grenarna förbli åtskilda, få anses vara mest ändamålsenligt, att rätten till sjukkassehjälp vid olycksfall, som omfattas av frivillig försäkring enligt OL, begränsas på samma sätt som då fråga är om olycksfall i arbetet. Den därav följande inskränkningen i rätten till Sjukhjälp bör rättvisligen kom- penseras genom avgiftslindring. För sjukkassorna torde det emellertid icke vara praktiskt möjligt att ha särskilda avgiftsvillkor för medlemmar, som omfattas av frivillig försäkring enligt OL. Men kompensationen torde i stället kunna utgå i form av statsbidrag till den frivilliga försäkringen en- ligt OL. Dylik försäkring medför ju, om rätten till kassasjukhjälp inskrän— kes på nyss angivet sätt, en minskning av sjukförsäkringens utgifter och därmed även av statens bidrag till sjukförsäkringen. Vid sådant förhållan- de framstår det som fullt berättigat, att statsbidrag lämnas till frivillig för— säkring enligt OL. Det bör också beaktas, att arbetstagarna såtillvida äro missgynnade i sjukförsäkringshänseende, att de betala samma avgifter som jämförliga självständiga yrkesutövare men, till skillnad från dessa, regelmässigt icke utfå kassasjukhjälp vid olycksfall i arbete.

Huru stort statsbidraget bör vara kan givetvis bli beroende av huru bi— dragen bli avvägda inom den allmänna sjukförsäkringen. Under nu före- liggande förutsättningar har kommittén funnit bidraget skäligen kunna

• Sida 234
•  Original

bestämmas till 20 procent, motsvarande det i 53 % sjukförsäkringslagen stadgade bidraget till frivillig sjukpenningförsäkring. Bidraget bör utgå med lika andel för samtliga försäkrade. Härför talar, förutom praktiska skål, med styrka det förhållandet, att ett statsbidrag icke är mindre moti— verat för dem, som ej kunna få inträde i erkänd sjukkassa, än för med— lemmar av sådan kassa.

Beträffande de nuvarande avgifterna för utomarbetsförsäkring må näm- nas, att Rfa för närvarande tillämpar en normalpremie av 4 kronor per 1 000 kronors årlig arbetsförtjänst. Därtill kommer förvaltningsbidrag med 5 %. För personer med en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor —— maximi- beloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt OL _ blir normalavgiften sålunda ungefär 30 kronor per år.

Kommittén har, såsom förut angivits, funnit det önskvärt, att förmånerna från utomarbetsförsäkringen skola utgå efter samma grunder som vid olycksfall i arbete. För närvarande råder full enhetlighet i detta hänseende. Något avsteg därifrån bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma annat än om detta visar sig medföra påtagliga praktiska fördelar, som kun— na motivera att den önskvärda enhetligheten eftergives. Det synes tänk- bart, att anslutningen till försäkringen kan ökas om avgifterna nedbringkas genom att särskilda grunder tillämpas beträffande ersättningarna vid låga invaliditetsgrader, en anordning som kommittén i det följande föreslår för försäkringar av självständiga yrkesutövare m. fl. (kap. VII). Möjligt är även, att det kan vara till fördel för anslutningen och praktiskt lämpligt från avgiftssynpunkt att de försäkrade i förväg inplaceras i vissa ersätt- nings- och avgiftsklasser, och särskilda villkor kunna ifrågakomma för ar- betstagare med rätt till sjuklön. Med hänsyn till dessa omständigheter har kommittén icke ansett sig böra förorda ett ovillkorligt stadgande om att ersättningsgrunderna i utomarbetsförsäkringen skola vara desamma som i den obligatoriska försäkringen. Möjlighet till avvikelser bör dock enligt kommitténs mening icke finnas i vidare mån än att Kungl. Maj :t skall _ på motsvarande sätt som beträffande försäkringsskyddets räckvidd (se ovan s. 176) —— äga medgiva att avtal träffas om vissa särskilda regler för ersätt— ningarnas beräkning.

Kommitténs ovan framlagda förslag beträffande försäkringen för olycks- fall utom arbete innebära sammanfattningsvis, dels att försäkringsinrätt- ningarna skola kunna meddela arbetstagarorganisation sådan försäkring för medlemmar i organisationen, dels att möjligheten till försäkring genom arbetsgivaren bibehålles för dem som icke omfattas av försäkring genom arbetstagarorganisation, dels att försäkring av detta slag skall med de un- dantag Kungl. Maj:t medgiver omfatta alla olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring eller äro ersättningsberättigande enligt mili— tärersättningsförordningen eller annan författning om ersättning av stats-

• Sida 235
•  Original

medel, dels att beträffande statsunderstödd sjukkassas rätt att utge sjuk- hjälp vid sjukdomsfall, som medföra rätt till ersättning på grund av utom- arbetsförsäkring, skall gälla samma inskränkning som i fråga om olycksfall i arbete, dels att statsbidrag till här avsedd försäkring skall utgå med viss del av försäkringsavgiften och dels att, i den mån Kungl. Maj:t det med- giver, särskilda regler må tillämpas beträffande ersättningarnas beräkning.

Utomarbetsförsäkring bör, såsom fallet även är för närvarande, omfatta också vissa skador som icke äro att hänföra till olycksfallsskador i egentlig mening. Beträffande denna fråga hänvisas till specialmotiveringen (3 5 3 mom. yrkesskadeförsäkringslagen).

C. Den obligatoriska försäkringens skadebegrepp Principerna för hittillsvarande lagstiftning och tillämpning

Redan vid tillkomsten av OL framställdes förslag, att försäkringen skulle omfatta icke endast olycksfallsskador utan också vissa yrkessjukdomar. Det av ålderdomsförsäkringskommittén avgivna lagförslaget innehöll en bestämmelse, att såsom skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses jämväl »sjukdom som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen». I Kungl. Maj:ts proposition (1916: 111) medtogs icke någon så- dan bestämmelse, enär en pågående utredning i sjukförsäkringsfrågan an- sågs böra avvaktas, innan ståndpunkt togs till spörsmålet om yrkessjuk— domars medtagande i olycksfallsförsäkringen. Kommitténs förslag på den- na punkt upptogs däremot av riksdagsutskottet men förföll till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna.

Någon definition av begreppet skada till följd av olycksfall intogs icke i OL. I förarbetena sattes olycksfall en tilldragelse av plötslig eller ome- delbar natur — i motsättning till sådan efter hand uppträdande verkan, som vore kännetecknande för en yrlcessjukdom. Viss rättspraxis beträffande begreppets innebörd hade utvecklats vid tillämpning av 1901 års olycks- fallsersättningslag. Därvid hade ledning hämtats från utländsk rättstill- lämpning, främst den tyska.

I det år 1935 av J. Nordin utgivna arbetet >>Olycksfallsskada och sjuk- dom» lämnas utförliga redogörelser för en mångfald försäkringsmedicinska frågor med avseende på begreppet olycksfallsskada och för rättspraxis så- väl i Sverige _ före lagändringen år 1936 —— som i utlandet. Redogörelse för svensk praxis efter 1936 års lagändring finns i Eisen-Löfmarks lag- kommentar (1945). Såsom underlag för den följande diskussionen lämnas härnedan en kortfattad framställning av gällande praxis och en redogörelse för vissa principfrågor vid lagändringen år 1936.

Med olycksfall i egentlig mening förstås en plötslig och oförutsedd ska- dande händelse. I praxis eftergavs kravet på plötslighet så långt som det an-

• Sida 236
•  Original

sågs rimligt med hänsyn till att försäkringen icke skulle omfatta åkommor genom längre tids inverkan. Därigenom kommo vissa inverkningar under en tidrymd av upp till ett arbetsskift att inbegripas under begreppet olycks— fall. Sålunda kunde exempelvis skavsår, senskideinflammationer och frät- skador i vissa fall vara ersättningsberättigande, om åkomman var orsakad av inverkan under högst ett arbetsskift, men icke eljest. Kravet på att hän— delsen ifråga skulle innebära något oförutsett ledde bl. a. till att skada i följd av temperaturförhållandena (förfrysning, solsting, värmeslag) betrak- tades som olycksfallsskada endast om den orsakades av någon från vanlig- heten avvikande omständighet; ersättning ansågs icke kunna medgivas t. ex. i ett fall, då en fartygseldare i Röda havet drabbades av värmeslag (yttertemp. + 34 gr., oerhörd hetta i eldrummet).

Smitta av vanlig infektionssjukdom har i allmänhet ansetts icke vara att räkna som olycksfall. Vanlig sårinfektion betraktas som följd av sår- skadan; ersättning kan utgå även i det fall att det med hänsyn till veder- börandes arbete och omständigheterna i övrigt får antagas, att infektionen inkommit genom något sticksår e. d., vilket uppkommit i arbetet men på grund av sin litenhet icke uppmärksammats. Inträngande av »specifik in- fektion» (eller >>infektion av osedvanligt virulenta bakterier») genom någon skada i huden har i vissa fall betraktats som ett olycksfall i och för sig. På grund därav har ersättning för dylik infektion, som vederbörande ådra— git sig i arbetet, kunnat medgivas oberoende av om ingångsporten uppkom- mit genom olycksfall eller ej. Detta har icke utgjort hinder för att in- trängandet av specifik infektion (utom arbetet) i ett genom olycksfall upp- kommet sår ansetts som ersättningsberättigande följd av såret. I ett fall har som olycksfallsskada ansetts ögoninfektion genom kokoppsvaccin, upp— kommen genom att smittämnet införts i ögat vid skötsel av vaccinerat barn; det förhållandet, att vaccin råkat på ett-eller annat sätt införas i ögat, betraktades som ett olycksfall i och för sig.

Genom 1936 års ändring i OL ha med olycksfall likställts vissa inverk- ningar under loppet av några få dagar (i praxis högst fem dagar). Stadgan— det innehåller nu, att såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra, salpeter— syra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

Lagändringen baserades på en av riksdagen begärd, av Rfa verkställd utredning, som skulle avse >>huruvida begreppet olycksfall enligt OL borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan upp- gåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka den av arbetet

• Sida 237
•  Original

härflytande skadeverkningen gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än som av praxis medgivits för att lagen skulle hava tillämpning».

Rfas majoritet hade ansett, att utvidgningen icke borde omfatta skador av temperaturförhållandena. Motiveringen var, att när en del skador av detta slag icke godtoges som olycksfall, anledningen i regel icke vore, att tidsmomentet varit längre än som förutsattes för olycksfall, utan fastmer att händelseförloppet icke ansåges vara i erforderlig mån ovanligt och oför— utsett. FR anförde däremot, att om man ansåge sig böra utvidga olycksfalls- försäkringen till att på föreslaget sätt omfatta skador, som intoge en mel- lanställning mellan olycksfallsskador och sjukdomar, kravet på något ovanligt och oförutsett icke borde vidhållas; det ovanliga i ett händelseför— lopp utsuddades i samma mån detta utsträcktes i tiden. Departementschefen yttrade bl. ax, att det icke vore nödvändigt att kräva att skadan hade för- anletts av någon oförutsedd eller onormal omständighet. Däremot kunde det anföras andra och starka skäl mot att _ där ej något olycksfallsartat förelåge — hänföra vissa åkommor under olycksfallsförsäkringen. Så vore fallet beträffande smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor, eftersom det i regel erbjöde oöverkomliga svårigheter att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband mellan dylika det dagliga li- vets sjukdomar och vederbörandes arbete. Detta gällde i vida mindre mån beträffande sådana skador som förfrysning, värmeslag och solsting. (Prop. 1936: 218).

Beträffande räckvidden av 1 5 2 st. OL gjorde FR följande uttalande.

Uttrycket »skador genom inverkan på mekanisk väg» syntes i huvudsak om- fatta alla skador med undantag av skador genom kemisk inverkan, köld- och värmeskador samt infektionssjukdoma-r. Bland de åkommor, som sålunda kunde tänkas komma att omfattas av förslaget, vore ryggskotten (lumbago) och till andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar».

Därest OL skulle utsträckas till att avse skada, som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säkerligen i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dem, som borde hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdo-mstillstånd och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inre orsaker, kunde ju nämligen även .framkallas eller försämras av yttre faktorer (tungt arbete av olika slag, arbete i obekväm .kroppsställning etc.). Ej sällan torde läkaren, särskilt när fråga vore om försämring av redan förhan- denvarande sjukdom eller åkomma, icke ha möjlighet att giva någon säker väg- ledning för bedömande av den roll sådana yttre faktorer spelat för sjukdomens utveckling och förlopp. Såsom när det gällde yrkessjukdomarna torde det därför vara nödvändigt, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen begränsades till så- dana fall, där sambandet mellan arbetet och sjukdomstillståndet vore mera på- tagligt. Ur denna synpunkt skulle det kunna anses befogat, att lagändringen be— gränsades till att i huvudsak avse fall, då den mekaniska inverkan åstadkommit yttre, direkt konstaterbara vävnadsförändringar. En dylik begränsning torde emellertid möjligen vara något för restriktiv. Rådet förordade därför, att från

• Sida 238
•  Original

den föreslagna utvidgningen uteslötes de fall, då den kroppsdel, som varit ut- satt för inverkan, tidigare varit säte för sådana sjukliga förändringar eller be- häftad med sådant lyte, som väsentligen bidragit till skadans uppkomst.

Departementschefen framhöll — liksom tidigare riksdagen i sin skrivelse med begäran om utredning — att kravet på orsakssammanhang mellan ar- betet och skadan icke borde uppgivas. Anledning syntes emellertid icke föreligga att, såsom FR förordat, särskilt beträffande de med utvidgningen åsyftade skadorna införa en föreskrift om undantagande av fall, då sjuk- dom eller lyte väsentligen bidragit till skadans uppkomst. Enligt vad upp— lyst blivit hade gällande lag tillämpats så, att om i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklarades skola utgå endast om någon under arbetet inträffad händelse ansåges ha väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt syntes de av utvidgningen omfattade fallen böra bedömas. Uttrycket »ska- dor, förorsakade på mekanisk väg» ansågs innesluta alla ur nötning, tryck, slag eller Överansträngning härflytande skador. Beträffande de genom nöt— ning, tryck eller upprepade stötar uppkommande skadorna syntes det van- ligen icke erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra huruvida de upp- kommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore det däremot ofta att avgöra huruvida överansträngning under arbetet varit den väsent- liga anledningen till en skada: >>ehuru man icke i och för sig synes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skola hava uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, lärer man i regel kunna påvisa orsaks— sammanhang mellan arbetet och en skada som påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat» (prop. 1936: 218, s. 22).

Principerna för avgränsningen av de ersättningsberättigande yrkessjuk- domarna ha dryftats ingående i förarbetena till YL och vid de företagna utvidgningarna av lagens tillämplighetsområde.

I Kungl. Maj. ts proposition 1929:184 med förslag till lagen anförde departementschefen bl. a. att vissa såväl principiella som praktiska skäl naturligen kunde anföras till stöd för den från en del håll med styrka häv- dade uppfattningen att yrkessjukdomarna borde hänföras till sjukförsäk— ringen. Märkas borde emellertid, att frågan knappast kunde på ett till- fredsställande sätt lösas inom ramen för en frivillig sjukförsäkring. Även om statsmakterna skulle ansluta sig till tanken på anordnande av en obliga— torisk sjukförsäkring, vore det dock tydligt att genomförandet av en dylik komme att taga en avsevärd tid i anspråk. På grund härav och av andra angivna omständigheter syntes övervägande skäl tala för att frågan om ersättning för yrkessjukdomar löstes, i den mån det vore möjligt, 1 an- slutning till gällande regler beträffande ersättning för olycksfall i arbete.

• Sida 239
•  Original

Ett jämställande av vissa yrkessjukdomar med dylika olycksfall syntes även av flera skäl berättigat. Egentliga yrkessjukdomar hade i viss mån sin grund i samma förhållanden som olycksfall i arbete, och de ekonomi- ska verkningarna borde bäras av arbetsgivaren. Därtill komme, att i åt- skilliga fall skador, som stode på gränsen mellan olycksfallsskador och följder av sjukdom, i praxis hänfördes till olycksfallsskador. Även om dessa fall företrädesvis avsåge sjukdomar, som icke skulle komma att omfattas av den föreslagna utvidgningen av försäkringen, syntes en utsträckning av densamma till att omfatta även vissa yrkessjukdomar kunna ske på ett na- turligt sätt. _ I ett yttrande (sjukkasseförbundets) hade gjorts gällande, att frågan borde anstå i avvaktan på en enhetlig socialförsäkringsreform. Till stöd för ett dylikt uppskov kunde —— uttalade departementschefen —— an- föras att spörsmålet om yrkessjukdomarna vore av mycket begränsad räck- vidd och att ett uppskov därför icke kunde medföra några större olägen— heter. Häremot borde emellertid framhållas, att ett likställande i föreslagen omfattning av yrkessjukdomar med olycksfall i arbete icke kunde anses innebära något föregripande av det arbete för ett rationellt ordnande av socialförsäkringen i dess helhet, som för det dåvarande syntes påkallat. Billigheten syntes ock kräva, att sedan man i princip medgivit att av yrkes- sjukdom träffade arbetare borde erhålla gottgörelse, de snarast möjligt komme i åtnjutande av denna förmån.

I fråga om vilka sjukdomar som borde inordnas under försäkringen gjor- de departementschefen följande principuttalande:

Vid fastställande av försäkringens omfattning synes man böra utgå från att densamma skall avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder'detsamma bedrives. Av stor betydelse är därför, att såsom ämbetsverken anfört försäkringen begränsas till sådana sjukdomar, där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjuda allt för stora svårigheter. Ett övervägande här- utinnan synes kunna ske redan på grundval av nu föreliggande material. -— — _— Med anledning av de uttalade farhågorna, att försäkringen skulle komma att obe- hörigen utvidgas, kan emellertid i detta sammanhang framhållas, att det natur- ligen icke b-ör ifrågakomma att utvidga försäkringen till sådana sjukdomar _ till exempel tuberkulos och reumatiska åkommor — vilkas samband med yrkes— utövningen i de enskilda fallen kommer att bliva tvivelaktigt; Dylika sjukdomar kunna icke betraktas såsom yrkessjukdomar i den mening, varom nu är fråga.

Ett framkommet förslag, att förteckningen över sjukdomsorsaker skulle givas icke i lagen utan i administrativ ordning, för att det skulle bli lät- tare att anpassa densamma efter ändrade förhållanden, kunde departe- mentschefen icke biträda.

Kungl. Maj:ts förslag godtogs av riksdagen med smärre jämkningar.

Vid de sedermera företagna utvidgningarna av försäkringen — beslutade åren 1930, 1936, 1938, 1944, 1949, 1950 och 1951 — har man i princip fast— hållit vid den i nyssnämnda departementschefsuttalande angivna stånd-

• Sida 240
•  Original

punkten i fråga om avgränsningen av de ersättningsberättigande sjukdo- marna.

Vid 1936 års ändring erinrade departementschefen (prop. 209, s. 11) om att från såväl arbetsgivar- som arbetarsidan hade den meningen hävdats, att yrkessjukdomsförsäkringen lämpligast borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med bidrag från arbetsgivarna. Enär förutsättningar här- för emellertid icke då förelåge, syntes man enligt departementschefens mening för det dåvarande vara hänvisad till att inom den gällande lag- stiftningens ram vidtaga de förbättringar, som befunnes genomförbara.

I samband med 1938 års ändring föreslogs i motioner, att Kungl. Maj:t skulle lämnas befogenhet att i mån av behov utöka den i YL givna för- teckningen över farliga ämnen. Andra lagutskottet (utl. nr 42) erinrade om att ett sådant förslag avböjts vid lagens tillkomst. Erfarenheterna där- efter hade enligt utskottets mening icke ådagalagt, att riksdagens medver— kan försvårat anpassningen till de krav, som utvecklingen framkallat. Skulle kommande erfarenheter emellertid giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas, om Kungl. Maj:t tillerkändes ifrågavarande befo- genhet, borde statsmakterna givetvis taga spörsmålet under omprövning. År 1944 uttalade utskottet (utl. 20, s. 17), att de då vunna erfarenheterna icke syntes påkalla ändrat ståndspunktstagande i denna fråga.

Vid 1944 års ändring anförde departementschefen (prop. 50, s. 14), att det ur allmänna sociala synpunkter måste anses önskvärt, att de sjuk- domar, som uppenbarligen förorsakades av vederbörandes arbete, i största möjliga utsträckning inbegrepes under YL. Att lagstiftningen på detta om- råde från början fått ett strängt begränsat tillämpningsområde vore helt beroende av tekniska skäl, nämligen svårigheter att med tillräcklig grad av säkerhet fastställa, huruvida en sjukdom förorsakats av vederbörandes arbete eller andra faktorer.

I en motion år 1944 yrkades sådant tillägg till YL, att försäkringen skul- le gälla för yrkessjukdomar, som framkallats genom inverkan av ersätt- ningsmedel för de i lagen uppräknade sjukdomsalstrande ämnena eller av något ämne, vilket som helst, »som till sina verkningar medför sjukdom, som till sin Övervägande del har samband med arbetsprocessen». Andra lagutskottet framhöll (utl. 20, s. 16), att ett sådant tillägg skulle inne- bära ett fullständigt brytande av de dittills tillämpade principerna för la— gens utformning; det föreslagna sista ledet i tillägget skulle rentav överflö— diggöra ämnesuppräkningen. Ehuru utskottet fann det vara önskvärt, att sjukdomar, som förorsakats av arbete, i största möjliga utsträckning in- begrepes under YL, vore utskottet dock, med hänsyn till de praktiska svå- righeterna, icke berett att ansluta sig till tanken på en lösning av frågan i enlighet med motionärernas förslag. Därest icke vissa hållpunkter funnes för prövningen, skulle denna ofta och kanske till och med i flertalet fall bli synnerligen besvärlig och tidskrävande. Ändå skulle utredningen ofta

• Sida 241
•  Original

nog ej bringa någon klarhet. På grund av ärendenas anhopning skulle även relativt klara fall kunna bli avsevärt fördröjda. Ett sådant utrednings— och prövningsförfarande skulle komma att kräva en mycket stor organisatorisk apparat, vars arbetsresultat knappast kunde motivera de kostnader, som måste nedläggas på densamma. Till dessa skäl komme den omständig- heten, att det försäkringstekniskt skulle bli mycket svårt att för de olika arbetsgivarna bestämma avgifter för sjukdomar som icke på förhand vore ens tillnärmelsevis preciserade. _ Utskottet förbisåge icke, att en precise- rad sjukdomsförteckning måste vara behäftad med bristfälligheter och ojämnheter, som kunde botas endast genom tid efter annan företagna kompletteringar. Emellertid skulle med avseende å fullständigheten för- delar kunna vinnas, om en i det föreliggande utredningsmaterialet i fråga om hudsjukdomar antydd ändrad metod för avgränsning av de ersättnings- berättigande sjukdomarna kunde komma till ökad användning. Enligt denna metod skulle man i viss utsträckning kunna avstå från uppräkningen av sjukdomsalstrande ämnen och i stället utgå från sjukdomstillståndet, oavsett av vilket ämne detta framkallats. — Frågan om fullständigande av yrkessjukdomsförsäkringen syntes utskottet delvis vara beroende av på- gående utredningar om införande av allmän sjukförsäkring och om orga- nisationen av yrkesinspektionen. Ehuru utskottet vore av den uppfatt— ningen, att behov kunde föreligga av kompletteringar av YL utöver de ge— nom propositionen föreslagna, ansåge sig utskottet dock i avvaktan på för- slaget om allmän sjukförsäkring icke böra då taga initiativ till en allmän revision av lagen. Frågan vore emellertid enligt utskottets mening av så- dan vikt, att den borde komma under omprövning så snart frågan om all- män sjukförsäkring vunnit sin lösning. För en sådan blivande utredning om fullständigande av YL skulle den då planerade —— numera genomförda — förbättringen av yrkesinspektionens organisation vara av stort värde.

Vid 1948 års riksdag framlades en motion att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till ny lag om yrkessjukdomar i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna synpunkter. Enligt dessa synpunkter — som redovisades i en samtidig motion om ersättning för tuberkulos i ett speciellt fall — borde i en revi- derad lag med yrkessjukdom förstås varje sjukdom, som bevisligen eller med stor sannolikhet orsakats 1) av å arbetsplatsen eller i arbetsprocessen förekommande kemiska föreningar, 2) av å arbetsplatsen eller i arbets- processen förekommande fysikalisk påverkan, 3) av ovanliga ansträng- ningar, upprepade stötar, ensidiga och fortgående rörelser, och 4) av smitta ådragen i arbetet vid direkt eller indirekt vård av sjuka människor eller djur. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8, att konstruktionen av YL stundom ledde till resultat, som icke vore tillfredsställande: en viss yrkessjukdom kunde berättiga till ersättning under det att andra liknande sjukdomar icke medförde sådan rätt därför

• Sida 242
•  Original

att de icke vore upptagna i lagens förteckning. En översyn av lagen vore påkallad, men någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet ansågs icke erforderlig, eftersom det kunde väntas att socialvårdskommittén vid sin ut- redning komme att överväga möjligheterna att använda nya principer för bestämmandet av de ersättningsberättigande sjukdomarna.

Också vid lagändringarna 1949—1951 har det förutsatts, att socialvårds- kommittén skulle överväga utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen.

Statistiska uppgifter

Tvistiga fall beträffande begreppet olycksfallsskada förekomma ofta, ehuru de utgöra endast en liten del av hela antalet ärenden enligt OL. Enligt FRs statistik över de under femårsperioden 1941—1945 avgjorda besvärsmålen enligt OL avsågo ungefär 1 100 mål om året frågor huru- vida olycksfallsskada förelåge. I fyra femtedelar av fallen stod försäkrings- inrättningens beslut fast. Antalet ändrade beslut utgjorde således i medel— tal något över 200 om året. Till jämförelse kan nämnas att årsmedeltalet av de till försäkringsinrättningarna under åren 1940—1944 inkomna olycks- fallsanmälningarna översteg 200 000. Under år 1949 var antalet avgjorda besvärsmål av här avsett slag 1 841 och antalet ändrade beslut 336; antalet olycksfallsanmälningar år 1948 översteg 280 000.

För bedömandet av vissa frågor om samordningen av sjuk- och olycks- fallsförsäkring verkställdes på sin tid för kommitténs räkning en repre- sentativundersökning angående sjukersättningarna enligt OL. Därvid un- dersöktes 1/10 av de till Rfa anmälda olycksfallen år 1940 hos annan ar- betsgivare än staten. Av de något över 10 000 undersökta fallen hade 163 föranlett avslag på den grund att åkomma till följd av skada genom upp— givet olycksfall icke ansetts föreligga. Ett 20-tal avsågo emellertid åkom— mor, som numera föranleda ersättning enligt YL. Med frånräknande av dessa fall utgjorde de på medicinska grunder avslagna fallen mindre än 1174.) % av de i undersökningen ingående fallen. Den största gruppen bland avslagsfallen rörde ryggskott, muskelsträckningar o. dyl. Åtskilliga fall gällde knäledsåkommor.

Sifferuppgifterna härovan avse s. k. primära sambandsfrågor, d. v. 5. frågor huruvida den angivna skadan är ersättningsberättigande eller ej. I åtskilliga fall, som godtagas såsom ersättningsberättigande, uppkommer sedermera fråga, om de kvarstående besvären —— t. ex. symptom av en vid röntgenundersökning konstaterad kronisk process — ha sådant samband med olycksfallet, att fortsatt ersättning är motiverad. Frekvensen av dylika sekundära sambandsfrågor är såvitt känt icke undersökt.

Antalet ersättningsfall enligt YL var under de första åren av lagens gil- tighetstid tämligen ringa, men en förhållandevis stor del av fallen voro svår- artade. För åren 1930—1936 upptager statistiken över yrkessjukdomar hos

• Sida 243
•  Original

andra än statsanställda sammanlagt 398 ersättningsfall; av dessa hade 130 medfört invaliditet och 28 lett till döden. Blyförgiftningar och stendamms- lunga voro talrikast förekommande.

Efter lagens utvidgning år 1936 skedde ungefär en tredubhling av an— talet ersättningsfall. Hela antalet fall bland icke statsanställda uppgick under åren 1937—1940 till 900; av dessa hade 40 medfört invaliditet och 6 lett till döden. Bland de nytillkomna fallen märktes eksem av bensol, kromsyra m. m. och smittsamma sjukdomar bland sjukhuspersonal.

Fr. o. m. 1941 skedde en stark ökning, beroende på att ett stort antal fall av kronisk koloxidförgiftning framträdde i samband med gengasens allt allmännare användning. Efter 1944 års utvidgning av lagen ha åkommor genom mekanisk inverkan (senknarr m. ni.) varit en talrikt företrädd grupp.

Den senast publicerade statistiken över olycksfall i arbete avser år 1947. Antalet av de för detta år redovisade fallen av ersättningsberättigande yrkessjukdomar bland arbetare hos större arbetsgivare (exkl. staten) var 2 656. De olika sjukdomarna visa stora skillnader beträffande såväl fre- kvens som svårighetsgrad. Ojämförligt talrikast äro fallen av senskidein- flammation. De utgöra mer än hälften av samtliga och representera, trots att sjuktiderna äro korta, ungefär 3/10 av hela antalet sjukdagar för år (1947 ungefär 26 000 av 80 000). Med avseende på svårighetsgraden intaga fallen av stendammslunga en särställning, som på grund av sjukdomens progredierande karaktär är ännu mer markant än som kommer till ut- tryck i hittills föreliggande statistik.

En särskilt uppmärksammad grupp bland yrkessjukdomarna har varit fallen av koloxidförgiftning (gengasfall m. m.). Det har i olika samman- hang gjorts gällande, att bedömningen av dessa fall varit mycket restrik- tiv. Med hänsyn därtill må här nämnas några uppgifter ur en inom Rfa i april 1949 upprättad statistik. Denna ger vid handen, att av 2 643 under åren 1939—1948 anmälda fall av gengas- eller annan koloxidförgiftning bland icke statsanställda hade 2 558 godtagits och 85 underkänts. I 94 av de godkända fallen hade, sedan ersättning utgivits viss tid, anspråk på fort- satt ersättning avvisats emedan kvarstående besvär ansågos icke vara ute- slutande eller till övervägande del framkallade genom inverkan av kol- oxid (50 fall) eller icke nedsätta arbetsförmågan med minst en tiondel (44 fall).

1934 års konvention om yrkessjukdomarna. Utländsk lagstiftning

Vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Geneve 1934 antogs en konvention om ersättning för yrkessjukdomar. Denna konven— tion — som ersatte en äldre sådan —— ratificerades av Sverige år 1936. En- ligt konventionen förbinder sig varje land, som ratificerar densamma, att tillförsäkra personer, som falla offer för yrkessjukdomar, eller deras rätts-

• Sida 244
•  Original

innehavare, en ersättning, grundad på de allmänna principerna i lagstift- ningen angående ersättning för olycksfall i arbete. Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta förbehåll skall det stå varje land fritt att vid fastställandet av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen av sin lagstiftning om ersättning för olycksfall i ar— bete på dessa sjukdomar vidtaga sådana förändringar och anpassningar, som synas lämpliga. Ratifikationen innebär vidare förbindelse att såsom yrkessjukdomar anse de sjukdomar och förgiftningar, som framkallas av vissa i konventionen förtecknade ämnen. Därvid förutsättes, att sjukdomar- na eller förgiftningarna ifråga drabba arbetare, vilka äro sysselsatta i yr— ken, industrier eller förfaranden som för respektive ämnen finnas angivna i förteckningen, och att desamma härröra från arbete i ett företag, som är underkastat lagstiftningen om ersättning för olycksfall i arbete. Förteck— ningen har avsevärt mindre omfång än den svenska lagens förteckning. (Se prop. 1936: 209, s. 30 .)

Olika länders lagstiftningar visa stora variationer beträffande yrkessjuk— domsförsäkringens räckvidd. Detta är helt naturligt redan på grund av det förhållandet, att frekvensen av olika slags yrkessjukdomar självfallet sam- manhänger med produktionens inriktning. Vidare inverkar givetvis också sociallagstiftningens standard i övrigt. Därvidlag är bl. a. att märka, att en effektiv sjukförsäkring minskar behovet av försäkring speciellt för yrkes- sjukdomar.

En översikt av utländska lagstiftningar om yrkessjukdomsförsäkring lämnades i J. Nordins >>Yrkessjukdomar» del I (1943). Åtskilliga viktiga ändringar torde ha skett under de senaste åren. Härnedan redogöres för några huvuddrag i de nu gällande bestämmelserna i grannländerna och i Schweiz enligt senaste tillgängliga källor.

Danmark

Vid tillämpningen av den danska olycksfallsförsäkringslagen kom man tidigt att med olycksfallsskador likställa en del åkommor i följd av påverkningar under kort tid, såsom senknarr, förfrysningar, vissa eksem m. 111. År 1916 inskrevs i lagen, att med olycksfall skall jämställas »skadelige Paavirkninger af hojst nogle faa Dages Varighed, der skyldes Arbejdet eller de Forhold, hvorunder det fore— gaar, og som medforer Forringelse af Ehrvervsevnen eller Dad». Denna bestäm- melse har tillämpats bl. a. beträffande akuta smittsamma sjukdomar, när det fun- nits övervägande sannolikhet för att smittoöverförelsen skett som följd av själva arbetet och stått i sammanhang med arbetets natur. Dessa betingelser ha främst ansetts föreligga beträffande sjukvårdspersonal, som ådragit sig smitta av samma slag som den, som finns hos patienter, med vilka de i följd av arbetet kommit i beröring, t. ex. hjärnhinneinflammation, tyfus, scharlakansfeber och lungtuber- kulos. Undantag har dock gjorts när det gäller sådana utbredda epidemiska sjuk- domar, beträffande vilka det är i hög grad tveksamt, huruvida smitta i arbetet eller utanför detta är mest sannolik.

• Sida 245
•  Original

År 1933 intogs i olycksfallsförsäkringslagen bestämmelser om ersättningsrätt för vissa yrkessjukdomar. Dessa sjukdomar finnas angivna i en förteckning, som för vissa sjukdomar avser allt försäkrat arbete men för andra sjukdomar blott vissa verksamhetsgrenar eller arbetsprocesser. Om en i förteckningen upptagen sjukdom konstaterats hos en försäkrad person, som haft sysslsättning i någon för sjukdomen angiven verksamhet, skall ersättning utges när sjukdomen »med Rime- lighed lader sig henfere til hans Arbejde i saadan Virksomhed». I jämförelse med den svenska lagen föreligger bl. a. den skillnaden, att ersättning i större utsträck— ning ges för kroniskt recidiverande hudsjukdomar (t. ex. dylika genom inverkan av cement och kalk, syntetiska produkter samt lösnings- och förtunningsmedel).

Finland

Enligt lag år 1925 om arbetares olycksfallsförsäkring skulle med kroppsskada i följd av olycksfall likställas yrkessjukdom, som arbetaren ådragit sig vid tillverk- ning eller hantering av sådana ämnen, vilka upptagits i en av regeringen på för- slag av Försäkringsrådet fastställd förteckning. Denna förteckning kom att om- fatta 36 olika ämnen. Vidare medtogos sjukdom i följd av synnerligen kraftig strålande energi samt mjältbrand. Genom lagstiftning år 1936 skedde en kraftig begränsning; det hade visat sig, att man med nyssnämnda vidsträckta förteck- ning kom ut på alltför osäker mark, speciellt beträffande hudsjukdomarna. Se— dermera har en utvidgning åter kommit till stånd.

En i gällande lag om yrkessjukdomar (av år 1939) intagen förteckning kan ut- ökas medelst förordning (regeringsbeslut). Då så sker, äger person, som inom två år före ändringens ikraftträdande insjuknat i av ändringen omfattad sjukdom, rätt till ersättning av statsmedel, såvida sjukdomen yppats efter lagens ikraftträdande (1/7 1939).

Enligt bestämmelse i olycksfallsförsäkringslagen kan genom förordning med olycksfallsskada jämställas vissa skador, som uppkommit under en kortare, högst ett dygn lång tid och icke ersättas som yrkessjukdomar. Så har skett beträffande bl. a. skador genom frätande ämnen, senslideinflammationer i vissa fall, förfrys— ning, solsting samt skada genom avsevärd växling i lufttrycket.

Norge

Enligt olycksfallsförsäkringslagen för industriarbetare m. fl. kan genom för- ordning bestämmas att vissa yrkessjukdomar skola likställas med olycksfall i arbete. Så har skett i jämförelsevis begränsad utsträckning, vilket torde kunna sättas i samband med att den obligatoriska sjukförsäkringen för arbetstagare minskar behovet av yrkessjukdomsförsäkring.

Schweiz

Schweiz var det första land, som införde lagstadgad rätt till ersättning för yrkessjukdom. Enligt den nu gällande sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen (av år 1911) likställes med olycksfall i arbete sådan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del uppkommit i följd av att arbetaren i försäkringspliktig verk- samhet utsatts för inverkan av ett ämne, som finns upptaget i en av förbunds- rådet upprättad förteckning. Förteckningen skall upptaga ämnen, vilkas fram- ställning eller användning orsakar bestämda, farliga sjukdomar. Den omfattar ett hundratal ämnen (inkl. mjältbrandgift).

Sjukdomar, som förorsakas av andra ämnen än de i förteckningen uppräknade eller som uppkomma på annat sätt än genom inverkan av något ämne, omfattas icke av yrkessjukdomsförsäkringen. Försäkringsanstaltens .förvaltningsråd — som är sammansatt av representanter för staten, arbetsgivarna och de försäkrade —

• Sida 246
•  Original

gav emellertid år 1918 direktionen bemyndigande att försöksvis gä utöver de i lagen angivna gränserna för vad som skall anses som yrkessjukdom. Sålunda kan ersättning utges för skada, som orsakats av något i förteckningen icke angivet ämne, för vars inverkan den försäkrade var utsatt i 'det försäkrade arbetet; så får dock endast ske när det kan med säkerhet fastställas, att skadorna äro att till- skriva bestämda ämnen och att de icke äro en verkan eller yttring av sjuklig- het. Med stöd av detta bemyndigande utges ersättning främst för eksem, hudris- por och hudsprickor samt bindhinneinflammationer, .framkallade genom kalk, cement, dålig olja m. m. Direktionen är också bemyndigad att försöksvils utge er- sättningar till försäkrade, som bli arbetsoförmögna på grund av skador, som upp- kommit genom arbetet utan inverkan av skadligt ämne. Även i dessa fall är det en förutsättning. att skadorna kunna med bestämdhet ledas tillbaka på arbetet, och därutöver gäller att ersättning icke får utges om skadorna kunna vara en verkan eller yttring av sjuklighet eller om de icke skulle ha uppkommit utan medverkan av sjuklighet. Till här avsedda skador höra främst senknarr i följd av upprepade och ansträngande rörelser, arbetsvalkar, köldsprickor och hudskav.

De ersättningar, som utges med stöd av de nämnda bemyndigandena, äro en frivillig prestation. Anstaltens avgöranden i dylika frågor kunna icke överklagas.

Socialvårdskommitténs förslag

Allmänna synpunkt—er

Räckvidden av försäkringsskyddet enligt den svenska lagstiftningen upp- visar liknande utveckling som på de flesta andra håll. Till en början med- gavs ersättning för olycksfall, d. v. s. plötsliga och oförutsedda händel- ser. Kravet på plötslighet i förloppet eftergavs i praxis så, att man un- der olycksfall inbegrep vissa skadliga påverkningar under loppet av ett arbetsskift. Genom 1929 års YL tillkom försäkringsskydd i mycket be— gränsad omfattning för skador genom längre tids påverkan. Sedermera har tillämpningsområdet för de båda lagarna utvidgats så, att å ena sidan OL kommit att omfatta vissa skador, som intaga en mellanställning mellan olycksfall och yrkessjukdomar i vanlig mening (skador genom vissa in- verkningar under högst fem dagar), under det att å andra sidan YL kom- mit att omfatta skador genom såväl kortvariga som långvariga inverk- ningar. Så kan exempelvis en frätskada vara att anse som olycksfallsskada enligt 1 5 1 st. OL (vid inverkan under kortare tid än ett arbetsskift), som en därmed enligt 1 5 2 st. OL jämställd skada (vid inverkan under några få dagar av ett i YL icke upptaget ämne) eller som yrkessjukdom (vid inverkan av ett i YL upptaget ämne under längre tid än ett arbetsskift).

Någon klar gräns finnes sålunda icke längre mellan OLs och YLs till— lämpningsområden. De av försäkringen täckta riskerna bilda en hel serie, i vilken de olika åkommorna blanda sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de skadliga påverkningarnas varaktighet. Icke sällan förekomma kombinationer av olika påverkningar, t. ex. då ett eksem upp— står genom att arbetet medför små hudläsioner (av olycksfallskaraktär),

• Sida 247
•  Original

som bilda-angreppsport för kemiska inverkningar (av i YL upptaget ämne). En s. k. kronisk förgiftning torde kunna uppkomma antingen genom en eller flera akuta förgiftningar av olycksfallskaraktär eller genom långvarig exposition av ringa grad. En del yrkessjukdomar äro specifika för yrket, andra icke. För en del kan arbetaren skydda sig, andra äro minst lika oförutsebara som olycksfallsskador.

Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkessjukdom ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteristisk risk. Ett belägg här— för utgör ett i förarbetena (prop. 1929: 184, s. 18) intaget yttrande av FR, som fann att lagförslagets formulering och motivering syntes visa, att er— sättning avsåges utgå endast i det fall att sjukdomen ådragits i verksam- het, där i allmänhet arbetarna vore utsatta för sådan inverkan, varom för- mäldes i lagförslaget; ersättningsrätt skulle således icke föreligga när i lagförslaget angivet giftämne m. ni. hade använts mera tillfälligt.

Så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjukdomar av täm— ligen svårartad karaktär var det för allmänheten någorlunda förståeligt att ersättning icke kunde påräknas för varje åkomma, som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu är situationen en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar — en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lindriga, en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig —— te sig begränsningarna som ganska godtyckliga.

Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som ut- gångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kan realiseras är således enligt kommitténs mening helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar måste göras beträffande rätten till ersättning för sjuk- dom, som icke förorsakats av olycksfall, finner kommittén vara uppenbart. Det torde exempelvis vara nödvändigt att utanför yrkesskadeförsäkringen lämna allmänt förekommande infektionssjukdomar även när smitta i ar- betet kan göras mer eller mindre trolig, magåkommor och nervösa besvär även när skiftarbete eller psykiskt påfrestande arbetsförhållanden kunna tänkas ha haft betydelse för sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt åderbråcks- och plattfotsbesvär även när dessa kunna sättas i samband med mycket stående eller gående i arbetet. Två metoder för avgränsningar— na äro tänkbara: man kan antingen, liksom hittills, räkna upp de ersätt- ningsberättigande sjukdomarna och sjukdomsgrupperna i en förteckning eller också ställa upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade sjukdomar med vissa inskränkningar, innebärande att en del sjukdomar helt undantagas och att man beträffande de övriga stipulerar tämligen stränga krav på bevisning av orsakssammanhanget med arbetet.

• Sida 248
•  Original

Den senare metoden ter sig från lagteknisk synpunkt som mest tilltalande och skulle innebära praktiska fördelar i vissa fall, nämligen då sjukdoms- orsaken (det farliga ämnet etc.) icke kan utpekas men sjukdomens sam- band med arbetet dock ter sig som ostridigt. Å andra sidan skulle försäk- ringens räckvidd bli betänkligt oklar. I många fall är det mycket vansk- ligt att med någon säkerhet bedöma, om en åkomma, som sättes i sam- band med vederbörandes yrkesarbete, verkligen har framkallats av eller väsentligt försämrats av arbetet. Med yrkesmedicinens utveckling ha möj- ligheterna till rättvisa avgöranden av sådana frågor småningom ökats, men diagnosticeringen och klarläggandet av det eventuella sambandet med ar- betet måste allt emellanåt erbjuda svårigheter eftersom yrkesåkommorna ofta icke ha några klart specifika symptom, och den tekniska utvecklingen aktualiserar undan för undan nya problem. Genom att försäkringen hit— tills begränsats till att omfatta de sjukdomar, vilkas samband med arbetet kan i de flesta fallen _ ehuru långtifrån alltid _ någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, har det icke varit behövligt att uppställa några särskilda bevisningsregler. Skulle den nuvarande sjukdomsförteckningen utbytas mot ett allmänt hållet stadgande, torde kraven på bevisning få skärpas; därav skulle bl. a. följa vissa inskränkningar av den nuvarande ersättningsrätten. —

De gällande bestämmelserna angående ersättning för yrkessjukdomar ha otvivelaktigt betydande brister, som böra avhjälpas så långt det kan ske. Kommittén kan icke förorda, att den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna frångås, men fram- lägger i det följande förslag till väsentliga ändringar i de hittillsvarande principerna för förteckningen.

Då någon klar gräns numera icke finnes mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar samt då det icke heller är från praktiska synpunkter på- kallat att bibehålla den hittillsvarande anordningen med skilda lagar för de båda formerna av yrkesskador, har kommittén i sitt förslag samman- fört bestämmelserna till en gemensam lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag).

De ovan diskuterade gränsdragningssvårigheterna beträffande ersätt— ningsrätten skulle, såsom förut berörts, ha mindre betydelse om det vid sidan av yrkesskadeförsäkringen funnes en allmän sjukförsäkring med någorlunda likvärdiga sjukersättningar. För sjukdomstillstånd, vilkas sam- band med yrkesarbetet är vanskligt att bedöma, är sjukförsäkringen den mest rationella hjälpformen. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad be— träffande åkommor med så kort sjuktid, att vidlyftiga utredningar om det eventuella sambandet med arbetet icke kunna anses motiverade.

Av intresse i detta sammanhang är en vid Medicinska riksstämman i november 1948 förd diskussion om yrkessjukdomarna. Några talare till- kännagåvo farhågor för missbruk av försäkringen i följd av de företagna

• Sida 249
•  Original

utvidgningarna av YL och en viss uppmjukning av bedömningen. Över- läkaren Alf Westergren, en av FRs medicinska sakkunniga, förklarade, att han i viss mån bidragit till uppmjukning av den tidigare strängheten men börjat allt mer gripas av en viss bävan inför de praktiska konsekvenserna av en långt gående generositet, och fartsatte:

Även om alltså från samhällets synpunkt den nu berörda tendensen måste te sig betänklig kunna emellertid olägenheterna av en vidsträckt tillämpning av yrkessjukdomslagen enligt min mening i än högre grad komma att träffa den andra parten, alltså de sjuka. Under genomläsning av några tusen besvärsskrivel— ser, gällande sjukdomstillstånd inom hela internmedicinen, har jag mer och mer kommit att reflektera över om ej .för ett stort antal individer bekymmer för sam- bandsfråga o. dyl. kommit icke blott som ett tillskott till de naturliga bekymmer, vilka måste medfölja ett sjukdomstillstånd, utan ofta t. o. m. blivit de dominerande. En människa blir i regel mer altererad om hennes sjukdom kan skyllas på en viss person, händelse eller dylikt, än om hon på det hela taget kan känna sig relativt jämställd med andra sjuka. Psykologiska komplikationer i antydd riktning med— föra icke sällan obefogad kverulans gentemot arbetet eller därmed förenade om- ständigheter (vilket även lätt kan smitta av sig till arbetskamrater), och det behö- ver kanske framhållas att likartade komplikationer ofta i hög grad hindra ett till- frisknande. Det är dock givetvis mycket få av de sjuka, för vilka dessa synpunkter ; äro tillämpliga, som inse att y—lagen för dem i viss mån inneburit sten på börda,

och än färre, som skulle våga vidgå den saken.

; Vad kunna vi då göra? —— Såväl av medicinska som politiska skäl är det väl ; knappast möjligt att bygga upp några effektiva dammar mot en fruktad översväm- ning av yrkessjukdomsersättningar (vars omfattning ännu ej kan bedömas):, och under sådana omständigheter finns det, såvitt jag kan se, endast en i längden framkomlig väg till bot för olägenheterna, nämligen inordnande av ersättning för i första hand yrkessjukdom (men gärna även olycksfall och militärtjänst) inom en allmän sjukförsäkring. Härvid skulle kanske — åtminstone beträffande yrkes- sjukdom och flertalet olycksfall i arbete — icke en allmänt genomförd, obliga- torisk sjukförsäkring nödvändigtvis behöva förutsättas, utan endast att dylik för- säkring bleve obligatorisk, där nämnvärda yrkesrisker förelåge. Den sjuke skulle alltså få sin sjukpenning eller livränta utan att detta gjordes beroende av om sambandet med arbetet betecknades som »helt och otvetydigt», »övervägande san- nolikt», >>till viss grad möjligt» eller >>ej uteslutet», liksom även om dylikt sam- band ej ens kunde ifrågasättas.

De av Westergren sålunda anförda synpunkterna, som torde vara uttryck &, för en spridd uppfattning hos de försäkringsmedicinskt sakkunniga läkar- 2: na, understryka angelägenheten av den samordning av sjuk— och yrkes— ? skadeförsäkringarna, som socialvårdskommittén i det föregående och i 2 andra sammanhang förordat. Om en sådan samordning kommer till stånd, ! blir det, såsom förut framhållits, vida lättare än nu att begränsa yrkes— !

skadeförsäkringen på sådant sätt, att man undgår vidlyftiga utredningar beträffande lindriga åkommor. Däremot torde man icke ha anledning räk- na med att den allmänna sjukförsäkringen inom överskådlig framtid kan & göras så effektiv, att den skulle kunna träda i stället för yrkesskadeför- säkringen även i svårare skadefall.

• Sida 250
•  Original

På de ovan anförda skälen har socialvårdskommittén såsom nämnts kommit till den uppfattningen, att systemet med en förteckning över de av yrkesskadeförsäkringen täckta åkommorna bör bibehållas men i avse— värt modifierad form. I motiven till den reviderade lagstiftningen torde det böra framhållas, att förteckningen — motsvarigheten till 1 5 1—2 st. OL och 1 % 1—2 st. YL — syftar till att, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kunna tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet. Ett sådant uttalande torde kunna ge stöd åt en icke- formalistisk bedömning av fall, i vilka skadan otvetydigt är förorsakad av arbetet men där det är tveksamt om den är att hänföra till någon av de i förteckningen angivna skadekategorierna. Därigenom kan man eventuellt undgå att behov uppkommer av lagstiftningsmässiga regleringar beträffan- de smärre frågor, som med fördel kunna lösas i tillämpningen.

Den tekniska utvecklingen och nya yrkesmedicinska rön komma otvivel- aktigt att även framdeles tid efter annan ge anledningar till utvidgningar av skadeförteckningen. Behovet av sådana utvidgningar skulle bli mindre, om möjlighet öppnades till att ersättning i klara fall kunde utgivas utanför den i förteckningen angivna ramen. En sådan anordning har såsom nämnts tillämpats i Schweiz alltsedan 1918 (se s. 189 f.) men är knappast förenlig med den svenska försäkringens nuvarande organisationsform.

Vid de företagna utvidgningarna av YL har i viss utsträckning ersätt- ning av statsmedel medgivits i sådana fall, där sjukdomen yppats innan lagändringen trätt i kraft. Ersättningsfrågan har därvid i varje särskilt fall fått underställas riksdagen. Kommittén förordar, att Kungl. Maj:t skall vid framdeles skeende utvidgningar i skadeförteckningen äga medgiva ersätt— ning av statsmedel i äldre fall, varvid hänsyn bör tagas till de ifrågavarande skadornas svårighetsgrad och yppandetiden.

Vissa spörsmål angående bedömningen av ersättningsfrågor

I olika sammanhang ha önskemål framförts om en generösare bedöm- ning av försäkringsmedicinska frågor vid tillämpningen av OL.

Vid 1932 års riksdag avslogs en motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande ändring av OL beträffande bl. a. förutsättningarna för ersättningsrätt i medicinskt tveksamma fall. Andra lagutskottet hade i avgivet utlåtande (nr 37) hänvisat till yttranden från Rfa och FR av innehåll bl. a., att fordringarna på klarläggande av or- sakssammanhang icke ställdes strängare än enligt allmänna skadestånds— rättsliga regler.

I motionen åsyftades särskilt dels det fall, att den ursprungliga skadan någor— lunda läktes men det småningom utvecklade sig en följdsjukdom, dels det fall, att skadan drabbade en av föregående sjukdom försvagad lem eller kroppsdel. Som ett exempel på förstnämnda grupp av fall nämnde motionären, att en person, som genom olycksfall i arbete ådragit sig ett benbrott och längre fram fått en hudsjukdom på det skadade stället, av FR icke ansetts berättigad till ersättning

• Sida 251
•  Original

för hudsjukdomen, men att Högsta domstolen, som haft att pröva fallet skade- ståndsvägen, utdömt skadestånd även för hudsjukdomen. _ Rfa anförde i sitt yttrande bl. a. att det enligt anstaltens mening vore klart, att kraven på kausalsammanhang mellan olycksfallet och sjukdomstillståndet, in- validiteten eller dödsfallet inom olycksfallsförsäkringen icke kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadeståndsregler. Däremot syntes tvekan kun- na uppstå, om de allmänna skadeståndsreglerna skulle inom olycksfallsförsäk- ringen anses modifierade till den skadades förmån sålunda, att inom denna för- säkring skulle vara tillfyllest ett mer avlägset eller i mindre grad påvisbart eller sannolikt sammanhang än enligt allmänna skadeståndsregler. En sådan tillämp- ning skulle i så fall befinnas motiverad, förutom i sin mån av den friare bevis- prövning, som där ägde rum, måhända även av försäkringens speciella sociala syftemål. I fråga om de av motionären åsyftade följdsjukdomarna hade anstalten i stort sett eftersträvat en sådan tillämpning, som motionären framhållit såsom önskvärd, nämligen att ersättning tillerkändes »så snart en viss grad av sanno- likhet finnes och orsaksammanhanget rent lekmannamässigt ter sig bindande».

FR uttalade, att det icke skulle stå i överensstämmelse med gällande rättsregler och tillämpad praxis att för ersättnings utgivande kräva att sambandet mellan sjukdomen och olycksfallet medicinskt sett vore på ett bindande sätt klarlagt. Enligt rådets mening finge vid prövning enligt OL av fråga om kausalsamman- hang mellan olycksfall och därefter uppträdande sjukdom givetvis icke tilläm- pas strängare regler än som enligt svensk rätt finge anses gälla för prövning av dylik fråga vid skadeståndstalan. Att Högsta domstolen och FR i det av motio— nären åberopade målet kommit till olika domslut behövde icke bero på att rådet vid sin prövning haft strängare krav på bevisning för sambandet, utan den olika utgången kunde bero därpå att Högsta domstolen beträffande den grad av sanno- likhet, som enligt den medicinska vetenskapen kunde förefinnas för dylikt sam— band, haft annan uppfattning än den FR med stöd jämväl av sin erfarenhet från behandlingen av likartade ärenden lagt till grund för sitt bedömande av målet. Att vid bedömandet av gränsfall olika myndigheter kunde komma till olika resul— tat även med tillämpning av samma rättsregler, vore ju icke uteslutet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde andra lagutskottet föl- jande: '

Svårigheter att fastställa huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra sig” kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäk- ringen. Jä-mväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang i skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå endast för sådan skada,. som på bindande sätt kan bevisas vara orsakad av en ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras. Både riksförsäkringsan— stalten och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang än vad som följer av allmänna skade— ståndsregler, Något krav på en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt. En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen stadgadeSpatt för rätt till er— sättning skulle vara tillräckligt, att skälig "anledning funnes att antaga, att orsaks- sammanhang vore för handen, skulle knappast bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna rörande praxis vid tillämpningen av olycksfalls—

• Sida 252
•  Original

försäkringslagen synas utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att ut— skottet skulle kunna biträda motionärens yrkande i denna del. I utlåtande (nr 44) vid 1937 års riksdag över motioner angående beredan— de av ersättning i visst särskilt fall uttalade bankoutskottet sympatier för en lagändring i syfte att åstadkomma en uppmjukning av de medicinska sambandskraven inom olycksfallsförsäkringen. Enär fallet är av allmänt intresse i det förevarande sammanhanget, lämnas härnedan en redogörelse för omständigheterna.

En jordbruksarbetare hade år 1920 ådragit sig en »försträckning» i ryggen, då han under lastning av betmassa slant och slog nedre delen av ryggen (ej fall mot marken). Skadan behandlades till en början med liniment. Läkare söktes fem veckor efter skadan. Sjukersättning enligt OL utgick tills den skadade tre måna— der efter olycksfallet återupptog arbetet såsom fullt återställd. Enligt egen upp- gift hade han därefter, trots tungt arbete, inga besvär från ryggen intill dess han 14 år senare skadade sig på nytt. Den nya skadan inträffade under arbete på textilfabrik. Vid undanflyttning av en s. k. garnbacka råkade arbetaren »slå sig i nedre delen av bakkroppen mot de vid sidan av gången stående backarna». Arbetet avbröts ett dygn senare, och läkare söktes några dagar därefter. Skadan betecknades som en kraftig kontusion. Efter nära fem månaders sjukskrivning förklarades den skadade vara återställd väsentligen utan kvarvarande men. Kor- settbehov förelåg. Enligt läkarintyget skulle röntgenfotografering ha utvisat, att bakom ryggsmärtorna dolde sig ett äldre brott å ryggkotpelaren. Läkaren uttalade den uppfattningen att den skadade nu skulle ha varit fullt arbetsför om icke den äldre skadan förefunnits. Försäkringsinrättningen förklarade, att ytterligare ersättning icke skulle utgå på grund av 1934 års olycksfall, enär det dåvarande tillståndet icke kunde anses vara orsakat av detta olycksfall. Av den skadade an- förda besvär häröver fann FR icke föranleda någon åtgärd. Den skadade gjorde nu framställning om ersättning från Rfa, som reglerat 1920 års skada, men ytter— ligare ersättning i anledning av denna skada kunde på grund av bestämmelserna om tioårig preskription icke ifrågakomma. Härefter gjorde den skadade ny fram- ställning om ersättning för 1934 års skada, under hänvisning till intyg av den läkare som behandlat honom för denna skada. Läkaren uttalade att det måste anses ostridigt, att därest den skadade _ som alltjämt vore arbetsoförmögen _ icke drabbats av 1934 års skada, han alltjämt skolat vara i stånd att sköta sitt arbete i samma utsträckning som förut. Framställningen föranledde icke ändring i försäkringsinrättningens av FR fastställda beslut att icke utgiva livränta.

I motionerna hemställdes, att riksdagen måtte medge den skadade den ersätt- ning för 1920 års olycksfall, som kunnat utgå om hans fordran härå icke varit prc- skriberad. Enligt intyg av samme läkare, som avgivit de förutnämnda utlåtandena i sambandsfrågan, hade vid röntgenundersökning konstaterats förändringar, som tydde på sviter efter en brottskada; intet funnes som talade mot antagandet, att denna brottskada vore ådragen år 1920,'och det syntes vara denna äldre skada, som vore främsta orsaken till invaliditeten. I yttrande över motionerna hänvisade Rfa till införskaffat sakkunnigutlåtande över röntgenbilderna. Enligt den sakkun- nige visade bilderna intet brott i ryggkotpelaren men väl en s. k. diskdegeneration, beträffande vilken det vore ytterst osannolikt att den uppkommit genom skadan år 1920. Anstalten ansåg, att förutsättningar för ytterligare ersättning på grund av denna skada icke förelåge, oavsett preskriptionen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit och då Rfa icke kunnat konstatera, att samband förelåge mellan de aktuella ryggradsförändringarna och 1920 års

• Sida 253
•  Original

olycksfall, fann bankoutskottet sig icke kunna tillstyrka att riksdagen medgåve särskild ersättning. Utskottet ville emellertid erinra att i ett av de ovannämnda läkarintygen hade uttalats, att den skadade efter det honom år 1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete, ävensom att därest han icke drabbats av detta olycksfall han alltjämt skulle varit i stånd att utföra arbete i normal om- fattning. Det syntes utskottet med hänsyn till vad sålunda intygats icke vara helt uteslutet att det ifrågavarande olycksfallet bidragit till det aktuella sjukdomstill- ståndet, varigenom den skadade försatts i det läget, att han svårligen kunde sörja för sitt och sin familjs uppehälle. Den omständigheten att ersättning ändock icke kunnat tillerkännas hade synts utskottet tyda på att lagen i gällande utformning vore alltför restriktiv. Enligt utskottets mening framstode det som ett önskemål, att en uppmjukning av lagstiftningen komme till stånd i syfte att öka möjligheterna till ersättning i fall då, såsom här syntes vara förhållandet, nedsättning av arbets— förmågan skäligen kundc antagas ha samband med ett olycksfall. Då det emeller- tid icke torde ankomma på bankoutskottet att taga initiativ i här avsedda spörsmål, hade utskottet endast velat uttala sina sympatier för en lagändring i antydd riktning.

Några kommentarer till det sålunda refererade fallet skola göras i det följande.

Vid 1938 års riksdag avgav andra lagutskottet utlåtande (nr 12) över en motion om utredning angående ändring av OL i sådan riktning, att läkarens eller läkarnas mening, huruvida olycksfall varit den omedelbara orsaken och det utlösande momentet för försäkrads sjukdomstillstånd och invalidi- tet, skulle vara för ersättningsfrågan avgörande i de fall där något kropps- ligt lyte konstaterades ha förefunnits före olycksfallet men dock icke be- svärat arbetaren i hans arbete eller när man icke med bestämdhet kunde fastslå sambandet mellan olycksfall och sjukdom eller invaliditet. I utlåtan- det, som godkändes av riksdagen, framhöll utskottet att prövningen av frågor angående orsakssammanhang mellan olycksfall och sjukdom ofta vore en uppgift av synnerligen ömtålig natur. Givetvis måste det ankom- ma på den medicinska sakkunskapen att i det särskilda fallet i första hand säga sin mening. De tillämpande myndigheterna ålåge det att noggrant pröva och värdera det förebragta materialet. Enligt rådande praxis torde det — anförde utskottet vidare _— för att rätt till ersättning skulle anses föreligga icke krävas mera än att övervägande skäl talade för orsakssam— manhang mellan olycksfallet och sjukdomen. De i tveksamma fall träffade avgörandena kunde otvivelaktigt stundom för en del av allmänheten synas svåra att förstå. Utskottet förklarade sig till fullo beakta de skäl, som tala- de för en såvitt möjligt tillmötesgående behandling av de personer, som drabbades av olycksfall, men ville framhålla, att gränsfall naturligen icke kunde undvikas. Under hänvisning till den beslutade översynen av lagstift- ningen fann utskottet motionen ickc böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse till Rfa år 1939 hemställde Svenska Metallindustriarhetareför- bundet, att ämbetsverket ville vid översynen av OL taga under övervägande

• Sida 254
•  Original

bl. a., >>huruvida i vad avser sambandet mellan a ena sidan olycksfall och å andra sidan sjukdom, invaliditet eller död krav på bevisning rörande dy- likt samband kunde mildras, exempelvis genom en bestämmelse i OL, att olycksfall skall anses ha medfört sjukdom, invaliditet eller död, där ej av omständigheterna framgår, att dylikt samband är uteslutet».

Av OLs sociala syfte och av humanitära skäl borde enligt förbundets åsikt följa, att icke så stora krav ställdes på bevisningen rörande kausalsammanhanget som enligt allmänna skadeståndsregler, Härigenom skulle mycken misstro mot såväl läkare som försäkringsinstitutioner elimineras. För att försäkringsinrätt- ning skulle undgå att utge ersättning borde fordras, att enligt den medicinska sak- kunskapen sjukdomen icke kunde vara orsakad av och ej heller kunde sättas i samband med olycksfallet. Förelåge sannolikt samband eller vore sådant icke uteslutet, borde ersättning utgå. En sådan omkastning av bevisbördan syntes i allt fall nödvändig så länge en obligatorisk sjukförsäkring icke genomförts. _ Landsorganisationen gav genom en skrivelse från landssekretariatet sin anslut— ning till Metallindustriarbetareförbundets uppfattning, att rätten till ersättning borde göras beroende icke av enligt allmänna bevisregler styrkt orsakssamman- hang utan endast av en sådan utredning, med hänsyn till vilken orsakssamman- hang mellan olycksfallet och skadan icke kunde anses uteslutet. Härför talade en- ligt sekretariatets mening såväl skälighetshänsyn som också det förhållandet att orsakssammanhanget ofta undandroge sig ett exakt fastställande eller i varje fall icke kunde ådagaläggas med det mått av bevisning som i allmänhet krävdes för att laglig bevisning skulle anses föreligga. Ävenså anfördes att formen för bevis- ningens förebringande torde regelmässigt medföra att den skadade försattes i sämre ställning än vid ett rättegångsförfarande, vilket förhållande syntes moti- vera en sådan jämkning av de ordinära bevisreglerna att orsakssammanhang presumerades föreligga, därest icke omständigheter vore ådagalagda, vilka med övervägande sannolikhet uteslöte ett sådant sammanhang.

I motiveringen till Metallindustriarhetareförbundets förslag åberopades frågans behandling vid 1932 års riksdag och bankoutskottets ovan nämnda utlåtande vid 1937 års riksdag. Förutom det av bankoutskottet behandlade fallet refererades två avgjorda ärenden. Det första av dessa är tämligen egenartat och har även såtillvida mindre intresse i förevarande samman- hang, som ersättningsanspråket efter besvär godkändes av FR. Det andra fallet är av mindre speciell beskaffenhet och hade föranlett avslagsbeslut. Omständigheterna voro följande:

Enligt olycksfallsanmälan hade den försäkrade under arbetet ådragit sig en stukning av ena handleden; arbetet hade avbrutits först en vecka senare. Även i det vid anmälan fogade intyget av den behandlande läkaren betecknades åkom- man som en stukning, men enligt ett senare intyg av samme läkare hade sjukdoms- förloppet visat, att det icke varit fråga om en olycksfallsåkomma utan om en reumatisk ledsjukdom. I intyg av annan läkare uppgavs, att röntgenfotografering 3 månader efter det ifrågakomna olycksfallet icke visat några skelettskador och att handloven vore ansvälld såsom vid en distorsion i handleden (distorsion »: slitning). Försäkringsinrättningen fann ersättning icke kunna utgå, enär be- svären ifråga icke kunde anses orsakade av olycksfall vid nämnda tillfälle. Be- slutet överklagades men fastställdes av FR. Därefter införskaffade fackförbundet ytterligare utredning. Enligt intyg av arbetskamrater skulle olycksfallet ha inne-

• Sida 255
•  Original

_— _,4 fr.—l ..

burit en svår påfrestning av handleden och omedelbart medfört besvär, som kvar- stått och alltmer tilltagit tills läkare söktes. Vid ny läkarundersökning, 11 månader efter händelsen, hade röntgen visat betydande deformerande förändringar i hand- skelettet; eftergranskning av de tidigare röntgenbilderna visade, att ungefär sam- ma förändringar förelegat då. (Jfr ovan.) De röntgenologiska förändringarna ansågos vara väl avancerade för att tillståndet gärna kunde vara en uteslutande följd av det uppgivna våldet. Med hänsyn till de lämnade uppgifterna om en relativt kraftig yttre åverkan och om tidigare besvärsfrihet syntes det dock läka- ren — som var biträdande läkare hos Rfa _ skäligt att godtaga åtminstone en del av arbetsoförmågan efter det uppgivna olycksfallet som en följd av olycksfall i arbete. Framställning gjordes nu om halv sjukpenning för sju veckor, men för- säkringsinrättningen fann ej skäl upptaga ärendet till ny prövning.

Av sedermera inkomna upplysningar rörande det härovan refererade fallet framgår, att sjukdomstillståndets art klarlades efter ett par år, då det konstaterades att handleden var säte för en tuberkulös process. Under mellantiden hade sjukdomssymptomen fortskridit småningom och tidvis medfört arbetsoförmåga. Enligt uttalanden till socialvårdskommittén av försäkringsmedicinsk expertis torde det med hänsyn till de erhållna upp- gifterna få anses vara enligt stadgad läkarvetenskaplig uppfattning klar- lagt, att ersättning enligt OL icke hade varit sakligt motiverad i detta fall.

Tillgängliga handlingar rörande det förut refererade, av bankoutskottet behandlade fallet innehöllo vid företagen genomgång inga uppgifter an- gående tillståndets fortsatta utveckling eller några nytillkomna omstän- digheter i övrigt; fallet hade icke föranlett framställning till pensionssty- relsen om sjukvård eller folkpension. Enligt sakkunnigutlåtande över rönt— genbilderna voro vissa förändringar i ryggraden att hänföra till en s. k. diskdegeneration, beträffande vilken det vore ytterst osannolikt att den uppkommit genom skadan år 1920. Förutom detta utlåtande, som omnämn- des av bankoutskottet, förefinnes även ett av FR införskaffat expertut— låtande. Däri anfördes, att förändringens art icke kunde med full visshet fastslås men att det vore mycket föga sannolikt att densamma vore av traumatisk karaktär,1 att det däremot förelåge övervägande sannolikhet för antagandet av en degenerativ eller inflammatorisk process, vars ålder torde vara minst ett par år, samt att de å bilderna synliga förändringarna icke kunde vara orsakade av det olycksfall, som uppgivits ha inträffat 1934. Av socialvårdskommittén hörd försäkringsmedicinsk expertis har uttalat, att genom röntgenfynden hade med full evidens påvisats förhandenvaron av en degenerativ eller inflammatorisk process, att varje skäl saknades för att sätta denna i samband med något av de båda uppgivna olycksfallen ,samt att olycksfallet 1934 eventuellt kunde ha medfört en manifestation av åkom- man, men att ersättning för en sådan tänkbar akutisering icke borde utgå annat än för en begränsad tid, såsom skett i det föreliggande fallet.

1 Av traumatisk karaktär : betingad av yttre våld.

• Sida 256
•  Original

De båda relaterade fallen ha synts vara så belysande för arten av de försäkringsmedicinska frågorna, att det ansetts vara motiverat att lämna en fyllig redogörelse för omständigheterna. Dessa fall torde knappast kun- na tagas som belägg för att den nuvarande lagtillämpningen uppställer oskäligt stränga sambandskrav, men de klargöra huru angeläget det är, att avgörandena grundas på tillförlitlig utredning.

Materialet för en ersättningsfrågas bedömande utgöres i de flesta fallen främst av arbetsgivarens (arbetsföreståndarens) anmälan och ett läkarin- tyg om skadans beskaffenhet m. m. I formuläret för anmälningar av sjuk- penningfall m. m. begäres noggrann beskrivning på olycksfallets förlopp (huru vid olycksfallet tillgick, vilka den skadades och andra personers åt- göran-den varit, om någon särskild orsak till olycksfallet kan uppgivas m. m.). När skyddsombud finns, skall denne tillställas ett exemplar av an- mälningshandlingen. I blanketten för läkanintyg efterfrågas bl. a. vad den skadade uppgivit om skadans uppkomstsätt, och särskilda upplysningar skola lämnas beträffande vissa slags skador samt när läkaren anser sam- bandsfrågan vara tveksam.

Enligt 13 ä 1 st. OL åligger det försäkringsinrättningen, sedan denna er- hållit underrättelse om olycksfallet, att — oberoende av om ersättningsan- sökan inkommit eller ej _ bestämma den ersättning som skall utgivas. Inrättningen får därför icke låta sig nöja med ofullständiga uppgifter utan har att draga försorg om den utredning, som med hänsyn till omständig- heterna kan anses erforderlig för ersättningsfrågans bedömande. I för- arbetena till OL framhöll man vikten av att, ifråga om en lag av denna räckvidd, de åtgärder som skulle ankomma på de ersättningsberättigade inskränktes och förenklades så mycket som möjligt. För att tillgodose detta önskemål lade man genom 13 5 1 st. utredningsskyldigheten på inrätt- ningen. Även Vild prövningsförfararndet i FR tillämpas den s. k. undersök- ningsprincipen, varför rådet vid behov fö-ransotaltar Om sådan komplette- rande utredning, som finnes påkallad för ersättningsfrågans avgörande.

Vid bedömningen av försäkringsmedicinska frågor inhämta försäkrings- anstalterna i stor utsträckning yttranden av läkare med särskild sakkun- skap på respektive områden. De till Socialförsäkringsbolagen-s förening an- slutna bolagen ha överenskommit att till en rådgivande nämnd, bestående av två bolagsrepresentanter och en läkare, hänskjuta bl. a. ärenden, i vilka vederbörande bolag finner ersättning icke böra utgå; för den händelse bo- laget anser sig icke kunna biträda nämndens utlåtande, skall ärendet un- derställas FRs prövning. Den fr. o. ni. detta år nyinrättade, företrädesvis för kooperativa företag avsed-da anstalten >>Välfärd» ämnar enligt konces- sionsansökan inrätta en nämnd, vari även kooperationens anställd-a borde vara representerade såsom sakkunniga i fråga om förhållandena på arbets- platserna.

• Sida 257
•  Original

r..—us.." A_N.»—

...,—cm

Också FR inhämtar ofta yttranden från sakkunniga läkare. 3 läkare med kirurgisk eller ortopedisk sakkunskap tjänstgöra såsom läkarledamö— ter, vilka föredraga ett visst antal mål per vecka och deltaga i besluten. Ett antal medicinskt sakkunniga, som ej äro ledamöter, deltaga såsom föredra- gande vid viss förberedande behandling av mål och avgiva därvid utlåtan- den i målen; i regel tjänstgöra såsom dylika föredragande 6 läkare, av vilka 2 äro sakkunniga i kirurgi eller ortopedi, 2 i medicin och 2 i neuro- logi. Andra läkare avgiva i huvudsak endast skriftligt utlåtande. Antalet läkare, som tillhöra sistnämnda grupp, uppgår i regel till 6 och omfattar 1 specialist inom vart och ett av följande områden: psykiatri, koloxidförgift- ningar, dermatologi, röntgenologi, oftalmologi samt öron-, näs- och hals- sjukdomar. Vid behov infordrar FR utlåtanden även av andra medicinska experter. Vidare brukar rådet anlita en odontolog. Rådets kirurger och or- topeder (ledamöter och andra sakkunniga) bruka då och då vid olika åsik- ter i någon fråga diskutera denna å särskilt sammanträde, 5. k. läkarråd. Vidare kan det förekomma, särskilt när i tveksamma fall olika åsikter före- ligga bland anlitade sakkunniga, att FR inhämtar yttrande av medicinal- styrelsen.

Enligt 5 & OL tillkommer det FR att med uppmärksamhet följa försäk- ringens tillämpning. Denna s. k. inspektion utövas genom granskning av handlingarnai besvärsmålen men också, i den mån personal kan disponeras härför, genom infordrande av ärenden från för-säkringsinlrättningarna. I skrivelser till inrättningarna år 1938 har FR framhållit den synneliga vikten av att inrättning, när den finner arbetsgivares anmälan och övriga hand- lingar ieke innehålla tillräckligt noggrann och fullständig beskrivning å händelseförloppet vid anmält olycksfall, verkställer erforderlig ytterligare utredning.

Genom de härovan beskrivna formerna för prövningsförfarandet torde det få anses vara väl sörjt för att avgörandena av svårbedömda fall regel- mässigt bli grundade på fylliga utredningar. I vart fall torde den nuvarande ordningen böra bes-tå till dess klarhet vunnits beträffande den ifrågasatta omorganisationen av försäkringen. Sedan den allmänna sjukförsäkringen trätt i funktion, torde sjukkassornas anteckningar så småningom kunna bli av värde för bedömningen av vissa medicinskt svårbedömda fall inom yrkes- skadeförsäk'ringen (rygg- och ledåkommor m. m.).

I 13 5 2 st. OL ha försäkringsinrät-tningarna ålagts skyldighet atti vissa fall utge ersättning provisoriskt i avvaktan på erforderlig utredning för ersättningsfrågans slutliga avgörande. Härutinnan gäller, att när det ej kan med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar gen-ast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl där- till finnas, ersättning provisoriskt utgivas. Befinnes det sedermera, att er- sättningsrätt icke föreligger, skall den provisoriska ersättningen ändock

• Sida 258
•  Original

icke återbetalas (såvida icke ersättningstagaren är skadeståndsskyldig på grund av brottsligt förfarande).

År 1947 hölls i FR en konferens med representanter för försäkringsin- rättningarna angående tillämpningen av 13 5 2 st. OL. Konferensen för-an- ledde Socialförsäkringsbolagens förening att i skrivelser till de anslutna bolagen göra vissa uttalanden angående tillämpningen. Med anledning av ett därvid gjort uttalande, att utgivande av provisorisk ersättning mera sällan borde ifrågakomma vid skador, som i första läkarintyget bedömts som helt kortvariga, framhöll FR därefter, att stöd icke funnes i lagrummet för uppställande av skillnad mellan helt kortvariga och andra skador.

Metal-1industriarbetareförbundet har med anledning av en vid förbunds- k-ongressen 1950 framlagd motion om mera vidsträckt tillämpning av 13 ä 2 st. OL hemställt att frågan skulle upptagas av socialvårdskommittén. I motionen hade föreslagits, att förbundet skulle .söka utverka hos för- säkringsinrättningarna att 13 & tillämpades i större omfattning beträffande tveksamma olycksfall, så att provisorisk ersättning utbetalades tills klarhet vunnits, huruvida .skadan vore att betrakta som olycksfall eller ej, Samt att beslut om avbrytning av ersättning skulle meddelas den skadade före av- brottet, så att ersättning utbetalades tills denne erhållit del av beslutet. Följande upplysningar lämnades av Rfa:

Det förekommer i avsevärd utsträckning, att till Rfa inkommande anmälnings- handlingar icke innehålla sådana uppgifter, att det genast kan avgöras, huruvida ersättning enligt OL (YL) skall utgå. Tveksamhet kan råda, om den skadade en- ligt lagen är att betrakta som arbetare, om olycksfall i lagens mening är för han- den, om samband föreligger mellan sjukdomstillstånd och olycksfall eller om olycksfall inträffat under sådana omständigheter, att detsamma är att anse som olycksfall i arbete. Samtidigt med prövningen av det föreliggande spörsmålet tar anstalten ståndpunkt till om provisorisk ersättning skall utgivas jämlikt 13 5 OL. Förutsättning härför är emellertid, att »sannolika skäl» finnas. I sådana fall, där tveksamhet råder om »sannolika skäl» föreligga i fråga om sambandet mellan sjukdomstillstånd och olycksfall, rådgör anstalten, där så finnes påkallat, med någon av sina läkare. Sambandsfrågan är särskilt svårbedömlig i sådana fall, där den skadade enligt anmälningshandlingarna redan före olycksfallet haft eller kan antagas ha haft sjukliga förändringar i den skadade kroppsdelen. Härvid komma särskilt i fråga rygg- och knäskador.

En omständighet, som ofta förbises, torde här få påpekas. I det läkarintyg (formulär nr 1) som skall bifogas anmälan om olycksfall i arbete, har den be— handlande läkaren icke att taga ställning till frågan, huruvida den skadades sjuk- domstillstånd är orsakat av det uppgivna olycksfallet, utan endast om det kan vara det. Redan härav framgår att det förhållandet, att frågan nr 1 C i detta intyg (»är denna skada av beskaffenhet att kunna vara föranledd av det uppgivna olycksfallet?>>) besvaras jakande, icke i och för sig behöver innebära, att ett föreliggande sjukdomstillstånd orsakats av ett uppgivet olycksfall eller att »san- nolika skäl» därtill finnas. Det torde härvid få beaktas, att vid läkarintygets ut- färdande ofta icke finnes tillgänglig så fullständig utredning angående händelse- förloppet vid olycksfallet, som erfordras för ett bestämt ståndpunktstagande till sambandsfrågan, liksom ock, att den behandlande läkaren i allmänhet icke kan

• Sida 259
•  Original

ha den erfarenheten rörande det försäkringsmässiga bedömandet, som anstaltens läkare besitta.

Sedan den skadade tillerkänts ersättning enligt intyg nr 1, kunna därefter in- kommande fortsättningsintyg innehålla sådana uppgifter, att det framstår såsom tveksamt, om det fortsatta sjukdomstillståndet har samband med olycksfallet. Den omständigheten, att ersättning tillerkänts för exempelvis en ryggskada, medför givetvis icke utan vidare att ersättning skall utgå för hela sjukdomstiden. I de fall, då den skadades fortsatta besvär till en del härleda sig från olycksfallet ovid- kommande sjukliga förändringar, skall ersättning utgå endast sålänge den ska- dades arbetsförmåga på grund av olycksfallet är nedsatt, vid sjukdomstillstånd med minst en fjärdedel och vid invaliditetstillstånd med minst en tiondel. Även i fråga om fortsatt ersättning prövar anstalten, huruvida sådana »sannolika skäl» föreligga, att i avvaktan a erforderlig utredning provisorisk ersättning skall till— erkännas.

Därest omständigheterna äro sådana, att anstalten på föreliggande uppgifter icke finner »sannolika skäl» vara för handen, lämnar anstalten i regel den ska- dade underrättelse om att utredning befunnits erforderlig. Detta gäller såväl i fråga om ersättning första gången som ock beträffande fortsatt ersättning.

I utlåtande till kongressen anförde förbundets överstyrelse bl. a. föl- jande:

Överstyrelsen utgår ifrån, att de regler, som angivits i Rfas PM, ävenså följas av andra försäkringsbolag. Det torde emellertid vara ostridigt, att vissa skadade av försäkringsbolagen få en behandling i fråga om medgivande av ersättning, som icke kan anses tillfredsställande. Dessa torde emellertid höra mera till undan-* tagen, varför man bör räkna med att skadefallen behandlas på sätt här ovan an- givits.

De ifrågavarande bestämmelserna, som tillkomme genom lagändring år 1922, ha en viktig funktion att fylla. Försäkringsinrättningarnas skyldig— heter i detta hänseende synas icke gärna kunna preciseras närmare i lag- texten än som skett. Mot den av Rfa angivna tillämpningen synes intet vara att erinra. FR torde även framdeles komma att ägna uppmärksamhet åt att försäkringsinrättningarna förfara likformigt vid tillämpningen.

Vid lagändringen 1948 intogs i 11 ä 2 mom. en bestämmelse, som ökat de erkända sjukkassornas möjligheter att provisoriskt utgiva 'sjukhjälp i avvaktan på klarläggandet av tveksamma fall. När den allmänna sjukför- säkringen genomföres, kommer denna anordning att få större betydelse.

Kommittén har på grund av det nu anförda icke funnit anledning att föreslå några nya bestämmelser om försäkringsinrättningarn—as skyldighet att utgiva provisoriska ersättningar.

I OL finnas inga bestämmelser om vilka fordringar som skola vara upp- fyllda för att orsakssamband skall anses föreligga mellan ett angivet olycks- fall och ett föreliggande sjukdomstillstånd. Såsom förut nämnts (s. 194), anförde FR och Rfa i yttranden till andra lagutskottet år 1932, att kraven på kausalsammanhang mellan olycksfall och efterföljande sjukdom icke kunde eller borde vara_strängare än enligt allmänna skadeståndsregler.

• Sida 260
•  Original

Rfa fann vissa skäl kunna tala för att fordringarna vid tillämpningen av OL borde vara mildare än inom skadeståndsrätten men ansåg det tveksamt om en sådan modifikation av samband-skraven följde av de gällande reg— lerna. Andra lagutskottet angav i sitt förut nämnda utlåtande nr 12 vid 1938 års riksdag (se 5. 197), att enligt praxis torde det för ersättningsrätt icke krävas mer än att övervägande skäl talade för orsakssammanhang. Inom den privata olycksfallsförsäkringen söker man undvika medicinskt tveksamma fall genom undantagsbestämmelser, som medföra att ansvarig- heten på ett eller annat sätt begränsas när åkomman ifråga står i orsaks- samband med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel.1 Den obliga- toriska olycksfallsförsäkringen har däremot :att utge ersättning för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Bland alla dem, som omfattas av den obligatoriska försäk- ringen, finns det giVetvi-s många med sjukliga processer av ett eller annat slag. Det ligger i sakens natur att dessa sjukliga processer, vilka ofta ut- vecklas smygande, icke sällan ge sig tillkänna när vederbörande är syssel— satt med något arbete, .som anstränger den kroppsdel där sjukdomen har sitt säte. Om exempelvis en sjukdomsprocess i en led framträder med smärtsymptom under arbetets gång, ligger det nära till hands att detta uppfattas som en vrickning eller annan inverkan av arbetet. Och när det hos en person, som faktiskt ådragit sig en ledvrickning, upptäckes någon ledsjukdom av annat ursprung, är han gärna höjd för att tänka sig ett orsakssamband med vrickningen. Det är en utbredd uppfattning att de flesta åkommor bero på att man varit utsatt för någon skadlig inverkan utifrån; drag och slag tillhöra de vanligaste sjukdomsförklaringarna. Så länge en effektiv sjukförsäkring icke finns, måste utsikten till ersättning från yrkesskadeförsäkringen öka benägenheten att räkna med skador i arbetet som sjukdom-sorsak. Att rättvist avgöra, om en hälsorubbning är att hänföra till en av den obligatoriska försäkringen omfattad skada eller ej, måste icke så sällan vara synnerligen vanskligt, och det är ofrånkomligt att avgörandena då måste grundas på ett bedömande om samband med den angivna händelsen är mer eller mindre sannolikt. Vid detta bedömande får man sammanställa de uppgifter om händelsens förlopp och följder, som lämnas i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skiljaktiga eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta sammanhanget. Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klar- lagda. Men det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning

1 De av försäkringsanstalten Samarbete meddelade kollektiva olycksfallsförsäkringar— na för fackliga organisationer äro å andra sidan ofta kombinerade med en tilläggsför- säkring för vissa ryggåkommor, som icke förorsakats av olycksfall; tilläggsförsäkringen berättigar till dagsersättning (ej invaliditets— eller dödsfallsersättning) för ryggskott m. m. när symptom på åkomman icke yppat sig före inträdet i försäkringen.

• Sida 261
•  Original

icke är möjligt att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komma till uttryck i lagens bestämmelser.

På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av det innehållet, att försäkrads sjukdom skall anses vara förorsakad av ifrågakommet olycksfall, såvida icke övervägande skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant sam— band med arbetet (18 5 2 mom.). Bestämmelsen skall med visst undantag äga motsvarande tillämpning beträffande sådan annorledes än genom olycksfall orsakad sjukdom, som enligt lagen är att hänföra till yrkesskada '(22 5 1 st. och 23 ä 2 st.).

Inom sakkunnigdelegationen ha något delade meningar rätt om den prak- tisk-a betydelsen av en sådan bestämmelse som den härovan föreslagna. Å ena sidan har framförts den uppfattningen, att kraven på bevisning enl-igt nu tillämpad praxis åtminstone i stort sett icke gå längre än som är för- enligt med en sådan regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt beträffande ryggåkommor, är alltför obenägen att t acceptera orsakssamband med arbetet och att den föreslagna regeln bör l leda till att tillämpningen blir mindre restriktiv. 5. Kommittén finner det för sin del icke möjligt att göra några bestämda förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunna inträda från tid till annan såsom följ-d av ändringar i den läkarvetenskapliga upp- fattningen om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar beträffande försäkringens skadebegrepp kunna få betydelse för bedöm— ningsprinciperna. Praxis är måhända numera gynnsammare för de för- säkrade än tidigare, då det — såvitt framgår av andra lagutskottets ovan- nämnda utlåtanden 1932:37 och 19:38:12 — ansågs böra för ersättnings- rät-t fordras att övervägande skäl talade för orsakssammanhang. Kommit- ten anser, att den ovan föreslagna regeln, som i prinöip innebär en för- skjutning av bedömningen till de försäkrades förmån, i vart fall bör fastslås , genom en lagbestämmelse, och håller före, att detta även kommer att bli i av praktisk betydelse. De särskilda problem, som ryggåkommor m. ni. er- bjuda, behandlas närmare i det följande (5. 207 ff.).

En förskjutning av bedömningsprinciperna -i försäkringsmedicinska frå- gor medför givetvis icke, att man kommer 'att undgå tveksamma fall. Emellanåt kan det vara tvivelaktigt icke blott att åkomman ifråga kan ha samband med en påverkan av det uppgivna slaget utan även att den försäk- rade varit utsatt för en sådan påverkan. Det ligger i sakens natur, att ersätt- ningsfrågan då får bedömas med större försiktighet än när det icke finnes anledning att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den för- säkrade uppgiver angående omständigheterna vid skadans inträffande bör

• Sida 262
•  Original

emellertid liksom hittills tagas för gott, om icke skäl finnes att betvivla uppgifternas riktighet.

Här må framhålla-s, att förutsättningar för ersättningsrätt under vissa omständigheter kunna föreligga även i fall när den försäkrade icke kan angiva en vid viss tidpunkt inträffad händelse som orsak till sin åkomma. Exempelvis kan, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för praxis, ersättning utgå för en varbildning när ingångsporten för infektionen visserligen icke är påvisad men med hänsyn till vederbörandes arbete och- omständigheterna i övrigt får antagas vara ett i arbetet uppkommet sticksår, som på grund av sin litenhet icke har blivit uppmärksammat.

Att en händelse, som medför skada, är orsakad av en sjukdom, uteslut—er enligt tillämpad praxis icke, att skada till följd av olycksfall anses före- ligga. Ersättning utgives t. ex. för skada, som uppkommer då en arbetare i arbetet eller på väg till eller från arbetet faller omkull på grund av fallande- sjuka. Såsom förut nämnts gäller vidare den principen, att ersättning skall utgå för hela påföljden av en ri lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjuk— dom eller sjukdomsanlag. Som exempel kan nämnas, att när en socker- sjuk person ådragit sig ett sår på ena foten, vilket på grund av socker- sjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvän- diggjord amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycksfallet.

I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en blöd- ning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjukdomen framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde få an- ses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifrågakomma. Arbetets. betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsentligt i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydeISe förelåg än att vederbörande vid tillfället ifråga lyfte armen hastigt för att hindra något föremål att falla.1 Om en person, som på grund av en defekt i axelleden då och då får armen ur 'led, under arbetet får ett recidiv vid en vanlig arm- rörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada; är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna. Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i följd av över- känslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blossar upp vid in- verkningar, som förekomma alldagligt och som normalt äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När återfallen på detta

1 Ett sådant fall har förekommit. En kontorist, som med högra armen tog ned en förvaringspärm från en hylla, sträckte hastigt upp vänstra armen för att hindra några pärmar att glida ned. Fick blödningar i den [vänstra armen utan att denna träffats av något slag. Hade haft 6—7 inre blödningar årligen de sista åren. Ersättning medgavs ej.. (Ref. 1949: 24.)

• Sida 263
•  Original

sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan grundsjukdomen en er- sättningsberättigande skada, bör återfallet även ersätt-as som en följd av denna.

En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycksfalls— risk. Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att ersättning bör utgå även för den senare, Tillräckligt nära samband (adekvat kausali- tet) h-ar ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjukhus och vid utskriv- ningen rekommenderats gångövningar, 31/2 månader efter utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven). Däremot medgav-s icke ersättning då en person, som för en genom olycksfall uppkom-men knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskrivningen rekommenderats träning och rörelsebehandl—ing, några veckor efter utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd cyklade omkull i isigt väg- lag un-der hemfärd från rörelsebehandling. När en person drabbas av olycks- fall i samband med läkarbesök för ådragen yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättningsberättigande påföljd av den första ' skadan. Inträffar olycksfall då en i arbete skadad person beger sig från arbetet föratt söka läkare, kan det nya olycksfallet vara att anse som själv- ständigt olycksfall i arbete; skillnad torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behandlingen och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma anställning.

Något behov av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid indi— rekta skador av ovan åsyftat slag torde icke föreligga.

Skador till följd av olycksfall

Genom den år 1936 tillkomna bestämmelsen i 1 5 2 st. OL angående vissa skador genom inverkningar under högst några få dagar skedde en betydelse- full principiell ändring i lagstiftningen. Dittills hade, i anslutning till veder- taget språkbruk, med olycksfall förståtts en tämligen kortvarig och i viss mån ovanlig och oförutsedd händelse. Numera skola, på grund av den nämnda bestämmelsen, såsom olycksfallsskador anses vissa under loppet av några få dagar uppkomna skador, och beträffande dessa skador är även kravet på något onormalt i händelseförloppet eftergivet. Detta gäller bl. 'a. beträffande »skador på mekanisk Väg», dit alla skador genom nötning, tryck, slag, belastning m. m. äro att hänföra. Av bestämmelsens formu- lering och förarbetena framgår, att termen olycksfall sålunda, såvitt an- går de i 1 5 2 st. avsedda skadorna, icke innebär någon fordran på att händelsen skall ha de för olycksfall i egentlig mening utmärkande dragen.

• Sida 264
•  Original

Icke desto mindre spela de 5. k. olycksfallsmomenten mycket stor roll i tillämpningen exempelvis vid bedömningen av >>ryggsträckningar», sen- bristningar m. 111. Detta beror icke på någon oklarhet angående syftet med den i lagen använda terminologien utan på det förhållandet att _ såsom departementschefen framhöll vid lagändringen (se ovan 5. 182) —— orsaks— sammanhang mellan arbetet och en skada, som påstås ha uppkommit genom överansträngning, anses i regel kunna påvisas endast om arbetet ifråga varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala för- hållanden förelegat.

I det föregående har kommittén framhållit, att den obligatoriska olycks— fallsförsäkringen har att utge ersättning för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag, samt att det förhållandet, att en skadas inträffande förorsakas av en sjukdom, enligt tillämpad praxis icke hindrar att skada till följd av olycksfall anses före- ligga. Som exempel nämndes att för en sockersjuk person även de av sjuk- domen orsakade komplikationerna till en sårskada ansetts ersättningsbe— rättigande, respektive att ersättning utgivits för skada som fallandesjuk ådragit sig när han på grund av sjukdomen föll omkull. Kravet på konse- kvens gör sig starkt gällande i lagtillämpningen och man kan därför utgå från att de synpunkter, som varit bestämmande i sådana fall som de nyss nämnda, gjort sig gällande också vid bedömningen av andra försäkrings- medicinska frågor. Det finns emellertid en spridd föreställning att praxis åtminstone beträffande vissa åkommor och främst då ryggåkommorna präg- lats av en långt gående restriktivitet.

Uppfattningen att tillämpningen i vissa fall varit restriktiv har även kommit till uttryck i riksdagen, senast då särskild ersättning i form av livsvarig livränta innevarande år medgavs åt en person, som Rfa och FR funnit vara enligt OL berättigad endast till viss tids ersättning för en under skogsarbete för statens räkning inträffad försämring av ryggåkomma. Rfa hade i utlåtande till Kungl. Maj:t förklarat att den förefintliga kroniska ryggsjukdomen uppenbarligen icke kunde vara föranledd av något av tvenne i ärendet uppgivna lindriga olycksfall; enligt ett i utlåtandet intaget ytt- rande av anstaltens överläkare kunde praktiskt taget alla perSOner med denna synnerligen vanliga ryggsjukdom (:spondylos) i det förflutna på- visa något ansträngande eller olycksfallsliknande moment av liknande all- daglig natur, som hade förekommit i detta fall, och det funnes ur medi- cinsk synpunkt intet skäl för ytterligare ersättning. Statsutskottet för- ordade dock ersättning; utskottet hade inhämtat, att vederbörande fort— farande var arbetsoförmögen på grund av sin kroniska ryggsjukdom, och ansåg det icke vara uteslutet att de båda olycksfallen i förening förorsakat den ryggskada, varav han lede (utl. nr 103).

I de av arbetstagarorganisationerna gjorda framställningarna rörande

• Sida 265
•  Original

lagrevisionen ha önskemål om utvidgad ersättningsrätt för akuta och kro- niska ryggåkommor en mycket framskjuten plats.

Ryggåkommorna torde icke blott i Sverige utan även på andra håll ha varit den grupp av fall, som det varit besvärligast att komma till rätta med i tillämpningen. Som beteckning för vissa smärttillstånd i ryggen användes i läkarintygen vanligen uttrycket >>lumbago>>; detta uttryck angiver symp- tombilden och utsäger icke något om sjukdomsorsaken. Det förekommer också sådana diagnoser som ryggsträckning eller muskelbristning utan att detta innebär att några objektiva tecken på sträckning eller bristning av muskler kunnat konstateras vid undersökningen.

Det är ett känt förhållande, att höggradigt besvärande smärttillstånd i ryggen kunna'sätta in utan påvisbar yttre anledning (>>ryggskott»). Om etiologien till dessa sjukdomstillstånd har man länge vetat föga mer än att förklaringen vanligen måste sökas i djupare liggande orsaksmoment än en ansträngning av ryggmuskultaturen. Vid det försäkringsmässiga be- dömandet har man emellertid icke kunnat komma förbi det förhållandet. att åkomman ibland framträder i till synes klart samband med en särskild påfrestning. Man har därför såsom olycksfallsskador accepterat exempelvis sådana fall, där åkomman yppat sigi samband med en halkning vid bärande av börda eller när vederbörande tillsammans med någon annan burit en tung börda och oförmodat fått större delen av tyngden på sig. När sjuk— domsförloppet blir långdraget, visar det sig ofta, att vederbörande har en kronisk sjukdomsprocess, som icke kan vara förorsakad av det angivna olycksfallet. Det gäller då att avgöra, om och i vad mån de kvarstående be- svären äro att hänföra till en av olycksfallet förorsakad akutisering eller försämring av den kroniska processen. Dessa avgöranden kunna givetvis vara mycket vanskliga.

Under de senaste decennierna har den läkarvetennskapliga forskningen klarlagt, att affektioneri de 5. k. diskarna (broskskivor mellan ryggkotorna) äro en mycket vanlig orsak till rygginsufficienser. Diskarna i ländryggen äro utsatta för stark belastning redan på grund av den upprätta gången. Motståndskraften nedsättes av att diskarna has vuxna personer icke för— sörjas av blodkärl. Degenerativa förändringar kunna uppträda redan i 30- årsål-dern eller ännu tidigare och äro allmänt förekommande hos äldre per- soner. De åtföljas av långsamt fortskridande förändringar i de intilliggande kotorna (spondylos). I vad mån dessa för ryggskott och ischias dispone- rande processer pådrivas av tungt kroppsarbete har ännu icke klarlagts; det ligger i sakens natur att yttringarna ge sig mera till känna i tunga än i lätta yrken. Prof. S. Friberg, ortopedisk sakkunnig hos FR, framlade i ett föredrag vid Socialförsäkringsbolagens förenings årsmöte 1950 följ-ande syn- punkter på det försäkringsmedicinska bedömandet:

Ett excessivt våld kan bryta ned även en frisk disk, som är en av kroppens mest resistenta vävnader. Efter fall från stor höjd, svårare trafikskador torde

• Sida 266
•  Original

en primär skada på en eller flera diskar icke kunna uteslutas. De inom olycks— fallsförsäkringen vanligen åberopade olycksfallsmomenten — tungt lyft, sträck- ning under lyft, halkning vid lyftning eller bärande av börda, fall på marken etc. — anser jag icke vara i stånd att skada en förut frisk disk. Alla dessa och liknande olycksfall spela endast rollen av utlösande moment. Man måste inför många av dessa angivna s. k. olycksfall fråga sig, vad är orsak och vad är verkan. Många få icke sina första symptom till följd av det uppgivna traumat utan ibland kan det nog vara så, att de övergås av ifrågavarande trauma till följd av sina första symptom. Dessa diskpaticnter ha i regel en mycket dålig balans, vilket är lättförklarligt.

Symptomen efter ett olycksfall bli en funktion av åtminstone två faktorer, väv- nadernas tillstånd och våldets styrka. Vid frisk disk fordras ett starkt våld; när disken är nedsliten och det yttersta skiktet av annulus fibrosus står som skalet på ett övermoget päron, erfordras kanske endast en nysning, en krystning för att utlösa grava och invalidiserande symptom.

Sett ur den synpunkten bleve få 5. k. ryggolycksfall ersättningsberättigande, i privatförsäkringen ytterst få. För socialförsäkringen blir frågeställningen lite annorlunda. Alla anställda skola vara försäkrade, med och utan diskdegeneration, och det är då klart, att för den ene kan ett litet olycksfall ha svårare följder än ett stort för den andre. Jag vet, att många hinder möta härför, men under senare år har den tanken allt oftare inställt sig, att det vore lyckligast om beträffande ländryggarna man kunde få in sjuk- och olycksfallsförsäkringen under en lhatt. Det är omöjligt att med intervertebralskivan i sin hand säga, hur mycket är normal ålderinvolution, vad är att anse som sjuklig förändring och vad ev. som sekundära förändringar till den. Det är då begripligt nog inte lättare för en ska- dereglerare att avgöra vad som efter ett åberopat olycksfall är att tillskriva dege- nerationen och vad skadan. Så länge olycksfallslagen gäller, kan jag emellertid med stöd av det som nu anförts icke finna annat än att man vid bedömningen av lumbago och ischias måste vara restriktiv och fordra ett klart, icke obetydligt olycksfallsmoment och ett acceptabelt tidssammanhang. Vi äro sammanfattnings— vis sämre i våra ryggar än som allmänt antages.

Till socialvårdskommittén har från Landsorganisationens arbetarskydds- kommitté innevarande år överlämnats en framställning från Svenska Bygg- nadsarbetareförbundet angående sådan ändring av lagstiftningen, att er- sättning komme att utgå för ryggåkommor av det slag som yppats hos två i framställningen omnämnda personer. Beträffande omständigheterna i dessa båda fall, som torde vara tämligen typiska, utvisa handlingarna föl- jande:

Bägge arbetarna hade under lång tid varit förare av Euclidvagnar, en typ av mycket tunga lastbilar. Fjädersystemet på dessa vore ganska hårt, varför ganska stora skakningar uppstode vid körningen, och förarsitsarna vore obekväma och hårda. Vagnarna hade använts vid en kraftverksanläggning för utforsling av sprängsten ur tunnlarna.

Den ene arbetaren, som var född år 1901, hade varit sysselsatt med arbetet ifråga sedan våren 1947. Dessförinnan hade han enligt uppgift icke haft några ryggbesvär. I början av år 1948 fick han värk och smärtor i ländryggen. Smärtor- na accentuerades under första året i samband med host- och nyssmärtor. Vid ett tillfälle i jan. 1950 hade han under en kort tid smärtor i låren; dessa accentuera- de besvär uppträdde i samband med tungt lyft. Hösten 1948 undersöktes han på

• Sida 267
•  Original

ortopedisk klinik och erhöll då korsett. Sedan han våren 1950 blivit jeepförare, hade besvären sakta vikit, och vid undersökning i sept. 1950 ansåg han sig vara helt arbetsför, om än med viss stelhet i ryggraden. Han hade icke behövt vara borta från arbetet annat än 14 dagar hösten 1948 i samband med besöket på den ortopediska kliniken. Efter undersökningen i sept. 1950 avgav prof. Friberg föl- jande utlåtande: >>Röntgenfynden 1948, vilka bekräftats vid den nu gjorda under- sökningen, ådagalägga förändringar i ländryggraden, betydligt äldre än sedan 1947. Den åberopade tjänstgöringen på 'euclid'—vagnarna kan med bestämdhet sägas icke vara orsak till de konstaterade, väsentligen degenerativa omvandling- arna av H:s intervertcbralskivor i lumbalryggen. Dessa förändringar bruka som regel vara förenade med symtom som de av H. angivna. Även om H:s tjänst- göring ä 'euclid'-vagnarna kan bestridas vara orsak till hans ryggåkomma, kan icke uteslutas en tillfällig försämrande inverkan på ryggförändringarna; symto- men ha utlösts, ev. accentuerats härigenom. Det bör framhållas, att H. visar rönt- genologiska tecken på ryggradsförändringar av art och utbredning som utan en— gångstrauma och upprepade påfrestningar måste förmodas ge besvärande sym— tom vid kroppsarbete. Något olycksfall i olycksfallslagens mening föreligger icke och skäl till ersättning enligt densamma finnes ej. Den åkomma i ryggraden, disk- degeneration, av vilken H. lider, är utomordentligt vanlig. Vilka dess innersta orsaker äro, undandrager sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av sjukhusmaterial kan bedöma, icke vara vanligare inom de kroppsarbetande klas- serna. Personer i tungt arbete äro emellertid mer besvärade än övriga men man kan icke tala om någon ny yrkessjukdom.»

Den andre arbetaren, som var född 1916, hade börjat föra Euclidvagn som— maren 1948. Han hade enligt uppgift icke haft ryggbesvär tidigare. I december 1949 började han besväras av värk i ländryggen. Besvären gingo sakta tillbaka, sedan han erhållit annan syssla. Vid röntgenundersökning i sept. 1950 konstate— rades avancerade förändringar i ländryggen (degeneration av två diskar och för- skjutningar av två kotor).

På förslag av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen innevarande år (11 ht, p. 91) har riksdagen anvisat medel till en omfattande under-sök- ning angående ryggåkommornas frekvens och orsaker. Initiativ till under- sökningen togs av Landsorganisationens arbetarskyddskommitté efter en av samma kommitté år 1949 anordnad konferens angående ryggskadors förebyggande och den försäkringsmässiga bedömningen. Undersökningen har planlagts av läkare vid Karolinska institutets ortopediska klinik och yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan. Undersök- ningen skall i medicinskt hänseende förläggas till Karolinska institutet; en läkare avses under ett år ägna sig helt åt detta arbete.

Bedömningen av ryggåkommorna har för socialvårdskommittén fram- stått som en av de viktigaste frågorna vid lagrevisionen. Det är lätt för- kllarligt, att 'den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del på att lekmanna— uppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdlera yttre inverkningars betydelse som orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga uppfattningen om orsaks- sammanhangen synes den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten

• Sida 268
•  Original

vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man anser att de gällande reglerna äro 'i princip riktiga eller ej, torde det kunna konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det faktiska hän-delse- förloppet. Man måste också räkna med att den alltmer spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som vederbörande själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå.

Det torde nu få anses klarlagt, att lumbagotillstånden i enlighet med den uppfattning, som redan förut varit bestämmande för det försäkrings- medicinska bedömandet, -i allmänhet uppkomma som följd av djupare lig- gande orsak—er än muskelansträngningar vid lyft o. (1. En vanlig utveck— ling av de ifrågavarande insufficienstillstånden är, att lumbagoattaclcerna till en början komma med tämligen långa mellanrum men småningom bli tätare; det kan även utvecklas en varaktig, mer eller mindre höggradig insufficiens, men i slutstadiet kan en stabilisering och relativ besvärsfrihet uppkomma. Om en person har en så avancerad kronisk process, att han då och då får en lumbagoattack utan yttre orsak, kan en dylik attack, som sätter in när han uträttar sitt vanliga, ostörda (arbete, icke gärna betraktas som yrkesskada. När det däremot gäller en person, som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en kraftig påfrestning får uttalade besvär, bör _ i överensstämmelse med bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor —— den omständigheten, att vederbörande får antagas ha varit genom en förefintlig diskdegeneration disponerad för rygg- besvär, icke hindra att de av påfrestningen utlösta besvären accepteras som ersättningsberättigande. Visserligen är sjukdom-sanlaget även i det sistnämnda fallet grundorsak—en till sjukdomstillståndet, men man har anledning räkna med att vederbörande kunde ha varit besvärsfri under en måhända lång tid fr.amåt om han icke hade blivit utsatt för påfrestningen. Vad härefter angår frågan, Vilka slags påfrestningar som kunna antagas vara av väsentlig betydelse såsom utlösande moment, torde det icke vara osannolikt att sådana ansträngande lyftningar, som äro vanligt förekom- mande t. ex. vid skogsarbete, .handlastningi gruvor och åtskilligt transport- arbete, kunna likaväl som vissa av de nu såsom >>olycksfallsmoment» accep— terade händelserna orsaka en kompression av en disk med minskad resi- stens. Att med någon bestäm-dhet avgöra, om sjukdomstillståndet har på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde i allmänhet icke vara möj- ligt, men denna osäkerhet undgår man icke genom att såsom nu fäst-a vikt vid om något olycksfallsmoment ingår -i .det angivna händelseförloppet. I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall bör bedömningen ske i

• Sida 269
•  Original

enlighet med den av kommittén ovan förordade regeln, att orsakssamband bör accepteras när icke övervägande skäl måste anses tala däremot.

Mot de ovan angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommitténs me- ning böra leda till att ersättning för ryggåkommor medges i ökad omfatt- ning, kan 'det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga lyft- ningar o. d. kunna tillmätas betydelse som utlösande moment, så torde detta gälla företrädesvis beträffande mera långvariga ansträngningar av sådant slag. Med detta betraktelsesätt kan det göras gällande, att en ut- vidgning av ersättningsrätten i vart fall icke bör åstadkommas genom att ryggåkommorna i större utsträckning än hittills godtagas såsom orsakade av olycksfall eller annan jämförelsevis kortvarig inverkan. Kommittén har emellertid icke kunnat finna att den läkarvetenskapliga uppfattningen om ryggåkommornas uppkomstsätt utgör hinder för att man i större utsträck- ning än hittills tillmäter kortvariga inverkningar betydelse som orsaksmo- ment. Att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom yrkessjuk- domar i följd av långvarigt ansträngande arbete synes icke låta sig göra; i vart fall kan detta icke ske innan sambandet mellan kroniska ryggåkommor och tungt kroppsarbete blivit klarlagt. Om man emellertid, såsom rimligt synes vara, räknar med att långvarigt tungt arbete icke är utan betydelse för uppkomsten av rygginsufficienser, behöver man icke hysa några av— görande betänkligheter mot att rygginsufficienserna kunna komma att behandlas som olycksfallsskador i större utsträckning än som skulle följa av en strikt tolkning.

En likartad frågeställning som beträffande ryggskott o. d. uppkommer emellanåt vid benbrott och ofta vid mjukdelsbristningar. Även i dessa fall är det enligt den medicinska sakkunskapen Ofta fråga 0111 degenerativa förändringar, vilka kunna leda till att vävnaden brister utan någon avse— värd påfrestning. I sällsynta fall förekomma spontana frakturer, vid vilka det genom röntgenfotografering kan klart konstateras, att orsaken är en sjuklig process. I andra fall av vävnadsbristningar kan ersättningsfrågan däremot vara mycket svårbedömd.

Beträffande benbrotten förtjäna särskilt de 5. k. marschfrakturerna upp- märksamhet. Två av FR i oktober 1946 avgjorda fall äro belysande. I det ena fallet hade ett kvinnligt lagerbiträde, som i arbetet ofta klättrade på stegar, utan vrickning eller annat olycksfallsmoment fått en fraktur på ett mellanfotsben. I det andra fallet hade en dylik fraktur uppkommit hos ett sjukvårdsbiträde, likaledes utan känt olycksfallsmoment. En av FRs lä— kare tillstyrkte ersättning, enär det enligt hans mening kun—de antagas att en marschfraktur uppkomme inom loppet av några timmar, varvid det på grund av uttröttning och därav förorsakad bristande koordination först uppstode någon småspricka eller för-svagningszon i följd av småtraumer och därefter under fortsatt gång en fullt utbildad fraktur. En annan läkare

• Sida 270
•  Original

framhöll däremot, att man, förutom de efter relativt kraftiga ansträng— ningar uppträdande marschfrakturerna, även funne fullt typiska fall, där man icke kunde få fram något ansträngning—smoment utöver vad patienten vore van vid; det syntes därför som om okända faktorer medverkade till att åkomman uppträdde vid ett visst tillfälle. Medicinalstyrelsen förklarade i avgivet yttrande, att styrelsen ansåge frakturerna icke kunna betraktas såsom orsakade av olycksfall i arbete. FR fann därefter ej skäl till ändring i avslagsbesluten.

Som exempel på fall, där mjukdelsbristning icke ansetts som olycksfalls- skada, må nämnas att en hälseneruptur hos en balettdansör under rutin- mässigt danshopp (nedhopp från 1/2 meters höjd) icke godtogs; enligt läkarintyg voro båda hälsenorna påfallande tunna (Ref. 1950:28). Senrup- turerna lära i allmänhet föregås av degenerativa förändringar, och en brist- ning kan inträffa utan att senan utsättes för särskild ansträngning. Det- samma gäller beträffande muskelbristningar. Denna diagnos förekommer icke sällan i läkarintygen utan att vara verifierad genom undersöknings- fynd.

Även meniskskadorna förorsakas ofta av degenerativa förändringar utan något olycksfallsmoment e. dyl. som medverkan-de orsak. Å andra sidan an- ses meniskerna kunna i vissa typiska fall _ då knäl—eden under förstärkt belastning från flekterad ställning extendenas under rotation-abduktion — bli utsatta för så stark påfrestning, att ersättning för olycksfallsskada kan vara motiverad ehuru den försäkrade själv ej är medveten om något olycks— fallsmoment (Ref. 1948144).

Enligt socialvårdskommitténs mening äro de synpunkter, som kommittén i det föregående framlagt beträffande lumbagofallen, tillämpliga också på fallen av vävnadsbristningar. Att en degenerativ process eller någon sjuk- lig förändring kan ha medverkat till bristningen, bör icke hindra, att er- sättning medgives om det icke är osannolikt att en ansträngning i arbetet dock varit av väsentlig betydelse som orsaksmoment. Ersättning torde där- för böra utgå så snart det icke visas, att övervägande Skäl tala för att bristningen har framkallats av en sjuklig process eller annan framskriden förändring. Vid bedömandet få beaktas såväl de av läkaren gjorde iakttagel- serna som omständigheterna vid bristningens inträffande, Tveksamma fall böra avgöras till .den försäkrades förmån. '

Med de nu angivna bedömningsprinciperna torde ersättning för Vävnads- bristningar komma att utgå i något större utsträckning än för närvarande.

Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke så— som skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan) samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara en i valken upp- kommen självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångs- porten är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaraktär, torde i

• Sida 271
•  Original

r_.._,_._._.

.. :——____:_—

regel icke vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbetsskada, bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infektion i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycksfallsskada. I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårigheter böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives.

Sjukdomar som icke förorsakas av olycksfall

Från arbetstagarhåll har till socialvårdskommittén framförts ett stort antal önskemål om utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen. Med an- ledning av motioner vid Landsorganisationens kongress år 1946 uttalade landssekretariatet bl. a., att det både från principiell och praktisk syn- punkt angelägnaste kravet i fråga om utvidgningar av försäkringsskyddet vore att detta komme att omfatta varje i orsakssammanhang med arbetet stående skada och varje yrkessjukdom. Motionerna och utlåtandet samt vissa andra handlingar Överlämnades år 1947 till socialvårdskommittén med hemställan, att de framförda önskemålen måtte, i den mån de föllo inom ramen för kommittén-s uppdrag, beaktas vid den pågående Öve-rsynen av lagstiftningen. Samma år överlämnade Landsorganisationen till social- vårdskommittén de anslutna förbundens svar på en rundfråga rörande ön- skemål med avseende på lagrevisionen. Även vissa andra framställningar om utvidgningar av skade- och yrkessjukdomsbegreppen ha inkommit från arbetstagarerganisationerna.

I LO-förbundens svar på run-dfrågan framställdes från några håll önskemål, att den i 1 5 2 st. OL stadgade ersättningsrätten för vissa på mekanisk väg eller av temperaturförhållandena eller av frätande eller etsande ämnen framkallade ska— dor skulle utvidgas genom slopande av den nuvarande begränsningen till skador som orsakats genom inverkan under högst några få dagar (enligt praxis högst fem dagar); I åtskilliga yttranden yrkades mera vidsträckt ersättningsrätt enligt OL för bråck, muskelsträckningar, ryggskott o. (1. I fråga om ryggåkommorna fram— fördes även önskemål att de skulle för kategorier med tungt arbete hänföras till ersättningsberättigande yrkessjukdomar; av speciella yrkesgrupper, som borde åtnjuta sådant skydd, nämndes skogs-, timmervält— och hamnarbetare samt buss- förare. Beträffande YL framställdes, liksom i landssekretariatets utlåtande vid 1946 års LO-kongress, önskemål att lagen skulle göras tillämplig på alla i arbe- tet ådragna sjukdomar. Från flera håll yrkades, att ersättning för sjukdom, som upptagits i YL, skulle utges även i äldre fall. Av särskilda sjukdomar, som jämte de nyss berörda ryggåkommorna ansåges böra falla under lagen, intogo hudsjukdomarna en framskjuten plats. Sålunda nämndes bl. a. eksem genom inverkan av >>orent arbete» och »dåliga tvättmedel» samt kemikalier i gar- veri-, läderberednings- och färgindustrierna.1 Vidare nämndes eksem genom in- verkan av cement, terpentin, gummihandskar, svavelsyrebad och trietanolamiu, kalkkväve, kylvätska, »lutvatten» och »saltgröt» i mejerier, växtsafter i träd- gårdsarbete, mjöl och socker samt kemikalier i bageri-, konditori—, kvarn— och

1 Ersättning i dylika fall utgår f. n. då sjukdomen orsakats av ett i YL upptaget ämne (t. ex. den vid garvning m. m. använda kromsyran).

• Sida 272
•  Original

chokladindustrierna, sulfit- och sulfatlut, kli i lossningsarbete, vitsprit, oxalsyra samt pottaska, rongalit, soda och kaustiksoda vid textilfärgning (kypfärger). Så- som ämnen, som framkallade såväl eksem som andra åkommor, nämndes konst- hartser, konsthartslim, härdningsmedel för dylikt lim, cellulosalack, tropiska och exotiska träslag samt formalin.1 De i YL upptagna sjukdomarna hos djurskötare ansåges böra utökas med ringorm och »andra djureksem». Förgiftningar angåvos förekomma vid sprutmålning med trätjära och karbinol. Ersättningsrätt för astma föreslogs för pälsfärgcriarbetare, kloraminförpackareä gruvarbetare och arbetare i bagerier, konditori—er, kvarnar och chokladfabriker. Andra sjukdomar i and— ningsorganen angåvos orsakade av isättika, svavelsyre— och saltsyregaser samt svaveldioxid. Ersättningsrätt för tuberkulos föreslogs för sjukvårdspersonal och speciellt för sinnessjukhuspersonal. Den sjukvårdspersonal i YL medgivna ersätt- ningsrätten för vissa smittsamma sjukdomar föreslogs utsträckt till annan sjuk- huspersonal. Ersättningsrätt föreslogs även för reumatiska sjukdomar, speciellt för hamn- och stuveriarbetare, trafikpersonal vid spårvägar, arbetare som utsättas för hastiga temperaturväxlingar eller drag (t. ex. i dragiga bilförarhytter och oinbyggda vältförarplatser), och dem som måste använda gummistövlar. För brandmän nämndes reumatiska och förkylningssjukdomar, och för dem som ar- beta i hög värme och luftfuktighet (bad- och tvättinrättningar) nämndes reumati- ska sjukdomar och hjärtåkommor. Vidare föreslogs ersättningsrätt för ischias, smittsam hjärninflammation'3, mag— och nervsjukdomar hos trafikpersonal vid spårvägar, tandröta hos konditori- och chokladfabriksarbetare (»sockerbagar- caries»), synförsvagning av arbete i artificiell belysning, åderbråck hos personer med grävnings- och stillastående arbete (som exempel nämndes spårvägspersonal och verkstadsarbetare), knäåkommor hos trädgårds- och kolgruvearbetarel, ögon- sjukdom m. III. av tröskningsdamm, »senknutar» i händerna hos hamnarbetare samt sjukdomar hos hamn- och flygplansarbetare till följd av importerad smitta. I fråga om stendammslunga hävdades, att även 5. k. gruvbyggnadsarbete kunde vara »farligt arbete».

Flera sjukdomar, som redan länge varit ersättningsberättigande, hade det oaktat medtagits bland dem som borde inordnas under YL. Sålunda hade medtagits glas- blåsarstarr, ehuru denna sjukdom alltifrån början omfattats av YL (såsom föror- sakad av >>strålande värme eller ljus»), förgiftningar av bensol och klorgas, ehuru bensol och klor alltsedan 1936 varit upptagna bland de i YL angivna farliga äm— nena, och eksem av »träimpregneringsmedlet dovisider», ehuru dowicide m. m. genom speciell lagändring år 1938 upptogs bland de farliga ämnena (under be— teckningen »klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter»)*.

Från Rfa överlämnades år 1947 en till yrkesinspektionen ingiven framställning från ett arbetarskyddsombud om utredning angående ersättningsrätt för disk- bråcks-ischias och reumatiska sjukdomar med broskbildningar i kotpelare och höfter. I framställningen anfördes, att ett stort antal järnvägsmän och speciellt banarbetare drabbades av dessa sjukdomar, som kunde antagas uppkomma genom tungt och ensidigt arbete.

År 1949 överlämnade LOs arbetarskyddskommitté dit inkomna skrivelser från vissa fackförbund angående yrkessjukdomsförsäkringen. I en skrivelse från Metall-

1 Ersättningsrätt föreligger numera för hudsjukdom genom inverkan av tropiskt trä- slag eller av formalin vid arbete med konsthartslim. = Kloramin är sedan länge medtaget i YL. * Smittsam hjärnfeber är ersättningsberättigande yrkessjukdom för sjukvårdsperso— nal m. fl. * Vissa av tryck orsakade knäåkommor hos gruvarbetare rn. fl. med arbete i knä— stående eller knäliggande omfattas av YL.

• Sida 273
•  Original

industriarbetareförbundet anfördes, att rådande meningsskiljaktigheter mellan läkarna i fråga om gengas- och triförgiftningar vore till stort förfång för de ska- dade. Textilarbetareförbundet hade översänt en framställning från förbundets av- delning i Strömsbro om sådan utvidgning av YL, att ersättning komme att utges för vissa eksem och hudutslag, som drabbade textilfärgare. Enligt avdelningens uppfattning framkallades eksem av dels naphtol, dels nitrösa gaser, som upp- komme vid >>diazotering>>.1 Textilarbetareförbundet översände senare ett utta— lande av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet, som meddelade att icke blott färgeriernas arbetare utan också förmän och ingenjörer drabbades av eksem och att »eksem i färgerier» enligt riksförbundets åsikt borde hänföras till yrkessjuk— domarna. En skrivelse från Skorstensfejeriarbetareförbundet gällde eksem av oljesot.

Metallindustriarbetareförbundet har i skrivelser år 1950 dels framfört vissa vid förbundets kongress framkomna önskemål om utvidgad ersättningsrätt för rygg-, muskel- och ledgångsåkommor, skallskador, bråck och eksem, dels hemställt om medverkan till att alla sjukdomar av kadmium bleve ersättningsberättigande.

LOs arbetarskyddskommitté har år 1950 till socialvårdskommittén överlämnat en framställning från Kommunalarbetareförbundet, avseende ersättningsrätt för eksem genom inverkan av metasilikat (rengöringsmedel). Förbundet hade med an- ledning av ett inträffat fall anmodats göra framställning till Rfa om sagda ämnes upptagande i YL.

Byggnadsarbetareförbundet har i skrivelse till socialvårdskommittén år 1950 hemställt om snar åtgärd för sådan lagändring att cementeksem bleve ersätt— ningsberättigande.

Vidare har, såsom förut nämnts (s. 210), från LOs arbetarskyddskommitté överlämnats en framställning av Byggnadsarbetareförbundet om utvidgad ersätt- ningsrätt för ryggåkommor. Enligt förbundets mening (borde sådan ändring göras i OL, att ersättning för yrkessjukdom komme att utgå för åkommor av det slag som .avsåges i framställningen. .

Sko— och läderindustriarbetareförbundet har i skrivelse detta år anhållit att socialvårdskommittén ville allvarligt överväga en ändring av lagstiftningen så att den komme att lämna det avsedda skyddet för skador i arbetet. I motion till för- bundets kongress hade krav rests, att ryggskador och liknande sjukdomar av ar— betet skulle betraktas som yrkessjukdomar. Frågan hade alldeles särskilt aktuali- serats genom ett fall, där en tillbankare icke kunnat erhålla ersättning för en axelåkomma, som hade satts i samband med inverkan från en nyuppfunnen av- lastningsapparat till maskinen.

Över en av Gruvindustriarbetareförbundet till 'Kungl. Maj:t år 1948 in- given framställning om upptagande av sjukdom genom vanadinsyradamm i YL ha yttranden avgivits av institutet för folkhälsan, medicinalstyrelsen, Rfa och FR. Kungl. Maj:t fann därefter genom beslut den 15 juli 1949 framställningen icke föranleda annan åtgärd än att handlingarna överläm— nades till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid översynen av YL.

Av handlingarna framgår i huvudsak följande. Vanadinsyra kan ge upphov till vissa sjukdomssymptom, framförallt besvär från övre luftvägarnas slemhinnor och från lungorna med snuva, svalgont och hosta. Symptomen kunna, sedan exposi-

1 Nitrösa gaser tillhöra de i YL upptagna ämnena.

• Sida 274
•  Original

tion för' ämnet upphört, kvarstå några dagar upp till flera veckor och härunder medföra arbetsoförmåga; några bestående rubbningar i hälsotillståndet synas icke ha förekommit. Folkhälsoinstitutets yrkeshygieniska avdelning anförde, att det, då sjukdomsbilden icke erbjuder några specifika symptom, torde bereda vissa svårigheter att säkert fastställa den etiologiska orsaken till inträffade fall av bronchitliknande sjukdom bland vanadinsyra-exponerade arbetare. Då exposi- tionsrisken emellertid vore begränsad till ett relativt fåtal arbetare på högst några arbetsplatser, föreföll det dock avdelningen som om denna svårighet icke skulle bli väsentligt stor. Medicinalstyrelsen framförde ungefär samma synpunkter. Rfa fann däremot, att det — med hänsyn till svårigheterna att i det speciella fallet mera tillförlitligt avgöra i vad mån sjukdomen vore att härleda från arbetet _ icke skulle stå i överensstämmelse med de nuvarande grundprinciperna för YL att i lagen inordna vanadinsyraförgiftning. I stället förordades att framställ- ningen skulle överlämnas till socialvårdskommittén för att övervägas i samband med översynen av YL. FR instämde i Rfas yttrande; de båda arbetstagarrepresen- tanterna hade avvikande mening.

En liknande frågeställning som beträffande vanadinsyraförgiftning har sedermera förelegat beträffande vissa sjukdomstillstånd hos mangan— arbetare. Enligt utredning av folkhälsoinstitutet kunde kronisk manganför- giftning, en organisk nervsjukdom, med nöjaktig säkerhet sär-skiljas från andra nervsjuk-domlar. Annorlunda förhöll det sig med vissa akuta åkom- mor. Enligt utredningen äro manganarbetare predisponerade för luftvägs- infektioner, särskilt lunginflammationer, s. k. manganpneumonier. Dessa sjukdomstillstånd kunde emellertid icke kliniskt skiljas från pneumonier i allmänhet och andra vanligt förekommande luftvägsinfektioner. Då det så- lunda vore omöjligt att vid lungsjukdom hos en manganarbetare avgöra manganets betydelse för sjukdomens uppkomst, ansåg institutet, att endast den kroniska förgiftningen borde medtagas & YL. Denna uppfattning bi- träddes av flertalet remissinstanser och godtogs vid 1950 års lagändring.

I samband med lagändringen år 1949 föreslogs i motioner, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas så, att hemvårdarinnorna erhölle för- säkringsskydd för de i 1 5 2 st. 7) avsedda smittsamma sjukdomarna. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 14), att de i den statsunder- stödda sociala hemhjälpsverksamheten heltidsanställda hemvårdarinnornla vore tillförsäkrade oavkortad lön under minst ett år vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom. Enär avlöningsbestämmelserna dock icke in- kluderade sjukvårds- och invaliditetsersättningar, samt då deltidsanställda hemvårdarinnor icke vore tillförsäkrade de ifrågavarande förmånerna, an- såg utskottet skäl föreligga att den i motionerna yrkade utvidgningen av YL upptoges till övervägande. Utskottet förutsatte att så skulle komma att ske i samband med behandlingen av vissa andra frågor om jämkningar i YL.

Vid lagändringen år 1950 föreslogs i motioner att riksdagen skulle hem- ställa om utredningar rörande dels frågan om hänförande av tuberkulos till de av YL omfattade sjukdomarna, dels yrkesmyalgiens natur och lämp-

• Sida 275
•  Original

ligheten av att hänföra den till yrkessjukdom enligt YL. Motionerna för- anledde ingen riksdagens åtgärd. Beträffande tu-berkulosen hänvisade andra lagutskottet (utl. nr 31) till att utredning därom påginge inom medicinal- styrelsen och Rfa. I fråga om yrkesmyalgien, som varit föremål för be- dömande vid 1944 års lagändring, ansåg utskottet att en omprövning icke borde ske innan socialvårdskommittén tagit ställning till spörsmålet om möjligheten av nya principer för bestämmandet av de ensättningsberättigan- de sjukdomarna.

Den nyssnämnda utredningen angående tuberkulosen blev aktuell i samband med lagändringen år 1944, då vissa smittsamma sjukdomar inordnades under YL. Rfa och medicinalstyrelsen ansågo, att ytterligare utredning borde göras beträffande en del särskilda spörsmål, däribland frågan om upptagande av såväl bovin som human tuberkulos såsom yrkessjukdom. Fördenskull igångsattes en undersökning angående frekvensen av tuberkulosfall bland personal vid sjuk- vårdsanstalter under åren 1942—1944. Resultatet av denna undersökning redovi- sades till Kungl. Maj:t år 1948. En översjuklighet i tuberkulos hade påvisats bland personalen vid tuberkulosanstalterna, men det tillgängliga materialet medgav icke ett svar på frågan om orsakerna därtill. .Sammanfattningsvis meddelade ämbets- verken, att de på grund av den föreliggande utredningen icke ansett sig kunna förorda, att vare sig human eller bovin tuberkulos upptoges som yrkessjukdom i YL, men att hithörande frågor komme att göras till föremål för fortsatt utred- ning. Denna utredning är ännu icke avslutad.

En särskild utredning angående hudsjukdomarna handhas av folkhälso- institutet, som år 1947 erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om behovet av en utvidgning av YLs tillämplighetsområde beträffande yr— keshudsjukdomarna och avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder. Vid inne- varande års riksdag har ett särskilt anslag anvisats för undersökningar i syfte att klarlägga frekvensen av yrkeshudsjukdomar inom olika arbets- faser, som särskilt ofta förorsaka sådana sjukdomar, sjukdomstidens ge- nomsnittliga längd samt vad som i de enskilda fallen kräves för att bedöma, huruvida hudsjukdom kan anses vara föranledd av yrkesarbete eller icke (11 ht, p. 99). I samband med utredningen skall en provisorisk yrkeshud— poliklinik inrättas i anslutning till den vid Karolinska sjukhuset befint- liga hudpolikliniken.

I det föregående har nämnts, att riksdagen även anvisat medel till en undersökning angående ryggåkommornas samband med yrkesarbete.

Under förarbetena till 1950 års lagändring — varigenom hudsjukdomar genom inverkan av tropiskt träslag och, i vissa fall, formalin inordnades under försäkringen _ framhöll Rfa, efter (samråd med medicinalstyrelsen, att under beteckningen kon-sthartslim och cellulosapreparat dolde sig ett stort antal ämnen och ämnesgrupper, som användes i en sådan mångfald skiftande verksamheter och arbetsformer — även utan samband med yrkesutövning — att det f. n. icke kunde avgöras, om och i vad mån de ifrågakomna sjukdomarna kunde utan större svårighet ledas tillbaka till

• Sida 276
•  Original

arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. I senare yttrande för— ordade folkhälsoin-stitutet den begränsade utvidgning, som sedermera be— slöts. Därvid förklarade institutet, att cellulosapreparat åcke borde upptagas i lagen, enär det beträffande dessa till sin sammansättning mångskiftande ämnen vore svårt att i varje enskilt fall fastställa det sjukdomsframkallande ämnet. Betänkligheter mot ändringen framfördes av de hörda myndig- heterna, under det att Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisa— tionen accepterade densamma. Ändringen torde ha ansetts som ett provi— sorium i avvaktan på slutförandet lav folkhälsoin-stitutets allmänna utred- ning om yrkeshudsjukdomarna.

Då YL innevarande år gjordes tillämplig på kronisk kadmiumförgiftning, förutsattes det att frågan, huruvida även annan kadmiumförgiftning än den kroniska borde inordnas under försäkringen, skulle upptagas i anslut- ning till socialvårdskommitténs utredningsarbete (prop. 96, s. 8).

I motioner vid årets riksdag ha upptagits spörsmål om ersättningsrätt för ytlig trichofyti (s. k. ringorm) och tröskdammlunga. Med anledning därav uttalade andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 13, som godkändes av riksdagen, att dessa spörsmål hord-e beaktas men att det, enär utskottet in- hämtat att socialvårdskommittén komme att överväga om de angivna sjuk- domarna borde omfattas av försäkringen, icke syntes erforderligt att fram- ställning gjordes till Kungl. Maj:t.

Socialvårdskommitténs i det föregående (s. 190 ff.) framlagda allmänna synpunkter på frågorna angående yrkesskadeförsäkringens räckvidd med avseende på sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, innebära samman- fattningsvis, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej, att det emellertid av praktiska skäl är nödvändigt att genom något slag av förteckning begränsa yrkesskadeförsäkringen till att omfatta de sjukdomstillstånd, vilkas sam- band med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, samt att det efter den allmänna sjukförsäkring-ens genomförande bör bli lättare att få en gränsdragning på sådant sätt att man undgår vidlyftiga utred— ningar beträffande lindriga åkommors eventuella samband med arbetet.

Även om man bör kunna hoppas på att yrkesmedicinens utveckling kom- mer att betydligt öka möjligheterna att på ett rättvist sätt draga gränsen mellan sjukdomar i följd av arbetet och andra sjukdomstillstånd, måste man .dock otvivelaktigt räkna med att ett sådant särskiljande i många fall icke är möjligt. För de sjukdomar, som icke kunna inordnas under yrkes- skadeförsäkringen, ehuru ett samband med arbetet i vissa fall icke synes uteslutet och emellanåt kanske ter sig sannolikt, får sjukförsäkringen träda till. Vid tillkomsten av den gäll-ande lagstiftningen om yrkessjukdomsför- säkringen har, såsom förut berört—s, sjukförsäkringens betydelse som kom-

• Sida 277
•  Original

plement starkt framhållits i olika sammanhang. Så skedde bl. a. vid 1936 års ändring i YL, då det från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan hävdades att yrkessjukdomsfönsäkringen lämpligen borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med bidrag från arbetsgivaren. Socialstyrelsen, Rfa och medicinalstyrelsen hade i den utredning, s-om föregick lagändringen, uttalat den meningen, att hudsjukdomarna i stort sett lämpade sig bättre för sjuk- än för yrkessjukdomsförsäkringen.

Utredningen hade enligt de nämnda ämbetsverken givit vid handen, att det _ frånsett merendels från ets- och frätskador _ endast i begränsad mån läte sig göra att fastställa orsaken till ett ifrågakommande eksem. Utredningen hade ock— så bestyrkt, att det övervägande flertalet av hithörande åkommor vore jämförelse- vis hastigt övergående, något som icke hindrade att de, särskilt som de ofta kunde vara recidiverande, även i en del fall kunde medföra bestående menliga påverk- ningar. I stort sett lämpade de sig ur de angivna synpunkterna bättre för hand- havande av sjukförsäkringen, som icke behövde företaga någon prövning om åkommans sammanhang med visst arbete och som också genom sin lokala organi- sation m. fl. omständigheter syntes ha större förutsättningar än olycksfallsför- säkringens organ att handha sjukdomsfall i allmänhet. Visserligen skulle _ efter mönster från vissa främmande länder _ kunna överväg'as inrangerande av hit- hörande åkommor under YL endast när de, trots viss behandling, varat under viss tid eller recidiverat eller det eljest icke kunnat förebyggas, att de vid fort- satt arbete i yrket bleve mer långvariga eller kroniska. I så fall komme den ofta svåra och tidkrävande prövningen av sambandsfrågan att inskränkas till de för vederbörande ekonomiskt mest betydelsefulla fallen. Ämbetsverken hade emeller- tid icke ansett sig kunna för vårt land förorda en sådan anordning.1 I konse- kvens med vad som förut skett föreslogs emellertid _ trots insikten om vissa därav följande obestridliga svårigheter _ att YL skulle med avseende på de nya farliga ämnen, som enligt förslaget skulle upptagas i lagen, omfatta även hud- sjukdomar.

Svenska Arbetsgivareföreningen anförde följande synpunkter.

Vid tillkomsten av YL hade man varit ense om att det ankomma på arbets- givaren att svara för de ekonomiska riskerna ifråga om de sjukdomar, som arbets- tagare bevisligen ådragit sig genom deltagande i hälsofarlig verksamhet i arbets- givarens företag, men meningsskiljaktigheter hade rätt med avseende på om den- na ersättningsskyldighet bäst kunde realiseras i olycksfalls- eller sjukförsäkringens form. Föreningen hade därvid hävdat, att svårigheterna att fastställa sambandet mellan yrkesverksamhet och sjukdom bort leda till att denna del av socialför- säkringen hänförts till sjukförsäkringen, och hade framhållit att försäkringen i annat fall antagligen komme att så småningom svälla ut och leda till missbruk på arbetsgivarnas bekostnad. Efter tillkomsten av YL och sedan sjukförsäkringen utformats efter linjer, med vilka realiserandet av en arbetsgivarna åliggande er- sättningsskyldighet näppeligen vore förenligt, hade man emellertid att utgå ifrån den efter OLs principer organiserade yrkessjukdomsförsäkringen såsom något givet. Vid sådant förhållande vore det dock av vikt, att man vid den fortsatta be- handlingen av yrkessjukdomsförsäkringen ej läte tiden försvaga och undanskjuta de sakliga skäl, som vid försäkringens tillkomst framhållits till grund för kravet på ett försiktigt tillvägagångssätt vid utformandet av försäkringen.

1 Skälen härtill angåvos icke. Det kan måhända förmodas, att avsaknaden av allmän sjukförsäkring var utslagsgivande.

• Sida 278
•  Original

Landsorganisationen hemställde om ny och förutsättningslös utredning i ämnet och anförde bl. a. följande.

Man kunde ej värja sig för tanken, att lagstiftningen inom hithörande område vore inne på vägar, som ej vore de ur alla synpunkter lyckligaste. Även vid den mest noggranna utredning torde det stöta på oöverstigliga svårigheter att gallra och såsom farliga angiva ett fåtal av de till många tusen uppgående kemiska ämnen och ämnesföreningar, som funnes. Därtill komme, att inom industrien icke sällan användes ämnen, vilkas sammansättning vore en omsorgsfullt bevarad fabrikshemlighet, som ej ens en noggrann kemisk analys förmådde avslöja. Under sådana förhållanden kunde befaras, att ersättning ej komme att utgå där så rätte- ligen bort vara fallet, på grund av arbetsledningens och arbetarnas obekantskap med de använda ämnenas sammansättning. Därest den inslagna vägen fortsattes, kunde berättigade farhågor hysas för att lagen under mycket lång tid komme att befinna sig i ofullbordat skick, varigenom ur ersättningssynpunkt många yrken komme att missgynnas.

Det vore knappast möjligt att med tillgodoseende av arbetarnas berättigade in- tressen lösa frågan genom en separat lagstiftning utan blott genom införande av en obligatorisk sjukförsäkring, varvid en skälig del av premierna borde åvila arbetsgivarparten.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande 1944z20, att då ersättning från den planerade allmänna sjukförsäkringen troligen komme att utgå vid alla kortvariga sjukdomsfall, oavsett av vilken anledning de uppkomme, vore det sannolikt, att en lösning av sjukförsäkringsfrågan skulle kunna in— verka på bedömandet av frågan om yrkessjukdomsförsäkringens tillämplig- hetsområde. Behovet av ytterligare kompletteringar av YL utöver de då före— slagna borde tagas under omprövning så snart sjukförsäkringsfrågan hade. vunnit sin lösning.

Såsom angivits i kap. 11, har socialvårdskommittén på grund av sjukför- säkringsfrågans nuvarande läge m. m. funnit sig icke böra verkställa någon utredning om ändring av yrkesskadeförsäkringens organisation. Möjlig- heterna att åstadkomma en verkligt rationell samordning av sjuk- och yrkesska-defönsäkringarna måste vara mycket begränsade, om icke det för sjukförsäkringen beslutade systemet för sjukpenningförsäkringen revide- ras, såsom kommittén har föreslagit. I nu förevarande sammanhang är den ur samordn'ingssynpunkt aktuella frågan endast i vad mån den allmänna sjukförsäkringen bör tjänstgöra som komplement till yrkesskadeförsäk- ringen. Enligt socialvårdskommitténs mening böra sjukdomar, vilkas sam- band med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, även efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande vara ersättningsbe- rättigande enligt yrkesskadeförsäkringens regler. I fråga om de mera svår- bedömda fallen är det, såvitt gäller åkommor av i regel lindrig natur, från alla synpunkter rimligt att sjukhjälp får utgå från sjukförsäkringen sä- so—m vid sjukdomar i allmänhet. Beträffande sjukdomar av allvarlig bc— skaffenhet bör däremot yrkesskadeförsäkringen kunna göras tillämplig även när det är förenat m-ed vissa svårigheter att åvägabrin-ga erforderliga

• Sida 279
•  Original

utredningar för sambandsfrågornas bedömande. För vis-sa fall tor-de det kunna vara ändamålsenligast att de båda hjälpformerna kombineras, så att sjukförsäkringen får svara för sjukhjälp under en viss tid, medan yrkes- skadeförsäkringen träder i funktion först om och i den mån sjukdomen ifråga varar utöver nämnda tid. På detta sätt bör man kunna undvika vid- lyftiga utredningar i åtskilliga lindriga fall.

Frågan huruvida förteckningen över de ersättningsberättigande sjuk- domarna bör ingå i lagen eller meddelas i administrativ ordning har, såsom förut nämnts, varit föremål för överväganden såväl vid lagstiftningens till- komst som vid vissa tillfällen därefter. Då YL antog—s, framhölls det, att frågan om försäkringens omfattning vore av så väsentlig betydelse att den borde lösas genom lag (prop. 1929:184, 5. 36—37). Sedermera har riksdagen är 1938 anslutit sig till ett uttalande av andra lagutskottet, att därest kom— mande erfarenheter skulle giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas om Kungl. Maj:t tillerkändes befogenhet att i mån av behov utöka förteckningen, borde givetvis spörsmålet om en lagändring i detta syfte tagas under omprövning (se ovan, s. 184).

Socialvårdskommittén ansluter sig till uppfattningen, att försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar är av så väsentlig betydelse att den bör i princip regleras i själva lagen. Om man emellertid utgår från 'att försäk- ringen framdeles bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, göra-s tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir av- gränsningen väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckning-ens innehåll. På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsför- teckningen måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga myndigheterna — medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan — icke kunna komma fram till samstämmigt förslag om ändringen. För— säkringsorganens erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om ifrågakomna ändringar.

På grund av det nu anförda förordar kommittén, att det ska-ll ankomma på Kungl. Maj:t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinal- styrelsen och folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar, som härflyta från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteckningen, eller någ-on där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upp- repat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta. Inom den sålunda angivna ramen kan ersättningsrätt medgivas för samtliga sjuk-

• Sida 280
•  Original

domar som nu äro att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och tillräck- ligt utrymme torde komma att finnas för de utvidgningar, som kunna förutses bli erforderliga. .

Till ledning för tillämpningen och till allmänhetens orientering böra föreskrifterna om sjukdomsförteckningens innehåll åtföljas av en förteck- ning över -de slag av verksamheter, vari de olika sjukdomarna bruka fram- träda. (Jfr 9 5 YL.)

För en stor grupp av åkommor, nämligen hudsjukdomarna, har kom- mittén funnit sig böra förorda särskilda bestämmelser. I fråga om dessa sjukdomar torde de nuvarande begränsningarna oftare än i andra fall leda till resultat, som för allmänheten måste framstå som godtyckliga. Såsom förut nämnts, har statens institut för folkhälsan erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om behovet av en utvidgning av yrkessjukdom-s- försäkringens tillämplighet beträffande hudsjukdomarna. I en framställning angående utredningen anförde institutet bl. a. följande:

Allmänt erkänt syntes vara, att hudsjukdomarna vore de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna. Tyvärr saknades statistiska uppgifter på fre- kvensen av yrkeshudsjukdomarna i vårt land, men enligt exempelvis amerikansk statistik utgjorde dessa icke mindre än 65 procent och enligt engelsk statistik . över 50 procent av samtliga förekommande yrkessjukdomar. Sannolikt rådde lik- artade förhållanden i vårt land. En av de viktigaste uppgifterna vid en utred- ning av dessa spörsmål syntes vara just anskaffandet av tillförlitligt material om de olika yrkessjukdomarnas frekvens. Vad som framförallt gjorde den nuvarande yrkessjukdomsförsäkringslagen så otillfredsställande vore det ofta fullkomligt slumpartade och godtyckliga sätt, på vilket de olika yrkeshudsjukdomarna bleve kompenserade, samtidigt som man med våra nuvarande kunskaper på hudsjuk- domarnas område hade möjlighet att med fullt tillfredsställande bevisning åter— föra en mängd hudsjukdomar till orsaksmoment i arbete. De läkare, som sysslade med dessa sjukdomar, mötte mycket ofta fall, där det etiologiska sambandet mel- lan sjukdomen och arbetet vore fullt klart, men där på grund av lagens formu- lering den yrkesskadade ej hade rätt till ersättning. Som exempel på dylika yrkes- hudskador kunde nämnas hudskador orsakade av konsthartser,1 denaturerad sprit, gummivulkanisatorer, bakmedel och terpentin.

För att ytterligare exemplifiera lagens otillräcklighet anförde institutet: En frisör kunde få ersättning endast för eksem framkallade av vissa hårfärgnings- medel, men ej för eksem förorsakade av andra färgämnen eller andra preparat, som användes i yrket. En bagare hade praktiskt taget icke någon möjlighet att få ersättning för sina yrkeshudsjukdomar. Arbetare i kemiska industrier och gum- miindustri finge ersättning endast »för hudsjukdomar, orsakade av ett relativt fåtal kemikalier. En målare finge icke någon ersättning för den dominerande yrkessjukdomen, terpentineksemet, men kunde få ersättning för de relativt säll- synta yrkeseksem, som kunde förorsakas av t. ex. kromfärger eller kvicksilver- haltiga färger. En tandläkare eller tandtekniker kunde få ersättning för kvick- silvereksem men ej för eksem, som framkallats av andra i yrket använda preparat, som ej funnes upptagna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Murare finge ej er— sättning för det vanliga lmurare- och cementeksemet.

1 Ersättningsrätt föreligger numera, efter lagändringen 1950, för hudsjukdom genom inverkan av formalin vid arbete med konsthartslim,

• Sida 281
•  Original

_a.

Lagen borde omarbetas så att ersättning kunde erhållas för alla hudsjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del orsakades av arbetet.

Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än en- ligt de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt, om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträck- ning för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av något ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över 3. k. farliga ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emellertid funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjukdomar från andra hudåkommor kan ej sällan vara mycket vanskligt även för läkare med speciell sakkunskap och är ofta helt omöjligt för läkare utan sådan sakkunskap. I många fall äro hudåkommorna så kortvariga, att specialist- undersökningar och andra vidlyftiga utredningar icke äro motiverade. När det däremot är fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd, är ett kl-ar- läggande av orsakssammanhanget påkallat redan från behandlingssyn- punkt.

Kommittén föreslår att hudsjukdom, som icke omfattas av de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna om ersättningsberättigande sjukdomar och icke heller är att anse som skada till följd av olycksfall i arbetet, skall vara ersättningsberättigande om densamma skäligen kan antagas vara or- sakad av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits li de nämnda föreskrifterna, men 'att en särskild karenstid av fyra veckor ska-ll tillämpas i dylika fall. Denna reglering av ersättningsrätten är närmast avsedd som ett provisorium i avvaktan på folkhälsoinstitutets utredning, men det synes icke vara osannolikt att den kan visa sig vara ändamåls- enlig för vissa fall även framdeles. Efter samråd med sakkunniga på hud- sjukdomarnas område har kommittén icke ansett sig kunna föreslå kortare karenstid än fyra veckor.

Tilläggas må, att den sålunda föreslagna anordningen icke bör hindra, att ersättningsrätt enligt de allmänna reglerna medgives för hudsjukdomar, som nu icke äro ersättningsberättigande men anses kunna utan större svå- righeter härledas från arbetet. I detta avseende torde främst c-ement- och terpentineksem böra uppmärksammas.

Den ovan förordade anordningen för vissa hudsjukdomar kan eventuellt komma att visa sig vara lämplig också i en del andra fall. De förut nämnda - utredningarna angående sjukdomar genom inverkan av vanadin-syra och

mangan ha givit vid handen, att dessa ämnen göra arbetarna särskilt ut- - satta för luftvägsaffektioner. Skulle en närmare undersökning ådagalägga

att det föreligger en betydande översjuktighet, som måste tillskrivas arbetet, vore det skäligt att ersättning-ar i någon utsträckning lämnades såsom för

• Sida 282
•  Original

yrkessjukdom. En rimlig lösning kan då eventuellt vara, att åkommorna ifråga göras ersättningsberättigande efter viss karenstid. Ersättning kommer . i så fall icke att utgå för kortvarig-a fall och icke heller und-er den första , tiden av långvariga fall, men å andra sidan är att märka att ersättning efter = karenstid-ens utgång erhålles utan att sjukdomens samband med arbetet behöver klart ådagaläggas.

Det föreliggande utredningsmaterialet synes icke lämna tillräckligt un- derlag för ett bedömande, om vanadinsyra och m—angan medföra en så på- taglig översjuklighet i luftvägsaffektioner, att en reglering av ersättning-s- rätten enligt de ovan angivna riktlinjerna är skälig. Ytterligare undersök- ningar i detta hänseende synas böra verkställas av institutet för folkhälsan.

Frågeställningar av samma slag som beträffande de nämnda sjukdoms- tillstånden genom inverkan av vanadinsyra och mangan kunna eventuellt uppkomma i andra fall. För att möjlighet skall öppnas för en reglering av ersättningsrätten i enlighet med de ovan angivna riktlinjerna föreslår kom- mittén ett stadgande, att den för vissa hudsjukdomar förordade kar—ens- regeln skall, om och i den mån Kungl. Maj :t så förordnar, tillämpas också beträffande sjukdom, som upptages i Kungl. Maj:ts ovannämnda förteck- ning. Detta ktan måhända visa sig vara en lämplig övergångsanordning när de om sjukdomen vunna erfarenheterna icke äro tillräckliga för att ersätt- ningsrätt enligt de allmänna reglerna kan medgivas. Att tveksamma frågor böra underställas riksdagen följer av vad kommittén föreslagit i det före- gående.

Karensregeln skall enligt kommitténs förslag ha det innehållet, att sjuk- ersättning i de avsedda fallen icke utgives för tid före tjuguåttonde dagen efter den, då den försäkrade först sökt läkare för sjukdomen. Att göra denna regel villkorlig, så att sjukersättning skulle komma att utgå retro- aktivt när sjukdomstillståndet varar efter karenstidens utgång, bör icke ifrågakomma. En sådan anordning skulle försätta de försäkrade i den situationen, att de genom att draga ut sjukskrivningen en enda dag utöver karenstiden skulle kunna tillförsäkra sig sjukersättningar för nästan en hel månad.

Vid utarbetandet av de här ifrågavarande bestämmelserna om försäkring— ens räckvidd har kommittén såsom nämnts utgått från att försäkringen bör, så långt »det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kunna tillskrivas det av försäkringen omfattade arbet—et. Förslaget innebär i stort sett, att systemet med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna visserligen bibehålles men dock modifieras på sådant sätt att för- säkringsskyddet kan bli fullständigare än hittills. Vid framdeles skeende utvidgningar skall, enligt vad kommittén förordat i det föregående, Kungl. Maj :" t äga medgiva ersättning av statsmedel i äldre fall.

I fråga om hudsjukdomarna kommer enligt förslaget ersättning att kunna

• Sida 283
•  Original

utgå även i vissa fall som icke omfattas av förteckningen. Kommittén har övervägt, om en dylik supplerande bestämmelse kunde vara lämplig också beträffande andra sjukdomar. Därvid har kommittén, efter samråd med yrkesmedicinsk expertis, funnit att en sådan allmänt hållen klausul skulle ha vida större nackdelar än fördelar. Ett allmänt stadgande om ersätt— ningsrätt för andra sjukdomar av kemisk eller "mekanisk inverkan etc. än de i förteckningen upptagna skulle knappast få någon avsevärd betydelse för ersättningsrätten. Men det är otvivelaktigt, att ett sådant stadgande skulle komma att giva anledning till en mängd framställningar om ersätt— ning och många klagomål över förmenta orättvisor vid prövningen. Man har i detta sammanhang all anledning att beakta, att en alltför oklar av- gränsning av ersättningsrätten icke endast skulle draga med sig, att många tvistiga fall skulle uppkomma, utan säkerligen också skulle medföra bety- dande risker för s. k. ersättningsn-euroser och andra psykogena sjukdoms- tillstånd. Neuroser och neurotiska pålagringar på organiska sjukdomstill- stånd förekomma ofta, och den medicinska forskningen har klarlagt, att sjukdomar, som man tidigare uppfattat såsom rent kroppsliga, många gånger äro psykiskt betingade (psyko-somatiska sjukdom—stillstånd). En löslig avgränsning av ersättningsrätten inom en försäkring med förhållande- vis stora förmåner vo—re långtifrån enbart av godo för de försäkrade.

Spörsmålen angående den närmare utformningen av sjukdomsförteck- ningen böra bli föremål för särskild utredning genom de sakkunniga myn- digheterna. Det är av vikt att denna utredning ilgångsättes så snart Ske kan. Vare sig kommitténs förevarande förslag till lagstiftning blir ihuvudsak god— t-aget eller ej, böra åtskilliga aktuella frågor om utvidgning av försäkringen tagas under prövning. Kommittén föreslår därför, att utredningen igång- sättes så snart kommitténs förslag undergått remissbehandling. Utred- ningen torde böra verkställas av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen.

Härnedan framlägger kommittén några synpunkter på vissa frågor som kommittén haft sär-skild anledning uppmärksamma.

Från principen, att försäkringen borde omfatta endast sjukdomar med i regel tämligen lätt påvisbart samband med arbetet, har ett viktigt und-antag gjorts genom att epidemiska sjukdomar m. m. gjorts till yrkessjukdomar för sjukvårdspersonal rn. fl. Den särskilt stora smittorisken för denna per- sonal har ansetts motivera att smitta i tjänsten regelmässigt presumeras. Även sjukvårdsanstalternas ekonomipersonal och en del andra kategorier kunna väl vara utsatta för större smittorisker än de allmänt förekommande, men merriskerna ha för dem icke ansetts så stora, att presumtion för smitta i arbetet befunnits rimlig. Med denna konstruktion av försäkrings- skyddet träffar man givetvis icke alltid rätt i de enskilda fallen men i stort torde resultaten bli riktiga. Tillräckligt underlag för att medgiva hem-

• Sida 284
•  Original

vårdarinnorna samma ställning som sjukvårdspersonalen — denna fråga har såsom nämnts aktualiserats vid 1949 års lagändring (5. 218) —— torde icke nu föreligga. Läget kan dock givetvis ändras såväl för sjukvårdsan- stalternas ekonomipersonal som hemvårdarinnorna om det framdeles skulle visa sig att arbetet påtagligen medför särskilt stor sjuklighet i följd av smitta.1 Starka skäl finnas för att inom försäkringen söka inordna vissa speciella fall, där arbetstagaren på grund av särskilda omständigheter ut— sättes för en exceptionell smittorisk. Vid 1944 års riksdag föreslogs i en mo- tion, .att i epidemilagen omnämnda sjukdomar skulle betraktas som yrkes- sjukdom även för arbetare som beordrades att utföra annat arbete inom epidemisjukhus än sjukvård-ande arbete; i motionen hänvisades till att en målare smittats av scharlakansfeber under arbete inom epidemisjukhus. Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 20) godkändes av riksdagen, delade visserligen uppfattningen att en under nämnda omständigheter smittad person skäligen borde åtnjuta ersättning men ansåg, att dylika fall, som knappast kunde betraktas som »yrkessjukdom i egentlig mening», icke lämpligen kunde hänföras under YL. Av vad kommittén förut anfört fram- går, att tillräckliga skäl enligt kommitténs mening icke finnas för att inom försäkringen upprätthålla någon principiell skillnad mellan »egentlig—a» yrkessjukdomar och andra. Situationer av exceptionell smittorisk torde också kunna föreligga för personer, som genom arbete i kommunikations- väsendet utsättas för importerad smitta.

Vid lagändringen år 1950 aktualiserades fråga om ersättning för s. k. yrkesmyalgier och vid lagändringen 1951 frågor om ytlig trichofyti och tröskdammlunga.

Andra lagutskottet intog i sitt utlåtande 1950 :31 angående de 5. k. yrkes— myalgierna ett referat av en i Svenska Läkartidningen år 1948 införd ar- tikel av med. dr T. Lindqvist, som ansett att diagnosen yrkesmyalgi vis- serligen vore svår och alltid hade ett visst mått av godtycklighet över sig men att man hade 'att i arbetet se den väsentliga orsaken till sjukdomen. Utskottet torde däremot icke ha fått sin uppmärksamhet fäst på ett i samma tidning infört kritiskt genmäle av docenten E. Jonsson, överläkare hos pensionsstyrelsen (Sv. Läk.tidn. 1948, s. 1572). Denne förklarade att mus- kel-ansträngning under arbetet väl kunde i vissa fall ha etiologisk betydelse men att det finge anses diskutabelt om yrket skulle kunna tillskrivas en så dominerande betydelse, att »yrkesmyalgi» skulle kunna upptagas i YL; den neurotiska komponenten spelade en väsenttig roll, och de objektiva symptomen voro magra. I en artikel i samma tidning år 1949 (s. 1101) har numera professorn G. Wohlfart, då föreståndare för Karolinska institutets yrkesmedicinska avdelning och sakkunnig hos FR, uttalat att ett i artikeln

1 Nämnas må här, att det torde vara tvivelaktigt, om de för heltidsanställda hemvårda— rinnor gällande föreskrifterna om oavkortad lön vid >>yrkessjukdom» äro tillämpliga i andra fall än då sjukdomen är för dem att anse som yrkessjukdom enligt YL. (Jfr s. 218.)

i l i %

• Sida 285
•  Original

ifrågasatt tillägg till YL borde formuleras så, att det förhindrades att smärt- tillstånd av helt annan natur än egentlig »yrkesneurit» genom felaktig tolk- ning inrymdes under tillägget. Detta påpekande avsåge närmast s. k. yrkes— myalgier, i läkarintygen stundom benämnda brachialisneurit, samt med rotkompression inom halsryggraden sammanhängande sjukdomstillstånd. Såvitt kan bedömas på grundval av de nämnda källorna, torde förutsätt- ningar nu icke finnas för att under försäkringen inordna de 5. k. myalgi— erna. Däremot torde hinder icke möta för ett medtagande av en del på mekanisk väg uppkommande nervskador, vilket Wohlfart förordade i den nyssnämnda artikeln. Som exempel på dylika skador angav Wohlfart vissa genom tryck mot armbågstrakten uppkommande nervförlamningar (ulna- rispareser) hos telefonister och glasslipare. Talrika andra typer av yrkes- n—ervskador funnes beskrivna i handböckerna, men det vore nödvändigt med en kritisk sovring av litteraturens uppgifter på området.

Vid 1944 års lagändring medgavs ersättningsrätt för »djup trichofyti», en hudsjukdom med djupgående böldliknande inflammationer, vilken orsakas av vissa svampart-er, oftast överförda från sjuka husdjur. Däremot med- togs ej .den lindrig-are sjukdomen >>ytlig trichofyti», enär den ansågs ofta vara svår att diagnosticera och i övervägande antalet fall vore orsakad av från människan själv stammande svampar (prop. 1944: 50, s. 66). Numera synes det vara klarlagt, att de båda sjukdomsformerna icke äro skarpt av— gränsade från varandra och att hinder icke torde finnas för att under för- säkringen inordna från djur överförd ytlig trichofyti. Utredning härom finnes fram-lagd i ett av FR behandlat mål, refererat i »Arbetarskyddet» 1950: 'nr 8.

Sjukdomen tröskdammlunga framkallas likaledes av svamparter, vilka kunna införas i luftvägarna vid inandning av träsk-damm. Upplysningar rörande sjukdomens karaktär och vissa inträffade fall ha lämnats bl. a. i ett av överläkaren E. Thörnell hållet föredrag inför Tuberkulosläkare— föreningen, refererati »Nordisk Medicin» 1946: nr 31. Ersättningsrätt under vissa betingelser torde kunna medgivas för såväl tröskdammlunga som vissa likartade sjukdomar.

Slutligen må beträffande den nuvarande sjukdomsförteckningens inne- håll nämnas .följande. Det i 1 5 2 st. p. 1) använda uttrycket »senskidein- flammation» bör ändras, eftersom de åsyftade sjukdomstillstånden kunna uppträda även i omgivningen av sena, som icke har skida. Också punkt 2) — inflammation av slemsäck eller underhudsvävnad vid knä eller armbåge etc. — torde böra erhålla ändrad avfattning, enär den torde böra omfatta även åkommor med annan lokalisation än den angivna ävensom s. k. hygrom (slemsäcksförstoring utan inflammation). Beträffande punkt 3) _epikondylit — bör övervägas om icke vissa sjukdomstillstånd i hälsenorna böra inordnas därunder. Punkt 5) synes böra omfatta även sjukdomar av andra vibrerande maskiner än de tryckluftsdrivna och bankningsma- skinerna.

• Sida 286
•  Original

V. FÖRSÄKRINGSFÖRMÄNERNA ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

Vid 1948 års ändringar i OL skedde en väsentlig höjning av ersättnings- nivån. Denna höjning åstadkoms huvudsakligen dels genom ökning av maximibeloppen, dels genom ändringar i reglerna om ersättningarnas stor- lek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. De sålunda vidtagna ändringarna inneburo icke en fullständig revision av ersättningsbestäm- melserna. Det förutsattes nämligen att socialvårdskommittén skulle under sitt fortsatta utredningsarbete verkställa översyn av bestämmelserna om arbetsförtjänstens beräkning, invaliditetsbedömningen och kretsen av de vid dödsfall ersättningsberättigade samt ägna förnyad uppmärksamhet åt reglerna om sjukpenningens beräkning.

Genom 1950 års förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt OL m. m. åstadkommos förbättringar av utgående ersättningar i fall som inträffat före ikraftträdandet av 1948 års lagändring. Under förarbe- tena till förordningen gav socialvårdskommittén tillkänna, att kommittén ämnade undersöka, om någon form av indexreglering borde ifrågakomma beträffande ersättningarna enligt OL m. m.

Ersättningsbestämmelserna i det nu framlagda förslaget till yrkesskade- försäkringslag innebära väsentliga olikheter i förhållande till de gällande reglerna. Vid utformningen av dessa bestämmelser har kommittén, likaväl som beträffande bestämmelserna om försäkringstillhörigheten och försäk- ringens räckvidd, strävat efter att åstadkomma regler, som medgiva att hänsyn kan, så långt det är möjligt och lämpligt, tagas till olika förhållan— den i de särskilda fallen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan önskemålet, att ersättningarna skola kunna smidigt anpassas efter skiftan- de omständigheter i olika fall, å andra sidan önskemålet att ersättningarna skola kunna fastställas utan oproportionerligt tidskrävande och tyngande utredningar. Helt fri skälighetsprövning bör undvikas så långt detta är möjligt utan att reglerna bli alltför stela.

A. Den årliga arbetsförtjänstens beräkning De gällande bestämmelserna

Enligt de gällande bestämmelserna beräknas sjukpenning, invaliditets- och efterlevandelivräntor m. m. i förhållande till den skadades årliga arbets—

• Sida 287
•  Original

"few—ww—

förtjänst. Med den årliga arbetsförtjänsten förstås enligt huvudregeln i 9 5 OL den avlöning som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfal— let inträffat. Huvudregeln suppleras av föreskrifter om skälighetsprövning under vissa omständigheter, som förekomma mycket ofta. Enligt dessa föreskrifter gäller, att när den skadade under någon tid av året ifråga icke använts till arbete av den nämnda arbetsgivaren, avlöning för den tiden skall beräknas till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsför- måga och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet ; om emel- lertid avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning för tiden ifråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn därtill eller eljest med hän- syn till omständigheterna. Skälighetsprövning skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under någon tid av året varit väsent- ligt högre eller lägre än den vanliga samt när den skadade för yrkesutbild— ning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet in- träffade. Hade den skadade vid tiden för olycksfallet icke fyllt 21 år, må arbetsförtjänsten vid bestämmande av sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid sagda ålder om olycksfallet icke hade inträffat. Den årliga arbetsförtjänsten får icke i något fall fastställas till lägre belopp än 900 kronor och icke till högre be- lopp än 7 200 kronor.

Bestämmelserna äro i vissa avseenden oklara till sin innebörd. Beträf- fande de praktiska resultaten av bestämmelserna må nämnas följande.

Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre an- svar), lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror föränd— ringen däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning (t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna avlö- ningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för beräk— ningen.

Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbetsgivaren normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsförtjänsten blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbetsgivare under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställning eller icke. Vad som skall förstås med >>fast anställning» är emellertid avsevärt oklart.

• Sida 288
•  Original

Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika innebörd. I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen skulle vara.

Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehar : en bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda av- löningen till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat, in— nehaft cn bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan icke i beräkningl '

Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet.

Vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar tages hänsyn till lärlingstidens längd, hur lång tid utbildningen pågått, lönevill- koren under olika delar av utbildningstiden, utlärd arbetares lön m. m. Om lärlingstidens slut icke är nära förestående, beräknas arbetsförtjänsten i regel till en efter omständigheterna större eller mindre del av utlärd ar- betares avlöning, ej till hela beloppet av denna. Den sålunda beräknade arbetsförtjänsten lägges till grund för storleken av såväl sjukpenning som livränta. Härav följer att en relativt hög sjukpenning kan komma att utgå även till en lågt avlönad lärling. Också vid bestämmande av sjukpenning till sådan elev vid anstalt för yrkesundervisning, som på grund av förord- nande enligt 2 5 omfattas av försäkringen, beräknas den årliga arbetsför- tjänsten på samma sätt som då fråga är om livränta.

Socialvårdskommitténs förslag

Den grundläggande principen för de nu gällande reglerna är att beräk- ningen av ersättningsunderlaget i allmänhet baseras på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadans inträffande; för yngre personer sker visserligen en uppskattning av den framtida inkomsten, men man ut- går därvid från lönenivån vid skadans inträffande. Teoretiskt vore det rik- tigare att i stället utmäta ersättningarna i förhållande till den inkomst- förlust, som skadan faktiskt visar sig ha medfört under olika tider. Det torde emellertid kunna fastslås, att en sådan beräkningsmetod skulle vara alltför vansklig. Att erhålla tillförlitlig utredning om vilken arbetsinkomst den skadade hade kunnat påräkna under den närmaste tiden efter skadans inträffande skulle väl vara möjligt beträffande personer med fasta anställ—

1 Som exempel må nämnas följande konkreta fall. För en träarbetare medräknades en biförtjänst av arbete som brandman hos samme arbetsgivare. För en kvarnarbetare medräknades icke vissa biinkomster av arbete som kyrkvaktare och å eget jordbruk. För en fabriksarbetare som skadats såsom avlönad medlem av kommunal brandkår, beräknades arbetsförtjänsten till lönen för full arbetstid i fabriken. För en kvinna, som arbetade både som städerska (4 tim. pr dag) och sömmerska (8 tim.), beräknades arbets- förtjänsten vid olycksfall i städerskearbetet till full lön som sömmerska.

• Sida 289
•  Original

nings- och inkomstförhållanden men skulle ofta vara ogörligt beträffande personer med varierande sysselsättningar och inkomster. I mera långdragna fall skulle man ha att tid efter annan undersöka vilken inkomst den ska- dade skulle ha kommit att åtnjuta om skadan icke hade inträffat. Att med någon säkerhet bedöma detta måste i de flesta fallen vara omöjligt, i syn- nerhet när skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden. I de lindrigare fallen och någon gång även i svårare fall skulle man väl kunna komma fram till en någorlunda rimlig uppskattning av den fakti- ska inkomstförlusten, men detta skulle kräva en vidlyftig utredningsappa- rat. En mycket viktig omständighet är också, att den skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation skulle kunna minskas om ersätt— ningarnas storlek utmättes efter den faktiska inkomstminskningen.

Man kunde tänka sig en anordning, som innebure att ersättningsunder- laget skulle omprövas efter någon tids förlopp eller vid någon ny fas i skadans utveckling — t. ex. när jämkningssituation eller definitiv invali- ditet inträdde— så att den försäkrades dåvarande årliga arbetsförtjänst bleve bestämmande för den fortsatta ersättningens storlek, försåvitt arbets— förtjänsten då vore större än den förut beräknade. Denna medelväg mellan de nuvarande ersättningsgrunderna och den ovan avvisade metoden med periodiska uppskattningar av den faktiska inkomstförlusten skulle icke motverka de skadades intresse av att göra det bästa av sin situation; tvärt- om skulle ersättningen bli större om de hade förskaffat sig större arbets- förtjänst efter skadan. Men man skulle på detta sätt komma att tillgodose de lindrigt skadade bättre än de svårt skadade, vilket uppenbarligen icke är motiverat.

Ett tungt vägande skäl för att de nuvarande huvudgrunderna för ersätt— ningsunderlagets beräkning böra bibehållas är givetvis också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande icke gärna är möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i framtiden.

På grund av det nu anförda har kommittén vid utformandet av det före- liggande förslagets bestämmelser om ersättningsunderlagets beräkning ut- gått från att beräkningen fortfarande skall i princip grundas på den för- säkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller, beträffande minderåriga m. fl., på en uppskattning av den framtida inkomsten vid oförändrad lönenivå inom yrket. Till frågorna angående indexreglering av ersättningsskalorna återkommer kommittén nedan i detta kapitel.

Kommittén har vid sin granskning av de gällande bestämmelserna icke funnit det vara tillfyllest med en mindre omarbetning utan föreslår nya bestämmelser (12 & yrkesskadeförsäkringslagen). Enligt förslaget skall lag- texten innehålla dels vissa huvudregler, dels särskilda regler om hänsyns- tagande till biinkomster och om beräkningen av inkomsten för minder- åriga m. fl., dels en regel om skälighetsprövning i speciella fall. En huvud- regel är, att såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses det

• Sida 290
•  Original

belopp vartill hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Denna regel torde lämna tillräcklig ledning i de fall av vanlig be- skaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den försäkrade icke har stadigvarande anställning eller då han vid sidan av lön från sådan an- ställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kompletterande föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under hänsyns- tagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande.

I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den för— ändringen, att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under se- naste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal m. m. Detta kom- mer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom inträffade ändringar i lönenivån kunna nödvändiggöra omräkningar av den försäkra- des i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de tolv se- naste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emellertid systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i allmänhet icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några avgöran- de administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifrågavaran- de, i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräkningsgrun- derna.

De nu tillämpade reglerna angående inkomster av bisysslor äro irratio- nella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna inkomster av stadigvarande bisysslor, liksom man nu medräknar inkomst av återkom— mande övertidsarbete. Med avseende på bisysslor uppkomma dock vissa särskilda problem. Det kan vara tveksamt, Om en viss sysselsättning i hem- met bör likställas med förvärvsarbete och hur inkomsten i så fall bör be- räknas. Sådana frågor kunna uppkomma exempelvis då en kvinna vid si- dan av heltidsanställning även sköter hushållsarbete och andra hemsysslor. Omfattningen av dylikt arbete kan vara mycket varierande alltefter familje— medlemmarnas antal, deras medverkan i hushållsarbetet och andra om- ständigheter. Vidare är att märka, att skadorna vanligen icke torde med- föra lika stora ekonomiska konsekvenser beträffande bisysslor som be- träffande förvärvsarbete i allmänhet. Hemsysslor och annat arbete i hem- met kunna ju ofta fullgöras helt eller delvis även när skadan hindrar an- nat arbete. Bestående invaliditet —— denna är i de flesta fallen låg .—— torde också ha mindre betydelse för bisysslor än för annat arbete (även om mot- satsen någon gång inträffar). I 10 5 lagen om allmän sjukförsäkring finnes en föreskrift, att hushållsarbete, som make utför i hemmet, icke skall räk- nas såsom förvärvsarbete. Denna bestämmelse, som får betydelse bl. a. för gift kvinnas sjukpenningförsäkring såsom självständig kassamedlem, har tillkommit på grund av att det möter stora svårigheter att åstadkomma

• Sida 291
•  Original

nöjaktig sjukkontroll för gifta kvinnor utan förvärvsarbete utom hemmet. Vid tillämpningen av OL däremot tages, såsom förut nämnts, hänsyn till hushållsarbete vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för gift kvin- na, som icke har avlönat arbete året om. Enligt kommitténs förslag skall vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning hänsyn i viss utsträckning tagas till inkomster av bisyssla, och till dylik syssla hänföres även hus- hållsarbete i hemmet, när detta arbete utgjort en väsentlig del av den för— säkrades sysselsättning. Vid sammanräkning av inkomster från sysselsätt- ningar av olika slag må enligt förslaget (12 5 1 mom. 2 st.) den sammanlagda inkomsten under varje månad icke upptagas till högre belopp än som mot- svarar inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken den högsta inkomsten härflyter. Genom denna regel synes arbete i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvud- sysslan. Enligt 7 5 i allmänna arbetstidslagen må arbetsgivare utom i vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår eller, om ytterligare eftergift på grund av trängan- de behov meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, högst 350 timmar under kalenderåret. Övertidsarbete är vanligen avsevärt bättre avlönat än annat arbete.

Kommittén har i kapitel III föreslagit att s. k. hemarbetare skola inord- nas under den obligatoriska försäkringen, men att ersättningsrätten vid olycksfall i hemmet m. ni. skall begränsas genom en karenstid av 14 dagar. Med karensbestämmelsen har åsyftats, att de vanskligheter, som en försäk- ring av hemarbetare måste draga med sig, skola nedbringas i sådan män att antalet svårutredda och tvistiga fall icke blir alltför stort. Här må framhållas, att även beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten kan vara förenad med särskilda svårigheter för hemarbetarnas vidkommande. De ovannämnda reglerna angående sammanräkning av inkomster från syssel- sättningar av olika slag torde ofta få betydelse i dylika fall.

Den föreslagna regeln om skälighetsprövning i speciella fall (12 ä 1 mom. 4 st.) har givits det innehållet, att om övergående sjukdom, tillfälligt över- tidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbets- förtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten i stället skall bestämmas till det belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Dylik skälighetsberäkning kan givetvis icke syfta till att ersättningsunderlaget skall beräknas efter den reella, av framtida omstän- digheter beroende inkomstförlusten, utan får endast det begränsade syftet att möjliggöra ett hänsynstagande till någon i det särskilda fallet förelig— gande omständighet, som skäligen bör beaktas men icke tillhör de i övriga regler angivna faktorerna.

Nya regler böra uppställas angående ersättningarnas beräkning för dem, som skadas vid yrkesutbildning. För lärlingar och jämförliga kunde det vara rimligt, att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares

• Sida 292
•  Original

lön, under det att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska in- komst vid tiden för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöj- ning vid långvarigt sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kan dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd arbetare äro alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelningar av arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid äro mycket olika på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälig— hetsprövning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lär— lingar och andra som icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst torde vara att ersätta de nuvarande reglerna an- gående lärlingar och underåriga med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för unga skadade skall på visst sätt uppräknas vid be- stämmandet av framtida ersättningar. Enligt kommitténs förslag (12 5 1 mom. 3 st.) skall gälla, att ersättningar i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skola beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Dylika uppskattningar kunna otvivelaktigt bli vanskliga, i synnerhet när den skadade är mycket ung och ännu icke är inriktad på en viss yrkesgren. Dessa praktiska svårig- heter vid bestämmandet av ersättning för lång tid framåt motivera dock icke, att man avstår från möjligheten att fastställa ersättningar av den storlek som, såvitt utredas kan, är skälig. Men eftersom unga skadade ha särskilt stora möjligheter till anpassning och tillvänjning, finns det goda skäl att icke låta uppräkningsreglerna gälla i full utsträckning vid de lägsta invaliditetsgraderna. På grund härav föreslås att uppräkning av arbetsför- tjänsten över 3600 kronor icke skall ske när arbetsförmågan är nedsatt med mindre än en fjärdedel. (Om arbetsförtjänsten redan enligt de all- männa reglerna uppgår till högre belopp än 3 600 kronor, skall livräntan givetvis bestämmas efter detta.) Nämnda belopp motsvarar det i 1950 års Milf stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbets— förtjänst.

De nu angivna reglerna rörande unga skadade kunna icke tillämpas för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern ifråga kunde ju då bli minimibeloppet (900 kronor). I dessa fall torde den årliga arbetsför- tjänsten under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den inkomst, som den skadade antagligen kunnat påräkna om han ägnade sig åt för- värvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. För elever vid under- visningsanstalter har, såsom förut nämnts (s. 145), en särskild karensregel föreslagits beträffande rätten till sjukpenning.

Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt för— slaget beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid nämnda ålder.

• Sida 293
•  Original

Ett ärende angående efterlevandelivränta efter invalid har av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid lagrevi- sionen. Ärendet avser en till följd av yrkessjukdom avliden arbetare, som vid sjukdomens yppande uppbar livränta ä 1 070 kronor för höggradig in- validitet på grund av olycksfall i arbete. Livränta utgavs till den avlidnes änka enligt grunderna i YL, varvid hans årliga arbetsförtjänst beräknades till minimibeloppet, 450 kronor, emedan han i följd av invaliditeten saknade arbetsinkomst. Till undvikande av dylika stötande konsekvenser föreslår kommittén den särregeln beträffande beräkning av efterlevandelivränta, att när den avlidne på grund av tidigare kroppsskada åtnjöt ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Ko- nungens förordnande, ersättningen ifråga skall likställas med arbetsinkomst.

Beträffande sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, bör fortfaran- de som allmän regel gälla, att skadan anses ha inträffat den dag när sjuk- domen yppades. I en del fall förekommer det emellertid att lång tid kan förflyta mellan yppandet och ersättningsrättens inträdande. Framförallt gäller detta om silikosfallen. I åtskilliga fall har man vid periodiska rönt- genundersökningar av arbetarna i silikosfarliga yrken konstaterat börjande silikosförändringar hos arbetare, som kliniskt sett varit vid full hälsa och haft full arbetsförmåga. Sjukdomen är i dylika fall att anse som yppad, men det är ingalunda säkert att den någonsin kommer att bli av betydelse för arbetsförmågan. Om sjukdomen emellertid progredierar så, att arbetaren måste byta sysselsättning eller invalidiseras på annat sätt, kommer hans inkomstförhållanden vid yppandet — en tidpunkt som kan ligga åtskilliga år tillbaka — att bli bestämmande för den årliga arbetsförtjänstens beräk- ning. Det kan då lätt inträffa, att den beräknade årliga arbetsförtjänsten blir avsevärt lägre än den faktiska arbetsförtjänsten under de senaste åren. Arbetsförtjänsten vid yppandet blir bestämmande även när arbetaren efter yppandet fortsatt med det farliga arbetet och sålunda även i fortsättningen varit utsatt för inverkan av stendamm. För dylika fall synes det kommittén vara skäligt, att undantag göres från regeln om att dagen för sjukdomens yppande skall vara likställd med dagen för olycksfallsskadas inträffande. I kommitténs förslag har beträffande silikosfall m. m. intagits en bestäm- melse av den innebörden, att när det farliga arbetet varaktigt avbrytes först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, ersättningsunderlaget vid bestäm- mande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet skall beräknas till lägst det belopp, som hade kommit att utgöra ersättningsunderlag om yppandet hade inträffat vid tiden för arbetsavbrottet. Denna beräkningsgrund har använts i några fall då ersättning på extraordinär väg medgivits för silikos när ersättningsrätten enligt YL varit förfallen.

I vissa fall, särskilt för personer med starkt varierande arbetsförtjänster,

• Sida 294
•  Original

kunde det vara motiverat att sjukpenning för den första tiden efter skadans inträffande beräknades efter den senaste tidens inkomst i stället för den årliga arbetsförtjänsten eller, alternativt, att skälig höjning eller sänkning av sjukpenningen finge ske om inkomsten just vid tiden för skadans in- träffande avveke väsentligt från den genomsnittliga inkomsten under året. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan an- ordning, som skulle medföra en komplicering av ersättningssystemet och ge upphov till tvistiga fall.

I sitt förslag till de år 1948 vidtagna ändringarna i OL förordade kom- mittén, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning -— då 4 800 kronor —- skulle höjas till 6 900 kronor. Kommittén åberopade, att enligt socialstyrelsens statistik hade den genomsnittliga löneinkomsten år 1946 för vuxna manliga arbetare inom industri, handel och varulager, sam— färdsel samt statliga och kommunala verk och byggnadsarbeten m. m., exkl. säsongindustrier, varit omkring 6 000 kronor i den högsta av de' fem dyrortsgrupperna. För den vid lagändringen sedermera beslutade höjningen av maximibeloppet till 7 200 kronor uttalade sig bland andra socialstyrel- sen, som i sitt yttrande hänvisade till att den allmänna lönenivån hade stigit avsevärt sedan år 1946. Med hänsyn till de efter lagändringen in- träffade förändringarna i löne- och prisnivåerna förordar kommittén nu, att maximibeloppet bestämmes till 9 000 kronor. Detta innebär en höjning av det nuvarande beloppet med 25 procent.

B. Frågorna om indexreglering Dansk lagstiftning

En automatisk indexreglering av ersättningar för olycksfall i arbete 111. in. har såvitt känt genomförts endast i Danmark. Detta skedde år 1948. Som bas för indexregleringen valdes detaljpristalet för oktober 1946, som var 291. Varje gång pristalet för oktober stiger eller faller med 15. enheter (c:a 5 %), skola ersättningarnas maximi— och minimibelopp höjas, respek— tive sänkas i motsvarande proportion. Dessa ändringar av maximi- och minimibeloppen bli gällande för olycksfall, som drabba försäkrade arbets- tagare efter ingången av april månad nästföljande år. Från samma tidpunkt skola i äldre fall utgående sjukpenningar och invaliditetsräntor efter minst 50 procents invaliditet höjas eller sänkas i proportion till ändringen i pris— talet.

Försäkringsbolagen äro berättigade respektive skyldiga att vidtaga de avgiftsändringar, som motsvara de av indexregleringarna föranledda ut- giftsökningarna eller -minskningarna. .

Omregleringsbestämmelserna äga icke tillämpning beträffande skadefall,

• Sida 295
•  Original

som inträffat före den 1 april 1047. I en del av dessa fall utges dyrtidstill— lägg av statsmedel.

I förarbetena till lagändringen framhölls det, att en reglering efter lev- nadskostnadsförändringarna icke gåve tillfredsställande resultat på lång sikt, om pris- och lönenivåerna icke följdes någorlunda åt. En automatisk reglering av ersättningsbeloppen i förhållande till lönenivån för okvalifice— rade arbetare (>>ufaglaerte>>) ansågs vara i princip riktigare, men någon till— räckligt bestämd beräkningsgrund av detta slag kunde icke erhållas.

Det påvisades också, att anordningen med en av försäkringen finansie- rad indexreglering av äldre fall icke stämde med det för försäkringen gäl- lande kapitaltäckningssystemet. Från regeringshåll förklarade man, att om det skulle inträffa en snabb och våldsam Ökning i pristalet, det borde över— vägas om det vore mest ändamålsenligt att den starka avgiftsökning, som då uppkomme i följd av indextillägget för äldre fall, uttoges av produk- tionen på en gång eller fördelades på en längre period.

Ersättningstilläggen i de under tiden 1 april 1947—31 mars 1948 inträf— fade fallen betalas till hälften av statsmedel. Till täckande av den andra hälften ställdes statsmedel räntefritt till förfogande; erforderliga premie— ! tillägg för återbetalning av detta förskott skulle fördelas på en tioårs- ; period.

Socialvårdskommitténs förslag.

Det i 9 % OL stadgade maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning var under åren 1918-—1919 1 800 kronor, under åren 1920—1926 2 400 kronor, under åren 1927—1941 3 000 kronor, under tiden 1942 —— den 30 juni 1946 3 900 kronor, under tiden den 1 juli 1946—1948 4800 kronor och har därefter varit 7 200 kronor.

Kommittén har ovan uttalat sig för en höjning av maximibeloppet till 9 000 kronor. Det synes icke uteslutet, att en ytterligare höjning kan bli aktuell inom en icke avlägsen framtid. I vart fall är det enligt kommitténs mening lämpligt, att en automatisk reglering av maximibeloppet sker för den händelse att en avsevärd ändring i levnadskostnaderna inträffar. För att erforderliga förberedelser för omläggningar av avgiftsberäkningarna skola kunna medhinnas innan ett nytt maximibelopp blir gällande, bör be- slut om ändringen föreligga i god tid före ikraftträdandet. Ändring bör träda i kraft vid kalenderårsskifte. En enstaka förändring i levnadskost- nadstalet bör icke föranleda omreglering av maximibeloppet. I enlighet med det nu anförda föreslår kommittén bestämmelser av det innehållet, att om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år både under mars och juni ut- visa ökning eller minskning med minst tio procent i förhållande till läget i juni året före yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, detta skall från följande årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet för den årliga

• Sida 296
•  Original

arbetsfötjänstens beräkning med motsvarande hela tiotal procent. Motsva- rande ändringar skola vidtagas i Sjukpenningskalan. Ändringarna skola fastställas av Kungl. Maj:t genom kungörelse. De erforderliga beräkning— arna skola verkställas av socialstyrelsen.

Någon automatisk reglering av övriga fixerade belopp för ersättningar— nas beräkning —— arbetsförtjänstens och sjukpenningens minimibelopp, sjukpenningavdraget vid sjukhusvård, vårdbidragets maximibelopp och begravningshjälp — torde icke vara lämplig. Rfa synes böra taga initiativ till de ändringar av dessa belopp, som kunna visa sig påkallade av utveck- lingen.

Frågorna angående indexreglering av löpande ersättningar äro mera komplicerade. Detta framgår med all tydlighet av förarbetena till förord- ningen om ersättningstillägg av statsmedel och de äldre bestämmelserna om dyrtidstillägg.

De är 1941 beslutade dyrtidstilläggen till vissa ersättningar bestämdes till det procenttal, som motsvarade halva levnadskostnadsökningen sedan juli 1939. Delade meningar funnos om det berättigade i att staten skulle åtaga sig att utan behovsprövning lämna dyrtidskompensation just till dem, som framför många andra invalider hade den stora förmånen att de åtnjöte liv— räntor från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Invändningar av sam— ma slag gjordes mot de förra året beslutade ersättningstilläggen, men stats- makterna ansågo att staten borde i rimlig omfattning bereda kompensation åt dem, som i följd av utvecklingen kommit i ett sämre läge än som avsetts med lagstiftningen.

Under det att dyrtidstilläggen endast skulle giva ersättningstagarna en viss kompensation för levnadskostnadsstegringen efter 1939, var syftet med ersättningstilläggen att ersättningstagarna i de äldre fallen skulle få den reella höjning av förmånerna som ansågs berättigad med hänsyn till de vid olika tillfällen genomförda förbättringarna av ersättningsgrunderna för nya fall. Däremot åsyftades icke att ersättningstilläggen skulle medföra en uppräkning av ersättningarna till de belopp, som i jämförliga nya fall ut- ginge enligt de år 1948 beslutade ersättningsgrunderna i OL. En sådan upp- räkning befanns vara utesluten redan av praktiska skäl, men även andra skäl ansågos tala däremot. Det framhölls, att många av ersättningstagarna hade uppnått sådan ålder, att de lämnat arbetslivet eller hade nedsatt ar- betsförmåga oavsett skadan, att vissa tillskott till ersättningarna icke säl- lan utginge i form av folkpension m. m., att de skadade hade i stor utsträck- ning kunnat genom övergång till nytt yrke och genom anpassning minska skadornas faktiska betydelse för förvärvsförmågan samt att återhållsamhet vid tilläggens bestämmande även vore motiverad såväl från finansiell syn- punkt som på grund av att ståndpunkt ännu icke hade tagits till frågan om ett system med indexbestämda ersättningsskalor.

• Sida 297
•  Original

Ersättningstilläggen utgå efter en skala med varierande procenttal för fall från olika tider och, inom varje sådan grupp, för fall av olika svårig- hetsgrad. Vid de högsta invaliditetsgraderna uppkommer en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning mellan fall från olika tider. Vid de medel- höga invaliditetsgraderna utjämnas skillnaderna i mindre grad, och vid lägre invaliditetsgrader än 30 procent utgå inga som helst ersättningstill- lägg.

Bestämmelserna om ersättningstillägg äro tillämpliga när skadan inträf- fat före år 1949. I jämförelse med dyrtidstilläggen medförde ersättningstill— läggen förbättringar för skadade under 67 år och efterlevande makar un- der samma ålder; en nyhet var också att tillägg medgavs å sjukpenning. Till skadade och makar över 67 år samt till efterlevande föräldrar och barn utgå endast vissa låga, mot de förutvarande dyrtidstilläggen svarande er— sättningstillägg i fall när skadan inträffat före år 1941.

De rådande skillnaderna mellan ersättningarna enligt OL i jämförliga fall från olika perioder under tiden före 1949 bero delvis på att löneläget varierat, delvis på att maximibeloppet för arbetsförtjänsten höjts vid ett flertal tillfällen. Den gradering av ersättningstilläggen, som föranleddes av dessa skillnader, bör otvivelaktigt kvarstå. Även graderingen efter skadans svårighetsgrad är synnerligen välmotiverad och därtill av stor betydelse i kostnadshänseende. Enligt beräkningar i förarbetena skulle ersättningstill- läggen för huvudparten av de på grund av olycksfall 1918 — den 30 juni 1946 utgående livräntorna efter minst 30 men högst 50 procents invaliditet komma att under år 1950 medföra en kostnadsökning av 435 000 kronor. Om de procentuella tilläggen i dessa fall hade blivit lika stora som vid in- validitetsgrader över 75 procent, skulle den nämnda merkostnaden i stället ha blivit 1 180 000 kronor. En annan konsekvens hade blivit, att skillna- derna mellan ersättningarna i fall med 30 och 25 procents invaliditet hade kommit att bli oskäligt stora. Att medgiva ersättningstillägg också vid lägre invaliditetsgrader än 30 procent skulle draga stora kostnader, eftersom det stora flertalet fall ligga under den nämnda gränsen.

En indexreglering av ersättningstilläggen vid de höga invaliditetsgrader- na, där en sådan anordning skulle vara mest motiverad, skulle i avsevärd utsträckning medföra, att livräntetagarna finge vidkännas en viss minsk- '_ ning av inkomstprövade folkpensionsförmåner m. m. ? Smärre ändringar i pris- och lönenivåerna böra icke medföra några änd— " ringar i grunderna för ersättningstilläggen. Skulle emellertid penning- värdeförsämringen fortskrida, kan fråga uppkomma icke blott om höj- _ ning av de utgående tilläggen utan även om utgivande av tillägg'i fall, som ., inträffat senare än är 1948.

Socialvårdskommittén framlade på sin tid förslag om de nu utgående ersättningstilläggen och har ovan föreslagit en reglering av maximibelop- pen för nya fall efter levnadskostnaderna. I överensstämmelse med det be-

• Sida 298
•  Original

traktelsesätt, som därvid varit vägledande för kommittén, finner kommit- tén det angeläget att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningar— na icke förlora sitt realvärde. Frågan om indextillägg på dessa förmåner måste dock bedömas i sammanhang med motsvarande spörsmål beträffan- de andra sociala förmåner. Detta är nödvändigt redan av den anledningen, att en avvägning måste ske mellan de olika reformer, som konkurrera om de för socialpolitiken tillgängliga medlen. Nämnas bör även att likartade spörsmål som beträffande ersättningarna från den obligatoriska försäk- ringen enligt OL m. m. uppkomma beträffande ersättningar på grund av fri— villig försäkring enligt samma lag, ersättningar från den obligatoriska tra- fikförsäkringen m. 111.

Då frågan om indextillägg till ersättningar från den obligatoriska olycks- fallsförsäkringen sålunda hänger nära samman med problem, som social- vårdskommittén icke har att upptaga till behandling, måste kommittén här inskränka sig till att understryka angelägenheten av att hithörande frågor ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida.

De ändringar av ersättningarnas högsta belopp, som komma att föran— ledas av den ovan förordade automatiska regleringen av maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning, bli av betydelse i de skadefall som inträffa efter det att respektive ändringar ha trätt i kraft. Uppkommande merkost— nader få bestridas på samma sätt som försäkringens övriga kostnader för ersättningar.

Kostnaderna för de i äldre fall utgående ersättningstilläggen torde även framdeles få bäras av statsverket. Uppkommer framdeles en kostnadsök- ning genom revision av tilläggsskalan, torde även merkostnaden få bestri- das aV statsmedel. Att låta försäkringen bära dylika kostnader skulle icke vara förenligt med det för densamma gällande kapitaltäckningssystemet, som innebär att kostnaderna för de under ett visst är inträffade skade— fallen skola täckas av försäkringsavgifterna för samma år. Om man från- ginge kapitaltäckningssystemet i fråga om ersättningstilläggen, skulle detta vara liktydigt med att varje försäkringsanstalt skulle av sina försäkrings- tagare uttaga avgifter till täckande av merkostnader för ett äldre försäk- ringsbestånd. Både principiella och praktiska skäl tala emot en sådan an- ordning.

C. Sjukpenningskalan

De hittillsvarande grunderna

Fram till år 1942 motsvarade sjukpenningen i de slutna klasserna genom- snittligen ungefär 2/3 av den skadades arbetsförtjänst. Inkomstklasserna hade genomgående en bredd av 270 kronor och sjukpenningintervallet var

• Sida 299
•  Original

50 Öre. Fr. o. m. 1942 höjdes sjukpenningbeloppet i de lägre klasserna — vid årsförtjänster under 1 755 kronor — så att proportionen mellan sjuk— penningen och inkomsten där blev gynnsammare än i de högre klasserna. I sitt förslag till 1948 års ändringar i OL förklarade socialvårdskommit- tén, att sjukpenningens storlek enligt kommitténs mening borde graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan även efter den skadades försörjnings- plikt. Så länge sjukersättningen icke i princip syftade till att överlag helt kompensera den förlorade inkomsten — en princip som kommittén icke ville förorda — vore nämligen en gradering efter den skadades försörj- ningsplikt enligt kommitténs mening väl motiverad. Kommittén framhöll i detta sammanhang, att en sådan gradering redan hade genomförts inom arbetslöshetsförsäkringen. Det vore givetvis önskvärt, att sjukersättningar- na inom olycksfallsförsäkringen icke konstruerades på sådant sätt, att hin- der uppkomme för att framdeles få till stånd en mera genomförd samord— ning med sjukförsäkringen än som då vore möjlig. Tillräckligt utrymme för familjetillägg av samma storlek som enligt sjukförsäkringslagen funnes ej, såvida icke sjukpenningen till ensamstående pressades ned. Mot en maximeringsregel reste sig starka praktiska betänkligheter, så länge olycks- fallsförsäkringen vore centralt administrerad. Uppmärksammas borde, att sjukpenningen vore skattefri, varför överkompensation skedde om sjuk- ersättningen finge täcka hela inkomsten. Kommittén stannade för att före- slå ett familjetillägg av det slag, som sedermera beslöts, nämligen ett i samtliga sjukpenningklasser lika tilläggav 1 krona 50 öre för skadad, som sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år. Kommittén avsåg att vid den fortsatta utredningen överväga vilka modifikationer i de föreslagna reglerna som borde äga rum då sjuk- försäkringslagen trädde i kraft. Sjukpenningintervallet ansågs böra vara 1 krona. Med bibehållen pro— portion mellan sjukpenning och arbetsförtjänst skulle klassbredden då bli 540 kronor. Kommittén föreslog emellertid att klassbredden i stället skulle sättas till 520 kronor, varigenom relationen mellan sjukpenningen och mitt- inkomsten i klassen skulle stiga från 66.7 till 69.2 procent. En dylik mindre höjning ansågs vara motiverad och medförde, att skillnaderna i förhållan- de till den gällande skalan så gott som genomgående blevo till de skadades fördel.

I remissyttrandena framkomma delade meningar i fråga om den före- slagna anordningen med familjetillägg. Till de instanser, som avstyrkte denna anordning, hörde Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening. Rfas yttrande över kommittéförslaget i denna det innebar sammanfattningsvis, att anstalten icke kunde finna att några övertygande skäl hade förebragts för förslaget om familjetillägg men väl att starka skäl talade däremot. En önskvärd förbättring av sjukpenninggrunderna kunde enligt anstaltens mening vinnas om den till grund för gällande sjukpenningskala liggande

• Sida 300
•  Original

kompensationsgraden — principiellt 2/3 — ökades till förslagsvis 3/4. En i yttrandet framlagd skala med denna genomsnittsrelation (klassbredd 480 kr.)upptog som högsta sjukpenning 14 kronor; detta belopp skulle utgå vid en årlig arbetsförtjänst av 6480 kronor eller mera. Skulle det anses önskvärt att öka genomsnittsrelationen till 4/ 5, finge klassbredden bestäm- mas till 450 kronor. Om arbetsförtjänstens maximibelopp bestämdes till 7 200 kronor, blev högsta sjukpenningen 15 kronor i den förstnämnda ska- lan och 16 kronor i den sistnämnda. Socialförsäkringsbolagens förening förordade en enbart inkomstgraderad sjukpenningskala, vars belopp i alla klasser utom den lägsta lågo 50 öre över de av kommittén föreslagna be- loppen för icke-försörjare. Om arbetsförtjänstens maximibelopp bestämdes till 7 200 kronor, blev högsta sjukpenningen i en skala av detta slag 14 kronor 50 öre.

I propositionen (1948: 235), som riksdagen biträdde, anslöt sig departe— mentschefen till kommitténs förslag om familjetillägg. Det vore nämligen rimligt, att kompensationsgraden för den som hade hustru eller barn att försörja sattes högre än för den ensamstående. Departementschefen delade också kommitténs mening, att hänsyn till de administrativa svårigheterna borde medföra att i dåvarande läge familjetillägget icke graderades efter familjens storlek. Av samma anledning ansågs det icke lämpligt att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, uppställa en regel angående maximering av den sammanlagda sjukersättningens storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst för att därigenom möjliggöra en förbättring av kompensa- tionsgraden för icke-försörjare. En sådan regel skulle nämligen nödvändig- göra en mera preciserad beräkning av arbetsförtjänsten än som erfordrades för sjukpenningklassens bestämmande. Den av kommittén föreslagna sjuk- penningskalan hade ansetts böra modifieras något till de skadades förmån, så att man undveke försämringar i förhållande till de gällande reglerna. Därigenom kom sjukpenningen att motsvara 70.6 procent av mittinkom— sten i klassen och klassbredden blev 510 kronor; för de lägsta klasserna gjordes avvikelser härifrån. Sjukpenning med familjetillägg kunde i de lägsta klasserna överstiga den förlorade inkomsten, men några bestäm- melser till förhindrande av överkompensation i dylika fall hade icke ansetts nödvändiga; det finge antagas att de till familjetillägg berättigade i all- mänhet icke vore att hänföra till dessa klasser. I högsta sjukpenningklas- sen —— vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mera —— blev sjuk— penningen utan familjetillägg 14 kronor och med sådant tillägg 15 kronor 50 öre.

I andra lagutskottets utlåtande över propositionen (utl. 1948: 42) fram- hölls det, att då sjukpenning från den obligatoriska sjukförsäkringen skul- le utgöra 3 kronor 50 öre för sjukkassemedlemmar mellan 18 och 67 år,

• Sida 301
•  Original

sjukpenningen enligt OL självfallet icke kunde fastställas till lägre belopp. Utskottet erinrade vidare, att departementschefen icke ansett det vara nöd- vändigt med några särbestämmelser till förhindrande av överkompensa- tion i följd därav, att sjukpenningen i de lägsta klasserna kundemed fa- miljetillägg i vissa fall överstiga den förlorade arbetsinkomsten. Utskottet funne ej skäl att i detta sammanhang föreslå några sådana särbestäm- melser. Frågan om överkompensation borde emellertid ägnas särskild upp— märksamhet vid socialvårdskommitténs fortsatta utredning rörande revi- sion av olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Socialvårdskommitténs förslag

Under den gångna tiden efter 1948 års lagändring ha överförsäkrings- problemen fått starkt ökad aktualitet. Frekvensen av anmälda olycksfall i arbete har trots det intensifierade skyddsarbetet fortsatt att stiga. »Ekono- misk Information» —— ett samarbetsorgan för staten och de stora arbets- marknadsorganisationerna — konstaterar i inledningen till sin redogörelse för en statistisk undersökning om olycksfallen 1948—1949, att flera förkla- ringar till ökningarna i antalet olycksfall och i ersättningskostnaderna ha framkommit. Från de anställdas sida, framförallt industrianställda, har gjorts gällande att riskerna i arbetet ökat, till största delen beroende på den alltmer uppskruvade arbetstakten. Arbetsgivarna och försäkringsin- rättningarna å sin sida ha trott sig kunna förklara utvecklingen främst med ersättningsförbättringarna fr. o. 111. år 1949. Den nämnda undersök- ningen, som har haft till syfte att lämna en överblick över vilka föränd- ringar som inträffat i antalet olycksfall, sjuktidernas längd m. m., utmyn- nar icke i något omdöme om vilka faktorer som främst varit bestämmande för utvecklingen.

Efter källskattereformens genomförande framträder det mer än förr att den faktiska kompensationsgraden _ d. v. s. sjukersättningens storlek i förhållande till arbetsförtjänsten med skatten frånräknad — ligger på en hög nivå.

Att avgöra i vad mån de fr.o.m. år 1949 genomförda höjningarna av sjukersättningarna ha påverkat antalet sjukskrivningar torde icke vara möjligt. Före lagändringen var maximisjukpenningen —— 9 kronor _— så låg, att den i många fall gav en mycket otillräcklig kompensation. Detta med— förde otvivelaktigt en stark press på de skadade att undvika sjukskrivning. Att de skadade genom ersättningsförbättringarna ha fått ökade möjligheter att sjukskriva sig i den utsträckning, som är från medicinska synpunkter lämplig, bör givetvis icke ge anledning till några betänkligheter. Man kan emellertid icke avvisa uppfattningen att sjukskrivningar i någon utsträck- ning förekomma även när det icke är påkallat av medicinska skäl. Läkarnas möjligheter att hålla igen i sådana fall äro givetvis begränsade, eftersom det

• Sida 302
•  Original

ofta icke är möjligt att avgöra om uppgivna smärtsymptom o. d. faktiskt hindra en återgång till arbetet. Enligt vad kommittén inhämtat, är man inom arbetstagarorganisationerna fullt införstådd med att tendenser till missbruk av försäkringen måste. stävjas och att överförsäkring måste und- vikas. Å andra sidan hävdar man naturligt nog, att farhågorna för att för— säkringen utnyttjas för mycket i ett begränsat antal fall icke rimligen kan tagas till intäkt för att ersättningarna böra pressas ned till en oskäligt låg nivå.

Det förhållandet, att sjukpenningarna äro skattefria, är av stor betydelse för kompensationsgraden. Om sjukpenningen finge i samtliga inkomst- klasser utgå med samma procenttal av den Obeskattade inkomsten, bleve resultatet —— eftersom beskattningen är progressiv — att den faktiskt för- lorade inkomsten, d. v. 5. den förlorade inkomsten med skatten frånräknad, kompenserades förhållandevis bättre i de högre klasserna än i de lägre. Och om sjukpenningen finge utgå med samma belopp för ensamstående och för familjeförsörjare med lika inkomster, bleve den faktiska kompen— sationen bättre för de ensamstående än för familjeförsörjarna. Till bely- sande av dessa förhållanden må nämnas följande exempel på vilka pro- portioner mellan sjukpenningarna och den källbeskattade inkomsten som skulle erhållas om sjukpenningarna finge i samtliga klasser motsvara 4/5 av mittinkomsten (utan avdrag för skatt). I exemplet antages att käll- skatteavdrag göres å veckoförtjänsten enligt 1951 års tabell för avdrag i ortsgrupp V vid en kommunal utdebitering av 10 kronor för skattekrona (tab. V: 10). Den dagliga sjukpenningen bleve 4 kronor vid årliga arbets- förtjänster av 1 575—2 024 kronor, 8 kronor vid årsförtjänsterna 3 375—— 3 824 kronor och 15 kronor vid årsförtjänsterna 6 525—6 974 kronor. För en ogift person skulle för vecka räknat sjukpenningen å 4 kronor motsvara 86 procent av veckoförtjänsten (34: 62 kr.) minskad med källskatteav- drag (2 kr.), sjukpenningen å 8 kronor motsvara 95 procent av veckoför- tjänsten (59:23 kr.) efter källskatteavdraget (10 kr.) och sjukpenningen å 15 kronor motsvara 100 procent av veckoförtjänsten (129: 81 kr.) efter källskatteavdraget (25 kr.). För en gift man utan barn skulle motsvarande procenttal bli 86, 90 och 95. Det bör observeras, att de angivna procenttalen avse kompensationsgraden vid klassmitten och att sålunda både högre och lägre värden skulle erhållas inom varje klass.

Avvägningen av Sjukpenningskalan skulle förenklas högst betydligt om sjukpenningen gjordes till skattepliktig inkomst. Detta föreslogs av majo- riteten i 1944 års allmänna skattekommitté. Mot detta förslag, som även avsåg vissa andra förmåner från socialförsäkringarna, framställdes det erinringar, som otvivelaktigt äro i hög grad vägande (se prop. 1950: 93, s. 190 ff.). Det stora flertalet understödsfall äro så kortvariga, att källskatte— avdrag i allmänhet icke kunna åstadkommas utan alltför stor apparat. En-

• Sida 303
•  Original

_ ; =,_—.T——_———,.—_—-—_n 'p—v 4

ligt skattekommitténs förslag skulle försäkringsorganen icke verkställa källskatteavdrag under de tre första månaderna av ersättningstiden för varje försäkringsfall. Detta skulle i fråga oin olycksfallen i arbete ha inne- burit, att sjukersättningen i över 90 procent av fallen hade kommit att undantagas från preliminärskatt. Någon effektiv kontroll över att slutlig skatt erlades skulle icke gärna kunna åstadkommas. Men eftersom skatte- plikt dock förelåge, måste sjukersättningarna ligga på en hög nivå i förhål- lande till arbetsförtjänsten med källskatten frånräknad.

Socialvårdskommitténs sakkunniga för olycksfallsförsäkringen ha en- hälligt varit av den meningen, att ett borttagande av skattefriheten för sjuk- penning icke är att förorda, och kommittén ansluter sig till denna uppfatt- ning. Kommittén har därför vid utarbetandet av förslagets bestämmelser om sjukpenningarnas beräkning sökt uppställa regler, som leda till- att er— sättningsbeloppen bli av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst med skatten frånräknad. Härav följer att en revision av den föreslagna Sjukpenningskalan kan bli nödvändig om inkomstskatternas storlek ändras väsentligt. Och då hänsyn icke kunnat tagas till det för- hållandet, att kommunalskattens storlek är olika på olika orter, blir den faktiska kompensationsgraden icke densamma för alla försäkrade med lika arbetsinkomst. Dessa olägenheter har kommittén emellertid funnit vara mindre vägande än de olägenheter, som skulle uppkomma om sjukersätt- ningarna gjordes till skattepliktig inkomst.

Vid en exakt beräkning av relationen mellan sjukersättningarna och de av skadefallen orsakade inkomstminskningarna bör hänsyn tagas till att det i följd av beskattningens progressivitet kan uppkomma en större minsk— ning av den slutliga skatten än som proportionellt motsvarar skatt på den beräknade inkomsten under sjukskrivningstiden. Storleken av detta ökade skattebortfall påverkas av ett flertal faktorer, såsom sjukskrivningstidens längd, eventuella inkomstbortfall av andra orsaker än olycksfall i arbete m. m. samt den skadades (och makes) inkomstläge. Beräkningar av skatte— bortfallets storlek under vissa angivna förutsättningar ha sammanställts i en av ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till socialde- partementet ingiven promemoria, som av departementet överlämnats till kommittén.

Beräkningarna i nämnda promemoria hänföra sig till den gällande sjuk- penningskalan. Det antages, att den skadade tillhör skatteortsgrupp V, att kommunalskatten är 8 kronor, att den statliga inkomstskatten utgör 100 procent av grundbeloppet, att den i 9 % OL definierade årliga arbetsför- tjänsten utgör den skadades enda skattepliktiga inkomst och att den för- delar sig jämnt på hela året, att inga andra inkomstbortfall än vid sjuk- dom till följd av olycksfall i arbete förekomma samt att vid skattens be- räkning avdrag för resor till och från arbetet, försäkringsavgifter m. m.

• Sida 304
•  Original

göres med 250 kronor. Från dessa förutsättningar ha kompensationsgrader- na beräknats för fall med sjuktider av 1 vecka, 6 veckor och hela året. Vid de korta sjuktiderna framkomnia höga tal för kompensationsgraden. Här- nedan återges resultaten för fall med 1 veckas sjuktid:

Inkomst- Förlorad dagsin- Kompensationsgrad i % Vid Sjukpenning kr. gränser komst (kr.) efter sjukpenningklassens for Sink" skatteavdrag undre inkomstgräns övre inkomstgräns penning- ensam- familj klasser ensam- familj ensam- familj ensam- familj stående utan barn kr. stående utan barn stående utan barn stående utan barn 3: 50 5: — 1 785 4: 52 4: 52 88,5 121,7 77,4 110,15 4: — 5: 50 . 2 040 .) 17 5: 17 87,0 116,1 77,4 106,4 4: 50 6: — 2 295 5: 82 5: 82 85,9 111,7 77,3 103,1 5: — 6: 50 2 805 6: 39 7: 10 93,9 105,6 78,2 91,5 6: — 7: 50 3 315 7: 55 8: 40 92,7 101,2 79,5 89,3 7: — 8: 50 3 825 8: 36 8: 72 95,7 108,9 83,7 97,5 8: — 9: 50 4 335 9: 46 9: 87 95,1 106,4 84,6 96,3 9: — 101 50 4 845 10: 43 10: 92 95,9 105,3 86,3 96,2 10 — 11 50 5 355 11: 19 12: 07 98,8 103,6 89,4 95,8 11: -— 12: 50 5 865 12: 25 13: 06 98,0 103,4 89,8 95,7 12: —— 13: 50 6 375 12: 91 14: 20 100,7 102,1 93,0 95,1 13: — 14: 50 6 885 13: 95 15: — 100,4 103,3 93,2 96,7 14 — 15:50

Vissa beräkningar rörande kompensationsgraden i de lägre ortsgrupper- na vid en årlig arbetsförtjänst av 5 000 kronor visade obetydligt högre tal för dessa ortsgrupper.

Promemorian sammanställdes innan de vid förra årets riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen hade antagits. Vissa beräkningar hade emellertid gjorts rörande inverkan av de av ortsavdragskommittén före- slagna ändringarna i de kommunala ortsavdragen. De gåvo vid handen, att skillnaden blev ganska obetydlig.

Systemet med sjukpenningklasser medför enligt sakens natur att sjuk- penningens storlek i förhållande till inkomsten blir olika för olika inkomst- lägen inom respektive klasser. Variationerna bli större ju större klass- bredderna göras. Om sjukpenningen i vissa inkomstlägen överstiger den

• Sida 305
•  Original

förlorade inkomsten, är detta icke liktydigt med överkompensation i den meningen, att försäkringen skulle få sammanlagt svara för ett större er- sättningsbelopp än som motsvarar de skadades inkomstförluster. Det är emellertid angeläget att tillse att sjukersättningarna i vart fall icke annat än undantagsvis komma att överstiga den förlorade inkomsten. Vid bedöman- det av vilka marginaler som av denna anledning böra hållas mellan den Obeskattade sjukpenningen och arbetsförtjänsten (utan skatteavdrag) har man främst att fästa avseende vid källskatteavdragens storlek. De svår- heräkneliga och i framtiden liggande inverkningarna på den slutliga skat- ten kunna näppeligen utöva något inflytande på de skadades villighet att återtaga arbetet.

Källskattens relativa storlek varierar avsevärt alltefter inkomstläget, ortsgruppen, den kommunala utdebiteringen och den skadades civilstånd. De nuvarande skillnaderna mellan familjer med och utan barn äro små och komma att bortfalla helt. Härnedan angivas källskatteavdragens belopp i vissa olika fall (belopp i kr. pr vecka).

Avdrag för ogift person utan Avdrag för gift man utan barn, barn, vid en veckolön av vid en veckolön av ortsgruPP 50 100 150 50 100 150 lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst I 4 7 15 20 27 35 2 5 11 16 20 29 11 .................. 4 8 14 23 27 39 2 6 10 19 20 33 lll .................. 4 8 16 23 29 40 3 G 11 19 22 33 lV .................. 5 8 17 24 31 42 3 7 13 20 24 35 V .................. 5 8 17 24 30 41 3 6 12 20 23 34

Av tabellen framgår bl. a. att det föreligger rätt små skillnader mellan de korresponderande beloppen för olika ortsgrupper. Som en av förutsätt- ningarna vid sjukpenningskalans utformning kan uppställas, att margi- nalerna mellan sjukpenningarna och arbetsförtjänsten böra vara så stora att de åtminstone i regel icke understiga de belopp, vartill källskatteav- draget kan uppgå i respektive inkomstlägen.

Den nuvarande anordningen med ett i alla sjukpenningklasser lika fa- miljetillägg har betydande nackdelar. Ett tillägg, som kan anses utgöra en skälig differens mellan familjeförsörjares och ensamståendes sjukpen- ningar i de högre klasserna, medför i de låga klasserna antingen att sjuk- penningen med familjetillägg kommer att överstiga arbetsförtjänsten eller också, om man vill undvika detta, att sjukpenningen för ensamstående blir oskäligt låg. I de låga klasserna —— där inkomsten är så låg att den åtgår för den skadades egen försörjning — är det skäligt, att sjukpenningen får även för ensamstående nära motsvara inkomsten. I de högre klasserna däremot är det rimligt att marginalerna mellan inkomsten och sjukersätt-

• Sida 306
•  Original

ningen göras större för ensamstående än för familjeförsörjare. Principiellt vore det sålunda väl försvarligt att låta familjetilläggen likaväl som grund- sjukpenningarna stiga med inkomsten. Ett sådant system för ersättningar- nas beräkning torde emellertid vara svårförståeligt för allmänheten. Från denna synpunkt vore det bättre att i Sjukpenningskalan upptaga de för familjeförsörjare avsedda sjukpenningbeloppen och låta de ensamståendes ersättningar framkomma genom vissa avdrag, större i de högre än i de lägre klasserna. Men någon fullgod lösning kan icke heller erhållas på detta sätt. Kommittén har därför stannat för att föreslå en anordning med sepa- rata skalor för familjeförsörjare och ensamstående. Skalan för familje- försörjare skall tillämpas i de fall, där rätt till familjetillägg nu föreligger.

Att lägsta sjukpenningen för ensamstående vid 1948 års lagändring be- stämdes till 3 kronor 50 öre berodde därpå, att detta belopp ansågs böra vara minimum för dem som skulle bli'berättigade till sjukpenning av den- na storlek inom den allmänna sjukförsäkringen. Såsom förut nämnts ut- talade andra lagutskottet vid lagändringen, att då sjukpenning från den obligatoriska sjukförsäkringen skulle utgöra 3 kronor 50 öre för kassemed- lemmar mellan 18 och 67 år, kunde sjukpenning enligt OL självfallet icke bestämmas till lägre belopp.

Vid en konsekvent tillämpning av den nyssnämnda principen borde sjukpenningen för familjeförsörjare utgå med lägst det belopp, som mot- svarar sjukförsäkringslagens sjukpenning med familjetillägg. Därav skulle följa vissa höjningar av de i OL nu föreskrivna sjukpenningarna till fa- miljeförsörjare i de lägsta klasserna. Dessa ersättningar äro emellertid re- dan nu så stora att de i vissa fall överstiga den skadades arbetsförtjänst. Detta föranledde andra lagutskottet till det uttalandet, att frågan om över- kompensation borde ägnas särskild uppmärksamhet vid kommitténs fort- satta utredning.

På grund av sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge har kommittén icke ansett det" vara motiverat att låta de i sjukförsäkringslagen stadgade sjuk- penningbeloppen vara normerande vid revisionen av olycksfallsförsäkring- en. I kommitténs förevarande förslag till sjukpenningskalor har minimi- sjukpenningen för reguljära fall upptagits till 4 kronor för ensamstående och 5 kronor för familjeförsörjare.

Enligt 6 ä 2 mom. 3 st. OL kan sjukpenningen i vissa fall understiga de i Sjukpenningskalan upptagna beloppen. Härför förutsättes dels att den skadades årliga arbetsförtjänst är lägre än 1 600 kronor, dels att han är under 18 år eller över 67 år eller att hans arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan var- aktig omständighet. Sjukpenningen i dessa fall utgör 2 kronor när arbets- förtjänsten understiger 1 200 kronor, och 3 kronor när arbetsförtjänsten uppgår till 1 200 men ej 1 600 kronor.

• Sida 307
•  Original

___—= —,__-—___.. —-v-__ __.

En dylik särregel har även intagits i kommitténs förevarande förslag. Under utredningen har det framhållits, att skadeanmälningarna emellanåt icke lämna tillräcklig ledning för bedömande, om den skadade haft sådan nedsättning av arbetsförmågan att särbestämmelsen bör tillämpas. Detta synes emellertid icke vara något avgörande skäl emot att bestämmelsen bibehålles.

Som en av förutsättningarna vid sjukpenningskalornas utformning har kommittén i det föregående angivit, att marginalerna mellan sjukpen- ningarna och arbetsförtjänsten böra vara så stora, att de åtminstone i regel icke understiga de belopp, vartill källskatteavdraget kan uppgå i respektive inkomstlägen. För familjeförsörjarnas del torde Sjukpenningskalan böra göras så förmånlig som den lämpligen kan vara utan att den nyssnämnda förutsättningen eftergives. Beträffande icke-försörjare torde marginalen i förhållande till inkomsten i vart fall böra göras så stor att sjukpenningarna i genomsnitt komma att ligga ungefär 10 procent under familjeförsörjar- nas ersättningar. Därav skulle följa, att en mot det nuvarande familjetill- lägget svarande differens kommer att hållas vid det inkomstläge, där fa- miljeförsörjarna erhålla en sjukpenning av 15 kronor. I de lägre inkomst- klasserna blir differensen mindre, i de högre större. Vissa variationer uppåt och nedåt uppkomma i följd av klassystemet. I kommitténs förslag ha sjukpenningbeloppen vid årsförtjänster över 2700 kronor upptagits till hela krontal för såväl familjeförsörjare som ensamstående; på grund därav bli de mot familjetilläggen svarande differenserna i dessa inkomstlägen antingen 1 krona eller 2 kronor.

På grund av skattens progressivitet måste skalorna vara regressiva i för- hållande till arbetsförtjänsten utan skatteavdrag. Kommittén har övervägt två olika metoder för sjukpenningens beräkning. Enligt den av kommittén valda metoden skall sjukpenningen liksom nu beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst utan skatteavdrag. Den avsedda regressiviteten har åstadkommits genom att sjukpenningbeloppen avvägts så, att de komma att utgöra summan av ett fixt belopp och en viss del av mittinkomsten i klassen. Enligt den alternativt diskuterade metoden skulle ersättningsunderlaget vid sjukpenningens beräkning utgöras av den skadades arbetsförtjänst med av- drag av ett belopp, som motsvarade preliminär skatt för arbetsförtjänsten ifråga enligt den gällande källskattetabellen för viss ortsgrupp och viss kommunal utdebitering; en och samma tabell skulle användas i samtliga fall. Med denna metod skulle det bli lättare att framdeles genomföra de an- passningar av relationen mellan sjukpenning och arbetsförtjänst, som kun- na bli påkallade om inkomstskatternas storlek skulle ändras avsevärt; en anpassning kunde nämligen åstadkommas genom att de nämnda avdragen från arbetsförtjänsten finge beräknas efter en annan källskattetabell än förut. Den av kommittén valda metoden har emellertid företräden i andra

• Sida 308
•  Original

a) Gift man utan barn hänseenden. Den medger att sjukpenningen liksom nu beräknas direkt efter arbetsförtjänsten, och man undviker att vid beräkningen använda en käll- skattetabell, som i många fall, kanske i flertalet, bleve en annan än den för den skadade gällande tabellen för preliminär skatt.

Beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalorna ha flera förslag diskuterats inom kommittén. Enligt ett av förslagen (alt. 1) skulle skalan för familjeförsörjare avvägas så, att sjukpenningen till familjeför- sörjare komme att med 1 krona överstiga 2/3 av den dagliga arbetsför- tjänsten vid klassmitten (daglig arbetsförtjänst = 1/360 av årliga arbets- förtjänsten). Motsvarande värden i skalan för ensamstående skulle vara 50 öre och 60 procent av arbetsförtjänsten. Klassbredden blev 540 kronor i den förra skalan och 600 kronor i den senare. Kompensationsgraderna i vissa inkomstlägen belysas av nedanstående uppställning:

Ärlig arbetsförtj änst Sjukpenning

Sjukpenning i % av gränsinkomsterna efter källskatteavdrag enligt

kr. kr. tab. V: 10 tab. IV: 18 2 430 — 2 970 6 96,0 — 79,1 103,1 —- 85,5 5 130 _ 5 670 11 89,9 — 81,9 96,7 — 88,5 7830—8370 16 89,2 —84,2 96,9 ——91,1 b) Ogift person utan barn . _ _, _ _ Sjukpenning i %, av gränsinkomsterna Årlig arbitsforuanst Sinkiifnnmg efter källskatteavdrag enligt r. . r tab. V: 10 tab. IV: 18 2400—3000 5 85,1—69,0 91,7 —73,4 5 400 — 6 000 10 81,5 — 75,0 87,7 -— 81,0 7 800 — 8 400 14 83,8 — 78,1 90,7 — 84,1

Beräkningarna av kompensationsgraden avse härovan liksom i det föl- jande sjukpenningens storlek per vecka i förhållande till veckoförtjänsten efter källskatteavdrag för veckolön.

De berörda skalorna uppfylla i stort sett de i det föregående angivna förutsättningarna. Om man bortser från maximibeloppens höjning, skulle dessa skalor, i jämförelse med den gällande skalan, medföra vissa minsk- ningar i alla inkomstlägen för försörjare och i flertalet inkomstlägen för ensamstående. Minskningar i denna utsträckning äro icke nödvändiga för att skalorna skola uppfylla de uppställda förutsättningarna. En höjning av tillrådlig storlek åstadkommes bäst genom ökningar av de förut nämnda

• Sida 309
•  Original

>>fixa beloppen». Ett av de inom kommittén diskuterade alternativen (alt. 2) innebär i jämförelse med det ovan nämnda förslaget (alt. 1) att de fixa beloppen höjts från 1 krona till 1 krona 50 öre för familjeförsörjare och från 50 öre till 1 krona 17 öre för ensamstående. Enär klassbredderna å 540 och 600 kronor — som valts för att sjukpenningbeloppen skola utgöra hela krontal — äro väl stora vid låga inkomster, ha såväl klassbredderna som sjukpenningintervallen minskats till hälften i de lägsta klasserna. Det- ta innebär smärre avvikelser från de förut nämnda formlerna.

I nedanstående uppställning göras jämförelser mellan de i alt. 2 före- slagna sjukpenningarna till familjeförsörjare och motsvarande veckolöner efter källskatteavdrag i vissa fall för gift man utan barn :

g' . Lägsta och högsta veckolön med . _ __ .jukpenning . Arllg arbetsförtjanst avdrag enligt per dag per. vecka tab. V: 10 tab. IV: 18 — 2 160 5: — 35: — — 38: 54 — 36: 54 2 160 — 2 430 5: 50 38: 50 38: 54 — 43: 73 36: 54 — 40: 73 2 430 —— 2 700 6: —— 42: — 43: 73 — 47: 92 40: 73 — 44: 92 2 700 — 3 240 7: — 491— 47: 92 — 57:31 44: 92 — 53: 31 3 240 — 3 780 8: — 56: — 57: 31 — 64: 69 53:31 —— 60: 69 3 780 — 4 320 9: —— 63: — 64: 69 — 73: 08 60: 69 — 68: 08 4 320 — 4 860 10: — 70: — 73: 08 — 81: 46 68:08 — 75: 46 4 860 — 5 400 11: — 77: — 81: 46 —— 89: 85 75: 46 — 83: 85 5 400 — 5 940 12: — 84: — 89: 85 — 98:23 83: 85 — 91: 23 5 940 — 6 480 3: — 91: — 98: 23 —— 106: 62 91:23 —— 98: 62 6 480 — 7 020 14: — 98: — 106: 62 — 113100 98:62 — 104: 00 7 020 — 7 560 15. —— 105: —- 113: 00 — 121: 39 104: 00 — 111: 89 7560—8 100 16:— 112:— 121239—128: 77 111: 39 — 118: 77 8100—8640 17: — ll9z— 128: 77—137: 16 118: 77—126: 16 8 640 — 18: — 126: — 137: 16 —— 126: 16 —

Av uppställningen framgår bl. a. att sjukpenningarna i alla klasser nära motsvara lägsta veckolönen med avdrag enligt tab. V: 10. I förhållande till veckolönen med avdrag enligt tab. IV: 18 — de högsta förekommande av- dragen —— kunna de föreslagna sjukpenningarna i någon utsträckning in— nebära överkompensation, men dessa ytterlighetsfall behöva icke giva an- ledning till betänkligheter.

En överst å s. 254 intagen tablå innehåller motsvarande uppgifter rörande de i att. 2 föreslagna sjukpenningarna för ogift person utan barn.

Ett tredje förslag (alt. 3) skiljer sig från alt. 2 främst i det hänseendet, att klassbredderna ökats något i de högre klasserna. I skalan för familje- försörjare har klassbredden vid inkomstlägen över 5 400 kronor ökats från 540 till 600 kronor, och i skalan för ensamstående har klassbredden vid inkomstlägen över 5 700 kronor ökats från 600 till 660 kronor. Vidare har i skalan för ensamstående sådan jämkning vidtagits att det förut nämnda fixa beloppet blir 1 krona i stället för 1 krona 17 öre. De i detta alternativ föreslagna sjukpenningarna till familjeförsörjare med årsförtjänster över

• Sida 310
•  Original

. . _ Sjukpenning Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt Arlig arbetsfortj anst per dag per vecka tab. V: 10 tab. IV: 18 — 1 700 4: — 28: — — 30: 69 — 28: 69

1 700 — 2 000 4: 50 31: 50 30: 69 — 35: 46 28: 69 — 33: 46 2 000 — 2 300 5: — 35: — 35: 46 — 40:23 33:46 — 37: 23 2 300 —— 2 600 5: 50 38: 50 40: 23 — 45:00 37: 23 — 42: 00 2 600 — 3 200 6: — 42: — 45: 00 — 53:54 42: 00 — 49: 54 3 200 — 3 800 7: — 49: — 53:54 — 62:08 49: 54 — 58: 08 3 800 — 4 400 8: — 56: 62: 08 — 70: 62 58: 08 — 65: 62 4 400 — 5 000 9: — 63: — 70:62 — 79: 16 65:62 — 73: 16 5 000 — 5 600 10: — 70: — 79: 16 — 88: 69 73: 16 — 81:69 5 600 — 6 200 11: — 77: — 88:69 — 97: 23 81:69 — 90: 23 6 200 — 6 800 12: — 84: — 97:23 — 103: 77 90: 23 — 95: 77 6 800— 7 400 13: — 91: — 103: 77 — 112: 31 95:77 — 104: 31 7 400 — 8 000 14: — 98: — 112: 31 — 120: 85 104: 31 — 111: 85 8 000 — 8 600 15: — 105: — 120: 85 — 128: 39 111: 85 — 118: 39 8 600 — 16: — 112: — 128: 39 — 118: 39 —

5400 kronor jämföras härnedan med motsvarande veckolöner efter skatteavdrag i vissa fall för gift man utan barn :

. _ » Sjukpenning Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt Arllg arbetsfortjanst per dag per vecka tab. V: 10 tab. IV: 18

5 400 — 6 000 12: — 84: — 89: 85 — 98: 39 83: 85 — 90: 39 6 000 — 6 600 13: — 91: — 98: 39 — 107: 92 90: 39 — 98: 92 6 600 — 7 200 14: -— 98: — 107: 92 — 116: 46 98: 92 — 107: 46 7 200 — 7 800 15: — 1051— 116: 46 — 125: 00 107: 46 — 115: 00 7 800 — 8 400 16: — 112: — 125: 00 — 133: 54 115: 00 — 123: 54 8 400 — 9 000 17: — 119: — 133: 54 — 143: 07 123: 54 — 132: 07 9 000 — 18: — 126: — 143: 07 — 132: 07 —

Härnedan jämföras de i alt. 3 föreslagna sjukpenningarna till ensam- stående med veckolönerna efter källskatteavdrag för ogift person utan

barn : . _ Sjukpenning Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt Arlig arbetsförtjänst per dag per vecka tab. V: 10 tab. IV: 18 — I 800 4: — 28: — — 32: 62 — 30:62

1 800 — 2 100 4: 50 31: 50 32: 62 — 36: 38 30: 62 — 34: 38 2100—2400 5: — 35: —- 36: 38— 41:15 34: 38— 38:15 2 400 — 2 700 5: 50 38: 50 41: 15 — 46: 92 38: 15 — 43: 92 2 700 — 3 300 6: — 42: — 46: 92 —' 55: 46 43: 92 — 51: 46 3 300 — 3 900 7: — 49: — 55:46 — 64:00 51:46 — 60: 00 3 900 — 4 500 8: — 56: — 64: 00 — 72: 54 60: 00 — 67: 54 4 500 — 5 100 9: — 63: 72:54 — 81:08 67: 54 — 75: 08 5 100 — 5 700 10: — 70: — 81: 08 — 90: 62 75: 08 — 83: 62 5700—6360 11:— 77: — 90: 62— 98:31 83:62— 91:31 6 360 — 7 020 12: — 84 — 98:31 — 107: 00 91:31 — 99:00 7 020 — 7 680 13: — 91 107: 00 — 116: 69 99:00 — 107: 69 7 680 — 8 340 14: — 98 — 116: 69 — 124: 38 107: 69 — 115: 38 8 340 —— 9 000 15: — 105: — 124: 38 — 134: 07 115: 38 — 124107 9 000 — 16: — 112: — 134: 07 — 124: 07 —

• Sida 311
•  Original

Enligt den i alt. 2 föreslagna skalan för familjeförsörjare blir sjukpen- ningen i näst högsta klassen 89.5 procent av mittinkomsten efter källskatte— avdrag enligt tab. V: 10 för gift man utan barn, och för ensamstående är motsvarande relation 83.6 procent. Enligt alt. 3 bli de motsvarande rela- tionerna 86.0 procent för familjeförsörjare och 80.9 procent för ensam- stående.

Från de förut angivna förutsättningarna för sjukpenningskalornas kon— struktion äro både alt. 2 och alt. 3 godtagbara lösningar. Den något ökade regressivitet i de högre sjukpenningklasserna, som främst skiljer alt. 3 från alt. 2, är enligt kommitténs mening välmotiverad. Det torde nämligen vara helt rimligt att kompensationsgraden får sjunka något i inkomstlägena närmast under årsförtjänstens maximibelopp. Då sjukpenningskalorna i alt. 3 även i övrigt synas vara lämpligt avvägda, har kommittén stannat för att förorda dessa skalor.

Enligt 6 5 3 mom. 3 st. OL kan invaliditetslivränta höjas med upp till 1 800 kronor om året när olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan och tillika behov av vård som icke ersättes enligt 6 5 1 mom. Dylikt ersätt- ningstillägg vid hjälplöshetstillstånd (vårdbidrag) kan däremot f. n. icke utgå å sjukpenning. Är den skadade så illa ställd, att vårdbidrag å livränta kommer att utgå, bör även sjukpenningen kunna förhöjas med sådant bi- drag. Vårdbidrag å sjukpenning bör också kunna utgå när skadan i andra fall nödvändiggör varaktigt sängläge och undantagsvis även eljest vid på- tagligt behov av hjälp och biträde av annan person. Kommittén föreslår en bestämmelse att vårdbidrag utgives även vid sjukdomstillstånd, när detta föranleder varaktigt sängläge eller i jämförlig mån medför behov av vård och tillsyn.

Under förarbetena till 1948 års ändringar i OL diskuterades åtgärder till förhindrande av att överförsäkring uppkomme genom kollektiva eller en- skilda tilläggsförsäkringar.

Socialvårdskommittén framhöll, att lagändringen syftade till att den lag- stadgade sjukerxsättningen skulle bli i och för sig tillräckligt effektiv för arbetstagare i de vanliga inkomstlägena och att stora risker för betän'kliga överförsäkringar skulle uppkomma om komplementförsäkringarna icke an- passades efter det ändrade läget. Efter överläggning med representanter för för-s-äkringsinrättningar, som meddelade komplementförsäkringar, hade kommittén icke funnit nödvändigt att då föreslå lagstiftning beträffande komplementför—säkring-arna. Kommittén förklarade sig emellertid ha för av- sikt att längre fram taga upp frågan till nytt övervägande.

Även i några remissyttranden och i Kungl. Maj:ts proposition gjordes vissa uttalanden angående komplementförsäkringarn-a. Under riksdagsbe- han—dlingen avslogs en motion om omedelbar lagstiftning för frågans regle- ring. I detta sammanhang framhöll andra lagutskottet (utl. nr 42), att mis-s-

• Sida 312
•  Original

bruk av komplementförsäkringar borde förhindras men att detta borde i första hand ske på annat sätt än genom lagstiftning. Utskott-et förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Rörande utvecklingen efter 1948 har socialvårdskommittén inhämtat, att de försäkringsanstalter, som meddela olycksfallsförsäkring av här ifråga— varande slag _ främst Försäkringsanstalten Samarbete — väsentligen an- passat sin verksamhet efter det nya läget. Någon lagstiftning med avseende särskilt på dessa försäkringar torde därför nu icke vara aktuell. Det bör emellertid uppmärksammas, att de 5. k. f-ria sjukkassornas rätt att utge Sjukhjälp vid olycksfall i arbete icke är begränsad och att dessa kassor lära i sin ackvis-ition särskilt framhålla att de — till skillnad från de er- kända sjukkassorna _ lämna samma Sjukhjälp vid olycksfall i arbete som vid vanlig sjukdom. Kommittén finner det angeläget, att de icke erkända kassornas verksamhet i detta hänseende tillrättalägges på lämpligt sätt. I första hand bör det undersökas, om rättelse kan åstadkommas på frivillig- hetens väg. Kommittén föreslår därför, att pensionsstyrelsen erhåller i upp- drag att söka åvägabringa beslut om lämpliga stadgeändringar eller, alter— nativt, framlägga förslag till reglerande bestämmelser.

I vissa fall har skatteplikt ansetts föreligga för sjukersättning, som ut- givits av arbetsgivare med självrisk. Till undan-röjande av de olikheter, som därigenom uppkommit mellan självrisk-fall och andra fall, har fr. o. m. innevarande år en ändring skett i 19 & kommunalskattelagen. Enligt den ändrade lydelsen är från skatteplikt undantagen bl. :a. ersättning, som enligt vad i lag är stadgat utgått till någon vid olycksfall i arbete (i annan form än som livränta). I vilken utsträckning skattefrihet föreligger även då den skadade utfår ersättningen i form av sjuklön synes vara oklart. Om den del av sjuklönen, som motsvarar lagstadgad sjukpenning, är skattefri, blir resultatet ofta, att den anställde under sjukskrivningen får lyfta ett större belopp än den vanliga, till fullla belopp-et källbeskattade lönen. Hithörande frågor torde böra uppmärksammas vid pågående överarbetningar av skatte-

författningarna.

D.' Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning

De gällande reglerna och vissa uppkomna spörsmål

Enligt 8 & OL skall vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstad- kommit nedsättning av arbet—sförmågan, hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadan-s inflytande på de särskilda färdig- heter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt

• Sida 313
•  Original

till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, ska-ll hänsyn jämväl därtill tagas.

Dessa bestämmelser hämtades, med en mindre jämkning, från 1901 års olycksfallsersättningslag. I denna lag angåvos även vissa procenttal, som skulle tjäna till ledning vid bedömningen, t. ex. 20 procents invaliditet vid blindhet på ena ögat och 50 procents invaliditet vid förlust av ena handen eller foten. Vid tillkomsten av OL ansågs det icke nödvändigt att medtaga dylika exemplifierande bestämmelser, enär ersättningsfrågorna skulle kom- ma att bedömas av särskilt kvalificerade myndigheter.

I tillämpningen ha :s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanligen före- kommande invaliditetsgrad—erna vid olika slags skador, erhållit mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Som exempel på dessa normal- satser mä anföras följande:

inv :t i %

amputation å överarmen med god protesfunktion 65

>> >> >> >> dålig » 70—75 » >> underarmen >> god » 60

>> >> » » dål'ig >> 65 >> >> lårbenet >> god » 55

>> >> >> » dålig » 60—70 » » underbenet » god » 40 >> » » >> dålig » 45—50

förlust av tumme 25

>> >> pekfinger 14 » » långfinger 10

>> » ring- eller lillfinger ej 10 >> >> stortå ej 10 fullständig styvhet i armbå—gsleden 25—33 1/3

>> >> >> knä (rakt) 25

blindhet å ena ögat 20 förlust av ena ögat 25

» » hörseln på ena örat 10

>> >> ' >> >> båda öronen 50

Ä-rrbildningar, ömhet, stelhet, smärtförnimmelser och andra 'dylika om- ständigheter kunna ge anledning till att invaliditetsgraden höjes över tabell- sat-sen.

En tabell för ögonskador upptager normalsatserna för olika grader av synnedsättning på ena ögat eller båda ögonen.

Tabellerna utgöra en stomme, vars invaliditetsgrader äro direkt tillämp- liga i vissa typiska fall och i övrigt kunna tjäna till ledning vid bedöm- ningen. . _

I fråga om personer med intellektuellt yrke förekom-ma vissa avvikelser från tabellsatserna. Särskild hänsyn till yrket tages eljest främst beträf-

• Sida 314
•  Original

fande ögonskador, som drabbat arbetar-e med sådan sysselsättning, vari syn- förmågan är av större betydelse än eljest. För chaufförer beräknas inva- liditetsgraden vid blindhet på ena ögat i regel till 25 i stället för 20 procent. Som exempel på något större avvikelser må nämnas, att invaliditetsgraden vid ögonskada för en matros i ett fall bestämts till 10 procent i stället för c:a 1 procent för arbetare i allmänhet och för en styrman i ett fall till 30 procent i stället för c:a 20 procent för arbetare i allmänhet.

Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder bruka icke förekomma. Beträffande skador med minst 30 procents invaliditet infördes genom 1948 års ändring i OL den gradering av ersättningarna efter åldern, som följer därav att livräntan i sådana fall utgår med visst förhöjt belopp från 18 till 67 års ålder.

Den skadades kön inverkar icke vid invaliditetsbedömningen utöver vad som följer av att hänsyn skall tagas till yrkesförhållandena.

Förhandenvaron av tidigare skada eller lyte medför ej sällan, att inva- liditetsgraden bestämmes högre än eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat (invaliditet i regel 20 procent), genom den aktuella skadan fått synförmågan på det friska ögat ned-satt till 0.4 (i vanliga fall ej 10 pro- cents invaliditet), utgör den sammanlagda invaliditeten 40 procent, och invaliditetsgraden på grund av olycksfallet brukar beräknas till 25 procent (enär den skadade förlorat 2O/so av den före sista skadan kvarstående ar- betsförmågan). Om synförmågan på det friska ögat gått helt förlorad genom den aktuella skadan, anses denna ha medfört 100 procents invaliditet.

För invaliditetsbedömningen enligt OL är, såsom av den lämnade redo- görelsen framgår, karakteristiskt att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades förvärvsförmåg—a, den ekonomiska in- validiteten. Detta gäller dock icke generellt. Följdverkningarna av en del skador äro av sådan art, att de icke låta inrangera sig under invaliditetsta- bellernas system av precisa procentsatser. Så är fallet t. ex. beträffande fysiska och psykiska störningar efter huvudskador (yrsel, svindelkänsla, lynnesförän'dringar, trötthet o. s. v.). De vid läkarundersökningen direkt iakttagna symptomen lämna i dylika fall ofullständigt underlag för inva- liditetsbedömningen. Ledning måste sökas i skadans faktiska inverkan på den skadades förmåga till förvärvsarbete. Till följd härav blir bedöm- ningen av dessa fall i högre grad beroende av den skadad-es individuella förhållanden.

Enär invaliditetstillståndet ofta undergår betydande förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden till en början fastställes för viss begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger.

Antalet invaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete var under åren 1942—1946 i medeltal ungefär 3 250 om året. Ungefär 1/4 av fallen voro finger-skador. Med-elinvaliditeten för dessa vid livräntans början var unge—

• Sida 315
•  Original

_'—r—:—I_.*r,_w_ __". __

._—r

får 17 procent. För samtliga fall var medelinvaliditeten 23 procent. I över hälften av fallen understeg den först bestämda invaliditetsgraden 20 procent och i 4/5 av fallen 30 procent.

År 1938 hemställde Landsorganisationen, på förslag av Metallindustri- arbetareförbundet, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt Rfa att vid den då beslutade översynen av OL taga under särskilt övervägande möjligheterna att tillgodose önskemålet om en av invaliditetstabeller mindre hun-den in- validitetsprövning. Förbundet hade anfört, att inv-aliditetstabellens procent- tal endast borde anses som en utgångspunkt, angivande den normala inva— liditeten. Landsorganisationens framställning överlämnades av Kungl. Maj :t till Rfa för att tagas i övervägande vid utredningen.

Även från försäkringshåll har kritik riktat-s mot de nuvarande bedöm- ningsprinciperna, som ansetts leda till att de lindriga skadorna överkom- penseras.

Principerna för invaliditetsbedömningen ha varit föremål för diskussion vid de nordiska socialförsäkringsmötena, senast mötet i Stockholm år 1948, och i andra sammanhang. En översikt över de tillämpade grunderna i Sverige och ett stort antal främmande länder lämnades på sin tid i J. Nor- dins år 1932 utkomna arbete »Invaliditet vid olycksfallsskador».

Beträffande utvecklingen i utlandet under senare år synas olika tendenser göra sig gällande. I England fäste man tidigare helt avseende vid den eko- nomiska invaliditeten, men enligt den nya lagstiftningen lägges huvudvikten vid skadans beskaffenhet i och för sig. I Finland, där bedömningen tidigare följt ungefär samma linjer som i Sverige, uppdelade man år 1948 invalidi- tetsräntorna — som förutsätta minst 30 procents invaliditet _ i en lytes- ersättning (>>g-rundränta») och en ersättning för mistad förvärv-sförmåga (»kompletteringsr—änt-a»). Den senare skulle bestämmas med hänSyn till de ekonomiska möjligheter, som invaliden hade i framtiden, men avsikten var att man skulle använda sig av >>vissa grupperingar, där den skadades ålder, kön, allmänna hälsotillstånd, yrke med flera egenskaper ställes i förhållande till den färdighet som han mist genom olycksfallet». Redan år 1950 skedde emellertid en ändring, som medför att kompletteringsräntan i regel bestäm- mes mera schematiskt.

Rfa och socialförsäkringsbolagen ha vid Vissa tillfällen verkställt utred— ningar för att söka utröna i vad mån de .för olika slags skador beräknade invaliditetsgraderna svara mot de faktiska. Sedan en sådan utredning verk- ställts beträffande skador på extremiteterna tillkännagav FR år 1933 vissa jämkningar av tillämpad praxis med avseende på fingerskador, och sam- tidigt gjordes ett uttalande rörande inval'iditetstabellernas roll. Rådet fram- höll därvid bl. a. såsom synnerligen angeläget, att invaliditetsbedömningen icke inskränktes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats, under vilken skadan anatomiskt sett vore att hänföra. Erfor—

• Sida 316
•  Original

derlig hänsyn måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadades del vore ägnade att öka eller minska den ådragna skadans inverkan på hans förmåga att genom arbete försörja sig. Att härvid även personliga egen- ? skaper hos den skadade —— exempelvis psykisk undermålighet i ett eller annat hänseende med ty åtföljande oförmåga till anpassning — kunde vara * av betydelse ansågs vara tydligt. Vidare framhöll rådet bl. a. önskvärd- heten av att undersökningarna angående den s. k. faktiska invaliditeten utvidgades och fullständigades, så att en allt säkrare vägledning erhölles för en rättvis invaliditetsbedömning.

Även vid andra tillfällen ha ändringar i normalsatserna tillkännagivits. År 1944 framlades ett av en sakkunnig läkare, över-läkaren Nilsonne, på FRs uppdrag utarbetat förslag till ändringar i bedömningen, innebärande dels införandet av vissa tabellmässiga förhöjningar under den första liv- räntetiden, främst i fråga om extremitetsskador, dels vissa jämkningar i övrigt. Sedan Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening på grundval av vissa undersökningar avgivit yttranden över Nilsonnes förslag, över-läm- nade FR år 1948 utredningsmaterialet till socialvårdskommittén. FR hade funnit att materialet torde kunna bli av betydelse vid revideringen av OL. Bl. -a. kunde tänkas, att kommittén skulle finna en särskild ersättningsform eller ett särskilt efter i lagen angivna regler utmätt tillägg till livränta böra ifrågakomma under tillvänjningstid. Rådet hade icke ansett sig böra införa en ny princip i 'invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas.

I sin utredning framhöll Nilsonne, att de invalidiserades möjligheter att utföra förvärvsarbete bestämmas ej blott av den anatomiska defekten i och för sig, utan även av vissa andra mycket individuella och svårbedömliga omständigheter, näm- ligen dels bristande lillvänining — innan den skadade lemmen »omskolats» och andra lemmar uppövats i sin vikarierande funktion —— dels en social invaliditet, bestående i att den skadades möjligheter att utnyttja sin återstående arbetsför- måga i början ofta äro begränsade till följd av mindre god tillgång på sådant arbete, som är lämpat för honom i hans invalidiserade tillstånd. På grund av svårigheten att i det enskilda fallet i procent värdera betydelsen av den bristande tillvänjningen och den sociala invaliditeten föreslog Nilsonne den lösningen, att en schematiskt bestämd ersättningsförhöjning skulle ges under en likaledes sche- matiskt bestämd första tid. Generella regler härom föreslogos för fingerskador. Den enligt gällande praxis bestämda invaliditetsgraden skulle för armamputerade höjas med hälften under de första 3 månaderna, dock högst till 100 procent, och för benamputerade skulle samma tillägg ges i 6 månader; ersättning i denna form förutsattes skola i allmänhet utgå från den tidpunkt då protes erhölls. Beträffande fingerskadorna föreslogs å ena sidan höjning av invaliditetsgraderna under första tiden, är andra sidan vissa sänkningar för tiden därefter. Som exempel kan näm- nas, att normalgraden vid förlust av ena tummens ytterfalang — nu 12 procent ——- föreslogs till 25 procent under de 3 första månaderna av invaliditetstillståndet och därefter 10 procent, att normalgraden vid amputation av ena tummens båda falanger — nu 25 procent -— föreslogs till 50 procent i 6 månader och därefter oförändrat 25 procent samt att normalgraden vid amputation av ena handens

• Sida 317
•  Original

M'W——— _— wn-n -»

M.Mm' '._—4 :* -—

ring— och lillfingrar _ nu 15 procent _ föreslogs till 25 procent i 3 månader och därefter 12 procent.

Rfa ansåg det vara påkallat, att ett försök gjordes att statistiskt belysa spörs- målet, huruvida de i Nilsonnes förslag gjorda antagandena om olika skadors be- tydelse under en övergångstid och därefter tillräckligt väl svarade mot faktiska förhållanden. Utredningar i detta syfte infordrades beträffande invaliditetsfall, i vilka livränta första gången tillerkänts under ettårsperioden 1/10 1943—30/9 1944. I de fall, då den skadade återgått till samme arbetsgivare, begärdes upp— gifterna från denne; i övriga fall tillskrevs livräntetagaren själv. Motsvarande ut- redningar verkställdes av de större socialförsäkringsbolagen. Bearbetning av hela materialet företogs sedermera inom Rfa. Besvarade utredningsform—ulär hade in- kommit i 2283 fall. Arbetskraft hade emellertid icke kunnat avdelas för den lö— pande granskning och komplettering, som varit behövlig särskilt beträffande de från livräntetagarna själva inkomna uppgifterna. Den systematiska bearbetningen fick därför inskränkas till de från arbetsgivarna inkomna utredningarna. Denna bearbetning omfattade 1 243 fall (1 109 manliga och 134 kvinnliga livräntetagare), Resultaten sammanställdes i tabeller. belysande förhållandet mellan den beräk— nade invaliditetsgraden och den procentuella inkomstminskningen vid olika ska— dor, invaliditetsgrader och löptider för livräntan. _ Ur tabellerna för manliga livräntetagare må här återges följande data. Av handskadorna ansåges 43 pro- cent ha medfört intet eller obetydligt hinder i arbetet, och samma förhållande förelåg beträffande 29 procent av andra skador på övre extremiteterna, 28 procent av skador på undre extremiteterna och 58 procent av ögonskadorna. I 83 procent av fallen hade arbetet återupptagits senast 14 dagar efter livräntans begynnelse- dag. Längre dröjsmål med återgång till arbetet hade främst förekommit i fall med relativt hög invaliditet (i 3/10 av fallen med minst 30 procents invaliditet). I åt— skilliga fall hade den ekonomiska invaliditeten angivits vara högre än den be— räknade. Ingen som helst ekonomisk invaliditet uppgavs emellertid för 3/4 av fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/3 av fallen med 15—18 procents invaliditet, nära 6/10 av fallen med 20—25 procents invaliditet och åt— skilliga fall med högre beräknad invaliditet. För samtliga fall utgjorde medeltalet för den ekonomiska invaliditeten 44 procent av medeltalet för den beräknade. Vid fördelning av samtliga fall på tre grupper med olika långa löptider för livräntor- na _ i första gruppen var livräntans löptid intill utredningsdatum mindre än 61/4.» män., i andra 61/4 men ej 99% män. och i den tredje 995 män. eller längre _ blev relationen mellan den ekonomiska och den beräknade invaliditeten ungefär densamma (45, 46 och 43). För den största skadegruppen — handskadorna, som omfattade 428 fall _ var relationen 53 för fall med högst 61/2 månaders löptid och 38 för fall med längre löptid.

Rfa anförde i sitt utlåtande över Nilsonnes förslag, att den verkställda statisti- ska undersökningen visserligen icke lett till ett resultat, som gåve stöd för något mera bestämt ståndpunktstagande, men att den dock — i den begränsade omfatt- ning materialet befunnits användbart för bearbetning _ givit vid handen, att behovet av tillvänjningslivräntor, särskilt vid låga invaliditetsgrader, icke kunde i stort sett anses särskilt framträdande. Ehuru det sålunda måste anses tveksamt, om tillräckliga skäl överhuvud förelåge för införande av tillvänjningslivräntor, funne anstalten sig icke höra i princip motsätta sig det framlagda förslaget där- om. Anstalten förordade vissa avvikelser från förslaget, bl. a. att tillvänjningstill- lägg skulle i förekommande fall generellt utgå som ett engångsbelopp, motsvaran- de 50 procent av grundlivräntan under 6 månader. En allmän översyn av invali- ditetstabellerna borde enligt anstaltens mening verkställas sedan FR tagit stånd-

• Sida 318
•  Original

punkt till de aktuella frågorna om tillvänjningsersättningar m. m. _ I det av social— försäkringsbolagens förening avgivna utlåtandet meddelades, att en viss tvekan gjort sig gällande inom föreningens styrelse beträffande behovet av en särskild tillvänjningsersättning men att styrelsen enats om att i huvudsak tillstyrka Nilson- nes förslag. Större förhöjning under anpassningstiden än 50 procent av grund- livräntan ansågs icke böra ifrågakomma. Förhöjningen borde utbetalas som en- gångsbelopp. I övrigt föreslogs bl. a., att invaliditetstabellerna skulle revideras i vissa avseenden.

I yttrande över försäkringsinrättningarnas utlåtanden anförde Nilsonne bl. a., att tillvänjningsersättningarnas konstruktion väl läte sig ytterligare diskuteras samt att en generell översyn av tabellerna vore ett angeläget spörsmål, som borde upp- tagas i ett större sammanhang.

Av intresse i detta sammanhang är att göra en jämförelse med invalidi- tetsbedömningen inom Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, som inrättades år 1936 i enlighet med beslut av Kungl. Maj:t och har till uppgift att avge yttranden i vissa frågor angående ersättning för invaliditet rn. in. enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Nämnden har ansett, att er- farenheten från praxis vid tillämpningen av OL visat, att de mindre ska- dorna övervärderas under det att de svårare skadorna ej sällan un- dervärderas, särskilt under första livräntetiden. I sådana fall, där defekten med hänsyn till den skadades yrke och anställningsförhål- landen (villkor, varaktighet och trygghet) kan antagas endast i oväsentlig grad komma att påverka den skadades ekonomiska förhållanden, beräk- nar nämnden invaliditetsgraden lägre än enligt praxis vid tillämpningen av OL. Förutsättningarna för att sådan reduktion ska-ll komma i fråga ha i huvudsak ansetts böra vara dels att den skadade efter återinträde i arbete visat sig kunna fullgöra en fullgod eller så gott som fullgod arbetspresta- tion, dels att arbetsgivarens ekonomiska stabilitet måste anses vara sådan, att fara för verksamhetens upphörande rimligen ej föreligger, dels slutligen att anställning-ens natur är sådan, att den skadade mänskligt att döma, så länge han förmår fullgöra arbetsprestationen, får kvarstanna hos arbets- givaren och komma 'i åtnjutande av de ekonomiska förmåner (ev. löne- ökning, pemsion o. dyl.), som tillkomma h-ans arbetskamrat-er. Reduktionens storlek bestämmes från fall till .fall. Med den försiktighet, som ansetts påkallad, har nämn—den i de flesta fallen av detta slag sänkt den enligt van- liga regler (>>medicinskt>>) beräknade ersättningen allenast till två tredje— delar; men även andra reducerings-grader ha förekommit, exempelvis till hälften. Höjning över den enligt OLs praxis beräknade invaliditetsgraden har förekommit bl. a. på det sätt, att nämnden i ett flertal fall av extremi- tetsskador ansett livräntan böra —— i överensstämmelse med praxis inom den sociala olycksfallsförsäkringen i Danmark _ utgå med förhöjt belopp under Viss över-gångs- eller tillvänjningstid.

I en inom social-departementet år 1944 på grundval av vissa kommitté— utredningar upprättad promemoria angående ersättningar till krigs—skadade

• Sida 319
•  Original

v-T.|-4'—v—v—' "..... ,4— _

akan.—___— ___"

föreslogs det bl. .a. att de krigsskadades invaliditetsersättningar skulle upp- delas i lytesersättn'ingar och ersättningar för mistad arbetsförmåga. Detta sammanhängde med att arbetsvård — d. v. s. yrkesutbildning m. m. —— förutsattes komma att spela en viktig roll i ersättningssystemet. Vid be- stämmande av livränta i sådana fall då arbetsvård icke ifrågakom skulle invaliditetsgraden beräknas enligt grunderna i OL (»allmän invaliditet»). Hade åter arbetsvård meddelats och lett till gott resultat, skulle hänsyn tagas blott till skadans inflytande på de färdigheter, som erfordrades i det arbete den skadade efter arbetsvården innehade eller bort inneha (»speciell invaliditet»). Om rätt till livränta ej förelåg, kunde en ren lytesersättning ifrågakomma — i vissa fall som engångsbelopp, i andra fall med ett årligt belopp _ varvid arbetsförmågans nedsättning skulle bedömas under hän- synstagande främst till den inverkan på arbetsförmågan som skada av ifrågavarande slag i allmänhet ansåges medföra.

I yttrande över promemorian gjorde socialvårdskommittén erinringar mot förslaget i denna del. Tillämpningen av de (skilda invaliditetsbegreppen ansågs medföra åtskilliga subtila distinktioner, och de praktiska resultaten syntes icke heller alltid bli de bästa. Kommittén fram-ställde viss-a förslag beträffande bestämmelsernas avfattning, men framhöll att dessa förslag icke inneburo något ståndpunktstagande till frågan om ändrad-e principer för inval'iditetsbedömningen enligt fredslagstiftningen.

Sedermera ha i 1950 års Milf — som äger tillämpning beträffande skade- fall under militärtjänstgöring i fredstid — på förslag av socialvårdskom- mittén intagits vissa bestämmelser angående hänsynstagande till yrkes- utbildning av beskaffenhet att minska skadans inverkan på förvärvsför- mågan. Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att Väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbets- inkomst och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens om- fattning och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbild- ningstiden även beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans ned- sättning efter utbildningens upphörande må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill.

I motiveringen till de nämnda bestämmelserna i 1950 års Milf anförde departementschefen följande (prop. 1950:96, s. 67).

Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning enligt olycksfallsförsäk- ringslagen och 1927 års förordning har den skadades yrke endast i mera preg- nanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas. Önskemål om ändringar i bedöm- ningsprinciperna ha framkommit i olika sammanhang. Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna åtgärder för att bereda de par—

• Sida 320
•  Original

tiellt arbetsföra större möjligheter till självförsörjning. Även höjningarna av er- sättningsnivån medföra, att spörsmålet numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för yrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfatt- ning särskilt för de under militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskom- mitténs uppfattning, att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesut- bildning böra intagas i den nya :militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycksfallsförsäkringslagen avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa bestämmelser _ liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömning _ endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får över- lämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med en redaktionell jämk- ning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket följer att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig yrkesutbildning minskas. Vid er- sättnings bestämmande under utbildningstiden bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående arbetet.

Socialvårdskommitténs förslag

Det förhållandet, 'att invaliditetstabellerna kommit att få så stor bety- delse som rättesnöre för bedömningen, är icke att betrakta som en nödvän- dig följd av bestämmelserna i 8 & OL. Däri föreskrives ju icke större hän— synstagande till den fysiska än till den ekonomiska invaliditeten. Vid till- lämpningen av samma bestämmelser i 1901 års olycksfallsersättningslag ansåg sig Rfa böra taga hänsyn icke blott till skadans inverkan på den skadades ställning i konkurrensen om arbete såväl inom hans eget yrke som på allmänna arbetsmarknaden utan i viss mån även till den större eller mindre möjligheten för den skadade på grund av lokala förhållanden att erhålla sådant inkomstbringande arbete, som han lämpligen kunde åtaga sig. I praktiken gjordes jämförelsevis ringla avvikelser från normal- satserna — vilket ansågs motiverat på grund av försäkringens dåvarande huvud-grunder och organisation _ men en rätt långt gående differentiering mellan arbetare inom olika yrkesgr—enar betraktades |såsom i princip önsk- värd.1 Beträffande tillämpningen av OL har FR, såsom förut nämnts (s. 259 f.), framhållit som synnerligen angeläget att invaliditetsbedömningen icke inskränktes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den pro— centsats, under vilken skadan anatomiskt sett vore att hänföra.

Det är sålunda tydligt att bedömningens starka faktiska beroende av in- validitetstabellerna icke kan tillskrivas bestämmelsernas utformning. Den främst-a anledningen torde i stället vara, att påtagliga Skiljaktigheter be- träffande skadornas faktiska betydelse icke äro så vanliga som man ofta

1 En redogörelse för bedömningen finnes i berättelsen över andra nordiska arbetar— försäkringsmötet år 1910. Däri framhölls bl. a. att de i lagen angivna invaliditets— graderna enligt motiven icke borde hindra att all hänsyn toges till de särskilda om- ständigheter, som i förekommande fall kunde föranleda en avvikande procentberäkning.

• Sida 321
•  Original

föreställer sig. I de fall, då skadan synes vara av större eller mindre be- tydelse än för arbetare i allmänhet, är det icke sällan ovisst om de sär- skilda omständigheterna äro varaktiga eller övergående.

Största möjliga rättvisa vid invaliditetsersättningarnas bestämmande skulle i princip uppnås, om ersättningen 'i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbets- förtjänst understege vad han skulle ha förtjänat, om skadan icke hade in- träffat. Kommittén har redan i det föregående (3. 232 f.) framhållit, att sådana undersökningar skulle bli behäftade med mycket betydande osäker- hetsmoment samt att det från psykologiska synpunkter är vida lämpligare, att ersättningens storlek blir definitivt bestämd så snart invaliditetstill- ståndet kan anses varaktigt. Det torde därför vara ofrånkomligt, att in- validitetsersättningen baseras på en uppskattning av skadans framtida be- tydelse för den skadades förvärvsförmåga. Man blir då, i synnerhet som fler- talet invaliditetsfall äro av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet ska- dade äro kroppsarbetare, hänvisad till att vanligen röra sig med standard- tal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form äro behövliga för att giva stadga åt praxis. Vad som kan diskuteras är dels om de nu an- vända normalsatserna äro riktigt avvägda, dels om praxis blivit alltför bun- den av tabellerna.

I fråga om standardsatsernas avvägning torde man på sakkunnigt håll, i vart fall inom försäkrin-gsinrättningarna, rätt allmänt anse, att små- skadorna i stort sett överkompenseras, under det att svårare skador i åt- skilliga fall underkompenseras, särskilt under den första tiden av invalidi- tet-stillståndet. De nuvarande invaliditetstabellerna ha sitt ursprung i den praxis, som tillämpades vid bestämmandet av ersättningar enligt 1901 års olycksfallsersättnin-gslag. Väsentliga ändringar i tabellerna ha emellertid vid några tillfällen beslutats av FR på grundval av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse. Överläkare Nilsonnes ovannämnda utred- ning torde föranleda en ny revision av tabellerna. Det torde vara uppenbart, att tabellernas utformning lämpligen bör liksom hittills vara en tillämp- nings-, icke en lagstiftningsfråga. Det förhållandet, att åtskilliga standard- satser varit i bruk under lång tid, bör icke utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befinnas vara sakligt motiverade.

I vilken utsträckning avvikelser böra göras från tabellernas standard- satser torde också få anses vara mer en tillämpnings- än en lagstiftnings- fråga. Det framstår otvivelaktigt som mycket angeläget, att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga övervägas vid den revision av invaliditetstabellerna, som blivit aktuell med anledning av Nilsonnes ut- redning. En sådan omläggning av praxis torde medföra, att riktlinjer för avvikelser från standardsatserna i sinom tid uppställas av FR. Framhållas mä, att endast tämligen små avvikelser från normalgraderna behövas för att åstadkomma en markerad skillnad mellan invaliditetsgraderna i de fall

• Sida 322
•  Original

där en viss skada medför särskilt stor, respektive särskilt liten faktisk in— validitet. Om exempelvis den regeln uppställdes, att vissa särskild-a om- ständigheter må föranleda höjning eller sänkning av normalgraden med högst en fjärdedel, komme invaliditetsgraderna i gränsfallen att stå i för- hållandet 5:3. Bestämdes marginalen uppåt och nedåt till en tredjedel av norm-algraden, bleve högsta invaliditetsgraden dubbelt så hög som den lägsta. Sistnämnda latitud torde i regel kunna vara tillräcklig även i fall av mycket speciell beskaffenhet, t. ex. för höjning, åtminstone under viss tid, av invaliditetsgraden för en sjöman med ögonskada, eller för sänkning av invaliditetsgraden för en intellektuell arbetare med fotskada. Huru reglerna om avvikelser från normalsatserna böra utformas torde icke kunna bedömas utan att man undersöker huru de ifrågakomna reglerna skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall.

Av det anförda framgår att invaliditetsbedömningen enligt kommitténs mening alltfort måste väsentligen regleras i rättspraxis. Vissa ändringar böra emellertid göras i de gällande bestämmelserna. Huvudregeln är nu att hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan också till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga. Det förstnämnda ledet innehåller vis- serligen en hänvisning till skadans beskaffenhet (den »fysiska» invalidi- tet—en) men får, läst i sitt sammanhang, *anses syfta på den allmänna >>eko- nomiska» invaliditeten (skadans antagna betydelse för den skadades för- måga i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst). Kommittén föreslår att detta led ändras till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Denna for- mulering ger uttryck för, att ersättningarna syfta till att kompensera även bortfall av inkomst utöver »det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet. .Det andra ledet i bestämmelsen skall enligt kommitténs förslag omformuleras till att avse skadans inverkan på den skadades förmåga att bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas ska- dan icke blott då den i särskild grad inverkar på vissa färdigheter, utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande silikos m. m. —— visser- ligen icke inverkar på den skadades förmåga att fullgöra de i yrket före- kommande arhetsuppgifterna men ändock giver anledning till att han — av profyl'aktiska skäl — får lämna sitt kvalificera-de yrkesarbete.

Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke böra uppräknas bland de faktorer, som skol-a inverka på bedömningen. De ha nämligen betydelse endast indirekt.

Att invalidernas tillvänjningssvårigheter höra till de omständigheter, som böra beaktas, behöver icke angivas särskilt i lagtexten. Det torde få an- komma på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anord— ning med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar böra

• Sida 323
•  Original

-———-—. — *L*—_q.” *———* —'

träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas ge- nom beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och efter- följande tid. Då det emellertid kan visa sig lämpligt att tillvänjningsersätt- ning i vissa fall utbetalas i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår kommittén, att FR skall äga rätt att meddela föreskrifter beträffande utbe- talningen av dylika ersättningar.

I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att min- ska skadans inverkan på arbetsförmågan föreslår kommittén bestämmelser av samma innehåll som de i 1950 års Milf intagna. Kommittén förutsätter, att de bidrag, som partiellt arbetsföra kunna erhålla i form av stipendier m. in. under utbildningstid, komma att i erforderlig mån anpassas efter försäkringsförmånerna.

Sedan år 1948 ha i vissa fall särskilda ersättningar av statsmedel utgivits til-l arbetstagare som drabbats av silikos. Ersättningarna ifråga, högst 700 kronor om året, utbetalas till arbetstagare, vilka på grund av silikosen blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning, som icke kompenseras av livränta. Att denna anordning infördes —— såsom ett provisorium i avvaktan på lagrevi- sionen — berodde främst därpå, att ersättningsberättigande invaliditet en- ligt praxis icke ansetts föreligga i fall, när begynnande silikosförändringar konstaterats men arbetaren varit fri från egentliga sjukdomssymptom.

Silikotiska lungförändringar, som upptäckas så tidigt att någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåg-a icke föreligger, kunna ge anledning till att arbetaren anses böra övergå från ett inlärt, välavlönat arbete till annan sysselsättning. "Samma sita-ation kan uppkomma när läkarundersökningen ådagalägger lungför-ändringar, som möjligen kunna vara s*ilikotiska men sannolikt ha annat ursprung, eller förändringar, som icke kunna sätta-s i samband med arbetet, men som göra vederbörande sär- skilt utsatt för yrkesfaran. Och för arbetare, som äro utsatta för speciellt kraftig stenvdammsexposition, kan det vara tillrådligt att efter viss tid lämna det farliga arbetet, ehuru några påvisbara förändringar ännu icke ha upp- kommit. I alla dessa fall löses situationen bäst om arbetaren kan, eventuellt efter omskolning, placeras i en sysselsättning, som ger honom lika goda inkom—stmöjligheter som förut. Kan detta icke ske, torde det — trots att de berörda situationerna äro tämligen likartade — vara rimligt, att den arbetare, hos vilken yrkessjukdomen anses yppad, .får åtnjuta förmånen att inom yrkesskadeförsäkringens ram erhålla ett vederlag för inkomstminsk- ningen, såvida denna är någorlunda betydlig;

Att ersättning utges för nedsatt arbetsförmåga trots att skadan icke medför några som helst manifesta sjukdomssymptom, är icke något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta har ansetts kunna utgå bl. a. i det fall, att skadan eller yrkessjukdomen orsakat en bestående eksemdis-

• Sida 324
•  Original

position, som medför att arbetaren bör avhålla sig från vissa sysselsätt- ningar. Likaså har livränta tillerkänts vid förlust av ena njuren, ehuru erfarenheten ansetts Visa, att den kvarvarande njuren utan några som helst olägenheter för kroppen i övrigt kan övertaga den bortopererade njurens funktioner; utslagsgivande torde i detta fall ha varit, att en eventuell fram- tida skada eller sjuklighet i andra njuren skul-le medföra större risk än om båda njurarna varit i behåll. Om en tidigt upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete — vilket icke alltid är fallet —— torde denna begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter få betraktas som en följd av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebär större risk för den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt fri-ska arbetare. Det är då fullt realistiskt att anse skadan ha medfört nedsättning av veder— börandes arbetsförmåga.

De ovan föreslagna ändringarna i bestämmelserna om invaliditetsbe- dömningen torde vara fullt tillräckliga för att ersättning skall kunna i skä- lig utsträckning medges i de här avsedda silikosfallen. De närmare reglerna för bedömningen få bli en tillämpningsfrå-ga. Skälig hänsyn bör liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpass- ningsproblemet här ofta träd-er i förgrunden, torde en anordning med >>till- vänjningslivräntor» kunna få speciell betydelse i dessa fall. Att bestämma varaktig-a ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminsk- ningen torde vara lika olämpligt i silikosfallen som *i andra fall. Nämnas må att om invaliditetsgraden bestämmes till 20 procent, kommer livräntan till en arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor att utgöra 800 kronor för år. ,

För de fall, som yppats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, torde anordningen med särskilda ersättningar av statsmedel få bibehållas. Rfa torde böra yttra sig om huruvida icke ersättningarna numera kunna bestämmas för längre tider än, såsom hittills, högst för ett åri sänder samt om några andra ändringar i de nu gällande grunderna böra komma ifråga.

I en till socialdepartementet ingiven framställning, som av departements- chefen överlämnades till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid lagrevisionen, har Metall'industriarbetareförbundet hemställt att depar- tementschefen ville Överväga möjligheten av ökade ersättningar till smält— verksarbetare för vissa gasskador. Det syntes enligt förbundets mening lämpligt att de särskilda föreskrifterna angående silikosskadade gjordes tillämpliga även på de i framställningen avsedda gasskadade. Kommittén har från Rfa inhämtat, att (ersättningsfrågorna i de åsyftade fallen givit anledning till omfattande utredningar, som ännu icke äro slutförda beträf- fande samtliga fall. Det torde därför ännu icke kunna avgöras, om till- räckligt vägande skäl finnas för särskilda ersättningsanordningar i dessa fall. Förbundets framställning torde böra överlämnas till Rfa för yttrande och eventuellt förslag. I den mån likartade förhållanden föreligga som be—

• Sida 325
•  Original

träffande silikossjuka, böra nytillkommande fall, å0vilka den reviderade lagstiftningen erhåller tillämpning, bedömas på sätt kommittén ovan före- slagit i fråga om silikosfallen.

Från FR har till socialvårdskommittén under hand över—lämnats ett av FRs oftalmologiske sakkunnige, docenten K. 0. Granström avgivet ut- låtande, vari denne lämnat upplysningar om ett av en norsk ögonläkare väckt förslag angående grunderna för ersättningar vid ensidiga ögonskador. Förslaget innebar, att de nu tillämpade invaliditetsgraderna skulle sänkas något men att de skadade i stället skulle erhålla rätt till förhöjd ersätt— ning vid inträffande synförsämring på det andra ögat. Docenten Granström hade för sin del befarat, att förslaget icke skulle kunna genomföras utan alltför stora svårigheter, men ansåg att detsamma dock vore så beaktans- värt att det borde upptagas till diskussion.

Denna frågeställning kan i någon utsträckning uppkomma även beträf- fande skador på andra parvisa organ men är dock tämligen speciell för ögonskadorna. Det nämnda förslaget till ändrade ersättningsgrunder torde böra övervägas i samband med spörsmål om ändrad praxis för invaliditets— bedömningen. Nämnas må, att en anordning sådan som den föreslagna på sin tid praktiserades i Schweiz men småningom från-gicks.

E. Livräntorna till efterlevande

De gällande livräntebestämmelserna m. m.

Enligt 7 5 OL kunna livräntor utgå till änka eller änkling, barn och adoptivbarn under 16 år samt föräldrar eller adoptivföräldrar, Livränta till make utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 S', livränta till varje barn (adoptivbarn) utgör 1/6 av arbetsförtjänsten, och livränta till föräldrar, som varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende för sitt uppehälle, utgår efter värdet av det åtnjutna underhållet men högst med 1/4 av hans arbetsförtjänst. Om livräntorna enligt dessa grunder skulle överstiga 5/6 av arbetsförtjänsten, nedsättas de till detta belopp, varvid livräntorna till make och barn utgå i första hand; då någon av de sålunda reducerade livräntorna upphör, höjas de övriga.

För änkas rätt till livränta förutsättes att äktenskapet slutit-s före olycks- fallet. I övrigt är hen-nes rätt ovillkorlig. Sålunda inverkar exempelvis icke att makarna levat åtskilda eller att hustrun varit den huvudsakliga familje- försörj aren.

För änklings rätt till livränta efter hustrun förutsättes dels att äkten- skapet slutits före olycksfallet, dels att mannen varit för sitt uppehälle be- roende av hustruns arbete, dels att han icke väsentligen åsidosatt sin för- sörjningsplikt mot hustrun och ej heller väsentligen åsidosätter sin för-

• Sida 326
•  Original

sörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Sedan det nämnda beroendevillkoret infördes (år 1927) har det endast sällan förekommit, att änkling tillerkänts livränta. Om änkling på grund av försummad försörj- ningsplikt frånkännes rätten till livränta _ vilket såvitt känt icke före- kommit —— kan FR besluta att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas barn eller adoptivbarn under 16 år.

Livränta till änka eller änkling upphör vid omgifte. Har det nya äkten- skapet ingåtts före 60 års ålder, utges ett engångsbelopp, motsvarande be- loppet av den skadades årliga arbetsförtjänst.

Den rätt till livränta som tillkommer .den avlidnes (avlidnas) egna barn under 16 år, är helt och hållet förutsättningslös. I fråga om adoptivbarn gäller villkoret att adoptionen skall ha skett före olycksfallet (d. v. 5. att domstolens beslut om adoptionen skall ha förelegat innan olycksfallet in— träffade). Ett av FR meddelat utslag ger vid handen att adoptivbarn kan erhålla livränta såväl efter de naturliga föräldrarna som efter adoptivför- äldrarna. Rätt till livränta efter de naturliga föräldrarna torde icke föreligga endast i det fall att adoptivföräldrarna äro ur stånd att försörja barnet.

För föräldrars och adoptivföräldrars rätt till livränta förutsättes som nämnts att vederbörande varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Det avgörande är således vilka faktiska förhållanden som förelegat före dödsfallet. Hänsyn tages däremot icke till sådana om— ständigheter som eventuellt göra det mer eller mindre sannolikt att den av- lidne skull-e ha kommit att lämna föräldrarna underhåll eller ökat under- håll i en framtid (t. ex. efter avslutande av en vid olycksfallet pågående yrkesutbildning). Om bägge föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva och varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete, skall livränta tillerkän- nas dem gemensamt, även om 'de icke ha någon faktisk gemenskap; efter den enes död utgår livränta med oförändrat belopp till den kvarlevande.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till OL skulle efterlevandelivränta tillkomma make och barn. Änka och änkling skulle äga lika rätt; livränlta skulle nämligen i båda .fallen utgå med 1/4 av den försäkrades beräknade årliga arbetsförtjänst, förutsatt att äkten— skapet slutits före olycksfallet. Tillrräckl'iga skäl för att medgiva föräldrar- rätt till livränta hade icke ansetts föreligga.

Vid 'riksdagsbehandlingen företogs tvenne ändringar i avfattningen av 7 &. Beträffande änkling infördes den alltjämt gällande särbestämmelsen, att försummelse av försörjningsplikt kan medföra, att livräntan icke utges. eller att den tilldelas den avlidna-s barn. Vindar-e bestämdes att livränta skulle utgå även 'till föräldrar, under förutsättning dels att de varit för sitt uppe-- hälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, dels att annan liv- ränteberättigad icke funnes; dylik livränta skulle alltid utgöra 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. -

Genom lagändring år 1926 fingo bestämmelserna om änklings och för-

• Sida 327
•  Original

www—vw”; ;

äldrars eller adoptivföräldrars rätt till livränta sin nuvarande avfattning. Änklingens rätt gjordes avhängig av att han varit för sitt uppehälle av den avlidnas arbete beroende. För föräldrar (adoptivföräldrar) innebar än- dringen dels att beroendevillkoret mildrats genom att »huvudsakligen be- roende» utbytts mot »Väsentligen beroende», dels att livränta kan utgå även då annan livränt—eberättigad finnes, dels att livräntan skall bestämmas efter värdet av det åtnjutna underhållet från den avlidne, dock till högst 1/4 av hans årliga arbetsförtjänst.

Såsom nedan utvecklas finnas skäl för såväl utvidgningar som inskränk- ningar av de livränteberättiga-des krets. Vid bedömandet av hithörande frå- gor bör beaktas huru efterlevandes rätt reglerats inom familjepensione— ringen för statsanställda m. fl. och inom skadeståndsrätten.

Pensionsrätt enligt allmänna familjepensionsreglementet tillkommer efterlevande make om äktenskapet ingåtts innan befattningshavaren fyllt 60 år, befattningshavarens barn som ej fyllt 19 år, adoptivbarn i samma ålder om adoptionen ägt rum innan befattningshavaren fyllt 50 år, samt underhållsberättigad frånskild make, som i enlighet med vissa regler tillagts pensionsrätt genom domstolsförfarande vid äktenskapsskillnaden; makes och frånskild makes pensionsrätt upphör vid omgifte. Pensionsrätt enligt familjepensionsreglementet för arbetare tillkommer samma krets av efter- levande med undantag av änkling och frånskild man. Flertalet av de änke- och pupillkassor, som omhänd-erhade statstjänstemäns familjepensionering före pensionsregleringen år 1936, hade i sina reglementen restriktioner mot 5. k. äktenskap på dödsbädden. Behovet av dylika inskränkningar upptogs till diskussion av 1930 års pensionssakkunniga (SOU 1934:29, s, 54). De sakkunniga ansåge, att restriktionerna vore obehövliga. I vis-sa yttranden riktades erinringar häremot (prop. 1936:201, 5. 58), men de sakkunnigas uppfattning godtogs av statsmakterna. Vissa inskränkningar i pensions- rätten bl. a. isådana fall, då äktenskap ingåtts kort tid före den försäkrades död, äro stipulerade i Arbetarpensionskassans, Sveriges Kommunalanställ— das Pensionskassas och Svenska Personal-Pensionskassans stadgar.

[Skadestånd enligt 6 kap. 4 & strafflagen då någon blivit dödad skall — efter ty skäligt prövas med avseende å såväl den vållandes tillgångar som andra omständigheter —— tilläggas efterlevande, som jämlikt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den död-ade och genom hans frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll. De herättigades krets bestämmes sålunda av de familjerättsliga reglerna om underhållsskyldighet gentemot make, barn, adoptivbarn, makes barn, föräldrar, adopt-ant, frånskild make samt, för fader till barn utom äktenskap, gentemot barnets moder under begrän- sad tid före oeh efter nedkomsten. Riksdagen har är 1946 anhållit, att Kungl. Maj :t mått-e föranstalta om skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 & straff-lagen. Första lagutskottet had-e i av-

• Sida 328
•  Original

givet utlåtande (nr 33) uttalat, att möjligheterna att utbekomma skade- stånd enligt lagrummet syntes vara i olika hänseenden alltför begränsade. Enligt utskottets mening borde i första hand någon vidgning av de skade- ståndsberättigades krets övervägas; det syntes böra utredas om och i vilken utsträckning skadeståndsrätt överhuvud taget borde tillerkännas personer vilka varit beroende av den dödade för sin försörjning, oavsett om under- hållet varit grundat i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Den av riksdagen begärda utredningen torde komma att företagas i samband med en allmän översyn av skadeståndsrätten, ingående i Idet nordiska lagstift- ningsarbetet (se kap. II, 5. 15).

År 1926 undergick 6 kap. 4 & strafflagen bland annat den förändringen, att det dittills använda uttrycket »nödi-gt underhåll» utbyttes mot >>erfor- derligt underhåll». Härmed åsyftades att klargöra, att skadeståndet icke borde begränsas till vad som erfordrades för nödtorftig bärgning (prop. nr 4). Bestämmelsen torde få anses innebära, att mistning av lyx visser- ligen icke skall ersättas men att de efterlevande eljest i regel torde vara berättigade till ungefär samma levnadsstandard som förut. I ovannämnda utlåtande 1946:33 har första lagutskottet anfört, att en persons frånfälle kunde leda till en mycket kännbar försämring av de efterlevandes ekono- miska ställning, även om dessa icke därigenom komme att sakna erforder- ligt underhåll. En utvidgning av lagrummets tillämpningsområde även i detta hänseende synt-es utskottet kunna ifrågasättas.

Vid 1926 års lagändring angavs, att den un—derhållsplikt, varom i före- varande sammanhang vore fråga, tydligen måste vid tiden för den under- hållspliktiges död vara av så .att säga aktuell natur (prop. nr 4, s. 13). Det ansågs emellertid otvivelaktigt, att fordran på skadestånd kunde föreligga bl. a. i det fall att de efterlevande visserligen fortfarande kunde under någon tid hava sin förra utkomst, t. ex. genom att taga i anspråk sparat kapital, men dock ej kunde anses säkerställda för hela den tid, under vilken de skulle varit berättigade till underhåll av den avlidne. I ovannämnda utlåtan- de 1946:33 yttrade första lagutskottet, att det med hänsyn till lagtextens utformning kunde antagas, att domstolarna endast mera undantagsvis an- såge sig kunna utdöma skadestånd, när underhåll icke utginge redan vid tiden för dödsfallet; fördenskull borde enligt utskottets mening en upp- mjukning av förutsättningarna för skadestånd tagas under övervägande.1 Utskottet förutsatte, att uppmärksamhet skulle ägnas åt en av Socialför-

1 Till belysande av rättspraxis kunna följande fall anföras: N.J.A. 1933 B 676. Den avlidne, en folkskollärare, hade understött sina föräldrar — fadern var f. d. handskomakare —- med 250 kr. om året, men enär hans ekonomi för— bättrats genom att skulder betalts och säker anställning erhållits, fanns en till synes säker utsikt till högre bidrag inom en nära framtid. Envar av föräldrarna tillerkändes 300 kr. årligen. N.J.A. 1945 s. 357. Skadestånd å 4000 kr. åt moder till sjuksköterskeelev, som vid tiden för frånfället icke bidrog till moderns uppehälle men som tidigare hade lämnat vissa bidrag och förväntaderefter avslutad utbildning taga hand om modern.

• Sida 329
•  Original

säkringsbolcagens förening upptagen fråga om sådan ändring av lagrummet, att huvudregeln bleve den att den skadelidande skulle hållas skadeslös oav— sett om han ägde möjlighet att själv bära följderna av skadan eller ej.

De ändringar i yrkesskadeförsäkringens livräntebestämmelser, som so- cialvårdskommittén i det följande föreslår, skulle delvis innebära, att Vill— koren för rätt till livränta bringa-des i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. För änkor och barn skulle sålunda en in- skränkning göras genom undantagande av vissa speciella fall, där de efterle- vande icke hade någon ekonomisk gemenskap med den avlidne och icke heller voro beroende av honom på annat sätt. För vissa anhöriga, som till— höra kretsen av de i skadeståndsreglerna avsedda efterlevande men icke äro livränteberättigade, skulle införas rätt till livränta under förutsättning att de varit av den avlidne beroende.

Rätt till livränta har emellertid ansetts höra i vissa fall kunna ifråga- komma också för sådan efterlevande, som icke ägt rätt till underhåll av den avlidne och således icke tillhör den i skadeståndsreglerna avsedda person- kretsen. Från principiell synpunkt kan häremot invändas, att försäkringen — som representerar arbetsgivarnas förpliktelser vid olycksfall utan vållan- de å deras sida — icke bör svara för ersättningar till personer, som äro ovillkorligen uteslutna från rätt till skadestånd när vållande föreligger. Helt avgörande torde denna synpunkt icke böra vara, enär det kan för- utsättas att en utvidgning av de skadeståndsberättigades krets kommer att ske. Men det torde böra tillses, att revisionen av skadeståndsreglerna icke föregripes genom sådana utvidgningar av livräntetagarkretsen, som skulle vara av stor räckvidd och äro diskutabla från andra synpunkter.

Socialvårdskommitténs förslag Beroendevillkoren

En av förutsättningarna för efterlevandes rätt till skadestånd enligt de allmänna reglerna är att den efterlevande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll. Bestämmelsen torde såsom förut nämnts få anses innebära att mistning av lyx visserligen icke skall ersättas men att de efterlevande eljest i regel torde vara berättigade till ungefär samma lev- nadsstandard som förut. Tillämpningen torde dock ha varit restriktiv. Första lagutskottet har såsom nämnts ifrågasatt en utvidgning av lagrum- mets tillämpningsområde. Vid utredningen därom borde enligt utskottets mening uppmärksamhet ägnas åt en skrivelse från Socialförsäkringsbolagens förening, syftande till att 6 kap. 4 & strafflagen skulle givas en utformning, som åtminstone i huvudsak överensstämde med stadgandena i OL.

I 7 5 OL ha olika beroendevillkor uppställts för änklingar och föräldrar. För änklings rätt till livränta kräves att han varit av den avlidnas arbete beroende för sitt uppehälle. Föräldrarna skola ha varit av den avlidnes (av-

• Sida 330
•  Original

lidnas) arbete väsentligen beroende för sitt uppehälle. Inskränkningen av änklings rätt till livränta motiverades med att utgivande av livränta till änk— ling, som för sitt uppehälle icke till någon del varit beroende av hustruns ar- betsförjänst, syntes stå i bestämd. strid mot de för försäkringen eljest grund- läggande principerna (prop. 1926:109, s. 182). Beträffande föräldrarnas rätt uttalades bl. a. att livränta borde utgå endast i de fall, då det av den avlidne lämnade bidraget varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas un- derhåll (samma prop., s. 180). Några uttalanden om gradskillnaden mellan »beroende» och »Välsentligen beroende» gjordes ej. Det förra uttrycket an- sågs förmodligen inskränka livränterätten mindre än det senare uttrycket.

I en förordning av år 1923 (nr 138) om ersättningar för krigsolycksfall under första världskriget föreskrevs, i överensstämmelse med då gällande lydelse av OL, att livränta till föräldrar skulle utgå endast om de varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete. Redan föl- jande år — således före 1926 års ändring i OL — ändrades »huvudsakligen beroende» till enbart »beroende». Rfa hade anfört, att denna omformulering skulle möjliggöra att livräntor tillerkändes »föräldrar, vilka varit helt eller delvis hänvisade till den avlidnes 'hidragsverksamhet för bestridande av nödiga utgifter för livsuppehållet med hänsyn till vad som vanligen er- fordrades för personer i liknande samhällsställning». Uttrycket »beroende» medgåve enligt anstaltens mening en mera generös tillämpning än det tidigare föreslagna »i avsevärdl mån beroende». FR ansåg däremot att dessa båda uttryck hade praktiskt taget samma innebörd.

Vid tillämpningen av 7 & OL torde för såväl änklingars som föräldrars rätt till livränta krävas att den efterlevandes egen förvärvsförmåga är i av- sevärd grad nedsatt och att vederbörande icke heller i övrigt _ genom åt- njutet eller möjligt underhåll från andra anhöriga, förmögenhetsinnehav o. s. v. _ ägt tillräckliga försörjningsmöjligheter utan det av den förolyc- kade lämnade bidraget. Omständigheterna äro mycket skiftande, och det torde icke låta sig göra att angiva några mera preciserade allmänna regler för bedömningen. Vid en omredigering av paragrafen bör ett enhetligt ut- tryckssätt i fråga om måttet av det erforderliga beroendet kunna användas. De nu använda uttrycken — för sitt uppehälle beroende, respektive väsent- ligen beroende — synlas vid en strikt tolkning endast medgiva att livränta utgives i den mån bidraget från den förolyckade varit erforderligt för en knapp försörjning. Efter den genomförda förbättringen av folkpensionerna kan det måhända ifrågasättas, om livränta enligt nu gällande bestämmelser skall utgå i de ofta förekommande fall, då den förolyckade lämnat bidrag till åldriga men friska föräldrar, som uppbära folkpension och ha en in- komst därutöver på några hundra kronor om året eller bo hyresfritt. En uppmjukning av bestämmelserna synes befogad. Om den efterlevande har sin förvärvsförmåga avsevärt nedsatt på grund av hög ålder eller annan omständighet och därför åtnjutit ett icke helt obetydligt bidrag från den

• Sida 331
•  Original

omkomne, torde det vara rimligt att livränta utgives, oavsett om möjlighet finnes att annan anförvant i fortsättningen skulle kunna lämna bidrag i den omkomnes ställe.

Enligt kommitténs förslag skall såsom villkor för änklings rätt till liv- ränta gälla, att denne för sitt underhåll varit av hustruns arbete beroende, och motsvarande villkor skall i regel gälla för föräldrar och adoptivför- äldrar (se nedan).

Livränta till änka utgår oavsett om hon varit för sin försörjning bero- ende av den avlidne eller ej. Beträffande skadestånd enligt strafflagens regler kräves däremot för änka likaväl som för andra efterlevande, att vederbörande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll; en översyn av dessa regler är emellertid såsom nämnts aktuell. Kommittén har ej funnit skäl föreslå någon inskränkning av änkas livränterätt annat än i vissa nedan angivna undantagsfall.

Livränta åt make även när äktenskapet slutits efter skadetillfället

Att efterlevande make är ovillkorligt utesluten från livränterätt när äkten- skapet ingåtts efter olycksfallet kan leda till obilli—ga resultat när skadan vid tiden för äktenskapets ingående icke syntes vara av betydeISe för den skadades livslängd men sedermera undergått en oförutsedd försämring, som lett till döden. Dylika fall förekomma ytterst sällan vid tillämpningen av OL men något oftare då fråga är om ersättning enligt YL eller enligt lnilitärersät-tningsförordningarnas bestämmelser angående sjukdomar.

Av praktiska skäl synes det icke gärna kunna ifrågakomma att "makens rätt i här avsedda fall skulle göras beroende av om skadan vid tiden för giftermålet syntes vara av betydelse för den skadades livslängd eller ej. Om några framträdande 'sjukdomssymptom icke förefunnos vid tiden för giftermålet, kan det vara omöjligt att sedermera, kanske åtskilliga år efter- åt, rättvist bedöma om kontrahenterna eller någon av dem hade anledning räkna med att skadan kunde bli av betydelse för livslängden. Man kan även tänka sig det fallet, att den avlidne visserligen icke hade god hälsa vid giftermålet men snart nog syntes ha övervunnit sjukdomen och där- efter under åtskilliga år var fullt arbetsför och fri från sjukdomssymptom, tills ett oförmodat recidiv inträffade och ledde till döden.

Man behöver knappast befara att ett slopande av den ifrågavarande be- gränsningen skulle få några betänkliga konsekvenser. I de statliga familje- pensionsreglem-entena har en motsvarande bestämmelse icke ansetts behöv- lig; Förbehåll har där icke gjorts ens för det fall, att den avlidne vid tiden för giftermålet var förtidspensionerad på grund av den skada eller sjuk— dom, som sedermera ledde till döden. Risken av att begränsningens slopande skulle leda till att äktenskap arrangerades enbart för att grunda rätt till livränta torde vara synnerligen ringa.

• Sida 332
•  Original

Även. om man sålunda knappast behöver hysa några betänkligheter mot att låta bestämmelsen helt utgå, torde det dock kunna vara lämpligt att förbehåll får gälla för vissa fall. Stadgandet bör utformas så, att man så långt som möjligt undviker tvistiga tillämpningsfrågor.

Kommittén föreslår, att om äktenskapet ingåtts mindre än tre månader före dödsdagen och å tid när den skadades arbetsförmåga var i följd av ska- dan nedsatt med mer än hälften, livränta till änka skall utgå endast under förutsättning att änkan har barn med den försäkrade eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. I det följande föreslår kom— mittén att livränterätt under samma förutsättning skall medgivas kvinna som sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhål- landen.

Änlclings rätt till livränta

I det föregående har förutsatts, att änka fortfarande skall ha i stort sett förbehålls-lös livränterätt men »att änkling skall vara livränteberättigad en- dast om han varit på visst sätt beroende av hustrun—s arbete. Häremot kan invändas, att en sådan skillnad knappast överensstämmer med modern upp- fattning om makars inbördes status. I sitt förut nämnda utlåtande år 1946 angående revision av skadeståndsreglerna framhöll första lagutskottet, att det icke syntes skäligt att utestänga de efterlevande från möjlighet till ersättning i sådana fall då en husmoders död ödelade en familj-s ekonomi och levnadsförhållanden. En sådan ordning innebure på sitt sätt en orätt- vis värdering av särskilt kvinnornas verksamhet i hemmet. I senare praxis hade dock, anförde utskottet, större hänsyn tagits till värdet av de gifta kvinnornas verksamhet för familjens försörjning.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 7 & OL hade änkling såSOm förut nämnts i stort sett lika rätt som änka. Fortfarande äro efterlevande till förolyckad kvinnlig arbetstagare bättre ställda enligt OL än enligt skade- ståndsreglerna, såtillvida som livräntor till barn utgivas utan behovspröv— ning. Att beträffande änkling återgå till lagens äldre ståndpunkt eller på annat sätt tillförsäkra änkling rätt till livränta utan behovsprövning synes knappast höra ifrågakomma. Vid prövningen bör självfallet hänsyn liksom hittills tagas även till värdet av hustruns arbetsinsats i hemmet.

Den gällande undantagsbestämmelsen för änkling, som försummat sin försörjningsplikt mot hustrun eller mot makarnas barn, kunde möjligen ha en uppgift att fylla så länge änkling i övrigt hade samma rätt till liv- ränta som änka. Då livränta emellertid numera, efter lagändringen år 1926, tillkommer änkling endast om han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete, har läget blivit ett annat. Man behöver knappast räkna med att en änkling, *som kan anses ha varit för sitt eget uppehälle bero- _ ende av hustruns arbete, har ådagalagt sådan försumlighet såsom försörj are,

• Sida 333
•  Original

att undantagsbestämmelsen kan få någon egentlig betydelse. Om huvud- bestämmelsen angående änklings rätt till livränta bibehålles i oförändrat skick eller, såsom ovan ifrågasatts, endast uppmjukas något, synas inga vägande skäl kunna anföras mot att undantagsbestämmelsen slopas. Och även om änklingarnas rätt till livränta skulle utvidgas avsevärt, synes det icke motiverat att bibehålla den egenartade undantagsbestämmelsen. Om en livränteberättigad änkling försummar sin försörjningsplikt mot makar- nas barn, bör liksom i andra fall, då livräntetagare gör sig skyldig till dylik försumlighet gentemot anhöriga, införsel tillgripas. De nu föreskrivna be- fogenheterna för försäkringsinrättningarna och FR att ingripa i dylika fall äro ingen lämplig form av repressalier. Räckvidden av dessa befogenheter synes för övrigt vara oklar och bestämmelserna torde ha varit praktiskt be-

' tydelselösa.

Vissa inskränkningar i änkas och barns livränterätt

I de fall, då ett äktenskap faktiskt men icke formellt upplösts, skall enligt kommitténs förslag livränta på grund av mannens död icke till- komma hustrun annat än om anledning finnes till antagande att samlev- naden skulle ha blivit återupptagen eller att hustrun hade kommit att er— hålla underhållsbidrag.

I fråga om barns rätt till livränta föreslås undantag för sådant barn till den avlidne, som var adopterat av annan än dennes make och icke åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne, samt för utomäktenskapligt barn i det fall att den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet medelst engångs- belopp.

Föräldrars livränterätt

Enligt de gällande bestämmelserna i OL kan livränta till föräldrar utgå allenast om de vid tiden för dödsfallet voro för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete, och eventuell livränta må icke bestämmas till högre belopp än som motsvarar värdet av det åtnjutna underhållet. En- ligt skadeståndsreglerna kan däremot i vissa fall hänsyn tagas til-l påräknat framtida bidrag och påräknad bidragsökning (se 5. 272).

Önskemål om utvidgning av föräldrars rätt till livränta ha i olika sam- manhang framkommit. Uppmärksamheten har därvid särskilt riktats på de värnpliktigas ersättningsfrågor. Det torde emellertid icke finnas tillräck- liga skäl att reglera föräldrars rätt på olika sätt i yrkesskadeförsäkrings- lagen och militärersättningsförordningen.

Det måste i allmänhet vara synnerligen vanskligt att bedöma, om för- äldrar, som icke åtnjutit något bidrag av den förolyckade, framdeles skulle ha blivit i behov av och kunnat påräkna bidrag. Lika osäkert måste det i regel vara, om föräldrar, som åtnjöto bidrag, skulle behövt och erhållit för-

• Sida 334
•  Original

höjt bidrag framdeles. Fall kunna emellertid förekomma där utsikten till framtida bidrag eller bidragshöjning synes ha varit så säker, att hänsyn därtill skäligen borde tagas. Exempel på konkreta fall av detta slag lämnas av de förut refererade rättsfallen från skadeståndspraxis (se not å s. 272). Särskilt behjärtansvärda torde de fall kunna vara, då föräldrarna bekostat dyrbar yrkesutbildning åt den förolyckade och därför stå utan besparingar för ålderdomen.

Om föräldrarnas möjligheter till ersättning enligt OL anses böra ut- vidgas, torde man höra stanna vid att tillförsäkra dem en bättre ställning i sådana fall, där det på grund av föreliggande särskilda omständigheter måste antagas att de, om dödsfallet icke hade mellankommit, skulle ha inom en förhållandevis nära framtid, högst ett eller annat år, erhållit ett väsent- ligt bidrag eller en väsentlig bid'ragsförhöjning. Mot en sådan utvidgning kunna invändningar göras från administrativ synpunkt, men dessa betänk- ligheter synas icke böra vara avgörande i fråga om fall av nyssnämnda sär- skilda beskaffenhet.

Kommittén föreslår att föräldrar (adoptivföräldrar) skola äga rätt till livränta när de voro för sitt underhåll beroende av den försäkrades arbete samt när det, med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter, måste antagas att de hade kommit att inom nära framtid bli på sådant sätt bero- ende av den försäkrade om skadan icke hade inträffat.

De ovan föreslagna reglerna rörande föräldrars rätt till livränta med— föra att förutsättningarna för beräkning av livräntas storlek bli ändrade. Enligt förslaget skall livränta till föräldrar utgöra lägst 300 kronor. Liv- ränta därutöver, men högst till det belopp, som motsvarar 1/4 av den av- lidnes årliga arbetsförtjänst, skall utgå när värdet av det åtnjutna under- hållet från den försäkrade föranleder därtill eller när synnerliga skäl där- till eljest äro förhanden.

Om den avlidne var adopterad av moderns eller faderns make, bör liv- ränterätt kunna ifrågakomma för båda makarna.

Livränta åt frånskild make

Underhållsberättigad frånskild make tillhör den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen.

Enligt de statliga familjepensionsreglementena kan i dom om äktenskaps- skillnad förordnas om familjepension—Mätt åt underhållsberättigad från- skild m-ake (enligt arbetarpensionsreglementet åt hustru). Härför förut- sättes att makarna levt tillsammans under minst fem år, att den under- hållsberättigade fyllt 30 år vid sammanlevnadens hävande samt att omstän- digheterna i övrigt göra pensionsrätt skälig. Om frånskild make med pen- sionsrätt finnes, kanfö-rordnande av dett-a slag icke meddelas i nytt skill- nadsmål. Pension till frånskild make uppgår, när annan pensionsberättigad

• Sida 335
•  Original

efterlevande icke finnes, till samma belopp som skulle ha tillkommit äkta make. Finnes även sådan make, tager vardera tills vidare hälften. Före- ligger pensionsrätt för både frånskild och äkta make samt jämväl för barn, erhåller vardera maken tills vidare hälften av den i detta fall utgående makepensionen (vardera erhåller 4/10 av oreducerad makepension). Pen— sionernas storlek omregleras, när antalet pension-sberättigade minskas. Riks- dagen h-ar år 1944 anhållit om utredning angående ändring av de hit— hörande bestämmelserna; närmast skulle fråga vara om att låta pensionens för-delning mellan frånskild och efterlevande make avpassas med hänsyn till äktenskapets längd. Pensionsreglementenas allmänna bestämmelser äro f. n. föremål för översyn.

Enligt kommitténs förslag skall frånskild make erhålla livränta under förutsättning, att den avlidne var enligt dom eller enligt avtal, som före- legat i skillnadsmålet, skyldig att utgiva underhållsbidrag. Förbehåll har dock gjorts för det fall att vederbörande faktiskt icke kom i åtnjutande av något bidrag och att det heller icke förelåg omständigheter som gjorde det antagligt att bidrag skulle komma att utgå. Beloppet av oreducerad liv- ränta skall beräknas efter det utdömda eller avtalade underhållet men högst motsvara änkelivränta.

Livränta åt kvinna, som sammanlevde med den försäkrade

En kvinna, som utan vigsel sammanlevat med den avlidne, tillhör f. n. icke den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen. I vad mån den före— stående översynen av bestämmelserna kommer att medföra någon ändring i detta hänseende .kan icke nu bedömas. Folkpensioneringslagens bestäm- melser om änkepension även-som bestämmelserna om bidrag till änkor och änklingar med barn ha i praxis gjorts tillämpliga i vissa fal-l, då för- bindelsen icke legaliserats. Detta torde dock snarast tala emot att rätt till livränta bör införas för >>ogift hustru» innan översynen av skadestånds- reglerna är klar; nämnda praxis medger ju att understöd i form av änke- pension eller änkebidrag kan utgå i de mest behjärtansvärda fallen.

På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig böra föreslå gene— rell livränterätt för kvinna, som sammanlevde med den avlidne under äkten- skapslviknande förhållanden. Kommittén föreslår emellertid, att livränta skall utgå under förutsättning att barn finnes i förbindelsen eller att kvin- nan vid dödsfallet är havande med barn till den försäkrade. Att medgiva trolovad rätt till livränta under enahanda förutsättningar har synts kom- mittén föra för långt.

En inskränkning bör göras för det fall att kvinnan åtnjuter livränta efter annan man. Anledningen till att äktenskap med den senast avlidne icke kom till stånd kan ha varit, att kvinnan icke velat förlora livräntan efter den först avlidne. I vart fall minskar denna livränta sannolikheten

• Sida 336
•  Original

av att kvinnan varit väsentligen beroende av den senast avlidne. Från denna synpunkt framstår det som mest motiverat att kvinnan icke skall äga rätt till livränta efter den senast avlidne men väl få behålla livräntan efter den först avlidne. En inskränkning torde emellertid böra göras även för det fall, att det första dödsfallet renderat kvinnan familjepension. Kom- mittén har därför stannat för att föreslå, att livränta efter den senast av— lidne skall utgå om och i den mån densamma överstiger livränta, respek- tive pension efter den först avlidne; livräntan efter den senast avlidne skall alltså minskas med beloppet av den innehavda livräntan eller pen- sronen.

Styvbarns och adoptivbarns livränterätt

Till den i skadeståndsreglerna avsedda kretsen av efterlevande äro även styvbarn att hänföra, såvida den avlidne var underhållsskyldig gentemot dem. Beträffande underhållsskyldigheten mot styvbarn gäller, att om make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, andra maken är, så länge äktenskapet består, skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll; detta medför dock ingen ändring i den underhålls— skyldighet, som må åligga den andre av barnets föräldrar. '

Från principiell synpunkt torde intet vara att erinra mot att styvbarn, som varit beroende av den avlidne, erhåller rätt till livränta. En behovs- prövning i det enskilda fallet — med hänsynstagande till den efterlevande makens ekonomi, eventuellt underhållsbidrag från den andre av föräldrarna, bidragsförskott o. s. v. — torde bli alltför komplicerad. Kommittén föreslår, att livränta ska-ll utan inskränkning medgivas barn till den avlidnes hustru när barnet hade sitt hem hos den försäkrade.

Det för adoptivbarn gällande villkoret, att adoptionen skall ha skett före skadetillfället, kan tänkas leda till obilliga resultat i sådana fall, när adoptionen visserligen skett efter skadetillfället men under tid då skadan (sjukdomen) icke syntes vara av någon betydelse för arbetsförmågan eller livslängden. Något dylikt villkor är enligt kommitténs mening icke be- hövligt, då adoption ju förutsätter domstols prövning.

Efterlevandes inbördes rätt

Om kretsen av livränteberättigade efterlevande utvidgas, få bestämmel— serna om livräntornas samman-lagda maximibelopp och dettas fördelning mellan de efterlevande större betydelse än hittills. Inom den nuvarande maximigränsen — 5/6 av den avlidnes beräknade årliga arbetsförtjänst — rymmas oreducerade livräntor till make och tre barn. Någon höjning av maximibeloppet torde icke höra ifrågakomma.

Enligt kommitténs förslag skall livränta i vissa fall kunna utgå till från- skild make och till kvinna, som utan att vigsel skett sammanlevde med

• Sida 337
•  Original

_ _... 7=_'T __F—W..—___

den avlidne. Om dessa utvidgningar beslutas, kan konkurrens uppkomma mellan två sådana efterlevande inbördes och mellan sådan(a) efterlevande och änka. I de statliga pensionsreglementena ha, såsom förut nämnts, mot- svarande fall av konkurrens mellan make och frånskild make hittills reg- lerats så, att de båda efterlevande få dela det pensionsbelopp, som i andra fall tillkommer make. Hel familjepension till änka är av ungefär samma storlek som livränta enligt OL; sålunda motsvarar t. ex. hel änkepension efter en stationskarl eller brevbärare (lönegrad Ca 9) ungefär 30 procent av slutlönen i mellersta ortsgruppen. I anslutning härtill torde samman- lagda beloppet av livräntor till här avsedda efterlevande höra motsvara nor- malbeloppet för änka, d. V. 5. 1/3 av den avlidnes beräknade arbetsförtjänst. Erforderlig nedsättning av de olika livräntorna torde böra göras så, att pro- portionen blir densamma som mellan 'de oreducerade beloppen.

Även efter de ifrågasatta utvidgningarna av de livränteberättigades krets torde den principen böra gälla, att föräldrar och adoptivföräldrar skola vid konkurrens stå efter övriga efterlevande.

Fråga om utsträckt tid för livränta till barn

Enligt den ursprungliga lydelsen av 7 & OL gällde att livränta till barn utgick till dess barnet uppnått 15 års ålder. Den nuvarande åldersgränsen, 16 år, infördes genom lagändring år 1922, sedan den i fattigvårdslagen och lagstiftningen om barn i och utom äktenskap stadgade åldersgräns, vid vilken försörjningsplikten mot barn tidigast upphör, hade bestämts till 16 _ år. Eftersom nämnda åldersgräns för försörjningsplikt mot barn endast utgör en minimigräns, är det icke nödvändigt att ha samma åldersgräns i fråga om barnsrätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen. För en för- längning av livräntetiden talar särskilt det förhållandet, att det nu mer än förr förekommer att skolgång och andra studier utsträckas över 16-årsål- dern. Å andra sidan har minderårig arbetskraft numera avsevärt bättre inkomstmöjligheter än tidigare. Med hänsyn därtill och till 16-årsgränsens betydelse inom barnbidragslagstiftningen m. m. har kommittén ansett, att någon förlängning av livräntetiden för barn ivarje fall icke bör ske för när- varande.

• Sida 338
•  Original

VI. VISSA SÄRSKILDA FRÅGOR RÖRANDE YRKESSKADEFÖRSÄKRINGEN

1. Förlust av ersättningsrätt och nedsättning av ersättningens belopp

A. 24 å och 25 % 1 st. olycksfallsförsäkringslagen

Historik

Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag förelåg icke ersättningsrätt för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet.

Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog (i sitt betänkande V 5. 146) beträffande skada orsakad av tredje man blott att där olycksfall som med- fört den skadades död uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning icke skulle utgå till denne. Frångåendet av regeln i 1901 års lag motivera- des med övergången från principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren till principen om försäkringsplikt.

Enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag skulle den omständig- heten, att den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, icke medföra förlust av ersättningsrätten. Kommittén motiverade även denna ändring med Övergången till försäkringsprincipen. Dessutom fram- höll kommittén, hurusom på många håll den åsikten gjort sig gällande, att s.k. grovt vållande från arbetarens sida i verkligheten ofta måste anses bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga sysslandet med maskiner och dylikt arbetarna efter hand måste bli mera likgiltiga för fara än under vanliga förhållanden, ävensom att i många fall beträffande unga eller nyantagna arbetare oerfarenhet i arbetet kunde leda till oaktsamhet.

Förslaget att utesluta grov vårdslöshet av den skadade från de grunder, som upphäva rätten till ersättning, föranledde —— utom från arbetarhåll _ allmänt till anmärkningar. Därvid framhölls särskilt det orättvisa och olämpliga i att arbetaren skulle kunna erhålla ersättning även i de fall, då han förorsakat olycksfallet genom att åsidosätta givna säkerhetsföreskrifter eller genom att borttaga skyddsanordning e. d. eller då olycksfallet haft sin grund i arbetarens onykterhet eller orsakats av lek, okynne, slagsmål c. d.

• Sida 339
•  Original

....f. .._._.._s._

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd åberopade bl. a., hur svårt det vore att få arbetarna att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig med eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda på arbetsplatserna. Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det enligt för- troenderådets mening antagligt, att arbetarnas oaktsamhet ytterligare komme att ökas, vilket ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt. De framställda erinringarna utmynnade i allmänhet i ett yrkande, att det gamla stadgandet måtte bibehållas. Från en del håll framhölls emellertid, att det i många fall måste anses alltför hårt för en arbetare att på grund av en tillfällig oförsiktighet gå miste om sin ersättning och att han därför i dylika fall borde vara berättigad till en reducerad ersättning. Denna stånd- punkt intogs av bl.a. ovannämnda förtroenderåd. Rfa föreslog, att ersätt- ningen skulle indragas, därest den skadade genom underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren givna och behörigen upprätthållua föreskrifter själv vållat olycksfallet; nedsättning av ersättningen borde däremot av praktiska skäl ej förekomma.

Departementschefen anförde i samband med remissen till lagrådet i före- varande hänseende följande (prop. 1916:111 5. 184 f.):

De erinringar, som framställts mot kommitténs förslag i denna del, hava synts mig i vissa hänseenden berättigade. Otvivelaktigt måste det framstå såsom något för rättskänslan stötande, att en arbetare, som själv vållat olycksfallet därigenom, att han åsidosatt av arbetsgivaren träffade föreskrifter eller anordningar, som just avsett att förhindra olycksfall, likväl skall vara berättigad till ersättning på arbets- givarens bekostnad. Jämväl ur allmän arbetarskyddssynpunkt måste en dylik bestämmelse anses olämplig. Liknande synes mig förhållandet vara i de fall, då arbetaren går onykter till arbetet och på grund därav förorsakar olycksfall och därmed följande skada.

I de nu anmärkta fallen har jag därför ansett en inskränkning i den av kom- mittén föreslagna ersättningsrätten böra äga rum. Med avseende på de övriga fall då grovt vållande kan anses föreligga, synes mig emellertid giltigheten av de utav kommittén till stöd för dess förslag anförda skäl icke kunna förnekas. Även i de av mig särskilt angivna fallen, nämligen då arbetaren varit onykter eller åsidosatt skyddsanordning, torde mången gång kunna inträffa, att en obetingad förlust av ersättningsrätten måste framstå som en alltför hård påföljd för den begångna förseelsen. Jag har därför ansett det höra i varje särskilt fall kunna bliva föremål för prövning, om och i vad mån arbetaren skall på grund av sin skuld till olycks- fallet gå förlustig sin ersättning eller allenast någon del därav.

Departementschefen föreslog följande bestämmelse i 25 5 1 st.: Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 & skäligen nedsättas eller indragas.

Inom lagrådet ansåg en ledamot (s. 222), att gällande bestämmelse bor- de bibehållas, och åberopade han till stöd härför, att den egentliga arbetar-

• Sida 340
•  Original

skyddslagstiftningens effektivitet otvivelaktigt skulle minskas, därest för- säkringsgrundsatsen genomfördes i sina yttersta konsekvenser. De övriga lagrådsledamöterna (s. 223 f.) godtogo departementschefens linje men före— slogo, att stadgandet borde utvidgas att omfatta grov vårdslöshet, som ej bestått i överträdande av gällande anordning eller föreskrift eller föran- letts av berusning genom starka drycker. De ansågo det nämligen icke över— ensstämmande med rättvisa, att en arbetare, som genom synnerligen grov vårdslöshet orsakat olycksfallet, utan avseende härå skulle uppbära full ersättning, under det att en annan arbetare på den grund, att han på ett av de i 25 å i departementschefens förslag angivna sätten gjort sig skyldig till en jämförelsevis ringa vårdslöshet, måste vidkännas nedsättning i er- sättningsbeloppet. Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde departementschefen bl. a. följande (5. 230).

Det måste onekligen i vissa fall framstå såsom för rättskänslan synnerligen stötande, att den, som vållat annans död och på grund därav ådömts straff, ge- nom denna sin straffbelagda gärning skulle bli berättigad till ersättning enligt lagen. En dylik föreskrift stode otvivelaktigt i strid med den rättsgrundsats, som erhållit uttryck i bl. a. 6 kap. 3 5 ärvdabalken. Den erinran, som två lagrådsleda- möter hade framställt mot förslaget i detta hänseende, vore väsentligen berätti- gad. Stadgandet borde jämkas så, att jämväl för det fall, att olycksfall, som med- fört den skadades död, av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning ej skulle utgå till denne.

Vad inom lagrådet anförts rörande grov vårdslöshet av den skadade själv vorc ej tillräckligt skäl för frångående av departementsförslagets ståndpunkt härut- innan. Genom den föreslagna bestämmelsen torde de flesta fall av vårdslöshet få anses beaktade. Om de för verksamheten gällande ordningsföreskrifterna givits erforderlig fullständighet, syntes jämväl i sådana fall, då olycksfall förorsakats av okynne, slagsmål e. (1. nedsättning eller indragning av ersättningen kunna ske.

I motion 1916: I: 109 anfördes rörande 25 ä 1 st. följande: Frågan om ersättningens nedsättande eller indragning i händelse av att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande ordningsföreskrifter kan bliva en källa till ständiga tvister, synnerligast med de försäkringsbolag, vari arbetsgivar- na själva äro intresserade. De flesta genom dylik uraktlåtenhet uppkomna olycks— fall ha helt visst sin grund i det av arbetsgivarna införda ackordsarbetssystemet, där arbetet måste forceras, för att arbetaren skall kunna intjäna en dräglig daglön. Det kan då befaras, att man söker komma ifrån dessa ersättningsskyldigheter genom några allmänna anvisningar eller föreskrifter, som icke kunna helt efter- följas. Bleve riksförsäkringsanstalten enda försäkringsställe, så bortfölle givetvis det väsentligaste i här framställda anmärkning, enär arbetsgivaren då icke skulle ha något större personligt ekonomiskt intresse av att vägra olycksfallsersättnings utbetalande. Under för handen varande omständigheter måste därför underteck- nad yrka på paragrafens omformulering i överensstämmelse med kommitténs förslag.

I motion 1916 :II:275 hemställdes, att 25 5 1 st. måtte utgå. _Till stöd här- för anfördes följande:

• Sida 341
•  Original

g..»... -——- .-

Den bestämmelse i liknande syfte, som finnes i nu gällande lag, har kommittén funnit olämplig och föreslagit dess borttagande. Syftet med en sådan bestämmelse är att giva större eftertryck åt arbetsskyddssynpunkten. I verkligheten torde den dock komma att mera bliva anledning till tvister än att befordra skyddsåtgärder. Man hör så ofta arbetsgivare beklaga sig över att arbetarne åsidosätta påbjudna säkerhetsföreskrifter eller borttaga skyddsanordning. Dessa klagomål framföras särskilt, då någon arbetare skadats i arbetet. I verkligheten är det dock oftast så, att då arbetarne så göra, sker det med arbetsgivarens eller arbetsledarens goda minne. Det industriella arbetet är numera så forcerat, att arbetarna vid vissa till- fällen oavsiktligt och utan att arbetsledaren gör anmärkning åsidosätta nödiga skyddsanordningar. Vid andra tillfällen åter sker ett åsidosättande av givna skyddsföreskrifter av oförstånd. Att någon arbetare genom åsidosättande av skyddsföreskrifter skulle önska bli skadad, torde få anses uteslutet. I denna & givna bestämmelse torde därför icke i någon vidare mån komma att befordra arbetareskyddet, men däremot ge anledning till tvister vid bestämmande av skadeersättningen.

Skulle det hända att en arbetare kommer berusad till arbetsplatsen, är detta beklagligt, men om han tillåtes utföra sitt arbete och därunder blir skadad, synes icke skäl föreligga att beröva honom i lag föreskriven ersättning. Det bör vara arbetsgivarens eller arbetsledarens skyldighet tillse, det berusade arbetare icke få utföra arbete förrän de bli nyktra. Skulle en berusad arbetare bli skadad eller dödad under arbetet, är arbetsledaren i många fall medskyldig härtill, och är det hårt och orättvist mot hustrun och barnen att de gå förlustiga det understöd lagen föreskriver.

Om olycksfall uppsåtligen förorsakas av den skadade eller vid dödsfall av den efterlevande, bör icke ersättning utgå, men detta föreskrives i 24 5 och icke i nu förevarande &, varför vi hemställa att 25 åzs första moment måtte ur lagen utgå. Detta yrkande kunna vi stödja även med Tysklands och Hollands olycksfallsför- säkringslagar. Om man i det stora industrilandet Tyskland inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga endast den, som uppsåtligen vållat olycks- fallet, böra även vi kunna göra detsamma.

Särskilda utskottet nr 1 fann (utl. nr 1 s. 55) de av departementschefen anförda skälen för bestämmelsen i 25 ä 1 st. icke övertygande. Under åbe- ropande av vad ålderdomsförsäkringskommittén enligt ovan framhållit ytt- rade utskottet vidare följande:

Å andra sidan torde ofta särskilt det slag av oaktsamhet, som drabbas av den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, nämligen åsidosättandet av ordnings- föreskrifter hava sin grund i arbetsgivarens egna åtgöranden eller underlåtenhet från hans sida att hålla föreskrifterna vid makt. Beträffande såväl dessa fall som de fall, då arbetaren uppträder onykter vid arbetet, torde det ofta vara synner- ligen svårt att avgöra, huruvida någon förseelse i ena eller andra riktningen legat arbetaren till last eller ej. För övrigt synes borttagandet av ifrågavarande stad- gande böra vara en naturlig konsekvens av den ståndpunkt utskottet intagit vid 12 5 i fråga om arbetsgivarens skyldighet att återgälda försäkringsinrättningen den ersättning, inrättningen nödgats på grund av vållande från hans sida utgiva till den skadade arbetaren. Då slutligen den ifrågavarande bestämmelsen saknas såväl i en del utländska lagar som i gällande förordningar om ersättning vid mili- tärtjänstgöring och om försäkring för fiskare finner utskottet alla skäl tala för att icke i lagen upptaga någon bestämmelse av ifrågavarande art.

• Sida 342
•  Original

Mot utskottets förslag anmäldes reservationer av två grupper med var sitt förslag. Det ena förslaget innebar, att ersättningen enligt 6 & skäligen skulle nedsättas, om den skadade genom grov vårdslöshet förorsakat olycksfallet.

Första kammaren antog sistnämnda reservation, andra kammaren där- emot utskottets förslag. För sammanjämkning av de skiljaktiga besluten hemställde utskottet, att i 25 5 1 st. i stället för de av kamrarna beslutade bestämmelserna måtte intagas ett stadgande nästan ordagrant likalydande med den andra av de tidigare utskottsreservationerna. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. I den därefter icke ändrade 25 5 1 st. OL stadgas, att har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycks- fall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts där- av, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 % skäligen nedsättas.

Kungl. Maj:ts förslag beträffande 24 % godkändes av riksdagen. I denna paragraf stadgas alltjämt, att ersättning enligt lagen icke utgår, om olycks— fallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, samt att, där olycksfall, som medfört den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning icke får utgå till denne.

Praxis

Då försäkringsinrättningarna meddela avslagsbeslut vid skada, som nå- gon uppsåtligen tillfogat sig själv, torde i regel i beslutet åberopas icke 24 5 1 punkten OL utan t. ex. att det ej föreligger skada genom olycksfall i lagens mening, att dödsfallet ej föranletts av olycksfall, att det ej föreligger olycksfall i arbete e. d. Särskilda problem uppkomma i samband med sin- nessjukdom. Enligt praxis (Ref. 1943: 2) torde i princip en händelse, där- vid en sinnessjuk tillfogar sig en skada (inberäknat självmord), betraktäs såsom i sig själv konstituerande ett olycksfall (såvida icke t. ex. händelsen sträcker sig över för lång tidrymd). Vidare har i praxis i vissa fall (t. ex. BD nr 2636/1930), då en person, som till följd av ett olycksfall ådragit sig sinnessjukdom, på grund av denna sjukdom tillfogat sig skada, skadan an- setts såsom ersättningsbar följd av det ursprungliga olycksfallet.

Vad härefter beträffar bestämmelserna i 25 5 1 st. av lagen, vilka i till-- lämpningen ha långt större aktualitet än de i 24 %, må till en början något beröras uttrycket »gällande». Detta innebär, att anordningen eller före-' skriften skall vara hållen vid makt. Så är icke fallet, om den en gång läm- nade föreskriften av arbetarna allmänt icke efterföljes och detta sker med arbetsledningens goda minne eller på grund av arbetsledningens egna åt- göranden. Enahanda är förhållandet, om skyddsanordningar av arbetarna.

• Sida 343
•  Original

allmänt borttagas eller rubbas, utan att detta föranleder anmärkning från arbetsledningen.

Endast överträdelse av sådan anordning eller föreskrift, varom arbetaren äger kännedom, kan medföra nedsättning av ersättningen för honom. Praxis torde emellertid i vissa fall ha jämställt kännedom med att han bort eller kunnat skaffa sig sådan kännedom men ej brytt sig därom.

Stadgandet avser i främsta rummet anordning eller föreskrift av arbets- givaren. Men även andra anordningar och föreskrifter anses omfattas av bestämmelsen. Exempelvis har socialstyrelsen jämlikt lagen (1912) om arbetarskydd utfärdat anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete. FR har emellertid undanröjt nedsättningsbeslut, enär det aktuella sprängningsarbetet icke omfattades av sistnämnda lag och ej heller visats, att arbetsgivaren anmodat arbetaren att det oaktat följa ifråga— varande anvisningar (BD nr 2015/1936).

Överträdelser av bestämmelserna i 1936 års vägtrafikstadga föranleda i relativt stor utsträckning nedsättning.

Den ifrågavarande föreskriften får icke vara för allmänt hållen. Den får enligt praxis ej heller göra arbetarens handlingssätt beroende av hans omdöme om föreliggande omständigheter. En föreskrift att »alltid iakttaga försiktighet» eller att >>icke onödigtvis utsätta sig för fara» är utan bety— delse som grund för nedsättning. Likaså bestämmelsen i 2 5 av 1936 års vägtrafikstadga om att >>iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna». Andra exem- pel på bestämmelser av natur att överträdande av desamma icke ansetts motivera nedsättningsbeslut äro bestämmelserna i vägtrafikstadgan 3 5 1 mom. (att i vissa situationer >>i god tid» nedbringa hastigheten, att »icke använda större hastighet än» etc.) och 5 S 3 st. (att före kursändring >>i god tid» utvisa den riktning) (Ref. 1940: 30 resp. BD nr 2501/1944). Däremot har nedsättningsbeslut fastställts, då sistnämnda bestämmelse åberopats och förseelsen bestått i att den skadade helt och hållet underlåtit att angiva kursändring (BD nr 5096/1938). Vidare ha nedsättningsbeslut fastställts, då olycksfallet förorsakats av brott mot regeln om förkörsrätt i 4 5 5 mom. 1 st. vägtrafikstadgan (BD nr 1185/1940).

Nedsättning har enligt praxis fått ske, även om den skadade före olycks- tillfället icke insett, att han överträtt den föreskrift, vars överträdande lagts honom till last. Om exempelvis en person cyklar vägen fram samt under— låter att se framför sig med påföljd, att han kör på en annan cyklist, kan nedsättning ske på grund av överträdelse av vägtrafikstadgans bestämmelse i 4 S 2 mom. om skyldighet att vid möte hålla till vänster (BD nr 188/1939).

FR har vidare godkänt nedsättning för arbetare, som trots föreskrift ej använt skyddsglasögon, utan avseende a invändning om exempelvis att ögonskydd vid stenarbete förorsakat obehag genom att svett och damm

• Sida 344
•  Original

irriterat huden under skydden samt att de nedsätta arbetsförmågan (Ref. 1930: 41).

Vid bestämmandet av nedsättningen och dess storlek tages i praxis hän— syn till omständigheterna vid olycksfallet, däribland även den skadades ålder, men däremot icke till skadans svårighetsgrad. Beträffande en 14- åring har FR förklarat, att särskilt med hänsyn till hans ålder hans för- farande vid olyckstillfället icke borde läggas honom till last som grov vårds- löshet (Ref. 1943z22). Någon generell regel om att nedsättning icke skall äga rum, då den skadade icke fyllt 15 år, gäller emellertid icke.

I lagen utsäges ej hur nedsättning tekniskt skall ske. Enligt praxis ned- sättes ersättningen procentuellt, varvid emellertid nedsättningen begrän- sas till att avse viss fixerad tid, vilken bestämmes med hänsyn till omstän- digheterna i målet. För de flesta fall av förseelse mot gällande anordning eller föreskrift torde i varje fall sedan c:a 15 år tillbaka ha tillämpats en nedsättning av ersättningen med 25 procent under 3 år från och med dagen efter olycksfallet. Vid nedsättning på grund av berusning torde tillämpas en normalsats av 33 1/3 procent.

Med anledning av ett av Rfa enligt protokoll den 25 januari 1949 fattat principbeslut har FR, efter hörande av socialförsäkringsbolagens förening, den 2 december 1949 uttalat

»dels att en särregel enligt rådets mening icke borde ifrågakomma för bedöman- de av nedsättning enligt omförmälda författningsrum av ersättning i anledning av olycksfall, som drabbat annan än förare av motorfordon eller på skenor löpan- de fordon till följd därav, att han överträtt trafikföreskrift, dels att den omstän- digheten, att skadad vid olyckstillfället ej fyllt 18 år, borde tillmätas betydelse även i fråga om nedsättning av ersättningen vid olycksfall, som föranletts av att den skadade varit av starka drycker berusad, dels ock att — såsom även får anses framgå av protokollet —— regler för bedömande av nedsättning av ersättning enligt förevarande stadganden endast borde tjäna till ledning och alltså icke finge hindra en individuell prövning av omständigheterna i de särskilda fallen».

Enligt lagen får nedsättningen endast avse »ersättning enligt 6 5». Häri ligger, att nedsättningen icke får avse begravningshjälp och livränta till efterlevande. Enligt praxis har nedsättning skett av sjukpenning och liv- ränta men ej av sådan ersättning som läkarvård, läkemedel och »särskilda hjälpmedel».

Varken Rfa eller bolagen nedsätta den del av sjukpenningen, som mot- svarar det fr. o. m. den 1 januari 1949 införda familjetillägget. FR har låtit härvid bero.

Innebörden av det i lagtexten använda uttrycket »må» har vållat tvekan. FR har den 2 december 1949 antecknat i sitt protokoll, att Rfa och bolagen enligt 25 5 1 st. OL vore skyldiga att, efter verkställande av den utredning, som kunde vara erforderlig, nedsätta ersättningen, där förutsättningarna härför vore för handen, samt att rådet ägde befogenhet att förordna om

• Sida 345
•  Original

nedsättning, där sådan ej skett, respektive om nedsättning i större omfatt- ning än som skett.

Genom användande av ordet »nedsättas» har lagstiftaren velat utmärka, att ersättningen ej får helt indragas.

I vissa fall kan det uppkomma fråga, huruvida den skadades förfarings- sätt varit sådant, att olycksfallet icke bör anses ha inträffat i arbetet för arbetsgivarens räkning. Här åsyftas framför allt olycksfall under lek eller okynne och i samband med slagsmål. Redogörelse för praxis i dylika fall finnes i kapitel IV s. 148—149. Kommittén vill här erinra om följande.

Ett olycksfall, som en arbetare ådragit sig under lek, har i vissa fall icke ansetts såsom ersättningsbart olycksfall, enär vederbörande genom sitt be- teende ansetts ha försatt sig utom arbetet. I andra fall har olycksfall i arbete ansetts föreligga, varvid man torde ha fäst avseende vid sådana om- ständigheter som exempelvis om den skadliga inverkan väsentligen föror- sakats icke endast av leken utan även av andra omständigheter, som stått i samband med arbetet och dess faror. I fråga om barn och yngre personer, vilka av naturen äro böjda för lek eller okynnne, är den omständigheten, att de utan tillräcklig tillsyn sysselsättas vid eller i närheten av farliga arbets- maskiner eller eljest å farliga arbetsplatser, tillräcklig för att man under lek eller okynne måste antaga ett orsakssammanhang med arbetet.

Om den skadade frivilligt givit sig in i slagsmål å arbetsområdet, torde han i allmänhet ansetts därigenom ha försatt sig utom arbetet; skadan har i vissa dylika fall ej heller ansetts omfattad av frivillig utomarbetsförsäk- ring enligt 35 å OL.

Motionerna 1943:I:28 och II.-34

I de likalydande motionerna 1943: I: 28 och II: 34 hemställdes, att riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville föreslå, att utredning verkställdes rörande förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete och de åt- gärder, som vore påkallade för att motverka sådan företeelse.

Ur de av andra lagutskottet inhämtade yttrandena över motionerna må följande nämnas. Rfa förklarade sig anse, att bestämmelsen i 25 & OL huvudsakligen tonde motsvara vad motionärerna avsett "angående påföljder vid fall av berusning bland arbetare, som skadats på grund av olycksfall i arbete. Enligt medicinalstyrelsen torde i de fall, där en inskränkning av ersättningen kunde anses berättigad, redan gällande bestämmelser lämna möjlighet därtill. Svenska Arbetsgivareföreningen ansåg, att det torde höra övervägas, huruvida icke förutsättningarna för nedsättning av ersättning vid alkoholpåverkan vore väl stränga, då det krävdes, att den skadade skulle ha varit >>herusad». Landsorganisationen förklarade sig bestäm-t avstyrka motionärernas hemställan.

Utskottet anförde bl. a. följande (utl. nr 26):

• Sida 346
•  Original

Spörsmålet, om den begärda utredningen borde komma till stånd, torde i första hand vara beroende av ett ställningstagande till frågan, huruvida gällande bestäm- melser om nedsättning av ersättningen vid alkoholpåverkan borde ändras i skär- pande riktning. Enligt utskottets uppfattning hade ej förebragts skäl, som borde föranleda till en sådan ändring. I de fall där en nedsättning av ersättningen kunde anses berättigad, torde gällande bestämmelser vara tillfyllest.

Utskottet hem-ställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riks- dagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

25 å ochksfallsförsäkringslagen och den nya arbetarskyddslagen

1938 års arbetarskyddskommitté förordade i sitt förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (SOU 1946:60) en bestämmelse (mot- svarande 46 å i 1912 års lag om arbetarskydd) i 71 5 1 st. om straff för den som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller försätter sådan ur bruk. I detta sammanhang erinrade kommittén om 25 % OL och anförde därefter bl. a. följande (5. 648) :

Nedsättning enligt 25 & olycksfallsförsäkringslagen av ersättningen till följd av olycksfall i arbete påminner om den jämkning i skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, varom avhandlas i 6 kapitlet 1 5 strafflagen. Emel- lertid är nedsättningen väsentligen konstruerad såsom en bestraffningsform och den torde också vara avsedd att vara en sådan. Då det uppenbarligen är lika straffvärt att åsidosätta en skyddsanordning eller skyddsföreskrift, vare sig olycksfall eller sjukdom blir följden eller icke, synes straffet för dylik uraktlåten- het böra vara det-samma i båda fallen. Bestämmelserna därom böra följaktligen ha sin plats i arbetarskyddslagen. För övrigt synes redan det förhållandet, att vederbörande skadats eller ådragit sig sjukdom på grund av uraktlåtenheten att iakttaga en gällande anordning eller föreskrift, i sig innebära en allvarlig på— följd. Att därutöver nedsätta ersättningen, varigenom han själv eller hans familj bringas i måhända ekonomiska svårigheter, synes då icke tilltalande och ur arbetarskyddssynpunkt säkerligen föga befrämjande. Det torde i stället vara rik- tigare att söka inskärpa nödvändigheten av att ställa sig meddelade föreskrifter till efterrättelse.

Med hänsyn till det anförda bör övervägas, huruvida icke olycksfallsförsäk- ringslagens stadgande i 25 å, i vad det avser åsidosättande av gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, borde utgå ur nämnda lag och ersättas med enbart en bestämmelse i arbetarskyddslagen, avseende straffpåföljd såväl för borttagande eller ändrande av skyddsanordning som för åsidosättande av skyddsföreskrift. Härigenom skulle enligt kommitténs mening lillskapas en mera positiv bestraffningsform, och straff sålunda kunna ådömas arbetstagare, innan ett olycks— eller sjukdomsfall inträffat. En dylik bestämmelse torde även inge större respekt för arbetarskyddslagens bestämmelser.

För införande i arbetarskyddslagen av en tilläggsbestämmelse av åsyftat inne- håll talar jämväl det förhållandet, att i lagförslagets 6 och 7 Så upptagas bestäm- melser, varigenom arbetsgivare förpliktas att meddela föreskrifter om vad arbets- tagare skall iakttaga till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete liksom även att vid behov anslå sådana föreskrifter. Iakttages ej vad sålunda föreskrives, kan distriktschef meddela arbetsgivaren föreläggande eller beträffande 6 5 jämväl

• Sida 347
•  Original

förbud. I konsekvens härmed bör även påföljd drabba arbetstagare, som ej iakt- tager sådan av arbetsgivaren meddelad föreskrift.

Med hänsyn till vad sålunda anför-ts föreslår kommittén i lagförslagets 71 5 ett stadgan-de om att, därest arbetstagare underlåtit att ställa sig till efterrättelse gäl- lande föreskrift, som i eller med stöd av lagen meddelats till skydd mot ohälsa eller olycksfall, och detta skett uppsåtligen eller omständigheterna äro sådana, att arbetstagaren måste ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, han straffas . . .

Arbetar-skydtdskommitténs förslag utsattes för kritik i flera yttranden. Ur dessa yttranden må här refereras följande, som synes kunna vara av närmare intresse i samband med diskussion om 25 & OL.

Rilcsförsäkringsansialten föreslog den utvidgningen av ifrågavarande stad- gande, intaget i 71 5 2 st. av den föreslagna lagen, att straff skulle inträda, där arbetstagare, utan att ha Överträtt viss föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Enligt an— staltens mening hade bestämmelserna i 25 & OL visat sig vara av stort praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande av sistnämnda bestämmelse borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straff— bestämmelserna.

Socialförsäkringsbolagens förening framhöll, att det syntes stötande för rättskänslan, att en handling, som innebure den allra grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en föreskrift, enligt för— slaget icke medförde straff, medan åter ett mindre vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot föreskrift. Grov vårds- löshet borde bestraffas, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. De föreslagna straffbesztämmelserna komme enligt föreningens mening icke att innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna före- skrifter, varför vore av största betydelse att bestämmelsen i 25 & OL bibe- hölles. Denna bestämmelse hade visat sig vara av stort värde i det olycks- fallsförebyggande arbetet.

Landsorganisationen ansåg, att nedsättning enligt 25 & OL uppenbarligen icke vore en straffpåföljd. Med samma rätt skulle då varje nedsättning av ett skadestånd kunna betraktas som straff. Grunden för nedsättningen vore ju icke något allmänt intresse utan det, att en skadeståndsp-liktig icke skall svara för större del av skadan än han själv vållat. I princip vore det ingen skillnad mellan nedsättning enligt 25 5 och skadeståndsjämkning i andra fall, där den skadeståndsskyldige hade ansvarsförsäkring. — Enligt praxis skedde nedsättning i regel så .snart den skadade åsidosatt en föreskrift, om vilken han ägt kännedom. Detta hans förfarande ansåges således i och för sig ådagalägga grov vårdslöshet — en praxis genom vilket det kvalifi- cerade subjektiva rekvisitet förlorat all självständig betydelse. Landsorga- nisationen erinra—de vidare om det av ålderdomsförsäkringskommittén gjorda uttalandet, att 5. k. grovt vållande från arbetarens sida i verklig-

• Sida 348
•  Original

heten ofta måste anses bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga sysslandet med maskiner o. d. arbetaren efter hand måste bli mera likgiltig för faran än under vanliga förhållanden. Detta hade större giltighet 1946 än 1915.

Departementschefen (prop. 1948: 298 s. 308) förklarade sig för sin del ställa sig tvivlande till att ett stadgande av föreslagen art (71 5 2 st. i_kom- mittéförslaget) skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. På grund härav och av vissa andra skäl —— utan betydeISe i här förevarande samman- hang — upptogs i departementsförslaget icke någon motsvarighet till 71 ä 2 st. i kommittéförslaget.

I den nya arbetarskyddslagen, utfärdad den 3 januari 1949, återfinnes icke någon motsvarighet till nämnda 71 ä 2 st.

Vissa motsvarande bestämmelser

De i de privata försäkringsanstalterna-s allmänna försäkringsvillkor före- kommande motsvarande bestämmelserna äro strängare och ha större räck- vid-d än OLs. I detta hänseende kan nämnas, att enligt nämnda villkor för olycksfallsförsäkring i Försäkringsanstalten Sam-arbete ersättning icke ut- ges för olycksfallsskada, som den försäkrade ådrager sig under utförande av brott-slig handling eller försök därtill eller som uppkommit genom grov vårdslöshet hos den försäkrade eller om vilken skäligen kan antagas, att användande av bedövande eller berusande medel bidragit till dess upp- komst. Enligt den av ett flertal bolag tillämpade motsvarande bestämmelsen omfattar försäkringen icke ersättning för skada uppkommen vid utförande av brottslig gärning eller försök därtill eller vid grov vårdslöshet från den försäkrades sida eller därigenom att den försäkrade vid olycksfallet varit påverkad av rusande eller narkotiska medel.

I 33 5 av 1947 års sjukförsäkringslag stadgas, att Sjukhjälp ej utgår för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig. Enligt dess 29 5 må såväl sjukpenning som make— och barntillägg icke blott skäligen nedsättas utan även helt indragas, bl. a. såframt den försäkrade ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom.

Enligt den danska olycksfallsförsäkring-slagen uteslutes från ersättning olycksfall, som den skadade själv har orsakat med uppsåt. Har han genom grov vårdslöshet, genom åsidosättande av reglement-ariska bestämmelser, som hållas tillbörligen i kraft, eller genom berusning själv orsakat eller väsentligen bidragit till olycksfallet, skall ersättningen nedsättas eller bort- falla.

För skada, :som arbetstagare uppsåtligen åsamkat sig själv, erlägges icke skadestånd enligt den finska olycksfallsförsäkringslagen. Skade-stånd kan enligt denna förvägras eller nedsättas, om arbetstagaren drabbas av skada

• Sida 349
•  Original

, -.... . ..... ”___—m....."—

under begående av brottslig handling, om han själv vållat olycksfallet genom berusning eller 'grov vårdslöshet eller om han vid olyckstillfället handlat i strid med i praktiken tillämpade och vederbörligen fastställda ordnings- regler eller arbetsreglemente eller ock mot sin förmåns till förebyggande av olycksfall meddelade föreskrifter, som genom anslag på arbetsplatsen eller annorledes bevisligen tillkännagivits.

I den norska loven om utlykkestrygd for industriarbeidere m. v. saknas motsvarande bestämmelse. Sjukpenning för tid om högst 52 veckor utgår emellertid enligt reglerna i loven om syketrygd. Enligt sistnämnda lag mister den försäkrade, som uppsåtligen eller genom berusning ådragit sig sjukdom, rätten till sjukpenning. '

Enligt den schweiziska lagen (den 13 juni 1911) om sjuk- och olycksfalls- försäkring förlorar den försäkrade och hans efterlevande rätten till ersätt- ning (utom begravningshjälp), om den försäkrade uppsåtligen förorsakat olycksfallet. Motsvarande gäller med avseende å sådan efterlevande, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet förorsakat olycksfallet. Om den försäkrade föranlett olycksfallet genom grov vårdslöshet, avkortas ersätt- ningen (utom begravningshjälpen) i en mot graden av skuld svarande ut- sträckning.

Socialvårdskommitténs förslag

Vad först beträffar den nuvarande 24 5 första punkten kan bestämmelsen där ifrågasättas vara obehövlig. Kommittén anser det dock lämpligast att icke utesluta en dylik bestämmelse men föreslår, att ordet >>olycksfallet» utbytes mot det här mera adekvata ordet »skadan».

När departementschefen föreslog, att jämväl för det fall, att olycksfall, som medfört den skadades död, av grovt vållande förorsakats av efterle- vande, ersättning ej skulle utgå till denne, åberopades såsom ovan nämnts 6 kap. 3 & ärvdabalken. I stället för sistnämnda bestämmelse äro numera av intresse i detta sammanhang *stadgandena i 6 kap. 7 5 i 1920 års gifter- målsbalk och 10 kap. 3 (och 5) 5 i 1928 års lag om arv. Enligt dessa stad— ganden kräves uppsåtligt gärningsmannaskap eller sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 åå strafflagen1 sägs. Då man allt-så inom den lagstiftning, som i förevarande hänseende lagts till grund för OLs bestämmelse, slopat rekvi- sitet >>grovt vållande» samt andra skäl ej gälla för dess bibehållande inom yrkesskadeförsäkringen, har kommittén funnit sig böra för den sistnämnda-s del förorda en motsvarande ändring. Kommittén föreslår, att ersättning icke skall utgå till sådan efterlevande, som genom brottslig gärning upp- såtligen själv förorsakat eller sålunda medverkat till olycksfallet (14 5).

Då grov vårdslöshet .av efterlevande icke längre skall beröva honom er- sättningsrätten, hör han emellertid vid dylik vårdslöshet få vidkännas ned-

1 Jfr numera 3 kap. 4 och 5 55 strafflagen.

• Sida 350
•  Original

sättning i ersättningen under samma förutsättningar som den skadade själv. De bestämmelser, som i det följande förordas beträffande skadad, föreslås därför skola äga motsvarande tillämpning beträffande efterlevande.

Före ställningstagandet till övriga i detta avsnitt aktuella problem har visst statistiskt material ansetts böra införskaffas. I detta hänseende har från Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag erhållits föl- jande upp—ställning över nedsättningar av ersättning för olycksfall, inträf- fade och anmälda till bolaget under tiden 1/1—31/12 1944.

Den skadades förlust uppgått Antal skadefall Proc. fördelning till (kronor) men ej till (kronor) —— 10 13 13,4 10 20 30 31,0 20 30 16 16,6 30 40 7 7,2 40 50 13 13,4 50 75 9 9,3 75 100 4 4,1 131: 25 —— 1 1,0 137: 50 —— 1 1,0 577: 61') — 1 1,0 613: 871) — 1 1,0 836: 491) — 1 1,0 1) inkl. livränta 97 (varav 9 st. vägtrafikstadgan)

Bolaget har upplyst, att den indragna ersättningen utgjorde tillsammans 4940 kronor. Då bolagets hela skadeutgifter samtidigt utgjorde omkring 10 miljoner kronor, representerade den indragna ersättningen ungefär en halv promille. Besluten överklagades i 14 fall, varav bolaget efter besvären ändrade 7 fall och FR fastställde övriga.

Från Rfa ha införskaffats vissa uppgifter, som redovisas i tabell ä 5. 295. Uppgifterna avse skadefall, där Rfa meddelat nedsättningsbeslut enligt 25 5 1 st. OL under år 1947. Endast olycksfall, som prövats av Rfas dåvarande första skaderegleringsbyrå, äro medtagna; däremot ej olycksfall, som drab- bat statens arbetare. Tabellen upptager endast de beslut, som fastställts av FR eller icke överklagats. År 1947 har valts framför allt med hänsyn till den i praxis tillämpade 3-år-stiden för nedsättning. I den mån så har fram— gått av akterna har redovisats de fall, då förseelsen även medfört fällande dom av allmän domstol.

För att siffrorna i tabellen skota blri ytterligare belysande må framhållas, att vid 25 % nedsättning det avdragna beloppet för .ett års sjukpenning ut- gör 821 kronor 25 öre vid den dåvarande maximisjukpenningen 9 kronor och 638 kronor 75 öre vid en sjukpenning om 7 kronor, vilken någorlunda torde ha svarat mot genomsnittssjukpenningen. Uppgifterna i tabellen böra

• Sida 351
•  Original

Nedäåggåägen Antalet fall med nedsättningsgrunden

ej ställt sig till efterrättelse anordning .. . Summa I % av

men e' _ eller före- best. i vagtrafikstadgan fall samtliga till kr. t'll kr] berusning skrift för eller annan författn.. som I ' arbetet ej givits direkt för arbetet. (varav med fällande dom av allm. domstol inom parentes) — 10 — 21 15 ( 5) 36 ( 5) 11,2 10 20 1 30 30 (22) 61 (22) 18,9 20 30 2 28 24 (14) 54 (14) 16,7 30 40 3 12 16 ( 7) 31 ( 7) 9,6 40 50 2 14 8 ( 3) 24 ( 3) 7,4 532 1253 _a 13. å? få? i? % 8 12'5 . :. ,3 100 200 5 (1) 10 16 (11) 31 (12) 9,6 288 238 % % få 55% ?Eäå % : " L ( ,2 400 500 1 (1) 1 2 ( 2) 4 ( 3) 1,2 500 750 —— 3 4 ( 2) 7 ( 2) 2,2 700 1000 — —— 3 ( 2) 3 ( 2) 0,9 1 000 2000 -— — 4 ( 4) 4 ( 4) 1,2 2 000 — — — 1 1 0,3 Summa 19 (2) 146 158 (93=58,9%) 323 (95) 100,0 % 5,9 45,2 48,9

även ses i relation till det förhållandet, att under är 1947 till Rfa anmäldes 150 165 olycksfall, som drabbat i anstalten försäkrade arbetare andra än statens, samt till den omständigheten, att olycksfallsförsäkringsfondens utgifter för ersättningar under år 1947 uppgingo till omkring 36 miljoner kronor.

Under år 1949 anfördes besvär över beslut om nedsättning enligt 25 5 1 st. OL meddelade av Rfa i 22 fall och av bolagen i sammanlagt 22 fall. Efter besvären ändrades besluten av Rfa i 7 fall och 'av bolagen i samman- lagt 9 fall; FR ändrade ett av Rfas och 2 av bolagens beslut; övriga beslut fastställdes av rådet.

Enligt socialvårdskommitténs mening bör syftemålet med en nedsätt- ningsbestämmelse av förevarande slag framför allt vara prevention; be- stämmelsen skall vara ett medel för att upprätthålla regler för undvikande av olycksfall. Syftet med bestämmelsen bör även i viss mån vara att med- föra jämkning (jfr strafflagen 6 kap. 1 & andra punkten), att motverka det för rättskänslan stötande, att den, som genom ett förkastligt handlingssätt ådragit sig själv en skada, trots detta handlingssätt skall på annans hek—ost-

• Sida 352
•  Original

nad få (full) ersättning, eller med andra ord att åstadkomma en skälig för- delning av skadans påföljder med hänsyn till den roll, som spelas av å ena sidan den skadelidandes eget vållande och åaandra sidan >>olycksfal—let». De angivna syftena böra anges båda, trots att jämkningen liksom skade- stånd överhuvudtaget har bl. a. en preventiv funktion.

Värdet av en nedsättningsbestämmelse kan sägas till väsentlig del ligga däri, att vid inträffade olycksfall på grund av bestämmelsens existens ut- redning måste ske, arbetsgivaren och den med arbetarskyddsverksamhet sysselsatta personalen i övrigt kopplas in, uppmärksamheten riktas på ris- ker i det aktuella arbetet så att större varsamhet visas i fortsättningen och nya eller bättre skyddsanordningar eller skyddsföreskrifter åstadkommas etc. Bestämmelsens tillämpning får, liksom tillämpningen av såväl en straff— bestämmelse som en skadeståndsregel, en viss moralbildande effekt. Den ekonomiska betydelsen av en n-ed-sättningsbestämmelse ligger för försäk- ringsinrättningarna icke i att de i ett mycket litet antal fall kunna nedsätta ersättningsbeloppet utan i att den bidrager till nedpressning av olycksfalls— frekvensen.

Nedsättningsbestämmelsens värde för det olycksfallsförebyggande arbetet har positivt omvittnats från flera håll, medan man från andra håll i vart fall icke velat bestrida att den haft ett sådant värde. Det är emellertid för kommittén bekant, att den nuvarande bestämmelsens utformning och tillämpning föranlett missnöje i olika hänseenden.

Kommittén är av den uppfattningen att framför allt med hänsyn till arbetarskyddssynpunkterna en motsvarande nedsättningsbestämmelse bör inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen men 'att det bör ingående övervägas, om icke för tillgodoseende av de ovannämnda båda syftena kräves en annan , utformning av bestämmelsen.

Icke så sällan framgår av besvärsskrivelserna till FR, att den skadade reagerar icke så mycket mot 'att en reducering av ersättningsbeloppet skett som mot att hans förfaringssätt stämplats som grovt vårdslöst. Om i ned- sättningsbestämmelsen strökes rekvisitet grov i samband med vårdslöst åsidosättande av gällande anordning eller föreskrift, skulle måhända den ifrågavarande missnöjesanledningen elimineras men skulle bestämmelsen komma att tillämpas i en ökad omfattning på sätt som icke torde vara önskl-igt. Det torde Vidar-e icke kunna förnekas, att det förekommit, att för- säkringsinrättnings nedsättningsbeslut varit opsykologiskt formulerat. — Ibland (framhålles i besvärsskrivelsen, att klaganden för sin förseelse av allmän domstol dömts till ett antal dagsböter enligt vägtrafikstadgan men att i domen icke åberopats, att han förfarit grovt vårdslöst. Klaganden har därvid uppenbarligen icke känt till, att .det för fällande dom enligt väg- trafikstadgan varit betydelselöst, om våndslösheten varit grov eller ej. Frågan om nedsättning vid trafikförseel-ser kommer kommittén att upp- taga till närmare behandling senare i detta avsnitt.

• Sida 353
•  Original

1 T. ex. Hult i Svensk Juristtidning 1947 s. 500, Strahl i SOU 1950: 16 s. 57.

Ibland göres gällande, att försäkringsinrättningarna och FR tillämpa ett väsentligt strängare betraktelsesätt än andra vid avgörandet av frågan om vårdslösheten varit grov eller ej. Det har till och med påståtts, att det sub— jektiva rekvisitet i nedsättningsbestämmelsen förlorat all självständig be- tydelse. Begreppet grov vårdslöshet förekommer i en mängd författningar. Att giva detta begrepp ett något varierande innehåll kan vara i enlighet med de olika författningsbestämmelsernas syfte. Andra variationer än myc- ket -små torde dock vara olämpliga. Kommittén anser det icke här rimligen komma ifråga att verkställa en närmare utredning rörande nämnda be— grepps innebörd i olika sammanhang. Kommittén vill dock erinra Om ett annat försäkringsrättsligt stadgande, nämligen det i 25 5 1 st. av 1927 års försäkringsavtalslag om regressrätt mot den, som genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet; att döma av föreliggande rättsfall och uttalan- den i litteraturen1 rörande denna bestämmeISe synas domstolarna vid be- dömande huruvida vårdslösheten varit grov benägna att visa överseende. Enligt kommitténs mening bör, för att rekvisitet grov vårdslöshet i den här aktuella nedsättningsbestämmelsen skall anses vara uppfyllt, ställas samma stränga krav, som kunna anses normala vid de allmänna domstolarnas tolkning av motsvarande rekvisit i andra författningsrum. En annan sak är att åsidosättande av en gällande skyddsanordning eller skyddsföreskrift i och för sig kan innebära grov vårdslöshet. Det må erinras om stadgandena i 3 5 lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift och 7 5 lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar. Enligt dessa stadganden uteslutes den skadelidande från ersättningsrätt, om han >>genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet» själv vållat skadan. Är det fråga om ett mycket riskfyllt arbete (t. ex. arbete med högspänningsledningar, sprängningsarbete) och är föreskriften exakt till sin avfattning samt över- vakar arbetsledningen noggrant att föreskriften efterleves, torde enligt korn—- mitténs mening åsidosättandet av föreskriften i allmänhet i och för sig rätteligen böra anses innebära grov vårdslöshet. Ju mer det brister i de an- givna objektiva omständigheterna, desto mera synes böra krävas i fråga om den skadades subjektiva attityd, för att man skall ha rätt att anse grov vårdslöshet föreligga. Vid förseelse mot en allmänt avfattad föreskrift, en >>omdömesföreskrift» synes därför grov vårdslöshet kunna anses föreligga endast i undantagsfall.

Enligt den nuvarande bestämmelsen medför grov vårdslöshet ned-sättning av ersättningen endast om nämnda vårdslöshet bestått i underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift för undvikande ,-_ av olycksfall. I många sammanhang har uttalats önskemålet, att nedsätt-

ning skulle ske, där vederbörande, utan att ha gjort sig skyldig till sådan

• Sida 354
•  Original

underlåtenhet, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Kommitténs sakkunniga ha framfört mycket delade meningar i detta hänseende. Å ena sidan har gjorts gällande, att ingen praktisk anledning till utvidgning av bestämmelsens tillämpningsom- råde funnes. En av 'de sakkunniga har gjort gällande, att en dylik ut- vidgning skulle medföra en ökning av försäkringsinrättningarnas och FRs arbetsbörda; svåra och kostsamma utredningar skulle kunna bli vanliga, ehuru nedsättning kunde ske blott i ett ringa antal fall; utredningsarbetet skulle ofta ej stå i rimlig proportion till storleken av nedsättningen, bl. a. enär den skadade i c:a 2/3 av skadefallen är återställd inom 14 dagar.

Å andra sidan har anförts följande. Det (framstår som stötande för rätts- känslan, att nedsättning sker vid en genom ovan angiven underlåtenhet ådagalagd grov vårdslöshet men ej vid ett genom den allra grövsta vårds- löshet orsakat olycksfall, där skyddsföreskrift 6. d. ej överträtts, då sådan ej utfärdats, enär man ej haft ringaste anledning tänka sig, att arbetaren skulle handla så, som han gjorde, ell-er enär situationen varit sådan, som belyses av följande exempel. En stenarbetare med mångårig erfarenhet i yrket åtager sig ett stenarbete åt en villaägare, och omständigheterna äro sådana, att stenarbetaren ej intager en klart självständig ställning utan är försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen på villaägarens bekostnad. Sten— arbetaren är väl medveten om de stora riskerna för ögonskador och äger skyddsglasögon, medan villaägaren kanske aldrig haft anledning att syssla med dylika frågor. Man synes här kunna fordra, att stenarbetaren av egen drift begagnar skyddsglasen. Likaså att en yrkesvan bergsprängare ej grovt bryter mot de ovannämnda anvisningarna angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete, trots att anvisningarna formellt ej gälla vid till- fället. Mången gång är det praktiskt omöjligt att utforma föreskriften på sådant sätt, att överträdelse av densamma kan medföra nedsättning. Ibland kan en så exakt föreskrift, som praxis kräver, verka löjeväckande och därigenom ställa till mer skada än nytta i skyddsarbetet. Vidare förhåller det sig så, att inom större företag i allmänhet finnas utarbetade skyddsföre- skrift-er i olika avseenden i mycket Större utsträckning än vid mindre före- tag, där dylika ibland helt kunna saknas. Anförda omständigheter ha med- fört en bristande enhetlighet i lagstiftningens praktiska verkan. Att döma av uppgifter från skyddsarbetets folk skulle ur arbetarskyddssynpunkt vara värdefullt, om nedsättning kunde ske även vid förseelse mot mera allmänt hållna föreskrifter, i >>omdömes-fall», ävensom i vissa fall då föreskrift ej utfärdats. Förutsättning för nedsättning skall dock givetvis vara att bevisad grov vårdslöshet föreligger, och det skall vara fråga om verklig grov vårds- löshet i den bemärkelse detta uttryck i allmänhet har i den moderna rätten. —— Följande i tidskriften Arbetarskyddet 1950 nr 7 relaterade fall har vidare åberopats.

• Sida 355
•  Original

Under uppförande av en större byggnad skulle byggnadsställningarna förses med erforderliga skyddsräcken, ledstänger o. d. Byggmästaren, för vilken tiden för byggnadens färdigställande syntes knapp, föreslog då, att arbetarna skulle få 300 kronor, om de icke gjorde anspråk på att skyddsanordningarna skulle an- bringas. Det vore ju inte troligt, att hans vana arbetare skulle komma till olycka. Skulle ändock så ske, så fanns ju ansvarighetsförsäkring. Efter en stund satt hela arbetsstyrkan i manskapsboden, där den etablerat sittstrejk. Varför? Hade arbe- tarna blivit så upprörda över byggmästarens oförsynta förslag, att de helt enkelt vägrade arbeta tills skyddsanordningarna vidtagits? Ingalunda. Indignationen hade en helt annan grund. Anbudet var för lågt. Man yrkade på 500 kronor. Sedan arbetarna fått löfte om denna summa återgick de till arbetet.

Lika intolerabelt som byggmästarens beteende måste anses vara, lika stötande för rättskänslan skulle det vara, om en av dessa arbetare skulle få full ersättning från socialförsäkringsinrättningen, om ett felande skydds— räcke e. d. skulle förorsaka att han skadades. —— Som stöd för en allmän klausul om nedsättning vid grov vårdslöshet har vidare hänvisats till praxis vid olycksfall under lek eller okynne och i samband med slagsmål. Ett . snävare tillämpningsområde för en nedsättningsbestämmelse medför en i mindre sällan uppkommande nödvändighet att välja blott mellan två alter- nativ, hel eller ingen ersättning, än ett allmännare tillämpningsområde gör. — Vad särskilt utredningskostnaderna beträffar, kunna dryga sådana i ett enskilt fall vara bagatellartade i jämförelse med vinsten genom uteblivna olycksfall i fortsättningen.

Efter ingående överväganden har kommittén funnit sig böra förorda en allmän nedsällningsbestämmelse vid grov vårdslöshet.

Det kan kanske tyckas, att det skulle räcka med en sådan allmän bestäm- melse. Kommittén anser emellertid, att det såväl ur arhetarskyddssynpunkt som av administrativa skäl är lämpligt att framhålla den grupp av förseel- t ser, som bestämmelsen i första hand avser, nämligen underlåtenhet med avseende å skyddsföreskrifter och skyddsanordningar. Den allmänna be- stämmelsen avses därvid komma till tillämpning blott i vissa exceptionella fall, som icke omfattas av den speciella bestämmelsen. Denna bör, lika- ledes av nyss angivna skä-l, vara så klar till sitt innehåll som möjligt. I så- dant syfte föreslår kommittén lokutionen >>gen0m åsidosättande av vid- makthållen anordning till skydd mot olycksfall eller genom överträdelse av upprätthållen föreskrift rörande visst förfarande för undvikande av olycksfall» (15 ä 1 mom.). För att nedsättning enligt denna bestämmelse skall kunna ske, bör man enligt kommitténs mening ställa jämförelsevis stränga krav på att anordningen är hållen vid makt (både bokstavligen och eljest) respektive att föreskriften är upprätthållen.

Nedsättningsbestämmelsen i 25 ä 1 st. OL torde ha fått en annan räck- vidd än man tänkte sig vid dess tillkomst. Detta beror dels på att bestäm- melsen i 1 5 om ersättning för färdolycksfall infördes först år 1919 och

• Sida 356
•  Original

dels på att trafiken utvecklats så våldsamt, sedan lagen kom till. Av ta- bellen ä 5. 295 framgår att i nära hälften av alla fall nedsättningsgrunden varit förseelse mot sådan bestämmelse i vägtrafikstadgan eller annan för- fattning, som icke givits för undvikande av olycksfall just i arbetet. Enligt tabellen har förseelsen i omkring 3/5 av dessa fall även medfört fällande straffdom för den skadade. Sannolikt torde dock straff förekomma i nästan alla fall av nedsättning vid förseelse mot trafik-föreskrift.

Inom kommittén har ifrågasatts, att från nedsättningsbestämmelsens tillämpning skulle undantagas fall av trafikförseelser och andra förse— elser, som vore straffbelagda. Här må erinras om t. ex. förordningen 1921 angående eldfarliga oljor och förordningen 1949 om explosiva varor, vilka förordningar innehålla straffsanktionerade bestämmelser om förfaringssätt för undvikande av skada överhuvudtaget genom det farliga ämnet. Till stöd för angivna ståndpunkt har åberopats, att man vid dylika förseelser hade andra korrekt'iv, som vore tillämpliga vare sig det vore fråga om olycksfall i arbete eller ej. Nedsättning innebure en dubbelbestraffning. Nedsättningsmöjlighet kunde icke antagas ha någon nämnvärd betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utredningen vore kostsam.

Å andra sidan har framhållits, att starka skäl tala för, att nedsättnings- bestämmelsen skall vara tillämplig även vid trafikförseelser o. d. Följande har därvid anförts. Även bortsett från 25 & OL kan en förseelse nu med- föra icke blott två utan flera av t. ex. följande påföljder, straff, konfiska- tion, —skadeståndsskyldighet gentemot annan samt uteblivande av eller jämk- ning i ersättningsrätt för skada samtidigt å egen person eller sak. Om man konsekvent vill genomföra den grundsatsen, att nedsättning icke bör få ske, när förseelsen är straffbelagd, kommer man till det resultatet, att ned- sättning icke bör få ske vid fylleri eller rattfylleri och ej heller vid olovligen och utan giltigt skäl verkställt borttagande eller försättande ur bruk av skyddsanordning (straffbelwagti 67 & arbetarskyddslagen; anmälan till åtal av yrkesinspektören erfordras dock för åtal). Även lagtekniskt sett synes man dock (från undantaget) kunna undantaga fylleri och rattfylleri (dock endast i en del fall, enär straff för rattfylleri icke kräver >>berusning>>) samt nämnda förfarande med skyddsanordning. En und-antagsbestämmelse i övrigt från nedsättningsmöjligheten för fa—ll av straffbelagt förfarande synes åtminstone ibland leda till för rättskänslan stötande resultat. En på- följdsbestämmelse måste te sig ytterst egendomlig, om den från påföljd undantoge sådana handlingar, som samhället ogillar i så hög grad, att de straffbela'gts. Försäkringsinrättningarna skul-le vidare behöva pröva om visst förfarande är straffbart enl-igt allmänna strafflagen eller specialstraffrätten. Att istället grunda undantaget på att vederbörande dömts till straff, får anses uteslutet, enär man icke gärna kan uppskjuta den definitiva skade- regleringen till dess brottspreskription inträtt eller vederbörande efter lång

• Sida 357
•  Original

tid genom lagakraftvunnen dom dömts eller frikänts. —— Även om det torde vara så, att nedsättningsmöjligheten enl-igt OL vid trafikförseelser icke är av någon nämnvärd betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, synes det dock ej uteslutet, att om statsmakterna besluta upphäva den nuvarande nedsätt- ningsmöjligheten vid trafikförseelser, detta kan uppfattas som om stats- makterna i någon mån givit avkall på aktsamhetskravet i trafiken, vilket vore högeligen beklagligt. — Vidare har framhållit-s, att även om nedsätt- ningsbestämmelsens huvuduppgift bör vara ren prevention, man icke helt bör bortse från det mera allmänna jämkningssyftet, framför allt icke vid grov vårdslöshet. »Dubbelbestraffningen» genom tillämpning av en ned— sättningsbestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen blir dessutom mera sällan förekommande än nu, om man giver begreppet >>grov vårdslöshet» den snävare innebörd, som detta begrepp i allmänhet har i rättslivet. Den 'olägenhet, som nu kan uppkomma genom att vid brott mot trafikföreskrift allmän domstol dömmer vederbörande utan att angiva huruvida hans vårdslöshet varit grov eller ej, medan socialförsäkringsinrättningen ned- sätter ersättningen under åberopande av grov vårdslöshet, torde bli mindre framträdande vid införande av den särskilda brottstypen >>grov vårdslöshet i trafik» (jfr förslag till lag om straff för Vissa trafikbrott iprop. 1951: 30). Har allmän domstol vid val mellan rubricering som »Vårdslöshet i trafik» eller som >>grov vårdslöshet i trafik» gått på den förra brottstypen, torde socialförsäkringsinrättning och FR i regel komma till samma resultat.

Kommittén har övervägt skälen för och emot ett undantagande från ned— sättningsbestämmelsens räckvidd av trafikförseelser o. d. Kommittén har därvid funnit sig icke böra tillstyrka ett sådant undantagande.

Såsom hittills bör enligt kommitténs mening nedsättning ske vid berus- ning. Den i lokutionen »av starka drycker» liggande begränsningen synes böra slopas med hänsyn till de vådor, som missbruk av andra rusgivande . medel medföra. Den allmänna bestämmelsen om nedsättning vid grov vårdslöshet torde i erforderlig utsträckning kunna tillämpas vid olycksfall, som förorsakats av att den skadade missbrukat narkotiska medel.

Ett godkännande av kommitténs förslag beträffande nedsättningsrekvi- siten bör enligt kommitténs uppfattning leda till att den nya nedsättnings- bestämmelsen får en ändå mindre tillämpning än den nuvarande. Ut- vidgningen av tillämpningsområdet vid berusning och grov vårdslöshet utan förbindelse med anordning eller föreskrift torde betyda långt mindre än inskränkningen genom ett strängare krav för att grov vårdslöshet skall föreligga (framför allt vid trafikförseelser).

Mot gällande nedsättningsbestämmelses utformning och tillämpning har anförts att den leder till mycket varierande konsekvenser i ekonomiskt hän-

• Sida 358
•  Original

seende för de skadade. Antag, att två arbetare med samma årliga arbets- förtjänst skadas genom överträdande med exakt samma vårdslöshetsgrad av samma skyddsföreskrift. Den ene har turen att slippa undan med en skada, från vilken han är återställd efter kort tids sjukskrivning, medan den andre drabbas av en skada, som medför långvarig sjukskrivning och sedan höggradig invaliditet. Beträffande båda meddelas beslut om nedsättning av ersättningen med 25 procent i 3 år från dagen efter olycksfallet. Exakt samma förkastliga beteende har —— på grund av den stora skillnaden i svå- righetsgrad mellan de båda skadorna —— för den ene ingen nämnvärd eko- nomisk betydelse, medan det för den andre kan medföra stora ekonomiska svårigheter.

Kommittén anser ett sådant resultat icke tillfredsställande. Full jäm- ställdhet i fråga om ekonomisk påföljd vid alla skador av olika svårighets— grad kan icke åstadkommas genom en nedsättningsbestämmelse. Men ge- nom en kraftig förkortning av den i praxis tillämpade nedsättningstiden minskas i avsevärd mån de påtalade konsekvenserna. En nedsättningstid överstigande sex månader torde icke erfordras för tillgodoseende av be- stämmelsens huvudsyfte, prevention. Jämkningssyftet torde med hänsyn till att det är ett subsidiärt syfte och till att fråga är om en social försäk— ring icke böra få motivera längre maximitid än sex månader.

Några av kommitténs sakkunniga ha avstyrkt lagfästandet av en maximi- tid i vart fall en sådan understigande den i praxis normala treårstiden. Med hänsyn till vad nyss anförts anser sig dock kommittén böra föreslå, att i lagtexten fastslås, att nedsättning icke får ske å ersättning, som belöper å tid utöver sex månader från olycksfallet. Kommittén finner det dock ange- läget att framhålla, att förkortningen av maximitiden icke får föranleda höj- ning av nedsättningsprocenten.

*För undvikande av tveksamhet och möjlighet till olika tillämpning i olika fa-ll synes böra närmare än nu i lagtexten anges vilken ersättning sam får nedsättas. '

Liksom hittills bör ersättning vid dödsfall undantagas från nedsättning på grund av den dödes beteende. Ersättning för läkarvård jämte läke— medel och särskilda hjälpmedel synes icke böra vara föremål för nedsätt- ning. Härför kan åberopas, att det här i princip är .fråga om naturapresta- tion (i sig odelbar) från försäkringsinrättningens sida och att det ligger i inrättningen-s intresse (för förkortande xav sjukpenningtiden och ned bringande av invaliditetsgraden), att den skadade erhåller dessa presta- tioner. Med hänsyn till grunden för särskilda vårdbidrag böra ej heller dessa kunna bli föremål för nedsättning.

I ett särskilt 2 mom. har kommittén intagit den motsvarande bestäm- melse beträffande vållande efterlevande, som föranledes av den ovan för-

• Sida 359
•  Original

ordade ändringen av förutsättningen för förlust av ersättningsrätt. Här passar i vissa fall icke olycksfallsdagen som utgångspunkt för nedsättnings- tiden. Denna bör lämpligen räknas från dödsfallet.

B. 25 % 2 st. olycksfallsförsäkringslagen

Enligt 25 5 2 st. OL må nedsättning av ersättning enligt 6 & ske, >>där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjuk- hus- eller läkarvård, som givits på grund av denna lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet enligt 20 & icke lämnats; dock att nedsättning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård».

Under år 1947 meddelade Rfa beslut om nedsättning enligt 25 5 2 st. OL i fem fall. I tre av fallen hade arbetaren underlåtit att efterfölja arbets- givarens (samme) föreskrift att »såvitt möjligt omedelbart anlita förbands- rummet för sakkunnig vård», vilken underlåtenhet ansågs ha orsakat seder- mera uppblossande infektion.

I den mån försummelse beträffande underrättelse om olycksfallet före- kommer, torde försummelsen bero på okunnighet. Underlåtenhet att göra anmälan om olycksfall torde ytterligt sällan ha medfört, att den skadade därigenom kommit att sakna erforderlig vård. Kommittén har icke funnit anledning överflytta denna nedsättningsgrund till den nya lagen.

Det återstående ledet i bestämmelsen bör emellertid enligt kommitténs mening givas en vidsträcktare omfattning. Uttrycket där >>på grund av denna lag» åsyftar blott bestämmelsen i 20 & OL att där ej läkarvård av försäk- ringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller ar- betsföreståndaren. Kommittén har funnit att förevarande nedsättningsbe- stämmelse bör givas en relativt allmän avfattning. Bestämmelsen synes böra kunna tillämpas t. ex. om den skadade av profylaktiska skäl fått föreskrift att avhålla sig från tungt arbete men trots detta utför dylikt arbete och därigenom försämras. Den bör kunna användas vid vissa fall av spritmiss- bruk och vid vissa fall av vägran att undergå föreslagen "operation, Det är dock självfallet, att man bör förfara med synnerlig varsamhet i fråga om tillämpning av nedsättningsbestämmelsen vid fall av vägrad operation. Nedsättningsbest—ämmeISen synes emellertid kunna begagnas endast i vissa särskilda fall, enär man liksom hittills synes böra kräva, att underlåten- heten att ställa sig föreskriften till efterrättelse medfört en väsentlig för- värring (eller utebliven förbättring) av tillståndet, vilket sällan låter sig tillräckligt bevisas. Vidare bör nedsättning givetvis icke få ske, om veder- börande kan anföra giltigt skäl för sitt handlingssätt. Sådana anordningar och föreskrifter, som här åsyftas, böra kunna meddelas av arbetsgivaren

• Sida 360
•  Original

(däri inbegripet sådan dennes represent-ant som sjukvårdare) eller arbets— föreståndaren samt av läkaren eller försäkringsinrättningen. Vid mot- stridiga anordningar eller föreskrifter torde i regel nedsättningsanledning icke föreligga.

Det kan ifrågasättas om det icke är lämpligast att i denna nedsättnings- bestämmelse icke utsäga något om nedsättningstids början eller längd. För— seelsen är ju mången gång icke momentan. Uttrycket >>skäligen» torde vara tillfyllest; av det torde bl. a. följa, att nedsättning icke bör ske för tid efter försämringens upphörande. Vid nedsättning enligt 1 eller 2 mom., synes procentuell nedsättning vara det naturliga, medan vid nedsättning enligt 3 mom. annan metod mången gång kan vara lämpligare. Exempelvis kan det i något fall vara riktigast att icke längre godkänna sjukdomstillstånd som följd av olycksfallet och giva sjukpenning utan i stället giva livränta.

VII. OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING FÖR SJÄLV.- STÄNDIGA YRKESUTÖVARE OCH DERAS FAMILJEMEDLEMMAR MED FLERA

A. Historik m. m.

Tiden före tillkomsten av 1916 års lag

I arbetareförsäkringskommitténs år 1888 avgivna betänkande angående bl. a. lagstadgad olycksfallsförsäkring av .de anställda inom vissa verksam- heter föreslogs, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke eljest vore enligt den föreslagna lagen försäkrad, skulle äga rätt att i en riksförsäk- ringsanstalt taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet. Kommittén hade föreslagit rätt 'för icke försäkringspliktig arbetsgivare att frivilligt för- säkna sin personal hos anstalten och anför-de härefter, att det naturligtvis vor-e av lika stor vikt ej mindre för den, som arbetade för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än ock slutligen för dem, som själva vore arbetsgivare men personligen toge del i kroppsarbete, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följder av olycksfall, som kunde inträffa i ar- betet. Enskilda anst-alter beredde väl tillfälle till en sådan försäkring, men detta Van-sågs icke böra hindra, att en för den obligatoriska försäkringen upprättad statsanstalt även med-delade frivillig försäkring för dem, som därigenom ville komma i åtnjutande av den större säkerhet och de övriga fördelar, en sådan anstalt kunde bjuda.

Förslag till bestämmelser, som ehuru med vissa avvikelser ans-löto sig till kommittéförslaget, förelades riksdagen men vann icke bifall. Riksdagen avslog även tvenne senare förslag (1895 och 1898) om obligatorisk försäk- ring av de anställda inom angivna verksamheter, gällande varaktig oför- måga till arbete, vare sig oförmågan härrörde av ålderdom, olycksfall i ar- betet eller annan orsak. Försäkringen skulle enligt dessa förslag omfatta även försäkrade arbetstagares hustrur, och det ena förslaget upptog jämväl understöd till faderlösa barn; kostnaderna härför skulle helt bäras av statsverket. Jämte den obligatoriska invaliditetsförsäkringen skulle anord- nas en för var och en tillgänglig frivillig försäkring.

Genom 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i ar- bete ålades arbetsgivare inom vissa näringar ersättningsskyldighet gentemot

• Sida 381
•  Original

arbet-are, som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Befrielse från denna ersättningsskyldighet kunde vinnlas genom försäkring i Rfa. Vissa ytter- ligare möjligheter till försäkring i anstalten, dock endast av arbetare, med- gåvos. Kommittén hänvisar beträffande 1901 års lag till det i kapitel IA anförda.

I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag om ändring i vissa delar .av 1901 års lag upptog Rfa en bestämmelse om rätt för arbets- givare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring i an- stalten. Därvid framhöll anstalten, att framställningar i sådant hänseende upprepade gånger [inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skild-e sig från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende är rätt I'll” försäkring i Rfa borde likställas med arbetarna.

År 1908 infördes en statsunderstödd försäkring för fiskare. Fisket till- hörde icke d-e näringsgrenar, som omfattades av 1901 års lag, och den fri- villiga försäkringen enligt denna lag saknade praktisk betydelse för fiskarna. För åvägabringande av en effektiv fiskarförsäkring _ :som betraktades som ett led i åtgärderna för fiskerinäringens främjande —— ansågs det nödvän- digt, att staten ingrepe ekonomiskt stödjande i sådan omfattning, att pre- mierna komme att väsentligt nedbringas. Som motiv för ett dylikt avsteg från den gällande lagstiftningens principer framhölls, att fiskaren, vilkens sociala och ekonomiska villkor v-ore arbetarens, under det att han mesta- dels .faktiskt vore självständig yrkesutövare, på grund härav befunne sig i en säregen ställning, som påkallade ett undantag i förevarande avseende. Det åberopades, att det gällde en befolkningsgrupp sysselsatt med ett för riket betydelsefullt näringsfånng, att fiskarnas arbete i allmänhet vore syn- nerligen hårt, att avkastningen vore skäligen oviss och att risken för olycks— fall särskilt med dödlig utgång vore större än inom de flesta andra yrken. I det stor-a flertalet farlig—a yrken vore arbetaren i viss mån säkerställd mot följderna av olycksfall i arbete genom arbetsgivarens ersättningsplikt, medan fiskarna icke ägde motsvarande garantier. Avkastningen av fisket vore ojä'mn, varför funnes mindre möjligheter att genom besparingar skydda sig mot 'de ekonomiska följd-erna av ett olycksfall. (Tilll prop. 1908z47 hänvisas.)

Uttalanden vid tillkomsten av 1916 års lag

Ålderdomsförsäkringskommittén ansåg det uppenbart, att arbetsgivare, som använde andra arbetare än i lagen avsåges, däribland vissa familje- medlemmar, borde äga att i Rfa försäkra sådan arbetare mot olycksfall i arbetet (nämnda kommittés betänkande V. s. 87). Delägare i ömsesidigt

• Sida 382
•  Original

arbetsgivarbolag borde kunna taga dylik försäkringi samma bolag, om detta medgåves i bolagsordningen. Däremot fann kommittén det icke vara behöv- ligt att införa medgivande för enskild arbetare att taga försäkring för egen räkning. Frågan om arbetsgivares eller hans makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt .de föreslagna grunderna var enligt kommitténs mening av större betydelse men ansågs lämpligen böra ordnas genom särskild-a föreskrifter. Sållundla skulle en arbetsgivare, som för sina arbetare tagit försäkring i ömsesidigt arbetsgivarbolag, kunna medges att jämväl för sig själv eller sin hustru erhålla försäkring i samm—a bolag, därest bestämmel- ser härom funnes i bolagsordningen. För övriga arbetsgivare skulle fri- villig försäkring i Rfa stå öppen, om sådant medgåves i anstaltens instruk- tion. Att för personer tillhörande andra samhällsklasser eller inkomst- kategorier, än med den obligatoriska försäkringen åsyftades, bereda till— fälle till frivillig försäkring syntes kommittén icke vara behövligt, då för dylika .fall tillräckligt tillfälle till försäkring vore berett genom befintliga enskilda olycksfallsbolag.

I yttrande över kommitténs förslag anförde Rfa (Bilaga till prop. 1916:111 s. 31), att 'det syntes lämpligt, att rätt till frivillig försäkring bereddes 'ar- betsgivare själv och hans maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke hade arbetare hos sig anställd. Socialstyrelsen uttalade (nämnda bil-aga s. 73) den förhoppningen, att även sådana grupper som hantverkare, småbrukare, torpare m. ill., vilka socialt sett måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras delaktiga .av den utav staten anordnad—e olycksfallstör-säkringen. Lantbruksakademien anförde (nämnda bilaga 5. 141), att en avsevärd del av isynnerhet landsbygdens arbetärebefolkning komme att vara utesluten från försäkringen — enligt akademiens förmodan icke blott torpare och egnahem-sbrukare utan även smeder, timmerkarlar, murare och snickare m. fl. — samt att det med fog kunde ifrågasättas, om det icke för berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk självförsäkring.

Vid framläggandet av proposition nr 111 till 1916 års riksdag med förslag till olycksfallsförsäkringslag uttalade föredragande departementschefen (s. 39), att i yttranden-a berörda grupper av mindre yrkesidkare helt säkert ofta kunde komma i en synnerligen betryckt ställning, därest de drabbades av olycksfall. Frågan om lagstiftning för tillgodoseende av understöd i dy- lika flall torde emellertid falla utanför ramen för den ifrågasatta lagstift- ningen, som ju endast avsåge att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt vore frågan dock av sådan betydelse, att den vid lämplig tidpunkt torde böra bli föremål för särskild utredning. — Vad anginge arbetsgivarens rätt att själv bereda sig försäkring, torde enligt departementschefen (s. 197 angående 35 5 om frivillig försäkring) denna fråga, därest så funnes nödigt, lämpligen böra ordnas genom sär— skilda föreskrifter.

• Sida 383
•  Original

Gällande bestämmelser i 1916 års lag ,

I fråga om omfattningen av den obligatoriska försäkringen enligt OL och möjligheterna till frivillig försäkring enligt samma lag hänvisas till kapitel I A. samt kapitel III.

Gällande bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare

Efter antagandet av OL underkastades 1908 års bestämmelser om olycks- fallsförsäkring för 'fiskare en omarbetning, som ledde till 1918 års förord- ning i ämnet. Såsom komplett—ering av den i kapitel I A. lämnade kortfat- tade redogörelsen för innehållet i nämnd-a förordning, till vilken redogörelse hänvisas, må här nämna-s följande.

Försäkringen medför rätt till ersättning för skada genom olycksfall,.som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske därvid bedrives. Ersättning utgår dock ej för skada, som drabbat den försäkrade vid användning av utländsk båt eller utländskt fartyg.

*Försäkringi någon av de båda högsta av de sju försäkringsklasserna må äga rum allenast om försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kan beräknas uppgå till minst det för klassen fast-ställda beloppet. Försäkring meddelas i allmänhet för ett år och i intet fall för kortare tid än ett halvt år. Avgifterna äro bestämda i förordningen och utgöra från 6 till 22 kronor för år. Ursprungligen avsågs, .att avgifterna skulle täcka ungefär hälften av kostnaden för ersättningar. Då försäkringen år 1942 utvidgades med fyra nya kilasser, bestämdes avgifterna för de båda högsta klasserna proportionsvis högre än för de övriga. I den mån avgifterna icke förslå till ersättningarnas bestridande, täckes bristen av statsmedel. Under den senaste treårsperioden har emellertid den del av ersättningskost- naderna, som behövt täck-as av dylika medel, varit vida mindre än hälften. Förvaltningskostnaderna bestridas av statsverket.

Avgiften för tilläggsförsäkring, utan statsbidrag, för olycksfall utom ar- betet varierar nu från 2 kronor i lägsta klassen till 6 kronor 50 öre i den högst-a.

Ersättning på grund av försäkringen utgår icke i den mån motsvarande ersättning utges enligt OL eller Milf. Däremot kan ersättning utgå jämsides med oavkortad sjukhjälp från erkänd sjukkassa.

Antalet gällande försäkringar enligt förordningen utgjorde vid utgången av år 1949 11 753, av vilka 11 695 gällde jämväl utom arbetet. År 1948 var antalet saltsjöfisk-ar-e med fisket som huvudnäring 14 753 och med fisket som binäring 8 580.

Fiskarna är den enda grupp av självständiga yrkesutövare, för vilken

• Sida 384
•  Original

finnes en av statsmakterna anordnad särskild olycksfallsförsäkring. Härvid bort-ses då från att OLs arbetarbegrepp enligt praxis omfattar många, som enligt civilrättsliga regler anses som självständiga företagare.

B. Väckta frågor om utvidgning av den sociala olycksfalls- försäkringen

Riksförsäkringsanstaltens förslag är 1935 till företagarförsäkring m. m.

I tvenne motioner vid 1928 års riksdag (1:206 och 11:119) föreslogs ut- redning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt OL. Motio— närerna uttalade, att personer, som i realiteten vore lönearbetare och soci- alt likställda med 'dessa, i många fall hänfördes till självständiga företagare ,! och att det hade visat sig, att enskilda försäkringsbolag, på grund av stora ; risker i en hel del yrken, endast i undantagsfall ville meddela med lagför— l säkringen likvärdig försäkring; dessutom ställde sig sannolikt premie— l kostnaden avsevärt hög och ofta så hög, att den vore oöverkomlig för ifråga- l varande personer. 1

Andra lagutskott-et (utl. nr 31) anförde bl. a., att det icke torde kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och självständiga yr- kesutövare vore i ekonomiskt och socialt hänseende likställda med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medförde. Att dessa be- folkningsgrupper icke medtagits vid utformandet av den gällande lagstift- ningen finge anses bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning enda-st avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras arbetare. ! Enligt av Rfa verkställd utredning hade de flesta länder i Europa, där för- t säkringsplikt införts på den sociala olycksfallslagsti—ftningens område, i sina ** lagar intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra ; självständiga företagare. Dylik försäkring vore i allmänhet frivillig. Ut- skottet tillstyrkte utredning rörande lämpligheten av en sådan utvidgning , av den frivilliga försäkringen enligt lagen, att densamma komme att om— fatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare.

Sedan riksdagen anhållit om den av utskottet föreslagna utredningen, uppdrog Kungl. Maj:t åt Rfa att verkställa densamma. Uppdrag—et över- flyttades senare bill 1928 års pensionsförsäkringskommitté men lämnades år 1934 ånyo till Rfa.

I motion 1931:II:85 hemställdes om utredning angående sådan ändring i OL, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till 'följd av olycksfall i arbete under förutsättning att behov förelåge, och angående staten-s övertagande av hela verksamheten, både beträffande för- valtningen och skaderegleringen. Samma yrkande jämte en hemställan om prövning, huruvida det vore lämpligt bestämma om grundavgifts erläggande

• Sida 385
•  Original

% | &

för den obligatoriska försäkringen efter samma grunder som för den all- männa fo'lkpensioneringen, framställdes i motion 1932zllz39. Båda motio— nerna avstyrktes av and-ra lagutskottet (utl. nr 23 resp. 1) under hänvis- ning till den av riksdagen år 1928 begärda utredningen. Motionerna för- anledde icke någon riksdagens åtgärd.

År 1935 avgav Rfa förslag till lag angående en särskild för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

I motiveringen uttalade Rfa — efter att bl. a. ha lämnat vissa upplys- ningar om de enskilda försäkringsanstalternas förvaltn-ingskostnader och i försäkringsavtalen intagna inskränkande villkor — att de möjligheter, som stode mindre bärkraftiga lföretag-are till buds att genom försäkring skydda sig mot de ekonomiska följderna av olycksfallsskada, icke på ett tillfredsställande sätt tiillgodosåge behovet, samt att 'det ur social synpunkt tedde sig som ett önskemål, att de härvidlag framträdande bristerna bleve avhjälpt-a. Enligt direktiven skulle utredningen avse den frivilliga försäk- ringens utvidgning till att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga företagare, men Rfa ansåg sig på i förslaget närmare utvecklade skäl icke böra förorda någon inkomstgräns eller annan dylik begränsning.

Enligt förslaget skulle envar, som i egenskap av självständig företagare yrkesmässigt bedreve förvärvsverksamhet och som icke vore delägare 'i öm- sesidigt arbetsgivarbolag, äga rätt att genom försäkring i Rfa bereda sig er- sättning enligt grunderna i 1916 års lag. Bolag skulle .kunna meddela sådan försäkring för sina delägare. Enär det ofta vore svårt att beträffande själv— ständiga företagare draga gränsen mellan olycksfall i och utom arbete, var— jämte svårighet att erhålla tillförlitlig utredning kunde uppkomma, borde enligt Rfas mening försäkringen i regel avse även olycksfall utom arbetet. Anstalten föreslog, att ersättning skulle utgå för olycksfall såväl i som utom arbetet samt för de i YL avsedda yrkessjukdomarna. Försäkringsinrätt- ningen skulle dock, när sådant i särskilda fall funnes kunna ske utan olägenhet, äga medgiva att olycksfall utom arbetet undantoges från för- säkringen.

Den årliga arbetsförtjänsten skulle efter de försäkringssökandes Val be- stämmas till vissa fastställda belopp, lägst 540 och högst 2 970 kronor. Om försäkringsinrättningen emellertid funne, att det valda belopp-et märkligen överstege försäkringssökandens antagliga årsinkomst, skulle ned-sättning kunna göras.

Försäkring skulle i allmänhet meddelas för ett år, i undantagsfall för kortare tid, dock minst två månader.

Försäkringen skulle bekostas genom de försäkrades avgifter. I fråga om förvaltningskostnadernas bestridande föreslogos dock vissa speciella bestäm— melser, olika för Rfas och bolagens försäkringstagare.

Med hänsyn till den jämförelsevis ringa anslutning, som vissa andra fri-

• Sida 386
•  Original

villiga försäkringar vunnit, ansåg Rfa sannolikt, att den föreslagna försäk— ringen till en början icke komme att omfatta mer än högst 10 000 personer.

I motiveringen till förslaget anförde Rfa, att sjukpenning från erkänd sjukkassa utginge enligt visssa regler jämväl vid sjukdom till följd av olycksfall. Vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete finge sjukpenning utges från kassan med högst det belopp för dag räknat, varmed sjukpenning, som tillförsäkrats från kassan, överstege den ersättning för dag räknat, var- till den skadade vore berättigad enligt OL. I fråga om olycksfall utom arbete gällde icke denna inskränkande bestämmelse. Enligt anstaltens m—e- ning kunde vid införande av en olycksfallsförsäkring för självständiga före- tagare icke bortses från .de förmåner, som den gällande sociala sjukförsäk- ringen beredde den, vilken drabbats av olycksfall. Detta desto mera som sjukförsäkringen åtnjöte väsentliga bidrag av statsmedel. Rfa anförde vidare:

Med beaktande av vad nu anförts skulle alltså, i vad avser den tid, varunder försäkring i erkänd sjukkassa kan verka, olika möjligheter kunna tänkas för an- ordnande av den här ifrågasatta försäkringen. Den skulle kunna anordnas an— tingen så, att ersättning från densamma utgår endast efter avdrag av vad som i det särskilda fallet utgives av sjukkassa, eller så att, där vederbörande är med— lem av sjukkassa (men icke eljest), den nyssnämnda tiden, olika i olika fall, för honom gäller såsom en karenstid, varunder ingen ersättning utgives från den här ifrågavarande försäkringen, eller ock slutligen så, att, oavsett om medlemskap föreligger eller icke i någon sjukkassa, en med hänsyn till sådant medlemskap avpassad karenstid blir gällande för den förevarande försäkringen åtminstone för den, som fyllt 15 men ej 50 år och har god hälsa samt .alltså äger tillträde. till erkänd sjukkassa. Mot det förstnämnda av dessa tre alternativ talar det betydan- de förvaltningsarbete, som ett sådant alternativ skulle medföra såväl vid påföran- de av försäkringsavgifterna som vid till-erkännande av ersättningar. Även det andra alternativet medför onekligen, om det skall effektivt tillämpas, vissa svå— righeter, som kunna komma att i sin mån tynga den ifrågavarande försäkringen. Det tredje alternativet stöter på sådana svårigheter, som sammanhänga med den olika långa sjukhjälpstiden i olika sjukkassor. Detta alternativ skulle för övrigt leda till att — bortsett möjligen från äldre personer och sjuka — försäkringen ifråga finge karaktären av ensamt en särskild invaliditets— och efterlevandeför- säkring. Men såsom sådan skulle den måhända ej få så lätt att tillvinna sig er- forderlig anslutning.

Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig böra taga någon bestämd ställning till nu berörda spörsmål om den ifrågavarande försäkringen-s förhållande till sjukförsäkringen utan förutsätter, att det föreliggande ämnet i denna del göres till föremål för särskild undersökning närmast av sjukkassornas egen represen- tation och tillsynsmyndigheten över dem.

En av Rfas åtta ledamöter anmälde skiljaktig mening. Han ansåg, att den föreslagna utvidgningen av den frivilliga försäkringen för olycksfall i arbete borde inordnas under OL och icke erhålla formen av självständig lag. I an- slutning härtill förordade han, att ifrågavarande frivilliga [försäkring med gemensam fondbildning införlivades med Rfas försäkringsverksamhet en- ligt OL. -

• Sida 387
•  Original

Rfa hade ber-ett representanter för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen tillfälle att yttra sig över förslaget. I yttrandet gjordes, utan ståndpunkts- tagande till behovet av försäkringen, invändningar mot att bolagen icke skulle ha samma befogenhet som Rfa att lämna försäkring åt icke arbets- givare samt mot att olika regler skulle gälla :för Rfa och bolagen i fråga om .förvaltningskostnadernas bestridande.

Socialstyrelsen anbefalldes att dels avgiva yttrande över Rfas förslag och dels verkställa utredning angående den föreslagna försäkringens förhål—

' lande till den av erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma

med förslag härutinnan. Socialstyrelsen fann ingen anledning till erinran emot en lagstiftning av ifrågasatt innebörd, under förutsättning, att den av styrelsen förordade organisatoriska anordningen av försäkringen komme till genomförande. Det framhölls dock, att konsekvensen måhända bjöde, att försäkringen gjordes öppen även för andra medborgargrupper, som stode utanför den obligatoniska olycksfallsförsäkringen och icke kunde bli del- aktiga i den dittillsvarande frivilliga olycksfallsförsäkring-en. I fråga om den organisatoriska anordningen förordade styrelsen det tredje av de av Rfa framförda alternativen och föreslog i enlighet härmed dels att medlem i erkänd sjukkassa icke skulle på grund av den föreslagna försäkringen erhålla sådan sjukvårdsersättning, som erkänd sjukkassa vore pliktig ut- giva, och ej heller sjukpenning för tid, under Vilken kassan hade att utgiva sjukpenning, dels att försäkrad, som icke tillhörde men vid försäkringens tecknande ägt rätt till inträde i erkänd sjukkassa, icke skulle äga rätt till nyss nämnd sjukvårdsersättning och ej heller till sjukpenning för den tid, under vilken sjukpenning högst finge utgå enligt stadgarna för vederböran— de erkända centralsjukkassa.

Yttranden över Rfas förslag avgåvos i övrigt av ett flertal myndigheter och organisationer. Vissa huvudpunkter i yttrandena återges härnedan.

Försäkringsrådet tillstyrkte i princip den föreslagna utvidgningen av försäkringen och förordade dessutom, att den utsträcktes till att omfatta även de från 'den obligatoriska försäkringen uteslutna hemarbetarna. För- valtningskostnaderna ansågos böra bestridas på samma sätt 'som enligt OL. Försäkring i bolag borde, såsom Rfa föreslagit, kunna meddelas endast dess delägare. I fråga om alternativen beträffande försäkringens anknyt- ning till sjukförsäkringen fann rådet det av socialstyrelsen förordade alter- nativet principiellt riktigast. Enligt rådets mening torde dock ett av nämnda styrelse framfört ehuru icke förordat fjärde alternativ erbjuda en bättre lösning. Detta alternativ innebure, att sjukkasseförordningen 31 5 sista stycket gjordes tillämpligt även beträffande försäkring enligt den föreslagna lagen så att begränsningen av ersättningen företoges inom sjukförsäkringen och ej inom olycksfallsförsäkringen. FR fann sig emellertid icke kunna avgiva bestämt förord för något alternativ, innan närmare utredning före— läge.

• Sida 388
•  Original

Ej heller försäkringsinspektionen fann det möjligt att på föreliggande material bilda sig en uppfattning om det lämpligaste sättet 'för gränsdrag- ningen till sjukförsäkringen. Intet hinder syntes inspektionen möta för att rätten till delägarskap i sooialförsäkringsbolag utsträcktes till självständiga företagare, som icke vore arbetsgivare, men möjligen kund-e andra skäl finnas för centralisering av dessa företagares försäkringar till Rfa, Inspek- tionen ansåg förslaget li-da av vissa brister i fråga om avgränsningen gent— emot såväl sjukförsäkringen som annan dör-säkring och förordade att såsom sakkunniga för ytterliggare utredning skulle tillkallas en representant för vardera av Rfa, socialstyrelsen (ev. sjukkassorna) och det enskilda för- säkringsväsendet. -

Svenska Sjukkasseförbundet ifrågasatt-e en generell ändring av bestäm- melserna om förhållandet mellan kassasjukpenning och sjukpenning från den sociala olycksfallsförsäkringen.

Svenska Försäkringsföreningens sakkunnigenämnd anförde, att Rfa räk- nat med en sammanlagd anslutning till försäkringen av allenast 10 000 personer, under det att det klientel, som skulle tillgodoses, måste räknas i flera hundratusental. Försäkringen skulle sålunda allenast i ringa ut— sträckning fylla sitt ändamål, varför det kunde starkt ifrågasättas, om en lagstiftning av den föreslagna innebörden överhuvudtaget vore motiverad. Vid övervägandet härav borde även bemärkas, att, enligt vad man med viss- het kunde antaga, en mångdubbelt större del av nämnda klientel redan för- skaffat sig försäkringsskydd genom den privata olycksfallsförsäkringen. Om den föreslagna lagstiftningen överhuvudtaget borde komma till stånd, vore en anordning i enlighet med det ovannämnda tredje alternativet att anse som lämpligast.

Landsorganisationen förordade, att envar, som ej vore obligatoriskt för- säkrad, skulle erhålla rätt till försäkring enligt OL och YL. Beträffande förhållandet till sjukförsäkringen ansågs något bärande skäl icke (finnas för att behandla den frivilliga försäkringen på annat sätt än den sociala olyck-sfallsförsäkringen i övrigt.

Svenska Arbetsgivareföreningen fann de skäl, som åberopats för olycks- falls'försäkringslagsti'ft'ningens utbyggande till att omfatta vissa medborgar- grupper, vara i det väsentligaste ohållbara. Det vore lämpligare och följd- riktigare att tillgodose det försäkringsbehov, som här ansetts föreligga, genom en allmän sjuk- och invaliditetsförsäkring eller med andra ord sådan försäkring, som avsåge skydd mot all annan arbetsoförmåga än den av ålderdom förorsakade. Ansåges det, att de förefintliga sjuk- och pen- sionsförsäkringsxformerna icke erbjöde sådana medborgare, varom här vore fråga, tillräcklig säkerhet för de ekonomiska konsekvenserna av arbets- oförmåga i följd av olycksfall, borde och kunde all önskvärd utbyggnad av s-ocialförsäkringen åstadkommas genom en utvidgad verksamhet inom den bestående sjukkasseorganisationen. Man erinrade om att majoriteten

• Sida 389
•  Original

inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté förordat, att invaliditetspen- sioneringen skulle avskiljas från ålderspensioneringen och tilläggas sjuk- försäkringen. Att en del personer, med tiden alltifärre, nödgades stå utanför sjukförsäkringen kunde — även om man bortsåge från möjligheten för dem att erhålla frivillig invaliditetsförsäkring hos pensionsstyrelsen — icke motivera ett sådant >>pålappande» av socialförsäkringen, som den föreslagna lagstiftningen utgjorde. Föreningen lin-stämde vidare i de av socialförsäk- ringsbolagens representanter gjorda erinringarna.

Sveriges Hantverksorganisation fann den frivilliga försäkringen icke vara tillfyllest och uttalade den .förhoppningen, att obligatorisk försäkring sna- rast möjligt bleve föremål för utredning. Försäkring enligt det föreliggande förslaget borde icke medges för kortare tid än ett är; ingen anledning fun- nes nämligen att låta försäkringen omfatta en sådan person, som exempel- vis endast två månader under ett år vore självständig företagare.

Sveriges Trafikbilägares Riksförbund meddelade, att av förbundet vid— ] tagna åtgärder torde ha lett "till att flertalet medlemmar vore olycksfalls- , försäkrade i privata företag. Ehuru den föreslagna försäkringsform-en så- i i |

lunda antagligen icke komme att i större utsträckning utnyttjas av före- tagarna inom kåren, hade för—bundet intet att erinra mot förslaget, utan vore det i princip önskvärt, att varje enskild företagare vore olycksfall—sskyddad. Riksförbundet Landsbygdens Folk ansåg, att anslutningen till en frivillig ' försäkring skulle bli ytterst ringa, Arrendatorer, småbrukare och torpare ? kunde i stor utsträckning jämställas med fiskare i förmåga att erlägga pre- i mier eller att bära riskerna för olycksfall. Genom det föreliggande förslaget ! komme fiskarna att intaga en så gynnad ställning, att starka m-isstämningar & säkert komme att göra sig gällande. Det kunde befaras, att de bäst be- hövande stannade utanför försäkringen. Medan premierna för lönearbe- tarna, vilkas årsinkomst vore flera gånger högre, betalades av arbetsgivarna, skulle mindre företagare, vilka i de flesta fall levde på minimala inkomster, få bära hela börd—an av sin försäkring själva. Förbundet hyste den uppfatt- ningen, åtminstone beträffande landsbygden, att en lösning i enlighet med de för fiskare gällande bestämmelserna skulle vara en gård av rättvisa och att statsverkets kostnader härför vore väl använda pengar. Enligt förbun- det-s mening borde, med hänsyn till den pågående flykten från landsbygden, all sociallagstiftning inriktas på att bereda landsbygdens folk, av vilka fler- talet kunde hänföras till gruppen självständiga företagare, lika verksamt stöd som det, vilket komme städernas och industriens befolkning till del. , Den föreslagna lagstiftningen borde göras till föremål för förnyad och all- l sidig utredning i syfte att på 'ett mera verksamt och fullständigare sätt lösa i det sociala problem, för vilket den vore avsedd. * I 1936 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, s. 44) anförde chefen för socialdepartementet, att han, vid en förberedande granskning av åren- det, med hänsyn till de mot Rfas förslag framkomna erinringarna funnit

• Sida 390
•  Original

det icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas riksdagen utan en ingå- ende överarbetning.

Vid 1936 års riksdag hemställdes i tvenne motioner (1:214 och 11:477), att riksdagen måtte anhålla om påskyndande av den år 1928 begärda ut— redningen. I en annan motion (11:599) hemställdes, att riksdagen ville an- ! hålla, att Kungl Maj:t måtte till 1937 års riksdag framlägga förslag till i frivillig olycksfallsförsäkring för självständiga mindre företagare, särskilt i i jordbruket och hantverket. Andra lagutskottet fann (utl. nr 5), under !

l l l l l l

åberopande av bl. a. ovannämnda uttalande i statsverkspropositionen, ej anledning föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställ- ningi ärendet. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. _ Vid samma riksdag väcktes även en motion (II1349) i samma syfte som de tidigare nämnda 1931:II:85 och 1932:II:39. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. Utskottet (utl. nr 4) ansåg, att resultatet av utredningen angående utvidgning av den frivilliga försäkringen borde avvaktas, innan riksdagen , toge ställning till frågan om utredning rörande möjligheten att genomföra ; obligatorisk olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder. i

i

Hithörande frågors behandling i vissa andra sammanhang

Vad beträffar dels motionerna 1932:II:269 (barn och närskylda) samt , 1935:II:57 och 19:-36:11:36!) (företagares hemmavarande barn), dels skri- * velsen den 13 maj 1947 från Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt : (hemmavarande barn) dels ock interpellationer 1942 och 1945 (utvidgad l försäkring för olycksfall i arbete) samt 1948 (självständiga företagare och * deras barn) hänvisas till redogörelsen under kapitel Ill 2 C. (s. 108—111). De därstädes omnämnda motionerna 1939:I:96 och 11:155, som ledde till riksdagsskrivelsen den 12 mars 1939, nr 95, om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete kräva emellertid här en närmare redogörelse.

I sistnämnda båda motioner hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville till förnyad utredning upptaga frågan om en utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen även borde omfatta i spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad obligatorisk försäk— i

ring.

Motionärerna framhöllo inledningsvis, att den solidaritetskänsla, som tagit sig uttryck i stödet för de av olycksfall drabbade, givetvis borde i möjligaste mån omfatta även offren för annat oförskyllt lidande, särskilt sjukdomar. Redan det faktum, att den existerande hjälpverksamheten vore helt olika organiserad i de båda fallen, gjorde det emellertid både tillåtligt och tillrådligt att behandla de båda problemen som fristående, och frågan om utvidgat skydd för konsekvenser- na av olycksfall i arbete förefölle motionärerna att vara den mest aktuella. _ Utgångspunkten för varje resonemang på detta område måste vara att söka få en uppfattning om behovet. Man kunde icke våga antaga, att ens hälften av den aktiva jordbruksbefolkningen hade något försäkringsskydd alls mot olycksfall i

• Sida 391
•  Original

arbete, och största sannolikhet talade för att liknande förhållanden rådde inom andra yrken med ett stort antal småföretagare. När man betänkte hur ringa skill- naden i ekonomi och levnadsförhållanden ofta vore mellan små företagare och anställda inom samma bransch, förefölle det närmast stötande att samhället i det ena fallet ingripit effektivt för att mildra följderna av olycksfall men i andra fall låtit sakerna ha sin gång med ett obetydligt undantag för fiskarnas räkning. De som bäst behövde försäkring (de små företagarna) hörde säkerligen till dem, som i minsta utsträckning kunnat skaffa sig sådan. — Två *huvudmöjligheter före- låge. Den ena vore att skapa billiga och bekväma former för frivillig försäkring åt yrkesgrupper, där sådan syntes särskilt behövlig, d. v. 5. att gå vidare på den för fiskare använda linjen. Den andra vore att utvidga försäkringsplikten, even- tuellt till alla medborgare inom de arbetande åldersklasserna. Tanken på all— män obligatorisk försäkring hade kanske sin främsta förtjänst däruti, att den till- fredsställde ett demokratiskt rättfärdighetskrav. Varför, hade man rätt att fråga sig, skulle samhället ordna med obligatoriskt skydd åt endast c:a 1 750000 av landets 4250 000 invånare i arbetsför ålder, medan obligatorisk ålderspension ordnades åt alla? Om skyddet mot olycksfall upphöjdes till ett slags medborger- lig rättighet, bortfölle skälen till detaljerad gradering av premierna efter risken. Härmed följde en betydande förenkling av apparaten, och man kunde även tänka sig att komma ifrån stora delar av den tyngande fondbildningen. — Det före- fölle sannolikt, att en obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbete för alla personer mellan 15 och 65 år skulle draga en årlig kostnad av 75 år 100 miljoner kronor, d. v. s. 20—25 kr. per individ, vid tillämpning av ungefär samma ersätt- ningsregler som i OL. Uppenbarligen vore det orimligt att belasta de ekonomiskt svagast ställda med en så hög premie för egen och vuxna familjemedlemmars räkning, men man kunde tänka sig ett arrangemang liknande det vid folkpensioj neringen med en *minimiavgift för alla och högre avgifter för högre inkomstklas- ser. Möjligen kunde också särskilda regler givas för hemmavarande familjemed- lemmar. —— Tveksamhet inför den allmänna obligatoriska försäkringens idé kunde föranledas bl. a. av oro för minskad försiktighet med avseende å andra, om dessa kunde påräknas i regel vara försäkrade. — Enär det icke kunde anses önskvärt att borttaga arbetsgivares plikt att betala försäkringspremier, borde man över- väga möjligheterna att skapa en allmän obligatorisk försäkring med bidrag från de försäkrade utan att rubba den befintliga försäkringen för anställda med av— gifter från arbetsgivaren. — Om man inskränkte tanken på allmän obligatorisk avgiftsförsäkring mot olycksfall i arbete till vissa kategorier, måste man ha klart för sig, att vinsterna i form av principiell likställighet och organisatorisk enkel- het icke kunde bli så stora. Likväl torde man kunna påräkna säkrare resultat samt lägre kostnader för de ekonomiskt svaga och för statskassan än vid utvid- gad frivillig försäkring med statens stöd. Kategoriernas avgränsning måste emel- lertid möta betydande svårigheter. — Det förda resonemanget ledde, förklarade motionärerna, icke fram till något avgjort förord för vare sig den obligatoriska eller den frivilliga linjen. På sin höjd ville motionärerna i frågans dåvarande läge fälla det omdömet, att den obligatoriska linjen förefölle mer tilltalande, ju större utvidgning av samhällets ingripande man tänkte sig, medan däremot en» frivillig men förmånlig försäkringsform torde vara den naturligaste vägen för smärre utvidgningar.

I utlåtande (nr 18) över motionerna lämnade andra lagutskottet .bl. a. en redogörelse för den tidigare behandlingen av spörsmålet om försäkring- ens utvidgning till att omfatta jämväl självständiga företagare samt arbets—

• Sida 392
•  Original

Utskottet uttalade .bl. a. följ—ande. '

Frågan om en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete vore av sådan bety- delse, att den vore förtjänt av fortsatt övervägande. Gällande lagstiftnings be- gränsning till att, bortsett från den särskilda försäkringen för fiskare, omfatta endast lönearbetare, uteslöte från den sociala olycksfallsförsäkringen vissa grup- per av mindre yrkesidkare och andra självständiga företagare, vilka mången gång kunde vara i lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa eko- nomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som lönearbetare. Dessa befolkningsgrupper måste anses vara i behov av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medförde. — Utskottet förbisåge icke, att den av statsmakterna understödda sociala sjukförsäkringen åt medlem- mar av erkänd sjukkassa beredde ett vis-st skydd mot följderna av olycksfall. Medlemskap av sådan sjukkassa innebure icke rätt till livränta på grund av invaliditet och beredde icke heller de efterlevande någon tryggad ställning vid olycksfall med dödlig utgång. _ Utskottet funne det angeläget, att den av riks- dagen år 1928 begärda utredningen fullföljdes, men det fortsatta utredningsar- betet torde icke böra begränsas till att omfatta allenast lämpligheten av en sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare. Enligt utskottets mening borde till allsidig och förutsättningslös prövning upptagas frågan, huruvida och i vad mån en ytterligare utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen kunde vara påkal- lad. Därvid borde undersökas, huruvida försäkringen, i den mån den utvidgades, lämpligen borde anordnas som frivillig eller obligatorisk eller om möjligen båda dessa försäkringsformer borde jämsides komma till användning. Vissa olägen- heter kunde befaras vara förenade med en utvidgning av den obligatoriska för- säkringen. Om ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper skulle komma att inrymmas under en sådan försäkring torde sålunda i många fall svårigheter kun— na tänkas uppkomma för den enskilde att bära de med försäkringen förenade kostnaderna, och vidare torde en utsträckning av den obligatoriska försäkringen i vissa fall komma att medföra åtskilliga administrativa svårigheter, såsom be- träffande kontroll, in-krävande av försäkringsavgifter m. m. —— Den frivilliga för- säkringsformen erbjöde otvivelaktigt i de angivna hänseendena mindre svårig- heter men måste med nödvändighet bli mindre effektiv. Framför allt torde per- soner, vilkas ekonomiska ställning vore svag och som alltså måste anses ha det största behovet av försäkringsskydd, i många fall komma att stå utanför en fri- villig försäkring. Att den frivilliga försäkringen enligt OL dittills erhållit ringa anslutning, trots de gjorda försöken att åstadkomma större intresse för densamma, borde dock icke ans—es avgörande för denna försäkringsforms värde. Vid utred- ningen torde, om frivillig försäkring bibehölles, jämväl böra beaktas spörsmålet om åtgärder för ernående av tillfredsställande anslutning. '— Utskottet förklarade sig icke heller främmande för tanken, att en utvidgning av den frivilliga för- säkringen måhända lämplig-en borde genomföras på sådant sätt, att försäkringen gjordes öppen för alla grupper av medborgare, som stode utanför den obligatori- ska försäkringen. — Vid utredningen borde prövas, huruvida och i vad mån för- säkringen borde omfatta jämväl olycksfall utom arbetet.

I fråga om arbetsgivares barn och andra närskylda gjorde utskottet det i kapitel III ä 5. 110 intagna uttalandet.

Utskottet föreslog, att riksdagen mått-e anhålla att Kungl. Maj:t ville till fortsatt utredning upptaga frågan om utvidgad försäkring för olycksfall i

• Sida 393
•  Original

arbete — vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under övervägande _ samt för riksdagen fr.amlägga de [förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

I skrivelse till socialvårdskommittén den 21 maj 1942 har Sveriges Hant- verks- och Småindustriorganisation uttalat önskvärdheten av att företagare inom hantverk och småindustri bleve obligatoriskt olycksfallsförsäkrade i Rfa. Sådan företagare borde dock enligt organisationen erhålla befrielse från den obligatoriska försäkringen, därest han till Rfa anmälde, att för— säkring vore ordnad på annat sätt.

Vid 1944 års riksdag hemställdes i motion 11:10 om utredning angående bl. a. på vad sätt ekonomisk trygghet kunde skapas för efterlevande hustrur ' och minderåriga barn till trafikchaufförer, som under sin yrkesutövning ' fallit offer för våld med dödlig utgång. Andra kammarens andra tillfälliga | utskott hänvisade i sitt utlåtande (nr 2) över motionen i fråga om de efter- I ! !

levandes ekonomiska trygghet till att socialvårdskommittén komme att upp- taga frågan om utvidgning av försäkringen enligt OL. Utskottets hemställan att motionen icke måtte [föranleda någon kammarens åtgärd bifölls.

I detta sammanhang må nämnas, att i enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj :t den 21 februari 1947 uppdrogs åt tre personer att verkställa utredning rörande åtgärder för beredande av ökat skydd åt trafikchaufför-er under yrkesutövning. I en den 30 december 1947 dagtecknad promemoria av utredningsmännen har behandlats även frågan om ekonomiskt stöd.

Enligt utredningsmännen vore omkring 14000 personer i Sverige sysselsatta inom droskbiltrafiken. Av dessa vore ungefär hälften enskilda företagare, medan de övriga vore anställda. — De av socialvårdskommittén (1947) föreslagna höjda förmånerna enligt OtL syntes vara goda. Någon anledning att från den stora massan av landets anställda utskilja dem, som vore anställda inom droskbiltra— ' fiken, och bereda dem en förmånligare obligatorisk försäkringsform än andra, i syntes icke föreligga. — Genom sin sammanslutning Svenska Droskbilägareför— bundet, i vilket omkring 90 procent av alla rikets droskbilägare vore medlem— mar, 'hade dessa tillgång till vissa olycksfallsförsäkringar, dels kollektiv för- säkring genom förbundet och dels enskild försäkring (med betydande premie— rabatt) för olycksfall såväl i som utom arbete. Vid sammanträde, som utred— ningsmännen hållit med representanter för bl. a. nämnda förbund, hade icke - framförts något krav på att olycksfallsförsäkringen för droskbilägarna borde ordnas på annat sätt än då vore fallet. — Utredningsmännen ansåge en utvidg- , ning av olycksfallsförsäkringslagstiftningen att omfatta jämväl självständiga yrkes— i utövare innebära synnerliga fördelar för droskbilägarna.

Utredningen för hem- och familjefrågor uppgav i sitt betänkande angå- ende familjeliv och hemarhete (SOU 1947: 46), att husmödrarnas olycks— fallsfrekvens syntes vara mycket hög. Utredningen föreslog, att socialvårds- kommittén skulle överväga obligatorisk olycksfallsförsäkring för dem. Vid 1949 års riks-dag hemställdes i två likalydande motioner (1:62 och

• Sida 394
•  Original

11:77) om en utredning genom Rfa .av frågan om en obligatorisk olycks— fallsförsäkring för fiskare samt framläggande (för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Motionärerna uppgåvo att av landets 15 å 16 000 yrkesfiskare och c:a 10—12 000 binäringsfiskare endast något över 11 000 vore försäkrade vid 1947 års början. _ Fiskarkåren vore utsatt för olycksfall under utövande av sitt yrke i högre grad än många andra yrkesgrupper. — Så länge försäkringen voro frivillig, komme många fiskare av en eller annan orsak att icke vara olycksfallsförsäkrade. — Man kunde tänka sig, att en obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskarkåren skulle kunna omfatta en av de gällande lägre klasserna, t. ex. den 3:e, med en årlig försäkringsavgift av 15 kronor. Försäkringen skulle då inbegripa olycksfall såväl i som utom fisket. Uppflyttningen i de högre klasserna skulle vara fri- villig.

Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande (nr 2) i anledning av motionerna frågan om utsträckning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen till självständiga yrkesutövare förtjäna särskild uppmärksamhet. Under hän- visning t-ill de socialvårdskommittén och 1945 års försäkringsutredning lämnade uppdragen hemställde dock utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hem- ställan.

1945 års försäknin-gsutredning har i sitt principbetänkande rörande :för- säkringsväs-endet (SOU 1949:25) anfört, att utredningen övervägt, huru- vida obligatorisk försäkring borde införas även på andra områden än där detta redan skett, men att utredningen icke funnit sig böra föreslå åtgärder i denna riktning. Då frågan om obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare fölle inom ramen för socialvårdskommitténs utredning, förklarade sig för- säkringsutredningen icke ha funnit anledning att ingå på detta ämne.

C. Utländsk lagstiftning.

I Rfas ovannämnda förslag är 1935 till frivillig företagarförsäkring upp- gavs, att i så gott som alla länder i Europa, där obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete införts, bestämmelser meddelats rörande försäkring för arbetsgivare eller självständiga (företagare. I några fall var försäkringen obligatorisk för mindre företagare men i allmänhet var den endast fri- villig. I fråga om redogörelse för den nu gällande lagstiftningen i utlandet i förevarande hänseende har kommittén funnit sig böra begränsa sig till några kortfattade upplysningar angående läget i våra nordiska grannländer.

Enligt den danska olycksfallsförsäkringslagen (kap. VII) äro arbetsgivare, som med dansk farkost bedriva fiske (och en rad därmed jämställda verksamheter med mindre båtar), skyldiga att försäkra även sig själva, om minst 3/5 av års- inkomsten vanligen härrör från personligt arbete i verksamheten; listor över dessa personer upprättas årligen av de kommunala myndigheterna; ersättningen beräknas efter ett i lagen fastställt belopp som årlig arbetsförtjänst. I andra fall

• Sida 395
•  Original

är fiskare (jämställd) berättigad att teckna frivillig försäkring för sig själv och för hustrun, om hon i väsentlig omfattning deltager i hans förvärvsverksamhet. (övriga familjemedlemmar i verksamheten behandlas som oskyld arbetskraft.) Visst statsbidrag till premien utgår. I fråga om sådan deltagare i fiske å part, som icke är delägare i eller mot avgift förvärvat bruksrätten till fartyget eller redskapen hänvisas till kapitel Ill 5. 85. — Vid sjöfart med fartyg under 300 registerton omfattar försäkringsplikten befälhavaren, även om han helt eller del- vis äger fartyget.

Vad beträffar andra verksamheter, såsom industri, hantverk och handel m. m. (kap. VI)' och jordbruk m. m. (kap. VIII), är var och en, som driver sådan näring _— oavsett om han sysselsätter lejd arbetskraft eller ej _— berättigad att teckna frivillig försäkring med statsbidrag, såvida hans årsinkomst »ved Ansaettelse til Indkomstskat til Staten» icke överstiger visst belopp. Sådan försäkring kan om- fatta även hustru, som i väsentlig omfattning deltager i mannens förvärvsverk- samhet. (Övriga familjemedlemmar, som fyllt 10 år /blott kap. VI/ och arbeta i verksamheten, behandlas i regel som oskyld arbetskraft.) Försäkringen gäller för olycksfall i verksamheten och i »deres Husholding». Om inkomsten stiger över nämnda gränsbelopp, bibehåller försäkringen sin giltighet, men bortfaller statsbidraget. Utgående statsbidrag utgör 2/5 av premierna för såväl veder- börande själv som för hans hustru och eventuella arbetare. Årliga arbetsför- tjänsten vid ersättnings bestämmande till frivilligt försäkrad utgör visst i lagen angivet belopp (samma som för obligatoriskt försäkrade fiskare), om försäk— ringen ej tecknats för lägre arbetsförtjänst.

Den finska olycksfallsförsäkringslagen berättigar i Finland bosatt person att försäkra sig själv samt de medlemmar av hans familj och övriga .i hans arbete anställda personer, vilka icke är obligatoriskt försäkrade. Härigenom tillförsäkra de sig själva och nämnda personer rätt till de förmåner, som enligt lagen skola beviljas vid olycksfall i arbete. Sökes sådan försäkring, bör det belopp uppges, som skall anses utgöra den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

I Norge gälla dels den tidigare nämnda lagen (1931) om olycksfallsförsäkring för industriarbetare m. fl., dels särskilda lagar för fiskare (1920) och för sjömän (1931). _ Förstnämnda lag 'omfattar arbetare och tjänstemän i en rad uppräk- nade verksamheter. Jordbruk hör dit endast med avseende å arbete i samband med användande av mekanisk drivkraft. Försäkringspliktig arbetsgivare är be- rättigad att erhålla försäkring även för sig själv och sådana personer, som syssel- sättas i verksamheten utan att intaga sådan ställning, att de omfattas av den obligatoriska försäkringen. _— Fiskarförsäkringen omfattar samtliga i fiske m. m. med fartyg under 50 registerton sysselsatta personer. I allmänhet gäller för- säkringen blott de »personer som er optatt i manntallet». Försäkringen bekostas dels genom premier från samtliga försäkrade, dels genom bidrag från staten och en särskild fond. Arbetsförtjänsten är i lagen fastställd till samma belopp för alla försäkrade. »— Försäkringen för sjömän gäller även för befälhavare, som helt eller delvis äger fartyget. Försäkringspremien betalas av redaren. Bemanningen av ett fartyg uppdelas, såvitt avser den årliga arbetsförtjänsten, i fyra i lagen fastställda klasser.

D. Socialvårdskommitténs förslag

Enligt statistiska central-byråns redogörelse för folkräkningen den 31 de- cember 1945 omfattade den iförvärvsarbetande befolkningen nära 3 miljoner

• Sida 396
•  Original

personer. Som husmödrar till den förvärvsarbetande befolkningen redo- visades (i tab. 7 b) 1 215 712 personer, varav 243 039 husmödrar för "grup- pen företagare inom jordbruk med binäringar. Som husmödrar till själv— ständiga yrkeslösa redovisades 119 702 personer. Antalet företagare och medhjälpande familjemedlemmar utgjorde (tab. 8 b) följande:

_. Medhjälpande familje- _ Foretagare , N ä r i n g 5 g r e 11 medlemmar) Män | Kvinnor Män Kvinnor Jordbruk med binäringar ............ 333 712 34 748 118 227 3 973 Industri och hantverk ............... 83 735 21 720 11 286 1 491 Samfärdsel ................................. 19 673 396 1 975 87 Handel 60016 24246 4908 6163 Fria yrken ................................. 12 168 7 351 433 657 Tillsammans .............................. 509 304 88 461 136 829 12 371 l

Enligt den officiella olycksfallsförsäkringsstatistiken omfattade den obli- gatoriska försäkringen 2 091 984 årsarbetare år 1945 (2 202 998 årsarbetare år 1947). Med en årsarbetare avses 300 dagsverken. Den frivilliga försäk- ringen enligt OL iför icke obligatoriskt försäkrade omfattade 'mindre än 10 000 årsarbetare (se tabell ä 5. 112 i kap. 111).

I vilken omfattning skador under förvärvsarbetet förekomma bland själv- ständiga företagare är ej känt. Några uppgifter angående olycksfallsfre- kvensen hos de obligatoriskt försäkrade torde dock vara av intresse i detta sammanhang.

År 1947 voro enligt den officiella statistiken 1 508 392 manliga årsarbetare obligatoriskt för-säkrade. Denna grupp drabbades av 254 384 olycksfall, av vilka 2 952 medförd-e ersättningsberättigande invaliditet och 521 ledde till döden. Per 1 000 årsarbetare räknat uppgingo samtliga dessa olycksfall till 169, invaliditetsfallen till 1,96 och dödsfallen till 0,35. Motsvarande siffror för yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel hos större ar- betsgivare (till vilka räknas arbetsgivare, som regelbundet under hela året sysselsätta minst 5 arbetare), exklusive staten, vor-o under åren 1944—1947 sammanlagt 457 879 manliga årsarbetare, 93 937 olycksfall, 990 invaliditets- fall och 159 dödsfall respektive 205 olycksfall, 2,16 invaliditetsfall och 0,35 dödsfall.

I en stor del av de fall, som redovisas som invaliditetsfall, förelåg blott en lindrig och snart övergående nedsättning av arbetsförmågan. Antalet in— validitetsfall på grund av olycksfall i arbete är 1947 för män och kvinnor hos samtliga arbetsgivare var enligt den officiella statistiken 3 295. Inva-

1 Till denna grupp ha hänförts sådana personer, som i egenskap av familjemedlem— mar ba till huvudsaklig sysselsättning att biträda familjeföreståndaren i dennes yrke. Jordbrukarhusmödrarna —— de i texten nämnda 243 039 -— äro dock ej medräknade här.

• Sida 397
•  Original

liditetsgraden vid livräntans början understeg i 1 842 fall (55 %) 20 pro- cent och i 2 682 fall (81 %) 30 procent.

Några siffror angående sjuktidernas längd må även anföras. Vid olycks- fall, som under år 1947 inträffade hos större arbetsgivare (exklusive staten), var sjuktid-en högst en vecka i 38,5 procent av fallen. Samtliga fall med en sjuktid av högst "två veck-or utgjorde 64,3 procent, av högst tre veckor 77,7 procent, av högst fyra veckor 85,2 procent, av högst tretton veckOr 97,8 procent och av högst ett år 99,8 procent.

Statistiken över olycksfall i arbete giver, som synes, vid handen, att det stora flertalet olycksfall icke medföra annat än ett övergående, oftast kort- varigt sjukdomstillstånd. Blott knappt 1 1/2 procent av fallen medföra rätt till invaliditets- eller dödsfallsersättning.

Vid bedömande av behovet av en utsträckning av den sociala olycksfalls- försäkringen tilll andra än arbetstagare (och fiskare) bör hänsyn tagas jäm- väl till [förefintligheten av vissa andra sociala anordningar. I detta hän—se- ende vill kommittén framhålla följande. _

Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen i de erkända sjukkassorna en- ligt 1931 års sjukvkasseförordning omfattar en mycket stor del av landets befolkning, dock långt ifrån hela befolkningen. Den 30 juni 1949 hade dessa sjukkassor omkring 2941 000 medlemmar. Denna försäkrings sjukvårds- försäkring omfattade dessutom vid samma tidpunkt omkring 1 195 000 barn under 15 år. Den beslutade obligatoriska sjukförsäkringen enligt 1947 års lag omfattar i princip alla svenska medborgare. Varken den frivilliga eller den obligatoriska sjukförsäkringen omfattar invali—ditets— och dödsfallser- sättning. (Här torde kunna bortses från att sjukpenning kan utgå vid ar- betsoförmåga även efter sjukdomstillståndets upphörande.) Visst invalidi- tets- och efterlevandeskydd erbjuda de i folkpensioneringen enligt 1946 års lag ingående förmånerna invalidpension, sjukbidrag och änkepension, I detta sammanhang böra omnämnas även de båda lagarna 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invalliders m. fl. barn respektive om bidrag till änkor och änklingar med barn. Folkpensioneringens (häri inbegripet 1947 års lagars). invaliditets— och dödsfallsersättning utgör emellertid blott ett »minimistandardskydd». För invalidpension och sjukbidrag kräves att vederbörande är på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Vid lägre invaliditet gives alltså ingen ersättning.

De personer, som icke omfattas av OL (yrkesskadeförsäkringslagen) eller äro fiskare, äro för att erhålla ett i det individuella fallet- fullt effektivt skydd vid olycksfall (här bortses från ev. rätt til-1 skadestånd från annan) hänvisade till att komplettera förmånerna från sjukförsäkringen och folk- pensioneringen genom privatförsäkring. Premiekostnaden vid försäkring i

• Sida 398
•  Original

privata försäkringsbolag ställer sig emellertid ofta så hög, att den är oöver- komlig för dem, som bäst behöva sådan försäkring, nämligen de små själv- ständiga yrkesutövarna. Vidare må framhållas, att de privata försäkrings- bolagen i allmänhet icke med-dela med lagförsäkringen likvärdig försäk— ring. Dessa bolag intaga i regel i sina försäkringsavtal en del inskränkande villkor, vilka minska försäkringstagarens trygghet att erhålla ersättning vid olycksfall. Som exempel kan nämnas .att enligt de för ett flertal bolag ge- mensamma villkoren för olycksfallsförsäkring omfattar försäkringen icke ersättning för skada, som drabbar ej frisk och färdig kroppsdel. Vidare uteslutes ersättningsrätt i vissa fall där den skadade lider av exempelvis sockersjuka. Ersättningsgrunderna vid förefintlighet av sjukdom, sjuklig förändring, sjukligt anlag eller lyte, äro mindre förmånliga än (inom lag- försäkringen.

Till komplettering av det nu anförda må refereras några uppgifter ur den officiella statistiken, Enskilda försäkring-sanstalter år 1949 av försäk- ringsinspektionen. Vid slutet av år 1949 gällande direkta olycksfallsförsäk- ringar för högst 10 år utgjorde (s. 106) :

antal försäkringar vid enskild försäkring: 429 799, antal försäkrade personer vid kollektiv försäkring (annan än den obliga- toriska enligt OL) : 2 009 554.

Av dessa nära 21/2 miljoner försäkringar representeras emellertid en mycket stor del av komplementförsäkringar (särskilt för olycksfall utom arbete) för dem, som äro obligatoriskt försäkra-de enligt OL. Vidare ingår här det betydande antalet skolbarnsförsäkringar. Invalidkapitalet utgjorde 7 002 534 000 respektive 24 237 338 000 kronor, motsvarande i genomsnitt vid fullständig invaliditet ett kapitalbelopp av omkring 16000 respektive 12 000 kronor. Dessa belopp motsvara blott ett par års livränta enligt OL vid full invaliditet, vid en årlig arbetsförtjänst om exempelvis 6000 kronor utgör årslivräntan vid fullständig förlust av arbetsförmågan 5 500 kronor. Enligt tab. E. (»På året belöpande premier och skador m. m. för egen räk— ning är 1949. Riksbolag samt läns- och häradsbolag» s. 18*) utgjorde skadeersättningarna för egen räkning samt förvaltningskostna-derna för egen räkning i procent av premieinkomsten för egen räkning vid frivillig olycksfalls- och sjukförsäkring 62 respektive 31 samt vid obligatorisk olycks- fallsförsäkring (i bolagen) 93 respektive 6. Det är dock att märka, att en betydande del av förvaltnin-gsarbetet vid den obligatoriska försäkringen direkt utföres av delägarna i bolagen (arbetsgivarna).

Trots den utveckling, som sedan år 1935 ägt rum beträffande såväl hit- hörande sociala anordningar som den privata försäkringen, är enligt social- vårdskommitténs uppfattning alltjämt tillämpligt följande uttalande, som Rfa gjorde i sitt ovan refererade förslag till företagarförsäkring. Rfa för- klarade sig anse, >>att de möjligheter, som för närvarande stå mindre bär—

& J 1

• Sida 399
•  Original

kraftiga företagare till buds att genom försäkring skydda sig mot de eko- nomiska följderna av olycksfallsskada, icke på ett tillfredsställande sätt till- godose behovet, samt att det ur social synpunkt ter sig såsom ett önskemål, att de brister, som härvidlag framträda, bliva avhjälpta.» De mångfaldiga framstötarna i detta hänseende såväl i riksdagen som annorstädes utgöra ett starkt stöd för riktigheten av kommitténs (uppfattning härutinnan. Flera möjligheter att avhjälpa nyssnämnda brister kunna tänkas. Såvitt avser en arbetsgivare, som i sin rörelse har arbetstagare anställda och till- sammans med dem utföra arbeteti rörelsen, kan det te sig naturligt, att han omfattas av samma olycksfallsförsäkring som de anställda.1 Mot ett ge- nomförande av en sådan utvidgning av lagens omfattning kunna emellertid ett flertal invändningar riktas. Om för rätten (eller plikten) att vara försäk- rad enligt yrkesskadeförsäkringslagen förutsättes, att vederbörande är ar- betsgivare, medför detta å ena sidan en utsträckning av försäkringen till en mängd personer, som icke deltaga i ifrågavarande arbete (t. ex. arbets- givaren är själv anställd hos annan och har anställt en person för hus hålls-arbete), och å andra sidan en begränsning till de självständiga rör-else- idkare, som ha någon anställd. Det sist nämnda kvarstår, om såsom förut- sättning för försäkringsbillhörighet kräv-es att vara både arbetgivare och rörelseidkare. Redan kravet på att vederbörande skall vara arbetsgivare medför synnerligen stora svårigheter i tillämpningen, om försäkringen göres obligatorisk. Om man icke hänför arbetsgivarskapet till förefintlig- het-en av sådant någon gång (eller viss tid) föregående kalenderår, kan ; knappast försäkringstillhörigheten för löpande kalenderår inträda förrän vid den tidpunkt under detta, då vederbörande blir arbetsgivare. Möj— ligen skulle man dock kunna tänka sig att låta ett tillfälligt arbetsgivar- skap få konsekvenser för återstoden av samma år. Att det här berörda spörsmålet har stor betydelse framgår av att de 619 748 kända mindre ar- betsgivare, som under år 1947 hade försäkringi Rfa, hade i medeltal endast en halv årsarbetare. Det är ett notoriskt förhållande, att Rfa aldrig får kännedom om många tillfälliga .arbetsanställningar. En tillhörighet till försäkringen, som gäller endast de dagar då vederbörande är arbetsgivare, är av alldeles för begränsad räckvidd. En frivillig försäkring torde vålla de minsta tillämpningssvårigheterna. Då nästan alla självständiga rörelse— idkare åtminstone vid något tillfälle varje år äro arbetsgivare, synes mest praktiskt att släppa kravet på arbetsgivarskap och medgiva varje själv— ständig rörelseidkare rätt till frivillig försäkring. Införandet under arbets- tagarförsäkringen för hela året ter sig emellertid allt mindre naturlig ju kortare tid av året som arbetsgivarskap föreligger. Vidare må framhållas,

1 Här och i fortsättningen i detta kapitel samt i kapitel VIII användes för enkel— hetens skull uttrycken arbetsgivare och arbetstagare (anställd) i allmänhet såsom lik- tydiga med uttrycken försäkringspliktig respektive försäkrad enligt den föreslagna yrkes- skadeförsäkringslagen.

• Sida 400
•  Original

att en del av yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser om det obligato— riska försäkringsskyddets räckvidd och om försäkringsförmånerna icke passa så väl ens för den självständige rörelseidkare, som hela året har någon anställd i rörelsen och själv deltager i arbetet. Detta kommer att utvecklas närmare i det följande. Även om de självständiga yrkesutövarna (vare sig de vore arbetsgivare eller ej) fördes in under yrkesskadeför- säkringslagen, skulle stora grupper av befolkningen lämnas utanför önsk— värt socialt olycksfallsförsäkringsskydd. En anordning även för dessa grup- per måste åstadkommas.

Med hänsyn till det anförda finner socialvårdskommittén sig icke vilja föreslå, att de, som äro försäkringspliktiga enligt yrkesskadeförsäkrings— lagen för av dem anlitad arbetskraft, eller en eller flera grupper av des-sa försäkringspliktiga eller självständiga rörelseidkare, vare sig de äro sålunda försäkringspliktiga eller ej, skola själva omfattas av den obligatoriska eller frivilliga försäkringen enligt nämnda lag. Kommittén förordar i stället att det införes en försäkringsanordning för sådana, som icke äro av yrkes- skadeförsäkringslagen omfattade arbetstagare. Försäkringsanordningen bör emellertid i princip vara allmän. Frekvens—en av (svårare) olycksfall samt det ekonomiska behovet av en social försäkring variera givetvis mellan olika grupper av medborgare men knappast på ett sådant sätt, att man på grundval av dessa förhållanden har tillräcklig-a motiv eller praktiska möjligheter att draga en gränslinje mellan grupper, som kunna anses be- höva ifrågavarande försäkring, och grupper utan dylikt behov. De ekono- misk-a konsekvenserna av en svårartad olycksfallsskada kunna vara lika allvarliga för exempelvis småbrukarhustrun eller en annan husmoder som för en arbetstagare eller en arbetsgivare-rörelseidkare eller annan rörelse- idkare. Även arbetstagarna böra enligt kommitténs mening genom den nya försäkringsanordningen få trygghet mot olycksfall, som icke omfattas av yrkesskadeförsäkringen. Detta är av särskild betydelse för dem, som arbeta tidvis som arbetstagare och tidvis som självständiga yrkesutövare. Den i kapitel IV B. förordade möjligheten för arbetstagarorganisation att teckna utomarbetsförsäkring för sina medlemmar torde dock något minska den grupp, som är i behov av en särskild .försäkringsanordning.

Vad härefter beträffar frågan om försäkringen skall göras obligatorisk eller frivillig må erinras om de synpunkter på denna fråga, som andra lag- utskottet anförde i sitt utlåtande 1939: 18 (se närmare 5. 336 ovan). Enligt utskottets förmenande kun-de vissa olägenheter befaras vara förenade med en utvidgning av den obligatoriska försäkringen dels i form av svårigheter för den enskilde att bära de med försäkringen förenade kostnaderna, dels i form av administrativa svårigheter, såsom beträffande kontroll, inkrä- vande av försäkringsavgifter m. m. Den frivilliga försäkringen erbjöde enligt utskottet otvivelaktigt i angivna hänseenden mindre svårigheter. En fri- villig försäkring måste emellertid med nödvändighet bli mindre effektiv

• Sida 401
•  Original

än en obligatorisk, beroende på svårigheten att till en frivillig försäkrings— form få tillräcklig anslutning. Framför allt torde personer, vilkas eko- nomiska ställning vore svag och vilka alltså måste anses ha det största be- hovet av försäkringsskydd, i många fall komma att stå utanför en frivillig försäkring. Enl-igt utskottets mening borde dock det dittillsvarande resul- tatet av den frivilliga sociala olycksfallsförsäkringen icke anses avgörande för denna försäkringsfonms värde.

De anförda synpunkterna vill socialvårdskommittén komplettera med följande. Att införa en obligatorisk försäkring för alla (ev. med samma åldersgräns som i 1947 års sjukförsäkringslag) 'torde relativt sett medföra mindre administrativa svårigheter, än om en dylik för-säkring skulle in- föras blott för en svåravgränsbar befolkningsgrupp som de självständiga yrkesutövarna. Genom på särskilt sätt utformade statsbidrag kan man fastställa försäkringspremierna så, att det blir möjligt även för ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper att betala dem, och även så, att man gör försäkring—en särskilt begärlig för dem, som löpa de största riskerna för svåra olycksfall. Man skulle alltså fortsätta på den väg, som man slog in på genom införande av den särskilda fiskarförsäkringen. Det är icke å priori uteslutet att få en god anslutning till en frivillig försäkring. Sjuk- kassorna (i all synnerhet de beslutade allmänna) med sin nära kontakt med medlemmarna torde med fördel kunna anlitas för anskaffningsverksain- heten.

Väsentlig betydeISe bör emellertid enligt kommitténs mening tillmätas den omständigheten, att olycksfallsskadorna icke kunna anses intaga en sådan särställning i jämförelse med sjukdomarna av annan orsak än olycksfall, att tillräckliga (skäl finnas för att ålägga alla en skyldighet att bereda sig bättre försäkringsskydd vid olycksfall än vid sjukdomar. Det skulle »då kunna sägas, att man egentligen borde ha en allmän, obligatorisk försäkring för sjukdomar samt invaliditet och död till följd av dem, obe- roende av om orsaken till sjukdomen .i det speciella fallet vore olycksfall eller ej. Bortsett från sjukförsäkringen ha vi ju emellertid i förevarande hänseende redan ett obligatoriskt minimistandardskydd i .de i folkpensione— ringen ingående förmånerna invalidpension, sjukbidrag och änkepension jämte barnbidrag enligt de ovannämnda båda lagarna år 1947. I enlighet med vad kommittén anfört i kapitel II A. kan det dock icke i nuvarande läge komma ifråga att utbygga detta minimistandardskydd till sådan effek- tivitet, att de upprepade önskemålen om en social anordning för invaliditets- ersättning och efterlevandehjälp vid olycksfall bli tillgodosedda. Kommittén är emellertid av den uppfattningen, att en sådan allmän obligatorisk för- säkring som den nyssnämnda bör vara slutmålet.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att den ovan för- ordade nya försäkringsanordn-ingen — åtminstone till en början — icke göres obligatorisk för alla.

• Sida 402
•  Original

Vad härefter angår frågan om att göra försäkringen obligatorisk för vissa grupper, må beträffande självständiga yrkesutövare anföras följande. Skyl- dighet för -en viss kategori av medborgare att försäkra sig mot en speciell risk torde böra föreskrivas endast såvitt det kan ans-es ådagalagt, att vederbörande i allmänhet icke ha förmåga att i de ifrågavarande situatio- nerna själva sörja för den skadelidande, i detta fall sig själv och de sina. Då fråga är om en försäkring speciellt för invaliditet och dödsfall till följd av olycksfallsskador i och utom arbete,1 torde vidare böra uppställas den förutsättningen, att hjälpbehovet i dylika fall visat sig vara .för veder- börande kategori mera trängande än vid invaliditet och dödsfall av annan orsak. Om spörsmålet angående tvångsmässig olycksfallsförsäkring bedömes ur dessa synpunkter, kan det möjligen sägas, att flertalet av de självstän- diga yrkesutövare, som drabbas av svårartad olycksfallsskada, äro i behov av ekonomisk hjälp men att många, eventuellt de flesta, icke kunna för- väntas trygga sig mot risken genom att anlita en rent frivillig försäkring. Vfad nyss nämndes om att olycksfallsskadorna icke kunna anses intaga en sådan särställning i jämförelse med sjukdomarna av annan orsak, att tillräckliga skäl finnas för skyldighet att bereda sig bättre försäkrings- skydd vid olycksfall än vid sjukdomar, gäller emellertid även om spörsmålet begränsas till de självständiga yrkesutövarna. Vidare må framhållas, att dessa icke bilda någon enhetlig grupp. Tvärtom inrymmas under denna beteckning grupper med de mest olika villkor i socialt och ekonomiskt hän— seende. En del av dem äro företagare med lejd arbetskraft, andra driva sin rörelse med hjälp blott av familjemedlemmar, och åter andra utöva sitt yrke utan biträde av annan. De olika grupperna ha icke ens den egenskapen gemensam, att de kunna betecknas såsom helt ställda utanför yrkesskadeförsäkringslagens skydd. Det är ju mycket vanligt, att yrkes- utövare tidvis arbeta för annans räkning under sådana omständigheter, att de komma att omfattas av försäkringen enligt nämnda lag, och tidvis bedriva en helt självständig yrkesverksamhet. Det torde vara uppenbart, att en anordning med obligatorisk försäkring av (enligt yrkesskadeförsäkrings- lagen oförsäkrade) självständiga yrkesutövare (måste kräva en gränsdrag— ning, som är förenad med mycket stora praktiska svårigheter.

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén sig icke kunna för- orda att nämnda självständiga yrkesutövare åläggas försäkringsplikt för sig själva enligt ifrågavarande försäkringsanordning.

I fråga om obligatorisk försäkring för mindre själv-ständiga yrkesut- övare må tilläggas följande. En inkomstgräns måste alltid bli mer eller mindre godtycklig samt administrativt besvärlig, bl. a. med hän-syn till de växlande inkomstförhållandena i olika landsdelar och från tid till an- nan. En snabb, fortgående penningvärdeförsämring kan kräva ideliga höj-

1 Såsom i det följande i texten närmare utvecklas avses försäkringen gälla skador såväl i som utom arbete och giva skydd framför allt vid invaliditet och död.

• Sida 403
•  Original

ningar av ifråga-varande gräns. Mot andra metoder för en begränsning till mindre företagare kunna i varje fall delvis likartade invändningar riktas.

Vad särskilt beträffar frågan om att göra försäkringen obligatorisk för vissa yrkesgrupper inom den större gruppen självständiga yrkesutövare, t. ex. för fiskare, hemmansägare, utövare av verkstadsrörelse, gäller — för— utom de ovannämnda skälen beträffande 'den större gruppen — att man icke kan dela upp de självständiga yrkesutövarna i två yrkesgrensgrupper, där det ur risksynpunkt är motiverat med obligatorisk försäkring för den ena gruppen men ej för den andra.

Icke heller för någon annan grupp av medborgare, t. ex. husmödrarna, finner kommittén övervägande skäl tala för att tvinga dess medlemmar att på egen bekostnad (helt eller delvis) för sig själva taga olycksfallsförsäk- ring.

En annan sak är emellertid, att kommittén gärna skulle se, att försäk- ringen faktiskt bleve obligatorisk i så stor utsträckning som möjligt. Av nyss anförda skäl finner kommittén det icke rimligen böra komma ifråga att lagstiftaren skulle förbinda tillhörighet til-l exempelvis en yrkesorga- nisation med plikt att olycksfallsförsäkra sig själv. Men enligt kommitténs mening bör — liksom föreslagits i kapitel IV B. beträffande utomarbetsför- säkring — yrkesorganisation medges rätt att kollektivt försäkra sina med- lemmar enligt den här behandlade försäkringsformen, varigenom denna av organisationen .göres obligatorisk för medlemmarna. På det sättet kan man för de yrkesgrupper, som så önska, få en obligatorisk försäkring, vid vilken de ovan anförda skälen mot försäkringsplikt enligt lag ha föga be- tydelse.

Emellertid finn—es en grupp, beträffande vilken enligt kommitténs me- ning säJr-skilda skäl tala för en obligatorisk försäkring enligt lag, näm— ligen v-issa anhöriga till arbetsgivaren, vilka skulle omfattas av den obli- gatoriska yrkesskadeförsäkringen, om de icke särskilt undantagits från denna. Här blir det ju icke, såsom beträffande de ovan diskuterade fallen (bortsett från organisationsförsäkring), fråga om att försäkra sig själv utan om försäkring av vissa personer på annans bekostnad. Till frågan om obligatorisk försäkring av ifrågavarande familjemedlemmar återkom— mer komrmittén i kapitel VIII.

En av 'de sakkunniga har inom kommittén väckt ett förslag, innebärande att åtminstone de självständiga rörelseidkare, som vore arbetsgivare, skulle medges rätt att teckna frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen för sig själva; tvång att teckna försäkringen att gälla jämväl utom arbete skulle icke föreligga; statsbidrag skulle icke utgå. På skäl som kommittén ovan (s. 343—344) anfört, har kommittén icke velat förorda detta förslag.

I övrigt ha överläggningarna inom kommittén i detta sammanhang främst rört sig om följande båda alternativ. Skillnaden mellan alternativen ligger

• Sida 404
•  Original

i den olika lösningen av frågorna om förhållandet till'sjukförsäkringcn och om tidpunkten för den nya försäkringsformens ikraftträdande.

Enligt det ena alternativet, nedan benämnt Alt. A., skulle från ifråga- varande försäkring utgå sjukpenning utan (annan) karenstid (än den inom yrkesskadeförsäkringen gällande). Viss reduktion av sjukpenningens belopp i förhållande till vid yrkesskadeförsäkringen förekommande finge av kostnadsskäl accepteras. Sjukpenning borde utgå med sådana belopp, som kunde antagas kunna bli gällande i en kommande allmän, obliga- torisk sjukförsäkring. Ifråga om sjukpenning från erkänd sjukkassa skulle tillämpas detsamma, som nu gäller vid olycksfall i arbete enligt OL, d. v. s. i praktiken utgår ingen sjukpenning från sjukkassan. Försäkringen borde trä-da i kraft samtidigt med yrkesskadeförsäkri—ngslagen. — Till stöd för detta alternativ kunde anföras följande. Enär sjukförsäkringsreformen ställts på framtiden, kanske på en avlägsen framtid, vore behovet av ifråga- varande olycksfallsförsäkring mycket större än om nämnda reform vore genomförd. Genom att utforma statsbidraget till olycksfallsförsäkringen på visst sätt kunde man vederlägga invändningen, att sjukkassornas medlem— mar finge olika valuta för samma avgifter till följd av att sjukkassan ej skulle behöva betala vid olycksfall, som drabbade dem, som tecknat för- säkring enligt den nya olycksfallsförsäkringsformen. Om denna försäkring genomfördes för-st, krävdes vid sjukförsäkringsreformens ikraftträdande icke så stor ökning av statens bidrag till sjukförsäkringen, som om ifråga- varande olycksfallsförsäkring icke gällde förut. Sistnämnda försäkring skulle alltså innebära en etapp på vägen till sjukförsäkringsreformens ge- nomförande.

Enligt det andra alternativet, nedan benämnt Alt. B., borde det i detta sammanhang aktuella försäkringsbehovet tillgodoses genom en försäkrings- anordning, som kompletterade en allmän, obligatorisk sjukförsäkring i de hänseenden, där denna ej gåve skydd, 'd. v. s. framför allt vid invaliditet och dödsfall. Vid en ur behovssynpunkt tillfredsställande sjukpenningför- säkring inom sjukförsäkringen skulle i regel sjukpenning från olycksfalls- försäkringen utgå först sedan den skadade ut'försäkrats ur sjukförsäkring- ens sjukpenningförsäkring. (Vissa specialfall behandlas senare i detta kapitel.) Skulle i framtiden genomföras en samordning mellan sjukför- säkringen och yrk-esskadeförsäkringen, så att den förstnämnda svarar för alla skador av viss högsta varaktighet, borde dock lämplighet-en av samma samordning/gränsdragning mellan sjukförsäkringen och den här aktuella olycksfallsförsäksringen upptagas till prövning. Den nya olycksfallsförsäk— ringsformen kunde med hänsyn till det anförda icke träda i kraft förrän tidigast samtidigt med den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. -— Till stöd för detta alternativ kan anföras följande. Liksom fallet är be— träffande självständiga yrkesutövare komma även andra 'befolkningsgrup- per, som icke inrymmas under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,

• Sida 405
•  Original

att genom den beslutade allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen få rätt till sjukhjälp vid olycksfall ioch utom arbete. Såsom framgår av ovan läm- nadc uppgifter utgöres den stora mängden av skador av kortvariga sådana. Det är orimligt att även beträffande den stora grupp medborgare, som man hoppas skola teckna den nya försäkringen, tillämpa det System för skade- regleringen, som man i varje fall tills vidare nödgas bibehålla inom yrkes- skadeförsäkringen, nämligen att även de kortvariga skadorna skola regleras icke lokalt, av sjukkassorna, utan centralt, av försäkringsinrättningarna (Rfa och bolagen). Det kan icke heller vara rimligt att nu bygga ut den stora apparat, som den nya försäkringen kräver, när man kommer att eller i vart fall löper risken att i väsentliga delar nödgas göra om arbetet vid den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande. Det sist- nämnda gäller i all synnerhet som man nu icke med säkerhet kan veta, hur sjukförsäkringen-s sjukpenningförsäkring då kommer att vara utfor- mad. För att man skall få en önskvärd betydande anslutning till den fri- villiga olycksfallsförsäkringen är ofrånkomligt, att staten lämnar ett rela- tivt betydande bidrag till försäkringen, Den allmänna, obligatoriska sjuk- försäkringens ikraftträdande har av statsfinansiella skäl uppskjutits. Ge- nomförandet av en dylik sjukförsäkring är den mest angelägna socialför- säkringsr-eformen. Det omedelbara genomförandet av den nya olycksfalls- försäkringen kan antaga-s försvåra det snara genomförandet av sjukförsäk- ringsreformen. Även om man med statsbidragen kan försvara, att vid Alt. A. ingen sjukpenning från erkänd sjukkassa skall utgå till olycksfallsför- säkrade skadad-e, kan en dylik bestämmelse vara riskabel ur ackvisitions- synpunkt.

Efter ingående överväganden har socialvårdskommitténs majoritet an- slutit sig till Alt. B. I det följande ligger Alt. B. till grund för förslagen i olika frågor. Vid detta alternativ skulle den nya försäkringsform—en, som i fortsättningen benämnes invaliditets— och dödsfallsförsäkringen, icke komma ifråga till ikraftträdande förrän tidigast samtidigt med den all— männa, obligatoriska sjukförsäkringen. På grund härav och med hänsyn till vad nyss nämndes angående utformningen av dennas sjukpenningför- säkring kan något fullständigt förslag till den nya försäkringen icke rim- ligen nu utformas utan kommer kommittén blott att här skissera, hur enl-igt kommitténs mening ifrågavarande försäkring bör vara konstruerad.

Av huvudpunkterna i 'invali'ditets- och dödsfallsförsäkringen har redan behandlats frågan om försäkringens omfattning i personellt hänseende. Vad härefter beträffar frågan om försäkringsskyddets omfattning må er— inras om att Rfa i sitt år 1935 avgivna förslag till frivillig företagarförsäk- ring av praktiska skäl förordade, att försäkring-en i allmänhet skulle om- fatta även olycksfall utom arbetet. Att avgöra om en självständig yrkesut- övares eller en husmoders skada är ådragen i eller utom arbetet måste givet-

• Sida 406
•  Original

vis ofta vara synnerligen vanskligt. Gränsen mellan arbetstid och fritid är för stora kategorier av självständiga yrkesutövare, t. ex. jordbrukare, icke lika skarp som för det stora flertalet anställda. Härtill kommer, att det ofta måste vara synnerligen svårt eller rent av omöjligt att kontrollera en själv- ständig yrkesutövares uppgifter angående de närmare omständigheterna vid olycksfallet. En konsekvens av de synpunkter, sem ligga till grund för en särskild arbetstagarförsäkring, är att den obligatoriska försäkringen i princip gäller endast för skador, som ha samband med arbetet. Dessa syn- punkter, som inom den obligatoriska arbetstagarförsäkringen göra en gräns- dragning mellan olycksfallen i och utom arbete naturlig, göra sig icke gällande inom den här ifrågavarande försäkringen. Det egentliga motivet för sistnämnda försäkring är att tillgodose ett trygghetsbehov, och detta är givetvis tillfinnandes även med avseende å olycksfall utom arbetet.

Såsom tidigare nämnts, ansåg Rfa, att det syntes böra inrymmas för- säkringsinrättningen befogenhet att bevilja undantag från regeln, att för- säkringen borde omfatta även olycksfall utom arbetet. Anstalten åberopade, att beträffande vissa grupper självständiga yrkesutövare, såsom hantver- kare och lantbrukare, som ofta hade lång arbetstid i sitt yrke, olycksfallen utom arbete antagligen bleve mera sällsynta, samt att för dylika, ofta min- dre bemedlade företagare kostnaden för försäkring utom arbete kunde bli rätt betungande, ehuruväl premien i och för sig vore låg. —— Med hänsyn till vad nedan föreslås angående premierna torde Rfas skäl för undantags medgivande åtskilligt minska i betydelse. Härtill kommer att just beträf- fande lantbrukare de nyssnämnda gränsdragnings- och kontrollsvårigheter- na naturligen äro särskilt framträdande. I all synnerhet som ju denna för- säkring icke skall giva ersättning redan från dagen efter olycksfallet är det administrativt av värde att icke behöva utreda, om olycksfallet inträffat i eller utom arbete. Det kan förtjäna erinras om att den frivilliga fiskarför- säkringen praktiskt taget alltid tecknats att gälla såväl i som utom arbete. Kommittén finner för sin del övervägande skäl tala för att icke medgiva undantag från regeln att invaliditets- och dödsfallsförsäkringen skall gälla jämväl utom arbete.

I sitt ovannämnda förslag förordade Rfa, att försäkringen skulle omfatta även yrkessjukdomar i den omfattning och enligt de grunder, som angåves i YL. Anstaltens påpekande, att kostnaden härför i de flesta fall ej bleve nämnvärd, gäller jämväl beträffande den nu aktuella försäkringsformen. Enligt kommitténs mening kan och bör dennas >>inomarbetsdel» omfatta samma skador (olycksfall och sjukdomar) som den obligatoriska yrkes- skadeförsäkringen. — Den nuvarande frivilliga försäkringen enligt 35 % OL för olycksfall utom arbete för arbetsgivarens räkning giver icke skydd vid utom arbetet ådragna sjukdomar enligt YL. Genom den utformning, som kommittén givit skadebegreppet i sitt förslag till yrkesskadeförsäk-

• Sida 407
•  Original

ringslag, har i viss utsträckning utsuddats den nuvarande stränga gräns- dragningen mellan å ena sidan olycksfallsskador och vissa därmed jäm- ställda skador enligt 1 & OL och å andra sidan yrkessjukdomar enligt 1 5 YL. De principiella och praktiska skäl, som kunna anföras för att i stor utsträckning undantaga yrkesskadeförsäkringslagens »yrkessjukdomar» från denna lags utomarbetsförsäkrings giltighet, ha enligt kommitténs me- ning ringa bärkraft, då det gäller invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Att så gott som enbart långvariga >>yrkessjukdomar» här bli aktuella torde medföra, att de svårutredda fallen bli mycket sällsynta. Nämnda sjukdomar torde dessutom endast sällan kunna ådragas utom arbetet, som ju här är arbete för egen räkning. De begränsningar till vissa yrken (t. ex. sjukvård och djurskötsel), som föreskrivas beträffande yrkesskadeförsäkringslagens >>yrkessjukdomar>>, skola dock naturligtvis gälla även vid förevarande för- säkring. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar kommittén, att in- validitets- och dödsfallsförsäkringen i princip skall omfatta >>yrkessjukdo- marna», vare sig de ådragits i arbetet eller utom detta.

Då vissa av de aktuella sjukdomarna ha sin grund i en under lång tid fortgående inverkan, föreligger behov av vissa specialbestämmelser, exem- pelvis om fördelning av kostnaden för ett försäkringsfall mellan flera in- rättningar (jfr 5 5 YL).

Försäkringsgivare för invaliditets- och dödsfallsförsäkringen böra enligt kommitténs mening vara yrkesskadeförsäkringslagens försäkringsinrätt- ningar och inga andra. Enligt Rfas mernämnda förslag år 1935 borde själv- ständiga företagare, som icke vore delägare i bolag, som avsåges i 4 & OL, äga rätt att taga försäkring i anstalten men däremot icke i sådant bolag, medan arbetsgivare, som vore delägare i bolag, icke borde få taga försäkring i an- stalten. Rfa motiverade sitt förslag härutinnan på följande sätt. Enligt la- gen om försäkringsrörelse kunde endast delägare i ömsesidigt bolag vara försäkringstagare i bolaget. Enär emellertid enligt 4 € OL endast arbets- givare kunde vara delägare i sådant ömsesidigt bolag, som avsåges i samma paragraf, följde därav att självständig yrkesutövare, som ej vore arbets- givare, icke kunde medges att taga försäkring uti ifrågavarande bolag. Att ändra OL därhän, att även andra än arbetsgivare skulle kunna bli delägare i bolagen, syntes icke lämpligt med hänsyn bl. a. till den i 4 & föreskrivna obegränsade personliga ansvarigheten för delägarna.

I yttrande över Rfas förslag åberopade FR som ytterligare stöd för an- staltens ståndpunkt, att bolagen vore att anse som speciellt tillskapade sammanslutningar av arbetsgivare och att det måste anses främmande för deras ändamål att lämna individuella försäkringar, som icke hade samband med ett arbetsgivarförhållande. Två reservanter i rådet anslöto sig emel— lertid — liksom även Svenska Arbetsgivareföreningen — till den av repre— sentanter för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framförda

• Sida 408
•  Original

meningen, att anstalten icke anfört några skäl, som skulle utgöra hinder för att socialförsäkringsbolagen meddelades samma befogenhet att lämna försäkring åt icke arbetsgivare, som enligt förslaget skulle givas åt an- stalten. _— Försäkringsinspektionen yttrade, att möjligen andra skäl (än de av Rfa anförda) kunde finnas för centralisering av försäkringen av icke arbetsgivare till Rfa. Intet hinder syntes emellertid möta för en änd- ring av 4 % OL i sådan riktning, att rätt till delägarskap utsträcktes att gälla även självständiga företagare, som icke vore arbetsgivare. Den obe- gränsade personliga ansvarigheten syntes icke medföra annan effekt än att vid eventuell uttaxering delägare, som icke vore arbetsgivare, deltoge i ut- taxeringen i proportion till den premie de haft att erlägga.

Socialvårdskommittén delar den uppfattning beträffande den personliga ansvarigheten, åt vilken försäkringsinspektionen givit uttryck. Återstår då det av FR anförda skälet. Vad detta beträffar, kan det enligt kommitténs mening icke anses utgöra hinder för att bolagen kunna få antaga såsom delägare även sådana arbetsgivare, som såsom arbetskraft ha endast så- dana familjemedlemmar, som icke obligatoriskt omfattas av yrkesskadeför- säkringslagen. Men en arhetsgivare-bolagsdelägare kanske icke i förväg vet, om han under nästkommande kalenderår kommer att anlita annans arbets- kraft, eller kanske vet, att han icke kommer att anlita sådan arbetskraft. Skall han då vara tvungen att utträda ur bolaget? Kommittén anser detta föga praktiskt och knappast rimligt. Det förhållandet, att statsbidrag till premierna avses skola utgå, utgör med hänsyn till det sätt, varpå bidraget föreslås utformat, icke något hinder för frihet för bolagen att såsom del— ägare antaga andra än arbetsgivare. Det är ett betydelsefullt intresse, att invaliditets— och dödsfallsförsäkringen får stor anslutning. Enligt den i kapitel 111 s. 112 intagna tabellen ha bolagen _ trots att de i motsats till Rfa icke haft statsbidrag för verksamheten —— fått en större anslutning till den frivilliga försäkringen av annan arbetare (än i OL avses) än vad Rfa fått. Den försäkringsinrättning, som har de flesta dylika försäkringarna, är Svenska Lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt. Om det finnes ett försäkringsbolag, väsentligen avsett för en viss grupp av yrkes- utövare, anser kommittén fullt rimligt, att även sådana inom nämnda grupp, som icke ha någon anställd, kunna erhålla delägarskap i bolaget.

Med stöd av det anförda får kommittén förorda, att i bolagens rätt att antaga delägare icke göres någon begränsning med hänsyn till om veder- börande är arbetsgivare eller ej. En annan sak är att kommittén anser, att det i samma utsträckning som inom yrkesskadeförsäkringen bör gälla för— bud för en försäkringstagare att dela upp sina försäkringar på olika inrätt- ningar, och att alltså en försäkringstagares alla försäkringar enligt ifråga— varande båda försäkringsformer i regel skola vara i samma försäkrings- inrättning.

• Sida 409
•  Original

Kommittén övergår nu till frågan om försäkringens prestationer enligt den här ifrågavarande försäkringsformen. Såsom ovan nämnts avses denna försäkring skola komplettera den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. De synpunkter, som ligga till grund för en arbetstagarförsäkring med er- sättning i förhållande till arbetsförtjänsten, göra sig icke gällande här. På grund härav finnas icke lika starka skäl att, såsom för arbetstagarna, be- stämma ersättningarna i förhållande till den förlorade arbetsinkomsten. För en gradering av ersättningarna efter arbetsinkomsten talar dock det förhållandet, att behovssynpunkterna tillgodoses bäst, om ersättningarna ställas i relation till det faktiska inkomstbortfallet. Men för de självstän- diga yrkesutövarna är inkomstbortfallets storlek i allmänhet vida svårare att beräkna än för löneanställda. I åtskilliga fall torde en kortvarig skada, som skulle medföra arbetsoförmåga för en löneanställd, icke medföra nå- got inkomstbortfall för en självständig yrkesutövare. Husmödrarna vålla särskilda svårigheter i här aktuella hänseende. De fåtaliga gifta kvinnor, som ej arbeta ens i hushållet, torde man dock kunna bortse från, då de sällan torde komma att teckna ifrågavarande försäkring.

Det måste för närvarande anses ovisst, hur sjukpenningförsäkringen inom den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen kommer att vara ut- formad, när den träder i kraft. Med hänsyn härtill begränsar kommittén sig till att i sjukpenninghänseende göra det uttalandet, att i den mån nämn- da sjukpenningförsäkring ur behovssynpunkt blir tillfredsställande, in- validitets- och dödsfallsförsäkringen icke bör giva sjukpenning. Sådan kom- mer då att utgå endast sällan från sistnämnda försäkring nämligen blott under sådan sjukdomstid, under vilken sjukpenning icke utgår enligt sjuk- försäkringslagen (av annan anledning än karenstid enligt dess 26 5). Av- löses ett livränteberättigande tillstånd av nytt sjukdomstillstånd, bör dock alltid invaliditets- och dödsfallsförsäkringen stå för sjukpenning under ifrågavarande sjukdomstid. Samma undre åldersgräns i fråga om sjuk- penning som enligt sjukförsäkringslagen bör enligt kommitténs mening gälla även vid invaliditets— och dödsfallsförsäkringen.

Det förutsättes, att frågan om sjukhusvård och medicin är löst generellt i särskild ordning. Rätten till annan sjukvård än nu nämnts bör följa rät- ten till sjukpenning. Dylik sjukvård under annan tid än då sjukdomstill- stånd föreligger, bör bekostas av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen, därest till invaliditetsersättning berättigande nedsättning av arbetsförmå- gan föreligger.

Yrkesskadeförsäkringslagens grunder böra tillämpas, då sjukpenning eller sjukvård utges från invaliditets- och dödsfallsförsäkringen.

Till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följ- der av olycksfallet (sjukdomen) nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryc- kor, konstgjorda lemmar och glasögon, böra tillhandahållas av här före— varande försäkring i samma utsträckning som inom yrkesskadeförsäkringen.

• Sida 410
•  Original

Ersättning för läkarintyg bör utges i enlighet med sistnämnda försäk- rings regler.

Rätt till invaliditetsersättning bör enligt kommitténs mening föreligga vid ett invaliditetstillstånd (bedömt efter yrkesskadeförsäkringslagens reg- ler) om minst tio procent från inträdandet av detsamma eller den senare dag, då sjukpenning från sjukförsäkringen upphör att utgå (jfr 1947 års sjukförsäkringslag 21 ä 3 st.). Vid högre invaliditetsgrader bör livränta ut— gå enligt grunderna i yrkesskadeförsäkringslagen. Vid lägre invaliditets- grader synes emellertid enligt kommitténs mening frågan om avvikelse från nämnda lags regler böra närmare övervägas. Erfarenheten visar nämligen, att de lindriga invaliditetsfallen —— till stor del smärre fingerskador —— ofta icke medföra någon bestående inkomstminskning. För självständiga yrkes— utövare och andra icke-arbetstagare torde ifrågavarande invaliditeter på- verka försörjningsförmågan i ännu mindre grad än vad fallet är beträf- fande arbetstagarna. Vid nämnda fingerskador är det synnerligen vanligt för närvarande, att invaliditetsgraden bestämmes efter tabellsats. Enligt de danska, finska och norska motsvarigheterna till OL utges vid de lägre invaliditetsgraderna (i Danmark under 50, i Finland under 30 och i Norge under 20 procent) engångsbelopp, som i allmänhet äro vida lägre än kapi- talvärdet av motsvarande livsvariga livränta. Därigenom åstadkommes en be— tydande kostnadsminskning. Vid utformningen av den här aktuella försäk- ringsformen synes en motsvarande anordning vara en metod att nedbringa kostnaderna _ och därmed premierna —- utan att försäkringsskyddets effek— tivitet nämnvärt förringas. Ur ackvisitionssynpunkt torde en bestämmelse om ett engångsbelopp i stället för en låg årlig livränta vara värdefull.

Emellertid kunna vägande skäl anföras mot att i invaliditets— och döds- fallsförsäkringen införa ett kapitaliseringssystem analogt med det nyss- nämnda i grannländerna. För svensk social olycksfallsförsäkring innebär ett dylikt system en nyhet (här bortses från de speciella kapitalbeloppen enligt 1937 års krigsförsäkringslag), som kommittén icke funnit anledning föreslå införd i yrkesskadeförsäkringslagen. Om man skall ha en automa- tisk kapitalisering och utgiva ett visst mindre antal årsbelopp av livränta, bör man såsom i Danmark och Finland göra det efter en med högre in- validitet stigande skala. Detta men framför allt ett bibehållande i övrigt av OLs respektive yrkesskadeförsäkringslagens vanliga regler för tillerkän— nande av invaliditetsersättningar kräva mycket utförliga och invecklade lag- bestämmelser. Det är nämligen synnerligen vanligt att invaliditetstillstån- det utvecklar sig så, att det motiverar tillerkännande av tillfällig livränta en eller ett par perioder, innan en definitiv (icke så sällan lägre) livränta anses kunna fastställas. Ibland inträder en försämring i tillståndet så, att sjukdomstillstånd är för handen, eller så, att högre livränta är motiverad. För att undvika här åsyftade komplikationer i lagtext och tillämpning kan man tänka sig att införa en bestämmelse om att definitiv livränta skall till—

• Sida 411
•  Original

erkännas omedelbart efter sjukdomstillståndets upphörande. Detta är emel- lertid en bestämmelse främmande för OL. Någon anledning att för yrkes- skadeförsäkringslagens del frångå OLs principer härutinnan har icke an- setts föreligga. Enligt kommitténs mening är det ur administrativ synpunkt av vikt att begränsa skiljaktigheterna i fråga om motsvarande bestämmel- ser i yrkesskadeförsäkringen och i invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Nu anförda synpunkter göra kommittén obenägen att föreslå ifrågavarande kapitaliseringssystem.

Kommittén förordar i stället det i det följande utvecklade systemet, som mindre avviker från det för yrkesskadeförsäkringslagen föreslagna men likväl leder till nästan samma resultat som det ovannämnda. Genom 1948 års ändringar i OL beträffande invaliditetsersättningarna förhöjdes liv— räntorna för livräntetagare mellan 18 och 67 år. För dem frångick man den gamla regeln om kompensation med 2/3 av den förlorade årliga arbetsför- tjänsten. Förhöjningen avvägdes så, att kompensationsgraden vid 30 pro- cents och högre invaliditet stiger successivt med invaliditetsgraden. Syste- met kan sägas innebära, att ifrågavarande livräntetagare stå självrisk mot- svarande 1/12 av deras årliga arbetsförtjänst. En tillämpning för alla åldrar av denna tolftedelsregel i stället för tvåtredjedelsregeln vid invaliditets— grader under 30 procent medför vid 25 procent oförändrat resultat. Vid en ärlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor blir livräntans årsbelopp vid 20 pro- cent 700 (i stället för 800) kronor, vid 15 procent 400 (i stället för 600) kronor och vid 10 procent 100 (i stället för 400) kronor. Genom en dylik utvidgad tillämpning av tolftedelsregeln åstadkommes den åsyftade kost- nadsminskningen, varjämte de ringa årsbeloppen vid de lägsta invaliditets— graderna böra kunna medföra ett ur ackvisitionssynpunkt önskvärt utbyte av livränta mot kapital för en gång i betydande utsträckning.

I den mån frågan om begravningshjälp icke löses i en särskild allmän för— fattning, bör enligt kommitténs mening sådan hjälp utgå från invaliditets— och dödsfallsförsäkringen och med samma belopp som enligt yrkesskade- försäkringslagen.

Livränta till efterlevande föreslår kommittén skola utgå från förevaran- de försäkring efter samma grunder som i yrkesskadeförsäkringen.

Vad härefter beträffar frågan om ersättningsunderlaget, så synes natur- ligt att för de obligatoriskt försäkrade familjemedlemmarna såsom under- lag begagna deras med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler fastställda årliga arbetsförtjänst. En kombination av ett dylikt system med en lagbestämmelse innehållande vissa fixa belopp torde vara lämpligast. Detta spörsmål behandlas närmare i nästföljande kapitel.

För de frivilligt försäkrade måste finnas ett i förväg i försäkringsavtalet fastställt ersättningsunderlag.

Om den obligatoriska sjukförsäkringens sjukpenning utginge efter en in— komstgraderad skala, torde i regel vara lämpligast att anknyta till denna.

• Sida 412
•  Original

Ifrågavarande ersättningsunderlag kunde då för varje försäkringssökande fastställas till (det avrundade) mittbeloppet i den arbetsförtjänstintervall, till vilken han i sjukpenninghänseende hänförts av sjukkassan, där han ej visade skäl för ett annat belopp. Tecknades försäkringen av en yrkesorga- nisation, torde dock någon annan metod vara mera praktisk. Med en sådan utformning av sjukpenningförsäkringen som i 1947 års sjukförsäkringslag är den nyssnämnda anknytningen icke möjlig. Bl. a. det olika sättet för hänsynstagande till försörjningsplikten i yrkesskadeförsäkringslagen och i sjukförsäkringslagen gör att man icke heller lämpligen kan direkt an- knyta till den årliga arbetsförtjänst, som skulle motsvaras av sjukförsäk— ringslagens obligatöriska och i förekommande fall frivilliga sjukpenning. I stället synes man höra ha ett antal försäkringsklasser, mellan vilka den försäkringssökande lämnas i stort sett fritt val. Inrättningen bör dock ha rätt att neka att meddela försäkring efter ett belopp (högre än minimum), som med hänsyn till vederbörandes förhållanden innebär uppenbar över- försäkring. Högsta och lägsta beloppen böra sammanfalla med maximum respektive minimum för årlig arbetsförtjänst vid utgivande av livränta en— ligt yrkesskadeförsäkringslagen. Med denna utgångspunkt kan ersättnings- underlaget i respektive klasser fastställas till förslagsvis följande belopp: 900, 1 200, 1 500, 1 800, 2 100, 2 400, 2 700, 3 000, 3 600 kronor 0. s. v. med en ökning av 600 kronor till varje ytterligare klass, högst 9 000 kronor.

Med hänsyn till vad i kapitel V föreslagits angående beräknandet inom yrkesskadeförsäkringen av den årliga arbetsförtjänsten för dem som ej fyllt 25 år, ifrågasättes en motsvarande specialregel inom här avsedd för- säkringsform. De av specialregeln berörda personerna höra i princip ha samma valrätt som övriga, men av flera anledningar komma de i regel att teckna försäkring efter någon av de lägre klasserna. Ersättningsunderlaget bör emellertid höjas successivt för dem, exempelvis enligt följande. Om ve- derbörande är under 18 år, när han skadas, uppflyttas han i ersättningshän- seende fr.o.m. dagen efter den, då han fyllt 18 år, en klass, fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 21 år, ytterligare två klasser och fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 25 är, ytterligare en klass. Om vederbörande fyllt 18 men ej 20 år, när han skadas, uppflyttas han fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 21 är, två klasser och fr.o.m. dagen efter den, då han fyllt 25 är, ytterligare en klass. Om han fyllt 20 men ej 24 år, när han skadas, upp— flyttas han fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 25 år, en klass. Exemp- let avses visa det system kommittén tänkt sig. Den närmare utform— ningen av bestämmelsen (åldersgränserna, de olika uppflyttningarnas stor- leksordning) bör givetvis vara beroende av det allmänna löneläget inom ifrågavarande åldersgrupp, när denna lagstiftning kan sättas i kraft.

Livränta till efterlevande efter de frivilligt försäkrade bör enligt kom- mitténs mening utgå med hänsyn till den ersättningsklass, efter Vilken er- sättning till honom själv skulle ha utgått, då han fyllt 25 år.

• Sida 413
•  Original

I det följande behandlas finansieringen av invaliditets- och dödsfallsför- säkringen samt vissa därmed sammanhängande frågor. För att den fri- villiga försäkringen skall få god anslutning, bör den te sig och vara prisbil- lig i förhållande till prestationerna framför allt för dem, som äro utsatta för de största riskerna för svåra olycksfall. Vidare bör administrationen, inklusive ackvisitionen och premiesättningen, vara så okomplicerad som möjligt.

Inom kommittén har övervägts en möjlighet, innebärande att man skulle fastställa en för alla yrkesgrupper gemensam premie per 1 000 kronors för- säkringssumma eller rättare sagt två sådana premier, en för män och en för kvinnor. Premiesättningen blir då ytterst enkel, och premien i förhållande till försäkringsskyddet blir allt billigare ju högre vederbörandes yrkesrisk ligger Över genomsnittet. De med mer än genomsnittlig yrkesrisk kunna förväntas i större utsträckning än övriga komma att teckna försäkring en- ligt ifrågavarande försäkringsform. Ett sådant system leder till att försäk- ringen går med förlust. Denna bör då täckas av statsmedel liksom vid fiskarförsäkringen. Även andra yrkesgrupper med hög yrkesrisk kunna ju rimligen ha samma anspråk på bidrag från statsverket för sitt försäkrings- skydd som fiskarna. En av anledningarna till den minimala anslutningen till den nuvarande frivilliga försäkringen enligt 35 & OL för annan arbetare än i lagen avses är utan tvivel de relativt höga premiekostnaderna särskilt för dem, som utöva de mera riskfyllda yrkena. Med hjälp av statsbidrag kan man fastställa en enhetspremie, som vederbörande yrkesutövare kunna förväntas i regel förmå bära. För att uppmuntra så många som möjligt att teckna försäkringen kan man sätta enhetspremien något lägre än vad ge— nomsnittsrisken skulle kräva.

De båda premiesatser, som komme att fastställas, torde liksom en be- stämmelse om täckande med statsmedel av förlusten å försäkringen böra gälla endast försäkringen i Rfa. Bolagen skulle ju i motsats till Rfa blott ha rättighet men ej skyldighet att meddela (annan än delägare) försäkringen. Vidare torde statsbidrag till bolagens drivande av ifrågavarande försäkring icke gärna kunna ifrågakomma utan en ingående, dyrbar statskontroll, vilken torde i hög grad tynga bolagens handhavande av försäkringen och även förlångsamma skaderegleringen.

Mot det skisserade enhetspremiesystemet kan enligt kommitténs mening anföras framför allt följande. De med skaderisk liggande under den, som motsvarar enhetSpremien, bli i realiteten ställda utanför försäkringen, i den mån bolagen icke önska bevilja dem försäkring mot lägre premier. Syste- met medför ett i konkurrenshänseende helt olika utgångsläge för å ena sidan Rfa och å andra sidan bolagen, vilket icke är motiverat vid den nu- varande organisationsformen för yrkesskadeförsäkringen. Systemet med— verkar till en icke motiverad olika karaktär i riskhänseende av försäkrings- inrättningarnas försäkringsbestånd; särskilt de små arbetsgivarna torde

• Sida 414
•  Original

komma att för försäkring av sina anställda mera söka sig till bolagen, om verksamheten är föga riskfylld, och till Rfa, om verksamheten är mera riskfylld; en låg respektive hög premie för försäkring av arbetsgivaren sj älv influerar naturligen ofta på valet av inrättning för försäkringen av hans anställda.

Kommittén anser de anförda skälen mot enhetspremiesystemet väga långt mer än de administrativa fördelarna av blott två premiesatser. I stäl— let för ett dylikt system vill kommittén därför förorda en anordning, som innebär att till bestridande av kostnaderna för försäkringen skal] av stats- medel utgå ett bidrag med viss procent av den enligt yrkesskadeförsäkrings- lagens grunder (med hänsyn till risken) fastställda försäkringsavgiften. Procenttalet skall stiga efter en starkt progressiv skala vid högre risker. Metoden för statsbidragets bestämmande framgår närmare av nedanstående tabell. Kommittén vill dock betona, att talen i de båda första kolumnerna valts blott för att visa systemet. Vilka tal, som böra tillämpas, när lagen sättes i kraft, blir beroende på dels det närmare innehållet i reglerna om förmånerna från försäkringen och dels huru stort statsbidrag man vill giva. Det är dock angeläget att statsbidraget blir sådant, att det i fiskarnas risk- klass blir någorlunda likvärdigt med det enligt fiskarförsäkringsförord- ningen gällande.

Försäkringsavgiften enligt yrkes- skadeförsäkringslagens grunder S _ _ per tusen kr. försäkringssumma tatsbidrag utgar med uppgår till kr. men ej till kr. — 10 10 % 10 20 ]:— för 10:—— och 50 % av återstoden 20 30 6:— » 20:— » 60 % » » 30 40 12:— » 30:— » 70 % » » 40 50 19:—- » 40:— » 80 % » » 50 — 27:— » 50:— » 90 % » »

Följande tablå innehåller några exempel på resultatet vid en del olika riskgrupper.

Försäkringsavgiften enligt yrkesskadeförsäkrings- Statsbidrag Försäkrings- iagens grunder per tusen kr. försäkringssumma tagarnas avgift 1) 5: — 0: 50 4: 50 15: —— 3: 50 11: 50 25: —— 9: ——- 16: — 35: — 15: 50 19: 50 45: — 23: — 22: — 75: — 49: 50 25: 50 1 Till de här angivna beloppen kommer sedan för Rfas försäkringstagares del tilläggsavgift och för bolagens delägares del omkostnadstillägg och förvaltnings- bidrag.

• Sida 415
•  Original

Enligt kommitténs mening föreligger icke hinder att vid det nu skissera- de statsbidragssystemet låta samma bestämmelser härutinnan gälla för bolagen som för Rfa.

Den ovannämnda försäkringspremien avses täcka riskerna såväl i som utom arbete. Med hänsyn till vad nedan kommer att sägas om reduktion av premien i vissa fall, bör vara fastställt huru stor del av premien, som be-

[ löper å envar av de båda grupperna av risker.

! Av praktiska skäl torde statsbidragsbestämmelsen böra vara gemensam * för den frivilliga och den obligatoriska invaliditets- och dödsfallsförsäk—

' ringen.

Den som är försäkrad någon del av året enligt yrkesskadeförsäkrings- lagen, bör åtnjuta reduktion å premien enligt här ifrågavarande försäkring. Om t. ex. en person skulle vara försäkrad 4 månader av året enligt nämnda lag för skada i arbetet och hans fulla årspremie för invaliditets- och döds- fallsförsäkringen skulle utgöra 40 kronor (varav 30 i och 10 utom arbete),

4x30 12

skall han för sistnämnda försäkring erlägga (40 — =) 30 kronor. I den

mån ej (i undantagsfall) med hög grad av säkerhet kan i förväg beräknas huru lång tid vederbörande kommer att vara försäkrad enligt yrkesskade- försäkringslagen, hör han betala full premie för här ifrågavarande försäk- ring och får han tillbaka för mycket erlagt belopp vid årets utgång (i regel i form av avdrag å nästa års premie). I fråga om kollektiv försäkring genom en organisation torde vissa förenklingar kunna tänkas. Det sagda gäller , den frivilliga försäkringen. Beträffande de obligatoriskt försäkrade torde ; man få förfara på ett sätt som mera motsvarar det för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen förekommande. Erfarenheterna vid tillämpningen av den i kapitel VIII förordade försäkringsformen torde komma att vara av betydelse, när det gäller att närmare utforma ifrågavarande gren av in- validitets- och dödsfallsförsäkringen.

Om vederbörande någon del av året är inkallad till militärtjänstgöring, bör premien reduceras med hänsyn härtill. Praktiska skäl tala för att man därvid räknar blott med vissa avrundade tider, exempelvis hela inkallelse— månader. Om olycksfallet eller sjukdomen medför ersättningsrätt enligt 1950 års Milf, bör någon ersättning ej utgå från invaliditets- och dödsfalls- försäkringen.

Den frivilliga försäkringen bör av praktiska skäl få tecknas endast för kalenderår eller återstående månader av sådant år.

För anskaffningen av frivilliga försäkringar vore det enligt kommitténs mening en fördel, om Rfa och bolagen berättigades att härför anlita de all- männa sjukkassorna mot skälig ersättning för varje nytecknad försäkring. Jämväl premieuppbörden skulle måhända med fördel kunna skötas av sjuk- kassorna, i varje fall då fråga är om första premien för av kassan anskaf-

• Sida 416
•  Original

fad försäkring. De närmare formerna för ifrågavarande arbete av kassorna för försäkringsinrättningarnas räkning torde i sinom tid få utredas genom representanter för dessa samt sjukförsäkringens organ.

För att Rfa skall få kännedom om och kunna debitera premie för dem, som skola vara obligatoriskt försäkrade enligt den här behandlade försäk- ringsformen, krävas särskilda anordningar. Erfarenheterna från tillämp— ningen av de bestämmelser, som komma att gälla för den i kapitel VIII behandlade försäkringsformen, torde kunna vara av synnerligt värde, när det gäller utformandet av bestämmelser rörande nämnda anordningar.

Jämväl en del övriga frågor skola här, kortfattat, beröras. Bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen torde i tillämpliga delar böra bli gällande beträffande här ifrågavarande försäkring, i den mån ej annat uttryckligen stadgas i författningen om denna.

Detta innebär bl. a., att FR skall vara besvärsinstans även beträffande invaliditets- och dödsfallsförsäkringen samt att rådet skall pröva ansök— ningar om utbyte av livränta mot engångsbelopp.

I fråga om tilläggsavgifter och bolagens bidrag till statsverkets kostna— der för bestridande av FRs och Rfas verksamhet bör för denna försäkrings del gälla detsamma som för yrkesskadeförsäkringen.

Viss uppgifts— och anmälningsskyldighet bör föreligga för försäkrings- tagarna vid denna försäkring liksom för de försäkringspliktiga inom yrkes- skadeförsäkringen. Om en försäkrad ådrager sig skada, som medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder rätt till ersättning enligt förevarande försäkring, bör anmälan göras ofördröjligen, icke först när ersättning skall börja utgå.

1927 års lag om försäkringsavtal "gäller enligt särskild bestämmelse icke avtal, som slutas i enlighet med föreskrifterna i OL. Med bestämmelsen av— ses bl. a. avtal om frivillig försäkring enligt 35 % sistnämnda lag. I försäk- ringsavtalslagen torde böra undantagas jämväl avtal, som slutas i enlighet med den särskilda författningen om invaliditets- och dödsfallsförsäkring. I detta hänseende må anföras, att i avtal enligt OL icke kunna med bindan— de verkan intagas villkor eller förbehåll, som inskränka den skadades rätt till ersättning enligt lagen. Starka skäl synas tala för att detsamma i prin- cip bör gälla avtal om nu diskuterad försäkring. Anses av behovet påkallat, att viss avtalsfrihet medges kontrahenterna, synes uttryckligt stadgande härom böra intagas. Frågan huruvida försäkringsinrättning må såsom grund för befrielse från ansvarighet vid frivillig försäkring åberopa svikligt förfarande, oriktiga uppgifter etc. synes böra bedömas enligt allmänna reg- ler, därvid särskild hänsyn torde tagas till rättsförhållandets sociala natur.

Huvudpunkterna i kommitténs förslag till lösning av frågan om olycks- fallsförsäkring för självständiga yrkesutövare och deras familjemedlem- mar med flera kunna sammanfattas på följande sätt.

• Sida 417
•  Original

% I

1. Genom statsmakternas försorg bör tillskapas en särskild försäkrings- form såsom komplettering till den allmänna, obligatoriska sjukförsäk- ringen.

2. Försäkringen bör i princip stå öppen för alla, d. v. s. för envar svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom envar, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i Sverige. Yrkesorganisation får vara försäkringstagare. Försäkringen bör vara obligatorisk för de personer, som arbeta för en familjemedlems räkning men undantagas från yrkes- skadeförsäkringslagens skydd.

3. Försäkringen bör täcka samma skador (olycksfall och sjukdomar) som den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och gälla såväl i som utom arbete.

4. Rfa bör ha skyldighet och socialförsäkringsbolagen rättighet att meddela försäkringen. Viss modifikation härav påkallas av att en försäk- ringstagare i regel bör ha sina försäkringar enligt yrkesskadeförsäkringen och enligt denna försäkringsform i samma inrättning.

5. Av punkt ]. följer att försäkringen skall komplettera sjukförsäk- ringen och alltså skydda i de hänseenden, där denna ej giver skydd, d. v. s. framför allt vid invaliditet och dödsfall. Avgörandet av frågan om sjuk- penning bör utgå även innan den skadade är utförsäkrad ur sjukförsäk- ringens sjukpenningförsäkring får anstå till dess klarhet vunnits om den- nas definitiva utformning. Föreligger sjukdomstillstånd efter dylik utför— säkring eller avlöses livränteberättigande tillstånd av nytt sjukdomstill— stånd, bör denna försäkring stå för sjukpenningen under ifrågavarande tid. Frågan om sjukhusvård och medicin förutsättes löst generellt i särskild ord— ning. Rätten till annan sjukvård bör följa rätten till sjukpenning och in- validitetsersättning. Proteser o. d. ersättas dock av denna försäkring. I fråga om invaliditetsersättningarna bör den fr. o. m. är 1949 i OL införda regeln om självrisk motsvarande 1/ 12 av ersättningsunderlaget gälla även vid in- validitetsgrader under 30 procent samt därvid oberoende av vederbörandes ålder. Livränta till efterlevande bör utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagens grunder, vilket även bör gälla begravningshjälp, om ej frågan om dylik lösts i särskild ordning.

6. De försäkringssökande lämnas i stort sett fritt val mellan ett antal fastställda försäkringsklasser, anslutande sig till yrkesskadeförsäkrings- lagens minimum och maximum. En stigande skala för ersättningsunder- laget för dem, som vid skadetillfället ej fyllt respektive 18, 20 och 24 år, införes. För de obligatoriskt försäkrade ifrågasättes tillämpning av en kom— bination av här fastställda fixa belopp samt yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten.

7. Till bestridande av kostnaderna för försäkringen hör av statsmedel utgå ett procentuellt bidrag. Procenttalet bör stiga efter en starkt progres— siv skala vid högre skaderisker.

• Sida 418
•  Original

8. För anskaffningen av frivilliga försäkringar och i viss utsträckning för premieuppbörden böra Rfa och bolagen äga anlita de allmänna sjuk- kassorna mot skälig ersättning. (Den obligatoriska försäkringen kräver sär- skilda anordningar; till kapitel VIII hänvisas härutinnan.)

9. Bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen höra i tillämpliga de- lar gälla, i den mån ej här annorlunda stadgas.

Slutligen må här framhållas, att efter genomförande av den ovan skis- serade försäkringen den särskilda fiskarförsäkringen enligt kommitténs mening icke är sakligt motiverad utan bör avskaffas.

• Sida 419
•  Original

VIII. FÖRSÄKRING AV FÖRETAGARES M. FL. BARN FÖR VISSA SKADOR

Enligt vad som anförts i föregående kapitel finnes en grupp, beträffande vilken enligt socialvårdskommitténs mening särskilda skäl tala för en obli- gatorisk försäkring, nämligen vissa anhöriga till arbetsgivaren, vilka skulle omfattats av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, om de icke särskilt (lagens 2 5 1 mom.) undantagits från denna. En del av de i kapitel III under

, 2 C. anförda skälen för ett dylikt undantagande bli helt eller delvis utan : betydelse, när fråga är om en försäkring, vilken gäller såväl i som utom

arbete och vilken icke ersätter korttidsskador utan skyddar framför allt vid invaliditet och dödsfall. Kommittén avser, att ifrågavarande familjemed- lemmar i den utsträckning, som är praktiskt möjlig, i sinom tid skola bli obligatoriskt försäkrade enligt den i kapitel VII skisserade försäkrings- formen.

En hel del ingalunda lättlösta praktiska problem föreligga vid en dylik obligatorisk försäkring. I de nära anförvantskap, som det här är fråga om, föreligger ej ett på samma sätt utåt klart förhållande av arbete mot veder- lag, som är det normala inom yrkesskadeförsäkringen. Hur och när skola försäkringsinrättningarna, framför allt Rfa, få kännedom om de försäkrade? Hur skall den årliga arbetsförtjänsten beräknas? Inrättningen måste nor- malt ha kännedom om den försäkrade, även utan att han skadats, och ha möjlighet att även för andra än de skadade debitera en premie, som står i riktig proportion till vederbörandes årliga arbetsförtjänst. Kommittén an- ser det icke lämpligen böra komma ifråga att nu utreda och besvara ifråga- varande spörsmål. Kommittén vill dock peka på att tillhörigheten till sjuk- penningförsäkringen inom den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen torde kunna givas betydelse i detta sammhanhang. Om för tillhörighet till nämnda sjukpenningförsäkring (såsom i 1947 års sjukförsäkringslag) kräves dels viss uppnådd ålder och dels viss inkomst av förvärvsarbete och dylik tillhörighet förutsättes för obligatoriskt skydd av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen, utmönstrar man ur denna en hel del fall (de yngsta barnen, höggradiga invalider, av hög ålder orkeslösa), där förefintlighet av ett arbetsförhållande mot vederlag får anses uteslutet eller i vart fall ytterst osannolikt. Erfarenheterna från en tillämpning av den i det föl- jande behandlade provisoriska lagstiftningen torde bli av stor betydelse, när det gäller att lösa de ovanberörda problemen.

• Sida 420
•  Original

Enligt kommitténs i kapitel VII framförda mening skulle invaliditets- och dödsfallsförsäkringen icke komma ifråga till ikraftträdande förrän tidigast samtidigt med den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. På grund härav har kommittén ställt sig den frågan, om icke ur ren rättvise- j synpunkt ett obligatoriskt olycksfallsskydd för personer tillhörande den från yrkesskadeförsäkringen uteslutna gruppen arbetstagare, nämligen ? familjemedlemmar till arbetsgivaren, är så angeläget, att de upprepade ** framställningarna om ett dylikt skydd måste tillmötesgås på det sättet, att I en provisorisk lagstiftning för dem omedelbart genomföres. Kommittén | anser denna fråga böra besvaras jakande åtminstone för en del av sagda ] familjemedlemmar i all synnerhet som de bidrag av statsmedel, som infö- | rande av en dylik försäkring komme att kräva, icke kunna behöva bli av | | | sådan storleksordning, att statsfinansiella skäl kunna antagas omöjliggöra provisoriet.

Att utforma den provisoriska försäkringen helt i enlighet med invalidi— tets— och dödsfallsförsäkringen är icke möjligt, då ju denna avses anordnad som en komplementförsäkring till den allmänna obligatoriska sjukförsäk- | ringen. För den provisoriska försäkringen erfordras särskilda regler. Be- , stämmelserna angående denna försäkring böra enligt kommitténs mening | intagas i en särskild lag vid sidan av men nära anknuten till yrkesskade- 1 försäkringslagen, .

Försäkringen enligt OL är och yrkesskadeförsäkringen föreslås bli auto- * matisk och obligatorisk. Det förhållandet att försäkringen är automatisk ' utgör ett av de starkaste skälen mot att låta ifrågavarande familjemedlem- ], mar vara obligatoriskt omfattade av försäkringen. Med hänsyn till de spe- ciella förhållandena vid dessa anförvantskap föreligger det — helt naturligt — risk för att frågan om försäkringstillhörigheten ofta aktualiseras först ! då skada inträffar. Men försäkringsinrättningen skall ju ha premie för 4 alla, som omfattas av försäkringen. I den mån uppgifterna bli ofullstän- ! diga, komma kostnader att övervältras på dem, som fullgöra sina skyldig- % heter. Det är därför angeläget, att inrättningen har kännedom om att veder- börande omfattas av försäkringen, innan skadefallet inträffar. En förteck- ning av något slag över de försäkrade behöver enligt kommitténs mening finnas. Förteckningen måste grundas på uppgifter, som arbetsgivaren-an— förvanten ålägges att lämna. För tillhörighet till försäkringen bör krävas, att dylik uppgift lämnats. Det må nämnas, att det är en vanlig uppfattning hos allmänheten, att försäkringen enligt OL är anordnad på sådant sätt.

Av praktiska skäl är erforderligt att göra vissa begränsningar beträffan- de den försäkrade personkretsen i förhållande till den enligt 2 % yrkesska- deförsäkringslagen undantagna, vilka begränsningar kunna, i varje fall del- vis, slopas vid en försäkring, som kan grundas på en obligatorisk sjukpen- ningförsäkring med ålders- och inkomstgräns. En bevisning om att arbete

• Sida 421
•  Original

mot vederlag föreligger är vid nära släktskap och hushållsgemenskap mången gång omöjlig. Det är föga tilltalande att kräva dylik bevisning. Lag- bestämmelsen om försäkringstillhörigheten bör enligt kommitténs mening vara sådan, att den täcker så nära som möjligt alla fall, då det är rimligt att anse att arbete mot vederlag föreligger. Om man begränsar försäkrings- tillhörigheten till arbetsgivarens barn samt make till sådant barn, utmönst- ras de allra äldsta familjemedlemmarna, beträffande vilka förefintlighet av ett egentligt arbetstagarförhållande är utesluten eller ytterst diskutabel. (Andra makens barn samt makarnas eller endera makens adoptivbarn böra dock jämställas med arbetsgivarens barn.) Genom en åldersgräns nedåt, lämpligen anknytande till uppnåendet av 16 års ålder, utmönstras i allmän- het de rena underhållsfallen beträffande barn. Kommittén förordar nämn- da båda begränsningar. Vid accepterandet av dessa begränsningar torde man — såsom även av administrativa skäl är synnerligen önskvärt — kun- na avstå från kravet på vederlag i det speciella fallet. Detta innebär en i och för sig lämplig utvidgning så, att försäkringen kommer att gälla i en del fall, då vederbörande ej omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, icke på grund av dess 2 % utan enär vederlag ej föreligger. För undvikande av missförstånd må här uttryckligen framhållas, att med barn i detta sam— manhang icke avses t. ex. underåriga utan son eller dotter (oberoende av ålder).

Den grupp, som det enligt kommitténs mening är mest angeläget att bereda skydd genom här aktuell försäkring, representeras av de barn, som stadigvarande bo i föräldrahemmet och ha sin utkomst genom arbete i fa- derns, moderns eller båda föräldrarnas rörelse.1 Det må erinras om att barn, som lämnat föräldrahemmet men komma hem tillfälligt och mot av- löning arbeta för föräldrarnas räkning, äro automatiskt försäkrade enligt OL och avses bli det enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Beträffande barn, som stadigvarande bor i föräldrahemmet och har sin utkomst genom arbete i föräldrarnas rörelse, torde man i regel kunna utgå från att viss lön beräknas för barnets arbete. Skyldighet att göra löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet föreligger därvid i allmänhet. Av praktiska skäl bör den uppgiftsplikt, vars fullgörande enligt vad ovan anförts borde konstituera försäkringstillhörighet, grundas på något lätt konstaterbart faktum. Att källskatteavdrag skett synes vara lämpligt så- som sådant faktum. — I det föregående har talats om barn, som arbeta i föräldrarnas rörelse. Med sådant barn bör emellertid jämställas bl. a. barn, som sköter föräldrarnas hushåll eller vårdar sjuka föräldrar, om dessa verk- ställa löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet. Nämnda jämställdhet bör gälla, även om föräldrarna icke driva någon rörelse. — Med hänsyn till det anförda förordar kommittén, att den provisoriska lagen

11 fortsättningen talas för enkelhets skull blott om arbete för båda föräldrarnas räkning.

• Sida 422
•  Original

benämnes lag om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador. Försäkring enligt denna lag benämnes i det följande företagarbarnsför- säkring.

För effektuerandet av den nyssnämnda uppgiftsskyldigheten bör enligt kommitténs mening utnyttjas den apparat, som gäller för införskaffandet av för yrkesskadeförsäkringen erforderliga uppgifter. Det vore orimligt att skapa en ny apparat för företagarbarnsförsäkringen, i all synnerhet som ju denna avses vara ett provisorium.

Kännedom om vilka som äro arbetsgivare enligt OL och således skyldiga att erlägga försäkringsavgifter erhåller Rfa genom de s. k. arbetsgivar— förteckningarna. Dessa grundas på uppgifter, som lämnas i samband med mantalsskrivningen. Då kommittén icke kommer att upptaga frågan om yrkesskadeförsäkringens organisation, kommer kommittén icke att pröva frågan om ändrade regler för debitering av försäkringsavgifterna utan för- utsätter kommittén, att det nuvarande systemet bibehålles. För att under- lätta förståelsen av vad kommittén nedan föreslår beträffande företagar- barnsförsäkringen, kommer nu att lämnas en redogörelse för vissa bestäm- melser rörande mantalsskrivningen och arbetsgivarförteckningarna. '

Mantalsuppgift skall varje år lämnas såväl i det distrikt, där vederböran- de skall mantalsskrivas, som i annat distrikt, där han äger, besitter eller brukar fast egendom eller idkar rörelse (38 & folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946). Uppgifterna skola lämnas till vederbörande fastighets- ägare i regel den femte helgfria dagen i oktober i stad eller köping samt den femte helgfria dagen i november på landet. Å mantalsuppgift skall anges om uppgiftslämnaren inom det distrikt, där uppgiften lämnas, sysselsatt eller kommer att sysselsätta arbetare samt, därest han inom distriktet sys— selsätter mindre än fem arbetare under hela förrättningsåret, de närmare upplysningar rörande den sysselsatta arbetskraften, som erfordras för för- säkring enligt OL (3 5 mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947). Nämnda upplysningar skola förgranskas av roteombuden och därefter gran- skas vid mantalsskrivningsförrättningen. På grundval av dessa upplys- ningar jämte andra tillgängliga eller införskaffade uppgifter av beskaffen- het att därvid böra beaktas åligger det lokal skattemyndighet enligt för- ordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående upphörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete att särskilt för varje uppbördsdistrikt på sätt Rfa när- mare bestämmer upprätta förteckning över de till distriktet hörande ar- betsgivare, vilka skola erlägga avgift för försäkring (arbetsgivarförteck- ning). Denna förteckning skall upptaga varje arbetsgivare, som under det år mantalsskrivningsförrättningen äger rum (förrättningsåret) sysselsatt arbetare inom kommunen. I fråga om större arbetsgivare innehålla förteck-

• Sida 423
•  Original

i | i ;

ningarna endast uppgifter erforderliga för identifiering av arbetsgivaren. För mindre arbetsgivare lämnas därjämte upplysning om den av arbets- givaren anlitade arbetskraftens storlek och sysselsättning. De för debitering av större arbetsgivares avgifter ytterligare erforderliga uppgifterna inford- rar Rfa direkt från dessa arbetsgivare. Arbetsgivarförteckningarna skola av den lokala skattemyndigheten insändas till Rfa, i Stockholm successivt under tiden den 15 februari —— den 15 mars påföljande år (mantalsåret) och i övrigt före den 15 januari sistnämnda år eller den senare dag anstal- ten föreskriver.

Sedan Rfa genom anteckning i arbetsgivarförteckningarna påfört de av- gifter, som skola erläggas av mindre arbetsgivare, skola förteckningarna återsändas till den lokala skattemyndigheten. Beloppet av de antecknade avgifterna äger Rfa tillgodogöra sig från vederbörligt anslag å riksstaten. Avgifterna påföras vederbörande arbetsgivare av den lokala skattemyn- digheten i samband med debitering av slutlig skatt året efter det år, av- gifterna avse.

Enligt folkbokföringsförordningen (38 &) skall den, som har familj, i sin mantalsuppgift upptaga jämväl hos honom bosatta familjemedlemmar med undantag av sådan, som äger eller brukar fastighet eller äger eller är redare i fartyg eller som i rörelse eller hushåll eller för fastighets skötsel regelbundet eller tillfälligt sysselsätter arbetare. För-skrivning är en särskild förrättning, vid vilken pastor i närvaro av roteombud undersöker huru- vida kyrkobokföringen överensstämmer med verkliga förhållandena.

Kommittén föreslår, att som förutsättning för att ett barn skall tillhöra företagarbarnsförsäkringen skall gälla, att viss anmälan lämnats om barnet i mantalsuppgiften eller att motsvarande uppgifter eljest lämnats vid för— skrivningen eller mantalsskrivningsförrättningen. Den som i mantalsupp— gift inom det distrikt, där han skall mantalsskrivas, har att upptaga barn till honom, vilket under förrättningsåret fyllt eller fyller minst 15 år, före- slås vara skyldig att, om barnet under nämnda år använts till arbete för hans räkning i jordbruk, hantverk, handel eller annan rörelse eller i hus- håll under sådana omständigheter, att löneavdrag för gäldande av prelimi- när skatt för barnet därvid skett, i uppgiften göra anmälan härom (2 5 1 mom.). Äro de angivna förutsättningarna för handen, är barnet obligato— riskt försäkrat enligt förevarande lag under det kommande året, mantals- året (2 5 2 mom.). Det har ansetts mera praktiskt att låta skyddet gälla fr. o. m. ingången av det år, då vederbörande fyller 16 år, än såsom i 1947 års sjukförsäkringslags 5 & fr.o.m. ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han uppnått nämnda ålder.

Om anmälningsskyldigheten försummas, finnes möjlighet t. ex. för barnet själv att genom påpekande för roteombudet eller mantalsskrivningsförrät- taren åstadkomma, att det kommer med i förteckningen. I den mån anmäl-

• Sida 424
•  Original

ningsskyldigheten försummas och motsvarande uppgifter ej lämnas vid för- skrivningen eller mantalsskrivningsförrättningen, kommer vederbörande icke att omfattas av den obligatoriska försäkringen. Kommittén föreställer sig att barnet i dylikt fall har möjlighet att genom skadeståndstalan uttaga ersättning av den försumlige anmälningsskyldige.

Till de närmare bestämmelserna om uppgiftsskyldigheten och om för- teckning på de försäkrade återkommer kommittén i det följande.

Eftersom mantalsuppgiften lämnas under hösten, kan i uppgiften icke komma med de fall, där barnet flyttat hem och börjat arbeta åt föräldrarna så sent på året, att källskatteavdrag genom dem skett först efter avlämnan— det av mantalsuppgiften. Det barn, som först under visst år börjat arbeta åt föräldrarna, omfattas icke av den obligatoriska företagarbarnsförsäk- ringen förrän fr.o.m. ingången av påföljande år. I båda dessa fall finnes möjlighet för föräldrarna att teckna frivillig försäkring enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen. Kommittén anser det dock motiverat att med- giva dem rätt att i stället taga frivillig försäkring enligt här aktuell försäk- ringsform (jfr nedan angående arbetsförtjänstens beräkning och om stats- bidrag). Frivillig försäkring (4 5) bör enligt kommitténs mening kunna tagas även för den, som icke uppnått den för den obligatoriska försäkringen föreslagna undre åldersgränsen. Frivillig försäkring bör gälla från den dag, då ansökan om försäkring inkom till försäkringsinrättningen. Det bör dock stå inrättningen fritt att medgiva, att försäkringen gäller från tidigare eller senare tidpunkt. Exempelvis kan en skada ha inträffat mellan tidpunkten för avlämnandet av ansökan till inrättningens ortsombud eller till postver- ket och den för ankomsten till inrättningen. Avtal om denna frivilliga för- säkring synes i likhet med avtal om försäkring enligt yrkesskadeförsäk- ringslagen böra undantagas från försäkringsavtalslagens tillämpningsom- råde.

Med avseende å försäkringen enligt den provisoriska lagen böra bestäm— melserna i yrkesskadeförsäkringslagen i tillämpliga delar lända till efter— rättelse i den mån ej annorlunda föreskrives.

Rörande försäkringsskyddets omfattning och försäkringsförmånerna ha inom kommittén framförts olika meningar.

Å ena sidan har därvid anförts följande. En försäkring, som gäller enbart i arbete för föräldrarnas räkning, är mindre lämplig för de allra flesta av ifrågavarande barn, nämligen framför allt sådana, som arbeta i föräldrar- nas jordbruk eller hushåll. En inomarbetsförsäkring giver här för litet skydd, måhända även ett mindre skydd än vederbörande trott. Mycket svår- lösta gränsdragningsproblem skulle uppkomma, då ju arbetsområdet och bostadsområdet för den arbetande icke äro skilda åt. Beträffande barnen

• Sida 425
•  Original

utgör ej heller arbetstiden ett indicium vid avgörandet av om olycksfall i arbete för föräldrarnas räkning föreligger. Inrättningarnas beslut skulle icke så sällan för vederbörande synas oförståeliga. Betydande möjligheter till missbruk av försäkringen skulle föreligga. Även enär här regelmässigt arbetsgivarens och arbetstagarens intressen sammanfalla, måste utrednings- svårigheterna bli större än vid andra arbetsförhållanden. Svårigheterna och olägenheterna i övrigt kunna undgås endast om försäkringen gäller även utom arbete för föräldrarnas räkning. Försäkringen bör gälla även i arbete för egen räkning. Det får anses vara icke praktiskt, icke rimligt, att för detta sistnämnda riskområde, vilket — där det överhuvudtaget finnes — i allmänhet torde vara relativt litet, hänvisa vederbörande till att taga en särskild försäkring (i privat försäkringsbolag). Den som är försäkrad enligt den här aktuella försäkringen, bör vara så att säga helförsäkrad. Han skall i regel ha rätt till ersättning från företagarbarnsförsäkringen i den mån han icke är skyddad av yrkesskadeförsäkringslagen, 1950 års Milf eller vissa andra författningar om ersättning av statsmedel. — Om man emeller- tid av dessa skäl genom utvidgning av försäkringen till att gälla även utom arbete gör försäkringsskyddet för ifrågavarande barn avsevärt vidsträcktare än det obligatoriska skyddet för oskyld arbetskraft, måste det uttagas större premier vid samma ersättningsförmåner. Av hänsyn till de försäkrings- pliktiga är det därför erforderligt att i något avseende reducera ersättnings- förmånerna på sådant sätt att premierna bli ungefärligen desamma som i den automatiska försäkringen. En sådan reduktion göres lämpligast dels genom att införa en i yrkesskadeförsäkringslagen _ bortsett från i vissa specialfall — icke förefintlig karenstid, under vilken ingen sjukpenning skall utgå, dels genom att bestämma ersättningarna vid de lägsta invalidi— tetsgraderna till lägre belopp än enligt nämnda lag. Då ett sådant förfa- ringssätt är fullt acceptabelt ur behovssynpunkt, kan sägas att en försäk- ring enligt nu aktuell lag med vidsträcktare skydd men reducerade ersätt- ningar för den försäkrade är värdefullare än en obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen för samma premie. Erforderlig reduktion torde lämpligast nås, om en karenstid för sjukpenning om 14 dagar (liksom vid hemarbete) stadgas samt den i kapitel VII (s. 355) förordade s. k. tolf- tedelsregeln vid invaliditetsgrader under 30 procent och oberoende av den skadades ålder här införes.

Å andra sidan har anförts följande. De i det föregående åberopade olä— genheterna med en till olycksfall enbart i arbete begränsad försäkring måste anses i hög grad överdimensionerade. Barn, som lämnat föräldrahemmet men komma hem tillfälligt och mot avlöning arbeta för föräldrarnas räk— ning, äro automatiskt försäkrade enligt OL. Detsamma gäller gifta barn å föräldrarnas fastighet, om de ha eget hushåll. Erfarenheterna från dessa delar av det nuvarande försäkringsområdet bekräfta ej riktigheten av de farhågor, som ovan anförts. Det ligger nära till hands att jämföra även

• Sida 426
•  Original

med de icke ogynnsamma erfarenheterna beträffande oskylda arbetstagare i arbetsgivarens kost, även om det i viss mån brister vid jämförelsen genom att här ej regelmässigt _ som beträffande barnen — arbetstagarens och arbetsgivarnes intressen sammanfalla. _— Det skulle te sig stötande och orättvist att giva ifrågavarande bara ett obligatoriskt skydd utom arbete för föräldrarnas räkning, när man icke tillförsäkrar den flera gånger större gruppen vanliga arbetstagare samma förmån. I vad mån den av kommittén förordade försäkringen genom arbetstagarorganisation (s. 172—179) kom— mer att erhålla sådan anslutning, att den kan åberopas som motvikt mot ett obligatoriskt utomarbetsskydd för barnen, återstår att se. Här avsett argument har sådan styrka, att man får taga på sig de svårigheter, som ev. kunna uppstå i utredningshänseende, genom att blott inomarbetsförsäk- ringen göres obligatorisk. Karenstider väcka alltid missnöje hos dem, som beröras därav, varför synnerligen starka skäl behövas för att motivera en karenstid. I allmänhet föreligger behov av sjukpenning även vid kortva- riga skador; exempelvis behöver ofta ersättare anställas.

Kommitténs majoritet har anslutit sig till den sist anförda meningen, och den obligatoriska försäkringen för ifrågavarande barn föreslås sålunda av kommittén gälla endast i arbete för föräldrarnas räkning (se 2 5 2 mom. i lagutkastét). Inomarbetsförsäkring enligt denna lag föreslås emellertid kunna kompletteras med frivillig utomarbetsförsäkring (3 och 4 55).

I fråga om ersättningsunderlaget äro enligt kommitténs mening särskilda bestämmelser påkallade. Det torde visserligen ha blivit allt vanligare, att ett klart avtal om viss avlöning ingås, då barn arbeta i föräldrarnas tjänst. Så är det emellertid långt ifrån alltid. Vidare utgår avlöningen i allmänhet delvis i form av naturaförmåner, vilkas Värde i det enskilda fallet kan vara svårt att uppskatta. För undvikande av besvärliga utredningsfall och tvis- ter är det enligt kommitténs mening angeläget, att ersättningsunderlagets storlek i det enskilda fallet är fastställt, innan en skada skall regleras. Kom- mittén föreslår i sådant syfte, att i lagen intages fixt belopp, som skall gälla, därest ej beslut om tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens bestämmel- ser om fastställandet av årlig arbetsförtjänst meddelats. Sådant beslut bör lända till efterrättelse blott för tid efter meddelandet av detsamma och då gälla såväl premieberäkning som skadereglering samt meddelas, då försäk- ringstagaren eller den försäkrade begär det (enär lagens ersättningsunder- lag anses uppenbart för lågt eller för högt) eller inrättningen finner anled- ning därtill (på grund av upplysning om den försäkrades mycket dåliga eller mycket goda arbetsförmåga). För yrkesskadeförsäkringens del har föreslagits för skadade under 25 år ett successivt stigande ersättningsun- derlag. För skadade under 18 år blir det flera trappsteg. I kapitel IX under A. (s. 378) föreslås vissa ersättningsunderlag för skolbarn och andra stude— rande. Det synes lämpligt att använda samma belopp här. I enlighet med

• Sida 427
•  Original

det sagda föreslår kommittén följande fixa belopp för den årliga arbetsför— tjänsten, såvitt avser ersättning till den skadade, nämligen för tid innan han fyllt 16 år 1 200 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 18 år 1 800 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 21 år 2 400 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 25 år 3 000 kronor samt för tid därefter 3 600 kronor. För efterlevandelivränta bör tillämpas det belopp, som skulle ha gällt för ersättning till den skadade för tid efter det han fyllt 25 år.

I fråga om sammanträffande av ersättningsanspråk på grund av företa- garbarnsförsäkring och på grund av försäkring i erkänd sjukkassa föreslås samma regel som vid yrkesskadeförsäkringen (s. 405). Såvitt avser med- lemmar i dylik sjukkassa medför därvid genomförandet av företagarbarns- försäkringen en minskning av statens utgifter för bidrag till sjukförsäk- ringen. De som icke äro men kunna bli kassamedlemmar, få anses ha rätt att göra anspråk på samma statsbidrag som kassamedlemmar. Beträffande dem som av hälsoskäl icke få bli delaktiga av den frivilliga sjukförsäk- ringen, är det ju icke annat än fullt rimligt att de få motsvarande bidrag till sin olycksfallsförsäkring. Ett statsbidrag till företagarbarnsförsäkringen synes alltså fullt berättigat till belopp, som motsvarar den genom denna försäkring uppkommande minskningen av statens (möjliga) utgifter för sjukförsäkringen. För en person med c:a 3 000 kronors årsinkomst och ge- nomsnittlig olycksfallsrisk torde ifrågavarande minskning motsvara mellan. 5 och 10 procent av olyckstallsförsäkringspremien. Kommittén erinrar om att, såvitt avser yrkesskadeförsäkringen, statsbidrag ej föreslagits för inom— arbetsförsäkringen men väl för utomarbetsförsäkringen; 20 procent för stats- bidraget där har ifrågasatts av kommittén (s. 177—178). För företagsbarns- försäkringens del anser kommittén det fullt rimligt med ett statsbidrag om 10 procent-att gälla såväl inom— som utomarbetsförsäkring. Några närmare beräkningar av statens kostnader per år för ifrågavarande bidrag kunna icke verkställas. Detta beror på bl. a. följande omständigheter. Försäk- ringsstockens fördelning efter civilstånd torde vara en helt annan än den vanliga med proportionsvis Vida fler ogifta, varigenom kostnaden för högre sjukpenning till försörjare samt för efterlevandelivräntor sjunker. Ålders- fördelningen är onormal med låg medelålder och högt medelenhetskapital— värde för livräntorna, varigenom kostnaderna ökas. Det är ovisst, huruvida man bör räkna med samma olycksfallsrisk för ifrågavarande barn som för oskyld arbetskraft. Det är icke möjligt att beräkna vilken inverkan som kan föranledas av ett godkännande av de av kommittén föreslagna nya be- stämmelserna om försäkringsskyddets omfattning och om försäkringsför- månerna inom den vanliga arbetstagarförsäkringen. Någon ledning kan dock erhållas av följande uppgifter angående några för år 1950 ofta förekom- mande premier per årsarbetare inom vissa yrkesgrupper. Inomarbetsför- säkring: i jordbruk för manlig arbetare omkring 65 kronor och för kvinnlig

• Sida 428
•  Original

något mer än 20 kronor, i hushåll för kvinnlig arbetare något mindre än 20 kronor, i handel (utan särskilda risker) för manlig arbetare omkring 18 kronor och för kvinnlig omkring 15 kronor. Utomarbetsförsäkring: obero- ende av yrke omkring 30 kronor för manlig och omkring 18 kronor för kvinnlig arbetare.

Statsbidraget till den obligatoriska försäkringen hos Rfa torde anstalten få tillgodogöra sig samtidigt med försäkringstagarnas avgifter för yrkes- skadeförsäkringen och denna försäkring. I övriga fall torde statsbidraget böra utbetalas vid utgången av kalenderåret.

Vad beträffar frågan om vilken eller vilka försäkringsinrättningar, som skola driva företagarbarnsförsäkringen, åberopar kommittén sin i kapitel VII anförda mening beträffande där behandlad försäkringsform. Socialför- säkringsbolag bör alltså vara skyldigt att meddela delägare för yrkesskade— försäkringen företagarharnsförsäkring. Sådant bolag bör vidare ha rätt att som delägare antaga försäkringspliktig eller försäkringsberättigad enligt företagarbarnsförsäkringen, om denne icke har försäkring enligt yrkesska- deförsäkringslagen i annan försäkringsinrättning. Försäkringen gäller auto- matiskt i Rfa, såvitt avser annan än delägare i bolag.

För företagarbarnsförsäkringen erfordras bestämmelser av administrativ natur i en rad författningar. I detta hänseende vill kommittén nämna kun- görelsen den 25 augusti 1947 (nr 654) med vissa bestämmelser angående mantalsskrivning (mantalsskrivningskungörelse) 3 5 2 mom. 18. och 19. samt 5 &, kungörelsen den 19 december 1947 (nr 944) angående folkbokfö- ringen i Stockholm 43 5 och kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 621) angå- ende folkbokföringen i Göteborg 36 5. Roteombuden höra ha samma funk- tion vid företagarbarnsförsäkringen som vid yrkesskadeförsäkringen. Detta bör framgå av deras instruktion; jfr Normalinstruktion för roteombud (nr 253/1947) 9 5. I samband med genomförandet av yrkesskadeförsäkrings- lagen och företagarbarnsförsäkringslagen bör den tidigare nämnda förord- ningen den 31 mars 1922 angående upphörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersättas av en ny förordning. Det torde lämpligen få ankomma på Rfa att _ efter samråd med folkbokförings- och uppbördsexpertis — utarbeta för— slag till sådan förordning jämte ändringar i övriga nyss angivna författ- ningar. Kommittén Vill dock framföra några synpunkter och ett uppslag i ämnet.

Bestämmelserna om förfarandet för att Rfa skall få material för premie- debitering vid yrkesskadeförsäkringen samt reglerna angående upphörd av avgifter för dylik försäkring i Rfa höra i tillämpliga delar gälla beträffande företagarbarnsförsäkringen. Sistnämnda försäkring kräver emellertid vissa uppgifter utöver dem, som erfordras för yrkesskadeförsäkringen. För såväl förättningsåret som mantalsåret erfordras uppgift om namnet på barnet.

• Sida 429
•  Original

Med avseende å mantalsåret erfordras vidare upplysning huruvida lagens fixa belopp för ersättningsunderlaget eller yrkesskadeförsäkringslagens be- stämmelser om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten skola gälla. Därest den anmälningsskyldige är eller önskar bli delägare i ömsesidigt socialförsäkringsbolag, bör detta framgå.

I den vanliga blanketten för mantalsuppgift torde plats icke gärna kunna eller böra beredas för de upplysningar till och från den anmälningsskyldige som företagarbarnsförsäkringen kräver. En möjlighet skulle kunna vara, att en särskild utförligare blankett för ifrågavarande ändamål fastställdes. Andra möjligheter finnas dock, som måhända äro mera praktiska. Enligt kommitténs mening förtjänar följande att närmare övervägas. På ett par rader i den vanliga mantalsuppgiftsblanketten tages in företagarbarnsför- i säkringslagens bestämmelse om anmälningsskyldighet (2 5 1 mom.). Där- efter tillägges, att om sådana förutsättningar som de angivna föreligga, när— mare upplysningar skola lämnas å en viss annan blankett. Dessa rader böra stilistiskt utformas så, att de med största sannolikhet observeras. Det ; vore måhända praktiskt att göra sistnämnda blankett i sådant format och av sådant material, att den kan användas som registerkort av försäkrings- inrättningen. Sedan ifrågavarande blanketter förgranskats av roteombuden och därefter granskats vid mantalsskrivningsförrättningen samt i samband med dessa granskningar försetts med erforderliga kompletteringar, numre- ras de och uppföras på en särskild förteckning. Denna behöver blott inne- hålla ett fåtal uppgifter, varibland anteckning om delägarskap i socialför- i säkringsbolag. Vid fall av sådant delägarskap sändes uppgiftsblanketten till vederbörande bolag. I övriga fall sändes uppgiftsblanketten till Rfa sam— tidigt med förteckningen.

Med hänsyn till att arbetsgivarförteckning i Stockholm skall insändas först successivt under tiden den 15 februari—den 15 mars under mantals- året, är det enligt kommitténs mening erforderligt att de för företagar- barnsförsäkringen behövliga förteckningarna med bilagor färdigställas före arbetsgivarförteckningarna (eller med tillämpning av den för yrkesförsäk- ringslagen föreslagna terminologien >>förteckning över försäkringspliktiga») och insändas separat före ingången av mantalsåret. Det är för socialvårds- kommittén bekant, att av 1949 års uppbördssakkunniga övervägts ett för- skjutande något i tiden av upprättandet av arbetsgivarförteckningarna. Ett stöd för ett sådant förskjutande i tiden utgör det förhållandet att vid bifall till kommitténs förslag om företagarbarnsförsäkring de lokala skattemyn— digheternas arbetsbörda under de sista månaderna av året kommer att öka.

Hinder torde ej föreligga för att avgifterna för försäkring enligt denna lag i Rfa jämte statsbidragen till försäkring i anstalten ingå i samma fond som avgifterna för yrkesskadeförsäkringen. Kommittén anser det praktiskt med en gemensam fond, varför en sådan förordas.

• Sida 430
•  Original

IX. SÄRSKILDA ERSÄTTNINGS- FÖRFATTNINGAR

A. Skolbarn och andra studerande

Såsom framgår av vad socialvårdskommittén anfört i kapitel III under rubriken >>3. Försäkring för elever i yrkesutbildning» har kommittén funnit sig icke böra föreslå inrättandet av en allmän, obligatorisk olycksfallsför- säkring för elever. Däremot förordades där bibehållandet av en olycksfalls— försäkring för vissa yrkesutbildningselever inom samma lag som den, som I gällde arbetstagare. Vidare nämndes, att kommittén funnit övervägande skäl tala för införandet av en författningsenlig rätt för andra elever (in- klusive skolbarn) till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador. Ersättning skulle dessutom utgå, där skadan ledde till döden. Ifrågavaran- de ersättningsrätt upptages här till närmare behandling.

Skälen för stadgande av en dylik författningsenlig ersättningsrätt torde i viss utsträckning framgå av vad som anförts i nämnda avsnitt av kapitel III. I detta hänseende vill dock kommittén här särskilt framhålla följande.

Gränsiinjen mellan de obligatoriskt försäkrade yrkesutbildningseleverna och andra elever är ingalunda skarp och invändningsfri, varken principiellt eller med hänsyn till sin praktiska utformning. Det är därför rimligt, att de, som ställas utanför ifrågavarande försäkring, dock ej helt lämnas utan motsvarande skydd. Om ett olycksfall, i all synnerhet ett svårare, inträffar under lovligt begagnande av skolans undervisningsmaterial eller lokaler, ! kanske under det eleven mer eller mindre står under lärares tillsyn eller f utför vad av lärare beordrats, aktualiseras lätt frågan om skadeståndsskyl- ! dighet för skolan (den som driver den och/eller vederbörande lärare). I ' vissa fall torde ersättningsrätt enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler kunna föreligga. Sådan rätt torde dock i regel ej finnas. Metoden att till- skapa några speciella skadeståndsregler för dylika situationer synes dock icke lockande. I båda grupperna av fall torde det i allmänhet te sig mest till— talande, såväl för parterna som för andra, om ersättning i någon form för skadan kunde utgå, oberoende av om någon kunde fällas till skadestånd.

Kommittén har emellertid icke funnit anledning att föreslå åtgärder av sådan omfattning, att man därigenom skulle rycka undan grunden för den av vissa privata försäkringsinrättningar bedrivna skolbarnsförsäkringen. Tvärtom synes önskvärt, att denna får ändå större omfattning än för när—

• Sida 431
•  Original

varande. Det torde väl ingalunda vara uteslutet utan tvärtom sannolikt, att ifrågavarande skolbarnsförsäkring, då så kan bli aktuellt, snabbt blir före- mål för sådana förändringar, att den blir ett ändå bättre komplement till den statliga sjukförsäkringen och den i detta avsnitt avsedda särskilda er- sättningsrätten.

Vad beträffar frågan om vilka elever, som skola tillförsäkras här ifråga- varande ersättningsrätt, anser socialvårdskommittén, att rätten hör till- komma folkskolans barn samt i Övrigt dem, som ha den mera fasta anknyt- ning till en utbildningsanstalt, som markeras av inskrivning såsom stude- rande vid anstalten. De som mer eller mindre sporadiskt bevista t. ex. före- läsningar vid en utbildningsanstalt, torde nog ej vara inskrivna vid denna, och man synes i detta sammanhang kunna bortse från dem. Enligt kom- mitténs mening bör det vara fråga om en verklig utbildningsanstalt; privat- lektioner och privata kurser, som ej givas i en anstalts regi, kan man ej , rimligen taga med i detta sammanhang. Kommittén har ej funnit anled- | ning föreligga att tillerkänna rätten till ersättning av statsmedel åt elever vid andra anstalter än sådana, som äro statliga eller statsunderstödda. Ge- | nom bestämmelsen om statsunderstöd komma dock de privata läroanstal- ,' terna med i betydande omfattning. Ehuru vid ungdomsfängelse skall med- i delas yrkesutbildning, kan enligt kommitténs mening icke den, som under- ; går ungdomsfängelse, anses vara inskriven som studerande vid utbildnings- anstalt.

; Icke vilka skador som helst, som drabba de här avsedda eleverna, böra ! rimligen komma ifråga för ersättningsrätt. Skadeorsaken bör enligt kom- mitténs mening icke ha ett alltför avlägset samband med undervisningen. I första hand böra ersättas skador, som inträffa under undervisningen inom av anstalten disponerade lokaler. Skolans område i övrigt (skolgården) bör givetvis jämställas med nämnda lokaler. Allmän plats inom den om- givning av det av anstalten disponerade området, där de studerande van- ligen vistas undcr raster, synes även böra komma ifråga. Skador under praktiskt arbete även utom skolans område böra ersättas, i den mån arbe- tet ingår i den av skolan anordnade yrkesorienteringen och yrkesutbild- ningen (jfr s. 140). I betydande utsträckning kommer dock att vid nämnda yrkesutbildning föreligga ersättningsrätt framför allt enligt yrkesskadeför- säkringslagen, varvid ersättning enligt denna förordning icke skall utgå. En- ligt kommitténs mening böra dessutom ersättas skador, som — oberoende av platsen — inträffa under idrottsövningar, utflykter, studiebesök och skolre- sor, som anordnats av anstalten eller, om de anordnats av annan, dock stå under ledning av representant för anstalten. Med lektioner synas böra jäm- ställas skolmåltider. Skadas en elev utom undervisningen inom av anstalten disponerat område eller därmed jämställd omgivning, bör ersättningsrätt

• Sida 432
•  Original

föreligga i vissa fall, nämligen under raster samt rimlig tid före lektionernas början respektive efter deras slut. Kommittén har övervägt frågan om er- sättningsrätt vid skador under färd till och från anstalten. Med hänsyn till de skäl, som anförts i kapitel III (s. 138—139), har kommittén icke velat föreslå ersättningsrätt vid dylika färder i allmänhet. Gränsdragningen gent- emot det riskområde, som sålunda lämnas kvar åt den av privata försäk- ringsbolag bedrivna skolbarnsförsäkringen, torde härigenom bli mest prak- tisk. Vid egentliga Skolskjutsar, som anordnas av skoldistrikten åt skol- pliktiga barn, torde nyssnämnda skäl icke föreligga och det torde sålunda vara rimligt att ersättningsrätt medges.

Anledning synes ej finnas att låta varje särskilt ersättningsärende av- göras av Kungl. Maj:t. Tvärtom vore detta enligt kommitténs mening myc- ket opraktiskt. Avgörandet av ersättningsärendena torde helt kunna över- lämnas till Rfa och (i vissa fall samt vid besvär till) FR. Med avseende å här förevarande ersättning synas bestämmelserna i yrkesskadeförsäkrings- lagen i tillämpliga delar kunna få lända till efterrättelse, i den mån ej an- norlunda särskilt stadgas.

Ovan har anförts, att ersättningsrätten skulle avse svårare skador (in- klusive död). Om ingen ersättning skall givas vid sjukdomstillstånd, är nöd- vändigt att i det enskilda fallet kunna säga exakt när sjukdomstillståndet övergått till invaliditetstillstånd. I stor utsträckning finnes emellertid icke någon skarp gränslinje mellanidessa båda tillstånd. Inom yrkesskadeför- säkringen spelar denna omständighet mindre roll. Mången gång är det utan nämnvärd ekonomisk betydelse för den skadade, om ersättning utgår för sjukdoms- eller invaliditetstillstånd. Har livränta tillerkänts, trots att rätte- ligen sjukdomstillstånd med större nedsättning av arbetsförmågan före- ligger, kan rättelse, då förhållandet konstaterats, lätt ske genom att sjuk- penning efter avdrag av utgiven livränta tillerkännes. Har ett invaliditets- tillstånd övergått till nytt sjukdomstillstånd, kan sjukpenning utgå i stället för livränta. Vad nu anförts gör det motiverat att överväga, huruvida icke det avsedda syftet, att giva ersättning vid svårare skador, kan tillgodoses genom en mera praktisk gränsdragning än den mellan sjukdoms- och in- validitetstillstånd. Den metod, som därvid omedelbart erbjuder sig, är att giva ersättning efter en viss relativt lång karenstid, oberoende av om sjuk- doms- eller invaliditetstillstånd föreligger. Visserligen får man därvid nå- gon gång giva sjukpenning vid skada, där invaliditetsersättning icke kom- mer ifråga. Vidare kan någon gång höggradigt invaliditetstillstånd tänkas föreligga en tid, innan ersättning börjar utgå. Nämnda konsekvenser torde dock icke allena få utgöra hinder för metodens användande. I allmänhet blir resultatet praktiskt taget detsamma som vid en gränsdragning vid in- trädandet av invaliditetstillstånd, men karensregeln förefaller väsentligt mycket lättare att tillämpa.

• Sida 433
•  Original

& )

Vid ställningstagande till frågan om längden av karenstiden kan någon liten ledning hämtas ur den officiella statistiken. Av Rfas statistik över olycksfall i arbete är 1947, det sista år för vilket mera fullständigt material finnes sammanställt, kan inhämtas bl. a. följande. För 89.6 procent av alla olycksfall hos större arbetsgivare (exkl. staten) var sjuktiden högst 5 vec- kor, för 97.8 procent högst 13 veckor och för 99.2 procent högst 26 veckor. Invaliditetsfallen utgjorde 1.2 procent av olycksfallen hos större och min- dre arbetsgivare (exkl. staten). Av årets 1 842 invaliditetsfall med invali- ditetsgrad om 10—19 procent föregingos 861 av en sjuktid om 0—15 veckor och 1 285 av en sjuktid om 0—25 veckor, medan sjuktidén i 119 fall över— steg 50 veckor. Av årets 1 453 invaliditetsfall med invaliditetsgrad om minst 20 procent hade 83 en sjuktid om 0—5 veckor, 403 en sjuktid om 0—15 veckor och 641 en sjuktid om 0—25 veckor. Att märka är dock att ett till- stånd i anledning av en kroppsskada hos en arbetstagare kan vara sådant, att det enligt praxis betraktas som sjukdomstillstånd med arbetsoförmåga, medan exakt samma medicinska tillstånd hos en studerande blott utgör ett hinder att bedriva studierna i full utsträckning och därför ofta där hellre bör behandlas som invaliditetstillstånd. Vidare torde yngre personer, som det ju mest är fråga om här, i allmänhet ha större läkningsförmåga.

Jämväl en annan omständighet bör tillmätas betydelse i detta samman- hang. Konstgjorda lemmar och andra liknande nödiga särskilda hjälp- medel till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av skadan böra enligt kommitténs mening ersättas enligt den här aktuella författningen. Detsamma bör gälla läkemedel, som givas i samma syfte som nämnda särskilda hjälpmedel. Behov av dylika läkemedel och hjälpmedel föreligger i allmänhet först på ett senare stadium av sjukdoms- tiden samt under invaliditetstiden. Det är emellertid en flytande gräns mel- lan läkemedel, som givas i nyssnämnda syfte, och sådana, som givas enbart i kurativt syfte, varför det är svårt att ersätta vid det ena syftet men ej vid det andra. Då rätt (häri inbegripet rättidig) behandling inverkar på sjukdomstidens längd och invaliditetsgradens storlek, har den som skall utgiva sjukpenning eller livränta ett ekonomiskt intresse av att bekosta dylik behandling. Detta talar för en kort karenstid beträffande behand— lingsersättning. Den existerande skolbarnsförsäkringen ersätter emellertid framför allt läkekostnader. Oavsett det mera speciella syftet av viss be- handling, bör av praktiska skäl erforderlig behandling ersättas från och med den dag, då sjukpenning eller livränta utgår.

I fråga om karenstiden har kommittén efter övervägande av framför allt de ovan anförda synpunkterna stannat för att föreslå en absolut karens- tid om tre månader eller mera praktiskt uttryckt nittio dagar att gälla för all annan ersättning än dödsfallsersättning.

Den skadades ålder utgör visserligen en omständighet att tillmäta bety— delse vid invaliditetsbedömningen, och detta kan medföra att ett tillstånd,

• Sida 434
•  Original

som för en vuxen kroppsarbetare skulle uppskattats motsvara en nedsätt- ning av hans arbetsförmåga med 10—15 procent, för en ung studerande icke kan anses motsvara eller komma att motsvara en nedsättning om minst 10 procent. Men bland de här avsedda eleverna finnas ju ett mycket stort antal åldersklasser representerade och även en del sådana personer, som varit ute i förvärvslivet. Genom en särskild invaliditetsbedömning här kan man icke utesluta smärre livränteersättningar. Då enligt kommitténs me- ning icke finnes anledning att av statsmedel till ifrågavarande elever ut- giva ersättning vid ringa invaliditet, föreslås såsom mest praktiskt, att liv- ränta till skadad-elev utgives blott där skadan medfört en nedsättning av hans arbetsförmåga med minst 20 procent, bedömd enligt yrkesskadeför- säkringslagens regler.

Såsom underlag vid fastställandet av storleken av sjukpenning eller liv- ränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen skall tjäna bl. a. den skadades efter vissa regler bestämda årliga arbetsförtjänst. En tillämpning av ifråga- varande regler å här aktuella studerande skulle uppenbarligen i allmänhet leda till ett otillfredsställande resultat. De allra flesta äro ju i åldern 6—16 år. Det är därför nödvändigt att röra sig med i författningen fastställda be- lopp såsom ersättningsunderlag. I analogi med vad som föreslås gälla i yr- kesskadeförsäkringslagen för dem, som vid tiden för olycksfallet ej fyllt 25 år, synes lämpligt att de för de studerande fastställda beloppen stiga trappstegsvis med högre ålder hos den skadade. Såsom ersättningsunderlag för de yngsta torde lämpligen kunna begagnas det i 9 5 1 mom. yrkesskade- försäkringslagen förekommande beloppet 1 200 kronor. För de äldsta synes kunna tillämpas det belopp om 3 600 kronor, till vilket den årliga arbets- förtjänsten enligt 1950 års Milf lägst skall beräknas för värnpliktiga. Med utgångspunkt från angivna båda belopp synes ersättning böra utgå på grundval av följande belopp såsom underlag, nämligen för tid innan den skadade fyllt 16 år 1 200 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 18 år 1 800 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 21 år 2 400 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 25 år 3 000 kronor samt för tid därefter 3600 kronor. Vid livränta till efterlevande föreslås skola tillämpas det underlag, som skulle gällt för ersättning till den skadade för tid efter det han fyllt 25 år. Angivna belopp böra dock enligt kommitténs mening blott utgöra minimibelopp. För vissa elever, särskilt sådana äldre som redan varit ute i förvärvslivet, kunna ifrågavarande belopp med rätta anses på— fallande låga. På grund härav föreslås, att då en tillämpning av yrkesskade— försäkringslagens regler skulle leda till högre belopp såsom ersättnings- underlag, detta skall gälla.

De här ifrågavarande ersättningsbestämmelserna föreslås skola intagas i en särskild förordning. Vissa bestämmelser i denna behandlas i special-

• Sida 435
•  Original

motiveringen. Dock bör här tilläggas, att enligt kommitténs mening er- sättning enligt denna förordning icke bör utgå, om ersättning i anledning av skadan utgår enligt annan författning om ersättning av statsmedel eller enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller enligt lagen om försäkring av jord- brukares barn för vissa olycksfall m. m.

Några beräkningar av kostnaderna för statsverket för ifrågavarande er- sättningar kunna icke verkställas i brist på uppgifter om olycksfallsfre- kvens och skadornas svårighetsgrad. Såvitt kommittén kan bedöma, torde antalet ersättningsberättigande fall per år bli mycket litet och statens kost— nader följaktligen mycket obetydliga. På grund härav synes ifrågavarande förordning — i motsats till en lag om allmän, obligatorisk elevförsäkring — kunna sättas i kraft tämligen omedelbart, d. v. s. samtidigt med yrkes- skadeförsäkringslagen.

B. Frågor om ändringar i vissa gällande författningar

Vinner det av kommittén framlagda förslaget till yrkes-skadeförsäkrings- lag bifall, böra de bestämmelser i 1950 års Milf, som korrespondera med stadganden i OL, undergå motsvarande omarbetning och vissa ändringar ske i andra till OL anknutna författningar. Förutom dessa följdändringar böra även vissa andra ändringar företagas i förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot Skada till följd av olycksfall samt förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning. Beträf- fande 1950 års Milf böra också vissa i förarbetena (prop. 1950296) be- rörda frågor uppmärksammas.

Kommittén har funnit det angeläget, att dess i detta betänkande fram- lagda förslag beträffande huvudfrågorna på lagstiftningsområ—det snarast möjligt bleve föremål för remissbehandling, för att Kungl. Maj:ts förslag i ämnet skulle kunna föreläggas nästa års riksdag. På grund därav och då den ovannämnda överarbetningen av de till OL anknutna författning- arna väsentligen är av teknisk art, har kommittén icke ansett sig böra verkställa överarbetningen ifråga utan föreslår, att Kung-l. Maj :t låter verk- ställa densamma med anlitande av expertis från de sakkunniga myndig- heterna.

, Beträffande förordningarna om fiskarförsäkring och om särskild ersätt- ! ning för vissa olycksfall vid flygning framlägger kommittén härnedan några synpunkter på speciella frågor.

Såsom framgår av den i kapitel I (5. 6) lämnade redogörelsen för inne- hållet i fiskarförsäkringsförordningen, finnas i försäkringen 7 klasser, vari beloppet av hel sjukpenning varierar från en krona 10 öre i den lägsta klassen till 4 kronor 40 öre i den högsta. Invaliditets- och efterlevandeliv-

• Sida 436
•  Original

räntorna bestämmas i huvudsak enligt grunderna i OL, varvid den årliga arbetsför-tjänsten dock skall antagas utgöra ett (för försäkringsklassen i för— ordningen angivet belopp, 600 kronor i den lägsta klassen och 2 400 kronor i den högsta. De vid 1948 års ändring i OL företagna höjningarna av liv- räntornas storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst blevo auto- matiskt gällande även för fiskarförsäkringen. Däremot företogs ingen ändring i sjukpenningskalan. Kommittén tillkännagav sin avsikt att upp— taga frågan om revision av fiskarförsäkringens bestämmelser om försäk- ringsklasserna och sjukpenningarnas storlek; detta skulle ske i samband med utredningen rörande utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen till andra kategorier av självständiga yrkesutövare (prop. 1948 :236, s. 15).

Kommittén har i kapitel VII framlagt principförslag angående en till den allmänna sjukförsäkringen ansluten, för alla öppen invaliditets- och döds- fallsförsäkring för skador i och utom arbete. I samband med denna försäk- rings genomförande skulle den särskilda fiskarförsäkringen avvecklas (s. 362). Då det emellertid måste dröja några år, innan den i kapitel VII av— sedda försäkringen kan bli genomförd, bör tills vidare gen-om ändringar i fiskarförsäkringsförordningen möjlighet öppnas för de försäkrade att er— hålla ett bättre skydd än för närvarande. I detta syfte bör ett antal nya försäkringsklasser införas; samtidigt böra de lägsta klasserna, som omfatta blott ett ringa antal försäkrade, kunna slopas. Vid den därav följande om- arbetningen av sjukpenningskalan torde beloppen av hel sjukpenning böra bestämmas till hela krontal.

Till skillnad från vad fallet är beträffande sjukpenning från den obliga- toriska försäkringen enligt OL och YL, inverkar sjukpenning från fiskar- försäkringen icke på den skadades rätt till sjukpenning från erkänd sjuk- kassa. Om sjukpenningarna inom fiskarförsäkringen avvägdes på samma sätt som inom den obligatoriska olyckrsfallsförsäkringen, skulle det bli nöd— vändigt att reglera rätten till .sjukpenningufrån sjukförsäkringen på samma sätt som beträffande den obligatoriska försäkringen. En sådan enhetlighet vore i och för sig önskvärd, men en ändring i detta avseende torde icke böra ske innan ställning tagits till de av kommittén i kapitel VII framlagda för- slagen. '

Enligt förordningen om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgå särskilda tilläggsersättningar, då någon un— der flygtjänstgöring vid krigsmakten å tid, när riket icke befinner sig i krig, vid flygning skada-s genom olycksfall, som medför oförmåga till flygtjänst- göring eller medför döden. I förstnämnda fall utgår i tillägg till livränta enligt OL eller 1927 års Milf (numera 1950 års Milf) ett årligt belopp, motsvarande för tjänstepensionsberättigad personal en fjärdedel av liv- räntan och för annan personal hälften av livräntan, dock lägst 300 kronor om året. Medför skadan icke nedsättning av arbetsförmågan i sådan grad, att livränta skall utgå (10 procents invaliditet), men ändock oförmåga till

• Sida 437
•  Original

flygtjänstgöring, utgives i särskild livränta 300 kronor om året. Livränte- tillägg till änka utgör, då familjepensionsrätt [finnes, en fjärdedel av liv- räntan och eljest hälften av livräntan. Efterlämnar den avlidne barn med rätt till livränta, skall efter denna livräntas upphörande (vid 16 års ålder) särskild livränta med enahanda belopp utgivas till dess barnet fyller 19 år. Livräntetillägg till föräldrar må utgå med livräntans halva belopp, dock att sammanlagda beloppet av de båda förmånerna ej må överstiga värdet av det åtnjutna underhållet.

I samband med 1948 års ändringar i OL m. m. anförde socialvårdskom- mittén följande (prop. 1948:236, 5. 14):

Genom att livräntetilläggen enligt flygolycksfallsförordningen äro satta i rela- tion till livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning, kommer varje ökning av livräntornas storlek att medföra en höjning av tilläggen i samma proportion (bortsett från särbestämmelsen angående föräldrar). Då liv- räntornas maximibelopp höjdes åren 1941 och 1946, medförde detta sålunda mot-

! svarande höjning av tilläggens maximibelopp, vilket var motiverat eftersom höj— ningarna då inneburo en anpassning efter det ändrade pris- och löneläget. De förbättringar av olycksfallsersättningarna, som kommittén nu föreslagit, gå vida , längre, och det är därför ingalunda självfallet att dessa förbättringar höra med- | föra en automatisk höjning av tilläggsersättningarna. Frågan hur med dessa till— läggsersättningar framdeles skall förfaras bör behandlas i samband med den fort- satta översynen av olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning. I avvak— tan härpå torde nuvarande bestämmelser få gälla, men kommittén vill under- ! stryka, att de höjningar av tilläggsersättningarna, som följa av de föreslagna , ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen, icke böra utgöra hinder för en allsidig i omprövning av bestämmelserna om tilläggsbeloppen m. m.

Till socialvårdskommitténs nämnda yttrande anslöt sig föredragande de- partementschefen. Frågan huruvida särskilda tilläggsersättningar i före- varande fall skulle bibehållas och i så fall med vilket belopp de skull-e utgå samman'häng-de med spörsmål, som berörde invaliditetsbedömningen och den årliga arbetsförtjänstens beräkning. I likhet med kommittén fann de- partementschefen angeläget, att den omständigheten, att tilläggsersätt- ningarna då lämnades orubbade, icke finge utgöra hinder för en allsidig omprövning av bestämmelserna därom.

Då flygolycksfallsförordningen tillkom, utgick livräntan vid helinvaliditet normalt med 2/3 av den beräknade årliga arbetsförtjänsten. Med det i för- ordningen föreskrivna livräntetillägget för personal utan pensionsrätt, 50 procent av livräntans belopp, kunde livränta högst uppgå till den beräknade arbetsförtjänstens belopp (exkl. ev. hjälplöshetstillägg). Efter 1948 års änd- ringar i ersättningsgrunderna _— innebärande bl. a. att livränta till hel- invalid fram till 67 års ålder numera utgår med 11/12 av (arbetsförtjänsten samt att maximibeloppen höjdes mycket avsevärt _ ha helt andra förut- sättningar erhållits för tilläggsersättning-arnas beräkning. Enligt kommit— téns mening bör det övervägas, att i stället för den hittillsvarande anord-

• Sida 438
•  Original

ningen med livränteförhöjningar m. m. inför-a ett system med engångsbelopp på liknande sätt som enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsför- säkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Vid bestämmandet av engångsbeloppens storlek torde som utgångspunkt böra tagas en beräkning av kapitalvärdet av de belopp, som kunde utgå såsom livräntetillägg före 1948 års ändringar i OL.

Det enligt flygolycksfallsförordningen nu gällande villkoret för tilläggs- ersättning till den skadade — att han pågrund av olycksfallet blivit oför- mögen till flygtjänstgöring — synes i vart fall beträffande värnpliktiga vara föga rationellt.

• Sida 439
•  Original

(QN

!

l 3 5.

i 1 mom. Beträffande försäkringens omfattning med avseende på Sjukdo- mar, som icke förorsakas av olycksfall, hänvisas till den allmänna moti- veringen s. 215 ff. De under b) avsedda föreskrifterna böra, såsom fram- hållits på s. 224. åtföljas av en förteckning över de verksamheter, i vilka de ifrågavarande sjukdomsformerna bruka framträda; något lagstadgande i detta avseende torde icke erfordras. Den föreslagna karensregeln beträf- fande hudsjukdom, som avses under c), samt den för dylika sjukdomar föreslagna särbestämmelsen om prövning av medicinska sambandsfrågor ha intagits i 23 5.

2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 162 ff. Olycksfallen under de ifrågavarande färderna och vid Vistelse i förläggning böra icke under alla förhållanden betraktas som olycksfall i arbete. Från försäkringen böra näm- ligen, likaväl som då fråga är om olycksfall på arbetsstället, kunna undan- tagas olycksfall, .som på grund av särskilda omständigheter icke kunna anses stå i erforderligt orsakssamband med ar-betsförhållandena (se vissa rättsfall ä 5. 148 f. och 153). Av detta skäl har i lagtexten angivits att olycksfallen under de ifrågavarande färderna och förläggningsvistelserna skol-a likställas med olycksfall på arbetsområdet, icke att de skola anses så- som olycksfall i arbete.

• Sida 440
•  Original

3 mom. Stadgandet i 1 st., som är avsett att gälla även beträffande för- säkring för olycksfall utom anbete, utgör en motsvarighet till 1 5 2 st. OL men avviker i vissa hänseenden därifrån. Beträffande de av temperaturför- hållandena orsakade skadorna har det icke ansetts nödvändigt att bibehålla kravet på att skadan skall ha uppkommit genom inverkan under högst några få dagar; de här avsedda skadorna tor-de nämligen alltid uppkomma under en jämförelsevis kort tid. I fråga om inflammation i arbetsvalk hän- visas till s. 214 f. Med avseende på skadorna av mekanisk inverkan samt ets- och frätskadorna föreligger den skillnaden i förhållande till 1 Q 2 st. OL, att undantag icke gjorts för de fall, där skadan kan hänför-as under försäkringen såsom >>yrkessjukdom». Denna ändring torde vara lämplig redan på grund därav, att begreppet olycksfallsskada står som det primära vid definitionerna av de ersättningsberättigande yrkessk-adorna. Men därtill kommer, att det nuvarande undantaget för skadefall, som äro att hänföra till »yrkessjukdom», vid en strikt tolkning innebär en icke motiverad be- gränsning av begreppet olycksfallsskada inom försäkringen för olycksfall utom arbete (och fiskarförsäkringen). En senski-deinflammation eller epi- kondylit genom några få dagars mekanisk inverkan skulle med nuvarande bestämning av skadebegreppet strängt taget icke vara att räkna som olycks- fallsskada, icke heller en ets— eller frätskada, som uppkommit genom några dagars inverkan av ett i 1 & YL upptaget ämne.

Med >>högst några få dagar» har i praxis förståtts högst fem dagar. Fem- dagarsgränsen synes icke behöva anses som helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbetsdagen sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för den inverkan, varom fråga är.

Ersättning enligt OL utgår när ».arbetare skadats till följd av olycksfall» (6 5 1 mom.) . Skador på kläder och andra tillhörigheter medföra icke ersätt- ningsrätt enligt lagen. Tills på sistone ansågs icke heller skada på konst- gjord lem eller annan protes vara ersättningsberättigande skada. Ersättning för skadad tandprotes utgavs dock i tämligen stor utsträckning när även naturlig tand eller del därav —— t. ex. stödtand till guldbrygga eller roten till stifttand _ skadats vid olyckstillfället; dylika ersättningsfrågor voro ofta svårbedömliga. I januari 1950 skedde en praxisändring i fråga om fasta tandproteser; med hänsyn till det stadigvarande sätt, på vilket dessa an— ordningar äro förenade med kroppen, ansågs skada å dylik anordning kunna betraktas som i 1 & OL avsedd skada, även när samtidig skada å naturlig del av tand icke förelåge (BD nr 839/1948). Socialvårdskommittén Vill för sin del förorda ytterligare utvidgning av ersättningsrätten och föreslår i detta syfte en bestämmelse, att skada å konstgjord lem eller därmed jäm- förlig anordning skall likställas med kroppsskada, när omständigheterna tala därför (3 S 3 mom. 2 st.). Ersättning för skada å löstagbar protes bör enligt kommitténs mening i regel utgå, när skadan inträffar under sådana omständigheter, att om den naturliga lemmen varit i behåll, skada kunde

? 'i 1.

• Sida 441
•  Original

i stället ha uppkommit på denna. lirsättningsrätten bör icke omfatta skador, som kunna tillskrivas dålig hållfasthet till följd av förslitning eller som eljest bero på brister hos protesen; i enlighet därmed bör ersättning såsom för skada till följd av olycksfall i arbete icke utgå exempelvis om en lös tandprotes lossnar och därigenom kommer till skada. Med konstgjorda lem- mar böra ortopediska stödbandage m. ni. kunna jämställas. Beträffande försäkringen för olycksfall utom arbete torde särskilda regler kunna vara motiverade. Dylika särregler böra intagas i de föreskrifter om utomarbets— försäkringen, so'm det skall ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda efter förslag från försäkringsinrättningarna.

Bestämmelsen i 3 st. har motsvarigheter i 1 5 2 st. OL och 2 & YL. 4 mom. Motsvarar 1 5 3 st. OL. Under förarbetena till 1950 års Milf ha socialvårdskommittén och vissa myndigheter framhållit angelägenheten av att tidigare utredningar angående ersättning till militär personal m. fl. för skador under krigsförhållanden bleve fullföljda. Föredragande departe— mentschefen förutsatte, att frågan skulle bli föremål för fortsatta över- väganden (prop. 1950:96, s. 57).

45.

Se den allmänna motiveringen s. 86 angående första stycket, 5. 91 angå— ende andra stycket och s. 145 angående tredje stycket.

55.

Denna paragraf motsvarar 1 5 5 st. OL; jfr den allmänna motiveringen bl. a. s. 20 och s. 86.

65.

Denna paragraf motsvarar 4 & OL. Viss omformulering av bestäm- melsen har föreslagits, enär även andra än försäkringspliktiga enligt kom- mitténs mening böra kunna bli delägare i bolagen för frivillig försäkring; jfr nedan vid 45 5.

75.

Denna paragraf motsvarar 5 & OL.

Ersättning för skada till följd av olycksfall

85.

1 mom. Motsvarar 6 5 1 mom. OL. 2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 103_—104.

95.

1 mom. Den inledande bestämmelsen har formulerats på annat sätt än det motsvarande stadgandet i 6 5 2 mom. OL. Därmed har icke äsyftats

• Sida 442
•  Original

någon saklig ändring utan endast ett förtydligande av bestämmelsen-s inne- börd; inom FR ha delade meningar förekommit om den rätta tolkningen av nämnda stadgande i OL. Beträffande de i 2—3 st. intagna bestämmel- serna om sjukpenningens storlek hänvisas till s. 245 ff.

Vid bedömande av fråga, huruvida hel eller partiell sjukpenning bör utgå, skall, liksom vid invaliditetsersättnings bestämmande, de i 13 & givna reg- lerna om bedömning av arbetsförmågans nedsättning lända till efterrättelse. Vid bestämmande av sjukpenningarna, som i regel utgå endast för en kort tid efter skadefallet, kan man emellertid icke i samma grad som vid be- stämmande av invaliditetsersättning räkna med övergång till annan syssel— sättning. Vid sjukpennings bestämmande får man följaktligen i regel främst taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades förmåga att fullgöra sitt tidigare arbete.

2 mom. Bestämmelsen i 1 st. motsvarar 10 5 2 st. OL med den ändringen, att normalbeloppet för sjukpenningavdrag under tid för sjukhusvård före- slås höjt från det år 1948 fastställda beloppet av 1 krona 50 öre till 2 kronor för dag.

Beträffande 2 st. hänvisas till den allmänna motiveringen s. 255. Det före— slagna maximibeloppet för vår-dbidraget utgör 1/360 av maximibeloppet för årligt vårdbidrag till invalid (10 5 2 mom.).

Stadgandet i 3 st. motsvarar en bestämmelse i 6 5 2 mom. 4 st. av 1950 års Milf. Kommittén hade .i sitt förslag till förordningen förordat vissa sär- bestämmelser om sjukpenningen-s beräkning i det fall, att den skada-de hade upphurit livränta för helinvaliditet eller ock ersättning i form av sjukpen- ning eller livränta under en sammanlagd tid av minst ett år. Anledningen därtill var, att sjukpenningen enligt de från OL hämtade hu-Vudreglerna vanligen bleve lägre än livräntebeloppen vid de högsta invaliditetsgraderna. Departementschefen anförde —— efter att ha redogjort för vissa remissytt— randen —— 'bl. a. att slutlig ståndpunkt till de ifrågavarande reglernas ut- formning icke lämpligen kunde tagas innan föreskrifter av detta slag in- fördes i OL; vid sådant förhållande ;borde i förordningen då endast upp- ställas de regler, som kunde anses påkallade för att förhindra de mest framträdande ojämnheterna mellan sjukpenning- oeh- livräntebeloppen (prop. 1950:96, s. 62 f).

Växlingar från tillstånd av höggradig invaliditet till sjukpenningberät- tigande tillstånd inträffa icke sällan vid de av militärersättningsförord- ningen omfattade kroniska sjukdomarna och förekomma emellanåt också vid yrkesskador. Vid jämförelse av sjukpenning- och livräntebeloppens stor- lek bör det beaktas, att sjukpenningen är skattefri, under det att livräntan alltefter ersättningstagare'ns ålder beskattas till större eller mindre del, från 80 procent för den som fyllt högst 35 år till 10 procent för den som fyllt 87 år (32 ä 2 mom. kommunalskattelagen). Under förutsättning att skattefriheten för sjukpenning bibehålles, kan den i 6 5 2 mom. 4 st. av

• Sida 443
•  Original

1950 års Milf skedda regleringen av sjukpenningens storlek anses tillfreds- ställande. 3 mom. Se den allmänna motiveringen s. 145 och s. 236.

10 å.

1—2 mom. Motsvarar 6 5 3 mom. 1—3 st. OL. I fråga om bestämmandet av Vårdbidrags storlek föreslås en saklig ändring. Enligt 6 & OL i dess ly— delse efter 1948 års ändring skall vårdbidrag allt efter vårdbehovets om- fattning utgå med högst 1800 kronor för år. Under förarbetena till'änd- ringen uttalade Rfa sig för att hänsyn borde kunna tagas till även andra , omständigheter än graden av hjälplöshet. Anstalten framhöll, att >>hjälp- lös» invalid icke sällan intoges på vårdhem, där avgiften på grund av ut- gående kommunalt understöd, donationer e. (1. ofta vore mycket låg. De- partementschefen anförde härtill, att vårdkos—tnaderna i likartade fall av [ hjälplöshetstillstånd kunde variera mycket avsevärt, såväl från fall till fall % som i det enskilda fallet från tid till annan, men att betydande svårigheter l l

skulle möta vid en gradering av vårdbidraget efter dessa växlande omstän— digheter. Den av Rfa ifrågasatta principiella ändringen syntes i vart fall icke böra ske utan närmare utredning. (Prop. 1948: 235, s. 41 f.). Social— vårdskommittén har vid frågans bedömande funnit, att en gradering av vårdbidraget efter vårdkostnaden bör kunna ske när den skadade vid in- . validitetstillstånd är intagen på vårdhem eller annan anstalt, men att bi- % draget i andra fall bör liksom hittills bestämmas med hänsyn till vård- ; behovets omfattning. * 3 mom. Vid tillämpningen av OL och YL skall varje skada regleras för sig. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet till en person, som ådragit sig två livränteberättigande skador, blir av samma storlek som om de båda skadorna uppkommit på en gång, beror på huru arbetsförtjänsten för- ändrats efter den första skadan. Som villkor för livränterätt gäller beträf- fande varje särskild skada, att den medför minst 10 procent-s invaliditet. Visserligen hör förhandenvaron av tidigare skada till de omständigheter, som beaktas vid invaliditetsbedömningen, men det kan mycket väl inträffa, att någon ådrager sig flera skador utan att bli berättigad till livränta, ehuru den sammanlagda invaliditeten överstiger 10 procent. Så kan exempel-vis bli fallet när en för handskador utsatt arbetare får flera smärre amputations— skador på fingrarna eller när en för ö-gonskador utsatt arbetare får ett fler- tal skador, som var för sig medföra endast ringa synnedsättning men till- sammans en avsevärd invaliditet. Vid den förra året företagna omregle- ringen av vissa ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersättningsför- ordningar m. in efter en enhetlig skala föreskrevs det, att om den skadade vore behäftad med två eller flera i författningen avsedda skador, vilka sam- tidigt medförde rätt till sjukpenning eller livränta, ersättning för skadorna skulle utgå gemensamt såsom för en skada (6 & SFS 1950:262)_ Därav

• Sida 444
•  Original

följer, att ersättningsbeloppet för flera var för sig ersättningsberättigande skador blir av samma storlek som om skadorna hade inträffat samtidigt, men en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 procent blir icke med- räknad.

Inom yrkesskadeförsäkringen kompliceras hithörande (frågors lösning därav, att ersättningarna bestämmas i förhållande till den beräknade årliga arbetsförtjänsten. En tämligen tillfredsställande lösning erhålles, om en sammanräkning av skador får ske på det Sättet, att en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 procent medräknas därest fråga sedermera uppkom- mer om livränta på grund av en senare skada. Kommittén föreslår, att så skall ske och att sådan sammanräkning skall äga rum även när den tidigare skadan omfattas av annan författning på den sociala olycksfallsförsäkring- ens område. Enligt 32 & skola försäkringsinrättningarna äga träffa över- enskommelse om viss fördelning av den merkostnad, som föranledes av den ifrågavarande sammanräkningen.

!; mom. Den här intagna bestämmelsen om utbyte av livränta eller del därav mot engångsbelopp skiljer sig från den motsvarande bestämmelsen i 6 5 3 mom. 4 st. OL därutinnan, att FR skall äga att även utan ansökan av den skadade besluta om sådant utbyte, såvida detta finnes vara till synnerligt gagn för honom. Avsikten med denna ändring är, att ersättning i form av engångsbelopp skall kunna utgå om skadans verkningar kompli- ceras av en klar »ränteneuros», d. v. s. när den periodiska ersättningen uppenbarligen fixerar ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbetsförmågan. Ersättning i form av engångsbelopp i dylika fall har till— råtts av sakkunniga läkare, och anordningar av detta slag ha sedan länge praktiserats på vissa håll utomlands. Kommittén förutsätter, att försäk- ringsinrättningarna i förekommande fall skola taga initiativ till att FR prö- var om sådana omständigheter föreligga, att engångsbelopp bör utgå; ersätt- ningstagarna torde i allmänhet vara intresserade av ersättning i denna form. Förutom de ovan åsyftade »ränteneuroserna» torde det även kunna före- komma rena >>ersättningshysterier», d. v. 5. fall där skadan, om sådan före- kommit, är helt utläkt men möjligheten till ersättning vidmakthåller ett neurostillstånd; i dylika fall, som i litteraturen ofta betecknas som >>flykt in i sjuk-domen», torde emellertid ersättningsrätt icke föreligga sedan veder- börande blivit återställd från skadan.

11 5.

Se den allmänna motiveringen s. 273 ff. 12 5.

Se den allmänna motiveringen s. 232 ff och 239 ff. 13 5.

Se den allmänna motiveringen s. 264 lff.

• Sida 445
•  Original

Se den allmänna motiveringen s. 293.

15 5. 1 mom. Se den allmänna motiveringen s. 295—302.

2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 294 och 302 f. 3 mom. Se den allmänna motiveringen s. 303—304.

16 å.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 26 & OL.

17 5.

l ä 1 mom. Motsvarar i stort sett 11 ä 1 mom. OL. ' En saklig ändring föreslås beträffande begravningshjälp, närmast med l tanke på att 30 & sjömanslagen stadgar skyldighet för redare att bekosta * sjömans begravning, när dödsfallet inträffat medan sjömannen var kvar , i tjänsten eller efter anställningens upphörande vårda-des på redarens be- l kostnad. Sveriges Redareförening hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1936 om sådan ändring i föreskrifterna om olycksfallsförsäkringen, att avdrag å begravningshjälp finge ske på motsvarande sätt som beträflfande understöd vid sjukdom; avdrag för vad anbetsgivare hade utgivit för mot- svarande ändamål skulle sålunda ske, oavsett om arbetsgivaren hade er- hållit lindring-i för—säkringsavgiften eller ej, och det avdragna beloppet skulle utbetalas till arbetsgivaren. Skrivelsen och däröver avgivna remiss— yttranden överlämnades år 1938 av Kungl. Maj:t till riksförsäkringsan- stalten för att tagas i övervägande vid den anstalten .då åvilande översynen av OL. Socialvårdskommittén har för sin del funnit skäligt, att arbets- givare, som bekostat begravning av den skadade, skall äga rätt att till täc- kande av den erforderliga kostnaden utfå högst 300 kronor av begravnings- hjälpen. En begränsning till nämnda belopp synes vara rimlig, enär be— gravningshjälpen delvis torde få avses för andra utgifter än de egentliga begravningskostnaderna (utgifter (för sorgkläder m. m.). Begränsningen blir icke gällande i fråga om avdrag för kontant understöd, som den för- säkringspliktige betalat till dödsboet som hjälp till utgifter i samband med begravningen.

2 mom. Stadgandet i 1 st. motsvarar 11 ä 2 mom. OL. Enligt 2 st. skall, liksom enligt 11 5 2 mom. 2 st. i 1950 års Milf, avdrag från ersättning i vissa fall göras för inkomstprövad folkpension m. m. för samma tid.

18 5.

1 mom. Motsvarar 13 5 1, 2 och 4 st. OL. 2 mom. *Se den allmänna motiveringen s. 205. 3 mom. Motsvarar 13 5 3 st. 1 p. OL.

• Sida 446
•  Original

& mOm. Avviker från 13 5 5 st. OL i det hänseendet, att jämkning till den skadades förmån icke må ske för längre tid bakåt än två år. Beträf- fande skälen härtill hänvisas till vad som anlföres härnedan under 20 ä.

5 mom. Motsvarar 13 5 6 st. OL.

19 5.

1 mom. Motsvarar i stort sett 14 ä 1 och 3 st. OL. Vissa jämkningar ha sketti anslutning till 14 5 1 st. i 1950 års Milf. Er- sättningsbelopp på ojämna öretal föreslås avrundade till närmast högre belopp å helt tiotal ören.

Beträffande det föreslagna stadgandet i 2 st. hänvisas till s. 267. Bestämmelserna i 14 5 2 st. OL har i förslaget ersatts av en föreskrift i 20 5 2 st.

2 mom. Stadgandet skiljer sig i vissa avseenden från 10 5 3 st. OL. Er- sättning i form av naturaförmåner skall kunna utges dels, liksom f. n., då vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, dels även, liksom enligt 10 ä 2 st. i 1950 års Milf, vid allvarligt läkemedelsmissbruk, och detta skall gälla beträffande såväl sjukpenning som livränta. Det nuvarande stadgandet, att livräntetagare, som därtill samtycker, må i stället för livränta eller del därav, beredas uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik an- stalt, har icke medtagits i förslaget, enär en sådan föreskrift torde vara obehövlig.

Icke heller bestämmelserna i 10 5 1 st. OL — att 'försäkringsinrättningcn äger när som helst bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt men att intagning utan hans samtycke ej må ske utan stöd av läkarintyg —— ha med- tagits i förslaget. Den i 8 ?; föreskrivna rätten till erforderlig läkarvård om- fattar även vård å sjukvårdsanstalt; t-vångsintagning torde här icke ifråga— komma.

I förarbetena till 1950 års Milf förutsattes det, att kommittén skulle vid !översynen av OL överväga vissa frågor om inskränkning i ersättningsrätten för det fall, att den ersättningsberättigade intoges på fångvårdsanstalt eller eljest av annan anledning än skadan omhändertoges för anstaltsvård på samhällets bekostnad (prop. 1950196, 5. 71). Särskilda sakkunniga äro emellertid tillkallade för utredning av spörsmål om anstaltsvårdades rätt till folkpension och andra sociala förmåner. Kommittén har inhämtat, att dessa sakkunniga komma att uppmärksamma även hithörande frå-gor be- träffande den sociala olycksfallsförsäkringen och att utredningen skall slut— föras inom kort. En bestämmelse om inskränkning i ersättningsrätten för skadade, som bli omhändertagna för anstaltsvård, torde lämpligen kunna intagas som ett särskilt moment i 19 å.

20 5.

Enligt 14 ä 2 st. OL gäller, att om ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig

• Sida 447
•  Original

uppburit beloppet eller hos inrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, rätten till beloppets utfående är förverkad. Utöver denna föreskrift, som har avseende endast på fastställda ersättningar, innehåller lagen inga bestäm— melser om inskränkning i ersättningsrätten när denna icke bevakas inom viss tid. Enligt stadgad praxis ha emellertid ersättningsanspråk enligt OL befunnits var-a underkastade de allmänna preskriptionsbestämmelserna i 1862 års förordning om tioårig preskription. Inkommer underrättelse om olycksfallet till försäkringsinrättningen först efter mer än tio år, preskri- beras ersättningsanspråket i sin helhet, således även med avseende på inva- liditets_ eller efterlevandelivränta för framtiden. Har ersättning utgått för viss tid, men förflyter därefter mer än tio år utan att ersättningsrätten be- vakas, är rätten till ytterligare ersättning förfallen.

Med anledning av en framställning från riksdagen h'ar Kungl. Maj :t, så— som i kapitel I nämnts, uppdragit åt kommittén att överväga frågan om ändrade regler om preskription av fordran på ersättning enligt OL m. m.

Ersättning av statsmedel har medgivits i åtskilliga fall där den lagenliga ersättningsrätten gått förlorad genom preskription. År 1949 förelades riks— dagen förslag, att Kungl. Maj:t skulle, i avbidan på att frågan om ändrade preskriptionsregler löstes, äga att i fall, då ersättningsanspråk enligt OL eller YL gått förlorat till följd av tioårig preskription, bevilja ersättning av statsmedel med belopp, som skulle ha utgått, därest ersättnings-anspråket icke varit preskriberat (prop. 121—49:40). Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet, dock med begränsning till sådana fall, där endera Rfa eller FR tillstyrkt ersättning av statsmedel (skr. nr 86).

För den allmänna tioårspreskriptionen ha flera förklaringsgrunder an- förts. Det har bl. a. framhållits, att den rättsliga utredningen rörande det berättigade i ett fordringsanspråk kan bli synnerligen svår att verkställa, om lång tid förflutit efter inträffandet av de för fordringens uppkomst grund— läggande omständigheterna. Vidare har det icke ansetts [kunna krävas, att gäldenären skall under obegränsad tid bevara betalningsbevis och andra handlingar rörande rättsförhållandet. Beträffande fordringsanspråk på grund av försäkring anfördes vid tillkométen av 1927 års lag om försäk- ringsavtal bl. a., att om det skulle stå fordringsägaren öppet att lång tid efter försäkringsfallet framdraga sina anspråk, erhölle försäkringsgivaren ej den fullständiga överblick över sin ekonomiska ställning, som vore en nödvändig förutsättning för all ordnad försäkringsverksamhet. I nämnda lag _ vilken ej är tillämplig på den sociala olycksfallsförsäkringen — in- fördes en särskild preskriptionsbestämmelse (29 5).

Andra lagutskottet ifråga-satte i utlåtande vid 1944 års riksdag (nr 53), om icke särskilda preskriptionsbestämmelser borde införas i OL, därvid så— som utgångspunkt för preskriptionstiden kunde väljas exempelvis den tid- punkt, då skadan yppades eller då fordran på ersättning tidigast kunnat göras gällande; preskriptionstiden kunde då eventuellt göras kortare än tio

• Sida 448
•  Original

år. Den förut berörda preskriptionsbestämmelsen i lagen om försäkrings- avtal har följande lydelse: »Den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal, skall i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske.» Det synes icke fullt klart, vilka verkningar, som för yrkesskadeförsäkringens del skulle erhållas om fordringens första förfallotid på sådant sätt toges till utgångs- punkt -i stället för dess uppkomsttid. Om de olika delfordringarna, d. v. s. anspråken på läkarvård m. m., sjukpenning, invaliditets- respektive efter- levandelivränta etc., betraktas såsom delar av en huvudfordran, som måste hållas vid liv för att någon delfordran skall kunna göras gällande, kommer olycksfallsdagen i allmänhet att fortfarande vara utgångspunkt för pre- skriptionstiden. Det synes därför ovisst, om icke även med en sådan bestäm- melse preskription föreligger t. ex. i det fall, 'att en skadad, som uppburit viss sjukersättning, mer än tio år senare avlider till följd av inträdande försämring. Fullt klart torde vara, att preskription inträder, om en skadad, som åsamkats bestående invaliditet, underlåter att göra ersättningsanspråk gällande inom tio år.

Att fordringsanspråk inom den sociala olycksfallsförsäkringen äro under- kastade den allmänna tioårspreskriptionen, framstår som särskilt obilligt i sådana fall, då en ersättningsberättigande påföljd yppas först sedan tioårs- tiden är tilländalupen. Men preskriptionen kan leda till obilliga resultat även i andra fall. Det synes icke vara förenligt med försäkringens sociala syfte, att underlåtenhet att inom viss tid göra ersättningsanspråk gällande kan leda till förlust av ersättningen icke blott för den gångna utan även för den kommande tiden. Sådan underlåtenhet torde i allmänhet bero på bristande kunnighet eller företagsamhet eller på andra förklarliga omstän- digheter, som icke skäligen böra medföra total rättsförlust, om möjlighet för en prövning ur sakliga synpunkter är för han-den. Ett slopande av tio- årspreskriptionen på detta område torde icke komma att medföra någon mera avsevärd belastning av försäkringen. Större avseende torde få fästas vid utredningssvårigheterna, som otvivelaktigt kunna bli betydande. Om det emellertid förebringas sådan utredning, att en i yrkesskadeförsäkrings- lagen avsedd skada måste antagas föreligga, bör enligt kommitténs mening tioårspreskription icke få tillämpas. Bestämmelse härom har intagits i 20 ä 3 st. Beträffande sjukdom, som icke förorsakas av olycksfall, skall enligt 24 5 2 mom. tillämpas en speciell, från YL hämtad bestämmelse om en två- årsfrist med avseende på första ersättningsanspråket.

Om fordran på ersättning från yrkesskadeförsäkringen i enlighet med kommitténs förslag undantages från tioårspreskription, uppkommer frågan, för huru lång tid tillbaka ersättning bör utgå. Enligt kommitténs mening bör denna tid vara tämligen kort. Kommittén finner det också rimligt, att rätten till retroaktiv ersättning begränsas i fall, där underrättelse om ska-

• Sida 449
•  Original

dan eller inträffad försämring visserligen inkommer inom tio år men dock först sedan lång tid förflutit. Erinras må att såväl folkpensioneringslagen som lagen om allmän sjukförsäkring innehålla bestämmelser, som i hög grad inskränka rätten till förmåner för gången tid. Folkpension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pen- sionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats (38 ä 1 st. 2 p. folkpensioneringslagen). Enl-igt 31 5 1 st. sjukförsäkringslagen Skall framställning om sjukpenning göras inom sex månader från den dag, som sjukpenningen avser, och framställning om annan sjukhjälp göras inom samma tid från det den försäkrade guldit beloppet ifråga; sjukpenning för tid före anmälan om sjukdomsfallet må utgivas endast om det är uppen— bart att hinder för anmälan har mött (26 5 1 st.). Kommittén finner det skäligt, att tidsfristen för uttagande av ersättning enligt yrkesskadeförsäk- ringslagen bestämmes till två år. Denna tidsfrist skall enligt förslaget gälla beträffande både ersättning, som fastställes i efterhand (18 5 4 mom. och 20 5 1 st.), och fastställd men icke lyftad ersättning (20 5 2 st.).

21 5.

Denna paragraf är i sak överensstämmande med 27 & OL.

Ersättning för skada, som icke förorsakats av olycksfall

22 5.

Det i 2 st. använda uttrycket >>farligt arbete» har hämtats från 1 5 4 st. YL, men det har ansetts lämpligt att ändra definitionen på sådant sätt, att uttrycket kommer att avse arbete, där fara föreligger för just den sjukdom, varom fråga är vid lagens tillämpning i det särskilda fallet (d. v. s. icke vilken som helst i lagen avsedd »yrkessjukdom»).

23 5.

Se den allmänna motiveringen s. 224 f.

24 ä.

1 mom. Enligt 3 & YL skall ersättning i regel icke utgå med mindre ar- betaren inom ett år före sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdom-en; i stället för ettårstiden gäller dock en tid av tio år i fråga om sjukdom, som framkallats genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, och i fråga om kronisk kadiumförgiftning och dammlunga genom inverkan av oorganiskt ämne.

Den ifrågavarande begränsningen i ersättningsrätten bör upprätthållas endast så långt detta är nödvändigt för att svårigheterna att bedöma or- sakssammanhanget med arbetet icke skola bli för stora. Det torde vara

• Sida 450
•  Original

att vänta, att erfarenhet-erna så småningom komma att göra det möjligt att medgiva flera undantag från ettårstiden än de nu gällande. På grund därav har bestämmelsen i förslaget utformats på sådant sätt, att ettårs- tiden skall tillämpas i den mån Konungen icke fastställt längre tider för vissa sjukdomar.

2 mom. 7 & YL innehåller en särskild preskriptionsbestämmelse, enligt vilken ersättningsrätten är förfallen, där-est den icke bevakats inom en tid av två år, räknad från yppandedagen eller i vissa fall en senare tidpunkt. Har ersättningsrätten blivit på sådant sätt bevakad, kan sedermera tioårspre- skription enligt 1862 års förordning inträda.

T-våårspreskriptionen torde alltjämt böra bibehållas men undantag där— ifrån bör göras i den mån erfarenheterna visa, att så kan ske utan att allt- för stora svårigheter behöva uppkomma med avseende på bedömningen av orsakssammanhanget med arbetet. Kommittén föreslår, att Konungen skall äga att, på motsvarande sätt som beträffande den i 1 mom. stadgade ett- årstiden, meddela föreskrifter om utsträckning av tvåårstiden.

Det i 20 ä 3 st. beträffande olycksfallsskador föreslagna undantaget från tioårspreskription erhåller enligt 22 5 1 st. tillämpning även beträffande här avsedda sjukdomar.

25 &.

Motsvarar 4 € YL. I ett år 1950 avgjort mål (BD nr 1821/1949) har Flis majoritet icke funnit anledning till erinran mot den ståndpunkt, som kom- mit till uttryck i ett uttalande av Rfa, att där med hänsyn till omständig- heterna i övrigt ersättning ansetts böra ifrågakomma, anstalten i regel krävt, att den genom överflyttningen till annat arbete föranledda inkomst- minskningen uppginge till minst en fjärdedel. Av utredningen i målet fram— går, att' Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening ansett, att ersättning enligt lagrummet kunde utgivas även i vissa fall, när förflyttning från det farliga arbetet skett utan att försäkringsinrättningen tagit initiativ därtill.

26 5.

Se den allmänna motiveringen s. 237.

27 &. Motsvarar 5 5 1 st. YL.

Försäkringsavgifter m. m.

28 &. Denna paragraf motsvarar 15 & OL. 29 5. Till denna paragraf ha efter vissa redaktionella jämkningar överförts bestämmelserna i 16 % OL.

• Sida 451
•  Original

I skrivelse till socialvårdskommittén den 10 mars 1951 har Socialförsäk- ringsbolagens förening hemställt, att kommittén vid utformandet av före- varande lagförslag måtte beakta föreningens hemställan i Skrivelse till Konungen den 10 juli 1950, att det bidrag till statsverket för bestridande av omkostnaderna för FRs och Rfas verksamhet, varom förmäles i nyss- nämnda paragraf i OL, måtte på visst sätt nedsättas. Till skrivelsen den 10 mars 1951 hade fogats avskrift av föreningens framställning till 'Ko- nungen samt av däröver avgivna utlåtanden av försäkringsinspektionen och FR. Rfa har anbefallts att till Konungen avgiva yttrande i ärendet.

Frågan om nämnda bidrag hänger visserligen intimt samman med yrkes- skadeförsäkringens organisation, vilken kommittén icke tager upp till pröv— ning; jfr den allmänna motiveringen s. 22. Då den nuvarande organisa- tionsformen kan förväntas komma att bestå under de närmaste åren, finner kommittén det dock önskvärt, att frågan om dessa bidrag upptages till avgörande av statsmakterna snarast, i vart fall före yrkesskadeförsäk- ringslagens ikraftträdande.

Besparingsberedningens delegation för femte huvudtiteln har i en den 8 juli 1942 dagtecknad promemoria uttalat, att åtgärder böra vidtagas i syfte att åvägabringa balans mellan å ena sidan FRs och Rfas på olycksfallsför- säkringen belöpande förvaltningskostnader och å andra sidan de utgående förvaltningsbidragen. Promemorian jämte avgivna remissyttranden har av socialdepartementet den 13 oktober 1944 överlämnats till socialvårdskom- mittén för att tagas i övervägande i samband med översynen av OL. — Besparingsberedningen synes ha avsett såväl ovannämnda bidrag (från bo- lagen som den enligt 16 5 1 st. OL från Rfas försäkringstagare utgående tilläggsavgiften om fem procent av försäkringsavgiften.

För ställningstagande till spörsmålet om nämnda bidrag och avgift er- fordras material, som kommittén icke har tillgång till men som torde redo- visas i Rfas yttrande över ovannämnda framställning. För att icke försena framläggandet av kommitténs förevarande betänkande, i avbidan på Rfas yttrande, har kommittén —— utan ställningstagande —— till första och andra styckena av förevarande paragraf överfört de nuvarande bestämmelserna i 16 5 1—2 st. OL.

30 %.

Bestämmelserna i denna paragraf 1—2 st. överensstämma med 17 & 1—2 st. OL. Vissa redaktionella ändringar ha dock gjorts. Kommittén har ansett ordningsföljden mellan de båda styckena böra kastas om.

30 5 3—4 st. motsvara 17 5 3 st. OL. Enligt sistnämnda lagrum äga FR och Rfa att, i den mån sådant må vara nödigt för bestämmande av försäk— ringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares avlönings- listor och förteckningar. Arbetsgivarna äro emellertid ej skyldiga att in- sända ifrågavarande handlingar till Rfa. I allmänhet ha de dock efterföljt

• Sida 452
•  Original

en anhållan från anstalten om dylikt insändande. Då arbetsgivare, av en eller annan anledning, nekat att .insända handlingarna, har utredning fått verkställas vid besök hos arbetsgivaren av representant för Rfa. I de säll- synta fall då arbetsgivare genom att hålla sig undan eller på annat sätt icke låtit representanten för anstalten taga del av handlingarna, har anstalten brukat begära och erhålla utredning genom polismyndighet-ens försorg.

Ehuru Rfas rätt enligt nämnda lagstadgande avser endast »avlönings- listor och förteckningar» (i Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande V, 5. 137 användes uttrycket >>listor och förteckningar över arbetare och deras avlöningar»), ha arbetsgivarna i allmänhet gått med på att låta an- stalten taga del i önskad utsträckning även av bokföringen i övrigt.

Enligt vad kommittén erfarit har inom Rfa ifrågasatts lagfästande av rätt för anstalten att taga del av arbetsgivarnas bokföring beträffande av- ) löningarna (alltså icke blott avlöningslistorna).

I 32 ä 3 mom., 35 ä 3 mom., 79 å och 93 & taxeringsförordningen den 28 september 1928 samt i 98 % uppbördsförordningen den 31 december 1945 finnas bestämmelser om skyldighet att för viss granskning tillhandahålla handelsböcker med därtill hörande handlingar eller, därest handelsböcker icke förts, förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen samt bestämmelser om hur granskningen av ifrågavarande handlingar skall gå till. Kommittén anser det lämpligt att i yrkesskadeförsäkringslagen in- taga bestämmelser motsvarande de nämnda i taxeringsförordningen och uppbördsförordningen; dock att anledning att koppla in taxeringsinten- denten synes saknas. Kommittén utgår från att det endast i undantagsfall skall behöva ifrågakomma att tillhandahålla handlingarna hos FR eller Rfa. Vad beträffar de ändamål, för tillgodo-seende av vilka FR och Rfa skola ha här avsedd rätt, föreslår kommittén den utvidgningen, att bestämmelserna skola gälla även i ärenden rörande försäkringsplikt.

För att FR eller Rfa skall äga att själv företaga undersökning om de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, fordras enligt 17 5 3 st. OL, att »särskild skyndsamhet är av nöden» eller att tillsynsmyndighet ej finnes. Kommittén anser det lämpligt att FR och Rfa äga företaga dylik undersök- ning, trots att tillsynsmyndighet över verksamheten finnes, om särskild skyndsamhet visserligen ej direkt är av nöden men är påkallad av starka praktiska skäl. Med hänsyn härtill har kommittén vid överflyttande av ifrågavarande bestämmelse till 30 5 4 st. i förslaget till yrkesskadeförsäk- ringslag vidtagit en mindre ändring av densamma.

31 5.

Denna paragraf är praktiskt taget likalydande med 19 5 OL. Såsom an- förts i den allmänna motiveringen s. 372 torde det få ankomma på Rfa att —— efter samråd med folkbokförings- och uppbördsexpertis — ut- arbeta förslag till ny förordning som ersättning för förordningen den 31

• Sida 453
•  Original

mars 1922 angående upphörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkrings— anstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Det torde även få ankomma på Rfa att föreslå erforderliga ändringar i reglementet den 29 juni 1917 angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond.

32 &. Bestämmelserna i 1 st. ersätter 13 5 3 st. 2 p. OL och 5 5 2 st. YL. I den mån överenskommelse om här avsedd fördelning av ersättningskostnad icke ingås, kommer kostnaden att i sin helhet åvila den inrättning, som enligt 18 5 3 mom. eller 27 5 har att utbetala ersättningen.

Anmälan om yrkesskada

* 33 5.

I denna paragraf ha sammanförts bestämmelserna i 20 5 första och andra punkterna OL och i 6 5 1 st. första och andra punkterna YL. An- gående bestämmelsen i 20 5 tredje punkten OL hänvisas till 15 ä 3 mom. ovan. I fråga om stadgandet i 6 5 1 st. tredje punkten YL hänvisas till 43 & nedan. Om 6 5 2 st. YL se nästföljande paragraf.

34 å.

Denna paragrafs första och andra stycken överensstämma med 21 5 1—2 st. OL, bortsett från vissa redaktionella ändringar.

Tredje stycket av förevarande paragraf motsvarar delvis 21 5 3 st. OL. Försäkringsinrättningens skyldighet att betala läkarintyg i samband med anmälan om yrkesskada har fastslagits redan i 8 5 1 mom. 2 st. (jfr 6 5 1 mom. 2 st. OL). Den i OL förekommande upprepningen i detta hänse- ende har av kommittén ansetts onödig. I 21 5 3 st. OL stadgas bl. a., att om läkarbetyg ej kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, i stället må insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden. Om sistnämnda bestämmelse skulle överflyttas till den nya lagen, borde uppräkningen av personer ändras. In- tyg av sådan vårdare, som avses i 8 ä 1 mom. 1 st. andra punkten, borde godtagas. Ordföranden i kommunalnämnden borde icke särskilt angivas, eftersom han skall vara ledamot av nämnden. T. ex, ledamot av kommunal- fullmäktige borde jämställas med ledamot av kommunalnämnden. Ut- trycket »ledamot i häradsnämnden» borde ersättas med termen >>nämn- deman».

För de sällsynta undantagsfall, då läkarintyg icke kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, torde det dock enligt kommitténs mening

• Sida 454
•  Original

vara mera praktiskt att icke ålägga den försäkringspliktige att insända intyg av någon av vissa i lagen angivna personer utan att låta det ankomma på försäkringsinrättningen att avgöra, om den vill godkänna viss faktisk intygsgivare eller om intyg av annan person bör införskaffas. Kommittén föreslår därför att ifrågavarande stadgande ersättes blott av en bestämmelse att stadgande-t om läkarintyg icke skall gälla, där sådant intyg ej kan an- skaffas utan oskälig omgång eller kostnad.

Enligt 21 5 4 st. OL skall polismyndigheten i orten på begäran av för- säkringsinrättningen eller FR föranstalta om undersökning rörande olycks- fallet och insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisunder- sökning, hålles sådan allenast om polismyndigheten så !finner nödigt.

Det finnes emellertid en kungörelse den 9 november 1928 (nr 429) an— gående anmälan om olycksfall i arbete m. m., vilken enligt 1 å kungörelsen den 24 november 1944 (nr 753) med särskilda föreskrifter i anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande sjukdomar. I denna kungörelse finnas intagna bl. a. bestämmelserna i 21 5 (1—4 st.) OL, varvid dock en mera omfattande anmälningsskyldighet för arbets- givaren (arbetsföreståndaren) föreskrivits och bestämmelser om polisun— dersökning på begäran av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör givits. Ifrågavarande kungörelse hör vid ikraftträdande av den nya lagstiftningen ersättas av en ny. Det tor-de få ankomma på Rfa att till Kungl. Maj :t in- komma med förslag till ny kungörelse.

Enligt kommitténs mening saknas anledning att i lagen bibehålla be- stämmelsen om polisundersökning på begäran av försäkringsinrättningen eller FR. Jämväl sådan polisundersökning synes kunna regleras i (den nya) kungörelsen.

I detta sammanhang må beröras 22 & OL. Där finnes bestämmelse om anmälan i det fall att olycksfall inträffat under resa utom riket. Samma bestämmelse, med viss komplettering, finnes i % 7 av nyssnämnda kun- görelse. Då kommittén anser, att ifrågavarande specialfall tillräckligt reg- leras genom en bestämmelse i (den nya) kungörelsen, har någon mot- svarighet till 22 & OL ej upptagits i förslaget till yrkesskadeförsäkringslag.

35 5. Denna paragraf motsvarar 23 & OL. Enligt förslaget skall även part i ärendet kunna avhöras vid allmän domstol (under sanningsförsäkran).

Besvär m. m.

36 5.

Bestämmelsernai denna paragraf motsvara stadgandena i 33 5 OL, dock att vissa jämkningar av väsentligen redaktionell natur vidtagits. Vidare har

• Sida 455
•  Original

strukits bestämmelsen i sistnämnda paragrafs fjärde stycke, att FRs beslut meddelas kostnadsfritt. Denna bestämmelse, som — trots att det icke är formellt invändningsfritt — tillämpas även i ärenden om utbyte av livränta mot belopp för en gång, bör enligt kommitténs mening hellre intagas i lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Särskilda bestämmelser

37 å.

] mom. överensstämmelser med 29 å OL efter vissa redaktionella än- , dringar. ' i 2 mom. motsvarar delvis 35 ä 3 st. OL. Det har ansetts mest praktiskt ] att till förbudet för socialförsäkringsbolag att meddela annan än i yrkes- ? skadeförsäkringslagen avsedd !föl' försäkring här föreskriva blott det all- , männa undantaget >>i den mån ej annorlunda särskilt stadgas» i stället för l att räkna upp vissa författningar. —— I den mån ett motsvarande förbud * anses erforderligt för statsanstalten Rfa, bör det stå i instruktionen för anstalten. I detta sammanhang må framhållas att det bör ankomma på Rfa att inkomma med förslag till de ändringar av instruktionen för an- stalten den 23 december 1937 (nr 1033), vilka kunna påkallas av den nya lagstiftningen.

38 5.

Motsvarar 30 5 OL. Med hänsyn till de ändringar, som föreslagits beträf— fande 10 & OL, bortfaller hänvisningen till avtal enligt motsvarande para— l graf.

39 &.

Överensstämmer i sak med 31 5 OL.

40 &. Motsvarar 18 5 OL. Vissa redaktionella ändringar ha vidtagits efter mönster av 51 & arbetarskyddslagen den 3 januari 1949. 41 &.

Beträffande första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen s. 305—309.

Angående andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen s. 316 —323.

42 å.

Överensstämmer, bortsett från vissa ändringar av formell natur, med 28 & OL.

• Sida 456
•  Original

Första stycket motsvarar 34 5 1 st. OL och (delvis) 6 & 1 st. tredje punkten YL. Uttrycket »böter» i 34 5 1 st. OL är numera liktydigt med »dagsböter».

Andra stycket motsvarar 34 5 2 st. OL. I sistnämnda stadgande straff- belägges lämnande av >>veterligen oriktigt meddelande» i uppgift, som skall avgivas enligt OL. Kommittén har erfarit, att det inom Rfa ansetts, att det borde upptagas till övervägande att införa stra'ffbestämmelse >>för det fall att arbetsgivaren på grund av vårdslöshet lämnat oriktiga uppgifter».

I exempelvis 141 5 3 mom. taxeringsföror-dn-ingen den 28 september 1928 och 1 respektive 2 % skattestrafflagen den 11 juni 1943 straffbelägges läm- nande av oriktiga uppgift-er såväl uppsåt-ligen som av grov vårdslöshet. Kommittén har ansett motsvarande "rekvisit böra krävas här men har icke ansett tillräcklig anledning föreligga att gå längre, d.v.s. till ringa vårds— löshet. I likhet med vad som gäller enligt skattestrafflagen (3 &) bör den som frivilligt rättar oriktig uppgift vara fri från straff.

Tredje stycket motsvarar 34 5 3 st. OL. Bestämmelsen har väsentligen förkortats, i det att — efter mönster av vad som skett beträffande mot— svarande bestämmelse i arbetarskyddslagen (se 1949 års lag 68 5) — de särskilda rekvisiten för ådömande av fängelsestraff respektive för inträ- dande av straffrihet strukits. Jfr prop. 1948: 298 s. 309, 323 och 326.

Fjärde styck—et motsvarar 34 5 4 st. OL. Bestämmelsen därstädes att när tillgång saknas till böternas fulla gäldande, de skola förvandlas enligt all- män strafflag, har — såsom torde vara praxis numera — icke medtagits i lagförslaget. Lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff gäller numera i stället för »allmän strafflag».

44 5.

Denna paragraf motsvarar 32 & OL, enligt vilken sistnämnda paragraf erforderliga tillämpningsföreskriafter meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av FR eller Rfa. Bestämmelsen har omformu- lerat-s i enlighet med 23 5 i 1950 års Milf.

Frivillig försäkring m. m. 45 5.

1 mom. innehåller bestämmelser, som motsvara dem i 35 5 1—2 st. OL om frivillig försäkring av »annan arbetare än i denna lag avses för olycks- fall i arbete». I fråga om frivillig försäkring av dem, som i egenskap av familjemedlemmar undantagas från den obligatoriska försäkringen, hän- visas till den allmänna motiveringen s. 113 och 116. Angående frivillig för- säkring av sådana, som utföra arbete för personer eller organ, som åtnjuta immunitet, hänvisas till den allmänna motiveringen s, 119—120.

• Sida 457
•  Original

Det är för kommittén bekant, att socialförsäkring-sbolag som delägare antagit sådan, som därvid varit arbetsgivare enbart för i 2 5 2 st. OL un- dantagna familjemedlemmar. Förfaringssättet torde få anses formellt strida mot 35 å OL, men man torde ha resonerat som så, att alltid är han väl försäkringspliktig arbetsgivare någon gång om året. Kommittén anser, att nuvarande praxis bör sanktioneras i lagen; bestämmelsen bör vidare gälla, även om man skulle kunna förutsätta, att vederbörande icke någon gång om året är försäkringspliktig. I enlighet med det sagda har kommittén i andra stycket upptagit en bestämmelse, enligt vilken försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar må meddelas av bolag utan hinder av att försäkrings- sökanden icke förut är delägare i bolaget. Genom den i fjärde stycket in- tagna föreskriften, att rörande frivillig försäkring enligt detta moment skall vad 'i lagen är stadgat om obligatorisk försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse, torde vara sörjt för att en försäkringstagare i regel icke har obligatorisk och frivillig försäkring uppdelad på olika försäkringsin— rättningar; jfr 37 5 1 mom. b).

I tredje stycket har föreslagits en bestämmelse om frivillig försäkring för ersättning under de i 8 5 2 mom. och 9 5 3 mom. föreslagna särskilda karenstiderna såvitt avser skada i hemarbete. Jfr den allmänna motive— ringen s. 104.

2 mom. Sedan den allmänna motiveringen s. 172 ff.

46 5.

I 35 5 3 st. OL stadgas bl. a., att Rfa må, med Konungens begivande, ' övertaga bestämmande och utgivande av ersättning, som på grund av olycks- fall skall utgivas av annan än anstalten. Kommittén anser, att yrkesskade- försäkringslagen icke bör hindra Konungen att lämna samma medgivande till socialförsäkringsbolag. På grund härav har stadgandet vid överföran— det till förevarande paragraf blivit föremål för viss omformulering.

47 5.

Denna paragraf överensstämmer med 35 5 3—4 st. OL, bortsett från de ändringar, som påkallas av antagandet av yrkesskadeförsäkringslagen och företagarbarnsförsäkringslagen samt av att 1917 års lag om försäkrings- rör—else ersatts av lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

Enligt de vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område bör yrkesskadeförsäkringslagen erhålla tillämpning på skador till följd av olycksfall, när olycksfallet inträffat efter lagens ikraftträdande, och på andra skador — de med olycksfallsskador likställda åkommorna och andra av försäkringen omfattade sjukdomar — när skadan yppats efter ikraft- trädandet och den försäkrade under tid mellan ikraftträdandet och yppan- det sysslat med arbete, vari han varit utsatt för sådan i lagen avsedd in— verkan, som orsakat skadan. I enlighet därmed har i de föreslagna slut—

• Sida 458
•  Original

stadgandena angiv .its, att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning' 1 andra fall än de nyss nämnda. Som ett undantag härifrån föreslås dock, att äv en ersättningsanspråk enligt äldre lag skola undantagas från tioårSpre— skription i sådana fall, där anspråket ännu kan göras gällande, d. v. s samtliga fall som inträffat under de sista tio åren före den nya lagens ikraftträdande, ävensom tidigare inträffad-e fall, i vilka preskriptionsav- brott föreligger till följd av ersättningsutbetalning eller annan anledning.

4. Lagen om ändrad lydelse av 6 5 lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet

I flera författningar på hithörande område finnes en bestämmelse, att med avseende ä FRs behandling av ärenden enligt författningen skall gälla vad som stadgas i 6 å i lagen om försäkringsrådet. Som exempel kunna anföras 4 5 i 1950 års Milf, 9 5 -i förordningen den 24 mars 1938 om olycks- falls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. samt 7 5 i förordningen sistnämnda dag om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. I 6 ?; lagen om försäkringsrådet finnas bestämmelser om rådets sammansättning vid avgörandet av ärenden, som enligt OL skola behandlas av FR.

Någon mot den nyssnämnda svarande hänvisningsbestämm-else har icke upptagits i kommitténs förslag till författningar angående företagares m. fl. barn och angående skolbarn m. fl. 'Kommittén har anSett det vara lämpligt att göra en dylik hänvisningsbestämmelse i ett flertal särskilda författningar onödig, genom att stadgandet i 6 5 lagen om försäkringsrådet icke begränsas til-l ärenden enligt OL (yrkesskadeförsäkringslagen) utan göres generellt. Enligt kommitténs förslag skall stadgandet gälla ärenden, som enligt yrkes— skadeförsäkringslagen eller 1950 års Milf eller enligt annan författning om försäkring eller ersättning för olycksfall eller sjukdom skola behandlas av FR. Med denna ändring och ett par rent redaktionella jämkningar ha be- stämmelserna i den nuvarande 6 & upptagits som 6 ä 1 mom. i förslaget.

Såsom 2 mom. har intagits den nuvarande bestämmelsen i 33 5 4 st. OL att FRs beslut meddelas kostnadsfritt. Jfr vid 36 & yrkesskadeförsäk- ringslagen ovan (5. 399).

5. Lagen om ändrad lydelse av 1 & lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

I den allmänna motiveringen s. 368, har föreslagits, att försäkringsavtals- lag-en icke skall gälla avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna i före— tagarbarnsförsäkringslagen. Ett accepterande härav bör föranleda ett till- lägg till 1 ä 2 st. försäkringsavtalslagen. Samtidigt bör hänvisningen till OL utbytas mot en hänvisning till yrkesskadeförsäkringslagen.

6. Förordningen angående ändrad lydelse av 31 & förordningen om erkända sjukkassor

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 mars 1951 har pensionsstyrelsen fram- lagt förslag till ändringar i sjukkasseförordningen, avsedda att träda i

• Sida 461
•  Original

kraft den 1 juli 1952. Förslaget innefattar bl. a. vissa ändringar i 31 % av förordningen. De av kommittén framlagda förslagen rörande yrkesskade- försäkringen m. m. böra föranleda vissa ytterligare ändringar i nämnda paragraf.

I det av kommittén upprättade förslaget till ändrad lydelse av 31 å sjuk- kasseförordningen har första stycket den av pensionsstyrelsen föreslagna lydelsen. I andra stycket ha sådana ändringar vidtagits, att sjukhjälp från erkänd sjukkassa icke må utgivas för tid, under vilken den sjuke är be- rättigad till ersättning på grund av obligatorisk eller frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller till annan här ifrågavarande ersätt- ning. Stadgand-et utgör icke hinder för att sjukhjälp från sjukkassa utgår under de för ersättningarna i vissa fall föreslagna karenstiderna (se 8 5 2 mom., 9 5 3 mom. och 23 5 förslaget till yrkesskadeförsäkringslag och 2 & förslaget till förordning om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång etc.).

7. Lagen om ändring i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta

Enligt 19 & införsellagen äga lagens bestämmelser om införsel i avlöning för underhållsbidrag, motsvarande tillämpning i fråga om införsel i under- hållsskyldig tillkommande pension eller livränta, ändock att sådan pension eller livränta enligt lag eller Konungens förordnande är undantagen från utmätning för gäld. Införsel kan även ske för oguldna utskylder, böter o. d. (21—22 åå). '

Sedan riksdagens revisorer i 1943 års berättelse föreslagit utredning bl. a. beträffande frågan, om icke införsel borde kunna ske även i sjukpenning, anhöll riksdagen år 1944, att Kungl. Maj :t ville låta taga frågan under övervägande (skriv. nr 455, p. 3).

I lagberedningens förslag är 1915 till revision av gi-ftermålsbalken m. m. (Del III, s. 232) anfördes, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej införsel borde medgivas även i åtskilliga med pension eller livränta besläktade in- komster; såsom exempel på dylika inkomster nämndes särskilt sjukhjälp enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, 1909 års Milf eller 1910 års sjuk- kasselag m. m. Beredningen had-e dock icke föreslagit bestämmelser härom, enär de belopp, som skulle kunna uttagas, antagligen bleve ytterst obetyd— liga, medan bestämmelsernas tillämpning i många fall skulle vara förenad med icke ringa svårigheter; mot införsel i sjukhjälp talade särskilt det förhållandet, att denna i regel utginge endast under en kortare tid.

Riksdagens revisorer framhöllo i ovannämnda berättelse, att det hade kommit till deras kännedom att sjuka, som uppburo sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet gentemot maka och

• Sida 462
•  Original

barn, oaktat de haft möjlighet därtill. Som exempel nämndes ett fall, där en person under en mer än treårig kostnadsfri vistelse på sanatorium un- dandragit sig sin underhållsskyldighet emot barn, oaktat han uppburit sjukpenning enligt 1927 års Milf med 4 kronor 45 öre om dagen.

I yttranden över revisorernas berättelse tillstyrkte FR, Rfa och Social- försäkringsbolagens förening förslaget om införsel i sjukpenning.

Socialvårdskommittén finner för sin del intet vara att erinra mot att möj- lighet öppnas till införs-el även i sjukpenning. Dylik ersättning enligt OL och därtill anknutna författningar lämnar numera i allmänhet god kom- pensation för den förlorade arbetsförtjänsten och utgår icke sällan under långa tider. Eftersom införselförfarandet tager tämligen lång tid i anspråk, kan införsel i allmänhet icke komma ifråga i kortvariga fall. Enligt 7 % införsellagen kommer att från införsel undantagas det belopp av sjukpen- ningen, :som den ersättningsberättigade kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och barn.

Kommittén föreslår i enlighet med det anförda sådan ändring av 19 5 införsellagen, att införsel kan ske även i dags-ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom. Ändringen torde bli av praktisk betydelse huvud- sakligen beträffande ersättningar, som utgå enligt lagarna om försäkring för olycksfall i arbete m. m. och därmed sammanhörande författningar, men det torde icke finnas anledning att göra undantag för annan sjuk- ersättning (sjukpenning från sjukförsäkringen m. m.).

Enligt den ovannämnda riksdagsskrivelsen borde övervägas, förutom frågan om införsel i sjukpenning, även frågan om rätt för Rfa och social- försäkringsbolag-en att utan införsel betala sjukpenning till annan än den skadade. Också denna fråga hade framförts i revisorernas berättelse. Re- visorerna hade funnit det böra övervägas, huruvida icke de nämnda försäk- ringsinrättningarna borde medgivas rätt att, där skäl därtill förelåge, efter framställning utbetala sjukpenning eller del därav till den sjukes familj eller till andra, för Vilka han vore underhållsskyldig. I motiveringen an- fördes, att införsel icke kunde komma till stånd, när sjukpenningen icke överstege det belopp, som skulle förbehållas den betalningsskyldi—ge för hans eget uppehälle, men att det likväl stundom kunde föreligga skäl till att sjukpenningen ej tillställdes den sjuke utan dem, för vilka han vore under- hållsskyldig.

I de av FR, Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening avgivna yttran— dena över revivsorerna-s berättelse avstyrktes förslaget om befogenhet för försäkringsinrättningarna att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än den sjuke, Rfa fann starka principiella skäl tala mot detta förslag, som syntes innebära, att inrättningarna skulle utöva samma prövnings- rätt, som tillkomme de exekutiva myndigheterna enligt införsellagens be- stämmelser, men med den skillnaden att inrättningarna skulle äga gå längre

• Sida 463
•  Original

än nämnda myndigheter; dessutom läge dylika frågor helt vid sidan av inrättningarnas verksamhetsområde. Socialförsäkringsbolagens förening av- styrkte bestämt, att försäkringsinrättningarna skulle tilläggas den ifråga- varande befogenheten att utöva en prövning, som inrättningarnas personal icke hade någon erfarenhet av och som knappast kunde anses falla inom ramen för inrättningarnas verksamhet.

Kommittén har på de av försäkringsorganen anförda skälen ansett sig icke böra föreslå någon befogenhet för inrättningarna att utan införsel ut- betala sjukpenning till annan än den ersättningsberättigade. Det syfte, som en bestämmelse av detta slag skulle tjäna, torde till väsentlig del tillgodo— ses genom det föreslagna stadgandet i 19 5 2 mom. yrkesskadeförsäkrings- lagen om rätt för inrättningarna att i vissa fall utgiva ersättning eller del därav in natura.

• Sida 464
•  Original

SÄRSKILDA YTTRANDEN

1. Ledamöterna Bexelius, Birke och Hagård:

Kommittén har föreslagit en särskild lag om försäkring av företagares m. fl. barn, varigenom dessa efter anmälan skola bli skyddade för olyckor i arbetet. För vår del kunna vi ej dela uppfattningen, att det är lämpligt med en sådan särskild lagstiftning. Vi vilja föreslå, att det i olycksfallsförsäk- ringslagen nu intagna undantaget för barn borttages. Kvar skulle stå undan- tag för barn intill det kalenderår varunder de fylla 16 år. Härigenom skulle barnen falla under den automatiska försäkringen.

Till stöd för vårt förslag vilja vi anföra följande. Den nuvarande lagstiftningen, som sätter hemmavarande i föräldrarnas arbete deltagande barn i sämre ställning i förevarande hänseende än andra arbetare i husbondens kost, har alltid varit svår att nöjaktigt förklara och försvara. Krav på de hemmavarande barnens inryckande i försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen ha därför ett flertal gånger framförts i riksdagen i form av motioner och interpellationer.

Det må framhållas, att barn, som lämnat föräldrahemmet men komma hem tillfälligt och mot avlöning arbeta för föräldrarnas räkning, äro auto- matiskt försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen och anses bli det även i fortsättningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. På samma sätt äro barn, som äro sysselsatta i föräldrarnas arbete men intaga sin kost i eget hushåll, skyddade.

När på sin tid undantaget för hemmavarande barn infördes i olycksfalls- försäkringslagen åberopade bl. a. riksförsäkringsanstalten betänkligheter av organisatorisk art. Även om till en början vissa svårigheter förekommit i anslutning till denna lagändring, lära dessa i stort sett ha övervunnits. Det finnes anledning antaga, att ett införande av de hemmavarande barnen i den obligatoriska försäkringen nu icke heller skall medföra några större svårig— heter.

Kommitténs majoritet har som ett av de starkaste skälen mot att låta barnen inbegripas under den allmänna yrkesskadeförsäkringslagen anfört, att denna försäkring är automatisk. Det skulle därigenom med hänsyn till de speciella förhållandena vid dessa anförvantskap föreligga risk för att frågan om försäkringstillhörigheten ofta aktualiserades först då skadorna inträffade. Försäkringsinrättningen skall emellertid ha premier för alla, som omfattas av försäkringen. I den mån uppgifterna bleve ofullständiga,

• Sida 465
•  Original

komme kostnaderna att övervältras på dem som fullgjorde sina skyldigheter. Det vore därför angeläget, att inrättningen hade kännedom om att veder— börande omfattades av försäkringen, innan skadefallet inträffade. En för- teckning av något slag över de försäkrade behöver därför enligt majoritetens mening finnas.

Härtill må först anmärkas, att ett betydande antal barn, som arbeta hos sina föräldrar ej skulle komma i åtnjutande av försäkringsskydd, om majo- ritetens linjer följas. Det är enligt vår mening av största betydelse, att denna grupp i sin helhet beredes samma försäkringsskydd som andra arbetstagare. Vidare är att märka, att försäkringstillhörigheten skulle uppskjutas på ett icke motiverat vis för den händelse arbetet komme att påbörjas först efter mantalsskrivningen på hösten. Ett sådant barn skulle nämligen få "vänta mer än ett år, innan det bleve skyddat av den obligatoriska försäkringen. Kommittén hänvisar härvidlag till möjligheterna att taga en frivillig för- säkring. All erfarenhet visar emellertid, att en sådan försäkring i allmänhet ej tages.

Vi vilja gärna medgiva, att den av kommittémajoriteten skisserade anord- ningen kan medverka till en mera korrekt avgiftssättning och därför ur denna synpunkt kan betecknas såsom mera tillfredsställande. Det är också givet, att ett införande av företagarnas barn under den automatiska försäk- ringen skulle medföra, att en del premier icke skulle inflyta. Denna olägen— het föreligger emellertid även inom andra områden av olycksfallsförsäk- ringen. Man måste dock här mot varandra väga det administrativa arbetet med anmälningsförfarandet och upprättandet av registret samt eventuella förlusten av premier i en automatisk försäkring. För vår del tveka vi ej att förorda den automatiska linjen. Vi vilja påpeka, att det här i största ut- sträckning gäller barn till jordbrukare, och man kan utgå från att mantals- skrivningsombuden i kommunerna tämligen väl känna förhållandena i hemorten. För övrigt kan en efterdebitering ske i de fall, då ett olycksfall anmäles för en närstående, för vilken premie ej betalats —— ett förfarande, som redan nu för övrigt måste tillämpas inom försäkringen.

Därest barnen föras in under den automatiska försäkringen, bör i sam- band med mantalsskrivningen på lämpligt sätt upplysning spridas om att barnen skola upptagas som arbetstagare på mantalsskrivningsblanketten. Denna bör även tydligt ge anvisningar härom.

Även om vissa skäl kunna tala för att föreskriva ett fixt belopp såsom ersättningsunderlag för företagares barn, vilja vi för vår del förorda att lagens vanliga bestämmelser härom tillämpas jämväl på dem. I mycket stor utsträckning betalas nu avtalsenlig lön till barnen, och, även om så ej skulle vara fallet, bör det ej vara alltför svårt att vinna klarhet i vad som faktiskt utgått. Hittills har ju icke gällt några särskilda bestämmelser angående er— sättningsunderlagets beräkning för de barn, som nu omfattas av den auto- matiska olycksfallsförsäkringen.

• Sida 466
•  Original

Genom att följa vad vi här föreslagit, försvinner anledning att i viss ut- sträckning finansiera denna del av olycksfallsförsäkringen med statsmedel såsom kommittémajoriteten föreslagit.

2. Ledamöterna Bexelius och Hartmann:

När vi förordat en sådan utformning av invaliditets— och dödsfallsför- säkringen, som i betänkandet (sid—. 348) skisserats under beteckningen Alt. A., har vår ståndpunkt givetvis motiverats icke enbart av vår i be- tänkandet redovisade uppfattning om vägarna att förverkliga den allmänna sjukförsäkringen. Vårt yrkande sammanhänger även och framförallt med vår syn på angelägenheten att snarast möjligt bereda ökad trygghet mot följderna av olycksfall m. m. åt de samhällsgrupper som skulle komma in under den ifrågasatta försäkringsformen.

Det är i första hand husmödrarna och de självständigt yrkesverksamma _— jordbrukare, hantverkare, köpmän, servicemän m. fl. _ som det nu gäller. Dessa grupper äro inte endast mycket stora och för produktionen betydelsefulla, deras medlemmar äro också i sitt arbete eller i anknytning till detta utsatta för risker av sådant slag, att de endast sällan kunna eller böra bäras enbart av den enskilde och hans eller hennes familj. Den första konsekvensen av detta läge bör, anse vi, vara att statsmakterna utan onödigt uppskov bereda medlemmarna av dessa grupper en fördelaktig möjlighet att vinna ekonomisk trygghet för riskerna inom deras gärning; i syfte att förverkliga denna möjlighet erfordras en specialutredning. Den andra konsekvensen bör bli att den (sålunda vunna trygghetsmöj ligheten effektivi— seras genom obligatorisk försäkringstillhörighet; detta steg bör tagas så snart tiilräcklig erfarenhet vunnits av den frivilliga försäkringens villkor.

Ett särskilt stöd torde detta vårt betraktelsesätt vinna i det faktum att både husmödrarna och de mindre företagarna såväl formellt som, och i ännu högre grad, reellt kommit att ställas utanför eller på tillbakasatt plats i förhållande till stora delar av det sociala reformverket. Vi tänka därvid inte enbart på lagstiftningen om skyddsåtgärder, arbetstid och se- mester och på möjligheterna att bli arbetslöshets-för-säkrad, utan också på den vanliga värderingen av husmödrarnas arbetsinsats jämförd med andras. Hur förklarliga dessa brister än äro, böra de under alla förhållanden sporra lagstiftaren att söka överbrygga klyftan mellan dessa gruppers soci- ala rättigheter och andra gruppers.

Vi vilja tillägga att en lagstiftning av det slag vi .skisserat Synes oss utgöra ett steg också i riktning mot den samordning av trygghetsåbgärderna emot inkomstbortfall som socialvårdskommittén haft att eftersträva och i en rad betänkanden belyst.

• Sida 467
•  Original

Under ut-redningsarbetet ha vi haft anledning att i vissa sammanhang framföra från socialvårdskommitténs majoritets uppfattning avvikande meningar, vilka här skola i korthet angivas.

Organisation och samordning. Spörsmålet om organisation och samord- ning av sociaiförsäkringen liksom socialvården i övrigt har i enlighet med givna direktiv utgjort en central uppgift för socialvårdskommittén och hade även i nu föreliggande sammanhang bort vara föremål för övervägande. Icke minst med tanke påatt upptill c:a 75 % av samtliga olycksfall i-arbete ha högst tre veckors varaktighet skulle t. ex. en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen innebära en högst betydande förenkling av orga- nisationen. På grund av bl. a. den konstruktion som sjukförsäkringslagens sjukpenningförsäkring erhållit, har emellertid kommittén nödgats frångå sin från början intagna uppfattning om sam—ordning mellan i första hand dessa båda grenar av socialförsäkringen närmast genom att 'till sjukför— säkringen överföra de kortvariga olycksfallen. Kommittén har ansett sig förhindrad att över huvud taget upptaga frågan om' olycksfallsförsäkringens organisation och därför lämnat åt sidan detta liksom övriga problem, som sammanhänga med organisation och samordning.

För vår del ha vi ansett, att även om socialvårdskommitténs livslängd därigenom hade blivit något utsträckt, ifrågavarande spörsmål bort bliva ytterligare belysta och att förslag i enlighet med kommitténs ursprungliga inställning åtminstone borde ha skisserats. Då så icke kunnat ske, ha vi måst åtnöja oss med den allmänna deklaration, som kommittén ansett sig bö'ra göra i mi-ssivskrivelsen. Vi vilja emellertid som vår bestämda mening uttala, att, innan lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft och övriga aktuella förslag på socialvårdens område genomföras, måste frågorna om samordning och rationell organisation på allvar upptagas och bringas till lösning.

Sjukpenningskalan. Vår uppfattning om den ersättning, som den vid olycksfall i arbete skadade bör erhålla, är, att ersättningen bör vara ur social synpunkt tiilfredsställande avpassad, men att den samtidigt bör vara så avvägd, att den står i bestämt förhållande till och icke bör överskrida den skadades vanliga inkomster vid tiden för olycksfallet. Med hänsyn till de konsekvenser, som en överförsäkring medför, och erfarenheterna under den senaste tiden på olycksfallsförsäkringens område —— speciellt den kraf— tigt ökade skadefrekvensen — ha vi beträffande sjukpenningskalans utform— ning velat gå fram försiktigare än kommitténs majoritet.

Det 'av kommittén som alt. 1 betecknade förslaget har därför av oss för- ordats som grundval för sjukpenningskalans avvägning. Vissa ändringar böra göras i de lägsta och högsta klasserna. I de lägsta klasserna bör klassbredden, !lik-som enligt majoritetens förslag. minskas med hälften, och

• Sida 468
•  Original

vidare bör det enligt vårt förmenande ske en utbyggnad nedåt. Genom sist- nämnda anordning .förebygges icke endast en eljest för ifrågavarande grup- per hotande överförsäkring utan man vinner även en önskvärd administra— tiv förenkling. En särskild sjukpenningskala, som kommitténs majoritet icke kunnat undvika, då det gäller ungdom under 18 år, åldringar samt varaktigt och höggradigt invalida personer, blir överflödig. I skalans övre del böra klassbredderna ökas på motsvarande sätt som enligt majoritetens förslag. Med de nämnda ändringarna av alt. 1 erhålles följande skala:

Den försäkrade sammanlever med Den försäkrade sammanlever ej med hustru eller (och) har hemmavarande hustru och har ej hemmavarande barn barn eller adoptivbarn under 16 år eller adoptivbarn under 16 år Den i 12 5 omförmälda . ' . Den i 12 5 omförmälda . . årliga arbetsförtjänsten Sjulxpjennmgens årliga arbetsförtjänsten Sjukpenningens . elopp . belopp uppgar uppgå" till men ej till till men ej till , _ kronor kronor kronor kronor kronor kronm — 1 350 3: — — 1 500 3: — 1 350 1 620 3: 50 1 500 1 800 3: 50 1 620 1 890 4: — 1 800 2 100 4: —— 1 890 2 160 4: 50 2 100 2 400 4: 50 2 160 2 430 5: — 2 400 2 700 5: —— 2 430 2 700 5: 50 2 700 3 000 5: 50 2 700 2 970 6: —— 3 000 3 600 6: — 2 970 3 510 7: —— 3 600 4 200 7: — 3 510 4 050 8: —— 4 200 4 800 8: —- 4 050 4 590 9: -— 4 800 5 400 9: — 4 590 5 130 10: — 5 400 6 060 10: — 5 130 5 730 11: — 6 060 6 720 11: — 5 730 6 330 12: — 6 720. 7 380 12: — 6 330 6 930 13: — 7 380 8 040 13: — 6 930 7 530 14: — 8 040 8 700 14: _ 7 530 8 130 15: — 8 700 — 15: — 8 130 8 730 16: — 8 730 — 17: ——

I tabell å sid. 413 jämföras veckosjukpenningarna enligt ovanstående skala med veckolönerna i resp. klass efter källskatteavdrag enligt tab. V: 10 och IV: 18.

Karenstid. För en så betydelsefull del av socialförsäkringen, som olycks- fallsförsäkring-en utgövr, är det av stor vikt, att regler och bestämmelser äro enkla och, så vitt möjligt är, enhetliga. Detta underlättar arbetet med för- säkringens handhavande hos enskilda och myndigheter samt medverkar till att hos medborgarna skapa insikt om och förståelse för verksamheten. Då kommittén vidgat möjligheterna för anslutning av nya grupper och i övrigt utökat förmånerna inom densamma, har man samtidigt i en del fall infört vissa anordningar, som verka begränsande. Närmast har detta skett genom att införa karenstid. Dennas längd har därvid icke kunnat göras lika för berörda grupper. Sålunda har för hemarbetare (sid. 103) föreslagits en

- -.... Jmkå .i.__.1.___

• Sida 469
•  Original

Sjuk- Lägsta och högsta veckolön efter källskatteavdrag penning _ . per Gift man utan barn Oglft person utan barn vecka Tab. V:10 Tal). lV:18 Tab. V:10 Tab. 1V218

21: _ _ 24: 96 _ "_3: 96 _ 26: 85 _ 25:85 24: 50 24: 96 _ 30: 15 23: 96 — 29: 15 26: 85 _ 32: 61 25:85 _ 30:61 28: _ 30: 15 _ 34: 34 29: 15 _ 32: 34 32:61 _ 36: 38 30:61 _ 34: 38 31: 50 34: 34 _ 38:54 32: 34 _ 36: 54 36: 38 _ 41: 15 34: 38 _ 38: 15 351 _ 38:54 _ 43:73 36: 54 _ 40: 73 41: 15 _ 46: 92 38:15 _ 43:92 38: 50 43: 73 _ 47: 92 40: 73 _ 44:92 46: 92 _ 50: 69 43:92 _ 47: 69 42: _ 47: 92 _ 53: 11 44: 92 _ 49: 11 50: 69 _ 59: 23 47: 69 _ 55: 23 49: — 53:11 _ 61: 50 49:11— 57:50 59: 23 _ 67:77 55:23 _ 62:77 56: _ 61: 50 _ 68: 88 57:50 _ 64: 88 67: 77 _ 76: 30 62:77 — 70:30 63: _ 68: 88 _ 77: 27 64: 88 _ 71: 27 76:30 _ 85:84 70: 30 _ 79:84 70: _ 77: 27 — 85: 65 71:27 _ 79:65 85:84 _ 94:54 79:84 _ 87: 54 77: — 85: 65 _ 94: 19 79: 6F _ 87: 19 94:54 _ 104: 23 87:54 _ 96: 23 84: _ 94: 19 _ 103: 73 87: 19 _ 95: 73 104: 23 _— 111: 92 96: 23 _ 103: 92 91: _ 103: 73 _ 112: 27 95:73 _ 104: 27 111: 92 — 121: 62 103: 92 _ 112: 62 98: _ 112: 27 _ 121: 81 104: 27 _ 112: 81 121: 62 — 130: 31 112: 62 _ 120: 31 105: _ 121: 81 _ 129: 35 112: 81 _ 119: 35 130: 31 _ 120: 31 _ 112: _ 129: 35 _ 138: 88 119: 35 _ 127: 88 119: _ 138: 88 _ 127: 88 —

karenstid av 14 dagar, för yrkeselever i vissa fall (sid. 145) 14 dagar, vid vissa yrkessjukdomar (sid. 226) 28 dagar, samt för skolbarn och andra studerande (sid. 377) 90 dagar.

Vi ha ansett, att en dylik differentiering av karenstiden bör undvikas och att för gruppen hemarbetare anordningen i övrigt icke heller är moti— verad.

Frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. I fråga om den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete ha vissa förändringar föreslagits. Hittills gjorda erfarenheter från försäkring av frivillig karaktär inom den samhälleliga vsocialförsäkringens ram giva vid handen, att man knappast kan räkna med någon större anslutning till en dylik anordning. Den upp- läggning, som kommittén givit denna detalj, kan emellertid medföra en för- ändring :i detta avseende genom organisationernas ingripande. Vi ansluta oss av praktiska skäl till den ståndpunkt, som kommitténs sakkunniga, herrar Hedenström och Östrand intagit, då de föreslagit, att frivillig för- säkring skall vara bunden till samma försäkringsinrättning, som med— delar den obligatoriska försäkringen.

Regressräit. I fråga om regressrätten ha vi anslutit oss till den mening, som kommitténs sakkunnige, herr Hedenström, uttalat i sitt särskilda yttrande. (Se nedan.)

4. Ledamöterna Birke, Hagård, Hartmann och Nordgren:

V'i instämma helt i kommitténs uttalande (å sid. 242) om angelägenheten »att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke förlora sitt

• Sida 470
•  Original

realvärde», en princip som kom (till uttryck redan i kommitténs betänkande med förslag till ny folkpensionslag. Däremot kunna vi inte dela kommitté- majoritetens uppfattning, att realiserandet av denna princip skulle för yr- kesskadelivräntornas del behöva hänskjutas till ett större sammanhang än yrkesskadornas.

Den avgörande synpunkten på frågan om' upprätthållandet av löpande livräntors realvärde bör, enligt vår mening, vara följande. En yrkesskadad, som drabbats av en bestående och väsentlig ned-sättning av sin arbetsför- måga, är i behov av ett köpkraftstillskott som inte tål nämnvärd värde- minskning, om den standard som statsmakterna til'lförsäkrat honom verk- ligen skall kunna upprätthållas. Den sålunda erforderliga standardgarantin kan näppeligen ges i annan bindande form än en automatisk indexregle- ring. Först sedan denna grundläggande garanti åstadkommits. anmäler sig här, liksom beträffande andra pensioner, önskemålet att giva förmåns- tagarna del också av sådan allmän standardförbättring som kan inträda sed-an förmånen börjat utgå.

Att tillämpa den 'av oss anförda huvudsynpunktuen på livräntetagare en- ligt OL och anslutna eller ersättande författningar är ett rättvisekrav, som enligt vår mening i hög grad skärpts genom tvenne på senare år genom- förda reformer, nämligen 1950 och 1951 års lagstiftning om indextillägg på folkpensioner samt 1950 års lagstiftning om ersättningstillägg på äldre yr- kesska-delivräntor. Den förra lagstiftningen har angivit metoden för den indexreglering vi efterlysa, och den senare har lagt en användbar grund för ändamålet. I båda fallen har vidare statsmakterna åtagit sig att bestrida kostnaderna! direkt med statsmedel, en finansieringsform som under rå— dande förhållanden uppenbarligen måste anlitas också för den reform vi avse.

När vi, trots detta, icke ansett oss kunna direkt påyrka en sådan kom- plettering av kommittéförslaget att en indexreglering av livräntorna skulle genomföras i omedebart sammanhang med övriga reformförslag, så har detta sin orsak i behovet av vissa kompletterande utredningar. Dessa bör, enligt vår mening, förutom på de lagst'iftnings- och utbetalningstekniska spörsmålen, främst inriktas på frågorna vid vilken undre invaliditetsgrad indextilläggen bör inträda, samt huruvida de skola omfatta också ålders- pensionärerna enligt folkpensionslagen, ävensom vissa anhöriga till genom yrkesskada omkommen person. För det slutliga ståndpunktstagandet härvid- lag vlär det också kunna bli av betydeISe till vilka resultat den pågående folkpensionsrevisionen kan komma att leda.

Med hänvisning till det anförda finna vi det angeläget att frågan om indextillägg å livräntor enligt OL och anszluutna eller ersättande författ— ningar snarast möjligt måtte föras fram till lösning genom en special— utredning. '

• Sida 471
•  Original

Enligt vår uppfattning är det från samhällelig synpunkt angeläget, att alla medborgare beredas det skydd, som med hittillsvarande konstruktion av olycksfallsförsäkringen i stort sett har kommit enbart löntagarna till del. En sådan utvidgning av hithörande lagstiftning skulle också medföra avsevärda praktiska fördelar, eftersom det icke skulle bli nödvändigt att såsom hittills lägga ned stor administrativ möda på att få klarlagt om skadan bör anses ha inträffat under arbete för annans räkning, om veder— lag utgick för arbetet o.s.v. En dylik förenkling av förvaltningsapparaten skulle säkerligen vara av icke ringa betydelse från kostnadssynpunkt. För att försäkringen och de därtill anknutna ersättningsanordningarna skola kunna utvecklas i den riktningen att, såsom målet enligt vår mening bör vara, alla medborgare beredas ett likvärdigt skydd, torde finansieringen få åtminstone i huvudsak omläggas till likhet med vad som tillämpas inom de moderna folkförsäkringarna. Genom vilka etapper man bör närma sig målet kan i detaljer diskuteras; huvudsaken är att man inte förlorar ur sikte kraven att socialförsäkringen bör göras dels så allmän, dels så en- hetlig som förhållandena vid varje tidpunkt medgiva.

6. Ledamöterna Höjer, Persson och Pettersson:

Kommittén föreslår att ifråga om rätt till livränta kvinna, som samman- levde under äktenskapsliknande förhållanden med den genom olycksfall i arbete avlidne mannen, skall vara jämställd med änka under förutsätt— ning, att hon har barn med honom eller vid tiden för dödsfall—et var havande med barn til-l honom. Däremot har kommittén icke velat föreslå mot- svarande rätt för trolovad. I sistnämnda avseende kunna vi icke dela kommitténs mening. Trolovning innebär att löfte om äktenskap givits. Kan kvinnan visa, att så varit fallet och att trolovningen bestod vid döds- fallet och är därjämte villkoret om barn uppfyllt, är det skäligt, att hon jämställes med änka. Enligt kommitténs förslag uteslutes trolovad till och med i det fall att lysning ägt rum men dödsfallet inträffar, innan äkten- skapet hinner fullbordas. Mot vårt förslag invändes måhända att det, om lysning ej ägt rum, kan vara svårt att få tiltfredsställand-e utrett om den avlidne var trolovad vid dödsfallet. Man får emellertid betänka, att hela antalet fall av detta slag enligt vad vi inhämtat av sakkunnig ej kan antagas uppgå till mer än några tiotal om året. Av dessa äro säkerligen fler- talet alldeles klara och de mera svårutredda och tveksamma fallen torde sålunda vara få till antalet. Administrativa skäl kunna därför ej åberopas ' mot Vårt förslag.

Enligt kommitténs förslag skall villkoret om barn i här ifrågavarande fall innebära att kvinnan skall ha barn eller vara havande med barn till den avlidne. Om barn funnits men avlidit före fadern erhåller alltså kvin-

• Sida 472
•  Original

nan icke livränta. Vi dela kommitténs uppfattning såtillvida att barnvill- koret bör upprätthållas men anse det vara ovidkommande om barnet Vid tillfället ifråga lever eller icke. Det kan icke vara rimligt, att om kvinnan och mannen levt samman i kan-ske 20 å 30 år under äktenskapsliknande förhållanden och haft ett eller flera barn, så skall den omständigheten, att barnet eller barnen avlidit kanske vid vuxen ålder, [avskära kvinnan från den rätt till livränta som hon eljest skulle äga. Barnvillkoret bör därför såväl i avseende på sammanl-evnad-sfallen som trolovningsfallen utformas så, att det är uppfyllt, om parterna haft barn med varandra.

I överensstämmelse med ovanstående föreslå vi följande lydelse av 11 5 2 mom. punkt 4:

4) kvinna, som har eller haft barn med den försäkrade eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom och som vid samma tid— punkt var trolovad med honom eller sammanlevde med honom under äkten- skapsliknande förhållanden.

7. Ledamöterna Höjer, Persson och Wangson :

Socialvårdskommittén har övervägt, huruvida lagen om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador bör avse icke enbart skador i arbete utan även skador utom arbete, men majoriteten har stannat för att sagda försäkring bö-r begränsas till skador i arbete. Vi anmäla i detta avseende avvikande mening och få till stöd för vår uppfattning anföra följande.

Gränsdragningen mellan olycksfall i och olycksfall utom arbete erbjuder stora vanskligheter. På vilket sätt gränsen än drages blir resultatet ej sällan obegripligt för den stora allmänheten. Avgörandena i vissa fall bli — och måste bli — subtila och göra lätt intryck av kineserier (jfr kap. IV). Det är under dessa förhållanden verkligt angeläget att så långt sig göra låter komma ifrån försäkringens begränsning till skador ådragna i arbetet. Kommittén har i detta syfte föreslagit vissa åtgärder för att öka anslut- ningen till den frivilliga utomarbetsförsäkringen. Man bör emellertid enligt vår mening om möjligt icke stanna vid detta när fråga är om att draga in . nya grupper i försäkringen. I den mån själva yrkesskadeförsäkningslagen utvidgas låter det sig av flera skäl knappast göra att låta försäkringen för de nya grupperna gälla även utom arbete. Om däremot för dem ordnas för- säkring genom en speciallag ställer sig saken annorlunda.

Kommittén har föreslagit att — tidigast i samband med den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande _ en särskild olycksfallsförsäkring (in- validitets- och dödsfallsförsäkring) skall genomföra-s för självständiga före- tagare m. fl., vilken i huvudsak skall vara frivillig men dock obligatorisk för de personer, vilka arbeta för en familjemedlems räkning och äro un- dantagna från yrkesskadeförsäkringsl-agens skydd. Denna försäkring före— slår kommittén — och härvidlag äro vi på grund av det förut anförda helt

• Sida 473
•  Original

ense med majoriteten _ skall omfatta skador såväl i som utom arbete. Emellertid har kommittén funnit att beträffande företagares m. fl. hemma- varande barn det är angeläget att utan att avvakta sjukförsäkringens ikraft- trädande genom en provisorisk lagstiftning (speciallag) obligatoriskt för- säkra dem för olycksfall, men har föreslagit att försäkringen skall avse endast skador i arbetet. Vi finna majoriteten-s ståndpunkt i sistnämnda avseende olycklig och inkonsekvent och hänvisa dels till vad ovan anförts, dels till vad som anföres i betänkandet på sid. 368 f.

Såsom å sistnämnda plats i betänkandet uttalas böra premierna till nu ifrågavarande försäkring hållas på samma nivå som i den ordinarie för- säkringen. Om den får omfatta skador utom arbete måste förmånerna därför i något eller några andra avseenden inskränkas, vilket lämpligen sker genom att en karenstid på 14 dagar införes samt livräntorna vid låga invaliditetsgrader i viss mån reduceras.

Vi föreslå sålunda att lagen om försäkring au företagares m. fl. barn för vissa skador i nedan angivna delar får följande lydelse:

35.

Försäkring enligt denna lag gäller jämväl utom arbete för den anmäl- ningsskyldiges räkning.

45.

Den som i arbete använder eget barn, som icke är försäkrat enligt 2 $ 2 mom., äger för barnet taga frivillig försäkring enligt denna lag för skador. som avses i sagda lagrum, och för skador till följd av olycksfall utom ar- bete. Va—d nedan i denna lag sägs om anmälningsskyldig person gäller jäm- väl den, som tager frivillig försäkring.

85.

Sjukpenning utgår icke för tid före den femtonde dagen efter olycks- fallsda—gen.

95.

Livränta vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst en men mindre än tre tiondelar utgör för år räknat ett mot graden av nedsättningen sva- rande belopp av den skadades årliga arbetsför-tjänst, minskat med en tolftedel av denna.

10 5.

Ersättning enligt denna lag utgår ej för tid, då rätt till ersättning i an- ledning av skadan föreligger på grund av obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen; ej helleri den mån ersättning, som motsvarar

• Sida 474
•  Original

ersättning enligt denna lag, utgår på grund av frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller om skadan omfattas av militärersättnings— förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) eller förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänst- göring i civilförsvaret.

11—14 åå = resp. 9—12 åå i majoritetsförslag—et.