SOU 1951:25

Socialvårdskommitténs betänkande

sade att myndigheterna som regel varit benägna att giva arbetstagarbe- greppet en vidare innebörd allteftersom lagstiftningen i fråga haft ett star- kare betonat socialt syfte.

Statsrådet Möller, som i propositionen föreslog lagstiftningsåtgärder in- om arbetsfredslagstiftningens ornråde, berörde även spörsmålet om utvidg- ning av tillämpningsområdet av övriga av socialstyrelsen i dess utredning berörda lagar. Statsrådet anförde därutinnan, att han utan att i princip ställa sig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken närmast skulle avse arbetstagarbegreppet enligt OL, semesterlagen och 17 kap. 4 & handelsbal- ken, likväl ansåge att utvidgningen icke för det dåvarande borde äga rum.

Såsom skäl för detta ståndpunktstagande beträffande olycksfallsförsäk- ringslagen anförde statsrådet Möller, att denna lag, vilken vore under överarbetning, redan enligt praxis omslöte stora grupper av de ifrågava- rande uppdragstagarna.

Statsrådet Möller uttalade sin anslutning till den mening i fråga om till- lämpningen av semesterlagen , varåt semesterkommittén enligt ovan givit uttryck och anförde därvid bl. a.:

I samband härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagar- begreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan erfarenheterna från den kommandle tiden inhämtats bör, därest det visar sig erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.

Beträffande 17 kap. 4 & handelsbalken anförde statsrådet Möller, att det frågekomplex, som innefattades i nämnda lagbestämmelse, vore föremål för utredning inom justitiedepartementet, varvid även föreliggande spörs- mål torde bli föremål för uppmärksamhet. Någon lagändring i nu föreva- rande sammanhang förordades därför ej. Statsrådet förklarade sig emel- lertid icke kunna underlåta att påpeka, att ej heller det å allmänna civil- rättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet kunde antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat; jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bl. a. under inflytande av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.

I anledning av påpekanden från arbetsdomstolens ordförande och FR angående socialstyrelsens terminologi: uppdragstagare och uppdragsgivare, anförde statsrådet Möller följande: "

I det föregående har jag, i likhet med vad som skett vid den tidigare behand- lingen av dett-a lagstiftningsäruen'de, betecknat ifrågavarande yrkesutövare såsom uppdragstagare. Med denna benämning torde emellertid enligt sedvanlig juridisk terminologi närma—st avses sådana sysslomän eller ombud, som behandlas i 18 kap. handelsbalken ; dessa intaga regelmässigt en mer eller mindre markerad för- troendeställning. Enligt allmänt språkbruk plågar åter med uppdrag avses mera

tillfälliga eller mindre omfattande uppgifter. Med hänsyn härtill synes benäm- ningen icke böra användas i lagtexten för att angiva de nu avsedda yrkesgrup- perna.

Vid 1945 års riksdag framlades genom proposition nr 273 förslag till lag om semester. Detta förslag innebar, såvitt gällde de 5. k. beroende upp- dragstagarna, ej någon utsträckning av tillämpningsområdet i förhållande till 1938 års semesterlag. I utlåtande (nr 59) över propositionen och en väckt motion (11:684), vari föreslogs, att vid lagens tillämpning de be- roende uppdragstagarna skulle anses som arbetstagare, förklarade sig andra lagutskottet bl. a. ej finna skäl att då föreslå riksdagen att frångå den sak— liga ståndpunkt, som riksdagen för endast kort tid sedan intagit i denna fråga. Utskottet fortsatte:

Om utskottet således icke kan tillstyrka bifall till ifrågavarande motion, vill emellertid utskottet instämma i semesterkommitténs uttalanden angående ar- betstagarbegreppets innebörd. Även enligt utskottets uppfattning tala starka skäl för att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalar- na äger tillämpning eller -som eljest utför sitt arbete under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare och att i följd därav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare _ och därmed pliktig svara för semesterförmånen —— i förhållande till icke blott körarna utan även till de huggare, vilka deltaga i arbetet. Motsvarande betraktelsesätt torde även kunna tjäna till ledning vid be- dömandet av andra frågor på hithörande område.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Den ovannämnda utredningen rörande 17 kap. 4 å handelsbalken ut— fördes av byggnadsborgenärsutredningen, som den 10 september 1946 av- gav betänkande med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbeten-es lönefordran m. .m. (SOU 1946:62). Enligt den föreslagna lagen skall "så— som arbetstagare enligt lagen anses även den som utan att anställnings- förhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en ar- betstagares till arbetsgivaren. Viss omformulering av 17 kap. 4 & handels- balken föreslogs, men med denna omformulering avsåg utredningen icke någon utvidgning beträffande de personer, de grupper av anställda, som skulle åtnjuta förmånsrätt enligt lagstadgandet. Förslaget har hittills icke föranlett lagstiftning.

I motionen 1949: II: 43 anföres bl. a. följande. Även om på olycksfallsförsäkringens område arbetstagarbegreppet givits en vidare omfattning än det civilrättsliga arb—etstag-arbegreppet, vore dock alltjämt stora kategorier beroende uppdragstagare utestängda från det skydd, denna lag- stiftning .erbjöde. Det hade t. ex. hänt, att en provis-ionsavlönad handelsresande, som under mer än 10 års tid representerat en och samma firma samt av denna betraktats som anställd och semesterberättigad, vägrats ersättning vid inträffat svårt olycksfall under motivering, att vederbörande vore att anse som självständig

företagare. Det funnes starka skäl för statsmakterna att till ledning för social- vårdskommittén uttala sig för ett socialt sett bättre avvägt arbetstagarbegrepp än det som för närvarande gällde inom olycksfallsförsäkringen.

På grund av oklarheten rörande arbetsrättslagstiftningens tillämpningsområde en oklarhet som befrämjats av oenhetlig och tillkrånglad rättstillämpning — ha de de beroende uppdragstagarna kommit att intaga en av otrygghet präglad mellanställning mellan arbetstagare och självständiga företagare. Ehuru socialt och ekonomiskt jämförbara med arbetstagare i gemen och icke med självständiga företagare, erhölle de i mångt och mycket icke det skydd i socialt hänseende som komme de förra till del.

I yttrande över motionen anförde socialstyrelsen beträffande frågan i vad mån uppdragstagare genom avtal tillagts förmåner, som avsåges i motio- nen, att i åtskilliga fall kollektivavtal upprättats, innefattande bestämmel- ser, som otvetydigt klargjorde, att båda parterna avsett att betrakta upp- dragstagarna såsom anställda. Styrelsen redogjorde för ett stort antal kol- lektivavtal, i vilka intagits bestämmelser i ett eller flera av följande hän- seenden: semesterrätt, löneförmåner vid sjukdoms- eller olycksfall, skyl- dighet för uppdragsgivaren att bekosta och vidmakthålla kollektiv olycks- fallsförsäkring för uppdragstagarna. Av redogörelsen fann socialstyrelsen framgå, att 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen berett vissa möj- ligheter för de beroende uppdragstagarna och deras organisationer att hävda sig.

Socialstyrelsen åberopa-de i yttrandet d-e växlande förhållanden, som råd— de på olika arbetsområden, där beroende uppdragstagare vore verksamma, samt fortsatte:

Ej minst på grund härav framstår det som utomordentligt svårt att i lag be- stämma de ytterligare grupper yrkesutövare, som den sociala s—kyddslagstiftningen, på »sätt i motionen ifrågasatt-s, skulle komma att omfatta. Då tillämpningsområdet för arbetsfredslagstiftningen år 1945 vidgades, ernåddes icke någon klar defini- tion av de ytterligare grupper yrkesutövare, som åsyftades, utan överläts åt rätts- praxis att närmare bestämma detta. På nämnda lagstiftningsområde torde emel- lertid en klar och entydig legal definition ej vara fullt så nödvändig som på den sociala skyddslagstiftningens, där det gäller att tillförbinda ett stort antal en- skilda uppdragsgivare att fullgöra vissa prestanda, särskilt utgivandet av semester- lön i förhållandet till en individuell motpart.

Sveriges Skogsägareförbund uppgav, att uppdragstagare av det slag, som i motionen avsåges, vilka sålunda formellt skulle 'i viss mån framstå som egna företa-gare men vilka i realiteten vore att anse som arbetare åt ar— betsgivaren, numera förekomme i relativt ringa omfattning inom Skogsbru- ket. Förr kunde till denna kategori i det norrländska skogs-bruket samt i Dalarna hänföras de 5. k. körarna, vilka åt arbetsgivaren åtoge sig både huggning och körning på ackord .av de utstämplade träden samt för dessa arbe'tens utförande självständigt anställde och avlönade sina medhjälpare, huvudsakligen huggare. Denna anställningsform vore nu praktiskt taget

helt övergiven. Enligt de kollektivavtal, som under en följd av år träffats rörande skogsavverkning-arna i Norrland och Dalarna, vore huggnings- och körningsarbetet numera helt skilt. Såväl huggare som körare antoges var för sig och avlönades var för sig direkt av arbetsgivaren.

Förbundet anförde vidare bl. a. följande: Som en följd av de under senaste decennierna alltmer ökade lastbilskörningar— na av skogsprodukter har antalet lastbilsägare (-åkare) och deras medhjälpare (lastkarlarna) tilltagit i det svenska skogsbruket. Lastbilskörarna äro emellertid att betrakta som entreprenörer och sålunda självständiga företagare med varie- rande körningsuppdrag av olika slag. Enligt förbundets mening är emellertid denna kategori icke uppdragstagare av det slag som i motionen avses.

Förbundet vill även framhålla, att, synnerligast för södra Sveriges vidkom- mande, fall kunna inträffa, då det uppenbarligen skulle leda till orimliga konse- kvenser att låta envar, som åtager sig skogsarbete åt annan, framstå som anställd arbetare hos denne och därför komma i åtnjutande av semesterlagens förmåner. Om en godsägare, lantbrukare eller direktör för lastbilsföretag, vilken har hos sig fast anställda arbetare med löneförmåner enligt kollektivavtal och semester- rätt, låter sina arbetare utföra skogskörningar av olika slag åt en skogsägare, kan det icke vara rimligt att god-sägaren—lantbrukaren-lastbilsdirektören skall erhålla rätt ,till semesterförmåner från arbetsgivaren. Förbundet har velat framhålla detta för att visa, att det är en mycket vansklig bedömningsfråga att avgöra, var gränsen går mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare.

Arbetstidsutredningen påpekade (betr. semsterlagen), att om den ifråga- satta lagstiftningen genomfördes, med all sannolikhet ett betydande antal tvister skulle uppkomma samt att de mycket skiftande förhållandena skulle medför-a, att betydelsen av varje domstolsavgörande ur prejudikatsynpunkt torde bli förhållandevis begränsad.

Svenska Arbetsgivareföreningen anförde bl. a. följande: Det skall icke förnekas, att det råder oklarhet rörande arbetstagarbegreppets innebörd i olika fall. Denna oklarhet beror emellertid främst på att begreppet icke är entydigt bestämt i lag. Detta är ett förhållande, som icke torde kunna ändras annat än i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal. Trots att klarhet sålunda ej råder, kan man likväl säga, att det genom myndigheternas praxis uppnåtts en värdefull stadga. Föreningen hyser icke någon tvekan om, att ett genomförande av de åtgärder motionären avser, skulle medföra en avsevärd försämring, då det gäller klarheten på detta rättsområde. Att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar avgöra, när en person, som utan att anställningsför— hållande föreligger utför arbete för annans räkning, till denne intager en bero- ende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, skulle komma att möta utomordentligt stora svårigheter. Man måste beakta, att dethär gäller ett område, som centralt griper in i de enskilda parternas rättsför— hållande. En obestämd krets av personer skulle föras in under lagarnas tillämp— n'ingsområd-en eller i allt fall anse sig falla under dess områden. Någon bestämd gräns skulle icke kunna dragas.

Arbetsgivareföreningen framhöll vidare, att oklarheten skulle ytterligare öka genom att tvistigh-eterna i skilda fall skulle komma att avgöras av olika myndigheter. Riskerna vore avsevärda för att praxis bleve o-enhetlig.

Föreningen påpekade, att den i motionen åsyftade ändringen skulle in- ntebära en brytning mot den grundprincip i OL, som läge däri, att såsom arbetare ej ansåges den, som utförde arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämdes.

Landsorganisationen ifrågasatte _— med hänsyn till de uppenbara svå- righeter, som förelåge för en avgränsning av de beroende uppdragstagarna från uppdragstagarna i övrigt —— om det över huv-ud vore tekniskt möjligt att genomföra en legal utvidgning av semesterrätt-en för den beroende grup- pen.

Beträffande OL framhöll Landsorganisationen, att skyddet enligt denna lag utsträckts att omfatta vissa grupper uppdragstagare. De principer, efter vilka detta skett, vore oklara, och det skulle självfallet var-a av värde, om de kunde ges en bättre precis—ering. Uppgiften borde ankomma på social- värdskommittén.

I yttrande över motionen anförde socialvårdskommittén bl. a. följande:

I samband med den inom socialvårdskommittén pågående allmänna översynen av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén att fullgöra ett flertal särskilda ut- redningsuppdrag angående utvidgning av försäkringen till kategorier, som nu stå utanför densamma. Vid den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande komma dessa kategorier —- självständiga yrkesutövare, s. k. hemarbetare, arbetsgivares hemmavarande barn, m. fl. — att erhålla rätt till Sjukhjälp även vid olycksfall under yrkesarbete utan att de behöva erlägga några särskilda avgifter härför. Vid sina preliminära överväganden av frågan om olycksfallsförsäkring för dylika grupper har kommittén funnit det böra undersökas, om sjukförsäkringen för dem lämpligen kan utbyggas med ett kompletterande försäkringsskydd för invaliditet och dödsfall.

De olika spörsmålen angående utvidgning av den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen har kommittén ansett icke böra upptagas till bedömande innan ståndpunkt kan tagas till ovannämnda fråga angående en till sjukför- säkringen anknuten olycksfallsförsäkring, som eventuellt kan göras öppen för alla.

Utskottet anförde i sitt utlåtande 1949: 17 bl. a. följande.

Det vore uppenbart, att den skillnad beträffande arbetstagarbegreppet, som förelåge de olika lagstiftningsområdena emellan, vore ägnad att skapa bristande klarhet och reda och att därigenom kunde vållas olägenheter. Utskottet delade emellertid helt den uppfattning, som socialstyrelsen givit uttryck åt i sin ovan— nämnda utredning, näm-ligen att det med hänsyn till de olika lagarnas skilda syften icke .torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande skäl funnes att utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl de beroende uppdragstagarna. Utskottet funne det därför icke kunna ifrågakomma att, såsom i motionen yrkats, till generellt övervägande upptaga frågan om ut- sträckning av tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning. OL vore föremål för en allmän översyn inom socialvårdskommittén. Det torde kunna för- väntas, att de synpunkter, som åberopats till stöd för det i motionen framställda yrkandet, såvitt avsåge denna lag, komme att av kommittén upptagas till skär- skådande. Att riksdagen skulle utan att avvakta resultatet av kommitténs över-

väganden fatta ståndpunkt till frågan om en utsträckning av OLs tillämpnings— område kunde enligt utskottets mening icke vara lämpligt. Av de i ären-det avgivna yttrandena måste anses framgå. att efter 1945 betydande grupper av de beroende uppdragstagarna avtalsvägen blivit tillförsäkrade bl. a. rätt till semester. Det syntes, som om dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna möjlig— gjorts eller i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda ändringarna i arbetsfredslagstiftningen.

Yrkandet i motionerna 1950:I:172 och 11:206 grundades på riksdag-ens (andra lagutskottets) ovan citerade uttalande rörande skogskörarna Vid antagandet av»1945 års semesterlag samt en nyligen meddelad dom, en- ligt vilken HD fastställt hovrättens beslut att (tre) icke kollektivavtals- bundna skogskörare icke voro att anse som arbetstagare enligt semester- lagen (N. J. A. 1949 s. 768). Trots det generella yrkandet i motionerna hän- förde sig motiveringen i dem enbart till semesterlagen.

I andra lagutskottets utlåtande över motionerna antecknades ur före- dragningspromemorian i det i dem åberopade rättsfallet följande angående skogskörarnas ställning:

»I Norrland ske skogsavverkningarna i stor utsträckning på så sätt att skogs- köraren (ofta en bonde eller arrendator) åtager sig att mot viss betalning avverka en viss skogstrakt. I åtagandet ingick tidigare —- mestadels såsom ett villkor i avtalet att skogsköraren skulle själv anställa och avlöna de huggare som erford- rades. Själva körarbetet utför skogsköraren själv, understundom med biträde av lejd arbetskraft. I mellersta Sverige plägar skogsköraren endast åtaga sig körslor- na, medan virkesägaren själv svarar för thuggningen. Sedan de i skogsbruket anställda arbetarna och arbetsgivarna alltmer organiserat sig, träffades 1936 en överenskommelse (Norrlandsöverenskommelsen) mellan å ena sidan Domänsty- relsen och ett stort antal norrländska skogsbolag (sedermera Föreningen Skogs- arbeten) och å andra sidan Svenska Skogs- och Flottningsarbetarförbundet och Riks-förbundet Landsbygdens Folk (RLF) angående den ordning som skall iakt- tagas vid kontraktering av vinteravverkningsarbeten. 1940 efterträddes denna överenskommelse av en ny sådan av huvudsakligen samma innehåll som den tidigare. —— Arbetsdomstolen har i en dom (1942 nr 88) uttalat att Norrlands— överenskommelserna utginge från att skogsköraren vore att betrakta såsom en entreprenör samt att Norrlandsöverenskommelserna icke åstadkommit någon för- . ändring härvidlag. Sedan avverkningssäsongen 1942—43 har Norrlandsöver- cnskommelsen ersatts med ett mellan sam-ma parter träffat kollektivt s. k. ram- avtal (numera årligt) för skogsbruket i Norrland och Dalarna, innehållande all- männa bestämmelser till lokala arbets- och löneavtal om skogsarbeten m. m. De lokala arbets- och löneavtalen som upprättas särskilt för Skogs- och Flottnings- arbetarförbundet (i dessa avtal regleras såväl körnings- som huggningsarbetet) och särskilt för RLF (i dessa avtal regleras allenast körningsarbetet) — upp- taga föreskrifter om arbetstid och detaljerade prisbestämmelser. Enligt ramav- talets allmänna bestämmelser —— vilka äro tillämpliga å alla under avtalet lydande personer som sysselsättas med i avtalet avsett arbete skall för vinteravverk- ningsarbete upprättas kontrakt med respektive körare, kontraktstagaren anskaffa enforderlziugt antal huggare och i förhållande till huggarna intaga förmansställning i allt vad avser samarbetet mellan honom och huggarna, såvida arbetsgivaren ej

l i | |

föiredrager att själv anskaffa huggare och utöva den tillsyn som åvilar köraren, samt att i förmansställningen skall ingå bland annat skyldighet att i mån av full- gjtort arbete verkställa utbetalning av lön till huggarna eller utfärda sådana amvisningar, att huggarlön kan utbetalas direkt till dessa. Ramavtalet innebär i förhållande till Norrlanrdsöverenskommelsen den ändring att skogskörarens skyldighet att anskaffa och avlöna huggarna icke längre är ovillkorlig.

De stora arbetsgivar- och arbetarorganisationerna synas numera, på grund av utitalanden i motiven till 1945 års semesterlag, utgå från att denna lag skall till- lälmpas på skogskörare utom i renodlade entreprenörsfall. De numera (1948/ 1949) gällande ramavtalen upptaga sålunda bestämmelser om beräkning och ut- betalning av semesterlön.»

Andra lagutskottet (utl. nr 23) erinrade om vad det vid 1945 och 1949 års riksdagar anfört rörande ifrågavarande spörsmål. Enligt utskottet syn- tezs alltför vittgående slutsatser icke böra dragas av det åberopade rätts- faillet. Utskottet ansåg sig icke nu, allenast till följd av utgången i detta räittsfall, böra föreslå riksdagen att frångå den ståndpunkt, som riksdagen intagit 1949. Utveckling-en borde tall'tfort avvaktas.

Riksdagen avslog de båda motionerna.

Diverse framställningar

Den 12 juni 1946 överlämnades från socialdepartemcntet till socialvårds- kommittén —— för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag — en skrivelse från en tjurföreningsordförande, som var miss- nöjd med att tjurhållare från och med 1942 i motsats till tidigare betrak- tades som självständiga företagare enligt OL.

Landsor-ganisationen överlämnade den 25 augusti 1947 till kommittén de anslutna förbundens svar på en rundfråga rörande önskemål i avseende å Iagrevisionen. En del önskemål angående försäkringstillhörigheten hade uttalats. Såsom kategorier, som borde åtnjuta försäkringsskydd enligt OL, nämndes i svaren anställda portvakt—ers 'icke anställda men i portvaktsar- betet sysselsatta hustrur, folkförsäkringsföretagsombud, provisionsagenter, >>torpare och arrendatorer» vid fullgörande av dem i egenskap 'av arrenda- torer åliggande underhållsskyldighet beträffande bostadshus och ekonomi- byggnader, ogifta mödrar som >>efter barnsbörd en tid vistas på anstalter och där få deltaga i förekommande arbete», personer >>intagna å anstalt och undergående frihetsstraff», ej anställda personer >>i samhällets förvaltnings- tjänst», de som utföra uppdrag åt ideella föreningar och ekonomiska intres— seorganisationer, ackordsmätare inom byggnadsfacket, grannar vid vän— tjänster.1

1 Såsom framgår av redogörelsen ovan för praxis äro en del av de här nämnda redan omfattade av OL eller tillförsäkrade ersättning enligt särskild författning.

Arbete åt annan

Ett av de positiva rekvisiten för tillhörigheten till försäkringen enligt OL är att det är fråga om arbete »för annans räkning». Såsom framgår av kapitel II ovan utgår socialvårdskommittén från att en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring för arbetstagarna för skada i arbetet bibe- hålles och föreslår kommittén att bestämmelserna om denna försäkring in- tagas i en yrkesskadeförsäkringslag. Kommittén finner övervägande skäl tala för att denna lag i princip bör gälla blott arbetstagare, varmed då (tills vidare utan närmare bestämning) förstås sådana, som utföra arbete för annans räkning. önskemål om utsträckning av det obligatoriska försäk- ringsskyddet enligt denna lag till andra än sådana, som arbeta åt annan, finner kommittén därför få beaktas i annat sammanhang. Av särskilda skäl göres dock visst undantag från angivna regel nämligen för yrkesut- bildningslever, varom närmare nedan i detta kapitel.

Arbete mot avlöning

I ålderdomsförsäkringskommitténs betänk-ande (V 5. 120) anfördes som grund för att blott arbete mot avlöning skulle falla under OLs tillämp- ning, att endast om arbetet vore av verkligt värde för arbetsgivaren och i enlighet därmed avlönades, hade man i allmänhet ansett arbetsgivaren kunna åläggas ersättnings- eller försäkringsplikt. Arbetet kan dock mången gång ha ett verkligt värde för vederbörande, utan att någon av kontrahen— terna har en tanke på att avlöning skall utgå. En person, som gästar en bekant i dennes villa och därvid hjälper till med vedhuggning, tvätt, re- parationer, trädgårdsarbete e. d., kan då ofta prestera ett arbete av verk- ligt värde, utan att kost och logi därvid för någon av dem eller utåt fram- står som ersättning för arbetet. Om en person som en ren Väntjänst (en- ligt båda-s mening) på lediga stunder hjälper en god vän med dennes villa- bygge, utför han ofta ett oavlönat arbete av betydande värde. Med hänsyn till fall av verkligt arbete av större värde och med relativt stor olycksfalls— risk kunde möjligen ifrågasättas ett slopande av avlöningsrekvisitet. Stry- kes detta rekvisit generellt, skulle emellertid försäkringen komma att om— fatta även tjänster som äro rent obetydliga som t. ex. att i förbifarten hjälpa en annan med att lägga brev i en brevlåda. Anledning att gå så långt kan icke rimligen föreligga. Om man gjorde det, skulle man behöva lösa många tveksamma frågor, huruvida det förelåge arbete i egentlig mening eller t. ex. blott en åtgärd av artighet som att hjälpa en bekant på med rocken. I den danska lagen (Lov af 20. maj 1933 om Forsikring mod Felger af Ulykkestilfaelde) har man icke krav på avlöning. Det allmänna rekvisitet är att vederbörande är »antaget til Arbejde». Praxis lärer ha

gi'vit detta begrepp en mycket vidsträckt tolkning. Spörsmålet måste dock häll varit av väsentligt mycket mindre aktualitet i Danmark, där karens- tilden före den 1 oktober 1949 vanligen var 13 veckor och fr. o. m. nämnda dag 6 dagar. Som regel har man utomlands uppställt krav på avlöning. I Schweiz har man visserligen en bestämmelse (i art. 24 av en förordning I den 25 mars 1916 om olycksfallsförsäkring, vilken förordning utgör ett komplement till lagen den 13 juni 1911 om sjuk- och olycksfallsförsäkring), emligt vilken bestämmelse försäkringen gäller även frivilliga deltagare i arbetet på samma sätt som »ein Angestellter oder Arbeiter» och vilken be- stzämmelse avser även oavlönade. Då emellertid arbetet skall utföras i en röirelseinnehavares- försäkringspliktiga rörelse, torde det väsentligen vara frågan om sådana oavlönade, som omfattas av OLs bestämmelse om ar- bete utan avlöning för yrkesutbildning. Med hänsyn till det anförda och då effektuerandet av arbetsgivarens avgiftsplikt skulle stöta på mycket stora praktiska svårigheter, om avlöningsrekvisitet slopades, samt då inga starkare krav på ett sådant slopande framförts, anser socialvårdskom- mittén, att man bör hålla på detta rekvisit även i den nya lagen. Undantag från kravet på avlöning bör dock enligt kommitténs mening göras i vissa speciella fall. Ehuru arbete för annans räkning för yrkes- utbildning numera i åtskilligt mindre utsträckning än förr torde utföras utan avlöning, bör man sålunda låta de s. k. oavlönade Iärlingarna eller eleverna, som de kallas inom t. ex. jordbruket, även i fortsättningen jäm- ställas med avlönade arbetstagare. Såsom närmare framgår av vad senare kommer att anföras angående innehavare av offentligt förtroendeuppdrag föreslår kommittén även för deras del undantag från kravet på avlöning. Termen avlöning för tanken närmast på anställning och kontantlön. Vid tillämpningen av OL har man icke blott helt naturligt gått därutöver utan tolkat termen synnerligen vidsträckt, såsom framgår av redogörelsen ovan för praxis. Då enligt socialvårdskommitténs mening någon ins-kränk- ning i denna vidsträckta tillämpning ick—e hör äga rum, förordar kom— mitten i stället för uttryck-et avlöning termen vederlag såsom mera ade- kvat. Sistnämnda uttryck är att föredraga även av den anledningen, att man enligt kommitténs mening i något större utsträckning än hittills bör anse här aktuellt rekvisit uppfyllt, då >>traktamente» utgår. Sålunda bör även sådant dagtraktamente, som tillkom de i rättsfallet Ref. 1941:1 av- sedda kongressombuden (jfr s. 30 ovan), inrymmas under begreppet veder- lag i den nya lagen. Man synes desto mindre behöva hysa betänkligheter häremot, som den i nämnda rättsfall även diskuterade distinktionen med hänsyn till uppdragets beskaffenhet måste anses förlora betydelse, då of- fentliga förtroendemän generellt föras in under lagens tillämpningsområde. Sådant trakt-amente, som avses utgöra ersättning blott för omkostnader i anledning av resor, tjänsteförrättningar utom hemmet o. d., utgör dock enligt kommitténs åsikt icke vederlag i lagens mening.

I kommittén har diskuterats ett förslag om en presumtionsregel inne— bärande att om någon åtnjuter underhåll av annan och arbetar för dennes räkning, så anses han arbeta mot vederlag. Kommittén har emellertid icke velat godtaga en sådan regel av flera skäl, av vilka här må nämnas föl- jande. Regeln skulle bli av värde särskilt för sådana avlägsnare anhöriga än dem, som uteslutas från försäkringen i enlighet med vad närmare kom- mer att utvecklas under "2 C nedan i detta kapitel, samt för sådana icke- anhör—iga, som av en eller annan anledning icke kunna försörja sig utan försörjas av annan. De skäl, som motivera undantagandet beträffande vissa familjemedlemmar, gälla till stor del här. Det torde vara tillräckligt att erinra om de synnerligen stora svårigheterna att avgöra, om ett visst olycksfall inträffat i arbete för egen eller försörjarenvs räkning. Det är icke rimligt att giva dessa försörjningstagare en förmånsställning framför de nära familjemedlemmarna. Enligt kommitténs mening bör den ifrågasatta presumtionsregeln icke ifrågakomma. Vad särskilt beträffar å anstalt vis.- tande försörjningstagare eller vårdtagare (t. ex. ogifta mödrar å mödra- hem) må framhållas, att om man vill ordna ett olycksfallsskydd för dem, bör man enligt kommitténs mening fortsätta på den väg, som man slagit in på genom de tidigare nämnda ersättningsförfattningarna den 24 mars 1938 nr 102 och 103.

Ehuru ett lagfästande av en presumtionsregel som den ovannämnda allt- så icke kan förordas, innebär detta emellertid icke, att kommittén generellt vill avvisa tillämpningen av en presumtion i detta sammanhang. Kommit- tén har intet att erinra mot att man vid prövningen av frågan om arbete mot vederlag före-ligger —— liksom nu torde vara fallet —— utan särskilt lag- stadgande beaktar en presumtionsregel, som kortfattat kan uttryckas så: Beträffande fullt arbetsföra är presumtionen för vederlag; beträffande nästan orkeslösa är presumtionen för underhåll. Omfattningen av arbetet bör givetvis även tillmätas betydelse. I detta sammanhang må erinras om ett fall, Ref. 1939:14, där FR ansåg vederbörande som arbetare enligt la- gen; d-en skadade hade varit sin broder behjälplig med arbete vid dennes villabygge samt erhållit kost de sön-dagar han arbetat; trots att båda brö- derna förklarade att förut-sättningen för att erhålla kosten icke var att visst arbete skulle utföras, ansåg rådet kosten som avlöning.

»Arbetare», »självständig företagare» och »arbeisgivare»

Vad beträffar de genom OLs uttryck arbetare, självständig företagare och arbetsgivare uppdragna gränserna för lagens omfattning i personellt hänseende, kan det konstateras, att lagens metod att definiera två av ut- trycken med hjälp av det tredje, vars innebörd lämnas helt obestämt, samt bristen på andra närmare uttalanden i förarbetena än utskottets oklara yttrande i anledning av herr Tysks motion och avsaknaden av generellt

giltiga lagdefinitioner på de olika inom arbetsrätten begagnade termerna ha medfört, att försäkringsinrättningarna och FR haft tämligen fria hän- der men föga ledning för praxisbildningen. Rättesnöre för lagtillämpningen ha varit lagens sociala natur och den av utskottet godkända uppfattningen, att man hade rätt att gå utöver det rent civilrättsliga arbetar(arbetstagar)- begreppet, vilken uppfattning av riksdagen lämnades utan erinran.

Det torde nog ha rått och nu råda någorlunda klarhet och enighet om kriterierna på begreppet arbet-are (arbetstagare) i civilrättslig mening, ehuru detta begrepp ingalunda är något från början givet och genom ti— derna oföränderl—igt. Men så snart man gått utöver det civilrättsliga be— greppet, ha de nya gränserna varit synnerligen svåra att draga. För olycks- fallsförsäkringens del har man (successivt) sökt att i praxis ställa upp vissa regler för bedömandet av frågan om en person skall anses såsom arbetare eller självständig företagare enligt OL. Försäkringsinrättningarna och FR ha nedlagt mycken möda på att utforma dylika regler. Men med hänsyn till den synnerligen heterogen-a beskaffenheten av de grupper yr— kesutövare, som befinna sig inom det aktuella gränsområdet, har det varit omöjligt att uppställa några allmängiltiga regler, i all synnerhet då man som arbetare i OLs mening av sociala skäl velat acceptera så många grupper som skett. Man har i praxis fått nöja sig med att ställa upp sär- skilda regler för olika grupper. Det kriterium, som ansetts passa för en del grupper, har icke ansett-s lämpligt för andra grupper. Resultatet har blivit ett läge, där den enskilde bortsett från fall av rent anställnings- förhållande såsom beträffande den fast anställde fabriksarbetaren eller kontoristen _ ofta har synnerligen svårt att veta om han kommer att an— ses som arbetare eller självständig företagare enligt OL. Bidragande orsak till det osäkerhetstillstånd, som i viss utsträckning föreligger, är även det förhållandet att ibland den ene av två kontrahenter betraktas som arbe— tare i ett rättsligt sammanhang och som självständig företagare i ett an— nat. Den enskilde förstår mången gång icke anledningen till de olika av— görandena. Han visar sig oförstående för att full avtalsfrihet icke råder på den sociala olycksfallsförsäkringens område. Dessa kritiska synpunkter framhävas nästan mera i besvärsskrivelserna till FR än i de ovannämnda framställningarna rörande lagändring.

Före en närmare diskussion om försäkringst—illhörighetens omfång i här förevarande hänseende bör konstateras följande. Vår obligatoriska olycks- fallsförsäkring omfattar endast för annans räkning arbetande och bekostas icke av de försäkrade. Försäkringen meddelas av flera försäkringsinrätt- ningar samt såsom en kollektiv försäkring. Vid en dylik försäkring kan man icke låta ett avtal om vem som i avseende å visst arbete skall vara arbetsgivare enligt lagen vara giltigt gentemot en i detta arbete skadad eller mot försäkringsinrättningen.

Någon enhetlig terminologi finnes tyvärr icke inom arbetsrätten, men

då för den fortsatta diskussionen en viss begreppsbestämning synes erfor- derlig, skall här göras ett (kortfattat) försök till en sådan. Ett avtal, var- igenom någon ställer sin arbetskraft i större eller mindre utsträckning till en annans förfogande, eller, :som man också brukar säga, åtager sig arbetsskyldighet gentemot annan, kan benämnas arbetsavtal i vidsträckt bemärkelse. Bland dylika avtal kan man urskilja ett flertal arter. Man brukar därvid först och främst göra en åtskillnad mellan de fall, då den avtalade prestationen är själva arbetandet som sådant, ett visst kvantum arbete, och de fall, då avtalet avser, att ett visst konkret arbetsresultat skall åstadkommas. I förra gruppen av fall talar man om tjänsteavtal (eller med en förr oftare använd term tjänstelega) i vidsträckt mening; exempel: anställande av fabriksarbetare eller kontorist eller direktör, anlitande av läkare. I senare gruppen av fall talar man om arbetsbe- ting; exempel: skomakarens sulning av skor, målarens målning av båt, byggmästarens uppförande av hus.1 Gränsen mellan des-sa båda typer av arbetsavtal kan dock mången gång vara flytande. Sättet för beräkningen av ersättningen är ej avgörande. Även vid tjänsteavtal kan nämligen er- sättningen vara bestämd efter arbetsresultat och utgå per styck e. d., t. ex. provision och ackordsersättning. Vid arbetsbeting kan lönen ibland be- räknas efter den tid, som åtgått för arbetets utförande. Det karakteris- tiska för arbetsbetinget brukar angivas vara, att den, som åtagit sig be'- tinget, garanterat visst arbetsresultat, men i arbetsbetingets begrepp ligger icke någon ovillkorlig garantiplikt, t. ex. ej vid fraktavtalet. Kategorien tjänsteavtal i vidsträckt bemärkelse omfattar en mängd högst olikartade situationer. Gemensamma regler för hithörande avtal finnas därför icke i någon större utsträckning. Vid denna grupp av avtal föreligger ofta, men ej alltid, ett visst förhållande av över- och underordnad mellan kontrahen- terna. Här framträder en viktig, ehuru långt ifrån alltid i de enskilda fal- len absolut klar skillnad mellan de fall, där den arbetsskyldige intager en åtminstone i det närmaste självständig ställning i förhållande till den be- rättigade (såsom den privatpraktiserande läkaren gentemot patienten), och de fall, där den arbets-skyldige intager en mer underordnad ställning (som samtidigt oftast är av viss varaktighet) i förhållande till motparten (som leder hans arbete). I den senare gruppen av fall kan man tala om tjänste— eller arbetsavtal i inskränkt mening (anslällningsavtal), slutet mellan arbetsgivare och arbetstagare i egentlig bemärkelse; och som det vanligaste (men icke säkert allena avgörande) kriteriet på att ett sådant avtal föreligger, brukar anges, att vederbörande är skyldig att personligen

1 Från detta begrepp arbetsbeting bör dock avskiljas det speciella slag av arbetsbe— ting, som regleras i köplagens 2 5 och där kallas beställning, eller ett betingande >av annan, att han skall mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill bestå»; ett sådant avtal skall anses som köp av lös egendom, där ej är fråga om byggnadsföretag. Gränsdragningen mellan köp och egentligt arbetsbeting kan ibland vålla stora svårig- heter.

utföra det åtagna arbet-et. När det för en person i ovannämnda själv-stän- diga ställning gäller yrkesmässigt arbet-e, brukar vederbörande betecknas som självständig företagare. Som exempel — utöver den nyssnämnde lä- karen — på självständiga företagare ur civilrättslig synpunkt kunna näm- nas handelsagenten, den icke anställde handelsresanden eller platsförsäl- jaren, åkaren, som med egna bilar eller hästar utför körslor åt allmänhe- ten. Som gemensam beteckning för personer, som på nu antytt sätt själv- ständigt utföra arhetsprestationer, har i nyare lagstiftningsdisknssioner använts termen uppdragstagare. Ordet uppdrag har därvid givits en all- männare mening än i handelsbalken kap. 18, som reglerar ett specialfall av nu behandlad-e avtalsförhållanden. Uppdrag skiljer sig från tjänsteavtal genom arten och syftet med de arbetsprestationer, varom är fråga. Ett uppdrag enligt handelsbalken kap. 18 går vanligen ut på slutandet av rätts- handlingar för annans räkning eller åtminstone vidtagande av åtgärder för att bringa sådan till stånd. Som exempel på uppdragsavtal kan nämnas anlitande av advokat. En särskild form av uppdrag är kommission, som går ut på försäljning eller inköp i eget namn för uppdragsgivarens räkning. Under begreppet uppdrag i mera vidsträckt bemärkelse inbegripas emel- lertid avtal även om andra tjänster än rättshandlingar, nämligen under förutsättning att dessa tjänster äro av viss högre kvalitet. Det typiska för uppdraget i denna vidsträckta bemärkelse är att det innefattar ett uttryck för ett särskilt förtroende från uppdragsgivarens sida. I dagligt tal plågar man emellertid använda uttrycket uppdrag även för att beteckna något annat, nämligen mera tillfälliga eller mindre omfattande uppgifter. Ut- trycket uppdragstagare användes ibland såväl i juridisk litteratur som i dagligt tal även vid arbetsbeting.

Ordet ackord har i— språkbruket dubbel betydelse. Dels avses därmed ett sätt, enligt vilket avlöning kan utgå vid ett anställningsavtal. Dels använ- des uttrycket för att beteckna arbetsbeting. Där termen entreprenad an- vändes för ett arbetsavtal _ alltså ej köpe-(leverans-)avtal —— torde man avse ett åtagande att mot viss ersättning utföra ett arbete av större om- fattning eller med andra ord ett mera omfattande arbetsbeting.

Slutligen bör nämnas deposition, som föreligger då någon mottager an- nans egendom till förvaring. Det kan närmast sidoordnas med arbetsbe- tinget men behandlas av gammalt som ett sakavtal.

När man talar om arbetstagare i rent civilrättslig mening, torde man avse den personligen arbetsskyldige parten vid ett anställningsavtal. Arbets- tagare enligt det sociala begreppet kan dessutom i viss utsträckning vara sådan, som åtagit sig arbetsskyldighet (som ej behöver vara personlig), genom något av de övriga under rubriken arbetsavtal i vidsträckt bemär- kelse ovan ingående avtalen.

I frågan om försäkringstillhörigheten synes man i första hand ha att välja mellan följande tre alternativ. Enligt det första alternativet skulle lagen omfatta endast dem, som äro arbetstagare i civilrättslig mening. Detta torde innebära den k-laraste gränsdragningen och därför vålla minst svårigheter i tillämpningen. Dessutom måste anses synnerligen praktiskt, om man i yrkesskadeförsäkringslagen har i princip (alltså bortsett från vissa undantag påkallade av särskilda omständigheter) samma begrepp, samma regler som i de för de berörda likaledes ständigt aktuella författ- ningsbestämmelserna om semesterrätt och om källskatteavdrag. Semester- lagen förutsättes här i varje fall tillsvidare icke frångå det civilrättsliga ar- betstagarbegreppet. Det angivna alternativet medför emellertid ett ute- stängande från ifrågavarande försäkringsskydd av stora grupper, som nu enligt praxis omfattas av detsamma, Med hänsyn härtill och då i den all- männa socialförsäkringens nuvarande läge icke är möjligt att i annan ord- ning bereda dem motsvarande skydd, anser socialvårdskommittén detta alternativ icke böra komma ifråga.

Det åt andra hållet längst gående alternativet skulle innebära att låta försäkringen omfatta den arbetande parten enligt alla arbetsavtal i denna terms vidsträckta bemärkelse enligt ovan. Några exempel torde emellertid enligt kommitténs mening visa, att detta alternativ är orimligt. Ägaren av den trasiga skon skulle vara försäkringspliktig för skomakaren, klienten för advokaten, patienten för läkaren och byggherren för storbyggmästaren.

Då det enligt socialvårdskommitténs mening icke finnas tillräckliga skäl för en uppdelning inom gruppen anställda (dock med reservation för vad senare kommer att anföras beträffande hemarbetare, familjemedlemmar etc.), återstår alltså som tredje alternativ att låta försäkringen omfatta, förutom de enligt anställningsavtal arbetande, jämväl de som arbeta enligt alla övriga arbetsavtal i vidsträckt bemärkelse, i den mån särskilda skäl härför föreligga. Det är detta alternativ, som följts vid tillämpningen av OL, såsom framgår av redogörelsen för praxis. Vid detta alternativ upp- komma frågorna, huru långt utöver det civilrättsliga arbetstagarbegreppet man bör sträcka sig och hur gränsen skall kunna lagtekniskt angivas.

Varje utvidgning av ramen för försäkringstillhörigheten innebär ett mot- svarande åläggande för vederbörandes medkontrahent att betala försäk- ringspremie. Härav följer, att särskilda förhållanden böra föreligga för att en ny persongrupp skall föras in under försäkringen.

Sociala hänsyn och vad man skulle kunna kalla rättvisesynpunkter (el- ler önskan att erhålla enhet-lighet olika yrkesgrupper, olika arbetsarler emellan) bruka och kunna åberopas för en utvidgning resp, mot en in- skränkning av kretsen av försäkrade person-er. Det synes klart, att de so— ciala synpunkterna väga tyngre, ju sämre möjligheter som finnas att i en- nan ordning bereda vederbörande erforderligt försäkringsskydd vid olycks-

fall. Såsom kommittén anfört i kapitel II torde en tillfredsställande all- män, obligatoi'isk sjukförsäkring icke vara att förvänta ännu på några år, och gäller detsamma om en förmånlig fristående invaliditets- och dödsfalls— försäkring. Man får dock ej bortSe från de möjligheter, som 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen innebära för många icke anställda arbetande att träffa kollektiva uppgörelser med motparten, enligt vilka denne åtager sig att helt eller delvis betala kostnaden för ett försäkrings- skydd mot olycksfall i arbete, liksom skett i en hel del fall beträffande semesterrätten. Här må förutskickas, att försäkring enligt den av social- vårdskommittén i kapitel VII nedan avhandlade invaliditets- och dödsfalls- försäkringsformen bör kunna tecknas icke blott av vederbörande själv utan även av den fackorganisation han tillhör och av hans uppdragsgivare. Ju längre man flyttar ut gränsen för kretsen av de försäkrade, ju större risk föreligger, att gränsdragningen för den därav berörda allmänheten synes oförståelig för att icke säga orimlig. En långt gående utsträckning av tillhörigheten till försäkringen kommer i många fall att medföra syn- nerliga svårigheter för premiedebitering. Lagstiftaren är visserligen obun- den av föreliggande praxis, men synes dock av praktiska och andra skäl böra taga stor hänsyn till densamma.

Efter övervägande av de skäl, som kunna tala i den ena eller andra rikt- ningen, har socialvårdskommittén kommit till den uppfattningen, att för- säkringstillhörigheten bör i stort sett bibehållas vid sitt nuvarande omfång.

Att såsom i motionen 1949:II:43 föreslagits här införa samma bestäm- melse, som 1945 intogs i arbetsfredslagarna, synes icke vara att rekom— mendera. Därvid erhölls icke någon klar definition av de grupper yrkesut- övare, som avsågos, utan överläts åt praxis att närmare bestämma dessa lagars tillämpningsområde. Att märka är att den i socialstyrelsens utred- ning gjorda uppräkningen i 8 punkter av yrkesgrupper angavs icke göra arspråk på att vara fullständig och icke heller innebära ståndpunktsta- gande till frågan, huruvida samtliga nämnda yrkesgrupper med säkerhet inneslöte medlemmar, på vilka den av styrelsen föreslagna lagstiftningen kunde bli tillämplig. Uppräkningen innehåller i själva verket fall, som äro att rubricera icke .som arbetsavtal utan som köpeavtal. Att under dessa förhållanden riskerna för en oenhetlig praxis bleVe avse—värda, om tvistig- heterna skulle komma att avgöras av olika myndigheter, synes uppenbart. Nagon gång har framförts tanken att i cnhetlighetens intresse en enda myndighet skulle med bindande verkan för alla andra avgöra, huruvida en person vore att anse som arbetare eller ej i förhållande till en annan. Men skulle denna myndighet vara allmän domstol, någon av specialdomsto- la'na arbetsdomstolen eller FR, socialstyrelsen eller centrala uppbörds- nämnden eller kanske en nyskapad myndighet? Redan en hänvisning till den ti-dsutdräkt för målens avgörande, som ett sådant system måst-e med-

föra, synes vara nog för att avvisa detsamma. Härtill kommer att man med skäl synes kunna ifrågasätta lämpligheten av en enhetlighet, om man därmed avser, att tillämpningsområdet för vissa olika lagar skall vara exakt detsamma, och icke enbart, att samma lagtekniska uttryck skall ha samma innebörd i olika lagar. Vilken bristande enhetlighet, som kritiken avs-er, är mången gång oklart.

Uttrycket arbetstagare i civilrättslig mening i motsats till det socialt be- tonade arbetstagarbegreppet för närmast tanken till att det är två begrepp man har att röra sig med. I själva verket finnes fog för den uppfattningen, att det föreligger ett mycket stort antal olika arbetstagarbegrepp. Varje hithörande författning, som beträffande omfattningen i personellt hänse- ende innehål—ler tilläggs- och/eller undantagsbestämmelser, kan nämligen sägas röra sig med dels ett ursprungligt arbetstagarbegrepp, till vilket tilläggen göras resp. från vilket undantagen göras, och dels ett slutligt arbetstagarbegrepp, som framkommer vid tillämpning av tilläggs- och undantagsbestämmelserna. När kritiken vänder sig mot att arbetstagar- begreppet icke är enhetligt i olika lagar, synes kritiken i allmänhet vara i och för sig berättigad, endast i den mån man avser det ursprungliga arbetstagarbegreppet. De olika lagarna-s skilda syften samt det med hänsyn till varje särskild lags regler i övrigt praktiskt möjliga kan nämligen mo— tivera olika omfång i personellt hänseende av lagarna eller med andra ord olika slutliga arbetstagarbegrepp.

Givetvis vore det i och för sig värdefullt, om i lag funnes så klara defi- nitioner av (det ursprungliga) arbetstagarbegreppet jämte övriga inom arbetsrätten aktuella begrepp, att dessa med största sannolikhet skulle tolkas på samma sätt av allmän domstol, arbetsdomstolen, FR eller annan vederbörlig myndighet. En sådan begreppsbestämning hör emellertid hem- ma icke i OL utan i en lag om arbetsavtal. I avsaknad av en dylik lag sy- nes man böra i största möjliga utsträckning undvika att i lagtexten be- gagna ifrågavarande begrepp.

Uttrycken arbetare, självständig företagare och arbetsgivare fungera som hjälpmedel vid angivande av lagens tillämpningsområde i personellt hän- seende. Om man kan finna andra dylika hjälpmedel, bör man med hän- syn till vad nyss sagts icke begagna ifrågavarande tre termer. Som ersätt- ningsord för uttrycken arbetare och arbetsgivare kan man för olycksfalls- försäkringens del använda uttrycken den försäkrade respektive den för- säkringspliktige. Härigenom undanröjes en orsak till det missnöje, som följer av ett en person säges vara arbetare (arbetstagare) enligt en lag men icke enligt en annan. '

Det gäller nu att finna en utväg att i lagtexten angiva i första hand vilka som äro försäkrade enligt .lagen.

Som ovan anförts anser socialvårdskommittén, att lagen skall avse i princip alla fall, där anställningsförhållande föreligger. Detta torde lagtek-

niskt kunna uttryckas så, att försäkrad enligt lagen är envar, som arbetar i tjänst hos annan (jfr kommittén angående privatanställda, SOU 1935 :18).

Med angivna regel angående de anställda får man in under lagen de flesta av de avsedda. Den svårlösta frågan återstår dock, vilka som skola jäm- ställas med dem, som arbeta i tjänst hos annan, och hur en bestämmelse härom skall kunna lagtekniskt utformas.

Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande yrkesområden och förhål- landen, om vilka här är fråga, är det icke möjligt att uppställa en legal definition, varav i varje enskilt fall utan vidare skulle framgå om veder- börande är försäkrad eller ej. Socialvårdskommittén har tagit del av mot— svarande lagstiftning i grannländerna samt i en rad andra länder men har icke träffat på något system, som ansetts kunna tjäna som förebild för svensk lagstiftning härutinnan.

Man skulle möjligen kunna tänka sig en definition i form av en för- teckning, upptagande »a) anställda, b) ——, c) ————, d) —— etc.» (De— teckning pä olika grupper av yrkesutövare, som ehuru ej anställda skulle vara försäkrade vid förefintlighet av noggrant angivna förutsättningar). Men vare sig ifrågavarande bestämmelse skulle intagas i den egentliga lagtexten eller efter mönster av skatteförfattningarna i anvisningar, vilka ju dock ha samma bindande kraft som den egentliga lagtexten, så skulle en ytterligt ingående och tidskrävande undersökning fordras rörande för- hållandena på alla de skiftande arbetsområdena, för att man skulle kunna utforma regler för varje sådant område. Att göra en sådan utredning full- ständig måste anses vara omöjligt. De förhållanden, varunder arbete bedri— ves, äro vidare underkastade förändringar under inflytande av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen. En anpassning till de nya förhål- landena måste antagas kunna ske snabbare genom en praxisändring utan lagändring. Det nu anförda synes tala för att man —— trots allt — skall eftersträva en relativt tänjbar lagbestämmelse.

Vidare må konstateras, att man har att göra med två intressen, vilkas tillgodoseende i flera fall leder till olika resultat, nämligen å ena sidan intresset att få så enkla regler som möjligt, å andra sidan att få så so- cialt tillfredsställande, rättvisa regler som möjligt. Vid tillämpning av det nyssnämnda systemet med en förteckning, som därvid finge tänkas vara icke uttömmande utan innehålla ett antal grupper jämte en generalklausul, skulle den enkla regeln bestå i att man för varje grupp angav ett lättfatt- ligt kriterium, ett yttre kriterium. Som exempel på dylika kriterier kunna nämnas tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik, behörighetsbevis för elmontörer, rätt 'att begagna advokattiteln, innehav av mästarvärdighet för hantverkare, legitimation :som läkare, handelsbokföringsskyldighet, in- nehav av så eller så många hästar eller bilar i en åkerirörelse, innehav av en så eller så stor verkstad, så eller så många anställda etc. Inom varje ge-

nom ett visst kriterium betecknad grupp finnas emellertid personer med mycket varierande ställning i förvärvslivet. Vid användande av dylika kriterier kan skillnaden i socialt hänseende även mellan de olika grupperna vara betydande. Det kan alltså bli en väsentlig skillnad, om man låter det ena eller det andra av de ovan angivna intressena vara det allena avgö— rande. Det' riktiga synes vara att beakta båda intressena, varvid dock de sociala synpunkterna i allmänhet böra få dominera,

Viss hänsyn till det försäkringstekniska bör även tagas. Aldrig så teore- tiskt riktiga principer äro icke mycket värda, om de icke gå att praktiskt genomföra.

Man skulle möjligen kunna tänka sig ett obligatoriskt anmälningsför- farande, eventuellt med prövning av försäkringsinrättningen av försäk- ringspliktsfrågan, innan ett företag sättes igång. Om icke underlåten an- mälan skall medföra, att den arbetande står oskyddad, krävas komplette- rande bestämmelser, i vilket hänseende får övervägas ersättningsplikt för företagaren, särskild premiedebitering av honom, fördelning på hela eller en del av försäkringskollektivet, eventuellt en kombination av dessa an- ordningar.

Efter övervägande av olika möjligheter nödgas socialvårdskommittén kon- statera detsamma som konstaterats vid flera tidigare tillfällen, nämligen att någon fullt idealisk lösning av föreliggande'problem icke finnes. Kommit- tén har stannat för att förorda den lösning, som nu kommer att närmare utvecklas.

Något absolut kriterium på vad som menas med anställd finnes icke. Ti- digare har här framhållits, att bland de omständigheter, som bruka an- föras som kännetecken på en anställd, främst är hans skyldighet att per- sonligen utföra det åtagna arbetet. Många av dem, som åtaga sig arbete för annans räkning utan att vara skyldiga att personligen fullgöra det, utföra emellertid i realiteten arbet-et antingen helt själva eller själva med biträde av annan. Just de som under dylika förhållanden åtaga sig arbete, torde socialt och ekonomiskt sett i allmänhet stå de anställda synnerligen nära i mot-sats till dem, som normalt icke personligen deltaga i det åtagna arbetet; i sistnämnda fall är vederbörande ofta en juridisk person eller eljest innehavare av en större rörelse. Kommittén föreslår, att med de an- ställda skall jämställas envar, som, utan att vara i den andres tjänst, äta— git sig att mot vederlag ombesörja utförande av arbete för dennes räkning, såframt han väsentligen deltager i detsamma eller brukar väsentligen del- taga i arbete, som han åtager sig att ombesörja.

Det finnes emellertid icke anledning att giva alla dem, som omfattas av den föreslagna regeln, försäkringsskydd på medkontrahentens bekostnad. Beträffande den, som — trots att han personligen brukar deltaga i utfö- randet av åtagna arbeten bedriver större rörelse, står större affärsrisk

eller har mera betydande möjlighet till vinst utöver vad som motsvarar normal lön för dylikt arbete, förefaller det i allmänhet onaturligt, att hans motpart skall betala försäkringspremie för honom och eventuellt för hans medhjälpare. Samma är förhållandet i en del andra fall. Ibland kan det förhålla sig så, att i vederbörandes yrke ingår att samtidigt tillhandagå ett stort antal, av varandra oberoende personer; att låta honom vara försäkrad på dessa andras bekostnad skulle även medföra synnerliga svårigheter så- väl i premiedebiterings- som skaderegleringshänseende. Gemensamt för alla de här avsedda fallen är vederbörandes av olika omständigheter här- flytande mera uttalat självständiga ställning i förhållande till medkontra— hent. Kommittén föreslår fördenskull, att nyssnämnda regel skall gälla endast såframt vederbörande icke intager en självständig ställning i för- hållande till medkontrahenten.

Det kan ifrågasättas att stanna härvid och överlämna åt praxis att klar— lägga förutsättningarn—a för att någon skall anses intaga angivna självstän- diga ställning. Eventuellt kunde man tänka sig att lagbestämmelserna skulle kompletteras genom föreskrifter i särskild ordning. Dessa skulle då utfärdas icke av Kungl. Maj :t utan av, det sakkunniga statsorganet FR. Då även bortsett från betänkligheter av statsrättslig natur starka skäl, väsentligen av praktisk art, kunna anföras däremot, har socialvårdskom- mittén icke anslutit sig till denna tanke.

Kommittén är av den uppfattningen, att i den mån så är möjligt lagtexten bör utformas så, att den bättre än den nuvarande texten gör det möjligt även för icke-experten att få en uppfattning om vilka omständig- heter som äro av betydelse för avgörandet av frågan om tillhörigheten till försäkringen. I enlighet härmed anser kommittén, att i lagtexten bör i görlig mån klarläggas vilka man avser att utesluta från försäkringen genom bestämmelsen om självständig ställning. Denna bestämmelse bör alltså få ett komplement i lagtexten.

Före en närmare diskussion rörande nämnda komplement vill kom- mittén betona, att bestämmelsen om självständig ställning avser endast dem, som icke äro anställda (d. v. s. arbetstagare i civilrättslig mening).

Beträffande ett mycket stort antal av här aktuella fall är det så, att en enda omständighet vid tillämpningen av OL tillmätes och kan tillmätas en allt överskuggande betydelse. I den mån anledning saknas att antaga, att ifrågavarande omständighet skulle av sociala eller ekonomiska skäl få mindre betydelse i framtiden, bör enligt kommitténs mening det förhållan- det, att just denna omständighet skall tillmätas avgörande betydelse, fram- gå av lagtexten genom en relativ kategorisk bestämmelse där. I många fall måste man väga ett mycket stort antal omständigheter mot varandra för att få ett tillfredsställande resultat i det enskilda fallet. Här synes lämp- ligast med en relativt vagt utformad bestämmelse, som får tolkas med hjälp

av bl. a. uttalanden i lagens motivering och med visst hänsynstagande även till resultatet av tillämpningen av den kategoriska bestämmelsen.

”Såsom omständigheter, vid vilkas förefintlighet anledning saknades att ålägga en medkontrahent försäkringsplikt, nämndes här ovan större rö— relse, större affärsrisk, mera betydande möjlighet till affärsvinst utöver normal arbetslön och tillhandagående samtidigt av flera av varandra obe- roende personer. Just den omständigheten att vederbörande kan lida för- lust eller göra sig affärsvinst har tillmätts stor betydelse i länder, där samma problem varit aktuellt och man sökt att i lagstiftningen bidraga till dess lösning. Så är fallet t. ex. i Norge och i Schweiz. Vad är det då, som kan inverka på vinst- och förlustmöjligheterna? *Det är just kostnaderna för utförande av det åtagna arbetet. Dessa kostnader äro väsentligen be- roende på storleken av avlöning e. d. till biträden samt på den utsträck- ning, i vilk—en maskiner och annan verkstadsutrustning, bilar, hästar, ma- teriallager etc. kunna utnyttjas.

De är 1934 av FR antagna reglerna beträffande ackordsbyggnadsarbeten (se redogörelsen för praxis ovan 5. 32—33) giva uttryck åt de i förgående stycke anförda synpunkterna. Samma regler tillämpas vid dikningsarbete. En regel om två anställda har kommit till användning även i en hel del andra fall. Det har ifrågasatts att utvidga denna regels tillämpningsom- råde. Socialvårdskommittén är av den uppfattningen, att en vidgad till- lämpning av en regel, som bygger på visst antal medhjälpare, är socialt och ekonomiskt motiverad samt skulle medföra en Viss utjämning av hit- tillsvarande praxis och även underlätta förståelsen för rättsreglerna inom ifrågavarande område. Kommittén föreslår därför lagfästande av en dylik regel.

Fråga uppkommer då vid huru många medhjälpare gränsen skall dra- gas. Kommittén finner övervägande skäl tala för en gränsdragning vid »vanligen minst två» medhjälpare som i den nyssnämnda byggnadsregeln. Viss tvekan synes dock kunna råda om innebörden av ifrågavarande ut- tryck. Något avgörande gränsfall torde icke ha kommit under FRs pröv— ning. Mest överensstämmande med det allmänna språkbruket och med praxis torde vara en tolkning, enligt vilken uttrycket innebär, att veder- börande under mer än hälften av antalet arbetsdagar under den tid av året, då han bedriver verksamheten, skall sysselsätta minst två andra per- soner. Denna tolkning torde i lagtexten kunna uttryckas genom orden >>van- ligen samtidigt sysselsätter minst två». Att det understundom kan vara svårtfå utredning härom är icke ett avgörande skäl mot en sådan regel.

I den mån särskilda skäl ej föreligga, bör man enligt kommitténs me— ning undvika regler, varigenom någon ideligen ändrar status i försäkrings- hänseende. Bedriver en person yrkesmässig verksamhet med angivet antal medhjälpare, hör han vara utesluten från försäkringen, även om för full— görande av det aktuella åtagandet som dock skall utgöra led i verk-

samheten — icke så många arbeta(t). Detta måste vara naturligt för både verksamhetsutövaren och uppdragsgivaren.

Om nu i det aktuella arbetet fråga icke är om led i en förut befintlig yr- kesmässig verksamhet som den nyssnämnda, är det mest praktiskt och för parterna mest naturligt att genom tvåmansregeln utesluta den, 'som i detta arbete anlitar biträde i den utsträckning, som regeln stadgar. Detta kan men behöver långt ifrån alltid innebära en statusändring för veder- börande, enär fråga kan vara om ett åtagande, som kommer att vara det första i en större yrkesmässig verksamhet, eller vederbörande även eljest kan vara utanför försäkringen på grund av de omständigheter, som nedan föreslås skola upptagas i en särskild bestämmelse.

Först skall dock behandlas ett specialfall. Enligt den nuvarande regeln vid byggnadsarbeten äro medlemmarna i ett ackordsarbetslag, vilka i hu- vudsak själva utföra arbetet och som dela ackordssumman efter i huvud- sak lika grunder, i allmänhet icke att an-Se som självständiga företagare. Kommittén anser, att de böra vara försäkrade även enligt den nya lagen. —— Nu föreligger emellertid en grupp av fall, där starka skäl synas tala för att man _ med frångående av nuvarande praxis skall tillämpa sam- ma regel som vid nämnda arbetslag. En person A, som vill ha utfört t. ex. ett mindre byggnadsarbete såsom nybyggnad, reparation e. d. eller ett dik- ningsarbete, vänder sig till en person B, som han vet brukar syssla med sådant arbete. Både A och B förutsätta, att arbetet skall utföras av B och ett par andra personer, som B skall :stöta på. Ofta avtalas, att arbetet skall utföras mot timpenning, varvid B skall ha en eller annan tioöring i timmen mer än medhjälparna. Sättet för utbetalningen till medhjälpare kan variera rätt mycket. I allmänhet har ingen av de berörda personerna gjort klart för sig vad var och en av dem har eller skall ha för rättigheter och skyldigheter gentemot den eller de andra. Ett fullständigt klarläggande av dessa rättig- heter och skyldigheter är mången gång ytterligt besvärligt och kostsamt. Praxis har nu i allmänhet ansett B vara självständig företagare och ar- betsgivare för sina medhjälpare. Socialvårdskommittén anser emellertid att under förutsättning att B och hans medhjälpare få ersättning för sitt arbete efter samma grunder —— förhållandena i allmänhet äro så ana— loga med dem vid nyssnämnda ackordsarbetslag, att man bör behandla B och hans medhjälpare som ett dylikt lag. För att möjliggöra en sådan praxis i fall, då B formellt >>åta-git» sig arbetet (liksom i fall då formellt ackordsarbetslag icke föreligger, enär en i det reella laget formellt står för åtagandet), föreslår kommittén att tvåmansregeln kompletteras så, att man icke räknar andra medhjälpare än dem, som erhålla vederlag för sitt ar- bete efter andra grunder än han själv. Bestämmelsen innebär dock icke, att om B och medhjälparna erhålla vederlag efter samma grunder, B och medhjälparna alltid äro försäkrade på A:s bekostnad. En sådan betydelse skulle den kompletta tvåmansregeln få endast om den vore den enda re-

geln för avgörandet av frågan om självständig ställning eller ej, vilket ju _ som ovan antytts ingalunda är meningen.

I fråga om tolkningen av rekvisitet »andra grunder» kan ledning hämtas ur nuvarande tolkning av rekvisitet »samma grunder» i regeln angående ackordsarbetslag. »Andra grunder» föreligga exempelvis, om B har ackord och medhjälparna timlön eller tvärtom, eller om visserligen alla ha tim- lön men B:s timlön är väsentligt mycket större än de andras beroende på _ att han håller maskiner och annan utrustning i betydande omfattning c. d.

Tvåmansregeln är av natur att kunna göras absolut, Enligt kommitténs mening är dock klokast att giva bestämmelsen den begränsning, som föl- jer av insättande av orden »i regel». Utan en dylik begränsning kunde stadgandet måhända i något fall leda till otillfredsställande resultat, Alla situationer kunna ju ej förutses.

Såsom ovan nämnts äro vinst- och förlustmöjligheterna beroende även på i vilken utsträckning maskiner och annan verkstad'sutrustning, bilar, hästar, materiallager etc. kunna utnyttjas. Att i en verksamhet dylik ut- rustning etc. utnyttjas i betydande omfattning ger i allmänhet anledning beteckna verksamheten som omfattande. Det torde vara överensstämmande med allmän uppfattning, att innehavaren av en på dylikt sätt markerad omfattande verksamhet intager en sådan ställning i förhållande till en upp- dragsgivare, att det är orimligt att göra denne försäkringspliktig för verk- samhetsinnehavaren, Detta skäl för att grunda en särskild bestämmelse angående självständig ställning på insats i fråga om utrustning etc. stödes av försäkringstekniska skäl. Försäkringspremie bör givetvis beräknas blott efter den del av hela ersättningen för det utförda arbetet, som motsvarar »arbetslönen». I den män i totalersättningen ingår ersättning för ränte- och amorteringskostnader för maskiner, kostnader för drivmedel m. m., kompliceras alltså premieberäkningen betydligt.

Särskilt under de sista åren har på initiativ av FR inom rådet och för— säkringsinrättningarna diskuterats frågan, huruvida icke i vidare utsträck- ning än hittills den omständigheten, att någon i sin verksamhet nedlagt kapital av viss storleksordning, liksom Sysselsättandet av minst två per- soner skulle vara utslagsgivande och medföra, att vederbörande behand- lades som självständig företagare.

Innehavare av mindre jordbruk och en häst anses nu i allmänhet Vid körslor åt annan som arbetare åt denne. »Enhäståkare» utan jordbruk (d. v. s. ingen jord alls eller mindre jord än praxis anser böra räknas som jordbruk; jfr Ref. 1946: 25 och 1947: 22 i redogörelsen för praxis ovan) anses däremot i allmänhet som självständig företagare. Att ändra praxis beträffande förstnämnda grupp under OLs giltighetstid har ansetts icke böra ifrågakomma, Däremot har ifrågasatts att ändra praxis beträffande sistnämnda grupp. Häståkare utan (egentligt) jordbruk men med minst

tV'å hästar skulle dock såsom nu anses som självständig företagare. Det awgörande skulle alltså i allmänhet vara en kapitalinsats om en resp. minst två hästar. En dylik kapitalinsatsprincip har praxis i varje fall på senare tid följt; sålunda ha innehavare av bil resp. traktor ansetts som själv- stiändiga företagare med hänsyn till kapitalinsatsens storlek. Nu har i den ovannämnda diskussionen ifrågasatts att även andra, som i sin verksamhet med avseende å utrustning investera kapital av storleksordning jämförlig med vad nyss sagts, ifråga om sådan verksamhet borde anses såsom själv- ständiga företagare oberoende av antalet anställda. Enligt ett förslag skulle vederbörande anses som självständig företagare, därest värdet av utrust- ningen kunde anses jämförligt med värdet av två hästar. Ett annat för- slag innebar, att man skulle fixera värdet till visst belopp i penningar. Ett tredje förslag innebar bestämmande av gränsen så, att vederbörande vore att anse som självständig företagare, därest värdet av utrustningen över- st—ege värdet av en häst och närmade sig värdet av två hästar.

De angivna tre förslagen synas ha det gemensamt, att de förut-sätta, att man kan och bör ha ett för många (alla?) rörelsearter lika gränsvärde fixerat i penningar respektiVe satt i relation till gränsen in natura för en rörelseart, t. ex. hästvärde. Enligt socialvårdskommitténs mening är denna förutsättning icke hållbar socialt och ekonomiskt sett. Att sätta ett Visst belopp för kapitalinsats som generell gräns får anses uteslutet. Bestäm- melsen bör kunna gälla för ett stort antal olika verksamhetsgrenar och oberoende av fluktuationer i penningvärdet. En fix penninggräns skulle kunna medföra t. ex. att om en person för sin rörelse köpte maskiner till pri-s överstigande gränsen och sedermera sålde dem för ett pris understi- gande gränsen till en annan, som fortsatte rörelsen under exakt samma förhållanden, den förre skulle vara oförsäkrad men den senare försäkrad, vilket uppenbarligen icke är rimligt.

Socialvårdskommittén anser, att kapitalinsats i form av maskiner och annan utrustning etc. är en omständighet av väsentlig betydelse vid avgö- rande av frågan om vederbörande på grund av självständig ställning icke bör vara försäkrad genom medkontrahenten. Det bör emellertid enligt kommitténs mening överlämnas åt rättstillämpningen att för vart och ett av olika verksamhetsområden angiva gränsen exempelvis till förefintlig- heten av den eller den maskinella utrustningen, så och så många hästar etc. Gränsen för olika verksamhetsgrenar bör dock vara någorlunda lik- värdig socialt och ekonomiskt sett.

Av det nu anförda framgår, att kommittén icke vill förorda en kapital- insatsregel av samma natur som tvåmansregeln. Däremot anser kommittén, att intressenterna ha ett berättigat anspråk på att i lagen erhålla upplys- ning om de faktorer (utom antalet medhjälpare) vid ett arbetsåtagande (som i civilrättslig mening icke är anställning), vilka i tillämpningen skola tillmätas betydelse. På grund härav föreslås en bestämmelse, att i fall, då

vederbörande icke är oförsäkrad på grund av tvåmansregeln, vid bedö- mandet skall beaktas i vilken omfattning han idet arbete, varom är fråga, eller i yrkesmässig verksamhet, vari arbetet utgör ett led, håller maskiner eller annan utrustning, material eller dylikt.

Nu är emellertid klientelet så heterogent, att en tillämpning av tvåmans- regeln och utrustningsregeln giver tillfredsställande resultat endast beträf- fande vissa (ehuru ett betydande antal och stora) yrkesgrupper. För en hel del av de övriga är gemensamt, att verksamheten bedrives med ett kon— tor eller hemmet .som den centrala utgångspunkten, utan att dock om- ständigheterna äro sådana, att vederbörande är utesluten genom en undan- tagsbestämmelse om >>hemarbetare». Viss formell kompetens kräves för utövande av en del verksamheter. För flera grupper yrkesutövare är ge— mensamt, att det är synnerligen svårt, ja mången gång omöjligt att i olika situationer avgöra om vederbörande vid tillfället arbetar för annans respek- tive för vilken annans räkning; så är fallet t. ex. beträffande stadsbud, agenter åt flera huvudmän, notis-jägare åt flera tidningsföretag. Det synes naturligt att låta nu angivna tre faktorer vara mycket starkt bidragande skäl för att vederbörande medkontrahenter icke böra åläggas försäkrings- plikt för honom. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla om sär- skilt kvalificerad utbildning. Man kan tänka sig att foga en uppräkning av angivna fyra faktorer (de nyssnämnda tre samt utbildningsfaktorn) till utrustningsregeln i lagtexten. Även andra faktorer, gemensamma för en grupp yrkesutövare och av liknande betydelse, kunna nog anföras. I de fall, som icke lösas genom tvåmansregeln och utrustningsregeln, är det emellertid så, att ett vägande av ett flertal omständigheter mot var- andra i allmänhet kräves för ernående av ett tillfredsställande resultat. På grund härav och då ett vidlyftigt uppräknande i lagtexten av betydel- sefulla faktorer bl. a. av psykologiska och språkliga skäl kan vara mindre lämpligt, har socialvårdskommittén icke velat föreslå ett sådant förfa- rande. En sammanfattande term för alla ifrågavarande faktorer (alltså alla utom biträden och utrustning) måste emellertid bli så vag, att den saknar egentligt värde som upplysning (t. ex. att hänsyn skall tagas jäm— väl till de betingelser i övrigt, under vilka arbetet bedrives). Kommittén har därför stannat för att i motiveringen göra ovanstående uttalanden an- gående betydelsefulla omständigheter och i lagtexten markera dem genom ordet »särskilt» i samband med utrustningsregeln.

Några särskilda spörsmål skola här beröras. Först må upptagas frågan om hur man skall förfara, då en person driver flera verksamheter. Enligt nuvarande praxis kräves för att någon skall anses som arbetare i princip att vederbörande vanligen själv deltager i arbete, som han åtager sig för annans räkning. En jordbrukare, som åtager sig sågning med transporta-

bel såg och som deltager i jordbruksarbetet men ej i sågningsarbetet, an- ses i enlighet härmed som självständig företagare beträffande sågningsar- betet. Vid hästkörslor frångår dock praxis nyssnämnda princip, i det att man här ej kräver, att jordbrukaren deltager i körslorna, om han deltager i jordbruksarbetet. Undantaget innebär, att försäkringsplikten för jord- brukarens biträden vid ifrågavarande arbete överflyttas från jordbrukaren till uppdragsgivaren samt att jordbrukaren själv blir försäkrad, om han någon enstaka gång skulle deltaga i detta arbete. Enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln beträffande försäkringstillhörigheten för icke-an- ställda kräves, att vederbörande väsentligen deltager i utförandet av det för annans räkning åtagna arbetet eller i vart fall brukar väsentligen del- taga i arbete, som han åtager sig att ombesörja. Kommittén finner sak— skäl icke föreligga för att genom ett särskilt stadgande frångå huvudprin— cipen för detta enda fall framför andra fall. Men släppes huvudprinci- pen även i andra fall, ryckes grunden för det föreslagna systemet undan, och något bättre system torde —— under föreliggande förutsättningar — icke finnas. Enligt kommitténs mening bör åt rättstillämpningen över- lämnas avgörandet av frågan huruvida av samma person drivna två eller flera verksamheter böra betraktas som en enhet vid tillämpningen av två- mansregeln eller vid uppdragandet av riktlinjer för användandet av ut- rustningsregeln. Kommittén vill dock göra följande uttalanden i frågan. Att betrakta olika verksamheter som en enhet synes naturligt, då de till sin karaktär eller eljest ha särskilt samband med varandra. Om det gäller en rörelsekombination, där de olika däri ingående delarna utövas å strängt skilda säsonger, torde det ligga närmast till hands att anse flera rörelser föreligga och bedöma var för sig. Varje rörelsekombinationstyp torde be— träffande frågan en rörelse eller två (flera) böra bedömas för sig.

Ehuru enligt socialvårdskommitténs mening lagtexten icke bör belastas med ett särskilt stadgande härom, vill kommittén dock uttala, att om en verksamhet skulle bedrivas av två eller flera personer gemensamt, vare sig samäganderätt med avseende å utrustningen föreligger eller ej, frågan om antalet biträden och om utrustningens omfattning synes böra bedömas på samma sätt, som om en av dem ensam utövade verksamheten.

Socialvårdskommittén har funnit det icke lämpligen böra ifrågakomma, att kommittén skulle i större utsträckning införskaffa utredning samt ingå på någon närmare analys och bedömning av huru frågan om försäkrings- tillhörigheten i de särskilda fallen i fortsättningen bör lösas. Kommittén vill emellertid här göra följande uttalanden.

En tillämpning av de föreslagna reglerna för icke-anställda i enlighet med de intentioner, åt vilka de giva uttryck, torde för flertalet fall icke medföra någon inskränkning, medan relativt betydande nya grupper kom- ma in under försäkringen, Med hänsyn härtill och då en dylik tillämpning

medför en enhetligare, socialt rättvisare behandling av ifrågavarande kli- entel än hittills, synes man böra acceptera, att de nya reglerna i ett mindre antal fall kunna medföra ett utestängande från försäkringen av sådana, som av praxis nu medtagits. Det rör sig härvid i allmänhet om personer med flera anställda (vilka sistnämnda dock givetvis fortfarande bli för- säkrade ehuru på arbetsgivarens och icke på uppdragsgivarens direkta bekostnad).

Några exempel på, vartill en tillämpning av de föreslagna reglerna avses leda, må här anföras.

Den av praxis fastslagna undergränsen för vad som skall anses som jord- bruk (3 tnld + 1 ko) bör bortfalla, så att den i arbetet personligen del- tagande häståkaren med ändå mindre jord eller helt utan jord blir för- säkrad, såvida han icke har minst två anställda eller flera hästar än en utrustningsregel kan föreskriva och särskilda skäl häremot icke föreligga; d. v. s. i varje fall hör han vara försäkrad, om han har blott en häst och verksamheten icke är analog med ett stadsbuds. Vid utformandet av en utrustningsregel beträffande verkstäder (för målare, plåtslagare, sadel- makare, smeder, snickare, tapetserare m. fl.) synes man böra ställa något större krav på omfattningen av utrustningen än man gjorde i varje fall för några år sedan; vederbörande ansågs som självständig företagare exem- pelvis i fallet Ref. 1944: 37; >>i verkstaden hade han en borrmaskin, ett skruvstäd samt skruvnycklar men inga maskiner», och i fallet Ref, 1945 :8, där i verkstaden fanns >>inga maskiner utan endast småverktyg». Har vederbörande blott dylika småverktyg, bör verkstaden ej anses spela någon roll utan bör han vid arbete åt annan i allmänhet vara försäkrad, om han ej har minst två anställda. Såsom ovan närmare utvecklats följer av den speciella bestämmelsen om »Vederlag efter andra grunder», att den som formellt »står för» ett åtagande, vilket fullgöres av honom och några andra, själv bör komma att omfattas av försäkringen i större utsträck- ning än nu.

Vad särskilt beträffar handelsresande, som arbeta åt endast en huvud— man, vill kommittén anföra följande. Sådana omständigheter, som upp- gåvos i det i motionen 1949:II:43 åberopade fallet (förutom de i motionen nämnda främst den, att på grund av att försäljningarna i stor utsträckning skedde för genastleverans vederbörande måste så gott som dagligen in- lämna orderkopior å huvudmannens kontor), medföra enligt kommitténs mening, att vederbörande står så nära att vara arbetstagare i civilrättslig mening (jfr en av Svea hovrätt under 1945 meddelad dom nr 539), att han icke bör vara utesluten från försäkringen enligt yrkesskadeförsäkrings- lagen på grund av självständig ställning. (Vid två eller flera huvudmän synas framför allt praktiska skäl bestämt tala mot att huvudmännen skulle göras försäkringspliktiga. Kommittén erinrar emellertid om de tidigare framhållna, genom 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen ökade

möjligheterna för dessa grupper att ordna försäkringsfrågan genom kol- lektiva uppgörelser.)

I fråga om skogsarbete har kommittén intet att erinra mot den vid flera tillfällen framförda uppfattningen att en skogskörare, å vilken ram- avtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete under liknande villkor, bör betraktas såsom arbets- tagare i civilrättslig mening och att i följd härav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare i förhållande till icke blott körarna utan även till de huggare, vilka deltaga i arbetet. I enlighet härmed komma de i skogsarbete sysselsatta i regel att vara försäkrade enligt huvudbestämmel- sen angående försäkringstillhörigheten, nämligen i egenskap av anställda. Nu kan det givetvis förekomma fall, där skogsarbetet utföres under andra än nyss angivna villkor och en entreprenad i egentlig mening föreligger. På grund av bestämmelsen om vederlag efter andra grunder kommer två- mansregeln icke att utestänga alla de sist avsedda från försäkringen, Då det bl. 3. skulle minska den av kommittén eftersträvade enhetligheten, om regeln försåges med speciella undantag för någon eller några yrkesgrup- per, anser kommittén, att man får godtaga, att en och annan skogsavverk- ningsentreprenör icke kommer att omfattas av den nya lagen. Detta skall gälla, även om lunning förekommer. _ Av samma skäl torde man få ac- ceptera, att t. ex. sotarmästaren med två eller flera anställda Övergår till atti regel bli oförsäkrad i avseende å sådant arbete, som han icke enligt gällande bestämmelser har att personligen utföra.

Kommittén vill slutligen framhålla en del fall, åt vilka försäkringsinrätt- ningarna och FR synas böra ägna särskild uppmärksamhet vid den av den nya lagstiftningen påkallade omprövningen av praxis men beträffande vilka kommittén funnit sig icke kunna göra något generellt uttalande. Bör bo- lagsavtalet eller arbetsavtalet anses som det väsentliga beträffande arbete av delägare i handelsbolag och enkla bolag? I samband härmed synes böra övervägas, om man bör bibehålla den olika behandlingen i försäkrings- hänseende av å ena sidan delägare i handelsbolag och å andra sidan del- ägare i oskiftat dödsbo samt å ena sidan andelsrederi och å andra sidan enkelt bolag. Bör man såsom nu presumera förefintligheten av en princi— piellt olika innebörd i avtal om tröskarbete m. m. å ena och sågarbete m. m. å andra sidan? Kan man låta den ej anställde elektrikern i allmänhet bli försäkrad, om han ej har minst två anställda eller en så stor verkstad (affär), som en utrustningsregel rimligen kan kräva? —— Vidare torde böra övervägas möjligheten att liksom i dansk praxis såsom försäkrad (»antaget til Arbejde») anse varje deltagare i partsfiske, vilken icke är »Medejere af eller mod Erlaeggelse af Forpagtnings— eller Lejeafgift har Brugsretten over Fartejet eller Redskaberne». Det är för kommittén bekant, att fall före- kommit, då danska fiskare, vilka vid partsfiske å danskt fartyg varit för- säkrade, skadats vid partsfiske å svenskt fartyg, varvid de saknat ersätt- ningsrätt.

I enlighet med de principer, varpå förevarande lagstiftning bygger, skall försäkringspremien betalas icke av den försäkrade utan av någon, som står i viss relation till honom med avseende å det aktuella arbetet. Om B är anställd av A för utförande av arbete åt denne, skall naturligen A betala premien för B. Men det kan föreligga en arbetsavtalskedja med tre eller flera led, A anlitar B, som biträdes av C. Om enligt de under föregående avsnitt föreslagna reglerna såväl B som C äro omfattade av försäkringen med avseende å ifrågavarande arbete, bör — i enlighet med nuvarande praxis — enligt socialvårdskommitténs mening A betala premien för både B och C. Om väl C men på grund av självständig ställning icke B är för- säkrad, bör såsom nu B betala premien för G. Antag att A lämnar ut ett större arbete till B, som för en del av arbetet anlitar C, som i sin tur som medhjälpare anställer D. Om C och D men ej B äro försäkrade, bör B be- tala premien för C och D. Är blott D försäkrad, bör premien för honom betalas av C. Principen här är alltså den, att den av de oförsäkrade, som i kedjan kommer närmast de försäkrade, skall svara för försäkringen av dem. Om lik-som nu — med den, för vilkens räkning arbetet utföres, åsyftas den i kedjan ingående arbetsavtalskontrahent, som i sista hand får nytta av arbetet, synes huvudregeln om försäkringsplikten kunna utformas så, att försäkringspliktig är den, för vilkens räkning arbetet utföres. I en- lighet med vad som framgår av kedjeexemplen ovan måste denna regel kompletteras på det sättet, att har någon åtagit sig att ombesörja utfö— rande av arbete, i avseende & vilket han intager (sådan) självständig ställ- ning (som avses i en föregående paragraf), så anses han vara den, för vilkens räkning arbetet utföres.

I detta sammanhang vill socialvårdskommittén framhålla, att kommittén under föreliggande förutsättningar ifråga om försäkringens organisation icke funnit anledning att gå in på frågan om befrielse från avgiftsplikt av annan anledning än självrisk, exempelvis för vissa mindre arbetsgivare, såsom diskuterades i prop. 1926:109 5. 119—122.

Offentliga förtroendemän

När det gäller fullgörande av medborgerliga förpliktelser och allmänna förtroendeuppdrag är det som regel icke fråga om avlöning och ej heller om sådant arbete, där man talar om fritt arbetsavtal. I stor utsträckning rör det sig icke om arbete i vanlig mening. Såsom framgår av redogörelsen för praxis ovan gälla särskilda författningar i fråga om rätt till ersättning för kroppsskada, ådragen under fullgörande av de mest aktuella medbor— gerliga förpliktelserna, där det icke samtidigt är frågan om offentligt för- troendeuppdrag. Där verklig avlöning (arvode) i undantagsfall utgått för

utförandet av allmänt förtroendeuppdrag, har OL ansetts gälla. Här skall nu diskuteras frågan om beredande av skydd för offentliga förtroendemän i allmänhet.

I samband med 1947 års ändringar i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande deklarerades (prop. 1947z276) bl. a., att detta uppdrag icke vore att betrakta såsom en an- ställning med bestämd tjänstgöringsskyldighet och att det vore ett förtro— endeuppdrag, som helt skilde sig från en tjänst eller anställning i vanlig mening. I den utredning, som låg till grund för dessa stadgeändringar, ut- talades, att man ansåg sig icke behöva befara, att riksdagsmannauppdraget genom tillkomsten av pensionsrätt skulle förlora sin karaktär av förtroen- deuppdrag och i stället bli ett slags tjänstebefattning. De synpunkter, som anförts beträffande riksdagsmannaskap, torde i allmänhet gälla angående uppdrag att vara ledamot i en kommunal nämnd, styrelse eller fullmäk- tigförsamling och även vara tillämpliga beträffande uppdrag att vara exempelvis blockledare. I samband med 1950 års ändringar i kommunal- lagstiftningens bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag förutsatte man (prop. 1950188, konstitutionsutskottets utl. nr 13) en gräns mellan förtroendemän och tjänstemän, vilken icke borde suddas ut.

Såsom framgår av det sagda skulle ett utsträckande av yrkesskadeför- säkringslagen till att omfatta innehavare av offentliga förtroendeuppdrag i allmänhet innebära ett avsteg från vis-sa av de grundläggande principerna för OLs ram, vilka enligt socialvårdskommitténs mening böra gälla även för den nya lagen. Det skulle vidare kunna anföras en mångfald exempel på situationer då det skulle vara synnerligen tvistigt, om vederbörande Vid olyckstillfället fullgjorde sitt förtroendeuppdrag eller sysslade med arbete för annans (t. ex. partiets eller annan organisations) räkning. Uppdraget fullgöres i betydande omfattning å plats, där för försäkringen enligt yr- kesskadeförsäkrings-lagen i allmänhet måste gälla särskilda bestämmelser (t. ex. i hemmet). Fastställandet av försäkringspremier skulle i många fall stöta på svårigheter. Olycksfallsrisken för ifrågavarande grupper är för- hållandevis obetydlig.

Det anförda skulle närmast föranleda att man icke borde föra in ifråga- varande grupper under yrkesskadeförsäkringslagens tillämpningsområde utan borde låta det ankomma på vederbörande förtroendeman att själv ordna sitt försäkringsskydd. Eventuellt kunde man tänka sig att i vederbörliga författningar införa bestämmelser om rätt (eller plikt) för kommunen eller staten att bidraga till kostnaden för ett försäkringsskydd, som för- troendemännen själva skaffade sig.

Emellertid synes en dylik anordning med bidrag från staten eller kom- munen icke vara så lämplig ur praktisk synpunkt. Vidare och framför allt kan sägas, att när samhället utnyttjar sina medlemmar för sin räkning

på sätt som sker beträffande ifrågavarande förtroendemän, är det icke mer än rätt och billigt, att samhället svarar för ersättning åt dem, när de skadas i samhällets ärenden. Det sistnämnda gäller ju med särskild styrka, då det föreligger en medborgerlig plikt att ställa sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Beträffande olycksfall m. m. under fullgörande av vissa medborgerliga förpliktelser, där det emellertid icke är fråga om för- troendeuppdrag, ha — såsom ovan framhållits —— antagits särskilda ersätt- ningsförfattningar. Det är otillfredsställande att såsom nu ersättningsrätten skall vara beroende av om vederbörande kommun utnyttjat de författnings- enliga möjligheterna att giva arvode eller rent utav tillerkänt arvode utan stöd av gällande författningar.

Socialvårdskommittén finner övervägande skäl tala för att offentliga förtroendemän i väsentligt vidgad utsträckning beredas obligatoriskt skydd mot skada under fullgörande av uppdraget. Bestämmelserna härutinnan böra vara gemensamma för de skyddade förtroendemännen, Ordnas frå- gan i särskild författning, kräves undantagsbestämmelse i yrkesskadeför- säkringslagen. Om den av kommittén i kapitel VII behandlade invaliditet-s- och dödsfallsförsäkringen gjordes obligatorisk för dessa förtroendemän, skulle man vinna bl. a. den fördelen, att platsen för olycksfallet bleve he- tydelselös. Anledning saknas emellertid enligt kommitténs mening att uppskjuta frågan om beredande av erforderligt skydd åt förtroendemän- nen, till dess invaliditets- och dödsfallsförsäkringen kan genomföras. I varje fall för närvarande synes mest praktiskt att lösa föreliggande problem ge- nom att bereda dessa förtroendemän skydd genom yrkesskadeförsäkrings- lagen. De ovan antydda svårigheterna vid tillämpningen av lagen å ifråga- varande personer äro ingalunda omöjliga att bemästra. Med största san- nolikhet kommer det att bli fråga om så få olycksfall, att man enligt kom- mitténs mening ej bör avskräckas av nämnda svårigheter. Beträffande vissa bestämt avgränsade grupper av personer bör man som ovan antytts kunna tänka sig att göra avsteg från de huvudprinciper, varpå lagen eljest bygger. Kommittén anser det emellertid icke böra komma ifråga att kom- plicera lagen genom införande för förtroendemännens del av specialbe- stämmelser om t. ex. de täckta riskerna.

För att få ytterligare material för ställningstagande till frågan om vilka av ifrågavarande förtroendemän, som böra omfattas av yrkesskadeförsäk- ringslagen, verkställdes av kommittén före 1950 års ovan omförmälda ändringar i kommunallagstiftningen viss kartläggning av gruppen offent- liga förtroendemän. Det man närmare ville ha reda på var framför allt förekomsten och arten samt tillämpningen av författningsbestämmelser, som vid offentliga förtroendeuppdrag gälla beträffande vederbörandes möj- ligheter att få någon ersättning för sitt arbete respektive att slippa ifrån uppdraget.

I fråga om gottgörelsei anledning av offentligt förtroendeuppdrag gälla

varierande regler. (Här bortses från ersättning för resekostnader och så- dana årsbelopp, som utgå till bl. a. fullmäktiges ordförande för havda ut- gifter för kommunens räkning.) I vissa fall föreligger enligt vederbörande författning en rätt att erhålla gottgörelse benämnd »arvode» (t. ex. riks- dagsledamot, ledamot av länsnykterhetsnämnd, ledamot av hyresnämnd, Överförmyndare, förordnad förmyndare eller god man), benämnd ibland »arvode» och ibland »traktamente» (t. ex. vald kyrkomötesledamot), be- nämnd >>traktamente>> (t. ex. landstingsman), benämnd >>ersättning» (t.ex. annan övervakare över villkorligt dömd än statens skyddskonsulent eller skyddsassistent), benämnd >>gottgörelse» (t. ex. ledamot av vägnämnd) etc. I andra fall föreligger ingen ovillkorlig rätt till ersättning, utan bestäm- melserna äro utformade så, att vederbörande organ äger besluta om er- sättning i en del fall i form av dagtraktamente och i andra fall i form av arvode till ett fåtal särskilt angivna förtroendemän. Så är fallet beträf- fande egentliga kommunala förtroendemän enligt kommunallagarnas be- stämmelser. Vissa författning;ar hänvisa till sistnämnda bestämmelser rö- rande nämndledamöter eller till andra författningar. Ibland saknas helt och hållet bestämmelser i frågan i den författning, som reglerar förtroen- demannens verksamhet; i betydande utsträckning gälla då utan vidare kom- munallagarnas allmänna bestämmelser angående nämnder etc. Vad beträf— far arbetsblocken inom jordbruket saknar vederbörande författning be- stämmelser om ersättning; överblockledarna ha i allmänhet samtidigt egen- skap av biträden åt kristidsnämnderna och ha såsom sådana fått ersätt- ning för sitt arbete, medan blockledarna i regel icke fått någon ersättning.

Ovannämnda ändringar i kommunallagarna grundades på kommunallags- kommitténs Betänkande II med förslag till ändrade bestämmelser om ersätt- ning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1949:24). Av utredning, som nämnda kommitté införskaffat, framgår (se s. 35—39), att gällande bestämmelser åsidosatts bl. a. beträffande dagtraktamente och detta både mycket ofta och i skilda hänseenden. Det förekom sålunda bl. a., att dagtraktamente för deltagande i sammanträde utgick med högre belopp än vad som medgavs i lagen, att ersättning lämnades för förlorad arbets- förtjänst och att dagtraktamente åtnjöts även av ledamöter av kommunal- fullmäktige. Genom nämnda 1950 års ändringar vidgades kommunernas möjligheter att i vissa bestämda former utgiva ersättning. Kretsen av dem, som kunna erhålla arvode, vidgades till ordförande i stämma och fullmäk- tige. Maximibeloppet av det vanliga kommunala dagtraktamentet höjdes från fem till i regel tio kronor. Principen att ledamöterna i primärkom- munernas representativa organ icke skola åtnjuta någon form av trakta- mente, bibehölls emellertid, fast med det undantaget att den nya ersätt- ningsformen >>ersättning för särskild resdag» gäller även dem (aktuellt blott i ett fåtal kommuner i norra Sverige).

”Såsom framgår av redogörelsen för bestämmelserna om gottgörelse åt

offentliga förtroendemän är terminologien icke fullt enhetlig. »Arvode» torde i vissa fall vara liktydigt med »traktamente». Genom arvode i egentlig mening ersättes förtroendemannen för utfört arbete. Beträffande trakta— mente må följande citeras ur kommunallagskommitténs förslag (5. 42):

Dagtraktamentet är till sitt ändamål av mer sammansatt natur. Utåt framträder det blott och bart såsom ersättning för tidsspillan. Dess faktiska funktion beror i viss män på förhållandena i det särskilda fallet. Där förtroendeman genom bevistande av sammanträde eller förrättning går miste om arbetsförtjänst, får dagtraktamentet företrädesvis karaktären av ersättning härför. Om förtroende- mannen bor så långt från sammanträdesorten, att han måste vidkännas kostna- der för uppehälle där, kan dagtraktamentet kanske närmast betraktas såsom er- sättning för dessa utgifter. Vid sidan härav kan dagtraktamentet i viss mån sägas ha ytterligare ett ändamål, nämligen att i likhet med arvodet tjäna såsom ersätt- ning för utfört arbete. Detta framträder särskilt tydligt i sådana fall där en för- troendeman mot gottgörelse i form av traktamente utför ett uppdrag, som också kunnat lämnas en kommunal tjänsteman, t. ex. verkställande av bostads—inspektion eller brandsyn.

Arvode i egentlig mening har av praxis ansetts täckas av termen avlöning i OL. Ordet vederlag har emellertid så vidsträckt innebörd, att man myc— ket väl kan låta det omfatta ifrågavarande dagtraktamenten, i den mån de ej enbart tjäna som ersättning för kostnader t. ex. för uppehälle å an- nan ort. I fråga om skyldigheten att åtaga sig offentligt förtroendeuppdrag före— ligga vissa variationer i författningarna. I många fall —— särskilt vid de egentliga kommunala förtroendeuppdragen (t. ex. kommunalnämndsleda- mot, kommunalfullmäktig, stadsfullmäktig, kyrkofullmäktig, ledamot av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd eller hyresnämnd etc.) _ stad- gas att för rätt till avsägelse fordras, att vederbörande är av sin befattning som ämbets- eller tjänsteman hindrad att fullgöra uppdraget, att han fyllt 60 år, att han tjänstgjort 4 år, 2 år eller 4 sista åren eller att han eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av ——————. Bosättning utom distrik- tet medför enligt vissa stadganden rätt till avsägelse. Kvinna har rätt att avsäga sig uppdrag i beskattningsnämnd. I åtskilliga fall saknas bestäm- melser i förevarande hänseende, t. ex. beträffande icke självskriven kyr- komötesledamot, ledamot av drätselkammare, ledamot av särskild hem- hjälpsnämnd eller hemhjälpsstyrelse, de olika blockledarna, övervakare över villkorligt dömd, (ej anställd) barnavårdsman m. fl. Avsaknaden av dylika bestämmelser har i praxis medfört olika effekt i olika fall. Person, som ej är pliktig mottaga val till stadsfullmäktig, har ansetts icke kunna nödgas att emot sitt bestridande vara ledamot av drätselkammare. Men uppdrag att vara barnavårdsman har ansetts icke kunna åläggas någon mot hans bestridande.

Olika alternativ för utsträckning av försäkringstillhörigheten beträffan- de de offentliga förtroendemännen kunna diskuteras.

Ett alternativ skulle vara att låta försäkringen omfatta blott dem, som åtnjuta vederlag. Den viktigaste gruppen, som då icke medtages, är med- lemmarna av primärkommunernas representativa församlingar, Vid detta alternativ göres det minsta avsteget från de allmänna principerna för la- gens ram. Även det arbete, som utföres av de enligt detta alternativ för- säkrade förtroendemännen, är ju mer än det, som utföres av en kommunal— fullmäktig, artlikt de försäkrade tjänstemännens.

Mot detta alternativ talar emellertid att den enskilde förtroendemannens försäkringsskydd blir beroende av i vad mån vederbörligt organ begagnar de författningsenliga möjligheterna att giva gottgörelse för uppdragets full- görande respektive utan stöd av författning beviljar sådan gottgörelse. Skyldighet att taga emot ett uppdrag föreliggeri flera fall, utan att arvode eller traktamente får utgå.

Det anförda giver anledning att överväga ett andra alternativ, som skulle innebära, att försäkringen skulle omfatta även dem, som icke erhålla ve- derlag, om en medborgerlig plikt att ställa sig till förfogande för upp— draget föreligger. Tvångsrekvisitet bör därvid hänföras till slaget av upp- drag, då med hänsyn till tvångsbestämmelsernas innehåll ett hänförande till individen synes leda till orimliga konsekvenser.

Vid ett accepterande av sistnämnda alternativ komma de flesta offent- liga förtroendemännen in under lagen. Ett litet antal komma dock att bli oförsäkrade, enär varken till dem utgår något vederlag eller för slaget av uppdrag gäller någon inskränkning i rätten att avsäga sig uppdraget. Detta är fallet med t. ex. blockl—edarna. Med hänsyn till värdet av den insats för samhället, som även enligt det sistnämnda alternativet oförsäkrade offent— liga förtroendemän göra, synes böra ifrågasättas ett tredje alternativ, näm— ligen att taga steget fullt ut och låta alla offentliga förtroendemän bli för- säkrade.

Efter övervägande av vad ovan anförts och med hänsyn jämväl till en- hetligheten och till att kostnaderna med all sannolikhet bli obetydliga har socialvårdskommittén funnit sig böra förorda en utsträckning av försäk- ringsskyddet beträffande de offentliga förtroendemännen i enlighet med det tredje alternativet.

Ifråga om försäkringsplikten bör enligt kommitténs mening den i före- gående avsnitt föreslagna bestämmelsen gälla. Dock bör den lämpligen för säkerhets skull kompletteras med ett stadgan-de, att fullgöres offentligt för- troendeuppdrag icke för statens eller kommuns räkning, åvilar försäk- ringsplikten med avseende å ifrågavarande uppdrag staten. Vissa offent- liga förtroendemän, t. ex. förordnad förmyndare eller god man för borta- varande, kunna nämligen knappast anses utföra sitt uppdrag för statens och än mindre för kommunens räkning.

2. Vissa undantag från reglerna om försäkringstillhörigheten

A. Visst tillfälligt arbete

Historik

Ålderdomsförsäkringskommittén framhöll i sitt förslag (V_ 5. 63—64) att en fråga av ganska stor betydelse vore den, i vilken utsträckning tillfäl— ligt arbete borde omfattas av olycksfallslagstiftningen. Kommittén ansåg det ej lämpligt att utesluta allt arbete, som kunde hänföras till denna ka- tegori, utan tänkte sig, »att undantag från försäkringen i förevarande hän— seende endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare, t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella väderleksför- hållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad att an— vända främmande arbetskraft».

I de yttranden, som avgåvos över ålderdomsförsäkringskommittén-s för- slag i detta hänseende, gjorde sig ganska skilda meningar gällande, allt ifrån den ena ytterligheten, att de tillfälliga arbetarna borde ställas utan- för försäkringen, till den andra ytterligheten, att allt tillfälligt arbete borde ingå under lagen.

Departementschefen framhöll (prop. 1916: 111 s. 7981), att de betänk- ligheter, som gjort sig gällande beträffande medtagandet i försäkringen även av s. k. tillfälliga arbetare, i allmänhet syntes aVSe de svårigheter, som skulle kunna uppstå vid bestämmandet av försäkringsavgifterna och av ersättningsbeloppen för dylika arbetare. Såsom departementschefen när- mare utvecklade vore dessa svårigheter överdrivna Departementschefen erinrade om att det tillfälliga arbetet redan vore underkastat 1901 års lag. På framför allt dessa skäl ansåg sig departementschefen icke ha anledning att från den ifrågasatta nya lagen i allmänhet utesluta de 5. k. tillfälliga arbetarna. Departementschefen fann goda skäl tala för den av kommittén föreslagna begränsningen. Det kunde visserligen från den skadades sida sett förefalla orättvist att hans rätt till ersättning skulle vara beroende av, huruvida den, som använt honom till arbete, eljest mer eller mindre regel- bundet behövde använda arbetare. Men att för sådant fall göra den till- fällige arbetsgivaren ersättnings- eller försäkringsskyldig syntes, från hans sida sett, icke mindre obilligt och skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen stora svårigheter. —— Departements— chefen Var medveten om att en del mycket små arbetsgivare kunde komma att undandraga sig lagtillämpningen, men framhöll, att de förlorade pre- mierna icke kunde uppgå till något avsevärt belopp. —— I propositionen upp— togs kommitténs förslag, att såsom arbetare enligt lagen ej skulle anses den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

I en motion (1916:I:110) föreslogs — under åberopande av försäkrings- tekniska skäl samt risken av att premierna oftast icke bleve betalda —— införande av den i den engelska lagstiftningen förekommande regeln, »att en person, vars arbete är av tillfällig art, och som är sysselsatt på annat sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas av lagen.»

Utskottet (särskilda utskottet nr 1, utl. nr 1 s. 28), som ansåg den av motionären föreslagna bestämmelsen skapa ökade svårigheter, godkände departementschefens uppfattning. Riksdagen anslöt sig (efter samman- jämkning) till utskottets förslag.

Spörsmålet aktualiserades igen, då inom socialdepartementet år 1925 tillkallade sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om olycksfallsför— säkringens organisation beredde Rfas ledamöter tillfälle att inkomma med uppgift ä önskvärda ändringar i OL. En ledamot föreslog, att förevarande lagbestämmelse skulle utgå, och anförde som skäl härför i huvudsak föl- jande.

Det syntes från arbetarens synpunkt oegentligt, att hans rätt till ersättning skulle vara beroende på huruvida arbetsgivaren eljest sysselsatte arbetare samt av vilken anledning arbetsgivaren sysselsatte honom. Bestämmelsen vore synner- ligen oklar och tolkades av såväl Rfa som FR i hög grad restriktivt. Så snart anledningen till arbetarens användande kunnat anses vara icke tillfällig, hade bestämmelsen icke ansetts tillämplig. Man hade anledning antaga, att på grund av missförstånd från vederbörandes sida angående innebörden av ifrågavarande stadgande åtskilliga arbetsgivare som rätteligen hemfölle under lagen, icke kom- me att upptagas i Rfas arbetsgivarförteckn-ingar, på grund varav anstalten ginge miste om försäkringsavgifter. På grund av Rfas och FRs restriktiva tolkning av stadgandet vore de fall, då ersättningsanspråk på grund av detsamma avsloges, mycket sällsynta. Under de snart åtta år som OL varit i kraft hade FB veterligen endast i enstaka fall funnit undantaget tillämpligt, och Rfa torde numera finna detsamma tillämpligt endast i några få fall om året.

I överensstämmeISe med vad sålunda anförts uteslöts ifrågavarande un- dantagsbestämmelse ur det av de sakkunniga utarbetade utkast till lag i ämnet, som underställdes en särskild granskningsnämnd.

Granskningsnämndens majoritet ansåg, att ersättningsanspråk kunde förväntas komma att framställas i större utsträckning än dittills, om be- stämmelsen borttoges. Då det vore omöjligt att påföra försäkringsavgifter avseende ifrågavarande tillfälliga arbetsprestationer, skulle den föreslagna ändringen innebära ett avlägsnande från försäkringsprincipen. Om änd- ringen genomfördes, borde självfallet staten bestrida ersättningarna i an- ledning av olycksfall, för vilka på grund av sakens natur några premier icke kunde tänkas inflyta. Nämndens minoritet framhöll de enligt dess mening olämpliga konsekvenserna av bestämmelsen för den skadade.

Departementschefen uteslöt undantagsbestämmelsen i det förslag till ny lag, som förelades 1926 års riksdag (prop. nr 109 s. 165—166). Skälen för

borttagande av bestämmelsen ansågos väga tyngst. Departementschefen framhöll vidare:

Fråg—ans lösning syntes böra vara beroende på frågan om karenstiden. Så länge arbetsgivaren själv svarade för sjukpenning m. m. t. o. m. den trettiofemte dagen efter olycksfallet, torde det med hänsyn till de arbetsgivare, som undantaget avsåge och av vilka de flesta torde tillhöra ekonomiskt mindre väl lottade sam- hällslager icke låta sig göra att borttaga undantagsbestämmelsen. Det nu fram- lagda lagförslaget innebure emellertid, att ersättning skulle utgå från försäkrings— inrättning redan från dagen efter olycksfallet samt beträffande läkarvård och läkemedel redan från dagen för olycksfallet. Något hinder för undantagets ute- slutande förelåge vid sådant förhållande icke. Det torde för övrigt kunna antagas att de ersättningar, som på grund av undantagsbestämmelsens borttagande skulle komma att belasta försäkringen, vore så obetydliga att de, även om försäkrings— avgifter icke skulle komma att inflyta från åtskilliga av bestämmelsen berörda arbetsgivare, icke kunde märkbart inverka på storleken av de försäkringsavgifter, som erlades av övriga arbetsgivare.

I yttrande till andra särskilda utskottet anförde Rfa (utl. nr 1, Bilaga A s. 22—23) bl. a.:

Det torde i allmänhet icke bli möjligt att erhålla försäkringsavgifter, vilka skulle täcka den genom bestämmelsens borttagande pålagda risken. Skulle Rfa komma att med sin dåvarande funktion bestå. skulle genom förslagets antagande endast de arbetsgivare, som hade försäkring i anstalten, få svara för den ifråga- 'arande risken. Dessa arbetsgivares redan dryga utgifter i anledning av olycks- fall hos okända arbetsgivare —— vilka för vissa år uppgått till mellan 200 000 och 300 000 kronor —— skulle komma att ytterligare ökas.

Två ledamöter förklarade sig ha intet att erinra mot bestämmelsens ute- slutande.

Den tidigare nämnde ledamoten tillstyrkte (Bilaga A 5. 51) borttagandet under förutsättning, att monopolanstalt infördes och att det beräknade för— säkringsavgiftsbelopp, som Rfa aldrig bleve i tillfälle att påföra, enär an— stalten icke kunde få kännedom om alla arbetsgivare, sloges ut även på arbetsgivare, som stode självrisk.

Utskottet (utl. s. 15) ansåg spörsmålet sammanhänga med frågan om karenstidens. längd. Då ett .förslag om borttagande eller förkortning av ka— renstiden icke för det dåvarande kunde förordas, kunde ej heller tillstyr- kas förslaget om de tillfälliga arbetarnas inordnande under försäkringen. Riksdagen godkände utskottets uppfattning härutinnan.

Då karenstidsbestämmelserna upphävdes vid 1928 års riksdag, togs emel— lertid frågan om undantagsbestämmelsen beträffande tillfälligt arbete icke

upp.

Praxis

Undantagsbestämmelsen är tillämplig endast under förutsättning dels att den ifrågavarande arbetsgivaren icke eljest använder arbetare i lagens

mening, dels ock att han nu endast »av tillfällig anledning» (vilket icke är liktydigt med >>tillfälligtvis>>) använder arbetare.

I praxis har bestämmelsen givits en synnerligen restriktiv tolkning och sålunda kommit till användning som avslagsgrund i ytterligt liten omfatt— ning. Till belysning härav kan nämnas, att bestämmelsen icke ansetts till- lämplig i bl. a. följande fall. Ref, 1918z25: En småskollärarinna lät varje år genom tillfälligt anställd arbetare hugga 1 ä 2 famnar ved. Ref. 1923:14: Lejd arbetskraft för tröskning anlitades 5 a 6 timmar varje år. Ref. 1923: 30: Rengöringsarbete i anledning av flyttning. Ref. 1924z9: Inredning av skomakarverkstad, vilket arbete var avsett att pågå 6 dagar.

Socialvårdskommitténs förslag

Socialvårdskommittén anser, att en inskränkning i förhållande till OL av försäkringsskyddet vid tillfälligt arbete icke bör göras i den nya lagen.

Vad härefter beträffar frågan om bibehållande av den nuvarande undan- tagsbestämmelsen, så bör enligt kommitténs mening av såväl sociala som praktiska skäl större hänsyn tagas till möjligheten för den, som skadats i arbete för här aktuell arbetsgivares räkning och som under i övrigt oförändrade omständigheter är försäkrad vid arbete för annans räkning, att erhålla ersättning än till möjligheten för Rfa att erhålla premier från ifrågavarande kategori arbetsgivare. Det skäl för undantagsbestäm- melsens bibehållande, som ovannämnda karenstidsbestämmelse utgjorde, föreligger icke nu. På grund av anförda omständigheter och med hänsyn jämväl till vad enligt historiken ovan i övrigt åberopats härför föreslår kommittén att någon undantagsbestämmelse beträffande tillfälligt arbete icke upptages i den nya lagen. Med hänsyn till bestämmelsens nuvarande tillämpning torde dess strykande vara utan betydelse ur kostnadssynpunkt.

B. Hemarbetare Historik

Frågan om hemarbetets medtagande under OL var under övervägande inom ålderdomsförsäkringskommittén. Denna kommitté anförde härutin- nan bl. &. följande (V. 8. 61—62) :

Med hemarbet—e torde härvid, i överensstämmelse med arbetarskyddslagen, böra förstås arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana för— hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över, dess an- ordnande. Dylikt arbete, vilket till största delen tillhör beklädnads- och textil— industriens områden, är undantaget från arbetarskyddslagens tillämpning och torde i allmänhet ej heller tillhöra området för gällande olycksfallslag i vidare mån, än att frivillig försäkring kan ifrågakomma. — —— —

Min torde kunna antaga, att i utlandet hemarbetet vanligen icke är under— kastat olycksfallslagstiftningen-

Det är givet, att i samma mån som arbetsgivaren, såsom fallet ofta är i fråga

om hemarbete, icke kan kontrollera eller övervaka arbetet, svårigheter möta att kunna ålägga honom ersättnings- eller försäkringsplikt beträffande olycksfall i sådant arbete. Dessutom intaga hemarbetarna med avseende å arbetsavtalets be- skaffenhet ej sällan en mellanställning mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, och det kan därför ofta vara svårt att avgöra, huruvida de skola hänföras till den ena eller andra kategorien. Dessa skäl tala för att icke medtaga hemarbetet i förevarande lagstiftning.

Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå, att hemindustrien utslutes från olycksfallslagens tillämpning i hela den utsträckning, vari detta skett i några ut- ländska lagar samt i vår arbetarskyddslag. Enligt kommitténs mening är det av vikt, att även av dessa arbetare så många som möjligt erhålla del av olycksfalls- lagstiftningens förmåner. Kommittén har trott sig finna en lämplig medelväg i förevarande avseende genom att föreslå undantag från lagstiftningens tillämpning endast för arbetare, som i sitt hem användes till arbete, under det att i övriga fall då arbetet utföres i lokaler, som av arbetsgivaren för arbetstagaren förhyrts, eller eljest utom hemmet, detsamma skulle ingå under lagen. Det är tydligt, att just beträffande arbete i det egna hemmet de största svårigheterna skulle uppkomma vid tillämpningen av en lag utav förevarande slag, särskilt emedan det är så gott som omöjligt att i varje fall erhålla kontroll, huruvida ett olycksfall inträffat i eller utom arbetet. Ej osannolikt vore att, om lagstiftningen även omfattade dylikt arbete, en allmän strävan att till kategorien olycksfall i arbetet söka hänföra varje i hemmet inträffat olycksfall snart skulle komma att göra sig gällande.

Givetvis äro härigenom tjänaregöromål o. d., vilka utföras i arbetsgivarens hem, ej undantagna från lagens tillämpning, ehuru i sådana fall arbetaren oftast är bosatt hos arbetsgivaren.

I yttrande över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag förklarade sig socialstyrelsen anse det vara oriktigt att från en lagstiftning av förevarande art utesluta hemarbetarna. Styrelsen anförde (Bilaga till prop. 1916:111 s. 84) : -

De skäl kommittén anfört därför synas ej socialstyrelsen tillfyllestgörande. Ifrågavarande arbetare höra som bekant till de allra sämst situerade och hava sålunda särskilt ringa förmåga att bära följderna av ett olycksfall. Med hänsyn till att Olycksfallsrisken för hemarbetarna i regel är ganska liten, skulle deras medtagande under försäkringen ej föranleda några större kostnader. Hemarbe- tarnas undantagande från försäkringen skulle för övrigt i viss mån verka som en premiering av hemindustrien, vilket knappast kan anses lämpligt-

I övriga yttranden berördes icke förevarande spörsmål i sak. Utan motivering (i den mån ej påpekandet i prop. 1916:111 s. 81 om »några mindre huvudsakligen redaktionella ändringar» gäller även här) upptog departementschefen i sitt förslag i 2 5 2 st. en undantagsbestäm- melse beträffande hemarbetare med följande i förhållande till kommitté- förslaget ändrade lydelse: »den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbets- ställe, som av honom bestämmes».

I motion 1916:II:275 hemställdes, att utskottet måtte taga i övervägande, huruvida icke lagen skulle kunna utsträckas till att omfatta även hemarbe— tarna. Dessa hade nämligen i många fall en ytterst osäker ekonomisk ställ-

ning och komme i regel vid svårare olyckshändelser att lida nöd eller bli hänvisade till fattigvården. Motionärerna förklarade sig emellertid icke vara blinda för de hinder, som reste sig mot en dylik utvidgning av lagen.

Särskilda utskottet nr 1 förklarade sig (utl. nr 1 s. 26—27) med allt er— kännande av det behjärtansvärda uti, att även hemarbetarna erhölle del av olycksfallsförsäkringens förmåner, anse, i anslutning till de av ålderdoms- försäkringskommittén anförda skälen, att det åtminstone för det dåvarande och intill dess någon erfarenhet av försäkringens tillämpning vunnits, icke vore tillrådligt att i större utsträckning än som skett genom Kungl. Maj:ts förslag utsträcka olycksfallslagstiftningen även till denna grupp av arbe— tare.

Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Praxis

Viss tvekan rörande innebörden av förevarande undantagsbestämmelse synes tänkbar. Dels skulle kunna göras gällande, att bestämmelsen avser endast 3. k. hemindustriellt och därmed jämförligt arbete. Visst slag av arbete skulle alltså vara undantaget från lagens skydd. Med andra ord skulle genom bestämmelsen undantagas en grupp av personer, nämligen de, som utföra angivna slag av arbete, och dessa skulle alltid vara oför- säkrade i samband med detta arbete, alltså även vid besök hos förlagsman- nen för avhämtande av mer material e. d. Dels skulle kunna göras gällande, att undantaget avser icke ViSSt slag av arbete, vis-s grupp av personer, utan alla slag av arbeten, alla grupper av personer, men blott då arbetet utföres i den arbetandes hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe. Praxis” ståndpunkt synes enklast kunna uttryckas så, att vederbörande är ute- sluten från försäkringen alltid vid hemindustriellt och därmed jämförligt arbete och i allmänhet men ej alltid vid annat arbete, i den mån det ut- föres i hans hem eller på annat av honom bestämt ställe. Några exempel på bestämmelsens tillämpning i det förstnämnda av angivna båda hänse— enden må här anföras:

Sömmerska, som i sitt hem utförde sömnadsarbete, halkade på trappan utan— för arbetsgivarens bostad, där hon varit för att lämna och avhämta arbeten och varor; enligt hennes egen uppgift hade hon måst inställa sig personligen >>för att få resterande avlöning samt föra räkning av arbeten»; hon ansågs undantagen från försäkringen (BD nr 235/1938).

Handelsresande och agenter (i den mån de ej äro att anse som självständiga företagare) samt andra, som ofta ha stor valfrihet i fråga om såväl platsen som tiden för arbetet, ha icke ansetts undantagna enbart på grund av denna valfrihet.

Exempel på ifrågavarande bestämmelses tillämpning i det sistnämnda av de båda angivna hänseendena lämnas i kapitel IV s. 149—150.

Enligt 1912 års arbetarskyddslag var arbete, som utfördes i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kunde anses till- komma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, undantaget från lagens tillämpning. Under undantagsbestämmelsen inbegreps bl. a. s. k. hemindustriellt arbete. I 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946:60 s. 205213) diskuterades frågan om att göra hemindustriellt ar- bete till föremål för reglering i arbetarskyddshänseende. Arbetarskydds- kommittén ansåg, att antaleti hem-industrien sysselsatta arbetstagare kunde uppskattas till omkring 30 000, och framhöll, att antalet dylika arbetare syntes ha ökat fram till de senare åren. Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrien, därnäst päls- och skinnvaru-in- dustrien. Inom sko- och annan lädervarufabrikation förekommer likaledes hemindustriellt arbete i rätt betydande omfattning. Ett icke ringa antal hemarbetare sysselsättas inom vissa delar av metallindustrien, inom papp- och pappersindustrien samt träindustrien. Här liksom i allmänhet använ- des uttrycket industriellt om hemarbete, även då fråga egentligen är om hantverk. Vissa närmare upplysningar angående hemindustriellt arbete ha intagits i socialvårdskommitténs betänkande XVI: Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, SOU 1948:39 s. 170 —172. Kommittén finner anledning att erinra om och i Vissa hänseenden närmare utveckla vad däri anförts.

Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsätt- ning, som giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av be- tydelse.

Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och barn arbeta gemensamt. En viss arbetsfördelning är stundom rådande, var- vid varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta ta- ges barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i an- språk för hemarbete än föräldrarnas.

Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetar—en i den bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt fär- digt för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställ- ning, som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhan- dahåller erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon företagarrisk, som skulle motivera, att han behandlades som företagare.

Olycksfallsrisken i det hemindustriella arbetet torde vara ringa. I ytt-

rande över 1938 års arbetarskyddskommittés förslag framhöll yrkesinspek— tören i sjunde distriktet (inom vilket antalet hemindustriella arbetsställen då sannolikt översteg 6 000), att behovet av tillsyn över denna verksamhet vore ringa eller intet (prop. 19481298 s. 70).

Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustriellt arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familje- medlemmar samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande arbete, vara att ans-e som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna fö— religga.

Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig me- ning i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsman- nen avtalande familjemedlemmen. '

När kommittén i det följande i detta kapitel diskuterar frågan om in- förande av försäkringsskydd för de hemindustriellt arbetande, avser kom— mittén endast sådana, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna omfattas av försäkringen såsom anställda eller därmed jämställda. För enkelhets skull användes i det följande termen anställda beträffande såväl de anställda som de med dem jämställda.

1938 års arbetarskyddskommitté föreslog den utvidgningen av arbetar- skyddslagens tillämpningsområde, att av arbete, som arbetstagare utförde i sitt hem eller å annan plats, som av honom bestämdes, lagen (ehuru i mycket begränsad utsträckning) skulle gälla hemindustriellt arbete. Med hemindustriellt arbete skulle därvid förstås sådant hantverks- eller in- dustriellt arbete, som arbetsgivare i och för sin yrkesmässiga verksamhet uppdrager åt arbetstagare att utföra och som av denne eller medlemmar av hans familj utföres i arbetstagarens hem eller å annan plats, som av honom bestämmes.

Departementschefen (prop. 1948z298 s. 82—83) fann emellertid icke till- räckliga skäl föreligga för att arbetarskyddslagens stadganden skulle er- hålla tillämpning å det hemindustriella arbetet. Bl. a. anfördes, att det ut- märkande för dylikt arbete är att arbetsgivaren i regel icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren ordnar arbetet, samt att själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som arbetar- skyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, sålunda saknas här.

Den anförda synpunkten kan anläggas även när fråga är om olycksfalls- försäkringen. VVidare företer ifrågavarande persongrupp i viss mån likhe- ter med dem, som enligt de und-er 1. i detta kapitel föreslagna reglerna icke

tagas med i försäkringen på grund av sin själv—ständiga ställning. Å andra sidan tala starka sociala skäl för att hemarbetarna icke skola som hittills i fråga om ett viktigt försäkringsskydd, som beredes andra anställda, stäl- las helt utanför. Det hemindustriella arbetet har redan länge haft en rela- tivt stor omfattning och kommer att få en ändå större omfattning, i den mån man ännu mer än hittills kan realisera planerna på att bereda par- tiellt arbetsföra försörjningsmöjligheter genom dylikt arbete. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det angeläget att till närmare diskussion upp- taga frågan om att bereda hemarbetarna försäkringsskydd för skador i arbetet åt förlagsmannen.

Omedelbart må emellertid framhållas, att problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd icke kan lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om försäkringsskyddets giltighet för den stora massan övriga anställda, då de utföra någon (i regel mindre) del av arbetet åt arbetsgiva- ren i det egna hemmet eller på annan plats, som den anställde själv be- stämt. Det kan nämligen icke anses rimligt att bereda hemarbetarna ett skydd i arbetet med samma ersättningsförmåner som övriga anställda, om man icke medger dessa sistnämnda samma skydd vid (tillfälligt) arbete i hemmet eller å därmed jämställd arbetsplats.

Man kan icke bortse från att allvarliga praktiska svårigheter kunna upp— stå, om försäkringen skall gälla vid olycksfall även i hemmet (eller å där- med jämställd plats). Har olycksfallet inträffat i arbete för arbetsgivarens räkning eller under annat arbete i hemmet? Svårbedömbara gränsfall måste bli relativt vanliga. Då i hemmet i regel ingen annan är närvarande än ar- betstagaren själv eller han och hans nära anhöriga, måste det icke sällan bli synnerligen svårt att få en objektiv utredning om vad som egentligen passerat. Fråga är därför om man icke måste säga, att det vid en av ar- betsgivaren bekostad obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete även i hemmet skulle vara så svårt att utöva tillbörlig kontroll, att möjligheterna till missbruk av försäkringen skulle bli högst betydande och att försäk- ringsgivarna skulle få betala för försäkringen ovidkommande olycksfall. Därigenom skulle försäkringskostnaderna komma att stiga och utbredningen av det hemindustriella arbetet kunna motverkas. Vad nu sagts om svårig- heter beträffande olycksfall gäller även en hel del av de yrkessjukdomar och andra åkommor, som enligt kommitténs förslag skola jämställas med egentliga olycksfallsskador, samt en Väsentligt mycket större arbetstagar- grupp än de egentliga hemarbetarna. Vidare må nämnas, att beträffande hemarbetarna sjukkontrollen i allmänhet är svårare än beträffande andra arbetstagare.

Av kommitténs sakkunniga har herr Hedenström närmast ansett, att nyss- nämnda befarade olägenheter icke skulle vara av så allvarlig natur, att de i och för sig måste utgöra ett hinder för att inordna hemarbetarna i inom- arbetsförsäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. De övriga sakkunniga

ha däremot ansett, att med hänsyn till de praktiska svårigheterna en sär- ställning för hemarbetarna måste bibehållas.

Kommittén har för sin del funnit så allvarliga betänkligheter föreligga mot att låta den vanliga inomarbetsförsäkringen helt gälla vid skador un- der arbete i hemmet för arbetsgivares räkning, att kommittén sökt finna en annan väg för att tillgodose de sociala synpunkterna åtminstone i Vä- sentlig utsträckning, utan att därmed skull-e behöva följa allvarligare prak- tiska olägenheter.

I första hand synes man därvid kunna överväga att begränsa ersättnings- rätten till skador, som under ifrågavarande arbete förorsaka-s av den ut- rustning (maskiner och verktyg) eller det material, som arbetsgivaren ställt till förfogande. Att låta den formella äganderätten till exempelvis ett verk- tyg vara avgörande innebär emellertid ingalunda en lättillämpad gräns- dragning och synes mången gång kunna vara stötande, i all synnerhet om skadan icke kan sägas vara förorsakad av något sådant fel i verktyget, som medför skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Ett försäkringsskydd be— gränsat blott till de fall, då arbetsgivaren är s.kadeståndsskyldig på grund av fel i verktyget, synes vara av föga praktiskt värde.

Det har förekommit fall, där hemarbetare skadats i samband med av- hämtande av material hos arbetsgivaren. Man skulle kunna tänka sig att medge ersättningsrätt enbart för sådana fall. Några avskräckande svårig- heter torde här knappast behöva uppstå. Å andra sidan bilda des—sa tillfäl- len en synnerligen ringa del av hemarbetarens riskområde, och antalet skador, som skulle kunna ersättas, måste bli ytterst begränsat. Att enbart för dessa fall mobilisera hela den stora försäkringsapparaten kan icke vara rimligt, och hemarbetarna äro för övrigt föga hjälpta med ett så begränsat skydd.

Kommittén har sålunda icke funnit någon framkomlig väg, som inne- bär, att försäkringsskyddet begränsas till endast en del av de risktillfällen, som hemarbetet totalt medför. I stället .skulle man kunna tänka sig en b-e- gränsning på så sätt, att för skador i hemmet (jämställd arbetsplats) finge gälla en så lång karenstid, att det relativt mycket stora antalet kortvariga skador utmönstras. Karen-stiden bör gälla såväl rätten till sjukvård som rätten till kontant ersättning. Vid de mera allvarliga, till antalet begrän- sade skadorna torde det bl. a. av medicinska skäl vara lättare att få utredning om på vad sätt de uppstått. Sistnämnda skador torde i allmän- het föranleda omedelbart läkarbesök. Såväl skadans beskaffenhet som de till läkaren lämnade uppgifterna om händelseförloppet torde därvid ut- göra ett värdefullt material för avgörandet av frågan om samband mellan skadan och hemarbetet. Det är ju även rimligare både socialt och admi- nistrativt att vid svårare skador lägga ner mera tid och pengar på en nog- grann utredning än när fråga är om ersättning för några få dagar. Å andra sidan är den skadades intresse av att få skadan godkänd som ersättnings-

har särskilt stort vid svårare skador, varför riskerna för försök till miss- bruk just vid dem äro relativ-t mycket större. Vidare kan en karenstidsbe- stämmelse medföra ett uppskjutande av viss läkarbehandling, vilket kan ha menlig verkan på sjuktidens längd och invaliditetstillståndet. Be- hållningen av att man för hemarbetets del inför en dylik karenstid blir dock att man, utan att beröva hemarbetarna ersättningsrätt för de alt- varligare skadorna i hemmet (jämställd arbetsplats), starkt minskar hela anordningens omfattning och därmed antalet tvister. Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäkringsinrättningen) kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något enstaka svårt olycks- fall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat erhålla skulle visat, att >>inre orsakssammanhang med arbetet» icke förelegat), mer än väl upp- väges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga kostnader för ett rela- tivt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete.

Om man vill alldeles undanröja grunden för de här förut åsyftade prak- tiska olägenheterna, måste man emellertid gå en annan väg, nämligen ordna så, att hemarbetarna bli försäkrade för skador såväl i som utom arbete. Enligt 35 ä 1 st. OL är arbetsgivare berättigad att försäkra »annan arbe- tare än i denna lag avses» för olycksfall i elleri och utom arbet-e. Med »an- nan arbetare» avs-es bl. a. hemarbetare. Emellertid har denna möjlighet praktiskt taget ej alls utnyttjats för olycksfall vare sig enbart i eller både i och utom arbete. Tyvärr synes man ej heller kunna räkna med att, om inomarbetsförsäkringen göres obligatorisk för hemarbetarna, den frivil- liga utomarbetsförsäkringen får en sådan omfattning, att flertalet komma att vara försäkrade för alla olycksfall. Visserligen framlägger kommittén förslag i syfte att befordra utomarbetsförsäkringen (se kapitel IV), men kommittén vågar icke räkna med att dessa här, i varje fall inom den när- maste framtiden, skulle spela någon avgörande roll. Även om hemarbetarna i stigande omfattning organisera sig, förefaller det nämligen i varje fall tveksamt, om deras organisationer på den kollektiva försäkringens väg kunna genomdriva en allmän anslutning till utomarbetsförsäkringen.

'Det återstår att överväga att göra även utomarbetsförsäkringen obliga- torisk. Att göra detta i den formen, att arbetsgivaren ålägges-att för sina hemarbetare ha den ordinarie försäkringen och därjämte utomarbetsförsäk— ring, måste särskilt med hänsyn till det sätt, varpå arbetet bedrives (bi- syssla, familjekooperativt) —— enligt kommitténs mening anses uteslutet. Det kan icke gärna bli fråga om annat än att helt lämna den ordinarie yr- kesskadeförsäkringen och inordna hemarbetarna i den framför allt för självständiga yrkesutövare avsedda i regel frivilliga invaliditets- och döds- fallsförsäkring, som diskuteras i kapitel VII. Denna försäkring är avsedd att gälla' både i och utom arbete. Man kan tänka sig att göra det obliga- toriskt för arbetsgivarna att taga dylik invaliditets- och dödsfallsförsäkring för hemarbetarna. Visserligen ålägger man då arbetsgivarna att svara även

förr utomarbetsförsäkringen men i stället slippa de i regel ifrån att svara för sjukpenningkostnaderna vid olycksfall i arbete. Emellertid förutsätter en obligatorisk dylik försäkring att man kan klart avskilja hemarbetarna som grupp. Självfallet kan man icke begära, att en arbetsgivare skall er— lägga premier för utomarbetsförsäkring för en hemarbetare, som kanske endast i mycket liten utsträckning (några timmar i veckan) sysslar med arlbete för hans räkning. Försäkringsplikten måste därför göras beroende av att hemarbetaren under en väsentlig del av normal arbetstid sysslar med arbete för arbetsgivarens räkning. En sådan avgränsning måste emellertid stöta på mycket stora praktiska svårigheter. Kommittén ser inga möjlig- hetter att för närvarande övervinna dessa. _— Det synes dock ej omöjligt, att. genomförandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring omfattande även sådana hemarbetare, för vilka hemarbetet icke är allenast en bisys— selsättning (jfr socialvårdskommitténs förslag i SOU 1948: 39 bl. a. s. 172 —173 och 265—268) skulle komma att underlätta den här aktuella gräns- dragningen. — Man kommer icke heller ifrån en dylik gränsdragning, om man skulle ålägga de försäkrade att, om de endast i ringa grad syssla med hemarbetet, själva erlägga en del av premien för utomarbetsförsäkringen. Därjämte finner kommittén det överhuvudtaget icke tilltalande att utan synnerligen vägande skäl tvinga vissa medborgare att på egen bekostnad för sig själva taga olycksfallsförsäkring. Kommittén har därför ansett, att man måste avstå ifrån att söka en lösning av frågan efter den här antydda linjen.

Kommittén har funnit det angeläget att försäkringsskydd beredes hem- arbetarna men har sagt sig, att det kan vara förenat med betydande vansk- ligheter att taga med dem i yrkesskadeförsäkringen utan några begräns— ningar. På grund härav förordar kommittén, att det allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i yrkesskadeförsäkringslagen men att för så- dant arbete fastställes en viss längre karenstid, under vilken ingen ersätt— ning från denna försäkring skall utgå. I fråga om karenstidens längd har inom kommittén framförts olika alternativ, bl. a. 28 och 14 dagars karenstid. Med hänsyn till att det för de hemindustriella arbetarnas del i allmänhet rör sig om personer utan starkare ekonomisk ställning, att obligatorisk sjuk- försäkring icke kan förväntas vara i kraft i varje fall under den för-sta tiden av yrkesskadeförsäkringslagens giltighetstid samt att i över hälften av fallen vederbörande.torde vara återställd före utgången även av den kortare karenstiden, har kommittén stannat för att förorda en karenstid om 14 dagar. Dylik karenstid behövs emellertid ej för alla skadefall i hem- met (jämställd arbetsplats). I nuvarande praxis finnas exempel på att undantagsbestämmelsen icke tillämpats, då arbetsgivaren varit närvarande vid utförandet av arbetet i arbetarens hem (se kap. IV s. 150). Kommittén förordar, att karenstidsbestämmelsen vid skador i hemmet (jämställd ar- betsplats) icke skall gälla, när den försäkringspliktige eller företrädare för

denne utövar tillsyn över arbetet. Karenstidsbestämmelsen har begränsats till att gälla blott vid .skador i hemmet (jämställd arbetsplats), enär kom- mittén anser tillräckliga skäl icke föreligga mot att låta ersättning i en- lighet med de allmänna reglerna i lagen utgå vid skador, som inträffa hos förlagsmannen eller under färder från denne med material respektive till denne med färdiga varor. Konkurrensbestämmelsen för sjukförsäkringen bör utformas så, att hemarbetarna icke stå utan ersättning under karens— tiden. Det bör som förut stå förlagsmannen fritt att teckna frivillig för- säkring för olycksfall utom arbete. Detsamma bör gälla för skador i ar- bete, såvitt avser karenstiden. Av praktiska skäl bör dock frivillig försäk- ring för skador i arbete, såvitt avser karenstiden, få tecknas blott i sam— band med utoniarbetsförsäkring, som avser minst karenstiden. Den i ka- pitel IV B. förordade rätten för arbetstagarorganisation att teckna utom- arbetsförsäkring bör gälla även skador i hemmet, såvitt avser ifrågavarande karenstid. Kommittén vill understryka vikten av att arbetstagarnas orga- nisationer söka få till stånd frivillig försäkring i största möjliga utsträck- ning. I den mån dylika strävanden krönas med framgång, behöver man ej befara några olägenheter av den föreslagna utvidgningen av försäkringen och vill kommittén uttala en förhoppning, att det skall bli möjligt att fram- deles förkorta eller rent av borttaga ifrågavarande karenstid.

Såsom framgår av vad tidigare (s. 100) nämnts skall med den av kom— mittén förordade lösningen den lagtekniska avgränsningen ske icke för en viss grupp av arbetare utan för alla arbetare såvitt avser arbete, som de utföra i hemmet eller å annan plats, som de själva bestämt. Det är alltså en fråga om försäkringsskyddet—s omfattning, närmare bestämt om be- greppet olycksfall i arbete. Denna fråga behandlas i kapitel IV, där å s. 163—164 kommer att något närmare diskuteras den praktiska gränsdrag- ningen mellan i hemmet (och å därmed jämställd arbetsplats) inträffande skador i arbete för arbetsgivarens räkning och därstädes inträffande övriga skador.

C. Familjemedlemmar

Historik

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i sitt betänkande V. 5. 62—63, att någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar av ar- betsgivarens familj och andra arbetstagare, även om deras avlöning ofta enda-st utginge i naturaförmåner, Kommittén ansåg dock, att så nära an- höriga till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses så- som arbetare i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kom- mitténs mening i dessa fall ofta bli synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära

anhöriga i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i fråga om arbetare i mera egentlig mening. Man torde även kunna antaga, att frivillig försäkring av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma att anlitas. Beträffande äkta makar framhöll kommittén, att det på grund av allmänna rättsregler vore givet, att den ena maken icke kunde anses så- som arbetare i förhållande till den andre såsom arbetsgivare, även om äk- ternskapsförord eller boskillnad förelåge.

Rfa framhöll i utlåtande (Bilaga till prop. 1916: 111 s. 7) över kommit— téns förslag, att det föreslagna undantagandet från den obligatoriska för- säkringen av arbetsgivarens barn och föräldrar innebar en inskränkning i förhållande till 1901 års olycksfallsersättningslag, vilken inskränkning mången gång torde kunna synas orättvis. Av praktiska skäl ansåg sig dock anstalten böra biträda förslaget.

I propositionen 1916:111 upptogs _ utan kommentar men med en for- mell omredigering kommitténs förslag beträffande föräldrar och barn. Riksdagen godkände propositionen i denna del utan ändring.

Genom lag den 14 juni 1917 utvidgades undantagsbestämmelsen till att omfatta även adoptivbarn och adoptivföräldrar.

I motion 1920:II:12 anfördes, att det ju kunde vara rätt så naturligt, att föräldrar och barn i ett hem icke kunde eller borde i OLs mening an- ses som arbetare eller arbetsgivare gent emot varandra, men att förhållan- det ställde sig annorlunda, sedan barnen lämnat föräldrahemmet och bildat eget hem. Motionären hemställde om sådan ändring av lagen, att endast arbetsgivarens hemmavarande barn eller adoptivbarn skulle vara undan- tagna från lagen.

Andra lagutskottet, som begärde yttrande över motionen av bl, a. Rfa, anförde i sitt utlåtande (nr 33), att utskottet ansåge rättvisan kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed finge anses ha begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro, icke så- som arbetare i förhållande till sina föräldrar resp. adoptivföräldrar ute- slötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde an- nan arbetare. Detta krav vore enligt utskottets förmenande så starkt, att det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen organisatoriska svårigheter, Rfa omnämnt. På grund av vad sålunda an- förts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av motionen måtte för sin del antaga en lag om ändrad lydelse av 2 5 i OL, innebärande att fram- för orden »barn eller adoptivbarn» skulle intskjutas ordet »hemmavarande».

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Lagändringen genomfördes genom lag den 18 juni 1920.

Trots att det endast talades om barn som arbetare i förhållande till för- äldrar som arbetsgivare, har ordet hemmavarande i praxis hänförts även

till föräldrar som arbetare åt barnen. Detta är ju rimligt och fullt fören- ligt med lagens ord.

Den nu gällande lydelsen erhöll undantagsbestämmelsen genom lag den 18 juni 1926. Departementschefen anförde i prop. 1926: 109 s. 159 med anledning av vis-s tolkning av då gällande lydelse av bestämmelsen —— att med fasthållan—de av den principiella ståndpunkt, som låge till grund för stadgandet, åt detsamma syntes lämpligen kunna givas en sådan formule- ring, att undantaget uttryckligen skulle gälla endast där arbetet bedreves för allenast en arbetsgivares räkning; dock borde äkta makar i förevarande hänseende givetvis anses såsom allenast en arbetsgivare.

I detta sammanhang anförde departementschefen även, att de skäl, som föranlett undantagande från lagens tillämpning av hemmavarande barn och föräldrar naturligen ägde i än högre grad giltighet i avseende å äkta makar i förhållande till varandra. Vad ålderdomsförsäkringskommittén anfört om äkta makar torde ej längre vara ovedersägligt. I 8 kap. 6 & gif- termålsbalken den 11 juni 1920 stadgades nämligen att, om ena maken bi- träder den andre i hans förvärvsverksamhet, han skall, även om överens- kommelse om gottgörelse ej träffats, åtnjuta skälig ersättning för sitt ar- bete, därest d-et med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i öv- rigt må anses tillbörligt att ersättning skall utgå. Då i nämnda lagrum alltså förutsättes, att ena maken kan mot avlöning användas i arbete av den andre, ansåg departementschefen att i 2 5 2 st. OL borde in'tagas ut- tryckligt stadgande om att äkta mak-e icke skulle anses såsom arbetare i förhållande till andra maken sås-om arbetsgivare.

Riksdagen gillade departementschefens uppfattning i nu angivna båda hänseenden.

Praxis

Enär undantagsbestämmelsen är tillämplig endast om allenast en ar- betsgivare finnes, ansågs moder, som hushållade för och var hemmava— rande hos två söner, ej undantagen (Ref. 1931:11).

Till följd av bestämmelsen om arbete för makars gemensamma räkning blir det för svärföräldrar och styvbarn av avgörande betydelse om arbetet utföres för allenast den oskylde makens eller för båda makarnas räkning.

Undantagna ha ansetts vara i Ref. 193216 styvson, som arbetade i av styv- fadern arrenderat jordbruk; äldre gifterrnålsbalken var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden; Ref. 1944:1 svärfader, som arbetade i måg-ens rörelse; äldre giftermålsbalken gällde för mågens och dotterns förmögen- hetsförhållanden;—och Ref. 1937: 19: II svärmoder, anställd som >>husförestånda— rinna (hembiträde)» hos sin svärson; trots att nya giftermålsbalken var tillämp- lig. Däremot ansågos ej undantagna i Ref. 1935: 21 styvson, som var anställd i styvfaderns med eget fartyg bedrivna rederirörelse; nya giftermälsbalken var tillämplig; och i Ref. 1937: 19: I svärfader, som arbetade i av mågen arrenderat jordbruk; nya giftermålsbalken var tillämplig.

Motsvarande prövning av för vems räkning arbetet utförts erfordras ej beträffande måg eller svärdotter. Undantagsbestämmelsen omfattar näm- ligen ej dem (Ref. 1926:39).

Det brukar sägas, att för att vederbörande skall anses som hemmava- rande fordras både gemensamt hushåll och gemensam bostad. Några exem— pel på praxis i detta hänseende må anföras.

Såsom hemmavarande ha ansetts: rättare å av dennes fader arrenderad gård, trots att fadern ej bodde å gården, men där de inköp till hushållet, som girige utanför »staten», betalades av gårdens avkastning (Ref. 1930: 8);

husfru å hotell i förhållande till sin son, hotellets ägare, ehuru hon intog sina måltider i hotellets restaurang samt hennes bostadsförmån bestod av omöblerade rum i hotellfastighetens andra våning, där sonen bodde i sjätte våningen (Ref. 1940: 28);

person, som arbetade åt sin dotter och svärson och som genom undantags- kontrakt fått visst husrum sig förbehållet i det hus, där jämväl dottern och svår- sonen bodde (Ref. 1944: 2);;

dotter, som var anställd i faderns affär mot kontant lön, kost i dennes hus— håll samt logi, ehuru det sistnämnda bestod av omöblerad lägenhet, visserligen belägen i faderns fastighet men helt skild från den av fadern bebodda lägen- heten i samma fastighet (Ref. 1944: 24).

Såsom icke hemmavarande ha ansetts: i moderns slakteri och charkuteriaffär anställd ogift son, som i stor utsträck- ning intog sina måltider hos modern men själv förhyrt bostad (Ref. 1931: 32);

jordbrukardotter, som med make och barn bodde i ett rum i faderns våning och använde faderns kök men hade eget från faderns skilt hushåll tillsammans med sin egen familj (Ref. 1943: 36);

fader, som bodde å samma fastighet som sonen men i annan byggnad och intog omkring 4 måltider i veckan hos sonen (Ref. 1943: 43).

Såsom hemmavarande ansågos i Ref. 1931: (i dotter, som ehuru gift samt kyrko- och mantalsskriven hos mannen haft fast anställning hos modern mot bl. a. kost och logi, och i Ref. 1943: 16 son, som, ehuru han hyrde egen bostad, där hans hustru bodde, i regel bodde och åt i sitt föräldrahem, i närheten varav han hade bättre tillgång till arbete.

Den omständigheten att full betalning lämnats för kost och logi har icke ansetts utesluta hemmavarandeförhållande. Fader har ansetts (Ref. 1927: 32) som hem- mavarande hos sonen-arbetsgivaren, då denne hade kost och logi hos fadern. Men då far och son voro inackorderade hos samma person (två döttrar till fadern), ansågs sonen ej som hemmavarande hos fadern-arbetsgivaren (Ref. 1931: 27).

I OL finnes ingen bestämmelse om betydelsen av varaktigheten av för- hållandet. Vid avgörandet av frågan om en person är att anse som hemma— varande eller ej torde enligt nuvarande praxis stort avseende fästas vid om han har något annat hem än anförvanten-arbetsgivarens eller ej. Har en person, som bor i olika tillfälliga bostäder, ingen annan fast tillflykts- ort än t. ex. föräldrahemmet, har han ansetts vara hemmavarande, även om vistelsen där varit av kortvarig natur.

Några exempel på praxis från Skilda tider visa att man ansett som icke hemmavarande:

moder till en av två makar, vilken hade egen bostad å annan ort och vilkens vistelse hos makarna, föranledd av ombyte av hembiträde, varit avsedd att räcka en månad (Ref. 1922: 6);

son, som under ett arbete för 2—3 månader hyrde rum å arbetsplatsen och åt å restaurang därstädes, ehuru han i regel förut varit i föräldrarnas hushåll (Ref. 1941: 17); '

son, som lämnat föräldrahemmet 1942 och under övningsuppehåll i militär- tjänstgöring 1946 utförde jordbruksarbete åt sin fader mot kontant lön, kost och logi (Ref. 1946: 30);

men som hemmavarande: 22-årig ogift son, som sedan ett par år lämnat föräldrahemmet men återvänt och tagit anställning som matros hos fadern (Ref. 1926: 4);

sjöman, som efter avmönstring från fartyg, vilket skulle läggas upp över vintern, rest hem och arbetade åt modern mot bl. a. mat och husrum (Ref. 1929: 43);

ogift skogsarbetare, ehuru han större delen av året bott i skogskojor och andra tillfälliga bostäder men enär han under tider utan arbete icke hade annan till- flyktsplats än föräldrahemmet (Ref. 1943: 17).

Väckta frågor

Vid 1932 års riksdag väcktes motion (II:269) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder i syfte att åstadkomma sådan ändring i OL, att även barn och närskylda, som arbetade i vis-st företag, bereddes samma för- måner som andra arbetare, utan att frivillig försäkring behövde sökas.

I yttrande Över motionen framhöll Rfa vissa stora svårigheter och be- aktansvärda olägenheter, som enligt anstaltens uppfattning skulle vara förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande fa- miljemedlemmar. Anstalten fann motionens syfte lämpligare böra tillgo- doses genom vidtagande av särskilda anordningar i syfte att främja fa- miljemedlemmarnas anslutning till den frivilliga försäkringen.

Motionen avslogs i enlighet med utlåtande (nr 36) av andra lagutskottet, som hänvisade till bl. a. att den av 1928 års riksdag begärda utredningen rörande utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt OL ännu icke verk- ställts. Om sistnämnda utredning se Kapitel VII nedan.

I en vid 1935 års riksdag väckt motion (11:57) yrkades framställning till Kungl. Maj:t >>om skyndsam utredning och förslag om upphävande av de undantagsbestämmelser, som från den obligatoriska statliga olycks— fallsförsäkringen utesluta företagarens hemmavarande, hos honom an- ställda eller för erhållande av yrkesutbildning arbetande barn».

Motionen avslogs av riksdagen i enlighet med hemställan av andra lag- utskottet, som i sitt utlåtande (nr 18) anförde följande:

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av hem- mavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara förenade åtskilliga svårigheter av praktisk art bland annat i kontrollhänseende. Svårig- heter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande, om en försäkring av dessa barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade i arbete. Att under så- dana förhållanden skilja de fall, då ersättning för olycksfallet enligt lagen rätte— ligen skulle utgå, från fall av annan art, skulle säkerligen visa sig ogörligt. Vidare vill utskottet erinra om, att det i många fall icke torde finnas tillräckliga skäl att: ekonomiskt betunga föräldrar genom en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade. Många föräldrar torde för övrigt före- draga att inhespara försäkringspremierna och taga risk-en av att, om olycksfall inträffar, på egen bekostnad få taga vård om den skadade. Med hänsyn till dessa omständighete1 anser utskottet en lagstiftning av det innehåll, som åsyftas i före- liggande motion, för närvarande icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning finner utskottet ej heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maj. t bcgä1a utredning angående förevarande spörsmål

Utskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av, att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina föräldrar eller hos dem erhålla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en olycksfallsför- säkrings förmåner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit synes detta lämp- ligast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 å i olycksfallsförsäkrings- lagen. En sådan försäkring kan erhållas på samma villkor bland annat be- träffande premiekostnader —— som gälla för obligatorisk försäkring. I de fall, där behov av försäkring förefinnes och där vederbörande arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således genom frivillig försäkring ernås samma resultat, som om obligatorisk försäkring för samma fall vore föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse av vikt, att upplysning an- gående förefintliga möjligheter att erhålla frivillig försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som möjligt. En av de utvägar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde vara den att träda i förbindelse med jordbrukarungdomcns sammanslutningar. Vidare torde böra övervägas lämpligheten av att i någon ut- sträckning giva ersättning för anskaffande av frivilliga försäkringstagare.

I motion 11: 369 vid 1.936 års riksdag gjordes samma yrkande som i mo- tionen 1935:II:57 med tillägget »under beaktande av att de försäkrings- premier, som för dem skola erläggas, avvägas enligt billiga och rättvisa grunder, i enlighet med i motionen anförda sociala och befolkningspolitiska synpunkter»,

Motionen föranledde i enlighet med andra lagutskottets hemställan icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet hänvisade (utl. nr 6) till sitt ovan ci- terade uttalande vid 1935 års riksdag och till att i 1936 års statsverkspro- position upptagits vissa anslag för beredande av ersättning åt Rfas ombud för anskaffande av frivilliga försäkringar och för allmän propagandaverk- samhet från anstaltens sida för frivillig försäkring.

I de båda motioner (1:96 och 111155) vid 1939 års riksdag, som föran- ledde den i kapitel I B omnämnda riksdagsskrivelsen den 12 mars 1939, nr 95, om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete, diskuterades bl. a. frä— gan om en allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring. Därvid ifrågasattes

särskilda regler för hemmavarande familjemedlemmar. I andra lagutskot- tets utlåtande (nr 18) över motionen anfördes följande av särskilt in— tresse i förevarande sammanhang:

En utvidgning av den obligatoriska försäkringen till att omfatta arbetsgivares barn och andra 'närskylda torde sålunda komma att medföra ett omfattande arbete för att vid mantalsskrivningarna införskaffa de upplysningar, som skulle erford- ras för ett tillnärmelsevis riktigt avgörande, om sådant arbetsförhållande före- låge, att premiedebitering skulle ske, och i så fall för huru stor del av året pre- mier borde beräknas.

En närmare redogörelse för innehållet i motionerna och utskottsutlåtan- det lämnas i kapitel VII nedan.

I _en interpellation (1 nr 4 s. 14—16) vid 1942 års riksdag ställdes till chefen för socialdepartementet frågan, om denne hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga lagfönslag till riksdagen angående utvidgad försäkring för olycksfall i arbete., Interpellanten framhöll bl. a., att för- säkringen enligt OL hade en mycket begränsad omfattning och att de mindre jordbrukarna och deras familjemedlemmar icke hade råd att skaffa sig frivillig försäkring men bure ungefär samma risk som de obligatoriskt försäkrade inom samma yrke. Departementschefen hänvisade i svaret (nr 8 s. 3 f.) bl. a. till då inom socialvårdskommittén pågående utredning om sjukkasseväsendet samt tanken att lösa problemet genom en anknytning till en mera omfattande sjukförsäkring. Interpell-anten anförde, att obli- gatorisk försäkring nog vore av nöden, om alla de hemmavarande barnen i jordbrukarhemmen —— enligt den officiella statistiken ungefär 300 000 —— skulle beredas den rättvisa och trygghet, varpå de hade berättigade an- språk. Departementschefen underströk, att frågan om olycksfallsförsäk- ring av egna företagare och dessas barn tillhörde de mest svårlösta, som funnes på det socialpolitiska området.

Vid 1945 års riksdag efterhörde en interpellant (11 nr 12 s. 17) om den av riksdagen år 1939 begärda utredningen angående utvidgad försäkring för olycksfall i arbete hade påbörjats och när förslag till riksdagen i ären- det vore att förvänta. I motiveringen för interpellationen framhölls beho- vet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för framför allt jordbrukares hem- mavarande barn.

Från socialdepartementet har till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget överlämnats en framställning den 13 maj 1947 från Jämtlands läns soci-aldemokratiska partidistrikt om sådan änd- ringi OL, »att hemmavarande barn vid olycksfall i arbetet jämställes med lejd arbetskraft». I skrivelsen påpekades, att fosterbarn och syskonbarn i vissa fall komme att intaga en förmånsställning framför barn och adop—

t-iv'barn. Mera betänkligt vore dock, att ekonomiska svårigheter lätt kunde uppstå i fattiga och barnrika arbetarfamiljer, om något eller några av har— nen drabbades av olycksfall. Speciellt vore här att peka på de mindre jord- brukarna. Det vore av största Vikt att ett effektivt försäkringsskydd skapa- des även för de hemmavarande barnen vid olycksfall i arbete.

Vid 1948 års riksdag framställdes en interpellation (II nr 17 s. 17 f.) angående utredningen om olycksfallsförsäkring för självständiga företa— gare och deras hustrur och barn. I ISVHI' härpå anförde chefen för socialde- partementet (II nr 26 s. 6 f.) bl. a., att socialvårdskommittén vid sina pre- liminära överväganden i fråga om olycksfallsförsäkring för ifrågavarande kategorier ansett, att en lösning borde i första hand sökas efter den linjen, att sjukförsäkringen för dem utbyggdes med ett kompletterande försäk- ringsskydd för invaliditet och dödsfall, att en obligatorisk försäkring själv- klart skulle kräva vidlyftigare anordningar än en frivillig, att en gräns- dragning mellan olycksfall i och utom arbete icke torde kunna ske på samma sätt som för anställda, att beträffande (självständiga yrkesutövare kunde tänkas, att vederbörande vid inträdet i försäkringen hänfördes till viss försäkringsklass, som bleve bestämmande beträffande såväl avgift-er- navs som ersättningarnas storlek, samt att kommittén med avseende å er- sättningsgrundernai vart fall övervägde vissa avvikelser från OLs bestäm- melser. Interpellanten anförde härefter, att särskilt landsbygdsungdomen väntade på frågans lösning, att olycksfallsförsäkringen enligt hans upp- fattning borde bli obligatorisk för både de hemmavarande barnen och de egna företagarna, att det vore angeläget att särskilt skyddet för de hemma- varande barnen icke utformades så, att det här uppkomme en pariasklass med lägre ersättning vid olycksfall i arbete än andra arbetare ersätt- ningsgrundernas likhet behövde dock icke betyda likhet i varje detalj —— att det icke syntes honom behöva bli så förfärligt svårt att draga gränsen mellan olycksfall i arbete och annat olycksfall för företagarna, särskilt då väl skadorna oftast uppkomme vid användning av arbetsredskap, samt att man vid bestämmandet av ersättningens storlek möjligen kunde utgå från något genomsnittligt tal för de skilda yrkesgrupperna; avslutningsvis fram- hölls, att interpellationen syftat till att redan på detta stadium understryka nödvändigheten av >>fullt likvärdig ersättning».

Socialuårdskommitténs förslag

Möjligheten för arbetsgivare att enligt 35 & OL teckna frivillig försäk- ring för annan arbetare än i lagen avses har haft betydelse främst för de hemmavarande barnen. Den frivilliga försäkringen för annan arbetare har emellertid kommit till mycket ringa användning, såsom närmar—e framgår av följande tabell. Då Rfa vid 1936 års riksdag första gången erhöll de ovannämnda särskilda anslagen för verksamhet i syfte att öka anslutningen

till ifrågavarande frivilliga fönsäkring, ha uppgifter medtagits för året närmast före och året närmast efter sagda är; dessutom avser tabellen för- hållandena under de sex senaste är, för vilka uppgifter äro tillgängliga. En årsarbetare motsvarar 300 dagsverken. Till större arbetsgivare räknas i allmänhet arbetsgivare, som i regel under hela året sysselsätta minst fem arbetare.

Frivillig försäkring för olycksfall i arbete av annan arbetare än i OL avses; antal årsarbetare:

I Rfa av I bolagen av Är större | mindre större | mindre Summa arbetsgivare arbetsgivare 1935 633 1 206 499 2 013 4 351 1937 823 2 845 548 2 250 6 466 1943 748 3 086 638 5 295 9 767 1944 738 2 734 628 5 349 9 449 1945 751 2 633 566 5 768 9 718 1946 663 2 499 525 5 683 9 370 1947 751 2 255 404 6 030 9 440 1948 581 2 198 388 6 105 9 272

Till jämförelse med tabellens siffror må nämnas följande ur statistiska centralbyråns redogörelse för folkräkningen den 31 december 1945, tab. 8 b. Såsom medhjälpande familjemedlemmar ha upptagits 136 829 män och 12 371 kvinnor (varav i jordbruk med binäringar 118 227 män och 3 973 kvinnor). Till denna grupp ha hänförts sådana personer, som i egen- skap av familjemedlemmar ha till huvudsaklig sysselsättning att biträda familjeföreståndaren i dennes yrke. Jordbrukarhustrurna —— c:a 243 000 — ha dock ej medräknats.

Av de anförda siffrorna framgår, att det är en befolkningsgrupp av bc— lydande storleksordning, som på grund av undantagsbestämmelsen om fa— miljemedlemmar i 2 5 2 st. OL icke erhåller försäkringsskydd enligt den lagen.

Här må tillägg-as, att den frivilliga försäkringen för annan arbetare van- ligen tecknas för att gälla även utom arbete.

Ibland har åberopats, att enligt motsvarande lag i Danmark försäkringen omfattade även medlemmar av arbetsgivarens familj, hustrun dock undan— tagen, samt att motsvarande norsk lag saknade någon särskild inskränkan- de bestämmelse av ifrågavarande innebörd. Men man bör dock icke för- glömma bl. a. följande. I den danska lagen (Lov af 20. Maj 1933 om For- sikring mod Folger af Ulykkestilfaelde) kräves i kap. VI (>>F0rsikringen for Industri, Haandvaerk, Handel, private Tjenesteforhold») att det skall vara fråga om arbetsgivarens förvärvsverksamhet och att ifrågavarande familje—

medlem med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av sitt arbete i denna verksamhet kan likställas med andra arbetare. I kap. VII (>>Forsik- ringen for Sefart og Fiskeri») och kap. VIII (>>Forsikringen for Landbrug, Skovbrug, Havebrug m. m.») kräves motsvarande med avseende & »Virk- somheden». Kap. VI innehåller dessutom det kravet att vederbörande skall ha fyllt 10 år, medan i kap. VIII undantages den, som på betryggande sätt är tillförsäkrad livsv-arigt nödtorftigt underhåll. En lång karenstid redu— cerar givetvis högst väsentligt antalet tveksamma skaderegleringsfall. Re- dan innan karenstiden fr. o. m. den 1 oktober 1949 sänktes från 13 veckor till 6 dagar lära tveksamma fall ha uppkommit ofta. Den norska lagstift- ningen (Lov av 24. juni 1931 om ulykkestrygd for industriarbeidere m. v.) omfattar icke annat jordbruksarbete än sådant, som står i förbindelse med användande av mekanisk drivkraft, ej heller hantverk, då däri icke använ— des mekanisk drivkraft eller ångtryckskärl, eller butiks- eller kontorsverk- samhet, hushållsarbete eller hemarbete. Dessa begränsningar i försäkring- ens omfattning jämte den nära samordningen av sjuk- och olycksfallsför- säkringen göra att skälen mot att i den obligatoriska (av arbetsgivarna bekostade) olycksfallsförsäkringen medtaga arbetsgivarens familjemed- lemmar ha långt mindre betydelse i Norge än i Sverige,

De för undantagande av vissa familjemedlemmar vanligen åberopade skälen skola här nedan något närmare diskuteras.

Vad först beträffar äkta makar i förhållande till varandra, äro för en arbetst-agarförsäkringslag (som OL och den föreslagna yrkesskadeförsäk- ringslagen) aktuella blott fall, då ena maken biträder den andre i dennes förvärvsverksamhet. Frågan om försäkringsskydd under arbete i det ge- mensamma hushållet bör enligt kommitténs mening liksom hittills bedö- mas i samband med frågan om försäkringsskydd i arbete för egen räkning (se kap. VII nedan). Den nuvarande möjligheten enligt OL för arbetsgivare att teckna frivillig försäkring för annan arbetare än i lagen avses, förut- sätter att ett arbetsgivare—arbetareförhållande föreligger och gäller därför beträffande äkta makar end-ast när den ene arbetar i den andres förvärvs— verksamhet. —— De skäl, som enligt vad nedan anföres tala för undanta— gande från försäkringen av framför allt barn och föräldrar i förhållande till varandra, gälla i allmänhet med särskild styrka äkta makar emellan, även när fråga är om ena makens deltagande i andra makens förvärvs- verksamhet.

Av ålderdomsförsäkringskommittén åberopades bl. a., att det skulle bli synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum mellan föräldrar och barn, och att dessa nära anhöriga ej sällan måste i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. De båda skälen äro väsentligen av praktisk natur och avse svårigheter vid såväl premiedebi— tering som skadereglering. De ifrågavarande skälen måste anses förtjäna

än större beaktande, sedan vid 1926 års riksdag upphävts tidigare gällande stadgande, att såsom arbetare ej ansåges »den, som icke fyllt 12 år, Emel- lertid göra sig dessa skäl gäll-ande med olika styrka beträffande olika fa- miljemedlemmar. De tal-a särskilt starkt för uteslutande av arbetsgivarens i hemmet boende egna yngre barn. Däremot ha de föga styrka, då fråga är om barn, som lämnat föräldrahemmet och därmed få anses ha börjat en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro. Skälen synas ha större be- tydelse beträffande sådana barn, som icke kunna få sin utkomst genom eget arbete, än beträffande övriga barn. Gränsen mellan sistnämnda grup- per kan icke med säkerhet fixeras till viss ålder. En sextonårsgräns vore måhända i allmänhet riktig (jfr föräldrabalkenis 6 kap. om barnets rätt att sluta arbetsavtal och 9 kap. om dess rätt att råda över vad det genom eget arbete förvärvat). För ett riktigt bedömande i det enskilda fallet av frågan om delägarskap i verksamheten bör anses föreligga eller icke kunna exem- pelvis sådana omständigheter som antal övriga barn och deras sysselsätt- ning spela roll. Delägarskap tor-de vara mindre sannolikt, om arbetsgivaren är son än om han är fader till arbetaren. Varaktigheten av den förelig- gande situationen har även betydelse för avgörande av frågan om ekono— misk gemenskap etc. bör anses föreligga.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén åberopade skälet, att barn och föräldrar enligt lag ha försörjningsplikt gentemot varandra, varför en för- säkring i dessa fall är mindre behövlig än i fråga om arbetare i mer-a egent- lig mening, har olika tyngd i olika fall. De flesta föräldrar ha ringa eller ingen möjlighet att själva sörja för sina barn, om dessa åsamkats hög in- validitet. Däremot torde sjukpenningbehovet vid mera kortvarig skada i allmänhet vara mindre för den, som skadats i arbete för samboende makes, föräldrars eller barns räkning, än för den, som skadats i arbete för annans än dessa personers räkning. Den familjerättsliga underhållsskyldighetens omfattning är beroende av bl. a. barnets ålder; sextonårsåldern har enligt föräl-drabalkens 7 kap. särskild betydelse.

Andra lagutskottet anförde 1935 såsom ovan nämnts (utl. nr 18) bl. a., »att det i många fall icke torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt be— tunga föräldrar genom en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmava- rande barn skola vara försäkrade. Många föräldrar torde för övrigt före- draga att inbespara försäkringspremierna och taga risken av att, om olycks- fall inträffar, på egen bekostnad få taga vård om den skadade.» Men ve- derbörande arbetsgivare är ju skyldig att betala försäkringspremie, om un- der i övrigt oförändrade förhållanden den, som utför arbetet, icke står i nämnda släktskapsförhåll-ande till honom. Och skall verkligen en skadad arbet-are vara utlämnad åt anförvanten-arbetsgivarens godtycke respektive möjligheter att själv taga vård om den skadade?

Vid flera tillfällen har mot en obligatorisk försäkring enligt OL av arbets- givarens familjemedlemmar anförts, att stora svårigheter i praktiken skulle

göra sig gällande att erhålla ett objektivt underlag för bedömandet av frå- garu, om en skada inträffat i arbete eller ej. Dessa svårigheter äro dock olika stora i olika grupper av fall. De äro givetvis störst, då den skadade bor hos nälra anhörig och arbetar i dennes jordbruk eller hushåll, i all synnerhet om han arbetar endast sporadiskt. De svårbedömda fallen torde emellertid icke bli särdeles talrika, om försäkringen begränsas till invaliditet och dödsfall, och de bortfalla, om ifrågavarande försäkring göres tillämplig oberoende av om skadan inträffat i arbete eller ej.

Den av ålderdomsförsäkringskommittén uttalade förhoppningen om fri- villlig försäkring av de undantagna anhöriga har icke infriats i den omfatt- ning, som man torde ha väntat. Den verksamhet, som bedrivits med stöd av de särskilda ovannämnda anslagen till Rfa, har icke medfört åsyftad ökning av anstaltens försäkrings-stock härutinnan. Att ifrågavarande form av frivillig försäkring icke vunnit störe anslutning torde fortfarande delvis bero på okunnighet om de möjligheter, som OL medger. Bristande företag- samhet torde kunna förutsättas spela en mycket betydande roll. Dessutom torde många kunna antaga-s knappast vilja (eller möjligen i vissa fall knappast kunna) bära kostnaden för en dylik försäkring av familj-emed- lemmarna. Det är dock att märka, att ifrågavarande försäkring kan erhållas på samma villkor — bl. a. beträffande premiekostnaden som gälla för den försäkring vederbörande är skyldig att betala, om han i stället anlitar utomstående arbetskraft.

De åberopade skälen för undantagande av vissa familjemedlemmar min-— ska i allmänhet väsentligen i betydelse, om arbetet utföres såväl för en anhörig som för en eller flera icke-anhöriga.

Kommittén, som anser det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäk- ringsskydd beredes även de arbetstagare, som äro familjemedlemmar till. arbetsgivaren, har övervägt att i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag' icke upptaga den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan (för andra än dem under t. ex. 16 år). Enligt kommitténs mening måste emellertid ett. övervägande av de ovan anförda skälen leda till att man gör en uppdelning av fallen på följande grupper:

I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla. Exempel: &) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller flera icke-anhöriga.

.b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller syskonbarn etc.).

(3) Då var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet). II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla.

1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbets- givare) bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här avses framför allt

make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 år). Den nuvarande möjligheten till frivillig försäkring bör dock bibehållas.

2. Fall då en särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbetsgiva— rens ansvar synes motiverad. Genom att en särskild försäkringsform skapas, får man möjlighet att åtminstone i väsentlig grad komma förbi de förut nämnda, redan av ålderdomsförsäkringskommittén åberopade svårigheterna i fråga om prövning av försäkringstillhörighet och i fråga om skaderegle- ring. Den persongrupp, som enligt kommitténs mening främst bör komma ifråga i detta sammanhang, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet. Denna försäk- ringsform behandlas nedan i kapitlet VIII.

Av praktiska lskäl måste den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen för de under II angivna grupperna, göras så konkret som möjligt. Minsta möjliga antal faktorer skall behöva klarläggas genom utredning. Därför kan man icke taga hänsyn till alla de omständig- heter, som berördes i diskussionen ovan om de vanligen åberopade skälen för undantagsbestämmelsen. Såsom framgår av redogörelsen för praxis är det enligt den nuvarande bestämmelsen i en del fall av avgörande vikt, om arbetet utföres för allenast den oskylde makens eller för båda makarnas räkning. Utredning kan erfordras om vilka bestämmelser, som gälla om makarnas förmögenhetsförhållanden, och om arbetets art. Dylik utredning bör genom lagbestämmelsen göras obehövlig. Vidare synes det knappast motiverat att giva styvbarn en förmånsställning i ersättningsrättshän- seende framför eget barn eller svärson (-dotter) framför svärfader (-mo- der). Svärföräldrar, svärsöner, svärdöttrar samt styvfader, styvmoder och styvbarn böra enligt kommitténs mening vara jämställda i princip inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära någon ut- vidgning av den genom anförvantskapet bestämda från försäkringen un- dantagna personkretsen men i stället medföra förutom ett undanröjande av de i redogörelsen för praxis anförda divergenserna i vissa personkombi- nationer _ förenklingar i administrativt hänseende. Att därjämte (såsom i den finska lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring) undan- taga far- och morföräldrar får anses rimligt i de ytterst få fall, som med hänsyn till bestämmelsen i övrigt bli aktuella. Adoptivbarn och adoptivför- äldrar böra såsom nu jämställas med barn och föräldrar.

Undantaget beträffande den arbetande parten (annan än make) i den an- givna personkretsen bör dock enligt kommitténs mening icke gälla, om var och en av parterna har en sådan i ekonomiskt avseende självständig ställ- ning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat markera genom ut- trycket >>hemmavarande>>. För hemmavarandeskap skulle enligt praxis ford- ras >>gemensamt hushåll och gemensam bostad». Ordet hushåll synes där- vid använt i stället för kosthåll, enär det i och för sig täcker även bostad.

Frågan är dock, om icke det i den finska lagen förekommande uttrycks- sättet >>tillhör hushåll» bättre än »hemmavarande» giver uttryck åt den bristande självs'tändigheten i ekonomiskt avseende. Med hänsyn härtill och då detsamma bör gälla, vare sig det är arbetsgivarens eller den arbetandes hushåll, förordar kommittén uttryckssättet >>lever i hushålls- gemenskap med». Varaktigheten av den föreliggande situationen bör enligt kommitténs mening tillmätas betydelse i syfte att begränsa undantagsbe- stämmelsens tillämplighet. Man synes böra fordra att vederbörande är var— aktigt hemma hos anförvanten. Detta bör komma till uttryck i lagtexten, lämpligen genom att såsom i den finska lagen ordet >>varaktigt>> insättes.

Om arbetet skulle utföras för äkta makars räkning, böra de i här ifråga- varande hänseende fortfarande anses som allenast en person. Ingen anled- ning föreligger att låta en moder, som är oförsäkrad, då hon sköter hus- hållet åt en son, vara försäkrad, om hon i stället sköter två söners gemen- samma hushåll (jfr Ref. 19:31:11 ovan). En bestämmelse om att två (eller flera) barn i denna situation skola anses som allenast en person är därför erforderlig.

Egentligen borde i undantagsbestämmelsen med make jämställas sådan person (>>ogift hustru»), som enligt kommitténs förslag (kap. V 5. 279—280) blir livränteberättigad, men av administrativa skäl har kommittén avstått från att förorda detta.

Här ovan har för enkelhets skull —— använts uttrycket arbetsgivare. Enligt kommitténs mening .bör liksom hittills det avgörande vara relationen till den enligt eljest i lagen gällande regler försäkringspliktige, även om en annan skulle vara arbetsgivare i civilrättslig mening, Kommittén vill dock förorda en särskild bestämmelse med hänsyn till exempelvis ett sådant fall som det, som var uppe i Ref. 1947 :13: En hos en ägare av en transpor- tabel kapsåg anställd arbetare skadades genom olycksfall under kapning med ifrågavarande såg å sin faders fastighet av dennes ved; enligt gällande praxis i vilket hänseende kommittén icke föreslår ändring var fadern att anse som arbetsgivare för den skadade; de båda sistnämnda hade ge- mensam bostad och gemensamt hushåll; den skadade som eljest var för- säkrad på virkesägarens bekostnad vid sågning å dennes fastighet ansågs undantagen från försäkringen på grund av bestämmelsen om hemmava- rande barn. Enligt kommitténs mening bör den vanliga undantagsbestäm- melsen vid arbete ät anförvant icke gälla, om den arbetande anförvanten är anställd hos en försäkrad mellanman.

D. Enligt beslut av Konungen

Enligt 3 5 1 st. OL äger Konungen från—tillämpningen av lagen undan- taga arbetare, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning

och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.

Undantag enligt nämnda bestämmelser har icke medgivits i annan mån än att beträffande vissa vid försvarsväsendet fast anställda icke OL utan 1927 års Milf skulle gälla (26 ä 2. i 1927 års förordning). I propositionen med förslag till ny militärersättningsförordning (prop. 1950:96 s. 72) för- ordades, att Kungl. Maj:t med stöd av 3 & OL utfärdade en mot 26 5 2, i 1927 års Milf svarande föreskrift. Kungl. Maj:t har avslagit ansök- ningar från ett antal kommuner om undantag enligt 3 & OL.

Då bestämmelsen aldrig hittills tillämpats beträffande kommunalan- ställda, kunde ifrågasättas, att bestämmelsen i den delen icke skulle över- föras till den nya lagen. Å andra sidan kan man icke bestrida, att behov av bestämmelsen kan uppkomma i framtiden. Med hänsyn till det sist an- förda och då det gäller icke nyskapande utan bibehållande av en bestäm— melse, har kommittén stannat för att helt överföra ifrågavarande bestäm- melse .(efter viss formell omredigering) till den nya lagen.

E. Personal hos utländska beskickningsmedlemmar

Sådana personer, som eljest skulle vara arbetare enligt OL, ha i praxis ställts utanför lagen, då de varit anställda hos utländska beskickningsmed- lemmar (Ref. 1919z35). Dessas exterritorialitetsrätt har anförts som skäl härför. Ett främmande lands sändebud (och övrig till beskickningen höran- de personal med exterritorialitetsrätt) har nämligen ansetts icke kunna avkrävas den medverkan från arbetsgivarens sida, som ifrågavarande lag fordrar (ifråga om uppgifter för bestämmande av premier och ersättning, indrivning av oguldna premier etc.). Rfa har emellertid ansett sig kunna bifalla ansökan från dylika beskickningsmedlemmar om frivillig försäk— ring enligt 35 å i lagen av hos dem anställd personal. Något medgivande till ett sådant förfaringssätt har dock icke lämnats i lagen. Möjligen skulle man kunna betrakta en ansökan om frivillig försäkring som ett uppgivande från den främmande statens sida i förevarande hänseende av cxterritoriali- tetsrätten, varigenom den obligatoriska försäkringen bleve gällande.

Vid 1938 års riksdag hemställdes i en motion (II:211) om utredning be— träffande frågan om de hos utländska diplomater anställdas försäkring för skada till följd av olycksfall i arbete samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I motionen anfördes bl. :i. följande.

Enligt uppgift funnes hos härvarande utländska diplomater omkring ett hund- ratal svenska medborgare anställda. Då dessa diplomater icke kunde åläggas betala försäkringsavgifter, fölle hos dem anställda, i regel hembiträden och andra i hushållet arbetande, utanför OLs område och kunde ej erhålla där föreskriven

ersättning vid olycksfall, med mindre arbetsgivaren frivilligt försäkrat dem. Även om det förekomme, att utländsk beskickning genom frivillig försäkring eller på annat sätt beredde de anställda sådan ersättning, innebure detta ick—e önskvärd trygghet för ifrågavarande grupp arbetande, då åtgärden icke vidtoges av alla här avsedda arbetsgivare och vore helt beroende på vederbörandes goda vilja. Frågan vore av den vikt, att det borde utredas, i vad mån här avsett skydd kunde tillförsäkras även hos utländska diplomater anställda. Möjligen kunde saken ord- nas därigenom, att staten åtoge sig kostnaderna härför.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott ansåg (utl. nr 3) utredningen behövlig och önskvärd men hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd, under hänvisning till att Rfa i inhämtat yttrande förklarat sig ha för avsikt att upptaga denna fråga vid verkställande av den år 1937 anbefallda utredningen röra-nde en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete.

Andra kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Att låta ifrågavarande personalgrupp utan särskild åtgärd från arbets- givarens sida omfattas av den obligatoriska yrkessskadeförsäkringen (var- vid man finge tänka sig bl. a. en särskild bestämmelse, enligt vilken stats- verket skulle betala 'de premier, som beskickningsmedlemmarna icke fri- villigt erlade) är enligt kommitténs mening icke lämpligt med hänsyn till den medverkan i övrigt, som kräves av de försäkringspliktiga. En särskild undantagsbestämmelse för personalgruppen synes dock lika litet som i OL erfordras i den nya lagen.

Efter genomförandet av en tillfredsställande allmän obligatorisk sjuk— försäkring och en sådan invaliditets- och dödsfallsförsäkring som den i kapitel VII uppskissera-de tor-de här föreliggande problem ha väsentligt myc- ket mindre aktualitet. Nämnda försäkringsformer kunna dock icke för- väntas vara i kraft ännu på flera år. Med hänsyn härtill vill kommittén för sin del förorda ett lagfästande av nuvarande praxis, d. v. s. ifråga- varande utländska arbetsgivare skola genom en särskild lagbestämmelse erhålla rätt att i Rfa teckna frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäk— ringslagen för sina anställda. Det synes önskvärt, att det svenska utri- kesdepartementct verkar för, att de utländska beskickningarna eller dessas medlemmar teckna sådan försäkring. Frågan om att bereda ifrå— gavarande personal en i förhållande till vad sålunda förordats tryg- gare ställning genom ett obligatoriskt skydd (genom försäkring eller på annat sätt) bör emellertid enligt kommitténs mening tagas upp till reg- lering på internationell väg, t. ex. genom den internationella arbetsorga- nisationen. Skulle det visa sig omöjligt att ernå en tillfredsställande lösning på den vägen, får frågan då av statsmakterna tagas upp till ny prövning. Därvid synes böra övervägas möjligheten att Kungl. Maj:t av riksdagen utverkade bemyndigande för sig eller eventuellt för Rfa att om-

hesörja, att ifrågavarande personer (möjligen med en begränsning till svenska medborgare) vid inträffade svårare skadefall av statsmedel bered- des ersättning motsvarande den, som skulle ha utgått, om yrkesskadeför- säkringslagen gällt för dem.

Vad kommittén anfört angående anställda hes utländska beskickningar eller dessas medlemmar, bör enligt kommitténs mening tillämpas även åt dem, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna jämställas med anställda. Det beträffande beskickningar och dessas medlemmar an- förda finn-er kommittén böra gälla även annan främmande makts represen— tation med exterritorialitetsrätt (immunitet) samt internationella organ och dessas medlemmar med dylik rätt.

3. Försäkring för elever i yrkesutbildning

Här avses endast sådana elever, som icke äro försäkrade såsom arbetande för annans räkning; jfr s. 67 ovan.

Historik

Bestämmelsen om försäkring av yrkesutbildningselever infördes i OL (2 5 1 st. 3:e och 4:e punkterna) genom lag den 14 juni 1933. Socialvårds- kommittén har ansett det för den följande diskussionen om en elevför- säkring påkallat att här lämna en redogörelse för förhistorien till sist- nämnda lag.

I skrivelse den 15 februari 1928 hemställde Skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning måtte bli berättigad till försäkring för skada enligt OL. Skolöverstyrelsen anförde bl. a. följande.

Tvekan hade uppstått, huruvida lärjunge i anstalt för yrkesundervisning vore föremål för försäkring enligt OL. I den mån sådan lärjunge mot eller utan av- löning utförd-e arbete för annans räkning, torde dock lärjungen redan på grund av nu gällande bestämmelser vara försäkringsberättigad. Men även i andra fall, då lärjunge i skolor, som meddelade undervisning i hantverk eller industri, ut- sattes för olycksfall und-er sådan undervisning, syntes det Skolöverstyrelsen önsk- värt, att ersättning för olycksfall i arbete kunde beredas honom enligt grunderna för OL. Av bestämmelserna i stadgan för den kommunala yrkesundervisningen framging-e, att det i skolorna förekommande yrkesarbetet måste avse samma slag av arbetsuppgifter och bedrivas med samma verktygs- och maskinutrustning som yrkesarbetet hos enskilda yrkesutövare. På grund av kungörelsen angående stats— understödda anstalter för yrkesundervisning måste samma krav ställas även på de enskilda skolor, som avsåge utbildning i yrkesarbete. Då det av skolornas lär- jungar utförda yrkesarbetet alltså vore av samma natur som det arbete, vilket hos enskilda arbetsgivare utfördes av hos dem anställda arbetare, syntes det vara av vikt, att den ekonomiska trygghet, som de sistnämnda åtnjöte genom lagbunden olycksfallsförsäkring, gjordes åtkomlig även för skolornas lärjungar. Risken för olycksfall torde visserligen i allmänhet vara ganska ringa, men fall kunde likväl

imträffa, då ett ekonomiskt säkerställande av lärjungarna i händelse av olycksfall umder skolarbete, även om detta ej avsåge arbete för annans räkning, vore önsk- väirt. Det syntes hårt, att en lärjunge, som träffades av olycksfall under skol- arrbete, därigenom kunde bli berövad förvärvsmöjlighet under sjukdomstiden och i svårare fall även kunde bli invalid. Genom att i en läroanstalt arbeta för sin ut- billdning förskaffade sig lärjungen visserligen i första hand ökade utkomstmöjlig— heter men syntes han i varje fall ej mindre förtjänt eller mindre i behov av för- säikring än den, som arbetade enbart för erhållande av lön.

I utlåtande häröver anförde Rfa bl. a., att lärjungar i skolor och andra undervisningsanstalter i allmänhet icke torde kunna betraktas som arbetare i OLs mening. De kunde nämligen i regel icke anses utföra arbete >>för annans räkning». Detta gällde även i det fall, att det i en skola förekom- mande arbetet avsåge samma slag av arbetsuppgifter och bedreves med samma verktygs- och maskinutrustning som yrkesarbete hos enskilda näringsidkare. Rfa ansåge frågan kunna övervägas i samband med eventuell utredning rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt OL.

Vid föredragning inför 'Kungl. Maj:t den 22 juni 1928 av riksdagens skrivelse den 16 maj 1928, nr 205, angående utredning rörande lämplig- heten av sådan utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen att densamma komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkes- idkare framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet, att vissa andra frågor om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen borde be- aktas i samband med den av riksdagen gjorda framställningen. Departe- mentschefen erinrade därvid bland annat om skolöverstyrelsens förenämnda skrivelse samt framhöll, att i anslutning därtill borde undersökas, huru- vida försäkringen bor-de utsträckas att omfatta jämväl andra personer än de i riksdagens skrivelse avsedda, vilka vore sysselsatta i arbete med olycks— fallsrisk, eller huruvida ersättning i annan form skulle beredas dem för skada genom olycksfall i arbete. Utredas borde jämväl, huru en dylik uti vidgad försäkring lämpligen skulle anordnas. _ Kungl. Maj:t anbefallde Rfa att verkställa ifrågavarande utredning.

Sedan FR upphävt ett beslut av Rfa att tillerkänna en elev vid Ultuna lantbruksskola ersättning enligt OL, gjorde styrelsen för Ultuna lantbruks— institut den 11 november 1929 framställning hos Kungl. Maj:t om åtgärder för beredande av livränta åt nämnda elev. Styrelsen upplyste därvid:

Eleverna vore att anse såsom anställda i föreståndarens tjänst och hade skyl- dighet att vid skolegendomen utföra lantbruksarbete. Vid skolan utfördes nära nog allt arbete av skolans elever, vilka i gengäld avgiftsfritt erhölle undervisning, kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. Värdet av dessa förmåner uppginge till minst samma belopp som de av eleverna utförda dagsverkena skulle kosta att leja efter i orten gängse priser. Därest dagsverkena skulle utföras av avlöna- de jordbruksarbetare, skulle dessa givetvis såsom anställda i statens tjänst automa- tiskt vara olycksfallsförsäkrade. Ultunastyrelsen vore skyldig att låta sköta egen- domen under eget bruk, enär egendomen jämväl vore avsedd att tjäna såsom demonstrationsjordbruk för lantbruksinstitutet.

Lantbruksstyrelsen och statskontoret hemställde i avgivna yttranden om sådan ändring i OL, att elev vid lantbruksskola erhölle rätt till ersättning enligt lagen.

I två skrivelser år 1930 till Kungl. Maj :t från styrelsen för lantbrulcs- och mejeriinstitutet vid Alnarp med hemställan om ersättning åt två i arbetet skadade elever vid Alnarps lantbruksskola lämnades liknande upplysningar rörande nämnda skola som de förut återgivna beträffande Ultuna lant- bruksskola.

Sveriges kronojägareförbund hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 februari 1930 —— under åberopande av att en skogsskoleelev förklarats icke vara att anse som arbetare enligt OL om åtgärd för att elever vid stat-ens skogsskolor måtte bli berättigade till ersättning enligt lagen. För- bundet anförde bl. a.:

Lärokursen vid skogsskolorna omfattade tiden fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. den 15 september nästföljande år med omkring 765 timmars lektioner och övningar å lärosallen och omkring 1 535 timmars praktiska arbeten och övningar ute i skogen. Under två tredjedelar av året utförde följaktligen eleverna avverk— nings-, flottnings-, diknings— och plantskolearbeten för domänverkets räkning. Att det av dem utförda arbetet, ehuru ej direkt avlönat, också ägde värde för domänverket framginge därav, att det utgjorde en väsentlig del av alla före- kommande arbeten å de skogsskolorna närmast belägna kronoskogarna. Under förenämnda två tredjedelar av läroåret vore de sålunda utsatta för precis sam- ma olycksrisk som domänverkets övriga skogsarbetare. Det måste då anses vara en ofullständighet i OL, att rätt till ersättning för under sådana förhål- landen inträffade olycksfallskador icke kunde medgivas dessa elever. För dem själva och för deras föräldrar .förefölle det upprörande att nödgas för dylika skador bekosta erforderlig vård och därtill bära invaliditetsrisken. då skadorna uppenbarligen inträffat i verkligt arbete för domänverkets räkning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 augusti 1929 hemställde skolöver— slyrelsen, med hänsyn till den väsentligt Ökade risken för olycksfall bland lärjungarna vid de allmänna läroverken på grund av den i 1928 års läro- v-erksstadga föreskrivna idrotts— och friluftsverksamheten, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda ifrågavarande lärjungar försäkring mot olycksfall, som inträffade under det de stode under kontroll och ledning av läroverket. Frågan berördes även i vissa framställningar av rektorer vid allmänna läroverk.

I skrivelse den 21 juni 1932 avlämnade riksförsäkringsanstallen förslag till försäkring av skolelever m. m. I skrivelsen redogjordes för en av an- stalten verkställd utredning rörande behovet av sådan försäkring. Vissa uppgifter angående inträffade olycksfall hade införskaffats av Rfa, som dock framhöll, att det inkomna materialet företedde mycket stora brister.

Rfa föreslog obligatorisk försäkring för en del elever. Anstalten an- förde i detta hänseende i huvudsak följande.

I vissa fall vore det arbete, som utfördes av elever vid läroanstalter, väsentligen likartat med det, som utfördes av arbetare, anställda hos arbetsgivare. Så torde vara förhållandet vid exempelvis lantbruks-, skogs- och trädgårdsskolor samt vissa andra anstalter för yrkesutbildning. Frågan om försäkring för ifrågavarande ele- ver torde särskilt för sig böra upptagas till behandling.

I enlighet med FRs praxis hade Rfa i allmänhet avslagit ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som drabbat elever vid undervisningsanstalter med prak— tiskt arbete, t. ex. yrkesskolor.

Det torde dock ej kunna bestridas, att åtskillnaden mellan en elev vid läro- anstalt och en arbetare ej sällan vore ganska svävande. Då t. ex. elever vid en lantbruksskola utförde för lantbruket oundgängligt arbete, som eljest måst om- besörjas av anställda arbetare, måste det antagas, att detta arbete vore av ekono- miskt värde för skolan, samt att eleverna alltså användes till arbete för skolans räkning. Det kunde knappast anföras tillräckliga skäl för att dylika elever icke skulle vara försäkrade likaväl som s. k. lantbrukselever å av enskild arbetsgivare bedrivet jordbruk. Enligt 2 & OL vore sistnämnda elever obestridligen försäkrade. I vissa skolor tillverkades arbeten till avsalu genom skolans försorg. Så vore förhållandet t. ex. vid Stockholms stads verkstadsskolor, där för övrigt eleverna torde åtnjuta viss avlöning. Även om den inkomst, som tillfördes en skola genom försäljning av arbeten, icke lämnade skolan någon egentlig ekonomisk vinst, kunde den dock utgöra ett väsentligt bidrag till skolans upprätthållande. Det torde därför kunna sägas, att även i dylika fall arbetet utfördes för annans räkning.

Enligt Rfas mening borde alltså elever vid en läroanstalt, där arbete utfördes. som avsåge att bereda anstalten ekonomisk vinst eller åtminstone utgjorde ett mera väsentligt bidrag till anstaltens uppehållande, vara försäkrade enligt OL.

Rfa föreslog, att ett tillägg gjordes till 2 & 1 st. OL. Enligt anstaltens förslag skulle, om i en skola utfördes arbete utan att skolan i någon mera väsentlig omfattning tillfördes inkomst därigenom eller arbetet eljest väsent- ligen bidroge till skolans uppehållande, elev vid sådan skola ej vara för- säkrad.

Över Rfas förslag yttrade sig bl. a. försäkringsrådet, som framställde vissa erinringar mot det sätt, varpå ifrågavarande elevers försäkringsfråga föreslagits skola lösas. Rådet anförde i huvudsak följande.

Redan enligt gällande lagstiftning måste eleverna vid vissa yrkesskolor anses inbegripna under OL. Därest nämligen det väsentliga syftemålet med uppehållan- de av en yrkesskola och anskaffandet av elever till densamma vore att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för verksamhet, som av honom be- dreves, torde det praktiska yrkesarbete, som av eleverna utfördes, i allmänhet få anses såsom arbete för skolans räkning och eleverna därmed vara att betrakta som arbetare i förhållande till skolan som arbetsgivare. Såsom exempel på yrkes- skolor av nu angivna art tord-e kunna anföras vissa hushållsskolor, som hölle matservering för allmänheten-

Rfas förslag torde emellertid väsentligen avse sådana yrkesskolor, som tillkom- mit och uppehölles för att bereda möjlighet för eleverna till vinnande av [utbild— ning för praktiskt levnadskall. Syftemålet med elevernas arbete i dessa skolor vore elevernas egen utbildning och uppfostran men icke att bereda skolan eko-

nomisk fördel. Enligt FRs mening kunde det icke anses, att dessa elever användes till arbete för skolans räkning. Skolan kunde därför icke heller betraktas såsom deras arbetsgivare. Den omständigheten, att det utförda elevarbetet i skolans ut- gifts- och inkomsttstat bokfördes såsom inkomst för skolan, torde därvid icke vara av betydelse.

Den försäkring av eleverna vid yrkesskolorna, som Rfa tänkt sig, kunde där- för icke realiseras genom den av anstalten föreslagna ändringen i 2 5 OL. I själva verket torde anstaltens förslag till tillägg till nämnda paragraf icke innebära nå— gon ändring i gällande lag.

önskvärt och i många fall erforderligt vore att möjlighet till ekonomiskt skydd i händelse av olycksfall under skolarbete på lämpliga villkor bereddes eleverna, särskilt gällde detta elever vid skolor, där olycksfallsrisk förelåge i någon högre grad.

Skulle man anordna en obligatorisk försäkring för yrkesskoleelever, borde denna icke göras beroende av att arbetet utfördes »för annans räkning». Eleverna skulle anses såsom arbetare i OLs mening och skolan såsom deras arbetsgivare. Erfordrades någon begränsning, torde denna böra uttryckligen angivas antingen så att undantagen angåves i lagtexten eller så att åt Kungl. Maj:t överlämnades att bestämma vilka skolor respektive skolelever, som skulle hänföras under lagen.

Det kunde ifrågasättas, om det icke tillsvidare vore lämpligast, att genom sta- tens försorg bereddes möjlighet till frivillig försäkring för ifrågavarande elever. Härvid torde böra tagas und-er övervägande, huru försäkringsavgifterna skulle erläggas för medellösa eller mindre bemedlade elever. Mot en frivillig försäkring mötte emellertid alltid den invändningen, att den icke utan en energisk propa- ganda med därmed förenade kostnader erhölle någon större omfattning.

I yttrande, avseende statens skogsskolor och fortsättningsskolan vid Kloten, anförde domänslyrelsen bl. a. följande.

Endast vid svårare olycksfall behövde inträffa, att elev .fördröjdes i eller måste avbryta sin utbildning. Värdet av elevernas arbete vid skogsskolorna utgjorde mindre än 1/10 av statens kostnader för desamma. Vid fortsättningsskolan vore värdet i förhållande till statens kostnader ännu lägre. Enligt Rfas motivering skulle alltså nämnda skolor ej beröras av den ifrågasatta lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen anförde bl. a. följande.

Inom styrelsens förvaltningsområde fölle en hel del skolor och andra utbild- ningsanstalter (kurser), vilka alla vore yrkesbetona-de och vid vilka eleverna utförde praktiskt arbete vid sidan av den teoretiska undervisningen. Vid större delen av dessa utbildningsanstalter utförde eleverna (det praktiska arbetet för »annans räkning», d. v. s. åt ägaren av den egendom, till vilken skolan eller kursen vore förlagd. Deras arbete skilde sig därvid icke från den vanliga jord- bruksarbetarens. Till utbildningsanstalter av denna kategori hörde lantbruks- skolorna, mejeriskolorna, elevmejerier, trädgårdsskolor, fiskeriskolan vid Ane- boda samt utbildningskurser för ladugårdsförmän m. fl. Den allvarliga bristen, att eleverna vid ifrågavarande undervisningsanstalter icke fölle under OL, borde avhjälpas snarast möjligt-

Beträffande en .del andra av de under styrelsen lydande undervisningsanstal- terna kunde det däremot icke sägas, att eleverna utförde förekom-mande praktiska arbeten för annans räkning. Till sistnämnda kategori av skolor, som jämväl hade

en mera teoretisk inriktning, hörde lantmannaskolorna, lanthushållsskolorna och utbiidningskurser för kontrollassistenter m. fl. Dessa skolors elever skulle så- lunda icke falla under det föreslagna tillägget till OL.

Departementschefen (prop. 19331174 .s. 14 f.) fann det önskvärt, att åt elever vid anstalter för yrkesutbildning bereddes försäkringsskydd. Ge- nomförandet av obligatorisk försäkring avseende samtliga sådana anstalter i riket, torde vara förenat med vissa praktiska svårigheter, som icke kunde för det dåvarande helt överblickas. Departementschefen anslöt sig till tan— ken på en obligatorisk försäkring i mer begränsad omfattning. FRs förslag om rätt för Kungl. Maj:t att avgöra vilka skolelever som skulle anses som arbetare enligt OL, kunde läggas till grund för en lösning av förevarande fråga. Departementschefen ainförde Vidare bl. a. följande:

Vid bestämmandet av vilka slkolelever, som skola inrymmas under lagen, torde hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas för dem. Vad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att dylik risk i synnerhet finnes vid anstalter, där det utförda arbetet kan jämställas med arbete, som inom lantbruk och vissa (dess binäringar samt skogsbruk och industri ut- föres av yrkesarbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare. Arbete av denna beskaffenhet torde förekomma vid lantbruksskolor och en del därmed jäm- förliga skolor, vid skogsskolor samt vid åtminstone vissa av de verkstadsskolor, som omförmäles i — — — stadgan för den kommunala yrkesundervisningen och i kungörelsen angående slatsuinderstödda enskilda anstalter för dylik under- visning. ——

Med den angivna principen för bestämmandet av försäkringens omfattning skulle tydligen bäst överensstämma, att olycksfall, somvvid dessa skolor inträffade under teoretisk undervisning, uteslötes från försäkringen. Detta har riksförsäk- ringsanstalten också föreslagit. Försäkringsrådet åter har uttalat sig för den mot- satta ståndpunkten. Av praktiska skäl synes mig sistnämnda ståndpunkt vara att föredraga.

—— — — I viss mån lärer ock kunna förväntas, att skolor, som finna det ange- läget, att försäkringsplikt införes för deras elever, komma att göra framställning därom. Självfallet måste eftersträvas, att försäkringen erhåller den omfattning. som avses. Detta är av betydelse, då Kungl. Maj:t naturligen icke skall äga att, sedan oförsäkrad elev skadats till följd av olycksfall i arbetet, förordna, att för- säkringen skall med retroaktiv verkan gälla eleven-

Med stöd av lagändringen den 14 juni 1933 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse den 1 december 1933 (nr 643) angående tillämpning & elever vid anstalter för yrkesutbildning av lagen den 17 juni 1916 Om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt 1 ?; i kungörelsen skall den, som åtnjuter un- dervisning vid anstalt för yrkesutbildning, som upptages i en vid kungörel- sen fogad förteckning, eller, om endast avdelning av anstalt där upptages, vid sådan avdelning, anses såsom arbetare enligt OL, ändock att han ej an- vändes till arbete för annans räkning. Den ursprungliga förteckningen har under årens lopp kompletterats flera gånger. Numera omfattar den ett myc- ket stort antal anstalter, avdelningar av anstalter och kurser fördelade på

åtta huvudgrupper (sju efter tillsynsmyndigheten: medicinalstyrelsen, skol— överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruks- styrelsen, fiskeristyrelsen och kommerskollegium, den åttonde för övriga anstalter) och ett nittiotal undergrupper.

I skrivelsen den 21 juni 1932 föreslog Rfa även frivillig försäkring 1 an- stalten, bekostad av eleverna själva, för de skolelever, som ej skulle komma att inbegripas under den obligatoriska försäkringen.

Detta förslag avstyrktes i allmänhet i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen anförde:

För folkskolans lärjungar kunde endast en anordning, som hade obligatorisk karaktär, bli verkligt effektiv. Styrelsen ställde sig tveksam inför ett förslag, som skulle medföra nämnvärda fördelar endast för en mindre del av dem, för vilka försäkringen vore avsedd. Med hänsyn till det bristfälliga material, som låge till grund för Rfas utredning, förordades en ny undersökning rörande olycksfall i skilda skolformer och skolstadier. En reform borde anstå i avvaktan på resultatet av denna undersökning. Enligt styrelsens mening behövde därav ej befaras någon större olägenhet, då enskilda försäkringsinrättningar dåmera erbjöde jämförelse- vis goda försäkringsvillkor, väsentligen fördelaktigare än de tidigare förekom- mande.

Departementschefen förklarade sig med hänsyn till skolöverstyrelsens er- inringar anse ifrågavarande försäkring icke då böra komma till stånd.

Väckta frågor m. m.

Det är för socialvårdskommittén bekant, att inom försäkringsinrättning- arna ifrågasatts, om man icke kunde göra försäkringen av elever vid yrkes- utbildni-ngsanstalter automatisk, d. v. s. ej längre beroende av Kungl. Maj :ts beslut beträffande varje särskild anstalt.

I samband härmed må citeras följande yttrande av FR den 22 maj 1942 i anledning av utav kanslern för rikets universiteti skrivelse »den 16 februari 1940 samt Rfa i skrivelse den 18 februari 1942 gjorda framställningar om vissa tillägg (bl. a. de medicinska fakulteterna, vissa institutioner vid filosofiska fakulteterna samt vissa högskolor) till den ovannämnda förteck- ningen:

Då ett upptagande i förteckningen av ovan angivna anstalter synes innebära ett överskridande av den ram, som angavs i Kungl. Maj:ts proposition nr 174 till 1933 års riksdag (sid. 14) kan det ifrågasättas, om ej riksdagens yttrande i ämnet bör inhämtas. Skillnaden i olycksfallsrisk vid å ena sidan dessa anstalter och å andra sidan de anstalt-er för yrkesutbildning, som lämnas utanför, torde i all- mänhet ej vara stor, och det kan ifrågasättas, huruvida icke den största risken inom båda kategorierna av anstalter förefinnes vid färd till och från anstalten, vilken risk som regel icke är särskilt framträdande för den ena eller andra an- stalten som sådan. Det torde därför kunna övervägas, om man ej borde taga steget fullt ut och under olycksfallsförsäkringslagen hänföra alla anstalter för yrkesutbildning.

I motion 1945:II:418 anfördes, att kostnaden för den sedan åtskilliga år tillbaka av en del försäkringsbolag drivna olycksfallsförsäkringen av skolbarn i allmänhet vore relativt låg men att det här som eljest ofta visade sig, att de, som allra bäst behövde det skydd för ekonomisk trygghet en försäkring utgör, oftast avstode från försäkringsskyddet. Motionärerna hemställde >>om utredning av frågan om genomförande av en obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn genomförd genom riksförsäkringsan- staltens för-sorg».

Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 60) —— liksom de hörda myndigheterna Rfa och Skolöverstyrelsen om socialvårdskommitténs för- slag till lag om allmän sjukförsäkring. En sådan lag torde emellertid icke, anförde utskottet, komma att helt lösa frågan om åtgärder från statens sida för beredande av ersättning åt skolelever, som skadats genom olycks- fall. Återstående problem torde lämpligen böra upptagas till behandling i samband med den åt socialvårdskommittén anförtrodda reformeringen av lagstiftningen om försäkring för olycksfall i arbete.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen, att 'Kungl. Maj:t ville överlämna motionen till socialvårdskommittén att tagas under över- vägande vid fullgörande av dess uppdrag. Så har även Kungl. Maj:t gjort genom den i kapitel I B omnämnda skrivelsen [den 15 juni 1945.

I motion 1948:II:37 föreslogs utredning om möjligheten av och formerna för en statlig och av staten bekostad obligatorisk olycksfallsförsäkring för folkskolans barn. Till stöd för förslaget anfördes bl. a. följande.

Den frivilliga olycksfallsförsäkringen för barn, vilken numera inkluderade försäkringsskydd även mot sviterna av barnförlamning, hade på sistone — icke minst genom försäkringsanstalten Samarbete _ utvecklats tämligen starkt. Dock stode alltjämt en betydande del av barnfamiljerna utan detta skydd, vars bety- delse bevisades av att av 100 skolbarn varje år c:a 5 skadades genom olycksfall. Även om premierna vore relativt låga, nödgades oftast de familjer, som vore i störst behov av försäkringsskyddet, av ekonomiska skäl stå utanför försäkringen. Medlemskap i sjukkassa gåve visst men otillräckligt skydd. Ofta hade de ekonomiskt mest beträngda familjerna icke försäkring i sjuk-kassa- Även sedan lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft, vore frågan om ett effektivt försäk- ringsskydd utöver sjukkassans socialpolitiskt mycket betydelsefull. Därför borde genom statens försorg utrönas, om icke det lämpligaste såväl med hänsyn till för— säkringsskyddets effektivisering som ur rent principiella synpunkter vore att staten svarade för försäkringen. Detta skulle ligga i linje med tankegången att genom olika åtgärder lätta barnfamiljernas ekonomiska börda. Toge staten hand om försäkringen, skulle även nu rådande splittring på området komma att upp- hävas. På en del håll hade de kommunala myndigheterna auktoriserat vissa försäkringsanstalter, vilka gemensamt handhade skolbarnens olycksfallsförsäk- ring. 1 stor utsträckning tävlade emellertid olika försäkringsanstalter med varand— ra, varvid Samarbetes åtgärder i syfte att nedbringa premierna och utvidga för- säkringsskyddet efteråt följdes av andra försäkringsföretag. — Samarbetes bestäm— melser om försäkringens omfattning och kostnader vore följande. Då försäkringen omfattade endast olycksfall under skolundervisningen samt under direkt väg till

och från skolan, under raster och utflykter, studiebesök o. d. i samband med undervisningen, vore premien 75 öre per elev och år, En försäkring, som gällde även under fritid och ferier samt omfattade även barnförlamning. kostade i hela landet (utom Stockholm) 5 kr. för år, om barnet tillhörde sjukkassa, och eljest 6 kr. Vid olycksfall utbetalades full läkekostnadsersättning med viss maximering. I denna ersättning inbegrep-es även sjukhusvård, medicin, resor till och från läkare och sjukhus etc. Även kostnader för specialbehandling samt behandling vid tandskada ersattes. Dödsfallsersättning utginge med 1 000 kr. Vid fullständig invaliditet utginge 1 000 kr. per år till dess den skadade fyllde 24 år, då dess- utom utbetalades 5 000 kr. Även vid partiell invaliditet utginge ersättning. — De ovannämnda avgifterna kunde måhända ytterligare nedbringa's, om försäkringen omfattade alla folkskolebarn. Invaliditetsersättningen avsåge framför allt att möjliggöra för den skadade att erhålla en lämpligare utbildning. Bl. a. därför torde skolbarnsförsäkringen vara synnerligen välbehövlig som komplement till den allmänna sjukförsäkringen. —— Folkskolebarnens olycksfallsförsäkring borde ordnas genom statens försorg och på dess bekostnad. Frågan om formerna för försäkringen torde dock förtjäna ett närmare övervägande. De nu av försäkrings— anstalterna tillämpade bestämmelserna kunde kanske vid en statlig försäkring behöva revideras i samband med sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Frågan om sättet för handhavandet av försäkringsverksamheten borde även övervägas.

Ur de över motionen till andra kammarens första tillfälliga utskott av- givna utlåtandena må följande nämnas.

Riksförsäkringsanslallen erinrade bl. a. om den beslutade obligatoriska sjuk- försäkringen. Då skyddet enligt denna för minderåriga familjemedlemmar i all- mänhet komme att gälla endast förmånen av sjukvård, borde frågan om olycks- fallsförsäkring för skolbarn tagas under allsidigt övervägande. Anstalten utginge från att så komme att ske av socialvårdskommittén.

Försäkringsinspektionen och svenska försäkringsbvolags riksförbund hänvisade till att förevarande fråga fölle inom ramen för 1945 års försäkringsutrednings uppdrag.

Pensionsstyrelsen erinrade om riksdagens hemställan i anledning av den ovan- nämnda motioucn 1945: II: 418 och förklarade, att det torde få anses förutsättas, att vid utredningen hänsyn toges till det skydd, som komme att lämnas, då lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft samt sedan fri sjukhusvård och fria eller delvis fria läkemedel införts. Vid invaliditet erbjöde redan nu lagen om folk- pensionering och möjligheterna till yrkesutbildning genom det allmännas för- sorg visst skydd.

Skolöverstyrelsen ansåg, att därest åtgärder i motionens syfte skulle vidtagas, dessa borde avse även andra barn än folkskolans, samt att jämväl förevarande motion borde överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande.

Socialvårdskommittén yttrade bl. a., att den i motionen berörda frågan icke borde utbrytas ur den inom kommittén påbörjade utredningen angående ut- vidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Styrelsen för försäkringsanstalten Samarbete ansåg tillräckliga skäl saknas för en särskild obligatorisk socialförsäkringsform enbart avseende olycksfall, som drabba en viss kategori barn. Med en utredning borde lämpligen anstå till dess erfarenhet vunnits av den allmänna sjukförsäkringen, vid vilken tidpunkt resul- tatet av andra pågående utredningar i försäkringsfrågor, t. ex. om obligatorisk begravningsförsäkring, även borde kunna överblickas.

Under åberopande av att det i motionen berörda spörsmålet vore föremål för prövning dels av 1945 års försäkringsutr-edning och dels av socialvårds- kommittén fann utskottet (utl. nr 6) icke skäl föreligga att tillstyrka hem— ställan om igångsättande av ytterligare en utredning i ämnet. I enlighet med förslag av utskottet föranledde motionen icke någon andra kammarens åtgärd.

I detta sammanhang må citeras vad 1945 års försäkringsutredning här- utinnan sedermera anfört i sitt principbetänkande rörande försäkrings— väsendet (SOU 1949:25 s. 81):

Försäkringsutredningen vill för sin del erinra om att den ersättning, som skall utgivas "av de allmänna sjukkassorna, i likhet med den redan nu utgående er- sättningen från erkända sjukkassor innefattar sjukvårdsersättning även vid sjuk- dom, som drabbar medlems barn. Olycksfall jämställes i sjukhjälpshänseende med sjukdom, förutsatt att fråga ej är om olycksfall i arbete, som i stället ersättes enligt därom gällande lag. I princip lär det icke finnas något bärande skäl för att samhället skall draga försorg om mer omfattande ersättning vid olycksfall än vid sjukdom. Det kan visserligen göras gällande att vissa slag av sjukvård och andra åtgärder _ såsom massage, diatermi, mekaniska hjälpmedel, omställning till annat yrke mera allmänt erfordras vid olycksfall men endast mindre ofta vid sjukdom. I den mån ersättning av här anförda slag anses böra utgå, ligger det emellertid närmast till hands att utbygga de allmänna sjukkassornas prestations- skyldighet i sådan riktning och låta utvidgningen gälla såväl sjukdom som olycks- fall.

Utredningen kan icke heller finna något skäl för att i det berörda avseendet skapa någon särställning för folkskolebarn. Ur samhällelig synpunkt kan väl olycksfallsförsäkring för barn över huvud taget icke tillmätas speciell vikt i järn- förelse med exempelvis sådan försäkring för familjeförsörjare. Till sist må fram- hållas att en av staten helt bekostad välfärdsanordning av ifrågavarande art icke kan betraktas som försäkring och därför icke torde rymmas inom försäkrings- utredningens uppdrag.

[ skrivelse den 21 juni 1949 till Rfa har folkskolestyrelsen i Malmö an- hållit om uttalande om enligt anstaltens åsikt de yrkesbestämda fortsätt— ningsskolorna i riket skulle kunna bli införda i ovannämnda förteckning eller om förutsättning funnes för bifall till en framställning till Kungl. Maj:t om förordnande att eleverna vid de yrkesbestämda fortsättnings- skalorna i Malmö skulle anses som arbetare enligt OL. Folkskolestyrelsen har i skrivelsen anfört följande:

Skolorna för yrkesundervisning, med vilka yrkesbestämda fortsättningsskolorna i Malmö i mycket äro jämförbara, finnas ju intagna i förteckningen.

Såsom skäl för en sådan ansökan beträffande Malmö kan följande anföras. Under det nu tilländalupna läsåret funnos vid Malmö stads yrkesbestämda fort- sättningsskolor 106 avdelningar med 8 timmars undervisningstid per vecka, i regel förlagda till en hel veckodag, samt 10 frivilliga avdelningar, förlagda till kvällarna. Av de 106 obligatoriska avdelningarna äro 46 pojkavdelningar med c:a 24 elever i varje och 60 flickavdelningar med c:a 15 elever i varje. Totala antalet elever vid skolan utgjorde c:a 1850.

Av pojlcavdelningarna äro 9 inrättade i anslutning till handel med bokföring, handelskorrespondens, handelsräkning och maskinskrivning som ämnen. Elever- na i dessa avdelningar avses icke skola omfattas av en eventuell framställning. Resterande 37 avdelningar äro inrättade i anslutning till järnmanufaktur, snickeri- hantverk, elektroteknik och husligt arbete.

Avdelningarna i järnmanufaktur, .snickerihantverk och elektroteknik utföra varje skoldag 4 timmars praktiskt yrkesarbete på skolverkstäder och undervisas 1 timme i yrkesteori, 1 timme i medborgarkunskap och 2 timmar i svenska språ— ket-

Det praktiska yrkesarbetet utföres i 8 st. skolverkstäder, fullt jämförbara med verkstäderna vid stadens yrkesskolor. Sålunda äro verkstäderna för järnmanu- faktur och elektroteknik utrustade med metallsvarvar, klipp- och borrmaskiner, ässjor och svetsningsaggregat m. m. samt snickeriverkstäderna med bandsåg, maskinhyvel, svarv m. m.

I avdelningarna för husligt arbete utföres varje skoldag 5 timmars skolköks- arbete och 1 timmes snickerislöjd samt lämnas undervisning 1 timme i med- borgarkunskap och 1 timme i svenska språket.

De 60 flickavdelningarna äro alla inrättade i anslutning till husligt arbete med 5 timmars skolköksarbete, 1 timme kvinnlig slöjd och sömnad, 1 timme med- borgarkunskap och 1 timme svenska språket.

I skolköken förekommer samma utrustning som för yrkesskolornas elever. I sysalarna finnes likaledes samma utrustning som i yrkesskolorna med såväl elektriskt drivna som vanliga symaskiner m. m.

I ett på Rfas anhållan avgivet yttrande har sl—Lolöverstyrelsen anfört följande:

Överstyrelsen erinrar därom, att den olycksfallsrisk, som föreligger för lär- jungar inom den obligatoriska skolan, vartill fortsättningsskolan hör _ i stor utsträckning brukar täckas genom 5. k. skolförsäkringar genom kommunens eller målsmännens försorg. Inom vissa typer av yrkesbestämd »fortsättningsskola kan Olycksfallsrisken säkerligen vara lika stor som i skolor för egentlig yrkesutbild— ning. Förhållandena äro emellertid mycket växlande, och fortsättningsskolkur- serna äro i allmänhet kortvariga (sex veckor). Några önskemål i framställningens syfte ha veterligt ej heller framförts till överstyrelsen.

Ett allmänt upptagande av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna inom olycks- fallsförsäkringslagens tillämpningsområde är överstyrelsen för närvarande ej be- redd påyrka. Däremot vore det önskvärt, att dylika skolor efter framställning från kommun kunde upptagas i ovannämnda förteckning. Framställning härom torde då från fall till fall böra göras av vederbörande huvudman hos Kungl. Maj:t.

Rfa har i .svar till folkskolestyrelsen den 24 september 1949 meddelat följande:

Enligt Riksförsäkringsanstaltens förmenande kan det ifrågasättas, huruvida yrkesbestämd fortsättningsskola, vilken tillhör den obligatoriska skolan, kan hän- föras till sådan anstalt för yrkesutbildning, som avses i 2 & olycksfallsförsäkrings- lagen. För sin del är anstalten närmast av den uppfattningen, att ett upptagande av ifrågavarande skolor i den s. k. elevförteckningen skulle innebära ett över— skridande av den ram för elevförsäkringens omfattning, som angavs i Kungl. Maj:ts prop. nr 174 till 1933 års riksdag. Det synes anstalten därför tveksamt, huruvida

förutsättning finnes för att utsträcka den nu gällande elevförsäkringen till att om- fatta även eleverna vid de yrkesbestämda fortsättningsskolorna-

Enär hithörande lagstiftning emellertid är föremål för översyn av den av Kungl. Maj:t tillsatta Socialvårdskommittén, där uppmärksamhet jämväl torde ägnas denna fråga, har Biksförsäkringsanstalten ansett sig böra bringa förevarande framställning till kommitténs kännedom.

Rfa har delgivit socialvårdskommittén handlingarna i detta ärende lik- som i följande båda likartade ärenden.

I skrivelse till Rfa den 2 mars 1950 har arbetsmarknadsstyrelsen anfört följande:

Ett viktigt led i den yrkesvägledande verksamhet, som bedrives av ungdoms— förmedlingen i samarbete med skolmyndigheterna, utgöres av den s. k. praktiska yrkesorienteringen. Den tillgår i regel så, att eleverna i folkskolans åttonde klass under terminen få deltaga i arbetet på olika arbetsplatser. Urvalet av arbets- platser göres av ungdomsförmedlingen eller annat organ för den offentliga arbets- förmedlingen och vid utplaceringen av eleverna tages största möjliga hänsyn till de ungas önskemål och till deras deklarerade yrkesplaner. Ännu har denna nya form av yrkesorientering ej påbörjats mer än på ett tiotal orter i riket, men man kan emotse en kraftig ökning av antalet skoldistrikt, som önska organisera en praktikverksamhet av detta slag. Verksamhetens uppläggning är något olika i olika skoldistrikt. Inom örebro stad delta de manliga eleverna i praktikarbete en dag pr vecka under hela läsåret; i Jönköping utplaceras både pojkar och flickor i praktiskt arbete under en vecka. Arbetet är i princip oavlönat, men drickspengar och fria måltider lära förekomma.

Praktiken förlägges ofta' till arbetsplatser inom hantverk, industri eller skogs- bruk, men i vissa fall tjänstgöra praktikanterna som handräckning eller biträden åt tandsköterskor, barnsköterskor, sjukvårdsbiträden, damfrisörer och affärs- biträden. Det kan också förekomma, att praktiken förlägges till en verkstads- skola. Det har varit en strävan att söka få fram arbeten inom så många olika yrken som möjligt.

Såväl skolmyndigheterna som de yrkesvägledande organen äro synnerligen intresserade av att den här berörda formen av praktisk yrkesorientering kan fortsättas och utbyggas. Därigenom få nämligen ungdomarna tillfälle att pröva sin lämplighet för det tillämnade yrket, och härigenom underlättas deras yrkes— anpassning och den kommande yrkesutbildningen. Praktikarbetet kan ej sägas innebära egentlig yrkesutbildning men förberedelse för en dylik.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 till årets riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveck- ling framgår, att den praktiska yrkesorienteringen kommer att spela en fram- trädande roll i den nya enhetsskolans åttonde och nio-nde klasser.

Även bland arbetsgivare har man i de flesta fall ställt sig positiv till praktik- arbetet. På vissa håll har emellertid ungdomsförmedlingen stött på svårigheter att skaffa fram tillräckligt antal lämpliga arbetsplatser. Det har därvid visat sig, att arbetsgivarnas tveksamhet, då det gällt att upplåta praktikplatser, stundom bottnat i en ovisshet om huruvida den, som utför här avsett praktikarbete, är att anse som arbetare enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och sålunda försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Det förtjänar framhållas, att arbetsmarknadsstyrelsen under-hand erfarit, att ifrågavarande former av praktikarbete av arbetarskyddsstyrelsen anses som

arbetsanställning i arbetarskyddslagens mening. Således äro arbetarskyddslagens bestämmelser om minderåriga tillämpliga på praktikanterna ifråga, och i den mån bestämmelserna efterlevas, synas riskerna för olycksfall ej vara större be- träffande denna kategori av arbetstagare än för övriga minderåriga.

Även om arbetsmarknadsstyrelsen för sin del funnit, att den, som utför prak- tikarbete av här angivet slag, bör anses som arbetare enligt olycksfallsförsäkrings- lagen, har styrelsen likväl ansett sig böra inhämta riksförsäkringsanstaltens utta- lande i ärendet.

Rfa anförde i sitt svar den 15 mars 1950 till arbetsmarknadsstyrelsen följande:

Såsom av Eder skrivelse framgår är det här principiellt icke fråga Om ut- förande av avlönat arbete för annans räkning. Det arbete, som eleverna inom ramen för den obligatoriska skolans verksamhet utföra i och för erhållande av praktisk yrkesorientering, synes icke heller vara att betrakta som dylikt arbete för vinnande av yrkesutbildning. Eleverna äro på grund härav enligt anstaltens mening icke att betrakta såsom arbetare enligt gällande olycksfallsförsäkrings- lag och följaktligen ej omfattade av försäkringen enligt densamma.

Därest den framtida utvecklingen på hithörande område skulle medföra, att eleverna i folkskolan —— såsom ifrågasatts — redan under skoltiden skulle komma att erhålla en mera systematiskt ordnad yrkespraktik under längre tid, torde frågan om olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet å dessa möjligen kunna komma i annat läge. Då lagens tillämplighet å eleverna härvid är beroende på hur denna yrkespraktik utformas, kan anstalten dock för närvarande icke göra något närmare uttalande i detta avseende.

Då olycksfallsförsäkringslagen är föremål för översyn av den av Kungl. Maj:t tillsatta Socialvårdskommittén, har Riksförsäkringsanstalten ansett sig böra bringa förevarande spörsmål till kommitténs kännedom.

I skrivelse till Rfa den 22 april 1950 anhöll domänstyrelsen om anstaltens uttalande huruvida OL ägde tillämpning på elever vid yrkesbestämd fort- sättningsskola med skogsbruksundervisning. Av skrivelsen samt de vid densamma foga-de handlingarna framgår bl. a. följande.

Under senare år hade ifrågavarande s. k. skogsbetonade fortusättningsskolor an- ordnats inom ett flertal skoldistrikt i norra och mellersta Sverige. Sedan 1944 hade ett fyrtiotal sådana skolor anordnats. Elevernas s- k. produktiva arbete, för vilket ersättning av domänverket skulle inbetalas till skoldistriktet, utgjordes huvudsakligen av huggningsarbete (huggning av timmer, massaved, kastved och kolved). Vid en medellång kurs om 8 veckor motsvarade utförd arbetskvantitet en total ersättning per elev av 30—70 kronor. De produktiva arbetstimmarna läge stundom blanda-de med praktisk undervisning av i denna bemärkelse icke produktiv karaktär. Sedan till skolöverstyrelsens kännedom kommit, att ifråga- varande undervisning ibland ansetts utgöra arbete i den fria marknaden och individuellt betalats av skogsägaren enligt de för sådant arbete gällande bestäm- melserna, hade överstyrelsen efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen framhållit bl. a., att en dylik anordning vore främmande för de beträffande fortsättnings— skolan gällande bestämmelserna samt att det tillkomme vederbörande skolstyrelse att bedöma, huruvida stipendier eller belöningar för under skoltid utförda presta- tioner skulle — kollektivt eller enskilt — utdelas till lärjungarna.

Rfa anförde i skrivelse den 26 april 1950 till domänstyrelsen bl. a. fö-ljande.

Anstalten hade funnit, att ifrågavarande elever icke kunde anses vare sig mot avlöning eller för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning användas till arbete för annans räkning. Ej heller vore ifrågavarande fortsättningsskola att hänföra till sådan anstalt för yrkesutbildning, som upptagits i den vid kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) fogade förteckningen. Då eleverna sålunda icke vore att anse såsom arbetare enligt OL, omfattades de ej av försäkringen enligt den lagen. _ Spörsmålet skulle bringas till Socialvårdskommitténs kännedom.

Här må även nämnas, att pensionsstyrelsen i anledning av (begäran i skrivelse från riksdagen den 19 december 1946, nr 559, och) uppdrag av Kungl. Maj :t den 20 maj 1949 i skrivelse till Konungen den 17 december 1949 inkommit med förslag rörande obligatorisk sjukpenningförsäkring för studerande i den allmänna sjukförsäkringen, Ett kortfattat referat av pensionsstyrelsens förslag må här lämnas.

Styrelsen erinrar om att studerande och med dem jämställda, vilka sakna för- värvsarbete eller ha årsinkomst av sådant arbete till lägre belopp än 600 kr., bli, - om de ej äro familjeförsäkrade hustrur, enbart sjukvårdsförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Såsom framhölls under riksdagsbehandlingen 1946 kan dock för studerande föreligga behov även av sjukpenning. Detta behov är dock icke lika påtagligt som då det gäller förvärvsarbetande eller hustrur utan egent- ligt förvärvsarbete- Något omedelbart behov av kontanta medel såsom ersättning för förlorade inkomster kan det beträffande de studerande ej bli fråga om, liksom ej heller om utgifter till ersättare. Däremot kan ekonomi-Skt avbräck uppkomma för studerande i andra hänseenden, bl. a. genom att studietiden förlänges och studiekostnaderna därigenom öka. Sjukdomar av kortare varaktighet torde dock som regel icke medföra några sådana avbräck. Syftet med en sjukpenningför— säkring för studerande kan därför anges vara att under sjukdom av sådan var- aktighet, att studietiden förlänges, lämna ersättning för härigenom uppkommande ekonomiska avbräck.

Med hänsyn till svårigheten att konstruera en tillhörighetsregel, som är möjlig att tillämpa i praktiken, är man enligt pensionsstyrelsens mening nödsakad ordna en sjukpenningförsäkring för studerande så, att tillhörigheten icke behöver prö- vas förrän i samband med uppkommande anspråk på sjukpenning. En sådan för- enkling av försäkringen förutsätter emellertid, att avgiftsskyldigheten helt slopas för de försäkrade.

Betänkligheter av principiell innebörd kunna framföras mot att uttaga av- gifter av personer, som sakna inkomster. Det torde icke kunna uteslutas, att det skulle bli statsverket, som finge betala en stor del av avgifterna för de studerandes sjukpenningförsäkring.

Den i lagen föreskrivna karensti-den om tre dagar torde i fråga om de stude- rande vara för kort. Å andra sidan bör den ej heller göras så lång, att försäkringen ej kan ingripa i flertalet fall, där ett hjälpbehov föreligger. Pensionsstyrelsen an— ser, att karenstiden för studerande lämpligen bör bestämmas till 28 dagar.

Införes en karenstid av denna längd, vinnes även den fördelen, att avgifterna för de studerandes sjukpenning kan bestridas av statsmedel, utan att de studeran- de i statsbidragshänseende bli gynnade framför andra sjukpenningförsäkrade.

Särskild registrering av de studerande och avgiftsdebitering beträffande dem behöver icke ske.

Det torde icke heller vara behövligt att i lagen mera exakt ange, vilka stude- rande som skola omfattas av försäkringen. Såsom förutsättning synes dock böra gälla, att studierna avse yrkesutbildning. Studier vid läroverk, folkskolor och med dessa jämställda skolor synas icke böra medföra tillhörighet till försäkringen. En lägsta åldersgräns synes böra anges och förslagsvis fastställas till 18 år. Vidare torde böra föreskrivas, att studiearbetet skall ha pågått viss tid, förslagsvis 90 dagar. Slutligen bör krävas, att studierna äro av den omfattning, att de utgöra hinder för förvärvsarbete och att de bedrivas vid svensk undervisningsanstalt.

Enligt förslaget böra lärlingar, som hos arbetsgivare utföra arbete utan eller mot ringa avlöning, på samma sätt omfattas av den obligatoriska sjukpenning— försäkringen.

En sjukpenningförsäkring för studerande bör omfatta endast sjukkassemed- lemmar.

Till studerande föreslås utgå samma sjukpenning och hempenning samt make- och barnltillägg som till andra sjukpenningförsäkrade medlemmar, som uppnått 18 år.

Bestämmes försäkringen på angivet sätt, böra de studerande icke dessutom kunna teckna en frivillig sjukpenningförsäkring.

Pensionsstyrelsen ans—er utredningens syfte vara att söka tillförsäkra de stude- rande, som äro i behov därav, ett skydd, som motsvarar det den beslutade obliga- toriska sjukpenningförsäkringen skänker de förvärvsarbetande. Styrelsen anser detta syfte icke kunna tillgodoses på annat sätt än genom en obligatorisk sjuk- penningförsäkring för studerande av i det föregående angiven art. Det är må— hända icke uteslutet, att omfattningen av planerade statliga stödåtgärder åt stu- derande ungdom kunna inverka på bedömandet av förevarande spörsmål. Slut- ligen framhålles, att om en försäkring för studerande införes samtidigt med den allmänna sjukförsäkringen i övrigt, sjukkassorna komma att vid den nya lagens ikraftträdande ställas inför ytterligare uppgifter, som icke oväsentligt komplicera deras arbete.

Två reservanter i pensionsstyrelsen uttalade bl. a., att lagen om allmän sjukförsäkring bygger på att försäkringstillhörigheten skall vara reglerad redan då sjukdomsfall inträder samt att sjukkassorna skola stå Viss själv— risk. Ett frångående härav borde om möjligt undvikas. Enligt reservan— ternas mening borde övervägas, huruvida icke en frivillig sj ukpenningför— säkring borde komma till användning för att lösa de studerandes sjuk- hjälpsfråga.

Till komplettering av de i motionen 1948:II:37 lämnade upplysningarna angående den av Försäkringsanstalten Samarbete bedrivna skolbarnsför- säkringen må nämnas följande, grundat på handlingar och upplysningar från Samarbete.

Enligt Samarbetes broschyr 1949 för Stockholm hade den endast under skol- tiden gällande försäkringsformen upphört, »enär den omfattats med ganska ringa intresse från föräldrarnas sida».

För försäkring av skolbarn (med några få undantag enbart folkskolans barn) tillämpades följande tre huvudformer.

a) Kollektiv olycksfallsförsäkring åt _de elever, »som angivas i till anstalten ingivna ansökningar. Försäkringen gäller under hela året — såväl under skolgång som under fritid och ferier. Ersättning lämnas för under försäkringstiden ådragen olycksfallsskada _ eller barnförlamning som yppar sig sedan 30 dagar förflutit efter försäkringens ikraftträdande». Premien per elev och år utgör för barn, vilkas föräldrar äro medlemmar i sjukkassa, omfattande sjukvårdsersättning för barnen, 4 kr. 50 öre och för övriga barn 5 kr.

b); »Kollektiv olycksfallsförsäkring åt samtliga elever». »Försäkringen gäller för olycksfall. som inträffa under lektioner och raster inom skolans område, under direkt färd till och från skolan, under idrottsövningar, utflykter och studiebesök, anordnade av skolan under ordinarie lästermin, samt under av skolan anordnade skolresor och simkurser, vare sig dessa äga rum under ordinarie lästermin eller efter densammas slut.» Premien utgör per elev och läsår i folkskolan 60 öre och i fortsättningsskolan 10 öre.

c.) Kollektiv olycksfallsförsäkring åt de elever, »som angivas; i till anstalten ingivna ansökningar. Försäkringen gäller såsom komplement till den av skolan ordnade skoltidsförsäkringen under fritid och ferier för olycksfall samt under hela året för barnförlamning» efter samma karenstid som vid den under a) an- givna försäkringsformen. Premien utgör efter samma fördelningsgrund som under a) 3 kr. resp. 3 kr. 50 öre.

Ett sextiotal städer (varibland fr. o. m. den 1 januari 1951 Stockholm) samt 300 a 400 landskommun-er hade tecknat försäkring enligt b) ovan. Antalet för— säkrade barn utgjorde i de tre huvudgrupperna omkring 80000, 240 000 resp. 100000. Totalt vore omkring 320000 av folkskolans barn försäkrade hos Sam- arbete. vars försäkringsstock härutinnan hade mer än fördubblats sedan 1947 och väntades fortsätta att stiga.

Här må erinras om att _ såsom framhölls även i motionen 1948:II:37 _ även andra försäkringsinrättningar medd—ela skolbarnsförsäkring. Sam- arbetes försäkringsstock utgör dock den ojämförligt största.

Socialvårdskommitténs synpunkter och förslag

En åtminstone ungefärlig uppfattning om huru många individer, för vilka frågan om en elevförsäkring är aktuell, samt elevernas fördelning i ålders— grupper och på olika slag av skolor kan erhållas ur den officiella stati- stiken. Efterföljande tabell har uppgjorts med begagnande av uppgifterna i Statistisk Årsbok för Sverige 1949, tab. 21 angående pågående skolutbild- ning i äldern 6—30 år och pågående yrkesutbildning i åldern 12—30 år i hela riket den 31 december 1945. Talen i tab. 21 grunda sig på uppgifter från omkring 8 % av befolkningen men äro uppskrivna att avse hela folk- mängden. Eleverna vid korrespond—ensundervisning ha icke medtagits, enär man kan bortse från dem i detta sammanhang. Vidare har gruppen »Militär utbildning» frånräknats, enär eleverna här redan äro obligatoriskt skyddade i särskild ordning. Det må även anmärkas, att såväl vissa ändringar (ök- ningar) i slutsummorna för antalet elever inom de båda huvudgrupperna som förskjutningar 'i talen för olika åldersgrupper redan ägt rum.

Skolutbildning Yrkesutbildning

Män Kvinnor än Män Kvinnor

218 254 212 135 64 —— — 105 157 100 487 30 2 147 1 243 17 005 17 996 5 11 542 6 340 3 874 1 726 1 25 329 13 043

344 290 332 344 100 39 018 20 626 676 634 59 644

Vissa uppgifter angående olycksfallsfrekvensen inom skolbarnsförsäk- ringen ha lämnats i ett av Svenska Gymnastikläraresällskapet avgivet ytt- rande till riksdagens andra kammares allmänna beredningsutskott i anled- ning av en motion, 1951:II:147, angående utredning om formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar. Av nämnda ytt- rande samt av vissa av kommittén från Gymnastikläraresällskapet och från Försäkringsanstalten Samarbete inhämtade upplysningar framgår bl. a. följande.

En stickprovsundersökning för några av de senaste åren hade gjorts av Samarbete samt av Försäkringsaktiebolaget Fylgia. De lämnade uppgifterna avsågo en försäkringsstock om 18 000 elever från vardera folkskolor och läroverk i Stockholm och Göteborg. Med hänsyn till att det vore fråga om en stickprovsundersökning, att den gällde de båda största städerna samt att även i övrigt speciella förhållanden kunde inverka, borde slutsatser av frekvenssiffrorna dragas med Viss försiktighet. Av följande tabell framgår antalet till de båda försäkringsinrättni'ngarna anmälda olycksfall per 100 försäkra-de elever inom nämnda försäkringsstock under ett elevår.

Folkskolor Läroverk

I och utom skolan Enbart i skolan,

varav a) under egentliga gymnastiköv-

ningar .................................

b) bollspel och idrottsövningar c) raster ................................. (l) i övrigt ..............................

Enligt upplysning från Samarbete funnes ännu icke någon statistik ut- arbetad, som utvisade svårighetsgrad-en av de anmälda olycksfallen. Så mye- ket kunde dock säga-s med säkerhet, nämligen att det i de allra flesta fallen vore fråga blott om läkarvård samt att antalet invaliditets- och dödsfall vore mycket litet.

Ehuru —— såsom komm—er att utvecklas senare _— starka skäl kunna an— föras mot en av staten anordnad särskild olycksfallsförsäkring för elever

i allmänhet, har socialvårdskommittén dock ansett det påkallat att något närmare diskutera innehåll-et i en lagstiftning om en dylik försäkring. Först må undersökas av vilka ersättningsförmåner behov förefinnes.

Vad beträffar sjukvårdsersättning, så är ju behovet av sådan i princip oberoende av vederbörandes ålder och den skolform, i vilken han undergår utbildning. Att eleverna i mycket betydande utsträckning kunna erhålla sjukvårdsersättning från de nuvarande erkända sjukkassorna framgår av det förhållandet, att omkring 80 procent av alla barn under 15 år äro sjuk- vårdsförsäkrade i dessa kassor. I många fall täcker dock ersättningen från kassan blott en mindre del av kostnaden. 1947 års sjukförsäkringslag förut- sätter, att frågan om sjukhusvård och medicin är löst i särskild ordning, och giver rätt till ersättning för övrig läkarvård efter vissa grunder, betyd- ligt förmånligare änden nuvarande sjukförsäkringens. Sjukvårdsförsäkrade enligt 1947 års lag bli praktiskt taget alla svenska medborgare, alltså även eleverna. Ikraftträdandet av nämnda lag har numera ställts på framtiden. Det har ifrågasatts ett genomförande av sjukförsäkringsreformen i följande tre etapper: först läkemedelsrefor-men, därefter sjukhusvårdsreformen och slutligen den obligatoriska sjukförsäkringen. Efter genomförande av dessa tre etapper får frågan om sjukvårdsersättning anses någorlunda tillfreds- ställande löst även för elevernas del.

Vad härefter angår frågan om sjukpenning så framgår av den ovan in— tagna tabellen angående antalet elever, att sjukpenningbehovet måste vara mycket olika för olika grupper. Sjukpenningens främsta funktion är ju att gardera mot inkomstbortfall och utgift—er för ersättare. Något beaktansvärt behov av sjukpenning i åldersgruppen 6—12 år torde därför icke föreligga. Denna grupp omfattar c:a två tredjedelar av de under rubriken skolutbild- ning redovisade. Med ökad ålder stiger naturligen sjukpenningbehovet, och sådant synes kunna förefinnas i någon liten utsträckning inom åldersgrup- pen 12—16 år (omfattande c:a 30 % vid skolutbildning och c:a 6 % vid yrkesutbildning), om det blir fråga om längre sjukskrivningstider. Det synes dock synnerligen tveksamt om sjukpenningbehovet är tillräckligt be- aktansvärt för dem, som befinna sig und-er det i 1947 års lag för sjukpen- ningförsäkringen uppdragna åldersstrecket månadsskiftet efter fyllda 16 år. Inom nästa åldersgrupp, 16—20 år (c:a 5 % vid skolutbildning och c:a 30 % vid yrkesutbildning), föreligger naturligen ökad sannolikhet för sjuk- penningbehov (egen försörjning, försörjning av föräldrar). I den sista ål- dersgruppen, 20—30 år (c:a 1 % vid skolutbildning och c:a 64 % vid yrkes— utbildning) finnes det största sjukpenningbehovet (egen försörjning, för- sörjning av hustru, barn, föräldrar).

Sjukpenningbehovet är emellertid icke beroende allenast av sådana direkt av åldern sannolikt härflytande omständigheter, som ovan åsyftats. Jäm- väl bl. a. sättet för meddelandet av utbildningen är av betydelse. Heltids- elever ha i allmänhet ej på långt när samma behov av sjukpenning vid

kortvarig sjukskrivning som deltidselever (med undervisningen förlagd till kvällar eller blott någon eller några dagar i veckan). För sistnämnda i mot- sats till förstnämnda elevgrupp blir det vanligen (i de högre åldersgrup- perna) fråga om förlorad arbetsförtjänst eller utgifter för ersättare. Blir sjukskrivningen långvarig, medför detta i viss utsträckning en utjämning av ifrågavarande skillnad. En långvarig sjukskrivning medför åtminstone förlängning av studietiden och ökade studiekostnader. Detta gäller särskilt vid yrkesutbildning men är av mindre betydelse vid skolutbildning (obs! skolplikten för majoriteten här). Deltidseleverna, som enligt vad nyss sagts alltså i allmänhet ha större behov av sjukpenning, kunna emellertid för- väntas vara i relativt stor utsträckning omfattade av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, när 1947 års lag trätt i kraft. Det sistnämnda gäller även dem, som gå på en >>heltidskurs», som icke varar hela året. _

Även sådana omständigheter som exempelvis när under kursen olycks- fallet inträffar, kunna inverka på sjukpenningbehovet. Hänsynstagandc till dylika omständigheter vid en olycksfallsförsäkringslagstiftning medför emellertid praktiska svårigheter.

Av det sagda framgår, att beaktansvärt sjukpenningbehov föreligger blott för en ringa del av dem som äro elever i skolutbildning men för den över- väldigande majoriteten av dem som äro elever i yrkesutbildning, att sjuk- penningbehovet i allmänhet är av betydelse blot-t vid långvarigare sjukskriv- ning, samt att en del av dem med beaktansvärt sjukpenningbehov komma att omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt 1947 års lag, när denna trätt i kraft.

Vad härefter beträffar frågan om invaliditetsersättning, så torde behovet av sådan icke förete variationer i tillnärmelsevis samma utsträckning som sjukpenningbehovet. Ett klart behov av invaliditetsersättning torde i all- mänhet föreligga. Med hänsyn till framför allt de yngre elevernas stora till- vänjningsförmåga får behovet av invaliditetsersättning vid låga invalidi- tetsgrad-er i allmänhet anses vara ringa. Den invaliditetsersättning som utgår enligt den ovannämnda nuvarande skolbarnsförsäkringen, kan vara en betydelsefull hjälp till försörjningen av den invalidiserade eleven, men i varje fall vid svårare invaliditeter är den långt ifrån tillräcklig.

Frågan om livränta till efterlevande är helt naturligt föga aktuell för de lägre åldersgrupperna i motsats till de högre eller med andra ord aktuell för en ringa del inom gruppen skolutbildning men för det övervägande fler- talet inom gruppen yrkesutbildning.

Begravningshjälpsbehovet torde variera något till sin storleksordning men böra beaktas i detta sammanhang, om frågan om dylik förmån icke är löst generellt i annan ordning.

Försäkringen enligt OL avs—er olycksfall såväl i arbete som under av arbetsanställningen föranledda och i omedelbart samband med denna stå-

ende färder till och från arbetsstället. Även enligt yrkesskadeförsäkrings- lagen böra såsom närmar-e framgår av vad kom-mittén föreslår i kapitel IV dylika färder omfattas av försäkringen. De svårigheter, som tillämp- ningen av OLs bestämmelse om färdolycksfall vållat, torde med all sanno- likhet föreligga i åtskilligt högre grad beträffande tillämpningen av samma regel i en allmän elevolycksfallsförsäkring. Det är icke på samma sätt naturligt, att en studerande färdas direkta vägen hem från skolan, som att en anställd färdas direkta vägen hem från arbetsstället. Bevissvårig- heterna angående en studerandes eventuella avvikelser under färden äro dessutom naturligen större. Vad nu sagts angående befarade svårigheter i tillämpningen gäller givetvis framför allt de yngsta skolbarnen. Men även en äldre elev, som går på en kurs eller föreläsningar med >>håltimmar», vållar fler problem angående färderna än den heltidsanställde. Såsom fram- går av den ovannämnda broschyren från Försäkringsanstalten Samarbete, äro skolbarnens föräldrar ofta föga intresserade av en olycksfallsförsäk- ring för skolbarnen, som gäller endast i skolarbetet och färder till och från skolan. Föräldrarna önska ett försäkringsskydd, som gäller såväl i skolar- betet och färderna till och från skolan som under ferierna och fritiden under termin-erna. Starka skäl synas alltså tala för att en olycksfallsför- säkring för elevcr vid skolor etc. bör gälla oberoende av skoltid och fritid under hela den tid vederbörande är att anse som elev vid skolan. Dock bör givetvis undantag göras för tid, då vederbörande utför arbete under sådana omständigheter, att yrkesskadeförsäkringsl—agen är gällande för honom, och för kroppsskador, som äro ersättningsbana enligt 1950 års Milf eller annan författning om ersättning av .statsmedel.

Frågan om fastställandet av ersättningsunderlaget i en velevolycksfalls- försäkring ligger annorlunda till än samma fråga i en arbetstagarolycks- fallsförsäkring med inkomstgraderad ersättning. Vad skulle nämligen kunna anses utgöra årlig arbetsförtjänst såsom ersättningsunderlag för ett folkskolebarn? Ett godtagbart underlag för fastställandet av en årlig arbetsförtjänst med tillämpning av de regler, som föreslås för yrkesskade- försäkringslagen, saknas för det stora flertalet elever, nämligen framför allt de 94 procenten yngre inom gruppen skolutbildning. För de äldre inom nämnda grupp samt för eleverna i yrkesutbildning stöter en sådan tillämp- ning på svårigheter, som dock böra kunna bemästras, liksom man kunnat göra hittills med OLs regler beträffande Vissa yrkeselever. Såsom ersätt— ningsunderlag i en elevolycksfallsförsäkring synes man knappast kunna använda annat än fixa belopp. Dessa böra höjas successivt med hän- syn till högre ålder hos den skadade efter ett system sådant som det, som skisseras upp i kapitel VII nedan för yngre försäkrade enligt invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. I den mån man med en tillämpning av yrkesska— deförsäkringslagens regler för fastställande av årlig arbetsförtjänst skulle

komma till högre belopp, kunde detta få utgöra ersättningsunderlag. En sådan bestämmelse bleve av betydelse väsentligen blott för elever i yrkesut- bildning och de äldsta inom gruppen skolutbildning.

Av vad ovan anförts framgår att skäl finnas för att på olika sätt utforma en försäkring för yrkeselever och en sådan för övriga elever. Sjukpenning- behov föreligger i väsentligt mycket större omfattning för de förstnämnda än för de sistnämnda. Detsamma gäller beträffande efterlevandelivränta. För yrkeseleverna finnas andra möjligheter att fastställa ersättningsunder- laget än för de andra eleverna. Emellertid finnas starka skäl för att icke giva de båda huvudgrupperna ett olika försäkringsskydd. För det första existerar ingen klar gränslinje mellan de båda grupperna. Redan med nu förefintliga skol- och kurstyper finnas talrika fall, där tveksamhet kan före- ligga, om det är fråga om yrkesutbildning eller annan utbildning. Genom- förandet av enhetsskolan medför nya gränsfall; här må nämnas »praktisk yrkesorientering» i klasserna 7 och 8, >>förbered-ande yrkesutbildning» för vissa elever i klass 9 och »allmänpraktisk utbildning» för andra elever i sistnämnda klass. För det andra kan åberopas frånvaron av ett av de vik- tigaste skälen för att göra en skillnad i försäkringshänsecnde mellan de båda grupperna, nämligen en större olycksfallsrisk för den ena gruppen generellt. Visserligen finnas yrkesskolor med en av yrkesutbildningen be- tingad olycksfallsrisk, överstigande den vid skolor för allmänutbildning förekommande. Men det finnes även skolor för allmänutbildning med en olycksfallsrisk und-er undervisningen, som överstiger den vid många skolor för yrkesutbildning föreliggande. Ofta torde det förhålla sig så, att den största Olycksfallsrisken inom båda kategorierna av skolor finnes vi-d färd till eller från skolan. _

Det synes kommittén, som om en särskild olycksfallsförsäkring för alla elever, därest en sådan införes, icke hör anordnas på olika sätt för å ena sidan alla yrkesutbildningselever och å andra sidan övriga elever.

För att en elevolycksfallsförsäkring skall få önskvärd anslutning måste den göras obligatorisk. Av praktiska skäl måste försäkringsplikten läggas å den som driver skolan. I sista hand få sedan kostnaderna bestridas på samma sätt som övriga utgifter för skolan, nämligen genom bidrag från staten och/eller kommunen, terminsavgifter etc.

Redan av vad ovan anförts angående behovet av elevförsäkringens om- fattning och av förmåner från densamma framgår, att en anknytning av denna försäkring till yrkesskadeförsäkringslagen ter sig främmande. En anknytning till den i kapitel VII nedan uppskisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen är däremot ganska naturlig. Man kan tänka sig att låta elevförsäkringen utgöra en obligatorisk gren av invaliditets- och döds- fallsförsäkringen (med vissa Specialregler t. ex. om ersättningsunderlag

och försäkringsplikt). En annan möjlighet är att reglera elevförsäkringen i en särskild lag, till stora delar byggd på den om invaliditets- och döds- fallsförsäkringen.

Oberoende av hur man löser sistnämnda fråga och en del andra hit— hörande problem, kan ett genomförande av en tillfredsställande allmän obligatorisk elevförsäkring knappast undgå att kräva relativt betydande belopp av skattemedel, kommunala och kanske mest statliga. Om elevför- säkringen icke kan grundas på en förefintlig allmän, obligatorisk sjukför- säkring, kommer elevförsäkringen i och för sig att kräva ändå större be- lopp än som nyss avsågos. Ur samhällelig synpunkt torde en olycksfalls- försäkring för elever icke vara mer angelägen än en dylik försäkring för de familjeförsörjare, som icke komma att omfattas av yrkesskadeförsäk- ringslagen. Redan av detta skäl anser kommittén, att ett genomförande av en allmän, obligatorisk elevförsäkring icke bör komma ifråga förrän tidigast samtidigt med en allmän invaliditets- och dödsfallsförsäkring såsom kom- plement till en allmän, obligatorisk sjukförsäkring.

Emellertid hyser socialvårdskommittén starka betänkligheter mot att överhuvudtaget införa en sådan allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Det skulle innebära, att man för framför allt viss-a åldersgrupper inom befolkning-en, nämligen för dem i skolpliktig ålder, samt för dem i ålder över dessa, vilka syssla med studier i allmänbildande eller yrkesut— bildande syfte tillskapade en särskild, förmånlig, obligatorisk sjuk- och in- validitetsförsäkring vid olycksfall (och ev. vissa >>yrkessjukdomar»). Kom-— mittén anser icke tillräckligt bärande skäl för en dylik förmånsställning för ifrågavarande grupper föreligga. Ej "heller finnes enligt kommitténs mening anledning till en förmånligare ersättning vid olycksfall i allmänhet hos nämnda befolkningsgrupper än vid sjuk-domar. Även om man skulle anse tillräckliga skäl föreligga för en (viss) förmånsställning i nämnda båda hänseenden, så ställer sig kommittén starkt tvivlande till att den ända- målsenliga lösningen är den att bereda alla studerande skydd genom en statlig försäkring (d. v. s. med försäkringsavgifter).

Kommitténs ingående överväganden av förevarande problem har resul- terat i att kommittén anser sig icke vilja förorda inrättandet av en allmän, obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Däremot föreslås bibehållandet av en olycksfallsförsäkring för (vissa) yrkesutbildningselever. Kommittén finner övervägande skäl tala för att såvitt avser andra elever — införa en författningsenlig rätt till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador (inklusive död). Frågan om nämnda ersättningsrätt upptages till behandling nedan i kapitel IX, medan yrkeselevsförsäkringens utformning behandlas i det följande i detta kapitel. Kommittén anser nämligen, att ifrågavarande yrkeselever böra inrangeras under yrkesskadeförsäkrings— lagen. Visserligen bryter man då mot en av de huvudprinciper, på vilka

försäkringen enligt den lagen bygger, nämligen att det skall vara fråga om arbete för annan-s räkning. Men det gäller ju bibehållande av en special- regel i OL, icke införande av ett nytt avsteg från huvudprinciperna. Vidare föreligger det icke någon skarp gränslinje mellan sådana elever, som om— fattas av yrkesskadeförsäkringslagen såsom arbetande för annans räkning, och övriga yrkesutb-ildningselever. Här må erinras om att i ett par av de framställningar, som ledde till 1933 års lagändring, framhölls att i läro- kursen vid vissa yrkesskolor inginge utförandet av praktiskt arbete, som vore av värde för skolans ägare. Såsom FR anförde i sitt ovan citerade yttrande den 22 november 1932 vore emellertid syftemålet med elevernas arbete i de aktuella skolorna icke att bereda skolan ekonomisk fördel; det kunde därför icke anses, att dess-a elever användes till arbete för skolans räkning.

Vad först beträffar bestämmandet av vilka yrkeselever, som genom ett särskilt stadgande skola inordnas under yrkesskadeförsäkringslagen, anser socialvårdskommittén den av departementschefen i propositionen 1933:174 angivna principen att härvid >>torde hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas för dem» fortfarande böra gälla. Yrkesskolor eller avdelningar med enbart eller väsentligen teoretisk yrkesutbildning höra i enlighet härmed icke omfattas av lagen. Nämnda princip finnes dock ej nu angiven i lagtexten, där Konungens befogenhet att förordna begränsas blott genom uttrycket >>yrkcsutbildning». Av vad ovan anförts framgår, att det i varje fall kan ifrågasättas, om icke vid beslut om införande i förteckningen av nya anstalter i viss utsträckning frångåtts den i departementschefsyttrandet 1933 (se närmare s. 125 f. ovan) angivna ramen. Fråga uppkommer då om en närmare gränsdragning i själva lagtexten. Det fullständiga svaret på denna fråga blir beroende på huruvida man vill bibehålla det nuvarande systemet med en förteckning eller införa en regel om automatisk försäkringstillhörighet.

För "systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkes- utbildningsanstalterna finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva utbi'ldningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke före- ligger :annan olycksfallsrisk än folki allmänhet utsättes för, bör färdolycks— fallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns, SOm grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen. En exklusiv uppräk- ning av vissa grenar av yrkesutbildning l-eder icke till rättvis-a med hän- syn till olycksfal-lsriskens storlek. Då beslutet innebär ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på 'Kungl. Maj :t att meddela beslutet.

Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa in- vändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för en anstalt är måhända okunnig om lagens möjligheter härutinnan, Frågan om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sistnämnda nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att Rfa bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersättning till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i förteckningen. —— Yrkesutbildningsan- stalter, där Olycksfallsrisken är betydligt större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför försäkringen och slippa ifrån försäkrings- avgiften, endast därför att framställning ej göres. Prövningen av om för- säkringen gäller viss skola (skadad elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom en förteckning som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksamhet. Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning av Kungl. Maj:t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet, som försäkringsinrättningarna gång efter annan meddela.

Efter övervägande av de skäl, som sålunda kunna anföras för Olika lös— ningar, har kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möjliga besked, samtidigt som lagbestämmelsernas tolkning i det ' särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter, vilka i övrigt ha att tillämpa lagen, alltså åt försäkringsinrättningarna och i sista hand FR. Att låta tillhörighetsfrågan lösas i denna ordning torde icke medföra några olägen- heter och överensstämmer Väl med de aktuella decentraliseringssträvandena.

Man bör sålunda i lagtexten giva bästa möjliga ledning för praxis. Nyss har framhållits svårigheterna att i lagtexten utforma en gränslinje. Kom- mittén har ansett en framkomlig väg vara följande, som innebär en nära anknytning till arbetarskyddsl—agstiftningen.

I samband med tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag uttalade före— dragande departementschefen (prop. 1948:298, 5. 75), att något verkligt behov av att varbetarskyddslagen gjordes tillämplig å elever knappast syntes föreligga annat än beträffande arbete, som vore förenat med fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap kunde anses på- kallad. I enlighet härmed och enär det vore önskvärt med närmare ut- redning vilka läroanstalter och arbeten som borde omfattas av lagen före- slogs, att lagen skulle »äga tillämpning å arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Ko- nungen förordnat att lagen skall gälla». Riksdagen godkände förslaget och Kungl. Maj :t har utfärdat kungörelse den 10 juni 1949 (nr 351) om till-

lämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa anstalter för yrkesut- bildning. Enligt kungörelsen skall lagen äga tillämpning å hantverks-, verk- stads-, laboratorie- och annat praktiskt arbete, som elev utför vid anstalter för yrkesutbildning eller avdelningar därav enligt en i kungörelsen intagen förteckning. Denna förteckning benämnes i det följande arbetarskyddsför- teckningen, medan den i kungörelsen den 1 december 1933 upptagna för- teckningen kal-las försäkringsförteckningen. De båda förteckningarna avse väsentligen samma anstalter, ehuru arbetarskyddsförteckningen är något mindre specificerad. I den Sistnämnda förteckningen saknas dock en del grupper av anstalter, vilket torde bero på att arbetarskyddslagen icke avser de rörelser eller liknande, där motsvarande yrkesarbete bedrives. Exempel härpå utgöra sjömans- och sjöbefälsskolor, sjuksköterske- och barnmorske- skolor. Å andra sidan finna-s i arbetarskyddsförteckningen skolor, som ej äro medtagna i försäkringsförteckningen. Det är bl. a. fråga om nyinrättade skolor av samma slag, som förut funnits. Som exempel kunna nämnas medicinska högskolan i Göteborg samt andra tandläkarhögskolor än den i Stockholm. Med hänsyn till att arbetarskydd-slagen gäller endast å praktiskt arbete, har man i arbetarskyddsförteckningen i större utsträckning än i försäkringsförteckningen kunnat taga med skolor (skolkategorier) utan be- gränsning till vissa avdelningar av dem. Emellertid finnes i arbetarskydds- förteckningen samma begränsning som i försäkringsförteckningen till in- stitutionerna i de kemiska, fysiska, biologiska och geologiska ämnena vid de matematisk-namrvetenskapliga sektionerna av filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola.

Kommittén har sagt sig, att vid de anstalter eller avdelningar, där arbet-ar- skyddslagen i enlighet med departementschefens ovan refererade uttalande gäller, föreligger en sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det är rimligt, att eleverna där skola vara försäkrade. Kommittén förordar i enlig- het härmed, att eleverna vid nämnda anstalter resp. avdelningar skola vara försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringsla-gen. De ovannämnda i förhållan- de till försäkringsförteckningen färre begränsningarna inom anstalterna medföra dock den icke önskade konsekvensen av anknytningen till arbetar- .skyddslagen, att försäkringen kommer att omfatta en del elever, ehuru blott ett mycket ringa antal, för vilka någon särskild >>yrkesrisk>> knappast föreligger. Med hänsyn till de synnerliga fördelar ur administrativ synpunkt, som anknytningen till arbetarskyddslagen medför, anser kommittén att man bör taga den nyssnämnda konsekvensen. Enligt kommitténs mening bör likaledes av praktiska skäl en elev, som är försäkrad vid Praktisk un- dervisning, såsom nu vara försäkrad även under teoretisk undervisning.

Genom den föreslagna bestämmelsen komma de allra flesta av dem, som böra omfattas av lagen, in under densamma. Med hänsyn till att såsom ovan framhållits till-synen ur arbetarskyddssynpunkt över vissa verksamheter

icke regleras av »arbetarskyddslagen utan av särskilda författningar samt även av annan anledning kan finnas luckor i arbetarskyddsförteckningen, erfordras en kompletterande bestämmelse. Kommittén föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens anstalter (avdelningar, kurser) skola jämställas de, som åtnjuta undervisning vid sådan annan anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete, hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transport- arbete eller i sjukvård eller husligt arbete. Genom de valda ordalagen torde ha eliminerats de yrkesutbildningsanstalter, där undervisningen är väsent- ligen teoretisk eller, ehuru praktisk, utan nämnvärda risker såsom vid bok- föringsarbete m. 111. Vid ungdomsfängelse skall visserligen meddelas yrkes- utbildning, men sådan anstalt avses icke omfattas av uttrycket »anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning etc.». Formuleringen avses ej täcka rent tillfälliga, privata kurser, som icke utgöra led i en ut- bildningsanstalts verksamhet. Praktiska skäl motivera, att de ej tagas med här. Olycksfallsrisken vid dylika kurser torde ej heller vara beaktansvärd. — Den i den sist förordade bestämmelsen intagna uppräkningen av arter av arbete har ansetts icke lämpligen böra göras fullständig och därmed exklu— siv. Det har ansetts mera praktiskt att genom en allmän bestämmelse med de förutnämnda jämställa anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ända- mål att meddela annan yrkesutbildning, vilken är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den vid utbildningen vid de förut avsedda anstalterna.

I fråga om försäkringsplikten har kommittén ansett, att den _— såsom nu är fallet —— bör åligga den som driver anstalten.

Vad ovan anförts angående behovet av sjukpenning talar enligt kom— mitténs mening för införande av viss karenstid. Kommittén föreslår en ka- renstid om 14 dagar, under vilken sjukpenning icke skall utgå till yrkeselev, som icke utförde arbete för annans räkning i avsevärd omfattning.

En begränsning vid yrkeselevsförsäkringen med hänsyn till platsen för olycksfalls inträffande kan ifrågasättas. Lektionerna och motsvarande un- dervisning c. d. äro ju ej alltid anordnade så, att de normalt omedelbart föregås eller efterföljas av färd från eller till hemmet (eller därmed jäm- ställd färd). Förekomsten av >>håltimmar» skapar särskilda problem. Man skulle kunna befara att för yrkeselevernas del i större utsträckning -— relativt sett —— än för arbetstagarnas del missbruk av försäkringen skulle kunna ske och åtminstone att synnerligen svårbedömda fall komma att uppstå. Emellertid ha erfarenheterna vid tillämpningen av den hittillsvaran- de elevförsäkringen ej givit belägg för att denna försäkrings giltighet även under färderna till och från »arbetsplatsen» skulle vålla så stora svårig- heter. Skulle motsatsen visa sig bli fallet vid tillämpningen av den nya yrkeselevsförsäkringen, torde frågan om uteslutandet av ifrågavarande färder få upptagas till förnyat övervägande.

IV. FÖRSÄKRINGSSKYDDETS OMFATTNING ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

Det försäkringsskydd, som tillkommer de av OL omfattade arbetarna, har undan för undan utsträckts. Till en början avsåg försäkringen »Skada till följd av olycksfall i arbetet» (1 5 1 st. OL). Genom lagändring år 1919 infördes bestämmelsen, att såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen (1 5 4 st. OL). Såsom kom- plettering av olkasfallsförsäkringen tillkom fr. o. m. är 1930 försäkringen enligt YL, som till en början hade en mycket begränsad räckvidd men ge- nom upprepade utvidgningar blivit allt mer omfattande. En. grupp av ska— dor, som kunna anses intaga en mellanställning mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar, inordnades fr. o. 111. år 1937 under OL genom bestäm- melsen, att även vissa slags skador i följd av inverkningar under högst några få dagar skola anses vara föranledda av olycksfall (1 5 2 st. OL).

Liksom fallet är beträffande de i förra kapitlet behandlade reglerna om försäkringstillhörigheten, medföra också bestämmelserna om försäkrings- skyddets räckvidd rätt ofta besvärligheter i tillämpningen. De omständig- heter, under vilka olycks— och sjukdomsfall inträffa, äro sä skiftande, att gränsdragningarna mellan ersättningsberättigande och andra fall icke säl— lan måste bli vanskliga. En rikhaltig rättspraxis har utfyllt de i lagstift- ningen givna reglerna, men det är icke ovanligt att de beslutande organen ställas inför tveksamma fall, och för såväl arbetsgivare som arbetare torde avgörandena alltemellanåt te sig som hårfina och svårförståeliga distink- tioner. Inom den praxisbildande instansen ha meningarna icke sällan varit delade.

Försäkringsskyddet har, såsom kommer att framgå av redogörelsen här- nedan, vissa luckor; främst gäller detta beträffande yrkessj ukdomarna. Om dessa luckor utfyllas så långt det kan ske med bibehållande av försäkringens huvudprinciper, komma en del missnöjesanledningar att bortfalla. Bety- dande gränsdragningssvårigheter komma emellertid oundvikligen att kvar- stå så länge förutsättningar icke finnas för en rationell samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och en allmän sjukförsäkring. Detta beror fram- förallt på att de medicinska sambandsfrågorna d. v. s. frågor om sjukliga tillstånds eventuella orsakssammanhang med olycksfall eller andra inverk- ningar i arbetet —— ofta äro mycket svårbedömda. Vad de gränsdragningar

beträffar, som sammanhänga med begreppet olycksfall >>i arbetet», skulle dessa minska i betydelse, om den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete finge större anslutning än hittills. Kommittén förordar i det föl— jande åtgärder för att öka anslutningen.

Åtskilliga frågor om utvidgning av försäkringsskyddets räckvidd ha —— såsom framgår av bilagan (s. 437 f.) —— aktualiserats genom framställningar från arhetstagarorganisationer och på annat sätt. Å andra sidan har Sven- ska Arbetsgivareföreningen föreslagit, att bestämmelsen i 1 ä 4 st. OL om ersättning för olycksfall under färder till och från arbetet skall upphävas.

A. Begreppet olycksfall i arbete

Tillämpningen av 1 5 1 st. olycksfallsförsäkringslagen

Det i 1 5 1 st. OL använda uttrycket »olycksfall i arbetet» är icke preci- serat i lagen. Vid lagens antagande uttalade riksdagsutskottet, att det knap- past läte sig göra att i en gemensam definition sammanfatta alla de olycks- fall, som borde anses som olycksfall i arbete. Fastmer syntes det utskottet, att en definition lätt kunde komma att alltför snävt begränsa lagens räck- vidd, utan att man därigenom undginge svårighetema vid bedömandet av gränsfall. Utskottet utgick från att vissa tolkningsgrunder, som hade an- vänts vid tillämpningen av äldre lagstiftning, också skulle komma att till- lämpas beträffande den nya lagen. Enligt dessa grundsatser hade som en allmän fordran för att ett olycksfall skulle berättiga till ersättning upp— ställts, att olycksfallet skulle stå i inre orsakssammanhang med den verk— samhet, i vilken den skadade var anställd. Beträffande enskildheterna i tolkningen anförde utskottet följande:

I första hand ingå-alltså i regel under försäkringen olycksfall, som inträffa vid arbetets utförande. Vidare ersättas i allmänhet olycksfall, som träffa arbeta- ren inom arbetsområdet även då han icke är sysselsatt med sitt egentliga ar- bete —— t. ex. under pauser i arbetet eller på vägen från och till arbetet ävensom vid göromål, föranledda av det egentliga arbetet, t. ex. omklädning, tvättning och förberedelser till arbetet för nästa dag, allt dock under förutsättning, att olycksfallet inträffat inom rimlig tid före arbetets början eller efter dess avslutan- de. Arbetsområdet får i många fall tagas ganska vidsträckt, såsom vid jordbruk, skogsavverkning, arbete vid järnväg, vägbyggnadsarhete och dylikt. Vid jord- bruk torde sålunda arbetsområdet böra anses omfatta hela egendomen. Beträf- fande samtliga dessa olycksfall gäller emellertid, att de måste kunna sägas ha sin grund i arbetet eller de arbetsförhållanden, under vilka arbetet bedrives. Undan- tagsvis kan sålunda även olycksfall inom arbetsområdet komma att falla utanför begreppet olycksfall i arbetet.

Å andra sidan kunna även olycksfall utom arbetsområdet ej sällan komma att betraktas som olycksfall i arbetet. Härför förutsättes naturligen, att arbetaren är stadd i arbetsgivarens ärende. Sålunda utgår i vissa fall ersättning vid olycksfall, som inträffa, då arbetaren är på väg till och från arbetet. Så är fallet, då arbetaren

färdas med ett arbetsgivarens, för arbetarna avsett transportmedel eller arbeta- ren enligt arbetsgivarens uppdrag begiver sig från en arbetsplats till en annan eller från det egentliga arbetsstället skickas till utarbete på annan plats (t. ex. montörer), eller då arbetaren till eller från bostaden medför föremål, som skola bearbetas eller som bearbetats. Jämväl i fråga om dessa fall måste man emellertid fasthålla den allmänna regeln, att orsakssammanhang skall föreligga mellan olycksfallet och verksamheten.

I vissa fall äro även skador, som arbetare ådrager sig vid räddning av männi- skoliv, att anse som olycksfall i arbetet, exempelvis då sjöman under tjänst räd- dar en drunknande, arbetare räddar kamrat ur ett maskineri eller dylikt.

Slutligen hava även skador, förorsakade av vis major (åskslag,.förfrysning, sol- sting o. d.) eller av djur (insektsting) eller till följd av sjukdom hos den skadade (t. ex. epilepsi) ansetts böra föranleda ersättning, för såvitt det arbete, varmed den skadade var sysselsatt har kunnat anses såsom i väsentlig mån bidragande orsak.

I enlighet med de grundsatser, som kommo till uttryck i utskottsutlåtan— det, anses olycksfall på arbetsplatsen i allmänhet såsom olycksfall i arbete. Någon gång förekommer det, att den skadades beteende eller annan sär- skild omständighet föranleder till att olycksfallet icke kan anses stå i erfor- derligt samband med arbetet.

Ej godkänt fall: en vuxen arbetare ådrog sig skada genom att, hängande i händerna, medfölja i en kedjetransportör för varor (Ref. 1928: 1). Godkänt: en 14-åring skadades då han lämnat arbetslokalen och mot förbud åkte i en transport- ränna (Ref. 1941: 2). Ej godkänt: ltt-åring skadades genom explosion i gas-verks- byggnad, troligen till följd av rökning; hade flera gånger påträffats rökande där trots förbud (Ref. 1941: 35). Ej godkänt: en arbetare överfölls på vägen ut från arbetet av en kamrat's hustru på grund av privata misshälligheter (Ref. 1927: 28). Godkänt: sjöman skadades genom slag av en kamrat, som ville värja sig mot befarat angrepp; misshällighet i tjänsten hade föregå-tt; det ansågs ej utrett att den skadade velat giva sig in i handgemäng (Ref. 1945: 19). Godkänt: en fjär- dingsman, som vid ett slottsbröllop hade att upprätthålla ordningen i parken, be- rusade sig höggradigt och drunknade i en å vid slottet (Ref. 1932: 18).

Även olycksfall på arbetsområdet under raster och pauser betraktas som olycksfall i arbete, såvida omständigheterna icke äro sådana, att olycks— fallet ej kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Bland undantagen är främst att nämna, att ersättning i allmänhet icke utgår för sådana olycks- fall under måltidsrast, som äro att hän-föra till den medförda födan eller drycken (t. ex. skämd mat) eller till hanterandet av medförda kärl eller måltidsredskap. Praxis har på senare tid utvidgats därhän, att vissa rast- olycksfall i arbetsområdets närhet jämställas med dylika inom området.

Godkänt: en plåtslageriarbetare lyfte, då han vid middagsrastens slut passera- de en i arbetslokalen sittande kamrat, denne från stolen och fick därvid själv en knuff, så att han ramlade och skadades mot plåtskrot; olycksfallet ansågs ha »väsen-tligt samband med arbetsförhållandena» (Ref. 19:17:12). Ej godkänt: en banarbetare grep under m—iddagsrasten tag i en kamrat och skadades, då denne föll, själv av sin pipa, som trängde in i munhålan (Ref. 1933: 28). Godkänt: på

väg till tvättrummet efter arbetets slut upphanns arbetaren av en kamrat, som bakifrån lade sin hand på hans axel, varefter brottning följde och skadan upp- kom genom halkning; brottningen ansågs väsentligen föranledd av kamratens handlingssätt (BD nr 518/1947). Godkänt: olycksfall under brottning i omkläd— ningsrum vid arbetstidens slut; den skadade, som hade låg intelligensnivå och brukade vara föremål för drift och skoj, tog *på skämt ett lätt tag bakifrån om en minderårig kamrat, som därpå grep tag i honom och tryckte honom mot golvet (BD nr 3843/1949). Godkänt: olycksfall under en arbetspaus i väntan på arbets- material; för att hålla sig varm (arbete utomhus, kylig väderlek) brottades arbe— taren på skämt med en kamrat (BD nr 1444/1950). Ej godkänt: skada genom missöde med medförd mjölkflaska under frukostrast på arbetsplatsen; slog vid en gest omkull flaskan, som därvid gick sönder mot bordskanten (Ref. 1938: 8). Godkänt: skada under måltidsrast till följd av att en kaffeflaska, som arbetaren haft stående i ett värmeskåp, gick sönder under det han har den till matrummet; flaskan kunde ha spräckts i skåpet (Ref. 1948: 22). Godkänt: skada genom in- sektsting under måltidsrast på en 300 m. från arbetsplatsen men inom fabriks- området belägen gräsbacke, där arbetarna brukade inta måltider (Ref. 1943: 13). Godkänt: yrkesskoleelev skadad på den utanför skolan belägna gatan, där eleverna brukade uppehålla sig under raster (Ref. 1948: 52). Godkänt: arbetare skadas under frukostrasten vid bollsparkning på en gräsplan utanför det inhägnade verk- stadsområdet; arbetsgivaren hade tillhandahållit arbetarna fotboll och mål- stänger (Ref. 1948: 53).1

Olycksfall på arbetsplatsen under reparation av egna arbetsredskap o. d. betraktas i allmänhet som olycksfall i arbete. Ersättning har även med— givits i vissa fall, då arbetaren, sedan hans arbetsredskap gått sönder, be— givit sig hem för att verkställa reparation och skadat sig under denna. Där- emot utgår icke ersättning för olycksfall, som inträffar i hemmet vid repa- ration eller tillsyn av arbetsredskapen såsom förberedelse för arbetet eller efter arbetstidens slut eller under Vistelse i hemmet i samband med vanlig måltidsrast. Ersättning har i vissa fall medgivits när arbetare, som utför sitt huvudsakliga arbete på en av arbetsgivaren bestämd plats men av någon an- ledning förlagt en del av arbetet till hemmet, skadat sig under arbetet i hem— met. Men i åtskilliga andra rätt likartade fall har avslag grundats på be- stämmelsen i 2 5 2 st. OL, att den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej anses såsom »arbetare» (:för- säkrad) enligt lagen. Någon klar praxis i här avsedda fall synes icke ha utbildat sig.

Ej godkänt: en skogsarbetares yxskaft gick av omedelbart före middagsrasten; han begav sig till skogskojan och skadades där vid iordningställande av nytt skaft (Ref. 1934: 28). Godkänt: en skogsarbetare, vars yxskaft gick av. avbröt omedel- bart arbetet, före den vanliga middagsrasten, och begav sig hem för att laga yxan;

1 I FRs utslag i de båda sistnämnda fallen anfördes att olycksfallet visserligen icke inträffat å skolans område, resp. arbetsområdet, men att platsen för olycksfallet dock vore belägen så nära nämnda område och i övrigt sådan plats, att det måste anses rim- ligt att jämställa olycksfallet med olycksfall, som inträffat å skolans område, resp. ar- betsområdet. (I förra fallet ansågo 4 och i senare fallet 6 av de 12 ledamöterna olycksfall i arbete icke föreligga.)

skadades under lagningen (Ref. 1939: 35). Ej godkända: olycksfall i hemmet vid broddning av häst före avfärden (Ref. 1926: 37), resp. i samband med middags in- tagande (Ref. 1930: 35). Godkänt: Olycksfall i hemmet vid broddning av egen häst, sedan hemfärd företagits endast i avsikt att sko hästen (Ref. 1932: 28). God- känt: en chaufför skadades då han i samförstånd med arbetsgivaren en söndag vid sitt hem inlade ny matta i arbetsgivarens bil (Ref. 1939: 15). Ej godkänt: en jordbruksarbetare med fri bostad inom arbetsgivarens gårdsområde skadades efter arbetsdagens slut i bostaden, då han iordningställde en arbetsgivaren till- hörig högaffel för nästa dags arbete (Ref. 1946: 31).

Av intresse med avseende på försäkringsskyddet för förtroendemän m. fl. är följande fall:

En sparbank hade utsett kommittéer för att i respektive socknar mottaga in- sättningar och göra utbetalningar. Kommittéerna bestodo av tre personer och sammanträdde minst en gång i veckan, i regel i någon ledamots hem. Mellan sammanträdena utfördes vissa göromål, såsom rapportskrivning o. d. Ledamöter— na ansågos försäkrade enligt OL med avseende på arbetet vid sammanträdena men ej med avseende på arbete, som ledamot däremellan utförde i hemmet eller å arbetsställe som av honom bestämdes (Ref. 1920: 11).

Såsom exempel på andra fall, där ersättning medgivits för olycksfall i den försäkrades hem, må nämnas följande:

Olycksfall på egen gård vid skoning av annans häst i dennes närvaro (Ref. 1938: 29). En målare, som påbörjat färd till arbetsstället, återvände för att hämta schellack och skadades i bostaden vid öppnandet av förvaringskärlet; skulle ge— nom arbetsgivaren få arbetsmaterial till arbetsstället men hade glömt säga till om schellack (Ref. 1946: 6). Kassörska, som begivit sig på väg till arbetet men vänt för att hämta arbetsgivarens nycklar, skadades vid inträdet i bostaden; halkade med ena foten på tamburmattan (Ref. 1945: 37).

Olycksfall i samband med skogsarbetares hushåll och sammanlevnad i skogskojor anses i regel icke som olycksfall i arbete. Detta gäller också beträffande olycksfall vid skogskörares omvårdnad av sin häst i förlägg- ningen.

Ej godkända: Olycksfall under huggning av ved till :skogskoja (Bef. 1947: 9). Olycksfall under middagsrast vid utfodring av egen häst i förläggningsstallet (BD nr 6649/1945). Olycksfall vid eldsvåda i skogsbarack en Söndagsmorgon (Ref.1947:11).

För handelsresande och andra, som företaga resor på arbetsgivares upp— drag, bli olycksfall under resorna att bedöma enligt de allmänna reglerna i fråga om olycksfall i arbete. Olycksfall under vistelsen på de besökta orterna bedömas, i den mån de icke stå i samband med något särskilt före— havande, på liknande sätt som andra arbetares olycksfall på arbetsområdet:

Godkänt: olycksfall genom halkning i hotellrum (Ref. 1941: 29).. Ej godkänt: en person, som vid uppehåll i tjänsteresa bodde på hotell, skadades då han vid besök hos en på orten bosatt (lotter hade gått ut för att inköpa en tidning (Ref. 1949: 50)1.

Försäkringsskyddet för olycksfall vid färd till eller från arbetsstället (1 5 4 st. olycksfallsförsäkringslagen)

Redan år 1919, ett år efter OLs ikraftträdande, underställde Rfa Kungl. Maj:t vissa frågor om ändringar i lagen. Bland annat föreslogs, med reser- vationer av några ledamöter, ett stadgande om ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet. I motiveringen framhölls, att dylika olycksfall under vissa förutsättningar redan betraktades såsom olycksfall i arbete. Då på grund därav många arbetare såsom skogs- och lantarbetare med bostad inom arbetsområdet —— redan erhölle ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet, syntes det Rfa icke kunna undgås, att det för andra arbetare ställde sig som en orättvisa att de icke hade samma rätt. Olycksfallsrisken under färderna mellan bostaden och arbetsplatsen kunde betecknas »såsom en utstrålning av Olycksfallsrisken i arbetet». Från så- väl arbetsgivar- som arbetarhåll hade framställts önskemål, att OL skulle omfatta olycksfall på väg till och från arbetet. I österrike hade med olycks- fall i arbete likställts olycksfall på väg från bostaden till arbetet och om- vänt.

Rfas chef anförde i en promemoria, att frågan om ersättning för olycks- fall på väg till och från arbetet vore en av de frågor, som föranledde det största antalet tvistigheter. För de försäkrade måste det ofta vara omöjligt att förstå, att hårfina skillnader ledde till olika utgång. Arbetsgivarna vore nog i allmänhet icke ovilligt stämda mot den föreslagna utvidgningen. av försäkringsskyddet.

Kungl. Maj :t föreslog i prop. 1919: 175 bl. a., att såsom olycksfall i ar- bete skulle anses även olycksfall, som träffade arbetare på väg från bosta- den till arbetet eller från arbetet till bostaden. I motiveringen hänvisade departementschefen bl. a. till de av Rfa åberopade gränsdragningssvårig— heterna:

Även om vid det avgörande härutinnan, som träffas av vederbörande försäk- ringsinrättning eller i händelse av besvär av försäkringsrådet, vissa tämligen be- stämda principer tillämpas, kvarstår dock därvid även för den beslutande myn- digheten ofta en viss tveksamhet. Och för den skadade arbetaren och hans arbets- givare måste dessa principer ofta te sig ganska svårförståeliga eller kanske under- stundom i det särskilda fallet rent av godtyckliga. Så blir exempelvis förhållan- det, att, medan olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för »arbetsområdet» detta taget i ganska vidsträckt me- ning i regel anses såsom olycksfall i arbete, olycksfall i arbete däremot i all-

1 FR har i dec. 1949 anmodat försäkringsinrättningarna att i fall, där tvekan upp- står, huruvida olycksfall under resa för arbetsgivares räkning är att anses som olycks— fall i arbete eller .ej, nnderställa sina beslut FRs prövning.

mänhet icke anses föreligga, där arbetsområdet är mer begränsat, men olycksfal- let inträffar utom detsamma under för övrigt liknande förutsättningar. Olycks— fall, som träffat en skogsarbetare, vilken färdats till arbetsplatsen å väg, som upp- tagits och underhållits av arbetsgivaren för dennes skogsarbeten, har ansetts såsom olycksfall i arbetet, medan däremot olycksfall, som under liknande för- hållanden drabbat arbetare å vanlig väg ej lär anses som olycksfall i arbetet. Olycksfall, som under färd till viss från den vanliga arbetsorten avlägset belägen arbetsplats träffat arbetare, vilken särskilt dit skickas, torde i allmänhet bli ansett såsom olycksfall i arbetet. Däremot lär olycksfall, som drabbar en arbetare, un— der det han befinner sig på väg för att för dagen börja sitt vanliga arbete i hem- orten. i allmänhet knappast anses såsom olycksfall i arbete, även om den tid, som åtgår för färden till och från arbetet särskilt inräknas i arbetstiden och även i av- löningshänseende tages i betraktande såsom sådan.

Mot en utsträckning av den obligatoriska försäkringen till att avse olycksfall, inträffade på väg till eller från arbetet, har huvudsakligen anförts, att sådana olycksfall drabbade arbetarna å område, med avseende varå arbetsgivaren icke hade någon som helst förfoganderätt, utan som undandroge sig åtgärder från hans sida för undvikande av olycksfall. Överhuvud stode dylika olycksfall ej i något förhållande till det ifrågavarande yrkets farlighet, något som även medförde svå- righeter vid beräkning av Olycksfallsrisken och premiernas belopp. Det funnes icke heller tillräckliga skäl, varför kostnaderna för sådan utsträckning av försäk- ringen skulle drabba arbetsgivarna.

Dessa invändningar kunna enligt min mening icke frånkännas ett visst teore- tiskt berättigande, men synas mig dock delvis skjuta över målet. Även beträf- fande olycksfall, som inträffat under arbetet kan det ofta påstås, att de icke kun- nat undvikas genom några som helst åtgärder från arbetsgivarens sida. Den modärna olycksfallsförsäkringen bygger ju icke heller på arbetsgivarens ansva- righet såsom grundval för hans förpliktelser. I och för sig måste det väl anses lov- värt, att de rättsskipande myndigheterna visat en benägenhet att finna sådana anknytningsmoment mellan inträffade olycksfall och själva arbetet, som kunnat föranleda ersättning även vid ganska avlägset orsakssammanhang. Men i den mån praxis utvecklats i nu nämnd riktning, synas några vägande invändningar icke heller kunna riktas mot en ytterligare utsträckning av den lagstadgade ersätt- ningsskyldigheten i nu ifrågavarande avseende. Det kan för övrigt hävdas, att även de i allmänhet med den nödvändiga färden till eller från arbetet förenade risker höra i sista hand bäras av det företag, åt vars tjänst arbetaren ägnar sin arbetskraft och av vars avkastning kostnaderna för arbetarens uppehälle måste utgå, varför någon strängt principiell åtskillnad mellan dessa och de under ar- betet inträffade olycksfallen näppeligen kan upprätthållas. Under anförda för- hållanden måste det också för arbetaren te sig skäligen naturligt, att så icke äger rum. Den ökning i kostnaden för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, som blir en följd av även de nu ifrågavarande olycksfallens inordnande under den- samma, lär ej heller kunna för arbetsgivarna bliva av någon avsevärdare bety- delse.

FR hade i yttrande över Rfas förslag uttalat sig för att frågan borde anstå i avvaktan på en pågående utredning i sjukförsäkringsfrågan; i sam- band med denna utredning väntades nämligen vissa förslag framkomma om ändringar i OL. I yttrande över propositionen anförde rådet:

Sedan emellertid Kungl. Maj:t i propositionen nr 175 till innevarande års riks- dag ävenledes föreslagit intagande i lagen av en bestämmelse i enahanda syfte

och frågan härigenom kommit i förändrat läge. anser sig FR, ehuru svårigheter- med avseende å tolkningen av den föreslagna bestämmelsen utan tvivel komma. att göra sig gällande, dock, av hänsyn till vad av föredragande departements—- chefen anförts, för sin del nu icke böra avstyrka en dylik utvidgning av begrep- pet »olycksfall i arbete», särskilt som någon avsevärd förhöjning av försäkrings— avgifterna därav ej skulle föranledas. Dock torde kunna ifrågasättas, huruvida ej, i stället för lagändring, ett uttalande från riksdagens sida om innebörden av olycksfallsbegreppet i förevarande avseende skulle vara fullt tillräckligt för vin— nande av det avsedda ändamålet.

Vid riksdagsbehandlingen fick stadgandet en annan avfattning än den av Kungl. Maj:t föreslagna. Utskottet anförde därvid följande.

En utvidgning av OL i förevarande avseende vore motiverad. Att såsom vissa motionärer föreslagit låta utvidgningen utan särskilt angiven inskränkning få avseende på fall, då arbetare färdades till eller från arbetet, kunde utskottet icke förorda. En dylik utvidgning skulle bl. a. kunna medföra, att olycksfall, som träf- fade en arbetare då han i strid mot arbetsavtalet avlägsnade sig från arbetsplat- sen, komme att inbegripas under försäkringen, detta även om han därigenom ut- satte sig för en väsentligen ökad olycksfallsrisk. Det i propositionen föreslagna stadgandet syntes å ena sidan för inskränkt — enär även vissa fall, då vägen icke toges från eller till bostaden, borde vara ersättningsberättigande — men syntes å andra sidan gå längre än som åsyftats och vore önskvärt. Som en förut— sättning för ersättnings utgående borde uttryckligen fastslås, att visst orsakssam- manhang förefunnes mellan olycksfallet och arbetet.

Vid tillämpningen av 1 5 4 st. uppkomma ofta gränsfall av skiftande slag, då det gäller att bedöma, om färden kan anses vara föranledd av arbetsam- ställningen och stå i omedelbart samband med denna, samt om färden var påbörjad, respektive avslutad när olycksfallet inträffade. Exempel på dyli- ka gränsfall lämnas i det följande.

Emellanåt uppkommer också, liksom vid tillämpningen av 1 st., fråga huruvida den skadades beteende eller annan särskild omständighet bör föranleda till att olycksfallet icke omfattas av försäkringen:

Ej godkänt: gick under väntan vid hållplats ut i körbanan för att på skämt ställa sig hindrande i vägen för en på motorcykel åkande arbetskamrat (Ref. 1928: 26). Godkänt: vid hemfärd med buss skadad under försök att taga fast en bråkstake, som lämnat bussen för att fly sedan polis tillkallats (Ref. 1946: 7).

Såsom utgångspunkt för färden till arbetet, respektive slutpunkt för färden från arbetet, anses _ såsom förutsattes i det ovannämnda utskotts- utlåtandet i vissa fall en annan plats än bostaden:

Godkänt: en arbeterska, som vid färderna till och från arbetet regelbundet tog en omväg till en bekant familj, vilken under hennes arbetstid hade hand om ett barn till henne, skadades under färden mellan denna familjs bostad och arbetsplatsen (Ref. 1936: 31. Utslaget torde ha grundats på att nämnda bostad betraktades som utgångs- resp. slutpunkt för de i 1 & 4 st. avsedda färderna till och från arbetet; olycksfall på färderna mellan denna plats och hennes egen bo-

stad bli då icke ersättningsberättigande.) Ej godkänt: arbeterska skadad då hon under färd till arbetet steg av en spårvagn för att, såsom hon regelmässigt gjorde, lämna in ett barn på krubba (Ref. 1944: 39). Ej godkänt: efter måltid å vanliga matstället intill arbetsplatsen inträffade olycksfall under färd-en till hemmet (Ref. 1948: 23).

I vanliga fall anses färden påbörjad, respektive avslutad då den för- säkrade passerat genom ytterdörren till sin bostad. Detta torde gälla även när det utanför bostaden finns en kringgärdad, av den försäkrade dispone- rad gårdsplan. Speciella gränsdragningar uppkomma emellertid när den försäkrade vid färdens anträdande skall hämta ut eller iordningställa for— don (och omvänt när han vid hemfärdens slut sysslar med fordonet). Så anses t. ex. olycksfall under vistelse i ett av den försäkrade ensam dispo- nerat förvaringsrum för färdmedlet icke såsom färdolycksfall i lagens me- ning. Färd med häst och vagn anses börja vid förspänningen och sluta vid frånspänningen; olycksfall under på- och avselning m. m. äro sålunda icke ersättningsberättigande. Bland rättsfallen må här nämnas följande:

Ej godkänt: snavade vid utgående på en innanför bostaden-s ytterdörr liggande matta, föll därvid över tröskeln och skadades mot väggen eller golvet i den för två familjer gemensamma förstugan (BD nr 4962/1948).

Till de i lagen avsedda färderna äro vanligen att räkna även färder i samband med måltidsraster (färder till och från måltidsställe eller för inköp av mat eller dryck till måltid på arbetsstället). Även i dessa fall upp- komma givetvis gränsdragningar beträffande färdens slut och början. Sär- skilda färder i samband med permission o. d. äro däremot vanligen icke att hänföra under 1 5 4 st. I följande fall har ett olycksfall under sådan färd ansetts ersättningsberättigande enligt 1 5 1 st.:

Hembiträde hos lantbrukare skadades då hon en söndag skjutsades till sitt föräldrahem av arbetsgivaren; i utslaget anfördes att den skadade i följd av sin anställning stod i sådant tjänste— och lydnadsförhållande till arbetsgivaren, att under färden inträffat olycksfall måste anses som olycksfall i arbete (Ref. 1943: 28).

Det förekommer självfallet ofta, att färden av en eller annan anledning icke företages direkt och på den vanliga vägen. Olycksfall under en av- vikelse blir ersättningsberättigande endast om färden även under avvikel- sen uppfyller de i 1 ä 4 st. ställda kraven på orsakssammanhang med ar- betet. Gör den försäkrade under färden från arbetet ett uppehåll, eller anträder han hemfärden först någon tid efter det han lämnat arbetsplatsen, så uppkommer frågan huruvida >>omedelbart samband» kan anses föreligga mellan arbetsanställningen och i förra fallet färden efter uppehållet, i se- nare fallet hela hemfärden. Vid bedömningen fästes då avseende vid om uppehållet står i samband med anställningen och, om kraven i detta hän- seende icke äro fyllda, vid uppehållets långvarighet i jämförelse med färd- tiden.

Ej godkänt: olycksfall under hemfärd på cykel vid avstigning för eget ärende i butik vid färdvägen (Ref. 1946: 8). Godkänt: för påhälsning hos föräldrarna företogs färden från arbetet vid olyckstillfället, liksom eljest ett par gånger i veckan, på en annan väg än den eljest vanliga, men hemfärden kunde företagas denna väg utan att någon förlängning av betydelse uppkom (BD nr 1375/1944). Godkänt: arbetare med 1 km. hemväg skadas då han, efter att ha ätit middag på matinrättning hos företaget, anträder hemfärden (BD nr 260/1947). Ej god— känt: arbetare med 700 m. hemväg skadas under hemfärden efter det han ätit middag på sitt vanliga matställe intill arbetsplatsen (Ref. 1948: 23). Ej godkänt: arbetare med c:a 15 min. hemfärd besökte efter arbetets slut ett närbeläget kafé, vilket tog c:a 15 minuter, återvände därefter till sin intill arbetsplatsen parkerade cykel och skadades då han skulle anträda hemfärden (Ref. 1946: 9). Godkänt: olycksfall under reparation av cykel på arbetsplatsen efter hemfärdcns anträdande; hade efter 10 min. färd märkt, att ena stänkskärmen lossnat, varför han omedelbart återvände för att låna ett verktyg och avhjälpa felet (Ref. 1946: 4). Godkänt: _ olycksfall vid hemfärd på cykel inträffade under en avvikelse, som företogs i syfte att pumpa cykeln vid en tryckpump och som var ringa i förhållande till vanliga färdvägen (Ref. 1949: 5). Ej godkänt: arbetare med 2—3 km. hemväg gör under färden uppehåll 3 tim. för att reparera ett uppkommet fel på sin motor- cykel och skadas vid avslutandet av reparationen (Ref. 1948: 48). Ej godkänt: städerska, som stigit på en spårvagn för hemfärd, upptäckte, när hon skulle lösa biljett, att hon glömt sin handväska på arbetsplatsen, och skadades efter att ha stigit av vagnen för att gå tillbaka och hämta väskan (Ref. 1945: 16).1 Godkänt: arbeterska, som var på väg till arbetet med spårvagn, fick stiga av 1 km. från arbetsplatsen, emedan hon glömt sina pengar, och skadades vid avstigningen (Ref. 1947: 24);. Godkänt: olycksfall vid hemfärd under avvikelse för hämtning av avlöning på arbetsgivarens kontor (Ref. 1930: 6). Godkänt: olycksfall vid hemfärd under avvikelse för att på fackföreningens expedition inköpa avlönings- bok med i kollektivavtalet föreskrivna avlöningsnotor; hade icke tänkt på att han kunnat få ny bok hos arbetsgivaren (Ref. 1948: 18).

Olycksfall under färder, som den försäkrade under måltids- eller annan rast företar i ärenden, som icke ha sammanhang med arbetet, äro i princip icke ersättningsberättigande. Intager han måltid under en dylik färd åt an- nat håll än till det vanliga måltidsstället, innebär detta icke någon ändring i läget. Är situationen emellertid den, att den försäkrade brukar förlägga sina måltider på olika håll, torde olycksfall under de av måltiderna föran— ledda färderna i regel anses ersättningsberättigande.

Godkänt: en arbeterska, som brukade fara hem under middagsrasterna men någon gång åt hos en något längre bort boende moster, skadades på vägen till mostern; hon brukade bli bjuden till mostern minst en gång var 14:e dag då denna hade >>något särskilt gott att bjuda på» (Ref. 1932: 47). Ej godkänt: en arbetare med flera pass brukade mellan passen cykla hem till bostaden eller »någon gång» till gifta döttrar, som bjudit honom till sig på mat eller kaffe, och var vid olycks- tillfället på återväg från måltid eller kaffedrickning hos en dotter, vilken han icke hade besökt på c:a 14 dagar ((Ref. 1947:19).

11 ett nyligen avgjort mål har följande fall godkänts: En person, som hade lämnat sin bostad för att med buss färdas till arbetsplatsen, skadades då'han var på återväg till bostaden för att hämta sitt kvarglömda_busskort (BD nr 7253/1950).

Flyttning i samband med tillträdande av anställning på annan ort är ej sådan färd, som avses i 1 % 4 st. Som sådan färd anses i regel ej heller färd för tillträdande av plats med fri bostad och kost, liksom ej heller återfärd efter sådan anställning.

Beträffande skogsarbetares färder i samband med förläggning i ödemark ha sedan länge särskilda regler tillämpats. Dessa regler, som i jämförelse med äldre praxis medförde en utvidgning av ersättningsrätten, inneburo till en början, att försäkringsskyddet omfattade färder i och för provian- tering från arbetsplatsen till närmaste provianteringsställe eller ända till hemmet, om detta icke var beläget på betydligt längre avstånd från arbets- platsen än den närmaste plats (t. ex. handelsbod), där proviant kunde er- hållas. Med egentliga provianteringsfärder blevo senare jämställda: a) ' första färden till arbetsorten samt återfärden. efter arbetets avslutande, vare sig provianteringsfärder brukade företagas eller ej, och b) färder till och från arbetsplatsen för ändamål, som kunde likställas med proviante- ring (t. ex. färd för anskaffande av skaklar). Såsom villkor för ersättning i dessa fall förutsattes i allmänhet, att olycksfallet skulle ha godkänts om färden hade avsett proviantering. År 1947 tillkännagav FR ytterligare upp— mjukning av praxis beträffande skogsarbetares rätt till ersättning för olycksfall under färder till och från ödemark eller plats, som med hänsyn till förhållandena därstädes är för arbetarens vidkommande att jämställa med ödemark. Att provianteringsställe finns på närmare håll än i hemmet borde icke längre utgöra hinder för att olycksfall under hela färdsträckan arbetsplatsen—hemmet och omvänt bli ersättningsberättigande, och en något mindre restriktiv bedömning skulle tillämpas beträffande vilka ända- mål som kunde betecknas såsom jämförbara med proviantering. Ersätt— ning borde utgå, där anledningen till färden nära sammanhängde med ar— bets— och inkvarteringsförhållandena å arbetsplatsen, exempelvis behov av att besöka hemmet för att därstädes få kläder tvättade och lagade, för att hämta foder åt dragare m. m., men däremot ej, när färden företagits när- mast för att få vistas i hemmet över en helg. I vissa fall borde emellertid färdens längd tillmätas avgörande betydelse, i det att rätten till ersättning borde begränsas till färder å sådana färdsträckor och inom sådana av- stånd, där man hade skälig anledning anse, att avsikten med färden varit proviantanskaffning eller att färden skett för ändamål, som finge jäm- ställas därmed; till vägledning för dylikt bedömande borde kunna tjäna upplysning om vad som vore brukligt i orten i fråga om företagande av provianteringsfärder. Från rätt till ersättning skulle därmed uteslutas olycksfall på färdsträckor med sådant avstånd, att man rimligtvis ej kunde anse, att färden hade skett i nämnda avsikt eller för likställt ändamål, utan i stället kunde på goda grunder antaga, att färden företagits främst för att få tillfälle attvistas i hemmet eller för att där ordna angelägenheter av olika slag, som fått skjutas åt sidan under bortovaron. I sådana fall skulle

av försäkringen omfattas färder endast mellan arbetsplatsen och närbe— lägen ort med provianteringsmöjligheter. Flera ledamöter i FR uttalade sig för en längre gående utvidgning av ersättningsrätten.

Utländsk lagstiftning

En redogörelse för den obligatoriska olycksfallsförsäkringens räckvidd i olika länder lämnades på sin tid i J. Nordins »Olycksfall i arbete» (1936). I en del lagar hade man sökt att i någon mån precisera, Vilka olycksfall som skulle anses som olycksfall i arbete. De olika uttryck, som kommit till användning, syntes avse i stort sett samma sak, ehuru tillämpningen otvi- velaktigt hade utformats något olika.

Härnedan redogöres för de nu gällande bestämmelserna i de danska, finska, norska, engelska och schweiziska lagarna.

Den danska olycksfallsförsäkringen omfattar 1) »Ulykkestilfaelde, der opstaar ved den forsikredes i denne Lov omhandlede Arbejde eller ved de Forhold, hvor- under det foregaar »och 2) »Ulykkestilfaclder, der bevislig skyldes den forsikredes Forsög paa Redning af Menneskeliv, Forebyggelser af Ulykker eller Afvwrgelse af större materielle og kulturella Tab, naar Forsöget —— paa eller udenfor Arbejds- stedet —— sker i Sammenhaeng med saadant Arbejde». (Försäkringens utgifter för olycksfall vid livräddningsförsök ersättas av statsmedel, såvida icke livrädd- ning ingår i den skadades arbete.) I samband med »socialreformen» år 1933 fram- lades ett regeringsförslag, att olycksfall under färder till och från arbetet skulle inbegripas under försäkringen, men förslaget föll i riksdagen. Under diskussionen av förslaget hävdade motståndarna, att försäkringen icke borde gälla när arbets- tagaren icke stod under arbetsgivarens kontroll; på färdriskerna hade arbets- givaren i regel intet inflytande, och han kunde icke kontrollera arbetstagarens uppgifter angående omständigheterna vid olycksfall på väg till eller från arbetet.

Den finska lagen innehåller en definition av olycksfall i arbete. Den föreskri-

, ver, att med olycksfall i arbete skall avses »olycksfall, som med förorsakande av

kroppsskada drabbat arbetstagare 1) i arbetet; 2) under förhållanden, som här- flyta av arbetet: a) på arbetsplatsen eller på område hörande till denna; b) under färd från bostaden till arbetsplatsen eller tvärtom; eller c) medan han var stadd i arbetsgivarens uppdrag; eller 3) vid försök att skydda eller rädda arbetsgivaren tillhörig egendom eller, i samband med arbetsverksamheten, människoliv». Såsom olycksfall i arbete enligt punkt 2 a) ha godtagits bl. a. ett fall, då en skogsarbetare på lördagskvällen skadades under bad i arbetsplatsen—s badstuga, och ett fall då en kolningsarbetare skadade sig när han i bostadsbaracken natte- tid förfärdigade ett yxskaft åt sig. (Ref. i »Arbetarförsäkring», 1948 s. 66 0. 112). Enligt äldre bestämmelser skulle som olycksfall i arbete anses olycksfall som drabbade arbetare »medan han var stadd på väg till eller från arbetsplatsen». Den nuvarande lydelsen, som tillkom år 1935, är snävare 'i två avseenden: dels har uppställts kravet på att skadan skall ha inträffat »under förhållanden, som här- flyta av arbetet», dels har utsagts att färden skall ha bostaden som utgångs— eller slutpunkt. I det angivna kravet på samband med arbetsförhållandena kunde in- läggas, att ersättning borde utgå endast om olycksfallet hade framkallats av nå- gon med arbetet sammanhängande omständighet; ersättningsrätt skulle i så fall finnas exempelvis när olycksfallet förorsakats av medhavda arbetsredskap, men däremot ej när arbetaren utan någon sådan anledning cyklade omkull. Oklarhet

rådde, om lagändringen hade syftat till en sådan väsentlig inskränkning av er- sättningsrätten. De praxisbildande organen kommo till det resultatet, att så icke hade varit förhållandet. Som exempel på fall, där kravet på orsakssamband med arbetet icke ansetts uppfyllt, kan nämnas följande: En sågverksarbetare, som var på hemväg utmed en bana, medföljde med några banarbetares samtycke på en dressin och skadades därvid av dressinaxeln; ersättning vägrades enär det icke var nödvändigt för honom att fara med dressinen och han sålunda icke kunde anses ha ådragit sig sin av dressinens användning orsakade skada under av arbetet härflytande förhållanden (Ref. i »Arbetarförsäkring», 1939, s. 129).

Vid en jämförelse av finsk och svensk rättspraxis synas vissa Skiljaktigheter finnas som icke ha sin grund i bestämmelsernas olikhet. Följande finska rättsfall torde lämna exempel på detta. En arbeterska blev under färd till arbetsplatsen påkörd, då hon skulle gå över gatan för att tillhandla sig matvaror; ersättning vägrades av Försäkringsrådet, enär olycksfallet inträffade under avvikelse för egna angelägenheter, men medgavs av Högsta domstolen (1940, S. 21). Körkarl skadad av sin häst i egna stallet, sedan han efter hemkomsten från arbetsplatsen selat av hästen och följt denna in i stallet; fallet godtogs av Försäkringsdomstolen, enär den försäkrade »skadats i sysslor, som omedelbart anslöto sig till hans kör- arbete, och enär sålunda de skador han ådragit sig, måste anses såsom förorsaka- de av olycksfall i arbete» (1948, s. 12). En skogsarbetare, som på morgonen var i färd med att hemifrån begiva sig till sitt arbete, tog ned ett redskap från ladu- gårdsvinden och skadades på detta: ersättning medgavs av Försäkringsdomstolen »enär olycksfallet på omförmält sätt drabbat H. då han varit i färd med att hem- ifrån begiva sig till sin arbetsplats under förhållanden som härflyta av arbetet» (1948, s. 114). En arbetare, som tillfälligtvis vistades en veckas tid hos en kam- rat i dennes sommarvilla och dagligen cyklade därifrån till sitt arbete, skadades under färd till arbetet; ersättning vägrades av Försäkringsdomstolen, enär han icke var på väg från sin egen bostad till arbetsplatsen (1949, s. 18). En körkarl, som efter frukostrast skulle återvända hemifrån till sitt arbete, hade gått till betes- marken för att hämta sin där tjudrade häst och skadades då han lösgjorde hästen; ersättning medgavs av Högsta domstolen, som fann olycksfallet ha inträffat under det arbetaren var på väg till sin arbetsplats (1949, s. 52).

Enligt den norska lagen (för industriarbetare m. fl.) skall ersättning utges för >>bedriftsu1ykke». Dit räknas i regel icke olycksfall under färd till eller från arbetet. Att ersättning således icke utgår för färdolycksfall i allmänhet är natur- ligt, eftersom lagen i princip är begränsad till att omfatta verksamheter med på- tagliga olycksfallsrisker. Ett undantag från regeln är, att man i praxis såsom be- driftsulykke räknar olycksfall, som en arbetare på vägen till arbetet drabbas av emedan han medför arbetsredskap. En kullkörning med cykel på allmän väg be- traktas sålunda i princip icke som bedriftsulykke men kan godtagas t. ex. för en snickare då olycksfallet förorsakas av att hans såg fastnar i hjulet.

För skogsarbetare m. fl. har begreppet bedriftsulykke tänjts ut avsevärt. Dit räknas bl. a. skador, som skogsarbetare på vägen till eller från arbetet ådrager sig till följd av att han måste passera oländig terräng. Men utöver denna utvidg- ning som hade sin motsvarighet i äldre svensk rättstillämpning (se 5. 152 ovan) _— har praxis sträckt sig så långt, att man för skogsarbetare med förläggning i skogskoja godtager i stort sett alla olycksfall i skogen eller förläggningen.

I en norsk lagkommentar uttalas, att gränsdragningen mellan bedriftsulykker och färdolycksfall medför vissa svårigheter, men att svårigheterna icke skulle minskas utan tvärtom ökas om försäkringen liksom i Sverige utvidgades till att omfatta också olycksfall på väg till och från arbetet.1

1 »De sociale trygder» del III, s. 34. 158

? __ _f,_._.____._______g

Enligt den engelska lagen (av år 1946)! utgår ersättning för olycksfall, som in- träffa på grund av och under loppet av den försäkrades sysselsättning (»accident arising out of and in the course of such employment»). När ett olycksfall har inträffat under loppet av sysselsättningen, skall detsamma anses också ha inträf- fat på grund av sysselsättningen, såvida det icke är påtagligt att orsakssamman— hang med arbetet ej föreligger (»in the absence of evidence to the contrary»). Denna presumtionsregel torde vara en motsvarighet till den i Sverige och på an- dra håll tillämpade principen. att olycksfall inom arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet utom i särskilda undantagsfall. Vid tillämpningen av äldre engelsk lag enligt vilken ersättningsskyldighet åvilade arbetsgivarna — var det icke ovanligt att krav på ersättning underkändes emedan arbetaren genom sitt beteende framkallat en förhöjning av risken (»added peril»).

Olycksfall under färder till och från arbetet kunna enligt den engelska lagen medföra ersättningsrätt endast om arbetaren med arbetsgivarens tillstånd med— följer fordon, som framföres av arbetsgivaren eller av annan person för arbetsgi— varens räkning (exklusive fordon för allmänheten).

Den schweiziska lagen —— som har avseende på industri-, kommunikations- och hyggnadsföretag och vissa andra verksamheter stadgar obligatorisk försäkring för icke blott olycksfall i arbete (»Betriebsunfall») utan även, med vissa undantag, olycksfall utom arbete. Den anställde träder in i försäkringen i det ögonblick då han påbörjar arbetet. Försäkringen varar vanligen intill utgången av andra dagen efter den sista dag, för vilken han har rätt till lön; härav följer bl. a. att försäkringsskyddet för olycksfall utom arbete hålles vid makt under söndagar och korta helger ävensom under högst två dagars arbetsuppehåll vid övergång från en arbetsgivare till en annan. Försäkringsanstalten har påtagit sig förlängt för- säkringsansvar (utan premier) för dem, som äro arbetsoförmögna på grund av olycksfall och icke åtnjuta sjuklön, och genom tilläggsförsäkringar kunna ytter- ligare utvidgningar komma till stånd. Från utomarbetsförsäkringen ha vissa sär— skilda risker undantagits (olyckor vid motorcykelåkning, vid användande av an- nat flygplan än trafikplan, vid brottsliga handlingar m. m.).

Beträffande utomarbetsförsäkringen gälla undantagsbestämmelser för personer, som icke ha kontinuerlig sysselsättning hos försäkringspliktigt företag. Sålunda ha från denna försäkring uteslutits personer, som arbeta åt ett företag emellan- åt med högst halv arbetstid. För personer, som visserligen ha mer än halv arbets- dag men som på grund av arbetets art eller anställningsvillkoren äro sysselsatta kortare tid än tolv arbetsdagar i följd, upphör utomarbetsförsäkringen den sista arbetsdagen.

Av premierna för utomarbetsförsäkringen betalas tre fjärdedelar av de för— säkrade (genom löneavdrag) och en fjärdedel genom statsbidrag.1

Socialvårdskommitténs förslag

Den viktigaste frågan i detta sammanhang är, om bestämmelsen an- gående färdolycksfall (1 5 4 st. OL) bör upphävas, såsom Svenska Arbets- givareföreningen föreslagit. I motiveringen till förslaget anförde föreningen, att behovet av försäkringsskydd enligt OL i detta hänseende minskats efter

1 I en lagkommentar från jan. 1947 finns angivet, att statsbidraget varit inställt från 1938 till 1945 och utgjorde 1 milj. frs sedan 1946.

"bestämmelsens införande år 1919. Sålunda hade obligatorisk trafikförsäk- ring å motorfordon införts, privat ansvarsförsäkring samt privat olycksfalls- försäkring och sjukförsäkring vore tämligen allmänt förekommande, och lagen om allmän sjukförsäkring beräknades träda i kraft den 1 juli 1951. Det syntes på grund härav varken nödvändigt eller rimligt, att arbetsgivar- na skulle belastas med kostnader för färdolycksfall, särskilt med hänsyn till att arbetsgivarna i regel icke genom något sitt åtgörande kunde influera på Olycksfallsrisken under ifrågavarande färder och att dylika olycksfall ej stode i något som helst förhållande till vederbörande yrkes farlighet. Därtill komme, att frågan, när ett olycksfall vore att hänföra under färd— olycksfall enligt lagen, ofta vore svårbedömlig.

I den officiella statistiken över olycksfall i arbete har vart femte år verk— ställts en undersökning angående olycksfallen vid färder till och från arbetsstället. De senaste undersökningarna avse olycksfall åren 1938 och 1943. Av olycksfall i arbete är 1938 hos större arbetsgivare (exkl. staten) "voro för manliga arbetare 4.0 % färdolycksfall, och på dessa föllo 7.1 % av kontantersättningarna. År 1943 voro dessa procenttal lägre, nämligen 3.3 och 5.4; antalet motorfordonsolyckor hade då gått ned kraftigt till följd av trafikrestriktionerna. För kvinnliga arbetare voro motsvarande procent- tal är 1938 13.1 och 20.3, år 1943 13.8 och 20.1. Antalet färdolycksfall var för de manliga arbetarna 5 452 år 1938 och 5 459 år 1943, för de kvinnliga 1 783 år 1938 och 2 687 år 1943. Per 100 årsarbetare räknat voro färdolycks- fallen 0.57 är 1938 och 0.60 är 1943. År 1933 voro färdolycksfallen 0.37 per årsarbetare. Av olycksfallen hos mindre arbetsgivare voro åren 1938 och 1943 2.9 resp. 1.9 % färdolycksfall; antalet fall var 938, resp. 657. (1933: 2.2 %, 479 fall.)1 Av samtliga olycksfall i arbete hos andra arbetsgivare än staten utgjorde färdolycksfallen år 1938 4.5 % (8173 av 182 530) och år 1943 4.0 % (8 803 av 221 677).

En stickprovsundersökning har för kommitténs räkning gjorts beträf- fande frekvensen av färdolycksfall 1948 och 1949 bland de hos Rfa för- säkrade arbetarna hos större arbetsgivare. Enligt undersökningen utgjorde _procenttalet färdolycksfall i detta material ungefär 5 år 1948 och drygt 6 år 1949. För år 1949 undersöktes även frekvensen av färdolycksfall hos 'mindre arbetsgivare; nära 5 % av fallen synas ha varit färdolycksfall.

Verkstadsföreningens statistik över olycksfall som drabbat verkstads- industriens arbetare och tjänstemän, visar en kraftig frekvensökning för färdolycksfallen, under det att ökningen av övriga olycksfall bättre svarar mot personalökningen. För utvecklingen fr. o. m. är 1946 erhållas följande indexserier :

1 Stora förändringar i. försäkringsstocken skedde mellan 1933 och 1943. Sålunda steg antalet större arbetsgivare från 44000 till 52000 och antalet årsarbetare hos dem från 1965 000 till 1367 000. Antalet mindre arbetsgivare steg från 520000 till 716000, men antalet årsarbetare hos dem sjönk från 413 000 till 402 000.

Färd- Övriga Arbetar- olycksfall olycksfall personal

1946 100 100 100 100 1947 110 105 108 103 ' 1948 136 120 115 117 1949 165 131 134 126

Personal

Statistiska centralbyråns statistik över polisundersökta vägtrafikolyckor åren 1946—1949 upptager följande antal skadade personer: år 1946 8 783, år 1947 9855, år 1948 9 114 och år 1949 8 624. Motsvarande indextal bli 100, 112, 104 och 98. Utvecklingen har alltså här icke varit densamma som beträffande de av OL omfattade färdolycksfallen, men detta torde kunna förklaras med att de båda materialen endast delvis sammanfalla.

Ovanstående sifferuppgifter visa, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal, icke blott absolut utan även i förhållan- de till de egentliga olycksfallen i arbete, vilkas antal också har stigit. Er— sättningarna för färdolycksfallen utgöra icke en så ringa belastning av försäkringen, som man vid tillkomsten av 1 ä 4 st. OL synes ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomma ofta tveksamma fall. Detta är en naturlig konsekvens av det förhållandet, att när försäkrings— skyddet får medfölja arbetstagaren utanför arbetsstället, olycksfallssitua- tionerna komma att i större utsträckning förknippas med omständigheter, som icke sammanhänga med arbetet och som undandraga sig arbetsgiva— rens kontroll. Vissa skäl finnas således otvivelaktigt för den av Svenska Arbetsgivareföreningen hävdade uppfattningen, att de i 1 5 4 st. OL avsedda färdolycksfallen icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar står emellertid det förhållandet, att de risker, som äro förenade med nödvändiga färder till och från arbetsstället, ha klart orsakssammanhang med arbetet, och dessa risker ha genom trafikutvecklingen blivit större än de voro när försäkringsskyddet för färdolycksfall infördes. I vissa fall är sammanhanget med arbetet så påtagligt, att det berättigade i försäk- ringsskyddet knappast behöver diskuteras. Så är förhållandet dels när fär— deni följd av arbetsförhållandena företages över obanad mark eller eljest är förenad med särskild olycksfallsrisk, dels när färden på grund av ar- betsgivarens föranstaltande företages med något särskilt, för allmänheten icke avsett transportmedel, dels när olycksfallet föranledes av att arbetaren medför redskap eller material för arbetet. Såsom framgår av det förgående accepterades dylika olycksfall åtminstone i viss utsträckning som olycks- fall i arbete redan före tillkomsten av bestämmelsen om färdolycksfall, och de därvid förekommande gränsdragningssvårigheterna åberopades som ett av skälen för utvidgningen.

Försäkringen har i över trettio år omfattat olycksfallen under vanliga färder till och från arbetet, och socialvårdskommittén kan för sin del icke finna, att förhållandena äro på sådant sätt ändrade att detta försäkrings-

skydd kan slopas utan att något likvärdigt skydd sättes i dess ställe. Fram- hållas må, att en sådan återgång icke skulle överensstämma med förslagen i Internationella arbetskonferensens rekommendation år 1944 angående ekonomisk trygghet; i en vid rekommendationen fogad bilaga med för- slag rörande tillämpningen av rekommendationens principer beträffande arbetsskador anges bl. a., att skada på grund av arbetsanställning bör anses omfatta även olycksfall under färd till eller från arbetet (prop. 1945: 254, s. 28). I efterkrigstidens sociallagstiftning har denna utvidgning av be— greppet olycksfall i arbetet genomförts på flera håll (»International Labour Review» 1949: LIX, nr 6, s. 682).

Om de förslag, som kommittén i det följande framlägger i syfte att an— slutningen till utomarbetsförsäkringen skall ökas, bli realiserade och leda till avsett resultat, kommer behovet av det obligatoriska försäkringsskyd— det för färdolycksfallen att minskas. Det är emellertid ovisst, om utom- arbetsförsäkringen kommer att få mera allmän anslutning, och man måste i vart fall räkna med att stora grupper av arbetstagare komma att stå utan- för; detta gäller även om arbetstagarna tillförsäkras bidrag till avgifterna. Man kan således icke utgå från att utomarbetsförsäkringen skulle bereda arbetstagarna effektiv ersättning för den minskning av det obligatoriska försäkringsskyddet som uppkomme om 1 5 4 st. OL slopades.

Kommittén håller alltså före, att den obligatoriska olycksfallsförsäk- ringen alltjämt bör omfatta både olycksfall på arbetsstället och olycks- fall under färder till och från arbetet.

Kommittén övergår härefter till att behandla vissa enskildheter beträf- fande begreppet olycksfall i arbete.

För skogsarbetare och andra i förläggning inkvarterade arbetare betrak— tas, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för praxis (s. 150), olycksfall under vistelsen i förläggningen _— t. ex. under vedhuggning för förläggningen eller under omvårdnad av arbetsredskap eller häst _— van- ligen icke som olycksfall i arbete. Både i Finland och i Norge medgives däremot i regel ersättning för sådana olycksfall (se s. 157 f.). I den sven- ska lagstiftningen har på sin tid genom förordning år 1943 (nr 182) ersätt- ning av statsmedel i dylika fall medgivits åt personer, vilka hade jämlikt tjänstepliktslagen uttagits till skogsarbete m. m.; ersättningsrätten omfat- tade bland annat olycksfall som inträffade när den tjänstepliktige för tjänstepliktens fullgörande uppehöll sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning. Enligt socialvårdskommitténs mening är det helt rimligt, att skogsarbetare m. fl. tillförsäkras försäkringsskydd för olycksfall i förlägg- ning. Bestämmelsen ifråga bör ha det innehållet, att olycksfall i förlägg- ningen jämställas med olycksfall på arbetsområdet. Därigenom kommer ersättningsrätt att föreligga utom när sådana särskilda omständigheter äro

för handen, att olycksfallet icke kan anses ha sin grund i arbetsförhållan— dena.

Den i 2 5 2 st. OL intagna undantagsbestämmelsen för s. k. hemarbetare hair, såsom förut nämnts, i en del fall tillämpats även beträffande arbetare, villkens arbete endast till en mindre del varit förlagt till hemmet eller annan av honom själv bestämd plats (se 5. 149). Ersättning har däremot i andra fall medgivits för olycksfall under arbete i hemmet eller på annat ställe utanför den vanliga av arbetsgivaren anvisade arbetsplatsen, och någon till alla delar klar och stadgad praxis synes icke ha kommit till utveckling. Det är önskvärt att ersättningsrätten i hithörande fall blir reglerad på sådant sätt, att avgörandena bli mindre svårförståeliga för allmänheten. Skulle de egentliga hemarbetarna liksom hittills lämnas utanför det för- säkringsskydd, som andra arbetstagare erhålla, vore det enligt kommitténs mening motiverat, att försäkringen för de sistnämnda begränsades så, att den icke komme att omfatta olycksfall under arbete, som den försäkrade utförde i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt arbetsställe utan att arbetsgivaren eller företrädare för denne utövade tillsyn. En dylik reg- lering av ersättningsrätten torde i huvudsak överensstämma med den nu- varande tillämpningen; för skogsarbetare m. fl. skulle den ovan föreslagna särbestämmelsen beträffande olycksfall i förläggning innebära en utvidg- ning. Kommittén har emellertid, på skäl som utvecklats i kap. 111 (s. 98 ff.), stannat för att föreslå en för egentliga hemarbetare och andra enhetlig reglering av försäkringsskyddet på sådant sätt att den obligatoriska yrkes— skadeförsäkringen kommer att omfatta även skador i arbete som veder- börande utför i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt arbetsställe, varvid dock en särskild karenstid av fjorton dagar skall tillämpas beträf- fande dessa skador (ej beträffande färdolycksfall m. m.) utom då fråga är om arbete, över Vilket den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn. Är den försäkringspliktige (eller företrädare) närva- rande vid arbetets utförande bör man i regel kunna utgå ifrån att tillsyn utövas och att karensbestämmelsen sålunda icke gäller. I andra fall bör karensbestämmelsen gälla om icke tillsyn över arbetet utövas tämligen köntinuerligt. Betydande gränsdragningssvårigheter uppkomma beträffan- de begreppet olycksfall i arbete, men genom karensregeln blir antalet tvek— samma fall väsentligt reducerat.

Kravet på >>inre samband» med arbetet får vid olycksfall i hemmet eller å eget arbetsställe större betydelse än då fråga är om olycksfall på arbets- givarens arbetsställe. I de senare fallen har man att räkna med en viss presumtion för orsakssamband med arbetet, så att olycksfall inom arbets- området bli att betrakta som olycksfall i arbetet, såvida icke särskilda om- ständigheter föranleda till att olycksfallet icke kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Vid olycksfall i hemmet eller på likställt arbetsställe måste däremot krävas att ett nära orsakssammanhang med arbetet ifråga

låter sig påvisas. Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall än när skadan inträffar under själva arbetet och direkt här— flyter av detta. Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen ut— rustning kunna godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtag- ligen föreligger, såsom då uppkomna småfel avhjälpas i omedelbar anslut- ning till arbetets gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då vederbörande snavar över maskinen eller arbetsmaterial. Näm— nas må även, att om förtroendeman skadas, när han sysslar med sitt upp- drag i hemmet eller på annat av honom själv bestämt ställe, skadan van— ligen icke torde kunna anses vara på sådant sätt orsakad av arbetet, att händelsen är att hänföra till olycksfall i arbete.

Beträffande olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad uppkom- ma särskilda problem. För ersättningsrätt enligt 1 5 4 st. OL krävdes i praxis till en början, att färden var eller åtminstone kunde ha varit daglig. Ersättning ansågs i princip icke kunna medges för olycksfall under färd mellan arbetarens hem och en tillfällig bostad, som han måste skaffa sig på grund av att arbetsplatsen låg långt från hemmet; sådan färd mellan hemorten och arbetsorten betraktades icke som i lagen avsedd färd till eller från arbetsstället. Såsom förut nämnts, har denna praxis undan för undan uppmjukats beträffande skogsarbetares färder mellan hemmet och förlägg- ning. Men fortfarande kräves det i dessa fall, att arbetsplatsen »är öde- mark eller plats, som med hänsyn till förhållandena därstädes för arbeta- rens vidkommande är att jämställa med ödemark» och att färden företages för proviantering e. (1. (ej enbart för att få vistas i hemmet över en helg); vid bedömandet av färdens syfte har hänsyn ansetts böra tagas till fär- dens längd och vad som i orten är brukligt i fråga om företagande av pro- vianteringsresor (s. 156). Det har synts kommittén vara sakligt motiverat och även praktiskt lämpligt, att dessa begränsningar slopas. Kommittén förordar därför, att försäkringsskyddet för färdolycksfall skall för skogs- arbetare och andra, som på grund av arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbetsorten, regelmässigt omfatta även olycks- fall vid färderna mellan hemmet och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro fast bosatta på en ort men med an- ledning av erhållet arbete på annan ort taga tillfällig bostad där. Till sist- nämnda kategori bli bl. a. vissa förtroendemän att hänföra.

Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färd- leden, torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik. Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikel- sen, när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke har samband

med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet t. ex. då en arbets- tagare på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem synes det rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under se- nare år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att arbetaren glömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna åtskillnad (se rättsfall ä 5. 155). Kommittén anser för sin del att ersätt— ningsrätt bör kunna medgivas i bägge fallen.

När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen mål- tidsstället som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen om- fattade färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mel- lan arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständig- het talar däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden.

Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funk- tion. Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kom- mittén har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa gränser sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma preci— serade tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan be- tydelse för försäkringsskyddet, synes icke höra ifrågakomma, utan hän- syn torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jäm- förelsevis långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos gran- nar. Med avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att _ när uppehållet icke har samband med arbetet försäkringsskyddet bortfal- ler, om uppehållet tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd. Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika av- stånd från arbetsplatsen, före hemfärdens anträdande besöka ett kafé och sedan skadas samtidigt på gemensam färdväg, kan det inträffa, att ersätt-

ningsrätt föreligger för den ene den som har den längre hemvägen —— men ej för den andre. Några helt invändningsfria principer för bedömning av hithörande frågor torde emellertid icke kunna uppställas. Det torde såsom hittills få överlämnas åt lagtillämpningen att i stort sett fritt söka sig fram till de lämpligaste lösningarna. Utöver det anförda vill kommittén för sin del endast uttala, att ett helt kort uppehåll bör vara utan betydelse för ersättningsrätten även när färdvägen är kort.

De emellanåt besvärliga frågorna, om färden till arbetet var påbörjad respektive färden från arbetet avslutad när olycksfallet inträffade, torde ävenledes få liksom hittills regleras i tillämpningen.

Ibland förekommer det, att den som åtagit sig ett arbete, t. ex. en hus— reparation, företager en färd före arbetets början för att forsla verktyg och arbetsmaterial till arbetsplatsen. Det torde vara ovisst, om olycksfall under sådana färder nu äro ersättningsberättigande. Kommittén heller före, att dylika färder och motsvarande färder efter arbetets slutförande böra omfattas av försäkringen.

De utvidgningar, som kommittén i det föregående föreslagit beträffande rätten till ersättning vid färdolycksfall, böra föranleda en ändring av lagtexten, lämpligen sålunda, att med olycksfall på arbetsområdet skall jämställas olycksfall under färd till eller från arbetsstället, när färden för- anledes av och står i nära samband med arbetsåtagandet. Med denna for— mulering torde utrymme även erhållas för andra jämkningar, som vid till— lämpningen kunna befinnas skäliga.

B. Försäkringen för olycksfall utom arbete

De gällande reglerna

Enligt 35 & OL gäller nu, att arbetsgivare är berättigad att i Rfa för- säkra där försäkrad arbetare även för olycksfall utom arbete och att i lagen avsett bolag må meddela sådan försäkring för delägares arbetare. Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i lagen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Dylik försäkring behöver icke omfatta arbetsgivarens hela personal, utan den kan tecknas för en eller flera grupper av personalen eller enbart för vissa namngivna personer. Försäkring av sistnämnda slag —— enbart för namngivna — förekommer i betydande omfattning. Det vanliga har där- vid varit, att arbetsgivaren överenskommit med de anställda att taga utom- arbetsförsäkring för dem, som äro villiga att själva stå för kostnaden. Dy— lika partiella försäkringar äro administrativt besvärliga. Förändringar i försäkringsstocken förekomma synnerligen ofta. Dessa måste registreras undan för undan, och de medföra, att uträkningen av försäkringsavgiften kompliceras. Också för arbetsgivarna medför denna försäkringsform ett be-

tydande arbete. Den avgift, som försäkringsinrättningen påför arbetsgiva- ren, har denne att fördela på arbetarna, varvid hänsyn måste tagas till att försäkringen gäller även under ledighet, t. ex. för sjukdom.

De nämnda besvärligheterna vid administrationen av utomarbetsförsäk- ringen för namngivna minskas om arbetsgivaren anmäler nyinträden en- dast vid årsskiftena och låter försäkringen för envar försäkrad, vars an- ställning varar under hela året, gälla intill årets slut. Registrering av de försäkrade personerna behöver då ske endast en gång om året. Då kunna emellertid de under året nyanställda icke vinna inträde i försäkringen förr- än vid nästa årsskifte. Detta är icke utan vikt, eftersom rörligheten på arbetsmarknaden ju är mycket stor.

En utomarbetsförsäkring upphör automatiskt att gälla för arbetare, som . frånträda sin anställning hos vederbörande arbetsgivare. Har en arbetare varit länge borta från arbetet t. ex. på grund av permittering eller svår sjukdom kan det vara svårt att avgöra, om anställningen fortfarande består eller ej. Enligt utslag av FR kunna försäkringsinrättningarna icke generellt reglera dylika frågor på förhand genom förbehåll ifråga om för— säkringens giltighet. En försäkringsinrättning hade med avseende på en i inrättningen tecknad utomarbetsförsäkring förklarat, att försäkringsavtalet vad den enskilde arbetaren beträffade icke skulle, för det fall då arbetaren på grund av permittering, sjukdom eller eljest av annan anledning än av— sked lämnade företagets arbete, äga bestånd längre än t. o. rn. månaden närmast efter den då arbetet avbrutits. Efter besvär av företaget undan- röjdes inrättningens beslut av FR, som förklarade, att frågan om giltig- hetstiden för avtal om försäkring för olycksfall utom arbete beträffande arbetare, som av annan anledning än avsked lämnade företagets arbete, icke kunde avgöras annorledes än i varje särskilt fall och med hänsyn till de i det särskiida fallet förekommande omständigheterna (Ref. 1934: 33). Samtidigt upphävde FR inrättningens beslut att icke utge ersättning till en arbetare, som vid tiden för det honom övergångna olycksfallet hade va- rit permitterad från nyssnämnda företag sedan närmare två år på grund av arbetsbrist; den skadade kvarstod alltjämt i företagets sjukkassa och åtnjöt fri läkarvård av företagets läkare. FR fann, att arbetaren måste anses ha varit anställd i företagets tjänst vid tiden för olycksfallet (Ref. 1934: 34). Lockout eller strejk utgör icke hinder för att arbetarna alltjämt omfattas av utomarbetsförsäkring (Ref. 1920: 6, 1922: 94).

När en person icke är kontinuerligt sysselsatt hos arbetsgivaren, kan det vara tveksamt i vilken utsträckning utomarbetsförsäkring är gällande för honom. Exempel därpå lämnas av följande fall:

"En person, som hade åtagit sig ett dikningsarbete på ackord, skadades en sön- dag, den 23 dec., under jakt. Hade arbetat med dikningen dagen före men hade på grund av otjänlig väderlek arbetat endast under 10 av de sista 24 arbetsdagar- na. Arbetet skulle fortsätta efter julhelgen, men den skadade kunde enligt upp-

dragsgivaren ha fått göra avbrott för att antaga annat arbete. FR (4 ledamöter) fann utomarbetsförsäkringen gälla för olycksfallet enär den skadade måste anses ha vid olyckstillfället innehaft anställning såsom arbetare i förhållande till upp- dragsgivaren såsom arbetsgivare. En minoritet (2 led.) ansåg försäkringen gälla emedan olycksfallet inträffat i nära anslutning till tid, då den skadade utfört arbete för uppdragsgivaren, och en annan minoritet (4 led.) fann försäkringen icke gälla.

Bestämmandet av vad som enligt 35 % OL bör förstås med >>olycksfall utom arbete» har helt överlämnats åt tillämpningen. Man kunde tänka sig att detta begrepp borde för de enligt OL försäkrade omfatta i princip alla olycksfall, som icke äro att hänföra till olycksfall i arbete i OLs mening. Men begreppet olycksfall utom arbete kunde också tolkas så, att man ute- slöte alla olycksfall under verkligt arbete. Praxis har gått en medelväg och har, särskilt under senare år, visat stor benägenhet att låta försäk— ringen omfatta olycksfall under arbete för egen räkning. Avsevärd oklar— het råder emellertid om försäkringens räckvidd i detta hänseende, och vid avgöranden härutinnan ha meningarna inom FR varit delade.

Genom utslag år 1947 fastställde FR, att utomarbetsförsäkring icke gällde, då en arbetare skadades under fritid vid grund- och ledningsgrävning för en till 22 000 kronor kostnadsberäknad villa; den skadade skulle själv endast utföra grävnings— arbetet, som beräknades draga 360 timmar och ha ett värde av 720 kronor (Ref. 1947:1). Däremot fann FR i ett senare utslag samma år, avseende olycksfall under hantlangningsarbete vid grundmurning för eget hem, att sysselsättningen ifråga »måste anses utgöra sådan sedvanlig fritidssysselsättning, under vilken för— säkring för olycksfall utom arbete är tillämplig»; den försäkrade skulle själv ut- föra grävning och annat arbete, och han hade i över två månader regelmässigt arbetat under kvällarna på den till 25 000 kronor kostnadsberäknade byggnaden (Ref. 1947: 37). Praxis synes vara mera restriktiv då den sysselsättning, under vilken olycksfallet inträffar, kan anses mera ha karaktären av förvärvsarbete. Dock har man godtagit exempelvis ett fall, då den försäkrade blev koloxidförgif— tad under förmodad tillsyn av värmepanna i egen fastighet, som utom hans egen bostad innehöll ett flertal hyreslägenheter och en butikslokal (Ref. 1933: 5). Såsom exempel på avgöranden i motsatt riktning må nämnas ett fall, då en maskinsnickare skadades vid beredning av hönsfoder på sin jordlägenhet om 11/1 tunnland, som han brukade med lejd arbetskraft; djurbeståndet utgjordes blott av 8 höns och sommartid 2 grisar, varav en för försäljning (Ref. 1943: 19).

Någon klar gränsdragning finns icke heller mellan utomarbetsförsäk- ringen och ersättningsrätten enligt militärersättningsbestämmelserna.

I ett fall, där en inkallad värnpliktig hade skadat sig efter tjänstgöringcns slut för dagen, förklarade FR, att en bestämmelse i 1927 års Milf (26 5 2.) icke utgjor- de hinder för utgivande av ersättning på grund av utomarbetsförsäkring; det ifrå- gavarande olycksfallet ansågs emellertid stå i sådant samband med militärtjänst- göringen, att utomarbetsförsäkringen icke omfattade detsamma (BD nr 2993/1943)- Frivilligt deltagande i luftvärnsövning samt »frivillig» hemvärnsövning — men icke s. k. obligatorisk tjänstgöring i hemvärnet ha ansetts falla inom ramen för sådan fritidssysselsättning, under vilken försäkring för olycksfall utom arbete är gällande (Ref. 1940: 1, 1941: 7—8)..

Möjlighet finnes icke för inrättningarna att genom förbehåll i försäk- ringsavtalet undandraga vissa slags olycksfall från försäkringen eller på annat sätt precisera begreppet olycksfall utom arbete med bindande verkan. Däremot synes hinder icke finnas för att arbetsgivaren och försäkringsin- rättningen i avtalet överenskomma om begränsning av försäkringens gil- tighetstid med avseende på arbetare, som lämnat arbetet på grund av per- mittering m. m.

Spörsmål angående sambandet med sjukförsäkringen

Enligt 31 5 2 st. sjukkasseförordningen gäller, att erkänd sjukkassa vid sjukdom, som berättigar den sjuke att erhålla ersättning jämlikt OL, må utgiva sjukpenning med högst det belopp, varmed kassasjukpenningen överstiger sjukpenningen enligt OL. Detta är i regel liktydigt med att kassasjukpenning icke ifrågakommer vid sidan av sjukpenning från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Samma förhållande föreligger när ersättning utgår enligt bestämmelserna angående skador under militär- eller civilförsvarstjänstgöring m. m. Däremot har nämnda stadgande befun- nits icke äga tillämpning beträffande frivillig försäkring enligt OL. På grund härav utgår vanligen sjukkassesjukpenning vid olycksfall utom ar- bete även då medlemmen uppbär sjukpenning enligt OL.

Att 31 5 2 st. sjukkasseförordningen icke ansetts tillämpligt beträffande frivillig försäkring enligt OL beror på uttalanden i förarbetena. I proposi- tionen 1927:114 återfinnes följande departementschefsuttalande:

Naturligtvis är det ur alla synpunkter önskvärt att så långt ske kan hindra överförsäkring. Men tvingande bestämmelser på detta område möta motstånd inom sjukkassorna; dels ställer man sig, under hänvisning till att mot lika skyldigheter skola svara lika rättigheter, avvisande till alla inskränkningar i understödsrätten, och dels kan det för kassorna möta svårigheter att kontrollera, om och i vilken omfattning ersättning från annat håll utgår. Dessa invändningar drabba naturligt- vis ej bestämmelsen om att kassorna äga frihet att i nu ifrågavarande fall göra inskränkningar i understödsrätten; att en sådan frihet bör föreligga synes mig utan vidare vara klart. Annorlunda torde saken ställa sig beträffande inskränk- ningar av tvingande natur i understödsrätten. Om ock sjukkassornas principiella motvilja mot sådana inskränkningar ur social synpunkt måste betraktas såsom i huvudsak obefogad, kan det dock ej förnekas, att nära nog oöverkomliga svårig- heter möta att rättvist avväga avgifterna efter dylika olikheter i understödsrätten. Härtill komma vidare kontrollsvårigheterna. Ur dessa synpunkter förefaller det mig ej kunna komma i fråga att gå längre i inskränkningar än de sakkunniga föreslagit, exempelvis att utsträcka inskränkningarna till att avse även fall, då understöd ut- går på grund av frivillig olycksfallsförsäkring eller fiskareförsäkring.

Vad de av de sakkunniga föreslagna inskränkningarna beträffar, synas mig de— samma, i vad de grunda sig på ersättning enligt lagstiftningen om den obligatori- ska olycksfallsförsäkringen eller enligt bestämmelserna om ersättning i anled- ning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, böra bibehållas. Hänsyn

till socialförsäkringens planmässighet torde ovillkorligen fordra detta. I dessa fall kan även den från annat håll utgående ersättningen anses betingad av en särskild risk, som ej finnes för övriga sjukförsäkrade; då de olycksfallsförsäkrade erlägga samma premier till sjukkassa som dessa, kan det följaktligen icke anses ligga någon orättvisa i att de icke från sjukkassan utbekomma ersättning vid sjukdom till följd av denna särskilda risk.

Socialförsäkringsbolagens förening har i en till Kungl. Maj:t ingiven framställning, som överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid dess utredning rörande revision av OL, hemställt om så- dan ändring av 35 & OL, att möjlighet gives försäkringsinrättningarna att träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med ersättningsför- måner, som avvika från dem som skola utgå vid olycksfall i arbete. I moti- veringen anfördes, att arbetsgivarna ofta varit obenägna att medverka till att de anställda försäkrades för olycksfall utom arbete enligt OLs bestäm- melser. Detta sammanhängde med att s. k. överförsäkring ofta uppkomme när ersättning utginge även från erkänd sjukkassa. Från arbetarna själva hade önskemål ofta framförts om en försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete med lägre ersättningsbelopp än vid olycksfall i arbete så att premiekostnaderna icke måtte bli för betungande.

Svenska Arbetsgivareföreningen har i skrivelse till Kungl. Maj :t instämt i försäkringsbolagens framställning. _

Pensionsstyrelsen har i avgivet yttrande anfört bl. a. följande. En erkänd sjukkassa en s. k. fabrikssjukkassa —— har med stöd av 31 5 1 st. sjuk— kasseförordningen inskränkt understödsrätten vid olycksfall utom arbete. Den i 32 5 av 1947 års sjukförsäkringslag intagna föreskriften, att sjuk- hjälp ej skall utgå vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till er- sättning enligt OL, avses enligt förarbetena gälla endast vid olycksfall i arbete. Flertalet icke erkända sjukkassor utge Sjukhjälp i vanlig ordning vid olycksfall vare sig detta inträffat i eller utom arbete. Att till undvikan- de av överförsäkring i de fall, som avsåges i bolagens framställning, med- dela för kassorna tvingande bestämmelser syntes av olika anledningar icke böra komma ifråga. Bland annat skulle dylika bestämmelser, ehuru de bleve av betydelse endast för relativt få medlemmar, föranleda betungande kontrollarbete och även andra svårigheter för sjukkassorna. Det avsedda resultatet syntes därför hellre böra åstadkommas genom begränsning av de från olycksfallsförsäkringen utgående ersättningarna vid olycksfall utom arbete. Under sådana omständigheter ansåg pensionsstyrelsen det vara ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, ändamålsenligt att man ge- nomförde den i bolagens framställning ifrågasatta anordningen, enligt Vilken de i OL avsedda försäkringsinrättningarna skulle äga träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med mindre ersättningsförmåner än vid olycksfall i arbete.

FR har däremot funnit den naturligaste utvägen vara, att 31 5 2 st. sjuk- kasseförordningen ändrades så, att avdrag från sjukkasseersättning gjor- des även för sjukpenning på grund av frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. Vad bolagen anfört därom, att behov skulle föreligga av en förSäkring för olycksfall utom arbete med mindre betungande premier än enligt de gällande reglerna, syntes äga visst fog och i allt fall icke kunna utan vidare avvisas. Vid OLs tillkomst hade betänkligheter uttalats mot att giva försäkringen för olycksfall utom arbete ett annat innehåll än vad som gällde för den obligatoriska försäkringen, och det syntes rådet ange- läget, att man vid ett eventuellt tillmötesgående av den föreliggande fram- ställningen icke medgåve avtalsfrihet i vidare grad än som befunnes ound- gängligen nödvändigt för tillgodoseende av de med framställningen avsed— da syftemålen i den mån dessa befunnes befogade. Framställningen syntes rådet böra överlämnas till socialvårdskommittén. En minoritet ansåg, att ärendet vore i så outrett skick, att något ställningstagande från rådets sida näppeligen borde ske. Dessa ledamöter kunde icke biträda majoritetens förslag angående ändring av 31 % sjukkasseförordningen; en sådan ändring syntes innebära, att de skadade berövades frukterna av egen förtänksam- het och sparande.

Rfa upplyste i avgivet yttrande att till anstalten ej hade framförts önske- mål från arbetsgivares eller arbetstagares sida om försäkring för olycksfall utom arbete med lägre ersättningsbelopp än de nu gällande. Enligt för- arbetena till OL hade ersättningarna vid frivillig försäkring för olycksfall utom arbete ansetts böra utgå med samma belopp som vid olycksfall i arbete, och det behov av annorlunda bestämda ersättningsbelopp, som kun- de föreligga på grund av omständigheterna i enskilda fall, hade ansetts böra täckas genom komplementsförsäkringar i annan form. Genom försäkrings- väsendets utveckling torde möjligheterna att teckna enskild eller kollektiv olycksfallsförsäkring hos icke-sociala försäkringsinrättningar numera vara betydligt bättre anpassade för olika önskemål än vid tiden för de nämnda förarbetena. En skadad arbetstagares behov av ersättning måste bedömas vara lika stort, antingen olycksfallet inträffade i eller utom arbetet. Den av bolagen åsyftade lagändringen skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter beträffande såväl premieberäkning och premiedebitering som skadereglering. Enligt Rfas mening borde ersättning vid försäkring för olycksfall utom arbete liksom hittills utgå med samma belopp som vid olycksfall i arbete, därest det ansåges, att denna försäkring alltjämt skulle handhavas av de sociala försäkringsinrättningarna. Överförsäkring före- komme icke blott vid olycksfall utom arbete utan även vid olycksfall i arbete. Med hänsyn till gjorda uttalanden i förarbetena till 1948 års änd- ring i OL finge antagas, att överförsäkringsfrågan i sin helhet komme att upptagas till behandling i ett sammanhang.

Socialvårdskommitténs förslag

Den nuvarande utomarbetsförsäkringen enligt OL har fått tämligen ringa anslutning. Enligt den senaste officiella statistiken, som avser år 1947, omfattade denna försäkring mindre än 8 % av antalet årsarbetare hos andra arbetsgivare än staten (1 årsarbetare = 300 dagsverken). Om man kan åstadkomma förutsättningar för att utomarbetsförsäkringen får större utbredning, vinner man såsom förut framhållits bland annat, att de icke sällan vanskliga och för allmänheten oförståeliga gränsdragningar- na med avseende på begreppet olycksfall i arbete bli av mindre betydelse. Utomarbetsförsäkring är otvivelaktigt, såsom framhölls redan i ålderdoms- försäkringskommitténs betänkande med förslag till OL, ett ur flera syn— punkter synnerligen ändamålsenligt komplement till den egentliga lagför- säkringen. Men det torde få anses osannolikt att utomarbetsförsäkringen kan få mera allmän anslutning under de nu föreliggande betingelserna.

Att utsträcka den obligatoriska, genom arbetsgivaravgifter finansierade försäkringen till att omfatta även olycksfall utom arbete skulle icke vara förenligt med de grundsatser, på vilka denna försäkring bygger. Bärande skäl finnas ej heller för att införa skyldighet för arbetstagarna att själva försäkra sig för olycksfall utom arbete.

I sin nuvarande form har utomarbetsförsäkringen avsevärda olägenheter, som torde ha medverkat till att den har fått tämligen liten anslutning. Genom den direkta sammankopplingen med den obligatoriska försäkringen upphör försäkringsskyddet när arbetaren övergår från en anställning till en annan. Om och när han får samma skydd i sin nya anställning är ovisst, och han är i vart fall oskyddad under tid mellan den ena anställningens slut och den andras början. Betydande oklarhet råder beträffande för- säkringsskyddets räckvidd med avseende på olika sysselsättningar utanför arbetet hos arbetsgivaren, och det är också något oklart i vad mån försäk- ringen behåller sin giltighet vid inträffande arbetsbrist. Administrationen är besvärlig, när försäkringen, såsom ofta är fallet, icke omfattar arbets- givarens samtliga arbetare. .

Kommittén håller före, att intresset för utomarbetsförsäkringen kan ökas om arbetstagarorganisationerna lämnas möjlighet att för sina medlemmar teckna försäkringar, som skola gälla oavsett om arbetstagaren är sysselsatt hos den ene arbetsgivaren eller den andre. En sådan form för försäkringen skulle stå i god överensstämmelse med dennas kollektiva karaktär. För- säkringens giltighet för de enskilda medlemmarna bör så nära som möjligt knytas till medlemskapet i organisationen. Några avgörande betänklig- heter synas icke behöva hysas emot att försäkringsskyddet får i någon mån omfatta olycksfall i eget förvärvsarbete; eljest uppkomma besvärliga gräns- fall, för vilka särskild försäkring icke gärna kan ifrågakomma. Att låta medlemskapet i organisationen bli helt utslagsgivande för försäkringstill-

hörigheten synes emellertid icke vara att förorda, eftersom det inom vissa fack icke är ovanligt, att medlemmar övergå till att huvudsakligen syssla med självständigt yrkesarbete utan att de därför lämna organisationen. För dylika medlemmar är den nedan i kap. VII behandlade försäkringen för självständiga yrkesutövare m. fl. den lämpliga formen. Det är emellertid synnerligen önskvärt, att försäkringstillhörigheten och ersättningsrätten så långt det kan ske göras beroende av något lätt konstaterbart förhållande, så att man så mycket som möjligt undviker skönsmässiga bedömningar. Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor gäller bl. a., att med— lem skall —— såvida icke tillsynsmyndigheten annat medgiver för viss kassa uteslutas om han under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader antingen har haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning eller också har använts till arbete av make, föräldrar eller adop- tant, barn eller adoptivbarn. Det synes lämpligt och naturligt, att arbets— tagarorganisation, vilkens medlemmar äro anslutna till erkänd arbetslös- hetskassa, skola kunna teckna den ifrågavarande försäkringen för olycks- fall utom arbete med generell giltighet i fråga om dem som tillhöra arbets- löshetskassan. Arbetslöshetskassor finnas nu i flertalet fack av betydelse. Deras sammanlagda medlemsantal överstiger 1 miljon.

För sådana av inomarbetsförsäkring enligt OL omfattade personer, som icke bli försäkrade för olycksfall utom arbete genom arbetstagarorgani— sation, torde möjligheten till utomarbetsförsäkring genom arbetsgivaren böra bibehållas.

I fråga om den obligatoriska försäkringen gäller enligt 29 & OL att arbets- givaren i regel skall ha alla sina arbetare försäkrade i samma inrättning, och även frivillig försäkring för olycksfall utom arbete skall enligt 35 % tecknas hos samme försäkringsgivare. Beträffande den ovan föreslagna utomarbets- försäkringen genom arhetstagarorganisation kan man tänka sig antingen att försäkringen sammankopplas med den obligatoriska försäkringen på sådant sätt, att de båda försäkringarna bli för varje enskild försäkrad gäl- lande i samma inrättning, eller också att organisationen skall kunna av- tala med någon av försäkringsinrättningarna om samfälld försäkring av hela kollektivet (organisationen eller avdelningen).

Då syftet med den ifrågavarande omläggningen av utomarbetsförsäk- ringen är att giva försäkringen en större utbredning och då båda parterna på arbetsmarknaden torde betrakta denna försäkring som en angelägenhet närmast för arbetstagarna själva, bör man söka tillmötesgå de önskemål, som dessa senare kunna framföra angående försäkringens utformning. I detta avseende måste man räkna med att arbetstagarorganisationerna komma att vara intresserade framför allt för samfällda försäkringar för hela kollektiven. Båda parterna torde också finna det naturligast, att arbets—

tagarna icke tvingas att beträffande utomarbetsförsäkringen följa de olika arbetsgivarnas dispositioner vid val av försäkringsgivare för den obligatori- ska försäkringen. Men även praktiska synpunkter tala emot en hopkopp- ling av organisationernas utomarbetsförsäkringar och de obligatoriska för— säkringarna. Omflyttningar mellan inrättningarnas bestånd av obligatoriskt försäkrade förekomma ju i betydande omfattning, delvis i följd av arbets- givarnas dispositioner men främst på grund av arbetskraftens starka rör- lighet. Följaktligen måste en uppdelning av arbetstagarorganisationernas försäkringar på de olika inrättningar, hos vilka medlemmarna äro obliga- toriskt: försäkrade, nödvändiggöra omfattande registreringar och annat besvär både för organisationerna och för försäkringsinrättningarna. Vidare är att märka, att det skulle bli svårt att säkerställa försäkringsskyddets kontinuitet för flyttande arbetare. Det nu anförda talar tydligen starkt för att man bör välja det senare av de ovan framförda alternativen (för- säkring utan uppdelning av kollektivet).

Två av kommitténs sakkunniga (hrr Hedenström och Östrand) ha emel- lertid anfört starka betänkligheter mot tanken att arbetstagarorganisations utomarbetsförsäkring skulle kunna tagas i annan försäkringsinrättning än den, där arbetstagaren är obligatoriskt försäkrad genom sin arbetsgivare. Skälen till dessa betänkligheter ha varit följande. De vid ett företag anställ- da arbetarpersonal, arbetsledare, förvaltningspersonal kunna ju till- höra olika organisationer eller avdelningar eller ock stå utanför varje ar- betstagarorganisation. Enligt det ovan skisserade systemet skulle den för- säkringsinrättning, där arbetsgivarens obligatoriska försäkring är gällande, kunna ha att räkna med följande kategorier bland de anställda: utom— arbetsförsäkrade i inrättningen genom arbetsgivaren, försäkrade i inrätt— ningen genom en eller flera organisationer eller avdelningar, försäkrade i andra försäkringsinrättningar och slutligen oförsäkrade för olycksfall utom arbete. Vid premiedebiteringen måste alla dessa grupper behandlas olika. Detta förutsätter en väsentligt mera detaljerad uppgiftsskyldighet för ar- betsgivaren och innebär betydande komplikationer för försäkringsinrätt- ningen vid premiedebiteringen. I viss utsträckning synes det svårligen kun— na undvikas att för utomarbetsförsäkringen fortfarande kommer att er— fordras namnuppgift på de försäkrade. I fråga om skaderegleringsarhetet är att märka, att det givetvis kommer att inträffa fall, där det kan bli mycket vanskligt att avgöra, huruvida ersättningsskyldigheten åvilar den ena eller den andra försäkringsinrättningen. I sådana fall leder systemet till ett ofta besvärligt utredningsarbete, som vore helt obehövligt, om utom-v arbetsförsäkringen alltid gällde i samma inrättning som den obligatoriska försäkringen. Den Önskvärda kontinuiteten i försäkringsskyddet för flyt—. tande arbetare torde kunna väsentligen säkerställas genom en bestämmelse av innehåll, att försäkring för olycksfall utom arbete alltid skall gälla viss. kortare tid efter anställningens upphörande.

Kommittén har för sin del, trots de nämnda betänkligheterna, icke kun- nat finna det nödvändigt eller lämpligt, att arbetstagarorganisationernas utomarbetsförsäkringar skola uppdelas på de olika inrättningar, där med- lemmarna äro försäkrade för olycksfall i arbetet. Det bör enligt kommitténs mening kunna Överlämnas åt försäkringsinrättningarna och organisatio— nerna att beträffande utomarbetsförsäkring av här avsett slag själva av- göra, om försäkringen ifråga skall omfatta samtliga medlemmar i organi- sationen eller avdelningen — och därför gälla för den enskilde medlemmen oavsett om han är anställd hos den ene eller andre arbetsgivaren eller står utan anställning — eller om den skall begränsas till att omfatta endast de hos vederbörande inrättning obligatoriskt försäkrade. Det synes kommittén mest sannolikt, att den förstnämnda formen i allmänhet kommer att visa sig vara den från olika synpunkter lämpligaste. De mellanhavanden mellan inrättningarna, som vid denna försäkringsform uppkomma när det är tvek— samt om betalningsskyldigheten åvilar organisationens eller arbetsgivares försäkringsgivare, torde kunna regleras utan alltför stora besvärligheter.

Utomarbetsförsäkringen i dess nuvarande form är, såsom förut berörts, behäftad med avsevärda olägenheter, och den har fått tämligen ringa an- slutning. Den ovan förordade försäkringen med arbetstagarorganisationer- na som försäkringstagare torde kunna få helt andra utvecklingsmöjligheter, men endast under förutsättning att den erhåller en för organisationerna acceptabel form. Försäkringen ifråga skulle näppeligen kunna påräkna nå- gon större anslutning om den hopkopplades med den obligatoriska försäk- ringen på sådant sätt, att organisationerna bleve helt bundna av arbets- givarnas olika dispositioner vid val av försäkringsgivare. Detta framstår för kommittén som ett avgörande skäl mot att anordna försäkringen på dy— likt sätt, och även praktiska synpunkter tala såsom nämnts emot en sådan anordning. För den händelse att några föreskrifter skulle visa sig vara be- hövliga för åstadkommande av en lämplig teknisk samordning av organisa- tionernas och arbetsgivarnas här ifrågavarande försäkringar, böra dessa föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning.

Klarhet bör åstadkommas om räckvidden av det försäkringsskydd, som åtföljer en försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete. Gränsdrag— ningen _torde böra göras på sådant sätt, att försäkringen får med vissa angivna undantag gälla beträffande alla olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring och ej heller berättiga till ersättning enligt 1950 års Milf eller annan författning om ersättning av statsmedel. Den viktigaste frågan är i vilken utsträckning undantag bör göras för olycksfall under arbete för egen räkning. Ersättningsrättens begränsning i detta hänseende bör, såsom förut berörts, så långt som möjligt göras beroende av något lätt konstaterbart förhållande. Beträffande sådana genom arbetstagarorganisa— tion försäkrade personer, som tillhöra erkänd arbetslöshetskassa för orga-

nisationens medlemmar, torde självständigt förvärvsarbete i allmänhet icke förekomma i så stor utsträckning, att det är nödvändigt att stipulera un— dantag för olycksfall i sådant arbete. I andra fall torde undantag böra gälla för olycksfall i arbete för egen räkning, när detta arbete under en viss bestämd tid haft viss angiven omfattning. Att låta lagen innehålla detal- jerade regler i dessa hänseenden synes icke vara lämpligt, eftersom det kan väntas att de praktiska erfarenheterna kunna göra modifikationer be- hövliga. Å andra sidan bör det tillses att försäkringsinrättningarna komma att tillämpa enhetliga regler. I lagen torde därför böra intagas en bestäm— melse av det innehållet, att försäkring för olycksfall utom arbete skall med de undantag, som Kungl. Maj:t medgiver, omfatta olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring eller någon av de förut nämnda ersätt- ningsförfattningarna. Kommittén förutsätter, att försäkringsinrättningarna komma att i samråd uppgöra förslag till undantagsklausulerna ifråga och att FR får tillfälle att yttra sig däröver.

Beträffande utomarbetsförsäkring genom arbetsgivare kan, såsom fram- går av den lämnade redogörelsen för praxis, den frågan uppkomma, om försäkringen gäller när en person, som icke är kontinuerligt sysselsatt hos arbetsgivaren utan enligt muntligt eller skriftligt avtal arbetar hos denne endast vissa dagar eller då och då, skadas någon dag då han icke arbetat hos arbetsgivaren. Ersättningsrätten i dylika fall bör kunna i mån av be- hov regleras i de ovannämnda undantagsklausulerna, exempelvis ungefär— ligen så, att försäkringen endast kommer att gälla beträffande olycksfall under dag, då den försäkrade utfört arbete för arbetsgivaren, samt närmast följande söckendag och mellanliggande sön- och helgdagar.

För den händelse att något undantag för helt speciella risker (t. ex. olycksfall under motortävlingar och annan riskfylld sport) skulle befinnas motiverat, bör Kungl. Maj:t kunna medgiva, att sådant förbehåll intages i undantagsklausulerna.

När sjukpenning vid olycksfall utom arbetet utgår såväl enligt OL som från erkänd sjukkassa, blir den skadade bättre ställd än om olycksfallet hade inträffat i arbetet. Detta resultat av de gällande bestämmelserna är uppenbarligen irrationellt, och risken för att överkompensation uppkommer är påtaglig. Sjukpenningskalan i OL gjordes vid 1948 års lagändring så förmånlig, att några tilläggsförsäkringar icke skulle behövas för arbets- tagare i de vanliga inkomstlägena, och kommittén har haft samma utgångs- punkt vid den nu företagna omarbetningen av skalan. Det kan givetvis icke vara riktigt, att överkompensation får uppkomma genom att den så avvägda ersättningen utökas med sjukpenning från den statsunderstödda sjukförsäkringen.

Enligt 31 5 1 st. sjukkasseförordningen står det kassorna fritt att i sina stadgar föreskriva de begränsningar i understödsrätten, som kunna vara

lämpliga när den sjuke är berättigad till ersättning på grund av försäkring enligt OL. Av denna möjlighet har en fabrikssjukkassa begagnat sig efter den år 1948 beslutade höjningen av OLs sjukpenningskala. Men hos andra kassor torde en sådan stadgeändring möta motstånd; en begränsning av understödsrätten för vissa medlemmar —— i detta fall de arbetstagare, som äro försäkrade enligt 35 & OL strider ju mot principen att lika presta- tioner skola svara mot lika avgifter. Socialförsäkringsbolagens förening har föreslagit sådan ändring av 35 % OL, att avtal skulle kunna träffas om försäkring med lägre förmåner än vid olycksfall i arbetet. På detta sätt skulle man kunna motverka överförsäkring och sänka avgifterna i propor- tion till den minskade försäkringsrisken. Men även denna lösning av frågan har, såsom Rfa framhållit, påtagliga olägenheter. Av praktiska skäl torde det vara ogörligt att låta den enskilde arbetarens sjukpenning och avgift vara beroende av om han är medlem av erkänd sjukkassa och huru stor sjukpenning han i så fall har från kassan. I stället finge man tänka sig någon schablonmässig reducering av sjukpenningarna enligt OL vid olycks- fall utom arbetet, lika för sjukkassemedlemmar och andra. Detta skulle bl. a. medföra, att det vid skaderegleringen bleve nödvändigt att noga skilja på olycksfallen i och utom arbete.

Kommittén finner det vara mycket önskvärt, att förhållandet mellan ersättning enligt OL och sjukkassehjälp blir reglerat på sådant sätt, att den som är försäkrad för olycksfall både i och utom arbetet, i båda fallen skall utfå förmåner enligt samma grunder från ett och samma försäkrings— »organ. Från denna utgångspunkt torde det, så länge de båda försäkrings- grenarna förbli åtskilda, få anses vara mest ändamålsenligt, att rätten till sjukkassehjälp vid olycksfall, som omfattas av frivillig försäkring enligt OL, begränsas på samma sätt som då fråga är om olycksfall i arbetet. Den därav följande inskränkningen i rätten till Sjukhjälp bör rättvisligen kom- penseras genom avgiftslindring. För sjukkassorna torde det emellertid icke vara praktiskt möjligt att ha särskilda avgiftsvillkor för medlemmar, som omfattas av frivillig försäkring enligt OL. Men kompensationen torde i stället kunna utgå i form av statsbidrag till den frivilliga försäkringen en- ligt OL. Dylik försäkring medför ju, om rätten till kassasjukhjälp inskrän— kes på nyss angivet sätt, en minskning av sjukförsäkringens utgifter och därmed även av statens bidrag till sjukförsäkringen. Vid sådant förhållan- de framstår det som fullt berättigat, att statsbidrag lämnas till frivillig för— säkring enligt OL. Det bör också beaktas, att arbetstagarna såtillvida äro missgynnade i sjukförsäkringshänseende, att de betala samma avgifter som jämförliga självständiga yrkesutövare men, till skillnad från dessa, regelmässigt icke utfå kassasjukhjälp vid olycksfall i arbete.

Huru stort statsbidraget bör vara kan givetvis bli beroende av huru bi— dragen bli avvägda inom den allmänna sjukförsäkringen. Under nu före- liggande förutsättningar har kommittén funnit bidraget skäligen kunna

bestämmas till 20 procent, motsvarande det i 53 % sjukförsäkringslagen stadgade bidraget till frivillig sjukpenningförsäkring. Bidraget bör utgå med lika andel för samtliga försäkrade. Härför talar, förutom praktiska skål, med styrka det förhållandet, att ett statsbidrag icke är mindre moti— verat för dem, som ej kunna få inträde i erkänd sjukkassa, än för med— lemmar av sådan kassa.

Beträffande de nuvarande avgifterna för utomarbetsförsäkring må näm- nas, att Rfa för närvarande tillämpar en normalpremie av 4 kronor per 1 000 kronors årlig arbetsförtjänst. Därtill kommer förvaltningsbidrag med 5 %. För personer med en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor —— maximi- beloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt OL _ blir normalavgiften sålunda ungefär 30 kronor per år.

Kommittén har, såsom förut angivits, funnit det önskvärt, att förmånerna från utomarbetsförsäkringen skola utgå efter samma grunder som vid olycksfall i arbete. För närvarande råder full enhetlighet i detta hänseende. Något avsteg därifrån bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma annat än om detta visar sig medföra påtagliga praktiska fördelar, som kun— na motivera att den önskvärda enhetligheten eftergives. Det synes tänk- bart, att anslutningen till försäkringen kan ökas om avgifterna nedbringkas genom att särskilda grunder tillämpas beträffande ersättningarna vid låga invaliditetsgrader, en anordning som kommittén i det följande föreslår för försäkringar av självständiga yrkesutövare m. fl. (kap. VII). Möjligt är även, att det kan vara till fördel för anslutningen och praktiskt lämpligt från avgiftssynpunkt att de försäkrade i förväg inplaceras i vissa ersätt- nings- och avgiftsklasser, och särskilda villkor kunna ifrågakomma för ar- betstagare med rätt till sjuklön. Med hänsyn till dessa omständigheter har kommittén icke ansett sig böra förorda ett ovillkorligt stadgande om att ersättningsgrunderna i utomarbetsförsäkringen skola vara desamma som i den obligatoriska försäkringen. Möjlighet till avvikelser bör dock enligt kommitténs mening icke finnas i vidare mån än att Kungl. Maj :t skall _ på motsvarande sätt som beträffande försäkringsskyddets räckvidd (se ovan s. 176) —— äga medgiva att avtal träffas om vissa särskilda regler för ersätt— ningarnas beräkning.

Kommitténs ovan framlagda förslag beträffande försäkringen för olycks- fall utom arbete innebära sammanfattningsvis, dels att försäkringsinrätt- ningarna skola kunna meddela arbetstagarorganisation sådan försäkring för medlemmar i organisationen, dels att möjligheten till försäkring genom arbetsgivaren bibehålles för dem som icke omfattas av försäkring genom arbetstagarorganisation, dels att försäkring av detta slag skall med de un- dantag Kungl. Maj:t medgiver omfatta alla olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring eller äro ersättningsberättigande enligt mili— tärersättningsförordningen eller annan författning om ersättning av stats-

medel, dels att beträffande statsunderstödd sjukkassas rätt att utge sjuk- hjälp vid sjukdomsfall, som medföra rätt till ersättning på grund av utom- arbetsförsäkring, skall gälla samma inskränkning som i fråga om olycksfall i arbete, dels att statsbidrag till här avsedd försäkring skall utgå med viss del av försäkringsavgiften och dels att, i den mån Kungl. Maj:t det med- giver, särskilda regler må tillämpas beträffande ersättningarnas beräkning.

Utomarbetsförsäkring bör, såsom fallet även är för närvarande, omfatta också vissa skador som icke äro att hänföra till olycksfallsskador i egentlig mening. Beträffande denna fråga hänvisas till specialmotiveringen (3 5 3 mom. yrkesskadeförsäkringslagen).

C. Den obligatoriska försäkringens skadebegrepp Principerna för hittillsvarande lagstiftning och tillämpning

Redan vid tillkomsten av OL framställdes förslag, att försäkringen skulle omfatta icke endast olycksfallsskador utan också vissa yrkessjukdomar. Det av ålderdomsförsäkringskommittén avgivna lagförslaget innehöll en bestämmelse, att såsom skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses jämväl »sjukdom som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen». I Kungl. Maj:ts proposition (1916: 111) medtogs icke någon så- dan bestämmelse, enär en pågående utredning i sjukförsäkringsfrågan an- sågs böra avvaktas, innan ståndpunkt togs till spörsmålet om yrkessjuk— domars medtagande i olycksfallsförsäkringen. Kommitténs förslag på den- na punkt upptogs däremot av riksdagsutskottet men förföll till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna.

Någon definition av begreppet skada till följd av olycksfall intogs icke i OL. I förarbetena sattes olycksfall en tilldragelse av plötslig eller ome- delbar natur i motsättning till sådan efter hand uppträdande verkan, som vore kännetecknande för en yrlcessjukdom. Viss rättspraxis beträffande begreppets innebörd hade utvecklats vid tillämpning av 1901 års olycks- fallsersättningslag. Därvid hade ledning hämtats från utländsk rättstill- lämpning, främst den tyska.

I det år 1935 av J. Nordin utgivna arbetet >>Olycksfallsskada och sjuk- dom» lämnas utförliga redogörelser för en mångfald försäkringsmedicinska frågor med avseende på begreppet olycksfallsskada och för rättspraxis så- väl i Sverige _ före lagändringen år 1936 —— som i utlandet. Redogörelse för svensk praxis efter 1936 års lagändring finns i Eisen-Löfmarks lag- kommentar (1945). Såsom underlag för den följande diskussionen lämnas härnedan en kortfattad framställning av gällande praxis och en redogörelse för vissa principfrågor vid lagändringen år 1936.

Med olycksfall i egentlig mening förstås en plötslig och oförutsedd ska- dande händelse. I praxis eftergavs kravet på plötslighet så långt som det an-

sågs rimligt med hänsyn till att försäkringen icke skulle omfatta åkommor genom längre tids inverkan. Därigenom kommo vissa inverkningar under en tidrymd av upp till ett arbetsskift att inbegripas under begreppet olycks— fall. Sålunda kunde exempelvis skavsår, senskideinflammationer och frät- skador i vissa fall vara ersättningsberättigande, om åkomman var orsakad av inverkan under högst ett arbetsskift, men icke eljest. Kravet på att hän— delsen ifråga skulle innebära något oförutsett ledde bl. a. till att skada i följd av temperaturförhållandena (förfrysning, solsting, värmeslag) betrak- tades som olycksfallsskada endast om den orsakades av någon från vanlig- heten avvikande omständighet; ersättning ansågs icke kunna medgivas t. ex. i ett fall, då en fartygseldare i Röda havet drabbades av värmeslag (yttertemp. + 34 gr., oerhörd hetta i eldrummet).

Smitta av vanlig infektionssjukdom har i allmänhet ansetts icke vara att räkna som olycksfall. Vanlig sårinfektion betraktas som följd av sår- skadan; ersättning kan utgå även i det fall att det med hänsyn till veder- börandes arbete och omständigheterna i övrigt får antagas, att infektionen inkommit genom något sticksår e. d., vilket uppkommit i arbetet men på grund av sin litenhet icke uppmärksammats. Inträngande av »specifik in- fektion» (eller >>infektion av osedvanligt virulenta bakterier») genom någon skada i huden har i vissa fall betraktats som ett olycksfall i och för sig. På grund därav har ersättning för dylik infektion, som vederbörande ådra— git sig i arbetet, kunnat medgivas oberoende av om ingångsporten uppkom- mit genom olycksfall eller ej. Detta har icke utgjort hinder för att in- trängandet av specifik infektion (utom arbetet) i ett genom olycksfall upp- kommet sår ansetts som ersättningsberättigande följd av såret. I ett fall har som olycksfallsskada ansetts ögoninfektion genom kokoppsvaccin, upp— kommen genom att smittämnet införts i ögat vid skötsel av vaccinerat barn; det förhållandet, att vaccin råkat på ett-eller annat sätt införas i ögat, betraktades som ett olycksfall i och för sig.

Genom 1936 års ändring i OL ha med olycksfall likställts vissa inverk- ningar under loppet av några få dagar (i praxis högst fem dagar). Stadgan— det innehåller nu, att såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra, salpeter— syra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

Lagändringen baserades på en av riksdagen begärd, av Rfa verkställd utredning, som skulle avse >>huruvida begreppet olycksfall enligt OL borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan upp- gåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka den av arbetet

härflytande skadeverkningen gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än som av praxis medgivits för att lagen skulle hava tillämpning».

Rfas majoritet hade ansett, att utvidgningen icke borde omfatta skador av temperaturförhållandena. Motiveringen var, att när en del skador av detta slag icke godtoges som olycksfall, anledningen i regel icke vore, att tidsmomentet varit längre än som förutsattes för olycksfall, utan fastmer att händelseförloppet icke ansåges vara i erforderlig mån ovanligt och oför— utsett. FR anförde däremot, att om man ansåge sig böra utvidga olycksfalls- försäkringen till att på föreslaget sätt omfatta skador, som intoge en mel- lanställning mellan olycksfallsskador och sjukdomar, kravet på något ovanligt och oförutsett icke borde vidhållas; det ovanliga i ett händelseför— lopp utsuddades i samma mån detta utsträcktes i tiden. Departementschefen yttrade bl. ax, att det icke vore nödvändigt att kräva att skadan hade för- anletts av någon oförutsedd eller onormal omständighet. Däremot kunde det anföras andra och starka skäl mot att _ där ej något olycksfallsartat förelåge — hänföra vissa åkommor under olycksfallsförsäkringen. Så vore fallet beträffande smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor, eftersom det i regel erbjöde oöverkomliga svårigheter att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband mellan dylika det dagliga li- vets sjukdomar och vederbörandes arbete. Detta gällde i vida mindre mån beträffande sådana skador som förfrysning, värmeslag och solsting. (Prop. 1936: 218).

Beträffande räckvidden av 1 5 2 st. OL gjorde FR följande uttalande.

Uttrycket »skador genom inverkan på mekanisk väg» syntes i huvudsak om- fatta alla skador med undantag av skador genom kemisk inverkan, köld- och värmeskador samt infektionssjukdoma-r. Bland de åkommor, som sålunda kunde tänkas komma att omfattas av förslaget, vore ryggskotten (lumbago) och till andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar».

Därest OL skulle utsträckas till att avse skada, som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säkerligen i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dem, som borde hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdo-mstillstånd och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inre orsaker, kunde ju nämligen även .framkallas eller försämras av yttre faktorer (tungt arbete av olika slag, arbete i obekväm .kroppsställning etc.). Ej sällan torde läkaren, särskilt när fråga vore om försämring av redan förhan- denvarande sjukdom eller åkomma, icke ha möjlighet att giva någon säker väg- ledning för bedömande av den roll sådana yttre faktorer spelat för sjukdomens utveckling och förlopp. Såsom när det gällde yrkessjukdomarna torde det därför vara nödvändigt, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen begränsades till så- dana fall, där sambandet mellan arbetet och sjukdomstillståndet vore mera på- tagligt. Ur denna synpunkt skulle det kunna anses befogat, att lagändringen be— gränsades till att i huvudsak avse fall, då den mekaniska inverkan åstadkommit yttre, direkt konstaterbara vävnadsförändringar. En dylik begränsning torde emellertid möjligen vara något för restriktiv. Rådet förordade därför, att från

den föreslagna utvidgningen uteslötes de fall, då den kroppsdel, som varit ut- satt för inverkan, tidigare varit säte för sådana sjukliga förändringar eller be- häftad med sådant lyte, som väsentligen bidragit till skadans uppkomst.

Departementschefen framhöll liksom tidigare riksdagen i sin skrivelse med begäran om utredning att kravet på orsakssammanhang mellan ar- betet och skadan icke borde uppgivas. Anledning syntes emellertid icke föreligga att, såsom FR förordat, särskilt beträffande de med utvidgningen åsyftade skadorna införa en föreskrift om undantagande av fall, då sjuk- dom eller lyte väsentligen bidragit till skadans uppkomst. Enligt vad upp— lyst blivit hade gällande lag tillämpats så, att om i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklarades skola utgå endast om någon under arbetet inträffad händelse ansåges ha väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt syntes de av utvidgningen omfattade fallen böra bedömas. Uttrycket »ska- dor, förorsakade på mekanisk väg» ansågs innesluta alla ur nötning, tryck, slag eller Överansträngning härflytande skador. Beträffande de genom nöt— ning, tryck eller upprepade stötar uppkommande skadorna syntes det van- ligen icke erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra huruvida de upp- kommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore det däremot ofta att avgöra huruvida överansträngning under arbetet varit den väsent- liga anledningen till en skada: >>ehuru man icke i och för sig synes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skola hava uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, lärer man i regel kunna påvisa orsaks— sammanhang mellan arbetet och en skada som påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat» (prop. 1936: 218, s. 22).

Principerna för avgränsningen av de ersättningsberättigande yrkessjuk- domarna ha dryftats ingående i förarbetena till YL och vid de företagna utvidgningarna av lagens tillämplighetsområde.

I Kungl. Maj. ts proposition 1929:184 med förslag till lagen anförde departementschefen bl. a. att vissa såväl principiella som praktiska skäl naturligen kunde anföras till stöd för den från en del håll med styrka häv- dade uppfattningen att yrkessjukdomarna borde hänföras till sjukförsäk— ringen. Märkas borde emellertid, att frågan knappast kunde på ett till- fredsställande sätt lösas inom ramen för en frivillig sjukförsäkring. Även om statsmakterna skulle ansluta sig till tanken på anordnande av en obliga— torisk sjukförsäkring, vore det dock tydligt att genomförandet av en dylik komme att taga en avsevärd tid i anspråk. På grund härav och av andra angivna omständigheter syntes övervägande skäl tala för att frågan om ersättning för yrkessjukdomar löstes, i den mån det vore möjligt, 1 an- slutning till gällande regler beträffande ersättning för olycksfall i arbete.

Ett jämställande av vissa yrkessjukdomar med dylika olycksfall syntes även av flera skäl berättigat. Egentliga yrkessjukdomar hade i viss mån sin grund i samma förhållanden som olycksfall i arbete, och de ekonomi- ska verkningarna borde bäras av arbetsgivaren. Därtill komme, att i åt- skilliga fall skador, som stode på gränsen mellan olycksfallsskador och följder av sjukdom, i praxis hänfördes till olycksfallsskador. Även om dessa fall företrädesvis avsåge sjukdomar, som icke skulle komma att omfattas av den föreslagna utvidgningen av försäkringen, syntes en utsträckning av densamma till att omfatta även vissa yrkessjukdomar kunna ske på ett na- turligt sätt. _ I ett yttrande (sjukkasseförbundets) hade gjorts gällande, att frågan borde anstå i avvaktan på en enhetlig socialförsäkringsreform. Till stöd för ett dylikt uppskov kunde —— uttalade departementschefen —— an- föras att spörsmålet om yrkessjukdomarna vore av mycket begränsad räck- vidd och att ett uppskov därför icke kunde medföra några större olägen— heter. Häremot borde emellertid framhållas, att ett likställande i föreslagen omfattning av yrkessjukdomar med olycksfall i arbete icke kunde anses innebära något föregripande av det arbete för ett rationellt ordnande av socialförsäkringen i dess helhet, som för det dåvarande syntes påkallat. Billigheten syntes ock kräva, att sedan man i princip medgivit att av yrkes- sjukdom träffade arbetare borde erhålla gottgörelse, de snarast möjligt komme i åtnjutande av denna förmån.

I fråga om vilka sjukdomar som borde inordnas under försäkringen gjor- de departementschefen följande principuttalande:

Vid fastställande av försäkringens omfattning synes man böra utgå från att densamma skall avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder'detsamma bedrives. Av stor betydelse är därför, att såsom ämbetsverken anfört försäkringen begränsas till sådana sjukdomar, där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjuda allt för stora svårigheter. Ett övervägande här- utinnan synes kunna ske redan på grundval av nu föreliggande material. -— _— Med anledning av de uttalade farhågorna, att försäkringen skulle komma att obe- hörigen utvidgas, kan emellertid i detta sammanhang framhållas, att det natur- ligen icke b-ör ifrågakomma att utvidga försäkringen till sådana sjukdomar _ till exempel tuberkulos och reumatiska åkommor vilkas samband med yrkes— utövningen i de enskilda fallen kommer att bliva tvivelaktigt; Dylika sjukdomar kunna icke betraktas såsom yrkessjukdomar i den mening, varom nu är fråga.

Ett framkommet förslag, att förteckningen över sjukdomsorsaker skulle givas icke i lagen utan i administrativ ordning, för att det skulle bli lät- tare att anpassa densamma efter ändrade förhållanden, kunde departe- mentschefen icke biträda.

Kungl. Maj:ts förslag godtogs av riksdagen med smärre jämkningar.

Vid de sedermera företagna utvidgningarna av försäkringen beslutade åren 1930, 1936, 1938, 1944, 1949, 1950 och 1951 har man i princip fast— hållit vid den i nyssnämnda departementschefsuttalande angivna stånd-

punkten i fråga om avgränsningen av de ersättningsberättigande sjukdo- marna.

Vid 1936 års ändring erinrade departementschefen (prop. 209, s. 11) om att från såväl arbetsgivar- som arbetarsidan hade den meningen hävdats, att yrkessjukdomsförsäkringen lämpligast borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med bidrag från arbetsgivarna. Enär förutsättningar här- för emellertid icke då förelåge, syntes man enligt departementschefens mening för det dåvarande vara hänvisad till att inom den gällande lag- stiftningens ram vidtaga de förbättringar, som befunnes genomförbara.

I samband med 1938 års ändring föreslogs i motioner, att Kungl. Maj:t skulle lämnas befogenhet att i mån av behov utöka den i YL givna för- teckningen över farliga ämnen. Andra lagutskottet (utl. nr 42) erinrade om att ett sådant förslag avböjts vid lagens tillkomst. Erfarenheterna där- efter hade enligt utskottets mening icke ådagalagt, att riksdagens medver— kan försvårat anpassningen till de krav, som utvecklingen framkallat. Skulle kommande erfarenheter emellertid giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas, om Kungl. Maj:t tillerkändes ifrågavarande befo- genhet, borde statsmakterna givetvis taga spörsmålet under omprövning. År 1944 uttalade utskottet (utl. 20, s. 17), att de då vunna erfarenheterna icke syntes påkalla ändrat ståndspunktstagande i denna fråga.

Vid 1944 års ändring anförde departementschefen (prop. 50, s. 14), att det ur allmänna sociala synpunkter måste anses önskvärt, att de sjuk- domar, som uppenbarligen förorsakades av vederbörandes arbete, i största möjliga utsträckning inbegrepes under YL. Att lagstiftningen på detta om- råde från början fått ett strängt begränsat tillämpningsområde vore helt beroende av tekniska skäl, nämligen svårigheter att med tillräcklig grad av säkerhet fastställa, huruvida en sjukdom förorsakats av vederbörandes arbete eller andra faktorer.

I en motion år 1944 yrkades sådant tillägg till YL, att försäkringen skul- le gälla för yrkessjukdomar, som framkallats genom inverkan av ersätt- ningsmedel för de i lagen uppräknade sjukdomsalstrande ämnena eller av något ämne, vilket som helst, »som till sina verkningar medför sjukdom, som till sin Övervägande del har samband med arbetsprocessen». Andra lagutskottet framhöll (utl. 20, s. 16), att ett sådant tillägg skulle inne- bära ett fullständigt brytande av de dittills tillämpade principerna för la— gens utformning; det föreslagna sista ledet i tillägget skulle rentav överflö— diggöra ämnesuppräkningen. Ehuru utskottet fann det vara önskvärt, att sjukdomar, som förorsakats av arbete, i största möjliga utsträckning in- begrepes under YL, vore utskottet dock, med hänsyn till de praktiska svå- righeterna, icke berett att ansluta sig till tanken på en lösning av frågan i enlighet med motionärernas förslag. Därest icke vissa hållpunkter funnes för prövningen, skulle denna ofta och kanske till och med i flertalet fall bli synnerligen besvärlig och tidskrävande. Ändå skulle utredningen ofta

nog ej bringa någon klarhet. På grund av ärendenas anhopning skulle även relativt klara fall kunna bli avsevärt fördröjda. Ett sådant utrednings— och prövningsförfarande skulle komma att kräva en mycket stor organisatorisk apparat, vars arbetsresultat knappast kunde motivera de kostnader, som måste nedläggas på densamma. Till dessa skäl komme den omständig- heten, att det försäkringstekniskt skulle bli mycket svårt att för de olika arbetsgivarna bestämma avgifter för sjukdomar som icke på förhand vore ens tillnärmelsevis preciserade. _ Utskottet förbisåge icke, att en precise- rad sjukdomsförteckning måste vara behäftad med bristfälligheter och ojämnheter, som kunde botas endast genom tid efter annan företagna kompletteringar. Emellertid skulle med avseende å fullständigheten för- delar kunna vinnas, om en i det föreliggande utredningsmaterialet i fråga om hudsjukdomar antydd ändrad metod för avgränsning av de ersättnings- berättigande sjukdomarna kunde komma till ökad användning. Enligt denna metod skulle man i viss utsträckning kunna avstå från uppräkningen av sjukdomsalstrande ämnen och i stället utgå från sjukdomstillståndet, oavsett av vilket ämne detta framkallats. — Frågan om fullständigande av yrkessjukdomsförsäkringen syntes utskottet delvis vara beroende av på- gående utredningar om införande av allmän sjukförsäkring och om orga- nisationen av yrkesinspektionen. Ehuru utskottet vore av den uppfatt— ningen, att behov kunde föreligga av kompletteringar av YL utöver de ge— nom propositionen föreslagna, ansåge sig utskottet dock i avvaktan på för- slaget om allmän sjukförsäkring icke böra då taga initiativ till en allmän revision av lagen. Frågan vore emellertid enligt utskottets mening av så- dan vikt, att den borde komma under omprövning så snart frågan om all- män sjukförsäkring vunnit sin lösning. För en sådan blivande utredning om fullständigande av YL skulle den då planerade —— numera genomförda förbättringen av yrkesinspektionens organisation vara av stort värde.

Vid 1948 års riksdag framlades en motion att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till ny lag om yrkessjukdomar i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna synpunkter. Enligt dessa synpunkter som redovisades i en samtidig motion om ersättning för tuberkulos i ett speciellt fall borde i en revi- derad lag med yrkessjukdom förstås varje sjukdom, som bevisligen eller med stor sannolikhet orsakats 1) av å arbetsplatsen eller i arbetsprocessen förekommande kemiska föreningar, 2) av å arbetsplatsen eller i arbets- processen förekommande fysikalisk påverkan, 3) av ovanliga ansträng- ningar, upprepade stötar, ensidiga och fortgående rörelser, och 4) av smitta ådragen i arbetet vid direkt eller indirekt vård av sjuka människor eller djur. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8, att konstruktionen av YL stundom ledde till resultat, som icke vore tillfredsställande: en viss yrkessjukdom kunde berättiga till ersättning under det att andra liknande sjukdomar icke medförde sådan rätt därför

att de icke vore upptagna i lagens förteckning. En översyn av lagen vore påkallad, men någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet ansågs icke erforderlig, eftersom det kunde väntas att socialvårdskommittén vid sin ut- redning komme att överväga möjligheterna att använda nya principer för bestämmandet av de ersättningsberättigande sjukdomarna.

Också vid lagändringarna 1949—1951 har det förutsatts, att socialvårds- kommittén skulle överväga utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen.

Statistiska uppgifter

Tvistiga fall beträffande begreppet olycksfallsskada förekomma ofta, ehuru de utgöra endast en liten del av hela antalet ärenden enligt OL. Enligt FRs statistik över de under femårsperioden 1941—1945 avgjorda besvärsmålen enligt OL avsågo ungefär 1 100 mål om året frågor huru- vida olycksfallsskada förelåge. I fyra femtedelar av fallen stod försäkrings- inrättningens beslut fast. Antalet ändrade beslut utgjorde således i medel— tal något över 200 om året. Till jämförelse kan nämnas att årsmedeltalet av de till försäkringsinrättningarna under åren 1940—1944 inkomna olycks- fallsanmälningarna översteg 200 000. Under år 1949 var antalet avgjorda besvärsmål av här avsett slag 1 841 och antalet ändrade beslut 336; antalet olycksfallsanmälningar år 1948 översteg 280 000.

För bedömandet av vissa frågor om samordningen av sjuk- och olycks- fallsförsäkring verkställdes på sin tid för kommitténs räkning en repre- sentativundersökning angående sjukersättningarna enligt OL. Därvid un- dersöktes 1/10 av de till Rfa anmälda olycksfallen år 1940 hos annan ar- betsgivare än staten. Av de något över 10 000 undersökta fallen hade 163 föranlett avslag på den grund att åkomma till följd av skada genom upp— givet olycksfall icke ansetts föreligga. Ett 20-tal avsågo emellertid åkom— mor, som numera föranleda ersättning enligt YL. Med frånräknande av dessa fall utgjorde de på medicinska grunder avslagna fallen mindre än 1174.) % av de i undersökningen ingående fallen. Den största gruppen bland avslagsfallen rörde ryggskott, muskelsträckningar o. dyl. Åtskilliga fall gällde knäledsåkommor.

Sifferuppgifterna härovan avse s. k. primära sambandsfrågor, d. v. 5. frågor huruvida den angivna skadan är ersättningsberättigande eller ej. I åtskilliga fall, som godtagas såsom ersättningsberättigande, uppkommer sedermera fråga, om de kvarstående besvären —— t. ex. symptom av en vid röntgenundersökning konstaterad kronisk process — ha sådant samband med olycksfallet, att fortsatt ersättning är motiverad. Frekvensen av dylika sekundära sambandsfrågor är såvitt känt icke undersökt.

Antalet ersättningsfall enligt YL var under de första åren av lagens gil- tighetstid tämligen ringa, men en förhållandevis stor del av fallen voro svår- artade. För åren 1930—1936 upptager statistiken över yrkessjukdomar hos

andra än statsanställda sammanlagt 398 ersättningsfall; av dessa hade 130 medfört invaliditet och 28 lett till döden. Blyförgiftningar och stendamms- lunga voro talrikast förekommande.

Efter lagens utvidgning år 1936 skedde ungefär en tredubhling av an— talet ersättningsfall. Hela antalet fall bland icke statsanställda uppgick under åren 1937—1940 till 900; av dessa hade 40 medfört invaliditet och 6 lett till döden. Bland de nytillkomna fallen märktes eksem av bensol, kromsyra m. m. och smittsamma sjukdomar bland sjukhuspersonal.

Fr. o. m. 1941 skedde en stark ökning, beroende på att ett stort antal fall av kronisk koloxidförgiftning framträdde i samband med gengasens allt allmännare användning. Efter 1944 års utvidgning av lagen ha åkommor genom mekanisk inverkan (senknarr m. ni.) varit en talrikt företrädd grupp.

Den senast publicerade statistiken över olycksfall i arbete avser år 1947. Antalet av de för detta år redovisade fallen av ersättningsberättigande yrkessjukdomar bland arbetare hos större arbetsgivare (exkl. staten) var 2 656. De olika sjukdomarna visa stora skillnader beträffande såväl fre- kvens som svårighetsgrad. Ojämförligt talrikast äro fallen av senskidein- flammation. De utgöra mer än hälften av samtliga och representera, trots att sjuktiderna äro korta, ungefär 3/10 av hela antalet sjukdagar för år (1947 ungefär 26 000 av 80 000). Med avseende på svårighetsgraden intaga fallen av stendammslunga en särställning, som på grund av sjukdomens progredierande karaktär är ännu mer markant än som kommer till ut- tryck i hittills föreliggande statistik.

En särskilt uppmärksammad grupp bland yrkessjukdomarna har varit fallen av koloxidförgiftning (gengasfall m. m.). Det har i olika samman- hang gjorts gällande, att bedömningen av dessa fall varit mycket restrik- tiv. Med hänsyn därtill må här nämnas några uppgifter ur en inom Rfa i april 1949 upprättad statistik. Denna ger vid handen, att av 2 643 under åren 1939—1948 anmälda fall av gengas- eller annan koloxidförgiftning bland icke statsanställda hade 2 558 godtagits och 85 underkänts. I 94 av de godkända fallen hade, sedan ersättning utgivits viss tid, anspråk på fort- satt ersättning avvisats emedan kvarstående besvär ansågos icke vara ute- slutande eller till övervägande del framkallade genom inverkan av kol- oxid (50 fall) eller icke nedsätta arbetsförmågan med minst en tiondel (44 fall).

1934 års konvention om yrkessjukdomarna. Utländsk lagstiftning

Vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Geneve 1934 antogs en konvention om ersättning för yrkessjukdomar. Denna konven— tion — som ersatte en äldre sådan —— ratificerades av Sverige år 1936. En- ligt konventionen förbinder sig varje land, som ratificerar densamma, att tillförsäkra personer, som falla offer för yrkessjukdomar, eller deras rätts-

innehavare, en ersättning, grundad på de allmänna principerna i lagstift- ningen angående ersättning för olycksfall i arbete. Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta förbehåll skall det stå varje land fritt att vid fastställandet av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen av sin lagstiftning om ersättning för olycksfall i ar— bete på dessa sjukdomar vidtaga sådana förändringar och anpassningar, som synas lämpliga. Ratifikationen innebär vidare förbindelse att såsom yrkessjukdomar anse de sjukdomar och förgiftningar, som framkallas av vissa i konventionen förtecknade ämnen. Därvid förutsättes, att sjukdomar- na eller förgiftningarna ifråga drabba arbetare, vilka äro sysselsatta i yr— ken, industrier eller förfaranden som för respektive ämnen finnas angivna i förteckningen, och att desamma härröra från arbete i ett företag, som är underkastat lagstiftningen om ersättning för olycksfall i arbete. Förteck— ningen har avsevärt mindre omfång än den svenska lagens förteckning. (Se prop. 1936: 209, s. 30 .)

Olika länders lagstiftningar visa stora variationer beträffande yrkessjuk— domsförsäkringens räckvidd. Detta är helt naturligt redan på grund av det förhållandet, att frekvensen av olika slags yrkessjukdomar självfallet sam- manhänger med produktionens inriktning. Vidare inverkar givetvis också sociallagstiftningens standard i övrigt. Därvidlag är bl. a. att märka, att en effektiv sjukförsäkring minskar behovet av försäkring speciellt för yrkes- sjukdomar.

En översikt av utländska lagstiftningar om yrkessjukdomsförsäkring lämnades i J. Nordins >>Yrkessjukdomar» del I (1943). Åtskilliga viktiga ändringar torde ha skett under de senaste åren. Härnedan redogöres för några huvuddrag i de nu gällande bestämmelserna i grannländerna och i Schweiz enligt senaste tillgängliga källor.

Danmark

Vid tillämpningen av den danska olycksfallsförsäkringslagen kom man tidigt att med olycksfallsskador likställa en del åkommor i följd av påverkningar under kort tid, såsom senknarr, förfrysningar, vissa eksem m. 111. År 1916 inskrevs i lagen, att med olycksfall skall jämställas »skadelige Paavirkninger af hojst nogle faa Dages Varighed, der skyldes Arbejdet eller de Forhold, hvorunder det fore— gaar, og som medforer Forringelse af Ehrvervsevnen eller Dad». Denna bestäm- melse har tillämpats bl. a. beträffande akuta smittsamma sjukdomar, när det fun- nits övervägande sannolikhet för att smittoöverförelsen skett som följd av själva arbetet och stått i sammanhang med arbetets natur. Dessa betingelser ha främst ansetts föreligga beträffande sjukvårdspersonal, som ådragit sig smitta av samma slag som den, som finns hos patienter, med vilka de i följd av arbetet kommit i beröring, t. ex. hjärnhinneinflammation, tyfus, scharlakansfeber och lungtuber- kulos. Undantag har dock gjorts när det gäller sådana utbredda epidemiska sjuk- domar, beträffande vilka det är i hög grad tveksamt, huruvida smitta i arbetet eller utanför detta är mest sannolik.

År 1933 intogs i olycksfallsförsäkringslagen bestämmelser om ersättningsrätt för vissa yrkessjukdomar. Dessa sjukdomar finnas angivna i en förteckning, som för vissa sjukdomar avser allt försäkrat arbete men för andra sjukdomar blott vissa verksamhetsgrenar eller arbetsprocesser. Om en i förteckningen upptagen sjukdom konstaterats hos en försäkrad person, som haft sysslsättning i någon för sjukdomen angiven verksamhet, skall ersättning utges när sjukdomen »med Rime- lighed lader sig henfere til hans Arbejde i saadan Virksomhed». I jämförelse med den svenska lagen föreligger bl. a. den skillnaden, att ersättning i större utsträck— ning ges för kroniskt recidiverande hudsjukdomar (t. ex. dylika genom inverkan av cement och kalk, syntetiska produkter samt lösnings- och förtunningsmedel).

Finland

Enligt lag år 1925 om arbetares olycksfallsförsäkring skulle med kroppsskada i följd av olycksfall likställas yrkessjukdom, som arbetaren ådragit sig vid tillverk- ning eller hantering av sådana ämnen, vilka upptagits i en av regeringen på för- slag av Försäkringsrådet fastställd förteckning. Denna förteckning kom att om- fatta 36 olika ämnen. Vidare medtogos sjukdom i följd av synnerligen kraftig strålande energi samt mjältbrand. Genom lagstiftning år 1936 skedde en kraftig begränsning; det hade visat sig, att man med nyssnämnda vidsträckta förteck- ning kom ut på alltför osäker mark, speciellt beträffande hudsjukdomarna. Se— dermera har en utvidgning åter kommit till stånd.

En i gällande lag om yrkessjukdomar (av år 1939) intagen förteckning kan ut- ökas medelst förordning (regeringsbeslut). Då så sker, äger person, som inom två år före ändringens ikraftträdande insjuknat i av ändringen omfattad sjukdom, rätt till ersättning av statsmedel, såvida sjukdomen yppats efter lagens ikraftträdande (1/7 1939).

Enligt bestämmelse i olycksfallsförsäkringslagen kan genom förordning med olycksfallsskada jämställas vissa skador, som uppkommit under en kortare, högst ett dygn lång tid och icke ersättas som yrkessjukdomar. Så har skett beträffande bl. a. skador genom frätande ämnen, senslideinflammationer i vissa fall, förfrys— ning, solsting samt skada genom avsevärd växling i lufttrycket.

Norge

Enligt olycksfallsförsäkringslagen för industriarbetare m. fl. kan genom för- ordning bestämmas att vissa yrkessjukdomar skola likställas med olycksfall i arbete. Så har skett i jämförelsevis begränsad utsträckning, vilket torde kunna sättas i samband med att den obligatoriska sjukförsäkringen för arbetstagare minskar behovet av yrkessjukdomsförsäkring.

Schweiz

Schweiz var det första land, som införde lagstadgad rätt till ersättning för yrkessjukdom. Enligt den nu gällande sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen (av år 1911) likställes med olycksfall i arbete sådan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del uppkommit i följd av att arbetaren i försäkringspliktig verk- samhet utsatts för inverkan av ett ämne, som finns upptaget i en av förbunds- rådet upprättad förteckning. Förteckningen skall upptaga ämnen, vilkas fram- ställning eller användning orsakar bestämda, farliga sjukdomar. Den omfattar ett hundratal ämnen (inkl. mjältbrandgift).

Sjukdomar, som förorsakas av andra ämnen än de i förteckningen uppräknade eller som uppkomma på annat sätt än genom inverkan av något ämne, omfattas icke av yrkessjukdomsförsäkringen. Försäkringsanstaltens .förvaltningsråd som är sammansatt av representanter för staten, arbetsgivarna och de försäkrade —

gav emellertid år 1918 direktionen bemyndigande att försöksvis gä utöver de i lagen angivna gränserna för vad som skall anses som yrkessjukdom. Sålunda kan ersättning utges för skada, som orsakats av något i förteckningen icke angivet ämne, för vars inverkan den försäkrade var utsatt i 'det försäkrade arbetet; så får dock endast ske när det kan med säkerhet fastställas, att skadorna äro att till- skriva bestämda ämnen och att de icke äro en verkan eller yttring av sjuklig- het. Med stöd av detta bemyndigande utges ersättning främst för eksem, hudris- por och hudsprickor samt bindhinneinflammationer, .framkallade genom kalk, cement, dålig olja m. m. Direktionen är också bemyndigad att försöksvils utge er- sättningar till försäkrade, som bli arbetsoförmögna på grund av skador, som upp- kommit genom arbetet utan inverkan av skadligt ämne. Även i dessa fall är det en förutsättning. att skadorna kunna med bestämdhet ledas tillbaka på arbetet, och därutöver gäller att ersättning icke får utges om skadorna kunna vara en verkan eller yttring av sjuklighet eller om de icke skulle ha uppkommit utan medverkan av sjuklighet. Till här avsedda skador höra främst senknarr i följd av upprepade och ansträngande rörelser, arbetsvalkar, köldsprickor och hudskav.

De ersättningar, som utges med stöd av de nämnda bemyndigandena, äro en frivillig prestation. Anstaltens avgöranden i dylika frågor kunna icke överklagas.

Socialvårdskommitténs förslag

Allmänna synpunkt—er

Räckvidden av försäkringsskyddet enligt den svenska lagstiftningen upp- visar liknande utveckling som på de flesta andra håll. Till en början med- gavs ersättning för olycksfall, d. v. s. plötsliga och oförutsedda händel- ser. Kravet på plötslighet i förloppet eftergavs i praxis så, att man un- der olycksfall inbegrep vissa skadliga påverkningar under loppet av ett arbetsskift. Genom 1929 års YL tillkom försäkringsskydd i mycket be— gränsad omfattning för skador genom längre tids påverkan. Sedermera har tillämpningsområdet för de båda lagarna utvidgats så, att å ena sidan OL kommit att omfatta vissa skador, som intaga en mellanställning mellan olycksfall och yrkessjukdomar i vanlig mening (skador genom vissa in- verkningar under högst fem dagar), under det att å andra sidan YL kom- mit att omfatta skador genom såväl kortvariga som långvariga inverk- ningar. Så kan exempelvis en frätskada vara att anse som olycksfallsskada enligt 1 5 1 st. OL (vid inverkan under kortare tid än ett arbetsskift), som en därmed enligt 1 5 2 st. OL jämställd skada (vid inverkan under några få dagar av ett i YL icke upptaget ämne) eller som yrkessjukdom (vid inverkan av ett i YL upptaget ämne under längre tid än ett arbetsskift).

Någon klar gräns finnes sålunda icke längre mellan OLs och YLs till— lämpningsområden. De av försäkringen täckta riskerna bilda en hel serie, i vilken de olika åkommorna blanda sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de skadliga påverkningarnas varaktighet. Icke sällan förekomma kombinationer av olika påverkningar, t. ex. då ett eksem upp— står genom att arbetet medför små hudläsioner (av olycksfallskaraktär),

som bilda-angreppsport för kemiska inverkningar (av i YL upptaget ämne). En s. k. kronisk förgiftning torde kunna uppkomma antingen genom en eller flera akuta förgiftningar av olycksfallskaraktär eller genom långvarig exposition av ringa grad. En del yrkessjukdomar äro specifika för yrket, andra icke. För en del kan arbetaren skydda sig, andra äro minst lika oförutsebara som olycksfallsskador.

Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkessjukdom ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteristisk risk. Ett belägg här— för utgör ett i förarbetena (prop. 1929: 184, s. 18) intaget yttrande av FR, som fann att lagförslagets formulering och motivering syntes visa, att er— sättning avsåges utgå endast i det fall att sjukdomen ådragits i verksam- het, där i allmänhet arbetarna vore utsatta för sådan inverkan, varom för- mäldes i lagförslaget; ersättningsrätt skulle således icke föreligga när i lagförslaget angivet giftämne m. ni. hade använts mera tillfälligt.

Så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjukdomar av täm— ligen svårartad karaktär var det för allmänheten någorlunda förståeligt att ersättning icke kunde påräknas för varje åkomma, som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu är situationen en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar — en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lindriga, en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig —— te sig begränsningarna som ganska godtyckliga.

Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som ut- gångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kan realiseras är således enligt kommitténs mening helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar måste göras beträffande rätten till ersättning för sjuk- dom, som icke förorsakats av olycksfall, finner kommittén vara uppenbart. Det torde exempelvis vara nödvändigt att utanför yrkesskadeförsäkringen lämna allmänt förekommande infektionssjukdomar även när smitta i ar- betet kan göras mer eller mindre trolig, magåkommor och nervösa besvär även när skiftarbete eller psykiskt påfrestande arbetsförhållanden kunna tänkas ha haft betydelse för sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt åderbråcks- och plattfotsbesvär även när dessa kunna sättas i samband med mycket stående eller gående i arbetet. Två metoder för avgränsningar— na äro tänkbara: man kan antingen, liksom hittills, räkna upp de ersätt- ningsberättigande sjukdomarna och sjukdomsgrupperna i en förteckning eller också ställa upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade sjukdomar med vissa inskränkningar, innebärande att en del sjukdomar helt undantagas och att man beträffande de övriga stipulerar tämligen stränga krav på bevisning av orsakssammanhanget med arbetet.

Den senare metoden ter sig från lagteknisk synpunkt som mest tilltalande och skulle innebära praktiska fördelar i vissa fall, nämligen då sjukdoms- orsaken (det farliga ämnet etc.) icke kan utpekas men sjukdomens sam- band med arbetet dock ter sig som ostridigt. Å andra sidan skulle försäk- ringens räckvidd bli betänkligt oklar. I många fall är det mycket vansk- ligt att med någon säkerhet bedöma, om en åkomma, som sättes i sam- band med vederbörandes yrkesarbete, verkligen har framkallats av eller väsentligt försämrats av arbetet. Med yrkesmedicinens utveckling ha möj- ligheterna till rättvisa avgöranden av sådana frågor småningom ökats, men diagnosticeringen och klarläggandet av det eventuella sambandet med ar- betet måste allt emellanåt erbjuda svårigheter eftersom yrkesåkommorna ofta icke ha några klart specifika symptom, och den tekniska utvecklingen aktualiserar undan för undan nya problem. Genom att försäkringen hit— tills begränsats till att omfatta de sjukdomar, vilkas samband med arbetet kan i de flesta fallen _ ehuru långtifrån alltid _ någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, har det icke varit behövligt att uppställa några särskilda bevisningsregler. Skulle den nuvarande sjukdomsförteckningen utbytas mot ett allmänt hållet stadgande, torde kraven på bevisning få skärpas; därav skulle bl. a. följa vissa inskränkningar av den nuvarande ersättningsrätten. —

De gällande bestämmelserna angående ersättning för yrkessjukdomar ha otvivelaktigt betydande brister, som böra avhjälpas så långt det kan ske. Kommittén kan icke förorda, att den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna frångås, men fram- lägger i det följande förslag till väsentliga ändringar i de hittillsvarande principerna för förteckningen.

Då någon klar gräns numera icke finnes mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar samt då det icke heller är från praktiska synpunkter på- kallat att bibehålla den hittillsvarande anordningen med skilda lagar för de båda formerna av yrkesskador, har kommittén i sitt förslag samman- fört bestämmelserna till en gemensam lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag).

De ovan diskuterade gränsdragningssvårigheterna beträffande ersätt— ningsrätten skulle, såsom förut berörts, ha mindre betydelse om det vid sidan av yrkesskadeförsäkringen funnes en allmän sjukförsäkring med någorlunda likvärdiga sjukersättningar. För sjukdomstillstånd, vilkas sam- band med yrkesarbetet är vanskligt att bedöma, är sjukförsäkringen den mest rationella hjälpformen. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad be— träffande åkommor med så kort sjuktid, att vidlyftiga utredningar om det eventuella sambandet med arbetet icke kunna anses motiverade.

Av intresse i detta sammanhang är en vid Medicinska riksstämman i november 1948 förd diskussion om yrkessjukdomarna. Några talare till- kännagåvo farhågor för missbruk av försäkringen i följd av de företagna

utvidgningarna av YL och en viss uppmjukning av bedömningen. Över- läkaren Alf Westergren, en av FRs medicinska sakkunniga, förklarade, att han i viss mån bidragit till uppmjukning av den tidigare strängheten men börjat allt mer gripas av en viss bävan inför de praktiska konsekvenserna av en långt gående generositet, och fartsatte:

Även om alltså från samhällets synpunkt den nu berörda tendensen måste te sig betänklig kunna emellertid olägenheterna av en vidsträckt tillämpning av yrkessjukdomslagen enligt min mening i än högre grad komma att träffa den andra parten, alltså de sjuka. Under genomläsning av några tusen besvärsskrivel— ser, gällande sjukdomstillstånd inom hela internmedicinen, har jag mer och mer kommit att reflektera över om ej .för ett stort antal individer bekymmer för sam- bandsfråga o. dyl. kommit icke blott som ett tillskott till de naturliga bekymmer, vilka måste medfölja ett sjukdomstillstånd, utan ofta t. o. m. blivit de dominerande. En människa blir i regel mer altererad om hennes sjukdom kan skyllas på en viss person, händelse eller dylikt, än om hon på det hela taget kan känna sig relativt jämställd med andra sjuka. Psykologiska komplikationer i antydd riktning med— föra icke sällan obefogad kverulans gentemot arbetet eller därmed förenade om- ständigheter (vilket även lätt kan smitta av sig till arbetskamrater), och det behö- ver kanske framhållas att likartade komplikationer ofta i hög grad hindra ett till- frisknande. Det är dock givetvis mycket få av de sjuka, för vilka dessa synpunkter ; äro tillämpliga, som inse att y—lagen för dem i viss mån inneburit sten på börda,

och än färre, som skulle våga vidgå den saken.

; Vad kunna vi då göra? —— Såväl av medicinska som politiska skäl är det väl ; knappast möjligt att bygga upp några effektiva dammar mot en fruktad översväm- ning av yrkessjukdomsersättningar (vars omfattning ännu ej kan bedömas):, och under sådana omständigheter finns det, såvitt jag kan se, endast en i längden framkomlig väg till bot för olägenheterna, nämligen inordnande av ersättning för i första hand yrkessjukdom (men gärna även olycksfall och militärtjänst) inom en allmän sjukförsäkring. Härvid skulle kanske åtminstone beträffande yrkes- sjukdom och flertalet olycksfall i arbete icke en allmänt genomförd, obliga- torisk sjukförsäkring nödvändigtvis behöva förutsättas, utan endast att dylik för- säkring bleve obligatorisk, där nämnvärda yrkesrisker förelåge. Den sjuke skulle alltså få sin sjukpenning eller livränta utan att detta gjordes beroende av om sambandet med arbetet betecknades som »helt och otvetydigt», »övervägande san- nolikt», >>till viss grad möjligt» eller >>ej uteslutet», liksom även om dylikt sam- band ej ens kunde ifrågasättas.

De av Westergren sålunda anförda synpunkterna, som torde vara uttryck &, för en spridd uppfattning hos de försäkringsmedicinskt sakkunniga läkar- 2: na, understryka angelägenheten av den samordning av sjuk— och yrkes— ? skadeförsäkringarna, som socialvårdskommittén i det föregående och i 2 andra sammanhang förordat. Om en sådan samordning kommer till stånd, ! blir det, såsom förut framhållits, vida lättare än nu att begränsa yrkes— !

skadeförsäkringen på sådant sätt, att man undgår vidlyftiga utredningar beträffande lindriga åkommor. Däremot torde man icke ha anledning räk- na med att den allmänna sjukförsäkringen inom överskådlig framtid kan & göras så effektiv, att den skulle kunna träda i stället för yrkesskadeför- säkringen även i svårare skadefall.

På de ovan anförda skälen har socialvårdskommittén såsom nämnts kommit till den uppfattningen, att systemet med en förteckning över de av yrkesskadeförsäkringen täckta åkommorna bör bibehållas men i avse— värt modifierad form. I motiven till den reviderade lagstiftningen torde det böra framhållas, att förteckningen — motsvarigheten till 1 5 1—2 st. OL och 1 % 1—2 st. YL syftar till att, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kunna tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet. Ett sådant uttalande torde kunna ge stöd åt en icke- formalistisk bedömning av fall, i vilka skadan otvetydigt är förorsakad av arbetet men där det är tveksamt om den är att hänföra till någon av de i förteckningen angivna skadekategorierna. Därigenom kan man eventuellt undgå att behov uppkommer av lagstiftningsmässiga regleringar beträffan- de smärre frågor, som med fördel kunna lösas i tillämpningen.

Den tekniska utvecklingen och nya yrkesmedicinska rön komma otvivel- aktigt att även framdeles tid efter annan ge anledningar till utvidgningar av skadeförteckningen. Behovet av sådana utvidgningar skulle bli mindre, om möjlighet öppnades till att ersättning i klara fall kunde utgivas utanför den i förteckningen angivna ramen. En sådan anordning har såsom nämnts tillämpats i Schweiz alltsedan 1918 (se s. 189 f.) men är knappast förenlig med den svenska försäkringens nuvarande organisationsform.

Vid de företagna utvidgningarna av YL har i viss utsträckning ersätt- ning av statsmedel medgivits i sådana fall, där sjukdomen yppats innan lagändringen trätt i kraft. Ersättningsfrågan har därvid i varje särskilt fall fått underställas riksdagen. Kommittén förordar, att Kungl. Maj:t skall vid framdeles skeende utvidgningar i skadeförteckningen äga medgiva ersätt— ning av statsmedel i äldre fall, varvid hänsyn bör tagas till de ifrågavarande skadornas svårighetsgrad och yppandetiden.

Vissa spörsmål angående bedömningen av ersättningsfrågor

I olika sammanhang ha önskemål framförts om en generösare bedöm- ning av försäkringsmedicinska frågor vid tillämpningen av OL.

Vid 1932 års riksdag avslogs en motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande ändring av OL beträffande bl. a. förutsättningarna för ersättningsrätt i medicinskt tveksamma fall. Andra lagutskottet hade i avgivet utlåtande (nr 37) hänvisat till yttranden från Rfa och FR av innehåll bl. a., att fordringarna på klarläggande av or- sakssammanhang icke ställdes strängare än enligt allmänna skadestånds— rättsliga regler.

I motionen åsyftades särskilt dels det fall, att den ursprungliga skadan någor— lunda läktes men det småningom utvecklade sig en följdsjukdom, dels det fall, att skadan drabbade en av föregående sjukdom försvagad lem eller kroppsdel. Som ett exempel på förstnämnda grupp av fall nämnde motionären, att en person, som genom olycksfall i arbete ådragit sig ett benbrott och längre fram fått en hudsjukdom på det skadade stället, av FR icke ansetts berättigad till ersättning

för hudsjukdomen, men att Högsta domstolen, som haft att pröva fallet skade- ståndsvägen, utdömt skadestånd även för hudsjukdomen. _ Rfa anförde i sitt yttrande bl. a. att det enligt anstaltens mening vore klart, att kraven på kausalsammanhang mellan olycksfallet och sjukdomstillståndet, in- validiteten eller dödsfallet inom olycksfallsförsäkringen icke kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadeståndsregler. Däremot syntes tvekan kun- na uppstå, om de allmänna skadeståndsreglerna skulle inom olycksfallsförsäk- ringen anses modifierade till den skadades förmån sålunda, att inom denna för- säkring skulle vara tillfyllest ett mer avlägset eller i mindre grad påvisbart eller sannolikt sammanhang än enligt allmänna skadeståndsregler. En sådan tillämp- ning skulle i så fall befinnas motiverad, förutom i sin mån av den friare bevis- prövning, som där ägde rum, måhända även av försäkringens speciella sociala syftemål. I fråga om de av motionären åsyftade följdsjukdomarna hade anstalten i stort sett eftersträvat en sådan tillämpning, som motionären framhållit såsom önskvärd, nämligen att ersättning tillerkändes »så snart en viss grad av sanno- likhet finnes och orsaksammanhanget rent lekmannamässigt ter sig bindande».

FR uttalade, att det icke skulle stå i överensstämmelse med gällande rättsregler och tillämpad praxis att för ersättnings utgivande kräva att sambandet mellan sjukdomen och olycksfallet medicinskt sett vore på ett bindande sätt klarlagt. Enligt rådets mening finge vid prövning enligt OL av fråga om kausalsamman- hang mellan olycksfall och därefter uppträdande sjukdom givetvis icke tilläm- pas strängare regler än som enligt svensk rätt finge anses gälla för prövning av dylik fråga vid skadeståndstalan. Att Högsta domstolen och FR i det av motio— nären åberopade målet kommit till olika domslut behövde icke bero på att rådet vid sin prövning haft strängare krav på bevisning för sambandet, utan den olika utgången kunde bero därpå att Högsta domstolen beträffande den grad av sanno- likhet, som enligt den medicinska vetenskapen kunde förefinnas för dylikt sam— band, haft annan uppfattning än den FR med stöd jämväl av sin erfarenhet från behandlingen av likartade ärenden lagt till grund för sitt bedömande av målet. Att vid bedömandet av gränsfall olika myndigheter kunde komma till olika resul— tat även med tillämpning av samma rättsregler, vore ju icke uteslutet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde andra lagutskottet föl- jande: '

Svårigheter att fastställa huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra sig” kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäk- ringen. Jä-mväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang i skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå endast för sådan skada,. som på bindande sätt kan bevisas vara orsakad av en ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras. Både riksförsäkringsan— stalten och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang än vad som följer av allmänna skade— ståndsregler, Något krav på en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt. En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen stadgadeSpatt för rätt till er— sättning skulle vara tillräckligt, att skälig "anledning funnes att antaga, att orsaks- sammanhang vore för handen, skulle knappast bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna rörande praxis vid tillämpningen av olycksfalls—

försäkringslagen synas utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att ut— skottet skulle kunna biträda motionärens yrkande i denna del. I utlåtande (nr 44) vid 1937 års riksdag över motioner angående beredan— de av ersättning i visst särskilt fall uttalade bankoutskottet sympatier för en lagändring i syfte att åstadkomma en uppmjukning av de medicinska sambandskraven inom olycksfallsförsäkringen. Enär fallet är av allmänt intresse i det förevarande sammanhanget, lämnas härnedan en redogörelse för omständigheterna.

En jordbruksarbetare hade år 1920 ådragit sig en »försträckning» i ryggen, då han under lastning av betmassa slant och slog nedre delen av ryggen (ej fall mot marken). Skadan behandlades till en början med liniment. Läkare söktes fem veckor efter skadan. Sjukersättning enligt OL utgick tills den skadade tre måna— der efter olycksfallet återupptog arbetet såsom fullt återställd. Enligt egen upp- gift hade han därefter, trots tungt arbete, inga besvär från ryggen intill dess han 14 år senare skadade sig på nytt. Den nya skadan inträffade under arbete på textilfabrik. Vid undanflyttning av en s. k. garnbacka råkade arbetaren »slå sig i nedre delen av bakkroppen mot de vid sidan av gången stående backarna». Arbetet avbröts ett dygn senare, och läkare söktes några dagar därefter. Skadan betecknades som en kraftig kontusion. Efter nära fem månaders sjukskrivning förklarades den skadade vara återställd väsentligen utan kvarvarande men. Kor- settbehov förelåg. Enligt läkarintyget skulle röntgenfotografering ha utvisat, att bakom ryggsmärtorna dolde sig ett äldre brott å ryggkotpelaren. Läkaren uttalade den uppfattningen att den skadade nu skulle ha varit fullt arbetsför om icke den äldre skadan förefunnits. Försäkringsinrättningen förklarade, att ytterligare ersättning icke skulle utgå på grund av 1934 års olycksfall, enär det dåvarande tillståndet icke kunde anses vara orsakat av detta olycksfall. Av den skadade an- förda besvär häröver fann FR icke föranleda någon åtgärd. Den skadade gjorde nu framställning om ersättning från Rfa, som reglerat 1920 års skada, men ytter— ligare ersättning i anledning av denna skada kunde på grund av bestämmelserna om tioårig preskription icke ifrågakomma. Härefter gjorde den skadade ny fram- ställning om ersättning för 1934 års skada, under hänvisning till intyg av den läkare som behandlat honom för denna skada. Läkaren uttalade att det måste anses ostridigt, att därest den skadade _ som alltjämt vore arbetsoförmögen _ icke drabbats av 1934 års skada, han alltjämt skolat vara i stånd att sköta sitt arbete i samma utsträckning som förut. Framställningen föranledde icke ändring i försäkringsinrättningens av FR fastställda beslut att icke utgiva livränta.

I motionerna hemställdes, att riksdagen måtte medge den skadade den ersätt- ning för 1920 års olycksfall, som kunnat utgå om hans fordran härå icke varit prc- skriberad. Enligt intyg av samme läkare, som avgivit de förutnämnda utlåtandena i sambandsfrågan, hade vid röntgenundersökning konstaterats förändringar, som tydde på sviter efter en brottskada; intet funnes som talade mot antagandet, att denna brottskada vore ådragen år 1920,'och det syntes vara denna äldre skada, som vore främsta orsaken till invaliditeten. I yttrande över motionerna hänvisade Rfa till införskaffat sakkunnigutlåtande över röntgenbilderna. Enligt den sakkun- nige visade bilderna intet brott i ryggkotpelaren men väl en s. k. diskdegeneration, beträffande vilken det vore ytterst osannolikt att den uppkommit genom skadan år 1920. Anstalten ansåg, att förutsättningar för ytterligare ersättning på grund av denna skada icke förelåge, oavsett preskriptionen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit och då Rfa icke kunnat konstatera, att samband förelåge mellan de aktuella ryggradsförändringarna och 1920 års

olycksfall, fann bankoutskottet sig icke kunna tillstyrka att riksdagen medgåve särskild ersättning. Utskottet ville emellertid erinra att i ett av de ovannämnda läkarintygen hade uttalats, att den skadade efter det honom år 1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete, ävensom att därest han icke drabbats av detta olycksfall han alltjämt skulle varit i stånd att utföra arbete i normal om- fattning. Det syntes utskottet med hänsyn till vad sålunda intygats icke vara helt uteslutet att det ifrågavarande olycksfallet bidragit till det aktuella sjukdomstill- ståndet, varigenom den skadade försatts i det läget, att han svårligen kunde sörja för sitt och sin familjs uppehälle. Den omständigheten att ersättning ändock icke kunnat tillerkännas hade synts utskottet tyda på att lagen i gällande utformning vore alltför restriktiv. Enligt utskottets mening framstode det som ett önskemål, att en uppmjukning av lagstiftningen komme till stånd i syfte att öka möjligheterna till ersättning i fall då, såsom här syntes vara förhållandet, nedsättning av arbets— förmågan skäligen kundc antagas ha samband med ett olycksfall. Då det emeller- tid icke torde ankomma på bankoutskottet att taga initiativ i här avsedda spörsmål, hade utskottet endast velat uttala sina sympatier för en lagändring i antydd riktning.

Några kommentarer till det sålunda refererade fallet skola göras i det följande.

Vid 1938 års riksdag avgav andra lagutskottet utlåtande (nr 12) över en motion om utredning angående ändring av OL i sådan riktning, att läkarens eller läkarnas mening, huruvida olycksfall varit den omedelbara orsaken och det utlösande momentet för försäkrads sjukdomstillstånd och invalidi- tet, skulle vara för ersättningsfrågan avgörande i de fall där något kropps- ligt lyte konstaterades ha förefunnits före olycksfallet men dock icke be- svärat arbetaren i hans arbete eller när man icke med bestämdhet kunde fastslå sambandet mellan olycksfall och sjukdom eller invaliditet. I utlåtan- det, som godkändes av riksdagen, framhöll utskottet att prövningen av frågor angående orsakssammanhang mellan olycksfall och sjukdom ofta vore en uppgift av synnerligen ömtålig natur. Givetvis måste det ankom- ma på den medicinska sakkunskapen att i det särskilda fallet i första hand säga sin mening. De tillämpande myndigheterna ålåge det att noggrant pröva och värdera det förebragta materialet. Enligt rådande praxis torde det — anförde utskottet vidare _— för att rätt till ersättning skulle anses föreligga icke krävas mera än att övervägande skäl talade för orsakssam— manhang mellan olycksfallet och sjukdomen. De i tveksamma fall träffade avgörandena kunde otvivelaktigt stundom för en del av allmänheten synas svåra att förstå. Utskottet förklarade sig till fullo beakta de skäl, som tala- de för en såvitt möjligt tillmötesgående behandling av de personer, som drabbades av olycksfall, men ville framhålla, att gränsfall naturligen icke kunde undvikas. Under hänvisning till den beslutade översynen av lagstift- ningen fann utskottet motionen ickc böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse till Rfa år 1939 hemställde Svenska Metallindustriarhetareför- bundet, att ämbetsverket ville vid översynen av OL taga under övervägande

bl. a., >>huruvida i vad avser sambandet mellan a ena sidan olycksfall och å andra sidan sjukdom, invaliditet eller död krav på bevisning rörande dy- likt samband kunde mildras, exempelvis genom en bestämmelse i OL, att olycksfall skall anses ha medfört sjukdom, invaliditet eller död, där ej av omständigheterna framgår, att dylikt samband är uteslutet».

Av OLs sociala syfte och av humanitära skäl borde enligt förbundets åsikt följa, att icke så stora krav ställdes på bevisningen rörande kausalsammanhanget som enligt allmänna skadeståndsregler, Härigenom skulle mycken misstro mot såväl läkare som försäkringsinstitutioner elimineras. För att försäkringsinrätt- ning skulle undgå att utge ersättning borde fordras, att enligt den medicinska sak- kunskapen sjukdomen icke kunde vara orsakad av och ej heller kunde sättas i samband med olycksfallet. Förelåge sannolikt samband eller vore sådant icke uteslutet, borde ersättning utgå. En sådan omkastning av bevisbördan syntes i allt fall nödvändig så länge en obligatorisk sjukförsäkring icke genomförts. _ Landsorganisationen gav genom en skrivelse från landssekretariatet sin anslut— ning till Metallindustriarbetareförbundets uppfattning, att rätten till ersättning borde göras beroende icke av enligt allmänna bevisregler styrkt orsakssamman- hang utan endast av en sådan utredning, med hänsyn till vilken orsakssamman- hang mellan olycksfallet och skadan icke kunde anses uteslutet. Härför talade en- ligt sekretariatets mening såväl skälighetshänsyn som också det förhållandet att orsakssammanhanget ofta undandroge sig ett exakt fastställande eller i varje fall icke kunde ådagaläggas med det mått av bevisning som i allmänhet krävdes för att laglig bevisning skulle anses föreligga. Ävenså anfördes att formen för bevis- ningens förebringande torde regelmässigt medföra att den skadade försattes i sämre ställning än vid ett rättegångsförfarande, vilket förhållande syntes moti- vera en sådan jämkning av de ordinära bevisreglerna att orsakssammanhang presumerades föreligga, därest icke omständigheter vore ådagalagda, vilka med övervägande sannolikhet uteslöte ett sådant sammanhang.

I motiveringen till Metallindustriarhetareförbundets förslag åberopades frågans behandling vid 1932 års riksdag och bankoutskottets ovan nämnda utlåtande vid 1937 års riksdag. Förutom det av bankoutskottet behandlade fallet refererades två avgjorda ärenden. Det första av dessa är tämligen egenartat och har även såtillvida mindre intresse i förevarande samman- hang, som ersättningsanspråket efter besvär godkändes av FR. Det andra fallet är av mindre speciell beskaffenhet och hade föranlett avslagsbeslut. Omständigheterna voro följande:

Enligt olycksfallsanmälan hade den försäkrade under arbetet ådragit sig en stukning av ena handleden; arbetet hade avbrutits först en vecka senare. Även i det vid anmälan fogade intyget av den behandlande läkaren betecknades åkom- man som en stukning, men enligt ett senare intyg av samme läkare hade sjukdoms- förloppet visat, att det icke varit fråga om en olycksfallsåkomma utan om en reumatisk ledsjukdom. I intyg av annan läkare uppgavs, att röntgenfotografering 3 månader efter det ifrågakomna olycksfallet icke visat några skelettskador och att handloven vore ansvälld såsom vid en distorsion i handleden (distorsion »: slitning). Försäkringsinrättningen fann ersättning icke kunna utgå, enär be- svären ifråga icke kunde anses orsakade av olycksfall vid nämnda tillfälle. Be- slutet överklagades men fastställdes av FR. Därefter införskaffade fackförbundet ytterligare utredning. Enligt intyg av arbetskamrater skulle olycksfallet ha inne-

_— _,4 fr.—l ..

burit en svår påfrestning av handleden och omedelbart medfört besvär, som kvar- stått och alltmer tilltagit tills läkare söktes. Vid ny läkarundersökning, 11 månader efter händelsen, hade röntgen visat betydande deformerande förändringar i hand- skelettet; eftergranskning av de tidigare röntgenbilderna visade, att ungefär sam- ma förändringar förelegat då. (Jfr ovan.) De röntgenologiska förändringarna ansågos vara väl avancerade för att tillståndet gärna kunde vara en uteslutande följd av det uppgivna våldet. Med hänsyn till de lämnade uppgifterna om en relativt kraftig yttre åverkan och om tidigare besvärsfrihet syntes det dock läka- ren som var biträdande läkare hos Rfa _ skäligt att godtaga åtminstone en del av arbetsoförmågan efter det uppgivna olycksfallet som en följd av olycksfall i arbete. Framställning gjordes nu om halv sjukpenning för sju veckor, men för- säkringsinrättningen fann ej skäl upptaga ärendet till ny prövning.

Av sedermera inkomna upplysningar rörande det härovan refererade fallet framgår, att sjukdomstillståndets art klarlades efter ett par år, då det konstaterades att handleden var säte för en tuberkulös process. Under mellantiden hade sjukdomssymptomen fortskridit småningom och tidvis medfört arbetsoförmåga. Enligt uttalanden till socialvårdskommittén av försäkringsmedicinsk expertis torde det med hänsyn till de erhållna upp- gifterna få anses vara enligt stadgad läkarvetenskaplig uppfattning klar- lagt, att ersättning enligt OL icke hade varit sakligt motiverad i detta fall.

Tillgängliga handlingar rörande det förut refererade, av bankoutskottet behandlade fallet innehöllo vid företagen genomgång inga uppgifter an- gående tillståndets fortsatta utveckling eller några nytillkomna omstän- digheter i övrigt; fallet hade icke föranlett framställning till pensionssty- relsen om sjukvård eller folkpension. Enligt sakkunnigutlåtande över rönt— genbilderna voro vissa förändringar i ryggraden att hänföra till en s. k. diskdegeneration, beträffande vilken det vore ytterst osannolikt att den uppkommit genom skadan år 1920. Förutom detta utlåtande, som omnämn- des av bankoutskottet, förefinnes även ett av FR införskaffat expertut— låtande. Däri anfördes, att förändringens art icke kunde med full visshet fastslås men att det vore mycket föga sannolikt att densamma vore av traumatisk karaktär,1 att det däremot förelåge övervägande sannolikhet för antagandet av en degenerativ eller inflammatorisk process, vars ålder torde vara minst ett par år, samt att de å bilderna synliga förändringarna icke kunde vara orsakade av det olycksfall, som uppgivits ha inträffat 1934. Av socialvårdskommittén hörd försäkringsmedicinsk expertis har uttalat, att genom röntgenfynden hade med full evidens påvisats förhandenvaron av en degenerativ eller inflammatorisk process, att varje skäl saknades för att sätta denna i samband med något av de båda uppgivna olycksfallen ,samt att olycksfallet 1934 eventuellt kunde ha medfört en manifestation av åkom- man, men att ersättning för en sådan tänkbar akutisering icke borde utgå annat än för en begränsad tid, såsom skett i det föreliggande fallet.

1 Av traumatisk karaktär : betingad av yttre våld.

De båda relaterade fallen ha synts vara så belysande för arten av de försäkringsmedicinska frågorna, att det ansetts vara motiverat att lämna en fyllig redogörelse för omständigheterna. Dessa fall torde knappast kun- na tagas som belägg för att den nuvarande lagtillämpningen uppställer oskäligt stränga sambandskrav, men de klargöra huru angeläget det är, att avgörandena grundas på tillförlitlig utredning.

Materialet för en ersättningsfrågas bedömande utgöres i de flesta fallen främst av arbetsgivarens (arbetsföreståndarens) anmälan och ett läkarin- tyg om skadans beskaffenhet m. m. I formuläret för anmälningar av sjuk- penningfall m. m. begäres noggrann beskrivning på olycksfallets förlopp (huru vid olycksfallet tillgick, vilka den skadades och andra personers åt- göran-den varit, om någon särskild orsak till olycksfallet kan uppgivas m. m.). När skyddsombud finns, skall denne tillställas ett exemplar av an- mälningshandlingen. I blanketten för läkanintyg efterfrågas bl. a. vad den skadade uppgivit om skadans uppkomstsätt, och särskilda upplysningar skola lämnas beträffande vissa slags skador samt när läkaren anser sam- bandsfrågan vara tveksam.

Enligt 13 ä 1 st. OL åligger det försäkringsinrättningen, sedan denna er- hållit underrättelse om olycksfallet, att oberoende av om ersättningsan- sökan inkommit eller ej _ bestämma den ersättning som skall utgivas. Inrättningen får därför icke låta sig nöja med ofullständiga uppgifter utan har att draga försorg om den utredning, som med hänsyn till omständig- heterna kan anses erforderlig för ersättningsfrågans bedömande. I för- arbetena till OL framhöll man vikten av att, ifråga om en lag av denna räckvidd, de åtgärder som skulle ankomma på de ersättningsberättigade inskränktes och förenklades så mycket som möjligt. För att tillgodose detta önskemål lade man genom 13 5 1 st. utredningsskyldigheten på inrätt- ningen. Även Vild prövningsförfararndet i FR tillämpas den s. k. undersök- ningsprincipen, varför rådet vid behov fö-ransotaltar Om sådan komplette- rande utredning, som finnes påkallad för ersättningsfrågans avgörande.

Vid bedömningen av försäkringsmedicinska frågor inhämta försäkrings- anstalterna i stor utsträckning yttranden av läkare med särskild sakkun- skap på respektive områden. De till Socialförsäkringsbolagen-s förening an- slutna bolagen ha överenskommit att till en rådgivande nämnd, bestående av två bolagsrepresentanter och en läkare, hänskjuta bl. a. ärenden, i vilka vederbörande bolag finner ersättning icke böra utgå; för den händelse bo- laget anser sig icke kunna biträda nämndens utlåtande, skall ärendet un- derställas FRs prövning. Den fr. o. ni. detta år nyinrättade, företrädesvis för kooperativa företag avsed-da anstalten >>Välfärd» ämnar enligt konces- sionsansökan inrätta en nämnd, vari även kooperationens anställd-a borde vara representerade såsom sakkunniga i fråga om förhållandena på arbets- platserna.

r..—us.." A_N.»—

...,—cm

Också FR inhämtar ofta yttranden från sakkunniga läkare. 3 läkare med kirurgisk eller ortopedisk sakkunskap tjänstgöra såsom läkarledamö— ter, vilka föredraga ett visst antal mål per vecka och deltaga i besluten. Ett antal medicinskt sakkunniga, som ej äro ledamöter, deltaga såsom föredra- gande vid viss förberedande behandling av mål och avgiva därvid utlåtan- den i målen; i regel tjänstgöra såsom dylika föredragande 6 läkare, av vilka 2 äro sakkunniga i kirurgi eller ortopedi, 2 i medicin och 2 i neuro- logi. Andra läkare avgiva i huvudsak endast skriftligt utlåtande. Antalet läkare, som tillhöra sistnämnda grupp, uppgår i regel till 6 och omfattar 1 specialist inom vart och ett av följande områden: psykiatri, koloxidförgift- ningar, dermatologi, röntgenologi, oftalmologi samt öron-, näs- och hals- sjukdomar. Vid behov infordrar FR utlåtanden även av andra medicinska experter. Vidare brukar rådet anlita en odontolog. Rådets kirurger och or- topeder (ledamöter och andra sakkunniga) bruka då och då vid olika åsik- ter i någon fråga diskutera denna å särskilt sammanträde, 5. k. läkarråd. Vidare kan det förekomma, särskilt när i tveksamma fall olika åsikter före- ligga bland anlitade sakkunniga, att FR inhämtar yttrande av medicinal- styrelsen.

Enligt 5 & OL tillkommer det FR att med uppmärksamhet följa försäk- ringens tillämpning. Denna s. k. inspektion utövas genom granskning av handlingarnai besvärsmålen men också, i den mån personal kan disponeras härför, genom infordrande av ärenden från för-säkringsinlrättningarna. I skrivelser till inrättningarna år 1938 har FR framhållit den synneliga vikten av att inrättning, när den finner arbetsgivares anmälan och övriga hand- lingar ieke innehålla tillräckligt noggrann och fullständig beskrivning å händelseförloppet vid anmält olycksfall, verkställer erforderlig ytterligare utredning.

Genom de härovan beskrivna formerna för prövningsförfarandet torde det få anses vara väl sörjt för att avgörandena av svårbedömda fall regel- mässigt bli grundade på fylliga utredningar. I vart fall torde den nuvarande ordningen böra bes-tå till dess klarhet vunnits beträffande den ifrågasatta omorganisationen av försäkringen. Sedan den allmänna sjukförsäkringen trätt i funktion, torde sjukkassornas anteckningar så småningom kunna bli av värde för bedömningen av vissa medicinskt svårbedömda fall inom yrkes- skadeförsäk'ringen (rygg- och ledåkommor m. m.).

I 13 5 2 st. OL ha försäkringsinrät-tningarna ålagts skyldighet atti vissa fall utge ersättning provisoriskt i avvaktan på erforderlig utredning för ersättningsfrågans slutliga avgörande. Härutinnan gäller, att när det ej kan med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar gen-ast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl där- till finnas, ersättning provisoriskt utgivas. Befinnes det sedermera, att er- sättningsrätt icke föreligger, skall den provisoriska ersättningen ändock

icke återbetalas (såvida icke ersättningstagaren är skadeståndsskyldig på grund av brottsligt förfarande).

År 1947 hölls i FR en konferens med representanter för försäkringsin- rättningarna angående tillämpningen av 13 5 2 st. OL. Konferensen för-an- ledde Socialförsäkringsbolagens förening att i skrivelser till de anslutna bolagen göra vissa uttalanden angående tillämpningen. Med anledning av ett därvid gjort uttalande, att utgivande av provisorisk ersättning mera sällan borde ifrågakomma vid skador, som i första läkarintyget bedömts som helt kortvariga, framhöll FR därefter, att stöd icke funnes i lagrummet för uppställande av skillnad mellan helt kortvariga och andra skador.

Metal-1industriarbetareförbundet har med anledning av en vid förbunds- k-ongressen 1950 framlagd motion om mera vidsträckt tillämpning av 13 ä 2 st. OL hemställt att frågan skulle upptagas av socialvårdskommittén. I motionen hade föreslagits, att förbundet skulle .söka utverka hos för- säkringsinrättningarna att 13 & tillämpades i större omfattning beträffande tveksamma olycksfall, så att provisorisk ersättning utbetalades tills klarhet vunnits, huruvida .skadan vore att betrakta som olycksfall eller ej, Samt att beslut om avbrytning av ersättning skulle meddelas den skadade före av- brottet, så att ersättning utbetalades tills denne erhållit del av beslutet. Följande upplysningar lämnades av Rfa:

Det förekommer i avsevärd utsträckning, att till Rfa inkommande anmälnings- handlingar icke innehålla sådana uppgifter, att det genast kan avgöras, huruvida ersättning enligt OL (YL) skall utgå. Tveksamhet kan råda, om den skadade en- ligt lagen är att betrakta som arbetare, om olycksfall i lagens mening är för han- den, om samband föreligger mellan sjukdomstillstånd och olycksfall eller om olycksfall inträffat under sådana omständigheter, att detsamma är att anse som olycksfall i arbete. Samtidigt med prövningen av det föreliggande spörsmålet tar anstalten ståndpunkt till om provisorisk ersättning skall utgivas jämlikt 13 5 OL. Förutsättning härför är emellertid, att »sannolika skäl» finnas. I sådana fall, där tveksamhet råder om »sannolika skäl» föreligga i fråga om sambandet mellan sjukdomstillstånd och olycksfall, rådgör anstalten, där så finnes påkallat, med någon av sina läkare. Sambandsfrågan är särskilt svårbedömlig i sådana fall, där den skadade enligt anmälningshandlingarna redan före olycksfallet haft eller kan antagas ha haft sjukliga förändringar i den skadade kroppsdelen. Härvid komma särskilt i fråga rygg- och knäskador.

En omständighet, som ofta förbises, torde här få påpekas. I det läkarintyg (formulär nr 1) som skall bifogas anmälan om olycksfall i arbete, har den be— handlande läkaren icke att taga ställning till frågan, huruvida den skadades sjuk- domstillstånd är orsakat av det uppgivna olycksfallet, utan endast om det kan vara det. Redan härav framgår att det förhållandet, att frågan nr 1 C i detta intyg (»är denna skada av beskaffenhet att kunna vara föranledd av det uppgivna olycksfallet?>>) besvaras jakande, icke i och för sig behöver innebära, att ett föreliggande sjukdomstillstånd orsakats av ett uppgivet olycksfall eller att »san- nolika skäl» därtill finnas. Det torde härvid få beaktas, att vid läkarintygets ut- färdande ofta icke finnes tillgänglig så fullständig utredning angående händelse- förloppet vid olycksfallet, som erfordras för ett bestämt ståndpunktstagande till sambandsfrågan, liksom ock, att den behandlande läkaren i allmänhet icke kan

ha den erfarenheten rörande det försäkringsmässiga bedömandet, som anstaltens läkare besitta.

Sedan den skadade tillerkänts ersättning enligt intyg nr 1, kunna därefter in- kommande fortsättningsintyg innehålla sådana uppgifter, att det framstår såsom tveksamt, om det fortsatta sjukdomstillståndet har samband med olycksfallet. Den omständigheten, att ersättning tillerkänts för exempelvis en ryggskada, medför givetvis icke utan vidare att ersättning skall utgå för hela sjukdomstiden. I de fall, då den skadades fortsatta besvär till en del härleda sig från olycksfallet ovid- kommande sjukliga förändringar, skall ersättning utgå endast sålänge den ska- dades arbetsförmåga på grund av olycksfallet är nedsatt, vid sjukdomstillstånd med minst en fjärdedel och vid invaliditetstillstånd med minst en tiondel. Även i fråga om fortsatt ersättning prövar anstalten, huruvida sådana »sannolika skäl» föreligga, att i avvaktan a erforderlig utredning provisorisk ersättning skall till— erkännas.

Därest omständigheterna äro sådana, att anstalten på föreliggande uppgifter icke finner »sannolika skäl» vara för handen, lämnar anstalten i regel den ska- dade underrättelse om att utredning befunnits erforderlig. Detta gäller såväl i fråga om ersättning första gången som ock beträffande fortsatt ersättning.

I utlåtande till kongressen anförde förbundets överstyrelse bl. a. föl- jande:

Överstyrelsen utgår ifrån, att de regler, som angivits i Rfas PM, ävenså följas av andra försäkringsbolag. Det torde emellertid vara ostridigt, att vissa skadade av försäkringsbolagen få en behandling i fråga om medgivande av ersättning, som icke kan anses tillfredsställande. Dessa torde emellertid höra mera till undan-* tagen, varför man bör räkna med att skadefallen behandlas på sätt här ovan an- givits.

De ifrågavarande bestämmelserna, som tillkomme genom lagändring år 1922, ha en viktig funktion att fylla. Försäkringsinrättningarnas skyldig— heter i detta hänseende synas icke gärna kunna preciseras närmare i lag- texten än som skett. Mot den av Rfa angivna tillämpningen synes intet vara att erinra. FR torde även framdeles komma att ägna uppmärksamhet åt att försäkringsinrättningarna förfara likformigt vid tillämpningen.

Vid lagändringen 1948 intogs i 11 ä 2 mom. en bestämmelse, som ökat de erkända sjukkassornas möjligheter att provisoriskt utgiva 'sjukhjälp i avvaktan på klarläggandet av tveksamma fall. När den allmänna sjukför- säkringen genomföres, kommer denna anordning att få större betydelse.

Kommittén har på grund av det nu anförda icke funnit anledning att föreslå några nya bestämmelser om försäkringsinrättningarn—as skyldighet att utgiva provisoriska ersättningar.

I OL finnas inga bestämmelser om vilka fordringar som skola vara upp- fyllda för att orsakssamband skall anses föreligga mellan ett angivet olycks- fall och ett föreliggande sjukdomstillstånd. Såsom förut nämnts (s. 194), anförde FR och Rfa i yttranden till andra lagutskottet år 1932, att kraven på kausalsammanhang mellan olycksfall och efterföljande sjukdom icke kunde eller borde vara_strängare än enligt allmänna skadeståndsregler.

Rfa fann vissa skäl kunna tala för att fordringarna vid tillämpningen av OL borde vara mildare än inom skadeståndsrätten men ansåg det tveksamt om en sådan modifikation av samband-skraven följde av de gällande reg— lerna. Andra lagutskottet angav i sitt förut nämnda utlåtande nr 12 vid 1938 års riksdag (se 5. 197), att enligt praxis torde det för ersättningsrätt icke krävas mer än att övervägande skäl talade för orsakssammanhang. Inom den privata olycksfallsförsäkringen söker man undvika medicinskt tveksamma fall genom undantagsbestämmelser, som medföra att ansvarig- heten på ett eller annat sätt begränsas när åkomman ifråga står i orsaks- samband med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel.1 Den obliga- toriska olycksfallsförsäkringen har däremot :att utge ersättning för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Bland alla dem, som omfattas av den obligatoriska försäk- ringen, finns det giVetvi-s många med sjukliga processer av ett eller annat slag. Det ligger i sakens natur att dessa sjukliga processer, vilka ofta ut- vecklas smygande, icke sällan ge sig tillkänna när vederbörande är syssel— satt med något arbete, .som anstränger den kroppsdel där sjukdomen har sitt säte. Om exempelvis en sjukdomsprocess i en led framträder med smärtsymptom under arbetets gång, ligger det nära till hands att detta uppfattas som en vrickning eller annan inverkan av arbetet. Och när det hos en person, som faktiskt ådragit sig en ledvrickning, upptäckes någon ledsjukdom av annat ursprung, är han gärna höjd för att tänka sig ett orsakssamband med vrickningen. Det är en utbredd uppfattning att de flesta åkommor bero på att man varit utsatt för någon skadlig inverkan utifrån; drag och slag tillhöra de vanligaste sjukdomsförklaringarna. Så länge en effektiv sjukförsäkring icke finns, måste utsikten till ersättning från yrkesskadeförsäkringen öka benägenheten att räkna med skador i arbetet som sjukdom-sorsak. Att rättvist avgöra, om en hälsorubbning är att hänföra till en av den obligatoriska försäkringen omfattad skada eller ej, måste icke så sällan vara synnerligen vanskligt, och det är ofrånkomligt att avgörandena då måste grundas på ett bedömande om samband med den angivna händelsen är mer eller mindre sannolikt. Vid detta bedömande får man sammanställa de uppgifter om händelsens förlopp och följder, som lämnas i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skiljaktiga eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta sammanhanget. Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klar- lagda. Men det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning

1 De av försäkringsanstalten Samarbete meddelade kollektiva olycksfallsförsäkringar— na för fackliga organisationer äro å andra sidan ofta kombinerade med en tilläggsför- säkring för vissa ryggåkommor, som icke förorsakats av olycksfall; tilläggsförsäkringen berättigar till dagsersättning (ej invaliditets— eller dödsfallsersättning) för ryggskott m. m. när symptom på åkomman icke yppat sig före inträdet i försäkringen.

icke är möjligt att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komma till uttryck i lagens bestämmelser.

På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av det innehållet, att försäkrads sjukdom skall anses vara förorsakad av ifrågakommet olycksfall, såvida icke övervägande skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant sam— band med arbetet (18 5 2 mom.). Bestämmelsen skall med visst undantag äga motsvarande tillämpning beträffande sådan annorledes än genom olycksfall orsakad sjukdom, som enligt lagen är att hänföra till yrkesskada '(22 5 1 st. och 23 ä 2 st.).

Inom sakkunnigdelegationen ha något delade meningar rätt om den prak- tisk-a betydelsen av en sådan bestämmelse som den härovan föreslagna. Å ena sidan har framförts den uppfattningen, att kraven på bevisning enl-igt nu tillämpad praxis åtminstone i stort sett icke gå längre än som är för- enligt med en sådan regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt beträffande ryggåkommor, är alltför obenägen att t acceptera orsakssamband med arbetet och att den föreslagna regeln bör l leda till att tillämpningen blir mindre restriktiv. 5. Kommittén finner det för sin del icke möjligt att göra några bestämda förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunna inträda från tid till annan såsom följ-d av ändringar i den läkarvetenskapliga upp- fattningen om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar beträffande försäkringens skadebegrepp kunna få betydelse för bedöm— ningsprinciperna. Praxis är måhända numera gynnsammare för de för- säkrade än tidigare, då det såvitt framgår av andra lagutskottets ovan- nämnda utlåtanden 1932:37 och 19:38:12 ansågs böra för ersättnings- rät-t fordras att övervägande skäl talade för orsakssammanhang. Kommit- ten anser, att den ovan föreslagna regeln, som i prinöip innebär en för- skjutning av bedömningen till de försäkrades förmån, i vart fall bör fastslås , genom en lagbestämmelse, och håller före, att detta även kommer att bli i av praktisk betydelse. De särskilda problem, som ryggåkommor m. ni. er- bjuda, behandlas närmare i det följande (5. 207 ff.).

En förskjutning av bedömningsprinciperna -i försäkringsmedicinska frå- gor medför givetvis icke, att man kommer 'att undgå tveksamma fall. Emellanåt kan det vara tvivelaktigt icke blott att åkomman ifråga kan ha samband med en påverkan av det uppgivna slaget utan även att den försäk- rade varit utsatt för en sådan påverkan. Det ligger i sakens natur, att ersätt- ningsfrågan då får bedömas med större försiktighet än när det icke finnes anledning att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den för- säkrade uppgiver angående omständigheterna vid skadans inträffande bör

emellertid liksom hittills tagas för gott, om icke skäl finnes att betvivla uppgifternas riktighet.

Här må framhålla-s, att förutsättningar för ersättningsrätt under vissa omständigheter kunna föreligga även i fall när den försäkrade icke kan angiva en vid viss tidpunkt inträffad händelse som orsak till sin åkomma. Exempelvis kan, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för praxis, ersättning utgå för en varbildning när ingångsporten för infektionen visserligen icke är påvisad men med hänsyn till vederbörandes arbete och- omständigheterna i övrigt får antagas vara ett i arbetet uppkommet sticksår, som på grund av sin litenhet icke har blivit uppmärksammat.

Att en händelse, som medför skada, är orsakad av en sjukdom, uteslut—er enligt tillämpad praxis icke, att skada till följd av olycksfall anses före- ligga. Ersättning utgives t. ex. för skada, som uppkommer då en arbetare i arbetet eller på väg till eller från arbetet faller omkull på grund av fallande- sjuka. Såsom förut nämnts gäller vidare den principen, att ersättning skall utgå för hela påföljden av en ri lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjuk— dom eller sjukdomsanlag. Som exempel kan nämnas, att när en socker- sjuk person ådragit sig ett sår på ena foten, vilket på grund av socker- sjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvän- diggjord amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycksfallet.

I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en blöd- ning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjukdomen framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde få an- ses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifrågakomma. Arbetets. betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsentligt i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydeISe förelåg än att vederbörande vid tillfället ifråga lyfte armen hastigt för att hindra något föremål att falla.1 Om en person, som på grund av en defekt i axelleden då och då får armen ur 'led, under arbetet får ett recidiv vid en vanlig arm- rörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada; är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna. Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i följd av över- känslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blossar upp vid in- verkningar, som förekomma alldagligt och som normalt äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När återfallen på detta

1 Ett sådant fall har förekommit. En kontorist, som med högra armen tog ned en förvaringspärm från en hylla, sträckte hastigt upp vänstra armen för att hindra några pärmar att glida ned. Fick blödningar i den [vänstra armen utan att denna träffats av något slag. Hade haft 6—7 inre blödningar årligen de sista åren. Ersättning medgavs ej.. (Ref. 1949: 24.)

sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan grundsjukdomen en er- sättningsberättigande skada, bör återfallet även ersätt-as som en följd av denna.

En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycksfalls— risk. Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att ersättning bör utgå även för den senare, Tillräckligt nära samband (adekvat kausali- tet) h-ar ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjukhus och vid utskriv- ningen rekommenderats gångövningar, 31/2 månader efter utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven). Däremot medgav-s icke ersättning då en person, som för en genom olycksfall uppkom-men knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskrivningen rekommenderats träning och rörelsebehandl—ing, några veckor efter utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd cyklade omkull i isigt väg- lag un-der hemfärd från rörelsebehandling. När en person drabbas av olycks- fall i samband med läkarbesök för ådragen yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättningsberättigande påföljd av den första ' skadan. Inträffar olycksfall då en i arbete skadad person beger sig från arbetet föratt söka läkare, kan det nya olycksfallet vara att anse som själv- ständigt olycksfall i arbete; skillnad torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behandlingen och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma anställning.

Något behov av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid indi— rekta skador av ovan åsyftat slag torde icke föreligga.

Skador till följd av olycksfall

Genom den år 1936 tillkomna bestämmelsen i 1 5 2 st. OL angående vissa skador genom inverkningar under högst några få dagar skedde en betydelse- full principiell ändring i lagstiftningen. Dittills hade, i anslutning till veder- taget språkbruk, med olycksfall förståtts en tämligen kortvarig och i viss mån ovanlig och oförutsedd händelse. Numera skola, på grund av den nämnda bestämmelsen, såsom olycksfallsskador anses vissa under loppet av några få dagar uppkomna skador, och beträffande dessa skador är även kravet på något onormalt i händelseförloppet eftergivet. Detta gäller bl. 'a. beträffande »skador på mekanisk Väg», dit alla skador genom nötning, tryck, slag, belastning m. m. äro att hänföra. Av bestämmelsens formu- lering och förarbetena framgår, att termen olycksfall sålunda, såvitt an- går de i 1 5 2 st. avsedda skadorna, icke innebär någon fordran på att händelsen skall ha de för olycksfall i egentlig mening utmärkande dragen.

Icke desto mindre spela de 5. k. olycksfallsmomenten mycket stor roll i tillämpningen exempelvis vid bedömningen av >>ryggsträckningar», sen- bristningar m. 111. Detta beror icke på någon oklarhet angående syftet med den i lagen använda terminologien utan på det förhållandet att _ såsom departementschefen framhöll vid lagändringen (se ovan 5. 182) —— orsaks— sammanhang mellan arbetet och en skada, som påstås ha uppkommit genom överansträngning, anses i regel kunna påvisas endast om arbetet ifråga varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala för- hållanden förelegat.

I det föregående har kommittén framhållit, att den obligatoriska olycks— fallsförsäkringen har att utge ersättning för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag, samt att det förhållandet, att en skadas inträffande förorsakas av en sjukdom, enligt tillämpad praxis icke hindrar att skada till följd av olycksfall anses före- ligga. Som exempel nämndes att för en sockersjuk person även de av sjuk- domen orsakade komplikationerna till en sårskada ansetts ersättningsbe— rättigande, respektive att ersättning utgivits för skada som fallandesjuk ådragit sig när han på grund av sjukdomen föll omkull. Kravet på konse- kvens gör sig starkt gällande i lagtillämpningen och man kan därför utgå från att de synpunkter, som varit bestämmande i sådana fall som de nyss nämnda, gjort sig gällande också vid bedömningen av andra försäkrings- medicinska frågor. Det finns emellertid en spridd föreställning att praxis åtminstone beträffande vissa åkommor och främst då ryggåkommorna präg- lats av en långt gående restriktivitet.

Uppfattningen att tillämpningen i vissa fall varit restriktiv har även kommit till uttryck i riksdagen, senast då särskild ersättning i form av livsvarig livränta innevarande år medgavs åt en person, som Rfa och FR funnit vara enligt OL berättigad endast till viss tids ersättning för en under skogsarbete för statens räkning inträffad försämring av ryggåkomma. Rfa hade i utlåtande till Kungl. Maj:t förklarat att den förefintliga kroniska ryggsjukdomen uppenbarligen icke kunde vara föranledd av något av tvenne i ärendet uppgivna lindriga olycksfall; enligt ett i utlåtandet intaget ytt- rande av anstaltens överläkare kunde praktiskt taget alla perSOner med denna synnerligen vanliga ryggsjukdom (:spondylos) i det förflutna på- visa något ansträngande eller olycksfallsliknande moment av liknande all- daglig natur, som hade förekommit i detta fall, och det funnes ur medi- cinsk synpunkt intet skäl för ytterligare ersättning. Statsutskottet för- ordade dock ersättning; utskottet hade inhämtat, att vederbörande fort— farande var arbetsoförmögen på grund av sin kroniska ryggsjukdom, och ansåg det icke vara uteslutet att de båda olycksfallen i förening förorsakat den ryggskada, varav han lede (utl. nr 103).

I de av arbetstagarorganisationerna gjorda framställningarna rörande

lagrevisionen ha önskemål om utvidgad ersättningsrätt för akuta och kro- niska ryggåkommor en mycket framskjuten plats.

Ryggåkommorna torde icke blott i Sverige utan även på andra håll ha varit den grupp av fall, som det varit besvärligast att komma till rätta med i tillämpningen. Som beteckning för vissa smärttillstånd i ryggen användes i läkarintygen vanligen uttrycket >>lumbago>>; detta uttryck angiver symp- tombilden och utsäger icke något om sjukdomsorsaken. Det förekommer också sådana diagnoser som ryggsträckning eller muskelbristning utan att detta innebär att några objektiva tecken på sträckning eller bristning av muskler kunnat konstateras vid undersökningen.

Det är ett känt förhållande, att höggradigt besvärande smärttillstånd i ryggen kunna'sätta in utan påvisbar yttre anledning (>>ryggskott»). Om etiologien till dessa sjukdomstillstånd har man länge vetat föga mer än att förklaringen vanligen måste sökas i djupare liggande orsaksmoment än en ansträngning av ryggmuskultaturen. Vid det försäkringsmässiga be- dömandet har man emellertid icke kunnat komma förbi det förhållandet. att åkomman ibland framträder i till synes klart samband med en särskild påfrestning. Man har därför såsom olycksfallsskador accepterat exempelvis sådana fall, där åkomman yppat sigi samband med en halkning vid bärande av börda eller när vederbörande tillsammans med någon annan burit en tung börda och oförmodat fått större delen av tyngden på sig. När sjuk— domsförloppet blir långdraget, visar det sig ofta, att vederbörande har en kronisk sjukdomsprocess, som icke kan vara förorsakad av det angivna olycksfallet. Det gäller då att avgöra, om och i vad mån de kvarstående be- svären äro att hänföra till en av olycksfallet förorsakad akutisering eller försämring av den kroniska processen. Dessa avgöranden kunna givetvis vara mycket vanskliga.

Under de senaste decennierna har den läkarvetennskapliga forskningen klarlagt, att affektioneri de 5. k. diskarna (broskskivor mellan ryggkotorna) äro en mycket vanlig orsak till rygginsufficienser. Diskarna i ländryggen äro utsatta för stark belastning redan på grund av den upprätta gången. Motståndskraften nedsättes av att diskarna has vuxna personer icke för— sörjas av blodkärl. Degenerativa förändringar kunna uppträda redan i 30- årsål-dern eller ännu tidigare och äro allmänt förekommande hos äldre per- soner. De åtföljas av långsamt fortskridande förändringar i de intilliggande kotorna (spondylos). I vad mån dessa för ryggskott och ischias dispone- rande processer pådrivas av tungt kroppsarbete har ännu icke klarlagts; det ligger i sakens natur att yttringarna ge sig mera till känna i tunga än i lätta yrken. Prof. S. Friberg, ortopedisk sakkunnig hos FR, framlade i ett föredrag vid Socialförsäkringsbolagens förenings årsmöte 1950 följ-ande syn- punkter på det försäkringsmedicinska bedömandet:

Ett excessivt våld kan bryta ned även en frisk disk, som är en av kroppens mest resistenta vävnader. Efter fall från stor höjd, svårare trafikskador torde

en primär skada på en eller flera diskar icke kunna uteslutas. De inom olycks— fallsförsäkringen vanligen åberopade olycksfallsmomenten — tungt lyft, sträck- ning under lyft, halkning vid lyftning eller bärande av börda, fall på marken etc. anser jag icke vara i stånd att skada en förut frisk disk. Alla dessa och liknande olycksfall spela endast rollen av utlösande moment. Man måste inför många av dessa angivna s. k. olycksfall fråga sig, vad är orsak och vad är verkan. Många få icke sina första symptom till följd av det uppgivna traumat utan ibland kan det nog vara så, att de övergås av ifrågavarande trauma till följd av sina första symptom. Dessa diskpaticnter ha i regel en mycket dålig balans, vilket är lättförklarligt.

Symptomen efter ett olycksfall bli en funktion av åtminstone två faktorer, väv- nadernas tillstånd och våldets styrka. Vid frisk disk fordras ett starkt våld; när disken är nedsliten och det yttersta skiktet av annulus fibrosus står som skalet på ett övermoget päron, erfordras kanske endast en nysning, en krystning för att utlösa grava och invalidiserande symptom.

Sett ur den synpunkten bleve få 5. k. ryggolycksfall ersättningsberättigande, i privatförsäkringen ytterst få. För socialförsäkringen blir frågeställningen lite annorlunda. Alla anställda skola vara försäkrade, med och utan diskdegeneration, och det är då klart, att för den ene kan ett litet olycksfall ha svårare följder än ett stort för den andre. Jag vet, att många hinder möta härför, men under senare år har den tanken allt oftare inställt sig, att det vore lyckligast om beträffande ländryggarna man kunde få in sjuk- och olycksfallsförsäkringen under en lhatt. Det är omöjligt att med intervertebralskivan i sin hand säga, hur mycket är normal ålderinvolution, vad är att anse som sjuklig förändring och vad ev. som sekundära förändringar till den. Det är då begripligt nog inte lättare för en ska- dereglerare att avgöra vad som efter ett åberopat olycksfall är att tillskriva dege- nerationen och vad skadan. Så länge olycksfallslagen gäller, kan jag emellertid med stöd av det som nu anförts icke finna annat än att man vid bedömningen av lumbago och ischias måste vara restriktiv och fordra ett klart, icke obetydligt olycksfallsmoment och ett acceptabelt tidssammanhang. Vi äro sammanfattnings— vis sämre i våra ryggar än som allmänt antages.

Till socialvårdskommittén har från Landsorganisationens arbetarskydds- kommitté innevarande år överlämnats en framställning från Svenska Bygg- nadsarbetareförbundet angående sådan ändring av lagstiftningen, att er- sättning komme att utgå för ryggåkommor av det slag som yppats hos två i framställningen omnämnda personer. Beträffande omständigheterna i dessa båda fall, som torde vara tämligen typiska, utvisa handlingarna föl- jande:

Bägge arbetarna hade under lång tid varit förare av Euclidvagnar, en typ av mycket tunga lastbilar. Fjädersystemet på dessa vore ganska hårt, varför ganska stora skakningar uppstode vid körningen, och förarsitsarna vore obekväma och hårda. Vagnarna hade använts vid en kraftverksanläggning för utforsling av sprängsten ur tunnlarna.

Den ene arbetaren, som var född år 1901, hade varit sysselsatt med arbetet ifråga sedan våren 1947. Dessförinnan hade han enligt uppgift icke haft några ryggbesvär. I början av år 1948 fick han värk och smärtor i ländryggen. Smärtor- na accentuerades under första året i samband med host- och nyssmärtor. Vid ett tillfälle i jan. 1950 hade han under en kort tid smärtor i låren; dessa accentuera- de besvär uppträdde i samband med tungt lyft. Hösten 1948 undersöktes han på

ortopedisk klinik och erhöll då korsett. Sedan han våren 1950 blivit jeepförare, hade besvären sakta vikit, och vid undersökning i sept. 1950 ansåg han sig vara helt arbetsför, om än med viss stelhet i ryggraden. Han hade icke behövt vara borta från arbetet annat än 14 dagar hösten 1948 i samband med besöket på den ortopediska kliniken. Efter undersökningen i sept. 1950 avgav prof. Friberg föl- jande utlåtande: >>Röntgenfynden 1948, vilka bekräftats vid den nu gjorda under- sökningen, ådagalägga förändringar i ländryggraden, betydligt äldre än sedan 1947. Den åberopade tjänstgöringen på 'euclid'—vagnarna kan med bestämdhet sägas icke vara orsak till de konstaterade, väsentligen degenerativa omvandling- arna av H:s intervertcbralskivor i lumbalryggen. Dessa förändringar bruka som regel vara förenade med symtom som de av H. angivna. Även om H:s tjänst- göring ä 'euclid'-vagnarna kan bestridas vara orsak till hans ryggåkomma, kan icke uteslutas en tillfällig försämrande inverkan på ryggförändringarna; symto- men ha utlösts, ev. accentuerats härigenom. Det bör framhållas, att H. visar rönt- genologiska tecken på ryggradsförändringar av art och utbredning som utan en— gångstrauma och upprepade påfrestningar måste förmodas ge besvärande sym— tom vid kroppsarbete. Något olycksfall i olycksfallslagens mening föreligger icke och skäl till ersättning enligt densamma finnes ej. Den åkomma i ryggraden, disk- degeneration, av vilken H. lider, är utomordentligt vanlig. Vilka dess innersta orsaker äro, undandrager sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av sjukhusmaterial kan bedöma, icke vara vanligare inom de kroppsarbetande klas- serna. Personer i tungt arbete äro emellertid mer besvärade än övriga men man kan icke tala om någon ny yrkessjukdom.»

Den andre arbetaren, som var född 1916, hade börjat föra Euclidvagn som— maren 1948. Han hade enligt uppgift icke haft ryggbesvär tidigare. I december 1949 började han besväras av värk i ländryggen. Besvären gingo sakta tillbaka, sedan han erhållit annan syssla. Vid röntgenundersökning i sept. 1950 konstate— rades avancerade förändringar i ländryggen (degeneration av två diskar och för- skjutningar av två kotor).

På förslag av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen innevarande år (11 ht, p. 91) har riksdagen anvisat medel till en omfattande under-sök- ning angående ryggåkommornas frekvens och orsaker. Initiativ till under- sökningen togs av Landsorganisationens arbetarskyddskommitté efter en av samma kommitté år 1949 anordnad konferens angående ryggskadors förebyggande och den försäkringsmässiga bedömningen. Undersökningen har planlagts av läkare vid Karolinska institutets ortopediska klinik och yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan. Undersök- ningen skall i medicinskt hänseende förläggas till Karolinska institutet; en läkare avses under ett år ägna sig helt åt detta arbete.

Bedömningen av ryggåkommorna har för socialvårdskommittén fram- stått som en av de viktigaste frågorna vid lagrevisionen. Det är lätt för- kllarligt, att 'den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del på att lekmanna— uppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdlera yttre inverkningars betydelse som orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga uppfattningen om orsaks- sammanhangen synes den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten

vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man anser att de gällande reglerna äro 'i princip riktiga eller ej, torde det kunna konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det faktiska hän-delse- förloppet. Man måste också räkna med att den alltmer spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som vederbörande själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå.

Det torde nu få anses klarlagt, att lumbagotillstånden i enlighet med den uppfattning, som redan förut varit bestämmande för det försäkrings- medicinska bedömandet, -i allmänhet uppkomma som följd av djupare lig- gande orsak—er än muskelansträngningar vid lyft o. (1. En vanlig utveck— ling av de ifrågavarande insufficienstillstånden är, att lumbagoattaclcerna till en början komma med tämligen långa mellanrum men småningom bli tätare; det kan även utvecklas en varaktig, mer eller mindre höggradig insufficiens, men i slutstadiet kan en stabilisering och relativ besvärsfrihet uppkomma. Om en person har en så avancerad kronisk process, att han då och då får en lumbagoattack utan yttre orsak, kan en dylik attack, som sätter in när han uträttar sitt vanliga, ostörda (arbete, icke gärna betraktas som yrkesskada. När det däremot gäller en person, som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en kraftig påfrestning får uttalade besvär, bör _ i överensstämmelse med bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor —— den omständigheten, att vederbörande får antagas ha varit genom en förefintlig diskdegeneration disponerad för rygg- besvär, icke hindra att de av påfrestningen utlösta besvären accepteras som ersättningsberättigande. Visserligen är sjukdom-sanlaget även i det sistnämnda fallet grundorsak—en till sjukdomstillståndet, men man har anledning räkna med att vederbörande kunde ha varit besvärsfri under en måhända lång tid fr.amåt om han icke hade blivit utsatt för påfrestningen. Vad härefter angår frågan, Vilka slags påfrestningar som kunna antagas vara av väsentlig betydelse såsom utlösande moment, torde det icke vara osannolikt att sådana ansträngande lyftningar, som äro vanligt förekom- mande t. ex. vid skogsarbete, .handlastningi gruvor och åtskilligt transport- arbete, kunna likaväl som vissa av de nu såsom >>olycksfallsmoment» accep— terade händelserna orsaka en kompression av en disk med minskad resi- stens. Att med någon bestäm-dhet avgöra, om sjukdomstillståndet har på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde i allmänhet icke vara möj- ligt, men denna osäkerhet undgår man icke genom att såsom nu fäst-a vikt vid om något olycksfallsmoment ingår -i .det angivna händelseförloppet. I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall bör bedömningen ske i

enlighet med den av kommittén ovan förordade regeln, att orsakssamband bör accepteras när icke övervägande skäl måste anses tala däremot.

Mot de ovan angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommitténs me- ning böra leda till att ersättning för ryggåkommor medges i ökad omfatt- ning, kan 'det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga lyft- ningar o. d. kunna tillmätas betydelse som utlösande moment, så torde detta gälla företrädesvis beträffande mera långvariga ansträngningar av sådant slag. Med detta betraktelsesätt kan det göras gällande, att en ut- vidgning av ersättningsrätten i vart fall icke bör åstadkommas genom att ryggåkommorna i större utsträckning än hittills godtagas såsom orsakade av olycksfall eller annan jämförelsevis kortvarig inverkan. Kommittén har emellertid icke kunnat finna att den läkarvetenskapliga uppfattningen om ryggåkommornas uppkomstsätt utgör hinder för att man i större utsträck- ning än hittills tillmäter kortvariga inverkningar betydelse som orsaksmo- ment. Att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom yrkessjuk- domar i följd av långvarigt ansträngande arbete synes icke låta sig göra; i vart fall kan detta icke ske innan sambandet mellan kroniska ryggåkommor och tungt kroppsarbete blivit klarlagt. Om man emellertid, såsom rimligt synes vara, räknar med att långvarigt tungt arbete icke är utan betydelse för uppkomsten av rygginsufficienser, behöver man icke hysa några av— görande betänkligheter mot att rygginsufficienserna kunna komma att behandlas som olycksfallsskador i större utsträckning än som skulle följa av en strikt tolkning.

En likartad frågeställning som beträffande ryggskott o. d. uppkommer emellanåt vid benbrott och ofta vid mjukdelsbristningar. Även i dessa fall är det enligt den medicinska sakkunskapen Ofta fråga 0111 degenerativa förändringar, vilka kunna leda till att vävnaden brister utan någon avse— värd påfrestning. I sällsynta fall förekomma spontana frakturer, vid vilka det genom röntgenfotografering kan klart konstateras, att orsaken är en sjuklig process. I andra fall av vävnadsbristningar kan ersättningsfrågan däremot vara mycket svårbedömd.

Beträffande benbrotten förtjäna särskilt de 5. k. marschfrakturerna upp- märksamhet. Två av FR i oktober 1946 avgjorda fall äro belysande. I det ena fallet hade ett kvinnligt lagerbiträde, som i arbetet ofta klättrade på stegar, utan vrickning eller annat olycksfallsmoment fått en fraktur på ett mellanfotsben. I det andra fallet hade en dylik fraktur uppkommit hos ett sjukvårdsbiträde, likaledes utan känt olycksfallsmoment. En av FRs lä— kare tillstyrkte ersättning, enär det enligt hans mening kun—de antagas att en marschfraktur uppkomme inom loppet av några timmar, varvid det på grund av uttröttning och därav förorsakad bristande koordination först uppstode någon småspricka eller för-svagningszon i följd av småtraumer och därefter under fortsatt gång en fullt utbildad fraktur. En annan läkare

framhöll däremot, att man, förutom de efter relativt kraftiga ansträng— ningar uppträdande marschfrakturerna, även funne fullt typiska fall, där man icke kunde få fram något ansträngning—smoment utöver vad patienten vore van vid; det syntes därför som om okända faktorer medverkade till att åkomman uppträdde vid ett visst tillfälle. Medicinalstyrelsen förklarade i avgivet yttrande, att styrelsen ansåge frakturerna icke kunna betraktas såsom orsakade av olycksfall i arbete. FR fann därefter ej skäl till ändring i avslagsbesluten.

Som exempel på fall, där mjukdelsbristning icke ansetts som olycksfalls- skada, må nämnas att en hälseneruptur hos en balettdansör under rutin- mässigt danshopp (nedhopp från 1/2 meters höjd) icke godtogs; enligt läkarintyg voro båda hälsenorna påfallande tunna (Ref. 1950:28). Senrup- turerna lära i allmänhet föregås av degenerativa förändringar, och en brist- ning kan inträffa utan att senan utsättes för särskild ansträngning. Det- samma gäller beträffande muskelbristningar. Denna diagnos förekommer icke sällan i läkarintygen utan att vara verifierad genom undersöknings- fynd.

Även meniskskadorna förorsakas ofta av degenerativa förändringar utan något olycksfallsmoment e. dyl. som medverkan-de orsak. Å andra sidan an- ses meniskerna kunna i vissa typiska fall _ då knäl—eden under förstärkt belastning från flekterad ställning extendenas under rotation-abduktion bli utsatta för så stark påfrestning, att ersättning för olycksfallsskada kan vara motiverad ehuru den försäkrade själv ej är medveten om något olycks— fallsmoment (Ref. 1948144).

Enligt socialvårdskommitténs mening äro de synpunkter, som kommittén i det föregående framlagt beträffande lumbagofallen, tillämpliga också på fallen av vävnadsbristningar. Att en degenerativ process eller någon sjuk- lig förändring kan ha medverkat till bristningen, bör icke hindra, att er- sättning medgives om det icke är osannolikt att en ansträngning i arbetet dock varit av väsentlig betydelse som orsaksmoment. Ersättning torde där- för böra utgå så snart det icke visas, att övervägande Skäl tala för att bristningen har framkallats av en sjuklig process eller annan framskriden förändring. Vid bedömandet få beaktas såväl de av läkaren gjorde iakttagel- serna som omständigheterna vid bristningens inträffande, Tveksamma fall böra avgöras till .den försäkrades förmån. '

Med de nu angivna bedömningsprinciperna torde ersättning för Vävnads- bristningar komma att utgå i något större utsträckning än för närvarande.

Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke så— som skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan) samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara en i valken upp- kommen självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångs- porten är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaraktär, torde i

r_.._,_._._.

.. :——____:_—

regel icke vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbetsskada, bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infektion i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycksfallsskada. I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårigheter böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives.

Sjukdomar som icke förorsakas av olycksfall

Från arbetstagarhåll har till socialvårdskommittén framförts ett stort antal önskemål om utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen. Med an- ledning av motioner vid Landsorganisationens kongress år 1946 uttalade landssekretariatet bl. a., att det både från principiell och praktisk syn- punkt angelägnaste kravet i fråga om utvidgningar av försäkringsskyddet vore att detta komme att omfatta varje i orsakssammanhang med arbetet stående skada och varje yrkessjukdom. Motionerna och utlåtandet samt vissa andra handlingar Överlämnades år 1947 till socialvårdskommittén med hemställan, att de framförda önskemålen måtte, i den mån de föllo inom ramen för kommittén-s uppdrag, beaktas vid den pågående Öve-rsynen av lagstiftningen. Samma år överlämnade Landsorganisationen till social- vårdskommittén de anslutna förbundens svar på en rundfråga rörande ön- skemål med avseende på lagrevisionen. Även vissa andra framställningar om utvidgningar av skade- och yrkessjukdomsbegreppen ha inkommit från arbetstagarerganisationerna.

I LO-förbundens svar på run-dfrågan framställdes från några håll önskemål, att den i 1 5 2 st. OL stadgade ersättningsrätten för vissa på mekanisk väg eller av temperaturförhållandena eller av frätande eller etsande ämnen framkallade ska— dor skulle utvidgas genom slopande av den nuvarande begränsningen till skador som orsakats genom inverkan under högst några få dagar (enligt praxis högst fem dagar); I åtskilliga yttranden yrkades mera vidsträckt ersättningsrätt enligt OL för bråck, muskelsträckningar, ryggskott o. (1. I fråga om ryggåkommorna fram— fördes även önskemål att de skulle för kategorier med tungt arbete hänföras till ersättningsberättigande yrkessjukdomar; av speciella yrkesgrupper, som borde åtnjuta sådant skydd, nämndes skogs-, timmervält— och hamnarbetare samt buss- förare. Beträffande YL framställdes, liksom i landssekretariatets utlåtande vid 1946 års LO-kongress, önskemål att lagen skulle göras tillämplig på alla i arbe- tet ådragna sjukdomar. Från flera håll yrkades, att ersättning för sjukdom, som upptagits i YL, skulle utges även i äldre fall. Av särskilda sjukdomar, som jämte de nyss berörda ryggåkommorna ansåges böra falla under lagen, intogo hudsjukdomarna en framskjuten plats. Sålunda nämndes bl. a. eksem genom inverkan av >>orent arbete» och »dåliga tvättmedel» samt kemikalier i gar- veri-, läderberednings- och färgindustrierna.1 Vidare nämndes eksem genom in- verkan av cement, terpentin, gummihandskar, svavelsyrebad och trietanolamiu, kalkkväve, kylvätska, »lutvatten» och »saltgröt» i mejerier, växtsafter i träd- gårdsarbete, mjöl och socker samt kemikalier i bageri-, konditori—, kvarn— och

1 Ersättning i dylika fall utgår f. n. då sjukdomen orsakats av ett i YL upptaget ämne (t. ex. den vid garvning m. m. använda kromsyran).

chokladindustrierna, sulfit- och sulfatlut, kli i lossningsarbete, vitsprit, oxalsyra samt pottaska, rongalit, soda och kaustiksoda vid textilfärgning (kypfärger). Så- som ämnen, som framkallade såväl eksem som andra åkommor, nämndes konst- hartser, konsthartslim, härdningsmedel för dylikt lim, cellulosalack, tropiska och exotiska träslag samt formalin.1 De i YL upptagna sjukdomarna hos djurskötare ansåges böra utökas med ringorm och »andra djureksem». Förgiftningar angåvos förekomma vid sprutmålning med trätjära och karbinol. Ersättningsrätt för astma föreslogs för pälsfärgcriarbetare, kloraminförpackareä gruvarbetare och arbetare i bagerier, konditori—er, kvarnar och chokladfabriker. Andra sjukdomar i and— ningsorganen angåvos orsakade av isättika, svavelsyre— och saltsyregaser samt svaveldioxid. Ersättningsrätt för tuberkulos föreslogs för sjukvårdspersonal och speciellt för sinnessjukhuspersonal. Den sjukvårdspersonal i YL medgivna ersätt- ningsrätten för vissa smittsamma sjukdomar föreslogs utsträckt till annan sjuk- huspersonal. Ersättningsrätt föreslogs även för reumatiska sjukdomar, speciellt för hamn- och stuveriarbetare, trafikpersonal vid spårvägar, arbetare som utsättas för hastiga temperaturväxlingar eller drag (t. ex. i dragiga bilförarhytter och oinbyggda vältförarplatser), och dem som måste använda gummistövlar. För brandmän nämndes reumatiska och förkylningssjukdomar, och för dem som ar- beta i hög värme och luftfuktighet (bad- och tvättinrättningar) nämndes reumati- ska sjukdomar och hjärtåkommor. Vidare föreslogs ersättningsrätt för ischias, smittsam hjärninflammation'3, mag— och nervsjukdomar hos trafikpersonal vid spårvägar, tandröta hos konditori- och chokladfabriksarbetare (»sockerbagar- caries»), synförsvagning av arbete i artificiell belysning, åderbråck hos personer med grävnings- och stillastående arbete (som exempel nämndes spårvägspersonal och verkstadsarbetare), knäåkommor hos trädgårds- och kolgruvearbetarel, ögon- sjukdom m. III. av tröskningsdamm, »senknutar» i händerna hos hamnarbetare samt sjukdomar hos hamn- och flygplansarbetare till följd av importerad smitta. I fråga om stendammslunga hävdades, att även 5. k. gruvbyggnadsarbete kunde vara »farligt arbete».

Flera sjukdomar, som redan länge varit ersättningsberättigande, hade det oaktat medtagits bland dem som borde inordnas under YL. Sålunda hade medtagits glas- blåsarstarr, ehuru denna sjukdom alltifrån början omfattats av YL (såsom föror- sakad av >>strålande värme eller ljus»), förgiftningar av bensol och klorgas, ehuru bensol och klor alltsedan 1936 varit upptagna bland de i YL angivna farliga äm— nena, och eksem av »träimpregneringsmedlet dovisider», ehuru dowicide m. m. genom speciell lagändring år 1938 upptogs bland de farliga ämnena (under be— teckningen »klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter»)*.

Från Rfa överlämnades år 1947 en till yrkesinspektionen ingiven framställning från ett arbetarskyddsombud om utredning angående ersättningsrätt för disk- bråcks-ischias och reumatiska sjukdomar med broskbildningar i kotpelare och höfter. I framställningen anfördes, att ett stort antal järnvägsmän och speciellt banarbetare drabbades av dessa sjukdomar, som kunde antagas uppkomma genom tungt och ensidigt arbete.

År 1949 överlämnade LOs arbetarskyddskommitté dit inkomna skrivelser från vissa fackförbund angående yrkessjukdomsförsäkringen. I en skrivelse från Metall-

1 Ersättningsrätt föreligger numera för hudsjukdom genom inverkan av tropiskt trä- slag eller av formalin vid arbete med konsthartslim. = Kloramin är sedan länge medtaget i YL. * Smittsam hjärnfeber är ersättningsberättigande yrkessjukdom för sjukvårdsperso— nal m. fl. * Vissa av tryck orsakade knäåkommor hos gruvarbetare rn. fl. med arbete i knä— stående eller knäliggande omfattas av YL.

industriarbetareförbundet anfördes, att rådande meningsskiljaktigheter mellan läkarna i fråga om gengas- och triförgiftningar vore till stort förfång för de ska- dade. Textilarbetareförbundet hade översänt en framställning från förbundets av- delning i Strömsbro om sådan utvidgning av YL, att ersättning komme att utges för vissa eksem och hudutslag, som drabbade textilfärgare. Enligt avdelningens uppfattning framkallades eksem av dels naphtol, dels nitrösa gaser, som upp- komme vid >>diazotering>>.1 Textilarbetareförbundet översände senare ett utta— lande av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet, som meddelade att icke blott färgeriernas arbetare utan också förmän och ingenjörer drabbades av eksem och att »eksem i färgerier» enligt riksförbundets åsikt borde hänföras till yrkessjuk— domarna. En skrivelse från Skorstensfejeriarbetareförbundet gällde eksem av oljesot.

Metallindustriarbetareförbundet har i skrivelser år 1950 dels framfört vissa vid förbundets kongress framkomna önskemål om utvidgad ersättningsrätt för rygg-, muskel- och ledgångsåkommor, skallskador, bråck och eksem, dels hemställt om medverkan till att alla sjukdomar av kadmium bleve ersättningsberättigande.

LOs arbetarskyddskommitté har år 1950 till socialvårdskommittén överlämnat en framställning från Kommunalarbetareförbundet, avseende ersättningsrätt för eksem genom inverkan av metasilikat (rengöringsmedel). Förbundet hade med an- ledning av ett inträffat fall anmodats göra framställning till Rfa om sagda ämnes upptagande i YL.

Byggnadsarbetareförbundet har i skrivelse till socialvårdskommittén år 1950 hemställt om snar åtgärd för sådan lagändring att cementeksem bleve ersätt— ningsberättigande.

Vidare har, såsom förut nämnts (s. 210), från LOs arbetarskyddskommitté överlämnats en framställning av Byggnadsarbetareförbundet om utvidgad ersätt- ningsrätt för ryggåkommor. Enligt förbundets mening (borde sådan ändring göras i OL, att ersättning för yrkessjukdom komme att utgå för åkommor av det slag som .avsåges i framställningen. .

Sko— och läderindustriarbetareförbundet har i skrivelse detta år anhållit att socialvårdskommittén ville allvarligt överväga en ändring av lagstiftningen så att den komme att lämna det avsedda skyddet för skador i arbetet. I motion till för- bundets kongress hade krav rests, att ryggskador och liknande sjukdomar av ar— betet skulle betraktas som yrkessjukdomar. Frågan hade alldeles särskilt aktuali- serats genom ett fall, där en tillbankare icke kunnat erhålla ersättning för en axelåkomma, som hade satts i samband med inverkan från en nyuppfunnen av- lastningsapparat till maskinen.

Över en av Gruvindustriarbetareförbundet till 'Kungl. Maj:t år 1948 in- given framställning om upptagande av sjukdom genom vanadinsyradamm i YL ha yttranden avgivits av institutet för folkhälsan, medicinalstyrelsen, Rfa och FR. Kungl. Maj:t fann därefter genom beslut den 15 juli 1949 framställningen icke föranleda annan åtgärd än att handlingarna överläm— nades till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid översynen av YL.

Av handlingarna framgår i huvudsak följande. Vanadinsyra kan ge upphov till vissa sjukdomssymptom, framförallt besvär från övre luftvägarnas slemhinnor och från lungorna med snuva, svalgont och hosta. Symptomen kunna, sedan exposi-

1 Nitrösa gaser tillhöra de i YL upptagna ämnena.

tion för' ämnet upphört, kvarstå några dagar upp till flera veckor och härunder medföra arbetsoförmåga; några bestående rubbningar i hälsotillståndet synas icke ha förekommit. Folkhälsoinstitutets yrkeshygieniska avdelning anförde, att det, då sjukdomsbilden icke erbjuder några specifika symptom, torde bereda vissa svårigheter att säkert fastställa den etiologiska orsaken till inträffade fall av bronchitliknande sjukdom bland vanadinsyra-exponerade arbetare. Då exposi- tionsrisken emellertid vore begränsad till ett relativt fåtal arbetare på högst några arbetsplatser, föreföll det dock avdelningen som om denna svårighet icke skulle bli väsentligt stor. Medicinalstyrelsen framförde ungefär samma synpunkter. Rfa fann däremot, att det med hänsyn till svårigheterna att i det speciella fallet mera tillförlitligt avgöra i vad mån sjukdomen vore att härleda från arbetet _ icke skulle stå i överensstämmelse med de nuvarande grundprinciperna för YL att i lagen inordna vanadinsyraförgiftning. I stället förordades att framställ- ningen skulle överlämnas till socialvårdskommittén för att övervägas i samband med översynen av YL. FR instämde i Rfas yttrande; de båda arbetstagarrepresen- tanterna hade avvikande mening.

En liknande frågeställning som beträffande vanadinsyraförgiftning har sedermera förelegat beträffande vissa sjukdomstillstånd hos mangan— arbetare. Enligt utredning av folkhälsoinstitutet kunde kronisk manganför- giftning, en organisk nervsjukdom, med nöjaktig säkerhet sär-skiljas från andra nervsjuk-domlar. Annorlunda förhöll det sig med vissa akuta åkom- mor. Enligt utredningen äro manganarbetare predisponerade för luftvägs- infektioner, särskilt lunginflammationer, s. k. manganpneumonier. Dessa sjukdomstillstånd kunde emellertid icke kliniskt skiljas från pneumonier i allmänhet och andra vanligt förekommande luftvägsinfektioner. Då det så- lunda vore omöjligt att vid lungsjukdom hos en manganarbetare avgöra manganets betydelse för sjukdomens uppkomst, ansåg institutet, att endast den kroniska förgiftningen borde medtagas & YL. Denna uppfattning bi- träddes av flertalet remissinstanser och godtogs vid 1950 års lagändring.

I samband med lagändringen år 1949 föreslogs i motioner, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas så, att hemvårdarinnorna erhölle för- säkringsskydd för de i 1 5 2 st. 7) avsedda smittsamma sjukdomarna. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 14), att de i den statsunder- stödda sociala hemhjälpsverksamheten heltidsanställda hemvårdarinnornla vore tillförsäkrade oavkortad lön under minst ett år vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom. Enär avlöningsbestämmelserna dock icke in- kluderade sjukvårds- och invaliditetsersättningar, samt då deltidsanställda hemvårdarinnor icke vore tillförsäkrade de ifrågavarande förmånerna, an- såg utskottet skäl föreligga att den i motionerna yrkade utvidgningen av YL upptoges till övervägande. Utskottet förutsatte att så skulle komma att ske i samband med behandlingen av vissa andra frågor om jämkningar i YL.

Vid lagändringen år 1950 föreslogs i motioner att riksdagen skulle hem- ställa om utredningar rörande dels frågan om hänförande av tuberkulos till de av YL omfattade sjukdomarna, dels yrkesmyalgiens natur och lämp-

ligheten av att hänföra den till yrkessjukdom enligt YL. Motionerna för- anledde ingen riksdagens åtgärd. Beträffande tu-berkulosen hänvisade andra lagutskottet (utl. nr 31) till att utredning därom påginge inom medicinal- styrelsen och Rfa. I fråga om yrkesmyalgien, som varit föremål för be- dömande vid 1944 års lagändring, ansåg utskottet att en omprövning icke borde ske innan socialvårdskommittén tagit ställning till spörsmålet om möjligheten av nya principer för bestämmandet av de ensättningsberättigan- de sjukdomarna.

Den nyssnämnda utredningen angående tuberkulosen blev aktuell i samband med lagändringen år 1944, då vissa smittsamma sjukdomar inordnades under YL. Rfa och medicinalstyrelsen ansågo, att ytterligare utredning borde göras beträffande en del särskilda spörsmål, däribland frågan om upptagande av såväl bovin som human tuberkulos såsom yrkessjukdom. Fördenskull igångsattes en undersökning angående frekvensen av tuberkulosfall bland personal vid sjuk- vårdsanstalter under åren 1942—1944. Resultatet av denna undersökning redovi- sades till Kungl. Maj:t år 1948. En översjuklighet i tuberkulos hade påvisats bland personalen vid tuberkulosanstalterna, men det tillgängliga materialet medgav icke ett svar på frågan om orsakerna därtill. .Sammanfattningsvis meddelade ämbets- verken, att de på grund av den föreliggande utredningen icke ansett sig kunna förorda, att vare sig human eller bovin tuberkulos upptoges som yrkessjukdom i YL, men att hithörande frågor komme att göras till föremål för fortsatt utred- ning. Denna utredning är ännu icke avslutad.

En särskild utredning angående hudsjukdomarna handhas av folkhälso- institutet, som år 1947 erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om behovet av en utvidgning av YLs tillämplighetsområde beträffande yr— keshudsjukdomarna och avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder. Vid inne- varande års riksdag har ett särskilt anslag anvisats för undersökningar i syfte att klarlägga frekvensen av yrkeshudsjukdomar inom olika arbets- faser, som särskilt ofta förorsaka sådana sjukdomar, sjukdomstidens ge- nomsnittliga längd samt vad som i de enskilda fallen kräves för att bedöma, huruvida hudsjukdom kan anses vara föranledd av yrkesarbete eller icke (11 ht, p. 99). I samband med utredningen skall en provisorisk yrkeshud— poliklinik inrättas i anslutning till den vid Karolinska sjukhuset befint- liga hudpolikliniken.

I det föregående har nämnts, att riksdagen även anvisat medel till en undersökning angående ryggåkommornas samband med yrkesarbete.

Under förarbetena till 1950 års lagändring varigenom hudsjukdomar genom inverkan av tropiskt träslag och, i vissa fall, formalin inordnades under försäkringen _ framhöll Rfa, efter (samråd med medicinalstyrelsen, att under beteckningen kon-sthartslim och cellulosapreparat dolde sig ett stort antal ämnen och ämnesgrupper, som användes i en sådan mångfald skiftande verksamheter och arbetsformer — även utan samband med yrkesutövning — att det f. n. icke kunde avgöras, om och i vad mån de ifrågakomna sjukdomarna kunde utan större svårighet ledas tillbaka till

arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. I senare yttrande för— ordade folkhälsoin-stitutet den begränsade utvidgning, som sedermera be— slöts. Därvid förklarade institutet, att cellulosapreparat åcke borde upptagas i lagen, enär det beträffande dessa till sin sammansättning mångskiftande ämnen vore svårt att i varje enskilt fall fastställa det sjukdomsframkallande ämnet. Betänkligheter mot ändringen framfördes av de hörda myndig- heterna, under det att Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisa— tionen accepterade densamma. Ändringen torde ha ansetts som ett provi— sorium i avvaktan på slutförandet lav folkhälsoin-stitutets allmänna utred- ning om yrkeshudsjukdomarna.

Då YL innevarande år gjordes tillämplig på kronisk kadmiumförgiftning, förutsattes det att frågan, huruvida även annan kadmiumförgiftning än den kroniska borde inordnas under försäkringen, skulle upptagas i anslut- ning till socialvårdskommitténs utredningsarbete (prop. 96, s. 8).

I motioner vid årets riksdag ha upptagits spörsmål om ersättningsrätt för ytlig trichofyti (s. k. ringorm) och tröskdammlunga. Med anledning därav uttalade andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 13, som godkändes av riksdagen, att dessa spörsmål hord-e beaktas men att det, enär utskottet in- hämtat att socialvårdskommittén komme att överväga om de angivna sjuk- domarna borde omfattas av försäkringen, icke syntes erforderligt att fram- ställning gjordes till Kungl. Maj:t.

Socialvårdskommitténs i det föregående (s. 190 ff.) framlagda allmänna synpunkter på frågorna angående yrkesskadeförsäkringens räckvidd med avseende på sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, innebära samman- fattningsvis, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej, att det emellertid av praktiska skäl är nödvändigt att genom något slag av förteckning begränsa yrkesskadeförsäkringen till att omfatta de sjukdomstillstånd, vilkas sam- band med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, samt att det efter den allmänna sjukförsäkring-ens genomförande bör bli lättare att få en gränsdragning på sådant sätt att man undgår vidlyftiga utred— ningar beträffande lindriga åkommors eventuella samband med arbetet.

Även om man bör kunna hoppas på att yrkesmedicinens utveckling kom- mer att betydligt öka möjligheterna att på ett rättvist sätt draga gränsen mellan sjukdomar i följd av arbetet och andra sjukdomstillstånd, måste man .dock otvivelaktigt räkna med att ett sådant särskiljande i många fall icke är möjligt. För de sjukdomar, som icke kunna inordnas under yrkes- skadeförsäkringen, ehuru ett samband med arbetet i vissa fall icke synes uteslutet och emellanåt kanske ter sig sannolikt, får sjukförsäkringen träda till. Vid tillkomsten av den gäll-ande lagstiftningen om yrkessjukdomsför- säkringen har, såsom förut berört—s, sjukförsäkringens betydelse som kom-

plement starkt framhållits i olika sammanhang. Så skedde bl. a. vid 1936 års ändring i YL, då det från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan hävdades att yrkessjukdomsfönsäkringen lämpligen borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med bidrag från arbetsgivaren. Socialstyrelsen, Rfa och medicinalstyrelsen hade i den utredning, s-om föregick lagändringen, uttalat den meningen, att hudsjukdomarna i stort sett lämpade sig bättre för sjuk- än för yrkessjukdomsförsäkringen.

Utredningen hade enligt de nämnda ämbetsverken givit vid handen, att det _ frånsett merendels från ets- och frätskador _ endast i begränsad mån läte sig göra att fastställa orsaken till ett ifrågakommande eksem. Utredningen hade ock— så bestyrkt, att det övervägande flertalet av hithörande åkommor vore jämförelse- vis hastigt övergående, något som icke hindrade att de, särskilt som de ofta kunde vara recidiverande, även i en del fall kunde medföra bestående menliga påverk- ningar. I stort sett lämpade de sig ur de angivna synpunkterna bättre för hand- havande av sjukförsäkringen, som icke behövde företaga någon prövning om åkommans sammanhang med visst arbete och som också genom sin lokala organi- sation m. fl. omständigheter syntes ha större förutsättningar än olycksfallsför- säkringens organ att handha sjukdomsfall i allmänhet. Visserligen skulle _ efter mönster från vissa främmande länder _ kunna överväg'as inrangerande av hit- hörande åkommor under YL endast när de, trots viss behandling, varat under viss tid eller recidiverat eller det eljest icke kunnat förebyggas, att de vid fort- satt arbete i yrket bleve mer långvariga eller kroniska. I så fall komme den ofta svåra och tidkrävande prövningen av sambandsfrågan att inskränkas till de för vederbörande ekonomiskt mest betydelsefulla fallen. Ämbetsverken hade emeller- tid icke ansett sig kunna för vårt land förorda en sådan anordning.1 I konse- kvens med vad som förut skett föreslogs emellertid _ trots insikten om vissa därav följande obestridliga svårigheter _ att YL skulle med avseende på de nya farliga ämnen, som enligt förslaget skulle upptagas i lagen, omfatta även hud- sjukdomar.

Svenska Arbetsgivareföreningen anförde följande synpunkter.

Vid tillkomsten av YL hade man varit ense om att det ankomma på arbets- givaren att svara för de ekonomiska riskerna ifråga om de sjukdomar, som arbets- tagare bevisligen ådragit sig genom deltagande i hälsofarlig verksamhet i arbets- givarens företag, men meningsskiljaktigheter hade rätt med avseende på om den- na ersättningsskyldighet bäst kunde realiseras i olycksfalls- eller sjukförsäkringens form. Föreningen hade därvid hävdat, att svårigheterna att fastställa sambandet mellan yrkesverksamhet och sjukdom bort leda till att denna del av socialför- säkringen hänförts till sjukförsäkringen, och hade framhållit att försäkringen i annat fall antagligen komme att så småningom svälla ut och leda till missbruk på arbetsgivarnas bekostnad. Efter tillkomsten av YL och sedan sjukförsäkringen utformats efter linjer, med vilka realiserandet av en arbetsgivarna åliggande er- sättningsskyldighet näppeligen vore förenligt, hade man emellertid att utgå ifrån den efter OLs principer organiserade yrkessjukdomsförsäkringen såsom något givet. Vid sådant förhållande vore det dock av vikt, att man vid den fortsatta be- handlingen av yrkessjukdomsförsäkringen ej läte tiden försvaga och undanskjuta de sakliga skäl, som vid försäkringens tillkomst framhållits till grund för kravet på ett försiktigt tillvägagångssätt vid utformandet av försäkringen.

1 Skälen härtill angåvos icke. Det kan måhända förmodas, att avsaknaden av allmän sjukförsäkring var utslagsgivande.

Landsorganisationen hemställde om ny och förutsättningslös utredning i ämnet och anförde bl. a. följande.

Man kunde ej värja sig för tanken, att lagstiftningen inom hithörande område vore inne på vägar, som ej vore de ur alla synpunkter lyckligaste. Även vid den mest noggranna utredning torde det stöta på oöverstigliga svårigheter att gallra och såsom farliga angiva ett fåtal av de till många tusen uppgående kemiska ämnen och ämnesföreningar, som funnes. Därtill komme, att inom industrien icke sällan användes ämnen, vilkas sammansättning vore en omsorgsfullt bevarad fabrikshemlighet, som ej ens en noggrann kemisk analys förmådde avslöja. Under sådana förhållanden kunde befaras, att ersättning ej komme att utgå där så rätte- ligen bort vara fallet, på grund av arbetsledningens och arbetarnas obekantskap med de använda ämnenas sammansättning. Därest den inslagna vägen fortsattes, kunde berättigade farhågor hysas för att lagen under mycket lång tid komme att befinna sig i ofullbordat skick, varigenom ur ersättningssynpunkt många yrken komme att missgynnas.

Det vore knappast möjligt att med tillgodoseende av arbetarnas berättigade in- tressen lösa frågan genom en separat lagstiftning utan blott genom införande av en obligatorisk sjukförsäkring, varvid en skälig del av premierna borde åvila arbetsgivarparten.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande 1944z20, att då ersättning från den planerade allmänna sjukförsäkringen troligen komme att utgå vid alla kortvariga sjukdomsfall, oavsett av vilken anledning de uppkomme, vore det sannolikt, att en lösning av sjukförsäkringsfrågan skulle kunna in— verka på bedömandet av frågan om yrkessjukdomsförsäkringens tillämplig- hetsområde. Behovet av ytterligare kompletteringar av YL utöver de då före— slagna borde tagas under omprövning så snart sjukförsäkringsfrågan hade. vunnit sin lösning.

Såsom angivits i kap. 11, har socialvårdskommittén på grund av sjukför- säkringsfrågans nuvarande läge m. m. funnit sig icke böra verkställa någon utredning om ändring av yrkesskadeförsäkringens organisation. Möjlig- heterna att åstadkomma en verkligt rationell samordning av sjuk- och yrkesska-defönsäkringarna måste vara mycket begränsade, om icke det för sjukförsäkringen beslutade systemet för sjukpenningförsäkringen revide- ras, såsom kommittén har föreslagit. I nu förevarande sammanhang är den ur samordn'ingssynpunkt aktuella frågan endast i vad mån den allmänna sjukförsäkringen bör tjänstgöra som komplement till yrkesskadeförsäk- ringen. Enligt socialvårdskommitténs mening böra sjukdomar, vilkas sam- band med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, även efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande vara ersättningsbe- rättigande enligt yrkesskadeförsäkringens regler. I fråga om de mera svår- bedömda fallen är det, såvitt gäller åkommor av i regel lindrig natur, från alla synpunkter rimligt att sjukhjälp får utgå från sjukförsäkringen sä- so—m vid sjukdomar i allmänhet. Beträffande sjukdomar av allvarlig bc— skaffenhet bör däremot yrkesskadeförsäkringen kunna göras tillämplig även när det är förenat m-ed vissa svårigheter att åvägabrin-ga erforderliga

utredningar för sambandsfrågornas bedömande. För vis-sa fall tor-de det kunna vara ändamålsenligast att de båda hjälpformerna kombineras, så att sjukförsäkringen får svara för sjukhjälp under en viss tid, medan yrkes- skadeförsäkringen träder i funktion först om och i den mån sjukdomen ifråga varar utöver nämnda tid. På detta sätt bör man kunna undvika vid- lyftiga utredningar i åtskilliga lindriga fall.

Frågan huruvida förteckningen över de ersättningsberättigande sjuk- domarna bör ingå i lagen eller meddelas i administrativ ordning har, såsom förut nämnts, varit föremål för överväganden såväl vid lagstiftningens till- komst som vid vissa tillfällen därefter. Då YL antog—s, framhölls det, att frågan om försäkringens omfattning vore av så väsentlig betydelse att den borde lösas genom lag (prop. 1929:184, 5. 36—37). Sedermera har riksdagen är 1938 anslutit sig till ett uttalande av andra lagutskottet, att därest kom— mande erfarenheter skulle giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas om Kungl. Maj:t tillerkändes befogenhet att i mån av behov utöka förteckningen, borde givetvis spörsmålet om en lagändring i detta syfte tagas under omprövning (se ovan, s. 184).

Socialvårdskommittén ansluter sig till uppfattningen, att försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar är av så väsentlig betydelse att den bör i princip regleras i själva lagen. Om man emellertid utgår från 'att försäk- ringen framdeles bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, göra-s tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir av- gränsningen väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckning-ens innehåll. På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsför- teckningen måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga myndigheterna medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan icke kunna komma fram till samstämmigt förslag om ändringen. För— säkringsorganens erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om ifrågakomna ändringar.

På grund av det nu anförda förordar kommittén, att det ska-ll ankomma på Kungl. Maj:t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinal- styrelsen och folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar, som härflyta från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteckningen, eller någ-on där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upp- repat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta. Inom den sålunda angivna ramen kan ersättningsrätt medgivas för samtliga sjuk-

domar som nu äro att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och tillräck- ligt utrymme torde komma att finnas för de utvidgningar, som kunna förutses bli erforderliga. .

Till ledning för tillämpningen och till allmänhetens orientering böra föreskrifterna om sjukdomsförteckningens innehåll åtföljas av en förteck- ning över -de slag av verksamheter, vari de olika sjukdomarna bruka fram- träda. (Jfr 9 5 YL.)

För en stor grupp av åkommor, nämligen hudsjukdomarna, har kom- mittén funnit sig böra förorda särskilda bestämmelser. I fråga om dessa sjukdomar torde de nuvarande begränsningarna oftare än i andra fall leda till resultat, som för allmänheten måste framstå som godtyckliga. Såsom förut nämnts, har statens institut för folkhälsan erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om behovet av en utvidgning av yrkessjukdom-s- försäkringens tillämplighet beträffande hudsjukdomarna. I en framställning angående utredningen anförde institutet bl. a. följande:

Allmänt erkänt syntes vara, att hudsjukdomarna vore de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna. Tyvärr saknades statistiska uppgifter på fre- kvensen av yrkeshudsjukdomarna i vårt land, men enligt exempelvis amerikansk statistik utgjorde dessa icke mindre än 65 procent och enligt engelsk statistik . över 50 procent av samtliga förekommande yrkessjukdomar. Sannolikt rådde lik- artade förhållanden i vårt land. En av de viktigaste uppgifterna vid en utred- ning av dessa spörsmål syntes vara just anskaffandet av tillförlitligt material om de olika yrkessjukdomarnas frekvens. Vad som framförallt gjorde den nuvarande yrkessjukdomsförsäkringslagen så otillfredsställande vore det ofta fullkomligt slumpartade och godtyckliga sätt, på vilket de olika yrkeshudsjukdomarna bleve kompenserade, samtidigt som man med våra nuvarande kunskaper på hudsjuk- domarnas område hade möjlighet att med fullt tillfredsställande bevisning åter— föra en mängd hudsjukdomar till orsaksmoment i arbete. De läkare, som sysslade med dessa sjukdomar, mötte mycket ofta fall, där det etiologiska sambandet mel- lan sjukdomen och arbetet vore fullt klart, men där på grund av lagens formu- lering den yrkesskadade ej hade rätt till ersättning. Som exempel på dylika yrkes- hudskador kunde nämnas hudskador orsakade av konsthartser,1 denaturerad sprit, gummivulkanisatorer, bakmedel och terpentin.

För att ytterligare exemplifiera lagens otillräcklighet anförde institutet: En frisör kunde få ersättning endast för eksem framkallade av vissa hårfärgnings- medel, men ej för eksem förorsakade av andra färgämnen eller andra preparat, som användes i yrket. En bagare hade praktiskt taget icke någon möjlighet att få ersättning för sina yrkeshudsjukdomar. Arbetare i kemiska industrier och gum- miindustri finge ersättning endast »för hudsjukdomar, orsakade av ett relativt fåtal kemikalier. En målare finge icke någon ersättning för den dominerande yrkessjukdomen, terpentineksemet, men kunde få ersättning för de relativt säll- synta yrkeseksem, som kunde förorsakas av t. ex. kromfärger eller kvicksilver- haltiga färger. En tandläkare eller tandtekniker kunde få ersättning för kvick- silvereksem men ej för eksem, som framkallats av andra i yrket använda preparat, som ej funnes upptagna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Murare finge ej er— sättning för det vanliga lmurare- och cementeksemet.

1 Ersättningsrätt föreligger numera, efter lagändringen 1950, för hudsjukdom genom inverkan av formalin vid arbete med konsthartslim,

_a.

Lagen borde omarbetas så att ersättning kunde erhållas för alla hudsjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del orsakades av arbetet.

Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än en- ligt de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt, om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträck- ning för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av något ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över 3. k. farliga ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emellertid funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjukdomar från andra hudåkommor kan ej sällan vara mycket vanskligt även för läkare med speciell sakkunskap och är ofta helt omöjligt för läkare utan sådan sakkunskap. I många fall äro hudåkommorna så kortvariga, att specialist- undersökningar och andra vidlyftiga utredningar icke äro motiverade. När det däremot är fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd, är ett kl-ar- läggande av orsakssammanhanget påkallat redan från behandlingssyn- punkt.

Kommittén föreslår att hudsjukdom, som icke omfattas av de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna om ersättningsberättigande sjukdomar och icke heller är att anse som skada till följd av olycksfall i arbetet, skall vara ersättningsberättigande om densamma skäligen kan antagas vara or- sakad av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits li de nämnda föreskrifterna, men 'att en särskild karenstid av fyra veckor ska-ll tillämpas i dylika fall. Denna reglering av ersättningsrätten är närmast avsedd som ett provisorium i avvaktan på folkhälsoinstitutets utredning, men det synes icke vara osannolikt att den kan visa sig vara ändamåls- enlig för vissa fall även framdeles. Efter samråd med sakkunniga på hud- sjukdomarnas område har kommittén icke ansett sig kunna föreslå kortare karenstid än fyra veckor.

Tilläggas må, att den sålunda föreslagna anordningen icke bör hindra, att ersättningsrätt enligt de allmänna reglerna medgives för hudsjukdomar, som nu icke äro ersättningsberättigande men anses kunna utan större svå- righeter härledas från arbetet. I detta avseende torde främst c-ement- och terpentineksem böra uppmärksammas.

Den ovan förordade anordningen för vissa hudsjukdomar kan eventuellt komma att visa sig vara lämplig också i en del andra fall. De förut nämnda - utredningarna angående sjukdomar genom inverkan av vanadin-syra och

mangan ha givit vid handen, att dessa ämnen göra arbetarna särskilt ut- - satta för luftvägsaffektioner. Skulle en närmare undersökning ådagalägga

att det föreligger en betydande översjuktighet, som måste tillskrivas arbetet, vore det skäligt att ersättning-ar i någon utsträckning lämnades såsom för

yrkessjukdom. En rimlig lösning kan då eventuellt vara, att åkommorna ifråga göras ersättningsberättigande efter viss karenstid. Ersättning kommer . i så fall icke att utgå för kortvarig-a fall och icke heller und-er den första , tiden av långvariga fall, men å andra sidan är att märka att ersättning efter = karenstid-ens utgång erhålles utan att sjukdomens samband med arbetet behöver klart ådagaläggas.

Det föreliggande utredningsmaterialet synes icke lämna tillräckligt un- derlag för ett bedömande, om vanadinsyra och m—angan medföra en så på- taglig översjuklighet i luftvägsaffektioner, att en reglering av ersättning-s- rätten enligt de ovan angivna riktlinjerna är skälig. Ytterligare undersök- ningar i detta hänseende synas böra verkställas av institutet för folkhälsan.

Frågeställningar av samma slag som beträffande de nämnda sjukdoms- tillstånden genom inverkan av vanadinsyra och mangan kunna eventuellt uppkomma i andra fall. För att möjlighet skall öppnas för en reglering av ersättningsrätten i enlighet med de ovan angivna riktlinjerna föreslår kom- mittén ett stadgande, att den för vissa hudsjukdomar förordade kar—ens- regeln skall, om och i den mån Kungl. Maj :t så förordnar, tillämpas också beträffande sjukdom, som upptages i Kungl. Maj:ts ovannämnda förteck- ning. Detta ktan måhända visa sig vara en lämplig övergångsanordning när de om sjukdomen vunna erfarenheterna icke äro tillräckliga för att ersätt- ningsrätt enligt de allmänna reglerna kan medgivas. Att tveksamma frågor böra underställas riksdagen följer av vad kommittén föreslagit i det före- gående.

Karensregeln skall enligt kommitténs förslag ha det innehållet, att sjuk- ersättning i de avsedda fallen icke utgives för tid före tjuguåttonde dagen efter den, då den försäkrade först sökt läkare för sjukdomen. Att göra denna regel villkorlig, så att sjukersättning skulle komma att utgå retro- aktivt när sjukdomstillståndet varar efter karenstidens utgång, bör icke ifrågakomma. En sådan anordning skulle försätta de försäkrade i den situationen, att de genom att draga ut sjukskrivningen en enda dag utöver karenstiden skulle kunna tillförsäkra sig sjukersättningar för nästan en hel månad.

Vid utarbetandet av de här ifrågavarande bestämmelserna om försäkring— ens räckvidd har kommittén såsom nämnts utgått från att försäkringen bör, så långt »det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kunna tillskrivas det av försäkringen omfattade arbet—et. Förslaget innebär i stort sett, att systemet med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna visserligen bibehålles men dock modifieras på sådant sätt att för- säkringsskyddet kan bli fullständigare än hittills. Vid framdeles skeende utvidgningar skall, enligt vad kommittén förordat i det föregående, Kungl. Maj :" t äga medgiva ersättning av statsmedel i äldre fall.

I fråga om hudsjukdomarna kommer enligt förslaget ersättning att kunna

utgå även i vissa fall som icke omfattas av förteckningen. Kommittén har övervägt, om en dylik supplerande bestämmelse kunde vara lämplig också beträffande andra sjukdomar. Därvid har kommittén, efter samråd med yrkesmedicinsk expertis, funnit att en sådan allmänt hållen klausul skulle ha vida större nackdelar än fördelar. Ett allmänt stadgande om ersätt— ningsrätt för andra sjukdomar av kemisk eller "mekanisk inverkan etc. än de i förteckningen upptagna skulle knappast få någon avsevärd betydelse för ersättningsrätten. Men det är otvivelaktigt, att ett sådant stadgande skulle komma att giva anledning till en mängd framställningar om ersätt— ning och många klagomål över förmenta orättvisor vid prövningen. Man har i detta sammanhang all anledning att beakta, att en alltför oklar av- gränsning av ersättningsrätten icke endast skulle draga med sig, att många tvistiga fall skulle uppkomma, utan säkerligen också skulle medföra bety- dande risker för s. k. ersättningsn-euroser och andra psykogena sjukdoms- tillstånd. Neuroser och neurotiska pålagringar på organiska sjukdomstill- stånd förekomma ofta, och den medicinska forskningen har klarlagt, att sjukdomar, som man tidigare uppfattat såsom rent kroppsliga, många gånger äro psykiskt betingade (psyko-somatiska sjukdom—stillstånd). En löslig avgränsning av ersättningsrätten inom en försäkring med förhållande- vis stora förmåner vo—re långtifrån enbart av godo för de försäkrade.

Spörsmålen angående den närmare utformningen av sjukdomsförteck- ningen böra bli föremål för särskild utredning genom de sakkunniga myn- digheterna. Det är av vikt att denna utredning ilgångsättes så snart Ske kan. Vare sig kommitténs förevarande förslag till lagstiftning blir ihuvudsak god— t-aget eller ej, böra åtskilliga aktuella frågor om utvidgning av försäkringen tagas under prövning. Kommittén föreslår därför, att utredningen igång- sättes så snart kommitténs förslag undergått remissbehandling. Utred- ningen torde böra verkställas av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen.

Härnedan framlägger kommittén några synpunkter på vissa frågor som kommittén haft sär-skild anledning uppmärksamma.

Från principen, att försäkringen borde omfatta endast sjukdomar med i regel tämligen lätt påvisbart samband med arbetet, har ett viktigt und-antag gjorts genom att epidemiska sjukdomar m. m. gjorts till yrkessjukdomar för sjukvårdspersonal rn. fl. Den särskilt stora smittorisken för denna per- sonal har ansetts motivera att smitta i tjänsten regelmässigt presumeras. Även sjukvårdsanstalternas ekonomipersonal och en del andra kategorier kunna väl vara utsatta för större smittorisker än de allmänt förekommande, men merriskerna ha för dem icke ansetts så stora, att presumtion för smitta i arbetet befunnits rimlig. Med denna konstruktion av försäkrings- skyddet träffar man givetvis icke alltid rätt i de enskilda fallen men i stort torde resultaten bli riktiga. Tillräckligt underlag för att medgiva hem-

vårdarinnorna samma ställning som sjukvårdspersonalen — denna fråga har såsom nämnts aktualiserats vid 1949 års lagändring (5. 218) —— torde icke nu föreligga. Läget kan dock givetvis ändras såväl för sjukvårdsan- stalternas ekonomipersonal som hemvårdarinnorna om det framdeles skulle visa sig att arbetet påtagligen medför särskilt stor sjuklighet i följd av smitta.1 Starka skäl finnas för att inom försäkringen söka inordna vissa speciella fall, där arbetstagaren på grund av särskilda omständigheter ut— sättes för en exceptionell smittorisk. Vid 1944 års riksdag föreslogs i en mo- tion, .att i epidemilagen omnämnda sjukdomar skulle betraktas som yrkes- sjukdom även för arbetare som beordrades att utföra annat arbete inom epidemisjukhus än sjukvård-ande arbete; i motionen hänvisades till att en målare smittats av scharlakansfeber under arbete inom epidemisjukhus. Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 20) godkändes av riksdagen, delade visserligen uppfattningen att en under nämnda omständigheter smittad person skäligen borde åtnjuta ersättning men ansåg, att dylika fall, som knappast kunde betraktas som »yrkessjukdom i egentlig mening», icke lämpligen kunde hänföras under YL. Av vad kommittén förut anfört fram- går, att tillräckliga skäl enligt kommitténs mening icke finnas för att inom försäkringen upprätthålla någon principiell skillnad mellan »egentlig—a» yrkessjukdomar och andra. Situationer av exceptionell smittorisk torde också kunna föreligga för personer, som genom arbete i kommunikations- väsendet utsättas för importerad smitta.

Vid lagändringen år 1950 aktualiserades fråga om ersättning för s. k. yrkesmyalgier och vid lagändringen 1951 frågor om ytlig trichofyti och tröskdammlunga.

Andra lagutskottet intog i sitt utlåtande 1950 :31 angående de 5. k. yrkes— myalgierna ett referat av en i Svenska Läkartidningen år 1948 införd ar- tikel av med. dr T. Lindqvist, som ansett att diagnosen yrkesmyalgi vis- serligen vore svår och alltid hade ett visst mått av godtycklighet över sig men att man hade 'att i arbetet se den väsentliga orsaken till sjukdomen. Utskottet torde däremot icke ha fått sin uppmärksamhet fäst på ett i samma tidning infört kritiskt genmäle av docenten E. Jonsson, överläkare hos pensionsstyrelsen (Sv. Läk.tidn. 1948, s. 1572). Denne förklarade att mus- kel-ansträngning under arbetet väl kunde i vissa fall ha etiologisk betydelse men att det finge anses diskutabelt om yrket skulle kunna tillskrivas en så dominerande betydelse, att »yrkesmyalgi» skulle kunna upptagas i YL; den neurotiska komponenten spelade en väsenttig roll, och de objektiva symptomen voro magra. I en artikel i samma tidning år 1949 (s. 1101) har numera professorn G. Wohlfart, då föreståndare för Karolinska institutets yrkesmedicinska avdelning och sakkunnig hos FR, uttalat att ett i artikeln

1 Nämnas må här, att det torde vara tvivelaktigt, om de för heltidsanställda hemvårda— rinnor gällande föreskrifterna om oavkortad lön vid >>yrkessjukdom» äro tillämpliga i andra fall än då sjukdomen är för dem att anse som yrkessjukdom enligt YL. (Jfr s. 218.)

i l i %

ifrågasatt tillägg till YL borde formuleras så, att det förhindrades att smärt- tillstånd av helt annan natur än egentlig »yrkesneurit» genom felaktig tolk- ning inrymdes under tillägget. Detta påpekande avsåge närmast s. k. yrkes— myalgier, i läkarintygen stundom benämnda brachialisneurit, samt med rotkompression inom halsryggraden sammanhängande sjukdomstillstånd. Såvitt kan bedömas på grundval av de nämnda källorna, torde förutsätt- ningar nu icke finnas för att under försäkringen inordna de 5. k. myalgi— erna. Däremot torde hinder icke möta för ett medtagande av en del på mekanisk väg uppkommande nervskador, vilket Wohlfart förordade i den nyssnämnda artikeln. Som exempel på dylika skador angav Wohlfart vissa genom tryck mot armbågstrakten uppkommande nervförlamningar (ulna- rispareser) hos telefonister och glasslipare. Talrika andra typer av yrkes- n—ervskador funnes beskrivna i handböckerna, men det vore nödvändigt med en kritisk sovring av litteraturens uppgifter på området.

Vid 1944 års lagändring medgavs ersättningsrätt för »djup trichofyti», en hudsjukdom med djupgående böldliknande inflammationer, vilken orsakas av vissa svampart-er, oftast överförda från sjuka husdjur. Däremot med- togs ej .den lindrig-are sjukdomen >>ytlig trichofyti», enär den ansågs ofta vara svår att diagnosticera och i övervägande antalet fall vore orsakad av från människan själv stammande svampar (prop. 1944: 50, s. 66). Numera synes det vara klarlagt, att de båda sjukdomsformerna icke äro skarpt av— gränsade från varandra och att hinder icke torde finnas för att under för- säkringen inordna från djur överförd ytlig trichofyti. Utredning härom finnes fram-lagd i ett av FR behandlat mål, refererat i »Arbetarskyddet» 1950: 'nr 8.

Sjukdomen tröskdammlunga framkallas likaledes av svamparter, vilka kunna införas i luftvägarna vid inandning av träsk-damm. Upplysningar rörande sjukdomens karaktär och vissa inträffade fall ha lämnats bl. a. i ett av överläkaren E. Thörnell hållet föredrag inför Tuberkulosläkare— föreningen, refererati »Nordisk Medicin» 1946: nr 31. Ersättningsrätt under vissa betingelser torde kunna medgivas för såväl tröskdammlunga som vissa likartade sjukdomar.

Slutligen må beträffande den nuvarande sjukdomsförteckningens inne- håll nämnas .följande. Det i 1 5 2 st. p. 1) använda uttrycket »senskidein- flammation» bör ändras, eftersom de åsyftade sjukdomstillstånden kunna uppträda även i omgivningen av sena, som icke har skida. Också punkt 2) — inflammation av slemsäck eller underhudsvävnad vid knä eller armbåge etc. torde böra erhålla ändrad avfattning, enär den torde böra omfatta även åkommor med annan lokalisation än den angivna ävensom s. k. hygrom (slemsäcksförstoring utan inflammation). Beträffande punkt 3) _epikondylit bör övervägas om icke vissa sjukdomstillstånd i hälsenorna böra inordnas därunder. Punkt 5) synes böra omfatta även sjukdomar av andra vibrerande maskiner än de tryckluftsdrivna och bankningsma- skinerna.

V. FÖRSÄKRINGSFÖRMÄNERNA ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

Vid 1948 års ändringar i OL skedde en väsentlig höjning av ersättnings- nivån. Denna höjning åstadkoms huvudsakligen dels genom ökning av maximibeloppen, dels genom ändringar i reglerna om ersättningarnas stor- lek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. De sålunda vidtagna ändringarna inneburo icke en fullständig revision av ersättningsbestäm- melserna. Det förutsattes nämligen att socialvårdskommittén skulle under sitt fortsatta utredningsarbete verkställa översyn av bestämmelserna om arbetsförtjänstens beräkning, invaliditetsbedömningen och kretsen av de vid dödsfall ersättningsberättigade samt ägna förnyad uppmärksamhet åt reglerna om sjukpenningens beräkning.

Genom 1950 års förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt OL m. m. åstadkommos förbättringar av utgående ersättningar i fall som inträffat före ikraftträdandet av 1948 års lagändring. Under förarbe- tena till förordningen gav socialvårdskommittén tillkänna, att kommittén ämnade undersöka, om någon form av indexreglering borde ifrågakomma beträffande ersättningarna enligt OL m. m.

Ersättningsbestämmelserna i det nu framlagda förslaget till yrkesskade- försäkringslag innebära väsentliga olikheter i förhållande till de gällande reglerna. Vid utformningen av dessa bestämmelser har kommittén, likaväl som beträffande bestämmelserna om försäkringstillhörigheten och försäk- ringens räckvidd, strävat efter att åstadkomma regler, som medgiva att hänsyn kan, så långt det är möjligt och lämpligt, tagas till olika förhållan— den i de särskilda fallen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan önskemålet, att ersättningarna skola kunna smidigt anpassas efter skiftan- de omständigheter i olika fall, å andra sidan önskemålet att ersättningarna skola kunna fastställas utan oproportionerligt tidskrävande och tyngande utredningar. Helt fri skälighetsprövning bör undvikas så långt detta är möjligt utan att reglerna bli alltför stela.

A. Den årliga arbetsförtjänstens beräkning De gällande bestämmelserna

Enligt de gällande bestämmelserna beräknas sjukpenning, invaliditets- och efterlevandelivräntor m. m. i förhållande till den skadades årliga arbets—

"few—ww—

förtjänst. Med den årliga arbetsförtjänsten förstås enligt huvudregeln i 9 5 OL den avlöning som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfal— let inträffat. Huvudregeln suppleras av föreskrifter om skälighetsprövning under vissa omständigheter, som förekomma mycket ofta. Enligt dessa föreskrifter gäller, att när den skadade under någon tid av året ifråga icke använts till arbete av den nämnda arbetsgivaren, avlöning för den tiden skall beräknas till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsför- måga och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet ; om emel- lertid avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning för tiden ifråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn därtill eller eljest med hän- syn till omständigheterna. Skälighetsprövning skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under någon tid av året varit väsent- ligt högre eller lägre än den vanliga samt när den skadade för yrkesutbild— ning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet in- träffade. Hade den skadade vid tiden för olycksfallet icke fyllt 21 år, må arbetsförtjänsten vid bestämmande av sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid sagda ålder om olycksfallet icke hade inträffat. Den årliga arbetsförtjänsten får icke i något fall fastställas till lägre belopp än 900 kronor och icke till högre be- lopp än 7 200 kronor.

Bestämmelserna äro i vissa avseenden oklara till sin innebörd. Beträf- fande de praktiska resultaten av bestämmelserna må nämnas följande.

Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre an- svar), lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror föränd— ringen däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning (t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna avlö- ningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för beräk— ningen.

Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbetsgivaren normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsförtjänsten blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbetsgivare under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställning eller icke. Vad som skall förstås med >>fast anställning» är emellertid avsevärt oklart.

Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika innebörd. I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen skulle vara.

Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehar : en bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda av- löningen till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat, in— nehaft cn bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan icke i beräkningl '

Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet.

Vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar tages hänsyn till lärlingstidens längd, hur lång tid utbildningen pågått, lönevill- koren under olika delar av utbildningstiden, utlärd arbetares lön m. m. Om lärlingstidens slut icke är nära förestående, beräknas arbetsförtjänsten i regel till en efter omständigheterna större eller mindre del av utlärd ar- betares avlöning, ej till hela beloppet av denna. Den sålunda beräknade arbetsförtjänsten lägges till grund för storleken av såväl sjukpenning som livränta. Härav följer att en relativt hög sjukpenning kan komma att utgå även till en lågt avlönad lärling. Också vid bestämmande av sjukpenning till sådan elev vid anstalt för yrkesundervisning, som på grund av förord- nande enligt 2 5 omfattas av försäkringen, beräknas den årliga arbetsför- tjänsten på samma sätt som då fråga är om livränta.

Socialvårdskommitténs förslag

Den grundläggande principen för de nu gällande reglerna är att beräk- ningen av ersättningsunderlaget i allmänhet baseras på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadans inträffande; för yngre personer sker visserligen en uppskattning av den framtida inkomsten, men man ut- går därvid från lönenivån vid skadans inträffande. Teoretiskt vore det rik- tigare att i stället utmäta ersättningarna i förhållande till den inkomst- förlust, som skadan faktiskt visar sig ha medfört under olika tider. Det torde emellertid kunna fastslås, att en sådan beräkningsmetod skulle vara alltför vansklig. Att erhålla tillförlitlig utredning om vilken arbetsinkomst den skadade hade kunnat påräkna under den närmaste tiden efter skadans inträffande skulle väl vara möjligt beträffande personer med fasta anställ—

1 Som exempel må nämnas följande konkreta fall. För en träarbetare medräknades en biförtjänst av arbete som brandman hos samme arbetsgivare. För en kvarnarbetare medräknades icke vissa biinkomster av arbete som kyrkvaktare och å eget jordbruk. För en fabriksarbetare som skadats såsom avlönad medlem av kommunal brandkår, beräknades arbetsförtjänsten till lönen för full arbetstid i fabriken. För en kvinna, som arbetade både som städerska (4 tim. pr dag) och sömmerska (8 tim.), beräknades arbets- förtjänsten vid olycksfall i städerskearbetet till full lön som sömmerska.

nings- och inkomstförhållanden men skulle ofta vara ogörligt beträffande personer med varierande sysselsättningar och inkomster. I mera långdragna fall skulle man ha att tid efter annan undersöka vilken inkomst den ska- dade skulle ha kommit att åtnjuta om skadan icke hade inträffat. Att med någon säkerhet bedöma detta måste i de flesta fallen vara omöjligt, i syn- nerhet när skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden. I de lindrigare fallen och någon gång även i svårare fall skulle man väl kunna komma fram till en någorlunda rimlig uppskattning av den fakti- ska inkomstförlusten, men detta skulle kräva en vidlyftig utredningsappa- rat. En mycket viktig omständighet är också, att den skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation skulle kunna minskas om ersätt— ningarnas storlek utmättes efter den faktiska inkomstminskningen.

Man kunde tänka sig en anordning, som innebure att ersättningsunder- laget skulle omprövas efter någon tids förlopp eller vid någon ny fas i skadans utveckling — t. ex. när jämkningssituation eller definitiv invali- ditet inträdde— så att den försäkrades dåvarande årliga arbetsförtjänst bleve bestämmande för den fortsatta ersättningens storlek, försåvitt arbets— förtjänsten då vore större än den förut beräknade. Denna medelväg mellan de nuvarande ersättningsgrunderna och den ovan avvisade metoden med periodiska uppskattningar av den faktiska inkomstförlusten skulle icke motverka de skadades intresse av att göra det bästa av sin situation; tvärt- om skulle ersättningen bli större om de hade förskaffat sig större arbets- förtjänst efter skadan. Men man skulle på detta sätt komma att tillgodose de lindrigt skadade bättre än de svårt skadade, vilket uppenbarligen icke är motiverat.

Ett tungt vägande skäl för att de nuvarande huvudgrunderna för ersätt— ningsunderlagets beräkning böra bibehållas är givetvis också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande icke gärna är möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i framtiden.

På grund av det nu anförda har kommittén vid utformandet av det före- liggande förslagets bestämmelser om ersättningsunderlagets beräkning ut- gått från att beräkningen fortfarande skall i princip grundas på den för- säkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller, beträffande minderåriga m. fl., på en uppskattning av den framtida inkomsten vid oförändrad lönenivå inom yrket. Till frågorna angående indexreglering av ersättningsskalorna återkommer kommittén nedan i detta kapitel.

Kommittén har vid sin granskning av de gällande bestämmelserna icke funnit det vara tillfyllest med en mindre omarbetning utan föreslår nya bestämmelser (12 & yrkesskadeförsäkringslagen). Enligt förslaget skall lag- texten innehålla dels vissa huvudregler, dels särskilda regler om hänsyns- tagande till biinkomster och om beräkningen av inkomsten för minder- åriga m. fl., dels en regel om skälighetsprövning i speciella fall. En huvud- regel är, att såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses det

belopp vartill hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Denna regel torde lämna tillräcklig ledning i de fall av vanlig be- skaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den försäkrade icke har stadigvarande anställning eller då han vid sidan av lön från sådan an- ställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kompletterande föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under hänsyns- tagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande.

I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den för— ändringen, att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under se- naste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal m. m. Detta kom- mer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom inträffade ändringar i lönenivån kunna nödvändiggöra omräkningar av den försäkra- des i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de tolv se- naste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emellertid systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i allmänhet icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några avgöran- de administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifrågavaran- de, i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräkningsgrun- derna.

De nu tillämpade reglerna angående inkomster av bisysslor äro irratio- nella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna inkomster av stadigvarande bisysslor, liksom man nu medräknar inkomst av återkom— mande övertidsarbete. Med avseende på bisysslor uppkomma dock vissa särskilda problem. Det kan vara tveksamt, Om en viss sysselsättning i hem- met bör likställas med förvärvsarbete och hur inkomsten i så fall bör be- räknas. Sådana frågor kunna uppkomma exempelvis då en kvinna vid si- dan av heltidsanställning även sköter hushållsarbete och andra hemsysslor. Omfattningen av dylikt arbete kan vara mycket varierande alltefter familje— medlemmarnas antal, deras medverkan i hushållsarbetet och andra om- ständigheter. Vidare är att märka, att skadorna vanligen icke torde med- föra lika stora ekonomiska konsekvenser beträffande bisysslor som be- träffande förvärvsarbete i allmänhet. Hemsysslor och annat arbete i hem- met kunna ju ofta fullgöras helt eller delvis även när skadan hindrar an- nat arbete. Bestående invaliditet —— denna är i de flesta fallen låg .—— torde också ha mindre betydelse för bisysslor än för annat arbete (även om mot- satsen någon gång inträffar). I 10 5 lagen om allmän sjukförsäkring finnes en föreskrift, att hushållsarbete, som make utför i hemmet, icke skall räk- nas såsom förvärvsarbete. Denna bestämmelse, som får betydelse bl. a. för gift kvinnas sjukpenningförsäkring såsom självständig kassamedlem, har tillkommit på grund av att det möter stora svårigheter att åstadkomma

nöjaktig sjukkontroll för gifta kvinnor utan förvärvsarbete utom hemmet. Vid tillämpningen av OL däremot tages, såsom förut nämnts, hänsyn till hushållsarbete vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för gift kvin- na, som icke har avlönat arbete året om. Enligt kommitténs förslag skall vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning hänsyn i viss utsträckning tagas till inkomster av bisyssla, och till dylik syssla hänföres även hus- hållsarbete i hemmet, när detta arbete utgjort en väsentlig del av den för— säkrades sysselsättning. Vid sammanräkning av inkomster från sysselsätt- ningar av olika slag må enligt förslaget (12 5 1 mom. 2 st.) den sammanlagda inkomsten under varje månad icke upptagas till högre belopp än som mot- svarar inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken den högsta inkomsten härflyter. Genom denna regel synes arbete i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvud- sysslan. Enligt 7 5 i allmänna arbetstidslagen må arbetsgivare utom i vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår eller, om ytterligare eftergift på grund av trängan- de behov meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, högst 350 timmar under kalenderåret. Övertidsarbete är vanligen avsevärt bättre avlönat än annat arbete.

Kommittén har i kapitel III föreslagit att s. k. hemarbetare skola inord- nas under den obligatoriska försäkringen, men att ersättningsrätten vid olycksfall i hemmet m. ni. skall begränsas genom en karenstid av 14 dagar. Med karensbestämmelsen har åsyftats, att de vanskligheter, som en försäk- ring av hemarbetare måste draga med sig, skola nedbringas i sådan män att antalet svårutredda och tvistiga fall icke blir alltför stort. Här må framhållas, att även beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten kan vara förenad med särskilda svårigheter för hemarbetarnas vidkommande. De ovannämnda reglerna angående sammanräkning av inkomster från syssel- sättningar av olika slag torde ofta få betydelse i dylika fall.

Den föreslagna regeln om skälighetsprövning i speciella fall (12 ä 1 mom. 4 st.) har givits det innehållet, att om övergående sjukdom, tillfälligt över- tidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbets- förtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten i stället skall bestämmas till det belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Dylik skälighetsberäkning kan givetvis icke syfta till att ersättningsunderlaget skall beräknas efter den reella, av framtida omstän- digheter beroende inkomstförlusten, utan får endast det begränsade syftet att möjliggöra ett hänsynstagande till någon i det särskilda fallet förelig— gande omständighet, som skäligen bör beaktas men icke tillhör de i övriga regler angivna faktorerna.

Nya regler böra uppställas angående ersättningarnas beräkning för dem, som skadas vid yrkesutbildning. För lärlingar och jämförliga kunde det vara rimligt, att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares

lön, under det att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska in- komst vid tiden för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöj- ning vid långvarigt sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kan dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd arbetare äro alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelningar av arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid äro mycket olika på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälig— hetsprövning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lär— lingar och andra som icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst torde vara att ersätta de nuvarande reglerna an- gående lärlingar och underåriga med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för unga skadade skall på visst sätt uppräknas vid be- stämmandet av framtida ersättningar. Enligt kommitténs förslag (12 5 1 mom. 3 st.) skall gälla, att ersättningar i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skola beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Dylika uppskattningar kunna otvivelaktigt bli vanskliga, i synnerhet när den skadade är mycket ung och ännu icke är inriktad på en viss yrkesgren. Dessa praktiska svårig- heter vid bestämmandet av ersättning för lång tid framåt motivera dock icke, att man avstår från möjligheten att fastställa ersättningar av den storlek som, såvitt utredas kan, är skälig. Men eftersom unga skadade ha särskilt stora möjligheter till anpassning och tillvänjning, finns det goda skäl att icke låta uppräkningsreglerna gälla i full utsträckning vid de lägsta invaliditetsgraderna. På grund härav föreslås att uppräkning av arbetsför- tjänsten över 3600 kronor icke skall ske när arbetsförmågan är nedsatt med mindre än en fjärdedel. (Om arbetsförtjänsten redan enligt de all- männa reglerna uppgår till högre belopp än 3 600 kronor, skall livräntan givetvis bestämmas efter detta.) Nämnda belopp motsvarar det i 1950 års Milf stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbets— förtjänst.

De nu angivna reglerna rörande unga skadade kunna icke tillämpas för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern ifråga kunde ju då bli minimibeloppet (900 kronor). I dessa fall torde den årliga arbetsför- tjänsten under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den inkomst, som den skadade antagligen kunnat påräkna om han ägnade sig åt för- värvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. För elever vid under- visningsanstalter har, såsom förut nämnts (s. 145), en särskild karensregel föreslagits beträffande rätten till sjukpenning.

Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt för— slaget beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid nämnda ålder.

Ett ärende angående efterlevandelivränta efter invalid har av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid lagrevi- sionen. Ärendet avser en till följd av yrkessjukdom avliden arbetare, som vid sjukdomens yppande uppbar livränta ä 1 070 kronor för höggradig in- validitet på grund av olycksfall i arbete. Livränta utgavs till den avlidnes änka enligt grunderna i YL, varvid hans årliga arbetsförtjänst beräknades till minimibeloppet, 450 kronor, emedan han i följd av invaliditeten saknade arbetsinkomst. Till undvikande av dylika stötande konsekvenser föreslår kommittén den särregeln beträffande beräkning av efterlevandelivränta, att när den avlidne på grund av tidigare kroppsskada åtnjöt ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Ko- nungens förordnande, ersättningen ifråga skall likställas med arbetsinkomst.

Beträffande sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, bör fortfaran- de som allmän regel gälla, att skadan anses ha inträffat den dag när sjuk- domen yppades. I en del fall förekommer det emellertid att lång tid kan förflyta mellan yppandet och ersättningsrättens inträdande. Framförallt gäller detta om silikosfallen. I åtskilliga fall har man vid periodiska rönt- genundersökningar av arbetarna i silikosfarliga yrken konstaterat börjande silikosförändringar hos arbetare, som kliniskt sett varit vid full hälsa och haft full arbetsförmåga. Sjukdomen är i dylika fall att anse som yppad, men det är ingalunda säkert att den någonsin kommer att bli av betydelse för arbetsförmågan. Om sjukdomen emellertid progredierar så, att arbetaren måste byta sysselsättning eller invalidiseras på annat sätt, kommer hans inkomstförhållanden vid yppandet en tidpunkt som kan ligga åtskilliga år tillbaka att bli bestämmande för den årliga arbetsförtjänstens beräk- ning. Det kan då lätt inträffa, att den beräknade årliga arbetsförtjänsten blir avsevärt lägre än den faktiska arbetsförtjänsten under de senaste åren. Arbetsförtjänsten vid yppandet blir bestämmande även när arbetaren efter yppandet fortsatt med det farliga arbetet och sålunda även i fortsättningen varit utsatt för inverkan av stendamm. För dylika fall synes det kommittén vara skäligt, att undantag göres från regeln om att dagen för sjukdomens yppande skall vara likställd med dagen för olycksfallsskadas inträffande. I kommitténs förslag har beträffande silikosfall m. m. intagits en bestäm- melse av den innebörden, att när det farliga arbetet varaktigt avbrytes först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, ersättningsunderlaget vid bestäm- mande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet skall beräknas till lägst det belopp, som hade kommit att utgöra ersättningsunderlag om yppandet hade inträffat vid tiden för arbetsavbrottet. Denna beräkningsgrund har använts i några fall då ersättning på extraordinär väg medgivits för silikos när ersättningsrätten enligt YL varit förfallen.

I vissa fall, särskilt för personer med starkt varierande arbetsförtjänster,

kunde det vara motiverat att sjukpenning för den första tiden efter skadans inträffande beräknades efter den senaste tidens inkomst i stället för den årliga arbetsförtjänsten eller, alternativt, att skälig höjning eller sänkning av sjukpenningen finge ske om inkomsten just vid tiden för skadans in- träffande avveke väsentligt från den genomsnittliga inkomsten under året. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan an- ordning, som skulle medföra en komplicering av ersättningssystemet och ge upphov till tvistiga fall.

I sitt förslag till de år 1948 vidtagna ändringarna i OL förordade kom- mittén, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning -— då 4 800 kronor —- skulle höjas till 6 900 kronor. Kommittén åberopade, att enligt socialstyrelsens statistik hade den genomsnittliga löneinkomsten år 1946 för vuxna manliga arbetare inom industri, handel och varulager, sam— färdsel samt statliga och kommunala verk och byggnadsarbeten m. m., exkl. säsongindustrier, varit omkring 6 000 kronor i den högsta av de' fem dyrortsgrupperna. För den vid lagändringen sedermera beslutade höjningen av maximibeloppet till 7 200 kronor uttalade sig bland andra socialstyrel- sen, som i sitt yttrande hänvisade till att den allmänna lönenivån hade stigit avsevärt sedan år 1946. Med hänsyn till de efter lagändringen in- träffade förändringarna i löne- och prisnivåerna förordar kommittén nu, att maximibeloppet bestämmes till 9 000 kronor. Detta innebär en höjning av det nuvarande beloppet med 25 procent.

B. Frågorna om indexreglering Dansk lagstiftning

En automatisk indexreglering av ersättningar för olycksfall i arbete 111. in. har såvitt känt genomförts endast i Danmark. Detta skedde år 1948. Som bas för indexregleringen valdes detaljpristalet för oktober 1946, som var 291. Varje gång pristalet för oktober stiger eller faller med 15. enheter (c:a 5 %), skola ersättningarnas maximi— och minimibelopp höjas, respek— tive sänkas i motsvarande proportion. Dessa ändringar av maximi- och minimibeloppen bli gällande för olycksfall, som drabba försäkrade arbets- tagare efter ingången av april månad nästföljande år. Från samma tidpunkt skola i äldre fall utgående sjukpenningar och invaliditetsräntor efter minst 50 procents invaliditet höjas eller sänkas i proportion till ändringen i pris— talet.

Försäkringsbolagen äro berättigade respektive skyldiga att vidtaga de avgiftsändringar, som motsvara de av indexregleringarna föranledda ut- giftsökningarna eller -minskningarna. .

Omregleringsbestämmelserna äga icke tillämpning beträffande skadefall,

som inträffat före den 1 april 1047. I en del av dessa fall utges dyrtidstill— lägg av statsmedel.

I förarbetena till lagändringen framhölls det, att en reglering efter lev- nadskostnadsförändringarna icke gåve tillfredsställande resultat på lång sikt, om pris- och lönenivåerna icke följdes någorlunda åt. En automatisk reglering av ersättningsbeloppen i förhållande till lönenivån för okvalifice— rade arbetare (>>ufaglaerte>>) ansågs vara i princip riktigare, men någon till— räckligt bestämd beräkningsgrund av detta slag kunde icke erhållas.

Det påvisades också, att anordningen med en av försäkringen finansie- rad indexreglering av äldre fall icke stämde med det för försäkringen gäl- lande kapitaltäckningssystemet. Från regeringshåll förklarade man, att om det skulle inträffa en snabb och våldsam Ökning i pristalet, det borde över— vägas om det vore mest ändamålsenligt att den starka avgiftsökning, som då uppkomme i följd av indextillägget för äldre fall, uttoges av produk- tionen på en gång eller fördelades på en längre period.

Ersättningstilläggen i de under tiden 1 april 1947—31 mars 1948 inträf— fade fallen betalas till hälften av statsmedel. Till täckande av den andra hälften ställdes statsmedel räntefritt till förfogande; erforderliga premie— ! tillägg för återbetalning av detta förskott skulle fördelas på en tioårs- ; period.

Socialvårdskommitténs förslag.

Det i 9 % OL stadgade maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning var under åren 1918-—1919 1 800 kronor, under åren 1920—1926 2 400 kronor, under åren 1927—1941 3 000 kronor, under tiden 1942 —— den 30 juni 1946 3 900 kronor, under tiden den 1 juli 1946—1948 4800 kronor och har därefter varit 7 200 kronor.

Kommittén har ovan uttalat sig för en höjning av maximibeloppet till 9 000 kronor. Det synes icke uteslutet, att en ytterligare höjning kan bli aktuell inom en icke avlägsen framtid. I vart fall är det enligt kommitténs mening lämpligt, att en automatisk reglering av maximibeloppet sker för den händelse att en avsevärd ändring i levnadskostnaderna inträffar. För att erforderliga förberedelser för omläggningar av avgiftsberäkningarna skola kunna medhinnas innan ett nytt maximibelopp blir gällande, bör be- slut om ändringen föreligga i god tid före ikraftträdandet. Ändring bör träda i kraft vid kalenderårsskifte. En enstaka förändring i levnadskost- nadstalet bör icke föranleda omreglering av maximibeloppet. I enlighet med det nu anförda föreslår kommittén bestämmelser av det innehållet, att om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år både under mars och juni ut- visa ökning eller minskning med minst tio procent i förhållande till läget i juni året före yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, detta skall från följande årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet för den årliga

arbetsfötjänstens beräkning med motsvarande hela tiotal procent. Motsva- rande ändringar skola vidtagas i Sjukpenningskalan. Ändringarna skola fastställas av Kungl. Maj:t genom kungörelse. De erforderliga beräkning— arna skola verkställas av socialstyrelsen.

Någon automatisk reglering av övriga fixerade belopp för ersättningar— nas beräkning —— arbetsförtjänstens och sjukpenningens minimibelopp, sjukpenningavdraget vid sjukhusvård, vårdbidragets maximibelopp och begravningshjälp — torde icke vara lämplig. Rfa synes böra taga initiativ till de ändringar av dessa belopp, som kunna visa sig påkallade av utveck- lingen.

Frågorna angående indexreglering av löpande ersättningar äro mera komplicerade. Detta framgår med all tydlighet av förarbetena till förord- ningen om ersättningstillägg av statsmedel och de äldre bestämmelserna om dyrtidstillägg.

De är 1941 beslutade dyrtidstilläggen till vissa ersättningar bestämdes till det procenttal, som motsvarade halva levnadskostnadsökningen sedan juli 1939. Delade meningar funnos om det berättigade i att staten skulle åtaga sig att utan behovsprövning lämna dyrtidskompensation just till dem, som framför många andra invalider hade den stora förmånen att de åtnjöte liv— räntor från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Invändningar av sam— ma slag gjordes mot de förra året beslutade ersättningstilläggen, men stats- makterna ansågo att staten borde i rimlig omfattning bereda kompensation åt dem, som i följd av utvecklingen kommit i ett sämre läge än som avsetts med lagstiftningen.

Under det att dyrtidstilläggen endast skulle giva ersättningstagarna en viss kompensation för levnadskostnadsstegringen efter 1939, var syftet med ersättningstilläggen att ersättningstagarna i de äldre fallen skulle få den reella höjning av förmånerna som ansågs berättigad med hänsyn till de vid olika tillfällen genomförda förbättringarna av ersättningsgrunderna för nya fall. Däremot åsyftades icke att ersättningstilläggen skulle medföra en uppräkning av ersättningarna till de belopp, som i jämförliga nya fall ut- ginge enligt de år 1948 beslutade ersättningsgrunderna i OL. En sådan upp- räkning befanns vara utesluten redan av praktiska skäl, men även andra skäl ansågos tala däremot. Det framhölls, att många av ersättningstagarna hade uppnått sådan ålder, att de lämnat arbetslivet eller hade nedsatt ar- betsförmåga oavsett skadan, att vissa tillskott till ersättningarna icke säl- lan utginge i form av folkpension m. m., att de skadade hade i stor utsträck- ning kunnat genom övergång till nytt yrke och genom anpassning minska skadornas faktiska betydelse för förvärvsförmågan samt att återhållsamhet vid tilläggens bestämmande även vore motiverad såväl från finansiell syn- punkt som på grund av att ståndpunkt ännu icke hade tagits till frågan om ett system med indexbestämda ersättningsskalor.

Ersättningstilläggen utgå efter en skala med varierande procenttal för fall från olika tider och, inom varje sådan grupp, för fall av olika svårig- hetsgrad. Vid de högsta invaliditetsgraderna uppkommer en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning mellan fall från olika tider. Vid de medel- höga invaliditetsgraderna utjämnas skillnaderna i mindre grad, och vid lägre invaliditetsgrader än 30 procent utgå inga som helst ersättningstill- lägg.

Bestämmelserna om ersättningstillägg äro tillämpliga när skadan inträf- fat före år 1949. I jämförelse med dyrtidstilläggen medförde ersättningstill— läggen förbättringar för skadade under 67 år och efterlevande makar un- der samma ålder; en nyhet var också att tillägg medgavs å sjukpenning. Till skadade och makar över 67 år samt till efterlevande föräldrar och barn utgå endast vissa låga, mot de förutvarande dyrtidstilläggen svarande er— sättningstillägg i fall när skadan inträffat före år 1941.

De rådande skillnaderna mellan ersättningarna enligt OL i jämförliga fall från olika perioder under tiden före 1949 bero delvis på att löneläget varierat, delvis på att maximibeloppet för arbetsförtjänsten höjts vid ett flertal tillfällen. Den gradering av ersättningstilläggen, som föranleddes av dessa skillnader, bör otvivelaktigt kvarstå. Även graderingen efter skadans svårighetsgrad är synnerligen välmotiverad och därtill av stor betydelse i kostnadshänseende. Enligt beräkningar i förarbetena skulle ersättningstill- läggen för huvudparten av de på grund av olycksfall 1918 — den 30 juni 1946 utgående livräntorna efter minst 30 men högst 50 procents invaliditet komma att under år 1950 medföra en kostnadsökning av 435 000 kronor. Om de procentuella tilläggen i dessa fall hade blivit lika stora som vid in- validitetsgrader över 75 procent, skulle den nämnda merkostnaden i stället ha blivit 1 180 000 kronor. En annan konsekvens hade blivit, att skillna- derna mellan ersättningarna i fall med 30 och 25 procents invaliditet hade kommit att bli oskäligt stora. Att medgiva ersättningstillägg också vid lägre invaliditetsgrader än 30 procent skulle draga stora kostnader, eftersom det stora flertalet fall ligga under den nämnda gränsen.

En indexreglering av ersättningstilläggen vid de höga invaliditetsgrader- na, där en sådan anordning skulle vara mest motiverad, skulle i avsevärd utsträckning medföra, att livräntetagarna finge vidkännas en viss minsk- '_ ning av inkomstprövade folkpensionsförmåner m. m. ? Smärre ändringar i pris- och lönenivåerna böra icke medföra några änd— " ringar i grunderna för ersättningstilläggen. Skulle emellertid penning- värdeförsämringen fortskrida, kan fråga uppkomma icke blott om höj- _ ning av de utgående tilläggen utan även om utgivande av tillägg'i fall, som ., inträffat senare än är 1948.

Socialvårdskommittén framlade på sin tid förslag om de nu utgående ersättningstilläggen och har ovan föreslagit en reglering av maximibelop- pen för nya fall efter levnadskostnaderna. I överensstämmelse med det be-

traktelsesätt, som därvid varit vägledande för kommittén, finner kommit- tén det angeläget att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningar— na icke förlora sitt realvärde. Frågan om indextillägg på dessa förmåner måste dock bedömas i sammanhang med motsvarande spörsmål beträffan- de andra sociala förmåner. Detta är nödvändigt redan av den anledningen, att en avvägning måste ske mellan de olika reformer, som konkurrera om de för socialpolitiken tillgängliga medlen. Nämnas bör även att likartade spörsmål som beträffande ersättningarna från den obligatoriska försäk- ringen enligt OL m. m. uppkomma beträffande ersättningar på grund av fri— villig försäkring enligt samma lag, ersättningar från den obligatoriska tra- fikförsäkringen m. 111.

Då frågan om indextillägg till ersättningar från den obligatoriska olycks- fallsförsäkringen sålunda hänger nära samman med problem, som social- vårdskommittén icke har att upptaga till behandling, måste kommittén här inskränka sig till att understryka angelägenheten av att hithörande frågor ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida.

De ändringar av ersättningarnas högsta belopp, som komma att föran— ledas av den ovan förordade automatiska regleringen av maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning, bli av betydelse i de skadefall som inträffa efter det att respektive ändringar ha trätt i kraft. Uppkommande merkost— nader få bestridas på samma sätt som försäkringens övriga kostnader för ersättningar.

Kostnaderna för de i äldre fall utgående ersättningstilläggen torde även framdeles få bäras av statsverket. Uppkommer framdeles en kostnadsök- ning genom revision av tilläggsskalan, torde även merkostnaden få bestri- das aV statsmedel. Att låta försäkringen bära dylika kostnader skulle icke vara förenligt med det för densamma gällande kapitaltäckningssystemet, som innebär att kostnaderna för de under ett visst är inträffade skade— fallen skola täckas av försäkringsavgifterna för samma år. Om man från- ginge kapitaltäckningssystemet i fråga om ersättningstilläggen, skulle detta vara liktydigt med att varje försäkringsanstalt skulle av sina försäkrings- tagare uttaga avgifter till täckande av merkostnader för ett äldre försäk- ringsbestånd. Både principiella och praktiska skäl tala emot en sådan an- ordning.

C. Sjukpenningskalan

De hittillsvarande grunderna

Fram till år 1942 motsvarade sjukpenningen i de slutna klasserna genom- snittligen ungefär 2/3 av den skadades arbetsförtjänst. Inkomstklasserna hade genomgående en bredd av 270 kronor och sjukpenningintervallet var

50 Öre. Fr. o. m. 1942 höjdes sjukpenningbeloppet i de lägre klasserna vid årsförtjänster under 1 755 kronor så att proportionen mellan sjuk— penningen och inkomsten där blev gynnsammare än i de högre klasserna. I sitt förslag till 1948 års ändringar i OL förklarade socialvårdskommit- tén, att sjukpenningens storlek enligt kommitténs mening borde graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan även efter den skadades försörjnings- plikt. Så länge sjukersättningen icke i princip syftade till att överlag helt kompensera den förlorade inkomsten — en princip som kommittén icke ville förorda vore nämligen en gradering efter den skadades försörj- ningsplikt enligt kommitténs mening väl motiverad. Kommittén framhöll i detta sammanhang, att en sådan gradering redan hade genomförts inom arbetslöshetsförsäkringen. Det vore givetvis önskvärt, att sjukersättningar- na inom olycksfallsförsäkringen icke konstruerades på sådant sätt, att hin- der uppkomme för att framdeles få till stånd en mera genomförd samord— ning med sjukförsäkringen än som då vore möjlig. Tillräckligt utrymme för familjetillägg av samma storlek som enligt sjukförsäkringslagen funnes ej, såvida icke sjukpenningen till ensamstående pressades ned. Mot en maximeringsregel reste sig starka praktiska betänkligheter, så länge olycks- fallsförsäkringen vore centralt administrerad. Uppmärksammas borde, att sjukpenningen vore skattefri, varför överkompensation skedde om sjuk- ersättningen finge täcka hela inkomsten. Kommittén stannade för att före- slå ett familjetillägg av det slag, som sedermera beslöts, nämligen ett i samtliga sjukpenningklasser lika tilläggav 1 krona 50 öre för skadad, som sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år. Kommittén avsåg att vid den fortsatta utredningen överväga vilka modifikationer i de föreslagna reglerna som borde äga rum då sjuk- försäkringslagen trädde i kraft. Sjukpenningintervallet ansågs böra vara 1 krona. Med bibehållen pro— portion mellan sjukpenning och arbetsförtjänst skulle klassbredden då bli 540 kronor. Kommittén föreslog emellertid att klassbredden i stället skulle sättas till 520 kronor, varigenom relationen mellan sjukpenningen och mitt- inkomsten i klassen skulle stiga från 66.7 till 69.2 procent. En dylik mindre höjning ansågs vara motiverad och medförde, att skillnaderna i förhållan- de till den gällande skalan så gott som genomgående blevo till de skadades fördel.

I remissyttrandena framkomma delade meningar i fråga om den före- slagna anordningen med familjetillägg. Till de instanser, som avstyrkte denna anordning, hörde Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening. Rfas yttrande över kommittéförslaget i denna det innebar sammanfattningsvis, att anstalten icke kunde finna att några övertygande skäl hade förebragts för förslaget om familjetillägg men väl att starka skäl talade däremot. En önskvärd förbättring av sjukpenninggrunderna kunde enligt anstaltens mening vinnas om den till grund för gällande sjukpenningskala liggande

kompensationsgraden — principiellt 2/3 — ökades till förslagsvis 3/4. En i yttrandet framlagd skala med denna genomsnittsrelation (klassbredd 480 kr.)upptog som högsta sjukpenning 14 kronor; detta belopp skulle utgå vid en årlig arbetsförtjänst av 6480 kronor eller mera. Skulle det anses önskvärt att öka genomsnittsrelationen till 4/ 5, finge klassbredden bestäm- mas till 450 kronor. Om arbetsförtjänstens maximibelopp bestämdes till 7 200 kronor, blev högsta sjukpenningen 15 kronor i den förstnämnda ska- lan och 16 kronor i den sistnämnda. Socialförsäkringsbolagens förening förordade en enbart inkomstgraderad sjukpenningskala, vars belopp i alla klasser utom den lägsta lågo 50 öre över de av kommittén föreslagna be- loppen för icke-försörjare. Om arbetsförtjänstens maximibelopp bestämdes till 7 200 kronor, blev högsta sjukpenningen i en skala av detta slag 14 kronor 50 öre.

I propositionen (1948: 235), som riksdagen biträdde, anslöt sig departe— mentschefen till kommitténs förslag om familjetillägg. Det vore nämligen rimligt, att kompensationsgraden för den som hade hustru eller barn att försörja sattes högre än för den ensamstående. Departementschefen delade också kommitténs mening, att hänsyn till de administrativa svårigheterna borde medföra att i dåvarande läge familjetillägget icke graderades efter familjens storlek. Av samma anledning ansågs det icke lämpligt att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, uppställa en regel angående maximering av den sammanlagda sjukersättningens storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst för att därigenom möjliggöra en förbättring av kompensa- tionsgraden för icke-försörjare. En sådan regel skulle nämligen nödvändig- göra en mera preciserad beräkning av arbetsförtjänsten än som erfordrades för sjukpenningklassens bestämmande. Den av kommittén föreslagna sjuk- penningskalan hade ansetts böra modifieras något till de skadades förmån, så att man undveke försämringar i förhållande till de gällande reglerna. Därigenom kom sjukpenningen att motsvara 70.6 procent av mittinkom— sten i klassen och klassbredden blev 510 kronor; för de lägsta klasserna gjordes avvikelser härifrån. Sjukpenning med familjetillägg kunde i de lägsta klasserna överstiga den förlorade inkomsten, men några bestäm- melser till förhindrande av överkompensation i dylika fall hade icke ansetts nödvändiga; det finge antagas att de till familjetillägg berättigade i all- mänhet icke vore att hänföra till dessa klasser. I högsta sjukpenningklas- sen —— vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mera —— blev sjuk— penningen utan familjetillägg 14 kronor och med sådant tillägg 15 kronor 50 öre.

I andra lagutskottets utlåtande över propositionen (utl. 1948: 42) fram- hölls det, att då sjukpenning från den obligatoriska sjukförsäkringen skul- le utgöra 3 kronor 50 öre för sjukkassemedlemmar mellan 18 och 67 år,

sjukpenningen enligt OL självfallet icke kunde fastställas till lägre belopp. Utskottet erinrade vidare, att departementschefen icke ansett det vara nöd- vändigt med några särbestämmelser till förhindrande av överkompensa- tion i följd därav, att sjukpenningen i de lägsta klasserna kundemed fa- miljetillägg i vissa fall överstiga den förlorade arbetsinkomsten. Utskottet funne ej skäl att i detta sammanhang föreslå några sådana särbestäm- melser. Frågan om överkompensation borde emellertid ägnas särskild upp— märksamhet vid socialvårdskommitténs fortsatta utredning rörande revi- sion av olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Socialvårdskommitténs förslag

Under den gångna tiden efter 1948 års lagändring ha överförsäkrings- problemen fått starkt ökad aktualitet. Frekvensen av anmälda olycksfall i arbete har trots det intensifierade skyddsarbetet fortsatt att stiga. »Ekono- misk Information» —— ett samarbetsorgan för staten och de stora arbets- marknadsorganisationerna konstaterar i inledningen till sin redogörelse för en statistisk undersökning om olycksfallen 1948—1949, att flera förkla- ringar till ökningarna i antalet olycksfall och i ersättningskostnaderna ha framkommit. Från de anställdas sida, framförallt industrianställda, har gjorts gällande att riskerna i arbetet ökat, till största delen beroende på den alltmer uppskruvade arbetstakten. Arbetsgivarna och försäkringsin- rättningarna å sin sida ha trott sig kunna förklara utvecklingen främst med ersättningsförbättringarna fr. o. 111. år 1949. Den nämnda undersök- ningen, som har haft till syfte att lämna en överblick över vilka föränd- ringar som inträffat i antalet olycksfall, sjuktidernas längd m. m., utmyn- nar icke i något omdöme om vilka faktorer som främst varit bestämmande för utvecklingen.

Efter källskattereformens genomförande framträder det mer än förr att den faktiska kompensationsgraden _ d. v. s. sjukersättningens storlek i förhållande till arbetsförtjänsten med skatten frånräknad — ligger på en hög nivå.

Att avgöra i vad mån de fr.o.m. år 1949 genomförda höjningarna av sjukersättningarna ha påverkat antalet sjukskrivningar torde icke vara möjligt. Före lagändringen var maximisjukpenningen —— 9 kronor _— så låg, att den i många fall gav en mycket otillräcklig kompensation. Detta med— förde otvivelaktigt en stark press på de skadade att undvika sjukskrivning. Att de skadade genom ersättningsförbättringarna ha fått ökade möjligheter att sjukskriva sig i den utsträckning, som är från medicinska synpunkter lämplig, bör givetvis icke ge anledning till några betänkligheter. Man kan emellertid icke avvisa uppfattningen att sjukskrivningar i någon utsträck- ning förekomma även när det icke är påkallat av medicinska skäl. Läkarnas möjligheter att hålla igen i sådana fall äro givetvis begränsade, eftersom det

ofta icke är möjligt att avgöra om uppgivna smärtsymptom o. d. faktiskt hindra en återgång till arbetet. Enligt vad kommittén inhämtat, är man inom arbetstagarorganisationerna fullt införstådd med att tendenser till missbruk av försäkringen måste. stävjas och att överförsäkring måste und- vikas. Å andra sidan hävdar man naturligt nog, att farhågorna för att för— säkringen utnyttjas för mycket i ett begränsat antal fall icke rimligen kan tagas till intäkt för att ersättningarna böra pressas ned till en oskäligt låg nivå.

Det förhållandet, att sjukpenningarna äro skattefria, är av stor betydelse för kompensationsgraden. Om sjukpenningen finge i samtliga inkomst- klasser utgå med samma procenttal av den Obeskattade inkomsten, bleve resultatet —— eftersom beskattningen är progressiv — att den faktiskt för- lorade inkomsten, d. v. 5. den förlorade inkomsten med skatten frånräknad, kompenserades förhållandevis bättre i de högre klasserna än i de lägre. Och om sjukpenningen finge utgå med samma belopp för ensamstående och för familjeförsörjare med lika inkomster, bleve den faktiska kompen— sationen bättre för de ensamstående än för familjeförsörjarna. Till bely- sande av dessa förhållanden må nämnas följande exempel på vilka pro- portioner mellan sjukpenningarna och den källbeskattade inkomsten som skulle erhållas om sjukpenningarna finge i samtliga klasser motsvara 4/5 av mittinkomsten (utan avdrag för skatt). I exemplet antages att käll- skatteavdrag göres å veckoförtjänsten enligt 1951 års tabell för avdrag i ortsgrupp V vid en kommunal utdebitering av 10 kronor för skattekrona (tab. V: 10). Den dagliga sjukpenningen bleve 4 kronor vid årliga arbets- förtjänster av 1 575—2 024 kronor, 8 kronor vid årsförtjänsterna 3 375—— 3 824 kronor och 15 kronor vid årsförtjänsterna 6 525—6 974 kronor. För en ogift person skulle för vecka räknat sjukpenningen å 4 kronor motsvara 86 procent av veckoförtjänsten (34: 62 kr.) minskad med källskatteav- drag (2 kr.), sjukpenningen å 8 kronor motsvara 95 procent av veckoför- tjänsten (59:23 kr.) efter källskatteavdraget (10 kr.) och sjukpenningen å 15 kronor motsvara 100 procent av veckoförtjänsten (129: 81 kr.) efter källskatteavdraget (25 kr.). För en gift man utan barn skulle motsvarande procenttal bli 86, 90 och 95. Det bör observeras, att de angivna procenttalen avse kompensationsgraden vid klassmitten och att sålunda både högre och lägre värden skulle erhållas inom varje klass.

Avvägningen av Sjukpenningskalan skulle förenklas högst betydligt om sjukpenningen gjordes till skattepliktig inkomst. Detta föreslogs av majo- riteten i 1944 års allmänna skattekommitté. Mot detta förslag, som även avsåg vissa andra förmåner från socialförsäkringarna, framställdes det erinringar, som otvivelaktigt äro i hög grad vägande (se prop. 1950: 93, s. 190 ff.). Det stora flertalet understödsfall äro så kortvariga, att källskatte— avdrag i allmänhet icke kunna åstadkommas utan alltför stor apparat. En-

_ ; =,_—.T——_———,.—_—-—_n 'p—v 4

ligt skattekommitténs förslag skulle försäkringsorganen icke verkställa källskatteavdrag under de tre första månaderna av ersättningstiden för varje försäkringsfall. Detta skulle i fråga oin olycksfallen i arbete ha inne- burit, att sjukersättningen i över 90 procent av fallen hade kommit att undantagas från preliminärskatt. Någon effektiv kontroll över att slutlig skatt erlades skulle icke gärna kunna åstadkommas. Men eftersom skatte- plikt dock förelåge, måste sjukersättningarna ligga på en hög nivå i förhål- lande till arbetsförtjänsten med källskatten frånräknad.

Socialvårdskommitténs sakkunniga för olycksfallsförsäkringen ha en- hälligt varit av den meningen, att ett borttagande av skattefriheten för sjuk- penning icke är att förorda, och kommittén ansluter sig till denna uppfatt- ning. Kommittén har därför vid utarbetandet av förslagets bestämmelser om sjukpenningarnas beräkning sökt uppställa regler, som leda till- att er— sättningsbeloppen bli av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst med skatten frånräknad. Härav följer att en revision av den föreslagna Sjukpenningskalan kan bli nödvändig om inkomstskatternas storlek ändras väsentligt. Och då hänsyn icke kunnat tagas till det för- hållandet, att kommunalskattens storlek är olika på olika orter, blir den faktiska kompensationsgraden icke densamma för alla försäkrade med lika arbetsinkomst. Dessa olägenheter har kommittén emellertid funnit vara mindre vägande än de olägenheter, som skulle uppkomma om sjukersätt- ningarna gjordes till skattepliktig inkomst.

Vid en exakt beräkning av relationen mellan sjukersättningarna och de av skadefallen orsakade inkomstminskningarna bör hänsyn tagas till att det i följd av beskattningens progressivitet kan uppkomma en större minsk— ning av den slutliga skatten än som proportionellt motsvarar skatt på den beräknade inkomsten under sjukskrivningstiden. Storleken av detta ökade skattebortfall påverkas av ett flertal faktorer, såsom sjukskrivningstidens längd, eventuella inkomstbortfall av andra orsaker än olycksfall i arbete m. m. samt den skadades (och makes) inkomstläge. Beräkningar av skatte— bortfallets storlek under vissa angivna förutsättningar ha sammanställts i en av ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till socialde- partementet ingiven promemoria, som av departementet överlämnats till kommittén.

Beräkningarna i nämnda promemoria hänföra sig till den gällande sjuk- penningskalan. Det antages, att den skadade tillhör skatteortsgrupp V, att kommunalskatten är 8 kronor, att den statliga inkomstskatten utgör 100 procent av grundbeloppet, att den i 9 % OL definierade årliga arbetsför- tjänsten utgör den skadades enda skattepliktiga inkomst och att den för- delar sig jämnt på hela året, att inga andra inkomstbortfall än vid sjuk- dom till följd av olycksfall i arbete förekomma samt att vid skattens be- räkning avdrag för resor till och från arbetet, försäkringsavgifter m. m.

göres med 250 kronor. Från dessa förutsättningar ha kompensationsgrader- na beräknats för fall med sjuktider av 1 vecka, 6 veckor och hela året. Vid de korta sjuktiderna framkomnia höga tal för kompensationsgraden. Här- nedan återges resultaten för fall med 1 veckas sjuktid:

Inkomst- Förlorad dagsin- Kompensationsgrad i % Vid Sjukpenning kr. gränser komst (kr.) efter sjukpenningklassens for Sink" skatteavdrag undre inkomstgräns övre inkomstgräns penning- ensam- familj klasser ensam- familj ensam- familj ensam- familj stående utan barn kr. stående utan barn stående utan barn stående utan barn 3: 50 5: — 1 785 4: 52 4: 52 88,5 121,7 77,4 110,15 4: 5: 50 . 2 040 .) 17 5: 17 87,0 116,1 77,4 106,4 4: 50 6: — 2 295 5: 82 5: 82 85,9 111,7 77,3 103,1 5: — 6: 50 2 805 6: 39 7: 10 93,9 105,6 78,2 91,5 6: — 7: 50 3 315 7: 55 8: 40 92,7 101,2 79,5 89,3 7: — 8: 50 3 825 8: 36 8: 72 95,7 108,9 83,7 97,5 8: — 9: 50 4 335 9: 46 9: 87 95,1 106,4 84,6 96,3 9: — 101 50 4 845 10: 43 10: 92 95,9 105,3 86,3 96,2 10 11 50 5 355 11: 19 12: 07 98,8 103,6 89,4 95,8 11: -— 12: 50 5 865 12: 25 13: 06 98,0 103,4 89,8 95,7 12: —— 13: 50 6 375 12: 91 14: 20 100,7 102,1 93,0 95,1 13: — 14: 50 6 885 13: 95 15: 100,4 103,3 93,2 96,7 14 — 15:50

Vissa beräkningar rörande kompensationsgraden i de lägre ortsgrupper- na vid en årlig arbetsförtjänst av 5 000 kronor visade obetydligt högre tal för dessa ortsgrupper.

Promemorian sammanställdes innan de vid förra årets riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen hade antagits. Vissa beräkningar hade emellertid gjorts rörande inverkan av de av ortsavdragskommittén före- slagna ändringarna i de kommunala ortsavdragen. De gåvo vid handen, att skillnaden blev ganska obetydlig.

Systemet med sjukpenningklasser medför enligt sakens natur att sjuk- penningens storlek i förhållande till inkomsten blir olika för olika inkomst- lägen inom respektive klasser. Variationerna bli större ju större klass- bredderna göras. Om sjukpenningen i vissa inkomstlägen överstiger den

förlorade inkomsten, är detta icke liktydigt med överkompensation i den meningen, att försäkringen skulle få sammanlagt svara för ett större er- sättningsbelopp än som motsvarar de skadades inkomstförluster. Det är emellertid angeläget att tillse att sjukersättningarna i vart fall icke annat än undantagsvis komma att överstiga den förlorade inkomsten. Vid bedöman- det av vilka marginaler som av denna anledning böra hållas mellan den Obeskattade sjukpenningen och arbetsförtjänsten (utan skatteavdrag) har man främst att fästa avseende vid källskatteavdragens storlek. De svår- heräkneliga och i framtiden liggande inverkningarna på den slutliga skat- ten kunna näppeligen utöva något inflytande på de skadades villighet att återtaga arbetet.

Källskattens relativa storlek varierar avsevärt alltefter inkomstläget, ortsgruppen, den kommunala utdebiteringen och den skadades civilstånd. De nuvarande skillnaderna mellan familjer med och utan barn äro små och komma att bortfalla helt. Härnedan angivas källskatteavdragens belopp i vissa olika fall (belopp i kr. pr vecka).

Avdrag för ogift person utan Avdrag för gift man utan barn, barn, vid en veckolön av vid en veckolön av ortsgruPP 50 100 150 50 100 150 lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst I 4 7 15 20 27 35 2 5 11 16 20 29 11 .................. 4 8 14 23 27 39 2 6 10 19 20 33 lll .................. 4 8 16 23 29 40 3 G 11 19 22 33 lV .................. 5 8 17 24 31 42 3 7 13 20 24 35 V .................. 5 8 17 24 30 41 3 6 12 20 23 34

Av tabellen framgår bl. a. att det föreligger rätt små skillnader mellan de korresponderande beloppen för olika ortsgrupper. Som en av förutsätt- ningarna vid sjukpenningskalans utformning kan uppställas, att margi- nalerna mellan sjukpenningarna och arbetsförtjänsten böra vara så stora att de åtminstone i regel icke understiga de belopp, vartill källskatteav- draget kan uppgå i respektive inkomstlägen.

Den nuvarande anordningen med ett i alla sjukpenningklasser lika fa- miljetillägg har betydande nackdelar. Ett tillägg, som kan anses utgöra en skälig differens mellan familjeförsörjares och ensamståendes sjukpen- ningar i de högre klasserna, medför i de låga klasserna antingen att sjuk- penningen med familjetillägg kommer att överstiga arbetsförtjänsten eller också, om man vill undvika detta, att sjukpenningen för ensamstående blir oskäligt låg. I de låga klasserna —— där inkomsten är så låg att den åtgår för den skadades egen försörjning är det skäligt, att sjukpenningen får även för ensamstående nära motsvara inkomsten. I de högre klasserna däremot är det rimligt att marginalerna mellan inkomsten och sjukersätt-

ningen göras större för ensamstående än för familjeförsörjare. Principiellt vore det sålunda väl försvarligt att låta familjetilläggen likaväl som grund- sjukpenningarna stiga med inkomsten. Ett sådant system för ersättningar- nas beräkning torde emellertid vara svårförståeligt för allmänheten. Från denna synpunkt vore det bättre att i Sjukpenningskalan upptaga de för familjeförsörjare avsedda sjukpenningbeloppen och låta de ensamståendes ersättningar framkomma genom vissa avdrag, större i de högre än i de lägre klasserna. Men någon fullgod lösning kan icke heller erhållas på detta sätt. Kommittén har därför stannat för att föreslå en anordning med sepa- rata skalor för familjeförsörjare och ensamstående. Skalan för familje- försörjare skall tillämpas i de fall, där rätt till familjetillägg nu föreligger.

Att lägsta sjukpenningen för ensamstående vid 1948 års lagändring be- stämdes till 3 kronor 50 öre berodde därpå, att detta belopp ansågs böra vara minimum för dem som skulle bli'berättigade till sjukpenning av den- na storlek inom den allmänna sjukförsäkringen. Såsom förut nämnts ut- talade andra lagutskottet vid lagändringen, att då sjukpenning från den obligatoriska sjukförsäkringen skulle utgöra 3 kronor 50 öre för kassemed- lemmar mellan 18 och 67 år, kunde sjukpenning enligt OL självfallet icke bestämmas till lägre belopp.

Vid en konsekvent tillämpning av den nyssnämnda principen borde sjukpenningen för familjeförsörjare utgå med lägst det belopp, som mot- svarar sjukförsäkringslagens sjukpenning med familjetillägg. Därav skulle följa vissa höjningar av de i OL nu föreskrivna sjukpenningarna till fa- miljeförsörjare i de lägsta klasserna. Dessa ersättningar äro emellertid re- dan nu så stora att de i vissa fall överstiga den skadades arbetsförtjänst. Detta föranledde andra lagutskottet till det uttalandet, att frågan om över- kompensation borde ägnas särskild uppmärksamhet vid kommitténs fort- satta utredning.

På grund av sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge har kommittén icke ansett det" vara motiverat att låta de i sjukförsäkringslagen stadgade sjuk- penningbeloppen vara normerande vid revisionen av olycksfallsförsäkring- en. I kommitténs förevarande förslag till sjukpenningskalor har minimi- sjukpenningen för reguljära fall upptagits till 4 kronor för ensamstående och 5 kronor för familjeförsörjare.

Enligt 6 ä 2 mom. 3 st. OL kan sjukpenningen i vissa fall understiga de i Sjukpenningskalan upptagna beloppen. Härför förutsättes dels att den skadades årliga arbetsförtjänst är lägre än 1 600 kronor, dels att han är under 18 år eller över 67 år eller att hans arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan var- aktig omständighet. Sjukpenningen i dessa fall utgör 2 kronor när arbets- förtjänsten understiger 1 200 kronor, och 3 kronor när arbetsförtjänsten uppgår till 1 200 men ej 1 600 kronor.

___—= —,__-—___.. —-v-__ __.

En dylik särregel har även intagits i kommitténs förevarande förslag. Under utredningen har det framhållits, att skadeanmälningarna emellanåt icke lämna tillräcklig ledning för bedömande, om den skadade haft sådan nedsättning av arbetsförmågan att särbestämmelsen bör tillämpas. Detta synes emellertid icke vara något avgörande skäl emot att bestämmelsen bibehålles.

Som en av förutsättningarna vid sjukpenningskalornas utformning har kommittén i det föregående angivit, att marginalerna mellan sjukpen- ningarna och arbetsförtjänsten böra vara så stora, att de åtminstone i regel icke understiga de belopp, vartill källskatteavdraget kan uppgå i respektive inkomstlägen. För familjeförsörjarnas del torde Sjukpenningskalan böra göras så förmånlig som den lämpligen kan vara utan att den nyssnämnda förutsättningen eftergives. Beträffande icke-försörjare torde marginalen i förhållande till inkomsten i vart fall böra göras så stor att sjukpenningarna i genomsnitt komma att ligga ungefär 10 procent under familjeförsörjar- nas ersättningar. Därav skulle följa, att en mot det nuvarande familjetill- lägget svarande differens kommer att hållas vid det inkomstläge, där fa- miljeförsörjarna erhålla en sjukpenning av 15 kronor. I de lägre inkomst- klasserna blir differensen mindre, i de högre större. Vissa variationer uppåt och nedåt uppkomma i följd av klassystemet. I kommitténs förslag ha sjukpenningbeloppen vid årsförtjänster över 2700 kronor upptagits till hela krontal för såväl familjeförsörjare som ensamstående; på grund därav bli de mot familjetilläggen svarande differenserna i dessa inkomstlägen antingen 1 krona eller 2 kronor.

På grund av skattens progressivitet måste skalorna vara regressiva i för- hållande till arbetsförtjänsten utan skatteavdrag. Kommittén har övervägt två olika metoder för sjukpenningens beräkning. Enligt den av kommittén valda metoden skall sjukpenningen liksom nu beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst utan skatteavdrag. Den avsedda regressiviteten har åstadkommits genom att sjukpenningbeloppen avvägts så, att de komma att utgöra summan av ett fixt belopp och en viss del av mittinkomsten i klassen. Enligt den alternativt diskuterade metoden skulle ersättningsunderlaget vid sjukpenningens beräkning utgöras av den skadades arbetsförtjänst med av- drag av ett belopp, som motsvarade preliminär skatt för arbetsförtjänsten ifråga enligt den gällande källskattetabellen för viss ortsgrupp och viss kommunal utdebitering; en och samma tabell skulle användas i samtliga fall. Med denna metod skulle det bli lättare att framdeles genomföra de an- passningar av relationen mellan sjukpenning och arbetsförtjänst, som kun- na bli påkallade om inkomstskatternas storlek skulle ändras avsevärt; en anpassning kunde nämligen åstadkommas genom att de nämnda avdragen från arbetsförtjänsten finge beräknas efter en annan källskattetabell än förut. Den av kommittén valda metoden har emellertid företräden i andra

a) Gift man utan barn hänseenden. Den medger att sjukpenningen liksom nu beräknas direkt efter arbetsförtjänsten, och man undviker att vid beräkningen använda en käll- skattetabell, som i många fall, kanske i flertalet, bleve en annan än den för den skadade gällande tabellen för preliminär skatt.

Beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalorna ha flera förslag diskuterats inom kommittén. Enligt ett av förslagen (alt. 1) skulle skalan för familjeförsörjare avvägas så, att sjukpenningen till familjeför- sörjare komme att med 1 krona överstiga 2/3 av den dagliga arbetsför- tjänsten vid klassmitten (daglig arbetsförtjänst = 1/360 av årliga arbets- förtjänsten). Motsvarande värden i skalan för ensamstående skulle vara 50 öre och 60 procent av arbetsförtjänsten. Klassbredden blev 540 kronor i den förra skalan och 600 kronor i den senare. Kompensationsgraderna i vissa inkomstlägen belysas av nedanstående uppställning:

Ärlig arbetsförtj änst Sjukpenning

Sjukpenning i % av gränsinkomsterna efter källskatteavdrag enligt

kr. kr. tab. V: 10 tab. IV: 18 2 430 — 2 970 6 96,0 79,1 103,1 —- 85,5 5 130 _ 5 670 11 89,9 — 81,9 96,7 — 88,5 7830—8370 16 89,2 —84,2 96,9 ——91,1 b) Ogift person utan barn . _ _, _ _ Sjukpenning i %, av gränsinkomsterna Årlig arbitsforuanst Sinkiifnnmg efter källskatteavdrag enligt r. . r tab. V: 10 tab. IV: 18 2400—3000 5 85,1—69,0 91,7 —73,4 5 400 6 000 10 81,5 — 75,0 87,7 -— 81,0 7 800 8 400 14 83,8 78,1 90,7 84,1

Beräkningarna av kompensationsgraden avse härovan liksom i det föl- jande sjukpenningens storlek per vecka i förhållande till veckoförtjänsten efter källskatteavdrag för veckolön.

De berörda skalorna uppfylla i stort sett de i det föregående angivna förutsättningarna. Om man bortser från maximibeloppens höjning, skulle dessa skalor, i jämförelse med den gällande skalan, medföra vissa minsk- ningar i alla inkomstlägen för försörjare och i flertalet inkomstlägen för ensamstående. Minskningar i denna utsträckning äro icke nödvändiga för att skalorna skola uppfylla de uppställda förutsättningarna. En höjning av tillrådlig storlek åstadkommes bäst genom ökningar av de förut nämnda

>>fixa beloppen». Ett av de inom kommittén diskuterade alternativen (alt. 2) innebär i jämförelse med det ovan nämnda förslaget (alt. 1) att de fixa beloppen höjts från 1 krona till 1 krona 50 öre för familjeförsörjare och från 50 öre till 1 krona 17 öre för ensamstående. Enär klassbredderna å 540 och 600 kronor som valts för att sjukpenningbeloppen skola utgöra hela krontal äro väl stora vid låga inkomster, ha såväl klassbredderna som sjukpenningintervallen minskats till hälften i de lägsta klasserna. Det- ta innebär smärre avvikelser från de förut nämnda formlerna.

I nedanstående uppställning göras jämförelser mellan de i alt. 2 före- slagna sjukpenningarna till familjeförsörjare och motsvarande veckolöner efter källskatteavdrag i vissa fall för gift man utan barn :

g' . Lägsta och högsta veckolön med . _ __ .jukpenning . Arllg arbetsförtjanst avdrag enligt per dag per. vecka tab. V: 10 tab. IV: 18 — 2 160 5: — 35: — — 38: 54 — 36: 54 2 160 — 2 430 5: 50 38: 50 38: 54 43: 73 36: 54 40: 73 2 430 —— 2 700 6: —— 42: 43: 73 — 47: 92 40: 73 — 44: 92 2 700 — 3 240 7: — 491— 47: 92 — 57:31 44: 92 53: 31 3 240 — 3 780 8: 56: — 57: 31 64: 69 53:31 —— 60: 69 3 780 — 4 320 9: —— 63: 64: 69 — 73: 08 60: 69 68: 08 4 320 4 860 10: 70: 73: 08 — 81: 46 68:08 75: 46 4 860 5 400 11: — 77: — 81: 46 —— 89: 85 75: 46 83: 85 5 400 — 5 940 12: — 84: 89: 85 — 98:23 83: 85 — 91: 23 5 940 — 6 480 3: 91: 98: 23 —— 106: 62 91:23 —— 98: 62 6 480 7 020 14: — 98: — 106: 62 — 113100 98:62 104: 00 7 020 — 7 560 15. —— 105: —- 113: 00 — 121: 39 104: 00 — 111: 89 7560—8 100 16:— 112:— 121239—128: 77 111: 39 118: 77 8100—8640 17: — ll9z— 128: 77—137: 16 118: 77—126: 16 8 640 — 18: 126: — 137: 16 —— 126: 16

Av uppställningen framgår bl. a. att sjukpenningarna i alla klasser nära motsvara lägsta veckolönen med avdrag enligt tab. V: 10. I förhållande till veckolönen med avdrag enligt tab. IV: 18 — de högsta förekommande av- dragen —— kunna de föreslagna sjukpenningarna i någon utsträckning in— nebära överkompensation, men dessa ytterlighetsfall behöva icke giva an- ledning till betänkligheter.

En överst å s. 254 intagen tablå innehåller motsvarande uppgifter rörande de i att. 2 föreslagna sjukpenningarna för ogift person utan barn.

Ett tredje förslag (alt. 3) skiljer sig från alt. 2 främst i det hänseendet, att klassbredderna ökats något i de högre klasserna. I skalan för familje- försörjare har klassbredden vid inkomstlägen över 5 400 kronor ökats från 540 till 600 kronor, och i skalan för ensamstående har klassbredden vid inkomstlägen över 5 700 kronor ökats från 600 till 660 kronor. Vidare har i skalan för ensamstående sådan jämkning vidtagits att det förut nämnda fixa beloppet blir 1 krona i stället för 1 krona 17 öre. De i detta alternativ föreslagna sjukpenningarna till familjeförsörjare med årsförtjänster över

. . _ Sjukpenning Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt Arlig arbetsfortj anst per dag per vecka tab. V: 10 tab. IV: 18 — 1 700 4: — 28: — — 30: 69 — 28: 69

1 700 — 2 000 4: 50 31: 50 30: 69 — 35: 46 28: 69 — 33: 46 2 000 — 2 300 5: — 35: — 35: 46 — 40:23 33:46 — 37: 23 2 300 —— 2 600 5: 50 38: 50 40: 23 — 45:00 37: 23 — 42: 00 2 600 — 3 200 6: — 42: — 45: 00 — 53:54 42: 00 — 49: 54 3 200 — 3 800 7: — 49: — 53:54 — 62:08 49: 54 — 58: 08 3 800 — 4 400 8: — 56: 62: 08 — 70: 62 58: 08 — 65: 62 4 400 — 5 000 9: — 63: — 70:62 — 79: 16 65:62 — 73: 16 5 000 — 5 600 10: — 70: — 79: 16 — 88: 69 73: 16 — 81:69 5 600 — 6 200 11: — 77: — 88:69 — 97: 23 81:69 — 90: 23 6 200 — 6 800 12: — 84: — 97:23 — 103: 77 90: 23 — 95: 77 6 800— 7 400 13: — 91: — 103: 77 — 112: 31 95:77 — 104: 31 7 400 — 8 000 14: — 98: — 112: 31 — 120: 85 104: 31 — 111: 85 8 000 — 8 600 15: — 105: — 120: 85 — 128: 39 111: 85 — 118: 39 8 600 — 16: — 112: — 128: 39 — 118: 39 —

5400 kronor jämföras härnedan med motsvarande veckolöner efter skatteavdrag i vissa fall för gift man utan barn :

. _ » Sjukpenning Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt Arllg arbetsfortjanst per dag per vecka tab. V: 10 tab. IV: 18

5 400 — 6 000 12: — 84: — 89: 85 — 98: 39 83: 85 — 90: 39 6 000 — 6 600 13: — 91: — 98: 39 — 107: 92 90: 39 — 98: 92 6 600 — 7 200 14: -— 98: — 107: 92 — 116: 46 98: 92 — 107: 46 7 200 — 7 800 15: — 1051— 116: 46 — 125: 00 107: 46 — 115: 00 7 800 — 8 400 16: — 112: — 125: 00 — 133: 54 115: 00 — 123: 54 8 400 — 9 000 17: — 119: — 133: 54 — 143: 07 123: 54 — 132: 07 9 000 — 18: — 126: — 143: 07 — 132: 07 —

Härnedan jämföras de i alt. 3 föreslagna sjukpenningarna till ensam- stående med veckolönerna efter källskatteavdrag för ogift person utan

barn : . _ Sjukpenning Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt Arlig arbetsförtjänst per dag per vecka tab. V: 10 tab. IV: 18 — I 800 4: — 28: — — 32: 62 — 30:62

1 800 — 2 100 4: 50 31: 50 32: 62 — 36: 38 30: 62 — 34: 38 2100—2400 5: — 35: —- 36: 38— 41:15 34: 38— 38:15 2 400 — 2 700 5: 50 38: 50 41: 15 — 46: 92 38: 15 — 43: 92 2 700 — 3 300 6: — 42: — 46: 92 —' 55: 46 43: 92 — 51: 46 3 300 — 3 900 7: — 49: — 55:46 — 64:00 51:46 — 60: 00 3 900 — 4 500 8: — 56: — 64: 00 — 72: 54 60: 00 — 67: 54 4 500 — 5 100 9: — 63: 72:54 — 81:08 67: 54 — 75: 08 5 100 — 5 700 10: — 70: — 81: 08 — 90: 62 75: 08 — 83: 62 5700—6360 11:— 77: — 90: 62— 98:31 83:62— 91:31 6 360 — 7 020 12: — 84 — 98:31 — 107: 00 91:31 — 99:00 7 020 — 7 680 13: — 91 107: 00 — 116: 69 99:00 — 107: 69 7 680 — 8 340 14: — 98 — 116: 69 — 124: 38 107: 69 — 115: 38 8 340 —— 9 000 15: — 105: — 124: 38 — 134: 07 115: 38 — 124107 9 000 — 16: — 112: — 134: 07 — 124: 07 —

Enligt den i alt. 2 föreslagna skalan för familjeförsörjare blir sjukpen- ningen i näst högsta klassen 89.5 procent av mittinkomsten efter källskatte— avdrag enligt tab. V: 10 för gift man utan barn, och för ensamstående är motsvarande relation 83.6 procent. Enligt alt. 3 bli de motsvarande rela- tionerna 86.0 procent för familjeförsörjare och 80.9 procent för ensam- stående.

Från de förut angivna förutsättningarna för sjukpenningskalornas kon— struktion äro både alt. 2 och alt. 3 godtagbara lösningar. Den något ökade regressivitet i de högre sjukpenningklasserna, som främst skiljer alt. 3 från alt. 2, är enligt kommitténs mening välmotiverad. Det torde nämligen vara helt rimligt att kompensationsgraden får sjunka något i inkomstlägena närmast under årsförtjänstens maximibelopp. Då sjukpenningskalorna i alt. 3 även i övrigt synas vara lämpligt avvägda, har kommittén stannat för att förorda dessa skalor.

Enligt 6 5 3 mom. 3 st. OL kan invaliditetslivränta höjas med upp till 1 800 kronor om året när olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan och tillika behov av vård som icke ersättes enligt 6 5 1 mom. Dylikt ersätt- ningstillägg vid hjälplöshetstillstånd (vårdbidrag) kan däremot f. n. icke utgå å sjukpenning. Är den skadade så illa ställd, att vårdbidrag å livränta kommer att utgå, bör även sjukpenningen kunna förhöjas med sådant bi- drag. Vårdbidrag å sjukpenning bör också kunna utgå när skadan i andra fall nödvändiggör varaktigt sängläge och undantagsvis även eljest vid på- tagligt behov av hjälp och biträde av annan person. Kommittén föreslår en bestämmelse att vårdbidrag utgives även vid sjukdomstillstånd, när detta föranleder varaktigt sängläge eller i jämförlig mån medför behov av vård och tillsyn.

Under förarbetena till 1948 års ändringar i OL diskuterades åtgärder till förhindrande av att överförsäkring uppkomme genom kollektiva eller en- skilda tilläggsförsäkringar.

Socialvårdskommittén framhöll, att lagändringen syftade till att den lag- stadgade sjukerxsättningen skulle bli i och för sig tillräckligt effektiv för arbetstagare i de vanliga inkomstlägena och att stora risker för betän'kliga överförsäkringar skulle uppkomma om komplementförsäkringarna icke an- passades efter det ändrade läget. Efter överläggning med representanter för för-s-äkringsinrättningar, som meddelade komplementförsäkringar, hade kommittén icke funnit nödvändigt att då föreslå lagstiftning beträffande komplementför—säkring-arna. Kommittén förklarade sig emellertid ha för av- sikt att längre fram taga upp frågan till nytt övervägande.

Även i några remissyttranden och i Kungl. Maj:ts proposition gjordes vissa uttalanden angående komplementförsäkringarn-a. Under riksdagsbe- han—dlingen avslogs en motion om omedelbar lagstiftning för frågans regle- ring. I detta sammanhang framhöll andra lagutskottet (utl. nr 42), att mis-s-

bruk av komplementförsäkringar borde förhindras men att detta borde i första hand ske på annat sätt än genom lagstiftning. Utskott-et förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Rörande utvecklingen efter 1948 har socialvårdskommittén inhämtat, att de försäkringsanstalter, som meddela olycksfallsförsäkring av här ifråga— varande slag _ främst Försäkringsanstalten Samarbete — väsentligen an- passat sin verksamhet efter det nya läget. Någon lagstiftning med avseende särskilt på dessa försäkringar torde därför nu icke vara aktuell. Det bör emellertid uppmärksammas, att de 5. k. f-ria sjukkassornas rätt att utge Sjukhjälp vid olycksfall i arbete icke är begränsad och att dessa kassor lära i sin ackvis-ition särskilt framhålla att de — till skillnad från de er- kända sjukkassorna _ lämna samma Sjukhjälp vid olycksfall i arbete som vid vanlig sjukdom. Kommittén finner det angeläget, att de icke erkända kassornas verksamhet i detta hänseende tillrättalägges på lämpligt sätt. I första hand bör det undersökas, om rättelse kan åstadkommas på frivillig- hetens väg. Kommittén föreslår därför, att pensionsstyrelsen erhåller i upp- drag att söka åvägabringa beslut om lämpliga stadgeändringar eller, alter— nativt, framlägga förslag till reglerande bestämmelser.

I vissa fall har skatteplikt ansetts föreligga för sjukersättning, som ut- givits av arbetsgivare med självrisk. Till undan-röjande av de olikheter, som därigenom uppkommit mellan självrisk-fall och andra fall, har fr. o. m. innevarande år en ändring skett i 19 & kommunalskattelagen. Enligt den ändrade lydelsen är från skatteplikt undantagen bl. :a. ersättning, som enligt vad i lag är stadgat utgått till någon vid olycksfall i arbete (i annan form än som livränta). I vilken utsträckning skattefrihet föreligger även då den skadade utfår ersättningen i form av sjuklön synes vara oklart. Om den del av sjuklönen, som motsvarar lagstadgad sjukpenning, är skattefri, blir resultatet ofta, att den anställde under sjukskrivningen får lyfta ett större belopp än den vanliga, till fullla belopp-et källbeskattade lönen. Hithörande frågor torde böra uppmärksammas vid pågående överarbetningar av skatte-

författningarna.

D.' Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning

De gällande reglerna och vissa uppkomna spörsmål

Enligt 8 & OL skall vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstad- kommit nedsättning av arbet—sförmågan, hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadan-s inflytande på de särskilda färdig- heter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt

till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, ska-ll hänsyn jämväl därtill tagas.

Dessa bestämmelser hämtades, med en mindre jämkning, från 1901 års olycksfallsersättningslag. I denna lag angåvos även vissa procenttal, som skulle tjäna till ledning vid bedömningen, t. ex. 20 procents invaliditet vid blindhet på ena ögat och 50 procents invaliditet vid förlust av ena handen eller foten. Vid tillkomsten av OL ansågs det icke nödvändigt att medtaga dylika exemplifierande bestämmelser, enär ersättningsfrågorna skulle kom- ma att bedömas av särskilt kvalificerade myndigheter.

I tillämpningen ha :s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanligen före- kommande invaliditetsgrad—erna vid olika slags skador, erhållit mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Som exempel på dessa normal- satser mä anföras följande:

inv :t i %

amputation å överarmen med god protesfunktion 65

>> >> >> >> dålig » 70—75 » >> underarmen >> god » 60

>> >> » » dål'ig >> 65 >> >> lårbenet >> god » 55

>> >> >> » dålig » 60—70 » » underbenet » god » 40 >> » » >> dålig » 45—50

förlust av tumme 25

>> >> pekfinger 14 » » långfinger 10

>> » ring- eller lillfinger ej 10 >> >> stortå ej 10 fullständig styvhet i armbå—gsleden 25—33 1/3

>> >> >> knä (rakt) 25

blindhet å ena ögat 20 förlust av ena ögat 25

» » hörseln på ena örat 10

>> >> ' >> >> båda öronen 50

Ä-rrbildningar, ömhet, stelhet, smärtförnimmelser och andra 'dylika om- ständigheter kunna ge anledning till att invaliditetsgraden höjes över tabell- sat-sen.

En tabell för ögonskador upptager normalsatserna för olika grader av synnedsättning på ena ögat eller båda ögonen.

Tabellerna utgöra en stomme, vars invaliditetsgrader äro direkt tillämp- liga i vissa typiska fall och i övrigt kunna tjäna till ledning vid bedöm- ningen. . _

I fråga om personer med intellektuellt yrke förekom-ma vissa avvikelser från tabellsatserna. Särskild hänsyn till yrket tages eljest främst beträf-

fande ögonskador, som drabbat arbetar-e med sådan sysselsättning, vari syn- förmågan är av större betydelse än eljest. För chaufförer beräknas inva- liditetsgraden vid blindhet på ena ögat i regel till 25 i stället för 20 procent. Som exempel på något större avvikelser må nämnas, att invaliditetsgraden vid ögonskada för en matros i ett fall bestämts till 10 procent i stället för c:a 1 procent för arbetare i allmänhet och för en styrman i ett fall till 30 procent i stället för c:a 20 procent för arbetare i allmänhet.

Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder bruka icke förekomma. Beträffande skador med minst 30 procents invaliditet infördes genom 1948 års ändring i OL den gradering av ersättningarna efter åldern, som följer därav att livräntan i sådana fall utgår med visst förhöjt belopp från 18 till 67 års ålder.

Den skadades kön inverkar icke vid invaliditetsbedömningen utöver vad som följer av att hänsyn skall tagas till yrkesförhållandena.

Förhandenvaron av tidigare skada eller lyte medför ej sällan, att inva- liditetsgraden bestämmes högre än eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat (invaliditet i regel 20 procent), genom den aktuella skadan fått synförmågan på det friska ögat ned-satt till 0.4 (i vanliga fall ej 10 pro- cents invaliditet), utgör den sammanlagda invaliditeten 40 procent, och invaliditetsgraden på grund av olycksfallet brukar beräknas till 25 procent (enär den skadade förlorat 2O/so av den före sista skadan kvarstående ar- betsförmågan). Om synförmågan på det friska ögat gått helt förlorad genom den aktuella skadan, anses denna ha medfört 100 procents invaliditet.

För invaliditetsbedömningen enligt OL är, såsom av den lämnade redo- görelsen framgår, karakteristiskt att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades förvärvsförmåg—a, den ekonomiska in- validiteten. Detta gäller dock icke generellt. Följdverkningarna av en del skador äro av sådan art, att de icke låta inrangera sig under invaliditetsta- bellernas system av precisa procentsatser. Så är fallet t. ex. beträffande fysiska och psykiska störningar efter huvudskador (yrsel, svindelkänsla, lynnesförän'dringar, trötthet o. s. v.). De vid läkarundersökningen direkt iakttagna symptomen lämna i dylika fall ofullständigt underlag för inva- liditetsbedömningen. Ledning måste sökas i skadans faktiska inverkan på den skadades förmåga till förvärvsarbete. Till följd härav blir bedöm- ningen av dessa fall i högre grad beroende av den skadad-es individuella förhållanden.

Enär invaliditetstillståndet ofta undergår betydande förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden till en början fastställes för viss begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger.

Antalet invaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete var under åren 1942—1946 i medeltal ungefär 3 250 om året. Ungefär 1/4 av fallen voro finger-skador. Med-elinvaliditeten för dessa vid livräntans början var unge—

_'—r—:—I_.*r,_w_ __". __

._—r

får 17 procent. För samtliga fall var medelinvaliditeten 23 procent. I över hälften av fallen understeg den först bestämda invaliditetsgraden 20 procent och i 4/5 av fallen 30 procent.

År 1938 hemställde Landsorganisationen, på förslag av Metallindustri- arbetareförbundet, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt Rfa att vid den då beslutade översynen av OL taga under särskilt övervägande möjligheterna att tillgodose önskemålet om en av invaliditetstabeller mindre hun-den in- validitetsprövning. Förbundet hade anfört, att inv-aliditetstabellens procent- tal endast borde anses som en utgångspunkt, angivande den normala inva— liditeten. Landsorganisationens framställning överlämnades av Kungl. Maj :t till Rfa för att tagas i övervägande vid utredningen.

Även från försäkringshåll har kritik riktat-s mot de nuvarande bedöm- ningsprinciperna, som ansetts leda till att de lindriga skadorna överkom- penseras.

Principerna för invaliditetsbedömningen ha varit föremål för diskussion vid de nordiska socialförsäkringsmötena, senast mötet i Stockholm år 1948, och i andra sammanhang. En översikt över de tillämpade grunderna i Sverige och ett stort antal främmande länder lämnades på sin tid i J. Nor- dins år 1932 utkomna arbete »Invaliditet vid olycksfallsskador».

Beträffande utvecklingen i utlandet under senare år synas olika tendenser göra sig gällande. I England fäste man tidigare helt avseende vid den eko- nomiska invaliditeten, men enligt den nya lagstiftningen lägges huvudvikten vid skadans beskaffenhet i och för sig. I Finland, där bedömningen tidigare följt ungefär samma linjer som i Sverige, uppdelade man år 1948 invalidi- tetsräntorna — som förutsätta minst 30 procents invaliditet _ i en lytes- ersättning (>>g-rundränta») och en ersättning för mistad förvärv-sförmåga (»kompletteringsr—änt-a»). Den senare skulle bestämmas med hänSyn till de ekonomiska möjligheter, som invaliden hade i framtiden, men avsikten var att man skulle använda sig av >>vissa grupperingar, där den skadades ålder, kön, allmänna hälsotillstånd, yrke med flera egenskaper ställes i förhållande till den färdighet som han mist genom olycksfallet». Redan år 1950 skedde emellertid en ändring, som medför att kompletteringsräntan i regel bestäm- mes mera schematiskt.

Rfa och socialförsäkringsbolagen ha vid Vissa tillfällen verkställt utred— ningar för att söka utröna i vad mån de .för olika slags skador beräknade invaliditetsgraderna svara mot de faktiska. Sedan en sådan utredning verk- ställts beträffande skador på extremiteterna tillkännagav FR år 1933 vissa jämkningar av tillämpad praxis med avseende på fingerskador, och sam- tidigt gjordes ett uttalande rörande inval'iditetstabellernas roll. Rådet fram- höll därvid bl. a. såsom synnerligen angeläget, att invaliditetsbedömningen icke inskränktes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats, under vilken skadan anatomiskt sett vore att hänföra. Erfor—

derlig hänsyn måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadades del vore ägnade att öka eller minska den ådragna skadans inverkan på hans förmåga att genom arbete försörja sig. Att härvid även personliga egen- ? skaper hos den skadade —— exempelvis psykisk undermålighet i ett eller annat hänseende med ty åtföljande oförmåga till anpassning — kunde vara * av betydelse ansågs vara tydligt. Vidare framhöll rådet bl. a. önskvärd- heten av att undersökningarna angående den s. k. faktiska invaliditeten utvidgades och fullständigades, så att en allt säkrare vägledning erhölles för en rättvis invaliditetsbedömning.

Även vid andra tillfällen ha ändringar i normalsatserna tillkännagivits. År 1944 framlades ett av en sakkunnig läkare, över-läkaren Nilsonne, på FRs uppdrag utarbetat förslag till ändringar i bedömningen, innebärande dels införandet av vissa tabellmässiga förhöjningar under den första liv- räntetiden, främst i fråga om extremitetsskador, dels vissa jämkningar i övrigt. Sedan Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening på grundval av vissa undersökningar avgivit yttranden över Nilsonnes förslag, över-läm- nade FR år 1948 utredningsmaterialet till socialvårdskommittén. FR hade funnit att materialet torde kunna bli av betydelse vid revideringen av OL. Bl. -a. kunde tänkas, att kommittén skulle finna en särskild ersättningsform eller ett särskilt efter i lagen angivna regler utmätt tillägg till livränta böra ifrågakomma under tillvänjningstid. Rådet hade icke ansett sig böra införa en ny princip i 'invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas.

I sin utredning framhöll Nilsonne, att de invalidiserades möjligheter att utföra förvärvsarbete bestämmas ej blott av den anatomiska defekten i och för sig, utan även av vissa andra mycket individuella och svårbedömliga omständigheter, näm- ligen dels bristande lillvänining — innan den skadade lemmen »omskolats» och andra lemmar uppövats i sin vikarierande funktion —— dels en social invaliditet, bestående i att den skadades möjligheter att utnyttja sin återstående arbetsför- måga i början ofta äro begränsade till följd av mindre god tillgång på sådant arbete, som är lämpat för honom i hans invalidiserade tillstånd. På grund av svårigheten att i det enskilda fallet i procent värdera betydelsen av den bristande tillvänjningen och den sociala invaliditeten föreslog Nilsonne den lösningen, att en schematiskt bestämd ersättningsförhöjning skulle ges under en likaledes sche- matiskt bestämd första tid. Generella regler härom föreslogos för fingerskador. Den enligt gällande praxis bestämda invaliditetsgraden skulle för armamputerade höjas med hälften under de första 3 månaderna, dock högst till 100 procent, och för benamputerade skulle samma tillägg ges i 6 månader; ersättning i denna form förutsattes skola i allmänhet utgå från den tidpunkt då protes erhölls. Beträffande fingerskadorna föreslogs å ena sidan höjning av invaliditetsgraderna under första tiden, är andra sidan vissa sänkningar för tiden därefter. Som exempel kan näm- nas, att normalgraden vid förlust av ena tummens ytterfalang — nu 12 procent ——- föreslogs till 25 procent under de 3 första månaderna av invaliditetstillståndet och därefter 10 procent, att normalgraden vid amputation av ena tummens båda falanger nu 25 procent -— föreslogs till 50 procent i 6 månader och därefter oförändrat 25 procent samt att normalgraden vid amputation av ena handens

M'W——— _— wn-n -»

M.Mm' '._—4 :* -—

ring— och lillfingrar _ nu 15 procent _ föreslogs till 25 procent i 3 månader och därefter 12 procent.

Rfa ansåg det vara påkallat, att ett försök gjordes att statistiskt belysa spörs- målet, huruvida de i Nilsonnes förslag gjorda antagandena om olika skadors be- tydelse under en övergångstid och därefter tillräckligt väl svarade mot faktiska förhållanden. Utredningar i detta syfte infordrades beträffande invaliditetsfall, i vilka livränta första gången tillerkänts under ettårsperioden 1/10 1943—30/9 1944. I de fall, då den skadade återgått till samme arbetsgivare, begärdes upp— gifterna från denne; i övriga fall tillskrevs livräntetagaren själv. Motsvarande ut- redningar verkställdes av de större socialförsäkringsbolagen. Bearbetning av hela materialet företogs sedermera inom Rfa. Besvarade utredningsform—ulär hade in- kommit i 2283 fall. Arbetskraft hade emellertid icke kunnat avdelas för den lö— pande granskning och komplettering, som varit behövlig särskilt beträffande de från livräntetagarna själva inkomna uppgifterna. Den systematiska bearbetningen fick därför inskränkas till de från arbetsgivarna inkomna utredningarna. Denna bearbetning omfattade 1 243 fall (1 109 manliga och 134 kvinnliga livräntetagare), Resultaten sammanställdes i tabeller. belysande förhållandet mellan den beräk— nade invaliditetsgraden och den procentuella inkomstminskningen vid olika ska— dor, invaliditetsgrader och löptider för livräntan. _ Ur tabellerna för manliga livräntetagare må här återges följande data. Av handskadorna ansåges 43 pro- cent ha medfört intet eller obetydligt hinder i arbetet, och samma förhållande förelåg beträffande 29 procent av andra skador på övre extremiteterna, 28 procent av skador på undre extremiteterna och 58 procent av ögonskadorna. I 83 procent av fallen hade arbetet återupptagits senast 14 dagar efter livräntans begynnelse- dag. Längre dröjsmål med återgång till arbetet hade främst förekommit i fall med relativt hög invaliditet (i 3/10 av fallen med minst 30 procents invaliditet). I åt— skilliga fall hade den ekonomiska invaliditeten angivits vara högre än den be— räknade. Ingen som helst ekonomisk invaliditet uppgavs emellertid för 3/4 av fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/3 av fallen med 15—18 procents invaliditet, nära 6/10 av fallen med 20—25 procents invaliditet och åt— skilliga fall med högre beräknad invaliditet. För samtliga fall utgjorde medeltalet för den ekonomiska invaliditeten 44 procent av medeltalet för den beräknade. Vid fördelning av samtliga fall på tre grupper med olika långa löptider för livräntor- na _ i första gruppen var livräntans löptid intill utredningsdatum mindre än 61/4.» män., i andra 61/4 men ej 99% män. och i den tredje 995 män. eller längre _ blev relationen mellan den ekonomiska och den beräknade invaliditeten ungefär densamma (45, 46 och 43). För den största skadegruppen — handskadorna, som omfattade 428 fall _ var relationen 53 för fall med högst 61/2 månaders löptid och 38 för fall med längre löptid.

Rfa anförde i sitt utlåtande över Nilsonnes förslag, att den verkställda statisti- ska undersökningen visserligen icke lett till ett resultat, som gåve stöd för något mera bestämt ståndpunktstagande, men att den dock — i den begränsade omfatt- ning materialet befunnits användbart för bearbetning _ givit vid handen, att behovet av tillvänjningslivräntor, särskilt vid låga invaliditetsgrader, icke kunde i stort sett anses särskilt framträdande. Ehuru det sålunda måste anses tveksamt, om tillräckliga skäl överhuvud förelåge för införande av tillvänjningslivräntor, funne anstalten sig icke höra i princip motsätta sig det framlagda förslaget där- om. Anstalten förordade vissa avvikelser från förslaget, bl. a. att tillvänjningstill- lägg skulle i förekommande fall generellt utgå som ett engångsbelopp, motsvaran- de 50 procent av grundlivräntan under 6 månader. En allmän översyn av invali- ditetstabellerna borde enligt anstaltens mening verkställas sedan FR tagit stånd-

punkt till de aktuella frågorna om tillvänjningsersättningar m. m. _ I det av social— försäkringsbolagens förening avgivna utlåtandet meddelades, att en viss tvekan gjort sig gällande inom föreningens styrelse beträffande behovet av en särskild tillvänjningsersättning men att styrelsen enats om att i huvudsak tillstyrka Nilson- nes förslag. Större förhöjning under anpassningstiden än 50 procent av grund- livräntan ansågs icke böra ifrågakomma. Förhöjningen borde utbetalas som en- gångsbelopp. I övrigt föreslogs bl. a., att invaliditetstabellerna skulle revideras i vissa avseenden.

I yttrande över försäkringsinrättningarnas utlåtanden anförde Nilsonne bl. a., att tillvänjningsersättningarnas konstruktion väl läte sig ytterligare diskuteras samt att en generell översyn av tabellerna vore ett angeläget spörsmål, som borde upp- tagas i ett större sammanhang.

Av intresse i detta sammanhang är att göra en jämförelse med invalidi- tetsbedömningen inom Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, som inrättades år 1936 i enlighet med beslut av Kungl. Maj:t och har till uppgift att avge yttranden i vissa frågor angående ersättning för invaliditet rn. in. enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Nämnden har ansett, att er- farenheten från praxis vid tillämpningen av OL visat, att de mindre ska- dorna övervärderas under det att de svårare skadorna ej sällan un- dervärderas, särskilt under första livräntetiden. I sådana fall, där defekten med hänsyn till den skadades yrke och anställningsförhål- landen (villkor, varaktighet och trygghet) kan antagas endast i oväsentlig grad komma att påverka den skadades ekonomiska förhållanden, beräk- nar nämnden invaliditetsgraden lägre än enligt praxis vid tillämpningen av OL. Förutsättningarna för att sådan reduktion ska-ll komma i fråga ha i huvudsak ansetts böra vara dels att den skadade efter återinträde i arbete visat sig kunna fullgöra en fullgod eller så gott som fullgod arbetspresta- tion, dels att arbetsgivarens ekonomiska stabilitet måste anses vara sådan, att fara för verksamhetens upphörande rimligen ej föreligger, dels slutligen att anställning-ens natur är sådan, att den skadade mänskligt att döma, så länge han förmår fullgöra arbetsprestationen, får kvarstanna hos arbets- givaren och komma 'i åtnjutande av de ekonomiska förmåner (ev. löne- ökning, pemsion o. dyl.), som tillkomma h-ans arbetskamrat-er. Reduktionens storlek bestämmes från fall till .fall. Med den försiktighet, som ansetts påkallad, har nämn—den i de flesta fallen av detta slag sänkt den enligt van- liga regler (>>medicinskt>>) beräknade ersättningen allenast till två tredje— delar; men även andra reducerings-grader ha förekommit, exempelvis till hälften. Höjning över den enligt OLs praxis beräknade invaliditetsgraden har förekommit bl. a. på det sätt, att nämnden i ett flertal fall av extremi- tetsskador ansett livräntan böra —— i överensstämmelse med praxis inom den sociala olycksfallsförsäkringen i Danmark _ utgå med förhöjt belopp under Viss över-gångs- eller tillvänjningstid.

I en inom social-departementet år 1944 på grundval av vissa kommitté— utredningar upprättad promemoria angående ersättningar till krigs—skadade

v-T.|-4'—v—v—' "..... ,4— _

akan.—___— ___"

föreslogs det bl. .a. att de krigsskadades invaliditetsersättningar skulle upp- delas i lytesersättn'ingar och ersättningar för mistad arbetsförmåga. Detta sammanhängde med att arbetsvård — d. v. s. yrkesutbildning m. m. —— förutsattes komma att spela en viktig roll i ersättningssystemet. Vid be- stämmande av livränta i sådana fall då arbetsvård icke ifrågakom skulle invaliditetsgraden beräknas enligt grunderna i OL (»allmän invaliditet»). Hade åter arbetsvård meddelats och lett till gott resultat, skulle hänsyn tagas blott till skadans inflytande på de färdigheter, som erfordrades i det arbete den skadade efter arbetsvården innehade eller bort inneha (»speciell invaliditet»). Om rätt till livränta ej förelåg, kunde en ren lytesersättning ifrågakomma — i vissa fall som engångsbelopp, i andra fall med ett årligt belopp _ varvid arbetsförmågans nedsättning skulle bedömas under hän- synstagande främst till den inverkan på arbetsförmågan som skada av ifrågavarande slag i allmänhet ansåges medföra.

I yttrande över promemorian gjorde socialvårdskommittén erinringar mot förslaget i denna del. Tillämpningen av de (skilda invaliditetsbegreppen ansågs medföra åtskilliga subtila distinktioner, och de praktiska resultaten syntes icke heller alltid bli de bästa. Kommittén fram-ställde viss-a förslag beträffande bestämmelsernas avfattning, men framhöll att dessa förslag icke inneburo något ståndpunktstagande till frågan om ändrad-e principer för inval'iditetsbedömningen enligt fredslagstiftningen.

Sedermera ha i 1950 års Milf — som äger tillämpning beträffande skade- fall under militärtjänstgöring i fredstid — på förslag av socialvårdskom- mittén intagits vissa bestämmelser angående hänsynstagande till yrkes- utbildning av beskaffenhet att minska skadans inverkan på förvärvsför- mågan. Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att Väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbets- inkomst och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens om- fattning och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbild- ningstiden även beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans ned- sättning efter utbildningens upphörande må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill.

I motiveringen till de nämnda bestämmelserna i 1950 års Milf anförde departementschefen följande (prop. 1950:96, s. 67).

Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning enligt olycksfallsförsäk- ringslagen och 1927 års förordning har den skadades yrke endast i mera preg- nanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas. Önskemål om ändringar i bedöm- ningsprinciperna ha framkommit i olika sammanhang. Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna åtgärder för att bereda de par—

tiellt arbetsföra större möjligheter till självförsörjning. Även höjningarna av er- sättningsnivån medföra, att spörsmålet numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för yrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfatt- ning särskilt för de under militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskom- mitténs uppfattning, att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesut- bildning böra intagas i den nya :militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycksfallsförsäkringslagen avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa bestämmelser _ liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömning _ endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får över- lämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med en redaktionell jämk- ning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket följer att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig yrkesutbildning minskas. Vid er- sättnings bestämmande under utbildningstiden bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående arbetet.

Socialvårdskommitténs förslag

Det förhållandet, 'att invaliditetstabellerna kommit att få så stor bety- delse som rättesnöre för bedömningen, är icke att betrakta som en nödvän- dig följd av bestämmelserna i 8 & OL. Däri föreskrives ju icke större hän— synstagande till den fysiska än till den ekonomiska invaliditeten. Vid till- lämpningen av samma bestämmelser i 1901 års olycksfallsersättningslag ansåg sig Rfa böra taga hänsyn icke blott till skadans inverkan på den skadades ställning i konkurrensen om arbete såväl inom hans eget yrke som på allmänna arbetsmarknaden utan i viss mån även till den större eller mindre möjligheten för den skadade på grund av lokala förhållanden att erhålla sådant inkomstbringande arbete, som han lämpligen kunde åtaga sig. I praktiken gjordes jämförelsevis ringla avvikelser från normal- satserna vilket ansågs motiverat på grund av försäkringens dåvarande huvud-grunder och organisation _ men en rätt långt gående differentiering mellan arbetare inom olika yrkesgr—enar betraktades |såsom i princip önsk- värd.1 Beträffande tillämpningen av OL har FR, såsom förut nämnts (s. 259 f.), framhållit som synnerligen angeläget att invaliditetsbedömningen icke inskränktes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den pro— centsats, under vilken skadan anatomiskt sett vore att hänföra.

Det är sålunda tydligt att bedömningens starka faktiska beroende av in- validitetstabellerna icke kan tillskrivas bestämmelsernas utformning. Den främst-a anledningen torde i stället vara, att påtagliga Skiljaktigheter be- träffande skadornas faktiska betydelse icke äro så vanliga som man ofta

1 En redogörelse för bedömningen finnes i berättelsen över andra nordiska arbetar— försäkringsmötet år 1910. Däri framhölls bl. a. att de i lagen angivna invaliditets— graderna enligt motiven icke borde hindra att all hänsyn toges till de särskilda om- ständigheter, som i förekommande fall kunde föranleda en avvikande procentberäkning.

föreställer sig. I de fall, då skadan synes vara av större eller mindre be- tydelse än för arbetare i allmänhet, är det icke sällan ovisst om de sär- skilda omständigheterna äro varaktiga eller övergående.

Största möjliga rättvisa vid invaliditetsersättningarnas bestämmande skulle i princip uppnås, om ersättningen 'i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbets- förtjänst understege vad han skulle ha förtjänat, om skadan icke hade in- träffat. Kommittén har redan i det föregående (3. 232 f.) framhållit, att sådana undersökningar skulle bli behäftade med mycket betydande osäker- hetsmoment samt att det från psykologiska synpunkter är vida lämpligare, att ersättningens storlek blir definitivt bestämd så snart invaliditetstill- ståndet kan anses varaktigt. Det torde därför vara ofrånkomligt, att in- validitetsersättningen baseras på en uppskattning av skadans framtida be- tydelse för den skadades förvärvsförmåga. Man blir då, i synnerhet som fler- talet invaliditetsfall äro av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet ska- dade äro kroppsarbetare, hänvisad till att vanligen röra sig med standard- tal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form äro behövliga för att giva stadga åt praxis. Vad som kan diskuteras är dels om de nu an- vända normalsatserna äro riktigt avvägda, dels om praxis blivit alltför bun- den av tabellerna.

I fråga om standardsatsernas avvägning torde man på sakkunnigt håll, i vart fall inom försäkrin-gsinrättningarna, rätt allmänt anse, att små- skadorna i stort sett överkompenseras, under det att svårare skador i åt- skilliga fall underkompenseras, särskilt under den första tiden av invalidi- tet-stillståndet. De nuvarande invaliditetstabellerna ha sitt ursprung i den praxis, som tillämpades vid bestämmandet av ersättningar enligt 1901 års olycksfallsersättnin-gslag. Väsentliga ändringar i tabellerna ha emellertid vid några tillfällen beslutats av FR på grundval av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse. Överläkare Nilsonnes ovannämnda utred- ning torde föranleda en ny revision av tabellerna. Det torde vara uppenbart, att tabellernas utformning lämpligen bör liksom hittills vara en tillämp- nings-, icke en lagstiftningsfråga. Det förhållandet, att åtskilliga standard- satser varit i bruk under lång tid, bör icke utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befinnas vara sakligt motiverade.

I vilken utsträckning avvikelser böra göras från tabellernas standard- satser torde också få anses vara mer en tillämpnings- än en lagstiftnings- fråga. Det framstår otvivelaktigt som mycket angeläget, att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga övervägas vid den revision av invaliditetstabellerna, som blivit aktuell med anledning av Nilsonnes ut- redning. En sådan omläggning av praxis torde medföra, att riktlinjer för avvikelser från standardsatserna i sinom tid uppställas av FR. Framhållas mä, att endast tämligen små avvikelser från normalgraderna behövas för att åstadkomma en markerad skillnad mellan invaliditetsgraderna i de fall

där en viss skada medför särskilt stor, respektive särskilt liten faktisk in— validitet. Om exempelvis den regeln uppställdes, att vissa särskild-a om- ständigheter må föranleda höjning eller sänkning av normalgraden med högst en fjärdedel, komme invaliditetsgraderna i gränsfallen att stå i för- hållandet 5:3. Bestämdes marginalen uppåt och nedåt till en tredjedel av norm-algraden, bleve högsta invaliditetsgraden dubbelt så hög som den lägsta. Sistnämnda latitud torde i regel kunna vara tillräcklig även i fall av mycket speciell beskaffenhet, t. ex. för höjning, åtminstone under viss tid, av invaliditetsgraden för en sjöman med ögonskada, eller för sänkning av invaliditetsgraden för en intellektuell arbetare med fotskada. Huru reglerna om avvikelser från normalsatserna böra utformas torde icke kunna bedömas utan att man undersöker huru de ifrågakomna reglerna skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall.

Av det anförda framgår att invaliditetsbedömningen enligt kommitténs mening alltfort måste väsentligen regleras i rättspraxis. Vissa ändringar böra emellertid göras i de gällande bestämmelserna. Huvudregeln är nu att hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan också till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga. Det förstnämnda ledet innehåller vis- serligen en hänvisning till skadans beskaffenhet (den »fysiska» invalidi- tet—en) men får, läst i sitt sammanhang, *anses syfta på den allmänna >>eko- nomiska» invaliditeten (skadans antagna betydelse för den skadades för- måga i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst). Kommittén föreslår att detta led ändras till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Denna for- mulering ger uttryck för, att ersättningarna syfta till att kompensera även bortfall av inkomst utöver »det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet. .Det andra ledet i bestämmelsen skall enligt kommitténs förslag omformuleras till att avse skadans inverkan på den skadades förmåga att bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas ska- dan icke blott då den i särskild grad inverkar på vissa färdigheter, utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande silikos m. m. —— visser- ligen icke inverkar på den skadades förmåga att fullgöra de i yrket före- kommande arhetsuppgifterna men ändock giver anledning till att han — av profyl'aktiska skäl — får lämna sitt kvalificera-de yrkesarbete.

Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke böra uppräknas bland de faktorer, som skol-a inverka på bedömningen. De ha nämligen betydelse endast indirekt.

Att invalidernas tillvänjningssvårigheter höra till de omständigheter, som böra beaktas, behöver icke angivas särskilt i lagtexten. Det torde få an- komma på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anord— ning med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar böra

-———-—. — *L*—_q.” *———* —'

träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas ge- nom beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och efter- följande tid. Då det emellertid kan visa sig lämpligt att tillvänjningsersätt- ning i vissa fall utbetalas i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår kommittén, att FR skall äga rätt att meddela föreskrifter beträffande utbe- talningen av dylika ersättningar.

I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att min- ska skadans inverkan på arbetsförmågan föreslår kommittén bestämmelser av samma innehåll som de i 1950 års Milf intagna. Kommittén förutsätter, att de bidrag, som partiellt arbetsföra kunna erhålla i form av stipendier m. in. under utbildningstid, komma att i erforderlig mån anpassas efter försäkringsförmånerna.

Sedan år 1948 ha i vissa fall särskilda ersättningar av statsmedel utgivits til-l arbetstagare som drabbats av silikos. Ersättningarna ifråga, högst 700 kronor om året, utbetalas till arbetstagare, vilka på grund av silikosen blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning, som icke kompenseras av livränta. Att denna anordning infördes —— såsom ett provisorium i avvaktan på lagrevi- sionen berodde främst därpå, att ersättningsberättigande invaliditet en- ligt praxis icke ansetts föreligga i fall, när begynnande silikosförändringar konstaterats men arbetaren varit fri från egentliga sjukdomssymptom.

Silikotiska lungförändringar, som upptäckas så tidigt att någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåg-a icke föreligger, kunna ge anledning till att arbetaren anses böra övergå från ett inlärt, välavlönat arbete till annan sysselsättning. "Samma sita-ation kan uppkomma när läkarundersökningen ådagalägger lungför-ändringar, som möjligen kunna vara s*ilikotiska men sannolikt ha annat ursprung, eller förändringar, som icke kunna sätta-s i samband med arbetet, men som göra vederbörande sär- skilt utsatt för yrkesfaran. Och för arbetare, som äro utsatta för speciellt kraftig stenvdammsexposition, kan det vara tillrådligt att efter viss tid lämna det farliga arbetet, ehuru några påvisbara förändringar ännu icke ha upp- kommit. I alla dessa fall löses situationen bäst om arbetaren kan, eventuellt efter omskolning, placeras i en sysselsättning, som ger honom lika goda inkom—stmöjligheter som förut. Kan detta icke ske, torde det — trots att de berörda situationerna äro tämligen likartade — vara rimligt, att den arbetare, hos vilken yrkessjukdomen anses yppad, .får åtnjuta förmånen att inom yrkesskadeförsäkringens ram erhålla ett vederlag för inkomstminsk- ningen, såvida denna är någorlunda betydlig;

Att ersättning utges för nedsatt arbetsförmåga trots att skadan icke medför några som helst manifesta sjukdomssymptom, är icke något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta har ansetts kunna utgå bl. a. i det fall, att skadan eller yrkessjukdomen orsakat en bestående eksemdis-

position, som medför att arbetaren bör avhålla sig från vissa sysselsätt- ningar. Likaså har livränta tillerkänts vid förlust av ena njuren, ehuru erfarenheten ansetts Visa, att den kvarvarande njuren utan några som helst olägenheter för kroppen i övrigt kan övertaga den bortopererade njurens funktioner; utslagsgivande torde i detta fall ha varit, att en eventuell fram- tida skada eller sjuklighet i andra njuren skul-le medföra större risk än om båda njurarna varit i behåll. Om en tidigt upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete vilket icke alltid är fallet —— torde denna begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter få betraktas som en följd av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebär större risk för den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt fri-ska arbetare. Det är då fullt realistiskt att anse skadan ha medfört nedsättning av veder— börandes arbetsförmåga.

De ovan föreslagna ändringarna i bestämmelserna om invaliditetsbe- dömningen torde vara fullt tillräckliga för att ersättning skall kunna i skä- lig utsträckning medges i de här avsedda silikosfallen. De närmare reglerna för bedömningen få bli en tillämpningsfrå-ga. Skälig hänsyn bör liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpass- ningsproblemet här ofta träd-er i förgrunden, torde en anordning med >>till- vänjningslivräntor» kunna få speciell betydelse i dessa fall. Att bestämma varaktig-a ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminsk- ningen torde vara lika olämpligt i silikosfallen som *i andra fall. Nämnas må att om invaliditetsgraden bestämmes till 20 procent, kommer livräntan till en arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor att utgöra 800 kronor för år. ,

För de fall, som yppats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, torde anordningen med särskilda ersättningar av statsmedel få bibehållas. Rfa torde böra yttra sig om huruvida icke ersättningarna numera kunna bestämmas för längre tider än, såsom hittills, högst för ett åri sänder samt om några andra ändringar i de nu gällande grunderna böra komma ifråga.

I en till socialdepartementet ingiven framställning, som av departements- chefen överlämnades till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid lagrevisionen, har Metall'industriarbetareförbundet hemställt att depar- tementschefen ville Överväga möjligheten av ökade ersättningar till smält— verksarbetare för vissa gasskador. Det syntes enligt förbundets mening lämpligt att de särskilda föreskrifterna angående silikosskadade gjordes tillämpliga även på de i framställningen avsedda gasskadade. Kommittén har från Rfa inhämtat, att (ersättningsfrågorna i de åsyftade fallen givit anledning till omfattande utredningar, som ännu icke äro slutförda beträf- fande samtliga fall. Det torde därför ännu icke kunna avgöras, om till- räckligt vägande skäl finnas för särskilda ersättningsanordningar i dessa fall. Förbundets framställning torde böra överlämnas till Rfa för yttrande och eventuellt förslag. I den mån likartade förhållanden föreligga som be—

träffande silikossjuka, böra nytillkommande fall, å0vilka den reviderade lagstiftningen erhåller tillämpning, bedömas på sätt kommittén ovan före- slagit i fråga om silikosfallen.

Från FR har till socialvårdskommittén under hand över—lämnats ett av FRs oftalmologiske sakkunnige, docenten K. 0. Granström avgivet ut- låtande, vari denne lämnat upplysningar om ett av en norsk ögonläkare väckt förslag angående grunderna för ersättningar vid ensidiga ögonskador. Förslaget innebar, att de nu tillämpade invaliditetsgraderna skulle sänkas något men att de skadade i stället skulle erhålla rätt till förhöjd ersätt— ning vid inträffande synförsämring på det andra ögat. Docenten Granström hade för sin del befarat, att förslaget icke skulle kunna genomföras utan alltför stora svårigheter, men ansåg att detsamma dock vore så beaktans- värt att det borde upptagas till diskussion.

Denna frågeställning kan i någon utsträckning uppkomma även beträf- fande skador på andra parvisa organ men är dock tämligen speciell för ögonskadorna. Det nämnda förslaget till ändrade ersättningsgrunder torde böra övervägas i samband med spörsmål om ändrad praxis för invaliditets— bedömningen. Nämnas må, att en anordning sådan som den föreslagna på sin tid praktiserades i Schweiz men småningom från-gicks.

E. Livräntorna till efterlevande

De gällande livräntebestämmelserna m. m.

Enligt 7 5 OL kunna livräntor utgå till änka eller änkling, barn och adoptivbarn under 16 år samt föräldrar eller adoptivföräldrar, Livränta till make utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 S', livränta till varje barn (adoptivbarn) utgör 1/6 av arbetsförtjänsten, och livränta till föräldrar, som varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende för sitt uppehälle, utgår efter värdet av det åtnjutna underhållet men högst med 1/4 av hans arbetsförtjänst. Om livräntorna enligt dessa grunder skulle överstiga 5/6 av arbetsförtjänsten, nedsättas de till detta belopp, varvid livräntorna till make och barn utgå i första hand; då någon av de sålunda reducerade livräntorna upphör, höjas de övriga.

För änkas rätt till livränta förutsättes att äktenskapet slutit-s före olycks- fallet. I övrigt är hen-nes rätt ovillkorlig. Sålunda inverkar exempelvis icke att makarna levat åtskilda eller att hustrun varit den huvudsakliga familje- försörj aren.

För änklings rätt till livränta efter hustrun förutsättes dels att äkten- skapet slutits före olycksfallet, dels att mannen varit för sitt uppehälle be- roende av hustruns arbete, dels att han icke väsentligen åsidosatt sin för- sörjningsplikt mot hustrun och ej heller väsentligen åsidosätter sin för-

sörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Sedan det nämnda beroendevillkoret infördes (år 1927) har det endast sällan förekommit, att änkling tillerkänts livränta. Om änkling på grund av försummad försörj- ningsplikt frånkännes rätten till livränta _ vilket såvitt känt icke före- kommit —— kan FR besluta att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas barn eller adoptivbarn under 16 år.

Livränta till änka eller änkling upphör vid omgifte. Har det nya äkten- skapet ingåtts före 60 års ålder, utges ett engångsbelopp, motsvarande be- loppet av den skadades årliga arbetsförtjänst.

Den rätt till livränta som tillkommer .den avlidnes (avlidnas) egna barn under 16 år, är helt och hållet förutsättningslös. I fråga om adoptivbarn gäller villkoret att adoptionen skall ha skett före olycksfallet (d. v. 5. att domstolens beslut om adoptionen skall ha förelegat innan olycksfallet in— träffade). Ett av FR meddelat utslag ger vid handen att adoptivbarn kan erhålla livränta såväl efter de naturliga föräldrarna som efter adoptivför- äldrarna. Rätt till livränta efter de naturliga föräldrarna torde icke föreligga endast i det fall att adoptivföräldrarna äro ur stånd att försörja barnet.

För föräldrars och adoptivföräldrars rätt till livränta förutsättes som nämnts att vederbörande varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Det avgörande är således vilka faktiska förhållanden som förelegat före dödsfallet. Hänsyn tages däremot icke till sådana om— ständigheter som eventuellt göra det mer eller mindre sannolikt att den av- lidne skull-e ha kommit att lämna föräldrarna underhåll eller ökat under- håll i en framtid (t. ex. efter avslutande av en vid olycksfallet pågående yrkesutbildning). Om bägge föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva och varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete, skall livränta tillerkän- nas dem gemensamt, även om 'de icke ha någon faktisk gemenskap; efter den enes död utgår livränta med oförändrat belopp till den kvarlevande.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till OL skulle efterlevandelivränta tillkomma make och barn. Änka och änkling skulle äga lika rätt; livränlta skulle nämligen i båda .fallen utgå med 1/4 av den försäkrades beräknade årliga arbetsförtjänst, förutsatt att äkten— skapet slutits före olycksfallet. Tillrräckl'iga skäl för att medgiva föräldrar- rätt till livränta hade icke ansetts föreligga.

Vid 'riksdagsbehandlingen företogs tvenne ändringar i avfattningen av 7 &. Beträffande änkling infördes den alltjämt gällande särbestämmelsen, att försummelse av försörjningsplikt kan medföra, att livräntan icke utges. eller att den tilldelas den avlidna-s barn. Vindar-e bestämdes att livränta skulle utgå även 'till föräldrar, under förutsättning dels att de varit för sitt uppe-- hälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, dels att annan liv- ränteberättigad icke funnes; dylik livränta skulle alltid utgöra 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. -

Genom lagändring år 1926 fingo bestämmelserna om änklings och för-

www—vw”; ;

äldrars eller adoptivföräldrars rätt till livränta sin nuvarande avfattning. Änklingens rätt gjordes avhängig av att han varit för sitt uppehälle av den avlidnas arbete beroende. För föräldrar (adoptivföräldrar) innebar än- dringen dels att beroendevillkoret mildrats genom att »huvudsakligen be- roende» utbytts mot »Väsentligen beroende», dels att livränta kan utgå även då annan livränt—eberättigad finnes, dels att livräntan skall bestämmas efter värdet av det åtnjutna underhållet från den avlidne, dock till högst 1/4 av hans årliga arbetsförtjänst.

Såsom nedan utvecklas finnas skäl för såväl utvidgningar som inskränk- ningar av de livränteberättiga-des krets. Vid bedömandet av hithörande frå- gor bör beaktas huru efterlevandes rätt reglerats inom familjepensione— ringen för statsanställda m. fl. och inom skadeståndsrätten.

Pensionsrätt enligt allmänna familjepensionsreglementet tillkommer efterlevande make om äktenskapet ingåtts innan befattningshavaren fyllt 60 år, befattningshavarens barn som ej fyllt 19 år, adoptivbarn i samma ålder om adoptionen ägt rum innan befattningshavaren fyllt 50 år, samt underhållsberättigad frånskild make, som i enlighet med vissa regler tillagts pensionsrätt genom domstolsförfarande vid äktenskapsskillnaden; makes och frånskild makes pensionsrätt upphör vid omgifte. Pensionsrätt enligt familjepensionsreglementet för arbetare tillkommer samma krets av efter- levande med undantag av änkling och frånskild man. Flertalet av de änke- och pupillkassor, som omhänd-erhade statstjänstemäns familjepensionering före pensionsregleringen år 1936, hade i sina reglementen restriktioner mot 5. k. äktenskap på dödsbädden. Behovet av dylika inskränkningar upptogs till diskussion av 1930 års pensionssakkunniga (SOU 1934:29, s, 54). De sakkunniga ansåge, att restriktionerna vore obehövliga. I vis-sa yttranden riktades erinringar häremot (prop. 1936:201, 5. 58), men de sakkunnigas uppfattning godtogs av statsmakterna. Vissa inskränkningar i pensions- rätten bl. a. isådana fall, då äktenskap ingåtts kort tid före den försäkrades död, äro stipulerade i Arbetarpensionskassans, Sveriges Kommunalanställ— das Pensionskassas och Svenska Personal-Pensionskassans stadgar.

[Skadestånd enligt 6 kap. 4 & strafflagen då någon blivit dödad skall efter ty skäligt prövas med avseende å såväl den vållandes tillgångar som andra omständigheter —— tilläggas efterlevande, som jämlikt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den död-ade och genom hans frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll. De herättigades krets bestämmes sålunda av de familjerättsliga reglerna om underhållsskyldighet gentemot make, barn, adoptivbarn, makes barn, föräldrar, adopt-ant, frånskild make samt, för fader till barn utom äktenskap, gentemot barnets moder under begrän- sad tid före oeh efter nedkomsten. Riksdagen har är 1946 anhållit, att Kungl. Maj :t mått-e föranstalta om skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 & straff-lagen. Första lagutskottet had-e i av-

givet utlåtande (nr 33) uttalat, att möjligheterna att utbekomma skade- stånd enligt lagrummet syntes vara i olika hänseenden alltför begränsade. Enligt utskottets mening borde i första hand någon vidgning av de skade- ståndsberättigades krets övervägas; det syntes böra utredas om och i vilken utsträckning skadeståndsrätt överhuvud taget borde tillerkännas personer vilka varit beroende av den dödade för sin försörjning, oavsett om under- hållet varit grundat i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Den av riksdagen begärda utredningen torde komma att företagas i samband med en allmän översyn av skadeståndsrätten, ingående i Idet nordiska lagstift- ningsarbetet (se kap. II, 5. 15).

År 1926 undergick 6 kap. 4 & strafflagen bland annat den förändringen, att det dittills använda uttrycket »nödi-gt underhåll» utbyttes mot >>erfor- derligt underhåll». Härmed åsyftades att klargöra, att skadeståndet icke borde begränsas till vad som erfordrades för nödtorftig bärgning (prop. nr 4). Bestämmelsen torde få anses innebära, att mistning av lyx visser- ligen icke skall ersättas men att de efterlevande eljest i regel torde vara berättigade till ungefär samma levnadsstandard som förut. I ovannämnda utlåtande 1946:33 har första lagutskottet anfört, att en persons frånfälle kunde leda till en mycket kännbar försämring av de efterlevandes ekono- miska ställning, även om dessa icke därigenom komme att sakna erforder- ligt underhåll. En utvidgning av lagrummets tillämpningsområde även i detta hänseende synt-es utskottet kunna ifrågasättas.

Vid 1926 års lagändring angavs, att den un—derhållsplikt, varom i före- varande sammanhang vore fråga, tydligen måste vid tiden för den under- hållspliktiges död vara av så .att säga aktuell natur (prop. nr 4, s. 13). Det ansågs emellertid otvivelaktigt, att fordran på skadestånd kunde föreligga bl. a. i det fall att de efterlevande visserligen fortfarande kunde under någon tid hava sin förra utkomst, t. ex. genom att taga i anspråk sparat kapital, men dock ej kunde anses säkerställda för hela den tid, under vilken de skulle varit berättigade till underhåll av den avlidne. I ovannämnda utlåtan- de 1946:33 yttrade första lagutskottet, att det med hänsyn till lagtextens utformning kunde antagas, att domstolarna endast mera undantagsvis an- såge sig kunna utdöma skadestånd, när underhåll icke utginge redan vid tiden för dödsfallet; fördenskull borde enligt utskottets mening en upp- mjukning av förutsättningarna för skadestånd tagas under övervägande.1 Utskottet förutsatte, att uppmärksamhet skulle ägnas åt en av Socialför-

1 Till belysande av rättspraxis kunna följande fall anföras: N.J.A. 1933 B 676. Den avlidne, en folkskollärare, hade understött sina föräldrar fadern var f. d. handskomakare —- med 250 kr. om året, men enär hans ekonomi för— bättrats genom att skulder betalts och säker anställning erhållits, fanns en till synes säker utsikt till högre bidrag inom en nära framtid. Envar av föräldrarna tillerkändes 300 kr. årligen. N.J.A. 1945 s. 357. Skadestånd å 4000 kr. åt moder till sjuksköterskeelev, som vid tiden för frånfället icke bidrog till moderns uppehälle men som tidigare hade lämnat vissa bidrag och förväntaderefter avslutad utbildning taga hand om modern.

säkringsbolcagens förening upptagen fråga om sådan ändring av lagrummet, att huvudregeln bleve den att den skadelidande skulle hållas skadeslös oav— sett om han ägde möjlighet att själv bära följderna av skadan eller ej.

De ändringar i yrkesskadeförsäkringens livräntebestämmelser, som so- cialvårdskommittén i det följande föreslår, skulle delvis innebära, att Vill— koren för rätt till livränta bringa-des i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. För änkor och barn skulle sålunda en in- skränkning göras genom undantagande av vissa speciella fall, där de efterle- vande icke hade någon ekonomisk gemenskap med den avlidne och icke heller voro beroende av honom på annat sätt. För vissa anhöriga, som till— höra kretsen av de i skadeståndsreglerna avsedda efterlevande men icke äro livränteberättigade, skulle införas rätt till livränta under förutsättning att de varit av den avlidne beroende.

Rätt till livränta har emellertid ansetts höra i vissa fall kunna ifråga- komma också för sådan efterlevande, som icke ägt rätt till underhåll av den avlidne och således icke tillhör den i skadeståndsreglerna avsedda person- kretsen. Från principiell synpunkt kan häremot invändas, att försäkringen — som representerar arbetsgivarnas förpliktelser vid olycksfall utan vållan- de å deras sida — icke bör svara för ersättningar till personer, som äro ovillkorligen uteslutna från rätt till skadestånd när vållande föreligger. Helt avgörande torde denna synpunkt icke böra vara, enär det kan för- utsättas att en utvidgning av de skadeståndsberättigades krets kommer att ske. Men det torde böra tillses, att revisionen av skadeståndsreglerna icke föregripes genom sådana utvidgningar av livräntetagarkretsen, som skulle vara av stor räckvidd och äro diskutabla från andra synpunkter.

Socialvårdskommitténs förslag Beroendevillkoren

En av förutsättningarna för efterlevandes rätt till skadestånd enligt de allmänna reglerna är att den efterlevande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll. Bestämmelsen torde såsom förut nämnts få anses innebära att mistning av lyx visserligen icke skall ersättas men att de efterlevande eljest i regel torde vara berättigade till ungefär samma lev- nadsstandard som förut. Tillämpningen torde dock ha varit restriktiv. Första lagutskottet har såsom nämnts ifrågasatt en utvidgning av lagrum- mets tillämpningsområde. Vid utredningen därom borde enligt utskottets mening uppmärksamhet ägnas åt en skrivelse från Socialförsäkringsbolagens förening, syftande till att 6 kap. 4 & strafflagen skulle givas en utformning, som åtminstone i huvudsak överensstämde med stadgandena i OL.

I 7 5 OL ha olika beroendevillkor uppställts för änklingar och föräldrar. För änklings rätt till livränta kräves att han varit av den avlidnas arbete beroende för sitt uppehälle. Föräldrarna skola ha varit av den avlidnes (av-

lidnas) arbete väsentligen beroende för sitt uppehälle. Inskränkningen av änklings rätt till livränta motiverades med att utgivande av livränta till änk— ling, som för sitt uppehälle icke till någon del varit beroende av hustruns ar- betsförjänst, syntes stå i bestämd. strid mot de för försäkringen eljest grund- läggande principerna (prop. 1926:109, s. 182). Beträffande föräldrarnas rätt uttalades bl. a. att livränta borde utgå endast i de fall, då det av den avlidne lämnade bidraget varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas un- derhåll (samma prop., s. 180). Några uttalanden om gradskillnaden mellan »beroende» och »Välsentligen beroende» gjordes ej. Det förra uttrycket an- sågs förmodligen inskränka livränterätten mindre än det senare uttrycket.

I en förordning av år 1923 (nr 138) om ersättningar för krigsolycksfall under första världskriget föreskrevs, i överensstämmelse med då gällande lydelse av OL, att livränta till föräldrar skulle utgå endast om de varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete. Redan föl- jande år — således före 1926 års ändring i OL — ändrades »huvudsakligen beroende» till enbart »beroende». Rfa hade anfört, att denna omformulering skulle möjliggöra att livräntor tillerkändes »föräldrar, vilka varit helt eller delvis hänvisade till den avlidnes 'hidragsverksamhet för bestridande av nödiga utgifter för livsuppehållet med hänsyn till vad som vanligen er- fordrades för personer i liknande samhällsställning». Uttrycket »beroende» medgåve enligt anstaltens mening en mera generös tillämpning än det tidigare föreslagna »i avsevärdl mån beroende». FR ansåg däremot att dessa båda uttryck hade praktiskt taget samma innebörd.

Vid tillämpningen av 7 & OL torde för såväl änklingars som föräldrars rätt till livränta krävas att den efterlevandes egen förvärvsförmåga är i av- sevärd grad nedsatt och att vederbörande icke heller i övrigt _ genom åt- njutet eller möjligt underhåll från andra anhöriga, förmögenhetsinnehav o. s. v. _ ägt tillräckliga försörjningsmöjligheter utan det av den förolyc- kade lämnade bidraget. Omständigheterna äro mycket skiftande, och det torde icke låta sig göra att angiva några mera preciserade allmänna regler för bedömningen. Vid en omredigering av paragrafen bör ett enhetligt ut- tryckssätt i fråga om måttet av det erforderliga beroendet kunna användas. De nu använda uttrycken — för sitt uppehälle beroende, respektive väsent- ligen beroende — synlas vid en strikt tolkning endast medgiva att livränta utgives i den mån bidraget från den förolyckade varit erforderligt för en knapp försörjning. Efter den genomförda förbättringen av folkpensionerna kan det måhända ifrågasättas, om livränta enligt nu gällande bestämmelser skall utgå i de ofta förekommande fall, då den förolyckade lämnat bidrag till åldriga men friska föräldrar, som uppbära folkpension och ha en in- komst därutöver på några hundra kronor om året eller bo hyresfritt. En uppmjukning av bestämmelserna synes befogad. Om den efterlevande har sin förvärvsförmåga avsevärt nedsatt på grund av hög ålder eller annan omständighet och därför åtnjutit ett icke helt obetydligt bidrag från den

omkomne, torde det vara rimligt att livränta utgives, oavsett om möjlighet finnes att annan anförvant i fortsättningen skulle kunna lämna bidrag i den omkomnes ställe.

Enligt kommitténs förslag skall såsom villkor för änklings rätt till liv- ränta gälla, att denne för sitt underhåll varit av hustruns arbete beroende, och motsvarande villkor skall i regel gälla för föräldrar och adoptivför- äldrar (se nedan).

Livränta till änka utgår oavsett om hon varit för sin försörjning bero- ende av den avlidne eller ej. Beträffande skadestånd enligt strafflagens regler kräves däremot för änka likaväl som för andra efterlevande, att vederbörande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll; en översyn av dessa regler är emellertid såsom nämnts aktuell. Kommittén har ej funnit skäl föreslå någon inskränkning av änkas livränterätt annat än i vissa nedan angivna undantagsfall.

Livränta åt make även när äktenskapet slutits efter skadetillfället

Att efterlevande make är ovillkorligt utesluten från livränterätt när äkten- skapet ingåtts efter olycksfallet kan leda till obilli—ga resultat när skadan vid tiden för äktenskapets ingående icke syntes vara av betydeISe för den skadades livslängd men sedermera undergått en oförutsedd försämring, som lett till döden. Dylika fall förekomma ytterst sällan vid tillämpningen av OL men något oftare då fråga är om ersättning enligt YL eller enligt lnilitärersät-tningsförordningarnas bestämmelser angående sjukdomar.

Av praktiska skäl synes det icke gärna kunna ifrågakomma att "makens rätt i här avsedda fall skulle göras beroende av om skadan vid tiden för giftermålet syntes vara av betydelse för den skadades livslängd eller ej. Om några framträdande 'sjukdomssymptom icke förefunnos vid tiden för giftermålet, kan det vara omöjligt att sedermera, kanske åtskilliga år efter- åt, rättvist bedöma om kontrahenterna eller någon av dem hade anledning räkna med att skadan kunde bli av betydelse för livslängden. Man kan även tänka sig det fallet, att den avlidne visserligen icke hade god hälsa vid giftermålet men snart nog syntes ha övervunnit sjukdomen och där- efter under åtskilliga år var fullt arbetsför och fri från sjukdomssymptom, tills ett oförmodat recidiv inträffade och ledde till döden.

Man behöver knappast befara att ett slopande av den ifrågavarande be- gränsningen skulle få några betänkliga konsekvenser. I de statliga familje- pensionsreglem-entena har en motsvarande bestämmelse icke ansetts behöv- lig; Förbehåll har där icke gjorts ens för det fall, att den avlidne vid tiden för giftermålet var förtidspensionerad på grund av den skada eller sjuk— dom, som sedermera ledde till döden. Risken av att begränsningens slopande skulle leda till att äktenskap arrangerades enbart för att grunda rätt till livränta torde vara synnerligen ringa.

Även. om man sålunda knappast behöver hysa några betänkligheter mot att låta bestämmelsen helt utgå, torde det dock kunna vara lämpligt att förbehåll får gälla för vissa fall. Stadgandet bör utformas så, att man så långt som möjligt undviker tvistiga tillämpningsfrågor.

Kommittén föreslår, att om äktenskapet ingåtts mindre än tre månader före dödsdagen och å tid när den skadades arbetsförmåga var i följd av ska- dan nedsatt med mer än hälften, livränta till änka skall utgå endast under förutsättning att änkan har barn med den försäkrade eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. I det följande föreslår kom— mittén att livränterätt under samma förutsättning skall medgivas kvinna som sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhål- landen.

Änlclings rätt till livränta

I det föregående har förutsatts, att änka fortfarande skall ha i stort sett förbehålls-lös livränterätt men »att änkling skall vara livränteberättigad en- dast om han varit på visst sätt beroende av hustrun—s arbete. Häremot kan invändas, att en sådan skillnad knappast överensstämmer med modern upp- fattning om makars inbördes status. I sitt förut nämnda utlåtande år 1946 angående revision av skadeståndsreglerna framhöll första lagutskottet, att det icke syntes skäligt att utestänga de efterlevande från möjlighet till ersättning i sådana fall då en husmoders död ödelade en familj-s ekonomi och levnadsförhållanden. En sådan ordning innebure på sitt sätt en orätt- vis värdering av särskilt kvinnornas verksamhet i hemmet. I senare praxis hade dock, anförde utskottet, större hänsyn tagits till värdet av de gifta kvinnornas verksamhet för familjens försörjning.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 7 & OL hade änkling såSOm förut nämnts i stort sett lika rätt som änka. Fortfarande äro efterlevande till förolyckad kvinnlig arbetstagare bättre ställda enligt OL än enligt skade- ståndsreglerna, såtillvida som livräntor till barn utgivas utan behovspröv— ning. Att beträffande änkling återgå till lagens äldre ståndpunkt eller på annat sätt tillförsäkra änkling rätt till livränta utan behovsprövning synes knappast höra ifrågakomma. Vid prövningen bör självfallet hänsyn liksom hittills tagas även till värdet av hustruns arbetsinsats i hemmet.

Den gällande undantagsbestämmelsen för änkling, som försummat sin försörjningsplikt mot hustrun eller mot makarnas barn, kunde möjligen ha en uppgift att fylla så länge änkling i övrigt hade samma rätt till liv- ränta som änka. Då livränta emellertid numera, efter lagändringen år 1926, tillkommer änkling endast om han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete, har läget blivit ett annat. Man behöver knappast räkna med att en änkling, *som kan anses ha varit för sitt eget uppehälle bero- _ ende av hustruns arbete, har ådagalagt sådan försumlighet såsom försörj are,

att undantagsbestämmelsen kan få någon egentlig betydelse. Om huvud- bestämmelsen angående änklings rätt till livränta bibehålles i oförändrat skick eller, såsom ovan ifrågasatts, endast uppmjukas något, synas inga vägande skäl kunna anföras mot att undantagsbestämmelsen slopas. Och även om änklingarnas rätt till livränta skulle utvidgas avsevärt, synes det icke motiverat att bibehålla den egenartade undantagsbestämmelsen. Om en livränteberättigad änkling försummar sin försörjningsplikt mot makar- nas barn, bör liksom i andra fall, då livräntetagare gör sig skyldig till dylik försumlighet gentemot anhöriga, införsel tillgripas. De nu föreskrivna be- fogenheterna för försäkringsinrättningarna och FR att ingripa i dylika fall äro ingen lämplig form av repressalier. Räckvidden av dessa befogenheter synes för övrigt vara oklar och bestämmelserna torde ha varit praktiskt be-

' tydelselösa.

Vissa inskränkningar i änkas och barns livränterätt

I de fall, då ett äktenskap faktiskt men icke formellt upplösts, skall enligt kommitténs förslag livränta på grund av mannens död icke till- komma hustrun annat än om anledning finnes till antagande att samlev- naden skulle ha blivit återupptagen eller att hustrun hade kommit att er— hålla underhållsbidrag.

I fråga om barns rätt till livränta föreslås undantag för sådant barn till den avlidne, som var adopterat av annan än dennes make och icke åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne, samt för utomäktenskapligt barn i det fall att den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet medelst engångs- belopp.

Föräldrars livränterätt

Enligt de gällande bestämmelserna i OL kan livränta till föräldrar utgå allenast om de vid tiden för dödsfallet voro för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete, och eventuell livränta må icke bestämmas till högre belopp än som motsvarar värdet av det åtnjutna underhållet. En- ligt skadeståndsreglerna kan däremot i vissa fall hänsyn tagas til-l påräknat framtida bidrag och påräknad bidragsökning (se 5. 272).

Önskemål om utvidgning av föräldrars rätt till livränta ha i olika sam- manhang framkommit. Uppmärksamheten har därvid särskilt riktats på de värnpliktigas ersättningsfrågor. Det torde emellertid icke finnas tillräck- liga skäl att reglera föräldrars rätt på olika sätt i yrkesskadeförsäkrings- lagen och militärersättningsförordningen.

Det måste i allmänhet vara synnerligen vanskligt att bedöma, om för- äldrar, som icke åtnjutit något bidrag av den förolyckade, framdeles skulle ha blivit i behov av och kunnat påräkna bidrag. Lika osäkert måste det i regel vara, om föräldrar, som åtnjöto bidrag, skulle behövt och erhållit för-

höjt bidrag framdeles. Fall kunna emellertid förekomma där utsikten till framtida bidrag eller bidragshöjning synes ha varit så säker, att hänsyn därtill skäligen borde tagas. Exempel på konkreta fall av detta slag lämnas av de förut refererade rättsfallen från skadeståndspraxis (se not å s. 272). Särskilt behjärtansvärda torde de fall kunna vara, då föräldrarna bekostat dyrbar yrkesutbildning åt den förolyckade och därför stå utan besparingar för ålderdomen.

Om föräldrarnas möjligheter till ersättning enligt OL anses böra ut- vidgas, torde man höra stanna vid att tillförsäkra dem en bättre ställning i sådana fall, där det på grund av föreliggande särskilda omständigheter måste antagas att de, om dödsfallet icke hade mellankommit, skulle ha inom en förhållandevis nära framtid, högst ett eller annat år, erhållit ett väsent- ligt bidrag eller en väsentlig bid'ragsförhöjning. Mot en sådan utvidgning kunna invändningar göras från administrativ synpunkt, men dessa betänk- ligheter synas icke böra vara avgörande i fråga om fall av nyssnämnda sär- skilda beskaffenhet.

Kommittén föreslår att föräldrar (adoptivföräldrar) skola äga rätt till livränta när de voro för sitt underhåll beroende av den försäkrades arbete samt när det, med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter, måste antagas att de hade kommit att inom nära framtid bli på sådant sätt bero- ende av den försäkrade om skadan icke hade inträffat.

De ovan föreslagna reglerna rörande föräldrars rätt till livränta med— föra att förutsättningarna för beräkning av livräntas storlek bli ändrade. Enligt förslaget skall livränta till föräldrar utgöra lägst 300 kronor. Liv- ränta därutöver, men högst till det belopp, som motsvarar 1/4 av den av- lidnes årliga arbetsförtjänst, skall utgå när värdet av det åtnjutna under- hållet från den försäkrade föranleder därtill eller när synnerliga skäl där- till eljest äro förhanden.

Om den avlidne var adopterad av moderns eller faderns make, bör liv- ränterätt kunna ifrågakomma för båda makarna.

Livränta åt frånskild make

Underhållsberättigad frånskild make tillhör den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen.

Enligt de statliga familjepensionsreglementena kan i dom om äktenskaps- skillnad förordnas om familjepension—Mätt åt underhållsberättigad från- skild m-ake (enligt arbetarpensionsreglementet åt hustru). Härför förut- sättes att makarna levt tillsammans under minst fem år, att den under- hållsberättigade fyllt 30 år vid sammanlevnadens hävande samt att omstän- digheterna i övrigt göra pensionsrätt skälig. Om frånskild make med pen- sionsrätt finnes, kanfö-rordnande av dett-a slag icke meddelas i nytt skill- nadsmål. Pension till frånskild make uppgår, när annan pensionsberättigad

efterlevande icke finnes, till samma belopp som skulle ha tillkommit äkta make. Finnes även sådan make, tager vardera tills vidare hälften. Före- ligger pensionsrätt för både frånskild och äkta make samt jämväl för barn, erhåller vardera maken tills vidare hälften av den i detta fall utgående makepensionen (vardera erhåller 4/10 av oreducerad makepension). Pen— sionernas storlek omregleras, när antalet pension-sberättigade minskas. Riks- dagen h-ar år 1944 anhållit om utredning angående ändring av de hit— hörande bestämmelserna; närmast skulle fråga vara om att låta pensionens för-delning mellan frånskild och efterlevande make avpassas med hänsyn till äktenskapets längd. Pensionsreglementenas allmänna bestämmelser äro f. n. föremål för översyn.

Enligt kommitténs förslag skall frånskild make erhålla livränta under förutsättning, att den avlidne var enligt dom eller enligt avtal, som före- legat i skillnadsmålet, skyldig att utgiva underhållsbidrag. Förbehåll har dock gjorts för det fall att vederbörande faktiskt icke kom i åtnjutande av något bidrag och att det heller icke förelåg omständigheter som gjorde det antagligt att bidrag skulle komma att utgå. Beloppet av oreducerad liv- ränta skall beräknas efter det utdömda eller avtalade underhållet men högst motsvara änkelivränta.

Livränta åt kvinna, som sammanlevde med den försäkrade

En kvinna, som utan vigsel sammanlevat med den avlidne, tillhör f. n. icke den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen. I vad mån den före— stående översynen av bestämmelserna kommer att medföra någon ändring i detta hänseende .kan icke nu bedömas. Folkpensioneringslagens bestäm- melser om änkepension även-som bestämmelserna om bidrag till änkor och änklingar med barn ha i praxis gjorts tillämpliga i vissa fal-l, då för- bindelsen icke legaliserats. Detta torde dock snarast tala emot att rätt till livränta bör införas för >>ogift hustru» innan översynen av skadestånds- reglerna är klar; nämnda praxis medger ju att understöd i form av änke- pension eller änkebidrag kan utgå i de mest behjärtansvärda fallen.

På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig böra föreslå gene— rell livränterätt för kvinna, som sammanlevde med den avlidne under äkten- skapslviknande förhållanden. Kommittén föreslår emellertid, att livränta skall utgå under förutsättning att barn finnes i förbindelsen eller att kvin- nan vid dödsfallet är havande med barn till den försäkrade. Att medgiva trolovad rätt till livränta under enahanda förutsättningar har synts kom- mittén föra för långt.

En inskränkning bör göras för det fall att kvinnan åtnjuter livränta efter annan man. Anledningen till att äktenskap med den senast avlidne icke kom till stånd kan ha varit, att kvinnan icke velat förlora livräntan efter den först avlidne. I vart fall minskar denna livränta sannolikheten

av att kvinnan varit väsentligen beroende av den senast avlidne. Från denna synpunkt framstår det som mest motiverat att kvinnan icke skall äga rätt till livränta efter den senast avlidne men väl få behålla livräntan efter den först avlidne. En inskränkning torde emellertid böra göras även för det fall, att det första dödsfallet renderat kvinnan familjepension. Kom- mittén har därför stannat för att föreslå, att livränta efter den senast av— lidne skall utgå om och i den mån densamma överstiger livränta, respek- tive pension efter den först avlidne; livräntan efter den senast avlidne skall alltså minskas med beloppet av den innehavda livräntan eller pen- sronen.

Styvbarns och adoptivbarns livränterätt

Till den i skadeståndsreglerna avsedda kretsen av efterlevande äro även styvbarn att hänföra, såvida den avlidne var underhållsskyldig gentemot dem. Beträffande underhållsskyldigheten mot styvbarn gäller, att om make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, andra maken är, så länge äktenskapet består, skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll; detta medför dock ingen ändring i den underhålls— skyldighet, som må åligga den andre av barnets föräldrar. '

Från principiell synpunkt torde intet vara att erinra mot att styvbarn, som varit beroende av den avlidne, erhåller rätt till livränta. En behovs- prövning i det enskilda fallet — med hänsynstagande till den efterlevande makens ekonomi, eventuellt underhållsbidrag från den andre av föräldrarna, bidragsförskott o. s. v. — torde bli alltför komplicerad. Kommittén föreslår, att livränta ska-ll utan inskränkning medgivas barn till den avlidnes hustru när barnet hade sitt hem hos den försäkrade.

Det för adoptivbarn gällande villkoret, att adoptionen skall ha skett före skadetillfället, kan tänkas leda till obilliga resultat i sådana fall, när adoptionen visserligen skett efter skadetillfället men under tid då skadan (sjukdomen) icke syntes vara av någon betydelse för arbetsförmågan eller livslängden. Något dylikt villkor är enligt kommitténs mening icke be- hövligt, då adoption ju förutsätter domstols prövning.

Efterlevandes inbördes rätt

Om kretsen av livränteberättigade efterlevande utvidgas, få bestämmel— serna om livräntornas samman-lagda maximibelopp och dettas fördelning mellan de efterlevande större betydelse än hittills. Inom den nuvarande maximigränsen — 5/6 av den avlidnes beräknade årliga arbetsförtjänst — rymmas oreducerade livräntor till make och tre barn. Någon höjning av maximibeloppet torde icke höra ifrågakomma.

Enligt kommitténs förslag skall livränta i vissa fall kunna utgå till från- skild make och till kvinna, som utan att vigsel skett sammanlevde med

_ _... 7=_'T __F—W..—___

den avlidne. Om dessa utvidgningar beslutas, kan konkurrens uppkomma mellan två sådana efterlevande inbördes och mellan sådan(a) efterlevande och änka. I de statliga pensionsreglementena ha, såsom förut nämnts, mot- svarande fall av konkurrens mellan make och frånskild make hittills reg- lerats så, att de båda efterlevande få dela det pensionsbelopp, som i andra fall tillkommer make. Hel familjepension till änka är av ungefär samma storlek som livränta enligt OL; sålunda motsvarar t. ex. hel änkepension efter en stationskarl eller brevbärare (lönegrad Ca 9) ungefär 30 procent av slutlönen i mellersta ortsgruppen. I anslutning härtill torde samman- lagda beloppet av livräntor till här avsedda efterlevande höra motsvara nor- malbeloppet för änka, d. V. 5. 1/3 av den avlidnes beräknade arbetsförtjänst. Erforderlig nedsättning av de olika livräntorna torde böra göras så, att pro- portionen blir densamma som mellan 'de oreducerade beloppen.

Även efter de ifrågasatta utvidgningarna av de livränteberättigades krets torde den principen böra gälla, att föräldrar och adoptivföräldrar skola vid konkurrens stå efter övriga efterlevande.

Fråga om utsträckt tid för livränta till barn

Enligt den ursprungliga lydelsen av 7 & OL gällde att livränta till barn utgick till dess barnet uppnått 15 års ålder. Den nuvarande åldersgränsen, 16 år, infördes genom lagändring år 1922, sedan den i fattigvårdslagen och lagstiftningen om barn i och utom äktenskap stadgade åldersgräns, vid vilken försörjningsplikten mot barn tidigast upphör, hade bestämts till 16 _ år. Eftersom nämnda åldersgräns för försörjningsplikt mot barn endast utgör en minimigräns, är det icke nödvändigt att ha samma åldersgräns i fråga om barnsrätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen. För en för- längning av livräntetiden talar särskilt det förhållandet, att det nu mer än förr förekommer att skolgång och andra studier utsträckas över 16-årsål- dern. Å andra sidan har minderårig arbetskraft numera avsevärt bättre inkomstmöjligheter än tidigare. Med hänsyn därtill och till 16-årsgränsens betydelse inom barnbidragslagstiftningen m. m. har kommittén ansett, att någon förlängning av livräntetiden för barn ivarje fall icke bör ske för när- varande.

VI. VISSA SÄRSKILDA FRÅGOR RÖRANDE YRKESSKADEFÖRSÄKRINGEN

1. Förlust av ersättningsrätt och nedsättning av ersättningens belopp

A. 24 å och 25 % 1 st. olycksfallsförsäkringslagen

Historik

Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag förelåg icke ersättningsrätt för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet.

Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog (i sitt betänkande V 5. 146) beträffande skada orsakad av tredje man blott att där olycksfall som med- fört den skadades död uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning icke skulle utgå till denne. Frångåendet av regeln i 1901 års lag motivera- des med övergången från principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren till principen om försäkringsplikt.

Enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag skulle den omständig- heten, att den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, icke medföra förlust av ersättningsrätten. Kommittén motiverade även denna ändring med Övergången till försäkringsprincipen. Dessutom fram- höll kommittén, hurusom på många håll den åsikten gjort sig gällande, att s.k. grovt vållande från arbetarens sida i verkligheten ofta måste anses bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga sysslandet med maskiner och dylikt arbetarna efter hand måste bli mera likgiltiga för fara än under vanliga förhållanden, ävensom att i många fall beträffande unga eller nyantagna arbetare oerfarenhet i arbetet kunde leda till oaktsamhet.

Förslaget att utesluta grov vårdslöshet av den skadade från de grunder, som upphäva rätten till ersättning, föranledde —— utom från arbetarhåll _ allmänt till anmärkningar. Därvid framhölls särskilt det orättvisa och olämpliga i att arbetaren skulle kunna erhålla ersättning även i de fall, då han förorsakat olycksfallet genom att åsidosätta givna säkerhetsföreskrifter eller genom att borttaga skyddsanordning e. d. eller då olycksfallet haft sin grund i arbetarens onykterhet eller orsakats av lek, okynne, slagsmål c. d.

....f. .._._.._s._

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd åberopade bl. a., hur svårt det vore att få arbetarna att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig med eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda på arbetsplatserna. Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det enligt för- troenderådets mening antagligt, att arbetarnas oaktsamhet ytterligare komme att ökas, vilket ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt. De framställda erinringarna utmynnade i allmänhet i ett yrkande, att det gamla stadgandet måtte bibehållas. Från en del håll framhölls emellertid, att det i många fall måste anses alltför hårt för en arbetare att på grund av en tillfällig oförsiktighet gå miste om sin ersättning och att han därför i dylika fall borde vara berättigad till en reducerad ersättning. Denna stånd- punkt intogs av bl.a. ovannämnda förtroenderåd. Rfa föreslog, att ersätt- ningen skulle indragas, därest den skadade genom underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren givna och behörigen upprätthållua föreskrifter själv vållat olycksfallet; nedsättning av ersättningen borde däremot av praktiska skäl ej förekomma.

Departementschefen anförde i samband med remissen till lagrådet i före- varande hänseende följande (prop. 1916:111 5. 184 f.):

De erinringar, som framställts mot kommitténs förslag i denna del, hava synts mig i vissa hänseenden berättigade. Otvivelaktigt måste det framstå såsom något för rättskänslan stötande, att en arbetare, som själv vållat olycksfallet därigenom, att han åsidosatt av arbetsgivaren träffade föreskrifter eller anordningar, som just avsett att förhindra olycksfall, likväl skall vara berättigad till ersättning på arbets- givarens bekostnad. Jämväl ur allmän arbetarskyddssynpunkt måste en dylik bestämmelse anses olämplig. Liknande synes mig förhållandet vara i de fall, då arbetaren går onykter till arbetet och på grund därav förorsakar olycksfall och därmed följande skada.

I de nu anmärkta fallen har jag därför ansett en inskränkning i den av kom- mittén föreslagna ersättningsrätten böra äga rum. Med avseende på de övriga fall då grovt vållande kan anses föreligga, synes mig emellertid giltigheten av de utav kommittén till stöd för dess förslag anförda skäl icke kunna förnekas. Även i de av mig särskilt angivna fallen, nämligen då arbetaren varit onykter eller åsidosatt skyddsanordning, torde mången gång kunna inträffa, att en obetingad förlust av ersättningsrätten måste framstå som en alltför hård påföljd för den begångna förseelsen. Jag har därför ansett det höra i varje särskilt fall kunna bliva föremål för prövning, om och i vad mån arbetaren skall på grund av sin skuld till olycks- fallet gå förlustig sin ersättning eller allenast någon del därav.

Departementschefen föreslog följande bestämmelse i 25 5 1 st.: Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 & skäligen nedsättas eller indragas.

Inom lagrådet ansåg en ledamot (s. 222), att gällande bestämmelse bor- de bibehållas, och åberopade han till stöd härför, att den egentliga arbetar-

skyddslagstiftningens effektivitet otvivelaktigt skulle minskas, därest för- säkringsgrundsatsen genomfördes i sina yttersta konsekvenser. De övriga lagrådsledamöterna (s. 223 f.) godtogo departementschefens linje men före— slogo, att stadgandet borde utvidgas att omfatta grov vårdslöshet, som ej bestått i överträdande av gällande anordning eller föreskrift eller föran- letts av berusning genom starka drycker. De ansågo det nämligen icke över— ensstämmande med rättvisa, att en arbetare, som genom synnerligen grov vårdslöshet orsakat olycksfallet, utan avseende härå skulle uppbära full ersättning, under det att en annan arbetare på den grund, att han på ett av de i 25 å i departementschefens förslag angivna sätten gjort sig skyldig till en jämförelsevis ringa vårdslöshet, måste vidkännas nedsättning i er- sättningsbeloppet. Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde departementschefen bl. a. följande (5. 230).

Det måste onekligen i vissa fall framstå såsom för rättskänslan synnerligen stötande, att den, som vållat annans död och på grund därav ådömts straff, ge- nom denna sin straffbelagda gärning skulle bli berättigad till ersättning enligt lagen. En dylik föreskrift stode otvivelaktigt i strid med den rättsgrundsats, som erhållit uttryck i bl. a. 6 kap. 3 5 ärvdabalken. Den erinran, som två lagrådsleda- möter hade framställt mot förslaget i detta hänseende, vore väsentligen berätti- gad. Stadgandet borde jämkas så, att jämväl för det fall, att olycksfall, som med- fört den skadades död, av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning ej skulle utgå till denne.

Vad inom lagrådet anförts rörande grov vårdslöshet av den skadade själv vorc ej tillräckligt skäl för frångående av departementsförslagets ståndpunkt härut- innan. Genom den föreslagna bestämmelsen torde de flesta fall av vårdslöshet få anses beaktade. Om de för verksamheten gällande ordningsföreskrifterna givits erforderlig fullständighet, syntes jämväl i sådana fall, då olycksfall förorsakats av okynne, slagsmål e. (1. nedsättning eller indragning av ersättningen kunna ske.

I motion 1916: I: 109 anfördes rörande 25 ä 1 st. följande: Frågan om ersättningens nedsättande eller indragning i händelse av att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande ordningsföreskrifter kan bliva en källa till ständiga tvister, synnerligast med de försäkringsbolag, vari arbetsgivar- na själva äro intresserade. De flesta genom dylik uraktlåtenhet uppkomna olycks— fall ha helt visst sin grund i det av arbetsgivarna införda ackordsarbetssystemet, där arbetet måste forceras, för att arbetaren skall kunna intjäna en dräglig daglön. Det kan då befaras, att man söker komma ifrån dessa ersättningsskyldigheter genom några allmänna anvisningar eller föreskrifter, som icke kunna helt efter- följas. Bleve riksförsäkringsanstalten enda försäkringsställe, så bortfölle givetvis det väsentligaste i här framställda anmärkning, enär arbetsgivaren då icke skulle ha något större personligt ekonomiskt intresse av att vägra olycksfallsersättnings utbetalande. Under för handen varande omständigheter måste därför underteck- nad yrka på paragrafens omformulering i överensstämmelse med kommitténs förslag.

I motion 1916 :II:275 hemställdes, att 25 5 1 st. måtte utgå. _Till stöd här- för anfördes följande:

g..»... -——- .-

Den bestämmelse i liknande syfte, som finnes i nu gällande lag, har kommittén funnit olämplig och föreslagit dess borttagande. Syftet med en sådan bestämmelse är att giva större eftertryck åt arbetsskyddssynpunkten. I verkligheten torde den dock komma att mera bliva anledning till tvister än att befordra skyddsåtgärder. Man hör så ofta arbetsgivare beklaga sig över att arbetarne åsidosätta påbjudna säkerhetsföreskrifter eller borttaga skyddsanordning. Dessa klagomål framföras särskilt, då någon arbetare skadats i arbetet. I verkligheten är det dock oftast så, att då arbetarne så göra, sker det med arbetsgivarens eller arbetsledarens goda minne. Det industriella arbetet är numera så forcerat, att arbetarna vid vissa till- fällen oavsiktligt och utan att arbetsledaren gör anmärkning åsidosätta nödiga skyddsanordningar. Vid andra tillfällen åter sker ett åsidosättande av givna skyddsföreskrifter av oförstånd. Att någon arbetare genom åsidosättande av skyddsföreskrifter skulle önska bli skadad, torde få anses uteslutet. I denna & givna bestämmelse torde därför icke i någon vidare mån komma att befordra arbetareskyddet, men däremot ge anledning till tvister vid bestämmande av skadeersättningen.

Skulle det hända att en arbetare kommer berusad till arbetsplatsen, är detta beklagligt, men om han tillåtes utföra sitt arbete och därunder blir skadad, synes icke skäl föreligga att beröva honom i lag föreskriven ersättning. Det bör vara arbetsgivarens eller arbetsledarens skyldighet tillse, det berusade arbetare icke få utföra arbete förrän de bli nyktra. Skulle en berusad arbetare bli skadad eller dödad under arbetet, är arbetsledaren i många fall medskyldig härtill, och är det hårt och orättvist mot hustrun och barnen att de gå förlustiga det understöd lagen föreskriver.

Om olycksfall uppsåtligen förorsakas av den skadade eller vid dödsfall av den efterlevande, bör icke ersättning utgå, men detta föreskrives i 24 5 och icke i nu förevarande &, varför vi hemställa att 25 åzs första moment måtte ur lagen utgå. Detta yrkande kunna vi stödja även med Tysklands och Hollands olycksfallsför- säkringslagar. Om man i det stora industrilandet Tyskland inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga endast den, som uppsåtligen vållat olycks- fallet, böra även vi kunna göra detsamma.

Särskilda utskottet nr 1 fann (utl. nr 1 s. 55) de av departementschefen anförda skälen för bestämmelsen i 25 ä 1 st. icke övertygande. Under åbe- ropande av vad ålderdomsförsäkringskommittén enligt ovan framhållit ytt- rade utskottet vidare följande:

Å andra sidan torde ofta särskilt det slag av oaktsamhet, som drabbas av den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, nämligen åsidosättandet av ordnings- föreskrifter hava sin grund i arbetsgivarens egna åtgöranden eller underlåtenhet från hans sida att hålla föreskrifterna vid makt. Beträffande såväl dessa fall som de fall, då arbetaren uppträder onykter vid arbetet, torde det ofta vara synner- ligen svårt att avgöra, huruvida någon förseelse i ena eller andra riktningen legat arbetaren till last eller ej. För övrigt synes borttagandet av ifrågavarande stad- gande böra vara en naturlig konsekvens av den ståndpunkt utskottet intagit vid 12 5 i fråga om arbetsgivarens skyldighet att återgälda försäkringsinrättningen den ersättning, inrättningen nödgats på grund av vållande från hans sida utgiva till den skadade arbetaren. Då slutligen den ifrågavarande bestämmelsen saknas såväl i en del utländska lagar som i gällande förordningar om ersättning vid mili- tärtjänstgöring och om försäkring för fiskare finner utskottet alla skäl tala för att icke i lagen upptaga någon bestämmelse av ifrågavarande art.

Mot utskottets förslag anmäldes reservationer av två grupper med var sitt förslag. Det ena förslaget innebar, att ersättningen enligt 6 & skäligen skulle nedsättas, om den skadade genom grov vårdslöshet förorsakat olycksfallet.

Första kammaren antog sistnämnda reservation, andra kammaren där- emot utskottets förslag. För sammanjämkning av de skiljaktiga besluten hemställde utskottet, att i 25 5 1 st. i stället för de av kamrarna beslutade bestämmelserna måtte intagas ett stadgande nästan ordagrant likalydande med den andra av de tidigare utskottsreservationerna. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. I den därefter icke ändrade 25 5 1 st. OL stadgas, att har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycks- fall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts där- av, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 % skäligen nedsättas.

Kungl. Maj:ts förslag beträffande 24 % godkändes av riksdagen. I denna paragraf stadgas alltjämt, att ersättning enligt lagen icke utgår, om olycks— fallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, samt att, där olycksfall, som medfört den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning icke får utgå till denne.

Praxis

Då försäkringsinrättningarna meddela avslagsbeslut vid skada, som nå- gon uppsåtligen tillfogat sig själv, torde i regel i beslutet åberopas icke 24 5 1 punkten OL utan t. ex. att det ej föreligger skada genom olycksfall i lagens mening, att dödsfallet ej föranletts av olycksfall, att det ej föreligger olycksfall i arbete e. d. Särskilda problem uppkomma i samband med sin- nessjukdom. Enligt praxis (Ref. 1943: 2) torde i princip en händelse, där- vid en sinnessjuk tillfogar sig en skada (inberäknat självmord), betraktäs såsom i sig själv konstituerande ett olycksfall (såvida icke t. ex. händelsen sträcker sig över för lång tidrymd). Vidare har i praxis i vissa fall (t. ex. BD nr 2636/1930), då en person, som till följd av ett olycksfall ådragit sig sinnessjukdom, på grund av denna sjukdom tillfogat sig skada, skadan an- setts såsom ersättningsbar följd av det ursprungliga olycksfallet.

Vad härefter beträffar bestämmelserna i 25 5 1 st. av lagen, vilka i till-- lämpningen ha långt större aktualitet än de i 24 %, må till en början något beröras uttrycket »gällande». Detta innebär, att anordningen eller före-' skriften skall vara hållen vid makt. Så är icke fallet, om den en gång läm- nade föreskriften av arbetarna allmänt icke efterföljes och detta sker med arbetsledningens goda minne eller på grund av arbetsledningens egna åt- göranden. Enahanda är förhållandet, om skyddsanordningar av arbetarna.

allmänt borttagas eller rubbas, utan att detta föranleder anmärkning från arbetsledningen.

Endast överträdelse av sådan anordning eller föreskrift, varom arbetaren äger kännedom, kan medföra nedsättning av ersättningen för honom. Praxis torde emellertid i vissa fall ha jämställt kännedom med att han bort eller kunnat skaffa sig sådan kännedom men ej brytt sig därom.

Stadgandet avser i främsta rummet anordning eller föreskrift av arbets- givaren. Men även andra anordningar och föreskrifter anses omfattas av bestämmelsen. Exempelvis har socialstyrelsen jämlikt lagen (1912) om arbetarskydd utfärdat anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete. FR har emellertid undanröjt nedsättningsbeslut, enär det aktuella sprängningsarbetet icke omfattades av sistnämnda lag och ej heller visats, att arbetsgivaren anmodat arbetaren att det oaktat följa ifråga— varande anvisningar (BD nr 2015/1936).

Överträdelser av bestämmelserna i 1936 års vägtrafikstadga föranleda i relativt stor utsträckning nedsättning.

Den ifrågavarande föreskriften får icke vara för allmänt hållen. Den får enligt praxis ej heller göra arbetarens handlingssätt beroende av hans omdöme om föreliggande omständigheter. En föreskrift att »alltid iakttaga försiktighet» eller att >>icke onödigtvis utsätta sig för fara» är utan bety— delse som grund för nedsättning. Likaså bestämmelsen i 2 5 av 1936 års vägtrafikstadga om att >>iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna». Andra exem- pel på bestämmelser av natur att överträdande av desamma icke ansetts motivera nedsättningsbeslut äro bestämmelserna i vägtrafikstadgan 3 5 1 mom. (att i vissa situationer >>i god tid» nedbringa hastigheten, att »icke använda större hastighet än» etc.) och 5 S 3 st. (att före kursändring >>i god tid» utvisa den riktning) (Ref. 1940: 30 resp. BD nr 2501/1944). Däremot har nedsättningsbeslut fastställts, då sistnämnda bestämmelse åberopats och förseelsen bestått i att den skadade helt och hållet underlåtit att angiva kursändring (BD nr 5096/1938). Vidare ha nedsättningsbeslut fastställts, då olycksfallet förorsakats av brott mot regeln om förkörsrätt i 4 5 5 mom. 1 st. vägtrafikstadgan (BD nr 1185/1940).

Nedsättning har enligt praxis fått ske, även om den skadade före olycks- tillfället icke insett, att han överträtt den föreskrift, vars överträdande lagts honom till last. Om exempelvis en person cyklar vägen fram samt under— låter att se framför sig med påföljd, att han kör på en annan cyklist, kan nedsättning ske på grund av överträdelse av vägtrafikstadgans bestämmelse i 4 S 2 mom. om skyldighet att vid möte hålla till vänster (BD nr 188/1939).

FR har vidare godkänt nedsättning för arbetare, som trots föreskrift ej använt skyddsglasögon, utan avseende a invändning om exempelvis att ögonskydd vid stenarbete förorsakat obehag genom att svett och damm

irriterat huden under skydden samt att de nedsätta arbetsförmågan (Ref. 1930: 41).

Vid bestämmandet av nedsättningen och dess storlek tages i praxis hän— syn till omständigheterna vid olycksfallet, däribland även den skadades ålder, men däremot icke till skadans svårighetsgrad. Beträffande en 14- åring har FR förklarat, att särskilt med hänsyn till hans ålder hans för- farande vid olyckstillfället icke borde läggas honom till last som grov vårds- löshet (Ref. 1943z22). Någon generell regel om att nedsättning icke skall äga rum, då den skadade icke fyllt 15 år, gäller emellertid icke.

I lagen utsäges ej hur nedsättning tekniskt skall ske. Enligt praxis ned- sättes ersättningen procentuellt, varvid emellertid nedsättningen begrän- sas till att avse viss fixerad tid, vilken bestämmes med hänsyn till omstän- digheterna i målet. För de flesta fall av förseelse mot gällande anordning eller föreskrift torde i varje fall sedan c:a 15 år tillbaka ha tillämpats en nedsättning av ersättningen med 25 procent under 3 år från och med dagen efter olycksfallet. Vid nedsättning på grund av berusning torde tillämpas en normalsats av 33 1/3 procent.

Med anledning av ett av Rfa enligt protokoll den 25 januari 1949 fattat principbeslut har FR, efter hörande av socialförsäkringsbolagens förening, den 2 december 1949 uttalat

»dels att en särregel enligt rådets mening icke borde ifrågakomma för bedöman- de av nedsättning enligt omförmälda författningsrum av ersättning i anledning av olycksfall, som drabbat annan än förare av motorfordon eller på skenor löpan- de fordon till följd därav, att han överträtt trafikföreskrift, dels att den omstän- digheten, att skadad vid olyckstillfället ej fyllt 18 år, borde tillmätas betydelse även i fråga om nedsättning av ersättningen vid olycksfall, som föranletts av att den skadade varit av starka drycker berusad, dels ock att — såsom även får anses framgå av protokollet —— regler för bedömande av nedsättning av ersättning enligt förevarande stadganden endast borde tjäna till ledning och alltså icke finge hindra en individuell prövning av omständigheterna i de särskilda fallen».

Enligt lagen får nedsättningen endast avse »ersättning enligt 6 5». Häri ligger, att nedsättningen icke får avse begravningshjälp och livränta till efterlevande. Enligt praxis har nedsättning skett av sjukpenning och liv- ränta men ej av sådan ersättning som läkarvård, läkemedel och »särskilda hjälpmedel».

Varken Rfa eller bolagen nedsätta den del av sjukpenningen, som mot- svarar det fr. o. m. den 1 januari 1949 införda familjetillägget. FR har låtit härvid bero.

Innebörden av det i lagtexten använda uttrycket »må» har vållat tvekan. FR har den 2 december 1949 antecknat i sitt protokoll, att Rfa och bolagen enligt 25 5 1 st. OL vore skyldiga att, efter verkställande av den utredning, som kunde vara erforderlig, nedsätta ersättningen, där förutsättningarna härför vore för handen, samt att rådet ägde befogenhet att förordna om

nedsättning, där sådan ej skett, respektive om nedsättning i större omfatt- ning än som skett.

Genom användande av ordet »nedsättas» har lagstiftaren velat utmärka, att ersättningen ej får helt indragas.

I vissa fall kan det uppkomma fråga, huruvida den skadades förfarings- sätt varit sådant, att olycksfallet icke bör anses ha inträffat i arbetet för arbetsgivarens räkning. Här åsyftas framför allt olycksfall under lek eller okynne och i samband med slagsmål. Redogörelse för praxis i dylika fall finnes i kapitel IV s. 148—149. Kommittén vill här erinra om följande.

Ett olycksfall, som en arbetare ådragit sig under lek, har i vissa fall icke ansetts såsom ersättningsbart olycksfall, enär vederbörande genom sitt be- teende ansetts ha försatt sig utom arbetet. I andra fall har olycksfall i arbete ansetts föreligga, varvid man torde ha fäst avseende vid sådana om- ständigheter som exempelvis om den skadliga inverkan väsentligen föror- sakats icke endast av leken utan även av andra omständigheter, som stått i samband med arbetet och dess faror. I fråga om barn och yngre personer, vilka av naturen äro böjda för lek eller okynnne, är den omständigheten, att de utan tillräcklig tillsyn sysselsättas vid eller i närheten av farliga arbets- maskiner eller eljest å farliga arbetsplatser, tillräcklig för att man under lek eller okynne måste antaga ett orsakssammanhang med arbetet.

Om den skadade frivilligt givit sig in i slagsmål å arbetsområdet, torde han i allmänhet ansetts därigenom ha försatt sig utom arbetet; skadan har i vissa dylika fall ej heller ansetts omfattad av frivillig utomarbetsförsäk- ring enligt 35 å OL.

Motionerna 1943:I:28 och II.-34

I de likalydande motionerna 1943: I: 28 och II: 34 hemställdes, att riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville föreslå, att utredning verkställdes rörande förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete och de åt- gärder, som vore påkallade för att motverka sådan företeelse.

Ur de av andra lagutskottet inhämtade yttrandena över motionerna må följande nämnas. Rfa förklarade sig anse, att bestämmelsen i 25 & OL huvudsakligen tonde motsvara vad motionärerna avsett "angående påföljder vid fall av berusning bland arbetare, som skadats på grund av olycksfall i arbete. Enligt medicinalstyrelsen torde i de fall, där en inskränkning av ersättningen kunde anses berättigad, redan gällande bestämmelser lämna möjlighet därtill. Svenska Arbetsgivareföreningen ansåg, att det torde höra övervägas, huruvida icke förutsättningarna för nedsättning av ersättning vid alkoholpåverkan vore väl stränga, då det krävdes, att den skadade skulle ha varit >>herusad». Landsorganisationen förklarade sig bestäm-t avstyrka motionärernas hemställan.

Utskottet anförde bl. a. följande (utl. nr 26):

Spörsmålet, om den begärda utredningen borde komma till stånd, torde i första hand vara beroende av ett ställningstagande till frågan, huruvida gällande bestäm- melser om nedsättning av ersättningen vid alkoholpåverkan borde ändras i skär- pande riktning. Enligt utskottets uppfattning hade ej förebragts skäl, som borde föranleda till en sådan ändring. I de fall där en nedsättning av ersättningen kunde anses berättigad, torde gällande bestämmelser vara tillfyllest.

Utskottet hem-ställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riks- dagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

25 å ochksfallsförsäkringslagen och den nya arbetarskyddslagen

1938 års arbetarskyddskommitté förordade i sitt förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (SOU 1946:60) en bestämmelse (mot- svarande 46 å i 1912 års lag om arbetarskydd) i 71 5 1 st. om straff för den som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller försätter sådan ur bruk. I detta sammanhang erinrade kommittén om 25 % OL och anförde därefter bl. a. följande (5. 648) :

Nedsättning enligt 25 & olycksfallsförsäkringslagen av ersättningen till följd av olycksfall i arbete påminner om den jämkning i skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, varom avhandlas i 6 kapitlet 1 5 strafflagen. Emel- lertid är nedsättningen väsentligen konstruerad såsom en bestraffningsform och den torde också vara avsedd att vara en sådan. Då det uppenbarligen är lika straffvärt att åsidosätta en skyddsanordning eller skyddsföreskrift, vare sig olycksfall eller sjukdom blir följden eller icke, synes straffet för dylik uraktlåten- het böra vara det-samma i båda fallen. Bestämmelserna därom böra följaktligen ha sin plats i arbetarskyddslagen. För övrigt synes redan det förhållandet, att vederbörande skadats eller ådragit sig sjukdom på grund av uraktlåtenheten att iakttaga en gällande anordning eller föreskrift, i sig innebära en allvarlig på— följd. Att därutöver nedsätta ersättningen, varigenom han själv eller hans familj bringas i måhända ekonomiska svårigheter, synes då icke tilltalande och ur arbetarskyddssynpunkt säkerligen föga befrämjande. Det torde i stället vara rik- tigare att söka inskärpa nödvändigheten av att ställa sig meddelade föreskrifter till efterrättelse.

Med hänsyn till det anförda bör övervägas, huruvida icke olycksfallsförsäk- ringslagens stadgande i 25 å, i vad det avser åsidosättande av gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, borde utgå ur nämnda lag och ersättas med enbart en bestämmelse i arbetarskyddslagen, avseende straffpåföljd såväl för borttagande eller ändrande av skyddsanordning som för åsidosättande av skyddsföreskrift. Härigenom skulle enligt kommitténs mening lillskapas en mera positiv bestraffningsform, och straff sålunda kunna ådömas arbetstagare, innan ett olycks— eller sjukdomsfall inträffat. En dylik bestämmelse torde även inge större respekt för arbetarskyddslagens bestämmelser.

För införande i arbetarskyddslagen av en tilläggsbestämmelse av åsyftat inne- håll talar jämväl det förhållandet, att i lagförslagets 6 och 7 Så upptagas bestäm- melser, varigenom arbetsgivare förpliktas att meddela föreskrifter om vad arbets- tagare skall iakttaga till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete liksom även att vid behov anslå sådana föreskrifter. Iakttages ej vad sålunda föreskrives, kan distriktschef meddela arbetsgivaren föreläggande eller beträffande 6 5 jämväl

förbud. I konsekvens härmed bör även påföljd drabba arbetstagare, som ej iakt- tager sådan av arbetsgivaren meddelad föreskrift.

Med hänsyn till vad sålunda anför-ts föreslår kommittén i lagförslagets 71 5 ett stadgan-de om att, därest arbetstagare underlåtit att ställa sig till efterrättelse gäl- lande föreskrift, som i eller med stöd av lagen meddelats till skydd mot ohälsa eller olycksfall, och detta skett uppsåtligen eller omständigheterna äro sådana, att arbetstagaren måste ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, han straffas . . .

Arbetar-skydtdskommitténs förslag utsattes för kritik i flera yttranden. Ur dessa yttranden må här refereras följande, som synes kunna vara av närmare intresse i samband med diskussion om 25 & OL.

Rilcsförsäkringsansialten föreslog den utvidgningen av ifrågavarande stad- gande, intaget i 71 5 2 st. av den föreslagna lagen, att straff skulle inträda, där arbetstagare, utan att ha Överträtt viss föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Enligt an— staltens mening hade bestämmelserna i 25 & OL visat sig vara av stort praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande av sistnämnda bestämmelse borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straff— bestämmelserna.

Socialförsäkringsbolagens förening framhöll, att det syntes stötande för rättskänslan, att en handling, som innebure den allra grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en föreskrift, enligt för— slaget icke medförde straff, medan åter ett mindre vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot föreskrift. Grov vårds- löshet borde bestraffas, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. De föreslagna straffbesztämmelserna komme enligt föreningens mening icke att innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna före- skrifter, varför vore av största betydelse att bestämmelsen i 25 & OL bibe- hölles. Denna bestämmelse hade visat sig vara av stort värde i det olycks- fallsförebyggande arbetet.

Landsorganisationen ansåg, att nedsättning enligt 25 & OL uppenbarligen icke vore en straffpåföljd. Med samma rätt skulle då varje nedsättning av ett skadestånd kunna betraktas som straff. Grunden för nedsättningen vore ju icke något allmänt intresse utan det, att en skadeståndsp-liktig icke skall svara för större del av skadan än han själv vållat. I princip vore det ingen skillnad mellan nedsättning enligt 25 5 och skadeståndsjämkning i andra fall, där den skadeståndsskyldige hade ansvarsförsäkring. — Enligt praxis skedde nedsättning i regel så .snart den skadade åsidosatt en föreskrift, om vilken han ägt kännedom. Detta hans förfarande ansåges således i och för sig ådagalägga grov vårdslöshet — en praxis genom vilket det kvalifi- cerade subjektiva rekvisitet förlorat all självständig betydelse. Landsorga- nisationen erinra—de vidare om det av ålderdomsförsäkringskommittén gjorda uttalandet, att 5. k. grovt vållande från arbetarens sida i verklig-

heten ofta måste anses bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga sysslandet med maskiner o. d. arbetaren efter hand måste bli mera likgiltig för faran än under vanliga förhållanden. Detta hade större giltighet 1946 än 1915.

Departementschefen (prop. 1948: 298 s. 308) förklarade sig för sin del ställa sig tvivlande till att ett stadgande av föreslagen art (71 5 2 st. i_kom- mittéförslaget) skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. På grund härav och av vissa andra skäl —— utan betydeISe i här förevarande samman- hang — upptogs i departementsförslaget icke någon motsvarighet till 71 ä 2 st. i kommittéförslaget.

I den nya arbetarskyddslagen, utfärdad den 3 januari 1949, återfinnes icke någon motsvarighet till nämnda 71 ä 2 st.

Vissa motsvarande bestämmelser

De i de privata försäkringsanstalterna-s allmänna försäkringsvillkor före- kommande motsvarande bestämmelserna äro strängare och ha större räck- vid-d än OLs. I detta hänseende kan nämnas, att enligt nämnda villkor för olycksfallsförsäkring i Försäkringsanstalten Sam-arbete ersättning icke ut- ges för olycksfallsskada, som den försäkrade ådrager sig under utförande av brott-slig handling eller försök därtill eller som uppkommit genom grov vårdslöshet hos den försäkrade eller om vilken skäligen kan antagas, att användande av bedövande eller berusande medel bidragit till dess upp- komst. Enligt den av ett flertal bolag tillämpade motsvarande bestämmelsen omfattar försäkringen icke ersättning för skada uppkommen vid utförande av brottslig gärning eller försök därtill eller vid grov vårdslöshet från den försäkrades sida eller därigenom att den försäkrade vid olycksfallet varit påverkad av rusande eller narkotiska medel.

I 33 5 av 1947 års sjukförsäkringslag stadgas, att Sjukhjälp ej utgår för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig. Enligt dess 29 5 må såväl sjukpenning som make— och barntillägg icke blott skäligen nedsättas utan även helt indragas, bl. a. såframt den försäkrade ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom.

Enligt den danska olycksfallsförsäkring-slagen uteslutes från ersättning olycksfall, som den skadade själv har orsakat med uppsåt. Har han genom grov vårdslöshet, genom åsidosättande av reglement-ariska bestämmelser, som hållas tillbörligen i kraft, eller genom berusning själv orsakat eller väsentligen bidragit till olycksfallet, skall ersättningen nedsättas eller bort- falla.

För skada, :som arbetstagare uppsåtligen åsamkat sig själv, erlägges icke skadestånd enligt den finska olycksfallsförsäkringslagen. Skade-stånd kan enligt denna förvägras eller nedsättas, om arbetstagaren drabbas av skada

, -.... . ..... ”___—m....."—

under begående av brottslig handling, om han själv vållat olycksfallet genom berusning eller 'grov vårdslöshet eller om han vid olyckstillfället handlat i strid med i praktiken tillämpade och vederbörligen fastställda ordnings- regler eller arbetsreglemente eller ock mot sin förmåns till förebyggande av olycksfall meddelade föreskrifter, som genom anslag på arbetsplatsen eller annorledes bevisligen tillkännagivits.

I den norska loven om utlykkestrygd for industriarbeidere m. v. saknas motsvarande bestämmelse. Sjukpenning för tid om högst 52 veckor utgår emellertid enligt reglerna i loven om syketrygd. Enligt sistnämnda lag mister den försäkrade, som uppsåtligen eller genom berusning ådragit sig sjukdom, rätten till sjukpenning. '

Enligt den schweiziska lagen (den 13 juni 1911) om sjuk- och olycksfalls- försäkring förlorar den försäkrade och hans efterlevande rätten till ersätt- ning (utom begravningshjälp), om den försäkrade uppsåtligen förorsakat olycksfa