2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 289)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7, 12, 13, 15, 16, 19, 22, 23, 25 och 26 §§

i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt skola erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §.

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, envar jord­

ägare på honom tillhörigt område.

6 i

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,

innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt den, som

med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat, ävensom inne­

havare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Väster­

bottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock må den innehavare av

skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna

jakträtt icke innefatta rätt till jakt å älg.

Är eljest jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren, där ej

annorledes avtalas, den jakt, som till jorden hörer.

7 %.

I skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt på

öppna havet äge varje svensk man rätt att jaga.

12

§.

Björn eller lo, som dödas eller fångas, tillkomme kronan, där ej annor­

ledes av Konungen förordnas.

13 $.

Påträffar någon tillfälligtvis, evar det vara må, varg, järv eller sälhund,

då må han djuret fälla och behålla.

Inkommer varg, järv, räv, utter, grävling, iller, mård, hermelin, vessla,

vildkanin, örn, falk, berguv, duv- eller sparvhök, korp eller kråka i gård

eller trädgård, have den, som där bor eller trädgården innehar, så ock deras

folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att jakträtten därstädes till­

kommer annan.

Likaledes må lo, som inkommer i gård eller trädgård, av nämnda per­

soner dödas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

3

15 $.

Ej må någon utan lov skrämma eller mota villebråd från annans jakt­

område; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att därifrån

bortskrämma eller bortdriva villebråd, i den män sådant erfordras för

avvärjande av skada eller olägenhet.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lov uppsättas närmare annans jakt­

område än tvåhundra meter.

16 i

Beträffande rätten till villebråd, som anträffas dött (fallvilt), gälle

följande:

Fallvilt av björn och lo tillkomme kronan.

Älg, hjort och rådjur, vilka anträffas såsom fallvilt, tillfälle, under tid

då jakt efter sådant villebråd är tillåten, jakträttsinnehavaren samt under

annan tid kronan.

Rätten till annat fallvilt tillkomme jaktsrättsinnehavaren.

19

i

Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där villebråd

finnes, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinne­

havaren skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Anträffas hund, som löper lös i mark, varom nyss är sagt, och är hunden

sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, äge jakträtts­

innehavaren eller hans folk rättighet att upptaga hunden. Det åligger den,

som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare

eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i kyrka

för den församling, där hunden blivit upptagen, och tre gånger i tidning

inom orten. Vill ägare återfå hund, löse den med tio kronor eller, där

inom ett år före upptagandet hund, tillhörig samma ägare, blivit hos samma

jakträttsinnehavare löst, med tjugu kronor jämte ersättning varje gång för

hundens föda och Övriga kostnader. Har ej ägaren utlöst hunden inom

åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio

dagar från det kungörelse därom blivit uppläst i kyrkan och tredje gången

införd i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre

taga lösen, vare hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angivna

grunder utgiva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter

det hunden varit att anse såsom förverkad.

4

Kungi. Maj:ts proposition Nr 120.

-V, . :

; ::•

. -n ' 22 §.

'■ r

' : t; '

' '

Jagar någon olovligt å annans jaktområde, straffes efter allmän strafflag

och vare, där han tillika gjort sig skyldig till överträdelse av de angående

jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad särskilt ansvar enligt

24 § i denna lag.

1

Har vid jakten villebråd dödats : eller fångats, vare det förverkat till

jakträttsinnehavaren eller, om jakten skett å område, som i 7 § omför-

mäles, eller under tid, då enligt vad särskilt är stadgat jakt efter sådant

villebråd icke är tillåten, så ock eljest där villebrådet är björn eller lo,

till kronan.

Här jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

Har någon å annans jaktområde olovligen tillvaratagit fallvilt, som

enligt bestämmelserna i 16 § tillkommer jakträttsinnehavaren, straffes

såsom för olovlig jakt enligt vad i första stycket sägs och have till jakt­

rättsinnehavaren förverkat det tillvaratagna.

Den, som i annat fall än nyss nämnts olovligen tillvaratager fallvilt,

eller som, där björn eller lo dödas eller fångas, olovligen tillägnar sig

djuret, böte från och med tio till och med fem hundra kronor; och vare

villebrådet förverkat till kronan.

Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses, om någon olov­

ligen utövar jakt å älg, varom i 6 § sägs.

Kan villebråd, som enligt vad ovan sagts är förverkat, icke tillrätta-

skaffas eller har det undergått förskämning, vare i stället dess värde för­

verkat,

28 §•

Anträffas å bär gärning någon, som olovligt jagar å annans jaktområde,

må jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, ävensom deras folk

av den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar till vedermäle

och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Å jord, där jakträtt tillkommer kronan, samt å område, som i 7 § om-

förmäles, ävensom å de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade

områden hava förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten även­

som föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt allmän åklagare

enahanda rätt.

, Har den, som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jakt­

område, inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse,

vare bössa, annan jaktredskap och hundar förbrutna. Vad sålunda föi-

brutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,

sedan avdrag skett för omkostnader och panthavare njutit sin panträtt

enligt, denna paragraf ,juli godo, fattigkassan, i den kommun, där förseelsen

ägt rum.

.tf..'o .r/. i •, Oa'r u •, :

Kung!. Maj:ts proposition Nr 120.

5

25 §.

Bryter någon emot vad i 14 § är föreskrivet, böte från och med fem

till och med femtio kronor.

överträder någon förhud, som i 15 eller 17 § är stadgat, och är ej för­

seelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jaktområde, straffes med böter

från och med fem till och med ett hundra kronor. Var det i fall, som

avses i 15 § första stycket, älg eller hjort, som skrämdes eller motades,

vare straffet böter från och med fem till och med två hundra kronor.

26 §. -

Förbrytelser mot denna låg, vilka blott förnärma enskild persons rätt,

må icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller

överträdelse av de angående jaktpass meddelade föreskrifter, äge förval­

tande och bevakande personal vid skogsstaten ävensom föreståndare och

lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan därom.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående

nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 25 juni 1909 angående national­

parker skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

*.

Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som

må vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de

rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna,

dock att jakt å björn eller lo ej må äga rum. Ej heller vare lapparna

förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn eller lo skada å renar,

vilka där må föras på bete, och är skadan icke beroende av vårdslöshet

vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.

)

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 16 april 1926.

Närvarande:

Statsministern

S^andlek,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^othin, S^vensson, H^ansson. L^inders, S^chlyteb, L^arsson, W^igfobss,

M^öller, L^evinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

För utredning bland annat angående bestämmelser för tillgodogörandet av

jakten å kronans marker inom lappmarken och vad därmed ägde samband

tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 1 oktober 1915 jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga att biträda inom departementet.

Nämnda utredning skulle avse att bringa överensstämmelse mellan de stad-

ganden i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) angående de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige, vilka reglera lapparnas rättigheter till jakt särskilt

å de vidsträckta områdena ovan odlingsgränsen, samt å andra sidan de all­

männa bestämmelserna rörande jakträtt, som innefattas i lagen den 8 no­

vember 1912 (nr 289) om rätt till jakt samt föreskrifterna i kungörelsen

samma dag (nr 290) angående grunderna för tillgodogörande av kronans

jakträtt. Föremål för utredningen skulle vidare vara frågan om tillgodo­

seende av det behov av jakt, som förefinnes för den bofasta befolkningen i

vissa delar av lappmarken. Vid utredning av dessa jaktspörsmål borde även

frågan om anordnande av bevakning och kontroll undersökas.

Under utredningens fortgång utvidgades de sakkunnigas uppdrag betydligt.

Bortsett från frågan om redskap, som må användas vid jakt och djurfångst,

vilken fråga redan föranlett särskilda av Kungl. Maj:t efter riksdagens

hörande utfärdade bestämmelser, överlämnades åt de sakkunniga att avgiva

förslag med anledning av riksdagens i skrivelse den 8 april 1916 (nr 68)

gjorda framställning om vidtagande av lämpliga åtgärder till skyddande av

sådana fågelarter, för vilka ur naturskyddssynpunkt och med hänsyn till

deras betydelse för lånt- och skogshushållningen beredande av skydd kunde

anses önskvärt.

*

Vidare hava till de sakkunniga överlämnats ett stort antal ärenden för

att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Bland dessa

märkas framställningar om skydd för björn, lo och mård m. fl. djurarter

samt angående jakttider för olika djur, rätten till fallvilt, införandet av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

7

jaktskatt ävensom åtgärder för bevakning av nationalparkerna samt lapp­

befolkningens förvaringsbodar och fasta kåtor i lapptrakterna.

Att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning utsågos dåva­

rande landssekreteraren, numera landshövdingen John Falk, dåvarande kansli-

sekreteraren, numera expeditionschefen Lennart Berglöf, jägmästaren Arvid

Montell och fiskeriintendenten Nils Rosen. I samband med utvidgningen

av utredningen tillkallades sedermera jämväl professorn Hans Wallengren

och redaktören Thor Högdalil till sakkunniga vid arbetets utförande.

I nu förevarande frågor avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag den

15 maj 1922.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen rörande de jaktsakkunnigas ar­

bete framgår, avsåg deras utredning icke en allmän revision av jaktför­

fattningarna utan endast upptagande av vissa särskilda till dem hänvisade

frågor jämte vad med dem ägde samband.

Det är dessa frågor jämte några senare till jordbruksdepartementet in­

komna framställningar inom jaktlagstiftningens område, vilka jag, i den

mån de äro av allmän civillags natur, nu hemställer att få anmäla.

Vidkommande de spörsmål, som sålunda hiir upptagas, hava utlåtanden

avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kammarkollegium, statskon­

toret, länsstyrelserna efter hörande av vederbörande landsting och hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna och statens kolo-

nisationsnämnd, envar i vad angår dess förvaltningsområde, ävensom veten­

skapsakademien och svenska jägarförbundet.

De bestämmelser, som reglera jakten och dess utövande, äro för när­

varande samlade huvudsakligen i fyra författningar alla av den 8 november

1912, nämligen lagen om rätt till jakt (nr 289), kungörelsen angående

grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt (nr 290), jaktstadgan

(nr 291) samt kungörelsen angående skydd åt för lantbruket nyttiga fåglar

(nr 292).

Denna uppställning har bibehållits av de sakkunniga, med det undantag

att de av anförda skäl föreslagit, att jaktstadgan och sistnämnda kungörelse

sammanföras till en gemensam författning under namn av stadga om jakt

och om fridlysning av vissa djurslag.

Enligt 1 § lagen om rätt till jakt innefattar den jordägaren tillkommande

jakträtt å honom tillhörigt område även rätt till villebråd, som å sådant

område anträffas dött (fallvilt), dock med den inskränkning att, om någon

olovligen tillvaratager fallvilt å jord, där jakträtten tillkommer kronan, eller

å område, som omförmäles i 7 § jaktlagen (oavvittrad mark, som ej blivit till

lapparnas uteslutande begagnande anvisad, m. in.), eller under tid, då enligt

vad särskilt är stadgat jakt efter villebråd av tillvarataget slag icke är till­

låten, dylikt fallvilt är förverkat till åklagaren.

Dessa bestämmelser kompletteras, vad angår villebråd, som under för det­

samma ej lovlig jakttid anträffas dött, av § 12 jaktstadgan. Där föreskrives,

Fallvilt.

s

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

att dylikt villebråd, så framt ej åtal anställes i anledning av dess dödande

under olovlig tid och gärningsmannen sakfälles, skall tillfalla jakträttsinne­

havaren. I fråga om älg, hjort eller rådjur, må dock denne ej från stället

bortföra djuret utan i närvaro av två ojäviga vittnen, och vare han dess­

utom pliktig att sist inom en vecka efter besittningstagandet om förhållandet

underrätta allmän åklagare i orten, allt vid påföljd att eljest anses såsom

den där tagit olovlig befattning med vilt på sätt i § 4 jaktstadgan omför-

mäles.

Nyssnämnda bestämmelser i jaktstadgan gälla även för det fall, att under

olovlig jakttid villebråd anträffas så illa sårat eller skadat, att det befunnits

nödigt att döda detsamma.

Frågan om rätten till fallvilt har upptagits av de sakkunniga med anled­

ning av en utav södra Älvshorgs läns jaktvårdsförening i skrivelse den 25

januari 1919 gjord framställning, vilken överlämnats till dem för att tagas

i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. I sagda skrivelse anför

föreningen, att ett lagstridigt utnyttjande av jaktstadgans bestämmelser om

fallvilt på sina håll syntes rent av hava satts i system. Enligt vad till

föreningen anmälts, skulle flera älgar under förbjuden tid hava anträffats

och av allmänna åklagaren måst tillerkännas upphittaren, som tillika vore

jakträttsinnehavare, ehuru misstanke förefunnits, att denne själv fällt djuren.

Enär han iakttagit formaliteten med tillkallande av vittnen och ingen som

helst bevisning förefunnits, hade åtal ej kunnat anställas. Föreningen före­

sloge, att villebråd, som under tid då jakt därå vore förbjuden, anträffades

dött, sårat eller skadat, skulle åtminstone till större delen av värdet tillfalla

kronan.

De sakkunniga framhålla, att de i § 12 jaktstadgan intagna bestämmel­

serna rörande rätten till fallvilt av våra värdefullaste slag av villebråd,

nämligen älg, hjort och rådjur, medgåve möjlighet för hänsynslösa personer

att ganska lätt kringgå desamma. Redan under förarbetena till nu gällande

bestämmelser hade domänstyrelsen föreslagit en allmän regel, att icke något

slag av fallvilt, som anträffades under tid, då jakt efter sådant villebråd

vore förbjuden, skulle tillfalla jakträttsinnehavaren, utan skulle det tillhöra

kronan eller, där åtal anhängiggjorts, åklagaren. Den princip, varå denna

regel vilade, syntes de sakkunniga riktig, ehuru ett fullständigt genomförande

därav knappast torde kunna ske av praktiska grunder.

Såsom förutsättning för en dylik regel utginge de sakkunniga från skyl­

dighet för kronan att omhändertaga viltet samt att för sådant ändamål un­

derrättelse rörande viltets anträffande borde på ett eller annat sätt meddelas

någon kronans representant, lämpligen landsfiskalen. Befunnes viltet av

beskaffenhet att hava ekonomiskt värde, borde det givetvis tillgodogöras. I

andra fall, såsom när det gällde större djur, vilka vid inträdd förruttnelse

måste oskadliggöras, borde åtgärder vidtagas i sådant hänseende. Fort-

skaffandet av underrättelse om anträffat fallvilt kunde emellertid vara för­

enat med betydande omgång. Det kunde ej begäras, att en person, som på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

9

sina ägor funnit en död ripa eller hare eller annat småvilt skulle ikläda sig

dylikt besvär, även om ersättning för utgiven kostnad bereddes honom av

kronan. Ej heller syntes det motsvara ändamålet att staten, när det gällde

mindre villebråd, iklädde sig i nu förevarande avseenden uppkommande kost­

nader. En allmän regel om att anträffat fallvilt skulle, därest det vore an­

vändbart, genom jakträttsinnehavaren realiseras för kronans räkning, syntes

mindre lämplig bland annat ur kontrollsynpunkt.

Med hänsyn härtill anse de sakkunniga, att beträffande mindre fallvilt

lämpligen borde bibehållas föreskriften i § 12 jaktstadgan, att under otill-

låten jakttid anträffat fallvilt tillfaller jakträttsinnehavaren, där ej åtal an-

ställes i anledning av villebrådets dödande under sådan tid och gärnings­

mannen sakfälles.

Vidkommande däremot vilt, som representerade ett större värde och i övrigt

vore i behov av större skydd, syntes saken ställa sig annorlunda. Jakt­

stadgan utginge jämväl härifrån och gåve redan nu särskilda regler för älg,

hjort och rådjur. Beträffande dessa djur borde införas en sådan ordning,

att jakträttsinnehavare, som erhölle kännedom om att på område, där han ägde

utöva jakträtt, dylikt djur under förbjuden tid funnits dött eller så illa sårat,

att det måst dödas, i varje fall skulle hava skyldighet att för landsfiskalen

eller polismyndigheten omedelbart anmäla detta; och skulle dylikt vilt till­

falla kronan, där ej åtal anställdes och gärningsmannen sakfälldes, då djuret

skulle tillkomma åklagaren. Fallvilt av ifrågavarande slag torde icke så

ofta anträffas, att vid införandet av dylika bestämmelser någon större kost­

nad för kronan skulle komma att uppstå. Sagda kostnad borde i övrigt

gäldas av de jaktvårdsavgifter, som av de sakkunniga föreslagits, där de

icke, såsom understundom torde bliva fallet, täcktes av inkomst genom djurets

realiserande. För kostnadens nedbringande borde emellertid anmälan om

fallvilt ske allenast genom telegram, telefon eller brev med allmänna posten

samt, ehuru endast då fråga vore om korta avstånd, genom budsändning, även om

i något fall kunde inträffa, att under väntetiden ett annars användbart djur

bleve odugligt. Ifrågasättas kunde, att jakträttsinnehavaren borde för att

uppmuntras till anmälans verkställande tillerkännas viss andel av det an­

träffade djurets värde i stället för ersättning för anmälans avlåtande. Lämp­

ligare syntes dock vara, att staten bestrede kostnaden för anmälan, vari­

genom upphittaren hölles skadeslös jämväl i sådana fall, då det upphittade

djuret vore värdelöst på grund av inträdd förruttnelse eller dylikt.

I förslag rörande bättre skydd för björn och lo hava de sakkunniga ifråga­

satt, att björn och lo, som dödades eller fångades, alltid skulle tillkomma

kronan, och skulle den, som dödat eller fångat sådant djur, hava skyldighet

att därom lämna myndighet underrättelse. I anslutning härtill har före­

slagits, att jämväl fallvilt av björn och lo skulle tillfalla kronan samt att

»jordägaren» skulle hava motsvarande anmälningsplikt rörande funnet så­

dant fallvilt som beträffande fallvilt av älg, hjort och rådjur.

För införande av sålunda ifrågasatta bestämmelser rörande fallvilt hava

Departements­

chefen.

av de sakkunniga upptagits vissa ändringar av 1, 21, 22 och 24 §§ jakt­

lagen samt 10 § i den av de sakkunniga föreslagna stadgan om jakt och

om fridlysning av vissa djurslag. I 1 § jaktlagen har borttagits den för

närvarande förekommande bestämmelsen om fallvilt, och hava huvudstad-

gandena härom införts i 21 § av lagen.

I sistnämnda paragraf har av de sakkunniga tillika upptagits föreskrift,

att samma bestämmelser som för fallvilt av i paragrafen omhandlade större

djurarter skulle tillämpas jämväl å dylikt djur, som anträffades så illa sårat

eller skadat, att det befunnits nödigt att döda detsamma.

Av de myndigheter m. fl., som yttrat sig över de sakkunnigas förslag i

förevarande ämne, har emot förslagets huvudgrunder i allmänhet icke före­

kommit någon erinran. Från några håll har dock framhållits önskvärd­

heten av en bestämmelse, att allt fallvilt, som anträffas under förbjuden tid,

likasom djur, vilket under sådan tid anträffas så illa sårat eller skadat, att

det måst dödas, borde tillfalla kronan.

Domänstyrelsen har i likhet med svenska jägarförbundet m. fl. påpekat, att det

torde vara jakträttsinnehavaren och ej, såsom de sakkunniga i lagtexten in­

tagit, »jordägaren», vilken borde äga rätt till fallvilt av mindre djur. Bestäm­

melserna om anmälningsplikt rörande anträffat fallvilt samt sårat eller ska­

dat djur borde, såsom av administrativ natur, överföras till stadgan om

jakt och fridlysning av vissa djurarter. Tillika föreslår styrelsen att, för

ernående av önskvärd effektivitet, anmälningsplikten borde utsträckas att gälla

en var, som anträffar fallvilt eller skadat djur av ifrågavarande slag.

Erfarenheten torde hava givit vid handen, att en ändring av de nuva­

rande bestämmelserna rörande rätten till fallvilt är önskvärd till förhindrande

av rättens missbrukande. Att därvid gå så långt, att allt fallvilt skulle

tillkomma kronan, torde icke av praktiska skäl låta sig göra eller i övrigt

vara lämpligt. De sakkunnigas förslag, som inriktar sig på det dyrbarare

villebrådet, synes innebära en förbättring av vad för närvarande gäller, och

då genom detsamma det väsentliga torde vara vunnet, vill jag tillstyrka

dess godkännande.

Vidkommande de särskilda bestämmelserna däri böra, i anslutning till

jaktlagstiftningens grunder och såsom jämväl av domänstyrelsen och

svenska jägarförbundet framhållits, i lagen_ föreskrivna rättigheter och skyl­

digheter med avseende å fallvilt anknytas till »jakträttsinnehavaren» och

icke till »jordägaren».

Rörande ansvar för överträdelse av reglerna om fallvilt har av de sak­

kunniga föreslagits att, om någon å annans jaktområde olovligen tillvaratoge

fallvilt, skulle detta anses såsom olovlig jakt. Den som i annat fall gjorde

sig skyldig till sådan förseelse skulle straffas med böter. I anslutning till

en av domänstyrelsen och svenska jägarförbundet gjord erinran, torde

förslaget i förstnämnda del böra ändras så, att påföljd såsom för olovlig

jakt inträder allenast i det fall, att det å annans område tillvaratagna fall­

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

11

viltet tillhör jakträttsinnehavaren, men däremot icke då det endast på grund

av särskilt stadgande i lag tillkommer kronan.

Såsom ovan anförts, hava de av de sakkunniga i ämnet föreslagna be­

stämmelserna uppdelats på jaktlagen och stadgan om jakt och om fridlys­

ning av vissa djurslag. Med avseende å de nya bestämmelsernas inplace­

ring i jaktlagen är att märka följande. Av de sakkunniga har framlagts

förslag rörande jaktvårdsavgift, som envar, vilken önskade utöva jakt, skulle

hava att erlägga. Till den särskilda författning, vari de tänkt sig att be­

stämmelser härom skulle upptagas, hava de jämväl överfört förutvarande stad-

ganden rörande skyldighet för utlänning, som vill bedriva jakt här i landet,

att lösa jaktpass. I sagda författningsförslag hava sålunda intagits samtliga i

jaktlagen förekommande bestämmelser härutinnan, däribland hela 21 och

24 §§. I nämnda paragrafer hava istället införts föreskrifter angående fall­

vilt samt djur, som anträffats så illa skadat, att det måst dödas.

Enligt vad chefen för jordbruksdepartementet meddelat, ärnar han icke

för närvarande upptaga frågan rörande jaktvårdsavgifter. Under sådana

förhållanden finnes ej anledning rubba platsen för de nuvarande bestämmel­

serna angående jaktpass för utlänningar. De i 21 § jaktlagen införda nya

bestämmelserna rörande fallvilt måste då givas annan plats. Lämpligen

torde de kunna överflyttas till nuvarande 16 § och stadgandena därstädes

till 15 § såsom ett andra stycke. Härvid påkallas jämkning i ansvarsbestäm­

melserna i 25 §.

De av de sakkunniga under 24 § införda bestämmelserna avse ansvar för

försummad anmälan rörande anträffat fallvilt. Enär emellertid samtliga av

de sakkunniga till upptagande i jaktlagen föreslagna stadgandena om dylik

anmälan böra såsom av administrativ natur ingå i stadgan om jakt och

fridlysning av vissa djurslag, möter intet hinder att till 24 § återföra nu­

varande bestämmelse om ansvarspåföljd för överträdande av föreskrifterna

om jaktpass m. m.

Till nämnda stadga synas kunna överföras, förutom berörda föreskrifter

om anmälningsskyldighet i vissa fall, jämväl de föreslagna bestämmelserna

rörande villebråd, som anträffas så illa sårat eller eljest skadat, att det

befunnits nödigt att döda detsamma, enär dessa bestämmelser gälla endast

villebråd dödat under för detsamma ej lovlig jakttid. Berörda frågor komma

att till vidare behandling upptagas av chefen för jordbruksdepartementet

i samband med förslag till stadga om jakt och fridlysning av vissa

djurslag.

Angående björn eller lo, som anträffats så illa skadat, att det mast dödas,

tarvas icke särskilda föreskrifter i förevarande avseende likasom ej heller

ifråga om skadat villebråd, dödat under tid, då jakt därå är tillåten.

Villebråd av sistnämnda slag tillfaller givetvis jakträttsinnehavaren; och

skulle björn och lo, enligt det förslag jag därom vill framlägga, i varje

fall tillkomma kronan.

Tydligt är, att rätten till villebråd, som utredes vara påskjutet eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Rätten till

jakt å kolonat

och fjäll­

lägenheter.

dödat under förbjuden jakttid men anträffas under tillåten tid, följer reg­

lerna rörande jakt under förbjuden tid.

Rörande ordningen för tillvaratagande för kronans räkning i förekom­

mande fall av fallvilt behövas särskilda föreskrifter, vilka det ankommer

på Kungl. Maj:t att utfärda. I sådant hänseende må erinras, att de av

vetenskapsakademien utsedda delegerade för avgivande av det utav Kungl.

Maj:t från akademien infordrade yttrandet i ärendet framhållit önskvärd­

heten av att fallvilt av björn och lo likasom i allmänhet dödade eller

fångade sådana djur i möjligaste mån komme riksmuseet och andra offent­

liga samlingar till godo.

De sakkunniga hava föreslagit, att kostnader, som uppkomma för anmä­

lan i förevarande fall om fallvilt och angående djur, som anträffats så illa

skadat att det måst dödas, skulle, där de icke kunde täckas av inkomst

genom djurets realiserande, bestridas av de jaktvårdsavgifter, som ifrågasatts

skola betalas av jaktutövare.

Såsom nyss nämnts torde frågan om jaktvårdsavgifter icke nu komma att

upptagas. De kostnader, som skulle föranledas av de nya bestämmelserna

angående fallvilt och dödande av svårt skadat djur, torde emellertid icke

bliva så stora, att de icke tillsvidare och intill dess närmare erfarenhet vun­

nits rörande deras omfattning, kunna bestridas av för jordbruksdepartemen­

tet tillgängliga medel.

Beträffande åklagarens rätt i vissa fall till fallvilt, som olovligt tillvara­

tagits å annans jaktområde, ämnar jag i annat sammanhang föreslå, att

dylik rätt skall upphöra (sid. 28). Bestämmelsen härom har fördenskull

uteslutits ur lagförslaget.

Till de i (> § jaktlagen omnämnda, å kronojord i Norrland upplåtna lä­

genheter, vilkas innehavare tillförsäkrats särskilda rättigheter med avseende

å jakt, hava numera kommit ytterligare två typer av upplåtelser, näm­

ligen dels kolonat och dels fjällägenheter. Beträffande de förra gälla

bestämmelserna i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna

grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Enligt sagda bestämmelser innehaves kolonat till en början på arrende.

Efter viss tid och fullgörande av viss odlings- och byggnadsskyldighet må

innehavaren emellertid inlösa detsamma med äganderätt. Upplåtelser av

kolonat hava redan ägt rum i icke ringa utsträckning.

Den vanliga formen senare år för jordupplåtelse från kronomark ovan

odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län har varit fjällägen-

heten. Denna upplåtelse sker med nyttjanderätt, vanligen för 50 år med

optionsrätt för ytterligare 50 år. Dock förekommer upplåtelse även för

kortare tid.

De sakkunniga hava föreslagit, att innehavarna av nu ifrågavarande lägen­

heter med avseende å jakt likställas med innehavarna av skogstorp och

odlingslägenheter i Norrland, d. v. s. medgivas jakträtt å den brukade

13

fastigheten med undantag beträffande jakt å älg. Sedan köttmat övergått

till sin innehavare med äganderätt, skulle han i jakthänseende likställas

med annan jordägare.

Domänstyrelsen hävdar för sin del, att kolonist, även sedan han med

äganderätt förvärvat kolonatet, icke bör å fastigheten få jaga älg. Redan

sedan länge hade inom jaktvårdsintresserade kretsar framstått såsom ett

bland de betydelsefullaste villkoren för ernående av bättre jaktvård, att

mera obetydliga marker sammansloges till gemensamma jaktvårdsområden.

Innehavare av självständiga jakträttsområden av även obetydlig omfatt­

ning kunde praktiskt taget nästan helt omintetgöra innehavarens av ett

större område bemödanden för jaktvård och djurskydd. Dessa syn­

punkter vore av alldeles särskild betydelse, då jakten avsåge sådana större

och jämförelsevis sällsynta djur som älgen. En kolonist kunde vidtaga

åtgärder för att från omgivande kronopark mota älg in på sitt område

och där fälla sådant djur. Tillika måste befaras, att tjuvskytte å älg på

kronopark skulle hava avsevärt större möjlighet för sig, om kolonisterna

ägde skjuta sådant djur inom egna områden. Älgen vore i övrigt alle­

städes utsatt för ivrig förföljelse och borde därför i regel hava fristad på

kronoparkerna.

Statens kolonisationsnämnd, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag,

så vitt detta angår jakträtten å kolonat, har tillstyrkt förslaget. I det be­

tänkande, som den 31 maj 1922 avgavs av kolonisationskommittén, har

denna föreslagit att, så länge kolonat av kolonisten innehades på arrende,

jakträtt inom dess område skulle tillkomma kolonisten, dock med den in­

skränkning, att sagda rätt ej skulle avse älg och att den kolonisten med­

givna rätten ej finge av honom på annan överlåtas; och skulle, sedan

kolonat förvärvats med äganderätt, allmänt gällande rättsregler rörande

jordägares rätt till jakt gälla för sådant område.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och överjäg­

mästaren i Umeå distrikt anse, att innehavare av f jällägenhet bör jämställas

med innehavare i allmänhet av jordbruksfastighet ovan odlingsgränsen.

Före tillkomsten av den nuvarande jaktlagstiftningen av 1912 plägade i

kontrakten rörande skogstorp och odlingslägenheter domänstyrelsen förbe­

hålla kronan all jakt å den upplåtna fastigheten. I det sakkunnigbetän­

kande av 1909, som låg till grund för sagda lagstiftning, gavs ej någon

.särskild bestämmelse rörande jakträtten å dylika lägenheter, utan folio de­

samma under det allmänna stadgandet att den, som med nyttjanderätt inne­

har annans fastighet, äger jakträtt å densamma, där ej annorledes avtalats.

I det förslag, som förelädes riksdagen, upptogos bestämmelser, så vitt nu är

i fråga, i anslutning härtill. Med föranledande av motion, däri erinrades,

att kronotorpare och innehavare av odlingslägenheter saknade jakträtt å de

lägenhetsområden, som av dem innehades, föreslog riksdagen, under utta­

lande att nämnda lägenhetsinnehavare icke borde förvägras jakträtt å sina

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Departements­

chefen.

Borttagande

av den all­

männa rätten

till jakt å

oavvittrad

mark m. m.

områden med undantag i fråga om jakt efter älg, att bestämmelse härom

skulle inflyta i lagen; och upptogs sedermera i denna uttrycklig bestäm­

melse i ämnet.

Motsvarande bestämmelser hava genom föreskrifter i upplåtelsekontrakten

gjorts gällande jämväl rörande kolonat och ^lägenheter. I ovannämnda

kungörelse den 26 juni 1925 göres beträffande kolonists rätt till jakt å

kolonats område under tid, då detsamma innehaves på arrende, icke annan

inskränkning än att jakt efter älg förbehålles kronan.

Den bekräftelse genom lagstadgande, som givits den innehavare av skogs­

torp och odlingslägenheter tillkommande jakträtt å brukat område, sy­

nes böra utsträckas jämväl till kolonat och fjällägenheter. De senare lä­

genheterna stå de förra nära i flera hänseenden, och vidkommande jakt till-

lämpas, såsom nyss berörts, beträffande dem alla samma grunder.

Sedan kolonat med äganderätt övergått till sin innehavare, torde denne

icke böra givas annan ställning i jaktavseende än ägare av andra större

eller mindre fastigheter, och bör sålunda icke här tillskapas någon undantags­

ställning.

¹⁴

Kung!. Maj:ts proposition Nr 120.

Enligt den i 1 § i lagen om rätt till jakt intagna allmänna regeln

rörande jakträtt tillkommer sådan rätt staten å denna tillhörigt område. I

nämnda regel har emellertid gjorts åtskilliga undantag. Bland annat

äger enligt 7 § varje svensk man rätt att jaga å oavvittrad mark, som

ej blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad, ävensom i skärgård

på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt å öppna havet;

dock må jakt efter älg eller björn ej anställas, med mindre Kungl. Maj:t

därtill givit lov.

Beträffande sagda bestämmelse om rätt till jakt å oavvittrad mark fram­

kalla. de sakkunniga, att bestämmelsen syntes vid tillämpningen hava givit

anledning till olika tolkningar.

Vid avvittringen utbröts från kronans marker och fixerades den rätt till

mark, som genom nybygges författningarna grundlagts för nvbyggaren och

sedermera närmare fastställts genom de för avvittringens utförande med­

delade föreskrifter. I och för denna förrättning samt utläggande i samband

därmed av kronoparker skedde en uppmätning av marken; och utfördes

denna uppmätning så långt som kunde beräknas vara behövligt, för att

nybyggarnas rättigheter och behovet av områden för allmänt ändamål skulle

bliva tillgodosedda samt till kronoparker lämplig eller i övrigt duglig mark

förefunnes. Den mark, som efter utdelningen till de enskilda och disposition

tall Övriga ifrågavarande ändamål funnes kvar, vare sig avmätt eller oav­

mätt, erhölle sin särskilda kamerala natur och betecknades såsom krono-

överloppsmark.

o Nybyggesupplåtelser kunde väl framdeles ske å kronoöverloppsmark och

påkallades då en s. k. efteravvittring för nybyggets utbrytande. Ett dylikt

utbrytande skedde emellertid, såsom av det ovanstående framginge, från jord,

som redan förut varit under behandling vid allmän avvittring och sålunda

ej kunde betecknas såsom oavvittrad i vidare mån än i förhållande till det

nytillkomna nybygget.

15

Förhållandet vore emellertid numera, att icke längre några områden i

riket återstode, vilka icke varit föremål för allmän avvittring. Avvittrings-

förrättningarna hade sist kommit till slutförande inom Västerbottens läns

fjälltrakter. Vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas betänkande

hade även där av den i första hand beslutande myndigheten (länssty­

relsen) utslag meddelats rörande de ännu återstående förrättningarna. På

grund av besvär hade desamma dock icke vunnit slutlig prövning beträf­

fande vissa områden, men det vore endast en tidsfråga, när detta skett.

Redan med hänsyn härtill borde stadgandet om rätt för varje svensk man

att jaga å oavvittrad mark böra utgå ur lagen.

Även ett annat skäl talade därför. Enligt lagen förefunnes allmän jakt­

rätt endast å sådan oavvittrad mark, som ej blivit till lapparnas uteslutande

begagnande anvisad. Omfattningen av den rätt, som genom nämnda in­

skränkning tillkomme lapparna, syntes hava förbisetts.

Jämlikt lagen den 1 juli 1898 angående de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige tillkomme jakträtten å dylika marker lapparna, ej blott

så att de själva därstädes ägde fri jakträtt, utan ägde länsstyrelsen att till

lapparnas förmån där utarrendera jakt. Av förarbetena till renbeteslagen

framginge, att med mark, som blivit till lapparnas uteslutande begag­

nande anvisad, avsåges — förutom renbetesfjällen i Jämtlands län, varom

nu ej vore fråga — hela området ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och

Västerbottens län, i den mån icke del av detta område upplåtits åt enskilda.

Nu hade emellertid den mark, som ännu de senare åren kvarstått oavvittrad,

med ett mycket obetydligt undantag varit belägen ovan odlingsgränsen. Med

hänsyn till lapparnas särskilda förmåner kunde sålunda sägas, att någon fri

jakträtt icke förefunnits å oavvittrad mark.

Jaktlagens berörda inskränkning i den allmänna jakträtten å oavvittrad

mark hade emellertid knappast länt till efterrättelse inom fjälltrakterna.

Bland befolkningen därstädes och även bland skogsstatens personal hade

intill senare tid den uppfattningen gjort sig gällande, att rätt till jakt å

kronans odisponerade marker stode öppen för envar. Denna uppfattning

hade sin grund dels uti ett förbiseende av lapparnas rättigheter, i viss mån

beroende på en otydlig lagstiftning, och dels däruti att den vid avvittringen

oavmätta marken förväxlades med oavvittrad mark.

En sträng tillämpning av nuvarande stadganden kunde emellertid komma

att medföra avsevärda ekonomiska svårigheter för den jordbruksidkande

fjällbefolkningen, som för sin utkomst vore i hög grad beroende av jakten.

De sakkunniga hade fördenskull föreslagit, att sagda befolkning tillförsäkra­

des en något vidgad jakträtt å kronans marker ovan odlingsgränsen utöver

den, som i allmänhet tillkomme svenska undersåtar.

Vidare framhålla de sakkunniga att, enär vid en ändring av 7 § jaktlagen

i överensstämmelse med vad av dem ifrågasatts den fria jakträtten in­

skränktes till skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman

samt öppna havet, den nuvarande bestämmelsen att Kungl. Maj:t ägde med­

giva dispens från förbudet mot jakt efter älg å nämnda områden kunde

utgå. Härförutom hava de sakkunniga ur 7 § jaktlagen uteslutit det undan­

lag från den fria jakträtten, vilket upptagits för björn.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i förevarande paragraf hava icke

givit anledning till erinran från i ärendet hörda myndigheter och korporationer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Departements­

chefen.

Angående

uteslutande

ur jaktlag-

stif ningen

av beteck­

ningen

»skadliga

djur» m. cn.

Såsom de sakkunniga framhållit, har stadgandet i nuvarande 7 § jakt­

lagen angående den varje svensk man medgivna rätten till jakt i vissa

fall å oavvittrad mark vid tillämpningen visat sig otydligt. Sedan emel­

lertid numera ovannämnda besvär rörande avvittringen i Västerbottens läns

fjälltrakter blivit slutligen avgjorda och den allmänna avvittringen i landet

avslutats, har betydelsen av nämnda stadgande försvunnit, och bör det­

samma såsom icke längre tillämpligt utgå ur lagstiftningen.

Uteslutandet av björn från de undantag, då fri jakträtt enligt ifråga­

varande paragraf i dess föreslagna nya lydelse icke skulle få äga rum, lärer

hava varit beroende därav, att det knappast kunde tänkas, att björn före-

komme i skärgård på klippor och skär eller öppna havet, dit den fria jakt­

rätten skulle inskränkas. Emot sagda uteslutning torde ej vara något att

erinra. Praktiskt underlag torde jämväl komma att saknas för undantagande,

såsom av de sakkunniga ifrågasatts, av jakten efter älg å omförmälda om­

råden. Bestämmelsen härom har fördenskull ansetts kunna utgå.

Vad angår vidgad jakträtt för den jordbruksidkande befolkningen ovan

odlingsgränsen, torde denna fråga, som på det närmaste sammanhänger med

spörsmålet i allmänhet angående lapparnas förmåner därstädes, böra upp­

tagas i samband med den pågående revisionen av lapplagstiftningen.

I anslutning till 1864 års jaktstadga giver jaktlagen en uppräkning av

vissa djur, vilka betecknas såsom skadliga. Bland dessa upptagas, förutom

de i nämnda stadga angivna »skadliga rovdjur», en hel del andra däggdjur

och fåglar.

De sakkunniga hava föreslagit, att ifrågavarande uppdelning i jaktlag­

stiftningen av vissa djur såsom skadliga måtte utgå. Från den av de sak­

kunniga anförda motiveringen må här intagas nedanstående.

Emot de under nämnda beteckning upptagna djuren medgåves i vissa fall,

numera inskränkta till ett fåtal, lättnader vid djurens förföljande. Dessa

fall vore — bortsett därifrån att beträffande ett och annat av sagda djur, såsom

varg och järv, gällde en utvidgad jakträtt — följande. Inkomme »skadligt

djur» i gård eller trädgård, ägde den, som där bodde eller innehade träd­

gården, så ock hans folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att jakt­

rätten tillkomme annan (J. L. 12 §). Enligt § 9 jaktstadgan finge i an­

givna fall hund begagnas vid jakt å »skadligt djur» även under tid, då hund

i allmänhet ej finge nyttjas till jakt. Vidare ägde enligt kungörelsen angå­

ende grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt personal vid skogs-

staten inom sina tjänstgöringsområden utan särskilt tillstånd idka jakt

efter »skadliga djur».

Av de djurarter, vilka före 1912 års lagstiftning upptagits såsom skadliga,

hade ett par, björn och lo, bragts utrotningens gräns nära. Av dessa kvar-

stode fortfarande lon på den svarta listan. Ett annat där upptaget djur,

nämligen mården, hade blivit så sällsynt, att Kungl. Maj:t sett sig föranledd

att till förhindrande av mårdens utrotande inom vissa län meddela förbud

mot dess fångande eller dödande därstädes. Dén utsträckning, i vilken djur

borde upptagas bland »de skadliga», hade i övrigt varit föremål för olika

meningar.

Klingl. Maj:ts proposition Nr 120.

17

Den ursprungliga grunden för utpekandet av vissa djur såsom skadliga,

nämligen beredandet av större möjlighet att efterhålla rovdjuren, kunde sägas

hava väsentligen bortfallit, och några nya bärande skäl därtill torde icke

föreligga. Bestämmelserna härutinnan syntes numera hava sin största be­

tydelse såsom en uppmaning till förföljelse och utrotning av ifrågavarande

djur. Att klassificera en del djur såsom obetingat skadliga torde vara mindre

överensstämmande med nutida uppfattning, enär det i vissa fall vore ganska

svårt att med full säkerhet avgöra, huruvida en djurart borde anses såsom

skadlig eller icke. En djurart, som i vissa avseenden förorsakade skada,

kunde åter i andra vara nyttig. Det kunde fördenskull i våra dagar icke

anses lämpligt, att genom lagen och den auktoritet denna förde med sig

alltjämt skulle hos allmänheten underhållas den uppfattningen, att samtliga

såsom skadliga betecknade djur skoningslöst borde förföljas och i möjligaste

mån utrotas. Denna lagens verkan innebure en vida större fara för dessa

djur än den genom lagen medgivna större rätten till förföljelse av dem.

De sakkunniga åsyftade icke med sitt förslag, att de nuvarande stadgan­

de^ om viss större rätt att förfölja en del rovdjur skulle förändras utan

endast att den i lagen brukade kollektiva benämningen »skadliga djur» skulle

utgå. Ett genomförande av denna ändring komme med avseende å jakt­

författningarnas uppställning icke att medföra annan ändring, än att i stället

för det nu brukade uttrycket »skadliga djur» skedde en uppräkning av de

djurarter, som i varje särskilt fall ansetts böra upptagas, eller en hänvis­

ning till författningsrum, där sådan uppräkning gjorts.

Genom ett direkt angivande av vissa djur såsom skadliga underhålles upp-

Departements-

fattningen, att det är särskilt önskvärt att efterhålla och förfölja dessa djur. che/en.

En dylik allmän uppmaning synes icke av förhållandena påkallad och torde

vara med nutida uppfattning mindre överensstämmande. I de fall, då upp­

muntran till skärpt efterhållande av viss djurart är påkallad, är lämpligare,

att i det föreliggande fallet meddelas särskilda bestämmelser. Jag hemställer

fördenskull, att de sakkunnigas förslag, emot vilket, med allenast ett undan­

tag, erinran från i ärendet hörda myndigheter och korporationer icke före­

kommit, godkännes och att sålunda nuvarande 13 § i jaktlagen utgår.

I stället för de nuvarande bestämmelserna under 13 § hava de sak­

kunniga dit överflyttat de för närvarande i 12 § intagna stadgandena. Dessa

upptaga medgivande för envar, som tillfälligtvis påträffar varg, järv eller

sälhund att fälla och behålla djuret. Därjämte stadgas att, om »djur, som

skadligt är», inkommer i gård eller trädgård, äger den, som där bor eller

trädgården innehar, så ock deras folk rätt att döda och behålla detsamma,

ändock att jakten tillkommer annan.

I dessa bestämmelser har av de sakkunniga icke, bortsett från ett par

formella mindre jämkningar, föreslagits annan ändring, än att en uppräk­

ning skett av de djur, vilka i sistnämnda fall skulle få dödas och behållas.

Härvid hava upptagits samtliga förut såsom skadliga betecknade djur med

undantag av sälhund, varjämte med avseende å lo, i anslutning till den av

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. I()'i höft. (Sr 120.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Departements­

chefen.

Åtgärder

mot kring­

strövande

hundar.

de sakkunniga föreslagna regeln att dödat sådant djur alltid skulle tillfalla

kronan, föreskrivits, att lo väl finge dödas men ej behållas.

Emot de sakkunnigas förslag har jag, bortsett från viss formell jämk­

ning, icke någon erinran. Att såsom i ärendet föreslagits utsträcka ifråga­

varande rätt att döda och behålla i gård eller trädgård inkommet djur att

omfatta även björn, synes icke påkallat. Likaledes finner jag framställt

förslag, att vildkanin skulle få fällas och behållas, evar den tillfälligtvis

anträffas, mindre lämpligt. En dylik rätt torde lätt kunna missbrukas till

olovlig jakt efter sådana djur samt i övrigt leda till uppkomsten av stridig­

heter med jakträttsinnehavaren.

Bestämmelserna rörande löst löpande hundar återfinnas i 19 § jaktlagen.

Där stadgas att, om hund, som jagar eller ofredar villebråd, löper lös i mark,

där villebråd finnes, under tiden från och med den 16 mars till och med

den 15 augusti, är hundens ägare eller innehavare förfallen till böter från

och med 5 till och med 20 kronor.

Under hela året gäller, att ägare eller innehavare av hund, som nyss

nämnts och vilken löper lös i mark, där villebråd finnes, är skyldig att

ersätta jakträttsinnehavaren skada, som må anses hava skett å villebrådet.

Vidare gäller varje tid av året att, där hund anträffas, som löper lös i

mark, där villebråd finnes, och hunden är sådan, att antagas kan, att den

jagar eller ofredar villebråd, jakträttsinnehavaren eller hans folk må upp­

taga hunden. Det åligger den, som sålunda upptagit hund, att därom oför­

dröjligen tillsäga hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan

träffas, låta kungöra i kyrka för den församling, där hunden blivit upp­

tagen, och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägaren återfå hunden, må

lian lösa den med 5 kronor eller, där inom ett år före upptagandet hund,

tillhörig samma ägare, blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, med 10

kronor jämte ersättning varje gång för hundens föda och övriga kostnader.

Har ej ägaren utlöst hunden inom 8 dagar efter erhållen tillsägelse om

upptagandet eller inom 30 dagar från det kungörelsen därom blivit uppläst

i kyrkan och tredje gången införd i tidningen, är hunden förverkad. Vill

jakträttsinnehavaren hellre taga lösen, vare hundens ägare skyldig att utgiva

sådan enligt förut angivna grunder, därest talan därom instämmes inom 30

dagar efter det hunden varit att anse såsom förverkad. Ovannämnda be­

stämmelser i jaktlagen kompletteras i viss mån av det i § 9 jaktstadgan in­

tagna förbud att under tiden 15 mars—16 augusti begagna hund till jakt

annat än i vissa angivna undantagsfall.

De sakkunniga konstatera, att från alla delar av landet förspörjas starka

klagomål över den skada, som förorsakas av kringströvande hundar. De

framhålla den skada dessa föröva å allehanda villebråd, såsom ruvande skogs-

och fälthöns samt andhonor, deras ägg och ej flygfärdiga ungar, dräktiga

19

harhonor och späda harungar. Älgar oroades och bortdreves från deras stånd

och älgkalvar ihjälbetes. På rådjursstammen gjorde hundarna skada genom

att döda unga rålamm samt förfölja de äldre djuren, vilka isynnerhet vid

hög snö med skare lätt folie offer för dem. Dessutom förorsakade de helt

säkert en icke ringa skada å en mängd på marken häckande smärre fåglar.

Många hundar vore i övrigt sådana, att de, lämnade åt sig själva, på grund

av sin medfödda jaktinstinkt dreve omkring i skog och mark och oroade

djurlivet samt anfölle och ihjälbete snart sagt alla djur, som de över huvud

kunde komma åt.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga om den betydande skadegörelse,

som kringdrivande hundar kunde anställa även på betande husdjur, före­

trädesvis får. Frågan om dylik skadegörelse å hemdjur stode givetvis, fram­

hålla de sakkunniga, nära nu föreliggande spörsmål rörande det hinder

dessa hundar utgjorde för jaktens bevarande och förkovran. De sakkunniga

ansåge emellertid, att detta samband icke vore så starkt, att icke de båda

frågorna kunde var för sig behandlas och lösas i överensstämmelse med vad

som för närvarande vore fallet i lagstiftningen. Lika stor stränghet syntes

icke motiverad, när det gällde villebråd som när fråga vore om skador å

människor och husdjur. En uppdelning av bestämmelserna hade bibehållits

av riksdagen, som i skrivelse 1920 begärt utredning rörande skärpning av

åtgärderna mot okynneshund.

Vad anginge frågan om åtgärder till förekommande av de kringdrivande

hundarnas skadegörelse å viltet, vore orsaken till nämnda skadegörelse, fram­

hålla de sakkunniga, i första hand att söka i den bristande vård och tillsyn,

som många hundägare läte komma sig till last. Den påkallade skärpningen

i nuvarande bestämmelser syntes fördenskull böra främst rikta sig mot

hundinnehavarna till förekommande av vårdslöshet från deras sida.

De sakkunniga hava för sin del såsom åtgärder i sådant syfte föreslagit

införande av obligatorisk hundskatt och i samband därmed föreskrift, att

hund skall bära märke, utvisande att hundskatt i vederbörlig ordning erlagts

ävensom hundinnehavarens namn och adress. Vidare har föreslagits förhöj­

ning av de i 19 § jaktlagen bestämda böter för innehavare av kringdri­

vande hund samt av där föreskrivet lösen belopp för upptagen hund.

Av berörda förslag har det förstnämnda rörande hundskatt och vad där­

med sammanhänger redan varit föremål för statsmakternas prövning och

föranlett utfärdande av förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående

skatt för hundar.

Beträffande frågan om höjda böter och lösenbelopp anse de sakkunniga

tydligt, att böternas storlek ej stå i rimlig proportion till den skada, som

hundarna förorsaka under viltets fortplantningstid och då ungarna äro små,

samt till hundägarens försummelse. De sakkunniga föreslå en höjning av

nuvarande bötesminimum från 5 till 10 kronor och av maximum från 20

till 100 kronor. Lösenbeloppet för upptagen hund föreslås höjt från nu-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

varande 5 kronor till 10 kronor och vid upprepat upptagande av hund från

10 till 20 kronor.

De sakkunniga upptaga vidare till diskussion vissa andra förslag till

skärpta åtgärder i nu förevarande avseende, vilka under deras utredning

framkommit, men vilka de icke ansett sig höra förorda. Ett dylikt förslag

har varit medgivande av rätt för jaktsrättsinnehavare att skjuta hund, som

anträffades lös i hans jaktmark. De sakkunniga hava funnit betänkligt att

tillstyrka en sådan rätt. Även för en noggrann hundägare kunde det miss­

ödet inträffa, att hans törhända svårersättliga och dyrbara hund någon gång

slete sig och strövade ut på egen hand. En dylik bestämmelse kunde vidare lätt

missbrukas och giva anledning till mycken missämja och stridighet, varjämte

även jämförelsevis oskadliga hundar kunde falla offer för mindre nogräknade

skyttar. En bestämmelse att kringdrivande hund, som flera gånger träffats

lös i jaktmark, utan vidare finge dödas, syntes de sakkunniga väl hava

större skäl för sig. Men dels talade däremot i viss mån samma omständigheter,

som anförts mot en generell regel att få döda i jaktmark kringlöpandé

hund, och dels torde frågan om bevisningen rörande hundens föregående

uppträdande i marken lägga hinder i vägen mot bestämmelsens införande.

Såsom en annan åtgärd i förevarande avseende omnämnes införandet av

skyldighet för hundinnehavare att hava hunden bunden eller instängd i

hundgård under villebrådets fortplantningstid. En allmän regel härom syn­

tes emellertid i många fall vara opraktisk och torde i övrigt sakna varje

utsikt att vinna tillämpning. En stor mängd undantag för olika slag av

hundar skulle få stadgas med åtföljande svårighet att på ett praktiskt sätt

bestämma dessa, vartill komme den än större svårigheten att övervaka, att

bestämmelserna efterlevdes.

I ett flertal av de i ärendet avgivna yttrandena vitsordas behovet av skärpta

åtgärder gentemot kringströvande hundars skadegörelse å viltet. En del anse

de sakkunnigas förslag tillfredsställande, andra ifrågasätta jämkningar och ut­

fyllning av detsamma i olika avseenden. Härvid har jämväl upptagits förslag

motsvarande dem, som, enligt vad ovan nämnts, av de sakkunniga omhandlats,

men vilka de icke ansett sig böra förorda. Vidare har ifrågasatts, att den

ersättning hundägaren enligt gällande bestämmelser hade att erlägga för

skada genom kringdrivande hund skulle utgå med visst minimibelopp, även

om skada ej kunde påvisas, samt att hund skulle vara förverkad, som två

eller flera gånger under förbjuden jakttid samma år jagat eller ofredat

vilt m. m.

I ämnet har svenska jägarförbundet framlagt ett utförligt förslag, däri

samlats ett flertal jämväl från andra håll ifrågasatta åtgärder. Nämnda

förslag kan i huvudsak sammanfattas sålunda.

De i första stycket av 19 § jaktlagen upptagna bestämmelserna angående bötes-

påföljd för person, vilkens hund under tiden 16 mars—15 augusti lös kring­

strövar i mark, där villebråd finnes, borde överföras till jaktstadgan (18 §)

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

21

såsom avseende tid, då det från fridlysningssynpunkt skulle vara förbjudet att

låta hund löpa lös, och sålunda av administrativ natur. Sagda bestämmelser

hade ursprungligen ej varit upptagna i det förslag till jaktlag, som under­

ställdes 1912 års riksdag, utan hade tillkommit med anledning av motion i

riksdagen. Vid den efterföljande granskningen i lagrådet hade framhållits

den felaktiga placeringen, men hade lagrådet ansett densamma ej vara av

beskaffenhet att utgöra hinder för riksdagsförslagets godkännande.

Genom en dylik överflyttning vunnes dels den formella fördelen, att åt

vårdnadsplikten kunde givas ett fylligare uttryck i författningen, dels ock i

materiellt hänseende, bland annat, att överträdelse av föreskrifter i ämnet

bleve underkastad den vidsträcktare åtalsrätt, som vore medgiven beträffande

förseelser mot jaktstadgans bestämmelser. Första stycket i 19 § jaktlagen

skulle därefter upptaga allenast bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för

ägare eller innehavare av kringlöpande hund. Denna skyldighet vore för

närvarande uttryckt så, att ersättning skulle utgå för skada, som kunde

anses hava skett å villebrådet. För att bättre uttrycka vad skadestånds-

skyldigheten innebure, borde emellertid ordet »villebrådet» utbytas mot

»villebrådsbeståndet». Såsom en följd av ifrågavarande överflyttning skulle

den i 25 § jaktlagen intagna hänvisningen till 19 § rörande ansvar, därest

hund löpte lös, försvinna tillika med den särskilda bestämmelsen i 26 § om

åtalsrätt beträffande dylikt ansvar.

Förbundet anser vidare, att icke allenast ur synpunkten av skydd för det

allmännas intresse eller sålunda för beredande av förbättrade förhållanden

under fridlysningstid bötesansvar för ägare av kringströvande hund borde

förefinnas. Även den enskilda jaktvårdaren borde få sig tillerkänt straffskydd

mot intrång av kringströvande hundar. Den i 19 § andra stycket jaktlagen

medgivna rätten att upptaga hund innebure nämligen i många fall icke något

effektivt skydd. Fn mängd hundar och särskilt de för villebrådets fred far­

ligaste läte sig icke alls eller åtminstone endast med svårighet upptagas.

I förevarande avseende har förbundet föreslagit intagande i jaktlagen av

en ny paragraf av innehåll att, om en ägare eller innehavare av hund förut

blivit varnad, antingen därigenom att han nödgats i enlighet med bestäm­

melserna i 19 § lösa sin hund eller genom en särskild underrättelse från

vederbörande jakträttsinnehavares sida att hunden anträffats å hans mark,

ägaren eller innehavaren skulle vara underkastad böter, därest hunden till

följd av försummad tillsyn ånyo inkomme på samma område. Vid hundens

upprepade uppträdande i marken skulle inträda skärpning i bötesskalan.

Bestämmelsen skulle gälla oberoende av, under vilken tid av året ofredandet

ägde rum. Från bestämmelsen har gjorts undantag, där förseelse emot den­

samma inginge såsom ett led i olovlig jakt å annans jaktområde, samt för

det fall att stövare eller hund av visst annat slag under eljest lovlig jakt

tillfälligtvis inkommit å främmande jaktområde.

Vad angår ovannämnda för överförande till jaktstadgans 18 § föreslagna

bestämmelser rörande hund, som löper lös under viltets fortplantningstid,

22

Departements­

chefen.

må i detta sammanhang endast anmärkas, att de förutvarande bestämmel­

serna i ämnet föreslagits skärpta, så att ägaren eller innehavaren av hund,

som hade för vana att kringströva i skog eller mark, skulle vara skyldig att

under nämnda tid hålla hunden instängd eller eljest under sådan vård,

att kringströvandet förhindrades, överträdelse härav skulle bestraffas med

böter med förhöjd straffsats vid upprepad förseelse (21 § stadgan).

I jaktstadgan har av förbundet i övrigt upptagits en påbyggnad till jakt­

lagens stadganden om rätt att upptaga kringlöpande hund. Under viltets fort-

plantningstid, motsvarande den allmänna fridlysningstiden, skulle hund, som

anträffades lös och utan tillsyn i mark, där villebråd funnes, få upptagas

av envar och sålunda ej blott av jaktsrättsinnehavaren och hans folk, såsom

förhållandet vore i det i jaktlagen avsedda fall.

I sina förslag till bötessatser hade förbundet såsom utgångspunkt tagit de

av de sakkunniga ifrågasatta höjda bötesskalorna.

Domänstyrelsen, som anser den av de sakkunniga föreslagna höjningen i

lösenbeloppet för upptagen hund av behovet påkallad, tillstyrker svenska

jägarförbundets förslag om överförande till jaktstadgan av ovan omförmälda

i 19 § första stycket jaktlagen intagna föreskrifter om ansvar för ägare eller

innehavare av hund, som under allmänna fridlysningstiden löpte lös, under

framhållande av sagda stadgandens natur att tillhöra Kungl. Maj:ts ekono­

miska lagstiftning; och har styrelsen icke heller i övrigt haft något att

erinra mot förbundets ändringsförslag beträffande sagda lagrum.

Däremot har styrelsen avstyrkt förbundets förslag om bötesstraff för ägare

eller innehavare av hund, som till följd av försummad tillsyn inkomme på

annans jaktområde mera än en gång, oavsett om hunden anträffades under

tid, då jakt med hund vore förbjuden eller tillåten. Styrelsen hölle före, att

ett dylikt stadgande å ena sidan skulle komma att giva anledning till upp­

repade trakasserier grannar emellan och å andra sidan icke torde bliva av

den verkan, som därmed avsetts.

Slutligen biträder domänstyrelsen förbundets förslag dels att under allmän

fridlysningstid, vilken styrelsen anser såväl i förevarande som andra motsvarande

fall böra bestämmas lika med den tid, varunder mera allmänt råder förbud

mot jakt efter skogsfågel eller hare (1 mars—20 augusti), envar skulle få

upptaga lösdrivande hund i mark, där villebråd finnes, dels ock angående

skyldighet för hundägare att under nämnda tid hålla hund under vård,

så att den förhindras att ströva lös omkring.

Den stora skada, som å viltet förorsakas av utan vård kringströvande

hundar, är allmänt känd. Önskvärdheten av lagbestämmelser, medgivande

mera effektiva åtgärder mot dylika hundar, har jämväl ofta framhållits.

Å andra sidan synes av den föreliggande utredningen framgå i huru jäm­

förelsevis ringa utsträckning de redan nu gällande författningsbestämmel­

serna i ämnet komma till tillämpning.

Även jag är av den uppfattningen att en viss skärpning av gällande be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

23

s tämmelser kan vara ägnad att verka till bättring i förhållandena. Dock

böra jämväl andra medel härför sökas, såsom bättre upplysning, even­

tuellt genom jaktföreningar eller andra intresserade, rörande hundarnas

skadegörelse. Ett nedbringande av hundantalet är givetvis även av största

betydelse, och vill jag erinra, att i sistnämnda hänseende en effektiv åtgärd

redan blivit vidtagen i och med införandet av obligatorisk hundskatt.

Beträffande nu föreliggande förslag synes med allmänna grunder överens­

stämma, att de i 19 § första stycket jaktlagen intagna föreskrifterna om

ansvar för ägare eller innehavare av hund, vilken under allmän fridlys-

ningstid löper lös, överföras till stadgan om jakt. Vidare har jag intet att

erinra mot den av de sakkunniga ifrågasatta höjningen av det i nämnda

paragraf föreskrivna lösenbeloppet för upptagen hund likasom ej heller mot

det av svenska jägarförbundet gjorda förslaget, att den i samma lagrum

stadgade skadeståndsskyldigheten skall gälla icke allenast skada å villebrådet

utan över huvud å villebrådsbeståndet. Sistnämnda ändring innebär, att

ersättningsplikt inträder ej allenast för den skada, som vållas genom att

djur dödas eller skadas, utan även för skada, som må uppstå därigenom att

villebrådet ofredas och tilläventyrs till följd av upprepat ofredande bort-

skrämmes från jaktområde, där det eljest skulle haft stadigvarande uppe-

hållsplats.

Däremot anser jag mig icke kunna tillstyrka det av nämnda förbund

framburna förslaget, att under vissa angivna förutsättningar ägare av hund,

som löper lös i mark, där villebråd finnes, alltid skulle vara underkastad

bötesansvar. Förutom de av domänstyrelsen åberopade skäl emot en sådan

bestämmelse kan framhållas de svårigheter med avseende å bevisningen,

som skulle uppstå för styrkande av förefintligheten av förutsättningarna för

ett ingripande mot hundägaren.

Vidkommande de ifrågasatta föreskrifterna, innebärande ändring i jakt­

stadgan, bliva dessa föremål för vidare behandling i samband med pröv­

ning av föreliggande förslag till ny sådan stadga.

I övrigt föranleda de framställda förslagen icke något vidare yttrande

från min sida, än att jag icke har något att erinra emot en förhöjning av

straffsatserna i anslutning till vad av jaktsakkunniga föreslagits.

Genom tillkomsten av 1912 års jaktlagstiftning skedde i flera hänseenden

inskränkning i rätten att döda eller fånga björn och lo. Dessa djur, som i

jaktavseende förut i stort sett varit likställda med varg och järv, inordnades

då under ungefär samma bestämmelser som annat villebråd med dess huvud­

regel att jakträtt tillkommer envar endast inom eget område. Strängare be­

stämmelser förekomma dock i ett par undantagsfall. Så må under tid, då

enligt jaktstadgan hund i allmänhet icke må användas till jakt, detta dock

under vissa förutsättningar ske vid jakt efter björn och lo. Vidare upp­

tages lo fortfarande bland de såsom skadliga betecknade djuren och drabbas

därigenom av de undantags föreskrifter, som gälla dem.

Inskränkning

i rätten till

jakt efter

björn ocb lo.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Å andra sidan föreligger beträffande björn viss mildring i de allmänna

jaktföreskrifterna, även om denna för närvarande saknar praktisk betydelse.

Enligt 7 § jaktlagen är varje svensk man berättigad att jaga å oavvittrad

mark, som ej blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad. Härvid

kräves emellertid för rätt att anställa jakt å björn Kungl. Maj:ts tillstånd.

Vad särskilt angår jakten å kronans marker, varom särskilda bestäm­

melser givas i kungörelsen den 8 november 1912 angående grunderna för

tillgodogörande av kronans jakträtt, är jakten å björn beroende av Kungl.

Maj:ts tillstånd. Detta gäller även i fråga om den rätt till jakt, som

personal vid skogsstaten äger utöva i viss utsträckning, dock att i sådant

avseende stadgas, att björn, som anfallit människa eller husdjur, må även

annorledes än i nödvärn dräpas efter tillåtelse av den tjänsteman vid skogs­

staten, under vars tillsyn marken är ställd. Även lo må icke utan Kungl.

Maj:ts medgivande jagas å kronomark med undantag likväl för personalen

vid skogsstaten, i vilkens rätt ingår att idka jakt efter »skadliga djur»,

vartill räknas lo.

Beträffande de kronans marker, vilka äro avsatta till nationalparker, finnas

som bekant särskilda föreskrifter. Huvudbestämmelserna äro intagna i lagen

den 25 juni 1909 (nr 56, sid. 7) angående nationalparker. Häri förbjudes såsom

regel all jakt å nationalparker, sålunda även efter björn och lo, dock att lap­

parna bibehållits vid den rätt till jakt, som förut tillkommit dem, med undan­

tag av jakt å björn. Vidare medgiver reglementet rörande nationalparkernas

förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) vetenskapsakademien att, där

inom nationalpark viss djurart nått en för naturlivets jämnvikt störande

utveckling, beträffande sådan djurart upplåta rätt till jakt inom parken

med den inskränkning, att jakt å björn icke må äga rum utan Kungl.

Maj:ts tillstånd.

Någon särskild fridlysningstid under viss del av året för björn eller lo

finnes icke stadgad.

De sakkunniga hava föreslagit särskilda bestämmelser dels av permanent

natur, avseende fortbestående bättre skydd för björn och lo, samt dels inne­

bärande temporär totalfridlysning av sagda djur.

Ur den omfattande motivering, som de sakkunniga lämna för sitt förslag,

må här anmärkas följande.

Till en början erinra de sakkunniga om de framställningar, som i ämnet

inkommit till Kungl. Maj:t särskilt från svenska naturskyddsföreningen och

svenska jägarförbundet.

Vidare meddelas utredning rörande björnens och loets utbredning inom

landet, därvid, under åberopande jämväl av den officiella statistiken, påvisas

dessa djurarters starka avtagande.

Vad nu först angår björnen må av de anförda uppgifterna här införas

den officiella statistikens siffror rörande björnar fällda under åren 1856—1920,

uppdelade länsvis för femårsperioder:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12G.

25

L ä n

185G

—

1

8

6

0

1

8

6

1

—

1

8

6

5

1

8

6⁶—

1

8

7

0

1

8

7

1

—

1

8

7

5

OO

Ci

i

CO

CO

o

1

8

8

1

—

1

8

8

5

1

8

8

6

—

1

8

9

0

1

8

9

1

—

1

8

9

5

1

8

9⁶—

1

9

0

0

Cp

O

T

o

o

o*

1

9

0

6

—

1

9

1

0

1

9

1

1

—

1

9

1

5

1

9

1

6

—

1

9

2

0

w

B

Norrbottens ...............

156 101

127

47

67

66

64

51 38

53

29

15

12

826

Västerbottens...............

59

41

38

41

42

14

19

26

8

4

6

3

7

308

Jämtlands ...................

135 148 169

98

95

60

51

35

2

3

2

4

19

821

Västernorrlands...........

39

63

16

8

9

4

4

1

—

—

1

—

—

145

Kopparbergs ...............

148 115 100

35

61

9

24

3

2

2

—

—

—

499

Gävleborgs...................

34

58

29

25

13

4

1

7

—

—

—

—

171

Värmlands...................

44

*6

15

4

12

3

—

i

i

—

—

—

86

Örebro...........................

3

—

—

1

4

618 532 494 259 299 160 163 124 51

62

38

22

38

2,860

Rörande björnens utbredningsområde anföra de sakkunniga, att söder

om lappmarkerna björnen i fast stånd anträffades endast i och omkring

Sonfjällets nationalpark i Hede socken i Härjedalen samt inom Frostvikens

socken i nordvästra Jämtland. I gränstrakterna mellan sydöstra Dalarna

och Gästrikland hade funnits en liten koloni av björnar ända in på 1900-

talet, men då man icke hade några bestämda uppgifter om, att björn iakt­

tagits där sedan 1910, torde det vara ganska ovisst, om den funnes kvar.

De björnar, som möjligen ännu kunde spåras i de nordligaste delarna av

Dalarna och Värmland på gränsen mot Norge samt i Orsa finnmark i västra

Hälsingland, vore av allt att döma endast kringströvande enstaka exemplar.

Vidkommande lappmarkerna förefunnes fasta björntillhåll inom Väster­

bottens län på två platser samt inom Norrbottens län i Stora Sjöfallets och

Sarjeks nationalparker och trakterna däromkring, varjämte björnar i mindre

antal förekomme i Arjeplogs, Gällivare och Jukkasjärvi socknar. I trakterna

norr och öster om riksgränsbanan torde man däremot icke hava att räkna

med någon fast björnstam. I Västerbottens och Norrbottens kustland vore

björnen helt utrotad ända sedan början av 1800-talet.

Att det skydd man berett björnen på staten tillhöriga marker visat sig

otillräckligt till förekommande av björnstammens tillbakagång, finge sin för­

klaring däri, att särskilt bland de mera sydligt belägna björnlokalerna en del

vore belägna på enskild mark samt att, där så icke vore förhållandet, mellan

kronans områden ofta sköte in enskilda marker, varå jakt å björnen kunde

bedrivas. Vad lappmarkerna beträffade vore gällande föreskrifter rörande

lapparnas rätt till jakt efter björn å kronomark synnerligen otydliga och

syntes icke utgöra hinder för lapparna att bedriva sådan jakt på de vid­

sträckta områden, som enligt lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige blivit till deras uteslutande begagnande anvisade.

Vidkommande nationalparkerna torde Stora Sjöfallets och Sarjeks national­

parker dels på grund av dammanläggning vid Lilla Sjöfallet i och för vatten­

reglering i Lule älv och dels till följd av ökad turisttratik framdeles icke

komma att utgöra samma lugna och fredade tillhåll för björnen som de

hittills varit, varjämte Sonfjällets nationalpark visat sig vara alldeles för

1 Uppgiften gäller endast året

18fif>.

2G

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

liten såsom björnreservation, i det att så gott som årligen inträffade, att

björnar bleve skjutna, då de om hösten från nationalparken ginge in på

kringliggande marker.

De sakkunniga vore övertygade om att, i händelse icke skyddsåtgärder vid-

toges utöver dem, som för närvarande gällde, fortbeståndet av den svaga

björnstam, som ännu funnes kvar, skulle riskeras, så att stammen inom en

icke avlägsen framtid komme att helt försvinna. Till förhindrande härav

ansåge de sakkunniga såsom ett första steg nödvändigt, att under viss tid

total fridlysning av björnen infördes. Med hänsyn därtill, att erfarenhet

saknades rörande verkningarna av ett dylikt jaktförbud, syntes detsamma

icke för närvarande böra fastställas att gälla längre än fem år. Enär, såsom

redan enligt nuvarande lagstiftning gällde och av de sakkunniga föreslagits

skola jämväl för framtiden bestå, förbud mot jakt efter björn å kronans

marker rådde, skulle den ifrågasatta totalfridlysningen innebära allenast ett

utsträckande av samma förbud till enskildas områden.

Såsom permanenta regler hava de sakkunniga föreslagit, vad anginge

kronans marker, att nuvarande föreskrifter, innebärande totalförbud mot

dödande utan Kungl. Maj:ts tillstånd av björn därstädes, bibehölles till sitt

innehåll oförändrade. De borde emellertid förtydligas, särskilt vad anginge

rätten till jakt å björn å lapparnas särskilda områden, motsvarande renbetes-

fjällen i Jämtlands län samt i stort sett samtliga kronans marker ovan

odlingsgränsen. För sådant ändamål och för beredande av bättre överblick

över bestämmelserna skulle dessa samlas bland övriga jaktföreskrifter i jakt­

lagen och stadgan om jakt. För möjliggörande av enhetligare behandling av

frågor om tillstånd till dödande av skadebjörn borde prövningsrätten härut­

innan tillkomma, istället för »den tjänsteman vid skogsstaten, under vars

tillsyn marken vore ställd», länsstyrelsen, där fråga vore om lapparnas sär­

skilda områden, och överjägmästaren beträffande annan kronans mark.

Vidkommande enskilda jordägares rätt att jaga björn på egna marker har,

till inskränkande av förföljelsen mot björnen och åvägabringande i möjligaste

mån därav, att björn dödades endast när sådant nödvändiggjordes till skydd

mot skadegörelse, föreslagits, att björn, som dödades eller anträffades död,

skulle tillfalla kronan, där ej Kungl. Maj:t annorlunda medgivit. Kronan

skulle därvid givetvis hava att gälda kostnaderna för björn, som av den­

samma omliändertoges.

De föreslagna bestämmelserna rörande skydd för björnen påkallade emeller­

tid, anse de sakkunniga, viss ersättningsskyldighet från statens sida för skada,

som kunde förorsakas genom björn. I sådant hänseende hava de anfört

följande. Enär björnen under vanliga förhållanden huvudsakligen livnärde

sig av växtämnen, kunde dess skadlighet beträffande tamdjuren icke jäm­

ställas med de andra större rovdjurens, t. ex. vargens och järvens. Endast

vissa, vanligen äldre individer, som fått smak för kött, bleve vad man kallade

»slagbjörnar» eller »skadebjörnar». Eljest hade erfarenheten visat, att björnen

kunde vara ganska talrik på en trakt, där kreatur betade, utan att göra

dessa någon skada. Numera, sedan björnen i det närmaste blivit undanträngd

från sitt naturliga utbredningsområde till fjälltrakterna och skogarna närmast

dessa, torde det i allmänhet endast vara lapparnas renar, som kunde bliva

föremål för hans angrepp. Enligt vad som uppgåves, torde det stundom in­

träffa, att björnar, sedan de om våren lämnat sina iden, angrepe och dödade

de lättåtkomliga renkalvarna. Klagomål härutinnan syntes hava framkommit

nästan uteslutande från fjällapparna inom Jockmocks socken, inom vilkas

renbetesområden större delen av Stora Sjöfallets nationalpark vore belägen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

27

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde den skada, som genom björnen

tillfogades renskötseln, icke vara av någon större betydelse. Emellertid vore

med billighet överensstämmande, att under gällande förbud mot jakt efter

björn staten iklädde sig förpliktelse att i viss utsträckning gälda ersättning

för de skador, som genom sagda djur förorsakades å betande tamdjur. Härvid

hade de sakkunniga i främsta rummet tänkt på förhållandena vid införandet

av total fridlysning. Men även för tid, då sådant förbud icke vore gällande,

hade de föreslagit dylik skadeersättningsskyldighet så vitt anginge krono­

mark. Sådan gottgörelse borde vidkommande nationalparker utgå för skada

å renar, vilka där finge föras på bete, och å andra kronans marker för

skada å alla tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma, i båda fallen

under förutsättning att skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens

bevakning. Ett åtagande av ifrågavarande slag torde näppeligen kunna med­

föra någon större ekonomisk uppoffring. Enligt föreliggande upplysningar

vore det antal tamdjur, som årligen dödades av björn, föga betydande.

Vidare vore tydligt, att icke varje anmälan om skadegörelse genom björn finge

tagas för god, utan måste i varje förekommande fall ske noggrann utredning

angående skadans omfattning samt huruvida skadan verkligen förorsakats

av björn och icke av andra rovdjur, hundar och dylikt. Behövliga medel

syntes, utom vad anginge ersättning för skadegörelse å nationalpark, böra

bestridas av de jaktvårdsavgifter, som av de sakkunniga föreslagits skola

utgöras av landets jägare.

Vad beträffade björnens farlighet för människan, torde det vara synner­

ligen sällsynt, att en björn ginge till anfall mot människor utan att först hava

blivit sårad, förföljd eller plötsligt överraskad. Till skydd mot anfall av

björnen såväl å människor som kreatur syntes det emellertid nödvändigt, att

den för närvarande under vissa omständigheter medgivna rätten att å krono­

mark även annorledes än i nödvärn döda björn, som visat sig farlig för

människor och kreatur, bibehölles och utsträcktes jämväl till övriga områden,

där jakt å björn förbjödes. Dock borde dödande av dylik skadebjörn få ske

först efter därtill av myndighet inhämtat särskilt tillstånd. Då det kunde

inträffa, att björnstammen inom ett visst område ökades alltför starkt, borde

därförutom möjlighet stå öppen för Kungl Maj:t att, när så erfordrades,

medgiva tillstånd till dödande av björn.

Vad angår lodjur sstammens ställning hänvisa de sakkunniga bland annat

till följande, med ledning av den officiella statistiken samt från jägmästarna

inhämtade upplysningar gjorda sammanställning, utvisande antalet dödade

djur åren 1851—1920 i medeltal för år:

1851--1860 ................................. ................................ 157 st.

1861 -1870 ............................... ................................ 120

»

1871 -1880 ................................ ................................ 87

»

1881--1890 ................................ ................................ 23

»

1891--1900 ................................. ................................ 39

»

1901--1910 ................................ ................................ 14

»

1911 —1920 ................................ ................................ 19

»

Med avseende å den jämväl åberopade statistiken rörande de under vart

och ett av åren 1900—1920 dödade lodjuren framhålla de sakkunniga de

starka lluktuationer sagda statistik företedde, i det att ett år med relativt

höga skottsiffror vanligen följdes av derå år, under vilka ett mycket ringa

antal loar fällts. Erfarenheten visade, att dylika växlingar alltid gjorde

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

sig gällande beträffande jaktbara djurarter, som stode på gränsen till utrotning.

Under det lodjuret ännu under förra hälften av 1800-talet förekom i de flesta

större sammanhängande skogsmarker så gott som över hela landet, vore det

numera utrotat i hela södra och mellersta Sverige upp till Härjedalen och

Jämtland. Det hölle sig kvar endast inom de inre delarna av de fyra nord­

ligaste länen, där det på grund av för arten mindre gynnsamma klimat- och

naturförhållanden aldrig varit talrikt. Emellertid syntes även där fasta stånd

av lodjur numera knappast finnas kvar inom Västernorrlands län. I yttranden,

som av de sakkunniga inhämtats från skogsstatens tjänstemän i de 36 revir,

där lodjur under senare tid uppträtt, hade lodjuret i de flesta fall betecknats

såsom sällsynt eller statt i minskning, där det icke säges vara utrotat.

På vissa trakter, där renskötsel bedreves, kunde lodjuret sägas vara föremål

för en planmässig förföljelse. Sålunda hade lapparna i nästan alla fjällapp­

byarna i Västerbottens län ur sina byakassor anslagit premier för dödande

av lodjur.

Såsom bidragande orsak till lodjurets hastiga avtagande har framhållits

huru sagda djur under de långvariga och snörika vintrarna i övre Norrland,

dit detsamma numera undanträngts, lätt spårades och av skidlöpande jägare

eventuellt med biträde av stövare upphunnes. Härtill märktes lodjurets vana

att efter någon tid återkomma till en trakt, där det gjort rikare byte, vari­

genom anordningar lätt kunde vidtagas för djurets dödande.

Den förföljelse, för vilken lodjuret vore utsatt, hade sin grund, förutom i

lodjurets obestridliga skadlighet, i de höga pris, som på senare tider betalats

för dess skinn.

Lodjuret livnärde sig av varjehanda varmblodiga djur, framförallt av

harar. Då lon Unge tillfälle därtill angrepe den dock även mindre tamdjur

såsom får och getter. Den skada lodjuret härigenom åstadkomme syntes

emellertid numera icke vara av synnerlig betydelse, då man toge i betraktande

lodjurets stora sällsynthet. Vad anginge skadegörelsen å hare, spelade detta

djur i de avlägsna trakter, där lodjur fortfarande träffades, icke någon eko­

nomisk roll för befolkningen. Vid sina angrepp på tamdjur dödade lon i sin

blodtörst flera djur än det förtärde, ^å lons nuvarande uppehållsorter yppade

sig dock mera sällan tillfälle för detsamma att göra någon större skada på

hemdjur. Emellertid hade klagomål försports över att renar, särskilt yngre

sådana, reves av lodjur. Enligt uppgifter från Västerbottenslapparna skulle

detta inträffa å deras renbetesmarker. Från Jämtlands och Norrbottens län

hade däremot icke försports några klagomål i sådant hänseende. Den skade­

görelse, som genom lon tillfogades renstammen i riket, syntes dock kunna

sägas vara obetydlig i förhållande till renstammens storlek, och detta gällde

även om hänsyn toges allenast till skadegörelsen i Västerbottens län och här­

varande renstam. I jämförelse med skadorna genom vissa andra rovdjurs

härjningar i renhjordarna vore förlusterna genom lo mindre avsevärda.

De genom 1912 urs jaktlagstiftning införda inskränkningarna i rätten till

jakt å lo hade medfört ringa verkan. Beträffande de viktigaste av dem,

skottpremiernas borttagande och upphävandet av rätten att jaga lo å annans

mark, utfästes, såsom ovan påpekats, skottpenningar från enskilt håll, och

förbudet att jaga lo på annans mark respekterades föga. Vidkommande det

skydd lodjuret kunde anses hava inom nationalparkerna, torde parkerna i de

norrländska fjälltrakterna få anses sakna betydelse såsom fredningsområden,

enär de läge utom lodjurets naturliga utbredningsområde. Den enda av

nationalparkerna, som möjligen skulle kunna komma i betraktande, vore Son­

fjällets nationalpark i Härjedalen om 2,700 hektars ytinnehåll, men enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

29

meddelande från jägmästaren i Mede revir, där Sonfjället vore beläget, vore

lodjuret utrotat därstädes. Med hänsyn till lodjurets vana att företaga vid­

sträckta strövtåg erbjöde jämväl av sådan anledning de spridda national­

parkerna föga verksamt skydd.

Att kraftigare åtgärder till lodjursstammens i riket skyddande än de hittills

vidtagna torde vara nödvändiga, om stammen skulle skyddas från under­

gång, syntes de sakkunniga uppenbart. I sådant avseende hade de sakkunniga

föreslagit, att lon framdeles skulle erhålla samma skydd som föreslagits för

björnen, d. v. s. att på nationalparkerna jakt efter lodjur förbjödes jämväl för

lapparna och att i övrigt icke någon finge där jaga lo utan Kungl. Maj:ts

tillstånd, att på kronans övriga marker lodjuret fridlystes, så att det finge

dödas endast efter dylikt tillstånd, samt att lo, som dödades eller anträffades

dött på enskild mark, icke finge behållas av jakträttsinnehavaren utan skulle

anmälas för polismyndigheten och tillkomma kronan. Allenast det undantag

hade av de sakkunniga ansetts böra göras i de för björn föreslagna reglerna,

att bestämmelserna rörande rätt att döda i gård eller trädgård inkommet

skadegörande djur skulle tillämpas även å lo.

Rörande rätt till ersättning för tamdjur, som av lo dödades, samt rätt att

döda skadelo skulle jämväl gälla motsvarande regler som beträffande björn.

Enligt de sakkunnigas förmenande torde dock för avvärjande av den över­

hängande faran för lodjurets utrotande härutöver böra, likasom för björnen,

tillgripas en viss tids total fridlysning. Såsom stöd härför har understrukits,

hurusom å kronans marker, där lodjuret kunde sägas åtnjuta visst skydd,

de å dem insprängda enklaver av skiften och ströängar tillhörande enskilda

möjliggjorde djurens oroande och förföljande. Inom Jämtlands län, där

lodjuret under senare år syntes hava ett av sina förnämsta stamhåll, vore

de statens arealer, som tillhörde lons utbredningsområde, av jämförelsevis

ringa utsträckning. Vidare erinrades om den större lätthet, som förefunnes

att övervaka ett totalförbud än ett påbud om partiell fridlysning. Eu total

fridlysning borde icke införas för kortare tid än 5 år. Med hänsyn till den

skada lodjuret i vissa trakter förorsakade på den tama boskapen och renar

syntes emellertid ägare av dylika djur böra få dylik skada ersatt av staten.

Vidare torde i vissa mera svårartade fall, då lodjur bevisligen förövat en

mera betydande skada, så att det dödat ett flertal renar eller småkreatur,

vederbörande myndigheter böra tillförsäkras rätt att på framställning med­

giva dödande av lodjur. De kostnader, som skulle åsamkas staten genom

ett åtagande att gälda genom lodjur förorsakad skada, torde ej bliva synner­

ligen stora. Liksom ersättning för skada genom björn borde även ifråga­

varande gottgörelse utgå av de föreslagna jakt vårdsavgifterna.

Vad beträffade den enligt 13 § av lag om rätt till jakt, sådant detta

lagrum skulle lyda enligt de sakkunnigas förslag, ifrågasatta befogenheten

att döda lodjur, som inkommit i gård eller trädgård, syntes denna rätt böra

kvarstå jämväl under fridlysningsåren.

Någon fara för att ett totalförbud under 5 år skulle kunna medföra större

ökning av lostammen, än som kunde vara lämpligt, torde enligt de sak­

kunnigas mening icke föreligga. Dels försigginge lodjurens förökning jäm­

förelsevis långsamt och dels lade de klimatiska förhållandena i de trakter,

till vilka nämnda djur numera vore undanträngda, stora hinder i vägen för

stammens allt för snabba tillväxt. För undvikande av varje olägenhet

härutinnan hade de sakkunniga emellertid föreslagit, att Kungl. Maj:t

skulle kunna medgiva tillstånd till lodjurs dödande.

De bestämmelser, som skulle påkallas av de sakkunnigas förslag rörande

jakt å björn och lo, bortsett från stadgandena om total fridlysning, hava

intagits i 12, 13, 21, 22 och 24 §§ jaktlagen, 2, 6, 9, 10 och 21 §§ i den

föreslagna stadgan om jakt och fridlysning av vissa djurslag, 2 § i lagen

angående nationalparker, 7 § i reglementet rörande nationalparkernas för­

valtning samt 31 § renbeteslagen.

Emot de sakkunnigas förslag om bättre skydd, respektive temporär frid­

lysning av björn och lo har icke gjorts erinran av de i ärendet hörda i vidare

mån än att landstinget och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län motsatt sig

införande av tctalfridlysning av björn. En dylik åtgärd vore icke påkallad

eller ens välbetänkt. Någon fara för björnens utrotning inom länet förelåge

ej. Istället ifrågasättes fridlysning under vintermånaderna, under tid då

ungarna uppfödas. Landstinget har beträffande tillfällig fridlysning av lo

uttalat, att ej heller för lodjursstammens utrotning vore någon fara, och

vore någon stark tillökning av stammen ej önskvärd. Skogsvårdsstyrelsen

föreslår för sin del tre års fridlysning av lo. Länsstyrelsen i länet ansluter

sig, såväl vad angår björn som lo, till landstinget. Landstinget i Västernorr-

lands län har med instämmande av länsstyrelsen uttalat, att naturskydds-

intresset, jämväl så vitt anginge björn och lo, av de sakkunniga drivits för

långt. Beträffande myndigheterna i Västerbottens län må anmärkas, att

länsstyrelsen biträder de sakkunnigas förslag om fridlysning under 5 år av

björn, och landstinget har efter omröstning godkänt samma förslag. Lo­

djuret vitsordas av länsstyrelsen hava blivit alltmer sällsynt inom länet,

men länsstyrelsen finner sig sakna anledning frångå av styrelsen redan tidi­

gare uttalad mening, att sagda djur icke bör bliva föremål för fridlysning

å de områden inom länet, som äro hänvisade till lapparnas uteslutande be­

gagnande.

överjägmästaren i Dalarnas distrikt anser ett utsträckande av förbudet

mot jakt å björn och lo till att omfatta all mark nödvändigt för att före­

bygga nämnda djurarters utrotning. I sammanhang härmed föreslås viss

utvidgning av rätten till skadestånd för av sagda djur dödade hemdjur.

över jägmästaren i Skellefteå distrikt uttalar, att björn och lo höra frid­

lysas tillsvidare eller åtminstone under 5 år. Däremot håller överjäg­

mästaren i Härnösands distrikt före, att en total fridlysning av lodjuret

icke torde vara välbetänkt, så vitt angår Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med hänsyn till härvarande renskötsel.

Vetenskapsakademiens delegerade för avgivande av det av Kungl. Maj:t

inhämtade yttrandet i ärendet hava ifrågasatt rätt för jakträttsinnehavare

att tillgripa särskilda åtgärder även mot björn och lo, som tillfogat större

skada å villebrådet i viss trakt, eller eventuellt utsträckning av statens

skadeståndsskyldighet till sådana fall.

Under erinran om de allmänna restriktioner beträffande dödande och

fångande av björn och lo, som av de sakkunniga föreslagits, har domän­

styrelsen ansett det kunna med fog ifrågasättas, huruvida behov kunde

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

31

föreligga för ytterligare fridlysning under närmaste åren framåt. Med

hänsyn till den otvivelaktigt mycket fåtaliga stammen ansåge styrelsen

emellertid välbetänkt, att total fridlysning stadgades för både björn och lo,

dock för närvarande allenast under tre år räknat från viss numera för­

fluten tidpunkt.

Statskontoret har för sin del framhållit att, om de föreslagna inskränk­

ningarna i rätten att jaga björn och lo komme till stånd, staten syntes böra

ersätta de skador å tamdjur och renar, som inträffade under de förhållanden,

som angåves i 9 § av förslaget till jaktstadga och 2 § av förslaget till änd1

ring i lagen angående nationalparker. Statskontoret erinrar, att för skada

inom nationalparkernas område ersättningen syntes vara avsedd att beredas

från anslaget för nationalparker. Då detta vore ett reservationsanslag, torde

så knappast böra ske, utan torde även i detta fall ersättningen få utgå från

den fond, som vore avsedd att bildas av jaktvårdsavgifter (jaktvårds-

fonden).

Gent emot statskontorets sistnämnda förslag har domänstyrelsen invänt,

att för gäldande av skador inom nationalparker, staten borde, liksom för

andra utgifter för parkerna, anvisa särskilda medel.

Vad i övrigt angår de i ämnet föreslagna särskilda bestämmelserna, har

av domänstyrelsen med flera anförts, att de i jaktlagens 12 § upptagna före­

skrifterna om skyldighet att till myndighet göra anmälan om dödad eller

fångad björn och lo borde överflyttas till jaktstadgan. Såsom i fråga om

fallvilt omförmälts, har motsvarande erinran gjorts beträffande de sakkun­

nigas förslag rörande anmälan om björn och lo, som anträffats såsom fallvilt.

Domänstyrelsen har vidare ifrågasatt bibehållande samt tillämpande jämväl

å lo av nu gällande bestämmelse, att tillstånd till oskadliggörande annorledes

än i nödvärn av björn, som anfallit människa eller husdjur, skall meddelas av

den tjänsteman vid skogsstaten, under vars tillsyn marken är ställd, d. v. s.

vederbörande jägmästare, eller ock att, om detta icke bifölles, utan såsom

de sakkunniga föreslagit länsstyrelsen ansåges böra erhålla ifrågavarande

uppdrag beträffande de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade om­

råden samt å annan än kronans mark, länsstyrelsen borde vara den beslutande,

även då fråga vore om kronans mark i allmänhet.

Sedermera har Svenska jägarförbundets styrelse med skrivelse den 12

maj 1924 under tillstyrkan av bifall överlämnat en ansökning från Väster­

bottens läns jaktvårdsförening om fridlysning inom länet bland annat av

lo under åren 1925 och 1926. Framställningen har av de flesta av de

över densamma hörda myndigheter tillstyrkts, av en del under förbehåll

att staten lämnar gottgörelse för av lo förorsakad skada å tamdjur, var­

jämte länsstyrelsen intager samma ståndpunkt som styrelsen, enligt vad

ovan omförmälts, förut gjort gällande.

Lika med de sakkunniga samt de i ärendet hörda anser jag särskilda

Departements-

åtgärder påkallade för bättre skydd av björn och lo till förhindrande av en chefen.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

så stark nedgång i stammen av dessa för vår fauna märkliga ock intressanta

djurarter, att den leder till dessas utdöende i vårt land. De åtgärder av

mera permanent natur, som av de sakkunniga för ändamålet föreslagits,

anser jag mig kunna gilla. Vad angår frågan om viss tids total fridlysning

av ifrågavarande djurarter, lärer denna komma att i annat sammanhang

till behandling upptagas av chefen för jordbruksdepartementet.

En förutsättning för de nya bestämmelsernas genomförande anser jag i

övrigt vara att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, de av björn och

lo orsakade förluster i kreatur, som må kunna komma att uppstå genom

inskränkningen i rätten att genom skadedjurs dödande skydda sig, bliva

ersatta.

Vidkommande frågan om rätt att meddela tillstånd till dödande av skade-

björn och skadelo tillhör denna jaktstadgan. Till denna torde, såsom av

administrativ natur, böra överföras jämväl de av de sakkunniga bland jakt­

lagens stadganden upptagna föreskrifterna rörande anmälan om dödad eller

fångad björn och lo.

Uti 30 och 31 §§ i 1898 års renbeteslag, vari omhandlas de lapparna sär­

skilt tillförsäkrade förmåner beträffande jakt, tarvas ett förtydligande, av­

seende erinran därom att de för björn och lo föreskrivna inskränkningarna

i jakträtten gälla jämväl lapparna. Denna fråga torde senare i dag komma

att anmälas av chefen för socialdepartementet.

Vidare må erinras, att jag i annat sammanhang (sid. 10) gjort fram­

ställning rörande föreskrifter om björn och lo, som anträffas såsom fallvilt.

Enär förslag om erläggande av jaktvårdsavgift såsom förutsättning för

jakträtt icke för närvarande kommer att av chefen för jordbruksdeparte­

mentet framläggas, kan icke nu dylika avgifter beräknas stå till förfogande

för täckande av de kostnader ett genomförande av föreliggande förslag skulle

komma att medföra för statsverket för bestridande av skada förorsakad av björn

eller lo å tamdjur, omhändertagande av dödad björn eller lo m. m. Utgifterna

för sådant ändamål torde dock ej kunna väntas bliva synnerligen stora.

Redan nu har av Kungl. Maj:t tillämpats att i fall, då tamdjur blivit rivna

av björn å kronomark och stundom även då sådan skada skett å mark där-

invid, betala gottgörelse. Till några högre belopp har denna icke uppgått.

Tillsvidare och intill dess närmare erfarenhet vunnits rörande kostnaderna,

torde fördenskull dessa kunna bestridas av för Kungl. Maj:t tillgängliga

medel av anslag under jordbruksdepartementet.

De i anslutning till vad ovan nämnts jämkade bestämmelserna i ämnet

hava, i den mån de prövats vara av civillags natur, införts under 12, 13,

16 och 22 §§> jaktlagen, 2 § i lagen angående nationalparker samt 30 och

31 §§ renbeteslagen, därvid, vad angår de i jaktlagen upptagna bestämmel­

serna, hänsyn tagits jämväl till den här ovan (sid. 11) omförmälda omgrup­

pering av vissa paragrafer därstädes, som påkallas av återförande till lagen

av vissa föreskrifter om jaktpass.

Vidkommande hithörande administrativa stadganden torde dessa komma

att av chefen för jordbruksdepartementet upptagas till vidare behandling

och förslag.

Enligt bestämmelserna i 22 § jaktlagen gäller, att villebråd, som åtkom-

mes vid olovlig jakt å annans jaktområde eller, om det ej kan tillrättaskaffas

eller undergått förskämning, dess värde, skall vara förverkat till åklagaren,

för den händelse jakten skett å jord, där jakträtten tillkommer kronan, eller

å område, varom i 7 § jaktlagen förmäles, eller under tid, då enligt vad

särskilt är stadgat jakt efter sådant villebråd icke är tillåten. I annat fall

tillkommer å annans jaktområde olovligen taget villebråd eller dess värde

jakträttsinnehavaren.

Motsvarande bestämmelser tillämpas jämväl beträffande fallvilt, som olovligt

tillvaratages å annans jaktområde, samt beträffande älg, som av innehavare

av skogstorp eller odlingslägenhet nedlägges å fastigheten.

I anslutning till av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande fallvilt,

jakt å björn och lo samt jakträtt för innehavare av kolonat och fjällägen-

heter skulle åklagarens ifrågavarande rätt komma att ytterligare utsträckas.

Enligt de grunder, som numera göras gällande med avseende å åklagares

rätt till bötesandelar samt beslagtaget och förverkat gods anses dylik förmån

icke böra utgå till honom. Då intet särskilt skäl synes mig tala för att

åklagaren, som redan nu icke äger andel i böter ådömda enligt jaktlagen,

medgives rätt till i förevarande fall förverkat villebråd eller dess värde, bar

bestämmelsen härom uteslutits och i stället föreslagits, att det förverkade

villebrådet eller dess värde skall tillfalla kronan.

Denna ändring föranleder viss jämkning jämväl i 12 och 16 §§ i lagförslaget.

Enligt 23 § jaktlagen må, där å bar gärning anträffas någon, som olovligt

jagar å annans jaktområde, jakträttsinnehavaren eller den, som innehar

jorden, ävensom deras folk av den jagande taga bössa, annan jaktredskap

och hundar till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt

för sig bjuder.

Å jord, där jakträtt tillkommer kronan, samt å område, som omförmäles i 7 §

jaktlagen, äga förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten, föreståndare

och lärare vid statens skogsskolor samt allmän åklagare enahanda rätt.

Såsom framgår av 31 § i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige, disponeras å de till lapparnas uteslutande

begagnande anvisade områden jakten aAr lapparna. Då jakträtten å sagda

områden, vilka icke till någon del ingå under de i 7 § jaktlagen omhandlade

marker, sålunda ej tillkommer kronan, skulle en sådan tolkning av 23 §

kunna göras gällande, att omförmälda befattningshavare icke skulle äga

att å samma områden ingripa på sätt varom nu är fråga. Till förhind­

rande av denna tolkning torde berörda områden, såsom jämväl av de sak­

kunniga föreslagits,| böra angivas i lagtexten jämte andra marker, där be-

mälda befattningshavare äga beslagsrätt som nyss nämnts.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. Idb höft. (Sr 120.)

i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

33

Åklagares

rätt till för­

verkat ville­

bråd m. in.

Ändring 1

23 § jakt­

lagen.

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Någon motsvarande ändring synes däremot icke påkallad i stadgandet i

26 § jaktlagen rörande åtalsrätten vid förbrytelser mot lagen. Där före-

skrives att, om intrång sker i kronans, menighets eller allmän inrättnings

rätt, ovanbemälda befattningshavare skola äga att därom föra talan.

Den lappallmogen medgivna rätten till jakt å de till densammas uteslu­

tande begagnande anvisade områden torde vara att jämställa med menighets

rätt.

I 23 § har i övrigt vidtagits viss formell mindre jämkning.

^Bevakning. Av de sakkunniga har framlagts förslag till anordnande av bättre bevak­

ning bland annat för tillsyn över jaktförfattningarnas efterlevnad. Sagda

förslag ansluter sig nära till de sakkunnigas förslag till jaktvårdsavgift,

som envar jaktutövare skulle hava att erlägga. Kostnaden för den förstärkta

bevakningen avsåges nämligen i främsta rummet skola täckas av inflytande

jaktvårdsavgifter. Såsom ovan omförmälts kommer emellertid för närvarande

förslag rörande införande av jaktvårdsavgifter icke att framläggas. Under

sådana förhållanden torde jämväl böra tillsvidare anstå med frågan om

bevakningen. De ändringar i jaktlagen, som påkallats av de sakkunnigas

bevakningsförslag komma sålunda att utgå.

Förutom här ovan omförmälda förslag har svenska jägarförbundet i fram­

ställning till Kungl. Maj:t den 20 juni 1920 ifrågasatt att med hänsyn till

penningvärdets fall en allmän revision måtte företagas av de för förseelser

mot jaktförfattningarna bestämda straffsatser i ändamål av dessas väsentliga

höjande.

Skärpning i straffen för förseelser mot nämnda författningar har i övrigt

ifrågasatts i flera av de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas

betänkande.

Västernorrlands jaktvårdsförening har dessutom hemställt om effektivare

verkställighet av bötesstraff ådömt för olovlig älgjakt på sådant sätt, att för

gäldande av böter skulle hos den dömde få uttagas vad som kunde erhållas

utan hänsyn till, huruvida han ägde tillgångar motsvarande fulla gäldandet

av bötesbeloppet.

Domänstyrelsen har för sin del, med hänsyn till inom ifrågavarande om­

råde särskilt framträdande missförhållanden, förordat en revision av straff­

satserna för jaktförseelser. Däremot ansåge styrelsen ej kunna ur lagstift-

ningssynpunkt försvaras, att man allenast beträffande verkställighet av

böter för olaga älgjakt meddelade bestämmelser avvikande från de i 2 kap.

10 § strafflagen meddelade allmänna grunder för verkställande av bötes­

straff.

Tillräckliga skäl synes mig saknas att på grund av penningvärdets fall

företaga en allmän revision av straffsatserna inom ett visst begränsat lag-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

35

stiftningsområde, utan torde man tillsvidare få inskränka sig till att i de

fall, där särskilt anmärkningsvärda missförhållanden framträtt, skaffa rät­

telse. Det i ämnet framställda förslaget kan jag sålunda icke tillstyrka lika

litet som införandet av särskilda verkställighetsregler för böter i visst fall

ådömda efter jaktförfattningarna.

I anslutning till vad ovan anförts har inom justitiedepartementet upp­

rättats:

1) Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8

november 1912 (nr 289) om rätt till jakt, samt

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 25 juni 1909

(nr 56 sid. 7) angående nationalparker.

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan finner Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten gott lämna bifall.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

36

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 120.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 289)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7, 12, 13, 15,16,19, 22, 23, 25 och 26 % i

lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt skola erhålla följande ändrade

lydelse:

1

*.

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, envar jord­

ägare på honom tillhörigt område.

6

§.

Boställshavare, kronohemmans åbo samt, inom de sex nordligaste länen

innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark eller å sådan

mark upplåtet kolonat, som innehaves med nyttjanderätt, ävensom inne­

havare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Väster­

bottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock må den innehavare av

skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna jakt­

rätt icke innefatta rätt till jakt å älg.

Är eljest jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren, där ej

annorledes avtalas, den jakt, som till jorden hörer.

7 §.

I skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt på

öppna havet äge varje svensk man rätt att jaga.

12

§.

Björn eller lo, som dödas eller fångas, tillkomme kronan, där ej annor­

ledes av Konungen förordnas.

13 §.

Påträffar någon tillfälligtvis, evar det vara må, varg, järv eller sälhund,

då må han djuret fälla och behålla.

Inkommer varg, järv, räv, utter, grävling, iller, mård, hermelin, vessla,

vildkanin, om, falk, berguv, duv- eller sparvhök, korp eller kråka i gård

eller trädgård, have den, som där bor eller trädgården innehar, så ock deras

folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att jakträtten därstädes till­

kommer annan.

Likaledes må lo, som inkommer i gård eller trädgård, av nämnda personer

dödas.

15 §.

Ej må någon utan lov skrämma eller mota villebråd från annans jakt­

område; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att därifrån bort­

skrämma eller bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande

av skada eller olägenhet.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lov uppsättas närmare annans jakt­

område än tvåhundra meter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

37

16 $.

Beträffande rätten till villebråd, som anträffas dött (fallvilt), gälle föl­

jande:

Fallvilt av björn och lo tillkomme kronan.

Älg, hjort och rådjur, vilka anträffas såsom fallvilt, tillfälle, under tid

då jakt efter sådant villebråd är tillåten, jakträttsinnehavaren samt under

annan tid kronan.

Rätten till annat fallvilt tillkomme jakträttsinnehavaren.

19 §.

Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där villebråd

tinnes, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinne­

havaren skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Anträffas hund, som löper lös i mark, varom nyss är sagt, och är hunden

sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, äge jakträtts­

innehavaren eller hans folk rättighet att upptaga hunden. Det åligger den»

som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare

eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i kyrka

för den församling, där hunden blivit upptagen, och tre gånger i tidning

inom orten. Vill ägare återfå hund, löse den med tio kronor eller, där

inom ett år före upptagandet hund, tillhörig samma ägare, blivit hos samma

jakträttsinnehavare löst, med tjugu kronor jämte ersättning varje gång för

hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren utlöst hunden inom

åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio dagar

från det kungörelse därom blivit uppläst i kyrkan och tredje gången införd

i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga

lösen, vare hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angivna grunder

utgiva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter det hunden

varit att anse såsom förverkad.

38

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 120.

22

$.

Jagar någon olovligt å annans jaktområde, straffes efter allmän strafflag

och vare, där han tillika gjort sig skyldig till överträdelse av de angående

jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad särskilt ansvar enligt

24 § i denna lag.

Har vid jakten villebråd åtkommits, vare villebrådet eller, om det ej kan

tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde förverkat till jakt­

rättsinnehavaren eller, där fråga är om björn och lo eller om jakten skett

under tid, då enligt vad särskilt är stadgat jakt efter sådant villebråd icke

är tillåten, till kronan.

Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

Såsom olovlig jakt enligt denna lag skall anses, om någon å annans jakt­

område olovligen tillvaratager fallvilt, som enligt bestämmelserna i 16 §

tillkommer jakträttsinnehavaren.

Den, som i annat fall än nyss nämnts olovligen tillvaratager fallvilt, eller

i fall, varom i 12 § sägs, olovligen tillägnar sig björn eller lo, böte från och

med tio till och med femhundra kronor; och tillfälle villebrådet eller, om det

ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde kronan.

Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses, om någon olovligen

utövar jakt å älg, varom i 6 § sägs.

23 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olovligt jagar å annans jaktområde

må jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, ävensom deras folk

av den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar till vedermäle

och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

A jord, där jakträtt tillkommer kronan, samt å område, varom i 7 § om-

förmäles, ävensom å de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade om­

råden hava förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten ävensom före­

ståndare och lärare vid statens skogsskolor samt allmän åklagare enahanda rätt.

Har den, som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktom­

råde, inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare

bössa, annan jaktredskap och hundar förbrutna. Vad sålunda förbrutits

skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman, sedan

avdrag skett för omkostnader och panthavare njutit sin panträtt enligt

denna paragraf till godo,' fattigkassan i den kommun, där förseelsen

ägt rum.

25 §.

Bryter någon emot vad i 14 § är föreskrivet, böté från och med feln till

och med femtio kronor.

överträder någon förbud, som i 15 eller 17 § är stadgat, och är ej för­

seelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jaktområde, straffes med böter

39

från och med fem till och med ett hundra kronor. Var det i fall, som avses

i 15 § första stycket, älg eller hjort, som skrämdes eller motades, vare straffet

böter från och med fem till och med två hundra kronor.

26 §.

Förbrytelser mot denna lag, vilka blott förnärma enskild persons rätt, må

icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller över­

trädelse av de angående jaktpass meddelade föreskrifter, äge förvaltande och

bevakande personal vid skogsstaten ävensom föreståndare och lärare vid

statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan därom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående

nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 25 juni 1909 angående national­

parker skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§

Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må

vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättig­

heter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock

att jakt å björn eller lo ej må äga rum. Ej heller vare lapparna förvägrat

att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn eller lo skada å renar,

vilka där må föras på bete, och är skadan icke beroende av vårdslöshet vid

renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 juni 1926.

Närvarande:

justitierådet S^vedelius,

regeringsrådet P^almgren,

justitierådet C^hristiansson,

justitierådet H^ögstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 16 april 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt samt lag om ändrad lydelse

av 2 § i lagen den 25 juni 19o9 (nr 56 sid. 7) angående nationalparker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av expeditionschefen Lennart Berglöf.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november

1912 (nr 289) om rätt till jakt.

Detta förslag föranledde allenast följande av lagrådet avgivna uttalande.

22 $.

Förevarande paragraf innehåller två särskilda stadganden rörande björn

•och lo. På grund av första och andra styckena skall, där vid olovlig jakt

å annans jaktområde sådant villebråd åtkommits, gärningsmannen enligt

24 kap. 13 § första stycket strafflagen dömas att bota högst tvåhundra

kronor och villebrådet eller dess värde förklaras förverkat till kronan. En­

ligt femte stycket skall den, som i fall varom i 12 § sägs, d. v. s. då björn

eller lo dödas eller fångas, olovligen tillägnar sig djuret, straffas med böter

från och med tio till och med femhundra kronor, och villebrådet eller dess

värde skall tillfalla kronan.

Det inbördes förhållandet mellan dessa båda stadganden synes med hän­

syn till deras avfattning ej i allo fullt klart. Att det senare har en vid­

sträcktare räckvidd än det förra, är tydligt; det inbegriper exempelvis även

sådana fall, då gärningsmannen är innehavare av jakträtten å det område

41

där dödandet eller fångandet skett, eller då dödandet eller fångandet skett

under omständigheter, som icke kunna betecknas som jakt. Tveksamheten

gäller det fall, då tillägnandet sker i samband med olovlig jakt å annans

jaktområde. Därest man i uttrycket »villebråd åtkommits» i andra stycket

inlägger den betydelse, som efter eu sträng bokstavstolkning förefaller naturlig,

eller att däri innefattas icke blott nedläggande av villebråd utan även be­

sittningstagande av detsamma, skulle väl i allmänhet förutsättningarna för

de båda stadgandenas tillämplighet sammanfalla och den slutsatsen ligga

nära till hands, att den speciella föreskriften skulle utesluta samtidig till-

lämpning av den generella. Med hänsyn till de olika straffskalorna synes

emellertid en sådan tolkning föga rimlig. Meningen lärer också vara, att

den, som å annans jaktområde olovligen dödar eller fångar björn eller lo

samt olovligen tillägnar sig djuret, skall fällas till ansvar för två särskilda

brott. Denna mening vilar uppenbarligen å den tolkningen av uttrycket

»villebråd åtkommits» i andra stycket, att därmed ej åsyftas annat eller

mer än att villebråd dödats eller fångats. Av förarbetena vid jaktlagens

tillkomst framgår ock, att just sistnämnda uttryckssätt användes å före­

varande ställe såväl i kommittéförslaget som i det till lagrådet remitterade

förslaget. Först i propositionen till 1912 års riksdag inkom det nuvarande

uttryckssättet, varmed dock tydligen ej åsyftades någon ändring i sak. En

återgång till det ursprungliga uttryckssättet i andra stycket synes därför

kunna förordas. Iakttages detta och utbytas samtidigt i femte stycket orden

»eller i fall, varom i 12 § sägs, olovligen tillägnar sig björn eller lo» mot

»eller som, där björn eller lo dödas eller fångas, olovligen tillägnar sig

djuret», synes den åsyftade meningen komma till tydligt uttryck.

I den i andra stycket förekommande uppräkningen av de fall, då ville­

bråd eller dess värde skall förklaras förverkat till kronan, torde i överens­

stämmelse med nu gällande lag böra medtagas även det fall, då jakten

skett å område, som i 7 § omförmäles. Med hänsyn till den nu föreslagna

begränsningen av innehållet i sistnämnda paragraf skulle visserligen bety­

delsen av en dylik hänvisning bliva skäligen ringa; den skulle nämligen

endast komma att avse olovlig jakt av utländsk man. Men då i 23 § andra

stycket bibehållits dylik hänvisning, synes konsekvensen fordra, att så sker

även här.

Till undvikande av missförstånd rörande uttrycket »sådant villebråd» i

andra stycket torde föreskriften rörande björn och lo böra upptagas sist i

uppräkningen därstädes.

Åven beträffande stadgandet i fjärde stycket gäller, att detsamma synes i

visst avseende oklart, en anmärkning som emellertid i lika mån drabbar

stadgandet i dess nuvarande lydelse. Frågan gäller omfattningen av be­

stämmelsen »såsom olovlig jakt enligt donna lag skall anses». Att därmed

i främsta rummet åsyftas, att den, som i här avsedda fall olovligen till­

varatager fallvilt, skall härför dömas till enahanda ansvar som om han

olovligen jagat å området, är självklart. Det torde ävenledes vara åsyftat,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. IM höft (Nr 120.)

4

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 120.

42

att vad andra stycket innehåller i fråga om vid olovlig jakt åtkommet

villebråd skall såtillvida vinna motsvarande tillämpning, att det olovligen

tillvaratagna fallviltet eller dess värde regelmässigt skall vara förverkat till

jakträttsinnehavaren. Däremot synes det kunna vara underkastat tvekan,

huruvida den motsvarande tillämpningen skall sträcka sig ända därhän, att

om det olovliga tillvaratagandet skett under förbjuden tid, fallviltet skall

tillerkännas icke jakträttsinnehavaren utan kronan. Ehuru å avfattningen

i och för sig näppeligen torde} kunna grundas någon olika tillämpning i

sistberörda båda hänseenden, måste det dock framstå såsom oegentligt, i fall

jakträttsinnehavaren skulle gå förlustig den oinskränkta rätt till fallvilt,

som eljest enligt 16 § sista stycket tillagts honom, genom den tillfälliga om­

ständigheten, att annan person under förbjuden tid för jakt å djurslaget i

fråga tillvaratagit fallviltet. Anser man nu en sådan tillämpning icke böra

ifrågakomma, torde till undvikande av tvekan rörande lagens rätta mening

en omredigering böra vidtagas, så att stadgandet endast kommer att inne­

hålla dels en straffbestämmelse och dels en föreskrift om att fallviltet skall

vara förverkat till jakträttsinnehavaren.

På' grund av innehållet i 16 § skulle måhända en föreskrift i sistberörda

hänseende strängt taget vara obehövlig. Praktiska skäl synas emellertid

tala för, att här likasom i det föreslagna nya femte stycket en dylik före­

skrift om förverkande meddelas. Och härvid synes även vara lämpligt, att

samma uttryck, som användes i andra stycket,] upptages jämväl i fjärde

och femte styckena, även om i dessa fall icke kan sägas vara fråga om ett

förverkande i egentlig mening.

Genom användande av en dylik enhetlig terminologi skulle även kunna

möjliggöras, att till undvikande av onödig upprepning de särskilda före­

skrifterna att, om villebråd eller fallvilt, som är förverkat, icke kan till-

rättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde i stället skall vara för­

verkat, kunde utbrytas och sammanföras till en enda föreskrift i ämnet,

upptagen i ett nytt stycke, som i så fall lämpligen torde erhålla sin plats

sist i paragrafen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att paragrafen

måtte i ovan angivna hänseenden ändras och omredigeras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 25 juni 1909

(nr 56 sid. 7) angående nationalparker.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 120.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern E^kman, ministern för utrikes ärendena L^öfgren, statsråden

T^hykén, R^ibbing, M^edrling, G^ärde, P^ettersson, H^ellström, R^osen,

H^amrin, A^lmkvist, L^yberg.

Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet an­

mäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén lagrådets den

11 juni 1926 avgivna utlåtande över de den 16 april 1926 till lag­

rådet remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt samt lag om ändrad

lydelse av 2 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående national­

parker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

»Lagrådet har beträffande de till detsamma remitterade förslagen fram­

ställt erinran allenast vad angår 22 § i förslaget till lag om ändring i

vissa delar av jaktlagen. De av lagrådet med avseende å sagda paragraf

föreslagna förtydliganden och tillägg synas mig böra godkännas.

Jag har sålunda intet att erinra emot den av lagrådet ifrågasatta om­

redigeringen av 22 § fjärde stycket, varigenom detta skulle få det inne­

håll att, där någon å annans jaktområde olovligen tillvaratagit fallvilt,

som enligt bestämmelserna i 16 § tillkommer jakträttsinnehavaren, han

skall straffas såsom för olovlig jakt, enligt vad i 22 § första stycket sägs,

samt hava till jakträttsinnehavaren, vare sig fråga är om för villebrådet

förbjuden eller tillåten jakttid, förverkat det tillvaratagna. Med avseende

å tillämpningen av sagda generella föreskrift rörande jakträttsinnehavarens

rätt till villebrådet må emellertid framhållas det fall, att mindre ville­

bråd, som avses i 16 § sista stycket, anträffas under förbjuden jakt­

tid men åtal anställes i anledning av villebrådets dödande under sådan

tid och gärningsmannen sakfälles. Dylikt villebråd skall givetvis icke

tillkomma jakträttsinnehavaren utan den, som i allmänhet äger rätt till

villebråd fällt under jakt i olovlig tid, d. v. s. i förevarande fall kronan.

I och med det att genom fällande dom blir konstaterat, att jakt i för­

bjuden tid förelegat, är nämligen villebrådet icke att anse såsom fallvilt,

och reglerna angående dylik olovlig jakt komma till användning.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 120.

Motsvarande förhållande är för handen, där villebråd, mindre eller

större, vare sig av jakträttsinnehavaren själv eller annan person anträffas

dött under tillåten jakttid, men det sedermera vid rättegång fastställes,

att det dödats under förbjuden tid.

I förslaget till lag om viss ändring i jaktlagen hava vidtagits ett par

mindre, redaktionella ändringar.

I anslutning till förevarande ärende vill jag erinra, att riksdagen

anhållit dels i skrivelse den 27 maj 1925 (nr 250), att Kungl. Maj:t måtte

vidtaga de åtgärder, som efter verkställd utredning kunde finnas erfor­

derliga till förekommande av skadegörelser, förorsakade av hare, dels ock

i skrivelse samma dag (nr 258) att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ut­

redning rörande skadegörelse av älg samt vidtaga de åtgärder, vartill

sagda utredning kunde giva anledning. Dessa frågor, vilka ännu äro

föremål för beredning, torde icke lämpligen i detta sammanhang böra upp­

tagas till behandling.

Vidare må anmärkas att, enligt vad chefen för jordbruksdepartementet

meddelat, den av jaktsakkunniga behandlade frågan om införande av jakt-

vårdsavgifter icke kommer att upptagas i samband med nu föreliggande

förslag rörande ändringar i jaktbestämmelserna. Nämnda fråga påverkas

emellertid föga av sagda förslag och kan fördenskull oberoende av det­

samma prövas särskilt för sig.»

Föredraganden hemställer därefter, att lagförslagen, förslaget angående

ändring i vissa delar av jaktlagen med förut omförmälda jämkningar,

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riks­

dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

N. C ervin.

Stockholm, Jsaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag,

1927

.