2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919

om fri rättegång skola, 2, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första

domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfatt­

ning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostna­

der eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vil­

kens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att

därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må

efter angivelse åtalas av allmän åklagare, ma fri rättegång ej beviljas måls­

ägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2

§•

Part, som — ---------------- förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekost­

nad erhålla biträde i rättegången.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhets-

villkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda för­

hållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som

Konungen bestämmer.

5 §•

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom nagon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

14 §.

Vittnesersättning, som------------------ i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens pröv­

ning skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, han nedlagt å rätte­

gången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör tagas till biträdets

inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Finnes talan utan

skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till biträdet efter om­

ständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet för­

klaras ej äga rätt till ersättning.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten för­

behålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Beslut om------ ------- -— tillhandahållas biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 101.

7

Statsverkets totalkostnader för de mål, vari fri rättegång beviljats, beräkna­

des i 1917 års kommittébetänkande komma att uppgå till omkring 150,000 kro­

nor för år. Av detta belopp antogs dock en väsentlig del — förslagsvis beräknad

till hälften —- komma att återinflyta till statsverket därigenom att tappande

motpart förpliktades att återgälda de kostnader, som utgått av allmänna medel.

Enligt beslut av 1919 års lagtima riksdag skulle statsverkets kostnader i

anledning av lagen om fri rättegång bestridas från ordinarie förslagsanslaget

till domare, vittnen och parter, vilket anslag i samband därmed höjdes med

75,000 kronor eller till 375,000 kronor. Under det första året av lagens till-

lämpning 1920 synas de gjorda beräkningarna ha hållit streck. Anslaget blev

visserligen överskridet med omkring 165,000 kronor, men redan under föregå­

ende år hade överskridanden i ungefär samma omfattning förekommit. Under

de följande åren ökades emellertid överskridandena. Vid en av riksräkenskaps-

verket för budgetåret 1923—1924 verkställd undersökning framgick, att kost­

naderna i anledning av lagen om fri rättegång uppgått till 265,000 kronor.

Då genom beslut av 1926 års riksdag särskilt anslag blev i riksstaten uppfört

för bestridande av kostnaderna i anledning av lagen om fri rättegång, bestäm­

des anslagsbeloppet i enlighet med denna beräkning till 260,000 kronor. Emel­

lertid visade detta belopp sig långt ifrån tillräckligt för ändamålet. Den

totala anslagsbelastningen uppgick nämligen för budgetåret 1926—1927 till

omkring 497,000 kronor och för budgetåret 1927—1928 till omkring 574,000

kronor. Härifrån avgå emellertid vissa uppbördsmedel å anslaget (i allmän­

het utdömd rättegångskostnadsersättning), vilka belopp för nämnda budgetår

uppgått till resp. 52,000 och 58,000 kronor. Anslagets nettobelastning upp­

gick alltså för de båda budgetåren till resp. 445,000 och 516,000 kronor. An­

slaget hade således överskridits med resp. 185,000 och 256,000 kronor. För

budgetåret 1928—1929 är anslagsbeloppet höjt till 300,000 kronor, men detta

belopp torde ej på långt när täcka medelsåtgången, då redan under det första

budgethalvåret tagits i anspråk cirka 276,000 kronor.

Den våldsamma stegring, som kostnaderna för den fria rättegången under­

gått, har redan av mina företrädare i ämbetet beaktats. I skrivelse den 15 febru­

ari 1926 anmodade dåvarande chefen för justitiedepartementet överståthållar-

ämbetet och samtliga länsstyrelser att inkomma med yttrande, huruvida för till­

godoseende av den statsverket jämlikt lagen om fri rättegång tillkommande rätt

att av part, som åtnjutit fri rättegång eller i vissa fall av dennes motpart njuta

ersättning för kostnad i rättegången, som guldits av allmänna medel, effektivare

föreskrifter än de gällande kunde finnas påkallade.

Av de inkomna yttrandena ävensom av vad statskontoret och riksräkenskaps-

verket efter remiss i ärendet anfört framgick emellertid, att någon mera betydan­

de minskning i statsverkets kostnader icke kunde vinnas genom effektivare före­

skrifter i berörda hänseende.

I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (II H. T. s. 62) omnämnde min

företrädare i ämbetet vid beräknande av anslagsbehovet för ifrågavarande ända­

mål för budgetåret 1928—1929, att inom justitiedepartementet igångsatts ut­

redning för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

Statsverkets

kostnader

för den fria

rättegången.

Kostnads-

översikt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Riksdagens

revisorer.

1928 ars

utredning.

Statistik.

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I an­

slutning härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från härads­

hövdingar och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för mål, däri

fri rättegång varit part beviljad, m. m., varjämte vederbörande anmodades att

uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsningar i statsverkets utgifter

för den fria rättegången. Bland de möjligheter, som i sådant avseende syntes

böra tagas under övervägande, nämndes i skrivelsen bland annat skärpning i

föreskrifterna angående fattigdomsgraden; befogenhet för domstol att vägra fri

rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad; skärpning i förpröv­

ningen rörande behovet av rättegångsbiträde; uteslutande av vissa slag av mål

från den fria rättegången; fastställande av taxa för biträdesersättning; utestän­

gande av icke rättsbildade sakförare från behörighet att förordnas till biträde;

skärpning i föreskrifterna om skyldighet för förlorande part, som åtnjutit fri

rättegång, att till statsverket återgälda förskjuten kostnad.

Innan redogörelse för resultatet av denna utredning lämnas, må här nämnas,

att jämväl riksdagens revisorer haft sin uppmärksamhet riktad på de avsevärda

kostnader för statsverket, den fria rättegången medfört. I sin berättelse för

statsverkets förvaltning under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 hava sålunda

revisorerna verkställt en undersökning i angivna hänseende. Efter att hava

framhållit, att den fria rättegången kommit till användning i större utsträck­

ning än som ursprungligen beräknats, yttra revisorerna bland annat:

»Revisorerna vilja framhålla, att de jämförelsevis rikliga ersättningar, som

mångenstädes tillerkännas rättegångsbiträden vid fri rättegång, torde kunna

antagas hava medverkat till en ökning av rättegångarnas antal. Möjligen in­

verkar även härpå den omständigheten, att såväl kärande som svarande på all­

män bekostnad erhålla rättegångsbiträde i en och samma process.

I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att till rättegångs­

biträde förordnats personer, som varit anställda vid de fem i verksamhet varande

offentliga rättshjälpsanstalterna, och att det knappast kan anses fullt tydligt, i

vilka fall av allmänna medel understöd bör utgå i form av ersättning för fri

rättegång eller såsom direkt understöd till dessa rättshjälpsanstalter.

Såsom ett allmänt omdöme rörande ersättningsbeloppen till rättegångsbiträ-

dena^ vilja revisorerna framhålla, att ersättningarna i åtskilliga fall synas hava

varit alltför höga med hänsyn till den sak, varom rättegången rört sig.

I mycket stor utsträckning har kärande i mål rörande barnuppfostringsbidrag

biträtts icke endast av den jämlikt lagen om barn utom äktenskap särskilt för­

ordnade barnavårdsmannen utan jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vil­

ket tillerkänts ersättning av allmänna medel.»

Den utredning, som verkställts på grundval av de genom förenämnda cirkulär­

skrivelse den 24 februari 1928 infordrade uppgifter, ger vid handen, att under

1927 slutligt handlagts 5,817 mål, i vilka fri rättegång varit någondera parten

beviljad.*

1 I 4,723 mål var käranden och i 1,094 mål svaranden i åtnjutande av

1 Hava i ett mål parterna å ömse sidor åtnjutit fri rättegång, har målet räknats såsom 2 mål. Den

olikhet i fråga om antalet mål, som förekommer mellan rättsstatistiken och 1928 års utredning, vinner

sin förklaring

dels

däri att i den senare ntredningen ingå även mål, som förfallit, avskrivits eller i

vilka förlikning träffats,

dels ock

däri att en del domstolar vid lämnande av primäruppgifterna för

1928 års utredning torde för varje part, som i ett mål med fri rättegång haft dylik förmån, räknat

1 mål.

Torna och Barn domsaga framhåller, alt det syntes mycket önskvärt

att -— med frångående av beaktansvärda principiella betänkligheter — en för­

prövning anordnades, varigenom domstolen eller domaren sattes i tillfälle att

vägra fri rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad. Det har

också från enstaka håll yrkats att begränsningen borde gå än längre; så ifråga­

sätta t. ex. domhavandena i Bollnäs domsaga, Torneå domsaga och Sunner-

bo domsaga, huruvida ej sökanden borde visa sannolika skäl för att hans

talan kunde antagas vara lagligen grundad. Vidare har ifrågasatts, om ej

fri rättegång borde vägras, där partens talan funnes röra en fråga, som ej

mnebure något väsentligt intresse för parten och med vilken domstolens tid helst

icke borde upptagas (domhavanden i Bråbygdens domsaga). I samband här­

med har sistnämnde domhavande ifrågasatt, huruvida ej lämpligen borde stad­

gas skyldighet för part, som önskar fri rättegång, att personligen framställa

sin begäran därom. Först da uppstode möjligheten att erhålla en närmare

kännedom om hans förmögenhetsvillkor och den sakliga befogenheten av hans

talan. Rådhusrätten i Eskilstuna har ansett förprövningen böra omfatta

det fall, att värdet av vad part åsyftar att i rättegången vinna är så ringa, att

det icke står i rimligt förhållande till kostnaden för rättegången. Jämväl råd­

husrätterna i Jönköping och Trälleborg hava förordat en liknande föreskrift.

Emellertid hava även uttalats betänkligheter mot förprövningen, såvitt däri

innefattas en prövning av frågan om det befogade i partens talan. Häradshöv­

dingen i Ångermanlands södra domsaga avstyrker sålunda anordningen med

hänsyn till det ställningstagande till tvisten, vartill domstolen skulle tvingas.

Han uttalar ock den förmodan, att förprövningen skulle få ringa ekonomisk

betydelse. Liknande synpunkter göras gällande även från andra håll, t. ex.

av häradshövdingen i Nora domsaga samt rådhusrätterna i Skara och Örebro.

Sistnämnda domstol förordar i stället, att på ort, där rättshjälpsanstalt finnes,

ansökan om fri rättegång i regel ingives genom anstaltens försorg. Härads­

hövdingen i Flundre, Väne och Bjärke domsaga framhåller, att de farhågor,

som tidigare uttalats, att förmanen av fri rättegång skulle bliva missbrukad,

därest ej nagot slags förprövning rörande det befogade i den fattige partens

talan anordnades, syntes ha visat sig överdrivna. Den även från andra håll

uttalade förmodan, att en förprövning skulle bli utan större praktisk betydelse

delas även av häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga, som emellertid hem­

ställer, att domstol tillägges rätt att, sa snart det under målets gång blir klart,

att partens talan är uppenbart ogrundad, bestämma, att fri rättegång ej i fort­

sättningen må äga rum. Ett uttalande i samma riktning har också gjorts av

Hälsingborgs rådhusrätt.

Ett stort antal av de hörda myndigheterna hava funnit, att förprövningen

rörande behovet av rättegångsbiträde för den fattige parten bör skärpas. Där­

vid har bl. a. ifrågasatts, att i vissa mål förordnande av rättegångsbiträde icke

borde äga rum. Salunda har föreslagits, att rätten att erhålla biträde i bagatell-

mal och mindre brottmål borde borttagas (häradshövdingen i Älvdals domsaga).

Fian flera hall har vidare framhållits, att i mål angående hemskillnad, äk-

Kungl. Maj:ts proposition nr ]01.

13

4. Skärpt

prövning

rörande be­

hovet av

rättegångs­

biträde.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

väntades återinflyta till statskassan genom att rättegångskostnaderna bleve

ålagda den fattiga partens motpart, hava nettoutgifterna under senast tillända-

lupna budgetår uppgått till över 500,000 kr., och tendensen i anslagsbelast­

ningen under löpande budgetår utvisar fortsatt stegring. Riksdagens reviso­

rer hava ock, på sätt i det föregående nämnts, haft anledning att därå fästa

uppmärksamheten. Även om vid jämförelse mellan de ursprungligen beräkna­

de kostnaderna och de numera konstaterade ej bör förbises, att lagen berett fri

rättegång i vidsträcktare omfattning än från början förutsattes, att en, ej minst

för de mindre bemedlade folklagren betydelsefull lagstiftning under det se­

naste årtiondet kommit till genomförande, samt att slutligen själva tidsandan

och jämväl de senare årens sociala utveckling fört med sig, att en mångfald

tvister bland de mindre bemedlade, vilka tidigare mera sällan kunnat komma

under rättslig reglering, numera underkastas domstols prövning, så kvarstår

dock — och därom bära de i det föregående återgivna yttrandena oförtydbart

vittne — att den fria rättegången i många fall blivit utnyttjad i en omfatt­

ning och på ett sätt, som icke kan anses förenligt med den uppgift i samhälls­

livet, som institutet i fråga bör ha att fylla.

Redan i 1917 års sakkunnigbetänkande uttalades vissa farhågor, att den fria

rättegången kunde komma att missbrukas. För den bemedlade — yttrades i

betänkandet— utgjorde redan tanken på de med en process förenade ekono­

miska uppoffringarna en hämsko på lusten att i onödan anställa rättegång.

Skulle samhället för den fattige undanröja varje hämmande moment härutin-

nan, så ställdes i själva verket på hans omdömesgillhet och självbehärskning

större krav än på den bemedlades. Och det syntes ej låta sig försvaras att så­

lunda genom ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka

frestelsen att processa. Visserligen borde fattigdomen ej vara någon till hin­

ders för ernående av vad honom med rätta tillkomme, men den borde ej heller

få vara ett fribrev för trätlystnaden att ohämmat driva sitt spel. Vissa in­

skränkningar i den fria rättegången vore påkallade ej blott av plikten att

skydda statskassan för onödiga kostnader utan även av skyldig hänsyn till den

fattiges motparts intresse. Ty om än denne i domen finge sig tillerkänd full

ersättning för sina rättegångskostnader, så vore dock denna ersättningsrätt of­

tast endast en rätt på papperet. Ett försök att hos den fattige uttaga det ut­

dömda beloppet skulle i många fall endast vålla vederbörande ytterligare kost­

nader. Därjämte syntes emellertid även den fattige partens eget intresse bju­

da, att samhället med varsamhet och urskillning genom särskilda förmåner

beredde honom lättnader vid rättegångars utförande. Ty i sista hand finge

även den fattige själv bära ansvaret för sina gärningar. Anställde han en

uppenbart ogrundad talan, komme han att i domen drabbas av kostnaderna för

processen. Det skulle därför vara en missriktad humanitet, om lagstiftaren av

ömhet för den fattiges rätt läte sig förledas att bereda honom tillfälle att helt

okontrollerat taga samhällets rättshjälp i anspråk.

Erfarenheten har för visso bestyrkt, att de sålunda uttalade farhågorna

ägde fog.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

redan tanken på den ekonomiska risk, som hans huvudman utsattes för, givet­

vis ett hämmande moment vid bedömande av frågan, huruvida rättegång bör

anhängiggöras eller ej. Har nämligen biträdet på grund av bristande omtanke

härutinnan åsamkat klienten utgifter, äventyrar han förtroendet från kliente­

lets sida och skadar därmed sin egen näringsutövning, vartill kommer att den

ersättning för processens förande, som han må påräkna att av sin huvudman

utfå, måhända helt eller delvis uteblir. Dylika hämmande moment saknas eller

föreligga i mindre grad hos ett ombud, som åt sin huvudman utverkar fri rätte­

gång och därvid blir berättigad att, hur än rättegången utfaller, uppbära sin

ersättning av statsmedel. Ej endast statsverket betungas därav. Missbruket

av den fria rättegången förorsakar också dem, som bli instämda i rättegången,

betydande kostnader och jag har mig bekant fall, då den fattiges motpart åsam­

kats kostnader å tusentals kronor för en rättegång, som av den fattige parten

anställts utan ringaste fog.

Det synes mig, att lagstiftningen -— såväl av omtanke om den fria rätte­

gångens sociala uppgifter som av hänsyn till att staten ej bör ekonomiskt stödja

ett i många fall gagnlöst och rent av anstötligt processmakeri — icke kan und­

gå att vidtaga åtgärder för att stävja de missbruk, vartill de nu gällande be­

stämmelserna givit anledning. Härvid bör emellertid tillses att ej sådana me­

del tillgripas att, om ock missbruken därmed skulle undanröjas, de fattiga par­

ternas berättigade intressen komme att trädas för när. Framför allt bör syftet

med den ifrågasatta revisionen vara att åtminstone förhindra, att förmånen av

fri rättegång exploateras för privatekonomiska intressen, som föga ha att skaf­

fa med den fria rättegångens i sig behjärtansvärda uppgift.

Följande riktlinjer hava synts mig böra läggas till grund för den ifrågasatta

revisionen av lagen. Den beslutande myndigheten beredes tillfälle att vägra

fri rättegång, där partens intresse att överhuvud få sin sak prövad av domstol

måste anses synnerligen ringa. En mera ingående prövning av behovet av bi­

träde sker, varvid tillses, att onödigt kostbart biträde icke väljes. Domstol

beredes tillfälle att genom nedsättning i arvodet inskrida mot biträde, som utan

skäl drivit rättegång. Återhållsamhet inom lagens ram med det allmännas ut­

gifter inskärpes.

Det på grundval av dessa riktlinjer utarbetade utkastet har jag i anledning av

de anmärkningar som mot detsamma framkommit låtit överarbeta inom justi­

tiedepartementet; och torde jag nu få anmäla och närmare redogöra för det så­

lunda reviderade förslaget.

1 §•

Gällande lag innehåller i första stycket av denna paragraf föreskrifterna om

fattigdomsgraden. Såsom tidigare nämnts hava flertalet häradshövdingar och

rådhusrätter förklarat någon skärpning i dessa bestämmelser ej böra ifråga-

komma. Denna uppfattning delas också av mig. Däremot äro strängare före­

skrifter påkallade i fråga om styrkande av partens fattigdom, en fråga vartill

jag i det följande under 4 § återkommer.

Första stycket har i enlighet med den nya jorddelningslagens terminologi

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

undergått allenast den formella jämkning, att orden första domstol i skiftes-

mål’ utbytts mot 'första domstol i jorddelningsmål’.

Det är redan i det föregående nämnt, att ett stort antal av de hörda myndig­

heterna uttalat sig till förmån för införande av rätt för domstol eller dess ord­

förande att avvisa framställning om fri rättegång, där sökandens talan är uppen­

bart ogrundad. En dylik förprövning förordades i 1917 års kommittéför­

slag.. I motiven framhölls, att sökandens talan måste anses såsom uppen­

bart ogrundad, dels om sökanden alls icke förmått att på ett tillfredsstäl­

lande sätt argumentera sitt rättsanspråk eller anföra skäl till befrielse från

den av motsidan pastadda förpliktelsen, dels ock om så visserligen vore fal­

let, men av den verkställda utredningen klart framginge, att de åberopade

rättsfakta ej kunde hava inträffat. Förprövningen upptogs emellertid ej i propo­

sitionen till 1919 års riksdag. Vid förslagets remitterande till lagrådet den 22

mars 1918 framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet, att såväl princi­

piella grunder som praktiska skäl syntes tala emot förprövningens införande i

den tillämnade lagstiftningen. Lagförslaget avsåge att utjämna den ogynn­

samma ställning, varuti en mindre bemedlad i jämförelse med en ekonomiskt

bättre situerad befunne sig, då det gällde att genom rättegång hävda sin rätt.

Att den fattige partens rätt att erhålla de förmåner, som kunde medföra ett

dylikt utjämnande, gjordes beroende av en prövning i sak redan vid rättegångens

början, syntes så mycket mindre tilltalande, som den bemedlade parten ägde

möjlighet att under processens hela förlopp åstadkomma en utredning, som kunde

komma att giva stöd åt en talan, vilken vid en förprövning möjligen kunnat

framstå såsom obefogad. En dylik prövning måste bliva av summarisk beskaf­

fenhet och till följd härav också mindre tillförlitlig. Och vådan av ett felaktigt

bedömande av partens talan vid en förprövning syntes få betraktas såsom så

mycket större, som det icke vore uteslutet, att förprövningens förefintlighet i och

för sig kunde vara ägnad att medföra rubbning i förtroendet för domarens eller

rättens opartiskhet i ett mål, däri förprövning ägt rum. Eörprövningen syntes,

lagd i domarens eller rättens hand, lätt kunna giva anledning till en känsla av

rättsosäkerhet och godtycke för den fattige, som sökte utfå sin rätt.

Även om den erfarenhet, som sedermera vunnits beträffande lagens tillämp­

ning, givit vid handen, att allvarliga missbruk av den fria rättegången före­

kommit, vilka missbruk möjligen i någon mån skulle kunnat stävjas, om den

ifrågavarande förprövningen kommit till genomförande, synes mig dock ett

införande av en dylik förprövning på grund av de principiella erinringar, som

kunna riktas mot densamma, icke böra ifrågakomma. I första hand lärer man

i varje fall böra på andra vägar söka vinna en begränsning av kostnaderna.

I de av häradshövdingar och rådhusrätter avgivna yttrandena har flerstädes

hemställts, att i vissa slag av mål parterna ej borde kunna komma i åtnjutande

av fri rättegång. Därvid har närmast hänvisats på ärekränkningsmålen även­

som polisförseelser och en del andra mindre brottmål. Vidare hava också ifråga­

satts vissa begränsningar beträffande fri rättegång för utförande av målsägande-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

talan i brottmål. Slutligen har från några håll yrkats, att mål, som äro av ringa

betydelse för parten, måtte uteslutas från berörda förmån.

Att i lagen angiva vissa grupper av brottmål, i vilka fri rättegång ej skulle

kunna beviljas, synes icke böra förordas. I främsta rummet skulle väl därvid

ärekränkningsmålen komma i fråga, men även i dylika mål kunna intressen

stå på spel, som äro av den betydenhet att möjlighet till fri rättegång ej bör

vara utesluten. För övrigt må beaktas, att i förevarande hänseende någon

rationell gräns näppeligen kan dragas mellan bagatellartade brottmål in­

bördes eller ens mellan brottmål och civilmål. Med de sistnämnda böra ju

i varje fall likställas sådana brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Men

att i avseende å möjligheten att vinna berörda förmån införa strängare

restriktioner, när talan om ansvar är väckt, än när talan begränsas till en­

bart skadestånd, skulle vara föga rimligt. Därtill kommer, att skäl givetvis

kunna finnas att begränsa den fria rättegången även i fråga om de civila baga­

tellmålen, särskilt sådana, som tillkommit i uppenbart trakasseringssyfte.

I anslutning till vad i några av de av häradshövdingar och rådhusrätter

avgivna yttrandena hemställts har jag funnit en lämplig lösning av spörs­

målet kunna ernås, därest sådana fall, i vilka det måste anses vara av syn­

nerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning, uteslutas

från den fria rättegången. De valda ordalagen avse att framhäva, att den

prövning, som rätten eller dess ordförande har att företaga, icke gäller, huru­

vida partens talan synes mer eller mindre välgrundad och således kan anses

ha utsikt att vinna bifall, utan avser frågan, huruvida partens intresse att få

sin sak prövad av domstol måste objektivt sett betecknas såsom synnerligen

ringa. Ett sådant fall synes exempelvis föreligga, om en person vill föra pro­

cess om ett krav mot någon, som ostridigt saknar utmätningsbara tillgångar.

Lika litet som en förståndig man, vilken själv får betala sina rättegångs­

kostnader, spiller pengar på dylikt, lika litet bör staten göra det. En annan

grupp mål som genom den föreslagna bestämmelsen kommer att uteslutas äro

sådana, i vilka part av uppenbar trakasserilusta drives att processa. I båda

fallen avser begränsningen att förhindra ett processande på statens bekostnad,

där detta skulle kunna betecknas som meningslöst eller nära no g anstötligt.

Att såsom Sveriges advokatsamfund föreslagit utvidga domarens befogenhet

att vägra fri rättegång till fall, där kostnaderna för utredning och genom­

drivande av den obemedlades anspråk kunde antagas bliva så stora, att de icke

stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken, skulle måhända

kunna leda till en verksam begränsning. Då emellertid en dylik prövning

kan anses vara av alltför ömtålig art för att böra läggas i domstolens hand,

har ett stadgande i sådan riktning synts mig åtminstone för närvarande icke

böra upptagas i lagen.

Det av mig föreslagna stadgandets avfattning ger vid handen, att den ifråga­

satta begränsningen närmast har avseende på kärande- eller målsägandetalan.

För en svarande eller tilltalad kan frågan, huruvida han har ett synnerligen ringa

intresse i att hans talan vinner prövning, svårligen uppstå.

Med ifrågavarande nya bestämmelse har sammanförts redan gällande stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

23

gande om rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på över­

låtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång.

Tredje stycket svarar oförändrat mot andra stycket första punkten.

2 §.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad

därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare än

i gällande lag bestämda förutsättningarna för förordnande av rättegångsbi­

träde åt fattig part.

4 §.

I anledning av den kritik, som i ett stort antal yttranden riktats mot gällande

stadganden om bestyrkande av fattig parts uppgift rörande hans förmögenhets-

och familjeförhållanden, har ur denna paragraf uteslutits den möjlighet, som

nu finnes att få uppgiften i fråga bestyrkt av 'trovärdig, känd person’, var­

jämte kravet på sådan uppgift i enlighet med Svea hovrätts hemställan för

angivet fall gjorts obligatorisk. Med hänsyn till vad vidare från samma hov­

rätts sida anförts emot utkastet i denna del har i det överarbetade förslaget

Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att bestämma vilka offentliga myndigheter,

som må äga behörighet att meddela i paragrafen avsett intyg. Formulär till

uppgiften torde liksom hittills böra fastställas av Kungl. Maj :t, och synas vissa

ändringar böra vidtagas i gällande formulär i syfte att därigenom större ga­

ranti må vinnas för uppgiftens riktighet. 5

5 §.

Inledningsvis har jag redan haft tillfälle att nämna, att rättegångsbiträde

i praxis kommit att förordnas i långt större utsträckning än som under för­

arbetena till lagen var tänkt, och att anledningen till denna utveckling fram­

förallt torde ligga däri, att de fattiga parterna i allmänhet vända sig direkt

till någon advokat eller sakförare, varigenom vållas en viss isolering mellan

domstol och part. En reform på området synes mig böra i första hand syfta till

att bryta denna isolering och ställa domstol och part i omedelbar förbindelse

med varandra. Det kunde då synas lämpligt att på ort, där rättshjälpsanstalt

ej finnes, åvägabringa den önskade förbindelsen redan på det förprocessuella

stadiet. Parten borde därför föranledas att redan i och för stämningens utta­

gande vända sig till domstolen, där hjälp i berörda hänseende i så fall borde

lämnas. Rättens ordförande skulle då kunna bilda sig en uppfattning om partens

behov att i den blivande processen komma i åtnjutande av hjälp av ett rätte­

gångsbiträde. Genom att tillämpa denna procedur vid behandling av ansök­

ning om fri rättegång skulle en nära anknytning vinnas till de planer i be­

rörda hänseende, som lågo till grund för 1916 års utkast. Det var här tänkt,

att den fattige parten skulle hos rätten erhålla biträde med avfattandet av

stämningsansökan och att den ökade arbetsbörda, som härav skulle föranledas,

borde för häradsrätternas del kompenseras genom att på statens bekostnad å

varje domsagokansli bleve anställd en förste notarie med vissa självständiga

24

Eungl. Maj:ts proposition nr 191.

uppgifter i fråga om den kostnadsfria rättegångens inledande. Om ock en

återknytning till denna tanke syntes önskvärd, ej minst med hänsyn därtill att

i så fall en säkerligen effektiv besparing skulle vara att emotse, hade dock en

dylik utväg ej beträtts i utkastet — detta närmast av den anledningen att det

förmenades bliva svårt att bryta den praxis, som härutinnan utbildat sig.

Frågan om förordnande för ombudet att biträda den fattige parten vid talans

utförande skulle däremot enligt utkastet i regel komma under bedömande först

sedan parten personligen varit i målet tillstädes och domaren därigenom blivit

i tillfälle att med någorlunda säkerhet avgöra, huruvida parten verkligen vore

ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina intressen. Då vid första

handläggningen av målet motparten i regel förväntades kunna bli hörd, innan

förordnande meddelades, ansågs också kunna undvikas den olägenheten, som

vore förbunden med den nuvarande ordningen för förordnande av rättegångs­

biträde, nämligen att dylikt biträde anlitades även i fall, där den fattige par­

tens talan lämnades av motparten obestridd.

Utkastet i denna del har lämnats utan anmärkning av hovrätterna. Där­

emot har advokatsamfundet förklarat den föreslagna ordningen icke blott vara

opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I

sistnämnda avseende har styrelsen erinrat om att i en del familjerättsmål pro­

visoriska förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället. Vi­

dare har styrelsen som sin förvissning uttalat, att en dylik bestämmelse skulle

föranleda en ökning i antalet rättegångstillfällen och därmed av kostnaderna

för det allmänna och för motparten, vilket skulle strida mot den gagneliga

koncentrationstendens, som under de sista åren gjort sig gällande.

Vad de berörda familjerättsmålen beträffar synes advokatsamfundet ha

förbisett, att vid regeln om biträdes förordnande vid första rättegångstill­

fället fästs det förbehåll, att ej särskilda skäl till annat föranledde. Skulle

i det av advokatsamfundet åsyftade fallet ett provisoriskt beslut, t. ex. om

bidrag av ena maken till den andras underhåll, böra utverkas redan vid första

rättegångstillfället, och kan icke, genom ett i stämningen framställt yrkande

härom, den fattige partens intresse anses tills vidare behörigen tillgodosett,

torde föreligga just ett sådant särskilt skäl för domaren att redan i samband

med att fri rättegång beviljas meddela rättegångsombudet förordnande att

jämväl i fortsättningen utföra partens talan. Det förhållande, att sålunda i

vissa mål ett dylikt fortsatt förordnande genast bör meddelas, lärer icke kunna

motivera ett bibehållande av den nu ganska allmänt rådande praxis att med­

dela ett dylikt generellt förordnande i så gott som alla mål och således även i

de icke tvistiga målen.

Den andra erinran, som advokatsamfundet haft att göra mot förslaget, gäl­

ler farhågan, att genom ett framflyttande av prövningen om eventuellt fort­

satt biträdesförordnande till första rättegångstillfället rättegångarna skulle

uttänjas, vilket skulle stå i strid med den rådande koncentrationstendensen.

Denna synpunkt är mig icke främmande, och den uttalade förmodan ligger

rätt nära till hands. Emellertid vill jag till en början erinra, att enligt advo­

katsamfundets egen framställning den nu rådande praxis med generellt för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

29

fogad men likvisst biträdet — som kanske animerat parten att anhängiggöra

rättegången — fått sin ersättning av statsmedel fullt ut. Från några dom­

stolar bär också uppgivits, att man redan med nu gällande bestämmelser ansett

sig befogad att i dylikt fall i stbrre eller mindre grad reducera biträdets er­

sättning. I anslutning till denna praxis bar i utkastet stadgats, att, därest part

finnes utan skäl ha anhängiggjort eller fullföljt rättegången, ersättningen till

biträdet efter omständigheterna må nedsättas under vad som eljest bort utgå.

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hava på anförda grunder

hemställt om stadgandets förtydligande därhän, att varje ersättning må kunna

förvägras biträdet. Då det till grund härför liggande önskemålet torde prak­

tiskt taget kunna tillgodoses även med utkastets lydelse, har jag ansett tillräck­

lig anledning till jämkning i bestämmelsen icke föreligga. Advokatsamfundet

har avstyrkt stadgandet i fråga under framhållande att det vore lätt att vara

efterklok, sedan å ömse sidor förebragt utredning klarlagt i målet relevanta

fakta, men det vore farligt att på grundval av sådan klokskap döma om

vad som på ett tidigare stadium synts motivera en talan. Domstolen kunde

endast med svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då

advokaten hade att handla. Gentemot vad advokatsamfundet sålunda fram­

hållit, må erinras, att fråga här givetvis icke är om någon efterklokhet, utan

att domstolen har att pröva advokatens handlingssätt under hänsynstagande till

de vid varje tidpunkt för hans handlande föreliggande omständigheterna.

Emot en i utkastets 14 § intagen föreskrift av innehåll att vid tillämpning

av lagen all den återhållsamhet i avseende å utgifter för det allmänna borde

iakttagas, som vore förenlig med tillbörlig hänsyn till den fattige partens in­

tressen, har av Svea hovrätt och advokatsamfundet gjorts den erinran, att före­

skriften fast hellre borde intagas i tillämpningskungörelsen eller eljest i annan

ordning såsom anmaning till domarna meddelas dem. Jag delar denna upp­

fattning och har därför låtit stadgandet här utgå. I

I anledning av de från vissa håll framställda anmärkningarna, att delgiv-

ningskostnadema i mål om fri rättegång ofta stiga till oskäliga belopp till följd

av att den fattige parten eller hans ombud ej anlitar närmast boende stäranings-

man, torde i administrativ väg böra meddelas föreskrifter, avsedda att i berörda

hänseende tillgodose statsverkets intressen. Med hänsyn till vad från advokat­

samfundets sida yttrats angående svårighet för advokat att vinna kännedom om

vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman, torde landsfiskalerna

böra instruktionsvis åläggas att vidarebefordra delgivningshandlingarna till

vederbörande stämningsman. I syfte att rättshjälpsanstalterna skola kunna i

större omfattning än för närvarande stundom är fallet tagas i anspråk för att

biträda part vid rättegångs anhängiggörande är det vidare önskvärt, att i ve­

derbörande reglementen stadgas skyldighet för anstalt att biträda parten vid

uppsättande av stämningsansökan, där anstalten finner sig böra understödja

partens talan.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång av den lydelse bilaga till

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

31

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919

om fri rättegång skola, 2, 7, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första

domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfatt­

ning, som^här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostna­

der eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vil­

kens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att

därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må

efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas måls­

ägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som------------------ förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekost­

nad erhålla biträde i rättegången.

4 §.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhets-

villkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda för­

hållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som

Konungen bestämmer.

5 §.

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person

förordnas att därvid biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ord­

förande. Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående

förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit

personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde

föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov.

Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advo­

katverksamhet och ej är avlägset boende; har sådan person av parten före­

slagits till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda

skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet be­

rättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under-------------- — skall upphöra.

Samma lag vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan

finnes vara av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket avses.

10

§.

Har part-------------- — allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts ------------------- ej föras.

14 §.

Vittnesersättning, som —---------------i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning av all­

männa medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det arbete,

han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör

tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål.

Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till

biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten för­

behålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att

det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift till­

handahållas biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 101.

33

Bilaga I.

P. M.

angående ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri

rättegång.

Inom justitiedepartementet har med biträde av särskilt tillkallade sakkun­

niga, rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm upprättats

härvid fogade utkast till vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de återgivna

yttrandena1 påtalats. Till motivering av utkastet må i korthet följande an­

föras.

1 §■

Första stycket i denna paragraf har allenast undergått den formella jämk­

ning, att orden »första domstol i skiftesmål» utbytts mot »första domstol i jord-

delningsmål».

Andra stycket, förra delen är nytt och innefattar, att fri rättegång må väg­

ras, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att

hans talan vinner prövning. Med denna föreskrift har åsyftats att från fri

rättegång undantaga de obetydligaste bagatellmålen, särskilt dem, som tillkom­

mit i trakasseringssyfte. De valda ordalagen avse att framhäva, att rätten eller

dess ordförande äger ingå i prövning —- icke såsom tidigare ifrågasatts, huru­

vida parts talan kan hava utsikt att vinna bifall eller ej — utan allenast huru­

vida det överhuvud taget kan sägas föreligga ett verkligt, om ock ringa, in­

tresse för parten att få sin sak prövad av domstol.

Med den nya bestämmelsen har sammanförts redan gällande stadgande om

rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på överlåtelse,

som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna förmånen av fri rättegång.

Tredje stycket svarar mot nuvarande andra stycket, första punkten.

2

§.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad

därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare be­

stämda förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde åt fattig part.

4 §. __

I syfte att vinna starkare garantier i fråga om vederhäftigheten av det i pa­

ragrafen omförmälda intyg har befogenhet att avgiva dylikt intyg tillagts alle­

nast offentlig myndighet och ej -—- såsom enligt gällande lag — jämväl »trovär­

dig, känd person».

I tillämpningskungörelsen avses att närmare precisera, i vilka avseenden in-

tygsgivaren har att verkställa undersökning angående riktigheten av de utav

parten lämnade uppgifterna.

5 §<

I första momentet av denna paragraf äro sammanförda stadgandena om de

fall, i vilka rättegångsbiträde må förordnas till hjälp åt fattig part. Härvid

1 Yttrandena i återgivna delar jämte statistik utredning, som här uteslutits, återfinnas i remiss­

protokollet sid. 8 o. f.

Bihang till riksdagens protokoll 1989.

1 saml. 160 häft. {Nr 191.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hava de hittillsvarande föreskrifterna i ämnet erhållit en något närmare bestäm­

ning huvudsakligen i två hänseenden. Rättegångsbiträde skall icke få förord­

nas, därest någon finnes, som å tjänstens vägnar lämnar parten bistånd i rätte­

gången, och detta bistånd kan anses tillfyllest; härvid syftas på allmän åkla­

gare i mål, däri han för talan, och på barnavårdsman i mål rörande barnupp-

fostringsbidrag m. m. Vidare har den allmänna förutsättningen för erhållande

av rättegångsbiträde angivits så, att part eljest icke kan behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande.

I enlighet med den praxis, som utbildats vid vissa domstolar, skall enligt för­

slaget rättegångsbiträde för talans utförande i regel få förordnas först efter det

parten varit personligen tillstädes i målet. Härmed åsyftas i främsta rummet,

att rätten själv skall bilda sig ett omdöme, huruvida part verkligen är i behov

av rättegångsbiträde för utfående av sin rätt. Någon fara att stadgandet skall

medföra onödigt uppskov i rättegången lärer icke föreligga.

Den företrädesrätt till förordnande, som är i gällande lags 5 § stadgad för

yrkesadvokat, som avlagt de för domarämbetes utövande föreskrivna kunskaps­

prov, har i förslaget, i nära anslutning till vad förutsatts vid lagens tillkomst,

uttryckligen angivits skola gälla allenast dem, som vid rätten pläga utöva

yrkesmässig advokatverksamhet (se första lagutskottets utlåtande 1919, nr 27

s. 17).

7 §.

Genom ändring i andra stycket av denna paragraf har domstol tillagts befo­

genhet att förordna om upphörande av fri rättegång i det fall, att partens talan

finnes uppenbart ogrundad, så ock då det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

10 §■

I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig

jämkning.

14 §.

I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen ut­

talade önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter an­

talet inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrif­

terna om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — ut­

över ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det

arbete han nedlagt å rättegången, därvid hänsyn ansetts böra tagas till, om

biträdet å samma rättegångsdag inställt sig jämväl i annat mål. Det har vi­

dare funnits skäligt, att ersättningen till biträdet må kunna efter rättens be­

prövande nedsättas, därest den talan biträdet fört finnes hava varit utan skäl

anhängiggjord eller fullföljd. Slutligen har i mom. 3 intagits en erinran om,

att domare bör vinnlägga sig om att vid lagens tillämpning iakttaga all den

återhållsamhet med utgifter för det allmänna, som är förenlig med tillbörlig

hänsyn till den fattiga partens intressen. I

I tillämpningskungörelsen torde böra intagas bestämmelse, att ersättning för

delgivningskostnad må av allmänna medel bestridas med högst det belopp, som

skolat utgå, därest för delgivningen anlitats närmast boende stämningsman.

Stockholm i justitiedepartementets lagavdelning den 7 februari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

35

Utkast

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 jnni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919

om fri rätteång skola, 2, 4, 7 och 10 §§ i nedan intagna delar, erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

1 §-

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första

domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfatt­

ning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostna­

der eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget upphälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vil­

kens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att

därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må

efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas måls­

ägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2

§•

Part, som------ - ----------- förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § 1 mom. sägs är part jämväl berättigad att på det allmännas

bekostnad erhålla biträde i rättegången.

4 §.

Ansökan om------------------ offentlig myndighet.

5 §•

1 mom. Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller ge­

nom någon, som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd, behörigen tillvara­

taga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig per­

son förordnas att därvid biträda honom. Där ej särskilda skäl till annat för­

anleda, må för utförande av parts talan rättegångsbiträde förordnas först efter

det parten varit personligen tillstädes i målet.

2 mom. Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av

dess ordförande.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Där målets beskaffenhet det fordrar, bör till biträde förordnas någon, som

avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Därvid bör

företrädesvis anlitas någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokat­

verksamhet.

Har i fall, som i nästföregående stycke sägs, part till rättegångsbiträde före­

slagit person, som där avses, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej

särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet be­

rättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under------------------ skall upphöra.

Samma lag vare, där part åt sig utverkat fri rättegång, oaktat hans talan

finnes vara uppenbart ogrundad eller av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket

avses.

¹⁰ §.

Har part-------------------allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts------------------ ej föras.

14 §.

1 mom. Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna

medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål..

2 mom. Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersätt­

ning av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det

arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hän­

syn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegangsdag i an­

nat mål. Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må er­

sättningen till biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest

bort utgå.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten för­

behålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att

det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift till­

handahållas biträdet.

o

.

3 mom. Vid tillämpning av denna lag bör all den återhållsamhet i avseende

å utgifter för det allmänna iakttagas, som är förenlig med tillbörlig hänsyn till

partens intressen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. May.ts proposition nr 191.

Bilaga 11.

Yttranden avgivna över lagutkastet.

Svea hovrätt:

Genom nådig remiss den 8 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt

Svea hovrätt att inkomma med underdånigt utlåtande över en vid remissen fo­

gad, inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till vissa

ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång; och får med anledning

härav hovrätten i underdånighet meddela, att förslaget synts giva anledning

till följande erinringar:

4 §•

Att, såsom förslaget innebär, befogenheten att utfärda intyg i fråga om sö­

kandes förmögenhetsförhållanden tillerkännes allenast personer, som handla

under ämbetsmannaansvar, finner hovrätten välbetänkt. Ifrågasättas kan emel­

lertid, huruvida uppgiften lämpligen kan anförtros alla dylika befattningsha­

vare, eller om den icke snarare bör förbehållas vissa grupper av tjänstemän,

vilkas ställning och personkännedom få anses erbjuda någorlunda säkra garan­

tier för intygens vederhäftighet, exempelvis präst, landsfiskal, taxeringskom-

missarie, stadsfogde ävensom vissa andra tjänstemän vid städernas uppbörds-

väsende samt vidare ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse i sö­

kandens hemort.

Önskvärt synes även att, med hänsyn till tänkbart missförstånd i fråga om

nödvändigheten av intygs företeende i fall, då rätten eller dess ordförande ej

har omedelbar kunskap om sökandens förmögenhetsförhållanden, vad paragra­

fen för närvarande och enligt förslaget innehåller om att intyg »bör» företes,

utbytes mot uttryck, som oförtydbart utmärker, att intygets företeende utgör

ett oeftergivligt villkor för erhållande av fri rättegång, när icke rätten eller dess

ordförande är, på grund av personlig kännedom om sökanden, i tillfälle att be­

vilja sådan förmån.

7 §.

De uttalanden, som enligt vad den remitterade promemorian giver vid han­

den, förekommit till stöd för införande av en från rättens eller dess ordförandes

sida företagen förprövning av partens talan hava icke vunnit anslutning i det

föreliggande förslaget. Olämpligheten av ett dylikt på förhand framträdande

ställningstagande från domstolens sida förefaller i själva verket uppenbar. Men

detsamma gäller i huvudsak i fråga om den i förslaget upptagna bestämmelsen

om befogenhet för rätten att förordna om upphörande av förmånen av fri rätte­

gång i fall då, efter förmånens beviljande, partens talan finnes vara uppenbart

ogrundad. På samma gång är det svårt att inse, hur rätten, om den finner sig

kunna konstatera den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan,

skall kunna undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för

sin del utan vidare avklippa spörsmålet om förmånens fortbestånd. Endast

undantagsvis lärer under angivna förutsättning anledning föreligga för målets

uppskjutande för vidare handläggning.

38

Kungl. May.ts proposition nr 101.

14 §.

Den under 2 mom. föreslagna bestämmelsen om nedsättande av ersättningens

belopp, i fall då talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, sy­

nes lämpligen kunna skärpas genom ett tillägg, varigenom rätten sättes i till­

fälle att helt och hållet vägra biträdet ersättning i fall, då en utan skäl an-

hängiggjord talan finnes hava tillkommit under samförstånd mellan biträdet

och parten.

Den i 3 mom. intagna erinran om återhållsamhet i avseende å utgifter för

det allmänna synes knappast lämpa sig att intagas i lagen utan torde, såsom

varande av instruktionell natur, i stället böra inflyta i kungörelsen om vad som

skall iakttagas vid lagens tillämpning.

I de delar, som nu ej gjorts till föremål för erinran, finner hovrätten det

föreliggande förslaget välgrundat.

Göta hovrätt:

I nådig remiss den 8 februari 1929 har Eders Kungl. Maj :t anmodat hov­

rätten att före den 22 i nyssnämnda månad avgiva utlåtande över ett remissen

bifogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång.

Till åtlydnad' härav får hovrätten i underdånighet avgiva det utlåtande, att

hovrätten icke har något att erinra mot lagförslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Genom remiss den 8 februari 1929 har Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten över

Skåne och Blekinge att före den 22 i samma månad avgiva underdånigt utlå­

tande över ett inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade

sakkunniga utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19

juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Till åtlydnad härav får hovrätten anföra:

Den huvudsakliga orsaken till den utredning, som igångsatts rörande den fria

rättegången, torde vara den under de senare åren uppkomna våldsamma steg­

ringen i de därav föranledda utgifterna. Av utredningen framgår, att den över­

vägande delen av utgifterna belöper sig å arvoden och reseersättningar åt rätte-

gångsbiträden. Så som lagbestämmelserna för närvarande äro avfattade, hava

de lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit av­

sedd och ej heller är önskvärd. Ofta har den fria rättegången blivit mera en

god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter. Mån­

gen gång hava kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där så ej varit

erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten avlägsna bonings­

ort dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare har ej ansett sig

böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde för dess utfö­

rande, ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfarandet har i viss

mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell natur. De nu

föreslagna ändringarna gå i huvudsak ut på att giva den beslutande myndig­

heten anledning till mera ingående prövning av behovet av biträde, därvid bör

tillses, att ej onödigt kostbari biträde väljes. Därjämte har beaktats det mot­

bjudande i att staten understödjer okynnesrättegångar ävensom möjligheten

att reagera mot biträdena vid dylika rättegångar genom nedsättning av dem el­

jest tillkommande ersättning. Hovrätten anser, att bestämmelserna i stort

sett äro riktiga och böra kunna föra till målet. Emellertid vill hovrätten fö­

reslå att i desamma göras följande smärre jämkningar.

KumjL Maj:ts proposition nr 101.

39

I 5 § stadgas: i 1 mom. att lämplig person kan förordnas utt biträda part,

som beviljats fri rättegång, samt i 2 mom. andra stycket att, där målets be­

skaffenhet det fordrar, till biträde bör förordnas någon, som avlagt för utövande

av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, därvid företrädesvis bör anlitas

någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokatverksamhet. Uppen­

barligen är det meningen att, därest till biträde anlitas person, som icke avlagt

för utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, även för detta fall

företräde bör lämnas dem, som hava sin verksamhet vid rätten, men det torde

för tydlighetens skull böra utsägas. Enahanda erinran kan göras beträffande

stadgandet i 2 mom. sista stycket.

I 7 § andra stycket har inrymts rätt för domstolen att när som helst under

rättegången förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra, därest parts

talan finnes vara uppenbart ogrundad. Härigenom göres ett avsteg från den

riktiga principen att domstolen ej bör före utslaget giva någon antydan om

målets utgång. Bestämmelsen torde ej heller vara påkallad av något verk­

ligt behov, då domstolen i dylika fall kan begränsa utgifterna för den fria

rättegången genom en snabb avslutning av processen och därjämte, därest bi­

träde är förordnat, kan reagera mot denne genom nedsättande av hans ersätt­

ning. Det torde vara lämpligt att ovannämnda rätt inskränkes till det tillfälle,

då domstolen skiljer målet från sig. Härigenom vinnes utan rubbning i prin­

cipen den fördel att part i sådant fall ej utan vidare är berättigad att vid full­

följd av talan åtnjuta fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

Det förekommer fall, och hovrätten har sig ett sådant bekant, då talan i mål,

där biträde förordnats åt part, som åtnjuter fri rättegång, är så uppenbart

ogrundad, att biträde ej bör tillerkännas någon ersättning alls vare sig för sitt

arbete eller för sina utgifter. Då avfattningen av 14 § 2 mom. giver rum för

tvivel om åt domstolen inrymts rätt att gå så långt, bör ett tillägg till nämnda

moment göras i sådant syfte.

Slutligen vill hovrätten framhålla, att efter vad hovrätten har sig bekant

en inom hovrättens domvärjo verksam sakförare, som underkänts såsom rätte­

gångsbiträde, fortsätter med sin verksamhet på så sätt, att han får på sig

överlåtna andras rättigheter och därefter i eget namn anställer rättegångar.

Han besitter formella betingelser för erhållande av fri rättegång. I de flesta

fall kunna överlåtelserna ej anses hava skett i syfte att vinna fri rättegång.

Hovrätten vill nu ifrågasätta om ej åt stadgandet i 1 § andra stycket bör givas

sådan formulering att däri inrymmes även fall av nyss nämnda beskaffenhet.

iSveriges Advohatsamfund:

Sedan Sveriges advokatsamfund den 8 dennes lämnats tillfälle att före den

22 i samma månad inkomma med yttrande över ett inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång, får samfundets styrelse härmed i underdånighet anföra följande.

Av den vid förslaget fogade p. m. inhämtas att det föreliggande förslaget

framgått ur en inom justitiedepartementet igångsatt utredning i syfte att utröna,

huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av fri rättegång eller eljest

statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. Då förslagets räckvidd blivit

på detta sätt från början begränsad, saknar styrelsen anledning att i detta sam­

manhang ingå på en undersökning huruvida en genomgripande omläggning av

sättet för den fria rättshjälpens anordnande må vara av behovet påkallad. På

detta sena stadium av ärendet vore det för övrigt icke möjligt att vidtaga en

sådan undersökning.

I den mån de nuvarande kostnaderna äro onödigt stora lärer detta icke bero

på att de ersättningar, som tillerkännas biträden i fria rättegångar, äro för höga.

40

Kungl. May.ts proposition nr 191.

>Så är åtminstone alls ej fallet, där biträdena äro någorlunda kvalificerade, och

det kan naturligen icke vara lämpligt, att den obemedlade lämnas en underhaltig

rättshjälp. En dålig rättshjälp blir aldrig effektiv och — i förhållande till

den valuta, den giver — aldrig billig.

Däremot lära vissa andra besparingar vara önskvärda och även möjliga redan

inom ramen för den nuvarande lagen, därest den effektivt tillämpas. Så kunde

sökandens behov av fri rättegång och biträde underkastas en mera ingående

prövning än nu understundom är fallet. Vidare borde bättre kontroll kunna ut­

övas från domstolarnas sida över det sätt, varpå förmånen begagnas, vilket är

så mycket mer angeläget som fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet

att svälla. En omdömesgill processledning i förening med tillbörlig hänsyn till

personliga kvalifikationer vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna

åstadkomma förbättring.

Emellertid lider nu gällande lag om fri rättegång av vissa brister, vilka synas

lämpligen kunna avhjälpas även utan mera ingående omläggning av själva

systemet. I sådant avseende må särskilt framhållas, att den nuvarande lagen

icke möjliggör att ersättning —- åtminstone direkt -— tillerkännes förordnat bi­

träde för arbete med anhängiga tvisters biläggande genom förlikning, varige­

nom lagen långt ifrån att uppmuntra till verksamhet i detta syfte positivt mot­

verkar sådan. Såsom en väsentlig brist i lagen bör även framhållas, att en

gång beviljad förmån av fri rättegång eller biträde icke kan under processens

lopp återkallas annat än för den händelse, att den obemedlade finnes kunna gälda

rättegångskostnaderna. För det i praktiken långt viktigare fallet, att den obe­

medlades talan under målets fortgång konstateras vara av beskaffenhet att

skäligen icke i fortsättningen böra föras vidare på det allmännas bekostnad,

saknas möjlighet att fråntaga den obemedlade honom en gång tillerkänd för­

mån av fri rättshjälp.

I den mån det nu föreliggande förslaget är ägnat att giva en impuls till en

friare, mera personlig prövning av de frågor som inverka på beviljandet av fria

rättegångar, är detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning.

Emellertid finner styrelsen att mot skilda delar i förslaget så allvarliga erin­

ringar kunna göras, att detsamma icke utan väsentlig omarbetning bör läggas

till grund för en lagändring.

Angående de särskilda nu ifrågasatta ändringarna anföres följande.

ad § 1. Styrelsen biträder den meningen, att fri rättegång ej bör beviljas

part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att

hans talan vinner prövning. Men denna inskränkning synes böra kompletteras

med ännu en av innebörd, att fri rättegång ej heller bör beviljas, där antagas

kan, att kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades an­

språk skulle bliva så stora, att de icke stode i rimlig proportion till värdet av

hans intresse i saken. Den obemedlade, som under åtnjutande av fri rättshjälp

saknar det återhållande motiv, rättegångskostnaderna utgöra för den bemedlade,

bör ej tillåtas att på det allmännas bekostnad sätta i funktion en i förhållande

till processobjektets beskaffenhet så omständlig apparat, att den bemedlade icke

rimligen kunde väntas bekosta den. För såväl den ene som den andre bör det

vara skälig proportion mellan mål och medel.

ad § 4. Förslaget att intyg måste vara utfärdat av offentlig myndighet

lämnas av styrelsen, ehuru med tvekan, utan erinran. I detta sammanhang

vill styrelsen emellertid fästa uppmärksamhet å en i nuvarande lag förefintlig

brist, nämligen den stundom oöverkomliga svårighet, som föreligger för gift

kvinna att erhålla för fri rättshjälp erforderligt medellöshetsintyg, om mannen

befinner sig i god ekonomisk ställning. Flera kända fall ha förekommit, där

gift kvinna efter att ha nödgats lämna det gemensamma hemmet eller rent av

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

41

blivit därifrån av mannen utestängd icke kunnat förskaffa sig fri rättegång,

ehuru hon varit i stort behov därav.

ad § 5. Den föreslagna nya lydelsen av denna paragraf finner styrelsen i

flera avseenden betänklig.

Till en början vill styrelsen på det kraftigaste understryka det olämpliga i

att överlämna till allmän åklagare i mål, däri han för talan, och barnavårdsman

i mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. att tillvarataga den obemedlades

processuella intressen. Vad åklagare beträffar föreligger ingen skyldighet för

dem att biträda enskild vid utförande av målsägaretalan, vilket är så mycket

naturligare som en dylik verksamhet kunde föra åklagarna icke blott i plikt­

kollisioner med det statsintresse, de företräda, utan jämväl inom området för

trolöshetsbrott. Styrelsen anser icke erforderligt att här närmare ingå på de

många olösliga konflikter, som i detta avseende skulle uppkomma bl. a. i de nu

så vanliga målen rörande bilkollisioner, utan tillåter sig hänvisa till innehållet

i styrelsens underdåniga yttrande den 31 oktober 1925 rörande ett då inom

justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse angående skyldighet för

allmän åklagare att i visst fall utföra målsägandes talan. — Även från tanken

att till barnavårdsmännen hänvisa utförandet av fria rättegångar angående un­

derhållsbidrag m. m. vill styrelsen livligt avråda. Processverksamhet ligger

merendels utanför barnavårdsmännens kompetens och en utvidgning av deras

arbetsuppgifter i detta avseende skulle förrycka den humanitära och sociala

karaktär, barnavårdsmannainstitutionen har och lämpligen bör hava och som

fått ett uttryck i att uppdraget ofta anförtros åt kvinna. Påpekas må också den

stötande konsekvens, till vilket förslaget i detta avseende leder, när i rättegång

angående underhållsbidrag till barn utom äktenskap icke modern men väl fa­

dern skulle kunna fritt erhålla kvalificerat biträde.

Vad därefter beträffar den föreslagna bestämmelsen att rättegångsbiträde

för utförande av parts talan regelmässigt skulle få förordnas först efter det

parten, varit personligen tillstädes i målet, anser styrelsen densamma icke blott

opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I

sistnämnda avseende behöver styrelsen endast erinra om de många familjerätts-

mål, uti vilka provisoriska förordnanden böra utverkas redan vid första rätte-

gångstillfället, och där kvalificerat biträde på detta tidiga stadium framstår

som av behovet starkt påkallat. Men alldeles oberoende av sådana fall, är det

styrelsens förvissning, att en dylik bestämmelse skulle vara ägnad att öka an­

talet rättegångstillfällen och därmed kostnaderna för det allmänna och för mot­

parten, allt i direkt strid mot den gagneliga koncentrationstendens, som under

de sista åren gjort sig gällande och omfattats med allt större intresse från såväl

domares som advokaters sida.

. Den i mom. 2 av förevarande paragraf i förslaget intagna föreskriften att till

biträde bör ifrågakomma allenast jurist, som »vid rätten plägar utöva yrkesmäs­

sig advokatverksamhet», synes lämpligen böra förtydligas. Meningen är givet­

vis allenast att från förordnande utestänga avlägset boende advokat, däremot

icke i orten eller i trakten praktiserande advokat, som tilläventyrs endast mera

sällan brukar uppvakta vid den domstol, varom i det särskilda fallet är fråga.

ad § 7. Såsom redan inledningsvis antytts föreligger ett kännbart behov av

möjlighet för domstolen att under loppet av en rättegång återkalla beviljad fri

rättshjälp även på annan grund än förbättring i den obemedlades ekonomi. I

förslaget behjärtas detta behov enligt styrelsens mening mera platoniskt än prak­

tiskt effektivt.

Att domstolen skall inskrida när en talan finnes vara »uppenbart ogrundad»

är självfallet och lärer icke innebära någon nyhet gent emot vad nu gäller. Sådant

inskridande bör emellertid ske icke genom att indraga beviljad fri rättshjälp

utan genom att — i alla mål och för alla parter, de må vara fattiga eller icke —

avdöma målet.

Frånsett denna, för fria rättegångar ej egenartade restriktion i parters rätt

att upptaga domstolarnas tid synes möjlighet böra öppnas för domstol att för­

ordna om upphörande av beviljad fri rättshjälp ej blott när det finnes vara av

synnerligen ringa betydelse för den obemedlade att hans talan erhåller rättslig

behandling utan även när — oberoende härav — ovan antydd disproportion mel­

lan mål och medel inträder eller finnes komma att inträda om rättegången fort-

sättes. Styrelsen har vid § 1 förordat anordnande av en dylik prövning redan

före rättegångs anhängiggörande. Men det är ju tydligt, att en fortlöpande kon­

troll under processens gång desto hellre bör äga rum, som domstolen till grund

för sitt bedömande på detta stadium kan lägga ett fullständigare material. Den

frestelse till att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning

av processmaterial, som framträtt i fria rättegångar på grund av att staten beta­

lar kostnaderna, måste såväl i det allmännas som i bemedlad vederparts intresse

motverkas genom en för ändamålet anpassad, väl avvägd processledning och

genom möjlighet att såsom yttersta korrektiv avklippa förmånen av fri rätts­

hjälp.

ad § 14 mom. 2. Styrelsen konstaterar till en början, att det ovan omnämnda,

viktiga önskemålet att biträde bör erhålla ersättning jämväl för arbete med

träffad förlikning icke beaktas i förslaget. Gällande lags brister härutinnan

hava i praktiken medfört, att biträde, för att erhålla åtminstone någon ersätt­

ning för sin medverkan till åstadkommen förlikning, iakttager inställelse vid

domstolen blott för att anmäla att uppgörelse träffats och — få inställelsekost­

nad sig tillerkänd. För mången, som icke känner bakomliggande förliknings-

arbete, kan en dylik inställelse ofta te sig som ett obehörigt ekonomiskt utnytt­

jande av den fria rättshjälpen, men merendels torde den vara förestavad av en

legitim önskan hos ombudet att, ehuru på en omväg, få utfört arbete i någon

mån ersatt. Överhuvud taget är domstolarnas nedärvda obenägenhet att ut­

döma ersättning till ombud för nyttigt arbete, som i och för en rättegång utförts

bakom kulisserna och icke kommer till synes i rättens protokoll, en företeelse i

nuvarande rättegångssystem, som i möjligaste mån bör undanröjas. Det är där­

för, när frågor av hithörande art regleras i lag, av vikt att nyssnämnda praxis

därvid åtminstone icke stödjes.

Om, såsom styrelsen vågar hoppas, nyss framförda synpunkter vinna beak­

tande, torde det till undvikande av onödiga inställelser vara lämpligt att biträde,

som har anspråk på ersättning för åvägabringande av förlikning, beredes till­

fälle att få ersättningsbeloppet fastställt ansökningsvägen.

Det föreslagna stadgandet att vid ersättningens bestämmande hänsyn bör

tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål

anser styrelsen böra utgå. Allmänna rättsregler lämna tillräcklig ledning här­

utinnan, och styrelsen hyser betänkligheter mot varje bestämmelse, som på ena

eller andra vägen kan tänkas tillskapa någon underbetald »fattigprocess» och

därigenom leda till ett sänkande av den fria rättegångens kvalitet och effek­

tivitet.

Gentemot bestämmelsen i förslaget att ersättningen till biträdet må nedsättas,

om talan finnes utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, måste styrelsen

uttala en allvarlig gensaga. Det är lätt att vara efterklok, sedan å ömse sidor

förebragt utredning klarlagt i målet relevanta fakta, men det är farligt att på

grundval av sådan klokskap döma om vad som på ett tidigare stadium synts

motivera en talan. Advokatens huvudman kan hava lämnat oriktiga eller ofull­

ständiga upplysningar, vittnen kunna understundom ej höras förrän vid dom­

stolen och även där så ske kan föreligger ingen säkerhet för att de under vitt-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kung t. Maj ds proposition nr 101.

43

neseden säga detsamma som vid samtal under hand. Domstolen kan endast med

svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då advokaten

hade att handla.

Något »straff» av denna art erfordras för övrigt icke. Ett annat och långt

effektivare korrektiv mot missbruk från biträdenas sida av den fria rättegången

finnes redan nu och består i att biträdet icke erhåller vidare förordnande. Där­

till kommer beträffande ledamöter av Sveriges Advokatsamfund möjligheten att

anmäla eventuellt oriktigt förfarande för samfundets styrelse i och för discipli­

närt ingripande i stadgeenlig ordning.

Ett annat förhållande är att icke alla kostnader, som av förordnat biträde

nedlagts å talans utförande, böra vara utan vidare ersättningsgilla utan endast

sådana, som under föreliggande omständigheter framstå såsom motiverade. Men

detta ligger i sakens natur och lärer icke behöva särskilt stadgas.

ad § 14 mom. 3. Styrelsen föreställer sig, att om en anmaning till domare

att iakttaga sparsamhet med statens medel skulle prövas lämplig, annan plats

därför bör kunna beredas.

Slutligen vill styrelsen i anledning av förslaget om intagande av viss ny

bestämmelse i tillämpningskungörelsen framhålla svårigheten att erhålla känne­

dom om vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman. Annan prak­

tisk möjlighet finnes ofta ej än att till landsfiskalen i distriktet insända de

handlingar, som önskas delgivna. Emellertid torde landsfiskalerna lämpligen

kunna åläggas att mot en ringa kommissionärskostnad vidarebefordra handlin­

garna till närmast boende stämningsman.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars

1929.

Närvarande:

justitieråden S^tenberg,

A^ppelberg,

T^iselius,

regeringsrådet G^ärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet den 25 februari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Sieg-

fried Matz.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.

5 §.

Den i ärendet åberopade utredningen ger ett starkt intryck av att rätte­

gångsbiträde förordnas i större utsträckning än som synes påkallat för till­

godoseende av de fattiga parternas intressen. Anledningen härtill torde hu­

vudsakligen vara att söka däri, att den beslutande myndigheten i allmänhet

förordnar biträde utan att hava varit i tillfälle att genom partens personliga

hörande bilda sig en närmare uppfattning om målets beskaffenhet och partens

förmåga att själv tillvarataga sina intressen. Oftast torde nämligen ansöknin­

gen om fri rättegång och om förordnande av rättegångsbiträde ingivas av den,

för vilken förordnande begäres. Parterna hava på detta sätt i stor utsträck­

ning kommit att redan på ett förberedande stadium isoleras från beröring med

domare och domstolar. En reform på området bör också, såsom departements­

chefen framhållit, syfta till att genom brytande av denna isolering giva de be­

slutande myndigheterna större möjlighet att gå in i verklig prövning, huruvida,

parten har behov av rättegångsbiträde.

De bestämmelser förslaget i denna del upptagit torde näppeligen visa sig

tillräckligt verksamma för uppnående av berörda syfte. I fråga om förordnan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

45

de av biträde för rättegångens anhängiggörande ger förslaget icke någon im­

puls till förändring i hittills tillämpad praxis; i det stora flertalet fall torde

såsom förut biträde för talans anhängiggörande komma att förordnas utan

att domaren haft personlig beröring med parten. I fråga om talans utförande

inför rätten skall visserligen förordnande i regel ej meddelas, med mindre par­

ten varit personligen tillstädes och rätten därvid funnit, att behov av biträde

föreligger. Men det torde knappast kunna undvikas, att ett biträde, som för­

ordnats för talans anhängiggörande, med partens tysta eller uttryckliga med­

givande jämväl kommer att taga befattning med utredningen av partens talan,

anskaffande av bevisning och dylikt, och domstolen kan härigenom bliva för­

satt i ett sådant läge, att avslag på en framställning om förordnande att bi­

träda vid talans utförande lätt kommer att framstå som obilligt. Departe­

mentschefen har själv antytt sannolikheten av en dylik utveckling, då han

till bemötande av en mot förslaget i annat hänseende riktad anmärkning på­

pekar, att det torde ligga nära till hands att antaga, att biträde, som hand­

haft rättegångens anhängiggörande, ej underlåter att, där han finner verkligt

behov av fortsatt biträdeshjälp föreligga, jämte parten inställa sig vid målets

första handläggning.

I betraktande av det sagda torde det vara lämpligt stadga, att för erhål­

lande av biträdeshjälp för anhängiggörande av rättegång parten i allmänhet

skall personligen infinna sig hos rätten eller dess ordförande. I många fall lär,

såsom också förutsatts i ett första utkast till den gällande lagen, vid sådan per­

sonlig inställelse erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande kunna

lämnas av någon tjänsteman å domstolens kansli. Vad domsagorna å landet

beträffar, bör övervägas, huruvida icke till befordrande av sådant tillhanda-

gående särskilda bestämmelser böra införas i domsagostadgan. I de fall emel­

lertid, då behov av biträde för talans anhängiggörande anses vara för handen,

synes rätten eller dess ordförande böra hava befogenhet att redan å detta sta­

dium utsträcka förordnandet för biträdet att avse jämväl rättegångens utfö­

rande, och detta icke blott, såsom enligt motiven till förslaget avsetts, när det

påkallas av sådana särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka ut­

verka provisoriska beslut, utan även då det står klart för den beslutande myn­

digheten, att på grund av målets beskaffenhet och partens oförmåga att själv

handhava utredningen parten behöver hjälp för målets utförande. Gives så­

lunda förordnande jämväl i sistnämnda hänseende, kan biträdet räkna med att

få ersättning för det arbete och de kostnader han före första rättegångstillfäl-

let nedlägger å målet, något som bör vara till fördel ur synpunkten av rätte­

gångens koncentration. Att förslaget ur denna synpunkt lämnar rum för be­

fogad erinran, har av advokatsamfundet påpekats.

Med stöd av vad nu anförts hemställer lagrådet, att andra punkten i 5 §:s

andra stycke underkastas sådan ändring, att dels däri stadgas, att, där ej om­

ständigheterna annat påkalla, förordnande att biträda part vid talans an­

hängiggörande ej må meddelas utan att parten personligen inställer sig hos

rätten eller dess ordförande, dels ock den i punkten upptagna bestämmelsen rö­

rande förordnande av biträde för talans utförande fullständigas med en före-

46

Kungl. May.ts proposition nr 191.

skrift av innebörd, att därest redan vid meddelande av förordnande för talans

anhängiggörande parten prövas vara i behov av biträde jämväl för utförande

av sin talan, förordnande även i detta hänseende i regel bör omedelbart meddelas,

7 §•

I det utkast till ändrade bestämmelser i ämnet, som ligger till grund för

förslaget, hade upptagits stadgande om befogenhet för domstolen att under

rättegången återkalla förmånen av fri rättegång i det fall, att partens talan

funnes vara uppenbart ogrundad. Häremot anmärktes, att ett dylikt ställnings­

tagande på förhand från domstolens sida vore olämpligt och att domstolen i

stället borde omedelbart företaga målet till avgörande, varigenom för dom­

stolens del spörsmålet om förmånens fortbestånd avklipptes. I anled­

ning av dessa anmärkningar blev stadgandet ej upptaget i det remit­

terade förslaget. Enligt lagrådets mening äT väl riktigt, att domstolen ej

må äga att under det rättegången pågår giva beslut av här avsedd innebörd.

Däremot synes principiellt hinder ej möta, att domstolen i samband med av­

kunnande av dom i saken meddelar dylikt beslut. Detta beslut får, såsom

av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts, den verkan, att part, som eljest

utan vidare vore berättigad att åtnjuta fri rättegång vid målets fullföljande

i överrätterna, förlorar denna förmån. Visserligen torde frågan sakna större

ekonomisk betydelse, men då det måste anses i hög grad otillfredsställande, att

den, vilkens talan bedömts av domstol och enligt domstolens uppfattning är så

ohemul, att den måste betecknas som uppenbart ogrundad, av staten erhåller

den hjälp till fortsatt processande, som förmånen av fri rättegång innebär, till­

styrker lagrådet införande i förevarande paragraf av stadgande i angiven rikt­

ning.

Stadgandet i det föreslagna andra stycket av förevarande paragraf, jämfört

med den nya bestämmelsen i 1 § andra stycket, innebär, att om domstolen fin­

ner, att det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för part, att hans

talan vinner prövning, domstolen äger förordna, att förmånen av fri rättegång

skall upphöra. Mot vad sålunda föreslagits har lagrådet intet att anmärka.

Enligt 8 §, i vars nu gällande text ej föreslagits ändring, skulle emellertid så­

som påföljd av ett dylikt förordnande domstolen hava att stadga förplik­

tande för parten att ersätta statsverket den kostnad, som enligt 2 § gäldats

av allmänna medel. Att sådan återbetalningsskyldighet, såsom 8 § jämväl

innebär, ålägges part, vilken genom obehörig överlåtelse berett sig förmå­

nen av fri rättegång, synes fullt befogat. Däremot kan sättas i fråga, om

man billigtvis bör stadga dylik skyldighet såsom påföljd av att domstolen

på grund av upplysningar, som framkommit under målet, funnit saken icke

äga den betydelse för parten, som vid förmånens beviljande antagits. Nå­

gon skuld till detta felaktiga antagande behöver icke ligga parten till last.

Även om han för rätten eller dess ordförande framställt sin sak i icke fullt

riktig dager, kan detta vara att tillskriva rent oförstånd eller den ensidig­

het, med vilken av naturliga skäl en part i allmänhet ser på en rättstvist,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

47

vari han är inblandad. I 8 § torde därför böra göras undantag för det fall,

att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det funnits vara

av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

14 §.

I vissa utlåtanden över det lagutkast, som ligger till grund för det remit­

terade förslaget, har framhållits, att fall kunde inträffa, då domstolen borde

hava möjlighet att till följd av den synnerligen ohemula beskaffenheten av

förd talan helt och hållet vägra biträdet ersättning. Dessa erinringar hava

icke föranlett någon ändring av lagtexten. Förslaget upptager liksom ut­

kastet i förevarande hänseende allenast en bestämmelse, som ger domstolen

rätt att efter omständigheterna reducera ersättningen till biträdet, i händelse

talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, men departements­

chefen har uttalat, att det i utlåtandena berörda önskemålet praktiskt taget tor­

de kunna tillgodoses även med den lydelse nämnda stadgande erhållit. Det synes

dock lagrådet mindre lämpligt att i de avsedda fallen bestämma ersättningen

till ett minimalt belopp; hellre bör all ersättning vägras. Lagrådet hemställer

således, att den senare punkten i förevarande paragrafs andra stycke ändras

därhän, att domstol, som finner talan vara utan skäl anhängiggjord eller full­

följd, även må kunna förklara biträdet ej äga rätt till ersättning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 12 mars 1929.

N ärvarande:

Statsministern L^indman, ministern för utrikes ärendena T^rygger, statsråden

L^ubeck, W^ohlin, B^eskow, L^undvik, B^orell, ^von S^teyern, M^almberg,

L^indskog, B^issmark, J^ohansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets

den 8 mars 1929 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1929 till lagrådet

remitterade förslaget till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

5 §.

Vid 5 § i förslaget har lagrådet hemställt, att förordnande att biträda part

vid talans anhängiggörande i regel ej borde meddelas utan att parten personli­

gen inställt sig hos rätten eller dess ordförande samt att, ifall redan da behov

av biträde jämväl för utförande av partens talan prövades vara förhanden,

förordnande att biträda part jämväl i detta hänseende i regel borde meddelas i

omedelbart samband med förstnämnda förordnande.

Såsom framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet! vid remissen av

lagförslaget, har den av lagrådet förordade tanken, att parten i allmänhet bor­

de personligen inställa sig hos domaren i och för talans anhängiggörande varit

föremål för ingående överläggningar inom departementet med de för lagfrå­

gans behandling tillkallade sakkunniga. Därvid förutsattes, liksom nu av

lagrådet, att erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande skulle läm­

nas av någon tjänsteman å domstolens kansli. Sasom lagrådet erinrat, lag

denna tanke till grund för 1916 års utkast, men den mötte gensagor från de

över utkastet hörda myndigheterna och övergavs i 1917 års betänkande, som

i stället åsyftade, att kärandeparten borde genom offentliga rättshjälpskontor

erhålla nödigt biträde. Den i sadant hänseende tilltänkta organisationen har

dock endast i begränsad omfattning kommit till stand.

För egen del ställer jag mig betänksam till det av lagrådet framförda försla­

get icke minst därför, att domstolen — låt vara genom underordnad tjänste­

man

— komme att direkt medverka vid rättegångens inledande. En sådan med­

verkan kan möjligen bliva ägnad att särskilt hos motparten väcka den miss­

tanken, att domstolen bibragts en förhandsuppfattning om sakläget. Behöver

Kungl. Maj:ts proposition nr lin.

49

parten för behörigt tillvaratagande av sina intressen vid rättegångens anhiin-

giggörande ett verksamt stöd, synes mig hjälpen böra lämnas av utom domsto­

len stående krafter. Därmed torde både parten och det allmänna i längden vara

bäst betjänta; parten känner sig hava ett bättre stöd hos den, som har till upp­

gift att stå honom bi, och domstolens arbetskrafter inriktas på de uppgifter,

som domstolen har att i första hand främja. Då i de mål, varom här är fråga,

partens personliga hörande vid rätten i regel torde vara av stor betydelse för

utredningen, och det särskilt pa landsbygden skulle bliva betungande för par­

ten att behöva inställa sig jämväl vid talans anhängiggörande, skulle en före­

skrift av den innebörd lagrådet ifrågasatt kunna leda till att befogenheten

att alägga part personlig inställelse vid målets handläggning bleve än mera

sparsamt utnyttjad än nu är fallet. Enligt min mening torde vidare, därest

icke andra viktiga hänsyn skola eftersättas, en effektiv utmönstring av

de mål, som icke tarva förordnande av biträde, svårligen låta sig göra förr än

vid första rättegångstillfället. Först vid detta tillfälle, då jämväl motsidan

kan bli hörd och tvisten — därest ej motparten lämnar talan obestridd — blivit

i nagon man klarlagd, lärer fragan, huruvida den fattige parten verkligen är i

behov av biträde, kunna nöjaktigt bedömas. Men om på detta stadium en verk­

sam prövning, som således kan och även bör ske, kommer till stånd, torde

begränsningen i det allmännas utgifter snarare bliva större än om lag­

rådets ^ förslag komme till genomförande. I valet mellan att för det

ändamål, .'arom här är fråga, fordra parts inställelse vid rättegångens

anhängiggörande eller först vid första rättegångstillfället, synes mig

alltså det senare alternativet vara att föredraga. De olägenheter, lagrådet

funnit förenade med den föreslagna anordningen, torde hava tillagts något för

stor vikt. Att avslag pa framställning från ett rättegångsbiträdes sida om

fortsatt förordnande skulle behöva framstå som obilligt, därför att biträdet ta­

git befattning med utredningen av partens talan, anskaffande av bevisning och

dylikt, lärer näppeligen vara att befara. På sätt framgår av mitt yttrande till

statsrådsprotokollet vid förslagets 14 § bör nämligen biträdet kunna påräkna

ersättning för sålunda utfört arbete, såvida därigenom målets utredning främ­

jats. Emot den andra i viss man härmed sammanhängande invändningen, att

förslaget skulle i alltför hög grad beskära möjligheten att i fall av behov re­

dan vid talans anhängiggörande utsträcka förordnandet för biträdet att avse

jämväl rättegångens utförande, må framhållas, att det icke varit avsett, att

denna möjlighet skulle begränsas till de fall, där biträdeshjälp påkallas av så­

dana särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka utverka provisoriska

beslut. Det föreslagna stadgandets avfattning förefaller mig tillgodose kravet

på en smidig tillämpning och öppna möjlighet för att ett generellt biträdes-

förordnande kan meddelas jämväl i de av lagrådet åsyftade fallen. Vid nu

angivna förhållanden har vad av lagrådet anförts vid denna paragraf icke synts

mig innefatta tillräcklig anledning att frångå det remitterade förslaget.

Lagrådet har förordat, att i 7 § måtte upptagas ett stadgande om rätt för

domstol att aterkalla förmanen av fri rättegång, därest domstolen vid målets

avgörande prövar partens talan vara uppenbart ogrundad. På sätt lagrådet er-

Bihang

till riksdagens protokoll 1929.

1 samt. 160 haft. (Nr 191.)

4

50

Kungl. Maj ds proposition nr 191.

inrat, saknar en befogenhet av nu angivet innehåll större ekonomisk betydelse.

Det må nämnas, att statsverkets kostnader i anledning av lagen om fri rätte­

gång i samtliga till hovrätt fullföljda mål icke uppgått till mera än omkring

7,000 kronor för år. Med hänsyn härtill och då skäl kunna anföras mot att

parten vid målets avdömande förpliktas att återgälda statsverkets kostnad på

en grund, som icke fått vinna beaktande under rättegångens lopp, har jag

icke ansett mig böra förorda det av lagrådet ifrågasatta tillägget.

Lagrådet har vidare hemställt om undantag från den domstolen enligt 8 §

åliggande skyldigheten att vid återkallelse av förmånen av fri rättegång för­

plikta den fattige parten att återgälda statsverkets kostnad, nämligen

för det fall, att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det

under rättegången funnits vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att

hans talan vinner prövning. Härvid synes det mig dock icke motiverat att

gå längre än att domstolen tillägges rätt att efter omständigheterna pröva,

huruvida och i vad mån parten bör återbetala, vad av allmänna medel guldits

eller skall gäldas.

Lagrådets hemställan om sådant tillägg till 14 §, att domstol, som finner

talan vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd, även må kunna förklara bi­

trädet ej äga rätt till ersättning, vill jag icke motsätta mig, särskilt som ge­

nom ett dylikt tillägg ytterligare inskärpes vikten av att biträdet fyller de

krav, som ur rättsskipningens synpunkt skäligen böra ställas på honom.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag vidtagit erforderliga jämk­

ningar i det förslag, som förelädes lagrådet till granskning, och har därvid

även vissa ändringar av formell art skett.

Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade förslaget till ändring

i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång måtte, jäm­

likt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till an­

tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290548