Prop. 1972:4

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rättshjälpslag m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1972

Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rättshjälpslag m. m.; given Stockholms slott den 17 december 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av . statsrådsprotokollct över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande- till riksdagen före- dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den rättshjälpsreform som nu föreslås innebär att rättshjälp får läm- nas i rättslig angelägenhet oberoende av om denna behandlas vid dom- stol eller annan myndighet. Rättshjälp kan också avse rådgivning eller biträde i angelägenhet som inte är föremål för behandling vid myndig- het.

Vissa begränsningar i tillämpningsområdet för den allmänna rätts— hjälpen föreslås emellertid. Personer i de högsta inkomstlägena är ute- slutna från allmän rättshjälp. Andra juridiska personer än dödsbon'skall ' inte kunna få allmän rättshjälp. För angelägenhet som har samband med den rättssökandes näringsverksamhet skall allmän rättshjälp kunna lämnas endast om särskilda skäl föreligger.

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga ange- lägenhet som rättshjälpen avser. De viktigaste kostnaderna som ersätts är kostnad för biträde, för inställelse vid domstol eller annan myndig- het och för utredning. Den rättssökande skall efter förmåga bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp. Kostnadsbidraget beräknas i första hand efter årsinkomst och försörjningsbörda enligt vissa schabloner.

När det gäller rättshjälp åt misstänkt i brottmål skall liksom hittills offentlig försvarare vid behov förordnas oberoende av den misstänktes ekonomiska förhållanden. I övrigt innebär denna rättshjälp att inställelse- -kostnader och vissa utredningskostnader ersätts av allmänna medel för

I Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop, 1972: 4 2

personer i de lägsta inkomstlägena. Något kostnadsbidrag skall inte ut- gå. Frikänns den tilltalade skall ersättningen till offentlig försvarare, kostnad för annan rättshjälp liksom annan kostnad som utgått av all- männa medcl stanna på statsverket. Döms den tilltalade för brottet skall han återgälda statsverket sådan kostnad. Han får dock inte åläggas betalningsskyldighet med högre belopp än som motsvarar vad han högst skulle betala i kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp. Ersättningen får vidare nedsättas ytterligare eller efterges om skäl föreligger med hänsyn till brottsligheten eller den tilltalades personliga och ekonomiska förhål- landen. Syftet med den sistnämnda jämkningsregeln är att undvika att betalningskyldighet åläggs som kan försvåra återanpassningen.

En betydande utvidgning föreslås när det gäller möjligheterna för en frikänd tilltalad att i efterhand få ersättning för rättegångskostnad som varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt.

Ersättning till biträden och offentliga försvarare skall kunna bestäm- mas med ledning av taxor. I förslaget förutsätts att taxor skall komma till användning i betydande utsträckning.

I varje län skall inrättas allmänna advokatbyråer med staten som hu— vudman. Var och en skall i princip ha möjlighet att fritt välja biträde eller offentlig försvarare bland enskilt verksamma jurister och jurister på allmän advokatbyrå.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet skall regionalt skötas av särskilda rättshjälpsnämnder. Ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol skall dock prövas av domstolen. När det gäller rättshjälp åt misstänkt i brottmål skall domstolen pröva an- sökan om rättshjälp, förordna offentlig försvarare och pröva ersätt- ningen till denne.

För tillsyn över och samordning av uppgifterna inom rättshjälpsom- rådet skall finnas en centralmyndighet. Avsikten är att centralmyndig- hetsfunktionema skall förläggas till det blivande domstolsverket.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1973.

Prop. 1972: 4 3

Förslag till Rättshjälpslag

Inledande bestämmelser

1 & Rättshjälp enligt denna lag utgår såsom allmän rättshjälp (6— 34 %),-rättshjälp är misstänkt i brottmål (35—40 åå) och rådgivning (41—43 åå).

2 & Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå eller, i fall som anges i lagen, av annan. Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.

3 5 För handläggning av ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämn- der. Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av Konungen.

Rättshjälpsnämnd står under tillsyn av en centralmyndighet. Central- myndighet är den myndighet som Konungen bestämmer.

4 & Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara inom nämndens verksamhetsområde verksamma advokater, en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga skall vara svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd förordnas av Konungen. Centralmyn- digheten utser övriga ledamöter. Av dessa utses den ledamot som skall vara enskilt verksam advokat efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom rättshjälpsnämndens verksamhetsområde. Ingår i verksamhets- området kommun, som ej tillhör landstingskommun, lämnas förslag även av fullmäktige i kommunen.

För ledamot skall finnas ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare.

5 % Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och de två leda— möter som ej är advokater. Är ärende av principiell betydelse eller an- nars av särskild vikt eller finnes i annat fall på grund av ärendets be- skaffenhet deltagande av de båda ledamöter som är advokater påkallat, skall samtliga ledamöter deltaga.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

I den utsträckning Konungen bestämmer får tjänsteman vid rätts- hjälpsnämnden på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende. Tjänstemännen skall vara lagfaren och ha erfarenhet av domstols- eller advokatverksamhet.

Prop. 1972: 4 4

Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet 6 & Allmän rättshjälp får lämnas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över- stiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll hansålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

7 & Allmän rättshjälp får lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden" är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter rättshjälpen till dödsboet.

8 € Allmän rättshjälp får ej lämnas

1. i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas i landet, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

.den som ej är bosatt 1 landet, om han ej är svensk medborgare eller särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare 1 angelägenhet som har samband med hans närings- verksamhet om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande. om över- låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid pröv- ning av begäran om rättshjälp, '

5. för upprättande av självdeklaration,

6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan Konungen förordna att allmän rätts- hjälp ej skall lämnas. -

Under förutsättning av ömsesidighet kan Konungen förordna att medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Förmåner 9 å Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rätts- sökande har att själv helt eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 _S andra stycket och 27 5 första stycket andra punkten. Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för 1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökan- des rätt,

Prop. 1972: 4 5

2. bevisning vid allmän domstol, krigSrätt eller arbetsdomstolen saint nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän och som ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under för- valtningsmyndighets prövning,

3. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan under- sökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap,

4. avgift som enligt expeditionskungörelsen (1964: 618) utgår för an- sökan och expedition vid domstol som anges i 2, dock .ej i fråga om så- dan rättens expedition som utfärdas endast på särskild begäran om icke expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan gått till ända, samt avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027),

5. kungörelse i mål eller ärende vid domstol som anges i 2,

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning till tolk eller stenograf eller i ersättning enligt 4 eller 5 & lagen (1958: 642) angående blodunder- sökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av fader- skapet till barn utom äktenskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 5 första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rätts- sökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning röran- de ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

10 % Skall den rättssökande ställa säkerhet för att få till stånd kvar- stad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsökningslagen (1877: 31 s. 1), får rättshjälpsnämnden, om den beviljat allmän rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 & utsökningslagen, om rättshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i verkställighetsärendet.

Föranledcr ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.

K ostnadsbidrag 11 5 Den rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rätts- hjälp enligt vad som sägsi 12—15 55.

12 & Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gräns- belopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 5 första stycket, utgör kostnadsbidraget en etthundratjugofemtedel av basbelop- pet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Bidraget får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibe- loppet för kostnadsbidraget .

en tjugonde] av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet,

Prop. 1972: 4 6

en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger bas- beloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jämnas . till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

13 & Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans un- derhåll, ökas gränsbelopp enligt 1.2 5 första eller andra stycket med vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vil— kens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, Skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14 & Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.

1.5 % Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 & väsentlig förändring innan rättshjälpsärendct avslutats, skall maxi- mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som re- dan betalats i kostnadsbidrag.

Allmän rättshjälp utan beslut av rättshiälpsnämnden 16 & Anlitar den rättssökande advokat eller biträdande jurist på ad- vokatbyrå får, så länge kostnaderna för rättshjälpen ej överstiger maxi- mibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag, allmän rättshjälp läm- nas utan beslut av rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall som avses i 7 5 första stycket.

Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rätts- sökande till biträdet betalar dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

17 % Ersättning till biträde samt för bevisning och annan utredning Skall i fall som avses i 16 & bestämmas som om kostnaden skolat utgå av allmänna medel enligt denna lag.

I mål eller ärende vid domstol som anges i 9 5 andra stycket 2 fast- ställes ersättningen till biträdet av domstolen. I annat fall fastställes biträdesersättningen av rättshjälpsnämnden, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant upptager ersätt- ningsfrågan till prövning.

Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnänmde/t 18 & Beslut om allmän rättshjälp får av rättshjälpsnämnden meddelas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt in- nehålla uppgifter i de hänseenden som Konungen bestämmer.

Prop. 1972: 4 7

Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde sökanden är bosatt eller, om sökanden är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ansökan av den rättshjälpsnämnd som Konungen bestämmer.

Ansökan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

195 Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälps- nämnden samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet. Kan sö- kanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt, får rättshjälps- nämnden på sökandens begäran förordna biträde.

20 5 Sedan beslut meddelats om allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader av allmänna medel. Har allmän rättshjälp lämnats enligt 16 5 första stycket, utgår biträdesersättningen även för denna del av uppdraget av allmänna medel.

[ fråga om ersättning som avses i 9 5 andra stycket 6 skall rätten, i ' stället för att enligt 18 kap. 13 % rättegångsbalken ålägga den som bevil- jats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen ut- gör en kostnad för rättshjälpen.

21 5 Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl för- anleder annat.

Förordnande som biträde får av rättshjälpsnämnden återkallas, om skäl föreligger till det.

Biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens med- givande.

22 & Biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Konungen eller, efter Konungens bemyndi- gande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall tillämpas vid be- stämmande av ersättning.

Har biträde genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol, som anges i 9 å andra stycket 2, av domstolen. Biträdesersättning i annat fall fastställes av rättshjälpsnämnden.

23 & Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin hu- vudman utöver vad som följer av 22 5. Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket.

24 % I den mån ej Särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid domstol som anges i 9 & andra stycket

"!

a med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

25 & I angelägenhet, som ej handlägges vid domstol som anges i 9 _S- andra Slkaet 2, bCSlutar biträde om utredning. Har biträde ej förord- nats, beslutar rättshjälpsnämnden.

Prop. 1972: 4 8

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsnämnden.

26 & Ersättning som avses i 9 & andra stycket 3 utgår enligt bestäm- melser som Konungen meddelar.

Ersättning enligt första stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap bestämmes ersättningen av domstolen.

27 % Har biträde förordnats. betalas kostnadsbidrag till biträdet intill det enligt 19 S fastställda maximibeloppet. Vad som sagts nu gäller ej i den mån skyldigheten att utge sådant bidrag redan fullgjorts en- ligt 16å andra stycket.

Fran ersättning enligt” __ 5 skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet. Understiger ersättning- en det bidrag som skall avräknas, svarar biträdet mot. statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna.

Har biträde cj förordnats, skall kostnadsbidraget erläggas till rätts- hjälpsnämnden.

28 5 Har sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibelop- pet blivit höjt, skall det bidrag som kan föranledas av höjningen erläg- gas till rättshjälpsnämnden.

29 % Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslösheteller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får vid fastställande enligt 30 & av det slutliga kost— nadsbidraget maximibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.

30 % Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnads- bidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp.

31 5 I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid domstol som anges i 9 % andra stycket 2 äger bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning i fråga om kostnaderna för rätts- hjälpen. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kost— nader skail åläggas att utge ersättningen till statsverket.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rätts- hjälpen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall-betal— ningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras hel- het eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

Prop. 1972: 4 9

32 & När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättning till statsverket en- ligt 31 5.

33 & Ersättning som motpart eller annan enligt 31 & betalat till stats- verket för kostnader för allmän rättshjälp skall utges till den som er- hållit rättshjälpen i den mån ersättningen överstiger kostnaderna mins- kade med vad som erlagts i kostnadsbidrag.

.34 % Rättshjälpsnämnden skall förordna att rättshjälpen skall upphöra om

1. kostnadsbidrag ej erlägges enligt 27 eller 28 ä,

2. sökanden lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil- jats om riktig uppgift lämnats,

3. sökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för lågt slut- ligt kostnadsbidrag, '

4. sökanden ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan män att sökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

1 fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande ej med- delas, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Meddelas förordnande om allmän rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. I fall som avses i första stycket 1 och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga maximibe- loppet, om ej annat följer av 29 &.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

35 % Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.

36 & Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 & får beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gräns- belopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 & första stycket.

Vid prövning enligt första stycket äger 6 5 andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

37 % I fråga om förmåner vid rättshjälp enligt 36 & äger 9 & andra stycket 2—1, 20 5 första stycket samt 24 och 26 55 motsvarande till- lämpning.

38 & Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens be- slut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 &.

[ fallsom avses i 19 5 andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken gäller vad där är föreskrivet.

l'l' Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 10

39 % Beslut om rättshjälp enligt 36 & meddelas på ansökan av den tilltalade. Sådant beslut meddelas av den domstol där målet är an- hängigt.

Har rätten skilt saken från sig får den, till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt. - ' *

40 % Ansökan om rättshjälp enligt 36 5 skall vara skriftlig samt inne- hålla uppgifter i de hänseenden som Konungen bestämmer. Om sär- skilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.

Rådgivning

41 % Med rådgivning förstås i denna lag kortare rådgivning och där— med jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 Största stycket 5 eller som. omfattas av förordnande som meddelats med stöd av 8 5 andra stycket.

42 & Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en etthundra— tjugofemtedel av det basbelopp som- anges i 6 & första stycket, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för råd— givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den rättssökande får därvid räkna sig erlagd rådgivningsavgift till godo så- som betalning på kostnadsbidrag.

43 % Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnden.

Beslut om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift meddelas av biträdet.

Särskilda bestämmelser

44 & Mot rättshjälpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets be— slut enligt denna lag föres talan hos centralmyndigheten genom besvär. Mot eentralmyndighetens'beslut i anledning av besvär får talan ej föras.

I fråga om talan mot allmän domstols, krigsrätts eller förvaltnings- domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols beslut.

45 & Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsvcrksamhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dö- mes till böter. Detsamma gäller den söm uppsåtligen, i firma eller an- nars, i yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen all- män advokatbyrå eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed. -- ' ' -

Prop. 1972: 4 - 11

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, då lagen (1919: 367) om fri rättegång upphör att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser fri rättegång, skall den i stället gälla rättshjälp som beviljats av rätts- hjälpsnämnden. '

Har ansökan om fri rättegång gjorts före den nya lagens ikraftträ- dande, äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.

Prop. 1972: 4 12

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken dels att 8 kap. 5 & skall upphöra att gälla, dels att 8 kap. 2 5, 17 kap. 14 5, 18 kap. 13 €, 21 kap. 5 och 10 åå, 23 kap. 13, 15 och 19 åå, 30 kap. 12 5, 31 kap. 1, 2, 9 och 11 åå, 33 kap. 5 % samt 49 kap. 4 och 7 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

8KAP. 25

Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugofem år samt avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stad- gar. Han skall hava gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet.

Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstill- stånd.

Lagfaren domare i eller befatt- ningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmät- ningsman må ej antagas till leda- mot; ej heller den som eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat, med mindre advokat- samfundets styrelse medgiver un- dantag.

Lagfaren domare i eller befatt- ningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmät- ningsman må ej antagas till leda- mot; ej heller den som eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat, med mindre advokatsam- fundets styrelse medgiver undan- tag. Vad som sagts nu gäller dock ej befattningshavare vid allmän advokatbyrå.

17. KAP. 14 &

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verk- ställas utan hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som interve- nient deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning el-

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som interve- nient deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning el-

Prop. 1972: 4

Nuvarande lydelse

ler förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förord- nat om någons hållande i häkte eller om kvarstad, skingringsför- bud eller annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd el- ler bestämt, att förmån av fri rät- tegång skall upphöra, eller till bi- träde utsett annan, än part före- slagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom före- läggande meddelats part eller an- nan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att be- slutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

13

Föreslagen lydelse

ler förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förord- nat om någons hållande i häkte el- ler om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräekning eller om hävande av sådan åtgärd eller till biträde utsett annan, än part före- slagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom före- läggande meddelats part eller an- nan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att be- slutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

18. KAP. 13 &

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas om rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden återgäldas av parten.

Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

Om skyldighet att ersätta stats- verket kostnad i anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt stadgat.

21. KAP. 5 5

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill. Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten bru— kas som rättegångsombud.

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill. Om särskilda skäl föreligga, må till sådan försvarare utses annan lämplig person, som avlagt för behörighet till domar- ämbete föreskrivna kunskapsprov. Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rätte- gångsombud.

Prop. 1972: 4 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som - är behörig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

10 51-

Offentlig försvarare äge av all- männa medel åtnjuta arvode för arbete och tidsspillan samt ersätt- ning för kostnad efter vad rätten prövar skäligt.

Offentlig försvarare äge av all- männa medel åtnjuta skt'ilig ersätt- ning för arbete, tidsspillan och ut-. lägg som uppdraget krävt. '

Konungen eller, efter Konung-- ens bemyndigande, centralmyndig- lzeten för rättshjälpen fastställer taxa som. skall tillämpas vid be- stämmande av ersättning.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytter- ligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan..

23. KAP. 13 &

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av vikt för utredningen, och är han, om åtal väckes, skyldig att i målet vittna därom, eller finnes eljest för utredningen av synnerlig vikt, att någon, som är skyldig att vittna i målet, redan under förundersök- ningen höres som vittne, må på undersökningsledarens begäran vittnes- förhör med honom äga rum inför rätten.

Förhör, som avses i första stycket, må ej äga rum, innan förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan miss- tänkas för brottet. Om förhöret gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning utom huvudför- handling är stadgat; den misstänk— te skall erhålla tillfälle att närvara vid förhöret.

Förhör, som avses i första styc- ket, må ej äga rum, innan förun- dersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Om förhöret gälle i tillämpliga delar vad om bevis- upptagning utom huvudförhand- ling är stadgat; den misstänkte skall erhålla tillfälle att närvara vid förhöret. Ersättning för hans inställelse skall utgå av allmänna medel i enlighet med vad som

'gäller för tilltalad som åtnjuter

rättshjälp.

155

Är fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandling- en, därförinnan går förlorat eller då endast med svårighet kan fö-

! Senaste lydelse 1969: 671.

' "Är fara, att bevis, som skall åberopas vid ' huvudförhandling- en, därförinnan går förlorat eller

.då endast med svårighet kan fö-

Prop. 1972: 4

Nuvarande lydelse

ras, må på yrkande av undersök- ningsledaren eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Om beviset gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandling, är stadgat.

15

Föreslagen lydelse

ras, må på yrkande av undersök- ningsledaren eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Om beviset gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages --ut— om huvudförhandling, är stadgat. . Kostnaden för bevisupptagningen och för den misstänktes inställelse vid rätten skall utgå av allmänna medel. Ersättning för den miss- tänktes inställelse skall utgå i en— lighet med vad som gäller för till- talad som åtnjuterrättshjälp. '

195

Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han an- ser erforderlig, ej bifallit begäran, som avses i 185 and-ra stycket, eller förmenar den misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom hos rätten. '

Då anmälan inkommit till rät- ten, skall den, så snart ske kan, upptaga anmälan till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hål- la förhör med den misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i ' övrigt, som finnes påkallad.

Då anmälan inkommit till rät—. ten, skall den, så snart ske kan, - upptaga anmälan till prövning.- När skäl-äro därtill, må rätten hål— la förhör med den misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad. Er- sättning för den misstänktes in- ställelse skall utgå i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åt- njuter rättshjälp.

30. KAP. 12 å1

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat ombud, biträde eller försvarare eller ut- låtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersätt- ning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan. som ej är part. eller an— gående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt, att förmån av fri rättegång skall

1 Senaste lydelse 1954: 432.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, -skall genast gå i verkställighet.

Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat ombud, biträde eller försvarare eller ut- låtit-sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersätt- ning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan. som. ej är part. eller an- gående häktning eller åtgärd. som avses i 25—28 kap., eller till _för- svarare utsett annan, än. part före-

Prop. 1972: 4

Nuvarande lydelse

upphöra, eller till biträde eller försvarare utsett annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förord- na, att beslutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

16

Föreslagen lydelse

slagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläg- gande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning. förordna, att beslutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

31. KAP. 1 51

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av all- männa medel utgått till vittne el- ler sakkunnig eller eljest för be- visning under förundersökningen. eller i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårds- löshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud el- ler av honom utsedd försvarare. Står kostnadens belopp icke i ritn- ligt förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor, må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den tilltalade hava begått brottet under inflytande av sådan själs- lig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 5? brottsbalken, eller har

1 Senaste lydelse 1969: 671.

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av all- männa medel utgått för hans in- ställelse vid rätten under förunder- sökningen, till vittne eller sakkun- nig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rätte- gången samt i ersättning till för- svarare så ock statsverkets kost— nad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätt— ningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utred- ningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller för- summelse av annan än den tillta- lade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej hel- ler i annat fall än som sägs i 4 5 första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen ( ).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill fö- religger med hänsyn till den till- talades brottslighet eller hans per-

Prop. 1972: 4

Nuvarande lydelse

han vid domen icke fyllt aderton år, vare han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, om och i den mån det med hänsyn till om— ständigheterna finnes skäligt.

17

Föreslagen lydelse

sonliga och ekonomiska förhållan- den.

Om det belopp som den tilltalade skulle hava att ersätta understiger visst av Konungen fastställt belopp, skall kostnaden stanna å stats- verket.

25

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig anledning därtill, äge rätten av allmänna medel till- erkänna honom ersättning för hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för be- visning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgiv- ning och för utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kost- naden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten. Avvisas eller avskrives åtal, äge den tilltalade, om skäl äro därtill, erhålla ersättning för kostnad, som nu sagts.

Frikännes tilltalad i mål, vari åklagare för talan, eller avvisas el- ler avskrives av åklagare väckt åtal, äge rätten av allmänna me- del tillerkänna den tilltalade er- sättning för hans kostnad för för- svarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rätte- gången samt för delgivning och för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans in- ställelse vid rätten.

Ersättning för tilltalads instäl- lelse utgår i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.

95

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rätte- gångskostnad, eller vill den tillta- lade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han, innan hand- läggningen avslutas, framställa yr- kande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kost- nad, som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även om yrkande ej framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut. Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall återgäl-

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rätte- gångskostnad, eller vill den tillta- lade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han, innan hand- läggningen avslutas, framställa yr- kande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kost— nad, som uppkommit vid samma rätt. Rätten pröve självmant, huru- vida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna me- del. skall återgäldas av den tilltala- de eller annan eller den skall stan- na å statsverket. Fråga, som avses i 3 &, pröve rätten ock självmant.

Prop. 1972: 4

Nuvarande lydelse

das av den tilltalade eller annan eller den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 *, pröve rät- ten ock självmant.

18

Föreslagen lydelse

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rät-

tegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas vägnar fråga om återgäldande av sådan kostnad, skall ansö-

kan därom göras hos rätten.

Om ätergäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av att den tilltalade åt- njutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

11%

Om rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tillämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga om den tilltalades skyl- ' dighet att ersätta statsverket kost- nad för offentlig försvarare och " för annan rättshjälp åt honom själv äge dock 1 5 första stycket tredje punkten och andra stycket detta kapitel motsvarande tillämp- ning.

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt all— mänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 55, vad i 18 kap. 12 & är stadgat.

33. KAP. 5 ål

Tredskodom delgives genom Tredskodom delgives genom rättens försorg endast

om den innebär att fordran fast- ställes att utgå med särskild för- månsrätt i fast egendom eller tomträtt,

om den part som yrkat tredsko- domen begär det, eller

om part åtnjutit fri rättegång.

1 Senaste lydelse 1971: 497.

rättens försorg endast ' .

om den innebär att fordran fast- ställes att utgå med särskild för- månsrätt i fast egendom eller tomträtt. ,

om den part som yrkat tredsko- domen begär det. eller

om part beviljats rättshjälp ge- nom beslut av rc'ittshjälpsnämnden.

Prop. 1972: 4 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49. KAP. 4 ål Talan mot underrätts beslUt under rättegången skall föras särskilt, om rätten

1. avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mansyrkande att få som intervenient deltaga i rätte- gången;

3. förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhanda- ' hålla föremål för syn eller besiktning;

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för nå- gon, som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller-förskott till biträde, försva- ' rare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient; _

6 utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller an- nan handräckning eller" 1 brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.; eller

7. avslagit begäran om _fri rät- tegång eller om ersättning eller förskott till part, som åtnjuter så- dan förmån, eller förordnat, att förmån av fri rättegång skall upp- höra, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

7. avslagit begäran om rätts- hjälp eller om ersättning eller för- skott till part, som åtnjuter sådan förmån, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i 1, 2, 3 eller 7, åligge den'som vill föra talan att, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och-eljest inom en "vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts. '

_7å

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit be- gäran om fri rättegång, skall vid underrättens beslut förbliva.

Har underrätt förklarat doma- re jävig eller ogillat jäv 'mot sär-' skild ledamot av nämnd eller bi— fallit begäran om rättshjälp, skall vid underrättens beslut förbliva.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Har ansökan om fri rättegång gjorts före nya lagens ikraftträdande, gäller dock fortfarande i fråga om ansökningens behandling enligt den- na balk och, om ansökan bifalles, beträffande den fria rättegången 17 kap. 14 &, 18 kap. 13 5, 30 kap. 12 5, 31 kap. 1, 9 och 11 åå, 33 kap. 5 5 samt 49 kap. 4 och 7 åå i äldre lydelse.

* Senaste lydelse 1954: 432.

Prop. 1972: 4

Förslag till Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångs- balken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken

dels att 27 & skall upphöra att gälla, dels att 19 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 51

Har någon genom dom, som må verkställas, ehuru den icke äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan verkställighet intagen i fångvårdsanstalt, skall han vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om ej annat är stadgat, i till- lämpliga delar gälla, då mot nå- gon, som blivit dömd för brott, vid domstol inledes förfarande, som avser undanröjande av på- följd och ådömande av annan på- följd för brott eller ock annan åt- gärd i fråga om ådömd påföljd; är han intagen i anstalt som avses i första stycket, skall han anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den döm- de, skall arvode och ersättning till försvararen alltid gäldas av stats- verket.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om ej annat är stadgat, i tillämpliga delar gälla, då mot nå- gon, som blivit dömd för brott, vid domstol inledes förfarande, som avser undanröjande av på— följd och ådömande av annan på- följd för brott eller ock annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han intagen i anstalt som avses i första stycket, skall han anses som häktad för brottet. Har of- fentlig försvarare förordnats för den dömde, skall ersättning till försvararen alltid gäldas av stats- verket. Även kostnad för annan rättshjälp åt den dömde skall gäl- das av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

' Senaste lydelse 1966: 303.

Prop. 1972: 4 21

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj: t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 september 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYR- DAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LlDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om reform av samhällets rättshjälp och anför.

1. Inledning

Statlig processuell rättshjälp lämnas i form av fri rättegång i mål och ärenden vid domstol. Det ankommer på de domstolar vid vilka fri rät- tegång kan erhållas att administrera denna form av rättshjälp. Även den statliga rättshjälp i vidsträckt mening som ligger i att offentlig försvarare kan utses för misstänkt i brottmål handhas av domstolarna. Härutöver meddelas rättshjälp med det allmännas stöd huvudsakligen i två former. Dels finns av landsting eller kommun anordnade offentliga rättshjälpsanstalter samt en statlig rättshjälpsanstalt. Dels lämnas rätts- hjälp inom vissa landstingsområden på grundval av avtal mellan lands- ting och avdelning av samfundet, det s.k. jämtlandssystemet. Vid sidan av den offentliga rättshjälpen förekommer den rättshjälp försäkrings- bolagen lämnar i form av s. k. rättsskyddsförsäkring och det bistånd i rättsliga angelägenheter som vissa intresseorganisationer tillhandahåller sina medlemmar.

Det nuvarande rättshjälpssystemet har i sina huvuddrag bestått ända sedan år 1920. De ändringar som har genomförts har endast utgjort reformer inom ramen för det bestående systemet. Jämtlandssystcmet började utbildas under 1940-talet.

Under årens lopp har företagits ett flertal utredningar som har berört det allmännas rättshjälp. Utredningarna har gällt både den fria rätte- gången och den utomprocessuella rättshjälpen. Bland betänkanden kan nämnas från senare tid ”Rättegångshjälp” (SOU 1958: 40) och ”Rätte- gångshjälp, betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångs-

Prop. 1972: 4 22

hjälp m. m.” (SOU 1965: 13). År 1968 tillsattes särskilda sakkunniga för att utreda frågan om rättshjälp i förvaltningsärenden.

I 1970 års statsverksproposition ( prop. 1970: 1 bil. 4 s. 58) framhölls att tiden nu är inne att ta upp frågan om en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Därjämte angavs de allmänna riktlinjerna för en sådan reform. Samtidigt anfördes att en lösning av' frågan om rättshjälp i enlighet med dessa riktlinjer i viss utsträckning kunde bygga på redan tillgängligt utredningsmatcrial men att ytterligare utredningsarbete måste göras. Detta ansågs böra ske inom justitiedepartementet.

Arbetet med rättshjälpsreformen i enlighet med angivna riktlinjer har bedrivits inom justitiedepartementet och har lett till en departements- promemoria (Ju 1970: 14). Under arbetet har samråd fortlöpande ägt rum med företrädare för domstolarna, advokatkåren, rättshjälpsan- stalterna, kommunförbundet och landstingsförbundet1 samt för civil- och finansdepartcmenten. I promemorian finns förslag till rättshjälpslag och till ändringar i rättegångsbalken och giftermålsbalken . Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitie- kanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), nedre justitiercvisionen, Svea hov— rätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedrc Norrland, hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, kammarrätten, riks- revisionsverket (RRV), byggnadsstyrelsen, försäkringsinspektioncn, Sta- tens hyresråd, hyresnämndcrna för Stockholms, Uppsala och Gotlands län, Statens invandrarverk, Statens avtalsverk, länsstyrelserna i Stock-. holms, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Jämtlands och Norrbottens län, domstolskommittén, domstolsverksutrcdningen, Exekutionsväsen- dets organisationsnämnd (EON), högsta domstolens ledamöter, rege- ringsrättcns ledamöter, Svenska kommunförbundet, Svenska landstings- förbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sve- riges advokatsamfund, Föreningen Svcriges statsåklagare, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Stock- holms läns landstings rättshjälpsanstalt, Göteborgs stads rättshjälpsan- stalt, Malmö stads rättshjälpsanstalt, rättshjälpsanstalten i Helsingborg, Tornedalens rättshjälpsanstalt, Landsorganisationen (LO), Tjänstemän- nens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Jurist- och samhälls— vetareförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Hy— resgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Riksförbun- det Landsbygdens folk (RLF), Sveriges Hantverks- och Industriorganisa- tion, Sveriges köpmannaförbund och Svenska Företagares Riksförbund.

1 Rådmannen Karl-Erik Skarvall, advokaterna Bure Malmström, Viggo Lund och Bror Wahlström samt kommunalrådet Bengt Hedlund och förste sekreteraren Gunnar Danielsson.

Prop. 1972: 4 23

RÅ har överlämnat yttranden från ett flertal länsåklagare. :Samtliga hovrätter har bifogat yttrande från olika underrättter. Några länsstyrel- ser har dessutom överlämnat yttranden från respektive landstings för- valtningsutskott eller andra organ.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till rättshjälpslag m.m. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

2. Nuvarande råttshjälpssystem

2.1. Fri rättegång i tvistemål och ärenden vid domstol

Bestämmelserna om fri rättegång finns i lagen (1919: 367) om fri rättegång (LFR). Ytterligare bestämmelser finns i kungörelsen (1947: 776) med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri rätte- gång och kungörelsen (1969: 679) om ersättning av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri rättegång. I huvudsak innehåller be- stämmelserna om den fria rättegången följande. I tvistemål eller ärende vid bl. a. de allmänna domstolarna får fri rättegång beviljas person, som inte har ekonomiska förutsättningar att betala de kostnader som uppkommer i rättegången vid domstolen. Detsamma gäller den som efter att ha betalat kostnaderna skulle sakna nödvändiga tillgångar för sitt uppehälle eller för att fullgöra underhållsplikt som åligger honom. Juridisk person kan inte få fri rättegång. Fri rättegång får inte beviljas part om det måste anses vara av ringa betydelse för honom att hans ta- lan blir prövad. Förmånen får inte heller beviljas någon, vars talan grundar sig på överlåtelse som kan antas ha skett i syfte att därmed erhålla fri rättegång. '

För part som åtnjuter fri rättegång utgår kostnad för bevisning av allmänna medel. Också partens personliga kostnader för inställelse vid rätten kan ersättas.

Om parten behöver hjälp med att tillvarata sina intressen i målet för- ordnar rätten på begäran rättegångsbiträde åt honom. Biträdet får ersättning av statsverket. Arvode till biträde skall bestämmas till det belopp som med avseende på det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt övriga omständigheter kan an- ses utgöra skälig ersättning för uppdraget." Till rättegångsbiträdc utses advokat eller annan person som avlagt juris kandidatexamen och som bedöms lämpad för uppdraget. Har parten själv föreslagit någon som är behörig skall han förordnas om inte hans anlitande skulle medföra av- sevärt ökade kostnader ellcr annars särskilda skäl talar emot det.

Om rätten under rättegången finner att parten själv kan bära kost- naderna för rättegången, kan rätten förordna att förmånen av fri rätte- gång skall upphöra. Detsamma gäller om det under rättegången fram-

Prop. 1972: 4 24

kommer att partens talan är sådan att det måste vara av ringa betydelse för honom att få den prövad eller att talan grundar sig på överlåtelse som skett i avsikt att få fri rättegång.

I samband med att rätten skiljer målet från sig skall rätten förplikta motparten eller annan som enligt lagskulle varit pliktig att gottgöra parten kostnaden att till statsverket betala dess kostnader på grund av den fria rättegången. Om motparten till den som haft fri rättegång för- lorar målet och om han enligt allmänna regler skulle ha varit skyldig att ersätta parten hans rättegångskostnader, skall han sålunda i stället för- pliktas att till statsverket utge ersättning för kostnaderna.

Om det efter rättegångens slut visar sig att part som haft fri rätte- gång blir i stånd att betala rättegångskostnad, som utgått av allmänna medel, kan han i särskild ordning förpliktas att återbetala kostnaden till statsverket om inte motparten eller annan ålagts återbetalningsskyldig- het. Talan mot sådan betalningsskyldighet får inte väckas senare än fem år efter rättegångens slut.

Vid sidan om den fria rättegången finns möjlighet i vissa fall för domstol att förordna biträde åt part. Enligt 20 kap. 19 5 första stycket föräldrabalken (FB) kan sålunda rätten i mål om omyndigförklaring eller sådan förklarings hävande förordna biträde åt den som målet rör. Den som har förordnats till biträde får enligt andra stycket efter rättens prövning arvode av allmänna medel för det arbete han har nedlagt på målet för dess förberedande och utförande samt för tidsspillan och dessutom ersättning för nödvändiga utgifter. När målet avgörs skall den för vilken biträdet har förordnats förpliktas att till statsverket återbetala vad biträdet har tillerkänts, om inte sådan skyldighet anses böra åläg- gas motpart eller, om överförmyndaren gjort ansökningen, kostnaden prövas skola stanna på statsverket. I tredje stycket anges att paragrafen inte är tillämplig, om fri rättegång har beviljats den för vilken biträde kan förordnas. Ersättningsbestämmclserna i 20 kap. 19 & FB gäller också för god man som har förordnats enligt 20 kap. 37 & FB eller 15 kap. 31 & giftermålsbalken (GB).

2.2. Rättshjälp i brottmål

Skilda bestämmelser i rättegångsbalken (RB) syftar till att ge den som är misstänkt för brott vissa ekonomiska lättnader för att han skall kunna ta tillvara sin rätt. Huvudregeln är visserligen att han själv får bestrida kostnaden för sitt försvar. Olika slag av kostnader kan emeller- tid förskotteras av allmänna medel och detta gäller oberoende av den misstänktes ekonomiska villkor.

Enligt bestämmelser i RB skall offentlig försvarare förordnas, om den misstänkte inte har utsett försvarare eller om försvarare som han utsett avvisas och domstolen på grund av sakens beskaffenhet eller av annat

Prop. 1972; 4 25

skä] finner att hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. Den som är an- hållen eller häktad har en ovillkorlig rätt till offentlig försvarare. Den offentlige försvararen har rätt- till arvode och ersättning av allmänna medel. Rätten fastställer arvodet och ersättningen.

När det gäller kostnad för vittne och för skriftligt bevis som den misstänkte själv har påkallat gäller som huvudregel att den misstänkte själv får svara för kostnaden. Han kan emellertid hemställa att rätten självmant föranstaltar om bevisningen. Har rätten självmant inkallat vittne eller föranstaltat om skriftlig bevisning förskotteras kostnaden av allmänna medel. Ersättningens storlek bestäms av rätten. Kostnad för sakkunnig som på den misstänktes begäran har utsetts av rätten för- skotteras också av statsmedel.

Även beträffande frågan vem som slutligen skall svara för de kost- nader som enligt det sagda utgår av allmänna medel finns bestämmelser i RB. I mål vari åklagare för talan skall den tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återbetala bl. a. vissa kostnader som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel. De kostnader som anges i bestämmelsen är ersättning "till vittne eller sakkunnig, kostnad för annan bevisning under förundersökningen eller rättegången, ersättning eller arvode till offentlig försvarare och hämtning av den tilltalade till rätten. Ersättningsskyldigheten kan jämkas om kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor;

Enligt LFR, som gäller även i brottmål, kan fri rättegång beviljas den, som inte äger tillgång att betalade med rättegången förenade kostnader- na eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget -.uppe- hälle och för att fullgöra honom åliggande underhållsskyldighet. Enligt bestämmelserna i LFR skall av allmänna medel utgå kostnad för bevis-" ning som inte förebragts utan skäl om kostnaden enligt lag skall utges av parten. Bestämmelsen innebär att vittnen som kallats på den tilltala- des begäran kan få ersättning av allmänna medel. Vidare är den som åtnjuter fri rättegång berättigad att under vissa betingelser få ersättning för resa och uppehälle i samband med inställelse inför rätten. I fråga om möjligheten för misstänkt i brottmål att få juridiskt biträde hänvisar LFR till bestämmelserna i RB om offentlig försvarare.

Om den tilltalade haft fri rättegång, kan han inte i målet åläggas att återbetala ersättning till offentlig försvarare eller kostnad för bevisning varom rätten har föranstaltat självmant. Har han dömts för'brottet och förbättras hans villkor, kan han dock, om särskild talan därom väcks inom fem år, förpliktas att betala sådana kostnader. Sådan-talan kan avse även andra kostnader, t. ex. kostnader för vittnen som hörts på den till- talades begäran. För sådana kostnader kan han bli återbetalningsskyldig även om han inte" dömts för brottet. . -

Prop. 1972: 4 25

2.3. Rättshjälp i förvaltningsärenden

När det gäller samhällets rättshjälp i administrativa mål och ärenden saknas motsvarighet till LFR. I förvaltningsprocesslagen (1971: 291) finns bestämmelser som innebär att ersättning kan utgå av allmänna medel för enskild parts inställelse vid regeringsrätten, kammarrätt, skat— terätt och länsrätt. Även för vittne och sakkunnig utgår ersättning av allmänna medel. I övrigt finns endast på några få områden författnings- bestämmelser som medger att den enskildes kostnader i förvaltningsför- farandet bestrids av allmänna medel. Rättshjälpen inom det administra- tiva området ombesörjs därför i det närmaste helt inom ramen för rätts- hjälpsanstalternas verksamhet och av privatpraktiserande advokater en- ligt jämtlandssystemet. I skilda författningar finns emellertid bestäm— melser som ger möjlighet för domstol eller annan myndighet att förord- na att den som är part i ärende inför myndigheten skall erhålla biträ— deshjälp av allmänna medel. Sådana bestämmelser finns bl. a. i lagen (1957: 668) om utlämning för brott, lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge och lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäl- lighet av straff m. m. Enligt dessa lagar gäller med vissa modifikationer Rst regler om offentlig försvarare i tillämpliga delar.

Enligt 41 å andra stycket utlänningslagen (1954: 193) skall biträde under vissa förhållanden förordnas för utlänning vid förhör enligt lagen. Biträde förordnas av förhörsmyndigheten som enligt 87 5 andra stycket utlänningskungörelsen (1969: 136) också prövar frågan om ersättning till biträdet. Vidare stadgas i 85 & utlänningskungörelsen att om utlän- ning, som är intagen i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, kan an— föra besvär över beslut enligt utlänningslagen , styresmannen för an— stalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten skall se till att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Fråga om ersättning åt den som biträtt utlänningen vid besvär avgörs i samband med prövning av besvären.

Enligt 7 5 lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt (polismyndighet, länsstyrelse eller Kungl. Maj:t) förordna biträde åt den som begärs utlämnad, om det fordras för att han skall kunna be- vaka sin rätt i ärendet. Den som förordnats till biträde har rätt till ar- vode och ersättning för kostnad av allmänna medel efter vad som finnes skäligt. Beslut om ersättning skall enligt lagens förarbeten fattas av den myndighet som beslutar i utlämningsfrågan.

Enligt kungörelsen (1925: 379) om bestridande i vissa fall med allmän- na medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m. m. finns viss möjlighet för nyttjanderättshavare att

Prop. 1972: 4 27

få biträdeshjälp på det allmännas bekostnad. Tillämpningen av bestäm- melserna handhas av länsstyrelse som alltså utser biträde och prövar biträdets ersättningsanspråk.

2.4. Rättsskyddsförsäkringarna

Vid sidan av det allmänna lämnar försäkringsbolagen rättshjälp. Det sker i form av rättsskyddsförsäkring. Sedan 1967 meddelar samtliga allmänna skadeförsäkringsbolag i landet sådan försäkring. Rättsskydds- försäkring kan ha olika innehåll och vissa försäkringsbolag meddelar endast vissa slag av rättsskyddsförsäkring.

Med allmän rättsskyddsförsäkring menar man en försäkring som inne- fattar rättsskydd i tvister och rättegångar i allmänhet. Sådan försäkring lämnas inte separat. I stället lämnas försäkringen på det sättet, att den automatiskt ingår i vissa försäkringar, t. ex. hemförsäkring, villahems- försäkring, lantgårdsförsäkring, fritidshusförsäkring, motorfordonsför- säkring, mopedförsäkring, båtförsäkring och reseförsäkring. Försäkring- en gäller då för försäkringstagaren som privatperson, villaägare, inne- havare av motorfordon osv.

Den till hemförsäkringen knutna rättsskyddsförsäkringen brukar gälla förutom försäkringstagaren bl. a. vissa familjemedlemmar. Den lämnar ersättning för den försäkrades egna advokatkostnader i tvist i sådan frå- ga som i förekommande fall skall prövas av allmän domstol. Vidare lämnas ersättning för den försäkrades egna rättegångskostnader och kostnader som han förpliktas att utge i tvistemål och ärenden som handläggs av de allmänna domstolarna. Försäkringen ersätter också kostnad för försvaret av den försäkrade i brottmål, när åtalet inte avser uppsåtlig gärning, grov vårdslöshet eller fylleri. Om den försäkrade åtalats för grov vårdslöshet men han frikänns eller döms för vårdslöshet som inte är grov, ersätts också kostnaden för försvaret. Den försäkrades kostnad för resor och uppehälle eller hans förlust av arbetsförtjänst gott- görs inte genom försäkringen. Genom de angivna begränsningarna ute- sluts från tillämpningsområdet administrativa mål och ärenden samt mål oeh ärenden inför specialdomstol.

Försäkringsskyddet vid den till hemförsäkringen knutna rättsskydds- försäkringen är också begränsat i andra avseenden. Försäkringen betalar exempelvis inte kostnader i tvist, mål eller ärende som har samband med den försäkrades yrkesutövning eller som gäller den försäkrade i egen- skap av fastighetsägare eller ägare av motorfordon. Försäkringen om- fattar inte heller tvist, mål eller ärende som grundar sig på fordran som överlåtits till den försäkrade eller som avser den försäkrades konkurs eller som gäller skadestånd på grund av åtalad gärning i vissa fall. Er- sättning för kostnader i samband med hemskillnad- och äktenskaps- skillnad ingår som regel inte i rättsskyddsförsäkring.

Prop. 1972: 4 _ 23

En viktig bestämmelse är att försäkringen gäller endast om den för- säkrade inte kan få sina kostnader ersatta av allmänna medel enligt LFR. Det åligger därför den försäkrade att ansöka om fri rättegång, om det kan antas att han är berättigad till sådan förmån. Underlåter han detta ersätter försäkringen inte sådana kostnader som skulle ha be— talats genom fri rättegång. Detta gäller i tillämpliga delar också i för- hållande till fri utomprocessuell rättshjälp.

Endast skäliga kostnader ersätts. Vad som är skäligt avgörs av för- säkringsgivaren. Från kostnaderna avgår vid .varje försäkringsfall ett självriskbelopp på 200 kronor jämte 10 procent av överskjutande kost- nader. Högst 25 000 kronor kan utgå för samma försäkringsfall.

Vill den försäkrade anlita försäkringen skall han anmäla det till för- säkringsgivaren. Den försäkrade får efter eget val anlita advokat, bi- trädande jurist på advokatbyrå eller jurist vid rättshjälpsanstalt, som med hänsyn till hans bostadsort och ärendets art är lämplig. I vissa fall bestämmer försäkringsgivaren vem som skall anlitas.

För den rättsskyddsförsäkring som är knuten till villahemsförsäkring och lantgårdsförsäkring gäller i allt väsentligt samma villkor som för ' rättsskydd vid hemförsäkring. Tvister som kan falla under ägodelnings— rätts, expropriationsdomstols eller vattendomstols prövning omfattas emellertid av dessa försäkringar. '

De rättsskyddsförsäkringar som är knutna till fritidshus, motorfor- dons-, moped-, båt- och rescförsäkringarna är till innehållet mera be- gränsade än de som följer med hemförsäkring, villahemsförsäkring och lantgårdsförsäkring. De gäller för de försäkrade, inte såsom privatperso— ner, utan i egenskap av ägare av visst fritidshus, ägare, brukare eller fö- rare av visst fordon eller viss båt eller i egenskap av resenär.

Bortsett från denna begränsning gäller i stort sett samma villkor som ' vid rättsskyddsförsäkring i samband med hemförsäkring. Den" till motor- fordons- och mopedförsäkringarna knutna rättsskyddsförsäkringen be- talar inte försvararkostnader i mål om rattfylleri eller rattonykterhet.

Vid sidan av den nu behandlade allmänna rättsskyddsförsäkringen meddelas av ett bolag en särskild rättsskyddsförsäkring för företagare. Denna kan tecknas separat. Försäkringen gäller den försäkrade i egen-' skap av utövare av den i försäkringsbrevet angivna verksamheten. Den omfattar försäkringstagaren och hans anställda. I väsentliga hänseenden gäller samma villkor som de förut behandlade. På flera punkter är dock försäkringsvillkoren annorlunda utformade.

Vid de nu berörda rättsskyddsförsäkringarna förekommer inte från försäkringsgivarens sida någon prövning av befogenheten av den talan, för vilken försäkringstagaren önska anlita försäkringen.

Det kan slutligen nämnas-att det i trafikförsäkring, ansvarighetsför— säkring och garantiförsäkring vanligen ingår ett begränsat rättsskydd,

Prop. 1972: 4 29

som gäller sådan skada som är föremål för'försäkringen. I viss utsträck- ning är biträdet motiverat av försäkringsgivarens eget intresse i saken.

2.5. Rättshjälpsanstalterna

Biträde i rättsliga angelägenheter inom det nuvarande rättshjälps- systemet lämnas av enligt LFR förordnade biträden, av för misstänkt eller tilltalad i brottmål utsedd offentlig försvarare samt i utomproces- suella ärenden och förvaltningsärenden av befattningshavare på rätts- hjälpsanstalterna eller advokater enligt jämtlandssystemet.

Det totala antalet tvistemål med fri rättegång uppgick år 1968 till 16 182 vid de allmänna underrätterna. Motsvarande mål uppgick sam- ma år vid hovrätterna till 556 och vid högsta domstolen till 17. I brottmål var antalet fria rättegångar 290 vid de allmänna underrätterna, 256 vid hovrätterna och 5 i-högsta domstolen. .

Uppdragen som biträde enligt LFR fördelas mellan de privatprakti- serande juristerna och juristerna pårättshjälpsanstalterna. I de ärenden som leder till rättegång erhåller klienterna vid rättshjälpsanstalterna i relativt stor utsträckning fri rättegång. Uppgifter som inhämtats från rättshjälpsanstalterna visar att anstalterna biträdde i totalt 13 598 rätte- gångsärenden år 1968, däri inräknat under tidigare år inkomna ären- den, och att därav biträde har lämnats parter med fri rättegång i cirka 9 000 fall. Rättshjälpsanstalternas jurister biträder sålunda i en betydan- de del av det totala antalet fria rättegångar. Biträde lämnas i drygt hälften av de fria rättegångar som förekommer inom anstalternas verk- samhetsområden.

Antalet brottmål med offentlig försvarare uppgick år 1968 vid under- rätterna till 17 203, vilket utgjorde 38 procent av_hela antalet brottmål.

Uppdragen som offentlig försvarare tillfaller nästan uteslutande de'-" privatpraktiserande advokaterna. Juristerna på rättshjälpsanstalterna uppträder endast i mycket begränsad omfattning som offentliga försva- rare i brottmål. År 1969 uppgick det totala antalet brottmål i vilka advokater från rättshjälpsanstalterna biträdde som offentliga försvarare till 282. Vid fyra anstalter åtar man sig inte några sådana uppdrag. Juristerna vid fem anstalter är villiga att bli offentliga försvarare endast när den misstänkte begär att viss jurist skall förordnas. Vid övriga an- stalter är sådana uppdrag mera vanligt förekommande. I allmänhet står dock inte befattningshavarna vid anstalterna upptagna på domstolarnas listor över advokater, som är villiga att äta sig uppdrag som offentlig försvarare. Flertalet rättshjälpsanstalter torde emellertid ha biträtt klienter i brottmål utan att begära förordnande som offentlig försvarare även om förutsättningar härför förelegat. Man har därvid tagit hänsyn till den återbetalningsskyldighet som skulle kunna drabba en helt obe- medlad klient. ' '

Prop. 1972: 4 30

Den utomprocessuella rättshjälpen, däri inräknat biträde i förvalt- ningsärenden, lämnas till största delen av rättshjälpsanstalterna och en- dast i mindre omfattning av de privatpraktiserande advokaterna enligt jämtlandssystemet.

Enligt kungörelsen (1919z639) angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter kan under vissa förutsättningar statsbidrag utgå till anstalt, som landstingskommun eller kommun ordnat för att meddela fri rättshjälp. Det förutsätts att anstalten står under ledning av en styrelse, vars ordförande och suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen för fyra år i sänder och vars övriga ledamöter, som skall vara minst två, samt suppleanter för dem utses av anstaltens huvudman enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar. Vidare krävs att anstal— tens verksamhet skall utövas enligt reglemente, som antas av huvud- mannen och fastställs av Kungl. Maj:t och som i huvudsak skall överensstämma med ett till bidragskungörelsen fogat normalreglemente. Slutligen fordras att statistiska uppgifter om verksamheten lämnas en- ligt särskilda bestämmelser. Understöd utgår med hälften av årliga netto- utgifterna för anstaltens verksamhet med avdrag för lokal- och inventa- riekostnadcr.

Huvudmannaskapet för rättshjälpsanstalterna är fördelat mellan vissa landsting (13 anstalter), vissa landstingsfria kommuner (2 anstalter) och staten, som svarar för en anstalt. F. n. finns alltså 16 rättshjälpsanstal- ter, nämligen

Göteborgs kommuns

Malmö kommuns

Stockholms läns landstings i Stockholm Stockholms läns landstings i Solna Östergötlands läns landstings i Norrköping Östergötlands läns landstings i Linköping Malmöhus läns landstings i Helsingborg Hallands läns i Halmstad Älvsborgs läns norra i Vänersborg Älvsborgs läns södra i Borås Värmlands läns i Karlstad Örebro läns i Örebro Västmanlands läns i Västerås Gävleborgs läns landstings i Gävle Norrbottens läns landstings i Luleå samt Tornedalens rättshjälpsanstalt i Haparanda (statlig).

Före den 1 januari 1971 drevs verksamheten vid anstalten i Stock— holm av Stockholms stad.

Det tidigare nämnda normalreglementet innehåller i huvudsak föl— jande om anstalternas uppgifter och organisation. Rättshjälpsanstalt har

Prop. 1972: 4 ' 31

att inom sitt verksamhetsområde kostnadsfritt tillhandagå mindre be- medlade i rättsliga angelägenheter. Anstalten har därvid bl. a. att läm- na råd och upplysningar, hjälp med att upprätta handlingar samt bi- träde vid tvisters biläggande genom förlikning och vid utförande av ta- lan i rättegång, anhängiggjord vid domstol inom anstaltens verksam- hetsområde. Anstalten skall stå under ledning av en styrelse med en ordförande utsedd av länsstyrelsen för fyra år i sänder och med leda— möter utsedda av landsting eller stadsfullmäktige, samtliga för en tid av två år. Anstaltens verksamhet utövas under styrelsens överinseende av en föreståndare med biträde av erforderlig personal. Föreståndare och biträde utses och entledigas av styrelsen. Föreståndaren skall ha avlagt juris kandidatexamen och förvärvat nödvändig praktisk erfarenhet ge- nom verksamhct vid underrätt eller på advokatkontor. Han får inte inneha eller utöva annan avlönad allmän eller enskild tjänst eller driva enskild advokatverksamhet. Till anstalten inkommet ärende får inte heller övertas som enskilt uppdrag av något biträde på anstalten. Sär- skilda föreskrifter finns om bokföring, årsredogörelse, revision och för- slag till utgifts- och inkomststat. Vidare föreskrivs att anstalt har att lämna kostnadsfritt biträde åt annan statsunderstödd rättshjälpsanstalt, om hinder inte möter mot detta.

Normalreglementet innehåller vidare bestämmelser som lämnar viss vägledning för sättet att handlägga ärendena. Vid prövning av om rätts- hjälp skall lämnas kan, om det är erforderligt, krävas personlig instäl- lelse av sökanden och intyg om hans förmögenhetsförhållanden. Tas ärendet upp, skall noggrann utredning verkställas. Anstalten bör söka åstadkomma förlikning mellan parterna där sådan lämpligen bör kom- ma till stånd. Framställning om rättegång som är uppenbart ogrundad eller gagnlös skall avvisas. Tystnadsplikt föreskrivs beträffande sådant som sökanden meddelat i förtroende.

Flertalet rättshjälpsanstalter har sina reglementen formulerade i nära överensstämmelse med normalreglementet. Beträffande reglementena för anstalterna i Linköping, Norrköping, Gävle och Luleå finns vissa skiljaktigheter. Dessa fyra reglementen innehåller bestämmelser om av- gifter för rättshjälpen. Enligt reglementena för östgöta— och gävleborgs- anstalterna skall vidare rättshjälpschefen vara advokat. Slutligen finns i reglementet för gävleborgsanstalten vissa skiljaktigheter, som är för- anledda av att en kombination av anstalts- och jämtlandssystem tilläm- pas inom Gävleborgs läns landstingsområde.

Som framgår av det tidigare anförda innehåller inte normalreglemen- tet eller reglementena för de olika anstalterna några närmare bestäm- melser om verksamheten och förfarandet vid en anstalt. Reglerna härom har i stället utbildats i praxis.

En rättshjälpsanstalt fungerar i huvudsak som en vanlig advokat- byrå. Man har dock i regel bestämda mottagningstider, ofta två tim—

Prop. 1972: 4 32

mar om dagen. Samtliga anstalter har kvällsmottagning en gång i vec- kan, då besöksfrekvensen i allmänhet är mycket stor. För att rättssö- kande skall kunna anlita rättshjälpsanstalt utan- betungande kostnader håller en del av anstalterna regelbundet återkommande mottagningar utanför anstaltsorten. Så är fallet med följande anstalter:

Stockholms läns i Solna 1 Södertälje, Nynäshamn,.Norrtälje, Östham- mar och Huddinge; Norrköpingsanstalten - i Finspång och Gusum; Linköpingsanstalten i Mjölby, Motala, Kisa och Åtvidaberg; Hallands läns i Laholm, Falkenberg, Varberg och Kungs— backa; Älvsborgs läns norra i Bengtsfors, Trollhättan, Mellerud och Åmål; Älvsborgs läns södra i Alingsås och Ulricehamn; Värmlands läns i Arvika, Hagfors, Kristinehamn, Munkfors och Torsby; Örebro läns i Karlskoga; Västmanlands läns i Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Kö-

" ping och Sala;

Gävleborgs läns i Hofors, Ockelbo, Sandviken, Bollnäs, Ljusdal, Söderhamn och Hudiksvall; Norrbottens läns i Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Gällivare,

Harads, Jokkmokk, Karesuando, Kiruna, Piteå, Råneå, Vittangi och Älvsbyn;

Tornedalens i'Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pa— jala, Bränna, Töre, Kalix, Junosuando och Muodoslompolo.

Någon mera genomförd fördelning av olika arbetsuppgifter inom en anstalt förekommer endast vid-rättshjälpsanstalten i Stockholm, som är den största anstalten i landet. Bortsett från de arbetsuppgifter som an- kommer på expeditionen, är arbetet inom denna anstalt fördelat på tre avdelningar, en administrativ avdelning med en förste kammarskrivare och en kassör, en avdelning för allmänna mål och ärenden med en av- delningschef och normalt fyra andra jurister och en avdelning för fa- miljerättsliga mål och ärenden med en avdelningschef och fem andra jurister. På den administrativa avdelningen ankommer, förutom kassa- göromål, anslags- och budgetövervakning, bokföring och bokslut, per- sonalärenden m.m. På familjerättsavdelningen har, för att i görligaste mån undvika spilltid, inställelser i rättegångar fördelats mellan juris- terna. Rättegångar vid de sex tingsrätterna i och invid Stockholm om- besörjs av två jurister, som var och en har tre bestämda tingsrätter på sin lott. Inställelserna kan härigenom koncentreras. Övriga jurister sva- rar för rättegångarna vid Stockholms tingsrätt. Varje jurist får alla sina mål lottade på viss avdelning vid denna tingsrätt, där bestämda _ veckodagar har anslagitsför anstaltens mål.

Prop. 1972: 4 33

De 16 rättshjälpsanstalterna hade vid 1968 års utgång 172 anställda, av vilka 75 var jurister. Vid anstalten i Stockholm tjänstgjorde 28 per- soner varav 12 jurister. De personalmässigt minsta anstalterna fanns i Hallands, Värmlands och Norrbottens län med vardera sex anställda, av vilka tre var jurister.

Antalet inkomna ärenden, dvs. i princip antalet hjälpsökande, upp- gick 1968 till sammanlagt 56 085. Av dessa avsåg den största delen (55,2 procent) familjerättsliga ärenden. En andra stor grupp utgjordes av privaträttsliga ärenden (20,2 procent) om arbetslön, avbetalningsköp, er- sättning för skada, andra fordringsanspråk, återfåcnde av egendom samt ärenden om arrende och hyra. Straffrättsliga och exekutionsrättsliga ärenden samt förvaltningsrättsliga ärenden om pension, socialvård och beskattning utgjorde 11,5 procent. I de återstående ärendena torde ha ingått åtskilliga förvaltningsärcnden av varierande beskaffenhet.

De åtgärder som vidtogs i de under 1968 inkomna ärendena belyses av följande uppgifter. 10 584 tvister ledde till rättegång. I 3 519 tvister skedde förlikning utan rättegång. 41359 andra ärenden, av vilka ett antal torde ha inkommit under föregående år, slutfördes. I 23 219 av dessa ärenden meddelades endast råd och upplysningar, medan skrifter och legala handlingar uppsattes i 6 497 ärenden. I resterande ärenden vidtogs annan åtgärd.

Statistiken över rättshjälpsanstalternas verksamhet uppvisar stora skillnader mellan anstalterna i fråga om antalet handlagda ärenden per jurist. Medan rättshjälpsanstalten i Stockholm år 1968 hade 1 269 ären- den per jurist var riksgenomsnittet 747. Det lägsta antalet ärenden per jurist var 272 ärenden. Den avgörande orsaken till dessa stora skillna- der torde vara, att länsanstalternas jurister i jämförelse med stadsan- stalternas får sätta till avsevärd tid för resor. En annan orsak till skill- naderna kan vara, att de handlagda ärendena är av olika svårighetsgrad och därför kanske mer tidskrävande vid vissa anstalter.

Rättshjälpsanstalternas totala ekonomiska omslutning uppgick 1968 till 8 428 000 kronor. På kostnadssidan svarade löne- och pensionskost- nader för 6 540 000 kronor eller 77,6 procent av kostnaderna. Lokal- hyrorna uppgick till 405 000 kronor. Anstalternas verksamhet finansiera- des från statens sida med statsbidrag på 2 134 000 kronor (25,3 procent) och ersättning för biträde åt part med fri rättegång med 2 525 000 kro- nor (29,9 procent). Landstingens respektive städernas sammanlagda bi- drag uppgick till 3 156 000 kronor (37,4 procent). Avgifter från sökan- de och motparter inbringade 578 000 kronor (6,9 procent), varav upp- skattningsvis lika mycket från vartdera hållet. Rättshjälpsanstalten i Stockholm hade den största ekonomiska omslutningen, 1 579 000 kro- nor, och Hallands läns rättshjälpsanstalt den minsta, 291 000 kronor.

Prop. 1972: 4 34

2.6. Jämtlandssystcmet

Enligt kungörelsen (1965: 302) om understöd för viss utomproces- suell rättshjälp, som ersatt en tidigare kungörelse från år 1946, utgår statsbidrag till landsting, som träffat avtal med Sveriges advokatsam- fund eller avdelning av samfundet om att alla eller flertalet av de sam- fundsledamöter som är verksamma i landstingsområdet skall meddela fri utomprocessuell rättshjälp (jämtlandssystemet). En förutsättning är att verksamheten står under betryggande tillsyn. Understöd utgår med hälften av den årliga kostnad som landstinget enligt avtalet har haft för verksamheten.

Rättshjälpsverksamhet, grundad på avtal som avses i 1965 års kun- görelse, bedrivs i följande landstingsområden (begynnelseår inom pa- rentes):

Jämtlands läns (1945) Kalmar läns norra (1948) Västerbottens läns (1946) Malmöhus läns (1949) Jönköpings läns (1947) Skaraborgs läns (1949) Kalmar läns södra (1947) Kronobergs läns (1950) Västernorrlands läns (1947) Blekinge läns (1950) Södermanlands läns (1947) Kopparbergs läns (1950) Göteborgs och Bohus läns (1947) Kristianstads läns (1951) Uppsala läns (1948) Gävleborgs läns (1955)

I flertalet landstingsområden utövas verksamheten på grundval av avtal, som i huvudsak ansluter sig till ett mellan Svenska landstingsför- bundet och Sveriges advokatsamfund den 1 juli 1960 gemensamt utfär- dat förslag till normalavtal med därvid fogad promemoria med vissa riktlinjer för den utomprocessuella rättshjälpen enligt jämtlandssyste- met. Förslaget till normalavtal, som tillkom i syfte att undanröja den bristande enhetlighet som tidigare gällt för avtalen i de olika lands- tingsområdena, var resultatet av ett kommittéarbete inom advokatsam- fundet och överläggningar mellan samfundet och landstingsförbundet.

Normalavtalet innehåller i huvudsak följande om organisationen och verksamheten enligt jämtlandssystemet. Landstinget ställer årligen medel i form av förslagsanslag till förfogande för att anordna utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade inom landstingskommunen. Det lämnas öppet. vilket organ som bör företräda landstinget i dessa frågor. Advo- katsamfundets avdelning åtar sig å sin sida att tillse, att erforderligt antal —— såvitt möjligt samtliga inom landstingsområdet verksamma advokater lämnar rättshjälp mot ersättning av landstinget. Advokat som är villig att lämna rättshjälp, skall underskriva förbindelse enligt särskilt formulär. Rättshjälp åt mindre bemedlad skall lämnas i samma ordning och med iakttagande av samma omsorg som vid biträde åt andra klienter. Framställning om rättshjälp prövas av den advokat som sökanden har vänt sig till. Avslås framställningen kan sökanden hänskjuta

Prop. 1972: 4 35

frågan till det organ, som företräder landstinget i ärenden om rätts- hjälp. Advokaten har att skriftligen underrätta sökanden om detta. Tvist mellan landsting och advokat om skäligheten av begärt arvode eller om befogenheten av gjorda utlägg skall avgöras genom skiljedom av sty- relsen för Sverigcs advokatsamfund eller särskild av styrelsen utsedd skiljenämnd. Skiljedom skall påkallas inom ett år från det räkningen har avgetts. Om skiljedom ej påkallas inom denna tid, skall räkning an- ses godkänd av landstinget. Om klientens rätt att påkalla skiljedom i arvodesfrågor gäller vad som har föreskrivits i advokatsamfundets stad- gar. .

Den av landstingsförbundet och advokatsamfundet gemensamt utfär- dade promemorian innehåller bl. a. följande. Avtal om utomprocessuell rättshjälp bör upprättas i så nära anslutning som möjligt till förslaget till normalavtal. I princip skall alla inom landstingsområdet verksam- ma advokater ha rätt att delta i verksamheten om de så önskar. Be- stämmelsen att advokat skall lämna särskild förbindelse kan utelämnas i avtal, om landsting skulle finna sådan förbindelse onödig.

Endast Kronobergs läns och Kalmar läns södra landsting tillämpar alltjämt avtal, som har slutits mellan berörda parter före tillkomsten av förslaget till normalavtal. I övriga landstingsområden, där jämtlandssy- stem förekommer, grundar sig verksamheten på avtal, som till sina in- nehåll i huvudsak ansluter sig till normalavtalet. De skiljaktigheter som finns mellan dessa landstings avtal avser i regel sådana frågor som i normalavtalet har lämnats öppna, nämligen vilka organ som i hithöran- de frågor företräder landstingen, villkoren för erhållande av fri rätts- hjälp med hänsyn till sökandenas ekonomiska förhållanden och sättet för prövning av advokaternas arvodesräkningar.

Rättshjälp lämnas av flertalet inom landstingskommunerna verksam- ma advokater. På sina håll finns dock advokater som inte alls eller en- dast i obetydlig omfattning lämnar fri rättshjälp. I enlighet med avta- lens föreskrifter lämnas rättshjälpen på advokaternas kontor under van- lig kontorstid och i samma ordning som till andra klienter. Även biträ- dande jurister hos advokaterna lämnar rättshjälp. Det är dock den av— talsbundne advokaten som bär ansvaret för dess utförande. I allmän- het avgör advokat själv om fri rättshjälp skall meddelas. I tveksamma fall konsulteras dock ofta landstingsorgan eller av landstinget anlitad konsult. Kungörande av den fria rättshjälpen sker regelmässigt dels ge- nom annons som införs i regel en gång i månaden i ortstidning(ar) och som upptar samtliga advokater, som lämnar offentlig rättshjälp, dels genom anslag på domstolars och kommuners anslagstavlor. Kostnader- na betalas aV landstingen i överensstämmelse med avtalens föreskrifter.

I normalavtalet lämnas, som har nämnts, öppet vilket organ som . skall företräda landstinget i ärenden om rättshjälp. Olika lösningar an- vänds av landstingen. I fyra landstingskommuner finns en särskild sty-

Prop. 1.972: 4 36

relse eller nämnd, kallad rättshjälpsdelegation, rättshjälpsnämnd eller rättshjälpsstyrelse. I övriga landstingsområden fungerar numera regel- mässigt landstingens sociala nämnder som styrelser för verksamheten och administrationen handhas oftast av en tjänsteman vid landstingens sociala avdelning. En del landsting anlitar konsulter, bl. a. underrätts- domare.

På Gotland lämnas sedan 1950 offentlig rättshjälp åt mindre bemed- lade i annan form än som ovan har redovisats. Rättshjälpen lämnas av advokat i Visby mot ett bestämt arvode. Skulle hinder möta för denne att lämna rättshjälp emedan motpart redan har begärt sådan, skall sö- kanden hänvisas till annan advokat, som erhåller ersättning för den hjälp han har lämnat efter hänvändelse till landstinget. Den advokat, som åtagit sig att lämna rättshjälp åt mindre bemedlade, är oförhindrad att ha praktik även för annat klientel.

Det totala antalet utomprocessuella ärenden som handlades av privat- praktiserande advokater år 1968 utgjorde 7 178. Av dessa bestod den största delen — liksom vid rättshjälpsanstalterna — av ärenden om äk- tenskap och rättshandlingar mellan makar (40,6 procent). Även i övrigt är fördelningen på olika slag av ärenden likartad den vid rättshjälps- anstalterna.

Kostnaderna för den utomprocessuella rättshjälpen genom privat- praktiserande advokater täcktes 1968 med statsbidrag på sammanlagt 913 932 kronor och lika stora landstingsbidrag. Kostnaderna per ärende uppgick sålunda i genomsnitt till 255 kronor.

3. Tidigare reformförslag m. m. 3.1 Rättegångskommitténs förslag om rättegångshjälp

1951 års rättegångskommitté lade i november 1958 fram betänkande med förslag till lag om rättegångshjälp m. rn. (SOU 1958: 40). Försla- get innebar sammanfattningsvis följande.

LFR skulle ersättas av en lag om rättegångshjälp. Rättegångshjälp skulle kunna beviljas i tvistemål, brottmål och ärenden vid de domstolar där fri rättegång kunde beviljas. Bidrag av part till rättegångskostna- derna skulle kunna utkrävas dels i form av ett kontant kostnadsbidrag, som i förväg erlades till statsverket, dels enligt regler om skyldighet att i efterhand ersätta statsverket dess kostnad i anledning av rättegångs- hjälpen. Skyldigheten att i förväg erlägga kostnadsbidrag och storleken av detta skulle bestämmas i första hand genom schablonregler som byggde på partens inkomst och försörjningsbörda. Part med en årsin- komst som översteg ett visst övre gränsbelopp skulle i regel inte kunna få rättegångshjälp.

I likhet med vad som gäller i fråga om fri rättegång skulle rätte-

Prop. 1972: 4 37

gångshjälp inte beviljas part när det måste anses vara av ringa bety- delse för honom att hans talan prövas. Detsamma skulle gälla om talan grundade sig på överlåtelse som kan antas ha skett i" syfte att erhålla fri rättegång. Någon förprövning vid sidan av detta skulle inte ske.

Även i vissa andra avseenden föreslogs att i lagen om rättegångs- hjälp skulle upptas regler av i huvudsak samma innehåll som reglerna i LFR. Prövningsmyndighet skulle vara processdomstolen. Förmånerna vid rättegångshjälp skulle vara i allt väsentligt desamma som part åt- njuter om han har fri rättegång.

Den processuella rättshjälpen angavs till sin karaktär vara en form av kredit, som lämnas för att sätta en person i stånd att göra sin rätt gällande. Part som åtnjutit rättegångshjälp skulle därför i princip vara skyldig att återgälda statsverket dess kostnad i anledning av rättegångs- hjälpen eller, om parten erlagt kostnadsbidrag, den överskjutande kost- nad som återstod sedan bidraget avräknats.

Skyldighet för motpart att ersätta statsverket dess kostnader för rät- tegångshjälp i målet skulle finnas enligt i huvudsak samma regler som i LFR. Om motpart inte ålades sådan skyldighet skulle rätten i stället förplikta den som haft rättegångshjälp att betala kostnaderna. Denna regel var dock försedd med betydelsefulla modifikationer. Om han inte kunde bedömas förmå detta under de närmaste fem åren skulle han förpliktas betala endast vad han hade förmåga att utge.

Rättegångskommittén gick även in på vissa frågor rörande situatio- nen för motparten till den som åtnjuter fri rättegång men föreslog inte att ersättning av allmänna medel skulle utgå till vinnande motpart.

Liksom f. n. den fria rättegången skulle rättegångshjälpen enligt rät- tegångskommitténs förslag administreras av domstolarna. Kommittén finner det i och för sig vara önskvärt att domstolarna i så stor utsträck- ning som möjligt befrias från verksamhet som inte är av dömande art Och diskuterar mot den bakgrunden möjligheten att anförtro prövningen av ansökningar om rättegångshjälp åt rättshjälpsanstalt eller annat utan- för domstolen stående organ. En sådan ordning, som också borde inne- fatta fullföljdsrätt, skulle emellertid enligt kommitténs mening bli mera invecklad och medföra större besvär för sökanden än om prövningen skedde hos domstolen. Kommittén avvisar därför en sådan lösning och framhåller därvid, att själva prövningen enligt förslaget i regel blir en- kel och föga tidsödande.

Under remissbehandlingen av rättegångskommitténs förslag godtogs i allmänhet priciperna för den föreslagna lagstiftningen. Den närmare utformningen av reglerna mötte emellertid kritik. Detta gällde särskilt grunderna för beviljandet av rättegångshjälp och bestämmande av parts bidragsskyldighet. Förslagets praktiska tillämpning ansågs dess- utom vara förenad med olägenheter, såväl för parterna som för dom- stolarna.

Prop. 1972: 4 38

3.2 1965 års reviderade förslag om rättegångshjälp

Rättegångskommitténs förslag ledde inte till lagstiftning. Efter anhållan av 1962 års riksdag togs frågan upp på nytt. Den hän— sköts till en särskild utredning. I direktiven framhölls att de av rätte- gångskommittén antagna huvudprinciperna kunde tas till utgångspunkt. Andra framkomstmöjligheter borde dock inte lämnas oprövade. Verk- ningarna av de då nya rättsskyddsförsäkringarna borde uppmärksammas.

De tillkallade utredningsmännen lade i början av 1965 fram betän— kande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1965: 13). I betänkandet anfördes, att det inte bedömdes möjligt att ersätta lagstiftning om rättegångshjälp med försäkring i ena eller andra formen, frivillig eller obligatorisk. Det tidigare framlagda förslaget borde sålunda i allt väsentligt följas. I flera avseenden föreslogs dock avvikelser, särskilt i fråga om reglerna om kostnadsbidrag. Vidare före— slogs att dödsbo skulle kunna få rättshjälp. Under vissa förutsättningar skulle vinnande motpart kunna få ersättning av allmänna medel för sina rättegångskostnader, om han inte kunde få ut dem av den som haft rättegångshjälp.

Beträffande utredningens synpunkter på frågan om en lösning av frå— gan om rättegångshjälp kunde åstadkommas på försäkringsbasis kan följande nämnas. Vid tiden för utredningens förslag var Folksam det enda försäkringsbolag som meddelade rättsskyddsförsäkring. Villkoren var i huvudsak desamma som f. n. gäller på området.

Efter genomgång av föreliggande former av rättsskyddsförsäkring tar utredningen upp bl. a. frågan om rättskyddsförsäkringen bör vara primär eller subsidiär i förhållande till samhällets rättshjälp. Utredningen erinrar om att försäkringen inte lämnar ersättning, om den försäkrade genom försäkringen skulle gå miste om förmånen av fri rättegång eller fri rättshjälp som han annars skulle vara berättigad till. Enligt utred- ningens mening är detta försäkringsvillkor inte godtagbart. Vid pröv- ning av ansökan om fri rättegång bör alltså bland andra omständighe- ter beaktas att sökandens kostnader väsentligt reduceras genom för- säkring.

Utredningen berör därefter frågan om den frivilliga rättsskyddsför- säkringen kan göra den statliga rättshjälpen överflödig. Utredningen konstaterar därvid att vissa grupper av rättsförhållanden är undantagna från rättsskyddsförsäkringen. Det praktiskt viktigaste undantaget torde innefattas i bestämmelsen att försäkringen inte lämnar ersättning i tvist, mål eller ärende som har samband med den försäkrades yrkes- eller tjänsteutövning eller annan förvärvsverksamhet. Försäkringen gäller således inte för vilka tvister som helst. Den är vidare begränsad genom självrisk och maximerad. Kostnader för resor och uppehälle ersätts inte. Det rättsskydd som lämnas genom försäkringen kan alltså inte fungera

Prop. 1972: 4 39

helt i stället för den statliga rättshjälp som lämnas genom fri rätte— gång.

Utredningen framhåller i sammanhanget att rättsskyddsförsäkring vid tiden för utredningsarbetet meddelades endast av Folksam. Utredningen nämner vidare bl. a. att från försäkringshåll anförts som en principiell invändning mot rättsskyddsförsäkringen att medan den försäkrade vid vanlig försäkring inte kan åstadkomma den situation i vilken försäk— ringen skall träda i funktion, så föreligger vid rättsskyddsförsäkring —— låt vara inte över hela linjen —— sådan möjlighet för den försäkrade. Med hänvisning härtill har sagts att det inte föreligger ”försäkrings— mässig grund” för försäkringen.

Mot den angivna bakgrunden konstaterar utredningen att rättsskydds- försäkring i den form som meddelas av Folksam inte kan göra lag- stiftning om rättegångshjälp onödig, men att den uppenbarligen kan reducera behovet av statlig rättegångshjälp. Den öppnar nämligen för personer med svag ekonomi som är försäkrade möjlighet att genom- föra en rättegång utan att anlita den statliga rättshjälpen och därmed ådra sig den med denna i princip förenade återbetalningsskyldigheten mot det allmänna.

Utredningen diskuterar därefter frågan om förutsättningar finns för en ökad användning av frivillig rättsskyddsförsäkring. I samband där- med redogörs för ett under utredningsarbetet framfört förslag att med bibehållande av ett rättsskyddssystem grundat på frivillig försäkring sprida rättsskyddsförsäkringen inom vida kretsar. Förslaget går i kort- het ut på att försäkringsföretagen allmänt skulle meddela rättsskydds- försäkring som obligatorisk del i privatansvarighetsförsäkring. Denna försäkringsform ingår normalt i hemförsäkring men meddelas även se- parat för dem som inte har behov av hemförsäkring eller av annan orsak underlåter att teckna sådan försäkring. Genom anknytningen av rätts- skyddsförsäkringen till annan försäkring skulle man vinna den fördelen att administrationskostnaderna hölls på låg nivå. Vid rättsskyddsför- säkringen borde finnas självrisk. För de obemcdlade skulle enligt för- slaget krävas speciella åtgärder. Man måste nämligen räkna med att en del obemcdlade inte skulle ha erforderlig försäkring och att andra inte skulle kunna svara för stipulerad självrisk. För dessa skulle rättsskydds- frågan handhas av ett för försäkringsföretagen gemensamt organ, i vilket också staten borde vara representerad. Möjlighet borde dock finnas för obemedlad rättsskyddssökandc att vända sig till vilket försäk- ringsförctag som helst som sysslar med rättsskyddsförsäkring. Att sva- ra för de obemedlades kostnader borde närmast vara samhällets upp- gift, och allmänna medel borde därför ställas till det gemensamma för- säkringsorganets förfogande. Emellertid har det enligt utredningen också framkastats som en möjlighet att låta kostnaderna för de obe- mcdlade stanna på försäkringsföretagen, och i sista hand skulle då för-

Prop. 1972: 4 40

säkringstagarna genom sina försäkringspremier få svara för de obe- medlades kostnader.

Vid sin bedömning av förslaget uttalar utredningen tvivel på försäk- ringsföretagens beredvillighet att ansluta sig till ett sådant system. Be- träffande de försäkrade eller icke försäkrade obemedlades rättsskydd anför utredningen vidare att den tänkta lösningen av denna rättsskydds- fråga från såväl principiell som praktisk synpunkt måste bedömas som oacceptabel. Det kan inte gärna komma i fråga att de säkerligen be- tydande kostnader, som här skulle uppkomma, skulle bestridas av för- säkringsföretagen och av dessa tas ut i försäkringspremierna från de försäkrade. Inte heller finner utredningen genomförbart att statsverket för ändamålet skulle satsa medel att disponeras av försäkringsföretagen eller det för dem gemensamma organet. Av dessa och andra skäl kan enligt utredningens mening en lösning av rättsskyddsfrågan inte sökas enligt denna linje. Utredningen finner det dock uppenbart att det både från den enskildes och från statens synpunkt måste betecknas som önskvärt att frivilliga rättsskyddsförsäkringar meddelas av så många försäkringsföretag som möjligt och därmed kommer att gälla för ett ökat antal försäkringstagarc. Önskvärt är också att försäkringsformen ut- formas så att försäkringen, i varje fall såvitt gäller tvistemål, omfattar alla eller praktiskt taget alla rättsförhållanden som kan bli föremål för behandling vid de allmänna domstolarna och övriga domstolar, vid vil- ka nu kan beviljas fri rättegång. Att — med bibehållande av de enskilda försäkringsföretagen såsom bestämmande rörande försäkringens omfatt- ning försäkringen skulle vidgas att omfatta alla eller praktiskt taget alla tvistemål synes dock utredningen inte troligt.

Utredningen anför sammanfattningsvis beträffande frivillig rätts- skyddsförsäkring att behovet av lagstiftning om rättegångshjälp inte kan avlägsnas genom en sådan försäkring. Utredningen undersöker därefter om detta resultat kan uppnås genom regler antingen om obligatorisk rättsskyddsförsäkring i icke statliga anstalter eller om obligatorisk stat- lig rättsskyddsförsäkring.

Beträffande frågan om möjligheten att införa obligatorisk rättsskydds- försäkring i icke statliga anstalter erinrar utredningen om att den obliga- toriska trafikförsäkringen kan meddelas av sådan anstalt. Försäkrings- plikten åvilar motorfordonets ägare eller den som innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp. Möjlighet finns att genom straffsanktion framtvinga försäkringspliktens fullgörande.

Om obligatorisk skyldighet att ta rättsskyddsförsäkring infördes, skulle enligt utredningen skyldigheten få gälla för alla medborgare. Men någon åtgärd med syfte att framtvinga skyldighetens fullgörande torde inte vara tänkbar. Att använda straffhot kan uppenbarligen inte komma i fråga och lika litet kan komma i fråga att den som behöver rättshjälp skulle vägras sådan, om han inte fullgjort försäkringsplikten. Tanken på obliga-

Prop. 1972: 4 41

torisk rättsskyddsförsäkring i denna form måste därför enligt utredning- ens mening avvisas. Utredningen behandlar därefter frågan om en stat- lig obligatorisk rättsskyddsförsäkring kan ersätta lagstiftning om rätte— gångshjälp i huvudsaklig överensstämmelse med LFR och rättegångs- kommitténs förslag. Vid jämförelse mellan dessa båda system med hän- syn till fördelar och nackdelar ur kostnadssynpunkt, anser utredningen det inte vara möjligt att lämna ett exakt svar på frågan vilket system som är mest förmånligt. Mot statsverkets utgifter för fri rättegång bör vägas de utgifter som uppkommer för de försäkrade —— eventuellt ock— så för statsverket —— om rättsskydd ordnas genom försäkring. De för- säkrades utgifter bestäms av de eventuella avgifterna till försäkringen. Självfallet är det emellertid omöjligt att räkna ut hur mycket som kan komma att normalt utges i rättegångshjälp och till vilket belopp alltså rent försäkringsmatematiskt avgiften bör bestämmas.

Med hänsyn till att de administrativa uppgifterna i ett system med statlig obligatorisk rättsskyddsförsäkring skulle bli av förhållandevis be— gränsad omfattning tar utredningen upp frågan om dessa uppgifter skulle kunna omhänderhas av redan existerande organ och då närmast de organ som sköter socialförsäkringen, dvs. riksförsäkringsverket och de lokala försäkringskassorna. Utredningen konstaterar därvid att det för att förhindra obefogade processer i ett försäkringssystem är nödvändigt att införa bestämmelser om både självrisk och förprövning från saklig synpunkt av parts talan. Vidare måste möjlighet finnas för den, som inte kan prestera den del av rättegångskostnaden som motsvarar självrisken, att efter prövning få även denna del av rättegångskostnaden betald ge- nom försäkringen. Utredningen finner det sannolikt att åt de lokala försäkringsorganen skulle kunna anförtros att besluta i den rent ekono- miska frågan om den som begär rättegångshjälp skall slippa att stå för självrisk. Däremot torde det enligt utredningen förhålla sig så att dessa organ inte i oförändrat skick har kompetens att företa någon saklig prövning av befogenheten av parts talan. Det har emellertid framkastats att vid sådan prövning någon erfaren jurist skulle kunna konsulteras och eventuellt även delta i beslutet. Fråga uppkommer enligt utredning- en också om, vid klagan över beslut av försäkringskassestyrelse, riks— försäkringsverket och kanske även försäkringsdomstolen behöver utökas med allmänjuridisk expertis.

Utredningens slutsats är att betydande praktiska svårigheter måste be- dömas utgöra hinder för en lösning enligt de nu angivna riktlinjerna. I första hand anser utredningen svårigheter föreligga i fråga om bestäm- mande av avgifter till försäkringen. Skall försäkringsformen användas inte bara till namnet utan också till gagnet, synes ofrånkomligt att för- säkringstagarna, dvs. enligt utredningens tanke alla fysiska personer, skall ha att erlägga avgifter till försäkringen. Strängt taget borde av- giften bestämmas efter individuell prövning av risken för uppkomst av

Prop. 1972: 4 42

sådan skada som försäkringen skulle avse, dvs. rättstvist av beskaffenhet att föranleda behov av rättshjälp. Men en sådan teoretiskt sett helt för- säkringsmässig prövning måste naturligtvis avvisas såsom praktiskt. omöjlig. Å andra sidan kan inte gärna avgiften bestämmas lika för alla. För en storföretagare, vilken så gott som dagligen ingår leveransavtal med bestämmelser som kan ge anledning till olika tolkningar och därmed till dyrbara rättegångar, bör inte försäkringsavgiften utgå med samma belopp som kan finnas försäkringsmässigt tillräckligt för en vanlig ar- betstagare med inte annan än rätt minimal utsikt att råka i behov av rättshjälp. Även om man godtar en mycket schablonmässig metod vid bestämmande av försäkringsavgifterna skulle stora svårigheter kvarstå att åstadkomma ett någorlunda rättvist och anmärkningsfritt resultat. Beträffande möjligheten att staten skulle kunna åta sig att betala vad som kan beräknas motsvara försäkringsavgiften anför utredningen att man därmed i själva verket skulle ha avlägsnat sig från försäkringsidén. I stället för det nuvarande relativt enkla och inte särskilt kostsamma systemet beträffande rättegångshjälp skulle man ha fått ett vida dyr- barare system som skulle innebära att staten betalade rättegångskostna- derna för alla fysiska personer, oavsett om de ekonomiskt sett behövde denna hjälp av staten eller ej. Utredningen anser sig kunna konstatera att försäkringsavgifterna, om sådana verkligen skulle kunna försäk— ringsmatematiskt uträknas, skulle stanna vid mycket låga belopp i för- hållande till de belopp som uppbärs till den allmänna försäkringen. Ett förslag att försäkringsavgiften skulle ingå i sjukförsäkringsavgiften an- ser utredningen inte godtagbart.

En annan praktisk svårighet vid statlig rättsskyddsförsäkring förelig- ger om —— som utredningen anser — obligatorisk saklig förhandspröv ning av parts talan blev nödvändig. Prövningen skulle inte ligga i dom- stolens hand utan hos ett organ utanför domstolen, men hur samman- sättningen av detta organ än bestämdes, skulle förprövningen i viss mån äventyra rättegångshjälpens syfte att göra det möjligt för envar att obe- roende av sina ekonomiska villkor tillvarata sina intressen inför dom- stol. Härtill kommer att en förprövning inte synes kunna införas utan att möjlighet öppnas för sökanden att i högre instans överklaga en prövning som gått honom emot. På så sätt skulle man, innan processen vid domstolen har börjat eller jämsides därmed, i själva saken få en särskild process inför andra organ än domstol, vilken process dessutom skulle grunda sig på ett ofullständigt processmaterial.

Utredningen konstaterar avslutningsvis att principerna för den av rättegångskommittén föreslagna lagstiftningen om rättegångshjälp i all- mänhet har godtagits i remissyttrandena över förslaget. Framställda an- märkningar gäller till övervägande del sådant som kan betecknas som detaljer. Problemet att åstadkomma erforderlig ekonomisk rättshjälp synes därför utredningen inte vara av den svårighetsgrad och beskaffen-

Prop. 1972: 4 43

het i övrigt att för dess praktiska lösande fordras en apparat av den om- fattning som en obligatorisk statlig rättsskyddsförsäkring skulle kräva. Utredningen tillägger att en sådan försäkring kan befaras medföra ök- ning av rättegångarna utöver vad som kan anses grundat i praktiskt behov.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har utredningens uppfattning att lagstiftning om rättegångshjälp inte kan avlägsnas ge- nom någon form av rättsskyddsförsäkring i allmänhet godtagits av de remissinstanser som i sina yttranden behandlat denna fråga.

3.3. Reformförslag i fråga om rättshjälp i förvaltningsärcnden

Frågan om rättshjälp i förvaltningsärenden har på senare tid vid flera tillfällen prövats av riksdagen med anledning av väckta motioner. Den har också övervägts i en del kommittébetänkanden och i yttranden över dessa. Besvärssakkunniga har sålunda i sitt betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27) berört frågan om fri rättegång i förvaltningsförfarandet men något förslag i ämnet har inte lagts fram. Vid remissbehandlingen av betänkandet har från flera håll framhållits att det på skilda områden föreligger ett behov att inom förvaltningen införa en motsvarighet till den fria rättegången. Liknande uttalanden har också gjorts i åtskilliga yttranden över 1958 och '1965 års betänkanden om rättegångshjälp.

År 1968 tillsattes utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden. Utredningen har enligt sina direktiv att pröva frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärcnden och om offentligt biträde i sådana ärenden.

3.4 Reformförslag i fråga om rättshjälpsanstalterna m. rn.

Fri rättshjälp utom rätta lämnades från början utan medverkan från statens sida. Frånsett viss på privat väg anordnad rättshjälpsverksamhet, som var av ringa omfattning, vidtogs särskilda anordningar endast av kommuner. Under 1800-talets senare årtionden anställdes sålunda i Stockholm, Göteborg och Malmö s.k. fattigsakförare, och sådana an- togs sedermera i ytterligare ett antal städer. Fattigsakförarna avlöna- des genom ett bestämt arvode per år. De hade till uppgift att vid sidan av sin vanliga sakförarverksamhet kostnadsfritt tillhandagå mindre be- medlade med juridiskt biträde.

Fattigsakförarinstitutionen blev på sina håll föremål för kritik. I Stockholm ledde kritiken till att fattigsakförarna år 1913 ersattes av Stockholms stads rättshjälpskontor. Detta utgjorde en fristående fast organiserad institution, vars befattningshavare hade till huvudsaklig sys- selsättning att meddela fri rättshjälp.

Prop. 1972: 4 44

I det betänkande, som ligger till grund för 1919 års kungörelse om understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter, erinrade de tillkallade sakkunniga bl. a. om den kritik som anförts mot fattigsakfö- rarinstitutioncn. Då ersättningen till fattigsakföraren inte lämpligen kur:- de bestämmas på annat sätt än till visst årligt belopp, men sakförarens inkomst av hans privata verksamhet var beroende av dennas omfattning, var det klart att den, som skulle dela sin tid mellan att fullgöra privata uppdrag och tillgodose ”fattigpraktiken”, lätt nog skulle frestas att ägna sin huvudsakliga arbetskraft åt sina privata klienter. Att den fattiges behov av rättshjälp med en sådan anordning blev illa tillgodosett, hade erfarenheten från Stockholm till fullo visat. Rättshjälpsverksamheten där hade hastigt ökat sedan fattigsakförarinstitutionen ombildats till ett rättshjälpskontor. Enligt de sakkunnigas mening kunde endast en fast organiserad institution, vars huvudsakliga personal uteslutande hade att bereda obemcdlade rättshjälp, på ett fullt tillfredsställande sätt fylla ifrågavarande uppgift.

De sakkunniga ansåg att principiella skäl kunde anföras för att den utomprocessuella rättshjälpen — liksom den processuella var en upp- gift för staten. Starka praktiska skäl talade emellertid för att denna uppgift överlämnades till kommunerna. En efter de lokala behoven an- passad organisation av rättshjälpsverksamheten var lättare att åstadkom- ma, om initiativet till organisationen och dess handhavande i huvudsak anförtroddes åt de kommunala representationerna. Vidare ansågs en kommunalt ordnad rättshjälpsorganisation kunna åstadkommas för en avsevärt billigare kostnad än en motsvarande statlig organisation. Nå- gon skyldighet för kommuner att upprätta rättshjälpsanstalter borde dock inte komma i fråga. De sakkunniga hänvisade främst till svårig- heten att erhålla lämpliga föreståndare.

De sakkunniga fann det uppenbart att staten ekonomiskt borde stödja kommunerna i deras verksamhet för att ordna den utomprocessuella rättshjälpen. Enligt de sakkunnigas organisationsplan skulle statsunder- stödda rättshjälpsanstalter i princip upprättas i varje landstingsområde och i varje stad, som inte tillhörde landsting.

De sakkunnigas förslag ansågs anvisa den lämpligaste utvägen att lösa frågan om statens verksamhet för att åstadkomma fri rättshjälp utom rätta. I propositionen (prop. 1919: 151 s. 7 f) erinrade dock departe- mentschefen om den olägenheten att man inte fick full garanti för att rättshjälpsanstalter verkligen inrättades på alla de orter där anstalter behövdes. Han ansåg emellertid, att anstalter för den utomprocessuella rättshjälpen såvitt möjligt borde växa fram organiskt ur de särskilda orternas behov av sådan rättshjälp och tillgång på därför lämpliga kraf- ter. Bestämmelserna om statens bidrag till verksamheten innebar att statsverket helt skulle svara för kostnaderna för porto, telefon, telegram och resor medan statens bidrag till avlöningar, skrivmaterial och tryck-

Prop. 1972: 4 - 45

ningskostnader inskränktes till högst hälften av nettokostnaderna. I praktiken kom statens bidrag till denna kostnad endast att uppgå till omkring 20 procent. '

På grundval av 1919 års kungörelse inrättades till och med år 1939 nio rättshjälpsanstalter, varav fem för rikets största städer. Härtill kom— mer en i Norrbottens län år 1923 inrättad men redan efter ett par är nedlagd anstalt. Med anledning av den ringa utsträckning, i vilken rätts- hjälpsanstalter sålunda kom till stånd under de närmaste årtiondena efter år 1919, berördes frågan vid flera tillfällen i riksdagen (se 1LU

1929: 34 och 1939: 7 samt SU 1932: 87 och 1938: 2 p. 22). Bland annat framhölls därvid önskvärdheten av att nya anstalter inrättades.

Redan år 1932 hade emellertid dåvarande chefen för justitiedeparte- mentet tillkallat en sakkunnig för att utreda bland annat frågan om ut- veckling av rättshjälpsinstitutionen. Sedan den sakkunnige efter kort tid avsagt sig uppdraget, beslöts år 1939 att utredningen av nämnda fråga skulle återupptas och en ny sakkunnig utses.

Den sakkunnige lade i mars 1940 fram ett betänkande med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940: 11). Enligt förslaget skulle den utomprocessuella rättshjälpen även i fortsättningen lämnas genom offentliga rättshjälpsanstalter, som drevs på det allmännas be- kostnad. Anstalterna skulle emellertid bli obligatoriska. Offentlig rätts- hjälpsanstalt skulle i princip inrättas för varje landstingsområde och för varje stad som inte deltog i landsting. '

Den sakkunnige utgick från att det ekonomiska ansvaret för rätts- hjälpsanstalterna principiellt är en statlig angelägenhet. Av olika prak- tiska och ekonomiska skäl borde emellertid det kommunala inslaget i rättshjälpsanstalterna behållas. Landsting och städer skulle alltså även i fortsättningen vara huvudmän för anstalterna och svara för viss del av kostnaderna.

Det statliga ekonomiska stödet föreslogs emellertid bli betydligt större än tidigare.

Enligt direktiven för 1941 års utredning om fri rättegång hade utred- ningen att överväga bl. a. lämpligheten av och formerna för ett närmare samarbete mellan domstolarna och de offentliga rättshjälpsanstalterna i ärenden om fri rättegång. Utredningen lade fram sitt betänkande i slu— tet av år 1942 (SOU 1942: 50). Utredningen, som erinrade om det då nyligen avgivna betänkandet med förslag rörande offentliga rättshjälps- anstalter, ansåg det lämpligt att i stora drag klargöra hur rättshjälpsan- stalterna och den fria rättegången borde samordnas efter anstaltssyste- mets utbyggnad. Enligt utredningen borde domstolarna och rättshjälps- anstalterna efter anstaltssystemets utbyggnad samverka vid prövningen av ansökningar om fri rättegång. Det var önskvärt att missbruk av den fria rättshjälpen kunde förhindras. De invändningar som gjorts mot en förprövning från domstolens sida av det befogade i parts talan måste

Prop. 1972: 4 45

mista åtskilligt av sin tyngd, om ansökningarna i regel fick passera ett utanför domstolen stående kvalificerat organ och hos detta underkastas utredning och granskning. Enligt utredningen var rättshjälpsanstalterna väl lämpade för uppgiften att verkställa en sådan granskning. En med- verkan av rättshjälpsanstalterna vid prövningen av ansökningar om fri rättegång skulle emellertid medföra även andra fördelar. Bl. a. kunde anstalternas granskning många gånger antas leda till att part avstod från orimliga anspråk eller bestridanden eller till att tvisten gjordes upp och det allmänna besparades kostnaden för en rättegång.

Sedan anstaltsväsendet utbyggts borde enligt utredningen ansökan om fri rättegång, som inte gjordes i redan anhängigt mål, på förhand grans- kas av vederbörande rättshjälpsanstalt. Regeln om förhandsgranskning måste emellertid underkastas betydande inskränkningar.

Även i fråga om uppdragen som rättegångsbiträde enligt LFR borde det enligt utredningen medföra fördelar att i större utsträckning anlita rättshjälpsanstalterna. Om rättshjälpsanstalternas jurister anlitades för biträdesuppdragen i alla fall där så lämpligen kunde ske borde kostna- derna för biträdeshjälpen kunna bringas ned. Rätten för part att i prin- cip anlita vilket biträde han ville borde begränsas för att möjliggöra ett ökat anlitande av rättshjälpsanstalternas befattningshavare. Mot kravet att parten borde få anlita den advokat för vilken han hade särskilt för- troende framhölls, att det i allmänhet stod klart för parten att hans in— tresse blev fullt tillgodosett även genom bistånd av annan kvalificerad jurist.

I proposition till 1944 års riksdag med förslag till vissa ändringar i LFR m.m. berördes också det år 1940 framlagda förslaget om offent- liga rättshjälpsanstalter samt 1941 års utrednings principprogram om förhållandet mellan rättshjälpsanstalterna och den fria rättegången. En— ligt departementschefen var det otvivelaktigt angeläget att rättshjälps- anstalter inrättades i de delar av landet som ännu saknade sådana an- stalter. På grund av det statsfinansiella läget kunde emellertid denna fråga inte tas upp då. Med hänsyn härtill borde man också dröja med att ta ställning till utredningens program för samarbetet mellan dom- stolarna och rättshjälpsanstalterna (prop. 1944: 12 s. 47). Under de när- maste åren efter det att 1940 års förslag om offentliga rättshjälpsanstal- ter framlagts gjordes cmellertid upprepade uttalanden till förmån för en utbyggnad av rättshjälpsinstitutionen i nära anslutning till förslaget (se statsverksprop., andra huvudtiteln, 1942 s. 47, 1943 s. 30, 1944 s. 64 och 1945 s. 64 samt SU 1943: 2 s. 9 och 1944: 2 s. 15).

Som tidigare har nämnts började år 1945 jämtlandssystemct att till— lämpas i Jämtlands län. I 1946 års statsverksproposition (andra huvud- titeln s. 88) förklarade chefen för justitiedepartementet att det ännu inte gick att bedöma, om den sålunda försöksvis tillämpade nya ord- ningen kunde anses jämbördig med systemet med rättshjälpsanstalter.

Prop. 1972: 4 47

Det borde emellertid öppnas möjlighet att låta statsverket bestrida även någon del av de kostnader som uppkom när rättshjälp meddelades ge- nom de privatpraktiserande advokaterna. På grund av den ringa erfa- renhet som fanns av den nya ordningen borde återhållsamhet iakttas. Understöd för rättshjälp borde inte beviljas i andra län än där det med hänsyn till de kostnader, som skulle vara förenade med att upprätthålla en effektiv anstaltsorganisation, och övriga förhållanden kunde anses påkallat att i stället sörja för fri rättshjälp genom de privata advokater- na. Riksdagen fann vad sålunda föreslagits vara välmotiverat (rskr 1946: 2 s. 8). På grund härav utfärdades kungörelsen (1946: 619) an- gående understöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annor- ledes än genom offentlig rättshjälpsanstalt. Enligt kungörelsen kunde statsbidrag utgå med högst en tredjedel av den årliga kostnad som landstinget haft för verksamheten. Fram t.o.m. år 1949 hade endast tre landsting erhållit statsbidrag enligt kungörelsens bestämmelser.

Vid 1949 års riksdag togs frågan om den utomprocessuella rätts- hjälpsverksamheten på nytt upp till behandling. Med anledning av bl. a. motioner om bidragsbestämmelserna i 1946 års kungörelse och frågan om statens övertagande av kostnaderna för de offentliga rättshjälpsan- stalterna framhöll statsutskottet i sitt utlåtande (SU 1949: 68), att delade meningar rådde om den lämpligaste formen för att anordna utompro- cessuell rättshjälp. Utskottet hade i princip den uppfattningen att möj- lighet borde behållas att utnyttja den form som i varje särskilt fall var fördelaktigast. En närmare utredning om formerna för att anordna så- dan rättshjälp var påkallad. En sådan utredning borde inriktas på att klarlägga de förutsättningar, under vilka det ena eller andra systemet borde tillämpas, och under vilka former över huvud taget en effektiv rättshjälp kunde anordnas. Skäl syntes tala för att båda systemen jäm- ställdes i fråga om rätten till statsbidrag. Utskottet var inte berett att ta ställning till frågan om kostnaderna för de offentliga rättshjälpsan- stalterna borde helt övertas av staten. Utskottet hemställde att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i enlighet med vad ut- skottet anfört. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

1949 års rättshjälpskommitté, som hade till uppgift att utreda den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemedlade, lade i augusti 1.951 fram ett betänkande med förslag rörande den utomprocessuella rätts- hjälpen åt mindre bemedlade (SOU 1951:31). Förslaget innebar att var och en som av ekonomiska skäl inte var i stånd att själv skaffa sig utomprocessuell rättshjälp skulle vara berättigad att erhålla sådan hjälp genom det allmännas försorg. Rättshjälpen skulle i princip lämnas utan ersättning. Den som erhållit rättshjälp skulle dock kunna avkrävas en mindre avgift, som inte fick överstiga 20 kronor. Avgiftens storlek i det särskilda fallet skulle bestämmas efter sökandens betalningsförmåga och den erhållna hjälpens omfattning.

Prop. 1972: 4 48

Landsting och städer som inte deltog i landsting skulle enligt försla- get vara skyldiga att ombesörja den erforderliga rättshjälpsverksamhe- ten. Om inte särskilda skäl föranledde annat skulle rättshjälpen lämnas genom rättshjälpsanstalt. Om folkmängden i och omkring den ort där anstalts kontor borde förläggas inte utgjorde tillräckligt underlag för anstaltsverksamhet, skulle rättshjälpen kunna meddelas av advokater som drev rörelse. Även i områden där anstalt inrättades, skulle sådana advokater i viss utsträckning kunna medverka. Enligt kommitténs be— dömning borde rättshjälpsanstalter finnas inrättade för alla städer som inte deltog i landsting men även för samtliga landstingsområden med undantag endast för Kalmar läns norra och Gotlands läns landstings- områden. I fråga om sex landstingsområden gavs dock förordet för an- stalt efter tvekan.

Rättshjälpsverksamheten inom varje verksamhetsområde skulle stå un- der ledning av en rättshjälpsstyrelse, sammansatt av representanter för stat och kommun. Hovrätt skulle utöva tillsyn över verksamheten inom hovrättens domkrets. Statsbidrag skulle utgå till landsting eller stad med vissa belopp.

Kommittén framhöll bl. a. att det i och för sig var naturligt om de privatpraktiserande advokaterna inte bara erhöll uppdrag som offent- lig försvarare och biträde enligt LFR utan även handhade en av det all- männa anordnad utomprocessuell verksamhet. De mindre bemedlade borde nämligen i görligaste mån tillförsäkras samma hjälp som andra rättssökande kunde få. Jämtlandssystcmet hade emellertid i praktiken visat sig fungera otillfredsställande och medföra förhållandevis stora kostnader. Rättshjälpsverksamheten hade haft väsentligt större omfatt- ning vid anstalterna än i landstingsområden med jämtlandssystem. En- ligt kommitténs beräkningar var, under förutsättning att rättshjälpsbe- hovet överallt stod i samma proportion till folkmängden, det genom- snittliga antalet ärenden per 10 000 personer för samtliga anstalter 132, medan motsvarande siffra för landstingsområden med jämtlandssystem var 14. Det allmännas genomsnittliga kostnad per ärende beräknade vi- dare kommittén till 25 kronor vid anstaltssystem och till 40 kronor vid jämtlandssystem.

Två reservanter inom kommittén ville ge företräde åt jämtlandssyste- met. De framhöll bl. a., att majoriteten underskattat jämtlandssystemets effektivitet och bedömt dess kostsamhet felaktigt. De båda systemen hade vidare i praktiken inte fått verka under samma förutsättningar. Någon tillförlitlig jämförelse mellan rättshjälpsanstalterna och jämt- landssystemet var därför inte möjlig förrän ytterligare erfarenheter hade vunnits. Man borde avvakta utvecklingen under en tid, då de båda or- ganisationsformerna fick verka under i stort sett likartade villkor.

Vid remissbehandlingen av betänkandet förordade majoriteten av re-

Prop. 1972: 4 49

missinstanserna att huvudmännen för rättshjälpsverksamheten borde erhålla full frihet att välja mellan anstaltssystem och jämtlandssystem.

År 1953 vidtogs vissa ändringar i 1919 och 1946 års kungörelser om bidrag till rättshjälpsanstalterna och den utomprocessuella rättshjälps- verksamheten enligt jämtlandssystemet. Ändringarna innebar bl. a. att statsbidrag skulle utgå i den omfattning som fortfarande gäller, dvs. i fråga om rättshjälpsanstalterna med hälften av de årliga nettoutgifterna för anstaltens verksamhet med avdrag för lokal- och inventariekostna- der och i fråga om jämtlandssystemet med hälften av den årliga kost- nad som landstinget har haft för verksamheten.

I proposition till riksdagen med förslag om tilldelningen av stats- bidrag (prop. 1953: 106) tog departementschefen bl. a. upp frågan om en reglering i lag av den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten och om valet av organisationsform. Vad som främst talade för anstaltssyste- met var den avsevärt större omfattning som rättshjälpsverksamheten erhållit vid anstalterna än i de landstingsområden, där jämtlandssyste- met tillämpas. Departementschefen underströk emellertid att jämtlands- systemet ännu var förhållandevis nytt och hittills inte fått arbeta under samma yttre förutsättningar som anstaltssystemet. Det var därför tyd- ligt att en fullt rättvisande jämförelse mellan de två organisationsformer- na inte var möjlig. Även om han närmast var benägen att anse att en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med det av majoriteten inom 1949 års rättshjälpskommitté framlagda förslaget skulle innefatta (len lyckligaste lösningen av problemet, fann departementschefen där- för och i betraktande även av de starkt delade meningar som kommit till uttryck bland remissinstanserna, att tiden inte var mogen för en lagstiftning i ämnet. Det var emellertid angeläget att öka statsbidrags- tilldelningen. Man borde vidare i fråga om statsbidragen eftersträva att likställa de båda organisationsformerna, så att en mera rättvisande jämförelse mellan dem blev möjlig. Departementschefen förutsatte där- vid att landstingen och städerna utom landstingen begagnade den möj- lighet som den ökade statsbidragstilldelningen erbjöd till att upprusta och intensifiera rättshjälpsverksamheten, där så kunde anses påkallat. Särskilt i landstingsområden med jämtlandssystem var behovet av re- former i detta hänseende stort. Särskilt angeläget var att landstingen höjde de alltför låga inkomstgränserna för rätten att anlita verksamhe- ten. Det syntes också önskvärt att landstingen omprövade den hittills tillämpade principen att de till advokaterna utgående ersättningarna inte fick tillsammans överstiga visst av landstinget bestämt belopp. Erforder- lig annonsering borde vidare äga rum och, där så kunde anses lämpligt, kvällsmottagningar anordnas.

Prop. 1972: 4 50

4. Sammanfattning av promemorieförslaget

I promemorian läggs förslag fram om ett enhetligt system för sam- hällets rättshjälp. Enligt detta skall rättshjälp kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäl- ler rådfrågning eller biträde vid förhandlingar eller liknande. En sär- skild administration för rättshjälpen föreslås.

Principen att rättshjälp skall utgå i alla rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp föreligger är enligt förslaget försedd med vissa be- gränsningar.

Rättshjälpens karaktär av social förmån har föranlett att av juridiska personer endast dödsbo och ideella föreningar kan beviljas rättshjälp. Även fysiska personer är enligt förslaget i vissa fall uteslutna från rätts- hjälp. Så är fallet beträffande näringsidkare för angelägenheter som har samband med näringsverksamheten. Endast i sällsynta undantagsfall skall rättshjälp kunna lämnas näringsidkare för angelägenhet som har samband med hans näringsvcrksamhet. Det är här fråga om sådana gränsfall, där de sociala skälen för rättshjälp kan vara lika starka som när det gäller löntagare.

Upprättande av självdeklaration har generellt undantagits från rätts- hjälpen.

Rättshjälpen skall enligt förslaget inte vara begränsad till svenska medborgare. Även utlänningar som är bosatta här i riket skall kunna få rättshjälp i angelägenhet som har anknytning här i riket.

Den betydande satsning på ökat rättsskydd som den föreslagna re— formen innebär gör det angeläget att rättshjälpen inte utnyttjas så att obefogade eller obetydliga anspråk kan drivas med stöd av det all- männa. Enligt förslaget får rättshjälp utgå endast om sökanden har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Förmånerna vid rättshjälp skall enligt förslaget liksom hittills i huvud— sak bestå i att kostnaderna för biträde och utredning samt inställelse vid förhandling ersätts av allmänna medel.

Ett betydelsefullt inslag i den föreslagna rättshjälpsreformen är att en kortare rådfrågning hos jurist skall lämnas mot en för alla överkom- lig enhctsavgift av 50 kronor. Denna avgift skall i speciella fall kunna nedsättas eller helt efterges. För en sådan konsultation skall inte krä- vas någon ansökan eller andra formaliteter.

Om ett ärende kräver ytterligare arbete skall ansökan om rättshjälp göras hos rättshjälpsmyndighet som prövar om förutsättningarna för rättshjälp föreligger. Om så är fallet skall avgift för rättshjälpen be- stämmas. Sökandens ekonomiska förhållanden skall inte kunna föran- leda att rättshjälp vägras utan får endast betydelse.. för bestämmande av

Prop. 1972: 4 51

rättshjälpsavgiften. Genom rättshjälpsavgiften skall sökandens förmåga att bidra till kostnaderna tas i anspråk. Någon återbetalningsskyldighet till statsverket i efterhand för rättshjälpskostnaderna skall däremot inte kunna komma i fråga.

För låginkomsttagarna skall rättshjälpsavgift endast utgå som en grundavgift om 50 kronor. Till denna kategori hör enligt förslaget de som har en bruttoinkomst som understiger tre gånger basbeloppet en- ligt lagen om allmän försäkring. Har sökanden underhållsskyldighet skall denna gräns höjas med ett belopp som motsvarar en tredjedel av basbeloppet, för varje person mot vilken underhållsskyldighet fullgörs.

I inkomstlägen över låginkomst i nyss angiven mening skall enligt förslaget avgifterna bestämmas med ledning av sökandens inkomstför- hållanden. I största möjliga utsträckning skall härvid schablonregler till- lämpas. Härigenom får den rättssökande möjlighet att i förväg bedöma på vilka villkor rättshjälp kan komma att utgå.

Avgiften skall utgöras av viss kvotdel av skillnaden mellan sökan- dens årsinkomst och det tidigare angivna gränsbeloppet för låginkomst- tagare. Olika kvotdelar gäller för olika inkomstskikt.

De på detta sätt bestämda avgifterna utgör maximiavgifter. Om kost- naden för rättshjälpen understiger avgiften, skall givetvis inte högre av- gift tas ut än som motsvarar kostnaden.

Uppgår inkomsten till högst fem gånger basbeloppet utgör avgiften enligt förslaget en tjugondel av skillnaden mellan inkomsten och gräns- be10ppet för låginkomsttagare. Är inkomsten mellan fem och sex gånger basbeloppet skall dessutom en femtondel av denna del av inkomsten tas ut som avgift. För den del av inkomsten, som ligger mellan sex och sju gånger basbeloppet utgör avgiften en tiondel. För årsinkomst mel- lan sju och åtta gånger basbeloppet utgör avgiften hälften av denna del av inkomsten. Överstiger inkomsten åtta gånger basbeloppet, skall avgift utgå med belopp som täcker kostnaderna för rättshjälpen. Underhålls- skyldighet skall medföra höjning av de angivna gränsbeloppen enligt samma regler som gäller för låginkomsttagare.

Från de angivna schablonreglerna skall avvikelse kunna göras med hänsyn till förmögenhet och skuldsättning efter prövning i varje enskilt fall.

Vid rättshjälp åt dödsbo gäller inte de förut angivna till årsinkomsten knutna schablonavgifterna. Där får maximiavgiften i stället bestämmas efter en skälighetsbedömning i varje enskilt fall.

För ideella föreningar skall rättshjälpen inte innefatta någon ekono- misk subvention. För dessa skall sålunda alltid utgå full avgift. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t vidare ha befogenhet att för de vanligast förekommande ärendena, t. ex. bouppteckningar, inskrivningsärenden m. m., föreskriva att avgift skall tas ut som täcker kostnaderna för rätts— hjälpen.

Prop. 1972: 4 52

I brottmål utgår ersättning till offentlig försvarare av allmänna me- del oberoende av den tilltalades ekonomiska förhållanden. Döms den tilltalade skall rätten ålägga honom återbetalningsskyldighet till statsver- ket för dessa kostnader. Jämkning av betalningsskyldigheten kan emel- lertid ske efter skälighet med hänsyn till brottsligheten eller den döm- des ekonomiska förhållanden. I denna ordning föreslås inte annan änd- ring än att reglerna om återbetalningsskyldighet undergår en viss libe- ralisering. Avsikten är att tydligare ange att återbetalningsskyldighet inte skall åläggas den dömde om en sådan skyldighet skulle försvåra den sociala återanpassningen.

Även vissa andra rättegångskostnader för tilltalad i brottmål skall kunna utgå genom rättshjälp. Den praktiskt sett viktigaste förmånen vid sidan av offentlig försvarare blir att ersättning kan utgå för kost- nad för vittne och inställelse vid domstol. Praktiskt behov av rättshjälp för sådana kostnader föreligger endast i fråga om låginkomsttagarna och rättshjälpen i brottmål är därför begränsad till denna kategori. Av- gift skall inte utgå för rättshjälp i brottmål. Däremot skall återbetal- ningsskyldighet för sådan kostnad kunna åläggas av domstolen om den tilltalade döms för brottet enligt samma grunder som gäller för offentlig försvararkostnad.

En reform av rättshjälpen från nu angivna utgångspunkter kräver att en särskild organisation tillskapas för rättshjälpen. Enligt förslaget skall rättshjälpen administreras av regionala rättshjälpsmyndigheter, i princip en i varje län. Huvudmannaskapet för rättshjälpen skall ligga på staten. Rättshjälpsmyndigheterna skall pröva ansökningar om rättshjälp, fast- ställa avgifter för rättshjälpen, utse biträde och pröva biträdets ersätt- ningsanspråk. Myndigheterna skall också utse offentlig försvarare i brottmål och pröva deras ersättningsanspråk. Frågan om behov av of- fentlig försvarare föreligger skall dock i varje enskilt fall prövas av den domstol där målet behandlas. Sådana frågor som är av mera ingri- pande betydelse för den enskilde skall hänskjutas till en särskild rätts- hjälpsnämnd inom myndigheten. Rättshjälpsnämnden skall bestå av ord- förande, som skall vara lagfaren och ha erfarenhet som domare och två andra ledamöter som skall utses efter förslag av landstingen eller fullmäktige i vissa kommuner.

Vid varje rättshjälpsmyndighet skall finnas en allmän advokatbyrå med advokater och andra befattningshavare som kan motta uppdrag som biträde och offentlig försvarare. För sådana uppdrag skall dess- utom anlitas privatpraktiserande jurister. De allmänna advokatbyråerna skall byggas ut i en sådan omfattning att de får en prisledande ställ- ning. Inrättande av allmänna advokatbyråer får dock inte leda till be- gränsningar i det fria advokatvalet.

Ledningen och samordningen av verksamheten inom rättshjälpsorga-

Prop. 1972: 4 53

nisationen skall omhänderhas av en centralmyndighet som även skall utgöra fullföljdsinstans i vissa frågor.

Rättshjälpsmyndigheterna skall svara för kvalitets- och kostnadskon- trollen beträffande den rättshjälp som förmedlas. När det gäller de all- männa advokatbyråerna sker detta genom att dessa är knutna till myn- digheterna. Beträffande de privatpraktiserande juristerna sker en lämp- ]ighetsprövning i varje särskilt fall innan förordnande som biträde eller offentlig försvarare meddelas. Om sökanden föreslår någon som biträ- de skall dock denne förordnas om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Konsultation skall kunna lämnas av advokater eller befattningshavare på allmän advokatbyrå. Andra privatpraktiserande jurister än advoka- ter skall av rättshjälpsmyndighet kunna förklaras behöriga att lämna konsultation.

KostnadskOntrollen sker genom att rättshjälpsmyndigheten prövar bi- trädets eller försvararens kostnadsanspråk. Prövningen av de privat- praktiserande juristernas kostnadsräkningar får ske mot bakgrund av den erfarenhet av biträdeskostnader som myndigheterna förvärvar genom allmänna advokatbyråns verksamhet. I största möjliga utsträckning skall utarbetas taxor till ledning för kostnadsprövningen. I det föregående har nämnts att konsultation skall lämnas mot en enhetsavgift av 50 kronor. Avsikten är att taxor i övrigt skall fastställas för de vanligaste typerna av rättshjälpsärenden.

Rättshjälpsreformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

5. Behovet av och riktlinjerna för en rättshjälpsreform

5.1 Promemorian

Den nuvarande rättshjälpen företer brister i flera hänseenden. Vad som i första hand framstår som otillfredsställande med nuvarande ord— ning är att endast de ekonomiskt sämst ställda kan erhålla rättshjälp vare sig det är fråga om fri rättegång eller biträde genom rättshjälps- anstalt eller enligt jämtlandssystemet. Flertalet vanliga inkomsttagare, för vilka en rättegång innebär avsevärda ekonomiska påfrestningar, är helt utestängda från rättshjälp. Det sagda innebär att den för ett rätts- samhälle centrala principen om allas likhet inför lagen inte upprätthålls i full utsträckning.

Den nuvarande ordningen kan kritiseras även från andra utgångs- punkter. Det allmännas insatser är i dagens läge i stor utsträckning koncentrerade på att ge rättshjälp i mål inför domstol. Uppenbarligen finns det dock ett mycket starkt behov av bistånd i rättsliga angelägen— heter utanför domstolsförfarandet. Det kan vara fråga om biträdeshjälp i tvistefrågor som ännu inte har kommit till processtadiet. Ett betydande

Prop. 1972: 4 54

och starkt växande behov av rättshjälp föreligger också i ärenden inför förvaltningsmyndighet. Det är också viktigt att allmänheten kan erbju- das rådgivning rörande rättsliga angelägenheter i enkla former. På dessa områden har visserligen rättshjälpsanstalterna visat sig ändamålsenliga och gjort betydelsefulla insatser. Det kan emellertid konstateras att anstalterna inte blivit utbyggda i den utsträckning som visat sig behövlig och att jämtlandssystemct inte är något fullgott alternativ.

En allvarlig olägenhet med det nuvarande systemet är vidare att det allmännas insatser är splittrade på en mängd olika myndigheter utan central samordning. En sådan splittring hindrar ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser och försvårar kontrollen över samhällets kost- nader för rättshjälpen.

Beträffande rättsskyddsförsäkringens betydelse anförs i promemorian följande. När det gäller den betydande brist i den nuvarande ordningen på rättshjälpsområdet som består i att mellangrupperna i samhället inte ges det ekonomiska stöd som är behövligt för att man skall kunna tala om jämlikhet i rättsligt hänseende bör understrykas att rättsskyddsför- säkringen dock medfört en betydande förbättring. Genom sådan för- säkring ges många människor ett fullgott ekonomiskt skydd vid många rättstvister. Otvivelaktigt finns utvecklingsmöjligheter på rättsskyddsom- rådet som sannolikt kan göra rättsskyddsförsäkringen ännu effektivare. Man måste med hänsyn härtill ställa frågan om utvecklingen av rätts- skyddsförsäkringen medfört att någon genomgripande reform av den allmänna rättshjälpen inte längre skulle vara behövlig. Starka skäl talar emellertid för att man inte enbart genom en utbyggnad av försäkringen kan lösa föreliggande problem.

Till en början kan framhållas att rättsskyddsförsäkringen är frivillig och därför omöjligen kan få den fullständiga täckning som bör krävas på rättsskyddsområdet. Även om de stora 5. k. paketförsäkringarna —— i vilka rättsskyddsförsäkringen ingår har mycket betydande sprid- ning kommer det ändock alltid att finnas en stor grupp människor som visar sig inte ha försäkring när behovet av rättsskydd uppstår. En viss begränsning av rättsskyddsförsäkringen torde för övrigt ligga redan däri att den är och synbarligen också bör vara — anknuten till paketför- säkringarna. Det får antas vara många som inte anser sig ha anledning att teckna sådan försäkring.

Rättsskyddsförsäkringcn har åtminstone hittills visat sig utvecklings- bar i huvudsak när det gäller rättsskydd i rättegångsfrågor. I detta avseende företer den likheter med den fria rättegången. Som redan för- ut har framhållits föreligger emellertid ett inte mindre viktigt rätts- hjälpsbehov utanför rättegångsförfarandet. Härmed åsyftas framför allt rättshjälp i förvaltningsärcnden men också ren rådgivning i rättsliga an- gelägenheter. Det finns såvitt nu kan bedömas inte anledning till anta- gande att rättshjälpsbchovct på detta område ens på sikt kan tillgodoses

Prop. 1972: 4 55

genom rättsskyddsförsäkringen. Detta hänger framför allt samman med att försäkringens huvuduppgift är och måste vara att fördela den ekono- miska risken för skadefall inom försäkringskollektivet. Rättshjälpen är emellertid framför allt utanför rättegångsområdet inte enbart en fråga om att stödja den enskilde ekonomiskt utan minst lika mycket en organi- satorisk uppgift som består i att tillhandahålla kvalificerad personal som kan bistå med rådgivning och liknande. För övrigt finns anledning att i detta sammanhang påpeka att rättsskyddsförsäkringen som den nu är utformad har den väsentliga bristen att den saknar egentlig admini- stration för rättsskyddet. Det torde också vara svårt för försäkringsgiva- ren att skapa ett lämpligt administrativt förfarande, innefattande bl. a. en effektiv kontroll över kostnaderna. Sådana åtgärder är svårförenliga med försäkringsgivarens ställning som part i försäkringsavtalet.

Även om rättsskyddsförsäkringens utbyggnad inte utgör något skäl för att avstå från en genomgripande reform av den allmänna rätts- hjälpen bör å andra sidan starkt understrykas att rättsskyddsförsäkring- en i många hänseenden har stora fördelar. Det finns all anledning att vid utbyggnaden av den allmänna rättshjälpen söka ta tillvara dessa för- delar. Rättsskyddsförsäkringen kan tjäna som ett betydelsefullt kom- plement till det allmännas insatser på rättshjälpsområdet.

I promemorian tas därefter upp frågan om att införa en obligatorisk rättsskyddsförsäkring. Rättshjälpen skulle i så fall finansieras med på lämpligt sätt uttagna obligatoriska försäkringsavgifter. Med hänsyn till att i ett sådant system kostnaderna för rättshjälpen skulle slås ut på ett mycket stort kollektiv, skulle avgifterna kunna hållas jämförelsevis låga. Det skulle dock knappast vara förenligt med ett obligatoriskt försäkrings- system att låta den enskilde själv bidra till kostnaderna efter ekonomisk förmåga när behov av rättshjälp uppstår. Därför skulle behovet av en väl utvecklad kontrollapparat i syfte att hindra missbruk av förmånerna bli framträdande. Detta gäller i varje fall om försäkringen skulle täcka hela rättshjälpsområdet och inte bara kostnader som ter sig mer eller mindre oundvikliga för den enskilde, såsom rättegångskostnader i famil- jemål eller liknande. Det ter sig emellertid närmast ogörligt att peka ut vissa typer av tvister som mera ”nödvändiga” för den enskilde än andra. Bestämmandet av avgifterna i en obligatorisk rättsskyddsförsäkring sy- nes också vara komplicerat. Riskerna för skadefall är nämligen högst varierande med hänsyn till den enskildes inkomst- och förmögenhets- förhållanden och hans levnadsomständigheter. Motsvarande problem uppkommer inte på samma sätt i den nuvarande frivilliga rättsskydds- försäkringen som är anknuten till en paketförsäkring. I denna täcks kostnaderna för rättsskyddet genom den totala premien, vilken får anses stå i viss relation till den enskildes ekonomiska situation. En rimlig för- delning av kostnaderna inom försäkringskollektivet torde därför er- hållas redan genom denna koppling. Man bör heller inte bortse från

Prop. 1972: 4 56

att ett system med obligatorisk försäkring skulle rycka undan grunden för den frivilliga rättsskyddsförsäkringen. Sammanfattningsvis uttalas i promemorian att rättshjälpsområdet har sådan karaktär att det inte lämpar sig för en obligatorisk försäkring samt att den omfattande kon- trollorganisation som en sådan lösning skulle kräva inte skulle åstad- komma den önskvärda differentieringen av avgifterna efter betalnings- förmågan vid det tillfälle när försäkringen skall anlitas.

I promemorian berörs också frågan om rättshjälpsbehovet kan till- godoses på andra vägar än genom att det allmänna tar på sig parternas rättegångskostnader. Det framhålls bl. a. att det nuvarande förfarandet i tvistemål enligt RB är ägnat att medföra höga rättegångskostnader. Ett stort antal av de tvister som berör enskilda personer torde sålunda röra värden som till och med understiger de totala rättegångskostnaderna i händelse av process. De höga kostnaderna och det omständliga förfa- randet leder visserligen ofta till att parterna träffar en rimlig uppgörelse utom rätta. Men det finns anledning anta att de antydda omständig- heterna alltför ofta leder till att part efterger sin rätt. Både med hänsyn till de enskilda och det allmänna finns ett uttalat behov av en enklare ordning för slitande av smärre tvister än som RB erbjuder. Inte minst från den enskildes synpunkt ligger det något rimligt och riktigt i att i viss utsträckning anpassa förfarandet efter tvistens betydelse för parten, om detta kan ske utan eftersättande av elementära rättssäkerhetskrav.

Det sagda visar enligt promemorian att problemet om rättshjälp bör angripas även på annat sätt än att det allmänna tar på sig parternas rättegångskostnader. En reform av förfarandet för att slita tvister rö- rande mindre värden kan givetvis leda till att behovet av ekonomiskt stöd åt enskilda i rättsliga angelägenheter minskar. Uppenbarligen kom- mer emellertid ett betydande rättshjälpsbehov att kvarstå under alla omständigheter. Mot bakgrunden av det anförda slås i promemorian fast att tiden nu är inne för en genomgripande reform av samhällets rättshjälp.

Det finns enligt promemorian två från jämlikhetssynpunkt viktiga grundkrav som bör uppfyllas vid en reform av rättshjälpssystemet. Det ena kravet är att rättshjälp skall kunna utgå i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger, oavsett om ärendet be— handlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rådfrågning eller biträde vid förhandling eller liknande. Det andra är att rättshjälp bör medges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl hindras från att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen efter förmåga.

Som tidigare har nämnts är enligt promemorian det allmännas insatser f. n. i stor utsträckning koncentrerade på att ge rättshjälp i mål inför domstol. Det är dock enligt promemorian uppenbart att det finns ett mycket starkt behov av bistånd i rättsliga angelägenheter utanför dom-

Prop. 1972: 4 57

stolsförfarandet. På dessa områden har visserligen rättshjälpsanstalter- na visat sig ändamålsenliga och gjort betydelsefulla insatser. Anstalterna har emellertid inte blivit utbyggda i den utsträckning som har visat sig behövlig och jämtlandssystemet är inte något fullgott alternativ.

I promemorian framhålls vidare att rättshjälpen, framför allt utan- för rättegångsområdet, inte enbart är en fråga om att stödja den en- skilde ekonomiskt utan minst lika mycket en organisatorisk uppgift, som består i att tillhandahålla kvalificerad personal som kan bistå med rådgivning och liknande. Det ter sig närmast självklart att det allmänna bör ha denna uppgift. I promemorian pekas därvid på att de nuvarande rättshjälpsanstalterna har som huvuduppgift att lämna biträdeshjälp och att en sådan ordning har visat sig synnerligen ändamålsenlig. Särskilt när det gäller rådgivning i rättsliga angelägenheter och annan rätts- hjälp som inte direkt avser rättegångsförfarande torde en verksamhet uppbyggd med rättshjälpsanstalterna som förebild vara mycket ända- målsenlig. I promemorian understryks vidare att det för många männi- skor ter sig naturligt och önskvärt att kunna vända sig till ett allmänt organ med sina rättsliga problem i stället för att söka upp en privatprak- tiserande advokat eller annan jurist. Det är en viktig uppgift för sam- hället att tillmötesgå detta behov. I promemorian föreslås att de organ som sålunda har att lämna biträdeshjälp kallas allmän advokatbyrå.

Å andra sidan betonas i promemorian att det är självklart att de pri- vatpraktiserande advokaterna liksom hittills bör vara verksamma inom rättshjälpsområdct. För uppbyggnaden av rättshjälpsorganisationen är det en betydelsefull fråga vilken fördelning av uppdragen som bör gälla mellan de allmänna advokatbyråerna och de privatpraktiserande juris- terna.

För att en effektiv kontroll över kostnaderna inom rättshjälpssyste- met skall kunna upprätthållas är det enligt promemorian önskvärt, att de allmänna advokatbyråernas verksamhet ges en sådan omfattning att de får en prisledande ställning. Verksamheten bör vara så inriktad att ledning kan hämtas därifrån vid bestämmande av arvodestaxor och vid granskning av kostnadsräkningar från privatpraktiserande ju— rister. De allmänna advokatbyråerna bör därför sköta en betydligt större del av uppdragen som biträde och offentlig försvarare än som är fallet vid de nuvarande rättshjälpsanstalterna.

I promemorian framhålls emellertid, att den för ett rättssamhälle fun- damentala grundsatsen att var och en inom rimliga gränser bör ha rätt att fritt välja biträde sätter gränser för hur långt utbyggnaden kan ske. Denna grundsats får givetvis sin alldeles särskilda betydelse i sådana fall då tvist kan sägas råda mellan den enskilde och staten eller det all— männa i övrigt. Visserligen finns ingen anledning att tro att allmänheten kommer att uppfatta de allmänna advokatbyråemas befattningshavare såsom stående i beroendeställning till staten. Likväl finns starka skäl

Prop. 1972: 4 58

att inte pruta av på principen om det fria advokatvalet. De allmänna advokatbyråerna bör alltså inte ges en så dominerande ställning att det fria valet av biträde äventyras. En fristående advokatkår är av väsent- lig betydelse för den enskilde. Det allmännas ingripande på detta om— råde är motiverat av den betydande satsning av allmänna medel som kommer att ske. De vidtagna åtgärderna bör också vara begränsade med hänsyn till detta syfte. Detta får särskild betydelse för sådana de- lar av landet där underlaget för advokatverksamhet är begränsat. Bety- dande hänsyn måste tas till att enskilda advokater där fullgör en service- uppgift som det inte sällan kan vara svårt att utföra på ett fullgott sätt via rättshjälpsorganisationen.

Den erfarenhet som finns från uppbyggnaden av rättshjälpsanstalterna och de analyser som har utförts ger dock starkt stöd för att det finns ett betydande utrymme för utbyggnad av den allmänna rättshjälps- verksamheten utan att detta i någon väsentlig mån rubbar förutsätt- ningarna för de privatpraktiserande advokaternas verksamhet. I pro- memorian framhålls särskilt att rättshjälpsreformen oundgängligen kom— mer att föranleda en ej obetydlig ökning av antalet rättshjälpsärenden.

När det gäller de allmänna advokatbyråernas uppbyggnad läggs i promemorian endast fram vissa riktlinjer. Förslag till en mera detalj- mässig organisation bör enligt promemorian utarbetas i ett senare skede av lagstiftningsarbetet på grundval av närmare organisationsundersök- ningar.

Promemorian utgår från att de allmänna advokatbyråerna i första hand bör bygga på de nuvarande rättshjälpsanstalterna. I promemorian erinras Om att rättshjälpsanstalter, förutom i de tre största städerna, har inrättats endast i 10 län.

För att de allmänna advokatbyråerna skall kunna fullgöra sina upp— gifter att lämna biträde'åt de rättssökande bör ett landsomfattande nät av sådana advokatbyråer organiseras. Riktpunkten för utbyggnaden bör vara att en allmän advokatbyrå skall finnas i varje län. Kostnadsmässigt anses en utbyggnad enligt detta mönster innebära fördelar. Den olägen- het som ett så stort verksamhetsområde kan medföra för de rättssökan- de bör kunna elimineras eller i vart fall mildras genom att de allmänna advokatbyråerna, liksom nu rättshjälpsanstalterna, håller mottagning utanför den ort där byrån är belägen.

När det gäller administrationen av rättshjälpen framhålls i promemo- rian att en allvarlig olägenhet med det nuvarande rättshjälpssystemet är att det allmännas insatser är splittrade på en mängd olika myndigheter utan central samordning. En sådan splittring hindrar ett effektivt utnytt- jande av tillgängliga resurser och försvårar kontrollen över samhällets kostnader för rättshjälpen. Vidare kan de grundkrav på ett nytt rätts— hjälpssystem som har angetts i promemorian inte tillgodoses utan djup— gående förändringar av det nuvarande rättshjälpssystemet. En utbyggnad

Prop. 1972: 4 59

av rättshjälpen kräver, förutom en effektiv kostnadskontroll och intresse- prövning, ett prövningsförfarande i vilket den enskildes bidrag till rätts- hjälpskostnaderna fastställs. Den kostnadskontroll som f.n. utövas lig- ger i huvudsak på domstolarna och visar betydande brister i enhetlighet och effektivitet. De nya administrativa uppgifterna kan enligt prome- morian inte lösas inom ramen för den bestående ordningen. I prome- morian föreslås därför att en särskild organisation byggs upp för ad- ministration av rättshjälpen. Basorganisationen skall utgöras av rätts- hjälpsmyndigheter som skall finnas inrättade i varje län. Möjlighet skall finnas att frångå länsindelningen när så visar sig lämpligt.

En naturlig följd av förslaget att inrätta en enhetlig rättshjälpsorga- nisation för att handha all rättshjälpsverksamhet är enligt promemo- rian att huvudmannaskapet för samhällets rättshjälp i fortsättningen inte skall vara delat mellan olika samhällsorgan. Enligt promemorieför- slaget skall statsverket åta sig hela ansvaret. Från principiell synpunkt synes det också riktigast att staten svarar inte bara för den processuella rättshjälpen utan för all rättshjälp. En sådan lösning framstår som så mycket naturligare som statsverket redan nu svarar för den alldeles övervägande delen av kostnaderna för samhällets rättshjälp. De statliga lokala rättshjälpsmyndigheterna bör bygga på de nuvarande rättshjälps- anstalterna, där sådana finns. De ekonomiska frågor som aktualiseras genom att staten blir huvudman för hela rättshjälpsorganisationen tor- de få regleras i särskild ordning mellan staten samt berörda landsting och kommuner.

I promemorian föreslås vidare att de allmänna advokatbyråerna knyts till rättshjälpsmyndigheterna. Vid varje rättshjälpsmyndighet skall det finnas en allmän advokatbyrå. I promemorian framhålls att det 10- kala rättshjälpsorganet så mycket lättare kan fullgöra sina administra- tiva uppgifter, om det ges insyn i och god erfarenhet av advokatverk- samheten. Även om det i praktiken i betydande utsträckning blir så att befattningshavare vid rättshjälpsmyndigheterna både fullgör myndig- hetsfunktioner och uppträder som biträde finns dock anledning att hålla isär dessa bägge uppgifter. Detta bör ske i den formen att myndighets- utövningcn sker i rättshjälpsmyndighetens namn medan biträdesvcrk- samheten bedrivs vid den till varje rättshjälpsmyndighet knutna allmän- na advokatbyrån.

I promemorian understryks vikten av att rättshjälpsmyndigheterna ges en sådan uppbyggnad att rättssäkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda. En särskild anledning härtill är enligt arbetsgruppen de jävssituationer som kan uppstå när båda parter i en tvist har rättshjälp och den ena bi- träds av befattningshavare vid den allmänna advokatbyrån. Även om risken att myndighetsfunktionerna och advokatverksamheten inte hålls isär är obetydlig, bör det finnas särskilda garantier som innebär att myn- dighetens objektivitet ställs över all diskussion. I promemorian föreslås

Prop. 1972: 4 60

därför att till varje rättshjälpsmyndighet knyts en särskild rättshjälps- nämnd, sammansatt av högt kvalificerade personer.

I fråga om den närmare avgränsningen mellan frågor som bör avgö- ras av tjänstemän vid rättshjälpsmyndigheten och frågor som bör av- göras av rättshjälpsnämnden uttalas i promemorian att de frågor som rättshjälpsmyndigheten har att ta ställning till kan indelas i två grup- per. Till en första grupp kan hänföras frågor som kan sägas vara av särskild vikt för den enskildes möjligheter att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende. Hit hör frågorna om rättshjälp bör beviljas eller om beviljad rättshjälp bör upphöra. Till denna grupp får även anses höra frågor om behov av biträde föreligger och om personvalet vid förordnande av biträde eller offentlig försvarare. I denna grupp ingår även fråga om förordnande för biträde bör återkallas.

En andra grupp innefattar prövning av de ekonomiska frågorna i det nya rättshjälpssystemet. Under denna grupp faller både frågor som berör de privatpraktiserande juristerna och annan tredje man samt frå- gor som berör de enskilda rättssökandena. Hit hör prövningen av er- sättning till biträde eller försvarare. Frågor som avser skäligheten av ersättning för utredning i utomrättslig angelägenhet eller angelägenhet som prövas av skiljemän får även hänföras till denna grupp. Till denna kategori hör slutligen frågor om de ekonomiska villkoren för rättshjälp.

Samtliga frågor i den första gruppen torde vara sådana att den en- skilde rättssökandens intressen träder särskilt i förgrunden. Rättssäker- hetsskäl talar därför med styrka för att rättshjälpsmyndighetens pröv- ning i dessa frågor ordnas på sådant sätt att särskilda garantier finns för en noggrann och tillförlitlig bedömning.

I princip skall prövningen av de angivna frågorna enligt förslaget ankomma på de vanliga befattningshavarna på rättshjälpsmyndighcten. I den mån prövningen blir positiv från den enskilde rättssökandens syn— punkt saknas uppenbarligen anledning att vidta särskilda anordningar för prövningen. Om däremot vederbörande befattningshavare kommer fram till att rättshjälp bör vägras, att beviljad rättshjälp bör upphöra, att biträde inte bör förordnas, att till biträde eller försvarare bör för- ordnas annan än sökanden har begärt eller att förordnande för biträde bör återkallas talar enligt promemorian rättssäkerhetsskäl för att sö— kanden ges möjlighet att få frågan prövad och avgjord i särskild ord- ning. Om befattningshavarcns ståndpunkt inte godtas av sökanden, skall frågan enligt förslaget hänskjutas till rättshjälpsnämnden,

Rättshjälpsnämndcn skall enligt förslaget organisatoriskt vara knuten till rättshjälpsmyndigheten och fatta sina beslut på myndighetens väg- nar. Arbetet inom nämnden skall emellertid vara helt skilt från rätts- hjälpsmyndighetens verksamhet i övrigt. Denna fristående ställning tor- de enligt promemorian vara av särskild betydelse i vissa fall när an- sökningar om rättshjälp görs av båda parter i en tvist. Vid intressepröv-

Prop. 1972: 4 61

ningen sker ett visst, må vara begränsat, ställningstagande till tviste- lägct. Har en ansökan från den ena parten bifallits av rättshjälpsmyn- digheten, skulle det därför kunna göras gällande att prövningen av den senare ansökningen kan påverkas av det tidigare beslutet. Detta gäller särskilt i fall när rättshjälpsmyndigheten har beviljat en part rättshjälp med befattningshavare på allmänna advokatbyrån som biträde. Upp- kommcr fråga om att vägra rättshjälp i fråga om den senare ansök- ningen bör frågan prövas av ett organ, vars verksamhet är helt skild från rättshjälpsmyndighetens verksamhet i övrigt. De anförda synpunk- terna gör sig enligt promemorian i viss mån gällande även i den situa- tionen att det i ärende mellan tvistande parter uppkommer fråga om att rättshjälpen skall upphöra enligt reglerna om intresseprövning.

De särskilda rättshjälpsnämnderna skall bestå av tre ledamöter jämte ersättare för dessa. Konungen skall förordna ordförande och ersättare för ordförande, vilka skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Öv- riga ledamöter och ersättare för dem skall vara lekmän och utses av centralmyndighctcn på förslag av landsting eller, i vissa fall, fullmäk- tige i kommun. Ledamot och ersättare skall utses för tre år. De skall ha avlagt domared och för dem skall gälla samma regler om jäv som i fråga om domare. Förekommer skiljaktiga meningar inom nämnden skall den mening gälla som har fått de flesta rösterna.

För varje nämnd skall finnas en sekreterare, som skall vara lagfaren. Med hänsyn till vikten av nämndens självständiga ställning inom rätts- hjälpsmyndigheten skall befattningshavare på myndigheten inte få utses till sekreterare. I allmänhet torde det enligt promemorian vara prak- tiskt att till sekreterare förordnas någon som är knuten till samma domstol som nämndens ordförande. Varje rättshjälpsnämnd skall själv utse sin sekreterare. Sekreterarens främsta uppgift blir att bereda och föredra ärendena samt att upprätta förslag till rättshjälpsnämndens ex- peditioner. Rättshjälpsnämnden torde inte ha behov av någon egen bi— trädespersonal utan kansliarbetet får skötas genom personalen på rätts- hjälpsmyndighcten.

I fråga om de intressekollisioncr som kan uppstå när det gäller hand- läggningen i övrigt rörande rättshjälpen är det enligt promemorian givet att den befattningshavare hos rättshjälpsmyndigheten som har utsetts att biträda ena parten inte skall ta befattning med rättshjälpsfråga som angår motparten. Omvänt bör gälla att den som har prövat rättshjälps- fråga beträffande ena parten i en tvist inte bör få biträda motparten. Någon uttrycklig regel som tar sikte på de båda sist nämnda fallen an— ses inte erforderlig.

Enligt promemorian bör i det nya rättshjälpssystemet en centralise— rad ledning och samordning av verksamheten inom rättshjälpsorganisa— tionen genomföras. FörSlaget innebär att det för detta ändamål skall finnas en central myndighet för rättshjälpen.

Prop. 1972: 4 62

Beträffande den rättshjälp som f. n. lämnas av olika organisationer, t. ex. hyresgästorganisationer och fackliga sammanslutningar, framhålls i promemorian att den är av stort värde för medlemmarna. När det gäller råd och upplysningar inom dessa organisationers speciella områ— den torde sådan serviceverksamhet inte kunna bedrivas lika effektivt av de nya rättshjälpsmyndigheterna. Det finns därför anledning anta att denna verksamhet kommer att fortsätta efter en reform av rättshjälpen. Ofta torde jurister inom organisationerna kunna biträda medlemmarna inom ramen för rättshjälpen. Rättshjälpsmyndighet bör sålunda kunna hänvisa en rättshjälpssökande till jurist inom en intresseorganisation och i mån av behov förordna denne till biträde.

5.2. Remissyttrandena

Remissinstanserna är allmänt ense om att behov föreligger av en re- form av samhällets rättshjälp och tillstyrker att möjligheterna till rätts- hjälp vidgas enligt riktlinjerna i förslaget. Många framhåller att refor- men bör tillgodose'de i promemorian angivna grundkravcn att rätts- hjälp skall kunna utgå i varje rättslig angelägenhet där behov av rätts- hjälp föreligger och att ingen skall av ekonomiska skäl vara hindrad från att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen efter förmåga. I ett fåtal remissvar ifrågasätts att bidragsskyldighet skall föreligga. I dessa ytt- randen uttalas i regel sympati för ett system med obligatorisk rätts- skyddsförsäkring.

RR:s ledamöter, som hör till dem som ansluter sig till de i prome- morian angivna grundkravcn, uttalar bl.a. att huvudsyftet med det framlagda förslaget är att på ett genomgripande sätt förbättra allmän- hetens möjligheter till rättshjälp. Att det föreligger ett stort behov av rättshjälp är sedan länge känt och uppmärksammat. Mot bakgrund av samhällsutvecklingcn har det blivit alltmera upppenbart att det allmän- na inte längre kan inskränka sina insatser på detta område till att avse endast kretsen obemcdlade eller mindre bemedlade. Olägenheterna med en sådan begränsning har under den tid nuvarande rättegångsbalk varit i tillämpning framträtt allt tydligare. Det kan inte vara godtagbart att människor i vanliga inkomstlägen ser sig i stor utsträckning av ekono- miska skäl nödgade att avstå från att anlita rättsväsendet. Det är inte bara på området för domstolarnas dömande verksamhet som dessa olä- genheter kan konstateras. I kanske än högre grad gör de sig gällande på andra rättsområden. Över huvud taget finns det i dagens samhälle ett påtagligt behov av rättshjälp i enkla former. Folk i allmänhet finner det ofta alltför kostsamt eller anspråksfullt att anlita advokat, åtminsto- ne för vanliga konsultationer. Inte minst på förvaltningsområdet före- ligger ett växande behov av rättshjälp. Visserligen utövar myndigheter-

Prop. 1972: 4 63

na, i enlighet med det s.k. servicecirkuläret, en betydande upplysnings- verksamhet, men det är naturligt att denna inte kan täcka behovet av egentlig rättshjälp. Vad som saknas är en rättshjälp i den lättillgängliga form som nu tillhandahålls av rättshjälpsanstalterna men som för när- varande står öppen endast för ett med hänsyn till inkomstnivå begrän- sat klientel och för övrigt endast i vissa delar av landet. En utvidg— ning av denna hjälp till en efter inkomstskala subventionerad rätts— hjälp, avseende varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp före- ligger, bör vara en principiellt riktig väg för en reform. Många remiss- instanser, däribland flertalet hovrätter och allmänna underrätter, flera länsstyrelser, HD:s ledamöter, socialstyrelsen, kammarrätten, Förening- en Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningar; Sveriges rättshjälpsjurister, LO, T CO, SR, SACO och Advokatsamfundet anläg- ger liknande synpunkter.

Promemorians ståndpunkt att rättsskyddsbehovet inte kan tillgodoses genom en utbyggnad av de frivilliga rättsskyddsförsäkringarna gillas eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. JK ut- talar att lösningen med en uteslutande frivillig försäkring måste för- kastas redan på den grund att alltför många skulle bli utan rättsskydd. Kammarrätten framhåller att det inte är möjligt att utbygga systemet med rättsskyddsförsäkringar så att de täcker hela rättsskyddsområdet. Det torde framför allt stöta på svårigheter att denna väg få den enligt kammarrätten mycket betydelsefulla hjälpen i förvaltningsärenden och rättshjälp utanför domstolsförfarandet.

I några yttranden anses att frågan bör utredas ytterligare. RÅ uttalar att det efter en sådan utredning kanske visar sig att frågan om rätts— hjälpen i tvistemål kan lösas tillfredsställande genom de frivilliga rätts- skyddsförsäkringarna och genom en lämpligt avvägd höjning av de nu- varande i praxis tillämpade gränserna för erhållande av fri rättegång. Höjning av dessa gränser skulle kunna skeienlighet med den schablon— metod som föreslås i promemorian och en mindre avgift skulle kunna tas ut för rättshjälpen med möjlighet att efter skälighetsprövning ned- sätta eller efterge avgiften för de sämst ställda. Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Iänsåklagarcn i Värmlands län och SACO anser ytterligare utredning påkallad.

Även ställningstagandet i promemorian att rättshjälpsområdet har sådan karaktär att det inte lämpar sig för en obligatorisk försäkring och att den omfattande kontrollorganisation som en sådan lösning skulle kräva inte skulle åstadkomma den önskvärda differentieringen av av- gifterna efter betalningsförmåga vid det tillfälle när försäkringen an- litas, godtas eller lämnas utom erinran av det stora flertalet remissinstan- ser. De skäl av teoretisk och praktisk natur som anförts mot en obliga- torisk försäkring är enligt JK av sådan styrka att den vägen inte synes framkomlig. Liknande uttalanden görs av bl. a. hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland.

Prop. 1972: 4 64

Några remissinstanser anser att frågan bör utredas ytterligare. Utta— landen av denna innebörd görs av bl. a. rådhusrätterna i Malmö och Helsingborg. Av dessa uttalar rådhusrätten i Malmö att det finns anled- ning att undersöka, om det inte skulle vara mera ändamålsenligt med en ordning, där rättshjälpen stod öppen för alla mot en låg rättshjälps— avgift, som var lika för alla inkomsttagare, och där den som erhållit rättshjälp inte skulle vara skyldig att till statsverket återgälda kostnader- na för hjälpen. Vad rådhusrätten åsyftar är ett system, i princip ut- format efter mönster av den så kallade sjukronorsreformen inom sjuk- vårdsväsendet. Rådlznsrätten i Helsingborg kritiserar uttalandet i pro- memorian att det skulle vara komplicerat att med ett obligatoriskt för- säkringssystem bestämma avgifterna, bl. a. därför att risken för skade- fall är högst varierande. Rådhusrätten anför att avgifterna för den ob- ligatoriska sjukförsäkringen inte är bestämda med hänsyn till skade- risken utan med hänsyn till betalningsförmågan. Att obligatorisk rätts- skyddsförsäkring svårligen låter sig förenas med rättshjälpsavgifter ef- ter förmåga är troligt, men anpassas premierna till kostnaderna skulle rättshjälpsavgifter heller inte bli nödvändiga. Länsåklagaren i Värm- lands län uttalar bl. a. att frågan om utvidgad rättshjälp möjligen kunde lösas på ett från statsfinansicll synpunkt mera fördelaktigt sätt genom samverkan mellan staten och försäkringsanstalterna. I yttrandet uttalas sympati för ett obligatoriskt rättsskyddsförsäkringssystem. Enligt läns- åklagaren vore det möjligt att konstruera enkla regler för självrisksum- mor. Missbruk av förmånerna kunde förhindras genom erforderlig till- syn som inte behövde vara förenad med särskilt stora kostnader om tillsynen främst anförtroddes åt advokterna. Avgiften kunde ställas i relation till inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

I några remissyttranden berörs frågan om ett förenklat förfarande i tvistemål kan leda till att behovet av stöd åt enskilda i rättsliga ange- lägenheter minskar. Hovrätten för Västra Sverige anför sålunda att det är möjligt att problemet med rättshjälp bör angripas även från de ut- gångspunkter som skisserats i promemorian, exempelvis med en enklare ordning för slitande av smärre tvister och en minskning av fullföljds— möjligheterna i vissa mål. RRV framhåller att lagstiftningen och pro- . cessordningen delvis bidragit till att behovet av rättshjälp blivit så stort som det är. 1948 års rättegångsreform innebar ett starkt kostnadsstcg- rande element inom den svenska rättsskipningen, såväl för det allmänna som för de enskilda medborgarna. Någon utvärdering om de ökade kostnaderna motsvaras av vinster i rättssäkerhet har såvitt verket har sig bekant inte skett. Det är av vikt att en utvidgning av samhällets rätts— hjälp inte föranleder att arbetet på att effektivisera verksamhetsfor- merna inom rättsväsendet och förvaltningsförfarandet kommer i skym- undan. Som berörts i promemorian kan man efterlysa ett enklare för- farande för att slita tvister rörande mindre värden. Hovrätten för Övre

Prop. 1972: 4 65

Norrland anser att uttalandet i promemorian att det beträffande tvister som rör sig om mindre värden starkt kan ifrågasättas, om processord- ningen är ändamålsenlig måste betecknas som alltför tillspetsat. Även om naturligen ansträngningarna att vinna en rättegång måste stå i rimlig proportion till tvistens betydelse, kan det inte godtas att man låter tvisteföremålets värde avgöra vilket rättegångsförfarande som skall tillämpas.

Förslaget om en utbyggnad av rättshjälpsanstalterna har tillstyrkts av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Bland dessa remissinstanser kan nämnas RÅ, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhus- rätt, rådhusrätten i Jönköping, rådhusrätten i Borås, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Mal- möhus och Hallands län, Jämtlands läns landsting, domstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, samtliga hörda rättshjälpsanstalter samt LO och TCO.

Göteborgs stads rättshjälpsanstalt framhåller att rättshjälpsanstalterna har visat sig betydligt effektivare än jämtlandssystemet i fråga om den utomprocessuella rättshjälpen. Nuvarande rättshjälpsanstalter och en- skilda advokater saknar möjligheter att på ett effektivt sätt möta de krav på juridiskt biträde som reformen förutsätter. Det är därför er- forderligt att bygga ut befintliga rättshjälpsanstalter och att inrätta nya anstalter. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en utvidgning av rättshjälpen gör det nödvändigt med en inte obetydlig ökning av rätts- hjälpsorganens egna personella resurser för att tillhandahålla rättshjälp. Länsstyrelsen har därför ingen erinran mot att allmänna advokatbyråer inrättas i princip länsvis. Också Tornedalens rättshjälpsanstalt menar att utvidgningen av rättshjälpen och kravet på ett enhetligt och effektivt system förutsätter en utbyggnad så att det finns en rättshjälpsanstalt i varje län.

Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister och Stockholms stads rätts- hjälpsanstalt finner det naturligt att de allmänna advokatbyråerna kom- mer att fungera i stort sett som de nuvarande rättshjälpsanstalterna. Även hovrätten för Västra Sverige, som konstaterar att rättshjälpsan- stalterna inte har blivit utbyggda i tillräcklig utsträckning, menar att de goda erfarenheterna från rättshjälpsanstalterna bör tas tillvara och att de allmänna advokatbyråerna bör utformas med rättshjälpsanstal- terna som förebild.

I ett par yttranden betonas vikten av att de rättssökande ges valrätt mellan allmänna och enskilda advokater. Föreningen Sveriges härads- hövdingar och stadsdomare förmodar att många hellre skulle gå till en allmän advokatbyrå än till en privatpraktiserande advokat. Detta är ett fullgott skäl att bygga ut de nuvarande rättshjälpsanstalterna.

Prop. 1972: 4 66

Enligt Föreningen Sveriges statsåklagare utgör advokatverksamhet i samhällets regi med hänsyn till kostnadskontrollen en grundförutsätt- ning för rättshjälpsreformens genomförande. Försäkringsdomstolen framhåller att genom den föreslagna utbyggnaden det kan bli lättare att organisera en lämplig ärendefördelning och en vidareutbildnings- verksamhet på vissa från advokatsynpunkt speciella rättsområden som t. ex. socialförsäkringen. På de allmänna advokatbyråerna kan det häri- genom komma att finnas specialister på socialförsäkringsområdet.

De remissinstanser, som sålunda i princip tillstyrker en utbyggnad av rättshjälpsanstalterna, understryker emellertid allmänt att utbyggna- den av det allmännas advokatverksamhet inte får leda till inskränk- ningar i det fria advokatvalet och att förutsättningarna för de fria advo- katernas verksamhet inte får i väsentlig mån rubbas. Hovrätten för Övre Norrland betonar vikten av att man inte opåkallat försvårar eller förhindrar existensen i landets alla delar av en oberoende advokatkår. För ett fritt statsskick år inte bara domstolarnas oberoende ställning en hörnsten. Även en fri advokatkår är en omistlig tillgång för samhället. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län förefaller det visserligen inte vara möjligt att genomföra de angelägna förstärkningarna av samhällets rättshjälp och ändå till alla delar behålla de allmänna arbetsbetingelser _ i fråga om konkurrensläge m.m. som hittills har förelegat för de fria. advokaterna. Inte heller kan det enligt länsstyrelsens mening anses för- svarligt att en angelägen reform hindras av att sådana förändringar kan komma att påverka enskilda yrkesutövares situation. Det är emel- lertid angeläget att se till att rättshjälpsreformen inte får till följd att principerna om ett i möjligaste mån fritt advokatval och underlaget för ett fritt utövande av advokatyrket i väsentliga hänseenden rubbas.

Föreningen Sveriges statsåklagare anför att garantier bör skapas för att de enskilda och de allmänna advokatbyråerna kan drivas i fri kon- kurrens på lika villkor. Varje allmän advokatbyrå bör därför vara orga- niserad och drivas på sådant sätt att dess verksamhet företagsekono- miskt sett går ihop. Konkurrens bör inte ske på annat sätt än genom befattningshavarnas yrkesskieklighet. Utbyggnaden av de allmänna ad- vokatbyråerna bör ske försiktigt allt eftersom behov därav uppkommer. Även hovrätten för Nedre Norrland förutsätter att de statliga och de privata advokaterna skall konkurrera på lika villkor. Föreningen Sveri- ges häradshövdingar och stadsdomare och Göteborgs rådhusrätt uttalar att den konkurrens som en utbyggd rättshjälpsorganisation innebär kan medverka till att hålla kostnaderna nere genom att påverka den all- männa prisbildningen. Allmänna advokatbyråer bör emellertid inte få en monopolställning men väl en ställning som ger dem möjlighet att fritt konkurrera med de privatpraktiserande advokaterna. Valet av of- fentliga försvarare bör ske fritt mellan "privatpraktiserande advokater och allmänna advokatbyråers advokater med-utgångspunkt från vem

Prop. 1972: 4 67

som är mest lämplig för uppdraget i det enskilda fallet. Frågan om va- let mellan privatpraktiserande advokat och befattningshavare på all- männa advokatbyråer blir inte lika väsentlig i andra mål och ärenden. I dessa fall kommer parten nästan alltid att själv ta initiativet och däri— genom visa vem han vill ha som biträde. Även socialstyrelsen framhål- ler det angelägna i att undvika styrning av uppdragen. Om en privat- praktiserande advokat förlorar det för sin verksamhet nödvändiga klientunderlaget, kan de allmänna advokatbyråerna i vart fall på de mindre orterna få en mer eller mindre monopolliknande ställning.

Rättshjälpsanstalten i Helsingborg uttalar att det är möjligt att de allmänna advokatbyråerna kan påverka kostnadsutvecklingen för alla slag av advokatbyråer och att detta måste anses vara av stor betydelse. Styrelsen understryker emellertid att inrättandet av allmänna advokat- byråer inte får leda till begränsningar i det fria advokatvalet. Fri kon- kurrens måste råda och detta gäller även i fråga om uppdrag som of- fentlig försvarare och biträde när rättshjälp lämnas. Enligt kammarrät- ten bör den i och för sig riktiga målsättningen om de allmänna advo- katbyråernas prisledande ställning inte realiseras på bekostnad av de rättssökandes önskemål om biträde av fria advokater. Hovrätten för Västra Sverige betonar att de allmänna advokatbyråerna inte på grund av behovet av en prisledande ställning bör utvidgas så att de i realiteten kommer att inta en monopolställning. Avgörande för utbyggnaden bör vara enbart det behov som påkallas av uppgiften att lämna bistånd i rättsliga angelägenheter.

De remissinstanser som har tillstyrkt en utbyggnad och som har be- rört frågan om rättshjälp mot full avgift har i allmänhet inte gjort nå- gon erinran mot principen att rättshjälp skall kunna utgå mot full av- gift. Föreningen Sveriges statsåklagare anser att kostnadskontrollen är betydelsefull även i de fall där kostnaderna för rättshjälpen helt får bä— ras av den rättssökande. För den enskilde innebär kostnadskontrollen viss garanti för att kostnaden är skälig. För biträdets del medför den att han undgår ogrundad misstanke om oskälig debitering för sina tjänster. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör även den som inte kan erhålla fri eller subventionerad rättshjälp ha samma möjlighet som andra att välja mellan allmänna advokatbyråer och privatpraktiserande advokat. Att utesluta en sådan person från möjlighet att anlita allmän- na advokatbyråer skulle inte stå i överensstämmelse med grundkravcn för rättshjälpsreformen. Förslaget innebär, uttalar RÅ, att staten över hela fältet skall driva en med de privatpraktiserande advokaterna kon- kurrerande verksamhet. RÅ, som i princip inte har någon erinran mot detta, framhåller dock att den föreslagna ordningen faller utanför be- greppet rättshjälp i traditionell mening.

En i visst hänseende kritisk inställning till förslaget om full avgift har emellertid länsstyrelsen i Stockholms län. I och för sig bör en rätts-

Prop. 1972: 4 68

sökande, som själv får betala hela kostnaden för rättshjälpen, enligt länsstyrelsens mening kunna välja mellan allmänna advokatbyråer och fritt yrkesutövande advokat. Anlitar han den senare, bör emellertid så- dant uppdrag inte omfattas av den i allmänhet förutsatta kostnadskon- trollen. Skäl saknas att här, lika litet som inom liknande arbetsområ- den, d.v.s. konsultverksamhet av olika slag, genomföra en sådan pris- kontroll. Rättshjälp till icke subventionsberättigade rättssökande bör alltså enligt länsstyrelsen meddelas endast genom befattningshavare på allmän advokatbyrå och därvid endast i den utsträckning rättshjälp till de subventionsberättigade inte eftersätts.

Vissa avvikelser från förslaget i denna del förordas också av För- eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Göteborgs rådhusrätt. Enligt dessa remissinstanser bör tyngdpunkten av statens en- gagemang på rättshjälpsområdet ligga på området för fri eller subven- tionerad rättshjälp. Detta hindrar emellertid inte att även andra kan ha rätt att anlita rättshjälpsmyndigheten för att bli anvisade lämpligt bi- träde. Om rättshjälpsbeslut inte behöver vara en förutsättning för att allmänna advokatbyråer skall få äta sig ett uppdrag, kan byrån få ett annat verksamhetsområde än enligt promemorian. Verksamhetsområ- det bör göras så vidsträckt att byrån blir ett konkurrenskraftigt alterna- tiv till de privata advokaterna.

Åtskilliga remissinstanser uttrycker tveksamhet inför den föreslagna utbyggnaden.

I några av dessa yttranden uttalas farhågor för att utrymmet för de privatpraktiserande advokaternas verksamhet kan komma att inskrän- kas. När rättShjälp i princip kan erhållas i varje rättslig angelägenhet, är det enligt HD:s ledamöter intet som hindrar att rättshjälpen över hela fältet handhas av fria företagare. Skäl kan dock finnas att inrätta samhällsägda advokatbyråer, bl. a. att i vissa delar av landet antalet ad- vokater är otillräckligt och att det, även bortsett från sådana regionala ojämnheter, ibland har uttalats bekymmer för advokatkårens rekryte- ring i stort och för den nuvarande åldersfördelningen inom yrket. Med förslagets utformning kan man dock befara att de fristående advoka- terna i framtiden kan komma att undanträngas till ett allt mindre verk- samhetsområde och — bortsett från ett begränsat antal affärsjurister — få allt svårare att driva rörelse på ekonomiskt rimliga villkor. RR:s ledamöter anser att det i och för sig är naturligt att man bygger refor- men på de nuvarande rättshjälpsanstalterna och tar tillvara den erfa- renhet som finns där. En väsentlig utbyggnad torde bli nödvändig för att enhetlighet och resultat av betydelse skall kunna nås. Några prin- cipiella betänkligheter synes i och för sig inte föreligga mot att staten engagerar sig i advokatverksamhet. RR:s ledamöter uttalar emellertid också att de föreslagna allmänna advokatbyråerna kan komma att på ett icke avsett sätt inkräkta på de privatpraktiserande juristernas verk-

Prop. 1972: 4 69

samhet. Redan den statliga advokatverksamhetens stora omfattning kan medföra risk för att principen om det fria advokatvalet inte kan reali- seras. Risken ökas genom den företrädesställning de allmänna advokat— byråerna får i och med att rättshjälpsmyndigheterna fördelar rätts- hjälpsuppdragen och bestämmer de privatpraktiserande advokaternas arvoden. Det är enligt RR:s ledamöter en öppen fråga om man med en sådan ordning verkligen når den balans mellan den privata och den offentliga advokatverksamheten som åsyftas i promemorian. Häradshövdingen i Vättle, Ale och Kullings domsaga anför att det föreslagna anstaltssystemet förefaller vara förenat med en inneboende expansionstendens, som kan befaras leda till att de privatpraktiserande juristerna efter hand reduceras till en marginell grupp i svag och bero- ende ställning. Även häradshövdingen i Hedemora domsaga hyser far- hågor för att de framtida förutsättningarna för de privatpraktiserande advokaterna kan komma att försämras. I yttrandet framhålls att man kan förutse att ett stort antal av de nya befattningarna vid rättshjälps- anstalterna kommer att besättas av fristående advokater eller vid advo- katbyråerna verksamma jurister, som inte är advokater. Detta kan men- ligt inverka på spridningen inom landet av privatpraktiserande advoka- ter till förfång för allmänhet och domstolar. En nyetablering av privat advokatverksamhet kommer också att motverkas. Olägenhetema för allmänheten kan inte uppvägas av att de allmänna advokatbyråerna hål- ler mottagningar utanför anstaltsorten. I yttrandet betvivlas att de rättssökande generellt skulle föredra att vända sig till allmän advokat- byrå i stället för en fristående advokat.

Enligt länsåklagaren i Västernorrlands län och Jämtlands län bör rättshjälpen som hittills i första hand grundas på medverkan av det fria advokatväsendet. Yttranden av denna innebörd avges också av nedre justitierevisionen, Svea hovrätt och rådhusrätten i Helsingborg. Det förefaller nedre justitierevisionen troligt att antalet rättshjälpsären- den så småningom kommer att öka så att en utbyggnad av rättshjälps- anstalterna behövs. Denna bör emellertid ske successivt i mån av behov och det synes böra allvarligt övervägas att så långt möjligt utnyttja och utvidga jämtlandssystemet. En oviss faktor vid utbyggnaden är enligt justitierevisionen den grupp av inkomsttagare som skall ha rätt till rätts- hjälp men betala hela rättshjälpskostnaden. Svea hovrätt uttalar, att en fristående advokatkår är ett nödvändigt inslag i ett demokratiskt rätts— samhälle. En reformerad rättshjälp måste till väsentlig del bygga på medverkan av en sådan advokatkår. Nya allmänna rättshjälpsanstalter bör inrättas endast i den utsträckning rättshjälpsbehovet inte kan till- godoses genom ftistående advokater. Rådhusrätten i Helsingborg fin- ner det vara riktigt att statliga advokatbyråer inrättas och att dessa övertar rättshjälpsanstalternas verksamhet. Utbyggnad bör ske efter hand, när behov uppstår som inte lika bra kan tillgodoses genom de pri-

Prop. 1972: 4 70

vatpraktiserande advokaterna eller på annat sätt.

En övervägande kritisk inställning till den föreslagna utbyggnaden av rättshjälpsanstalterna har JK, häradshövdingen i Ångermanlands norra domsaga, Svenska försäkringsbolags riksförbund, SACO, Jurist- och samhällsvetareförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund. JK anser det vara en allvarlig brist i promemo— rian att jämtlandssystemets utvecklingsmöjligheter inte närmare har undersökts. Rättshjälpen bör vidare begränsas till att avse endast den som av ekonomiska skäl behöver samhällets stöd för att ta tillvara sina rättsliga angelägenheter. En annan lösning förefaller JK vara både opå- kallad och opraktisk och rimma illa med uppfattningen att rättshjälpen bör ses som en social förmån. Bl. a. mot denna bakgrund blir enligt IK:s mening den föreslagna kraftiga utbyggnaden av rättshjälpsanstalterna inte aktuell. En viss utbyggnad kan möjligen bli nödvändig, särskilt i de delar av landet där rättshjälpsanstalt nu inte finns och främst för att tillgodose ökade krav på rättshjälp i utomprocessuella ärenden och för- valtningsärenden. Efterfrågan från en rättssökande allmänhet, som i princip skall få välja fritt mellan privatpraktiserande och på rätts- hjälpsanstalt anställd advokat, bör vara avgörande för omfattningen av utbyggnaden. Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund finns redan en kår av allsidigt kunniga och erfarna jurister, som står till allmänhe- tens tjänst, och någon sådan kår behöver inte skapas genom en särskild administration. Det i och för sig viktiga intresset av kostnadskontroll torde kunna tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. SACO häv- dar, att den föreslagna väsentliga utbyggnaden av rättshjälpsanstalterna varken är lämplig eller nödvändig. I promemorian har inte tillräckligt beaktats fördelarna med en obunden advokatkår och rättshjälpen bör vidare begränsas till dem som behöver ekonomiskt stöd från det allmän- na. Allmänna advokatbyråer bör emellertid byggas ut i de delar av lan- det där rättshjälpsanstalter f. n. inte finns.

Sveriges advokatsamfund framhåller att bristerna i den allmänna rättshjälpen inte består i att tillgång till sakkunnig hjälp i rättsliga ange- lägenheter saknas utan i att rättshjälpen står till förfogande endast för de ekonomiskt sämst ställda grupperna. Det är dessa brister som måste avhjälpas och det är detta och ingenting annat —— som bör vara syftet med en reform. Promemorian går emellertid långt utöver detta syfte ge- nom förslaget att staten skall bedriva en omfattande advokatverksamhet för att biträda inte bara dem som av ekonomiska skäl behöver rätts— hjälp utan även dem som inte alls behöver någon sådan samhällelig rättshjälp och som också skall få betala hela rättshjälpskostnaden. Dess- utom frångår man den från rättssäkerhetssynpunkt alldeles självklara principen att advokaterna skall stå fria och oberoende i förhållande till det allmänna. Det finns enligt advokatsamfundet ingen som helst an- ledning att frångå denna princip i vidare mån än vad som av prak-

Prop. 1972: 4 71

tiska och ekonomiska skäl är erforderligt för att sörja för rättshjälp åt dem som behöver ekonomiskt bistånd från det allmännas sida. Försla- get innebär också att staten skall tillskapa en administrativ apparat för att kontrollera även kostnader, som inte till någon del skall bäras av staten utan helt ersättas av den rättssökande. När denne skall betala vad rättshjälpen kostar är det han —— och inte staten -— som har in- tresse av att kostnaderna är skäliga. Är den rättssökande missnöjd med den av advokaten begärda ersättningen, kan han få skäligheten prövad antingen av domstol eller genom kostnadsfri skiljedom enligt stadgarna för advokatsamfundet. Att klienten skulle tillmäta den "föreslagna kost- nadskontrollen något självständigt värde är ytterst osannolikt. När klien- ten vill anlita privat advokat föranleder förslaget också en byråkratisk ordning för att administrera en rättshjälp, som klienten ändå får be- tala fullt ut. Förslaget innebär i själva verket att staten över hela fältet skall driva en med de fria advokaterna konkurrerande advokatverk- samhet. Detta är inte någon uppgift för staten. Advokatsamfundet me- nar alltså, att det inte behövs någon annan utvidgning av det allmän- nas advokatverksamhet än den som kan beräknas bli nödvändig för att möta anspråken på rättshjälp från dem som av ekonomiska skäl behö- ver stöd av det allmänna för att ta tillvara sina rättsliga intressen. Att på förhand bedöma vilken organisation som behövs för detta ändamål är enligt advokatsamfundet praktiskt taget omöjligt. Det understryks att en utvidgning av rättshjälpen till nya grupper i samhället inte med någon logisk nödvändighet måste leda till en motsvarande utökning av" det allmännas egen advokatverksamhet. Frågan om en sådan utökning bör uteslutande bedömas med hänsyn till vad som är lämpligt dels från den rättshjälpsbehövande allmänhetens synpunkt, dels för att ta tillvara statens intresse av att kostnaderna inte blir större än vad de behöver vara. Någon utredning i denna del har emellertid inte skett. Det borde redan av samhällsekonomiska skäl ha undersökts vilka för- delar och nackdelar jämtlandssystemet kan anses ha och om inte de ökade anspråken på rättshjälp i betydande utsträckning skulle kunna tillgodoses på ett både enklare och för statsverket billigare sätt genom att organisera rättshjälpen efter mönster av jämtlandssystemet i stäl- let för att bygga ut anstaltssystemet på det sätt som har föreslagits i promemorian. En sådan utredning skulle möjligen visa att en utvidgad rättshjälp nödvändiggör en viss utbyggnad av rättshjälpsanstalterna men att det i vissa delar av landet är lämpligare att — åtminstone till en början —- organisera den statliga rättshjälpen efter mönster av jämt- landssystemet. Vid en försiktig utbyggnad av anstaltssystemet efter dessa riktlinjer kan man längre fram bedöma i vad mån en ytterligare utbyggnad bör ske. Att starta med en så omfattande och dyrbar an- staltsorganisation som har föreslagits i promemorian innebär enligt. advokatsamfundets mening en påtaglig risk för överdimensionering.

Prop. 1972: 4 72

Sveriges fastighetsägareförbund hänvisar i sitt yttrande till de syn- punkter som advokatsamfundet har anfört.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara svårt att bilda sig någon säker mening om den föreslagna utbyggnaden, eftersom erfaren- heten av den hittillsvarande utvecklingen på detta område inte har re- dovisats i promemorian. En liknande ståndpunkt intar Göta hovrätt och länsstyrelsen i Jämtlands län. Enligt förstnämnda hovrätts mening torde det dock vara uppenbart att en vidare uppbyggnad av rättshjälpsan- stalterna inte utesluter behovet av rättshjälp enligt jämtlandssystemet i mindre orter. Hovrätten understryker att det viktigaste av allt vid en utbyggnad är att de allmänna advokatbyråerna står på höjden av skicklighet och oförvitlighet och snabbt kan skapa sig respekt och för- troende. Hela reformen förfuskas om den uppfattningen slår igenom att man får sämre rättshjälp hos de allmänna advokatbyråerna än hos enskilda advokater. Mot denna bakgrund ställer sig hovrätten tvivlande till möjligheterna att på en gång bygga ut anstalterna i den omfattning som förslaget förutsätter. I fråga om förslaget om rättshjälp mot full avgift anser hovrätten det vara olyckligt från terminologisk synpunkt att med rättshjälp avses dels subventionerad, dels icke subventionerad hjälp. Hovrätten förordar att med rättshjälp skall förstås endast sub- ventionerad rättshjälp och att i andra fall den rättssökandes ansökan skall avslås. Detta bör emellertid inte hindra allmänna advokatbyrån att i mån av tillgång på arbetskraft åta sig även andra uppdrag, varvid dessa uppdrag dock bör falla helt utanför rättshjälpslagen och inte be- traktas som rättshjälp. Skäl att begränsa byråns rätt att åta sig sådana uppdrag till vissa rättssubjekt saknas enligt hovrättens mening helt. Likaså saknas varje anledning att i sådana fall förordna någon till bi- träde och i särskild ordning pröva ersättningsfrågor.

De remissinstanser, som har uttryckt tveksamhet inför den föreslagna utbyggnaden, berör också frågorna om fördelningen av uppdragen mel- lan de allmänna advokatbyråerna och de privatpraktiserande juristerna samt de allmänna advokatbyråernas prisledande ställning. HD:s leda- möter understryker viktcn av att statsmakter och centralmyndighet inte bedriver någon slags styrning, utan att de statliga advokatbyråernas till- växt motiveras huvudsakligen av det lokala behovet och av den ut- sträckning i vilken de kan få allmänhetens förtroende. De bör inte ut- vidgas av sådana skäl som att de bör uppnå en prisledande ställning. Man måste se till att de inte genom dolda subventioner kommer att driva en prispolitik som försvårar eller omöjliggör sund konkurrens från de fria advokaterna. Även Sveriges advokatsamfund betonar att principen om det fria advokatvalet inte får naggas i kanten genom att rättshjälpskostnaden hos allmänna advokatbyrån i det enskilda fallet bestäms till lägre belopp än som svarar mot den faktiska kostnaden. Nedre justitierevisionen varnar rent allmänt för övertro på möjligheter-

Prop. 1972: 4 73

na att genom de statliga advokatbyråerna konkurrera i prishänseende. Det är nämligen ytterligt tveksamt om allmänheten fäster nämnvärt av- seende vid kostnadsfrågan i sitt val av juridiskt biträde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller i fråga om de allmänna advokatbyråernas prisledande ställning att advokatväsendet har en all- deles speciell struktur. Det övervägande flertalet advokater arbetar en— samma på egen byrå eller tillsammans med en kollega eller biträdande jurist. Advokatverksamheten har därför mycket höga omkostnader. Möjligheten att genom rationaliseringar, t. ex. sammanföring av advo- kater i större byråer eller advokathus, uppnå någon mera väsentlig kostnadsreduktion anser hovrätten vara utesluten. Skälet härtill är att allmänheten, när den söker advokathjälp, ställer som ett väsentligt och ovillkorligt krav att advokaten inte får ha något samröre med annan och framför allt inte med den advokat som hjälper motparten. Enligt hov- rättens mening kan därför tanken om de allmänna advokatbyråernas prisledande ställning komma att medföra en sakligt oskälig bedömning av enskilda advokaters omkostnader. Rådhusrätten i Helsingborg anser att målsättningen att biträdesersättningarna skall bestämmas med till- lämpning av för hela landet gemensamma taxor, utarbetade med ut- gångspunkt från vad en stor, rationellt arbetande allmän advokatbyrå optimalt kan prestera, rimmar illa med talet om att bevara en fri advo- katkår vid sidan av de allmänna advokatbyråerna.

Jurist- och samhällsvetareförbundet är kritiskt till de principer för ärendefördelningen som har angetts i promemorian. Dessa principer innebär enligt förbundets uppfattning en styrning till de allmänna ad- vokatbyråerna, något som på längre sikt kan komma att äventyra det fria advokatvalet. Förbundet anser i stället att uppdragen skall för- delas på de advokater, offentligt anställda och andra, som står till för- fogande för uppdrag med de jämkningar lämplighetsprövningen kan innebära. SACO och rådhusrätten :" Helsingborg ger uttryck för samma uppfattning. Sveriges advokatsamfund understryker att valet av juridiskt biträde inte bör få påverkas av en sådan omständighet som att den all- männa advokatbyrån önskar vidga sin verksamhet.

I remissyttrandena godtas allmänt att advokat på de allmänna advo- katbyråerna skall kunna förordnas till offentlig försvarare. Sveriges ad- Vokatsamfund anser emellertid att sådan advokat endast på uttrycklig begäran av den misstänkte bör få åta sig uppdrag som offentlig försva- rare. Advokatsamfundet pekar här på behovet för den enskilde att få biträde av någon som står helt fri och självständig i förhållande till det allmänna. Nedre justitierevisionen anför betänkligheter mot tanken att de allmänna advokatbyråerna skall sköta en betydligt större del av upp- dragen som offentlig försvarare än f. n.

Mot namnet ”allmän advokatbyrå” har i allmänhet inte framställts någon erinran i remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund anser emel—

T3 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 74

lertid att förslaget i denna del innebär ett allt annat än tilltalande försök från statens sida att utnyttja den goodwill som är förenad med yrkes- beteckningen advokat. Ordet advokat betecknar en fri yrkesutövare, som inte. är anställd i det allmännas tjänst. Risk föreligger för förväxling mel- lan allmän advokatbyrå och av privatpraktiserande advokat driven ad- vokatbyrå. Samfundet framhåller vidare att det finns all anledning att se till att ordet rättshjälp ingår i de statliga rättshjälpsbyråernas be- nämning, om man, som föreslås i promemorian, skall ha en särskild be- stämmelse om straffrättsligt skydd för begreppet rättshjälp. Samfundet förordar att benämningen rättshjälpsanstalt behålls. I andra hand före- slås namnet statens rättshjälpsbyrå.

När det gäller administrationen av rättshjälpen anser det stora fler— talet av de remissinstanser som har berört frågan att det behövs en särskild regional organisation för att handha rättshjälpen. Denna upp- fattning har bl. a. JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hov- rätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs råd- husrätt, rådhusrätterna i Borås, Helsingborg, och Luleå, socialstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Hallands län, domstolskommittén, HD:s ledamöter, RR:s ledamöter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advo- katsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, samtliga hörda rättshjälpsanstalter, TCO, SR och RLF.

Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser, liksom SR, att det nu- varande rättshjälpssystemet är allför splittrat. Föreningen framhåller att vägande kritik kan riktas mot bristen på enhetlighet i nuvarande an- ordningar för utomprocessucll rättshjälp. Denna brist på enhetlighet visar sig bl. a. i påfallande stora variationer hos olika huvudmän vid avgränsningen av det klientel, som på grund av sina ekonomiska för— hållanden skall erhålla rättshjälp. Även domstolarnas praxis vid pröv- ning av ansökan om fri rättegång visar starka variationer och underrät- terna torde knappast ha fått någon vägledning av hovrätternas avgö- randen i sådana ärenden. Stockholms stads rättshjälpsanstalt anser det uteslutet att reformen med hänsyn till dess genomgripande natur och de krav på samordning av de samhälleliga resurserna som blir nödvän- diga kan genomföras inom ramen för det nuvarande rättshjälpssyste- met. Föreningen Sveriges statsåklagare anför att kostnadskontrollen på rättshjälpsområdet i och för sig kan utövas av det samhällsorgan inom vars område den aktuella rättsliga angelägenheten faller. Detta innebär emellertid att kontrollfunktionen inom varje verksamhetsområde måste utövas av ett ganska stort antal organ med bristande enhetlighet i till- lämpningen som trolig följd. Omotiverade kostnadsskillnader i rättsliga angelägenheter av likartad typ bör givetvis i möjligaste mån undvikas. Inte heller får det bli så att uppdrag på visst eller vissa verksamhets-

Prop. 1972: 4 75

områden utan skäl framstår som mera lönsamma än uppdrag inom andra vcrksamhetsområdcn. Därigenom kan vissa rättsliga angelägen- heter rent faktiskt komma att eftersättas. Det förefaller därför förening- en välmotiverat att låta kostnadskontrollen på hela rättshjälpsområdet utövas av ett fåtal för ändamålet särskilt organiserade organ. Enligt länsstyrelsen i Hallands län torde en utbyggnad av rättshjälpen kräva att en särskild organisation byggs upp för att administrera denna. Med hänsyn till såväl det allmännas som den enskildes intresse av att kostna- derna för rättshjälp inte blir alltför höga, torde det vara nödvändigt att inrätta statliga organ, som med ledning av centralt meddelade före- skrifter kan utöva ett normerande inflytande på'kostnadsutvecklingen.

Hovrätten för Övre Norrland anser det vara nödvändigt att skapa en särskild administration för den utomprocessuella rättshjälpen. Flera skäl talar mot att domstolarna skall handha denna rättshjälp. Förutom mängden av ärenden torde det viktigaste skälet vara att domstolarna saknar erfarenhet av flertalet slag av de ärenden som skall tillgodoses med rättshjälpen. Enligt domstolskommittén motiverar de betydligt ökade möjligheterna till rättshjälp i utomprocessuella angelägenheter att rättshjälpen på detta område handhas av statliga, administrativa myn- digheter och inte av domstolarna. JK förordar att beslutanderätten i fråga om den processuella rättshjälpen läggs på domstolarna. Man kan emellertid inte, anför JK vidare, helt undvara en myndighet som får rättshjälpen till huvuduppgift. Det är nämligen knappast möjligt att helt lägga handhavandet av rättshjälp på de myndigheter under vilka de ärenden hör som kräver rättshjälp. Och den utomprocessuella rätts- hjälpen kräver under alla förhållanden en viss administration. I varje län bör därför finnas en myndighet som beslutar angående rättshjälp i alla de fall, då besluten inte skall meddelas av domstol, och som hand- har administrationen av rättshjälpen.

För den utomprocessuella rättshjälpen måste enligt Sveriges advokat- samfund något samhällets organ ha hand om de uppgifter som för den processuella rättshjälpen bör ankonuna på domstolarna. Advokatsam- fundet anser det i och för sig inte vara orimligt att även den utompro- cessuella rättshjälpen anförtros domstolarna. Emellertid kan det från skilda synpunkter framstå som lämpligare att tillskapa särskilda organ för denna rättshjälp. En enligt samfundets mening lämplig ordning skulle komma till stånd, om man i varje län —- eventuellt gemensamt för" flera län inrättar en särskild rättshjälpsstyrelsc eller rättshjälps— nämnd. ' '

En del remissinstanser ifrågasätter eller bestrider behovet av en sär- skild regional organisation. Dessa' remissinstanser är RÅ, en länsåkla- gare, nedre justitierevisionen, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ett flertal underrätter, länsstyrelsen i Jämtlands län, LO, Ju- rist- och samhällsvetareförbundet samt Svenska försäkringsbolags riks-

Prop. 1972: 4 76

förbund. En allmänt tveksam inställning till den föreslagna organisatio- nen har statens hyresråd, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges Fastig- hetsägareförbund och Svenska företagares riksförbund.

RÅ, Iänsåklagaren i Västernorrlands län och Jämtlands län, härads- hövdingarna i Hedemora domsaga, Nyköpings domsaga, Vättle, Ale och Kullings domsaga, Ångermanlands norra domsaga, Skellefteå tingslags häradsrätt, Jurist- och samhällsvetareförbundet samt Svenska försäk- ringsbolags riksförbund menar att en utvidgad rättshjälp bör genomfö- ras huvudsakligen inom ramen för det nuvarande rättshjälpssystemet.

Hovrätten över Skärte och Blekinge anser att den föreslagna admi- nistrativa organisationen är överdrivet vidlyftig och kostnadskrävande och att den inte kan förenas med kravet på rättssäkerhet. De i prome- morian redovisade skälen för en särskild organisation är enligt hovrätten inte bärande. Hovrätten anser att domstolarna bör handha den proces- suella rättshjälpen.

Nedre justitierevisionen, Göta hovrätt och rådhusrätten i Jönköping riktar i huvudsak samma kritik mot förslaget om en särskild organisa- tion. I fråga om den utomprocessuella rättshjälpen anser Göta hovrätt att man bör undersöka möjligheterna att låta denna rättshjälp ombe- sörjas på liknande sätt som nu med de modifikationer som intresset av en intensifierad kostnadskontroll kan föranleda. Nedre justitierevisionen och rådhusrätten i Jönköping anser att det bör övervägas att förlägga ' prövningen av de rättshjälpsärenden som inte handläggs av domstol till länsstyrelserna. Rådhusrätten framhåller att dessa, antingen som första instans eller som besvärsinstans, handlägger en avsevärd del av för- valtningsärcndena. Den erfarenhet som redan nu finns inom länssty- relsens organisation bör därför kunna utnyttjas även när det gäller att avgöra frågor som angår fri rättshjälp" utanför domstolsförfarandet.

LO är tveksam inför den föreslagna organisationen, eftersom denna synes bli alltför omfattande och dyrbar. Åtminstone i ett initialskede torde det säkerligen vara klokare att låta domstolarna behålla en del av sina nuvarande uppgifter. Enligt RRV har tillräckligt utvecklade alternativresonemang inte förts i promemorian. Sammanblandningen av myndighetsfunktion och advokatverksamhet synes tveksam från principiell synpunkt. Enligt RRV borde man ha strävat efter en orga- nisationsform som medgett en mera flexibel utbyggnad av rättShjälpen. En möjlighet hade därvid varit att lägga myndighetsfunktionen på en särskild enhet och för uppdragsverksamhetcn i varje fall under ett över- gångsskede knyta an till de främst i landstingsregi uppbyggda rätts- hjälpsanstalterna och till privatpraktiserande juris'ter.

Frågan om huvudmannaskapet för rättshjälpen har berörts i ett tret— tiotal yttranden. Dessa remissinstanser, däribland Svenska kommunför- bundet och Svenska landstingsförbundet, har genomgående lämnat för- slaget i denna del utan erinran.

Pr0p. 1972: 4 77

Den i promemorian föreslagna regionala organisationen, dvs. en rättshjälpsmyndighet vid vilken skall finnas rättshjälpsnämnd och all- män advokatbyrå, godtas eller lämnas utan erinran av bl. a. hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Bo- rås, socialstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelsen i Kronobergs län, Jämt- lands läns landsting, RR:s ledamöter, Föreningen Sveriges rättshjälpsin- rister, Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Stockholms läns landstings rättshjälpsanstalt och Malmö stads rättshjälpsanstalt samt TCO.

Det är önskvärt, uttalar Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, att en rättshjälpsmyndighet kan fungera på samma smidiga och obyråkra- tiska sätt som de nuvarande rättshjälpsanstalterna. Det är uppenbarli- gen ett sådant önskemål som ligger bakom den skisserade organisatio- nen med en rättshjälpsmyndighet som i sig bl. a. innefattar en allmän advokatbyrå. Om nödvändiga resurser ställs till förfogande kommer enligt föreningens uppfattning en sådan institution att både smidigt sköta administrationen och fullgöra sin primära uppgift att lämna rätts- hjälp. Den föreslagna sammankopplingen torde emellertid förutsätta en så långt som möjligt gående gränsdragning mellan de administrativa funktionerna och den allmänna advokatbyråns åligganden, detta för att undvika ev. jävs- eller andra intressekonflikter. Även Stockholms stads rättshjälpsanstalt och Stockholms läns landstings rättshjälpsanstalt fram- håller det angelägna i att en klar och otvetydig gränsdragning sker mellan rättshjälpsmyndighetens administrativa funktion och den juri- diska rättshjälpsverksamheten. Gränsdragningen bör enligt förstnämn- da anstalt göras på sådant sätt att befattningshavare, som har att hand- lägga de administrativa uppgifterna, utesluts från uppdrag som kan medföra jävs- eller intressekonflikt. Från dessa synpunkter förordar Malmö stads rättshjälpsanstalt att den administrative chefen för en rättshjälpsmyndighet endast får äta sig uppdrag som offentlig försva- rare. RR:s ledamöter framhåller i fråga om jävssituationerna att det torde krävas särskilda. organisatoriska anordningar för att garantera motpartens oberoende.

I en del yttranden förordas vissa ändringar i fråga om rättshjälps- nämnden. Några remissinstanser anser att nämndens fristående ställning bör ytterligare markeras. Kammarrätten förordar att rättshjälpsnämn- den bryts ut ur rättshjälpsmyndigheten och blir ett även i administra- tivt hänseende från rättshjälpsmyndigheten helt fristående organ.

Flertalet av de remissinstanser, som godtar förslaget om en särskild regional organisation, avstyrker emellertid sammankopplingen av rätts- hjälpsmyndighet och allmän advokatbyrå. De anser det vara nödvändigt att rättshjälpsmyndigheterna organiseras helt fristående från de allmän- na advokatbyråerna. Denna uppfattning framförs av bl. a. JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrät-" terna i Helsingborg och Östersund, länsstyrelsen i Malmöhus län, dom-

Prop. 1972: 4 78

stolskommittén, HD:s ledamöter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stats- åklagare, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, rättshjälpsanstalten i Hel- singborg, Tornedalens rättshjälpsanstalt och RLF. En kritisk inställ- ning till sammankopplingen har vidare de remissinstanser som, enligt vad som tidigare har anförts, ifrågasätter behovet av eller anser att det inte behövs en särskild organisation.

HD:s ledamöter uttalar att rättshjälpsmyndigheterna med de allmänna advokatbyråerna har fått en märklig dubbelfunktion. De skall dels handha vissa myndighetsfunktioner, dels fungera i stort sett som vanliga advokatbyråer. Dualismen innebär att rätthjälpsmyndigheten utom att tillhandagå allmänheten som en advokatbyrå även skall sköta den mycket grannlaga uppgiften att träffa avgöranden som rör konkurren- sen mellan de allmänna advokatbyråerna och de privata. HD:s leda- möter framhåller vidare det känsliga läge som uppkommer när båda parter i en tvist begär rättshjälp. Förslagets mening synes vara, att sedan ena parten har fått rättshjälp med en jurist på den allmänna advokat- byrån som biträde, motpartens ansökan kan behandlas på samma byrå, dock av annan jurist och med biträde hämtat utifrån. Advokatbyråns engagemang på den förste sökandens sida hindrar självfallet inte att befattningshavare på byrån kan finna även den senare sökandens an- sökan orn rättshjälp befogat. För den senare sökanden måste det dock framstå som otillfredsställande att han för det stöd som rättshjälp inne— bär skall vara hänvisad till en organisation som redan har engagerat sig för hans motpart.

JK framhåller att den föreslagna ordningen kommer att ställa stora krav på befattningshavarna i de intressekonflikter som kan uppkomma för dem och kan medföra risk för att myndighetsutövningen och advo- katverksamheten inte hålls isär. Sådana misstankar, befogade eller obefogade, skulle kunna inte bara skada rättshjälpsmyndighetens an- seende utan även rubba tilltron till rättsväsendet överhuvud. Visserligen skall, anför JK vidare, särskilda rättshjälpsnämnder fullgöra vissa av myndighetsuppgifterna. Dessa uppgifter kommer dock i första hand att vila på befattningshavare vid myndigheten. En mångfald exempel kan ges på fall där det skulle vara klart olämpligt att beslutanderätten läggs på sådan befattningshavare. Det kan sålunda inte vara lämpligt att, medan en befattningshavare vid den till myndigheten knutna all- männa advokatbyrån företräder ena parten, annan befattningshavare vid samma myndighet får besluta i frågor som rör motparten, t. ex. ansö- kan om rättshjälp, avgifter, anstånd med betalning av avgifter, utseende av och bestämmande av ersättning till biträde, ställande av säkerhet och rättshjälpens upphörande. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Göteborgs rådhusrätt menar att förslaget om sär- skilda rättshjälpsnämnder inte är tillräckligt för att undanröja alla

Prop. 1972: 4 79

misstankar om att rättshjälpsmyndigheten kan vara partisk, inte minst därför att nämnden organisatoriskt knyts till myndigheten.

Sveriges advokatsamfund berör i sitt yttrande verkningarna av den föreslagna sammankopplingen vid bl. a. intresseprövningen, utseende av biträde och granskningen av privatpraktiserande juristers kostnadsräk- ningar. Genom de föreslagna reglerna om intresseprövning kan sökan- den för att kunna få rättshjälp bli nödsakad att lämna upplysningar, t. ex. om bevisläget, som allvarligt kan skada honom, om de kommer till motpartens kännedom. Någon trygghet för att så inte skall bli fallet erbjuder förslaget inte. Särskilt betänklig måste situationen bli för en svarande, som söker rättshjälp i en tvist, där käranden företräds av all- männa advokatbyrån. Han måste finna det tämligen orimligt att han på grund av intresseprövningen skall vara tvungen att inför den allmänna advokatbyrån som företräder hans motpart redogöra för bevisläget och andra omständigheter. Den föreslagna rättshjälpsnämnden kan enligt advokatsamfundet endast i ringa mån minska de betänkligheter som den föreslagna ordningen inger. Den rättssökande måste i första hand lämna sina upplysningar till en befattningshavare på den allmänna advokatbyrå som kanske är eller kan bli motpartens ombud. Rättshjälps— nämnden skall vidare inte ha något eget kansli, utan dess kansliarbete skall skötas av personalen på rättshjälpsmyndigheten. Det material som förebringas inför nämnden blir alltså känt av den allmänna advokatby- råns personal, trots att denna byrå kanske företräder motparten. Slutli- gen kommer rättshjälpsnämnden att stå i nära kontakt med den all- männa advokatbyrån, som ingår i samma myndighet. Viss risk kan föreligga för att underhandsinformation från befattningshavare vid den allmänna advokatbyrån till ledamot av rättshjälpsnämnden eller till dess sekreterare kan komma att få betydelse för nämndens ställnings- tagande. I fråga om utseende av biträde anser advokatsamfundet det närmast självklart att befogenheten att utse biträde inte kan anförtros en allmän advokatbyrå, som driver en med de privata advokaterna konkurrerande verksamhet och som också kan företräda den rätts- sökandes motpart. Samfundet påpekar att biträdesfrågan enligt förslaget inte skall hänskjutas till rättshjälpsnämnden i andra fall än då befatt- ningshavaren på den allmänna advokatbyrån anser att biträde inte bör förordnas eller att till biträde bör förordnas annan än sökanden har föreslagit. I alla de fall där sökanden inte har föreslagit viss per- son, står det vederbörande befattningshavare på den allmänna advo- katbyrån fullständigt fritt att välja biträde. Uppenbart är, menar sam— fundet, att han därvid kan komma att låta sig influeras av sådana syn- punkter som att till biträde bör utses någon advokat, som i sina tidigare mellanhavanden med den allmänna advokatbyrån har visat sig lyhörd för dess önskemål, foglig och medgörlig. Den advokat som med kraft har tagit till vara sin klients intressen och därvid visat sig vara orädd,

Prop. 1972: 4 30

självständig och ”besvärlig” för den allmänna advokatbyrån och dess klienter riskerar att bli utan biträdesförordnanden, utom i de fall där klienten särskilt begärt honom till biträde och den allmänna advokat- byrån inte finner sig kunna undgå att respektera klientens önskemål. När det gäller ersättning till biträden och offentliga försvarare är det enligt advokatsamfundet uppenbart att prövningen inte kan anförtros den all- männa advokatbyrå, som i målet eller ärendet har varit ombud för motparten. Den advokatbyrå som har företrätt den ena parten kan omöjligt vara en lämplig instans för att bestämma vilket arvode motpar- tens biträde skall ha. Saken blir i realiteten inte bättre därför att man på den allmänna advokatbyrån låter någon annan än den som har varit partsombud fungera som myndighet vid prövning av motpartsombudets ersättningsanspråk.

En del av de remissinstanser, som förordar en särskild regional orga- nisation men som avstyrker sammankopplingen av rättshjälpsmyndig- hetens och allmänna advokatbyråns verksamhet, föreslår att de myndig- hetsfunktioner som kan. komma att åvila det administrativa organet an- förtros åt en fristående rättshjälpsnämnd med egen kansliorganisation. Denna lösning förordas av JK, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Helsingborg, Föreningen Sveriges häradshöv- dingar och stadsdomare samt Tornedalens rättshjälpsanstalt.

Vid den särskilda nämnden bör enligt hovrätten för Västra Sverige enklare och mera rutinbetonade ärenden kunna delegeras till chefen för kansliet, som bör vara jurist. Rådhusrätten i Helsingborg framhåller att ordföranden inom nämnden måste få vidsträckt behörighet att på egen hand handlägga frågor av mindre principiell betydelse och frågor som kräver skyndsam behandling. I annat fall skulle ledamotskapet för de övriga bli alltför betungande. Rådhusrätten framhåller också att ordfö- randen i en sådan nämnd inte skulle kunna hållas fullt sysselsatt, om inte nämndens verksamhetsområde i vissa fall görs mycket vidsträckt. Detta skulle å andra sidan försvåra kontakten mellan myndigheten samt allmänhet och advokater. Rådhusrätten konstaterar dock att samma problem har lösts för hyresnämndens vidkommande. Också JK tar upp frågan om delegation inom nämnden. För prövning av ansökningar om rättshjälp behövs enligt hans uppfattning i de flesta fall inte medverkan av hela nämnden. I dessa fall kan man tänka sig en delegation av beslutanderätten till viss befattningshavare i nämnden. Sådan befatt- ningshavare bör vara anträffbar för allmänheten även på andra platser i länet än nämndens stationcringsort.

Andra remissinstanser menar att, även om advokatverksamheten och myndighetsfunktionerna blir helt åtskilda, man bör behålla konstruk- tionen med rättshjälpsmyndighet och rättshjälpsnämnd. En sådan upp- fattning har HD:s ledamöter, Föreningen Sveriges statsåklagare, Göte- borgs stads rättshjälpsanstalt och rättshjälpsanstalten i Helsingborg. HD.-s ledamöter framhåller att rättshjälpsmyndigheterna, när de skiljs

Pr0p. 1972: 4 81

från de allmänna advokatbyråerna, troligen blir ganska små. Det är därför tänkbart att de rent organisatoriskt bör knytas till bestående myndigheter, t. ex. länsstyrelserna. Med en sådan ordning blir det lät- tare att ordna vikariat vid ledigheter och en rad andra praktiska ange- lägenheter.

Vissa remissinstanser tar upp frågan om den frivilliga rättsskyddsför- säkringens roll i det nya systemet. Några av dem understryker att för- säkringarna i fortsättningen kommer att ha stor betydelse. Hovrätten för Västra Sverige anför sålunda att de kommer att spela en betydande roll, även om möjligheterna till fri eller subventionerad rättshjälp blir större. Alla kommer inte att kunna få fri eller subventionerad rättshjälp, och för många kommer statens bidrag till rättshjälpen inte att uppfattas som ett tillfredsställande ekonomiskt skydd vid oväntade rättegångar. Dess- utom kan rättsskyddsförsäkringarna ge skydd mot den ekonomiska belastning som det innebär att behöva betala motpartens rättegångs- kostnader. Rådhusrätten i Göteborg, häradshövdingen i Listers och Söl- vesborgs domsaga och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads- domare anlägger liknande synpunkter. Flera remissinstanser, bl. a. JK och rådhusrätten i Borås, understryker att rättsskyddsförsäkringen kom- mer att utgöra ett betydelsefullt komplement till den föreslagna lag- stiftningen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller i sammanhanget vikten av att den föreslagna rättshjälpsreformen inte omöjliggör en försäkrings- mässigt godtagbar lösning av rättsskyddsförsäkringen. Försäkringsin- spektionen anför att en följd av förslaget synes bli att det ibland tvek- samma spörsmålet, huruvida förefintligheten av rättsskyddsförsäkring skall beaktas vid bedömningen av frågan, om samhällets rättshjälp står till förfogande eller ej, får en klar lösning därigenom att samhällsåta- gandet läggs i botten. Å andra sidan är det uppenbart att rättsskydds- försäkringsproblemen vid ett genomförande av promemorieförslaget i oförändrad eller endast i detaljer modifierad form i mycket kommer i ett nytt läge. Det synes vara utomordentligt angeläget, att försäk- ringsbranschen inför de svårigheter, som en anpassning av rättsskydds- försäkringen till den nya rättsmiljön kan komma att medföra, inte väl- jer linjen att upphöra med att tillhandahålla rättsskyddsförsäkring. Skulle detta mot förmodan bli fallet, synes totalvärdet av den nu före- slagna reformen på rättshjälpsområdet ej alls bli vad som torde efter- strävas. Inspektionen är emellertid av den övertygelsen, att försäkrings- branschen skall kunna åstadkomma en kompletterande ny rättsskydds- försäkring, som bygger på den grundläggande rätt, som den enskilde nu enligt förslaget skall komma att tillförsäkras i vårt land. Innehålls- mässigt synes en sådan försäkring kunna komma att innefatta dels mot- parts kostnader, dels egna kostnader efter en skala, som står i relation till vederbörandes inkomst. Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att rättsskyddsförsähingen tilldelats en betydande roll i det

Prop. 197 2: 4 82

nya systemet. Riksförbundet kan i nuvarande läge av naturliga skäl inte redovisa någon definitiv ståndpunkt hos försäkringsbolagen beträffande möjligheten att i det föreslagna systemet låta rättsskyddsförsäkringen få denna roll. Klart är att ett genomförande av det föreliggande försla- get skulle ställa försäkringsbolagen inför betydande anpassningspro- blem. Dessa gäller inte bara detaljer utan först och främst den funda- mentala frågan om man kan bibehålla rättsskyddsförsäkringens nuva— rande konstruktion med rättsskyddsmomentet ingående som en obliga- torisk del av vissa, hårt standardiserade, paketförsäkringar. Förslaget skulle medföra en stark förändring av det antal individer som i högre eller lägre grad kan tillgodogöra sig de ekonomiska lättnader som är rättshjälpens syfte. Detta betyder i sin tur att skälighetssynpunkter får en betydligt starkare och mera materiell innebörd. Försäkringsbolagen, som allmänt sett ser som sin uppgift att tillhandahålla kompletteringar till samhälleliga trygghetsarrangemang, har att ta ställning till dessa" frågor sedan det statliga rättshjälpssystemet slutgiltigt utformats. Folk- sam anser att rättshjälpen lämpar sig mindre väl för individuell försäk- ring, med hänsyn till risken för mindre gott urval. Den utformning rättshjälpen skulle få enligt promemorieförslaget innebär att man svår- ligen kan ha en fortsatt anknytning till paketförsäkringarna av ett skydd som avser att täcka vad som utesluts ur rättshjälpen av den rättssökan- des egna kostnader. Om förslaget utan ändringar genomförs, kan detta sålunda komma att innebära att många kommer i ett sämre läge än tidigare, när det gäller att tillvarata sin rätt.

Förhållandet mellan samhällets rättshjälp och den service i rättsliga angelägenheter som lämnas av vissa intresseorganisationer berörs i någ- ra yttranden. LO framhåller att jurist inom organisationen bör kunna biträda medlemmarna inom ramen för rättshjälpen och att enligt orga- nisationens erfarenhet kostnaderna vid anlitande av organisationsjurist genomgående är betydligt lägre än vid anlitande av praktiserande jurist. T CO anser att det måste vara helt klart att samhällets rättshjälp skall omfatta även sådan verksamhet som bedrivs av TCO-förbundens juris- ter för medlemmarnas räkning. Medlemmar i en facklig organisation, vilka stadgeenligt tillförsäkras rättshjälp, bör vidare —— lika lite som innehavare av rättsskyddsförsäkring — icke på denna grund gå miste om samhällets rättshjälp. De förmånligare regler som den fackliga orga- nisationens bestämmelser om rättshjälp kan innehålla bör tillåtas verka som ett komplement till samhällets rättshjälp på samma sätt som rätts- skyddsförsäkringen. Rättshjälpsavgiften kommer då att betalas av den fackliga organisationen, som därutöver i förekommande fall ersätter de kostnader som ej utgår på grund av samhällets rättshjälp. Hyresgäster- nas riksförbund utgår från att dess ombudsmän, vilka som regel inte har juridisk examen men är välutbildade på sitt speciella område, skall kunna förordnas till biträde i hyrestvister. Sveriges fastighetsägareför-

Prop. 1972: 4 83

bund framhåller att övervägande antalet av fastighetsägareföreningarnas ombudsmän som biträder medlemmarna inte är jurister men att de får anses väl skickade att biträda fastighetsägarna i frågor inför t. ex. hyres- nämnd, domstol, länsstyrelse eller andra statliga eller kommunala in- stanser. Förbundet förutsätter därför att också de tjänstemän inom or- ganisationen, vilka inte är jurister, skall kunna utses till biträde i sådana ärenden, där'rättshjälpen kan bli aktuell för fastighetsägare och som kan leda till rättegång.

RR:s ledamöter framhåller att förslaget innebär att intresseorganisa— tionernas kostnader för tjänster delvis överflyttas på staten och finner inte välbetänkt att belasta det allmänna med kostnader av detta slag. Advokatsamfundet anför liknande synpunkter. I yttrandet uttalas sålun- da att man, om man följer riktlinjerna i promemorian inte därigenom bereder organisationernas medlemmar någon vidgad rättshjälp. Vad man gör är väsentligen att man flyttar över rättshjälpskostnadcrna eller en stor del av dessa kostnader från organisationerna till det allmänna. Det är enligt advokatsamfundet i hög grad diskutabelt om det allmänna har anledning att på detta sätt bidra till kostnaderna för organisationer- nas verksamhet.

6. Tillämpningsområdet

6.1. Nuvarande ordning

Fri rättegång kan beviljas endast fysiska personer. LFR är alltså inte tillämplig på juridiska personer. Rättshjälpsanstalterna och de advoka- ter som lämnar rättshjälp enligt jämtlandssystemet kan däremot i be— gränsad utsträckning biträda förutom fysiska personer även dödsbon. Andra juridiska personer än dödsbon kan i princip inte erhålla rätts- hjälp av det allmänna.

Enligt LFR förutsätts för fri rättegång att den rättssökande är svensk medborgare. Kungl. Maj:t kan dock under förutsättning av ömsesidig— het förordna att undersåte i viss främmande stat i fråga om rätt till fri rättegång skall vara likställd med svensk medborgare. Med stöd härav har genom kungörelse (1961: 121) angående tillämpning av LFR be— träffande medborgare i vissa främmande stater förordnats att medbor- gare i Japan eller i stat, ansluten till den europeiska bosättningskonven- tionen den 13 december 1955, samt, vad beträffar mål vari ej är fråga om ansvar för brottslig gärning, medborgare i stat, ansluten till någon av de i Haag den 17 juli 1905 och den 1 mars 1954 dagtecknade kon- ventionerna angående vissa till civilprocessen hörande ämnen, i fråga om rätt till fri rättegång skall vara likställd med svensk medborgare. Anslutna till dessa konventioner är Belgien, Danmark, Finland, Frank- rike jämte besittningar, Irland, Island, Israel, Italien, Japan, Jugosla- vien, Luxemburg, Nederländerna med Nederländska Antillerna, Nord-

Prop. 1972: 4 84

irland, Norge, Polen, Portugal jämte besittningar, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Spanien, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Förbundsrepu- bliken Tyskland, Ungern, Vatikanstaten och Österrike. Likställighet skall även gälla beträffande undersåte i till Brittiska riket hörande länder och andra områden samt medborgare i stat, ansluten till den i New York den 20 juni 1956 dagtecknade konventionen om indrivning av underhållsbi- drag i utlandet om han är kärande eller sökande i mål eller ärende angå- ende underhållsbidrag, vilket har anhängiggjorts genom utrikesdeparte- mentets förmedling enligt konventionens bestämmelser. Vidare föreskrivs i lagen (1969: 644) om vissa rättigheter för statslösa personer och poli- tiska flyktingar att om det i lag eller annan författning är föreskrivet att viss rättighet tillkommer utländsk medborgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen eller att Kungl. Maj:t får under förut— sättning av ömsesidighet förordna att viss rättighet skall tillkomma utländsk medborgare, Kungl. Maj:t får förordna att sådan rättighet skall tillkomma också statslös person eller politisk flykting. I fråga om annan rättighet än sådan som hänför sig till rättegång vid svensk domstol får förordnande avse endast den som stadigvarande vistas i riket, om ej sär- skilda skäl föranleder annat. Rättighet som tillkommer utländsk medbor- gare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen tillkommer dock utan Kungl. Maj:ts förordnande statslös person eller politisk flykting som vistats i riket oavbrutet under minst tre år. Med stöd av denna lag har Kungl. Maj:t i kungörelsen (1969: 645) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar förordnat att i fråga om förmånen av fri rättegång den som är statslös eller politisk flykting, om han stadigva- rande vistas här i riket, skall vara likställd med svensk medborgare och annars med medborgare i den stat, där han stadigvarande vistas. Vid rättshjälp som lämnas av rättshjälpsanstalt eller genom jämtlandssyste- met upprätthålls inte något krav att sökanden skall vara svensk med- borgare.

Fri rättegång får endast beviljas i mål vid allmän underrätt, krigs- rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol, expropriationsdomstol eller arbets- domstol, vid förundersökning i brottmål och i ärende som avses i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden eller eljest inte skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål föreskrivna ordningen. I sistnämnda ärenden får dock fri rättegång beviljas endast om förhand- ling utsatts i ärendet eller annars med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskilda skäl föreligger. Målsägande i brottmål får, om brottet hör under allmänt åtal, inte fri rättegång i an- nat fall än då åklagaren väckt åtal för brottet. Har fri rättegång bevil- jats i underrätt åtnjutes förmånerna även i högre rätt om talan har full— följts. Fn" rättegång kan också under vissa villkor beviljas av högre rätt för rättegången där.

Enligt normalreglementet för rättshjälpsanstalterna har anstalt att

Prop. 1972: 4 85

kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade i rättsliga angelägenheter och i sådant avseende bl. a. lämna råd och upplysningar "samt hjälp med upprättande av handlingar, biträde vid tvisters biläggande genom för- likning samt vid utförande av talan i rättegång, anhängiggjord vid dom- stol inom anstaltens verksamhetsområde.

När det gäller den verksamhet som bedrivs inom ramen för jämt- landssystemet föreskrivs i avtalen mellan landstingen och advokatsam- fundets avdelningar att advokaten skall meddela fri utomprocessuell rättshjälp. Häri innefattas biträde i rättsliga angelägenheter för vilket ersättning av allmänna medel inte utgår enligt LFR eller andra bestäm- melser. Vissa uppdrag är undantagna från avtalets tillämpning, t.ex. uppdrag som boutredningsman, rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs, förmyndare och god man, bodelningsförrättare i vissa fall, skiljeman och biträde vid upprättande av deklaration. Avser ärende _framställning om socialhjälp eller om annan åtgärd som ankommer på primärkommunal myndighet, skall advokaten i första hand hänvisa den rättssökande till den prirnärkommunala myndigheten.

En särskild form av begränsning med hänsyn till ärendets beskaffen- het finns i LFR. Det föreskrivs där att fri rättegång inte får beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse för honom att hans talan Vinner prövning, och inte heller part vilkens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antas ha skett i syfte att därmed vinna fri rätte- gång. I rättshjälpsanstalternas reglementen saknas direkt mötsvarighet till denna bestämmelse. De innehåller emellertid en föreskrift som ock- så syftar till att förhindra att rättshjälp lämnas i fall där detta" inte är påkallat. Enligt föreskriften skall framställning om rättegång som be- finnes vara uppenbart ogrundad eller gagnlös avvisas. När det gäller rättshjälp enligt jämtlandssystemet finns en regel som innebär att an- språk SOm grundas på "överlåtelse, som kan antas ha skett i syfte att där- med crhålla rättshjälp," inte får föranleda biträde. Vidare gäller för den- na form av rättshjälp att framställning om åtgärd, som finnes vara up- penbart ogrundad eller av ingen eller ringa betydelse för klienten skall avvrsas.

6.2. Tidigare reformförslag

Rättegångskommittén övervägde i betänkandet SOU 1958: 40 en ut- vidgning av den processuella rättshjälpen till vissa juridiska personer men fann inte tillräckliga skäl föreligga för en sådan utvidgning. Vid remissbehandlingen av förslaget framfördes från flera håll erinri'ngar mot kommitténs ståndpunkt. I första hand ansågs det motiverat att överväga att införa möjlighet. för dödsbo att få rättegångshjälp. Från något håll framhölls att behov av rättshjälp inte sällan föreligger för ideella föreningar.

Utredningen om rättegångshjälp kom i sitt betänkande fram till att

Prop. 1972: 4 86

rättegångshjälp borde kunna beviljas dödsbo men inte annan juridisk person. Bestämmelser om rättshjälp åt dödsbo finns i 8 & förslaget till lag om rättegångshjälp. Avlider part som åtnjuter rättegångshjälp är enligt förslaget dödsboet i rättegången berättigat till samma förmån. Vidare föreskrivs att dödsbo även i annat fall kan erhålla rättegångs- hjälp i sak som gäller tillgång eller skuld vid dödsfallet eller i an- ledning av dödsfallet. Som förutsättning uppställs att med hänsyn till boets ställning måste bedömas att boet inte har möjlighet att betala vad som kan beräknas gå åt för rättegången samt skäligen inte kan fordras att kostnaden skall bestridas av delägare i boet.

Utredningens förslag om rättegångshjälp åt dödsbo tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. I några yttranden görs dock uttalanden som går ut på att de föreslagna bestämmelserna beträffande dödsbo blivit alltför restriktivt utformade. I ett par yttranden tas frågan upp om rättshjälp åt andra juridiska personer. Särskilt anses skäl föreligga att bevilja handelsbo— lag rättegångshjälp.

Rättegångskommittén föreslog inte någon annan ändring i förhållan- de till LFR i fråga om den nya lagens tillämpningsområde än att rätte- gångshjälp skulle kunna meddelas i mål och ärenden vid hovrätt och högsta domstolen även om sådan hjälp inte är tillåten i första instans, t. ex. hos inskrivningsdomare eller överexekutor samt att rättegångs- hjälp inte skulle få beviljas i mål om betalningsföreläggande med mindre målet hänskjutits till rättegång. Vid remissbehandlingen god- togs förslaget i dessa delar i allmänhet. Från många håll förordades emellertid att rättshjälp skulle kunna beviljas i mål och ärenden hos administrativa myndigheter. _

Utredningen om rättegångshjälp föreslog i fråga om målsägande brottmål att målsäganden i mål om brott som hör under allmänt åtal inte skulle kunna få rättegångshjälp för talan om ansvar för brottet. I övrigt föreslog utredningen ingen ändring i förhållande till rättegångs- kommitténs förslag. Även utredningens förslag godtogs i allmänhet vid remissbehandlingen. Endast två remissinstanser hade någon erinran mot den föreslagna begränsningen av målsägandens rätt till rättegångshjälp. Liksom vid remissbehandlingen av 1958 års förslag uttrycktes i många yttranden önskemål om att rättegångshjälp skulle kunna beviljas för mål och ärenden vid administrativa myndigheter.

Den särskilda begränsning med hänsyn till ärendets beskaffenhet som innebär att fri rättegång inte får beviljas bl. a. där det måste anses av ringa betydelse för part att hans talan vinner prövning upptogs oför- ändrad i de båda utredningsförslagen 1958 och 1965. Beträffande för- arbetena till bestämmelsen i LFR kan följande nämnas. För att före- bygga missbruk av den fria rättegången upptogs i det sakkunnigförslag, som låg till grund för LFR, en regel att fri rättegång inte skulle få be-

Prop. 1972: 4 87

viljas part, om dennes talan var uppenbart ogrundad. De sakkunnigas förslag godtogs inte i propositionen. Departementschefen anförde bl.a. att en sådan prövning måste bli av summarisk beskaffenhet och därför mindre tillförlitlig och att vådan av ett felaktigt bedömande av partens talan vid en förprövning fick betraktas som så mycket större, som det inte var uteslutet att förprövningen i och för sig kunde vara ägnad att medföra en rubbning i förtroendet för domarens eller rättens opartisk- het i målet. Enligt departementschefens uppfattning syntes vidare för- prövningen, lagd i domarens eller rättens hand, lätt kunna ge anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke för den fattige som sökte få ut sin rätt. Riksdagen godtog departementschefens uppfattning och lagen kom till en början att sakna annan föreskrift om förprövning än att fri rättegång inte skulle få beviljas part, vilkens talan grundade sig på överlåtelse, som kunde antas ha skett i syfte att erhålla fri rätte- gång.

Genom lagändring år 1929 infördes en bestämmelse att fri rättegång inte fick beviljas part, om det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom att hans talan vann prövning. År 1944 ändrades bestämmelsen såtillvida att ordet ”synnerligen” uteslöts. Bestämmelsen avser inte frågan om partens talan synes mer eller mindre välgrundad och alltså kan anses ha utsikt att vinna bifall utan frågan huruvida par- tens intresse av att få sin sak prövad objektivt sett måste betecknas som ringa. Som exempel på sådana fall anfördes under förarbetena att en person ville föra process om ett krav mot någon, som ostridigt saknade utmätningsbara tillgångar, eller att part av uppenbar trakasserilusta drevs att processa (jfr prop. 1929: 191 s. 22).

Rättegångskommittén uttalar i SOU 1958: 40 att de skäl som vid tillkomsten av LFR anfördes mot en i domstolens hand lagd förpröv- ning om partens talan är mer eller mindre välgrundad alltjämt gäller. Det är enligt kommitténs mening lika oförenligt med den nya rätte- gångsordningens principer som det var med den äldres, att domstolen .skulle i förväg, innan parten fått utföra sin talan och lägga fram sin bevisning, söka bedöma, hur stora partens utsikter kunde vara att vin- na bifall till sin talan. Kommittén avvisar därför bestämt denna form av förprövning vid domstol. En annan möjlighet är enligt kommittén att, som i främmande lagstiftning ofta är fallet, uppdraga en förpröv- ning huruvida partens talan är ogrundad åt något utomstående organ. Därvid kunde t. ex. rättshjälpsanstalt eller särskild nämnd komma i fråga. Mot en sålunda anordnad förprövning synes betänklighetema från vissa synpunkter vara mindre än mot en förprövning genom dom- stolens försorg. Dock skulle en förprövning genom ett utomstående organ i viss mån äventyra rättegångshjälpens syfte att göra det möjligt för envar att oberoende av sina ekonomiska villkor tillvarata sina in— tressen inför domstol. I varje fall synes en förprövning av förevarande

Prop. 1972: 4 88

slag inte kunna införas utan att möjlighet öppnas för sökanden att i högre instans överklaga en prövning som gått honom emot. På så sätt" skulle man, innan processen började eller jämsides därmed, i själva sa- ken få en särskild process inför andra organ än domstol. Denna pro- cess skulle dessutom grunda sig på ett ofullständigt processmaterial. En sådan ordning skulle inte vara tillfredsställande från principiell synpunkt och skulle medföra tidsutdräkt. Ytterligare måste beaktas svårigheter- na, särskilt i glesare bebodda trakter av landet, att anordna något or- gan, som skulle vara lämpligt att verkställa prövningen.

Kommittén föreslår således ingen prövning i förväg huruvida parts talan är ogrundad. Utöver den förprövning som f. n. finns enligt LFR och de bestämmelser kommittén föreslår om skyldighet att erlägga kost- nadsbidrag och om återbetalningsskyldighet till statsverket anser kom- mittén inte ytterligare åtgärder behövliga för att motverka missbruk av rättegångshjälpen.

Utredningen om rättegångshjälp föreslog som nämnts ingen ändring i förhållande till kommittéförslaget. Båda förslagen godtogs allmänt vid remissbehandlingen.

6.3. Promemorian

Rättshjälp bör enligt promemorian i princip kunna beviljas i varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger. Vidare bör rättshjälp stå öppen för var och en oberoende av ekonomiska förhål- landen. Sökandens ekonomiska belägenhet får i stället inverka vid fast- ställande av bidraget till kostnaderna för rättshjälpen. Rättshjälpen får sålunda en mycket vidsträckt omfattning. I den mån rättshjälpen med- för en ekonomisk subvention har den emellertid karaktär av en social förmån. Det synes därför rimligt att rättshjälp -— liksom hittills i princip utgår endast till fysiska personer. Avsteg från denna princip bör endast komma i fråga beträffande sådana juridiska personer som av sociala skäl bör jämställas med fysiska personer. Så är fallet beträf- fande dödsbo. Rättshjälp bör sålunda som även utredningen om rättegångshjälp föreslagit kunna beviljas dödsbo. En annan kategori juridiska personer som bör särskilt uppmärksammas i detta samman- hang är ideella föreningar. Dessa bedriver verksamhet som i allmän- het inte föranleder något större behov av biträde i rättsliga angelägen- heter. De är å andra sidan beroende av medlemsavgifter och inte "säl- lan ekonomiskt stöd från det allmänna. Det kan därför finnas skäl att låta ideella föreningar, åtminstone i begränsad utsträckning, komma i åtnjutande av rättshjälp. Eftersom rättshjälp för ideella föreningar inte är motiverad av sociala skälbör den inte innebära någon ekonomisk subvention.

Även när det gäller kategorin fysiska personer bör vissa begränsning- ar i möjligheterna att få rättshjälp uppställas med hänsyn till rättshjäl-

Prop. 1972: 4 89

pens karaktär av social förmån. Omkostnader i näringsverksamhet sy- nes mot denna bakgrund inte böra innefattas i det allmännas rättshjälp. I affärslivet är kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta en normal företeelse jämförbar med andra driftskostnader som kan på- verka verksamhetens resultat-. Det framstår därför som naturligt att näringsidkare håller en viss ekonomisk beredskap även beträffande så— dana kostnader. De är också avdragsgilla vid taxering. På grund av det anförda bör rättshjälp inte utgå för näringsidkare i fråga om kostnader för rättshjälp i fråga om angelägenhet som har samband med hans nä— ringsverksamhet. Beträffande näringsidkare kan dock i vissa undantags- fall sociala skäl åberopas för rättshjälp. Detta gäller främst sådana gränsfall där en näringsidkare praktiskt sett står löntagarna nära eller där sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. Ibland kan de ekonomiska förhållandena vara sådana att det kan framstå som stötande att vägra rättshjälp.

Beträffande frågan om rättshjälp åt utlänning framhålls i prome- morian att motiveringen för den gällande ömsesidighetsregeln är att man därigenom kan tillförsäkra svenska medborgare i den stat med vilken överenskommelse träffas motsvarande förmån i den staten. I promemorian anförs vidare att flertalet utländska medborgare är be— rättigade till rättshjälp på grund av olika konventioner. Den nu aktuel- la reformen av rättshjälpen innebär att rättshjälpen får en påtaglig ka- raktär av social förmån. De skäl som föranlett att sociala förmåner i allmänhet oberoende av internationella överenskommelser utgår även till utlänningar gäller sålunda i huvudsak även beträffande rättshjälp. För utlänningar finns det uppenbarligen ett speciellt behov av hjälp i rättsliga angelägenheter. Åtskilliga av de problem som möter invand- rarna torde röra deras kontakt med myndigheter av olika slag. Det finns alltså skäl att utvidga rättshjälpen till utländska medborgare. En förutsättning bör dock vara att vederbörande är bosatt här i riket och fråga är om angelägenhet som har anknytning hit. En sådan ordning överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller för statslösa och politiska flyktingar. Möjligheterna att tillförsäkra svenska medborgare motsvarande förmåner i andra stater torde inte i nämnvärd grad på- verkas av den föreslagna ordningen.

I promemorian tas vidare upp frågan om begränsningar bör införas med hänsyn till ärendenas beskaffenhet. I detta hänseende anförs i pro- memorian bl.a. följande.

En särskild grupp av ärenden för vilka det kan övervägas att införa generell begränsning av rättshjälpens tillämpningsområde är sådana som kan betecknas som massärenden, t. ex. inskrivningsärenden och boupp- teckningar. Skälet för att utesluta sådana ärenden från tillämpningsom- rådet skulle vara att de genom sin talrika förekomst skulle kunna ut- göra en alltför stor belastning på rättshjälpsorganisationen. Samtidigt

Prop. 1972: 4 90

är dessa ärenden i allmänhet av så enkel beskaffenhet att de kan kla- ras utan biträde. Starka skäl talar emellertid mot att generellt utesluta rättshjälp i dessa ärenden. Även om de i allmänhet är'av enkel beskaf- fenhet kan inte sällan komplikationer inträda som gör att rättsligt bi- träde är påkallat. För många människor medför just denna typ av ärenden ett viktigt behov av rättshjälp. Särskilt för personer i små om- ständigheter skulle det framstå som en brist i rättsskyddet om rätts- hjälp inte kunde komma i fråga i denna typ av ärenden.

Farhågorna att massärendena skulle medföra en alltför stor belast- ning på rättshjälpsorganisationen bör inte överdrivas. När det gäller inskrivningsärenden torde även i fortsättningen behovet av rättshjälp i huvudsak komma att tillgodoses genom banker och kommunalkon- tor samt genom den verksamhet som sedan gammalt bedrivs av nämn- demän och andra förtroendemän. I dessa frågor lämnas också råd och anvisningar från domstolarnas inskrivningsavdelningar. Även när det gäller bouppteckningar kan man räkna med att det huvudsakliga rättshjälpsbehovet kommer att tillgodoses i traditionella former. I fråga om bouppteckningar torde dock behovet av biträde i relativt stor utsträckning få tillgodoses genom rättshjälpsmyndigheterna. Inte minst i sådana fall när behållningen är obetydlig och det saknas nära anhöriga som ombesörjer utredningen är det av värde även från all- män synpunkt att bouppteckning ombesörjs av rättshjälpsmyndigheten.

Efterfrågan på biträde för ifrågavarande slags ärenden är givetvis i hög grad beroende av vilka avgifter som skall utgå för detta biträde. Behovet av begränsning i tillströmningen av ärenden synes i stort sett kunna tillgodoses vid utformningen av reglerna om avgift för rätts- hjälpen. En i princip obligatorisk grundavgift för all rättshjälp utgör en betydelsefull spärr mot missbruk av rättshjälpen i här avsedda ären- den. Emellertid är det nödvändigt att införa en ytterligare garanti mot att rättshjälpsorganisationen belastas alltför hårt av dessa ärenden. Det synes därför påkallat att införa en regel av den innebörden att Kungl. Maj:t får förordna att rättshjälpsavgiften i massärenden skall motsvara rättshjälpskostnaden. De ärenden som närmast kan komma i fråga för sådant förordnande är t. ex. bouppteckningar, inskrivningsärenden, namnärenden och besvär över allmän fastighetstaxering.

En typ av massärenden som särskilt bör uppmärksammas i detta sam- manhang är självdeklarationerna. Även när det gäller att upprätta själv- deklarationer finns det uppenbarligen ett behov av biträde. Härom vitt- nar den rika förekomsten av privata deklarationsbyråer. Det kan så- lunda åberopas skäl för att lämna rättshjälp även i dessa ärenden.. Med hänsyn till mängden av ärenden och koncentrationen till en kort tid på året, skulle det emellertid medföra avsevärda organisatoriska svårigheter om rättshjälpsmyndigheterna skulle bistå med upprättande av självdeklarationer. Dessa ärenden bör sålunda undantas från rätts- hjälpens tillämpningsområde.

Prop. 1972: 4 91

I fråga om massärenden bör sålunda införas begränsning av möjlig- heterna till rättshjälp endast när det gäller upprättande av självdeklara- tioner. Härutöver bör också övervägas om det i övrigt finns anledning att införa några begränsningar av rättshjälpen med hänsyn till åren- denas beskaffenhet.

I fråga om mål och ärenden som tillhör domstols eller inskrivnings- domares eller konkursdomares prövning bör någon sådan begränsning inte komma i fråga.

När det gäller förvaltningsärcndena kan det finnas anledning att skilja på sådana förvaltningsärcnden där det föreligger ett motparts- förhållande, sådana förvaltningsärcnden som innebär tvångsåtgärder mot enskilda, skatteärenden och övriga ärenden. Den förstnämnda kategorin av förvaltningsärenden kan utgöras av t. ex. utsökningsmål som handläggs av kronofogde eller övercxekutor, hyresmål som hand- läggs vid hyresnämnd, expropriationsansökningar, vissa förköpsfrågor eller vissa fastighetsbildningsärenden. Den prövning som i dessa fall sker inom ramen för förvaltningsförfarandet är av den karaktär att rättshjälp framstår som i huvudsak lika befogad som i mål eller ären- de inför allmän domstol. Detsamma kan sägas gälla sådana ärenden som innefattar prövning av frågor om administrativa tvångsåtgärder. Det kan här vara fråga om t.ex. frihetsberövande beträffande barn, alkoholister eller psykiskt abnorma. Rättsskyddsbehovet är i dessa fall påtagligt och kan jämföras med vad som vid allmän domstol gäller i brottmål. När det gäller skatteärenden bör uppmärksammas att rätts- hjälp enligt vad som tidigare förordats i allmänhet inte utgår till nä- ringsidkare beträffande rättsliga angelägenheter i näringsverksamheten. I övrigt torde rättsskyddsbehovet i skatteärenden vara sådant att det inte bör komma i fråga att utesluta dem från rättshjälpen. Kategorin övriga förvaltningsärcnden innefattar ärenden av mycket skiftande slag, främst olika slags ansökningar till förvaltningsmyndigheter. Förvalt- ningsmyndigheterna har själva en viss service i dessa frågor. Det torde därför i praktiken inte bli vanligt att rättshjälp begärs i sådana ärenden. En spärr mot missbruk ligger, som tidigare nämnts, också i den grund- avgift som skall utgå för all rättshjälp.

Vad som nu har anförts har tagit sikte på ärenden som hör under allmän domstols eller förvaltningsmyndighets prövning. I samman- hanget bör emellertid uppmärksammas de fall när en tvist på grund av skiljeklausul har undandragits domstols prövning. I dessa fall kan det finnas ett minst lika stort behov av rättshjälp som om tvisten skall handläggas vid domstol. Tvister som tillhör skiljemäns prövning bör sålunda inte undantas från rättshjälpen. Rättshjälpen avses dock inte täcka kostnaderna för skiljemännen.

Beträffande frågan om en intresseprövning av den rättssökandes ta— lan bör äga rum anförs i promemorian följande. Som framgår av det

Prop. 1972: 4 92

föregående bör rättshjälpsreformen leda till en betydande utvidgning av rättshjälpen i förhållande till vad som nu gäller. Den kommer att om- fatta alla rättsliga angelägenheter som berör den enskildes privata för- hållanden. Den täcker både judiciella och administrativa frågor och det- ta oavsett om saken anhängiggjorts vid domstol eller annan myndighet eller behandlas utan dess medverkan. Den föreslagna reformen innefat- tar alltså en betydande satsning från det allmännas sida i syfte att öka rättsskyddet och tryggheten i rättsliga angelägenheter. Det är mot den bakgrunden naturligt att begränsa rättshjälpen så att obefogade eller oväsentliga anspråk inte kan drivas med stöd av det allmänna.

I samband med tidigare förslag på rättshjälpsområdet har ingående diskuterats om en förprövning bör ske av att det rättsliga anspråk som rättshjälpen avser inte är uppenbart ogrundat. Det skäl som åberopats för att införa bestämmelser om förprövning har varit att en sådan ordning skulle utgöra ett effektivt hinder mot att rättshjälpen missbru- kas och leder till oöverlagda och onödiga processer. Att sådant hindras kan sägas vara ett intresse inte enbart för statsverket utan också för sökanden själv och hans motpart. Den mest avgörande invändningen mot en sådan ordning har varit att förprövning vid den domstol som även skall avgöra den aktuella tvisten, om saken skulle föras vidare utan rättshjälp, skulle vara ägnad att medföra en rubbning av förtro- endet för rättens opartiskhet och lätt kunna ge anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke för den som söker få ut sin rätt. Andra invändningar mot regler om förprövning har varit att den bemedlade till skillnad från den obemcdlade kan få vilken ogrundad talan som helst prövad av domstolen samt att en förprövning i viss män skulle äventyra rättshjälpens syfte att göra det möjligt för var och en att oberoende av sina ekonomiska villkor tillvarata sina intressen.

Den nuvarande bestämmelsen i LFR att fri rättegång inte får beviljas part om det måste anses vara av ringa betydelse för honom att få sin talan prövad, torde i stort sett sakna praktisk betydelse.

Prövningen av olika frågor i samband med rättshjälpen skall enligt promemorieförslaget ske hos särskilda rättshjälpsmyndigheter. Därmed skapas förutsättningar att undvika de olägenheter vid en intressepröv- ning som sammanhänger med att samma myndighet tar ställning både i samband med intresseprövningen och vid tvistens slutliga avgörande. Det sagda innebär att den tidigare framförda främsta invändningen mot en intresseprövning mister åtskilligt av sin tyngd. I den nya ordningen finns det också goda möjligheter att omge prövningsförfarandet med tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Några avgörande principiella betänk- ligheter mot en intresseprövning av frågan om den rättshjälpssökandes anspråk är befogat synes därför inte föreligga. Inte heller vad som i övrigt tidigare anförts mot en sådan prövning synes böra tillmätas av- görande betydelse.

Prop. 1972: 4 93

Beträffande den närmare innebörden av intresseprövningen bör ut- gångspunkten vara att de resurser som ställs till förfogande för rätts- hjälpen utnyttjas effektivt och inriktas på de områden där behovet av rättsskydd är störst. Det är inte möjligt att uttömmande ange alla situationer där rättshjälp bör vägras på grund av den angivna intresseprövningen. Några typfall synes dock kunna anges.

Rättshjälp bör kunna vägras när anspråket grundas på en klar fel- bedömning av gällande rättsregler och en eventuell talan sålunda är helt utsiktslös. Även i sådana fall när bevisläget är sådant att det fram- står som utsiktslöst eller mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång bör rättshjälp kunna vägras. Tvister eller anspråk som avser obetydliga ekonomiska värden jämfört med kostnaderna bör i regel inte få drivas med stöd av allmänna medel. Frågan måste givet- vis bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, främst sökandens ekonomiska situation. Även i sådana fall när ett i och för sig befogat anspråk inte ens på längre sikt kan realiseras där- för att motparten saknar tillgångar bör rättshjälp kunna vägras.

Även i andra fall än när det ekonomiska värdet i ett anspråk är obetydligt bör rättshjälp kunna vägras på den grunden att sökanden inte har ett befogat intresse av att få saken prövad. Det kan vara fråga om t. ex. en målsägande som vill föra ansvarstalan för ett brott som ligger under allmänt åtal eller vissa fall när talan avser ansvar för ärekränkning.

Syftet med intresseprövningen är i första hand att hindra missbruk av rättshjälpsförmånerna. Bestämmelserna kan givetvis inte medföra några garantier för att rättshjälp endast lämnas i situationer då sökan- dens anspråk är välgrundat och kan väntas vinna bifall. Betydande marginaler måste givetvis finnas för olika uppfattningar vid denna be- dömning. En begränsning följer även av att intresseprövningen ofta måste ske på grundval av en summarisk utredning.

På grund av det anförda föreslås att rättshjälp endast får beviljas när sökanden har ett befogat intresse av att få sin sak prövad. En ge- neralklausul av detta slag synes inte behöva möta några allvarligare betänkligheter om prövningen anordnas så att tillräckliga garantier för rättssäkerhet föreligger. Goda möjligheter härtill föreligger inom den nya rättshjälpsorganisationen.

Den nu förordade intresseprövningen innebär en betydande skärp- ning i förhållande till vad som gäller enligt LFR. Det närmare innehål- let i begränsningsregeln får i huvudsak överlämnas till de tillämpande myndigheterna. Uppenbarligen får begränsningsregcln olika betydelse i olika typer av mål. Sin största betydelse torde intresseprövningen komma att få i dispositiva mål och ärenden. I familjerättsliga och många förvaltningsrättsliga frågor torde begränsningsregeln däremot mera säl- lan komma att tillämpas. Om en sökande utan framgång fört talan i

Prop. 1972: 4 94

en sådan fråga, kan ifrågavarande bestämmelser dock medföra att en ansökan om rättshjälp för att på nytt driva samma fråga kan avvisas.

Även om rättshjälp inte vägrats på grund av de nu aktuella begräns- ningarna i tillämpningsområdet för rättshjälpen kan det senare visa sig att sökanden inte har något befogat intresse av att få sin sak prövad. I själva verket torde intresseprövningen få sin största betydelse på ett senare stadium än när rättshjälpsansökningen prövas. Sålunda kan be- visläget och övriga omständigheter bedömas betydligt säkrare när för- handlingar upptagits med motparten. Om sökanden i ett sådant fall inte vill acceptera att frågan läggs ned eller att förlikning träffas bör möjlighet finnas för rättshjälpsmyndigheten att förordna att rättshjälpen skall upphöra.

Utöver den föreslagna begränsningsregcln mot missbruk av rättshjäl- pen bör som hittills finnas en särskild regel som tar sikte på den situa- tionen att ett anspråk överlåts i syfte att vinna rättshjälp eller att få rättshjälp på förmånligare villkor.

Intresseprövningen är avsedd att i första hand ske på grundval av den kortfattade redogörelse för saken som ansökningen skall innehålla. Det är tydligt att denna prövning måste bli summarisk. Den i och för sig begränsade intresseprövning som kan ske vid ansökningstillfället måste i realiteten överlåtas på den privatpraktiserande jurist som har tagit emot sökanden och som har möjlighet att genom frågor till sökan- den få upplysningar om sakens beskaffenhet. Mot denna bakgrund bör den privatpraktiserande juristen anteckna på ansökningshandlingarna, om han tillstyrker eller avstyrker ansökningen om rättshjälp. Gör han sig därvid skyldig till försummelse som leder till att ytterligare rätts— hjälp beviljas trots att ansökningen borde ha avslagits, bör detta kunna beaktas när ersättning bestäms till biträdet. Det är självklart att den privatpraktiserande juristens bedömning av det befogade i ansökningen om ytterligare rättshjälp inte kan grundas på annat material än som framkommer under konsultationen.

I promemorian anförs vidare att, även om rättshjälp inte har väg- rats på grund av intresseprövningen, det senare under handläggningen av ärendet kan visa sig att sökanden inte har något befogat intresse av att få sin sak behandlad. I själva verket torde, som redan har nämnts, intresseprövningen få sin största betydelse på ett senare stadium än när själva ansökningen om rättshjälp prövas. Om sökanden i ett sådant fall inte vill acceptera att frågan läggs ned eller att förlikning träffas, bör rättshjälpsmyndigheten förordna att rättshjälpen skall upphöra. En så- dan bestämmelse får praktisk betydelse inte minst när det gäller att för- hindra en obefogad fullföljd av talan.

Om den som har rättshjälp biträds av befattningshavare på allmänna advokatbyrån, bör naturligtvis denne aktualisera frågan om att rätts— hjälpen skall upphöra. Har privatpraktiserande jurist förordnats till

Prop. 1972: 4 95

biträde torde i överensstämmelse med vad som tidigare har sagts om att intresseprövningen vid ansökningstillfället i vissa fall i realiteten mås- te göras av sådan jurist — det i praktiken bli denne som kommer att av- göra när den rättsliga angelägenhet som avses med rättshjälpen inte

längre förtjänar samhällets stöd. I första hand bör naturligtvis den pri- vatpraktiserande juristen, liksom befattningshavaren på den allmänna advokatbyrån, försöka få sin huvudman att godta att saken läggs ned eller att förlikning träffas. Accepterar inte klienten biträdets uppfatt- ning, bör biträdet hänskjuta frågan till rättshjälpsmyndighetens pröv- 11ng.

6.4. Remissyttrandena

Ståndpunkten i promemorian att i princip endast fysisk person skall kunna beviljas rättshjälp har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Också förslaget att dödsbo skall kunna beviljas rättshjälp har genom- gående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast en remissinstans, RLF, har motsatt sig förslaget.

Av dem som tillstyrkt förslaget anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att det för vissa dödsbon med en stor krets dödsbodelägare, som kanske därtill delvis finns utomlands, kan vara svårt att fastställa om de ekonomiska förutsättningarna för rättshjälp föreligger. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att promemorieförslaget inte — som 1965 års utredningsförslag — innehåller några inskränkningar beträf- fande möjligheten för dödsbo att åtnjuta rättshjälp. Hovrätten ifrågasät— ter om inte dödsbos rätt till rättshjälp borde begränsas i överensstäm- melse med 1965 års förslag. Advokatsamfundet anser att rättshjälp inte bör beviljas, om det med hänsyn till boets behållning och dödsbodel- ägarnas ekonomiska förhållanden finnes skäligt att dödsboet skall fullt ut betala kostnaderna för rättshjälp.

Förslaget att ideell förening skall kunna erhålla rättshjälp och att där- vid avgift skall utgå med belopp som motsvarar rättshjälpskostnaden har fått ett blandat mottagande av de remissinstanser som har kommente— rat förslaget. Hovrätten för Övre Norrland anser det vara en förbättring i förhållande till nuvarande ordning. Hovrätten för Västra Sverige, Göte- borgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads— domare vill inte motsätta sig förslaget och rådhusrätten i Borås lämnar det utan erinran. Sex ledamöter i försäkringsdomstolen, kammarrätten och högsta domstolens ledamöter anser att ideell förening bör kunna få subventionerad rättshjälp. Kammarrätten påpekar därvid att som motiv för rättshjälp åt ideell förening åberopats att de är beroende av med- lemsavgifter och att de inte sällan behöver ekonomiskt stöd från det allmänna. Bestämmelsen om avgiftsskyldighet får emellertid anses inne-

Prop. 1972: 4 96

bära att synpunkten att föreningen kan behöva det allmännas stöd inte blir tillgodosedd. Kammarrätten ifrågasätter om avgiftsbestämmelsen bör utformas så kategoriskt som skett.

I två remissvar förordas en begränsning i möjligheterna för ideell förening att få rättshjälp. Stockholms läns landstings rättshjälpsanstalt framhåller att gränserna mellan ideell förening och ekonomisk förening ofta är flytande och föreslår därför att ideell förening erhåller rätts- hjälp endast om särskilda skäl talar för det. Göteborgs stads rättshjälps- anstalt uttalar att fackföreningar, idrottsföreningar och politiska för- eningar ofta har mycket god ekonomi och att de knappast torde vara i behov av rättshjälp enligt den föreslagna lagen. Å andra sidan bör givetvis andra typer av ideella föreningar t. ex. handikappföreningar, kunna erhålla rättshjälp.

Nedre justitierevisioncn ifrågasätter om inte sociala skäl föreligger i fråga om vissa ideella föreningar, som bedriver arbete inom t. ex. ung- domsvården. Å andra sidan kan sådana skäl vara uteslutna beträffande många andra föreningar. Socialstyrelsen ifrågasätter om ideell förening bör kunna få rättshjälp men ändå betala full avgift, då föreningen är oförhindrad att vända sig till privatpraktiserande advokat. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte samma regel borde gälla för ideell förening som för dödsbo. Stockholms stads rättshjälpsanstalt anser det tveksamt om ideell förening skall erhålla generell rätt till rättshjälp.

Statens avtalsverk, som endast berör frågan om rättshjälp åt fackliga organisationer, anför att arbetsgivar— och arbetstagarorganisationer bm- kar anses som ideella föreningar. Mot bakgrund av vad som anförs i pro- memorian om skälen till att lagen skall omfatta ideella föreningar an- ser avtalsverket det tveksamt om det varit avsett att också fackliga organisationer skall kunna erhålla rättshjälp.

JK, hovrätten över Skåne och Blekinge, Advokatsamfundet och Malmö stads rättshjälpsanstalt avstyrker förslaget i denna del. JK hän- visar till sin förut nämnda uppfattning att endast den som av ekono- miska skäl behöver samhällets stöd skall kunna få rättshjälp och till förslagets bestämmelser om bidragsskyldighet för ideell förening. Hov- rätten förordar att med rättshjälp skall förstås endast subventionerad rättshjälp och avstyrker därför förslaget. Även om man godtar det vid- sträcktare rättshjälpsbegreppet ter det sig emellertid enligt hovrätten omotiverat att sätta ideella föreningar i en särställning. Det skulle te sig direkt stötande att t. ex. LO eller SAF har rätt att anlita allmän advokatbyrå medan en stiftelse för välgörande ändamål saknar denna rätt. Advokatsamfundet erinrar om sin uppfattning att rättshjälp inte bör beviljas åt den som skall betala fullt ut vad hjälpen kostar. Vidare åberopas uttalandet i promemorian att rättshjälp åt ideella föreningar inte är motiverad av sociala skäl. '

Frågan om rättshjälp åt näringsidkare berörs i ett stort antal re-

Prop. 1972: 4 97

missvar. Hovrätten för Nedre Norrland, RR:s ledamöter och Förening- en Sveriges rättshjälpsjurister godtar i princip huvudregeln att nä- ringsidkare inte skall erhålla rättshjälp men framför samtidigt betänk- ligheter mot utformningen av den föreslagna regeln. Jurist- och sam- hällsvetareförbundet har ingen erinran mot förslaget men förutsätter att tillämpningen av bestämmelsen inte blir för snäv. Övriga remiss- instanser, som yttrat sig i frågan, avstyrker eller anlägger starkt kritiska synpunkter på förslaget. Till denna grupp hör bl.a. JK, RÅ, nedre justitierevisionen, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län, HD:s ledamöter, Förening— en Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Stockholms stads och Tornedalens rättshjälpsanstalter, rättshjälpsanstalten i Helsingborg, Hy— resgästernas riksförbund, RLF, Advokatsamfundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Svenska före— tagares riksförbund.

Av dem som i princip godtar förslaget framhåller hovrätten för Ned— re Norrland att bättre överensstämmelse med motiven skulle uppnås om i stället för synnerliga skäl uppställdes särskilda skäl som villkor för rättshjälp. RR:s ledamöter anser den föreslagna begränsningen av rätts— hjälpen i det stora hela välbetänkt. Den har i promemorian motiverats bl. a. med att rättegångs- och liknande kostnader i näringsverksamhet är avdragsgilla vid taxering. Även om så inte alltid är fallet med dessa kostnader, exempelvis kostnader i samband med förvärv av rörelse eller i skattemål, bör dock den advokatverksamhet som hänför sig till affärs— livet inte dras in under den utbyggda rättshjälpen. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister framhåller att förslaget kan innebära en försämring för näringsidkare jämfört med LFR och ifrågasätter om inte en upp— mjukning kunde ske. Liksom hovrätten för Nedre Norrland framför för- eningen förslaget att synnerliga skäl byts mot särskilda skäl.

Till de avstyrkande remissinstanserna hör nedre justitierevisionen som anför. Enligt justitierevisionens mening saknas det bärande skäl för att på detta sätt i princip utesluta näringsidkare från tillgång till rättshjälp. Gränsdragningen mellan anställningsförhållande och företagsamhet i egen regi är ofta svår att göra, och såväl tolkningen av dessa båda be— grepp som tillämpningen av den föreslagna lagregelns undantagsbestäm— melse skulle säkerligen komma att många gånger förorsaka bryderi och osäkerhet. Ur social synpunkt är det för övrigt inte mindre ange— läget att en näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereds möjlighet att ta tillvara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhål- ler bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fal- len drabbas han och hans familj lika hårt av följderna av att han ge— nom ekonomiskt trångmål förlorar sin rätt. För flertalet småföretagare är rättegångskostnader en i budgeten oförutsedd utgiftspost. Företag—

4 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 98

samhet i större skala bedrivs vanligen i aktiebolagsform. Justitierevi- sionen vill med hänsyn till det nu sagda avstyrka förslaget. De omstän- digheter som i promemorian åberopas till stöd för att från rättshjälp utesluta näringsidkare synes kunna vinna erforderligt beaktande när rättshjälpsavgiften bestäms. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som också avstyrker förslaget, invänder att de skäl, som skulle motivera att rättshjälp skall lämnas näringsidkare är sådana att det kan vara tvek- samt om de inte överensstämmer med de villkor som gäller för bevil- jande av rättshjälp över huvud taget. Hovrätten finner det vidare vid en reform av samhällets rättshjälp principiellt motbjudande att en grupp, som enligt det nuvarande systemet kan få fri rättegång, utesluts. Att avdrag vid taxering kan ske av kostnader för juridisk hjälp är inte ett skäl att utesluta de näringsidkare, som är i de ekonomiska omständig- heter som utgör villkor för att rättshjälp skall beviljas; dessa närings— idkare kan förutsättas inte kunna sätta av pengar till en svårförutscbar process och är inte mycket betjänta av att i efterhand, långt efter det att behovet av rättshjälp förelegat, få göra avdrag för kostnaden. Hov- rätten för Övre Norrland anser att de skäl som anförts för denna be- gränsning inte är bärande. Det gäller här en heterogen grupp personer, som utövar sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden. Såsom näringsidkare torde böra anses exempelvis lantbrukare, småhant- verkare, innehavare av mindre butiker, konstnärer, författare och fritt verksamma vetenskapsmän. Det kan inte vara en realistisk tanke, att sådana näringsidkare alltid skall hålla en ekonomisk beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader eller liknande kostnader. Det kan tilläggas att även en löntagare, som tvingats in i en lönetvist och drabbats av rättegångskostnader, torde vara berättigad till avdrag för kostnaden vid beskattningen. Det ekonomiska grundskydd, rätts- hjälpen avser att ge, bör vara lika för alla, oavsett yrke eller näring.

Sveriges hantverks- och industriorganisation erinrar om att ATP i dag utgår inte enbart till löntagare utan också till företagare och att de för- måner beträffande ersättning vid sjukdom etc. som tidigare varit för- behållna löntagare i dag också står öppna för företagare. Ett ytterligare exempel på utjämning är de arbetslöshetskassor som under de senaste åren bildats för företagare. Det finns därför enligt organisationen inte någon motivering för att på det sätt som gjorts i promemorian dra en skarp gräns mellan fysiska personer i allmänhet och fysiska personer som får sin utkomst som företagare. Inkomstmässigt sett finns i vårt land, speciellt när det gäller de mindre och medelstora företagen inom organisationens näringsgrupp och andra närstående näringsgrupper, åt- skilliga företagare vars kontantinkomster inte överstiger och ofta också understiger vad hans anställda har.

Förslaget i promemorian att utlänning som inte är bosatt här i riket inte får beviljas rättshjälp och att inte heller annan utlänning kan få

Prop. 1972: 4 99

rättshjälp i fråga om angelägenhet som saknar anknytning här i riket har berörts i ett tjugotal remissyttranden. Till den del förslaget innebär att utlänning skall kunna beviljas rättshjälp oavsett i vilket land han är medborgare godtas det i alla remissvaren.

Kravet på att utlänningen för att få rättshjälp skall vara bosatt här i landet kritiseras däremot av åtskilliga remissinstanser. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att den föreslagna bestämmelsen förefaller att stå i strid med en del konventioner. Lagtexten bör därför komplet- teras med en motsvarighet till 16 & LFR som ger Kungl. Maj:t möjlig- het att besluta att medborgare i viss främmande stat skall ha samma rättshjälpsförmåner som svensk medborgare. Liknande uttalanden görs av bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs rådhusrätt och rättshjälpsanstalterna i Stockholms stad, Malmö och Göteborg. Rättshjälpsanstalten i Malmö framhåller vidare att försla- get utestänger i övriga delar av Norden bosatta finska, danska, norska och isländska medborgare med behov av rättshjälp från praktisk möj- lighet att föra talan i Sverige enligt bestämmelserna i 7 & KF den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äk- tenskap, adoption och förmynderskap. Rättshjälpsanstalten i Göteborg anför att förslaget innebär en väsentligt sämre service i en rad avseen- den och kan i många fall leda till rättsförluster. Enligt Statens invand— rarverk kan det förekomma fall där rättshjälp borde kunna beviljas en utomlands bosatt utlänning i ärende med anknytning hit. Exempelvis bör en utlänning som varit bosatt här en lång tid och som efter det han flyttat tillbaka till sitt hemland blir invecklad i en process som rör hans rätt till pension här i landet kunna få rättshjälp i denna angelägenhet. Uttalanden av liknande innebörd görs av socialstyrelsen och LO.

Statens invandrarverk anför vidare att i Sverige bosatt utlänning hit- tills i vissa fall beviljats rättshjälp i angelägenhet som inte har anknyt- ning hit. Det har sålunda förekommit att utlänning av rättshjälpsan- stalt fått hjälp med att föra process utomlands som rört hans rätt till skadestånd på grund av förföljelse, som han tidigare utsatts för utan- för Sverige. Denna möjlighet bör enligt verkets mening bibehållas. Även i andra situationer kan det vara önskvärt att bevilja rättshjälp åt en här bosatt utlänning i angelägenhet utan anknytning hit. Verket anför sammanfattningsvis att det kan vara svårt att överblicka alla de situa- tioner som kan uppkomma och anser att en tänkbar lösning skulle vara att i rättshjälpslagen införa en allmän klausul som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om tillämplighet av lagen i angivna och liknande situationer. Även rättshjälpsanstalten i Göteborg kritiserar kravet på anknytning här i riket. Utlänningen kan i många fall ha ett berättigat anspråk att erhålla rättshjälp i frågor om angelägenhet i utlandet. Som exempel nämns förhållandena i gränstrakterna. Länsåklagaren i Värm— lands län gör liknande uttalanden och förordar att det överlåts åt rätts-

Prop. 1972: 4 ' 100

hjälpsjuristens omdöme att ge en rimlig begränsning av rättshjälpen till utlänningar såvitt avser angelägenheter i hemlandet. Advokatsam- fundet uttalar att skäl för kravet givetvis inte saknas men anser att det innefattar en viss diskriminering av utlänningar i jämförelse med vad som gäller för svenska medborgare. Advokatsamfundet hemställer att frågan övervägs närmare.

Förslaget i promemorian att s.k. massärenden i princip skall omfattas av rättshjälpen berörs i ett fåtal yttranden. De remissinstanser som tagit upp frågan godtar förslaget. Till denna grupp hör bl. a. JK, nedre justi- tierevisionen, RR:s ledamöter och Föreningen Sveriges rättshjälpsjuris- ter. RR:s ledamöter uttalar beträffande andra skatteärenden än dekla- rationsärenden, främst besvär i taxerings- och uppbördsärenden, att det får anses riktigt att de i princip inte utesluts från rättshjälpen. Det får emellertid antas att intresseprövningen här kommer att få en inte ringa betydelse. Om de allmänna advokatbyråerna skulle i någon större ut- sträckning engagera sig i det betydande antal skattetvister som rör vär- deringar och skälighetsbedömningar, torde detta innebära en avsevärd påfrestning för organisationen. Advokatsamfundet anser att det inte finns skäl att undanta massärendena från rättshjälpen men att det inte heller finns något skäl att i dessa ärenden meddela rättshjälp i andra fall än sådana där sökanden inte utan sådan hjälp kan få erforderligt bistånd. Om man inför den regeln att rättshjälp inte skall beviljas i så- dana fall där kostnaderna inte kommer att överstiga vad sökanden har både råd och skyldighet att betala, behövs inga särskilda bestämmelser

om massärenden. Förslaget att Kungl. Maj:t skall kunna förordna att rättshjälpsav- giften i massärenden skall motsvara rättshjälpskostnaden har godtagits av dem som särskilt berört frågan. I ett tjugotal yttranden kommenteras förslaget att rättshjälp inte skall få meddelas i fråga om upprättande av självdeklaration. I flertalet av dessa yttranden godtas promemorians ståndpunkt. Advokatsamfundet uttalar att det visserligen vore i och för sig i hög grad önskvärt att kun- na bereda allmänheten vidgade möjligheter till sakkunnig hjälp. Men av praktiska skäl torde det vara omöjligt att lösa denna fråga inom ramen för den allmänna rättshjälpen. Varken de av staten drivna rättshjälps- byråerna eller de privatpraktiserande advokaterna skulle ens tillnär- melsevis räcka till för att under deklarationstidcn bistå allmänheten i den utsträckning som skulle bli följden, om rättshjälpen skulle omfatta även upprättandet av självdeklarationer. Av samma mening är bl. a. JK, justitierevisionen, hovrätten för Övre Norrland, regeringsriittens leda- möter, Stockholms läns landstings rätlshjälpsanslalt och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Rådhusrätten [ Borås ansluter sig i allt väsentligt till uttalandena i promemorian men vill ifrågasätta, om något undantagslöst förbud bör

Prop. 1972: 4 101

uppställas mot att låta rättshjälpen omfatta även upprättande av själv- deklaration. Visserligen är rådhusrätten väl medveten om att en generell rättshjälp i dessa ärenden säkerligen skulle vålla oöverkomliga praktiska problem. Men i undantagsfall kan det vara angeläget att en allmän advokatbyrå även lämnar hjälp vid upprättandet av självdeklaration. Malmö stads rättshjälpsanstalt framför liknande synpunkter. Att upp- rätta självdeklaration kan enligt rättshjälpsanstalten vara ett led i arbe- tet för en klient i t. ex. ett skadeståndsmål. Om vid slutuppgörelse liv- ränta utbetalas för flera år tillbaka samtidigt som ersättning för lyte och men samt sveda och värk utgår, har klienten ofta ett klart behov av hjälp med deklarationen det året. I samband med deklarationen för retroaktiv livränta bör ofta upprättas ansökan om beskattning av acku- mulerad inkomst. Även andra fall kan tänkas där deklarationen utgör ett naturligt led i ett ärendes handläggning. I andra än sådana fall bör självdeklaration på skäl, som anförts i promemorian, inte förekomma vid rättshjälpsmyndigheten.

I några yttranden görs uttalanden som går ut på att frågan om rätts- hjälp för att upprätta självdeklaration bör övervägas ytterligare. Hov- rätten över Skåne och Blekinge har ingenting att invända i sak men framhåller att, eftersom samhället har ålagt medborgarna skyldighet att avge självdeklaration, samhället också borde sörja för att de som inte klarar av det på egen hand får den hjälp de behöver. Det nuvarande systemet med privata deklarationsbyråer är klart otillfredsställande. Hovrätten anser därför att samhället borde organisera den deklarations- hjälp som det föreligger ett så stort behov av. En sådan organisations- uppgift synes lämpligen kunna anförtros åt de allmänna advokatbyråer- na. Kammarrätten finner uppenbart att det föreligger ett behov av rättshjälp avseende upprättande av självdeklaration. Den möjlighet som i dag kan finnas för skattskyldig att vända sig till vederbörande taxe- ringsnämndsordförande, lokal skattemyndighet eller länsstyrelses taxe- ringsavdelning är helt otillräcklig. Den personella utrustningen för en mer genomförd serviceverksamhet saknas, och det kan f. ö. ifrågasättas om de granskande och prövande myndigheterna bör engageras för sådan rådgivande verksamhet. Ett talande uttryck för många skattskyldigas be- hov av att få deklarationshjälp — detta gäller f.ö. ofta nog även enkla deklarationer _— är det otal mer eller mindre kvalificerade deklara- tionsbyråcr som upprättas i deklarationstider. Det är inte tillfredsstäl- lande att de skattskyldiga vid fullgörande av deklarationsskyldigheten skall vara hänvisade att mot betalning anlita byråer, vars sakkunskap er— farenhetsmässigt kan vara ganska ringa. Förutom kostnadsaspekten bör beaktas risken för rättsförluster och faran för att deklarationen blir så oriktig att straffpåföljd kan ifrågakomma. Läget i sistnämnda hänseen- de skärps f.ö. väsentligt om vad som föreslagits i betänkandet ”Skatte- brotten” (SOU 1969: 42) genomförs. Landskontorsutredningen föreslog

Prop. 1972: 4 102

i sitt betänkande ”Skatteförvaltningen” (SOU 1967: 22) vissa åtgärder för att förbättra läget. Den utväg, som där anvisades, mötte viss kritik från bl. a. kammarrättens sida. Detta betyder emellertid inte att nuva- rande förhållanden är acceptabla. Kammarrrätten anser alltså att frågan ånyo bör övervägas. Möjligen kan detta inte ske redan i nuvarande sam- manhang men fortsatta överväganden bör inte skjutas på en obestämd framtid. Auktoriserade och eventuellt statsunderstödda skattebyråer, fristående eller anknutna till den allmänna rättshjälpsorganisationen, kan därvid böra övervägas. Dessa skulle måhända också kunna biträda med sådan rättshjälp, som enligt förslaget är tänkt att kunna beviljas vid processer i taxeringsärenden. Rättshjälpsanstalten i Helsingborg erinrar om att primärkommunerna på sina håll i samband med att självdeklara- tioner skall inges inrättar deklarationsbyråer, som mot en mindre av- gift lämnar allmänheten råd och bistånd med upprättandet. Det kan ifrågasättas om inte detta är en uppgift som borde övertas av staten och exempelvis förmedlas av rättshjälpsanstalt.

Arbetsgruppens förslag, att rättshjälp inte skall få beviljas den som inte har ett befogat intresse att få sin sak behandlad kommenteras i ett drygt trettiotal yttranden. Bland de remissinstanser som yttrar sig i frå- gan finns en mindre grupp som godtar förslaget eller lämnar det utan erinran. Till denna grupp hör bl. a. Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, RR:s ledamöter, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Stock- holms stads rättshjälpsanstalt och LO. En något större grupp avstyrker den föreslagna intresseprövningen. Till dem som avstyrker förslaget hör bl. a. JK, RÅ, nedre justitierevisionen. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hov- rätten för Nedre Norrland och Advokatsamfundet. I övriga yttranden som tar upp frågan uttalas tveksamhet inför förslaget eller önskemål om jämkningar.

RR:s ledamöter, som finner att den föreslagna ordningen i-huvudsak kan godtas, framhåller att den begränsning av rättshjälpen som ligger i intresseprövningen får betydelse även i förvaltningsrättsliga frågor. En väl avvägd intresseprövning bör kunna medverka till att förvaltnings- ärenden som grundar sig på missförstånd eller liknande läggs till rätta på ett tidigt stadium. Samtidigt är det, inom förvaltningsområdet lika väl som inom området för de allmänna domstolarnas verksamhet, vä— sentligt att vid intresseprövningen lämnas betydande utrymme för skilda uppfattningar om det välgrundade i sökandens anspråk och att prövningen begränsas till vad som krävs för att förhindra missbruk av rättshjälpen. Stockholms stads rättshjälpsanstalt uttalar att den före— slagna inresseprövningen synes väl överensstämma med de regler som tillämpas vid rättshjälpsanstalterna och som visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt. Mot utformningen av bestämmelsen är därför intet att erinra. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister har i huvudsak

Prop. 1972: 4 103

ingen erinran mot förslaget. Föreningen framhåller dock att det för den enskildes rättssäkerhet är betydelsefullt att rättshjälpsmyndigheten lik- som den enskilde advokaten iakttar stor försiktighet vid tillämpningen. Enligt LO:s mening torde det inte råda någon tvekan om att en intresse- prövning måste ske, så att inte rättshjälpens resurser kommer att tas i anspråk i helt meningslösa och utsiktslösa rättslägen. En annan sak är att då denna prövning oftast måste ske efter en summarisk utredning, så måste den prövande myndigheten vara utomordentligt säker på sin sak, innan ett anspråk anses som obefogat. Vid den första prövningen bör således endast de uppenbart obefogade anspråken avvisas. Den rättshjälpssökande skall inte heller anses ha ett befogat intresse att få saken prövad om tvisten eller anspråket avser obetydliga ekonomiska värden. LO har i princip inget att invända mot detta. Organisationen vill dock framhålla, att även om det från den enskilde rättshjälpssökandens synpunkt kan röra sig om obetydliga ekonomiska värden, så kan rätts- anspråket ha betydelse för flera än den rättssökande, vilket i verklighe- ten kan- innebära att utgången av en rättslig prövning kan ha ett bety- dande ekonomiskt värde utöver varom är fråga i målet. Avgörandet i det enskilda målet kan således ha stor betydelse för t. ex. stora konsu- mentgrupper, löntagargrupper eller andra intressegrupper. I sådana fall förutsätter LO att något avseende inte kommer att fästas vid att tvisten eller anspråket i det enskilda fallet avser obetydliga ekonomiska värden jämfört med kostnaderna i ärendet eller målet. Rådhusrätten i Malmö ser med tillfredsställelse att det genom förslaget skapas möjlighet till en förhandsprövning av parts talan. En sådan förhandsprövning är dock en synnerligen grannlaga uppgift och rådhusrätten är tveksam om den föreslagna lagtexten ger myndigheterna tillräckligt stöd och led- ning för att verkligen hindra missbruk av rättshjälpsförmånerna. Det förefaller också rådhusrätten som om vissa av de i promemorian nämnda exemplen skulle vara mindre väl valda. Möjligen beror detta på att med rättshjälp i dessa exempel i själva verket åsyftats rättegång. Rådhusrätten anser sålunda, att rättshjälp bör meddelas för en förbere- dande behandling och undersökning av ett anspråk beträffande vilket det kanske inte finnes stor sannolikhet för att det skall kunna drivas med framgång. Detsamma gäller de fall då motparten saknar till- gångar. Däremot bör rättshjälp för rättegång kunna vägras i dylika fall, i den mån sådan hjälp inte erfordras för preskriptionsavbrott.

Till dem som inte är beredda att godta promemorieförslaget hör JK som anför i huvudsak följande. Att rättshjälp bör kunna vägras när an- språket grundas på en klar felbedömning av gällande rättsregler en rättssökande vill exempelvis föra en arvsprocess när arvsrätt enligt lag inte föreligger — är helt uppenbart. En vägran kan väl också godtas när anspråket avser ett även efter sökandens egen måttstock obetydligt vär- de eller när någon vill föra ansvarstalan för ett brott som ligger under

Prop. 1.972: 4 104

allmänt åtal. Men att efter en summarisk och kanske otillförlitlig utred- ning bedöma om bevisläget är sådant att det framstår som mycket osan- nolikt att ett anspråk kan drivas med framgång är en synnerligen vansk- lig uppgift för vilken myndighet som än får sig uppgiften anförtrodd. Sannolikt skulle myndigheten bli mycket försiktig i sin bedömning; i allt fall borde den vara det. Annars skulle finnas risk för felbedömning- ar till den rättssökandes nackdel, vilka skulle bli särskilt allvarliga om, såsom föreslås i promemorian, fullföljdsrätt skulle vara utesluten. Det torde vidare vara mycket vanskligt att avgöra om ett i och för sig befo- gat anspråk inte ens på längre sikt kan realiseras därför att motparten saknar tillgångar. Oavsett vilken myndighet som får hand om intresse- prövningen, bör denna göras betydligt mer begränsad än som skett i förslaget. Bestämmelsen torde böra ges i huvudsak samma innehåll som motsvarande regel i LFR. Det är tydligt att en så utformad be- stämmelse inte kan bli den effektiva spärr mot missbruk av rättshjälpen eller det led i kostnadskontrollen som avsetts. Vad som i dessa avseen- den går förlorat kan emellertid ersättas genom att reglerna om den en- skildes bidragsskyldighet och om behörighetsvillkor för biträde utfor- mas så att missbruk av rättshjälpen i regel inte behöver befaras.

Nedre justitierevisionen framhåller att obefogade rättegångar med hjälp av fri rättegång hittills inte förts i nämnvärd utsträckning. Vis- serligen kommer rättshjälpen enligt förslaget att utsträckas till inkomst— grupper som f.n. inte kan få fri rättegång, men för dem utgör både rättshjälpsavgiften och risken att få svara för motpartens kostnader av- hållande moment. Vidare anser justitierevisionen att allvarliga betänk— ligheter av principiell natur kan anföras mot en skärpt intresseprövning i förväg. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att det med hänsyn till svårigheterna att göra en intresseprövning på förhand inte är sanno- likt att förslagets bestämmelser får någon större effekt.

Advokatsamfundet, som ställer sig starkt kritiskt till den föreslagna ordningen, anser att det är uppenbart att varje förprövning är förenad med utomordentliga vanskligheter. Dessa belyses enligt samfundets me- ning av de exempel som i promemorian har anförts på situationer där rättshjälp bör kunna vägras. Beträffande det först anförda exemplet, att anspråket grundas på en klar felbedömning av rättsläget, uttalas att det inte utgör något praktiskt problem. Sökanden har säkerligen redan vid konsultationen fått besked om att han inte har någon juridisk rätt och att den konsulterade juristen inte vill medverka. Angående det fal- let att bevisläget är sådant att det framstår som utsiktslöst eller mycket sannolikt att anspråket kan drivas med framgång framhålls svårigheten att på förhand bedöma detta. Samfundet anför bl. a. att det kan visa sig senare att det kan skaffas fram bevisning som sökanden från början inte känt till. I fråga om det fallet att tvisten eller anspråket avser obe- tydliga ekonomiska värden uttalas bl. a. att, om rättshjälp i ett sådant

Prop. 1972: 4 105

fall skall vägras, det betyder att man i realiteten gör avsteg från prin- cipen att ingen av kostnadsskäl skall hindras att göra sin rätt gällande. Samfundet vänder sig vidare mot det i promemorian—anförda exemplet att ett i och för sig befogat anspråk inte ens på längre sikt kan realise- ras därför att motparten saknar tillgångar och ställer frågan hur man Skall kunna veta att anspråk inte ens på längre sikt är realiserbart. Dess- utom kan det vara fråga om fall där talan måste väckas inom viss tid om inte rätten till talan skall förloras.

Beträffande det fallet att en målsägande vill föra ansvarstalan för ett brott som ligger under allmänt åtal framhåller samfundet bl. a. att målsäganden, om åklagaren inte väcker talan, kan ha befogat intresse att kunna utöva sin subsidiära åtalsrätt. Även uttalandet i promemo- rian att rättshjälp bör kunna vägras i vissa fall när talan avser äre- kränkning ger anledning till invändningar. Sammanfattningsvis uttalar samfundet att en av myndighet på förhand verkställd intresseprövning är så vansklig och från rättssäkerhetssynpunkt förenad med så påtagliga risker och olägenheter att bestämmelser om sådan prövning inte bör införas.

I fråga om intresseprövning efter det att rättshjälp meddelats uttalar samfundet bl.a. följande. De anförda betänklighetema blir givetvis mindre, om intresseprövningen sker vid en senare tidpunkt, då man bättre kan bedöma sakläget. Promemorieförslag i det avseendet måste ändå avstyrkas. Det avgörande skälet är att när fråga är om en pro- cess (judieiell eller administrativ) ——- det enda tillfredsställande sättet att officiellt fastslå att rättshjälpssökanden varit ute i ogjort väder är att domstol eller myndighet ogillar hans talan. Det är inte svårt att föreställa sig vad det skulle betyda för den allmänna tron på rättvisan, om den som beviljats rättshjälp med fullt fog skulle kunna säga att han misslyckats i sin strävan att få rätt, inte därför att domstolen fun- nit hans anspråk obefogat utan därför att rättshjälpsmyndigheten, som kanske också företrätt hans motpart, dragit in rättshjälpen och därige- nom tvingat honom att avstå från sin rätt. Härtill kommer att det i pro— cesser ofta först på ett mycket sent stadium (inte sällan först efter hu- vudförhandlingen) är möjligt att få någorlunda säkra hållpunkter för bedömningen. Att då — sedan kostnaderna redan nedlagts —- dra in rättshjälpen är i allmänhet skäligen meningslöst.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare är av den upp- fattningen att den föreslagna intresseprövningen, om den hade varit fö- reskriven i dag, endast i undantagsfall skulle ha lett till att en ansökan om fri rättegång hade avslagits. En advokat måste, innan han åtar sig ett uppdrag, pröva om uppdraget faller inom ramen för vad god ad- vokatsed tillåter. Samma prövning bör ankomma på de tjänstemän hos allmänna advokatbyrån som inte är advokater och på biträden hos pri- vatpraktiserande advokater. Denna prövning måste i allmänhet vara

41" Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 106

tillräcklig för att förhindra rättshjälp i de ärenden som enligt förslaget skall falla bort genom intresseprövningen. I återstående fall finns möj- ligheten att sätta ned ersättningen till biträdet. Om denna möjlighet ut- nyttjas på rätt sätt, är riskerna nästan helt uteslutna att staten skall be- lastas med kostnader i de fall då intresseprövningen skulle ha utfallit negativt. Tornedalens rättshjälpsanstalt anför liknande synpunkter. En- ligt Advokatsanzfundets bestämda mening finns det endast en väg att gå för att så långt som möjligt förhindra missbruk av rättshjälpen, och det är att ställa stränga krav på dem som skall biträda rättshjälpsklientelet, både när det gäller kravet på erforderliga kvalifikationer hos dem som skall betros med dessa uppdrag och när det gäller dessa personers sätt att fullgöra sina uppdrag. Även när det gäller intresseprövning på ett senare stadium av rättshjälpsärendet anser samfundet att det enda lämpliga sättet att förebygga missbruk av rättshjälpen är att lägga an- svaret på det förordnade biträdet. Om han utan att på grund av för- ordnandet vara nödsakad därtill fortsätter att lägga ned arbete och kostnader på en sak, som han under ärendets gång har funnit — eller bert finna — utsiktslös eller eljest meningslös, bör han få bära kon- sekvenserna härav. Detta gäller oavsett om det är fråga om proces- suell eller utomprocessuell rättshjälp. -— Skulle en privat advokat följa den i promemorian angivna ordningen för rättshjälps upphörande på grund av reglerna om intresseprövning, åsidosätter han god advokatsed. Han får inte vara aktivt verksam i uppenbar strid mot vad hans klient önskar. Vad man har rätt att fordra av honom är att han i den situa- tion som här avses gör allt han kan för att förmå klienten att gå med på en förlikning eller lägga ned saken samt att han, om klienten inte vill böja sig för hans uppfattning, avböjer att vidare medverka och begär att bli entledigad från biträdesförordnandet. Men att han vidtar åtgärder för att offentlig myndighet skall beröva klienten rättshjälpen kan omöjligt tolereras. Vill man att allmänheten skall ha samma för- troende för en rättshjälpsjurist som för en privat advokat, måste rätts- hjälpsjuristen följa samma regler om god advokatsed som de privata advokaterna. En allmän advokatbyrå bör, lika väl som en privat advo- kat, ha frihet att avböja att vidare bistå en klient, men detta bör inte ske i den formen att byrån medverkar till ett myndighetsdekret, som berövar klienten rättshjälpsförmånen såsom sådan. Liknande synpunk- ter anförs av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges härads- hövdingar och stadsdomare. De två sistnämnda remissinstanserna fram- håller också att det inte heller, annat än möjligen i rena undantagsfall, torde böra ankomma på domstolen eller myndighet där ärendet är an- hängigt att anmäla att saken har tagit sådan vändning att rättshjälpen av den anledningen bör upphöra. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör en sådan anmälningsskyldighet åligga domstol endast i rena un- dantagsfall.

Prop. 1972: 4 107

7. Kostnadsbidrag

7.1. Nuvarande ordning

I 1 % första stycket LFR stadgas att fri rättegång kan beviljas den som inte äger tillgång till att betala de med rättegången förenade kost- naderna eller efter betalning av kostnaderna skulle sakna nödvändiga medel för eget uppehälle och för att fullgöra den underhållsskyldighet som åligger honom.

I vissa fall som anges i 7 & kan rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Sådant beslut kan meddelas om det under rättegången framkommer att parten är i stånd att betala processkostna- derna utan att ta i anspråk medel som är nödvändiga för hans eget uppehälle och för att fullgöra honom åliggande underhållsskyldighet. Beslut att förmånen skall upphöra kan vidare meddelas om det fram- kommer att partens talan måste anses vara av ringa betydelse för ho- nom eller att hans talan grundar sig på överlåtelse, som kan antas ha skett i syfte att därmed erhålla fri rättegång.

Bestämmelser om skyldighet för part med fri rättegång att ersätta statsverket kostnaderna för rättshjälpen finns i 8 & första stycket och 13 5. Har beslut meddelats att förmånen skall upphöra skall enligt först- nämnda lagrum rätten när den skiljer målet från sig ålägga parten att ersätta statsverket kostnaderna för den fria rättegången. Domstolen har dock att pröva om och i vad mån sådant åläggande bör ske när beslutet om att förmånen skall upphöra grundats på att det funnits vara av ringa betydelse för parten att hans talan prövas. Utöver dessa fall förekommer det inte att parten med fri rättegång under målets handläggning för-- pliktas att ersätta statsverket dess kostnad för den fria rättegången.

Frågan om sådan ersättningsskyldighet kan däremot tas upp senare. I 13 & första stycket regleras två fall. Det ena är att parten efter rätte- gångens slut anses kunna betala rättegångskostnaden utan att ta i an— språk medel som är nödvändiga för hans eget uppehälle och för att fullgöra den underhållsskyldighet som åligger honom. Parten kan då på talan av kronans ombudsman förpliktas att ersätta statsverket kost- naden. Det andra fallet är att motpart eller annan ålagts att ersätta statsverket rättegångskostnaden och att kostnaden inte kunnat tas ut av denne. Även i denna situation kan —— under samma förutsättning som ovan angetts i fråga om betalningsförmågan parten som haft fri rättegång på yrkande av kronans ombudsman förpliktas att ersätta rätte- gångskostnaden. Talan får inte väckas senare än fem år efter rätte- gångens slut. Bestämmelserna i första stycket gäller enligt andra stycket också i fråga om kostnad som av allmänna medel betalats för verk- ställighet av dom eller utslag. Tiden inom vilken talan skall väckas skall ' dock räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats. Har part betalat

Prop. 1972: 4 108

kostnad som annan ålagts att ersätta statsverket, inträder han enligt tredje stycket i statsverkets rätt mot den andre.

Enligt 1 & normalreglementet lämnar rättshjälpsanstalterna mindre bemedlade kostnadsfri hjälp i rättsliga angelägenheter.

Den som fått rättshjälp är i vissa fall skyldig att ersätta anstalten kostnader för rättshjälpen. Bestämmelser härom finns i 5 & normal— reglementet. Anses någon på grund av sina förmögenhetsförhållanden rätteligen inte ha haft rätt att åtnjuta hjälpen är han, om anstaltens styrelse fordrar det, skyldig att ersätta anstalten dess utgifter för saken och betala skälig ersättning för rättshjälpen i den mån anstalten inte får ersättning i annan ordning. Samma skyldighet åligger sökande som ge- nom anstaltens biträde erhållit egendom av någon betydelse. Får sökan- den ersättning för rättegångskostnad skall ersättningen tillfalla anstal- ten, till den del ersättningen kan anses innefatta gottgörelse för an- staltens utgifter i målet och för den av anstalten lämnade rättshjälpen.

En förutsättning för att rättshjälp skall kunna erhållas enligt jämt- landssystemet är, liksom vid rättshjälpsanstalterna, att sökanden är mindre bemedlad (punkt 1 i normalavtalet). Även enligt jämtlands- systemet föreligger vidare viss ersättningsskyldighet för kostnader för lämnad rättshjälp. Har i ett ärende annan än klienten till advokaten för klientens räkning kontant betalat belopp, som tillhopa överstiger 1 000 kronor, skall advokaten av överskjutande belopp så långt det räcker gottgöra sig för arvode och utlägg. Överstiger beloppet 700 kronor men inte 1 000 kronor, skall advokaten ur vad som överstiger 700 kronor gottgöra sig jämkad ersättning för arvode och utlägg (punkt 9 i normal- avtalet).

Inom justitiedepartementet gjordes under våren 1970 en undersök- ning av praxis vid fri rättegång och annan rättshjälp. Enligt denna un- dersökning måste möjligheterna att få. fri rättegång anses vara ganska snävt begränsade. När det gäller sökande som inte har någon försörj- ningsplikt vägrar några underrätter fri rättegång redan vid en årsin- komst av 13 000 år 14 000 kronor. De domstolar som tillämpar bestäm- melserna mest generöst har satt gränsen vid en årsinkomst av cirka 18 000 kronor. För sökande med försörjningsplikt görs i allmänhet vissa tillägg till dessa övre gränser för varje underhållsberättigad per- son. För make som inte har egen inkomst medger vissa underrätter så- lunda ett tillägg som uppgår till 4000 år 4500 kronor medan andra domstolar inte har några utvecklade schablonregler utan gör en be- dömning från fall till fall. För barn utan egen inkomst medges höjning med belopp som varierar från 2 000 till 3 000 kronor och i viss ut- sträckning även bestäms av barnets ålder. De redovisade inkomst- gränserna avser normalfallen.

När det gäller att avgöra vilka som skall anses vara mindre bemedla- de tillämpar rättshjälpsanstalterna enligt undersökningen tämligen olika

Prop. 1972: 4 109

praxis. Några centrala riktlinjer finns inte. Vid en del anstalter har dess styrelse fastställt normer för bedömningen. Vid andra har chefen för an- stalten ofta efter samråd med andra kolleger — lämnat anstalten riktlinjer eller hjälpregler. Vissa rättshjälpsanstalter har inga bestämda inkomstgränser utan prövning sker från fall till fall. Helt allmänt kan följande sägas om praxis vid anstalterna. Man utgår från ett bruttoin— komstbelopp per månad för ensamstående som en övre gräns. Detta belopp varierar starkt, från cirka 1 200 kronor vid de anstalter som har de lägsta inkomstgränserna till 1 800 kronor vid rättshjälpsanstalten i Stockholm. Till dessa övre gränser brukar läggas en viss summa per månad för varje person hustru eller barn — mot vilken sökanden har försörjningsplikt. Detta belopp varierar vid de olika anstalterna mellan 150 och 400 kronor. De sålunda bestämda inkomstgränserna är att be- trakta som hjälpregler och kan förskjutas uppåt vid särskilt stor försörj- ningsbörda, höga bostadskostnader, betungande skuldsättning etc. respek- tive nedåt vid förekomsten av förmögenhet. Ärendets mer eller mindre komplicerade och kostnadskrävande beskaffenhet är också en omständig- het som kan påverka rätten att få biträde vid rättshjälpsanstalt. Vid bc- dömningen av den inverkan förekomsten av förmögenhet skall ha fäster man i allmänhet inte avseende vid mindre kontantförmögenhet. Den övre gränsen synes här variera mellan 6 000 och 10000 kronor. Lös egendom som lätt kan realiseras likställs med kontantförmögenhet. Förekomsten av fastighet som endast med svårighet kan belånas, på- verkar regelmässigt inte möjligheten att få rättshjälp.

Normalreglementet har inga föreskrifter om att avgifter skall tas ut av klienterna utan synes förutsätta att rättshjälpen, bortsett från de fall som regleras i 5 5 och som sällan förekommer, skall lämnas kostnads- fritt. Det sagda gäller dock endast själva biträdeshjälpen. Sökanden har själv att svara för utgifter i samband med rättshjälpen. Han har alltså att ersätta utlägg för exempelvis läkarintyg och värderingsintyg. En sökande som inte är i stånd att betala kostnaderna för sådana utlägg kan dock helt eller delvis befrias från att ersätta dem. Även för själva biträdeshjälpen tar emellertid rättshjälpsanstalterna i viss omfattning ut avgifter. Fyra anstalter har i sina reglementen föreskrifter om avgifter för utomprocessuell rättshjälp. I dessa bestämmelser anges att rätts- hjälpen lämnas utan ersättning. Den som inte är medellös får dock krävas på en avgift, som bestäms med hänsyn till hans betalningsförmåga och rättshjälpens omfattning. Avgiften är maximerad till 50 kronor vid en anstalt och till 100 kronor vid de tre övriga. Även vid flertalet övri- ga anstalter förekommer i praxis att vissa mindre avgifter tas ut i utom— processuella ärenden. Det gäller sådana ärenden som upprättande av testamente, äktenskapsförord, köpekontrakt, ärenden om namnändring, adoption och liknande ärenden. Vid två av dessa anstalter har utveck- lats ett taxesystem med debiteringsnormer för särskilda typer av ären-

Prop. 1972: 4 110

den. Taxorna är så beräknade att beloppen täcker anstaltens utlägg och lämnar utrymme för ett mindre belopp i ersättning för själva biträdes- hjälpen.

Rättshjälpsanstalternas jurister biträder i inte obetydlig omfattning i rättegångar och ansökningsmål sådana vid anstalterna hjälpberättigade sökande, som på grund av domstolarnas praxis inte kan få fri rätte- gång. I sådana fall tar man ut ett förskott som i första hand är avsett att täcka blivande utlägg. Överskottet tillgodogör sig anstalten som avgift för själva rättshjälpen. Denna praxis är regel vid gemensamma ansök- ningar om hem- och äktenskapsskillnad och i enklare rättegångar i familjemål. Förskotten varierar vid anstalterna och ligger mellan 125 och 300 kronor.

När det gäller att avgöra vem som är mindre bemedlad vid rättshjälp enligt jämtlandssystemet föreligger enligt undersökningen en påfallande brist på enhetlig praxis. I vissa landsting utgår man från domstolarnas praxis vid beviljande av fri rättegång. I andra landsting använder man sig av den beskattningsbara inkomsten vid sina gränsdragningar. I en del landsting utgår man från en på visst sätt bestämd bruttoinkomst som övre gräns. Allmänt sett synes gränsen för möjlighet att få fri rättshjälp ligga lägre än motsvarande gränser för den fria rättegången och för rättshjälp vid rättshjälpsanstalterna.

7.2. Tidigare reformförslag

Rättegångskommittén erinrar i sitt betänkande om att endast en mycket begränsad kategori medborgare erhåller fri rättegång. För många av dem som inte kan få fri rättegång ter sig utan tvivel rättegångs- kostnaderna oskäligt betungande eller rent av som ett oöverkomligt hinder mot att få sin sak prövad vid domstol. Kommittén understryker att det är angeläget att detta missförhållandc undanröjs. Utan att rubba grundprinciperna för rättegångsordningcn är det knappast möjligt att erhålla någon avgörande minskning i rättegångskostnaderna genom ändring i reglerna för rättegångsförfarandet eller på annat sätt. Det finns följaktligen, framhåller kommittén, ingen annan utväg än att öppna den processuella rättshjälpen för en vidgad personkrets.

Ökas möjligheterna att få processuell rättshjälp är det enligt kom- mittén ofrånkomligt att den som har egna resurser får bidra till rätte- gångskostnaderna efter förmåga. Redan statsfinansiella skäl kräver detta. Från principiell synpunkt måste det också anses riktigt att den som har möjlighet att bära en del av kostnaderna inte tillåts processa alldeles gratis. En skyldighet att själv bidra till kostnaden måste vidare vara äg— nad att motverka okynnesprocesser.

Enligt kommitténs mening har den processuella rättshjälpen till upp— gift att sätta en person i stånd att vid ett givet tillfälle göra sin rätt

Prop. 1972: 4 111

gällande. Den som har åtnjutit rättshjälp bör i princip vara återbetal- ningsskyldig för statsverkets kostnader. Den processuella rättshjälpen är således till sin karaktär en form av kredit.

Parts skyldighet att bidra till processkostnaderna kan dock enligt kommitténs mening inte realiseras enbart genom regler om återbetal- ningsplikt. Möjligheterna att i efterhand indriva sådana bidrag skulle ofta bli rätt små. Bidragsskyldigheten bör därför aktualiseras redan på ett tidigt stadium, något som även måste motverka att okynnesprocesser kommer till stånd.

Kommittén går därefter in på frågan hur en sådan bidragsskyldighet bör utformas. Efter att ha diskuterat möjligheten att differentiera de för- måner, som är förenade med den processuella rättshjälpen, och möjlig- heten att part efter sin ekonomiska förmåga får svara för en större eller mindre kvotdel av de totala processkostnaderna, stannar kommit- tén slutligen för en annan lösning. Denna innebär att part i mån av för- måga skall erlägga kontant bidrag till processkostnaderna. Bidraget, i förslaget kallat kostnadsbidrag, skall beräknas efter partens betalnings- förmåga. Kommittén framhåller att sådan bidragsskyldighet, som inte anknyter till visst eller vissa slag av kostnader eller till viss kvotdel av totalkostnaderna utan direkt till partens ekonomiska förmåga, är förenad med flera fördelar. Systemet tillåter en stark differentiering. Dessutom bör ett sådant system, om bidragen skall erläggas i förväg, kunna mot- verka att okynnesprocesser kommer till stånd. Det torde också kunna utformas så att det som regel inte bereder prövningsmyndigheten större svårigheter. En olägenhet med en bidragsskyldighet av nu angiven typ skulle vara att den knappast kan genomföras utan anknytning till fixa inkomstbelopp, om tillfredsställande enhetlighet i rättstillämpningcn skall uppnås. Inkomstbeloppen bör med hänsyn till bidragsskyldighetcns avgörande betydelse föreskrivas i lag. Detta leder vid förändrat pen- ningvärde till att det kan bli nödvändigt att vidta lagändringar. Motsva— rande olägenhet finns emellertid på åtskilliga andra områden inom lag- stiftningen, särskilt inom social- och skattelagstiftningen, och synes kom- mittén inte böra föranleda att en i övrigt lämplig lösning avvisas.

Som tidigare har berörts är enligt kommitténs förslag part i princip skyldig att ersätta statsverket dess kostnader i anledning av partens rät- tegångshjälp. Reglerna om vilka omständigheter som skall ligga till grund för kostnadsbidragets storlek och för behovsprövningen i övrigt torde därför enligt kommittén kunna i viss mån schabloniseras. Pröv- ningen bör i första hand anknytas till de omständigheter, som i allmän- het har den största betydelsen för parts förmåga att betala rättegångs- kostnad. Även reglerna om hur dessa omständigheter skall beaktas torde kunna schabloniseras. Föreligger dessutom andra omständigheter av betydelse, bör avvikelse från sehablonen ske, endast om dessa väsentligt ökar eller minskar partens förmåga att svara för processkostnaderna.

Prop. 1972: 4 112

Kommittén framhåller att en så konstruerad behovsprövning är ägnad att främja en enhetlig rättstillämpning. Dessutom förenklas prövningen och för parterna och deras ombud blir det i allmänhet möjligt att i förväg bedöma om och på vilka villkor rättegångshjälp kan komma att beviljas.

Kommittén påpekar att inkomst och försörjningsbörda för de allra flesta torde vara de två omständigheter som i huvudsak bestämmer för- mågan att betala rättegångskostnad. Kommittén föreslår därför att _vill- koren för att erhålla rättegångshjälp i första hand anknyts dels till par- tens årsinkomst och dels till underhållsskyldighet mot make, barn eller annan, om parten väsentligen bidrar till underhållet.

Försörjningsbördan skall enligt kommittén beaktas på så sätt, att lika hänsyn alltid skall tas till varje person, till vars underhåll parten väsent- ligen bidrar. Detta gäller oavsett om denna person är partens make, barn eller annan och oavsett om underhållsskyldighcten fullgörs genom erläggande av underhållsbidrag eller på annat sätt.

Kommittén anser att skyldighet att betala kostnadsbidrag i regel inte bör åläggas part, vars årsinkomst inte uppgår till mer än 7 000 kronor. Fullgör parten underhållsskyldighet, skall nämnda belopp ökas med 500 kronor för varje person till vars underhåll parten väsentligen bidrar.

Överstiger parts årsinkomst nu angivna gränsbelopp skall han enligt kommitténs förslag i allmänhet erlägga kostnadsbidrag, innan rätte-' gångshjälp får åtnjutas. Kommittén föreslår att bidraget skall bestäm- mas till en tiondel eller, om parten fullgör underhållsskyldighet, en fem- tondel av det belopp med vilket partens årsinkomst överstiger gränsbe- loppet.

Lagförslaget innehåller som tidigare har antytts bestämmelser som i det enskilda fallet medger avvikelse från de nu angivna schablonreglerna för bestämmande av parts skyldighet att betala kostnadsbidrag och bi- dragets storlek. Är parts förmåga att betala rättsgångskostnad på grund av förmögenhet eller annan särskild omständighet väsentligt ökad, kan parten åläggas att betala kostnadsbidrag även om hans inkomst inte överstiger gränsbeloppet. Vidare kan det belopp som part har att betala i kostnadsbidrag höjas till ett efter hans förmåga skäligt belopp. Är å andra sidan på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet parts förmåga att betala rättegångskostnad väsentligt minskad, kan det belopp som parten enligt schablonreglerna har att erlägga i kostnads- bidrag jämkas efter vad som med hänsyn till hans förmåga att utge så- dant bidrag prövas skäligt. Vid bedömningen om parts förmåga är vä- sentligt minskad, får försörjningsbördan inte beaktas.

Enligt kommitténs förslag skall rättegångshjälp inte beviljas, om det är uppenbart att partens utgifter i rättegången inte är större än det kost- nadsbidrag han skulle ha att betala eller endast med mindre belopp skul- le överstiga bidraget. Kommittén framhåller emellertid att med den

Prop. 1972: 4 113

föreslagna utformningen av bidragsskyldigheten behöver normalt vid prövning av begäran om rättegångshjälp någon uppskattning av pro— cesskostnadernas sannolika storlek inte ske. Parten får själv söka upp— skatta processkostnadernas ungefärliga storlek och bedöma, om det är någon mening med att söka rättegångshjälp med skyldighet att betala kostnadsbidrag. Beräknar parten att kostnaderna inte överstiger kost— nadsbidraget antas han föredra att processa utan rättegångshjälp. Er— lägger parten likväl kostnadsbidrag och visar det sig att processkost— naderna understiger detta, föreslås skillnaden skola återbetalas till parten. I övrigt skall, frånsett ett visst särfall med ringa praktisk bety- delse, kostnadsbidraget alltid, oavsett målets utgång, tillfalla staten. Däremot skall motpart enligt vanliga regler om rättegångskostnad kun— na förpliktas att gottgöra parten vad han erlagt i kostnadsbidrag.

Kommittén konstaterar att sannolika antalet processer i vilka rätte— gångskostnaderna är högre än kostnadsbidraget blir allt mindre ju högre upp man kommer på ekonomiskalan. Systemet kommer automatiskt att medföra gränser, ovanför vilka det inte innebär någon fördel att erhålla rättegångshjälp. Det skulle därför enligt kommittén kunna försvaras att inte införa någon övre gräns för möjligheten att erhålla rättegångshjälp. Kommittén anser emellertid om än med viss tvekan —— att det bör finnas en uttrycklig gräns för möjligheten att få rättegångshjälp. Kom— mittén föreslår, att när parts årsinkomst överstiger de föreslagna gräns- beloppen för skyldighet att betala kostnadsbidrag med mera än 8000 kronor eller, om parten har försörjningsbörda, med mera än 12 000 kro— nor, rättegångshjälp i allmänhet inte får beviljas.

Enligt kommitténs förslag skall även från dessa övre gränser avvikelse kunna ske när parts förmåga att betala rättegångkostnad på grund av särskild omständighet är väsentligt ökad eller minskad.

Oavsett om sådan särskild omständighet föreligger eller inte, bör en— ligt kommitténs mening möjlighet finnas att undantagsvis vid särskilt höga rättegångskostnader bevilja rättegångshjälp också åt part, vars ekonomiska villkor ligger ovanför den angivna övre gränsen. Görs i nå— got fall antagligt, att rättegångskOstnaderna blir så betydande att parten saknar möjlighet att utan rättegångshjälp behörigen ta till vara sina intressen i rättegången, skall rättegångshjälp enligt kommittén kunna beviljas.

Om part under processen skulle få sina ekonomiska villkor så för- bättrade att hans förmåga att betala rättegångskostnad blivit avsevärt ökad, skall enligt förslaget ändring kunna ske i fråga om kostnadsbidra- gets storlek. I sådant fall skall också rättegångshjälpen kunna dras in helt och part, som fått rättegångshjälp utan skyldighet att betala kost- nadsbidrag, kunna åläggas att utge sådant.

Som tidigare har nämnts anser kommittén att den processuella rätts- hjälpen bör behålla sin karaktär av kredit. Part som haft rättegångs—

Prop. 1972: 4 114

hjälp skall därför i princip ersätta statsverket dess kostnad för rätte- gångshjälpen eller, om parten erlagt kostnadsbidrag, den kostnad som återstår sedan bidraget har avräknats.

Kommittén föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 8 & första stycket LFR, enligt vilka domstolen har att besluta om återbetalnings- skyldighet, skall i huvudsak oförändrade gälla även rättegångshjälpen. I fråga om återbetalningsskyldigheten i övrigt framhåller kommittén, att den nuvarande ordningen enligt 13 & LFR knappast kan behållas oförändrad när rättshjälpen öppnas för en vidgad personkrets. Kommit- tén föreslår i stället att rätten, när den skiljer målet eller ärendet från sig, skall förplikta parten som har åtnjutit rättegångshjälp att ersätta statsverket dess kostnad för rättshjälpen, i den mån inte motpart eller annan har ålagts ersättningsskyldighet.

För att återbetalningsskyldigheten inte skall bli alltför betungande, skall ersättningens belopp kunna jämkas med hänsyn till partens vill- kor. Bestämmelsen om jämkning avser part med sådana ekonomiska villkor att han kan antas sakna förmåga att inom en tid av fem år fullgöra betalningsskyldigheten utan att ta i anspråk de medel som erfordras för hans eget uppehälle och för att fullgöra honom åliggan- de underhållsskyldighct. Sådan part skall enligt förslaget förpliktas er- sätta endast vad han kan antas ha förmåga att betala inom femårs- perioden. I fråga om återstoden av kostnaden skall rätten förordna att den tills vidare skall stanna på statsverket. Jämkning skall kunna ske till noll.

Kommittén vill vidare införa vissa regler som syftar till att under- lätta för part att fullgöra sin återbetalningsskyldighet utan alltför stort ekonomiskt avbräck. Den myndighet som har att driva in ersättningen skall kunna medge anstånd med dess betalning eller avbetalning av er- sättningen i särskilda poster.

Nu angivna regler om jämkning, anstånd och avbetalning skall en- ligt kommittén gälla även för det fall att parten med rättegångshjälp enligt bestämmelser i RB har att ersätta statsverket kostnad för tolk eller stenograf eller kostnad som av allmänna medel utgått för bevis- ning som inte påkallats enbart av motpart.

Kommittén påpekar att i vissa situationer betalningsförmågan hos den part som har haft rättegångshjälp inte kan tas i anspråk med hjälp av de ovan föreslagna reglerna. Så är fallet om rätten har förordnat att statsverkets kostnad med anledning av partens rättegångshjälp helt eller delvis tills vidare skall stanna på statsverket och partens ekono— miska förhållanden sedermera förbättras. Motsvarande gäller om mot- part eller annan har förpliktats att ersätta sådan kostnad och kostna— den intc kan tas ut av den förpliktade. Kommittén föreslår därför att i båda dessa fall ersättningsskyldighet efter rättegångens slut skall kun- na åläggas part på talan av kronans ombudsman enligt i huvudsak

Prop. 1972: 4 115

samma regler som nu finns i 13 & LFR. Kommittén erinrar i detta sam- manhang bl.a. om en till Konungen den 5 november 1957 avgiven framställning av riksdagens justitieombudsman (JO). JO anför bl. a. att det är tvivelaktigt om de belopp som inflyter till statsverket på grund av ifrågavarande indrivningsverksamhet täcker kostnaderna för det där- med förenade arbetet. JO ifrågasätter därför i framställningen om inte återbetalningsskyldigheten enligt 13 & LFR bör tas upp till förnyat över- vägande. Kommittén understryker emellertid att frågan kommer i ett annat läge om den processuella rättshjälpen utvidgas att omfatta även personer med bättre ekonomi än de som nu kan få fri rättegång.

Bortsett från ett par avstyrkande yttranden har principen med kost- nadsbidrag accepterats under remissbehandlingen. Att den processuella rättshjälpen behåller sin karaktär av kredit möts inte heller med några erinringar i yttrandena. Åtskillig kritik framförs emellertid mot den närmare utformningen av de ekonomiska villkoren för rättegångshjälp enligt förslaget.

Några remissinstanser pekar på förändringarna i penningvärdet och framhåller olägenheten med att anknyta möjligheten att erhålla rätte- gångshjälp och skyldigheten att betala kostnadsbidrag till fixa, i lag upp- tagna inkomstbelopp.

I fråga om de särskilda gränsbeloppen anser några remissinstanser att den nedre gränsen, 7 000 kronor, är för låg. Andra ifrågasätter om inte den övre gränsen för rättegångshjälpen bör kunna sänkas något.

I de föreslagna schablonerna för beräkning av gränsbeloppen och kostnadsbidragen för underhållsskyldig part har enligt flera remissin- stansers mening försörjningsbördan inte tillräckligt beaktats. En höjning av schablontillägget föreslås därför av flera remissinstanser. Vidare före- slås i ett par remissyttranden att kvotdclen för att bestämma kostnads- bidraget fastställs till en tiondel. Om större hänsyn tas till försörjnings- skyldighetcn genom att gränsbeloppet höjs med 1000 kronor för varje underhållen person, är det inte påkallat att beakta samma skyldighet även när bidragets belopp skall bestämmas.

De föreslagna undantagen från de schablonmässiga beräkningarna när parts förmåga att betala rättegångskostnad på grund av särskild omständighet är väsentligt ökad eller minskad har ansetts vara ett vär- defullt komplement till schablonerna.

Som tidigare nämnts görs i remissyttrandena inga erinringar mot för- slaget att behålla principen om den processuella rättshjälpens karaktär av kredit. Att återbetalningsskyldigheten i första hand skall bestämmas redan vid målets avgörande anses utgöra en förbättring i förhållande till gällande rätt. Från flera håll förordas emellertid begränsningar i åter- betalningsskyldigheten.

Den föreslagna möjligheten till jämkning kritiseras i några yttranden. Det har anförts att möjligheterna för domstolen att vid denna prövning

Prop. 1972: 4 116

komma till ett rättvist resultat är mycket små. Praxis måste bli högst Skiftande. Det förordas därför att domstolen skall förplikta parten att ersätta statsverket hela kostnaden och att det sedan får ankomma på de exekutiva myndigheterna att vid indrivningen beakta partens betalnings- förmåga. Domstolen bör dock ha befogenhet att helt underlåta att åläg- ga betalningsskyldighet vid uppenbar oförmåga hos part. Vidare har föreslagits den ändringen av jämkningsregeln att återbetalningsskyldig- heten skall prövas med hänsyn till partens betalningsförmåga under en kortare tid än fem år.

Det har även ifrågasatts om inte möjlighet borde införas för dom- stolen att jämka ett meddelat beslut om återbetalning.

Enligt 1965 års utredning om rättegångshjälp är det ofrånkomligt att den processuella rättshjälpen öppnas för en vidare personkrets än den som kan erhålla fri rättegång. Utredningen framhåller att den i princi- piella frågor är av samma mening som rättegångskommittén om sättet att öka möjligheten att erhålla processuell rättshjälp.

Utredningen anser det vara en vinst om de gränsbelopp, som är av- görande för möjligheten att få rättegångshjälp och för skyldigheten att betala kostnadsbidrag, kan i lagen bestämmas genom en form av in- dexreglering på så sätt, att beloppen följer skiftningarna i prisläget och alltså — utan lagändring anpassas efter prisutvecklingen. Enligt ut- redningen finns möjlighet till sådan indexreglering genom lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Utredningens förslag innebär att gränsbe— loppen bestäms med användning att det vid tiden för ansökan om rätte— gångshjälp gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Gränsbeloppen i kommitténs förslag måste enligt utredningen anses låga redan mot bakgrunden av det allmänna prisläget vid förslagets tillkomst. Höjningar i prisläget har därefter skett. Utredningen fram— håller att gränsbeloppen måste bestämmas avsevärt högre än i kom- mitténs förslag. Höjning skall då ske även av tilläggsbeloppet för un- derhållsskyldig part.

Utredningen förordar att den lägsta schablongränsen bestäms till tre gånger basbeloppet. Part vars årsinkomst inte överstiger detta belopp får alltså rättegångshjälp utan kostnadsbidrag. För part som fullgör un— derhållsskyldighet mot make, barn eller annan skall gränsbeloppet ut- göra tre gånger basbeloppet ökat med en fjärdedel av basbeloppet för var och en, till vars underhåll parten väsentligen bidrar.

Överstiger parts årsinkomst nu angivna gränsbelopp skall han, innan han får åtnjuta rättegångshjälp, erlägga kostnadsbidrag till statsverket. Kostnadsbidraget utgör i utredningens förslag en tiondel av skillnaden mellan partens årsinkomst och det för honom gällande gränsbeloppet. Utredningen har således inte, som kommittén, funnit skäl för någon differentiering av andelstalet.

Även enligt utredningen skall rättegångshjälp inte beviljas om det är

Prop. 1972: 4 117

uppenbart att partens utgifter i rättegången inte är större än det kost- nadsbidrag han skulle ha att betala eller endast med mindre belopp skulle överstiga bidraget. I utredningens förslag har bestämmelsen emel- lertid vidgats. Även om parts årsinkomst inte överstiger gränsbeloppet för erläggande av kostnadsbidrag bör han enligt utredningens mening inte utan vidare erhålla rättegångshjälp. Vid prövningen av sådan parts ansökan skall man beakta vilka utgifter han rimligen kan beräknas få i rättegången. Är det uppenbart att utgifterna inte är större än att par- ten själv kan stå för dem bör rättegångshjälp inte beviljas. Utredningen framhåller att denna begränsning torde kunna få inte oväsentlig prak- tisk betydelse. Ligger partens inkomst i närheten av schablongränsen, bör han inte sällan själv kunna stå för de låga kostnader som kan upp- komma i enkla mål utan tvistigheter.

Är parts förmåga att betala rättegångskostnad på grund av särskild omständighet väsentligt ökad eller minskad bör enligt utredningen av- vikelse kunna ske från schablonreglerna. Vid bedömningen om parts förmåga är väsentligt minskad får även enligt utredningens förslag hän- syn inte tas till partens försörjningsbörda. Utredningen framhåller, med anledning av innehållet i vissa yttranden över kommitténs förslag, att det inte är möjligt att åstadkomma en lagregel som lämnar klart besked i alla de spörsmål, som kan uppkomma vid bedömningen av de rättssö- kandes skiftande ekonomiska villkor. Praxis får efter hand ge behövlig ledning i tolkningsfrågor.

Gränsen för möjligheten att erhålla rättegångshjälp har i utredningens förslag bestämts med användning av basbeloppet. Överstiger parts års- inkomst det för parten gällande gränsbeloppet för skyldighet att betala kostnadsbidrag med mer än fyra och en halv gånger basbeloppet kan han normalt inte få rättegångshjälp. I undantagsfall skall dock även part, vars årsinkomst överstiger nyss angivna gränsbelopp, kunna bevil- jas rättegångshjälp. Förutsättningen är, som även rättegångskommittén har föreslagit, att partens kostnad för rättegången måste antas bli så betydande, att han saknar möjlighet att utan rättegångshjälp behörigen ta tillvara sina intressen. Utredningen framhåller att den inte räknar med att tillämpningen av undantagsstadgandet skall kunna komma i fråga annat än mycket sällan.

Även utredningens förslag innehåller en bestämmelse om betydelsen av att part under rättegången får sina ekonomiska villkor avsevärt för- bättrade. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med motsvarande regel i kommitténs förslag.

Utredningen anser i likhet med rättegångskommittén att den proces- suella rättshjälpen bör vara en form av kredit.

Utredningens bestämmelser om återbetalningsskyldighet för part med rättegångshjälp när rätten har förordnat att förmånen skall upphöra överensstämmer med kommitténs förslag i denna del.

Prop. 1972: 4 118

I fråga om återbetalningsskyldigheten i övrigt har utredningen velat belysa förhållandena enligt gällande ordning. Utredningen har därför från samtliga häradsrätter och rådhusrätter begärt uppgift om antalet domar i mål om betalningsskyldighet enligt 13 & LFR under åren 1961 ——1963. Särskild uppgift har därvid begärts om mål under samma år som gällt talan mot part med fri rättegång, sedan det visat sig att kostnaden inte har kunnat tas ut av motpart eller annan som har ålagts primär ersättningsskyldighet. De inkomna uppgifterna visar att det endast före- kommit nio mål jämlikt 13 % LFR under den angivna tidsperioden. Inget av dessa mål har gällt subsidiär betalningsskyldighet för part som haft fri rättegång. Utredningen erinrar om att i en del fall utan att talan förts av kronans ombudsman återbetalningsskyldigheten efter krav av utmätningsman fullgörs helt eller till någon del. Utredningen framhåller emellertid att den uppfattningen allmänt råder att resultatet av den indrivningsverksamhet som sålunda förekommer av kostnader som avses i 13 & LFR är utan egentlig betydelse för statsverket och inte i rimlig mån motsvarar myndigheternas arbete med ärendena.

Utredningen anser liksom rättegångskommittén att, när återbetalnings- skyldighet skall förekomma för part som har haft rättegångshjälp, er- sättningsskyldigheten bör fastställas redan när rätten skiljer målet eller ärendet från sig. Utredningen vill dock gå ett steg längre än kommittén. Utredningen menar att frågan om partens återbetalningsskyldighet bör slutligt avgöras, när rätten skiljer målet eller ärendet från sig, och att alltså något ytterligare åläggande för honom att betala till statsverket inte skall förekomma. Utredningen anser inte tillräckliga skäl föreligga att behålla subsidiär betalningsskyldighet för part som haft rättegångs- hjälp, om rättegångskostnaden inte har kunnat tas ut av motpart eller annan som i första hand har ålagts att ersätta statsverket kostnaden. Utredningen åberopar bl. a. de erfarenheter som framkommit om till- lämpningen av 13 & LFR.

Bortsett från nu berörda avvikelser förordar utredningen att huvud- regeln om återbetalningsskyldighet utformas i överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit. Parten skall alltså betala så mycket —— hela kostnaden eller del därav -— som han anses kunna avstå under fem år.

Kommitténs regler om möjlighet till anstånd och avbetalning för part som ålagts återbetalningsskyldighet tas upp i huvudsak oförändrade i utredningens förslag. Även enligt utredningens förslag skall vidare be— stämmelserna om jämkning, anstånd och avbetalning gälla också för det fall att part med rättegångshjälp enligt bestämmelser i RB har att er- sätta statsverket kostnad för tolk eller stenograf eller kostnad som av allmänna medel utgått för bevisning som inte har påkallats enbart av motpart.

Att utredningens förslag i förhållande till kommitténs förslag innebär

Prop. 1972: 4 119

en ytterligare utvidgning av den personkrets som kan få processuell rättshjälp noteras med tillfredsställelse i flera av de remissyttranden som har avgetts över förslaget.

Utredningens förslag att gränsbeloppen skall anknytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring anses undantagslöst vara en förbätt— ring i förhållande till det system med fixa inkomstgränser som upptogs i kommitténs förslag. Den princip som utredningen i detta avseende har föreslagit tillstyrks därför eller lämnas utan erinran av alla remissinstan— ser. Även den närmare regleringen av förhållandet mellan gränsbeloppet för skyldighet att betala kostnadsbidrag och basbeloppet tillstyrks all- mänt.

Utredningens bestämning av gränsbeloppet för part utan under- hållsskyldighet kritiseras av några remissinstanser som anser att scha- blonbeloppet för den ensamstående inte behöver sättas högre än till två och en halv gånger basbeloppet.

Från flera håll riktas kritik mot utredningens bestämning av schablon- tillägget för underhållsskyldig part. Förslaget är enligt många remiss- instansers mening alldeles för restriktivt mot dem som har underhålls- plikt mot andra.

I flera remissvar understryks lämpligheten av utredningens förslag att frågan om återbetalningsskyldighet mot statsverket skall regleras de- finitivt i samband med det slutliga avgörandet i mål eller ärende.

Den närmare utformningen av bestämmelserna om återbetalnings- skyldighet har emellertid kritiserats från några håll. Det har därvid anförts att reglerna bör kompletteras med en bestämmelse av inne— håll att part., som har ålagts återbetalningsskyldighet men som därefter genom sjukdom eller annan omständighet kommit i ett stadigvarande. väsentligt sämre ekonomiskt läge än man hade anledning anta, efter ansökan kan vinna befrielse från vidare återbetalningsskyldighet. Det har även framhållits att ålagd betalningsskyldighet enligt förslaget för- utsätts kunna fullgöras under en mycket lång tidrymd, ända upp till fem år. Det kan bli förenat med avsevärt arbete för de exekutiva myn— digheterna att verkställa beslut om återbetalningsskyldighet. Särskilt när det gäller mindre belopp kan detta arbete lätt bli förlustbringande för statsverket.

I sammanhanget har även anförts att regeln om återbetalningsskyldig- het är så utformad att en person enbart genom att vinna en process kan komma i det ekonomiska läge, som förutsätts för återbetalningsskyldig- het. Särskilt illusorisk skulle rättegångshjälpen bli, om det vunna belop- pet inte nämnvärt avviker från det belopp återbetalningen avser. En be- tydligt starkare begränsning av återbetalningsskyldigheten är därför i hög grad önskvärd. Helst borde återbetalningsskyldigheten ersättas med en fixerad självrisk.

Prop. 1972: 4 120

7.3. Promemorian

Enligt promemorian bör rättshjälpen ses som en social förmån, som innebär att statsverket betalar kostnaderna för rättshjälpen. Med denna grundsats är dock ingalunda oförenligt att den rättssökande i mån av förmåga bidrar till kostnaderna för rättshjälpen. Regler om återbetal- ningsskyldighet anses emellertid medföra vissa mindre önskvärda kon- sekvenser. Den rättssökande kan inte alltid på förhand avgöra om han blir återbetalningsskyldig för rättshjälpskostnaderna och han kan i vart fall inte i förväg avgöra ersättningsskyldighetens omfattning. Att part inte i förväg kan bedöma vilken kostnad han ådrar sig för rätts- hjälpen skapar osäkerhet och kan medföra, att han drar sig för att göra sin rätt gällande av rädsla för de ekonomiska konsekvenserna. I prome- morian föreslås därför att någon återbetalningsskyldighet inte skall före- komma för part som har haft rättshjälp. Parts förmåga att bidra till statsverkets kostnader för rättshjälpen skall tas i anspråk enbart genom regler om rättshjälpsavgifter.

I promemorian behandlas därefter vissa principiella riktlinjer för av- giftssystemets utformning. Utgångspunkten bör vara att sökanden skall betala ett kostnadsbidrag, vars storlek står i förhållande till hans ak- tuella betalningsförmåga. Den avgift som sålunda skall utgå för rätts- hjälpen bör bestämmas så att den rättssökande har möjlighet att i förväg bedöma på vilka villkor rättshjälp kan komma att lämnas. Skyldigheten att betala rättshjälpsavgift bör därför i största möjliga utsträckning bedömas efter schablonregler. Avgiften bör vidare i princip betalas in— nan rättshjälpen får åtnjutas. En sådan ordning är ägnad att motverka onödiga hänvändelser till rättshjälpsorganisationen. Den anses dessutom utgöra ett effektivt medel att verkligen få in avgifterna.

Möjlighet skall finnas att få anstånd med betalning av avgiften. Beträffande rättshjälpsavgifternas storlek anförs i promemorian att den ekonomiskt sämst ställda gruppen i samhället bör få rättshjälp mot en för alla överkomlig grundavgift och att avgiften för mellangruppen bör utgöra ett med hänsyn till de ekonomiska villkoren skäligt bidrag till kostnaderna. För de högre inkomsttagarna bör avgiften täcka kostnader- na för rättshjälpen.

I promemorian förordas mot bakgrunden av dessa riktlinjer att av- giftssystemet i huvudsak utformas som ett system med maximiavgifter. Även om statsverkets kostnad för rättshjälpen överstiger ett med hän- syn till den rättssökandes betalningsförmåga bestämt maximibelopp bör alltså högre rättshjälpsavgift inte tas ut än som motsvarar maximibelop- pet. Är å andra sidan rättshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, bör rättshjälpsavgiften motsvara dessa kostnader. Lägsta rättshjälpsav- gift skall doek enligt förslaget i princip vara 50 kronor. Detta belopp anses utgöra skälig ersättning även för rättshjälp i bagatellärenden.

Prop. 1972: 4 121

Som tidigare har anförts föreslås i promemorian att den ekonomiskt sämst ställda gruppen i samhället skall få rättshjälp mot en för alla över- komlig grundavgift, medan avgiften för mellangruppen skall utgöra ett med hänsyn till de ekonomiska villkoren skäligt bidrag till rättshjälps- kostnaderna. För de högre inkomsttagarna skall avgiften täcka kostna- derna. I fråga om gränsdragningen mellan den ekonomiskt sämst ställda gruppen och mellangruppen anförs i promemorian att de rättssökande, som kan få fri rättegång eller rättshjälp vid rättshjälpsanstalterna, måste anses tillhöra den förstnämnda kategorin. Det kan därför inte komma i fråga att sätta gränsen mot mellangruppen lägre än vad som gäller för möjligheterna att få sådan rättshjälp. Det förefaller vidare naturligt att vid gränsdragningen ta viss hänsyn till låginkomsttagarbe- greppet. Med låginkomst torde enligt promemorian i allmänhet avses inkomster under cirka 20 000 kronor.

Gränsen mellan den ekonomiskt sämst ställda gruppen och mellan- gruppen — samt även gränsen mellan den ekonomiskt bäst ställda grup— pen och mcllangruppen bör i första hand anges genom schabloner. Vid utformningen av schablonerna bör man anknyta till de omständig- heter, som i allmänhet har den största betydelsen för den rättssökandes betalningsförmåga, dvs. inkomst och försörjningsbörda. Gränserna mel— lan de olika kategorierna bör därför i första hand anknytas till beloppet av den rättSSökandes årsinkomst och till underhållsskyldigheten gentemot make, barn eller annan. Reglerna om hur försörjningsbördan skall be- aktas bör så långt det är möjligt schabloniseras.

På nu anförda skäl föreslås i promemorian att gränsen mellan den ekonomiskt sämst ställda gruppen och mellangruppen skall bestäm- mas så, att den vars inkomst inte överstiger ett belopp, som motsvarar tre gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om all- män försäkring skall hänföras till förstnämnda kategori. Bidrar den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, skall gränsen höjas med ett belopp som motsvarar en tredjedel av basbeloppet för var och en mot vilken sådan underhållsskyldighet fullgörs. Beträffande det föreslagna schablontillägget vid underhållsskyldighet uppstår svårigheter att finna en schematisk beräkningsgrund för alla olika underhållssituatio- ner. Den lämpligaste lösningen är att man använder sig av en schematisk beräkningsgrund, som bör täcka alla fall av normal underhållsskyldighet, oavsett om underhållsskyldigheten fullgörs genom erläggande av under- hållsbidrag eller på annat sätt. Denna schematiska beräkningsgrund får sedan kompletteras med en bestämmelse, som öppnar möjlighet till av- vikelse från sehablonen i de fall där en onormalt tyngande försörjnings- börda föreligger.

I promemorian föreslås vidare, att rättshjälpsavgiften för den ekono- miskt sämst ställda gruppen skall utgöra 50 kronor. Avgiften skall få sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Som skäl för att

Prop. 1972: 4 122

ta ut avgift även av denna kategori anförs att med den föreslagna gränsdragningen många av dessa har möjlighet att bidra till rättshjälps- kostnaderna i viss utsträckning. Om en mindre avgift tas ut skulle vidare en alltför schematisk gränsdragning mellan den ekonomiskt sämst ställda gruppen och övriga rättssökande kunna motverkas. Dessutom torde man kunna räkna med att statsverket skulle komma att tillföras ett inte obetydligt belopp som bidrag till utgifterna för rättshjälpsverk- samheten. Skyldigheten att betala rättshjälpsavgift bör slutligen kunna leda till att allmänheten vänder sig till rättshjälpsorganisationen endast i sådana fall där ett verkligt behov av rättshjälp föreligger.

I fråga om avgiftssystemet för mellangruppen skall maximibeloppet bestämmas till viss kvotdel av skillnaden mellan sökandens årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Förslaget in- nebär att kvotdelen bestäms till en tjugondel vid en inkomst som högst uppgår till fem gånger basbeloppet. Vid underhållsskyldighet höjs denna gräns enligt samma regler som gäller för avgränsningen av de mindre bemedlade. Överstiger inkomsten denna gräns men uppgår den till högst sex gånger basbeloppet, med vederbörlig höjning av gränsen vid under- hållsskyldighet, skall för denna del av inkomsten en kvotdel på en fem- tondel kunna tas ut. överstiger sökandens inkomst sistnämnda gräns men uppgår den till högst sju gånger basbeloppet skall för denna del av inkomsten en kvotdel på en tiondel tillämpas. Överstiger inkomsten slutligen sju men inte åtta gånger basbeloppet, skall hälften av den överskjutande inkomsten kunna tas ut.

För de rättssökande som tillhör den ekonomiskt bäst ställda gruppen skall enligt förslaget, som redan har nämnts, avgiften bestämmas så att den motsvarar full ersättning för den rättshjälp som lämnas. Motive- ringen för detta är att det från principiell synpunkt synes riktigast att personer i goda ekonomiska förhållanden själva får stå för hela kostna- den för rättshjälpen. Gränsen mot mellangruppen föreslås gå vid en inkomst som motsvarar åtta gånger basbeloppet. Vid underhållsskyldig- het skall gränsen höjas enligt samma regler som föreslås gälla för öv- riga schablongränscr.

De i promemorian föreslagna schablonreglerna bygger endast på den rättssökandes inkomst och försörjningsbörda. I promemorian fram- hålles emellertid att de ekonomiska villkoren för rättshjälp bör bestäm- mas med utgångspunkt från den rättssökandes ekonomiska ställning i dess helhet. Andra omständigheter än inkomst och underhållsskyldighet kan ha betydelse för hans förmåga att bidra till rättshjälpskostnaderna. Som de viktigaste av dessa omständigheter anges förmögenhet eller skuldsättning. Bland andra faktorer nämns den inverkan en anhörigs ekonomiska villkor kan ha på sökandens förmåga att betala avgift. Som tidigare har berörts bör vidare en onormalt tyngande underhålls- skyldighet kunna beaktas utöver sehablontillägget för försörjningsbör-

Prop. 1972: 4 123

dan. Föreligger sådana särskilda omständigheter bör alltså möjlighet finnas att beakta dessa vid avgiftens bestämmande, i den mån de har någon mera påtaglig betydelse för bedömningen av den rättssökandes ekonomiska ställning. I promemorian föreslås därför att förmögenhet, skuldsättning eller annan särskild omständighet skall beaktas i skälig utsträckning vid bestämmande av årsinkomsten, om sådan omstän- dighet är av väsentlig betydelse för sökandens betalningsförmåga. De särskilda omständigheter som kan föreligga skall alltså uppskattas till ett visst belopp. Detta belopp skall sedan läggas till eller dras ifrån sökan- dens årsinkomst, varefter det erhållna beloppet läggs in i avgiftsschemat.

Det är enligt promemorian önskvärt att någon form av schablon kan åstadkommas för bedömningen av hur förmögenhet, skuldsättning eller andra omständigheter skall inverka vid årsinkomstens bestämman- de. De förhållanden som kan få betydelse är emellertid så skiftande att någon närmare specifikation inte bör lämnas i lagtexten. Det bör ankomma på centralmyndigheten att dra upp de närmare riktlinjerna.

Förslaget till rättshjälpslag innehåller vidare vissa bestämmelser som reglerar de fall att den som beviljas rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom försummelse har föranlett särskilda kostnader för rätts- hjälpen och de fall att väsentliga förändringar i en rättssökandes eko- nomiska situation har inträffat under loppet av ett rättshjälpsärende.

7.4. Remissyttrandena

Grundsatsen att den rättssökande i mån av förmåga skall bidra till rättshjälpskostnaderna har allmänt godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Motsvarande gäller de i promemorian angivna principiella riktlinjerna för bidragsskyldigheten och avgiftssystemets ut- formning i stort. RR:s ledamöter anser att det för den rättssökande bör vara en avsevärd fördel att han i regel på förhand får veta rätts- hjälpskostnaden. Skyldigheten att i förväg betala ett kontant bidrag bör vidare kunna tjäna som spärr mot att rättshjälp söks i oträngt mål. EON konstaterar med tillfredsställelse att gällande återbetalningsskyl- dighet till statsverket inte längre skall komma i fråga. Kronofogdemyn- digheternas arbete med att bevaka och vidta åtgärder för att fullgöra denna skyldighet ger inte ett ekonomiskt resultat som står i proportion till arbetsinsatsen. Liknande synpunkter anförs av nedre justitierevisio- nen, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Göte- borgs rådhusrätt.

Ett par remissinstanser menar att de föreslagna avgiftsreglerna är alltför invecklade. Om den rättssökande på förhand skall kunna be- döma sitt kostnadsansvar, bör enligt länsåklagare/z i Hallands län en något mera schablonmässig beräkningsgrund för rättshjälpsavgiften ef- tersträvas. Denna uppfattning delas av Skellefteå tingslags häradsrätt.

Prop. 1972: 4 124

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i och för sig godtar riktlinjer- na för avgiftssystemets utformning, ifrågasätter behovet av att en detal- jerad reglering av avgiftssystemet tas upp i lagen.

Folksam är kritisk mot principen att var och en skall bidra till kost- naderna efter förmåga. En riktigare utgångspunkt borde vara att kost- naderna för själva rättsproceduren i minsta möjliga mån skall påverka den rättssökandes ekonomiska förhållanden. Reformen skall bidra till ökad jämlikhet genom att alla, oberoende av inkomst eller förmögenhet, får samma möjlighet att ta tillvara sin rätt. Avsteg från denna princip bör endast ske på välgrundade preventiva, statsfinansiella eller admini- strativa skäl. Av preventiva skäl bör en avgift tas ut. Folksam anser visserligen att det kan antas att intresseprövningen effektivt kan hindra att obefogade anspråk drivs med allmänna medel. Intresseprövningen kan dock inte hindra en rättssökande från att vända sig till rättshjälps- myndighet eller advokat och därmed orsaka arbete och kostnader. Det kan därför vara befogat med en avgift i fråga om kostnaderna för ar- betet intill dess en ansökan om rättshjälp har bifallits eller avslagits. Det kan också vara rimligt att en avgift täcker kostnaderna för enkla fall inom vardagsjuridiken och att ett rimligt belopp utgår för att sänka rättshjälpskostnaderna, om avgiften totalt ändå inte nämnvärt skadar sökandens ekonomi. Därutöver är en avgift inte nödvändig av preventiva skäl. Det föreslagna avgiftssystemet är emellertid sådant, att det i många fall kommer att täcka hela kostnaden även för omfattande rättsliga angelägenheter och enligt Folksams uppfattning inte sällan hindra att även mycket berättigade anspråk blir bevakade. Avgiftsskalan skapar dessutom icke acceptabla tröskelproblem. Folksam förordar att avgift tas ut efter en glidande skala, som i jämförelse med den före- slagna beskriver en betydligt jämnare och mindre brant kurva.

I fråga om gränsdragningen mellan den ekonomiskt sämst ställda gruppen och mellangruppen samt principerna för schabloniseringen har förslaget, bortsett från sehablontillägget vid underhållsskyldighet, ge- nomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. LO ifrågasätter dock om inte gränsen bör dras vid en inkomst av 24000 kronor, eftersom f.n. som låginkomst måste anses en årlig inkomst av cirka 24 000 kro— nor.

Åtskilliga remissinstanser anser att den belastning på en persons eko- nomi som underhållsskyldighet medför inte har beaktats tillräckligt genom det föreslagna schablontillägget. Hovrätten för Västra Sverige förordar att schablontillägget bestäms till hälften av basbeloppet i stål— let för till en tredjedel. Detta skulle bättre överensstämma med de till- lägg för underhållsskyldighet som f. n. i allmänhet görs vid prövning enligt LFR. Samma förslag läggs fram av Göteborgs rådhusrätt, råd— husrätterna i Borås och Helsingborg, Föreningen Sveriges häradshöv- dingar och stadsdomare samt Tornedalens rättshjc'ilpsanstalt. Stock—

Prop. 1972: 4 125

hol/ns stads rättshjälpsanstalt anser att schablontillägget bör motsvara två tredjedelar av basbeloppet. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister uttalar att en tredjedel av basbeloppet visserligen motsvarar ett unge- färligt genomsnitt av de schablontillägg, som f. n. tillämpas vid flertalet rättshjälpsanstalter. Detta kompenserar dock inte den underhållsskyldi- ge i tillräcklig grad vid fastställande av rättshjälpsavgift. Ett helt basbe- lopp för make och ett halvt basbelopp för varje barn är mera rättvisan- de. Göteborgs stads rättshjälpsanstalt har samma uppfattning. Enligt socialstyrelsen har regeln om avgiftsberäkning när sökanden bidrar till annans underhåll fått en alltför schablonartad lösning. Den som ensam bidrar till annans underhåll har en betydligt sämre standard än den med samma inkomst som inte har någon underhållsskyldighet. Får han hjälp av annan med underhållet förbättras hans situation i motsvarande mån. Ett bättre utrymme för variationer i den egentliga försörjnings- bördan kan ske om schablontillägget, beroende på vederbörandes del i underhållsskyldigheten, får variera, förslagsvis mellan en fjärdedel och hälften av basbeloppet för var och en mot vilken underhållsskyldighet fullgörs.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge bör underhållsskyldigheten beaktas genom olika beräkningsmetoder. Om underhåll utgår med be- stämt belopp, t. ex. på grund av dom eller underhållsavtal, bör under- hållsskyldigheten beaktas genom att gränsen förskjuts med detta belopp. I andra fall måste däremot en schablonmetod användas. Schablontilläg- get för den första underhållsberättigade bör motsvara åtminstone två tredjedelar av basbeloppet och för övriga en tredjedel av basbeloppet. I gemensamt hushåll torde nämligen underhållsskyldighet mot en person proportionsvis medföra större kostnad än underhåll av flera. Helst skulle hovrätten se ett tillägg på fem sjundedelar av basbeloppet för den första underhållsberättigade och tre sjundedelar för övriga, vilket bättre skulle motsvara gällande praxis. Även enligt Malmö stads rätts- hjälpsanstalt bör, om underhållsbidrag utgår, hänsyn tas till det faktiska underhållsbidraget och inte till schablonbidrag. För övriga fall föreslår anstalten att schablontillägget för oförsörjd make skall utgöra ett bas- belopp och för varje barn ett halvt basbelopp. Promemorians förslag innebär en klar försämring i förhållande till vad som nu gäller vid rätts- hjälpsanstalten i Malmö. LO förordar en särskild regel för ensamståen- de med underhållsskyldighet mot hemmavarande barn under 19 år. Dessa bör erhålla en schabloniserad förhöjning, som lämpligast bör uppgå till ytterligare en sjättedel av basbeloppet per hemmavarande barn.

Förslaget i promemorian om en grundavgift på 50 kronor för den ekonomiskt sämst ställda kategorin har vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister finner belop- pet väl avvägt men framhåller att en inte ringa del av rättshjälpsanstal-

Prop. 1972: 4 126

ternas nuvarande klienter endast med svårighet kan betala detta be- lopp. Om förslaget inte skall medföra en försämring för detta klientel, måste bestämmelserna om nedsättning och eftergift av avgift användas i icke ringa utsträckning. Enligt Malmö stads rättshjälpsanstalt får man räkna med att befrielse från avgift i denna grupp snarare blir regel än undantag. Även enligt Stockholms stads rättshjälpsanstalt måste möjlig- heterna att nedsätta eller efterge avgiften komma att begagnas i avse- värd omfattning.

Från flera håll har ifrågasatts om grundavgiften och även lägsta rättshjälpsavgiften, konsultationsavgiften samt konsultationsarvodet bör fastställas i lag. För att undvika återkommande lagändringar vid förändring i pcnningvärdet bör enligt hovrätten för Övre Norrland samt rättshjälpsanstalterna i Stockholm, Göteborg och Helsingborg be- loppet fastställas i administrativ ordning. Enligt Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges häraa'shövdingar och stadsdomare bör beloppet kunna bestämmas av riksdagen vid budgetbehandlingen som ett villkor för anslaget till rättshjälpen. Beloppet bör därför anges i författning som har tillkommit efter riksdagens hörande. Andra remissinstanser förordar att beloppet anges i lagen som ett procenttal av basbeloppet. Kammarrätten förordar att grundavgiften bestäms till 1/100 av basbe- loppet. Den föreslagna avgiften om 50 kronor skulle dock få kvarstå till dess basbeloppet uppnår 7 500 kronor, då grundavgiften skulle höjas till 75 kronor. Följande höjningar skulle ske när basbeloppet stigit i sådan mån att ytterligare påslag om 25 kronor motiveras enligt huvud— regeln. Kammarrätten framhåller att en automatik, som förhindrar att grundavgiften urholkas, också skulle underlätta för fristående ju— rister att utföra konsultationer för grundavgiften och därvid få en rim- lig kostnadstäckning.

I fråga om avgiftssystemet för mellangruppen och gränsdragningen mot den ekonomiskt bäst ställda gruppen har förslaget i allmänhet inte mötts med några erinringar. En del remissinstanser är dock kritiska i olika avseenden. Svea hovrätt ifrågasätter om tillräcklig hänsyn tagits till de s.k. tröskelproblemen och Malmö stads rättshjälpsanstalt anser att avgiftssystemet medför icke acceptabla tröskeleffekter för mellan- grupperna. Riksrevisionsverket pekar på att en avsevärd tröskeleffekt kan uppstå vid den gräns där subventionerad rättshjälp inte längre skall komma i fråga. HD:s ledamöter föreslår som en lösning på problemet med den alltför tvära övergången vid nyssnämnda gräns att man ovanför den högsta inkomstklassen lägger ännu en klass, där sökanden skall betala hela den del av inkomsten som överstiger åtta gånger basbeloppet. SR förordar att gränsen mot den ekonomiskt bäst ställda gruppen höjs från åtta till tio gånger basbeloppet. Även För- eningen Sveriges statsåklagare anser att gränsen bör höjas.

Kammarrätten är tveksam om förmågan att betala rättshjälpsavgift

Pröp. 1972: 4 127

verkligen ökar i den utsträckning som kommer till uttryck i de före- slagna avgifterna i olika inkomstlägen. Man måste beakta t. ex. sociala förmåner i de lägre inkomstskikten och skatteprogressionen vid högre inkomst. Redan vid en inkomst av cirka 44 000 kronor uppstår en tröskeleffekt, som har till följd att inkomsttagarens förmåga att stå för höjningen av rättshjälpsavgiften är obefintlig. Av ett lönetillskott på t.ex. 2000 kronor går drygt hälften i skatt. Till höjningen av rätts- hjälpsavgiften (1/2 av 2000 kronor) kvarstår således mindre än 1 000 kronor. Kammarrätten förordar en jämnare avgiftsprogression och en höjning av gränsen för subvention. I läget mellan sju och åtta gånger basbeloppet kan en kvotdel på en femtedel tillämpas och i läget åtta— nio gånger basbeloppet en kvotdel på en tredjedel tillämpas. Även Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, SACO samt Jurist- och samhälls- vetareförbundet ifrågasätter om tillräcklig hänsyn har tagits till skatte- progrcssionen. Rådhusrätten i Borås anser det önskvärt med något gene- rösare regler vid fastställandet av maximibeloppet.

Socialstyrelsen framhåller att —— mot bakgrunden av att rättshjälpen skall ses som en social förmån och att andra sociala reformer med högre prioritet kan få stå tillbaka det kan anses mindre tillfreds- ställande att personer utan eller med ringa försörjningsplikt i mellan- inkomstgrupperna eller personer med relativt höga inkomster får de] av förmånerna. Genom den höga avgiftsökningen i det sista inkomst- skiktet kommer å andra sidan maximibeloppet för många i denna in- komstgrupp att bli så högt att det kan hindra vederbörande från att ta tillvara sina intressen i mera omfattande rättsliga angelägenheter. Vissa ogynnsamma effekter kan också uppstå för personer med inkomster närmast över maximigränsen.

Promemorieförslaget om hur förmögenhet, skuldsättning eller annan särskild omständighet skall inverka vid bedömningen av sökandens ekonomiska ställning har i allmänhet inte mötts med erinringar i re- missyttrandena. Sveriges advokatsamfund anser emellertid att dessa om- ständigheter direkt bör få influera på avgiftens storlek. Det förefaller advokatsamfundet vara en onödig omväg att först korrigera årsinkoms- ten.

8. Förmåner 8.1 Nuvarande ordning

I 5 5 LFR finns bestämmelser om möjligheten att få rättegångsbiträ- de. Om part med fri rättegång varken själv eller genom någon som i sin tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistånd kan behörigen till- varata sina intressen vid talans väckande eller utförande, kan enligt pa- ragrafens första stycke på hans begäran lämplig person förordnas att mot ersättning av allmänna medel biträda honom. I andra stycket före-

Prop. 1972: 4 128

skrivs att till rättegångsbiträde förordnas advokat eller annan som har avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och an- ses skickad för uppdraget. Företrädesvis bör därvid anlitas befattnings- havare vid rättshjälpsanstalt eller advokat som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har parten själv föreslagit någon som är behörig, skall han förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleder annat. Vid förord- nande av rättegångsbiträde kan, när skäl talar för detta, biträdet berät— tigas att sätta annan behörig person i sitt ställe.

Enligt 20 kap. 19 & första stycket FB kan rätten i mål om omyndig- förklaring eller sådan förklarings hävande förordna biträde åt part. Några särskilda behörighetsvillkor uppställs inte för sådant biträde. Detsamma gäller beträffande god man som förordnats enligt 20 kap. 37 & FB eller 15 kap. 31 & GB.

Inom förvaltningsrätten finns ett fåtal bestämmelser som ger möjlig— het för myndighet att förordna att den som är part i ärende inför myn- digheten skall erhålla biträdeshjälp av allmänna medel. Sådana bestäm- melser finns bl.a. i lagen (1957: 688) om utlämning för brott, lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge och lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Enligt dessa lagar gäller i tillämpliga delar RB:s regler om offentlig försvarare. Vi- dare föreskrivs i 41 å andra stycket utlänningslagen(1954: 193) att ut- länning vid förhör har rätt till biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen inte själv utsett biträde och kan hans rätt inte tillvaratas utan biträde skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Även i 85 & utlänningskungörelsen (1969: 136) finns en bestämmelse om bi- träde. Några särskilda behörighetskrav finns inte för biträde i utlän- ningsärenden. Enligt den av riksdagen nyligen antagna lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behandling finns möjlighet att förord- na offentligt biträde. Lagen innehåller inga behörighetsregler för biträ- de men föredragande departcmentschefen anförde i propositionen att till biträde bör förordnas advokat eller annan lämplig person (prop. 1970: 30 s. 45). Enligt kungörelsen (1925: 379) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m.m. bör till biträde enligt kungörelsen företrädesvis förordnas advokat eller tjänsteman inom länsstyrelse.

Enligt normalreglementet för rättshjälpsanstalterna skall anstaltens verksamhet utövas av en föreståndare, som skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt förvärvat nödvändig praktisk erfarenhet. Föreståndaren får inte inneha eller utöva annan avlönad allmän eller enskild tjänst. Två anstaltsreglementen avviker från normalreglementet så till vida att rättshjälpschefen enligt dessa

Prop. 1972: 4 129

skall vara advokat. Beträffande övrig personal innehåller normalregle- mentet inga kompetenskrav. Behörig att lämna rättshjälp enligt jämt- landssystemet är endast advokat.

Har part fri rättegång skall enligt 3 % LFR skilda slag av kostnader för partens processföring utgå av allmänna medel. Enligt andra stycket skall av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som inte har före- bragts utan skäl. Som förutsättning krävs här att kostnaden enligt lag skall utges av parten eller av parterna solidariskt. Tredje stycket inne- håller en särskild regel beträffande mål om äktenskaplig börd och fa- derskapsmål. När blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper äger rum på begäran av part med fri rättegång, skall gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare får ta ut för blodprovstagning, utgå av allmänna medel. I 4 & tredje styc- ket finns en kompletterande föreskrift. Har part med fri rättegång haft . andra nödvändiga utgifter för rättegången som inte avses i 3 5 men är jämförliga med där angivna kostnader, kan ersättning för sådana utgif- ter tillerkännas honom, om han inte bedöms själv kunna svara för ut- gifterna. Enligt förarbetena åsyftas kostnader för mantalsbevis, intyg. om barns utvecklingsgrad vid födseln, läkarintyg o.dyl.

I förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om kostnad för vissa bevismedel. Bl. a. gäller, enligt 26 5, att vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse vid muntlig förhandling. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kost- nad för resa och uppehälle..Ersättning fastställs enligt bestämmelser i kungörelsen (1971: 311) om'ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. Har vittnet eller. den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begä— ran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.

l 4 & LFR ges föreskrifter om resekostnader och kostnader för uppe- hälle. Har part som åtnjuter fri rättegång förelagts att infinna sig per- sonligen vid rätten kan parten enligt första stycket på begäran tiller- kännas gottgörelse av allmänna medel för resekostnad, om han finnes inte själv kunna svara för kostnaden. Är avståndet till sammanträdes- orten mindre än fem mil, får dock sådan gottgörelse utgå bara om det föreligger synnerliga skäl. Om parten måste antas sakna medel för resan, kan förskott meddelas. Om synnerliga skäl föreligger, kan ut- över ersättning för resekostnad, traktamente tillerkännas parten. Er- sättning fastställs av rätten enligt bestämmelser i kungörelsen (1969: 679) om ersättning av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri rättegång. Enligt 4 & andra stycket äger bestämmelserna i första stycket motsvarande tillämpning när inställelsen har avsett blodunder- sökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i börds- eller faderskapsmål.

Enskild part, som har inställt sig till muntlig förhandling, får enligt

Prop. 1972: 4 130

15 % förvaltningsprocesslagen tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning- en. Bestämmelser om ersättning och förskott finns i den tidigare be- rörda kungörelsen om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

I normalreglementet för rättshjälpsanstalterna finns inga bestämmel- ser om kostnader som avses i 3 och 4 åå lagen om fri rättegång. I nor— malavtalet för jämtlandssystemet finns däremot bestämmelser om ut- lägg som är nödvändiga för att tillvarata klientens rätt. I praxis torde i viSS utsträckning förekomma att rättshjälpsanstalterna svarar för vissa utlägg som avser utrednings- eller liknande kostnad. Detta torde emel- lertid ske bara när den rättssökande helt saknar betalningsförmåga. De utlägg som kan förekomma avser dels skilda slag av sakkunnigintyg, så- som läkarintyg o.dyl., och dels taxeringsbevis, mantalsbevis och där- med jämförbara handlingar. Rättshjälpen enligt jämtlandssystemet torde i detta hänseende ha samma omfattning.

8.2. Tidigare reformförslag

Rättegångskommittén tog i sitt förslag till lag om rättegångshjälp upp en motsvarighet till bestämmelsen i 5 & LFR. I fråga om behörighets- villkoren innebär den föreslagna bestämmelsen liksom den nu gällan- de att till rättegångsbiträde skall förordnas advokat eller annan som avlagt juris kandidatexamen och finnes skickad för uppdraget. Vidare föreskrivs bl. a. att annan än advokat inte får förordnas om han inte är anställd vid offentlig rättshjälpsanstalt eller hos advokat. Denna föreskrift innebär en skärpning av gällande behörighetsvillkor i syfte att stärka garantierna mot missbruk av rättegångshjälpen. I övrigt över- ensstämmer den föreslagna bestämmelsen med 5 & LFR.

Kommitténs förslag till skärpning av behörighetsvillkoren tillstyrks eller lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Några remissinstanser avstyrker däremot kommitténs förslag i denna fråga och i ett par ytt- randen förordas viss uppmjukning av den föreslagna regeln.

Utredningen om rättegångshjälp föreslår i sitt betänkande en bestäm- melse om biträde som i fråga om behörighetsvillkoren överensstämmer med den regel som rättegångskommittén hade föreslagit. I motiven framhåller utredningen, att då förprövning av parts talan, avseende hu- ruvida denna är mer eller mindre välgrundad, inte skall förekomma, det synes vara erforderligt att mot bakgrunden av den föreslagna ut- vidgningen av möjligheten till rättegångshjälp skärpa behörighetsvill- koren för rättegångsbiträden. Härigenom "bör så långt möjligt kunna förebyggas att uppenbart obefogade rättegångar sätts i gång med rätte- gångshjälp. Mellan frågan om förprövning av talan skall förekomma och frågan om behörighetsvillkoren för rättegångsbiträden råder en-

Prop. 1972: 4 131

ligt utredningen otvivelaktigt det sambandet att, när kravet på förpröv- ning avvisas, kravet på rättegångsbiträdenas kvalifikationer måste skär- pas. Utredningen framhåller dock att enligt de föreslagna övergångs- bestämmelserna Kungl. Maj:t skall äga att i fråga om särskilda dom- stolar meddela dispens från behörighetsvillkoren. '

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag tar ett flertal remiss- instanser upp den behörighetsregel som utredningen utan ändring har överfört från rättegångskommitténs förslag. De som ställer sig kritiska påpekar att förslaget i denna del inte bygger på att nuvarande regler skulle tillämpas på ett olämpligt sätt utan motiveras med ett syfte att stärka garantierna mot ett missbruk av rättegångshjälpen. Denna mo- tivering anses inte övertygande.

Rättegångskommittén tog i 11 och 12 åå i sitt lagförslag upp motsva- righeter till bestämmelserna i 3 och 4 55 LFR om kostnad för bevis- ning. Såvitt nu är av intresse skiljer sig kommitténs förslag från gällan- de ordning endast på det sättet att den nuvarande begränsningen i 3 & till bevisning som ej förebragts utan skäl har tagits bort. Enligt kom- mitténs mening saknas anledning att bibehålla begränsningen bl. a. där- för att vittnen och andra till följd av bestämmelsen kunde drabbas av ekonomisk förlust. Vid remissbehandlingen avstyrkte en hovrätt den föreslagna ändringen. Skulle begränsningen tas bort, kunde det befaras en avsevärd ökning av de fall där bevisning åberopas utan urskillning. Hovrätten framhöll att den omständigheten att återbetalningsskyldig- het kunde åläggas parten enligt förslaget saknade betydelse beträffande de sämst ställda parterna.

Utredningen om rättegångshjälp, som reglerar dessa kostnadsfrågor i 12 och 13 åå i sitt lagförslag, föreslår samma ändring i förhållande till gällande ordning som rättegångskommittén. Utredningen anför att det naturligtvis inte är uteslutet att part med rättegångshjälp kan vara mindre återhållsam när det gäller att påkalla vittnesförhör," om ersätt- ning till vittnena alltid skall utgå av allmänna medel utan prövning om skäl funnits att kalla in dem, än om vittnenas rätt till ersättning skall vara beroende av en sådan prövning. Utredningen understryker emeller- tid liksom rättegångskommittén att vittnena enligt nu rådande ordning kan drabbas av ekonomisk förlust. Vid remissbehandlingen av utred- ningens betänkande lämnades förslaget i nu berörda delar allmänt utan erinran.

Rättegångskommittén tog i 12 å i sitt förslag till lag om rättegångs- ' hjälp upp bestämmelser om rätt till ersättning för inställelsekostnader för dem som åtnjuter rättegångshjälp. Den föreslagna bestämmelsen motsvarade med mindre jämkningar 4 & LFR i dess dåvarande lydelse. Jämkningarna innebar att ersättning kunde'utgå även för resa utom riket och att kostnaden för traktamente i visst fall kunde utgå med högre belopp än som då gällde. I 13 å i kommittéförslaget föreslogs

Prop. 1972: 4 132

en bestämmelse som saknar motsvarighet i LFR. Enligt bestämmelsen kan ställföreträdare för part som åtnjuter rättegångshjälp och vårdare eller annan, som parten eller hans ställföreträdare nödgas anlita för att kunna infinna sig vid rätten tillerkännas ersättning för inställelse av allmänna medel efter samma grunder som i 12 & anges beträffande part. För att ersättning skall kunna utgå till ställföreträdare krävs att denne har ålagts personlig inställelse och vidare att varken han eller parten finnes kunna svara för inställelsekostnaden. Syftet med bestäm- melsen har enligt kommittén varit att i mål om äktenskaplig börd och om faderskap och underhåll till barn utom äktenskap öppna möjlighet att tillerkänna moder som inte är part men skall höras personligen er- sättning för inställelsen vid rätten. Ersättning till vårdare eller annan, som parten nödgas anlita för att kunna infinna sig vid rätten, skall kunna utgå, om parten ålagts personlig inställelse och finnes inte själv kunna svara för kostnaden för vårdarens inställelse. Detsamma skall gälla när ställföreträdare nödgas anlita bistånd för att kunna inställa sig, dock endast om varken parten eller ställföreträdaren finnes kunna svara för kostnaden. Reglerna om ersättning till vårdare har tillkommit för att undanröja tvekan som vid tillämpningen av LFR i praxis upp— stått på denna punkt. '

Vid remissbehandlingen lämnades den föreslagna 12 & utan erinran. Även 13 % godtogs av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser påkallade dock jämkning i 13 5. En remissinstans ansåg att hänsyn inte bör tas till ställföreträdarens ekonomi, om han inte har underhållsplikt till parten. Enligt övriga berörda remissinstansers mening bör inte hel- ler sådan underhållsplikt tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. I ett yttrande anmärktes att vårdare eller annan enligt förslaget inte kan få ersättning för tidsspillan. Sådan ersättning borde utgå i likhet med vad som gäller för vittne.

Utredningen om rättegångshjälp tog i 13 å i sitt lagförslag upp en motsvarighet till 12 å i kommittéförslaget. Utredningens förslag innebar utöver viss anpassning till en under 1962 genomförd ändring i 4 & lagen om fri rättegång endast en mindre jämkning beträffande rätten till er- sättning för traktamente. Jämkningen innebar att anknytning skulle ske till motsvarande bestämmelser rörande ersättning till vittne. I 14 å i sitt förslag tog utredningen upp en motsvarighet till kommitténs 13 &, dock med en viss avvikelse. Medan kommitténs förslag som villkor för ersättning för inställelse kräver att inte vare sig parten eller ställföre- trädaren kan svara för kostnaden, medger utredningens förslag sådan ersättning, om parten bedöms inte kunna svara för kostnaden. Utred- ningens förslag lämnades allmänt utan erinran vid remissbehandlingen.

Rättegångskommittén tog i 1958 års betänkande upp frågan om be- viljad rättegångshjälp skulle medföra rätt för vinnande motpart till dem som haft rättegångshjälp att få ersättning av "staten för sina rätte-

PrOp. 1972: 4 133

gångskostnader om den förlorande partens talan varit ogrundad. Kom- mittén ansåg sig emellertid inte kunna förorda någon sådan rätt till ersättning för motpartskostnader. Kommitténs ståndpunkt kritiserades vid remissbehandlingen av de remissinstanser som tog upp frågan.

Utredningen om rättegångshjälp ansåg att rätt till ersättning av stats- verket under vissa betingelser borde föreligga i fråga om rättegångs- kostnad som inte hade kunnat tas ut av den betalningsskyldige. Bestäm- melser i ämnet togs upp i 32 och 33 55 i utredningsförslaget. Som för- utsättning föreskrevs att den i målet förda talan bedömdes som helt obefogad och att det kunde antas att talan inte skulle ha väckts om inte rättegångshjälp hade åtnjutits. Ansökan skulle göras av vinnande part inom viss tid efter det att domen vunnit laga kraft och skulle ställas till den rätt som sist handlagt målet. Vad som utbetalats av allmänna medel skulle statsverket ha rätt att återkräva av den som det enligt domen ålegat att betala rättegångskostnaden. '

Vid remissbehandlingen uttrycktes allmänt tillfredsställelse över ut- redningens förslag. Från flera håll framhölls emellertid att möjlighe— terna till ersättning gjorts alltför begränsade.

8.3. Promemorian

En allmän förutsättning för rättshjälp i det nya systemet måste bli att behov av sådan hjälp föreligger. Den prövning av den rättssökandes ekonomiska villkor som nu förekommer och som är avgörande för om hjälp skall lämnas får ersättas av en prövning som i regel enbart går ut på att bestämma om avgift skall utgå och hur stor den i så fall skall vara. Den rättssökandes ekonomiska villkor kan emellertid i vissa fall bli avgörande också för frågan om rättshjälp bör beviljas. Saknar han medel för t.ex. inställelse inför domstol eller annan myndighet bör han sålunda kunna meddelas rättshjälp även om han inte har behov av biträde. Rättshjälp bör å andra sidan sjävfallet inte medges i fall där biträde inte behövs och kostnaderna i ärendet uppenbarligen inte 'kom- mer att överstiga vad den rättssökande har förmåga att betala själv, m. a. o. den avgift han enligt det nya systemet skall erlägga.

Rättshjälp enligt den nya ordningen bör i huvudsak omfatta samma förmåner som f.n. kan utgå enligt LFR. Liksom nu bör en viss pröv- ning ske av behovet av de skilda förmånerna. Som en allmän riktlinje bör därvid gälla att någon prövning av den rättssökandes förmåga att själv betala viss kostnad, t. ex. för inställelse, inte bör ske efter beslutet om rättshjälp. Redan i samband med beslutet skall ju som förut har nämnts vederbörandes ekonomiska förmåga undersökas och avgift tas ut om och i den mån han har förmåga att bidra till kostnaderna. Någon risk att förmånerna med denna utgångspunkt utnyttjas i onödan torde inte föreligga. Däremot bör en prövning av behovet från saklig syn-

Prop. 1972: 4 134

punkt av vissa förmåner äga rum. Frågan om behov av biträdeshjälp föreligger bör självfallet alltid prövas. Rättshjälp bör meddelas med eller utan biträdesförordnande. Meddelas sådant förordnande bör i princip övriga förmåner också kunna utgå.

Sedan målet eller ärendet avslutats bör en slutlig reglering ske av av- giftens storlek. Skulle det visa sig att erlagd avgift överstiger statsverkets kostnader för rättshjälpen bör överskottet betalas tillbaka till den som åtnjutit rättshjälp. Skulle det visa sig att den erlagda avgiften understi- ger rättshjälpskostnaderna bör rättshjälpsmyndigheten intill avgiftens maximibelopp — kunna ta ut underskottet av den som åtnjutit rättts- hjälp.

I fråga om rätt till biträde, kostnad för bevisning, inställelsekostnad och motpartskostnad anförs i promemorian i huvudsak följande.

I LFR har som förutsättning för förordnande av biträde föreskrivits att sökanden inte kan själv eller genom någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd behörigen tillvarata sina intressen vid talans väckande eller utförande. En motsvarande begränsning synes böra gälla i fråga om möjlighet till biträde enligt den nya ordningen.

En sådan begränsning får betydligt större praktisk betydelse efter den nu aktuella reformen av rättshjälpen än den har f.n. Detta sam- manhänger med rättshjälpens utvidgning till förvaltningsområdet. Stat- liga förvaltningsmyndigheter har en vidsträckt skyldighet att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar. Föreskrifter om den service som statliga myndigheter skall lämna allmänheten har intagits i KCirk (1946: 680) till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter an- gående skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner m.m., det s.k. servicecirkuläret. Enligt servicecirkuläret skall myndighet, om det i anhängigt ärende erfordras komplettering av enkel beskaffenhet, meddela anvisning om vilka åtgärder som bör vidtas för att avhjälpa bristen. Sådant biträde skall dock inte meddelas om det är olämpligt på grund av motstående partsintressen eller av annan särskild anledning. Myndighet skall vidare från diarier eller andra hos myndigheten förvarade för allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana uppgifter som inte kräver särskild efterforskning. Även kommu- nala myndigheter torde i stor utsträckning lämna information om den lagstiftning som tillämpas av dessa myndigheter. Med hjälp av den ser- vice som sålunda lämnas av statliga och kommunala myndigheter finns det ofta goda möjligheter för den enskilde att själv ta tillvara sina in- tressen i dessa sammanhang.

Den rättshjälp som bedrivs i denna ordning sköts med all sannolikhet effektivast och billigast i sin nuvarande form och det finns självfallet ingen anledning att överföra denna verksamhet till de nya rättshjälps-' myndigheterna. På grund härav bör som en allmän begränsning av möj- ligheten att få biträdeshjälp gälla att denna förmån i allmänhet inte får

Prop. 1972: 4 135

beviljas om sökanden kan tillvarata sina intressen själv eller genom nå- gon som i tjänsteställning utan kostnad lämnar honom biträde.

Beträffande behörighetsvillkor och lämplighetsprövning i fråga om juridiskt biträde framhålls i promemorian att det självfallet är av vikt när samhället lämnar rättshjälp åt en rättssökande att den lämnade rättshjälpen blir effektiv. En väsentlig förutsättning för detta är uppen- barligen att det biträde som förordnas har erforderliga kvalifikationer för uppdraget. Biträdet är skyldig att efter bästa förmåga tillvarata sin huvudmans intressen. Det ligger emellertid i sakens natur att han också är skyldig att beakta statsverkets intressen. Det åligger honom att verka för att samhällets rättshjälp inte missbrukas och att i övrigt rätts- hjälpskostnaderna inte blir större än vad som behövs för att huvudman- nen skall nå sitt syfte.

I promemorian framhålls att den föreslagna vidgningen av tillämp- ningsområdet för rättshjälpen kommer att ställa krav på sakkunskap hos den som lämnar rättshjälp som tidigare inte har varit eller endast i be- gränsad omfattning varit aktuella. Som har nämnts tidigare bör rätts- hjälp kunna förekomma bl. a. i taxeringsprocesser. På det området kan självfallet även andra kategorier än jurister ha tillräcklig och i vissa fall större sakkunskap än juristerna. Även på andra områden är uppen- bart att rättshjälp kan ombesörjas av personer utan juridisk examen. Inte sällan kan kravet på juridisk sakkunskap hos biträde vara av rela- tivt underordnad betydelsc medan i stället teknisk eller annan expertis är viktigare.

Annan än jurist bör sålunda i många fall kunna utses till biträde. När det gäller biträde i rättegång eller angelägenhet som kan leda till rättegång gör sig emellertid särskilda hänsyn gällande. Behovet av juri- disk sakkunskap är här så framträdande att jurist praktiskt taget alltid bör utses till biträde. När det gäller frågan om en skärpning bör ske av behörighetsvillkoren för biträde i rättegång skulle, som några remissin- stanser påpekar, den av rättegångskommittén och utredningen om rätte— gångshjälp föreslagna skärpningen få vissa mindre tillfredsställande kon- sekvenser. Biträdesförordnande skulle inte kunna meddelas jurist som är anställd av organisation eller sammanslutning inom näringslivet och på arbetsmarknaden och som inte är advokat. Utredningsförslagen skul- le därjämte medföra att jurister med speciella insikter i vissa slag av mål och ärenden, t. ex. expropriationsmål och vattenmål, inte skulle komma i fråga som biträde, om de inte uppfyller de formella behörighetskraven. Vidare skulle ett genomförande av förslagen i denna del få till följd att den enskildes möjligheter att få det biträde som han själv önskar be- gränsas. För jurist som inte är advokat eller anställd hos sådan innebär de föreslagna reglerna att möjligheterna att fortsätta verksamhet som , privatpraktiserande jurist blir i hög grad inskränkta. Då reglerna dess— utom skulle göra det svårt för jurist som inte är advokat att påbörja

Prop. 1972: 4 136

sådan verksamhet, skulle förslagen kunna medföra att många orter blir utan tillgång till rättsbildade rådgivare.

Vissa av de nu påtalade nackdelarna som är förenade med en skärp- ning av behörighetsvillkoren för juridiskt biträde skulle kunna undan- röjas genom bestämmelser som öppnar möjlighet till dispens i skilda avseenden. I fråga om den processuella rättshjälpen skulle bestämmel- ser kunna meddelas, som medger frångående av huvudreglerna vid vissa domstolar. Utredningsförslagen innehåller också en övergångsbestäm- melse av sådan innebörd. Vidare skulle möjligheter till personlig dispens kunna införas.

Dispens avseende viss eller vissa domstolar kommer emellertid att medföra skilda behörighetsregler för skilda delar av landet, vilket inte är lämpligt och i görligaste mån bör undvikas.

Behörighetsreglerna i utredningsförslagen har utformats med hänsyn till risken för missbruk av rättshjälpen. Som tidigare har anytts har ett biträde att verka för bl. a. att samhällets rättshjälp inte missbrukas och att i övrigt rättshjälpskostnaderna inte blir större än vad som behövs för att huvudmannen skall nå sitt syfte. I det nya rättshjälpssystemet finns emellertid regler som är mer ägnade att motverka missbruk än skärpta behörighetsvillkor. Framför allt gäller detta intresseprövningen av den rättssökandes anspråk. I övrigt kan pekas på avgiftssystemet och att försummelse eller vårdslöshet från biträdes sida kan beaktas inom ramen för den kostnadsprövning som rättshjälpsmyndigheterna har att utöva. Mot bakgrunden av det anförda bör som behörighetsvillkor för biträde i det nya rättshjälpssystemet gälla att till biträde skall utses be- fattningshavare vid allmän advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.

Enligt gällande ordning skall till biträde enligt LFR förordnas jurist som är skickad för uppdraget. Vid den utomprocessuella rättshjälpen enligt jämtlandssystemet sker däremot ingen lämplighetsprövning i varje enskilt fall. Har den rättssökande själv föreslagit någon behörig jurist till biträde gäller f. n. att denne skall förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl för- anleder annat. Anledning till avvikelse från förslaget kan enligt för- arbetena vara att den föreslagna är bosatt på avlägsen ort och hans anlitande därför skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller att han med hänsyn till sitt förhållande till saken anses olämplig. Den nu gäl- lande ordningen syncs som redan har nämnts böra behållas även i det nya rättshjälpssystemet. Den rättssökande bör alltså i görligaste mån ges möjlighet att vända sig till det biträde som han har det största förtro- endet för. Rättshjälpsmyndigheten bör alltså i dessa fall inte kunna un- derlåta att förordna den som sökanden har föreslagit på den grunden att denne visat sig tillämpa betydligt högre debiteringsnormer än andra. Kostnadskontrollen kommer dock in i bilden när biträdets kostnads- anspråk sedermera skall prövas.

Prop. 1972: 4 137

I fråga om parts kostnad för bevisning erinras i promemorian om att rättshjälpen i princip skall avse både judiciella o'ch administrativa mål och ärenden och också kunna utgå oberoende av om saken är anhängig vid domstol eller annan myndighet eller handläggs utomprocessuellt. Mot den bakgrunden finns enligt promemorian skäl att överväga om inte förmånen att statsverket i princip svarar för den enskildes 'utred- ningskostnader bör gälla inom hela det angivna tillämpningsområdet. Att denna förmån i samma omfattning som enligt LFR bör utgå när fråga är om förfarande hos dömstol tordc utan'vidare vara klart. Det- samma synes böra gälla beträffande ärende som kan leda till sådant förfarande. Även i skiljemannaförfarande bör denna förmån kunna ut- gå. Däremot synes utrymme för tvekan finnas när det gäller mål eller ärende inför förvaltningsmyndighet och angelägenhet "som ännu inte lett till sådant mål eller ärende]

I fråga om utredningskostnader i förfarande inför'förvaltningsmyn— dighet gäller som tidigare har berörts att myndigheten i regel är skyldig att själv sörja för att utredningen är fullständig. Behovet för part att i förvaltningsförfarandet förebringa egen utredning torde därför vara be- tydligt mindrc än när fråga är om mål eller ärende inför domstol. Detta gäller dock inte generellt. På betydelsefulla områden ankommer det på den enskilde att förebringa den utredning som han vill åberopa. Detta gäller främst i förfaranden där parter står mot varandra, t. ex. hyres- nämndsärenden. Skäl talar alltså för att förmånen att statsverket bistår enskilda med utredningskostnader får gälla åtminstone i sådana förfa— randen. Som har nämnts överväger emellertid utredningen om rätts- hjälp i förvaltningsärcnden frågan om att införa regler om kostnads- ersättning på det administrativa området. Mot denna bakgrund torde det vara lämpligt att utredningen samtidigt får överväga om och i vil- ken mån de regler angående utredningskostnader som i det nya syste- met föreslås gälla för mål och ärenden inför domstol skall gälla även i förvaltningssammanhang. I sammanhanget synes också böra undersö- kas om dessa regler bör kunna tillämpas även på rättshjälp i angelägen- het som ännu inte lett till förfarande hos förvaltningsmyndighet. Något förslag i nu berörda avseenden läggs därför inte fram inom ramen för den nu aktuella reformen.

När det gäller utformningen av den allmänna regleringen torde i hu- vudsak samma förmåner i fråga om utrednings- och liknande kostna- der som nu utgår enligt LFR få tas med i det nya systemet. Någon sär- skild prövning av frågan om parten har förmåga att betala viss utgift bör dock som tidigare har framhållits inte förekomma efter beslutet om rättshjälp. Som en allmän förutsättning för att förmånen skall utgå bör gälla att kostnaden avser utredning som är skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt.

När det gäller att ta ställning till om också utomprocessuella utred—

5'j' Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 138

ningskostnader bör kunna utgå av allmänna medel bör beaktas att det f.n. enligt normalreglementet för rättshjälpsanstalterna åligger rätts- hjälpsanstalt att försöka åstadkomma förlikning mellan parterna. Den- na princip bör självfallet gälla också i det nya systemet. Reglerna om förmånerna bör alltså utformas så att förutsättningar skapas för upp- görelser utan rättegång. Därigenom kan kostnaderna för rättshjälpen nedbringas. Vidare kan både parter och domstolar besparas onödigt arbete.

Det angivna syftet att åstadkomma förlikning främjas givetvis främst genom att rättshjälpen innefattar förmånen av juridiskt biträde. Emel- lertid är det i vissa fall nödvändigt för att en utomprocessuell förlikning skall kunna träffas att möjlighet finns att i ett tidigt skede införskaffa utredning som klarlägger om förutsättningar finns för uppgörelse. Den som beviljas rättshjälp bör alltså få den förmånen att utredning kan förebringas på statsverkets bekostnad i den mån utredningen är skäli- gen påkallad för att tillvarata partens rätt. Förmånen bör utformas så att den som har medverkat till utredning berättigas till ersättning i hu- vudsak efter de normer som finns i RB om ersättning av allmänna me- del. Denna förmån är i första hand avsedd för mindre utredning såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mer omfattande utredning införskaffas utom rätta.

Självfallet måste regelsystemet utformas så att garantier skapas mot att onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på statsverkets be- kostnad. Förmånen bör därför inte kunna utgå i andra fall än när biträ- de har förordnats. Det torde få ankomma på biträdet att på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Har han funnit behov föreligga och införskaffat utredning bör den som medverkar till utred- ningen i princip alltid ha rätt till ersättning. Visar det sig emellertid sedan att utredningen har varit onödig eller alltför dyrbar och har bi- trädet genom att föranstalta om utredningen visat försumlighet, bör detta kunna beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Vidare ligger det i sakens natur att sådana omständigheter kan komma att beaktas när biträdets lämplighet för andra uppdrag skall bedömas. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskostnader bör detta kunna leda till att han själv får stå för sådana kostnader.

När det gäller rätten till ersättning för inställelsekostnad erinras i promemorian om att regler för det processuella området f. n. finns i LFR. Ersättningsrätten är där begränsad till fall när den som har fri rättegång har förelagts personlig inställelse vid domstol eller hos läkare för blodprovstagning eller 5. k. antropologisk undersökning i vissa mål. För förvaltningsområdet saknas praktiskt taget helt bestämmelser som ger möjlighet att tillerkänna part ersättning för inställelse. Denna skill- nad torde främst ha sin grund i att domstolsavgöranden i regel träffas

Prop. 1972: 4 139

sedan muntlig förhandling har ägt rum, medan"förvaltningsdomstolar och andra administrativa myndigheter i allmänhet fattar sina beslut utan sådan förhandling. Emellertid förekommer muntliga förhandlingar i be- tydande utsträckning hos åtskilliga förvaltningsmyndigheter. I många sammanhang har också framhållits vikten från bl.a. rättssäkerhetssyn- punkt av att det muntliga förfarandet vinner ökat insteg i förvaltnings- processen. En avgörande förutsättning för ökad muntlighet är att rätt till ersättning för parts inställelse införs. Utan sådana regler kan det in- träffa att part av ekonomiska skäl ser sig förhindrad att begära förhand- ling eller att efter kallelse inställa sig hos myndighet. Vidare kan myn- digheterna känna sig obenägna att anordna muntlig förhandling. Det torde sålunda vara klart att det finns behov av regler som ger möjlighet att tillerkänna också part i administrativa mål eller ärenden ersättning för inställelsekostnad. Även här torde ersättningsrätten böra begränsas till fall när parten har ålagts att inställa sig personligen hos myndighet.

Beträffande frågan om rätt till ersättning för inställelse när det gäller utomprocessuell rättshjälp är situationen annorlunda. De inställelser som här kan komma i fråga är i första hand inställelser hos rättshjälpsmyn- dighet eller privatpraktiserande jurist. Inställelsen kan avse ansökan om rättshjälp, konsultation, förhandling med motpart etc. I och för sig kan i vissa fall synas motiverat att medge rätt till ersättning på förevarande område. Emellertid torde betydande praktiska svårigheter föreligga att utforma ett system som ger garantier för att endast nödvändiga instäl— lelser ersätts. Härtill kommer att inställelsekostnaderna i regel torde komma att uppgå till betydligt mindre belopp än när det gäller mot- svarande kostnader i process eller i förfarande inför förvaltningsmyn- dighet. Rättshjälpsmyndigheter kommer att föreslås inrättade i varje län och även privatpraktiserande advokater kommer att vara verksam- ma inom det nya systemet. På grund av det anförda torde rätt till er- sättning för inställelsekostnad få begränsas till inställelser inför domsto- lar och andra myndigheter.

Vad beträffar ersättningsbestämmelsernas sakliga innehåll torde i vä- sentliga avseenden den nuvarande bestämmelsen kunna tjäna som före- bild. På några punkter bör emellertid ändring ske. F. n. utgår ersättning bara om vederbörande finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Den rättssökandes förmåga att bidra till rättshjälpskostnaden skall som tidigare har framhållits i fortsättningen bedömas när ansökan om rätts- hjälp prövas. Vid denna bedömning fastställs om han har förmåga att betala rättshjälpsavgift och med vilket belopp avgiften i så fall skall utgå. Därefter skall i princip ingen ytterligare prövning av hans ekono- miska villkor ske. På motsvarande sätt som tidigare har förordats i frå- ga om utredningskostnad bör rätten till ersättning för inställelscn alltså inte göras beroende av någon sådan ytterligare prövning.

Utredningen om rättegångshjälp föreslog att bestämmelserna om

Prop. 1972: 4 140

traktamente i fråga om högsta ersättningsbelopp skulle anknytas "till då gällande bestämmelser om vittnesersättning. Ersättningsbeloppets stor- lek enligt 4 ?; LFR regleras numera i' en särskild kungörelse. Detta sy- nes böra ske även sedan LFR har ersatts med en ny lag. Skäl torde före- ligga för en samordning av ersättningsrcglerna för den som har rätts- hjälp med de ersättningsregler som gäller för vittnen m. fl. Även utred- ningens förslag att ställföreträdare för part med rättegångshjälp och vårdare eller annan som parten nödgas anlita för inställelsen skall kun— na tillerkännas ersättning och förskott efter samma grunder som gäl- ler för parten synes böra godtas. Någon särskild prövning av partens förmåga att betala denna inställelsekostnad bör emellertid inte heller här komma i fråga. I samband med den nu aktuella reformen synes även böra göras en översyn beträffande de ersättningsbelopp'som utgår till vittnen och parter (jfr 1LU 1970: 38, rskr 160).

I fråga om förlorande parts skyldighet att betala motparts rättegångs— kostnader framhålls i promemorian att parterna vid processuell rätts- hjälp beroende på utgången i målet kan komma att drabbas inte bara av sina egna rättegångskostnader utan också av motpartens. Det kan med visst fog göras gällande att ett fullgott rättsskydd för den en- skilde borde täcka även denna motpartskostnad. Vid bedömningen av denna fråga bör dock uppmärksammas att reglerna i RB om fördel- ningen av rättegångskostnaderna mellan parterna är av stor betydelse som ett korrektiv mot oöverlagda processer. Som tidigare har anförts är det viktigt att inte sådana processer förs med stöd av allmänna me— del. På grund härav bör det inte komma i fråga att låta rättshjälpen täcka den betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnad som kan ' åläggas med stöd av kostnadsreglerna i RB. Vad nu har sagts får inte tolkas så att det inte skulle finnas behov för den enskilde att skydda sig mot skyldigheten att svara för motparts rättegångskostnad. Det synes emellertid vara naturligt att ett sådant skydd ges inom ramen för rätts- skyddsförsäkringen och inte i form av rättshjälp med det allmännas stöd.

En annan fråga är om en regel bör införas som ger vinnande mot- part till den som har åtnjutit rättshjälp möjlighet att av statsverket få ersättning för kostnad som inte kunnat tas ut av den tappande parten. Utredningen om rättegångshjälp föreslog'en sådan bestämmelse. Som förutsättning för rätt till ersättning föreskrevs att den förda talan be- dömdes som helt obefogad och att det kunde antas att talan inte skulle ha väckts om inte rättegångshjälp hade åtnjutits. Förslaget syftade till att förhindra att den som angreps med obefogat krav från person med rättegångshjälp ansåg sig vara i ett sådant underläge att han utan rätte- gång gick med på kravet eller i inledd rättegång gav upp sitt motstånd mot kravet. "

Som förut har berörts innehöll de båda utredningsförslagen om rätte-

Prop. 1972: 4 . 141

gångshjälp ingen bestämmelse om en förprövning av det befogade i en parts talan. Utredningens förslag 0111 möjlighet i vissa fall att tiller— känna vinnande part ersättning av allmänna medel för kostnad som inte kunnat tas ut av motparten måste ses mot denna bakgrund. I det föregående har förordats enregel om intresseprövning, som kan antas effektivt förhindra att obefogade anspråk drivs med det allmännas stöd. Rättsskyddsförsäkringarna utgör också ett betydelsefullt skydd för mot- parten i sådana situationer. Anledning saknas därför att nu föreslå en motsvarighet till utredningens ersättningsregel.

Utöver vad som nu har berörts föreslås i promemorian att vissa andra förmåner skall utgå vid rättshjälp. Dessa förmåner berörs närmare i specialmotiveringen.

8.4. Remissyttrandena

Förslaget i promemorian att i stort sett samma förmåner som utgår enligt LFR skall kunna utgå vid rättshjälp enligt det nya systemet till- styrks eller lämnas utan erinran i samtliga yttranden.

Beträffande förmånen att biträde skall kunna förordnas berörs frå— gan vilka behörighetskrav som skall ställas i ett drygt trettiotal yttran- den. I promemorian föreslås att till biträde skall förordnas befattnings- havare vid allmän advokatbyrå eller annan lämplig person. Principen att något generellt krav på att biträdet skall vara jurist inte uppställs godtas i det stora flertalet yttranden. Många remissinstanser anser emel- lertid att det bör komma till uttryck att till biträde bör företrädesvis ut- ses jurist. Endast en remissinstans, advokatsamfundet, anser att jurist- kravet bör upprätthållas undantagslöst.

Bland dem som i huvudsak godtar promemorieförslaget uttalar hov- rätten för Övre Norrland med tanke på utomprocessuell rättshjälp att det är en fördel att annan än jurist skall kunna förordnas, t. ex. revisor i ett skatteärende, arkitekt i ett planärende eller ingenjör i ett'byggnads- ärende. Kammarrätten framhåller att det inom kammarrättens ämbets- område snarare hör till regeln än till undantaget att biträden är andra än jurister och tillstyrker förslaget. RR:s ledamöter uttalar att försla- get synes välbetänkt med hänsyn till den vidsträckta rättshjälp som åsyftas. Särskilt på förvaltningsområdet, där. ärendena stundom kräver speciell sakkunskap, bör det vara värdefullt att kunna till biträde för- ordna lämplig person oberoende av formella behörighetskrav.

Statens hyresråd finner med hänsyn till de speciella insikter inom hy- reslagstiftningen som i allmänhet finns även hos de vid partsorgani'sa- tionerna på hyresmarknaden anställda ombudsmän, som inte har avlagt juridisk examen, att starka skäl talar för att också sådan ombudsman skall kunna förordnas till biträde åt part i hyrestvist vid hyresnämnd och domstol. Lagtextens avfattning utgör i och för sig intet hinder härför. Eftersom motiven med nuvarande avfattning knappast ger ut-

Prop. 1972: 4 142

rymme för en sådan tolkning, borde emellertid ett uttalande göras av innebörd att, där så finnes lämpligt, annan än jurist kan förordnas som biträde åt part i hyrestvist vid hyresnämnd, domstol och om hyres- regleringslagen alltjämt gäller då rättshjälpslagen träder i kraft sta- tens hyresråd. Hyresgästernas riksförbund uttalar att hos de till för- bundet anslutna föreningarna har under många års tillämpning av hy- resregleringslagstiftningen samlats en rik fond av erfarenheter och rutin vid bevakandet av medlemmars intressen inför de hyresreglerande or- ganen. I betydande utsträckning har ombudsmännen även tidigare haft att företräda medlemmar i mål vid de allmänna domstolarna. Denna del av arbetsuppgifterna har erhållit väsentligt ökad betydelse genom de nyligen genomförda ändringarna i allmänna hyreslagen. Förbundet tror sig också veta att man i både hyresnämnder och domstolar har goda erfarenheter av ombudsmännens insatser. Förbundet utgår från att dess ombudsmän, vilka som regel inte har juridisk examen men är välutbil- dade på sitt speciella område, skall kunna förordnas till biträden i hyres- tvister. Liknande uttalanden bcträffande fastighetsägareföreningarnas ombudsmän görs av Sveriges fastighetsägareförbund.

LO uttalar att förslaget innebär att promemorieförslaget har hejdat utvecklingen mot ett reellt advokatmonopol, vilket tidigare rättshjälps- förslag ingav starka farhågor för. LO finner förslaget i denna del syn- nerligen välmotiverat. Särskilt tillfredsställande finner LO att jurist inom intresseorganisation skall kunna förordnas som biträde. RLF gör lik- nande uttalanden och framhåller vidare 'att dess juridiska avdelning mot betalning lämnar juridiskt och tekniskt biträde både till medlemmar och utomstående i frågor inom fastighetsrätten i stort. Genom mång- årig erfarenhet har därför tjänstemännen förvärvat ingående kännedom om rättsreglerna och torde därför vara väl skickade att uppträda såsom ombud.

Bland dem som förordar att jurist företrädesvis bör utses till biträde uttalar bl. a. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister att huvudregeln bör vara att det krävs juristkompetens men att även andra lämpliga perso- ner bör kunna komma i fråga. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i och för sig inte något att erinra mot den föreslagna utvidgningen av kretsen av personer, som skall kunna komma i fråga som biträden, men anser att annan än jurist skall förordnas endast i undantagsfall. Genom att en myndighet till biträde utser någon, som den rättssökande inte själv har föreslagit, ådrar sig myndigheten ett visst ansvar för kvalite- ten av det arbete som biträdet utför åt klienten. Detta talar för en viss restriktivitet när det gäller att utse biträden, framför allt sådana som saknar det formella behörighetskrav, som nu gäller för biträden enligt lagen om fri rättegång. Med hänsyn till den tämligen ringa betydelse, som en intresseprövning enligt hovrättens uppfattning skulle få i det nya systemet, måste det anses befogat att ställa höga krav på biträdenas

Prop. 1972: 4 143

skicklighet och lämplighet. Av samma mening är bl. a. rådhusrätlerna i Malmö och Borås.

Några remissinstanser anser att annan än jurist inte bör få förordnas till biträde i rättegång. Bland dessa uttalar JK bl. a. att den begräns- ning av intresseprövningen som JK förordarioch för sig utgör tillräck- lig anledning att skärpa behörighetsvillkoren i förhållande till förslaget. Men även med bortseende härifrån måste den krets från vilken biträde enligt förslaget får hämtas anses alltför vid. När det gäller biträde i rättegång är i övervägande antalet fall behovet av juridisk sakkunskap särskilt framträdande. Behörighetsvillkoren för rättegångsbiträde synes därför lämpligen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler i LFR. De ärenden som förekommer utom process är synnerligen varierande. På det området finns många ärenden som kräver speciell sakkunskap men också mycket stora ärendegrupper av enkel beskaffenhet. I utomprocessuella ärenden och förvaltningsärcn- den bör därför biträde kunna hämtas från en vidare krets än den som förordats för rättegångsbiträde. Såsom framhålls i promemorian kan när det gäller dessa ärenden även andra kategorier än jurister ha till- räcklig och i vissa fall större sakkunskap. Förslagsvis kan behörighets- villkoren bestämmas så att till biträde kan förordnas —— förutom den som är behörig till rättegångsbiträde —— annan person med särskilda kvalifikationer för uppdraget. Beträffande advokaterna har en fri yrkesutövning och en oberoende ställning kunnat förenas med den of- fentligrättsliga tillsyn som följer med ledamotskap i Sveriges advokat- samfund. Advokat är skyldig att iaktta god advokatsed och kan, om han åsidosätter denna skyldighet, drabbas av påföljd. Hos advokater anställda biträdande jurister har i realiteten att iaktta samma aktsam- hetsnorm i yrkesutövningen som sina arbetsgivare. Det är angeläget att de obestridliga värden som ligger häri inte går förlorade genom att det allmänna sprider uppgifter som rättshjälpsbiträde till kategorier som står utanför offentlig kontroll. Hovrätten för Nedre Norrland vill be- träffande biträdets kvalifikationer helt allmänt framhålla att, då biträ- dets uppgift är att bistå sökanden i rättsliga angelägenheter, kravet på att biträdet skall vara jurist icke bör efterges. Uttalandet i promemo- rian att juridisk sakkunskap inte sällan kan vara av relativt underord- nad betydelse medan i stället teknisk eller annan expertis är viktigare, kan hovrätten inte instämma i. Behovet av särskild expertis får i före- kommande fall tillgodoses på annat sätt än genom att biträdet besitter sakkunskap, t.ex. genom sakkunnigutlåtande eller vittnesmål, och i varje fall från domstolarnas sida måste det kravet ställas att biträden i rättegång besitter juridiskt kunnande. Även justitierevisionen, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser att endast jurist bör komma i fråga som biträde i rättegång.

Prop. ] 972: 4 144

Advokatsamfundet anser att man måste uppställa det kravet att till biträde endast får förordnas person som avlagt juris kandidatexamen. Till stöd härför anförs bl. a. följande. Naturligtvis kan ett fall vara så- dant att rättshjälpssökanden har behov av att anlita även annan sak- kunskap än juridisk sådan, t.ex. teknisk expertis på olika områden, men detta behov bör tillgodoses, inte genom att man förordnar en ex- pert på dessa områden till juridiskt biträde utan genom att man bereder sökanden möjlighet att med det allmännas stöd förebringa erforderlig sakkunnigutredning. Man får den säkraste garantin för att vederböran- de har erforderliga kvalifikationer, om man generellt kräver att han skall vara utbildad jurist. Promemorieförslaget innebär däremot att man lämnar fältet fritt för att till biträde förordna vem som helst, utan mins- ta garanti för att vederbörande verkligen besitter den juridiska sakkun- skap som ovillkorligen måste krävas. —— I fråga om vilka kategorier ju- rister som bör komma i fråga som biträden förordas regeln att till bi- träde skall förordnas för uppdraget lämpad advokat eller rättsbildad be— fattningshavare vid rättshjälpsanstalt eller —-— också för uppdraget läm- pad — biträdande jurist hos advokat. För andra privatpraktiserande ju- rister än advokater bör vissa dispensmöjligheter föreligga. Som skäl för sådana bestämmelser anförs bl. a. följande. Beträffande jurister anställ- da av organisationer eller sammanslutningar inom näringslivet och på arbetsmarknaden framhålls att —- om man förordnar dem till biträden — så innebär detta inte att man därigenom bereder organisationernas medlemmar någon rättshjälp som annars inte står dem till buds utan enbart att man på det allmänna helt eller delvis överflyttar organisatio— nernas kostnader för att lämna rättshjälp åt medlemmarna. Både bland organisationsjuristerna och de jurister som, utan att vara advokater, har speciella insikter i vissa slag av mål och ärenden, finns.otvivelaktigt många, som i och för sig skulle kunna vara lämpliga som biträden, om därmed endast åsyftas att de besitter erforderlig juridisk sakkunskap. Det avgörande skälet mot att till biträde förordna en jurist tillhörande dessa kategorier är emellertid att man då till biträde förordnar en person, som varken har tjänstemannaansvar eller står under offentligrättslig tillsyn och som därför inte kan bli föremål för några disciplinära ingripanden.

Har sökanden själv till biträde föreslagit någon som är lämplig för uppdraget, skall enligt promemorieförslaget denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Värdet av denna princip om ett fritt biträdesval understryks allmänt i remissvaren.

Vad som föreslagits i promemorian beträffande utredningskostnad har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Advokatsamfundet framhåller att det är viktigt att i utomprocessuella ärenden förmånen av att utredning kan förebringas på statsverkets bekostnad begränsas till de fall där biträde förordnats och att biträdet får på eget ansvar ta

Prop. 1.972: 4 . 145

ställning till frågan vilken utredning som erfordras. Att felbedömningar härvidlag inte skall drabba den som på biträdets anmodan medverkar till utredningen, synes också riktigt. Det är rimligen biträdet som bör bära konsekvenserna av att onödig utredning förebragts. Frågan om utred- ningskostnader i förvaltningsärenden blir med promemorieförslaget tills vidare olöst. Advokatsamfundet understryker starkt angelägenheten av att denna fråga bringas till en snar lösning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte utredningskostna— den vid länsrätter och länsskatterätter borde redan från början omfat- tas av rättshjälpen. Länsstyrelsen understryker därvid att behov för part att förebringa egen utredning i inte obetydlig utsträckning förekommer inom förvaltningsområdet. Möjlighet bör givetvis finnas att erhålla rättshjälp på nödvändiga utredningskostnader även inom detta område. Särskilt angeläget är att denna möjlighet ges i ärenden rörande admini- strativa frihetsberövanden eller annan inskränkning i den enskildes per- sonliga frihet.

I fråga om rätt till ersättning för inställelsekostnad har promemorie- förslaget genomgående godtagits eller lämnats utan erinran. I några ytt- randen förordas emellertid viss vidgning av ersättningsrätten. Rådhus- rätten i Malmö finner det sålunda synnerligen angeläget att rättshjälpen konstrueras så, att den även innefattar rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I flertalet fall torde kostnaden för resa och uppehälle i samband med inställelse vara en mindre väsentlig kostnad än ersätt— ning för förlorad arbetsförtjänst och för parter i lågt inkomstläge kan förlusten av arbetsförtjänst i samband med inställelse vara sådan, att socialhjälp i stället måste utgå. Detta är enligt rådhusrättens uppfattning icke förenligt med ett fullständigt rättshjälpssystem. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott anför liknande synpunkter.

Ståndpunkten i promemorian att rättshjälpen inte bör täcka den be- talningsskyldighet för motparts rättegångskostnad som kan åläggas med stöd av kostnadsreglerna i RB godtas eller lämnas utan erinran i fler- talet remissvar. Advokatsamfundet uttalar att_de skäl som anförts i pro— memorian är tungt vägande och anser sig sakna anledning att påyrka ändring i förslaget. I sammanhanget måste emellertid beaktas den stora betydelse som rättsskyddsförsäkringen har i denna fråga. Skulle en i enlighet med promemorieförslaget genomförd rättshjälpsreform leda till att försäkringsbolagen upphör med rättsskyddsförsäkringen, innebär reformen en sannskyldig björntjänst åt den rättshjälpsbehövande all— mänheten.

I några remissvar riktas invändningar mot promemorians ståndpunkt. Rådhusrätten i Helsingborg uttalar bl.a. att det kan starkt ifrågasät- tas om risken att behöva betala motpartens kostnader någonsin haft praktisk betydelse som korrektiv mot oöverlagda processer. Rådhus- rätten ifrågasätter om inte rättshjälpen borde utsträckas till att omfatta

Prop. 1972: 4 146

även rättegångskostnad som part med rättshjälp ålagts utge till motpart. Rättshjälpsanstalten i Helsingborg anser att staten, om den åtar sig att svara för rättshjälp på det sätt som har föreslagits i promemorian, även bör åta sig ansvar för motpartens kostnader i händelse den som erhållit rättshjälp har förlorat processen. Billighctsskäl talar för detta. LO fram— håller att det i samband med kritiken i promemorian mot den nu gällan- de kreditprincipen har anförts, att part inte i förväg kan avgöra ersätt- ningsskyldighetens omfattning, vilket skapar osäkerhet och kan med- föra, att han drar sig för att göra sin rätt gällande av rädsla för de ekonomiska konsekvenserna. Detta konstaterande torde vara riktigt och har genom promemorieförslaget nästan helt eliminerats i vad avser partens egna kostnader. Förslaget minskar däremot inte den rättssö- kandes skyldighet att som tappande part svara för motparts rättegångs- kostnad. Även om de ekonomiska konsekvenserna genom förslaget vä- sentligt har begränsats, torde dock risken att få bära motpartskostna- den samt svårigheten att beräkna denna, bli av inte oväsentlig betydelse för de sämst ställdas och mellangruppens möjligheter att göra sin rätt gällande genom att öppna en process för att få en tvistefråga löst. Nu kan det, vilket också har konstaterats i promemorian, vara naturligt, att skydd för den enskilde, vad gäller motpartskostnaden, ges inom ramen för rättsskyddsförsäkringen. Detta förutsätter dock att försäkringsbola- gen i framtiden anpassar sitt försäkringsskydd till de ändrade förhål- landena. Skulle detta inte ske, bör enligt LO:s uppfattning övervägas, om inte möjlighet till en viss subventionering av motpartskostnaden för de sämst ställda och även mellangruppen bör ske. Folksam framhåller att det enligt promemorian är viktigt för rättssäkerheten att man vet vil- ka kostnader man drar på sig innan man börjar en process. Den rätts- sökande bör sålunda på förhand kunna bedöma sitt kostnadsansvar. Detta är en omöjlighet så länge motpartskostnaderna inte omfattas av rättshjälpen (eller avlyfts på annat sätt) och den rättssökande sålunda står risken att själv få betala dessa kostnader vid sidan av den mer eller mindre betydande avgiften för egna kostnader. Enligt Folksam har i promemorian inte anförts ett enda bärande skäl mot att motpartskost- naderna inbegrips. Även kammarrätten, Svenska försäkringsbolags riks- förbund och RLF ställer sig kritiska till promemorians ståndpunkt.

Frågan om vinnande motpart bör ha rätt till ersättning av statsver- ket för kostnad som inte kunnat tas ut av den tappande parten med rättshjälp tas upp i ett tjugotal yttranden. I två av dessa, de som har avgetts av häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga och rådhus- rätten i Borås, godtas promemorians ståndpunkt att rätt till ersättning inte bör införas. I övriga yttranden ställer sig remissinstanserna kritiska till denna ståndpunkt.

Justitierevisionen anför att den i remissyttrande över 1965 års för- slag intog i princip positiv inställning till den då föreslagna regeln. Jus—

Prop. 1972: 4 147

titierevisionen tar avstånd från en skärpt intresseprövning och drar även effektiviteten av en sådan prövning i tvivelsmål. Även om rättsskydds- försäkringarna i vissa fall kan trygga vinnande motparts anspråk på kostnadsersättning synes det leda till alltför slumpartade resultat att enbart lita härpå. Justitierevisionen vidhåller av nu anförda skäl sin po- sitiva inställning till en regel om subsidiär ersättning av statsverket till den som har angripits med obefogat krav från person med rättshjälp. Samma ståndpunkt intar Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Malmö, Helsingborg och Göteborg, häradshövdingen i Vättle, Ale och Kullings domsaga, rådhusrätten i Östersund, kammarrätten, HD:s ledamöter, Jurist- och samhällsvetare- förbundet, RLF, Svenska företagares riksförbund och Advokatsam- fundet.

9. Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

9.1. Nuvarande ordning

Enligt skilda bestämmelser i RB gäller beträffande mål om allmänt åtal att vissa rättegångskostnader skall utgå (förskotteras) av allmänna medel. Detta gäller bl. a. kostnaderna för åklagarens bevisning och för bevisning varom rätten har föranstaltat självmant och dessutom vissa av kostnaderna för den tilltalades processföring, nämligen kostnaden för offentlig försvarare och ersättning åt sakkunnig som rätten har utsett på begäran av den tilltalade. Det ankommer på rätten att fastställa kost- nadsbeloppen.

Enligt 31 kap. 1 & första stycket RB skall i mål vari åklagare för talan den tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återbetala bl. a. vissa kostnader som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel. De kostnader som anges i bestämmelsen är ersättning till vittne eller sakkunnig, kostnad för annan bevisning under förundersökningen eller rättegången, ersättning eller arvode till försvarare och kostnad för hämtning av den tilltalade till rätten. Under vissa förutsättningar kan jämkning ske. Står kostnadens belopp inte i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor, kan sålunda ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

I paragrafens andra stycke ges ett undantag från huvudregeln om den dömdes ersättningsskyldighet. Efterges påföljd eller har den tillta— lade begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken, eller har han vid domen inte fyllt 18 år, är han sålunda ersättningsskyldig endast'om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna anses skäligt.

I fråga om mål som fullföljs från lägre rätt gäller enligt 31 kap. 10 5 första stycket RB att skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre

Prop. 1972: 4 148

rätt skall bestämmas med hänsyn till rättegången där. Ersättningsskyl- dighet för den tilltalade föreligger i sådant fall om den högre rättens dom är att anse som fällande. Högre rätts dom anses som fällande, om den tilltalade döms till påföljd, som är att anse som svårare än den, vartill lägre rätt dömt. Detsamma gäller om den tilltalade efter att ha frikänts i lägre rätt finnes ha begått brottet. Högre rätts dom anses också fällande om av honom fullföljd talan inte föranleder ändring i lägre rätts dom.

I 31 kap. 12 & RB anges att om i lag eller författning har getts avvi- kande bestämmelser om kostnad i rättegång dessa skall gälla. Sådana bestämmelser finns bl. a. i lagen (1946: 864) om återgäldande av kost- nad för blodundersökning i brottmål. Beträffande sådan kostnad äger bestämmelserna i 31 kap. 1 & RB om återbetalning motsvarande till- lämpning trots att kostnaden inte utgår enligt rättens beslut.

Jämkningsbestämmelsen i 31 kap. 1 5 fick sin nuvarande avfattning genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1970. Tidigare hade bestämmelsen en lydelse som i praxis i allmänhet ansågs innebära att jämkning bara kunde ske om kostnadens belopp stod i missförhål- lande till såväl brottsligheten som villkoren (JO 1964 s. 208). Ändring-- en avsåg att vidga möjligheten till jämkning så att hänsyn skulle få tas också enbart till den dömdes betalningsförmåga (jfr prop. 1969: 156 s. 24).

Enligt LFR kan fri rättegång beviljas den, som inte äger tillgång att betala de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgi- vande skulle sakna nödvändiga medel för eget uppehälle och för att full— göra den underhållsskyldighet som åligger honom (1 5). Av 3 & första stycket framgår att den som har fri rättegång åtnjuter frihet från av- gift bl. a. för utskrift av rättens protokoll. Enligt paragrafens andra stycke skall av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som inte fö- rebragts utan skäl och förskott på kostnad för bevisning, om kostnaden enligt lag skall utges av parten eller parterna solidariskt. Bestämmel- sen innebär att vittnen som har kallats på den tilltalades begäran kan få ersättning av allmänna medel. I 4 % ges bestämmelser som berättigar den som åtnjuter fri rättegång att under vissa betingelser få ersättning för resa och uppehälle i samband med inställelse vid rätten. Möjlighe- ten att få juridiskt biträde regleras i 5 &, som dock beträffande miss- tänkt i brottmål hänvisar till bestämmelserna i RB om offentlig försva- rare.

Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 5 första stycket RB förordnas advokat, som är lämplig för uppdraget. Företrädesvis bör an— litas någon som vid rätten brukas som rättegångsombud. I andra styc- ket finns bestämmelser om den misstänktes valrätt. Har den misstänkte - till offentlig försvarare föreslagit någon behörig person skall han för- ordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostna— der eller eljest särskilda skäl föranleder annat.

Prop. 1972: 4 149

Beträffande frågan om vem som slutligen skall svara för koStnad, som har uppstått i brottmål där den tilltalade haft fri rättegång, gäller i huvudsak följande. Enligt 6 5 kan den tilltalade inte i målet åläggas att återbetala bl. a. erSättning till offentlig försvarare eller kostnad för bevisning varom rätten har föranstaltat självmant. Om det under rät- tegången befinns att den tilltalades ekonomiska ställning förbättrats så att han kan betala kostnaderna för rättegången, äger rätten förord- na att förmånen av fri rättegång skall upphöra (7 &). När rätten från sig skiljer ett mål, vari tilltalad har åtnjutit fri rättegång, skall rätten, om den tilltalade enligt 7 & förklarats förlustig denna "förmån, enligt 8 % förplikta honom att ersätta vissa kostnader som annars skulle ha utgått av allmänna medel. Detta gäller bl. a. vissa kostnader för be- visning enligt 3 5 samt inställelse- och andra kostnader enligt 4 &. Om sådana omständigheter föreligger som anges i 31 kap. 2 & RB, dvs. om åklagaren har väckt talan utan sannolika skäl eller om det av annan orsak på grund av omständigheterna i målet förekommer synnerlig anledning till att frikänd tilltalad erhåller ersättning för rätte- gångskostnader, kan den tilltalade dock inte åläggas sådan betalnings- skyldighet. De möjligheter som enligt 31 kap. 1 %; RB finns till jämk- ning av rättegångskostnaderna för tilltalad som dömts för brott gäller också vid återbetalningsskyldighet enligt 8 5. Enligt 9 5 skall vad som stadgas i 8 & äga motsvarande tillämpning när förundersökning, varunder den misstänkte åtnjutit fri rättegång, nedläggs eller avslutas utan att åtal väcks mot honom.

Om tilltalad, som åtnjutit fri rättegång, efter målets avgörande får sina ekonomiska villkor förbättrade, kan han enligt 13 & förpliktas att betala kostnad som enligt LFR utgått av allmänna medel, t. ex. kostnad för vittne som hörts på den tilltalades begäran och inställelsekostnader, eller kostnad som avses i 6 &, dvs. erSättning till offentlig försvarare" eller kostnad för bevisning varom rätten föranstaltat självmant. Betal- ningsskyldighet för kostnad som avses i 6 5 kan dock åläggas tilltalad endast om han dömts för brottet. Såsom förutsättning för betalnings- skyldighet gäller att särskild talan skall väckas mot den tilltalade inom fem år efter brottmålsrättegångcns avslutande och att sådana omstän- digheter inte föreligger som anges i 31 kap. 2 5.

9.2. Tidigare reformförslag

Rättegångskommittén föreslog som tidigare har nämnts att part, in- nan han fick åtnjuta rättShjälp, skulle i mån av förmåga erlägga ett kontant bidrag till processkostnaderna, s.k. kostnadsbidrag. Skyldig- heten att betala kostnadsbidrag skulle gälla i alla mål och ärenden, i vilka rättegångshjälp kunde förekomma, alltså också i brottmål. Några erinringar emot kommitténs förslag i denna del framfördes inte under

Prop. 1972: 4 150

remissbehandlingen. Utredningen om rättegångshjälp tog upp rättegångs— kommitténs förslag om kostnadsbidrag i såvitt nu är i fråga oföränd- rad utformning. Inte heller vid remissbehandlingen av utredningens betänkande framkom några invändningar mot den föreslagna lösningen.

När det gäller frågan om skyldighet för tilltalad som åtnjuter rätte- gångshjälp att till statsverket återbetala dess kostnad i anledning av rättegångshjälpen, ansåg rättegångskommittén det vara riktigast att kostnad som i mål om allmänt åtal utgått av allmänna medel behand- las lika i fråga om återbetalningsskyldigheten, vare sig kostnaden utgått enligt RB eller i anledning av den tilltalades rättegångshjälp. Kommit- tén föreslog därför en samordning av reglerna i 31 kap. RB om skyl- dighet för part eller annan att i brottmål, vari åklagare för talan, eller med anledning av förundersökning återgälda statsverket kostnad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel med återbetalningsregler- na i den föreslagna lagen om rättegångshjälp. En sådan samordning skulle enligt kommittén innebära att om en tilltalad, som åtnjutit rätte- gångshjälp frikänns, kostnaden för rättegångshjälpen, i likhet med ex- empelvis kostnad för offentlig försvarare, får stanna på statsverket utan ytterligare ersättningsskyldighet för den tilltalade. Om den tilltalade å andra sidan döms för brottet, skall kostnaden för rättegångshjälpen samt kostnad som nu sägs i 6 & LFR, dvs. ersättning till offentlig försvarare och kostnad för bevisning varom rätten föranstaltat självmant, behand- las lika som övrig kostnad som utgått av allmänna medel och den till- talade alltså i regel åläggas återbetalningsskyldighet härför. Likaså skall övriga personers, exempelvis åklagares, målsägandes och vittnes, i RB stadgade skyldighet att i undantagsfall ersätta kostnad som utgått av allmänna medel gälla även kostnad som utgått i anledning av den till- talades rättcgångshjälp. Det sagda skall också gälla kostnad som utgått av allmänna medel i anledning av att den misstänkte åtnjutit rätte— gångshjälp under förundersökning i brottmål.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag såvitt nu är i fråga tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttran- den.

Utredningen om rättegångshjälp föreslår bestämmelser om återbetal- ningsskyldighet för misstänkt som har åtnjutit rättegångshjälp i mål om allmänt åtal eller under förundersökning, vilka bestämmelser praktiskt taget oförändrade övertagits från rättegångskommittén. Liksom vid remissbehandlingen av rättegångskommitténs förslag har bestämmelser- na om återbetalningsskyldighet i utredningens förslag i flertalet fall lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Prop. 1972: 4 151

9.3. Promemorian

När det gäller frågan om samhällets olika former av rättshjälp åt den som är misstänkt för brott kan inordnas i det nya rättshjälpssyste- met anförs i promemorian att fördelar kan vinnas genom att i görligaste mån gemensamma regler utformas. Emellertid är det uppenbart att särbestämmelser inte kan undvaras. En av anledningarna härtill är att RB:s regler om möjlighet att förordna offentlig försvarare grundas inte bara på intresset att den misstänkte oavsett sina ekonomiska förhål— landen bereds ett fullgott försvar utan också på intresset av att brotts- spaning och lagföring för brott bedrivs på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Andra omständigheter som påkallar särskilda hänsynstaganden är att det i regel inte bör komma i fråga att utkräva kostnadsansvar av den som har frikänts från ansvar och att kostnadsansvaret för den som dömts för brott liksom f.n. bör kunna sättas i viss relation till brottsligheten. När det gäller rättshjälp i allmänhet har i det föregå- ende förordats en ordning som innebär att kreditprincipen ersätts av ett avgiftssystem utan återbetalningsskyldighet. Det är uppenbart att en sådan lösning av flera skäl skulle inge betänkligheter när det gäller rättshjälp i brottmål. Samhällets intresse av att lagföring sker och att den misstänkte därvid får all rimlig hjälp kan inte eftersättas. Det kan inte komma i fråga att som en förutsättning för att offentlig försvarare förordnas kräva att den misstänkte erlagt en särskild avgift. Liksom hittills bör sålunda ersättning till offentlig försvarare utgå av allmänna medel oberoende av den tilltalades ekonomiska villkor. Den mera be- gränsade rättshjälp i brottmål som f. n. regleras i LFR har praktisk be- tydelse bara för de ekonomiskt sämst ställda och bör därför även i fort- sättningen begränsas till denna kategori, dvs. i princip till misstänkt med en beräknad årsinkomst som inte överstiger ett belopp som motsvarar tre gånger basbeloppet. Någon avgift bör med denna lösning inte utgå för rättshjälp i brottmål.

I promemorian erinras vidare om att tilltalads ansvar för statsverkets kostnader enligt gällande ordning aktualiseras först när domstol skil- jer målet från sig och betalningsskyldighet kommer i regel i fråga bara om den misstänkte döms för brottet. Som nämnts bör i det nya syste- met avgift inte utgå för rättshjälp i brottmål. Däremot synes naturligt att man bibehåller principen att den som döms för brottet i efterhand åläggs betalningsskyldighet. Mot bakgrund av det nu anförda synes följande riktlinjer böra gälla för rättshjälpen i brottmål. '

Den rättshjälp som består i att offentlig försvarare kan förordnas bör enligt promemorian i princip lämnas örubbad. Anledning saknas att göra ändring i gällande behörighetsvillkor för offentlig försvarare. An- nan än advokat bör alltså i princip inte kunna utses. Företräde bör ges sådan advokat som vid rätten brukas som rättegångsombud. Frågan om

Prop. 1972: 4 152

återbetalningsskyldighet för försvararkostnaden liksom för andra kostna- der som bcstritts av allmänna medel enligt bestämmelser i RB bör var.-1 beroende av utgången i målet med möjlighet för rätten att vidta de jämk- ningar som kan anses påkallade med hänsyn till'brottets art eller den till— talades personliga och ekonomiska förhållanden. Det sagda är avsett att innebära ett ökat utrymme för kriminalpolitiska bedömningar vid be- stämmande av återbetalningsskyldigheten.

Dc ytterligare rättshjälpsförmåner som bör tillkomma den misstänk- te bör regleras inom ramen för den allmänna rättshjälpen och bör i princip vara desamma som vid rättshjälp i allmänhet. Den i detta sam- manhang viktigaste förmånen torde från denna utgångspunkt bli att till- talads kostnad för bevisning och förskott på sådan kostnad utgår av allmänna medel. En annan förmån blir att ersättning för resa och uppehälle i samband med inställelse inför rätten skall kunna utgå.

Som redan har nämnts bör avgift inte utgå för rättshjälp i brottmål. I gengäld bör den tilltalades betalningsförmåga kunna tas i anspråk för att täcka rättshjälpskostnaderna om han döms för brottet enligt samma grunder som nyss angetts beträffande ersättning till offentlig försvarare och för utredning som bekostats av allmänna medel. I detta avseende sker alltså en samordning mellan den allmänna rättshjälpen och regelsystemet i RB. Innebörden av samordningen blir att kostnad som i mål om allmänt åtal utgått av allmänna medel behandlas lika, vare sig kostnaden utgått enligt RB eller på grund av beviljad rätts— hjälp. Frikänns tilltalad som åtnjutit rättshjälp, får kostnaden för rätts- hjälpen liksom t.ex. kostnaden för offentlig försvarare i princip stan- na på statsverket. Om den tilltalade döms för brottet, skall han åläg- gas att betala såväl rättshjälpskostnaden som övrig kostnad som utgått av allmänna medel i den mån jämkning av återbetalningsskyldigheten inte sker. Inom ramen för den angivna samordningen tillgodoses ock- så i viss mån i skilda sammanhang framställda önskemål om en vidg- ning av frikänd tilltalads rätt till ersättning för rättegångskostnad.

Beträffande frågan om omfattningen av den tilltalades återbetal- ningsskyldighet mot statsverket anförs i promemorian följande. När be- stämmelsen i 31 kap. 1 & RB fick sin nuvarande utformning under- ' ströks särskilt att den tilltalade inte bör åläggas en betalningsskyldig- het som inte är rimlig i förhållande till hans ekonomiska villkor. Det ansågs därför påkallat att jämkningsmöjligheten vidgades något. Som tidigare framhållits finns det skäl att överväga en ytterligare liberali- sering av reglerna om återbetalningsskyldighet. Av både kriminalpoli- tiska och processekonomiska skäl torde det emellertid 'i flertalet fall vara påkallat att ta den dömdes betalningsförmåga i anspråk. Den nu— varande huvudregeln bör därför inte ändras. De undantagsregler som har nämnts bör däremot ges en ändrad avfattning.

Som riktlinje vid utformningen av dessa regler bör gälla att dom—

Prop. 1972: 4 153

stolarna när de bedömer om och i vilken mån ersättningsskyldighet bör komma i fråga skall ha möjlighet att anlägga kriminalpolitiska syn— punkter så att betalningsskyldigheten ses som ett led i samhällets" reak- tionssystem. Betalningsskyldigheten och påföljden bör tillsammans ut- göra en från olika synpunkter lämplig reaktion på brottet.

Vad som sagts nu innebär att återbetalningsskyldigheten skall be- dömas mot bakgrund av de påföljder som bestämts för den aktuella brottsligheten. Vid denna bedömning får särskilt beaktas att den till- talade inte åläggs en återbetalningsskyldighet som kan försvåra åter- anpassningen till samhället. I enlighet härmed förordas att jämknings- regeln i 31 kap. 1 tj RB utformas så att jämkning skall ske om skäl härför föreligger med hänsyn till brottets beskaffenhet eller den till- talades personliga och ekonomiska förhållanden. Med en sådan utform- ning av jämkningsregeln synes det ej nödvändigt att särskilda bestäm- melser gäller beträffande ungdomar under 18 år och i fråga om gär- ningar som begåtts under inflytande av själslig abnormitet. För dessa kategorier bör jämkningsregeln sålunda medföra att ersättningsskyldig- het kommer i fråga endast i undantagsfall.

En annan fråga är om någon av de kostnadsposter som f.n. avses i 31 kap. 1 & bör kunna generellt stanna på statsverket. Det kan näm- nas att detta nyligen har skett beträffande synekostnad enligt lagen (1.969: 22) om ändring i RB. Att göra ytterligare undantag synes inte f. n. påkallat.

I detta sammanhang anförs i promemorian i fråga om rättshjälp un- der förundersökning att liksom hittills offentlig försvarare givetvis skall kunna förordnas redan under förundersökningen. Under förundersök- ningen åligger det förundersökningsledaren att beakta inte bara de om- ständigheter som talar emot den misstänkte utan även dem som är gynnsamma för honom. Bevis som är till hans förmån skall sålunda tillvaratas. I sista hand kan rätten besluta om komplettering av förun- dersökningen. Något behov av rättshjälp i fråga om utredningskostna— der under förundersökning föreligger sålunda inte. I vissa fall kan un- der förundersökning bevisupptagning ske inför domstol. I sådana fall kan utredningskostnader komma att drabba den misstänkte. I de för- hållandevis sällsynta fall då sådan bevisupptagning förekommer synes det rimligt att kostnaderna alltid får utgå av allmänna medel. Frågan ' om vem som slutligen skall svara för kostnaden bör avgöras enligt reglerna i 31 kap. RB.

Kostnad för inställelse vid förundersökning i brottmål kan under vissa förutsättningar ersättas av allmänna medel enligt kungörelsen (1969: 590) om ersättning vid förundersökning i brottmål. En översyn av dessa ersättningsbestämmelser bör göras under det fortsatta lagstift- ningsarbetet. Därvid bör övervägas om inte rätt till ersättning i vissa fall bör införas även för den som är skäligen misstänkt för brottet.

Prop. 1972: 4 154

Med hänvisning till det anförda uttalas i promemorian att rättshjälp i brottmål bör avse ersättning till offentlig försvarare för biträde un- der förundersökning och inför domstol samt, i fråga om övriga kost- nader, endast sådana som uppstår vid domstol sedan åtal väckts för brottet.

9.4. Remissyttrandena

Förslaget i promemorian att den rättshjälp som består i att offentlig försvarare kan förordnas i princip skall lämnas orubbad och att ytter- ligare rättshjälp åt misstänkt i brottmål bör utgå endast till de minst be- medlade godtas allmänt av remissinstanserna. Endast i ett fåtal yttran- den görs invändningar. Rådhusrätten i Helsingborg anser att den ytter- ligare rättshjälpen inte bör begränsas till de minst bemedlade. Social- styrelsen uttalar att bestämmelsen som anger vem som är berättigad till rättshjälp bör göras mindre kategorisk. Även andra omständigheter än inkomst, försörjningsplikt, förmögenhet och skuldsättning borde få beaktas. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser att större hänsyn borde få tas till försörjningsplikt vid bedömningen av om rättshjälp skall beviljas.

Den föreslagna bestämmelsen om behörighetskrav för offentlig för- svarare godtas eller lämnas utan erinran i det stora flertalet remissvar. I några yttranden ifrågasätts dock om inte annan än advokat bör kunna komma i fråga som offentlig försvarare. Uttalanden av denna inne- börd görs av bl. a. rådhusrätten i Borås. Enligt rådhusrätten borde över- vägas att öppna möjlighet att i viss utsträckning till offentlig försva— rare förordna även jurist som inte är advokat men som är anställd på allmän advokatbyrå eller hos privatpraktiserande advokat. Fördelen härmed skulle vara att de biträdande juristerna på detta sätt skulle få erfarenhet av försvar i brottmål genom att uppträda i icke alltför komplicerade mål innan de såsom advokater kan åta sig mål av alla slag. Liknande uttalanden göras av rådhusrätten i Malmö och Malmö stads rättshjälpsanstalt. TCO framhåller att det är naturligt att ett för- bunds medlemmar för det fall de blir åtalade eller utsätts för skade- ståndskrav har ett särskilt förtroende för förbundsjuristernas förmåga att tillvarata deras intressen i dessa sammanhang. TCO har med be— aktande av detta svårt att förstå varför inte förbundsjurister skulle kunna förordnas som offentliga försvarare för en medlem som t. ex. är åtalad för vållande till annans död i samband med en arbetsplats- olycka eller mål rörande tjänstefel. Häradshövdingen i Ångermanlands norra domsaga framhåller att offentlig försvarare men inte biträde en- ligt LFR f.n. måste vara advokat och hemställleratt denna skillnad undanröjs. Som skäl anförs bl. a. att det skulle vara önskvärt av-prak- tiska skäl i orter med få advokater.

Prop. 1972: 4 155

Förslaget att avgift inte skall utgå vid rättshjälp åt misstänkt i brott- mål godtas eller lämnas utan erinran i samtliga remissvar. Med något undantag godtar remissinstanserna också förslaget att återbetalnings- skyldighet mot statsverket i princip skall föreligga för den som döms för brottet. Att en samordning sker mellan den allmänna rättshjälpen och rättshjälpen enligt RB på det sättet att samma regler för återbetal- ningsskyldighet blir tillämpliga godtas också allmänt.

Till dem som tillstyrker eller inte har någon erinran mot förslaget i nu berörda delar hör bl. a. JK, RÅ, justitierevisionen, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norr- land, socialstyrelsen, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads- domare och Advokatsamfundet. I några yttrandcn förordas att åter- betalningsskyldighet i princip inte bör komma i fråga vare sig för för- svararkostnad eller annan kostnad. Dessa yttranden har avgetts av För- eningen Sveriges statsåklagare, Iänsåklagaren i Östergötlands län och socialvårdsstyrelsen i Malmö.

Förslaget att möjligheterna till jämkning av återbetalningsskyldighet skall vidgas godtas allmänt av remissinstanserna. I flera yttranden utta- las tillfredsställelse över promemorieförslaget RÅ uttalar sålunda bl. a. att förslaget innebär att domstolarna får vidgade möjligheter att an- lägga kriminalpolitiska synpunkter på återbetalningsskyldigheten, så att denna ses som ett led i samhällets reaktionssystem. Det utgör en klar förbättring i förhållande till nuvarande regler. Länsåklagaren i Värm- lands län framhåller att det som också skett i förslaget _- bör obser- veras vilka svårigheter som uppkommer för den dömdes återanpassning om återbetalningsskyldighet för kostnader som utgivits av allmänna me- del blir alltför betungande för den dömde. Understundom uppgår skade- ståndsersättningarna till så höga belopp att möjligheten för den dömde att fullgöra återbetalningsskyldigheten framstår som orimlig. Men även relativt små skadeståndsersättningar kan motverka resocialiseringsarbe— tet. Det är sålunda tillfredsställande att ökat utrymme för kriminalpoli- tiska bedömningar skapas vid bestämmandet av återbetalningsskyldig- het.

I några yttranden kommenteras promemorians motivering till den ändrade avfattningen av 31 kap. 1 & RB. Länsåklagaren i Uppsala län delar uppfattningen i promemorian att frågan om och i vilken mån er- sättningsskyldighet bör komma i fråga skall kunna vara ett kriminal— politiskt instrument. Betalningsskyldigheten och påföljden skall tillsam- mans utgöra en lämplig reaktion på brottet. Jag utgår från att på- följden är den fixa och betalningsskyldigheten den rörliga komponen- ten. Rådhusrätten :" Borås anför bl. a. följande._ Om meningen är att återbetalningsskyldigheten i regel inte bör efterges helt men att dom— stolen skall ha en vidsträckt möjlighet att jämka beloppet där så finnes önskvärt, har rådhusrätten ingen erinran att göra. Vad särskilt gäller

Prop. 1972: 4 156

ungdomarna bör enligt rådhusrättens mening återbetalningsskyldigheten i stor utsträckning efterges i mål där erkännande föreligger och offent- lig försvarare förordnats väsentligen med hänsyn till den tilltalades ungdom. I övrigt kan ungdomarnas ekonomiska situation och inkomst- möjligheter ofta vara sådana att återbetalningsskyldighet är motiverad. Rådhusrätten kan därför inte helt ansluta sig till uttalandet i promemo- rian att återbetalningsskyldighet för ungdomar bör komma i fråga en— dast i undantagsfall. Hovrätten för Övre Norrland uttalar att den givet- vis inte har anledning att motsätta sig, att återbetalningsskyldigheten ytterligare uppmjukas. Det är en riktig synpunkt att den dömdes åter- anpassning i samhället inte bör försvåras genom att alltför stor återbetalningsskyldighet åläggs honom. Vad man hoppas kunna åstad- komma med den ådömda påföljden får således inte äventyras av en för kraftigt tilltagen återbetalningsskyldighet. Den i promemorian anlagda synpunkten att betalningsskyldigheten och påföljden bör tillsammans utgöra en lämplig reaktion på brottet måste dock av- visas som principiellt oriktig. Det är nödvändigt att skilja ut vad som är påföljd för brottet. Dit hör icke rättegångskostnader. Hov- rätten har dock ingen erinran mot den föreslagna lagtexten. Rådhusrät- ten i Helsingborg gör liknande uttalanden. Vad som inte kan godtas är enligt rådhusrätten förslaget att återbctalningsskyldigheten tillsammans med påföljden i övrigt skall utgöra en lämplig reaktion på brottet, i all synnerhet som olika skäl till jämkning skall föreligga. Det är i skil- da sammanhang nödvändigt att veta vad som är brottspåföljd, exem- pelvis vid undanröjande av påföljd och dömande till annan. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser att den nya avfatt- ningen av 31 kap. 1 & egentligen inte ger bestämmelsen annat innehåll än den har nu. Motivuttalandena är ofullständiga. Av ordalagen i be— stämmelsen torde följa att den påföljd som valts enligt brottsbalken eller ett förpliktande för den tilltalade att betala skadestånd kan med- föra att den tilltalade inte skall åläggas att betala rättshjälpskostnader- na. Det är emellertid oklart, om domstolen kan underlåta att döma till böter, när denna påföljd kan kombineras med annan påföljd enligt brottsbalken, och i stället ålägga den tilltalade att betala rättshjälps- kostnaderna. Om skyldigheten att betala rättshjälpskostnaderna skall ingå som ett led i en samlad bedömning av påföljden på sätt som sist har angivits, synes bestämmelsen höra hemma i brottsbalken. Över- åklagaren i Stockholm anför att motiven till förslaget framkallar all- varliga betänkligheter. Ett genomförande av förslaget på sätt som an- getts i denna del innebär i praktiken att man på ett för svenskt rätts- väsen hittills okänt och föga tilltalande sätt ändrar brottsbalkens bestäm- melser om vad som förstås med påföljd. Frågan ställs hur samhällets ' reaktion på brottet skall bedömas i det fall tilltalad har privat försva- rare.

Prop. 1972: 4 157

Promemorians ståndpunkt att rättshjälp inte bör utgå i fråga om ut- redningskostnader under förundersökning har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I ett par yttranden redovisas dock en annan mening. Stockholms rådhusrätt uttalar sålunda att den inte kan dela uppfattningen att behov av rättshjälp i form av utred- ningskostnader under förundersökningen inte föreligger. Även den mest objektive förundersökningsledare kan omedvetet låta sig influeras av sin personliga uppfattning om en misstänkts skuld när det gäller till- varatagande och redovisning av omständigheter som talar i annan rikt- ning. Ytterligare bör framhållas att en till själva rättegången koncen- trerad rätt till ersättning för utredning lätt blir illusorisk. I mera om- fattande mål är ju gången den att åklagaren ofta under lång tid er- håller anstånd med väckande av åtal och att när åtal sedermera väcks mycket obetydlig tid står till försvarets förfogande när det gäller att anskaffa självständig utredning. Länsåklagaren i Värmlands län framhåller att situationen kan vara sådan att den misstänkte och för- svararen i den misstänktes intresse finner att utredningen måste företas på annat sätt än genom hänvändelse till undersökningsledare eller dom- stol. Om särskilt skäl i den misstänktes intresse sålunda föreligger t. ex. på grund av risken för att framkomna uppgifter blir till väsentlig nack- del för honom, bör rättshjälp även i fråga om sådan utredningskostnad utgå.

Förslaget att kostnad för bevisupptagning under förundersökning all- tid skall utgå av allmänna medel godtas eller lämnas utan erinran.

10. F rikänd tilltalads rättegångskostnad

10.1. Nuvarande ordning

De kostnader, som uppstår för den tilltalades försvar i brottmål, skall, om den tilltalade inte har fri rättegång, i princip bestridas av den tilltalade själv. Det finns dock åtskilliga undantag.

Kostnad för försvarare får den tilltalade betala själv. Har han inte utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt inte kunna till— varatas utan biträde, skall emellertid offentlig försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas. Har rätten förordnat of- fentlig försvarare, utgår ersättning till denne av allmänna medel.

Beträffande kostnad för bevisning, som påkallats av.den tilltalade, gäller följande. Den tilltalade får själv betala vittneskostnad. Genom framställning till rätten kan han emellertid ibland åstadkomma att rät- ten finner sig böra självmant föranstalta om vittnets hörande. I sådant- fall bestrids vittneskostnaden av statsmedel. Även kostnad för tillhanda- .

Prop. ] 972: 4 158

hållande av skriftligt bevis betalas av den tilltalade. Har han förmått rätten att ex officio föranstalta om handlingens företeende, betalas kost- naden av statsmedel. Kostnad för sakkunnig, som på den tilltalades be- gäran utsetts av rätten, betalas av statsmedel. Däremot betalas kostnad för sakkunnig, som inte utsetts av rätten, av den tilltalade.

Delgivningskostnad torde i praktiken inte uppstå för tilltalad i mål om allmänt åtal. Regelmässigt sker nämligen i sådana mål delgivning genom rättens försorg. Om den tilltalade önskar utskrift av rättens protokoll, exempelvis för att ha tillgång till fonetisk upptagning av vittnesutsagor, får han själv bestrida kostnaden (fria från avgift är dock bl. a. krigs- man i militärt mål samt häktad, se 8 5 första stycket 9) och 13) expedi- tionskungörelsen). Däremot är misstänkt eller hans försvarare fri från avgift i fråga om avskrift av protokoll eller anteckning vid förunder- sökning. Detsamma gäller för åtalad i fråga om dom eller slutligt be- slut i brottmål (8 & expeditionskungörelsen, se även 10 5).

Den tilltalade får själv betala sin inställelse resekostnad och kost- nad för uppehälle vid rätten. Han får inte heller någon ersättning för arbete och tidsspillan vid utförande av talan i målet.

Att kostnad enligt det sagda i viss utsträckning utgår av allmänna ' medel betyder inte att kostnaden slutligen skall stanna på statsverket. Som tidigare har berörts gäller enligt 31 kap. 1 & RB som huvudregel att tilltalad som döms för brottet skall återbetala till statsverket bl. a. de kostnader som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel för bevisning och offentlig försvarare. Frikänns han däremot undgår han i princip helt betalningsskyldighet för statsverkets kostnader.

För kostnader som han själv har haft får han i regel ingen ersätt- ning. I 31 kap. 2 % RB finns visserligen en särskild regel om frikänd tilltalads rättegångskostnad. Enligt denna regel kan rätten tillerkänna frikänd tilltalad ersättning av allmänna medel för hans kostnad för försvarare, vittne, sakkunnig eller annan bevisning under förundersök- ningen eller i rättegången samt för delgivning och för utskrift av proto- koll, dom eller annat dylikt, om kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata hans rätt. Vidare kan rätten tillerkänna honom ersättning för hans inställelse vid rätten. En grundläggande förutsättning för att ersättning skall kunna utgå är emellertid att åklagaren väckt åtal utan sannolika skäl eller det eljest på grund av omständigheterna förekom- mer synnerlig anledning därtill. Om åtal avvisas eller avskrivs kan den tilltalade, om skäl är därtill, tillerkännas ersättning för kostnad som anges i paragrafen. Enligt 31 kap. 9 & RB skall tilltalad, om han öns- kar ersättning för rättegångskostnad av allmänna medel, innan hand- läggningen avslutas framställa yrkande därom och ange vari kostnaden består.

Tidigare har berörts vilka förmåner som enligt LFR kan utgå till misstänkt i brottmål. Han har sålunda fria expeditioner i målet. Kost-

Prop. 1972: 4 159

nad för bevisning som inte förebragts utan skäl, t. ex. vittnen, utgår av allmänna medel. Vidare kan den misstänkte om han ålagts personlig inställelse få ersättning för resekostnad och traktamente. De kostnader som enligt LFR utgått av allmänna medel kan den misstänkte inte åläg- gas att betala i målet oavsett om han döms för brottet eller ej. Däremot kan han, om hans ekonomiska villkor förbättras, efter särskild talan in- om fem år förpliktas att betala tillbaka dessa kostnader. Detta gäller oav- sett om han dömts för brottet eller ej, dock inte i fall som avses i 31 kap. 2 5.

10.2. Tidigare reformförslag

Rättegångskommittén tar upp frågan om inte ytterligare vissa av kostnaderna för den tilltalades processföring borde i första hand utgå av statsmedel. Den kostnad som enligt kommitténs mening främst på- kallar uppmärksamhet är kostnaden för vittnen. På anförda skäl finner sig emellertid kommittén inte böra förorda, att kostnad för den tillta— lades vittnen skall utgå av allmänna medel i annat fall än när den till- talade åtnjutit rättegångshjälp.

I fråga om frikänd tilltalads rättegångskostnad anför kommittén att det är uppenbart att det inte bör komma i fråga att införa rätt för varje tilltalad som frikänns till ersättning av statsmedel för rättegångskost- nad, En sådan ordning skulle enligt kommittén många gånger vara stö- tande, särskilt i sådana fall då den tilltalade genom sitt förfarande gett skälig anledning till åtalet eller försvårat sakens utredning. Å andra sidan menar kommittén att den nuvarande bestämmelsen är alltför re- striktiv och ibland kan leda till stötande resultat. Mot denna bakgrund föreslår kommittén som ny huvudregel att rätten i mål vari åklagare för talan skall kunna tillerkänna frikänd tilltalad ersättning av allmänna medel för hans rättegångskostnad, utom i fall då den tilltalade genom sitt förfarande gett skälig anledning till åtalet eller försvårat sakens ut— redning. Som exempel på undantagssituationer anför kommittén bl. a. att den tilltalade frikänts från ansvar för vårdslöshet i trafik därför att hans oaktsamhet varit ringa. Vidare nämns det fallet att åklagaren yr- kat ansvar för stöld men domstolen bedömer gärningen som snatteri och detta brott är preskriberat. Även i sådana fall då det är utrett att den tilltalade förfarit så att åtal varit väl motiverat men han frikänns med hänsyn till att vissa avgörande brottsrekvisit inte tillförlitligen styrkts, bör enligt kommittén undantagsbestämmelsen tillämpas. Så kan förhållandet vara t. ex. i rattfyllerimål, när det är utrett att den tillta- lade framfört motorfordon efter spritförtäring, men säkra slutsatser inte kan dras av blodprov eller annan bevisning. Som exempel på fall då den tilltalade försvårat utredningen nämns att han sökt undandra sig sakens utredning eller att han, fastän han måste ha känt till omständig-

Prop. 1972: 4 160

heter som kunnat leda till att den skyldige blivit lagförd. underlåtit att lämna upplysning därom.

Kommittén föreslår-att de nu angivna reglerna skall "gälla kostnad för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för utskrift av protokoll el- ler annan handling, om kostnaden skäligen varit påkallad för att till- varata den tilltalades rätt. Ersättning för kostnad för försvarare och för den tilltalades inställelse vid rätten föreslås kunna utgå bara om syn- nerlig anledning föreligger till det. Sådan anledning skall enligt kom— mittén anses föreligga, om åklagaren väckt åtalet utan sannolika skäl eller det eljest föreligger sådan omständighet som enligt förarbetena till den gällande lydelsen av 31 kap. 2 & RB utgör synnerlig anledning att tillerkänna den frikände ersättning av allmänna medel för rätte- gångskostnad. Dessutom skall emellertid, när det gäller kostnad för för- svarare och för den tilltalades inställelse, hänsyn också kunna tas till den frikändes ekonomiska villkor.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget har den föreslagna nya bestämmelsen i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Flera remissinstanser anser emellertid att kommittéförslaget fått en avfattning som gör att rätten till ersättning fortfarande blir snävt begränsad.

Vid 1969 års riksdag aktualiserades frågan om ändring i 31 kap. 2 & på nytt genom två likalydande motioner om ersättning av allmänna me- del till vittne som åberopas av enskild part i brottmål. sedan motio- nerna remissbehandlats uttalade första lagutskottet bl.a. följande. Be— stämmelsen i 31 kap. 2 & RB är mycket restriktivt utformad. Det har också visat sig i praktiken att ersättning av allmänna medel ytterst säl- lan utgår med stöd av denna bestämmelse. Som bland annat framhåll- lits under remissbehandlingen framstår det som stötande för rättskäns- lan att den, som inkallar ett vittne och genom vittnesmålet blir fri- känd, i allmänhet saknar möjlighet att få ersättning för vittneskostna— den. Såvida man inte stannar för att låta varje vittneskostnad utgå av allmänna medel i enlighet med vad utskottet övervägt, bör därför enligt utskottets mening regeln i 31 kap. 2 % erhålla en för den tilltalade gene- rösare avfattning. Enligt utskottet torde bl. a. frågan om en annan av- fattning av bestämmelsen kunna bli föremål för närmare överväganden i samband med behandlingen av andra rättegångsfrågor inom Kungl. Maj:ts kansli (1LU 1969: 45). Riksdagen har som sin mening gott till- känna vad utskottet anfört (rskr 1969: 425).

Även under 1970 års riksdag har frågan om översyn av bestämmel- sen i 31 kap. 2 & RB behandlats med anledning av väckta motioner. Första lagutskottet anför sålunda (1LU 1970: 26) att vad utskottet an- förde vid 1969 års riksdag beträffande vittneskostnad äger giltighet även i fråga om andra kostnader som kan ha uppstått för tilltalad som fri- känts. Den begärda översynen bör därför avse även de övriga kostnader

Prop. 1972: 4 161

som avses i 31 kap. 2 &. Därutöver finns det enligt utskottet skäl att överväga om den som blir frikänd skall kunna få ersättning för förlo- rad arbetsförtjänst och skada, som enligt bestämmelsen inte under några omständigheter kan utgå av allmänna medel. Enligt utskottets mening torde de berörda frågorna lämpligen kunna prövas i samband med det fortsatta arbetet på rättshjälpsreformen. Riksdagen har biträtt utskot- tets mening (rskr 1970: 150).

10.3. Promemorian

I promemorian erinras om att frågan om återbetalningsskyldighet mot statsverket enligt promemorieförslaget skall behandlas enligt reglerna i RB vare sig kostnaden har utgått enligt RB eller enligt den nya rätts- hjälpslagen. Denna samordning innebär att den som åtnjuter rättshjälp enligt den nya lagen i motsats till vad som nu gäller för den som har fri rättegång i det närmaste helt undgår ansvar för egna kostnader om han frikänns. Som tidigare har nämnts kan den som har fri rättegång f.n., om hans ekonomiska villkor förbättras, åläggas viss betalningsskyl- dighet oavsett målets utgång. I övrigt innebär det nya systemet ingen ändring som har omedelbar betydelse såvitt gäller bestämmelserna i 31 kap. 2 5.

När bestämmelserna i 31 kap. 2 & kritiserats har kritiken inriktats främst på att villkoren för ersättning är för snävt utformade. Dessutom har emellertid satts i fråga att utvidga ersättningsrätten till andra kost- nader än dem som nu är ersättningsgilla.

Det kan förutskickas att frågan om villkoren för ersättning redan med nuvarande regelsystem torde ha en ganska måttlig praktisk bety- delse. De kostnader som skulle kunna uppgå till kännbara belopp, dvs. vittneskostnadcr och försvararkostnader, utgår nämligen i regel av all- männa medel enligt RB och stannar på statsverket vid frikännandc dom. Regleringen i den nya lagen om rättshjälp kommer som nämnts att re- ducera den praktiska betydelsen ytterligare såvitt gäller den som åtnju- tit rättshjälp.

Utgångspunkten för en ändring av den nuvarande bestämmelsen bör vara att den frikände bör kunna gottgöras för de kostnader som varit skäligen påkallade för att tillvarata hans rätt. Flera skäl synes tala för att bestämmelsen bör ändras så att den medger rätt till ersättning i större utsträckning än den f.n. gör. Som redan har nämnts har rätte- gångskommittén funnit bestämmelsen alltför restriktiv och att den ibland kan leda till stötande resultat. Vid 1969 och 1970 års riksdagar har första lagutskottet gjort liknande uttalanden. Utskottet har därvid påpekat bl. a.att ersättning ytterst sällan utgår med stöd av bestämmel- sen. Härtill kommer att den samordning mellan reglerna i RB och rättshjälpslagen som har berörts i det föregående kommer att leda till

6 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 162

att frikänd som åtnjuter rättshjälp i det närmaste helt undgår ansvar för egna kostnader. Tillräckliga skäl att frikänd som inte har haft denna förmån skall behandlas annorlunda synes inte föreligga.

Mot bakgrund av det anförda synes den nya bestämmelsen böra ut- formas med huvudregeln enligt rättegångskommitténs förslag som före— bild. Rätten bör alltså i mål vari åklagare för talan kunna tillerkänna frikänd tilltalad ersättning av allmänna medel för rättegångskostnat: i den mån kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata partens rätt. Däremot bör någon motsvarighet inte finnas till kommitténs undantags- bestämmelse som tar sikte på fall när den tilltalade genom sitt förfaran- de gett skälig anledning till åtalet eller försvårat sakens utredning. Un- dantagsbestämmelsen är nämligen så allmänt avfattad att det är tvek- samt om kommitténs förslag i realiteten skulle innebära någon ändring i förhållande till vad som nu gäller.

När det gäller ersättningsrättcn för olika slags kostnader har kom- mittén låtit huvudregeln omfatta i princip alla de kostnader som nu anges i 31 kap. 2 5 med undantag för försvararkostnaden och kostna- den för den tilltalades inställelse. I fråga om de undantagna kostnader- na föreslår kommittén en regel som i huvudsak avses motsvara nu gäl- lande bestämmelse.

Vad först beträffar försvararkostnad torde kommitténs ståndpunkt få godtas. Bestämmelserna som ger tilltalad möjlighet att få offentlig för- svarare och att därigenom undgå sådan kostnad torde täcka flertalet fall när försvarare har varit nödvändig. För återstående fall torde den före- slagna bestämmelsen vara fullt tillräcklig.

Den andra kostnadsposten enligt gällande bestämmelse och kom- mittéförslaget är kostnad för vittne. Frågan hur ofta denna kostnad kan komma att aktualiseras ställer sig olika beroende på om den till- talade åtnjutit rättshjälp eller inte. Oavsett om han haft denna förmån eller inte torde det emellertid redan på grund av bestämmelserna i RB komma att höra till ovanligheten att den frikände haft vittneskostnad. Som tidigare har antytts kan nämligen den tilltalade, om vittnesmålet kan antas få någon betydelse, i allmänhet utverka att vittneskostnaden utgår av allmänna medel. I fråga om den som åtnjutit rättshjälp till- kommer att rättshjälpsförmånen i det nya systemet kommer att ge en vidare möjlighet att få till stånd vittnesmål på statsverkets bekostnad än RB:s regler medger. Detta gäller redan enligt LFR och föreslås också i de båda utredningsförslagen. Från nu angivna utgångspunkter torde frikänd som åtnjutit rättshjälp aldrig behöva drabbas av vittneskostnadcr som varit nödvändiga för att tillvarata hans rätt. En ersättningsregel skulle däremot i vissa fall kunna få betydelse för den som inte har åt- njutit rättshjälp. I enlighet med vad kommittén föreslagit bör alltså den nya bestämmelsen omfatta vittneskostnad. Som en spärr mot 'alltför höga vittneskostnadcr torde få föreskrivas att ersättningen skall motsva-

Prop. 1972: 4 163

ra vad vittnet kunnat få om han varit berättigad till ersättning av all- männa medel.

När det gäller kostnad för sakkunnig gäller enligt 40 kap. 17 & RB att kostnad för sakkunnig som på den misstänktes begäran har utsetts av rätten förskotteras av allmänna medel. Redan denna bestämmelse reducerar givetvis det praktiska behovet av att låta ersättningsregeln omfatta denna kostnad. För återstående fall synes redan den nuvarande bestämmelsen i 31 kap. 2 & vara fullt tillräcklig. Någon ändring i en- lighet med kommitténs förslag synes alltså inte påkallad. I fråga om övriga beviskostnader synes däremot den nya huvudregeln böra tilläm- pas.

Kommittéförslaget omfattar vidare kostnad för delgivning och för utskrift av rättens protokoll eller annan handling. I den nya rättshjälps- lagen är det avsett att avgiftsfrihet skall medges för delgivning och ut- skrifter. Ersättningsregeln torde alltså i förevarande avseende inte få någon praktisk betydelse för den som har haft rättshjälp. Däremot sy- nes den påkallad med tanke på den som inte har åtnjutit denna för- mån.

I fråga om inställelsekostnad innebär kommittéförslaget att ersätt- ning bör utgå efter i huvudsak nu gällande regler. Någon motivering till denna särbehandling av inställelsekostnaden har inte lämnats. Möj- ligen skulle till stöd för särregeln kunna åberopas å ena sidan att in- ställelsekostnaden vanligen är obetydlig och att det därför inte skulle vara oskäligt att den frikände själv får bära den och å andra sidan att inställelsekostnad uppstår i praktiskt taget alla mål och att en allmän rätt att få kostnaden ersatt därför skulle medföra extraarbete för dom- stolarna. Dessa synpunkter synes emellertid inte böra leda till en sär- behandling av inställelsekostnaden. Om man godtar principen om er- sättningsrätt bör en generell inskränkning inte göras bara därför att kostnaden vanligen är obetydlig. Det extraarbete som regeln kan kom- ma att ge domstolarna torde inte bli särskilt betungande. Härtill kom— mer att den av kommittén föreslagna särbestämmelsen skulle leda till att en frikänd tilltalad som åtnjutit rättshjälp enligt den nya lagen skulle komma i ett gynnsammare läge än den som inte har haft denna förmån. Den rese- och traktamentskostnad som han fått ersatt enligt den nya lagen kommer ju i princip alltid att stanna på statsverket.

På grund av det anförda bör inställelsekostnad utgå enligt den föror- dade nya huvudregeln. Beträffande omfattningen av ersättningsrätten synes reglerna om ersättning till tilltalad som åtnjuter rättshjälp böra tillämpas.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att frikänd tilltalads kostnad för försvarare och sakkunnig också i fortsättningen bör ersättas enligt nu gällande bestämmelse. Övriga kostnader som nu kan ersättas bör däremot ersättas enligt en ny regel av den innebörd som har förordats i det föregående.

Prop. 1972: 4 164

Beträffande frågan om andra kostnader bör ersättas än dem som nu har nämnts, t. ex. kostnad för förlorad arbetsförtjänst eller för annan skada med anledning av rättegången, synes något ställningstagande inte böra ske i förevarande sammanhang. Frågan sammanhänger intimt med frågan om omfattningen av ersättningsrätten för den som har drabbats av ett oriktigt frihetsberövande. Det synes lämpligt att de båda frågorna övervägs i ett sammanhang. F.n. pågår en särskild utredning om er- sättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden. När utredningen slutförts torde ställning få tas till om frikänd tilltalad bör kunna få er— sättning för andra kostnader än dem som f. n. är ersättningsgilla enligt 31 kap. 2 & RB.

10.4 Remissyttrandena

Promemorieförslaget angående frikänd tilltalads rättegångskostnad har berörts i ett tjugotal yttranden. Den föreslagna vidgningen av er- sättningsrätten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga dessa yttranden. I ungefär hälften av dem godtas förslaget utan reservatio- ner. Till den grupp remissinstanser som intar denna ståndpunkt hör bl. a. justitierevisionen, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Förening- en Sveriges häradshövdingar och stadsdomare och Advokatsamfundet. I justitierevisionens yttrande anförs bl. a. att de nuvarande reglerna om ersättning åt tilltalad som frikänts lämnar möjlighet till sådan ersätt— ning praktiskt taget endast när förutsättningar föreligger att fälla åkla- garen till ansvar för att han genom åtalet begått tjänstefel. Konsekven- serna härav kan stundom bli stötande. Även om problemet endast sällan har aktualitet, vill justitierevisionen därför tillstyrka de generö- sare bestämmelser som förslaget innebär.

Övriga remissinstanser som har behandlat frågan förordar vidgningar i ersättningsrätten i vissa avseenden. Socialstyrelsen uttalar sålunda att den i brottmål frikände alltid bör erhålla sådan kompensation att han inte gör några ekonomiska förluster i anledning av rättegången. Endast för det fall att den frikände genom sitt förfarande av uppsåt eller vårds- löshet vållat viss kostnad, som inte varit nödvändig för tillvaratagandet av hans rätt, bör han själv få stå kostnaden. I flera remissvar uttalas att rätten till ersättning för kostnad för enskild försvarare gjorts alltför begränsad. RÅ anser att det framstår som stötande att en tilltalad, som av någon anledning anlitar privat försvarare i stället för offentlig, skall, om han frikänns, i ekonomiskt hänseende komma i sämre läge än om han har offentlig försvarare. Det stötande i en sådan ordning framträ- der än tydligare, om jämförelse görs mellan en välsituerad tilltalad med offentlig försvarare och en mindre välsituerad med privat försvarare. RÅ förordar därför, att tilltalad, som frikänns i mål vari åklagare för talan, får rätt till ersättning av allmänna medel för sin kostnad för för-

Prop. 1972: 4 165

svarare utan annan inskränkning än att kostnaden skall ha varit skäli- gen påkallad för att tillvarata den tilltalades rätt. Rådhusrätten i Hel- singborg uttalar att bestämmelserna om offentlig försvarare ofta tilläm- pas så att offentlig försvarare inte förordnas i fall då svårare straff än böter inte är stadgat för brottet. Denna begränsning gör att tilltalad i åtskilliga fall själv måste utse och bekosta försvarare för att tillvarata sin rätt. Den som åtalats för ett bötesbrott kan därför drabbas av känn- bara kostnader, oavsett utgången. Redan nu och än mer om förslaget genomförs kommer ofta att inträffa, att den som åtalats för det mindre brottet drabbas av den mest kännbara ekonomiska uppoffringen. Där- för bör antingen offentlig försvarare förordnas i alla de fall där biträ- deshjälp är påkallad eller också bör det allmänna vid ogillande ersätta den tilltalade för jämväl försvararkostnaden. Även HD:s ledamöter, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms råd— husrätt gör uttalanden av innebörd att ersättningsrätten för enskild för- svarare bör vidgas.

Beträffande frågan om rätt till ersättning för sakkunnigkostnad gör HD:s ledamöter, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge uttalanden av innebörd att denna kostnad bör kunna ersättas enligt den föreslagna huvudregeln.

I fråga om rätten till ersättning för vittneskostnad uttalar HD:s leda— möter följande. Ersättning för vittne får enligt förslaget inte överstiga vad vittnet kunnat få, om ersättningen utgått av allmänna medel. I de få fall, då en tilltalad sett sig tvungen att själv föranstalta om bevisning och därför fått stå kostnaderna, synes det emellertid rimligt att han får er- sättning för fulla kostnaderna, om de inte kan anses oskäliga och vitt— nesbevisningen inte saknat betydelse. Frågan om vittnesersättningarna har även en praktisk sida. När domstol bestämmer ersättning av allmän- na medel, krävs att vittnet utfrågas om olika fakta, resekostnad, restid, arbetsförtjänst och annat. Sådant sker inte, då försvarets vittne begär en summa i ett för allt och den tilltalade medger detta yrkande. Utan dessa fakta kan dock ersättningen i efterhand inte omräknas enligt vad som gäller för ersättning av allmänna medel. Förslagets mening kan inte rim- ligen vara att varje vittne skall utfrågas i angivna hänseenden endast för nu ifrågavarande ändamål.

11. Konsultation

11.1. Promemorian

I promemorian föreslås särskilda regler för rättshjälp, som endast be- står i kortare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd, s. k. konsulta- tion. Avgiften för konsultation skall utgöra 50 kronor. Konsultations- avgiften får dock sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Prop. 1972: 4 166

Erlagd konsultationsavgift skall avräknas på annan rättshjälpsavgift. Vi- dare föreslås att konsultation skall lämnas utan ansökan om rättshjälp och utan att biträdet har erhållit biträdesförordnande. Ersättning till bi- trädet för konsultation skall utgå med 50 kronor.

Utgångspunkten för förslaget är att det inte kan anses rimligt att kräva särskild ansökan om rättshjälp och särskilt biträdesförordnande, om den rättshjälp som skall lämnas är av mindre eller obetydlig om-- fattning. I promemorian framhålls att en procedur med utredning om och prövning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden inte säl- lan skulle ta längre tid än själva biträdet i en sådan rättslig angelägen- het. I syfte att slippa från denna omgång i bagatellärenden föreslås allt- så i promemorian att konsultationsavgiften i princip skall vara lika stor för alla rättssökande.

I promemorian framhålls också att den föreslagna konsultationsav- giften, som skall kunna sättas ned eller efterges, överensstämmer med rättshjälpsavgiften för rättssökande i de lägsta inkomstskikten och med lägsta rättshjälpsavgiften för övriga kategorier. Vid konsultation behö- ver därför någon undersökning av den rättssökandes ekonomiska förhål— landen inte ske i annat fall än då sökanden gör gällande att han saknar förmåga att betala konsultationsavgiften. Ett belopp på 50 kronor an- ses utgöra skälig ersättning även för rättshjälp som endast består i kor- tare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd. Det får ankomma på praxis att närmare bestämma gränsen för vad som skall förstås med begreppet kortare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd.

I promemorian anförs vidare att det inte på förhand kan "avgöras om rättshjälpen stannar vid en kortare rådgivning eller därmed jämför- lig åtgärd eller om det blir aktuellt att lämna en mera omfattande rätts- hjälp. Eftersom rättshjälpsavgiften i princip skall betalas innan rätts- hjälpen får åtnjutas, synes det därför lämpligt att den rättssökande på förhand får erlägga konsultationsavgiften, dvs. 50 kronor. Inskrän- ker sig den lämnade rättshjälpen till en konsultation har då avgift redan erlagts och någon avgiftsdebitering förekommer i övrigt inte. Om det däremot blir aktuellt att lämna ytterligare rättshjälp, måste ansö- kan om rättshjälp ske. Visar det sig vid prövningen av ansökan att den rättssökande tillhör den ekonomiskt sämst ställda gruppen skall ytter- ligare rättshjälpsavgift inte tas ut av honom. Andra rättssökande får av— räkna erlagd konsultationsavgift på den rättshjälpsavgift som då fast- ställs.

Om den rättssökande vänder sig till en privatpraktiserande jurist skall han, liksom vid allmänna advokatbyrån, omedelbart betala kon- sultationsavgiften. Har sökanden inte förmåga att betala beloppet, skall den anlitade juristen kunna besluta om befrielse från eller nedsättning av avgiften. Inskränker sig den rättshjälp som lämnas till en kortare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd, utgör den erlagda konsulta—

Prop. 1972: 4 167

tionsavgiften ersättning till advokaten för dennes arbete. Endast för de fall där konsultationsavgiften har nedsatts eller eftergetts måste den anlitade juristen begära ersättning hos rättshjälpsmyndigheten.

Om det blir aktuellt att lämna rättshjälp utöver vad som kan anses utgöra en konsultation skall ansökan om rättshjälp upprättas och insän- das till rättshjälpsmyndigheten. På den rättshjälpsavgift som då kan fastställas får den till advokaten erlagda avgiften avräknas. På samma sätt får advokaten avräkna detta belopp när han sedermera begär er- sättning för lämnat biträde.

Konsultation får enligt promemorian lämnas utan ansökan om rätts— hjälp och utan särskilt biträdesförordnande av befattningshavare vid allmän advokatbyrå, advokat och annan som av rättshjälpsmyndighet förklarats behörig därtill. Som skäl för att införa denna form av auk- torisation anförs i promemorian att rättshjälpsmyndigheterna normalt har möjlighet att i det enskilda fallet göra en mer eller mindre vid- sträckt prövning om ett biträde är från olika synpunkter lämpligt för uppdraget. Någon sådan prövning kan emellertidinte ske om rätts- hjälpen består i kortare'rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd. I stället skall den privatpraktiserande juristen ges viss beslutanderätt i frågor som rör denna form av rättshjälp. Han skall sålunda få pröva huruvida rättssökande har förmåga att betala den fastställda konsulta— tionsavgiften om 50 kronor. Vidare skall han ha rätt till ersättning av vederbörande rättshjälpsmyndighet i de fall när han har lämnat kon- sultation till rättssökande som han har funnit sakna förmåga att betala konsultationsavgiften. Även för denna form av rättshjälp bör enligt arbetsgruppen en lämplighetsprövning äga rum. Denna prövning synes lämpligen böra ske genom ett auktorisationssystem som går ut på att auktorisation av rättshjälpsmyndighet krävs för att privatpraktiserande jurist skall få utöva de angivna funktionerna. Undantag torde därvid få göras för advokater. I fråga om dem torde någon särskild lämplig- hetsprövning inte behövas. Kravet på auktorisation bör däremot om- fatta advokaternas biträdande jurister, de jurister som önskar utbilda sig till advokater och driver egen verksamhet och de jurister som dri- ver eller är anställda hos andra juridiska byråer än advokatbyråer. Det är uppenbart att möjligheten till auktorisation i praktiken kommer att gälla personer med juris kandidatexamen. Undantagsvis bör dock även annan kunna erhålla auktorisation.

Auktorisation bör givetvis inte innebära att vederbörande alltid utan vidare kan komma i fråga som biträde eller försvarare i det ärende där konsultationen har lämnats. Som redan har berörts bör för var- je särskilt fall en prövning ske om ett biträde eller en försvarare är från olika synpunkter lämplig för uppdraget. Sistnämnda prövning blir. aktuell också för sådana advokater som inte vill lämna konsultation inom ramen för rättshjälpssystemet men som åtar sig förordnande som

Prop. 1972: 4 168

biträde eller försvarare. Motsvarande gäller andra än advokater, t. ex. jurister som är knutna till arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer, som inte kan väntas begära auktorisation att lämna konsultation men som kan tänkas biträda med rättshjälp i ärende inför domstol eller an- nan myndighet.

Auktorisation bör lämnas av rättshjälpsmyndighet men bör gälla för hela landet. När skäl föreligger bör auktorisationen kunna återkallas. Klagan över rättshjälpsmyndighets beslut i fråga om auktorisation bör få föras hos centralmyndigheten.

11.2. Remissyttrandena

De föreslagna bestämmelserna om konsultation har i allmänhet till- styrkts eller lämnats utan erinran. Länsåklagaren i Hallands län fram-- håller att avgiften, 50 kronor, förefaller hög med hänsyn till att det ofta kan vara fråga om kortvarig konsultation av enkel beskaf- fenhet. Halva beloppet anses utgöra en bättre riktpunkt. Enligt social- styrelsen bör en av allmänna advokatbyrån lämnad konsultation, som endast avser en enkel upplysning om den service och hjälp som sam- hället tillhandahåller, vara gratis. Tornedalens rättshjälpsanstalt förut- sätter att konsultationsavgiften inte skall utgå vid enkel telefonkonsulta- tion.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp frågan när en konsultation inom rättshjälpens ram skall anses föreligga. Hovrätten konstaterar att det måste stå en privatpraktiserande advokat fritt att själv bestämma arvodet när han söks för en konsultation. För att konsultationen skall ha innebörd av rättshjälp, bör det från början klargöras att fråga är om sådan hjälp. Hovrätten för Övre Norrland förutsätter att konsulta- tionsarvodet —- liksom övriga taxor _ bestäms först efter det att sam- råd har förekommit med företrädare för advokatkåren.

Vissa remissinstanser kritiserar det föreslagna konsultationsförfaran- det från den synpunkten att konsultationsarvodet har blivit allför fixe- rat och att bestämmelserna inte medger en smidig övergång från kon- sultation till fortsatt rättshjälp. Enligt HD:s ledamöter finns det uppen- barligen risk att den rådgivning som skäligen kan lämnas för det före- slagna konsultationsarvodet blir alltför begränsad. Det borde vara möj- ligt att, utan att alltför mycket eftersätta kostnadskontrollen, reglera konsultationsarvodena på ett mera nyanserat sätt. Jurist- och samhälls- vetareförbundet framhåller att det i särskilda fall måste finnas möjlighet att ta ut högre konsultationsarvode. Det förefaller uppenbart att'den begränsade tid som förutsätts för konsultationerna inte sällan måste väsentligt överskridas. Sveriges advokatsamfund framhåller i fråga om konsultation hos privatpraktiserande advokat att det enligt samfundets mening är opraktiskt, omständligt och för statsverket onödigt kostsamt

Prop. 1972: 4 ' 169

att reglera frågan på det sätt som har föreslagits i promemorian. Vis- serligen synes det föga sannolikt att en advokat, som har lämnat en konsultation gratis eller mot lägre avgift än 50 kronor, skulle besvära sig med att hos rättshjälpsmyndigheten begära ersättning av allmänna medel. Redan besväret med en sådan ansökan och med att för myndig- heten klargöra de omständigheter som har föranlett advokaten att efter- ge eller nedsätta konsultationsavgiften skulle i regel stå i disproportion till det ringa belopp saken gäller. I de talrika fall då rådgivningen krä- ver ett arbete, som efter all rimlighet måste ersättas med belopp över- stigande 50 kronor, måste advokaten, när 50-kronorsgränsen har nåtts, antingen klargöra för klienten att hans fortsatta arbete med saken, om rättshjälpsmyndigheten inte inkopplas, i ekonomiskt avseende blir en sak uteslutande mellan advokaten och klienten eller också tillråda klien- ten att själv eller genom advokaten hos rättshjälpsmyndigheten ansöka om rättshjälp med biträdesförordnande för advokaten. Först efter den— na procedur —- med intresseprövning och bestämmande av eventuell rättshjälpsavgift samt utfärdande av biträdesförordnande m.m. kan advokaten fortsätta det måhända brådskande arbetet, för vilket det to- tala arvodet kanske blir 75 kronor, 100 kronor eller 150 kronor. En sådan ordning måste betecknas som otymplig. Vida mer praktiskt är att låta advokaten av klienten ta ut den konsultationsavgift som han anser att arbetet bör betinga och som klienten med hänsyn till sin" eko- nomi rimligen bör betala. Självfallet bör klienten ha rätt att, om han anser att arvodet är oskäligt, få arvodet prövat i.vanlig ordning och att, om han anser att det allmänna bör bära eller i allt fall bidra till kostnaden, då göra ansökan därom hos rättshjälpsmyndigheten. Advo- katen har ingen anledning att besvära rättshjälpsmyndigheten i annat fall än när han anser att skillnaden mellan det belopp han kan ha tagit ut av klienten och det arvode han skäligen bör ha är så stor att han öns- kar få ersättning av allmänna medel. Gör han framställning härom och finner myndigheten att det begärda arvodet är för högt eller att advo- katen bort ta ut högre belopp av klienten, får advokaten stå sitt eget kast, i den mån han inte kan få ändring i beslutet (några regler om överprövning måste finnas). Ordnas saken på detta sätt, kommer den myndighet som skall administrera rättshjälpen att besväras i vida mind- re omfattning än vad som skulle bli följden vid ett genomförande av promemorieförslaget. Skall en enhetsavgift för konsultation bestäm- mas, har styrelsen i och för sig ingenting att invända mot att den be— stäms till 50 kronor. ' Förslaget om ett auktorisationssystem har berörts i ett femtontal re- missyttranden. Rådhusrätten i Borås finner förslaget lämpligt utformat. Någon erinran mot auktorisationssystemet görs inte heller i yttrandena från hovrätten för Västra Sverige, rådhusrätten i Malmö och För- eningen Sveriges rättshjälpsjurister. Sistnämnda rådhusrätt framhåller

6T Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 170

emellertid att staten genom en sådan auktorisation —— som den aukto- riserade inte torde underlåta att bringa till allmänhetens kännedom _ kan sägas garantera dennes lämplighet för uppgifterna. Det bör med hänsyn härtill allvarligt övervägas att låta staten —- på liknande sätt som advokatsamfundet för sina medlemmar _ ikläda sig ekono- miskt ansvar för felgrepp av den auktoriserade.

En del remissinstanser anser det vara onödigt att införa regler om auktorisation för biträdande jurister hos advokater. Denna upp- fattning har Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, rådhusrätten i Helsingborg, Tornedalens rättshjälpsanstalt, Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Sistnämnda två remissinstanser framhåller också att tjänsteman vid allmänna advokat- byrån bör ha behörighet att lämna konsultation utan särskilt biträdes- förordnande, om han enligt organisatoriska föreskrifter för byrån har sådana arbetsuppgifter. Enligt RLF bör från kravet på auktorisation undantas även sådana jurister som är anställda hos intresseorganisa- tioner. Dessa jurister är inom sina speciella fack väl så kunniga som allmänpraktiserande advokater och någon fara för att de skulle över- skrida sina befogenheter kan inte föreligga.

Nedre justitierevisionen är kritisk mot förslaget. Med hänsyn till den särskilda offentligrättsliga reglering av advokatyrket som redan finns väcker förslaget om en särskild auktorisation — som inte är förenad .med skyldighet att iaktta god advokatsed och inte medför särskild tillsyn — starka betänkligheter. Under alla förhållanden måste sådan auktorisation lämnas restriktivt och med största försiktighet. Om den anses böra införas torde beslutanderätten böra ankomma på central myndighet för hela riket för att säkerställa enhetlig praxis och nog- grann prövning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Hovrätten anför att den beslutanderätt, som veder- börande jurist till följd av auktorisationen skall utöva, synes inskränka sig till att medge eftergift eller nedsättning av konsultationsavgiften. Någon särskild auktorisation för detta ändamål behövs emellertid inte. Har juristen felaktigt underlåtit att ta ut avgiften, kan hänsyn till detta tas, när han begär ersättning för sin rådgivning. Vägras i så fall ersättning, får han stå sitt kast. Skapas ett system med auktorisation, kan allmänheten få den uppfattningen att samhället på något sätt ga- ranterar rådgivningens kvalitet. Ett auktorisationssystem finns redan ge- nom att jurister kan antas till ledamöter i advokatsamfundet. Hovrät- ten kan inte se att det föreligger något behov av något ytterligare så- dant system. Advokatsamfundet anser det föreslagna auktorisations- systemet helt överflödigt. Av samma skäl som advokatsamfundet i det föregående har anfört i fråga om behörighetsvillkoren för biträde har man enligt samfundets mening tillräckligt _ och på bästa sätt

Prop. 1972: 4 171

sörjt för konsultationshjälp åt rättshjälpsklientelet, om man låter . rättshjälpen omfatta konsultationer hos samma kategorier av jurister som är behöriga att ta emot biträdesförordnande. Att auktorisera lekmän som konsulter kan uppenbarligen inte komma i fråga. Särskilt bör beaktas att den omständigheten att vederbörande är kunnig på vissa områden inte utgör något skäl att auktorisera honom såsom konsult även på andra områden. När det gäller praktiserande jurister som inte är advokater torde det dispenssystem som-advokatsamfundet har förordat böra avse även konsulterande verksamhet. Mot förslaget att införa ett auktorisationssystem måste också invändas att det från all- män synpunkt är olämpligt att tillskapa en kår av auktoriserade kon- sulter, som varken har tjänstemannaansvar eller står under offentlig- rättslig tillsyn. Skulle det föreslagna auktorisationssystemet införas, bör krav på auktorisation i varje fall inte uppställas i fråga om advo- katernas biträdande jurister, i den mån dessa inte själva är advokater. Om den biträdande juristen lämnar klienten ett felaktigt råd, får ad- vokatbyråns innehavare bära ansvaret härför, och han är otvivelaktigt den som bäst kan bedöma och som också bör ha frihet att själv bedöma — om och i vilken utsträckning den biträdande juristen bör betros med att lämna konsultationer.

12. Taxor och normalarvoden

12.1. Nuvarande ordning

Bestämmelser om ersättning till rättegångsbiträde finns i 14 & LFR. Enligt första stycket har biträdet rätt att erhålla arvode för det arbete han har nedlagt på rättegången och för tidsspillan i samband med in- ställelse vid rätten samt gottgörelse för nödvändiga utgifter. Vid be- gäran om ersättning bör redogörelse lämnas för det arbete och de ut- gifter uppdraget har medfört. Arvode och övrig ersättning skall faststäl- las var för sig. I andra stycket föreskrivs att arvode till biträde skall bestämmas till det belopp som med avseende på det arbete och den tidsspillan uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt övriga omständigheter kan anses utgöra skälig ersätt- ning för uppdraget. Vid bestämmande av ersättning för utgifter och tids- spillan bör hänsyn tas till inställelse vid rätten samma dag i annat mål. Har talan väckts eller fullföljts utan skäl kan, om biträdet har brus- tit i nödig aktsamhet, ersättningen till honom efter omständigheterna nedsättas under vad som annars bort utgå eller också biträdet för- klaras inte äga rätt till ersättning. Enligt tredje stycket får biträde inte förbehålla sig ytterligare ersättning av parten. Har sådant förbe- håll skett, är det utan verkan.

Enligt 21 kap. 10 & RB äger offentlig försvarare av allmänna me-

Prop. 1972: 4 172

del åtnjuta arvode för arbete och tidsspillan samt ersättning för kost- nad efter vad rätten prövar skäligt. Försvararen får inte av den miss- tänkte förbehålla sig ytterligare ersättning. Har sådant förbehåll skett, är det utan verkan. '

I jämtlandssystemets normalavtal föreskrivs att advokaten skall föra särskilt diarium i rättshjälpsärenden. I diariet eller särskild bokföring skall för varje ärende antecknas de åtgärder som har vidtagits och det arbete som i övrigt har utförts, allt med sådan fullständighet att det be- gärda arvodets skälighet och befogenheten av gjorda utlägg i regel skall kunna bedömas på grundval av de gjorda anteckningarna. Lands- tinget har rätt att granska advokatens diarium och bokföring i rätts- hjälpsärenden. Vid arvodesdebiteringen skall sedvanliga debiterings- grunder tillämpas. Advokaten skall se till att andra utlägg inte görs än sådana, som anses nödvändiga för att ta tillvara klientens rätt och som står i rimlig proportion till det resultat, som skulle kunna vinnas därmed. Arvode till advokat och ersättning för advokatens utlägg be- strids i princip helt av landstinget.

12.2. Tidigare reformförslag

Rättegångskommittén tog i 15 å i sitt lagförslag upp en motsvarighet till ersättningsbestämmelsen i 14 & LFR. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer i allt väsentligt med förebilden.

Utredningen om rättegångshjälp föreslår att arvodet skall avse det arbete som har lagts ned på ”saken” i stället för ”rättegången” och att begränsningen i fråga om ersättning för tidsspillan till tidsspillan i samband med inställelse vid rätten slopas. Utredningens förslag till ersättningsbestämmelse lämnas genomgående utan erinran vid remiss— behandlingen.

Beträffande ersättningstaxor för biträdesarvoden övervägdes under förarbetena till 1929 års revision av lagstiftningen om fri rättegång bl. a. frågan om det kunde anses lämpligt att en särskild taxa blev fastställd för biträdesersättning. I de yttranden som då infordrades från häradshövdingar och rådhusrätter avstyrktes i allmänhet uppsla- get om en sådan normerad biträdesersättning. Det framhölls att nästan oöverstigliga svårigheter mötte att upprätta en för olika orter i landet lämpligt avvägd taxa. I propositionen till 1929 års riksdag ( prop. 1929: 191 s. 28 ) förklarade föredragande departementschefen, att han ansåg att någon taxa för biträdesersättning inte borde fastställas.

Frågan om fasta normer för ersättning åt biträden enligt LFR ak- tualiserades därefter av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1940 års riksdag. Enligt revisorerna var det angeläget att, för att få ner de dryga kostnaderna, vidta åtgärder för att uppnå en i möjligaste mån enhetlig reglering av biträdesersättningarna. Frågan togs upp av

Prop. 1972: 4 173

1941 års utredning om fri rättegång. Enligt utredningens mening var det med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet knappast möjligt att på detta område fastställa bestämda ersättningstaxor. I proposition tilll 1944 års riksdag (prop. 1944: 12 s. 59) instämde föredragande de- partementschefen i detta uttalande.

12.3. Utländsk rätt

I Danmark har på senare tid genomförts vissa ändringar i reglerna om fri process och om den utomprocessuella rättshjälpen. Ändring- arna har trätt i kraft den 1 januari 1970. I fråga om arvode till ad- vokat som har biträtt part med fri process föreskrivs i 5 336 e första stycket lov om rettens pleje visserligen bara att advokaten är berät- tigad till ett ”passende” arvode. Emellertid uttalades i förarbetena att vissa taxor borde bilda utgångspunkt för tillämpning av bestämmelsen.

I det betänkande som låg till grund för lagändringarna erinrade den tillsatta utredningen om att enligt då gällande praxis arvodet till ad- vokat som biträtt part med fri process i princip bestämdes som ett arbetsvederlag, dvs. efter en värdering av omfånget och beskaffenhe- ten av det arbete advokaten lagt ner på saken. I mål, där det inte var meddelat fri process, använde sig domstolarna av ett annat beräk- ningssätt. I dessa mål bestämde domstolarna vanligtvis ersättningen för rättegångskostnader, däribland advokatarvodets storlek, till den vinnande parten efter de av advokatrådet år 1953 utarbetade och senast år 1964 reviderade ”laudssalaertakster for procedure”, i vart fall när saken gällde pengar eller pengars värde. Utredningen fann det önskvärt att arvodesberäkningen skulle ske efter samma principer, oavsett om fri process var meddelad eller inte. Efter att ha vägt de båda beräkningssätten mot varandra föreslog utredningen, att advokat- samfundets arvodestaxor borde användas som grundval för beräkning- en av arvode till advokat, som biträtt part med fri process. Lagtek- niskt skulle detta genomföras på så sätt att det i anslutning till huvud— regeln om att advokaten var berättigad till ett passande arvode skulle införas en särskild bestämmelse, enligt vilken justitieministern efter förhandlingar med advokatrådet kunde fastställa riktlinjer för arvodes- beräkningen. Under remissbehandlingen av betänkandet kritiserades sistnämnda bestämmelse i en del av yttrandena. Det ansågs prin- cipiellt oriktigt att justitieministern skulle kunna fastställa riktlinjer för domstolarnas beslut i arvodesfrågor. Bestämmelsen medtogs där— för inte i det slutliga lagförslaget. I propositionen uttalades dock att det var justitiedepartementets uppfattning att de av utredningen skisse- rade riktlinjema borde bilda utgångspunkt för domstolarnas beslut om arvodena.

De omnämnda advokattaxorna innebär att arvodet bestäms i relation

Prop. 1972: 4 174

till partens ekonomiska intresse i sakens utgång. Taxorna är endast tillämpliga i processer men inte bara i process inför domstol utan även i administrativ process, t.ex. inför skattemyndighetema. Det fram- hålls att taxorna endast är vägledande och uttryck för en genomsnitts- regel. De kan därför frångås uppåt eller nedåt med hänsyn till sakens utgång och omfattning, normalt intill en tredjedel av det normerade taxebeloppet. Taxorna innehåller i övrigt vissa normer för beräkning av arvode i bl. a. äktenskapsärenden och hyresärenden.

Utomprocessuell rättshjälp lämnas i Danmark av privatpraktiserande advokater och av rättshjälpskontor. Den rättshjälp som lämnas av ad- vokater omfattar i första hand rådgivning och i samband härmed sedvanliga skriftliga hänvändelser på en rad olika områden, som ofta ger anledning till juridiska problem. För sådan rättshjälp utgår veder- lag till advokaten med 80 kronor per ärende. Av advokaterna lämnad rättshjälp omfattar vidare bistånd med att upprätta ansökningar om fri process, stämningar i vissa ärenden samt besvärsskrifter vid klagan över offentlig myndighets beslut. Avser rättshjälpen både rådgivning och sistnämnda former av bistånd utgör advokatens vederlag 160 kronor.

I Norge bestäms arvodet till privatpraktiserande jurist, som biträtt part med fri rättegång (fri sakfersel), med utgångspunkt från den tid som juristen lagt ned på uppdraget. Ersättningen per timme varierar beroende på om det varit fråga om huvudförhandling vid lagmansrett, förhandlingar inför herreds- och byrett eller förberedande arbete utan- för rätten. Biträdet har att redovisa för det arbete som har utförts utanför domstolen. Redovisningen skall vara så utförlig att rimligheten och nödvändigheten av den tid som har gått åt till arbetet kan be- dömas. När arvodet bestäms skall det fullt ut tas hänsyn till om det uppgivna arbetet kan anses rimligt och nödvändigt eller inte. Har längre tid använts än vad som är rimligt och nödvändigt, skall ersätt- ningen sättas ned. Förutsättningen för att timtaxorna skall tillämpas är att arbetet utförts med omsorg och skicklighet. I motsatt fall skall er- sättningen sättas ned. Timtaxorna kan rent undantagsvis frångås, om i det enskilda fallet ersättningen på grund av särskilda omständigheter annars skulle bli i väsentlig grad otillräcklig.

Vid utomprocessuell rättshjälp (fritt rettsråd) bestäms ersättningen till biträde efter samma grunder som vid fri sakfprsel. Timtaxorna an- vänds då som maximitaxor.

12.4. Promemorian

I promemorian understryks att en utbyggnad av rättshjälpen ställer krav på en effektiv kontroll över det allmännas kostnader för den bi- trädeshjälp som ställs till förfogande. Det erinras om att samhällets kostnader för den processuella rättshjälpen har ökat mycket kraftigt

Prop. 1972: 4 175

under senare år. Medan man under budgetåret 1961/62 hade en total— utgift för biträdeskostnader på knappt 12 miljoner kronor uppgick motsvarande siffra under budgetåret 1968/69 till inte mindre än drygt 29 miljoner kronor. Kostnaderna har nu nått en nivå som gör att varje möjlighet till kostnadskontroll måste tillvaratas. Att en effektiv sådan kontroll etableras är givetvis än viktigare när en vidgning av samhällets rättshjälp planeras. Kontrollen är viktig inte bara av samhällsekonomis- ka skäl och för den som drabbas av återbetalningsskyldighet mot stats- verket. Även för advokatkåren måste det enligt promemorian vara värdefullt att ett kontrollsystem etableras som ger en enhetlig praxis i fråga om värderingen av advokaternas arbete.

Olika åtgärder föreslås för att tillgodose behovet av en effektiv kost- nadskontroll. En effektiv kostnadskontroll förutsätter emellertid i sista hand ett annat system för beräkning av arvode till biträde och offent- lig försvarare. Detta system föreslås bygga på taxor.

I promemorian framhålls att de nu gällande grundsatserna för ar- vodesberäkningen i och för sig bör behållas. Det är givetvis önskvärt och riktigt att det i det enskilda fallet görs en bedömning av advo- katens arbete och att arvodet bestäms därefter. Utan kompletterande regler leder emellertid principerna till ett betydande mått av osäker- het, eftersom det alltid blir fråga om en rent skönsmässig bedömning. Svårigheterna med den rent skönsmässiga bedömningen accentueras av att en betydande del av biträdets arbete inte kan iakttas direkt av den myndighet som har att bestämma arvodet. Med nuvarande ord- ning är det vidare nästan omöjligt att komma fram till en enhetlig praxis.

Enligt promemorian bör ett system med taxor kunna utformas så att den individuella arbetsprestationen kan beaktas i skälig omfattning. Taxorna bör sålunda ses som normalarvoden, som kan frångås såväl i höjande som i sänkande riktning. I promemorian skisseras vissa rikt- linjer för ett system med genomsnittstaxor eller normalarvoden. Det betonas att det endast kan bli fråga om riktlinjer. Det får ankomma på centralmyndigheten att efter närmare undersökningar fastställa de olika taxorna.

En ordning med normalarvoden eller genomsnittstaxor måste enligt promemorian bygga på vissa lätt konstaterbara fakta. I promemorian erinras om den föreslagna taxan för konsultation -»— som bl. a. bygger på den tanken att en arbetsprestation som tidsmässigt är av begränsad omfattning bör kunna ersättas med ett enhetsbelopp och anses att grundsatserna bakom konsultationstaxan bör kunna få ett vidare tillämpningsområdc. Utöver ramen för konsultation finns en rad ären- den som normalt kräver en tidsmässigt begränsad arbetsinsats. I pro- memorian pekas i första hand på ärenden på det utomprocessuella planet, domstolsärenden och ärenden inom förvaltningsrätten, bl.a.

Prop. 1972: 4 176

ärenden om upprättande av olika slags köpeavtal, hyresavtal och skuldebrev samt ärenden om adoption, äktenskapsförord och testa- mente. Även i fråga om mål vid domstolarna bör i viss utsträckning arvodesberäkningen kunna schabloniseras, främst mål om lagsökning och betalningsföreläggande samt de gemensamma ansökningarna om hemskillnad och äktenskapsskillnad. Det anses dock inte uteslutet att schablonisera också arvodena i stämningsmål om hemskillnad och äk- tenskapsskillnad. Även andra familjemål, t. ex. faderskapsmål och bördsmål bör kunna komma i fråga.

På brottmålssidan bör enligt promemorian utskiljas de mål där den tilltalade erkänner vad åklagaren har lagt honom till last. Framför allt om den tilltalade är häktad anses advokatens arbetsprestation nor- malt kunna förutses på förhand. I promemorian anförs att arbetet i de nu nämnda målen i allmänhet torde vara av rutinbetonad karaktär och utrymmet för olika prissättning av arbetet begränsat.

För dessa och liknande kategorier av ärenden bör alltså normalar- voden kunna fastställas. Utgångspunkten bör därvid vara den arbets- tid som genomsnittsadvokaten har att lägga ned på ett genomsnitts- ärende inom varje kategori och den ersättning per timme som får an- ses skälig. När det gäller att bestämma vad som skall anses utgöra skälig ersättning per timme anförs i promemorian att erfarenheterna från rättshjälpsanstalterna bör kunna ge viss vägledning. Längre fram. när de allmänna advokatbyråerna har byggts ut och tillgång finns till statistiskt jämförelsematerial, torde dessa byråers självkostnader få till— mätas stor betydelse.

Som tidigare har nämnts bör en av utgångspunkterna för normalar- vodena vara genomsnittsärendet inom varje kategori mål och ärenden. I promemorian understryks emellertid att betydande variationer kan förekomma inom varje grupp av ärenden. Arvodet till biträdet eller försvararen för hans arbete med visst mål eller ärende bör därför, som redan har berörts, kunna höjas och sänkas i förhållande till normalar- vodet. Smärre variationer i förhållande till genomsnittsärendet bör dock inte beaktas. I den mån advokaten anser att det aktuella målet eller ärendet inte är ett normalfall utan har medfört väsentligt mer arbete än normalt eller har varit särskilt komplicerat eller besvär— ligt, får han i sin kostnadsberäkning-redogöra för de särskilda om- ständigheter som gör att taxan bör frångås. Å andra sidan har han att vid sin debitering beakta att målet eller ärendet kan ha varit så en- kelt att ersättningen inte bör motsvara normalarvodet. Arvodet bör vi- dare självfallet kunna jämkas om uppdraget inte har fullgjorts på ett tillfredsställande sätt.

Även om det skisserade taxesystemet i huvudsak bara kommer att omfatta mindre mål och ärenden, kommer det dock att beröra en mycket stor del av de uppdrag som kommer att lämnas inom ramen

Prop. 1972: 4 . 177

för rättshjälpsorganisationen. Det är i och för sig önskvärt att taxe- systemet kan byggas ut till att omfatta även andra grupper av mål och ärenden. Tänkbara utgångspunkter för en sådan utbyggnad skul- le enligt promemorian kunna vara den s.k. värdeprincipen, dvs. att arvodet sätts i relation till den rättssökandes ekonomiska intresse i sa- kens utgång, samt tidsåtgången i det enskilda fallet.

Även om värdeprincipen innebär vissa fördelar, är det enligt promemorian inte lämpligt att använda denna princip som en utgångs— punkt i ett system med normalarvoden. Sannolikt skulle normalarvo- den enligt värdeprincipen, om stötande resultat skall undvikas vid till- lämpningen, få frångås så ofta att de inte skulle utgöra någon tillgång i ett taxesystem. Detta hindrar självfallet inte att värdeprincipen i många fall bör utgöra en av utgångspunkterna när arvode skall be- stämmas för uppdrag som inte täcks av förekommande taxor och att den i andra fall kan föranleda avvikelse från gällande taxor.

I promemorian avvisas även tidstaxor, dvs. en beräkning av advokat- arvoden efter tidsåtgången i det enskilda målet eller ärendet. Visser- ligen är ett sådant beräkningssätt lätt att tillämpa och har den fördelen att det kan användas på alla slags mål och ärenden. Systemet har dock avsevärda nackdelar. Den advokat som arbetar snabbare och som är kunnigare missgynnas i förhållande till den långsammare och okun- nigare advokaten. Den individuella arbetsprestationen skjuts m.a.o. i bakgrunden och risk föreligger också för att avdokaten kan lägga ned onödigt arbete på sina uppdrag. Det är emellertid uppenbart att den använda arbetstiden ändå får betydelse- vid arvodesberäkningen. Vid tillämpningen av taxorna blir arbetstiden — som ett mått på upp- dragets omfattning en av de faktorer som avgör om avvikelse från genomsnittstaxan bör ske. Tidsåtgången blir vidare enligt promemo- rian av särskilt stor betydelse för de grupper av mål och ärenden, fram- för allt de stora och medelstora brottmålen, som inte täcks av det tidigare angivna taxesystemet och för vilka man torde få. behålla nu gällande regler för arvodesberäkningen.

12.5. Remissyttrandena

Remissinstanserna understryker genomgående behovet av en effektiv kostnadskontroll vid en utbyggnad av rättshjälpen. I fråga om den nu- varande kontrollen framhåller Stockholms rådhusrätt att rådhusrätten inte är främmande för föreställningen att kostnaderna för rättshjälpen har ökat på ett sätt som inte står i full överensstämmelse med den ekonomiska utveckling som i övrigt har förekommit i samhället. Enligt RÅ behövs det en mer effektiv kontroll än den som nu utövas av dom- stolarna. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att redan de senaste årens kostnadsutveckling ger anledning tilll betänkligheter och Föreningen

Prop. 1972: 4 178

Sveriges rättshjälpsjurister framhåller att processkostnaderna har visat en markant stegring under senare år. Enligt TCO har rättegångskost— naderna, särskilt under senare tid, haft en tendens att öka i en sådan utsträckning att en kostnadskontroll är väl motiverad. Å andra sidan konstateras från åtskilliga håll att det i promemorian redovisade siffer- materialet knappast visar att biträdes- och försvarararvodena i det nu- varande systemet inte har hållit sig på rimlig nivå. Enligt domstols- kommittén är det inte visat att kostnadsökningen, om hänsyn tas till den samtidiga ökningen av antalet uppdrag, skulle falla utom ramen för den höjning av den allmänna kostnadsnivån som har skett. Lik- nande uttalanden förekommer i yttrandena från bl.a. RÅ, nedre justi- tierevisionen, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norr- land, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Sveriges advokatsamfund och Jurist- och satnhällsvetareför- bundet.

Förslaget att införa ett system med taxor och normalarvoden har lämnats utan erinran av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Bland dessa remissinstanser kan nämnas nedre justitiere- visionen, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, häradshövdingen i Listers och Sölvesborgs dom- saga, socialstyrelsen, RRV, länsstyrelsen i Stockholms län, överåkla- garen i Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagaren i Värmlands län, För- eningen Sveriges rättshjälpsjurister och Malmö stads rättshjälpsanstalt.

De remissinstanser som har berört frågan har i allmänhet inte haft någon erinran mot förslaget att centralmyndigheten skall fastställa taxorna. I några yttranden framhålls emellertid att samråd därvid bör ske med advokatsamfundet.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att förslaget i huvudsak berör endast mindre mål och ärenden, där utrymmet för individuali— serad beräkning av arvodet är begränsat. Förslaget medger vidare i det enskilda fallet en jämkning uppåt eller nedåt alltefter målets beskaf- fenhet. Med hänsyn härtill och då frekvensen av sådana mål är täm- ligen stor och dessa mål därför från kostnadssynpunkt torde väga tungt, anser sig hovrätten inte böra framställa någon invändning mot förslaget. Enligt hovrättens mening finns det anledning anta att med en rimlig prissättning kravet på skälighet blir tillgodosett på längre sikt, även om det schablonmässigt bestämda arvodet i enstaka fall skulle bli något för lågt. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser att taxor bör finnas i största möjliga utsträckning. Samma uppfattning har hä- radshövdingen i Listers och Sölvesborgs domsaga, som framhåller att det f.n. är en mycket ojämn och växlande praxis och en kraftig ten— dens till allt högre arvoden även t. ex. i enklare familjemål.

Enligt rådhusrätten i Malmö bör taxor för vanliga tvistemål. och

Prop. 1972: 4 179

ärenden vid domstol kunna utarbetas. De brottmål, där offentlig för- svarare förordnas, är emellertid enligt rådhusrättens mening av så varie- rande beskaffenhet, att standardtaxan bara kan ge viss vägledning men inte tjäna till direkt rättesnöre för fastställande av arvoden. Länsåkla— gar'en i Värmlands län anser däremot att en grupp av ärenden, som kan bedömas mera likformigt än andra, är de brottmål i vilka den tilltalade erkänner gärningen. Övervägande antalet brottmål är av denna beskaf- fenhet. Länsåklagaren finner det dock inte önskvärt med alltför stor bundenhet till normaltaxor. Om advokaten i sådana mål presterar nå- gon utredning utöver det vanliga eller genom klientens personliga för- hållanden tvingas till mer tidskrävande arbete bör detta ersättas, även om arbetet ligger utom brottmålsprocesscns ram men har direkt sam- band med den livssituation som klienten har kommit i genom brott- målet. Malmö stads rättshjälpsanstalt uttalar att taxorna kommer att få större betydelse när det gäller att skapa en enhetlig praxis och mindre betydelse som kostnadsnedsättande faktor. Anstalten pekar därvid på att taxorna i huvudsak endast kommer att tillämpas på mindre kost- nadskrävande mål och ärenden och att avvikelse från taxorna skall kunna ske. Anstalten anser vidare att riktlinjerna i promemorian inte ger något utöver de normer som redan nu tillämpas vid domsto- larna. Nedre justitierevisionen betonar att det är förenat med betydan- de svårigheter att åstadkomma någorlunda rättvisande arvodestaxor i så stort antal måltyper att taxan får någon normerande betydelse. Det bör dock inte vara uteslutet att genom ett taxesystem vinna viss ökning av enhetligheten vid arvodesprövningen.

Några remissinstanser anser det önskvärt med en utvidgning av det i promemorian föreslagna taxesystemet. Enligt Stockholms rådhusrätt har de nuvarande principerna för arvodesbestämningen genom det sto- ra utrymme de ger för rent skönsmässiga bedömningar visat sig ofull- komliga att åstadkomma en tillbakahållande effekt. Den nuvarande ordningen torde tvärtom genom sina inneboende svagheter själv ha bi- dragit till att driva på kostnadsutvecklingen. Nedsättning av en advo— kats arvodesanspråk torde i själva verket ske först om rätten anser sig kunna visa att det är oskäligt. Förutom att åstadkomma större enhet- lighet har ett system med normaltaxor den fördelen att det möjliggör en helt annan teknik vid arvodesprövningen. Utgångspunkten blir en normal standard, från vilken avvikelser skall ske endast om och i den mån den arvodesberättigade kan visa att detta är motiverat. En följd av systemet lär bli att advokatens insats i det enskilda fallet i större utsträckning än f. 11. får träda i bakgrunden. Rådhusrätten anför vidare att, om klarare och enhetligare grunder för arvodesprövningcn skall finnas även i de större rättegångsmålen, man i högre grad än tidigare måste betona tidsfaktorns betydelse som standardiserande norm. Syste- met med normaltaxor bör därför kompletteras med någon form av tids-

Prop. 1972: 4 l80

taxa som kan användas i större mål. Erfarenheten visar att många ad— vokater redan nu ofta tillämpar sådana grunder för sin debitering. Även en sådan taxa skall kunna frångås, om det är motiverat av om- ständigheterna. Rådhusrätten anser det självklart att taxor och andra grunder för arvodesbestämningen fastställs efter samråd med advokat- samfundet och representanter för domstolarna. Hovrätten för Västra Sverige anser det i och för sig vara önskvärt att kunna tillämpa normal- arvoden eller taxor även i mera komplicerade mål. RRV ifrågasätter om det inte är mera realistiskt att i flertalet ärenden räkna med en tim- taxa i stället för en saktaxa. Privatpraktiserande jurist bör därvid vara skyldig att alltid förete specificerad kostnadsräkning.

Socialstyrelsen understryker att taxorna inte får bli så låga, att bara de allmänna advokatbyråerna har möjlighet att åta sig rätts- hjälpsuppdrag. Advokatsamfundet bör därför få tillfälle att delta i ut- formningen av taxesystemet. Även nedre justitierevisionen, hovrätten för Övre Norrland och rådhusrätten i Malmö förutsätter att taxorna utarbetas i samråd med advokatsamfundet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att samråd bör ske även med representanter för domstolarna. Samma uppfattning har Stockholms rådhusrätt.

En tveksam attityd till förslaget om taxor intar Göteborgs rådhus— rätt, rådhusrätten i Borås samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Göteborgs rådhusrätt vitsordar att domstolarna i allmänhet har be- hov av normer för biträdesarvodena. De olika faktorer som påverkar skäligheten av begärda arvoden är emellertid så många att det torde vara praktiskt omöjligt att bestämma normaltaxor annat än för mera okomplicerade ärenden. Rådhusrätten tillämpar redan nu vissa normal- belopp för ersättningar i mera rutinbetonade mål, gemensamma an- sökningar om hemskillnad och äktenskapsskillnad samt brottmål där den tilltalade är häktad och har erkänt gärningen och inga andra för- handlingar förekommer än en häktningsförhandling och en huvudför- handling. Även i dessa fall är det dock mycket svårt att bestämma vad som skall vara normalarvode. Styrelsen för föreningen Sveriges härads- hövdingar och stadsdomare har vidare utfärdat rekommendationer be- träffande arvoden i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Dessa anvisningar torde följas i mycket stor utsträckning. Inom andra större underrätter och bland underrätter för vissa hovrättsområden finns också rekommendationer för arvoden i vissa mål. Rådhusrätten förordar att man bör närmare utreda hur de nuvarande rekommenda— tionerna nu följs, innan ett- system med normalarvoden införs. För- eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare har samma uppfatt- ning. Föreningen anför vidare att försiktighet måste iakttas när det gäller att bestämma taxa. Det är möjligt att verksamheten vid de all- männa advokatbyråerna så småningom kan ge viss ledning men de 10- .

Prop. 1972: 4 . 181

kala variationerna måste beaktas och de privatpraktiserande juristerna bör få tillfälle att medverka när taxorna utarbetas.

Rådhusrätten i Borås, som i och för sig godtar tanken på ett taxe- system och de i promemorian angivna riktlinjerna för ett sådant system, menar att möjligheterna i vissa hänseenden något överskattats i pro- memorian. Utsikterna anses vara mycket små att schablonisera arvoden i stämningsmål om hemskillnad och äktenskapsskillnad, faderskapsmål och bördsmål samt i brottmålen. För dessa grupper av mål rekom- menderar rådhusrätten i stället en kostnadsbedömning som i ganska hög grad grundar sig på den tid som åtgår för förhandlingen vid dom- stolen och en tämligen schematisk uppskattning av biträdets eller för- svararens arbete före förhandlingen.

Kritiska mot förslaget är JK, RÅ, länsåklagaren i Västernorrlands län och Jämtlands län, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble— kinge, häradshövdingarna i Östernärkes domsaga, Vättle, Ale och Kul- lings domsaga samt Ångermanlands norra domsaga, HD:s ledamöter, Sveriges advokatsamfund och SACO.

HD:s ledamöter uttalar att skäl kan åberopas för ett taxesystem. Framställningen i promemorian inger emellertid knappast några större förhoppningar om möjligheten att konstruera systemet så, att det på en gång blir rimligt och får verklig praktisk betydelse. Bl.a. finner. HD:s ledamöter att uttalandet att advokatens arbetsprestation normalt torde kunna förutses på förhand, om den tillltalade är häktad och erkänner vad åklagaren lagt honom till last, inte är övertygande. Om taxor skall förekomma, bör de fastställas efter överläggning med advokatsamfun- det. HD:s ledamöter understryker att fråga är om tillämpning av den i lag fastslagna principen att biträde och försvarare har rätt till skälig ersättning för sitt arbete.

Även om man anser en ökad enhetlighet vid arvodesbedömningen önskvärd, uttalar Sveriges advokatsamfund, är det viktigare att upprätt- hålla skälighetsprincipen, dvs. principen att arbetet skall ersättas med belopp som i det enskilda fallet är skäligt. Får advokaterna inte skäligt betalt för sitt arbete med rättshjälpsärenden, måste detta inverka på deras möjligheter och villighet att åta sig sådana uppdrag. Att både upp- rätthålla enhetlighetsprincipen och skälighetsprincipen är enligt advo— katsamfundet praktiskt omöjligt. Bortsett från mål om lagsökning och betalningsföreläggande lämpar sig ingen av de i promemorian angivna grupperna av mål och ärenden för en schablonisering av arvodesbe- räkningen. Det är svårt eller omöjligt att avgöra vad som är normalt arvode. Förhållandena varierar och inget fall är det andra likt. Advokat- samfundet anför vidare att den avgörande invändningen mot en taxa är att det är omöjligt att i en sådan ta hänsyn till alla de faktorer som bör påverka arvodet, främst den skicklighet med vilken uppdraget har utförts men också t. ex. uppdragets svårighetsgrad och resultatet

Prop. 1972: 4 182

av arbetet. En taxa kommer vidare med stor sannolikhet att bli en minimitaxa. Ett biträde måste anse sig handla ganska normalt genom att begära ett arvode, som offentlig myndighet har förklarat vara nor- malt. Med hänsyn till omöjligheten att i en taxa ta hänsyn till alla de faktorer som bör inverka på arvodet måste man dessutom räkna med att biträdena i mycket stor utsträckning — och i regel med fog —— kommer att begära väsentligt högre ersättning än den taxemässigt be- stämda normal- eller genomsnittsersättningen. Skall det vara någon nämnvärd mening med en taxa, måste den emellertid kunna tillämpas utan ideliga avvikelser. Enligt advokatsamfundets mening kan en taxa i praktiken bara bygga på värdeprincipen eller tidsåtgångsprincipen. Båda principerna måste emellertid avvisas. Om den i promemorian valda metoden uttalar samfundet att man genom en på genomsnitts- beräkningar grundad taxa inte åstadkommer en ordning som —— annat än slumpvis — ger uttryck för vad som i det enskilda fallet är skäligt. Anledning till avvikelse från taxan måste bli en vanlig företeelse. Hä- radshövdingen i Östernärkes domsaga delar advokatsamfundets uppfatt- ning. Även häradshövdingarna i Vättle, Ale och Kullings domsaga och Ångermanlands norra domsaga samt SACO avstyrker ett taxesy- stem. SACO framhåller i likhet med advokatsamfundet, att det inte är praktiskt genomförbart att upprätthålla både enhetlighetsprincipen och skälighetsprincipen.

JK och länsåklagaren i Västernorrlands län och Jämtlands län be- tonar att man måste ta hänsyn till en rad olika faktorer för att kunna fastställa ett arvode som är skäligt. Många av dessa faktorer, bl. a. den skicklighet varmed ett uppdrag har utförts, låter sig, framhåller JK, inte passas in i något på förhand bestämt schema. Ett taxesystem kan därför inte bli annat än en mycket grov mall som endast undantagsvis kan följas helt. JK ifrågasätter om ett sådant system bör lagfästas. JK förordar i stället att det efter samråd mellan beslutande myndigheter och efter hörande av advokatsamfundet ges anvisningar —— i form av rekommendationer —— om normalarvoden som kan bilda utgångspunkt för debitering och beslut om ersättning. RÅ anser att ett taxesystem kan i svårare brottmål leda till att försvararen inte med tillräcklig omsorg tillvaratar den misstänktes intresse samtidigt som i enklare mål arvodet kan komma att bli högre än som motsvarar advokatens arbete. Motsva— rande gäller annan biträdeshjälp i rättegång. RÅ förordar att det i administrativ ordning meddelas anvisningar till ledning för arvodes— prövningen. Inte heller hovrätten över Skåne och Blekinge anser att en taxa kan ges någon förpliktande innebörd. Enligt hovrättens me- ning är bl.a. förutsättningarna för biträdenas arbete t.ex. i storstad och glesbygd så olika att det inte kan vara rimligt och riktigt att upp- ställa en gemensam rikstaxa för alla fall. Det är också ytterst disku— tabelt vilken grund som bör vara vägledande för en sådan taxa och

Prop. 1972: 4 183

vilka omständigheter som bör berättiga till avvikelse från taxan. Där- emot kan det enligt hovrätten vara av värde att tillämpad praxis på om- rådet blir mera känd. I viss grad kan det vara värdefullt med kost- nadsundersökningar i syfte att klarlägga vilka faktorer som bör inverka på arvodesbelopp. Hovrätten ifrågasätter om inte sådana kostnadsfrå- gor borde bli föremål för regelrätta förhandlingar mellan statsverket och berörd yrkesgrupp i syfte att fixera vissa allmänna grunder för ar- vodesprövningen.

Göta hovrätt ifrågasätter starkt om det är lämpligt att tillämpa ett taxesystem i den utsträckning som har föreslagits i promemorian. Ett omfattande taxesystem kan medföra risk för minskat intresse för målet från biträdets eller försvararens sida. Det kan också leda till överbetal- ning för vissa insatser. I den mån ett taxesystem från de privata advo- katernas sida skulle komma att uppfattas som ett hinder för dem att erhålla skälig ersättning för deras arbete finns givetvis risk för att de blir mindre benägna att åta sig rättshjälpsuppdrag. Den enskildes möj— ligheter till fritt val av biträde eller försvarare skulle därigenom in- skränkas.

13. De allmänna advokatbyråerna

13.1. Promemorian

I fråga om storleken av de allmänna advokatbyråer, som inte direkt bygger på de befintliga rättshjälpsanstalterna, framhålls i promemo- rian att rättshjälpsanstalterna f.n. lämnar biträde i drygt hälften av de fria rättegångar som förekommer inom anstalternas verksamhetsområ- den. Det är då naturligt att i första hand dimensionera de nybildade allmänna advokatbyråerna för att lämna biträde åt cirka hälften av det antal parter som nu erhåller fri rättegång i berörda län. Man bör vi- dare kunna utgå från att de nybildade allmänna advokatbyråerna kom- mer att handlägga lika många utomprocessuella ärenden som de byråer med motsvarande befolkningsunderlag som ersätter de nuvarande rätts- hjälpsanstalterna. Det torde nämligen vara en generell erfarenhet att den utomprocessuella ärendefrekvensen brukar öka ganska kraftigt un— der cn rättshjälpsanstalts första verksamhetsår. I fråga om biträdes- hjälpen i rättegång bör finnas möjlighet att utse jurist på allmänna ad- vokatbyrån till biträde i alla de fall då den rättssökande inte begär att viss privatpraktiserande jurist skall förordnas.

I promemorian behandlas också frågan vilken hänsyn som vid ut- byggnaden av de allmänna advokatbyråerna bör "tas till den ökning av antalet ärenden som rättshjälpsreformen kan beräknas medföra. Olika skill anses tala för att de allmänna advokatbyråerna dimensioneras för att kunna ta hand om även en del av denna ökning. I första hanc'

Prop. 1972: 4 184

åberopas kostnads- och effektivitetsskäl. Storleken på de allmänna ad- vokatbyråerna har emellertid enligt promemorian inte bara betydelse för kostnaderna för den rättshjälp som lämnas genom byråernas egen försorg. Dessa byråers självkostnader bör också beaktas vid fastställan- det av ersättningstaxor för de privatpraktiserande juristerna. I prome- morian pekas vidare på den fördelen att byråerna får en allsidigare och mer differentierad verksamhet.

Å andra sidan betonas i promemorian att flera skäl talar för att ut- byggnaden av de allmänna advokatbyråerna i syfte att dessa skall kun- na handlägga viss del av ökningen av antalet ärenden görs relativt be- gränsad, i varje fall i ett inledande skede efter reformens genomföran- de. Bl. a. framhålls att beräkningen av de ärenden som tillkommer ge- nom reformen nödvändigtvis måste vara ganska osäker.

I promemorian uttalas att en avsevärd del av "kostnaderna för den utvidgade rättshjälpen kan förutses falla på tvistemålen. För dessa mål görs i promemorian den avvägningen att de allmänna advokatbyråerna bör byggas ut för att kunna lämna biträde i ungefär hälften av den ökning av antalet mål med rättshjälp som kan förutses. Vidare bör den ökning av antalet utomprocessuella ärenden, som kan väntas komma till stånd genom det nya rättshjälpssystemet, kunna förutsättas till stor del falla på de allmänna advokatbyråerna. Detta gäller i första hand sådana områden där rättshjälpsanstalter nu saknas, men även i övriga områden där en utbyggnad sker av rättshjälpsanstalter har man anled- ning att räkna med en sådan utveckling. Antalet ärenden bör emel- lertid kunna variera något från det ena verksamhetsområdet till det andra med hänsyn till befolkningsfördelning och reseavstånd samt till- gången till privatpraktiserande jurister.

Offentlig försvarare skall enligt promemorieförslaget liksom f. n. för- ordnas oberoende av den misstänktes ekonomiska förhållanden. Upp- dragen som offentlig försvarare kommer alltså inte att öka genom rätts- hjälpsreformen. De skäl som tidigare har anförts för att de allmänna advokatbyråerna skall dimensioneras för att kunna ta hand om även en del av den ökning av antalet ärenden som reformen kan beräknas medföra, talar för att de allmänna advokatbyråernas jurister i inte obe- tydlig omfattning bör svara för uppdragen som offentlig försvarare. I förhållande till det antal uppdrag som rättshjälpsanstalterna nu åtar sig måste uppenbarligen en väsentlig ökning ske.

I promemorian redovisas en undersökning som statskontoret har ut- fört på uppdrag av justitiedepartementet. Undersökningen innefattar en beräkning av den ökning av den utomprocessuella och processuella rättshjälpen som promemorieförslaget skulle komma att medföra. Statskontoret har vidare lagt fram förslag till lokalisering av de all- männa advokatbyråerna och gjort en uppskattning av personalbehovet.

Vid sin beräkning av den utomprocessuella rättshjälpens ökning skil-

Prop. 1972: 4 185

jer statskontoret mellan sådana ärenden i vilka avgiften skulle över- stiga eller vara lika stor som rättshjälpskostnaden och sådana ärenden i vilka subventionerad rättshjälp skulle komma att meddelas. Antalet ärenden i den första gruppen, i huvudsak ärenden i vilka endast råd och upplysningar, dvs. konsultationer, meddelas, skulle komma att öka från 23 000 till cirka 45 000 ärenden. I den andra gruppen, som omfattar mera komplicerade ärenden, skulle en ökning ske från 30 000 till cirka 48 000 ärenden. Beträffande den processuella rättshjälpen le- der beräkningarna till att ökningen av det antal parter, som i det före— slagna systemet skulle få subventionerad rättshjälp, skulle uppgå till 18000. Statskontoret understryker, att beräkningarna av olika skäl måste bli osäkra och att de redovisade siffrorna endast ger en unge- färlig bild av den utomprocessuella och processuella rättshjälpens ök- ning. '

Mot bakgrunden av de riktlinjer som har angetts i promemorian för uppbyggnaden, har statskontoret utarbetat förslag till de allmänna ad- vokatbyråernas lokalisering och storlek. Allmänna advokatbyråer före- slås inrättade på följande orter:

Stockholm Göteborg Solna Vänersborg Uppsala (ny) Borås Eskilstuna (ny) Skövde (ny) Norrköping Karlstad Linköping Örebro Jönköping (ny) Västerås Växjö (ny) Falun (ny) Kalmar (ny) Gävle Karlskrona (ny) Sundsvall (ny) Kristianstad (ny) Östersund (ny) Helsingborg Umeå (ny) Malmö Luleå Halmstad Haparanda (redan statlig)

För de allmänna advokatbyråerna i Stockholm och Solna förutsätts att den enas verksamhet kommer att omfatta södra delen av Stockholms län och den andras verksamhet norra delen av länet. En av dessa by- råer bör svara för rättshjälp även i Gotlands län.

Statskontorets beräkningar av personalbehovet leder till att antalet jurister bör vara 207. Vid de största byråerna i Stockholm och Solna blir antalet jurister tillhopa 38. Vid byråerna i Göteborg och Malmö be- räknas antalet jurister till 18 resp. 14. I övrigt föreslås juristpersonalen variera mellan tre och åtta. Statskontoret betonar att beräkningen av personalbehovet har en schablonmässig karaktär. Statskontoret har vid sina beräkningar inte heller tagit med det förhållandet att advokaterna på de allmänna advokatbyråerna enligt promemorieförslaget förutsätts åta sig en betydligt större andel av uppdragen som offentlig försvarare.

Prop. 1972: 4 186

I promemorian erinras om att beräkningarna, som statskontoret har framhållit, av olika skäl måste bli osäkra och de redovisade siffrorna ungefärliga. Särskilt i fråga om ökningen av antalet ärenden finns det anledning anta att de redovisade siffrorna är för låga. Detta samman- hänger bl. a. med den föreslagna reformens inverkan på förvaltnings— ärendena. F. n. förekommer sådana ärenden i förhållandevis ringa om- fattning vid rättshjälpsanstalterna. Man torde enligt promemorian få räkna med en inte oväsentlig ökning av dessa ärenden genom det nya rättshjälpssystemet.

Statskontorets förslag till lokalisering av de allmänna advokatbyråerna och dess uppskattning av personalbehovet bör enligt promemorian god- tas som en utgångspunkt när det gäller att närmare bestämma rätts- hjälpsorganisationen. Under det fortsatta arbetet på rättshjälpsreformen bör emellertid en detaljerad plan för uppbyggnaden upprättas. För varje ifrågasatt allmän advokatbyrå bör därvid en närmare undersök- ning ske av de omständigheter som är av betydelse, t. ex. befolknings- täthet, antalet privatpraktiserande jurister och antalet domstolar inom byråns verksamhetsområde.

13.2. Remissyttrandena

Från flera håll betonas vikten av att utbyggnaden av rättshjälpsan- stalterna sker successivt. Eftersom många ovissa faktorer ligger till grund för beräkningen av personalbehovet, anför hovrätten för Västra Sverige, är det lämpligt att de allmänna advokatbyråerna inte från början erhåller en så vidlyftig omfattning som har föreslagits. En ytterligare anledning att låta utbyggnaden ske successivt är svårigheterna att rekrytera tillräck- ligt antal väl kvalificerade jurister. Andra remissinstanser, som betonar vikten av en omsorgsfull rekrytering och förordar en successiv utbygg- nad, är RÅ, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhus— rätten i Borås och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdo- mare. Å andra sidan framhåller LO att man måste räkna med att det finns ett stort dolt behov av rättshjälp. Beräkningarna i promemorian av ärendeökning och personalbehov kan vara tilltagna i underkant. Re- dan i initialskedet måste därför antalet anställda kunna ökas snabbt och utan större administrativ omgång. I annat fall torde det knappast vara möjligt att inom en överskådlig framtid ge de allmänna advokat- byråerna en prisledande ställning. En mycket stor fördel skulle därmed enligt LO:s mening gå förlorad.

Göteborgs stads rättshjälpsanstalt anför att det antal utlänningar som vederbörande allmänna advokatbyrå kommer att betjäna kommer att ha stor betydelse för dimensioneringen av de allmänna advokatbyråerna. Styrelsen understryker vidare vikten av att den nya organisationen ges erforderliga resurser från starten. Styrelsen framhåller att i Göteborgs

Prop. 1972: 4 187

och Bohus län, där den utomprocessuella rättshjälpen är ordnad enligt jämtlandssystemet, sådan rättshjälp år 1968 lämnades endast i 216 åren- den. Ett stort latent behov av rättshjälp måste anses föreligga här. Även Malmö stads rättshjälpsanstalt pekar på att åtskilliga av rättshjälps— anstalterna har ytterst tidsödande mål och ärenden som berör utländska medborgare, där ofta tolk måste användas och där ofta utländsk lag måste tillämpas. Också i detta yttrande understryks behovet av erfor- derlig personal. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att de på de allmänna advokatbyråerna anställda juristerna kommer att få fullgöra arbetsuppgifter, som rättshjälpsanstalternas jurister f. 11. inte alls eller bara i ringa omfattning sysslar med. Det är därför angeläget att dessa jurister erhåller erforderlig utbildning.

I fråga om chefen för allmänna advokatbyrån understryker Sveriges advokatsamfund vikten av att verksamheten vid de statliga rättshjälps- byråerna bedrivs under iakttagande av samma regler om god advokat- sed som de privata advokaterna enligt rättegångsbalken är skyldiga att följa. Detta är angeläget både från allmänhetens synpunkt och för att vidmakthålla förtroendet för den statliga advokatverksamheten. Upp- ställer man inte något krav på att åtminstone chefen för en allmän advokatbyrå skall vara advokat, har man emellertid inga garantier för att god advokatsed blir iakttagen på byrån. Om ingen befattningshavare på allmänna advokatbyrån är advokat, skulle f. 6. ett användande av _denna benämning innebära att staten själv satte sig över det i lag stad- gade förbudet mot obehörigt begagnande av advokattiteln. Enligt hov- rätten över Skåne och Blekinge bör beteckningen allmänna advokat— byrån stå som en garanti för att dessa byråer är minst lika dugliga och pålitliga som enskilda advokater. Ett oavvisligt krav är därför att föreståndaren för allmän advokatbyrå skall vara advokat. Han bör i denna egenskap stå under advokatsamfundets tillsyn och disciplinära myndighet. Detsamma bör gälla om övriga jurister på byrån, bortsett" från de biträdande jurister som håller på att utbilda- sig till advokat. Även nedre justitierevisionen, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Göteborgs stads rättshjälpsanstalt utgår från att åtminstone förestån- daren skall vara advokat.

Nedre justitierevisionen påpekar att det dubbla övervakningssystemet för de statligt anställda advokaterna _ genom advokatsamfundet samt genom JK och JO kan föra med sig problem från bl. a. offentlighets- synpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att staten, om beteckningen allmän advokatbyrå skall få användas, bör stå samma ansvar för de anställda juristernas åtgärder som advokatsamfundet gör genom sin ersättningsfond, ev. på så sätt att statsverket bidrar till fon- den.

Prop. 1972: 4 188

14. Rättshjälpsmyndigheterna

14.1. Promemorian

Som redan har nämnts innebär promemorieförslaget att rättshjälps- myndigheterna i princip skall handha alla administrativa uppgifter på rättshjälpsområdet. Till närmare diskussion tas i promemorian upp frå- gan om vem som skall utse juridiskt biträde och offentlig försvarare samt frågan om vem som skall bestämma ersättning till sådant biträde.

I fråga om annat biträde än offentlig försvarare föreslås i prome- morian att uppgiften att utse sådant biträde i det nya rättshjälpssyste- met läggs på rättshjälpsmyndigheten. Som skäl anförs i första hand att frågan om utseende av biträde kan gälla angelägenhet som inte leder till rättegång och i varje fall ofta aktualiseras redan innan rätte- gång har inletts. Vidare åberopas att kontrollen över rättshjälpskost- naderna genom den ifrågasatta ordningen kan effektiviseras. Genom sin erfarenhet av biträdenas debiteringar kan rättshjälpsmyndigheterna, utan att eftersätta den rättssökandes intresse, i vissa fall underlåta att utse biträde som har visat sig tillämpa betydligt högre debiteringsnor- mer än andra. I promemorian understryks dock att det sagda inte in- nebär, att någon saklig ändring bör göras i nu gällande princip att den rättssökande i görligaste mån skall få det biträde som han själv har föreslagit. Rättshjälpsmyndighetens valmöjlighet aktualiseras emellertid i alla de fall där vederbörande inte har framställt något eget förslag. I promemorian pekas slutligen på det förhållandet att de allmänna ad- vokatbyråernas jurister i framtiden kommer att få svara för en betyd- ligt större del av uppdragen som biträde än vad rättshjälpsanstalternas jurister nu gör. Även av detta skäl anses lämpligt att uppgiften att utse biträde läggs på rättshjälpsmyndigheterna.

I fråga om offentlig försvarare föreslås i promemorian att domstol fortfarande skall avgöra om behov av offentlig försvarare föreligger. Rättshjälpsmyndigheten skall däremot utse försvarare.

Intresset av kostnadskontroll skulle enligt promemorian även här främjas genom att rättshjälpsmyndigheten står för personvalet. Ut- gångspunkten bör givetvis här liksom när det gäller annat biträde vara att den misstänktes förslag skall respekteras i samma utsträckning som nu gäller. Emellertid är det mycket vanligt att den misstänkte i brott- mål inte själv framställer något förslag om vem som skall biträda ho- nom. Rättshjälpsmyndigheten kan i sådana fall se till att en från alla synpunkter lämplig person utses. Därvid kommer givetvis också kost- nadssynpunkten in i bilden.

En sådan lösning kan också innebära praktiska fördelar, främst när det gäller mål med anhållna eller häktade. I sådana mål uppkommer ofta svårigheter när det gäller att planera häktnings- och huvudför-

Prop. 1972: 4 189

handlingarna. Korta tidsfrister gäller och advokaterna måste vara be- redda att åta sig försvararuppdragen med mycket kort varsel. Ofta kan de advokater som vanligen anlitas ha förhinder och från domstolens sida måste man lägga ned ett tidsödande arbete för att åstadkomma att en lämplig advokat kan åta sig försvaret. Om uppgiften att utse för- svarare förläggs till rättshjälpsmyndigheten, skulle domstolarna kunna befrias från en del av detta arbete. Rättshjälpsmyndighetcrna skulle genom samarbete med advokaterna kunna fungera som ett serviceor- gan åt domstolarna när det gäller att tillhandahålla försvarare. Ett system skulle kunna etableras som innebär att åklagaren eller dom- stolen bara behöver anmäla behovet av försvarare i mål som skall handläggas vid viss tidpunkt och att rättshjälpsmyndigheten därefter omedelbart kan utse en lämplig advokat. Detta system kan givetvis till- lämpas även i brottmål av mindre brådskande natur.

I frågan om vem som skall bestämma ersättning till biträde eller offentlig försvarare erinras i promemorian om att samhällets kostna- der för den processuella rättshjälpen har ökat mycket kraftigt under senare år. Ett av skälen till kostnadsökningen kan vara att ersättnings- anspråken f. n. prövas av ett mycket stort antal myndigheter som vid sin bedömning saknar vägledande prejudikat och som i allmänhet sak- nar möjlighet att göra jämförelser mellan annat än en begränsad krets advokater. En kostnadskontroll genom rättshjälpsmyndigheterna, som förutsätts bli underställda en central myndighet och inte uppgå till flera än i princip en i varje län, torde kunna bli betydligt effektivare och mer präglad av enhetlighet. Det torde vidare finnas goda skäl att anta att rättshjälpsmyndigheterna i sin verksamhet kan ägna mer uppmärksam- het åt kostnadsfrågorna än domstolarna för vilka dessa frågor utgör bara en av en mängd arbetsuppgifter.

I promemorian tas därefter upp invändningen att domstolen i det enskilda fallet bäst kan bedöma advokatens insatser och därför skulle vara bättre ägnad att pröva förekommande ersättningsanspråk. Värdet av denna invändning bör enligt promemorian inte överdrivas. I många mål är arbetet av tämligen rutinbetonad karaktär och utrymmet för olika prissättning av arbetet är begränsat. Det synes inte osannolikt att det till stor del är kostnaderna i dessa mål som har lett till den nu- varande kostnadsökningen. Rättshjälpsmyndigheten skall givetvis också ha möjlighet att vid behov få del av domstolens syn på ersättningsfrå- gan genom att inhämta domstolens yttrande. Möjligheten bör användas främst i mål där kostnaderna uppgår till inte alltför obetydliga belopp men bör stå öppen beträffande alla kategorier mål eller ärenden.

I promemorian föreslås sålunda att rättshjälpsmyndigheterna i alla mål eller ärenden inför domstol eller förvaltningsmyndighet skall pröva frågan om ersättning av allmänna medel till juridiskt biträde. Beträf- fande den utomprocessuella rättshjälpen anses annat inte kunna kom-

Prop. 1972: 4 190

ma i fråga än att kostnadskontrollen läggs på rättshjälpsmyndigheterna. Däremot skall enligt förslaget domstolarna även i fortsättningen pröva frågor om motparts ansvar för rättegångskostnader i tvistemål samt den tilltalades återbetalningsskyldighet för vissa kostnader i brottmål. En— ligt den föreslagna ordningen skall alltså två myndigheter i stället för en ta ställning till kostnadsfrågorna.

I promemorian konstateras att i flertalet fall kostnadsprövningen inte torde behöva bli mer komplicerad än att kostnadsräkningen och domen tillsammans utgör ett fullt tillräckligt underlag för prövningen. I vissa fall kan självfallet kompletterande uppgifter visa sig nödvändiga. För så— dana fall torde rättshjälpsmyndigheten få ges befogenhet att inhämta domstolens yttrande i ersättningsfrågan. I vissa fall kan det också vara motiverat att rättshjälpsmyndigheten lånar domstolens akt eller vissa handlingar i akten.

Det ligger i sakens natur att det skulle vara fördelaktigt om rätts- hjälpsmyndigheten alltid kunde fatta sitt beslut i ersättningsfrågan in- nan domstolen prövar frågan om återbetalningsskyldighet. En sådan ordning skulle emellertid förutsätta ändringar i gällande regler om domstols tidsfrister för att meddela dom eller beslut. Fristerna skulle få förlängas ganska betydligt. En sådan förlängning kan enligt prome- morian inte förordas. Som utgångspunkt skall alltså gälla att rätts- hjälpsmyndigheten fattar sitt beslut i ersättningsfrågan efter det att domstolen har avgjort målet.

I fråga om tvistemålen föreslås i promemorian att bestämmelserna i 18 kap. RB om parts rättegångskostnad i princip skall ha motsva- rande tillämpning i fråga om statsverkets kostnad för rättshjälpen och att partens rättshjälpsavgift inte skall anses som rättegångskostnad. Statsverket skall helt träda i partens ställe som borgenär såvitt gäller rättshjälpskostnaderna. Prövningen om och i vilken omfattning mot- part skall förpliktas att ersätta dessa kostnader skall liksom hittills an- komma på domstol. Denna prövning, som skall omfatta alla dessa kost- nader, skall liksom nu ske i samband med målets avgörande.

Mot den angivna bakgrunden föreslås följande ordning för kost- nadsfrågans prövning hos domstol och rättshjälpsmyndighet. Biträdet får liksom f. n. ange sitt ersättningsanspråk inför rätten. I motsats till vad som nu gäller skall han därvid alltid inge-en specificerad kostnads- räkning. I fall när rätten finner att motparten inte skall åläggas att be- tala någon del av biträdeskostnaden har rätten i regel ingen anledning att pröva skäligheten av den begärda ersättningen. I fall när betalnings- skyldighet för motparten kommer i fråga skall rätten enligt bestäm- melserna i 18 kap. 8 & RB pröva om biträdeskostnaden har varit skä- ligen påkallad för att tillvarata partens rätt. I promemorian anmärks att denna prövning i regel kommer att bli av en betydligt mer summarisk natur än den prövning av ersättningsanspråket som rätten enligt gäl-

Prop. 1972: 4 191

lande ordning företar. Med inrättandet av ett särskilt organ för pröv- ningen av ersättningen och efter införandet av ett taxesystem torde det nämligen enligt promemorian bli mycket ovanligt att anspråken på er- sättning kommer att ligga på en'sådan nivå att prutningar ter sig på- kallade.

I en del fall kommer det uppenbarligen att inträffa att rättshjälps- myndigheten i motsats till domstolen finner att den begärda ersätt- ningen har varit för hög och därför beslutar att tillerkänna biträdet ett lägre belopp. I normalfallet att förlorande motpart ålagts att betala hela rättshjälpskostnaden innebär rättshjälpsmyndighetens beslut om nedsättning bara att ersättningsskyldigheten skall reduceras med sam- ma belopp som nedsättningen har avsett. I vissa fall, t. ex. när den för- lorande parten har förpliktats att utge jämkad ersättning, kan däremot svårighet föreligga att utan vidare fastställa konsekvenserna av nedsätt- ningen. Med hänsyn främst till sådana fall men också till önskvärdheten att misstag undviks i enklare fall föreslås i promemorian att domstolen, om nedsättning har skett, på nytt skall pröva kostnadsfördelningen. Vid domstolens prövning skall bestämmelserna i RB om förfarandet vid rättelse av dom eller beslut ges motsvarande tillämpning.

Eftersom antalet fall då nedsättning sker sannolikt kommer att bli förhållandevis obetydligt bör domstolen när målen avgörs kunna utgå från att kostnadsfördelningen inte kommer att rubbas av rättshjälps- myndighetens prövning av ersättningsfrågan. I sitt avgörande bör alltså domstolen ange motpartens betalningsskyldighet med ett bestämt be- lopp utan reservation för eventuell nedsättning.

I fråga om ersättning till offentlig försvarare och återbetalningsskyl- dighet i brottmål torde i allt väsentligt den i det föregående nämnda ordningen kunna tillämpas. Även här skall alltså rätten när ersättnings- skyldighet mot statsverket kommer i fråga i princip göra en bedöm- ning om begärd ersättning synes skälig. Därefter får rätten med till- lämpning av bestämmelserna i 31 kap. avgöra ersättningsskyldighetcns omfattning. I promemorian understryks att en nedsättning av begärd försvararersättning i många fall inte kommer att påverka rättens kost- nadsbcslut. Med den föreslagna vidgningen av möjligheten till jämk— ning av kostnadsansvaret enligt 31 kap. 1 & RB torde det nämligen bli ganska vanligt att den dömde inte förpliktas att ersätta statsverket hela eller ens större delen av försvararkostnaden. Betalningsskyldigheten bör bestämmas så att den tillsammans med påföljden i övrigt utgör en lämplig reaktion på brottet. Ennedsättning av den begärda ersättning- en bör därför i regel påverka rättens kostnadsbcslut bara i de fall när en tillämpning av beslutet skulle leda till att den dömde får betala ett högre belopp än som svarar mot statsverkets faktiska kostnad.

Rättshjälpsmyndighetens prövning skall ske först sedan domen har vunnit laga kraft. Dessförinnan skall ersättningen kunna utbetalas som

Prop. 1972: 4 192

förskott. Genom denna ordning undviker man att rättshjälpsmyndig- heten när mål förs genom flera instanser får pröva biträdets eller för- svararens ersättningsanspråk i flera omgångar.

Den föreslagna ordningen bör enligt promemorian i tillämpliga de— lar gälla även beträffande mål eller ärenden vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet när beslut om kostnadsfördelning kommer ifråga.

Som redan har nämnts föreslås i promemorian att de allmänna advo- katbyråerna knyts till rättshjälpsmyndigheterna. Vad som tidigare har sagts om att de allmänna advokatbyråerna enligt förslaget i första hand skall bygga på de nuvarande rättshjälpsanstalterna och att en allmän advokatbyrå i princip skall finnas i varje län kommer alltså att gälla även rättshjälpsmyndigheterna. I promemorian framhålls att man vid uppbyggnaden av rättshjälpsmyndigheternas administrativa del måste beakta att rättshjälpsreformen kommer att innebära en väsentlig ök- ning av antalet ärenden i vilka rättshjälp skall kunna utgå. Beslutande- rätten i flertalet frågor om rättshjälp enligt den föreslagna lagstift- ningen skall ligga hos myndigheterna. I förhållande till gällande ord- ning kommer dessa frågor att bli mer komplicerade, framför allt genom reglerna om intresseprövning och avgift. Ökningen av antalet ärenden för i sin tur med sig behov av en utvidgad administration. Genom att endast en rättshjälpsmyndighet skall finnas i varje län kommer myn— digheterna att bli förhållandevis få, vilket bör vara ägnat att underlätta strävandena att nå fram till en enhetlig praxis och en effektiv kost- nadskontroll.

När det gäller organisationen av och verksamheten vid en rättshjälps- myndighet anförs i promemorian att anledning saknas att för varje myndighet ha en särskild styrelse med uppgift att leda verksamheten vid myndigheten. De uppgifter som f. n. ankommer på styrelsen för en rättshjälpsanstalt skall i den nya rättshjälpsorganisationen handhas av chefen för rättshjälpsmyndigheten och av centralmyndigheten. Verksam— heten vid en rättshjälpsmyndighet med den därtill knutna allmänna advokatbyrån skall därför skötas av en chef, anställda jurister och ad- ministrativ personal. Chefen för en rättshjälpsmyndighet måste enligt promemorian med nödvändighet besitta erfarenhet av och vara lämplig för att handha administrativa sysslor. Vidare krävs med hänsyn till ar- betsuppgiftens natur att vederbörande har avlagt juridisk examen. Han bör dessutom ha god praktisk erfarenhet av domstols- och advokatverk- samhet. Chefen för myndigheten skall utses av Kungl. Maj:t. Personal- frågor i övrigt skall ankomma på centralmyndigheten.

Uppgiften att pröva mer komplicerade frågor enligt den föreslagna lagstiftningen bör enligt promemorian i princip ankomma på någon erfaren jurist på rättshjälpsmyndigheten. Intresset av att komma fram till en enhetlig praxis i olika frågor som inte är av rutinkaraktär talar

Prop. 1972: 4 193

vidare för en koncentration av beslutanderätten inom myndigheten. Det är därför lämpligast att chefen för myndigheten får en vidsträckt beslutanderätt i ärenden enligt den föreslagna lagen, såväl i ansök- ningsärenden som i andra ärenden som ankommer på myndigheten. Å andra sidan är det av olika skäl klart att chefen för myndigheten måste ha möjlighet att i lämplig omfattning delegera beslutanderätten till andra befattningshavare på myndigheten. Denna möjlighet måste gi- vetvis finnas vid de myndigheter som blir så stora att chefen inte en- sam har möjlighet att fullgöra de myndighetsfunktioner som ankom- mer på myndigheten. Men även i övrigt bör delegation kunna ske. Särskilt i ansökningsårenden torde en sådan delegation kunna före- komma i stor omfattning. Det bör enligt arbetsgruppen ankomma på centralmyndigheten att för dessa och andra fall utfärda anvisningar för chefens för rättshjälpsmyndigheten möjlighet att delegera arbetsupp- gifter till andra befattningshavare.

En inte oväsentlig del av arbete som sammanhänger med myndig- hetsfunktionerna torde inte komma att kräva juristkompetens. Som exempel nämns i promemorian viss utredning om de rättssökandes eko- nomiska förhållanden, förmedling av uppdrag som biträde och offent- lig försvarare och viss kostnadsprövning. Sådana och andra liknande göromål bör med fördel kunna anförtros kanslistpersonal.

14.2. Remissyttrandena

De remissinstanser som godtar en särskild administrativ organisa- tion vill i allmänhet göra väsentliga inskränkningar i de regionala or- ganens beslutsfunktioner och förordar att andra samhällsorgan, fram- för allt domstolarna, får viktiga beslutsfunktioner i rättshjälpssystemet.

Remissinstanserna godtar genomgående att den utomprocessuella rättshjälpen handhas av de särskilda administrativa organen. Någon erinran" görs i allmänhet inte heller mot att rättshjälpen i förvaltnings- ärenden handhas av dessa organ.

Enligt hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Malmöhus län bör emellertid i ärenden inför förvaltningsmyndighet prövningen av ersättning till biträde förläggas till vederbörande myndighet. Även en— ligt HD:s ledamöter kan en sådan lösning i viss utsträckning tillämpas inom förvaltning och förvaltningsprocess. Hovrätten för Nedre Norr- land anser att det också bör ankomma på förvaltningsmyndighet, vid vilken talan har väckts eller är avsedd att väckas, att utse juridiskt bi- träde. Länsstyrelsen i Jämtlands län har samma uppfattning som sist- nämnda hovrätt för den händelse den föreslagna organisatibnen skulle genomföras.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare finner det tveksamt hur beslutsförfarandet i ersättningsfrågor skall lösas när

Prop. 1972: 4 i 194

uppdraget har lett till en administrativ besvärsprocess eller till en fram- ställning hos administrativ myndighet. De administrativa domstolar- na och myndigheterna saknar större erfarenhet i dessa frågor och får endast i undantagsfall —— t. ex. i mål hos överexekutor —— anledning att bedöma frågor om kostnadsersättningar av denna art. Frågan bör slut- ligen bedömas när man tar ställning till den administrativa besvärspro- cessen. Föreningen tillstyrker därför att rättshjälpsmyndigheterna får besluta om ersättning i förvaltningsärenden.

I fråga om den processuella rättshjälpen vill däremot åtskilliga re- missinstanser göra mer eller mindre vittgående inskränknngar i rätts- hjälpsmyndigheternas beslutsfunktioner.

Förslaget att rättshjälpsmyndigheten skall utse annat rättegångsbi- träde än offentlig försvarare tillstyrks eller lämnas utan erinran av något över hälften av de remissinstanser som har berört frågan. Förslaget i denna del godtas sålunda av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, socialstyrelsen, kammarrätten, RRV, flertalet hörda länsstyrelser, HD:s ledamöter, RR:s ledamöter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdoma- re, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges rättshjälps- jurister, flertalet hörda rättshjälpsanstalter samt TCO.

RR:s ledamöter framhåller att den föreslagna reformen inte kan undgå att påverka frågan om utseende av biträde. I och med att fri rättegång försvinner som ett självständigt institut och i stället infogas i ett rättshjälpssystem kommer förordnande av biträde inte på samma sätt som hittills att vara knutet till viss rättegång. Förordnandet lär ofta aktualiseras redan innan rättegång har inletts och det kan f. 6. vara ovisst om rättegång över huvud blir aktuell. Under sådana förhållan- den kan uppgiften att förordna biträde knappast ligga hos annan än rättshjälpsmyndigheten. Enligt Svea hovrätt talar skäl för att biträde förordnas av det regionala rättshjälpsorganet, som också beslutar om rättshjälp och fastställer kostnadsbidrag. Den enskilde har ofta på ett tidigt stadium uppsökt en advokat, som då kan hjälpa klienten med att upprätta en ansökan och som därefter förordnas till biträde. Förordnan- de av biträde i ett tidigt skede kan underlätta en utomprocessuell för- likning. Liknande synpunkter anförs av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, RRV, länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads- domare.

Domstolskommittén föreslår att domstol, i de fall där domstolen enligt kommitténs förord skall få bevilja rättshjälp åt part också skall få för- ordna biträde åt parten. Domstolen bör även vara oförhindrad att, när skäl är därtill, entlediga av rättshjälpsmyndighet utsett biträde och för- ordna annan i hans ställe.

Förslaget att rättshjälpsmyndighet skall utse rättegångsbiträde av-

Prop. 1972: 4 195

styrks av de remissinstanser som ifrågasätter behovet av eller anser att det inte behövs en särskild organisation. Bortsett från LO, som menar att länsstyrelserna bör kunna ha hand om denna uppgift, anser dessa remissinstanser att domstolarna skall ha kvar sin befogenhet att för- ordna rättegångsbiträde. Samma uppfattning har vidare bl. a. JK, hov- rätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätter- na i Helsingborg och Borås, Sveriges advokatsamfund, rättshjälpsan- stalten i Helsingborg samt SR och RLF .

JK framhåller att domstolen har särskilda förutsättningar att utse den mest lämpade för uppdraget. Liknande uttalanden förekommer i . yttrandena från bl. a. hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Jön- köping, länsåklagaren i Hallands län, SR, Jurist- och samhällsvetareför- bundet samt RLF .

Göta hovrätt diskuterar i sitt yttrande de av arbetsgruppen angivna skälen för att från domstol till rättshjälpsmyndighet överflytta befogen- heten att utse biträde. Hovrätten anser att det i promemorian anförda exemplet på ökad kostnadskontroll förefaller mindre övertygande. Väg- ledande vid valet av biträde måste vara vederbörandes kvalifikationer för uppdraget och inte hans debiteringsnormer. Inte heller skälet att ju- risterna på de allmänna advokatbyråerna i framtiden kommer att i stor utsträckning svara för uppdragen som biträde anser hovrätten, om där- med åsyftas organisatoriska fördelar, ha någon större vikt. Att frågan om utseende av biträde kan gälla angelägenhet som inte leder till rät- tegång och i varje fall ofta aktualiseras innan rättegång har inletts fin- ner hovrätten slutligen inte vara ett bärande argument. Detta problem löses för närvarande på ett tillfredsställande sätt genom praxis i fråga om ersättning enligt LFR till biträde för förberedande arbete med må- let. I huvudsak samma synpunkter anförs av Sveriges advokatsamfund.

Även rådhusrätterna i Jönköping och Borås tar upp uttalandet i promemorian att rättshjälpsmyndigheterna, utan att eftersätta den rättssökandes intresse, i vissa fall kan underlåta att utse biträde som har visat sig tillämpa betydligt högre debiteringsnormer än andra. Enligt förstnämnda rådhusrätt bör frågan om advokat har debiterat för hög ersättning beaktas endast vid bestämmande av ersättningens be- lopp. Däremot bör en för hög debiteringsnorrn inte ha någon inverkan på frågan om förordnande skall ges eller ej. Den sistnämnda rådhus- rätten menar att risk kan finnas att allmänheten kan uppfatta en så- dan åtgärd som monopolsträvande från de allmänna advokatbyråernas sida. Rådhusrätten i Borås anser det vidare inte vara tilltalande från principiell synpunkt att en privatpraktiserande jurist skall vara beroen- de av en statlig förvaltningsmyndighet vid bedömningen om han är lämpad som biträde åt part i rättegång. Vikten av att biträdet har en fristående ställning betonas också av bl. a. Sveriges advokatsamfund,' SR, SACO och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Prop. 1972: 4 196

Förslaget att rättshjälpsmyndighet skall utse offentlig försvarare gillas eller lämnas utan erinran av ett fåtal remissinstanser. Dessa är länsåklagaren i Värmlands län, Möre och Ölands häradsrätt, länssty- relserna i Kronobergs och Hallands län, Jämtlands läns landsting, För- eningen Sveriges rättshjälpsjurister, Stockholms stads rättshjälpsanstalt samt TCO. En tveksam inställning har rådhusrätten i Luleå, länssty- relsen i Stockholms län och Stockholms läns landstings rättshjälps- anstalt. Bland RR:s ledamöter råder delade meningar om lämpligheten av förslaget i denna del.

Socialstyrelsen anser det i och för sig vara likgiltigt om offentlig försvarare förordnas av domstol eller rättshjälpsmyndighet. Risken för att uppdragen skall styras till viss eller vissa advokater finns i båda systemen och motverkas i viss mån genom bestämmelsen att advokat som sökanden själv föreslår i första hand skall utses. Föreningen Sve- riges statsåklagare anser sig kunna godta förslaget om, som föreningen förordar, ersättningsregeln i 31 kap. 1 & RB ändras därhän att kost- naden för offentlig försvarare i princip skall stanna på statsverket oav- sett utgången i målet. Liknande synpunkter anförs av länsåklagaren i Östergötlands län.

Alla övriga remissinstanser anser att domstol inte bara skall pröva behovet av offentlig försvarare utan även utse försvarare.

Stockholms rådhusrätt framhåller att intresset av kostnadskontroll inte kan vara ett vägande argument för att förordnandefunktionen skall utövas av rättshjälpsmyndigheten. Enligt rådhusrättens uppfattning bör vederbörande advokats allmänna lämplighet för uppdraget ensam vara utslagsgivande. Vid denna prövning bör de av advokaten tillämpade de— biteringsnormerna sakna betydelse. Skäligheten av arvodet prövas ju i särskild ordning när uppdraget är slutfört. Rådhusrätten delar inte hel- ler uppfattningen att rättshjälpsmyndigheten kan se till att en från alla synpunkter lämplig person utses till offentlig försvarare. Alla advokater är i och för sig inte lika lämpliga att utföra försvaret oberoende av må- lets beskaffenhet. Lämplighetsprövningen bör ske under hänsynstagande till de särskilda omständigheterna i varje särskilt mål. Den förutsätter kännedom om såväl målet som de olika advokaternas särskilda kvali- fikationer. I de många mål som är omfattande och svårbedömda ter det sig för rådhusrätten naturligt att välja försvarare inom en krets av advokater, om vilken rätten vet att försvararen fyller de krav som den tilltalade har rätt att ställa på honom. Det torde vara svårt att skaffa sig en sakligt grundad uppfattning om en advokats lämplighet för ett visst försvararuppdrag utan att ha en fortlöpande erfarenhet av hans in- sats i olika rättegångar. Domstolarna måste ha bättre möjligheter än rättshjälpsmyndigheterna att vinna dessa erfarenheter. Även om råd- husrätten anser det i och för sig önskvärt med en ökad spridning av försvararuppdragen förutsätter en sådan bl. a. en fortbildning av advo-

Prop. 1972: 4 197

kater som inte tidigare i större utsträckning har ägnat sig åt brottmål. En allt större del av brottsligheten tenderar vidare att specialiseras i så- dan grad att det knappast torde vara tänkbart att vissa försvararupp- drag kan handhas av andra än ett begränsat antal specialister. Skall rättshjälpsmyndighet utse försvarare är det naturligt, om godtycke skall undvikas, att bland advokaterna med egen praktik uppdragen kommer att fördelas i stort sett efter turordningssystem. En sådan metodik ska- par emellertid enligt rådhusrättens mening inte de bästa förutsättningar- na för att den tilltalades intressen alltid tas tillvara på ett skickligt och för honom själv förtroendeingivande sätt och för att rättegången kan genomföras på ett sätt som medför den minsta påfrestningen för den tilltalade. Beträffande de praktiska problemen, anför rådhusrätten vi- dare, skulle domstolarna visserligen befrias från visst arbete om upp- giften att förordna försvarare överflyttades på rättshjälpsmyndigheten. I brottmål av mindre brådskande natur är emellertid denna uppgift inte särskilt betungande. Det är i mål med anhållna eller häktade som svå- righeter ofta uppkommer att planera häktnings- och huvudförhand- lingar. Dessa svårigheter löses emellertid inte genom att själva förord- nandet anförtros annan myndighet. Förfrågan till en advokat om han kan äta sig ett uppdrag innefattar i dessa fall ofta även ett förhandlan- de om lämplig tidpunkt för rättens sammanträde. Domstolen är därvid inte alltid låst utan har vissa möjligheter att anpassa rättegångsförhand- lingama efter det uppkomna läget. För att detta skall hinnas med inom den snäva tidsram som lagen medger måste förutsättas att förhandlaren har en direkt kontakt med vederbörande advokat och en samlad över- blick över arbetsläget i domstolen. Endast vederbörande domare eller hos denne tjänstgörande sekreterare har den erforderliga överblicken. Det kan därför om kravet på att vederbörande advokat skall vara lämplig fattas i den mening som rådhusrätten har angett -— antas att i många fall ytterligare praktisk olägenhet uppkommer genom att kom- munikationerna skall gå genom en tredje part, dvs. rättshjälpsmyndig- heten. Däremot kan naturligtvis rättshjälpsmyndigheten, om den hand- har förordnandena, genom sin centrala position antas få en viss över- blick över de enskilda advokaternas samlade arbetsbörda vid ett be- stämt tillfälle och på så sätt kunna undvika onödiga förfrågningar. Vägda mot de tidigare angivna olägenheterna finner emellertid rådhus— rätten inte heller de praktiska vinsterna vara sådana att det är moti- verat att överflytta uppgiften att utse försvarare från domstolen till rättshjälpsmyndigheten.

HD:s ledamöter uttalar att rättshjälpen enligt förslaget får en annan karaktär i fråga om brottmålen än när det gäller andra mål och åren- den, i det att någon avgiftsskyldighet inte skall förekomma här. Vidare föreligger den skillnaden att, när behov av offentlig försvarare yppar sig, situationen regelmässigt är sådan att saken leder till rättegång, me-

Prop. 1972: 4 " 198

dan i andra fall en utomprocessuell lösning ofta eftersträvas. Även praktiska skäl talar för att domstolen skall utse försvarare. Det kan t.ex. förekomma att frågan om att utse offentlig försvarare åt en till- talad aktualiseras först vid förhandling inför rätten. Det skulle då inne- bära en onödig omgång att behöva avvakta rättshjälpsmyndighetens be- slut i frågan, särskilt i de fall då den tilltalade är åtföljd av advokat. Även andra brådskande fall kan tänkas. För de rättssökande lär det, anför HD:s ledamöter vidare, i många fall anses som en från rättssä— kerhetssynpunkt viktigare fråga att få försvarare i brottmål än att få biträde i tvistemål, och även rättssäkerhetsskäl talar således för att be- slutanderätten i fråga om juridiskt biträde i brottmål i sin helhet ligger hos domstolarna. RÅ anser att risk finns att förslaget i förhållande till nuvarande ordning skulle medföra försämrade möjligheter för den miss- tänkte att oberoende av sina ekonomiska villkor erhålla kvalificerad biträdeshjälp. Rådhusrätten i Borås framhåller att i fråga om offentlig försvarare principiella skäl talar än starkare än vid biträdesförordnande i tvistemål för att det inte bör vara en statlig förvaltningsmyndighet som prövar vederbörandes lämplighet och beslutar om förordnandet. I brottmål är det särskilt angeläget att den misstänkte till sin hjälp har en person som är helt oberoende i förhållande till förvaltningsmyndig- hetema. Under nuvarande samhällsförhållanden är väl risken för att en offentlig försvarare skall utsättas för obehörig påtryckning från någon förvaltningsmyndighet obetydlig eller obefintlig. Men principen är så betydelsefull att den under alla omständigheter bör upprätthållas.

Någon eller några av dessa synpunkter återkommer i övriga avstyr- kande yttranden.

Vad därefter gäller uppgiften att pröva ersättning till rättegångsbiträ- de eller offentlig försvarare understryker remissinstanserna, som tidiga- re har nämnts i avsnittet om taxor, genomgående behovet av en effek- tiv kostnadskontroll vid en utbyggnad av rättshjälpen. En del remissin- stanser menar att det nuvarande kontrollsystemet inte är helt tillfreds- ställande. Åtskilliga andra anser att påståendet i promemorian att kon— trollen hos domstolarna visar betydande brister i enhetlighet och effek- tivitet är felaktigt eller i vart fall betydligt överdrivet. Dessa remissin- stanser anser att promemorian inte ger belägg för att biträdes- och för- svarararvodena inte skulle ha hållit sig på en rimlig nivå.

Förslaget i promemorian att de administrativa organen skall handha den processuella kostnadskontrollen tillstyrks eller lämnas utan erinran av en länsåklagare, två underrätter, socialstyrelsen, kammarrätten, läns- styrelsen i Hallands län, Jämtlands läns landsting, RR:s ledamöter, För- eningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Stockholms stads rättshjälpsanstalt, TCO och SR. Det stora flertalet re- missinstanser ställer sig däremot avvisande till den föreslagna ord- ningen. '

Prop. 1972: 4 - 199

RR:s ledamöter framhåller att skäl kan anföras för att domstolarna skall ha kvar sin nuvarande befogenhet att bestämma biträdesersätt- ning i rättegång, bl. a. att domstolen i det enskilda fallet bäst kan be- döma advokatens insatser och den besvärande komplikation som upp- kommer när rätten i visst fall kan tvingas ompröva sitt beslut om rätte- gångskostnadernas fördelning. Trots dessa invändningar tillstyrks för- slaget att rättshjälpsmyndighet fastställer advokatarvode även i mål som går till rättegång. Starka skäl talar nämligen för att arvodet be- stäms i samma ordning och av samma instans vare sig målet går till rättegång eller ej. Samma skäl föranleder rådhusrätten i Luleå att godta förslaget att ersättning till rättshjälpsbiträde och offentlig försvarare bestäms av rättshjälpsmyndigheten. Den föreslagna ordningen för er- sättningsprövningen anser emellertid rådhusrätten i likhet med Möre och Ölands häradsrätt —— inte godtagbar.

Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister finner att en samordning av resurserna, erforderlig effektivitet och en enhetlig tillämpning bäst upp- nås om all arvodesprövning överlämnas åt samma myndighet. I över- vägande antalet fall blir granskningen rutinbetonad och bedömningen kan med lätthet ske på grund av dom och advokatens kostnadsräkning. Regelmässigt torde förfarandet bli smidigt och okomplicerat. De svå- righeter som uppstår genom förslagets bestämmelser om motparts och tilltalads återbetalningsskyldighet kan undanröjas med en regel att dom- stolen skall bestämma återbetalningsskyldigheten till en kvotdel av det belopp som rättshjälpsmyndigheten slutligen fastställer. Taxesystemet kommer f. ö. att underlätta prövningen. Varje mål kräver ett visst mått av förarbete och i många fall är dessa förberedelser större och mera ar- betskrävande än den processuella delen. En befattningshavare med in- gående kännedom om advokaters verksamhet och arbetsvillkor måste därför ha bättre möjligheter än domstolen att bedöma skäligheten av begärt arvode. Även om viss enhetlighet kan ernås genom centrala di- rektiv till domstolarna i administrativ ordning, anför föreningen vidare, så kvarstår dock att prövning måste ske av ett stort antal domstolar och i många fall av olika avdelningar inom domstolarna, medan enligt förslaget prövningen koncentreras till ett tjugotal myndigheter under en central instans. Ytterligare ett skäl att föra all prövning av arvoden till samma instans är de uppgifter som rättshjälpsorganisationen kan förväntas bli anförtrodd i ett kommande förslag om offentligt biträde i förvaltningsärcnden. Arvodesprövningen bör för sådana fall läggas på rättshjälpsmyndigheten för att undvika ytterligare splittring. Stock-- holms stads rättshjälpsanstalt framför i huvudsak samma synpunkter.

Som tidigare har nämnts anser Föreningen Sveriges statsåklagare de välmotiverat att låta kostnadskontrollen på hela rättshjälpsområdet ut övas av ett fåtal för ändamålet särskilt organiserade organ. I fråga or ersättning till offentlig försvarare anser dock föreningen att det nuvz

Prop. 1972: 4 200

rande systemet bör behållas. Om emellertid, som föreningen förordar, ersättningsregeln i 31 kap. 1 & RB ändras därhän att kostnaden för of— fentlig försvararezi princip skall stanna på statsverket oavsett utgången, bör rättshjälpsmyndigheten även kunna fastställa ersättning till offentlig försvarare. Liknande synpunkter anförs av länsåklagaren i Östergöt- lands län. Socialstyrelsen understryker att det vid kostnadskontrollen gäller att tillse att ersättningsbeloppen till utomstående rättshjälpsbi- träden inte pressas så att konkurrens mellan de allmänna advokatbyrå- erna och de privatpraktiserande advokaterna blir omöjlig.

Det stora flertalet remissinstanser har avstyrkt förslaget att den pro- cessuella kostnadskontrollen skall handhas av rättshjälpsmyndigheterna och förordat att kontrollen får ligga kvar hos domstolarna. Inräknat de remissinstanser, som inte vill ha någon särskild administrativ orga- nisation, avstyrks förslaget av JK, RÅ, flertalet hörda överåklagare och länsåklagare, nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter, praktiskt taget samtliga hörda underrätter, RRV, flertalet hörda länsstyrelse/, domstolskommittén, HD:s ledamöter, Föreningen Sveriges häradshöv- dingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, flertalet hörda rätts- hjälpsanstalter, SACO, Jurist- och samhällsvetareförbandet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, RLF och Svenska företagares riksför- bund. LO anser att domstolarna åtminstone i ett initialskede bör få be- hålla uppgiften att pröva ersättning till biträde och offentlig försvarare.

HD.-s ledamöter anför att det av promemorian inte framgår om det föreslagna administrativa beslutsförfarandet är avsett att vara exklusivt, så att hinder skulle möta mot en efterföljande prövning av ersättnings- anspråken inför domstol. Sannolikt ligger en sådan tanke bakom för- slaget. Så som detta är utformat kan det emellertid ifrågasättas, om det skulle föreligga något hinder mot en process mellan advokaten — upp— dragstagaren och staten — uppdragsgivaren i ersättningsfrågan. Utan att ta ställning till detta understryker HD:s ledamöter att en lösning, som skulle innebära att ersättningsfrågorna prövades enbart av statens egna administrativa organ inte kan anses godtagbar från rättssäkerhets- synpunkt och även skulle strida mot vedertagna principer för bestäm- mande av löner åt anställda och ersättningar åt uppdragstagare i all- mänhet. Å andra sidan framhålls att en domstolsprövning i efterhand skulle innebära en otillfredsställande lösning från praktiska synpunkter.

Domstolskommittén anför att domstolen, även om den med den fö- reslagna ordningen inte får pröva anspråk på ersättning av allmänna medel, likväl är tvungen att ta ställning till kostnadsanspråk från part som inte har rättshjälp. Härav kan följa att olika ersättningsnormer kan komma att gälla för den rättshjälpsberättigade partens egna kost- nader och för vad han kan förpliktas ersätta motparten. Det är uppen- bart att en sådan oenhetlig bedömning av rättegångskostnaderna är otillfredsställande. Mot uppdelningen av kostnadskontrollen så att den

Prop. 1972: 4 201 för utomprocessuella angelägenheter utövas av rättshjälpsmyndighet och för processuella angelägenheter av domstol kan invändas, anför domstolskommittén vidare, att den leder till ett dubbelt överprövnings- system, i det förra fallet administrativt och i det senare judiciellt. Efter- som det emellertid rör sig om två i viss mån olika områden kan någon egentlig olägenhet inte anses uppkomma härav, särskilt som på sikt en samordning kan komma till stånd i fråga om normer som anses ha gil- tighet över hela tältet.

JK framhåller att den föreslagna ordningen är förenad med uppen- bara olägenheter i olika avseenden. Det är till en början uppenbart att rättshjälpsmyndighetens underlag för kostnadsprövningen, dvs. kost- nadsräkningen och domstolens dom i målet, är betydligt sämre än det underlag som domstolen normalt har för sin bedömning av ersättnings- frågorna. Inte ens om myndigheten begagnar sig av möjligheten att låna domstolens akt i målet, får myndigheten samma grund för sin be- dömning som domstolen. Det gäller särskilt skäligheten av biträdets ar- vode. Begäran om yttrande från domstolen medför avsevärt merarbete för denna. Att rättshjälpsmyndighetens prövning skall ske först sedan domen har vunnit laga kraft är vidare förenat med uppenbara olägen- heter, särskilt i mål som förs genom flera instanser. Parter och ombud får under lång tid sväva i ovisshet om den slutliga utgången i kostnads- frågan, och svårigheten för myndigheten att rätt bedöma skäligheten av debiterade kostnader blir större ju längre tid som förflyter från kost- nadernas uppkomst. Varken den som kräver ersättningen eller ledamö- terna i rätten om de-fortfarande tjänstgör i domstolen —— har möj- ligheter att lämna tillförlitliga upplysningar i saken när längre tid har förflutit från handläggningen. Promemorieförslaget innebär också, an- för JK vidare, att flera myndigheter får ta ställning till kostnadsfrå- gorna. Domstol måste sålunda även i fortsättningen pröva frågor om motparts ansvar för rättegångskostnader i tvistemål och tilltalads åter- betalningsskyldighet för kostnader i brottmål. Redan den därav för- anledda dubbelprövningen innebär en olägenhet. Den ordning för pröv- ningen som har föreslagits i promemorian framstår som så opraktisk att den inte bör genomföras. Särskilt komplicerade blir, framhåller JK, ersättningsfrågorna i samband med beslut om återbetalningsskyldighet. En bedömning av kostnaderna måste i sådant fall göras av både dom- stolen och råttshjälpsmyndigheten. Tydligen förutsätts i promemorian att domstolen och rättshjälpsmyndigheten i regel skall komma till sam— - ma resultat. Om rättshjälpsmyndigheten i ett fall med återbetalnings- skyldighet kommer till ett lägre ersättningsbelopp än domstolen skall emellertid domstolen på nytt pröva kostnadsfördelningen. Enligt försla— get skall bestämmelserna om rättelse av dom eller beslut ges motsva— rande tillämpning i fråga om domstolens omprövning. Dessa bestäm- melser är dock avsedda för en helt annan situation. '

71' Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 202

Liknande synpunkter anförs av övriga remissinstanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det sålunda uppenbart att domstolen har väsentligt bättre möjligheter att utöva en effektiv kontroll i domstols- målen än varje annan tänkbar myndighet. Domstolen har genom må- lets handläggning satt sig in i processmaterialet och rättsfrågorna och därtill ofta lärt känna parterna personligen. Kostnadsanspråken bedöms alltid i omedelbart samband med målets eller ärendets avgörande. Ofta görs denna bedömning under intrycket av en nyss avslutad huvudför- handling, vid vilken domstolen under biträdets plädering har fått pre- senterat för sig vilket arbete denne har utfört och fått möjlighet att be- döma om detta arbete har inneburit ett bidrag av värde för utredningen i sak och för prövning av rättsfrågorna. En överflyttning av bedöm— ningen till annan myndighet kan inte innebära annat än att prövningen av kostnadsanspråket. blir mera schablonartat. Någon effektivare be- dömning uppnår man alltså inte. Hovrätten anmärker också att, om rättshjälpsmyndigheten bestämmer ersättningsbeloppet högre än vad domstolen har utgått från i sitt återbetalningsbeslut, det enligt försla- get inte finns någon möjlighet till rättelse eller överklagande. Enligt Sveriges advokatsamfund torde rättshjälpsmyndigheten, om den vill göra en ordentlig prövning, praktiskt taget alltid behöva ha tillgång till åtminstone domstolens akt, som ändock i mycket begränsad omfatt- ning belyser advokatens insatser. Har målet handlagts inom stängda dörrar, måste man starkt ifrågasätta det rimliga i att de förhållanden som domstolen _ kanske just av hänsyn till parterna har funnit böra undandras offentligheten skall bli kända av en utomstående all- män advokatbyrås personal.

Rådhusrätten i Malmö tar upp frågan om den föreslagna möjligheten för rättshjälpsmyndigheten att inhämta yttrande från domstolen i kost- nadsfrågan. Rådhusrätten framhåller att remissen måste besvaras av rätten i just den sammansättning som*har handlagt målet. Nämndemän- nen, som enligt rådhusrättens erfarenhet regelmässigt har starkt intresse för kostnadsfrågan, kan som ledamöter av domstolen uppenbarligen inte uteslutas från besvarande av remissen. I en domstol av rådhusrät- tens storlek kan det medföra svårigheter och kostnader att ordna just samma sammansättning med nämnd och ordförande som i det ursprung- liga målet. Enligt Göteborgs rådhusrätt måste yttrandet få avges av rättens ordförande, om remissförfarandet inte skall bli alltför betung- ande för domstolen. Ersättningsfrågan skulle då undandras nämndens bedömning och nämnden visar i dag ett mycket stort intresse för arvo- denas storlek. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare har samma uppfattning.

Förslaget att ändringsbeslut från rättshjälpsmyndigheten skall kunna föranleda ny domstolsbehandling enligt reglerna för rättelse av dom innebär, anför rådhusrätten i Helsingborg, att så gott som varje dom

Prop. 1972: 4 203

i mål av någon betydelse kan bli föremål för ändring i fråga om rätte- gångskostnaderna sedan den i vedertagen mening har vunnit laga kraft. Det innebär vidare att rättegångskostnadsfrågan kan komma att prövas genom de rättsliga instanserna, därefter genom de administra- tiva instanserna och slutligen en andra gång bli föremål för domstolar- nas prövning. Hovrätten för Nedre Norrland understrykcr att den före- slagna regleringen innebär en sådan avvikelse från principen att dom eller beslut som har vunnit rättskraft inte får, annat än under extra- ordinära förhållanden, på nytt tas upp till prövning, att den inte kan godtas. Hovrätten för Övre Norrland anser att förslaget i denna del är ägnat att dra riktigheten av domstolens avgörande i allmänhet i tvivels- mål. Enligt förslagct i promemorian skall, anför rådhusrätten i Malmö, möjligheten att förplikta den dömde att till statsverket återgälda kost- nad för offentlig försvarare användas som ett led i samhällets reak- tionssystem. Rådhusrätten, som finner detta riktigt, betonar att det är angeläget att denna samhällsreaktion kommer utan dröjsmål. Så kan emellertid svårligen ske, om arvodet skall bestämmas i efterhand, ev. efter remiss till olika domstolar, och om verkställighet inte kan ske förrän ett förfarande, motsvarande rättelse av dom, har genomförts.

Åtskilliga remissinstanser ifrågasätter om det är möjligt att göra några vinster genom den föreslagna ordningen. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har man snarare anledning att säga sig att den nya organisationen genom dubbelarbete och mera invecklade handläggnings- former medför ett dyrbarare sätt att handlägga ersättningsfrågorna. Hovrätten för övre Norrland framhåller att de vinster i fråga om till- erkända ersättningsbelopp, som möjligen skulle göras om man följde förslaget i promemorian, till stor del eller helt skulle motvägas av det betydligt dyrare administrativa maskineri som detta förslag skulle med- föra. Malmö stads rättshjälpsanstalt uttalar att fördelen med att rätts- hjälpsmyndigheten prövar arvodesräkningarna skulle vara att man där- igenom kunde få en möjligen enhetligare bedömning, när alla arvo- den inom ett större område bedömdes av samma myndighet. Den före- slagna ordningen skulle emellertid enligt styrelsens mening medföra administrativa kostnader, som inte stod i rimlig proportion till vad som är att vinna i enhetlig kostnadskontroll.

Stockholms rådhusrätt har den uppfattningen-att effektiviteten i kost- nadskontrollen inte i nämnvärd mån skulle främjas genom att arvodes- prövningen flyttas från domstol till annan myndighet. Enligt rådhusrät- ten kommer ett system med genomsnittstaxor eller normalarvoden ensamt att få avgörande inverkan på kostnadernas storlek. Att själva funktionen att pröva ersättningsanspråken och tillämpa taxesystemet handhas av annan myndighet än domstol kan inte utan vidare antas medföra någon förhöjd effektivitet i kontrollen. Så kan uppenbarligen inte bli fallet i det mycket stora antal fall när normalarvode enligt

Prop. 1972: 4 204

taxan skall utgå. I de fallen saknar det sålunda från effektivitetssyn— punkt betydelse vem som prövar anspråken. Fråga uppkommer då om rättshjälpsmyndigheten kan anses bäst skickad att pröva arvodet när avsteg från taxan åt det ena eller andra hållet bör ske på grund av omständigheter i det särskilda fallet. Rådhusrätten hävdar att så inte är förhållandet. Det torde i mer komplicerade mål vara praktiskt ta— get omöjligt att med ledning av enbart handlingarna, främst dom och domstolsprotokoll, bilda sig en riktig uppfattning om hur pass omfat- tande uppdraget har varit och hur advokaten har utfört detta. Ett system enligt vilket rättshjälpsmyndigheterna skall i någon nämnvärd utsträckning inhämta domstols mening om ett kostnadskrav skulle vara ytterligt opraktiskt och för domstolen synnerligen betungande. Det lig- ger närmare till hands att den myndighet som haft möjlighet att direkt följa advokatens insatser, dvs. domstolen, också skall pröva frågan om taxorna skall frångås på grund av omständigheterna i det särskilda fal- let. Att domstolen därvid skall ha tillgång till specificerad kostnadsräk- ning är självfallet. Enligt rådhusrättens mening bör det också kunna övervägas att införa besvärsrätt för rättshjälpsmyndighet i fråga om er- sättningsbeslut.

Om man vill ha en enhetligare bedömning, framhåller nedre justitie- ' revisionen, synes rätta vägen vara att genom överklagande domstols- vägen åstadkomma sådana prejudikat som nu efterlyses. För att till- godose önskemålet om en effektivare kostnadskontroll föreslår justitie— revisionen att centralmyndigheten får behörighet att på det allmännas vägnar föra talan mot ersättningsbeslut. Om domstolarna blir skyldiga att till centralmyndigheten rapportera alla sådana beslut lär t. ex. genom databehandling snabbt kunna tas fram sådana avgöranden som påtagligt skiljer sig från vad som förefaller normalt. Ett överklagande kan där- efter ske med betydande tyngd, grundat på ett omfattande statistiskt material. I undantagsfall kan kanske centralmyndighetens mening i nå— gon form komma till uttryck redan i första instans. Sedan ett sådant system har verkat någon tid torde tillräckligt material ha samlats som grund för upprättande av en taxa med normalarvoden i ofta förekom- mande typer av mål. Svea hovrätt förordar att domstol till central- myndigheten för prövning av frågan om fullföljd översänder avskrift av kostnadsräkning och domstolens ersättningsbeslut i fall då utdömd ersättning överstiger t. ex. 500 kronor. ' .

Enligt hovrätten för Västra Sverige kan den kontroll över kostna- derna som förslaget vill åstadkomma till stor del tillgodoses genom det föreslagna systemet med genomsnittstaxor eller normalarvoden. Ytter- ligare möjligheter att underlätta domstolarnas kostnadskontroll kan åstadkommas genom att juristerna vid de allmänna advokatbyråerna begär ersättningsbelopp som motsvarar den faktiska kostnaden för de'- ras arbete och på så sätt ger domstolarna ett realistiskt jämförelsema-

Prep. 1972: 4 205

terial vid bedömningen av ersättningsanspråk från övriga biträden och offentliga försvarare. F. 11. begärs ofta mycket lägre belopp, vilket sam- manhänger med nuvarande finansieringssystem för rättshjälpsanstalter- na. En annan möjlighet som enligt hovrätten skulle medföra ökad kost- nadskontroll är att juristerna vid de allmänna advokatbyråerna i fall av återbetalningsskyldighet för den egna klienten i större utsträck— ning än f. n. överklagar domstolens beslut om ersättning åt motparts biträde. Redan ett begränsat antal sådana överklaganden torde vara ägnat att frambringa värdefulla prejudikat. I fråga om arvoden åt offentliga försvarare bör åklagarens redan befintliga skyldighet att överklaga ersättningsbeslut kunna tas i anspråk i ökad omfattning. Även här torde på detta sätt snart en tillfredsställande praxis kunna åstad- kommas. I synnerhet gäller detta om advokater vid allmän advokatbyrå i ökad utsträckning åtar sig uppdrag som offentlig försvarare och där- vid i sina ersättningsyrkanden ger domstolarna jämförelsematerial i för— hållande till privatpraktiserande advokater.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att den föreslagna normeringen av arvodesberäkningen torde vara av större vikt för en effektiv kost- nadskontroll än förslaget att rättshjälpsmyndigheterna skall handha kontrollen. En liknande effekt torde också de allmänna advokatbyråer- nas verksamhet ge genom den prisledande ställning de kan förväntas få. Enligt hovrätten bör man därutöver överväga att införa klagorätt för särskild myndighet eller rättshjälpsanstalterna i kostnadsfrågan. Om samhällets kostnadskontroll f. n. brister i effektivitet, uttalar Sve- riges advokatsamfund ligger bristen inte däri att besluten om ersätt- ning fattas av domstolarna utan däri att det allmänna inte har någon representant, som har till särskild uppgift att bevaka dess intressen och för domstol framlägga de skäl som kan motivera en nedprutning av biträdets eller försvararens ersättningsanspråk. Denna brist kan enligt advokatsamfundets mening undanröjas genom att man tillskapar sär- skilda befattningar, vars innehavare får till uppgift att bevaka stats- verkets intressen. Sådan befattningshavare skulle få möjlighet och be- fogenhet att i högre rätt fullfölja talan mot underrättens beslut när han anser att rätten har tillerkänt biträdet eller försvararen för hög ersätt- ning. Han skulle därvid även kunna framställa de yrkanden som kan finnas befogade i fråga om motparts eller tilltalads återbetalningsskyl- dighet mot statsverket.

Flertalet övriga remissinstanser, som avstyrker förslaget om den pro- ceSSuella kontrollen, anser att en tillfredsställande kostnadskontroll kan uppnås genom ett taxesystem, en fullföljdsrätt för rättshjälpsmyndighet eller annat allmänt organ eller en kombination av dessa båda anord— ningar. I några yttranden förordas också att domstol skall ges möjlighet att i ersättningsfråga inhämta yttrande från rättshjälpsmyndighet eller, i besvärsmål, att hovrätt skall få inhämta yttrande från centralmyndig- heten.

Prop. 1972: 4 206

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit eller lämnat utan erinran förslaget att rättshjälpsmyndighet skall pröva ansökan om rättshjälp och i förekommande fall fastställa rättshjälpsavgift. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att det inte kan vara lämpligt att tillämpa olika för- faringssätt allt efter fråga är om utomprocessuell eller processuell rätts- hjälp. Ett utomproeessuellt ärende utvecklar sig inte sällan till ett pro- cessuellt. Enligt häradshövdingen i Listers och Sölvesborgs domsaga är det särskilt med hänsyn till bestämmelserna om rättshjälpsavgifter nog mest praktiskt att prövningen av rätten till rättshjälp i tvistemål övertas av rättshjälpsmyndigheten. Rådhusrätten i Helsingborg anser att rätts- hjälpsmyndigheten, förutom att bevilja rättshjälp enligt rättshjälpslagen , fastställa rättshjälpsavgifter och uppbära dessa, bör handha medelsför- valtningen för rättshjälpen.

Domstolskommitte'n förordar att det i princip skall ankomma på rättshjälpsmyndighet att pröva ansökningar om rättshjälp åt annan än misstänkt i brottmål och fastställa avgifter för rättshjälpen men att även domstol skall ha denna befogenhet, när fråga härom uppkommer i rätte- gång. Enligt kommittén bör rättshjälpsmyndighet ges befogenhet att prö- va ansökningar om rättshjälp, när helst begäran om rättshjälp framställs utom rätta. Skulle talan sedan väckas vid domstol, bör rättshjälpsmyn- dighetens beslut angående rättshjälp få bestående verkan i rättegång. Lik-- som f. n. torde emellertid inte sällan fråga om rättshjälp uppkomma först i samband med att talan väcks vid domstolen. För att ett omständligt, administrativt förfarande skall undvikas bör domstolen därvid kunna be- sluta om rättshjälp. Av samma skäl bör domstolen vara oförhindrad att ompröva ett av rättshjälpsmyndighet tidigare meddelat beslut om rätts- hjälp, när omständigheterna föranleder detta. Inledandet av processen kan t. ex. ge anledning till att ta ut tilläggsavgift. Såvitt gäller rättshjälp åt misstänkt i brottmål är det enligt kommittén mest ändamålsenligt att sådan rättshjälp alltid beviljas av domstol. I brottmål har det förhållan- det att det kan vara ovisst om en rättslig angelägenhet kommer att under- kastas judiciell prövning inte samma betydelse som i andra mål och ären- den. Visserligen förekommer det att inledd förundersökning inte leder till åtal. Detta tillhör emellertid undantagen. Även hovrätten för Övre Norr- land anser att i brottmål domstolen av praktiska skäl är närmast att bevilja rättshjälp.

Förslaget att rättshjälpsmyndighet skall pröva ansökan om rättshjälp avstyrks av de remissinstanser, som ifrågasätter behovet av eller anser att det inte behövs någon särskild administrativ organisation. Som tidi- gare har antytts anser dessa, bortsett från LO, att den processuella rätts- hjälpen i princip skall handhas av domstolarna. Samma uppfattning har även några andra remissinstanser, däribland JK, Sveriges advokatsam- fund och RLF.

JK anser det mest ändamålsenligt att domstolen prövar rättshjälps-

Prop. 1972: 4 207

ansökan i dess helhet och även bestämmer avgifter. Däremot anses det inte lämpligt att domstolen också uppbär avgifterna utan 'dessa bör be- talas till rättshjälpsmyndigheten. Rådhusrätten i Jönköping framhåller att det måste innebära en onödig omgång att inkoppla en extra myn- dighet, rättshjälpsmyndigheten, mellan parten och domstolen för att pröva om parten skall erhålla fri rättshjälp. Enligt Sveriges advokat- samfund kan frågorna om rättshjälpsavgift mycket väl handläggas inom domstolsväsendets ram utan att någon särskild rättshjälpsmyndighet be- hövs för detta ändamål. En sådan ordning är i varje fall från rätts— säkerhetssynpunkt vida överlägsen den ordning som har föreslagits i pro- memorian. Att den medför en ökning av arbetsbelastningen på domsto- larna är visserligen oundvikligt, men från kostnadssynpunkt är det för statsverket likgiltigt om arbetet utförs av statstjänstemän placerade inom den ena eller andra myndigheten. RLF har helt allmänt den inställ- ningen att det från rättssäkerhetssynpunkt är att föredra att domstolar- na handhar den processuella hjälpen än att denna anförtros rättshjälps- myndigheterna.

15. Centralmyndigheten

15.1. Promemorian

Enligt promemorian bör i det nya rättshjälpssystemet en centralise- rad ledning och samordning av verksamheten inom rättshjälpsorganisa- tionen genomföras. Förslaget innebär att det inrättas en centralmyndig- het som har hand om vissa administrativa uppgifter rörande rättshjälps- myndigheterna och de allmänna advokatbyråerna, främst ekonomi- och personaladministration, verksamhetsplanering, budgetering och kost- nadsuppföljning. Som tidigare har nämnts skall denna centrala myndig- het enligt förslaget även få andra uppgifter, bl.a. att utforma taxe- systemet och att dra upp de närmare riktlinjerna för hur förmögenhet, skuldsättning och andra särskilda omständigheter skall inverka vid be- stämmande av rättshjälpsavgift. I promemorian föreslås också att cen- tralmyndigheten blir fullföljdsinstans i vissa frågor.

I fråga om centralmyndighetens ställning, organisation och uppgifter erinras i promemorian om att Kungl. Maj:t genom beslut den 27 februa- ri 1970 har bemyndigat justitieministern att tillkalla sakkunniga för att utreda frågorna om vilken ställning och vilka arbetsuppgifter som bör tillkomma en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område samt organisationen av en sådan myndighet. I direktiven till de sakkunniga framhåller departementschefen bl. a. att de sakkunniga bör följa arbetet på rättshjälpsreformen. Om detta arbete leder till ett sy- stem med statliga rättshjälpsanstalter talar starka skäl för att dessa i administrativt hänseende inordnas under samma myndighet.

Prop. 1972: 4 . . 208

Mot bakgrunden av det nämnda utredningsarbetet är det enligt pro- memorian inte lämpligt att ta slutlig ställning till frågan vilken myn- dighet som bör handha den centrala ledningen för rättshjälpsorganisa- tionen. Övervägande skäl anses emellertid tala för att i administrativt hänseende inordna rättshjälpsmyndigheterna under samma centrala för- valtningsmyndighet som de allmänna domstolarna. Det torde enligt pro- memorian inte medföra någon olägenhet eller svårighet att denna myn- dighet får fullgöra de ytterligare uppgifter — utöver de rent administ- rativa som bör ankomma på centralmyndigheten inom rättshjälps- organisationen.

15.2. Remissyttrandena

Förslaget i promemorian att en centralmyndighet skall ha hand om ledningen och samordningen av verksamheten inom rättshjälpsorgani- sationen har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser som har berört frågan. Allmänt anses hinder inte möta mot att centralmyndigheten blir den centrala förvaltningsmyndighet som planeras för domstolarna. Rådhusrätten i Borås framhåller emel- lertid att de tillgängliga resurserna redan nu torde vara så pass effek- tivt utnyttjade att man knappt kan räkna med att en central samord- ning skulle kunna höja utnyttjandegraden i någon påtaglig mån. Un- der förutsättning att inrättandet av en central instans inte leder till att . lokala initiativ vid de olika rättshjälpsanstalterna hindras kan rådhus- rätten emellertid ansluta sig till tanken på en viss central samordning med främsta syfte att övervaka kostnadsutvecklingen. Enligt rådhus- rättens mening bör de nuvarande styrelserna för rättshjälpsanstalterna behållas med i det väsentliga samma uppgifter som f.n. Den centrala instansens roll bör då bli att utfärda vissa generella föreskrifter, utöva erforderlig övervakande och rådgivande verksamhet samt tjäna som be- svärsinstans. Även hovrätten för Västra Sverige anser att behovet aV' en central instans inte får överskattas. Inrättandet av en central instans bör inte få leda till att lokala initiativ vid de olika rättshjälpsanstalter- na hindras. Länsåklagaren i Värmlands län är i viss mån tveksam inför förslaget att inordna rättshjälpsmyndigheterna under samma centrala förvaltningsmyndighet som de allmänna domstolarna, detta med hän- syn till vikten av att rättshjälpsmyndigheterna intar en fullt självstän- dig ställning i förhållande till domstolarna.

Domstolsverksutredningen, som anser sig inte höra ta ställning till om rättshjälpen bör reformeras i enlighet med promemorieförslaget, anser det vara lämpligt att den centrala förvaltningsmyndigheten för dom- stolsväsendet förutom ärendena angående domstolsväsendet handlägger även de personal- och ekonomiadministrativa uppgifter rörande rätts- hjälpsorganisationen som enligt förslaget skall ankomma på en central-.

Prop. 1972: 4 209

myndighet för denna organisation. I fråga om centralmyndighetens öv- riga uppgifter enligt förslaget anför utredningen att centralmyndighe- tens befattning med anvisningar för kostnadsdebitering, kontroll av kostnader, fastställande av taxor och auktorisation av biträden innebär en verksamhet som i och för sig faller utom ramen för de övriga ad- ministrativa uppgifter som ett domstolsverk kan komma att få. Det kan emellertid knappast vara lämpligt att enbart för dessa uppgifter till- skapa en särskild instans eller myndighet. Utredningen anser därför att även de ifrågavarande uppgifterna bör kunna handläggas i enlighet med förslaget. Detta förutsätter emellertid att garantier skapas för att er— forderlig sakkunskap finns inom domstolsverket för att lösa uppgif- terna. Domstolsverksutredningen framhåller att centralmyndighe- tens befattning med ärenden som rör rättshjälpsorganisationen utan tvekan kommer att bli omfattande. Utredningen kan inte nu göra någ- ra bestämda uttalanden om hur de centrala rättshjälpsfunktionerna bör organiseras. Det förefaller dock lämpligt att frågor rörande rättshjälps- organisationen av samma. art som frågor beträffande andra myndighe- ter som kan komma att administreras av ett domstolsverk, t.ex. eko- nomi- och personalärenden, handläggs på de olika sakenheter för så- dana frågor som förmodligen kommer att finnas i verket. I fråga om de besvärsärenden som enligt förslaget kommer att prövas av central- myndigheten anför utredningen att dessa är av sådan natur, att sak- kunskap i fråga om domstolsverksamhet och advokatverksamhet bör finnas tillgänglig. Detta är av vikt för att få ärendena allsidigt bedömda men kan också innebära att yttranden i ärendena i många fall inte be- höver inhämtas. Det får också anses vara av vikt att lekmän deltar i avgörandet av besvärsärenden i centralmyndigheten, särskilt om den väg väljs som föreslås i promemorian, nämligen att kostnadsfrågor skall avgöras av rättshjälpsmyndigheten utan lekmannainslag. Utredningen föreslår därför att fem personer skall delta i centralmyndighetens av- görande av ärenden angående besvär över rättshjälpsmyndighets beslut. Ordförande bör vara verkschefen eller annan tjänsteman vid myndig- heten som styrelsen för myndigheten utser. Övriga fyra ledamöter bör utses av Kungl. Maj:t. Av dessa bör en vara domare och en advokat (med erfarenhet från styrelsearbete inom advokatsamfundet) samt två vara lekmän. Arbetet med besvärsärendena kan i vissa fall komma att kräva avsevärd tid. Antalet besvärsärenden kan också bli stort. Enligt utredningens mening kan det därför vara praktiskt att Kungl. Maj:t från början utser flera personer att vara ledamöter i centralmyndighe- tens prövningsorgan än de fyra som tidigare har nämnts så att uppdra- get inte blir för betungande. Å andra sidan förmodar utredningen att en del besvärsärenden blir av enkel beskaffenhet eller avser ringa vär- den. I sådana fall bör en delegering till verkschefen eller annan tjänste- man i verket kunna komma i fråga.

Prop. 1972: 4 210

16. Förfarandet

16.1. Promemorian

I promemorian framhålls att ansökan om rättshjälp i flertalet fall tor- de göras antingen genom att den rättssökande besöker rättshjälpsmyn- digheten eller någon dess mottagning och begär hjälp i en rättslig ange- lägenhet eller genom att sökanden vänder sig till en privatpraktiserande jurist för att få juridiskt bistånd och av denne får hjälp med att upp- rätta ansökan om rättshjälp. Reglerna om ansökningsförfarandet är en- ligt förslaget i huvudsak desamma oavsett om ansökan kommer till stånd på det ena eller andra sättet.

Rättshjälp liksom annan juridisk hjälp inleds regelmässigt med att den rättssökande lägger fram sitt ärende för juristen och att denne sät- ter sig in i frågan, dvs. en konsultation lämnas.

I åtskilliga fall kommer den rättshjälp som lämnas att inskränka sig till kortare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd. Om det däremot blir aktuellt att lämna rättshjälp utöver vad som kan anses utgöra kon- sultation, måste ansökan om rättshjälp göras. Därvid måste en under- sökning ske av sökandens ekonomiska förhållanden för att rättshjälps- avgiften skall kunna bestämmas.

Rättshjälpsavgift skall enligt förslaget bestämmas på grundval av sö- kandens ekonomiska förhållanden vid tidpunkten för ansökan om rätts- hjälp. I beslutet om rättshjälp skall anges det högsta belopp som sökan- den kan bli skyldig att betala till statsverket för rättshjälpen, dvs. maxi- mibeloppet. Samtidigt skall emellertid, inom ramen för maximibelop- pet, bestämmas det belopp som avgiften kan beräknas uppgå till. Efter— som den slutliga kostnaden för rättshjälp i allmänhet inte kan bedömas på förhand kommer den rättshjälpsavgift som bestäms i samband med beslutet om rättshjälp att bli preliminär (preliminär rättshjälpsavgift). Visar det sig under ärendets gång att rättshjälpskostnaderna blir högre än man har utgått från och att därför rättshjälpsavgiften kan beräknas bli avsevärt högre än som antogs vid beslutet om den preliminära av- giften, skall —— fortfarande inom ramen för maximibeloppet ytterli- gare preliminär avgift (tilläggsavgift) tas ut. När det ärende som rätts- hjälpen avser avslutats, skall den slutliga rättshjälpsavgiften bestämmas. Denna kommer att utgöras av maximibeloppet eller det lägre belopp som rättshjälpskostnaderna har uppgått till.

Vill den rättssökande ha biträdeshjälp av privatpraktiserande jurist torde i regel, när ansökan görs, sökanden redan ha vänt sig till den som han önskar erhålla som biträde och av denne fått hjälp med att upp— rätta ansökningen. I sistnämnda fall lämnas enligt förslaget konsulta- tion utan ansökan om rättshjälp. Advokat eller annan som av rätts- hjälpsmyndighet förklarats behörig därtill får lämna konsultation utan

211

att ha erhållit biträdesförordnande. Uppkommcr frågan om att fortsatt rättshjälp skall lämnas, skall emellertid ärendet alltid prövas av rätts- hjälpsmyndigheten. Ansökningen skall vara skriftlig och innehålla en kortfattad redogörelse för saken samt uppgifter om sökandens ekono- miska förhållanden.

16.2. Remissyttrandena

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anför att för— farandet förefaller omständligt och att de föreslagna bestämmelserna torde komma att leda till att rättshjälpsmyndigheten belastas med åt— skilliga ansökningar om rättshjälp. Enligt föreningen bör man överväga möjligheterna att delegera vissa rättshjälpsbeslut —— utöver beslut om konsultation för 50 kronor till tjänstemän på allmänna advokatbyrån och till privatpraktiserande advokater. Hovrätten över Skåne och Ble- kinge anser att, bortsett från rättegång och förvaltningsförfarande, nå— got särskilt biträdesförordnande inte torde behövas. Det bör få ankom- ma på den allmänna advokatbyrån eller den enskilde advokat, till vilken den rättssökande vänder sig, att bedöma om förutsättningarna för rätts— hjälp är för handen. Rådhusrätten i Helsingborg anför att det för civila mål och ärenden alltid förutsätts skriftlig ansökan om rättshjälp. Vi- dare skall ansökningen åtföljas av inkomstutredning samt i förekom- mande fall utlåtande över företagen intresseprövning. Sedan fullstän- diga handlingar ingetts till rättshjälpsmyndigheten, denna prövat ansök- ningen, bestämt avgifterna och sättet för deras erläggande samt förord- nat biträde får rättshjälp utgå efter det avgift har erlagts. Med tillämp- ning av det föreslagna förfarandet kan avsevärd tid förflyta innan hjälp kan lämnas, i all synnerhet om rättshjälpsmyndigheten är stationerad på långt avstånd från den hjälpbehövande och den konsulterade privat- praktiserande advokaten. Olägcnheterna är uppenbara. I sämsta fall kan uppstå rättsförlust på grund av dröjsmålet. Ofta måste avsevärda för— dyringar bli följden, liksom merarbete för domstolarna, eftersom det kan bli nödvändigt att ändra tid för utsatta förhandlingar därför att rättshjälp har sökts men ansökningen inte har hunnit behandlas av myn- digheten, eller av myndigheten angivna förutsättningar för erhållande av rättshjälp inte är uppfyllda. Enligt rådhusrättens mening bör rätts- hjälpsmyndigheten inte tillåtas bestämma när rättshjälp får börja utgå.

JK framhåller i fråga om rättshjälp utom process och i förvaltnings- ärcnden att en lösning, som måste vara tilltalande för den rättssökande, är att advokater eller andra som har utsetts och förbundit sig att lämna rättshjälp enligt det nya systemet preliminärt får besluta i rättshjälps- ärendet. Med en sådan ordning skulle den rättssökande regelmässigt kunna överlåta åt ombudet att sköta kontakten med rättshjälpsnämn- den. Preliminärt beslut skulle omedelbart överprövas av nämnden. Ett

Prop. 1972: 4 212

sådant system närmar sig det nu tillämpade jämtlandssystemet och det finns anledning undersöka om inte de positiva sidorna av detta system, t. ex. dess flexibilitet och föga kostnadskrävande administration, borde bättre tillvaratas vid en utbyggnad av rättshjälpen. Sveriges advokat- samfund förordar, som tidigare har nämnts, att man för den utompro- cessuella rättshjälpen inrättar en särskild rättshjälpsstyrelse eller rätts- hjälpsnämnd. Denna rättshjälpsstyrelses främsta uppgift skulle enligt samfundet vara att granska de av privatpraktiserande advokater utställ- da kostnadsräkningar som skall helt eller delvis betalas av allmänna medel. Även vissa andra uppgifter bör anförtros detta organ. Möjlighet till överprövning av rättshjälpsstyrelsens beslut bör finnas, varvid från rättssäkerhetssynpunkt en fullföljdsrätt till domstol är att föredra fram- för en klagorätt till högre administrativ myndighet. Systemet med särskilt biträdesförordnande bör för den utomprocessuella rättshjälpen i vidsträckt omfattning kunna slopas. Har rättshjälpssökanden vänt sig till en statlig rättshjälpsbyrå och anser denna att han är berättigad till rättshjälp, synes det innebära onödig byråkrati att laborera med sär- skilt biträdesförordnande. Anser sig rättshjälpsbyrån själv böra biträda sökanden, är det ju bara att lämna honom det biträde som är erforder- ligt; i annat fall bör han anvisas att vända sig till privatpraktiserande advokat. Vägras sökanden rättshjälp, bör frågan hänskjutas till rätts- hjälpsstyrelsen. En rättshjälpssökande bör emellertid också ha full fri- het att i utomprocessuella ärenden direkt vända sig till privatpraktise- rande advokat, som då får ta ställning till frågan om och i vad mån sökanden kan anses berättigad till hjälp på det allmännas bekostnad. Vägrar advokaten sökanden rättshjälp, bör sökanden kunna få frågan prövad av rättshjälpsstyrelsen. Lämnar advokaten rättshjälp, som inte bort lämnas, eller underlåter han att av klienten ta betalt i den utsträck- ning detta bort ske, får han stå sitt eget kast, om rättshjälpsstyrelsen sedermera finner sig böra avslå eller endast delvis bifalla hans begäran om ersättning av allmänna medel. Är klienten missnöjd med det arvode som advokaten har debiterat honom, kan han få arvodet prövat i samma ordning, som gäller för. alla andra klienter. Det synes onödigt att alltid belasta rättshjälpsstyrelsen med att fastställa maximibelopp för rättshjälpssökandens bidragsskyldighet. Maximibeloppet får i stället i första hand bestämmas av den rättshjälpsbyrå eller advokat som sökan- den har vänt sig till. Är sökanden inte nöjd med vad-dessa bestämt i detta avseende, hör han kunna bringa frågan under rättshjälpsstyrelsens prövning. Inte heller finns det anledning att belasta rättshjälpsstyrelsen med övriga frågor om villkoren för rättshjälpen (förskott, anstånd m.m.) i andra fall än sådana där sökanden är missnöjd med vad rätts- hjälpsbyrån eller advokaten har bestämt. Sökanden, resp. hans advokat, bör emellertid ha vissa möjligheter att på förhand få besked av rätts— hjälpsstyrelsen om viss mera vidlyftig eller dyrbar utredning skall få

Prop. 1972: 4 ; 213

göras på det allmännas bekostnad. RLF ställer sig positivt "till att man för administratioaen av den utomprocessuella rättshjälpen undersöker den utväg som advokatsamfundet har anvisat. ' '

17 Fullföljd mot rättshjälpsbeslut

17.1. Promemorian

I fråga om fullföljd mot rättshjälpsmyndighets beslut anförs i pro- memorian att den särskilda prövning som på rättshjälpsmyndighetens vägnar sker genom rättshjälpsnämnden i vissa för den enskilde bety- delsefulla frågor ger erforderliga garantier för en [noggrann och till— förlitlig bedömning. Frågornas beskaffenhet är vidare sådan att något behov av en överprövning i syfte att erhålla prejudikat knappast kan anses föreligga. Mot de beslut som fattas av rättshjälpsmyndigheten ge— nom rättshjälpsnämnden skall därför enligt förslaget talan inte få föras.

Förslaget ger emellertid möjlighet till fullföljd mot andra rättshjälps- myndighetens beslut nämligen de som fattas av befattningshavare på rättshjälpsmyndigheten och som avser prövning av de ekonomiska frå- gorna i det föreslagna rättshjälpssystemet. När det gäller prövningen av ersättningar till biträde och försvarare uttalas i promemorian att det vore av värde med en central instans dit sådana beslut kan överklagas. En sådan central prövning är påkallad från rättssäkerhetssynpunkt och kan dessutom bidra till en effektiv kostnadskontroll och enhetlig praxis genom vägledande prejudikat. Den naturliga prövningsmyndigheten är enligt promemorian centralmyndigheten. Denna myndighet skall fast- ställa taxorna. Den har därjämte att utfärda direktiv och anvisningar för rättshjälpsmyndigheternas kostnadsprövning.

Enligt förslaget har den som medverkat vid utredning i angelägenhet där rättshjälp har beviljats rätt till skälig ersättning av allmänna medel för sin medverkan. I de fall ersättning för utredning bestäms av rätts— hjälpsmyndigheten skall talan mot beslutet få fullföljas till centralmyn- digheten.

Rättshjälpsmyndighets beslut i vissa frågor om de ekonomiska vill- koren för rättshjälp anses vidare vara av sådan betydelse för den rätts- sökande att talan bör kunna fullföljas mot sådant beslut. De beslut mot vilka talan skall kunna föras är beslut om fastställande av maximibe— lopp eller slutlig rättshjälpsavgift. Även i dessa fall skall talan fulföl- jas till centralmyndigheten. Ytterligare skall talan mot rättshjälpsmyn- dighets beslut rörande auktorisation få föras hos "centralmyndigheten.

Mot centralmyndighetens beslut får enligt promemorian talan endast föras i fråga om ersättning till biträde eller offentlig försvarare. I pro- memorian anses det i och för sig i det enskilda fallet vara fullt tillräck- ligt att frågan prövas av två myndigheter. Emellertid bör talan kunna

Prop. 1972: 4 214

fullföljas mot ett ersättningsbeslut i syfte att få ett principavgörande i fråga om de taxor som skall tjäna till ledning för bestämmande av er- sättningarna. I promemorian föreslås därför fullföljdsrätt till Kungl. Maj:t i statsrådet.

17.2. Remissyttrandena

De remissinstanser som har berört frågan anser allmänt att möjlighe- terna till fullföljd har gjorts för snäva i förslaget. Svea hovrätt framhål- ler att fullföljdsbestämmelserna är avsevärt snävare än enligt gällande rätt. Bestämmelserna är enligt hovrättens mening otillfredsställande bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt.

En del av de remissinstanser som förordar att någon eller vissa frå- gor skall prövas av domstol i stället för det regionala organet framhål- ler uttryckligen att talan då också bör fullföljas i vanlig ordning dom- stolsvägen. Vissa avvikelser från denna ordning föreslås emellertid i några yttranden. Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges härads- hövdingar och stadsdomare anser att besvär över domstols beslut om er- sättning till offentlig försvarare eller annat biträde bör få ske till hov- rätt men däremot inte längre. Malmö stads rättshjälpsanstalt förordar att domstolens beslut i kostnadsfrågor överklagas hos centralmyndighe- ten. Därigenom skulle en enhetlig kostnadskontroll kunna uppnås. Lik- nande synpunkter framförs av överåklagaren i Göteborgs åklagardi- strikt.

Några remissinstanser anser att talan mot rättshjälpsmyndighets be- slut bör fullföljas till domstol. Jurist- och samhällsvetareförbundet för- ordar att alla överprövningsfrågor — utöver de frågor som enligt för- bundets mening redan primärt skall ligga på domstol —— skall hand- läggas av domstol. Det gäller sålunda såväl de frågor som kan sägas vara av särskild vikt för den enskildes möjligheter att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende som de som innefattar prövning av de ekonomiska frågorna i systemet. Rättshjälpsnämnden skulle därmed inte behövas. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör bl. a. från rättssäker- hetssynpunkt möjlighet finnas till överprövning av samtliga rättshjälps- myndighetens beslut. Talan torde lämpligen böra fullföljas till hovrätt eller annan överinstans och inte föras i administrativ ordning. Enligt länsåklagaren :" Uppsala län bör de frågor, som enligt förslaget skall hänskjutas till rättshjälpsnämnden, med fördel kunna handläggas vid domstol. Det förefaller därför onödigt att inrätta kostnadskrävande rättshjälpsnämnder. Hovrätten för Övre Norrland föreslår att rätts- hjälpsnämnds beslut i fråga, om rättshjälp bör beviljas eller upphöra, skall när det gäller processuell rättshjälp få överklagas till hovrätt. Skall rättegångsbiträde eller offentlig försvarare utses av annat organ än domstol, bör vidare enligt hovrätten som ett absolut minimikrav

Prop. 1972: 4 215

med hänsyn till rättssäkerheten -— rättshjälpsnämndens beslut i sådan fråga få överklagas hos hovrätt.

Några remissinstanser anser att ytterligare frågor utöver de i för— slaget angivna — bör kunna hänskjutas till rättshjälpsnämndens pröv- ning. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister ifrågasätter om inte ett be- slut om avslag på begäran om anstånd med betalning av avgift bör kunna hänskjutas till rättshjälpsnämndens prövning. Rådhusrätten i Malmö har samma uppfattning i fråga om beslut om avslag på begäran att ställa säkerhet. Rådhusrätten i Östersund förordar att beslut om preliminär rättshjälpsavgift skall kunna hänskjutas till rättshjälpsnämn- den.

Sveriges advokatsamfund framhåller att rättshjälpsnämnden inte skall ha att göra med fråga om ställande av säkerhet och att någon möjlig— het att få beslutet överprövat i högre instans inte finns.

Förslaget att rättshjälpsnämndens beslut inte skall kunna överklagas har utöver vad som har framgått av det redan anförda mötts med invändningar i åtskilliga yttranden. LO anser att nämndens beslut bör kunna efter besvär bli prövade av centralmyndigheten. Dessa frågor har en sådan väsentlig betydelse för sökanden att överprövning bör kunna ske. Dessutom och kanske främst måste det med hänsyn till att en rättshjälpsnämnd skall finnas i varje län vara nödvändigt att en prejudikatbildande myndighet finns för att en godtagbar, enhetlig rätts— tillämpning skall komma till stånd. Att så sker är ett oeftergivligt rätts- säkerhetskrav. Motiveringen i promemorian är här inte övertygande och talar mot de erfarenheter man har från övriga länsadministrativa myn- digheter. Stockholms stads rättshjälpsanstalt anför liknande synpunk- ter. Även RR:s ledamöter framhåller behovet av prejudikatbildning och anser att besvär bör kunna anföras till den centrala myndigheten och att vid denna inrättas ett organ motsvarande de lokala rättshjälps- nämnderna med uppgift att pröva besvären. Hovrätten för Nedre Norr- land och socialstyrelsen är andra remissinstanser som inte kan godta att besluten hos rättshjälpsnämnden inte får överklagas. Hovrätten an- för att det kan vara riktigt att något behov av överprövning i syfte att erhålla prejudikat knappast kan anses föreligga. Risken för förbiseen- den, felbedömningar och andra misstag lär dock inte vara utesluten. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör talan få föras mot rätts- hjälpsnämnds beslut att vägra rättshjälp eller att beviljad rättshjälp skall upphöra. Rådhusrätten i Malmö framhåller att den är medveten om att det av praktiska skäl är nödvändigt att starkt begränsa rätten till fullföljd mot rättshjälpsnämndens beslut. Frågan är emellertid, om inte fullföljdsrätten har blivit alltför hårt beskuren i förslaget. Om rätts- hjälpsnämnden till biträde eller offentlig försvarare förordnar annan än sökanden har begärt eller återkallar förordnande för biträde, kan ären- det för den enskilde parten eller den föreslagne försvararen eller biträdet

Prop. 19'72: 4 216

vara av så avgörande betydelse att möjlighet bör finnas att fullfölja talan till centralmyndigheten.

JK, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Helsingborg och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdoma- re år remissinstanser som, enligt vad som tidigare har sagts, föreslår att det regionala administrativa organet skall bestå av en fristående nämnd. Enligt JK bör överprövningen av rättshjälpsnämndens beslut kunna anförtros åt organ med härför lämpad sammansättning i cen- tralmyndigheten. Hovrätten för Västra Sverige och rådhusrätten i Hel- singborg anser det erforderligt med en klagorätt mot de beslut som avses i 40 I; i lagförslaget, varvid besluten enligt hovrätten bör kunna överklagas till centralmyndigheten. Göteborgs rådhusrätt och Förening- en Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser det märkligt att för- slaget inte innehåller någon besvärsrätt för det fall att myndigheten har funnit att sökanden inte bör beviljas rättshjälp därför att han ej har befogat intresse av att få sin sak prövad. Även frågor om en an- gelägenhet har samband med sökandens näringsverksamhet, om en utlänning är bosatt i riket eller om en angelägenhet har anknytning här i riket kan vara så svåra att bedöma att sökanden bör ha besvärsrätt. Enligt rådhusrättens och föreningens uppfattning bör sökanden i prin- cip kunna få dessa frågor prövade i två instanser. Om frågan har av- gjorts av rättshjälpsnämnden, synes centralmyndigheten vara en lämp- lig besvärsinstans.

Åtskilliga andra remissinstanser har vid sin behandling av frågan om intresseprövning och frågan om vem som skall utse rättegångsbiträde och offentlig försvarare som ett av flera argument mot förslaget i dessa delar anfört att beslut i dessa frågor enligt promemorian inte kan över- klagas.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att besvärsrätten bör utvidgas till att omfatta alla beslut som rättshjälpsmyndigheten fattar i frågor som rör administrerandet av rättshjälpen, t. ex. beslut om preliminär rättshjälpsavgift och tilläggsavgift eller beslut varigenom begärt an- stånd med inbetalning av avgift har vägrats. Skulle den i promemorian föreslagna organisationen komma till stånd, uttalar Sveriges advokat- samfund, bör under alla omständigheter besvärsrätten vidgas till att omfatta alla beslut som den lokala rättshjälpsmyndigheten fattar i frågor rörande avgiftssystemets tillämpning. Även Göteborgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser att sökan- den bör ha besvärsrätt i så väsentliga frågor som beslut om preliminär rättshjälpsavgift, tilläggsavgift eller anstånd med betalning av avgift. Besvär bör kunna ske till centralmyndigheten.

I några yttranden riktas vissa invändningar mot centralmyndigheten som besvärsinstans. När en person har erhållit rättshjälp, anför HD:s ledamöter, är bestämmandet av kostnaderna för rättshjälpen, däri in-

Prop. 1972: 4 217

begripet arvode till biträde, av betydelse för honom på det sättet att därigenom avgörs också den slutliga rättshjälpsavgiften, dvs. vad han har att erlägga till myndigheten för rättshjälpen. Överstiger kostnaderna rättshjälpsavgiftens maximibelopp, saknar denna fråga praktisk bety- delse i normalfallet. I händelse av tvist mellan den som har åtnjutit rättshjälp och rättshjälpsmyndigheten rörande kostnaderna exem- pelvis rörande fråga om skäligheten av viss kostnad eller fråga om be- hövligheten av det arbete som svarar mot viss kostnad tillkommer enligt promemorian avgörandet rättshjälpsmyndigheten med rätt för den som har åtnjutit rättshjälp att föra talan hos centralmyndigheten. Av bestämmelsen att lagakraftvunnet beslut om slutlig rättshjälpsavgift får verkställas i den ordning som gäller för lagakraftägande dom synes kunna utläsas, att en rättslig prövning av tvisten inte är avsedd. Den sålunda angivna ordningen kan inte anses innehålla nöjaktiga rätts- skyddsgarantier för den som har erhållit rättshjälp. Särskilt om rätts- hjälpen har lämnats av den allmänna advokatbyrån kommer avgörandet för den som har åtnjutit rättshjälpen lätt att framstå som ett avgörande i egen sak. Centralmyndigheten står rättshjälpsmyndigheterna så nära, att besvärsrätten dit inte kan antas inge den som har åtnjutit rätts- hjälp trygghet. Vidare är att beakta att tvisten kan gälla frågor som inte lämpligen kan klarläggas genom ett administrativt förfarande. Sådan ordning bör därför gälla att tvisten i sista hand skall kunna prövas av domstol eller skiljenämnd. Detsamma gäller vissa fall då kostnaderna överstiger maximibeloppet, nämligen vid tillämpning av 10 & förslaget till rättshjälpslag. Rådhusrätten i Helsingborg anför att rättshjälpsmyn- dighetens ämbetsutövning endast är ett utflöde av centralmyndighetens maktutövning och att centralmyndigheten således kan ifrågasättas som besvärsinstans över huvud taget. Beträffande andra frågor än dem som rör ersättning till biträde eller offentlig försvarare kan dock möjligen centralmyndigheten godtas som besvärsinstans. Sveriges advokatsam- fund framhåller, i fråga om bestämmande av maximibelopp, att sökan- de visserligen får rätt att överklaga beslutet men endast genom besvär till en överordnad administrativ myndighet. En sådan överprövning er- bjuder inte samma rättssäkerhetsgarantier som en domstolsprövning, all- ra helst som man nog inte bör blunda för risken att centralmyndighe- ten kommer att se som sin främsta uppgift att tillse att det allmännas kostnader hålls nere.

Som tidigare har berörts är HD:s ledamöter kritiska till den föreslag- na fullföljdsordningen när det gäller ersättning till biträde eller offentlig försvarare. Om intresset av kostnadskontroll anses böra leda till att avgö- randet i första instans i samtliga fall läggs hos rättshjälpsmyndigheten, bör rättssäkerhetssynpunktema tillgodoses genom att fullföljdsordning- en utformas på annat sätt än i förslaget. Fullföljdsordningen kan, i vart fall beträffande kostnader i underrätt, tänkas gå från rättshjälpsmyndig-

Prop. 1972: 4 ' 218

heten till hovrätt och — i prejudikatfall —— till högsta domstolen, även i dessa fall med talerätt för någon representant för den statliga rätts- hjälpsadministrationen. På förvaltningsområdet kan kammarrätt och regeringsrätten få liknande uppgifter som överinstanser. Här kan inte utvecklas, hur detta system skulle kunna gestaltas beträffande andra . domstolar. Mot det nu skisserade systemet kan möjligen erinras, an- för HD:s ledamöter vidare, att det blir ganska komplicerat och tidskrä- vande. Enklare vore att i stället inrätta en fast central skiljenämnd som enda instans över rättshjälpsmyndigheten. En sådan nämnd kunde exempelvis innehålla en ledamot utsedd av centralmyndigheten, en le- damot utsedd av advokatsamfundet samt en ordförande hämtad från domstolsväsendet. De viktigaste fördelarna med detta förslag vore, utom att rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses, ökad enhetlighet och snabb- het i avgörandena. Oavsett om man väljer den ena eller andra lösning- en, kan det vara skäl att inkoppla även rättshjälpsnämnden på frågor om ersättningens bestämmande i första instans. Rådhusrätten i Helsing- borg framhåller att det i fråga om ersättning till biträde eller offentlig försvarare föreligger ett klart motsatsförhållande mellan staten som ar- betsgivare och advokaten som arbetstagare. Anses de allmänna dom- stolarna inte kompetenta att avgöra arvodestvister torde endera av två möjligheter återstå, antingen att sådana frågor överlämnas till slutligt avgörande av regeringsrätten eller att tvisterna avgörs av skiljenämnd. I förstnämnda fall torde det bli svårt att finna en lämplig mellanin- stans, medan en sådan torde bli obehövlig i det senare fallet. Enligt Sveriges advokatsamfund är det tydligt att en överprövning i admini- strativ väg inte från rättssäkerhetssynpunkt är likvärdig med en dom- stolsprövning.

De remissinstanser som närmare har berört frågan har allmänt haft erinringar mot förslaget att talan mot centralmyndighetens beslut om ersättning till biträde eller försvarare skall få föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Socialstyrelsen, som anser att även andra centralmyndig— hetens beslut skall kunna överprövas, är närmast av den uppfatt- ningen att här är fråga om ärenden, som det bör ankomma på re- geringsrätten att ta ställning till. Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte överprövningen i stället borde ske hos regerings— rätten. Kritiska mot förslaget i denna del är vidare JK, nedre justitie- revisionen, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, HD:s ledamäter, Sveriges advokatsamfund samt Föreningen Sveriges hä- radshövdingar och stadsdomare. Enligt JK ter det sig helt främmande att Kungl. Maj:t i statsrådet skulle vare sig pröva ett ersättningsanspråk i ett särskilt fall eller genom en sådan prövning ge vägledning för be- stämmandet av taxor. Om det föreligger behov av ledande uttalanden för taxebestämningen, kan det ske genom direktiv till de myndigheter som har att pröva ersättningsfrågorna. HD:s ledamöter framhåller att

Prop. 1972: 4 . ' 219

förslaget strider mot de sedan decennier pågående strävandena att fri- göra den högsta administrativa och verkställande makten från avgö— randen i enskilda rutinärenden. Hovrätten för Västra Sverige, Göte- borgs rådhusrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads- domare anser att det inte finns något behov av överprövning hos Kungl. Maj:t. '

Domstolsverksutredningen anför att motivet för fullföljdsrätten skulle vara att man därigenom kunde nå ett principavgörande i fråga om de taxor, som skall tjäna till ledning för bestämmande av ersättningarna. Någon begränsning av fullföljdsrätten till enbart principiella frågor görs emellertid inte i lagtexten. Enligt utredningens mening kan detta leda till att även en mängd besvär i frågor utan principiell betydelse kan komma att behöva avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Frågan om fullföljd mot centralmyndighetens beslut torde enligt utredningens mening därför böra övervägas ytterligare. Om ifrågavarande ärenden avgörs av centralmyndigheten i en sådan ordning som utredningen fö— reslår kan det övervägas om skäl finns att över huvud taget tillåta full- följd till Kungl. Maj:t. En annan tänkbar lösning kan vara att central- myndigheten tilläggs rätt att meddela fullföljdshänvisning till Kungl. Maj:t i de fall frågor av principiell art är för handen.

18 Kostnaderna för reformen

18.1. Promemorian

I promemorian redovisas en utredning som statskontoret har utfört på uppdrag av justitiedepartementet och som bl. a. avser en beräkning av den ökning av den utomprocessuella och processuella rättshjälpen som promemorieförslaget skulle komma att medföra, en uppskattning av personalbehovet för rättshjälpsmyndigheterna och de allmänna advokat— byråerna samt en beräkning av kostnaderna för rättshjälpsreformen.

Vid sin beräkning av den utomprocessuella rättshjälpens ökning skil- jer statskontoret mellan sådana ärenden i vilka avgiften skulle överstiga eller vara lika stor som rättshjälpskostnaden och sådana ärenden i vilka subventionerad rättshjälp skulle komma att meddelas. Antalet ärenden i den första gruppen, i huvudsak ärenden i vilka endast råd och upp- lysningar, dvs. konsultationer, meddelas, skulle komma att öka från 23000 till cirka 45000 ärenden. I den andra gruppen, som omfattar mera komplicerade ärenden, skulle en ökning ske från 30 000 till cirka 48 000 ärenden. Statskontoret understryker att beräkningarna av olika skäl måste bli osäkra och att de redovisade siffrorna endast ger en unge- färlig bild av den utomprocessuella rättshjälpens ökning. Kostnaderna för den utomprocessuella ärendemängdens ökning uppskattas till 3 115000 kr.

Prop. 1972: 4 220

Utredningen om rättegångshjälp utförde vissa beräkningar av kostna- derna för statsverket för det fall att utredningens förslag till vidgad rättegångshjälp genomfördes. Vid dessa beräkningar antogs att kostna- derna för rättegångshjälp åt parter med möjlighet att enligt gällande lag få fri rättegång skulle bli oförändrade. I övrigt beräknades kostna- derna för en s.k. fingerad rättegångshjälp. Därvid inhämtades uppgif- ter av betydelse för beräkningarna för vissa parter i ett slumpmässigt urval bland de under 1962 av allmän underrätt eller hovrätt slutligt av- gjorda tvistemålen.

Statskontoret har vid sin beräkning av den processuella rättshjälpens ökning genom den föreslagna reformen använt sig av samma material som utredningen om rättegångshjälp. En uppräkning har emellertid skett av de inkomst— och rättegångskostnadsbelopp som angavs i ma- terialet från 1962 och hänsyn har även tagits till att antalet avdömda tvistemål undergått en viss stegring sedan 1962. Ökningen av det antal parter som i det föreslagna systemet skulle komma att få subventione- rad rättshjälp har beräknats till 18 000. Statsverkets kostnadsökning uppskattas till 12 989 000 kr.

Statskontoret framhåller att undersökningen har sina begränsningar. Bl. a. har hänsyn inte tagits till att rättshjälp till en större grupp än den som nu kan erhålla fri rättegång kan väntas medföra att antalet rättegångar ökar mer än proportionellt mot ökningen av klientantalet. Någon uppskattning av den latenta ”processbenägenheten” kan nämli- gen knappast göras. Vidare bygger beräkningarna på ett uppgiftsmate- rial som i åtskilliga avseenden är ofullständigt. Bl. a. saknas ledning för bedömning av den inverkan förekomsten av förmögenhet och skuldsätt- ning skulle ha. Statskontoret erinrar också om att undersökningen inte har omfattat mål om gemensam ansökan om boskillnad, hemskillnad och äktenskapsskillnad och inte heller mål vid ägodelningsrätter, expro- priationsdomstolar, vattendomstolar, arbetsdomstolen och högsta dom- stolen. Jorddelningsmål och vattenmål vid hovrätt och vattenöverdom- stolen har också undantagits. Motsvarande gäller för brottmålen. Stats- kontoret framhåller dock att kostnaderna för rättshjälp i dessa mål inte torde påverkas i särskilt stor utsträckning av det föreslagna rättshjälps- systemet.

Vid sin uppskattning av personalbehovet utgår statskontoret från de riktlinjer som i promemorian har dragits upp för uppbyggnaden av rättshjälpsmyndigheterna och de allmänna advokatbyråerna. Statskon- toret förutsätter alltså att de nybildade myndigheterna skall ha en i för- hållande till klientunderlaget lika stor kapacitet som redan befintliga rättshjälpsanstalter. Samtliga myndigheter skall dessutom vara dimen- sionerade för att ta hand om ungefär hälften av det ökade antalet tvistemål med rättshjälp som kan förutses. Vidare förutsätts i viss motsats till vad som i promemorian har angetts som riktlinje att ök-

Prop. 1972: 4 221

ningen av den utomprocessuella ärendemängden helt tas om hand av rättshjälpsmyndigheterna och de allmänna advokatbyråerna.

Däremot tar statskontoret vid sina beräkningar inte med det förhål- landet att advokaterna på de allmänna advokatbyråerna i det nya rätts- hjälpssystemet förutsätts åta sig en betydligt större andel av uppdragen som offentlig försvarare.

Statskontorets beräkningar leder till att antalet jurister som behövs för att fullgöra de uppgifter som ankommer på de allmänna advokat- byråerna bör vara 207.

I fråga om rättshjälpsmyndigheternas myndighetsfunktioner under— stryker statskontoret att det föreligger vissa svårigheter att nu i detalj dimensionera myndigheterna. Det finns ingen samlad överblick över genomsnittlig tidsåtgång och kostnad för sådana uppgifter, som f.n. fullgörs vid domstolarna men som är avsedda att överflyttas till rätts- hjälpsmyndigheterna. Man vet sålunda inte vilken tid som i genomsnitt åtgår för sådana uppgifter som att pröva ansökningar om fri rättegång, förordna offentlig försvarare och granska arvodesräkningar. Endast grova uppskattningar kan därför göras av personalbehovet för dessa uppgifter. Statskontoret utgår från att dessa och övriga administrativa uppgifter till stor del kommer att skötas av juristpersonal och beräknar, att uppgifterna vid de större och medelstora rättshjälpsmyndigheterna kommer att kräva 14 juristtjänster. De administrativa uppgifterna vid de minsta myndigheterna anses kunna skötas av den tidigare framräk— nade personalkadern.

Den övriga personalen vid rättshjälpsmyndigheterna och de allmänna advokatbyråerna bör enligt statskontorets beräkningar uppgå till 309 personer.

Statskontoret påpekar att beräkningen av personalbehovet har en schablonmässig karaktär. Hänsyn har bl. a. inte tagits till befolknings- täthet och regionala skillnader i inkomstfördelningen med därav föl- jande skilda behov av rättshjälp. Inte heller har hänsyn tagits till even- tuella skillnader i ”proeessbenägenhet” som kan föreligga i skilda delar av landet. Latenta —— tidigare inte framkomna —— behov av juridiskt biträde har också lämnats utanför kalkylen. De framräknade värdena kan därför behöva justeras på basis av praktiska erfarenheter, framför allt sådana som vunnits vid de nuvarande rättshjälpsanstalterna.

Den årliga kostnadsökningen för statsverket genom den föreslagna reformen beräknas totalt till 22 144000 kr. Förutom tidigare angivna kostnader för den utomprocessuella ärendemängdens ökning, 3 115 000 kr. och för vidgad processuell rättshjälp, 12989 000 kr., utgör stats- verkets kostnader för att överta de nuvarande rättshjälpsanstalterna 3 191 000 kr. Härtill kommer den beräknade kostnaden för statsverket för att i län med jämtlandssystem driva rättshjälpsanstalter med samma kapacitet (före reformen) som i nuvarande anstaltSIän, 2849 000 kr.

Prop. 1972: 4 222

Det framhålls att någon egentlig kostnadsökning för rättshjälpens ad- ministration vid rättshjälpsmyndigheterna inte har beräknats uppkom- ma. Det beräknade personalbehovet för dessa uppgifter torde uppvä- gas av minskat personalbehov vid domstolarna.

I anledning av statskontorets utredning framhålls i promemorian att beräkningarna av olika skäl måste bli osäkra och de redovisade siff- rorna ungefärliga. Särskilt i fråga om ökningen av antalet ärenden finns det anledning anta att de redovisade siffrorna är för låga. Detta sammanhänger bl.a. med den föreslagna reformens inverkan på för- valtningsärendena. F.n. förekommer sådana ärenden i förhållandevis ringa omfattning vid rättshjälpsanstalterna. Man torde få räkna med en inte oväsentlig ökning av dessa ärenden genom det nya rättshjälps- systemet. Beträffande beräkningarna av personalbehovet framhålls att hänsyn inte har tagits till att juristerna på de allmänna advokatbyrå- erna i framtiden i inte obetydlig omfattning bör svara för uppdragen som offentlig försvarare. Detta torde dock inte medföra någon kost- nadsökning för statsverket. Det anmärks också att statskontoret inte har gjort någon beräkning av kostnaderna för centralmyndighetens och de särskilda rättshjälpsnämndernas verksamhet.

18.2. Remissyttrandena

De i promemorian redovisade beräkningarna av ärendemängdens ök- ning, personalbehovet och kostnaderna för reformen berörs endast i ett begränsat antal remissyttranden. LO framhåller att det givetvis inte går att exakt beräkna vare sig ärendeökningen eller behovet av personal. Då man enligt LO:s uppfattning måste räkna med att det föreligger ett stort dolt behov av rättshjälp, finns det risk för att beräkningarna är tilltagna i underkant. Malmö stads rättshjälpsanstalt konstaterar att statskontorets beräkning av personalbehovet på rättshjälpsmyndigheterna är osäker. Vid sin uppskattning har statskontoret inte tagit hänsyn till att åtskilliga av de nuvarande rättshjälpsanstalterna har ytterst tids— ödande mål och ärenden, som berör utländska medborgare och där ofta tolk måste användas. Dessa ärenden kompliceras också därav att vid den rättsliga bedömningen ofta utländsk lag måste användas. I promemorian har dessutom angetts att statskontoret i sina beräkningar inte tar med det förhållandet att advokaterna på de allmänna advokatbyråerna i det nya rättshjälpssystemet förutsätts åta sig en betydligt större andel av upp— dragen som offentlig försvarare. Statskontoret har också räknat med att ökningen av den utomprocessuella ärendemängden helt skall tas om hand av rättshjälpsmyndigheterna och de allmänna advokatbyråerna. I en stor mängd utomprocessuella ärenden föreligger ett motpartsförhållande och då rättshjälpsmyndigheten inte kan biträda såväl part som motpart,

Prop. 1972: 4 223

men även motparten rimligen kan ha rätt till rättshjälp, synes förutsätt- ningarna för beräkningen vara oriktiga. Även Göteborgs stads rätts- hjälpsanstalt pekar på att det antal utlänningar som vederbörande rätts— hjälpsmyndighet kommer att betjäna är en omständighet som kommer att spela en stor roll vid dimensioneringen av rättshjälpsmyndigheterna. Anstalten anför vidare bl.a. att den utomprocessuella rättshjälpen i Göteborgs och Bohus län är ordnad enligt jämtlandssystemet. År 1968 lämnades fri utomprocessuell rättshjälp i länet genom privatadvokater endast i 216 ärenden. Ett stort latent behov'av rättshjälp måste här anses föreligga.

Även RRV framhåller att beräkningarna av personalbehov och kost- nader är osäkra. Vid uppskattningen av antalet ärenden i den nya or- ganisationen har hänsyn visserligen tagits till den utvidgning av klientelet som skulle ske genom att ytterligare inkomstgrupper bereds sub— ventionerad rättshjälp. Däremot har hänsyn inte tagits till den öka— de benägenheten att konsultera jurist och att processa som kan bli en följd av att rättshjälpen utvidgas. Redan detta förhållande torde innebära att personal- och kostnadsberäkningarna blir osäkra. Härtill kommer en mängd andra ovissa faktorer, t. ex. vad de ökade möjligheterna att få rättshjälp i förvaltningsärcnden kan innebära. —- Vad beträffar fördelningen av ärendena mellan allmänna advokatbyråer och privatpraktiserande jurister har man vid kostnadsberäkningarna utgått från att allmänna advokatbyråerna skulle svara för ca hälften av de tvistemål där rättshjälp ifrågakommer och en stor del av den utomprocessuella rättshjälpen. Däremot har man vid kostnadsberäk- ningarna inte räknat med att allmänna advokatbyråerna skulle äta sig större andel av uppdragen som offentlig försvarare än hittills. Om intentionerna i detta avseende skulle realiseras, uppkommer dock ett avsevärt större behov av personal på allmänna advokatbyråerna. För administrativa funktioner har man endast räknat med 14 befattnings- havare (vid de föreslagna 29 myndigheterna), vilket synes i underkant. Centraladministrationen ingår ej alls i beräkningarna. Mot bakgrund av det anförda synes enligt RRV personalbehovet för genomförande av arbetsgruppens intentioner komma att bli avsevärt högre än vad som framgår av promemorian. — Erfarenheter från liknande reformer talar för att man bör vara beredd på att statens kostnader kan bli väsentligt högre än vad som har angetts.

TCO tar särskilt upp frågan om behovet av icke rättsbildad personal och anför därvid bl. a. följande. Statskontorets beräkning av personal- behovet är av schablonmässig karaktär och grundar sig på en grov upp- skattning. Vid beräkning av behovet av icke rättsbildad personal har man utgått från proportionen mellan antalet jurister och annan perso- nal vid de nu befintliga rättshjälpsanstalterna. Ett stort antal jurister av- ses åtgå för administrativt arbete. TCO utgår emellertid från att ett icke

Prop. 1972: 4 224

oväsentligt antal ärenden av administrativ natur kan och bör delegeras till icke rättsbildad personal. Detta har också framhållits i utredningen. Det betonas även, när det gäller den allmänna advokatbyråns uppgifter, att icke rättsbildad personal bör kunna lämna viss hjälp åt rättssökande. TCO vill ifrågasätta om inte personalbehovet starkt underdimensione- rats och vill därför förorda en översyn av utredningens förslag på den- na punkt. Det är realistiskt att räkna med ett ökat antal rättshjälpssö- kande när det gäller bouppteckningsärenden och rådgivning i sådana frågor, som mycket väl kan handläggas av därtill lämplig kanslistper- sonal.

En del remissinstanser kommenterar uttalandet i promemorian att någon egentlig kostnadsökning för rättshjälpens administration vid rätts- hjälpsmyndigheterna inte har beräknats uppkomma samt att det beräk- nade personalbehovet för dessa uppgifter torde uppvägas av minskat personalbehov vid domstolarna. Enligt HD:s ledamöter kan dessa_på- ståenden inte vara hållbara. Såvitt gäller domstolarna kan beroende på hur reformen till slut gestaltas resultatet i stället bli arbetsökning. Liknande uttalanden förekommer i yttrandena från bl. a. nedre justitie- revisionen och råd/zusrätterna i Luleå och Östersund.

Enligt byggnadsstyrelsen torde lokalhyrorna för rättshjälpsanstalter- na enligt en grov uppskattning komma att belöpa sig till två åt två och en halv milj. kronor per år exklusive eventuella hyreskostnader för 10- kalhållningen på mottagningsortema.

19. Departementschefen

19.1 Behovet av och riktlinjerna för en rättshjälpsreform

De regler som vår rättsordning innehåller och de rättsvårdande organ som samhället ställer till förfogande uppfyller högt ställda krav på rätts- skydd för den enskilde. Det gäller förfarandet såväl vid de allmänna domstolarna som vid förvaltningsdomstolar och andra myndigheter. Genom nyligen beslutade reformer har detta rättsskydd ytterligare stärkts, framför allt på förvaltningsrättsskipningens område. När det gäller de allmänna domstolarna pågår ett reformarbete som syftar till att skapa ett enklare och billigare förfarande vid handläggning av vissa tvistemål. Men det är inte tillräckligt att förbättra det rättsliga förfaran- det. För att den enskildes rättsskyddsbehov skall vara tillgodosett krävs också att han har ekonomiska förutsättningar att utnyttja detta förfa- rande. Det stora flertalet medborgare är inte i en sådan ekonomisk situation att dessa förutsättningar föreligger för dem. Samhällelig rätts- hjälp är därför ett viktigt inslag i rättssamhället. Den nuvarande rätts— hjälpen utesluter emellertid stora medborgargrupper från denna för-

Prop. 1972: 4 225

mån. En förbättrad rättshjälp är därför ett viktigt led inte bara i strä— vandena att bereda den enskilde ett tillfredsställande rättsskydd utan också i arbetet på att skapa ökad jämlikhet mellan medborgarna.

Rättshjälp tillhandahålls f. n. i flera olika former. Direkt statlig rättshjälp meddelas huvudsakligen i mål och ärenden vid allmän dom- stol. I tvistemål utgår rättshjälp enligt LFR efter behovsprövning. För den som fått fri rättegång gäller bl. a. att biträde som får ersättning av allmänna medel kan förordnas. I brottmål består rättshjälpen väsentligen i att offentlig försvarare kan förordnas att mot ersättning av allmänna medel biträda den tilltalade. Den som haft fri rättegång eller offentlig - försvarare kan under vissa förutsättningar åläggas att till statsverket be- tala tillbaka kostnaderna för-rättshjälpen. I övrigt-utgår inte något bi- drag till statsverkets kostnader vid dessa former av rättshjälp.

Vid sidan av den direkta statliga rättshjälpen förmedlas rättshjälp av landsting och vissa kommuner. Denna verksamhet bedrivs antingen ge- nom rättshjälpsanstalter med anställda jurister eller genom anlitande av privatpraktiserande advokater enligt det s.k. jämtlandssystemet. Tor- nedalens rättshjälpsanstalt drivs av staten i egen regi. I övrigt utgår statsunderstöd till landstingens och kommunernas rättshjälpskostnader. Den rättshjälp som förmedlas genom rättshjälpsanstalterna och enligt jämtlandssystemet är främst inriktad på utomprocessuell rättshjälp och rättshjälp i förvaltningsärenden. Även denna form av rättshjälp är be-- hovsprövad. Vid rättshjälpsanstalterna tas i vissa fall ut bidrag av den rättshjälpssökande. I övrigt är rättshjälpen vid rättshjälpsanstalterna och enligt jämtlandssystemet kostnadsfri. Om man har fått rättshjälp, är man dock i vissa fall skyldig att i efterhand ersätta kostnad för rättshjälpen.

Den behovsprövning av rättshjälpen som förekommer enligt LFR, vid rättshjälpsanstalterna och enligt jämtlandssystemet innebär att endast de ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället kan komma i åtnju- tande av denna förmån. Inkomstgränsen för ensamstående torde f.n. i praktiken ligga omkring [20 000 kr/år.

Vid sidan av den rättshjälp som lämnas av det allmänna, förmedlas rättshjälp genom försäkring. Rättshjälpen ingår därvid som ett moment i olika slags försäkringar. Den största praktiska betydelsen har den rättsskyddsförsäkring som är knuten till hemförsäkringen. Den brukar gälla, förutom försäkringstagaren, bl.a. vissa familjemedlemmar och lämnar ersättning för den försäkrades egna advokatkostnader i tvist i sådan fråga som i förekommande fall skall prövas av allmän domstol. Vidare lämnas ersättning för den försäkrades egna rättegångskostnader och kostnader som han förpliktas utge till motpart i tvistemål och åren— den vid de allmänna domstolarna. Försäkringen ersätter också i vissa fall kostnad för försvaret av den försäkrade i brottmål. Däremot täcker för- säkringen inte förvaltningsärcnden och inte heller mål vid specialdom- stol. En annan betydelsefull begränsning i rättsskyddsförsäkringen be—

Prop. 1972: 4 _ 226

står i att flertalet försäkringsgivare har undantagit mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad från tillämpningsområdet. Rättsskyddsförsäk— ringen gäller endast den försäkrade som privatperson. Tvister som har samband med yrkesutövning eller som gäller den försäkrade i egenskap av fastighetsägare eller ägare av motorfordon faller således utanför. Rättsskyddsförsäkringen gäller vidare endast om den försäkrade inte kan få sina kostnader ersatta genom samhällets rättshjälp. Om rätts- skyddsförsäkringen tas i anspråk, får försäkringstagaren bära en viss, ganska betydande självrisk.

Vid sidan av de rättshjälpsformer som nu nämnts förmedlas rätts- hjälp av fackliga och liknande intresseorganisationer.

I den nu föreliggande promemorian har rådande ordning kritiserats från skilda synpunkter. Vad som enligt promemorian i första hand är otillfredsställande i det nuvarande rättshjälpssystemet är att endast de ekonomiskt sämst ställda i samhället kan få rättshjälp med stöd av det allmänna medan flertalet vanliga inkomsttagare står utanför möjlighe- ten till sådan rättshjälp. En annan brist i det nuvarande systemet är en- ligt promemorian att det allmännas insatser i stor utsträckning är kon- centrerade på att ge rättshjälp i mål inför domstol medan behovet av allmän rådgivning och rättshjälp i utomprocessuella angelägenheter och ärenden inför förvaltningsmyndigheter inte är tillräckligt tillgodosett. En allvarlig olägenhet med det nuvarande systemet är enligt promemo- rian också att det allmännas insatser är splittrade genom att de handhas av en mängd olika myndigheter utan central samordning.

I promemorian diskuteras olika möjligheter att lösa rättshjälpsfrågan på annat sätt än att det allmänna tar på sig den rättssökandes kostna— der. Beträffande den frivilliga rättsskyddsförsäkringen anförs att den inte har den täckning som bör krävas på rättsskyddsområdet och att inte heller på längre sikt rättshjälpsbehovet helt kan tillgodoses genom rätts- skyddsförsäkringar men att det finns all anledning att vid en utbyggnad av den allmänna rättshjälpen söka tillvarata rättsskyddsförsäkringens fördelar som ett komplement till det allmännas insatser. Rättshjälpsom- rådet har vidare enligt promemorian en sådan karaktär att det inte hel- ler lämpar sig för en obligatorisk försäkring. En sådan lösning skulle kräva en omfattande kontrollorganisation och skulle inte leda till en önskvärd differentiering av avgifterna efter betalningsförmågan vid det tillfälle när försäkringen skall anlitas.

I promemorian anförs att det nuvarande rättegångsförfarandet med- för höga rättegångskostnader och att det kan finnas anledning att över- väga en enklare ordning för att slita smärre tvister. En reform i sådan riktning skulle minska behovet av ekonomiskt stöd åt enskilda i rättsliga angelägenheter. Uppenbarligen kommer emellertid ett betydande rätts- hjälpsbehov att kvarstå under alla omständigheter,

Prop. 1972: 4 227

Mot bakgrunden av det anförda blir slutsatsen i promemorian att ti- den nu är inne för en genomgripande reform av samhällets rättshjälp.

Under remissbehandlingen har allmänt understrukits att det finns ett starkt behov av ökade möjligheter till rättshjälp. Det stora flertalet re- missinstanser delar den i promemorian uttalade uppfattningen att rätts- hjälpsfrågan inte kan lösas enbart genom de frivilliga rättsskyddsför— säkringarna och inte heller genom någon form av obligatorisk rätts- skyddsförsäkring. Några remissinstanser har emellertid ansett att dessa frågor bör utredas närmare.

Som jag har framhållit inledningsvis och som allmänt understrukits under remissbehandlingen finns det i det moderna samhället ett starkt behov av att rättshjälp i någon form står till buds som ger medborgaren ekonomiska möjligheter att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende i olika sammanhang. Frågan hur ett sådant stöd för den enskilde bör vara utformat har diskuterats livligt under senare år. De huvudalternativ för en lösning av rättshjälpsfrågan som i första hand kan komma i fråga är ett direkt ekonomiskt stöd från det allmännas sida eller ett för- säkringssystem, där det ekonomiska stödet finansieras genom premier eller andra avgifter från det kollektiv som är i behov av ett skydd. Ett försäkringssystem kan i princip bygga på de nuvarande frivilliga rätts- skyddsförsäkringarna eller utformas som en obligatorisk försäkring.

Frågan om de frivilliga rättsskyddsförsäkringarnas betydelse för be- hovet av rättshjälp genom det allmännas försorg har behandlats ut- förligt av 1965 års utredning om rättegångshjälp och i den nu förelig- gande promemorian. Liksom dessa utredningar och det stora flertalet remissinstanser som hörts över förslagen anser jag att en lösning av rättshjälpsfrågan enbart genom dessa försäkringar inte är möjlig. Redan den omständigheten att ett system med en frivillig försäkring skulle lämna vissa grupper utanför rättsskyddet medför betydande problem. Rättsskyddsförsäkringarna i sin nuvarande form har dessutom ett allt- för begränsat tillämpningsområde. En viss utveckling av rättsskyddsför- säkringama på längre sikt är givetvis att räkna med. Det är emellertid ovisst hur långt en sådan utveckling kan drivas. Därtill kommer att man genom rättsskyddsförsäkring endast tillgodoser behovet av ekono- miskt stöd i rättsliga angelägenheter. Däremot ger sådan försäkring ingen lösning på det inte mindre viktiga problemet att erbjuda de rätts— sökande kvalificerad biträdeshjälp. Det är min övertygelse att detta krä- ver särskilda organisatoriska anordningar, där samhällets insatser inte kan undvaras. På grund av det anförda är det enligt min mening nöd- vändigt att söka andra vägar för en lösning av rättshjälpsfrågan.

En lösning med obligatorisk statlig rättsskyddsförsäkring har också avvisats både av 1965 års utredning och i den nu föreliggande prome- morian. Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig

Prop. 1972: 4 228

också i denna fråga till uppfattningen att inte heller en obligatorisk för- säkring utgör någon lämplig lösning av rättshjälpsfrågan.

Den i promemorian antydda möjligheten att möta rättshjälpsbehovet genom en förenkling av rättegångsförfarandet är enligt min mening av stor betydelse på längre sikt. Denna fråga har också som jag har antytt tagits upp inom justitiedepartementet. De överväganden som hittills har förekommit har nyligen redovisats i en promemoria angående förenklat rättegångsförfarande i konsumenttvister m. m. (Ju 1971: 9). I prome— morian diskuteras vissa riktlinjer för en reform av rättegångsförfarandet i tvister som rör mindre värden. Innehållet i promemorian har i juni detta år diskuterats med företrädare för ett stort antal myndigheter och organisationer. I allmänhet har därvid behovet av ett förenklat rätte— gångsförfarande i tvister rörande mindre ekonomiska värden bedömts som mycket angeläget. Jag räknar med att en departementspromemoria med förslag om förenklat rättegångsförfarande i vissa mål skall kunna läggas fram inom kort. En sådan reform kommer att bidra till att minska behovet av rättshjälp i dessa mål. En lagstiftning på detta om- råde måste emellertid ges ett relativt begränsat tillämpningsområde och innefattar givetvis inte någon lösning av rättshjälpsfrågan i stort.

Det grundläggande rättshjälpsbehovet måste sålunda enligt min me- ning tillgodoses genom ett direkt ekonomiskt stöd från det allmännas sida. Som framhållits i promemorian bör en sådan grundläggande rätts- hjälp emellertid inte utesluta att behovet av rättshjälp möts också i andra former. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

När det gäller utformningen av rättshjälp i form av direkt ekonomiskt stöd från det allmänna har i promemorian ställts upp två viktiga grund- krav. Det ena är att rättshjälp skall kunna utgå i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger oavsett om ärendet be- handlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rådfrågning eller biträde vid förhandling utan att ärendet är föremål för sådan be- handling. Det andra grundkravet är att rättshjälp bör medges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl hindras från att ta till vara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen efter förmåga. Under remissbehandlingen har denna målsättning för en reform av samhällets rättshjälp allmänt godtagits. '

För egen del anser jag det vara påtagligt att samhällsinsatserna på rättshjälpsområdet f. n. är alltför starkt inriktade på den processuella rättshjälpen medan rättshjälp i förvaltningsärenden, för allmän rådfråg- ning och i utomprocessuella ärenden i övrigt ges ett betydligt mera be- gränsat utrymme. Enligt min mening bör rättshjälp utgå där ett påtagligt behov föreligger oavsett om frågan behandlas av den ena eller andra myndigheten eller kanske inte är föremål för behandling hos någon

Prop. 1972: 4 229

myndighet. Jag kan alltså ansluta mig till det betraktelsesätt som pro- memorian ger uttryck för i denna fråga.

Frågan om rättshjälp i förvaltningsärenden är föremål för särskild utredning. Enligt direktiven för utredningen om rättshjälp i förvalt- ningsärcnden skall utredningen bl. a. undersöka möjligheterna att till- godose mindre bemedlades behov av bistånd i förvaltningsärcnden samt utreda om och i vad mån rättegångshjälp motsvarande institutet fri rät- tegång bör införas för ärenden hos förvaltningsdomstolar och förval- tande myndigheter. Dessa frågor får emellertid i huvudsak sin lösning inom ramen för den nu aktuella rättshjälpsreformen, där samråd har ägt rum med utredningen. Utredningens uppdrag kan därför begränsas till Vissa andra i direktiven angivna frågor, främst frågan om offentligt biträde inom förvaltningsrätten.

Även när det gäller det andra i promemorian angivna grundkravet på den samhälleliga rättshjälpen", nämligen att rättshjälp bör medges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl hindras från att ta tillvara sin rätt ansluter jag mig till vad som anförts i promemorian. Kostnader i rättsliga angelägenheter kan otvivelaktigt i många fall uppgå till sådana belopp att det medför kännbara ekonomiska uppoffringar även för per- soner i andra än de lägsta inkomstlägena. Ifall principen om allas likhet inför lagen skall kunna upprätthållas, är det därför nödvändigt att rätts- hjälpen omfattar även andra medborgare än dem som är ekonomiskt sämst ställda. Sökandens ekonomiska belägenhet får i stället inverka vid fastställande av bidrag till kostnaderna för rättshjälpen. Någon åter- betalningsskyldighet för statsverkets kostnader för rättshjälpen bör där- emot inte förekomma.

Vad som har anförts nu innebär att jag delar den i promemorian fram- förda uppfattningen att tiden är mogen för en genomgripande.reform av rättshjälpen. En sådan reform bör, som föreslagits i promemorian och allmänt godtagits under remissbehandlingen, innebära en betydande vidgning av tillämpningsområdet för rättshjälpen samtidigt som ett bi— drag tas ut efter sökandens betalningsförmåga.

För att rättshjälpsreformen skall kunna föras ut i samhället fordras en betydande insats av organisatorisk art. Den organisatoriska uppgiften ligger på två plan. Den ena uppgiften — som är av vital betydelse för att rättshjälp av god kvalitet skall kunna ges — består i att ge den en- skilde tillgång till kvalificerad biträdeshjälp. Den andra uppgiften är att skapa förutsättningar för de i systemet nödvändiga myndighetsfunk- tionerna, såsom att pröva ansökningar om rättshjälp, fastställa bidrag för rättshjälpen, utse biträde och pröva biträdets ersättningsanspråk.

En särskild fråga i samband med rättshjälpens organisation är vem som skall vara huvudman för rättshjälpen. F.n. är huvudmannaskapet för rättshjälpen delat mellan staten och kommunerna, främst landsting-

Prop. 1972: 4 230

en. I promemorian föreslås att huvudmannaskapet för rättshjälpen skall ligga på staten. Denna ordning har också allmänt tillstyrkts under re- missbehandlingen. Även enligt min mening är det för ett effektivt ut- nyttjande av de resurser som ställs till förfogande nödvändigt att ansva- ret för rättshjälpen är samlat hos en huvudman. Statsverket bär f. ö. re- dan nu den alldeles övervägande delen av det ekonomiska ansvaret för samhällets rättshjälp. Jag förordar att huvudmannaskapet för rättshjäl- pen helt övertas av staten.

Beträffande uppgiften att tillhandahålla biträdeshjälp innebär prome- morieförslaget att sådan hjälp liksom hittills skall lämnas av institutio— ner, som drivs av det allmänna, och av privatpraktiserande jurister. I promemorian konstateras att rättshjälpsanstalterna inte har blivit ut- byggda i den utsträckning som har visat sig behövlig och att jämtlands- systemet inte är något fullgott alternativ. De av det allmänna drivna institutionerna skall kallas allmänna advokatbyråer och skall i första hand bygga på de nuvarande rättshjälpsanstalterna.

När det gäller omfattningen av de allmänna advokatbyråernas verk- samhet är det enligt promemorian önskvärt för att en effektiv kontroll över kostnaderna skall kunna upprätthållas, att verksamheten ges en så- dan omfattning att byråerna får en prisledande ställning. Verksamheten bör vara så inriktad att ledning kan hämtas därifrån vid bestämmande av arvodestaxor och vid granskning av kostnadsräkningar från privat- praktiserande jurister. De allmänna advokatbyråerna bör därför sköta en betydligt större del av uppdragen som biträde och offentlig försvarare än som är fallet vid de nuvarande rättshjälpsanstalterna. Å andra sidan bör de allmänna advokatbyråerna inte ges en så dominerande ställning att det fria valet av biträde äventyras. Den erfarenhet som finns från uppbyggnaden av rättshjälpsanstalterna och de analyser som har ut— förts ger dock starkt stöd för att det finns 'ett betydande utrymme för utbyggnad av den allmänna rättshjälpsverksamheten utan att detta i någon väsentlig mån rubbar förutsättningarna för de privatpraktiserande advokaternas verksamhet. Särskilt måste därvid beaktas att rättshjälps- reformen oundgängligen kommer att föranleda en inte obetydlig ökning av antalet rättshjälpsärenden.

I promemorian läggs också fram vissa närmare riktlinjer för upp- byggnaden av de allmänna advokatbyråerna. Som riktpunkt anges att en allmän advokatbyrå skall finnas i varje län. De nybildade allmänna advokatbyråerna, dvs. de byråer som inte direkt bygger på de befintliga rättshjälpsanstalterna, bör ha en i förhållande till klientunderlaget lika stor kapacitet som redan befintliga rättshjälpsanstalter. Samtliga all- männa advokatbyråer bör dessutom vara dimensionerade för att ta hand om ungefär hälften av det ökade antalet tvistemål med rättshjälp som kan förutses. Vidare bör enligt promemorian den _ökning av antalet

Prop. 1972: 4 231

utomprocessuella ärenden, som kan väntas komma till stånd genom det I nya rättshjälpssystemet, kunna förutsättas till stor del falla på de all'- männa advokatbyråerna. De allmänna advokatbyråernas jurister bör i inte obetydlig omfattning svara för uppdrag som offentlig försvarare.

Vid remissbehandlingen har flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrkt förslaget om en utbyggnad av rättshjälpsan- stalterna. I yttrandena understryks dock allmänt att utbyggnaden av det allmännas advokatverksamhet inte får leda till inskränkningar i det fria advokatvalet och att förutsättningarna för de privatpraktiserande advokaternas verksamhet inte får i väsentlig mån rubbas. Förhållandet mellan de enskilda och de allmänna advokatbyråerna bör kännetecknas av fri konkurrens på lika villkor. Från flera håll betonas också vikten av att utbyggnaden av rättshjälpsanstalterna sker successivt bl. a. på grund av svårigheterna att rekrytera tillräckligt antal väl kvalificerade jurister.

Åtskilliga remissinstanser uttrycker emellertid betänkligheter inför den föreslagna utbyggnaden. Några av dessa uttalar farhågor för att ut- rymmet för de privatpraktiserande advokaternas verksamhet kan kom—' ma att inskränkas. Andra menar att rättshjälpen som hittills i första hand bör grundas på medverkan av det privata advokatväsendet. I en del yttranden riktas kritik mot att jämtlandssystemets utvecklingsmöj- ligheter inte närmare har undersökts. I nu berörda yttranden understryks genomgående vikten av att det inte sker någon form av styrning till de allmänna advokatbyråerna genom subventioner, fördelningen av upp- drag eller på annat sätt. Några remissinstanser, bl. a. advokatsamfundet, redovisar en starkt kritisk inställning till den föreslagna utbyggnaden av de allmänna advokatbyråerna. Advokatsamfundet vänder sig bl. a. mot att det allmänna skall driva en med de privatpraktiserande advokaterna konkurrerande verksamhet även i sådana fall när avgiften för rättshjälp täcker kostnaden och någon subvention sålunda inte utgår. '

Av stor betydelse för frågan om uppbyggnad av allmänna advokat— byråer är den ökning av den utomprocessuella och processuella rätts- hjälpen som en' utvidgad rättshjälp kan beräknas medföra. I promemo- rian har gjorts en beräkning av den utomprocessuella rättshjälpens ök- ning. Antalet ärenden i vilka endast råd och upplysningar meddelas, skulle enligt beräkningen komma att öka från 23 000 till cirka 45 000 ärenden. I fråga om mera komplicerade ärenden skulle en ökning ske från 30 000 till cirka 48 000 ärenden. Beträffande den processuella rätts— hjälpen leder beräkningarna till att ökningen av det antal parter, som i det i promemorian föreslagna avgiftssystemet skulle få subventionerad rättshjälp, skulle uppgå till 18 000. Av olika skäl måste beräkningarna bli osäkra och det finns anledning anta att de redovisade siffrorna är för låga, vilket bl. a. sammanhänger med de ökade'möjligheterna enligt'för-

Prop. 1972: 4 232

slaget att få rättshjälp i förvaltningsärcnden. Undersökningen ger emel— lertid enligt min mening en ungefärlig bild av den förhållandevis stora ökning av antalet ärenden som reformen kommer att medföra.

Mot den angivna bakgrunden är det enligt min mening tydligt att nu- varande rättshjälpsanstalter och enskilda advokater inte har möjlighet att möta de krav på juridiskt biträde som reformen förutsätter. Det är självklart att de fritt yrkesutövande advokaterna och andra privatprakti— serande jurister liksom hittills bör vara verksamma inom rättshjälpsom- rådet. En given utgångspunkt vid rättshjälpsområdets utvidgning är att alla, oberoende av sin ekonomiska ställning, ges samma möjligheter till biträdeshjälp. Principen om det fria advokatvalet bör således upprätt- hållas.

Ett skäl för att de privatpraktiserande juristerna liksom hittills bör vara verksamma inom rättshjälpsområdet är den spridning man där- igenom kan uppnå för den juridiska biträdesverksamheten. En sådan spridning är till gagn både för de rättssökande, domstolarna och andra myndigheter samt för samhället som sådant. Juridiska rådgivare blir därigenom lätt tillgängliga för allmänheten. Rättshjälpsreformen får inte leda till att denna spridning motverkas.

Vad jag nu har anfört innebär att de rättssökande bör ha möjlighet att vända sig till den jurist som de anser lämplig och har förtroende för. Praktiskt sett innebär detta ingen- ändring i förhållande till vad som nu gäller för den processuella rättshjälpen. För den utomprocessuella rättshjälpen och rättshjälpen i förvaltningsärcnden innebär däremot ett sådant förslag — liksom även promemorieförslaget en förändring. F. 11. kan i ett utomprocessuellt ärende en mindre bemedlad rättssökande vända sig till en privatpraktiserande advokat endast om han bor i en sådan del av landet där jämtlandssystemet tillämpas. I ett nytt rätts- hjälpssystem bör det över hela landet finnas möjlighet att i ett utom- processuellt ärende eller i ett förvaltningsärcnde välja biträde bland pri- vatpraktiserande jurister. En motsvarighet till jämtlandssystemet bör därför etableras över hela landet.

Om alltså de rättssökande bör ha rätt att i princip fritt välja biträde bland de privatpraktiserande juristerna är den andra sidan av valfri- heten enligt min mening lika viktig. Jag syftar på möjligheten att vända sig till en jurist på en av det allmänna driven advokatbyrå. Det finns starka skäl att anta att många människor skulle föredra att få rättshjälp i den lättillgängliga form som nu tillhandahålls av rättshjälpsanstalterna men som f.n. står öppen endast för de mindre bemedlade och endast i vissa delar av landet. För stora befolkningsgrupper, särskilt de mindre väl lottade i samhället, kan det också innebära en trygghetsfaktor att kunna vända sig till ett allmänt organ av rättshjälpsanstalternas karak- tär. I sammanhanget bör även beaktas svårigheterna för den enskilde

Prop. 1972: 4 '. . 233

att på egen hand utvälja en för hans ärende lämplig privatpraktiserande" advokat.

Vad jag nu har anfört leder till att det allmänna över hela landet bör tillhandahålla kvalificerad personal som kan bistå allmänheten i rätts- liga angelägenheter. Vid en sådan utvidgning av det allmännas advokat— verksamhet Synes det naturligt att, som föreslås i promemorian, i första hand bygga på de nuvarande rättshjälpsanstalterna. Dessa anstalter, som har till huvuduppgift att lämna biträdeshjälp, har fungerat på ett smi- digt och ändamålsenligt sätt och det finns all anledning att ta tillvara de goda erfarenheterna från denna verksamhet. I fråga om kostnader och effektivitet finns det ingenting som tyder på att en rättshjälpsverk- samhet genom privatpraktiserande jurister skulle vara överlägsen ett system med rättshjälpsanstalter. Erfarenheterna från den utomproces- suella rättshjälpen visar tvärtom att anstaltssystemet mer än väl har kunnat mäta Sig med jämtlandssystemet.

På grund av det anförda ansluter jag mig till förslaget i promemorian att det allmänna över hela landet skall driva advokatverksamhet. Vid uppbyggnaden av verksamheten bör riktpunkten för utbyggnaden, så- som har angetts i promemorian, vara att en allmän advokatbyrå skall finnas i varje län för att lämna biträdeshjälp. Från kostnadssynpunkt torde en sådan utbyggnad vara fördelaktigare än ett system med ett större antal institutioner. Liksom nu sker med rättshjälpsanstalterna får dessa organ hålla mottagningar utanför stationeringsorten för att för de rättssökande eliminera eller mildra verkningarna av de olägenheter som ett så stort verksamhetsområde kan medföra. Det i promemorian föreslagna namnet, allmän advokatbyrå, är enligt min mening lämpligt.

Genom att inrätta allmänna advokatbyråer i den utsträckning jag nu har angett tillgodoses det krav på utökad biträdeshjälp som refor- men kommer att medföra och som det inte finns möjligheter att möta med nuvarande resurser. Advokatsamfundet har förordat en begräns- ning av de allmänna advokatbyråernas verksamhet till klienter som åtnjuter subventionerad rättshjälp. En sådan ordning skulle emellertid innebära att de allmänna advokatbyråernas verksamhet inriktades på den kategori klienter som har de lägsta "inkomsterna. En sådan ordning är otillfredsställande med hänsyn till såväl de rättssökandes som advo- katkårens intressen. Någon konkurrens på lika villkor med de privat- praktiserande juristerna skulle inte kunna etableras under sådana om- ständigheter. Någon sådan begränsning bör därför enligt min mening inte komma i fråga. Tvärtom kan det finnas anledning att överväga om de allmänna advokatbyråerna bör kunna åta sig uppdrag utom tillämp- ningsområdet för rättshjälpen. Denna fråga behandlas i det följande.

Även om de allmänna advokatbyråernas verksamhet inte bör begrän- sas till klienter med subventionerad rättshjälp, finns det från andra syn—

81' Riksdagen 1972. ] saml. Nr 4

Prop. 1972: 4 234

punkter skäl att iaktta en viss försiktighet vid utbyggnaden. Utbyggna- den av de allmänna advokatbyråerna får som framhållits i promemorian inte leda till att förutsättningarna för en fristående advokatkår i väsent- lig mån rubbas. De allmänna advokatbyråerna bör inte ha någon mono- polställning eller några fördelar på annat sätt utan bör konkurrera med de privatpraktiserande advokaterna på lika villkor. Dessa synpunkter bör medföra att utbyggnaden sker successivt, .vilket också torde vara nöd- vändigt för att kunna rekrytera kvalificerad juristpersonal.

Den rättssökandes val av biträde bör, som tidigare har understrukits, respekteras i samma utsträckning som gäller f. n. Frågan om fördelning av uppdragen som biträde eller offentlig försvarare får därför egentlig betydelse endast i de fall där sökanden inte begär att viss jurist skall förordnas. I andra mål och ärenden än brottmål torde den rättssökande i stor utsträckning själv begära att viss person skall förordnas till bi- träde. Valet av biträde torde i allmänhet komma att ske genom att den som behöver hjälp konsulterar en privatpraktiserande jurist eller en tjänsteman på allmän advokatbyrå. Efter konsultationen lär sökanden regelmässigt begära att den som han har konsulterat förordnas till bi- träde. I den mån begäran om visst biträde inte framställs, bör uppdra- gen fördelas mellan de jurister, privatpraktiserande eller offentligt an- ställda, som står till förfogande för uppdrag.

Uppdragen som offentlig försvarare tillfaller f.n. nästan uteslutande de privatpraktiserande advokaterna. I promemorian har förordats att de allmänna advokatbyråernas jurister i ej obetydlig omfattning bör svara för sådana uppdrag. Remissinstanserna har allmänt godtagit att advokat på de allmänna advokatbyråerna skall kunna förordnas till of- fentlig försvarare. Advokatsamfundet anser emellertid att sådan advo- kat endast på uttrycklig bcgäran av den misstänkte bör få åta sig så— dant uppdrag.

När offentlig försvarare förordnas förekommer det ofta att den miss- tänkte inte har framställt önskemål om att viss advokat skall utses. Det har sagts att så skulle vara fallet i omkring hälften av alla förordnanden. Frågan om fördelningen av uppdragen som offentlig försvarare får där- för väsentligt större betydelse än frågan om fördelningen av andra bi— trädesuppdrag.

Även uppdragen som offentlig försvarare bör enligt min mening för- delas mellan dem som är behöriga och lämpliga oberoende av om de är privatpraktiserande eller anställda i offentlig eller enskild tjänst. Jag delar sålunda inte advokatsamfundets uppfattning att advokat på all- män advokatbyrå skall få åta sig sådant uppdrag endast på uttrycklig begäran av den misstänkte.

Om man också tar hänsyn till de fall där advokat på allmän advokat- byrå direkt begärs som offentlig försvarare, torde vad som nu anförts leda till att advokaterna på de allmänna advokatbyråerna i ej obetydlig

Prop. 1972: 4 235

omfattning får svara för dessa uppdrag. Huvuddelen av uppdragen torde emellertid även i framtiden komma att ombesörjas av privatprak- tiserande advokater.

När det härefter gäller organisationen av myndighetsfunktionerna i det nya rättshjälpssystemet innebär promemorieförslaget att regionala rättshjälpsmyndigheter i princip skall finnas i varje län. Rättshjälps- myndigheten, som enligt förslaget skall innefatta en allmän advokat- byrå, föreslås få som uppgift bl.a. att pröva ansökningar om rätts- hjälp, fastställa avgifter för rättshjälpen, utse biträde och pröva biträ- dets ersättningsanspråk. Myndigheten skall också utse offentliga försva- rare i brottmål och pröva deras ersättningsanspråk. Frågor av mera ingripande betydelse för den enskilde skall hänskjutas till en särskild rättshjälpsnämnd inom myndigheten. Ledningen och samordningen av verksamheten inom rättshjälpsorganisationen skall omhänderhas av en centralmyndighet som även skall utgöra fullföljdsinstans i vissa frågor.

Den föreslagna organisationen av myndighetsfunktionerna inom rätts- hjälpen har varit föremål för delade meningar under remissbehand- lingen. Det stora flertalet remissinstanser anser att det behövs en sär- skild regional organisation för att administrera rättshjälpen. I flera ytt- randen, däribland advokatsamfundets, förordas att den processuella rättshjälpen administreras av domstolarna medan rättshjälp vid andra myndigheter än domstol liksom den utomprocessuella rättshjälpen hand- has av en särskild regional organisation. Några remissinstanser anser däremot att en särskild regional organisation är onödigt vidlyftig och kostnadskrävande. Dessa remissinstanser anser att den processuella rätts— hjälpen bör handhas av domstolarna och att rättshjälpen i övrigt bör handhas på samma sätt som nu. Några menar emellertid att länSSty- relserna bör komma i fråga för andra rättshjälpsfrågor än de proces- suella.

Den i promemorian föreslagna närmare uppbyggnaden av den re- gionala organisationen med en rättshjälpsmyndighet vid vilken skall finnas en rättshjälpsnämnd och allmän advokatbyrå har varit föremål för starkt delade meningar. De remissinstanser som i princip godtagit den föreslagna uppbyggnaden har ansett att en sådan institution kan både smidigt sköta administrationen och fullgöra uppgiften att lämna biträdeshjälp. För att undvika jävs- eller andra intressekonflikter framhålls vikten av att en klar gränsdragning upprätthålls mellan rätts— hjälpsmyndighetens administrativa funktion och allmänna advokatby- råns åligganden. Flertalet remissinstanser avstyrker emellertid den före- slagna organisatoriska uppbyggnaden och anser att det är nödvändigt att rättshjälpsmyndigheterna organiseras helt fristånde från de allmän- na advokatbyråerna. I dessa yttranden framhålls bl. a. att den föreslag- na ordningen kan medföra risk för misstanke att myndighetsutövningen och advokatverksamheten inte hålls isär. Det anses sålunda olämpligt

Prop. 1972: 4 236

att, medan en tjänsteman vid den till myndigheten knutna allmänna advokatbyrån företräder ena parten, annan tjänsteman vid samma myn- dighet får besluta i frågor som rör motparten. Vidare anförs att en rätts- hjälpssökande för att kunna få rättshjälp kan bli nödsakad att lämna uppgifter som allvarligt kan skada honom, om de kommer till motpar- tens kännedom. Den föreslagna ordningen med prövning i vissa fall av rättshjälpsnämnden anses inte undanröja dessa betänkligheter mot för- slaget. Några av de remissinstanser som kritiserat förslaget från dessa utgångspunkter föreslår att de myndighetsfunktioner som kan komma att åvila det administrativa organet anförtros åt en fristående rätts- hjälpsnänmd med egen kansliorganisation.

Som jag har framhållit tidigare innebär det nya rättshjälpssystemet att rättshjälp kan avse en rättegång, ett förvaltningsärende eller ett utomprocessuellt ärende. I allt väsentligt samma regler kommer att gälla, oavsett om rättshjälpen avser den ena eller andra angelägenheten. Övergår ett utomprocessuellt ärende till rättegång eller till förfarande inför förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol gäller tidigare meddelad rättshjälp även rättegången resp. förvaltningsärendet. Med ett så utformat enhetligt rättshjälpssystem är det inte lämpligt att ha en administration för varje särskild form av rättshjälp. I stället framstår det som mest naturligt att skapa en gemensam organisation för all rättshjälp. Genom en sådan ordning undviks de administrativa kompli- kationer som kan uppstå när flera myndigheter har att ta ställning till olika frågor i ett och samma rättshjälpsärende. Det ligger vidare i sa- kens natur att en enhetlig praxis vid tillämpningen av de i huvudsak för all rättshjälp gemensamma reglerna lättast kan uppnås om beslutsfunk- tionema koncentreras till ett så litet antal myndigheter som möjligt.

En särskild administration för rättshjälpen torde vara påkallad också av andra skäl. Antalet utomprocessuella ärenden inom rättshjälps— systemet kommer att bli betydande. Redan dessa ärendens stora antal och deras skiftande beskaffenhet gör att det knappast är möjligt att låta frågan om rättshjälp i sådana ärenden handhas av andra än sär- skilt för ändamålet tillskapade administrativa organ. Att lägga ad- ministrationen av denna rättshjälp på de allmänna domstolarna skulle för dessa innebära en betydande arbetsbelastning, i all synnerhet som domstolarna saknar erfarenhet av en del av dessa ärenden, och dessa dessutom skulle utgöra en för domstolsverksamheten främmande ar- betsuppgift.

En tänkbar ordning vid rättshjälp i förfarande vid förvaltningsmyn- dighet eller förvaltningsdomstol är att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängiggöras får beslutanderätt i rättshjälpsfrågor. Genom en sådan lösning skulle dock dessa frågor komma att hand- läggas av ett mycket stort antal myndigheter, av vilka många dessutom saknar erfarenhet av sådana bedömningar varom här är fråga. När-

Prop. 1972: 4 237

mare till hands ligger då att koncentrera beslutanderätten i rättshjälps— frågor på förvaltningssidan till viss eller vissa myndigheter, t. ex. läns- styrelserna. Om en särskild administration måste skapas för den utom- processuella rättshjälpen finns det emellertid inte någon anledning att inte låta dessa organ handha även rättshjälpen på förvaltningsområdet.

I några remissyttranden har förordats en uppdelning av rättshjälps- frågorna på det sättet att ansvaret för den processuella rättshjälpen läggs på de allmänna domstolarna medan rättshjälpen i övrigt admi- nistreras av en särskild rättshjälpsorganisation. Som framgår av vad jag anfört nyss är det enligt min mening inte lämpligt att i det nya syste- met dra upp en gräns mellan processuell rättshjälp och annan rätts- hjälp, eftersom ett rättshjälpsärende ofta torde komma att börja som ett utomprocessuellt ärende för att senare behandlas av domstol eller annan myndighet. Jag är sålunda inte beredd att förorda en sådan an- svarsuppdelning. Enligt min mening är det av stor betydelse att rätts- hjälpsadrninistrationen utformas så att ansvaret för rättshjälpen kan samlas inom en för ändamålet anpassad regional organisation. Jag före- slår sålunda att en särskild regional organisation byggs upp för att ad— ministrera rättshjälpen över hela fältet. Detta behöver emellertid inte innebära att alla rättshjälpsfrågor avgörs inom denna organisation. I vissa fall kan ett rättshjälpsärende ha sådan anknytning till förfarandet vid domstol eller annan myndighet att vissa beslutsfunktioner av prak- tiska skäl bör förläggas till domstolen eller myndigheten. Så har också i viss om än mycket begränsad utsträckning föreslagits i promemorian. För egen del anser jag att det kan finnas skäl att överväga att i större utsträckning än som har skett i promemorieförslaget lägga beslutsfunk- tioner utom rättshjälpsorganisationen. Särskilt i sådana ärenden som är under behandling vid allmän domstol torde betydande praktiska fördelar kunna uppnås genom en sådan ordning utan att några allvarliga olägen- heter uppstår.

När det gäller den i promemorian föreslagna närmare utformningen av den regionala rättshjälpsorganisationen är det främst sammankopp- lingen av rättshjälpsmyndigheterna och de allmänna advokatbyråerna som föranlett invändningar under remissbehandlingen. Den i prome- morian föreslagna ordningen innebär att vissa beslut i rättshjälpsfrågor skall fattas av befattningshavare som samtidigt lämnar biträdeshjälp och att rättshjälpsmyndigheten och den allmänna advokat