Prop. 1930:99

('med förslag till lag om kommunal styrelse på landet m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1

Kr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om kommunal styrelse på landet m. m.; given Stockholms slott den 31 januari 1930.

Under åberopande ay bilagda utdrag ay statsrådsprotokollet över social­ ärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om kommunalstyrelse på landet; 2) lag örn kommunalstyrelse i stad; 3) lag örn kommunala och kyrkliga val; 4) lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunal­ stämma m. m.;

5) lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm;

6) lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting;

7) lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

8) lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami.

77

haft. (Kr 99.)

686 29 1

F. L. 1:

1—6.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om kommuiialstyrelse på landet.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ I-

Yarje socken utgör en kommun. Aro två eller flera socknar redan förenade

till en kommun, skall därvid förbliva, till dess Konungen efter gjord fram­

ställning annorlunda förordnar. Örn kommunalförbund och örn kommuners

förening till fattigvårdssamhälle är särskilt stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommuns område, förordnar

Konungen angående gränsens rätta sträckning. Örn ändring i kommunal

indelning är särskilt stadgat.

§ 2.

Medlem av kommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom var

och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

§3.

Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsätt-

ningsskoleväsendet är särskilt stadgat.

§4.

Vad kommun samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomst-

givande rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för kommunens

gemensamma behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som här­

flyter av sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma kommunen från

staten eller landsting eller eljest, skall anses såsom inkomst till täckande

av kommunens gemensamma utgifter.

§5-

För anskaffande av medel, som utöver de i § 4 omförmälda inkomsterna

erfordras för bestridande av kommunens utgifter, äger kommunen beskatt­

ningsrätt enligt vad i denna lag stadgas.

§

6

.

Kommun äger att för överträdelse av de kommunalstadgar, som kom­

munen kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet samt ordning

och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Örn utfärdande för område på landet i vissa fall av ordningsstadganden, byggnadsordning, hälsovårdsstadganden och brandordning samt örn deras upprätthållande är särskilt stadgat.

§ 7.

Kommuns beslutanderätt utövas å kommunalstämma eller av kommunal­ fullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma kommunalnämnd eller de styrel­ ser, nämnder eller personer, som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

§ 8.

I kommun med mera än 1,500 invånare skall den kommunen tillkom­ mande beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 9, uppdragas åt kommunalfullmäktige.

Har kommunens invånarantal nedgått till 1,500 eller därunder, skall be­ slutanderätten fortfarande utövas av kommunalfullmäktige, därest icke kom­ munalstämman annorlunda besluter.

Kommun med 1,500 invånare eller därunder äger åt kommunalfullmäktige uppdraga beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande av sådant beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan kommunalfullmäktige trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes, tillämpas från utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av kommunalfullmäktige skall oför­ dröjligen anmälas hos länsstyrelsen.

§9-

Finnas kommunalfullmäktige, inskränkes kommunalstämmans befattning till följande ärenden, nämligen:

a) ärenden, för vilkas avgörande gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt;

b) val av ordförande och vice ordförande i kommunalstämman;

c) frågor örn införande och avskaffande av kommunalfullmäktige samt örn kommunalfullmäktiges antal;

d) frågor örn ställe för kommunalstämma, örn sättet för stämmas kungö­ rande samt örn sätt och ställe för förvaring av stämmans protokoll; även­ som

e) val av nämndemän; av valmän för utseende av vattenrättsnämndemän; av skiftesgodemän; samt av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän.

I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, äger kommunalstämman utöva kommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

§ io.

Yad i lag eller författning är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för kommunalstämmas ordförande att taga befattning med ärende skall i

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

3

F. L. 1: 10;

2: 1—3.

4

Kungl. Majus proposition nr 1)9.

kommun, där kommunalfullmäktige finnas, i stället gälla fullmäktiges ord­

förande, där ej beslutanderätten i sådant ärende tillkommer kommunal­

stämman.

Kap. 2. Om kommunalstämma.

§ I-

Rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut till­

kommer, utom i fall, varom sägs i § 3, envar inom kommunen mantals­

skriven man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under näst­

föregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad äger

en röst.

Sådan rättighet tillkommer dock ej den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit

till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder

för flera än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda

rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt, inverkar

ej på den rösträtt, som tillkommer den andra maken.

Att den som är redovisningsskyldig till kommunen ej må deltaga i vissa

ärenden, stadgas i kap. 5 § 3 andra stycket.

§

2

.

Örn upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stad­

gas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§3.

Angår ärende endast i mantal satt jord, må ej andra deltaga däri än de

som innehava sådan jord.

I ärende, varom nu är sagt, tillkommer rösträtt jordinnehavare]!, ändå att

han ej är mantalsskriven i kommunen eller är omyndig eller i konkurstill­

stånd eller ej uppnått sådan ålder, som sägs i § 1; och må sådan rätt

utövas jämväl för oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet. För

omyndig röstar förmyndare, som har jorden under sin förvaltning, eller, där

dessa äro flera, den, som de bland sig utse; för oskiftat dödsbo, bolag eller

annan samfällighet må ej mera än en person föra talan.

Yid behandling av ärende, som sägs i första stycket, skall genom kom­

munalnämndens föranstaltande finnas tillgänglig längd över de i sådant

ärende röstberättigade, vilka icke finnas upptagna såsom röstberättigade i

den allmänna röstlängden.

Kungl. Majus proposition nr 99.

5

§

4

.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin talan och rösträtt å kommunalstämma.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren under­ skriven med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt nnderskrivits av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet på den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten. Ar fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill. Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad.

§

5

-

Kommunalstämma utser bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen och uppnått tjugufem års ålder, en ordförande och en vice ord­ förande för fyra kalenderår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående delen av samma tid. Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall oför­ dröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Ordförande eller vice ordförande kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­ ning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till på­ följd, som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ordförande eller vice ordfö­ rande än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av kommunalstäm­ man; eller

e) vid valet den som efter de fyra senaste årens tjänstgöring såsom ord­ förande eller vice ordförande är i ordning att avgå därifrån.

§ 6.

Kommunalstämma skall hållas i sockenstuga eller å annat ställe, som för sådant ändamål blivit av stämman särskilt bestämt.

F. L. 2:

7-9.

§ 7.

Mom. 1. I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, skola årligen

tre ordinarie kommunalstämmor hållas:

en under senare hälften av mars månad eller under april månad för be­

sluts fattande i anledning av berättelsen örn föregående årets räkenskaper

och förvaltning;

en i oktober månad för fastställande av kommunens utgifts- och inkomst­

stat; samt

en i december månad för anställande av val till de befattningar inom

kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisors­

suppleanter.

I kommun inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr­

bottens län må de två först nämnda stämmorna, därest skäl därtill före-

ligger, hållas högst fjorton dagar före eller högst fjorton dagar efter den

ovan stadgade tiden.

Ordinarie kommunalstämma i december må beträffande ordinarie kom­

munalstämma eller kommunalstämmor under nästföljande år besluta, å vilken

dag sådan stämma skall hållas eller huruvida stämma skall hållas å sön-

eller helgdag.

Mom. 2. Extra kommunalstämma hålles, när länsstyrelsen därom förordnar

eller kommunalnämnden sådant äskar eller ordföranden finner det nödigt.

Envar, som är röstberättigad å kommunalstämma, äger för uppgivet

ärende begära sådan stämmas hållande. Lämnas dylik framställning av ord­

föranden utan avseende, skall han, örn det begäres, meddela sitt beslut skrift­

ligen med skälen därtill; och äger sökanden att däröver anföra besvär hos

länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

§ 8.

I kommun, där kommunalfullmäktige finnas, skall kommunalstämma hållas,

när det finnes erforderligt för behandling av ärende, i vilket beslutanderätten

är förbehållen stämman. Beträffande sådan stämma skola föreskrifterna i

§ 7 mom. 2 äga motsvarande tillämpning.

§ 9.

Kungörelse örn kommunalstämma utfärdas av ordföranden eller, vid hinder

för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn tid,

ställe och överläggningsämne för stämman.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i församlingens kyrka minst

fjorton dagar före stämman. Innefattar kommun jämte moderförsamling även

annex- eller kapellförsamling, och hålles i dennas kyrka gudstjänst inom

nämnda tid, skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är kommunal­

stämma utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den

dagen ånyo uppläsas. För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning,

att kungörande i nu föreskriven ordning icke medhinnes, må kommunal­

stämma hållas efter kortare kungörelsetid och även samma dag den blivit

pålyst; dock må ej å sådan stämma beslut fattas om utgift eller anskaffande

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. L. 3:

9-11.

av medel därtill eller avhändande av kommunen tillhörig egendom eller

efterskänkande av någon kommunens rättighet.

Kungörelsen skall på ordförandens föranstaltande jämväl ansins a plats

eller platser inom kommunen, som kommunalstämman för ändamålet be­

stämt.

Tillkännagivande örn tid och ställe för kommunalstämma bör ock, där

kommunalstämman icke med minst två tredjedelar av de i omröstningen

deltagandes röster annorlunda besluta, införas i en eller flera ortstidningar,

såvida ej beträffande stämma för ärende, som fordrar skyndsam handlägg­

ning, hinder däremot möter. Kommunalstämman besluter, i vilken eller

vilka tidningar sådant tillkännagivande skall införas, därvid sådana tidningar

böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av kommunens med­

lemmar bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom. Har vid fattandet

av sistnämnda beslut förslag örn tillkännagivandets införande i annan orts­

tidning än de sålunda beslutade varit under omröstning och därvid erhållit

minst en tredjedel av de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkänna­

givandet införas jämväl i denna tidning. Tillkännagivandet skall, såvida ej

kommunalstämman annorledes beslutit, innehålla underrättelse allenast örn

de viktigare ärenden, vilka icke enligt lag skola förekomma å kommunal­

stämman. Ordföranden skall i god tid avsända tillkännagivandet för inta­

gande i tidning, örn möjligt minst en vecka före stämman.

På kommunalstämma ankommande beslut, som här omförmälas, skola

fattas å ordinarie kommunalstämma i december och avse nästföljande ka­

lenderår.

Den omständigheten, att kungörelse örn stämma ej blivit anslagen eller

att tillkännagivande ej blivit infört i tidning eller att kungörelse örn stämma,

som blivit utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles i annex- eller kapell­

församlings kyrka, icke blivit berörda dag därstädes uppläst, utgör ej hinder

för stämmans hållande.

§ 10.

De ärenden, som företagas till avgörande å kommunalstämma, skola förut

vara vederbörligen beredda av kommunalnämnden eller annan kommunal

styrelse, nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller

av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende,

som beretts annorledes än av kommunalnämnden, företages till avgörande

å kommunalstämma, skall tillfälle lämnas nämnden att avgiva yttrande där­

över.

Val må dock av kommunalstämma förrättas utan föregående beredning.

Detsamma gäller örn avgörande av ärende, som fordrar skyndsam hand­

läggning och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller av­

händande av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon

kommunens rättighet.

§ Il-

Kan ärende, som handlägges å kommunalstämma, icke å den utsatta

dagen bringas till slut, skall stämman fortsättas å annan dag, varom, därest

Kungl. Majus proposition nr 99.

<

F. L. 2:

11—13.

stämman så besluter, kungörelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke

sådan kungörelse, har ordföranden att, innan stämman upplöses, bestämma

och för de närvarande tillkännagiva tid för den fortsatta stämman.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportio­

nellt, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å kommunalstämma bordläggning av

ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall

ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och

i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning ma ej, savida icke beslut därom fattas med vanlig röstöver­

vikt, ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

§ 12.

Ordföranden åligger att å kommunalstämma framställa ärendena till över­

läggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande än de

som finnas angivna i kungörelsen örn stämman.

Nj fråga kan vid kommunalstämma väckas av envar röstberättigad men

må icke avgöras förrän vid annan stämma samt efter vederbörlig beredning

och kungörelse.

§ 13.

Mom. 1. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, fram­

ställer ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja

eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning be­

slutet utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubb­

slag.

Begäres omröstning, skall den vid val, så ock i annat ärende, där sådant

begäres, ske med slutna sedlar. Annan omröstning sker öppet. Vid örn

röstning skola de röstande avgiva sina röster efter upprop eller, där ord­

föranden så bestämmer, i den tur de anmäla sig hos honom. Där ej för

särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel pluralitet

av de avgivna rösterna. Balla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid

val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som

ordföranden biträder.

Val av kommunalnämnd samt av revisorer och revisorssuppleanter, som

avses i kap. 5 § 3, så ock av två eller flera personer för särskild beredning

av ärenden, som skola företagas till avgörande å kommunalstämma, skall

vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som

motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med

siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid

sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Mom. 2. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen del­

tagandes röster, då beslutet avser:

ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

9

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fast­

ställd stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men

för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått,

i kommun, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger nio

kronor för skattekrona;

d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, ut­

gående anslag, då höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i kommun, där

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor för

skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i kommun, där

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tolv kronor för

skattekrona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i kommun, där högsta

uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger femton kronor för

skattekrona;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna kommunalutskylder.

Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den

beslutits av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, kyrkostämma eller kyrko­

fullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida

anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall ut­

taxeras eller upplånas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

§ 14-

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av kommunalstämma

beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande

omständigheter befunnits föreligga.

Arvode eller ersättning för kommunalt uppdrag må ej av kommunal­

stämma beslutas i andra fall än i § 15 och kap. 3 § 13 sägs.

§ 15.

Mom. 1. Kommunalstämmas ordförande är icke i denna sin egenskap

berättigad att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget

förenade kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter,

som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Kommu­

nalstämman må för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå

med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till

beräkneliga utgifter av nämnda art.

Mom. 2. Där det finnes av behovet påkallat, äger kommunalstämman

besluta, att ledamot av kommunalnämnden och vald ledamot av annan

kommunal styrelse, nämnd eller beredning ävensom revisor skola för del­

tagande i sammanträde eller förrättning inom kommunen i kommunens

angelägenhet åtnjuta gottgörelse av kommunens medel i form av dagtrakta­

mente med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Kommunalstämman må ock besluta, där kommunikationsförhållandena anses

sådant kräva och våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och

sammanträdes- eller förrättningsstället är större än fem kilometer, att rese­

ersättning skall utgå till ledamoten eller revisorn. Denna ersättning må

icke överstiga hälften av belopp, beräknat efter lägsta avgift för automobil

eller hästskjuts, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,

ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats på järnväg, där sådan finnes,

och för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet före­

tages utom kommunen av person, som sägs i första stycket, må, örn kom­

munalstämman så besluter, utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 3. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt mom. 2, samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för

kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter kommu­

nalstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode

till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som

utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, före­

dragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan mot­

svarande befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till

.revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder

och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan

anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst,

yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går

förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier, postporton och

dylika utgifter må, med iakttagande av vad i mom. 1 är stadgat för där

avsett fall, bestämmas att utgå med visst belopp.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som omför-

mälas i denna paragraf och som ej avse kostnader för skrivmaterialier, post­

porton och dylika utgifter, må icke överstiga vad kommunens ekonomiska

bärkraft utan större olägenhet medgiver.

Mom. 5. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas örn arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad så­

lunda finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

§ 16.

Ordföranden skall vid kommunalstämma föra eller på sitt ansvar låta föra

protokoll.

F. L. 2:

15-16.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet oell beslutet,

med angivande huruvida oell i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter stämman

å tid, som ordföranden bestämmer och vid stämman tillkännagiver, av ord­

föranden jämte minst två därtill för varje gång av stämman utsedda när­

varande röstberättigade. Justering må ock verkställas av stämman antingen

genast eller vid stämma senast fjorton dagar därefter, varom vid tillfället

underrättelse meddelas. Protokollet underskrives, med anteckning örn juste­

ringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller, där juste­

ringen verkställts av stämman, minst två vid stämman närvarande röstbe­

rättigade.

Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande därom ske från pre­

dikstolen i församlingens kyrka nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst

där hålles, och bevis därom åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas*

Innefattar kommun jämte moderförsamling även annex- eller kapellförsamling,

erfordras sådant tillkännagivande allenast i moderförsamlingens kyrka.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras av

ordföranden på sätt och å ställe, som kommunalstämman bestämt.

§ 17-

Den som å kommunalstämma deltagit i avgörandet av ärende kan genast

eller sist vid justeringen av protokollet avgiva reservation mot det fattade

beslutet.

§ 18-

Ordföranden skall tillse, att utdrag av kommunalstämmans justerade proto­

koll tillställes kommunalnämnden eller de andra styrelser, nämnder eller per­

soner, åt vilka verkställighet av stämmans beslut uppdragits. För övrigt

äger envar att taga avskrift av protokollet och att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

§

19

-

Kommunalstämmas förhandlingar skola vara offentliga.

Ordföranden vakar över ordningen å kommunalstämman samt kan varna

och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller sig oskickligt.

Uppstår oordning, som ordföranden icke kail avstyra, äger han upplösa

stämman.

F. L. 2:

16—19; 3: 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr [.‘9.

11

Kaj). 3. Om kommunalfullmäktige.

§ 1*

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20,

kommun med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25,

kommun med över 5,000 till och med 10,(MX) invånare utser 20—30, samt

kommun med över 10,000 invånare utser 25—40.

F. L. 3:

2—5.

12

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kommunalstämman besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru

många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen. Örn beslutet skall

länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

§ 2.

Rösträtt vid val av kommunalfullmäktige tillkommer envar, som äger röst­

rätt å kommunalstämma. Yarje röstberättigad äger en röst.

§ 3.

I avseende å valbarhet till kommunalfullmäktig, obehörighet och rätt till

avsägelse skall vad i kap. 2 § 5 är stadgat örn ordförande i kommunal­

stämma äga motsvarande tillämpning.

§ 4'

Kommunalfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1

januari året näst efter det, då valet skedde. I kommun, där val sker första

gången och icke äger rum under år, då allmänna val av kommunalfullmäktige

förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då

sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Har beslut fattats örn ändring av fullmäktiges antal, skall kommunen än­

dock intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola

förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt,

och må förty icke i anledning av ändringen särskilt fullmäktigval företagas.

Yad nu är sagt gäller, ändå att ändring av fullmäktiges antal påkallas av

folkmängdens ökning eller minskning.

Örn val av kommunalfullmäktige i anledning av ändring i kommunal in­

delning är särskilt stadgat.

§ 5.

För val av kommunalfullmäktige skall kommun med mera än 10,000 in­

vånare indelas i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst

tio, högst tjugu kommunalfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i all­

mänhet inom varje krets en kommunalfullmäktig utses för varje befolknings­

tal motsvarande det som erhålles, då kommunens folkmängd delas med an­

talet fullmäktige för hela kommunen; att delar av samma by eller hemman

ej utan synnerliga skäl förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall

kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; samt att antalet full­

mäktige för hela kommunen, i den mån det utan olägenhet kan ske, för­

delas lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av kommunalnämnden uppgjort förslag, kommunalfullmäk­

tige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställning må

länsstyrelsen förordna örn sådan indelning, sedan tillfälle beretts kommunal­

fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår, under

vilket beslutet skall träda i tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13

§6.

Om valdistrikt ock valdag samt vals kungörande, förrättande oell av­ slutande, så ock om förfarandet, när kommunalfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ I-

Kommunalfullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en ordförande och en vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av kommunalfullmäktige ägt rum, skall ord­ förandevalet hållas i januari månad och ordförandeskapet intill dess utövas av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

§

8-

Angående ordinarie sammanträden av kommunalfullmäktige gäller vad i kap. 2 § 7 mom. 1 är stadgat örn kommunalstämmor i kommun, där kom­ munalfullmäktige icke finnas.

I övrigt sammanträda kommunalfullmäktige, när länsstyrelsen därom för­ ordnar eller kommunalnämnden eller de flesta av fullmäktige sådant äska eller ordföranden finner det nödigt.

§ 9.

Kungörelse örn kommunalfullmäktigsammanträde utfärdas första gången, sedan beslutanderätten uppdragits åt fullmäktige, av kommunalstämmans ordförande och därefter av fullmäktiges ordförande eller, vid hinder för en­ dera av dem, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i församlingens kyrka minst en vecka före sammanträdet. Innefattar kommun jämte moderförsamling även annex- eller kapellförsamling och hålles i dess kyrka gudstjänst inom nämnda tid, skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är sammanträde utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas. För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörande i nu föreskriven ordning icke medhinnes, må sammanträde hållas efter kortare kungörelsetid och även samma dag det blivit pålyst; dock må ej å sådant sammanträde beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon kommunens rättighet.

Besluta fullmäktige, att kungörelsen jämväl skall anslås å plats eller platser inom kommunen eller att tillkännagivande örn tid och ställe för sammanträde skall införas i en eller flera ortstidningar, skall ordföranden, där så ske kan, föranstalta därom.

Den omständigheten, att kungörelse örn sammanträde ej blivit anslagen eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning eller att kungörelse om

F. L. 3:

9—13.

sammanträde, som blivit utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles i kapell-

eller annexförsamlings kyrka, icke blivit berörda dag därstädes uppläst, utgör

ej hinder för sammanträdets hållande.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan

sägs, bör, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra dagar

förut delgivas envar fullmäktig eller med posten översändas till honom.

§

10

.

Kommunalfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke

flera än hälften av dem äro tillstädes. År tillstädesvarande fullmäktig enligt

stadgandet i kap. 5 § 3 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör

ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke över­

stiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av kommunalfullmäktige god­

känt hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till kommunens kassa

fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till

de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 11

.

Varje kommunalfullmäktig äger en röst.

Vid kommunalfullmäktiges sammanträden äga ordföranden och vice ord­

föranden i kommunalstämman samt ordföranden och vice ordföranden i

kommunalnämnden, ändå att de icke äro kommunalfullmäktige, att vara till­

städes och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. Sådan rätt till­

kommer jämväl ordförande och vice ordförande i annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av styrelsen,

nämnden eller beredningen, så ock revisor vid granskning av den av honom

avgivna revisionsberättelsen.

§ 12.

Med avseende å kommunalfullmäktige och deras ordförande skall vad i

kap. 2 §§ 6 och 10—19 är stadgat för kommunalstämma och dess ordförande

äga motsvarande tillämpning; dock skall, där omröstning begäres, den

utom vid val alltid ske öppet. Kommunalfullmäktige må för visst ärende

besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda dörrar. Av protokollet

vid kommunalfullmäktiges sammanträde skall framgå, vilka fullmäktige varit

närvarande.

§

13

.

Kommunen ma besluta, att, där väglängden mellan kommunalfullmäktigs

hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tio kilometer, rese­

ersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde skall utgå till honom,

dock allenast enligt de grunder, som i kap. 2 § 15 mom. 2 första stycket

äro stadgade för där avsedda fall, och med motsvarande tillämpning av före­

skriften i samma paragraf mom. 4.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

15

Kap. 4. Om kommunalnämnd.

§ I-

I varje kommun skall finnas en kommunalnämnd.

§

2

.

Kommunalnämnden tillhör att:

a) förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt handhava dess drätsel;

b) ombesörja verkställigheten av kommunalstämmans eller kommunalfull­ mäktiges beslut, i den mån ej sådan verkställighet uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer; .

c) hava överinseende över för särskilda förvaltnings- eller verkställighets- bestyr utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning;

d) verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behand­ ling å kommunalstämma eller hos kommunalfullmäktige;

e) avgiva infordrade betänkanden i kommunens angelägenheter; samt

f) handhava och tillämpa av kommunen beslutade, vederbörligen fast­ ställda kommunala stadgar rörande sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen.

Kommunalnämnden har ock att, i enlighet med vad särskilda författ* ningar föreskriva, taga befattning med andra ärenden, såsom beträffande hälso­ vård, brandväsende, försäljning av rusdrycker och arbetarskydd.

§3.

Kommunalnämnden äger att för erkända överträdelser av de kommunal­ stadgar, vilka det tillkommer nämnden att handhava, ålägga i samma stadgar utsatta böter. Örn den tilltalade nekar till gärningen, må förhållandet an­ mälas hos vederbörande åklagare till beivran inför domstol.

Kallas någon, som är boende eller uppehåller sig inom kommunen, till inställelse inför kommunalnämnden för att höras i ordningsmål eller i ärende, för vilket han inför nämnden är redovisningsskyldig, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor till kommunens kassa och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden att fälla honom till vitet samt förelägga högre vite. Yitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande ändå ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla hand­ räckning hos polismyndigheten.

§4.

Ledamöter av kommunalnämnden väljas av kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dem till det antal, som stämman eller full­ mäktige finna lämpligt med hänsyn till kommunens vidd och folkmängd. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem eller över elva. Jämte leda-

0

0

V T. 4;

möterna skola utses lika många suppleanter. Sker ej valet proportionellt,

skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas

till tjänstgöring.

§5-

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunalnämnden,

obehörighet och rätt till avsägelse skall vad i kap. 2 § 5 är stadgat örn ord­

förande i kommunalstämma äga motsvarande tillämpning.

Följande personer må icke vara ledamöter eller suppleanter i kommunal­

nämnden: landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, dom­

havande eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt,

som är anställd vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk

och är för sin befattning redovisningsskyldig inför nämnden.

§

6

.

Ledamöter och suppleanter i kommunalnämnden väljas för fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall

förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av kom­

munalfullmäktige ägde rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda in­

kallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår

annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänst­

göringstiden. Sådant val bör, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,

äga rum å ordinarie kommunalstämma eller kommunalfullmäktigsammanträde

i december månad.

§?•

Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är berättigad att i ärenden,

som angå åtgärder till främjande av sedlighet, deltaga i kommunalnämn­

dens överläggningar och beslut.

16

Kungl. Majlis proposition nr 99.

§

8

.

Av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige utses bland nämndens

ledamöter en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för

vilken de blivit invalda såsom ledamöter. Till dessa befattningar kunna

ordförande och vice ordförande i kommunalstämman eller kommunalfullmäk­

tige väljas, såvida de äro ledamöter i nämnden.

Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och post­

adress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns-

kungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig

vid nämndens sammanträde, äger nämnden utse annan ledamot att för till­

fället föra ordet.

§9.

Kommunalnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom

då länsstyrelsen därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens

ledamöter gör framställning därom.

§ io.

Suppleanterna böra i den vid valet bestämda' ordningen kallas till tjänst­

göring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid

uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot, som icke

utsetts vid proportionellt val.

§ 11-

Kommunalnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av

nämnden godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till

kommunens kassa fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet

måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 12.

Med avseende å kommunalnämnden skall vad i kap. 2 § 13 mom. 1 är

stadgat för kommunalstämma äga motsvarande tillämpning; dock skall, där

omröstning begäres, den utom vid val alltid ske öppet.

§ 13.

Yid kommunalnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt

ansvar låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två där­

till för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering

må ock verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande örn verkställd justering skall ske i den i kap. 2 § 16

föreskrivna ordningen.

Envar äger att taga avskrift av kommunalnämndens protokoll och att utan

avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 14.

Ordföranden åligger att ombesörja kommunalnämndens skriftväxling, mot­

taga alla till nämnden ställda framställningar, ansvara för att räkenskaper

föras i enlighet med givna föreskrifter, vårda nämndens handlingar och hålla

register över dem.

De biträden, som jämte av kommunen anställda tjänstemän befinnas

nödiga vid utförande av dessa göromål samt i § 13 avsedd protokollföring,

må ordföranden antaga och entlediga.

§ 15.

Kommunalnämnden utser för varje kalenderår inom eller utom sig en

kassaförvaltare.

Bihang till riksdagens protokoll 19.30. 1

sami.

77 käft. (Nr 99.)

F. L. 4:

9-15.

Kungl. Majus proposition nr 99.

17

686 29 2

F. L. 4:

15—16;

5: 1—2.

Nämnden äger att, där den finner nödigt, för olika delar av kommunens

område sig till biträde antaga särskilda personer, vilka handla på nämndens

ansvar och efter de föreskrifter nämnden meddelar.

§ 16-

Örn kommunalnämndens befattning med kommunens drätsel samt örn revi­

sion och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. 5; örn debitering och

uppbörd av kommunalskatt stadgas i kap. 6.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. 5. Om kommunens drätsel.

§ I-

Kommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det näst­

följande kalenderåret.

Ä statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed kommunens skulder under det

nästföljande året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,

som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag

för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som

ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Kommun må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behåll­

ning upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning

enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§

2.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång

uppgöras av kommunalnämnden. För detta ändamål skola de styrelser,

nämnder eller personer, vilka kommunen för särskilda förvaltningsbestyr till­

satt, före den 1 september till kommunalnämnden ingiva sina specialförslag

över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Kommunalnämndens statförslag skall från och med dagen för kungöran­

det av den ordinarie kommunalstämma eller av det kommunalfullmäktig­

sammanträde, som skall hållas i oktober månad, vara offentligen tillgängligt

på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda stämma eller sammanträde upptages statförslaget till gransk­

ning och fastställelse. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till be­

viljande, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för över­

läggning och avgörande.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

19

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till kommu­ nalnämnden.

§3.

Av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige skola årligen utses två eller flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det näst­ följande årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av kommunalnämnden eller eljest är redovis­ ningsskyldig till kommunen, må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller del­ taga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvalt­ ning eller i beslut med anledning av granskningen.

§4.

Det åligger kommunalnämnden att i enlighet med givna föreskrifter föra kommunens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola årligen före den 1 februari tillhandahållas kommunalstämmans eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessas ordförande, vilken oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande, tillhandahåller dem åt revisorerna.

Av kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller personer skola före den 15 januari varje år till kommunalnämnden av­ lämna redovisning för de medel de under nästföregående kalenderår om- händerhaft för att upptagas i kommunens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem.

§ 5.

Revisionsberättelsen avlämnas till kommunalstämmans eller, där kom­ munalfullmäktige finnas, dessas ordförande, som över framställda anmärk­ ningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de jämte revisions­ berättelsen kunna framläggas till granskning å ordinarie kommunalstämma eller kommunalfullmäktigsammanträde, som hålles i mars eller april månad.

§

6

.

På beslut av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige ankommer, huruvida framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvalt­ ningen meddelas eller laga åtgärd för bevarande av kommunens rätt skall vidtagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år från det berättelsen framlades å kommunalstämma eller kommunal­ fullmäktigsammanträde, skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. 6. Örn uttaxering oell uppbörd.

§ I-

För täckande av kommuns medelsbehov, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och skogs-

F. L. 6:

1-6.

20

Ktingl. Maj:ts proposition nr 99.

accismedel enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressiv-

skatt och lagen örn skogsaccis. Yad därutöver erfordras skall fyllas genom

uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och

skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fast­

ställda taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

§

2

.

Är i lag eller författning stadgat, att skatt till kommun skall utgå efter

andra grunder än i § 1 angivas eller att vissa från skattskyldighet till kom­

munen eljest befriade medlemmar skola bidraga till fyllande av särskilda

behov, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

Kommun äger ej besluta avvikelse från de i lag eller författning före­

skrivna grunderna för kommunalskatts utgörande.

§ B.

De utskylder, som enligt kommunens beslut i anledning av förslaget till

utgifts- och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras

av dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till kommunen, anses

för det löpande årets utskylder.

§4.

Kommunalnämnden åligger att på grund av den fastställda utgifts- och

inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering till församling eller skol­

distrikt, som genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse delgivas

nämnden, oförtövat upprätta debiterings- och uppbördslängd.

Debiterings- och uppbördslängden upprättas enligt formulär, som fast­

ställes av Konungen. Upplägges längden i särskilda delar, skall samman­

drag upprättas över de särskilda delarnas slutsummor.

§5-

Sedan debiterings- och uppbördslängden upprättats, skall kommunalnämn­

den under fjorton dagar i december månad på lämpligt ställe hava längden

offentligen utlagd för granskning. Kungörelse örn den tid, då längden kom­

mer att sålunda vara utlagd, samt örn plats för utläggandet skall uppläsas

från predikstolen i församlingens kyrka och införas i den eller de tidningar,

där tillkännagivande örn kommunalstämma skall ske.

Till någon göra anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden, äger

han, därest han är medlem av kommunen eller hans rätt eljest är beroende

av debiteringen, att före årets utgång ingiva skriftlig anmälan därom till

kommunalnämnden.

Kommunalnämnden skall skyndsamt meddela beslut över de framställda

anmärkningarna och i längden införa de ändringar, som härav föranledas.

Längden anses härefter fastställd.

§ 6.

Det åligger nämnden att härefter utfärda debetsedlar och inom utgången

av januari månad låta tillställa de skattskyldiga desamma.

21

F. L. 6

7-9.

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 7.

Uppbördsstämma för erläggande av sålunda debiterade kommunalutskylder

skall före februari månads utgång på lämpligt ställe inom kommunen förrättas

av kommunalnämnden eller, på dess ansvar, av vissa dess medlemmar eller

kommunens tjänstemän, såvida icke kommunalstämman eller, där kommunal­

fullmäktige finnas, dessa annorledes bestämt om tiden eller sättet för upp­

börden.

Kungörelse om uppbördsstämma uppläses minst fjorton dagar före stäm­

man från predikstolen i församlingens kyrka, varjämte, där det lämpligen

kan ske, tid och ställe för stämman skola angivas å debetsedlarna. Till­

kännagivande örn stämman må ock, när skäl därtill äro, införas i den eller

de tidningar, där tillkännagivande örn kommunalstämma skall ske.

§ 8.

Har någon inom den i § 5 andra stycket bestämda tiden framställt an­

märkning mot debiterings- och uppbördslängden men anmärkningen ej god­

känts, må besvär däröver anföras i den ordning, som stadgas i kap. 7. Ej

må utom i nedan angivna fall klagan över debiteringen föras annorledes än

nu sagts.

Förmenar någon, att utskyld, som i debiterings- och uppbördslängden

finnes upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med

oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär

hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola

ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det utskylden blivit

klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr med posten till

länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Kommunalnämnden äger att hos länsstyrelsen göra framställning örn

rättelse av debiterings- och uppbördslängden på den grund, att debitering

underlåtits eller skett till för lågt belopp. Dylik framställning skall ingivas

till länsstyrelsen under kalenderåret näst efter det, då debiteringen ägt rum.

Den som hos länsstyrelsen klagat över sin debitering är icke dess mindre

pliktig att vid uppbördsstämman gälda det honom påförda utskyldsbeloppet,

med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas, få det för

mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

§ 9.

Har efter debiterings- och uppbördslängdens slutliga granskning sådan

taxering, som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till kom­

munen, blivit verkställd, ändrad eller undanröjd, skall kommunalnämnden

göra därav föranledd ändring i debiteringen, utan hinder av att denna enligt

vad ovan sägs vunnit laga kraft, och njuter skattskyldig ränta, enligt vad

särskilt är stadgat, å vad han äger återbekomma såsom för mycket erlagt.

Förmenar någon, att vid åtgärd av kommunalnämnd, som nu sagts, fel­

aktighet förelupit, och varder ej rättelse efter anmälan därom vidtagen av

nämnden, äger han att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen i den ord­

ning, som sägs i § 8 andra stycket, skolande tiden för besvärs anförande

F. L. 6:

9

10

;

7

:

1

.

räknas från det han erhållit vetskap om kommunalnämndens beslut i anled­

ning av anmälan.

§ io.

Efter uppbördsstämman upprättar kommunalnämnden dels avkortnings-

ocli avskrivningslängd, upptagande ej mindre dem, för vilka kommunen

eller församlingen beslutat efterskänka påförda utskylder eller för vilka eljest

avkortning ägt rum, än även dem, för vilka kommunalnämnden verkställt

avskrivning, med angivande tillika av avkortnings- eller avskrivningsorsaken,

dels ock restlängd å övriga skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman

behörigen guldit sin skatt. Restlängden skall, åtföljd av en uppgift rörande

det belopp, som influtit vid stämman, samt örn verkställd avkortning och

avskrivning, inom två månader efter uppbördsstämmans slut i två summe­

rade exemplar insändas till länsstyrelsen, som örn mottagandet utan avgift

meddelar kommunalnämnden bevis och efter verkställande av vederbörliga an­

teckningar översänder båda exemplaren till utmätningsmannen i orten; och

åligger det denne att i vederbörlig ordning indriva och till nämnden redo­

visa de resterande utskylderna.

Restlängd upprättas enligt formulär, som fastställes av Konungen, i kom­

mun där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden

finnas anställda, särskilt för varje dylikt område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, be­

räknad efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskylder, som

skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda slutsumma ej överstiger

tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre å be­

rörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Örn användningen

av dessa medel stadgas särskilt.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ I-

För att vinna bindande kraft skola kommunalstämmas och kommunal­

fullmäktiges beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då

de angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan kommunen tillhörig fastig­

het, som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit kom­

munen genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför

ändring i någon kommunens rättighet till sådan fastighet; eller

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att

underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda be­

loppet av kommunens utan underställning skedda upplåning överstiger

skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet

av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat ut­

göras för sistförflutDa året, och, å andra sidan, den summa, som för nämnda

år beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering.

22

Kungl. Maj:ts.proposition nr 99.

F.

L. 7: 1-4.

Konungens prövning och fastställelse skola ock underställas av kommunal­

stämman eller kommunalfullmäktige antagna förslag till nya eller förhöjda

avgifter å den allmänna rörelsen.

Beslut eller förslag, som skall underställas Konungens prövning, skall in­

sändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte

eget yttrande, till Konungen.

§

2

.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

vilka:

a) äro ämnade att tillämpas såsom kommunalstadgar till främjande av

sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen;

b) avse arvode enligt kap. 2 § 15 mom. 3; eller

c) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Samtliga av kommunen för ett och samma kalenderår fattade, under b)

omförmiilda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse

underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej sär­

skilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner god­

kännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång be­

redas länsstyrelsen till tablå över kommunens ekonomiska ställning det år

besluten avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras

fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

§3.

Medlem av kommun, som ej nöjes åt kommunalstämmans eller kommunal­

fullmäktiges beslut, äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse

däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen

inom trettio dagar efter den dag, då tillkännagivande örn verkställd justering

av det över beslutet förda protokollet enligt kap. 2 § 16 ägde rum, dagen

då det skedde likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att

vid besvären foga bevis örn dagen, då sådant tillkännagivande ägde rum,

som ock att inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande

utgått till kommunalstämmans eller, där beslutet fattats av kommunalfull­

mäktige, till dessas ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå

i verkställighet.

§ 4.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, eller

att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

23

F. L. 7:4—7;

8

:

1

.

24

Kungl. Majda proposition nr 99.

skrider deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen, där be­

svären finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom be­

slutet kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för

den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes

strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund,

då länsstyrelsen må förordna örn upphävande av beslutet i dess helhet.

§ 5.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär­

skilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å tret­

tionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde

likväl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar

längre besvärstid än nu sagts.

§ 6.

För besvärs anförande mot kommunalnämnds beslut i sådana mål och

ärenden, vilka nämnden på grund av föreskrifter i särskilda författningar har

att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt skall, där medlem av kommun ej nojés åt kommunalnämndens

beslut, som icke är av rent förberedande eller verkställande art, vad i §§

3—5 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Där beslutet rör uteslutande

enskild persons förhållande, skall dock tiden för talans fullföljande räknas

från den dag, då beslutet genom utdrag av protokollet delgavs klaganden.

Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet, där icke den

prövande myndigheten annorledes förordnar.

§ 7.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär eller framställning av kom­

munalnämnd rörande debitering av kommunalskatt, att debitering obehö­

rigen verkställts eller underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger läns­

styrelsen, efter vederbörandes hörande, föreskriva erforderlig rättelse i debi­

teringen. Jämväl må, örn någon av länsstyrelsen befrias från honom i debi­

terings- och uppbördslängden påförd kommunalskatt p>ä den grund, att annan

person bort uppföras till utgörande av densamma, länsstyrelsen, efter veder­

börandes hörande, överflytta debiteringen på denne.

Kap. 8. Om köpingar och municipalsamliällen.

§ I-

Köping skall utgöra särskild kommun; dock att, där köping, då denna lag

träder i kraft, utgör kommun gemensamt med den socken, inom vars område

köpingen är belägen, därvid skall förbliva, intill dess annorlunda förordnas i

enlighet med vad örn ändring i kommunal indelning är särskilt föreskrivet.

I fråga örn köping, som utgör särskild kommun, gäller, med iakttagande

av för köpingen meddelade föreskrifter, vad i denna lag är stadgat. Annan

köping utgör municipalsamhälle, efter ty i § 2 sägs.

F. L

2-

Kungl. Maj:ts proposition

nr 99.

25

§ 2-

Har Konungen förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse:

a) ordningsstadgan för rikets städer,

b) byggnadsstadgan för rikets städer eller de i lag meddelade föreskrifterna

örn stadsplan oell tomtindelning i stad,

c) vad i brandstadgan är föreskrivet örn stad eller

d) vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet örn stad,

skall området utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende

av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och liushåll-

ningsangelägenlieter, som föranledas av de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom samhället. Yad nu är sagt skall, oberoende

av sådant förordnande, gälla örn köping, som ej utgör egen kommun, i av­

seende å tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter.

Ej må den omständigheten, att del av municipalsamhälle är undantagen

från tillämpningen av vissa bland de föreskrifter, som gälla den övriga delen,

föranleda därtill, att sistnämnda del anses såsom särskilt municipalsamhälle.

§ 3.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hus-

hållningsangelägenheter vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämp­

ning, med iakttagande därav att i stället för kommunalstämma, kommunal­

fullmäktige och kommunalnämnd träda inom municipalsamhälle municipal-

stämma, municipalfullmäktige och municipalnämnd. Indelning i valkretsar

för val av municipalfullmäktige skall dock icke i något fall företagas.

§4.

Genom stadgandena i §§ 2 och 3 sker ej inskränkning vare sig i den

medlem av municipalsamhälle tillkommande rätt att såsom medlem av kom­

mun, vilken samhället tillhör, deltaga i överläggningar och beslut rörande

angelägenheter av enahanda art som dem, vilka avses i sagda paragrafer,

eller i hans skyldighet att lämna bidrag till utgifter, som föranledas av så­

dana beslut.

§ B.

Finnas i visst fall särskilda omständigheter påkalla undantag från de i

§§ 2—4 givna stadgandena eller nödvändiggöra annan ordning för munici-

palsamhälles beslutande- och beskattningsrätt, äger Konungen, efter fram­

ställning av länsstyrelsen eller kommunen eller av samhället eller medlem

därav, att i ärendet förordna efter ty skäligt prövas.

C

*

F. S. 1:

1—5.

26

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

tili

Lag om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ L

Varje stad utgör en kommun. Om kommunalförbund är särskilt stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för stadskommuns område, förordnar

Konungen angående gränsens rätta sträckning. Om ändring i kommunal

indelning är särskilt stadgat.

Örn Stockholms stad stadgas särskilt.

§2.

Medlem av stadskommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom

var och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

§3.

Stadskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes,

varda sina medlemmars gemensamma ordnings- och husliållningsangelägen-

heter, såvitt icke liandhavandet därav enligt gällande författningar tillkom­

mer annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättnings-

skoleväsendet är särskilt stadgat.

§4.

Vad stad samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande

rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för stadens gemen­

samma behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som härflyter av

sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma staden från staten eller

landsting eller eljest, skall anses såsom inkomst till täckande av stadens

gemensamma utgifter.

§5.

För anskaffande av medel, som utöver de i § 4 omförmälda inkomsterna

erfordras för bestridande av stadens utgifter, äger stadskommunen beskattnings­

rätt enligt vad i denna lag stadgas.

§

6-

Om utfärdande för stad av ordningsstadganden, byggnadsordning, hälso.

vårdsstadganden oell brandordning samt örn deras upprätthållande är sär­

skilt stadgat.

§T-

Stadskommuns beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige eller å allmän

rådstuga.

Förvaltning och verkställighet tillkomma, under inseende av magistrat

eller stadsstyrelse, drätselkammare eller de styrelser, nämnder eller personer,

som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

§ 8.

I stad med mera än 1,500 invånare skall den stadskommunen tillkom­

mande beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 9, uppdragas

åt stadsfullmäktige.

Har stadens invånarantal nedgått till 1,500 eller därunder, skall beslu­

tanderätten fortfarande utövas av stadsfullmäktige, därest icke allmänna råd­

stugan annorlunda besluter.

Stad med 1,500 invånare eller därunder äger åt stadsfullmäktige uppdraga

beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande av så­

dant beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan stadsfull­

mäktige trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes, tillämpas från

utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av stadsfullmäktige skall ofördröj­

ligen anmälas hos länsstyrelsen.

F. S. 1

6—9; 2:

Kungl. Majus proposition nr 99.

27

§

9-

Finnas stadsfullmäktige, inskränkes allmänna rådstugans befattning till

följande ärenden, nämligen:

a) överläggningar och beslut i sådana angelägenheter, som enligt sär­

skilda författningar äro förbehållna vissa klasser av stadens medlemmar;

b) frågor örn införande och avskaffande av stadsfullmäktige samt örn stads­

fullmäktiges antal; samt

c) val av nämndemän.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, äger allmänna rådstugan utöva

stadskommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

Kap. 2. Örn stadsfullmäktige.

§ I-

Stadsfullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden så­

lunda, att

stad med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20,

stad med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25,

F. S. 2:

1-4.

stad med över 5,000 till oell med 10,000 invånare utser 20—30,

stad med över 10,000 till och med 20,000 invånare utser 25—40,

stad med över 20,000 till och med 40,000 invånare ntser 35—50, samt

stad med över 40,000 invånare utser 45—60.

Allmänna rådstugan besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru

många stadsfullmäktige skola utses för staden. Örn beslutet skall länssty­

relsen ofördröjligen underrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 2.

Rösträtt vid val av stadsfullmäktige tillkommer envar inom staden man­

talsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under

nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad

äger en röst.

Sådan rösträtt tillkommer dock ej den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till

betalning under de tre sistförfluten kalenderåren, häftar för utskylder för

flera än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt, inverkar

ej på den rösträtt, som tillkommer den andra maken.

§ 3‘

Om upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stad­

gas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 4.

Stadsfullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom sta­

den och uppnått tjugufem års ålder.

Stadsfullmäktig kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­

ning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till på­

följd, som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Följande personer må icke vara stadsfullmäktige: landshövding, lands­

sekreterare, landskamrerare, länsassessor, ledamot av magistraten eller stads­

styrelsen, tjänsteman eller betjänt vid magistraten eller stadsstyrelsen eller all­

män åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd

vid stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin befatt­

ning redovisningsskyldig.

F. S. 2:

4-7.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara stadsfullmäktig än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av flertalet bland

övriga fullmäktige; eller

e) vid valet den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring såsom

stadsfullmäktig är i ordning att avgå därifrån.

§ 5.

Stadsfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet skedde. I stad, där val sker första gången och

icke äger rum under år, då allmänna val av stadsfullmäktige förrättas, skall

valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna

val nästa gång skola äga rum.

Har beslut fattats örn ändring av fullmäktiges antal, skall staden ändock

intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola för­

rättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt,

och må förty icke i anledning av ändringen särskilt fullmäktigval företagas.

Yad nu är sagt gäller, ändå att ändring av fullmäktiges antal påkallas av

folkmängdens ökning eller minskning.

Örn val av stadsfullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning

är särskilt stadgat.

§ 6.

För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 10,000 invånare in­

delas i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst

tio, högst trettio stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsva­

rande det som erhålles, då stadens folkmängd delas med antalet fullmäktige

för hela staden; att varje valkrets skall kunna omslutas med en samman­

hängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån

det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av magistraten eller stadsstyrelsen uppgjort förslag, stads­

fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställ­

ning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle beretts

stadsfullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i val­

kretsar skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår,

linder vilket beslutet skall träda i tillämpning.

§ 7.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och av­

slutande, så ock örn förfarandet, när stadsfullmäktig avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, stadgas i lagen om kommunala och kyrkliga val.

Kungl.

Maj:ts

proposition

nr

99.

29

F. S. 2:

8—11.

30

Kungl. Majus proposition nr 99.

§

8

.

Stadsfullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en

ordförande och en vice ordförande samt, då stadsfullmäktige så besluta,

jämväl en andre vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med angi­

vande av de valdas namn och postadress, skall genom magistraten eller

stadsstyrelsen ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i läns-

kungörelserna.

För året näst efter det, då val av stadsfullmäktige ägt rum, skall ordförande­

valet hållas i januari månad och ordförandeskapet intill dess utövas av den

som fullmäktige därtill särskilt utsett.

§9.

Stadsfullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som för sådant ändamål

blivit av stadsfullmäktige bestämt.

§ io.

Ordinarie sammanträden skola av stadsfullmäktige hållas enligt ordning, som

bestämmes av fullmäktige. Varje år skola minst två sådana sammanträden

hållas, ett före utgången av juni månad för besluts fattande i anledning av

berättelsen örn föregående årets räkenskaper och förvaltning samt ett före

utgången av december månad för fastställande av stadens utgifts- och in­

komststat och för anställande av val till de befattningar inom kommunen,

vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssupple­

anter.

I övrigt sammanträda stadsfullmäktige, när länsstyrelsen därom förordnar

eller magistraten eller stadsstyrelsen eller de flesta av fullmäktige sådant

äska eller ordföranden finner det nödigt.

§ Il-

Kallelse till stadsfullmäktigsammanträde utfärdas första gången, sedan be­

slutanderätten uppdragits åt fullmäktige, av magistraten eller stadsstyrelsen

och därefter av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföran­

den. Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen och innehålla bestämd uppgift

örn tid och ställe samt, såvitt möjligt är, även örn överläggningsämne för

sammanträdet, skall senast dagen före sammanträdet delgivas envar stads­

fullmäktig.

En vecka före sammanträdet eller, örn saken ej tål sådant uppskov,

senast dagen förut bör tillkännagivande örn sammanträdet, med uppgift å

de ärenden, som därvid skola förekomma, införas i en eller flera ortstid­

ningar, därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom

olika grupper av stadens invånare bringa tillkännagivandet till de flestas

kännedom.

I december månad avgöres för nästföljande kalenderår av stadsfullmäktige

eller, där fullmäktige ej finnas, av allmänna rådstugan, i vilken eller vilka

tidningar sådant tillkännagivande skall införas. Har vid fattandet av beslutet

Kungl. Majlis proposition nr 99.

31

förslag om tillkännagivandets införande i annan ortstidning än de sålunda

beslutade varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av

de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl

i denna tidning.

Den omständigheten, att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör

ej hinder för sammanträdets hållande.

Magistraten eller stadsstyrelsen skall särskilt skriftligen underrättas örn

sammanträde.

§ 12.

Stadsfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke

flera än hälften av dem äro tillstädes. Ar tillstädesvarande fullmäktig enligt

stadgandet i kap. 5 § 3 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende,

utgör ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande

icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets före­

tagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av stadsfullmäktige godkänt

hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till stadens kassa fem

kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de

närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 13.

Yarje stadsfullmäktig äger en röst.

Vid stadsfullmäktigsammanträde äger borgmästaren eller stadsstyrelsens

ordförande eller, vid hinder för honom, den, vilken magistraten eller stads­

styrelsen bland sina ledamöter utser, att vara tillstädes och deltaga i över­

läggningarna, men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer jämväl ordförande

och vice ordförande i kommunal styrelse, nämnd eller beredning vid be­

handling av ärende, som beretts av styrelsen, nämnden eller beredningen,

så ock revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

§ 14.

Stadsfullmäktige äro skyldiga att, efter sakens beskaffenhet, antingen

meddela yttrande eller fatta beslut över alla de frågor, vilka blivit av högre

myndighet eller av magistraten eller stadsstyrelsen hänskjuta till dem.

§ 15-

De ärenden, som företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skola förut

vara vederbörligen beredda av drätselkammaren eller annan kommunal sty­

relse, nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller

av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende,

som beretts annorledes än av drätselkammaren eller allmänt beredningsut­

skott, företages till avgörande av stadsfullmäktige, skall tillfälle lämnas

kammaren eller utskottet att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av stadsfullmäktige förrättas utan föregående beredning

Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam hand-

F. S. 2:

11-15.

O

i

läggning oell icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhän-

dande av staden tillhörig egendom eller efterskänkande av någon stadens

rättighet.

§ 16.

Kan ärende, som ; handlägges å stadsfullmäktigsammanträde, icke å den

utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag,

varom, därest fullmäktige så besluta, kallelse i vanlig ordning utfärdas. Be-

slutes icke sådan kallelse, har ordföranden att, innan sammanträdet upplö­

ses, bestämma och för de närvarande tillkännagiva tid för det fortsatta sam­

manträdet.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å stadsfullmäktigsammanträde bordläggning

av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall

ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och

i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstöver­

vikt, ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

§ 17-

Ordföranden åligger att å stadsfullmäktigsammanträde framställa ären­

dena till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till av­

görande än de som finnas angivna i kallelsen till sammanträdet. Fråga,

som fordrar skyndsam handläggning, må dock, ändå att den ej angivits i

kallelsen, företagas till avgörande å sammanträdet, där samtliga närvarande

fullmäktige besluta, att den skall upptagas.

Ny fråga kan vid stadsfullmäktiges sammanträde väckas av envar bland

dem men må icke avgöras förrän vid annat sammanträde samt efter veder­

börlig beredning och kallelse.

§ 18.

Mom. 1. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, fram­

ställer ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja

eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning be­

slutet utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med

klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes ut­

gången genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika

för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i

övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder.

Val av drätselkammare samt av revisorer och revisorssuppleanter, som

avses i kap. 5 § 3, så ock av två eller flera personer för särskild beredning

av ärenden, som skola företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skall vara

proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som mot-

32

Kungl. Majus proposition nr 99.

33

svara det tal, vilket erkålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran

för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant

proportionellt val är särskilt stadgat.

Mom. 2. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen del­

tagandes röster, då beslutet avser:

a) avliändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fast­

ställd stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men

för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i

stad, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor

för skattekrona;

d) höjande av visst linder året näst före det, som höjningen avser, utgående

anslag, då höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i stad, där

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor för

skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i stad, där högsta

uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tretton kronor för skatte­

krona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i stad, där högsta

uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger sexton kronor för skatte­

krona;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna konmmunalutskylder.

Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den be-

slutits av stadsfullmäktige, allmän rådstuga, kyrkostämma eller kyrkofull­

mäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida

anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall ut­

taxeras eller upplånas.

§ 19 -

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av stadsfullmäktige

beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande

omständigheter befunnits föreligga.

Arvode eller ersättning för kommunalt uppdrag må ej av stadsfullmäktige

beslutas i andra fall än i § 20 sägs.

§

20

.

Mom.

1.

Stadsfullmäktiges ordförande är icke i denna sin egenskap be­

rättigad att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget för­

enade kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som

för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Stadsfullmäktige

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

77 haft. (Nr 99.)

esc 29 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. S. 2:

20—21.

må för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå med visst

belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga

utgifter av nämnda art.

Mom. 2. Där det finnes av behovet påkallat, äga stadsfullmäktige be­

sluta, att vald ledamot av drätselkammaren och av annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning ävensom revisor skola för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom staden i stadens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av

stadens medel i form av dagtraktamente med högst fem kronor för samman­

trädes- eller förrättningsdag. Stadsfullmäktige må ock besluta, där kommu­

nikationsförhållandena anses sådant kräva och väglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större

än fem kilometer, att reseersättning skall utgå till ledamoten eller revisorn.

Denna ersättning må icke överstiga hälften av Itel opp, beräknat efter lägsta

avgift för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg är att tillgå eller

fartygslägenhet begagnas, ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats

på järnväg, där sådan finnes, och för salongsplats på fartyg, där resan så­

medelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som sägs i första stycket, må, örn stadsfullmäktige

så besluta, utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 3. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt mom. 2, samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för­

stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter stadsfull­

mäktiges bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode till

sådan ledamot av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd

eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare

av annan motsvarande befattning inom kammaren, styrelsen, nämnden eller

beredningen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för

högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens

omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till

den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom

dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmateria­

lier, postporton och dylika utgifter må med iakttagande av vad i mom. 1

är stadgat för där avsett fall, bestämmas att utgå med visst belopp.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som omför-

mälas i denna paragraf och som ej avse kostnader för skrivmaterialier, post­

porton och dylika utgifter, må icke överstiga vad stadens ekonomiska bärkraft

utan större olägenhet medgiver.

Mom. 5. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad så­

lunda finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

§

21.

Ordföranden skall vid stadsfullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar

låta föra protokoll.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

35

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka fullmäktige varit närvarande, skall

upptaga för varje ärende överläggningsämnet oell beslutet, med angivande

huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter samman­

trädet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,

av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda

närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen

genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteck­

ning örn justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,

där justeringen verkställts av fullmäktige, minst två vid sammanträdet när­

varande ledamöter.

Det justerade protokollet skall därefter å förut kungjord dag offentligen

uppläsas.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras på

sätt och å ställe, som fullmäktige bestämt.

§

22

.

Den som vid stadsfullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

kan genast eller sist vid justeringen av protokollet avgiva reservation mot

det fattade beslutet.

§ 23.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blivit justerade, skriftligen

delgivas magistraten eller stadsstyrelsen. För övrigt äger envar att taga

avskrift av protokollet och att få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 24.

Stadsfullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäk­

tige för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid stadsfullmäktigsammanträde samt

kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller

sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger han

upplösa sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. 3. Örn allmän rådstuga.

§ I-

Rättighet att deltaga i allmän rådstugas överläggningar och beslut till­

kommer, utom i fall, varom sägs i § 2, envar, som äger rösträtt vid stads­

fullmäktigval. Yarje röstberättigad äger en röst.

Att den som är redovisningsskyldig till staden ej må deltaga i vissa

ärenden, stadgas i kap. 5 § 3 andra stycket.

§ 2.

Beträffande rättighet att deltaga i överläggningar och beslut i sådana

angelägenheter, som enligt särskilda författningar liro förbehållna vissa

klasser av stadens medlemmar, gäller vad sålunda är stadgat.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

3<>

Vid behandling av ärende, som sägs i första stycket, skall genom magi­

stratens eller stadsstjrrelsens föranstaltande finnas tillgänglig längd över de

i sådant ärende röstberättigade, vilka icke finnas upptagna såsom röstbe­

rättigade i den allmänna röstlängden.

§3.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin

talan och rösträtt å allmän rådstuga.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven

med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall till­

lika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt under­

skrivits av utställaren å den dag fullmakten utvisar, samt att namnet på den

person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten. Är

fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogin.

Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen

för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för

mera än en röstberättigad.

§4.

Allmän rådstuga hålles inför magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 5.

Allmän rådstuga skall hållas å rådhuset eller å ställe, som för sådant

ändamål blivit av rådstugan eller, i brist på dess föreskrift, av magistraten

eller stadsstyrelsen bestämt.

§ 6.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, skola årligen två ordinarie all­

männa rådstugor hållas: en före utgången av juni månad för besluts

fattande i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och

förvaltning samt en före utgången av december månad för fastställande

av kommunens utgifts- och inkomststat och för anställande av val till de

befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av

revisorer och revisorssuppleanter.

Den andra ordinarie allmänna rådstugan under året må beträffande

ordinarie rådstuga eller rådstugor under nästföljande år besluta, å vilken

dag sådan allmän rådstuga skall hållas eller huruvida allmän rådstuga skall

hållas å sön- eller helgdag.

§ 7.

Extra allmän rådstuga hålles, när länsstyrelsen därom förordnar eller

magistraten eller stadsstyrelsen finner det nödigt.

Envar, som är röstberättigad å allmän rådstuga, äger för uppgivet ärende

begära rådstugas hållande. Lämnas dylik framställning av magistraten eller

stadsstyrelsen utan avseende, skall magistraten eller stadsstyrelsen, örn det

begäres, meddela sitt beslut skriftligen, med skälen därtill; och äger sökanden

F. S. 3:

7-10

att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må

talan ej föras.

§ 8.

Kungörelse om allmän rådstuga utfärdas av magistraten eller stadssty­

relsen och skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggnings-

ämne för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i stadens kyrka eller kyrkor

minst fjorton dagar före sammanträdet. Ar allmän rådstuga utsatt till dag,

då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörande i nu

föreskriven ordning icke medhinnes, må allmän rådstuga hållas efter kortare

kungörelsetid och även samma dag den blivit pålyst; dock må ej å sådan

rådstuga beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller

avhändande av någon stadens egendom eller efterskänkande av någon stadens

rättighet.

Jämväl skall kungörelsen anslås å plats eller platser inom staden och

tillkännagivande örn tid och ställe för allmänna rådstugan, om möjligt minst

en vecka förut, införas i en eller flera ortstidningar, örn sådant bestämts

av allmänna rådstugan eller, där stadsfullmäktige finnas, av dessa i den

ordning, som för tillkännagivande örn stadsfullmäktigsammanträde är före­

skriven i kap. 2 § 11.

Den omständigheten, att kungörelse örn allmän rådstuga ej blivit an­

slagen eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder

för allmänna rådstugans hållande.

§ 9-

Magistraten eller stadsstyrelsen skall vid allmän rådstuga låta föra protokoll.

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet och be­

slutet, med angivande huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Protokollet justeras genast, där så ske kan, men i annat fall offentligen

inför magistraten eller stadsstyrelsen å tid, som tillkännagives innan all­

männa rådstugan upplöses.

Envar äger att taga avskrift av protokollet och att få avskriftens riktighet

bestyrkt.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras av

magistraten eller stadsstyrelsen på sätt och å ställe, som allmänna rådstugan

eller, där stadsfullmäktige finnas, dessa bestämt.

§ io.

Yad i kap. 2 §§ 14—20, 22 och 24 är stadgat om stadsfullmäktige skall

äga motsvarande tillämpning i fråga örn allmän rådstuga; dock att råd­

stugans förhandlingar alltid skola vara offentliga samt att även i annat

ärende än val omröstning skall ske med slutna sedlar, därest det begäres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

37

38

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Kap. 4. Om magistrat och stadsstyrelse samt örn drätselkammare.

§ 1.

Mom. 1. Om tillsättande av magistrat är särskilt stadgat. Beträffande

magistraten, för såvitt den sammanfaller med rådstuvurätten, ävensom i

fråga örn magistratens handliavande av vad till exekutionsverket, säkerhets-,

ordnings-, sundliets- och sedlighetspolisen inom staden hör, gäller vad därom

i lag och författningar är stadgat.

Mom. 2. I stad utan magistrat skall för fullgörande av de eljest å ma­

gistraten ankommande bestyr och åligganden, om vilkas besörjande därstädes

ej i lag eller författning meddelats särskild föreskrift, finnas en stadsstyrelse,

bestående av en kommunalborgmästare såsom ordförande och minst två kom­

munalrådmän; dock att utan hinder härav i stad, som kommit i åtnjutande

av stadsrättigheter före den 1 januari 1921, örn stadsstyrelses sammansätt­

ning skall gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller blir stadgat.

Kommunalborgmästare tillsättes av Konungen bland de tre behöriga per­

soner, som jämlikt av Konungen meddelade bestämmelser därtill föreslagits

av stadens vid stadsfullmäktigval röstberättigade invånare. Kommunalråd­

män utses av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

Reglemente för stadsstyrelsen utfärdas av Konungen efter därom av stads­

fullmäktige eller allmänna rådstugan upprättat förslag.

§ 2.

Magistraten eller stadsstyrelsen äger att vaka över att av stadsfullmäk­

tige eller allmänna rådstugan lagenligt fattade beslut bringas till verk­

ställighet av drätselkammaren eller för särskilda förvaltnings- eller verk-

ställighetsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller personer, som böra taga

befattning därmed, ävensom att åt staden donerad fast egendom och staden

förunnade inkomstgivande rättigheter bliva behörigen använda till sina be­

stämda ändamål.

Finner magistraten eller stadsstyrelsen, att av stadsfullmäktige eller all­

männa rådstugan fattat beslut icke tillkommit i laga ordning, står i strid

mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogen­

het, som fattat beslutet, eller att underställning, där den bort äga rum, urakt­

låtits, är magistraten eller stadsstyrelsen pliktig att vägra handräckning till

verkställighet av samma beslut. Vägras sådan handräckning, må stads­

fullmäktige eller, örn beslutet fattats av allmän rådstuga, denna fullfölja

saken genom besvär i den ordning, som i allmänhet är föreskriven för

sökande av ändring i magistrats eller stadsstyrelses beslut.

§3.

Magistraten eller stadsstyrelsen tillsätter vid stadens förvaltning anställda

tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller reglementen

annorlunda stadga.

F. S. 4:

1-3.

F. S. 4:

4-11; 5: 1.

Kungl. Majus proposition nr 99.

39

§

Alla av staden utsedda styrelser stå i sin förvaltning under magistratens

eller stadsstyrelsens överinseende.

§5.

Framställningar oell utlåtanden, som från stadsfullmäktige, allmänna råd­

stugan eller av staden utsedda styrelser avgivas till högre myndighet, skola

insändas genom magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 6.

Magistraten eller stadsstyrelsen äger att hos stadsfullmäktige eller all­

männa rådstugan framställa förslag i alla ämnen, som röra stadens gemen­

samma angelägenheter.

§ 7.

Stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan äga rätt att från magistraten

eller stadsstyrelsen erhålla sådana handlingar och upplysningar, som i före­

kommande fall finnas erforderliga.

§ 8.

I varje stad skall finnas en drätselkammare.

§9.

Drätselkammare har att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkom­

ster och i övrigt handhava dess drätsel samt därjämte ombesörja de all­

männa uppdrag för stadens räkning, vilka enligt för drätselkammaren gäl­

lande reglemente tillhöra dess befattning.

Reglemente för drätselkammare fastställes av länsstyrelsen. Förslag där­

till, upprättat av magistraten eller stadsstyrelsen, skall överlämnas till stads­

fullmäktiges eller allmänna rådstugans granskning samt därefter insändas

till länsstyrelsen.

§ io.

Ledamöterna i drätselkammaren utses bland kommunens röstberättigade

medlemmar av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

I stad utan magistrat må stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan be­

stämma, att drätselkammaren skall utgöras, utom av de valda ledamöterna,

jämväl av stadsstyrelsens ordförande.

§ li­

om drätselkammarens befattning med kommunens drätsel samt örn revi­

sion och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. 5; om debitering och

uppbörd av kommunalskatt stadgas i kap. 6.

Kap. 5. Om stadens drätsel.

§

1

-

Stadskommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det

nästföljande kalenderåret.

F. S. 5:

1—3.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed stadens skulder under det näst­

följande året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,

som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag

för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som

ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Stadskommun må i stället för det löpande årets beräknade brist eller be­

hållning upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning

enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§ 2.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före november månads utgång

uppgöras av magistraten eller stadsstyrelsen efter hörande av drätselkam­

maren eller särskild av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga därför tillsatt

beredning. För detta ändamål skola de styrelser, nämnder eller personer,

vilka staden för särskilda förvaltningsbestyr tillsatt, å tid, som utsättes av

magistraten eller stadsstyrelsen, till drätselkammaren ingiva sina special­

förslag över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Magistratens eller stadsstyrelsen statförslag skall från och med dagen

för tillkännagivandet örn det ordinarie stadsfullmäktigsammanträde eller kun­

görandet av den allmänna rådstuga, som skall hållas före utgången av december

månad, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som utsättes i till­

kännagivandet eller kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller rådstuga upptages statförslaget till gransk­

ning och fastställelse. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till

beviljande, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för

överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till magistraten

eller stadsstyrelsen.

§ 3.

Av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan skola årligen utses två eller

flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästföl­

jande årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av drätselkammaren eller eljest är redovis­

ningsskyldig till staden, må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant

för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller

deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan för­

valtning eller i beslut med anledning av granskningen.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. S. 5:

4—6;

6

:

1

-

2

.

Kungl. Majus proposition nr dd.

41

§ 4.

Det åligger drätselkammaren att i enlighet med givna föreskrifter föra

stadens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola

årligen före den 1 april tillhandahållas magistraten eller stadsstyrelsen,

vilken oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens av­

givande, inför protokollet tillhandahåller dem åt revisorerna.

Av staden för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller

personer skola före den 1 mars varje år till drätselkammaren avlämna redo­

visning för de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft för

att upptagas i stadens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem.

§ 5.

Revisionsberättelsen avlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen, som

över framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt,

att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning hos

stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga vid det ordinarie sammanträde,

som hålles i maj månad.

§

ö-

På beslut av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan ankommer, huru­

vida framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen

meddelas eller laga åtgärd för bevarande av stadens rätt skall vidtagas.

Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år

från det berättelsen framlades å stadsfullmäktigsammanträde eller allmän

rådstuga, skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder

av att ansvarsfrihet beviljats må talan förås på grund av brottslig hand­

ling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. O. Örn uttaxering och upphörd.

§ 1-

För täckande av stads medelsbehov, i den mån det ej fylles genom

andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och skogs-

accismedel enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressiv­

skatt och lagen örn skogsaccis. Vad därutöver erfordras skall fyllas genom

uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och

skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fast­

ställda taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

§2

.

Moni. 1. Personliga tjänstbarheter, vilka inom stad utgjorts efter förut

antagna grunder, må fortfarande, till dess annorlunda förordnas, utgöras

efter samma grunder.

Mom. 2. Är i lag eller författning stadgat, att skatt till stad skall

utgå efter andra grunder än i § 1 angivas eller att vissa från skattskyldig­

het till staden eljest befriade medlemmar skola bidraga till fyllande av sär

skilda behov, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

F. S. 6:

2-8.

Stadskommun äger ej besluta avvikelse från de i lag eller författning

föreskrivna grunderna för kommunalskatts utgörande.

§3.

De utskylder, som enligt stadens beslut i anledning av förslaget till ut­

gifts- och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras av

dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till staden, anses för

det löpande årets utskylder.

§4-

Magistraten eller stadsstyrelsen åligger att på grund av den fastställda

utgifts- och inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering till församling

eller skoldistrikt, som genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse

delgivas drätselkammaren, oförtövat låta upprätta debiterings- och uppbörds-

längd.

Debiterings- och uppbördslängden upprättas i enlighet med de föreskrifter,

som meddelas av magistraten eller stadsstyrelsen.

§

5-

Sedan debiterings- och uppbördslängden upprättats, skall denna under

fjorton dagar på rådhuset eller annat lämpligt ställe vara offentligen utlagd

för granskning. Kungörelse om den tid, då längden kommer att sålunda

vara utlagd, samt örn plats för utläggandet skall offentligen anslås och in­

föras i den eller de tidningar, där tillkännagivande om stadsfullmäktigsam­

manträde eller allmän rådstuga skall ske.

Vill någon göra anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden, äger

han, därest han är medlem av stadskommunen eller hans rätt eljest är be­

roende av debiteringen, att före utgången av nyss sagda tid ingiva skriftlig

anmälan därom till magistraten eller stadsstyrelsen.

Magistraten eller stadsstyrelsen skall skyndsamt meddela beslut över de

framställda anmärkningarna, och skola ändringar, som härav föranledas, in­

föras i längden. Denna anses härefter fastställd.

§ 6.

Sedan debiterings- och uppbördslängden fastställts, överlämnas den till

drätselkammaren.

Det åligger härefter drätselkammaren att utfärda debetsedlar och låta till­

ställa de skattskyldiga desamma.

§

7-

Uppbörd verkställes, med iakttagande av därom i drätselkammarens regle­

mente givna föreskrifter, av drätselkammaren å tid och i ordning, som be­

stämmas av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

§ 8.

Har någon inom den i § 5 bestämda tiden framställt anmärkning mot de­

biterings- och uppbördslängden men anmärkningen ej godkänts, må besvär

däröver anföras i den ordning, som stadgas i kap. 7 § 3, och skall tiden

för talans fullföljande räknas från den dag, då klaganden erhöll del av be-

42

Kungl.

Majus

>

proposition nr

99.

43

F. S. 6

8-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

slutet. Ej må utom i nedan angivna fall klagan över debiteringen föras

annorledes än nu sagts.

Förmenar någon, att utskyld, som i debiterings- och uppbördslängden

tinnes upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med

oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär

hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola

ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det utskylden blivit

klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr med posten till

länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Drätselkammaren samt magistraten eller stadsstyrelsen äga att hos läns­

styrelsen göra framställning örn rättelse av debiterings- och uppbördslängden

på den grund, att debitering underlåtits eller skett till för lågt belopp.

Dylik framställning skall ingivas till länsstyrelsen under kalenderåret näst

efter det, vars utskylder debiteringen avser.

Den som hos länsstyrelsen klagat över sin debitering är icke dess

mindre pliktig att vid uppbördsstämman gälda det honom påförda utskylds-

beloppet, med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas,

få det för mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

§9.

Har efter debiterings- och uppbördslängdens slutliga granskning sådan

taxering, som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till staden,

blivit verkställd, ändrad eller undanröjd, skall magistraten eller stadsstyrel­

sen göra därav föranledd ändring i debiteringen, utan hinder av att denna

enligt vad ovan sägs vunnit laga kraft, och njuter skattskyldig ränta, enligt

vad särskilt är stadgat, å vad han äger återbekomma såsom för mycket erlagt.

Förmenar någon, att vid åtgärd av magistraten eller stadsstyrelsen, som

nu sagts, felaktighet förelupit, och varder ej rättelse efter anmälan därom

vidtagen av magistraten eller stadsstyrelsen, äger han att däröver anföra

besvär hos länsstyrelsen i den ordning, som sägs i § 8 andra stycket, sko­

lande tiden för besvärs anförande räknas från det han erhållit vetskap örn

magistratens eller stadsstyrelsen beslut i anledning av anmälan.

§ K»-

Efter uppbördsstämman upprättar drätselkammaren dels avkortnings- och

avskrivningslängd, upptagande ej mindre dem, för vilka staden eller försam­

lingen beslutat efterskänka påförda utskylder eller för vilka eljest avkortning

ägt rum, än även dem, för vilka drätselkammaren verkställt avskrivning, med

angivande tillika av avkortnings- eller avskrivningsorsaken, dels ock restlängd

å övriga skattskyldiga, som ej; vid uppbördsstämman behörigen guldit sin

skatt. Restlängden skall summerad jämte berättelse, huru uppbörden utfallit,

efter uppbördsstämmans slut överlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen.

T stad, där magistraten eller ledamot av magistraten är överexekutor, låter

magistraten i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa

de resterande utskylderna. ■

F. S. 6: 10;

7: 1—2.

I annan stad skall restlängden, åtföljd av en uppgift rörande det belopp,

sorn influtit vid stämman, samt örn verkställd avkortning oell avskrivning,

inom två månader efter uppbördsstämma^ slut av stadsstyrelsen eller magi­

straten insändas till länsstyrelsen, som örn mottagandet utan avgift med­

delar drätselkammaren bevis och efter verkställande av vederbörliga anteck­

ningar översänder restlängden till utmätningsmannen i orten; och åligger

det denne att i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa

de resterande utskylderna.

Restlängd upprättas enligt formulär, som fastställes av Konungen, och i

övrigt i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas av magistraten

eller stadsstyrelsen.

Al id indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, be­

räknad efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskylder, som

skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda slutsumma ej överstiger

tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre å be­

rörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Örn användningen

av dessa medel stadgas särskilt.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ I-

För att vinna bindande kraft skola stadsfullmäktiges och allmän råd­

stugas beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då de

angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan staden tillhörig fastighet,

som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit staden

genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför änd­

ring i någon stadens rättighet till sådan fastighet; eller

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att

underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet

av stadens utan underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan,

å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet av de skattekronor

och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras för sistförflutna

året och, a andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i

staden anskaffas genom uttaxering; skolande i sistnämnda summa icke in­

räknas de belopp, som avse folkskoleväsendet.

Konungens prövning och fastställelse skola ock underställas av stadsfull­

mäktige eller allmänna rådstugan antagna förslag till nya eller förhöjda av­

gifter å den allmänna rörelsen.

Beslut eller förslag, som skall underställas Konungens prövning, skall av

magistraten eller stadsstyrelsen, åtföljt av dess utlåtande, insändas till läns­

styrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande,

till Konungen.

§ 2.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

vilka:

44

Kungl. Majus proposition nr 99.

F. S. 7: 2-4.

a) innefatta av staden upprättade allmänna planer för liushållningen med

stadens donationsjord;

b) avse arvode enligt kap. 2 § 20 mom. 3; eller

c) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Beslut, som skall underställas länsstyrelsens prövning, bör genom magi­

straten eller stadsstyrelsen och åtföljt av dess utlåtande insändas.

Samtliga av staden för ett och samma kalenderår fattade, under b) om-

förmälda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse

underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej sär­

skilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkän­

nande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas

länsstyrelsen till tablå över stadens ekonomiska ställning det år besluten

avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras

fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må stadskommunen föra klagan hos Konungen.

§ 3.

Medlem av stadskommun, som ej nöjes åt stadsfullmäktiges eller allmänna

rådstugans beslut, äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse

däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen

inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges protokoll offentligen

upplästes eller allmän rådstugas protokoll justerades, dagen då det skedde

likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att vid besvären foga

bevis örn dagen, då sådan uppläsning eller justering ägde rum, som ock att

inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till magi­

straten eller stadsstyrelsen ingiva diariiutdrag över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå

i verkställighet.

§ 4.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning eller

att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes över­

skrider deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen, där besvä­

ren finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom be­

slutet kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån fol­

den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes

strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då

länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 99.

45

46

Kungl. Majlis proposition nr 99.

§ 5.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt

stadgat, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde

dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde lik­

väl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar

längre besvärstid än nu sagts.

§ 6.

För besvärs anförande mot drätselkammares beslut i sådana mål och

ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrifter i särskilda författ­

ningar har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes

stadgat. I övrigt gäller vad i drätselkammarens reglemente är bestämt.

Örn magistratens eller stadsstyrelsens överinseende över drätselkammaren

sägs i kap. 4 § 4.

§ 7.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär eller framställning av drätsel­

kammaren eller magistraten eller stadsstyrelsen rörande debitering av kom­

munalskatt, att debitering obehörigen verkställts eller underlåtits eller ej

skett till riktigt belopp, äger länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande,

föreskriva erforderlig rättelse i debiteringen. Jämväl må, örn någon av läns­

styrelsen befrias från honom i debiterings- och uppbördslängden påförd

kommunalskatt på den grund, att annan person bort uppföras till utgörande

av densamma, länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, överflytta debi­

teringen på denne.

1. V. 1-3.

Kungl. Majus proposition nr 99.

47

Förslag

till

Lag om kommunala och kyrkliga val.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Kommunala val, som avses i denna lag, äro val av landstingsman, kommu­

nalfullmäktige, municipalfullmäktige och stadsfullmäktige.

Med kyrkliga val avses i denna lag val av kyrkofullmäktige.

§ 2

.

Örn valkretsar vid val av landstingsman, kommunalfullmäktige, stadsfull­

mäktige och kyrkofullmäktige är särskilt stadgat.

Kap. 2. Om valdistrikt oell valförrättare.

§ 3.

Moni. 1. Vid val av landsting smån eller av kommunalfullmäktige eller

stadsfullmäktige skall varje kommun eller del av kommun, som enligt lagen

örn val till riksdagen utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare,

bilda ett valdistrikt.

Moni. 2. Vid val av municipalfullmäktige skall varje municipalsamhälle

bilda ett valdistrikt. Dock skall, där municipalsamhälle helt sammanfaller med

två eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, varje sådant

distrikt utgöra ett valdistrikt jämväl vid val av municipalfullmäktige.

Moni. 3. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där för­

samling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett val­

distrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen örn val till riksdagen delar

av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riks­

dagens andra kammare, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt

vid val av kyrkofullmäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna,

att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle

var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid

sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt.

Moni. 4. Beslut örn distriktsindelning enligt lagen örn val till riksdagen

skall, där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i tillämpning på landet

beträffande kommunala och kyrkliga val, som förrättas enligt den under näst­

följande år upprättade röstlängden, och i stad å lid, som angives i beslutet.

F. V. 4-5.

§ 4.

Röstberättigad äger utöva rösträtt allenast vid valförrättning för det val­

distrikt, där lian är mantalsskriven.

§ 5.

Mom. 1. Kommunala val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den

valnämnd, som enligt lagen örn val till riksdagen har att förrätta val till riks­

dagens andra kammare för distriktet, samt i stad inför magistraten eller sådana

dess deputerade, som avses i nämnda lag.

I municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt

vid val till riksdagens andra kammare, skola dock vid val av municipalfullmäk-

tige municipalstämmans ordförande och två av stämman utsedda personer vara

valförrättare. Ordet föres av municipalstämmans ordförande.

Morn. 2. Kyrkliga val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den val­

nämnd, som i mom. 1 första stycket sägs. Där valdistrikt ej helt samman­

faller med valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, skall kyrkligt val

förrättas inför valnämnden i det distrikt vid val till andra kammaren, varav

det kyrkliga valdistriktet utgör del. Meddelar länsstyrelse beträffande val­

distrikt på landet förordnande, som avses i § 3 mom. 3, skall länsstyrelsen

tillika förordna, inför vilken valnämnd val av kyrkofullmäktige i det sålunda

bildade distriktet skall förrättas. I stad förrättas kyrkligt val inför magistraten

eller sådana dess deputerade, som avses i lagen örn val till riksdagen.

Där församling finner lämpligt, äger den för varje valdistrikt vid val av

kyrkofullmäktige utse en inom församlingen röstberättigad person att så­

som ledamot i valnämnden eller i magistraten eller såsom särskild deputerad

jämte magistratens deputerade tjänstgöra vid kyrkliga val. Sådan ledamot

eller deputerad jämte en suppleant utses varje år å ordinarie kyrkostämma eller

i församling, där kyrkofullmäktige finnas, å ordinarie fullmäktigsammanträde

före utgången av maj månad. Det åligger i förra fallet kyrkostämmans och

i senare fallet kyrkofullmäktiges ordförande att ofördröjligen utan avgift låta

tillställa envar av de valda utdrag av protokollet, i vad det rör honom.

Ej må annan avsäga sig uppdrag, som här avses, än

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder; eller

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av stämman eller full­

mäktige.

Menar någon, att val av sådan ledamot eller deputerad, som ovan sägs, eller

av suppleant icke skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröver, att av

honom gjord avsägelse av sådant uppdrag icke godkänts, äger han att hos

domkapitlet anföra besvär före klockan tolv å femtonde dagen, i förra fallet

från den dag valet hölls och i senare fallet från den dag. då det beslut medde­

lades, däri rättelse sökes. Över domkapitlets utslag i sådant mål må klagan

ej förås.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

49

Kap.

<i.

Örn röstlängd.

§

6

.

Varje år skall röstlängd för kommunala och kyrkliga beslut och val upp­ rättas, på landet och i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som verkställer debitering av utskylder till kronan, samt i annan stad av magistra­ ten eller, där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av dessa under magistratens inseende.

§ 7.

Röstlängd upprättas för varje kommun. Äro i kommun flera valdistrikt för kommunala val, skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt; dock skall, där sådant valdistrikt omfattar två eller flera distrikt för kyrkliga val eller delar av sådana distrikt, särskild del uppläggas för varje kyrkligt valdistrikt eller del därav. Finnes inom kommun eller valdistrikt municipalsamhälle, skall för detta särskild underavdelning uppläggas.

Örn röstlängd vid ändring i kommunal indelning gäller vad särskilt är stadgat.

§

8.

I röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptagas alla inom val­ distriktet mantalsskrivna personer, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av tjugutre år, med angivande för var och en, huruvida han äger eller saknar rösträtt i avseende å beslut å kommunalstämma eller allmän rådstuga ävensom val av kommunal- eller stadsfullmäktige och landstingsman.

Envar sådan person, örn vilken upplysning ej vinnes, att han den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt i ena eller andra avseendet, antecknas i längden såsom röstberättigad; dock skall i fråga örn den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår den för rösträtt i visst av­ seende särskilt föreskrivna åldern, anmärkas, att han icke är i sådant avseende röstberättigad förr än efter utgången av löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och val, som i första stycket sägs, röstberätti­ gad person antingen saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofull­ mäktige på den grund, att han är främmande religionsbekännare eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan eller tillhör icke territoriell församling, eller ock saknar rösträtt å municipalstämma och vid val av municipalfull- mäktige av det skäl, att han häftar för honom påförda utskylder till municipal­ samhället, skall örn förhållandet göras anteckning i längden.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock örn skyldighet för myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till införande i längden meddelas av Konungen.

§ 9.

Senast den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller av­ lämnad på landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten, där ej denna själv verkställt upprättandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.)

G8C 29 4

F. V. 9—11.

Envar äger att rinder behörig tillsjön taga del av röstlängden ävensom göra

avskrift därav.

Yad i lagen om val till riksdagen stadgas om röstlängds framläggande till

granskning och örn kungörelse därom, örn underrättelse till person, som i

längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning

mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt anmärkning

framställts, örn prövning av sådan anmärkning samt örn längdens justering

ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut skall äga mot­

svarande tillämpning beträffande röstlängd, som avses i detta kapitel.

§ 10.

Morn. 1. Har mot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd, an­

märkning ej förekommit, eller har med anledning av framställd anmärkning­

beslut givits och rättelse, där sådan ifrågakommer, gjorts i röstlängden, länder

längden, i den mån ej enligt mom. 2 rättelse skall verkställas, till ovillkorlig

efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet sätt kommit till stånd.

Mom. 2. Har på klagan, som förts i samband med besvär över valförrätt­

ning eller annan omröstning, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall,

sedan beslutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen, ändå att felaktigheten ej för­

anlett omröstningens upphävande, låta i längden införa av förklaringen föran­

ledd rättelse.

Kap. 4. Om valdag.

§ 11

.

Mom. 1. Val av landstingsman skall förrättas tredje söndagen i september

månad eller i stad, där magistraten så besluter, närmast därförut infallande

lördag.

Valet må dock utsättas till annan dag under tiden från och med den 13 till

och med den 30 september, därest samma år, då valet skall äga rum, på landet

av kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dem å ordi­

narie sammankomst i mars månad och i stad av stadsfullmäktige eller, där så­

dana ej finnas, av allmänna rådstugan å ordinarie sammankomst i maj månad så

beslutes med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.

Bestämmes annan valdag än tredje söndagen i september, skall underrättelse

därom meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall

äga rum.

Moni. 2. Yal av kommunalfullmäktige skall förrättas under tiden från och

med den 13 september till och med den 20 oktober. Valdag bestämmes, med

iakttagande av vad i § 12 sägs, det år, då valet skall äga rum, av kommunal­

fullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman. Beslut, varigenom

valet bestämmes till dagen för landstingsmannaval i valdistriktet, skall fattas

före den 15 juli.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad nu är sagt äga motsva­

rande tillämpning, dock må val av municipalf ullmäktige icke förrättas å samma

dag som landstingsmannaval för samhället. Där kommunalfullmäktigval i kom­

mun, varav samhället utgör del, icke förrättas å samma dag som landstings-

50

Kungl.

Maj:ts

proposition

nr 99.

F. V. 11—12.

mannaval, må municipalstämman eller, där municipalfullmäktige finnas, dessa

besluta, att municipalfullmäktigvalet skall äga rum å samma dag som kom­

munalfullmäktigvalet.

Mom. 3. Val av stadsfullmäktige skall förrättas under tiden från oell med

den 13 september till november månads utgång. Magistraten utsätter för

staden eller, där staden är indelad i valkretsar, för varje valkrets dag, då

valet skall förrättas. Val må dock ej förrättas å samma dag som landstings-

mannaval för staden, därest icke stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

allmänna rådstugan före den 15 juli det år, då valet skall äga rum, sådant be­

sluter, i vilket fall magistraten har att utsätta valet till den sålunda bestämda

dagen.

Morn. 4. Val av kyrkofullmäktige för församling, som består av enbart

landsbygd eller av landsbygd och stad, skall förrättas under tiden från och med

den 13 september till och med den 20 oktober och för annan församling under

tiden från och med den 13 september till november månads utgång.

Dag för val av kyrkofullmäktige för församling bestämmes, med iakt­

tagande av vad i § 12 sägs, det år, då valet skall äga rum, av kyrko­

fullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman. Skola kyrko­

fullmäktige väljas både för kyrklig samfällighet, som avses i kap. 1

§ 1 i lagen örn församlingsstyrelse, och för församling, vilken helt eller delvis in­

går i samfälligheten, skall i församlingen eller församlingsdelen val av fullmäk­

tige för samfälligheten äga rum å samma dag som val av fullmäktige för för­

samlingen. I annat fall bestämmes dag för val av fullmäktige för samfällig­

heten av samfällighetens fullmäktige eller, där sådana ej finnas, av samfällig-

hetens kyrkostämma. Skola kyrkofullmäktige väljas både för församling och

för skoldistrikt, som utgör del av församlingen, skall för skoldistriktet val av

fullmäktige äga rum å samma dag som val av fullmäktige för församlingen.

Där val av kyrkofullmäktige för församlingen skall förrättas å samma dag som

val av fullmäktige för kyrklig samfällighet, i vilken församlingen helt eller

delvis ingår, skall dock val av kyrkofullmäktige för skoldistriktet äga rum

å annan dag. Skall val av kyrkofullmäktige för skoldistriktet ej äga rum å

samma dag som val av fullmäktige för församlingen, bestämmes dag för val av

fullmäktige för skoldistriktet av skoldistriktets fullmäktige eller, där sådana

ej finnas, av skoldistriktets kyrkostämma.

Kyrkligt val må icke förrättas å dag, då kommunalt val inom valdistriktet

äger rum.

Mom. 5. Beträffande Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om

tid för förrättande av val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§

12

.

Mom. 1. I landskommun, vars invånarantal överstiger 3,000, skall val av

kommunalf ullmäktige bestämmas att äga rum å två på varandra följande dagar,

av vilka den ena skall vara en söndag.

I sådan kommun skall ock val av landstingsmän äga rum, förutom å den i

§11 mom. 1 åsyftade dagen, jämväl å dagen närmast efter eller enligt val­

nämndens beprövande närmast före sagda dag.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

.

51

F. V. 13—17.

Är kommun delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i stället

äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

Mom. 2. I församling på landet, vars invånarantal överstiger 3,000, skall

val av kyrkofullmäktige bestämmas att äga rum å två på varandra följande

dagar, av vilka den ena skall vara en söndag.

Är församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad,

delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment äga tillämpning å varje

valdistrikt på landet, vars invånarantal överstiger 3,000.

Mom. 3. I denna paragraf omförmäld utsträckning av tiden för val skall

icke, i annat fall än i § 17 sägs, äga rum vid val i köping, som bildar särskild

kommun eller särskild församling.

§ 13.

I fall, som avses i § 12, må valet endera förrättningsdagen äga rum å annan

lokal än den sedvanliga, därest valnämnden med hänsyn till samfärdsförhållan-

dena eller andra förhållanden inom kommun, församling eller valdistrikt prövar

det erforderligt.

Utsättes val att endera förrättningsdagen äga rum å annan lokal än

den sedvanliga, äger valnämnden jämväl, där förhållandena det påkalla,

bestämma, att valförrättningen den senare dagen icke skall företagas förrän å

andra dagen efter föregående förrättningsdag, dock att endera förrättningsdagen

alltid skall vara en söndag.

§ 14.

Där synnerliga skäl därtill äro, må beträffande kommun, församling eller

valdistrikt, som avses i § 12, val enligt valnämndens bestämmande utsättas

att äga rum jämväl en påföljande tredje förrättningsdag å annan tillgänglig

lokal än den, där förrättning under första eller andra dagen skall hållas. TJt-

sättes valet sålunda jämväl till en tredje förrättningsdag, äga föreskrifterna i

§ 13 andra stycket motsvarande tillämpning.

§ 15.

Har val bestämts till samma dag som annat val inom valdistriktet, och ut­

sättes endera valet till särskilda dagar, skall, där valen skola förrättas inför

samma valförrättare, den sålunda utsträckta tiden tillämpas jämväl i fråga örn

det andra valet.

§ 16.

Väljare är oförhindrad att avgiva sin röst vilken av de för valet utsatta

förrättningsdagarna han önskar å den för denna dag bestämda lokalen.

§ 17.

Mom. 1. På valnämnden ankommer, huruvida sådan utsträckning av tiden

för val, som omförmäles i § 12 mom. 1, skall äga rum vid val av kommunalfull­

mäktige eller landstingsman i köping, som bildar särskild kommun, samt i

annan kommun på landet eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett invånar­

antal överstigande 3,000.

Finnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i §§ 15 och 16 före-

skrives samt för annan kommun på landet än köping och för valdistrikt inom

sådan kommun jämväl vad i §§ 13 och 14 stadgas.

52

Kungl. Majus proposition

nr 99.

F. V. 17-30.

Vid val av municipal fullmäktige äger, där municipalsamhället helt samman­

faller med ett eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, val­

nämnden i varje valdistrikt och i annat fall municipalstämmans ordförande be­

stämma, att den i § 12 mom. 1 omförmälda utsträckningen av tiden för val skall

äga rum, och gäller i sådant fall vad i §§ 15 och 16 föreskrives.

Mom. 2. På valnämnden ankommer, huruvida sådan utsträckning av tiden

för val, som omförmäles i § 12 mom. 1, skall äga rum vid val av kyrkofullmäk­

tige i köping, som bildar särskild församling, samt i annan församling eller

valdistrikt på landet, som icke uppnått ett invånarantal överstigande 3,000.

Finnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i §§ 13—16 är

stadgat, dock skola i fråga om köping, som bildar särskild församling, och val­

distrikt därinom §§ 13 och 14 icke äga tillämpning.

§ 18.

Val av stadsfullmäktige eller av landstingsmän för stad eller av kyrkofull­

mäktige för församling eller valdistrikt i stad må efter magistratens bestäm­

mande utsträckas att hållas två på varandra följande dagar. Förordnas örn så­

dan utsträckning, skall gälla vad i §§ 15 och 16 stadgas.

§ 19.

Utsättes val av landstingsmän till särskilda dagar, skall underrättelse angå­

ende vilka dagar valet skall hållas samt å vilken lokal förrättningen skall för

varje särskild förrättningsdag äga rum av valnämnden eller magistraten med­

delas länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall ske.

Kap. 5. Om vals kungörande oell förrättande.

§ 20.

Moni. 1. När val av landstingsmän skall äga rum, låter länsstyrelsen därom

i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstid­

ningar. I kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas inom varje val­

krets angivas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet

ävensom valstället noggrant utsättas.

Mom. 2. Örn val av kommunalfullmäktige, municipalf ullmäktige eller stads­

fullmäktige skall i den beträffande kommunalstämma eller allmän rådstuga

föreskrivna ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten, beträffande

val av municipalfullmäktige i municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller

med ett eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, av muni­

cipalstämmans ordförande samt i övriga fall av valnämndens ordförande. I

kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas angivas samt, särskilt för

varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom valstället noggrant ut­

sättas.

Mom. 3. Örn val av kyrkofullmäktige skall i den för kyrkostämma före­

skrivna ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten samt på landet av

valnämndens ordförande. I kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas

angivas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet även­

som valstället noggrant utsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr

99.

53

I. V. 20—23.

Morn. 4. Har val utsatts till särskilda dagar, skall i kungörelsen angående

valet tydligt angivas, vilka dagar valet skall kållås samt å vilken lokal för­

rättningen skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. I kungörelsen skall

ock meddelas vad i § 16 är sagt.

Morn. 5. I fråga om Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat örn

kallelse till val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 21.

Val äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller tryckta

eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

valförrättare!! för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga

fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som valförrättaren ej kan av­

styra, äger han att avbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar av denna lag finnas anslaget.

§ 22

.

Moni. 1. Val skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen

samt å landet minst två timmar efter klockan fem eftermiddagen och i stad

minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen. Där högmässogudstjänst å

valdagen hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, skall uppehåll

göras för den tid gudstjänsten pågår. Yad nu är stadgat gäller, där val hålles

å särskilda dagar, med avseende å varje förrättningsdag.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt bestämmas i stad av magistraten

och på landet av valnämnden eller i fall, som avses i § 5 mom. 1 andra stycket,

av municipalstämmans ordförande. Örn beslut beträffande vallokal och valtider

vid landstingsmannaval skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli

månads utgång det år, då valet skall äga rum.

Mom. 2. Där kommunalt val förrättas å samma dag och inför samma valför­

rättare som annat sådant val eller val av elektorer för utseende av ledamöter av

riksdagens första kammare så ock då två kyrkliga val samma dag förrättas,

skola valen förrättas i samband, så att tillfälle beredes väljare, som äger utöva

rösträtt vid båda valen, att samtidigt avgiva sina röster. Örn sammanräkning

av de vid de särskilda valen avgivna rösterna skall verkställas av olika myn­

digheter, skall särskilt exemplar av röstlängden användas vid vartdera valet.

§ 23.

Val är omedelbart och sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas val­

sedlar av vitt papper utan kännetecken. Nederst å valsedels framsida må

vara såsom valbeteckning anbragt en av beteckningarna »landstingsmanna­

val», »kommunalfullmäktigval», »municipalfullmäktigval», »stadsfullmäktig­

val», »kyrkofullmäktigval för församlingen», »kyrkofullmäktigval för samfällig-

heten» eller »kyrkofullmäktigval för skoldistriktet» eller annan beteckning i ord

för ifrågavarande val. Ovanför namnen skall å valsedel utsättas partibeteck­

ning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av väljare eller för

viss meningsriktning). Ovanför partibeteckningen må förekomma en kartell­

beteckning (beteckning i ord för två eller flera vid valet samverkande partier)

54

Kungl. Majus proposition

nr 99.

och mellan partibeteckningen och namnen en fraktionsbeteckning (beteckning i ord för viss grupp av väljare eller viss meningsriktning inom partiet).

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift å den eller de utseddas namn, titel eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Är något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem därmed åsyftas, eller upp­ tager valsedel namn å någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom obe­ fintligt. Äro å valsedel eller särskild del därav upptagna flera namn, än enligt § 24 är medgivet, anses det eller de sista, övertaliga namnen såsom obefintliga.

§ 24.

Valsedel skall upptaga namnen antingen i en följd, det ena under det andra, eller ock på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser, dock ma, där endast en lands­ tingsman skall utses, valsedel innehålla tre namn. Namnen gälla själva lands- tingsmanna- eller fullmäktigvalet, samt, i den man de icke därvid tagas i anspråk, val av suppleanter för landstingsmän eller av efterträdare för full­ mäktige.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser. Dessa namn skola upp­ föras vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet samt, i den mån namnen icke därvid tagas i anspråk, val av suppleanter eller efterträdare. För suppleantvalet eller efterträdarvalet må dess­ utom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart och ett av de för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet upptagna nam­ nen. Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola de förekomma det ena under det andra. För val av suppleant eller efterträdare särskilt upptaget namn, som saknar motsvarande namn för själva landstingsmanna- eller full­ mäktigvalet, anses såsom obefintligt.

§ 25.

Ogin är valsedel: till vilken använts annat än vitt papper; å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där anbragt;

vilken upptager valbeteckning å annat ställe än nederst a framsidan; vilken saknar partibeteckning; vilken upptager parti-, kartell- eller fraktionsbeteckning å annat ställe än ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteckningar ovanför namnen; eller vilken icke upptager något giltigt namn. Har vid val, vilket förrättats i samband med annat val, avgivits sedel, för­ sedd med valbeteckning för det senare valet, skall detta icke föranleda att sedeln ogillas.

Kungl. Maj:ts proposition nr

99.

55

F. V. 25-28.

Finnas i ett valkuvert, som avlämnats vid val förrättat i samband med

annat val, två valsedlar, av vilka den ena är försedd med valbeteckning för det

förra valet och den andra för det senare valet, skall endast sedeln med valbe­

teckning för det val, varvid valkuvertet avgivits, räknas.

Finnas i ett valkuvert två likalydande valsedlar, skall allenast en sedel

räknas.

Finnas i annat fall än nu sagts i ett valkuvert två valsedlar, eller finnas i

ett valkuvert flera än två valsedlar, äro de alla ogilla. Där i valkuvert finnes

jämte valsedel annat än sådan sedel, är valsedeln ogin.

§ 26.

Vid valförrättning skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek

och beskaffenhet, tillhandahållas väljarna för det ändamål, varom förmäles i

§ 27. Till varje väljare utlämnas ett valkuvert. Å valkuvert skall vara tydligt

anbragt valbeteckning för valet. Innan valkuvert utlämnas, skall, där för­

farande, som avses i § 34 mom. 2, ej kommer att äga rum, å kuvertet intryckas

en stämpel utvisande valdistriktet. Blanketter till valsedlar skola jämväl till­

handahållas i vallokalen.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,

att valurnan är tom.

§ 27.

Väljarna äga avgiva sina röster i den tur de anmäla sig hos valförrättare!!.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att

möjliggöra för envar att med valhemlighetens bevarande inlägga sin valsedel

i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med skärmar

eller dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättare!! som allmänheten är

synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valf örr ättar en att vaka över

att väljares förehavande därstädes ej kan av någon iakttagas. Efter det väljaren

vid någon av omförmälda särskilda platser inlagt sin valsedel i kuvertet och

tillslutit detsamma, har han att utan dröjsmål personligen överlämna det till

ordföranden. Sedan denne förvissat sig, att den, som avlämnar valkuvertet, är

i röstlängden upptagen såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är

försett med vederbörlig valbeteckning samt, där så är föreskrivet, behörigen

stämplat men eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i val­

urnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteck­

ning, att rösträtten utövats. Valkuvert, som saknar vederbörlig valbeteckning

eller stämpel, eller som är å utsidan märkt med annat kännetecken, skall ej

mottagas.

Väljare, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ord­

ning avgiva sin röst, äger att till biträde vid röstningen anlita den han själv

därtill utser.

§ 28.

Aro äkta makar båda röstberättigade, må den ena av dem ingiva valsedel

genom andra maken. Vill väljare begagna dylik rätt, skall valsedelsförsändelse

anordnas tidigast fjorton dagar före dagen för valets början. Valsedelsförsän­

delse skall anses vara anordnad den dag. då det i § 29 omförmälda vittnesintyget

underskrives.

56

Kungl.

Majus proposition nr 99.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

57

§ 29.

För valsedelsförsändelse, sora avses i § 28, skall användas ett innerknvert och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas genom kommunens eller församlingens försorg. Ej må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av kuvert och örn väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 60.

Väljaren skall själv frivilligt inlägga sin valsedel i innerkuvertet och till­ sluta detta samt i närvaro av ett ojävigt vittne inlägga innerkuvertet i ytter - kuvertet, vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En å ytterkuvertet anbragt förklaring att sålunda tillgått skall därefter av väljaren egenhändigt undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift å det valdistrikt väljaren vid tiden för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.

Vittnet intygar å ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för inty­ gets meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.

§ 80.

Äkta make, som vill avgiva valsedel för andra maken, avlämnar vid valför­ rättningen till ordföranden valsedelsförsändelse, varom sägs i §§ 28 och 29. Finnes, att båda makarna äro röstberättigade, att ytterkuvertet är sådant, som avses i § 29, samt att därå äro tecknade förklaring av väljaren och vittnesintyg i behörigt skick, och förekommer ej skälig anledning, att ytterkuvertet blivit efter tillslutandet öppnat, bryter ordföranden ytterkuvertet; i annat fall skall det ej mottagas.

Sedan ordföranden därefter tillsett, att innerkuvertet är sådant, som avses i § 29, samt att det är tillslutet och utan annat märke än i § 60 omförmäld ändamålsbeteckning, stämplas detsamma, där så i § 26 är föreskrivet, och ned­ lägges i valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteckning, att rösträtten utövats.

Är innerkuvertet ej sådant, som avses i § 29, eller ej tillslutet eller finnes å dess utsida annat märke än ändamålsbeteckningen, skall det ej mottagas.

§ 31.

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock skall örn rätt att i visst fall ingiva valsedel till den myndighet, som har att verkställa sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna, gälla vad i kap. 6 stadgas.

§ 32.

Moni. 1. Då uppehåll i valförrättningen sker. skall valurnan omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert för­ var; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, val- förrättaren inför öppna dörrar förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

De väljare, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valförrätt­ ningen eller då valförrättningen skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, örn utrymme där saknas, å anvisad plats dannell men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att i den tur de anmäla sig avlämna sina valsedlar.

F. V. 33—34.

§ 33.

Mom. 1. Isär alla, som vid det för valförrättnings slut fastställda klockslaget

äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden röstningen

avslutad.

Mom. 2. Omedelbart därefter upptagas valkuverten ur valurnan och räknas

oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av Konungen

fastställda formulär och i formulären givna anvisningar skall föras vid förrätt­

ningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas och upptages i protokollet

antalet av de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i valet.

Därefter tillkännagivas såväl antalet valkuvert som antalet av nyssnämnda per­

soner. Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall

dessutom anteckning örn detta förhållande göras i protokollet för vartdera valet.

Mom. 3. Sedan dessa åtgärder vidtagits, inläggas valkuverten, där förfa­

rande enligt § 34 icke kommer att äga rum, i ett eller flera hållfasta omslag,

som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill och förses med

påskrift angivande valet. De sålunda åsätta sigillen skola därefter avtryckas å

protokollet. Därjämte skall i protokollet antecknas antalet omslag, vari val­

kuverten inlagts. Omslagen jämte protokollet skola därefter läggas i säkert

förvar. Efter det valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ord­

föranden och två av de närvarande, avslutas förrättningen.

Mom. 4. Då val förrättas å särskilda dagar, skall vad i mom. 1—3 är före­

skrivet äga motsvarande tillämpning beträffande varje förrättningsdag. Å

annan förrättningsdag än den sista skola, även om förfarande enligt § 34 kom­

mer att äga rum, vidtagas de i mom. 3 omförmälda åtgärder, därvid omslagen

jämväl skola förses med påskrift angivande förrättningsdagen.

§ 34.

Morn, 1. Där magistrat jämlikt § 42 har att verkställa sammanräkning av

de avgivna rösterna samt fråga ej är örn val av landstingsman för valkrets om­

fattande två eller flera städer, må sammanräkningen verkställas omedelbart

efter vidtagande av de i § 33 mom. 2 omförmälda åtgärderna. Härvid skall i

tillämpliga delar gälla vad i kap. 7 stadgas.

Mom. 2. Vid val av landstingsman, för vilket sammanräkning ej omedel­

bart verkställes jämlikt mom. 1, så ock vid val av kommunalfullmäktige och

municipal!'ullmäktige ävensom av kyrkofullmäktige för församling, som består

av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, skola följande åtgärder vid­

tagas.

a) Sedan i § 33 mom. 2 föreskrivna åtgärder vidtagits, öppnas valkuverten

och uttages innehållet. Innan så sker, skall, där valet förrättats å särskilda

dagar, ordföranden hava inför öppna dörrar förvissat sig, att de sigill, som

»satts de i § 33 mom. 3 omförmälda omslagen, överensstämma med de å proto­

kollet avtryckta och äro obrutna, ävensom uttagit valkuverten ur omslagen, i

samband varmed kuverten skola hava räknats.

58

Kungl.

Majus proposition nr 99.

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av annat än en valsedel skall, efter det att i senare fallet innehållet ater- inlagts, valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet sålunda tillslutna kuvert räknas, varefter kuverten inläggas i ett eller flera omslag. A varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert ävensom dessas antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel, som utgjort ett valkuverts enda innehåll, är ogin, lägges sedeln åsido. Antalet salunda asidolagda val­ sedlar räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag. Å varje om­ slag antecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom dessas antal.

d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b) och c) återinlagts i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar, vilka äro likalydande med avseende å väljarbeteckning (kartell-, parti- och fraktions- beteckning), sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje grupp räknas, varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller flera omslag. A varje omslag antecknas de inneliggande valsedlarnas väljarbeteckning samt antal.

e) De omslag, varom i detta mom. förmärs, skola, utöver ovan föreskrivna anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet, där förrättningen äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt för­ seglas under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas å protokollet.

f) I protokollet skall, utöver vad i mom. 2 sagts, ytterligare antecknas:

1) antalet valkuvert, vilka enligt bestämmelserna i b) inneslutits i andra kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts;

2) antalet valsedlar, vilka enligt bestämmelserna i c) lagts åsido, jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts;

3) antalet valsedlar i varje sådan grupp, som omförmäles i d), samt gruppens väljarbeteckning jämte antalet omslag, vari gruppens sedlar inlagts;

g) Förrättningen bör utan avbrott bringas till slut. Därest särskilda skäl föranleda avbrott, må förrättningen icke avbrytas i annan ordning än att, sedan de i § 33 mom. 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, verkställandet av de i a)—fj här ovan föreskrivna åtgärderna i sin helhet uppskjutes, dock icke längre än till påföljande dag. Innan förrättningen sålunda avbrytes, skall tid för densammas fortsättande tillkännagivas; och skola valkuverten inläggas i omslag, vilka för­ seglas under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert förvar; och förrättningen må ej ånyo företagas, innan valförrättaren inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta sigillen äro obrutna.

h) Sedan de i a)—f) här ovan föreskrivna åtgärderna vidtagits samt val- protokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden och två av de närvarande, avslutas valförrättningen. Skall röstsammanräkningen verkställas av annan än valförrättaren, åligger det denne att ofördröjligen till den myndighet, som har att verkställa sammanräkningen, insända dels de för­ seglade omslag, som avses i detta moment, dels valprotokollet eller, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

59

F. V. 34-36.

val förrättats å särskilda dagar, samtliga protokoll för valet, dels ock röst­

längden. feker insändandet med posten, skall försändelsen assureras. Då sådant

insändande ej skall äga ram, skola omslagen jämte protokollet läggas i säkert

förvar.

Mom. 3. Vid val av stadsfullmäktige samt av kyrkofullmäktige för stads­

församling äger magistraten besluta, att de i mom. 2 omförmälda åtgärderna

skola vidtagas.

66

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kap. 6. Om rätt tor väljare att 1 vissa fall ingiva valsedel till den

myndighet, som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 35.

^ äljare, som tillhör någon av nedanstående yrkes- eller tjänstegrupper, må

i den ordning i detta kapitel föreskrives avgiva valsedel genom försändelse

omedelbart till den myndighet, som har att verkställa sammanräkning av de

vid valet avgivna rösterna. Denna rätt må dock ej utövas i annat fall än då,

enligt vad vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för visst, hinder

för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen möter på grund därav,

att yrkets eller tjänstens utövning betingar hans vistande utom valdistriktet

vid den tidpunkt, då röstningen äger rum.

Hindret skall styrkas på sätt i § 39 stadgas.

Den rätt nu är sagd tillkommer:

a) den som utövar militärtjänst;

b) den som utövar sjömansyrket eller såsom deltagare för egen eller annans

räkning i fiske i öppen sjö eller i annan egenskap tillhör besättning eller annan

personal å fartyg;

c) den som tillhör personalen vid svensk beskickning eller svenskt konsulat;

d) den som tillhör personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt järn­

vägsföretag eller vid postverket, tullverket eller lots- eller fyrväsendet.

Batt att avgiva valsedel genom försändelse, som nu nämnts, tillkommer

jämväl äkta make till den som tillhör personalen vid svensk beskickning eller

svenskt konsulat, där vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för visst,

att hinder för väljarens, personliga inställelse vid valförrättningen möter på

grund därav, att väljaren är bosatt å makens tjänsteort.

§ 36.

Valsedelsförsändelse må ej anordnas tidigare än trettio dagar före den dag,

då valet skall börja, och ej heller senare än dagen för röstningens avslutande.

Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då det i § 39 om­

förmälda vittnesintyget underskrives.

Valsedelsförsändelse skall hava inkommit till myndighet, som har att verk­

ställa röstsammanräkningen, före sammanräkningens början och ej senare än

dagen efter den, då röstningen avslutades.

F. V. 37—39.

§ 37.

Mom. 1. Vid anordnande av valsedelsförsändelse skall väljaren anlita ojävigt

vittne.

Vistas väljaren inom riket, skall såsom vittne anlitas på landet ordförande

eller ledamot i valnämnd eller i kommunalnämnd samt i stad tjänsteman, som

förordnas av magistraten.

Vistas väljaren utom riket, skall såsom vittne anlitas svensk konsul eller

ock, där väljaren tillhör besättning eller annan personal å svenskt fartyg, dettas

befälhavare eller, i händelse av förfall för denne, hans närmaste man.

De personer, som nämnts i detta moment, äro pliktiga att, när de därom

anmodas, tillhandagå väljaren såsom nu är sagt.

I fråga örn viss grupp av väljare äger Konungen förordna, vilka personer

ytterligare må anlitas såsom vittne.

Mom. 2. Är väljaren ej personligen känd för vittnet, åligger det honom att

styrka sin identitet antingen genom intygande av trovärdig person eller ock

medelst prästbevis, debetsedel, arbets- eller sjöfartsbok eller annan tillfyllest-

görande handling.

§ 38.

För valsedelsförsändelse skall användas ett innerkuvert med vidhängande

blankett och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas utom riket genom statsverkets

och inom riket genom kommunens eller församlingens försorg. Ej må för ända­

målet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av kuvert och örn väljarens

rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 60.

§ 39.

Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta detta.

Därefter skall i vittnets närvaro å den innerkuvertet vidhängande blanketten

tecknas noggrann upplysning angående de av väljarens yrke eller tjänst för­

orsakade omständigheter, som hindra hans personliga närvaro vid valförrätt­

ningen, ävensom förklaring, att han frivilligt och i enrum inlagt sin valsedel i

kuvertet och själv tillslutit detta. Vad sålunda tecknats å blanketten skall

egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika skola å blanketten angivas jnke

eller tjänsteställning, valdistrikt, som väljaren vid tiden för valet tillhör, och

hans hemvist inom valdistriktet, så ock de omständigheter i övrigt, angående

vilka Konungen föreskriver, att uppgift härvid skall meddelas.

Vittnet skall å blanketten vitsorda de omständigheter, vilka av väljaren an­

givits såsom förfallogrund, och intyga, att väljaren egenhändigt skrivit sitt

namn å blanketten, såsom ovan sagts, samt att han omedelbart dessförinnan

befunnit sig i enrum, ävensom angiva dag och ort för intygets meddelande.

Innerkuvertet med vidhängande blankett skall av väljaren i vittnets närvaro

inläggas i ytterkuvertet. Detta tillslutes och adresseras till den myndighet,

som har att verkställa sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna. En

å ytterkuvertet anbragt uppgift, att det innehåller väljarens valsedel, skall dess­

förinnan egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika angives det valdistrikt

Kungl.

Majus proposition

nr

99.

61

F. V. 39-43.

väljaren tillhör och hans hemvist inom distriktet. Därefter skall försändelsen

av väljaren personligen överlämnas till nyssnämnda myndighet eller genom

posten eller annorledes tillställas samma myndighet. Överlämnas försändelsen

åt posten, skall den rekommenderas. Vittne, som enligt § 37 har skyldighet att

på sätt där sägs tillhandagå väljare, åligger ock att, då särskild anhållan därom

framställes, ombesörja försändelsens postbefordran mot gottgörelse för post­

avgifter.

§ 40.

Då valsedelsförsändelse ankommit till myndighet, som har att verkställa

röstsammanräkningen, skall anteckning därom, med uppgift å dagen för an­

komsten, ske i bok, som upplagts för ändamålet. Försändelserna förvaras

under lås.

§ 41.

Närmare föreskrifter för tillämpning av stadgandena i §§ 37 och 39 med­

delas av Konungen.

62

Kungl.

Majus proposition nr 99.

Kap. 7. Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

§ 42.

Sammanräkning av de vid kommunala och kyrkliga val avgivna rösterna

verkställes

vid val av landstingsman

för valkrets, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad,

av länsstyrelsen;

för stad, som bildar egen valkrets, av magistraten; och

för annan stadsvalkrets av magistraten i den folkrikaste staden;

vid val av kommunalfullmäktige och municipalullmäktige av länsstyrelsen;

vid val av stadsfullmäktige av magistraten; samt

vid val av kyrkofullmäktige

för församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och

stad, av länsstyrelsen; och

för stadsförsamling av magistraten.

§ 43.

Sammanräkning verkställes vid offentlig förrättning, som skall påbörjas vid

val av stadsfullmäktige ävensom av kyrkofullmäktige för stadsförsamling inom

sju dagar, vid val av landstingsman i stadsvalkrets inom fyra dagar från val­

förrättningarnas avslutande och i annat fall så snart omständigheterna medgiva

det.

Där sammanräkningen verkställes av länsstyrelsen, skall örn förrättningen

utfärdas särskild kungörelse med uppgift i förekommande fall å den ordnings­

följd, vari sammanräkningen, därest hinder icke möter, kommer att företagas

F. V. 43-44.

för olika val; sådan särskild kungörelse skall senast sex dagar före förrätt­

ningens början införas i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Där sammanräkningen verkställes av magistrat och ej äger rum omedelbart

efter röstningens avslutande, skall tid och ställe för sammanräkningen sist dagen

därförut kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Det åligger den myndighet, som har att verkställa sammanräkningen, att i

god tid före förrättningen tillse, att valprotokoll, röstlängd och omslag, som

avses i § 33 mom. 3 eller § 34 mom. 2, inkommit från samtliga de valdistrikt,

vilkas röster skola sammanräknas, samt att, där så ej skett, från försumlig val­

förrättare infordra vad som felas. Myndigheten verkställer även förberedande

granskning av nämnda handlingar och inskaffar, där dessa härvid befinnas icke

vara i behörigt skick, på lämpligt sätt de upplysningar rörande anledningen här­

till, vilka prövas erforderliga.

§ 44.

Mom. 1. Å utsatt tid och ställe verkställes sammanräkningen inför öppna

dörrar. Valprotokollen uppläsas och granskas, och sigillen å omslagen jäm­

föras med de sigill, som äro avtryckta å protokollen. Förekommer därvid ej

skälig anledning, att omslag blivit efter tillslutningen öppnat, brytes förseg­

lingen. I annat fall lämnas omslaget orubbat, och de däri inneslutna valsed­

larna inverka ej på valet.

Mom. 2. Hava valsedelsförsändelser ankommit, räknas desamma och antalet

jämföres med den över sådana försändelser förda boken. Därefter brytas för­

sändelsernas ytterkuvert. Har försändelse ankommit senare än i § 36 är sagt

eller är ytterkuvertet ej sådant eller ej försett med sådan påskrift, som före-

skrives i §§ 38 och 39, eller förekommer skälig anledning, att ytterkuvert efter

tillslutandet blivit öppnat, lämnas kuvertet obrutet och är däri innesluten val­

sedel utan verkan på valet. Sedan övriga ytterkuvert brutits, granskas inner-

kuverten med vidfästade blanketter. Finnas därvid flera kuvert härröra från

samma väljare, äro de alla ogilla och läggas orubbade åsido.

I övrigt skall tillses:

att den som avgivit valsedelsförsändelsen är i röstlängden upptagen såsom

röstberättigad och icke har inför valförrättare utövat sin rösträtt,

att han jämlikt § 35 är behörig att avgiva valsedelsförsändelse,

att valsedelsförsändelsen anordnats inom tid, som stadgas i § 36, och i en­

lighet med föreskrifterna i §§ 37—39, samt

att innerkuvertet är utan annat märke än ändamålsbeteckningen.

Brister något i nu nämnda hänseenden, lägges innerkuvertet orubbat åsido

såsom ogillt. I annat fall avskiljes blanketten, i sammanhang varmed i röst­

längden vid väljarens namn antecknas, att rösträtten utövats. Därefter blandas

de godkända innerkuverten med varandra.

Morn.. 3. Sedan de i mom. 1 och 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, uttagas

valsedlarna ur de godkända innerkuverten och ur de inför valförrättama av­

givna valkuverten. De sålunda uttagna valsedlarna jämte, där förfarande som

avses i § 34 mom. 2 ägt rum, de från valförrättama insända valsedlarna gran-

Kungl. Maj:U proposition nr 09.

63

F. V. 44-46.

skås, varefter myndigheten prövar valsedlarnas giltighet och meddelar de be­

slut, som föranledas av valsedlarna och protokollen, med hänsyn jämväl till

enligt vad ovan är sagt inhämtade upplysningar.

§ 45.

För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteckning

(kartell-, parti- och fraktionsbeteckning) sålunda, att valsedlar med samma

första beteckning sammanföras i särskilda grupper, här nedan benämnda A-

grupper.

Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra beteckning, ordnas

A-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan be­

nämnda B-grupper. Till A-gruppen hörande sedlar med endast en beteckning

bilda en särskild B-grupp.

Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje beteckning, ordnas

B-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan be­

nämnda C-grupper. Till B-gruppen hörande sedlar med endast två beteckningar

bilda en särskild C-grupp.

§ 46.

Morn. 1. a) För varje C-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å C-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Vid varje samman­

räkning gäller valsedel allenast för ett namn.

b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står först

å sedeln. C-gruppens valsedlar ordnas i namngrupper så, att sedlar med samma

första namn bilda en namngrupp.

Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namn­

gruppens rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först

på namngruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

c) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,

bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.

Den eller de namngrupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sam­

manräkning gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och

nämnda valsedlar ordnas i nya namngrupper så, att sedlar, som vid den på­

gående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namngrupp;

däremot bibehållas övriga befintliga namngrupper oförändrade. Valsedlarna

inom varje nybildad namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens

rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och jäm­

förelsetal.

Bösttalet för ett namn är lika med rösttalet eller sammanlagda rösttalet för

den eller de namngrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet. Jämförelsetalet

för ett namn är lika med dess rösttal, där icke namngrupp av valsedlar, som

gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Har så skett.

64

Kungl.

Maj:ts proposition nr 99.

erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med namngruppens platstal, ökat med 1, eller örn flera namngrupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med dessa namngruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en namngrupp motsvarar den del, namngruppen tagit i besättandet av plats eller platser, som förut utdelats, och beräknas sålunda, att namngruppens rösttal delas med största jämförelse­ talet vid sammanräkningen närmast före namngruppens bildande. Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till antalet; höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

Mom. 2. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å B-gruppens valsedlar, vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses namnen å varje C-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 1 bestämda ord­ ningen och tillämpas i övrigt de i nämnda moment angivna grunderna.

Mom. 3. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å A-gruppens valsedlar, vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses namnen å varje B-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 2 bestämda ord­ ningen och tillämpas i övrigt de i mom. 1 angivna grunderna.

Morn. 4. Skola genom valet två eller flera platser besättas, fördelas de mel­ lan de olika A-grupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den

A-grupp, som för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelse­ tal. Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besattes genast så, att A-gruppens första plats tillerkännes den, vilkens namn är det första i ordningen inom A-gruppen, A-gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra A-grupper.

Jämförelsetalet är lika med A-gruppens rösttal, så länge A-gruppen ännu icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av A-gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två A-grupper, skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre A-grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som mot­ svarar de å A-gruppens valsedlar upptagna namn, vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare, skall den uteslutas från vidare jämförelse.

Mom. 5. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vilkens namn står främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i mom. 4 sägs, har största jämförelsetalet.

Moni. 6. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom lottning.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami.

77

käft. (Nr 99.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

65

680 29 5

F.

7

.

47-49.

§ 47.

Sedan val av landstingsmån avslutats, skola suppleanter utses sålunda, att

för varje landstingsman inom den A-grupp, för vilken han blivit vald, före­

tagas så många, dock minst två, nya sammanräkningar, som A-gruppen erhållit

platser. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera A-grupper, an­

ses han vald för den A-grupp, från vilken plats först tilldelades honom.

Vid varje sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upptaga

landstingsmannens namn och på grund därav gällde för detta namn vid den

sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen. Yarje

valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att namn å någon, som blivit

genom valet utsedd till landstingsman eller till suppleant för den landstings­

man sammanräkningen avser, anses såsom obefintligt, skall röstvärdet tillgodo­

räknas det namn, som står främst av de för den ifrågavarande landstingsman­

nen särskilt upptagna suppleantnamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det

namn för själva landstingsmannavalet, som står främst å sedeln, eller, örn ej

heller sådant namn finnes, det namn som står främst bland samtliga suppleant­

namnen å valsedeln. Den som erhållit högsta rösttalet är vald till suppleant

för den landstingsman sammanräkningen avser. Mellan lika rösttal skall

skiljas genom lottning.

De för varje särskild landstingsman valda suppleanterna intaga plats i den

ordning, i vilken de blivit utsedda.

§ 48.

Hava vid valet landstingsman eller fullmäktige icke blivit till föreskrivet

antal utsedda, anställes ofördröjligen nytt val för utseende av det felande antalet

och, vid val av landstingsman, jämväl av suppleanter. Äro landstingsman men

ej suppleanter valda till erforderligt antal, skall vid valet bero.

§ 49.

Moni. 1. Vid rösternas sammanräknande användas blanketter och föres pro­

tokoll i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen, och i

formulären givna anvisningar.

Mom. 2. Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut eller finnes

eljest nödigt att uppskjuta eller avbryta densamma, skola alla valsedlar in­

läggas i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa

omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert

förvar; och förrättningen må ej ånyo företagas, innan den myndighet, som har

att verkställa sammanräkningen, inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta

sigillen äro obrutna.

Moni. 3. Samtliga valsedlar vid varje val inläggas, de godkända och de

underkända särskilt, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med

minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras,

vid val av landstingsman till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av

besvär, dessa blivit avgjorda, samt vid annat val intill utgången av den tid,

för vilken valet gäller.

66

Kungl. Majlis proposition nr 99.

F. V. 50-52.

§ 50.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av det vid förrätt­

ningen förda protokollet. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, var­

efter inkomna röstlängder återställas till vederbörande.

§ 51.

Efter röstsammanräkning för val av landsting smån åligger det länsstyrel­

sen eller magistrat, som verkställt sammanräkning, att översända avskrift av

protokollet över förrättningen till landstingets expedition samt att utan avgift

skyndsamt låta tillställa var och en landstingsman och suppleant ett utdrag

av detsamma i vad det rör honom, gällande detta protokollsutdrag såsom full­

makt för den valde. Magistraten skall ock inom tre dagar efter röstsamman­

räkningen till länsstyrelsen insända utdrag av protokollet över förrättningen,

upptagande de personers namn och boningsort, som blivit utsedda till lands­

tingsman och suppleanter, med angivande tillika av den ordning, i vilken de

för varje särskild landstingsman valda suppleanterna blivit utsedda.

Länsstyrelsen låter i länskungörelserna meddela underrättelse örn samtliga

valens utgång.

§ 52.

Moni. 1. Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgö­

ringstiden, inkallas enligt vad särskilt är stadgat till ordinarie landstingsman

den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör

i stället inträda.

Mom. 2. Avgår fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,

skall ny sammanräkning företagas. Sammanräkningen verkställes vid offentlig

förrättning, som skall påbörjas så snart omständigheterna medgiva det.

Den nya sammanräkningen äger rum inom den A-grupp, för vilken den av­

gångne blivit vald. Blev den avgångne Amid för flera A-grupper, skall sam­

manräkningen ske inom den A-grupp, från vilken plats först tilldelades

honom. Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,

vilka upptaga den avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn

vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-grup-

pen. Varje valsedel gäller såsom hel röst.

Röstvärdet skall, med iakttagande att namn å någon, som blivit genom

valet utsedd till fullmäktig, anses såsom obefintligt, tillgodoräknas det namn,

som står främst bland de för den a\Tgångne fullmäktigen särskilt upptagna

efterträdarnamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det namn för själva full-

mäktigvalet, som står främst å sedeln, eller, örn ej heller sådant namn finnes,

det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln. Den

som erhållit högsta rösttalet inträder såsom fullmäktig i den avgångnes ställe.

Mellan lika rösttal skiljer lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under

försegling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

67

F. V. 53-56.

§ 53.

Avgår jämväl enligt § 52 utsedd landstingsman eller fullmäktig före ut­

gången av den tid, för vilken lian blivit utsedd, förfares på enahanda sätt,

som i nämnda paragraf är sagt; och skall vid ny sammanräkning för utseende

av fullmäktig hänsyn såsom förut tagas blott till de valsedlar, vilka upptaga

den först avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn vid den

sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen.

§ 54.

Vid sammanräkning, som avses i § 52 mom. 2 eller § 53, föres protokoll i

överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen, och i formu­

lären givna anvisningar. Protokollet skall upptaga de föreliggande omstän­

digheterna samt vem på grund därav skall inträda i den avgångnes ställe.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av nämnda protokoll.

Med protokollets uppläsning är förrättningen avslutad.

§ 55.

Pinnes icke någon, som enligt de i § 52 eller 53 givna bestämmelserna kan

inträda i stället för avgången landstingsman eller fullmäktig, skall platsen

stå obesatt intill utgången av den tid, för vilken den avgångne varit vald.

§ 56.

Ar någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen;

och skall han, vid förlust av talan, sist inom trettio dagar efter den dag, då

valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som

genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tid­

ningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må av­

lämnas till länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen, om sammanräkningen verk­

ställts av magistrat, från denna infordrar de avgivna valsedlarna samt övriga

handlingar rörande valet. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden

tilländagått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de för­

klaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga

handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regerings­

rätten skyndsamt föredragas och avgöras.

Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen under­

rättas därom. Länsstyrelsen, som där fråga är om val av landstingsman låter

sådan underrättelse införas i länskungörelserna, vidtager, örn icke i följd av

besvären över valet annan person förklarats vara vald, för inkallande till ordi­

narie landstingsman av närmast i ordningen varande suppleant eller för förnyad

sammanräkning den åtgärd, som av beslutet över besvären må föranledas. Har

hela valet upphävts, förordnar länsstyrelsen örn ofördröjligt företagande av

nytt val för den tid, som avsetts med det upphävda valet, eller för den åter­

stående delen därav, samt örn tid och ställe för valet.

Vid nytt val gäller i övrigt vad örn allmänt val är föreskrivet.

68

Kungl.

Maj:ts proposition nr 99.

F. V. 56—60.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn förrättning för ny röstsammanräkning.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

§ 57.

I ärenden rörande val är det envar tillåtet att, under iakttagande av behörig

tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar i betalt

brev med posten.

Örn valsedelsförsändelse gäller vad i § 39 är stadgat.

§ 58.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans full­

följande eller bevarande sist bör företagas, må åtgärden vidtagas å nästa söc­

kendag.

§ 59.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar, som

avses i § 27, ordentligen verkställas.

Kostnaden för kungörande, som åligger valnämndens ordförande eller magi­

strat, samt utgifter för stämplar, valkuvert och de i §§ 33 och 34 omförmälda

omslagen skola gäldas vid val av kyrkofullmäktige av församlingen och i

övriga fall av kommunen, vilken jämväl har att tillhandahålla lämpliga val­

lokaler och bestrida kostnaden för de anordningar, som avses i § 27.

§ 60.

Mom. 1. Innerkuvert och ytterkuvert till valsedelsförsändelse skola vara

av ogenomskinligt papper och försedda med ändamålsbeteckning samt, vad

vart och ett val angår, lika till storlek och beskaffenhet.

Formulär till innerkuvert och ytterkuvert samt till blankett, som skall vid­

hänga innerkuvert, ävensom till ändamålsbeteckning, förklaring, uppgift och

vittnesintyg fastställas av Konungen.

Mom. 2. Väljare äger att av person, vilken jämlikt § 37 må anlitas såsom

vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse, på begäran utan avgift erhålla

kuvert till sådan försändelse.

Mom. 3. För valdistrikt på landet har ordföranden i valnämnden och för

stad magistraten ej mindre att i god tid före varje val på lämpligt sätt lämna

väljarna underrättelse om de personers namn och adresser, vilka inom val­

distriktet eller staden må enligt § 37 anlitas såsom vittnen vid anordnande av

valförsändelser och av vilka väljarna äga erhålla kuvert till sådan försändelse,

än även att tillse, att erforderliga kuvert i god tid före valet finnas tillgäng­

liga hos nämnda personer. Kommun eller församling äger att från länsstyrelsen

på rekvisition mot ersättning bekomma dylika kuvert.

Kuvert till valsedelsförsändelse, som avses i kap. 6, skola i god tid före

valet vara tillgängliga jämväl hos de personer, vilka vid sådan försändelses an-

Kungl. Majus proposition nr 99.

69

F. V. 60-63.

ordnande må anlitas såsom vittne av väljare utom riket. Dessa kuvert tillhanda­

hållas på statsverkets bekostnad.

§ 61.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad i §§ 59 och 60 är stadgat

örn kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället, och skola de i

dessa paragrafer givna bestämmelserna örn ordförande i valnämnd, såvitt angår

municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt vid

val till riksdagens andra kammare, äga motsvarande tillämpning å municipal-

stämmans ordförande.

§ 62.

De i denna lag givna bestämmelserna örn församling skola, i den män ej

annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande kyrklig sam­

fällighet eller skoldistrikt, som avses i kap. 1 § 1 i lagen örn församlings-

styrelse.

Erfordras särskilda föreskrifter örn tillämpning av denna lag med avseende

å kyrklig samfällighet eller skoldistrikt, som i första stycket sägs, meddelas

sådana föreskrifter av Konungen.

§ 63.

Vad i denna lag stadgas i avseende å magistrat skall i stad, där magistrat

ej finnes, gälla örn den för staden tillsatta styrelsen.

70

Kungl.

Majus proposition nr 99.

Kungl. Majus -proposition nr 99.

71

Formulär 1.

Formulär till valsedel, som avses i § 24 sista stycket i lagen örn

kommunala och kyrkliga val.

Plats för kartellbeteckning.

Plats för partibeteckning.

Plats för fraktionsbeteckning.

Plats för valbeteckning.

Valsedelns storlek och antal rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- eller fullmäktignamn och supp­

leant- eller efterträdarnamn; högra sidan är avsedd för

särskilda

suppleant- eller

efterträdarnamn.

Såsom valbeteckning må nederst å valsedelns framsida vara anbragt en av beteck­

ningarna »Landstingsmannaval», »Kommunalfullmäktigval», »Municipalfullmäktig-

val», »Stadsfullmäktigval», »Kyrkofullmäktigval för församlingen», »Kyrkofull-

mäktigval för samfälligheten» eller »Kyrkofullmäktigval för skoldistriktet» eller

annan beteckning i ord för ifrågavarande val.

72

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunal­

stämma m. m.

Skall enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riksdags­

mannaval eller ock val å kommunalstämma, munieipalstämma, allmän råd­

stuga eller kyrkostämma eller inom kommunalfullmäktige, municipalfullmäk-

tige, stadsfullmäktige eller kyrkofullmäktige vara proportionellt, skola därvid

de i denna lag givna bestämmelserna lända till efterrättelse.

§ 2

.

Vid valet utses av och bland de i valet deltagande erforderligt antal per­

soner att vid valförrättningen biträda ordföranden.

Där ordföranden med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anled­

ning finner det nödigt, äger han att, sedan valsedlarna avlämnats och innan

sammankomsten upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsät­

tande och avslutande. Da så sker, skola av och bland de i valet deltagande

utses minst två personer att såsom vittnen närvara vid den fortsatta valförrätt­

ningen, och skall valurnan, i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras, om­

sorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas

i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,

skall ordföranden i vittnenas närvaro förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

Särskild kungörelse örn dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

§ 3.

Val skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteck­

ning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av de väljande

eller för viss menings riktning), men vilka i övrigt äro omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna och fria från

överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än det antal

personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, gäller den dock

för övriga namn.

§ 4.

De avgivna valsedlarna skola ordnas i grupper, så att sedlar med samma

partibeteckning bilda en grupp.

Inom varje grupp skall, till den utsträckning, som erfordras för utseende

av det antal personer valet avser, bestämmas ordning mellan namnen å grup­

pens valsedlar. Härvid iakttages:

73

a) Upptaga valsedlar till antal av mera än hälften av hela antalet valsedlar

inom gruppen (gruppens rösttal) samma första namn, blir detta namn det första

i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första namn och utgöra mera

än två tredjedelar av gruppens rösttal, jämväl samma andra namn, blir detta

namn det andra i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första och

samma andra namn samt utgöra mera än tre fjärdedelar av gruppens rösttal,

jämväl samma tredje namn, blir detta namn det tredje i ordningen; och så vidare

efter samma grunder.

b) I den mån ordningen inom gruppen icke kan enligt nyss angivna grun­

der bestämmas, skola särskilda sammanräkningar av namnens rösttal verk­

ställas. Vid varje sådan sammanräkning gäller valsedel såsom hel röst, där

icke något av sedelns namn erhållit rum i ordningen. Annan valsedel gäller

såsom halv röst, där ett av sedelns namn erhållit rum i ordningen; såsom

tredjedels röst, där två av namnen uppförts i ordningen; såsom fjärdedels

röst, där tre av namnen uppförts i ordningen; och så vidare efter samma

grund. För varje gång kommer det namn närmast i ordningen, som erhållit

högsta rösttalet.

Till protokollet antecknas för varje grupp dess rösttal samt, där de under

a) angivna grunderna tillämpats, antalet av de valsedlar, som upptaga samma

första namn eller samma första och andra namn, och så vidare, men eljest,

för varje särskild sammanräkning, röstvärdet för de olika valsedlarna och det

rösttal, som uträknats för varje namn.

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 5.

Mom. 1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika

valsedelsgrupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den grupp,

vilken för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.

Plats, som blivit en grupp tilldelad, besättes genast så, att gruppens första

plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom gruppen, grup­

pens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, gruppens tredje plats

den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå

att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en

eller flera andra grupper.

Jämförelsetalet är lika med gruppens rösttal, så länge gruppen ännu icke

fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje gång

så, att gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av gruppen

tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två grup­

per, skall dock vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen

anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre grupper,

anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma

grund.

Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar

antalet namn å gruppens valsedlar, är den utesluten från vidare jämförelse.

74

Kungl. Majus proposition nr 99.

Morn. 2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står

främst i ordningen inom den. grupp, som har största rösttalet.

§

6

.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom

lottning.

§ 7.

Vid val av suppleanter skall vad här ovan är stadgat i fråga örn val av

ledamöter äga motsvarande tillämpning.

§

8

.

Den ordning, vari suppleanter böra inkallas till tjänstgöring i stället för

ledamot, skall bestämmas enligt följande regler:

a) Suppleant, utsedd från grupp med samma partibeteckning som den

grupp, från vilken ledamoten blivit vald, har företräde framför övriga supp­

leanter, och av dessa har den företräde, som utsetts från grupp med högre

rösttal.

b) Av suppleanter från samma grupp har den företräde, vars namn bli­

vit tidigare uppfört i den jämlikt § 4 bestämda ordningen inom gruppen.

Den ledamot eller suppleant, som fått sig tillerkänd plats från två eller flera

grupper, anses vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats honom.

Kungl. Maj.-ts proposition nr !J!J.

75

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen deli 23 maj 1862 (nr 33)

om koniinunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 3—5, § 6 mom. 2 andra oell fjärde

styckena, § 8 mom. 3 samt §§ 10—14 i förordningen den 23 maj 1862 örn

kommunalstyrelse i Stockholm skola upphöra att gälla ävensom att § 5

mom. 2, § 8 mom. 2 och § 45 i samma förordning skola, § 45 i nedan an­

givna del, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Mom. 2. Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande

verkan stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 8.

Mom. 2. Örn valdistrikt samt örn vals förrättande och avslutande så ock

örn förfarandet, när stadsfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgörings­

tidens utgång, stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 45.

Sedan i------------kronan verkställa.

Yid indrivandet av utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda,

uttages därutöver en avgift, beräknad efter tre öre å varje full krona av slutsum­

man å de utskylder, som skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda

slutsumma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre,

och efter sex öre å berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem

kronor. Yerkställes indrivningen gemensamt beträffande utskylder, som här

avses, och utskylder till församling, skall vad nu stadgats äga tillämpning

å de sammanlagda utskylderna. Denna ersättning skall, då indrivningen

sker i Stockholm, ingå till stadskassan men eljest tillfalla den, som verk­

ställer indrivningen.

76

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni

1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni

1924 om landsting skola, 5 och 58 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

5 §■

Rätt att — — — års ålder.

Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stad

gas i lagen om kommunala och kyrkliga val.

7 §‘

Landstingsmän jämte suppleanter väljas med de undantag, som i 13 §

andra stycket och 14 § tredje stycket omförmälas, för fyra år, räknat från

och med den 1 januari året efter det, då valet skett.

Landstingsman och suppleant, som utsetts vid val jämlikt nyss åberopade

bestämmelser i 13 och 14 §§, skola tjänstgöra från och med den 1 januari

året efter det, då valet skett, och till utgången av tjänstgöringstiden för

övriga landstingsmän och suppleanter.

Rörande upphörande i vissa fall tidigare än ovan sägs av uppdrag att

vara landstingsman eller suppleant stadgas i 13 § tredje stycket och 14 §

fjärde stycket.

8

§.

1 mom. För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar.

För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och där­

utöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5,000.

2 mom. Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall med undan­

tag, varom nedan i denna paragraf och i 9 § förmäles, iakttagas, att för

varje valkrets komma att utses minst 5, högst 9 landstingsmän.

Stad, vars folkmängd utgör minst 15,000, bildar en valkrets.

Stad med mindre folkmängd än 15,000 förenas med annan stad eller andra

städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. I valkrets, som

utgöres endast av städer, skall folkmängden uppgå till minst 15,000. Delar

av samma stad må icke ingå i olika valkretsar.

Valkrets bestående av stad och landsbygd bör icke utan synnerliga skäl

bildas.

Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området för annan valkrets

än den, i vilken två eller flera städer ingå, skall kunna omslutas med en

sammanhängande gränslinje, samt att delningen i vad angår landsbygden

verkställes, där så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller härad,

77

mea eljest efter kommuner. Med tingslag förstås sådan del av domsaga,

som utgör egen domkrets.

9

§•

Där med iakttagande av de i 8 § 2 mom. givna bestämmelser bildande

av valkrets på sätt i nämnda moment stadgas medför synnerlig olägenhet,

må område med mindre invånarantal, än i samma moment sägs, utgöra val­

krets. Sådan valkrets skall dock, örn landsbygd däri ingår, hava en folk­

mängd av minst 10,000 samt i vad angår landsbygden utgöras av domsaga

eller av ett eller flera tingslag eller härad.

10

§.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 8 och 9 §§

meddelade föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår

till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja

landstingsmän bestämmas lägre tal än det uti 8 § 1 mom. angivna, på det

att landstingsmännens antal för hela landstingsområdet må uppgå till minst

tjugu; och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion av folk-

mängdssiffrorna, i övrigt gälla vad i 8 § 2 mom. och 9 § är stadgat.

11 §•

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall för

varje valkrets utses, fastställes efter de i 8—10 §§ angivna grunder av

landstinget. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas

av länsstyrelsen, sedan landstingsområdets kommuner berette tillfälle att

yttra sig.

För landsting, som enligt 2 § första stycket nybildats, skall efter förslag

av länsstyrelsen indelning, varom i denna paragraf förmäles, fastställas av

det äldre landstinget vid dess sista lagtima möte.

12

§.

Varda de förhållanden, vilka legat till grund för den fastställda indel­

ningen, så ändrade, att jämkning däri till följd av stadgandena i 8—10 §§

påkallas, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget, på läns­

styrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämk­

ningen ; och skall, där ej sådant fall är för handen, som i 13 § första stycket

och 14 § andra stycket avses, jämkningen ske året innan val av landstings­

män nästa gång äger rum.

13 §.

Örn genom stads inträde i landsting eller genom ändring i den territori­

ella indelningen landstingsområde utvidgas, äger nästa lagtima landsting,

på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa

den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Örn folkmängden i det område, varmed landstingsområdet utvidgats, upp­

går minst till tal, som enligt 8 eller 10 § berättigar till att utse en lands­

tingsman, eller örn det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som

i nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

78

berörda valkretsar, är högre än det antal landstingsmän, som före jämk­

ningen utsetts för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall

å den för landstingsmannaval stadgade tid året efter det jämkningen verk­

ställts val företagas inom den eller de valkretsar, som må hava vid jämk­

ningen nybildats av det överförda området eller del därav eller ock eljest

berörts av jämkningen, ändå att val av landstingsmän därstädes eljest icke

det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,

äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts förden

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar

fortfara längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val

utsedda landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i första stycket avses, skall det förslag till jämkning i val­

kretsindelning, som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift å de

val, som med anledning av jämkningen skola enligt andra stycket företagas,

ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt tredje stycket

tjänstgöringstiden inskränkes.

14 §.

Utträder stad ur landsting eller upphör på grund av ändring i den terri­

toriella indelningen område, som bildar egen valkrets, att deltaga i visst

landsting, äga de för staden eller valkretsen utsedda landstingsmän och

suppleanter icke fortfara med sina befattningar.

Örn genom ändring i den territoriella indelningen område, som utgör del

av en eller flera valkretsar, upphör att deltaga i visst landsting, äger nästa

lagtima landsting, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess

yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som därav må för­

anledas.

Örn folkmängden i område, som upphört att deltaga i visst landsting,

uPPgår minst till tal, som enligt 8 eller 10 § berättigar till att utse en

landstingsman, eller örn det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning,

som i nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen

berörda valkretsar, är lägre än det antal landstingsmän, som före jämkningen

utsetts för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den

för landstingsmannaval stadgade tid året efter det jämkningen verkställts

val företagas inom den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen, ändå

att val av landstingsmän därstädes eljest icke det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,

äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar

fortfara längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val

utsedda landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i andra stycket avses, skall det förslag till jämkning i val­

kretsindelning, som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift å de

val, som med anledning av jämkningen skola enligt tredje stycket företagas,

Kungl. Majus proposition nr 99.

79

ävensom å de landstingsman och suppleanter, för vilka enligt fjärde stycket

tjänstgöringstiden inskränkes.

15 §.

Örn valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslu­

tande stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

32 §.

Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt

av personer för beredning, varom förmäles i 31 och 42 §§, så ock av revi­

sorer och revisorssuppleanter, som avses i 53 §, skall, där två eller flera

personer skola utses, vara proportionellt, därest det begäres av minst så

många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes

antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

58 §.

Medlem av------------hållas tillgängliga.

Över landstingets beslut, som i 11—14 §§ avses, må ej klagas.

Kungl. Majus proposition nr 99.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 22, 38, 40, 42, 43 och 45 §§ i lagen den

13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning skola, 18 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Är nybildad------------ ävensom kommunalnämnd.

Är nybildad kommun stad, som i kap. 4 § 1 mom. 2 lagen örn kommunal­

styrelse i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma tid för­

ordna kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla allmän råd­

stuga för val av kommunalrådmän.

Skall i------------av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med uppgörande

av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens ikraft­

trädande ansta utöver den i kap. 5 § 2 lagen örn kommunalstyrelse på landet

stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens bestämmande skall ske inom

november månads utgång.

22

§.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den

upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill

dess de i kap. 7 § 1 lagen örn kommunalstyrelse på landet och kap. 7 § 1 lagen

örn kommunalstyrelse i stad i sadant hänseende meddelade bestämmelser kunna

tillämpas.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 13 och 14 §§ mot­

svarande tillämpning i fråga örn utövandet av församlings beslutanderätt.

40 §.

Skall ny församling bildas, aligge det domkapitlet att så fort ske kan under

året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före den 1 oktober för­

ordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma och hos dess kyrkofull­

mäktige samt i dess kyrko- och skolråd.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen träder i

81

kraft fullmäktige och befattningshavare i församlingen utses oberoende av

eljest gällande bestämmelser örn tid för dylikt val; och skall i fråga om beräk­

nandet av deras tjänstgöringstid så anses, som örn denna börjat först med in­

gången av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem

tillkommande uppgifter; och skola jämväl befattningshavare, som utses före

den nya församlingsindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning av

sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i

anledning av indelningsändringen.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn försam­

ling, intill dess den i kap. 6 § 1 lagen örn församlingsstyrelse meddelade be­

stämmelsen om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § åge motsvarande tillämpning angående beslut i försam­

ling.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling gälle i tillämpliga delar

skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma eller av kyrko­

fullmäktige, ändå att dess område icke sammanfaller med församlingens

område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

77 käft. (Nr 99.)

88G 29 6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om införande av lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ I-

Från oell med den 1 januari 1931 skola, med iakttagande av vad i denna

lag stadgas, följande nu antagna lagar lända till efterrättelse:

lagen örn kommunalstyrelse på landet;

lagen om kommunalstyrelse i stad;

lagen örn kommunala och kyrkliga val i vad den avser andra val än val

av kyrkofullmäktige;

lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunal­

stämma m. m. i vad den avser andra val än val å kyrkostämma och inom

kyrkofullmäktige;

lagen örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1862 (nr 33)

örn kommunalstyrelse i Stockholm;

lagen örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni

1924 (nr 349) örn landsting;

lagen örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr

293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indel­

ning, i vad den avser ändring i 18, 19 och 22 §§ i sistnämnda lag.

§

2

.

Genom de nya lagarna upphävas följande förordningar, stadga och lagar:

förordningen den 21 mars 1862 (nr 13) örn kommunalstyrelse på landet;

förordningen den 21 mars 1862 (nr 14) örn kommunalstyrelse i stad;

stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) örn proportionellt valsätt vid vissa val

inom landsting och stadsfullmäktige m. m. i vad den avser andra val än

val å kyrkostämma;

lagen den 30 juni 1920 (nr 392) örn rätt för vissa väljare att utan instäl­

lelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt örn

behandling av valsedelsförsändelse;

lagen den 20 maj 1921 (nr 252) med vissa föreskrifter i fråga örn val av

kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring av vad

sålunda upphävda författningar innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

de nya lagarnas bestämmelser.

83

§3.

Beträffande de allmänna val av landstingsmän, kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige och stadsfullmäktige, som skola förrättas under år 1930,

skola de nya bestämmelserna äga tillämpning.

Revisorer för granskning av kommuns förvaltning under år 1931 samt

suppleanter för dem skola med tillämpning av de nya bestämmelserna utses

under år 1930.

§4.

I fråga örn offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1931, samt angående sökande av ändring i

sådant beslut så ock i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning av kom­

munalskatt för tidigare år än 1931 samt besvär i anledning därav skola, där

ej annat följer av vad i § 3 stadgas, förut gällande föreskrifter tillämpas.

De nya bestämmelserna äga tillämpning i avseende å val å kommunal­

stämma, municipalstämma eller allmän rådstuga eller inom kommunalfull­

mäktige, municipalfullmäktige eller stadsfullmäktige för tid, som helt och

hållet infaller efter den 31 december 1930, men föranleda ej rubbning i be­

ståndet av sådana val, som företagits före samma dag.

§5.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället till-

lämpas.

Kungl. Majus proposition nr 99.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av 'protokollet över social ärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i stats­

rådet å Stockholms slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Linnar

an

,

ministern för utrikes ärendena

T

rygger

,

statsråden

L

ubeck

, B

eskow

, L

undvik

, B

orell

,

von

S

teyern

, M

almberg

, L

indskog

,

BissaiARK,

J

ohansson

, D

ahl

.

Historik.

Chefen för

civildeparte­

mentet 1919.

Kommunal-

författnings-

sakkunniga

1921.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesia­

stikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck,

frågan om revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på landet

och i stad.

Härvid anför föredraganden:

Spörsmålet örn en allmän, i huvudsak formell revision av förordningarna den

21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet och i stad har vid flera tillfällen

varit föremål för övervägande. Med denna fråga hava understundom samman­

förts vissa förslag om verkställande i nämnda förordningar av materiella

ändringar.

Vid anmälan i statsråd den 30 maj 1919 av frågan örn tillkallande av sak­

kunniga för biträde med utredning och förslag rörande vissa spörsmål å kom­

munalförvaltningens område anmärkte chefen för civildepartementet, statsrådet

Schotte, bland annat, att den form, vari kommunallagarna framträdde, efter de

många förändringar, som desamma tid efter annan och särskilt under de sista

åren undergått, icke kunde anses fullt tillfredsställande. En och annan av

de nya bestämmelserna stöde ej heller i full överensstämmelse med mot­

svarande bestämmelser i de andra lagarna. Det vore därför angeläget, att

en formell revision av kommunallagarna snarast möjligt komme till stånd. De­

partementschefen hade emellertid icke ansett sig böra för det dåvarande göra

framställning örn åtgärder för en dylik revision, dels emedan vissa spörsmål

örn ändringar i kommunallagarna därförinnan syntes böra vara utredda och

riksdagen underställda, dels ock enär det syntes vara skäl att avvakta resultatet

av den utredning angående frågan örn representativt system jämväl i den kyrk­

liga kommunen, som uppdragits åt särskilda inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga — de så kallade kyrkofullmäktigsakkunniga — helst

som de sakkunnigas utredning syntes resultera i förslag rörande omfattande

ändringar i vissa kommunalförfattningar.

De för först angivna ändamål tillkallade sakkunniga — de så kallade kom-

munalförfattningssakkunniga -—- underströko i sitt den 12 februari 1921 av­

givna betänkande II rörande vissa till de sakkunniga hänskjutna frågor be­

hovet av en fullständig omarbetning av kommunalförfattningarna, vilket behov

85

under de sakkunnigas arbete framträtt i en mångfald av författningarnas

detaljer. De sakkunniga framhöllo vidare, att ett fortsatt partiellt avhjälpande

av bristerna i nämnda författningar och en därefter följande allmän revision

måste medföra ett avsevärt dubbelarbete, som knappast vore påkallat, sedan

de mest trängande kraven genom lagändringar blivit tillgodosedda. Dessutom

riskerades ytterligare genom ett dylikt arbetssätt samstämmigheten mellan så­

väl de olika författningarna som vardera författningens olika delar. Ett ytter­

ligare vägande skäl för den allmänna revisionens omedelbara företagande vore,

att i annat fall såväl förordningen örn kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

som förordningen örn landsting komme att erhålla ny form och delvis nytt inne­

håll, innan åtgärder i liknande syfte blivit vidtagna beträffande förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad. Kyrkofullmäktigsakkunnigas ut­

redning, vilken syntes komma att leda till en fullständig revision av kyrko-

stämmoförordningen, väntades nämligen vara avslutad under år 1921. Och åt

kommunalförfattningssakkunniga hade uppdragits att verkställa utredning

och avgiva förslag angående revision av landstingsförordningen, vilken utred­

ning förutsattes bliva färdig så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas

1922 års riksdag. Det syntes knappast vara med nödig planmässighet i lagstift­

ningsarbetet förenligt, att de för den borgerliga primärkommunen gällande för­

ordningarna, till vilka förordningarna för den kyrkliga kommunen och läns-

kommunen dittills anslutit sig, under någon längre tid bibehölles oförändrade

i en del hänseenden, som genom revisionen av de senare underkastats mer eller

mindre genomgripande förändringar.

Då kommunalförfattningssakkunnigas omförmälda betänkande den 18 mars

1921 anmäldes i statsråd, anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Elmquist, bland annat, att även han vore av den uppfattningen, att en allmän

revision av kommunalförordningarna borde inom den närmaste tiden företagas.

Med anledning därav ansåg han sig böra för det dåvarande upptaga endast så­

dana i betänkandet föreslagna lagändringar, som vore nödvändiga för undan­

röjande av vissa påtalade svårigheter.

Vid 1921 års riksdag hemställdes i en av herr Lyberg inom första kamma­

ren väckt motion, nr 27, att riksdagen vålle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

det Kungl. Majit täcktes snarast möjligt föranstalta örn en allmän revision av

gällande förordningar angående kommunalstyrelse på landet och i stad samt

för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet gåve anledning.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 41, framhöll konsti­

tutionsutskottet till en början, att behovet av en formell revision av de nuva­

rande kommunalförfattningarna under de senaste åren vunnit erkännande från

olika håll. Efter att hava omnämnt vissa av mig redan berörda uttalanden i

denna riktning och det då pågående arbetet på en fullständig omarbetning av

författningarna om landsting och örn den kyrkliga kommunen anförde utskottet

i huvudsak följande:

Det vore givetvis av största vikt, att författningar, sådana som förord­

ningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad, vilka framför allt skulle

Kungl. Majus proposition nr 99.

Chefen för

socialdeparte­

mentet 1921.

Motion 1921.

Konstitutions­

utskottet 1921.

86

tillämpas av personer, som ej finge förutsättas äga större vana vid tolkning av

lagtext, vöre överskådligt uppställda. Det vore en allmän erfarenhet, att berörda

förordningar ej tillfredsställde nämnda krav. I vissa hänseenden berodde den

bristande överskådligheten därpå, att de utgångspunkter för lagstiftandet, som

förelegat vid tiden för förordningarnas tillkomst, sedermera undanryckts eller

förskjutits till följd av därefter inträffade genomgripande förändringar inom

det kommunala livet. I andra hänseenden hade överskådligheten blivit lidande

därigenom, att tid efter annan påkallade nya bestämmelser blivit, särskilt för

undvikande av omparagrafering, tillagda här och var utan att äga direkt sam­

manhang med de äldre lagbud, med vilka de formellt förbundits. Givet vore

även, att den omfattning, som vissa på detta sätt till små lagkomplex för sig

förvandlade paragrafer erhållit, i betänklig grad minskade möjligheten att lätt

överblicka de ifrågavarande förordningarna.

Likformighet mellan förordningarna för stads- och landskommuner, så långt

överensstämmelse i sakligt hänseende dem emellan förefunnes, vore enligt ut­

skottets mening en naturlig norm för dessa förordningars redigering. Vid deras

tillkomst hade denna synpunkt i allmänhet vunnit beaktande. Särskilt genom

den ökade användningen av det representativa systemet i landskommunerna

hade emellertid för dessas vidkommande numera i flera hänseenden större reell

överensstämmelse uppnåtts med förhållandena i städerna än som från början

varit fallet. Dock hade icke någon formell motsvarighet till denna ökade reella

överensstämmelse skapats i de båda kommunalförordningarna. På grund därav

lämnade dessa även i berörda avseende åtskilligt övrigt att önska, oavsett de

brister av samma slag, vilka kunde hava förefunnits allt sedan deras tillkomst.

Även beträffande detaljerna hade emot de ifrågavarande författningarna

riktats den enligt utskottets mening befogade anmärkningen, att en hel del

otydligheter och oegentligheter förefunnes. Såsom belysande för förhållandena

i nämnda hänseende kunde utskottet hänvisa till vissa erinringar, som kommu-

nalförfattningssakkunniga i sitt betänkande II gjort i fråga örn tillämpligheten av

de i förordningen örn kommunalstyrelse på landet givna bestämmelserna angå­

ende kungörande och hållande av stämma, stämmans arbetsformer, verkställig­

het av stämmans beslut och stämmoordförandens befogenhet. Slutligen ville ut­

skottet påminna därom, att förordningarna i sitt nuvarande skick betungades

av en eller annan bestämmelse, som numera blivit överflödig därigenom, att för­

utsättningarna för dess tillämpning ej längre förelåge, såsom fallet exempelvis

vore med § 11 mom. 2 i förordningen örn kommunalstyrelse på landet.

Betydelsen av att sådana missförhållanden som de påpekade undanröjdes

borde enligt utskottets mening val motivera ett bifall till motionens hemställan

örn skrivelse till Kungl. Majit i vad den avsåge en formell revision snarast möj­

ligt av de ifrågavarande förordningarna. Därtill koinme emellertid också, att

såsom framhållits omarbetningar av förordningarna för den kyrkliga kommu­

nen och för länskommunen redan vore påbörjade. Utskottet delade motionärens

uppfattning, att detta förhållande måste anses såsom ett särskilt, mycket bety­

dande skäl för ett omedelbart igångsättande av den i motionen föreslagna revi­

sionen. Det kunde därvidlag ifrågasättas, örn över huvud taget ett lyckligt

resultat i formellt hänseende kunde vinnas av revisionsarbetet beträffande för­

ordningarna för den kyrkliga kommunen och länskommunen, därest icke detta

arbete företoges i kontakt med en formell revidering av de för de borgerliga

primärkommunerna gällande förordningarna. Beträffande spörsmålet örn den

ifrågasatta revisionens återverkan på lösningen av tidigare till utredning hän-

skjutna partiella reformfrågor på det kommunala området — örn åtgärder för

underlättande av valdeltagandet, örn utsträckt tillämpning av proportionell val­

metod och örn ändrade regler för röstsammanräkning — vilka då ännu befunne

sig under förberedande behandling, ville utskottet framhålla, att nämnda frågor

Kungl. Majus proposition nr 99.

87

Kungl. Majus proposition nr 99.

i regel finge anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse, eller ock vore i allt fall derus lösning icke av särskilt brådskande natur. Några större olägen­ heter syntes därför icke uppstå, om de flesta av dem löstes först i samband med genomförandet av den allmänna revisionen.

Motionären hade ifrågasatt, att i sammanhang med den formella revisionen skulle till besvarande upptagas även andra aktuella spörsmål av reell innebörd än nyss omförmälda. Utskottet ansåge dock icke lämpligt att på sådant sätt upptaga dylika frågor, till vilka riksdagen icke tagit ställning, eller rörande vilka framställning örn utredning och förslag icke gjorts av riksdagen. Endast för den händelse, att önskvärd likformighet mellan de båda förordningarnas bestämmelser i ett eller annat hänseende påkallade jämkning av endera förord­ ningens innehåll, borde sakliga ändringar i detta sammanhang ifrågasättas.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det täcktes Kungl. Majit snarast möjligt föranstalta örn en allmän, i huvudsak formell revision av gällande förordningar örn kom­ munalstyrelse på landet och i stad samt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet gåve anledning.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av herr von Geijer m. fl. vilka ansett, att utskottet bort avstyrka motionen, och såsom stöd härför anförde i huvudsak följande:

Ben lovande utveckling av vår svenska kommunalrätt, som i och genom fri praxis ägde rum, ej minst på landet, där det nya fullmäktiginstitutets genom­ förande framkallat nödvändigheten av en viss nyorientering av både formell och reell natur, borde efter reservanternas tanke få fortgå utan att av en formell lagrevision, som ej samtidigt upptoge till prövning sakliga reformfrågor, i för­ väg klavbindas. De svårigheter, varöver från landskommunernas sida allmänt klagats vid övergången till fullmäktigsystemet, komme efter reservanternas tanke att mycket snart genom en sådan av formella lagändringar ostörd praxis på ett säkerligen bättre sätt övervinnas än genom en förtidig lagstiftning, vil­ ken såsom blott formell måste inrikta sig på allenast en omformulering av gäl­ lande rättsregler.

Ett särskiljande av den formella och den reella revisionen läte sig dock icke vid närmare granskning praktiskt genomföra, såsom för övrigt tämligen all­ mänt erkänts och även motionären i viss mån syntes medgiva. Skulle åter revi­ sionen förty bliva även saklig, vare sig beträffande frågor, i vilka riksdagen redan uttalat sig eller, såsom med nödvändighet bleve fallet, beträffande alla under arbetet uppdykande frågor, vilka, örn så erfordrades, säkerligen också bragtes inför riksdagen för erhållande av direktiv, så komme därigenom den formella revision, som önskats snabbt genomförd, att väsentligt både försvåras och fördröjas.

Av den kommitté, som erhölle uppdraget, vare sig den bleve enmans- eller flermanskommitté, vare sig den sammanfölle med kommunalförfattningssak- kunniga eller ej, och vare sig den bildades genom sammanslagning av redan sittande olika kommittéer eller bleve fristående, skulle med ali sannolikhet myc­ ket snart framväxa en kommunal lagberedning av liknande permanent karaktär som lagberedningen, processkommissionen, strafflagskommissionen m. fl. Reser­ vanterna funne därför att, då frågan redan vore föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet, riksdagen icke hade anledning uttala sig i densamma.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagens beslut an­ mäldes i skrivelse den 7 maj 1921, nr 186.

Riksdagens nyssnämnda skrivelse anmäldes i statsråd den 20 juni 1924. Därvid anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, bland annat:

Riksdagen

1921.

Chefen för

socialdeparte­ mentet 1924.

Den sak­

kunnige 1928.

De mångfaldiga partiella ändringar, som förordningarna örn kommunalsty­

relse på landet oell i stad under tidernas lopp undergått, hade framkallat en

brist på överskådlighet och likformighet i författningarnas uppställning och

avfattning, som åstadkommit åtskillig tvekan och osäkerhet angående en del

bestämmelsers innebörd samt utgjort en betydande olägenhet vid ifrågavarande

författningars tillämpning. Denna olägenhet, som på senare tid blivit allt mera

kännbar, vöre särskilt allvarlig när det gällde författningar sådana som de om-

förmälda, vilka i stor utsträckning skulle tillämpas av personer, som icke finge

förutsättas äga större vana vid tolkning av lagtext. Med hänsyn därtill syntes

den av riksdagen begärda revisionen av författningarna i fråga icke längre böra

uppskjutas. Departementschefen funne sig därför böra föreslå, att Kungl. Maj :t

måtte uppdraga åt en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda

med ifrågavarande revisionsarbete.

Det sålunda ifrågasatta uppdraget borde avse verkställande av en allmän,

i huvudsak formell revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på

landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i sagda förord­

ningar, vartill revisionsarbetet kunde giva anledning. Därjämte borde den sak­

kunnige äga befogenhet att, där så under arbetets fortgång visade sig erforder­

ligt, utarbeta förslag till ändringar jämväl i andra författningar, som samman­

hängde med de nämnda.

I enlighet med hemställan av departementschefen uppdrog Kungl. Majit

därefter åt landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld att verkställa det ifrågasatta

revisionsarbetet.

Till fullgörande av sitt uppdrag avgav den sakkunnige den 10 februari 1928

yttrande och förslag till:

lag örn kommunalstyrelse (kommunallag);

lag innefattande vissa bestämmelser örn allmänna val (vallag);

lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunal­

stämma m. m.;

lag örn valsedelsförsändelser;

lag örn ändrad lydelse av 6 § i förordningen örn kyrkostämma, samt kyrko­

råd och skolråd den 21 mars 1862;

lag örn ändring i förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm den

23 maj 1862;

lag örn ändrad lydelse av 2 kap. i lagen örn landsting den 20 juni 1924 och

av 58 § i samma lag;

lag örn införande av kommunallagen och vallagen m. m.; samt

lag örn kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges och stadsfullmäktiges

befogenhet m. m.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av den verkställda revisionen har

den sakkunnige anfört, att med en allmän, i huvudsak formell revision av för­

ordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad måste i främsta rummet

avses att, under avlägsnande av omotiverade skiljaktigheter mellan de båda för­

ordningarna, åt kommunallagstiftningen giva en förbättrad och mera överskåd­

lig uppställning. Ett viktigt led i revisionsarbetet bestode uppenbarligen däri,

att de vidlyftiga och tyngande bestämmelserna örn val med största möjliga

fullständighet utbrötes och upptoges i en för stad och land gemensam lagstift­

88

Kungl. Majus proposition nr 99.

89

ning. Vad anginge själva kommunalförfattningarna, finge erinras, att den sakkun­ niges uppdrag egentligen avsåge allenast förordningarna örn kommunalstyrelse på landet oell i stad. Visserligen hade, enligt statsrådsprotokollet, befogenhet tillerkänts den sakkunnige att, örn så under arbetets fortgång visade sig erfor­ derligt, utarbeta förslag till ändringar jämväl i andra författningar, vilka sam­ manhängde med de nämnda. Men av denna befogenhet hade den sakkunnige ansett sig böra göra bruk endast i trängande fall och icke redan på den grund, att likhet i uppställning, avfattning och innehåll kunde anses önskvärd.

Över den sakkunniges förslag hava utlåtanden avgivits av Överståthållar­ ämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, vilka i sin tur dels inhämtat yttranden från landstingen, stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting, och stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige i de kommuner, som ansetts böra höras, dels ock berett övriga kommuner tillfälle att avgiva yttrande i ärendet. Utlåtanden hava avgivits även av domkapitlen och Stockholms stads konsisto­ rium samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, varjämte styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler inkommit med en framställning i ämnet.

Såväl före tillkallandet av nämnde sakkunnige som därefter har riksdagen vid flera tillfällen erinrat örn det önskade revisionsarbetet. I en del av dessa fall har riksdagen angivit särskilda frågor, som borde upptagas i samband med en allmän revision. Till vissa av dessa frågor torde jag få återkomma senare. Här må endast erinras om följande.

Med anledning av en vid 1928 års riksdag väckt motion örn införande av en kyrkofullmäktiginstitution anhöll riksdagen i skrivelse den 23 mars 1928, nr 86, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan örn införande av en kyrkofullmäktiginstitution i samband med den allmänna revisionen av kom­ munallagarna och den därmed enligt erhållen upplysning sammanförda frågan örn skolärendenas möjliga överflyttning till den borgerliga kommunen.

Vid behandling av en vid 1929 års riksdag väckt motion angående utsträck­ ning av tillämpningsområdet för lagen angående folkskoleväsendet i vissa stä­ der uttalade konstitutionsutskottet i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 6, att då det enligt vad utskottet erfarit med bestämdhet kunde antagas, att förslag i frågan örn skolärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen vid 1930 års riksdag komme att framläggas i samband med förslag till en allmän revision av kommunalförfattningarna och örn kyrkofullmäktig- institutionens införande, utskottet finge, i förväntan att så komme att ske, hem­ ställa, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskot­ tets hemställan godkändes av riksdagen.

Med anledning av riksdagens sålunda uttalade mening verkställdes under våren 1929 inom ecklesiastikdepartementet efter samråd med socialdepartemen­ tet en omarbetning av gällande bestämmelser rörande den kyrkliga kommunen. Till grund för detta arbete Indes vissa äldre förslag och framställningar, där­ ibland kyrkofullmäktigsakkunnigas den 30 december 1922 avgivna betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m., ävensom de yttranden, som

Kungl. Maj;ts proposition nr 9U.

Riksdagen

1928.

Riksdagen

1929.

Utkast inom ecklesiastik­

departementet

1929.

90

avgivits däröver av myndigheter och sammanslutningar. Vid arbetet åsyftades

dels en formell revision av förordningarna den 21 mars 1862 örn kyrkostämma,

samt kyrkoråd och skolråd och den 20 november 1863 örn kyrkostämma, samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm, varigenom dessa författningar till uppställ­

ning och form bringades i nära överensstämmelse med det av den sakkunnige

framlagda förslaget till kommunallag, dels införande av bestämmelser örn ett

representativt system i församlingarna, dels och meddelande av vissa föreskrifter

rörande kyrkliga samfälligheter. De stadganden örn val av fullmäktige inom

församlingarna, som med anledning därav blevo erforderliga, sammanfördes

med bestämmelserna örn kommunala val i det av den sakkunnige avgivna för­

slaget till vallag. Av skäl, till vilka jag i det följande torde få återkomma,

ansågs det emellertid olämpligt att i vallagen upptaga föreskrifter örn riks­

dagsmannaval. I förslaget intogos därför endast regler örn kommunala och

kyrkliga val. Emellertid inarbetades däri bestämmelserna örn valsedelsförsän-

delser, såvitt angår dylika val. Det av den sakkunnige framlagda förslaget till

lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma

m. m. utsträcktes att gälla även val inom kyrkofullmäktige. I lagen den 13

juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik in­

delning föreslogos vissa ändringar, betingade av de ifrågasatta ändringarna i kom-

munalförfattningama. En omarbetning verkställdes jämväl av lagen den 25

juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer, varigenom lagens bestäm­

melser gjordes tillämpliga även å landskommuner. Tillika vidtogos i lagen

vissa, huvudsakligen formella jämkningar i syfte att bringa densamma i över­

ensstämmelse med de ändrade bestämmelserna örn församlingarnas styrelse.

Det sålunda verkställda arbetet ledde till uppgörande av utkast till:

lag örn församlingsstyrelse;

lag örn församlingsstyrelse i Stockholm;

lag örn kommunala val;

lag om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunal­

stämma m. m.;

lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m.; samt

lag örn skolstyrelse i vissa kommuner.

Över utkasten jämte en därvid fogad promemoria avgåvos yttranden av kam­

markollegium, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i

samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsisto­

rium, magistraten i Stockholm, statens folkskolinspektörer, flertalet försam­

lingar i Stockholm och Göteborg ävensom styrelserna för svenska stadsför­

bundet och svenska landskommunernas förbund samt centralstyrelsen för all­

männa svenska prästföreningen. Utkasten hava även varit föremål för yttrande

av 1929 års kyrkomöte. Med anledning av väckt motion anhöll nämligen kyrko­

mötet, som icke på ärendets dåvarande stadium kunde taga ställning till lag­

utkastens detaljer men ansåge angeläget att framhålla de principiella kyrkliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

91

synpunkterna, i skrivelse den 2 november 1929, nr 22, att Kungl. Majit vid det

slutliga utarbetandet av förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. ville till­

se, att inga åtgärder måtte vidtagas, som kunde vara ägnade att försvaga den

kyrkliga församlingens hittillsvarande självständighet eller försvåra strävan­

dena att göra henne allt mera skickad att lösa de henne påvilande uppgifterna,

särskilt i fråga örn det inre församlingsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för ecklesiastikdepartementet att

senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till lag

örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stockholm, lag örn in­

förande av lagen örn församlingsstyrelse m. m. samt lag örn skolstyrelse i vissa

kommuner, vilka förslag i huvudsak ansluta sig till de inom nämnda departe­

ment uppgjorda utkasten med samma rubriker. Övriga utkast, vilka för fort­

satt behandling överlämnats till socialdepartementet, komma att av mig be­

handlas i det följande. Dessa utkast äro såsom bilagor fogade vid detta pro­

tokoll (se bilagor A—C).

De nu gällande förordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad

Allmänna

lida i formellt hänseende av betydande brister. Författningarnas i vissa delar synPunl£ter-

ålderdomliga form motsvarar icke nutida anspråk på klarhet och fullständighet,

En del bestämmelser hava visat sig svåra att tolka och hava givit anledning till

lagarna.

olika tillämpning. Vid de talrika ändringar, som å skilda tider verkställts i

Departements-

författningarna, hava nya bestämmelser infogats i paragrafer, med vilkas rlicfc"'

övriga innehåll de hava föga sammanhang. Till följd härav hava författ­

ningarna i hög grad förlorat i reda och överskådlighet. Härtill bidraga även

de omständliga föreskrifterna rörande fullmäktigval. På grund av utvecklingen

å det kommunala området har åt vissa stadganden givits en tillämpning, som

står i mindre god överensstämmelse med författningarnas lydelse. I en del fall

kvarstå stadganden, vilka numera sakna betydelse. Mellan förordningarna för

land och stad föreligga icke sakligt betingade olikheter, vilka blivit än mera

framträdande, sedan genom ökad användning av representativt system på lands­

bygden större reell överensstämmelse vunnits. Nu omförmälda brister måste

anses särskilt betänkliga, då det här är fråga om författningar, vilka i stor ut­

sträckning skola tillämpas av personer, som sakna juridisk utbildning och ofta

även vana att tolka författningstext. Vid flera tillfällen hava också statsmak­

terna framhållit, att en allmän revision av ifrågavarande författningar bör verk­

ställas. Samma mening har kommit till uttryck i det övervägande flertalet av

de nu avgivna yttrandena.

Ehuru sålunda starka skäl kunna anföras för verkställande av en formell

revision av kommunalförfattningarna, får å andra sidan icke förbises, att mot

en dylik revision kunna resas vissa invändningar. Det är naturligen förenat

med olägenhet att vidtaga formella ändringar i viktiga författningar, vid vilkas

avfattning och uppställning allmänheten på grund av långvarig tillämpning

hunnit vänja sig. Varje omläggning medför ökat arbete och risk för misstag.

Härtill kommer, att på förevarande område flera betydelsefulla frågor av sak­

lig natur ännu äro olösta. Det är därför att vänta, att, sedan en formell revision

företagits, viktiga ändringar bliva erforderliga av sakliga skäl. Mot denna

Kungl. Majus proposition nr 99.

92

erinran kan emellertid framhållas, att det för det fortsatta reformarbetet är av

värde, att ifrågavarande författningar erhålla en systematisk och överskådlig

uppställning. Härigenom underlättas införandet av de materiella ändringar,

som efter hand kunna ifrågakomma. De omarbetade författningarna kunna så­

lunda utgöra en ram, i vilken blivande nya bestämmelser med fördel kunna in­

fogas.

Vid prövning av nu anförda omständigheter har jag — utan att överskatta

värdet av en formell revision — dock ansett en dylik böra komma till stånd.

I huvudsak synas de av den sakkunnige avgivna förslagen väl ägnade att läggas

till grund för revisionsarbetet.

Vad angår omfattningen av den ifrågasatta revisionen må till en början er­

inras, att det naturligen i vissa fall icke är möjligt att vidtaga formella

ändringar utan att samtidigt taga ställning till därmed sammanhängande sak­

liga frågor. Även av andra skäl torde ändringar av reell innebörd vara erfor­

derliga. Sålunda bär riksdagen utgått från, att dylika jämkningar kunna fin­

nas påkallade för vinnande av likformighet mellan de båda författningarna för

land och stad. Tillika har riksdagen förutsatt, att i samband med den formella

revisionen skulle upptagas sakliga frågor, till vilka riksdagen tagit ställning

eller rörande vilka framställning örn utredning och förslag gjorts av riksdagen.

Samtidigt har riksdagen emellertid avvisat tanken, att vid revisionen andra

reella spörsmål än de sålunda avsedda skulle upptagas till bedömande. Denna

begränsning synes böra iakttagas. Jag har därför ansett mig böra utan när­

mare prövning avvisa ett flertal förslag till sakliga ändringar, vilka icke be­

rörts i eller icke stå i samband med av riksdagen gjorda framställningar. Vad

angår vissa av de frågor, som enligt riksdagens uttalade mening böra upptagas

till prövning i samband med en allmän revision, vill jag yttra mig vid behand­

lingen av de särskilda bestämmelser, där dessa frågor beröras. Beträffande en

del av de spörsmål, som vid olika tillfällen sammanförts med frågan örn en dylik

revision, må dock redan här följande anföras.

På sätt tidigare berörts har riksdagen uttalat, att i samband med revisionen av

kommunallagarna frågorna örn införande av kyrkofullmäktiginstitutionen och

om skolårendenas överflyttande till den borgerliga kommunen borde upptagas

till prövning. Såsom jag redan framhållit ämnar chefen för ecklesiastikdepar­

tementet senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av förslag till lagar be­

handlande dessa ämnen. Det av riksdagen uttalade önskemålet, att omförmälda

frågor skola upptagas i sammanhang med revisionen av bestämmelserna rörande

den borgerliga kommunen, kommer sålunda att bliva tillgodosett.

Den sakkunnige har i sitt yttrande anmält, att han den 8 december 1925

fått från Stockholms stadskollegium mottaga en utförlig promemoria med stads-

kollegiets önskemål vid en revision av förordningen örn kommunalstyrelse i

Stockholm. Rörande dessa önskemål har den sakkunnige framhållit, att deras

bedömande och bearbetande förutsatte särskild sakkunskap och erfarenhet. Med

hänsyn härtill har den sakkunnige i nämnda författning föreslagit endast så­

dana ändringar, som påkallades av valbestämmelsernas sammanförande till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

93

särskild lag eller i anledning av de nya stadgandena befunnits nödvändiga till förebyggande av motsägelser eller upprepningar.

I sitt yttrande över den sakkunniges förslag hava Stockholms stadsfullmäk­ tige hemställt, att den pågående revisionen av gällande kommunallagstiftning måtte utsträckas jämväl till kommunalförordningen för Stockholm, med beak­ tande av de särskilda önskemål stadsfullmäktige anfört beträffande vissa be­ stämmelser i sakkunnigförslaget. Därvid hava stadsfullmäktige framhållit, att i den reviderade förordningen borde inarbetas, förutom de ändringar, som för­ anleddes av sakkunnigförslaget, de ändringar i övrigt, som kunde följa av två inom stadsfullmäktige väckta motioner om ändringar i överståtkållarämbetets ställning till kommunalförvaltningen eller som eljest kunde finnas önskvärda. Detta uttalande har biträtts av Överståthållarämbetet.

För egen del anser jag mig icke beredd att nu upptaga frågan örn revision av kommunalförordningen för Stockholm. En dylik revision torde icke kunna ske utan en mera omfattande utredning än den som nu föreligger. Ett uppskov med lösningen av denna fråga synes påkallat även med hänsyn därtill, att stads- kollegiet den 22 november 1928 tillkallat särskilda kommitterade för att verk­ ställa utredning rörande överståthållarämbetets och stadens inbördes förhål­ lande. Det synes vara lämpligt att före reformarbetets upptagande avvakta resultatet av denna utredning.

Några av de hörda myndigheterna hava gjort gällande, att frågan örn revi­ sion av kommunalförfattningarna sammanhängde med processreformen och den i samband därmed nödvändiga omläggningen av kommunalförvaltningen i de nuvarande magistratsstäderna. I detta hänseende må erinras, att jag den 1 november 1928 efter därtill erhållet bemyndigande tillkallade tre sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande kommunalförvalt­ ningens ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag an­ gående rättegångsväsendets ombildning med däri av lagrådet förordade jämk­ ningar. Till fullgörande av sitt uppdrag hava nämnda sakkunniga — 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga — den 30 september 1929 avlämnat utred­ ning i ämnet. De sakkunniga hava föreslagit inrättande av ett nytt centralt förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som skulle fullgöra drätselkammarens och magistratens kommunala funktioner, och hava i ett förslag till lag örn stadsstyrelse sammanfört de grundläggande bestämmelserna angående detta organs uppgifter, organisation och arbetsformer. Samtidigt hava de sakkunniga framhållit, att förslaget ej vore avsett att bringas till genomförande som en självständig författning utan borde ingå som ett kapitel i den nya för städerna gällande kommunallag, som kunde förväntas bliva antagen, innan process­ reformen komme att förverkligas.

Det torde vara uppenbart, att frågan örn stadsförvaltningens ordnande efter processreformens genomförande icke nu kan bringas till lösning. Härför kräves ett omfattande arbete i samband med det pågående processreformarbetet. Att i avbidan på slutförandet av sistnämnda arbete uppskjuta den nu föreliggande

94

revisionen synes icke lämpligt. Märkas bör även, att såsom redan berörts

det av 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga avgivna förslaget till lag

om stadsstyrelse uppställts på sådant sätt, att det kan infogas i en reviderad

lag örn kommunalstyrelse i stad.

Den sakkunnige har i sitt förslag även berört frågan örn lagstiftning rörande

kommunal fondbildning. Härom har den sakkunnige anfört, att nämnda lag­

stiftningsfrågas lösning, som syntes icke längre kunna undanskjutas, läge utan­

för gränserna för den sakkunniges uppdrag och i alla händelser, att döma efter

föreliggande förslag i ämnet, krävde så invecklade och speciella föreskrifter,

att en särskild lag vore påkallad. I sitt förslag till lagtext har den sakkunnige

alltså begränsat sig till att intaga hänvisning till blivande lagstiftning i ämnet.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att nyssnämnda

spörsmål borde upptagas till lösning i samband med den allmänna revisionen

av kommunalförfattningarna. Härvid har på en del håll uttalats, att bestäm­

melser örn fondbildning borde infogas i kommunallagen och icke givas i en sär­

skild författning.

Yad angår frågan örn lagstiftning rörande kommunal fondbildning vill jag

erinra, att riksdagen i skrivelse den 28 april 1911, nr 74, anhållit örn utredning

angående lämpligheten av att, utöver vad nu kunde anses medgivet, stadga rätt

för kommun att för vissa ändamål upplägga fonder samt, därest utredningen

därtill gåve anledning, örn framläggande av de förslag till ändring av bestäm­

melserna i gällande kommunalförordningar, som kunde påkallas. Med anled­

ning av skrivelsen tillkallade chefen för finansdepartementet efter därtill er­

hållet bemyndigande den 9 december 1917 borgmästaren Gunnar Fant att verk­

ställa den begärda utredningen. Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade

denne med skrivelse den 29 september 1919 förslag till lag om kommunal fond­

bildning och vissa i samband därmed stående författningar. Över förslagen in­

hämtades yttranden från ett stort antal statliga och kommunala myndigheter

samt enskilda sammanslutningar.

Naturligen vore det ur flera synpunkter önskvärt, att frågan örn lagstiftning

rörande kommunal fondbildning nu kunde upptagas till lösning. Emellertid

torde detta icke vara möjligt. Mot det föreliggande förslaget hava framställts

betydelsefulla anmärkningar, och ett avgörande synes icke kunna träffas utan

en förnyad grundlig utredning. Härtill kommer, att frågan örn fondbildning

nära sammanhänger med spörsmålen rörande omläggning av det kommunala

budgetväsendet och angående skatteutjämning mellan olika kommuner. För ut­

redning rörande sistnämnda viktiga spörsmål hava som bekant tillkallats sär­

skilda sakkunniga.

Då jag sålunda anser mig nu böra lämna åsido såväl sist omförmälda frågor

som åtskilliga i de inkomna yttrandena berörda spörsmål av reell natur, vill

jag ånyo framhålla, att jag naturligen icke på något sätt tagit ställning till där

avsedda sakliga problem. Slutligt avgörande rörande desamma torde böra träffas

i annat sammanhang och synes i en del fall icke kunna ske utan ytterligare

utredning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

95

Innan jag ingår på närmare granskning av den sakkunniges förslag, vill jag något beröra frågan om ämnets uppdelning på olika författningar.

Den sakkunnige har, såsom redan berörts, sammanfört reglerna för land och stad i en gemensam lag örn kommunalstyrelse (kommunallag). Bestämmelserna om val av fullmäktige hava överflyttats till en lag örn allmänna val och i en särskild lag hava upptagits föreskrifter örn förfarandet vid proportionella val inom de beslutande kommunala organen.

I motiveringen har den sakkunnige anfört bland annat följande: Det hade utan tvivel varit möjligt att i de mycket talrika fall, då samma eller nära motsvarande regler kunde och borde gälla pa landet och i stad, föreslå gemensamma bestämmelser, särskilt i form av en s. k. allmän del eller genom hänvisningar. Den sakkunnige hade emellertid icke ansett den ena eller andra av dessa anordningar vara, med hänsyn till kommunallagstiftningens natur och uppgift, tillrådlig. De i primärkommunerna och särskilt i det stora flertalet landskommuner verksamma personer, som på ett eller annat sätt deltoge i hand- havandet av kommunens angelägenheter, torde hava ett berättigat anspråk därpå, att deras uppgift icke utan starka skäl försvårades genom nödvändig- heten att i stor utsträckning med varandra kombinera vare sig allmänna och speciella föreskrifter, eller direkta bestämmelser och sådana, till vilka hänvisats. Den sakkunnige hade därför ansett riktigast att fortfarande hålla bestämmel­ serna örn kommunalstyrelse på landet och örn kommunalstyrelse i stad atskilda och göra vardera serien i huvudsak lika fullständig och självbestaende, som för närvarande vore händelsen. Däremot hade det icke bort ifrågakomma att föreslå självständiga stadganden örn köpingar och municipalsamhälle]!, med avseende å vilka bestämmelserna örn landskommuner kunde, liksom hittills, gälla med några få och lätt angivna modifikationer. De utbrutna bestämmel- serna om representantval, vilka sammanförts i vallagen, komme att gemensamt gälla bland annat för primärkommunerna på landet och i stad. Det hade av- skäl motsvarande dem, som motiverade vallagen, synts lämpligt att fortfarande i en särskild lag upptaga reglerna om förfarandet, när val inom en beslutande kommunal korporation skulle ske proportionellt. Huruvida vid tillämpning av antydda grunder bestämmelserna om kommunalstyrelse på landet och i stad meddelades i särskilda författningar eller i särskilda avdelningar av samma författning, syntes vara av relativt ringa betydelse. Den sakkunnige hade före­ dragit det senare alternativet, vilket starkare betonade samhörigheten och fram- holle såväl överensstämmelserna som skiljaktigheterna. Örn förkortnmgsvis lagen betecknades som »kommunallagen» och de särskilda avdelningarna blott med siffror, komme citerandet att vara enklare, än eljest vöre möjligt, hor ändring av lika eller motsvarande bestämmelser behövdes blott en lagstilt- ningsakt.

Av de hörda myndigheterna hava flera, däribland länsstyrelserna i Kalman,

Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och jämtlands län, tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget att sammanföra bestämmelserna lör land och stad i en gemensam lag.

Däremot hava bland andra länsstyrelserna i Kronobergs och Orebro län samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund uttalat sig för särskilda författningar för land och stad. Styrelsen för sistnämnda förbund har härom anfört bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Särskilda lagar för land

och stad.

Pen sak­ kunnige.

Yttranden.

96

Lagens formella uppställning under en huvudrubrik, »Kommunallag», och

tre olika avdelningar, innehållande bestämmelser om kommunalstyrelse på landet,

i stad samt om köpingar och municipalsamhällen, kunde vid första överblicken

synas nog så tilltalande, men vid närmare granskning framträdde vissa olägen­

heter med en dylik uppställning. Motsvarighet till kommunallagens uppställ­

ning erbjöde visserligen t. ex. hälsovårdsstadgan och brandstadgan; men mellan

dessa författningar och den nu framlagda kommunallagen förekomme dock

väsentliga artskillnader. Saväl hälsovårdsstadgan som brandstadgan innehölle

nämligen, utom de kapitel, som innefattade bestämmelser uteslutande för stad

och uteslutande för landet, stadganden, som vöre för stad och landet gemen­

samma, Någon sådan gemensam del för landet oell stad förekomme icke i för­

slaget till kommunallag, då utredningsmannen, för att undgå besvärande hän­

visningar, med avsikt undvikit gemensamma bestämmelser. Därmed bortfölle

också behovet av en gemensam lag. I sak skulle anordningen med en gemen­

sam lag icke spela någon egentlig roll, då ju avdelningarna var för sig ändock

vore självständiga, men vid lagens publicering kunde berörda omständighet

spela en viss roll. _ Sammanfattades icke avdelningarna i en gemensam lag,

kunde de var för sig tillhandahållas allmänheten, vilket ju bleve billigare än örn

de nödvändigtvis måste publiceras tillsammans. Vidare borde uppmärksammas

de svårigheter, som med en gemensam lag följde vid åberopande av lagen med

därav föranledda hänvisningar och citat.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit i huvudsak:

Det väsentliga skälet för en enda lag syntes vara, att de gemensamma reg­

lerna för land och stad med ett sådant förfaringssätt kunde sammanföras i en

allmän del, dit hänvisningar på andra punkter kunnat lämnas. Den sakkunnige

hade emellertid ansett, att användningen av författningarna försvårades genom

en dylik metod. Denna uppfattning delade styrelsen. Det vore otvivelaktigt

en väsentlig fördel, att kommunalmännen icke tvingades använda författningar,

som genom hänvisningar och specialbestämmelser måste med nödvändighet bliva

svårhanterliga, i synnerhet för lekmannen. Men då syntes också det verkligt

bärande skälet för sammanslagningen bortfalla. Att denna »betonar samhörig­

heten och framhåller så väl överensstämmelserna som skiljaktigheterna» kunde

ju vara ägnat att väcka tillfredsställelse hos lagstiftaren men torde knappast

vara av någon större betydelse för kommunalmannen, som oftast hade att till-

lämpa och orientera sig endast i en av författningarna, den för landsbygden

eller den för stad gällande.

Liknande synpunkt er hava anförts av styrelsen för svenska landstingsför­

bundet, som yttrat bland annat:

Det föreslagna systemet skulle medföra, att i den nya lagen örn kommunal­

styrelse vart och ett av de olika paragrafnumren skulle förekomma ända upp

till 15 gånger. För angivande av ett lagrum skulle genomgående krävas tre

bestämningar: avdelning, kapitel och paragraf. För gemene man, som vänjt

sig vid det nuvarande systemet, skulle den nya ordningen givetvis bliva en

källa till misstag och felhänvisningar. Ihågkommas borde också, att gemene

man vanligen hade att tillämpa allenast bestämmelserna för landsbs^gd eller

för stad och att det följaktligen för honom icke kunde anses såsom en vinst,

att samtliga bestämmelser återfunnes i en enda lag, samt att det nya systemet

under alla förhållanden måste betecknas såsom en halvmesyr, eftersom bestäm­

melserna om den kyrkliga primärkommunen och landstinget alltjämt skulle in­

rymmas i särskilda lagar. Styrelsen kunde icke finna annat än att förordning­

arna rörande den borgerliga primärkommunen alltjämt borde utgöra tvenne

skilda lagar, den ena avseende de egentliga landskommunerna samt köpingar

och municipalsamhällen, den andra städerna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt, att bestämmelserna rörande land oell stad göras var för sig fullständiga. Ett sammanförande av vissa bestämmelser i en gemensam allmän del eller ett system med hänvisningar skulle visserligen ur legislativ synpunkt erbjuda vissa fördelar men måste av praktiska skäl utmönstras. Mot båda dessa utvägar kan nämligen anmärkas, att de skulle i avsevärd grad öka svårigheterna vid lagens tillämpning. Då så­ lunda avdelningarna för land och stad måste göras fullständiga, uppnås icke den viktigaste av de fördelar, som skulle stå att vinna genom bestämmel­ sernas sammanförande till en enda lag. De skäl, som av den sakkun­ nige anförts till förmån för ett dylikt sammanförande, synas mig icke heller övertygande. De påpekade fördelarna, att detta alternativ starkare be­ tonar samhörigheten och framhåller såväl överensstämmelserna som skiljaktig­ heterna, samt att för ändring av lika eller motsvarande bestämmelser kräves blott en lagstiftningsakt, synas vara av jämförelsevis ringa betydelse. Det är visserligen riktigt, att därest lagen betecknas som »kommunallagen», viss fördel vinnes vid citering, men å andra sidan bör märkas, att denna även försvåras, där­ igenom att man nödgas angiva ej blott kapitel och paragraf utan även avdelning. Mot ett sammanförande talar vidare — och detta synes mig vara av stor bety­ delse — att de personer, som hava att tillämpa de nu ifrågavarande bestämmel­ serna, i regel hava intresse endast av endera avdelningen. För dem skulle ett sam­ manförande — utan att medföra några praktiska fördelar — minska över­ skådligheten och öka risken för misstag. Viss betydelse bör även tillmätas den omständigheten, att allmänheten är van att finna reglerna för landsbygd och stad i skilda författningar. På grund av det anförda har jag ansett mig böra föreslå, att den sakkunniges förslag till kommunallag uppdelas i två särskilda lagar, avseende den ena landsbygden samt köpingar och municipalsamhällen och den andra städerna. Däremot finner jag lämpligt, att reglerna örn förfa­ randet vid proportionella val inom de beslutande församlingarna upptagas i en gemensam lag.

Yad angår frågan örn en särskild vallag vill jag erinra, att kommunalförfatt- ningssakkunniga i sitt den 20 januari 1920 avgivna betänkande I, vilket be­ handlade bland annat frågan örn röstning utan .personlig inställelse vid de kommunala representantvalen, uttalade, att det möjligen kunde hava ifråga­ satts, att bestämmelserna i ämnet skulle hava sammanförts till en särskild lag. Av vissa skäl hade de sakkunniga ej velat slå in på nämnda väg. De sakkun­ niga ville emellertid framhålla önskvärdheten av att samtliga bestämmelser angående de kommunala representantvalen, vilka vore i stort sett analoga, ut- brötes ur respektive kommunallagar och sammanfördes till en gemensam kom­ munal vallag. Måhända kunde det enligt de sakkunnigas mening vid en dylik lagskrivning visa sig möjligt att åstadkomma en enda vallag gemensam för politiska och kommunala val.

Då nämnda förslag anmäldes i statsråd den 12 mars 1920, förklarade chefen

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand.

77

hä/t. (Nr 99.)

G86 297

Departements­

chefen.

Särskild

vallag.

Kommunal-

författnings-

sakkunniga

1920.

Chefen för

civildeparte­ mentet 1920.

Komraunal-

författnings-

sakkunniga

1923.

Chefen för

socialdeparte­

mentet 1924.

Den

sakkunnige.

för civildepartementet, statsrådet Svensson, att lian anslöte sig till de sakkun­

nigas yttrande om önskvärdheten att framdeles samtliga bestämmelser angående

de kommunala representantvalen utbrötes ur kommunallagarna och samman­

fördes till en gemensam kommunal vallag, i vilken skulle ingå jämväl den då

föreslagna lagen örn rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare

avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsför-

sändelse.

I kommunalförfattningssakkunnigas den 31 januari 1923 avgivna betänkande

IV med förslag till lag om landsting m. m. framhölls bland annat, att vid lag­

förslagets uppställning och vid avfattningen av bestämmelserna om val av lands­

tingsman beaktats, att en kommunal vallag gång efter annan bebådats, och att

i en sådan vallag, som alltså syntes vara att motse, skulle sammanföras samt­

liga kommunallagars med varandra likartade stadganden örn sättet för de kom­

munala representantvalens förrättande och därmed sammanhängande frågor.

Vid anmälan i statsråd den 19 mars 1924 av de sakkunnigas förslag fram­

höll chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, att han godkände de sak­

kunnigas förslag, såvitt anginge ärendets formella behandling, bland annat

därför, att genom den förändrade uppställningen ett överförande framdeles av

valbestämmelserna till en tilltänkt för kommunala val gemensam vallag i hög

grad underlättades.

Den sakkunnige har, såsom jag redan berört, framhållit, att ett viktigt led

i revisionsarbetet uppenbarligen vore, att de vidlyftiga och tyngande bestäm­

melserna örn val utbrötes och upptoges i en för land och stad gemensam lag­

stiftning. Härom har den sakkunnige anfört bland annat följande:

Vad detta moment anginge, vore det antagligt, att man i de framställda

yrkandena närmast tänkt på införandet av en kommunal vallag, ersättande

valbestämmelserna i nuvarande landstingslag samt förordningar örn kommu­

nalstyrelse på landet och i stad ävensom i en blivande på principen örn kyrko­

fullmäktige byggd lag om församlingsstyrelse. En sådan kommunal vallag

skulle emellertid nödvändigtvis komma att huvudsakligen innehålla bestäm­

melser parallella, eller t. o. m. liklydande, med de i lagen örn val till riksdagen

upptagna föreskrifterna örn val till andra kammaren och örn elektorsval. För­

delarna av en särskild vallag skulle sålunda långt ifrån fullständigt vinnas.

Åtminstone borde man till den nya vallagen överflytta bestämmelserna örn val

till andra kammaren, med bibehållande av lagen örn val till riksdagen såsom

en lag örn val till riksdagens första kammare. Det hade emellertid synts den

sakkunnige mera praktiskt att till vallagen överflytta samtliga bestämmelser

om representantval, så att endast en »vallag» behövde anföras och bestämmel­

serna örn elektorsval fullständigt återfinnas i samma lag.

Bestämmelser örn rätt för väljare att i vissa fall avgiva valsedel utan per­

sonlig inställelse inför valförrättaren återfunnes nu dels, på två skilda ställen,

i lagen örn val till riksdagen, dels, beträffande kommunala val, i en särskild

lag, som, på grund av hänvisning i lagen örn val till riksdagen, även ägde till-

lämpning å elektorsval. Med anledning av dessa bestämmelsers speciella be­

skaffenhet och jämförelsevis stora omfång hade den sakkunnige ansett lämp­

ligt att upptaga dem i en till vallagen sig anslutande lag örn valsedelsför-

sändelser.

Däremot hade innehållet i 1921 års lag med vissa föreskrifter i fråga örn

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsman hort och, örn också icke utan vissa svårigheter, kunnat infogas i vallagen.

Den sakkunniges förslag att sammanföra bestämmelserna om val till en särskild lag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga de myndig­ heter och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga. Bland dessa äro

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Ble­ kinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Hallands, örebro, Västmanlands $ Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Kopparbergs läns landsting samt stadsfidlmäktige i Stockholm och Malmö ävensom styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har under frågans tidigare be­ handling framhållits som ett viktigt önskemål vid den ifrågasatta revisionen, att de tyngande föreskrifterna örn val, vilka nu hava sin plats i kommunalför­ ordningarna och landstingslagen, utbrytas och sammanföras till en särskild val­ lag. Valbestämmelserna i landstingslagen hava uppställts med hänsyn till ett sådant utbrytande. Det synes lämpligt, att ett överflyttande nu sker och att reglerna örn samtliga kommunala val upptagas i en fristående lag.

Däremot synes det mycket tveksamt, huruvida i denna lag böra ingå även bestämmelser örn politiska val. De fördelar, som därigenom skulle vinnas, synas mig ganska obetydliga. Visserligen kan det vara lämpligt, att bestämmelserna örn val av elektorer för utseende av ledamöter av första kammaren sammanföras med reglerna örn stadsfullmäktigval, då ju dessa val skola förrättas i samband med varandra och enligt enhetliga regler. Emellertid synes betydelsen av ett sam­ manförande i detta hänseende vara ringa, enär elektorsval för närvarande före­ kommer i endast sex städer. Å andra sidan måste det anses vara en olägenhet att i lagen upptaga stadganden om val till första kammaren, vilka stadganden — bortsett från magistraterna i Stockholm och Göteborg — sakna betydelse för valnämnder och magistrater. Mot ett sammanförande av reglerna örn de kom­ munala och de politiska valen talar även en annan omständighet. I skrivelse den 19 april 1929, nr 106, har riksdagen anhållit örn skyndsam utredning och därpå grundat förslag örn sådana bestämmelser vid val till andra kammaren, att därigenom illojalt användande av ett partis beteckning å valsedlar må före- kommas, samt i samband därmed om officiella valförberedelser. Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den 17 september 1929 uppdragit åt två personer att inom departementet biträda vid den av riks­ dagen begärda utredningen. Det är anledning antaga, att de sakkunnigas för­ slag i ämnet kommer att leda till sådana olikheter mellan bestämmelserna örn andrakammarval och örn kommunala val, att deras sammanförande i en lag ej är ändamålsenligt. Med hänsyn till det anförda synes det lämpligast att ur denna vallag utesluta regler om de politiska valen. Däremot hava i förevarande lag upptagits bestämmelser rörande val av kyrkofullmäktige. Motiven härför komma nu att framläggas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Kungl. Majus proposition nr 99.

99

Yttranden.

Departements­

chefen.

Chefen för

ecklesiastik­

departe­

mentet.

Kyrko-

fullmäktig-

sakkunniga.

Utkasten.

Härefter anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Lindskog,

följande.

Såsom chefen för socialdepartementet redan framhållit, har jag för avsikt

att senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till,

jämte annat, lag örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stock­

holm och lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m. Enligt för­

slagen skall i församling med mera än 3,000 invånare församlingens beslutande­

rätt med undantag för vissa grupper av ärenden utövas av kyrkofullmäktige.

Hörsamling med 3,000 invånare eller därunder äger att åt kyrkofullmäktige

uppdraga beslutanderätt, som nu nämnts. Samma regler skola gälla beträf­

fande så kallad kyrklig samfällighet. I Stockholms stads territoriella försam­

lingar skola kyrkofullmäktige alltid finnas. Kyrkofullmäktige skola väljas av

dem som äga rösträtt å kyrkostämma. Yarje röstberättigad äger en röst. Man­

dattiden för fullmäktige är fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då valet skedde.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan örn sättet för val

av kyrkofullmäktige. Härvid vill jag till en början erinra, att enligt de av

kyrkofullmäktigsakkunniga framlagda förslagen, vilka inneburo ett fakultativt

införande av kyrkofullmäktige, reglerna örn val av dylika fullmäktige utformats

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats rörande val av fullmäktige

inom den borgerliga kommunen. Val av fullmäktige skulle sålunda förrättas på

landet inför den valnämnd, som enligt lagen örn val till riksdagen utses för val

till andra kammaren, samt i stad inför magistraten. Val skulle verkställas

under tiden mellan den 16 september och den 30 november men skulle icke få

utsättas å dag, då landstingsmannaval för distriktet förrättades. Däremot an-

sågo de sakkunniga särdeles lämpligt, att k y rk o f u 11 m ä k ti g v al en, där det läte

sig göra, ägde rum samtidigt med val av kommunal- eller stadsfullmäktige,

med vilka val de enligt de sakkunnigas mening vore av mera likartad karaktär.

Med avseende å valen, deras kungörande och förrättande, röstning utan personlig

inställelse, utseende av efterträdare åt fullmäktig, som avgår före den be­

stämda tjänstgöringstidens utgång, samt besvär över val skulle lända till efter­

rättelse på landet vad för val av kommunalfullmäktige och i stad vad för val

av stadsfullmäktige vore eller bleve stadgat.

I de inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkasten hade föreskrif­

terna örn val av kyrkofullmäktige sammanförts med bestämmelserna om

val av landstingsman samt kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige

till en särskild lag med rubriken: lag örn kommunala val. Föreskrif­

terna örn val av kyrkofullmäktige voro i huvudsak lika med de gällande reg­

lerna örn kommunalfullmäktig- och stadsfullmäktigval. Val skulle således för­

rättas på landet inför valnämnden och i stad inför magistraten eller dess depu­

terade. I vissa fall kunde val utsättas att äga rum å särskilda dagar. Val-

sedelsförsändelse finge användas av såväl äkta make som person tillhörande

viss yrkes- eller tjänstegrupp. Valen skulle vara proportionella och preliminär

röstsammanräkning äga rum. I fråga om tid för kyrkofullmäktigval innehöll

100

Kungl. Moj:ts proposition nr 99.

101

utkastet samma regler, som nu gälla för stadsfullmäktigval. Valen skulle så­ lunda förrättas under tiden från och med den 13 september till och med no­ vember månads utgång. Kungörelse örn kyrkofullmäktigval skulle ske i den för kungörelse örn kyrkostämma stadgade ordningen. I den utkasten åtföljande promemorian framhölls, att därest kyrkofullmäktigval skulle förrättas i såväl församling som kyrklig samfällighet, i vilken församlingen eller del därav ingår, valen lämpligen kunde äga rum samtidigt. Allmänna val av kyrkofull­ mäktige skulle äga rum året efter det, då allmänna kommunala val förrättas. Kyrkofullmäktigval skulle således ske första gången under år 1931 och i Stock­ holm under år 1932.

I de yttranden, som avgivits över de inom ecklesiastikdepartementet upp­ gjorda utkasten, hava delade meningar kommit till synes rörande bestämmel­ serna örn val av kyrkofullmäktige. Flertalet av de myndigheter och samman­ slutningar, som uttalat sig rörande dessa bestämmelser, hava lämnat utkasten i denna del utan erinran. Från en del håll hava däremot anmärkningar fram­ ställts.

Körande själva valsättet hava domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund ansett, att obligatoriskt användande av proportionell valmetod vid val av kyrkofull­ mäktige icke vore lämpligt. Härom har domkapitlet i Växjö yttrat bland annat:

Helt visst önskade många församlingar att icke bliva betungade med pro­ portionella val, alldeles särskilt icke i dessas mera komplicerade former, med kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar o. s. v. Minoritetens rätt torde bliva nog tillgodosedd genom ett stadgande, att val skulle ske proportionellt, därest så begärdes av en minoritet, bestämd enligt föreskrifterna i § 23 i förordningen om kyrkostämma.

Domkapitlet i Lund har i denna fråga anfört:

Då för valen till kyrkofullmäktige valsedlar av samma slag som vid övriga kommunala val skulle komma till användning med kartell-, parti- och frak­ tionsbeteckningar, syntes detta innebära, att lagstiftningen fastsloge de kyrk­ liga valens fullständiga politisering, och därigenom för överskådlig framtid omöjliggjorde kyrklivets emancipering från ett för dess egenart fullkomligt främmande, och för dess sunda utveckling ödesdigert partivälde.

Jämväl inom kyrkomötet uttalades vid behandlingen av förut omförmälda motion viss tvekan rörande lämplighet av att val av kyrkofullmäktige skulle ske proportionellt.

Beträffande ordningen för val av kyrkofullmäktige hava länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås och Göteborg samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium ävensom centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen uttalat sig för att kyrko­ stämman borde bibehållas såsom valkorporation och kyrkofullmäktige sålunda väljas å kyrkostämman inför dess ordförande.

Domkapitlet i Linköping har framhållit, att enligt utkastet val av kyrko­ fullmäktige skulle ske icke å kyrkostämma utan inför valnämnd eller magistrat, och att val av kyrkofullmäktige utan vidare hänförts till de rent kommunala valen. Härefter har domkapitlet anfort;

Kungl. Majus proposition nr 99.

Yttranden över

utkastet.

102

Domkapitlet ville på det bestämdaste motsätta sig vad som i berörda av­

seende föreslagits, ty ehuru det kunde synas gälla en obetydlig formsak, rörde

det sig här i själva verket örn en livsfråga för den svenska kyrkan. Likställan­

det av kyrkofullmäktigeval med rent kommunala val och kyrkostämmans bort-

eliminerande såsom valkorporation betydde det principiella utplånandet av det

kyrkliga församlingsbegreppet, vars uttryck kyrkostämman vore, det innebure

faktiskt ett hot mot den svenska folkkyrkans självständiga tillvaro, ett utplå­

nande av dess egenart såsom en andlig institution. Det vore en contradictio in

adjecto att tala örn »utkast till lag örn församlingsstyrelse», när den kyrkliga

kommunen uppslukats av den borgerliga, när den kyrkliga representationen

bleve en rent borgerlig angelägenhet och utgifterna för kyrkliga ändamål bleve

intet annat än blott kommunalt-ekonomiska frågor. Kyrkofullmäktigevalen

skulle dessutom nästan tvingas in under politiska synpunkter därigenom, att

valkretsarna så vitt möjligt skulle sammanfalla med valkretsarna vid kommu­

nal- eller stadsfullmäktigeval, och det proportionella valsättet skulle draga in

kyrkan i de politiska partistriderna och direkt motverka det idealet, att kyrkan

måtte stå över de politiska partierna. Det karolinska enväldets identifierande

av det andliga och världsliga samfundet hade i modern tid återuppstått i en

socialistiskt färgad statsabsolutism, som kvävde kyrkans självständiga liv och

hävdade den absoluta statskyrkotanken. Men det ginge ej i nutiden att vid­

hålla Kristofer Jakob Boströms princip örn kyrkan såsom den för religiösa

ändamål organiserade staten; sekulariseringen hade på hart när alla områden

av kultur- och samhällslivet fortskridit därhän, att förutsättningarna för en

sådan statskyrkoteori helt saknades. När sekulariseringen i så ytterlig grad

gjort sig gällande, vore det då rimligt att genom lagstiftning söka lägga kyrkan

helt under kommunen eller staten, då dessutom den samtida kyrkohistorien

visade en helt motsatt tendens, såsom framgått till exempel av den evangeliska

kyrkans ställning i det nutida Finland och Tyskland. En lagstiftning, sorn be­

rörde det kyrkliga området, måste klart fatta i sikte, att statens (respektive

kommunens) och kyrkans subjekt numera icke sammanfölle samt draga slut­

satserna därav. En statens och kommunens absolutism över den svenska kyrkan

kunde ej principiellt hävdas rent kyrkorättsligt sett och borde därför ej få sätta

sin prägel på en lagstiftning, som principiellt kunde få de mest vittgående

följder för denna kyrka. Vid all kyrklig lagstiftning borde det målet stå klart

såsom den förutsättning, från vilken man utginge, och såsom det ideal, mot

vilket man strävade: en andligt fri folkkyrka i förtroendefull samverkan med

den svenska staten. Val av kyrkofullmäktige vore icke ett rent kommunalt utan

ett kyrkligt val och borde därför enligt domkapitlets bestämda mening för­

rättas med kj-rkostämman såsom valkorporation och kyrkorådet såsom val­

nämnd.

Domkapitlet i Västerås har motiverat sin ståndpunkt sålunda:

Det förefölle väl ändamålsenligast liksom med sakens natur närmast över­

ensstämmande, att val av kyrkofullmäktige skedde genom kyrkostämman såsom

den primära korporationen för kyrkans angelägenheter. Men nu hade bestäm­

melserna därom blivit vid sidan av sådana för åtskilliga valförrättningar inom

den världsliga kommunen inryckta i en gemensam s. k. lag för kommunala

val. Det kunde icke undgå domkapitlet att specifikt kyrkliga intressen där­

igenom blivit mindre val tillgodosedda. Det hade av de föreliggande förslagens

upphovsmän ansetts, att valen till ett kyrkligt institut skulle i allo likställas

med valen till t. ex. stads- eller kommunalfullmäktige. Även den myndighet,

som skulle handhava valen, borde enligt förslaget vara densamma, den s. k.

valnämnden, och örn valtiderna lämnades ungefär liknande bestämmelser i fråga

om de olika valen. Att det emellertid icke borde anses lämpligt, att valmännen

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

103

alldeles samtidigt utövade sin rösträtt såsom medlemmar av den kyrkliga och den världsliga kommunen, läge väl i öppen dag åtminstone för den, som be­ sinnade den särskilda vikten och ofta grannlaga karaktären av kyrkliga ange­ lägenheter, och något sådant som ett så gott som gemensamt val kanske icke heller vore att tills vidare befara, då det i anmärkningarna till lagförslaget för­ klarades, att det vore meningen, att allmänna val av kyrkofullmäktige skulle äga rum året efter det, då allmänna kommunala val förrättades. Men sloge man in på en väg, där val av kyrkliga representanter bleve uteslutande förlagt till världsliga myndigheters sfär och därigenom ställdes i fullkomlig paritet med eller mer eller mindre betraktades såsom ett bihang till andra medborger­ liga val, kanske den tid icke vore avlägsen, då man av bekvämlighets- och andra lätt insedda skäl, såsom av partitaktisk hänsyn, läte valen försiggå all­ deles samtidigt, såsom förslaget redan från början medgåve till exempel för val av elektorer till riksdagens första kammare och till kommunala institutioner. Domkapitlet måste hävda, att för val av en kyrklig korporation såsom kyrko­ fullmäktige vore kyrkostämman under kyrkoherdens presidium det rätta forum, och att besvär över ett sådant val borde falla icke under länsstyrelsens, utan under domkapitlets domvärjo.

Rörande denna fråga har Stochholms stads konsistorium, i vars yttrande hovkonsistorium instämt, anfört:

Den föreslagna anordningen innebure, att kyrkliga angelägenheter skulle ombesörjas av borgerlig myndighet, vilket syntes principiellt oriktigt. Kyrko­ stämman borde alltjämt såsom hitintills bibehållas som valkorporation och kyrkofullmäktige sålunda väljas å kyrkostämman inför pastor i församlingen. Intet syntes hindra, att för dessa val i övrigt meddelades bestämmelser av lik­ artat innehåll med vad som gällde för prästval, exempelvis att val av kyrko­ fullmäktige skulle hållas vissa bestämda tider på dagen och att val kunde för­ rättas på skilda lokaler inför av konsistoriet förordnade biträdande valför­ rättare.

Andra synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som yttrat:

Länsstyrelsen ifrågasatte lämpligheten av att, på sätt föreslagits, låta kyrko- fullmäktigvalen i likhet med övriga kommunala val förrättas valdistriktsvis inför valnämnd, respektive magistrat eller dess deputerade. Det vore därvid­ lag mindre valens egenskap av kyrkliga i och för sig, som gjorde länsstyrelsen tveksam. Men svårigheten att exempelvis i en större stad följa församlings- gränser vid valkrets- och valdistriktsindelning för riksdagsmannaval och bor­ gerliga val måste beaktas. Länsstyrelsen framställde vissa erinringar mot ut­ kastet i denna del samt anförde vidare, att frågan bleve än mera invecklad, när det gällde kyrkofullmäktigval för samfälligheter, där församlingsdel under­ stundom erhölle samma ställning, som eljest tillerkändes församling.

Domkapitlet i Lund har uttalat den meningen, att val av kyrkofullmäktige borde ske inför vederbörande kyrko- och skolråd, men inför kyrkorådet allenast, då skolärendena utgjorde en kommunal angelägenhet. Domkapitlets yttrande är i huvudsak av följande lydelse:

Det syntes domkapitlet betänkligt, att, så som här skett, helt inordna valen av kyrkofullmäktige under de kommunala valen, utan att ens lagens rubrik angåve, att den hade avseende såväl på den kyrkliga som på den borgerliga kommunen. Här framträdde en tendens att helt utsudda gränsen mellan dessa båda områden av samhällslivet samtidigt som utvecklingen gått och sannolikt

Kungl. Majus proposition nr 91).

104

Chefen för

ecklesiastik­

departementet.

Romme att gå i riktning mot deras allt bestämdare åtskiljande. En konsekvens

av att valen till kyrkofullmäktige helt inordnades bland de kommunala valen,

bleve med ali säkerhet att även på dessa val enbart eller alldeles övervägande

politiska synpunkter komme att läggas, utan hänsyn till det kyrkliga livets

särskilda villkor och behov. Detta framhävdes ytterligare genom den propor­

tionella valmetoden.

Gemensam valdag med övriga val, de detaljerade och för politiska förhållan­

den skrivna bestämmelserna örn proportionellt valsätt, de yttre formerna för

valet, allt talade sålunda för att valet av kyrkofullmäktige icke komme att

skiljas från övriga val. Det syntes därför domkapitlet lämpligast, att bestäm­

melserna örn utseende av kyrkofullmäktige borde utgå ur den föreslagna lagen

örn kommunala val. I stället borde intagas erforderliga bestämmelser i kap. 3

av lagen örn församlingsstyrelse.

Valet av kyrkofullmäktige borde sålunda ske inför vederbörande kyrko- och

skolråd, men inför kyrkorådet allenast, då skolärendena utgöra en kommunal

angelägenhet. På dessa råd finge sedan ankomma att ordna själva valförrätt­

ningen med röstuppsamlandet och röstsammanräkningen. Råden eller rådet

skulle vidare förklara, vilka som genom omröstningen blivit valda.

Vad först angår frågan örn valsättet vid val av kyrkofullmäktige anser jag

uppenbart, att möjlighet bör finnas att förrätta dessa val med tillämpning av

den proportionella valmetoden. Denna metod torde i en del fall vara nödvändig

för att bereda olika meningsriktningar en rättvis representation bland full­

mäktige. Att göra tillämpningen av det proportionella valsystemet beroende på

beslut av församlingen i varje särskilt fall synes emellertid mindre lämpligt.

Betydande svårigheter av praktisk art möta, då det gäller att bestämma, i vilken

ordning ett dylikt beslut skulle kunna fattas. Tillräckliga skäl torde för övrigt

icke föreligga att i detta hänseende i fråga örn val av kyrkofullmäktige upp­

ställa andra regler än de som gälla för fullmäktigval i övrigt. Vid kyrkofull-

mäktigval synes således böra i huvudsak tillämpas samma valsätt som vid val

av kommunal- eller stadsfullmäktige.

Vidkommande härefter frågan örn valförrättare vid val av kyrkofullmäk­

tige kunna naturligen vissa skäl anföras för den uppfattningen, att dessa val

böra äga rum inför annan myndighet än de kommunala valen. För vinnande av

detta önskemål skulle kunna föreskrivas, att de kyrkliga valen skola förrättas

antingen på kyrkostämma inför dess ordförande eller ock vid en fristående för­

rättning inför en särskild valförrättare, utsedd allenast för dessa val. Båda

nu anförda utvägar synas emellertid vara förenade med betydande praktiska

olägenheter.

Tydligt torde sålunda vara, att vid val av kyrkofullmäktige måste finnas möj­

lighet att i folkrika eller vidsträckta församlingar fördela valet på olika vallokaler.

Vid 1928 års riksdagsmannaval voro 14 församlingar i Stockholm delade i 6

eller flera valdistrikt och av rikets landskommuner, vilka i regel sammanfalla

med församling, voro 466 delade i valdistrikt, därav 34 i 6 eller flera distrikt.

Då förrättningen sålunda i många fall måste äga rum i skilda lokaler, synes

det mindre lämpligt att låta densamma äga karaktär av kyrkostämma. Här­

till kommer, att de vanliga reglerna beträffande dylik stämma icke kunna

oförändrade tillämpas å valförrättning. För dylik förrättning synes nämligen

Kungl. Majlis proposition nr 99.

105

böra gälla, att överläggning icke må förekomma och att fullmaktsröstning ej

må äga rum. I gällande förordning om kommunalstyrelse i stad föreskrives

visserligen, att stadsfullmäktige, där val sker samfällt, skola väljas vid allmän

rådstuga, men denna fiktion har borttagits i det av den sakkunnige framlagda

förslaget till vallag.

Nu anförda skäl kunna icke åberopas mot förslaget, att val av kyrkofullmäk­

tige skall ske inför en särskild valförrättare. Detta förslag är emellertid ägnat

att väcka betänkligheter av annan art. Ofta torde det bliva svårt att finna till­

räckligt många personer, som äro skickade och villiga att tjänstgöra såsom val­

förrättare vid kyrkofullmäktigval. Antalet personer, vilka skola fungera som

valförrättare, måste, då antalet valdistrikt är stort, bliva ganska avse­

värt. Vidare kan det starkt ifrågasättas, huruvida de kyrkliga myndig­

heterna äro i stånd att på ett tillfredsställande sätt verkställa samman­

räkning av de avgivna rösterna. Sådan sammanräkning, vilken skall ske

med tillämpning av proportionell metod, erbjuder ofta betydande vansk­

ligheter. Därjämte bör den sammanräknande myndigheten förvara de av­

givna röstsedlarna och verkställa ny sammanräkning, då fullmäktig under

mandattiden avgår. Tydligt torde vara, att den slutliga sammanräkningen

icke kan utföras av valförrättaren. Denna uppgift torde därför — örn man

önskar att förrättningen skall omhänderhavas av kyrklig myndighet — böra

överlämnas åt domkapitlen. För dem skulle emellertid detta arbete, även om

sakkunniga biträden i viss utsträckning kunna anlitas, vara förenat med stora

svårigheter.

De olägenheter, som nu berörts, torde kunna i huvudsak undvikas, därest

handhavandet av kyrkofullmäktigvalen uppdrages åt de organ, som hava att

eljest verkställa allmänna val, nämligen på landet valnämnden och i stad magi­

straten. Dessa organ, av vilka valnämnden utsetts endast för denna uppgift,

hava vunnit förtrogenhet med valarbetet, och hos såväl magistrater som läns­

styrelser finnes numera en rik erfarenhet rörande röstsammanräkning. Med

hänsyn härtill synes det föga lämpligt att skapa särskilda organ för de relativt

fåtaliga kyrkofullmäktigvalen. De invändningar, som framställts mot försla­

get att förlägga de kyrkliga valen till nämnda valförrättare, äro icke heller över­

tygande. Även örn man ej helt får bortse från att den föreslagna ordningen kan

i någon mån öka faran för att berörda val komma att ske efter partipolitiska

synpunkter, torde denna omständighet icke böra tillerkännas avgörande vikt.

För frågan örn församlingsmedlemmarnas uppdelning efter partilinjer lärer

det nämligen vara av ringa betydelse, om valet äger rum inför borger­

ligt eller kyrkligt organ. Ej heller torde fog finnas för det gjorda på­

ståendet, att valens förrättande inför borgerligt organ skulle leda till ett ut­

plånande av det kyrkliga församlingsbegreppet och innebära ett hot mot kyr­

kans självständiga tillvaro. Vissa kyrkliga uppgifter handhavas redan nu av

borgerliga myndigheter, utan att därav försports några ödesdigra verkningar,

och sådana torde ej heller inträda genom att det tekniska valarbetet uppdrages

Kunyl. Majus proposition nr i),9.

Paragraf­

följden.

Den sak­

kunnige.

åt borgerliga organ. Vad slutligen angår de svårigheter, som kunna uppstå

därigenom att gränserna för valkretsar och valdistrikt vid borgerliga val icke

följa församlingsgränserna, torde dessa svårigheter kunna undanröjas genom

vissa ändringar i de i utkastet till vallag föreslagna bestämmelserna.

Ehuru det sålunda torde vara lämpligt, att val av kyrkofullmäktige äger

rum inför borgerliga organ, synes det riktigt, att församling erhåller rätt att

i någon mån vara representerad vid valförrättningen. Detta torde kunna ske

på det sätt, att möjlighet beredes församling att utse en särskild representant att

såsom ledamot i valnämnden eller magistraten eller såsom särskild deputerad

jämte magistratens deputerade tjänstgöra vid kyrkliga val.

Beträffande slutligen frågan om tiden för val av kyrkofullmäktige torde det

vara nödvändigt, att valen utsättas till annat år än det, då val av kommunal-

och stadsfullmäktige äga rum. Utsättande av flera val till ett och samma år

torde nämligen böra ske allenast då valen kunna sammanföras till en förrätt­

ning. Att sammanföra kyrkliga val med nyss nämnda borgerliga val torde

emellertid icke vara tillrådligt. De sistnämnda hava nämligen i stor utsträck­

ning — vid 1926 års val i omkring hälften av alla valkretsar — sammanförts

med landstingsmannaval, och att samtidigt förrätta tre olika val torde knappast

vara möjligt. Ett sammanförande av kyrkofullmäktigval med val till riks­

dagens andra kammare är med hänsyn till valens olika karaktär mindre

lämpligt. Med hänsyn till det anförda torde allmänna val av kyrkofullmäktige

böra förrättas året efter det, då allmänna kommunala val äga rum. Kyrko­

fullmäktigval böra således hållas första gången under år 1931.

Då sålunda i allt väsentligt samma regler böra gälla för val av kyrkofull­

mäktige och val av kommunal- och stadsfullmäktige, synes det lämpligt, att

erforderliga föreskrifter rörande samtliga dessa val sammanföras i en lag.

Emellertid torde i lagens rubrik böra utmärkas, att lagen avser även kyrkliga

val. Härigenom framhäves ock tydligare den olikhet, som består mellan kyrk­

liga och borgerliga val.

Härefter fortsätter chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck:

Jag ansluter mig till den uppfattning, som sålunda uttalats av chefen för

ecklesiastikdepartementet. I vallagen, som alltså bör innehålla regler rörande

kommunala och kyrkliga val, torde för vinnande av överensstämmelse med lagen

örn val till riksdagen böra inarbetas föreskrifter örn valsedelsförsändelser vid

förstnämnda båda grupper av val.

Med frågan örn uppställningen av lagarna örn kommunalstyrelse på landet

och i stad samt örn kommunala och kyrkliga val sammanhänger spörsmålet örn

paragrafföljden inom desamma.

Den sakkunnige har för att eventuella ändringar skulle kunna lättare före­

tagas utan genomgående rubbning av paragrafernas nummer och i syfte att så

mycket som möjligt genom paragrafnumreringen framhålla motsvarigheten mel­

lan bestämmelserna för landsbygd och stad indelat de olika avdelningarna i

kapitel med särskild paragraf följd,

106

Kungl.

Majus proposition nr 99.

107

I flera av de inkomna yttrandena Ilar ifrågasatts, huruvida det icke vore lämpligare, att den föreslagna kommunallagen eller i allt fall dess särskilda av­ delningar erhölle genomgående paragrafering. Uttalanden härom hava gjorts av bland andra länsstyrelserna i Stochholms, Gotlands, Hallands, Skaraborgs och örebro län samt stadsfullmäktige i Uppsala, Södertälje, Lidingö, Linkö­ ping, Växjö, Kalmar, Halmstad och Vänersborg ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Styrelsen för stadsförbundet har till stöd för sin uppfattning anfört:

Hade frågan: en eller två författningar, en relativt underordnad betydelse, syntes däremot den i betänkandet tillämpade uppställningen inom författning­ arna, respektive avdelningarna i förslaget, vara ägnad att i väsentlig grad för­ svåra det dagliga användandet. Inom varje avdelning hade en uppdelning skett på kapitel och självständig paragrafering införts för varje kapitel. Som motiv för en sådan anordning anfördes, att eventuella ändringar med detta förfarings­ sätt lättare kunde företagas utan genomgående rubbning av paragrafernas num­ mer och att motsvarigheterna i bestämmelserna för land och för stad skarpare framhölles. Dessa i och för sig naturligen ostridiga fördelar syntes emellertid vara skäligen betydelselösa jämfört med de verkligt betydande olägenheter, den föreslagna uppställningen medförde. För dem, som skulle vid sammanträden och annars tillämpa lagen, särskilt då för ordförande i de beslutande försam­ lingarna eller dessas sekreterare, vore det av vikt att vara väl orienterade i för­ fattningstexten och kunna snabbt återfinna en bestämmelse. En van ordförande hade så småningom lärt sig paragrafnummer för de föreskrifter, han oftast be­ hövde återfinna under sammanträdena, t. ex. att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet återfunnes i § 18 av stadsförordningen. Det bleve betydligt besvär­ ligare att lära in, att de för framtiden för städernas del återfunnes i kommunal­ lagens andra avdelning, kapitel 2 § 17. Ännu besvärligare bleve det självfallet för den, som hade att i dagligt bruk använda föreskrifterna för både landsbygd och stad. Särskilda typografiska anordningar syntes bliva nödvändiga i^varje edition av lagen för att man skulle kunna orientera sig vid en blick på viss paragraf och icke behöva bläddra för att se, vilken avdelning och kapitel av avdelning en viss paragraf tillhörde. Vid åberopande av en paragraf torde många möjligheter till felskrivning yppa sig, då densamma kunde avse avdel­ ning, kapitel eller paragraf. Örn bestämmelserna sammanfördes i en lag, syntes det för det praktiska användandet oundgängligen nödvändigt, att paragrafe- ringen gjordes genomgående för hela lagen. Kapitelrubrikerna kunde lämpligen bibehållas, eftersom den systematiska uppställningen därigenom framstode tyd­ ligare och hänvisningar beträffande viss grupp av ärenden då kunde ske genom angivande av kapitel i stället för ett antal paragrafer.

Å andra sidan har den föreslagna självständiga paragrafföljden i varje kapitel förordats av bland andra länsstyrelsen i Kalmar län samt stadsf ullmäk­ tige i Trälleberg.

Den i sakkunnigförslaget förordade anordningen med särskilda kapitel, ett­ vart med självständig paragrafföljd, finner jag förenad med betydande fördelar. Såsom jag redan berört innebär den nu föreslagna revisionen icke ett ställnings­ tagande till alla de olika materiella frågor, som föreligga på kommunallagstift­ ningens område. En del av dessa frågor torde böra inom en nära framtid upptagas

Kungl. Majus proposition nr DD.

Yttranden.

Departements­

chefen.

Övriga

lagförslag.

till slutlig behandling och komma förmodligen att föranleda ändringar i de nu

föreslagna lagarna. Nämnda lagar böra därför såsom redan nämnts bilda en ram,

i vilken nya eller ändrade bestämmelser lätt kunna infogas. Detta underlättas

i hög grad, om varje kapitel erhåller särskild paragraf följd. Därest paragrafe-

ringen göres genomgående för varje lag, kunna ändringar i regel icke vidtagas

utan att antingen omnumrering verkställes av ett stort antal paragrafer, med

därav följande ändringar i fråga örn hänvisningar, eller ock — såsom skett be­

träffande de nu gällande kommunalförordningarna — nya bestämmelser in­

fogas i paragrafer, med vilka de icke äga något egentligt sakligt sammanhang.

Väljes sistnämnda utväg, torde lagarna snart komma att förlora den systema­

tiska uppställning man nu velat vinna och syftet med den verkställda revisio­

nen förfelas. Naturligen är det även en viss fördel, att likartade bestämmelser

för lands- och stadskommuner återfinnas under samma paragrafnummer. Ej

heller torde den särskilda paragrafföljden medföra några egentliga svårigheter

vid citering. Då jag, som redan berörts, föreslår särskilda lagar för land och

stad, blir citeringen avsevärt enklare än beträffande sakkunnigförslaget, och att

beteckna ett lagrum i de föreslagna kommunallagarna genom angivande av

kapitel och paragrafnummer torde ej erbjuda större svårigheter än att såsom nu

sker på samma sätt angiva en bestämmelse i t. ex. de civilrättsliga balkarna eller

strafflagen. Antagligen komma även, därest de föreliggande förslagen antagas,

lagarna att utgivas med sådan typografisk uppställning, att deras begagnande

därigenom underlättas. I fråga örn vallagen föreligger icke samma behov av-

ändringar, som nu berörts, och i denna lag synes därför en fortlöpande para-

grafering vara att föredraga.

De av den sakkunnige framlagda förslagen till lagar örn ändring i förord­

ningen örn kommunalstyrelse i Stockholm, örn ändrad lydelse i viss del

av lagen örn landsting ävensom om införande av de nsm bestämmelserna anser

jag mig böra i huvudsak biträda. Den sakkunniges förslag till lag örn propor­

tionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma m. m. har inom

ecklesiastikdepartementet omarbetats och därvid utsträckts att gälla även val

inom kyrkofullmäktige. Tillika har såsom redan berörts inom nämnda departe­

ment uppgjorts utkast till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i 1919

års lag örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indel­

ning. Jämväl omförmälda båda förslag synas ägnade att läggas till grund för

lagstiftning. Förslaget till lag örn ändring i viss paragraf i kyrkostämmoför-

ordningen har blivit onödigt till följd av utkastet till lag örn församlingsstyrelse.

I de förslag till lagar, som sålunda föreligga, har jag — huvudsakligen med

anledning av de inkomna yttrandena — vidtagit vissa ändringar. För dessa vill

jag redogöra i det följande. Därjämte hava vidtagits en del jämkningar av

väsentligen formell art, för vilka någon motivering icke torde erfordras. I det

följande betecknas förordningen örn kommunalstyrelse på landet med L och

förordningen örn kommunalstyrelse i stad med S.

108

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

109

Förslaget till lag om kommunalstyrelse på landet.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§

1

.

I denna paragraf Ilar deli sakkunnige sammanfört- bestämmelser hämtade från L. §§ 1—3. Nya äro allenast hänvisningarna.

Svenska stadsförbundets styrelse har påpekat, att enligt 1 § i lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård kommuner kunde hava barnavården gemen­ sam, samt framhållit, att om än obligatoriskt gemensam fattigvård och gemen­ sam barnavård sammanfölle, den i förevarande paragraf intagna hänvisningen till särskilda bestämmelser örn kommuners förening till fattigvardssamhälle dock borde avse även barnavården.

Enligt nyssnämnda paragraf i barnavårdslagen gäller, att örn två eller flera kommuner jämlikt fattigvårdslagen förenat sig att tillsammans utgöra ett fat- tigvårdssamhälle, de även skola gemensamt handhava sin barnavård. Någon självständig förening av kommuner till särskilt samhälle för barnavård före­ kommer däremot icke. Med hänsyn härtill synes det ej erforderligt att i före­ varande paragraf upptaga någon erinran örn att kommuner kunna vara förenade även för sistnämnda uppgift.

I förhållande till sakkunnigförslaget innebär det föreliggande förslaget i denna paragraf allenast den avvikelsen, att den i förstnämnda förslag intagna hänvisningen till de särskilda bestämmelserna örn köpingar och municipalsam- hällen med hänsyn till förslagets förändrade uppställning uteslutits.

§ 2

.

Förevarande paragraf motsvarar L. § 4 och sakkunnigförslaget § 6. Med hänsyn därtill, att vid tiden för framläggande av sistnämnda förslag frågan om den kommunala beskattningen ej ännu funnit sin lösning, har den sakkun­ nige i sitt förslag — i såväl nyssberörda som vissa andra paragrafer — upp­ tagit alternativa bestämmelser, byggande den ena på dåvarande lagstiftning och den andra på den väntade nya. Då numera frågan örn den kommunala be­ skattningen ordnats genom kommunalskattelagen den 28 september 1928 och därmed sammanhängande författningar, har den sakkunniges förstberörda alter­ nativ kunnat uteslutas. Samma ändring har vidtagits i vissa andra paragrafer.

§3.

Till denna paragraf, vilken motsvarar § 2 i sakkunnigförslaget, har över­ flyttats den del av innehållet i L. § 1, som ej återfinnes i § 1 av förevarande förslag.

Enligt L. § 1 äga kommuns medlemmar att vårda sina gemensamma ord­ nings- och hushållningsangelägenheter, såvitt det icke enligt gällande författ­ ningar tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att handhava dem.

Den sak­ kunnige.

Yttrande.

Departements­

chefen.

F. L. 1:

3—5.

Deri sak­

kunnige.

Yttrande.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttrande.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Den sakkunnige Ilar med hänsyn till numera rådande förhållanden utbytt

uttrycket »offentlig ämbetsmyndighet» mot »staten eller landsting».

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett det tidigare använda uttryc­

ket »offentlig ämbetsmyndighet» lämpligare och har härom anfört bland annat:

o Kommun kunde t. ex. icke befatta sig med ärende vars prövning ankomme

på domstol (t. ex. fråga örn tolkning av viss löneutfästelse). I andra fall kunde

t. ex. stadsfullmäktige icke besluta i ärenden, som ankomme på taxeringsnämnd

eller byggnadsnämnd. Uttrycket staten som beteckning för nämnda myndig­

heter syntes inadekvat. I vissa fall kunde det ankomma på både stat och kom­

mun att »handhava» en och samma angelägenhet. Men kommunen finge då icke

befatta sig med de delar av denna angelägenhet, som respektive statsmyndighet

handlade enligt lag. Det syntes vara gränsen mellan kommunen och offentlig

myndighets kompetensområde, icke mellan stat och kommun det här gällde.

I likhet med stadsförbundets styrelse finner jag det kunna ifrågasättas, huru­

vida beteckningen staten i detta fall är lämplig. Naturligen äger kommunen

icke upptaga sådana ärenden, vilka enligt gällande författningar skola hand­

läggas till exempel av magistraten eller hälsovårdsnämnden, men att beteckna

dessa myndigheter såsom staten synes ej överensstämma med allmänt språk­

bruk. Därest undantag göres för de uppgifter, som åvila landsting, borde lik­

nande förbehåll upptagas för de frågor, som skola handhavas av väghållnings-

distrikt. Det synes mig lämpligare att i denna paragraf endast föreskriva, att

kommunen äger vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushåll-

ningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande bestäm­

melser tillkommer annan.

Uti andra punkten av § 2 i den sakkunniges förslag har intagits en erinran,

att örn avsättande av medel till fond och örn förvaltande och användande av

sålunda bildad fond gäller vad särskilt må stadgas.

Härom har styrelsen för svenska stadsförbundet anfört, att, då berörda fråga

sedan 1919 icke varit föremål för något livligare intresse från statsmakternas

sida, det vore omotiverat att i lagen liksom giva ett förhandslöfte örn en lag­

stiftning på området. En eventuell hänvisning hade naturligare sin plats i

stadgandena örn statförslagets uppgörande, då det ju vore ur nämnda bestäm­

melser förbudet mot fondering finge utläsas.

Såsom jag redan framhållit torde frågan om bestämmelser rörande kom­

munal fondbildning icke för närvarande kunna lösas. Att vid sådant förhål­

lande i det nu föreliggande förslaget intaga hänvisning till föreskrifter i nämnda

ämne synes icke påkallat. Märkas bör även, att det icke nu kan bedömas, huru­

vida dylika föreskrifter skola infogas i kommunallagarna eller meddelas i sär­

skild författning. Det är antagligt, att även örn sistnämnda form väljes för ut­

färdande av erforderliga stadganden, därav föranledas vissa ändringar i kom­

munallagarna, till exempel i fråga örn kvalificerad majoritet.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara L. § 5 och sakkunnigförslaget §§ 3 och 4.

Den sakkunnige har dels ansett lämpligt att i § 3 uttryckligen nämna de

110

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

lil

medel, som tillkomma kommunen från landstinget, dels ock i syfte att förenkla redaktionen av kap. 6 § 1 i § 4 infogat ett förtydligande tillägg örn bolag och andra samfälligheter.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava ifrågasatt om ej formuleringen av § 3 i sakkunnigförslaget borde vara sadan, att kommun icke för normala löpande utgifter hade rätt — åtminstone i allmänhet — att använda fonderade medel och framför allt ej fastigheter.

Det har mot lydelsen av 11. § 5 anmärkts, att i denna paragraf en samman­ blandning skett mellan, å ena sidan, kommunens inkomster, vilka skola upp­ tagas i utgifts- och inkomststaten och användas för täckande av löpande ut­ gifter, och, å andra sidan, kommunens kapitaltillgångar, vilka skola redovisas å kapitalkonto och balanseras av skulderna. Bestämmelserna syntes innebära, att kommunens kapitaltillgångar kunde förbrukas för bestridande av löpande utgifter. Till förebyggande av en sådan tolkning har jag ansett mig böra föreslå en ändrad lydelse av förevarande paragrafer. De där intagna bestäm­ melserna — vilka endast angiva omfattningen av kommunens beskattningsrätt __hindra naturligen icke, att i vissa fall kapitaltillgångar tagas i anspråk för gäldande av löpande utgifter.

§

6

.

Paragrafen har sin motsvarighet i § 5 i sakkunnigförslaget. Rörande sistnämnda paragraf har den sahhunnige anfört, att den komplet­ terade L. § 7, andra stycket, med ledning av L. § 74. De numera uppenbarligen ineffektiva vitesbeloppen — från och med en till och med tjugo riksdaler hade, liksom på andra ställen, förslagsvis höjts. Då vitesbestämmelserna inginge i stadgarna, vilka skulle underställas, vore en särskild erinran om länsstyrelsens prövning och godkännande av de förra överflödig. I andra stycket hade hän­ visats till de stadgar, som kunde komma att gälla i följd av särskilda förord­ nanden.

I vissa yttranden har hemställts, att maximum för vite, som kan bestämmas av kommunen, måtte höjas. Sålunda har länsstyrelsen i Hallands län föreslagit en höjning till åtminstone femtio kronor och kommunalfullmäktige i en kommun förordat, att maximum måtte bestämmas till etthundra kronor.

Det torde överensstämma med numera använd terminologi att beteckna an- svarspåföljder, som enligt denna paragraf kunna föreskrivas i kommunalstadgar, såsom böter. Den i sakkunnigförslaget vidtagna höjningen av maximum för så­ dan påföljd synes mig knappast tillräcklig. Även ett bötesbelopp av fyrtio kro­ nor torde i många fall visa sig overksamt. De stadganden, varom här är fråga, avse ofta kontroll över förevisnigar samt dans- och andra nöjestillställningar, där det ekonomiska utbytet för anordnarna kan vara betydande. I föreliggande förslag har maximum därför höjts till etthundra kronor, varigenom överens­ stämmelse i denna punkt vunnits med reglerna om påföljd för överträdelse av sådana stadganden, som utfärdas enligt ordningsstadgan för rikets städer.

T hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och brandstadgan den 15 juni 1923

Yttrande.

Departements­

chefen.

Den sak­ kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

F. L. 1:

6-7.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

hava givits bestämmelser örn rätt att föreskriva böter för överträdelse av hälso-

vårdsstadganden och brandordning. Enligt lagen den 14 oktober 1914 örn före­

kommande och släckning av skogseld kan stadgas vite för överträdelse av ord­

ningsföreskrift, som antages med stöd av nämnda lag. Med hänsyn härtill synes

det icke erforderligt att i förevarande paragraf beröra stadgar till främjande av

hälsovård eller vård om brandväsendet.

Då enligt hälsovårdsstadgan och brandstadgan hälsovårdsordning och brand­

ordning under vissa förhållanden kunna antagas för område på landet utan

iakttagande av de för stad gällande föreskrifterna, har andra stycket erhållit

en något ändrad lydelse.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 6.

Ben sakkunnige har tillagt en erinran örn underställningsplikten, varemot

sista stycket såsom bredvid § 2 överflödigt uteslutits. Med anledning av kom­

munalnämndens överinseende över särskilda verkställighetsorgan har i sakkun­

nigförslaget »eller» utbytts mot »jämte». För berörda organs uppgift har an­

vänts ett något fylligare uttryck, som syntes bättre svara mot de nutida för­

hållandena.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava anfört, att erfarenheterna från den

tid kommunalfullmäktiginstitutionen nu varit införd i flertalet av landets

större kommuner syntes giva stöd för den meningen, att någon olägenhet av denna

institutions obligatoriska införande i landets alla kommuner av den art, att den

uppvägde fördelen, näppeligen kunde befaras. Undersökning i nämnda avse­

ende borde därför verkställas innan ny kommunallag utfärdades, och, i den

händelse sådan undersökning bekräftade nyssberörda antagande, lagförslaget

omarbetas med hänsyn därtill.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett hänvisningen till stadgandena

örn underställning onödig i samband med bestämmelserna örn beslutanderätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke kunnat förorda utbytet av ordet »eller»

mot »jämte». Enligt länsstyrelsens mening bleve bestämmelsen otydlig, i det

att med visst stöd av ordalagen skulle kunna göras gällande, att kommunal­

nämnden kunde i en fråga, däri beslut fattats av särskilt utsedd styrelse, be­

sluta annorlunda och därigenom upphäva styrelsens beslut.

Någon anledning att nu verkställa utredning rörande obligatoriskt införande

av fullmäktiginstitution även i landets mindre kommuner torde icke föreligga.

De nuvarande bestämmelserna i detta hänseende böra bibehållas i sak oför­

ändrade.

I likhet med stadsförbundets styrelse finner jag tillräcklig anledning ej före­

ligga att här upptaga en hänvisning till bestämmelserna örn underställning. Det

kan även göras gällande, att en erinran örn underställning, vilken berör endast

frågan örn ett fattat beslut skall vinna bindande kraft, knappast har sin plats

i denna paragraf, som såvitt nu är i fråga blott angiver, av vem beslutande­

rätten i kommunens angelägenheter skall utövas.

Det föreslagna utbytet av ordet »eller» mot »jämte» torde såsom länssty-

112

Kungl. Majlis proposition nr 99.

reisen i Malmöhus län påpekat kunna föranleda tvekan, och en återgång har där­ för skett till nu gällande formulering.

Med hänsyn till den av mig föreslagna lydelsen av § 3 kunde det ifråga­ sättas, huruvida icke i förslaget borde upptagas någon motsvarighet till före­ skriften i L. § 6 sista stycket, att kommunalmyndighet icke må befatta sig med verkställighetsåtgärd, som hör till offentlig myndighet. En dylik bestämmelse torde emellertid icke vara erforderlig. Ej heller synes det nödigt att intaga någon bestämmelse liknande den i kommunalförordningen för Stockholm givna regeln, att den beslutande församlingen ej må samfällt och omedelbart befatta sig med verkställighetsåtgärder av något slag eller med förvaltning av pen­ ningar eller andra tillgångar. De ifrågasatta bestämmelserna skulle endast innebära ett upprepande av vad som följer av innehållet i §§ 3 och 7.

L. § 7, första stycket, som snarast har karaktären av en övergångsbestäm­ melse, har uteslutits i såväl den sakkunniges som nu föreliggande förslag.

§

8

.

Paragrafen återgiver L. § 27. Den sakkunnige har tillagt en bestäm­ melse örn tiden, då beslut örn avskaffande av kommunalfullmäktiginstitutionen skall träda i tillämpning. Vidare har den sakkunnige ansett, att spärrtiden, under vilken förslag örn upphävande av beslut örn fullmäktiginstitutionens in­ förande ej får väckas, icke lämpligen borde räknas från dagen för nämnda be­ sluts fattande; ändringen har föranlett en siffermässig förkortning av spärr- tiden. Samma bestämmelser hava upptagits i föreliggande förslag.

§9.

Denna paragraf motsvarar L. § 35. I motiveringen har den sakkunnige anfört bland annat, att då val av kom­ munalfullmäktige lika litet inginge i kommunalstämmas som i kommunalfull­ mäktiges verkningskrets, undantag därför icke borde göras. Den i kap. 3 upp­ tagna hänvisningen till vallagen vore tillräcklig. Under ärenden, för vilkas av­ görande gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt, folie enligt lagen örn delning- av jord på landet val av gode män och, utom i köping, av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän; berörda val hade emellertid ansetts böra för fullstän­ dighetens skull här nämnas. Av paragrafens ingress och den föreslagna lagen om kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges och stadsfullmäktiges befo­ genhet framginge, att, när kommunalfullmäktige funnes tillsatta, dessa ägde utöva kommunens beslutanderätt utan andra undantag än de uttryckligen an­ givna. Ett ytterligare förtydligande hade den sakkunnige icke funnit erforder­ ligt eller möjligt. När i en bestämmelse av offentligrättslig karaktär en befo­ genhet tillädes kommunalstämma, kunde det icke lida något tvivel, att det åsyftades kommunalstämman såsom organ för kommunen och att det alltså avsåges kommunens beslutanderätt. Däremot kunde onekligen vid enskilda dis­ positioner stundom uppstå frågor örn den disponerandes avsikt, till exempel om i

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.) 686 29 8

Kungl. Majus proposition nr 99.

113

Den sak­ kunnige.

F. L. 1: 9.

Yttranden.

Departements­

chefen.

testamente föreskrivits, att avkastningen av en donation skulle disponeras enligt

beslut av socknemännen.

Nämnda av den sakkunnige framlagda förslag till lag örn kommunalfullmäk­

tiges, municipal fullmäktiges och stadsfullmäktiges befogenhet m. m. innefattar

föreskrift, att utan hinder av vad eljest må vara i lag eller författning stadgat

kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt deras ordförande skola äga

den befogenhet, som för varje fall i kommunallagen sägs. Lagen skulle enligt

den sakkunniges mening erhålla civillags natur. Anledningen härtill vört1, att

efter föregående försök att bestämma omfattningen av fullmäktiges befogenhet

uppstått tvivelsmål, huruvida en i civillag meddelad bestämmelse kunde anses

på giltigt sätt modifierad genom kommunallagstiftning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att en över­

flyttning till kommunalfullmäktige av justeringen av debiterings- och uppbörds-

längden skulle bidraga att göra gränsen mellan kommunalstämmans och kom­

munalfullmäktiges beslutanderätt klarare, då däremot nuvarande bestämmelser

ofta utgjorde utgångspunkten för ren missuppfattning om såväl justeringen

av längden som ock örn kommunalfullmäktigeinstitutionens ställning som kom­

munens beslutande organ. Jämväl kommunalfullmäktige i 2 kommuner

hava ansett, att justeringen av nämnda längd borde överflyttas till full­

mäktige. Kommunalfullmäktige i en av dessa kommuner hava hemställt,

att kommunalstämman måtte helt avskaffas i de kommuner, där fullmäk­

tige finnas. I detta sammanhang må nämnas att kommunalfullmäktige i

några kommuner uttalat, att förfarandet vid justering av längden borde om­

läggas och denna justering uppdragas åt kommunalnämnden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att bland de ärenden, som i

kommuner med kommunalfullmäktige skola handläggas av kommunalstämman,

borde upptagas även bestämmande av plats för kommunalstämmans samman­

träden och för förvarande av stämmans protokoll.

Den viktigaste av de frågor, som i kommun, där kommunalfullmäktige fin­

nas, nu handläggas av kommunalstämman, är — vid sidan av frågor örn avskaf­

fande av fullmäktige och örn fullmäktiges antal — justering av debiterings-

och uppbördslängden. I det följande kommer jag att föreslå sådan ändring

härutinnan, att granskning av debiterings- och uppbördslängden ålägges kom­

munalnämnden. Jag anser emellertid icke detta utgöra tillräcklig motivering

att i kommuner, där kommunalfullmäktige finnas, helt avskaffa kommunal­

stämman, även örn dennas uppgift blir mera inskränkt och den obligatoriska

decemberstämman ej blir behövlig. Till sistberörda fråga återkommer jag vid

behandlingen av kap. 2 § 8.

Den av länsstyrelsen i Östergötlands län framställda anmärkningen har be­

aktats vid förslagets överarbetande.

Den sakkunniges förslag till lag örn kommunalfullmäktiges, municipalfull-

mäktiges och stadsfullmäktiges befogenhet m. m. är huvudsakligen föranlett

av de i några äldre författningar givna mindre fullständiga bestämmelserna an­

gående vem kommunens beslutanderätt i vissa fall tillkommer. Vid revision

114

Kungl.

Majus

proposition nr 99.

av dessa författningar torde nämnda brist komma att beaktas och fullständigare regler givas i omförmälda hänseende. Fullmäktiges befogenhet har hittills be­ stämts genom kommunalförordningarna, utan att detta synes hava medfört några egentliga svårigheter. Med hänsyn till vad sålunda anförts lära några bestäm­ melser angående fullmäktiges befogenhet utöver dem som intagits i förelig­ gande förslag till kommunallagar icke vara erforderliga.

§

10

.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 5. Mot den av den sakkunnige föreslagna lydelsen, att vad i lag eller författ­ ning är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för kommunalstämmas ordfö­ rande att taga befattning med ärende skall i kommun, där kommunalfullmäk­ tige finnas tillsatta, anses i stället gälla fullmäktiges ordförande, såvida be­ slutanderätten i sådant ärende tillkommer kommunalfullmäktige, har styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört, att skulle den sakkunniges för­ slag härutinnan bliva lag, komme en ändring till stånd i nuvarande förhål­ landen — ett sakförhållande, som att döma av motiveringen till paragrafen icke varit avsett. Ändringen komme jämväl att giva anledning till villrådighet i en del fall, huruvida stämmans eller fullmäktiges ordförande vore behörig att taga viss befattning med ärendet. Det förekomme nämligen, att ärenden icke skulle eller alltid behövde behandlas av kommunens beslutande organ, då ärendets handläggning vore av rent expeditionell art. Exempel därpå lämnade bland annat föreskriften i taxeringsförordningen örn skyldighet för kommunalstäm­ mans ordförande att hålla avskrifter av taxeringslängden under viss tid tillgäng­ liga för de skattskyldiga samt föreskriften i förordningen örn uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, att stämmans ordförande vore skyldig att under viss tid hålla förteckningen över arbetsgivarna de avgiftspliktiga till­ handa. I båda fallen vore ärendenas handläggning en ren expedition. Kommu­ nens beslutande organ toge nämligen befattning med avskriften av taxeriugs- längderna endast i det fall att fråga uppstode om taxerings överklagande från kommunens sida. Enligt nu gällande föreskrifter borde otvivelaktigt den upp­ gift, som i sagda och liknande fall ålåge stämmans ordförande, tillkomma full­ mäktiges ordförande i kommun, där fullmäktige funnes. Ifrågavarande bestäm­ melses avfattning i förslaget borde därför ändras i den riktning, att villrådighet icke i något fall kunde uppstå huruvida stämmans eller fullmäktiges ordförande borde träda i funktion vid handläggning av ett ärende.

Den av förbundsstyrelsen gjorda anmärkningen finner jag beaktansvärd. Jag har därför givit ifrågavarande stadgande en något annan avfattning. Den­ samma ansluter sig till lydelsen av nu gällande bestämmelse.

Kap. 2. Örn kommunalstämma.

§ 1.

Paragrafen motsvarar L. §§ 8 och 9, § 10 mom. 1 samt § 11 mom. 1. med tillägg av hänvisningar till två undantagsbestämmelser.

Kungl. Majus proposition nr 99.

115

Yttrande.

Departements­

chefen.

F. L. 2: 1.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

Den sakkunnige Ilar sökt att för det så kallade utskyldsstreeket filina ett

mindre konstlat uttryck än det nuvarande.

Beträffande innehållet i denna paragraf hava kommunalfullmäktige i en kom­

mun hemställt, att stadgandet, att person, som är i konkurstillstånd, ej må utöva

rösträtt, måtte uteslutas, att utskyldsstreeket måtte återinföras i förut gällande

omfattning samt att bestämmelsen örn det så kallade fattigvårdsstrecket måtte

ändras sålunda, att alla, vilka åtnjöte åtminstone stadigvarande större eller

mindre bidrag av det allmänna för sig, hustru eller barn, uteslötes från rösträtt,

oavsett örn omhändertagande ägt rum. Även vissa andra kommunalfullmäktige

hava föreslagit sakliga ändringar beträffande utskyldsstreeket.

Börande paragrafens formulering har styrelsen för svenska landskommuner­

nas förbund anfört bland annat:

Av ordalydelsen att döma skulle en var inom kommunen mantalsskriven

svensk undersåte, som uppnått 23 års ålder, bliva upptagen i den kommunala

röstlängden såsom röstberättigad i kommunen, ehuru sådan rättighet dock ej

finge utövas av den, som vore omyndig förklarad, vore i konkurstillstånd o. s. v.

Därav skulle följa, att utövning av rösträtten vid kommunalstämma skulle

kunna prövas i varje särskilt fall vid stämma. Nu kunde ju en sådan eventuali­

tet icke gärna förekomma, då vallagen innehölle tydliga bestämmelser örn dels

vilka, som skulle upptagas i den kommunala röstlängden och antecknas såsom

röstberättigade, och dels att röstlängd, som blivit i vederbörlig ordning justerad,

skulle lända till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet

sätt kommit till stånd. Men för den, som läste kommunallagen utan att hava

tillgång till vallagens kompletterande stadgande, kunde saken te sig oviss.

Nämnda oklarhet i fundamentalstadgandet för den kommunala rösträtten

kunde lätt giva anledning till andra misstag, varpå exempel icke saknats. Enligt

L. § 13 kunde icke den vara kommunalstämmans ordförande eller vice ordfö­

rande, som icke rådde över sig och sitt gods, som vöre förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas etc. Berörda stadgande verkade omedelbart, d. v. s.

den. som komme i sådant tillstånd, som lagen förutsatte för att icke kunna vara

ordförande, bleve underkastad verkningarna av stadgandet, oavsett om tillstån­

det inträdde under den tid, för vilken röstlängden gällde, eller under period,

för vilken han vore vald. I motsats därtill förlorade icke den sin rösträtt, som

under röstlängdsperioden inträdde i sådant tillstånd, som eljest skulle diskvali­

ficera honom. Uttrycket i L. § 8 — kap. 2 § 1 i sakkunnigförslaget — att

»sådan rätt må dock ej utövas av den, som etc.», kunde lätt ge anledning till

missförstånd å ena sidan så, att i röstlängden upptagen person, som under läng­

dens giltighetsperiod t. ex. inträdde i konkurstillstånd, nekades att utöva sin

rösträtt i trots av vallagens stadgande, att längden skulle lända till ovillkorlig

efterrättelse, intill dess ny längd kommit till stånd, och å andra sidan så, att

även stadgandet i L. § 13 -— kap. 2 § 5 i sakkunnigförslaget —- ansåges falla

under vallagens kvalifikationsperiod. Samstämmighet mellan kommunallagen

och vallagen borde åstadkommas.

I en del yttranden har gjorts gällande, att det av den sakkunnige föreslagna

uttrjmket för utskyldsstreeket icke vore lämpligt och att bestämmelsens nuva­

rande lydelse vore att föredraga. Anmärkningar av i huvudsak detta innehåll

hava framställts av bland andra länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Jämtlands län, magistraten i Göteborg

ävensom styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda sty-

116

Kungl. Maj.-ts proposition nr 99.

reise har ansett den nya lydelsen kunna tolkas så, att samtliga omförmälda utskylder skulle vara erlagda för att personen ej skulle bliva diskvalificerad samt att, då den sakkunnige icke avsett någon reell ändring av gällande bestäm­ melse, den nya formuleringen icke vore tillfredsställande.

Slutligen har länsstyrelsen i Värmlands län anfört, att, då enligt vad i ett av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena framhållits det för utövande av rösträtt uppställda hindret, att medlem av kommun av allmänna fattigvården omhändertagits för varaktig försörjning, i allmänhet tolkats restriktivt att gälla allenast å ålderdomshem intagna personer men ej sådana, som eljest omhänder­ tagits för dylik försörjning, ett närmare bestämmande av innebörden av nämnda föreskrift vore av nöden.

Att för närvarande föreslå några sakliga ändringar i fråga örn villkoren för Departemonts- utövande av rösträtt å kommunalstämma synes icke lämpligt. Spörsmålet rö- chefen, rande omfattningen av utskyldsstrecket torde sålunda böra lämnas utanför det nu ifrågavarande revisionsarbetet.

Såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, kan lydelsen av denna paragraf i sakkunnigförslaget giva anledning till visst miss­ förstånd. Med hänsyn härtill har i det föreliggande förslaget andra styckets första del erhållit en något ändrad formulering. Härigenom bortfaller visser­ ligen den olikhet i uttryckssätt, som nu förekommer beträffande de i första stycket angivna villkoren för rösträtt och de villkor, som upptagits i andra stycket, men upprätthållandet av denna olikhet torde icke äga någon praktisk betydelse.

I likhet med den sakkunnige finner jag den nuvarande lydelsen av före­ skriften örn utskyldsstrecket något konstlad. Emellertid torde icke heller den av den sakkunnige förordade formuleringen vara oangriplig. Då någon enkel lydelse, som riktigt och otvetydigt angiver bestämmelsens innehåll, icke torde stå att finna, nödgas jag föreslå bibehållande av det i gällande förordning använda uttrycket.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att verkställa något förtydligande av stadgandet rörande fattigvårdsstrecket. Den nu gällande bestämmelsen lärer i regel tolkas sålunda, att från rösträtt uteslutas alla som på sätt i 62 § i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården avses av fattigvårdsstyrelsen mottagits till stadigvarande försörjning.

§

2

.

Denna paragraf, som ersätter L. § 14 mom. 1—4, har kunnat inskränkas till en hänvisning till lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 3.

Paragrafen motsvarar L. § 10 mom. 2 och § 14 mom. 5, vilka av den sak­ kunnige i huvudsakligen förtydligande syfte något ändrats. L. § 11 mom. 2 har, såsom uppenbarligen numera saknande praktisk betydelse, av den sakkunnige uteslutits. I paragrafen hava — delvis i anslutning till framställda anmärk­ ningar — vidtagits vissa redaktionella jämkningar.

Kungl. Majus proposition nr 99.

117

F L. 2:4-5.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

§ 4.

Förevarande paragraf ansluter sig nära till L, § 12, nied uteslutande un­

dennäs sista stycke om kommunalfullmäktigval.

För att försvåra överklagade missbruk genom uppsamlande av fullmakter, i

vilka fullmäktigens namn icke finnes utsatt, har den sakkunnige föreslagit

den skärpningen beträffande vittnesmeningen, att denna skall vara egenhändigt

skriven av ettdera vittnet med angivande av dagen för utfärdandet och av full­

mäktigens namn. Samma ändring har föreslagits beträffande fullmakt för ut­

övande av rösträtt å allmän rådstuga.

Mot den föreslagna skärpningen i fråga örn vittnesmeningen hava anmärk­

ningar framställts av ett mycket stort antal myndigheter. Densamma har så­

lunda avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Ös­

tergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus.

Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster­

bottens och Norrbottens län; kommunal- och stadsfullmäktige i omkring 70

kommuner ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska lands­

kommunernas förbund. De skäl, som anförts mot den ifrågasatta skärpningen,

hava varit främst, att densamma skulle i hög grad försvåra ett legitimt använ­

dande av fullmakter. Då den stora allmänheten i regel icke hade kunskap örn

lämplig formulering å vittnesmeningen och i många fall vore mindre skriv-

kunnig, skulle en dylik skärpning antagligen leda till ett i hög grad minskat

bruk av fullmakter. Svårigheten att följa den ifrågasatta bestämmelsen skulle

även medföra, att ett stort antal fullmakter måste förklaras ogiltiga. Det skulle

jämväl bereda ordförandena å stämmorna stora svårigheter att övertyga sig

om. huruvida omförmälda formföreskrift iakttagits. Därtill komme, att be­

stämmelsen i endast ringa grad skulle förhindra missbruk. Uppsamling av full­

makter skulle lätt kunna ske genom anlitande av formuleringskunniga biträden.

De från olika håll framställda anmärkningarna torde ej sakna berättigande.

Den föreslagna skärpningen skulle antagligen icke förhindra missbruk men

däremot medföra svårigheter vid tillämpningen. Jag föreslår därför, att be­

stämmelsen uteslutes.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 13.

Den sakkunnige har till motivering av sitt förslag anfört bland annat föl­

jande:

Den sakkunnige hade med stöd även av S. § 30, jämförd med S. § 23 mom. 1,

anslutit sig till den tolkningen, att faktiskt boende inom kommunen förutsattes

för valbarhet. Utflyttning med mantalsskrivning eller faktisk bosättning utom

kommunen hade efter förebild av S. § 30 upptagits såsom särskild avsägelse-

grund; avsägelse med sådant skäl torde faktiskt utan vidare godkännas. I över­

ensstämmelse med kommunal lagstiftningens allmänna grunder föresloges inta­

gandet av en uttrycklig bestämmelse, att suppleringsval avsåge allenast åter­

stående delen av den avgångnes uppdragstid. Av uppdragstidens utsättande i

kalenderår framginge, att val borde ske före uppdragstidens början, vilket ytter­

ligare bekräftades av kap. 2 § 7. Tillagts hade en föreskrift om valens anma-

118

Kungl. Majus

proposition nr 99.

lande för länsstyrelsen och kungörande. Såsom ett förtydligande borde anses, att avsägelse på grund av de fyra sistförflutna årens tjänstgöring skulle ske vid valtillfället.

De i denna paragraf givna bestämmelserna örn valbarhet, obehörighet och avsägelse äro i såväl sakkunnigförslaget som förevarande förslag på grund av hänvisning tillämpliga även beträffande kommunalfullmäktige samt ledamöter och suppleanter i kommunalnämnd.

Samma föreskrifter återfinnas i fråga örn stadsfullmäktige. Beträffande det i första stycket i den sakkunniges förslag intagna stadgan­ det. att ordföranden skall väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen, har styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört, att då genom regeringsrättsutslag blivit fastslaget, att den valde icke blott vid valtillfället skall vara röstberättigad, utan detta villkor skall fyllas under hela valperioden, villkoret ifråga syntes böra inflyta i tredje stycket. Detsamma ansåge styrelsen kunna sägas örn villkoret »inom kommunen boende», som syntes vara analogt med villkoret »röstberättigad». Stadsfullmäktige i 2 städer hava påyrkat ett tillägg, att den som ej längre uppfyllde villkoren för rösträtt icke vidare kunde vara stadsfullmäktig.

Vad angår föreskriften rörande suppleringsval har länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt, huruvida det icke till förekommande av all tvekan vore lämpligt att införa en bestämmelse att, icke blott då ordförande i kommunalstämma av- ginge före uppdragstidens slut utan också då hail upphörde att vara valbar, annan skulle utses i hans ställe.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett bestämmelsen, att underrättelse örn valen skall insändas till länsstyrelsen för kungörande i länstrycket, icke medföra något egentligt praktiskt gagn, särskilt som länskungörelserna i ganska liten utsträckning nådde den stora allmänheten. Däremot funne länsstyrelsen lämpligt, att postverket erhölle underrättelse örn dessa befattningshavares namn och adresser.

I fråga örn stadgandet, att rätt till avsägelse tillkommer den, som icke vidare är inom kommunen mantalsskriven och boende, har styrelsen för svenska lands­ kommuner ms förbund anfört följande:

Det kunde ifrågasättas, örn icke nämnda stadgande komme i strid med paragrafens första stycke. Då regeringsrätten som redan nämnts förklarat, att det icke vore nog att vara röstberättigad i kommunen vid tidpunkten för valet utan förklarat kommunalfullmäktige, som sedermera blivit från rösträtt uteslutna, icke berättigade att bibehålla sina mandat, borde som naturlig konse­ kvens därav följa, att även villkoret »inom kommunen boende» skulle fyllas för uppdragets bibehållande. Följaktligen skulle avsägelse på grund av avflytt­ ning från kommunen icke behöva ifrågakomma, då sådan avflyttning automa­ tiskt skulle medföra diskvalifikation.

Stadgandet att avsägelse på grund av föregående tjänstgöring måste ske vid valtillfället har avstyrkts av länsstyrelsen i Blekinge län samt kommunalfull­ mäktige i 3 kommuner. Länsstyrelsen har anfört, att örn med valtillfället mena­ des själva valförrättningen och icke sammanräkningsförrättningen, syntes stad­ gandet vara orimligt, då vederbörande icke med säkerhet då kunde veta örn han

Kungl. Majus proposition nr 99.

119

Yttranden.

F. L. 2: 5—7.

Departements­

chefen.

komme att bliva vald. Men även om man avsett, att avsägelsen skulle ske då

sammanräkningsresultatet tillkännagåves, måste stadgandet anses olämpligt, då

det förutsatte, att vederbörande skulle vara närvarande vid berörda tillfälle.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett den föreslagna formuleringen »vid

val tillfället» tvivelaktig, i synnerhet då samma bestämmelse skulle gälla även

i avseende å valbarhet till kommunalfullmäktig. I dylikt fall kunde enligt

länsstyrelsens förmenande tveksamhet uppstå, örn vad som skulle menas med

orden »vid valtillfället». Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvs­

borgs län hava erinrat, att då valet skulle ske före uppdragstidens början, upp-

dragstiden för närmast föregående val icke fullt logiskt kunde vid valtillfället

betecknas såsom de fyra sistför/Zwtea åren.

Såsom i vissa av de inkomna yttrandena framhållits, torde numera få anses

fastslaget, att det föreskrivna villkoret för valbarhet: att vara röstberättigad

inom kommunen, måste föreligga under hela upp dragstiden, det vill säga att

förlust av rösträtt medför obehörighet att kvarstå såsom ordförande. Detsamma

synes böra gälla beträffande det andra i första stycket upptagna villkoret: att

vara boende inom kommunen. Då sålunda i detta avseende någon olikhet icke

består mellan de behörighetsvillkor, som angivas i första stycket, och de som

upptagits i andra stycket — tredje stycket i sakkunnigförslaget — torde någon

omflyttning av dessa bestämmelser icke vara erforderlig.

Med hänsyn till denna uppfattning örn tolkningen av första stycket har be­

stämmelsen örn rätt till avsägelse för den som icke vidare är i kommunen man­

talsskriven och boende uteslutits.

Det synes ligga i sakens natur, att regeln örn suppleringsval vid ordförandens

avgång under uppdragstiden skall gälla även då ordföranden under angivna tid

förlorar valbarheten och på den grund ej längre kan kvarstå i sin befattning.

Redan nu lärer på en del håll, sedan val av ordförande och vice ordförande

i kommunalstämmorna ägt rum, uppgift å de valdas namn och adress intagas

i länskungörelserna. Då ett dylikt kungörande synes äga ett visst värde, torde

det vara lämpligt att upptaga föreskrift härom.

Enligt utslag av regeringsrätten kan avsägelse på grund av föregående tjänst­

göring icke ske under valperioden. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att

föreskriva, att avsägelse på angivna grund skall ske vid valet. Den av läns­

styrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län gjorda anmärkningen

rörande formuleringen av sistberörda avsägelsegrund har beaktats.

§

6

.

Stadgandet överensstämmer med L. § 15.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 17 mom. 1 första stycket och mom. 2 även­

som sakkunnigförslaget §§ 7 och 8 med undantag av § 7 första stycket sista

punkten.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Den sakkunnige Ilar framhållit, att elen i L. § 17 mom. 1 upptagna hän­ visningen till bestämmelserna om nämndemansval i detta sammanhang vore intetsägande. Vidare har den sakkunnige i § 8 i sitt förslag infört be­ teckningen extra ordinarie kommunalstämma. Den sakkunnige har anfört, att det ej ansetts lämpligt, att »vederbörande kronobetjänt» likställdes med enskild röstberättigad och hänvisades att klaga över formligt avslag från kommunalstämmoordförandens sida. Örn ordföranden ej funne extra stämma nödig, borde tjänsteman hellre hemställa örn länsstyrelsens förordnande, att stämma skulle hållas. Det hade synts vara antingen olämpligt eller ändamålslöst att i en fråga av sådan beskaffenhet medgiva överklagande av länsstyrelsens beslut. Bestämmelsen i L. § 17 mom. 2 örn fatalietid för klagan vore överflödig och kunde för övrigt icke i sin nuvarande lydelse tillämpas, eftersom den i L. § 75 stadgade utgångspunkten för fatalietidens beräkning saknades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt kommunalfullmäktige i 16 kommuner hava framhållit, att den föreslagna tidpunkten för det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen skall behandlas, medförde, att tiden för avslutande av räkenskaperna och revisionen av desamma — särskilt i större kommuner -— bleve för knapp. Omförmälda sammanträde borde därför utsättas senare på året. I fråga örn tiden för utsättande av nämnda sammanträde hava kommunal­ fullmäktige i 7 kommuner föreslagit april eller senare hälften av nämnda månad samt länsstyrelsen och kommunalfullmäktige i 9 kommuner föreslagit maj månad. Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett hinder icke möta att till­ mötesgå det framställda önskemålet, att det sammanträde, å vilket revisions­ berättelsen skall behandlas, måtte utsättas senare på året i överensstämmelse med vad som gällde för kyrkliga församlingar och stad. Länsstyrelsen i Älvs­ borgs län har ansett det förtjäna beaktande, att i större kommuner gjort sig gällande ett visst behov att få den i förslaget för beslut om ansvarsfrihet an­ givna tiden framskjuten.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att införandet av benämningen extra ordinarie stämma förefölle att vara en nyhet, varav icke förelåge något behov. Kommunalfullmäktige i 3 kommuner hava anfört att den nu använda beteckningen extra stämma borde bibehållas.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava uttalat, att ett tillägg eller för­ tydligande vore för kommunmedlemmarna önskligt med uttryckligt stad­ gande för stämmans ordförande, att, för det fall han avsloge begäran örn stämma, om så begärdes lämna skriftligt besked därom jämte besvärshänvis­ ning, varvid den eljest vanliga fatalietiden borde räknas från den dag klagan­ den undfått del av beslutet, varom sålunda erkännande skulle tagas.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har hemställt, att nu gällande bestäm­ melse örn rätt för landsfiskal att påyrka sammankallande av kommunalstämma måtte kvarstå. Föreningen har härom anfört i huvudsak följande:

Praktiskt taget syntes uteslutandet av rätten för kronobetjänt, d. v. s. nu­ mera landsfiskal, att begära kommunalstämma i flera fall leda till dröjsmål och onödigt skriveri. Det förekomme i landsfiskalens så mångskiftande tjänst

Kungl. Maj: ta proposition nr 99.

121

Den sak­ kunnige.

Yttranden.

F. L. 2: 7.

Departements­

chefen.

ofta frågor av olika slag, vilka tarvade framställning till kommunalstämma

för dess beslut. Även örn det kunde antagas, att stämmans ordförande i de allra

flesta fall funne nödigt att höra stämman över dylik framställning, måste det

dock vara obehagligt för landsfiskalen att i ett rent tjänsteärende sakna formell

rätt till framställningen. Han måste ovillkorligen känna sig på visst sätt be­

roende av stämmoordföranden och överlämnad åt dennes goda vilja. Lika mot­

bjudande^ kunde det kännas att begära länsstyrelsens förordnande örn stämma

för ett låta vara nödvändigt men likväl synnerligen enkelt ärende, där stäm­

mans hörande vore självklart ehuru icke i lag fordrat. Länsstyrelsen torde

hava tillräckligt att göra förut utan att den skulle bliva en onödig mellan­

hand i dylika fall. Av motiveringen syntes orsaken till bestämmelsens ute­

slutning endast vara det olämpliga i kronobetjänts rätt till överklagande av

stämmoordförandes avslag å framställd begäran örn stämma. Men därvid syntes

hava förbisetts, att dylikt besvär, som väl hittills förekommit i ytterst få undan­

tagsfall, praktiskt sett hädanefter skulle bliva regel, då ju landsfiskalen i varje

fall, där stämma fordrades, nödgades besvära länsstyrelsen. Vöre det icke

enklare att bibehålla den nuvarande bestämmelsen, att landsfiskal (mot vilket

ord »kronobetjänt» borde utbytas) ägde för uppgivet ärende begära stämmas

hållande, med tillägg att, om sådan begäran avsloges av ordföranden, lands­

fiskalen ägde anmäla förhållandet till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd.

Därigenom bortfölle den farliga besvärsrätten och länsstyrelsen behövde icke

så ofta besväras.

Såsom i yttrandena framhållits torde den tid, som enligt gällande författning

liksom enligt sakkunnigförslaget står till förfogande för verkställande av revi­

sion och infordrande av förklaringar över revisionsberättelsen, vara väl kort.

En förlängning av tiden synes därför önskvärd. Jag anser mig böra föreslå,

att tiden förlänges med en månad och att sålunda tidpunkten för hållande

av sammanträde, då beslut skall fattas i anledning av revisionsberättelsen, be­

stämmes till senare hälften av mars eller under april månad.

Det torde vara ändamålsenligt att införa en särskild beteckning å sådan

stämma, som avses i andra momentet av förevarande paragraf. Den i vissa

yttranden föreslagna benämningen »extra stämma» synes lämplig.

I likhet med den sakkunnige finner jag onödigt att upptaga bestämmelser

om meddelande av besvärshänvisning rörande avslag å begäran örn utsättande

av stämma och om fatalietid för klagan över sådant avslag.

Jämväl i fråga örn borttagande av bestämmelsen örn särskild rätt för krono-

betjänt att påkalla stämmas hållande och att överklaga beslut örn avslag å

sådan framställning kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. I de flesta

fall torde, därest landsfiskal under åberopande av giltigt skäl hos stämmans

ordförande begär utsättande av stämma, denne finna nödigt att föranstalta

därom. Skulle han emellertid lämna en dylik begäran utan avseende, synes det

lämpligt, att landsfiskalen utan iakttagande av formerna för överklagande hos

länsstyrelsen påkallar förordnande örn stämma. En dylik anordning torde i

mindre grad medföra, att landsfiskalen framstår såsom beroende av ordföranden

än den nu gällande ordningen, enligt vilken hans framställning kail föranleda

ett formligt avslag från ordförandens sida.

122

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

123

§

8

.

Denna paragraf motsvarar L. § 17 mom. 1 andra stycket samt sakkunnigför­ slaget § 7 första stycket sista punkten.

I det föregående har jag anfört, att överflyttandet av granskningen och prövningen av debiterings- och uppbördslängden till kommunalnämnden gör den obligatoriska decemberstämman onödig i kommuner, där kommunalfullmäk­ tige finnas. Kommunalstämma i dylika kommuner synes böra hållas allenast, när behov därav yppar sig. Härvid synas de beträffande extra kommunal­ stämma i § 7 morn. 2 meddelade bestämmelserna böra få motsvarande tillämp­ ning.

§ 9.

Paragrafen motsvarar L. § 16.

Den sakkunnige har erinrat, att kungörelsens uppläsande jämväl gudstjänst­ dag, till vilken en stämma vore utlyst, saknade betydelse, örn icke gudstjänsten föreginge stämman. Med beslut örn utgift hade enligt lagens grund och i över­ ensstämmelse med L. § 18 andra stycket likställts beslut örn avhändande av egendom eller örn efterskänkande av rättighet. Uttrycket »tidningar inom orten» hade utbytts mot ordet »ortstidningar», som mindre ledde tanken på ut­ givningsorten.

I vissa av de inkomna yttrandena har hemställts, att uppläsandet av kom­ munala kungörelser i kyrkan måtte avskaffas. I andra har uttalats, att före­ skriften, att uppläsandet skall ske från predikstolen, måtte utgå, enär på vissa håll kungörelser plägade uppläsas från annan plats i kyrkan.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, örn icke stadgandet örn uppläs­ ning av kungörelsen i »församlingens kyrka» kunde ytterligare förtydligas så tillvida, att uttryckligen angåves, att därmed avsåges den kyrka, till vilken församlingen för högmässogudstjänst vore hänvisad på den för kungörelsens uppläsande avsedda dagen.

Länsstyrelsen i Väst er norrlands län och kommunalfullmäktige i 3 kommu­ ner hava påyrkat, att den föreslagna kungörelsetiden, fjorton dagar, måtte för­ kortas. Härvid har föreslagits tio dagar och en vecka.

Yad angår det av den sakkunnige föreslagna utbytet av orden tidningar inom orten mot ortstidningar har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt, att uttrycket »ortstidning» visserligen vore bättre än »tidning i orten» men dock vore svävande. Intet syntes hindra, att annonserna infördes uti i kommunen allmänt lästa tidningar, som alla utkomme utom kommunen, även örn en tid­ ning utgåves där, vilket syntes något oegentlig!. -Jämväl i andra yttranden har gjorts gällande att uttrycket ortstidningar borde förtydligas.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande före­ skriften, att sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av kommunens medlemmar bringade tillkännagivandet till de flestas kännedom, anfört bland annat:

Stadgandet vore otvivelaktigt tillkommet i dea bästa avsikt, men då det som resultat medförde, att en tidning, på grund av sin spridning, mot kommunens

Deli sak­ kunnige.

Yttranden.

F. L. 2: 9.

Riksdagen

1923.

departements­

chefen.

vilja genom besvär kunde tilltvinga sig annonser, förefölle det, som hade be­

stämmelsen kommit att få en vidsträcktare innebörd än lagstiftarna avsett. Den

garanti, som kunde behövas, syntes vara tillgodosedd genom stadgandet, att örn

en tredjedel röstade för annonsering i viss tidning, skulle tillkännagivandet även

införas i den tidningen. En tidning, som icke kunde samla en tredjedel av de

beslutande för att kommunens kungörelser skulle införas i densamma, syntes

icke böra genom administrativ hjälp kunna tilltvinga sig denna fördel. Stad­

gandet borde därför utgå.

Vidkommande slutligen bestämmelsen, att å kommunalstämma, som hålles

efter kortare kungörelsetid än fjorton dagar, beslut ej må fattas örn utgift

eller erläggande av bidrag därtill, har styrelsen för svenska landskommunernas

förbund anfört, att uttrycket »eller erläggande av bidrag därtill» borde för­

tydligas till exempelvis »eller anskaffande av medel för utgift». Styrelsen har

vidare anfört:

Det kunde för övrigt ifrågasättas, örn stadgandet numera vore behövligt, då

enligt kap. 2 § 13 morn. 3 i sakkunnigförslaget beslut örn beviljande av anslag

skulle för att vara giltigt tillika innefatta, huruvida erforderligt belopp skulle

anskaffas genom uttaxering av allmän kommunalskatt eller utgå av tillgäng­

liga medel eller upplånas. Under sådana förhållanden kunde separat fråga »om

erläggande av bidrag» icke komma ifråga.

I detta sammanhang må erinras, att riksdagen år 1923 i viss mån tagit stånd­

punkt till stadgandet, att när kommunalstämma utsatts till dag, då gudstjänst

hålles, kungörelsen den dagen skall ånyo uppläsas. I en vid nämnda års riks­

dag inom andra kammaren väckt motion, nr 28, hemställde herrar Olsson i

Broberg och Gustafson i Kasenberg, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring

i L., att nämnda stadgande uteslötes. I utlåtande över motionen, nr 8, anförde

konstitutionsutskottet bland annat:

Vad anginge frågan örn sättet för kommunalstämmas kungörande funnes en­

ligt utskottets mening skäl, som talade för att i berörda hänseende bibehålla

den gällande ordningen. I varje fall kunde utskottet icke för det dåvarande

tillstyrka en ändring derutinnan. De stadganden, som i olika kommunalförfatt­

ningar förekomme angående sammanträdens och valförrättningars kungörande,

kunde visserligen förtjäna att underkastas en jämförande granskning, i syfte

att utröna huruvida och i vad mån jämkningar kunde vara av behovet påkallade.

Men utskottet holle före, att berörda spörsmål borde komma under övervägande

vid den allmänna revisionen av kommunalförfattningarna, vadan utskottet icke

kunde tillstyrka riksdagen att särskilt upptaga frågan örn sättet för kommunal­

stämmas kungörande.

Denna utskottets uppfattning biträddes av riksdagen.

Vad angår förslaget att borttaga föreskrifterna örn kungörelsers uppläsande

i kyrkan må erinras, att riksdagen i skrivelse den 31 mars 1905. nr 50, anhållit

örn åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning i det föreskrivna kun-

görelseuppläsandet från predikstolen. I skrivelse den 24 november 1909, nr 16,

har vidare kyrkomötet anhållit, att Kungl. Majit täcktes så snart ske kunde

vidtaga åtgärder för fullständigt upphävande av eller väsentlig inskränkning

uti gällande föreskrifter om världsliga kungörelsers uppläsande i ks^rka. Seder­

mera hava inom socialdepartementet vissa utredningar verkställts och förslag

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

till författningsbestämmelser utarbetats, varefter ärendet för vidare behand­ ling överlämnats till justitiedepartementet. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall uppläsandet av kungörelser i kyrkorna i viss omfattning ersättas av ett an- slagsförfarande. Slutligen har kyrkomötet i skrivelse den 31 oktober 1929, nr 18, anhållit, att Kungl. Majit ville låtaverkställa utredning snarast möjligt av frågan örn ytterligare inskränkning i kungörelseläsandet vid allmänna gudstjänsterna i kyrkan samt därefter för kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utred­ ningen kunde föranleda. Erågan är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att nu vidtaga några ändringar i reglerna örn kungörelseförfarandet. Ej heller synes det påkallat att vidtaga ändringar i det av länsstyrelsen i Uppsala län anmärkta hän­ seendet eller att förkorta kungörelsetiden.

Körande utbytet av uttrycket tidning i orten mot ortstidning ansluter jag mig till den sakkunniges förslag. Något oegentligt synes ej ligga däri, att kungörel­ serna införas i tidningar, som utkomma utom kommunen, ehuru tidning utgives därstädes, naturligen under förutsättning att de tidningar, som anlitas, kunna betecknas såsom ortstidningar och även i övrigt fylla de i paragrafen angivna villkoren.

De av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anmärkta omständig­ heterna synas mig icke böra föranleda ändring i förslaget. Yad angår påståendet, att separat fråga örn erläggande av bidrag icke kan komma i fråga, må erinras, att sådan fråga dock kan uppkomma, till exempel då beslut fattats örn utgift, vartill medel skola anskaffas genom upplåning, och beslutet örn upplåning vid underställning ogillas. Någon jämkning av hädelsen synes dock lämplig.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar L. § 18. Sista stycket i sistnämnda paragraf har flyttats till en gemensam föreskrift i kap. 2 § 13 örn förutsättningarna för pro­ portionellt val.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har gjort gällande, att senare delen av andra stycket innehåller ett onödigt upprepande av vad som tidigare stadgats i § 9.

Förbundsstyrelsens anmärkning synes bero på ett missförstånd. Den åsyf­ tade bestämmelsen i § 9 innehåller endast undantag från de vanliga reglerna örn kungörelse, under det att i förevarande stycke medgives, att ärende upptages till handläggning utan föregående beredning.

§

11

.

Paragrafen motsvarar L. § 20 mom. 1 och 3. Innehållet i mom. 2 av sist­ nämnda paragraf har flyttats till den särskilda lagen örn proportionellt valsätt.

I förtydligande syfte har den sakkunnige tillagt, att ordföranden även i tredje styckets fall bestämmer dagen för ärendets fortsatta behandling.

I fråga örn andra momentet första stycket i sakkunnigförslaget har styrelsen för svenska stadsförbundet anfört, att »uppskov» avsåge vad i dagligt tal van-

Kungl. Majus proposition nr 00.

125

Yttrande.

Departements­

chefen.

Den sak­ kunnige.

Yttranden.

F. L. 2:

11—13.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

ligell kallades bordläggning och således ej innefattade återremiss för vidare ut­

redning. Om yrkande framkomme, att ärendet måtte förklaras vilande (»bord­

läggas»), skulle således en minoritet kunna genomdriva sådant beslut. Men av-

såge yrkandet återremiss, fordrades vanlig majoritet. Det uppkomme ofta nog

delade meningar på nämnda punkt och det vore därför önskligt, örn genom nå­

gon tydligare formulering tveksamhet i berörda avseende kunde undvikas.

Växjö domkapitel har ansett, att bestämmelsen örn möjligt; borde formuleras så,

att det otvetydigt framginge, att ett beslut örn uppskov på exempelvis fem år

med en frågas lösning icke kunde framtvingas av en tredjedel av de närvarande.

Beträffande sista stycket har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt,

att den missuppfattningen förekomme, att bisatsen: såvida icke uppskovet be-

slutes i vanlig ordning, ansåges hänförlig endast till sista ledet av huvudsatsen,

och man därför ansåge, att val över huvud ej kunde bordläggas, således ej heller

med vanlig majoritet. Liknande anmärkning har framställts av domkapitlet

i Växjö och kommunalfullmäktige i en kommun.

Till förtydligande av andra momentet första stycket i sakkunnigförslaget har

för uppskov, varom där är fråga, införts beteckningen bordläggning. Härigenom

torde även det av domkapitlet i Växjö beträffande samma punkt framställda

önskemålet bliva tillgodosett, då i uttrycket bordläggning lärer ligga, att upp­

skovet endast kan avse en kortare tid.

För undvikande av det missförstånd, vartill andra punkten visat sig kunna

giva anledning, har densamma erhållit en något ändrad lydelse.

§

12

.

Paragrafen motsvarar L. § 21 mom. 1, första och andra styckena.

§ 13.

Mom. 1 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 1, tredje och fjärde styc­

kena, ävensom § 22.

Den sakkunnige har i förenklande och förtydligande syfte föreslagit uttryck­

liga bestämmelser, att där vid val omröstning begäres, den skall ske med slutna

sedlar, och att till val icke hänföres tjänstemans tillsättande.

Enahanda bestämmelser hava upptagits för städerna.

Mot stadgandet, att omröstning skall verkställas efter upprop, hava erin­

ringar framställts av domkapitlen i Västerås och Växjö, som föreslagit sådana

bestämmelser, att icke samtliga röstberättigade måste uppropas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att föreskriften, att till val icke

skall hänföras tjänstemans tillsättande, strede mot hittills vanlig praxis, vari

ändring icke syntes önskvärd. Jämväl styrelsen för svenska stadsförbundet

har ansett det omotiverat att skilja mellan val av tjänsteman och annat val.

Samma uppfattning har uttalats av stadsfullmäktige i 5 städer och kommunal­

fullmäktige i 3 kommuner. Länsstyrelsen i Jämtlands län har gjort gällande,

att även vid tjänstetillsättning lotten bör fälla utslag mellan dem som erhållit

lika rösttal.

126

Kungl. Majus proposition nr 91).

Vad angår sättet tor verkställande av omröstning vid stämma må erinras, att herr Gelotte i tre vid 1914 års riksdag inom första kammaren väckta motio­ ner, nr 8—10, hemställde om sådana ändringar i förordningarna örn kommu­ nalstyrelse på landet och i stad samt örn kyrkostämma, att det skulle ankomma på stämman eller allmänna rådstugan att besluta, huruvida omröstning skulle ske efter upprop. I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 4, anförde kon­ stitutionsutskottet bland annat följande:

Enligt gällande stadganden i kommunalförfattningarna skulle, där å kom­ munalstämma, allmän rådstuga eller kyrkostämma omröstning äskades, den­ samma verkställas efter upprop. Vid val av landstingsman, stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige däremot gällde såsom regel, att valmännen ägde av­ giva sina röster i den tur, de anmälde sig hos ordföranden. Grunden för berörda olikhet för rösternas avlämnande vore uppenbar. Röstning efter upprop hade i allmänhet ansetts bidrag-a till upprätthållande av ordning och reda, och något skäl att frångå berörda princip hade därför icke förefunnits vid vanliga stämmo- förrättningar, där regelmässigt ett flertal frågor förelåge till avgörande och stämmodeltagarne sålunda efter en viss omröstnings företagande kvarstannade i stämmolokalen i avvaktan på förhandlingarnas fortsättande. Vid nyssberörda kommunala val däremot komme valmännen tillstädes för förrättande av en enda omröstning. Deras intresse vore då givetvis att få snarast möjligt avlämna sina röster för att kunna därefter avlägsna sig, och berörda intresse tillgodosåges i de flesta fall bäst därigenom, att de erhölle tillfälle att rösta, allteftersom de an­ mälde sig vid valbordet. Emellertid kunde ock förekomma en mellanform mellan nämnda båda omröstningssätt, vilken bestode däri, att vissa större grupper av röstägande, genom angivande av by, rote, kvarter eller dylikt, på en gång upp­ ropades, varefter röstningen inom varje sådan grupp verkställdes, antingen i mån av anmälan hos ordföranden eller efter upprop i enlighet med röstlängden av de tillstädeskomna, I själva verket torde, efter vad utskottet försport, sagda form för omröstnings förrättande i det praktiska livet synnerligen ofta komma till tillämpning. Detta vore ock helt naturligt. Å ena sidan bibehölles nämli­ gen därigenom plan och ordning vid förrättningens företagande, å andra sidan förebyggdes den omgång, som vore förenad med uppropandet av samtliga namn i röstlängden. Metoden medförde alltså påtagliga praktiska fördelar.

Efter att hava framhållit, att i vissa fall omröstning efter nämnda metod ansetts lagligen verkställd, fortsatte utskottet. Även örn i anförda fall röstning efter anmälan ej medfört stämmobesluts upphävande, måste man dock giva motionären rätt uti. att ett dylikt omröstningssätt konsekvent genomfört ej läte sig väl förena med ifrågavarande lagstadgandens avfattning. Vid kommunala avgöranden i allmänhet syntes emellertid behov av en dylik konsekvent genom­ förd röstning efter anmälan endast mera sällan förefinnas. Det skulle dock icke förnekas, att i vissa fall dess användande kunde visa sig förmånligt, såsom då allenast en fråga av mer betydande intresse förelåge till avgörande — exempel­ vis folkskollärarval å kyrkostämma — eller därest stämman vore mycket fåta­ ligt besökt. _ .

Utskottet hade ock övervägt, huruvida ej — med hänsyn till fall av sist­ nämnda slag, ävensom för åstadkommande av full otvetydighet rörande tillåt­ ligheten av omröstningar av nyssberörda kombinerade art en lagändring i av motionären föreslagen riktning borde vidtagas. Emellertid skulle efter dess genomförande en del svårigheter möta i den praktiska tillämpningen. Vid val av landstingsmän ginge det väl för sig att pa förhand bestämma, vilket omröst­ ningssätt, som skulle komma till användning. Så vore^ däremot ej förhållandet beträffande kommunala avgöranden i allmänhet. Erågan, huruvida den ena eller den andra formen borde väljas, måste där enligt sakens egen natur avgöras

Kungl. Majus proposition nr 91).

127

Riksdagen

1914.

F. L. 2; 13.

Departements­

chefen.

Proportio­

nella val

inom kom­

munens be­

slutande

anjan.

Riksdagen

1911.

från fall till fall allt efter olika medverkande faktorer, såsom stämmodeltagar-

nas antal m. m. Därvid kunde en omröstning örn omröstningssättet lätteligen

bliva följden, i det att exempelvis vissa personer, som i händelse av röstning

efter anmälan stöde nära i tur att rösta, sökte framtvinga en sådan ordning för

röstningen, medan för andra en röstning efter upprop vore att föredraga. Uppen­

barligen vore dylika dubbla röstningar icke ägnade att verka i det av motionären

avsedda syftet till stämmoförrättningarnas förenkling och påskyndande.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riks­

dagens åtgärd. — Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den nu gällande bestämmelsen, att omröstning skall verkställas efter upp­

rop, kan icke efter ordalagen tillämpas i större kommuner. Ett uppropande av

samtliga röstberättigade är naturligen uteslutet. På många håll lärer man där­

för använda det av konstitutionsutskottet berörda sättet för omröstnings ut­

förande, det vill säga samtidigt ropa upp en större grupp röstberättigade genom

angivande av till exempel by eller kvarter. Emellertid är även ett dylikt för­

farande förenat med vissa olägenheter, och det kan ifrågasättas, huruvida ej

möjlighet bör finnas att låta de röstberättigade avgiva sina röster i den tur de

anmäla sig hos ordföranden. Konstitutionsutskottet har medgivit, att i vissa

fall en dylik ordning för omröstningen kan vara lämplig, och de skäl utskottet

anfört mot införande av sådan ordning synas icke bärande. Den av utskottet

påpekade olägenheten av votering rörande omröstningssättet kan undvikas,

därest det lägges i ordförandens hand att avgöra, huruvida upprop skall ske.

I förslaget har därför upptagits stadgande, att vid omröstning de röstande skola

avgiva sina röster efter upprop eller, där ordföranden så bestämmer, i den ord­

ning de anmäla sig hos honom.

Tillräcklig anledning torde ej föreligga att

i

fråga

örn

sättet för

omröstnings

verkställande och erhållande av beslut vid lika rösttal göra skillnad mellan val

och tillsättande av tjänstemän. Även vid sådant tillsättande torde omröstningen

böra förrättas med slutna sedlar och avgörandet vid lika rösttal ske genom lott­

dragning.

I detta moment har även infogats en allmän föreskrift, i vilka fall val skall

vara proportionellt. Beträffande denna fråga må erinras, att, sedan år 1909 pro­

portionellt valsätt införts vid val till landsting och stadsfullmäktige, vid flera

tillfällen framförts krav på utsträckning av detta valsätts användning även vid

val inom dessa korporationer.

Med anledning av fyra inom andra kammaren väckta motioner anhöll riks­

dagen i skrivelse den 20 maj 1911, nr 137, det täcktes Kungl. Majit efter verk­

ställd utredning framlägga förslag till införande av proportionellt valsätt vid

val av sådana hos stadsfullmäktige och landsting förekommande utskott och

nämnder, vilkas egentliga uppgift vore att förbereda de hos nämnda korpora­

tioner förekommande ärenden. I skrivelsen framhöll riksdagen, att då i fråga

om sådana styrelser, nämnder eller kommittéer, som helt och hållet eller i

allt väsentligt hade till uppgift att verkställa de kommunala myndigheternas

beslut, det ej syntes vara nödvändigt att bereda olika åsikter den möjlighet att

komma till uttryck, som det proportionella valsättet avsåge, hade riksdagen

ansett, att nämnda valsätts tillämpning borde begränsas till sådana val inom

128

Kungl.

Majus proposition nr 99.

stadsfullmäktige oell landsting av nämnder oell utskott, som huvudsakligen hade till uppgift att förbereda ärendenas behandling inom de kommunala represen­ tationerna.

"Vid behandling i statsråd den 4 april 1913 av vissa förslag örn ändringar i gällande kommunalförfattningar berörde chefen för civildepartementet, stats­ rådet Schotte, även frågan örn den proportionella valmetoden samt anförde därvid:

I skrivelse den 19 maj 1905 i anledning av väckta motioner i fråga örn pro-

^t valsätt vid val av riksdagens utskott m. m. hade riksdagen fram­

hållit, hurusom det vore synnerligen önskvärt, att redan vid ärendenas förbe­ redande behandling minoritetens män lämnades tillfälle att, med den sakkun­ skap och erfarenhet de måste antagas äga i ej mindre mån än majoritetens, framföra de skäl och grunder, som från deras ståndpunkt borde bliva de be­ stämmande vid ärendenas slutliga behandling, samt hurusom det vore givet, att utredningen av de olika frågorna därigenom måste vinna i allsidighet och grund­ lighet, på samma gång som större möjlighet skulle förefinnas för en samman­ jämkning av de olika åsikter, som vore inom riksdagen representerade. Vad riksdagen sålunda anfört i fråga örn de hos densamma förekommande ärendena måste anses äga giltighet även i fråga örn de ärenden, som ankomme på stads­ fullmäktige och landstingen. Enligt departementschefens mening kunde det där­ för vara ej endast överensstämmande med rättvisans krav utan även ändamåls­ enligt, att genom proportionell valmetod de olika meningsgrupper, som funnes inom stadsfullmäktige och landsting, bereddes tillfälle att göra sig hörda redan vid ärendenas förberedande behandling.

Efter att hava berört riksdagens uttalande, att den proportionella valmetoden borde begränsas till sådana val av nämnder och utskott, som huvudsakligen hade till uppgift att förbereda ärendenas behandling inom de kommunala repre­ sentationerna, men att det icke vore nödvändigt, att i styrelser, nämnder och kommittéer, som helt och hållet eller i allt väsentligt hade till uppgift att verk­ ställa de kommunala myndigheternas beslut, bereda olika åsikter den möjlighet att komma till uttryck, som det proportionella valsättet avsåge, anförde depar­ tementschefen, att även örn han skulle kunna vara benägen att ansluta sig till nämnda uppfattning i dess allmänhet, mötte dock flera svårigheter för en dylik särdelning av de kommunala utskotten och styrelserna, närmast vidkommande sådana delegationer, som vore både utredande och verkställande. Det mest typiska exemplet på sådana finge anses vara drätselkammare i städerna, fram­ för allt i de städer, som ej tillika begagnade sig av ett särskilt beredningsutskott. Enligt departementschefens mening kunde man därför knappast strängt vidhålla den uppdelning riksdagen förordat, utan finge man med avseende å de särskilda delegationerna undersöka, huruvida deras karaktär vore sådan, att proportio­ nellt valsätt kunde vara önskligt eller icke.

Vidkommande till en början stadsfullmäktige i andra städer än Stockholm syntes det vara klart, att proportionell valmetod borde komma till användning vid val av de personer, som enligt § 36 i förordningen örn kommunalstyrelse i stad utsåges för beredning av förekommande ärenden. De organ för vissa sär­ skilda kommunala uppgifter, som det ålåge stadsfullmäktige att utse, såsom fattigvårdsstyrelse, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, fosterbarnsnämnd o. s. y., syntes till sin verksamhet vara så i övervägande grad verkställande, att majoritetsval med avseende å dem fortfarande kunde bibehållas. Annorlunda förhölle det sig med drätselkammare, vilken delegation, på sätt nyss erinrats, i flertalet städer hade stora och omfattande uppgifter av utredande natur. De­ partementschefen ansåge därför övervägande skäl tala för att föreslå proportio­ nellt valsätt vid val av drätselkammare.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. t sami. 77 haft. (Nr 99.)

ess

29

9

Kungl. Majus proposition nr 99.

129

Chefen för

civildeparte­

mentet 1913.

Departementschefen berörde därefter förhållandena i Stockholm samt fort­ satte. Vad slutligen anginge landstingen syntes det vara tydligt att proportionellt valsätt borde komma till tillämpning vid val av de ledamöter, till vilka lands­ tinget enligt § 38 i förordningen örn landsting överlämnade vissa ärendens be­ redning. Däremot kunde tilläventyrs olika meningar råda örn vilket valsätt borde tillämpas vid val av de förvaltningsutskott eller motsvarande delegationer, som i regel plägade utses av landstingen, vanligen på grund av bestämmelser i av landstinget antagna arbetsordningar. Förvaltningsutskottets uppgift vore visserligen till stor del verkställande och förvaltande, men såsom en ständig delegation av det i regel endast en gång örn året sammanträdande landstinget komme det att mellan sammanträdena i viss mån representera tinget. Ofta över­ lämnade landstinget också till sitt förvaltningsutskott att med landstingets myn­ dighet avgöra en del ärenden, huvudsakligen ekonomiska, såsom lånekontrakts uppgörande. Med hänsyn till arten och omfattningen av det verksamhetsområde, som i allmänhet tillkomme förvaltningsutskotten, ansåge departementschefen sig böra föreslå proportionellt valsätt jämväl vid val av nämnda utskott. Vid­ kommande de val av styrelser och direktioner eller särskilda ledamöter av så­ dana eller revisorer, som ankomme på landstingen, syntes övervägande skäl tala för att bibehålla majoritetsvalsystemet.

I enlighet med hemställan av departementschefen framlade därefter Kungl. Majit genom proposition, nr 185, för 1913 års riksdag förslag örn sådan ut­ vidgning av det proportionella valsättets tillämpning, att dylikt valsätt skulle kunna användas vid utseende av personer, som jämlikt S. § 36 kunna utses för beredning av förekommande ärenden, samt vid val av drätselkammare även­ som, vad angår landstingen, vid utseende av de ledamöter, till vilka landstinget enligt § 38 i då gällande förordning ägde överlämna vissa ärendens beredning, samt av landstingets förvaltningsutskott.

Konstitutions-

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 25, vid behandling av

utskottet 1913. propositionen och vissa i ämnet väckta motioner, vilka avsågo genomförande av

proportionellt valsätt vid val till alla inom stadsfullmäktige och landsting före­ kommande styrelser och delegationer, att gränsen mellan förberedande dele­ gationer och andra understundom kunde bliva svår att uppdraga och att skäl kunde anföras för en vidsträcktare användning av den proportionella valmeto­ den. Utskottet hade dock, med hänvisning till riksdagens ståndpunkt år 1911, stannat vid att tillstyrka den proportionella metodens införande endast för de av Kungl. Majit föreslagna fallen. Utskottet föreslog emellertid vissa smärre jämkningar i Kungl. Maj :ts förslag. I vissa vid utlåtandet fogade reservationer av herrar Wavrinsky, Larsson i Västerås rn. fl. påkallades utvidgning av den proportionella valmetodens användning i enlighet med motionerna. Riksdagen biträdde utskottets uppfattning. — Vid samma riksdag infördes även propor­ tionellt valsätt vid val till kommunalfullmäktige.

Sakkunniga I det betänkande med förslag till kommunal rösträttsreform, som den 10

1918. april 1918 framlades av särskilda sakkunniga, föreslogo de sakkunniga bland

annat sådana ändringar i kommunallagarna, att kommunalnämnd, kyrkoråd och skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd ävensom två eller flera av primärstäm­ morna eller kommunalfullmäktige för särskild beredning utsedda personer skulle tillsättas proportionellt, därest det äskades av minst ett visst antal väljande.

Kungl.

Majus proposition nr 1)0.

Kungl. Majus proposition nr 90.

131

A iel anmälan i statsråd den 16 april 1918 av detta förslag anförde cliefen för civildepartementet, statsrådet Schotte, bland annat följande:

I likhet med de sakkunniga ansåge departementschefen den proportionella valmetodens tillämpande i föreslagen omfattning vara att förorda såsom en lämplig garanti mot majoritetsförtryck vid delegationsval inom fullmäktige och å stämmorna, en garanti, som kunde vara av behovet påkallad just i samband med den lika rösträttens införande. Genom en dylik reform syntes kunna före­ byggas, att de viktigare nämnderna besattes uteslutande med medlemmar ur en nybliven majoritet, som sökte undantränga alla till minoriteten hörande kom­ munala förmågor.

Efter att hava berört vissa invändningar, som tidigare anförts mot den pro­ portionella metodens tillämpning vid val å primärstämmor, anförde departe­ mentschefen vidare. Emellertid uppstode genom den proportionella metodens in­ förande givetvis ett ökat arbete för de kommunala myndigheterna, och det syntes därför vara bäst att, såsom de sakkunniga förordat, och med beaktande av de be­ tänkligheter, som vid detta spörsmåls tidigare behandling inom riksdagen uttalats mot en alltför vidsträckt tillämpning av berörda metod, för det dåvarande icke gå längre än som påkallades såsom en garanti vid den lika rösträttens införande och såsom en konsekvens av den föreslagna bestämmelsen örn de kommunala ären­ denas obligatoriska beredande inom den borgerliga kommunen. Det syntes där­ för vara riktigt att, i överensstämmelse med vad då gällde beträffande stad, icke utsträcka metodens användande till andra än till de beredande styrelserna och för särskild beredning tillsatta personer. Den skulle därför tillämpas med avseende å kommunalnämnd samt kyrko- och skolråd ävensom å av primär­ stämmorna eller kommunalfullmäktige för särskild beredning tillsatta personer. Enligt förslaget skulle för övrigt kommunalnämnden lämnas tillfälle att, då visst ärendes behandling anförtrotts åt annan delegation, i ärendet avgiva ytt­ rande, vilken bestämmelse syntes göra det ur garantisynpunkt överflödigt att utsträcka den proportionella metoden till andra styrelser och nämnder av perma­ nent natur. Vidare borde det icke ifrågakomma att låta nämnda metod till- lämpas i vidare mån än som för det dåvarande gällde beträffande stadsfullmäk­ tige och landsting, d. v. s. då så påfordrades av ett så stort antal väljande, som kunde efter den proportionella valmetoden inverka på valets utgång. Där inga starkare partimotsättningar gjorde sig gällande bland de väljande, kunde det givetvis vara förmånligt att slippa det ökade besvär, som metodens begagnande onekligen medförde. Redan den omständigheten, att möjlighet till proportionellt val förelåge, bomme att verka hämmande på strävanden till maktmissbruk, så att dylikt val ej behövde tillgripas.

Det förslag till bestämmelser i ämnet, som enligt departementschefens hem­ ställan genom proposition, nr 290, framlades för 1918 års lagtima riksdag, till­ styrktes i denna del av konstitutionsutskottet i dess utlåtande, nr 18, men frå­ gan förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vid samma riksdag hemställde herr Leander i en inom andra kammaren väckt motion, nr 44, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag i syfte att i »förordningarna örn kommunalstyrelse i stad, örn lands­ ting och örn kommunalfullmäktige» bestämmelser måtte införas därom, att alla val, där två eller flera personer skola utses, måtte ske proportionellt.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 19, anförde konstitu­ tionsutskottet bland annat följande:

Utskottet funne starka skäl tala för en mera vidsträckt tillämpning av den proportionella valmetoden. Även om åtskillnaden mellan förberedande delega-

Chefen för civildeparte­ mentet 1918.

Motion

1918. L.

Konstitutions­

utskottet

1918. L.

F. L. 2: 13.

Proposition

1918. U.

tioner och sådana, vilkas uppgift huvudsakligen vore verkställande, finge till­

mätas en viss betydelse för frågan, i vad mån proportionellt valsätt borde till-

lämpas, kunde det dock icke förnekas, att sagda gräns i praktiken vore syn­

nerligen svår att uppdraga. Det kunde för övrigt enligt utskottets mening icke

bestridas, att det för den kommunala verksamheten överhuvudtaget vore till

fördel, att olika meningsriktningar inom de kommunala representationerna

bleve företrädda även i andra styrelser och delegationer än dem, vars uppgifter

huvudsakligast bestode uti att förberedande behandla inkomna ärenden. Vid

sådant förhållande hade det synts utskottet riktigt, att det proportionella val­

sättet bleve tillämpligt vid alla inom kommunala representationer förekommande

val av styrelser, revisorer och nämnder. De betänkligheter, som möjligen skulle

kunna göras gällande mot en dylik utsträckning ur synpunkten av det ökade

besvär, som därav skulle föranledas, kunde icke tillmätas nämnvärd betydelse.

De ifrågasatta stadgandena, som givetvis borde erhålla den formen, att den pro­

portionella metodens tillämpning bleve fakultativ enligt de principer, som

gällde för de val inom kommunala representationer, för vilka den redan vore

föreskriven, komme nämligen, enligt vad redan vunnen erfarenhet bestyrkte,

att bliva av betydelse, även örn de ej direkt tillämpades utan allenast fram­

tvingade frivilliga överenskommelser i den riktning, som med dem avsåges.

Huru långt man i det av motionären berörda hänseendet kunde gå och vilken

avfattning de ifrågasatta nya bestämmelserna sålunda borde erhålla, kunde

emellertid ej utan utredning avgöras. Utskottet vöre för sin del ej övertygat örn

lämpligheten av att, på sätt i motionen föreslagits, utan varje inskränkning alla

på kommunala representationer ankommande val inbegrepes i nämnda bestäm­

melser. Det måste nämligen ifrågasättas, huruvida icke vissa sådana val, såsom

fallande helt och hållet utanför den i egentlig mening kommunala verksamhe­

tens ram, borde undantagas. Dessutom borde särskild uppmärksamhet ägnas,

åt frågan örn sådana val, beträffande vilka i andra författningar funnes spe­

ciella bestämmelser, som ej utan vidare läte förena sig med ett generellt stad­

gande i kommunalförfattningarna örn tillämpning av den för val av drätsel­

kammare m. fl. delegationer gällande metoden. Så t. ex. vöre i fråga örn hyres­

nämnder och pensionsnämnder föreskrivet, att för varje ledamot en särskild

suppleant skulle utses, och i fråga örn hyresnämnder och styrelser för arbetsför-

medlingsanstalter, att vissa av de personer, som skulle väljas, borde besitta sär­

skilda kvalifikationer. På utredningen syntes sålunda böra bero, vilken utsträck­

ning stadgandet med hänsyn till anförda omständigheter borde erhålla, och

vilka ändrade bestämmelser i andra författningar än kommunallagarna, som

därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utreda, i vilken utsträckning det kunde föreskrivas, att på landsting, stads-

och kommunalfullmäktige ankommande val, utöver vad därom redan vore

stadgat, skulle ske proportionellt, därest sådant av visst antal väljande äskades,

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde för­

anledas. Skrivelseförslaget förföll emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut.

De för 1918 års lagtima riksdag framlagda förslagen Wero — så vitt nu

är i fråga oförändrade — genom proposition, nr 34, framlagda för samma års

urtima riksdag. I två med anledning av propositionen väckta motioner påyrka­

des utsträckt tillämpning av den proportionella valmetoden, i den ena, nr 27, i

första kammaren av herr K. J. Ekman, såvitt anginge alla borgerligt- och kyrk-

ligt-kommunala val, där två eller flera personer skulle utses, och i den andra,

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

nr 59, i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd, beträffande alla inom kom­ munala representationer förekommande val.

T sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 1, anförde tredje särskilda utskottet, att utskottet med hänsyn till de stora praktiska svårigheter, som tvivelsutan skulle yppa sig, icke i vidare mån än av Kungl. Majit före­ slagits kunde tillstyrka införande av den proportionella valmetoden vid sådana val, som förekomme å kommunalstämma. Däremot ville utskottet på de skäl, som anförts av konstitutionsutskottet i dess nyssnämnda utlåtande, nr 18, hem­ ställa örn utredning, i vilken utsträckning det kunde föreskrivas, att på lands­ ting, stads- och kommunalfullmäktige ankommande val, utöver vad därom redan vore stadgat, skulle ske proportionellt, där det äskades av visst antal väljande.

Riksdagen godkände utskottets hemställan, varefter riksdagens beslut an­ mäldes i skrivelse den 19 december 1918, nr 40.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom första kammaren en motion, nr 41, av herr Stendahl, vilken hemställde, att riksdagen ville för sin del besluta sådan utsträckning av användandet av den proportionella valmetoden inom landsting, stads- och kommunalfullmäktige, att val måtte förrättas proportionellt, därest sådant äskades av minst så många väljande, som motsvarade det tal, vilket erhölles örn samtliga väljandes antal delades med det antal personer valet av- såge, ökat med 1. I avgivet utlåtande, nr 9, hemställde konstitutionsutskottet under hänvisning till pågående utredning, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den åsyftade utredningen var anförtrodd åt kommunaltörfättningssakkunniga. I sitt den 31 januari 1923 framlagda betänkande IV med förslag till lag örn landsting med mera meddelade emellertid de sakkunniga, att de — vilkas uppdrag förklarats skola upphöra nämnda dag -— ej behandlat omförmälda spörsmål, som enligt de sakkunnigas mening borde företagas till behandling i samband med utarbetandet av en ifrågasatt kommunal vallag.

Landshövdingen Hammarskjöld har i sitt förslag vidtagit allenast den ut­ vidgningen av det proportionella valsättets tillämpning, att detsamma skall komma till användning jämväl vid val å kommunalstämma, samt i kommunal­ fullmäktige och stadsfullmäktige av revisorer och revisorssuppleanter, i fråga om mika befattningar enligt den sakkunniges mening kravet på minoritetens representerande synts vara särskilt välgrundat.

Vid 1928 års riksdag upptog herr Stendahl i en inom första kammaren väckt motion, nr 55, sitt vid 1920 års riksdag framförda yrkande med tillägg, att riks­ dagen ville besluta, att den successiva förnyelsen av nämnder, styrelser och dele­ gationer skulle upphöra.

I utlåtande, nr 8, med anledning av motionen erinrade konstitutionsutskottet örn tidigare framställningar i ämnet samt om den sakkunniges förslag, varefter utskottet fortsatte i huvudsak:

Den i riksdagens skrivelse år 1918 begärda utredningen hade sålunda icke blivit verkställd i hela den omfattning, som med skrivelsen avsetts. Utskottet vidhölle sin vid 1918 års lagtima riksdag uttalade och av urtima riksdagen samma år omfattade åsikt om lämpligheten av att proportionellt valsätt tilläm-

Kungl. Majus proposition nr ,rW.

133

Särskilda utskottet

1918. U.

Motion 1920.

Komiuunal- för fattnings - sakkunniga

1923.

Den sak­ kunnige.

Motion 1928.

Konstitutions­

utskottet 192b.

F. L. 3: 13.

Yttrauden.

pades inom de kommunala representationerna utom vid val till förberedande

delegationer jämväl vid val till nämnder m. m., som hade förvaltande och verk­

ställande uppgift. Visserligen kunde sägas, att vid dylika val, fastän propor­

tionellt valsätt för dem icke vore i lag föreskrivet, i regel en proportionell för­

delning av mandaten ägde rum mellan olika meningsgrupper. Men det oaktat,

och då exempel i motsatt riktning ej saknades, funne utskottet det vara önsk­

värt, att principen fastställdes i lag. Ett sådant stadgande borde givetvis lik­

som de motsvarande nu gällande givas fakultativ karaktär. Utskottet ville icke

förneka — vilket även framhållits år 1918 — att svårigheter kunde yppa sig

därigenom, att i gällande författningar i vissa fall gåves bestämmelser om sär­

skild kvalifikation hos ledamöter i de nämnder, varom här vore fråga, men,

oavsett att dessa bestämmelser i en del fall måhända saklöst skulle kunna falla

bort, förmenade utskottet, att utväg för svårigheternas övervinnande borde kunna

finnas. Givetvis borde jämväl frågan örn den successiva förnyelsen av dylika

nämnder därvid tagas under omprövning. Med hänsyn till att utredning i berörda

frågor syntes, erforderlig, hade utskottet emellertid icke ansett sig böra i enlig­

het med motionärens hemställan förelägga riksdagen förslag till lagändringar.

Utskottet ansåge, att utredningen lämpligen borde anordnas sålunda, att

förslag i ämnet kunde framläggas i samband med det väntade förslaget till

allmän revision av kommunalförfattningarna, som torde få förväntas inom nära

liggande tid.

I anledning av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i skri­

velse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta utreda i

vilken utsträckning den proportionella valmetoden kunde komma till använd­

ning, utöver vad som redan vore stadgat, vid på landsting, stads- och kommunal­

fullmäktige ankommande val, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, var­

till utredningen kunde giva anledning. Riksdagen biträdde utskottets hem­

ställan, varefter riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 16 mars 1928, nr 73.

över riksdagsskrivelsen hava stranden inhämtats i samband med utlåtanden

över sakkunnigförslaget.

En del av de hörda myndigheterna hava utan att ingå på själva sakfrågan

tillstyrkt, att en utredning måtte komma till stånd i det av riksdagen angivna

hänseendet. Andra hava uttalat sig rörande den föreslagna utsträckningen men

samtidigt framhållit, att ytterligare utredning vore erforderlig. Utredning har

sålunda tillstyrkts eller förslaget om verkställande av utredning lämnats utan

erinran av bland andra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands, Värm­

lands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Halmstad,

Karlstad och Falun, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet. Överståt­

hållarämbetet har anfört, att vid bifall till den ståndpunkt ämbetet i anslut­

ning till riksdagsskrivelsen sålunda intagit resultatet av den begärda utred­

ningen icke borde föregripas genom ändringar av kommunalförfattningarnas

nuvarande bestämmelser örn proportionella val och följaktligen borde även

anstå med genomförandet av sakkunnigförslaget i denna punkt.

Vad angår själva sakfrågan hava bland andra följande myndigheter till­

styrkt eller förklarat sig icke hava något att i princip erinra mot en utsträck­

ning av den proportionella valmetoden i enlighet med den av riksdagen uttalade

uppfattningen: länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Kristian­

stads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr-

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

lands och Västerbottens län ävensom stadsfullmäktige i Uppsala, Malmö, Häl­ singborg, Landskrona, Göteborg, Vänersborg, Västerås, Söderhamn och Umeå.

I en del av dessa yttranden har även förordats, att den successiva förnyelsen av nämnder, styrelser med flera måtte upphöra.

En utsträckning av den proportionella valmetodens användning i överens­ stämmelse med sakkunnigförslaget, det vill säga till revisorer och revisors­ suppleanter, har tillstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Uppsala, Krono­ bergs och Jämtlands län. Däremot har länsstyrelsen i Blekinge län ansett, att då för revisorsuppdrag erfordrades särskilda kvalifikationer, som icke vore beroende eller stöde i omedelbart sammanhang med vederbörandes politiska åskådning, det vore olämpligt att åt berörda val giva någon partipolitisk an­ strykning.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att viss utsträckning av den proportionella valmetoden utöver vad den sakkunnige föreslagit borde komma till stånd. Härvid har i allmänhet föreslagits, att utsträckning borde ske till alla val, där ej för den eller de valda föreskreves särskilda kvalifika­ tioner. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av bland andra länsstyrelserna, i Jönköpings, Gotlands och Västmanlands län samt stadsfullmäktige i Gävle.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett användningen av proportionell val­ metod onödig vid val av nämnder med rent verkställande uppgift. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har anfört, att den proportionella valmetoden borde utan olägenhet kunna komma i användning även för val av de styrelser eller nämnder, som skulle utses för kommuners eller landstings särskilda förvalt­ ningsuppgifter. Då särskilt landsting och stadsfullmäktige emellertid hade att verkställa en mångfald val, vilka icke berörde landstingets eller kommunens egna förvaltningsuppgifter, och den proportionella valmetodens utsträckning även till dessa med säkerhet skulle bliva alltför betungande, syntes dock erfor­ derligt, att en klar begränsning till nämnder och styrelser för de egna förvalt­ ningsuppgifterna gjordes. I några yttranden har uttalats, att valnämnden borde utses proportionellt.

Däremot har den föreslagna utsträckningen av den proportionella valmetoden avstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Skaraborgs län, stadsfullmäktige i 7 städer, däribland Stockholm och Linköping, kommunal­ fullmäktige i 40 kommuner samt styrelsen för svenska landskommunernas för­ bund. Såsom uttryck för denna uppfattning må anföras följande citat ur några av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län:

Någon som helst anledning att ytterligare utvidga området för de politiska inflytelserna förefunnes icke. För övrigt hade redan i praktiken tämligen all­ mänt på överenskommelsens väg de intressen blivit tillgodosedda, som tillämp­ ningen av den proportionella valmetoden skulle vara avsedd att främja, och ett fortgående på berörda linje syntes i alla avseenden vara att föredraga icke minst ur den synpunkten, att man då lättare kunde tillfredsställa önskemålet, att vid delegationers sammansättande få den rätte mannen på den rätta platsen. Skulle den proportionella valmetoden komma till tillämpning i större utsträckning än för närvarande vore fallet, borde den successiva förnyelsen av de nämnder, sty-

Kungl. Majus proposition nr 99.

135

F. L. 2: 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

reiser och delegationer vid vilkas sammansättning valmetoden skulle användas,

nett upphöra och samtliga ledamöter väljas för samma mandattid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Länsstyrelsen företrädde den uppfattningen, att det proportionella valsättet

"vöre agnat att skärpa partimotsättningarna och därför under inga förhållanden

norde komma till begagnande, då det gällde att utse dugande och väl kvalifi­

cerad® personer till nämnder och styrelser av helt opolitisk karaktär. Med ut­

gående Iran nämnda principiella ståndpunkt ställde sig länsstyrelsen helt natur­

ligt avvisande till tanken på den proportionella valmetodens utsträckta till-

iampning vid val inom kommunala församlingar. En sådan utsträckning borde

i varje lall icke göras mer omfattande än vad den sakkunnige föreslagit.

Karlskoga kommunalfullmäktige:

!\ågot verkligt behov av sådan utökning, som nu ifrågasatts, syntes icke

vara pavisat. Så länge den borgerliga kommunens beslutanderätt i många kom-

muner utövades av kommunalstämma och den kyrkliga alltid av kyrkostämman,

kunde proportionellt val vid stämmor, med dess växlande tillslutning, aldrig

åstadkomma den rättvisa, som avsåges med valmetoden. Frånsett det förhål­

landet, att det vore högst tvivelaktigt örn den uppdelning i politiska partier,

som framtvingades av den proportionella valmetoden, kunde vara till fördel i

det kommunala förvaltningsarbetet, funnes åtskilliga nämnder, vilkas sam-

mansättning efter politiska eller andra gruppsynpunkter komme att direkt strida

mot ändamalet med deras verksamhet. Så t. ex. taxeringsnämnd, där redan före­

skrift funnes, enligt vilken medlemmarnas praktiska verksamhet skulle vara

avgörande, fattigvårdsstyrelse, där särskilt för en vidsträckt landskommun

med indelning i rotar stor hänsyn borde tagas till medlemmarnas bostadsort.

i\ ämnda mera vägande synpunkter kunde icke tillgodoses vid proportionella

■val. Redan tillämpning därav vid val av skolråd, där även medlems bostadsort

hade viss betydelse, kunde medföra och hade medfört olägenhet.

Stockholms stadsfullmäktige hava uttalat, att något beli o v av nya lagbe­

stämmelser i den riktning riksdagsskrivelsen angåve enligt stadsfullmäktiges

mening knappast förelåge, enär genom den praxis, som vid de kommunala

valen allmänt tillämpades, även med nuvarande bestämmelser erhölles den

representation för olika meningsriktningar, som den proportionella valme­

toden avsåge att trygga. Stadsfullmäktiges beslut i denna del har fattats med

39 röster mot 34, vilka avgåvos för ett uttalande örn behovet av ytterligare ut­

redning.

Beträffande frågan örn den successiva förnyelsen inom fattigvårdsstyrelse,

barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd har styrelsen för svenska landskom­

munernas förbund framhållit följande:

Det funnes icke något formellt hinder för bibehållande av en sådan ordning

även vid proportionellt val, ehuru den proportionella valmetoden ju komme

bättre till sin rätt vid val av större antal ledamöter samtidigt. Villkoret att

minst en av ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden skulle

vara kvinna, bleve däremot svarare att uppehålla vid tillämpning av den pro­

portionella valmetoden. Beträffande däremot de villkor i övrigt, som gällde

för barnavårdsnämndens sammansättning, vore nog dessa grundade på behov,

sorn ,!clV medgåve jämkning av desamma. Den proportionella valmetoden borde

därför i detta fall begränsas till de ledamöter kommunen hade att välja jämlikt

barnavårdslagen 3 § mom. d). Det finge också anses uteslutet att genom den

proportionella valmetodens tillämpning betrygga sådan sammansättning av taxe-

ringsnämnden, som gällande förordning föreskreve. Skulle en utsträckning av den proportionella valmetodens användning inom landskommunerna komma till stånd, funnes enligt styrelsens mening ingen anledning att, såsom riksdagen ifrågasatt, begränsa användningen endast till de kommuner, som hade kommu­ nalfullmäktige.

Rörande de yttranden, som avgivits av landsting och av styrelsen för svenska landstingsförbundet, får jag hänvisa till behandlingen av förslaget till ändringar i landstingslagen.

Såsom den nu verkställda utredningen visar, äro meningarna synnerligen delade rörande önskvärdheten av en vidgad tillämpning av den proportionella valmetoden på det område, varom här är fråga. Sålunda har å ena sidan fram­ hållits, att en ökad användning av denna valmetod vore påkallad för att be­ reda de olika meningsriktningar, som finnas inom de väljande församlingarna, skälig representation bland de valda. Härvid har påpekats, att fall förekom­ mit, då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning för att från de kom­ munala verkställighetsorganen utesluta lämpliga personer av annan uppfatt­ ning än majoriteten. Å andra sidan har gjorts gällande, att berörda fall nu­ mera hörde till undantagen samt att de olika partierna oftast till följd av fri­ villig överenskommelse erhölle skälig representation inom de valda organen. Till en dylik proportionell fördelning har ansetts bidraga, att frågor örn val i regel förberedas av nämnd eller beredning, som utsetts med tillämpning av proportionell metod. Behovet av utsträckt tillämpning av denna metod skulle för övrigt, vad angår städerna, bliva svagare, därest det nu föreliggande för­ slaget till lag örn kommunalstyrelse i stad upphöjes till lag. Enligt detsamma skall nämligen, när ärende beretts annorledes än genom drätselkammare eller allmänt beredningsutskott, kammaren eller utskottet erhålla tillfälle att yttra sig däröver. Härigenom vinnes bland annat, att ärendena alltid komma att behandlas av ett enligt proportionell metod tillsatt organ. Tydligt är även, att en ökad användning av nämnda metod medför vissa olägenheter. Även örn större betydelse icke kan tillmätas den anförda omständigheten, att det propor­ tionella valsystemet leder till att valen i vidgad omfattning ske efter partisyn­ punkter, får det ej förbises, att berörda system i en del fall kan försvåra en god rekrytering. Däremot kan naturligen systemet i andra fall medföra ökade möjligheter att till kommunala befattningar välja sakkunniga personer. Sär­ skilda svårigheter uppkomma emellertid i fråga om de befattningar, för vilkas innehavare speciella kvalifikationer föreskrivas. Att såsom riksdagen för vissa fall ifrågasatt låta kravet på dylika kvalifikationer bortfalla, synes icke lämp­ ligt, och någon god utväg för övervinnande av svårigheterna lärer ej kunna an­ visas. Naturligen är det riktigt, att proportionellt valsystem kan användas även med bibehållande av gällande regler örn successiv förnyelse. Emellertid är det tydligt, att för ett fullt utnyttjande av det proportionella valsättets fördelar vid val av nämnder eller styrelser med jämförelsevis ringa antal medlemmar kräves, att alla medlemmarna väljas samtidigt. Märkas bör även, att vid borttagandet år 1922 av den successiva förnyelsen av kommunal- och municipalnämnd så­ som skäl härför anfördes, att nämnda anordning stöde i mindre god överens-

Kungl. Majus proposition nr UO.

137

Departements­

chefen.

F. L. 2: 13.

Dea sak­

kunnige.

Yttranden.

stämmelse med regeln, att val av ledamöter och suppleanter i dylik nämnd skall

ske proportionellt. Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna före­

slå någon allmän utvidgning av den proportionella valmetodens tillämpning vid

de val, som ankomma på kommunal- och stadsfullmäktige. I likhet med den

sakkunnige anser jag emellertid, att val av revisorer och revisorssuppleanter

bör kunna ske proportionellt. Såsom den sakkunnige framhållit synes vid dylikt

val kravet på minoritetens representerande vara särskilt välgrundat. Utvidg­

ningen synes emellertid böra begränsas till kommunens eller stadens egna revi­

sorer och sålunda ej gälla de andra revisorer, som på grund av särskilda före­

skrifter utses av kommunal- eller stadsfullmäktige.

Beträffande frågan örn vidgad användning av proportionellt valsystem vid

val inom landsting kommer jag att yttra mig vid behandlingen av förslaget till

ändringar i landstingslagen.

Mom. 2 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 2 och 3.

Rörande denna paragraf har den sakkunnige anfört, att beslut örn avliän-

dande av fast egendom ansetts lika väl som beslut örn inköp böra, när transak­

tionen avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning, undan­

tagas från bestämmelsen örn kvalificerad majoritet, ävensom att det synts rik­

tigast att i punkterna c och d utbyta uttrycket »under det löpande året» emot

»året näst före det, som höjningen avser»; eljest skulle nämligen bestämmelsen

örn kvalificerad majoritet i vissa fall kunna kringgås genom beslutets uppskju­

tande över årsskiftet.

I en del av de inkomna yttrandena hava föreslagits sakliga ändringar i reg­

lerna örn användningen av kvalificerad majoritet. Bland annat hava Stockholms

stadsfullmäktige yttrat:

Stadsfullmäktige ville för sin del uttala, att stadgandena örn dubbelt flertal

såsom förutsättning för rättsgiltigt beslut syntes böra ur kommunalförord­

ningen utgå. Syftet med sagda bestämmelser vore givetvis att binda den kom­

munala beslutanderätten och inskränka kommunens rörelsefrihet. Enligt stads­

fullmäktiges mening hade erfarenheten icke visat, att något behov av sådana

inskränkningar förelåge, tvärtom kunde det i mångå fall vara till kommunens

fördel, att den tveksamhet, som ofta gjorde sig gällande i fråga örn lösningen

av för staden betydelsefulla frågor eller igångsättande av viktiga nya företag,

icke, såsom nu vöre fallet, kunde med stöd av bestämmelserna örn två tredjedels

majoritet lägga hinder i vägen eller i varje fall avsevärt fördröja det slutliga

avgörandet. Den grundliga utredning genom ett flertal olika organ, som inom

stadens vittutgrenade förvaltning vore av nöden för alla större ärenden, inne-

bure jämte den offentliga kritiken enligt stadsfullmäktiges mening fullt till­

räckliga garantier emot förhastade beslut.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Det kunde ifrågasättas, om icke förvärv av fast egendom för tillgodoseende

av författningsenliga åligganden såsom tomt till ålderdomshem m. m. liksom

då inköpet avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning,

borde få ske med enkel majoritet. Då kommun vore pliktig att bygga ålder­

domshem och uppföra byggnader för andra kommunala behov, borde icke för­

fattningen göra det möjligt för en tredjedel av de beslutande att kanske rent

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

provokatoriskt hindra detta genom att motsätta sig förvärv av byggnadstomt eller förhindra majoriteten att välja en tomt med för anstalten lämpligt läge. Någon fara kunde en i detta avseende vidgad rätt för majoriteten icke innebära.

Beträffande elen i sakkunnigförslaget vidtagna ändringen i punkterna c och d har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört:

Den föreslagna formuleringen torde medföra, att i vissa fall (örn enligt c) anslag ifrågasattes under det år anslaget avsåge samt anslag närmast föregå­ ende år funnits för ändamålet eller (örn enligt d) höjning ifrågasattes under det år anslaget avsåge av redan beslutat anslag, samt anslaget för ändamålet under det år, som närmast föreginge det, vilket höjningen avsåge, uppgått till minst det höjda beloppet, kvalificerad majoritet icke komme att erfordras, ehuru sådan krävdes med nuvarande formulering.

I enlighet med den princip för revisionsarbetet, som jag tidigare angivit, anser jag mig icke nu böra upptaga förslag om sakliga ändringar i gällande bestämmelser örn kvalificerad majoritet. Denna fråga torde för övrigt icke kunna lösas utan en mera ingående utredning.

Den av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda erinringen synes mig icke böra föranleda ändring i förslaget.

Med hänsyn till den föreslagna lagen örn församlingsstyrelse har tillagts en bestämmelse örn utskylder, som beslutas av kyrkofullmäktige.

Vid denna paragraf möter frågan örn precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov. Nämnda spörsmål har vid flera tillfällen varit föremål för pröv­ ning i samband med behandlingen av reglerna örn kvalificerad majoritet.

Vid anmälan i statsråd den 30 januari 1907 av den proposition, nr 29, i vilken — i samband med förslag till kommunal rösträttsreform — framlades förslag till de föreskrifter rörande kvalificerad majoritet, som ännu i huvudsak gälla, er­ inrade chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, att redan enligt då gäl­ lande kommunalförordningar kvalificerad majoritet erfordrades för åstadkom­ mande av beslut i vissa fall. Härefter fortsatte han:

Den tanke, som läge till grund för nämnda anordning, hade synts böra än vidare beaktas, då förändringar föresloges, som säkerligen skulle djupt ingripa i det kommunala livet. Erfarenheten hade visat, att de maktägande inom kom­ munerna mångenstädes beslutat företag eller ingått förpliktelser, som blivit för de skattdragande i hög grad betungande. Bestämmelserna därom, att vissa kommunala beslut skulle underställas myndigheternas prövning, vore icke väl ägnade att förekomma sådana mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder. För åstadkommandet av någon garanti därutinnan syntes den naturligaste utvägen vara uppställandet av den fordran, att beslut, vilka kunde utöva kännbart in­ flytande på kommunens ekonomi under en följd av år, icke finge komma till stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening inom kommunen. I så­ dant syfte borde stadgas, att till beslut i vissa frågor skulle erfordras två tredje­ delar av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet.

Efter att hava framhållit att bland nämnda frågor vore avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet samt inköp av fastighet, anförde departementschefen vidare. Såsom därmed likställda hade ansetts frågor om beviljande av anslag till nya företag eller behov samt om sådan ökning av anslag, som föranledde uttaxering för längre tid än fem år. Särskilt i frågor av nämnda art syntes varsamhet av nöden oell kravet på kvalificerad majoritet

Kungl. Majlis proposition nr 09.

139

Departements­

chefen.

Nytt ändamål

eller behov.

Chefen för civildeparte­ mentet 1907.

F. L. 2: 13.

Särskilda ut­

skottet 1907.

Konstitutions­

utskottet 1927.

Den sak­

kunnige.

för åstadkommande av beslut välbetänkt. Av grunden för det ifrågasatta stad­

gandet syntes bliva tydligt, att med »nya företag eller behov» avsåges icke

frågor av alltför underordnad vikt, utan i allmänhet sådana, som i sig inne­

fattade ett nytt uppslag i den kommunala utvecklingen, evad uppslaget ginge

ut på igångsättande av ett nytt kommunalt företag eller tillgodoseende av ett

förut ej känt eller erkänt kommunalt behov. Med ledning av den för kommu­

nen gällande utgiftsstaten komme det ej att möta någon större svårighet att

avgöra, huruvida en viss fråga vore att hänföra under bestämmelsen eller icke.

Särskilda utskottet, nr 1, framhöll i sitt med anledning av propositionen av­

givna utlåtande, nr 4, bland annat följande:

Särdeles angeläget syntes det utskottet vara, att kvalificerad majoritet

gjordes till villkor för sådana beslut, vilka avsåge att föra in den kommunala

verksamheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål, vilka

förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Givet vore, att en be­

stämmelse i antydd riktning alltid måste bliva i viss mån svävande och att dess

tillämpning komme att bero av ett förnuftigt skön efter de i varje fall före­

liggande omständigheterna. Det syntes utskottet emellertid därvid i främsta

rummet vara av nöden, att stadgandet icke erhölle en avfattning, som inbjöde

till en alltför vittgående tolkning. Efter att hava redogjort för den i Stock-

holmsförordningen intagna föreskriften i ämnet och för vissa fall, då densamma

ansetts tillämplig, fortsatte utskottet. En bestämd praxis hade sålunda utbildat

sig i fråga örn räckvidden av berörda stadgande. Det torde då ock vara lämp­

ligt. att när den tanke, som uppbure detsamma, skulle föras ut på ett vidsträck­

tare lagstiftningsområde, den redan antagna ordalydelsen bibehölles oförändrad.

På grund härav föreslog utskottet, att det i propositionen använda uttrycket

»nya företag eller behov» skulle utbytas mot »nya ändamål eller behov». Riks­

dagen godkände utskottets uppfattning.

Med anledning av en vid 1927 års riksdag väckt motion örn ändrade bestäm­

melser angående kvalificerad majoritet vid vissa kommunala beslut anförde

konstitutionsutskottet i sitt utlåtande, nr 20, bland annat:

Motionärernas uttalande, att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet för

beviljande av anslag till nya ändamål eller behov blivit alltmera betydelselösa,

innefattade enligt utskottets mening en överdrift. Emellertid syntes erfaren­

heten visa, att nämnda bestämmelser kunde bliva föremål för skilda tolkningar

och att den begränsning av majoritetens beslutanderätt, som där avsetts, under

vissa förhållanden kunde bliva av tvivelaktigt värde. Utskottet ville därför ut­

tala önskvärdheten av att bestämmelserna erhölle en mera bestämd formule­

ring; särskilt syntes ett klarläggande av innebörden i begreppet »nya ändamål

och behov» vara önskvärd. Det syntes dock kunna förväntas, att berörda fråga

skulle bliva föremål för uppmärksamhet i samband med den revision av kom­

munalförfattningarna, som igångsatts genom Kungl. Maj:ts beslut den 20

juni 1924.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit stadgande, att till nya ändamål

och behov skola hänföras sådana, för vilka anslag ej utgått under tio år näst

före det år, som anslaget avser. I sin motivering har den sakkunnige anfört,

att han i enlighet med framställda önskningar sökt precisera begreppet »nya

ändamål eller behov». Därvid hade han icke funnit någon bättre utväg än att

fastställa en tidsgräns, inom vilken ett föregående beslut skulle falla för att

140

Kungl. Majds proposition nr 90.

kunna åberopas. Detta stöde i överensstämmelse med grunden för åtskillnaden mellan bestämmelserna i punkterna b), c) och d) och vore även praktiskt lämp­ ligt för undvikande av tvivelsmål och misstag.

Den sakkunniges förslag har tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län, Got­ lands och Kristiastads luns landsting, stadsfullmäktige i Jönköping, Växjö och Halmstad, samt kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

I en del yttranden har gjorts gällande, att den föreslagna tiden borde för­ kortas. Sålunda hava länsstyrelserna i Blekinge, Värmlands och Västmanlands län föreslagit en tidrymd av 5 år. Samma tid har förordats av vissa stads- och kommunalfullmäktige.

Överståthållarämbetet har utan att vilja förorda den föreslagna definitionen dock ansett frågan örn en ändamålsenlig och verksam bestämmelse angående dubbelt flertal vid avgörande av ärenden örn anslag till nya ändamål och behov vara av den betydelse ur synpunkten av kommimernas sunda utveckling i eko­ nomiskt hänseende, att ett allvarligt försök till utformande av en dylik bestäm­ melse icke borde underlåtas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har fram­ hållit önskvärdheten av att begreppet nya ändamål och behov än ytterligare förtydligas.

Den föreslagna bestämmelsen har däremot avstyrkts av länsstyrelserna i

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Kop­ parbergs, Jämtlands och Norrbottens län, Hallands, Skaraborgs och, Örebro läns landsting, kommunalfullmäktige i 6 kommuner, stadsfullmäktige i 8 städer, däribland Lund, Hälsingborg, Karlstad, Örebro och Falun, ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Jämtlands län har till stöd för sin mening anfört, att genom den föreslagna bestämmelsen angående vad som skulle hänföras till nya ändamål och behov, klargjordes visserligen den tvistefrågan, hur långt tillbaka i tiden en jämförelse skulle sträckas, men däremot icke frågan örn själva identiteten mellan det ena och det andra ända­ målet. Någon precisering därav torde ej heller kunna äga rum i själva lagen, utan måste överlämnas åt praxis. Samma uppfattning har uttalats av läns­ styrelsen i Kronobergs län, som framhållit, att i avseende å tolkningen av be­ greppet nya ändamål och behov nog numera utbildat sig' en sa stadgad praxis, att några allvarligare svårigheter vid tillämpningen av den gällande bestäm­ melsen i allmänhet ej mötte. Även stadsfullmäktige i Örebro hava hållit före, att en fortsatt utveckling av en praxis, sorn, grundad på en reell prövning av föreliggande förhållanden, anpassade sig till syftet med stadgandet, komme att lämna den ledning vid stadgandets tolkning, som kunde anses erforderlig. Med hänsyn härtill kunde stadsfullmäktige icke förorda eli föreskrift, som, örn den­ samma än uteslöte tvivel och misstag, likväl medförde att kvalificerad majoritet komme att krävas även i fall, där skäl för påfordrandet av dylik majoritet icke förelåge. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i denna del framhållit, att en tidsbegränsning icke gärna kunde »precisera» betydelsen av uttrycket nya ändamål eller behov, men inskränkte givetvis möjligheten tor

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

141

Yttranden.

F. L. 2: 13.

Departements­

chefen.

den enkla majoritetens beslutanderätt oell vore således en saklig ändring. Då

en sådan icke syntes styrelsen påkallad, avstyrkte styrelsen densamma, så

mycket mer som den föreslagna lydelsen lätteligen kunde föranleda missför­

stånd.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört i huvudsak följande:

Den avgränsning av begreppet, som föresloges, syntes knappast stå i god

överensstämmelse med tillämpad praxis på området. Många prejudikat visade

nämligen, att ett ändamål icke betraktats såsom nytt för kommunen, då anslag

för detsamma utgått tidigare, ehuru icke på de senaste åren. Kontinuitet i tid

och belopp syntes icke tillmätas någon avgörande betydelse. Icke heller syntes

ändamalen behöva vara fullt identiska, blott de hade en liknande innebörd.

Anslag exempelvis till viss folkbildande verksamhet hade ansetts motivera, att

anslag till liknande annan verksamhet kunnat beviljas med enkel majoritet.

Praxis vore dock i sistnämnda avseende något vacklande. Så hade t. ex. anslag

till fri skolmaterial ansetts påkalla kvalificerad majoritet, ehuru anslag till viss

fri sådan material redan beviljats. Örn än praxis i sistnämnda avseende sålunda

icke vöre fullt tydlig och klar, torde den dock få anses bestämt hava fastslagit,

att full identitet mellan ändamålen och viss tid mellan dessa identiska ändamåls

tillmötesgående icke påfordrades. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet

torde vara tillkommen som en garanti mot missbruk av den utsträckta

rösträtten. Den påfordrades därför under alla förhållanden vid vissa be­

slut av större vikt för kommuns ekonomi, såsom avhändande och inköp

av fastighet, upptagande av lån, efterskänkande av oguldna utskylder samt i

nu ifrågavarande fall, tillgodoseende av nytt ändamål eller behov. Med detta

senare stadgande syntes hava avsetts att förhindra majoriteten att leda kommu­

nens utveckling in på nya vägar, som kunde bliva i framtiden dyrbara för kom­

munen även örn i det aktuella fallet inga större utgifter, som kunde påkalla

lånemedel, vore behövliga. Det torde sålunda icke hava förutsatts någon rela­

tion i avseende å tidpunkten mellan i visst fall ifrågasatt anslag och ett tidigare

av jämförbar natur.

Man syntes väl få giva den sakkunnige rätt däri, att den föreslagna lydelsen

vore »praktiskt lämplig för undvikande av tvivelsmål och misstag», då den

skulle utesluta all tveksamhet för framtiden örn uttryckets innebörd. Meli det

torde kunna sättas starkt i fråga örn bestämmelsen i realiteten skulle visa sig

praktisk. Efter några exempel, avsedda att styrka detta påstående, har sty­

relsen förklarat sig finna den praxis, som numera utformat sig, i stort sett

lycklig, varför en ändring, som skulle åstadkomma, att en reell prövning av upp­

kommande fall ersattes av en formell, rent schablonmässig sådan, icke syntes

styrelsen önskvärd.

Den i sakkunnigförslaget upptagna nya bestämmelsen kan näppeligen sägas

innebära någon precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov. Densamma

medför endast att, även örn anslag tidigare lämnats till samma eller likartat

ändamål, det ändamål eller behov, varom fråga är, dock skall betraktas som

nytt. därest det tidigare anslagsbeviljandet ligger mera än tio år tillbaka. Stad­

gandet innebär sålunda en utvidgning av kravet på kvalificerad majoritet. Där­

emot ger detsamma ingen ledning för bedömande av den vanskliga frågan, när

ett anslag ur saklig synpunkt skall anses som nytt. Naturligen medför den före­

slagna avgränsningen en viss fördel, i det att den onödiggör allt hänsynstagande

till beslut, som äro mera än tio år gamla. Denna fördel torde emellertid vara

av obetydligt värde med hänsyn till det ringa antal fall, då ett beaktande av så

142

K ungl. Maj-.ta proposition nr lik.

gamla beslut kan komma ifråga. Ehuru jag delar den uppfattningen, att det vore önskvärt att erhålla en precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov, kan jag icke förorda det av den sakkunnige föreslagna stadgandet. En godtagbar precisering av omförmälda uttryck synes för övrigt knappast möjlig, och några större olägenheter torde ej vara att förvänta, därest det överlämnas åt praxis att fortfarande liksom hittills utforma lämpliga regler i detta hänseende.

Mom. 3 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 5.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har funnit uttrycket »tillgängliga medel» ej fullt klart. Disponerandet av »tillgängliga medel» medförde ofta nog tvång att låna, något som stundom stöde klart redan vid beslutets fattande.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län och vissa kommunalfullmäktige hava hemställt örn ett förtydligande av nämnda uttryck.

Att närmare precisera innebörden av berörda uttryck torde icke vara möjligt. Det bör emellertid fasthållas, att beslut örn anslag alltid måste noggrant angiva, hur anslaget skall bestridas. Enligt utslag av regeringsrätten kan anslag för en obestämd följd av år icke anvisas att utgå av »tillgängliga medel».

§ 14.

Första stycket av denna paragraf överensstämmer med L. § 21 mom. 4. I andra stycket har upptagits en ytterligare inskränkning i kommunalstämmans beslutanderätt.

Med hänsyn därtill att jag av skäl, som komma att beröras i det följande, föreslagit, att § 16 i sakkunnigförslaget skall utgå, har en jämkning blivit er­ forderlig i sista stycket av förevarande paragraf.

§ 15.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar L. §§ 19 och 24, har den sak­ kunnige anfort, att i paragrafen sammanförts bestämmelserna örn gottgörelse till kommunala förtroendemän, som utses av kommunalstämman. Det föresloges, att även för andra än kommunalstämmoordföranden ersättningen för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter finge fixeras för ett år i sänder och ej skulle inräknas, när det bedömdes, örn ersättningarnas samman­ lagda belopp överstege vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägen­ het medgåve. Att icke heller ersättningar, som utginge enligt föreskrift i annan lag eller författning, direkt komme under sådant bedömande, hade förtydligats genom ändring av ordningen mellan de två sista momenten.

Motsvarande bestämmelser i fråga örn städerna hava upptagits i II kap. 2 § 19 i sakkunnigförslaget och kap. 2 § 20 i det nu föreliggande förslaget till lag örn kommunalstyrelse i stad.

I de inkomna yttrandena hava framställts ett flertal förslag till sakliga ändringar i omförmälda bestämmelser. Det har sålunda föreslagits bland annat, att föreskrifterna om ersättning till kommunala förtroendemän måtte helt bort­ tagas, att ersättning till ordföranden för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, samt arvodet till de i mom. 3 omförmälda funktionärerna måtte be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

143

Yttranden.

Departements­

chefen.

Den sak­ kunnige.

Yttranden.

F. L. 2:

15—16.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

stämmas för hela tjänstgöringstiden, att dagtraktamentets belopp måtte höjas

samt att reseersättning måtte utgå endast i det fall, att våglängden överstiger

tjugu kilometer.

Stochholms stadsfullmäktige hava i anslutning till de föreslagna jämkning­

arna beträffande ersättning åt förtroendemän i stad anfört följande:

De därom gällande bestämmelserna i kommunalförordningen för Stockholm

i avseende å uppdraget såsom stadsfullmäktiges ordförande kunde icke anses

tillfredsställande. Enligt stadsfullmäktiges mening borde stadsfullmäktige hava

rätt att lämna ordföranden icke blott, såsom enligt kommunalförordningen för

övriga städer, ersättning med belopp motsvarande beräkneliga utgifter för upp­

draget utan även arvode för med uppdraget förenade besvär. De förpliktelser,

som numera åvilade stadsfullmäktiges ordförande, vore av den omfattning och

betydelse, att detta uppdrag måste anses väl jämförbart med andra kommunala

förtroendeuppdrag, för vilka enligt gällande lag gottgörelse i form av arvode

finge utgå. Den nuvarande ordningen måste i längden leda till en obehörig in­

skränkning av stadsfullmäktiges frihet att välja lämplig person till ordförande.

Anledning torde icke föreligga att nu vidtaga några sakliga ändringar i reg­

lerna örn ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Frågan örn arvode till

stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm bör upptagas till prövning vid den

blivande revisionen av den för huvudstaden gällande kommunalförordningen.

Berörda fråga torde icke kunna lösas utan en ingående undersökning av alla

på densamma inverkande omständigheter. Tydligt är emellertid, att ett avgö­

rande i nämnda fråga kan komma att medföra verkningar även vad angår övriga

större städer.

§ 16.

Denna paragraf motsvarar L. § 23 första och tredje styckena samt § 25 andra

stycket ävensom sakkunnigförslaget § 17 och § 19 andra stycket.

Den sakkunnige har i sitt förslag uteslutit den nuvarande bestämmelsen, att

i kommunalstämmans protokoll skälen för beslut skola upptagas, men däremot

föreslagit, att i protokollet skulle angivas, huruvida och i vilken ordning om­

röstning företagits. Såsom grund härför har framhållits, att förstnämnda be­

stämmelse vore betydelselös. Däremot vore, för händelse av underställning eller

överklagande, av vikt, att i protokollet redogjordes för omröstning, där sådan

ägt rum. Den sakkunnige har vidare ansett, att det borde vara tillåtet att upp­

draga protokollsjusteringen åt särskilda justeringsmän, även örn icke något

ärende förekommit, som kunde sägas erfordra särskild skyndsamhet. Tid för

justeringen måste, också när den ej skulle ske å stämma, på förhand bestämmas

för tryggande av reservationsrätten, vilken skulle utövas sist vid justeringen.

Enligt den sakkunniges förslag skulle tiden för justeringen bestämmas av

stämman.

Jämväl i fråga örn allmän rådstugas protokoll har föreslagits, att i proto­

kollet skulle angivas, huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt styrelsen för svenska landskommunernas

förbund och vissa kommunalfullmäktige hava ansett, att det vore onödigt att i

protokollet göra anteckning, huruvida omröstning ägt rum. Däremot vore det

144

Kungl

.

Marits proposition nr 99.

av vikt, att där omröstning verkligen skett angåves, i vilken ordning om­ röstning företagits samt utgången av densamma. Kommunalfullmäktige i 2 kommuner hava framhållit, att i protokollet även skälet till heslutet borde an­ tecknas, då det mången gång kunde vara av stor vikt att känna till detsamma.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att, örn föreskriften angående proto­ kollets innehåll icke efterlevdes, därav icke borde följa, att ett sålunda proto- kollerat beslut förklarades ogiltigt samt att en mindre kategorisk formulering därför borde användas.

Beträffande föreskrifterna örn justering av kommunalstämmans protokoll har länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört, att med hänsyn till praktiska skäl och till nästan undantagslöst rådande praxis desamma borde ändras därhän, att föreskrift meddelades, att justeringen i regel skulle ske genom särskilda av stämman utsedda justeringsmän. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige i 1 kommun. På vissa håll har lämpligheten av att stämman bestämmer dag för protokollets justering ifrågasatts. Växjö dom­ kapitel har påpekat, att bestämmelser saknades, huru skulle förfaras, i händelse justeringsman ansåge sig icke kunna vitsorda protokollets riktighet.

Såsom redan berörts har i en del yttranden föreslagits, att allt uppläsande av kommunala meddelanden i kyrkan skulle borttagas. Yad särskilt angår till­ kännagivande örn justering av protokoll har dess borttagande påyrkats av kom­ munalfullmäktige i 5 kommuner.

Med hänsyn därtill, att stämmans beslut kan komma att överklagas och i

Departements-

vissa fall skall underställas Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens prövning, torde ctefe“' det vara lämpligt att i protokollet alltid antecknas, huruvida omröstning skett. Fullgörandet härav torde icke medföra något egentligt besvär. Däremot synes det onödigt att upptaga skälen för beslutet. Ett riktigt och fullständigt angi­ vande av skälen måste i många fall erbjuda betydande svårigheter.

Huruvida åsidosättande av bestämmelserna rörande protokollets innehåll skall medföra, att det beslut, som avses, blir ogiltigt torde icke kunna allmän­ giltigt besvaras. Ett avgörande härutinnan måste bliva beroende på prövning i varje särskilt fall. En ändring av bestämmelserna i den riktning, som föreslagits av länsstyrelsen i Jämtlands län, synes därför icke påkallad.

Då protokollsjusteringen numera i regel torde verkställas genom utsedda justeringsmän, har i tredje stycket dylikt förfarande angivits såsom det nor­ mala. Samtidigt har emellertid möjlighet bibehållits för stämman att själv verkställa justeringen antingen genast eller vid särskild stämma. Med hänsyn därtill, att ordföranden är ansvarig för protokollets förande, synes det riktigt, att han äger bestämma tid för verkställande av justering. Till förhindrande att justeringen uppskjutes allt för länge, torde dock en viss tid böra föreskrivas inom vilken justeringen skall äga rum. Den i S. stadgade tiden för justering å stämma, fjorton dagar, synes lämplig. För tillvaratagande av reservanternas rätt bör tiden för justeringens företagande tillkännagivas å stämman.

Någon särskild föreskrift torde icke erfordras rörande förfarandet, då juste­ ringsman finner sig icke kunna bestyrka protokollets riktighet. Det torde ligga

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Il haft. (Nr 99.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

145

680 29 10

F. L. 2:

16-19.

Ben sak­

kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

i sakens natur, att hail för dylikt fall skriftligen angiver sina anmärkningar mot

protokollets innehåll. Frågan om protokollet kail anses justerat, när en eller flera

justeringsmän framställt anmärkningar mot detsamma, lärer bliva att bedöma

med hänsyn till anmärkningarnas beskaffenhet.

Det i sista stycket upptagna stadgandet -— vilket överensstämmer med före­

skriften i L. § 25 andra stycket och sakkunnigförslaget § 19 andra stycket ——

har ansetts böra sammanföras med de i förevarande paragraf givna reglerna örn

protokollet.

146

Kungl.

Majus

proposition nr 99.

§ 17.

Paragrafen överensstämmer med L. § 23 andra stycket och sakkunnigför­

slaget § 18.

§ 18.

Denna paragraf motsvarar L. § 25 första stycket och sakkunnigförslaget § 19

första stycket.

Ben sakkunnige har i sitt förslag upptagit bestämmelsen, att envar äger att

taga avskrift av kommunalstämmans beslut och att utan lösen få avskriftens

riktighet bestyrkt av ordföranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län, styrelserna för svenska stadsförbundet och

svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige i 7 kommuner

hava ansett, att vad sålunda stadgats om ordföranden borde gälla även i kom­

munens förvaltning anställd befattningshavare.

Det torde ej vara erforderligt att i lagen bestämma, vem skyldigheten att be­

styrka protokollsavskrift skall åligga. I lagen synes endast böra upptagas, att

allmänheten äger rätt att kostnadsfritt få sådan avskrift bestyrkt. Det lärer

sedermera bliva kommunalstämmans sak att besluta, huruvida skyldighet här­

utinnan skall åligga annan än stämmans ordförande.

§ 19.

Denna paragraf återgiver L. § 26.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt en med L. § 36 mom. 4, första styc­

ket, överensstämmande föreskrift att kommunalstämmans förhandlingar skola

vara offentliga dock med rätt för stämman att för visst ärende besluta att över­

läggningen skall hållas inom 1 yekta dörrar.

Rörande detta tillägg har styrelsen för svenska landskommunernas förbund

anfört:

Något behov av en dylik begränsning av en sedan urminnes tider rådande

offentlighet av de kommunala förhandlingarna hade icke gjort sig märkbart.

Och att införa en så pass omtvistad nyhet blott för önskan att åstadkomma lik­

formighet mellan kommunalfullmäktige och kommunalstämma förefölle icke att

vara motiverat. Missbruk av rätten att hålla stämma inför lyckta dörrar skulle

knappast komma att låta vänta på sig i orter, där man icke hade öppen blick för

styrkan i det kommunala livets karaktär av offentlighet. Styrelsen avstyrkte

införandet av bestämmelser örn en dylik sekretess.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava föreslagit den ändringen, att kom­ munalstämmans och kommunalfullmäktiges förhandlingar skulle vara offentliga för kommunens röstberättigade medlemmar. Det hade nämligen visat sig vara mindre lämpligt på flera sätt, att personer från andra kommuner trängde sig in och närvoro vid förhandlingarna och därvid opåkallat påverkade besluten i viss riktning.

I nu gällande förordning gives icke någon föreskrift, att kommunalstämma skall vara offentlig. Det har emellertid av ålder ansetts självklart, att så skall vara förhållandet. Värdet av offentlighet i det kommunala livet synes mig vara så stort, att denna gamla princip icke utan starka skäl bör övergivas. Någon olägenhet av att stämmorna hållas offentligt lärer ytterst sällan kunna påvisas. Däremot kan det befaras, att möjligheten till sekretess skulle komma att miss­ brukas. Med hänsyn härtill har i nu föreliggande förslag det av den sakkun­ nige föreslagna undantaget från offentlighetsgrundsatsen uteslutits.

Kungl. Majus proposition nr 99.

147

Kap. 3. Om kommunalfullmäktige.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 1. I skrivelse den 11 oktober 1922 har landshövdingen K. J. Bergström fram­ hållit såsom brist i L., att däri icke stadgades skyldighet för ordförande i kom­ munalstämma att underrätta länsstyrelsen örn kommunalstämmans beslut rörande fullmäktiges antal. I yttrande över framställningen har majoren E. von Heiden­ stam anfört, att det obestridligen berott på ett förbiseende, att skyldighet icke ålagts kommunalstämman att meddela länsstyrelsen sina beslut örn antalet full­ mäktige.

Den sakkunnige har i anslutning till det gjorda påpekandet föreslagit skyl­ dighet att underrätta länsstyrelsen örn beslut rörande fullmäktiges antal. Enligt den sakkunniges mening behövde nämligen länsstyrelsen ej blott vid samman­ räkning utan även i andra fall känna det för kommunalfullmäktige bestämda antalet.

Det av den sakkunnige förordade stadgandet har i sak oförändrat upptagits i föreliggande förslag.

§ 2

.

Den sakkunnige har framhållit, att enär kommunalfullmäktige icke valdes å kommunalstämma, erfordrades örn rösträtt och röstlängd hänvisande bestäm­ melser. Dessa bestämmelser hade i sakkunnigförslaget upptagits under §§ 2 och 3. Sistnämnda paragraf innehöll, att örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stadgades i vallagen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att sistberörda stadgande med hänsyn till innehållet i § 2 vore onödigt.

Då i § 2 — enligt dess omarbetade lydelse — föreskrives, att rösträtt vid val av kommunalfullmäktige tillkommer envar, som äger rösträtt å kommunal-

Departements­

chefen.

Lands­ hövdingen Bergström

1922.

Den sak­ kunnige.

Den sak­ kunnige.

Yttrande.

Departements­

chefen.

F. L 3: 2—3.

stämma, synes det icke nödvändigt att hänvisa till de speciella reglerna örn

röstlängd och örn dess bindande verkan. Att dessa regler skola gälla torde

följa redan av stadgandet i § 2. Föreskriften i § B i sakkunnigförslaget har

därför uteslutits.

148

Kungl. Mqj:ts proposition nr 99.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 2, första stycket och § 4 i sak­

kunnigförslaget.

Den sakkunnige har med anslutning till L. § 41 och S. § 29 mom. 2 före­

slagit. att följande personer, med hänsyn till sin ämbets- eller tjänstemanna­

ställning, icke må vara kommunalfullmäktige, nämligen landshövding, lands­

sekreterare, landskamrerare, länsassessor, domhavande eller allmän åklagare i

orten, ej heller tjänstemän och betjänte, vilka äro vid kommunens drätsel eller

andra dess förvaltande verk anställda och för sin befattning redovisningsskyl-

diga. Rörande bestämmelsen örn kommunens egna tjänstemän och betjänte har

den sakkunnige anfört, att stadgandet i inskränkande riktning förtydligats.

I en del av de inkomna utlåtandena har yrkats, att förbudet för vissa stat­

liga ämbets- och tjänstemän samt kommunala befattningshavare att vara kom­

munalfullmäktige måtte utgå. Framställningar härom hava gjorts av kommu­

nalfullmäktige i 5 kommuner. Såsom skäl har framhållits, att erfarenheten

från landsbygdens kommunala liv visat, att befattningshavare, som folie under

den föreslagna bestämmelsen, varit en värdefull tillgång vid besättande av

kommunala förtroendeposter.

Förbudet för domhavande i orten att vara kommunalfullmäktig har avstyrkts

av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommu­

nalfullmäktige i 12 kommuner.

Mot bestämmelsen, att allmän åklagare i orten ej må vara kommunalfull­

mäktig, hava anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Jämtlands och

Norrbottens län, kommunalfullmäktige i 15 kommuner samt föreningen Sveriges

landsfiskaler. Föreningen har såsom skäl för sin ståndpunkt anfört i huvud­

sak följande:

Den föreslagna nya bestämmelsen bomme icke att få någon mera praktisk

betydelse för annan av de uppräknade ämbets- och tjänstemännen än lands­

fiskal och möjligen domhavande. Av landsfiskalerna vore flertalet bosatt inom

landskommuner. Örn förslaget i förevarande del bifölles, skulle alltså dessa

bliva obehöriga såsom kommunalfullmäktige. Ehuru kanske icke så många

landsfiskaler hade sådant intresse för kommunala angelägenheter, att de låtit

invälja sig bland sin orts kommunalfullmäktige, syntes det dock föreningen

synnerligen olämpligt att hindra dem, som så ville, från dylikt inval. Deras

ställning som åklagare torde knappast i något fall behöva komma i kollision

med fullmäktigeuppdraget. Däremot måste det otvivelaktigt i flera hänseenden

vara till nytta och av värde för fullmäktige att bland sig hava en tjänsteman,

som måste antagas besitta större förmåga att sätta sig in i flertalet före­

kommande ärenden än många av de övriga fullmäktige. Det vore ju icke gärna

möjligt för lantborna i gemen att rätt tolka och förstå alla de lagar och för­

fattningar, som reglerade det moderna samhället. Även örn det finge förut­

sättas att kommunalfullmäktiges ledamöter tillhörde de mest upplysta och för

uppdraget bäst skickade inom socknen, vilket emellertid långt ifrån alltid vore fallet, torde det icke så sällan förekomma, att okunnighet i lagtolkningsfrågor förekomme. Att då från deltagande i dessa och andra frågors behandling ute­ stänga ortens landsfiskal, vilken säkerligen kunde och även gjorde god nytta till kommunens bästa, örn han vore intresserad för uppdraget, syntes föreningen icke lyckligt. En för uppdraget ointresserad landsfiskal komme för övrigt sannolikt icke att låta uppställa sig som fullmäktigkandidat. Genom sin in­ tima kännedom örn ortsbefolkningen och dess förhållanden, sin hela verksam­ het, sin nära beröring med länsstyrelsen och andra myndigheter m. m. hade han dessutom ofta synnerligen goda förutsättningar att verksamt bidraga till ett lyckligt resultat av fullmäktiges förhandlingar. Enligt sin instruktion borde landsfiskalen bl. a. ägna sin uppmärksamhet åt fattigvården, ävensom åt för­ hållanden, vilka inom visst område å landsbygden kunde påkalla tillämpning av bestämmelser i ordningsstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer, brandstadgan, hälsovårdsstadgan och lagen örn fastighetsbildning i stad samt, där så funnes erforderligt, i berörda hänseenden göra anmälan till länsstyrelsen. I dessa fall kunde det ofta vara till mycket stor nytta örn landsfiskalen såsom medlem av kommunalfullmäktige kunde, innan eventuell anmälan gjordes, dryfta frågan med fullmäktige och inhämta deras mening. Han kunde därvid lämna upplysningar och lägga till rätta förhållanden, som vantolkats eller upp­ fattats oriktigt. Därigenom kunde behövliga bestämmelser lättare och mjukare genomföras än örn anmälan alldeles oförberett delgåves kommunens beslutande myndighet.

Rörande stadgandet, att vissa kommunala tjänstemän och betjänte ej finge vara kommunalfullmäktige har styrelsen för svenska landskommunernas för­ bund anfört i huvudsak följande:

Det kunde ifrågasättas, örn nämnda begränsning av den personliga valbar­ heten vöre motiverad. Dessa personers redovisning skedde icke direkt till full­ mäktige. De svarade envar inför det förvaltningsorgan, hos vilket de vore anställda. Då det gällde valbarhet till en representativ församling förefölle det icke kunna hava någon menlig inverkan att även i kommunens tjänst an­ ställda kunde vara valbara. Det bleve förenat med vissa svårigheter att konse­ kvent kunna utestänga alla dem, som hade redovisningsskyldighet till kom­ munen. Redovisningsskyldiga vore ju ledamöterna i alla förvaltningsorgan och även fjärdingsman, men deras valbarhet vore icke ifrågasatt. Det funnes för­ troendemän, som helt toges i anspråk för sitt uppdrag och som åtnjöte ett arvode, som svarade mot en anställd befattningshavares lön. Då innehavet av fullmäktigskapet i varje fall vore beroende av ett allmänt val, och från inne­ havarens sida finge anses förutsätta ett mer allmänt intresse för kommunala angelägenheter och ett större mått av förtroende från kommunens invånare, syntes det ifrågasatta hindret för kommunala befattningshavares valbarhet icke vara rättvist.

Liknande synpunkter hava framförts av Kopparbergs kommunalfullmäktige, som därutöver yttrat följande:

I många fall vore ifrågavarande personer de som besutte den största sak­ kännedomen. Deras antal vore i landskommuner så ringa att det knappast läte tänka sig, att de annat än genom sakskäl kunde öva något avgörande in­ flytande på besluten. Man finge alltså anse att det vore deras ställning som redovisningsskyldiga som skulle vara avgörande för valbarheten till fullmäk­ tige. Det ifrågasattes emellertid icke vare sig i nu gällande förordning eller i sakkunnigförslaget annat än att kommunalnämndens ordförande och kassa-

Kungl. Majus proposition nr 99.

149

F. L. 3:

3-5.

Departements­

chefen.

Yttrande.

Departements­

chefen .

Den sak­

kunnige.

förvaltare skulle vara valbara till fullmäktigeledamöter. Det fiuge väl anses

obestridligt, att dessa senare i minst lika hög grad kunde vara redovisnings-

skyldiga till kommunen som t. ex. kommunalkamrerare eller fjärdingsman.

Det ifrågasatta förbudet har avstyrkts även av länsstyrelsen i Västman­

lands län samt kommunalfullmäktige i 10 kommuner.

Vad angår det av den sakkunnige föreslagna nya stadgandet örn förbud

för vissa statliga och kommunala befattningshavare att vara kommunal­

fullmäktige må anföras, att det knappast är lämpligt att från behörighet,

varom här är fråga, utesluta domhavande och allmän åklagare i orten.

Nämnda personer torde ofta tillföra den beslutande församlingen värdefulla

kunskaper och praktisk erfarenhet. Det lärer icke behöva befaras, att annat än

i undantagsfall någon motsättning skall uppstå mellan de intressen de hava

att företräda i sin tjänst och i egenskap av kommunalfullmäktige. Ej heller

synes det lämpligt att från ledamotskap i kommunalfullmäktige utestänga de

kommunala tjänstemän och betjänte, som angivits av den sakkunnige. Stad­

gande härom skulle i en del fall kunna leda till att från behörighet såsom kom­

munalfullmäktige komme att uteslutas därtill lämpliga personer och skulle

även kunna minska möjligheterna att tillfredsställande besätta vissa kommunala

tjänster. Vad angår bestämmelserna rörande landshövding och vissa tjänste­

män vid länsstyrelsen, torde desamma hava ringa praktisk betydelse, då nämnda

personer i regel icke äro vare sig röstberättigade eller boende inom landskom­

mun. Att bibehålla endast denna bestämmelse synes därför ej tillräckligt moti­

verat. Av nu anförda skäl har jag ansett mig böra utesluta det av den sakkun­

nige föreslagna tillägget.

§ 4.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 2, andra och tredje styckena samt

sakkunnigförslaget § 5.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt kommunalfullmäktige i 1 kom­

mun hava ansett, att i lagen borde intagas bestämmelse örn vem beslutanderätten

i kommun skulle tillkomma under tid, som förflöte mellan den dag, då ett kom­

munalfullmäktigeval upphävts, och till dess att de nyvalda fullmäktige hunnit

sammanträda.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att i lagen upptaga bestämmelser'

rörande det speciella fall, som avses i länsstyrelsens yttrande.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 29 mom. 1 och § 6 i sakkunnigförslaget. Först­

nämnda. paragrafs innehåll i övrigt liksom de följande §§ 30—33 hava över­

flyttats till lagen om kommunala och kyrkliga val.

Den sakkunnige har till motivering av sitt förslag anfört följande:

Särskilt på grund därav, att med indelningen i valkretsar sammanhängde

bestämmandet av antalet fullmäktige i varje valkrets, och med hänsyn till mot­

svarande föreskrifter i landstingslagen hade det ansetts praktiskt och prin­

cipiellt riktigt att icke till vallagen överföra stadgandena örn valkretsindelning.

150

Kungl.

Maj:ts proposition nr 99.

För närvarande gällde, att »indelningen i valkretsar jämte antalet fullmäk­ tige för varje valkrets bestämmes, efter därom av kommunalnämnden uppgjort förslag, av kommunalstämma» samt att Konungens befallningshavandes god­ kännande erfordrades för att giva gällande kraft åt beslut, vilka »röra kommu­ nens indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige», skolande sådant beslut antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

I följd av underställningstvånget finge det anses förebyggt, att en olaglig eller olämplig valkretsindelning komme till stånd. Men, då beslut skulle oför­ ändrat fastställas eller ogillas, kunde tillkomsten av en ny valkretsindelning och därav beroende valdistriktsindelning till följd av en helt obetydlig felaktig­ het i beslutet fördröjas så mycket, att den icke komme i tillämpning vid näst infallande val, utan först fyra år senare. Vid sådant förhållande hade den sak­ kunnige ansett sig böra föreslå beslutanderättens överlämnande åt länsstyrelsen, som säkerligen icke utan tvingande skäl komme att avvika från de kommunala myndigheternas framställning. Ett förkortande av den tid, som skulle återstå till valårets ingång, kunde ej föreslås, enär tillräckligt rådrum måste finnas för ändrande av valdistriktsindelningen.

Då fråga allenast vore örn kommun med mera än 10,000 invånare, syntes det överflödigt att tala örn kommunalstämmas beslutanderätt.

I några yttranden har föreslagits, att möjlighet i vissa fall borde finnas för kommuner med mindre än 10,000 invånare att besluta indelning i valkretsar. Yrkanden härom hava framställts av styrelsen för svenska landskommunernas förbund, domkapitlet i Växjö och kommunalfullmäktige i 2 kommuner. De skäl som därvid anförts hava varit i huvudsak följande:

En gräns för valkretsindelningen vore givetvis nödvändig. Invånarantalet kunde emellertid icke ensamt för sig vara den faktor man borde räkna med vid bedömande av behovet av valkretsindelningen. Geografiska förhållanden hade därvid stor betydelse. Då emellertid författningen icke gärna kunde innehålla andra förutsättningar för obligatorisk uppdelning av kommun i valkretsar an invånarantalets storlek, borde det övervägas, örn ej åt kommuner med ett in­ vånarantal mellan t. ex. 5,000 och 10,000 borde medgivas rätt att själva besluta örn valkretsindelning. Några sakliga invändningar mot en sådan anordning kunde icke göras i de fall då geografiska och andra förhållanden medförde att socknens invånare själva önskade detsamma och då i alla händelser länsstyrel­ sen i sista hand hade beslutanderätt i frågan.

Beträffande överflyttandet till länsstyrelsen av beslutanderätten rörande valkretsindelningen hava kommunalfullmäktige i 1 kommun uttalat, att till­ räckliga skäl icke förelåge för en dylik förändring. Däremot har länsstyrelsen i Jämtlands län ansett den föreslagna ändringen innebära en förbättring, som vöre ägnad att både påskynda förfarandet och betaga tillgodoseendet av alla de synpunkter, som vid valkretsindelning borde iakttagas. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har hållit före, att avgörande lämplighetsskäl talade för att beslutanderätten överlämnades till länsstyrelsen. Emellertid bär länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke av skäl analoga med dem, som föranlett bestämmelsen om förbehållande åt kommunalstämman att inom föreskrivna gränser fixera kommunalfullmäktiges antal, jämväl i ärenden angående valkretsindelning stäm­ man och icke fullmäktige borde jämte kommunalnämnden vara det å kommu­ nens vägnar verksamma organet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

151

Yttranden.

F. L 3:5-7.

152

Kungl.

Maj:ts proposition nr 99.

Departements

chefen.

Naturligen kunna vissa skäl anföras för uppfattningen, att bestämmelserna

örn valkretsindelningen skola överföras till vallagen. Särskilt bör märkas, att

reglerna rörande valkretsindelning vid val till andra kammaren kava sin plats

i lagen örn val till riksdagen. Emellertid bar på de av den sakkunnige angivna

grunderna omförmälda bestämmelser ansetts böra kvarstå i förevarande förslag.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att medgiva valkretsindelning i kom­

muner vilkas folkmängd icke överstiger 10,000. För att syftet med den pro­

portionella valmetoden skall vinnas får antalet fullmäktige, som skola väljas i

varje valkrets, icke vara alltför litet. Ett medgivande av valkretsindelning även

i kommuner med 10,000 invånare eller därunder skulle därför lätt kunna leda

till att antalet fullmäktige för hela kommunen bleve onödigt stort. Därtill kom­

mer, att valkretsindelning i någon mån minskar möjligheterna för en rättvis

fördelning av mandaten.

Vad angår förslaget att överflytta beslutanderätten rörande valkretsindel­

ning till länsstyrelsen vill jag ansluta mig till den sakkunniges uppfattning.

Genom överflyttningen torde vinnas, att förfarandet vid fastställande av dylik

indelning påskyndas och sålunda risken för att indelningen icke skall komma

i tillämpning a avsedd tid minskas. Endast sällan lärer länsstyrelsen komma

att avvika från kommunalfullmäktiges framställning.

Det synes icke erforderligt att i ärenden örn valkretsindelning kräva med­

verkan av kommunalstämman. Handläggningen av dylika frågor torde böra

tillkomma fullmäktige.

§

6

.

Denna paragraf innehåller en hänvisning till de bestämmelser i lagen örn

kommunala och kyrkliga val, som skola ersätta L. § 29 mom. 2—7 och §§

30—33. I sakkunnigförslaget har denna hänvisning upptagits i § 7.

Riksdagen

1926.

§ 7.

Paragrafen motsvarar L. § 36 mom. 1, första stycket, med enahanda tillägg

som i kap. 2 § 5, första stycket ävensom sakkunnigförslaget § 8.

Angående tidpunkten för val av ordförande och vice ordförande i kommu­

nal- och stadsfullmäktige har riksdagen givit sin mening tillkänna. I en vid

1926 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 83, hemställde herr

Karlsson i Vätö, att riksdagen matte besluta sådana ändringar i förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad att val av ordförande och vice ord­

förande i kommunal- och stadsfullmäktige — med undantag för det år, då all­

männa kommunala val ägt rum — skulle väljas å sista sammanträdet året före

det år valet avsåge.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 17, anförde konstitu­

tionsutskottet bland annat:

Enligt utskottets mening talade goda skäl för att omförmälda val, särskilt

för landsbygdens vidkommande, såsom regel borde äga rum under december

manad för påföljande år, så att ordföranden och hans ställföreträdare redan vid

årets början kunde vara i funktion. Undantag därifrån borde givetvis äga rum det år, då nyval av fullmäktige skett; i dylikt fall borde valen i fråga förrättas vid de nyvalda fullmäktiges första sammanträde under året och alltså gälla det löpande året. Detta förfarande tillämpades ock på många båll. Även örn förfarandet finge anses förenligt med nuvarande bestämmelser, syntes dock, då olika tolkningar förekommit, en tydlig lagändring i angiven riktning önskvärd.

Utskottet funne alltså syftet med motionen beaktansvärt. Då emellertid ett närmare övervägande av frågan syntes påkallat och då, enligt vad utskottet inhämtat, spörsmålet komme att upptagas vid den utredning angående revision av kommunalförordningarna, som efter därom av riksdagen gjord framställning påbörjats, ansåg utskottet frågan icke påfordra någon vidare riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riks­ dagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den sakkunnige har genom utbyte av ordet »årligen» mot uttrycket »för varje år» sökt tydliggöra, att valet bör ske före årets början, vilket emeller­ tid mötte hinder, då fullmäktiges sammansättning skulle ändras vid årsskiftet.

För sådana fall har den sakkunnige föreslagit en tilläggsbestämmelse, som ansluter sig till en åtminstone i flera städer förekommande praxis. Andra styc­ ket av först nämnda moment ersättes genom hänvisningen i kap. 3 § 13, första stycket.

Samma bestämmelser örn tid för valet hava beträffande ordförande i stads­ fullmäktige upptagits i avdelning II av sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett föreskriften att val av ordförande, där så kan ske, skall äga rum före årets början torde tarva ytterligare förtyd­ ligande än vad uttrycket »för varje år» angåve. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner samt stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Lidköping. Länsstyrelsen i Gotlands län har förklarat att, ehuru bestämmelsen att kommunalfullmäktige skola för varje kalenderår utse ordförande och vice ordförande väl knappast kunde inne­ bära hinder för fullmäktige att, där ordföranden eller vice ordföranden under uppdragstiden avginge, utse annan i hans ställe för den återstående tiden, en uttrycklig föreskrift därom dock vore på sin plats. Samma erinran har gjorts av stadsfullmäktige i Visby. Stadsfullmäktige i Västerås hava funnit det icke lämpligt att även för ett undantagsfall och för kort tid inrymma befogenhet för en avgående representation att bestämma över presidiet i en nytillträdande samt framhållit att den praxis, som på vissa håll utbildats att förlägga valet för varje år till ett extra sammanträde å första helgfria dagen i januari månad efter kallelse av äldste ledamoten, lämpligen borde lagfästas.

För att tydligare utmärka, att val av ordförande och vice ordförande i regel skall ske före ingången av det år valet avser, har en ändring vidtagits i första stycket.

Då det måste anses olämpligt, att kommunalfullmäktige utse ordförande för tid efter utgången av deras egna mandat, har det föreskrivits, att för året efter det, då allmänna val av kommunalfullmäktige ägt rum, ordförandevalet alltid skall ske i januari månad samma år. Detta stadgande synes sta i överensstäm­ melse med riksdagens tidigare uttalade mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

153

Den sak­ kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

F. L. 3: 7—9.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

Riksdagen

1923.

Med anledning- av det yrkande, som gjorts av stadsfullmäktige i Västerås,

vill jag framhålla, att stadgandet i paragrafens andra stycke möjliggör för

stadsfullmäktige att året efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum,

sammanträda till ordförandeval första helgfria dagen i januari. Den omstän­

digheten att kallelse till dylikt sammanträde skall utfärdas av person, som

utsetts därtill av de förutvarande fullmäktige, torde ej medföra någon olägenhet.

§

8

.

Denna paragraf, som delvis ersätter L. § 36 mom. 4, sista stycket, innehåller

särskilda bestämmelser örn ordinarie och andra sammanträden av kommunal­

fullmäktige, vilka bestämmelser ansluta sig till föreskrifterna i S. §§ 33 och 34.

Paragrafen överensstämmer med § 9 i sakkunnigförslaget.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 1, tredje—sjätte styckena, och sak­

kunnigförslaget § 10.

Den sakkunnige har anfört, att paragrafen i tydlighetens intresse icke i den

grad, som varit möjligt, inskränkts till hänvisningar till bestämmelserna örn

kommunalstämma. I överensstämmelse med därom framställt yrkande hade

uttrycket »minst åtta dagar» utbytts mot det fullt otvetydiga »en vecka».

Mot denna paragraf hava framställts en del av de anmärkningar, som an­

förts vid kap. 2 § 9. Det har sålunda hemställts, att kungörelsens uppläsande

i kyrkan måtte borttagas, och att uttrycket församlingens kyrka måtte förtyd­

ligas, så att uttryckligen angåves att därmed avsåges den kyrka, till vilken

församlingen vore hänvisad för högmässogudstjänst på den för kungörelsens

uppläsande avsedda dagen. Därjämte har yrkats, att kungörandet i tidning

såsom allt för kostsamt måtte avskaffas.

Vad angår frågan örn angivande av kungörelsetiden för sammanträde med

kommunalfullmäktige må erinras, att sedan herr Jeppsson i en vid 1923 års

riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 84, hemställt, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i gällande stadgande i ämnet, att orden »minst

åtta dagar» måtte ersättas med orden »minst en vecka», konstitutionsutskottet

i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 7, yttrat bland annat:

Enligt utskottets mening hade vissa skäl anförts för en ändring av före­

varande stadgande i den av motionären angivna riktningen. Berörda stadgande

måste emellertid ses i samband med de bestämmelser, som annorstädes i kom­

munalförfattningarna meddelats angående sammanträdens och valförrättningars

kungörande, varvid särskilt syntes böra uppmärksammas, att tidrymden åtta

dagar även i andra fall än det av motionären avsedda förekomme i nämnda

författningar. Nämnda stadganden kunde enligt utskottets mening väl för­

tjäna att underkastas en jämförande granskning i syfte att utröna, huruvida

och i vad mån jämkningar kunde vara av behovet påkallade. Utskottet holle

före att nämnda spörsmål borde komma under övervägande vid den allmänna

revisionen av kommunalförfattningarna.

154

Kungl.

Majus

proposition nr

99.

Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. — Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av skäl, som anförts vid kap. 2 § 9, anser jag mig ej höra vidtaga ändring i reglerna örn kungörelses uppläsande i kyrka.

Att föreskriften örn kungörelses intagande i tidning ej kail borttagas synes uppenbart. Emellertid anser jag mig icke i denna del kunna helt ansluta mig till den sakkunniges förslag. Detsamma innebär nämligen en utvidgning av nu gällande skyldighet att kungöra i tidning, i det att enligt förslaget sådant kun­ görande skall ske, där ej fullmäktige med kvalificerad majoritet beslutat annor­ lunda, under det att enligt gällande förordning kungörelsen skall införas i tid­ ning endast då fullmäktige fattat beslut därom. En dylik utvidgning skulle kunna medföra en avsevärd ökning av annonskostnaderna utan motsvarande för­ del, varför nu gällande regler torde böra bibehållas.

I enlighet med riksdagens uppfattning har såväl i förevarande paragraf som på vissa andra ställen uttrycket »åtta dagar» ersatts med »en vecka».

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

155

§

10

.

I denna paragraf, som motsvarar § 11 andra stycket i sakkunnigförslaget, upptagas bestämmelser svarande mot L. § 36 mom. 2.

Enligt sistnämnda lagrum skall ordförande eller ledamot av kommunalfull­ mäktige, som utan anmält och godkänt förhinder avhåller sig fran samman­ komst böta två riksdaler riksmynt och dubbelt så mycket örn sammanträdet måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Den sakkunnige har föreslagit en höjning av böterna till fem respektive tio kronor.

Den föreslagna höjningen av böterna har avstyrkts av styrelsen för svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige i 16 kommuner. De skäl, som därvid anförts, hava varit i huvudsak följande:

De nuvarande böterna vore tillräckliga, då böternas verkan vore huvudsak­ ligen moralisk och icke ekonomisk. En förhöjning skulle medföra alltför stort tvång samt föranleda onödigt tidsödande förhör med de anklagade. I vissa fall skulle för höga böter kunna leda till mindre skärpa i bedömandet av vad som vore laga förfall. Särskilt i Norrland, där med hänsyn till de stora avstånden kommunalfullmäktige ofta ej utan uppoffring kunde inställa sig till samman­ träde, skulle en förhöjning medföra obilliga verkningar.

I likhet med den sakkunnige finner jag en höjning böra ske av ifrågavarande böter. Det i gällande förordning stadgade bötesbeloppet måste med hänsyn till numera rådande förhållanden anses orimligt lågt. Några ogynnsamma verk­ ningar av en förhöjning torde icke vara att befara. Märkas bör även, att enligt landstingslagen landstingsman eller behörigen kallad suppleant, som uteblir, skall för varje dag han är frånvarande böta fem kronor men dubbelt om lands­ tinget måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Departements­

chefen.

Don sak­ kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

F. L. 3:

11—12.

Yttranden.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

§ ii.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 3, varjämte här upptagits den i

mom. 4 ingående regeln örn lika rösträtt.

Paragrafen överensstämmer med sakkunnigförslaget § 11 första stycket och

§ 12

.

Mot bestämmelsen att ordföranden och vice ordföranden i kommunalstäm­

man äga yttranderätt i kommunalfullmäktige har av kommunalfullmäktige i

en kommun anmärkts, att bestämmelsen kunde såsom onödig uteslutas, då kom­

munalstämmans befogenhet inskränkts till ett sådant fåtal ärenden, varmed

kommunalfullmäktige icke hade någon befattning, att nämnda förtroendeposter

vore av långt mindre betydenhet än ordförande- och vice ordförandebefatt­

ningarna i vilken kommunal styrelse som helst. Länsstyrelsen i Västernorr­

lands län samt kommunalfullmäktige i 6 kommuner hava ansett, att rätten att

deltaga i kommunalfullmäktiges överläggningar borde utsträckas att gälla även

ordförande och vice ordförande i fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Såsom jag i det följande kommer att närmare beröra har från vissa håll även

föreslagits, att kommunens revisorer skulle äga rätt att närvara vid fullmäk­

tiges sammanträde och yttra sig vid behandlingen av revisionsberättelsen.

De framställningar, som gjorts rörande utvidgad rätt för kommunala för­

troendemän att närvara vid kommunalfullmäktiges sammanträde, synas mig

befogade. Det torde ofta för det kommunala arbetet vara av värde, att vid be­

handlingen hos fullmäktige av åtminstone viktigare frågor någon representant-

för det kommunala organ, som handhaft ärendets beredning, är tillstädes och

utvecklar de synpunkter, som framkommit under den förberedande behand­

lingen. Av skäl, som jag senare kommer att angiva, synes det även lämpligt, att

revisorerna äga deltaga vid behandlingen av framställda revisionsanmärkningar

och frågan örn ansvarsfrihet. Med hänsyn till det anförda har ett tillägg gjorts

till paragrafens andra stycke.

156

Kungl. Majus proposition nr 99.

§

12

.

Paragrafen motsvarar L. § 36 mom. 4 i de delar, som icke upptagits i § 11

i föreliggande förslag ävensom sakkunnigförslaget § 13. Med hänsyn till den

ändring, som vidtagits i kap. 2 § 20, har i förevarande paragraf upptagits en

föreskrift örn befogenhet för kommunalfullmäktige att i visst ärende utesluta

offentlighet.

I den sakkunniges förslag har vid denna paragraf intagits ett stadgande,

att protokoll vid kommunalfullmäktiges sammanträde skall upptaga de när­

varande fullmäktiges namn. Samma bestämmelse har i avdelning II upptagits

beträffande stadsfullmäktiges protokoll.

Den föreslagna bestämmelsen rörande protokollet har avstyrkts av länssty­

relserna i Stochholms, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands, Kop­

parbergs, Västernorrlands och Jämtlands län samt domkapitlet i Västerås och

styrelsen för svenska landskommunernas förbund ävensom, såvitt angår kom-

munal fullmäktiges protokoll, kommunalfullmäktige i 31 kommuner och be­ träffande stadsfullmäktiges protokoll stadsfullmäktige i 3 städer. Länsstyrel­ sen i Älvsborgs län har föreslagit, att stadgandet måtte erhålla en något ändrad lydelse. I yttrandena har gjorts gällande, att en uppräkning av de när­ varandes namn endast skulle tynga protokollet och icke medföra någon prak­ tisk nytta. Tillika har föreslagits, bland annat, att i början av varje valperiod skulle i protokollet intagas en förteckning å samtliga fullmäktige, varefter i protokollet för varje sammanträde borde antecknas de fullmäktige, som varit frånvarande. På andra håll har det ansetts tillräckligt, att i protokollet an- gåves antalet närvarande fullmäktige samt de frånvarandes namn.

Beträffande spörsmålet örn upptagande av nya frågor inom fullmäktige har styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört följande:

Örn, som i förslaget vore ifrågasatt — kap. 2 § 12 — nya frågor endast finge väckas vid fullmäktiges sammanträde, bleve följden den, att endera finge fullmäktige oftare sammanträda eller ock komme fullmäktige att arbeta under mycket ogynnsamma förhållanden. I medelstora kommuner holle fullmäktige ofta icke flera sammanträden under året än de ordinarie. För att få en motion behandlad t. ex. på oktobersammanträdet, måste denna väckas vid marssam­ manträdet. Att skapa ett system, som medförde sådant resultat, kunde icke anses lämpligt. Det kunde sägas, att nuvarande ordning i berörda avseende vore tillfredsställande och följaktligen borde kunna bibehållas med den begräns­ ning ifråga örn rätten att väcka ny fråga, att detta endast skulle tillkomma full­ mäktig. Genom att förslag till kommunalfullmäktige finge ingivas till full­ mäktiges ordförande även mellan sammanträdena, kunde ordföranden för bered­ ning remittera ärende till vederbörligt beredningsorgan och ärendet således vid fullmäktiges därpå följande sammanträde föreligga berett. Den strävan till lik­ formighet mellan stadgandet för land och stad, som vore genomgående i för­ slaget, finge icke drivas så långt, att det försvårade ett praktiskt arbete och förhållandena vore varandra så olika på landet och i städerna, att en skiljaktig­ het i berörda avseende vore väl motiverad.

Syftet med den av den sakkunnige föreslagna bestämmelsen rörande proto­ kollet är naturligen, att av detsamma skall otvetydigt framgå, vilka fullmäk­ tige varit närvarande och deltagit i avgörandet av varje ärende. För vinnande av detta ändamål är det dock icke nödvändigt att för varje sammanträde uppräkna de närvarandes namn. Det synes vara tillräckligt att, sedan fullmäktiges namn till exempel vid valperiodens början angivits i protokollet, vid sammanträdet antecknas namnen endast å de frånvarande. Då ett dylikt förfarande synes böra möjliggöras, har stadgandet erhållit en något ändrad lydelse.

Den av styrelsen för svenska landskommunernas förbund framställda an­ märkningen beträffande sättet för väckande av ny fråga synes utgå från en oriktig förutsättning. De av den sakkunnige föreslagna stadgandena i denna del överensstämma helt med nu gällande föreskrifter. Sakkunnigförslaget hindrar sålunda icke, att förslag mellan sammanträdena ingivas till fullmäk­ tiges ordförande och därpå efter vederbörlig beredning upptagas till avgörande å sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)9.

157

Departements­

chefen.

F. L. 3: 13;

4: 1—2.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

§ 13.

Paragrafen återgiver L. § 34 och sakkunnigförslaget § 14. Den sakkunnige

Ilar anfört, att uttrycket »kommunen må besluta» bibehållits i syfte att ut­

märka, att sådant beslut kunde fattas av kommunalstämma, då kommunalfull­

mäktige ej ännu tratt i verksamhet. Reseersättningar åt fullmäktige syntes

den sakkunnige av samma skäl som motsvarande ersättningar åt de i kap. 2

§ 15 mom. 2 nämnda förtroendemännen böra vara underkastade den i nämnda

paragraf mom. 5 stadgade inskränkningen.

Kap. 4. Om kommunalnämnd.

§§ 1 och 2.

Paragraferna motsvara L. §§ 37 och 38 samt sakkunnigförslaget § 1 och § 2

mom. 1.

Främst i nämnda moment har den sakkunnige upptagit en allmän föreskrift

örn kommunalnämndens förvaltningsuppgift. Rörande sista stycket i samma

moment har den sakkunnige anfört, att handhavandet av kommunala stadgar

angående hälsovård och brandväsende icke numera kunde sägas vara utan vi­

dare uppdraget åt kommunalnämnden. Emellertid har den sakkunnige ansett

lämpligt att i lagtexten infoga en erinran örn kommunalnämndens verksamhet

enligt särskilda författningar. Denna erinran vore enligt sin ordalydelse icke

avsedd att vara fullständig och behövde alltså ej kompletteras i anledning av

nytillkommande uppgifter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att bestämmelsen i § 2 första

punkten borde kompletteras med en föreskrift, varigenom egendom, vars förvalt­

ning på grund av särskild föreskrift ankomme på annan myndighet, undantoges

från nämndens förvaltning. I fråga om det i nyssnämnda punkt använda ut­

trycket »drätsel» har styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalat,

att uttryckets egentliga innebörd för landsbygdens vidkommande vore oklart och

att dess intagande i en ny lag knappast förefölle ändamålsenligt, särskilt med

hänsyn till att revision av kommunallagarna påyrkats till stor del i avsikt att

erhålla en lättförståelig text. Ett uttryck, som syntes fullt täcka ordet »drätsel»

och som numera vunnit stor användning inom kommunalförvaltningen, vore ordet

»medelsförvaltning». Nämnda ord vore begripligt för alla och finge anses som

lämplig begreppsbestämning såväl i lagtexten som i rubriken till kap. 5. Att den

avsikt att åstadkomma likformighet mellan lagens avdelning för landet och

den för stad, som synbarligen föresvävat den sakkunnige, i nämnda detalj icke

kunde fullföljas syntes vara av underordnad betydelse, allrahelst som konse­

kvenserna av begreppsbestämningens införande i avdelningen för landet icke

kunnat genomföras beträffande förvaltningsorganets benämning.

Mot den i § 2 mom. 1 sista stycket i sakkunnigförslaget förekommande upp­

räkningen av de uppgifter, som enligt särskilda författningar åligga kommunal­

nämnden, hava anmärkningar framställts av styrelsen för svenska stadsför­

bundet samt kommunalfullmäktige i 3 kommuner. Anmärkningarna hava före­

158

Kungl. Majus proposition nr 99.

trädesvis avsett intagandet i nämnda uppräkning av ärenden beträffande arbets­ löshetsunderstöd. Det har emellertid även gjorts gällande, att förteckningen, då den ej vore fullständig, kunde giva anledning till missförstånd och därför borde uteslutas.

Att i detta sammanhang upptaga stadgande om undantag från kommunal­ nämndens förvaltning beträffande egendom, som på grund av särskild föreskrift skall förvaltas av annan myndighet, lärer icke vara erforderligt. Det torde ligga i sakens natur, att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter kunna medföra undantag från de i nämnda paragraf givna allmänna reglerna.

Den i sakkunnigförslaget använda benämningen drätsel synes mig lämplig. Tolkningen av nämnda uttryck torde icke, .såvitt angår landskommuner, er­ bjuda större svårigheter än beträffande städerna, där uttrycket sedan gammalt förekommer. För övrigt lärer det i stället föreslagna uttrycket, medelsförvalt­ ning, icke helt motsvara begreppet drätsel.

Det synes lämpligt, att här upptages en erinran örn de uppgifter, som på grund av särskilda författningar åvila kommunalnämnden. Denna torde emel­ lertid kunna göras mindre fullständig än i sakkunnigförslaget. Härigenom vin­ nes även, att uppräkningens karaktär av exemplifikation tydligare framträder.

§ 3.

De i sakkunnigförslaget under § 2 mom. 2 och 3 upptagna bestämmelserna, vilka motsvara L. §§ 39 och 55, hava vid överarbetningen intagits i förevarande paragraf.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit ett förtydligande så till vida, att det borde uttryckligen föreskrivas, att kommunalnämnden äger fälla till vite för underlåtenhet att hörsamma nämndens kallelse.

Vid tillämpningen av L. § 55 har viss tvekan försports, huruvida det till­ kommer kommunalnämnden att fälla till där avsedda böter och vitén. I syfte att tydligt angiva, att nämnden äger dylik befogenhet, har en jämkning vid­ tagits i lydelsen av andra stycket i förevarande paragraf.

Då det synes opraktiskt att kommunalnämnden för att få tredskande per­ soner inställda för nämnden skall behöva vända sig till länsstyrelsen, som i sin tur beordrar polismyndigheten, har det föreskrivits, att nämnden skall kunna begära handräckning direkt hos sagda myndighet. Samma befogenhet till­ kommer barnavårdsnämnd enligt 75 § i barnavårdslagen.

§ 4.

Denna paragraf motsvarar L. § 40 mom. 1. Mom. 2 av samma paragraf har ersatts genom en allmän bestämmelse i kap. 2 § 13, vartill kap. 3 § 12 hänvisar.

Med hänsyn till stadgandet i § 10, att suppleanterna böra i bestämd ordning kallas till tjänstgöring, har det ansetts lämpligt att här upptaga föreskrift, att ordningen mellan suppleanter, som ej utses genom proportionellt val, skall fast­ ställas vid valet.

Kungl Majlis proposition nr 99.

159

Departements­

chefen.

Yttrande.

Departements

chefen.

F. L. 4: 5—7.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

Yttranden.

§ 5.

Denna paragraf motsvarar L. § 41 och § 42, första stycket.

I L. § 41 ingår efter en uppräkning av de personer, som icke må vara leda­

möter av kommunalnämnd, stadgande att andra ämbets- och tjänstemän ej mot

sin vilja kunna förpliktas att mottaga dylikt uppdrag.

Den sakkunnige har i sitt förslag i stället för uttrycket andra ämbets- och

tjänstemän använt uttrycket andra i det allmännas tjänst anställda personer.

Tillika har den sakkunnige framhållit, att stadgandet komme att äga blott ringa

praktisk betydelse.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett ändringen inne­

bära en omtvistad utvidgning av den kategori, som har rätt till avsägelse och har

uttalat att förslagets uttryck för övrigt vore mera obestämt än nu gällande och

svårt att tolka. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige

i 2 kommuner.

I kap. 2 § 5 i föreliggande förslag stadgas, att rätt att avsäga sig uppdraget

såsom ordförande i kommunalstämma tillkommer bland andra ämbets- eller

tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget. Enligt

första stycket av förevarande paragraf skall detsamma gälla i avseende å upp­

draget att vara ledamot eller suppleant i kommunalnämnden. Det kan starkt

ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att härutöver tillerkänna ämbets- eller

tjänsteman befogenhet att avsäga sig dylikt uppdrag. Avgörande för frågan,

örn rätt till avsägelse skall föreligga, synes böra vara, huruvida tjänstens full­

görande kan antagas i det särskilda fallet hindra uppdragets mottagande. Med

hänsyn härtill har stadgandet i andra stycket av sakkunnigförslaget uteslutits

i nu föreliggande förslag.

På grund av den ändring, som vidtagits i kap. 3 § 3 — kap. 3 § 4 i sakkun­

nigförslaget — har såsom ett andra stycke i förevarande paragraf upptagits

förbud för vissa personer att vara ledamöter eller suppleanter i kommunal­

nämnd. Stadgandet överensstämmer i huvudsak med regeln i L. § 41 första

stycket; dock hava här liksom i sakkunnigförslaget tillagts landssekreterare,

landskamrerare och länsassessor. Nämnda tillägg ävensom stadgandet rörande

landshövding torde hava föga praktiskt värde men har dock ansetts lämpligt

såsom uttryck för en hävdvunnen princip.

§

6

.

Paragrafen motsvarar L. § 42, andra och tredje styckena.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 43.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava föreslagit borttagande av föreva­

rande bestämmelse. Däremot har stadgandet tillstyrkts av domkapitlen i Lin­

köping och Luleå, av vilka förstnämnda domkapitel framhållit, att örn syftet

med bestämmelsen skulle kunna förverkligas, det måste stadgas, att pastor i

dylika fall skulle erhålla särskild kallelse till sammanträdena ifråga, då det

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. L. 4:

7-10.

eljest bleve honom omöjligt att kunna fullgöra, vad den föreslagna lagbestäm­

melsen väntade av honom.

Även örn förevarande bestämmelse icke numera äger någon större praktisk

betydelse, torde densamma dock lämpligen böra bibehållas. Med hänsyn till

kyrkoherdens ämbetsuppgifter och ställning som ordförande i kyrkorådet, vil­

ket bland annat har att i avseende å sedernas vård vaka över efterlevnaden av

därom gällande författningar, synes det nämligen ändamålsenligt, att kyrko­

herden erhåller säte i kommunalnämnden, då denna behandlar ärenden angå­

ende åtgärder till sedlighetens främjande. Skäl torde icke föreligga att i lagen

införa stadgande, att kyrkoherden skall särskilt kallas till sammanträde, då

till behandling föreligger ärende, varom här är fråga, så mycket mera som

föreskrift icke gives örn kallelse beträffande nämndens ledamöter. Det torde

emellertid ligga i sakens natur, att ordföranden bör underrätta kyrkoherden örn

dylikt sammanträde.

§

8

.

Här intagna bestämmelser överensstämma med föreskrifterna i L. §§ 44 och

49 ävensom sakkunnigförslaget §§ 8 och 13.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

Med nuvarande och föreslagna bestämmelser kunde det icke låta sig göra

att entlediga en ordförande, med mindre han avginge ur nämnden. Ofta nog in­

träffade emellertid, att en duglig och rutinerad ordförande till följd av hopade

kommunala uppdrag, på grund av ökat arbete i tjänst eller affärsrörelse eller

på grund av försvagad hälsa funne sig föranlåten att lämna ordförandeskapet.

Om han i dylikt fall ändock vore villig att kvarstå som ledamot och låta nämn­

den draga fördel av hans insikt och erfarenhet, vore det självfallet av stor

betydelse att så kunde ske. Flera dylika fall hade förekommit i kommunala

centralbyråns konsultationsverksamhet.

För kontinuiteten i det kommunala arbetet är det naturligen av vikt, att

täta växlingar å ordförandeplatsen i kommunalnämnden såvitt möjligt und­

vikas. Med hänsyn härtill synes det1 lämpligt, att den som för viss valperiod

valts till ordförande bibehåller denna befattning under hela valperioden.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar L. § 45, med tillägg av föreskrift örn rätt för

länsstyrelsen att förordna örn sammanträde.

§

10

.

Paragrafen motsvarar L. § 46.

Den sakkunnige har erinrat, att med hänsyn till bestämmelserna i § 6 er­

fordrades här föreskrift örn suppleants inkallande vid uppkommen ledighet

endast beträffande tiden till föreskrivet fyllnadsval efter ledamot, som icke

utsetts vid proportionellt val.

Växjö domkapitel har ansett, att i paragrafen borde föreskrivas, att supp­

leanterna skulle kallas till tjänstgöring antingen efter bestämd nummerföljd

eller så, att viss suppleant vid valet bestämdes skola inträda vid förfall för

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami.

77

haft. (Nr 99.)

C86 29

1 1

Kungl.

Maj:ts proposition

nr

99.

161

Departements

chefen.

Yttrande.

Departements

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

F. L. 4:

10-14.

Departements­

chefen.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

viss ordinarie ledamot. Domkapitlet befarade, att utan dylik ändring- paragrafen

komme att utrota det stundom använda smidiga valsätt, som i viss mån hade

proportionsvalens fördelar utan att kräva så stor apparat som dessa, nämligen

med gemensam lista med platserna på förhand reglerade efter styrkeför­

hållandet mellan partierna. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava gjort gäl­

lande, att föreskriften, att suppleanterna skulle inkallas i bestämd ordning,

borde fullständigas med stadgande, att ordningen skulle bestämmas vid valet.

Sist omförmälda anmärkning har som jag redan berört beaktats vid försla­

gets omarbetande. Den föreslagna lydelsen innebär, att hinder ej möter för det

av domkapitlet förordade förfaringssättet.

§

11

.

Paragrafen överensstämmer med L. §§ 47 och 48 dock med den ändringen,

att det i förstnämnda paragraf stadgade bötesbeloppet höjts från 2 riksdaler till

fem kronor. I den sakkunniges förslag hava dessa bestämmelser upptagits

under §§11 och 12.

Mot den föreslagna höjning-en hava framställts i huvudsak samma anmärk­

ningar som vid kap. 3 § 10.

Av skäl, som anförts vid nyss nämnda paragraf, finner jag mig böra för­

orda omförmälda höjning.

§

12

.

Denna paragraf motsvarar L. § 50 samt sakkunnigförslaget § 14.

§§ 13 och 14.

Paragraferna motsvara L. §§ 51—53 samt sakkunnigförslaget §§ 15—17.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt dels i § 16 en bestämmelse örn till­

kännagivande angående verkställd justering, vilken förutsattes för det längre

fram föreslagna stadgandet örn besvär över kommunalnämndens beslut, dels

ock i § 15 ett påpekande, att kommuns räkenskaper skola föras i enlighet med

givna föreskrifter, samt en erinran örn möjligheten för kommun att anställa

tjänstemän, som biträda vid utförande av de i paragrafen omförmälda göro-

målen.

Föreskriften örn tillkännagivande av justering av kommunalnämndens pro­

tokoll har avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län

samt kommunalfullmäktige i 21 kommuner. De skäl som härvid anförts hava

varit i huvudsak, att dylikt tillkännagivande skulle bliva för kommunerna

tyngande och icke medföra någon praktisk nytta. Styrelsen för svenska lands­

kommunernas förbund har framhållit, att genom bestämmelsen åsamkades kom­

munalnämnderna en avsevärd ökning i den stora arbetsbörda, som redan åvilade

dem. I större kommuner hölles ofta regelbundna månadssammanträden. Den

jämkning i denna nya tunga, som vore möjlig, borde följaktligen medgivas.

Så kunde det ju anses obehövligt att tillkännagiva protokolls justeringen för de

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

fall, att nämnden endast behandlat ärenden, beträffande vilka besvärsrätt ej

förelåge, såsom ifråga om yttranden och förslag. I en del utlåtanden har före­

slagits, att, därest bestämmelsen om tillkännagivande av justering borttoges,

besvärstiden skulle räknas från justeringsdagen, som i så fall skulle angivas,

eller från sammanträdesdagen, varvid tillika borde stadgas, att justering skulle

vara verkställd inom viss tid från nämnda dag. Det Ilar även föreslagits, att

meddelande om justering skulle införas i tidningarna.

Beträffande stadgandet i sakkunnigförslaget, att envar äger taga avskrift

av kommunalnämndens protokoll och att utan lösen få avskriftens riktighet be­

styrkt av ordföranden, hava framställts samma anmärkningar som vid motsva­

rande stadgande i kap. 2 § 18.

Med anledning av regeln, att räkenskaperna skola föras i enlighet med givna

föreskrifter, har styrelsen för svenska stadsförbundet framhållit, att stadgan­

det väl avsåge av nämnden, eventuellt av kommunalfullmäktige lämnade före­

skrifter. Det vore emellertid av vikt att tydligare fastslå detta, så att stad­

gandet icke kunde tagas till intäkt för ett utfärdande i allmän författning av

dylika föreskrifter. Å andra sidan hava kommunalfullmäktige i 1 kommun

gjort gällande, att föreskrifter, varom här vore fråga, borde utfärdas av Kungl.

Maj:t. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att i lagen

borde stadgas, vem som skulle meddela föreskrifter om räkenskapernas förande.

Enligt sts^relsens mening vore lagstiftning i ämnet ej önskvärd.

Vid stadgandet om rätt för ordföranden att tillsätta och entlediga biträden

har styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, att antagan­

det och entledigandet av ifrågavarande biträden med fördel kunde överlämnas

till kommunalnämnden, allrahelst som nämnden jämlikt § 18 i sakkunnigför­

slaget hade att antaga biträden för vissa uppgifter och den föreslagna skillnaden

i sättet att anställa biträden icke kunde vara ändamålsenlig. Samma yrkande

har framställts av kommunalfullmäktige i 1 kommun. Styrelsen för svenska

stadsförbundet har ansett önskvärt, att skillnaden mellan av kommunen an­

ställda tjänstemän och av ordföranden antagna biträden klarare markerades,

och länsstyrelsen 'i Östergötlands län har yrkat, att stadgandet måtte förtyd­

ligas så att ordförandens skyldighet att själv bekosta avlöningen till de biträden,

som av honom antoges utan tillstånd av kommunalrepresentationen, uttryck­

ligen fastsloges.

Med hänsyn till det föreslagna stadgandet örn rätt till klagan över kom­

munalnämnds beslut måste en lämplig tidpunkt bestämmas, från vilken be­

svärstiden skall räknas. Att till utgångspunkt taga dagen för sammanträdets

hållande eller någon dag viss tid därefter torde icke vara lämpligt. Tiden för

kommunalnämndssammanträde kungöres icke, och det kan ej krävas, att kom­

munmedlem, vilkens rätt beröres av nämndens beslut, skall hålla sig underrättad

om sammanträdesdagarna. Bristande kännedom härom skulle emellertid, därest

besvärstiden ställdes i förhållande till tiden för sammanträdet, kunna medföra

rättsförlust. Någon bättre utväg lärer icke kunna anvisas än upptagande av

Kttngl. Majus proposition nr 90.

163

F. L. 4:

13-14.

Departements­

chefen.

F. L. 4:

13—16.

Yttranden.

Departements­

chefen.

föreskrift, att tillkännagivande om verkställd justering- skall ske i den ordning-,

som gäller beträffande kommunalstämmas protokoll, samt att besvärstiden skall

räknas från tillkännagivandet.

Vidkommande sättet för justerings verkställande och rätten att erhålla be­

styrkande å avskrift av protokollet får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

Stadgandet, att räkenskaperna skola föras i enlighet med givna föreskrifter,

avser naturligen samtliga i behörig ordning tillkomna föreskrifter. Emellertid

synes det, såsom jag i det följande torde få närmare utveckla, icke lämpligt,

att Kungl. Majit utfärdar föreskrifter rörande kommunernas bokföring. Det

torde böra ankomma på kommunens beslutande organ att giva regler i detta

avseende.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att beröva ordföranden rätten att an­

taga och entlediga biträden, varom här är fråga. Ej heller synes det erforderligt

att i anmärkta hänseenden förtydliga de föreslagna bestämmelserna i ämnet.

§ 15.

Paragrafen motsvarar L. § 54 och § 56 första stycket samt sakkunnigför­

slaget § 18.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäk­

tige i 14 kommuner hava yrkat, att i likhet med vad fallet är för kyrkoråd och

skolråd även kommunalnämnden borde medgivas rätt att tillsätta kassaförval­

tare utom nämnden, detta med särskild hänsyn till, att ett flertal större kom­

muner måste tillsätta tjänstemän för handhavande av kassarörelsen. Det har

även yrkats, att i lagen borde föreskrivas, att nämnden skulle utse kassakon­

trollant.

Den föreslagna ändringen, att kommunalnämnden skulle äga utse kassaför­

valtare även utom nämnden, finner jag befogad. Skäl torde icke föreligga att

upprätthålla den nuvarande olikheten mellan å ena sidan kommunalnämnd och

å andra sidan kyrkoråd och skolråd. Därest kommunalnämnden erhåller befo­

genhet, som nyss nämnts, lärer ökad möjlighet vinnas för kommunerna att på

ett enhetligt sätt ordna sitt kassa- och räkenskapsväsen.

Att i lagen intaga föreskrift örn tillsättande av kassakontrollant synes icke

lämpligt. Det torde böra överlämnas åt kommunerna att för varje särskilt fall

ordna denna angelägenhet på lämpligaste sätt.

§ 16.

Beträffande § 19 i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande

paragraf, har den sakkunnige anfört, att då i förevarande kapitel bland kom­

munalnämndens uppgifter framhållits uppgiften att uppbära kommunens in­

komster och i övrigt handhava dess drätsel, hade det ansetts lämpligt att i en

slutparagraf hänvisa till nästföljande två kapitel, som särskilt handlade, kap.

5 örn kommuns drätsel och i sammanhang därmed örn revision och ansvarighet

samt kap. 6 om bland annat uppbörd av kommunalskatt.

164

Kungl. Majus proposition nr 99.

F. L. 4: 16.

I L. § 56 andra stycket föreskrives bland annat, att envar ledamot av kom­

munalnämnden ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, nämnden baft

under sin förvaltning, ävensom för de säkerlietshandlingar, mot vilkas antag­

lighet han icke gjort anmärkning till protokollet.

Den sakkunnige har i sitt förslag under § 3 upptagit stadgande, att leda­

möter av kommunalnämnden, vilka, genom att överträda den föreslagna kommu­

nallagen eller särskilt givna föreskrifter eller eljest, uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndade kommunen skada, skulle jämte det ansvar enligt allmän

lag, som kunde ifrågakomma, vara underkastade skyldighet, en för alla och

alla för en, att ersätta skadan. Det sagda skulle äga motsvarande tillämpning

i fråga örn styrelser eller personer, som blivit utsedda för särskilda förvaltnings-

eller verkställighetsbestyr.

Samma bestämmelse har föreslagits beträffande ledamöter av drätselkam­

mare samt styrelser och personer, vilka i stad blivit utsedda för särskilda för­

valtnings- och verkställighetsbestyr.

Den sålunda föreslagna ansvarigheten har avstyrkts av Överståthållaräm­

betet, länsstyrelserna i Kronabergs, Malmöhus och Norrbottens län samt stads­

fullmäktige i Stockholm, Sölvesborg, Halmstad, Örebro och Hudiksvall även­

som kommunalfullmäktige i 16 kommuner. De skäl, som härvid anförts, hava

varit i huvudsak, att det utvidgade ansvaret vore mindre lämpligt, då här vore

fråga örn ofta oavlönade förtroendeposter, som man icke utan laga ursäkt kunde

avsäga sig. Bestämmelserna skulle i hög grad försvåra en lämplig rekrytering.

Särskilt skulle personer i god ekonomisk ställning avsäga sig inval i nämnder

eller styrelser. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Otvivelaktigt innebure en precisering av förutsättningarna, under vilka ett

kommunalt förvaltnings- och verkställighetsorgan kunde ställas till ansvar för

skada, som tillskyndades kommunen, en förbättring av gällande bestämmelser.

Däremot hyste styrelsen stora betänkligheter mot utkrävande av eventuellt

skadestånd solidariskt mellan ledamöterna. Uppdragen, som här vore fråga örn.

vore i allmänhet oavlönade förtroendeuppdrag, vilka ledamöterna icke annat

än i vissa fall kunde avsäga sig, och de finge heller icke själva välja sina med­

ansvariga. Under sådana omständigheter förefölle det, som skulle kravet på

solidarisk ansvarighet vara att ställa allt för stora anspråk på dem, som finge

bära den kommunala arbetsbördan.

De personer, som avses i förevarande paragraf, äro enligt 25 kap. 22 § straff­

lagen i straffrättsligt hänseende jämställda med statens ämbetsmän. Härav

följer, att de, därest de genom överträdelse av lag eller särskilt givna före­

skrifter eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kommunen skada,

äro förfallna till ämbetsbrott. Med tillämpning av allmänna rättsregler följer

vidare, att de äro solidariskt ansvariga för uppkommen skada. Den sakkun­

niges förslag torde sålunda på denna punkt icke innehålla något mera än vad

som redan gäller. Med hänsyn härtill kan jag icke biträda de anmärkningar,

som framställts mot berörda förslag. Att i något avseende minska det ansvar,

som nu gäller, torde icke vara tillrådligt. Emellertid synes det icke påkallat

Kungl. Majus proposition nr 00.

165

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

Departements­

chefen.

F. L. 4: 16;

B: 1.

Den sak­

kunnige.

Yttranden.

att i förevarande lag upptaga särskilda föreskrifter i detta avseende. Ej heller

torde det vara erforderligt att hänvisa till gällande rätt. Det föreslagna stad­

gandet har därför uteslutits.

Kap. 5. Om kommunens drätsel.

Rörande innehållet i detta kapitel har den sakkunnige anfört, att nian för

närvarande i femte avdelningen av L. funne bestämmelser om skattskyldighet

och uppbörd sammanförda med stadganden om utgifts- och inkomstförslag samt

örn räkenskaper, revision och ansvarighet. Det hade synts angeläget att hålla

dessa båda grupper av ämnen åtskilda och behandla de till den senare hörande

i ett särskilt kapitel, för vilket uttrycket »om kommunens drätsel» kunde tjäna

som en kortfattad rubrik.

§

1

.

Paragraten motsvarar i huvudsak L. § 62 utom detta lagrums sista stycke,

som återfinnes i § 2.

Beträffande innehållet i denna paragraf har den sakkunnige anfört, att till

en riktig uppställning av utgiftsförslaget ansetts höra, att i detsamma upptoges

det löpande årets beräknade brist, vilken icke inginge i verkliga skulder. Med

anledning av en mångenstädes förekommande praxis, enligt vilken en för ett år

uppkommen behållning foges i anspråk först för andra följande året, föresloges

en bestämmelse örn rätt att på visst sätt beräkna löpande årets brist eller be­

hållning. De i L. § 62, andra stycket d), förekommande orden »av kommunal­

nämnden» syntes böra uteslutas, enär det lika litet som i stad borde vara omöj­

ligt att meddela särskilda föreskrifter örn disponerande av anslaget eller delar

därav.

Samma bestämmelser återfinnas i avdelning II i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande uppställ­

ningen av utgifts- och inkomstförslagen anfört i huvudsak:

Sakligt sett kunde det starkt ifrågasättas örn anordningen ifråga vore att re­

kommendera. Det vore få landskommuner, som så noggrant följde en uppgjord

stat, att täckning söktes vid årets slut för underskott i anslag, och lika litet

vore det vanligt, att överskott redovisades på annat sätt än att det infördes i det

därpå följande årets räkenskaper som kassabehållning. Skulle föregående årets

verkliga brist eller behållning intagas i staten, som under löpande år uppgjor­

des för det därpå följande året, utan hänsyn till det löpande, mellanliggande

årets beräknade^ brist eller behållning, borde detta förutsätta en budgetteknik,

som icke vore så vanlig i landskommuner.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt kommunalfullmäktige i 2 kommuner och

stadsfullmäktige i 6 städer hava ansett, att det i fjärde stycket upptagna alter­

nativet borde göras obligatoriskt, enär det vore det enda, som kunde giva nödig

trygghet och stabilitet åt budgeten. Å andra sidan hava kommunalfullmäktige

i 2 kommuner gjort gällande, att bestämmelsen borde utgå. Styrelsen för

svenska stadsförbundet bär anfört:

166

Kungl. Majus proposition nr 99.

F. L. 5: 1.

Förevarande frågor hade varit föremål för ingående behandling i de utred­

ningar om enhetlig bokföring m. m. för städerna, som pågått och fortfarande

påginge inom stadsförbundet. Ett bestämt förslag på sagda punkt komme an­

tagligen att framläggas av den kommitté, som arbetade med bokföringsfrågan.

Med den alternativa formulering den sakkunniges förslag fått, syntes det stå

kommittén öppet att gå in för vilketdera som helst av de två motsatta alterna­

tiven: beräknad eller verklig behållning. Icke heller ett blandat system med

verklig behållning för räkenskapsår -f- beräknad behållning för löpande år

syntes stå i strid med den föreslagna lydelsen. Ehuru ett lagstadgande om an­

vändande av den ena eller andra metoden måhända varit att föredraga hade

styrelsen med hänsyn till vad sålunda anförts, icke något att invända mot den

föreslagna lydelsen.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava framhållit följande:

I en stad med samma budgetpraxis som Stockholm vore sakkunnigförslaget

ägnat att medföra svårigheter. I Stockholm upptoges nämligen i staten icke

det löpande årets beräknade brist eller behållning utan motsvarande poster för

närmast föregående år. Ett bokstavligt genomförande av de föreslagna^ be­

stämmelserna skulle i en sådan stad alltså kunna medföra, att i övergångsårets

budget måste upptagas behållning, respektive brist för två år. Denna svårig­

het borde vid förslagets slutliga avfattande uppmärksammas, och överhuvud­

taget syntes det önskvärt, att den i rask utveckling stadda kommunala budget­

tekniken måtte i så ringa mån som möjligt bindas av detaljerade lagbestäm­

melser.

I detta yttrande har Överståthållarämbetet instämt.

Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava hemställt, att tiden för avgivande

av specialförslag måtte framflyttas till den 25 september.

Det har synts mig lämpligt att giva denna huvudbestämmelse örn den kom­

munala utgifts- och inkomststaten en sadan avfattning, att den kommer att

avse staten såsom sådan, ej förslaget till stat. Den nu hävdvunna beteck­

ningen utgifts- och inkomststat återfinnes för närvarande ej i de egentliga

budgetparagraferna men väl i L. § 17, vari beröres den stämma, vid vilken

»utgifts- och inkomststaten» skall lastställas. Av denna ändring följa vissa for­

mella jämkningar.

Yad särskilt statens inkomstsida angår, hade den sakkunnige i b) utbytt

det nuvarande uttrycket »anslag» mot »utskylder», som förfalla till uppbörd

under det nästföljande året. I uttrycket »utskylder» torde ingå även skogs-

aceis, vilken enligt den nu antagna kommunalskattelagstiftningen i regel ej

direkt tillföres budgeten utan inflyter till skogsaccisfonden, vilken i sin tur

får i viss utsträckning anlitas, och nämnda uttryck bör fördenskull ej nu upp­

tagas. Då uttrycket »anslag» emellertid numera vanligen förbehålles utgifts­

sidan — där det för övrigt synts lämpligt att även i lagtexten använda det­

samma — har jag funnit det lämpligt att sammanslå de gamla punkterna b)

och c). Att även den gamla punkten d) sammanförts med de nu nämnda i en

gemensam punkt, har berott därpå, att uttaxeringen innefattar så att säga två

moment, mellan vilka kail förekomma ett moment med ianspråktagande av be­

fintliga tillgångar. Såsom framgår av kap. 0 § 1, sker uttaxering av kommunal

progressivskatt, innan skogsaccismedel, vilka ju vanligen hämtas fran en fond,

tågås i anspråk, varefter slutligen allmän kommunalskatt uttages.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

167

Departements­

chefen.

F. L. 5:1-2.

Yttranden.

Departements­

chefen.

I likhet med den sakkunnige finner jag det naturligt, att i budgeten van­

ligen upptages det löpande årets beräknade brist eller behållning. Särskilt i

landskommuner torde detta förfaringssätt kunna förutsättas bliva det nor­

mala. Det synes emellertid ej kunna möta väsentliga olägenheter att lagfästa

nu i ett stort antal städer tillämpad praxis att i stället upptaga nästföregående

årets brist eller behållning enligt räkenskaperna. Denna praxis är visserligen

ett uttryck för en annan princip än den närmast till hands liggande men lärer i

de många fall, då den hittills tillämpats, ej hava medfört olägenheter. Såsom

stadsfullmäktige i Stockholm påpekat, skulle ett förbud mot denna metod med­

föra, att vid övergången från densamma i sådana fall, där den förut tillämpats,

under ett och samma år skulle upptagas behållning eller brist för två år. Detta

skulle måhända på något håll medföra svårigheter. Då sålunda övervägande

skäl synas tala för att låta sådana kommuner, som anse det lämpligt, tillämpa

nu antydda praxis i stället för den normala, har jag funnit det önskvärt att i

lagtexten giva ett fullt tydligt uttryck för denna tankegång.

Framflyttande av tiden för avgivande av specialförslag synes ej påkallat-

Naturligen hade det varit önskvärt, att i detta sammanhang bestämmelser

kunnat meddelas örn samverkan vid upprättande av statförslag mellan den

borgerliga och den kyrkliga kommunens organ. Förslag till föreskrifter i detta-

hänseende framlades av kyrkofullmäktigsakkunnige i deras år 1922 avlämnade

betänkande. Deras förslag i denna del ansågs emellertid av åtskilliga bland de

däröver hörda myndigheterna mindre tillfredsställande, och frågan synes icke

kunna lösas utan en förnyad utredning.

§

2

.

Paragrafen motsvarar i huvudsak L. § 62, sista stycket, samt § 63, första

och andra styckena. Tredje stycket återfinnes i kap. 6 § 3; slutbestämmelsen

i andra stycket och § 64 motsvaras av kap. 6 § 4.

Rörande andra stycket i den sakkunniges förslag har styrelsen för svenska

landskommunernas förbund anfört, att styckets lydelse syntes ansluta sig till

en tid, då den kommunala förvaltningen på landet varit mindre utvecklad än

den nu vore. Det borde tydligt angivas, att det vore kommunalstämman, re­

spektive fullmäktige, som fastställde utgifts- och inkomststaten, samt att denna

borde införas i eller vidfogas protokollet och att kommunalnämnden genom ut­

drag av detta skulle erhålla del av beslutet. Samma anmärkning har fram­

ställts av kommunalfullmäktige i 2 kommuner.

Den omständigheten, att § 1 upptager bestämmelser örn utgifts- och inkomst-

statens innehåll, bär medfört, att reglerna rörande statförslagets formella be­

handling sammanförts i § 2. Därvid har även iakttagits, att de olika kommu­

nala organens befogenheter kommit till tydligt uttryck. Rörande tredje stycket

märkes, att detsamma avfattats i närmare anslutning till gällande lydelse än

enligt den sakkunniges förslag. Det torde även enligt den nu föreslagna ly­

delsen vara tydligt, att, örn utgift föreslås, som skall täckas genom upplåning,

särskilt beslut därom skall fattas i samband med utgiftens beviljande.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. L. 5: 3.

§ 3.

Paragrafen, som motsvarar en del av L. § 72, innehåller i första stycket före-

Kommunal

skrift om tillsättande av revisorer. I anslutning härtill anser jag mig böra reviswn m-m-

upptaga frågan om åstadkommande av effektivare kontroll och revision av kom­

munernas räkenskaper och förvaltning. Med detta spörsmål sammanhänger frå­

gan örn genomförande av enhetliga principer för kommunernas bokföring.

Rörande dessa frågor vill jag erinra om följande.

Med anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt

Motion 1913.

motion, nr 251, av herr Hage, anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj 1913, nr

116, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning

normerande bestämmelser från statens sida borde utfärdas till ledning för bok­

föringen av kommunernas räkenskaper samt för riksdagen framlägga de för­

slag, vartill utredningen gåve anledning. -— Över framställningen inhämtades

yttranden från bland andra statistiska centralbyrån samt styrelserna för

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommu­

nernas förbund.

I en vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 68, i andra kammaren hemställde

Motion 1921.

herr Andersson i Igelboda, att riksdagen måtte för sin del antaga sådana änd­

ringar av kommunallagarna, att val av kommunala revisorer bomme att ske

före ingången av det år, som revisionen skulle omfatta. Konstitutionsutskottet

anförde i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 38, bland annat:

Syftet med motionen vore enligt utskottets mening så till vida värt be­

aktande, som det i många fall kunde innebära en fördel, att kommunala revi­

sorer valdes redan före det års ingång, som revisionen skulle omfatta, då de där­

igenom sattes i tillfälle att omedelbart efter revisionsårets ingång genom akt-

givande på kommunens förvaltning förbereda sig på sitt revisionsuppdrag. Då

emellertid kommunallagarna i sin nuvarande lydelse icke syntes lägga hinder

i vägen för primärkommunerna att använda det av motionären förordade för­

faringssättet, syntes någon lagändring icke vara av behovet påkallad. Motio­

nens syfte borde i stället vinnas genom att man i de kommuner, där så ansåges

lämpligt, begagnade sig av möjligheten att utse revisorer före revisionsårets

början.

TJtskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1923 års riksdag hemställde herr Hage i en inom andra kammaren väckt

Motion

1923.

motion, nr 88, att riksdagen måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Majit ville låta

utreda, huruvida och på vilket sätt bestämmelserna om kommunal revision och

väljande av revisorer m. m. kunde ändras på sådant sätt, att effektivare bestäm­

melser åstadkommes med avseende på kontrollerande och revision av kommuner­

nas ekonomiska förvaltning. I motionen angåvos vissa frågor, som vid utred­

ningen borde upptagas till övervägande. Motionären ansåg sålunda, att det

skulle utredas, »huruvida ej resp. länsstyrelser skulle kunna tillerkännas en

kraftigare initiativrätt med avseende på kontrollerandet av räkenskaperna i

kommunerna, där anledning därtill förelåge». Tillika borde enligt hans me­

ning upptagas till granskning den frågan, »huruvida ej kommunerna skulle vara

Kungl. Majus proposition nr

99.

169

F. L. 5: 3.

skyldiga att, där skäl därtill förelåge, anställa eller anlita auktoriserade revi­

sorers. \ idare ifrågasattes viss ändring i bestämmelserna rörande den tidpunkt,

vid vilken revisorer skulle utses. En bestämmelse i kommunallagarna syftande

till ett förtydligande av desamma på nämnda punkt skulle enligt motionärens

uppfattning vara av betydelse. Han avsåg därutinnan antingen bestämmelser

örn skyldighet för kommunerna att tillsätta revisorer före ingången av det år

revisionen avser, eller ock sådana ändringar, att rätten att välja revisorer i dylik

ordning bleve tydligt angiven. Slutligen ifrågasatte motionären, »huruvida ej

revisorerna särskilt i de fall, där de valdes för kommande år, borde tillerkännas

en större befogenhet och rätt till ingripande i vissa fall än vad som nu är

fallet».

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 10, förklarade konsti­

tutionsutskottet, att utskottet för sin del icke kunde ansluta sig till de uppslag,

som i motionen givits för den ifrågasatta utredningen, samt anförde vidare:

En^ sådan anordning, att länsstyrelserna tillerkändes viss befogenhet i avse­

ende å kontrollerandet av kommunernas räkenskaper, kunde utskottet icke till­

styrka. Oavsett de principiella betänkligheter, som gjorde sig gällande mot en

utvidgning av den kontroll över kommunerna, som författningarna lagt i läns­

styrelsernas händer, holle utskottet före, att en åt länsstyrelserna sålunda med­

delad befogenhet att i vissa fall ingripa knappast skulle bliva av större prak­

tisk betydelse.

Vad därnäst anginge frågan örn anställande eller anlitande av auktoriserade

revisorer i kommunerna, vore det enligt utskottets mening uppenbart, att det

skulle vara till fördel för den kommunala förvaltningen, örn fackmässig revision

i .större utsträckning, än nu vore fallet, komme till användning. En utveckling

i sadan riktning torde emellertid ej kunna annorledes än på frivillighetens väg

främjas. Att för kommunerna stadga viss skyldighet i berörda hänseende kunde

enligt utskottets mening ej gärna ifrågakomma. En sådan skyldighet måste

nämligen antingen erhålla den innebörden, att viss myndighet skulle äga i före­

kommande fall påfordra anordnandet av en kvalificerad revision, eller ock få

formen av lagbud, som under vissa bestämda förutsättningar föreskreve anord­

nandet av sådan revision. I förra fallet gällde vad redan sagts i fråga örn vid­

sträcktare befogenheter för länsstyrelserna i avseende å den kommunala för­

valtningen. I senare fallet skulle tydligtvis oöverkomliga svårigheter möta mot

en sådan gestaltning av lagbudet, att det å ena sidan bleve tillämpligt å alla

de fall, där dess tillämpning vore behövlig, å andra sidan icke onödigtvis tyngde

kommunernas budget med utgifter för revision.

I avseende å frågan om revisorers tillsättande före ingången av det år, revi­

sionen skall avse, erinrade utskottet örn sitt uttalande vid 1921 års riksdag samt

framhöll, att utskottet i allo anslöte sig till den mening, som där kommit till

uttryck. Utskottet kunde sålunda icke tillstyrka en lagändring i den riktning

motionären i första hand avsett, nämligen därhän, att kommunerna skulle åläg­

gas att välja revisorer på förhand. Icke heller kunde utskottet finna det på­

kallat att i kommunalförfattningarna precisera den rätt, som kommunerna i

berörda hänseende ägde och som redan på många håll tagits i anspråk. För den

händelse kommunalförfattningarnas avfattning på berörda punkt kunde anses

lämna utrymme för någon tvekan, syntes erforderlig rättelse lämpligen kunna

företagas i samband med den allmänna formella revisionen av kommunallagarna.

Yad slutligen anginge förslaget att genom lagändringar utvidga de befogen­

heter, som tillkomma kommunernas revisorer, ville utskottet erinra, att revi­

sorerna redan nied gällande lagstiftning syntes äga möjlighet att i erforderlig

utsträckning göra sig förtrogna med förvaltningens gång inom det område deras

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

F. L. 5: S.

granskning skulle avse. Att åter vidga deras befogenhet utöver den gräns, som

gällande rätt uppdroge, vore enligt utskottets mening icke tillrådligt.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åt­

gärd. Riksdagen biträdde utskottets uppfattning.

Den sakkunnige har föreslagit stadgande, att revisorerna skola utses för Den sak-

granskning av det nästpåföljande årets förvaltning. Härom har den sakkunnige kunnise-

anfört, att för närvarande revisorer i allmänhet utsåges i efterhand, d. v. s. för

granskning av det löpande årets räkenskaper, även örn lagtexten ej lade hinder

i vägen för ett annat förfaringssätt. Efter att hava berört det 1923 gjorda ut­

talandet att ett åläggande för kommunerna att på förhand välja revisorer icke

kunde tillstyrkas, varemot kommunens rätt att så förfara borde i händelse av

behov förtydligas, har den sakkunnige framhållit, att han för sin del trott sig

finna, att kommunernas valfrihet i sådant avseende lätteligen kunde medföra

misstag och svårigheter, samt att en föreskrift örn revisorernas utseende på för­

hand vore av beskaffenhet att i önskvärd riktning påverka uppfattningen av

revisorernas uppgift och borde föranleda revisorerna att med uppmärksamhet

följa förvaltningen under revisionsåret. Möjligheten för kommunalnämnden att

rådföra sig med revisorerna saknade enligt den sakkunniges mening ej heller

betydelse.

Enahanda bestämmelser hava upptagits beträffande städernas revisorer.

Frågan örn den kommunala revisionen upptogs åter vid 1928 års riksdag.

I Motioner 1928.

en inom andra kammaren väckt motion, nr 47, av herr Johansson i Edsbyn hem­

ställdes nämligen, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar och tillägg i

förordningen om kommunalstyrelse på landet, att effektivare kontroll och revi­

sion av kommunernas räkenskaper och förvaltning måtte vinnas och i sådant

syfte föreskriva:

a) att revisorer för granskning av kommunalnämndens oell andra av kom­

munalfullmäktige eller kommunalstämma utsedda styrelsers räkenskaper och

förvaltning, som utses vid decembersammanträdet, skulle avse granskning, kon­

troll och revision av kommande års räkenskaper och förvaltning,

b) att de sålunda valda revisorerna måtte tillerkännas rätt, att när som

helst under året hos räkenskapsförare för kommunens kassor få taga del av och

inventera kommunens kassor, räkenskaper, uppbördslängder, restlängder, pro­

tokoll och alla övriga papper och handlingar, som rörde kommunens ekono­

miska ställning, samt

c) att, i de fall kommun hade bankräkningar med en eller flera banker,

föreskrifter måtte lämnas, att bankerna skulle vara skyldiga att minst en gång

i kvartalet tillställa kommunens revisorer bankbesked örn kommunens samtliga

bankräkningars ställning.

I tre likaledes inom andra kammaren väckta motioner, nr 211—213, hem­

ställde herr Pettersson, i Hällbacken, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om utredning och förslag till sådana bestämmelser, att kyrko­

stämma, kommunalstämma (kommunalfullmäktige) och allmän rådstuga

(stadsfullmäktige) skulle äga rätt att utse revisorer för följande års räken­

skaper samt att minst en av revisorerna skulle vara bokföringskunnig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

171

F. L. 3.

Konstitutionsutskottet hemställde i sitt med anledning'av motionerna avgivna

utlåtande, nr t, pa anförda skäl att motionen icke måtte föranleda någon riks­

dagens åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation förordade herr Thulin m. fl. avlåtande

av skrivelse i ämnet. Till stöd härför anfördes bland annat:

Det spörsmål, som genom motionerna underställts riksdagens prövning, för­

tjänade särskild uppmärksamhet. Försnillning av allmänna medel hade under

det senaste årtiondet erhållit en oroväckande omfattning. Vad särskilt försnill­

ning eller förskingring av kommunala medel beträffade hade på grund av upp­

lysningar i tidningarna gjorts en sammanställning för de två senaste åren. Av

densamma, som givetvis ingalunda kunde vara fullständig, framginge, att sam­

manlagt 2,000,000 kronor under nämnda två år gått förlorade för kommunerna

genom brottsliga manipulationer. Den angivna siffran — av naturliga skäl en

minnu isiffra — vore skrämmande och syntes påkalla skyndsamma och effektiva

åtgärder till förekommande i möjligaste mån av de angivna brottsliga manipula­

tionerna.

Efter att hava omnämnt sakkunnigförslaget och uttalat, att en särskild fram­

ställning borde göras till Kungl. Majit örn företagande av utredning för åstad­

kommande av en mera detaljerad och noggrann kontroll över kommunernas rä-

kenskapsväsen, berörde reservanterna de uppslag i nämnda avseenden, som

framkommit i motionerna, samt anförde vidare.

Vad först beträffade det framställda önskemålet, att minst en av de utsedda

revisorerna borde vara bokföringskunnig, vore det otvivelaktigt, att det skulle

vara till fördel för den kommunala förvaltningen, om en mera kvalificerad

revision än vad nu ofta vore fallet komme till användning, men att i lag stadga

skyldighet för kommunerna syntes dock ej lämpligt; ett dylikt stadgande skulle

också medföra kostnader, som, särskilt för mindre kommuner, bleve betungande.

Bakom motionärernas förslag läge emellertid en tanke, som borde ägnas beak­

tande. Det förekomme ofta, att till revisorer utsåges personer med ringa insikt

i bokföring. Det vore givet, att dessa personer, så utan all ledning som de vore

i fråga örn granskning och revision av den kommunala medelsförvaltningen,

icke kunde fylla sin uppgift och göra erforderligt gagn. Föga syntes ändras

därutinnan, vare sig de utsåges före eller under revisionsåret. En åtgärd, som

däremot i större omfattning skulle kunna bidraga till en ändring i det anmärkta

förhållandet, vore, att revisorerna hade att iakttaga en särskild instruktion över

huru den kommunala revisionen skulle utföras. Alltför ofta vore revisorer, så­

väl av det allmännas som av enskilda företags räkenskaper, benägna att under­

skatta omfattningen av sitt uppdrag, och de plägade ej sällan gå förbi rätt så

viktiga detaljer av revisionsmaterialet. Därest det funnes anvisningar, medde­

lade av statsmakterna i en särskild författning, beträffande vad revisorerna

hade att iakttaga, skulle åtminstone i viss mån den tanke, som läge bakom för­

slaget att minst en av revisorerna borde vara bokföringskunnig, bliva tillgodo­

sedd. I en dylik instruktion skulle vidare, bland mycket annat, kunna bestäm­

mas, att revisorerna skulle för varje kvartal genom infordrande av bankbesked

kontrollera de kommunala kassorna.

I samband därmed borde till övervägande upptagas en annan åtgärd, som i

sin mån skulle kunna medverka till en bättre sakernas ordning. Effektiviteten

av kontrollen över ett företag skärptes i väsentlig grad därigenom, att gransk­

ning utan varsel kunde företagas. Den, som på obehörigt sätt manipulerat med

omhänderhavda medel, träffades med en sådan anordning oförberedd av gransk­

ningen. Vetskapen örn möjligheten av en dylik granskning, utförd med veder­

börlig sakkunskap, hade en god moralisk effekt och verkade avhållande på

många, som med ett dåligt ordnat granskningsväsen folie offer för frestelsen.

Det- syntes därför böra övervägas, huruvida icke en dylik kontroll borde kunna

172

Kungl. Majus proposition nr HO.

F L. 5: 3.

anordnas såsom ett led i den kommunala revisionen. Huruledes den skulle orga­

niseras lämnade reservanterna oavgjort. Det skulle kunna tänkas, att den

centralt ordnades genom någon därför särskilt anställd person i socialdeparte­

mentet eller att den uppdrogs åt någon landsstatstjänsteman, som då och då

besökte någon eller några kommuner och verkställde en granskning utan varsel.

Det syntes reservanterna jämväl kunna upptagas till prövning, huruvida

icke, till underlättande av revisionen och för ernående av översiktlighet över

medelsförvaltningen, det meddelades särskilda bestämmelser örn de kommunala

räkenskapernas förande. Förhållandena växlade visserligen på olika orter, men

det läte väl tänka sig, att ett par olika typer för räkenskapernas förande, allt

efter kommunernas storlek, uppställdes till efterföljd.

.Jämväl andra åtgärder i förut angivna syfte läte tänka sig och syntes böra

göras till föremål för överväganden.

Sedan båda kamrarna återförvisat ärendet till konstitutionsutskottet, anförde

utskottet i sitt med anledning därav avgivna memorial, nr 39, bland annat:

I den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen och under kamrarnas be­

handling av ärendet hade nya uppslag i frågan framkommit, vilka icke berörts

i motionerna. Genom kamrarnas återremiss av ärendet hade detsamma sålunda

till sin omfattning betydligt vidgats. Med anledning därav hade utskottet

funnit sig föranlåtet att söka utreda frågan örn kommunernas medelförvaltning

i hela dess vidd. I sådant syfte hade utskottets begärt yttranden av svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. Av vad sålunda bragts till utskottets kännedom framginge, att en

'undersökning vore påkallad, huruvida icke kommunal författningarnas bestäm­

melser angående kommunernas medelförvaltning borde kompletteras och om­

arbetas för åstadkommande av större trygghet i förvaltningen. Utskottet, som

icke ansåge sig böra närmare ingå på de erforderliga lagstiftningsåtgärderna

i berörda hänseende, ville därför föreslå, att frågan örn kommunernas medel-

förvaltning upptoges till en allsidig prövning i sammanhang med slutbehand­

lingen av den sakkunniges förslag till revision av kommunallagarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte an­

hålla, att Kungl. Majit i samband med behandlingen av det föreliggande för­

slaget till lag örn kommunalstyrelse ville låta verkställa en allsidig utredning

rörande frågan örn kommunernas medelförvaltning.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning, varefter riksdagens beslut an­

mäldes i skrivelse den 31 maj 1928, nr 319.

I det yttrande, som av styrelsen för svenska landstingsförbundet avgivits

till konstitutionsutskottet, hade anförts bland annat följande:

Det spörsmål, som avhandlades i motionerna och utskottsutlåtandet, måste

tillerkännas den allra största betydelse. Vad som rimligen kunde göras för

stärkande av den ekonomiska kontrollen över den kommunala förvaltningen,

borde icke underlåtas. Å andra sidan måste ihågkommas, att man befunne sig

på ett område, där en reglering genom lagstiftning vore synnerligen svår att

åstadkomma, framför allt med hänsyn till kommunernas olika storlek och de

därav betingade skiljaktigheterna i finansförvaltningen. Den omständigheten,

att förvaltning och kassarörelse framför allt i landskommunerna oftast hand­

hades icke av tjänstemän utan av oavlönade förtroendemän, måste också helt

naturligt beaktas. Ihågkommas borde till slut, att statsingripande på ifråga­

varande område med åsidosättande av den kommunala självstyrelseprincipen

lätteligen kunde leda till ett försvagande av det ansvar och den kontroll över

den kommunala förvaltningen, som borde ankomma på de kommunala organen.

Kungl. Maj:ts proposition nr liff.

173

Styrelsen för

svenska lands­

tingsförbun­

det 1928.

174

Granskade man med hänsynstagande till omförmälda synpunkter de fram-

förda förslagen, syntes man till en början böra till fullo instämma i kraven på

att de kommunala revisorerna, som väljas i december, skulle granska och revi­

dera räkenskaper och förvaltning för det närmast följande året. Berörda krav

vöre av gammalt datum och hade redan tillgodosetts för landstingens vidkom­

mande. Ändrades kommunallagarna i överensstämmelse därmed, syntes några

särskilda lagbestämmelser beträffande den rätt, som borde tillerkännas reviso­

rerna eller beträffande skyldighet för bank att tid efter annan tillställa reviso­

rerna besked örn kommunens samtliga bankräkningars ställning icke vara erfor-

derliga eller ens lämpliga. Ihågkommas borde också, att införandet av om-

lörmälda bestämmelser med avseende på revisorernas mandatstid under inga

förhållanden finge leda därhän, att revisorerna på övriga organs bekostnad till­

skansade sig ett otillbörligt inflytande på den kommunala förvaltningen. Råd

och anvisningar beträffande löpande förvaltningsåtgärder med undantag för

sådana, som direkt avsage medelförvaltningen, borde revisorerna icke avgiva.

Vad därefter anginge den påyrkade lagbestämmelsen, att minst en av reviso­

rerna borde vara bokföringskunnig, ansåge styrelsen att en dylik bestämmelse

icke vöre ägnad att leda till önskat resultat. Ej heller kunde styrelsen för sin

del biträda den föreslagna åtgärden att tillskapa en författning örn hur den

kommunala revisionen skulle utföras och vad revisorerna hade att iakttaga.

Motiven för styrelsens avvisande hållning gent emot en dylik lagstiftning hade

redan i det föregående antytts. På grund av de olika förhållandena i kommu­

nerna måste den föreslagna författningen antingen hållas i så allmänna ordalag,

att den praktiska, nyttan av densamma bleve synnerligen ringa, eller ock göras

sa vidlyftig och innehålla så många alternativ, att det skulle ställa sig synner­

ligen svårt att rätt tillämpa densamma. Huru en dylik författning än av­

fattades, komme den dock för den icke bokföringskunnige revisorn att i stort

sett vara utan praktiskt gagn. Men det vore just för den icke bokföringskunnige,

som författningen i fråga skulle vara avsedd. Nej, vad denne behövde vore

icke en svårförstådd författning med ett fåtal eller en mångfald paragrafer,

som han ovillkorligen skulle men icke kunde tillämpa, utan, vad behovet krävde

och vad som skulle lända till stort gagn, vore enligt styrelsens mening vissa i

enkel och lättförståelig form avfattade promemorior angående den kommunala

penningförvaltningen och bokföringen med råd och anvisningar för de kommu­

nala revisorerna. Dylika promemorior, en för landsbygdens primärkommuner,

en för städerna och en för sekundär kommunerna, tjänande verkligt praktiska

syften, borde, efter det att pågående utredningar avslutats, kunna åstadkommas

genom de tre kommunförbunden. Promemoriorna borde av förbunden tillhanda­

hållas kommunerna och noga studeras icke blott av de kommunala revisorerna

utan jämväl av ledamöterna i de kommunala nämnderna och styrelserna. I be­

rörda sammanhang ville förbundsstyrelsen för sin del uttala, att den egentliga

penningkontrollen inom en kommun borde åstadkommas icke blott genom revi­

sorerna och deras granskning utan i första hand av respektive förvaltnings­

nämnder själva och deras medlemmar, eventuellt genom särskild kassakon­

trollant. Denna penningkontroll i hela dess omfattning reglerades ofta nog.

framför allt för städernas vidkommande, av särskilda av kommunerna själva

antagna reglementen och instruktioner.

Reservanterna inom konstitutionsutskottet hade vidare ifrågasatt anordnande

av »granskning utan varsel» såsom ett led i den kommunala revisionen. An­

gående sättet för en dylik kontrolls organiserande hade framförts alternativen:

att den centralt ordnades genom någon därför särskilt anställd person i social­

departementet eller att den uppdroges åt någon landsstatstjänsteman, som då

och då besökte någon eller några kommuner och verkställde en granskning utan

varsel. Berörda förslag måste styrelsen för sin del bestämt tillbakavisa. Redan

Kungl. Majus proposition nr 00.

F.

L.

5: 3.

önskt målet att icke utan synnerligen tvingande skäl öka raden av statliga kon­

trollörer och inspektörer över den kommunala förvaltningen gjorde stitelsen

betänksam mot förslaget. Denna betänksamhet ökades därigenom, att, såsom

redan framhållits, den kommunala finansförvaltningen åtminstone i landskom­

munerna vanligen handhades icke av tjänstemän utan av kommunala förtroende­

män. Redan under nuvarande förhållanden torde det ofta nog vara rätt svårt

att förmå den för uppgiften lämpligaste mannen att åtaga sig den kommunala

penningförvaltarens ansvarsfulla och arbetsamma uppgift. Det kommunala för­

troendeuppdraget handhades på lediga stunder och under kommunalt ansvar.

Förtroendemannens kommunala räkenskaper kunde icke såsom ett affärskontors,

som handhades av för ändamålet särskilt anställda och avlönade krafter, ständigt

ligga färdiga och framförda till dags datum. Förtroendemannen kunde icke när

som helst, då en statlig inspektör funne för gott, sätta till tid och arbete för

tillhandahållande av räkenskaper och nödiga upplysningar för kontroll och

revision. En dylik statlig kontroll och revision utan varsel skulle ovillkorligen

kräva övergivande av förvaltningen genom förtroendemän och övergång till

tjänstemannasystemet med ty åtföljande ökning av förvaltningskostnaderna åt­

minstone för de smärre kommunerna. Den skulle vidare utan tvivel försvaga

vaksamheten och ansvaret hos de kommunala organ, som — vid sidan av det

statliga — alltjämt skulle hava att kontrollera den kommunala penningförvalt­

ningen. En utan varsel skeende revision borde under inga omständigheter avse

annat än en kontroll, att icke försnillningar eller oegentligheter begåtts, och en

dylik revision kunde ju, då revisorsval komme att avse det följande året, mycket

väl företagas av kommunens ordinarie revisorer.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, hade i sitt yttrande anfört i huvudsak

följande:

Styrelsen delade till fullo den meningen, att syftet med motionerna vore syn­

nerligen beaktansvärt. De på senaste åren även i städerna ovanligt talrikt före­

kommande förskingringarna av kommunala medel hade självfallet riktat de

kommunala förvaltningarnas egen uppmärksamhet på de brister, som på många

håll visat sig vidlåda revision och kontroll. I den fortlöpande konsultations-

verksamhet, som utövades av stadsförbundets byrå, hade man också haft till­

fälle konstatera, att strävanden allmänt gjorde sig gällande att söka få såväl

löpande kontroll som årligen återkommande revision allt mera effektiv.

När man emellertid måste konstatera, att ännu mycket återstode att göra

därvidlag, syntes förklaringen till berörda förhållande således mindre få sökas

i bristande intresse för uppgiften än bland annat däri, att man rörde sig-

på ett område, där man hade ytterst stora svårigheter att övervinna. Nämnda

frågor vore i själva verket betydligt komplicerade, och åtskilliga reformprojekt,

som när de framkastades, tedde sig bestickande nog, visade sig vid närmare

granskning föra med sig så framträdande olägenheter, att man måste ställa sig

mycket tveksam om deras värde.

När det gällde att bedöma framkomna förslag till åtgärder på området, finge

heller icke förglömmas, att förhållandena ställde sig mycket olika i olika kom­

muner. Först och främst vore förvaltningens omfång ytterst varierande och

ställde redan på den grund olika krav på kontrollen. T den ena stadskommunen

vore vidare kassaväsen och bokföring centraliserade, i andra icke. Den penning­

förvaltning hos en nämnd eller styrelse, som i ena staden handhades av en för­

troendeman (kassaförvaltare), ombesörjdes på annat håll av tjänstemän och på

ett tredje av en central kassa.

Redan av nämnda skäl vore fullt likformiga regler svåra att åstadkomma.

Det syntes ligga vikt på, att varje kommun finge ordna sitt revisions- och kon-

Kungl. Majt:s proposition nr 00.

175

Styrelsen för

svenska stads­

förbundet

1928.

F. L. 5: :i.

trollsystem efter vad som lämpade sig för dess förvaltning. I samma mån det

använda systemet kunde anpassas efter de lokala behoven, torde det bäst fylla

sitt syfte. Lagstadgade generella regler, som icke lämpade sig för en viss kom­

mun, skulle för denna snarast vara ägnade att verka i motsatt riktning mot vad

man avsett. Ett fastställande i en författning av de bestämda uppgifter, som

skulle åligga revisorerna, skulle förmodligen lätt föra med sig, att i författ­

ningen till äventyrs förbisedda åtgärder ej heller bomme till utförande. I lag­

stiftningsväg ålagda åtgärder, som för t. ex. en medelstor stad icke skulle kunna

anses svåröverkomliga ur ekonomisk synpunkt, kunde kanske för ett mindre sam­

hälle komma att verka onödigt betungande.

För sin del vore styrelsen av den bestämda meningen, att vägarna till en för­

bättrad revision och kontroll i vart fall i stadskommunerna icke i första hand

ginge genom någon mera omfattande lagstiftning. Det vore säkerligen mindre

lyckligt, örn man läte sig påverkas av viss panikstämning till att gå in för en

lagstiftning, som snävt bunde kommunerna på berörda område. Oavsett vad

som kunde bliva stadgat i ena eller andra avseendet, komme effektiviteten i kon­

trollen dock alltid i varje kommun att bero dels på dess speciella efter förvalt­

ningen noga avpassade system och dels och framför allt på valet av de personer,

som skulle verkställa kontrollen. I städerna torde tämligen genomgående möj­

ligheter yppa sig att för revisionen erhålla lämpliga förtroendemän, örn man än

därvid finge förutsätta, att snäva partisynpunkter vid valen finge träda i bak­

grunden.

Av en viss vikt syntes också vara, att de erinringar, som gjordes av reviso­

rerna, hos den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten mottoges med förståelse

och, där de befunnes befogade, föranledde åtgärd. Vissa erfarenheter syntes

giva vid handen, att så icke alltid vore förhållandet. Detta torde sammanhänga

med, att revisorerna stundom ej alls vore företrädda inom fullmäktige, medan de

klandrade förvaltningsnämndernas ledamöter där vore desto mer representerade.

Ur nämnda synpunkt kunde måhända ifrågasättas ett stadgande, att någon av

revisorerna skulle vara ledamot av den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten

eller att revisorernas ordförande tillerkändes yttranderätt vid revisionsberättel­

sens föredragning, även örn han icke vore stadsfullmäktig.

Örn än någon mera ingående lagstiftning icke vore önskvärd på ifrågavarande

område, borde å andra sidan naturligen med fullt fog kunna göras gällande, att

den lagstiftning, som redan funnes, icke finge försvåra önskvärda reformer och

att dess innebörd vore fullt tydlig och klar. Ur sagda synpunkt hade man för

stadskommunernas del länge nog funnit en viss svårighet ligga i den omständig­

heten, att kommunalförordningen föreskreve val av revisorer först i slutet

av det år, revisionen skulle avse. I stad efter annan hade man emellertid, sedan

konstitutionsutskottet pä sin tid förklarat ett sådant tillvägagångssätt icke sta

i strid med kommunallagarna, börjat välja revisorerna i förväg. För närvarande

skedde det i minst ett 70-tal städer. Efter tillkomsten av ett regeringsrättens

prejudikat, som syntes hävda en mot utskottets tidigare uttalanden stridande

uppfattning, hade mycken tveksamhet rått på berörda punkt. Där överklagande

varit att befara, hade man stundom sökt sig fram på rena kompromisslinjer som

t. ex. att låta vissa personer först under löpande år som siffergranskare följa

förvaltningen för att sedan i december välja just dem till revisorer. Det syntes

styrelsen vara av intresse att på området i vart fall få fullt klara bestämmelser.

Såsom under ärendets riksdagsbehandling framhållits, betydde emellertid

själva omläggningen av tiden för valet icke allt. Kommunalförfattningarna be­

handlade revisionen som en efter förvaltningsåret under viss tid och i vissa

former under magistratens ledning företagen eftergranskning, och under för­

valtningsåret syntes revisorerna därför, örn ensamt den av den sakkunnige före­

slagna ändringen genomfördes, knappast äga vare sig rätt eller skyldighet att

176

Kungl. Majus proposition nr 09.

F. L. 5: 3.

granska förvaltningen. I motiveringen till förslaget talades också endast om

möjlighet för myndigheterna att rådföra sig med revisorerna. — Ville man hava

en granskning under förvaltningsåret, syntes det icke räcka enbart med ett nytt

lagstadgande örn tiden för valet.

Att taga bestämd ställning till frågan, huruvida en ändring borde ske på

nämnda punkt eller icke, vore synnerligen svårt. Å ena sidan måste det anses

önskvärt, att revisorerna kunde genom sin granskning under förvaltningsåret

söka förhindra underslev och försnillningar. Men å andra sidan torde det också

få anses vara mycket värdefullt att bevara det gällande systemet, att en nämnd

eller styrelse under förvaltningsåret själv svarade för förvaltningen och först i

efterhand stöde sitt ansvar gentemot fullmäktige. Möjligheten för en förvalt­

ningsnämnd att rådföra sig med revisorerna kunde visserligen hava sina för­

delar, men den risken vore väl heller icke helt utesluten, att revisorerna komme

att trycka sin prägel på själva besluten och förvaltningsåtgärderna. Det kunde

starkt ifrågasättas, örn detta vore till fördel för en sund och målmedveten för­

valtning. Örn revisorerna skulle väljas i förväg, syntes det därför vara önsk­

värt, att deras rätt att revidera under året finge sin bestämda begränsning. En

dylik granskning syntes icke böra hava annat syfte än att förhindra försnill­

ningar men under inga förhållanden omfatta någon real p rövnin g av olika

beslut. En dylik uppdelning syntes i praktiken visserligen icke vara så alldeles

lätt att åstadkomma men borde ej heller få anses oöverkomlig.

Det syntes dock med fog kunna ifrågasättas, om man i diskussionen om den

kommunala revisionen i själva verket icke ofta nog förblandat tvenne olika

saker: revision och fortlöpande kontroll. Det skulle säkerligen vara ägnat att

klara begreppen, örn man holle dessa två mycket strängt i sär. Revisionen vore

en efterhandsgran.skning, som författningsenligt toge sikte på räkenskaperna.

Efter mera moderna begrepp finge den väl anses innefatta en granskning också

av beslut och åtgärder ur den synpunkten, huruvida dessa stämma med gällande

föreskrifter i allmänna eller lokala författningar och örn de varit ägnade att

främja kommunens bästa. Under själva förvaltningsåret behövde emellertid

den för förvaltningen ansvariga myndigheten en fortlöpande kontroll för att

vara i görligaste män skyddad för obehagliga efterräkningar. Ville man strängt

hålla i sär revisionen från den löpande förvaltningen, borde man låta denna

senare under förvaltningsåret främst bliva föremål för en annan löpande över­

vakning än revisorernas. Detta skulle då ske inom ramen av själva förvaltningen

genom att de, som bure ansvaret för viss förvaltning, kommunalnämnd, drätsel­

kammare etc., ålades att genom utsedda konirollanter, siffergranskare eller

dylikt under året följa förvaltningen. Möjligen skulle vissa rapporter, åsyftande

endast medelskontroll, av dessa kunna successivt överlämnas till revisorerna, örn

dessa valts före förvaltningsåret. I större förvaltningar vore givetvis kassareg­

lementen, som meddelade tämligen minutiösa föreskrifter i kontrollväg, inrät­

tande av revisionskontor eller stadsrevisorstjänster etc. olika redan praktiserade

sätt att utöva denna fortlöpande och med efterhandsrevisionen icke sammanfal­

lande granskning. Som en utgångspunkt syntes man i vart fall böra göra klart

för sig, om och i så fall i vilken omfattning revisorerna skulle sörja även fol­

den löpande kontrollen. Örn särskilda anordningar med större fördel kunde

träffas för den löpande kontrollen, syntes frågan örn tidpunkten för revisorernas

val få en mera sekundär betydelse.

Vad angingc detaljer i de framlagda förslagen, ville styrelsen ansluta sig till

uppfattningen, att något generellt stadgande icke borde meddelas, att en av revi­

sorerna skulle vara bokföringskunnig. Redan svårigheten att definiera uttrycket

bokloringskunnig syntes utgöra ett skäl mot motionärens förslag på nämnda

punkt. Styrelsen hade redan uttalat som sin mening, att kommunerna icke borde

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami. 11 haft. (Nr 99.)

esc ä9 12

Kungl. Majus proposition nr 99.

177

F. L. 5: 3.

bindas med alltför snäva föreskrifter, och behovet torde för städernas del som

sagt i regel kunna fyllas utan alltför stora svårigheter.

När styrelsen så överlinge till att yttra sig om reservanternas uppslag, finge

till en början framhållas, att styrelsen delade dessas uppfattning, att ett genom­

förande enbart av sakkunnigförslaget icke vore tillfyllest. Motiveringen för

denna mening vore redan angiven i det föregående.

Även till förslaget om en instruktion för revisorerna hade styrelsen i

viss man redan angivit sin ställning. För städernas del bleve som nämnt dylika

lokala instruktioner allt vanligare. Samlingar av dessa funnes tillgängliga till

utlåning hos förbundet, och när i en stad uppgjordes förslag till dylik instruk­

tion, skedde detta nästan alltid med ledning av nämnda material, ur vilket ut­

plockades vad som ansåges lämpat efter de lokala förhållandena. Det ville synas

sannolikt, att en instruktion, tillkommen på detta sätt, bra mycket bättre borde

kunna väntas täcka behovet inom respektive kommun än en av statsmakterna

meddelad författning. En dylik författning skulle dels vara generell, således

antagligen icke passa för alla, dels uppgjord av någon myndighet utan egen in­

timare kännedom örn kommunal förvaltning. Om generella anvisningar skulle

göras, syntes det vara naturligare, att dessa tillkomme på initiativ av kommu­

nerna själva i samarbete inom respektive förbund. Erfarenheten inom det dag­

liga arbetet hos förbunden torde dock snarast giva vid handen, att en långt

driven standardisering och likformighet borde undvikas men möjligheter att

utnyttja de samlade erfarenheterna noggrant tillvaratagas.

Under debatten i kamrarna hade framkommit en mycket stark opinion mot

utskottsreservanternas tanke, att de kommunala kassorna skulle utan varsel

granskas av en tjänsteman från socialdepartementet eller vederbörande länssty­

relse. Denna opinion funne styrelsen mycket förklarlig och synnerligen befogad.

Förslaget syntes till en början innefatta ett ingrepp i den kommunala självsty­

relsen av så allvarlig natur, att man på kommunalt håll närmast vore benägen

att betrakta detsamma mera som ett lösligt framkastat projekt, framsprunget

ur den panikstämning, som alstrats av de senare årens kommunala försking­

ringar, än ett verkligt allvarligt genomtänkt reformförslag. Det vore vidare svårt

att riktigt klargöra, hur reservanterna tänkt sig att anordningen skulle verka.

Skulle en tjänsteman från socialdepartementet systematiskt taga dessa stick­

prov, följande någon hemlig resplan, eller skulle han ingripa endast, när anled­

ning förelåge? I sistnämnda fall torde det bliva svårt att avgöra, när denna an­

ledning skulle anses förefintlig. En av reservanterna hade i debatten tolkat för­

slaget så, att kommunerna själva skulle begära granskningen. Örn stadsfullmäk­

tige t. ex. skulle fatta formligt beslut örn rekvirerande av inspektören, bleve väl

syftet med hans besök förfelat. Skulle åter enskild kommunalman eller revisor

kunna taga initiativ, torde här kunna yppa sig föga önskvärda möjligheter att

trakassera politiska motståndare eller personliga ovänner. En kontroll enbart

därav, att inga förskingringsmanipulationer förelåge, torde slutligen svårligen

låta sig verkställas utan en mera ingående granskning av själva förvaltningen.

Reservanterna hade till sist pekat på bokföringssystemets betydelse ur kon­

trollsynpunkt. Därvid hade helt visst berörts en faktor av verklig betydelse fol­

den föreliggande frågan. Det vore självfallet, att viss bokföringsmetod icke i

och för sig kunde omöjliggöra underslev. Men ju klarare och redigare bok­

föringen vore uppställd, desto större möjligheter torde föreligga för kommunens

förtroendemän och i synnerhet dess revisorer att följa förvaltningen och obser­

vera försök till oegentligheter. Också ur andra synpunkter vore frågan örn en­

hetlig bokföring av den vikt och betydelse för kommunerna, att en lösning av

detta spörsmål måste anses vara högeligen önskvärd. Vad städerna anginge,

hade frågan örn åstadkommande av en enhetlig bokföring redan länge varit före­

mål för uppmärksamhet. Ett från stadsförbundets sida taget initiativ hade av-

178

Kungl. Majus proposition nr 99.

F. L. 5: 3.

satt ett första resultat i oell med framläggande för förbundets kongress av ett

förslag i ämnet. Med detta som utgångspunkt sysslade en kommitté inom för­

bundet med att söka åstadkomma ett definitivt förslag. I vad mån detta kunde

lyckas, vore ännu för tidigt att yttra sig örn. Lika litet vore styrelsen ännu i

tillfälle att bedöma, huruvida det kunde anses önskvärt att lagstiftningsvägen

få fastställda vissa föreskrifter, som den pågående utredningen kunde visa vara

nödvändiga, eller örn möjligheter bomme att föreligga att lösa frågan genom

frivillig anslutning från stadskommunernas sida. linder alla förhållanden

syntes det önskvärt, att resultatet av utredningen avvaktades, innan statsmak­

terna ginge in för att lagstifta i bokföringsfrågan för städernas del. Det torde

under alla förhållanden ligga i öppen dag, att enhetligheten i bokföringen icke

ens för städernas del kunde komma att avse annat än vissa principer och upp-

ställningsmetoder. Tanken att »uppställa till efterföljd ett par olika typer för

räkenskapernas förande allt efter kommunernas storlek» måste nog förefalla

grotesk, örn därmed menades, att en stad av t. ex. Uddevallas storlek skulle

nödgas söka använda antingen en uppställning, användbar för Stockholm, eller

en användbar för en liten landskommun med 150 invånare.

Liknande synpunkter hade anförts av styrelsen för svenska landskommuner­

nas förbund, som yttrat:

Frågan om kontroll av kommunernas medelsförvaltning vore en angelägen­

het av stor betydelse. De många förskingringar av kommunala medel, som på

senare tider förekommit, gjorde det angeläget, att alla de förslag, som kunde

tänkas komma att förbättra tillståndet, borde komma under en sorgfällig pröv­

ning. Det förefölle emellertid, som skulle denna bristande ärlighet få tillskrivas

den moral, som i vidsträckta kretsar blivit en följd av kristidens påfrestningar,

och den överbelastning med arbete, som många kommunala förtroendemän då

utsatts för. Nämnda förklaringsgrunder kunde givetvis icke få utgöra något för­

svar för ett vårdslöst handhavande av kommunala medel, men å andra sidan

finge förhållandena icke föranleda åtgärder, som i något avseende äventyrade

den kommunala självbestämningsrätten eller åstadkomme rubbningar i förvalt­

ningssystem, som i andra avseenden vore tillfredsställande.

Beträffande de förslag, som framförts av motionärerna och reservanterna i

utskottet, finge styrelsen anföra följande.

Mot förslaget att välja revisorer före räkenskapsårets början för granskning

av det kommande årets räkenskaper kunde i och för sig icke vara mycket att

erinra, ehuru styrelsen för sin del hulle före, att en sådan åtgärd icke kunde

hava avgörande betydelse för revisorernas möjlighet att mera omsorgsfullt full­

göra sitt uppdrag. Det saknades dock icke utväg att även med nuvarande ord­

ning välja revisorer, som med uppmärksamhet följt förvaltningen under året.

Ehuru styrelsen icke avstyrkte förslaget, ville den dock varna för att giva det

en räckvidd, som icke vore av behovet påkallad eller i varje fall icke kunde anses

utan vidare följa av den föreslagna lagtexten. Ett sådant betraktelsesätt, som

den sakkunnige gjort sig till tolk för, då han i motiveringen anfört: »Möjlig­

heten för kommunalnämnden att rådföra sig med revisorerna saknar ej heller

betydelse», delade icke styrelsen. Ett dylikt förhandsrådslag med dem, som

kommunen utsett att kontrollera förvaltningen, skulle lätt kunna leda till att

revisorerna tillägnade sig ett otillbörligt inflytande på förvaltningen. Å andra

sidan kunde revisorerna därigenom komma att på ett betänkligt sätt på förhand

binda sig för förvaltningsåtgärder, vilkas riktighet och lämplighet de senare

skulle bedöma. Örn det också icke borde förhindras, att förvaltningsorgan under

hand inhämtade sakkunniga råd, var helst sådana stöde till buds, borde even­

tuella rådslag med revisorerna icke givas officiell prägel.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

179

Styrelsen för

svenska lands­

kommunernas

förbund 1928.

180

Utskottet hade i .sitt betänkande givit uttryck åt den meningen, att val av

revisorer före räkenskapsårets början skulle innebära bland annat befogenhet

för revisorerna att vidtaga alla de av herr Johansson i Edsbyn i dennes motion

under moment b) omnämnda åtgärder, såsom att inventera kassor, granska räken­

skaper o. s. v. Detta syntes emellertid vara att giva den ifrågasatta bestämmel­

sen en vidsträcktare innebörd än vad den rätteligen hade. i; 72 i förordningen

örn kommunalstyrelse pa landet och § 71 i förordningen örn kommunalstyrelse

i stad finge anses innehålla föreskrifter angående sättet och tiden för revisionens

utförande och revisorernas rätt att taga del av kassors och räkenskapers ställ­

ning. Någon ändring därutinnan hade icke ifrågasatts i sakkunnigförslaget.

Ansåges det önskvärt att åt revisorerna giva sådan befogenhet, som i motionen

föreslagits, borde därför detta i lagen uttryckligen stadgas.

Mot en sådan anordning hyste styrelsen emellertid stora betänkligheter. Vis­

serligen skulle revisorernas skyldighet att under löpande räkenskapsår kontrol­

lera kassarörelsen kunna anses innebära ett trygghetsmoment beträffande med­

lens förvaltning. Men det kunde mycket starkt ifrågasättas, örn det ansvar, som

åvilade nämnder och styrelser, under dylika förhållanden kunde hava samma

värde som eljest. Visserligen kunde författningarnas bestämmelser örn ansvar fin­

dé medel, som nämnder och styrelser hade under sin förvaltning, bibehållas,

även örn revisorerna finge en utvidgad skyldighet till kassakontroll. Men skulle

kommunen genom sina revisorer under löpande räkenskapsår utöva kassakontroll

och granska räkenskaper och förvaltning, kunde den uppfattningen lätt uppstå,

att detta egentligen vore den kontroll, som författningsenligt skulle utövas. Det

kommunala förvaltningssystemet byggde emellertid genomgående på den grund­

satsen, att varje nämnd och styrelse själv skulle välja, kontrollera och ansvara

för sin kassaförvaltare. Bröte» detta system genom att kommunen utsåge spe­

ciella kontrollanter, så vore det fara värt, att nämndernas ansvarighet för de

medel de hade under sin förvaltning äventyrades.

Förbundet hade haft frågan örn bokföring, kassakontroll och revision under

utredning, ehuru arbetet icke fortskridit så långt, att något resultat ännu kunnat

offentliggöras. Förbundets centralbyrå hade emellertid vid direkta förfrågningar

örn, hur en kassakontroll lämpligen borde ordnas, rekommenderat kommunerna

att antaga reglementen, vari uttryckligen föreskreves, att kommunens nämnder

och styrelser själva skulle tillsätta kassakontrollanter, som utan varsel ett visst

minsta antal gånger om året utövade kontroll på den kassarörelse, för vilken

nämnden — styrelsen — vore ansvarig. En sålunda vald kassakontrollant torde

onekligen utöva sitt uppdrag med samma örn ej större effektivitet än vad reviso­

rerna kunde göra. En sådan anordning hade dessutom den fördelen, att den

icke i något avseende rubbade det ansvar, som åvilade respektive förvaltnings­

organ.

Ehuru förbundet sålunda hittills inriktat sig på att få kommunerna att fri­

villigt genom antagande av reglementen giva nämnderna direkta ålägganden att

utse kassakontrollanter, kunde det ju övervägas, huruvida icke direkt lagstad­

gande därom borde givas. Närmare föreskrift örn, vad som borde åligga en kassa­

kontrollant. torde dock lämpligast givas i av kommunen antaget reglemente.

Då styrelsen av princip vore emot detaljerade författningsbestämmelser örn

sättet för de kommunala uppdragens fullgörande, hade styrelsen heller inga

sympatier för, att statsmakterna utfärdade en särskild instruktion för reviso­

rerna. Visserligen skulle en dylik instruktion kunna vara till god vägledning

för dem i deras arbete, men å andra sidan kunde knappast alla omständigheter,

som revisorerna hade att taga hänsyn till, förutses. Det skulle följaktligen icke

vara uteslutet, att revisorerna iakttagit alla i instruktionen angivna moment,

men likväl icke uppmärksammat ett falsarium, därför att det rörde sig på ett i

instruktionen icke förutsett område. Revisorerna skulle då kunna försvara sig

med, att de iakttagit instruktionen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

F.

L.

3: 3

Den vägledning, som revisorerna kunde hava behov av, kunde säkert givas

bättre genom lämplig litteratur. I detta sammanhang ville styrelsen omnämna,

att förbundets centralbyrå förberedde ett arbete örn kommunal bokföring och

revision.

Mot en lagstadgad instruktion för revisorer likaväl som mot fastställda for­

mulär för den kommunala bokföringen talade även den omständigheten, att de

kommunala förvaltningsbestyren icke borde kringgärdas med alltför detaljerade

bestämmelser. Därigenom byråkratiserades den kommunala verksamheten onö­

digtvis, och det bleve förenat med stora svårigheter att uppehålla de kommu­

nala förtroendeuppdragen.

Beträffande förslaget om att minst en av revisorerna skulle vara bokförings-

kunnig skulle därom ingenting vara att säga, örn bokföringskunniga personer

alltid stöde till buds inom kommunerna. Nu vore det ju, åtminstone i mindre

landskommuner, så, att ingående kunskap i bokföring icke vore så allmän, och

uttrycket bokföringskunnig vore ju också ett relativt begrepp, som i och för

sig icke heller meriterade till skicklighet i revisionsarbete. Styrelsen delade

den meningen, att det läge i kommunernas eget intresse att tillse, att sakkun­

skapen bleve vederbörligen företrädd bland revisorerna.

Vad styrelsen tidigare anfört beträffande en vidgad befogenhet för reviso­

rerna att utöva kassakontroll kunde även sägas örn tanken att giva särskild

inom socialdepartementet anställd person eller landsstatstjänstemän i uppdrag

att verkställa granskning av kommunernas kassor och räkenskaper. — Ansvaret

för den egentliga kassarörelsen skulle sannolikt förryckas, örn staten genom så­

dana åtgärder toge direkt del i kommunernas förvaltningsangelägenheter. Kon­

trollen från kommunens sida skulle därigenom kunna förslappas, då man i all­

mänhet skulle lita på statens kontroll. Därtill komme den omständigheten, att

en sådan åtgärd på ett betänkligt sätt skulle inkräkta på kommunernas själv-

bestämningsrätt — en omständighet, som gjorde, att styrelsen icke under några

omständigheter kunde ge förslaget sin anslutning.

Det gåves dock en del mer allmängiltiga principer rörande den kommunala

revisionen, vilkas intagande i författningen borde övervägas. Så skulle det icke

sakna betydelse, att en viss kontinuitet i revisionsarbetet uppehölles genom att

varje revisor finge deltaga i flera års granskning, samtidigt som ett ständigt

omväljande av samma person borde förhindras. Revisorernas antal kunde t. ex.

bestämmas till tre och föreskrift utfärdas örn antingen att minst en revisor

skulle nyväljas varje år eller ock att valet skulle avse tre år med successiv för­

nyelse varje år. Vidare borde det uppdragas åt en av revisorerna att samman­

kalla till revisionen och en föredragande revisor utses med yttranderätt å full­

mäktiges sammanträde vid behandling av revisionsberättelsen och dechargen.

Det kunde vidare vara angeläget att genom uttryckliga bestämmelser hävda

revisorernas rätt till allt material och sådana upplysningar, som hade samman­

hang med förvaltningen och kassarörelsen.

Det kunde därjämte stadgas uttryckligt förbud för en ordförande i stämma

eller fullmäktige, som tillika vore kassaförvaltare, eller för annan ledamot av

nämnd eller styrelse, vars förvaltning stöde under granskning, att leda för­

handlingarna vid behandling av revisionsberättelsen och vid fråga om ansvars­

frihet för förvaltningen.

En del av berörda önskemål hade visserligen genom utvecklad praxis och

givna prejudikat vunnit hävd, men saknaden av uttrycklig lagtext skapade

ibland villrådighet och gjorde icke tillämpningen enhetlig.

Örn styrelsen således icke kunnat ge de ifrågasatta åtgärderna sin odelade

anslutning, finge styrelsen dock vitsorda, att kommunalförordningarnas be­

stämmelser om kommunernas medelsförvaltning vore knapphändiga och för-

Kungl. Majits proposition nr 99.

181

F. L. 5: 3.

Yttranden.

åldrade och icke kunde anses tillgodose de behov, som numera gjorde sig gäl­

lande.

Förbundet hade i flera avseenden ägnat frågan om den kommunala kon­

trollen och revisionen sin uppmärksamhet. Utom den förut omnämnda utred­

ning, som påginge därom, hade förbundets centralbyrå upplagt lämpliga räken­

skapsböcker för den kommunala bokföringen samt formulär för längder och

kort^ för redovisning och kontroll av restantier å kommunalutskylder m. m.

Byrån utövade jämväl en omfattande konsultationsverksamhet rörande kassa-

rörelsen och revisionen. Därjämte hade byrån avtalat med flera personer, som

vore kvalificerade revisorer, vilka på begäran från kommuner ställdes till deras

förfogande.

Över riksdagens nyssnämnda skrivelse hava yttranden inhämtats i samband

med yttranden över sakkunnigförslaget. För de därvid gjorda uttalandena vill

jag redogöra i ett sammanhang.

En del av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt, att en utredning måtte

komma till stånd i det av riksdagen berörda avseendet. Uttalanden i denna

riktning hava gjorts av bland andra länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Läns­

styrelsen i Uppsala län har anfört:

Länsstyrelsen ville icke avstyrka den ifrågasatta utredningen men ville

framhålla, att full effektivitet vid kontroll och revision av kommunernas räken­

skaper och förvaltning svårligen kunde vinnas genom lagstiftningsåtgärder

utan i främsta rummet berodde på de personers kvalifikationer, som hade att

verkställa kontrollen och revisionen. Emellertid syntes de av den sakkunnige

framlagda förslagen örn revisorers utseende i förväg och örn möjlighet att välja

revisorer proportionellt vara ägnade att medföra förbättringar i nuvarande för­

hållanden. Något kunde måhända ytterligare vinnas med utarbetande, genom

sakkunnig försorg, av formulär jämte anvisningar till räkenskaper och revi­

sionsberättelser samt av normalinstruktion för revisorer, att tillämpas efter

beslut av vederbörande kommuner. Frågan örn anordnande av kassainvente­

ringar under löpande året syntes även vara förtjänt av närmare utredning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att lagstiftningen borde in­

skränka sig till att meddela föreskrifter örn fortlöpande kontroll.

Däremot hava andra myndigheter uttalat, att ytterligare lagstiftningsåtgär­

der på förevarande område icke borde vidtagas. Denna ståndpunkt har intagits

av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Länsstyrelsen i

Stockholms län har ansett lämpligt, att resultatet av de inom landstingsför­

bundet, stadsförbundet och landskommunernas förbund pågående utredning­

arna i förevarande avseende avvaktades, innan lagstiftningsåtgärder vidtoges.

Samma mening har uttalats av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrel­

sen i Kalmar län har uttalat tvekan, huruvida lagstiftningsvägen kunde och

borde anlitas för vinnande av ett önskvärt resultat.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava biträtt de yttranden, som av­

givits till konstitutionsutskottet av styrelserna för de kommunala förbunden.

Bland övriga yttranden av mera allmän innebörd märkas följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Att åtgärder i syfte att åstadkomma skarpare tillsyn över förvaltningen av

kommunala medel påyrkats, vore synnerligen förklarligt under intrycket av

182

Kungl.

Majus

proposition nr 99.

F. L. 3: 3.

upprepade underrättelser om förskingringar av kommunala medel. Önskemålet

syntes dock svårligen kunna realiseras genom allmänna lagbestämmelser. Redan

den olika beskaffenheten av de svenska kommunerna i avseende å storlek, in­

komster och utgifter utgjorde hinder för normalbestämmelser, som skulle kunna

lämna något verkligt resultat. Detta gällde först och främst angående kommu­

nernas bokföring. Men det vore också uppenbart, att en liten och fattig kom­

mun icke kunde underkasta sig sådana kostnader för kontrollpersonal, som en

förmögen kommun. Det förefölle därför sannolikt, att man icke kunde komma

längre än att ställa vissa hjälpmedel till kommunernas förfogande. I berörda

avseende borde först och främst de genom förbunden pågående utredningarna

angående lämplig uppställning av olika typer av kommunal bokföring kunna

göra god nytta. Vad anginge tillhandahållandet av sakkunniga revisorer syntes

det icke uteslutet att länsstyrelsen skulle kunna ställa lämpliga tjänsteman till

förfogande, vilka på begäran av viss kommun finge biträda med revision av

dess räkenskaper, örn en sådan revision beslötes som en normal åtgärd för

större kommuner, skulle därigenom sannolikt en större grad av trygghet kunna

ernås, och kostnaderna därför skulle säkerligen Wiva. avsevärt lägre än utgif­

terna för anlitandet i landsorten av auktoriserade revisorer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Att genom lagstiftning reglera den ekonomiska kontrollen mötte svårighet

särskilt med hänsyn till kommunernas olika storlek och de därav betingade

skiljaktigheterna i finansförvaltningen. Att, såsom ifrågasatts, låta någon sta­

tens tjänsteman i allmänhet utöva en flygande kontroll över de kommunala

kassorna syntes vara olämpligt och innefatta ett obehövligt ingrepp i den kom­

munala självstyrelsen. Dock borde statsmyndighet tillerkännas rättighet att i

visst fall, då fråga av någon anledning uppstått örn kommuns rätt till andel i

allmänna medel — till exempel andel i skatteutjämningsmedel — verkställa

kontroll av kommunala räkenskaper. Likaledes kunde det. ifrågasättas, huru­

vida icke kommunerna — med undantag möjligen för de minsta — borde åläg­

gas att antaga och för fastställelse till länsstyrelsen ingiva instruktion för sina

revisorer, innefattande bland annat föreskrifter örn kommunala medels hållande

avskilda från andra medel samt om sättet för kommunala medels insättande och

uttagande å bankräkning eller postgiro. Vägen till en förbättrad kontroll och

revision torde dock icke i första hand böra ga genom lagstiftning. Efter att

hava berört det arbete, som inom förbunden utförts för åstadkommande av

förbättrade räkenskaper, yttrade länsstyrelsen slutligen, att genom dylika åt­

gärders vidtagande av de kommunala förbunden skulle en god början göras

till vinnande av en effektivare kontroll och revision av kommunernas medels­

förvaltning.

Vad härefter angår de särskilda förslag till åtgärder, sorn under utredningen

berörts, märkes, att föreskriften, att revisorerna skola utses för granskning av

det kommande årets förvaltning, tillstyrkts av länsstyrelserna i Gotlands, Jön­

köpings,. Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlaiuls, Gävle­

borgs. Jämtlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i 6 städer, däribland

Malmö, Hälsingborg och Halmstad, kommunalfullmäktige i 17 kommuner samt

styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Där­

emot har bestämmelsen avstyrkts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört bland annat:

Beträffande den föreslagna anordningen att utse revisorer för granskning

av det nästföljande årets förvaltning skulle därom icke vara något att erinra,

om icke därmed avsåges att giva revisorerna en ställning, som icke kunde anses

Kungl. Maj:ts proposition

nr 99.

183

F. L. 5: 3.

vare sig erforderlig eller lämplig. Enligt styrelsens mening kunde det icke vara

till fördel för förvaltningen eller kontrollen, att revisorerna i något avseende

under löpande revisionsår ingrepe i förvaltningen, antingen detta skedde genom

rådslag med förvaltningsorgan eller genom löpande kontroll av kassarörelsen.

Härigenom kunde revisorerna på förhand bliva bundna, så att de vid revisionen

ej objektivt kunde bedöma alla förvaltningsåtgärder. De finge del i ansvaret

och kunde därför knappast utkräva ansvar hos dem, som rätteligen borde bära

detta. Om därför förslaget om förhandsvalda revisorer bleve lag, vore det en­

ligt styrelsens mening nödvändigt, att bestämmelser tillika meddelades, som

förhindrade revisorernas ingripande i förvaltningen.

Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 5 städer, däribland Stockholm

och Södertälje, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet hava uttalat, att

det borde tillkomma kommunen att besluta, huruvida revisorerna skola utses i

förväg. Styrelsen för svenska stadsförbundet har till motivering av sin stånd­

punkt anfört följande:

För sin del anslöte sig styrelsen obetingat till den av 1923 års konstitutions­

utskott hävdade meningen, att ett val i förväg borde vara beroende av respek­

tive kommuns eget beslut. Örn revisorerna borde väljas före eller i slutet av

förvaltningsåret vore en fråga, som intimt sammanhängde med, hur den

fortlöpande kontrollen över förvaltningen vore ordnad. Vöre kontrollen så

lagd, att den ombesörjdes av de förvaltande myndigheterna själva, förelåge

intet behov att för kontrollens skull välja revisorer för den rent parlamentariska

revisionen i förväg. Enligt gällande bestämmelser ägde kommunens förval­

tande myndigheter under förvaltningsåret själva svara för sina åtgärder och

först i efterhand stå sitt ansvar gentemot stadsfullmäktige. I och med reviso­

rernas utseende på förhand syntes den risken enligt mångas mening icke vara

utesluten, att revisorerna komme att trycka sin prägel på själva besluten och

förvaltningsåtgärderna. Att tvinga kommunens beslutande myndighet att

under alla förhållanden företaga revisorsvalen i förväg, oavsett hur den löpande

kontrollen över förvaltningen inom kommunen vore ordnad och oavsett vilken

uppfattning man hade av lämpligheten att låta förvaltningsnämnderna rådföra

sig med revisorerna, syntes under inga förhållanden böra ifrågakomma. Kom­

munen borde i berörda fall beredas full valfrihet och det vore svårt att förstå,

vilka misstag och svårigheter skulle kunna följa med en sådan valfrihet. Sty­

relsen funné således önskvärt att få till stånd en lagändring, som klart medgåve

val av revisorer i förväg, men ville bestämt avstyrka, att en sådan anordning

gjordes obligatorisk.

Mot det i motiven gjorda uttalandet om värdet av att de förvaltande organen

äga möjlighet att rådföra sig med revisorerna hava anmärkningar framställts

av stadsfullmäktige i 5 städer, däribland Malmö, Hälsingborg och Halmstad,

samt kommunalfullmäktige i 5 kommuner. Stadsfullmäktige i Halmstad hava

anfört bland annat:

Det skulle säkerligen ej vara till gagn för den kommunala förvaltningen, örn

den praxis utvecklade sig, att de olika styrelserna skulle allt som oftast an­

ordna rådplägning med revisorerna för att på förhand försäkra sig örn deras

gillande av ett visst tillämnat beslut eller någon åtgärd. Revisorerna skulle

därigenom så småningom komma att bliva ett slags bestämmande rådgivare,

ledande till att styrelserna förlorade sill självständighet liksom revisorerna möj­

ligheten att fritt utöva sin kritik över de förvaltande organens verksamhet.

Däremot har länsstyrelsen i Östergötlands län anfört, såvitt nu är i fråga:

184

Kungl. Majus proposition nr 99.

F. L. S: 3.

Mot förslaget hade invänts, att revisorerna därigenom frestades att obehö-

rigen blanda sig i rena förvaltningsärenden. Enligt länsstyrelsens mening

komme de sålunda antydda olägenheterna av den föreslagna reformen knap­

past i praktiken att visa sig särdeles betydande. Länsstyrelsen biträdde i be­

rörda avseende fullständigt den av den sakkunnige företrädda ståndpunkten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att genom det klara ut­

talandet, att revisorernas uppdrag vore att utöva granskning, vore uteslutet,

att revisorerna genom förhandsuttalanden eller direktiv beträffande ärendenas

handläggning tillvällade sig inflytande på själva förvaltningen, vilken utveck­

ling länsstyrelsen ansåge skulle vara synnerligen olämplig. Stadsfullmäktige

i T rulteborg hava erinrat, att även om den föreslagna anordningen möjliggjorde

för revisorerna att följa den kommunala förvaltningen under revisionsåret, revi­

sionen varken kunde eller borde ersätta en fortlöpande inre kontroll av själva

medelsförvaltningen.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att föreskriften örn

revisorernas tillsättande för nästkommande år borde för att leda till önskat

resultat fullständigas med bestämmelser, alt revisorerna ägde rätt att ncir som

helst under räkenskapsåret taga del av räkenskaperna och verkställa kassain­

ventering. Det har även föreslagits intagande av föreskrift, att revisorerna

skulle vara skyldiga att under året följa förvaltningen. Å andra sidan hava

stadsfullmäktige i Umeå anfört, att vad beträffade revisorernas rätt att under

året få taga del av och inventera kommunens kassor, räkenskaper, uppbörds-

längder, restlängden, protokoll oell alla övriga papper och handlingar, som

rörde kommunens ekonomiska ställning, ansåge stadsfullmäktige att något lag­

stadgande därom ej erfordrades, enär det vore givet, att, örn revisorer utsåges

för kommande år, de ägde rätt att under året granska räkenskaper, kassa och

bankbesked.

I några yttranden har gjorts gällande, att i kommunallagarna borde intagas

detaljerade bestämmelser rörande revisorernas skyldigheter. I andra har före­

slagits, att för revisorerna skulle utfärdas särskild instruktion innehållande

regler rörande revisionens utförande. Enligt vissa yttranden skulle föreskrift

örn utfärdande av dylik instruktion intagas i lagen. Rörande innehållet i en

sådan instruktion hava stadsfullmäktige i Växjö anfört:

Det vore säkerligen lämpligt att på ett eller annat sätt direktiv gåves revi­

sorerna i fråga örn t. ex. undersökning rörande fastighetsgravationer, bankin­

sättningar och i övrigt kapitalplacering, kontroll över utgifters anslutning till

fattade beslut och föregående års räkenskaper samt eventuella anmärkningar

däröver, skatteindrivningseffektivitet, utsökande av andra utestående fordringar,

fastigheters och annan egendoms vård och underhåll, möjligheter till direkt

eller indirekt besparande ändringar i förvaltningssystemet, inköp genom anbud

eller eljest under gemensamt tillvaratagande av de särskilda kommunalinstitu­

tens inom staden behov.

Vissa myndigheter hava framhållit, att i lagen borde intagas föreskrifter

örn anordnande av fortlöpande kassakontroll genom siffergranskare eller på

annat sätt.

Kravet, att en revisor skulle vara bokföring slemmig, har avstyrkts av de

myndigheter, som yttrat sig i frågan. Däremot har på vissa håll föreslagits be-

Kungl. Majus

proposition nr 99.

185

F. L 5: 3.

stämmelse, att hänsyn skulle tagas till de till revisorer föreslagna personernas

kvalifikationer för uppdraget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att det icke vore ur vägen att

tillerkänna revisorerna eller åtminstone någon av dem rätt att vid behandling

av revisionsberättelse yttra sig i den kommunala församlingen, även örn han

eller de icke där hade säte och stämma.

Jämväl förslaget, att kommunernas räkenskaper skulle utan föregående

Tarfling granskas av någon statens befattningshavare, har avstyrkts av samtliga

de myndigheter, som yttrat sig därom. Länsstyrelsen i Västmanlands län häl­

an fört:

Förslaget örn en statsinspektör, som utan föregående varsel skulle granska

den kommunala kassaställningen, hade mött ett sådant motstånd hos veder­

börande förbundsstyrelser, vilka på till synes goda grunder avstyrkt förslaget,

att detsamma icke borde genomföras. Däremot skulle möjligen den anordningen

kunna tänkas, att där en viss minoritet inom kommunalrepresentation respektive

stämma hemställde örn utseende av en allmän revisor, länsstyrelsen skulle äga

att utse ytterligare en revisor att deltaga i den kommunala revisionen.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Gotlands län, som

ifrågasatt, huruvida icke åt kommun borde inrymmas rätt att, örn sådant med

viss majoritet beslötes, hos länsstyrelsen påkalla utseende av en revisor att del­

taga i revisionen.

Däremot har på en del håll framhållits som ett önskemål, att sakkunniga

revisorer eller konsulenter funnes tillgängliga för att vara huvudsakligen de

mindre och medelstora landskommunerna behjälpliga med bokföring och dylikt

samt utöva kontroll över räkenskapernas riktiga förande. Sålunda hava stads­

fullmäktige i Gävle anfört bland annat:

Det förefölle, som om det kunde vara en uppgift för de kommunala förbunden

att för konsultationer och vägledning tillhandahålla ett lämpligt antal auktori­

serade revisorer, som specialiserat sig på kommunala räkenskaper och kunde

stå de lokala förvaltningarna och revisorerna bi med råd och instruktioner. En

dylik konsultationsverksamhet behövde icke ingripa i de särskilda kommuner­

nas rätt att bestämma över räkenskaper och revision. Tanken på konsulterande

revisorer skulle möjligen kunna så utvecklas, att förbunden samverkade vid

upprättande av en central räkenskaps- och revisionsbyrå, som biträdde med

uppläggande och avslutande av räkenskaper efter enhetliga och för skilda kom­

muntyper avpassade grander, föresloge kontrollanordningar och på begäran

verkställde revisioner. Finansieringen av en sådan byrå borde kunna byggas

på avgifter från de kommuner, som direkt anlitade dess hjälp.

Vissa av de hörda myndigheterna hava föreslagit införande av bestämmelser

rörande den kommunala bokföringen. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län

anfört, att klarhet och reda i bokföringssystemet vore en av de viktigaste fak­

torerna i fråga örn kontroll å medelsförvaltning och det måste därför framstå

såsom ett önskemål att allmänna föreskrifter i sådant hänseende kunde meddelas.

Liknande synpunkter hava framförts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

Däremot har länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat bland annat:

Ett genomfört räkenskapssystem för den kommunala bokföringen vore givet­

vis ägnat att medföx-a stor lättnad vid den kommunala revisionen. Emellertid

186

Kungl, Majas proposition nr 99.

F. L 5: 3:

syntes det icke möjligt att i lagstiftningsväg ordna ett för kommuner av alla

storleksklasser lämpat sådant system. I de avgivna yttrandena hade upplysts,

att förslag till sådana formulär vore under utarbetande hos kommunalförbun­

den. Det syntes därför lämpligast att överlåta åt vederbörande beslutande

myndighet inom kommunen att till efterrättelse antaga sådant. I lagstift­

ningen syntes emellertid böra intagas ett påpekande av att berörda fråga skulle

bliva föremål för kommunens beslut.

Samma länsstyrelse har ansett, att en föreskrift därom, att kommunens

kassaväsen skulle handhavas över postgiro, säkerligen skulle i hög grad stärka

möjligheten till kontroll därå, men fråga vore, örn ej förvaltningsapparaten där­

igenom bleve för tung. En utredning därom syntes böra ske.

Med anledning av de uttalanden, som gjorts rörande det inom de kommunala

förbunden pågående arbetet för förbättrande av kommunernas räkenskapsväsen,

vill jag rörande detta arbete meddela följande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uppdrog den 6 december

1927 åt förbundets centralbyrå att företaga en ingående utredning av frågan

örn kommunernas medelsförvaltning, bokföring och revision i syfte att åstad­

komma ett praktiskt bokföringssystem för landskommunerna samt anvisningar

för medelsförvaltningen i allmänhet och för revisionen. I anslutning härtill har

centralbyrån utarbetat formulär för kassaböcker lör de hos kommunerna van­

ligast förekommande kassorna, såsom kommunalnämndens, fattigvårdsstyrelsens

och barnavårdsnämndens. Dessa kassaböcker ansluta sig till det formulär, som

statistiska centralbyrån använder för inhämtande av uppgifter angående kom­

munernas finanser. Böckerna äro tillräckligt omfångsrika för att, där endast s. k.

enkel bokföring förekommer, innehålla en fullständig redovisning över kommu­

nens inkomster och utgifter samt för jämförelse mellan bok och stat. Kassa-

böckerna äro jämväl fullt användbara för kommun, som önskar föra sina räken­

skaper enligt s. k. dubbel bokföring. Vidare hava upplagts en del hjälpböcker av

olika slag, varjämte blanketter för flera ändamål uppgjorts. Vad som återstår av

utredningen är uppgörande av förslag till huvudbok med bokslut, en del ytter­

ligare hjälpböcker samt en sammanfattande redogörelse över bokföringen. Arbe­

tet härmed pågår för närvarande, och resultatet väntas inom kort komma att,

utgivas i tryck.

Efter åtskilliga förberedelser uppdrog styrelsen för svenska stadsförbundet

den 9 december 1921 åt förbundets centralbyrå att med biträde av en sakkunnig

person verkställa utredning och framlägga förslag rörande enhetligt ordnande av

städernas budget- och räkenskapsväsen. Ett förslag i ämnet lörelåg 1927.

Samma år tillsatte styrelsen en kommitté för utredningens vidare bedrivande.

Efter en principdiskussion uppdrog kommittén åt ett arbetsutskott att uppgöra

förslag i ämnet. Inom arbetsutskottet hava utarbetats flera förslag till budget-

uppställningar och bokföring för både större och mindre städer. Man har därvid

sökt göra uppställningen sådan, att själva stommen skulle kunna användas i så­

väl stora som små städer. Huvudvikten har lagts på budgeten och beträffande

bokföringen har man huvudsakligen sysslat med de ledande principerna. Vid

ett sammanträde under försommaren 1929 enades kommittén in pleno örn det

Kungl. Majlis proposition nr 99.

187

F. L

.

o : 3.

Departements­

chefen.

väsentliga i arbetsutskottets förslag. Utredningen laar numera avslutats, och

resultatet därav torde enligt uppgift komma att föreligga i tryck under februari

månad innevarande år. Därest enighet vinnes om förslaget, lärer man kunna

räkna med att styrelsen överlämnar förslaget till städerna för alt av dem

Irivilligt följas. Detta anses dock icke utesluta, att styrelsen framdeles, örn för­

hållandena giva anledning därtill, kan komma att göra framställning örn lag­

fästande av vissa principer på förevarande omi’åde.

Ehuru det ej direkt berör primärkommunernas räkenskaper, kan nämnas, att

inom landstingsförbundet åtgärder övervägas för förbättrande av landstingens

räkenskapsväsen. Förbundets styrelse beslöt emellertid 1927 att avvakta det

arbete, som pågår inom stadsförbundet. Avsikten är, att sedan stadsförbundet

framlagt förslag till i’äkenskaper för städerna, undersöka, huruvida dessa räken­

skaper kunna anpassas för landstingen. Genom en av förbundsstyrelsen tillsatt

kommitté, i vilken en i’epresentant för medicinalstyrelsen deltager, pågår för

närvarande arbete för vinnande av förbättrad uppställning av räkenskaperna för

landstingens sjukvårdsanstalter.

Såsom under den nu verkställda utredningen framhållits, är det synnerligen

önskvärt, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en effektivare kontroll

och revision av kommunernas räkenskaper och förvaltning. Erfarenheten har

visat, att förhållandena på detta område för närvarande icke äro tillfredsstäl­

lande. De förskingringsbrott och andra oegentligheter, som förövats av kom­

munala förtroendemän och tjänstinnehavare, hava i många fall underlättats

genom bristfälligheter i bokföringen och slapp kontroll. Att åstadkomma en

förbättring i detta hänseende är icke blott av vikt för kommunerna. Det är

även ett statens intresse att tillse, att de statsmedel till högst betydande belopp,

sorn utbetalas till kommunerna, icke på grund av brister i bokföring eller kon­

troll komma i orätta händer.

Då det gäller att undanröja nu berörda missförhållanden möta emellertid be­

tydande svårigheter. Till en del hava dessa sin grund i de olikhetei-, som råda

inom olika kommuner. Den skillnad i omfattning, som förefinnes mellan kom-

munalföi-valtningen i till exempel en stor stad och en liten landskommun, gör det

omöjligt att reglera förhållandena på ett enhetligt sätt. Medan i en stor kommun

en omlattande bokföring och ett därmed sammanhängande kontrollsystem äro nöd­

vändiga, skulle införandet av liknande anordningar i en liten kommun vara eko­

nomiskt otörsvai-ligt och sakligt obehövligt. Redan med hänsyn till dessa omstän­

digheter synes det betänkligt att meddela allmänna bestämmelser i ämnet. Det

torde böra överlämnas åt kommunerna själva att under samverkan med de

kommunala förbunden söka finna de former, som bäst lämpa sig för deras sär­

skilda förhållanden. Ett statligt ingripande i kommunernas självbestämmande­

rätt på detta område kan lätt medföra en byråkratisering av den kommunala

förvaltningen och försvåra dess anpassning efter utvecklingens krav. Beaktas

måste även, att en stor del av de kommunala förvaltningsuppgifterna hand-

haves av valda förtroendemän, som endast under åberopande av särskilda skäl

kunna avsäga sig dylika uppdrag. Försiktighet mäste naturligen iakttagas, då

188

Kungl. Majus proposition nr 31).

F. L. 5: 3.

det gäller att pålägga dessa förtroendemän ytterligare bördor och att i olika

hänseenden kringskära deras rörelsefrihet. Åtgärder i detta syfte kunna minska

möjligheterna att till kommunala befattningar erhålla de mest lämpade perso­

nerna. Ett för långt drivet statsingripande kan även komma att minska intresset

hos dem, som böra hava ansvaret för den kommunala förvaltningen. Märkas bör

slutligen, att värdet av de åtgärder, sorn på detta område kunna vidtagas, icke

får överskattas. Intet bokförings- eller kontrollsystem kan helt omöjliggöra

otillåtna åtgärder med kommunernas medel, och i sista hand kommer hederlig­

heten i förvaltningen alltid att bliva beroende på valet av de personer, som utses

till de kommunala förvaltnings- och kontrolluppdragen. Nu anförda synpunkter

måste hållas i minnet vid bedömande av de uppslag till åtgärder, som under

utredningen framkommit.

Vad först angår förslaget örn införande av skyldighet för kommunerna alt

anlita auktoriserade revisorer eller att till revisor utse hokföringskunnig person

synes detsamma icke kunna tillstyrkas. På vissa håll torde auktoriserade revi­

sorer icke vara att tillgå, och anlitandet av sådan revisor skulle för många

kommuner vara förenat med alltför stora kostnader. En föreskrift, att reviso­

rerna eller någon av dem skall vara bokföringskrrnnig, skulle, med hänsyn till

vanskligheten att närmare precisera nämnda behörighetsvillkor, bereda svårig­

heter i tillämpningen. Det synes vara lämpligast, att kommunerna erhålla frihet

att till revisorer utse de personer de anse bäst skickade för uppdraget. Till

värdefull hjälp för kommunerna iorde vara, att de kommunala förbunden —

såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund berört — ställa till

förfogande kvalificerade personer, vilka kunna biträda vid revision.

Ej heller anser jag mig böra tillstyrka förslaget om upptagande av stad­

gande, att varje revisor skulle deltaga i flera års granskning, och alt sättuna

person ej finge omväljas mer än ett visst antal år. Naturligen är det önskvärt

å ena sidan, att en viss kontinuitet erli ål lös i revisionsarbetet, och å andra sidan,

att en person ej alltför länge får kvarstå såsom revisor. Att i detta hänseende

uppställa allmänna regler synes emellertid icke lämpligt.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen har riksdagen uttalat, att det

i många fall kunde vara fördelaktigt, att dc kommunala revisorerna utses för

granskning av det nästföljande årets räkenskaper. Härigenom erhålla reviso­

rerna möjlighet att bättre följa förvaltningen och verkställa en effektiv revision.

Erfarenheten har visat, att under revisionsåret kunna inträffa omständigheter,

som påkalla omedelbart ingripande från revisorernas sida. Regeln att revisorerna

skola väljas i förväg — vilken regel tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som

berört denna fråga — har för landstingens del upptagits i landstingslagen. Samma

bestämmelse synes böra gälla även för kommunerna. Riksdagen har visserligen

förordat, att kommunerna skulle äga frihet att avgöra, huruvida revisorsvalet

skulle avse del löpande ellen diet följande året, men att i detta hänseende till­

erkänna kommunerna en valrätt, som icke givits landstingen, torde ej vara på­

kallat. Jag anser mig därför i denna punkt böra tillstyrka den sakkunniges

förslag. Tydligt är emellertid, att valet av revisorer i förväg icke får leda till

att revisorerna taga del i förvaltningen. En dylik utveckling skulle kunna

Kungl. Majda proposition .nr 9(3.

189

190

F. L. 5: 3.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

medföra ett minskande av ansvarskänslan hos de förvaltande organen och en

begränsning av revisorernas möjlighet att sedermera fritt bedöma vidtagna åt­

gärder. Med hänsyn härtill måste möjligheten att under revisionsåret rådföra

sig med revisorerna begagnas med största försiktighet. Den bör utnyttjas

endast i undantagsfall och får icke föranleda, att revisorernas mening inhämtas

rörande åtgärder liggande inom ramen för den sedvanliga förvaltningen. Märkas

bör även, att revisionen — även örn revisorerna utses i förväg -— icke kan ersätta

en fortlöpande kassakontroll. Anordnandet av sådan kontroll bör ankomma på

dem, som närmast hava ansvaret för den kommunala förvaltningen.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intager är det tydligt, att jag

icke kan biträda förslaget örn intagande i lagen av föreskrift om rätt för reviso­

rerna att när som helst under året inventera kassor, taga del av räkenskaper,

infordra bankbesked med mera. Revision bör alltjämt huvudsakligen vara en

efterhandsgranskning.

Däremot anser jag mig böra tillstyrka förslaget att revisorerna erhålla rätt

att närvara i den beslutande församlingen och deltaga i debatten vid behand­

ling av revisionsberättelsen och frågan örn ansvarsfrihet. För närvarande lärer

ej sällan inträffa, att revisorerna icke äro företrädda inom dylik församling,

under det de personer, mot vilkas förvaltning anmärkning framställts, hava

tillfälle att där utveckla sin talan. Det är tydligt, att revisionen skulle vinna i

effektivitet, därest revisorerna alltid hade tillfälle att vid behandlingen av

nämnda ärenden framföra sina synpunkter. Erforderliga tillägg hava därför

gjorts i de föreliggande förslagen.

Det har från olika håll vitsordats, att den kommunala revisionen i många

fall är av ringa värde till följd av att revisorerna sakna kunskap örn hur gransk­

ningen lämpligen bör verkställas. Med hänsyn härtill skulle det vara fördel­

aktigt, att i en instruktion för revisorerna angåves, vilka åtgärder böra av dem

vidtagas. Att i detta hänseende meddela generella föreskrifter torde emellertid

på grund av de olika förhållanden, som råda i skilda kommuner, icke vara

lämpligt. En sådan instruktion måste, därest den skall kunna tillämpas i ett

större antal kommuner, innehålla så allmänna regler, att den för icke bok-

föringskunniga personer — för vilka den naturligen företrädesvis är avsedd —

kommer att vara till föga hjälp. Risk föreligger även, att granskningsåtgärder,

som i visst fall kunna anses påkallade men av någon anledning icke angivits i

en dylik instruktion, komma att försummas. Lämplig handledning för reviso­

rerna synes böra meddelas i form av anvisningar och råd. För utfärdande av

.sådana torde medverkan kunna påräknas av de kommunala förbunden.

Av de allmänna synpunkter jag tidigare anfört torde följa, att jag icke kan

tillstyrka förslaget örn anordnande av en statlig inspektion över kommunernas

förvaltning, vare sig denna inspektion skulle utövas av en tjänsteman i social­

departementet eller någon befattningshavare hos länsstyrelsen. Ett dylikt in­

grepp i den kommunala självstyrelsen måste anses särskilt betänkligt, då det

här är fråga örn förvaltning, som i stor utsträckning handhaves av förtroende­

män. Härtill kommer svårigheten att praktiskt ordna en dylik inspektion, fram-

191

F. L. 5

3-4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

för allt att bestämma, när inspektion skall verkställas, ävensom olägenheterna av

att skapa en ny grupp av statliga kontrollörer. En kontroll från statens sida av

kommunernas förvaltning Ilar även avstyrkts av riksdagen. Tydligt är emeller­

tid, att ett visst övervakande av god ordning inom den kommunala förvaltningen

utgör ett led i det arbete för främjande av länets utveckling och dess befolk­

nings bästa, som åligger länsstyrelsen.

Naturligen vore det mycket önskvärt ali, kunna fastställa vissa principer

för kommunernas räkenskaper. Ändamålsenlig uppställning av räkenskaperna

är av stor vikt ej blott för själva förvaltningen utan även för ernående av en

effektiv kontroll. Svårigheten att på detta område giva allmängiltiga regler

har redan berörts, men vissa principer torde kunna angivas. Emellertid anser

jag mig icke nu böra tillstyrka utfärdande av bestämmelser i detta ämne. Så­

som redan anförts pågår för närvarande inom svenska stadsförbundet och sven­

ska landskommunernas förbund arbete för åstadkommande av förbättringar i

det kommunala räkenskapsväsendet, och detta arbete lärer komma att avslutas

inom en nära framtid. Det torde vara skäl att, innan ytterligare åtgärder vid­

tagas, avvakta resultatet av berörda arbete och de förändringar, som kunna följa

därav. Stor vikt kommer härvid att ligga på det upplysningsarbete, som ut-

föres av de kommunala förbunden, och det skulle antagligen vara av värde, om

de genom anställda konsulenter eller på annat sätt kunde verka för övergång

till ett lämpligt bokföringssystem. Först sedan erfarenhet vunnits rörande de

åtgärder i detta hänseende, som av kommunerna frivilligt vidtagas, torde frå­

gan örn lagstiftning böra upptagas till förnyat övervägande.

Icke heller kan jag biträda förslaget örn åläggande för kommunerna att an­

ställa kassakontrollant eller vidtaga andra åtgärder för ordnande av en verk­

sam löpande kontroll. Det synes böra överlämnas åt kommunerna att i detta

hänseende anordna det kontrollsystem, som kan anses lämpligast.

Vidkommande slutligen frågan om skyldighet för kommunerna att anlita

postgiro kan jag meddela, att nämnda spörsmål för närvarande är under utred­

ning inom finansdepartementet.

I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i skrivelse den 1 juni 1928,

nr 330, anhållit, att Kungl. Majit ville låta utredningen rörande frågan örn

kommunernas medelsförvaltning omfatta jämväl frågan örn vägdistriktens

medelsförvaltning, över skrivelsen hava yttranden inhämtats i samband med

utlåtanden över sakkunnigförslaget. Sedan ärendet därefter överlämnats till

kommunikationsdepartementet, har framställningen för fortsatt behandling hän­

skjuta till de sakkunniga, som — jämlikt därtill den 29 november 1929 erhållet

bemyndigande — av chefen för nämnda departement tillkallats för att verk­

ställa revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt örn städernas allmänna vägar.

§ 4.

Paragrafen innehåller bestämmelser, som äga sin motsvarighet i L. § 71.

I en del yttranden har föreslagits, att de i paragrafen angivna tiderna för

Yttranden

F. L. 5:

4-6.

Departements­

chefen.

avlämnande av räkenskaper och specialredovisningar måtte framflyttas. I

stället för den i första stycket bestämda tiden för räkenskapernas avlämnande

till ordföranden i kommunalstämman eller hos kommunalfullmäktige har före­

slagits, av 9 kommunalfullmäktige den 15 februari, av 12 kommunalfullmäk­

tige den 1 mars och av 8 kommunalfullmäktige den 1 april. Såsom tid för av­

lämnande av de i andra stycket avsedda specialredovisningarna har föreslagits

av 2 kommunalfullmäktige den 25 januari, av 8 kommunalfullmäktige den 1

februari, av 13 kommunalfullmäktige den 15 februari och av 2 kommunal­

fullmäktige den 1 mars. Länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län hava

ansett de framställda önskemålen om förlängning av omförmälda tider behjär-

tansvärda. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att de omförmälda tiderna

— liksom den i § 5 angivna tiden för hållande av stämma eller fullmäktigsam-

manträde — borde göras beroende av kommunens beslut. Dock borde vissa slut­

tider angivas i lagen.

Kommunalfullmäktige i Västra Frölunda hava anfört i huvudsak följande:

I en stor kommun med utvecklad förvaltning och räkenskapsväsendet upp­

tagande ett flertal böcker, som innehölle räkenskaper för flera år och för

senaste räkenskapsåret tusentals allegat, måste endast ur transportsynpunkt

vara olämpligt att överlämna dem först från kommunens kontor till kommunal­

stämmans ordförande och från denne till revisorerna. Att sedan dessa hand­

lingar fråntoges kontoret, där de uppenbarligen dagligen behövdes vid före­

kommande göromål, måste vara en stor olägenhet, som komme att orsaka mycket

förargelse och besvär, och det kunde knappast heller vara önskvärt för den

myndighet, som stöde i ansvar för handlingarna att överlämna dem till en­

skilda personer i deras bostäder. Det måste vara tillfyllest, att bestämmelsen

funnes, att revisorerna skulle erhålla meddelande det räkenskaperna från viss

dag läge för granskning tillgängliga.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att vidtaga någon ändring i fråga örn

tiden för avlämnande av nu omförmälda räkenskaper och särskilda redovis­

ningar. De gällande tidsbestämmelserna lära i regel kunna följas, och en änd­

ring i denna del skulle förkorta tiden för verkställande av revision och inskaf­

fande av förklaringar över revisionsberättelsen.

Vad angår anmärkningen örn det olämpliga uti att transportera räkenska­

perna först till ordföranden och därefter till revisorerna vill jag framhålla, att

de i paragrafen använda uttryckssätten icke avse, att räkenskaperna skola

fraktas till omförmälda personer. Det torde vara tillräckligt, att räkenskaperna

efter förutgående meddelande hållas vederbörande tillhanda. För att tydligare

utmärka detta, har en jämkning vidtagits i ordalagen.

§ 5.

Paragrafen ansluter sig till L. § 72 andra punkten, första delen. Den änd­

ring, som vidtagits i kap. 2 § 7, har föranlett en jämkning jämväl i föreva­

rande paragraf.

§ 6

.

Paragrafen motsvarar dels slutet av L. § 72, dels sista punkten av L. § 56,

vilken av den sakkunnige modifierats i anslutning till 86 § i aktiebolagslagen.

192

Kungl.

Maj:ts proposition nr 99.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

193

F. L. 6