2

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

¹ §..

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan

person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri.

2 KAP.

Örn samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2

§.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor

om åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs.

Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §.

Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommu­

nens fattigvårdsstyrelse.

4 §.

Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal,

som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å

landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara

kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av

nämnden.

4

Kungl. Majus proposition nr 164.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos nykterhetsnämnd.

¹⁰ §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn för­

hållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra

anmälan därom hos nämnden.

11

§.

Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning

antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är

hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt för­

anstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans lev­

nadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12

§.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för un­

dersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om­

bud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen kallad, men utebliver

han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndig­

heten för hans hämtande.

Då eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av nykter­

hetsnämnden kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud

för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende,

är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut er­

hållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom

att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall

av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite.

Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande

ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polis­

myndigheten för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan

sägs.

13 §.

Framgår av nykterhetsnämndens undersökning, att den, örn vilken är fråga,

är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppen­

barligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordent­

ligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har

att allvarligt erinra honom om de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna

lag, örn rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker är erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort;

6

eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, som gjort fram­

ställningen, kos skyddskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpåtgärd eller om

förordnande, som nyss är sagt.

Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett år efter det

framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att ofördröj­

ligen till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande, vilket

tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga

åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon

åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §.

Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholist­

anstalt, böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen

meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den inne­

hålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och

för de övriga åtgärder, som vidtagits.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom skyddskolle-

giets försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss tid

inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen

eljest avslås; dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder för kolle­

giet tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den, som ansök­

ningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

Vill kollegiet föranstalta örn läkarundersökning, skall vad i 12 § första

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ansökning hos skyddskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansök­

ningshandlingarna ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn

han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med före­

läggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid

äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen

utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20

§.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, må skyddskollegiet, när skäl därtill äro, även

innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan på slutligt

beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt' eller, örn plats å dylik

anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämp­

ligt sätt.

Kungl. Majus proposition nr 164.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

26 §.

Skyddskollegiets slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser.'

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet över­

sändas till nykterhetsnämnden i hemortskommunen eller, örn annan nykterhets-

nämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §.

Där skyddskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande å all­

män alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga

kraft.

28 §.

bökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn in­

tagande å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat.

Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den,

som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet därom. ’

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

har beslutet meddelats jämlikt 25 §, har skyddskollegiet att föranstalta örn verk­

ställighet av beslutet.

Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän

alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl

därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden

på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre

månader.

Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till

antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets

verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på

sätt i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet för­

verkat.

30 §.

Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat

beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall

polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn’verk­

ställighet av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §.

o Da.r verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

38 §.

Vid beräkning av tiden för kvarhållande skall den tid inräknas, under

vilken den intagne, där lian omhändertagits genom polismyndighets eller skydds-

kollegiets försorg, i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt

eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt

vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan

anstalt, skall den tid, under vilken han frivilligt vistats å anstalten, likaledes

medräknas vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må

kvarhållas.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till

straffanstalt för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlings-

straff för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid,

under vilken han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestäm­

mande av den tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skrift­

ligen förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyn­

dig, erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne

att under återstoden av den tid, han längst må kvarhållas, eller under viss del

därav på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta

örn sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet

eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där så finnes lämpligt,

till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i

tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till

ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §

sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen må

fortgå under permissionstiden.

12

Kungl. Majds proposition nr 164.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter lian eljest mot med­

delade föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där lian ej genom hjälpåtgärd

kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd prövas

vara gagnlös, hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må ånyo

intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans per­

sonliga säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn

sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena

stadgas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne

brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans upp­

förande i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän

alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt under­

skriven ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skrift­

ligen förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid,

som dock ej må överskrida ett år. År han omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt

av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständig­

heterna därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 § första stycket samt 49 § stadgats äger

motsvarande tillämpning rörande den intagne.

6 KAP.

Örn kostnader för vård och omhändertagande enligt denna Jag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra

stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vid­

kännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

14

Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, galle vad i 56 § i lagen

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

Vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande tillämpning

1 avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med

nykterbetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder

och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka

utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rus­

drycker.

61 §.

Ställes någon under övervakning, hör till övervakare utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen hör

noga tillses, att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla över­

vakaren underrättad örn sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos

honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

62 §.

Finner nykterhetsnämnden, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller

jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

63 §.

Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga

drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker,

straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande be­

stämmelser angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap.

2 § strafflagen stadgas.

Kungl. Majus proposition nr 164.

16

Kungl. Majits proposition nr 164.

Lagen den

SO juni 1913

om behandling

av alkoho­

lister.

Utdrag av -protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern

E^kman,

ministern för utrikes ärendena friherre

R^amel,

stats­

råden

G^ärde, ^von S^tockenström, S^tädener, G^yllenswärd, L^arsson,

H

olmbäck

, J

eppsson

, H

ansén

, R

undqvist

.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Frågan örn en revision av den nu gällande lagen den 30 juni 1913 örn

behandling av alkoholister har under flera år varit föremål för utredning.

Särskilda förslag till nya bestämmelser i ämnet hava framlagts av tillkallade

sakkunniga den 30 september 1926 och den 11 november 1929. Över för­

slagen hava yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter samt vissa samman­

slutningar av nykterhetsnämnder m. fl. Sedan 1929 års sakkunnigförslag

varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet, torde ärendet vara

i det läge, att jag bör här upptaga detsamma till behandling.

Inledning.

Närmaste befattningen med ärenden enligt lagen örn behandling av alko­

holister tillkommer inom varje kommun en nykterhetsnämnd. Kommunen

äger besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar ej särskild

nykterhetsnämnd tillsatt, skall fattigvårdsstyrelsen fungera jämväl såsom

nykterhetsnämnd (3 §). I fråga örn sammansättningen av särskild nykter­

hetsnämnd, ordningen för nämndens arbete m. m. äger vad i dessa avseen­

den är stadgat för fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning. Dock äger

ledamot av nämnden att när som helst avsäga sig uppdraget. För nykter-

hetsnämnden i Stockholm gälla särskilda bestämmelser, meddelade av

Kungl. Maj:t.

Nykterhetsnämnden har att på sätt i lagen stadgas ingripa mot den, som

är hemfallen åt dryckenskap och finnes i följd därav vara farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, elier utsätta hustru eller barn, som han

är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattig­

vården eller sin familj till last. Vidare har nykterhetsnämnden — enligt ett

till den ursprungliga lagen gjort tillägg den 9 juni 1922 — att inskrida mot

den, som är hemfallen åt dryckenskap, och under de två senast förflutna åren

upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. För att ingripande skall

kunna ske förutsättes således först och främst, att den person, varom är

17

fråga, är hemfallen åt dryckenskap. Tillika kräves, att någon av de nyss

angivna särskilda omständigheterna föreligger. Sådan person, som här avses,

må intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister (1 §).

Innan nykterhetsnämnd gör ansökning örn någons intagande å sådan an­

stalt, skall nämnden, därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång

återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade

åtgärder (4 § 2 morn.). Lagen nämner några exempel på sådana hjälp-

åtgärder. Nämnden kan söka förmå honom att ingå i nykterhetsförening,

söka bereda honom lämplig anställning eller ombyte av verksamhet eller

vistelseort, söka utverka, att rusdrycker ej utlämnas till honom å försäljnings­

ställen, eller söka förmå honom att anlita läkare eller att frivilligt ingå å

lämplig vårdanstalt.

Ansökning örn intagande å allmän alkoholistanstalt göres hos länsstyrelse

(4 § 3 morn.). I regel äger endast nykterhetsnämnd — i den kommun, där

vederbörande vistas eller äger hemortsrätt — göra sådan ansökning. Örn

den åt dryckenskap hemfallne är farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv, må emellertid ansökning jämväl göras av polismyndighet (5 §

1 morn.). Vissa personer, som tillhöra alkoholistens familj eller närmaste

omgivning, få göra dylik ansökning, därest framställning till nykterliets-

nämnden örn dess åtgärd icke medfört resultat (6 §). — Anmärkas må, att

länsstyrelsen enligt nu gällande bestämmelser aldrig kan utan ansökning

förordna örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt.

Örn den åt dryckenskap liemfallne är farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv, och faran är så överhängande, att åtgärd, som ankommer på

länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndighet att vidtaga er­

forderlig åtgärd för farans avvärjande (5 § 2 morn.). Sedan ansökning gjorts

örn internering av person, som här avses, kan länsstyrelsen ombestyra, att

han, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages på allmän alkoholist­

anstalt eller omhändertages på annat sätt (10 §).

Finner länsstyrelsen vid prövning av interneringsansökning från enskild

person, att erforderliga hjälpåtgärder, varom nyss nämnts, icke vidtagits, kan

länsstyrelsen förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder (8 §).

Bifaller länsstyrelsen interneringsansökning, har länsstyrelsen, därest be­

slutet grundats därpå, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, att själv föranstalta örn intagande a allmän

alkoholistanstalt (14 §). Örn interneringsansökning i andra fall vinner bifall,

ankommer det på den, som gjort ansökningen, att vidtaga åtgärder • för

interneringsbeslutets verkställande. Vägrar den, som beslutet avser, att ingå

å anstalt, äger länsstyrelsen på framställning lämna handräckning för hans

intagande å anstalten (13 §).

Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för sådant

ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun, förening, stiftelse

eller annan för samma ändamål anordnad anstalt, vilken av Kungl. Majit

erkänts såsom allmän. Varje anstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Kungl. Majit

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.)

21531

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

18

bestämmer (2 §). Enligt av Kungl. Majit meddelad instruktion är social­

styrelsen uppsiktsmyndighet över alkoholistvården.

Uppsiktsmyndigheten äger att enligt regler, som bestämmas av Kungl.

Majit, förordna örn överflyttning av intagen person från en anstalt till en

annan (17 §).

Den, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän alkoholist­

anstalt, må kvarhållas under ett år. Har han före förordnandets medde­

lande vårdats å sådan anstalt minst sex månader, må han kvarhållas under

två år. Utskrivning skall ske tidigare än nu är sagt, därest skäl föreligga

till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert

och ordentligt liv (18 §).

Anstaltens styrelse har att besluta örn utskrivning. Socialstyrelsen må

ock förordna om utskrivning och detta jämväl i fall, då anstaltens styrelse

avslagit framställning därom (19 §).

Under tid, som blivit förelagd vid utskrivningen, dock högst sex måna­

der, är den utskrivne pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen

eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de

övriga villkor, som blivit bestämda vid utskrivningen eller därefter (20 §).

I särskild kungörelse har Kungl. Majit angivit vilka villkor, som i sådant

avseende må föreskrivas. Örn den utskrivne ej fullgör vad sålunda åligger

honom, må länsstyrelsen på ansökning förordna örn hans återintagande å

allmän alkoholistanstalt (20 §). Den som återintagits kan kvarhållas under

sex månader, örn han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyldig

att stanna under ett år. Därest han på grund av detta förordnande varit

skyldig att stanna under två år, kan han efter återintagningen kvarhållas

under ett år (21 §). Vid utskrivning av den som återintagits få ej fästas

några villkor. Den, som utskrivits efter återintagning (enligt 20 §), kan

väl ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt, men för beslut därom kräves,

att de vanliga förutsättningarna för intagande föreligga. För kvarhållande

gälla sedermera de allmänna reglerna.

Örn någon, som är hemfallen åt dryckenskap, frivilligt vill ingå å allmän

alkoholistanstalt, må han intagas å anstalten, därest han skriftligen förbundit

sig att stanna å anstalten viss tid (26 §). Sådan person må kvarhållas under

den tid, som är angiven i förbindelsen, dock ej längre än ett år. Den fri­

villigt ingångne kan ej flyttas till annan anstalt. Örn han på grund av sitt

uppförande ej lämpligen kan behållas å anstalten, må han när som helst

utskrivas. Vid hans utskrivning få ej fästas några villkor.-

Kostnaderna för vård å allmän alkoholistanstalt betalas av den, på vars

ansökning någon intagits å sådan anstalt (25 §), örn ej genom särskild för­

bindelse annan åtagit sig ansvaret för deras gäldande. Denna regel är dock

ej tillämplig på alla internerade. Såsom redan nämnts har länsstyrelsen,

då dess interneringsbeslut grundats därpå, att någon är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, att föranstalta örn intagande å allmän

alkoholistanstalt. Örn statsverket i sådant fall förskjutit eller bestritt vård­

kostnad, äger statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där

Kungl. Majus proposition nr 164.

1926 års

sakkunnig­

förslag.

behandling av alkoholister, varigenom lagens tillämplighetsområde så till

vida utvidgades, att förordnande örn intagande å alkoholistanstalt skulle

kunna meddelas jämväl i det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person

blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar

för fylleri. Ett annat i riksdagens framställning omnämnt spörsmål upp­

togs till behandling i en till 1925 års riksdag avlåten och av riksdagen bi­

fallen proposition med förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen, inne­

fattande skärpning av straffen för fylleri. Förslaget upphöjdes till lag den

6 juni 1925. De av riksdagen framhållna önskemålen torde ock i någon

mån hava vunnit beaktande genom vissa bestämmelser i den år 1924 antagna

och sedermera förnyade provisoriska lagstiftningen angående olovlig befatt­

ning med spritdrycker och vin.

För vidare beredning av den i riksdagsskrivelsen avsedda frågan och de

åtgärder, som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga, beslöt Kungl.

Majit den 16 oktober 1925 bemyndiga chefen för justitiedepartementet att

tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet verkställa utredning

och avgiva förslag i angivna hänseenden.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag framhöll dåvarande che­

fen för justitiedepartementet, att de lagstiftningsåtgärder, som dittills fram­

gått såsom resultat av den föreliggande utredningen, endast berört särskilda

detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsåges i riksdagens fram­

ställning. De hade varit av jämförelsevis fristående karaktär och ansetts

kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande

frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed hade emellertid icke

en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. Vid framläggande av nyss­

nämnda förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen hade departements­

chefen uttalat den uppfattning, att sannolikt mera vittgående åtgärder än

de dittills försökta skulle visa sig erforderliga, därest problemet örn ett

effektivt bekämpande av dryckenskapen skulle kunna vinna en ur samhäl­

lets synpunkt tillfredsställande lösning, samt att för åstadkommande av en

val avvägd lagstiftning i detta avseende en mera ingående utredning syntes

nödvändig. En närmare utredning borde alltså komma till stånd angående

lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för motverkande av fylleri och

dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, vilka i sammanhang

därmed kunde finnas erforderliga. Vid denna utredning torde de skilda

spörsmål, vilka under ärendets föregående behandling bragts under över­

vägande, böra göras till föremål för ytterligare uppmärksamhet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag ledamöterna av riks­

dagens första kammare hovrättsrådet Karl Johan Ekman och professorn

Daniel Alfred Petrén, byråchefen Eric Gustaf Uno Wijkmark samt polis­

domaren i Stockholm Einar Wilhelm Willers att såsom sakkunniga inom

justitiedepartementet verkställa ifrågavarande utredning. Willers erhöll seder­

mera begärt entledigande från uppdraget från och med den 15 januari 1926.

Återstående sakkunniga avlämnade den 30 september 1926 betänkande

med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte

därmed sammanhängande författningsförslag, bland dem förslag till vissa

^0

Kungl. Majus proposition nr 164.

22

Kungl. Majus proposition nr 164.

yttrandena framställts anmärkningar av den beskaffenhet, att frågan icke

utan ytterligare utredning lärer böra underkastas slutlig prövning, och ären­

det har av denna anledning överlämnats till socialdepartementet för vidare

behandling. Något hinder torde dock ej föreligga att nu till fristående be­

handling upptaga spörsmålet ^örn en lagstiftning mot fylleri. Nödvändigt

sammanhang med alkoholistvården äger en dylik lagstiftning icke; i de

sakkunnigas förslag synas dessa bestämmelser knappast vara på annat sätt

förenade än att de upptagits såsom särskilda avdelningar under en gemen­

sam lagrubrik. I fråga örn alkoholistbehandlingen innefattar förslaget ett

bibehållande av den nuvarande lagstiftningens principer, enligt vilka sam­

hällets verksamhet för detta ändamål faller utanför straffrättens område.

Jag delar alltså den av flera ämbetsmyndigheter uttalade uppfattningen, att

dessa olika ämnen fortfarande böra i lagtekniskt hänseende hållas åtskilda.

Vid granskningen i lagrådet av förslaget anförde två av lagrådets leda­

möter bland annat:

Enligt vad remissprotokollet utvisar har föredragande departementschefen

funnit sig icke böra biträda ett förslag att i en lag örn dryckenskap och

fylleri sammanföra bestämmelser örn övervakning av det allmänna nykter-

lietstillståndet och om uppsikt och vårdnad över personer, hemfallna åt

dryckenskap, med straffbud och ordningsföreskrifter, riktade mot dem som

vid visst tillfälle visat anstötlig eller farlig påverkan av starka drycker.

Såsom departementschefen med fog erinrat, saknas nämligen ett lagtekniskt

samband, som motiverar en dylik sammanföring eller ens påkallar frågornas

upptagande till behandling i ett sammanhang.

En tredje ledamot av lagrådet ansåg, att stadgandet örn straff för fylleri

fortfarande borde hava sin plats i 18 kap. 15 § strafflagen samt att de ifråga­

satta reglerna ^örn anhållande och förverkande borde upptagas i en särskild

lag, innefattande tillägg till nyssnämnda lagrum.

Lagrådets fjärde ledamot yttrade bland annat:

Förevarande förslag riktar sig mot alkoholmissbrukets så att säga akuta

sidor. Att här är ett område, där ett kraftigare ingripande av lagstiftningen

— liksom överhuvud taget då det gäller att direkt bekämpa alkoholmissbruket

— både är berättigat och bör kunna vinna stöd i den allmänna uppfattningen,

torde vara otvivelaktigt. De skäl, departementschefen anför för hithörande

bestämmelsers utbrytande ur de sammanhang, i vilka de hittills förekommit,

och sammanförande i en speciallag, må också, synes det mig, kunna god­

tagas.

Första lagutskottet vid 1928 års riksdag, vilket hemställde, att den för

riksdagen framlagda propositionen icke måtte bifallas, anmärkte i sitt ut­

låtande (nr 24), att de spörsmål, som departementschefen år 1925 angivit

såsom föremål för den då igångsatta sakkunnigutredningen, i lagförslaget

alltjämt lämnades i stort sett olösta. Utskottet gjorde vidare följande mera

allmänna uttalande angående förslaget:

Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas, örn icke den ytter­

ligare utredning i ämnet, som är erforderlig, lämpligen bör avvaktas, innan

man skrider till en förändrad lagstiftning å en del av förevarande rätts­

område. Först då denna utredning föreligger, torde avgörande böra träffas,

vilket innehåll lagstiftningen angående fylleri bör äga, liksom ock, huruvida

erforderliga bestämmelser härom böra intagas i allmänna strafflagen eller

24

Förslag till

lag om inter­

nering å all­

män alkoho­

listanstalt av

förbrytare,

hemfallna åt

dryckenskap.

1926 års förslag till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri innehöll

bland annat vissa bestämmelser i 4—6 §§ rörande nykterhetsnämnds be­

fogenhet och åligganden i fråga örn rusdrycksförsäljningen. Dessa bestäm­

melser voro avsedda att helt eller delvis ersätta 35, 40, 64 och 65 §§ i för­

ordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Med an­

ledning härav föreslogs upphävande av de två första och ändrad lydelse av

de två sista av nämnda paragrafer. Då den vidare behandlingen av 1926

års förslag i dessa delar uppenbarligen faller under det uppdrag, som läm­

nats åt 1928 års sakkunniga för revision av rusdryckslagstiftningen, hava

omförmälda bestämmelser i 4—6 §§ i 1926 års förslag till lag örn åtgärder

mot dryckenskap och fylleri ej gjorts till föremål för behandling i förevarande

förslag utan här helt lämnats å sido.

Yttranden över 1929 års förslag hava efter remiss avgivits av socialstyrel­

sen, medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och läns­

styrelserna, av styrelserna för statens vårdanstalter för alkoholister och

styrelserna för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm, alkoholist­

anstalten arbetshemmet Björknäs och hemmet Gunnarskog samt av svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska skydds-

förbundet. Med dessa yttranden hava inkommit åtskilliga yttranden från

nykterhetsnämnder och sammanslutningar av nykterhetsnämnder m. fl.

På grund av erhållet uppdrag att i sammanhang med frågan örn alkoho­

listvården taga under övervägande en av professorn Alfred Petrén gjord

framställning angående förhållandet mellan straff och alkoholistvård över­

lämnade de senast omförmälda sakkunniga den 31 december 1929 till chefen

för socialdepartementet betänkande med förslag till lag örn internering å

allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap. Förslaget

innehåller huvudsakligen följande. Örn någon, som är hemfallen åt drycken­

skap, begår brott och dömes till böter eller till fängelse i högst ett år eller

till straffarbete i högst sex månader, skall domstolen äga under vissa för­

utsättningar förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå straffet,

intagas å allmän alkoholistanstalt. Förutsättningarna för dylikt förord­

nande äro dels att dryckenskap varit en medverkande orsak till brottet,

dels ock att vård å allmän alkoholistanstalt är tjänligare för hans till­

rättaförande än undergående av straff. Förekommer, sedan någon enligt

förordnande av domstol intagits å allmän alkoholistanstalt, men innan han

därifrån utskrivits, till verkställighet utslag, varigenom han blivit dömd till

böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall straffet anses inbegripet

i förordnandet. Detsamma skall gälla, örn någon genom utslag, som med­

delats före förordnandet, dömts till fängelse eller straffarbete och de straff,

vartill han genom de olika utslagen blivit dömd, tillsammans ej uppgå till

mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader. Örn på en gång

förekommer till verkställighet dels förordnande av länsstyrelse örn någons

intagande å allmän alkoholistanstalt och dels utslag av domstol, varigenom

samma person dömts till böter, skall, därest böterna skola förvandlas till

frihetsstraff, förordnandet träda i stället för straffet. Allmän åklagare skall

ej äga tala å brott, som begåtts av någon, som enligt myndighets förord-

Kungl. Majlis proposition nr 164.

26

Behovet av

revision och

lämpliga tid­

punkten för

dess genom­

forande.

att betingelserna för oell syftet med ingripande på detta område väsentligen

äro av samhällelig natur.

Såsom framgår av det förut anförda, hava de senare sakkunniga i denna

fråga anslutit sig till den av fattigvårdslagstiftningskommittén, lagrådet och

socialstyrelsen uttalade meningen. De sakkunniga hava ansett, att denna

mening borde komma till uttryck i själva lagen, och föreslagit en härav be­

tingad ändring i avfattningen av 1 § i nu gällande lag. I betänkandet har

dock framhållits, att gränserna för de fall, där ett samhällsintresse moti­

verar ett ingripande enligt lagen och där så ej är fallet, alltid måste bliva

i viss mån flytande.

Förevarande spörsmål har berörts allenast i ett fåtal yttranden över 1929

års förslag. De, som uttalat sig i frågan, hava emellertid hävdat samma

uppfattning som den i förslaget angivna.

I några yttranden över 1929 års förslag har ifrågasatts, huruvida det vore

erforderligt eller lämpligt att nu företaga en genomgripande revision av lag­

stiftningen. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Uppsala län:

Det remitterade förslaget synes i avsevärt mindre grad än 1926 års för­

slag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte därmed

sammanhängande författningsförslag föranleda erinringar från länsstyrelsens

sida. Fortfarande måste dock anses tvivelaktigt, huruvida de föreslagna

materiella och formella förbättringarna äro tillräckligt betydande och av be­

hovet påkallade för att motivera en ny lagstiftning på ett område, där be­

stämmelserna skola i stor utsträckning handhavas av talrika förtroendemän

med begränsad tid och utan påräkneliga juridiska insikter och där praxis

därför har särskilt stor betydelse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar den uppfattningen, att något trän­

gande behov av en revision av den nu gällande lagen icke föreligger.

Länsstyrelsen anför vidare bland annat:

Lagen torde likväl icke kunna frånkännas svagheter, till övervägande del

beroende därpå, att det var ett för vårt lands vidkommande nytt och oprö­

vat lagstiftningsområde, som med denna lag beträddes. Det nu föreliggande

förslaget, som ansluter sig till den i 1913 års lag fastslagna principen, att

ingripande från samhällets sida bör få ifrågakomma endast mot personer,

vilkas alkoholism har sociala följdverkningar, upptager obestridligen av er­

farenheten betingade förbättringar i lagstiftningen. Därest en revision av

förevarande lagstiftning nu skulle finnas erforderlig, anser länsstyrelsen

fördenskull ifrågavarande förslag i huvudsak lämpligt att läggas till grund

därför.

Kontrollstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat, att, innan förslaget

lägges till grund för en ny lagstiftning, vissa av styrelsen i dess utlåtande

angivna kompletterande utredningar borde företagas.

Sedan styrelsen i sitt utlåtande omnämnt de åt de sakkunniga lämnade

uppdragen och den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen med för­

slag till lag angående fylleri m. m., anför styrelsen följande:

Enligt kontrollstyrelsens mening är det nödvändigt, att, därest grund­

tankarna i 1920 års riksdagsskrivelse skulle fullföljas, frågan örn den svenska

fyllerilagstiftningens utformning skyndsamt upptages till ingående behand­

Kungl. Majus proposition nr 164.

28

Men även elär intresset finnes, möta ofta mycket stora svårigheter för

nykterhetsnämndsarbetet. l?u manga orter i vart land hava kommunerna

visat sig ovilliga att anvisa anslag för nykterhetsnämndsarbetets utförande.

Olika skäl hava medverkat härtill. På många håll är man ovillig att ytter­

ligare öka den redan förut höga uttaxeringen genom anslag till nykterhets-

nämndsverksamlieten. På andra håll synes man anse, att, då staten till

statsverket indragit de bet}Mande rusdrycksmedlen och genom särskild lag­

stiftning ytterligare begränsat inkomstbeskattningen från monopol- och system­

bolagen, det i första rummet är statsmakternas plikt att sörja för medels­

anvisningen till nykterlietsnämndsverksamheten och till realiserandet av

alkoholistbeliandlingslagen. I allt större utsträckning har man också krävt,

att staten skulle lämna såväl erforderliga medel till nykterhetsnämndsverk-

samheteus. upprätthållande som också helt bekosta anstaltsbekandlingen

av alkoholister.. Enligt kontrollstyrelsens mening finnes det mycket fog för

denna .uppfattning. Det torde således kunna ifrågasättas, huruvida icke av

de rikligt flödande rusdrycksmedlen, av vilka endast en del komma till direkt

användning i statsbudgeten, någon mindre del, fullt tillräcklig för berörda

ändamål, skulle kunna anvisas för denna verksamhet, som på det närmaste

beror av den alkoholförbrukning, som statsmakterna särskilt gjort till föremål

för. beskattning. En närmare undersökning av hithörande förhållanden är

enligt kontrollstyrelsens mening särskilt påkallad.

Emellertid torde ett förslag till ny lag örn behandling av alkoholister

knappast böra upptagas till slutligt avgörande, förrän såväl den organisatoriska

som den ekonomiska sidan av nykterlietsnämndsverksamheten gjorts till före­

mål för en särskild utredning.

Såsom framgår av sid. 57 i det föreliggande betänkandet hava de sak­

kunniga ansett, att i fråga örn behandling av alkoholister måste väsentlig

vikt läggas på förebyggande åtgärder. Först i den mån hjälpåtgärder visat

sig resultatlösa, bör såsom regel strängare åtgärder i form av tvångsinterne-

ring å alkoholistanstalt komma i fråga. Enligt kontrollstyrelsens mening

måste de förebyggande åtgärderna inrymmas en väsentlig plats, och det är

därför av betydelse, att ingripandet kan ske ju förr dess hellre. Detta

förutsätter emellertid en utvecklad nykterhetsnämndsorganisation med sak­

kunskap och tillräckliga ekonomiska hjälpmedel till sitt förfogande, något

som .kontrollstyrelsen i förbigående berört. Men det kräves också, att lag­

stiftningen erhåller en sådan utformning, att ingripandet från nykterhets-

nämndsinstitutionens sida kommer att ske på ett så pass tidigt stadium,

att de förebyggande åtgärderna få verklig betydelse. Sker ingripandet mot

en alkoholmissbrukare, först när hans alkoholmissbruk nått en betydande

omfattning, torde erfarenheten visa, att förebyggande åtgärder icke i någon

större utsträckning leda till resultat. Ur nu anförda synpunkter synes det

böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättningarna för ingripande

mot en alkoholmissbrukare genom förebyggande åtgärder skola göras mindre

stränga än förutsättningarna när det gäller att internera en sådan missbrukare.

Sedan styrelsen närmare uttalat sig i den senast berörda frågan, vartill

jag strax skall återkomma, fortsätter styrelsen:

Örn sålunda tillbörlig vikt, såsom de sakkunniga ansett och enligt kontroll-

styrelsens, mening är fallet, bör läggas på de förebyggande åtgärderna och

förutsättningen för vidtagande av förebyggande åtgärder bör vara vidsträcktare

än förutsättningen för internering, böra nykterlietsnämnderna utrustas med

vissa maktmedel för tillämpningen av de förebyggande åtgärderna. Det är

givet, att nämnderna i första hand böra genom övertalning försöka bibringa

alkoholmissbrukaren en uppfattning örn att ett fortsättande på alkohol­

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

30

Kungl. Majus proposition nr 164.

35 § rusdrycksförsäljningsförordningen angivna eller att någon brukade alko­

holhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I 6 § omnämnda

åtgärder voro dels försök att förmå vederbörande att återgå till ett nyktert och

ordentligt levnadssätt dels ock avstängning under viss tid från inköp av rus­

drycker jämte hemställan till försäljare av alkoholhaltiga drycker att ej

under viss tid utlämna sådana drycker till honom. 8 § upptog såsom all­

män förutsättning för vidtagande av åtgärd hemfallenhet åt dryckenskap,

och den åtgärd, som där anvisades, var anordnandet av övervakning. I vissa

senare lagrum reglerades därefter tvångsinterneringen. 1929 års förslag,

som allenast avser alkoholistvården, stadgar såsom allmän förutsättning för

ingripande hemfallenhet åt dryckenskap. De åtgärder, som kunna vidtagas,

äro dels hjälpåtgärder, bland dem övervakning, dels ock internering. För­

slaget innebär icke någon ändring i angivna stadgande i rusdrycksförsälj-

ningsf örordningen.

Önskemål av nyss angivet innehåll uttalas i de utlåtanden, vilka avgivits

av kontr allsty reisen, polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhets-

nämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde, länsstyrelsen i Gävle­

borgs län, Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning, ny kier-

hetsnämndernas Balaförbund samt nykter hetsnämnden i Orebro. I viss mån

har denna fråga ock berörts av socialstyrelsen, nykterhetsnämndernas central­

kommitté samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund.

Kontrollstyrelsen har på sätt förut angivits framhållit, att det ur vissa syn­

punkter syntes böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättnin­

garna för ingripande genom förebyggande åtgärder mot dem, som missbruka

alkohol, skulle kunna göras mindre stränga än förutsättningarna, när det

gällde att internera. Därefter fortsätter styrelsen:

Redan då den nu gällande lagen örn behandling av alkoholister förbereddes ,

uttalade sig svenska läkarsällskapets kommitterade för en uppmjukning

av det angivna uttrycket »hemfallen åt dryckenskap». Läkarsällskapets

kommitterade anförde, att det i lagförslaget förutsattes, att en person, för

att kunna interneras, skulle vara hemfallen åt dryckenskap. Med detta

uttryck förknippades dock en föreställning örn ett icke blott höggradigt

men även permanent alkoholmissbruk. Nu vore det emellertid ett sakför­

hållande, som icke läte sig bestridas, att en stor del icke blott av de brutala,

våldsamma och sålunda för andras personliga säkerhet farliga alkoholmiss­

brukarna, utan även många av dem, som voro oförmögna att på ett tillfreds­

ställande sätt vårda sina angelägenheter lika väl som dem, som verkade

sedligt förråade, icke voro permanenta alkoholmissbrukare i den mening,

att de dagligen försatte sig under alkoholens inverkan, utan ofta berusade

sig endast under kortare eller längre perioder, vissa veckodagar eller vid

regelbundet återkommande särskilda tillfällen. Ifrågavarande uttryck torde

därför böra utbytas mot något, som icke i lika hög grad betonade perma-

nensen i alkoholmissbruket. Lämpligare vore därför att inledningssatsen

finge följande lydelse: »Använder någon rusdrycker på sådant sätt, att han

i följd därav». De synpunkter, som läkarsällskapets kommitté anlagt, blevo

emellertid icke godkända vid lagförslagets slutliga överarbetning. Det synes

kunna ifrågasättas, örn icke en av orsakerna till den jämförelsevis ringa

effektiviteten i vår nuvarande alkoholistlagstiftning är just denna stränga

fordran från lagstiftningens sida att den, gentemot vilken nykterhetsnämnden

32

Kungl. Majus proposition nr 164.

nämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde åberopade skäl

bibehållandet av 1926 års förslags formulering.

Stochholms stads och läns ny bier hetsnämnders sammanslutning har omnämnt,

hurusom enligt den gällande lagen och enligt 1929 års förslag det är en all­

män betingelse för ingripande, att den person det gäller är hemfallen åt

dryckenskap. Inskridande kunde ske endast mot sådant alkoholmissbruk,

som antagit vanans form, alltså mot kroniska alkoholister, vanedrinkare.

Utan tvivel förekomme emellertid fall, då ett ingripande av nykterhets-

nämnden på ett tidigare stadium skulle vara önskvärt. Detta förhållande

hade även beaktats i 1926 års förslag. Sammanslutningen ville ansluta sig

till den i nämnda förslag hävdade uppfattningen.

Ett uttalande av likartat innehåll har gjorts av nykterhetsnämndernas

Dalaförbund.

Nykterhetsnämnden i Orebro yttrar bland annat följande:

Med orden »hemfallen åt dryckenskap» avses, enligt motiveringen, kro­

niska alkoholister eller vanedrinkare. Nämnden anser att den i 1926 års

förslag använda avfattningen bättre motsvarar det verkliga behovet. Då i

fråga örn behandling av alkoholister väsentlig vikt måste läggas på de före­

byggande åtgärderna är det nödvändigt att nykterhetsnämndernas ingripan­

de kan ske på ett så pass tidigt stadium att de förebyggande åtgärderna få

verklig betydelse. Sker ingripandet mot en alkoholmissbrukare först när

alkoholmissbruket nått en betydande omfattning visar erfarenheten att de

förebyggande åtgärderna ofta ej leda till något resultat. Nämnden anser sig

därför kunna kraftigt stryka under vad kontrollstyrelsen i sitt yttrande över

förslaget i denna del anfört.

Socialstyrelsen har i fråga örn uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» åbe­

ropat vad styrelsen anfört rörande lagens rubrik, vilken enligt 1929 års för­

slag skulle vara densamma som nu. Angående rubriken har styrelsen anfört:

En av de viktigaste och mest uppmuntrande erfarenheterna från de gångna

åren är, att man med förebyggande åtgärder kan komma till rätta med en

mycket avsevärd del av alkoholmissbrukarna. Detta gäller dock endast, örn

ingripandet sker i tid. Det blir därför en huvuduppgift för nykterhetsnämn-

derna att inrikta sig mot sådana, vanligen yngre alkoholmissbrukare, hos

vilka missbruket icke hunnit inrota sig alltför fast. Med hänsyn härtill

torde rubriken »lag örn behandling av alkoholister» icke vara alldeles lyck­

lig. Begreppet alkoholist lärer nämligen i det allmänna språkbruket åsyfta

endast mycket svårt förfallna individer.

Beträffande nu förevarande uttryck har styrelsen därefter yttrat:

I anslutning till vad örn lagrubriken anförts föreslår socialstyrelsen, att

i 1 § orden »hemfallen åt dryckenskap» ändras till »hemfallen åt alkohol­

missbruk». Ordet dryckenskap synes nämligen för starkt och lider såsom

lagterm av oklarhet. Av uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» lärer med

erforderlig tydlighet framgå, att lagen icke åsyftar rent tillfälliga förvillelser

utan ett vanemässigt eller eljest för individens livsföring karakteristiskt

alkoholmissbruk.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté samt Göteborgs och Bohus läns nykter-

hetsnämnders förbund yrka, att orden »hemfallen åt dryckenskap» måtte ut­

bytas mot »begiven på dryckenskap». Centralkommittén erinrar, att 1911 års

nykterhetskommitté i utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs för-

34

Departements­

chefen.

Frågan om en revision har varit svävande i flera år. Anledning till ytter

ligare uppskov synes ej föreligga. Då det oklara läget beträffande denna

lagstiftning medfört vissa olägenheter för den statliga upplysningsverksam­

heten bland nykterhetsnämnderna, är det från denna verksamhets synpunkt

ett önskemål, att denna fråga erhåller sin lösning snarast möjligt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har yttrat:

De stora befogenheter att ingripa i alkoholmissbrukarens liv, som tillagts

nykterhetsnämnderna enligt lagförslaget, förutsätta, att de särskilda, i många

hänseenden ömtåliga fallen behandlas av nykterhetsnämnderna på ett för­

stående och lojalt sätt. Man kunde känna sig tveksam, huruvida det vore

tillrådligt att med hänsyn till eventuella övergrepp inrymma dessa i män­

niskors privata liv så ingripande befogenheter åt nykterhetsnämnderna, örn

den föreslagna lagstiftningen hade samma karaktär av i huvudsak inter­

neringslag som den nu gällande lagen. Av lagförslaget framgår emellertid,

att förebyggande åtgärder i första hand alltid skola användas för alkoholis­

tens tillrättaförande och att tvångsinterneringen får tillgripas först och i den

mån de förebyggande åtgärderna visa sig verkningslösa. Vidare innehåller

förslaget en erinran till nykterhetsnämnderna att samarbeta med myndig­

heter och institutioner för social hjälpverksamhet. Det drag av social rädd-

ningsverksamhet, som präglar förslaget, synes länsstyrelsen ägnat att undan­

röja ovan antydda tvekan. Länsstyrelsen har för sin del intet att erinra

mot att förslaget upphöjes till lag.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning anser önsk­

värt, att förslaget snarast möjligt antages. Sammanslutningen uttalar den

förvissningen, att betydande förbättringar i nykterhetshänseende skulle vinnas,

därest förslaget — med de ändringar och kompletteringar, som kunna visa

sig vara påkallade — bleve upphöjt till lag.

Nykterhetsnämnden i Göteborg anför:

Nämnden finner förslaget innefatta en med varsam och skicklig hand

tillrättalagd revision av den nu gällande lagen örn behandling av alkoholis­

ter, vilken såsom en för vårt land ny lagstiftning inom ett ömtåligt område

under dess nu snart fjortonåriga tillämpning visat sig vara på det hela taget

lyckligt avfattad. De brister i den nu gällande lagen, som med ledning av

erfarenheten från dess tillämpning kunnat påvisas, hava i förslaget på ett i

stort sett ändamålsenligt sätt avhjälpts, och den praxis i form av dels över­

vakning och dels försökspermission av alkoholmissbrukare, vilken med stor

framgång tillämpats av nvkterhetsnämnder och alkoholistanstalter vid sidan

av den gällande lagens bestämmelser, hava i lagförslaget givits en reglering,

som får anses medgiva en fortsatt lycklig användning av de båda betydelse­

fulla instituten. Samtidigt har åt lagbestämmelserna genom deras uppdel­

ning i olika kapitel med rubriker givits en mera översiktlig uppställning,

vilket, då bestämmelserna härigenom blivit lättare tillgängliga, är ägnat att

verksamt befordra en allmän och riktig tillämpning av lagen. Med denna

uppfattning finner nämnden sig kunna utan tvekan i princip förorda, att

förslaget upphöjes till lag.

Det torde icke råda mer än mening därom, att lagen angående behand­

ling av alkoholister visat sig vara ett lämpligt och verksamt medel för be­

kämpande av de svåraste formerna av alkolismens sociala skadeverkningar.

Det försök, som med denna lagstiftning gjordes, att på en dittills såväl hos

oss som i andra länder i stort sett oprövad väg komma till rätta med det

Kungl. Majus proposition nr 164.

36

omnämnes icke i lagen den hjälpåtgärd, som torde vara den oftast anlitade

och i allt fall den med största framgång prövade, nämligen övervakningen.

Även vissa andra anordningar, som nu tillämpas vid alkoholistvården, hava

utbildats helt vid sidan av lagen. Det viktigaste exemplet härpå torde vara

den s. k. för sökspermissionen. Att ett lagfästande av den utveckling, som

på sätt nu antytts i flera viktiga avseenden ägt rum i praxis, bör ske, torde

utan vidare vara tydligt. Av de ändringsyrkanden, som ytterligare synts

mig böra beaktas, örn ock allenast i viss omfattning, må här framhållas de,

som avse ökad medverkan från statens sida till gäldande av vårdkostnaderna.

Slutligen har den nuvarande lagen i åtskilliga detaljer ansetts i behov av

jämkningar.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att en fullständig revision av lagstift­

ningen enligt min mening bör komma till stånd. Ett genomförande inom

den nuvarande lagens ram av erforderliga ändringar har icke synts mig möjligt.

Riktigheten av min uppfattning, att en reform bör komma till stånd,

bekräftas därav, att det senast framlagda sakkunnigförslaget blivit i princip

så gott som enhälligt tillstyrkt i de däröver avgivna yttrandena. Kon­

trollstyrelsen, länsstyrelsen i Jönköpings län och stadsfiskalen i Nässjö

hava emellertid uttalat den meningen, att en reform av alkoholistlagstift­

ningen bör genomföras först i sammanhang med reformer å närliggande

rättsområden samt att resultatet av vissa pågående eller föreslagna utred­

ningar bör avvaktas. Dessa myndigheter vitsorda likväl, att alkoholistlagen

är i behov av reformering. Särskilt må understrykas, att kontrollstyrelsen

finner den nuvarande lagstiftningen i olika avseenden otillräcklig och de

föreslagna utvidgningarna påkallade. De nämnda myndigheternas betänk­

ligheter avse således icke frågan, huruvida ny lagstiftning bör komma till

stånd, utan allenast den lämpliga tidpunkten därför. Att låta reformarbetet

nu anstå skulle emellertid helt visst betyda ett undanskjutande av denna

visserligen begränsade men dock betydelsefulla reform till en ganska obe­

stämd framtid.

Yrkandena örn uppskov hava framställts bland annat med hänsyn till det

pågående arbetet å en förändrad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen

m. m. Det torde emellertid dröja avsevärd tid, redan innan förslag till

reviderad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen kan föreligga utar­

betat, och det är givetvis synnerligen svårt att beräkna, huru snart där­

efter ett lagförslag kan vinna statsmakternas godkännande. Härtill kommer

vidare den avgörande synpunkten, att sambandet mellan denna lagstiftning

och alkoholistlagen icke torde vara av sådan art, att verkliga olägenheter

skulle uppkomma, därest alkoholistlagen nu bleve föremål för revision. I

denna lag meddelas visserligen organisatoriska bestämmelser rörande de

särskilda kommunala organ — nykterhetsnämnderna — som i vissa avseen­

den skola omhänderhava tillämpningen av försäljningslagstiftningen. I det

förslag, som utarbetats inom departementet, förekomma icke några egentliga

nyheter på denna punkt, utan den nu bestående ordningen bibehålies i

huvudsak oförändrad. Huruvida några mera avsevärda ändringar beträffande

Kungl. Majus proposition nr 164.

38

tidigare omförmälda kraven å utvidgning av lagens tillämpningsområde och

andra ändringar i lagen funnits böra genomföras, kommer att närmare

framgå av det lagförslag, som framlägges, jämte motiveringen därtill. I ett av­

seende skall jag emellertid redan här beröra frågan örn lagens tillämpnings­

område, nämligen såvitt angår den allmänna förutsättningen för vidtagande

av åtgärder enligt lagen, hemfall enhet åt dryckenskap. Såsom den lämnade

redogörelsen för yttrandena utvisar, har nämnda fråga upptagits till be­

handling av flera myndigheter och andra, som yttrat sig. I dessa yttranden

har hävdats vikten av att ingripande sker på ett tidigt stadium, då utsik­

terna för ett tillrättaförande äro större. Otvivelaktigt förtjänar den anförda

synpunkten särskilt beaktande.

A

andra sidan får ej förbises, att lagstift-

ningen bör vara så anordnad, att den ej lämnar tillfälle till trakasseri eller

ingripande i otid. Misstag i sådant avseende från deras sida, som hava att

tillämpa lagen, skulle för avsevärd tid framåt kunna bringa alkoholistvården

överhuvud i vanrykte. Och därmed kunde åstadkommas större skada än

den, som skulle föranledas av att ingripande komme att ske på en tidpunkt,

som med hänsyn till möjligheten av rättelse måhända icke vore den mest

önskvärda.

De sålunda anförda synpunkterna mana till särskild varsamhet vid en

rubbning av den gällande allmänna förutsättningen för vidtagande av åt­

gärder enligt lagen. 1926 års förslag, som särskilt åberopats i de ytt­

randen, varom nu är fråga, innebar ej heller någon ändring av nämnda

förutsättning för anordnande av övervakning eller för interneringsåtgärd.

Vissa lindrigare hjälpåtgärder kunde enligt ⁶ § vidtagas vid en ringare grad

av alkoholmissbruk än den, som betecknas med hemfallenhet åt dryckenskap.

Av dessa hjälpåtgärder synas mig de, som avse utminutering eller utskänk­

ning av rusdrycker, icke böra regleras i alkoholistlagen. Vad angår den per­

sonliga uppmaningen att återgå till ett nyktert och ordentligt liv — den

åtgärd av de nu förevarande, som nykterhetsnämnd enligt motiven till ⁶ §

i 1926 års förslag framförallt hade att vidtaga — lärer det kunna sättas

i fråga, huruvida en bestämmelse örn en dylik uppmaning skulle bliva till

större gagn. Att märka är nämligen, att nykterlietsnämnden icke utrustats

med något medel att få uppmaningen åtlydd, därest den ej skulle hörsam­

mas. Ej ens en mildare form av övervakning skulle kunna anordnas på

detta stadium av rusdrycksmissbruket. Vid nu berörda förhållanden har jag

icke kunnat tillstyrka en bestämmelse i enlighet med ⁶ § i 1926 års förslag.

Däremot har jag till vinnande i viss örn ock begränsad omfattning av syftet

med här behandlade yrkanden ansett mig kunna utbyta ordet »dryckenskap»

i 1 § mot »alkoholmissbruk». Förslag örn ett dylikt utbyte har, på sätt

förut nämnts, framställts av socialstyrelsen. Därmed lärer vinnas, att in­

gripande kan ske på ett något tidigare stadium, än vad för närvarande är

fallet. Anmärkas må, att uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» på sina

håll torde hava tolkats så, att ingripande ej är medgivet mot andra än deni,

som förete ett synnerligen långt framskridet alkoholmissbruk. Det nu

ifrågasatta uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» synes mindre ägnat att

framkalla en sådan uppfattning.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Yttranden

ever pro­

memorian.

40

Kungl. Majus proposition nr 164.

att a^öhohsm och vanartigt levnadssätt ofta gå över i varandra, och att det

darfor vid uppkommen fråga, örn en alkoholist eller en vanartig person bör

- rr<le Tfra

att det organ, som avgör frågan, äger möj-

lighet att välja mellan de olika vårdformerna.

Lansstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bolms, Skara­

borgs,Värmlands och Västmanlands län samt socialstyrelsen hava i avgivna yttran­

den tillstyrkt alkoholistärendenas överflyttning till vårdnadskollegiet, därest ett

sådant inrattades. Länsstyrelsen i Kalmar län har därvid såsom särskilt skäl

harfor framhållit, att alkoholism och vanartigt levnadssätt ofta överginge i

varandra och att möjligheten att avväga korrektiven alltså vore betydelsefull.

Länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län avstyrka

däremot överflyttningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att medan handläggningen enligt

vanartslagen liksom för närvarande enligt lösdrivarlagen skall vara muntlig

och snarlik rannsakningen i brottmål, handläggningen av ärenden enligt

alkoholistlagen alltid är skriftlig, samt fortsätter:

Administrativa myndigheter äro givetvis mera än domstolar lämpade för

ärenden med skriftlig handläggning och sålunda även för ärenden av sist­

nämnda slag De ytterst sällsynta fall, då muntlig förhandling, exempelvis

tor anställande av vittnesförhör, kan vara erforderlig, torde därför ej böra

föranleda att alla ärenden av detta slag i sin helhet skola överflyttas från

de administrativa myndigheterna, och någon omläggning av förhandlingarna

dessa ärenden torde ej heller vara ifrågasatt. Att nu uttala sig i vad mån

en sadan omläggning kan eller bör komma till stånd är naturligtvis icke möj-

överflyttidngen1Sen ^ ^daifÖ1 för narvarancle bestämt avstyrka den föreslagna

Länsstyrelsen i Älvsbergs län anför:

Att hela den grupp ärenden, intagning av alkoholister å alkoholistanstalt,

«WUlQf0rilt

Ä «°m helst erinringar handlagts av länsstyrelserna,

s, ,l e. ombyttas till detta särskilt inrättade organ endast av den orsak att

det ror sig örn en persons tvångsvisa intagande å viss anstalt, kan länsstv-

relsen ej tinna vara lämpligt.

J

Länsstyrelsen i Jämtlands län (landshövdingen Linnér) yttrar:

Vad alkoholisterna beträffar har undertecknad, landshövding, frän före­

gående verksamhet med handläggning av dylika ärenden från hela landet

icke ett intryck av »administrativt godtycke, eller opåkallad ingripande från

myndigheternas sida, utan snarare en känsla av att alkoholisternas hustrur

och barn ofta fa uthärda ett övermått av lidande och risk, innan interne­

ring ager rum.

Socialstyrelsen som uttalat sig i avstyrkande riktning i fråga örn in­

rättandet av det nya organet — har till stöd därför bland annat anfört, att

i åtskilliga fall frågor örn det nya organets kompetensområde inställde sig,

samt yttrar härom bland annat:

Enligt ¹² § 1929 års förslag till alkoholistlag äger »sökande hos länssty-

relse påkalla förständigande för nykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder

eller att själv gora ansökan örn förordnande örn personens intagande å all­

man alkohohstanstalt». Ehuruväl det i förevarande sammanhang rör sig örn

besvarsforfarande, lärer ansökan i och med att den alternativt kan avse in­

tagning pa anstalt, böra ställas till intagningsnämnden. Skulle det då också

Vård­

kostnaderna.

Gällande be­

stämmelser.

Sakkunnig-

förslagen.

Yttranden.

ordnad myndighet skall äga förständiga nämnden att vidtaga hjälpåtgärder

samt att, därest straffriförklarade personer böra intagas å alkoholistanstalt,

desamma böra överlämnas till vårdnadskollegiet för vederbörligt intern e-

ringsförordnande.

I det föregående har jag redogjort för de bestämmelser, som nu gälla an­

gående gäldandet av vårdkostnad, och det torde tillåtas mig att här allenast

åberopa vad där anförts (s. 18—19).

I fråga örn sakkunnigförslagens ställning till detta spörsmål får jag-

hänvisa till betänkandena (1926 års s. 124 £f., 1929 års s. 108 ff.). Jag vill

här allenast erinra, att framkomna yrkanden, att kostnaderna skulle helt

överflyttas å statsverket, icke av de sakkunniga biträtts. Båda förslagen

innebära emellertid en utökning av statsverkets ansvar för kostnaderna i

fråga om vissa särskilda kategorier av dem, som missbruka alkohol. Bland

annat skall all kostnad för vård av dem, som anses farliga, övertagas av

statsverket.

En av de senast tillkallade sakkunniga, hovrättsrådet Petrén, har i särskilt

yttrande anfört, att yrkandena örn att alla vårdkostnader för tvångsinternerade

alkoholister skulle bliva en statens angelägenhet hade mycket fog för sig

ur olika synpunkter samt att en slutgiltig lösning av frågan örn alkoholist­

vården sannolikt ej stöde att vinna på annan väg. Nämnde sakkunnige

har emellertid vidare förklarat, att han, då en så genomgripande ändring

lämpligen måhända ej borde vidtagas på en gång, i likhet med övriga sak­

kunniga ansett statsverkets skyldighet att bära vårdkostnaden för tvångs­

internerade alkoholister för närvarande icke böra utsträckas utöver vad som

skett i 1929 års förslag.

Frågan om vårdkostnaderna har ägnats uppmärksamhet i åtskilliga av

de yttranden, som avgivits över 1929 års förslag.

I flera yttranden påyrkas, att staten skall helt övertaga vårdkostnaderna.

Svenska landskommunernas förhand förklarar sålunda, att förbundet ej kan

Anna förslagets lösning av problemet lycklig, och ansluter sig till den upp­

fattningen, att samtliga med intagning å allmän alkoholistanstalt förenade

kostnader böra överflyttas å statsverket. Förbundet anför därom vidare:

Som ett huvudskäl för en sådan anordning har med fullt fog anförts, att

alkoholistvården aldrig blir fullt effektiv, förrän staten övertagit samtliga

ifrågavarande kostnader. Så länge saken icke ordnas på detta sätt, komma

i åtskilliga fall köstnadsliänsyn att utgöra ett hinder mot ansökning örn en

åt dryckenskap hemfallen persons intagande å alkoholistanstalt; man kan

knappast förtänka en hårt skattetyngd kommun, örn den i det längsta drar

sig för att påkalla en interneringsåtgärd, som måhända kommer att medföra

en ganska betydande utgift. Något verkligt vägande skäl mot att lägga

ifrågavarande kostnader på staten har icke anförts, ty att kommunerna i

så fall skulle söka åstadkomma oberättigade interneringar, finns det ingen

som helst anledning att befara. I de flesta fall blir det kommunen, som

får underhålla en internerad persons familj under interneringstiden; och

för övrigt lär man icke behöva hysa farhågor för att länsstyrelserna skulle

besluta örn internering utan att kraftigt talande skäl för en sådan åtgärd

föreligga.

42

Kungl. Majus proposition nr 164.

44

Göteborgs och Bohus län ävensom Stochholms stads nykterhetsnämnd jämte nykter-

hetsnämnderna i Örebro ooli Visby.

Svenska stadsförbundet ansluter sig helt till den principståndpunkt, som

kommit till uttryck i hovrättsrådet Petréus reservation, samt anför vidare:

På många håll motsågos på sin tid de blivande resultaten av alkoholist-

vården med de största förhoppningar. Numera torde dock den meningen

vara rätt allmänt utbredd i kommunala kretsar, att dessa förhoppningar icke

i alla avseenden infriats. Skälen äro givetvis flera. Bland annat torde det

hava mött stora svårigheter att få nykterhetsnämnderna på lämpligaste sätt

rekryterade. Men den avgörande orsaken till ett mindre gott resultat på

sina håll torde sannolikt ligga främst i den omständigheten, att en effektiv

alkoholistvård åsamkat vederbörande kommun väsentliga kostnader. Ju all­

varligare en kommuns nykterhetsnämnd tagit sin uppgift, desto mer Ilar

kommunen drabbats av utgifter och nämnden följaktligen av kritik. En sådan

anordning måste uppenbarligen motverka själva syftet med lagen. I likhet

med reservanten tror styrelsen för sin del, att en full effektivitet hos lagen

knappast kan ernås, förrän kommunerna helt befriats från kostnaderna. Med

effektivitetssynpunkten förena sig i detta fall också starka skälighetskrav.

Staten tar inkomsten av rusdryckshanteringen och bör också drabbas av

utgifterna. Vid omläggning av monopolbolagens beskattning gjordes från

statens sida gällande, att monopolvinsten borde ingå till staten och ej få

beskattas av kommunerna. Då statsmakterna gått in för en dylik grundsats,

synes konsekvensen böra vara den, att kommunerna befrias från de utgifter,

rusdryckshanteringen påkallar i form av alkoholistvård. Det är också stats­

myndighet som meddelar beslut om internering. Redan enligt 1913 års lag

bär staten vissa kostnader för alkoholistvården. Enligt kungörelsen den

22 juni 1928 angående statsbidrag i vissa fall till kostnad för vård å allmän

alkoholistanstalt har staten påtagit sig en viss ökning av dessa kostnader.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle staten bära en ännu större del

av dem. Styrelsen ser med tillfredsställelse den tendens, som sålunda gjort

sig gällande, men hoppas, att frågan örn en fullständig avveckling av kommu­

nernas kostnader för alkoholistvården ägnas fortsatt uppmärksamhet, i vart

fall i samband med den pågående utredningen om skatteutjämning.

Nykterhetsnämnden i Göteborg har yttrat följande:

Nämnden vill med avseende å den bland landets nykterhetsnämnder ut­

bredda meningen, att statsverket bör påtaga sig ali kostnad för vård å ali

män alkoholistanstalt, på de skäl, som därför förebragts, uttala sig för att

statsverket ersätter en del — tre fjärdedelar eller hälften eller en fjärdedel

— av samtliga de vårdkostnader, som kommunerna genom nykterhetsnämn­

derna hava att betala. Aven örn det vid genomförandet av en sådan ordning

nu stannade vid blott en fjärdedel, skulle mycket vara vunnet till åstad­

kommande av en allmännare tillämpning av alkoholistlagen och därmed till

åvägabringande av en större effektivitet hos alkoholistvården.

Socialstyrelsen anför:

Att en ändring till kommunernas förmån bör äga rum ifråga örn fördel­

ningen av kostnaderna för alkoholistvården, torde vara en allmän uppfattning.

Under de senare åren hava hera steg tagits i denna riktning, och de sak­

kunnigas förslag innebär ännu ett sådant. I sitt utlåtande över 1926 års

förslag framhöll socialstyrelsen, att frågan örn vårdkostnaderna över huvud

taget icke syntes vara av beskaffenhet, att den borde fastlåsas i lag. Enligt

denna uppfattning bör lagen icke uttala sig örn vårdkostnaderna utan lämna

öppet, i vilken utsträckning statsverket har att vidkännas dessa, och endast

giva generella föreskrifter — för de fall, där statsverket icke bestrider hela

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H4.

46

Kungl. Majus proposition nr 164.

bliva föremål för anstaltsbehandling, bar dylik behandling ansetts böra komma

till stånd oberoende av initiativ från kommunalt organ, och bör följaktligeil

staten i sådana fall svara för vårdkostnaderna.

fö^fBnlaVts Av fÖrUt anförda framgår, att ett genomförande av förslaget skulle

genom?6 S betyda ökade möjligheter att åvägabringa internering av alkoholister. För-

förande. »laget innebär vidare en utökning av interneringstiderna, vadan en förläng­

ning av tiden för anstaltsvistelsen i en del fall lärer vara att påräkna. Genom

de ifrågasatta nya bestämmelserna rörande vårdkostnadernas fördelning lärer

antalet internerade komma att ökas. X samma riktning verkar också sänk­

ningen av vårdavgiften för de internerade, en fråga som dock icke är reglerad

i lagen.

De nu berörda omständigheterna komma otvivelaktigt att medföra en

ökning av statens utgifter för alkoholistvården. Huru stor denna ökning

kan bliva lärer emellertid undandraga sig varje exakt beräkning. Till ber

lysande av frågan meddelas bär vissa uppgifter i följande tabeller. Tabell ¹

avser samtliga å alkoholistänstalter i riket alltsedan alkoholistlagens ikraft­

trädande den 1 augusti 1916 intagna personer. Även de å enskild anstalt

frivilligt ingångna äro redovisade, ehuru intagande å sådan anstalt icke är

leglerat i lagen. Tabell 2 innehåller uppgifter angående dem, som å Venn-

garnsanstalten internerats såsom farliga för annans personliga säkerhet eller

eget liv. På sätt förut nämnts, skall staten enligt förslaget betala all vård­

kostnad för farliga alkoholister och icke såsom nu blott en mindre del därav.

Vårdkostnaden å statens och övriga allmänna anstalter torde i genomsnitt

kunna uppskattas till omkring 4 kronor 75 öre för intagen och underhålls­

tag- Andra uppgifter till belysande av kostnaderna än de i dessa tabeller

intagna hava icke stått till buds.

Tgl. 1. Antalet å alkoholistanstalter under tiden % 1916—3i/u 1930 intagna.

o

A

allmän alkoholistanstalt

o

A enskild 1

statsunder­

stödd anstalt

frivilligt

ingångna

|

tvångs -

1 internerade

1

frivilligt

ingångna

summa

män

kvinnor

j „

4

28

95

i

82

55

126

ii

47

49

42

86

5

15

!

76

28

97

7

36

103

48

142

9

62

119

45

158

6

62

149

75

214

10

59

204

52

248

8

61

162

76

230

8

45

!

201

76

262

15

51

167

65

216

16

61

192

99

273

18

48

!

191

108

281

18

62

215

95

296

14

73

264

106

356

14

85

2,198

974

3,013

159

862

Av

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928 .

1929 .

1930 .

Anm.

Summa

Uppgifterna för år 1916 avse tiden fr. o. m. Ve, då lagen trädde i kraft.

det allmänna språkbruket åsyftade endast mycket svårt förfallna individer.

Styrelsen har ansett, att »lag örn åtgärder mot samhällsskadligt alkoholmiss­

bruk» eller något liknande skulle utgöra en mera adekvat rubrik.

Denna anmärkning torde visserligen icke sakna berättigande. Då emeller­

tid en annan rubrik, som i få ord fullt exakt angiver lagens innehåll, lärer

vara svår att erhålla — den av styrelsen förslagsvis nämnda synes icke fullt

tillfredsställande — har jag stannat vid att förorda, att den nuvarande lag­

rubriken bibehålies.

⁺⁰

Kungl. Maj ds proposition nr 164.

Specialmotivering.

. Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för viktigare ändringar, som

vidtagits i 1929 års förslag. I den män det synts nödigt, komma därvid jäm­

väl att omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden. Åt

skilliga jämkningar av väsentligen formell art torde ej tarva någon motivering.

Vid varje paragraf angives inledningsvis dess motsvarighet i 1929 års

förslag, varjämte sidhänvisning lämnas till motiveringen för stadgandet.

1 KAP.

Lagens tillämplighetsomräde.

1 §•

Stadgandet motsvarar 1 § i 1929 års förslag (s. 58).

Redogörelse har tidigare lämnats för vissa uttalanden i fråga örn avfatt­

ningen av paragrafens ingress, vilken innehåller den allmänna förutsätt­

ningen för ingripande med åtgärder enligt lagen.

I två yttranden har anmärkts, att omnämnandet i förslagets ingress av fara

eller allvarlig olägenhet för samhället, varigenom skulle antydas grunden för

samhällets rätt att vidtaga åtgärder, borde såsom onödigt eller olämpligt utgå.

I åtskilliga utlåtanden hemställes, att gruppen ² måtte beskrivas på sätt

hovrättsrådet Petrén i särskilt yttrande föreslagit.

Socialstyrelsen anför angående denna grupp:

Gällande lag angiver såsom en av de särskilda förutsättningarna, att ve­

derbörande utsätter hustru eller barn för nöd eller uppenbar vanvård. T

förslaget har orden »uppenbar vanvård» ersatts med »allvarlig vanvård».

Ändringen åsyftar att tydligare utmärka att lagen avser icke blott kroppslig

utan även psykisk, moralisk eller sedlig vanvård. Det synes tveksamt, örn

detta syfte vinnes genom omformulermgen. En reservant, hovrättsrådet

Petrén, föreslår i denna punkt ett förtydligande tillägg till ordet vanvård,

vilket synes lämpligt.

Beträffande denna mycket viktiga kategori må vidare framhållas, att för­

slaget bibehåller den nu gällande förutsättningen för lagens tillämplighet,

som innefattas i orden »(utsätter hustru, barn eller annan), som han är

skyldig att försörja». Det är sålunda icke tillräckligt, att den försumlige

haft vårdnadsplikt. I detta avseende torde böra göras ett tillägg, varigenom

jämväl sådan vårdnadspliktig, som icke är försörjningsskyldig, innefattas

under stadgandet. Aven uttrycket »eljest grovt brister i sina plikter mot

sådan person» lärer böra avse både försörjnings- och vårdnadsskyldiga.

Socialstyrelsen omnämner dessutom, att orden »eljest grovt brister i sina

plikter mot sådan person» kunna utbytas mot »eljest i märklig män åsido-

50

det måhända vore lämpligt, att uttrycket» är ur stånd att taga vård om sig

själv och sina angelägenheter» i anslutning till motsvarande stadgande i

¹ kaij. ² § tredje punkten i lagen örn förmynderskap erhölle lydelsen »icke

kan vårda sig eller sin egendom».

Angående den under 5 beskrivna gruppen anför socialstyrelsen följande:

Enligt förslaget skall lagen vara tillämplig på den — åt dryckenskap

hemfallne — person, som »uppträder på ett för närboende eller andra grovt

störande sätt». Härmed torde ej åsyftas den, som vid ett eller annat enstaka

tillfälle beter sig olämpligt i sådant hänseende, utan endast den, som mera

vanemässigt låter sig komma dylikt uppträdande till last. Detta torde

framgå tydligare, örn man utbyter de angivna orden mot exempelvis »föra

ett för annan grovt störande levnadssätt».

Beträffande den under ⁶ i förslaget upptagna gruppen yttrar socialstyrelsen:

Från nykterlietsnämndskåll bär förordats ett förtydligande av stadgandet

örn upprepade fylleriförseelser såsom grund för ingripande enligt lagen.

Örn dessa önskemål anses böra tillgodoses, torde ordet »upprepade» ersättas

med »minst tre», såsom reservanten bland de sakkunniga föreslagit. Att

någon blivit ådömd ansvar för fylleri innebär efter orden, att strafflagen

18 kap. 15 § tillämpats. I vissa specialförfattningar, exempelvis motorfor­

donsförordningen 41 § 2 mom. (i Kungl. Maj:ts prop. 1930 nr 121), före­

kommer straffbeläggande av en med fylleri likartad förseelse, vilken icke

är fylleri i juridisk-teknisk mening. Det torde böra tagas under övervägande,

huruvida icke en dylik förseelse skall likställas med fylleri.

Från flera andra håll har yrkats, att beskrivningen under ⁶ måtte för­

tydligas på sätt hovrättsrådet Petrén föreslagit. Yrkande har jämväl fram­

ställts, att antalet fylleriförseelser måtte angivas till minst två.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att till förevarande punkt

göres ett tillägg av förslagsvis följande innehåll: »därav åtminstone en gång

under de närmaste sex månaderna».

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke 1 § i förslaget skulle kunna er­

hålla ett tillägg med en mera allmän formulering, varigenom skulle möjlig­

göras ett ingripande mot vissa åt alkoholmissbruk hemfallna personer, som

ej kunna hänföras till någon av de i förslaget beskrivna grupperna. Sty­

relsen yttrar härom följande:

Då lagen angiver såsom förutsättning för sin tillämplighet, att drycken-

skapen åstadkommit någon av vissa uppräknade skadeverkningar, har det

enligt vad erfarenheten utvisat ofta förekommit, att de tillämpande organen

stått maktlösa inför fall av obestridligt alkoholmissbruk med svåra följdverk­

ningar ehuru av annat slag än de av lagstiftaren förutsedda. En alkohol,

missbrukare, som utsätter hustrun för nöd eller allvarlig vanvård, faller

under lagens bestämmelser; äro kontrahenterna icke vigda, är lagen där­

emot icke tillämplig, oavsett hur länge sammanboendet pågått och vilken

karaktär det äger. En smittosam! sjuk t. ex. tuberkulos person saknar till

följd av sitt alkoholmissbruk förmåga att vårda sig och utgör genom att

åsidosätta erforderliga hygieniska försiktighetsmått en fara för sin omgiv­

ning. Den på detta sätt farlige alkoholisten kan icke omhändertagas med

stöd av nuvarande lagstiftning. Örn en person begått brott under inflytande

av alkoholmissbruk men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid brottets

begående (t. ex. en kortvarig alkoholsinnessjukdom) icke kunnat fällas till

ansvar samt det vid straffriförklaringen föreligger behov av alkoholistvård

17 § i förslaget), utgör alkoholbrottet icke i och för sig tillräcklig grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

52

Kungl. Majus proposition nr 164.

en legal försörjningsskyldighet. Dylikt avtal eller domstolsbeslut utesluter

således ej en tillämpning av den nu föreslagna lagen.

Det torde ej vara lämpligt att utbyta det i den nu gällande lagen före­

kommande uttrycket »uppenbar vanvård» mot det föreslagna »allvarlig van­

vård». »Allvarlig vanvård» förefaller kunna komma att tolkas såsom en

svårare form av vanvård än den, som betecknas med orden »uppenbar van­

vård» och som här åsyftas. Den föreslagna formuleringen av punkten 2

synes tillräckligt klart utmärka, att här åsyftas vanvård i såväl kroppsligt

som annat hänseende. Det tillägg, som i förtydligande syfte påyrkats

av en av de sakkunniga och förordas i åtskilliga yttranden, förefaller obe­

hövligt.

Att såsom socialstyrelsen förordat åt denna punkt giva en sådan formu­

lering, att jämväl en vårdnadspliktig, vilken ej är försörjningsskyldig, inne­

fattas under stadgandet, anser jag icke vara tillrådligt. För övrigt lärer en

dylik utvidgning sakna större praktisk betydelse.

Det må anmärkas, att skyldighet att vårda ej finnes i alla sådana fall, i

vilka föreligger försörjningsskyldighet. Uppenbarligen kan icke i förevarande

lag lämnas en regel, som angiver, när skyldighet att vårda skall anses vara

för handen.

Under punkt 4 hava de sakkunniga föreslagit, att lagen skall bliva till­

lämplig på den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav är ur

stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter. Enligt 1 kap. 2 §

i lagen örn förmynderskap skall den, som är hemfallen åt missbruk av rus-

givande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom, för­

klaras omyndig.

De sakkunniga torde hava haft den uppfattningen, att skäl till ingripande

enligt den föreslagna lagen icke föreligger i sådant fall, då en alkoholist visser­

ligen ej kan sköta sina ekonomiska angelägenheter men kan »taga vård örn

sig själv». I dylikt fall kan en omyndighetsförklaring vara tillfyllest. Denna

uppfattning synes mig vara riktig. Åtgärder enligt lagen örn behandling av

alkoholister torde däremot böra vidtagas mot den, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk och på grund därav ur stånd att taga vård örn sig själv.

Skulle icke redan allvarlig olägenhet för samhället hava uppkommit, torde

det i dylikt fall ej kunna dröja länge, innan sådan olägenhet framträder.

Tillägget »och sina angelägenheter» synes kunna utgå.

Det kan visserligen ej bestridas, att därest ett stadgande med det före­

slagna innehållet antages, en sådan situation kan uppkomma, som nykter-

hetsnämnden i Göteborg omnämnt. Man torde dock kunna förvänta, att det

sällan skall inträffa, att domstolen och den myndighet, som har att besluta

angående behandling enligt alkoholistlagen, komma till olika resultat vid

prövning av frågan, huruvida någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och i

följd därav ur stånd att taga vård örn sig själv. En allmän föreskrift därom,

att åtgärd enligt alkoholistlagen ej får företagas, förrän omyndighetsförklaring

föreligger, torde kunna åstadkomma mera skada än nytta. Men uppenbarligen

kan det vara lämpligt, att nykterhetsnämnden i tveksamma fall — i dylika

54

Kungl. Majus proposition nr 164

3 §•

Paragrafen motsvarar 2 § ¹ mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 63).

De sakkunnigas förslag, att kommunerna böra bibehållas vid sin nuvarande

rätt att själva besluta, huruvida särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas,

har föranlett erinringar från olika håll.

En landsfogde och en landsfiskal tillstyrka, att särskild nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun.

Polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle

systemaktiebolags försäljningsområde, nykterhetsnämndernas centralkommitté samt

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning föreslå — under

hänvisning till vad för närvarande är stadgat angående barnavårdsnämnd —

att särskild nykterhetsnämnd skall finnas, örn ej Kungl. Majit befriat kom­

munen från skyldighet att hava särskild nykterhetsnämnd.

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande spörsmålet, huruvida särskild nykterhetsnämnd bör tillsättas

i varje kommun har från olika håll föreslagits, att i fråga örn nykterhets­

nämnd skall gälla liknande bestämmelse som beträffande barnavårdsnämnd,

nämligen att det ankommer på prövning av Kungl. Majit, örn kommun skall

befrias från skyldigheten att utse särskild nämnd. För detta yrkande talar

det skälet, att det veterligen finnes en hel del ganska betydande kommuner,

där det råder stort behov av en särskilt tillsatt, för sin uppgift intresserad

nykterhetsnämnd men en sådan dock icke kommit till stånd. Å andra sidan

kan det icke förbises, att de senaste årtiondena medfört en stark ökning av

antalet kommunala organ för olika samhällsuppgifter, vilken utveckling fram­

kallat bekymmer. Med hänsyn härtill och för att förebygga en i de flesta

fall onödig dispensprövning synes man böra stanna vid att i så måtto till­

godose de framförda önskemålen, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att,

när skäl därtill är o, förelägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser önskvärt, att länsstyrelse erhåller be­

fogenhet att ålägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att av stadgandets avfattning bör

tydligt framgå, att det normala förhållandet skall vara, att särskild nykter­

hetsnämnd tillsättes av kommunen.

Emellertid framhålles i vissa utlåtanden, att det icke kan vara lämpligt,

att kommunernas hjälpverksamhet fördelas på ett stort antal olika nämnder.

Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av svenska stadsförbundet och

Alvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation.

_ I yttrandet från den nämnda centralorganisationen anföres följande:

Från flera håll har framförts som önskemål, att det borde åligga varje

kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Denna önskan har motiverats

med att ledamöterna i fattigvårdsstyrelse väljas med särskild tanke på fattig-

vårdsarbetet och därför mången gång saknade nödigt intresse för nykterhets-

nämndens arbete. Farhågorna kunna visserligen ha sitt berättigande, men

det kan likväl ifrågasättas, huruvida önskemålets realiserande kan framskapa

bättre handläggning av exempelvis alkoholistärenden än örn detta åliggande,

56

Departements­

chefen.

Det kail ju sagås, att det i praktiken inte spelar någon större roll, vare

sig man bibehåller det nuvarande stadgandet härvidlag eller accepterar de

sakkunnigas förslag. Men bakom det sistnämnda ligger dock tanken, att

man skulle i ett och annat fall tvinga personer att mot deras vilja arbeta i

ny k t erli etsn ärrin d, och detta har man näppeligen anledning att tillstyrka. Ty

att en sådan ledamot icke främjar nämndens arbete, icke bidrar till att göra

det initiativrikt och fruktbärande, utan snarare verkar återhållande på verk­

samhetslusten, lär vara uppenbart.

Samma förbund anmärker vidare:

Beträffande nykterketsnämnds sammansättning slopar förslaget den rätt

för kyrkoherde eller annan prästman att deltaga i nämndens förhandlingar,

som för närvarande följer av 13 § fattigvårdslagen. Denna »befogenhet

synes icke vara behövlig i avseende å nykterhetsnämnd», heter det. Därom

¹j1;' lu Meningarna kunna vara delade; men det kan starkt sättas i fråga, örn

det ar lämpligt att ha olika regler för nykterhetsnämndens sammansättning

i den händelse fattigvårdsstyrelsen fungerar som sådan och ifall en särskild

nykterhetsnämnd tillsättes. För övrigt synes det på detta område icke vara

ur vägen att tillvarataga den personkännedom, som prästerskapet på grund

av sin allmänna ställning och verksamhet sitter inne med, ävensom det

intresse för avhjälpande av ifrågavarande sociala onda, som hos prästerna

i ej ringa utsträckning förefinnes.

Socialstyrelsen förmenar, att anledning icke finnes, att i fråga örn antalet

suppleanter meddela annat stadgande, än det som gäller för fattigvårdssty­

relse, eller att suppleanternas antal skall vara minst hälften av ledamö­

ternas.

Nylcterherhetsnämnden i Göteborg, med vilken i denna punkt Göteborgs och

Bohus läns ny Mer het snämnders förbund instämmer, är av samma mening och

yttrar:

I ² § stadgas beträffande suppleanter för ledamöter i nykterhetsnämnd,

att antalet^ suppleanter skall vara lika stort som antalet ledamöter. Vad

nämnden själv beträffar, som består av sju ledamöter, för vilka hittills icke

valts några suppleanter, utan att någon nämnvärd olägenhet därav kunnat

spåras, skulle detta betyda, att för nämndens sju ledamöter skulle väljas

sju suppleanter. Detta finner nämnden vara en onödigt stor apparat och

tillika innefatta ett olämpligt slöseri med de begränsade tillgångar på per­

soner, skickade och villiga att åtaga sig förtroendeuppdrag, som kommu­

nerna förfoga över. Nämnden far därför uttala sig för en inskränkning av

suppleanternas antal och i sådant avseende förorda ett stadgande, motsva­

rande det som finnes i lagen örn fattigvården beträffande suppleanter i

fattigvårdsstyrelse att suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas

halva antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämt, till minst det antal,

som är närmast över hälften.

Slutligen anmärker socialstyrelsen, att hänvisningen till fattigvårdslagen

icke innefattar stadgandet i ²⁰ § örn rätt för fattigvårdssamhälle att besluta,

att särskild tjänsteman må anställas av fattigvårdsstyrelsen för att biträda

vid fattigvårdens handhavande.

I de sakkunnigas förslag hava företagits följande sakliga ändringar. I

fråga örn antalet suppleanter har meddelats samma bestämmelse som gäller

Kungl. Majlis proposition nr 164.

58

att insända nu ifrågavarande uppgifter till de särskilda sammanslutningarna

av nykterhetsnämnder har jag ej biträtt, då dessa organisationer torde kunna

ur länskungörelserna eller genom överenskommelse med nykterhetsnämnderna

erhålla erforderliga uppgifter angående nykterlietsnämndernas funktionärer.

?§•

Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena i 1929 års förslag

(s. 65).

3 § i samma förslag innehåller i andra stycket bestämmelse därom, att

ordföranden i nämnden eller arbetsutskottet skall, där fråga angående

omhändertagande av en farlig alkoholist är av så brådskande beskaffenhet,

att tiden icke medgiver sammankallande av nämnden eller utskottet, äga

vidtaga av förhållandena påkallad åtgärd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emot de sakkunnigas förslag erinrat

följande: .

Stadgandena i förslagets 3 § örn rätt för arbetsutskott att besluta i alla

till nämndens handläggning hörande frågor och örn rätt för ordföranden i

nämnd eller utskott att i brådskande fall meddela beslut örn omhänder­

tagande eller tvångsinternering synas lätteligen kunna föranleda till miss­

bruk, varför desamma enligt länsstyrelsens mening åtminstone i sin nu­

varande form icke äro välbetänkta. Motsvarande bestämmelser med lika

stor räckvidd torde icke förefinnas i någon nu gällande författning för

kommunala organ. Behovet av nu ifrågakomna stadganden torde även kunna

starkt ifrågasättas särskilt med hänsyn till den polismyndighet tillerkända

befogenheten att i brådskande fall ingripa. Åt ordförande i nämnd torde

däremot utan olägenhet kunna anförtros att besluta örn kallelse till in­

ställelse inför nämnden eller någon dess ledamot, örn påkallande av hand­

räckning hos jtolismyndighet samt i övrigt i frågor av förberedande natur.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget örn tillsättande av ett arbets­

utskott och örn detta utskotts befogenhet högst betänkligt samt anför vidare:

Med hänsyn till den ordföranden tillagda befogenheten att vidtaga vissa

förberedande åtgärder i fall av brådskande art, synes tillsättandet av ett

särskilt arbetsutskott överflödigt. Härtill kommer att nämndens verksamhet

torde komma att inom kort tendera därhän att i verkligheten nämndens

hela makt och myndighet överflyttas på utskottet. Nämndens eventuella

prövningsrätt torde bli ganska betydelselös, då nämnden torde komma att

draga sig för att desavuera ett av densamma själv tillsatt utskott. Med

hänsyn till den stora makt att — visserligen under förutsättning av läns­

styrelsens godkännande — förfoga över medborgarnas personliga frihet,

som är lagd i nämndens hand, synes det olämpligt att överflytta nämndens

befogenhet på ett utskott, som ofta ej äger den allsidiga sammansättning,

som för så viktiga frågors bedömande är erforderlig. Länsstyrelsen avstyrker

därför bestämt förslaget örn överflyttande av nykterhetsnämndens beslutande­

rätt på ett arbetsutskott.

Länsstyrelsen i Orebro län erinrar, att andra stycket bör kompletteras med

en föreskrift, att i fall, som där avses, nämnden eller utskottet omedelbart

skall sammankallas för att fatta definitivt beslut.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det är av vikt, att nykterliets-

nämnderna arbeta under något så när likartade organisatoriska förhållanden,

Kungl. Majds proposition nr 164.

60

försäljning av rusdrycker ansett stadgandet icke för närvarande böra givas

vidare innehåll än i 1929 års betänkande föreslagits.

Andra stycket i 3 § enligt 1929 års förslag är obehövligt. Enligt 16 §

andra och tredje styckena i departementsförslaget, vilka motsvara ¹¹ § ²

mom. i 1929 års förslag, har polismyndighet att i visst fall omhändertaga

en alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, samt

att göra ansökning örn internering av den omhändertagne. Ordförande i

nykterhetsnämnd eller arbetsutskott är utan särskilt stadgande berättigad

att — liksom varje annan — hemställa hos polismyndigheten örn sådant

omhändertagande.

8 §-

Stadgandet motsvarar 4 § ¹ mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. ⁶⁶).

De meddelade bestämmelserna avse såväl tillfälliga medhjälpare som fast

anställda tjänstemän.

9§-

I den allmänna motiveringen har jag behandlat frågan örn vårdnadskolle-

giernas befattning med alkoholistärendena. Hänvisningen till vissa stad-

ganden i den föreslagna lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt torde

ej tarva särskilt yttrande. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga att

i fråga örn in tagningsbeslik enligt alkoholistlagen meddela bestämmelse

liknande den i förslaget till vanartslag förekommande, att för giltigheten av

beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt i vissa fall erfordras, att ord­

föranden biträder beslutet.

Kungl. Majus proposition nr 164.

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10

§.

Paragrafen motsvarar 5 § ¹ mom. i 1929 års förslag (s. 67).

De sakkunnigas förslag, att anmälningsskyldighet skulle åligga »polis­

myndighet och kommunal myndighet ävensom befattningshavare i statens

och kommunens tjänst i övrigt», har föranlett åtskilliga erinringar.

Socialstyrelsen anför:

I betänkandet lämnas ingen närmare utredning rörande den ifrågavarande

bestämmelsen, vilken synes lämna rum för tvekan i vissa hänseenden, exem­

pelvis huruvida det låter förena sig med gällande föreskrifter örn läkares

diskretionsplikt. Med hänsyn härtill och då en så allmänt formulerad be­

stämmelse som den förevarande knappast torde bli synnerligen verksam,

synes det vara att föredraga, att här endast angives, att Konungen meddelar

föreskrifter angående den skyldighet, som åvilar polismyndighet, kommunal

myndighet samt befattningshavare i statens och kommunens tjänst att, efter

i tjänsten vunnen kännedom örn fall av samhällsskadligt alkoholmissbruk,

härom lämna underrättelse till nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner, att det bjuder emot, ej minst med

hänsyn till konsekvenserna i andra fall, att såsom en tjänsteplikt ålägga

Departements­

chefen.

och då det i allt fall torde vara lämpligt att inskärpa anmälningsskyldig­

heten, har jag funnit bestämmelsen böra här upptagas.

11

§.

Denna paragraf motsvarar 5 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 67).

Enligt de sakkunnigas förslag är i det fall, då en alkoholist vistas utom sin

hemortskommun, såväl nykterhetsnämnden i hemortskommunen som nyk-

terhetsnämnden i vistelsekommunen behörig — och skyldig — att vidtaga

åtgärder för hans tillrättaförande.

Denna dubbla behörighet har givit anledning till anmärkningar. Sålunda

finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liksom nykterhetsnämnden i Göte­

borg och Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund, att denna an­

ordning kan leda till att ingendera nämnden vidtager åtgärd. Länsstyrel­

sen föreslår, att befogenhet och skyldighet att ingripa stadgas endast för

vistelsekommunen.

I fråga örn undersökningen anför styrelsen för statens vårdanstalt för alko­

holister vid Svartsjö följande:

Med hänsyn till att en person, som behandlas enligt alkoholistlagen, kan

genom, beslut av uppsiktsmyndigketen överföras till alkoholistanstalten i

Svartsjö samt beslutet örn sådan överflyttning mången gång grundar sig på

personens hela livsföring, anser styrelsen att undersökningen bör omfatta

ej blott vad som sammanhänger med hans spritmissbruk utan även hans

förhållande överhuvud taget.

En liknande erinran göres av styrelsen föl' statens vårdanstalt å Venngarn

för alkoholister, vilken styrelse yttrar:

Att undersökningen rörande vederbörandes levnadsförhållanden skall in­

skränkas till att avse allenast sådana omständigheter, som hava satnband

med hans alkoholmissbruk, synes mindre välbetänkt. De flesta alkoholister

visa nämligen under alkoholpåverkan lynnesdrag och böjelser, som de i

nyktert tillstånd ofta kunna fullständigt undertrycka. En tillförlitlig bild

av en alkoholmissbrukares karaktär kan därför — såsom styrelsen tidigare

vid skilda tillfällen påpekat — ej erhållas utan att hänsyn tages jämväl till

hans uppträdande och vanor vid de tillfällen eller — såsom fallet kan vara

beträffande periodsupare — vid de tidrymder, då han för ett nyktert levnads­

sätt. Då resultatet av den i förevarande paragraf omförmälda undersök­

ningen blir avgörande för fallets bedömande inom nämnden, och då vidare

nämnden vid ansökan örn interneringsförordnande har att åberopa bland

annat den över undersökningen upprättade redogörelsen, är det önskligt,

att undersökningen blir så allsidig som möjligt. Nu framförda synpunkter

synas bliva tillfredsställande tillgodosedda, därest orden »i den män de

hava samband med hans missbruk av rusgifvande drycker» utgå.

Enligt den nu gällande lagen har såväl nykterhetsnämnden i hemorts­

kommunen som nykterhetsnämnden i vistelsekommunen att vidtaga åtgärder

mot alkoholist, som vistas utom sin hemort. I likhet med de sakkunniga

har jag ansett denna regel böra bibehållas. Vistelsekommunens möjligen

förefintliga obenägenhet att ingripa torde knappast bliva mindre, därest hem­

ortskommunens behörighet borttages. Vistelsekommunen kan ju dock räkna

med att besöket i komnmnen skall bliva kortvarigt och kommunen således

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

64

Kallelserätt enligt denna paragraf bör enligt min mening förbehållas

nämnden och dess ordförande. En inställelse till förhör kan vara förenad

med stor olägenhet, och det synes mindre lämpligt, att föredraganden eller

— såsom det jämväl föreslagits — en tjänsteman hos nämnden äger fatta

beslut örn inkallande.

Enligt 45 § andra stycket i lagen den ⁶ juni 1930 om kommunalstyrelse

på landet äger kommunalnämnden i fall, motsvarande dem, varom bär är

fråga, fälla till böter och vitén. Att en sådan befogenhet ock skall kunna

anförtros nykterhetsnämnden, synes mig tydligt.

Yitenas högsta sammanlagda belopp, vilket i den nuvarande lagen utgör

etthundra kronor, har i departementsförslaget bestämts till trettio kronor.

Samma maximum förekommer i den nämnda lagen om kommunalstyrelse på

landet och i förslaget till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt. Den

sänkning av vitesmaximum, som sålunda skett, innebär, att hämtning kan

äga rum tidigare än vad nu är fallet, vilket kan vara en fördel ej allenast

för nämnden utan jämväl för den, som skall höras.

Då bestämmelse ej meddelats angående ersättning till den, som inkallats

för att upplysningsvis höras inför barnavårdsnämnd, torde föreskrift ej

heller böra lämnas örn ersättning till den, som för samma ändamål in­

kallats inför nykterhetsnämnd eller något dess ombud. Jag vill framhålla,

att sådan skyldighet att tillstädeskomma, varom stadgas i andra stycket av

den föreslagna paragrafen, åligger allenast den, som bor eller uppehåller sig

inom kommunen.

IJr de sakkunnigas förslag har såsom obehövlig uteslutits bestämmelsen,

att handräckning skall meddelas utan kostnad för nykterhetsnämnden.

Handräckning, som polismyndighet enligt lag är skyldig att lämna, skall,

även örn stadgande därom ej förekommer, meddelas utan kostnad för den,

vilken påkallat handräckningen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 7 § ¹ mom. och ⁸ § första stycket i 1929 års för­

slag (s. 69 och 70).

Stadgandet i 7 § 2 mom. i sakkunnigförslaget återfinnes i 61 § i departe­

mentsförslaget.

60 § i sistnämnda förslag innehåller vissa allmänna bestämmelser rörande

övervakning.

Socialstyrelsen yttrar följande:

1926 års förslag upptager bland de förebyggande åtgärderna »3) medverka

till hans intagande i nykterhetsförening, därest han bibringats den härför

erforderliga personliga övertygelsen». 1929 års förslag har här formule­

ringen: »förmå honom att ingå i nykterhetsförening», d. v. s. samma avfatt­

ning som i nu gällande lag. Enligt motiven (s. 69) äro de sakkunniga,

som utarbetat detta förslag, eniga med de tidigare sakkunniga örn för­

utsättningarna för vidtagande av berörda åtgärd, »men anse det obehövligt

att i lagtexten särskilt beröra dessa förutsättningar». Med avseende härå

må emellertid framhållas, att den nuvarande — och sålunda även den nu

föreslagna — avfattningen visat sig vara ägnad att i vissa fall framkalla

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Departements­

chefen.

att besvärsrätt tillätes men å andra sidan hyser farhågor för otillbörliga

klagomål, örn dylik rätt införes — föreslår, att övervakning inskränkes till

de fall, då den, som skall övervakas, lämnar sitt medgivande till övervak­

ningen.

Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar:

Förslaget företer beträffande de i andra kapitlet avhandlade lijälpåt-

gärderna i två avseenden mera väsentliga avvikelser från 1926 års förslag.

De sakkunniga hava nämligen föreslagit dels att besvärsrätt ej skulle med­

givas ifråga örn nykterhetsnämndens beslut örn vidtagande av hjälpåtgärder

och följaktligen ej heller beträffande beslut örn anordnande av övervakning,

dels och att nykterhetsnämnd skulle kunna föreskriva den övervakade vissa

villkor i fråga örn vistelseort och sysselsättning m. m.

Medan styrelsen till alla delar biträder de sakkunnigas uppfattning örn

obehövligheten av att stadga besvärsrätt i fråga örn de förebyggande åt­

gärderna, måste styrelsen avstyrka den föreslagna rätten för nykterhetsnämnd

att på nyss angivet sätt förelägga den övervakade villkor. En sådan skärp­

ning av övervakningsinstitutet kail avleda uppmärksamheten från de åtgärder

av stödjande och rådgivande art, som främst skola känneteckna nykterhets­

nämndens förebyggande och hjälpande verksamhet. Det väsentligaste skälet

för avstyrkande ligger emellertid enligt styrelsens mening i den omständig­

heten, att övervakningen och med övervakningen förbundna åtgärder ej kunna

överklagas. Att under sådana förhållanden medgiva nykterhetsnämnden be­

fogenhet att på egen hand ålägga en övervakad skyldighet att exempelvis

flytta från en ort till en annan, lärer icke vara tillrådligt.

Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, att sista meningen i 8 §

andra stycket (»Vid anordnande . . . iakttaga.») måtte ur förslaget utgå.

Styrelsen för Svartsjöanstalten framställer enahanda yrkande under fram­

hållande, att övervakningen enligt sitt begrepp egentligen bör avse personlig

tillsyn och personligt stöd.

Föreskriften angående nämndens skyldighet att söka förmå till inträde i

nykterhetsförening har jämkats i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Då i 8 § angives, att nykterhetsnämnden äger anlita biträden, samt i 59 §

stadgas, att nämnden bör samarbeta med, bland andra, organisationer vilka

utöva social hjälpverksamhet, har den av de sakkunniga i 7 § föreslagna före­

skriften, att nämnden äger anlita biträden för vidtagande av hjälpåtgärder,

ansetts onödig och uteslutits.

De anmärkningar, som framställts mot de föreslagna bestämmelserna an­

gående övervakning, synas mig vara befogade, och i enlighet härmed hava

dessa uteslutits ur förslaget. I 60 § äro upptagna vissa allmänna föreskrifter

i ämnet, och däri tillägges även Kungl. Majit befogenhet att meddela när­

mare bestämmelser angående övervakning.

Då övervakningen, på sätt nu förordats, får karaktären uteslutande av en

rådgivande och hjälpande verksamhet, synes den övervakade icke böra äga

anföra besvär över nykterhetsnämndens beslut örn övervakning.

14 §.

Stadgandet motsvarar 9 § i 1929 års förslag (s. 72).

66

Kungl. Majus proposition nr 164.

68

om ett eller unnat undantagsfall. Lösdriveri och dryckenskap följas ju ät i

mycket stor utsträckning; mer än hälften av de å Svartsjö intagna tvångs­

arbetare hava sålunda befunnits vara alkoholister. Detta innebär med andra

ord, att alkoholistanstalterna kunde komma att tagas i anspråk för ett avse­

värt antal lösdrivare.

Styrelsen finner vidare här ifrågavarande bestämmelser vara obehövliga.

Därest polismyndighet eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge

det tjänligare att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla

honom enligt lösdrivarlagen, är ju en sådan anordning möjlig redan med

nuvarande bestämmelser. I den mån 1 § är tillämplig å en alkoholmiss­

brukare, är han också åtkomlig med alkoholistlagen, oavsett örn han är lös­

drivare eller ej. Häremot invändes måhända, att förslaget främst syftar till

att låta lösdrivares vård på alkoholistanstalt helt bestridas av statsverket.

Denna synpunkt hade ett visst berättigande, så länge man — såsom fallet

var i 1926 års förslag — endast åsyftade de vagabonderande, till upprepade

bötesstraff dömda alkoholisterna. Nykterhetsnämnderna hava nämligen av

naturliga skäl föga intresse av att bekosta anstaltsvård åt dessa personer.

I samma mån som förslaget emellertid utvidgas utöver denna begränsade

grupp till att omfatta alla grupper av åt dryckenskap hemfallna lösdrivare

— de stationära, de försumliga familjeförsörjarna, fridstörare och andra —

i samma mån förfalla också skälen för att staten skulle bestrida vårdkost­

naden. När nykterhetsnämnden är skyldig betala vårdkostnaden på alkoho­

listanstalt för en försumlig familjeförsörjare, som icke anhållits för lösdriveri,

frågar man efter anledningen till att vårdkostnaden skall överflyttas på staten,

därest mannen, anhålles såsom lösdrivare. Att på detta sätt låta kostnads­

frågan automatiskt lösas genom själva anhållningsförfarandet innebär tillika

en frestelse för nykterhetsnämnden att söka få personen anhållen.

Den inskränkning i polismyndighetens frihet att välja mellan tvångs­

arbetsanstalt och alkoholistanstalt, som förmodligen avses med orden »där

polismyndigheten finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän

alkoholistanstalt», innebär sakligt sett ingen inskränkning, eftersom detta

självfallet med visst fog kan sägas örn varje alkoholist. Yad som vid ett

sådant val bör vara utslagsgivande, är icke graden av vederbörandes hem-

fallenhet åt dryckenskap — i så fall skulle ju de av alkohol mest förstörda

lösdrivarna obetingat gå till alkoholistanstalt — utan vederbörandes livs­

föring i allmänhet. Yisar en undersökning härom, att alkoholmissbruket är

det karakteristiska, och kan det vidare antagas, att något väsentligt stöde

att vinna genom att han intoges på alkoholistanstalt i stället för tvångs

arbetsanstalt, då må alkoholistvård föredragas, även örn vederbörande skulle

hava blivit beträdd med lösdriveri. Men detta sker redan nu, utan att alko­

holistlagen nämner något därom. Orden lösdrivare och lösdriveri förekomma

nämligen icke i nu gällande lag örn behandling av alkoholister, och styrel­

sen vill i detta ämne hava som sin bestämda mening uttalat, att dessa ord

för alkoholistvårdens egen skull även framgent böra hållas borta från lagen.

I enlighet härmed och med hänsyn till att lagen örn lösdrivares behandling

förmodligen inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att erhålla sin slut­

liga utformning, avstyrker styrelsen jämväl intagandet i alkoholistlagen av

särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande alkoholister.

Styrelsen föreslår alltså, att 11 § 1 mom. andra stycket ävensom 17 § 1

mom. andra stycket måtte utgå ur förslaget.

Styrelsen för Svartsjöanstalten anför angående 11 § i sakkunnigförslaget:

Sådan denna paragraf är avfattad föreligger fara för att ett mycket stort

antal av de personer, som äro av lösdrivartyp, komma att bliva behandlade

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

70

som styrelsen för "V enngarnsanstalten framhållit, böra bedömas uteslutande

med hänsyn till vad som är i det föreliggande fallet tjänligast.

De sakkunniga hava föreslagit, att, därest polismyndigheten enligt van-

artslagen omhändertagit en person, och denne sedermera blir föremål för

behandling enligt alkoholistlagen, statsverket skall vidkännas kostnaden för

hans vård å allmän alkoholistanstalt. Själva omhändertagandet — huru

obefogat detta än vore — skulle således vara avgörande i kostnadsfrågan.

En sådan anordning kan jag ej tillstyrka. Emot densamma lärer ock kunna

invändas, att den skulle kunna inbjuda en mindre nogräknad nykterliets-

nämnd att söka förmå polismyndigheten att — låt vara allenast för helt kort

tid enligt vanartslagen omhändertaga alkoholister, som i själva verket ej

alls kunna anses såsom vanartiga, för att sålunda befria kommunen från

kostnaderna för deras vård.

Det tillägg, som i förtydligande syfte föreslagits av en av de sakkunniga

och tillstyrkts i flera yttranden, att en återkallelse av anmälan till polis-

myndigheten ej utgör hinder för polismyndigheten att vidtaga erforderlig

åtgärd, skulle enligt min mening kunna giva anledning till den missuppfatt­

ningen, att beträffande anmälan till nykterhetsnämnden skulle gälla motsatt

regel. Av den föreslagna lagtexten torde klart framgå, att varken nämndens

eller polismyndighetens ingripande är beroende av anmälan. Härav följer,

att nämndens och polismyndighetens behörighet att taga befattning med

saken icke upphör därigenom, att den, som gjort anmälan i ärendet, för­

klarar sig vilja återkalla densamma.

En bestämmelse av innehåll, att en farlig alkoholist får förvaras i arrest-

eller fängelselokal, synes ej böra meddelas. Även utan särskilt stadgande

torde dylik förvaring få anses tillåten, örn verkligen ingen möjlighet finnes

att på annat betryggande sätt ordna omhändertagandet. Det må betonas,

att, där den omhändertagne insatts i arrest eller fängelse, polismyndigheten

bör ombesörja överflyttning till annan lokal, så snart omständigheterna det

medgiva.

Därest polismyndighet omhändertagit någon, bör det åligga polismyndig­

heten att svara därför, att ansökning utan uppskov göres örn hans interne­

ring. Föreskrift härom linnes i 5 § 2 mom. i den nu gällande lagen och

har införts i 16 § sista stycket i departementsförslaget.

17 §.

Stadgandet återfinnes i 12 § i 1929 års förslag (s. 75).

18 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i 1929 års förslag (s. 76).

Länsstyrelsen i Gotlands län har emot sakkunnigförslaget anmärkt, att läns­

styrelse bör själv bidraga till utredning, i den mån det är länsstyrelsen

möjligt.

Styrelserna för 1 enngarns- och Svartsjöanstalterna samt länsstyrelsen i Stock­

holms län anse, att slutligt beslut ej bör meddelas, förrän prästbevis finnes

tillgängligt.

Kungl. Majits proposition nr 164.

72

Kungl. Majus proposition nr 164.

23 §.

Motsvarar 14 § 2 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 78).

24 §.

En likartad bestämmelse återfinnes i 16 § i 1929 års förslag (s. 78).

Enligt stadgandets avfattning i departementsförslaget bär vårdnadskolle-

giet att i alla ansökningsfall taga under omprövning, huruvida hjälpåtgärder

böra vidtagas. En dylik omprövning skall således ske jämväl, där den,

som ansökningen avser, visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv, men det torde mycket sällan kunna inträffa, att vårdnadskollegiet i

sådant fall finner försvarligt att ej meddela interneringsbeslut. En ovill­

korlig föreskrift, att den som visat sig farlig skall interneras, torde dock ej

vara nödvändig.

25

§.

Denna paragraf motsvarar 17 § i 1929 års förslag (s. 79).

Socialstyrelsen erinrar örn sitt förslag, att 1 § borde erhålla ett tillägg

med en mera allmänt angiven förutsättning för ingripande mot dem, som

missbruka alkohol, samt anför vidare:

Den av styrelsen ifrågasatta formuleringen av 1 § omfattar, genom

stadgandet under 6), bl. a. även straffriförklarade alkoholistbrottslingar,

som äro i behov av alkoholistvård. För den händelse denna ändring icke

kommer till stånd, må erinras örn styrelsens den 31 januari 1925 avgivna

utlåtande över betänkande med förslag till lag örn vård av sinnessjuka m. fl.

författningar. Däri föreslås ett tillägg till 1 § 2 mom. i gällande lag, enligt

vilket. lagen komme att omfatta för brott tilltalad alkoholmissbrukare, som

straffriförklarats på den grund, att han vid brottets begående lidit av sin­

nessjukdom, förorsakad av dryckenskap. De sakkunniga yttra örn detta för­

slag (sid. 79), att här avsedda personer i regel torde vara att hänföra under

någon av de i 1 § upptagna grupperna och sålunda ändock falla under

lagens bestämmelser. . Aven örn detta antagande vore riktigt — vilket kan

vara tvivelaktigt — innebär det icke tillräcklig anledning att undantaga

denna grupp från lagens uppräkning av de kvalificerande skadeverknings-

fallen. Eventuellt bör sålunda i 1 § införas en ny punkt — t. ex. punkt

fi vilken korresponderar mot 17 § och förslagsvis har följande lydelse:

»6) hava begått brott men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till

ansvar fällas på den grund att han vid brottets begående lidit av sinnes­

sjukdom, förorsakad av alkoholistmissbruk.»

17 § 1 morn. 1 st. kunde då lämpligen erhålla följande avfattning: »I

fråga örn sådan person, som avses i 1 § 6), må länsstyrelsen» etc.

Länsstyrelse äger meddela förordnande örn tvångsinternering av alko­

holmissbrukare, ^örn den på visst sätt fått kännedom ^örn vårdbehovet,

nämligen genom vederbörlig framställning av nykterhetsnämnd eller polis­

myndighet. Emellertid kan länsstyrelsen under utövningen av sin ämbets-

my lidi gliet även pa annat sätt erhålla sådan kännedom. I förevarande

paragraf angivas ett par sådana fall, avseende straffriförklarade och vaga­

bonderande alkoholmissbrukare, och innebörden av stadgandet är att tiller­

känna länsstyrelse befogenhet att på eget initiativ föranstalta ^örn anstalts-

vård i dessa fall. Denna befogenhet synes emellertid böra göras något

mera vidsträckt, så att den inbegriper även andra fall av i lagen avsett alko­

holmissbruk, varom länsstyrelse i sin ämbetsverksamhet får tillförlitlig

74

Kungl. Majus proposition nr 164.

Departements­

chefen.

Socialstyrelsen yttrar:

Tillämpningen av motsvarande stadgande i gällande lag, 12 §* är växlande.

Medan vissa länsstyrelser alltid förordna örn verkställighet utan hinder av

att beslutet ej äger laga kraft, lämna andra knappast ens i undantagsfall

föreskrift härom. Det ligger i sakens natur, att det är mindre lämpligt, att

en vårdbehövande skall kunna genom överklagande flera månader fördröja

verkställigheten av en beslutad internering. Ej heller torde man ha an­

ledning befara vådor av att länsstyrelses beslut såsom regel får gå i verk­

ställighet omedelbart. Nämnas må, att överklagande av länsstyrelses inter-

neringsförordnande ifråga örn person, som tvångsvis intagits å allmän alko­

holistanstalt, innan laga kraft åkommit beslutet, icke i något fall, såvitt

socialstyrelsen har sig bekant, lett till ändring i förordnandet. Med hän­

syn härtill och i betraktande av att tvångsintagning å allmän alkoholist-

anstalt ej har karaktären av straff utan av vård, torde avfattningen av före­

varande stadgande böra ändras därhän, att beslut må gå i verkställighet

före klagotidens utgång, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Det

förra skulle alltså vara regel och det senare undantag.

Stockholms stads och läns ny kierhetsnämnders sammanslutning anmärker, att

det vore enbart fördelaktigt för alkoholistvårdsarbetets bedrivande, därest

länsstyrelserna alltid förordnade, att beslut i alkoholistärenden finge gå i

verkställighet utan hinder därav, att de ej ägde laga kraft.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits har stadgandet i departements-

förslaget erhållit det innehåll, socialstyrelsen förordat.

28 och 29 §§.

Motsvarande bestämmelser förekomma i 20 § 1, 2 och 3 mom. i 1929

års förslag (s. 82).

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför följande:

Därest länsstyrelse förordnat örn internering och beslutet icke skall av

länsstyrelse själv bringas till verkställighet, ankommer det enligt förslaget

på sökande att avgöra, huruvida beslutet skall gå i verkställighet eller icke.

Förslaget överensstämmer härutinnan i princip med nu gällande lagstiftning

i ämnet. Länsstyrelsens beslut örn internering anses mera som ett med­

givande till dylik internering än som en föreskrift, att internering ovill­

korligen skall äga rum. I detta hänseende intog 1926 års förslag en mot­

satt ståndpunkt. Goda skäl kunna tvivelsutan anföras för bägge dessa stånd­

punkter. Länsstyrelsen kan emellertid för sin del icke underlåta att fram­

hålla, att, innan interneringsbeslut meddelas, det som regel åligger såväl

nykterhetsnämnd som länsstyrelse att pröva, huruvida utsikt finnes för åter­

förande av vederbörande till ett nyktert liv utan anlitande av tvångsåtgärder.

Örn, oaktat denna dubbla prövning av möjligheterna till hjälpåtgärder, in­

ternering anses böra tillgripas och beslutet härom vinner laga kraft eller

efter prövning av högsta administrativa instans fastställes, äro uppenbar­

ligen möjligheterna till godvillig bättring av den, vilken varit föremål för

beslutet, icke synnerligen stora. Yerkställes icke beslutet, får hela denna

apparat med interneringsfrågans hänskjutande till länsstyrelsen karaktären

av något, som icke är allvarligt menat, såsom allenast ett hot vilket må­

hända icke går i uppfyllelse. Denna sakernas ordning förefaller länssty­

relsen oegentlig och föga tilltalande och kan även i viss mån motverka

ändamålet med proceduren därigenom, att föremålet för alla dessa åtgärder

lätteligen kan få den uppfattningen, att han utan egentlig risk kan fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Departements­

chefen.

76

30 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § i 1929 års förslag (s. 85).

31 §.

Stadgandet motsvarar 20 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 84).

Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar angående sabkunnigförslaget:

I detta morn. stadgas följande: Har beslut rörande någons intagande å

allmän alkoholistanstalt ej gått i verkställighet inom ett år efter dess med­

delande, vare det förfallet.

Denna bestämmelse motsvaras av sista stycket i 34 § av 1926 års förslag.

I sitt yttrande över sistnämnda förslag anförde nykterhetsnämnden i denna

punkt följande: »Genom bestämmelsen i 34 § att beslut om intagning å an­

stalt skall äga giltighet ända intill ett år efter det beslutet vunnit laga kraft,

skulle nykterhetsnämnden otvivelaktigt befrias från besväret att, såsom nu

ej sällan är fallet, kort efter det förordnandets giltighetstid upphört, på nytt

göra framställning örn förnyat förordnande. Andra skäl tala emellertid en­

ligt nämndens uppfattning mot en fullt så lång giltighetstid. Känslan av

obehaget och faran för tvångsinterneringen avtrubbas lätt, örn tiden inom

vilken tvångsinterneringen skall komma till stånd blir allt för lång. Över­

vakningen kan icke, åtminstone vad de större städerna beträffar, vara så

effektiv, att icke ganska grova förseelser mot nykterheten kunna förekomma

av den övervakade, för vilken förordnande finnes utfärdat, utan att detta

kommer till nykterhetsnämndens kännedom. Sker detta upprepade gånger,

förlorar lagen i auktoritet, och bestämmelsen har i så fall medfört försäm­

ring i^ stället för förbättring. Den nu gällande tidsbegränsningen till allenast

tre månader är emellertid val knapp, varför nykterhetsnämnden vill tillstyrka

att förordnandets giltighetstid utsträckes till 6 månader efter det förord­

nandet vunnit laga kraft. Har ej inom den tiden något ofördelaktigt i nyk-

terhetsavseende meddelats, är det bäst att avskriva ärendet och låta på ny

anmälan bero.»

De sakkunniga synas i sin motivering till den nu återigen föreslagna be­

stämmelsen ha använt sig av nykterhetsnämndens förevarande yttrande, men

härvid stympat uttalandet, så att de invändningar, som nämnden gjorde

mot stadgandet, ej medtagits.

Nykterhetsnämnden, som fortfarande anser att giltighetstiden av ett år

för ett beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt icke är till

nytta, får på samma skäl, som anfördes i nyssnämnda yttrande, föreslå att

beslutet skall gå i verkställighet senast inom sex månader från dess med­

delande.

Sistnämnda bestämmelse, att beslutet skall gå i verkställighet inom viss

tid efter dess meddelande i stället för den nu gällande bestämmelsen inom

viss tid efter det beslutet vunnit laga kraft anser nämnden vara en avsevärd

förbättring.

De olägenheter, som enligt nykterhetsnämndens i Stockholm uttalande

kunna vara förbundna med en längre giltighetstid, torde knappast vara

större, örn giltighetstiden är bestämd till ett år än örn den är bestämd till sex

månader. Jag har icke ansett mig böra frångå de sakkunnigas förslag på

denna punkt.

21 § i 1929 års förslag (s. 85) innehåller vissa regler angående framställ­

ning till anstalternas föreståndare örn beredande av plats åt den, som skall

78

Departe­

mentschefen.

I 27 § i 1929 års förslag förekommer en anvisning till nykterhetsnämn-

<len att nämnden, då någon blivit intagen å allmän alkoliolistanstalt, bör

för undanröjande av de hinder för hans återförande till ett nyktert och or­

dentligt liv, som förhållandena i hans omgivning kunna erbjuda, låta sig

angeläget vara att under tiden för hans anstaltsvistelse uppehålla förbin­

delse med hans familj eller andra närstående och därvid tillhandagå med

råd och upplysningar samt, när omständigheterna därtill föranleda, biträda

med framställningar till fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller annan

myndighet.

Detta stadgande har ansetts obehövligt och på grund härav ej medtagits

i departementsförslaget. I förslagets 59 § förekommer ett allmänt stadgande,

att myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

det kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med,

bland andra, fattigvårds styr elser och barnavårdsnämnder samt med organisa­

tioner, vilka utöva social hjälpverksamhet. Den tanke, som ligger till grund

för 27 § i sakkunnigförslaget, torde väsentligen hava kommit till uttryck

redan i den allmänna bestämmelsen i 59 § i departementsförslaget. I den

mån den förra paragrafen innehåller anvisningar, vilka icke förekomma i

den senare, synas anvisningarna avse åtgärder, vilka framstå såsom tämligen

självklara.

35 §.

Stadgandet motsvarar 26 § i 1929 års förslag (s. 91).

Av stadgandet i 32 §, att Kungl. Majit meddelar närmare bestämmelser

angående anstalternas verksamhet, torde följa, att Kungl. Majit må meddela

föreskrifter, som skola lända till efterrättelse beträffande överflyttning. På

grund härav har vad 26 § i sakkunnigförslaget därom innehåller ansetts kunna

utgå.

36 §.

Paragrafen återgiver innehållet i 28 § 1 mom. första och andra styckena

i 1929 års förslag (s. 93).

Stockholms stads nykterhetsnämnd vill ifrågasätta, örn ej vistelse å enskild

alkoholistanstalt, som åtnjuter statsbidrag, bör kunna föranleda förlängd

interneringstid vid senare intagande å allmän alkoholistanstalt.

Liknande uttalande göres av Stockholms stads och läns nykterhetsnämndevs

sammanslå tning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föregående interneringen ej

bör föranleda förlängning av tiden för senare internering, örn den ej haft

viss varaktighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vistelse å enskild alkoholistanstalt

icke öva inverkan å tiden för senare internering å allmän alkoholistanstalt

i annat fall än det som angives i 28 § 1 mom. fjärde stycket (38 § första

stycket i departementsförslaget). I detta fall skall vistelsen å den enskilda

anstalten avräknas vid bestämmande av längsta tiden för kvarhållande å den

allmänna anstalten. Jag har funnit mig böra följa de sakkunnigas förslag

i frågan.

Kungl. Majus proposition nr 164.

80

Departements­

chefen.

Styrelsen för hemmet Gunnarskog framhåller olägenheten därav, att alko­

holister av vitt skilda kategorier intagas å samma anstalt.

Uttalanden i samma riktning hava gjorts av styrelsen för Göteborgs stads

alkoholistanstalt vid Lerjeholm och av styrelsen för arbetshemmet Björknäs.

Socialstyrelsen anför:

Den omständigheten, att en alkoholmissbrukare anhållits för lösdriveri

och därvid befunnits vara i behov av vård å allmän alkoholistanstalt, skall

enligt förslaget föranleda, att bestämmelsen örn eventuellt förlängd maximi­

tid blir tillämplig. Då stadgandet örn den förlängda interneringstiden inne­

bär en mycket betydande skärpning i förhållande till gällande lagstiftning,

torde man böra förbehålla det för farliga och straffriförklarade alkoholister

samt sådana, som minst tre gånger förut vårdats å (allmän) alkoholistanstalt.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté anmärker, att tidigare vistelse å en­

skild anstalt bör tillmätas samma betydelse som internering å allmän anstalt.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör samma erinran mot den nu ifrågasatta

bestämmelsen som mot 28 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget (36 §

i departementsförslaget).

Såsom i 1929 års betänkande närmare utvecklas, torde internering på

obestämd tid av alkoholister ej böra ifrågakomma. Att i fråga örn samhälls-

farlighet jämställa alkoholister med sådana personer, som enligt lagarna den

22 april 1927 örn internering av återfallsförbrytare och örn förvaring av för­

minskat tillräkneliga förbrytare må kvarhållas på obestämd tid, synes mig

ej riktigt. Det torde för övrigt ej sällan förhålla sig så, att de synnerligen

svårartade alkoholister, vilka skulle ifrågakomma till internering på obestämd

tid, äro vanartiga och bliva behandlade såsom sådana. Enligt 41 § i förslaget

till vanartslag kan under vissa förutsättningar den, som intagits å allmän

arbetsanstalt, kvarhållas efter utgången av den eljest gällande längsta tiden

för anstaltsvistelse.

Det synes visserligen vara tveksamt, huruvida de, som internerats enligt

25 §, d. v. s. vissa straffriförklarade och vanartiga, skola jämställas med de

farliga och de svårförbätterliga. Då man lärer kunna förvänta, att anstalts-

styrelserna skola i varje särskilt fall omsorgsfullt pröva, huruvida verkligen

behov av fortsatt internering föreligger, samt beslut örn kvarhållande utöver

den vanliga maximitiden skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning,

torde det ej vara förenat med någon våda, att även beträffande nu avsedda

personer stadga den förlängning av maximitiden, som föreslås i 1929 års

betänkande.

I fråga örn betydelsen av tidigare vistelse å enskild alkoholistanstalt hän­

visar jag till vad jag anfört under 36 §.

38 §.

Första stycket återgiver innehållet i 28 § 1 mom. fjärde stycket i 1929

års förslag (s. 94).

Andra stycket saknar motsvarighet i nämnda förslag.

Socialstyrelsen har yttrat följande:

Kungl. Majlis proposition nr 164.

81

Enligt gällande lag (18 § tredje stycket andra punkten) skall vid beräk­

ning av maximitiden för tvångsinterneringen medräknas tiden för frivillig

vård, som påbörjats efter det förordnandet meddelades, och enligt praxis

medräknas även frivillig vårdtid före förordnandet. Någon bestämmelse i

denna riktning upptages icke av de sakkunniga av skäl, som angivas i be­

tänkandet (sid. 95). Såsom ett av dessa skäl angives, att frivilligt ingående

å allmän alkoholistanstalt under de i nyssnämnda lagrum angivna förutsätt­

ningarna torde förekomma endast undantagsvis och stadgandet därför vara

utan större praktisk betydelse. Med avseende härå må framhållas, att en­

bart under år 1929 meddelades beslut i 21 fall örn tvångsinternering av per­

soner, som redan frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt. Bestämmelsen

örn den frivilliga vårdtidens inräknande i den kommande interneringstiden

är synbarligen ägnad underlätta nykterhetsnämndernas strävanden att förmå

vederbörande att utan avvaktande av interneringsförordnande ingå frivilligt.

I motsats mot vad de sakkunniga föreslå bör därför enligt socialstyrelsens

mening det nu gällande stadgandet icke blott bibehållas i den blivande lag­

stiftningen utan även utvidgas till att motsvara förfarandet i praxis.

1 mom. fjärde stycket bör sålunda utökas med ett stadgande av nu be­

rörda innebörd. Tydligen böra bestämmelserna i detta stycke äga giltighet

såväl, då maximitiden för kvarhållandet enligt 1 mom. är 1 eller 2 år,, som

där motsvarande tid -—- enligt 3 mom. — är 3 eller 4 år. Med hänsyn här­

till torde detta stadgande hava sin plats efter de allmänna föreskrifterna örn

vårdtidens längd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den av socialstyrelsen omnämnda

bestämmelsen i 18 § i den gällande lagen bör upptagas i förslaget.

Styrelsen för Venngarnsanstalten upplyser, att det icke är så sällsynt, att

den, som enligt länsstyrelsens förordnande må interneras, frivilligt ingår å

anstalt, samt anser, att en bestämmelse för dylikt fall bör finnas av det inne

håll, som förekommer i 18 § i den nuvarande lagen.

Det måste enligt min mening anses önskvärt, att personer, vilka äro i

behov av vård å alkoholistanstalt, frivilligt ingå å sådan anstalt. Lagen bör

således vara så anordnad, att den i varje fall icke avskräcker från dylikt fri.

villigt ingående. Ur denna synpunkt finner jag det lämpligt, att en bestäm­

melse med det innehåll, som socialstyrelsen förordat, inflyter i lagen. En

sådan bestämmelse förekommer i 38 § andra stycket i departementsförslaget.

Den här lämnade regeln är tillämplig, vare sig förordnandet örn internering

meddelas före eller efter det frivilliga ingåendet.

39 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § 4 mom. första stycket samt samma mom.

andra stycket första punkten i 1929 års förslag (s. 100).

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar stadgande därom, att föreståndaren

för alkoholistanstalt skall hava att vidtaga åtgärder för återförande av den,

som lämnat anstalten för att avtjäna frihetsstraff, samt att kostnaden för

dylikt återförande skall gäldas av statsmedel.

Det av länsstyrelsen förordade stadgandet torde få anses beröra en sådan

detalj, att stadgande i frågan lämpligen bör erhålla plats i de följdförfatt-

ningar, som torde komma att utfärdas, därest förevarande förslag varder

antaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft.

(Nr

164.)

Kungl. Majda proposition nr 164.

Departements­

chefen.

Departe­

mentschefen.

215 31

0

82

Kungl. Majds proposition nr 164.

Dep artéin enis

chefen.

Departements­

chefen.

40 §.

Stadgandet motsvarar 28 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 95).

Socialstyrelsen yttrar följande:

Enligt 2 mom. må å allmän anstalt intagen alkoholmissbrukare frivilligt

kvarstanna under en tid av högst fyra månader utöver den för anstalts-

vistelsen stadgade tiden. Detta är en nyhet, som socialstyrelsen finner sig

böra tillstyrka. Emellertid torde skäl föreligga att något utvidga stad­

gandet genom att efter orden »fyra månader» tillägga orden »för varje gång».

Eventuellt bör tidsbegränsningen sättas till sex månader samt formuleringen

något jämkas för att tydligt utmärka, att bestämmelsen är tillämplig å såväl

tvångsinternerad som frivilligt ingången alkoholmissbrukare. En garanti för

att denna vårdform icke missbrukas ligger bland annat i uppsiktsmyndig-

lietens utskrivningsbefogenhet. Däremot torde läkarbetyg icke lämpligen

kunna ifrågakomma i dessa fall.

Det föreslagna stadgandet har avseende å det fall, att ett tillfälligt hinder

föreligger för anskaffande av arbete åt den intagne. På grund härav och

med hänsyn till den, som kan vara ansvarig för vårdkostnaden, anser jag

mig icke kunna förorda en sådan ytterligare förlängning av anstaltsvistelsen,

som socialstyrelsen föreslagit.

41 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i 1929 års förslag (s. 101).

I några yttranden påyrkas, att i lagen måtte föreskrivas, att anstalts-

styrelsen skall inhämta yttrande från vederbörande nykterhetsnämnd, innan

försökspermission beviljas eller beslut örn utskrivning meddelas.

Nylderhetxnämnden i Orebro yttrar i fråga örn anstaltsstyrelsens beslut

örn försökspermission eller utskrivning följande:

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn försökspermission har

nykterhetsnämnden ej annan erinran än att, innan anstaltsstyrelsen fattar

beslut örn försökspermission eller utskrivning, det bör åligga styrelsen att

hos vederbörande nykterhetsnämnd inhämta yttrande rörande lämpligheten

av de föreslagna åtgärderna. Nämnden vill väl ej ifrågasätta annat än att

anstaltens styrelse på erfarenheterna från den internerades vistelse vid an­

stalten kan grunda ett omdöme rörande den internerades egna förutsätt­

ningar för ett nyktert och ordentligt levnadssätt, men enligt nämndens er­

farenhet böra i ej mindre grad på frågans bedömande inverka faktorer

sådana som exempelvis huruvida arbetsmöjligheter kunna beredas den in­

ternerade efter utskrivandet eller örn förhållandena i hans hem just då äro

med hänsyn till utskrivningen lämpliga; rörande dessa och andra på frågan

inverkande omständigheter torde nämnden bäst kunna lämna besked; nämnden

anser sålunda den i 31 § lämnade föreskriften att först sedan beslut fattats

örn försökspermission eller utskrivning anstaltens föreståndare skall lämna

besked till nämnden ingalunda tillfredsställer det föreliggande behovet, och

nämnden har bestämd och upprepad erfarenhet av att nämndens förut i

denna del av ärendet uttalade synpunkter icke, såsom de sakkunniga synes

förmena, i erforderlig män kommit till beaktande vid avfattandet av 31 §.

Det torde visserligen i regel vara lämpligt, att anstaltsstyrelserna, innan

beslut fattas örn försökspermission, sätta sig i förbindelse med vederbörande

nykterhetsnämnd och genom denna införskaffa uppgifter angående sådana

Departements­

chefen.

Det har ansetts böra angivas, att anstaltsstyrelsen må besluta ändring i

meddelade föreskrifter.

Nykterhetsnämnden har ej befogenhet att meddela sådana föreskrifter,

som här avses, eller att besluta ändring i föreskrifter, vilka lämnats av

anstaltsstyrelsen. Nämnden är ej heller befogad att fatta beslut, som inne­

bär ändring i vad anstaltsstyrelsen bestämt i fråga örn övervakning. Örn

anstaltsstyrelsen uppdragit åt nämnden att ombesörja övervakning, kan

däremot nämnden, när den sedermera finner övervakningen obehövlig, i

vanlig ordning förordna örn dess upphörande.

Därest anstaltens föreståndare — såsom föreslagits i 41 § — tillätes att,

efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta örn försökspermission, torde

han jämväl böra äga att, efter styrelsens uppdrag, ej mindre ställa den,

som han permitterar, under övervakning eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att därom besörja än även meddela den permitterade föreskrifter angående

vistelseort m. m.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t, som jämlikt 32 § har att meddela

närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet, att lämna anvis­

ningar angående föreskrifter, som avses, i denna paragraf.

44 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 105).

Socialstyrelsen har anmärkt, att anstaltsföreståndaren bör äga besluta örn

återhämtande, eftersom skyndsamhet ofta är av nöden. Styrelsen har erinrat,

att föreståndaren enligt 30 § (41 § i departementsförslaget) äger efter delega­

tion besluta om själva permissionstiden.

Styrelsen för Venngarnsanstalten har liksom styrelsen för arbetshemmet

Björknäs gjort uttalande i samma riktning.

I enlighet med de framställda yrkandena har anstaltsföreståndaren be­

rättigats att, efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta angående

återhämtande. Såsom socialstyrelsen framhållit och jämväl Yenngarns-

styrelsen omnämnt, torde frågan angående återhämtande ofta vara av så

brådskande natur, att den icke kan anstå, tills styrelsen hinner sammanträda.

I 1929 års betänkande omnämnes, att 1926 års förslag ej innehåller någon

föreskrift, huruvida anstaltsstyrelsens beslut örn återhämtande och hand­

räckningen för dess verkställande skola komma till stånd före permissions­

tidens utgång. Därjämte uttalas den uppfattningen, att det ej borde råda

någon tvekan därom, att, då någon dylik föreskrift ej finnes meddelad, det

för lagrummets tillämpning är tillfyllest, att brytandet av föreskrifterna sker

före utgången av nämnda tid, men att såväl styrelsens berörda beslut kan

fattas som handräckning för dess verkställighet meddelas efter den tidens

utgång.

Med anledning av detta uttalande har det ansetts nödigt, att lagen

innehåller en uttrycklig erinran därom, att, där ej före utgången av den tid,

den permitterade längst må kvarhållas, fråga väckts örn hans återhämtande,

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

85

beslut skall meddelas om utskrivning. Sedan utskrivning skett, får åter­

hämtande uppenbarligen ej äga rum. Örn vid den tid, då utskrivning skulle

ske, fråga väckts örn återhämtande, skall utskrivningen anstå i avbidan på

avgörandet av frågan örn återhämtande.

45 §.

Stadgandet motsvarar 29 § första och tredje styckena i 1929 års förslag

(s. 100).

Föreskriften, att den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans

kvarhållande, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens

prövning, torde såsom hittills böra hava sin plats i anstalternas reglementen

och har med anledning härav uteslutits.

46 och 47 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31 § i 1929 års förslag, såvitt denna paragraf

rörer utskrivning (s. 103).

Hänvisning må här lämnas till vad som anförts beträffande 42 och 43 §§

i departementsförslaget.

47 § skall, såsom framgår av 50 §, ej gälla beträffande den, som frivilligt

ingått å anstalt.

Styrelsen för Venngarnsanstalten har anfört:

Styrelsen tillåter sig erinra örn att det tid efter annan inträffar, att per­

son, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, vid utskrivningen befinner

sig i sådant tillstånd, att han måste omhändertagas för vård. I detta fall

brukar anstalten översända den utskrivne till den nykterhetsnämnd, som

ansvarar för hans vårdkostnad.

Enligt förevarande förslag skulle farliga alkoholister, lösdrivare samt for

brott straffriförklarade alkoholister helt vårdas på statens bekostnad. Under

sådana förhållanden synes lagen böra innehålla ett stadgande örn hura an­

stalten skall förfara, därest å anstalten intagen person, tillhörande någon

av nu nämnda kategorier, vid utskrivningen behöver fattigvård, sjukhusvård

eller dylikt. Styrelsen föreslår, att detta stadgande, som bör få sin plats i

fjärde kapitlet, "förslagsvis efter 28 §, avfattas i anslutning till 34 § forsta

stycket i det till lagrådet den 31 januari 1930 remitterade förslaget till van-

artslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har det ansetts nödigt att meddela

Departement»-

de bestämmelser, som finnas upptagna i andra stycket av 46 §.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 106).

32 § 3 mom. i nämnda förslag saknar motsvarighet i departements­

förslaget.

Med anledning av uttalandet i 1929 års betänkande (s. 108), att interne-

ringsansökning i det fall, att den utskrivne under övervakningstiden brutit

mot meddelade föreskrifter, även kan göras efter nämnda tids utgång, an­

märker polismästaren i Stockholm, att en från anstalt villkorligt utskriven bör

anses fri, sedan prövotiden gått till ända; varjämte vidare anföres.

Kungl. Majits proposition nr 164.

86

Departements­

chefen.

Berörda tid kan enligt förslaget sättas till högst ett år. Bet bör icke

stöta på svårighet att under så lång tidrymd utröna, örn och i vad avseende

den villkorligt utskrivne efterkommit givna föreskrifter, varför åtminstone

ansökan örn återintagning torde kunna ske före tidens utgång. Berättigas

länsstyrelsen att avgöra en sålunda inkommen ansökan även efter prövo­

tidens slut, synes mig tillräcklig hänsyn vara tagen till syftet med den vill­

korliga utskrivningen. Anses det emellertid absolut oundgängligt, att möjlig­

het till förnyad internering hålles öppen även efter prövotidens utgång,

synes det mig vara nödvändigt att i lagen utsätta viss kort tid efter be­

rörda tidpunkt, inom vilken ansökan i ämnet skall vara ingiven och beslut

i anledning av densamma fattat.

Erinringar hava framställts mot 3 mom. i 32 § sakkunnigförslaget, enligt

vilket moment anstånd med utslagets verkställande ej får äga rum, då läns­

styrelse förordnat örn återintagning å allmän alkoholistanstalt.

Socialstyrelsen anmärker, att berörda stadgande innebär en icke oviktig

ändring av gällande lag, vars anordning på denna punkt visat sig ändamåls­

enlig, samt uttalar, att stadgandet lämpligen kan utgå.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning förklarar sig

på det bestämdaste yrka, att 3 mom. i 32 § måtte utgå, emedan denna be­

stämmelse helt omöjliggör en individuell behandling.

Nylcterhetsnämnden i Stockholm yttrar:

Bet stadgande, som här förekommer, nämligen, att då länsstyrelsen för­

ordnat örn återintagning å allmän alkoholistanstalt, må anstånd med ut­

slagets verkställande ej äga rum, anser nykterhetsnämnden vara synnerligen

olyckligt. Motivering för förslaget synes helt och hållet saknas.

Motsvarande bestämmelse förekom i 44 § 2 mom. i 1926 års förslag och

påyrkade nykterhetsnämnden redan då stadgandets borttagande. Nykterhets­

nämnden hänvisade i detta avseende till sitt uttalande i anledning av de

föreslagna stadgandena i 32—34 §§ i 1926 års betänkande, enligt vilka in­

tagning å alkoholistanstalt alltid vore obligatorisk, då förordnande med­

delats, för så vitt ej länsstyrelsen på ansökan meddelade anstånd. Be skäl,

som nykterhetsnämnden då anförde, och vilka fortfarande gälla, ha intagits

å sid. 83 i 1929 års betänkande och får nykterhetsnämnden hänvisa till vad

där anförts.

Bet synes mig icke nödvändigt, att lagen upptager bestämmelse i den av-

polismästaren i Stockholm berörda frågan. Ansökning örn internering på

grund av brott mot meddelade föreskrifter torde kunna göras även efter

prövotidens utgång men bör uppenbarligen ej bifallas, där någon mera av­

sevärd tid förflutit mellan det påtalade brottet mot föreskrifterna och ansök­

ningens ingivande. I dylikt fall torde för bifall till interneringsansökning

krävas utredning, att de vanliga förutsättningarna för internering föreligga.

En viss tvekan synes kunna förefinnas, huruvida anstånd med verkstäl­

lande av aterintagningsbeslut bör medgivas. I de här återgivna yttrandena

framhålles, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att sådant

anstånd ej må äga rum, bör uteslutas. Vid övervägande av frågan har jag

biträtt den i yttrandena hävdade meningen. Örn förbud skulle stadgas mot

medgivande av anstånd, borde det ankomma å vårdnadskollegiet att föran­

stalta örn verkställighet av intagningsbeslutet, för vilken händelse stats-

Kungl. Majus proposition nr 164.

88

lämpligt. Det är nämligen att märka, att frivilligt intagande kan ske så

snart någon är hemfallen åt dryckenskap, även örn denna last icke uppträtt

under sådana for samhället farliga former, som avses i 1 §. Det kan med

tanke härpå icke gärna få förekomma att en disciplinär förseelse av en fri­

villigt intagen skall kunna föranleda ett så allvarligt straff som internering

a anstalterna å Svartsjö och i Landskrona. Stadgandet i 26 § torde där­

för bora ändras till att avse allenast tvångsinternerad person.

Socialstyrelsen och styrelsen för Venny arns anstalten avstyrka, att utskriv­

ning av en frivilligt ingången förbindes med villkor.

^chefTn.'13' ■ Tydligen måste det anses önskvärt, att lagen ej beträffande villkoren för

frivilligt inträde å anstalt och behandlingen av de frivilligt ingångna upp­

ställer regler, ägnade att avskräcka dem, som äro i behov av anstaltsbehand-

från att själva ansöka örn att bliva intagna. Ur denna synpunkt har

jag ansett, att stadgandet örn nykterhetsnämndens hörande före intagandet

bor utgå. Vidare finner jag, att förordnande örn övervakning eller särskilda

villkor ej bör meddelas, då en frivilligt ingången skall utskrivas från anstalt.

Därest dylikt förordnande finge meddelas, skulle resultatet kunna bliva, att

den från början frivilligt ingångne bleve bunden vid anstalterna för en täm­

ligen obestämd framtid.

Såsom framhålles i 1929 års betänkande (s. 91) torde det emellertid vara

nödvändigt, att överflyttning kan ske av en frivilligt ingången från en anstalt

till en annan.

I 50 § angives genom hänvisning till särskilda paragrafer i vad mån de

bestämmelser, som gälla för tvångsinternerade, skola äga tillämpning be­

träffande en frivilligt ingången.

Kungl. Majus proposition nr 16d.

6 KAP.

Om kostnaden för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51-54 §§.

Dessa stadganden motsvara 33 § 1 och 2 mom. i 1929 års förslag fs

108). 8 V '

I den allmänna motiveringen har behandlats spörsmålet angående vård­

kostnadernas fördelning mellan staten å ena samt kommunerna och enskilda

sökande å andra sidan. Här komma således att omnämnas sådana frågor

beträffande vårdkostnaderna, som mera beröra detaljer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför följande:

Enligt 33 § skall i de fall, då kostnaderna icke drabba statsverket, den

pa vars framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt, svara

tor vårdkostnaden. Härigenom synes det ofta komma att bero på en till-

tamghet om kommun eller enskild person drabbas av ifrågavarande kost-

nader. Detta förefaller länsstyrelsen mindre tillfredsställande och torde

icke sällan . komma att. avhålla såväl nykterhetsnämnden som de enskilda

personer, vilka under vissa förhållanden äga göra ansökning örn intagning

å alkoholistanstalt, från att göra sådan ansökan. Med hänsyn härtill vill

länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke vederbörande kommun alltid bör i

90

NyJcterhetsnämnden i Göteborg anför:

De sakkunniga hava icke velat tillmötesgå ett på vissa håll framställt

yrkande, att i fråga örn utgiven vårdkostnad i analogi med bestämmelser

i fattigvårdslagen giva sökandekommunen regressrätt gentemot den kommun,

där den vårdade har hemortsrätt. Nämnden delar de sakkunnigas uppfatt­

ning härvidlag och vill utöver de skäl, de sakkunniga anfört mot den på­

yrkade ordningen, däremot ytterligare framhålla, att en sådan ordning kan

antagas visa sig bristfällig även ur ren alkoholistvårdsynpunkt, i ty att i

en del fall nykterhetsnämnden i alkoholistens vistelsekommun kunde frestas

att i otid söka interneringsförordnande för att få internering verkställd,

innan personen hunne förvärva hemortsrätt i vistelsekommunen, och så­

lunda erhålla rätt till ersättning av hemortskommunen i varje fall för en

del eller, örn vårdkostnaden skulle ha egenskap att inverka på hemortsrätts-

förvärv, för hela vårdkostnaden.

Stadgandet i andra stycket av 1 mom. i 33 §, att statsverket i visst fall

skall vidkännas vårdkostnaden, har tillkommit i analogi med ett liknande,

örn ock icke fullt motsvarande stadgande i fattigvårdslagen rörande fattig-

vårdskostnader och avser att i sin mån minska kommunernas utgifter för

alkoholistvård. Ur den synpunkten har nämnden givetvis intet att invända

mot stadgandet men väl däremot i andra avseenden.

Om sökanden, som väl vanligen kommer att bliva fallet och som enligt

vad nämnden här ovan för sin del förordat alltid skulle bliva fallet, är vis­

telsekommunens nykterhetsnämnd, synes det med fog kunna frågas, på vad

slags förnuftig grund utöver den ovan anförda vistelsekommunens kostnad

skall ersättas av statsverket i de fall, där personen i fråga vistats oavbrutet

minst tre år utom hemortskommunen. Kationellare vore ett stadgande, att

vistelsekommunen befriades från vårdkostnaden i de fall, där den interne­

rade närmast före interneringen ej vistats oavbrutet så länge som tre år

inom nämnda kommun. Dessförinnan kan han anses icke hava nått någon

större grad av samhörighet med kommunen, medan han efter tre års oav­

bruten vistelse inom kommunen kan anses hava nått sådan samhörighet

med densamma, att det kan vara motiverat, att kommunen får svara för

vårdkostnaden.

Att det åberopade liknande stadgandet i fattigvårdslagen är försvarligt

sammanhänger med att det genomgående, i motsats mot vad här är fallet,

är hemortskommunen, som svarar för fattigvårdskostnaderna. Hemorts­

kommunen befrias därifrån i de fall, där fattigvårdstagaren vistats oavbrutet

mer än tre år utom kommunen, varigenom hans samhörighet med kommunen

minskats i sådan grad, att skäl kan anses föreligga för att statsverket över­

tager kostnaden.

Aven ur alkoholistvårdssynpunkt synes en befogad anmärkning kunna

framställas mot nu omhandlade stadgande. Med detsamma för ögonen skulle

det nämligen ligga nära till hands för en kommuns nykterhetsnämnd att

beträffande en alkoholist, som vistats t. ex. två år inom kommunen utan

att där, t. ex. på grund av att hans familj åtnjuter fattigvård, hava förvärvat

hemortsrätt och som lämpligen borde ofördröjligen intagas å alkoholistan­

stalt, dröja med sin ansökan örn interneringsförordnande, i avvaktan på att

de tre åren skulle förflyta och sålunda rätt till ersättning av statsverket för

vårdkostnaden erhållas. Samma frestelse till dröjsmål skulle i motsvarande

fall föreligga för hemortskommunens nykterhetsnämnd, i händelse denna,

såsom av de sakkunniga föreslagits, skulle vara skyldig att uppmärksamma

ett av densamma känt fall av alkoholism, där personen i fråga vore boende

i annan kommun.

På grund av de invändningar, som sålunda kunna göras mot nu berörda

Kungl. Majus proposition nr 164.

Departe­

mentschefen.

mare bestämmelser angående prövningen siv de förhållanden, som skulle

vara avgörande, då det i det särskilda fallet gällde att bestämma, huruvida

staten skulle vara betalningsskyldig. Det kan lämpligen ankomma på Kungl.

Majit att genom särskild kungörelse bestämma angående användningen av

det anslag, som må komma att beviljas till ersättning åt kommunerna för

vårdkostnad. Såsom redan omnämnts hava kommunerna under de senare

åren i denna ordning erhållit bidrag till vissa vårdkostnader. För närva­

rande gäller i detta avseende vad som stadgats genom kungörelse den 22

juni 1928 (nr 241). Jag har alltså funnit mig böra utesluta vad 33 § 1 mom.

andra stycket i 1929 års förslag innehåller angående statsverkets skyldig­

het att vidkännas vårdkostnad.

I 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag angives, att sökandens

skyldighet att svara för all vårdkostnad gäller gentemot såväl den anstalt,

där intagning först ägt rum, som anstalt, till vilken överflyttning skett eller

å vilken den intagne jämlikt 28 § 2 mom. (40 § i departementsförslaget)

frivilligt kvarstannar eller jämlikt 32 § (48 § i departementsförslaget) efter

utskrivning återintagits.

Det synes vara obehövligt att i lagen omnämna, att, där sökanden är

skyldig svara för vårdkostnad, denna skyldighet gäller jämväl gentemot an­

stalt, till vilken överflyttning skett, och avser även tid, under vilken den in­

tagne jämlikt 40 § frivilligt kvarstannar. Yad sakkunnigförslaget i dessa

delar innehåller har således uteslutits.

Den ifrågasatta föreskriften, att den förste sökanden skall gälda kostnaden

för vård efter återintagning, synes mig icke vara lämplig. Ett sådant stad­

gande kunde befaras föranleda, att nykterhetsnämnderna komme att ställa

sig betänksamma mot en interneringsansökning i fall, då utsikterna till rättelse

vore mindre goda. Det skulle kunna inträffa, att den förste sökanden finge

betala kostnaden för upprepade interneringsperioder och således för en ganska

obestämd tid framåt. Med hänsyn härtill torde det vara tillrådligt att låta

vanliga regler gälla beträffande kostnaden för vård efter återintagning, vilket

innebär, att den som ansökt örn återintagning får betala vårdkostnaden, där

denna ej gäldas av statsverket. På grund av det sålunda anförda har jäm­

väl vad 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag i senast angivna hän­

seende innehåller i fråga örn vårdkostnaden uteslutits ur departementsför­

slaget.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §.

Detta stadgande motsvarar 34 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 113).

Besvärstiden har ansetts böra bestämmas till en månad.

Frågan örn rätt att överklaga nykterhetsnämndens beslut angående över­

vakning har omnämnts vid behandlingen av 13 §, och får jag hänvisa till

vad där anförts.

92

Kungl. Majus proposition nr 164.

94

till vauartslag framhölls, att då besvärsmålen enligt nämnda lag borde er­

hålla skyndsam handläggning, helst klaganden i allmänhet icke torde befinna

sig på fri fot, men sådan behandling ej under varje tid av året vore möjlig

med regeringsrättens regelmässiga organisation, syntes regeringsrätten icke

kunna bliva högsta instans för dessa mål utan desamma böra upptagas av

högsta domstolen. Yad sålunda anförts torde äga viss giltighet jämväl be­

träffande ärenden enligt alkoholistlagen, i vilka understundom förekommer,

att den klagande är omhändertagen och således icke befinner sig på fri fot.

Med hänsyn härtill och då ärendena icke torde komma att nämnvärt öka

högsta domstolens arbetsbörda, har jag ansett övervägande skäl tala för att

högsta domstolen skall vara klagoinstans över vårdnadskollegium jämväl

enligt alkoholistlagen.

Fråga örn den ändring av regeringsrättslagen, som betingas av nu före­

varande ärendens överflyttning från regeringsrätten till högsta domstolen,

lärer chefen för justitiedepartementet senare komma att anmäla.

Bestämmelserna örn klagan hava avfattats i huvudsaklig överensstämmelse

med föreskrifterna i 54 § av det till lagrådet remitterade förslaget till van-

artslag. Dock har jag icke ansett här böra föreskrivas så kort besvärstid

som 8 dagar. Det kan erinras, att i 1929 års förslag liksom i gällande lag

stadgas en besvärstid av 30 dagar. Jag har funnit lämpligt föreslå, att be-

svärstiden bestämmes till en månad. De i 56 § upptagna bestämmelserna

förete den olikheten i förhållande till gällande lag, att där medgiven klago-

rätt för sökande i ärendet borttagits. Inrättas ett nytt organ med speciell

uppgift att pröva intagningsärenden enligt alkoholist- och vanartslagen m. m.,

torde klagorätt till högsta domstolen över vägrad intagning icke böra med­

givas. Såsom den lämnade statistiken utvisar, synes denna rättighet blott

ganska sparsamt hava begagnats. Anmärkas må, att någon besvärsrätt från

det allmännas sida i motsvararande fall icke är medgiven i förslaget till

vauartslag, och att det ur allmän synpunkt torde finnas mindre anledning

att tillåta klagan över vägrad internering å alkoholistanstalt än över vägrad

internering å arbetsanstalt.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § andra stycket i 1929 års förslag (s. 101).

Socialstyrelsen har anfört följande:

Det i andra stycket upptagna stadgandet »underställning skall alltid äga

rum i det fall, som avses i 28 § 3 mom.» synes ej fullt tydligt. Därmed

lärer endast avses, att underställning skall ske av beslut örn kvarhållande

jämlikt nämnda lagrum men icke av beslut örn utskrivning. I enlighet här­

med torde 29 § andra stycket andra punkten åsyfta det fallet, att kvarhål­

lande kommit till stånd med stöd av 28 § 3 mom. och att fråga därefter

uppstått örn utskrivning före den då gällande maximitidens utgång. Detta

synes emellertid icke framgå av förslagets lagtext, vilken därför torde böra

omarbetas på denna punkt. Härvid bör också tagas hänsyn till att det sy­

nes vara onödigt, att underställning äger rum, där anstaltsstyrelsen beslu­

tat utskrivning av en kvarhållen person någon kortare tid, mindre än 6 må­

nader, före maximitidens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

96

Departements­

chefen.

Departe­

mentschefen.

Vid granskningen i lagrådet av 1930 års förslag till vanartslag, uttalade

lagrådets flesta ledamöter den meningen, att det, för den händelse besvärs­

mål örn intagande å allmän arbetsanstalt och därmed jämställda mål skulle

prövas i högsta domstolen, vore tveksamt, huruvida prövningen av besvär

över uppsiktsmyndighetens beslut borde förläggas till regeringsrätten eller

till Kungl. Majit i statsrådet, men att det vore möjligt, att praktiska hän­

syn fällde utslag till förmån för den uppfattningen, att dessa ärenden borde

upptagas icke av regeringsrätten utan av Kungl. Majit i statsrådet.

Enligt det för 1930 års riksdag framlagda förslaget till vanartslag liksom

enligt det innevarande år till lagrådet remitterade skola besvär över beslut

av uppsiktsmyndigheten i vanartsärenden prövas av Kungl. Majit i stats­

rådet.

Samma ordning synes böra gälla beträffande motsvarande ärenden enligt

den nu förevarande lagstiftningen. Frågan, huruvida dessa ärenden skola

vinna prövning i den ena eller andra ordningen, saknar emellertid bety­

delse vid avfattningen av ifrågavarande stadgande. Ärendenas överflyttning

från regeringsrätten till Kungl. Majit åvägabringas genom en ändring i rege­

ringsrättslagen, varom förslag senare lärer framläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

1929 års förslag innehåller i 4 § 2 mom. anvisning för nykterlietsnämnden

att samarbeta såväl med fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och andra

myndigheter som ock med föreningar, stiftelser och andra institutioner för

social hjälpverksamhet (s. 66).

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande innehållet i 4 § 2 morn., som lämpligen kan sammanföras

med 5 § 1 morn., torde det vara ändamålsenligt att, såsom reservanten före­

slagit, i uppräkningen av institutioner och myndigheter m. fl., med vilka

nykterhetsnämnd bör låta sig angeläget vara att samarbeta, upptaga jämväl

rusdrycksförsäljningsbolag och styrelse för alkoholistanstalt (icke blott all­

män sådan). Därest skyddsnämnden kommer till stånd, bör uppenbarligen

även denna myndighet angivas.

Från nykterhetsnämndshåll uttalas önskemål örn att de på senare åren

i de flesta län bildade nykterketsnämndssammanslutningarna måtte angivas

i denna uppräkning. Då dessa organisationer hava till uppgift att befrämja

nykterhetsnämndernas verksamhet, synes detta önskemål böra tillgodoses.

Sammanslutningarna erhålla härigenom ett värdefullt stöd i lagstiftningen,

medan på samma gång stadgandet är så mjukt (»i den mån sådant kan vara

till gagn vid fullgörandet av dess åligganden»), att någon olägenhet icke

lärer vara att befara.

Från åtskilliga andra håll hava gjorts uttalanden av samma innehåll.

En anvisning av det innehåll, som föreslagits för nykterhetsnämnd, har

här lämnats för alla myndigheter, som handlägga ärenden enligt den ifråga­

satta lagen. Det synes befogat, att i anvisningen omnämnas jämväl skydds-

98

Kungl, Maj:ts proposition nr 164.

heten att kunna med straff åtkomma sådana personer, som uppsöka en från

anstalt utskriven och förleda honom till förtäring av rusdrycker. Även örn

jag finner syftet med förslaget beaktansvärt, har jag likväl på grund av de

bevisningssvårigheter, som otvivelaktigt ofta skulle möta, ansett lämpligast,

att en sådan straffbestämmelse icke upptages i förslaget.

På de skäl, som anförts av Yenngarnsanstaltens styrelse, har jag ansett

skyldighet icke böra stadgas för övervakare m. fl. att anmäla förseelse till

åtal.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i 1929 års förslag (s. 114).

I sakkunnigförslaget har allenast vidtagits den ändringen, att i överens­

stämmelse med vad i 64 § av förslaget till vanartslag är stadgat, bestäm­

melsen örn förvandling icke gjorts tillämplig å böter och vitén, vartill någon

fällts av nykterhetsnämnd.

Övergångsbestämmelserna.

Tiden för lagens ikraftträdande har satts till den 1 juli 1933. Anledningen

härtill är närmast den, att vanartslagen med dess bestämmelser angående

vårdnadskollegium icke avsetts skola träda i kraft förrän nämnda dag. En

dylik övergångstid torde ock vara önskvärd med hänsyn till behovet av ett

närmare övervägande rörande den utveckling av anstaltsväsendet, som lag­

stiftningen må påkalla.

I sakkunnigförslaget stadgades beträffande verkställighet av beslut, var­

igenom enligt äldre lag förordnats örn någons intagande å allmän alkoholist­

anstalt, att äldre lag skulle gälla i fråga örn tiden för kvarhållande men de

nya bestämmelserna i övrigt lända till efterrättelse. Då de nya bestäm­

melserna emellertid icke allenast i fråga örn interneringstiden utan även

eljest kunna anses i viss mån strängare än vad nu gäller, har det ansetts

lämpligast att låta den gamla lagen bliva i allo tillämplig å verkställigheten

av äldre beslut, dock att de nya reglerna örn vårdkostnad skola lända till

efterrättelse.

En viss komplettering av bestämmelserna har skett i nära anslutning till

vad i vanartslagförslaget stadgats, varjämte en övergångsbestämmelse till­

lagts beträffande den, som vid tiden för lagens ikraftträdande frivilligt in­

gått å anstalt.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande av­

fattade förslaget till lag örn behandling av alkoholister, av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över för­

slaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Ilegenten.

Ur protokollet:

Gösta Sandberrg.

kvinna, och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av

nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva

antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att

deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande och vice ordförande, ord­

ningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande

och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande,

redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt leda­

mots ansvarighet äger vad i 3 kap. 10, 12—18 och 21 §§ i lagen örn fattig­

vården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till leda­

mot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhets-

nämnds prövning.

6

§.

Då ordförande eller föredragande utsetts, skall uppgift å den utseddes namn

och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela under­

rättelse därom i länskungörelserna.

7 §.

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,

som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må tillkomma ett

inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare bestämmelser rörande utskottets sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

8

§.

I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde

kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §.

över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna

lag vårdnadskollegium.

Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 13—15 §§ i

lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock vare för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej

erforderligt, att ordföranden biträder beslutet.

Närmare bestämmelser angående vårdnadskollegiernas verksamhet enligt

denna lag meddelas av Konungen.

100

Kungl. Majus proposition nr 164.

102

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt förmå

honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening;

förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under

övervakning på sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst två år

från beslutet därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

14 §.

Då undersökning eller annan sådan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstal­

tande vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för

allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åt-

kommas av obehöriga.

4 KAP.

Om behandling av ärenden hos vårdnadskollegium.

15 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, icke

genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller

saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger

nämnden hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å

allmän alkoholistanstalt.

16 §.

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden,

ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i

orten hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å all­

män alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kolle­

giet att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan

våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt

tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga.

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förord­

nande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §.

Har förmyndare för någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i

¹ § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyn­

dare för någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte

104

21

§.

!“

b6f “llaS med d“- ansökningen

,J l “tl “““ Ji,r lnfär kollegiet upplysningsvis töras, har kollegiet

att förordna om dylikt förhör.

g

Är den som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver

han utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom

28 ⁸ f- TT’ f°?. Tvisli8:Cn kallats’ utebliver utan laga förfall, galle vad i

§ forsta stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

Vid forhore skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga

kommerande tlllampmng- ^Protoko11 skall föras över vad vid förhöret före-

Kungl. Majus proposition nr 164.

Finnér vårdnadskollegiet av förhållandena påkallat, att någon varder vid

domstol hord såsom vittne angående uppgivna omständigheter, gälle vad i 27 §

andra stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §.

■ ¹ fragTr ersattning tiU den’ som enligt förordnande av vårdnadskolle-

g inställt sig for att upplysningsvis höras eller för att vittna, skall vad

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat

aga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket

24 §.

n TT vardnadskollegiet’ att den’ som ansökningen avser, är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i ¹ § sågs, har kollegiet att taga under omprövning

huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet

i sadant fall självt vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att iöranstalta därom.

Avser ansökningen förordnande, att han må intagas å allmän alkoholist-

anstalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna om

hans intagande å sådan anstalt.

25 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i ¹ § sågs begått

brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens

begående icke fällts till ansvar, och har hän vid prövning i vederbörlig ordning

iunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må vårdnadskollegiet även

utan darom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans

intagande a allmän alkoholistanstalt.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i ¹ § sågs, inställts

hos kollegiet enligt lagen om åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar

kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt

än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna örn hans inta­

gande a sådan anstalt.

I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, örn vilken

106

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §.

°

Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är

¹. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål;

². av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholist-

anstalt.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk­

samhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att full­

göra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflytt­

ning av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant

förordnande må genast gå i verkställighet.

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, må

kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt

och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvar­

hållas under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad

anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall

föra ett nyktert och ordentligt liv.

37 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

har beslutet meddelats jämlikt 25 §, eller har någon, som förut minst tre

gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt, ånyo intagits enligt slutligt

beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den in­

tagne, därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och

förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma

att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid,

han enligt 36 § längst kunnat kvarhållas.

Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga örn hans utskrivning sedermera

minst en gång varje halvår upptagas till prövning.

Kungl. Majus proposition nr 164.

108

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de före­

skrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

•

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga

örn den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44

§.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,

föreståndaren för anstalten besluta örn hans återhämtande.

Ilar ej före utgången av den tid, den permitterade längst må kvarhållas, fråga

väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning.

Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, han vistats utom anstal­

ten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvar­

hållas.

45 §.

Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande till-

lämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har

anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans inta­

gande å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter om­

ständigheterna föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.

Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag

ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad i

44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga om vistelse­

samhälle skall lända till efterrättelse.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på

sätt i 60 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, över­

vakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse.

intagits å allmän alkoliolistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

¹. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans per­

sonliga säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §:

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,

svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 §.

Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den, som åtnjutit

vården, guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade.

Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gott­

görelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

110

Kungl. Majus proposition nr 164.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos vårdnads-

kollegiet anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han

erhöll del därav. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat

beslut må klagan ej föras.

56 §.

Har vårdnadskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän alkoholist-

anstalt, örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkstäl­

lande, om böter eller vite för utevaro från förhör inför kollegiet eller örn ersätt­

ning för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför

kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande

åligger att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del av

beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda

besvär. Ordföranden infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill

föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen

samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av vårdnadskollegium särskilt meddelats örn någons

omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränk­

ning till viss tid.

Över annat av vårdnadskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där vårdnadskollegium

under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

112

Bär garning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande be­

stämmelser angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i ⁴ kap.

² § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest

hos poliskammare och, där sadan ej finnes, vid allmän domstol.

63 §.

Böter och vitén, som omförmälas i ¹² §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan

och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän

strafflag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Denna lag träder i kraft den ¹ juli 1933.

Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr ¹⁰²) örn behandling

av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) örn ersättning i vissa fall av

allmänna medel till vittnen i mål enligt lag örn behandling av alkoholister.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Mal angående intagande a allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna

lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handlägg­

ning överlämnas till vårdnadskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoho­

listanstalt före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända

till efterrättelse.

Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän

alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning, dock skola de

nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse.

Örn någon, då denna lag träder i kraft, frivilligt ingått å allmän alkoholist­

anstalt, skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

Kungl. Majus proposition nr 164.

113

Utdraq av protokollet

,

hållet i Kunql. Mårds laqråd den

2 mars 1931.

Närvarande:

justitieråden C^hristiansson,

E^delstam,

S^tenbeck,

regeringsrådet A^fzelius.

Enligt lagrådet den 18 februari 1931 tillhandakommet utdrag av proto­

kollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Eegenten i statsrådet den ⁶ februari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att

lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättat förslag till lag om behandling av alkoholister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Gustaf Axel Eriksson.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Enligt förevarande lagförslag skola ärenden örn intagande å allmän alko­

holistanstalt prövas av den nya myndighet, vårdnadskollegium, vars inrät­

tande föreslagits i det lagrådets granskning redan tidigare underställda för­

slaget till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Lagrådet

erinrar dels örn vad i dess den 16 februari 1931 avgivna yttrande angående

sistnämnda lagförslag blivit av lagrådets ledamöter hemställt därom, att

vårdnadskollegiet måtte erhålla karaktär av specialdomstol, dels ock örn vad

av lagrådet i yttrandet anförts beträffande kollegiets benämning.

Eegeringsrådet Afzelius:

Utredningen i detta lagstiftningsärende har bestyrkt, att någon klagan

hittills icke försports över den ordning, i vilken frågor örn internering av

alkoholister för närvarande handläggas i andra och tredje instans. Den

genomgripande förändring, som i detta avseende nu föreslås, eller att läns­

styrelsernas och regeringsrättens befattning med dessa ärenden skall upp­

höra och övertagas av vårdnadskollegierna och högsta domstolen, är näppe­

ligen betingad av önskemål och erfarenheter, som framkommit under den

nuvarande lagens tillämpning. Orsaken ligger i stället däri, att sedan för

ett närliggande lagstiftningsområde — varnartslagen — föreslagits en helt

ny organisation, det sammanhang, som i vissa avseenden råder mellan nämn­

da lag och alkoholistlagen, ansetts, oaktat åtskillnad i fråga om primär-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 haft. (Nr 164.)

215

si 8

114

organen, kräva uniformitet beträffande förfarandet i övrigt. Att för en till-

lämpning i rent judiciella former icke med avseende å alkoliolistlagstift-

ningen gälla samma skäl. som i fråga örn vanartslagstiftningen, lärer vara täm­

ligen obestritt.

Med ett genomförande av det remitterade förslaget i nu berört hänse­

ende äro förenade vissa enligt min mening icke oväsentliga olägenheter.

Den erfarenhet, som av de högre instanserna förvärvats genom den nuva­

rande lagens tillämpning under hela dess giltighetstid, skall icke kunna

tillgodogöras för den fortsatta praxis inom området för denna enligt försla­

get visserligen i åtskilligt reviderade, men till sina huvudgrunder likväl

oförändrade lagstiftning. För högsta domstolen innebär övertagandet av

besvärsprövningen en ny och för dess egentliga verksamhet främmande upp­

gift. Med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda kan visserligen en kvan­

titativ minskning av besvärsmålen sägas medföra någon fördel, men med

upprätthållande av regeringsrättens ställning såsom högsta förvaltnings­

domstol är dock knappast rätt förenligt att, såsom här skulle ske, från dess

prövning undantagas rent förvaltningsrättsliga mål, vilka under lång tid

varit dit hänvisade och fortfarande skola kunna fullföljas till Kungl. Majit.

Genom att även alkoholistärendena förläggas till vårdnadskollegierna erhålla

dessa redan från begynnelsen arbetsuppgifter av sådan omfattning, att åt­

minstone på sina håll kan uppkomma svårighet att till ordförande och le­

damöter förvärva de lämpligaste personerna.

Om den för alkoholistlagstiftningens genomförande mest ändamålsenliga

organisationen nu förelegat såsom ett fristående spörsmål, skulle efter min

uppfattning en sådan förändring av nuvarande ordning, som följer av det

remitterade förslaget, icke varit att förorda. Emellertid kan det icke be­

stridas, att därest en sådan institution som vårdnadskollegiet kommer till

stånd, den bör vara lika väl skickad att handlägga dessa ärenden som

de frågor, vilka enligt förslaget till vanartslag skola tillhöra området för

dess verksamhet. Ej heller kan det bortses från att vissa praktiska svårig­

heter och konfliktfall kunna uppstå, örn vardera lagen har sitt särskilda för­

farande. Sammanhanget mellan de båda lagarna och den likartade be­

skaffenheten av de åtgärder, genom vilka deras syftemål skall befordras,

utgöra otvivelaktigt skäl för anordnande av ett för dem gemensamt för­

farande. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra avstyrka det remitte­

rade förslaget i nu förevarande avseende.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitierådet Edelstam instämde:

Därest den särskilda myndighet, vårdnadskollegium, som föreslagits för

prövningen av ärenden om intagande å allmän arbetsanstalt, kommer till

stånd i överensstämmelse med vad lagrådets ledamöter vid granskningen av

förslaget till vanartslag hemställt, anser jag kollegiet med hänsyn till dess

sammansättning väl lämpat att övertaga prövningen av ärenden angående

intagande av alkoholister å allmän alkoholistanstalt. Då bland de personer,

mot vilka ingripande på grund av vanartigt levnadssätt kan ifrågakomma,

Kungl. Majda proposition nr 164.

116

Med en anordning som den föreslagna är emellertid förbunden även en

annan betydande olägenhet. Inom lagrådet har vid granskningen av för­

slaget till vanartslag av flertalet ledamöter uttalats den meningen, att vid

fullföljd av talan mot vårdnadskollegiets beslut målen såväl av principiella

skäl som med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda borde handläggas

icke av högsta domstolen utan av regeringsrätten. Därvid gällde det dock

mål, motsvarande de för närvarande av högsta domstolen i sista instans

behandlade lösdriverimålen. Vinner föreliggande förslag bifall, skulle åter

därmed följa en överflyttning till högsta domstolen av en hel grupp mål,

vilka nu handläggas av regeringsrätten, och detta utan att veterligen något

missnöje försports med nuvarande anordning. Det synes emellertid mindre

lämpligt att, örn såväl vanarts- som alkoholistmålen förläggas till vårdnads-

kollegierna, vid fullföljd av talan från dessa förfarandet icke skulle vara

enahanda för mål av båda grupperna. Därest förslaget skulle leda till

samtliga dessa måls dragande under högsta domstolen, ligger däri för mig

en ytterligare orsak att icke tillstyrka förslaget i nu avsedd del.

För den händelse den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som

alkoholistmål skall utgöras av vårdnadskollegiet, instämmer jag i vad justitie-

rådet Stenbeck yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

1

§•

Lagrådet:

Enligt femte punkten i förevarande paragraf skola i lagen avsedda åt­

gärder kunna vidtagas emot den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och

i följd därav finnes »grovt störa närboende eller andra». Vid granskning

av det år 1929 avgivna sakkunnigförslaget, vilket innehöll en motsvarande,

örn ock i formen något avvikande bestämmelse, hemställde socialstyrelsen,

att till utmärkande av att med stadgandet ej åsyftades den, som vid ett

eller annat enstaka tillfälle betedde sig olämpligt, utan allenast den, som

mera vanemässigt läte dylikt uppträdande komma sig till last, påföljden

måtte förklaras avse den, som på grund av alkoholmissbruk förde ett för

annan grovt störande levnadssätt. Departementschefen har emellertid, under

hänvisning till de inledande orden i paragrafen, ansett den nu föreslagna

bestämmelsen med tillräcklig tydlighet angiva, att därmed avses »ett mera

vanemässigt störande av sådan art, att det måste betecknas såsom grovt»,

och förty icke funnit skäl att åt bestämmelsen giva den formulering, som

förordats av socialstyrelsen.

Visserligen är det föreslagna stadgandet därutinnan otvetydigt, att det

äger tillämpning allenast å den, vilken missbrukar alkohol i sådan grad, att

han är att beteckna såsom alkoholist. Men efter orden torde stadgandet

icke utesluta den tolkning, att ett ingripande skulle kunna ske även mot en

person, vilken, ehuru alkoholist, dock endast mera tillfälligt uppträder på ett

grovt störande sätt. Då det uppenbarligen bör förebyggas, att en dylik

icke avsedd tolkning vinner insteg, särskilt hos dem, å vilka lagens tillämp­

ning i första hand beror, tillstyrker lagrådet, att punkten omformuleras

Kungl. Majus proposition nr 164.

118

beslut om intagande å alkoholistanstalt utan att, såsom kräves för intagande

å allmän arbetsanstalt, beslutet biträdes av ordföranden.

Med den vetorätt, som enligt förslaget till vanartslag skall i fråga örn

interneringsbeslut tillkomma den lagfarne ordföranden, bär uppenbarligen

åsyftats att införa ytterligare en garanti utöver dem, som själva förfarandet

anses erbjuda, för att de personer, vilka bliva föremål för ingripande enligt

nämnda lagstiftning, icke obehörigen berövas sin frihet. Det vill förefalla,

som örn anledning knappast förelåge att i detta avseende ställa anspråken

på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt dryckenskap, än för dem,

vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall torde icke utan avgörande

skäl en sådan åtskillnad, som nu föreslås, böra uppdragas beträffande dem,

vilka under en i övrigt likartad procedur äro underkastade vårdnadskolle-

giets prövningsrätt. Såsom grund för att alkoholistärendena böra förläggas

till vårdnadskollegiet har framhållits, att förutsättningar för ingripande mot

en person såväl enligt alkoholistlagen som enligt vanartslagen ej sällan sam­

tidigt äro för handen och att för vissa dylika fall det ansetts böra stå kolle­

giet öppet att välja den form för behandlingen, som är den för ändamålet

tjänligaste. Att under sådana omständigheter interneringsfrågan kan på

grund av skiljaktiga omröstningsregler erhålla olika utgång allt efter som

den ena eller den andra av de båda lagarna finnes böra tillämpas, måste efter

min uppfattning framstå såsom otillfredsställande. Jag hemställer, att nu

anmärkta bestämmelse måtte uteslutas.

Justitierådet Stenbeck:

Lika med regeringsrådet Afzelius finner jag det olämpligt, att vid omröst­

ning inom vårdnadskollegium olika regler såtillvida gälla enligt förslaget till

vanartslag och förevarande lagförslag, att för intagande å allmän arbetsan­

stalt kräves, att beslutet därom biträdes av kollegiets ordförande, medan mot­

svarande krav ej uppställts beträffande beslut örn intagande å allmän alko­

holistanstalt. Emellertid synes mig redan genom de allmänna omröstnings-

reglerna ordförandens behöriga inflytande inom kollegiet tillräckligt tryggat.

Vid avgörandet av frågan, huruvida åtgärd mot en alkoholist bör vidtagas

eller icke, bliva verkningarna av hans alkoholism för hans familj eller det

allmänna vanligen främst avgörande. Att härvid tillmäta lekmannaomdömet

så ringa betydelse, att ej lekmannaledamöternas enhälliga mening örn be­

hovet av internering skulle leda till intagande å alkoholistanstalt, skulle en­

ligt min uppfattning innebära en så stark begränsning av dessa ledamöters

möjlighet att göra sina meningar gällande inom kollegiet, att det kunde be­

faras, att deras intresse och känsla av ansvar komme att slappas. Någon

större våda av att låta de tre lekmannaledamöternas beslut örn internering

gälla såsom kollegiets beslut synes mig ej heller föreligga, eftersom klago-

rätt för den internerade finnes. Då den i 15 § förslaget till vanartslag upp­

tagna bestämmelsen, att för beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt er­

fordras, att ordföranden biträder beslutet, icke synes mig vara i avsevärdare

män av behovet påkallad till tryggande mot obehörigt frihetsberövande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.