Prop. 1932:220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn änd­

ring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m.: given Stockholms slott den 16 mars 1932.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finans­ ärenden för denna dag vill Kungl. Man:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928 (nr 370),

dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin

.

Hiliana lill riksdagens protokoll 193?

I stind. ISO haft /.Yr MO.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att kommunalskattelagen den 28 september 1928

samt anvisningarna till samma lag skola i nedan angivna delar hava föl­

jande ändrade lydelse ävensom att till anvisningarna till 10 § i samma

lag skall fogas en ny punkt betecknad 6 av nedan angivna lydelse:

2

$.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomst­

skatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av

fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor

av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje

etthundra kronor av fastighetens skogs värde;

för annan----------- fastighetens taxeringsvärde.

Såsom underlag —■;------- beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

9 $.

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas

till, det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens

pris (allmänna saluvärdet).

Område, som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas

till det värde, det kan anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet

skogsbruk. Kan området eller del därav anses betinga ett högre allmänt

saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller lik­

artat ändamål än vid användning för skogsbruk, skall dock området eller

delen upptagas till allmänna saluvärdet.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan

beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

12

§.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­

männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxerings-

period

3

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet hör uppdelas i flera

taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skat­

tepliktig,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik

anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så

minskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet

med minst en femtedel,

■ eller fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst

föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd,

eller fastighets värde eljest genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts,

att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall, med iakttagande av de änd­

ringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det se­

nast åsätta taxeringsvärdet avsett, ske efter det allmänna prisläge och de

uppskattningsgrunder i övrigt, som tillämpats vid den närmast föregåen­

de allmänna fastighetstaxeringen. Föranledes taxeringen därav, att fas­

tighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig,

skall fullständig ny värdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda

prisläge.

i

:

32 %.

2 mom. Har livränta utgått —------- intäkt räknas:

a) örn livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter

erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångs-

premie, försåvitt livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst 21 år:

livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) örn livräntan----------- hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring annorledes

än mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

d) örn livräntan------------försäkringsavtalets ingående.

Allmänna pensionsförsäkringen anses ej innefatta försäkring mot en­

gångspremie.

45 $.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara be­

skattad till ett belopp motsvarande, i fråga örn jordbruksfastighet, 5 pro­

cent av jordbruksvärdet och tomt- och industrivärdet samt 4 procent av

pkogsvärdet och, i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvär­

det. Vid beräkning-----------fastighetsskatt beskattats.

Rätt till-----------lägenheten belöper.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

4

Har fastighet----------- ägt fastigheten.

Avdraget skall —------ gällande taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

46 §.

2 morn. I hemortskommunen----------- njuta avdrag:

1) för periodiskt----------- eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsför­

säkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften erlagts för den skattskyldige

själv eller, i förekommande fall, för hans make eller hans omyndiga barn,

dock ej örn avgiften erlagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller

på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier----------- även för sin make och sina omyndiga barn be­

talt för — — — här ovan.

Därest skattskyldig------ - ■— nämnda tid.

Avdrag, som-------- -— sålunda uppburits.

50 §.

2 mom. För fysisk person —------- överskjuter ortsavdraget.

Återstår efter tillämpning av föregående stycke för skattskyldig, vil

kens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, av

den taxerade inkomsten högst 500 kronor, skall denna ytterligare minskas

med 20 kronor.

Finnes skattskyldigs — ------- 700 kronor.

Vad härefter----------- beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till 8 §.

2. Emellertid måste----------- äga rum.

I sådant-------— utgör taxeringsenhet.

Detsamma gäller, örn del av fastighet upplåtits till annan för självstän­

digt, mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis

torp, även torp för skogsarbetare o. dyl., därå jordbruket av torpinneha­

varen bedrives som självständig näring och väsentligen med egna inven­

tarier, särskilt taxeras. Örn däremot innehavet av torpet väsentligen är

att anse såsom bostadsförmån eller såsom en del av den ersättning, som

tillkommer torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten,

bör torpet icke behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen

—-------särskild taxeringsenhet.

Vidare skall-----— — understöd, m. m.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås

det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastig­

heten, örn den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egen­

dom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fas­

tighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld

eller för kapitalvärdet av skyldighet att utgiva undantag eller av annan

privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat

liknande förhållande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för

en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det

allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats

av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan

densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsva­

rar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för för­

säljningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av

särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av

ett obetänksamt ingånget avtal m. m. dylikt. Först örn ett något så när

tillräckligt antal olika försäljningar föreligga, örn vilka anledning ej fin­

nes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen,

kan ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna salu­

värdet. Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i han­

del och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet

faktiskt betald köpeskilling.

Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom

uppskattningsgrund dock ingalunda må underskattas — måste vid taxe­

ringen beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för be­

dömande av allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens av­

kastning, brandförsäkringsvärde å byggnader m. m. Särskilt vad angår

jordbruksfastighet böra till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden,

som föreslagits i den ordning, taxeringsförordningen närmare omförmä-

ler. Allmänna saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett över­

vägande av olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt

värdet å den ifrågavarande fastigheten kända förhållanden.

Det må anmärkas, att ali mark regelmässigt har något, örn ock stund­

om obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill mossar, myrar,

kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark med ingen eller ringa avkast­

ningsförmåga ur skoglig synpunkt äro hänförliga, kan i regel anses vara

helt värdelöst, då det kan tänkas äga användbarhet ur andra synpunk­

ter.

2. Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres

iw skogsmark och växande skog skall noga beaktas, örn och i vilken om­

fattning ökning eller minskning av det värde, sorn erhålles vid tillämp­

6

ning av de för fastigheter av motsvarande storlek i orten antagna enhets-

priser eller andra allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till följd av

förhållanden, vilka äro för den fastigheten säregna, såsom:

fastighetens läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättnings-

och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än, vanligt goda eller

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd

eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, örn de skilja sig från i orten för fastighe:

ter av motsvarande storlek vanligt medelbestånd, d. v. s. örn å fastigheten

finnes förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggna­

der eller örn åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga;: .

mera betydande trädgårdsanläggning eller bestånd av växande träd å

åker eller äng;

särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner, som kunna finnas å

fastigheten, såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutnings bara fyndigheter»

möjlighet till jakt, fiskevatten o. dyl.,-forså vitt samma naturtillgång eller

förmån ej är av beskaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt

taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig?

heten;

förekomsten av sådana ovan ej omförmälda förhållanden, som avses i

punkt 5 här nedan;

med mera sådant.

Jämväl vid värdesättning av annan fastighet skall hänsyn tagas till för

varje fastighet säregna förhållanden, såsom:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i

fråga örn dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: örn inskränkningar

gälla i rätten till dess bebyggande, örn den ligger i stadens affärscentrum

eller i yttre område, örn den ligger vid huvudgata eller bigata, örn den är

hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats,

stenbrott, grustäkt o. dyl.: örn den äger bättre eller sämre tillgång till er­

forderliga kommunikationer, o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre

lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis örn tomtmark

företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om

stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre

av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.;

förekomsten av plantering, trädgårdsanläggning eller dyl., som kan göra

fastigheten särskilt begärlig;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigr

heten;

med mera sådant.

Vid värdesättningen måste alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

7

vilken metod som användes för denna, alltid är allmänna saluvärdet, som

skall vara avgörande för taxeringen. En riktig tillämpning av de här

stadgade reglerna bör således ej kunna medföra ett sådant resultat, som

att en tomt med tillhörande åbyggnad, taxerad som annan fastighet, er­

håller högre taxeringsvärde än ett annat i närheten liggande lika värde­

fullt område med liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruks­

fastighet, allenast på den grund att beträffande den senare fastigheten

värdesättningen skett på grundval av de i punkt 1 här ovan angivna en­

hetsvärden.

3. Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast un­

dantagsvis kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar.

Outbyggt vattenfall uppskattas till värdet på normal lågvatteneffekt

enligt för orten gällande pris på vattenkraft, under hänsyntagande till

den tid, som beräknas förflyta, tills fallet blir utbyggt, regleringsmöjlig-

heter vid fallet, förhållanden som inverka på kostnaderna för fallets ut­

byggande såsom fallhöjd, fallets långsträckthet och grundförhållanden,

avstånd från järnvägsstation och huvudsaklig kraltavsättningsort, kost­

nader för andel i regleringsdamm m. m.

Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt låg­

vattenstånd och normal lågvattenmängd. Vattenmängd, som måste av­

stås till samfärdsel och andra behov, medräknas ej.

Outbyggt vattenfall, som ej kan tillgodogöras tillsammans med annat

vattenfall, kan anses sakna självständigt värde, örn dess fallhöjd understi­

ger en meter. Vattenfall, som ej kan förväntas bliva utbyggt inom över­

skådlig framtid, kan jämväl anses sakna särskilt värde.

Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den avkast­

ning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkretsen

bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning, samt normala om­

kostnader för verkets årliga drift under beaktande av anläggningens på-

räkneliga varaktighetstid.

Där tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående

angivna förhållandena ej stå till förfogande, ma vid taxering av kraft­

verk följande värderingsmetod komma till användning.

Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom örn det vore outbyggt oell

skulle omedelbart utbyggas.

Den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus,

upptages till skäligt värde.

Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maski­

ner, uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, jämväl bostadshus, sär­

skilt för turbinutrustning och särskilt för elektrisk utrustning med ut­

gångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till värdet

vid den tidpunkt taxeringen avser under hänsyntagande till prisänd­

ringar, som ägt rum sedan de tidpunkter, då anskaffningen skett, och er

forderlig avskrivning. Vid uppskattning av avskrivningens storlek

beaktas, att för större anläggningar vanligen kan beräknas en längre

varaktighetstid än för mindre sådana.

Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersätt-

ningskraft, grundad på vattenlagen; rättighet att utfå dylik kraft skall,

i den mån rättigheten kan utnyttjas av den fastighet, varmed den är för­

enad, tagas i betraktande vid dess taxering.

För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre an­

läggningar torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sist

omförmälda värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till an­

vändning.

Regleringsdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i an­

språk tagen mark, dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på

sätt ovan sagts örn till kraftverk hörande byggnad. I kostnaden för bygg­

naden inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför

densamma. Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regle-

ringsdammen, minskas i stället med belopp, svarande mot deras andel i

dammanläggningen.

4. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och

därå växande skog skola gälla följande uppskattningsgrunder, vilka när­

mare utvecklas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog.

Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del därav

förekomsten av mervärde, som i punkt 5 här nedan avses, till annat för­

anleder, upptagas efter det värde, den kan anses äga vid ett efter ratio­

nella grunder bedrivet skogsbruk. Åtskillnad göres vid uppskattuingen

mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån å skogsmarken.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga

(skogsmarkens avkastningsvärde).

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare

sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda

för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark

och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan an­

ses lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betes­

mark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underord­

nad betydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke

densamma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad be­

tesäng förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak

foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som

för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås så­

dana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frö­

sådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skoglös

eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen

kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för fo­

derproduktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning även

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

9

bör därtill .invändas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan på­ räknas. Sådan marks värde skall medräknas vid värdesättning av fastig­ heten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas genom vär­ dering i penningar av den årliga virkesavkastning, som anses kunna er­ hållas under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde) enligt de pris, som i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal virkesavkastning anses sammansatt, under viss tidsperiod, som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkast­ ningen skall avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, för­ valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdik- ning, skogsindelning, skatter m. m. För skyddssliog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastnin­ gen, må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräk­ nade normala avkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens avkastningsvärde per hektar anses utgöra så många gån­ ger nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruk­ tionen för värdering av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp­ låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner sig, och den avkastning i penningar (värdeavkastning), som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar för­ delat virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes vär­ det till det antal gånger nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion. Avviker skogstillgftngen från det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

10

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

normala, fastställes den växande skogens värde med hänsyn till skogs-

tillgångens förhållande till normal sådan (relativ skogstillgång).

Belastas skogsområde av servitut eller liknande rättighet, kan därav

föranledas nedsättning av den växande skogens värde, och bör sådan ned­

sättning särskilt angivas.

Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt,

byggnad å skogen, i den mån ej densamma bör anses inbegripen i sådant

normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för in-

ägorna tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt e. dyl., skall uppskattas för

sig med skäligt belopp. Härvid skall alltid iakttagas, att uppskattning

sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är.

Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsät^as

endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå ratio­

nellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel

visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att an­

ledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogshärbärgen och

andra dylika, oftast mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värr

de, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.

Har på grund av förhållande, som angives i punkt 5 här nedan, om­

råde, som utgöres av skogsmark och växande skog, helt eller delvis ett

sådant mervärde, som i sagda punkt omförmäles, skall området till den

del det äger ett dylikt mervärde uppskattas till allmänna saluvärdet. Att

därjämte för åsättande av särskilda redovisningsvärden enligt 10 § skogs­

markens avkastningsvärde och den växande skogens värde å dylikt om­

råde skola enligt här ovan angivna grunder uppskattas tillsammans med

motsvarande värden å övrig skogsmark och växande skog å taxerings­

enheten, framgår av anvisningarna till 10 §.

5. Jordbruksfastighet eller del därav kan stundom äga ett högre all­

mänt saluvärde än örn den skulle användas endast för jordbruk med bi­

näringar eller skogsbruk på den grund, att den inom överskådlig framtid

lämpligen kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller lik­

artat ändamål.

Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott å sådan jordbruks­

fastighet, å vilken finnes vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse e.

dyl. eller som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varan­

de industri-, järnvägs- eller annat tätare bebyggt samhälle. Men även

närbelägenhet till gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning

eller annat sådant företag kan medföra, att i fastighetens allmänna salu­

värde ingår ett mervärde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen

å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas

i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m.

Vid uppskattning av värdet å fastighet, varom nu är fråga, bör iakt­

tagas, att detta merendels är beroende av utvecklingens hastighet och

att hänsyn härtill måste tagas. Därest exempelvis ett område kan exploa­

11

teras såsom tomtmark, är det möjligt, att någon eller några tomter kunna omedelbart avyttras efter visst å-pris, medan däremot övriga tomter kun­ na först successivt försäljas och exploateringen kan väntas bliva slutförd först efter så lång tid, att något mervärde för tomtändamål knappast kan anses ännu tillkomma alla delar av området, utan att det dock är möj­ ligt att avgöra, i vilken ordning de särskilda delarna kunna komma att tagas i anspråk såsom tomtmark. Vid bestämmande av det pris, som en förståndig köpare skulle vilja erlägga för ett dylikt område, måste denne göra sin kalkyl så, att de vid olika tidpunkter påräkneliga försäljnings­ värdena diskonteras till nutidsvärden, därvid hänsyn tages jämväl till exploateringens osäkerhet och andra dylika omständigheter. Tillbörlig hänsyn måste därjämte tagas till å ena sidan den avkastning, som kan erhållas från fastigheten, innan försäljningen för tomtändamål kan väntas äga rum, å andra sidan kostnader för exploatering m. m.

Beträffande i jordbruksfastighet ingående område, som utgöres av skogsmark och växande skog, tages hänsyn till mervärde, varom här ovan sagts, allenast om och i den mån området eller del därav verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogs­ bruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det enligt punkt 4 här ovan uppskattade värdet på området eller delen därav. I den mån detta ej är fallet verkställes uppskattningen allenast efter de särskilda grunder, som gälla enligt punkt 4 här ovan.

6. Örn två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort ge­ mensam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som örn detta varit förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxe­ ringsvärdet som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

7. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 10 §.

1. Det i -----------åsätta taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att fastig­ heten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogs­ mark — dock utan att värdet av därå växande skog medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt till fastigheten hö­

rande vattentäckt område, ävensom värdet av jordägaren tillhöriga man­ gårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektors- byggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., bostäder för skogsförvaltare, skog­ vaktare eller annan skogspersonal samt för skogsarbetare, ävensom bygg­ nader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar.

Örn dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas skogsmarkens avkastningsvärde för all i taxeringsenhe­ ten ingående dylik mark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd skall särskilt antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å övriga i jord­ bruksvärde ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i den mån ej hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtillgångar, var­ till särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m.

3. Såsom skogsvård,e utföres värdet av den växande skogen å ali i fas­ tigheten ingående skogsmark, uppskattat enligt de grunder, som angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 §.

4. Tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jord­ bruksfastighet kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med bi­ näringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör skill­ naden mellan å ena sidan det enligt 9 § åsätta totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde. Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall lika­ ledes sådant i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet skall tagas hän­ syn till — -— — såsom parkvärde.

6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde i taxeringslängden antecknas. Skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

13

till 31 $.

1. Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående

t jiinstef erhållande, dels ock belopp, som utgår på grund av pensionsför­

säkring.

Till pensionsförsäkring hänföres:

1) sådan livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja

utgå vid viss ålder (ålderspension) eller vid varaktig arbetsoförmåga (in­

validpension) ;

2) livränteförsäkring, vilken är att anse som änke- eller pupillförsäk­

ring (familjepension), dock, försåvitt fråga är örn pension till änka, alle­

nast örn livräntan är livsvarig; samt

3) försäkring, vilken utgör en kombination av livränteförsäkring som i

1) eller 2) sägs och kapitalförsäkring, i följande fall:

a) därest med livränteförsäkring kombinerats kapitalförsäkring å

belopp sammanlagt ej överstigande livräntans dubbla årsbelopp, skolande

härvid i fråga örn änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp anses den

årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka;

b) därest vid försäkring av ålderspension avtalats, att pensionen skall

utgå ett visst garanterat antal år, oberoende av om den försäkrade efter

uppnådd pensionsålder avlider innan det garanterade antalet år uppnåtts;

c) därest vid försäkring, varom i b) sägs, pensionsåldern är högst 70 år

och, för den händelse dödsfall inträffar före pensionsåldern, ett högst med

ålderspensionen lika årsbelopp skall utgå under ett garanterat antal år;

eller

d) därest livsvarig livränta till förmån för efterlevande änka eller barn

skall, oavsett förmånstagarens dödsfall, utgå under ett garanterat antal år

efter försörjarens död.

Under 3 b), c) eller d) här ovan omförmäld försäkring skall dock icke,

försåvitt den ej tillika uppfyller villkoren enligt 3 a), anses såsom pen

sionsförsäkring, med mindre det garanterade antalet år är högst tjugu och

det i avtalet stadgats, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen

ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan förändring av utbetalnings-

sättet, att försäkringen upphör att vara av sådan art, som ovan i denna

anvisning sägs.

Utgör i annat fall än här ovan sagts försäkring en kombination av liv­

ränta- och kapitalförsäkring, skall försäkringen anses uppdelad på en ka­

pitalförsäkring och en livränteförsäkring.

Olycksfallsförsäkring räknas icke såsom pensionsförsäkring.

Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå

först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifta.

2. Såsom periodiskt-------— stiftelses inkomst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 32 §.

9. Såsom livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensionsförsäkring utfallande försäkringsbelopp, jämväl sådana belopp, som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premie­ återbetalning vid dödsfall. Ändras försäkringsavtal så, att pensionsför­ säkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapital­ försäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tid­ punkten för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall densamma redan dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår allmän fastighetstaxe­ ring år 1933.

Vid tillämpning av denna lag skall iakttagas, att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen, såvitt det belöper å tid före den 1 januari 1933, skall beträffande jordbruksfastighets jordbruksvärde utgöra 3 procent av nämnda värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

15

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 17 § 1 morn., 33 §, 35 § 1 morn., 59 § 1 morn.,

122 § 2 mom. samt 145 § 5, 6, 7 och 8 mom. taxeringsförordningen den 28

september 1928 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade ly­

delse:

17 $.

1 morn. Till ledning----------- sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration----------- och skogen samt, beträffande fas­

tighet, därå vattenfall finnes, uppgifter örn normal lågvatteneffekt, an­

läggningsår och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet------------Kungl. Maj:t.

33

Till ledning----------- under b) sägs;

d) av försäkringsanstalt:

1 uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller

eljest erhållit belopp på grund av pensionsförsäkring hos anstalten, an­

gående sålunda utbetalt belopp.

e) av den----------- är känd.

Beträffande pension---------- hans nationalitet.

35 §.

1 mom. I särskilda----------- beloppets fördelning;

c) av styrelse----------- angiven tidpunkt; samt

d) av styrelse för försäkringsanstalt:

uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven person­

försäkring hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen.

59 §.

1 mom. Senast den----------- därefter lämpas.

För sådana----------- att avgiva, beträffande fastigheter i skilda storleks-

grupper föreslå vissa värden----------- för taxeringen.

Till ledning----------- landsbygd bestyrkta avskrifter av protokollet.

122

$.

2 morn. Omedelbart efter----------- anses påkalla.

16

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxerings

längd och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade taxe

ringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlin

garna ävensom, där fråga är örn taxering av fastighet, utdrag av taxe­

ringslängd beträffande närmast föregående taxering av fastigheten. Läns­

styrelsen har----------- efter taxeringsåret.

145 §.

ö mom. Till gäldande — ------- annorlunda stadgas. 1 förslag av läns­

styrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas de

grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning till

denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande disposi

tionen av medel för ändamål, som nu sagts.

6 mom. Angående de------ — ordning utbetalas. Utdrag av protokollet,

såvitt angår ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag-

till dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång ge­

nom länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.

7 morn. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un­

dersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrif

ter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj:t må finna

nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige

biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombu­

det hos samma nämnd, av Kungl. Majit. Uppgift rörande de jämlikt detta

moment åt olika personer utbetalda ersättningsbeloppen, avseende tiden

från den 1 november föregående år till oktober månads utgång, skall sam­

tidigt med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till finans­

departementet.

8 mom. De personer — ------- med nämnden,

äga att för inställelsen åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt rese- och traktamentsklass II D i allmänna resereglemente!, dock

att, utan hinder av vad i resereglementet må finnas stadgat däremot stri­

dande, traktamentsersättning för dygn, varunder sammanträde ägt rum,

skall utgå med sexton kronor för den, som är bosatt å annan ort än sam

manträdesorten, och med tolv kronor för den, som är bosatt å samman­

trädesorten, oavsett huru stor del av dygnet tagits i anspråk för resa eller

förrättning.

Ersättning efter-----------i taxeringsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 17 $ 1 mom., 59 § 1 morn..

122 § 2 mom. och 145 § 5, 6, 7 och 8 morn., den 1 juli 1932, samt, såvitt angår

33 § och 35 § 1 morn., den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

17

Förslag

till

förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall jämte de fö­ reskrifter, som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga på sätt i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkast- ningsvärde). Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess faktiska värdeavkastning enligt punkt 7 (skogsvärdet).

A. Skogsmark.

2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för skogsproduktion. Är ä skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad be­ tydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke den­ samma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad be­ tesäng förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frö­ sådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skog­ lös eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foder­ produktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder. Till skogsmark räknas icke s. k. impediment, vartill hänföras mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.

AUmämsa

värderimgs-

grund*

t

.

Begreppet skogsmark.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Avtal skogs­

mark.

Bonit et.

Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogs­ mark skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.

3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmän­ na skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgäng­ liga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hus­ hållning med tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, efter uppgifter i dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas.

4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per hektar, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedri­ vet skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett till­ fredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteten är således icke beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer än vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor till­ gång på moget virke, eller lägre än normalt, på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres av övervägande ungskog, utan boniteten bestäm­ mes av den uthålliga årliga virkesavkastning, skogsmarken skulle läm­ na, örn skogstillgången under rationell skötsel vore normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åld­ rar väl fördelat virkesförråd. Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan utan hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande. Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnitt­ lig och således skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika delar skiftande producerande förmåga. Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesav­ kastningen uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått till­ stånd, mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkes- kvantitet, som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. mas­ satabeller. Boniteten angives som en för hela taxeringsenheten i fråga gällande medelbonitet. Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskatt­ ningshandlingar, angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehål­ lande andra uppgifter, varav medelboniteten kan bedömas, sker uppskatt­ ningen med ledning därav. Saknas bonitetsuppgifter, uppskattas boniteten med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell

19

I, som ligger närmast. Bonitet, som uppskattas högre än den högsta i

tabellen angivna bonitetsklassen, jämkas till närmaste hela tal.

5. För värdering i penningar av den sålunda uppskattade normala vir-

kesavkastningen beräknas virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rot­

värde) enligt de pris, som under åren 1927—1931 på grund av prissättning

nämnda år i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav

dylik normal virkesavkastning anses sammansatt (normal sortimentssam-

mansättning). I de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsför-

ordningen skola fastställas för varje län eller område av län, bestämmes,

vad som för länets eller områdets vidkommande skall anses såsom normal

sortimentssammansättning.

Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna

läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att de bokföl da

priserna varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållan­

den representativa. I de fall, där virke försålts å rot, erhållas de för

prissättningen behövliga medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda

åren, under förutsättning att det å rot försålda virket har den sålunda

fastställda sortimentssammansättningen och ett för skogen genomsnitt­

ligt avsättningsläge. Eljest kunna de erhållna priserna ej direkt använ­

das som taxeringsunderlag utan måste jämkas. Så t. ex. inträffar ofia,

att endast den grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan små-

virket använts till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygder, eller

kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande

avsättningsförhållanden. Men även örn dylika extrema fall ej föreligga,

inträffar, att den årliga virkesavkastningen å en skog visst år är sam­

mansatt av onormala mängder grovt eller klent virke, eller att avverk­

ning skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera, och kunna

även i dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga.

Ä sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i uppar­

betat skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverknings-

och transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottning

eller annan transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, di­

rekt arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vin­

tervägar och lastplatser, skogsaccis- och skogsvårdsavgifter samt olycks­

falls- och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga till

drivningsarbetet. Därvid är att märka, att såsom avdragsgilla kostna­

der skola godkännas allenast sådana, som äro representativa för skogens

genomsnittliga avsättningsförhållanden och som icke äro beroende av av­

verkningarnas förläggning eller virkesförrådets anhopning i sämre eller

bättre avsättningslägen.

Vid rotvärdets bestämmande enligt den normala sortimentssammansätt-

ningen skall iakttagas, att brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa

inom bark för timmer, löst mått för brännved etc., måste omräknas till

verklig kubikmassa fast mått på bark. För varje sortiment och klass av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Roévärde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ekonomiskt likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas för vart oell ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden uträknas. Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samt­ liga sortiment enligt den fastställda normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande uträkning, vilken allenast utgör ett exempel:

Sortimentsklass:

I: timmer ............................ 35 % å 8 kronor per kubikmeter kronor 2: 8o

II: sulfitved och l:a björk­

ved ................................ 20 X »6 » » »

» 1

:20

III: sulfatved, props och l:a

barrved...................... 20 % » 4 » » »

» 0:8 o

IV: kolved, industribränsle

och diverse virke .... 25 % » 1 » » »

» 0: 25

Rotvärde per kubikmeter kronor 5: 05.

Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinner avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här ovan hänfört till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kro­ nor 80 öre per kubikmeter. Motsvarande gäller tydligen även, då försäljning skett på rot men virke under viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade år­ liga virkesavkastningen.

Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de bokförda priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, upp­ skattas rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hän­ syn till skogens läge och skogsmarkens normala virkesavkastningsför- måga beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning normal virkes- avkastning. Vid uppskattningen skall medelpriset enligt förenämnda särskilda anvisningar jämkas med hänsyn till att sämre mark produce­ rar ej blott kvantitativt mindre virke utan även mindre värdefulla sorti­ ment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga örn körvägar, flottningsförhållanden m. m. dylikt, som inverkar å vir­ kets rot värde.

Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och av- sättningsläge skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkast­ ningen, även örn skogsbruk i olika syften bedrives med olika omlopps­ tider. Avvikelser från den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen, inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens sammansättning och värde, men skall hän­

21

syn till dessa avvikelser tagas vid beräkningen av växande skogens värde

enligt punkt 7.

Det enligt det föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av pris­

klasserna i tabell I, som ligger närmast.

6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen

per bektar skogsmark multipliceras med det enligt punkt 5 beräknade rot­

värdet. Från den värdeavkastning, som därvid framkommer, skall avdragas

en tredjedel för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg-

och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter,

m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av

gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i

skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt

stor del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter pröv­

ning i varje särskilt fall oell med angivande av skälen höjas, dock ej till

mer än hälften av den beräknade normala värdeavkastningen. Det så­

lunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal av­

kastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar (skogsmarkens avkastningsvärde) skall

utgöra tre och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning.

Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som vid

avdrag för kostnader med en tredjedel angiver skogsmarkens värde per

hektar vid förekommande kombinationer mellan bonitets- oell rotvärdes-

klasser. Vid avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell

I icke användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma

upplåtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den fak­

tiskt befinner sig, och den värdeavkastning, som för framtiden därur

kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning.

Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkes-

förråd, att den beräknade normala värdeavkastningen genast kan uthål­

ligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes värdet å

den växande skogen (skogsvärdet) till sexton och en halv gånger netto­

värdet på den normala årliga värdeavkastningen. I fråga örn denna vär­

deberäkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver skogsvärdet per

hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits

i fråga örn skogsmarkens avkastningsvärde.

Emellertid är den växande skogens slutenhet, sammansättning i ålders­

klasser och beskaffenhet i övrigt vanligen sådan, att den faktiska skogs-

tillgången betingar ett från det normala mer eller mindre avvikande

skogsvärde. Detta värde i förhållande till det normala utgör den rela­

tiva skogstillgången, som betecknas med tal, uttryckta i tiondelar. Talet

Skogsmarkens

avkastnings­

värde.

'

Skogsvärde

och relativ

skogstillgång■

för relativa, skogstillgången är således l.o, om skogsvärdet överensstäm­ mer med det normala. Relativ skogstillgång 0.9, O.s, 0.7 o. s. v. innebär, att det förhanden varande virkesförrådet, såsom i utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar med brist på mo­ get virke, icke medgiver normal värdeavkastning. Är detta fallet, skall skogsvärdet sättas i motsvarande mån lägre. På samma sätt innebär relativ skogstillgång l.i, 1.2, 1.3 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis god tillgång på moget virke under viss tid kan medgiva större avverkning eller uttagande av värdefullare dimensioner än som för normal värdeavkastning kan be­ räknas. varför skogsvärdet i samma mån sättes högre. Den erforderliga jämkningen av de i tabell I angivna skogsvärdena vid normal skogstill­ gång sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd och dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner uppvisar vid jämförelse med förrå­ det å en normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga att giva en mot åsatt bonitet och rotvärde svarande framtida värdeav­ kastning.

För att underlätta bedömandet av relativa skogstillgången bär upp­ rättats bifogade tabell II, vilken för olika boniteter och omloppstider ut­ visar den storlek för ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd, som motsvarar relativa skogstillgången l.o.

Tabellens användning framgår av följande exempel. I en viss lands­ ända förutsattes enligt vad som framgår av de särskilda anvisningarna jämlikt 59 § taxeringsförordningen 100-årig omloppstid vara lämplig med hänsyn till förekommande bonitet och avsättningsförhållanden med mera. Om en skog innehåller virke i normal ålders- och dimensionsfördelning och skogsmarkens bonitet är 2.5, skall virkesförrådet således uppgå till 83 kubikmeter per hektar, för att relativa skogstillgången skall vara l.o. Om skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och dimensions­ fördelning kan betraktas som normal, är relativa skogstillgången 5%3 eller 0.6 av det normala.

Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesför­ rådet — vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den minsta uppskattade — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämförelse med det normala virkesförrådet.

Då normal ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen, måste den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstillgången vanli­ gen jämkas ytterligare, nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt av- äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre ålders­ klasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

23

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar

i

den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan skogens bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i pen­ ningar och hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning där­ efter uträknas efter 5 procents räntefot. Efter avdrag dels med en tredje­ del för omkostnader, dels också för skogsmarkens avkastningsvärde, som ju uppskattas efter andra grunder, erhålles den växande skogens friståen­ de värde.

Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre än 0.2.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932 och skall första gången, tillämpas i avseende å 1933 års allmänna fastighetstaxering.

Tab. I, utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika bonlteter och rotvärden.

övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.

Virkesavkast-

ningens genom

snittliga rot-

! värde per kbm

Kronor

I"

Marken! normal a virkesavkastningsförmåga per hektai i kbm. fast mått (bon 11 e t)

0.50

0.7 6

1.00

1.25

1.60

j 1.75

2.00

2.25

2.50

2.75

3.oo

3.50

4.00 | 4.50 1 5.oo

5.50 | 6.00

6.50

1

7,00 | 7.50

j

8.00

Markvärde s^mt skogsvård e vid normal skogstillgäng (relativ skoestillgång l.o), kronor per hektar

0.50..............

1

0

1

1

4

6

5

£

8

£

10

! £

11

1

3 a

12

14

»1

4

15

j

17

1 1

i

4;

E

'

19\ 22

5;

fi

25

\

26

1

6|

7

30j

1

|

8 8

36,

38

t

41

9

44

0.75............... i

i

i

1

6

1 2

6

10

a

12

a

14

17

18

1 4

21

2c

1

fi! 7

291 33

-8

37

!

9

41

1C

4t

11

50

11

54

!

12

68

13

62

14

66

1.00................

i

6

2

6

11

14

17

19

22

25

fi

28

fi

30

33

8

9

39,

44

11

50

12

55

ia

61

14

66

15

72

16

77

18

83

19

88

1.25................

1

7

10

3

14

17

21

24

fi

28

31

34

38

41

10

48

12

55

13

62

15

66

16

76

18

83

19

89

20

96

22

103

23

ilo

1.50................

2

8

12

17

21

25

29

33

37

9

41

10

45

11

50

12

58

14

66

16

74

18

83

19

91

21

89

23

107

25

116

26

124

28

132

1.75 ..............

10

3

14

19

24

fi

29

34

39

9

43

1 r

48

11

53

12

58

14

67

16

77

18

87

20

96

22

106

25

116

27

125

29

135

31

144

33

154

2.oo...............

11

17

5

22

K

28

33

39

9

44

II

50

19

55

13

61

14

66

Ifi

77

19

88

21

99

23

ilo

26

121

28

132

30

143

33

154

35

87

176

2.25...............

3

12

4

19

5

25

7

31

8

37

9

43

ii

50

19

56

13

62

14

68

16

74

18

87

21

99

24

lil

26

124

29

136

32

149

34

161

37

173

39

186

49

198

2.50...............

3i

4

fi

7

9

10

12

13

lii

16

18

20

23

26

29

32

35

38

41

44

47

2.75................

14

21

28

34

41

48

55

62

69

76

83

96

110

124

138

161

166

179

193

206

220

8

5

fi

8

10

11

13

14

16

18

19

92

26

29

32

35

39

42

45

48

51

8.oo...............

15

23

30

38

45

53

61

68

76

83

91

106

121

136

151

166

182

197

212

227

242

5

7

9

11

12

11

13

18

19

21

25

28

32

35

89

42

46

49

53

56

3.26...............

17

2b

33

41

50

58

66

74

83

91

99

116

132

14S

16ö|

182

198

216

231

248

264

4

o

8

9

11

13

16

17

19

21

23

27

no

34

38 [

49

46

49

53!

57

61

3.60.......... .

lo

27

36

45

64

63

72

80

89

98

107

125

143

161

179

187

215

232

25o\

268

286

4

«

8

10

19

14

Ifi

20

22

26

29

33

37

411

45

49

53

57

61

65

19

29

39

48

68

67

77

87

96

106

116

135

154

173

m

212,

231

2S0

270

289

308

to

K u

n

g l.

M

a

ju s

p

ro

p

o

si

tio n

N r

2

2

0

.

Tab. I

(forts.),

utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika bonitetcr och rotvärden.

Övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.

Virkesavkast-

Mar ken 8 normala virkesavkastningsfärmåga per hektar i kim. fast mått (bonitet)

ningens genom­

snittliga rot­

värde per kbm.

Kronor

0.60

0.75

1.00

1.2 5

1.50

1.76

2.oo

2.25

2.50

2.76

3.oo

3.50

4.oo

4.50

j

5.oo

5.6 0

6.oo

6.50

j 7.oo

7.50

8.00

Markvärde samt skogsvärde vid normal skogslillgång (relativ skogstillgång 1.0), kronor per hektar

3.76...............

4

7

9

11

13

1

15

18

20

22

24

26

31

35

i

391

44

4*

5.3

57

1

61

I

70

21

SJ! 41

52

62

72

83;

93

J03 JJ3

424

444

4651 486

206

337

248

268i 289

309

330

4.00 . ... ......

6

7

9

12

14

16

19

21

23

26

28

33

37

42

47

51

56

61

65

70

75

22

33

44

55

66

77

88

99

JJO

121

132

154

176

198

330

342

364

286

308

330

352

4.26..............

6

7

10

12

15

17

20

22

25

27

30

35

40

45

50

55

60

64

69

74

79

23

36

47

58

70

82

94

105

117

129

JJO

164

187

210

334

257

281

304

337

351

374

4.60...............

F.

8

11

13

16

18

21

24

26

29

.32

37

42

47

53

58

6.3

68

74

79

84

26

37

50

62

74

87

99

lil

424

436

149

173

198

333! 348

372

297

322

347

371

396

4.76...............

6

8

11

14

17

19

22

9o

28

30

33

38

44

50

55

61

67

72

78

83

89

26

39

52

65

78

91

105

lis

131

144

157

183

309

335

261

287

314

340

366

392

4J8

5.oo...............

6

9

12

15

18

20

23

26

29

3‘->

35

41

47

53

58

64

70

76

82

88

93

28

41

55

69

83

96

JJO

124

138

151

165

193

330

348

375

303

330

358

385

413

440

5.25...............

6

9

12

15

18

21

25

28

31

34

37

43

49

55

61

67

74

80

86

92

98

29

43

58

72

87

101

116

130

144

159

173

202

231

260

389

3J8

347

375

404

433

462

5.50...............

H

10

13

lfi

19

22

26

29

32

35

.39

45

51

58

64

71

77

83

90

96

103

30

46

Öl

76

91

106

121

136

151

J66

182

212

242

373

303

333

363

393

424

454

484

5.75...............

7

]0

13

17

20

23

27

30

34

37

40

47

54

60

67

74

81

87

94

101

107

32

47

63

79

95

JJ/

127

442

158

174

190

221

253

385

316

548

380

411

443

474

506

6.oo...............

7

11

14

18

21

25

28

32

35

39

42

49

56

63

70

77

84

91

98

105

112

33

50

66

83

99

116

J32

149

165

182

198

231

304

397

330

363

396

429

462

495

528;

6.50...............

8

11

15

19

23

27

30

31

39

42

46

53

61

68

76

83

91

99

106

114

121

36

54

72

89

107

125

143

161

179

197

215

350

286

333

358

393

429

465

50J

536

572

7.oo..............

P

12

. 16

20

29

33

37

41

45

49

57

65

74

82

90

98

106

114

123

131

39

58

77

96

ne

135

154

173

J93

3/3

231

370

308

347

385

424

462|

501

539

578

6J6

7.50...............

9

13

18

22

26

31

35

39

44

48

53

61

70

79

88

96

105

114

123

131

140

41

62

83

103

124

144

165

/86

206

337

248

389

330

37J

413

464

495

536

578

6191

660

INi

u>

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

2

2

0

.

Tab. I

(forts.),

utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika bonlteter och rotvärden.

Övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.

aft

Virkesavkast-

Markens normala virkesavkastni ngsförmåga per hektar i kbm. fast mått (b o n i t e t)

anittliga rot-

0.50

0.76

1.00

1.26

1.60

1.75

2.oo

2.2 6

2.60

2.76

3.oo

3.60

4.oo

4.50

5.00

5.60

6,oo

6.50

7.00

7.50

8.oo

Kronor

Markvärde samt skogävärde vid normal skogstillgång (relativ skogslillgång l.n), kronor per hektar

8.00 ...........

9

14

1

19

28

28

33

37

|

42

47

61

56

65

75

84

93

1

103;

112

121

131

140

1

149

44

66

88

Ilo

|

132

154

176

198

220

242

264

308

352

306

440

484

528

572

676

660

704

9.00 ...........

11

16

21

26

32

37

42

47

53

58

63

74

84

95

105

116

126

137

147

158

168

50

74

99

124

149

173

708

223

248

272

207

347

396

446

405

545

504

644

603

743

702

lO.oo ...........

12

18

23

29

35

41

47

53

58

64

70

82

93

105

117

128

140

152

163

175

187

55

83

110

138

165

193

220

248

275

303

330

385

440

405

550

605

660

715

770

825

880

11.00

..........

13

19

26

32

39

48

51

58

64

71

77

90

103

116

128

141

154

167

ISO

193

205

61

91

121

151

182

272

242

272

303

333

363

424

484

545

605

666

726

787

847

008

068

12.oo ...........

14

21

28

35

42

49

56

63

70

77

84

98

112

126

140

154

168

182

196

2)0

224,

66

99

132

165

198

237

264

207

330

363

306

462

528

504

660

726

702

858

924

000

1066

13.oo ...........

15

23

30

38

46

53

61

68

76

83

91

106

121

137

152

167

182

197

212

228

243

72

107

143

179

215

250

286

322

358

303

420

507

672

644

775

787

858

030 7 007 7 073 7 744

14.oo ...........

16i

25

33

41

49

57

65

74

82

90

98

114

131

147

] 68

180

196

212

229

245

261

77

116

154

193

237

270

308

347

385

424

462

530

676

603

770

847

924

7 007 7 078

1155

7 232

15.00 ...........

18

26

35

44

53

61

70

79

88

96

105

123

140

158

175

193

210

228

245

263

280

83

124

m

206

248

289

330

377

473

454

405

578

660

743

825

908

000

1073 1155

7 238

1320

16.oo ...........

19

28

37

47

56

65

75

84

93

103

112

131

149

168

187

205

224

243

261

280

299

88

132

176

220

264

308

352

396

440

484

528

676

704

702

880

968

7 056 7 744 7 232 7 320

1408

17.00 ...........

20

30

40

50

60

69

79

89

99

109

119

139

159

179

198

218

238

258

278

298

317

94

140

187

234

281

327

374

42/

468

574

567

655

748

842

035 7 020 7 722 7 2/6 7 300

1403

7 406

I8.00 ...........

21

32

42

58

63

74

84

95

105

116

126

147

168

189

210

231

252

273

294

315

336;

99

149

198

248

297

347

396

446

405

545

504

603

702

807

000 7 080 7 788 7 287 7 386

1486

7 584|

19.00 ...........

22

33

44

55

67

78

89

100

lil

122

133

155

177

200

222

244

266

288

310

333

355!

105

15 7

209

261

374

366

478

470

523

675

627

732

836

047

1045

7 750 7 254 7 350 7 463

1568

7 672|

20.00 ...........

23

35

47

58

70

82

93

105

117

128

140

163

187

2'0

233

257

280

303

327

3" 0

373

i

ilo

165

220

276

330

385

440

406

650

606

660

770

880

000

lion 1210 1320

7 4301 7 540

1650

7 760

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

2

20

.

Tab. II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet vlrkesförråd för olika boniteter

och omloppstider.

Virkesavkastning per hektar i kubikmeter (bonitet)

lopps­

tid

år

1

till- 1 „ . „

Tht 1 0-n0

0.75 1.00

1.2 5

1.50

1.75

2.oo

2.25

2.60

2.75

3.oo

3.60

4.oo

4.5 0

5.oo

5.50

6.oo

6.50

7.oo

7.50

8.00

O/

A

Normalt virkesför råd

per

hektar i

kubikmeter

:

60

5.0

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

70

80

90

100

ilo

120

130

140

150

160

80

3.7

14

20

27

34

41

47

54

61

68

74

81

95

108

122

135

149

162

176

189

203

216

100

3.0 ■

17

25

33

42

60

58

67

75

83

92

100

117

133

150

167

183

200

217

233

250

267

120

2.i

21

31

42

52

63

73

83

94

104

115

125

146

167

188

208

229

250

271

292

140

2.0

25

38

50

63

75

83

100

113

125

138

150

175

200

225

250

275

300

160

1.7 ! 29

44

59

74

88

103

118

132

147

162

176

206

235

265

294

~

bi

K

ungl .

M

aj :ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

2

2

0

.

Tab. lil. Exempel på hj&lptabell vid fastighetstaxering av skogar 1 N. N. taxerlngsdistrikt år 1933.

Virkesavkast-

ningens genom­

snittliga rotvärde

per kbm.

Kronor

Markens normala virkesavkastningsförmåga per hektar

fast mätt (bonitet)

kubikmeter

II

;l

|

|

1

Anvis ningar

0.60

0.76

l.oo

1.25

1.50

j

1.76

| 2.oo

j 2.26

2.60

2.76

3.00

3.50

4.00

||

Markva rde samt skogsvärde vid normal skogstillgång, kronor per hektar

4.oo ...........................

6

7

9

12

1

14

19

21

23

26

28

33

37

Markvärde

\

22

33

44

65

66

77

88

99

110

121

132

154

176

Skogsvärde

1

4.25 ...........................

5

7

10

12

15

17

20

29

25

27

30

35

40

Markvärde

'

Dåliga avsättningsförhållan-

23

35

47

58

70

82

94

105

117

129

140

764

187

Skogsvärde

> den, dyra avverknings- och

I

transportförhållanden.

5

8

11

18

16

18

21

24

26

29

32

37

42

Markvärde

25

37

50

62

74

87

99

lil

124

Z36

149

773

198

Skogsvärde

1 :

4.76 ...........................

6

8

11

14

17

19

22

25

28

30

33

39

44

Markvärde

26

39

62

65

78

91

105

118

131

144

157

183

203

Skogsvärde

i

6.oo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6

9

12

15

18

20

23

26

29

32

35

41

47

Markvärde

28

41

65

69

83

96

110

124

138

15/

165

193

220

Skogsvärde

5.25 ........................

6

9

12

15

18

21

25

28

31

34

37

43

49

Markvärde

29

43

58

72

87

101

116

130

144

763

173

202

237

Skogsvärde

Medelgoda avsättnings- och

5.öo ...........................

6

10

13

16

19

22

23

29

32

35

39

45

51

Markvärde

transportförhållanden.

30

45

61

76

91

106

121

136

151

166

182

272

242

Skogsvärde

5.7

5 ........................

7

10

13

17

20

23

27

30

34

37

40

47

54

Markvärde

32

47

63

79

95

lil

127

142

158

774

190

227

253

Skogsvärde

6.oo ...........................

7

11

14

18

21

25

28

32

35

39

42

49

56

Markvärde

33

50

66

83

99

116

132

149

165

182

198

231

•264

Skogsvärde

6.60 ............................

8

11

15

19

23

27

30

34

38

42

46

53

61

Markvärde

36

54

72

89

107

125

143

161

179

737

215

250

286

Skogsvärde

7.oo ..........................

8

12

16

20

25

29

33

37

41

45

49

57

65

Markvärde

39

58

77 i

96

116

135

154

173

193

372

231

270

308 \ Skogsvärde

Goda eller utmärkta avsätt-

7.60 ...........................

9

13

18

22

26

31 1

35

44

48

5.3

fil

70

Markvärde

nings- och transportför-

47

62

83

103

124

144

165

186

206

227

248

283

330

Skogsvärde 1

8.oo ...........................

9

14

19

23

28

33

|

37

42

47

51

53

65

75

Markvärde

44

66

88

110

132

154 i 176

198

220

242

264 1 sos

352

Skogsvärde

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

2

2

0

.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

29

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden, bland annat, 30 hektar skogsmark. Med hänsyn till skogens normala virkesavkastningsförmåga och belägenhet hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitet- siffran 3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogs­ marksvärdet (skogsmarkens avkastningsvärde) per hektar enligt hjälpta- bellen (tab. III) beräknas till 35 kronor och således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,050 kronor. Den relativa skogstillgången anses motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt hjälptabellen virkesvärdet per hek­ tar utgör 165 kronor, blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per hektar 165 X 0.8 = 132.0 kronor eller således sammanlagt för hela arealen 3,960 kronor. Hemmanet uppskattas alltså med hänsyn till skogsmarken och växande skogen till respektive 1,050 och 3,960 kronor eller sammanlagt 5,010 kronor. I taxeringslängdens anmärkningskolumn antecknas siffror­ na 5; 3; 0.8.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Bans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

statsråden

G

ärde

, H

amrin

,

von

S

tockenström

, S

täde

­

ner

, G

yllenswärd

, L

arsson

, H

olmbäck

, J

eppsson

, H

ansén

, R

undqvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin:

Härmed får jag för Kungl. Maj:t anmäla frågan örn vissa ändringar i gällande skattelagstiftning. Dessa avse i första rummet en sänkning av det vid den kommunala beskattningen gällande repartitionstalet för jordbruks­ fastighets jordbruksvärde. Av det förhållandet, att laglikmätig! allmän fastighetstaxering med början innevarande år skall verkställas år 1933, följer, att en förordning med instruktion rörande värdering av skogsmark och växande skog bör dessförinnan fastställas. De erfarenheter, som vun­ nits från 1928 års allmänna fastighetstaxering, torde föranleda ytterligare vissa modifikationer i gällande bestämmelser örn fastighetstaxering. Mest betydelsefull är i sådant avseende frågan örn taxering av vatten fallsfas­ tigheter. Spörsmålet örn beskattning av inkomst på grund av pensionsför­ säkring har gjorts till föremål för en framställning från vissa försäkrings­ företag, och jag anhåller att i det följande få upptaga jämväl detta till behandling. Härtill komma några mera speciella frågor, som synts vara av beskaffenhet att nu böra föranleda förslag till riksdagen.

(tältande

bettämmelser arn

Teparti-

txunstal vid ten kommu­ nala beskattrmagen m. m.

Repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Gällande repartitionstal för den kommunala beskattningen äro fastställ­ da genom kommunalskattelagens 2 §. I denna stadgas följande:

»Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal in­ komstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig: för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastig­ hetens taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.» Enligt 45 § kommunalskattelagen skall vid beräkning av inkomst av

31

fastighet eller rörelse, vari fastighet använts, avdrag ske nied belopp, motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 proeent av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av skogsvärdet och, i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.

De nu omnämnda repartitionstalen, som närmast avse beskattningen till de borgerliga och kyrkliga priniärkommunerna, bliva automatiskt gällande jämväl för landstingsbeskattningen och vissa specialkommuners, framför allt tingslagens, beskattning. Däremot gälla för vägbeskattningen särskilda repartitionstal, vilka framgå av väglagens bestämmelser örn s. k. väg- fyrk. Grunderna för vägfyrkens bestämmande avses ej i detta samman­ hang, ehuru det förslag, jag kommer att framlägga, ej är betydelselöst för vägbeskattningen.

En historisk redogörelse rörande tillkomsten av repartitionstalet thos för jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, utarbetad av 1930 års kommunalskatteberednings sekreterare, t. f. assessorn E. Thore, Ilar av be­ redningen med dess i det följande berörda skrivelse den 31 oktober 1931 till mig överlämnats. Då denna redogörelse tillika med skrivelsen torde få såsom bilaga fogas vid dagens statsrådsprotokoll, vill jag nöja mig med att här hänvisa till densamma, tillika påpekande, att en kort samman­ fattning därav återgivits i beredningens skrivelse (se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition sid. 4—6, 17, 18).

Rörande de förslag till ändringar i dessa tal, som sedermera framställts, och i anledning därav föranledda åtgärder torde däremot en redogörelse här böra lämnas, i huvudsak anslutande sig till den redogörelse, som åter­ finnes i 1930 års bevillningsutskotts betänkande nr 36. I

I anledning av en av 1897 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skri­ velse tillsattes den 15 oktober 1897 en kommitté med uppdrag att verk­ ställa utredning särskilt av frågan örn den kommunala beskattningen. Kommitténs betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kom­ munala beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i princip dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga örn beskattningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunal­ beskattningens vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla för­ hållanden undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med av­ seende å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala skattebördan, som med då gällande beskatt ningsgrunder var rådande. För undvikande härav anordnades fastig­ hetsägarnas kommunala beskattning såsom en till sitt minimum ga­ ranterad inkomstskatt, vilket minimum således ovillkorligen och under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Tillkomsten av gällande repartitions­ tal och tidi­ gare förslag

till ändringar

i desamma.

1897 års

kommunal-

skattekom-

mitté.

Sakkunnig­ förslag och

1920 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

alla omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare alades nämligen i lörsta hand beskattning lör en beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna in­ komsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda pro­ centsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs för­ slag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid från vad som skäilo såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem pro­ cent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta av­ drag skulle bliva föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan inkomst härutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle in­ träda allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka skulle komma i åtnjutande av sådan.

Såsom motiv för förslaget, att garantien skulle avse fem procent av jordbruksfastighetens taxeringsvärde, anförde kommittén följande:

»Mellan den ställning, som enligt kommitténs förslag herodes ägare e ler innehavare av jordbruksfastighet, och den ställning, de för närva- rande intaga i fråga örn kommunal skattskyldighet, framträder sålunda den skillnad att, medan skattefoten för närvarande för såväl skuldsatte s?.m, i ° sku 'c sa o Jordbrukare utgör 6 procent av det åsätta taxerings­ värdet, varemot någon därutöver gående skattskyldighet för den in­ komst, som av jordbruket härflyter, icke äger rum, innebär förslaget en generell sänkning av skattefoten med 1 procent, men ställer å andra sidan lor kommunen i utsikt att få ali den behållna inkomst, som egendomen hunnar, vederbörligen beskattad. Kommittén håller före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen härigenom icke kommer att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oan- senhg del av jordbruksbeskattningen på denna väg kommer att överföras fran de mera gäldbundne till de mindre eller icke alls skuldsatte jordbro- Karna.

i av försteget är att all fastighet kunnat i avseende å skattskyldighet likställas. För jordbruksfastighet, för annan fastighet pa landet samt för fastighet i stad blir den kommunala skattefoten sam- ma fern procent av taxeringsvärdet, likasom ock skyldigheten lika att därutöver erlägga skatt för belopp, varmed nettoinkomsten av fastigheten överskjuter dennas gentemot kommunen garanterade avkastning.»

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, för­ anledde emellertid icke någon lagstiftning.

Under det påföljande reformarbetet beträffande kommunalbeskattnin­ gen inriktade man sig i synnerhet på möjligheten att vid sidan av en be­ skattning av inkomst införa en fristående objektbeskattning av fastig­ heter. Till en dylik lösning av frågan syftade bland annat Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1920. Sistnämnda års riksdag anhöll i den skrivelse till Kungl. Maj:t, däri meddelades, att nämnda proposition ej vunnit riks­ dagens bifall, örn förnyad prövning av kommunalskattefrågan. I 1920 ars riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 1, vilket av riksdagen åberopades, anfördes gentemot propositionens förslag örn en fristående objektbeskattning, bland annat, följande:

33

»Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och

berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna

principiellt bestridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande be­

skattning av jordbruksfastighet och annan fastighet utgör en form av

dylik objektbeskattning. Men utskottet vill understryka, att, därest en

objektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som

innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan, huru­

vida en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör av­

vägas, avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken prövning

i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen örn skatt efter för­

måga.»

Det direkta resultatet av 1920 års riksdagsbeslut var emellertid fram­

för allt det så kallade kommunalskatteprovisoriet, vilket bland annat

innebar ett införande av det av 1897 års kommunalskattekommitté före­

slagna »garantiskattesystemet», med den olikhet dock i förhållande till

nämnda kommittéförslag, att beträffande jordbruksfastighet garantien

skulle avse 6 procent å taxeringsvärdet. Denna lösning av proble­

met låg så till vida nära till hands, att ändringen i förhållande till

förut gällande bestämmelser inskränkte sig till att taga till beskattning

den del av inkomst av jordbruksfastighet, varmed denna inkomst över­

stege 6 procent av taxeringsvärdet. En samtidigt vidtagen mycket be­

tydelsefull ändring var införandet av de skattefria orts- och familjeav-

dragen, vilka visserligen å ena sidan inskränkte betydelsen av nyss an­

tydda reform därigenom, att den beskattningsbara inkomsten av jord­

bruksfastighet på grund av nämnda avdrag nedbringades, men å andra

sidan genom att för övriga inkomsttagare bortskära en mycket stor del

av deras inkomster från beskattning kom att föranleda en betydande re­

lativ förskjutning av skattebördan över på jordbrukarna.

Även den påföljande tidens utredningsarbete i kommunalskattefrägan

kännetecknas av konkurrensen mellan ett system med fristående objekt­

skatter och garantiskattesystemet. Majoriteten inom 1921 års kommu­

nalskattekommitté föreslog ett system med fristående objektskatter å

fastigheter (fastighetsskatt) och näringsföretag (näringsskatt), det s. k.

A-förslaget, medan två reservanter i kommittén, herrar Eune och Seder­

holm, förordade bibehållande i huvudsak såsom definitivt av 1920 års

kommunalskatteprovisorium, därvid garantien för jordbruksfastighets

jordbruksvärde tänktes utgöra 6 procent av taxeringsvärdet, det s. k.

C-förslaget.

Till denna reservation anknöt i huvudsak 1927 ars proposition nr 102

med förslag till kommunalskattelag, vilket förslag i stort sett följdes vid

192S års lagstiftning rörande kommunalbeskattningen.

Körande repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde vid

en garantibeskattning gjordes intet särskilt uttalande i 1927 års proposi­

tion.

Bihang till riksdagens protokoll 193?.

1 sami. 186 haft. (Nr Vitt.)

•'!

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

1921 år»

kommunal-

skattekom-

mitté.

1927 år

m

riksdag.

1928 års riksdag.

Prop. nr 213

&r 1928.

I åtskilliga motioner vid 1927 års riksdag föreslogs däremot nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde. I vissa mo­ tioner föreslogs, att detta skulle bestämmas till O., medan i andra motio­ ner yrkades, att repartitionstalet för all fastighet skulle bestämmas till 0.94. Motionerna avstyrktes av första särskilda utskottet i dess utlåtande, nr 1, därvid anfördes:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före pro­ visoriet såsom grund för jordbrukets ackordsskatt till det allmänna och under provisoriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till kom­ munen. Varken i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver avgivna remissvaren har från något håll förekommit anmärkning mot delta repartitionstal. Vid sådant förhållande har utskottet ansett att, även om nämnda repartitionstal understundom kan innebära en viss hård­ het i beskattningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till an­ nan fastighet, status quo i kommunernas intresse bör bibehållas.»

I olika reservationer hemställdes, att repartitionstalet för jordbruks­ värde skulle bestämmas till O.us. Riksdagens beslut innebar emellertid avslag i huvudsak å Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag m. m.

När förslag till kommunalskattelag m. m. enligt i huvudsak samma grunder som år 1927 ånyo förelädes riksdagen år 1928 i proposition nr 213, hade däremot frågan om repartitionstalet gjorts till föremål för sär­ skild utredning. I dylikt avseende hade undersökning skett beträffande dels 35 landskommuner representerande olika typer dels 53 utpräglade jordbruks- och skogskommuner rörande olika alternativ i fråga örn re­ partitionstal för jordbruksvärde och skogsvärde m. m. Föredragande de­ partementschefen motiverade nu utförligt, varför förslaget till kommu­ nalskattelag bibehöll repartitionstalet 0.06. Denna motivering torde böra här i huvudsak återgivas. Efter att hava redogjort för den verkställda statistiska undersökningen anförde departementschefen:

»När jag för Kungl. Majit anmälde frågan örn framläggande av 1927 års förslag, i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att närmare ingå på en motivering av repartitionstalet (hus för jordbruks­ fastighets jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits, hade mig veterligen intet önskemål örn lägre repartitionstal givits till­ känna, förrän propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens bord. De reservanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bi­ behållande av garantiskattesystemet, hade utgått från repartitionstalet0.06, och under kommunalskattekommitténs arbete hade såväl kommitté­ majoriteten som nämnda reservanter inriktat sig på att få till stånd ett system, vilket, frånsett den avsedda lättnaden för skogen, ej skulle åstad­ komma någon väsentlig ändring i redan bestående fördelning av skatte­ bördan mellan å ena sidan jordbrukarna, å andra sidan övriga skatt­ skyldiga. Jag anförde ock själv såsom ett särskilt skäl för garantiskatte­ systemets bibehållande, att ett system med fristående objektskatter

å

fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma väsentliga, ehuru ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 220.

35

avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik förskjutning i

detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland annat, föl­

jande:

’Det torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner

och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av

skattebördan trän en grupp till en annan, kunna för andra kommuner

eller under andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från

det nuvarande systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt sy­

stem med oprövade sådana kan icke minst av denna anledning befaras

giva upphov till upprepade ändringar i repartitionstalen eller åtmin­

stone till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade växlingar

i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande detsamma skulle

otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att övergå till

ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda allt­

för mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle

medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes

det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm,

liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget. haft rätt. när

de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget till-

godosåge garantisynpunkten, om vars beaktande dock alla äro ense.’

Ävenledes uttalade jag, att satsen 'gamla skatter äro goda skatter’ hade

sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpas­

sat sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför

ej borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppen­

bart, att det nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt,

att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garanti­

skattesystem med repartitionstalet 0.n6 för jordbruksvärde ur garantisyn­

punkt erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesy­

stem med repartitionstalet O.m för samma värde. Därav följer emeller­

tid givetvis icke. att ej repartitionstalet 0.n5 för jordbruksfastighet skulle

kunna med bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl

den motivering, som åberopats för detta system, efter en dylik ändring

ej skulle äga samma styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid 0.ii6.

I en under sistförflutna riksdag vid utskottets utlåtande fogad reserva­

tion till förmån för repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde åberopades

bland annat den ställning, som intagits av 1897 års kommunalskattekom-

mitté. I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den

beräknade inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommu­

nalskatten för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5

procent ansetts såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent så­

som dels ränta å det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning

av brukarens arbetskraft. Huruvida egendomen vöre'skuldsatt eller skuld­

fri, om driftkapitalet vore rikligt eller otillräckligt, om brukningen

skedde med vinst eller förlust, lämnades härvid alldeles obeaktat. Att

råda bot för en dylik obillighet kunde enklast ske genom att införa en ren

inkomstbeskattning. Kommittén hade emellertid ej vågat borttaga den

redan befintliga skattegarantien men bade sänkt skattefofen i avseende å

jordbruksfastighetens ovillkorliga skattskyldighet i syfte att, så långt

kommittén ansett sådant med en varsam övergång och med den kommu­

nala hushållningens betryggande förenligt, bereda skattelindring på så­

dana håll. där i följd av starkare skuldsättning eller annan orsak den

förutvarande jordbruksbeskattningen känts alltför tryckande. Kommittén höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskatt­ ningen genom den av kommittén ifrågasatta ändringen icke komme att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig del av jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras från de mera gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna. En annan fördel med förslaget vore, att all fastighet kunnat i avseende å skattskyldighet likställas.

För egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel högst önskvärd, och det vore även en obestridlig iördel, örn de skuldsatta jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitions- talen för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så länge någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som träffar lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktig­ heten kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likstäl­ las med inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antin­ gen, såsom 1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt även å jordbruket, eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl, förslag, såsom ersättning för skatt å inventarierna ett högre repartitionstal för jord­ bruksfastighet än för annan fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i näringsföretagen, deltaga i garantien, synes nyssnämnda resonemang svårt att vederlägga.

Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifråga­ varande lägre repartitionstal. utan att anledningen härtill synes ha varit en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut, kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli lik­ ställighet i avseende å all fastighet.

Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattega- ranti skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa in­ träda. Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle mediört en dylik försämring. Den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade in­ komsten av jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag — lärer, försåvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av in­ komst- och förmögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro riktiga, numera genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent av taxeringsvärdet och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den tiden. Örn, såsom förhållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synner­ ligen stor del härav skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skatte- lindring, är det mycket antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar inkomst skulle, efter ett procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet, enligt samma förslag återstått att beskatta minst 1 procent av detta värde och sålunda kompensation vunnits för den bortfallna fastighetsskatten. Annorlunda ställa sig förhållandena i nuvarande läge. En sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet måste nu enligt sakens natur för­ anleda en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget, vars be­ tydelse framgår av den förut meddelade statistiken, till vilken jag strax återkommer. Men det är också sannolikt, att en minskning av detta un-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

37

derian varit att förutse i nuvarande stund, även om endast 6 procent på taxeringsvärdet men ingen inkomst hittills hade beskattats och den in­ komst, som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet, hade tagits till beskattning först nu i samband med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria avdrag en så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten, skulle bliva väsentligt lägre än enligt 1900 ars förslag. Rörande de förutsättningar, som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas, att de kom­ munala utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än nu, vai­ för nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.

Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste det givetvis vara, örn ett tillgodoseende av kravet på jämställdhet mellan jordbrukarna och andra med avseende a skattebelastning ovillkorligen måste anses leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastig­ het sänkes ned i nivå med skatteunderlaget för annan fastighet. For min del finner jag visserligen skäl tala för en dylik sänkning men anser dock, att frågan kan ses ur något olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen så, att den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet, såsom jag nyss framhållit, torde uppgå till cirka 7 procent av taxeringsvärdet, me­ dan den i fråga om annan fastighet ligger högst väsentligt lägre — hur mycket lägre är svårt att bedöma, men det kan med utgångspunkt från nyssnämnda kalkyler vid de årliga budgetberäkningarna med rätt stor sannolikhet antagas, att inkomsten av annan fastighet i genomsnitt icke uppgår till 2 ‘/2 procent av taxeringsvärdet. Då häri ingår fastighet, som användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet torde avkasta 5 procent på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan fastighets natur an­ tagligen endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till sina ägare. För­ klaringen till den stora skillnaden mellan berörda siffror är väl att finna däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas även av­ kastningen å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande smärre fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna. Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort an­ tal mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att in­ komsten för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskatte­ systemet så. att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika slag av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss män till den in­ komst, som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rim­ ligt, att jordbruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet. Därjämte torde man ej kunna alldeles bortse ifrån att man pa fastighets­ marknaden givetvis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten utgör, varför den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i en sänkning av fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu skulle taga sig uttryck i en höjning av värdena till förmån allenast för dem, som för dagen äga fastigheterna, men utan någon fördel för dem, som i framtiden förvärva samma fastigheter.

Icke förty håller jag före, att det, örn hänsyn till kommunernas ekonomi tilläto det, kundo ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien över­ skjutande inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa likställighet i garantiskatteunderlaget för båda slagen av fastighet, då därigenom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle avlägsnas. I detta avseende märkes emellertid följande.»

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

Departementschefen meddelade härefter en sammanställning av vissa uppgifter ur den verkställda statistiska utredningen och ansåg sig kunna fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar av riket säkerligen skulle bliva följden av en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärdet från thos till (hus, vore mycket avsevärda. Den väsent­ liga ökning i beskattningen, som sålunda lcomme att träffa icke-jordbru kare, skulle ej betyda en lika stor lättnad för jordbrukarna. I två under­ sökta Gotlandskommuner skulle exempelvis uppstå en ökning av skattebör­ dan för icke-jordbrukare med cirka 15 procent, medan den genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej skulle uppgå till mer än 1 å 2 procent av skattebördan. I de undersökta 88 kommunerna skulle 65.25 procent av hela skattebördan åvila ägarna av jordbruksfastighet, örn repartitions­ talet vore 0.06, medan, örn repartitionstalet utgjorde thos, nämnda fastig hetsägares andel av hela skattebördan skulle sjunka till 64.26 procent. De­ partementschefen yttrade i anslutning till dessa siffror:

»Det är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten betyder en relativt mycket ringa del av beskattningslöremålen, förhållan­ det skall Wiva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt liten höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänk­ ning av beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under de sex procenten på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i för dessa synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15 procent av skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 pro­ centen på taxeringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka nedlagt ett stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot re partitionstalets sänkning i en del fall kunna komma att medföra en höj­ ning av skatten, nämligen örn de redan nu kunnat i huvudsak utnyttja de skattefria avdragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett bety­ dande antal fall för andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra en ansenlig ökning av skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andra anledningar stegras för många, utan också i synnerligen olika grad, be­ roende på de skilda kommunernas tillgång på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, medföra lättnad för de fastighetsägare, som över­ huvudtaget få del av lättnaden.»

Departementschefen anförde vidare, att de olägenheter, som skulle bliva en följd av repartitionstalets sänkning från O.og till O.05, knappast kunde bringas ur världen på skatteutjämningens väg. Departementschefen vore av den uppfattningen, att skatteutjämningsgrunderna erfordrade översyn. örn förslaget örn sänkning av repartitionstalet genomfördes.

Sammanfattningsvis anförde departementschefen: # »Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan örn en sänkning av repar

titionstalet för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställig hetskrav tala för repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde, men samma jämställighetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande skogen ej blir sämre ställd än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket avkastar genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen snarare kunna bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

39

vidare ej anses ovedersägliga, då jordbruksfastigheten pä grund av sin

större avkastning kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De

verkningar, som en sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle

även med det minst genomgripande alternativet----------- bliva betydande

och, bland annat, nödvändiggöra en ändring av grunderna för skatteut-

jämningen. De svårigheter, som skulle uppstå för kommunerna genom

minskningen av deras beskattningsunderlag, skulle i många fall bliva myc­

ket kännbara oell av en helt annan storleksordning än exempelvis de, som

föranledde kommunalskatteutskottet att avstyrka förslaget örn överflytt­

ning av den kommunala progressivskattens kommunandel till landstingen,

desto större på den grund, att det här gäller i synnerhet alla kommuner

med hög utdebitering, medan förslaget rörande progressivskatten rörde

nästan endast kommuner med relativt låg utdebitering. Då den i och för

sig avsevärda överflyttning av skattebördan till andra skattskyldiga än

ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner skulle uppkomma

genom sänkt garantiskatt å såväl skog som jordbruksvärde, skulle drabba

dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma riktning verkande

ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser örn skogsaccisen och

vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter funnit bärande skäl

att ej nu förorda, det Kungl. Maj:t framlägger förslag till riksdagen örn

lägre repartitionstal för jordbruksvärde.»

Körande de i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna repartitionstalen

Motioner 1928.

framlades ändringsförslag i skilda motioner med yrkande dels om reparti­

tionstalet O.05 för jordbruksfastighets jordbruksvärde, dels örn repartitions­

talet O.055 för samma värde. Vidare yrkades i en motion, att repartitions­

talet för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle bestämmas till O

.05

och för skogsvärde till

O.03.

I de motioner, däri påyrkades repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde,

framhölls i huvudsak, att rättvisa för jordbrukarna ej vunnes utan en

dylik sänkning. I den motion, däri yrkades fastställande av repartitions­

talet O.03 för skogsvärde, utvecklades liknande synpunkter beträffande för­

hållandet mellan jordbruksvärde och skogsvärde. Repartitionstalet

O.055

för jordbruksvärde åter motiverades därmed, att en allmän anslutning av

kommunalskattereformens vänner till nämnda repartitionstal syntes öppna

den enda säkert framkomliga vägen till frågans lösning.

Särskilda utskottet tillstyrkte i förevarande avseende bifall till propo-

sivonen. Utskottet anförde härom:

1928.

»Utskottet måste för sin del anse, att föredragande departementschefen

anfört starka skäl för de i propositionen framlagda repartitionstalen.

Några tillräckligt vägande skäl gentemot denna argumentering hava ej

framlagts. Framför allt vill utskottet hänvisa till de företagna prov­

taxeringarna. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att läget

för åtskilliga kommuner skulle bliva mycket bekymmersamt genom re-

partitionstalets sänkning. Gentemot förslaget att sänka repartitionstalet

endast för jordbruksvärde till

O.05

men behålla repartitionstalet för skogs­

värde vid O.04 med en accis svarande mot en fastighetsskatt å skogsvärde

enligt repartitionstalet

O.02

kan dessutom alltid invändas, att den orättvisa,

som nu förmenas ligga i olikheten i repartitionstal för jordbruksvärde och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Utrednings­

uppdrag

1929.

1930 års riksdag.

annan fastighet, endast överflyttas till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Anledningen till att ej av motionärerna steget tagits fullt ut lärer val också vara att finna i farhågor för kommunernas ekonomi. Ut­ skottet finner liknande farhågor utgöra ett vägande skäl att icke heller förorda den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruks­ värde.»

Utskottet föreslog emellertid tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad ut­ skottet därom anfört, föranstalta örn vissa utredningar, syftande till en mera genomgripande ändring av grunderna för statsbidragen åt kommu­ nerna samt för den kommunala beskattningen.

I tvänne reservationer inom utskottet yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till O.05.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Riksdagens hemställan örn utredning av frågan örn ändrade grunder för statsbidragen till kommunerna föranledde tillsättande den 18 oktober 1929 av den s. k. skatteutjämningsberedningen. Det syntes dåvarande che­ fen för finansdepartementet lämpligt att, innan de av riksdagen berörda frågorna örn beskattningsgrunderna foges under närmare övervägande, avvakta de preliminära resultaten av utredningen i övriga delar.

I olika motioner yrkades vid 1930 års riksdag sänkning av repartitions­ talet för jordbruksfastighets jordbruksvärde till thos.

I sin motivering hänvisade motionärerna till 1928 års reservationer och underströ^ vissa synpunkter, såsom den överflyttning av skattebördan på jordbrukarna, som skett ar 1920, och förhållanden som sedermera ver­ kat till ökning av denna börda, jordbrukets svårartade läge m. m. Rö­ rande det förhållandet, att sänkning av repartitionstalet föresloges alle­ nast för jordbruksvärde men ej för skogsvärde, yttrades, under hänvis­ ning till vissa uttalanden i berörda vid 1928 års riksdag avgivna reserva­ tioner, i tvänne likalydande motioner i

»Vi instämma med förenämnda reservanter i 1928 års kommunalskatte­ utskott därutinnan, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruks­ fastighet rätteligen borde åtföljas av en sänkning antingen av reparti­ tionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen. Vi stanna emellertid för närvarande vid samma slut som reservanterna den gången gjorde dels med hänsyn till skogskommunernas speciella ekonomiska struktur, dels med hänsyn därtill att sättet för skogsbeskattningens utformning i en kombinerad fastighetsskatt och skogsaccis gör orättvisan mindre påfal­ lande och kännbar, dels ock därför att det ej synes lämpligt att nu föreslå ändring annat än i den punkt, där övermäktiga förhållanden gjort re­ formbehovet särskilt trängande.»

Bevillningsutskottet yttrade i betänkande nr 36 i anledning av motio­ nerna följande!

41

»Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens om­

råde kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomiörda

kommunalskattereiormen har ej tilliört kommunerna några betydelsefulla

nya beskattningslöremål utan har snarare inriktats på att borttaga en på­

taglig överlelastning av vissa beskattningslöremål och_ framför allt sko­

gen. Följden härav har, då någon motsvarande minskning av de kommu­

nala utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommu­

nala utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning.

Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många

landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekym­

mersamt, och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast i be­

gränsad mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt

måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av skuldsättning

eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst. Örn tillika,

såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet

och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella olikhet mot­

svaras av en reell skillnad eller ej — på många håll betraktas såsom

oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa. En ändrad

fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa kommunala upp­

gifter är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig, och det är ut­

skottets förhoppning, att den igångsatta utredningen i dylikt avseende

skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts vidlyftighet

låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett slutligt ställningsta­

gande till sådana frågor som exempelvis omfattningen av den garanti,

som skall åvila vissa beskattningsföremål, svårligen kan tänkas, förrän

behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av kommunernas fram­

tida utgiftsbehov.

Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kom­

munernas skattebörda vara så trängande, att man tor inrikta sig på att

så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga

i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan

äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så

mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område före­

ligger färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas.

Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de

olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt.

Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan

örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så har inom ut­

skottet uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastig­

het. Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att

nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra

frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan om en närings-

skatt å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier

för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjäm-

ningsförfarandets omfattning och tillgång på medel lör dylikt ändamål.

Vidare har framhållits, att ett bifall till motionen endast skulle överflytta

den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan

fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Det har

likaledes anlörts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordent­

ligt hart, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avse­

enden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skatte-

fördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. Utskot-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

tet har ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband med den utred­ ning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.»

Utskottet fann, att dessa spörsmål vore av den betydenhet och omfatt­ ning, att deras snara upptagande måste anses önskvärt, och hemställde, att riksdagen ville i anledning av berörda motioner i skrivelse hos Kungl. Majit, bland annat, framhålla önskvärdheten av att de i 1928 års förut berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar i vad dessa avsåge själva beskattningsgrunderna måtte utföras med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig

Riksdagen biföll bevillningsutskottets betänkande.

Kungl. Marits proposition Nr 220.

Na

före­

liggande änd­

ringsförslag.

1930 års

kommunal

-

skattebered-

ning.

Åt särskilda sakkunniga, som sedermera antogo benämningen »1930 års kommunalskatteberedning», uppdrogs att verkställa de av riksdagen så­ lunda ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan.

Med föranledande, bland annat, av de i 1930 års bevillningsutskotts be­ tänkande gjorda uttalandena örn repartitionstalen för jordbruksfastighet anhöll 1930 års kommunalskatteberedning i skrivelse den 1 november 1930 hos chefen för finansdepartementet, att denne måtte utverka Kungl. Majits bemyndigande för beredningen att verkställa undersökning rörande för­ skjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskatt- ningsföremål dels vid en sänkning enbart av repartitionstalet för jord­ bruksfastighets jordbruksvärde från 0.06 till O.05 dels ock vid en dylik sänk­ ning av samma repartitionstal tillika med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från O.04 till O.03, i båda fallen förenad med motsvarande ändring beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget för vad som beskattats genom fastighetsskatt (procent­ avdraget). Undersökningen föreslogs skola särskilt avse 110 av berednin­ gen utvalda kommuner samt gälla 1930 års taxeringar och de kommunal- utskylder, som uttaxerats på grundval därav.

Genom beslut den 7 november 1930 uppdrog Kungl. Majit åt berednin­ gens ledamöter kammarrättsrådet C. Kuylenstierna och numera landskam- reraren A. Lundevall samt dess sekreterare att verkställa undersökning rörande fördelningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål, varjämte chefen för finansdepartementet genom beslut samma dag bestämde, att den statistiska bearbetning av deklara- tionsmaterial, som för undersökningens verkställande funnes erforderlig, skulle avse de av beredningen föreslagna 110 kommunerna.

Med en den 31 oktober 1931 dagtecknad skrivelse har utredning i an­ givna avseende av kommunalskatteberedningen överlämnats till chefen för finansdepartementet tillika med förut omförmälda, av beredningens sek­ reterare utarbetade historik samt en redogörelse för viktigare resultat av utredningen och uttalanden örn de slutsatser, vartill utredningen kunde föranleda, dock utan tillkännagivande av viss mening, huruvida den ifrå-

43

gasatta reformen borde äga rum eller ej. Yttrandet, vilket ingår i statens

off. utredn. 1931:31, torde tillika med de vid dess avlåtande inom bered­

ningen avgivna särskilda yttranden få såsom bilaga fogas vid statsråds­

protokollet (bilaga till Kungl. Maj:ts proposition, sid. 3).

Då den av beredningen överlämnade statistiska utredningen för belysan­

de av den förevarande frågan var synnerligen vidlyftig, uppdrog jag åt

Kuylenstierna att utarbeta en sammanfattning av densamma. Jämväl

denna sammanfattning torde få intagas i bilaga vid statsrådsprotokollet

(bilaga till Kungl. Maj:ts proposition, sid. 35).

Inom finansdepartementet utarbetades därefter ett utkast till lag örn

ändrad lydelse av 2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagnn den

28 september 1928 (nr 370). Ändringarna i 2 och 45 §§ avsågo sänkning

av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.os, medan till 50 §, vilken avser

de vid den kommunala beskattningen gällande ortsavdragen, skulle i an­

slutning till ett inom kommunalskatteberedningen ifrågasatt alternativ fo­

gas en bestämmelse av det innehåll, att, därest efter tillämpning av gällan­

de bestämmelser om ortsavdrag för skattskyldig, vilkens kommun tillhörde

ortsgrupp I eller II, av den taxerade inkomsten återstode högst 500 kro­

nor, denna skulle ytterligare minskas med 20 kronor. Örn detta inhämta­

des yttranden från myndigheter och sammanslutningar ävensom från 1930

års kommunalskatteberedning, och borde i yttrandena angivas, huruvida

och i vad mån skattefria avdrag av det slag, som i utkastet omförmäldes,

ansåges böra medgivas. Vid remissen voro fogade dels kommunalskatte-

beredningens yttrande jämte den av beredningen överlämnade historiken,

dels förut omförmälda sammanfattning av den statistiska undersökningen,

dels ock en inom departementet utarbetad promemoria. I promemorian an­

fördes, bland annat:

»Såsom av 1930 års ovan citerade betänkande av bevillningsutskottet

framgår, hade inom utskottet uttalats sympatier för principiell likställig­

het mellan repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde och

repartitionstalet för annan fastighet. Å andra sidan hade emellertid inom

utskottet hänvisats till att det av olika skäl ej vore lämpligt att då upp­

taga berörda spörsmål isolerat, skäl som föranledde utskottet att uttala

önskemålet örn den särskilda undersökning av frågan, som nu ägt rum.

Det hade sålunda inom utskottet framhållits, att berörda spörsmål sam­

manhängde med exempelvis den ej ännu slutgiltigt avgjorda frågan örn en

näringsskatt i allmänhet, vilken kunde tänkas omfatta inventarier, för

olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjäm-

ningsförlarandets omfattning och tillgång på medel för dylikt ändamål.

I det förra avseendet har kommunalskatteberedningen uttalat allenast, att

beredningen självfallet komme att vid det definitiva ställningstagandet

till de olika spörsmål, som folie inom beredningens uppdrag, för sin del

anse sig fullt obunden av huruvida repartitionstalen för jordbruksfastig­

het nu bibohölles eller ändrades. Beträffande förslagets inverkan på

skatteutjämningsförlarandet har beredningen på grundval av den sta-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Inom finans­

departementet

utarbetat

utkast.

tistiska utredningen uttalat, att de i gällande lagstiftning meddelade grun­ derna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag syntes kunna bereda tillgång till tillräckligt stort belopp för de ökade understöd, som bleve en följd av repartitionstalens sänkning. Det hade vidare inom be­ villningsutskottet framhållits, att ett bifall till förslaget örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde endast skulle överflytta den ojämnhet, som finge anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Även kommunalskatte- beredningen anser, att sänkning av repartitionstalet jämväl för skogs­ värde vore den följdriktiga utvecklingen av vad man åsyftat, men fram­ håller, dels att, örn man sammanställde olika slag av skatter, även lands­ tingsskatt m. m., å skogsvärde efter repartitionstalet O

.04

och gällande

skogsaccis, man ej kunde våga det påståendet, att dessa i den praktiska tillämpningen representerade exakt repartitionstalet O.os för skogsvärde, dels att det nog kunde göras gällande att i praktiken övergången från repartitionstalet 0.06 tili O.m för skogsvärde snarast tett sig som ett från­ gående av principen om repartitionstalet O.ns för jordbruksfastighet, då den nya skogsaccisens ställning i systemet ej uppfattats i enlighet med dess verkliga syfte utan denna ansetts som en fortsättning av den gamla skogsaccisen. Det hade likaledes inom bevillningsutskottet anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skattefördel- ningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. I dylikt av­ seende har den verkställda undersökningen varit särskilt ingående. De mest utpräglade siffrorna angivas i den text, som åtföljer tabellerna, samt även i ovan omförmälda tryckta sammandrag rörande den statistiska un­ dersökningen. På grundval av den nu verkställda utredningen och en jämförelse mellan denna utredning och en tidigare utredning, som jäm­ väl avsett att belysa frågan, huruvida en sänkning av repartitionstalet 0.06 till O.os för jordbruksvärde skulle vara möjlig, uttalar kommunalskatte- beredningen, att det högre repartitionstalet O.oo för jordbruksvärde icke synes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Den utredning, som nu föreligger, synes följaktligen giva vid handen, att de skäl, som inom 1930 års bevillningsutskott förebragts mot förslaget att då företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.os, vid närmare granskning befunnits äga allenast begränsad räckvidd eller kunna betecknas såsom mindre bärande.

Inom finansdepartementet har därför utarbetats utkast till lagtext av­ seende dylik sänkning av repartitionstalet i syfte att utgöra underlag för inhämtande av yttranden från olika myndigheter och sammanslutnin­ gar rörande lämpligheten att genom!öra den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde.

Det bör beaktas, att inom kommunalskatteberedningen jämväl under­ sökts, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle i huvudsak neutraliseras, och att utväg anvisats, huru detta syfte skulle kunna ernås genom medgivande av extra avdrag åt de minsta inkomsttagarna i ortsgrupperna I och II. Utkastet till lag­ text ger en anvisning om huru detta uppslag skulle kunna lagtekniskt genomföras. Utkastet ansluter sig till kommunalskatteberedningens al-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

45

ternativ h), vilket synes närmast åstadkomma den ifrågasatta kompensa­ tionen utan att medföra överkompensation.»

Ur de över berörda utkast avgivna yttranden må här återgivas föl­ jande.

Kommunalskatteberedningens utlåtande är av följande lydelse: »I den skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för fi­ nansdepartementet, med vilken beredningen överlämnade den verkställ­ da utredningen rörande verkningarna av alternativa förslag till sänk­ ning av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m., yttrade berednin­ gen, bland annat, att berörda utredning syntes innebära tillräckligt ma­ terial för bedömande av frågan örn de verkningar sålunda alternativt ifrågasatta ändringar av repartitionstalen skulle mediöra. Utrednin­ gen ansågs, såvitt angår vid de undersökta alternativen inträdande, för­ skjutningar av skattebördan, utvisa, att alternativ I i intet fall gjorde några påfallande höga utslag, utan verkade relativt jämnt, under det att vid alternativ II förskjutningen i skattebördan kunde bliva betydande.

Beredningen uttalade, att de företagna utredningarna icke syntes giva vid handen, att repartitionstalet

O.og

för jordbruksfastighets jordbruks­

värde skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Åtskilliga och ofta upprepade skäl tala för att en ändring av reparti­ tionstalen för jordbruksfastighet vidtages. Hedan i förenämnda skrivelse har beredningen omnämnt den förskjutning i skattebördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom en ändring av be­ rörda repartitionstal, en förmån, som överhuvudtaget skulle tillkomma de jordbrukare, vilkas fastigheter företedde en låg räntabilitet. De företag­ na undersökningarna utvisa, att den lättnad i skattebördan, som vid en sänkning av repartitionstalen uppkommer för vissa skattskyldiga, icke i den utsträckning, man tidigare stundom befarat, motsvaras av skatteök­ ning för ägarna av de minsta fastigheterna. En utbredd .uppfattning lä­ rer ock förefinnas, att olikheten i repartitionstalen för jordbruksfastig­ het och annan fastighet innebär en orättvisa.

Då frågan örn repartitionstalen för jordbruksfastighet förevar vid 1928 års riksdag, åberopades som skäl mot.att vid nämnda riksdag besluta ändring av desamma, att en dylik ändring skulle inträda i samband med omgestaltningar i fråga örn beskattningen, vilka i likhet med en sänk­ ning av repartitionstalen medförde en övervältring av skattebördan från ägare och brukare av jordbruksfastighet till andra skattskyldiga. I den­ na riktning hade den år 1927 företagna ändringen beträffande vägskat­ tens utgörande verkat. På samma sätt skulle den med. 1928 års kommu­ nalskattelag vidtagna omläggningen av skogsbeskattningen, liksom den sänkning av taxeringsvärdena, som i vissa delar av landet väntades in­ träda, åstadkomma en förskjutning av skattebördan. Numera.äro för­ hållandena så tillvida annorlunda, som en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet framstår som en isolerad reform på kommunalbe­ skattningens område. Såsom i omförmälda skrivelse framhölls, har man däremot vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 in­ träffande allmänna fastighetstaxeringen att i viss utsträckning räkna med en sänkning av taxeringsvärdena. Det förhållandet, att vid nästa allmänna fastighetstaxering taxeringsvärdena kunna befaras nedgå, bär emellertid beredningen, efter övervägande av föreliggande omständigheter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Avgivna yttranden.

Kommunalskattebered-

ningen.

— och med beaktande framför allt av numera vunna erfarenheter röran­ de sannolikheten av att nuvarande, mycket kraltiga lågkonjunktur för jordbruket ej kommer att bliva snart övergående — icke ansett böra hindra, att en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet vid­ tages.

På grund av vad nu anförts vill beredningen för sin del förorda, att repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde sänkes från

0.06

till 0.05. Däremot har beredningen icke funnit skäl tillstyrka inom bered­ ningen ifrågasatt sänkning jämväl av repartitionstalet å skogsvärde. Be­ stämmande lör beredningen hava därvid varit de förhållanden, som i äm­ net berörts uti beredningens omförmälda skrivelse.

I berörda skrivelse ifrågasattes, med hänsyn till de omständigheter var­ under de nuvarande skattefria avdragen blivit till sin storlek bestämda, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för orts- avdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle i huvudsak neutraliseras. Detta resultat kunde er­ nås på det sätt, att för de inkomsttagare, som hade den lägsta inkomsten, den beskattningsbara delen därav minskades med visst belopp; och lät beredningen undersöka verkningarna av olika förslag till avdrag i be­ rörda hänseende. Beredningen finner det rimligt, att genom dylika av­ drag berörda inkomsttagare erhålla viss kompensation för den ökning av skattebördan, sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde för dem medför. Emot vad härutinnan enligt den remitterade lagtexten före­ slagits kan visserligen anmärkas, att de alternativa möjligheter, som be­ handlats i beredningens förenämnda skrivelse, angiva medeltal och att det alternativ, vartill lagtexten ansluter sig, därför icke i varje särskilt fall skulle medföra full kompensation för de skattskyldiga, varom är fråga. Det har i anledning därav inom beredningen ifrågasatts ett för dem mera fördelaktigt alternativ. Men då detta å andra sidan skulle med­ föra, att ytterligare ett antal skattskyldiga bleve överkompenserade, har beredningen ansett sig kunna även i denna del tillstyrka vad i sagda lag­ text föreslagits.

Lagtextens utformning i övrigt föranleder ingen erinran från bered­ ningens sida.»

Särskilda yttranden hava avgivits av vissa av beredningens ledamöter. Herr Sederholm yttrar: »Jag är i så måtto från majoriteten skiljaktig, att jag anser sänknin­ gen av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.05 jämte den ändring av bestämmelserna rörande de skattefria avdragen, vilken i den remitterade lagtexten föreslagits, böra förenas med en nedsättning av re­ partitionstalet för skogsvärde från 0.04 till O.03.

Till motivering härför får jag anföra följande. Enligt vad i beredningens skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för finansdepartementet framhölls, utgör repartitionstalet för jordbruksfastighet i princip 0.06. I fråga örn skogsbeskattningen har den­ na princip vunnit tillämpning på det sätt, att dels repartitionstalet för skogsvärde bestämts till O.04 dels genom den nuvarande skogsaccisen lagts en skatt på avverkningen, vilken skatt avsetts skola kompensera skillnaden i repartitionstal mellan jordbruksvärde och skogsvärde. I sakens natur ligger givetvis att skogsaccisen ej så kunnat utformas, att den alldeles exakt uppfyller detta sitt ändamål. Samtidigt med att skogs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

47

beskattningen år 1928 erhöll berörda gestaltning avskaffades den gamla

skogsaccisen. Enligt vad förarbetena till kommunalskattelagen utvisa

var anledningen härtill, att beträdande beskattningen av skogsbruk en

överbelastning förelåg i förhållande till andra motsvarande beskatt-

ningslöremål samt att de skäl, som på sin tid anförts lör införandet av den

gamla skogsaccisen, bortfallit. Borttagandet av skogsaccisen i dess ti­

digare utlormning sammanhängde sålunda med en strävan att åstad­

komma likformighet i beskattningen av jordbruk och skogsbruk.

Örn, som beredningsmajoriteten anser, en ändring av repartitionstalen

för jordbruksfastighet bör avse allenast jordbruksvärdet, skulle angivna

likformighet i beskattningen av dylik fastighet upphöra. Berörda lik­

formighet bör emellertid bortfalla blott örn särskilda skäl därtill äro för

handen. Dylika föreligga enligt min mening icke. Hänsynen till de

skuldsatta jordbrukarna och övriga jordbrukare, vilkas fastigheter läm­

na låg avkastning, inskränker sig icke till att ha betydelse i fråga örn

sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, utan talar jämväl

för en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärde. En ändring blott

i avseende å jordbruksvärdet länder till fördel endast för ägare och bru­

kare av jordbruksfastighet, varå i huvudsak jordbruk bedrives. Icke

blott för jordbruket utan även för skogsbruket är emellertid det ekono­

miska läget sådant, att en lindring av den kommunala beskattningen är

motiverad. I händelse allenast repartitionstalet för jordbruksvärde sän-

kes, kan i stället för en sådan lindring en ökning av skogsbrukets skatte­

börda bliva för handen. Anmärkas kan, att de skattenedsättningar, som

enligt de verkställda utredningarna visat sig inträda på grund av sänk­

ningen av repartitionstalet för skogsvärde, jämväl avsett ägare av små­

bruk och mindre hemman.

Den förskjutning av skattebördan, en ändring tillika av repartitions­

talet för skogsvärde medför för löntagare m. il., är enligt min mening

icke sådan, att i anledning av densamma sänkning av berörda reparti-

tionstal icke bör vidtagas. Enligt beräkningar, vid vilka hänsyn tagits

till den lindring av skattetrycket skatteutjämningsbidragen åvägabringa

men ej till ändringen av antalet inkomstskattekronor i följd av minskade

procentavdrag, utgör den ökning av utdebiteringssatsen, som en nedsätt­

ning av repartitionstalet för skogsvärde medför, för 98.3 procent av ri­

kets landskommuner 0.2» kronor eller därunder och för endast 17 kommuner

över 0.5U kronor. Beaktas ändringen rörande antalet inkomstskattekronor,

bliva förskjutningarna givetvis ännu mindre. Det är att märka, att om

inkomsttagarna med lägsta beskattningsbara inkomsten erhålla viss

kompensation för den ökning av skattebördan, som nedsättningen av re­

partitionstalet för jordbruksvärde för dem skulle medföra, man — på

grund av ändringar i kommunalskattelagen — för nämnda skattskyldi­

gas vidkommande endast i begränsad omfattning har att räkna med an­

nan ökning av skattebördan, än den av ändringen av repartitionstalet för

skogsvärde föranledda. Därest i enstaka fall någon mera anmärknings­

värd förskjutning uppkommer, bör densamma kompenseras genom extra

skatteutjämningsbidrag.

Mot att nu företaga en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde

kan ej åberopas, att så sent som år 1928 skogsbruket erhållit skattelätt­

nad, nämligen i följd av den gamla skogsaccisens bortfallande. De skäl,

som föranledde borttagandet av nämnda accis, inskränka sig, en-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

list vad av det ovanstående framgår, till att ha betydelse blott i avse­ ende å den dåvarande gestaltningen av skogsbeskattningen.»

Herr Bergman anför: »Då utredningen otvetydigt visar, att verkan av den isolerade åtgärd, som den föreslagna ändringen av repartitionstalet innebär, dels blir i det hela obetydlig, dels även ojämn, såväl i avseende på förmånen för jordbrukarna som i avseende på motsvarande belastning av andra skatte­ betalare, bade det enligt min övertygelse varit önskvärt, om detta problem fått upptagas till lösning först i samband med det mera omfattande komplex av frågor rörande den kommunala beskattningen, som bered­ ningen har att behandla, men som ännu ej kan fullständigt överblickas. Då emellertid beredningen nu blivit ålagd att avgiva särskilt utlåtande rörande utarbetat utkast till lag örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, har jag ej velat motsätta mig förslaget, därest vid överflyttningen till andra skattdragande de minsta inkomsttagarna be­ frias i enlighet med beredningsmajoritetens förslag.»

Herr Kuylenstierna uttalar: »Jag anser, att den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jord­ bruksfastighets jordbruksvärde från 0-w till O.05 utan större olägenhet kan genomiöras. Vad angår de ifrågasatta extra skattefria avdragen synas de­ samma närmast verka som en noggrant avvägd skala på ett grovt tillyxat instrument, varför det svårligen kan påstås, att skatten efter dessa avdrag är rättvisare än skatten utan dessa avdrag. Tillika te sig samma av­ drag såsom en partiell återgång till det avdragssystem, som av sakliga skäl övergavs år 1920, och såsom en utbyggnad på det gällande systemet, vilken gör intryck av provisorium. Ur lag- och skatteteknisk synpunkt förefalla därför dessa avdrag föga tilltalande. Då det emellertid ej hel­ ler tordo kunna påvisas, att skattesystemet med ifrågavarande avdrag kommer att verka orättvisare än gällande grunder och då avdragen tor­ de vara enkla att tekniskt tillämpa, vill jag ej avstyrka införandet av dy­ lika avdrag, därest sådana av skäl, som falla utanför bedömandet från skattesystematiska utgångspunkter, skulle anses önskvärda. Att härvid gå längre än som erfordras för att de minsta inkomsttagarna skola i de olika kommunerna erhålla huvudsaklig kompensation för den skatteök­ ning, som blir en följd av sänkningen av repartitionstalet för jordbruks­ värde, förefaller, då försiktighet vid medgivande av skattefria avdrag enligt min mening alltid bör iakttagas, ej påkallat. Att sträcka sig längre än till alternativ h) synes ej tillrådligt.»

Herr Sköld yttrar: »Vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 inträffan­ de allmänna fastighetstaxeringen torde man hava att räkna med sänk­ ning av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter. Härav kunna föran­ ledas långt gående höjningar av utdebiteringssatserna i en mängd lands­ kommuner. Det synes under sådana omständigheter mindre välbetänkt att genomföra en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, vilken nedsättning ävenledes åstadkommer höjd utdebitering särskilt i landskommunerna, samtidigt med att verkningarna av ovannämnda fastighetstaxering komma att göra sig märkbara. Jag kan på grund diirutav ej nu förorda en nedsättning av repartitionstalet för jordbruks­ fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

49

Skulle emellertid, på sätt kommunalska tteberedningens majoritet för- ofdar, repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde i alla fall komma att sänkas till O.05, bör ett särskilt avdrag på sätt i den föreliggan­ de lagtexten förutsättes medgivas för att för de minsta inkomsttagariias del kompensera den genom repartitionstalete förändring inträdande höj­ da utdebiteringen. Vidkommande storleken av ett dylikt avdrag kan det visserligen synas, som örn i beredningens skrivelse till herr statsrådet och ohefen för finansdepartementet den 31 oktober detta år angivna medel- talssiffror för tio kommuner utvisa, att dylik kompensation skulle vinnas genom ett avdrag i de båda lägsta ortsgrupperna av 20 kronor åt in­ komsttagare med en till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst av högst 500 kronor. Enligt mitt förmenande kan emellertid nämnda medeltalsberäkning icke läggas till grund för ett ståndpunktstagande i denna fråga. De i beräkningen ingående kommunerna representera nämligen olika typer av kommuner. Men vid beräkningen av medelta­ let har ingen vägning av siffrorna skett med hänsyn till förekomsten och betydelsen inom landet av kommuner av de olika typerna.

Det torde ligga i sakens natur, att en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet måste komma att i allmänhet innebära en större skatteövervältning å de mindre inkomsttagarna i kommuner, där det till kommunens förfogande stående beskattningsunderlaget till större delen härrör från jordbruket, än i kommuner med övervägande andra skatte- objekt. Vid en nedsättning av allenast repartitionstalet för jordbruks­ värde men ej för skogsvärde komma de mindre inkomsttagarna dess­ utom att drabbas hårdare i kommuner med obetydliga skogstillgångar än i mera utpräglade skogskommuner.

Till vilken typ de i undersökningen medtagna kommunerna höra fram­ går av följande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kommun

Allmän kommunalskatt

härrör från:

Jordbruksfastigheternas taxe­

ringsvärden bestå av

jordbruk

o/ /O

andra inkomst­

källor

%

annat än skogsvärde

%

skogsvärde

%

Litslena .........................................

70

30

80

20

Järstad .........................................

07

33

95

5

Lyngby .........................................

00

40

99.7

O.a

Hålanda.........................................

65

35

75

25

Bottnaryd..................................... 70

30

54

46

Ådalsliden....................................

55

45

51

49

Ramsjö .........................................

55

45

30

70

Norra Vram ................................

27

73

94

6

Varv .............................................

28

72

95

5

Hamnäs ......................................... 24

70

55

45

Utav förenämnda kommuner kunna endast Litslena, Järstad, Lyngby och Hålanda betraktas såsom rena jordbrukskommuner. Hålanda torde dock icke kunna betraktas såsom mera utpräglad jordbrukskommun, enär

dels skogsvärdet utgör en fjärdedel av jordbruksfastigheternas taxerings­ värde och dels 35 procent av allmänna kommunalskatten betalas av andra än jordbrukare. Å andra sidan saknar Lyngby så gott som alldeles skogs­ tillgångar. Bottnaryd, Ådalsliden och Ramsjö äro utpräglade skogskom- muner, medan Norra Vram, Varv och Ramnäs äro industrikommuner.

Av tabell 4 a) å sid. 57 i den till beredningens ovan åberopade skrivelse fogade utredningen rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal för jordbruksfastighet m. m. framgår, att kompensation åt inkomsttagare med högst 500 kronor till kommunal inkomstskatt be­ skattningsbar inkomst skulle ernås vid en nedsättning av repartitions- talet för jordbruksvärde från 0.06 till

O.

med ett avdrag i Litslena och

Järstad av 30, i Lyngby av 40 och övriga kommuner av 20 kronor. I jord- brukskommuner, där kompensation mest erfordras, skulle sålunda i all­ mänhet dylik icke vinnas med det av beredningens majoritet föreslagna avdraget. Att en beräkning av medeltalet för förenämnda tio kommuner angiver ett avdrag av 20 kronor som tillräckligt, är såsom ovan antytts missvisande, enär jordbrukskommunerna erhållit alldeles för liten plats i beräkningen. De fyra jordbrukskommunerna representera nämligen endast 20 procent av den i kommunerna utdebiterade kommunalskatten, medan de sex skogs- och industrikommunerna representera 80 procent därav.

Enligt mitt förmenande bör vid avdragets fixerande hänsynen till de mindre inkomsttagarna i de utpräglade jordbrukskommunerna vara ut­ slagsgivande. Härigenom skulle visserligen motsvarande inkomsttagare i övriga kommuner bliva i någon mån överkompenserade. Men dels bliva överhuvudtaget rubbningarna i utdebiteringen ganska ringa i dessa se­ nare kommuner och dels blir belastningen av övriga skattskyldiga rela­ tivt obetydlig, medan lättnaden för jordbrukarna blir förhållandevis stor. Någon olägenhet av att de minsta inkomsttagarna i dessa kommuner er­ hålla en obetydlig överkompensation torde därför icke uppkomma I de mera utpräglade jordbrukskommunerna åstadkommer däremot en ned­ sättning av repartitionstalet för jordbruksvärde en starkare övervältning av skatten på de mindre inkomsttagarna, varför i dessa fall full kompen­ sation åt nämnda inkomsttagare måste betraktas såsom synnerligen önsk­ värd. Det synes mig icke motiverat, att de mindre inkomsttagarna i jord­ brukskommunerna förvägras kompensation därför att i så fall motsva­ rande inkomsttagare i andra kommuner tilläventyrs skulle erhålla någon icke avsedd skattelättnad.

Såsom ovan anförts, skulle de mindre inkomsttagarna i Litslena och Järstad ernå kompensation vid ett avdrag på 30 kronor, medan avdraget skulle för samma ändamåls vinnande i Lyngby behöva sättas till 40 kro­ nor. Vid bedömande av frågan, vilketdera avdraget man bör välja, torde hänsyn böra tagas till huruvida den ena eller andra av förenämnda kom­ muner kunna anses representativa för de egentliga jordbrukskommuner­ na. Någon utredning av detta spörsmål har icke skett. Men viss ledning torde kunna vinnas genom en sammanställning av vissa siffror rörande av beredningen undersökta kommuner i Götaland. Örn man betraktar alla kommuner, i vilka minst 60 procent av kommunalskatten, skogsaccisen in­ beräknad, betalas av jordbrukare och högst 30 procent av jordbruksfas­ tighets taxeringsvärde består av skogsväxt, för rena jordbrukskommu- ner. äro av 60 undersökta kommuner 28 att räkna till denna kategori. Antager man vidare, att i jordbrukskommuner, där jordbruksfastighets

Kung}. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

51

taxeringsvärde till högst 15 procent består av skogsvärde, övervältningen kommer att vid en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde bliva särdeles tyngande för de mindre inkomsttagarna, höra av förenämn- da 28 kommuner icke mindre än 20 till sistnämnda typ. Det synes där­ för finnas stor anledning att antaga, att i ett betydande antal kommuner å landets slättbygder full kompensation åt de mindre inkomsttagarna för nedsättningen av ovannämnda repartitionstal icke kan ernås med mindre avdrag än 40 kronor. Säkert torde vara att även med ett dylikt avdrag i alla fall en mängd av de sämst situerade komma att erhålla förhöjd skatt genom den ifrågasatta reformen.

Enligt min mening bör därför, örn nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från O.oe till thos skall ske, denna lagändring förbindas med införande av ett avdrag av minst den storlek, som innefattas i det i den vid beredningens skrivelse den 31 oktober detta år till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet fogade utredningen upptagna alterna­ tivet d).»

Rörande övriga inkomna yttranden må anmärkas följande. Vad först angår repartitionstalet för jordbruksvärde, liava kammar­ rätten, Överståthållarämbetet, tjugu länsstyrelser, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och styrelsen för svenska stadsförbundet mer eller mindre uttryckligen tillstyrkt förslaget om ändring därav eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma. Länsstyrelsen i

Stockholms län avråder därvid bestämt från förslagets genomförande utan medgivande av sådana extra skattefria avdrag, som angivits i det remitterade utkastet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra till­ styrka förslaget endast under förutsättning att 1933 års allmänna fastig­ hetstaxering uppskjutes och att en eventuell nedsättning blir tillfällig och gällande endast intill dess ny fastighetstaxering äger rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att det icke syntes till­ rådligt att för närvarande vidtaga någon ändring uti de vid kommunal­ beskattningen gällande repartitionstalen. Länsstyrelsen i Västernorr­ lands län avstyrker förslaget till nedsättning av nämnda repartitionstal. Länsstyrelsen i Kalmar län anser sig icke av den förebragta utredningen kunna bilda sig någon riktig föreställning örn verkningarna av den ifrå­ gasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, varför läns­ styrelsen icke finner sig för närvarande kunna uttala sig varken för eller emot densamma, utan hemställer, att, därest på grund av utredningen berörda repartitionstal kommer att nedsättas, den därav föranledda änd­ ringen i kommunalskattelagen erhåller endast provisorisk karaktär. Läns­ styrelsen i Gotlands län förklarar — med åberopande bland annat att, då å länets landsbygd flertalet skattskyldiga utgjordes av mindre hemmans­ ägare, följden av sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde syn­ tes bliva ett alltför starkt överskjutande av skattebördan på det fåtal lön­ tagare, som funnes i landskommunerna — att länsstyrelsen ställ ie sig synnerligen tveksam gentemot förslaget, men att länsstyrelsen, därest för­ slaget kunde anses vara för landet i dess helhet lämpligt, dock ej ville mot-

Kammar- rätten, läns­

styrelserna

ra. fl.

(Repartitions­ talet för jord

trnksyärde.)

sätta sig detsamma. Svenska landstingsförbundets styrelse Ilar med hänsyn till de olika uppfattningar och synpunkter, som varit rådande inom sty­ relsen i förevarande fråga, ansett riktigast att allenast i korthet fram­ lägga dessa uppfattningar och synpunkter men att i övrigt helt avstå från att för egen del avgiva något utlåtande för eller emot det föreliggande förslaget. Två ledamöter i styrelsen för svenska landskommunernas för­ bund anse sig ej kunna tillstyrka sänkning av repartitionstalet för jord­ bruksvärde.

De omständigheter, som i de avgivna yttrandena vanligast åberopats som skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde, har varit den rådande depressionen inom jordbruket ävensom det förhållan­ det att, såvitt den föreliggande utredningen utvisade, den i anledning av repartitionstalets sänkning inträdande förskjutningen av skattebördan i allmänhet vore mindre betydande. I åtskilliga yttranden har pointerats kommunalskatteberedningens uttalande, att repartitionstalet

O.og

för jord­

bruksvärde icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Uppenbart är, att några allmängiltiga resultat av de föreslagna lag­ ändringarna icke kunna i förväg fastställas, enär desamma givetvis kom­ ma att bliva beroende av konjunkturväxlingarna. Vad som däremot med största sannolikhet kan förutsägas är, att lagändringarna äro ägnade att under tider av dåliga jordbrukskonjunkturer i någon mån lätta skatte­ trycket för jordbrukarna. Detta resultat måste enligt länsstyrelsens me­ ning ur den materiella rättvisans synpunkt anses eftersträvansvärt. Läns­ styrelsen anser sig därför icke böra avstyrka förslagets genomförande. Väl kan det möjligen sättas i fråga, huruvida en nedsättning av det ga­ ranterade skatteunderlaget bör äga runi, då antagas kan, att ett avsevärt antal skattekronor gå förlorade genom att många jordbrukares verkliga årsresultat icke komma fram på deklarationerna, bland annat på grund av bristande insikt örn dessas rätta avfattande och svårigheten att inom den tid, som står beskattningsnämnderna till buds, utöva effektiv kon­ troll å uppgifterna. Den omständigheten, att taxeringsapparaten, då det gäller fastställande av inkomst av jordbruk, i praktiken alltjämt icke fungerar så tillfredsställande, som vid utfärdande av gällande föreskrif­ ter i ämnet avsetts, anser emellertid länsstyrelsen icke böra få inverka på frågan örn garantiskatteavdragets beräknande.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: »Beträffande den nu ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0.06 till

O.os,

vilken åtgärd skulle

medföra likställighet i fråga örn repartitionstalet för jordbruksvärde med annan fastighet, får länsstyrelsen förklara sig för sin del principiellt godkänna en dylik likställighet. Genom den av kommunalskattebered- ningen verkställda utredningen hava ej heller framkommit några bestäm­ da skäl för att vid fastighetsbeskattningen skulle krävas en högre garanti av jordbruksfastighet än av annan fastighet. Beredningen har fastmer, på grundvalen av den nu gjorda utredningen, jämförd med en tidigare utredning i samma fråga, i detta avseende uttalat, att repartitionstalet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

53

0.06 för jordbruksvärde icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

De av beredningen verkställda undersökningarna utvisa den förskjutning

av skattebördan, som för olika grupper av skattskyldiga skulle uppkom­

ma genom en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från

0.06

till 0.05. Av undersökningarna synes framgå, att denna sänkning ej skulle

medföra några särskilt större förskjutningar liksom ock, att ändringen

skulle verka jämförelsevis jämnt. Länsstyrelsen har fördenskull ej kun­

nat finna, att den gjorda utredningen, med hänsyn till verkningarna av en

sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.o», visat

annat resultat, än att en sådan sänkning bör anses möjlig.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har gjort, bland annat, föl­

jande uttalande:

»Då man söker taga ståndpunkt till den nu förevarande frågan örn

sänkning av garantiprocenttalet för jordbruksfastighet, talar jordbru­

karnas, särskilt de hårt skuldsattas, nuvarande betryckta läge för vidta­

gande av en åtgärd, varigenom skattetrycket skulle i någon mån lättas.

Mot förslaget talar — förutom att beredningen icke ansett sig kunna eller

vilja göra ett bestämt uttalande örn lämpligheten eller olämpligheten av

den ifrågasatta förändringen — att de nu rådande ekonomiska krisförhål­

landena hårt drabba även andra grupper av skattskyldiga än jordbru­

karna. Särskilt i detta län, där skattetrycket i flertalet landskommuner

är synnerligen högt — av länets 88 kommuner nödgas sålunda 60 detta år

begära skatteutjämningsbidrag — skulle den av repartitionstalets föränd­

ring föranledda sänkning av skattekronornas antal i många fall ytterli­

gare skärpa skattetrycket för övriga inkomsttagare, och även för jord­

brukarna skulle den ifrågasatta reformen på grund härav sannolikt bliva

av ringa gagn. Tidpunkten för genomförande av ett förslag i nn ifråga­

satt riktning synes därför knappast lämplig.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

»Resultatet av skatteberedningens undersökningar bekräftas genom av

länsstyrelsen nu gjorda preliminära undersökningar rörande Väse, Sunne,

Dalby och Södra Finnskoga socknar.1 Inom Väse kommun skulle sålunda

vid minskat repartitionstal på jordbruksvärde inträda sådan förskjut­

ning i den kommunala utdebiteringen, att den nuvarande uttaxeringen

skulle höjas från 10 kronor till 10 kronor 39 öre per skattekrona. Skulle

samtidigt extra skatteavdrag medgivas, på sätt departementets förslag

angiver, skulle uttaxeringen höjas till 10 kronor 54 öre per skattekrona.

Fråndrages emellertid ökat skatteutjämningsbidrag, skulle den verkliga

höjningen i utdebiteringen bliva cirka 20 öre per skattekrona. — —_ —

I Sunne socken skulle bliva likartat resultat. Däremot synas förskjut­

ningarna i de skogrika älvdalssocknarna Dalby och Södra Finnskoga

Idiva mindre betydande. Givet är, att från landstingens och kommu­

nernas sida förslag av här ifrågavarande art äro under nuvarande för­

hållanden ovälkomna, även örn därigenom landstingens och kommuner­

nas ekonomi icke väsentligt rubbas. Såväl landstinget som kommu­

nerna kunna för närvarande räkna med, att icke blott skatteunderlaget

minskas. De få också räkna med att de skattekronor, som försvinna, va­

rit mera säkra än inkomstskattekronorna. Ökade avskrivningar kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

1'nclersökningarna avse

ars taxeringar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sålunda vara att förvänta. Oaktat vad sålunda angivits lär emellertid, på satt riksdagen i sin skrivelse i ämnet anfört, en förnyad omprövning av repartitionstalen böra äga rum. Därvid synes den nu ifrågavarande sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde kunna anses såsom en av jordbrukets nuvarande läge motiverad provisorisk åtgärd i syfte att mildra jordbrukarnas skattesvårigheter.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar: »Att procenttalet 6 lagts såsom grund för utmätande av den garanti, som bör åvila fastighets jordbruksvärde, torde säkerligen bero på att nämnda procenttal vunnit en viss hävd. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att nämnda repartitionstal innebär en viss hårdhet i beskatt­ ningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet och att, sedan beskattning av garantien överskjutande inkomst numera genomförts, likställighet i fråga örn garantiskatteunderlaget för båda sla­ gen av fastighet ju förr dess hellre bör åvägabringas, varigenom känslan av ojämn behandling skulle avlägsnas. Den nu föreliggande utredningen synes också hava givit vid handen, att repartitionstalet 6 för jordbruks­ värde icke skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt. Örn sålunda re­ dan under normala konjunkturer jämställighetskravet varit väl grundat, synes detsamma med hänsyn till nu rådande depression inom jordbruks­ näringen snarast böra vinna beaktande. Då vidare den förskjutning av skattebördan, som förslaget måste medföra, icke, såvitt framgår av den till grund för förslaget liggande utredningen, är av sådan betydelse, att därigenom skulle åstadkommas någon större orättvisa mot övriga skatt­ skyldiga, får länsstyrelsen tillstyrka förslaget i vad det avser sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 6 till 5 procent..

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, bland annat, att reformen, som i och för sig utgjorde en ganska genomgripande ändring av sedan länge bestående förhållanden, reellt sett saknade nämnvärd betydelse.

För bedömande av det reellt berättigade i en sänkning av repartitionsta­ let för jordbruksvärde lämnade den verkställda utredningen icke någon ledning, då man icke hade någon möjlighet att bilda sig en uppfattning, huruvida jordbruksfastigheternas garantiskatt vore för hög eller icke. Att döma av vissa uppgifter i 1928 års kommunalskatteproposition rö­ rande den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet och annan fas­ tighet syntes ett jämställande av garantien på jordbruksfastighet och an­ nan fastighet icke vara betingad av faktiska förhållanden och syntes det vara än mindre riktigt att öka skattebördan för annan fastighet.

I svenska landstingsförbundets utlåtande omförmäles, att vissa ledamö­ ter av förbundsstyrelsen — under uttalande av åtskilliga andra skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde — starkt understru­ kit det nuvarande betryckta läget för jordbrukarna, som på grund av skuldsättning och andra förhållanden av sitt yrke förvärvade ringa eller ingen inkomst. Andra ledamöter hade däremot vid behandlingen av ären­ det framhållit, hurusom man, även örn man ansåge kravet på en lindring i jordbrukarnas skatteprestanda principiellt berättigat, måste ställa sig

55

synnerligen betänksam mot att under nuvarande ovissa och svävande kon­

junkturer för så gott som samtliga samhällsklasser genomföra ett för­

slag, ägnat att medföra en förskjutning av skattetrycket från vissa kate­

gorier av skattdragare till andra. Visserligen bleve de nu ifrågasatta

förskjutningarna av skattetrycket i det stora hela icke så avsevärda, men

de kunde inom vissa kommuner och för vissa skattedragare få en synner­

ligen stor räckvidd. En rubbning av bestämmelserna örn skattefria av­

drag måste anses som en fråga av synnerlig vikt och man måste ställa

sig betänksam mot att nu till avgörande framlägga denna fråga. Vid

bedömande av reformens verkningar måste ihågkommas, att dessa verk­

ningar torde

komma,

att bliva avsevärt större än vad i kommunalskatte-

beredningens utlåtande beräknats, detta med hänsyn till den år 1933 före­

stående allmänna fastighetstaxeringen. Resultaten av de på beskattnings-

väsendets och närliggande områden pågående utredningsarbetena, fram­

för allt i fråga örn bolagsbeskattningen och skatteutjämningen borde beak­

tas vid ett slutligt avgörande av frågan örn repartitionstalen. Ett av­

görande nu av denna fråga torde sålunda under alla förhållanden allenast

kunna få karaktären av provisorium. Ifrågavarande ledamöter yttra vi­

dare, bland annat, följande:

»Vad särskilt angår de av kommunalskatteberedningen i dess tryckta

utlåtande beräknade maximala förskjutningarna av landstingens utde-

biteringssatser, som den föreslagna sänkningen av repartitionstalet för

jordbruksvärde skulle medföra, måste man från landstingshåll fästa sig

vid att dessa förskjutningar både enligt alternativ I och enligt alterna­

tiv II skulle bliva relativt betydande i bland annat vissa norlandslän

— Jämtlands och Västerbottens — där landstingsskatten redan är syn­

nerligen hög, samt i Gotlands län, vars landstingsförvaltning för närva­

rande har att kämpa mot rätt avsevärda ekonomiska svårigheter. Inför

dessa siffror torde man knappast kunna värja sig från den uppfatt­

ningen, att frågan örn en sänkning av repartitionstalen för jordbruks­

fastighet bör ses i samband jämväl med frågan örn en skatteutjämning

landstingen emellan.»

Styrelsens för svenska stadsförbundet yttrande är av i huvudsak följan­

de innehåll:

»Styrelsen anser sig för sin del icke böra avstyrka vare sig förslaget

till sänkning av repartitionstalet eller de föreslagna extra skattefria av­

dragen. För städernas taxeringsresultat är, som framgår av den offi­

ciella statistiken, ett på föreslaget sätt förändrat repartitionstal för jord­

bruksvärdet av relativt ringa betydelse. För de till stadsförbundet an­

slutna municipalsamhällena torde förändringen därvidlag måhända vara

av en något väsentligare innebörd. Vad stadssamhällenas egna skatte­

underlag angår, synas de föreslagna ändringarna i stort sett dock ej

vara ägnade att väcka större betänkligheter. Den nedsättning av antalet

skattekronor, omläggningen kan väntas medföra för landsbygdens del,

måste däremot självfallet få som konsekvens en ökad skattetyngd för

städernas innevånare. Härigenom kommer reformen också i viss räck-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

fiiepartitions-

talet för skogs­

värde.)

vidd att mera avsevärt beröra även städernas befolkning. Styrelsen an­ ser sig emellertid sakna anledning att närmare ingå på hithörande spörs­ mål av mera rikspolitisk natur.»

Vissa länsstyrelser hava uttalat sig rörande det i koinmunalskattebe- redningens betänkande omförmälda alternativ II, innefattande förutom nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från

0.06

till

O.os

jäm­

väl sänkning av repartitionstalet för skogsvärde från O.04 till O.03. Läns­ styrelsen i Stockholms län anför, att man vid förslagets utarbetande up­ penbarligen velat undvika den större förskjutning av skattebördan mel­ lan olika kategorier av skattskyldiga, som alternativ II skulle innebära. De praktiska skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande, vore tvivels- utan berättigade, men länsstyrelsen måste anse beklagligt, att förslaget innebure ett ganska viktigt avsteg från skattesystemets principer. Läns­ styrelsen i Kronobergs län yttrar, att länsstyrelsen helst såge, att man, såsom följdriktigt vore, läte sänkningen av repartitionstalet för jord­ bruksvärde följas av en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län anser att även beträffande sistnämn­ da repartitionstal nedsättning bör ske. Länsstyrelserna i Uppsala, Jön­ köpings och Älvsborgs län avstyrka däremot, att ändring vidtages röran­ de repartitionstalet för skogsvärde.

I en inkommen skrift rörande nästa allmänna fastighetstaxering har handelskammaren i Gävle jämväl berört frågan örn repartitions­ talet för skogsvärde. Handelskammaren anför, att enligt handelskam­ marens förmenande redan i och för sig synnerligen starka skäl förelåge för en sänkning av nämnda repartitionstal, ävensom att beslut örn enbart sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle innebära en svår orättvisa gentemot alla ägare av sådan jordbruksfastighet, där skogsvär­ det utgjorde en mera betydande del. Handelskammaren fortsätter:

»Ägarna av dylik fastighet hava uppenbarligen till långt ringare eller ingen del kunnat tillgodogöra sig den fördel, som statsmakterna genom en reglering av spannmålspriserna förskaffat vissa ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Och resultatet av en lagändring skulle kunna kom­ ma att öka skattebördan för ägare av fastigheter med mera betydande skogsvärde icke blott därigenom, att en större del av de kommunala ut- skylderna komma att uttagas på skattekronor för skogsvärde, utan även därigenom, att en höjning av den kommunala utdebiteringen, vilken i flera fall blir följden, också orsakar en höjning av skogsaccisen. Vidare bör det framhållas, att då man som skäl för en sänkning av repartitions­ talet för jordbruksvärde anfört, att de skuldsatta jordägarna borde bere­ das lättnad, man väl bör betänka, att de ägare av mera utpräglade skogs- fastigheter, som belånat dessa, i allmänhet torde hava att räkna med jämförelsevis högre räntesatser, då mer eller mindre renodlade skogsfas- tigheter torde betraktas såsom mera riskfyllda hypotek, något som torde framgå exempelvis av bestämmelsen i 25 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker.»

Kungl. Majds proposition Nr 220.

57

Den ändring av 50 §

2

mom. kommunalskattelagen, som ifrågasatts i

(Jämkning av

..

. .

t

(I

g

stätterna

det remitterade utkastet, tillstyrkes eller lamnas utan erinran av eiva

avdragen.)

länsstyrelser och svenska landskommunernas förbund. Svenska stads­ förbundet har, enligt vad förut angivits, ansett sig icke böra avstyrka de föreslagna extra skattefria avdragen.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som enligt vad ovan nämnts bestämt avrått från genomförande av en ändring av repartitionstalen för jord­ bruksfastighet utan medgivande av i utkastet upptagna skattefria avdrag, anför i fråga örn nämnda avdrag ytterligare följande:

»Även vid sådan jämkning, som införandet av dessa avdrag måste an­ ses innebära, lärer få befaras, att förskjutningen av skattetrycket i många enskilda fall skulle bliva kännbart för redan nu svaga skattebetalare. Just bland de kategorier av skattskyldiga, som skulle hava att vidkännas ökade skattebördor vid förslagets genomförande, återfinnas för övrigt de flesta restskyldiga, vilket förhållande i längden måste medföra, att de ordentliga skattebetalarna mer än för närvarande finge bidraga till täc­ kande av debiterade men icke influtna belopp. Även den mera allmänna sänkning av taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, som man med hän­ syn till nuvarande ekonomiska depression måste räkna med, skulle givet­ vis verka ogynnsamt för de kategorier av skattskyldiga, till vilka en del av skattebördan skulle överskjutas. Visserligen får man, såsom kommu- nalskatteberedningen antyder, antaga, att vid en större sänkning av taxe­ ringsvärdena för jordbruksfastighet de i stället tillkommande inkomst- skattekronorna skulle stiga, men det är långt ifrån säkert, att denna ökning skulle motsvara taxeringsvärdenas nedgång.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, bland annat, att den icke hade något att erinra emot en skattelindring åt de minsta inkomsttagarna i den ringa omfattning som åsyftades, helst som en skattelindring för dessa, oberoende av en nedsättning av skatteprocenten för jordbruks­ värdet, nog kunde anses påkallad.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att av inom länsstyrelsen gjorda be­ räkningar syntes framgå, att den förhöjning av skattebördan, som genom det föreslagna avdraget uppkomme för skattskyldiga med beskattnings­ bar inkomst av över 500 kronor, torde komma att stanna vid cirka 25 pro­ cent av ökningen vid alternativ I. Icke heller denna förhöjning kunde anses vara särdeles stor, men lindringen kunde däremot för skattskyldiga med beskattningsbar inkomst av högst 500 kronor bliva av betydelse.

Kammarrätten och sju länsstyrelser förklara sig icke kunna förorda, att extra skattefria avdrag medgivas.

Kammarrätten anför i förevarande avseende i huvudsak följande:

Kammarrätten har icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för änd­ ring av 50 § kommunalskattelagen i enlighet med det remitterade utkas­ tet. Den statistik rörande verkningarna å olika grupper av skattskyl­ diga av en sådan ändring, som föreligger i tabell 4 b i kommunalskatte- beredningens utlåtande, och vad beredningen i det avlämnade betänkan­ det anfört till stöd för förslaget har icke kunnat övertyga kammarrätten därom att ifrågavarande lagändring skulle medföra bättre och rättvisare

Kunell. Maj:ts proposition Nr 220.

fördelning av skatten inom kommunen. Den lindring i skattskyldighe­ ten, som för vissa grupper av kommunens medlemmar skulle bliva en följd av förslaget, skulle för övrigt icke bliva av mera avsevärd betydel­ se för den enskilde skattskyldige; och den ytterligare komplikation av taxeringsförfarandet, som förändringen onekligen skulle medföra, bör en­ ligt kammarrättens mening undvikas.

Presidenten i kammarrätten har emellertid ansett, att det remitterade utkastet, även i vad det anginge ändringen av 50 § kommunalskattelagen, borde lämnas utan erinran.

I allmänhet liava de länsstyrelser, som motsatt sig införande av extra skattefria avdrag, åberopat att den nedsättning av skattebördan, avdra­ gen medförde för vissa inkomsttagare, blott gällde ringa belopp ävensom att avdragen förorsakade en icke önskvärd ökning av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det syntes vara svårt att inskränka en eventuell utvidgning av de skattefria avdragen till. orts- grupperna I. och II, samt fortsätter:

»I ett icke så obetydligt antal landskommuner, tillhörande ortsgrupp lil, särskilt i Norrland, torde beskattningen av jordbruksfastigheterna hava så stor betydelse att, därest utvidgning av de skattefria avdragen överhuvud skall göras, det skulle framstå som en orättvisa mot svaga skattedragare att utesluta de i dessa kommuner bosatta från de nya av­ dragen. Men en avdragsökning för grupperna, exempelvis med — efter övriga avdrag — taxerad inkomst å högst 500 kronor, synes, därest man kan draga några slutsatser av de publicerade sammandragstabeilerna, medföra en ganska allvarlig skärpning för vissa närmast ovanför lig­ gande inkomstgrupper. Särskilt torde detta gälla en del löntagare, vilkas inkomst vid taxeringen i allmänhet kan mycket exakt beräknas och så­ ledes redan härigenom i jämförelse med andra grupper blir relativt kännbart beskattad. Verkningarna härav kunna dock icke bedömas med säkerhet. Det synes emellertid ej uteslutet, att höjningen av de skatte­ fria avdragen kan medföra icke avsedda eller icke önskvärda förskjut­ ningar.»

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att även örn de egentliga jordbrukskommunerna i regel kunde hänföras till ortsgrupperna I och II, så funnes dock jordbrukskommuner under ortsgrupp III med skattskyldiga, vilka med fog kunde göra anspråk på ifrågavarande extra avdrag. Så vore, vad Kopparbergs län beträffade, förhållandet exempel­ vis med Särna och Idre socknar. Länsstyrelsen påpekar dessutom, att till den kategori skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomst uppginge till högst 500 kronor, också torde komma att räknas jordbrukare, som vöre ägare till större jordbruksfastigheter, ävensom att dessa fastighetsägare väl ej rättvisligen borde hänföras till kategorien ekonomisk sämst ställda.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, bland annat, att de extra skatte­ fria avdragen komme att medföra en alldeles opåkallad skatteminskning för ett stort antal skattskyldiga, nämligen i sådana kommuner, där på grund av jordbruksfastighets ringa förekomst sänkningen av repartitions- talet för jordbruksvärde ej alls eller föga påverkade utdebiteringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

59

Överståthållarämbetet och sex länsstyrelser framställa erinringar mot

förslaget till ändring av de skattefria avdragen utan att bestämt vare

sig av- eller tillstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför sålunda:

»Vidkommande frågan huruvida sådana skattskyldiga inom ortsgrup-

perna I och II, vilkas beskattningsbara inkomster icke överstigit 500 kro­

nor, böra tillerkännas extra skattefria avdrag från de belopp, som åter­

stå, sedan de skattefria avdragen enligt nuvarande regler ägt rum, ställer

sig länsstyrelsen tveksam. Örn, såsom länsstyrelsen håller före, kravet

på nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvär­

de är välgrundat och de verkställda utredningarna icke givit vid handen,

att det högre repartitionstalet för jordbruksvärdet ur garantisynpunkt

är erforderligt, skulle någon kompensation för skatteförskjutning icke

böra ifrågakomma. Då emellertid den förskjutning av skattebördan, som

skulle bliva en följd av sänkningen av här ifrågakomna repartitionstal,

i inånga jordbrukskommuner skulle komma att drabba bland andra mina-

re löntagare ävensom i många fall ägarna av de minsta jordbruksfastig­

heterna, som kunna fullt utnyttja sina procentavdrag, anser länsstyrelsen

billighetsskäl tala för att viss jämkning av de skattefria avdragen åvä­

gabringas. Emot det i sådant avseende uppgjorda förslaget har läns­

styrelsen intet att erinra.»

De hörda myndigheterna ifrågasätta icke att, därest särskilda skatte­

fria avdrag för smärre inkomsttagare medgivas, avdragen skola bestäm­

mas annorlunda än i utkastet angivits. Vissa ledamöter av styrelsen för

svenska landstingsförbundet uttala, att för att få åsyftad verkan de extra

skattefria avdragen borde göras kraftigare än vad i utkastet ifrågasatts.

Frågan om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet fram­

fördes såsom ett aktuellt skattespörsmål vid riksdagsbehandlingen av 1927

års förslag till kommunalskattelag. Den uppbars, synes det mig, mindre

av logiskt utformade skäl än av en allmän känsla, att jordbruks­

näringen vore kommunalt överbeskattad och detta i högre grad än

som kunde anses ur kommunernas synpunkt nödvändigt, samt att det

lägre repartitionstalet för annan fastighet komma denna överbeskattning

att framstå såsom särskilt obillig. Ej heller de från skattesystemets prin­

ciper hämtade skäl, som anfördes mot repartitionstalens sänkning, kunde

sägas klart leda till det högre repartitionstalets bibehållande. Visserligen

syntes de sistnämnda skälen övervägande, men det blev dock ej dessa, som

till sist kommo att bliva avgörande för att ej ändring vidtogs beträf­

fande repartitionstalet. Åtskilliga reformer voro då ifrågasatta, som skulle

medföra en viss övervältning av skattebördan fran ägarna och brukarna

av jordbruksfastighet till övriga skattskyldiga. Framför allt de ändrade

grunderna för beskattningen av växande skog samt de ändrade reparti-

tionstalen för vägbeskattningen skulle komma, att verka i sådan riktning.

Att samtidigt företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruks-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements*

chefm

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

värde, vars verkan knappast kunde överskådas, och som ej kunde av andra skäl anses ovillkorligen påkallad, ansågs ej tillrådligt. Den tid, som förgick efter det förslaget till kommunalskattelag avslagits av 1927 års riksdag och till dess ny proposition i ämnet framlades vid 1928 års riksdag, utnyttjades, bland annat, till undersökningar örn verkningarna av de ifrågasatta ändringarna i repartitionstal. Denna utredning ut­ visade för vissa kommuners vidkommande en rätt betydande ökning av skattebördan för andra än jordbrukare, medan den genomsnittliga lätt­ naden för dessa senare i samma kommuner ej kunde betecknas såsom syn­ nerligen avsevärd. Det framgick, att i 88 undersökta landskommuner den genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej kunde uppskattas till mer än i runt tal 1 'A procent av deras förutvarande skattebörda. Frågans re­ lativa obetydlighet för jordbrukarna i allmänhet i förening med det för­ hållandet, att en viss, ej alltid så liten ökning av övriga skattskyl­ digas skattebörda skulle bliva en följd av andra reformer, torde hava va­ rit det viktigaste skälet för att vid 1928 års riksdag det högre repartitions- talet blev bibehållet.

Under de följande åren blev emellertid jordbrukets läge alltmer försäm­ rat, och det artade sig till en svårartad jordbrukskris. Redan vid 1930 års riksdag såg man sig nödsakad att genomföra ett omfattande program till jordbruksnäringens understöd. Även frågan örn sänkning av repar - titionstalet för jordbruksfastighet gjordes till föremål för riksdagens prövning, och, säkerligen under intryck av jordbrukets allmänna läge och den särskilt höga beskattning, som det gällande repartitionstalet med­ förde för skuldsatta jordbrukare, hade stämningen nu blivit sådan, att bevillningsutskottets av riksdagen bifallna betänkande kom att giva ut­ tryck åt de sympatier, som inom utskottet uttalats för likställighet mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, och att riksdagen underströk önskvärdheten av en skyndsam specialutredning rörande en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.05. Utredningen blev också inom kort igångsatt inom 1930 års kommunalskatteberedning, och dess resultat föreligger i den skrivelse, till vilken i det föregående hänvisats.

Beredningens utredning lärer kunna anses giva en god belysning av huru en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruks­ värde och alternativt även för dess skogsvärde skulle verkat, örn den tillämpats å det års förhållanden, undersökningen avsett, d. v. s. 1930 års taxeringar och de kommunala utgifts- och inkomststaterna för år 1931. Undersökningen har skett i tre etapper. För rikets samtliga lands­ kommuner har undersökts verkan av de olika förslagen till sänk­ ning av repartitionstal under förutsättning av oförändrat s. k. procent­ avdrag, d. v. s. örn inkomsten blir oförändrad. I själva verket bety­ der ju en sänkning av repartitionstalet en minskning även av pro­ centavdraget och således en viss ökning av inkomsten, varför denna undersökning utvisar en större förskjutning av skattetrycket än den som

61

i verkligheten skulle kommit att inträffa. Undersökningen har givetvis sitt värde däri, att den utvisar de yttersta gränser, inom vilka reformen sagda år skulle kunnat verka, och följaktligen ådagalägger, att större risker än de som framgå av denna undersökning ej varit att räkna med. För 110 utvalda landskommuner hava de faktiska verkningarna blivit be­ lysta, d. v. s. inkomsten med ändrat procentavdrag har för varje skatt­ skyldig uträknats, och förskjutningen har angivits med utgångspunkt från den omtaxering, som sålunda ägt rum. Denna undersökning har emellertid ej avsett att i detalj belysa förhållandena i de olika kommu­ nerna utan har begränsats till att meddela uppgifter för större befolk­ ningsgrupper inom dessa. Bland de 110 kommunerna befinna sig åtskil­ liga av de kommuner, för vilka vid den första undersökningen de mest utpräglade förskjutningarna kommit till synes, och härigenom erliålles en allmän föreställning örn i vad mån den första undersökningens resul­ tat kunna antagas beteckna ett kraftigare utslag än som i verkligheten skulle blivit en följd av reformen. För 10 utvalda landskommuner (av de 110) har slutligen gjorts en mycket ingående undersökning rörande verk­ ningarna på olika befolkningsgrupper av repartitionstalens ändringar. En jämförelse har här gjorts även rörande reformens betydelse för jord­ brukare med fastigheter av olika storlek, för inkomsttagare med olika inkomst o. s. v. Hänsyn har i möjligaste mån tagits till dels de utdebite- ringssatser, som upptagits i respektive kommuners stater, dels dem som återstå, sedan understöd av skatteutjämningsunderstöd tillgodokommit vederbörande skattskyldiga.

Att här redogöra för dessa undersökningars resultat synes ej erforder­ ligt, då en var kan taga del av dem i bilagan till statsrådsprotokollet (sid. 6—17, 35—59). Vissa resultat av utredningen synas mig dock sär­ skilt beaktansvärda och skola här framhållas.

Av de 110 kommunerna, vilka i allmänhet hava hög utdebitering, förete med det alternativ, som innebär sänkning av repartitionstalet allenast för jordbruksvärde (alt. I), endast två kommuner, nämligen Silte i Got­ lands län och Gödestad i Hallands län, en ökning av skattebördan för andra än jordbrukare med en tiondel eller mer (11.07 respektive 11.44 procent). I Silte betyder detta utan skatteutjämning en höjning av utdebiterings- satsen från 16.sn till 18.66 kronor per skattekrona och efter skatteutjäm­ ning en höjning från 13.34 till 14.44 kronor per skattekrona. Enligt det alternativ åter, som tillika sänker repartitionstalet för skogsgärde från 0.04 till ö.ns (alt. II), uppstår en ökning för andra än ägare och arren­ datorer av jordbruksfastighet med minst en tiondel av skattebördan i 11 av de 110 kommunerna. Storleksordningen av ökningen kan ungefär jäm­ föras med den, som vid alternativ I inträder i de två nyssnämnda kommu­ nerna. Den största procentuella ökningen inträder med alternativ II i Storsjö i Jämtlands län med 16.0.3 procent av skattebördan. Av specialunder­ sökningen beträffande 10 kommuner inhämtas, bland annat, att nästan ge-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

nomgående en skattelättnad inträder för alla storleksgrupper av fastighe­ ter, ett ganska beaktansvärt förhållande, då man förut haft anledning antaga, att innehavarna av de mindre jordbruksfastigheterna snarare skulle få vidkännas skatteökning än skattesänkning, enär deras in­ komst i relativt stor utsträckning härrör av det nedlagda arbetet. En skatteökning för nämnda fastighetsinnehavare inträffar visserligen i några fall men synes vad angår de undersökta kommunerna snarare vara undan­ tag än regel. Skattelättnaden för jordbrukarklassen varierar väsentligt; i genomsnitt är den mera betydande för de större fastigheterna än för de mindre. I vissa fall blir skattelättnaden ej så obetydlig; siffror över­ stigande en tiondel återfinnas mångenstädes i vederbörande tabell (se bil» sid. 50—51), och siffror finnas, som närma sig 16 procent samt vid alternativ II för rena skogsfastigheter än högre tal. Den sammanlagda skatteminsk- ning, som vid alternativ I skulle uppstå för jordbrukarna, torde enligt be­ redningen vid alternativ I kunna väntas understiga 2 miljoner kronor, och den ytterligare minskningen vid alternativ II har beräknats komma att un­ derstiga 3/i miljoner kronor. Med samma belopp skulle skattebördan för andra än innehavarna av jordbruksfastighet kunna tänkas höjd, därest ingen del av jämkningen motvägdes av skatteutjämningsbidrag. Bered­ ningen har för övrigt uttalat, att de i nu gällande lagstiftning angivna grunderna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag synas kunna bereda tillräckligt stort belopp för de ökade understöden, örn jäm­ väl dessa skolat utgå efter gällande grunder.

Vad angår beredningens slutsatser örn den gjorda utredningen skall jag tillåta mig återgiva ett uttalande i den skrivelse, med vilken bered­ ningen överlämnade sin verkställda utredning.

»Vidare», yttrar beredningen, »bör beaktas den förskjutning i skatte­ bördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet. Att vinna en så­ dan har av dem, som förordat en dylik sänkning, anförts såsom ett av de främsta motiven för densamma. Det är uppenbart, att under en dålig konjunktur för jordbruket de skuldsatta jordbrukarna hava det sämsta läget, och det må därför anses naturligt, att just för närvarande dessas i beskattningsavseende missgynnade ställning kommer i förgrunden så­ som ett skäl för ändring av gällande beskattningsgrunder. Å andra si­ dan bör påpekas, att just den omständigheten att vid dålig jordbrukskon­ junktur en särskilt kraftig garanti erfordras för att ej övriga inkomst­ tagare skola få för höga skatter åberopats som ett skäl för gällande ga­ rantiskattesystem med repartitionstalet 0.06. Den verkställda statistiska utredningen giver viss belysning i dylikt hänseende, då den avser ett för jordbruket jämförelsevis svagt inkomstår, nämligen 1929. Jämföres utredningen rörande detta års förhållanden med den utredning, som i 1928 års proposition nr 213 redovisas rörande 1925 års deklarationer av 1924 års inkomster, så lärer knappast kunna påstås, att den förra pekar

63

nämnvärt annorlunda än den senare. Ett studium av specialsiffrorna

giva snarast vid handen, att förskjutningarna i olika riktningar ställa

sig ungefär enahanda. Nu nämnda utredningar synas icke giva vid

handen, att repartitionstalet

O.

og

för jordbruksfastighets jordbruksvärde

skulle vara ur garantisynpunkt erforderlig.»

Beredningen, vars majoritet uppenbarligen ej ansett det ingå i bered­

ningens uppdrag att vid undersökningens överlämnande göra något ut­

talande örn huruvida den ifrågasatta reformen borde genomföras eller ej,

men som sedermera erhållit remiss å denna fråga, har tillstyrkt en sänk­

ning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.os. Av de ledamöter av

beredningen, som uttalat skiljaktig mening, bar blott en avstyrkt refor­

men, därvid såsom skäl åberopande att reformen skulle komma att verka

samtidigt med en på grund av nästa allmänna fastighetstaxering förut­

sedd sänkning av taxeringsvärdena. Till frågans sammankoppling med

förslaget örn viss modifikation av de skattefria avdragen återkommer

jag i det följande.

De i anledning av remiss å det inom finansdepartementet utarbetade

utkastet till lagändringar rörande sänkning av repartitionstalet för jord­

bruksvärde till O.05 avgivna yttrandena synas för övrigt bekräfta, att nu­

mera en ganska allmän uppfattning förefinnes örn denna reforms önsk­

värdhet.

Örn det med fog kunde anses, att läget från 1928 till 1930 undergått en viss

förändring i sådan riktning, att starkare skäl sistnämnda år befunnos

föreligga för sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så torde det

kunna göras gällande, att under tiden från 1930 till innevarande år läget

än mer förskjutits i dylik riktning. Jordbrukets betryck bar visat sig mer

långvarigt och mer svårartat, än man för två år sedan baft anledning att

antaga, och de skuldsatta jordbrukarnas ställning bar jämväl blivit svå­

rare. Örn den skattegaranti, som jordbruksnäringen fått uppbära, till­

förne ej synts orimlig, ej minst med hänsyn därtill, att en dålig konjunk­

tur för jordbruket kunde antagas bliva till tiden jämförelsevis begränsad

och att de goda och de dåliga åren kunde beräknas uppväga varandra,

så bar detta antagande nu visat sig ej vara hållbart. Man måste

räkna med att även en mycket långvarig lågkonjunktur kan före­

komma och bestämma repartitionstalen för garantiskatten med hänsyn

därtill. Även en jämförelsevis obetydlig minskning av den årliga skatte-

omkostnaden måste därför anses vara av värde och böra komma till stånd,

örn ej starkt talande rättfärdighets- eller andra liknande skäl kunna an­

föras emot densamma. Jag vill ej förringa räckvidden av dessa skäl,

utan är fortfarande liksom tidigare av den meningen, att dylika skäl av

ej ringa betydelse kunna anföras. Att här upprepa dessa skäl synes mig

ej erforderligt. 3930 års kommunalskatteberedning har om dem gjort

vissa uttalanden, vilka ej hindrat beredningen att biträda förslaget om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

repartitionstalets sänkning. För egen del ställer jag mig på samma ståndpunkt, ty såsom i och för sig avgörande har den ur skattesystemets principiella grunder hämtade bevisföringen ej hittills betraktats och bör ej heller så anses i fortsättningen. De praktiska skälen för en reform hava nu fått ökad styrka, och denna omständighet hör enligt mitt förme­ nande tillmätas den största betydelsen.

Men ännu i ett avseende har läget ändrats. Det kan nämligen numera, till skillnad från tidigare, anses utrett, att under ett svagt år för jord­ bruket ej garantibehovet är så starkt som man tidigare synes ha föreställt sig. 1928 års utredning grundade sig på siffror från det jämförelse­ vis goda inkomståret 1924, medan den nu verkställda utredningen av­ sett lågkonjunkturåret 1929 och dess inkomstförhållanden. Den sist­ nämnda utredningen har utmynnat i kommunalskatteberedningens förut återgivna uttalande, att repartitionstalet O.oe för jordbruksvärde ej kan anses ur garantisynpunkt erforderligt. För min del finner jag, att den ökning av skattebördan, som kommer till stånd för löntagarna, ej kan betraktas såsom genomgående obetydlig, men vill dock instämma i detta beredningens uttalande; ökningen är ej av den storleksordning, att den kan sägas innebära ett avgörande skäl för bibehållande av repartitions­ talet 0.06.

Någon annan reform i avseende å beskattningsgrunderna av beskaffen­ het att, liksom fallet var år 1928, samtidigt verka sänkande på beskatt­ ningsunderlaget för jordbruksfastighet, är nu ej ifrågasatt. Att samti­ digt en sänkning av taxeringsvärdena kan väntas inträffa på flertalet platser, är en annan fråga, som jag kommer att beröra i det följande. Här vill jag framhålla, att repartitionstalets sänkning synes mig beteckna den primära frågan och spörsmålet örn eventuellt uppskov med fastig­ hetstaxeringen den sekundära, och att den förra sålunda hör avgöras utan hänsyn till den senare. Det vore enligt mitt förmenande mindre lyckligt att först med bibehållande av gällande repartitionstal verkställa ny fas­ tighetstaxering och därefter fatta beslut örn repartitionstalens sänkning. Det kan nämligen med stöd av tidigare erfarenheter befaras, att olikhe­ ten i repartitionstal för jordbruksfastighet och för annan fastighet på sina håll skulle kunna föranleda en tendens att värdesätta jordbruksfastigheter lägre än som eljest skulle bliva fallet. Det är sålunda att anse som en fördel, att beslutet örn repartitionstalets sänkning föregår omtaxeringen.

Att det här ej gäller en fråga med vittomfattande ekonomiska konse­ kvenser, lärer med ganska stor tydlighet framgå av det förut anförda. Kommunalskatteberedningens kalkyl har givit det resultatet, att den sammanlagda förskjutningen vid alternativ I ej torde uppgå till 2 miljo­ ner kronor. Senare företagna beräkningar hava givit grund för anta­ gandet, att denna siffra kommer att rätt väsentligt underskridas. Hela reformen är sålunda ej av större allmän räckvidd. Det kan möjligen visa sig önskvärt att i något fall mildra övergången genom extra bidrag av skatteutjämningsmedel. De ekonomiska följderna för staten av dy-

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

65

lika bidrag kunna anses obetydliga, liksom det av kommunalskattebered-

ningens kalkyler synes framgå, att de gällande grunderna för anskaff­

ning av medel till skatteutjämningsunderstöd skulle giva rum åf den ök­

ning av dessa understöd, som blir en följd av repartitionstalets ned­

sättning. Jag vill emellertid ej fördölja, att det av andra anledningar,

bland annat den väntade nedgången av taxeringsvärdena, kan visa sig

nödvändigt att ett påföljande år taga under övervägande, huruvida ej

ytterligare medel måste anskaffas för skatteutjämning. Att repartitions­

talets sänkning kommer att verka till höjning av det sålunda erforderliga

beloppet, är givet. Då det blir först nästa års taxering, som härvid kom­

mer att i olika avseenden utöva sin inverkan, är det ej möjligt att nu mera

ingående bedöma denna fråga.

Det har i en reservation inom kommunalskatteberedningen av dess ord­

förande och i vissa yttranden föreslagits, att även en sänkning av repar-

titionstalet för skogsvärde skulle äga rum från O.04 till O.03. Hade det

kunnat påvisas och för allmänna medvetandet framstått såsom klart, att

den skogsaccis, som för närvarande uttages och som avser att utfylla skill­

naden mellan jordbruksvärdets och skogsvärdets repartitionstal, exakt

fyller detta ändamål, hade det måhända varit svårt att avvisa detta för­

slag såsom en konsekvens av sänkningen beträffande jordbruksvärde.

Så är emellertid ej förhållandet. Skogsaccis utgår ej för husbehovsvirke

i allmänhet och ej till landsting. Skattesatsen för skogsaccisen är lägre

än som i 1927 och 1928 års propositioner förutsattes och lägre än enligt

1928 års utskottsförslag. Olika omständigheter tala sålunda för att skogs­

accisen är lågt beräknad. Kravet på nedsättning av repartitionstalet för

skogsvärde har ej heller upptagits i flertalet av de avgivna yttrandena.

Då tillika ett förslag i denna riktning synes till sina verkningar mera

oberäkneligt, kan jag ej tillstyrka detsamma.

Jag stannar därför vid att förorda sänkning av repartitionstalet för

jordbruksvärde från O.06 till O.05.

Förslaget rörande repartitionstalets sänkning har i den förda diskussio­

nen sammankopplats med ett förslag till sådan modifikation av de skatte­

fria avdragen, att för de minsta inkomsttagarna i stort sett ej någon

skatteökning skulle behöva uppkomma såsom en följd av repartitionsta­

lets sänkning för jordbruksvärde. Förslaget är ur vissa synpunkter,

bland annat de skattetekniska, mindre tilltalande. Då förslaget vunnit

understöd hos åtskilliga av de hörda myndigheterna samt av kommunal­

skatteberedningen och dess tillämpning i praktiken ej synes i regel vålla

synnerliga svårigheter, har jag emellertid ej velat motsätta mig detsam­

ma, dock med den modifikation att det ej kommer att avse det femtiotal

städer, som är att hänföra till ortsgrupperna I och IT. För en dylik in­

skränkning åberopar jag det skäl, som föranlett att ändring ej ifråga­

satts för de tre högsta ortsgrupperna, nämligen att repartitionstalets sänk­

ning där ytterst obetydligt påverkar utdebiteringssatsen, och atc änd-

Bihang lill riksdagens protokoll 1032.

1 sami. 180 höft. (Nr 220.)

5

Ifrågasatt uppskov med

taxeringen.

ringen ej bör göras mera vittgående än som följer av de givna förutsätt­ ningarna. Motsvarande torde gälla beträffande alla städer. Dessa repre­ sentera ju ett ganska stort antal skattskyldiga, många med mindre be­ skattningsbar inkomst än 500 kronor, och att ej medtaga städerna inne­ bär därför en fördel med hänsyn till taxeringsarbetet. Att ett förslag så­ dant som det ifrågasatta ej kan erhålla en alltför noggrann avvägning, ligger i sakens natur.

Vad avdragens storlek beträffar ansluter jag mig till det lägsta av de angivna alternativen. Med undantag för en reservant inom kommunal- skatteberedningen och tvänne ledamöter av svenska landstingsförbun­ dets styrelse har ingen av dem, som yttrat sig i frågan, tillstyrkt högre extra avdrag. I några av de avgivna yttrandena har man direkt uttalat sig emot högre avdrag. Det är sannolikt att, såsom nämnde reservant inom kommunalskatteberedningen framhållit, de lägre avdragen ej alldeles ge­ nomgående skola bereda den avsedda kompensationen. Att huvudsaklig kompensation skall genom dessa avdrag komma till stånd för de mindre inkomsttagarna, förefaller mig emellertid tämligen visst, och att nu i be­ rörda avseende gå längre än att detta resultat vinnes synes mig ej erfor­ derligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

Allmän fastighetstaxering år 1933.

I det yttrande med förslag till instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933, som domänsty­ relsen enligt vad jag kommer att sedermera närmare utveckla avgivit, har styrelsen ansett sig böra framhålla, att, bland annat, svårigheterna att under nuvarande förhållanden lämna förslag till prissättning av vir- kesavkastningen samt att fixera kapitaliseringsfaktorn gjorde, att styrel­ sen för sin del vore tveksam, örn med nuvarande förutsättningar en helt ny fastighetstaxering lämpligen borde genomföras år 1933.

Jämväl i åtskilliga yttranden rörande domänstyrelsens berörda förslag ävensom i ett par av de utlåtanden, som avgivits över det i det föregående omnämnda, inom finansdepartementet utarbetade utkastet med förslag örn ändrat repartitionstal för jordbruksvärde, har frågan örn uppskov med nästa allmänna fastighetstaxering berörts. Länsstyrelserna i Uppsala,

Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava sålunda hemställt, att frågan örn dylikt uppskov göres till föremål för utredning. Länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava ställt sig tveksamma rörande lämpligheten av att nästa allmänna fastighetstaxe­ ring äger rum å föreskriven tid, medan länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län obetingat uttalat sig för ett uppskov. Länsstyrel­ sen i Västernorrlands län finner ett uppskov icke tilltalande.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

67

»På grund av svårigheten att under nuvarande osäkra konjunkturer

trävarumarknaden bedöma prisnivån för skogseffekter under den när­

mast kommande iemårsperioden Ilar domänstyrelsen ställt sig tveksam

rörande lämpligheten av att allmän fastighetstaxering genomföres år

1933. Skulle denna taxering uppskjutas, bleve det möjligt att beräkna

värdet av virkesavkastningen med ledning av virkesprisen även under

år 1932, varigenom ett mera lämpligt underlag för taxeringen vunnes,

utan att principen örn kontinuiteten i årsmedeltalen bleve bruten. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande delar denna domänstyrelsens uppfatt­

ning. Det på grund av allmänt kända förhållanden synnerligen tryckta

läget å trävarumarknaden har för den skogsproducerande norra delen av

detta län blivit ännu mera försämrat genom de skador, som de senaste

veckornas svåra snöstormar vållat å den växande skogen. Enligt prelimi­

nära beräkningar hava stormarna övergått ett område av cirka 165,000

hektar och slagit omkull omkring 1.6 miljoner kubikmeter skog, varav

inom länet något mer än hälften. Det kan befaras, att försäljningen av

dessa betydande virkespartier kommer att hårt pressa den redan tryckta

marknaden med verkningar flera år framåt. Dessa verkningar komma

emellertid icke till synes i 1931 års priser utan först i dem, som sättas år

1932. Uppskjutes den allmänna fastighetstaxeringen ett år, kan hänsyn

tagas till dem. Även beträffande jordbruksegendomarna torde svårig­

het möta att under förhandenvarande situation sätta taxeringsvärden,

som svara mot de verkliga saluvärdena. Fastighetsmarknaden är ytterst

tryckt, och frivilliga försäljningar förekomma knappast. Vid de exeku­

tiva auktioner, som under året förrättats av länsstyrelsen, hava icke i

något fall uppträtt andra spekulanter än inteckningshavare, och köpe­

skillingarna torde utan undantag hava varit rent nominella. Att av dem

draga slutsatser angående det allmänna saluvärdet är icke möjligt. Över­

huvud vållar den allmänna osäkerheten inom det ekonomiska livet stor

ovisshet örn fastigheternas verkliga värde under den närmaste framtiden.

Under dessa förhållanden kan det befaras, att en allmän fastighetstaxe­

ring med början hösten 1932 skall bliva behäftad med sakliga brister, och

det är icke uteslutet, att fastighetsvärdena därvid komma att nedgå av­

sevärt — på grund av det allmänna missmodet hos jordbruksnäringens

utövare måhända i större utsträckning än som betingas av egendomarnas

verkliga saluvärde. Skulle detta bliva fallet, kunna svåra följder inträf­

fa. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tänker härvid mindre på

de omkastningar i skattebördan från jordbrukarna på andra grupper av

skattskyldiga, som därav bleve en följd, än på de rubbningar i kreditför­

hållanden, som diirvid skulle uppstå. Genom sänkning av jordbruks­

fastigheternas taxeringsvärden nedgår belåningsgränsen för därav be­

rörda fastigheter, varav följer, att sparbanker och andra penningförval-

tande verk eller kassor, som idka fastighetsbelåning, måste minska sin

utlåning och kräva avbetalning å redan beviljade lån. Härav skulle kun­

na uppkomma en penningkris, vars verkningar i första hand skulle gå

ut över de ekonomiskt svaga jordbrukarna men antagligen sträcka sig

ännu vidare. Redan nu förefinnes i stor omfattning betalningssvårigliet

för den av jordbruket beroende befolkningen, vilket förhållande belyses

därav, att antalet lagsökningar och exekutiva fastighetsförsäljningar

märkbart ökats under detta år. Att, såsom på vissa håll förordats, före-

bygga en skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter genom att (ika belå-

ningsgränsen eller införa ett moratorium, vare sig genom föreskrift i all-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

män författning eller på annat sätt, är icke tillrådligt, bland annat på grund av den rubbning i landets allmänna kredit, som en dylik åtgärd sannolikt skulle medföra. Däremot skulle det säkerligen medföra cn av­ sevärd lättnad för jordbrukarna, örn nuvarande höga räntesatser på andra lån mot inteckning än hypotekslån kunde nedbringas. I det läge, som sålunda är för handen, finner sig Eders Kungl. Marits befallningshavan- de därför böra förorda, att till prövning upptages frågan, huruvida icke nästkommande allmänna fastighetstaxering lämpligen bör uppskjutas, och att därvid nu framförda synpunkter varda beaktade.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hyser, med hänvisning huvudsakligast till jordbrukets kreditförhållanden, betänkligheter mot att nästa allmän­ na fastighetstaxering företages år 1933.

Länsstyrelsen i Västmanlands län gör följande uttalande: »Vad angår den av kungl, domänstyrelsen väckta frågan örn anstånd på visst sätt med verkställande av den fastighetstaxering, som enligt för­ fattningen skall ske år 1933, har befallningshavanden redan tidigare un­ der hösten övervägt en framställning till Eders Kungl. Majit örn upp­ skov i sådant avseende. Då befallningshavanden emellertid under hand erfarit, att Eders Kungl. Majit övervägde den frågan, ansåg befallnings- liavanden framställning i sådant syfte från befallningshavanden överflö­ dig. Befallningshavanden vill emellertid såsom sin mening framhålla, att ett uppskov med fastighetstaxeringen torde vara nödvändigt En ny fastighetstaxering nu skulle med all säkerhet medföra sänkta taxerings­ värden och en sådan åtgärd kunde komma att medföra icke önskvärda konsekvenser beträffande jordbrukets kreditförhållanden. Enligt befall- ningshavandens mening äro taxeringsvärdena i detta län icke så höga, att det skulle medföra någon större olägenhet att behålla dem oföränd­ rade i ett eller annat år utöver nu löpande taxeringsperiod och vad den ökade skattebördan beträffar----------- torde den i de flesta fall uppvägas av förmånen att få behålla primärkrediterna orubbade, särskilt örn. såsom föreslagits, garantiprocenten kommer att nedsättas. Befallningshavan­ den anser därför, att ett uppskov med fastighetstaxeringen icke behöver eller ens bör förbindas med någon rätt till justering av 1928 års värden. Skulle en sådan justering ske generellt, bleve de olägenheter, befallnings­ havanden velat undvika, framträdande och skulle den ske endast efter framställning, bleve ojämnheterna i taxeringsvärdena allt för stora, enär i så fall endast sådana jordägare, som vore oberoende av kreditförhål­ landena, komme att begära nedsättning.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ett uppskov, under vilket de nuvarande fastighetsvärdena komme att bibehållas, kunde tän­ kas medföra en alltför hård beskattning av åtminstone jordbruksvärde. De olägenheter, som från vissa håll framhållits i fråga örn jordbrukskre­ diten, syntes länsstyrelsen knappast utgöra motiv för ett uppskov.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller i yttrande över domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion, att, örn genomförande av ett uppskov möjligen skulle innebära någon fördel för skogsinnehavaren, så skulle det verka i motsatt riktning beträffande äga­ ren av jordbruk. Styrelsen fortsätten

69

»1928 års fastighetstaxeringar skedde vid en tidpunkt nied höga värden

på jordbruksegendomar, varav följde så höga taxeringsvärden, att de nu

icke anses motsvaras av dagspriserna. Skulle den fastighetstaxering, som

enligt kommunalskattelagen skall äga rum år 1933, framflyttas till 1934,

komme jordbrukarna att ytterligare ett år få sina skatter grundade på

1928 års taxeringsvärden. Detta synes icke vara lämpligt; de fastställda

taxeringsperioderna böra vidhållas och icke rubbas av hänsyn till vad som

för den ena eller andra näringsgrenen eller gruppen av skattskyldige kan

synas för tillfället gynnsamt».

En ledamot av styrelsen yttrade emellertid, att tanken på ett uppskju­

tande av nästa allmänna fastighetstaxering icke syntes böra utan vidare

avvisas.

Handelskammaren i Gävle hemställer i förut omförmälda skrift, att

nästa allmänna fastighetstaxering måtte uppskjutas till år 1934. Han­

delskammaren framhåller, att det ekonomiska livet för närvarande är

synnerligen känsligt, liksom den kommande utvecklingen oviss, och hän­

för sig handelskammaren därvid speciellt till förhållandena på virkes-

marknaden. Av stor vikt vid bedömande av förevarande frågor vore va­

lutaspörsmålet. TJr en synpunkt skulle måhända en allmän fastighets­

taxering för de skogsägande företagen vara till fördel, nämligen därut-

innan, att de ojämnheter, som enligt en allmänt utbredd uppfattning före-

låge mellan taxeringen av bolagsskog och skog i bondeägo, kunde undan­

röjas. Den av byråcheferna Höijer och Lindeberg företagna undersök­

ningen rörande utfallet av 1928 års allmänna fastighetstaxering — denna

undersökning finnes intagen i statens off. utredn. 1931 (nr 35) — utvisade,

att dylika ojämnheter förelåge beträffande arealredovisning och bonitets-

bestämning. När en fastighetstaxering komme att ske, syntes sådana åt­

gärder dock böra vidtagas, att den uppenbara orättvisa, som på många

ställen vore tillfinnandes i fråga örn taxeringen av bolagsskog, jämfört

med bondeskog, i möjligaste mån förhindrades.

Smålands och Blekinge handelskammare har på grund av de av Gävle

handelskammare anförda skäl instämt uti sistnämnda handelskammares

berörda framställning.

Uppskov med 1933 års allmänna fastighetstaxering har, såsom av det

föregående framgår, förordats eller ifrågasatts från flera håll. Jag har

ock haft under övervägande, huruvida tillräckliga skäl för dylikt upp­

skov kunde anses föreligga, men stannat vid den uppfattningen, att så ej

kan anses vara fallet.

Lagen förutsätter omtaxering vart femte år, och det torde med hänsyn

därtill kunna anses vara ett berättigat intresse för såväl de skattskyldiga

som kommuner m. fl. att få taxeringsvärdena omprövade efter fem års

förlopp. Framför allt måste detta anses vara händelsen, örn en mera vä­

sentlig värdeändring ägt rum. Att så varit fallet under innevarande fem­

årsperiod, torde vara onekligt. Härav följer enligt min uppfattning, att.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

om ej särskilt starka skäl kulina åberopas mot en allmän omtaxering år 1933, så finnes ej tillräcklig anledning till sådan lagändring, som föran­ leder uppskov. Såsom ett skäl emot omtaxering torde visserligen kunna anföras, att skattelättnad, i alla fall kommer vederbörande till godo ge­ nom repartitionstalets sänkning. Men denna skattelättnad kommer en­ dast en viss kategori fastighetsägare till godo, under det att för övriga fastighetsägare repartitionstalets sänkning verkar till höjning av skat­ ten, varför för dessas vidkommande en omprövning av taxeringsvärdet är desto mer berättigad. Taxeringsvärdet utövar vidare sin verkan på förmögenhetsbeskattningen, och det kan ej anses vara rimligt, att veder­ börande skola fortsätta att betala förmögenhetsskatt för belopp, som ej motsvaras av en tillgång av samma värde.

Såsom skäl emot en allmän omtaxering vid lagenlig tidpunkt hava jäm­ väl framställts farhågor för fastighetskrediten. Jag har noga prövat denna fråga och kommit till den uppfattningen, att några farhågor för uppsägning av krediter på grund av sänkta taxeringsvärden knappast behöva hysas. Det lärer för kreditinrättningarna vara ett starkt intresse att örn möjligt undvika tvångsrealisationer. Vad kreditinrättningarna själva angår, är det tydligt, att deras säkerheter ej försämras genom sänkning av taxerings­ värdena. Det är i regel blott vid utlåningstillfället, som taxeringsvärdet eller en del därav är bindande för kreditens storlek. Sparbankernas in- låningsrätt är i viss mån beroende av taxeringsvärdena, men den därom gällande bestämmelsen träder i full kraft först efter utgången av år 1939. Att däremot beviljande av nya fastighetskrediter kan komma att för­ svåras genom taxeringsvärdenas sänkning lärer vara obestridligt. Myc­ ket stor betydelse bör dock ej tillmätas denna synpunkt, då flertalet kreditinrättningar väsentligen grunda sin utlåning på självständiga värderingar. Då det lärer få antagas, att den i olika avseenden fast­ ställda, vid viss del av taxeringsvärdet bundna belåningsgränsen för­ utsätter, att taxeringsvärdena skola överensstämma med de riktiga vär­ dena, ligger för övrigt i berörda omständighet ej ett skäl emot utan ett skäl för omtaxering. Att slutligen vissa kreditinrättningar bruka tillämpa olika räntesatser för olika procentuella andelar av taxeringsvärdet, är ett förhållande, som, därest sakliga skäl därför föreligga, lärer kunna om­ regleras i de särskilda fallen.

Ett vid ett förstahandsbetraktande av det föreliggande spörsmålet ta­ lande skäl emot omtaxering år 1933 skulle väl ligga däri, att denna taxe­ ring måste erbjuda stora svårigheter på grund av att en i verkligheten fri marknad för försäljningar av jordbruksfastighet mångenstädes knappast finnes, och att det måste bliva svårt att fastställa såväl »allmänna salu­ värdet» på jordbruksfastighet i allmänhet som »avkastningsvärdet» på skogsmark och växande skog. Det torde emellertid kunna antagas, att fastighetsvärdenas nivå i stort ändrats tämligen likformigt inom i huvud­ sak likartade större områden, och att en mera brett lagd undersökning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

71

fastighetsprisernas förändringar skall kunna giva underlag för en ganska

tillförlitlig fastighetsvärdering. De vid 1928 års allmänna fastighetstaxe­

ring fastställda värdena komma härvid givetvis att utgöra en nödvändig

utgångspunkt. Uppenbarligen får ej taxering försiggå såsom en kritiklös

likformig procentuell nedsättning av de gamla värdena. Befintliga ojämn­

heter måste såvitt möjligt undanröjas, och möjligen måste differentiering

göras mellan fastigheter av olika storleksgrupper, då värdena antagligen

ej ändrats likformigt för dem alla. Det är nu min avsikt att åvägabringa

en utredning rörande fastighetsförsäljningarna i riket under de senaste

åren, vilken bör föreligga i tillräckligt god tid innan det egentliga taxe-

ringsarbetet i höst tager sin början. En dylik utredning bör kunna

underlätta och förbilliga taxeringsförfarandet och i betydande grad

bidraga till taxeringens jämnhet. Det förefaller sannolikt, att en dylik

utredning, vilken givetvis bör i möjligaste mån särskilja sådana fastighets-

försäljningar, som synas hava karaktär av faktiska tvångsrealisationer,

så ock försäljningar till släktingar och anhöriga, ej skall giva till resultat

en så stark nedgång av jordbruksfastigheternas värden, som stund­

om kommit till synes vid tvångsförsäljningar, men att en sänkning av

dessa värden dock är att i allmänhet förutse. Säkerligen kommer förbe­

rörda av byråchefen E. Höijer och e. byråchefen E. Lindeberg verkställda

utredning rörande utfallet av 1928 års taxering att jämväl utgöra ett

värdefullt taxeringsmaterial. Vad angår annan fastighet synas för riket i

allmänhet värdena i stor utsträckning kunna väntas bliva i huvudsak oför­

ändrade. Vad slutligen skogsmark och växande skog beträffar, så före­

ligger för statsmakterna ett i viss mån svårare avgörande, som jag åter­

kommer till i det följande. Det gäller vid denna taxering att fastställa

»avkastningsvärden», som endast i viss utsträckning följa de verkliga salu­

värdena och vilkas nivå ej kan antagas vara underkastad alltför starka

fluktuationer. Det är emellertid ej sannolikt, att ett dylikt avgörande av

statsmakterna ett följande år kommer att ställa sig nämnvärt lättare än nu,

varför jag i denna svårighet ej ser tillräcklig anledning till uppskov. Sedan

nämnda nivå av statsmakterna fastställts, kommer skogstaxeringen knap­

past att innevarande år ställa sig svårare än vid något annat tillfälle. Även

vad angår annan fastighet än skogsfastighet må det för övrigt ifrågasät­

tas, örn taxeringen kan väntas bli lättare, örn ett års uppskov beslutes.

Uppskov för längre tid än ett år förefaller, i varje fall för ögonblicket,

uteslutet.

Slutligen vill jag än en gång understryka vad jag förut vid behandling

av frågan örn repartitionstalets ändring uttalat, att det måste anses vara av

vikt, att denna av mig såsom under de närmaste åren ofrånkomlig an­

sedda ändring beslutes innan den allmänna fastighetstaxeringen äger rum,

då likställigheten i berörda avseende mellan jordbruksfastighet och annan

fastighet lärer vara av särskilt värde vid taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

Värdering av skogsmark och växande skog.

danande Under det att grundläggande för taxeringen av fastighet i allmänhet

grunder for ,

. , . ,,

.... , ,

taxering

av

vara det s. k. »allmänna saluvärdet», skola skogsmark och växande

skogsmark och

skog upptagas till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter ratio-

vaxan e s og.

nej]a grun(jer bedrivet skogsbruk.

Huvudgrunderna för den speciella skogstaxeringsmetoden angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen och utvecklas när­ mare i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog. Dylik instruktion är fastställd att gälla tillsvidare, men det har uttryck­ ligen förutsatts, att ny instruktion skall fastställas före varje allmän fas­ tighetstaxering.

Framför allt betydelsefulla för ifrågavarande taxering äro följande fak­ torer: bonitet, virkespris, avdrag för allmänna omkostnader, kapitalise- ringsprocent samt — beträffande växande skog — relativ skogstillgång. Ett års normala avkastning per hektar skogsmark erhålles genom att mul­ tiplicera virkespriset med bonitetssiffran och göra avdrag för allmänna förvaltningsomkostnader. Värdet på ett hektar skogsmark med normal skogstillgång erhålles genom att kapitalisera den normala årliga avkast­ ningen efter visst procenttal. Vid 1928 års allmänna fastighetstaxering var kapitaliseringsprocenten 5 och värdet på ett hektar skogsmark med normal skogstillgång följaktligen 20 gånger den normala årliga avkastningen. Härav ansågos 3 V2 gånger den normala årliga avkastningens värde alltid representera skogsmarkens värde, resten, d. v. s. 16 7» gånger den normala årliga avkastningen, den växande skogens värde. Avviker skogstillgången från den normala, i det att den »relativa skogstillgången» är större eller mindre än 1, fastställes den växande skogens värde till motsvarande del av normalskogens värde. Var relativa skogstillgången t. ex. 0.5, upptogs så­ lunda vid 1928 års taxering den växande skogens värde till 0.5 gånger 16 */2 årsavkastningar.

Av de sålunda på skogstaxeringen inverkande faktorerna fastställas boniteten och relativa skogstillgången vid själva taxeringen, och taxe- ringsbestämmelserna inskränka sig till att giva föreskrifter örn hur här­ vid skall tillgå. Avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader har an­ givits i lagen till, utom i vissa undantagsfall, en fjärdedel av den siffra, som erhålles genom att multiplicera virkespriset med bonitetssiffran. Variabla faktorer äro följaktligen enligt lagen virkespriset och kapitali- seringsfaktorn. Hörande virkespriset finnes stadgat, att detta bestämmes efter virkets nettovärde å rot enligt de pris, som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod, vilken bestämmes i förberörda instruktion. Vad kapitaliseringsfaktorn beträffar stadgas i kommunalskattelagen allenast, att denna jämväl bestämmes i instruktio­ nen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

73

Att här närmare redogöra för kommunalskattelagens och skogsvärde- ringsinstruktionens bestämmelser torde knappast vara nödvändigt. Ej heller har jag funnit erforderligt att i detta sammanhang särskilt om­ nämna de speciella föreskrifter, som finnas meddelade örn hänsyntagande till skogsbete och dylikt. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Genom ämbetsskrivelse den 12 maj 1931 anmodades domänstyrelsen att till finansdepartementet inkomma med yttrande rörande vilka ändringar i gällande instruktion för värdering av skogsmark och växande skog sty­ relsen kunde finna påkallade med hänsyn till dess tillämpning vid allmän fastighetstaxering år 1933. Efter att hava inhämtat yttranden från samt­ liga Överjägmästare, vissa jägmästare och skogstaxator^ centralrådet för skogs vårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund avgav domänstyrelsen i en den 8 november 1931 dagtecknad skrivelse förslag i berörda avseende. Denna skrivelse -— som torde få intagas bland bila­ gorna till dagens statsrådsprotokoll (bil. 2) —■ utställdes till yttrande av myndigheter och sammanslutningar. För huvudsakliga innehållet av dessa yttranden torde jag få redogöra under de särskilda punkter ytt­ randena beröra.

Yad angår beräknande av den normala årliga virkesavkastningens rot­ värde, gäller såsom nyss nämnts, enligt anvisningarna till 9 § kommunal­ skattelagen, att virkets nettovärde å rot beräknas enligt de pris, som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidspe­ riod. Vid 1928 års taxering lågo de fem åren 1922—1926 till grund för prissättningen.

Domänstyrelsen omnämner i motiveringen till förslaget, bland annat, vissa uttalanden, som gjorts i yttrandena från centralrådet för skogsvårds- styrelsernas förbund och från Sveriges skogsägareförbund.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade framhållit, att under senaste tid samtliga råvarupriser hastigt sjunkit ävensom att detta prisfall, särskilt under förfluten del av år 1931 (centralrådets yttrande är avgivet i september 1931), kommit att i mycket hög grad drabba skogens produkter.

Detta universella prisfall hade nått sådana dimensioner, att det, även örn en återhämtning förr eller senare måste inträffa, säkerligen måste resultera i en prisnivå, som för lång tid framåt komme att väsentligt understiga närmast föregående läge. Centralrådet holle för sannolikt, att de virkespriser, som exempelvis gällde under åren 1927—1930, komme att sakna tillämpning under instundande fastighetstaxeringsperiod. Det torde därför ej låta sig göra att utan vidare hinda rotvärdesberäkningarna för 1933 års fastighetstaxering vid prismedeltal för åren 1927—1931. Ett sådant förfarande skulle nämligen med största sannolikhet komma att ur skattesynpunkt oskäligt betunga ägarna av skogsfastigheter i förhål­ lande till andra skattskyldiga. För att detta ej måtte ske, torde man en­ ligt centralrådet endera kunna välja en annan tidsperiod till grund för

Domänstyrel­

sens förslag till instruk­ tion samt ytt­

randen där­

över.

Rotvärde.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

virkets prissättande eller ock hålla frågan öppen så långt som möjligt genom att i instruktionen bestämma, att exempelvis prismedeltalen för åren 1927—1931 skulle tjäna till ledning vid taxeringen, men att, örn för­ hållandena därtill gåve anledning, det skulle uppdragas åt viss myndighet eller särskild nämnd att bestämma örn de ändringar i sagda prismedeltal, som kunde erfordras för att taxeringen med hänsyn till kommande årens prisläge skulle bliva så rättvis som möjligt. Centralrådet holle före, att av dessa båda alternativ det senaste vore att föredraga, då man därige­ nom finge bättre möjligheter att bedöma den sannolika framtida utveck­ lingen på virkesmarknaden.

Sveriges skogsägareförbund hade däremot yrkat, att medeltalet av de under åren 1929—1931 satta prisen skulle vara grundläggande för pris­ sättningen. Förbundet hade framhållit, att ett prismedeltal, avseende åren 1927—1931, skulle få till följd att i rotvärdet invägdes de fyra goda åren 1927—1931 och endast ett år, nämligen år 1931, med markerad sänkning.

En på dylika grunder genomförd taxering komme att leda till fullstän­ digt felaktiga taxeringsvärden och därigenom till ett oskäligt betungande av skogsbruket.

Domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion innehåller bestämmelse, att rotvärdet skall beräknas enligt de pris, som blivit satta under åren 1927—1931. Rörande de synpunkter, som legat till grund för detta domänstyrelsens förslag, får jag i huvudsak hänvisa till styrelsens utlåtande. I detta sammanhang vill jag dock erinra, att förslaget fram­ ställts under förutsättning att en — enligt styrelsens förmenande — fullt berättigad höjning göres beträffande avdraget för förvaltningskostnader och att ingen sänkning sker av kapitaliseringsprocenten.

De virkespriser, som från och med år 1922 i medeltal för hela riket erhållits för virke sålt å rot från statens skogar, äro enligt domänstyrelsen följande:

år 1922 ......................... ...................... 5.5 kronor

» 1923 ........................ ...................... 5.8 »

1924 ........................ ...................... 4.4 »

1925 ......................... ...................... 4.5 » »

1926 ........................ ...................... 5.2 »

1927......................... ...................... 6.7 » »

1928 ......................... ...................... 5.8

»

1929 ........................ ...................... 5.7

»

» 1930 ........................ ...................... 4.8 » (preliminär) »

...................... ? »

Domänstyrelsen anför rörande denna sifferserie, att, även örn 1931 års rotvärde skulle avsevärt understiga värdet för år 1930, av serien att döma, ett medeltal för perioden 1927—1931 knappast torde komma att giva lägre resultat än medeltalet för perioden 1922—1926, som varit 5.i kronor. Sistnämnda siffra erhölles som medeltal för perioden 1927—1931, örn 1931 års rotvärde skulle nedgå ända till 2.5 kronor.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

75

Frågan om vilken tidsperiod skall ligga till grund vid beräkningen av

rotvärdet har livligt uppmärksammats i de avgivna yttrandena.

Domänstyrelsens förslag, att vid rotvärdets beräknande prismedeltalet

för åren 1927—1931 skall ligga till grund, har uttryckligen biträtts av läns­

styrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Västernorrlands och

Västerbottens län samt lämnats utan gensaga av åtta länsstyrelser även­

som av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Jämväl kam­

marrätten tillstyrker förslaget. Huvudskälet för de myndigheter, som

anslutit sig till domänstyrelsens ifrågavarande förslag, har varit, att de

år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra bilda en

obruten serie. Av, bland andra, kammarrätten har framhållits sambandet

mellan förevarande spörsmål och frågorna örn storleken av avdraget för

förvaltningskostnader med mera och av kapitaliseringsprocenten.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Västmanlands län

förorda åter det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund fram­

lagda förslaget. Landskamreraren i Södermanlands län har dock i sär­

skilt uttalad mening anslutit sig till domänstyrelsens förslag.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och

Norrbottens län anse i likhet med Sveriges skogsägareförbund, att rotvär­

det bör beräknas efter ett medeltal för åren 1929—1931.

Jämväl andra grunder för rotvärdets beräknande hava ifrågasatts. Läns­

styrelsen i Uppsala län anför, att ett medeltal, avseende åren 1927—1931, an­

tagligen gåve ett något för högt medelvärde och att möjligen bättre ledning

kunde erhållas av priserna under perioden 1924—1931. Skulle emellertid me­

delpriset för åren 1927—1931 godtagas, borde enligt länsstyrelsens mening

det framkomna medelvärdet minskas med visst procenttal, som bestämdes

vid sammanträde enligt 59 § taxeringsförordningen efter bedömande av

då rådande situation å trävarumarknaden, och införas i de särskilda an­

visningar, som vid sådant sammanträde skulle fastställas. Länsstyrelsen

i Östergötlands län' yttrar, att de nu rådande konjunkturerna snarast torde

tala för en medeltalsberäkning på grundval av allenast 1929—1931 års pri­

ser, men att, örn en prissättning efter dessa grunder förmenades vara allt­

för mycket inställd på det aktuella läget, en sådan jämkning i medeltals-

beräkningen kunde göras, att densamma baserades på årsserien 1928—1931,

vilket i varje fall syntes mera tillrådligt än domänstyrelsens förslag. Oav­

sett vilken årsserie som valdes borde instruktionen så avfattas, att det

tydligt framginge, att serieårens prissättningar icke skulle vara enbart

vägledande, utan att en verklig medeltalsberäkning skulle äga rum. Läns­

styrelsen i Gotlands län åberopar ett yttrande av vederbörande länsjäg­

mästare, vari föreslås att medelprisläget för åren 1927—1932 lägges till

grund för taxeringen.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län uttala sig

ej direkt örn vilken tidpunkt bör väljas, men ifrågasätta uppskov med den

allmänna fastighetstaxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Till belysning av frågans innebörd må ur de avlämnade utlåtandena återgivas ytterligare följande.

Överståthållarämbetet anför: »Ur principiell synpunkt och med tillämpning av i kommunalskattela­ gen anvisade grunder för värdering av skogsmark och växande skog är intet att erinra mot detta förslag. Däremot synes det ur praktisk syn­ punkt betänkligt, att, medan jordbruksvärdena, vilka vid taxering skola upptagas efter salupris, omedelbart påverkas av de sänkta priserna å jord­ bruk, de sjunkande prisen å skogsprodukter endast i ringa utsträckning skulle komma att påverka skogsvärdena. Det är till och med icke osanno­ likt, att förslagets bestämmelser skulle föranleda att skogsvärdena höjas.

Detta synes desto mera betänkligt ur skattefördelningssynpunkt, örn såsom tidigare föreslagits repartitionstalet för jordbruk sänkes med en enhet, medan repartitionstalet för skogsmark bibehålies oförändrat. Den ojämn­ het, som under tider av hastigt förändrade priser måste uppkomma till följd av att skilda principer gälla vid värdering av jordbruk och skogs­ mark, bör därför enligt överståtliållarämbetets mening föranleda en viss modifikation av förslaget och föreslår Överståthållarämbetet därför, att rotpriserna vid nästkommande fastighetstaxering bestämmas efter de un­ der treårsperioden 1929—1931 gällande.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner ej anledning motsätta sig vad domänstyrelsen föreslagit rörande de år, som skola ligga till grund för prismedeltalet.

Länsstyrelsen funne dock de grunder för skogstaxeringen, som domän­ styrelsens förslag till ny skogsinstruktion innebure, ej tillfyllest för ett nedbringande av skogsfastigheternas taxeringsvärden till den nivå, som skäligen betingades av de virkespriser, som nu gällde och för den kom­ mande taxeringsperioden sannolikt komme att gälla. Då länsstyrelsen funne starka skäl tala för att såvitt möjligt de år, som skulle ligga till grund för rotvärdets beräknande vid fastighetstaxeringen, bildade en sluten serie, kunde länsstyrelsen ej förorda annat tillvägagångssätt än det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslagna.

Landskamreraren i länet anförde emellertid, bland annat, följande: »Lika litet som det vid uppåtgående konjunktur lärer ifrågasättas att tillämpa ett rotvärde överstigande det, som föreskrivet medeltal utvisar, lika litet anser jag, att ett — låt vara starkt framträdande — prisfall ut­ gör tillräckligt skäl att frångå det eljest föreskrivna medeltalet. Det synes mig också, som skulle erfarenheten ha visat, att grundläggande värdefaktorer vid taxeringen i stor utsträckning fastställas på sådant sätt, att i vanliga fall taxeringen snarare blir för låg än tvärtom, och då där­ till kommer, att domänstyrelsen föreslagit så väl höjt avdrag för förvalt­ ningskostnader m. m. som ock bibehållande av den tidigare, jämförelsevis höga kapitaliseringsprocenten, finner jag åtminstone ganska sannolikt, att verklig övertaxering i större utsträckning ej lärer vara att befara med rotvärde enligt 1927—1931 års medeltal. Skulle dock läget verkligen befin­ nas sådant, att det eljest ifrågakommande femårsmedeltalet icke skulle kunna komma till användning utan verklig fara för övertaxering, anser jag lämpligare att låta med ny skogstaxering anstå under ett år, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt. Att uppdraga åt viss myndighet eller särskild

77

nämnd att bestämma örn de ändringar i 1927—1931 års prismedeltal, som kunna erfordras, för att taxeringen med hänsyn till de närmaste årens prisläge skall bliva så rättvis som möjligt, torde svårligen kunna göras utan äventyrande av den objektivitet, som ovillkorligen måste fordras till grund för ett sådant bestämmande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner självklart, att perioden 1927—1931 bör ligga till grund för rotvärdesberäkningen och att någon begränsning av perioden till färre antal år icke bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, bland annat, att medelvärdet för åren 1926—1931 såsom ledande till orimligt resultat måste förkastas samt att även ett medelvärde för fyraårsperioden 1927—1931 torde komma att leda till för hög taxering.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län omnämner, att skogsvårdsstyrelsen i lä­ net ansett sådana omständigheter nu föreligga, att till grund för rotvär- desheräkningarna vid nästkommande fastighetstaxering icke borde läggas de genomsnittspris, som blivit satta under åren 1927—1931. Länsstyrelsen uttalar emellertid, att då de skäl, som domänstyrelsen anfört för förslaget att de år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra bilda en sluten serie, torde vara bärande, länsstyrelsen ansåge sig icke kunna ansluta sig till det av skogsvårdsstyrelsen förordade förslaget, att prismedeltalen för åren 1929—1931 skulle läggas till grund för rot- värdesberäkningarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att den hittills tillämpade principen att de år, vilkas priser skola normera rotvärdet, skulle bilda en sluten serie, syntes icke böra uppgivas. Den trygghet och rättvisa, som ett sådant medelmarkegångsförfarande otvivelaktigt innebure, vägde en­ ligt länsstyrelsens förmenande tyngre än den för övrigt nog så bestickande fördelen av att utvälja vissa år, som vid tidpunkten för fastställande av en instruktion kunde te sig lämpliga att räkna med.

Det avdrag för förvaltningskostnader m. m., som bör göras för att kom­ ma fram till nettovärdet på den normala årliga virkesavkastningen, ut­ gör, såsom förut omförmälts, för närvarande 25 procent av det belopp, som erhålles genom att multiplicera bonitetssiffran med rotvärdet.

Domänstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att redan år 1921, då nuva­ rande principer för värdering av skogsmark och växande skog hlivit fast­ ställda, från skogligt håll påpekats, att avdraget för allmänna omkost­ nader med 25 procent vore för lågt och snarare borde sättas till 33 pro­ cent. Att avdraget år 1927 icke höjts torde enligt styrelsen åtminstone delvis hava berott på att detta värdemoment i fastighetstaxeringen be­ aktats vid valet av kapitaliseringsprocent. Under de år, som därefter förflutit, hade tendensen mot de allmänna kostnadernas större andel av skogens rånetto skärpts, så att styrelsen numera ansåge det nödvändigt, att avdraget för nämnda kostnader skedde med en tredjedel i stället för

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Avdrag; för förvaltnings­

kostnader.

en fjärdedel. Styrelsen ville därvid framhålla, att för större skogsbruk dessa kostnader i själva verket utgjort mer än en tredjedel av skogens rånetto.

I enlighet med vad domänstyrelsen sålunda anfört innehåller styrelsens förslag till skogsinstruktion bestämmelse, att från det beräknade värdet å den normala årliga virkesavkastningen skall avdragas en tredjedel för kostnader av nu ifrågavarande art.

Domänstyrelsens förslag till höjning av avdraget för förvaltningskost­ nader har av flertalet av de hörda myndigheterna uttryckligen biträtts eller lämnats utan anmärkning. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår emellertid, att avdraget för förvaltningskostnader bibehålies oförändrat. Länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län ifrågasätta riktigheten av förslaget utan att direkt avstyrka detsam­ ma. Därvid har, bland annat, framförts tanken på olika stora avdrag för olika grupper av skogsägare.

Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: _ »Beträffande kostnadsavdraget finner länsstyrelsen däremot tvivelak­ tigt,. huruvida höjning av avdraget under nuvarande förhållanden är till­ rådlig. Domänstyrelsen anmärker, att redan vid förevarande spörsmåls behandling år 1927 fråga uppstått örn höjning av avdraget, men att denna fråga då fått falla, enär detta värdemoment beaktades vid valet av kapi- taliseringsprocent. Frågans samband med valet av kapitaliseringspro- cent torde även innevarande år vara av stor betydelse. I detta hänseende får länsstyrelsen såsom sin åsikt framhålla, att läget närmast synes mo­ tivera en nedsättning av kapitaliseringsprocenten. Örn avkastningen å långsiktiga kapitalplaceringar i skog, såsom nu är fallet, får antagas komma att varaktigt nedgå, innebär nämligen detta, att skogsägarna för framtiden nödgas åtnöja sig med en låg kapitaliseringsprocent. De valuta­ politiska förhållanden, som åstadkommit nu gällande höga låneräntor, torde icke böra tillmätas för stor vikt, utan man bör vara berättigad fasthålla vid att den fallande prisnivån måste äga den största betydelsen för kapitaliseringsprocenten. Ränteläget torde likväl mana till försik­ tighet och länsstyrelsen vill för sin del icke nu föreslå någon ändring av kapitaliseringsprocenten, men det anförda finner länsstyrelsen böra tagas i beaktande vid bedömandet av kostnadsavdraget. De åberopade för­ hållandena få anses tala emot att en höjning av detta avdrag företages. — Ett mera reellt skäl emot den ifrågasatta höjningen av kostnadsavdra­ get synes vara, att å de så kallade bondskogarna, där rationellt skogsbruk icke bedrives, avsevärt mindre kostnader förekomma; i allt fall uppgå dessa kostnader i regel till lägre tal än 25 procent.»

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar: »Vad angår förslaget, att medgivna kostnadsavdraget för skogens vård och förvaltning m. m. skulle höjas från V4 till */s av årliga virkesavkast­ ningen, vilken höjning delvis motiveras av de sjunkande virkespriserna, synes länsstyrelsen detta förslag knappast kunna anses vara en lycklig lösning, då redan nu för flertalet skogar, där rationell skogsskötsel ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

79

förekommer, det hittillsvarande kostnadsavdraget ostridigt är för högt,

och kan i detta fall ej någon åtskillnad göras mellan olika slags skogar,

bör ingen ändring ske härutinnan. Skulle det låga prisläget under de

närmaste åren fortvara, synes det länsstyrelsen lämpligare, att ändring

framdeles finge ske genom framflyttning av de år, vilkas pris skulle läg­

gas till grund för beräkning av egendomarnas skogsvärden. Den procen­

tuella nedsättning av skogsvärdena, som härav skulle bliva en följd,

torde böra av Kungl. Majit efter vederbörandes hörande fastställas, var­

efter ändringen kunde rent matematiskt vidtagas av de årliga taxerings­

nämnderna.»

Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande:

»Enligt förslaget skall från den enligt angivna grunder bestämda nor­

mala årliga virkesavkastningen avdragas en tredjedel för kostnader för

skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogs­

odling, skyddsdikning, skogsindelning, skatter med mera. Vid 1928 års

fastighetstaxering skedde avdrag för nämnda kostnader med en fjärdedel.

Huruvida avdragets storlek är rätt avvägd är svårt att avgöra. Så

mycket lärer dock kunna sägas, att, örn ett avdrag med en fjärdedel var

befogat år 1928, är det för lågt år 1933 ävensom att en höjning av avdra­

get i överensstämmelse med domänstyrelsens förslag är väJ motiverad i

fråga örn kronans och andra större skogsbruk, där i synnerhet förvalt­

ningskostnaderna uppgå till avsevärda belopp. Något olika torde för­

hållandena ställa sig vid mindre skogsbruk, vilka i allmänhet betungas

allenast av kostnader för skogsdikning, skogsodling och skatter. Då emel­

lertid avdraget för kostnaderna ifråga bör utgå efter lika grunder för alla

skogsägare och någon mera allmängiltig grund än den av domänstyrelsen

föreslagna icke lärer kunna utfinnas, anser sig länsstyrelsen icke böra

framställa någon erinran emot domänstyrelsens förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län åberopar ett yttrande av skogsvårds-

styrelsen i länet, vari bland annat anfördes, att nuvarande avdrag vore väl

knappt för större skogar med ordnad förvaltning men för högt beträffan­

de skogar med mindre än 1,000 hektar. Avdragen borde törhända i stäl­

let vara 30 procent respektive 15 å 20 procent.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att då de kostnader, varför do­

mänstyrelsen ifrågasatt avdrag med en tredjedel av värdeavkastningen,

allenast torde förekomma vid en del större skogsbruk, länsstyrelsen ville

ifrågasätta örn det kunde anses skäligt och rättvist, att avdrag av denna

omfattning borde medgivas vid skogsbruk av alla storlekar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, bland annat, följande:

Vad beträffade avdraget för kostnader för skogens vård och förvalt­

ning m. m., så finge väl anses vara obestridligt, att dessa kostnader, vad de

stora bolagsskogarna och kronoparkerna anginge, uppginge till minst en

tredjedel av den årliga virkesavkastningens värde men i fråga örn det

stora flertalet av de s. k. bondskogarna, där någon egentlig skötsel av sko­

gen i regel ej förekomme, torde denna kostnad ej ens kunna beräknas till

en fjärdedel. Då det ej syntes vara möjligt att beräkna denna kostnad

olika för olika slag av skogar, kunde det ifrågasättas, huruvida den av

domänstyrelsen föreslagna höjningen kunde anses vara av förhållandena

påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kapitaliseringsprocent.

Handelskammaren i Gävle har i sin här förut omförmälda skrift velat betona riktigheten av att avdraget för förvaltningskostnader höjdes från 25 procent till 33 1ja procent. Vid möte inför handelskammaren, där­ vid representanter för samtliga mera betydande skogsägande företag inom handelskammarens verksamhetsområde närvarit, hade från samt­ liga närvarande framhållits, att ifrågavarande kostnader mer än väl upp- ginge till 33 V3 procent av rotvärdet, ävensom att avdraget för allmänna omkostnader torde höra sättas procentuellt högre vid de lägre rotvärden, man syntes böra räkna med vid en kommande fastighetstaxering.

Vad angår den vid skogstaxeringen tillämpliga kapitaliseringsfaktorn har domänstyrelsen ansett, att 5 procent borde under nuvarande förhål­ landen alltjämt vara en i dylikt avseende lämplig siffra. Rörande de skäl, som härvidlag varit bestämmande för domänstyrelsen, hänvisas till sty­ relsens yttrande.

Kapitaliseringsfaktorn har uttryckligen berörts endast i ett fåtal ytt­ randen. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads och Västerbottens län biträda domänstyrelsens förslag. Länsstyrelsen i Malmö­ hus län förmenar, att siffran 5 redan från början utgjort en för hög kapi- taliseringsprocent, vilket förhållande bestyrktes av domänstyrelsens ut­ redning, som gåve vid handen, att förhållandena under de sista åren rik­ tigare hade betingat en kapitaliseringsprocent av 4.5. Det vore därför enligt länsstyrelsens åsikt klokt att nu stanna vid denna procentsiffra

Kammarrätten anför: »Kammarrätten delar domänstyrelsens uppfattning örn det berättiga­ de i en viss sänkning av nu gällande taxeringsvärden. Såvitt föreliggan­ de material för frågans bedömande utvisar, torde knappast någon sänk­ ning vara att påräkna såsom direkt följd av att medeltalet av priserna under åren 1927—1931 lägges till grund för bestämmandet av rotvärdet.

En sådan sänkning skulle emellertid, på sätt förut antytts, kunna vin­ nas genom höjning av kapitaliseringsprocenten.

Kammarrätten saknar givetvis möjlighet att uttala sig örn det sannolika ränteläget under den 5-årsperiod, varom här är fråga. Trots medeltalet av räntan för åren 1927—1931 torde det med hänsyn till såväl det nu­ varande höga ränteläget — 6 procent vid 1931 års utgång — som osäker­ heten på området för framtiden dock enligt kammarrättens mening vara uteslutet att bestämma den nu ifrågavarande kapitaliseringsprocenten lägre än 5 procent. Örn man skall stanna vid denna räntesats eller even­ tuellt höja kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent, är vanskligt att uttala sig örn.----------- - Under erinran örn den i det föregående framhållna möj­ ligheten att genom höjning av kapitaliseringsprocenten reglera värdena, anser sig dock kammarrätten böra, med hänsyn till det nuvarande höga ränteläget, ifrågasätta, örn icke en höjning av kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent bör vidtagas.

En alltför kraftig sänkning av taxeringsvärdena, i vad skogsvärdet angår, måste dock framkalla en viss tvekan med hänsyn därtill, att re- partitionstalet för skogsvärdet är lägre än för jordbruksvärdet. Vid så­ dant förhållande synes kapitaliseringsfaktorn, som vid en kapitaliserings-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

81

procent av 5.5 procent blir 18.18, kunna dels av bekvämlighetsskäl av­

rundas till 18.2 dels ock så lördelas, att markens värde uppskattas till

3.2

årsavkastningar och. skogens värde till 15 årsavkastningar.»

Eedan i det föregående har jag framhållit, att den allmänna nivå, som

Departement

»

kommer att vid 1933 års fastighetstaxering bliva gällande för skogsmark

och växande skog, blir beroende av vissa beslut av statsmakterna. Av

dessa skola nämligen bestämmas dels de år, vilkas virkespriser skola

vara grundläggande för taxeringen, dels den kapitaliseringsprocent, som

därvid skall tillämpas. I konsekvens med den metod, som förut kommit

till användning, har nu domänstyrelsen föreslagit, att virkesprisen för de

fem år, som förflutit före det år, då taxeringen tager sin början, skola be­

stämma taxeringsvärdena. Medelprisen för år 1931 äro ännu ej kända men

kunna väntas bliva mycket låga. Det oaktat har domänstyrelsen antagit,

att årsserien 1927—1931 knappast skulle representera ett lägre medeltal

än den år 1928 tillämpade årsserien 1922—1926. Domänstyrelsen har jäm­

väl tänkt sig fortsatt tillämpning av den år 1928 tillämpade kapitalise-

ringsprocenten 5. Med dessa utgångspunkter borde taxeringsvärdena vid

1933 års taxering bliva i stort sett oförändrade. Domänstyrelsen har emel­

lertid nu upptagit ett gammalt från skogsmannahåll framställt önske­

mål, att omkostnadsavdraget skulle höjas från en fjärdedel till en tredje­

del. Detta skulle, örn de båda övriga faktorerna resultera i oförändrade

värden, betyda en genomsnittlig nedsättning av taxeringsnivån med

ungefär 11 procent.

I de avgivna yttrandena hava rätt skiftande meningar uttalats om

dessa olika faktorer, men så gott som genomgående har man anslutit sig

till någon linje, som givit lägre värden än de nu gällande. Röster hava

ej saknats för ett sådant bestämmande av på taxeringen inverkande fak­

torer, att resultatet skulle bliva en kraftigare nedsättning av taxerings­

värdena än domänstyrelsen föreslagit. En tillämpning av årsserien 1929

—1931 års virkespriser synes sålunda, örn övriga faktorer lämnas oför­

ändrade, komma att medföra ungefär 20 procents nedsättning av värdena.

Kombineras denna nedsättning med en höjning av omkostnadsavdraget

till en tredjedel, så skulle den totala nedsättningen av taxeringsvärdena

antagligen belöpa sig till inemot 30 procent, o. s. v. Kammarrätten har

godtagit domänstyrelsens förslag beträffande omkostnadsavdraget och,

med tvekan, ifrågasatt en höjning av kapitaliseringsprocenten till 5.5.

Detta skulle tillsammans betyda en nedsättning av taxeringsvärdena med

troligen inemot 20 procent. Länsstyrelsen i Malmöhus län har å andra

sidan givit ett förslag, som synes medföra i stort sett oförändrade

värden, i det länsstyrelsen godtagit domänstyrelsens förslag till årsserie

och omkostnadsavdrag men föreslagit sänkning av kapitaliseringsprocen­

ten till 4.5.

Den för skogsmark och växande skog gällande särskilda metoden åsyf-

Bihang till riksdagens protokoll 1!)32.

1 sami. ISO hafi. (Nr 220.)

Ii

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

tar, såsom jag förut framhållit, att fastställa »det värde, som de kumla an­ ses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk». Det bar ti­ digare framhållits (prop. 102/1927, sid. 490), att man med denna metod syftar till att —■ visserligen schablonmässigt — få fram värden, som skä­ ligen kunna anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren under förutsättning av skogens fortsatta användning för uthålligt skogs­ bruk. Man har sålunda att ställa sig frågan, hurudan kalkyl en köpare, som har för avsikt att fortsätta med rationellt skogsbruk, plägar göra. Han måste därvid uppenbarligen göra klart för sig, att det gäller en affär på lång sikt. Han räknar sålunda med ej blott årsavkastningen under de närmaste åren utan den sannolika årsavkastningen under en över­ skådlig framtid. Säkerligen kalkylerar han ej heller med räntefoten för kortfristiga placeringar utan med den ränta, han kan väntas erhålla på lång sikt. Om köpet sker under en högkonjunktur eller en lågkonjunk tur, bör i och för sig föga påverka denna del av kalkylen. Vederbörande har strängt taget ingen anledning att komma till annat resultat vid det ena tillfället än vid det andra men har sannolikt benägenhet för större optimism vid högkonjunktur. Ävenledes måste det givetvis påverka hans pris, örn lågkonjunktur eller högkonjunktur förutses under de allra närma­ ste åren, i så måtto nämligen, att det uppenbarligen ställer sig fördelak­ tigare, örn de närmaste årens värden väntas bli höga och de påföljande årens låga, än örn ordningen blir den motsatta. Att dessutom en mer eller mindre knapp kapitaltillgång utövar sin verkan på efterfrågans storlek, är tydligt, men just därför att det gäller långtidsplaceringar blir ej heller verkan av denna faktor så stark, som örn det gäller mera kortfristiga så­ dana. Allt detta sammanlagt innebär, att saluvärdet på skogsmark och växande skog under förutsättning av dess fortsatta användning för ra­ tionellt skogsbruk visserligen fluktuerar men — vid oförändrat penning­ värde — inom jämförelsevis trånga gränser och mindre än de faktiska saluvärdena, vilka lätt röna inverkan av möjligheten att omedelbart göra ett mer eller mindre betydande kapitaluttag ur skogen. Örn det exempel­ vis skulle kunna påvisas, att de faktiska saluvärdena för växande skog sedan ingången av år 1928 nedgått med 25 procent, får detta följakt­ ligen ej tagas till intäkt för ett påstående, att taxeringsvärdena böra sän­ kas i samma proportion. Taxeringsvärdena på skogen böra förete en jäm­ nare kurva än de faktiska saluvärdena.

Ett mer eller mindre medvetet anläggande av ett betraktelsesätt unge­ fär liknande det jag nu gjort mig till tolk för kan väl antagas hava för­ anlett många av de hörda myndigheterna m. fl. att giva sin anslutning till olika förslag, som kunna väntas resultera i en nedsättning av taxe­ ringsvärdena med i runt tal 10 procent. Ett dylikt förslag förefaller mig också från förut angivna synpunkter tillfredsställande. Särskilt vill jag framhålla, att det knappast synes vara anledning gå längre än domänsty­ relsen föreslagit och som ganska allmänt tillstyrkts. Jag vill dock uttryck-

83

ligen betona, att denna nedsättning gäller de allmänna grunderna och är

allenast genomsnittlig. Förhållandena i olika delar av landet komma sä­

kerligen att visa sig variera något. Dessutom torde på vissa håll rättelser

av förelupna fel, framför allt vid bestämmande av den relativa skogstill-

gången, komma att i praktiken föranleda avvikelser från genomsnitts­

nivån. Därpå tyder den Höijer—Lindebergska utredningen.

Örn såsom utgångspunkt antages, att de genomsnittliga värderings-

grunderna skola nedsättas med omkring en tiondel, så återstår att fast­

ställa, på vilken väg detta resultat skall uppnås. Jag kan ej anse, att va­

let härutinnan bör tillmätas alltför stor vikt. Det är uppenbart, att ej

vare sig årsserien 1927—1931 eller 1929—1931 eller någon annan årsserie,

vilka ju alla syfta på tidigare priser, kunna sägas innefatta en tillförlit­

lig prognos rörande de värden, som kunna påräknas i framtiden under

en lång följd av år. Genom jämkning av kapitaliseringsfaktorn kan man

med vilken serie som helst uppnå i huvudsak samma slutliga taxeringsre-

sultat. Att jag för min del förordar årsserien 1927—1931 får följaktligen

främst tillskrivas det förhållandet, att denna serie, såsom domänstyrelsen

framhållit, erbjuder ett tillförlitligare statistiskt material än den kortare

serien och eliminerar mera tillfälliga faktorer, som kunna i olika landsän­

dar tillfälligtvis ha satt sin prägel på prissättningen. Den serie, som tager

vid, där serien från närmast föregående taxering slutat, förefaller givet­

vis även i och för sig mindre godtycklig än varje annan serie; denna om­

ständighet synes mig dock ej alldeles så betydelsefull, som den kanske kan

synas vara, då tillfälle till alla variationer finnes beträffande kapitalise­

ringsfaktorn. Hade man i förevarande avseende nöjt sig med den mindre

serien, hade det måhända visat sig nödvändigt att, i ungefärlig anslutning

till vad, bland annat, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ifrå­

gasatt, genom något särskilt organ pröva, huruvida de siffror, som erliölles

för varje län, på grund av särskilda omständigheter på ett uppenbarligen

tillfälligt sätt bröte sig ut ur den allmänna ramen. Med den längre serien

synes man kunna undvika att tillgripa en dylik föga tilltalande anordning.

Det anses, såsom redan framhållits, sannolikt, att årsserien 1927—1931

skall resultera uti ungefär samma genomsnittliga rotvärde som det år

1928 tillämpade. Med detta förhållande såsom utgångspunkt vill det före­

falla, som örn den ifrågasatta genomsnittliga nedsättningen av värderings-

grunderna skulle kunna vinnas antingen på den av domänstyrelsen

föreslagna vägen genom ökning av förvaltningskostnadsavdraget till en

tredjedel eller genom att sänka kapitaliseringsfaktorn från 20 till 18, mot­

svarande en höjning av kapitaliseringsprocenten från 5 till något mer

än 5.5, eller genom en kombination av båda dessa faktorer, ehuru med andra

belopp. Det har ej påvisats, att den nu tillämpade siffran för omkost­

nadsavdraget är under normala förhållanden genomsnittligt för låg, örn

hänsyn tages även till skogar i enskild ägo. Denna siffra fastställes ej i

instruktionen utan är inskriven i själva lagen, varför den ej bör ändras

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

från gång till annan. Att jag icke förty ansluter mig till förslaget är på den grund, att de virkespriser, som ligga till grund för prisbildningen och därmed för taxeringen, i liuvudsak hänföra sig till statens och bolagens för­ säljningar och inköp, samt att det ligger nära till hands att vid dylikt för­ hållande taga större hänsyn även till dessas allmänna omkostnader. Det förefaller, som örn det nuvarande omkostnadsavdraget på sina håll betrak­ tades som en orättvisa. Att, såsom ifrågasatts, göra olika stora avdrag för privatpersoners och andras skogar kan ej ifrågakomma, därest man ej kan göra gällande, att den förra kategorien är mer värd än den senare. Detta är givetvis ej förhållandet.

Till de övriga frågor, som domänstyrelsen behandlat i sitt nu ifråga­ varande yttrande, skall jag återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Taxering av vattenfallsfastighet.

Sakkunnig-

Med stöd av Kungl. Maj:ts givna bemyndigande tillkallade jag den

uppdrag. 25

januari 1932 vattenrättsingenjören vid Österbygdens vattendomstol Eichard Smedberg att såsom sakkunnig inom departementet biträda vid där pågående överarbetning i vissa delar av gällande bestämmelser an­ gående fastighetstaxering, såvitt denna överarbetning anginge ström­ falls- och liknande fastigheter.

Med hänvisning till berörda uppdrag har Smedberg överlämnat en den 20 februari detta år dagtecknad promemoria med utkast till vissa änd­ ringar i kommunalskattelagen m. m.

I nämnda promemoria anför Smedberg följande: »Grundtanken i det härvid fogade utkastet till vissa ändringar i kom­ munalskattelagen m. m. har varit att bringa skatte- och vattenlagarna i överensstämmelse med varandra. Bägge taga sikte på affärsmässighe­ ten och kräva likartade ekonomiska beräkningar, varför det ligger nära till hands att försöka tillämpa vattenlagens teknisk-ekonomiska data på taxeringen.

Vid bestämmande av fastighetsvärdet ligger det nära till hands att utgå från fastighetens räntabilitet. Det förekommer emellertid, att rö­ relsen går med förlust, i synnerhet för bygdekraftverk, tillkomna under krisperioden 1916—1921. Dessa hava emellertid ändock ett visst fastig­ hetsvärde, då de äro av allmännyttig karaktär och medföra indirekta fördelar för trakten. En annan och större typ av kraftverk, beträffande vilken det synes bereda svårigheter att åstadkomma en för fastighets­ värderingen lämplig avkastningsberäkning, äro de anläggningar, som ut­ göra delar av industrier. Här blir frågan örn storleken av vattenfalls- fastighetens avkastning ofta närmast en intern bokföringsfråga. Slut­ ligen hava vi den ganska stora gruppen av kraftverksägare, vilka icke i sina deklarationer meddela tillräckliga uppgifter för verkställande av en pålitlig affärsberäkning. De försök, som gjorts att grunda taxeringen på uppgifter örn avkastningen, hava i regel misslyckats, då de grundats på för många och osäkra förmodanden. Särskilt antagandena örn energi-

85

produktionens storlek och kraftpriset hava därvid visat sig så godtyck­

liga, att resultatet blivit oriktigt.

Det har därför i praktiken visat sig nödvändigt att vanligen följa en

annan, mera schablonartad taxeringsmetod. Denna har, vid sidan av

huvudgrunderna för en avkastningsberäkning, kommit till uttryck i det

bifogade utkastet till lagändringar. Vissa för densamma grundläggande

detaljfrågor skola belysas i det följande.

En vattenfallsfastighet kan hava 2 huvudvärden, markvärde och bygg­

nadsvärde.

Det förstnämnda uppdelas i

fallvärde = värdet av själva strömfallet med tillhörande strandremsa

(VL 1 kap. 1 §) och

utmålsvärde = värdet av det markområde, som erfordras för anlägg­

ningen med bostadshus (VL 2 kap. 16 §).

Byggnadsvärdet omfattar alla byggnadsarbeten i vatten och på land.

Det är av vikt att alltjämt hålla isär dessa 3 begrepp, oavsett om fallet

är tillgodogjort eller icke. I ett outbyggt fall har man endast fallvärde

men i ett utbyggt både fall-, utmåls- och byggnadsvärde.

Vad ett outbyggt vattenfall angår påverkas taxeringen dels av fall­

höjden och vattenmängden, tillsammans i stort sett representerande effek­

ten, dels av kraftpriset. Det torde böra framhållas, att de distinktioner,

som göras i det följande, ej inverka på den genomsnittliga taxeringsni-

vån, då mot en lägre effekt med längre varaktighet alltid korresponderar

ett i motsvarande mån högre kraftpris per enhet.

Fallhöjden har i hos kammarrätten överklagade mål vanligen antagits

utgöra medelfallhöjdens bruttovärde, medan man samtidigt ifråga örn

vattenmängden oftast hänfört sig till 9-månadersvattenmängden. Effek­

ten blir därigenom något minskad, då medelfallhöjden i allmänhet är

lägre än 9-månadersfallhöjden, vilken är ett statistiskt begrepp, som en­

dast undantagsvis kan konstateras i naturen. Lågvattenfallhöjden är där­

emot en lättfattlig och tillgänglig företeelse, som hänför sig till vatten­

lagen och därför bör läggas till grund för taxeringen.

Vid några tillfällen har man räknat med netto- i stället för brutlofall-

höjd. Då emellertid den förstnämnda sammanhänger med teknisk-ekono­

miska förhållanden vid utbyggnaden, vilka medföra, att man icke siffer­

mässigt kan påvisa någon lagbundenhet mellan netto- och bruttovärden,

bör man räkna med de senare värdena.

Ett ytterligare skäl för en sådan uppfattning ligger i det förhållandet,

att fallets effekt bör uppskattas lika, vare sig fallet är tillgodogjort eller

icke.

Slutligen må framhållas, att vid damm sättes normalt lågvattenstånd

— sänkningsgräns. Regleringshöjden ovanför hör till regleringsvolymen.

Den lägsta fallhöjd, som ur teknisk synpunkt kan ifrågakomma, torde

vara en meter.

Vattenmängden har vid fallvärdering i regel angivits med 9-månaders

varaktighet, men undantagsvis hava åtskilliga andra begrepp hävdats.

Att så skett beror på vattenfallskommitténs ståndpunktstagande 1903, då

densamma hade att välja mellan riksdagens medel vattenmängd och kom­

mitténs lågvattenmängd. Någon övertygande motivering framfördes

icke, och den vedertagna 9-månadersvattenmängden har också med fog

kritiserats under taxeringen. Begreppet i fråga är sålunda riitt svårupp-

fattat, oell dess fastställande kräver en betydlig statistisk bearbetning.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Ett skäl för dess bibehållande vore naturligtvis, om densamma ungefär motsvarade . utbyggnadsvattenmängden (turbinernas vattenförbrukning) eller stöde i något regelbundet förhållande till densamma. Detta har emellertid under den moderna, snart 40-åriga vattenkraftutvecklingen yt­ terst sällan inträffat.

Den nya vattenlagen, som började tillämpas 1 januari 1919 och som så­ lunda i snart 13 år verkat normaliserande på vattendragsekonomien, hän­ för sig snart sagt genomgående till den normala lågvattenmängden (VL 1 kap. 5 §, 2 kap. 10 §, 4 kap. 1—3, 5, 8—9 §§, 11 kap. 95 § och 14 kap. 1 § m. fl.). Betydelsen av denna vattenföring förstås av alla och densamma är lätt åtkomlig ur räknesynpunkt. Alla skäl tala sålunda för dess god­ kännande även inom skattelagstiftningen. Mot detta kan invändas, att allmänheten vid kraftvärdering vant sig vid 9-månadersbegreppet, varför möjligen en felaktig ekonomisk uppskattning skulle kunna bliva följden av en övergång från det ena till det andra vattenmängdsbegreppet. Fram­ hållas må emellertid, att värdet å vattenkraften är så omstritt och litet utrett, att man överhuvud ännu ej har någon klar ståndpunkt i denna fråga. Härtill kommer, att tillräckligt hydrografiskt material finnes för bedömande av den förändring av kraftpriset, som bör ske i samband med lågvattenbegreppets införande.

Vattenmängden, som avses för ett kraftverk, kan vid isfritt vatten un­ dergå minskning med hänsyn till samfärdseln såsom far- och flottled samt fiskvägar (VL 1 kap. 5—13 §§, 5 kap. 4 §, 6 kap. 5 §, 9 kap. 47, 50 §§). Undantagsvis måste man även taga hänsyn till avståendet året runt av vatten till fabriker, samhällen etc.

Effekten, som utgör produkten av faktorerna fallhöjd och vattenmängd m. m., uttryckes sålunda som normal lågvatteneffekt (VL 2 kap. 10 §, 4 kap. 1—3, 5, 9 §§, 11 kap. 27, 95 §§). Vid dess förvandling till turbin- eller elektriska hästkrafter — vilken är erforderlig, då kraftpriset plägar an­ givas för dylika mått — märkes, att verkningsgraden å maskineriet allt­ jämt förbättras och detta så kraftigt, att man kan ifrågasätta lämplig­ heten av att för turbiner längre angiva det 75-procent-värde, som ingår i den allmänt vedertagna effektformeln.

Vid fallvärdets beräkning har man att utgå från gängse priser : byg­ den, men för åstadkommande av jämnhet i taxeringen blir det nog nöd­ vändigt att härleda vissa normalvärden. Dessa böra sedan justeras efter vissa grunder, av vilka utbyggnadstiden torde vara den viktigaste. Vat­ tenlagens uppfattning är, att man ej kan överblicka utvecklingen mera än 40 år framåt (VL 4 kap. 5, 9 §§), varför fall, som ej kunna förväntas utbyggda inom denna tidrymd, måste anses värdelösa. Normal utbygg- nadstid för olika områden torde kunna angivas med ledning av utveck­ lingen hittills. En annan omständighet av betydelse är reglering smöjlig­ heten, såväl sjöreglering som korttidsreglering vid kraftverken. ' Utbygg­ nads för hållandena inverka även, främst fallhöjden, vidare klimat-, grund­ läggnings- och bostadsförhållanden m. m. Slutligen har man att taga hänsyn till avstånd till järnvägsstation (landsvägsfrakterna) och den hu­ vudsakliga kraftavsättningsorten, vilket torde gälla hela landet och ej enbart Norrland, såsom hittills ofta gjorts gällande.

Vad angår utbyggd vattenkraft bör för fallvärdets värdering i tillämp­ liga delar samma metod komma till användning som beträffande outbvaut vattenfall.

Beträffande byggnadsvärdet bör för var och en av kraftverkets 3 hu-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

87

vuddelar (byggnadsarbeten, turbin- och elektrisk utrustning) särskilt ut­

redas anläggningskostnader och värdeminskning. Man torde bland tek-

nici vara tämligen ense rörande de normer, som därvid böra begagnas.

Vad angår värdering av utbyggd vattenkraft bör särskilt framhållas

betydelsen av den index, som skall tillämpas, när det gäller att överföra

den faktiska anskaffningskostnaden till ett nuvärde. Denna index kan

nämligen ej grundas enbart på partipriserna, i synnerhet som partipris-

index till vida övervägande del utgöres av varuslag, som ej angå kraft­

verken. Ännu viktigare är emellertid, att arbetslönerna vid ett vatten­

kraftföretag äro utslagsgivande, och som indices för dessa (byggnads-,

mekaniska och elektriska verkstadsarbetare) efter år 1923 skilja sig från

materialprisernas, måste en särskild kraftverksindex åstadkommas. Ut­

redning rörande den lämpliga avvägningen av denna index pågår.

Ersättningskraften legaliserades i den nya vattenlagen (2 kap. 5—7,

23 §§, 9 kap. 13—45 §§) på så sätt, att vid tvångsinlösen av strömfall

den fastighet, varmed rätten till tillgodogörandet förenades, ålades abso­

lut skyldighet att för all framtid tillhandahålla visst med hänsyn till

uttagningskostnaden reducerat kraftbelopp å den fastighet, som beröva­

des strömfall. Likartade köpeavtal tillkommo även före 1919 och det är

icke bekant, att överenskommelserna svikits. Dylik kraft måste betrak­

tas som byggnadsvärde, vilket avdrages från den tjänande fastighetens

värde och tillägges den härskande. Det har emellertid visat sig, att mind­

re jordbruk ej kunnat tillgodogöra sig det kraftbelopp, som sålunda ställts

till deras förfogande, varför det är skäligt, att för dessa medgives hän­

synstagande till dylikt förhållande. Detta bör ej medföra någon rubb­

ning i ersättningsgivarens avdrag, ty han kan när som helst tvingas att

leverera fullt kraftbelopp. Återköper han tillsvidare en del kraft, kom­

mer hänsyn att tagas därtill vid bedömandet av köpt energi i övrigt.

Någon hänsyn till bygdekraft (VL 4 kap. 1—4 §§) torde ej behöva tagas,

då denna ej innebär ett avstående av kraft utan huvudsakligen har pris-

reglerande betydelse.

Slutligen böra sjöregleringarna omnämnas i vissa avseenden. Mark­

värdet är av underordnad betydelse, byggnadsvärdet huvudsaken. Före­

skrift synes böra införas, att vid bestämmande av byggnadsvärdet hänsyn

skall tagas till allt arbete, även rensningar, som stå i samband med dam­

men.

Rättsförhållandet ordnas genom vattenlagens 3 kap. 1—25 §§ (tvångs-

delaktighet) eller 3 kap. 26—28 §§ (frivillig anslutning). De strömfalls-

fastigheter (härskande), som sålunda bidraga till regleringsdammen (tjä­

nande), böra erhålla avdrag i fallvärdet, motsvarande deras kostnads-

andel i dammen. Denna andel är beräknad enligt fallhöjd, varvid dock

en mindre justering kan hava ägt rum med hänsyn till utbyggnadsvatten-

mängd, nederbördsområdets tillväxt, avstånd från regleringsdammen och

mellanliggande regleringsmöjligheter.

Det blankettryck, som användes vid fastighetstaxering, tager icke sär­

skilt hänsyn till strömfallsfastigheterna, varför ett speciellt deklarations-

formulär synes böra upprättas, vilket anpassar sig efter de säregna för­

hållandena beträffande ifrågavarande fastigheter. Förslag till dylikt

formulär har ännu ej utarbetats.

Till belysande av denna frågas räckvidd må meddelas följande approxi­

mativa uppgifter rörande antalet av ifrågavarande fastigheter:

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Kungl. Martts proposition Nr 220.

st.

kraftverk om mer än 100 hkr.......................................................................... 1,300 kvarnar och sågar ........................................................................................... 2,000 outbyggda, byggnadsvärdiga fall ............................................................ 1,700

Summa fastigheter 5,000.

Taxeringsvärdet av dessa fastigheter torde uppgå till minst 500,000.000 kronor.»

Det vid promemorian fogade utkastet till ändringar i kommunalskatte­ lagen m. m. var av följande lydelse:

i> Kommunalskattelagen.

Anvisningar till 9 §.

(ny punkt)

4. Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast un­ dantagsvis kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar.

Outbyggt vattenfall kan anses sakna särskilt värde, örn dess fallhöjd understiger en meter eller detsamma ej kan förväntas bliva utbyggt inom 40 år.

Såsom värde å outbyggt vattenfall upptages värdet på normal lågvat­ teneffekt hos fallet, uppskattat enligt för bygden gällande pris på vatten­ kraft, under hänsynstagande till den tid, som beräknas förflyta, tills fal­ let blir utbyggt, regleringsmöjligheter, kostnader för på vattenfallets ut­ byggande inverkande förhållanden såsom fallhöjd o. dyl., avstånd från järnvägsstation och huvudsaklig kraftavsättningsort, kostnader för an­ del i regleringsdamm m. m.

Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och normal lågvattenmängd. Med normalt lågvattenstånd ovan damm förstås sänkningsgränsen.

Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den av­ kastning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkret­ sen bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning.

Vid uppskattning av denna avkastning bör beaktas, att ett bättre ut­ nyttjande av anläggningen kan påräknas i mån som energiproduktionen jämnare fördelas på olika tider av året, under tillvaratagande av före­ fintliga regleringsmöjligheter och tillgång till reservkraft genom reserv­ maskineri eller samdrift med annat kraftverk e. dyl. För att få fram nettoavkastningen avdragas normala omkostnader, kostnad för erforder­ lig personal, underhåll o. dyl. Det kapitaliserade beloppet av nettoav­ kastningen kan anses motsvara värdet på en nybyggd anläggning. Från detta värde bör följaktligen göras avdrag för den värdeminskning, som åkommit anläggningen på grund av dess ålder.

Där tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående angivna förhållandena ej stå till förfogande, må vid taxering av kraft­ verk följande värderingsmetod komma till användning.

Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom örn det vore outbyggt, med iakttagande av att den vattenmängd, som måste avstås till samfärd­ sel och andra behov, ej medräknas. Till det sålunda erhållna värdet läg- ges skäligt värde å utmål, d. v. s, den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

89

Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maski­

ner, uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, särskilt för turbinutrust-

ning och särskilt för elektrisk utrustning (ej transformatorer) med ut­

gångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till nu­

värde under hänsynstagande till kostnadernas ändringar sedan de tid­

punkter, då anskaffningen ägt rum, oell erforderliga avskrivningar. Vid

uppskattning av avskrivningens storlek beaktas, att för större anläggnin­

gar vanligen kan beräknas en längre varaktighetstid än för mindre. I

byggnadsvärdet inräknas ej värdet av broöverbyggnad, som ej tillhör

kraftverket, ej heller av kraftledningar.

Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersätt-

ningskraft, grundad på vattenlagen eller på sådant avtal, som binder

denna skyldighet vid ifrågavarande fastighet och viss mottagande fastig­

het; rättigheten att utfå dylik kraft skall i den mån den kan utnyttjas av

sistnämnda fastighet tagas i betraktande vid dess taxering.

För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre an­

läggningar torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sist­

nämnda värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till använd­

ning.

Reglering sdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i an­

språk tagen mark, dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på

sätt om till kraftverk hörande byggnad ovan sagts. I kostnaden för bygg­

naden inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför

densamma. Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regJe-

ringsdammen, minskas i stället med belopp svarande mot deras andel i

dammanläggningen.

Örn fastighet, som i denna punkt avses, ligger i två kommuner, skall,

örn kommungränsen går i vattendraget, vattenfallets värde delas lika på

de båda kommunerna, såvida ej på grund av förhållande, som avses i 1

kap. 2 § andra stycket vattenlagen, större rätt till vattnet tillkommer den

ena stranden. Värdet på tvärdamm delas jämväl lika på båda kommu­

nerna, under det att värdet på leddamm hänföres till den strand och kom­

mun, vartill den ansluter. I övrigt sker uppskattningen med hänsyn till

läget. Går kommungränsen tvärsöver vattendraget, uppdelas värdet

jämväl nied hänsyn till läget.

Anvisningar till 10 §.

(ny punkt)

6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde

i taxeringslängden antecknas. Vad angår utbyggt vattenfall skola här­

vid såsom skilda värden angivas dels värdet å fallet jämte utmålet (be­

träffande annan fastighet ingående i markvärde) dels värdet å alla bygg­

nader. Skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas

värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets värde.

Taxering sförordningen.

17 § 1 mom.

Till ledning---------— innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration----------- och skogen samt, beträffande fas­

tighet, därå vattenfall finnes, uppgifter som erfordras för taxering av

vattenfallet jämte tillhörande byggnader.

Är jordbruksfastighet----------- Kungl. Majit.»

Remiss.

Huvud­

principer.

över berörda promemoria och utkast hava i anledning av remiss ytt­

randen avgivits av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Hallands,

Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt­

lands, Västerbottens och Norrbottens län, kammarrätten, vattenfallssty­

relsen samt svenska vattenkraftföreningen.

De hörda länsstyrelserna hava i allmänhet icke haft något att erinra

mot de av Smedberg föreslagna huvudprinciperna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att det torde vara oomtvist­

ligt, att behov av detaljerade anvisningar rörande grunderna för taxe­

ring av vattenfall och kraftstationer m. m. förelåge. Det föreliggande

förslaget anknöte såvitt möjligt till bestämmelserna i gällande vattenlag,

vilket syntes fullt riktigt.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar:

»Erfarenheten från föregående taxeringar giver vid handen, att taxe­

ringen av vattenfall endast i undantagsfall kan ske med ledning av fak­

tiskt erlagda köpeskillingar, utan måste beskattningsnämnderna använda

sig av hjälpmetoder. Att därvid låta uppskattningen av de utbyggda

vattenfallen, i utkastet kallade kraftverken, ske med utgångspunkt från

avkastningen måste bliva i hög grad vanskligt och ställer otvivelaktigt

alltför stora fordringar på beskattningsnämnderna.

Vida enklare och möjligare måste enligt länsstyrelsens mening den taxe­

ring bliva, som mera direkt grundar sig å värdet i orten å vattenfallet,

det vill säga naturkraften, samt å kostnaden för fallets utbyggande. Inom

Värmlands län äro för övrigt så gott som alla utbyggda vattenfall att

hänföra till delar av större industrier. Deras värden ingå sålunda i ett

större helt. På vad en förståndig köpare vill betala för en industrifas­

tighet torde huvudsakligen inverka anläggningskostnaden, inbegripet

kostnaden för markförvärv, anläggningens ålder och dylika omständig­

heter. Härpå grundas väl också i allmänhet industrifastighetens värde

och icke på fastighetens avkastning. Uppskattningsmetoden för kraft­

verket synes böra vara i huvudsak densamma.»

Länsstyrelsen i Örebro län anför, efter att hava framställt ett par an­

märkningar rörande de föreslagna bestämmelserna örn taxering av out­

byggda vattenfall, att ehuru antalet av dylika fall torde avsevärt över­

stiga antalet utbyggda sådana, frågan örn de sistnämndas taxering med

hänsyn till det större värde de representerade torde hava den största be­

tydelsen. Frågan örn taxeringen av de utbyggda vattenfallen, vilken

också vore mera komplicerad, syntes, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma,

genom det framlagda förslaget hava fått en god lösning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

»Värderingen av obebyggda vattenfall och vattenkraftanläggningar

med tillhörande ledningsnät torde tillhöra det mest svårbedömda i taxe-

ringsarbetet. Den snabba tekniska utvecklingen på området har medfört

krav på allt större enheter inom såväl kraftproduktion som kraftfördel­

ning med därav följande relativt korta avskrivningsperioder. I konkur­

rensen med bränslekraft har vattenkraften visserligen i stort sett häv-

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

91

dat sin plats, men gränserna för användningen inom olika områden änd­

ras alltjämt oell avsättningsförhållandena äro svåra att på lång sikt be­

döma. Olikheter i regleringsmöjligheter, samdrift mellan kraftverk på

allt större avstånd samt med reservmaskineri etc. komplicera ytterligare

värderingsfrågan.

Härmed följer att anvisningar för taxeringsåtgärder beträffande vatten-

fallsfastigheter med tillbehör måste bliva tämligen svävande och allmänt

hållna. Detta belyses bland annat av den i förslaget upptagna anvisnin­

gen att ett kraftverks avkastning skall bedömas med hänsyn till den na­

turliga kundkrets, som för anläggningen normalt bör kunna påräknas.

Här ställes en taxeringsmyndighet ofta inför en mycket vansklig uppgift.

Allt efter omständigheterna kan man emellertid behöva anlita de i för­

slaget angivna utvägarna att söka ledning i faktiska köpeskillingar, i kal­

kyler över sannolik varaktig räntabilitet samt i normalt handelsvärde å

vattenfall av olika typer och belägenhet med tillägg av verkliga bygg-

nadskostnader. Sistnämnda metod måste dock brukas med urskiljning, då

det ofta kan inträffa, att en byggnadskostnad icke medför ett motsvaran­

de fastighetsvärde.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att länsstyrelsen intet fun­

nit att erinra mot den värderingsmetod, som föreslagits, under förutsätt­

ning att alla erforderliga uppgifter kunde införskaffas och tillhandahål­

las skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

»Förutsatt att de teknisk-ekonomiska synpunkter, som enligt den vid

remissen fogade P. M. böra anläggas på taxeringen av vattenfall, äro rik­

tiga, något som länsstyrelsen icke tilltror sig kunna bedöma, synes intet

vara att erinra mot de föreslagna ändringarna i skatteförfattningarna.

Länsstyrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att taxeringsmyndig­

heterna vid den taxering, varom är fråga, måste komma att röra sig med

åtskilliga ganska osäkra faktorer, varför avsevärda svårigheter torde möta

att ernå ett riktigt resultat.»

Vattenfallsstyrelsen yttrar:

»Till en början vill styrelsen framhålla, att styrelsen ej kan ansluta

sig till en del av de uttalanden, som gjorts i motiveringen till förslaget.

Styrelsen har dock i det följande inskränkt sig till en kritik av det rent

principiella i promemorian.

Smedberg har såsom huvudgrund för beräkningen av ett kraftverks

taxeringsvärde föreslagit fastighetens räntabilitet. Han har emellertid

framhållit, att de försök, som gjorts att grunda taxeringen på uppgifter

örn avkastningen, i regel misslyckats, varför det i praktiken visat sig nöd­

vändigt att vanligen följa en annan metod.

Redan vad Smedberg sålunda anfört, talar klart för att metoden icke

bör komma till användning. Dessutom kan ifrågasättas, huruvida meto­

den överhuvudtaget är riktig och örn den står i överensstämmelse med

kommunalskattelagens principer för taxering av industrifastigheter. Det

är väl snarast rörelsens af färsvärde, man kommer fram till genom att ka-

pitalisera avkastningen. Om av två bredvid varandra liggande lika stora

och lika beskaffade skofabriker den ena lämnar 10 procent och den

andra 6 procent avkastning på investerat kapital, så kan man näppeligen

påstå, att den ena fabriksbyggnaden därför är värdefullare än den andra. Det är möjligt, att en köpare är villig att betala mera för den ena än för den andra byggnaden, men detta beror på att rörelsens affärsvärde är större i det ena än i det andra fallet. Det synes vara mer i överensstäm­ melse med lagstiftarens mening, att den större avkastningen kommer till synes vid inkomsttaxeringen.

Den av Smedberg i andra hand föreslagna uppskattningsmetoden äger obestridliga fördelar. Den är relativt lätt att tillämpa. Man rör sig, så­ vitt angår byggnaderna, med kontrollerbara fakta, och de värden, som framkomma vid beräkningen, äro objektiva. Visserligen kan förekomma, att man icke känner anläggningskostnaderna. I dylika fall torde fråga of­ tast vara om kraftverk, som förvärvats genom köp, och man torde då kunna erhålla en utgångspunkt för värderingen genom att antaga, att köpeskillingen motsvarar anläggningskostnaden vid tiden för köpet. Även örn man skulle sakna varje direkt underlag för uppskattning av anlägg­ ningskostnaderna, kunna dessa nöjaktigt beräknas genom värdering av byggnader m. m. I fråga örn vattenkraftens värdering vidlåder visserligen en olägenhet metoden, i det att det icke är lätt att angiva ett fixt värde å hästkraften utan måste detta i varje fall uppskattas med eller utan led­ ning av uppställda normalvärden. Detta oaktat bör denna metod obetin­ gat föredragas framför någon annan.»

Svenska vattenkraftföreningen anför, efter att hava hänvisat till en på föreningens föranstaltande år 1929 publicerad utredning rörande fastig­ hetstaxering av kraftverk m. m., i huvudsak följande:

»Vattenrättsingenjören Smedberg har visserligen i förslaget upp­ ställt en huvudregel, som överensstämmer med den i 1929 års ut­ redning såsom riktig angivna principen, i det att han föreslagit, att taxe­ ringsvärde å kraftverk skall kunna uppskattas med utgångspunkt från den avkastning, som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kund­ kretsen bör normalt kunna påräknas från en dylik anläggning. Denna formulering syftar uppenbarligen till samma resultat, som i 1929 års ut­ redning angivits såsom riktigt, nämligen att kraftverkets räntabilitets- värde eller avkastningsvärde skall utgöra det rätta taxeringsvärdet,

Alr­

vid dock icke skall räknas med den särskilda avkastning, som kraftverket kan giva i den vid taxeringstillfället rådande ägarens hand, utan med den avkastning, som bör kunna under alla förhållanden beräknas. Den här angivna satsen grundas på den i lag fastslagna principen, att taxe­ ringsvärde bör åsättas till det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet), d. \r. s. det belopp, som en förståndig köpare kan antagas Aulja betala för egendomen.

Förslaget innehåller emellertid särskilda anvisningar för det fall, att tillfredsställande uppgifter för bedömande av avkastningsvärdet ej skulle stå till förfogande. För sådana tänkta undantagsfall stadgar förslaget, att vattenfallet bör uppskattas särskilt för sig, som örn det vore outbyggt, och att värdet å byggnaderna bör uppskattas med utgångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden (nedan användes termen 'anläggnings­ kostnader’), omräknad till nuvärde. Denna regel står i bestämd motsats till förenämnda i lag fastslagna princip. Det är nämligen ingalunda säll­ synt, att ett kraftverks allmänna saluvärde (vilket uppenbarligen måste grundas på framtida avkastningsvärdet) ligger under anläggningskost­ naderna, även örn dessa omräknas till nuvärde. Ett dylikt förhållande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

93

kari bero av olika anledningar. Verket kan vara anlagt under en kristid, då behovet av elektrisk kraft i orten varit särskilt starkt och ett högt pris på kraften därför kunnat betingas. Senare inträffade omständigheter, såsom ändrade konjunkturer eller tillkomst av konkurrens med andra kraftkällor, kunna hava undanröjt möjligheten att betinga högt kraftpris. Det finnes ock exempel på, att anläggningar felkalkylerats (kanske på grund av oväntade svårigheter vid byggnadsarbetet e. dyl.), så att de vi­ sat sig icke kunna lämna någon nettobehållning, även örn ränta icke räk­ nas på själva strömfallets värde. I dylika fall skulle visserligen enligt förslaget själva strömfallet, såsom riktigt är, icke åsättas något värde alls, men trots detta skulle ensamt anläggningskostnaderna kunna bliva ett för högt taxeringsvärde å kraftverket.

Den i förslaget intagna supplementsregeln, mot vilken förestående an­ märkningar riktats, skulle för övrigt antagligen komma att leda till orik­ tiga resultat icke blott i de tänkta fall, då avkastningsvärde icke skulle kunna beräknas, utan även i andra, i det att taxeringsmyndigheterna sä­ kerligen skulle lockas att tillämpa supplementsregeln i fall, då huvud­ regeln skulle kunna utan egentlig svårighet användas.

Vattenkrafttföreningen hemställer fördenskull, att de sjunde, åttonde och nionde styckena av förslaget må utgå, och anser detta så mycket hell­ re möjligt, som den i dessa stycken givna regeln torde vara obehövlig. Enighet synes nämligen råda därom, att vid beräkning av kraftverks av­ kastningsvärde eller saluvärde till utgångspunkt icke bör tagas respek­ tive kraftverks bruttoavkastning under för tillfället rådande förhållan­ den, utan den normalavkastning, som kan beräknas, oavsett tillfällig an­ vändning av kraften etc. En dylik bruttoavkastning böra taxerings­ myndigheterna, enär kännedom örn genomsnittligt gällande kraftpris utan svårighet kan erhållas, kunna utröna med ledning av uppgifter an­ gående kraftverkets leveransförmåga och belägenhet. Taxeringsmyn­ digheterna torde ock på sätt redan i viss utsträckning skett kunna in­ hämta erforderliga upplysningar av tekniska experter. För att få fram den beräknade nettoavkastning, som hör läggas till grund för respektive kraftverks taxering, erfordras visserligen därjämte uppgifter angående anläggningskostnaderna för detsamma, vilkas storlek inverka minskan­ de på avkastningsvärdet. Men uppgift härom är enligt förslaget ändock erforderlig för utrönande av strömfallets värde, vilket per kraftenhet är mindre ju högre anläggningskostnaden är. Det hör således i alla fall vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att åsätta kraftverk ett så att säga standardavkastningsvärde, till vilket taxeringsvärdet hör fastställas.»

Kammarrätten anför: »Vattenfall taxeras antingen såsom en integrerande del av en jordbruks­ fastighet och är då outbyggt eller utbyggt och använt allenast för eget jordbruk eller skogsbruk eller också såsom annan fastighet, i vilken hän­ delse det är utbyggt och använt för annat ändamål än jordbruk eller skogs­ bruk eller outbyggt.

Kommunalskattelagens 9 § och anvisningen därtill innehålla icke någon särskild bestämmelse i fråga om taxering av vattenfall. Allenast säges i denna anvisning, punkt 2, att, vad jordbruksfastighet angår, hänsyn skall tagas till vattenfall såsom särskild naturtillgång. Till grund för upp­ skattning av vattenfalls värde skall alltså läggas ortens pris (allmänna sa­ luvärdet), på sätt detta begrepp i anvisningen närmare belyses. Obestrid-

Kunni. Maj:ts proposition Nr 220.

ligt är emellertid, att vattenfall, såväl outbyggda som utbyggda, förete så många olikheter i förhållande till fastigheter i övrigt, att de i anvisningen innehållna bestämmelserna i endast ringa utsträckning kunna få en mera omedelbar tillämpning å vattenfallsfastigheter. I sådant avseende behö­ ver man allenast erinra örn det faktum, att det som konstitu­ erar värdet å ett vattenfall ej är ett konkret föremål utan den kraft, som det framrinnande vattnet representerar, och att kraftens värde är beroende av en mångfald förhållanden, vilkas rätta bedömande fordrar teknisk sakkunskap. Därtill kommer, att vid ett utbyggt vattenfall värdebedömningen ytterligare kompliceras på grund av att nya fastighetsdelar uppstått genom byggnader och maski­ nerier, vilka tillsammans med vattenfallet bilda en enhet, ett kraftverk. Givet är således, att det såväl för de skattskyldiga som taxeringsmyndig­ heterna skulle vara av stort värde, örn det läte sig göra att i anvisningen till 9 § kommunalskattelagen angiva några vägledande metoder för taxe­ ringen. A andra sidan äro de faktorer, som öva inverkan på värdesätt­ ningen av ett outbyggt vattenfall och ett kraftverk, såsom framgår av det ovan sagda, av en så invecklad natur, att det kan ifrågasättas, huruvida det är möjligt att i den lättillgängliga och överskådliga form, som en an­ visning givetvis bör äga, meddela upplysningar örn lämpliga tillväga­ gångssätt vid taxeringen, utan att de bestämmelser, som sålunda kunna komma att meddelas, allenast öka de svårigheter, som redan föreligga att beträffande nyssnämnda slag av fastigheter ernå ett gott taxeringsre- sultat.»

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Kammarrätten yttrar vidare: »I åtskilliga av kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning avgjorda besvärsmål angående taxering av vattenfall år 1928 har åberopats ett av svenska vattenkraftföreningen i dess publikationer för år 1929 förordat förfarande för värdesättning av outbyggda vattenfall, därvid värdesätt­ ningen skett med utgångspunkt från 9-månaders vattenmängd och turbin- hästkraft enligt vad nedanstående tablå utvisar.

i övre Norrland i nedre Norrland i Dalälven

Kapitalvärde per 9-månaders turbin-

Tid, inom vil­

ken i medeltal

Avrundat nuvärde

hästkraft vid tiden

utbyggnad

efter 6 % räntefot

för utbyggnaden

kan väntas

per hkr

per kW

..... 30 kr.

40 år

3 kr. 4 kr.

..... 60 »

25 »

14 »

19 >

.... 100 »

12 »

50

»

68 »

;e ... 120 »

10 »

67 »

91 ».

Vattenfallsstyrelsen har vid beräkningen av värdet år 1928 å de under vattenfallsstyrelsens förvaltning ställda vattenfallsfastigheterna använt en tablå av samma innehåll med allenast den skillnaden, att 'nuvärdet* avrundats efter en räntefot av 5 procent.

.Det förfarande, som i det nu remitterade förslaget anvisas såsom lämp­

lig metod för taxering av outbyggda vattenfall, bygger å samma grunder som dem, åt vilka ovannämnda tablå givit uttryck, med undantag av, att icke 9-månaderseffekten utan lågvatteneffekten tagits till utgångspunkt, samt att frågan, huruvida effekten skall beräknas i naturhästkrafter eller turbinhästkrafter, lämnats öppen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

95

Vid en granskning av förslaget i nu förevarande del kan nian ej undgå

att särskilt bemärka, att man i fråga örn den viktigaste faktorn för värde­

sättningen, kraitpriset, allenast hänvisas till att det skall utgöra det för

bygden gällande. Något sådant pris torde emellertid svårligen kunna sä­

gas utan vidare vara att tillgå. De i ovannämnda tablå intagna pris torde

närmast återspegla uppfattningen inom fackkretsar örn vad som för olika

delar av landet varit att vid fastighetstaxeringen år 1928 anse såsom skä­

liga pris. För att den föreslagna anvisningen skall få någon mera påtaglig

praktisk betydelse, torde alltså vara nödvändigt att, såsom jämväl prome-

morieförfattaren synes hava tänkt, en på teknisk-kommersiell sakkun­

skap grundad utredning verkställes angående kraftprisen för olika lands­

ändar samt att med stöd därav en särskild tablå utarbetas. En sådan

tablå bör i särskild ordning fastställas att tjäna till ledning vid taxe­

ringen.

En annan utväg vore möjligen att vidtaga sådan ändring av 59 § taxe-

ringsförordningen, att vederbörande länsstyrelse finge i uppdrag att i en­

lighet med grunder, som av utav Kungl. Majit förordnad sakkunnig ut­

arbetats, uppgöra förslag till pristablå för länet, vilken tablå skulle vid det

i paragrafen omförmälda sammanträdet fastställas. Att i sådant fall sär­

skild sakkunnig skulle av Kungl. Majit förordnas, beror därpå, att örn an­

litandet av sakkunnig för utarbetandet av grunderna för pristablåns upp­

ställning bleve varje länsstyrelses ensak, säkerligen vitt skiftande system

härutinnan skulle komma i tillämpning. Den nu antydda utvägen synes

kammarrätten icke böra anlitas, ty fastställandet av själva de belopp, som

enligt tablån skulle utgöra normalpris, skulle ju ske vid sammanträdet en­

ligt ovannämnda paragraf i taxeringsförordningen, och då jämväl vid

denna prissättning många olika synpunkter kunna anläggas, kunde den

med hänsyn till nyttan av tablån så nödvändiga enhetligheten komma att

äventyras.

Kammarrätten får alltså hemställa, att, på sätt kammarrätten i första

hand ifrågasatt, en för hela riket avsedd tablå utarbetas, till vilken hän­

visning bör lämnas i anvisningen. Sker så, synes kammarrätten anvis­

ningen, såvitt outbyggt vattenfall angår, kunna bliva av stort värde för

vinnande av ett gott taxeringsresultat och jämnhet i taxeringen. Under

angiven förutsättning får kammarrätten alltså tillstyrka meddelandet av

bestämmelser i anvisningsväg av i huvudsak det innehåll, som av Smed­

berg föreslagits.

Vad härefter angår uppskattningen av värdet å kraftverk, upptager för­

slaget till anvisning två alternativa metoder.

I första rummet har satts metoden att beräkna avkastningen av kraft­

verket i dess helhet d. v. s. vattenfall med tillhörande byggnader och ge­

nom kapitalisering av avkastningen efter lämplig procent få fram ett an­

tagligt saluvärde. Den andra metoden åter avser en beräkning av vatten­

fallet för sig och tillhörande byggnader för sig, och skulle i sistnämnda fall

byggnaderna upptagas till den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad

till nuvärde med erforderliga avskrivningar.

Vad nu elen förstnämnda metoden beträffar, bär promemorieförfattaren

själv hiöl! invändningar mot densamma att göra, och det är uppenbart,

att han ställer sig tveksam till lämpligheten av att annat än i undantags­

fall en sådan metod följes. Kammarrätten biträder de av promemorieför­

fattaren framförda invändningarna. I do av kammarrätten handlagda

fastighetstaxeringsmål, i vilka denna metod varit under diskussion, hava

dess svagheter blivit starkt belysta, i följd varav metoden halt iöga fram­ gång. Dess känslighet för minsta rubbning av grundsiiirorna är sär­ skilt pålailande. Sa har t. ex. en sänkning av ett till 3 öre beräknat kraft- pris med

Vio

öre visat sig tillräcklig att nedbringa ett taxeringsvärde tran

38(J,00U kronor till jämnt hälften. Att denna metod oaktat sina brister upptagits i föreliggande förslag beror säkerligen därpa, att densamma, teoretiskt sett, är kanske den riktigaste. Då emellertid metoden, såsom ovan är visat, i praktiken blir ytterst svårhanterlig och jämväl otilliör- litlig, synes det kammarrätten olämpligt att betunga anvisningen med bestämmelser i ämnet, vilka ej kunna undgå att bliva av en viss vidlyf­ tighet. Kammarrätten får alltså bestämt avstyrka införandet i anvis­ ningen till 9 § kommunalskattelagen av bestämmelser örn en på beräk­ ning av avkastningen av ett kraftverk grundad värdering. Härmed har kammarrätten självfallet ej velat säga, att icke metoden i vissa lall, där möjlighet att erhålla tillförlitligt material att bygga på förefinnes, kan få prövas; och i sädant syfte kanske kunde tagas i övervägande, huruvi­ da icke den särskilda deklaration rörande fastighet med vattenfall, som är avsedd att komma till användning, borde giva anvisning å meddelan­ det av vissa fakta och förhållanden av betydelse för beräkningen av avkastningen av ett kraftverk, vilken beräkning i varje fall såsom kon­ trollfaktor kan få betydelse.

Vad härefter angår den andra föreslagna metoden, som grundar sig på ett vattenialls råkraftsvärde och anläggningarnas nuvärde, utgör visser­ ligen icke heller den någon garanti för ernåendet av ett riktigt taxerings- resultat, därtill äro ju beräkningsgrunderna alltför grova och i vissa fall jämväl osäkra. I sistnämnda avseende framträder skarpt vikten av att tillgäng tinnes till en särskilt för kraftverk lämpad prisindex för omvand­ ling av anskaffningskostnaden till nuvärde ävensom att priset å råkraften och procentsatsen för avskrivningar bliva ändamålsenligt avvägda. Å andra sidan måste erkännas, att metodens enkla och klara linjer samt, vad byggnaderna angår, jämförelsevis säkra utgångspunkter, verka till dess fördel. Metoden har i ett avsevärt antal å kammarrättens fastighets- taxeringsavdelning handlagda mål förelegat till bedömande och därvid visat sig kunna tillmätas ett betydande värde såsom bidragande till ernå­ endet av en riktig värdesättning. Emellertid uppmärksammades redan vid ifrågavarande måls avgörande, att den index, som följdes vid anläggnings­ kostnadernas omvandling till nuvärde, icke var så fullständig och sär­ skilt för kraftverk avpassad, som lämpligt vore. Skall därför nu i an­ visningens form givas en viss hemul åt metoden, torde vara nödvändigt dels att. såsom också i promemorian förutsattes skola ske, frågan örn ut­ arbetandet av en särskild kraftverksindex tages i övervägande, dels ock att i anvisningen klart frånsäges, att omräkningen av anskaffningskost­ naden till nuvärde skall ske enligt index, som kommer att i särskild ord­ ning fastställas. Under nyssnämnda båda förutsättningar anser sig kam­ marrätten ej böra motsätta sig, att till vägledning i de fall, då säkrare material ej finnes att bygga på, såsom erlagda köpeskillingar, fullt tillför­ litliga avkastningsberäkningar m. m., såsom lämpligt tillvägagångssätt vid värdesättning av kraftverk förordas en beräkning av vattenfallets rå­ kraftsvärde och anläggningarnas nuvärde i huvudsaklig överensstämmelse i övrigt med de i förslaget angivna grunder. Åt vem utarbetandet av in­ dex och dess fastställande bör uppdragas, anser sig kammarrätten sakna anledning ingå på. Allenast det torde i sammanhang härmed böra sägas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

97

att då på grund av att under löpande taxeringsperiod nya kraftverk byg­

gas eller gamla omändras samt av sådan anledning nytaxering kan komma

att under perioden äga rum, för kostnadernas beräkning efter förhållan­

dena vid periodens början ny index bör fastställas varje år.»

Kammarrättens utlåtande är ej enhälligt. Tvänne ledamöter hava

nämligen uttalat i huvudsak följande:

Reservanterna funne sig icke övertygade örn att ett verkligt behov av

särskilda anvisningar för taxering av vattenfallsfastigheter förelåge. Det

relativt obetydliga antalet besvärsmål hos kammarrätten angående taxe­

ring år 1928 av dylika fastigheter syntes icke tyda på förefintligheten av

ett dylikt behov. Därest alltjämt det allmänna saluvärdet skulle ligga till

grund för taxeringsvärde även å vattenfallsfastighet, syntes det icke möj­

ligt att ur anvisningarna utesluta hänvisningen till att kraftverk kunde

uppskattas med utgångspunkt från normal avkastning. Denna metod bor­

de nämligen teoretiskt utgöra den, som säkrast ledde fram till det allmän­

na saluvärdet. Å andra sidan vore den metoden behäftad med sådana bris­

ter att den praktiskt icke ledde till det åsyftade målet. Detta mål syntes

icke heller med visshet kunna nås genom uppskattning av råkraftvärde

och nuvärde hos krattverksbyggnader elter anläggningskostnaderna. Skul­

le sistnämnda metod läggas till grund, syntes den böra lagiästas i en lorm,

som lagtekniskt motsvarade den särskilda formen lör taxering av skogs­

mark och växande skog. I så fall skulle den för uppskattning av råkraft-

värdet erforderliga tablån fastställas av Kungl. Majit och riksdagen. Me­

toden krävde emellertid lör att komma till användning i fråga om krait-

verksbyggnader med nödvändighet utarbetandet av en särskild index. Det

vore emellertid icke utrett, att det allmänna hade så stort intresse av en

dylik index, att staten borde påtaga sig det besvär och de kostnader, som

bleve förenade med ett årligt utarbetande därav. Det kunde jämväl befa­

ras, att anspråk kunde komma att resas från andra industrier än vatten­

kraftsindustrien örn utarbetande på oiliciell väg av en index, som kunde

äga vitsord, då det gällde beräkning av värdet å dessa industrier tillhö­

riga fastigheter.

.

...

.

Det syntes emellertid icke lyckligt att på här angivet sätt schablonisera

taxeringslörlarandet på ett visst område och binda iastighetsbeskatt-

ningsnämnderna. Dessa ägde mången gång inom sig personer med rik

praktisk erfarenhet i fråga örn värdering av fastigheter, även industri­

fastigheter.

...

Kammarrätten hade helst bort helt avstyrka det remitterade lorslaget

eller i varje fall icke tillstyrka andra anvisningar än i fråga om uppskatt­

ning av råkraftvärdet hos vattenfall, men då i av reservanterna skisserad

form.

Rörande behovet av särskilda bestämmelser om taxering av vattenfalls­

fastigheter synes mig knappast någon större tvekan kunna råda. Vid ti­

digare taxeringar har i sådant avseende stor villrådighet förefunnits, och

taxeringsresultaten hava blivit synnerligen ojämna. De hörda myndig­

heterna hava också nästan undantagslöst vitsordat detta behov. Det är

visserligen sant, att kammarrättens praxis rörande ifrågavarande taxe­

ringar skulle kunna väntas bidraga till en jämnare uppskattning i fram­

tiden. önskvärt synes emellertid vara, att ett sådant uppgiftsmaterial

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. ISO hafi. (Nr 220)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

kommer att redan från början stå till beskattningsnämndernas förfogan­ de, att taxeringsarbetet genomgående kommer att inriktas på en rationell värdering, samt att lagstiftningen inrättas därefter. Ej minst gäller det sagda de outbyggda vattenfallen, som hittills torde hava blivit ytterst ojämnt värderade.

Erfarenheten har emellertid visat, att vid kammarrättens prövning jäm­ väl av mål angående taxering av kraftverk ett tillfredsställande uppgifts- material för taxering enligt den metod, som i brist på vägledande försälj­ ningspris må synas som den naturligaste, nämligen med utgångspunkt från den normala avkastningen, ytterst sällan förelegat. Man har i stället varit nödsakad verkställa värderingen efter vissa schablonmässiga grun­ der, i det man dels uppskattat fallets värde med hänsyn till effekt och ut- byggnadskostnad, dels därtill lagt, förutom värde på eventuellt utmål, den faktiska kostnaden för byggnader m. m., omvärderad till nuvärde och minskad med hänsyn till slitning och ålder. Det kan emot denna metod an­ märkas — och har emot den anmärkts — att den i vissa fall kan befaras leda till mindre riktiga resultat; detta kan sammanhänga exempelvis där­ med, att ett utbyggt vattenfall, som det numera ej skulle löna sig att ut­ bygga och som sålunda kan anses i verkligheten vara i sig självt värde­ löst, enligt uppskattningsmetoden alltid åsättes något värde. Då det emel­ lertid torde förhålla sig så, att sagda eller liknande förhållanden äro myc­ ket ovanliga och den schablonmässiga metoden i stort sett kan anses verka med tillräcklig noggrannhet, måste den enligt mitt förmenande anses vara av betydande praktiskt värde. Trots svenska vattenkraftförening­ ens motsatta uppfattning tvekar jag fördenskull ej att förorda det av den sakkunnige i det remitterade utkastet framlagda förslaget rörande denna taxeringsmetods upptagande i lagstiftningen. Förslaget har också i den­ na del i huvudsak tillstyrkts av alla de hörda myndigheterna Jag finner kammarrättens påpekande örn den starka inverkan, som vid av­ kastningsberäkningen kan följa av en mycket ringa prisskillnad, värt särskilt beaktande. En dylik beräkning fordrar uppenbarligen mycket tillförlitliga grunduppgifter. Då det synes mig vara av vikt, att den mera schablonmässiga uppskattningsmetoden utformas å deklarationsfor- mulär, och förutsättningar därför knappast kunna anses föreligga, om ej densamma blivit lagfäst, synes detta vara tillräckligt skäl för ett dylikt lagfästande.

Vattenfallsstyrelsen har ställt sig på alldeles motsatt ståndpunkt mot svenska vattenkraftföreningen och påyrkat, att den nyss antydda s. k. »anläggningskostnadsmetoden» skulle bliva ensam gällande. Kammarrät­ ten har i viss mån yttrat sig i liknande riktning men har dock ej ansett sig kunna förorda, att en avkastningsberäkning skulle vara helt utesluten, ehuru den knappast borde antydas i lagtexten. Då det förefaller mig obe­ stridligt, att en fullt korrekt avkastningsberäkning knappast kan frånkän-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

99

nas vitsord såsom uppskattningsgrund, synes det mig ej överensstämman­ de med eljest erkända taxeringsnormer att bestrida dess principiella gil- tighet. Men är detta fallet, så synes det vara av vikt att i lagtexten giva en antydan örn dess innebörd för att inskärpa, att fråga är örn normal av­ kastning och normal omkostnad m. m. Då det otvivelaktigt ofta torde vara svårt att i praktiken komma till rätta med dessa värden, visar det, att det merendels torde vara klokt att från, början inställa sig på en riktig taxe­ ring enligt den andra metoden. Redan ur kontrollsynpunkt torde det va­ ra lämpligt att alltid infordra för tillämpning av denna senare metod er­ forderliga uppgifter. Vad däremot en uppskattning med utgående från den påräkneliga avkastningen angår, förefaller det mig, som örn den svaga antydan som i det remitterade utkastet lämnats örn metodens utformning — bortsett från vad nyss sagts örn att hänsyn skall tagas till normala för­ hållanden — är alltför knapphändig för att kunna tillerkännas något egentligt värde. Det må tillkomma vederbörande att fortfarande som hit­ tills själva verkställa i dylikt avseende erforderliga kalkyler. Genom den­ na och vissa andra strykningar vinnes också en önskvärd förkortning av anvisningarna.

Det utmärkande för den »anläggningskostnadsmetod», som jag förestäl­ ler mig kommer att i praktiken få den största användningen, är, dels att en självständig uppskattning sker av vattenfallet med utgångspunkt från dess effekt värderad till gällande priser, den kostnad det nu skulle dra­ ga att utbygga detsamma m. m., dels att därtill lägges den faktiska ut- byggnadskostnaden, omräknad till nuvärde. I det förra avseendet erford­ ras kännedom örn en del faktorer, såsom vattenmängd, fallhöjd etc., vilka variera under olika delar av året, så ock örn kraftpriser och dylikt. Det är nödvändigt att beträffande vattenmängd, fallhöjd m. m. bestämma sig för vissa normalbegrepp, och jag vill redan nu betona önskvärdheten av att här i möjligaste mån ansluta sig till vattenlagens begreppsbestämnin­ gar. Vad angår kraftpriser och dylikt synes det önskvärt att, såsom kam­ marrätten föreslagit, utarbeta normaltabeller. Att göra dessa bindande synes mig däremot knappast lämpligt, och jag finner det ej pakallat att i anvisningarna direkt hänvisa till dylika tabeller. Både för att erhålla ett jämnare resultat och för att i längden erhålla kostnadsbesparing anser jag det klokt att, såvitt möjligt, för vattenfalls taxering erforderliga upp­ gifter utarbetas centralt och sedan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande. Ej minst gäller detta den för byggnadernas uppskattning Synnerligen viktiga faktor, som betecknas av det indextal, vilket skall tillämpas för att förvandla den faktiska anläggningskostnaden till ett nu­ värde. Hittills uträknade indextal hava i sådant avseende ej ansetts till­ fredsställande. Att få fram ett riktigt indextal för kraftverksbyggnader torde få anses utgöra ett betydelsefullt inoment av förberedelserna til1 nästa allmänna taxering av vatten fallsfastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22u.

loa

Lagtextens uppställning.

Värdet på

Outbyggt

vattenfall.

Kammarrätten har ifrågasatt annan lydelse än den, sorn återfinnes i utkastet, beträffande det inledande stycket i förevarande punkt av anvis­ ningarna. Då denna formulering närmast föranledes av kammarrät­ tens förslag att utesluta punkten örn beräkning efter avkastningsvärdet, finner jag ej anledning frångå den lydelse, som återfinnes i utkastet.

Från ett par håll bar jämväl ifrågasatts annan ordningsföljd av de oli­ ka stycken, som i förevarande punkt av anvisningarna förekomma. En närmare undersökning av denna möjlighet har emellertid visat, att den i utkastet följda uppställningen i huvudsak bättre än andra framlagda för­ slag åskådliggör de synpunkter, som ligga till grund för ifrågavarande fastigheters taxering. Vissa omflyttningar av de olika styckena har jag emellertid funnit lämpligen böra vidtagas.

I utkastet har föreslagits, att till grund för taxeringen av outbyggda vattenfall skall i anslutning till vattenlagens värderingsregler tagas »nor­ mal lågvatteneffekt».

Länsstyrelsen i Värmlands län omnämner, att vid verkställda taxe­ ringar av vattenfall inom länet vattenmängden vid fallvärdering i re­ gel torde hava angivits med 9-månaders efiekten. Den övergång till taxering efter normal lågvatteneffekt, som i utkastet förordades, torde under sådana förhållanden sannolikt komma att åtminstone vid den för­ sta taxeringen nödvändiggöra, att beskattningsnämnderna bereddes till­ gång till sakkunnig hjälp.

Vattenfallsstyrelsen anför i förevarande avseende: »Smedberg har till grund för värderingen av vattenfall lagt normal låg­ vatteneffekt, beräknad efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och normal lågvattenmängd. Vid köp av vattenfall har hittills så gott som undantagslöst beräkningen av fallets värde skett med utgångspunkt från 9-månaders vattenmängd, och man torde nog få antaga, att vatten- fallsköpen fortfarande komma att baseras på 9-månaders vattenmängd eller snarare sådan av 75 procent varaktighet. Smedberg har icke fram­ fört några fördelar, som övertygat vattenfallsstyrelsen, att den av honom föreslagna metoden skulle vara att föredraga framför hittills tillämpad praxis. Den omständigheten, att metoden skulle ansluta sig till vatten­ lagen, torde icke lora vara avgörande.

Emellertid har man numera frångått begreppet 9-månaders vatten­ mängd, och i stället övergått till begreppet vattenmängd med 75 procent varaktighet. Dessa båda vattenmängder skilja sig dock icke från var­ andra i sådan grad, att skiljaktigheten har någon egentlig betydelse i taxeringsavseende. Vattenfallsstyrelsen får alltså föreslå, att grunden för värdering av vattenfall skall vara bruttofallhöiden vid normal medel­ vattenyta och vattenmängden med 75 procent varaktighet under längsta tillämpliga observationsperiod.»

Svenska vattenkraftföreningen yttrar: »Vattenkraftföreningen ställer sig tveksam till tanken att taga låg-vatteneffekten till utgångspunkt i stället för som hittills allmänt brukats

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

101

nio månaders effekten. Detta skulle medföra, att hittills kända eller

uppskattade pris per hästkraft eller kilowatt icke kunna utan omrak­

ning tillämpas. Taxeringsmyndigheterna torde få svårt att verkställa

dylik omräkning. Eventuellt torde en anvisning örn efter vilka grunder

en dylik omräkning bör ske kunna införas i anvisningarna.»

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I vad mån övergången till normal lågvatteneffekt från 9-månaders-

effekt, som tidigare i allmänhet legat till grund för taxeringarna av nu

ifrågavarande slag, kan föranleda några svårigheter beträffande kraf­

tens värdesättning, saknar kammarrätten kompetens att bedöma Så vitt

av den remitterade promemorian framgår, är så ej fallet, och synes un­

der sådana omständigheter förändringen ej kunna ur taxeringssynpunkt

medföra någon nämnvärd olägenhet.»

Beträffande hänsyntagande vid värderingen till skyldighet för falläga­

ren att avstå vattenmängd för samfärdsel m. m. hava jämväl gjorts vissa

uttalanden.

Svenska vattenkraftföreningen anför, att vid bestämmande av värde

å outbyggda strömfall den vattenmängd, som kunde anses behövlig för

samfärdsel, särskilt flottning, och andra behov, borde avräknas.

Kammarrätten uttalar rörande nämnda bestämmelse:

»Den mindre vattenmängd än den faktiskt förefintliga, varmed så­

lunda ansetts skäligt att i vissa fall räkna, synes enligt promemorian

hänföra sig till vissa vattenrättsliga förhållanden såsom kungsådra, far­

led, flottled och fiskvägar. I fråga härom vill nu kammarrätten fram­

hålla, att omständigheter av berörda art givetvis kunna inverka jämväl

på värdet av outbyggda vattenfall och att förty bestämmelser härom, i

den mån de anses erforderliga, böra hava sin plats i stycket 3. Dess­

utom behöver ej en vattenfallsägares skyldighet att till exempel på

grund av förefintligheten av kungsådra avstå viss vattenmängd nöd­

vändigtvis vara tagen i anspråk för att inverka sänkande på fallvärdet.

Redan förefintligheten av kungsådran har den inverkan. Att sålunda

på förhand beräkna, att viss vattenmängd måste för samfärdsel eller

andra behov avstås, är i de flesta fall ytterst vanskligt. Enligt kammar­

rättens mening bör denna fråga lämpligen lösas på sådant sätt, att alle­

nast en hänvisning till jämväl ifrågavarande förhållanden såsom inver­

kande på fallvärdet göres i stycket 3.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att det förefölle som örn be­

stämningen av »normalt lågvattenstånd ovan damm» till »sänknings-

gränsen» vore umbärlig. För do flesta torde begreppet »normalt låg­

vattenstånd» vara mera begripligt än begreppet »sänkningsgränsen». I

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I utkastet har ifrågasatts ett påpekande därav, att outbyggt vattenfall

kunde anses sakna självständigt värde, bland annat då detsamma ej kunde

förväntas bliva utbyggt inom 40 år. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att

möjligen en sådan regel vore att föredraga, att outbyggt vattenfall finge

anses sakna särskilt värde, örn detsamma icke kunde förväntas bliva ut-

102

byggt under den fastighetstaxeringsperiod, som toge sin början under

taxeringsåret. En bestämmelse, som krävde hänsyn till en tidrymd av 40

år framåt, saknade praktiskt taget betydelse för taxeringen, då i vår tid

sällan sådana förhållanden förelåge, som gjorde det möjligt att med någon

grad av visshet beräkna utvecklingen under så lång tid framåt.

0ep“- EnliSt min uppfattning föreligga starka skäl att vid taxering av out­

byggda vattenfall i möjligaste mån anknyta till vattenlagens värderings­

regler.

I piaxis lärer man hittills i allmänhet hava grundat taxeringen på

en effekt, baserad på niomånadersvattenmängd och medelfallhöjd, och

svenska vattenkraftföreningen bär ansett skäl ej föreligga att över­

giva denna beräkningsgrund. Vattenfallsstyrelsen har åter föreslagit

övergång till »sjuttiofemprocentsvattenmängd» och medelfallhöjd, ett ef­

fektbegrepp, som något skiljer sig från det i praxis tillämpade. Vatten­

lagen bj gger däremot på lågvatteneffekten, d. v. s. normal lågvattenmängd

och motsvarande fallhöjd. Jag vill i denna punkt ansluta mig till det i ut­

kastet framlagda förslaget att följa vattenlagens nu under en längre tid

av vattendomstolarna prövade uppskattningsgrund. Denna förutsätter

ett annat och högre pris per hästkraft än den eljest vanligast förekom­

mande beräkningen enligt »niomanaderseffekten», men en omräkning lär

utan svårighet kunna företagas, och jag förutsätter i likhet med kammar­

rätten, att material för bedömande av denna fråga liksom av andra på

taxeringen inverkande spörsmål skall ställas till beskattningsnämndernas

förfogande. Att fastställande av lågvattenmängden i praktiken erbju­

der mindre svårigheter än bestämmande av niomånadersvattenmängden,

vilken kräver viss statistisk beräkning, torde vara uppenbart. Jag vill

understryka vad som i den remitterade promemorian framhållits, att här

är fråga allenast örn olika metoder att komma till de riktiga värdena, och

att värdenas storlek blir i huvudsak lika, vilkendera metoden som än väl-

jes. Risken för missförstånd och villrådighet föranleder emellertid, att en­

dast den ena metoden bör följas.

I vissa av de avgivna yttrandena gjorda påpekanden hava föranlett

formell omarbetning av de stycken, som avse värdering av outbyggda

vattenfall. Att vattenmängd, som måst© avstås till samfärdsel och andra

behov, bör avräknas vid värdering ej blott av utbyggda utan även av

outbyggda vattenfall, föranleder flyttning av den i sådant avseende i ut­

kastet föreslagna bestämmelsen.

Länsstyrelsens i Örebro län framhållande av att den föreslagna 40-åriga

utbyggnadstiden vore för lång föranleder mig att i stället införa uttrycket

»inom överskådlig framtid», vilken bestämning i praktiken vanligen tor­

de betyda en väsentligt kortare tidsperiod.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 220.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

103

Hörande den föreslagna bestämmelsen, att vid uppskattning av värdet v**"* ~

av kraftverk med utgångspunkt från den påräkneliga avkastningen bland

Ugt avkast.

annat »tillgång till reservkraft genom reservmaskineri eller samdrift med

ning^netode».

annat kraftverk e. dyl.» skall tagas i beräkning, uttalar svenska vatten-

kraftföreningen följande:

»Missförstånd torde ock kunna orsakas av föreskriften i sjätte stycket,

att hänsyn skall tagas till 'tillgång till reservkraft genom reservmaski­

neri eller samdrift med annat kraftverk’. Det ar givet, att örn reserv­

maskineri finnes i det kraftverk, vilkets taxering är i fråga, sa att re­

servmaskineriet ingår i samma fastighet, hänsyn därtill bor tågås vid b

räkning av avkastningsvärdet. Men örn reservmaskineriet ar förlagt pa

annan fastighet, bör den avkastning, som reservmaskmeriet ger, visser­

ligen inverka på den fastighetens taxeringsvärde men icke på kraltvei-

kets taxeringsvärde. Örn reservkraft erhålles genom samdrift med anna

kraftverk, synes detta icke böra inverka på någotdera kraftverkets taxe­

ringsvärde. Vartdera kraftverket är vid fastighetstaxeringen att be­

handla som ett fristående objekt. Örn den tillfälliga agaren lyckas att

genom köp av reservkraft e. dyl. bättre tillvarataga en. fastighets moj­

ligheter, så bör detta icke inverka på fastighetens taxeringsvärde. Det

är därför önskligt, att orden 'och tillgång till reservkraft genom reserv-

maskineri eller samdrift med annat kraftverk o. dyl. antingen uteslutas

eller ersättas med t. ex. 'i kraftverket befintligt reservmaskineri.»

Svenska vattenkraftföreningens uttalande, att hänsyn vid taxering en- Oeparteman»-

ligt avkastningsmetoden ej borde tagas till möjlighet att erhålla reserv­

kraft, reservmaskineri utom fastigheten etc., kan jag ej biträda. Det ar

ej de befintliga kontrakten eller de befintliga maskinerna i och för sig,

som föranleda ett högre allmänt saluvärde, utan den omständigheten, att

en köpare av kraftverket ofta måste räkna med möjligheten att på skäliga

villkor erhålla reservkraft såsom en på inköpspriset mycket väsentligt

inverkande faktor. Här föreligger i viss mån en analogi med den om­

ständigheten, att läget i förhållande till andra fastigheter ofta Ilar stor be­

tydelse för fastighetstaxering. Med den allmänna avfattning jag före­

slår av punkten örn avkastningsvärdets beräkning komma emellertid

ifrågavarande bestämmelser att bortfalla.

Vattenfallsstyrelsen har rörande de stycken i det remitterade utkastet, Vä,

som avse den mera schablonmässiga s. k. »anläggningskostnadsmetoden»

hgt anldgg

anfört, bland annat, följande. Uttrycket »nuvärde» borde utbytas mot

»vid taxeringsårets ingång». Påpekandet att broöverbyggnad, som ej till­

hör kraftverket, ej skall inräknas i byggnadsvärdet, syntes vara överflö­

digt och kunna verka missvisande. Om bestämmelse att i byggnadsvärdet

ej skall inräknas kraftledningar skulle införas i lagen, syntes den ej hava

sin plats i 9 §.

Kammarrätten anför:

»Att använda ordet utmål synes ej nödvändigt och kan möjligen förän

leda missförstånd. Då det i förevarande anvisning är fråga om grunder

för bestämmandet av det totala taxeringsvärdet och ej delvardena, synes

Departements­

chefen.

Ersättning k -

kraft.

bestämmelsen angående uppskattningen av värdet av den mark å land, som tages i anspråk för kraftverksanläggningen med bostadshus, böra, utan att sammanställas med vatteniallsvärdet, upptagas i ett nytt stycke.

Den ifrågasatta tredelningen av värderingen av byggnaderna samman­ hänger med de olika procentsatser för avskrivningar och möjligen även de olika indextal för anskaffningskostnadens reducering, som kunna visa sig böra gälla lör byggnader, turbinutrustning och elektrisk utrustning, och synes med hänsyn härtill någon invändning mot den sålunda ifråga­ satta specialicenngen ej böra göras, även örn kammarrätten ej kan under­ låta att framhålla de ytterligare besvärligheter vid taxeringen, varje ny specialisering måste medföra. För att understryka, att jämväl bostads­ byggnader avses i detta stycke,_ synes böra utsägas, att det gäller bestäm­ mandet av värdet å samtliga i en kraftverksanläggning ingående bygg nader.

Beträffande omfattningen av.begreppet anskaffningskostnad skulle vi- dare kunna ifrågasättas, huruvida icke — då metoden ytterst bygger på det antagandet, att de kostnader, ett kraftverks iordningställande dragit, vid en försäljning av kraftverket under oförändrad prisnivå böra kunna bliva betäckta — även sådana kostnader som de, vilka måste bestridas för markskador, rensningar och dylikt, böra inräknas i anskaffningskostnaden. Härvid bör emellertid bemärkas, att dessa kostnader för markskador m. m. åtminstone i viss män svara emot ett högre värde å råkraften hos själva vattenfallet och således ej bliva lämnade helt obeaktade. Då emellertid ett riktigt avvägande av den betydelse i taxeringsavseende nu berörda förhållanden äga, tarvar ett närmare inträngande i en hel del tekniska frågor, vill kammarrätten föreslå, att 9 stycket gives sådan formulering, att berörda förhållanden få bedömas från fall till fall.

Parentesen ’ej transformatorér’ bör uteslutas. Visserligen hava trans­ formatorer i regel, då tvist härom rått, av kammarrätten och regerings­ rätten förklarats ej utgöra fast egendom, men därmed torde ej vara sagt, att förhållandena aldrig kunna vara sådana, att transformatorer böra be- traktas såsom fast egendom. Efter ordet 'kraftverket’ i sista meningen ^®r, ^läSS<is eller, där så är fallet, utgör för allmän trafik avsedd far­ väg’. Efter sista ordet i samma stycke bör tilläggas 'som framdragiis över annan än den för kraftverket använda marken’.»

De av vattenfallsstyrelsen och kammarrätten sålunda gjorda anmärk­ ningarna giva mig anledning att föreslå vissa ändringar i den i utkastet föreslagna formuleringen. Vid det förhållande att jag föreslår bortta­ gande av den i och för sig riktiga men föga betydelsefulla bestämmelsen rörande broöverbyggnad och kraftledningar, föranleder kammarrättens be­ träffande denna punkt givna ändringsförslag ingen särskild åtgärd. Den närmare innebörden av vad som skall inbegripas i »anskaffningskostna­ den» synes få överlämnas åt praxis att bestämma.

Kammarrätten anför rörande det stycke av de föreslagna anvisningarna, vari avhandlas ersättningskraftens inverkan på taxeringsvärdet, följande:

»Bestämmelserna i detta stycke hänföra sig till förhållanden, som grunda sig dels på vissa av vattendomstol meddelade beslut i fråga örn ersättning för förlorad vattenkraft dels ock på vissa rörande samma fråga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

105

ingångna avtal, som ej av domstol fastställts. I sistnämnda avseende bär

nämligen före den nya vattenlagens ikraftträdande förekommit, att en

fastighetsägare, som ägde del i vattenfall, lör detsammas utbyggande nöd­

gats inköpa andra fastighetsägares andelar i fallet, därvid i köpekontrakt

härom bestämts, att säljaren skulle, förutom köpeskilling till angivet be"

lopp, utan ersättning erhålla rätt till viss mängd elektrisk krall att leve­

reras å viss plats och att sistnämnda förmån skulle i or ali iiamtid till­

komma säljaren och efterträdare i äganderätten till säljarens . fastighet.

Sedan vederbörande taxeringsnämnder vid taxering av vissa jordbruks­

fastigheter, vilkas ägare ägde dylik rätt till s. k. fri elektrisk kraft, jamte

det nämnderna efter vanliga grunder uppskattat jordbruksfastighetens

värde, till detsamma lagt det på visst sätt beräknade kapitalvärdet a den

elektriska kraft, fastighetsägaren kostnadsfritt erhölle, så har tragen, hu­

ruvida berörda elektriska kraft vore att anse såsom sådan servitutslik-

nande rättighet, vars värde jämlikt 2 punkten i anvisningen till 9 $ kom­

munalskattelagen borde vid fastighetstaxeringen beaktas, genom besvär

av vederbörande fastighetsägare bragts under kammarrättens provning.

Kammarrättens majoritet har därvid ej gjort ändring i beskattningsnamn-

dernas beslut. Två ledamöter voro skiljaktiga och funno ovannämnda ratt

till elektrisk kraft icke kunna anses i beskattningsavseende hänforlig till

Den av kammarrättens majoritet intagna ståndpunkten innebär, att den

ifrågavarande rättigheten till elektrisk kraft på grund av sin med servi­

tut likartade natur är att anse såsom i sig själv utgörande fast egendom.

Minoriteten, som anser, att rättigheten ej äger servitutsliknande karaktär,

måste på grund härav komma till den slutsatsen, att rättigheten är los

egendom.

Då jämlikt 9 kap. 17 § vattenlagen rättighet till kraftbelopp, som på

grund av bestämmelserna i samma lag utgår såsom ersättning för förlorad

vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften

hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats, synas särskilda be­

stämmelser i taxeringsväg ej erforderliga i fråga örn rättighet till dylikt

kraftbelopp.

Vidkommande åter sådan rättighet till kraftbelopp, varom avtal träf­

fats, att densamma skall tillkomma ägaren av viss fastighet eller, den­

nes efterträdare i äganderätten till fastigheten utan att avtalet blivit i

domstolsväg fastställt, får kammarrätten meddela, att de ovannämnda ut­

slag, varigenom denna rättighet av kammarrätten förklarats, utgöra fast

egendom, ännu ej vunnit laga kraft. Under sådana omständigheter före­

faller det kammarrätten mindre lämpligt, att det redan nu meddelas be­

stämmelser i ämnet. För övrigt vill kammarrätten framhålla, att bestäm­

melser i nu förevarande avseende böra givas en utförligare avfattning.än

promemorieföriattaren tänkt sig, enär det avtal, varom här kan bliva

fråga, måste till såväl form som innehåll närmare angivas.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Vad angår behandlingen av ersättningskraft anser jag, oavsett vilken

tolkning kan komma att givas åt gällande lag genom utslag av högsta

instans, lämpligt att ej låta hänsyn därtill tagas vid taxeringen, försåvitt

fråga är om ersättningskraft, som blivit allenast genom avtal bestämd.

Är åter fråga om ersättningskraft, som utgår på grund av vattenlagens

föreskrift, lärer denna, såsom jämväl kammarrätten förmenat, böra hän-

Departementa

chefen.

Kvarnar och

‘lågar m. m.

Departements­

chefen.

föras till fast egendom. Jag tror det vara av ett visst värde, att denna

lagens mening kommer till uttryck i lagtexten.

I fråga örn den i utkastet upptagna föreskriften rörande värdesättning

av kvarnar, sågar och liknande smärre anläggningar uttalar kammar­

rätten:

»Med den negativa ståndpunkt kammarrätten intagit till den så kal­

lade avkastningsmetoden, vad angår värdesättning av kraftverk, följer,

att kammarrätten anser bestämmelserna i 11 stycket obehövliga. I detta

sammanhang vill emellertid kammarrätten beröra följande i förslaget ej

beaktade förhållande.

Å jordbruksfastigheter finnas ofta kvarnar, sågar och andra mindre

kraftverk, som användas för det egna jordbruket eller skogsbruket (se 7 §

kommunalskattelagen med anvisning punkt 3 och 5 samt anvisning till

21 § punkt 2 styckena 2 och 5) och som förty skola taxeras tillsammans

med fastigheten i övrigt såsom en taxeringsenhet (jordbruksfastighet).

För dylika mindre kraftverk lämpar sig ej ens den av kammarrätten vill­

korligt förordade uppskattningsmetoden, åtminstone vad byggnaderna an­

går, ty det är fråga, örn ej denna metod, på grund av dess hänsynstagande

till byggnadernas anskaffningskostnad, skulle leda till ett mot reglerna

för taxering av jordbruksfastighet stridande resultat. Alltså synes det

kammarrätten, att den nu föreslagna punkt 4 i anvisningen till 9 § kom­

munalskattelagen bör begränsas till att avse kraftverk, som taxeras så­

som annan fastighet, och vattenfall, vare sig det, outbyggt, taxeras såsom

annan fastighet eller dess värde uppskattas såsom naturtillgång för att

taxeras i samband med jordbruksfastighet, därvid jämväl vattenfallet kan

vara för jordbruks- eller skogsbruksändamål utbyggt. Detta innebär alltså

allenast, att i sistnämnda fall byggnaderna till vattenfallet — som kan

vara av den storleksordning, att en utbyggnad för självständig indu­

striell drift kan ifrågakomma — icke skola uppskattas såsom tillbehör till

vattenfallet utan såsom till jordbruket hörande åbyggnader. Den sålunda

ifrågasatta begränsningen synes kammarrätten lämpligen böra ske genom

den definition å bland annat kraftverk, vilken kammarrätten tänkt sig

skola införas i slutet av denna punkt och som således bör såsom kraftverk

beteckna allenast sådana, på visst sätt i övrigt beskaffade anläggningar,

som böra upptagas såsom annan fastighet. I sammanhang härmed synes

punkten 2 i anvisningen fordra en komplettering härutinnan, att dels i av­

seende å uppskattningen av vattenfalls värde såsom särskild naturtill­

gång hänvisas till bestämmelserna i punkt 4 dels ock föreskrift meddelas

därom att, därest vattenfallet är utbyggt för jordbruks- eller skogsdrift,

nämnda bestämmelser ej skola tillämpas å de vattenfallet tillhörande

byggnaderna, vilka uppskattas i sammanhang med jordbruksfastigheten

i övrigt. »

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan örn avkastningsmetodens an­

vändning bortfaller det av kammarrätten anförda skälet för uteslutande

av bestämmelsen örn kvarnar och sågar. Mot vad kammarrätten anfört

örn kvarnar och sågar å jordbruksfastighet har jag ej anledning till annan

erinran än att enligt den lydelse som föreslagits åt stadgandet sådan taxe-

ringsmetod, som följer av lagens övriga bestämmelser, givetvis bör i dylikt

106

Kungl. Marits proposition Nr 220.

107

fall tillämpas. Stadgandet är och synes böra vara sä allmänt hållet som

möjligt för att ej försvåra en praktisk lagtillämpning.

I fråga om värdering av regleringsdamm uttalar länsstyrelsen i Gävle­

borgs län:

»Att regleringsdammar och dylikt värderas efter mark- och byggnads'

värde utan försök till beräkning av räntabilitet och avkastning synes ända­

målsenligt. Anmärkas bör att rensningar i samband med regleringsföre-

tag, t. ex. vid gemensam reglering av tvänne sjöar, stundom företagas icke

»intill’, utan på betydande avstånd från regleringsdammen. Bland kostna

der upptagas icke heller de ofta mycket betydande skadeersättningarna

för dämning eller avsänkning, skyddsarbeten m. m., vilket ur skatteteknisk

synpunkt måhända är riktigt ur formell, men knappast ur saklig syn­

punkt. För de delägande vattenfallsfastigheterna, vilkas kapitalvärden be»

räknas efter reglerad krafttillgång och därför skola minskas med andelen

i regleringskostnader, finnes i varje fall ingen anledning att därvid göra

skillnad mellan olika slag av faktiska regleringskostnader. Då reglerings­

dammen och vattenfallsfastigheterna ofta ligga i skilda kommuner, inne­

bär förslaget eventuellt också en ur kommunernas synpunkt tvivelaktig

omflyttning av fastighetsvärdena.»

Vattenfallsstyrelsen anför i förevarande avseende:

»Smedberg har i sin promemoria icke närmare ingått pä frågan örn be­

räkning av värdet av sjöregleringar. Han har endast föreslagit, att från

det genom regleringen ökade markvärdet skall dragas värdet av reglerings­

dammen. Vattenfallsstyrelsen har uppfattat detta så, att Smedberg velat

överlåta åt praxis att närmare utforma de linjer, efter vilka värderingen

av vinsten av sådan reglering bör ske. Vattenfallsstyrelsen anser, att det

skulle medföra stora svårigheter att här införa närmare bestämmelser och

att denna fråga kan överlämnas tili taxeringsmyndigheternas bedömande

från fall till fall. Emellertid synes böra i anvisningarna intagas en be»

stämmelse örn att hänsyn skall vid taxeringen tagas till förefintlig sjö­

reglering. Från det värde man härvid kommer till skall, såsom Smedberg

föreslagit, dragas taxeringsvärdet av regleringsdammen.»

Svenska vattenkraft föreningen yttrar:

»I tolfte stycket av utkastet är föreslaget, att i kostnaden för reglerings­

damm skall inräknas 'kostnad för rensningar intill dammen ovan- och

nedanför densamma’. Den ståndpunkt, som förfäktas i 1929 års utredning,

synes riktigare. Rensningar böra icke ingå i byggnadskostnaden, såframt

de icke varit erforderliga för byggnadens grundläggning. Rensningar, som

utföras av annan anledning, böra lika litet när det är fråga om regle­

ringsdammar som ifråga om andra byggnader inverka på byggnadens

taxeringsvärde.

Det citerade uttrycket synes därför böra utbytas mot t. ex. 'kostnad för

rensningar, erforderliga för dammens grundläggning’.»

Kammarrätten anför:

»I fråga örn taxering av regleringsdamm har rätt stor tvekan. Sålunda

har gjorts gällande, att, då det är regleringsdammens tillvaro, som åstad­

kommer en ökning av det uttagbara kraftbeloppet i ett vattendrag, värdet

av denna ökning, regleringsvinsten, bör fästas vid dammen. Häremot har

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Regltrings

damm.

D«partement6-

eheJen.

framhållits, att regleringsvinsten icke kommer till synes vid dammen utan först vid de nedanför dammen liggande vattenfallen, där regleringsvinsten ingår såsom en integrerande del av det uttagbara kraftbelopp, respektive vattenfall efter regleringen representerar, och att på den grund taxeringen bör ske av de särskilda vattenfallen efter detta kraftbelopp och oberoende av, att storleken av detsamma hänför sig till en sjöreglering. Enligt sist­ nämnda åsikt kommer givetvis icke något värde att återstå för taxering av dammen, som således skulle förbli otaxerad. En förmedlande ställning mellan dessa båda meningar intager en av kammarrätten i en del fastig- hetstaxeringsmål tillämpad metod. Kammarrätten har nämligen i sådana fall, då fråga varit örn en med stöd av bestämmelserna i vattenlagen genomförd sjöreglering med tvångsdelaktighet — i vilket fall alla strömfall, för vilka en ifrågasatt vattenregleriug medför båtnad, i avseende å sjöregleringens genomförande utgör en samfällighet — betraktat varje särskilt strömfall och den på strömfallet belöpande andelen i dammen såsom en enhet, vars värde uppskattats med hänsyn till fallets värde efter regleringen. Därefter har beräknats värdet av andelen i dammen, vilken senare uppskattats så­ som en särskild taxeringsenhet med allenast byggnadsvärde (med byggnads- kostnaderna såsom grund och oberoende av regleringsvinstens storlek); och har denna beräkning av värdet av strömfallets andel i dammen skett efter förhållandet mellan strömfallets fallhöjd och sammanlagda fallhöjderna av de strömfall, som fått nytta av regleringen, varefter värdet av strömfallets andel i dammen avräknats vid strömfallets taxering. De i 12 stycket in­ tagna bestämmelserna rörande taxering av regleringsdamm hänföra sig i huvudsak till det sist omförmälda tillvägagångssättet.

Då otvivelaktigt frånvaron av vägledande upplysningar angående sättet för taxering av regleringsdamm haft till följd en stor ojämnhet i beskatt­ ningen i förhållandet såväl mellan vattenfallsiigare som mellan kommuner, synes det kammarrätten välbetänkt, att bestämmelser i ämnet meddelas! Vad innehållet, av dessa bestämmelser angår, kan väl mot förslaget i denna del anmärkas, att det är svårt att finna en fullt hållbar teoretisk grund för samma förslag, men å andra sidan måste sägas, att någon annan väg än den förslaget anvisar näppeligen kan väljas, utan att ur skattesynpunkt berättigade intressen av vikt trädas för nära. Kammarrätten får alltså biträda förslaget, så vitt regleringsdammen angår. Vidkommande härefter avdraget från värdet å vattenfallsfastighet, som röner båtnad av reglerings- företaget, har enligt förslaget rätten till dylikt avdrag begränsats till sådan fastighet, som bidragit till kostnaderna för regleringsdammen. Härvidlag anser emellertid kammarrätten det kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt att uppskatta fastighet, vars ägare ej bidragit till kostnaderna för dammen, till sitt efter den faktiskt förefintliga krafteffekten beräknade julla varde, då fastighetens ägare jämlikt 3 kap. 6 § vattenlagen icke äger rätt att begagna sig av den genom regleringen nyvunna krafteffekten utan att gälda ifrågavarande kostnader. Huru i berörda avseende lämpligen bör förfaras, torde vara svårt att genom några generella bestämmelser reglera, och synes det därför lämpligast att åtminstone tillsvidare och till dess större erfarenhet å detta område vunnits allenast stadga, att värdet av de vatten fallsfastigheter, som röna båtnad av den vattenreglering, dammen åvägabringar, skall minskas med skäligt belopp.»

Beträffande värdering av regleringsdamm finner jag den praxis, som till- lämpats av kammarrätten, böra lagfästas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

109

Vad angår avdrag vid taxering av vattenfallsfastigheter nedanför regle-

ringsdamm för viss del av regleringsdammens värde, så kan det vara tvek­

samt, om dylikt avdrag skall åtnjutas för samtliga vattenfallsfastigheter,

som hava båtnad av dammen, eller allenast för dem, som bidragit till regle-

ringsdammen. Vilkendera utvägen man väljer synes ej ha slör praktisk

betydelse ur annan synpunkt än med hänsyn till svårigheten vid tillämp­

ningen av den ena eller andra metoden. Det förefaller mig uppenbarligen

mycket enklare att här välja det senare alternativet, vilket bygger på en

klar andels beräkning, under det att den förra metoden skulle kunna giva

anledning till tvis tigheter och visst godtycke.

Rörande de i utkastet föreslagna bestämmelserna om fördelning av taxe­

ringsvärde i fråga örn vattenfallsfastighet å kommungräns, uttalar kammar­

rätten följande:

»Bestämmelser i det syfte, som här avses, synas kammarrätten icke erfor­

derliga. I fråga örn vattnet är väl utan vidare klart, att, därest större rätt

till vattnet tillkommer den ena stranden och gränsen mellan två kommuner

går i vattendraget, vattenfallets värde ej beräknas lika för bägge kommu­

nerna utan fördelas i förhållande till storleken av den rätt till vattnet, var­

dera stranden äger. Vad byggnader i vattnet beträffar bör i nu ifråga­

varande avseende för dem gälla samma regler som för byggnader i all­

mänhet, nämligen att de skola taxeras inom den kommun, dit den mark,

som är oundgängligen nödvändig såsom underlag för byggnaden, i taxerings-

avseende hör, så att, örn denna mark är delad mellan två kommuner, jäm­

väl byggnadens värde måste fördelas mellan kommunerna. Härtill kommer,

att erfarenheterna från fastighetstaxeringsmålens behandling i kammarrätten

ej ådagalägga något behov av att genom särskilda bestämmelser reglera

hithörande förhållanden.»

Mot kammarrättens avstyrkande anser jag mig ej kunna förorda någon

annan regel örn byggnadsvärdets fördelning på olika kommuner beträffande

anläggningar å kommungränser, än den som innefattas i gällande rätt. Vid

dylikt förhållande synes anledning saknas att upptaga någon särskild bestäm­

melse örn anläggningar å kommungränser.

Rörande den föreslagna ändringen i punkt 6 av anvisningarna till 10 §,

avseende redovisning av delvärden å vattenfall m. m., anför kammarrätten,

bland annat:

»Andra meningen synes helt överflödig. På grund av innehållet i första

meningen kommer nämligen för ett utbyggt vattenfall att föreligea en upp­

delning av dess värde i 3 delar, vattenfallets värde, markvärde i övrigt

(= totala markvärdet, minskat med vattenfallets värde) och byggnadsvärde.»

Kammarrättens sålunda framlagda ändringsförslag anser jag mig kunna

biträda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kraftverk»-

anläggningar

ä kamman-

gränser.

Departements­

chefen.

Redovisning

av delvärden

å vaitenfalls-

fastighet.

Departements­

chefen.

Innehållet a

deklaration beträffande vattenfalls-

fastighet.

Departements

chefen.

(rättande

huvud­ grunder flir beskattning av inkomst på grund av liv­

försäkring.

Framställ­ ning från vissa

försäkrings­

bolag.

Beträffande utkastets ändringsförslag i fråga cm 17 § 1 mom. taxeribgs- förordningen anför kammarrätten:

»Det synes kammarrätten kunna ifrågasättas, örn ej paragrafen borde nämna ett par av de för taxering av vattenfallsfastigheter viktigaste uppi lysningarna, nämligen normal lågvatteneffekt och byggnaders anskaffnings­ kostnad. Tillägget skulle då få exempelvis följande formulering: 'samt be­ träffande fastighet, dära vattenfall tinnes, örn normal lågvatteneffekt, bygg­ naders anskaffningskostnad samt övriga för taxering av vattenfallet jämte tillhörande byggnader erforderliga uppgifter’.»

HO

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Aven för det fall,' då vederbörande för taxering av kraftverk påyrkar tillämpning av avkastningsmetoden och i sådant avseende meddelar tillfreds­ ställande uppgifter, Anner jag det ur kontrollsynpunkt önskvärt, att i fastig- hetsdeklaration sådana uppgifter meddelas, som erfordras för taxering enligt den mera schablonmässiga anläggningskostnadsmetoden. Omformulering synes böra ske av förevarande paragraf i huvudsaklig anslutning till kam­ marrättens förslag. Att fastställa deklarationsformulär för taxering av vattenfall lärer ankomma på Kungl. Majit.

Beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring.

Beskattning av inkomst på grund av livförsäkringsavtal kan försiggå i endera av två huvudformer, nämligen antingen bos försäkringsanstalten i försäkringstagarnas ställe, såsom fallet är vid kapitalförsäkring, eller hos försäkringstagarna själva, såsom fallet är vid livränteförsäkring. I förra fallet får i princip ej avdrag äga rum för erlagda försäkringspremier, dock att ett konventionellt avdrag å högst 200 kronor medgivits, och be­ skattas ej utfallande försäkringsbelopp. Vid livränteförsäkring åter äro två alternativ tänkbara, nämligen antingen att avdrag medgives för hela premien, i vilket fall hela den utfallande livräntan beskattas, eller att av­ drag — med undantag för konventionellt sådant — ej medgives för premien, i vilket fall den utfallande livräntan beskattas blott med reducerat belopp. Det förra är förhållandet med sådan livränteförsäkring, som i huvudsak är att betrakta som pensionering, det senare åter med livränta mot en- gångspremie, d. v. s. vad som i dagligt tal brukar benämnas »inköpt» liv­ ränta e. dyl. Mellan de båda huvudformerna kunna emellertid uppstå gränsfall, vilkas inordnande under den ena eller andra kategorien stund­ om kan vålla tvekan, i den mån ej specialregler givits för desamma.

Hos Kungl. Majit anhöllo nu vissa försäkringsbolag i en till finansde­ partementet den 24 november 1931 inkommen skrift örn visst »förtyd­ ligande» av skattelagarna. Efter att hava framhållit den skillnad, som enligt skattelagarna upprätthölles mellan kapitalförsäkring och pensions­ försäkring, yttrade bolagen följande:

»Med hänsyn till den åtskillnad, sorn sålunda enligt nu gällande skatte­

system föreligger mellan pensionsförsäkring och kapitalförsäkring, måste

det anses synnerligen önskvärt, att gränslinjen mellan de två försäk­

ringsformerna är ur saklig synpunkt lämplig och härjämte fullt klar.

Under det senaste decenniet har pensioneringstanken för såväl anställ­

da som enskilda blivit alltmer aktuell, och de svenska livförsäkringsbola­

gen hava genom lämplig anpassning av sina försäkringsformer sökt till­

fredsställa förelintliga behov. Vissa försäkringsbolag hava sålunda utar­

betat pensionsförsäkringsformer, som skilja sig från de tidigare förekom­

mande formerna endast därigenom, att ett visst antal räntor eller pen­

sionsbelopp under alla förhållanden garanteras utgå. Dessa försäkrings­

former torde hittills av skattemyndigheterna i regel hava godkänts såsom

pensionsförsäkringar. Något utslag av högre skattemyndighet beträffan­

de frågan örn sådana försäkringsformers behandling som pensionsförsäk­

ringar förefinnes emellertid icke.

Undertecknade försäkringsbolag förmena, att det måste betraktas så­

som synnerligen önskvärt, att någon tvekan icke må föreligga beträffan­

de vad som ur skattesynpunkt bör förstås med pensionsförsäkring, och hem­

ställa därför, att ett förtydligande av kommunalskattelagen på denna

punkt måtte ske. Något skäl att vid ett sådant förtydligande intaga an­

nan ståndpunkt än den, som enligt vad ovan sagts intagits av skattemyn­

digheterna vid tolkning av gällande lag, synes icke förefinnas.»

För säkring sinspektionen anbefalldes att över berörda framställning av­

giva yttrande och inkom i en den 15 februari 1932 dagtecknad skrivelse med

sådant.

Inspektionen har till en början mera i detalj redogjort för gällande be­

stämmelser rörande livräntas beskattning och i sådant avseende anfört:

»Beskattningen av pensioner regleras för närvarande huvudsakligen av

bestämmelser i kommunalskattelagen, vilka — i vad de avse pensioner

utgående på grund av försäkring — bygga på begreppet pensionsförsäk­

ring. Med pensionsförsäkring avses enligt anvisningarna till deklara-

tionsformuläret dels försäkring, enligt vilken livränta skall börja utgå vid

viss ålder eller vid iråkad varaktig arbetsoförmåga, dels änke- och pupill­

försäkring, men däremot ej olycksfallsförsäkring. Kombineras dylik liv­

ränta med kapitalförsäkring och lyder kapitalförsäkringen å belopp

sammanlagt ej överstigande vare sig livränteförsäkringens dubbla årsbe-

lopp eller 4,000 kronor, betraktas kapitalförsäkringen som pensionsförsäk­

ring, örn försäkringen tagits på grund av tjänst, samt även i andra fall

under den ytterligare förutsättningen att försäkringen tagits annorle­

des än mot engångspremie oell att livräntan är livsvarig eller avser pu­

pillpension. Med försäkring mot engångspremie skall förstås försäkring,

där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller

erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för för­

säkringsavtalets ingående. Med livsvariga livräntor avses sådana livrän­

tor, som upphöra att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid

dödsfall eller omgifte.

Sedan det sålunda angivits, vad som skall betraktas som pensionsför­

säkring till skillnad från kapitalförsäkring otc., stadgas i huvudsak föl­

jande angående själva beskattningen. Därest pensionsförsäkring tagits

på grund av tjänst, är den av arbetsgivaren respektive löntagaren erlagda

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

lil

Yttrande och

förslag av för

säkringsin-

spektionen.

112

premien helt oell hållet avdragsgill, för den förre i regel under inkomst

av rörelse, för den senare under inkomst av tjänst; det utfallande pen­

sionsbeloppet beskattas helt och hållet, dock att vid pupilllörsäkring ett

särskilt avdrag å 600 kronor är medgivet. Därest försäkringen avser livs­

varig livränta, icke är tagen på grund av tjänst och premien icke är en-

gångspremie, gäller samma regel, endast med den ändringen att avdraget

för premien sker under allmänna avdrag. Därest pensionsförsäkringen

däremot — utan att hava tagits på grund av tjänst — tecknats mot en-

gångspremie eller avser icke livsvarig livränta annan än pupillpension,

är premien, liksom allmänt gäller i fråga om kapitaliörsäkring, avdrags­

gill intill ett belopp av 200 kronor (maximeringen avser den sammanlag­

da premien för kapitalförsäkring, pensionslörsäkring mot engångspremie,

olycksfallsförsäkring m. m.). I sistnämnda fall beskattas den utfallande

pensionen på grundval av ett reducerat belopp, för vars beräkning regler

finnas angivna i 32 § i kommunalskattelagen. Belopp utfallande på grund

av kapitalförsäkring inkomstbeskattas ej; däremot erlägger försäkrings­

givaren, örn denne är ett svenskt försäkringsbolag, s. k. ränteskatt för den

beräknade ränteinkomst för året, som förutsättes vid beräkning av pre­

mie- och premieåterbäringsreserver.

Beträffande andra fall av kombinerad kapital- och ränteförsäkring än

det ovan särskilt nämnda äro icke några bestämmelser meddelade angå­

ende vad som skall förstås med pensionsförsäkring.»

Försäkringsinspektionen meddelar vidare, att inspektionen för bedö­

mande av den fråga remissen avser från de olika livförsäkringsbolagen

begärt och erhållit uppgift å de olika slag av pensionsförsäkring samt

blandad kapital- och pensionsförsäkring, som representerades av bolagens

nu i kraft varande försäkringsbestånd. Härom yttras följande:

»I det följande redovisas de av bolagen angivna olika försäkringsfor­

merna, vare sig dessa uttryckligen angivits såsom pensionsförsäkring eller

icke, indelade med hänsyn till de vid premieberäkningen tillämpade be­

räkningsgrunderna i tre grupper: ränteförsäkring, blandad kapital- och

ränteförsäkring samt ren kapitalförsäkring.

I. Ren ränteförsäkring.

Vid premieberäkningen tillämpas helt och hållet respektive bolags av

Konungen stadfästa beräkningsgrunder för livränte- eller överlevelseränte-

försäkring (eventuellt samtidig tillämpning av beräkningsgrunderna för

invaliditetsförsäkring). Följande former redovisas.

1) Genast börjande livränta.

2) Uppskjuten livränta, i vissa fall kombinerad med invaliditetsränta

utgående temporärt intill pensionsåldern, därest varaktig arbetsoförmåga

inträffar före denna.

3) överlevelseränta (= familjepension; förmånstagare individuellt eller

kollektivt angiven).

Forn varianter förekomma vid var och en av dessa tre former temporära

räntor och räntor med ett eller annat slag av premieåterbetalning vid döds­

fall.

I vissa fall finnas av Konungen fastställda speciella beräkningsgrun­

der för pensionsförsäkring av befattningshavare hos bolaget.

II. Blandad kapital- och ränteförsäkring.

Vid premieberäkningen tillämpas samtidigt beräkningsgrunder för

ränteförsäkring (livränte-, överlevelseränte- eller invaliditetsränteiörsäk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Ilo

ring) och beräkningsgrunder för kapitalförsäkring för dödsfall. Följande

former märkas.

1) Inkomstpensionsförsäkring utgörande en kombination av inkomstför­

säkring [redogörelse angående inkomstförsäkring lämnad nedan under

lil 1)J med försäkring av uppskjuten livränta eller uppskjuten överlevelse-

ränta. Följande typer förekomma.

A. Försäkring till förmån för efterlevande.

'Pensionen’ börjar utgå först vid den försäkrades död och utbetalas så

länge förmånstagaren lever, dock minst under 20 år.

B.

Försäkring avsedd att bereda egenpension samt i viss utsträck­

ning även pension åt efterlevande.

'Pensionen’ börjar utgå, då den försäkrade uppnår viss ålder (pensions­

åldern) eller vid dödsfall dessförinnan. Uppnås pensionsåldern, utbetalas

pensionen, så länge den försäkrade lever, dock minst under t. ex. 20 år,

varvid, örn dödsfall inträffar under dessa 20 år, resterande garanterade rän­

tor utbetalas till de efterlevande såsom förmånstagare. Inträffar dödsfall

före pensionsåldern, utgår pensionen till de efterlevande såsom förmåns­

tagare under 20 års tid.

Försäkring av detta slag kan även avtalas så, att pensionen till efter­

levande utgår så länge viss, vid försäkringens tecknande namngiven för­

månstagare lever, dock minst under 20 år. Detta kan ske antingen med

tillämpning av en tilläggspremie svarande mot den tillfogade uppskjutna

överlevelseräntan eller oek i fråga örn dödsfall före pensionsåldern, utan

premieförhöjning på det sätt att pensionsbeloppet minskas så mycket,

olika för olika dödsåldrar, som erfordras för att täcka kostnadsökningen

pä grund av pensionsntbetalningens fortsättande efter de 20 årens slut.

För båda typerna A. och B. gäller numera i stor utsträckning, att för­

säkringarna icke få belånas, återköpas eller till utbetalningssättet för­

ändras ('pensionsvillkor’). Härjämte förekomma emellertid, särskilt i

fråga örn tidigare avslutade försäkringar, fall, där inkomstförsäkrings-

delen kan återköpas oell belånas samt även till utbetalningssättet för­

ändras.

Ett bolag har uppgivit, att vid ifrågavarande försäkringsform alltid två

försäkringsbrev utfärdas, ett för inkomstförsäkringsdelen och ett för ränte-

försäkringsdelen, ehuru pensionsvillkor i vissa fall gälla även i fråga örn

förstnämnda del.

2) Kapitalpensionsförsäkring konstruerad pä följande sätt, Kapitalet

utbetalas med viss del exempelvis en tiondedel årligen under 10 år med

början vid viss uppnådd ålder. Efter tioårsperiodens slut fortsätter en

livsvarig livränta å ett belopp lika med det under perioden utbetalda års-

beloppet. Avlider den försäkrade före, respektive under tioårsperioden, ut­

faller pä en gång hela kapitalbeloppet, respektive så stor del av kapitalet,

sorn återstår vid dödsfallet.

ö) Vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring kombinerad med en livs­

varig livränta, vilken börjar utgå vid kapitalutbetalningsåldern.

4) Vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring i kombination med en in

validitetsränta, vilken utgår temporärt intill kapitalutbetalningsåldern,

därest varaktig arbetsoförmåga inträffar föro denna.

Utöver de ovan angivna formerna av blandad kapital- och livränteförsäk

ring hava av bolagen redovisats ett fåtal andra, vilka ej numera drivas

•eller vilka i varje fall torde förekomma endast i obetydlig utsträckning.

lil. Ren kapitalförsäkring.

Bihang till riksdagens protokoll 19.13. I nami. ISO hafi- (Sr Tid.)

s

Vissa bolag hava redovisat försäkringsformer, där premieberäkniugen helt och hållet byggt på beräkningsgrunderna för kapitalförsäkring för dödsfall. Följande former märkas:

1) Inkomstförsäkring. Denna är utformad som en modifikation av vanlig blandad liv- och ka­ pitalförsäkring (eventuellt livstidsförsäkring) på det sätt, att kapitalet, såväl när försäkringsiallet avser dödsfall som när det avser uppnådd ål­ der, utbetalas med fördelning på ett visst antal år; alla utbetalningar äro, när försäkringsfallet en gång inträffat, ovillkorliga. Denna försäkring har försäkringstekniskt sett karaktären av en kapitalförsäkring för döds­ fall och torde därför, åtminstone tidigare, i allmänhet hava medfört rätt till återköp och förskott. Emellertid lära numera i vissa fall tillämpas försäkringsvillkor av pensionsvillkors natur. Följande lydelse av dylikt villkor har angivits av ett bolag; 'Sorn särskilt villkor för denna försäk­ ring gäller, att försäkringen icke kan belånas, återköpas eller med avse­ ende på utbetalningssättet ändras. På grund härav kan utbetalning av försäkringen icke ske annat än i form av månatliga pensionsbelopp i en­ lighet med vad ovan i detta försäkringsbrev angivits.’

2) Blandad liv- och kapitalförsäkring, i fråga örn vilken stadgas, att den försäkrade vid uppnående av kapitalutbetalningsåldern har rätt att välja mellan att få kapitalet på en gång eller i form av en årlig livränta. Väljes livränta, betraktas det till utbetalning förfallna kapitalet som engångs- premie för en genast börjande livränta beräknad enligt då gällande grun­ der. Före kapitalutbetalningsåldern finnes återköps- och fribrevsrätt.

3) S. k. donationsförsäkring (försäkring med bestämd utbetalningstor • min) i kombination med en tidränta, vilken utgår intill tidpunkten för kapitalutbetalningen, därest dödsfall inträffat före denna tidpunkt. Rätt till återköp och fribrev synes i regel ej förekomma.»

Inspektionen yttrar härefter följande: »Vad beträffar typerna under I äro dessa redan enligt nu gällande be­ stämmelser att hänföra till pensionsförsäkring, dock med undantag för I 3) i de fall, då förmånstagaren är annan än hustru och barn. Någon ändring i fråga örn nu gällande bestämmelser synes icke erforderlig be­ träffande dessa former.

Typerna under lil torde i praxis hava behandlats såsom kapitalförsäk­ ring, i varje fall då det gällt försäkring, som icke tagits på grund av tjänst. På grund av dessa typers konstruktion synas de för övrigt böra behandlas som kapital försäkringar, även där pensionsvillkor införts.

Är innebörden av nu gällande bestämmelser alltså klar i fråga örn de rena typerna under I och lil, möter det däremot otvivelaktigt svårigheter att tillämpa dem å de blandade typerna under II, utom för det specialfall av kombinerad kapital- och livränteförsäkring, varom bestämmelser äro meddelade i anvisning 1 till 31 § i kommunalskattelagen. Bestämmelserna för sistnämnda fall synas vara tillkomna med utgångspunkt från prin­ cipen, att en kombinerad kapital- och livränteförsäkring, vilken för för­ säkringstagaren måste te sig som en pensionsförsäkring, även vid beskatt­ ningen såvitt möjligt bör i sin helhet behandlas som dylik försäkring. För- säkringsinspektionen finner för sin del, att denna princip, så långt möj­ ligt är, bör läggas till grund vid lösningen av skattefrågan för de kom­ binerade försäkringarna. En annan tänkbar lösning vore visserligen, att kombinerad försäkring vid beskattningen genomgående ansågcs uppdelad på en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring, men inspektionen anser

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

115

■sig icke böra förorda denna linje, då den torde komma att leda till alltför

stora komplikationer.

Avgörandet av frågan, huruvida en kombinerad försäkring skall anses

som pensionsförsäkring, bör givetvis ej gärna ske från fall till fall utan

torde böra grunda sig på vissa i lag lastställda regler.

Vad först beträffar typen II 1), som torde vara den mest betydelsefulla

av de kombinerade lörsäkringarna, har densamma, därest pensionsvillkor

avtalats, från försäkringstagarens synpunkt sett onekligen karaktären av

en pensionsförsäkring. Med hänsyn härtill synes denna kombination lika­

väl som den vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser beaktade typen av

blandad kapital- och livränteförsäkring helt och hållet kunna behandlas

som pensionsförsäkring. Härigenom skulle bland annat uppnås en betyd­

lig förenkling vid bestämmelsernas tillämpning. Utöver kravet på peu-

sionsvillkor torde emellertid vissa andra fordringar böra vara uppfyllda,

för att det såvitt möjligt skall förhindras att försäkringen tecknas i syfte

att kringgå de olika för fysisk person gällande beskattningsreglerna.

De i det följande föreslagna fordringarna innebära, att premien till vä­

sentlig del skall kunna anses motsvara en pension av ren livräntetyp. Äl-

derspensionsförsäkring av denna typ synes sålunda alltid böra vara livs­

varig; lamiljepensionsförsäkring konstruerad uteslutande som inkomstför­

säkring synes böra räknas som kapitalförsäkring, örn den ej är kombine­

rad mod en ålderspensionsförsäkring å minst samma belopp samt med pen­

sionsåldern högst 70 år; pensionsbeloppet synes ej böra vara garanterat

längre tid än 20 år. Pensionsvillkoren böra innehålla, att försäkringen en­

ligt avtalet ej må återköpas eller belånas samt ej heller så till utbetal-

ningssättet förändras, att den upphör att vara pensionsförsäkring av i

kommunalskattelagen definierad, art. Skulle bolaget, där alldeles sär­

skilda skäl äro för handen, i undantagsfall ändock ex gratia återköpa för­

säkringen, bör återköpsvärdet självfallet beskattas som pension. Skulle

under samma förhållanden överenskommas örn rätt till belåning av för­

säkringen eller till sådan ändring av utbetalningssättet, att försäkringen

kan upphöra att vara pensionsförsäkring, bör försäkringen anses hava

övergått till kapitalförsäkring och dess premiereserv såväl som försäk­

ringstagarens övriga tillgodohavanden på grund av försäkringen beskattas

som en pension, utbetald vid tillfället för överenskommelsen. Härav torde,

förutom ändringar i kommunalskattelagen, böra följa vissa ändringar i

taxeringsförordningen och deklarationsformuläret. Samma uppfattning

angående försäkringens karaktär av kapitalförsäkring eller pensionsför­

säkring, som tillämpas vid försäkringsbeloppets beskattning, torde även

böra tillämpas vid den s. k. räntebeskattningen hos försäkringsgivaren i

de fall, då denne är ett svenskt försäkringsbolag.

Beträffande typerna II 3) och II 4) äro dessa redan behandlade i nu gill -

lande bestämmelser. Inspektionen anser sig i fråga örn dessas beskatt­

ning icke böra ifrågasätta annan ändring än att 4,000-kronorsgränsen slo­

pas. Någon rationell grund för bibehållande av denna gräns torde knap­

past kunna åberopas. Anser man, att en kombination mellan en vanlig

uppskjuten livränta och en kapitalförsäkring motsvarande livräntans

dubbla belopp är önskvärd, torde icke linnas någon anledning att genom

skattebestämmelser lägga hinder i vägen för att denna försäkringsform ut-

sträckes till att omfatta även pensionsbelopp över 2,000 kronor. Härtill

kommer, att en dylik ändring ii ven innebär en viss förenkling.

För de fall, där de till II I), TT 3) och TT 4) hörande typerna enligt ovan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2X0.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

föreslagna regler icke liro att anse som pensionsförsäkring, ävensom för övriga tänkbara kombinationer, synes en mera schablonmässig behandling motiverad. Försäkringsinspektionen har haft två olika alternativ under övervägande, vilka båda skulle medföra en följdriktig beskattning, näm­ ligen dels att betrakta dem som kapitalförsäkringar, dels att betrakta dem som livränteförsäkringar mot engångspremier. Då det förstnämnda alter­ nativet leder till enklare regler och även innebär förenklingar i tillämp­ ningen, har inspektionen ansett sig böra förorda detta.

De ändringar i kommunalskattelagen, som i anslutning till det ovan an förda bliva erforderliga, hava återgivits i en särskild bilaga. Härvid har ovan gjorts den redaktionella ändringen i lagbestämmelserna* att den nu i anvisningarna till 31 § meddelade huvuddefinitionen på begreppet pen­ sion flyttats från anvisningen till själva paragrafen och härvid samtidigt omformulerats så, att begreppet pension uttryckligen avser varje belopp utgående på grund av pensionsförsäkring, alltså även återköpsbelopp, premieåterbetalning vid dödsfall, premieåterbäring och vinst samt — därest försäkringen ändras till kapitalförsäkring — premiereserven och försäk­ ringstagarens övriga tillgodohavanden hos-bolaget på grund av försäk­ ringen vid tidpunkten för ändringen. Definitionen på begreppet pensions försäkring Ilar samtidigt införts i anvisningen till 31 § med i stort sett samma formulering som nu i deklarationsformuläret. Dock har för er hållande av enklare formuleringar i de olika hithörande bestämmelserna den ändringen gjorts, att från begreppet pensionsförsäkring uteslutits för­ säkring av andra icke livsvariga livräntor än pupillpensioner; någon änd­ ring i sak kan härigenom icke uppkomma annat än för det teoretiskt möj­ liga men i praktiken troligen aldrig förekommande fallet, att en sålunda utesluten icke livsvarig livränta tagits på grund av tjänst.»

Försäkringsinspektionens förslag till ändringar i kommunalskattelagen är av följande lydelse:

»I 31 § tillfogas följande: /Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående tjänsteförhållande, dels ock belopp, som utgår på grund av pensionsför­ säkring’.

Anvisning 1 till 31 § erhåller följande ändrade lydelse:

1. Med pensionsförsäkring förstås sådan försäkring, enligt vilken liv ränta skall utgå från viss ålder (ålderspension) eller vid varaktig arbets oförmåga (invalidpension) eller till efterlevande på grund av änke- eller pupillförsäkring (familjepension); som pensionsförsäkring räknas icke olycksfallsförsäkring, ej heller försäkring av icke livsvarig livränta annan jin pupillpension. A. Kapitalförsäkring kombinerad med försäkring av sådan livränta, som i föregående stycke sägs, skall betraktas som pensionsförsäkring, därest kapitalförsäkringen lyder å belopp sammanlagt ej överstigande livräntans dubbla årsbelopp. Vid änke- och pupillförsäkring skall härvid som års belopp anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka. B. Lyder kapitalförsäkringen å belopp sammanlagt överstigande livrän­ tans dubbla årsbelopp, gäller följande:

a) Har vid försäkring av ålderspension avtalats, att pensionen skall utgå ett visst garanterat antal år därest den försäkrade uppnår pensionsålderm oberoende av örn han sedermera avlider, innan fullt antal år uppnåtts, be­ traktas försäkringen i sin helhet som pensionsförsäkring.

117

b) År pensionsåldern vid tinder a) omförmäld försäkring högst 70 år,

behandlas som pensionsförsäkring med ålderspensionsförsäkringen kombi­

nerad försäkring av belopp som — därest dödsfall inträffar före pensions­

åldern — utgår under ett garanterat antal år med ett årsbelopp högst lika

med ålderspensionen.

...

c) Som pensionsförsäkring räknas försäkring av livsvarig ränta till för­

mån för efterlevande änka eller barn, även örn utbetalningen skall fortgå

under ett garanterat antal år efter försörjarens död.

För att under punkt a), b) oell c) omförmälda försäkringsformer skola

anses som pensionsförsäkring gäller att det garanterade antalet år ej över­

stiger 20 samt att försäkringen enligt avtalet ej må återköpas eller belånas

samt ej heller så till utbetalningssättet förändras, att den upphör att vara

försäkring av sådan art, som ovan i denna anvisning sägs.

Är kapitalförsäkring kombinerad med ränteförsäkring i annat fall än

ovan under A eller B sägs, skall försäkringen i sin helhet betraktas

såsom kapitalförsäkring.

32 § 2 morn. erhåller i nedan angivna delar följande ändrade lydelse:

2

mom. Har livränta-------— intäkt räknas:

a) -----------

b) ----------

c) örn livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring, dock ej på

grund av försäkring mot engångspremie;

livräntans hela belopp; samt

d) ----------

Örn livränta----------- beräknat belopp.

Har livränta---------- beräknat belopp.

Med försäkring ------ — försäkringsavtalets ingående.

Anvisning 9 till 32 § erhåller följande ändrade lydelse:

9. Vid tillämpning av 32 § räknas, som livräntor, utöver vänliga livrän­

tor, även andra belopp utgående på grund av pensionsförsäkring, alltså

även återköpsbelopp. premieåterbetalning vid dödsfall, premieåterbäring

och vinst samt — därest försäkringen ändras till kapitalförsäkring —

premiereserven och försäkringstagarens övriga tillgodohavanden hos för-

säkringsanstalten på grund av försäkringen vid tidpunkten för ändringen.

Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå

först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

46 § 2 inom. 2) erhåller följande ändrade lydelse:

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig i anvisning

1 till 31 § angiven pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, dock ej örn av­

giften erlagts till ränte- och kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av

försäkring mot engångspremie; samt-)

Över försäkringsinspektionens förslag inhämtades yttranden från vissa

länsstyrelser samt från kammarrätten, så oek från svenska försäkrings-

föreningen oell svenska livförsäkringsbolags direktörsförening.

Efter ett påpekande rörande den lagtekniska anordningen av ifråga­

varande bestämmelser uttalar Överståthållarämbetet sitt tillstyrkande av

4,000-kronorsgränsens borttagande samt anför därefter:

»Emellertid anser Överståthållarämbetet icke uteslutet att en kombine­

rad försäkring i andra fall i beskattningsavseende uppdelas på en kapital­

försäkring och en livränteförsäkring. Hetta tillämpades ------ av nästla

KungL Maj:ta proposition Nr 220.

Yttranden

över försäk­

ringsinspek­

tionens för­

slag.

118

det års prövningsnämnd vid bedömande av avdragsrätten för försäkrings­

premier. I varje fall synes dock såsom villkor för att en kapitalförsäkring

må hänföras till pensionsförsäkring uppställas att densamma icke får åter­

köpas, belånas eller till utbetalningssättet förändras. För erhållande av

kontroll att såsom avgifter lör pensionsförsäkring icke fråndrages premier,

som avse kapitalförsäkring, ifrågasätter Överståthållarämbetet att skyldig­

het införes för försäkringsanstalter att lämna vederbörande taxerings­

nämnd uppgift å erlagda sådana avgifter, då de överstiga visst belopp.

I samband med förevarande förslag till lindring i kommunalskattelagen

tillåter sig Överståthållarämbetet föreslå att, enär anledning till medgi­

vande vid pupillförsäkring av skattefrihet för ett belopp av 600 kronor

uppgifvits vara sociala skäl, sadan skattefrihet modgives endast för minder­

årig livräntetagare.

. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att olika meningar gjort

sig gällande örn och i vad mån avdrågsrätt vid taxeringen är medgiven

för frivilliga avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen och finner

Överståthållarämbetet önskligt att tydligare bestämmelser meddelas härom.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län vitsordar, att lagstiftningen på ifråga­

varande område vållat vissa svårigheter i tillämpningen, och bär ingen

principiell erinran mot försäkringsinspektionens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bär ej funnit något att erinra mot försäk­

ringsinspektionens ifrågavarande förslag. Med hänsyn till de många olika

typer och kombinationer av försäkringar, sorn redan funnes och ytterligare

framgent kunde uppstå, har länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att

i taxeringsförordningen intoges bestämmelser örn att försäkringsanstalter-

na i de uppgifter till ledning vid taxeringen, som det ålåge dem att avgiva,

lämnade sådana meddelanden, att på grund av desamma kunde avgöras,

vilket slag av försäkring som avsåges.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län förklarar sig sakna anledning

att närmare ingå på sin uppfattning om innebörden av gällande bestäm­

melser rörande vissa slag av de försäkringar, som örn förmäldes i försäk­

ringsinspektionens utlåtande, och fortsätter:

»Genom nämnda utlåtande är Eders Kungl. Maj:ts betällningshavände

å andra sidan övertygad örn att lämpligaste vägen för enhetlig helland-

Lug avr alla de olika försäkringsformer, som förekomma mellan pensions

försäkring och kapitalförsäkring, är den av försäkringsinspektionen för­

ordade. Genom de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen tor­

de såväl. skatteplikten som avdragsrätten bliva normerad så, att de fall,

som hittills varit, tveksamma, nu klart hänförts till jiensionsförsäkring.

På taxeringstekniskt sett denna lösning är fördelaktig och någon er­

inring däremot icke heller synes böra framställas från andra synpunk­

ter, vill Eders Kungl Majda befallningshavande i sak tillstyrka sådan

ändring i kommunalskattelagen, som föreslagits.»

Länsstyrelsen går härefter in på ifrågavarande spörsmåls förhållande

till taxeringsförfarandet och yttrar härom, bland annat:

..»Det torde emellertid få antagas, att taxeringsnämnderna jämväl efter

föreslagna förtydligandena komma att ställas inför deklarationer, däri

begäres avdrag för pensionsförsäkringspremier till stort belopp _ de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

119

uppgå ofta till ett eller annat tusental kronor — och där det hädanefter

som hittills visar sig svårt att av deklaranten erhålla tillfredsställande

npplysningar, som göra det möjligt att riktigt bedöma försäkringens natur*

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har därför funnit sig böra före­

slå, att deklarant, som begär avdrag för pensionsförsäkringspremier, skall

vid deklarationen medelst intyg — i original eller bestyrkt avskrift

från försäkringsbolaget styrka, att försäkringen är av sådan natur, att

den enligt skattelagen får betraktas som pensionsförsäkring, föreskrift

därom torde kunna intagas i deklarationsformuläret på samma satt som

det för närvarande bringar vederbörande att uppgiva försäkrings num­

mer och bolags namn vid yrkat avdrag för försäkringspremier i allmän­

het.»

Länsstyrelsen i Örebro lön anför i huvudsak:

»Kommunalskattelagens bestämmelser i fråga örn taxering ay pension

— livränta och örn avdrag för avgifter på grund av pensionsförsäkring

hava visat sig vara mycket svårtillämpliga såväl för de skattskyldiga

som för taxeringsmyndigheterna. Orsaken härtill är att söka mindre

i bristande klarhet i gällande författningsföreskrifter än i dessa före­

skrifters otillräcklighet gent emot den mängd nya försäkringsformer, som

under senare åren tillkommit.

.

. ,,

,

Främst rörande dessa försäkringsformers ställning i skattesystemet

äro, På sätt de sökande försäkringsbolagen framhålla, förtydligande före­

skrifter erforderliga. Huru sådana föreskrifter skola utformas, är i vä­

sentlig grad beroende av försäkringstekniska synpunkter. Att så är för­

hållandet gör den föreliggande frågan mera invecklad. Genom de av

försäkringsinspektionen i dess yttrande den 15 februari 1932 framställda

förslagen har utan tvivel en viss klarhet vunnits i rent_ teoretiskt hänse­

ende Huruvida föreslagna stadgandena vid det praktiska taxenngsar-

betet äro ägnade att giva ledning för bedömande av frågan, till vilken

kategori — pensions- eller kapitalförsäkring — en viss försäkring ar att

hänföra, synes länsstyrelsen vara mycket tveksamt. Det är nämligen

att märka, att fullständiga uppgifter rörande försäkringens natur endast

i undantagsfall äro för taxeringsmyndigheterna kända. _ 1 rån de skatt­

skyldigas sida är i allmänhet ingen klarläggande utredning att påräkna,

då även de sakna nödiga förutsättningar att bedöma, till vilken kategori

deras försäkring är att hänföra. Väl föreligger den möjligheten att inför­

skaffa försäkringsbreven och av dem söka inhämta för taxeringen er­

forderliga uppgifter. Det har emellertid visat sig, att icke ens dessa all­

tid äro till fyllest, främst måhända av det skälet, att innebörden av de

försäkringstekniska termerna, som användas, för lekmannen är oklar.

Härmed sammanhänger svårigheten att i en kort lagtext lämna sa tyd­

liga och allomfattande föreskrifter, att med ledning endast av dessa kan

avgöras, till vilken kategori en vis-s försäkringsform ar att hänföra. Ett

sådant förtydligande, som sökandena avse, skulle väl säkrast vinnas ge­

nom att, i likhet med försäkringsinspektionen söka utröna

alla

de olika

försäkringsformer, som finnas vid en given tidpunkt, och tran tall till tall

mod ledning av försäkringsvillkoren bestämma, till vilken kategori en

var av dessa försäkringsformer skulle anses höra. Ett dylikt förfarande

lärer dock icke kunna komma i fråga och skulle även för taxeringsarbe-

tet vara tämligen onyttigt, därest icke tillfredsställande, för taxerings­

myndigheterna tillgängliga uppgifter rörande försäkringens natur kun­

na erhållas.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Man lärer därför hädanefter såsom hittills fä inskränka sig till att i

författningen meddela huvudgrunderna lör reglering av hithörande frå­

gor. Såsom sådana synas de av försäkringsinspektionen framställda för­

slagen i stort sett kunna godkännas, då därigenom så tydligt som det

överhuvud taget lärer vara möjligt klarlägges skillnaden emellan pen­

sionsförsäkring och kapitalförsäkring. För taxeringsarbetet mäste emel­

lertid enligt länsstyrelsens mening därtill komma ett stadgande, varige­

nom möjlighet beredes till erhållande av uppgifter, varav framgår, huru­

vida viss försäkring är att hänföra till den ena eller andra formen. Här­

utinnan torde försäkringsanstalterna, som enligt 33 § taxeringsförord-

ningen hava sig alagd viss uppgiftsskyldighet rörande livränta, kunna

bidraga med värdefulla upplysningar, vilka böra lämnas i samband med

förenämnda uppgifter eller, örn det gäller försäkring, betria lande vilken

uppgiftsskyldighet anses icke föreligga, på anfordran av taxeringsnämnds-

ordfdrande eller landskamrerare.

Kammarrätten anför:

»Kammarrätten finner det visserligen betänkligt att med nya inveck­

lade bestämmelser utbygga skattelagstiftningen på försäkringsområdet,

innan ännu någon stadgad praxis hunnit utbilda sig beträffande tillämp­

ningen av ens några av de gällande föreskrifterna. Då det emellertid

å ena sidan framhållits, att rådande oklarhet rörande innebörden av nu­

varande bestämmelser, särskilt vad angår deras tillämplighet å kombine­

rad kapital- och livränteförsäkring, medför olägenheter såväl i försäk-

r ingsån städernas rörelse som ock i taxeringshänseende för försäkrings­

tagarna, och det å andra sidan från försäkringsinspektionens sida utta­

lats farhåga för komplikationer, därest man vid beskattning uppdelade

dylika kombinerade försäkringar pa en livränteförsäkring och en kapi­

talförsäkring, vill kammarrätten likväl icke motsätta sig lagändringar

i den gjorda framställningens syfte.

Kammarrätten utgår härvid ifrån, att de av försäkringsinspektionen

befarade komplikationerna måste sägas fordra, att man övergiver tan­

ken på ett uppdelnings förfarande av nyss antydd art. I saknad av när­

mare kännedom rörande dessa komplikationers natur kan kammarrätten

beträffande desamma icke uttala någon självständig uppfattning.

Vidare måste antagas, att man skall kunna räkna med att de nya be­

stämmelserna skola så beaktas av försäkringsanstalterna, att de kombi­

nerade försäkringstyperna för framtiden erhålla sådan utformning, att

deras hänförande till det ena eller andra huvudslaget av försäkring kan

någorlunda lätt bedömas av beskattningsmyndigheterna.

Under angivna förutsättningar får kammarrätten — som i likhet med

försäkringsinspektionen anser, att någon reell grund för bibehållande av

4,000-kronorsgränsen enligt 31 § kommunalskattelagen i dess nuvarande

lydelse icke föreligger, och som givetvis, i saknad av sakkunskap beträf­

fande försäkringstekniska frågor, icke är i tillfälle att bedöma, huru­

vida den av försäkringsinspektionen i övrigt föreslagna gränsen mellan

pensions- och kapitalförsäkringar är den mest lämpliga —• ansluta sig

till den av inspektionen förordade lösningen av hithörande spörsmål.

Emot de av försäkringsinspektionen uppgjorda förslagen till ändring

av vissa bestämmelser i kommunalskattelagen anser sig kammarrätten

dock böra göra följande erinringar.

Kammarrätten vill först ifrågasätta, örn icke definitionen av begreppet

pension fortfarande bör hava sin plats i punkt 1 av anvisningarna till

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220 .

121

31 saint finner det önskvärt att åt förklaringen av vad som menas med

pensionsförsäkring gives en något tydligaro aviattning än den som

föreslagits av försäkringsinspektionen. Därjämte oell då samma förkla­

ring rör sig med begreppet 'livsvariga livräntor’ föreslår kammarrätten,

att till samma anvisningspunkt överflyttas den bestämmelse örn vad som

med livsvariga livräntor avses, vilken för närvarande inrymmes i punkt

9 av anvisningarna till 32 §.

Enligt försäkringsinspektionens förslag skulle ur sistnämnda paragraf

uteslutas det stycke, som nu lyder sålunda: 'Såsom skattepliktig intäkt

räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring, som försäkringstagare

fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal örn livränteför­

säkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Uteslutningen torde vara föranledd av den utvidgning, som föreslagits

beträffande punkt 9 i anvisningarna till paragrafen. Härvid bar emel­

lertid — förutom det att överlevelse- oell invalidränteförsäkring icke om­

nämnas i anvisningarna — en annan, förmodligen ej avsedd ändring i

sakligt hänseende ägt rum. Kammarrätten vill därför föreslå, att det

nr själva paragrafen uteslutna stycket bibeliålles, och att i stället för

den föreslagna anvisningspunkten 9 omedelbart efter det citerade stycket

införes i huvudstadgandet ett nytt stycke av förslagsvis följande lydel­

se: 'Sorn livränta räknas, utöver själva livräntan, övriga på grund av

pensionsförsäkring utgående belopp, alltså även återköpsbelopp, premie­

återbetalning vid dödsfall samt — därest försäkringen ändras till kapi­

talförsäkring — premiereserven och försäkringstagarens övriga tillgodo­

havanden hos försäkringsanstalten på grund av försäkringen vid tidpunk

ten lör ändringen, dock icke vinstandel och premieåterbäring.’

Sistnämnda inskränkning har tillkommit för att tydligt utmärka, att

vinstandel och premieåterbäring alltid skola i sin helhet utgöra skatte­

pliktig intäkt,

I enlighet härmed bör punkt 9 av anvisningarna utgå.

Såsom försäkringsinspektionen i sitt yttrande också framhållit, böra

de nya reglerna, förutom ändringarna i kommunalskattelagen, jämväl

medföra vissa ändringar i taxeringsförordningen och deklarationsformu-

läret.

I fråga örn taxeringsförordningen torde det vara 33 §, som härmed

åsyftas.

Närmast synes den i d) av berörda paragraf meddelade föreskriften om

försäkringsanstalts uppgiftsskyldighet i fråga örn livränta böra fullstän­

digas sålunda, att i livränta inbegripes jämväl sådant på grund av pen­

sionsförsäkring utgående belopp, som avses i det av kammarrätten före­

slagna nya stycket i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, varjämte för så­

dan anstalt bör stadgas uppgiftsplikt rörande under nästföregående år

skedd ändring av pensionsförsäkring till kapitalförsäkring. —• Det sy­

nes emellertid därjämte kunna ifrågasättas, huruvida icke i samma para­

graf borde inrymmas ett stadgande av mera allmän innebörd om skyl­

dighet för försäkringsanstalt att i fall, där försäkringstagare i deklara­

tion begärt avdrag för avgift till pensionsförsäkring och ytterligare upp­

lysningar angående försäkringsavtalets natur och premiebeloppets stor­

lek av vederbörande beskattningsmyndighet anses erforderliga, på därom

av myndigheten framställd begäran lämna dylika upplysningar.

I samband med ändring av 33 § taxeringsförordningen bör vidare i

fråga om avdraget för avgift till pensionsförsäkring under punkt ä bland

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

allmänna avdrag i deklarationsformuläret inflyta en föreskrift motsva­

rande den, som redan finnes under punkt 6 bland samma avdrag, näm­

ligen att för varje försäkring anstalt, numret på brev oell beloppet skola

uppgivas. Såväl lämpligheten att genom en dylik upplysning för be-

skattningsmyndigheterna underlätta förbindelsen med vederbörande för­

säkringsanstalt som oek de synpunkter av delvis psykologisk natur, som

givit anledning till stadgandet under punkt 6, motivera en dylik anord­

ning.

Slutligen kraver en redaktionell ändring av anvisningarna till dekla­

rationsformuläret, så att punkt 52, i vad den avser pensionsförsäkring,

erhåller en avfattning i överensstämmelse med den nya definitionen av

pensionsförsäkring.»

En ledamot i kammarrätten har varit skiljaktig och ansett skäl för

saklig ändring i gällande bestämmelser icke föreligga.

Svenska försäkrings/öreningen har genom sin sakkunnigenämnd avgi­

vit följande yttrande:

_ »Nämnden, som helt kan ansluta sig till grundtankarna i det i forsak -

ringsinspektionens utlåtande innefattade förslaget och i huvudsak även

till förslagets detaljer, vill i ärendet framhålla följande synpunkter.

Vårt nuvarande skattesystem av år 1928 innebär principiellt, jämfört

med _ tidigare, utan tvivel ett betydande steg framåt i fråga örn livför­

säkringens behandling ur beskattningssynpunkt. Den uppdelning, som

numera skett mellan två huvudgrupper — å ena sidan kapitalförsäkrin­

gen, å andra sidan pensionsförsäkringen — med principiellt helt olika

behandling ur skattesynpunkt, innebär med hänsyn till försäkringsta­

garna icke blott en förenkling utan även ett försök att giva dessa var för

sig samhällsgagnande former för ålders- och familjeförsörjning en ur

skattesynpunkt rationell behandling.

Emellertid har erfarenheten efter tillkomsten av värt nuvarande skat­

tesystem givit vid handen, att de fall, där livränteförsäkring och kapi­

talförsäkring kombinerats, berett vissa svårigheter ur skattesynpunkt.

Redan vid systemets tillkomst gjorde man en viss typ av kombinationer

till föremål för en särskild behandling. Sålunda bestämdes i anvisning 1

till 31 § av kommunalskattelagen, att med livränta kombinerad kapital­

försäkring av viss absolut och relativt begränsad storlek skulle betrak­

tas som pensionsförsäkring och utfallande kapitalbelopp alltså som pen­

sion (livränta). Avsikten med stadgandet var självfallet icke den att

bryta mot den för hela beskattningssystemet grundläggande tanken, att

olika former av försäkring skola bliva relativt lika beskattade. Menin­

gen var fastmer att smidigt anpassa skattesystemet till försäkringsvä­

sendet, sådant det utvecklat sig, och sålunda uppnå förenkling. Redan

då hade det nämligen inom den kollektiva pensionsförsäkringen blivit

vanligt att kombinera pensionsförsäkringar nied kapitalbelopp av mind­

re storlek. Just med hänsyn till den omständigheten, att vid de i praxis

vanliga kombinationerna pensionsförsäkringen dock var den väsentliga,

ansåg man sig kunna genom nämnda bestämmelse i enkelhetens intresse

stadga, att den jämförelsevis obetydliga kapitalförsäkringen skulle, även

den, behandlas såsom pensionsförsäkring.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att, då det gällt att till­

godose enskilda personers behov av ålders- och familjepension, man icke

lämpligen kunnat gå samma vägar som dem. vilka hittills i vårt land va-

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

123

rit vanliga i fråga om kollektiv personalpensionering. Man Ilar visser­

ligen sökt fylla även detta behov genom olika kombinationer mellan kapi­

tal! örsäkring och livränteförsäkring. Men kombinationerna hava valts

annorlunda. Det är till detta förhållande, som försäkringsinspektionens

förslag tar hänsyn. Förslaget innebär sålunda intet principiellt nytt vid

jämförelse med nn gällande skattesystem och giver icke heller en ur skat-

tesynpunkt mera gynnad ställning åt någon särskild försäkringstyp. För­

slaget innebär endast, att — i enkelhetens intresse — ytterligare vissa kom­

binationer mellan pensions- och kapitalförsäkring, som visat sig ur ovan­

berörda synpunkt ändamålsenliga, skola i sin helhet betraktas såsom

pensionsförsäkring. Då de av inspektionen föreslagna bestämmelserna

angående de kombinerade försäkringar, som skulle komma att hänföras

till pensionsförsäkringsgruppen, taga sikte på vissa numera vanliga för­

säkringsformer, synas bestämmelserna ändamålsenliga och kunna, av

nämnden tillstyrkas.

Med avseende å inspektionens förslag, att icke-livsvarig livränta, med

undantag för pupillpension, ej räknas som pensionsförsäkring, vill nämn­

den emellertid framhålla, att genom nämnda stadgande vissa livräntor,

som ur skattesynpunkt borde behandlas såsom pensionsförsäkringar, icke

komma att höra dit. Nämnden avser härmed det fall, att en pension för

visst begränsat antal år tages i omedelbar anslutning till en samma per­

son tillförsäkrad livsvarig pension. Då dessa två pensioner tydligen till­

sammans bilda en livsvarig pension, bör uppenbarligen även den först

avsedda pensionen i beskattningshänseende behandlas lika med en livs­

varig pension.

Nämnden anser sig emellertid böra mot inspektionens förslag göra en

erinran, som dock måhända kan anses vara av mera principiell än prak­

tisk natur.

Visserligen kommer, därest förslaget blir lag, flertalet av de kombine­

rade pensions- och kapitalförsäkringar, som livförsäkringsbolagen med­

dela, för framtiden att hänföras till pensionsförsäkringsgruppen. Man

torde dock böra räkna med, att även framdeles en del kombinationer fö­

rekomma, vilka icke höra till de i förslaget angivna pensionsförsäkrin­

garna. Enligt inspektionens förslag skulle-dessa kombinationer i beskatt­

ningsavseende behandlas enligt reglerna för kapitalförsäkringar.

Det låter sig icke göra att på förhand angiva verkan av en sådan lag­

regel. Så mycket synes emellertid klart att det av inspektionen såsom en

nyhet i lagen föreslagna systemet skulle lämna viss möjlighet till val.

Genom en sakligt kanske betydelselös ändring beträffande en försäkring,

som principiellt i huvudsak utgör en pensionsförsäkring, skulle denna bli­

va ur skattesynpunkt behandlad som kapitalförsäkring.

Det nuvarande skattesystemet avser tydligen att i stort sett belasta de

olika formerna av livförsäkring lika ur beskattningssynpunkt. Men fol­

den enskilde försäkringstagaren kan det i ett fall vara gynnsammare att

få sin försäkring betraktad såsom kapitalförsäkring, medan han i ett an­

nat fall kommer undan med lägre skatt, därest försäkringen i stället blir

behandlad enligt reglerna för pensionsförsäkring. En lagbestämmelse,

som tillåter den enskilde att själv välja mellan de iva huvudsystemen,

kan missbrukas. Den kan dessutom möjligen påverka utvecklingen inom

försäkringsväsendet i en riktning, som nr andra synpunkter icke är

gynnsam.

Under åberopande av det sålunda anförda anser nämnden det önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

att en sadan utformning gives åt lagen, att den icke inbjuder till val i

ifrågavarande avseende.»

Svenska livförsäkringsbolags direktörsföremng har avgivit ett utlåtande

av samma innehåll som svenska försäkringsföreningens yttrande.

Ilen reform rörande beskattning av försäkringar och av försäkrings-

anstalter, som kom till stånd år 1928, vilar i verkligheten på vissa enkla

huvudprinciper, vilkas riktighet också synes hava vunnit ganska allmänt

erkännande, ett förhållande, varom bland annat de nu avgivna yttran­

dena bära visst vittnesbörd. Det är emellertid obestridligt, att, när dessa

huvudprinciper utformats i detalj, de resulterat i rätt invecklade bestäm­

melser. Framfor allt i sådana fall, där olika försäkringsformer kombi­

nerats med varandra, hava svårigheter uppstått vid den praktiska till-

lämpningen. Att såvitt möjligt undanröja dessa svårigheter är ett all­

mänt intresse.

Det vill av vad i det föreliggande ärendet förekommit synas, som örn

den gällande lagstiftningens skiljelinje mellan pensionsförsäkringar och

kapitalförsäkringar ej anses klar i fråga örn vissa kombinerade försäk­

ringar — olika försäkringstekniska betraktelsesätt kunna stundom an­

läggas beträffande identiska försäkringskombinationer — och i varje fall

ej praktisk. Uppdragandet av en såvitt möjligt klar skiljelinje synes mig

därför vara behövligt.

Nu föreligger i sådant avseende ett förslag, som i alla de avgivna ytt­

randena i huvudsak tillstyrkts. Vissa kombinerade typer skola anses så­

som pensionsförsäkringar, andra som kapitalförsäkringar. Rörande för­

slagets lämplighet i sistnämnda avseende hava dock de hörda represen­

tanterna för försäkringsväsendet av principiella skäl uttalat tvekan. Vid

sådant förhållande finner jag det riktigt att upptaga förslaget i den för­

ra betydelsefulla delen men ej i den senare, för närvarande mindre vik­

tiga. Det hör enligt min mening ej möta större betänkligheter att för­

klara, att vissa konkret angivna kombinerade typer äro att anse så­

som pensionsförsäkring. I dylikt avseende hava i förslaget i viss mån

restriktiva regler tillämpats. Däremot synes det mig ägnat att väcka

betänkligheter att utan en mer djupgående undersökning förordna, att

alla övriga kombinationer äro att hänföra till kapitalförsäkring. Natur­

ligare förefaller det att tills vidare behandla andra kombinationer än de

särskilt angivna såsom uppdelade på respektive försäkringsformer.

Förekommande dylika fall torde för närvarande vara så fåtaliga, att hän­

syn till möjligen uppkommande svårigheter ej nu synes utgöra ett till­

räckligt vägande skäl för en annan ståndpunkt. Kommer sedermera ett

praktiskt behov av förenkling att yppa sig, står ju möjligheten öppen att

med hänsyn därtill söka utfinna lämpliga regler.

De bestämmelser örn pensionsförsäkring, som jag enligt det nyss sagda

förordar, återverka även på gällande bestämmelser om gåvoskatt. T sista

124

Kungl. Muj:ts proposition Nr 220.

125

stycket av 35 § i förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt

för gåva stadgas nämligen viss skattefrihet för livränta, som avses i 32 § 2

mom. a)—c) kommunalskattelagen. Ur saklig synpunkt lärer intet vara

att invända mot att denna skattefrihet kommer att något utökas på grund

av att i sistnämnda lagrum pensionsförsäkringens omfattning något vid­

gas. Att även härutinnan en viss förenkling följer av ändringen, må an­

tecknas såsom en fördel.

Jag anser mig böra framhålla, att det åtminstone för närvarande ej

synes förefinnas något särskilt intresse för det allmänna att ur beskatt-

ningssynpunkt inpressa olika försäkringar under den ena eller den andra

kategorien. Någon olikhet i beskattningens storlek i ena och andra fallet

har ej åsyftats; örn dylik förekommer, är den beroende på sådana om­

ständigheter som progression, skattefria avdrag och dylikt, alltså om­

ständigheter som ligga vid sidan av de nu ifrågavarande. Något skatte-

privilegium för den ena eller andra formen föreligger ej. Ur anförda

synpunkter finnes alltså intet hinder att för ifrågavarande lagstift­

nings anordnande anlägga den grundsatsen, att beskattningen bör på

lämpligt sätt anpassas efter de försäkringsformer, som arbeta sig fram, och

ej tvärtom. Beskattningen bör med andra ord ej av principiella hänsyn

läggas på ett sådant sätt, att den försvårar praktiska försäkringsformer.

I flertalet utlåtanden har framhållits vikten av att taxeringsförfaran-

det så inrättas, att de nya reglernas tillämpning underlättas så mycket

som möjligt. Jag delar denna uppfattning. För närvarande synes mig i

sådant avseende böra bestämmas, att försäkringsanstalt skall vara skyl­

dig att efter anmaning lämna uppgift för viss namngiven skattskyldig

rörande arten av angiven personförsäkring hos anstalten samt beloppet av

premien för försäkringen. Då dylik uppgift har tili syfte, bland annat, att

konstatera just huruvida viss försäkring är pensionsförsäkring eller ej, sy­

nes mig ej uppgiftsplikten lämpligen böra inskränkas till blott pensions­

försäkring utan avse även annan personförsäkring. Vid begäran örn av­

drag för försäkringspremier skall redan nu i deklarationen meddelas viss

specifikation rörande försäkringen. Kontroll å dylik uppgift kan svårligen

vinnas utan rätt för taxeringsmyndigheten, som nu ifrågasatts. Någon

större olägenhet för försäkringsanstalterna lärer en sådan anordning ej

medföra. Försäkringsbeskattningens tillämpning förutsätter samarbete

mellan försäkringsanstalterna och beskattningsmyndigheterna. Det är

möjligt, att det kommer att visa sig vara till båda parternas fördel, att

detta samarbete i framtiden ytterligare utvecklas.

Till vissa detaljspörsmål, som sammanhänga med den föreliggande frå­

gan, återkommer jag i den speciella motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Promemoria

med

fttrslag

till lag and

-.

ringar.

Departements­

chefen.

Specialmotivering.

förutom de ändringar i skattelagstiftningen, som föranledas av förut be­

rörda omständigheter, föreslår jag vissa andra ändringar, som delvis äro

en följd av den utformning, som föreslagits för den nya instruktionen för

värdering av skogsmark och växande skog, och delvis hänföra sig till

andra förhållanden, vilka synts mig böra särskilt beaktas vid stundande

allmänna fastighetstaxering. Med hänsyn därtill att allmänna fastighets­

taxeringar äga rum med fem års mellanrum, och att de därvid fastställda

taxeringsvärdena äro grundläggande för flera års beskattning, ligger det

särskild vikt vid att de bestämmelser, som ligga till grund för dessa taxe­

ringar, äro så klart utformade, att ojämnheter och olikformigheter i till-

lämpniugen såvitt möjligt undvikas. Av olika omständigheter har det

framgått, att gällande lagbestämmelser i dylikt avseende ej varit fullt till­

fredsställande. På mitt uppdrag har därför av kammarrättsrådet Kuylen­

stierna utarbetats en promemoria med utkast (i det följande benämnt det

remitterade utkastet) till sådana lagändringar, i huvudsak förtydliganden,

som kunde vara av omständigheterna påkallade. Över denna promemoria,

vilken, kompletterad med gällande författningstext i de delar utkastet

avser, torde få intagas bland bilagorna till dagens statsrådsprotokoll (bil.

3), hava yttranden inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. Av

länsstyrelsen i Västmanlands län hava alla ändringar avstyrkts, medan

länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat tvekan örn behovet av ändringar

i allmänhet, övriga länsstyrelser och kammarrätten hava tillstyrkt eller

ej haft något att i huvudsak erinra mot det remitterade utkastet. Till

vad som yttrats rörande olika detaljer återkommer jag i det följande. I

I själva verket förhåller det sig så, att åtskilliga av de ändringar, som

ifrågasatts, äro en ofrånkomlig följd av det förslag till skogsvärderings-

instruktion, som förut av länsstyrelserna i allmänhet lämnats utan erin­

ran. Andra ändringar äro, som jag redan påpekat, i huvudsak förtydli­

ganden av vad som redan gäller. Behovet därav har emellertid i rätt hög

grad bekräftats genom yttrandena. Det visar sig nämligen, att även hos

de hörda myndigheterna i viktiga punkter råda olika uppfattningar örn

hur lagen nu bör tolkas; det har till och med förekommit, att i punkter,

beträffande vilka en myndighet ansett en viss tolknings riktighet uppen­

bar, en annan myndighet kan hava uttalat en helt annan uppfattning.

Ehuru jag anser det av vikt, att minsta möjliga avsteg göras från gäl­

lande lagstiftning, har jag fördenskull funnit ett verkligt behov föreligga

av vissa ändringar i skattelagarnas lydelse.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

127

Kommunalskattelagen.

2

§.

Dea sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvär­

de, som jag i det föregående förordat, föranleder ändrad formulering av

2

%.

8 § med anvisningar.

I anvisningarna till 8 § har i det remitterade utkastet ifrågasatts sådan

omformulering, att det gjorts tydligt, att torp för skogsarbetare o. dyl.

skola liksom andra torp utgöra särskilda taxeringsenheter, om de äro sär

skilda brukningsenheter. Ändringen, som motiverats med i dylikt avseen­

de tillämpad olika praxis, har av flertalet hörda myndigheter tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett änd

ring onödig. Länsstyrelsen i Örebro län anför:

»Att självständigt torp å skogsmark huvudsakligen upplåten till skogs­

arbetare eller dylika torde icke förekomma i sådan utsträckning, att ett

särskilt omnämnande av fallet kan anses påkallat. Det kan också sättas

i fråga, örn tillägget 'även torp för skogsarbetare o. dyl.’ är alldeles lämp­

ligt, då det kan komma att innebära viss motsägelse till föreskriften i

samma stycke, att, örn innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom

en del av den ersättning, som tillkommer torparen för åtagen arbetsskyl-

dighet till huvudfastigheten, torpet icke bör behandlas såsom särskild

taxeringsenhet.

Örn någon ändring av föreskrifterna i denna paragraf anses böra ifråga­

komma, synas starkare skäl tala för, att sist återgivna föreskrift finge

utgå, då den står i strid med huvudregeln, att den s. k. kamerala enheten

skall vara bestämmande såsom taxeringsenhet. Detta är i synnerhet fallet,

där, såsom numera över allt torde hava skett, jordregister är upprättat och

torpet finnes däri upptaget under särskild beteckning. Enligt första

punkten i anvisningarna till 8 § skall nämligen jordregistret följas vid

taxeringsenheternas bestämmande.»

Då erfarenheten lärer visa, att förtydligande i förevarande punkt är

behövligt, och tillräcklig grund att, såsom av länsstyrelsen i Örebro län

blivit ifrågasatt, stadga ett avsteg från den eljest i realiteten örn också ej

formellt gällande huvudregeln om brukningsenheten såsom taxeringsenhet

ej synes föreligga, tillstyrker jag det i det remitterade utkastet framlagda

förslaget till omformulering av anvisningarna till 8 §.

Jag vill här erinra, att 1928 års riksdag hos Kungl. Majit hemställde örn

utredning rörande frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskatt­

ning av inkomst av jordbruksfastighet, samt att i samband därmed utta­

lades en önskan (särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 47), att, då det vore

möjligt att denna utrednings resultat kunde påverka bestämmelserna örn

Torp för

skogsarbetare

i vissa fall

särskild taxe­

ringsenhet.

Departements­

chefen.

Hemställan i

riksdagens

skrivelse nr

344 år 1938.

Departements

chefen.

Punkt l av

anvis­

ningarna.

Allmänna

saluvärdet.

taxeringsenheternas omfattning, detta resultat borde föreligga i god tid

före nästa allmänna fastighetstaxering. Att verkställa dylik utredning

har uppdra gits åt 1930 års kommunalskatteberedning. Beredningen har

med skrivelse den 11 december 1931 till chefen för finansdepartementet

överlämnat den verkställda utredningen och därvid på anförda skäl, un­

der framhållande att beredningen vid fullföljande av sitt uppdrag komme

att ägna fortsatt uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål, för sin del

förordat, att riksdagens skrivelse i berörda punkt ej måtte föranleda nå

gon Kungl. Maj:ts vidare särskilda åtgärd.

Beredningen har jämväl undersökt det redan av 1928 års riksdag be­

rörda uppslaget att på ett eller annat sätt beträffande inkomst av jord­

bruksfastighet binda förvärvskällans omfattning vid taxeringsenheten

men funnit detta uppslag ogenomförbart. Över kommunalskattebered-

ningens utredning hava yttranden inhämtats från sex länsstyrelser samt

från kammarrätten. Samtliga dessa myndigheter hava instämt i den upp­

fattning, varåt kommunalskatteberedningen givit uttryck.

Vad sålunda i anledning av riksdagens berörda skrivelse i här angivna

punkt förekommit har jag ansett mig böra i förevarande sammanhang om­

förmäla.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

9 § med anvisningar.

9 § kommunalskattelagen innehåller de grundläggande bestämmelserna

rörande taxeringen. Såväl i själva lagtexten som i anvisningarna hava

i det remitterade utkastet ifrågasatts vissa ändringar. Bland annat har

föreslagits en allmän inledande punkt, avsedd att underlätta ifrågavarande

anvisningars läsning. Då densamma i ett par yttranden förklarats onödig

och jag i vissa andra avseenden föreslår förtydliganden, som torde kunna

i viss mån ersätta anvisningspunkten, Ilar jag här ej upptagit den.

Till punkt 1 har i det remitterade utkastet föreslagits ett såsom för­

tydligande avsett tillägg för att klargöra vad som i vissa fall skall förstås

med »allmänna saluvärdet» å en fastighet (punkt 2 av anv. enl. utkastet).

Det har nämligen uttalats, att vid dess bestämmande avräkning ej skall

ske »för gäld eller för kapitalvärdet av annan privaträttslig förpliktelse,

vilken ej är grundad på servitut eller annat liknande förhållande». Rö­

rande motiveringen får jag hänvisa till promemorian.

Särskilda yttranden rörande denna punkt hava avgivits allenast av

länsstyrelsen i Uppsala län samt av kammarrätten.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

»Mot förslaget att i anvisningar till 9 § punkt 2 införa ett påpekande

att vid värdesättningen hänsyn ej må tagas till gäld eller annan privat­

rättslig förpliktelse, vilken ej är grundad på servitut eller annat liknande

förhållande, synes annat icke vara att erinra än att denna grundsats torde

vara självklar. Måhända kan påpekandet vara till nytta, och Eders

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

129

Kungl. Maj:ts befallningshavande vill därför ej motsätta sig detsamma.

Därigenom förebygges den missuppfattningen, att avräkning må ske för

odlingslån eller för rätt till skogsavverkning på grund av upplåtelse, var­

om yrkande lärer hava förekommit i taxeringsmål.»

Kammarrätten anför:

»Kammarrätten är fullt ense med Kuylenstierna därutinnan, att vid

bedömandet av allmänna saluvärdet avräkning icke får göras för andra

privaträttsliga förpliktelser än sådana, som äro grundade på servitut eller

annat liknande förhållande, således icke för t. ex. kapitalvärdet av undan

tagsförmåner och dylikt. De utslag i mål rörande hithörande spörsmål,

vilka meddelats av kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning, hava

jämväl varit grundade på en dylik uppfattning.

En bestämmelse av det innehåll, som föreslagits i utkastet, är således

åtminstone för kammarrättens del obehövlig. Även om den skulle vara

av värde för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna, bör den i varje

fall icke erhålla den avfattning, som ifrågasatts i utkastet. Gränsen mel­

lan privaträttsliga och offentligrättsliga förpliktelser är icke under alla

förhållanden självfallen. Sålunda torde det exempelvis kunna bliva före­

mål för olika meningar, huruvida ett på en viss fastighet vilande avdik-

ningslån är att hänföra till privaträttslig eller offentligrättslig förplik­

telse. I varje fall kan man icke förutsätta, att den juridiska distinktio­

nen mellan ifrågavarande båda begrepp alltid skall stå fullt klar för be

skattningsnämnderna. Därtill kommer att det måste anses ligga mycket

nära till hands att ur en bestämmelse av nyss angiven avfattning e con-

trario draga den slutsats, att avräkning får göras för alla offentligrätts

liga förpliktelser. Enligt kammarrättens mening är detta dock icke för­

hållandet. Exempelvis torde vissa tomtören vara att hänföra till offent-

ligrättsliga förpliktelser, men någon rätt att avräkna värdet därav vid

bedömandet av allmänna saluvärdet lärer icke föreligga. Av här anförda

skäl får kammarrätten för sin del avstyrka det föreslagna tillägget.

Måhända skulle ett tillägg till ifrågavarande stycke av sådan förkla­

rande art, som avsetts i promemorian — örn en närmare förklaring av

styckets innebörd överhuvudtaget anses erforderlig — kunna avfattas un­

gefär så, att ’det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja be

tala för fastigheten’, förklaras avse icke blott kontant betalning utan även

kapitalvärdet av de säljarens förpliktelser, som vidlåda fastigheten även

i köparens hand, i den män de icke öro grundade på servitut eller annat

liknande förhållande. Härigenom borde det vara tydligt utsagt, att gäld,

även avdikningslån, obetalda å fastigheten vilande skatter samt kapital­

värdet av undantagsförmåner och tomtören m. m., i den mån fastigheten

även i köparens hand svarar därför, utgör köpeskilling och förty icke får

avräknas vid bedömandet av allmänna saluvärdet. Kammarrätten är

emellertid icke för det närvarande beredd att påstå, att ens en sådan för­

klaring vore under alla förhållanden fullt hållbar, och vågar fördenskull

icke tillstyrka en bestämmelse av nyss antydda innehåll.»

Missuppfattningar av den art, man velat genom det nu ifrågavarande

förtydligande tillägget förekomma, lära ej vara alltför ovanliga. Del

lärer cj sällan hava förmenats, att förekomsten av avdikningslån, skyldig­

het att utgiva undantag, ett oförmånligt kontrakt rörande utarrendering.

Bihang till riksdagens protokoll 19.32.

1 sami. ISO höft. (Nr 220.)

!i

(Departe­

mentschefen.)

Enhetsprii.

ett likviderat skogsavverkningskontrakt e. dyl. borde minska fastighetens

taxeringsvärde. Ej ens kammarrättens praxis lärer vara i alla nu angivna

punkter fullt klar. Behov av förtydligande måste därför enligt min upp­

fattning anses föreligga. Frågan är emellertid, huruvida det remitterade

utkastet givit ett riktigt och lämpligt uttryck åt denna grundsats. Kam­

marrätten anmärker, att viss frestelse kan föreligga för slut e contrario,

att avräkning skall få göras för alla offentligrättsliga förpliktelser. An­

ledning till en dylik farhåga synes knappast föreligga. Det är nämligen

tydligt, att, när det i anvisningspunkten talas örn »det belopp, som en för­

ståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten», sådana skatter,

som inverka på sagda belopp, redan genom detta uttryck blivit beakta­

de. Att därutöver avdrag skulle få göras för t. ex. kapitalvärdet på

allmän kommunalskatt lärer väl knappast kunna på allvar ifrågasättas

på grund av uttrycket »privaträttslig förpliktelse». Huruvida kammar­

rättens allmänt hållna uttalande, att avräkning skulle få ske för skyl­

dighet att utgiva tomtören, är under alla omständigheter hållbart, må

lämnas därhän; frågan härom är så obetydlig, att den lärer kunna över­

lämnas åt rättspraxis. Att e contrario draga någon slutsats i denna punkt

synes i ingen mån påkallat. Uttalandet bör följaktligen endast avse pri­

vaträttslig förpliktelse. Emellertid kan jag ej frånkänna kammarrättens

anmärkning rörande svårigheten för beskattningsnämnderna att avgöra

vad som skall förstås med »privaträttslig förpliktelse» ett visst fog. Att

helt avvara detta uttryck synes svårt, men genom att anföra undantags­

förmån såsom ett exempel på dylik förpliktelse torde dock stadgandet få

praktiskt värde för taxeringen, utan att några olägenheter av detsamma

skola behöva riskeras.

Beträffande punkt 1 av anvisningarna till 9 § har för övrigt i det remit­

terade utkastet föreslagits viss ändring i uppställningen. Förslaget i

denna punkt har ej varit föremål för annan erinran, än att länsstyrelsen

i Älvsborgs län ansett att bestämmelsen örn de faktiska köpeskillingarnas

betydelse vid taxeringen i viss mån försvagats.

Körande reglerna örn åsättande av enhetspris, vilka i kommunalskatte­

lagen hava sitt egentliga uttryck i förevarande punkt men som tillika åter­

finnas i 59 § taxeringsförordningen, har i det remitterade utkastet viss om­

formulering skett, företrädesvis i berörda paragraf av taxeringsförord­

ningen. Det har nämligen uttalats, att dessa enhetspris böra vara olika

för olika storleksgrupper fastigheter. Ändringen betecknas i den remit­

terade promemorian såsom betydelsefull och har föranlett uttalanden av

åtskilliga av de hörda myndigheterna.

De rörande denna punkt avgivna yttrandena torde böra här tämligen

fullständigt återgivas, då de ur olika synpunkter belysa förhållanden,

som äro av beskaffenhet att böra inverka på taxeringen.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

131

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

»I sammanhang med frågan om allmänna saluvärdet har promemorie-

förlattaren funnit anledning beröra spörsmålet örn åsättande av å-pris för

jordbruksfastighet, oell har han därvid ansett nödvändigt att i författ­

ningstexten införes ett uttalande av innehåll, att olika enhetsvärden böra

åsättas för olika storleksgrupper av jordbruksfastigheter. . Den uppfatt­

ning, som ligger till grund för detta förslag, lorde vara riktig: det må om­

nämnas, att dylika grunder genomgående tillämpades vid senaste allmänna

fastighetstaxering här i länet. Huruvida genom det föreslagna förfarings­

sättet överblick över taxeringsresultatet kan vinnas med anspråk på önsk­

värd tillförlitlighet kan likväl ifrågasättas. Såsom framgår av den Höi­

jer—Lindekergska utredningen har icke ens inom Stockholms län, där

ovannämnda skillnad mellan enhetsvärdena för olika storleksgrupper av

fastigheter iakttagits vid taxeringen, en tillräckligt tillförlitlig jämförel-

segrund för bedömande av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden knap­

past erhållits, enär en del av jordbruksvärdet icke kunnat redovisas på an­

nat sätt än i kolumnen för särskilda förmåner. Jämförelsen mellan de re­

dovisade åkervärdena blir vid detta förhållande icke av den betydelse för

bedömande av taxeringsresultat, som man skulle velat uppnå. De förtyd-

liganden av anvisningarna i vad de avse värdet å särskilda förmåner, som

nu föreslås och som innefattas i punkt 3 av anvisningarna till 9 §, föran­

leda i oell för sig icke någon anmärkning — desamma torde tvärtom i åt­

skilliga avseenden vara till nytta för taxeringsmännen — men länssty­

relsen måste konstatera, att genom desamma undanröjas icke de betydan­

de olägenheter vid granskningen av taxeringsutfallet, som föreligga ge­

nom förekomsten av delvärdet »särskilda förmåner». Detta gäller framför

allt sådant mervärde, som hänför sig till fastighetens läge och åbyggna­

dernas beskaffenhet, vilka omständigheter särskilt i detta län med dess av

huvudstadens närhet föranledda säregna förhållanden i avsevärd grad in­

verka på taxeringsvärdena. Otvivelaktigt torde vara, att det är i hög

grad önskvärt, att de svårigheter för bedömandet av taxeringsresultatet,

som den nuvarande redovisningen av värdet för särskilda förmåner med­

för, örn möjligt reduceras. Länsstyrelsen vill i sådant syfte föreslå, att

E-längdens kolumn för särskilda förmåners värde uppdelas icke blott så­

som promemorieförfattaren synes hava förutsatt mellan mervärde å in-

ägojorden och dylikt värde å skogsmarken utan även att mervärdet å in-

ägojorden uppdelas i två kolumner, den ena avseende sådant mervärde,

som hänför sig till belägenhet och åbyggnader, och den andra till sådant

mervärde, som betingas av övriga särskilda förmåner. Den ökning av be-

redningsnämndernas arbete, som härigenom skulle uppstå, kan givetvis

föranleda betänkligheter, men de fördelar, som skulle vinnas genom detta

redovisningssätt, torde få anses mer än uppväga det ökade arbetet.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att den föreslagna formulerin­

gen beträffande enhetsvärdena syntes alltför kategorisk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har betecknat ändringen i 59 § taxe-

ringsförordningen såsom mycket betydelsefull. Erfarenheten från tvänne

allmänna fastighetstaxeringar, vid vilka dylik metod tillämpats, föran­

ledde länsstyrelsen att obetingat tillstyrka förslaget i denna punkt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förmenar, att förslaget örn högre å-pris

å inägomark till smärre fastigheter innebure ett icke i allo lyckligt av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

steg från principen om jordens avkastningsförmåga såsom grundläg­

gande för prissättningen. Det kanske förtjänade att tagas under över­

vägande, huruvida icke metoden med särskilt mervärde vore mera ratio­

nell såsom regulator av de smärre fastigheternas värden. Örn denna se­

nare metod användes likformigt, syntes, såsom förslagsställaren själv an­

tytt, intet vara att erinra mot densamma.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Länsstyrelsen biträder den i förslaget framförda synpunkten örn den

stora betydelse, åsättande av å-priser äger vid uppskattning av jord­

bruksfastighet. Då emellertid förslaget förordar meddelande i lag av

föreskrift örn fastigheternas indelning i olika storhetsgrupper vid åsät-

tandet av enhetsvärden, vill länsstyrelsen framhålla vådan av en alltför

långt gående differentiering. En sådan komme lätteligen att verka klav-

bindande å beskattningsnämnderna och således försvåra den individuella

bedömningen. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att den

vid senaste allmänna fastighetstaxeringen inom länet verkställda klassi­

ficeringen av jordbruksfastigheter i trenne grupper ------------visat sig en­

kel i tillämpning och lämnat erforderlig frihet för beskattningsnämnder-

na vid värdesättning i varje enskilt fall.»

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

»I promemorian erinras örn betydelsen vid fastighetstaxeringen av de

s. k. enhetsvärdena. Enligt den föreslagna formuleringen härutinnan

av 2 punkten i anvisningarna heter det, på tal örn taxeringsgrunder vid

sidan av betalda köpeskillingar, att 'särskilt vad angår jordbruksfastig­

het skola till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föresla­

gits i den ordning taxeringsförordningen närmare omförmäler’. Detta

är ju ett starkare uttryck än motsvarande i nu gällande punkt 1 av an­

visningarna till § 9, där det, efter antydan örn att taxeringsmyndigheten

har att taga hänsyn jämväl till andra förhållanden än köpesummor he­

ter: ’I detta hänseende hänvisas taxeringsmyndigheten till de enhetsvär­

den, vilka kunna hava föreslagits etc.’ I promemorian anföres också

------- —: 'meningen är att enhetspriserna med en något starkare diffe­

rentiering än tillförne skola bliva ett mera användbart hjälpmedel för

taxeringen än de måhända hittills på sina håll varit’. Emellertid fram-

hålles den för var och en, som sysslat med fastighetstaxeringen, välkän­

da svårigheten att med hjälp av enhetsvärden komma fram till en rätt­

vis taxering av bebyggda, mindre jordbruksfastigheter. Det antydes ock­

så, att man i praktiken varit hänvisad till att bland särskilda för

måner inrangera mervärdet å byggnaderna, men framhålles, att denna

praxis icke varit enhetlig och att i alla händelser ojämnheter uppstått

vid taxeringen och att svårigheter vållats vid redovisningen av de skilda

taxeringsvärdena. Förslaget går nu härutinnan ut på åstadkommande

av skilda skalor för enhetsvärdena, så att värdet per arealenhet kunde

höjas i avseende å de mindre fastigheterna. Redan nu lärer ju på en del

håll förekomma en viss differentiering härutinnan. Vad detta län an­

går har det visat sig stöta på mycket stora svårigheter att ens rättvis­

ligen avväga enhetsvärdena för länets skilda delar. Att inom samma

trakt komma fram till skilda skalor för jord i olika storhetsgrader skulle

säkerligen möta betydande motstånd och vålla väsentliga besvärligheter

och olägenheter i tillämpningen. Knappast vore det heller att vänta, att

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

133

vad do små, men välbebyggda fastigheterna anginge, ens en långt gå­

ende värdesförhöjning per arealenhet kunde bringa upp värdet i skäligt

belopp. Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandp i stället vara

att förorda, att den redan, åtminstone här, rådande praxis att, för upp­

nående av det insedda saluvärdet, redovisa särskilt mervärde å byggna­

der bliver lagfäst och att härför erforderliga tydliga tillämpningsföre­

skrifter lämnas. Försåvitt icke hänsynen i motsatt riktning till särskilda

värdeskalor för de större fastigheterna motiverade nu föreslagen jämk­

ning i ordalagen uti 59 § i taxeringsförordningen om tillkomsten av en­

hetsvärden borde sålunda vid nuvarande föreskrifter kunna få bero.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar följande:

»Det tordo enligt länsstyrelsens förmenande kunna dragas i tvivels-

mål, huruvida föreskrift om att vid åsättande av enhetsvärden uppdela

fastigheterna i olika storhetsgrupper kan anses vara av behovet påkal­

lad. Länsstyrelsen föreställer sig nämligen att det skulle 'vara tillfyllest,

om icke rent av mera ändamålsenligt, att — såsom väl också i allmänhet

plägat ske — vid de allmänna sammanträden, som hållas jämlikt § 59

taxeringsförordningen, av landskamreraren gjordes ett generellt påpe­

kande att, under i övrigt lika förhållanden, enhetsvärdet bör vara högre

för en mindre än för en större fastighet. En så långt gående differen­

tiering som den i förslaget åsyftade torde kunna föranleda till att be-

skattningsnämndema känna sig väl mycket bundna eller att med andra

ord ett allt för litet spelrum lämnas för en mera individuell bedömning.»

Länsstyrelsen i Alvsborgs lein anser, att intrycket av att den nuvaran­

de ordalydelsen beträffande den faktiska köpeskillingens betydelse gjorts

svagare förstärkes genom den ändrade lydelsen beträffande enbetsvär-

dena. Härom yttrar länsstyrelsen:

»Det kan därför vara fara värt, att enhetsvärdena helt uttränga de

faktiskt erlagda köpeskillingarna såsom grund för bestämmande av all­

männa saluvärdet. Och att på fullt objektiva grunder fastställa enhets­

värden, som verkligen svara mot allmänna saluvärdet, är ingalunda lätt.

Däremot blir taxeringen lätt att verkställa nied enhetsvärden som hu­

vudsaklig norm. Den blir också ’jämn och enhetlig’ på det sättet, att lika

stora fastigheter i regel bliva åsätta samma taxeringsvärden. I verklig­

heten kunna emellertid två i närheten av varandra belägna lika stora

fastigheter vara vitt skilda i fråga örn allmänt saluvärde. Detta fram­

kommer i och med de faktiskt erlagda köpeskillingarna, inför vilka be-

skattningsnämnden mäste stanna och söka utreda orsakerna till att två-

till synes lika fastigheter betingar mycket olika köpeskillingar. Det vi­

sar sig kanske då, att de båda fastigheterna i ena eller andra avseendet

förete betydande olikheter, och på grund härav åsättas de också olika

taxeringsvärden. Vid en taxering enligt enhetsvärdon bleve de båda

fastigheterna troligen lika taxerade.»

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

»Vad därefter gäller frågan om å-pris för jordbruksfastighet delar

länsstyrelsen den uppfattning, som uttalas i promemorian. A-prisen liro

ett gott hjälpmedel till kontroll av taxeringen. Man får dock icke för

bise, att metoden med å-priser kan menligt påverka iaxeringsutfallet.

Skenbart erbjuder det. icke någon större svårighet att utfinna ett enhets-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

värde för inagojorden, men en felbedömning ligger nära till hands på

grund av det inbördes sammanhanget mellan en fastighets inägojord,

skog och skogsmark. Inägojord å ena och skogsmark och skog å andra

sidan skola uppskattas efter särskilda metoder: inägojorden efter salu­

värdet och skogsmarken med därå växande skog efter ett enligt ratio­

nella grunder bedrivet skogsbruk. Vid fastställande av enhetsvärden å

inägojorden bär man alltså att bortse från värdet av skogsmarken jämte

den växande skogen och beräkna ett särskilt värde å återstoden: inägo­

jord med åbyggnader. Det är här svårigheterna möta, i det underlag

för en sådan delvärdering merendels saknas. Försäljning av enbart in­

ägojord förekommer sällan under sådana omständigheter, att salusum­

man kan anses vara representativ för det ändamål, varom fråga är. Här­

med sammanhänger det kända förhållandet, att inägorna till en fastig­

het med god skogstillgång äga ett högre värde per enhet än å en fastig­

het av i övrigt likartad beskaffenhet men med mindre god eller skövlad

skog. På grund av detta inbördes sammanhang emellan inägojord och

skogsmark (med skog) är det svårt att erhålla en hållbar värdering av

den förra utan att samtidigt taga hänsyn till den senare. Svårigheterna

ökas därigenom, att enhetsvärdet skall innefatta värdet å åbyggnaderna.

Man har skäl antaga, att det vore till fördel, örn byggnadsvärdet även

vid jordbruksfastighet finge komma till synes såsom ett delvärde av taxe­

ringsvärdet. Det skulle i sådant fall endast gälla fastställande av ett

enhetsvärde allenast å själva jorden, men då jorden, på detta sätt särskilt

för sig uppskattad, komme i ett förhållandevis lågt värde, skulle en felbe­

dömning icke bliva av så stor betydelse som vid taxeringen enligt nu gällan­

de bestämmelser härutinnan. Det kan tillika antagas, att den med rätta

såsom betydelsefull betecknade frågan örn olika å-pris för inägojord vid

stora och små fastigheter skulle få en riktigare lösning, örn byggnads­

värdet uppskattades särskilt för sig.

Med vad ovan anförts angående enlietspris har länsstyrelsen icke ve­

lat ifrågasätta dessas betydelse vid fastighetstaxeringen utan endast be­

tona deras begränsade användbarhet. Det bör framhållas, att dessa en-

hetspris ej utan vidare få läggas till grund för taxeringen, utan att för

värjo fastighet därjämte måste tagas i betraktande förhållanden, som

äro för den fastigheten säregna. Förslag till föreskrift härom har ock­

så i promemorian intagits under punkt 3 av anvisningarna till 9 §. I

anslutning till vad ovan anförts vill länsstyrelsen föreslå, att till de un­

der punkt 3 angivna skäl för ökning eller minskning av ett enligt enkets-

prismetoden erhållet värde lägges ännu ett, så utformat: 'till egendomen

hörande bättre eller sämre skogstillgång’.

Den ökning eller minskning, som på de i punkt 3 angivna skäl vid­

tages, torde lämpligen böra redovisas uti särskilda kolumner i längden

över de av beredningsnämnden följda grunderna vid taxeringen.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

»Fastställandet av å-pris för jordbruksfastighet möter ofta mycket

stora svårigheter inom detta län, där brukningsdelar örn 1 å 2 hektar äro

vanliga. Dessa fastigheter äro fullt bebyggda med mangårdsbyggnader,

som i storlek motsvara den å fastigheten bosatta familjens, icke jordbru­

kets behov och storlek. Å-priset per hektar blir antingen mycket högt

eller också är en del av åbyggnaderna att anse såsom överbyggnad,

d. v. s. en särskild förmån, enär mangårdsbyggnaden i själva verket är

behövlig för fastighetsägarens familj.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

135

I vissa trakter av länet betalas för prima åkerjord, belägen i själva

byn, från 1,000 till 2,000 kronor per hektar utan åbyggnader. Så belägna

åkerskiften byta ofta ägare, vadan det verkliga saluvärdet med stor viss­

het kan fastställas. Själva gården med åbyggnader byter däremot sällan

ägare. Örn till dessa värdefulla åkerskiften lägges åbyggnadernas värde,

kommer å-priset ofta att vida överstiga 2,000 kronor per hektar. Dessa

förhållanden fresta taxeringsmyndigheterna att hänföra någon del av

byggnaderna till 'övriga förmåner’.

Emellertid är det uppenbarligen lagens mening, att åbyggnaderna sko­

la inräknas i å-priset per hektar och ehuru bestämmelserna härom äro

svåra att tillämpa i stora delar av detta län måste självfallet så likväl

ske. Man bör dock under sådana förhållanden icke förvåna sig över att

å-prisen för åkerjorden komma att bliva onormalt höga i vissa trakter

av länet jämförda med å-prisen i andra trakter av samma län och sär­

skilt med å-prisen i angränsande län.»

De ändringar, som i det remitterade utkastet blivit ifrågasatta betra!-

(Departe-

fande de s. k. enhetsprisens bestämmande, syfta i verkligheten till att i mentsohef«n.>

någon mån motverka en alltför summarisk användning av dylika enllets-

pris. Enhetsvärden, som ej taga någon hänsyn till de olikheter, som före­

finnas mellan olika storleksgrupper av fastigheter, kunna exempelvis lät­

teligen föranleda ett oriktigt taxeringsresultat. Ett påpekande i lagtexten

av berörda olikheter har därför föreslagits och synes vara av värde. Detta

har uttryckligen vitsordats i ett flertal yttranden. Do i lagtexten valda

ordalagen nödvändiggöra ej en alltför långt gående differentiering mellan

olika grupper. Äro fastigheterna i viss trakt väsentligen hänförliga till

storleksgrupper, för vilka förhållandena äro i huvudsak ensartade, blir

naturligtvis behovet av differentiering mindre.

Man har i flera yttranden framhållit, att enhetsvärdenas betydelse ej får

överdrivas. Jag vill kraftigt understryka riktigheten av dessa uttalanden.

Enhetspriserna äro närmast till för att få fram den allmänna taxerings-

nivån, men inom varje grupp böra särskilda förhållanden noga beaktas.

Detta’f ramhälls ju också framför allt i punkt 2 av anvisningarna med

mycken styrka. Jag tror, att särskild anledning finnes att beakta åbjgg-

nadernas beskaffenhet, ty det råder intet tvivel örn att denna, med nu­

varande höga hyggnadskostnader säkerligen mera än förr, i betydande

grad påverkar saluvärdena. Att mer än som i förslaget skett betona

detta förhållande synes svårt; i de allmänna anvisningar rörande taxe­

ringen, som komma att meddelas i varje län, kan förhållandet påpekas.

Motsvarande gäller örn vissa andra omständigheter, som berörts i ytt­

randena. Det förhåller sig exempelvis otvivelaktigt så, som länsstyrelsen i

örebro län påpekat, att förefintligheten av en större eller mindre skogs-

tillgång, ej minst med hänsyn till möjligheten att fylla behovet av hus-

behovsvirke, påverkar även inägornas värde. Hänsyn härtill kan och

bör väl i regel tagas redan vid bestämmandet av olika storleksgrupper.

Att, i lagtexten giva ett lämpligt uttryck åt härmed sammanhängande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

136

Yård«t av

impediment.

(Departe­

mentschefen).

ganska komplicerade förhållanden synes mig emellertid så svårt, att jag

ej föreslår ändring i dylikt syfte. Länsstyrelsens i Älvsborgs län utta­

lande, att köpeskillingarnas betydelse i det remitterade utkastet försvagats,

föranleder mig att föreslå en viss mindre jämkning, i det ordet »ej» utby­

tes mot det nu förekommande starkare »ingalunda».

Huru olika omständigheter, som föranleda avvikelse från tillämpade

enhetsvärden, böra komma till uttryck i den särskilda längd, som omför-

mäles i 62 § 4 mom. taxeringsår ordningen, skall i annat sammanhang

tagas under övervägande.

I det remitterade utkastet har ifrågasatts intagande av ett uttalande i

sista stycket av punkt 1 i anvisningarna till 9 § (punkt 2 enligt utkastet),

att ej s. k. impediment kan anses helt värdelöst, men att dess värde dock

vanligen torde vara lägre än värdet på sämsta skogsmark.

Domänstyrelsen

hade i sin skrivelse med förslag till skogsvärderings-

mstruktion ifrågasatt en bestämmelse, att impediment skulle uppskattas

till lägre värden än det lägsta enligt skogsvärderingsinstruktionen före­

kommande värdet på skogsmark. I ett par yttranden hade detta förslag

berörts. Bland annat hade ifrågasatts, att bestämmelserna örn värdering

av impediment måtte slopas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande över den remitterade pro­

memorian ansett den där givna formuleringen av denna punkt alltför

kategorisk. Det förekomme icke sällan, att impediment å skogsmark

så långt ifrån hade något saluvärde, att snarare motsatsen förelåge,

i det att impedimenten försvårade skogsbruket och därför verkade ned­

sättande å skogsmarkens värde. Någon avräkning för de hinder, impedi­

menten sålunda orsakade, skedde ej. Det förefölle då mindre lämpligt

att så ovillkorligt som i förslaget skett angiva, att impediment icke kunde

anses helt värdelöst.

Kammarrätten

har i anslutning till domänstyrelsens förslag till skogs-

vardermgsinstruktion föreslagit annan lydelse på stadgandet om jäm­

förelse med annan skogsmark.

Örn jag än ej kan instämma i länsstyrelsens i Uppsala län uttalande

örn ett snarast negativt värde på vissa impediment, enär hänsyn till det

hinder dessa förorsaka enligt min uppfattning tages vid taxeringen av

övriga ägor, vilkas läge ju alltid inverkar på värdesättningen, anser

Dag en viss uppmjukning av det i den remitterade promemorian föreslagna

stadgandet önskvärd. Den av kammarrätten framställda anmärkningen rö­

rande jämförelsen med värdet på skogsmark synes avse att skogsvärde-

ringsmstruktionens regler örn värdesättning av skogsmark skulle äga be­

tydelse för åsättande av värde på impediment. Då emellertid impediment

skall värderas till allmänna saluvärdet, anser jag en jämförelse med skogs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

137

markens avkastningsvärde ej önskvärd. Stadgandet i sistberörda punkt

synes kunna utan större olägenhet helt utgå.

I det remitterade utkastet hava föreslagits vissa smärre, i all huvud­

sak redaktionella ändringar i punkt 2 av anvisningarna till 9 § (punkt 3

enligt utkastet). I samband med frågan örn enhetsvärdena under föregå­

ende punkt har jag berört ett par hithörande frågor.

Kammarrätten har nu ansett, att bland de förhållanden, som skola på­

verka värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres av

skogsmark och växande skog, synes böra upptagas förekomsten av växan­

de träd å annan mark än skogsmark, vilka skola till sitt fulla värde med­

räknas i taxeringsvärdet, samt att bland de förhållanden, som skola

påverka värdesättning av annan fastighet, synes böra upptagas före­

komsten av växande träd eller annan plantering. Det i punkt 5 av det

remitterade utkastet upptagna stadgandet i motsvarande avseende borde

i stället utgå.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har vänt sig mot bestämmelser­

na i punkt 5 under förmenande, att stadgandet kunde fattas som en före­

skrift, att exempelvis fruktträd skulle uppskattas till sitt virkesvärde.

Tillägg i förevarande punkt av anvisningarna i det syfte kammarrät­

ten föreslagit synes böra göras. De av länsstyrelsen i Uppsala län fram­

hållna synpunkterna torde härigenom bliva tillgodosedda.

De i det remitterade utkastet för övrigt föreslagna ändringarna fin­

ner jag böra iakttagas.

Rörande frågan örn taxering av vattenfall hänvisas till den i det före­

gående meddelade motiveringen.

Punkterna 4 och 5 av anvisningarna (punkterna 5 och 6 enligt utkastet)

behandla egentligen i huvudsak helt skilda frågor, den förra värdesätt­

ning av skogsmark och växande skog, den senare förekomsten av sådant

mervärde, som föranledes av jordbruksfastighets användbarhet för tomt-

eller industriändamål. I vissa avseenden påverkar emellertid den senare

punktens utformning den formulering, som bör givas åt den förra, varför

jag här behandlar dem i ett sammanhang med början vid frågan om mer­

värde för tomt- och industriändamål. I

I den vid det remitterade utkastet fogade promemorian hava Tämligen

ingående behandlats de skäl, som föranlett överflyttning från anvisningar­

na vid 10 § till anvisningarna vid 9 § av de regler, som gälla åsättande av

särskilt mervärde för tomt- och industriändamål. Att berörda bestämmel­

ser böra hava sin plats i anvisningarna till 9 § följer givetvis först och

främst därav, att de äro specialregler för att i vissa särskilda fall nå fram

till det allmänna saluvärde, sorn är grundläggande för taxering av all

Kungl. Majda proposition Nr 220.

Punkt 2 av

anvisning­

arna.

Departements­

chefen.

Punkt 3 av

anvisning­

arna.

Punkterna 4

och 5 av an­

visningarna.

Mervärde för

tomt- och

in­

dustriändamål

å

jordbruks­

fastighet.

138

annan fastighet än skogsmark och växande skog. Det har ansetts, att nu

gällande regler om tomt- och industrivärde tillämpats mycket ojämnt, och

att de därför måste närmare utvecklas. Detta har skett i punkt 6 av det

remitterade utkastet, varest det, bland annat, meddelats exempel på de

synpunkter, som höra anläggas i berörda fall.

Förslaget i berörda punkt har varit föremål för särskilda uttalanden

i ett flertal yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker berörda ändringar och med­

delar, att de principer, som innefattades i utkastet, i stort sett följts i länet.

I allmänhet syntes de svårigheter, som på sina håll visat sig förenade

med beräknande av tomt- och industrivärde, lättast undvikas, örn man

noga fasthölle vid att detta värde utgjorde ett redovisningsvärde, och

att taxeringsvärdet, på sätt i promemorian betonats, borde upptagas till

det belopp, som en förståndig köpare kunde antagas vilja betala för fas­

tigheten. Länsstyrelsen har tillika i formellt avseende framhållit, att

med hänsyn till nutidens kommunikationstekniska utveckling med järn-

vägssamhällen borde likställas vissa andra samhällsbildningar, som sak­

nade tillgång till järnväg.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att en oriktig lagtillämpning av

beskattningsnämnderna knappast berodde på otydlighet i gällande författ­

ningstext. Belysande synpunkter kunde på enklare sätt än genom lag­

ändring bringas till nämndernas kännedom.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»Den nu gällande fastighetstaxeringslagstiftningen har i vissa fall

ställt beskattningsnämnderna inför spörsmål, som de icke alltid kunnat

bemästra. Sålunda har taxeringen av jordbruksfastighet, belägen i när­

heten av större samhällen, vållat vissa svårigheter. Väl hava de åsätta

taxeringsvärdena, såvitt erfarenheter från detta län givit vid handen, i

stort sett nöjaktigt överensstämt med de allmänna saluvärdena, men där­

vid kan i ett distrikt en betydande del av ett taxeringsvärde hava redo­

visats som tomt- och industri värde, under det att i ett annat distrikt ett

fall, där förutsättningarna varit enahanda, så behandlats, att intet tornt-

och industrivärde åsatts men enhetspriserna satts motsvarande högre.

Kunde en dylik ojämnhet i taxeringsmetoderna förekommas genom lätt­

fattliga och koncisa, städse användbara anvisningar örn, under vilka för­

utsättningar tomt- och industrivärde skall åsättas, vore det synnerligen

önskvärt, och har länsstyrelsen därför velat beröra detta förhållande, ehuru

länsstyrelsen är medveten örn, att ett utformande av allmängiltiga regler

i detta ämne torde möta vissa vanskligheter. De bestämmelser, förelig­

gande utkast på detta område upptager, lära icke vara ägnade att till

fullo undanrödja ovan berörda praktiska tillämpningssvårigheter.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förmenat, att enligt anvisningarna

syntes förutsättas beräkningar, som föreiölle synnerligen vanskliga och

mången gång skulle avhålla beskattningsmyndighet från upptagande av

värde av ifrågavarande slag, där detta eljest vore befogat. Framför allt

syntes sådant vara att befara, örn meningen vore. att dylika beräkningar

skulle behöva framläggas i besvärsmål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

139

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett berörda ändringar ägnade att

bringa mera reda i värderingen. Det vore ägnat att väcka tillfredsstäl­

lelse, att genom ändringarna en viss moderation anbefallts ifråga örn hän­

syn vid värderingen till mera avlägset liggande möjligheter, bland an­

nat till tomtförsäljningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller risken av att alltför detaljera

de bestämmelser skulle föranleda till ett schablonmässigt förfarande.

Därest normerande bestämmelser i den riktning, som nu ifrågasatts, an-

såges böra utfärdas, syntes det böra tagas under övervägande, örn de ej

borde givas sådan form och införas på sådan plats, att de komme att avse

även annan fastighet, såsom obebyggda tomtkomplex o. dyl.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat tvivel, att beskattningsnämn-

derna i större utsträckning skulle komma att anlita det anvisade krång­

liga beräkningssättet. Antagligen komme de i regel att liksom hittills

beräkna mervärdet mera på känn.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

»I motiveringen till denna paragraf behandlas först, och mycket ingåen­

de, frågan örn åsättande av särskilt tomt- och industrivärde, ehuru spörs­

målet härom angives i sig självt vara mera en andrahandsfråga. Läns­

styrelsen delar författarens härutinnan uttalade mening. Det torde så­

som ett allmänt omdöme kunna göras gällande, att förfarandet vid 1928

års fastighetstaxering beträffande tomt- och industrivärden ej slog väl

ut. Det uppgives, att ändringsprocenten i mål i kammarrätten rörande

dylika frågor varit påfallande stor samt att ändringen i regel gått ut

på sänkning av de åsätta värdena. Anledningen härtill är enligt länssty­

relsens mening mindre lagens föreskrifter i ämnet än den tillämpning,

dessa föreskrifter erhållit vid taxeringen. Man har allt för mycket tagit

hänsyn till exploateringsmöjligheter, som i verkligheten icke förelegat.

Genom de nu föreslagna ändringarna synas klarare riktlinjer vara giv­

na. Det torde dock kunna ifrågasättas, örn icke skäl föreligga att gå

ännu ett steg längre och giva bestämmelserna en sådan innebörd, att för

åsättande av särskilt tomt- och industrivärde skall fordras icke blott att

ett sådant värde kan inom överskådlig framtid beräknas uppstå utan

även att värdet på något sätt kommit till uttryck eller åtminstone att för­

beredande åtgärder av jordägaren vidtagits för ett områdes exploatering

för ifrågavarande ändamål. Enligt 10 § kommunalskattelagen förstås

med industri värde det värde, som fastigheten eller del därav äger utöver

jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att till fastigheten hö­

rande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binä­

ringar eller skogsbruk. Denna definition är för vid, då enligt densamma

snart sagt vilket mera välbeläget område som helst kan antagas hava

eller få tomt- och industrivärde. Det högre värde, som ett väl beläget

område givetvis bar, bör i första band komma till uttryck på annat sätt,

exempelvis, beträffande inägojorden, i högre enhetsvärden. För åsättan­

de därutöver av tomt- och industrivärde synas starkare skäl böra före­

ligga än de, som nu gälla. Sannolikhetsskäl för en utveckling i viss rikt­

ning synes i denna fråga hava tillmätts för stor betydelse och häri ligger

enligt länsstyrelsens mening först och främst orsaken till den felaktiga

taxeringen år 1928 i ifrågavarande avseende.

Även det nu föreliggande förslaget synes allt för mycket bygga på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

dylika sannolikhetsskäl. Det torde icke vara tvivel underkastat, att ett

fastare grepp på denna fråga och även ett mera rättvist resultat skulle

vinnas, om såsom förutsättning för åsättande av särskilt tomt- och in­

dustrivärde stadgades, att jordägaren skulle genom vidtagande av vissa

åtgärder, exempelvis upprättande för visst område av plankarta för tomt­

upplåtelser, hava givit uttryck för förefintligheten enligt egen åsikt av

visst särskilt värde eller att andra, av jordägaren oberoende förhållan­

den tillkommit, som med någon grad av visshet kunna beräknas skapa

dylikt värde.

Betydelsen av frågan om tomt- och industrivärde synes i någon mån

hava överskattats. Det förhåller sig ju så, att, där område exploaterats

för bebyggelse och bebyggts, de nytillkomna fastigheterna skola taxeras

var för sig. I den mån större områden av stamfastigheten frånskiljas,

kan åtminstone uppstå fråga örn nedsättning av taxeringsvärdet å stam­

fastigheten. Merendels förfares för övrigt numera så, att ett område, som

blivit eller kan beräknas bliva föremål för utnyttjande för visst, för stam­

fastigheten främmande ändamål, avstyckas och förvandlas till särskild

fastighet, som såsom en från stamfastigheten skild taxeringsenhet åsättes

särskilt taxeringsvärde. Det tomt- och industrivärde, som kan förefin­

nas, kommer då till uttryck i högre taxeringsvärde å det avstyckade om­

rådet, varå taxeringsvärde kan åsättas jämväl under löpande taxerings-

period.

Enligt såväl nu gällande som i promemorian föreslagna bestämmelser

skall, därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa

delar av en fastighet, iakttagas, att sådan del eller sådana delar till läge

och storlek angivas i taxeringslängden. Denna föreskrift har visat sig

vara svår att följa, då ett iakttagande av densamma förutsätter antingen

verkställande å ort och ställe av undersökningar och mätningar, vilka

svårligen kunna av beskattningsnämnderna medhinnas eller utföras, eller

oek så ingående kännedom i detalj om förhållandena, som endast i undan­

tagsfall kan beräknas föreligga inom beskattningsnämnderna. Såvitt

länsstyrelsen kan förstå, skulle dylika svårigheter i hög grad undanröjas

genom en utformning av grunderna för åsättande av tomt- och industri­

värde efter de riktlinjer, som ovan ifrågasatts. Det är för länsstyrelsen

icke främmande, att emot dessa den invändningen kan göras, att genom

deras tillämpning område, som under en femårsperiod får särskilt värde,

undgår taxering. Invändningen är dock enligt länsstyrelsens mening icke

bärande. Örn nämligen ett område under femårsperioden erhåller ökat

värde i den omfattning, att skäl uppstår för åsättande av särskilt tomt-

och industrivärde, lärer nu gällande bestämmelser icke lägga hinder i vä­

gen för, att dylikt värde även under nu löpande fastighetstaxeringsperiod

äsättes.

På grund av vad ovan under detta lagrum anförts vill länsstyrelsen

ifrågasätta örn icke orden 'inom överskådlig framtid’ i punkt 6 av anvis­

ningarna till 9 § lämpligen böra ersättas med en föreskrift av innehåll,

att tomt- och industrivärde kan åsättas jordbruksfastighet på den grund,

att den inom tid, som i allmänhet icke bör överstiga fastighetstaxerings-

perioden, kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt

ändamål. Till förhållanden, som inträffa efter densammas utgång, bör

hänsyn tagas först vid en kommande fastighetstaxering.»

Länsstyrelsen i Värmlands län har förmenat, att en oriktig uppvärde-

ring på grund av osäkra exploateringsmöjligheter sannolikt skulle be-

141

gränsas, om taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt att vid åsättande av

'tomt- och industrivärde närmare angiva det område, detta mervärde av-

såge, och efter vilka grunder det bestämts. En diskontering till nutids­

värden av påräkneliga framtida värden skulle sannolikt ställa för stora

krav på beskattningsnämnderna. Vad en förståndig köpare skulle vilja

eller böra betala för en jordbruksfastighet med hänsyn till dess exploa-

teringsmöjligheter borde kunna mera direkt beräknas.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Kammarrätten anför:

»Nu gällande bestämmelser örn tomt- och industrivärde äro enligt kam­

marrättens uppfattning föga tillfredsställande. Såvitt å kammarrättens

fastighetstaxeringsavdelning vunna erfarenheter giva vid handen, hava

sagda bestämmelser fått en alltför vidsträckt tillämpning, varjämte åsätta

tomt- och industrivärden, där sådana värden överhuvudtaget ansetts före­

finnas, mången gång av beskattningsnämnderna uppskattats till alltför

höga belopp. Det är därför av vikt, att sådana bestämmelser meddelas,

som äro ägnade att begränsa åsättandet av tomt- och industrivärden.

De----------- föreslagna bestämmelserna synas i stort sett ägnade att be­

främja ett riktigare bedömande än hittills av förekomsten av tomt- och in­

dustrivärde och en riktigare uppskattning av förefintligt sådant värde. En­

ligt utkastet skall åsättande av tomt- och industrivärde vara beroende bland

annat av att vederbörande jordbruksfastighet 'inom överskådlig framtid’

lämpligen kan användas såsom tomtmark eller för industriellt eller dylikt

ändamål. Det är enligt kammarrättens mening icke möjligt att fastslå

en fixerad tidsperiod, inom vilken ett dylikt användande skall tänkas ifrå­

gakomma. Att en fastighetstaxeringsperiod eller fem år är för kort,

torde å ena sidan vara uppenbart. Å andra sidan får icke tidsperioden

anses sträcka sig hur långt som helst. Fråga är, örn icke den tidsbe­

gränsning, som är avsedd att ligga i uttrycket 'inom överskådlig fram­

tid’ är alltför vag och måhända ägnad att i alltför hög grad utsträcka

tidsperioden i fråga. Då kammarrätten emellertid icke är i tillfälle före­

slå någon bättre och mera distinkt formulering, återstår för kammarrät­

tens del endast att välja mellan det föreslagna uttrycket och att utesluta

detsamma. Kammarrätten finner för sin del, örn ock med tvekan, den

senare utvägen vara att föredraga.»

En reservant inom kammarrätten har ansett uttrycket »inom överskåd­

lig framtid» böra bibehållas.

Det i den remitterade promemorian anförda och i kammarrättens utlå­

tande bekräftade förhållandet, att de gällande reglerna om tomt- och in­

dustrivärde i stor utsträckning föranlett åsättande av alltför höga taxe­

ringsvärden, gör det enligt mitt förmenande önskvärt med tydligare

bestämmelser härutinnan. Önskvärd klarhet och reda rörande ifrågava­

rande och därmed sammanhängande förhållanden lära svårligen kunna

vinnas utan lagändring. I flera utlåtanden framhålles fördelen av en så­

dan större klarhet.

I de särskilda uttalandena från hörda myndigheter har jag sär­

skilt uppmärksammat farhågorna för att bestämmelserna skulle bliva för

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

(Departe­

mentschefen.)

Mervärde för

tomt- och in-

duötriändamål

i skogsmark.

svåra att tillämpa. Det är också sannolikt, att dessa farhågor skulle

visa sig berättigade, därest det verkligen krävdes, att en noggrann kal­

kyl med diskontering av framtidsvärden till nutida värden skulle före­

tagas av beskattningsnämnderna. Något sådant lärer ej bava varit av pro-

memorieförfattaren åsyftat. Den omnämnda metoden anföres blott så­

som ett exempel. Den omständigheten att anvisningarna på sina håll

uppfattats annorlunda synes mig emellertid utgöra tillräckligt skäl att

företaga omformulering. Denna synes lämpligen kunna åstadkommas på

det sätt, att tankegången uttryckligen bänföres till den förståndige köpa­

rens kalkyl. Att beskattningsnämnderna för sitt bedömande skola erhålla

viss ledning av det anförda exemplet, även örn de ej i detalj göra motsvaran­

de kalkyl, förefaller troligt. Det har ej saknats röster för än mera restrik­

tiva regler än de sålunda ifrågasatta. Jag kan ej ansluta mig till dessa,

då det enligt min mening genomgående måste noga fasthållas, att bär

blott gäller en metod för att få fram det »allmänna saluvärdet». De nya

reglerna böra ej föranleda för låga värden, vilka givetvis äro lika litet

lämpliga som för höga sådana.

Det torde, såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, förhålla sig så,

att samma spörsmål, som möter beträffande åsättande av mervärde för

tomt- och industriändamål å jordbruksfastighet, också stundom äger be­

tydelse i fråga örn annan fastighet. Särskilda stadganden därom beträf­

fande annan fastighet synas dock mindre nödvändiga, isynnerhet som det

torde ligga i sakens natur, att i förekommande fall ledning kan vinnas

av reglerna örn jordbruksfastighet.

Vissa smärre formella jämkningar i nu ifrågavarande bestämmelser

torde ej erfordra särskild motivering. I

I det remitterade utkastet har föreslagits, bland annat, att hänsyn till

mervärde för tomt- och industriändamål å skogsmark och växande skog

skulle tagas allenast örn och i den mån fastigheten kunde anses betinga ett

högre saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller

likartat ändamål än vid användning för skogsbruk. Örn detta vore fal­

let, skulle skogsmarken och den växande skogen eller den del därav, som

ett dylikt mervärde tillkomme, upptagas till allmänna saluvärdet; i an­

nat fall skulle de värdesättas endast enligt den särskilda skogsvärderings-

metoden. I den vid utkastet fogade promemorian har en tämligen utför­

lig motivering förebragts för detta förslag.

I de avgivna yttrandena har förslaget i förevarande avseende i allmän­

het lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län har nttryckligen förklarat sig kunna

tillstyrka förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning har i pro­

memorian icke tillräckligt beaktats, att mervärdet väsentligen hänför sig

allenast till marken och att hänsyn till den växande skogen i detta sam-

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

143

manhang bör tagas endast i den mån skogen har ett bestående värde för

markens utnyttjande för tomt- eller industriändamål. De växande trä­

dens saluvärde såsom virke kan icke anses innefatta något mervärde, som

i detta hänseende bör tagas i betraktande. Med utgångspunkt härifrån

synas reglerna för åsättande av tomt- och industrivärde å skogsmark

allenast behöva innefatta, att mervärdet skall utgöra skillnaden mellan

å ena sidan saluvärdet å marken, tänkt såsom utnyttjad för tomt- eller

industriändamål, utan hänsyn till det befintliga virkesförrådet, och å

andra sidan skogsmarksvärdet, samt att härtill må läggas värdet å för­

månen av träden, bevarade såsom prydnad — alltså parkvärde — i den

mån detta värde överstiger skogsvärdet. Däremot synes i detta samman­

hang intet som helst avseende böra fästas vid det förhållandet, att trä­

den vid avverkning måhända skulle befinnas hava större sammanlagt

rotvärde än som motsvarar skogsvärdet.----------- »

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

»I det föreliggande förslaget har införts bestämmelser, som bland an­

nat avse att reglera taxeringen av jordbruksfastighets mervärde på grund

av dess läge i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri­

eller järn vägssamhälle. En riktig taxering av sådant mervärde å skogs­

mark erbjuder utan tvivel vissa svårigheter, enär sådan mark enligt gäl­

lande skogsuppskattningsmetod eljest icke åsättes taxering efter allmän­

na saluvärdet. Vad förslaget uppenbarligen avser att klargöra är, att

hela saluvärdet å sådant område icke utan vidare kan tilläggas det enligt

skogsuppskattningsmetoden funna värdet. De föreslagna bestämmelser­

na äro emellertid så avfattade, att detta ingalunda tydligt lramgår, och

motiveringen, som ju för övrigt icke kommer att bifogas lagtexten, synes

länsstyrelsen knappast ägnad att göra frågans innebörd tydligare.

Skall någon vinst av förslagets genomförande uppstå, tarvar det därför

enligt länsstyrelsens mening väsentlig omarbetning. Givetvis har tiden

för yttrandets avgivande varit alltför kort för att utforma ett helt nytt

förslag, som bättre än det föreliggande uttrycker vad som avses Men

länsstyrelsen anser sig ändock böra göra en antydan örn ett sätt att med

enklare bestämmelser komma till rätta med problemet i praktiken. På

grund härav tillåter sig länsstyrelsen framlägga ett exakt exempel på

huru enligt länsstyrelsens åsikt taxeringen bör utföras. Vad en taxerings­

nämnd uppenbarligen först har att göra, är att fastslå ett dylikt områdes

läge och gränser samt uppskatta dess saluvärde under förutsättning att

tomtförsäljning kan äga rum. Vid denna uppskattning åsättes området

ett värde av exempelvis 5,000 kronor. Fastigheten uppskattas därefter i

sin helhet, inbegripet tomtområdet, efter eljest gällande grunder till ett

jordbruksvärde av 30,000 kronor och ett skogsvärde av 20,000 kronor eller

tillhopa 50,000 kronor. Orsaken till att man nu icke för att finna totala

taxeringsvärdet får till taxeringsvärdet 50,000 kronor lägga tomt- och

industrivärdet 5,C00 kronor och taxera fastigheten till 55,000 kronor är

givetvis den att den såsom tomtområde värderade arealen även ingår

med visst värde i taxeringsvärdet 50,000 kronor. För att finna det mer­

värde tomtområdet i verkligheten har måste man alltså från de 5,000 kro­

norna draga det värde, varmed området ingår i hela fastighetens taxe­

ringsvärde 50,000 kronor. Återstoden blir då det värde, som skall till­

läggas såsom tomt- och industrivärde. Ett dylikt taxeringsförfarande

är i praktiken enkelt och leder till samma resultat, som förslaget avser

att åstadkomma. Det bör måhända härvid framhållas, att man icke ge-

Kungl. Majda proposition Nr 220.

norn ett sadant förfaringssätt får fram i vad mån områdets värde såsom

tomtmark överstiger värdet, örn samma område försåldes för omedelbar

realisation av växande skog. Men denna omständighet, som synbarligen

spelat stor roll vid utredningen, har såvitt länsstyrelsen kan finna icke

någon praktisk betydelse av det skäl att området överhuvudtaget icke

kan sägas hava mervärde för tomt- och industriändamål, örn det förmån­

ligare kan exploateras för skogsbruk. Men anser man det nödvändigt att

framhålla denna omständighet, är det lätt att på enkelt sätt giva uttryck

därför i lagtexten. Skulle den tankegång, som här ovan uttalats, icke vin­

na beaktande, anser sig länsstyrelsen under alla förhållanden böra beto­

na, att formuleringen av sista stycket i punkt 6 av anvisningarna till

§ 9 måste ändras, så att tvekan örn dess innebörd icke kan uppstå. Möj­

ligt är att det i så fall vore tillräckligt att utbyta orden 'allenast i den

mån fastigheten verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde

vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller liknande ändamål

än vid användning för skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika över­

stiger det enligt punkt 5 bär ovan uppskattade värdet å skogsmark och

växande skog’ mot denna bestämmelse 'allenast i den mån sagda del verk­

ligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till

tomtmark eller industriellt eller liknande ändamål än vid försäljning för

skogsbruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det taxerings­

värde, som skulle åsättas området efter i punkt 5 angivna grunder för

taxering av skogsmark och växande skog'..

Kammarrätten anför rörande förevarande punkt:

»Enligt kammarrättens mening torde det vara mycket sällsynt, att

skogsmark med skog, som överhuvudtaget betingar ett allmänt saluvärde

vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål,

äger ett allmänt saluvärde vid användning för skogsbruk, som överstiger

det förra saluvärdet. Det kan ur den synpunkten synas likgiltigt, örn det

för åsättande av tomt- och industrivärde fordras, att saluvärdet vid ut­

nyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål skall

överstiga fastighetens saluvärde vid användning för skogsbruk eller ej.

Emellertid synes konsekvensen fordra, att ifrågavarande bestämmelser

så avfattas att, örn man — på sätt utkastet gör — förklarar, att tomt-

och industrivärdet skall utgöra skillnaden mellan fastighetens saluvärde

vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål och

det enligt punkt 5 uppskattade värdet på skogsmark och växande skog

och icke skillnaden mellan nyssnämnda saluvärde och saluvärdet vid an­

vändning för skogsbruk, detta skall vara förhållandet alldeles oavsett

örn saluvärdet vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller lik­

artat ändamål överstiger eller icke överstiger saluvärdet vid användning

för skogsbruk. Det synes därjämte kammarrätten föga lämpligt att i

visst örn också enstaka avseende låta saluvärdet å skogsmark och skog

spela någon roll i beskattningsavseende. Något sådant måste vid det för­

hållande, att det regelmässigt icke är saluvärdet utan ett på visst sätt

uppskattat avkastningsvärde, som har betydelse vid fastställandet av

taxeringsvärde å skogsmark och skog, verka förvirrande. Det måste för

övrigt anses oriktigt att jämföra saluvärdet vid utnyttjande till tomt­

mark eller industriellt eller likartat ändamål med det enligt punkt 5

uppskattade värdet å skogsmark och växande skog, om däri skall anses

inbegripet värdet av särskild förmån å skogsmarken, enär sistnämnda

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

värde icke skall ingå i skogsmarkens värde utan i det egentliga jord­

bruksvärdet.

Kammarrätten, får vid här angivna förhållanden bestämt avstyrka för­

slaget i nu ifrågavarande del och hemställa, att tomt- och industrivärde

förklaras skola åsättas jordbruksfastighet, örn och i den mån fastighe­

tens saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller lik­

artat ändamål överstiger det värde, som fastigheten kan anses äga vid

ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, d. v. s. vid uppskattning

enligt punkt 5 utan hänsyn tagen till värdet av särskild förmån å skogs­

marken.»

De anmärkningar, som från ett par håll framställts mot det remitte­

rade utkastets principer i nu förevarande punkt, förefalla mig ej tillräck­

ligt bärande. Det må också framhållas, att de förslag, som framlagts av

länsstyrelsen i Uppsala län och kammarrätten, väsentligen skilja sig från

varandra.

Det synes mig vara en naturlig tankegång att först konstatera, huru­

vida viss skogsmark med växande skog besitter ett mervärde för tomt-

och industriändamål eller om den ej gör det, och att efter svaret på denna

fråga rätta valet mellan de två metoder för taxering, som finnas att välja

på: uppskattning till allmänna saluvärdet och värdesättning enligt den

särskilda skogsvärderingsmetoden. Befinnes det mera lönande att använda

skogsmarken och den växande skogen för tomt- och industriändamål än

för skogsbruk, så förefinnes ett mervärde för dylikt ändamål, eljest ej.

Men denna fråga — örn det är mera lönande att använda området för tomt-

och industriändamål än för skogsbruk — kan ej bedömas genom en jäm­

förelse mellan saluvärdet under förutsättning av användning för tomt-

och industriändamål och ett schablonmässigt uppskattat avkastningsvär-

de på skogen, utan den måste bedömas med hänsyn till det faktiska värdet

i båda avseendena, d. v. s. de faktiska saluvärdena under förutsättning av

användning för tomt- och industriändamål eller användning för skogs­

bruk. Just dessa värden och inga andra giva uttryck för örn det verkligen

är lönande att använda området för tomt- och industriändamål. Då sist­

nämnda fråga enligt mitt förmenande måste i vissa fall besvaras, synes

sagda jämförelse ofrånkomlig. Att bedömandet i praktiken nästan un­

dantagslöst kan göras utan några ingående kalkyler — såsom i det av

länsstyrelsen i Västernorrlands län anförda exemplet —är en annan om­

ständighet, som ej får undanskymma den principiella frågan. Kammar­

rättens förslag att mervärde för tomt- och industriändamål skall anses

föreligga i alla sådana fall, där saluvärdet under förutsättning av använd­

ning för dylikt ändamål överstiger det enligt skogsvärderingsmetoden

uppskattade värdet, förutsätter i själva verket, att sådant mervärde skall

kunna åsättas även i sådana fall, där det ej lönar sig att använda området

för tomt- och industriändamål, utan där fortsatt användning för skogs­

bruk är både lämplig och sannolik. Förslaget leder även därhän, att

skogsområde i dylika fall skall åsättas ett värde, som är varken det all-

liihang till riksdagens protokoll t!)■!?.

1 soini. ISO haft. (Nr ‘220.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

145

(Departe­

mentschefen.)

10

146

Särskilda för­

måner å skogs­

mark.

manna saluvärdet — ty detta kan ej vara mer än ett — eller värdet enligt

skogstaxeringsmetoden utan ett värde, som saknar allt reellt underlag. En

dylik ståndpunkt synes strida mot de eljest vedertagna principer­

na för fastighetstaxeringen och kan knappast finna stöd i gällan­

de rätt. Det är ej min mening att frånkänna kammarrättens bevisfö­

ring en viss följdriktighet. Där, såsom i förevarande avseende är fallet,

två skilda taxeringsmetoder så att säga möta varandra, synes det mig

emellertid vara av vikt att fasthålla vid det mest väsentliga och för övrigt

se saken ur praktisk synpunkt. Såsom ur sådana synpunkter mest lämp­

ligt måste jag anse förslaget att först bedöma, huruvida det lönar sig att

använda området för tomt- och industriändamål, och att därefter, örn detta

anses vara fallet, taxera till allmänna saluvärdet, men i motsatt fall verk­

ställa uppskattningen enligt den särskilda skogsvärderingsmetoden.

Länsstyrelsens i Uppsala län förslag innebär, att uppskattning skall

ske av området såsom kalmark, vartill lägges eventuellt värde ur pryd-

nadssynpunkt av växande träd. En dylik metod att nå fram till allmän­

na saluvärdet, örn ock stundom tänkbar, förefaller för vanliga fall föga

naturlig, då framför allt användbarheten för tomt- och industriändamål

ofta är beroende just av trädbeståndet och en värdering av området såsom

kalmark då måste anses betydelselös.

Det vill synas, som örn varje metod, vilken går ut pä att först fastställa

det redovisningsvärde, som benämnes tomt- och industrivärde, och att er­

hålla totala taxeringsvärdet genom att lägga detta värde till ett annor­

ledes uppskattat värde för jordbruksändamål eller skogsbruk, vore olämp

lig. Nuvarande utformning av hithörande regler med huvudvikten

lagd å anvisningarna till 10 § frestar lätt till ett dylikt förfaringssätt. Den

ifrågasatta ändringen i systematiskt avseende med överflyttning av hu­

vudvikten till 9 § och dess anvisningar avser just att betona, att det to­

tala allmänna saluvärdet först skall fastställas, och att tomt- och indu­

strivärdets storlek blir en ren redovisningsfråga.

Den tankegång, åt vilken jag nu givit uttryck, synes i huvudsak rätt

väl stämma med den, som kommit till uttryck i länsstyrelsens i Väster­

norrlands län uttalande. Detta hänför sig till det fall, att allenast viss del

av en fastighet har mervärde för tomt- och industriändamål. Uttalandet

har emellertid i verkligheten betydelse ej blott för det fall, där fråga är

om skogsområde, utan även för andra fall, av mig i det föregående be

rörda, där mervärde för tomt- och industriändamål finnes å allenast en del

av en fastighet. Den omständigheten, att det remitterade utkastet ej givit

tillräckligt klart uttryck åt detta fall, har föranlett ett uttalande jämväl

av länsstyrelsen i Uppsala län och synes mig böra föranleda viss om­

formulering.

I det remitterade utkastet hava föreslagits vissa bestämmelser örn be­

handling av särskilda förmåner å skogsmark, såsom skogsbete, byggnad å

skogsmark o. s. v. Rövande det närmare innehållet i dessa bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

147

i allmänhet tillåter jag mig hänvisa till utkastet och den därvid fogade

promemorian. Vissa av de berörda förhållandena hava emellertid varit

föremål för uttalanden i ett flertal yttranden, och jag skall här behandla

dessa frågor.

Gällande bestämmelser om värdering av bete å skogsmark återfinnas

i 9 § kommunalskattelagen och anvisningarna till densamma samt i 2 punk­

ten av skogsvärderingsinstruktionen.

I 9 § kommunalskattelagen anmärkes, att örn å skogsmark, utöver det

värde, skogsmark och växande skog kunna anses äga vid ett efter ratio­

nella grunder bedrivet skogsbruk, finnes betesvärde, som ägaren kan till­

godogöra sig, hänsyn vid uppskattningen skall tagas därtill.

I anvisningarna till berörda paragraf stadgas, bland annat, följande:

»Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde

såsom skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå ratio­

nellt skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast för så vitt betet

plägar utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek,

som kan ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på

grund av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förut­

satts vid bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproduce­

rande, skall betesvärdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att total­

summan ej blir högre än den skulle blivit, örn skogsmarken såsom skogs­

producerande värderats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt

lämnar.»

I punkt 2 av skogsvärderingsinstruktionen förefinnes en liknande be­

stämmelse.

Domänstyrelsen har i förutnämnda skrivelse med förslag till ny skogs-

värderingsinstruktion berört vissa uttalanden av centralrådet för skogs-

vårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund rörande vär­

dering av bete å skogsmark.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade anfört i huvud­

sak följande:

Å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedreves, kunde ej förekomma

särskilt betesvärde. Härvid förutsatte centralrådet givetvis, att förekom­

mande, mera betydande områden av verklig betesmark frånskilts vid areal­

redovisningen. Hade skogsmarken ur skogsproduktiv synpunkt åsatts

riktigt taxeringsvärde (riktig bonitet etc.), så borde nämligen, där bete före-

komme, detta kunna förutsättas göra minst den skada å skogsväxten, som

motsvarades av betesvärdet i och för sig. För att ett särskilt betesvärde

å skogsmark skulle kunna upptagas, borde därför skogsmarkens värde ur

skogsproduktiv synpunkt sänkas minst med det belopp, som motsvarade

det kapitaliserade betesvärdet. Skatteresultatet borde i båda fallen bliva

detsamma. Centralrådet ansåge emellertid, att det vore avgjort att före­

draga, att skogsmarksvärdet upptoges till sitt rätta värde ur skogsavkast-

ningssynpunkt, samtidigt som särskilt betesvärde ej beräknades, då ett

annat förfarande jämväl kunde anses olämpligt för ett befrämjande av

skogsvårdsintresset. En särskild beskattning av skogens betesvärde kunde

nämligen ge sken av berättigande åt denna form av markens nyttiggö-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

148

rande, vilken ej läte sig väl förenas med den propaganda för skogens fre­

dande för betning, som nu, icke minst från skogsvårdsstyrelsehåll, livligt

utövades.

Sveriges skogsägareförbund hade uttalat, att förbundet funne bestäm

melserna örn värdering av bete å skogsmark synnerligen olämpliga samt

därjämte obehövliga. Bestämmelserna hade tillämpats i mycket ringa

utsträckning, och med hänsyn till skatteunderlagets storlek vore de hittills

åsätta betesvärdena helt betydelselösa för kommunerna. Härtill komme,

att berörda föreskrifter med hänsyn till skogsvårdsintresset och propagan

dan för dettas höjande vore direkt skadliga. Det kunde icke vara lämp­

ligt att genom en särskild beskattning av skogens betesvärde officiellt

sanktionera skogsbetet såsom en synnerligen vällovlig form för markens

nyttiggörande.

Domänstyrelsens förslag till skogsinstruktion innehåller ej annan be­

stämmelse örn värdering av skogsbete än ett omnämnande av att i före­

kommande fall värdet av bete å skogsmark skall medräknas vid värde­

sättning av fastigheten i övrigt. Styrelsen uttalar, att föreskrifter örn

åsättande av betesvärde på skogsmark lämpligare borde givas i anvis­

ningarna till 9 § kommunalskattelagen. Tillika förklarar styrelsen, att

enligt styrelsens åsikt nuvarande bestämmelser rörande betets värde å

skogsmark borde i viss mån ändras. Det vore till fördel, örn betet, då

det utnyttjades vid rationellt skogsbruk eller i övrigt förekomme, upp­

skattades efter likformiga grunder. Hittillsvarande bestämmelser rö­

rande de närmare grunderna för värdering av bete å skogsmark, därå

rationell skötsel bedreves, borde emellertid bortfalla, enär desamma vore

synnerligen svåra att tillämpa samt skälig hänsyn till det intrång, betet

förorsakade, borde tagas vid beräknande av den relativa skogstillgången.

Det verkliga betesvärdet skulle i varje fall särskiljas för att i dess hel­

het tilläggas taxeringsvärdet av fastigheten i övrigt. Domänstyrelsen för­

utsatte dock, att närmare föreskrifter rörande värdering av bete komme

att meddelas i de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförord-

ningen skulle givas för varje särskilt län.

Domänstyrelsens förslag, att föreskrifter örn värdesättning av bete ej

skola inrymmas i skogsinstruktionen, har ej mötts av gensaga i något av

de avgivna yttrandena. Däremot hava skilda åsikter gjort sig gällande

rörande frågan örn och efter vilka grunder värdering av bete bör ske.

Tvänne länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Gotlands och Malmö­

hus län, hava förordat bibehållande av nuvarande bestämmelse, att vär­

det av bete å skogsmark skall inräknas i skogsmarksvärdet. Sistnämnda

länsstyrelse kunde icke finna, att några som helst skäl att vidtaga änd­

ring härutinnan av gällande föreskrifter förelåge, och hänvisade länssty­

relsen därvid till att betestillgången mycket ofta utgjorde det väsentliga

värdet av skogsmarken.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, under åberopande av ena-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

149

handa motivering som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

att bete å skogsmark under rationell skötsel, varå betet utnyttjas, ej borde

värdesättas, utan att dylik skogsmark borde värderas under förutsättning,

att markens skogsprodukt^ förmåga ej bleve genom betning nedsatt.

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig till centralrådets

förslag.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Gävleborgs

län anse, att bete å skogsmark ej borde värderas, och. länsstyrelserna i

Östergötlands och örebro län ifrågasätta riktigheten av att skogsbete

värdesattes. Berörda länsstyrelser framhålla, att värderingen ay skogs­

bete! mötte praktiska svårigheter, liksom att betesvärdet hade ringa be­

tydelse för kommunernas skatteunderlag. Även uttalas tvivel, huruvida,

i betraktande av den skada betet utövade på skogsbruket, detsamma

verkligen hade något värde. En och annan länsstyrelse betonar där­

jämte, att det med hänsyn till propagandan för rationell skogsvård vore

olämpligt att värdera bete å skogsmark.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län åberopar, bland annat, följande yttrande

av en taxeringsnämndsordförande i länet:

»Frågan örn betesvärdet har ringa betydelse för taxeringsvärdets stor­

lek; däremot har den ganska stor betydelse för taxeringsår betets bedri­

vande. Det är ej så lätt att få fram en norm för detta värdes beräknande.

Vidare äro betesförhållandena ofta mycket olika på gårdar, där man skulle

hava anledning tro, att likformighet häruti radde. Sockenombuden hava

oftast mycket ofullständig kännedom härom. Betets värdesättning be­

traktas av de flesta som en dubbeltaxering. Då marken i vanlig ordning

taxerats som skogsmark, anse de betets värdering som en förnyad taxering

av marken. Mycken tid förspilles i nämnderna på diskussioner härom.

Frågan örn betets värdering har ingen nämnvärd betydelse för taxe­

ringsvärdets storlek men är ett betydande irritationsmoment i taxerings-

arbetet och försvårar detta i onödan. Bestämmelserna örn särskild vär­

dering av bete å skogsmark höra utgå.»

Domänstyrelsens förslag har uttryckligen förordats av länsstyrelserna

i Uppsala och Jömköpings län samt lämnats utan erinran av hittills ej

omnämnda länsstyrelser.

Lantbruksstyrelsen har instämt i ett från svenska betes- och vallför-

eningen infordrat yttrande.

Föreningen anför, bland annat, att den viktigaste principen vore att

värdera skogsmarken efter den avkastning den ger och dot värde den har,

beräknat efter totalavkastningen, såväl skogs- som betesavkastning. För­

eningen ansåge, att betet å skog under rationell skötsel borde värdesättas

utan de avdrag, som i gällande instruktion angåves. Vidare borde även be­

träffande skog, där rationellt skogsbruk icke bodreves, betet åsättas värde

endast i dea mån det utnyttjades. Det vore enligt föreningens mening

lämpligt att utfärda mera detaljerade bestämmelser örn hur betesvärdet

skulle uppskattas. Föreningen föresloge i detta avseende vissa värderings-

g rån der, utgående från det antal djur, beräknat i nÖtkreatursenheter, som

betade på skogen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kammarrätten uttalar, bland annat, följande:

Bete å skogsmark syntes icke kunna inverka pä markens varaktiga

avkastningsförmåga utan blott på den faktiska avkastningen. Rotvärde

och bonitet hänförde sig till normala förhållanden vid rationellt skogs­

bruk. Örn och i den mån de normala förhållandena vore rubbade, korri-

geiades det värderingsresultat i avseende å skogsvärdet, som framkomma

vid en direkt tillämpning av den vid instruktionen fogade tabell I genom

påverkan av den relativa skogstillgången. Örn betet utnyttjades, komme

således dess verkningar till synes vid bestämmandet av den relativa skogs­

ån QgeV enligt härför gällande principer, utan att den på detta sätt er­

hållna relativa skogstillgången behövde särskilt justeras med hänsyn till

betets inverkan. Emellertid kunde man vid taxering av en skogsfastighet

näppeligen bortse från det ekonomiska värde som ett utnyttjande av betet

å skogsmarken medförde. Värdet av sadant bete vore dock icke någonting,

som ägde sammanhang med värdet å skogsmarken såsom skogsproduce-

rande utan med fastighetens egentliga jordbruksvärde. Vid 1928 års taxe-

ring torde för övrigt på grund av deklarationsformulärets uppställning

värdet å skogsbete i allmänhet hava inräknats i det egentliga jordbruks­

värdet. Kammarrätten ville emellertid ifrågasätta, örn skäl förelåge att

beskatta bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk icke bedreves, för det

lall att betet icke utnyttjades. Grunden till att outnyttjat bete å skogs-

mark under rationell skötsel icke värderades vore den, att det antagits att

bete, som en fastighetsägare icke plägade utnyttja, hade föga eller intet

varde. Det remitterade förslaget byggde på den uppfattningen, att verk­

ningarna av att visst skogsbete icke utnyttjades i beskattningsavseende

komme till synes vid skogsbeskattningen i siffran för den relativa skogs-

tillgången. Vid sådant förhållande ville det förefalla kammarrätten, som

om bete, som icke utnyttjades, skulle i lika grad sakna egentligt jordbruks-

värde, vare sig rationellt skogsbruk bedreves å den ifrågavarande skogs-

marken eller icke Enligt vad domänstyrelsen upplyst torde det ock höra

till undantagen, att bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk icke be

dreves, taxerades, örn det icke utnyttjades. I

I det remitterade utkastet har beträffande värdering av skogsbete ifråga­

satts följande. Örn rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må be­

tesvärde åsättas endast så framt betet plägar utnyttjas. Därest å skogs­

mark, varå- rationellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas tor­

de detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetyd­

ligt värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Vidare

har i utkastet föreslagits, att i vederbörande taxeringslängd skall sär­

skilt antecknas det sålunda beräknade värdet å bete på skogsmark. Rö­

rande motiveringen hänvisar jag till promemorian. Den ifrågasatta

regeln om värdering av bete å skogsmark, därå rationellt skogsbruk ej

bedrives, betecknas i promemorian såsom en medelväg mellan de eljest

intagna ståndpunkterna.

Förslaget i denna del, som lämnats utan erinran av flertalet länsstyrel­

ser, har av länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkts. Länsstyrelserna i

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län åberopa sina

här förut omförmälda uttalanden i anledning av domänstyrelsens för-

151

slag till skogsvärderingsinstruktion. Länsstyrelsen i Malmöhus län åbe­

ropar jämväl sitt tidigare yttrande men finnér, att med den föreslagna

nya lydelsen de tidigare betänkligheterna mot domanstyrelsens för­

slag i viss mån förringats.

.

,

Jämväl kammarrätten åberopar sitt tidigare utlåtande i frågan och

ville därtill endast foga, att »rationellt skogsbruk» icke torde vara ett

sådant klart begrepp, att det i förekommande fall icke kunde föreligga

någon tvekan, huruvida rationellt skogsbruk bedreves å skogsmarken

eller ej. På grund av såväl teoretiska som praktiska skäl vidhölle kam­

marrätten, ehuru frågan icke vöre av någon större räckvidd, bestämt sin

förut i ämnet uttalade mening.

Kungl, Maj:ts proposition Nr 220.

Beträffande byggnad å skogsmark har i det remitterade utkastet före­

slagits. att sådan skall såsom särskild förmån å skogsmark uppskattas

för sig med skäligt belopp, i den mån ej densamma bör anses inbegripen

i sådant normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i

de för inägorna tillämpade enhetsvärdena. Tillika föreslås, i anvisningar

till 10 §, att bland annat dylik förmån skall antecknas i vederbörande

taxeringslängd.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför härom:

»Vid senaste allmänna fastighetstaxering torde på många håll hänsyn

icke hava tagits till förefintligheten av bostäder för den med skogsbru­

ket sysselsatta personalen, såsom skogsförvaltare, skogvaktare och skogs­

arbetare, i det att man förmenar, att dessa byggnader utan vidare skola

inräknas i värdet å skogsmarken och den växande skogen. Denna upp­

fattning torde icke vara riktig, enär vid sådant förhållande ingen skill­

nad skulle framträda mellan två alldeles lika skogar, den ena med till­

gång till dvlika bostäder och den andra utan sådana. Det — — — in­

förda påpekandet av att dylika_ bostäder skola medräknas i jordbruks­

värdet synes därför vara behövligt.»

Kammarrätten upplyser, att de i förevarande avseende föreslagna regler­

na överensstämde med den praxis, som tillämpats å kammarrättens fastig-

hetstaxeringsavdelning.

Vad i det remitterade utkastet föreslagits beträffande behandling av

särskilda förmåner å skogsmark synes med undantag för betesförmån ej

behöva föranleda något särskilt uttalande från min sida. Jag biträder ut­

kastet i dessa delar.

Frågan om behandling av skogsbetet har föranlett mycken diskussion.

Från vissa håll har föreslagits, att värde av bete å skogsmark aldrig skulle

särskilt värdesättas. Bland annat har man därvid åberopat, att betets vär­

dering skulle kunna befaras motarbeta den propaganda, som bedrives för

skogens fredande från betning. Mig förefaller det, som örn verkan borde

vara den rakt motsatta; det blir nämligen lägre skatt, örn betet ej utnytt

jas än om det utnyttjas. Någon anledning att befara för höga värden på

(Departe­

mentschefen.

152

Den formella

anordningen

av reglerna

om värdering

av skogsmark

och växande

skog m. m.

9 § x lagen.

grund av värdering av utnyttjat bete lärer knappast förefinnas. När bete

utnyttjas, anser jag det följaktligen böra uppskattas.

Ben mycket obetydliga frågan om behandlingen av ej utnyttjad betes-

töimån å mark, varå rationellt skogsbruk ej bedrives, synes mig lämpligen

kunna besvaras på det sätt som skett i det remitterade utkastet. Om betes-

formån å dylik mark ej plägar utnyttjas, torde det sällan ifrågakomma,

att värde skall åsättas densamma. Med hänsyn till vad från ett par båll

anförts örn dylik förmåns i enstaka fall rätt betydande värde kan jag

å andra sidan ej finna det riktigt att avstå från uppskattning därav i

fall, där underlåtenhet att utnyttja detsamma uppenbarligen ej är bero­

ende vare sig av hänsyn till skogsbruket eller annan rationell grund.

Att eventuellt värde å skogsmark ej skall inräknas i det särskilt redovisa­

de skogsmarksvärdet, har tillstyrkts av det övervägande flertalet av de hör­

da myndigheterna. Örn blott dess värde redovisas särskilt i taxeringsläng-

den, så synes från olika synpunkter knappast någon mera vägande in­

vändning kunna framställas mot detta förslag. Då betesvärdet hänför

sig till område å marken, som ej värdesättes till allmänna saluvärdet, sy­

nes det å andra sidan ej möjligt att upptaga föreskrift örn dess värdering

under punkt 2 av anvisningarna till 9 §.

Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, borttaga den nu gällande särskilda

regeln örn skogsbetets värdering föranleder ingen erinran från min sida.

Kammarrätten har framställt vissa ändringsförslag beträffande upp­

ställning och formulering av reglerna örn värdesättning av skogsmark

och växande skog.

I vissa avseenden äga dessa förslag nära samband med det av

kammarrätten framlagda förslaget örn åsättande av ett särskilt mer­

värde för tomt- och industriändamål å skogsmark och växande skog.

I den mån så är fallet har jag ej haft anledning upptaga desså

förslag. I andra avseenden åter hava de av kammarrätten framlagda

uppslagen föranlett omformulering. Vad framför allt angår ett förslag,

att det stycke i anvisningarna till 9 i som behandlar särskilda förmå­

ner å skogsmark, skulle utbrytas till en särskild anvisningspunkt, har

detta synts mig svårgenomförbart med hänsyn till innehållet av sista

stycket i punkt 4 av anvisningarna, vilket måste syfta tillbaka även på

särskilda förmåners värde.

Vad slutligen angår avfattningen av 9 § i själva lagen, har, bland an­

nat, av länsstyrelsen i Uppsala län framställts anmärkning mot bristande

tydlighet föi det fall, att blott viss del av skogsområde har mervärde för

tomt- och industriändamål. Härav föranledes viss omformulering.

Kammarrätten har föreslagit införande av termen »skogsavkastnings-

värde» såsom beteckning på det värde, som skogsmark och växande skog

kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Av­

sikten synes härvid hava varit, att värde å skogsbete och annan särskild

förmån å skogsmarken ej skulle inbegripas under berörda uttryck.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

133

Då värdet av särskild förmån måste anses ingå i det värde, som tillkom­

mer skogsmarken oell den växande skogen vid ett efter rationella grunder

bedrivet skogsbruk, har jag ej kunnat upptaga detta kammarrättens för­

slag. Att jag däremot funnit det angivna uppslaget kunna tillämpas på

det sätt, att skogsmarkens värde enligt den särskilda avkastningsberäk­

ningen benämnes »skogsmarkens avkastningsvärde» framgår av anvis­

ningarna.

Lagrummet har för övrigt i anledning av ett par framställda anmärk­

ningar förtydligats.

10

§.

De ändringsförslag, som gjorts i anvisningarna till 10 §, äga i huvudsak

sammanhang nied spörsmål, som av mig behandlats i samband med anvis­

ningarna till 9 §, och torde ej behöva ytterligare motiveras. Bortfallande

av den i utkastet till anvisningar vid 9 § upptagna punkt 1 medför, att

ändring ej erfordras i punkt 1 av anvisningarna till 10 §.

Börande punkt 6, vilken berör fastigheter med vattenfall, hänvisas till

den särskilda avdelning, vari frågan örn vattenfalls taxering behandlats.

12

$.

Såsom anledning till omtaxering av fastighet under löpande taxerings-

period hava i det remitterade utkastet upptagits två nya fall, nämligen dels

att fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skatte­

pliktig, dels att fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt,

näst föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd. Tillika har före­

slagits, att taxering under löpande taxeringsperiod skall ske med hänsyn

till alla ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tid­

punkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna

prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna fastig­

hetstaxeringen, medan enligt gällande bestämmelser omtaxeringen alle­

nast angives skola verkställas med hänsyn till berörda allmänna prisläge.

Föranledes taxeringen därav att fastighet, som förut varit undantagen

från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall enligt förslaget fullständig ny­

värdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge.

Rörande motiveringen till dessa ändringsförslag får jag hänvisa till pro­

memorian.

1 samband med denna paragraf bar Överståthållarämbetet berört stad-

ganden i vissa andra lagrum, som ej torde böra behandlas i förevarande

sammanhang. Ämbetet bar ansett bestämmelsen att fastighetstaxeringen

skall bestämmas efter det allmänna prisläget vid femårsperiodens början

ej kunna tillämpas i praktiken, enär det vore omöjligt att beträffande ny­

byggda fastigheter bortse från ändringar i fråga örn tomtpriser och bygg-

nadskostnader.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Kungl. Majda proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

Redovis­

ningsvärden.

Omtaxering

under löpande

taxerings­

period.

Yttranden.

154

Kungl. Majda proposition Nr 220.

»Lämpligheten av att upptaga den omständigheten, att fastighet, som

förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, såsom anled­

ning till omtaxering under löpande taxeringsperiod kan ifrågasättas. Det

anförda motivet, att värdesättning å skattefria fastigheter icke alltid sker

med tillbörlig noggrannhet, kan knappast anses vägande; med samma fog

skulle omtaxering även av andra fastigheter, vilkas värdesättning av en

eller annan anledning befunnits hava skett mindre tillfredsställande, kun­

na påkallas, men detta kan uppenbarligen ej tillåtas. Det föreslagna stad­

gandet täcker ej heller det fall, att endast en del av den skattefria fastig­

heten blivit skattepliktig; oklart är örn i sådan händelse hela fastigheten

eller blott den del, som blivit skattepliktig, skall omtaxeras. Stadgandet

i fråga liksom även sista punkten av andra stycket synes böra utgå.

Den föreslagna nya lydelsen av första punkten av andra stycket förän

leder ej annan erinran än att den knappast återger tankegången i den an­

förda motiveringen i vad avser exemplet med det starkt höjda skogsvär­

det. Motiveringen tyder på att ändring av den relativa skogstillgången

ej hör ske i höjande riktning och att ändring i sänkande riktning skall

ifrågakomma endast i mån av skedd skogsavverkning. Ett tydligare ut­

tryck för denna som det vill synas fullt riktiga tankegång synes önskvärt.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län har funnit, att formuleringen av

första meningen i andra stycket ej fullt svarade mot vad därmed åsyftats.

Lämpligare syntes vara att, örn någon ändring kunde anses nödvändig,

föreskriften erhölle t. ex. denna lydelse: »taxering, som i detta mom. avses,

skall, med iakttagande av alla de ändringar, som beträffande fastigheten

ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett, ske

efter det allmänna prisläge och de grunder i övrigt, som tillämpats vid

den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen».

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, bland annat, att

det lämpligen syntes beträffande byggnad under uppförande böra i fas-

tighetstaxeringslängdens anteckningskolumn angivas, att det åsätta vär­

det avsåge fastigheten i ej fullbordat skick.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, örn ej redan gällande bestäm

melser gåve rum för omtaxering av fastighet, när densamma blivit färdig­

byggd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett ytterligare uppmjukning

av 12 § kommunalskattelagen önskvärd i sådan riktning, att prövnings-

nämnden skulle vara oförhindrad att vidtaga ändring av taxeringsvärde

även i andra fall än som i paragrafen utsagts, nämligen då sådant äska

des av fastighetens ägare och prövningsnämnden funne ändring vara för

fastighetens ägare av synnerlig betydelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att de föreslagna tilläggen till

12 § syntes vara av behovet påkallade, och hade ingen erinran mot deras

avfattning.

Kammarrätten anför rörande ifrågavarande punkt:

»Enligt utkastet har rätten till omtaxering av fastighet under fastig-

hetstaxeringsperiod utsträckts till två nya fall, nämligen att fastighet,

som förut varit undantagen frän skatteplikt, blivit skattepliktig samt att

155

fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst föregåen­

de taxering avsett, ej varit färdigbyggd. Häremot har kammarrätten icke

funnit anledning till erinran.

I sammanhang härmed har föreslagits, att omtaxering av fastighet un­

der fastighetstaxeringsperiod skall ske med hänsyn till alla ändringar i

avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det senast åsätta

taxeringsvärdet avsett, men efter det allmänna prisläge, som legat till

grund för den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen. Örn

däremot taxeringen föranledes därav, att fastighet, som förut varit undan­

tagen från skatteplikt, blivit skattepliktig, skall fullständig nyvärdering

av fastigheten ske med hänsyn till berörda prisläge.

Enligt av Kuylenstierna i promemorian gjort‘uttalande skulle med så

formulerade bestämmelser en viss rörelsefrihet förefinnas för beskattnings-

myndigheterna att vidtaga även andra jämkningar än sådana som föran­

ledas av ändringar i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tid­

punkt, det senast åsätta taxeringsvärdet avsett.

Kammarrätten har svårt att ansluta sig till Kuylenstiernas sålunda ut­

talade uppfattning. Därest föreskrift meddelas därom, att omtaxering

skall ske med hänsyn till de ändringar i avseende å fastigheten, som ägt

rum efter viss tidpunkt, synes det vara berättigat att därav e contrario

sluta till att hänsyn icke skall tagas till andra omständigheter, i all syn­

nerhet som samma stadgande innefattar bestämmelse därom, att vid av

viss anledning företagen omtaxering fullständig nyvärdering skall äga

rum. Enligt kammarrättens mening kail således den med stadgandet av­

sedda effekten icke nås genom den i utkastet föreslagna formuleringen.

En annan och än viktigare sak är, att enligt kammarrättens uppfattning

vid en omtaxering det är i överensstämmelse med den materiella rättens

krav, att hänsyn tages till alla omständigheter, som kunna tjäna till led­

ning för utrönande av de verkliga värdena.

Kammarrätten har vid ett föregående tillfälle uttalat sig i enahanda

riktning (se proposition nr 191 år 1920, sid. 416), varvid dåvarande chefen

för finansdepartementet förklarat sig i huvudsak ansluta sig till kammar­

rättens mening, låt vara att departementschefen därjämte uttalat, att vid

en ny värdering hänsyn skulle tagas till alla de förändringar, som inträtt

i fråga örn fastigheterna. Departementschefen har därvid icke i vidare

mån tagit avstånd från vad kammarrätten uttalat än att enligt hans me

ning hänsyn icke borde tagas till värdeökning eller värdeminskning, som

härrörde av förändringar i det allmänna prisläget.

Enligt uttalande i promemorian har det föreslagna stadgandet örn att

vid omtaxering hänsyn skall tagas till vissa förhållanden tillkommit i an­

ledning av visst fall. Med det åsyftade fallet förhöll det sig på följande

sätt. År 1928 taxerades en skog inklusive 2 lägenheter till 341,100 kronor,

varvid rotvärdet beräknades till 3 kronor per kubikmeter, siffran för bo

niteten till 2.7.-, och siffran för den relativa skogstillgängen till 0.4.

Under

år 1929 såldes fastigheten utom de två lägenheterna för 875,000 kronor.

Någon avverkning hade icke ägt rum. Det hade således inträffat sådant

förhållande, att taxeringsenheten borde uppdelas i två taxeringsenheter,

vadan omtaxering enligt 12 § skulle äga rum. 1 anledning därav faxe

rade vederbörande taxeringsnämnd år 1930 dels de tvä lägenheterna så­

som en taxeringsenhet och dels skogen såsom en taxeringsenhet, den se­

nare med taxeringsvärde av 591,600 kronor, varvid rotvärdet och sif!'

rån för boniteten lämnades orubbade vid 3, respektive 2.7.r>, men siffran

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 220.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

för den relativa skogstillgången bestämdes till 1, sedan det konstate­

rats, att skogen innehöll ett virkesförråd, som betydligt översteg det

normala. Vederbörande länsprövningsnämnd ändrade taxeringen och

åsatte dels de två lägenheterna ett taxeringsvärde av 2,500 kronor och

dels skogen ett taxeringsvärde av 338,600 kronor, vilka håda värden

tillhopa motsvarade 1928 års taxeringsvärde, 341,100 kronor. Kammar­

rätten har på besvär av vederbörande kommun, med ändring av läns-

prövningsnämndens beslut, fastställt taxeringsnämndens beslut. Kam­

marrätten har därvid låtit sig ledas av den uppfattningen, att när den

omtaxering, som lagligen skulle äga rum, beredde kammarrätten tillfälle

att jämväl rätta ett uppenbart fel i avseende å taxeringen, borde detta

icke underlåtas. I det ifrågavarande fallet resulterade det av kammar­

rätten tillämpade förfaringssättet i en hårdare beskattning. En annan

gång kan tillämpningen av enahanda förfaringssätt verka till lindring i

beskattningen.

Enligt kammarrättens mening är det i promemorian åsyftade fall, som

förekommit, så långt ifrån att böra föranleda en lagändring i den rikt­

ning, som promemorian med utkast till lagändring anger, att fallet tvärt­

om är ägnat att belysa värdet av att vid en omtaxering av fastighet un­

der fastighetstaxeringsperiod en fullständig nyvärdering skall ske med

hänsyn tagen till det allmänna prisläge, som legat till grund för den när­

mast föregående allmänna fastighetstaxeringen.

Det synes kammarrätten vara av värde, att en bestämmelse i sådan rikt­

ning meddelas, och detta desto hellre, som det ofta visat sig, att beskatt-

ningsnämnderna leva kvar i den oriktiga men från en äldre lagstiftning

härrörande föreställningen (se länsprövningsnämndens beslut i det nyss

refererade fallet), att därest omtaxering äger rum av den anledning, att

taxeringsenhet uppdelats i flera taxeringsenheter, summan av de nya taxe­

ringsenheternas taxeringsvärden skall motsvara taxeringsvärdet å den

odelade taxeringsenheten.»

Vad angår de i det remitterade utkastet föreslagna grunderna för omtaxe­

ring under löpande femårsperiod biträder jag detta förslag. Det är vis­

serligen sant, att skattefri fastighet varit föremål för taxering vid taxe-

ringsperiodens början, men de intressemotsatser, som vid åsättande av

värde å skattepliktig fastighet utgöra en viss garanti för värdenas riktig­

het, hava beträffande skattefri fastighet ej fått göra sig gällande. Denna

synpunkt äger dock större betydelse blott örn fastighet från början varit

helt skattefri. Har detta ej varit fallet, synes anledning till omtaxering

saknas. Vad angår byggnad, som, medan den varit under uppförande,

blivit taxerad, finner jag det tvivelaktigt, att, såsom länsstyrelsen i örebro

län ansett möjligt, gällande rätt skulle medge omtaxering, såvitt värde­

ökningen ej uppgår till den stadgade femtedelen. Till ytterligare upp­

mjukningar av ifrågavarande stadganden finner jag ej anledning.

Frågan, örn vid omtaxering under löpande taxeringsperiod fel, som före-

lupit vid den allmänna taxeringen, skall kunna rättas mot vederbörande

skattskyldiges bestridande, har av kammarrätten besvarats på det sätt,

att den materiella rättvisan krävde en dylik rättelse. I samtliga övriga

yttranden bär utkastets ståndpunkt i detta avseende uttryckligen biträtts

157

eller lämnats utan erinran. Det synes mig också, att, örn det överhuvud­

taget skall anses ligga någon mening i att taxeringsvärden bliva lagakraft-

vunna och gällande under en femårsperiod utan att annorledes än på grund

av ändringar omtaxering skall äga rum, så bör denna verkan också

sträcka sig så långt, att vad som en gång bestämts ej skall upprivas.

Kammarrättens uppfattning borde väl följdriktigt leda därhän, att det ur

materiell synpunkt vore önskvärt, att förelupna fel rättades örn och när

de upptäcktes. En dylik ståndpunkt synes ej överensstämma med allmänt

vedertagen uppfattning. Därest av ovidkommande anledning — t. ex. örn

avskiljande från en stor fastighet av ett mindre område föranleder upp­

delning av taxeringsenheten — den gamla taxeringen måste rubbas, bör

detta ej tagas till intäkt för annan rubbning än som föranledes av änd­

ringen. Detta betyder givetvis ej, att de nya taxeringsenheternas sam­

manlagda värde måste bliva lika med den gamla taxeringsenhetens värde,

även örn detta kan antagas ofta bliva fallet. Värdenas summa kan mycket

väl bliva en annan än det gamla värdet. Jag anser emellertid i likhet med

vissa av de hörda myndigheterna, att utkastet ej givit ett fullt lyckligt

uttryck åt den tankegång som legat bakom detsamma, utan finner en for­

mulering i huvudsaklig anslutning till den som föreslagits av länsstyrel­

sen i Södermanlands län vara att föredraga. Att mera i detalj angiva,

huru omtaxering bör äga rum, synes ej möjligt eller lämpligt. Det väsent­

liga synes vara att få fram den allmänna grundsatsen, att taxeringen bör

ske efter i stort sett samma grunder som den allmänna taxeringen. Att

beträffande fastighet, som övergått från skattefri till skattepliktig, full­

ständig omtaxering bör äga runi efter den gamla prisnivån, synes böra

följa därav, att beträffande dylik fastighet olika omständigheter ofta bli­

vit mindre noggrant prövade vid den allmänna taxeringen.

31 och 32

De ändringar, som föreslås i anvisningarna till 31 § samt i 32 § med

anvisningar, hava i huvudsak motiverats i den allmänna avdelning, som

avser beskattning av inkomst på grund av pensionsförsäkring. Jag har

också i det sammanhanget redogjort för inkomna yttranden.

Lagtexten har uppställts på i viss mån annat sätt än som föreslagits av

försäkringsinspektionen. Någon ändring i 31 § finner jag exempelvis ej

erforderlig, utan anser jag definitionen på »pension» böra intagas i anvis­

ningarna. Någon närmare redogörelse för den ändrade uppställningen

torde jag för övrigt ej behöva lämna.

Försäkringsanstalternas sammanslutningar hava berört vissa kombina­

tioner av livsvarig och icke livsvarig livränta. Huruvida dylik kombina­

tion skall anses såsom pensionsförsäkring — vilket åtminstone i vissa fall

synes möjligt — torde böra bedömas med hänsyn till de i det särskilda

fallet föreliggande omständigheter.

Begreppet »pupillförsäkring» synes böra erhålla en sådan innebörd, att

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Pensions­

försäkring.

158

pupillförsäkring kan avse även personer som uppnått myndig ålder Hu­

ruvida detta är fallet enligt gällande rätt, är ett spörsmål, som jag sak­

nar anledning besvara. Överståthållarämbetet har i denna punkt hem­

ställt örn viss ändring. Jag finner det för min del uppenbart, att den

extra skattefrihet för ett belopp av 600 kronor, som medgives vid liv­

ränta på grund av pupillförsäkring, ej bör gälla längre än till dess ve­

derbörande uppnått myndig ålder. Med den bestämning av pupillförsäk­

ringen jag nyss berört följer vid denna ståndpunkt, att 32 § 2 mom. a) bör

omformuleras.

Med kammarrätten instämmer jag däri, att det stycke, som avser vinst­

andel och premieåterbäring, bör bibehållas. Något tillägg till samma

stycke anser jag däremot ej behövligt utan föredrager att i stället upp­

taga en punkt 9 i anvisningarna på sätt försäkringsinspektionen föresla­

git, men i en lydelse, som närmare ansluter sig till den av kammarrätten

ifrågasatta. Bland annat utesluter den ej en sådan tolkning som kammar­

rätten anslutit sig till beträffande behandlingen av vinstandel och premie­

återbäring, därest denna tolkning eljest skulle finnas vara riktig.

Vidare föreslås i anledning av den otydlighet, som av Överståthållar­

ämbetet påvisas beträffande allmän pensionsförsäkring, ett uttryckligt

stadgande i 32 § 2 morn., att allmänna pensionsförsäkringen ej anses inne­

fatta försäkring mot engångspremie. Med ett sådant stadgande blir det

ej behövligt att göra ändring i 46 § 2 mom. 2) såvitt angår allmänna pen­

sionsförsäkringen.

45 i

Den ändring, som föreslås i 45 §, är en följd av det ändrade repartitions-

talet för jordbruksvärde och torde ej erfordra särskild motivering.

46 §.

De ändringar, som föreslås i 46 § 2 morn., äro i främsta rummet en följd

av den ändrade definitionen på pensionsförsäkring. Jag tillåter mig i

detta sammanhang jämväl hänvisa till vad jag i samband med 31 och

32 §4 yttrat om allmänna pensionsförsäkringen.

46 § 2 mom. 2) avser enligt sin gällande ordalydelse jämväl avgift för

pupillpensionering och bör enligt sakens natur avse även pensionering av

make. Detta synes böra uttryckligen stadgas. I konsekvens därmed före­

slås ändring jämväl i 2 mom. 3).

50 §.

Den i 50 § föreslagna ändringen har av mig behandlats i den allmänna

motiveringen rörande repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Tid för ikraftträdandet.

Vad angår tiden för ikraftträdandet beträffande repartitionstal och pro­

centavdrag hade förslag intagits i den av mig förut omförmälda, inom

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 220.

159

finansdepartementet utarbetade promemorian rörande ändrad lydelse av

2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och i däröver avgivna

yttranden lämnats utan erinran.

Någon särskild motivering för ifrågavarande bestämmelse synes ej be­

hövlig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

T axeringsf örordningen.

17 $.

Ändringen i 17 § taxeringsförordningen har motiverats i den allmänna

avdelningen rörande taxering av vattenfall.

33 §.

Ändringen i 33 § taxeringsförordningen motiveras av vad jag anfört be­

träffande 31 och 32 §§ kommunalskattelagen.

35 §.

Rörande innebörden av ändringen i 35 § 1 mom. får jag hänvisa till vad

jag i den allmänna motiveringen anfört rörande beskattning av pensions­

försäkring.

59 %.

Ändringen i 59 § har motiverats i samband med frågan örn enhetspri-

ser vid taxering av jordbruksfastighet i samband med anvisningarna till

9 § kommunalskattelagen.

122 § 2 mom.

Vid behandling av besvär i kammarrätten rörande fastighetstaxering

lärer i ett stort antal mål hava erfordrats uppgift å nästföregående års

taxeringsvärde, specificerat å olika redovisningsvärden. Dylika uppgif­

ter hava i de flesta fall måst av föredraganden infordras genom särskilda

skrivelser. För undvikande av den härmed förenade omgången föreslår jag

införande av en bestämmelse, att länsstyrelse vid översändande av besvär

rörande fastighetstaxering har att medsända, bland annat, utdrag av

taxeringslängd rörande jämväl nästföregående års taxering.

145 %.

Rörande kostnader för prövningsnämndens arbete och ersättning åt sak­

kunnig innehåller 145 § taxeringsförordningen följande bestämmelser:

»5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länspröv-

ningsnämnds eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda

utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. för­

ordnats att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersätt­

ning för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för

Utgifter för

pr Ödling 8-

nämndernas

arbete. Er-

sättningar åt

sakkunniga.

Gällande be­

stämmelser.

Inom finans­

departementet

utarbetad pro­

memoria.

protokoll- och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse

för uppassning hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av

länsstyrelsen använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda

stadgas.

C> mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövnings-

nämnd enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör

särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter

beloppen i vanlig ordning utbetalas.

7 moni. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un­

dersökning gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sak­

kunnige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden oller allmänna

ombudet hos samma nämnd, av Kungl. Majit.»

I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria rörande vissa i

dessa moment behandlade spörsmål anfördes, bland annat, följande:

»Vid anmälan under sjunde huvudtiteln i årets statsverksproposition

av anslaget till kostnader för årlig taxering’ uttalade chefen för finans­

departementet, att man, för att minska medelsåtgången å anslaget, syntes

kunna ifrågasätta vissa åtgärder i syfte att begränsa de utgifter, vilkas

bestämmande ankommer på prövningsnämnderna.

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

För riksdagens revisorers räkning införskaffades hösten år 1930 från

länsstyrelserna i riket uppgifter rörande de ersättningar, som under bud­

getåret 1929/1930 utgått till länsstyrelserna och fögderiförvaltningens

tjänstemän för arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder. De på

grundval av detta material gjorda iakttagelserna funno sig revisorerna

(i punkt 20 av deras berättelse rörande budgetåret 1929/1930) böra bringa

till riksdagens kännedom, och 1931 års riksdag hemställde i anledning

därav i skrivelse nr 346, punkt 4, att Kungl. Majit ville låta verkställa ut­

redning rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast

med hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål år­

ligen behövde tagas i anspråk. Denna punkt i riksdagsskrivelsen har av

Kungl. Majit överlämnats till statens organisationsnämnd för yttrande.

I materialet ingår, bland annat, uppgift örn ersättningar, som på grund

av bestämmelsen i 5 mom. taxeringsförordningen under budgetåret 1929/

1930 utgått till tjänstemän inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen.

Av de meddelade uppgifterna, vilka sedermera genom finansdepartemen­

tets försorg i viss mån kompletterats, synes framgå såsom sannolikt, att

grunderna för ersättningarnas bestämmande i förhållandet de olika länen

emellan ej varit likartade. Då det ur olika synpunkter är av värde, att

mera detaljerade uppgifter rörande sättet för sagda ersättningars beräk­

ning hädanefter stå till förfogande dels för vederbörande nämnd vid dess

beslut örn ersättning, dels för Kungl. Majit vid prövningen av anslagsbe­

hovet för påföljande år, synes i berörda 5 mom. av ifrågavarande paragraf

lämpligen böra stadgas, att i det förslag, som av länsstyrelsen skall av­

lämnas till fastighetsprövningsnämnd eller prövningsnämnd rörande för

ersättningen erforderligt belopp, skola angivas de grunder, som av läns­

styrelsen tillämpats vid ersättningarnas beräkning. Tillika synes i 6 mom.

böra stadgas, att prövningsnämnds beslut om ifrågavarande ersättningar

skall före november månads utgång — alltså i tid före prövningen av

anslagsbehovet för nästa budgetår — genom protokollsutdrag tillställas

finansdepartementet tillika med avskrift av länsstyrelsens förslag i äm-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

1G1

net. På detta sätt erhåller prövningsnämndeii möjlighet att vid ifråga­

varande ersättningars bestämmande mera ingående pröva de föreslagna

beloppen och komma fortlöpande redogörelser angående medlens använd­

ning att stå till finansdepartementets förfogande.

Att nn meddela bestämmelser rörande grunderna för ifrågavarande er­

sättningars beräkning låter sig svårligen göra; förhållandena i olika län

ställa sig sannolikt så olika, att fullt ensartade beräkningsgrunder knap­

past torde visa sig lämpliga. Det lärer emellertid vara uppenbart att, där­

est en ökad erfarenhet rörande de grunder som tillämpats i olika län giver

■vid handen, att ersättningarnas storlek på något håll tarvar granskning,

möjlighet bör stå till buds för Kungl. Maj:t att i anledning därav vidtaga

särskilda åtgärder. Dylika eventuella åtgärder böra givetvis ej göras mera

ingripande än som kan linnas förenligt med taxeringsarbetets effektivitet.

Möjligen kan man tänka sig en anordning liknande den som för närva­

rande tillämpas beträffande expensmedel till ämbetsverken, enligt vilken

vederbörande äger i första hand förfoga över visst högsta belopp, medan

beslut om beviljande av ytterligare belopp ankommer på Kungl. Majit.

Stadgande, som medgiver Kungl. Majit att träffa dylika särskilda anord­

ningar, synes böra införas i 5 mom.

I konsekvens med det anförda synas vissa ändringar böra vidtagas jäm­

väl i 7 mom. Anlitande av sakkunniga är tvivelsutan en utväg av stort

värde för taxeringsarbetet. Det vill emellertid synas, som örn ej minst

för de allmänna fastighetstaxeringarnas vidkommande en föreskrift örn

rätt för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter angående dispositionen av

medel för ersättningar åt sakkunniga skulle kunna bliva av värde. Redan

nu äger Kungl. Majit meddela särskilda bestämmelser rörande grunderna

för vissa ersättningsbelopp, som falla under nämnda moment, nämligen

på grund av föreskriften i 14 § 2 mom. taxeringsförordningen när det gäl­

ler att träffa förhandsavtal med vissa sakkunniga. Någon rubbning av

sistnämnda bestämmelse synes emellertid knappast erforderlig eller önsk­

värd, då denna delvis faller utanför den fråga, det för närvarande gäller

(jfr 29 § i förordningen med särskilda föreskrifter rörande taxeringsför-

farandet). Jämväl beträffande ersättningar, varom här är fråga, synes

föreskrift önskvärd, att uppgifter örn utbetalade belopp skola insändas till

finansdepartementet. Utan dylika uppgifter lärer ett bedömande av frå­

gan örn ifrågavarande ersättningars lämpliga avvägning ej vara möjligt.

Uppenbart är, att ändringar av den art, varom här är fråga, ej äro äg­

nade att föregripa den utredning, som av 1931 års riksdag begärts i dess

i det föregående omnämnda skrivelse nr 34G.»

Vid promemorian fanns fogat ett utkast till ändrad lydelse av 145 § 5,

G och 7 mom. taxeringsförordningen. I utkastet föreslogs, att berörda stad-

gauden skulle erhålla följande avfattning!

»5 moni. Till gäldande----------- annorlunda stadgas. 1 förslag av läns­

styrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas de

grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning

till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande dis­

positionen av medel för ändamål, som nu sagts.

6 morn. Angående de-----------ordning utbetalas. Utdrag av protokollet,

såvitt angår ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag

till dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom

länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.

nilian/) till riksdagens protokoll

1 sami. ISO hafi, fXr

!!

Yttranden.

7 mom. Sakkunnig erhåller---------- gottgörelse, som — med iakttagande?

av de särskilda föreskrifter rörande disposition av medel för ändamålet

Kungl. Majit må finna nödigt meddela — bestämmes — — — Kungli

Majit. Uppgift rörande de jämlikt detta moment åt olika personer ut­

betalda ersättningsbelopp skall samtidigt med uppgifter enligt 6 mom. av

länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.»

Utlåtanden över berörda promemoria bava inhämtats från Överståthål­

larämbetet, samtliga länsstyrelser samt kammarrätten. Förslaget har belt

biträtts eller i huvudsak lämnats utan erinran av nitton länsstyrelser och

kammarrätten, därvid i ett par fall viss komplettering av bestämmel­

serna ifrågasatts. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönkö­

pings, Älvsborgs, Örebro och Västerbottens län bava ansett sig kunna en­

dast delvis ansluta sig till förslaget eller oek, utan att likväl direkt av­

styrka detsamma, framställt erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län

uttalar, att, med hänsyn bland annat därtill att varken länsstyrelserna,

som upprättade förslag till ifrågavarande ersättningar, eller prövnings-

nämnderna, som meddelade beslut angående desamma, med fog kunde

påstås bava missbrukat sin ställning härutinnan, länsstyrelsen ansåge an­

ledning icke föreligga att tillstyrka en författningsändring, som kunde

befaras leda till ett försämrat taxeringsresultat.

Rörande de avgivna utlåtandena må ytterligare anmärkas följande.

Överståthållarämbetet anför, att vad anginge enligt 145 § 5 mom. utbe­

tald ersättning för biträde vid förberedande göromål åt kamreraren, det

torde vara bart när omöjligt att för varje person angiva de grunder, som

av ämbetet tillämpats vid beräkning av ersättning till denne, i följd varav

ämbetet icke kunde biträda förslaget till sådan ändring av 145 § 5 morn.,

att skyldighet i berörda avseende stadgades. Ansåges missbruk rörande

nämnda ersättningar förekomma, syntes lämpligt, att Kungl. Majit anvi­

sade visst belopp, som icke utan nytt beslut finge överskridas, att utgå som

gottgörelse för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att länsstyrelsen icke bade

något att i princip erinra mot reglerande föreskrifter på ifrågavarande

område, men att det syntes sannolikt, att- de föreslagna ändringarna icke

kunde bliva av något synnerligt värde för de syften, som man avsett att

genom desamma tjäna. Det torde nämligen vara vanskligt att av uppgif­

terna örn grunderna för ersättningarna draga några slutsatser, på vilka

allmängiltiga regleringsnormer kunde byggas. Länsstyrelsen framhåller

jämväl, att en mera betydande minskning av arvodena för gransknings-

arbete av kvalificerad art kunde inverka ogynnsamt på granskningsarbe-

tets effektivitet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att uppgifter, tillräckligt uttöm­

mande att läggas till grund för ett bedömande av de tillerkända arvode­

nas skälighet, enligt länsstyrelsens förmenande icke lämpligen borde och

ej heller kunde för varje fall avgivas. Däremot hade länsstyrelsen intet

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

att erinra mot att uppgifter om utbetalade arvoden insändes till finans­

departementet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att länsstyrelsen för sin del

funne synnerligen önskvärt, om de uppgifter angående grunderna för ifrå­

gavarande ersättningar, som länsstyrelsen enligt de nu ifrågasatta före­

skrifterna skulle avgiva, kunde leda till meddelande av enhetliga bestäm­

melser i detta avseende, i den mån sådant vore möjligt. Då de föreslagna

ändringarna även i övrigt syntes önskvärda, bade länsstyrelsen för sin

del icke något att erinra mot desamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, bland annat, att hittills

i de förslag, som avlämnats till prövningsnämnden, angivits de olika slag

av arbete, som utförts av däri upptagen person. Det innebure icke nå­

gon svårighet att utöka denna uppgift för en var med upplysningar örn

använd tid och omfattningen av det utförda arbetet. Vida betänkligare

och svårare syntes däremot vara att i ett dylikt offentligt förslag angiva

sådana ersättningsgrunder, som hänförde sig till personliga kvalifikatio­

ner. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida det icke kunde vara lämp­

ligt, att de så att säga mera personliga omdömena, där de inverkat till

höjning eller sänkning av ett normalarvode, finge lämnas till prövnings­

nämnden i en underhandspromemoria, vilken icke skulle intagas i proto­

kollet. Denna promemoria skulle med protokollsutdraget översändas till

finansdepartementet.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län uttalar som totalomdöme örn det förelig­

gande förslaget, att länsstyrelsen visserligen icke hade något att erinra

emot att enhetliga direktiv utarbetades för beräkning av ersättning för

sådant arbete av rent mekanisk beskaffenhet, för vilket gottgörelse skä­

ligen kunde utgå efter arbetstid eller arbetskvantum och varigenom man

möjligen också kunde komma fram till ett »visst högsta belopp» i årlig

ersättning för dylikt arbete, men att länsstyrelsen — och detta i det all­

männas eget ekonomiska intresse — icke kunde tillråda sådana författ­

ningsändringar, som kunde leda till ett beskärande av länsstyrelsens be­

fogenhet att, i samråd med prövningsnämnden, giva åt det årliga gransk-

ningsarbetet den omfattning eller specialisering, vartill vunnen erfaren­

het eller yppade förhållanden kunde föranleda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att därstädes tillämpats det för­

farandet, att länsstyrelsens ersättningsförslag av vederbörande föredra­

gande å landskontoret muntligen motiverats, men att det givetvis i och

för sig intet hinder mötte, att denna motivering skedde skriftligen. Läns­

styrelsen ville emellertid framhålla, att ersättningarna i fråga i vissa av­

seenden icke rimligtvis borde utgå efter arbetets kvantitet. Länsstyrelsen

uttalar jämväl, att förhållandena i ett och samma län kunde så växla från

det ena året till det andra, att det kunde tänkas lända till men för resul­

tatet av taxeringsarbetet, därest do medel, prövningsnämnden ägde för­

foga över, på förhand begränsades. Då det emellertid vore önskvärt och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

163

Departements­

chefen.

lämpligt, att möjlighet förefunnes att hålla de i förslaget ifrågakomma

ersättningarna för taxeringsarbetet inom skäliga gränser, hade länssty­

relsen intet att erinra mot detsamma.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att i 7 mom. möjligen borde an­

givas den tid, för vilken däri omförmäld uppgift skulle lämnas. Ersätt­

ningarna till sakkunniga plägade visserligen till större delen bestämmas

i anslutning till länsprövningsnämndens sammanträden, men kunde även

annorledes dylika ersättningar komma att av länsstyrelsen utbetalas.

Länsstyrelsen i örebro län håller före, att de i promemorian föreslagna

ändringarna av taxeringsförordningen borde avse allenast de arbeten,

beträffande vilka enhetliga grunder för ersättningarnas bestämmande

kunde komma till tillämpning. Dylika grunder kunde enligt länsstyrel­

sen ifrågakomma för den tekniska granskningen av taxeringarna ävensom

för arbetet med handlingarnas fullständigande, verkställande av utskrif­

ter etc. Beträffande granskningen av innehållet i deklarationer m. m. lik­

som, örn än i mindre grad, beträffande arbetet med protokollföringen, läte

det sig svårligen göra att uppställa andra normer för ersättningen än de,

som vore beroende av de för detta arbetes utförande individuella förut­

sättningarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot de i prome­

morian framställda förslagen, men ifrågasätter, örn icke förslagets syfte

kunde nås genom cirkulär från Kungl. Maj:t i angiven riktning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner ett genomförande av förslaget

örn åläggande för länsstyrelse att i fråga örn ersättningar enligt 5 mom.

för en var person angiva de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid

beräkningen av ersättningen, mindre lyckligt. Med hänsyn till de olika

faktorer, till vilka vid beloppens utmätande måste tagas hänsyn, vore den

ifrågasatta redogörelsen av mindre värde. Om syftet med den föreslagna

bestämmelsen, att Kungl. Majit skulle äga utfärda särskilda föreskrifter

rörande dispositionen av medel för de ändamål, som nu vore i fråga, vore,

att prövningsnämnderna och länsstyrelserna skulle sättas på inknappning

i fråga örn ersättningsbeloppen, kunde effektiviteten av det för det all­

männa så betydelsefulla arbete, det här rörde sig örn, äventyras. I

I berörda, inom finansdepartementet utarbetade promemoria har utta­

lats, att det ur olika synpunkter vore av värde, att mera detaljerade upp­

gifter rörande sättet för beräkningen av i 145 § 5 mom. taxeringsförord­

ningen omförmälda ersättningar stöde till förfogande såväl för vederbö­

rande nämnd vid dess beslut örn ersättning som för Kungl. Majit vid

prövningen av anslagsbehovet för påföljande år. I promemorian har jäm­

väl framhållits värdet av en bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att ut­

färda föreskrifter angående dispositionen av medel för ersättningar åt

sakkunniga liksom önskvärdheten av att uppgifter örn utbetalade belopp

insändas till finansdepartementet. Det förslag, som i ifrågavarande av-

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

165

seenden uppgjorts, har av det stora flertalet av de hörda myndigheterna

lämnats utan erinran. Från en del håll har likväl anförts, att, med

hänsyn till att vid beräknande av ersättning särskilt för arbete av mera

kvalificerad art avseende måste fästas vid mera personliga faktorer,

det i vissa fall kunde bliva förenat med svårighetci' att angiva de giunder,

som vore bestämmande för ersättningarnas storlek. Jag har svart att före­

ställa mig, att svårigheterna här skulle hilva nämnvärt större än där det

gäller andra från statsverket utgående ersättningar. I några yttranden

hava uttalats farhågor för att de åtgärder, som i anledning av uppgifternas

granskning kunde komma att av Kungl. Majit vidtagas, skulle kunna även­

tyra taxeringsförfarandets effektivitet. I sakens natur torde dock ligga,

och det har jämväl i promemorian förutsatts, att, därest anledning att ut­

färda särskilda föreskrifter visar sig föreligga, åtgärder ej komma att

ifrågasättas, som kunna befaras medföra en dylik verkan. I anledning av

länsstyrelsens i Värmlands län påpekande föreslår jag viss komplettering

av 7 mom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

I en till Kungl. Majit ställd, den 7 februari 1931 dagtecknad skrivelse

anförde riksräkenskapsverket följande!

»Enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga åt­

skilliga personer, som inkallats till vissa av taxeringsarbetet föranledda

sammanträden, att för inställelsen åtnjuta, örn de äro bosatta å annan

ort än sammanträdesorten, traktamentsersättning under såväl sammanträ­

des- som resedagar med 16 kronor örn dagen och övrig resekostnadsersätt-

ning enligt vad som på grund av allmänna resereglemente! utgår till

nämndeman samt, örn de äro bosatta å sammanträdesorten, traktaments­

ersättning med 12 kronor örn dagen.

....

Resereglementets föreskrifter om uppdelning av traktanientsersättningen

uti dag- och nattraktamenten samt örn traktamentets nedsättning vid för­

rättning, som omfattar högst 6 timmar, gälla sålunda icke härvidlag, ej

heller skei' någon reducering av traktamentet för det fall att förrättnings-

mannen på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg eller fartyg.

Huru avsaknaden av dylika bestämmelser verkar, framgår av följande

exempel, hämtat ur Norrbottens läns räkenskaper för februari 1930.

En taxeringsnämndsordförande bosatt i Kiruna har kallats att lördagen

den 8 februari 1930 klockan 11 förmiddagen inställa sig hos länsstyrelsen

i Luleå. På grund härav har han i överensstämmelse med ovan berörda

föreskrift uppburit ersättning enligt följande beräkning:

7/

Is

8

/

februari Tåg Kiruna (kl. 23) — Luleå (kl. 8.4

2)1

»

» Luleå (kl. 21.02) — Kiruna ( » 6.5o))

2 st. sovvagnsbiljetter ................................................. .......

Dagtraktamenten för d. 7, 8 och 9 februari å kronor 16: — I

krono)' 38: 25

■> 20

: —

»

48: —

kronor 106:25.

I stort sett har alltså endast en arbetsdag åtgått för resor oell samman­

träde, men icke förty har förrättningsmannen ägt rätt till 3 dagtraktamen­

ten. Därest å resan skolat tillämpas allmänna.resereglementets regler rö-

Resekostnads-

och

trakta-

mentser sätt­

ningar.

Framst ällning

från riksräken-

skapsverket.

166

Yttranden.

rando traktamentsberäkning, kade förrättningsmannen kunnat uppbära

en sammanlagd traktamentsersättning av allenast (5 + 10 + 5 =) 20

kronor.

Då för närvarande föreligger fråga om ändring av taxeringsförordnin-

gen i sammanhang med väckt förslag örn ändrad tid för uppbörd av kro­

noskatten, har riksräkenskapsverket med stöd av § 1 morn. 2 i ämbetsver­

kets instruktion (1927: 280) ansett sig böra fästa Kungl. Martts uppmärk­

samhet å förkerörda, enligt riksräkenskapsverkets mening olämpliga och

llän resereglementets grunder alltför avvikande bestämmelse i taxerings-

forordmngen.»

Över berörda framställning hava yttranden inhämtats från vissa läns­

styrelser samt från statskontoret.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att ersättning till ifrågava­

rande personer utgår dels i form av resekostnads- och traktamentsersätt­

ning enligt allmänna resereglementet dels med ett dagarvode för förrätt-

ningsdag till skäligt belopp.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker det förslag, som i riksräken­

skapsverkets framställning avses. Det (biri relaterade fallet torde enligt

länsstyielsens mening vara sa gott som enastående. De ersättningar i form

av traktamenten, som för närvarande utginge, vore ingalunda för höga.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att riksräkenskapsverkets för­

slag innebure att personer, som vore bosatta å sammanträdesorten, icke

skulle åtnjuta ersättning för sin inställelse. Länsstyrelsen ansåge, att

traktamentsersättning under resdag kunde bestämmas i enlighet med all­

männa resereglementet, varemot gottgörelse för den eller de dagar, för­

rättning eller sammanträde påginge, kunde utgå i form av arvode’ lika

för samtliga deltagare. Länsstyrelsen ville sålunda föreslå, att deltagare

i sammanträde, varom här vore fråga, skulle, oavsett bostadsorten, åtnjuta

ett arvode av tolv kronor örn dagen, men att, därest inställelsen till för­

rättningen vore förbunden med resa, ersättning skulle utgå enligt rese­

reglementet, därvid som lämplig beräkningsgrund ifrågasattes klass II E.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att ifrågavarande personer skola

aga att för inställelsen åtnjuta arvode med tolv kronor för sammanträ-

desdag samt, därest de äro bosatta å annan ost än sammanträdesorten,

därutöver resekostnads- och traktamentsersättning under såväl samman­

trädes- som resedagar enligt klass II E i allmänna resereglementet.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om icke det

förevarande spöismalet bör lösas sa, att i 8 mom. omförmälda personer be­

rättigas dels till reseersättning enligt allmänna resereglementet dels ock

till särskilt lämpligt avvägt arvode för sammanträdesdag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att nu gällande bestämmelser böra

bibehållas i vad angår traktamentsersättning under sammanträdesdagar.

För resa till och från sammanträdesorten syntes ersättning böra utgå en­

ligt bestämmelserna i allmänna resereglementet och beräknas enligt rese-

klass II och traktamentsklass D.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

167

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att, därest ändring av ifråga­

varande bestämmelser ansåges påkallade av besparingshänsyn, länsstyrel­

sen funne billigheten tala för att den ersättning av 12 kronor, som nu ut-

ginge till å sammanträdesorten bosatt person, likställdes med traktamente

för dag, medan ersättning för natt bestämdes till 7 kronor, och borde

därjämte såsom riksräkenskapsverket föreslagit resereglementets bestäm­

melser örn nedsättning av traktamentet vid förrättning, som omfattade

högst 6 timmar, och örn reducering av traktamentet för det fall, att förrätt -

ningsmannen på statens bekostnad innehade sovplats å järnväg eller far­

tyg, göras tillämpliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län Ilar intet att erinra emot att ifrågava­

rande stadgande hringas i närmare överensstämmelse med resereglemen-

tet. Resekostnadsersättningen borde därvid utgå enligt klass II, medan

traktamentsersättningen syntes böra bestämmas efter klass C eller D. Per­

soner, som vore bosatta å sammanträdesorten, borde tillerkännas rätt till

dagtraktamente enligt samma klass som övriga, då de ju ofta ej vore sta­

tens tjänstemän och sålunda borde hava någon ersättning för den tid, de

måste offra på dessa ej sällan flera dagar i sträck varande sammanträ­

den. Med traktamentsklass I) innebure för dem länsstyrelsens förslag ej

annan ändring, än att, örn sammanträdet räckte högst 6 timmar, trakta­

mentet nedsattes till halva beloppet.

Statskontoret anför:

»Statskontoret ansluter sig i huvudsak till riksräkenskapsverkets upp­

fattning, att nu gällande ersättningsbestämmelser i 145 § 8 morn. taxe-

ringsförordningen måste anses mindre lämpliga och under vissa förutsätt­

ningar ägnade att lämna enligt nämnda paragraf till särskilda samman­

träden inkallade personer onödigt hög gottgörelse. Statskontoret måste

för sin del finna, att resereglementets bestämmelser även i nu nämnda fall

böra lända till efterrättelse, dock att traktamentsersättningen skäligen

bör fastställas på sådant sätt, att i varje fall för person, bosatt å annan

ort än sammanträdesorten, komma att utgå lägst 16 kronor samt för per­

son, bosatt å sammanträdesorten, liksom nu lägst 12 kronor.» I

I likhet med flera av de hörda myndigheterna linner jag de nuvarande

bestämmelserna i 145 § 8 morn. vara mindre tillfredsställande med hänsyn

därtill, att i vissa fall ersättningen kan bliva onödigt hög, beroende på

att traktamentsersättning för resedygn utgår till sitt fulla belopp ändå att

mindre del av dygnet använts för resa. Jag har därför ansett mig höra

förorda jämkning av nämnda bestämmelser därhän, att för dygn, varunder

sammanträde icke äger rum — för vilket dygn traktamentet nu utgör 16

kronor, motsvarande traktamentsklassen D i allmänna resereglementet —

reglementets bestämmelser örn uppdelning av traktamentsersättning i dag-

och nattraktamente, reducering av traktamente vid resa av kortare var­

aktighet m. m. Idiva tillämpliga. För dygn, varunder sammanträde äger

rum, skall däremot som hittills traktamentsersättning utgå med 16 kronor

Kungl. Martts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

168

för den, som är bosatt å annan ort än sammanträdesorten, och med 12 kro­

nor för den, som är bosatt å nämnda ort, varjämte resekostnadsersättning:

skall i likhet med vad för närvarande är fallet åtnjutas enligt klass II.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog.

instruktio- Gällando lydelse av skogsväraeringsinstruktionen tordo få intagas i

iande Mikali-

nr 2 såsom parallelltext till domänstyrelsens förslag.

vmnahkatte-

Såsom jag tidigare angående anvisningarna till 9 § kommunalskatte­

lagen anfört, har domänstyrelsen i sitt förslag till skogsvärderings-

instruktion uteslutit föreskrifterna örn åsättande av betesvärde å skogs­

mark. Allenast en kort hänvisning av innehåll, att värdet av bete å

skogsmark, liksom jämväl värdet av övrig mark, skall medräknas vid.

värdesättning av fastigheten i övrigt, har upptagits.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter nu, huruvida skogsvård

deringsinstruktionen lämpligen borde innehålla och upprepa sådana stad­

gande^ som redan funnes intagna i kommunalskattelagen och dess an­

visningar, eller örn det ej vore tillräckligt, att instruktionen innehölle alle­

nast de närmare föreskrifter, som därutöver vore erforderliga men sorn

ansetts ej lämpligen böra i lagen och dess anvisningar medtagas.

Kammarrätten har däremot ifrågasatt, att värderingsgrunderna för sko­

gen skulle i huvudsak avföras ur kommunalskattelagen och behållas alle­

nast i instruktionen.

Departements- Vad först kammarrättens förslag i denna punkt angår kan jag hänvisa

ehefen. till den promemoria örn vissa ändringar i kommunalskattelagen, vilken

torde få intagas såsom bilaga 3 till dagens statsrådsprotokoll. Av där

antydda skäl anser jag kammarrättens förslag ej böra genomföras.

I likhet med länsstyrelsen i Södermanlands län finner jag det däremot

kunna diskuteras, örn skogsvärderingsinstruktionen bör upptaga föreskrif­

ter, som redan meddelats i kommunalskattelagen. Det torde emellertid

vara en fördel vid instruktionens praktiska utnyttjande, örn densamma

innehåller bestämmelser exempelvis örn vad som är att hänföra till skogs­

mark och vad som icke skall räknas dit. För underlättande av författnin­

garnas tillämplighet böra nämnda föreskrifter erhålla en formulering,

som nära ansluter sig till motsvarande stadganden i kommunalskattelagen.

Punkt 2.

Stogtvwrkens Bestämmelserna örn vad som är att hänföra till skogsmark och till

omfattning. »övrig mark» hava av domänstyrelsen anslutits till den lydelse, som givits-

åt motsvarande del av lagens anvisningar.

169

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att instruktionens nuvarande fö­

reskrifter rörande vad som vore att till skogsmark hänföra och vad som

icke skulle dit medräknas, vore att föredraga framför domänstyrelsens

förslag.

Jag har biträtt domänstyrelsens förslag rörande ifrågavarande punkt.

Emellertid har jag icke i förevarande sammanhang funnit lämpligt

upptaga det såsom teknisk term mindre tilltalande uttrycket »övrig mark».

Ett par andra redaktionella ändringar, för vilka jag icke här torde be­

höva redogöra, hava därjämte av mig vidtagits.

Punkt 3.

Domänstyrelsen har föreslagit, att det i punkt 3 av gällande instruk­

tion förekommande ordet »hushållningsplaner» skall utbytas mot ordet

»skogsuppskattningshandlingar». Sådana handlingar upprättades näm­

ligen numera ofta utan att åtföljas av hushållningsplan, men kunde än­

dock vara användbara för fastighetstaxeringsändamål.

Punkten har avfattats i enlighet med domänstyrelsens förslag.

Punkt 4.

Domänstyrelsen har under punkt 4 upptagit de delar av bestämmelser­

na i punkt 2 av nuvarande instruktion, som behandla skogens normala

virkesavkastningsförmåga. Därjämte har domänstyrelsen såsom onödigt

uteslutit det i hittillsvarande instruktion intagna exemplet örn bonitetens

bestämning ur tillväxtsiffror för normalt sammansatt skog. Domänsty­

relsens förslag till lydelse av ifrågavarande punkt innebär tillika en del

omformuleringar av gällande föreskrifter.

Domänstyrelsen omnämner, att i vissa till styrelsen avgivna yttranden

ifrågasatts införande av bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Styrelsen ut­

talar dock, att vad styrelsen i detta avseende anfört vid förslaget till

nuvarande instruktion fortfarande ägde giltighet, och att ytterligare bo-

nitetsklasser icke syntes vara av förhållandena påkallade.

Bestämmelserna rörande uppskattningen av boniteten hava uppmärk­

sammats i några av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att de nuvarande bestämmelserna

örn skogsmarkens virkesavkastningsförmåga gå ve klarare uttryck för

ifrågavarande spörsmål än de föreskrifter, som nu föresloges av domän­

styrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län åberopar ett yttrande av en av läns-

prövningsnämndens skogssakkunniga, vari framhållits önskvärdheten av

att tabell I upptoge jämväl bonitetsklasserna 3.25, 3.75 och 4.25. Länsstyrel­

sen anför, att för länets slcogstaxering en sådan ändring i instruktionen

skulle hava stor betydelse och medföra större rättvisa vid avvägandet

av värdena do olika skogsområdena emellan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

Areal skogs­

mark.

Bonitet-

Departements­

chefen.

Motvärde.

Kammarrätten uttalar, att genom sammanförande av de i punkterna 2

och 4 i nuvarande instruktion befintliga föreskrifterna rörande bonite-

ten enligt kammarrättens mening vunnits ökad klarhet och reda i upp­

ställningen. Beträffande domänstyrelsens förslag till lydelse av ifråga­

varande punkt föreslår emellertid kammarrätten viss omformulering,

nämligen för såvitt angår punktens sista stycke.

Domänstyrelsens förslag till nu gällande instruktion upptog på sin tid

ifråga örn bonitetsklasserna ej mindre intervaller än O.so kubikmeter. I

yttranden över förslaget ifrågasattes redan då införande av ytterligare

bonitetsklasser. Vederbörande departementschef anförde, bland annat,

att det beträffande skogar med tillförlitlig hushållningsplan vore klart

att bättre resultat måste uppnås, örn tabellen upptoge boniteter med smär­

re intervaller än de av domänstyrelsen föreslagna, men att, vad övriga

skogar beträffade, vitsord måste givas åt ett styrelsens uttalande örn

omöjligheten att verkställa en noggrannare bonitering än med interval­

ler örn O.50 kubikmeter. Under uttalande, att det uppenbarligen ej vore

lämpligt att fastställa skilda tabeller för skogar med ordnad hushåll­

ningsplan och skogar utan sådan, ävensom att taxeringsresultatet be­

träffande skogar av det senare slaget ej med smärre intervaller än de

gällande kunde väntas undergå försämring, föreslog departementschefen

att, såvitt anginge en bonitet av t. o. m. 3, intervallerna mellan bonitets­

klasserna skulle utgöra O.25 kubikmeter. Tabell I kom också att bliva upp­

ställd enligt departementschefens förslag.

Då departementschefen ej ansett de smärre intervallerna böra avse en

högre bonitet än 3, torde han hava uppmärksammat, att det är svårare

att inom trånga gränser bestämma boniteten vid en högre avkastningsför­

måga hos skogsmarken än vid en lägre, liksom lian jämväl torde ha beak­

tat, att vid en hög bonitet de smärre intervallerna hava en relativt mindre

betydelse för taxeringsvärdets storlek än vid en lägre bonitet. Dessa syn­

punkter synas mig fortfarande bärande, och anser jag mig icke böra för­

orda någon ändring i avseende å den nuvarande uppdelningen i boni­

tetsklasser. I anledning av vad kammarrätten anfört har omformulering

skett av sista stycket i punkten enligt domänstyrelsens lydelse, varjämte

vissa andra redaktionella ändringar vidtagits.

Punkt 5.

Förutom vad angår den tidsperiod, vars virkespriser skola ligga till

grund för rotvärdets bestämmande, har domänstyrelsen beträffande punkt

5 föreslagit åtskilliga ändringar. Dessa ändringar innebära såväl sakliga

nyheter som omredigering av gällande stadganden. I syfte att undvika

inträffade missuppfattningar hava sålunda bestämmelserna rörande de

pris, varå rotvärdet skall basera sig, preciserats att avse de priser, som

blivit satta under de år som skola läggas till grund för beräkningen, oav-

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

171

sett om virket eventuellt levererats senare. Vidare har framhävts, att med

rotvärdet avses det rotvärde, som erhållits genom prissättning av de för

normal virkesavkastning utfallande sortimenten. Den normala sorti-

mentssammansättningen har föreslagits skola bestämmas i de särskilda

anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen komma att bliva

fastställda för varje särskilt län eller område av län. Förtydliganden

beträffande reglerna för rotvärdets beräknande ur bruttopriserna för upp­

hugget virke hava företagits, bland annat med specifikation av avdrags­

gilla kostnader. I fråga örn medelprisets uträkning hava i det i punk­

ten upptagna exemplet fyra sortimentsklasser angivits i stället för enligt

nuvarande instruktion tre. För de fall, då rotvärdet bestämmes efter or­

tens medelpris, har föreslagits, att av bonitetsväxlingar betingade jämk­

ningar i detta pris skola ske enligt de särskilda anvisningarna för varje

län. Beträffande berörda och andra ändringsförslag får jag för övrigt

hänvisa till domänstyrelsens skrivelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att uttrycket »enligt do pris, som

blivit satta under åren 1927—1931» syntes länsstyrelsen mindre lyckligt

valt och att det för undvikande av missförstånd borde utbytas mot »en­

ligt de pris, som gällt under åren 1927—1931».

I ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län infordrat yttrande från skogs-

vardsstyrelsen i länet förordas, ined hänvisning till bestämmelser i la­

gen örn skogsaccis, ett par detaljändringar. Sålunda föreslås, att ordet

»orten» i punktens första stycke ersättes med »avverkningsorten» och

vidare att i tredje stycket omförmäkla bruttopriser skola förklaras avse

de bruttopriser, »som gälla ä det närmast belägna ställe (vattendrag,

järnvägsstation eller dylikt), dit virket föres och där virkespriser sättas

eller eljest bestämda priser å virke betalas».

Enligt den Höijer-Lindebergska utredningen hade vid 1928 års fastig­

hetstaxering rotvärdet visserligen i regel blivit tillfredsställande upp­

skattat, men betydande olikformigheter hade dock förelegat, i huvudsak

på grund av att instruktionens bestämmelser örn rotvärdets anknytning

till den normala virkesavkastningens sortimentssammansättning samt

den rätta innebörden av medelpriset för orten icke tillräckligt uppmärk­

sammats. För åstadkommande av en rättvis uppskattning av rotvärdet har

nu domänstyrelsen, på sätt jag i korthet angivit, föreslagit vissa till-

lägg och omformuleringar beträffande ifrågavarande punkt. Av dessa

ändringsförslag vill jag såsom särskilt betydelsefullt framhålla det som

innebär att den normala sortimentssammansättningen skall bestämmas i de

siirskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen komma att

utfärdas för varje län eller del därav. Frånsett att ett par anmärkningar

av huvudsakligen formell karaktär blivit gjorda hava domänstyrelsens

ifrågavarande ändringsförslag av samtliga hörda myndigheter lämnats

utan erinran, och finner jag mig böra i huvudsak förorda domänstyrelsens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förslag till lydelse av ifrågavarande punkt. Skogsvårdsstyrelsens i Gävle­

borgs län berörda uttalande föranleder mig att erinra därom, att medan,

taxeringen till skogsaccis alltid hänför sig till viss avverkning, så icke är

fallet beträffande fastighetstaxeringen, ävensom att tredje stycket i punk­

ten avser att, såvitt angår skogar med ordnad bokföring, ange en metod

för rotvärdets beräknande med utgångspunkt från de faktiska priser, som

erhållits vid försäljning av virke i upparbetat skick från skogen ifråga.

Punkt 6.

Skogsmarkens Frågan örn storleken av avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader

Värde 9S' m< m* oc^ av kapitaliseringsprocenten har tidigare berörts. Förutom den

ändring, som betingas av höjningen av nämnda avdrag till en tredjedel,

har domänstyrelsen föreslagit viss omgruppering av hittillsvarande be­

stämmelser liksom omformulering av desamma i vissa avseenden.

Domänstyrelsen har rörande punkt 6 uttalat, att styrelsen övervägt in­

fogandet under denna punkt av en bestämmelse därom, att när till exem­

pel boniteten uppskattats till 2.so och rotvärdet till 4.90, jämkning borde

ske till närmaste klass uppåt för den ena faktorn och nedåt för den andra.

En anvisning härom i instrirktionen vore enligt domänstyrelsen möjligen

berättigad. Styrelsen uttalar emellertid, att styrelsen förutsatte, att nu

påpekade förhållande, liksom i övrigt de olika värdefaktorernas beroen­

de av varandra, tillbörligt beaktades i de särskilda anvisningarna jämlikt

59 § taxeringsförordningen. Kammarrätten uttalar, att enligt kammar­

rättens mening en dylik bestämmelse skulle bidraga till vinnande av

jämlikhet och rättvisa, ävensom att bestämmelsen lämpligen syntes böra

meddelas i skogsinstruktionen genom ett stadgande av innehåll, att rot­

värdet skulle kunna jämkas i motsatt riktning mot boniteten, och föreslog

kammarrätten i anledning därav att sista stycket i punkt 5 av förslaget

skulle erhålla följande avfattning:

»Det uppskattade rotvärdet jämkas till någon i tabell I angiven rot-

vär desklass, antingen till den rot värdesklass, som ligger närmast, eller,

örn så finnes icke böra ske med hänsyn till den riktning, i vilken den

uppskattade boniteten jämkats, i motsatt riktning mot den, i vilken boni­

teten, enligt vad i punkt 4 sägs, blivit jämkad. Eotvärde, som uppskattas

högre än den högsta i tabellen angivna rotvärdesklassen, jämkas till när­

maste hela tal.»

»•partements- En förutsättning för att jämkning av bonitet eller rotvärde till annan

•teren. klass än den närmaste i tabell I upptagna skulle kunna få ske synes mig

vara, att rotvärde eller bonitet äro i det speciella fallet så noggrant be­

räknade, att med säkerhet ett riktigare resultat skulle erhållas, än örn

jämkning sker till närmast liggande bonitets- eller rotvärdesklass. Detta

torde endast i ett fåtal fall vara förhållandet, varför en dylik bestämmel­

se skulle bliva av ringa betydelse. Det synes dessutom innebära en kom-

plicering av taxeringsförfarandet, om närmare bestämmelser skulle be-

173

hova givas rörande de förutsättningar, under vilka en jämkning till an­

nan klass än den närmaste kunde företagas. Jag har därför ansett, att

dylika föreskrifter icke böra meddelas.

Viss formell justering av domänstyrelsens förslag till lydelse av ifråga­

varande punkt har av mig vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Punkt 7.

Beträffande punkt 7 Ilar domänstyrelsen företagit vissa omredigeringar

i avsikt att förtydliga innebörden av begreppet relativ skogstillgång och

mera framhäva dess värdebetonade karaktär. Därvid har styrelsen före­

slagit, bland annat, bestämmelse därom, att med hänsyn till det förhål­

landet, att skogsvärdet i allmänhet kunde beräknas icke understiga fyra

normala årliga värdeavkastningar, relativa skogstillgången endast un­

dantagsvis finge sättas.lägre än 0.2. I flera till styrelsen avgivna ytt­

randen hade framhållits som ett önskemål, att sådana föreskrifter lämna­

des för den relativa skogstillgångens bestämning, att taxeringsmyndighe­

terna finge ett fastare grepp på denna mången gång svårbestämbara fak­

tor. Styrelsen har emellertid uttalat, att vid övervägande av föreliggan­

de förhållanden och då tillräckliga utredningar och undersökningar, ut­

visande olika omständigheters rent siffermässiga inverkan på storleken

a.v relativa skogstillgången, icke förelåge, styrelsen ansåge nuvarande mera

allmänt hållna föreskrifter, med de ändringar styrelsen föreslagit, allt

fortfarande böra tillämpas. Styrelsen förutsatte emellertid, att vid upp­

skattningen av, bland annat, relativa skogstillgången taxeringsutfallet

vid 1928 års allmänna fastighetstaxering skulle tillbörligen beaktas, samt

att skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning skulle komma att

av taxeringsmyndigheterna anlitas.

Reglerna rörande den relativa skogstillgångens bestämmande hava be­

rörts i åtskilliga av de avgivna yttrandena. I allmänhet har därvid fram­

hållits, att svårigheter i fråga örn beräknande av den relativa skogstill­

gången inställt sig vid det praktiska taxeringsarbetet. På sina håll har

ifrågasatts införandet av någon mera schablonartad metod för relativa

skogstillgångens bestämmande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför,

att, då det ofta torde inträffa, att faktiska skogstillgången å en fastighet

till följd av stor tillgång å moget virke vore mångdubbelt större än som

motsvarade normal skogstillgång vid jämn åldersfördelning, det syntes

länsstyrelsen önskvärt, att något utförligare anvisningar lämnades angå­

ende bestämmandet av relativa skogstillgången i dylika fall, eventuellt

med angivande av maximisiffra. Länsstyrelsen i Värmlands län ut­

talar, att det vore av värde, om i de särskilda anvisningarna jämlikt 59 §

taxeringsförordningen klargjordes det sammanhang, som rådde nelian

värdebestämningsfaktororna bonitet och relativ skogstillgång. Länssty­

relsen i Örebro län uttalar, att, då vid 1928 års fastighetstaxering kubik-

Växande

skof.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Departements­

chefen.

måssan av skogen i stor utsträckning torde lagts till grund för beräkning-

av den relativa skogstillgången, samt detta oriktiga förfaringssätt läge

nära till hands på grund av dess lätthet vid tillämpningen, dess upprepan­

de borde förhindras genom meddelande av förtydligande föreskrifter.

I ett par yttranden har understrukits domänstyrelsens uttalande, att

skoglig sakkunskap i tillfredsställande utsträckning bör av taxerings­

myndigheterna anlitas. Samma fråga hade tidigare uppmärksammats i

den av Höijer och Lindeberg verkställda utredningen. Länsstyrelsen i

Stockholms län förordar ett av länsjägmästaren i länet framfört förslag,

att skogssakkunnig skall av berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd

tillkallas, så snart landskamreraren därom förordnar, och att den skogssak-

kunnige ålägges reservationsplikt, då hans synpunkter icke vunnit beak­

tande. Kammarrätten anser det emellertid knappast tillrådligt att med­

dela en bindande föreskrift, att skoglig sakkunskap ovillkorligen skall fin­

nas tillgänglig i varje beskattningsnämnd. Det torde, uttalar kammarrät­

ten, vara tillräckligt, att landskamrerarnas uppmärksamhet fästes på be­

hovet därav, varefter det vore möjligt för landskamrerarna att vid sam­

manträden enligt 59 § taxeringsförordningen för vederbörande beskatt-

ningsnämndsordförando framhålla vikten av att dessa vid förefallande

behov påkallade erforderligt biträde av skogssakkunnig person.

I den Höijer-Lindebergska utredningen uttalas, att den relativa skogs­

tillgången vid 1928 års allmänna fastighetstaxering mångenstädes icke bli­

vit tillfredsställande uppskattad, beroende främst på bristande kännedom

örn virkesförrådets storlek och sammansättning samt därjämte felaktig

tolkning eller åsidosättande av instruktionens bestämmelser. Vad 1933 års

fastighetstaxering angår, så torde emellertid nämnda undersökning inne-1

hålla ett värdefullt material för åstadkommande av en jämnare uppskatt­

ning av den relativa skogstillgången. Samma syfte hava de av domänsty­

relsen föreslagna omredigeringarna beträffande ifrågavarande punkt av­

setts skola tjäna. Domänstyrelsens förslag har av de hörda myndighe­

terna i allmänhet lämnats utan erinran, och finner jag mig böra i huvud­

sak förorda detsamma. Från några håll har framförts tanken på mera de­

taljerade föreskrifter rörande den relativa skogstillgångens beräknande.

Med hänsyn till domänstyrelsens uttalande, att tillräckliga utredningar

och undersökningar i ifrågavarande avseende icke förelåge, har jag emel­

lertid icke ansett tillrådligt att nu i instruktionen upptaga dylika detal­

jerade bestämmelser. I likhet med domänstyrelsen utgår jag härvid från

det förhållandet, att för beräknande av, bland annat, relativ skogstillgång

enhetligt instruerad skoglig sakkunskap kommer att stå taxeringsmyndig­

heterna till buds, utan att jag dock funnit skäl biträda det av länsjägmäs­

taren i Stockholms län framförda förslaget, att skogssakkunnig skall, då

landskamreraren därom förordnar, tillkallas av berednings- eller fastig­

hetstaxeringsnämnd. och tillika åläggas viss reservationsplikt.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepar­

tementet utarbetade förslag till

dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 (nr 370),

dels förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid taxering av fastighet,

samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riks­

dagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kron prinsen-

Regenten bifalla, och skall till riksdagen avlåtas pro­

position av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut­

visar.

Kung