Prop. 1932:220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn änd­

ring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m.: given Stockholms slott den 16 mars 1932.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finans­ ärenden för denna dag vill Kungl. Man:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928 (nr 370),

dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin

.

Hiliana lill riksdagens protokoll 193?

I stind. ISO haft /.Yr MO.)

1

9

bör därtill .invändas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan på­ räknas. Sådan marks värde skall medräknas vid värdesättning av fastig­ heten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas genom vär­ dering i penningar av den årliga virkesavkastning, som anses kunna er­ hållas under antagande att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde) enligt de pris, som i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal virkesavkastning anses sammansatt, under viss tidsperiod, som bestämmes i instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkast­ ningen skall avdragas en tredjedel för kostnader för skogens vård, för­ valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdik- ning, skogsindelning, skatter m. m. För skyddssliog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastnin­ gen, må avdraget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräk­ nade normala avkastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens avkastningsvärde per hektar anses utgöra så många gån­ ger nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruk­ tionen för värdering av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp­ låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner sig, och den avkastning i penningar (värdeavkastning), som för framtiden därur kan uttagas under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller ett sådant på behöriga åldrar för­ delat virkesförråd, att den beräknade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas, och sålunda normal skogstillgång förefinnes, sättes vär­ det till det antal gånger nettovärdet på ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion. Avviker skogstillgftngen från det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

11

teras såsom tomtmark, är det möjligt, att någon eller några tomter kunna omedelbart avyttras efter visst å-pris, medan däremot övriga tomter kun­ na först successivt försäljas och exploateringen kan väntas bliva slutförd först efter så lång tid, att något mervärde för tomtändamål knappast kan anses ännu tillkomma alla delar av området, utan att det dock är möj­ ligt att avgöra, i vilken ordning de särskilda delarna kunna komma att tagas i anspråk såsom tomtmark. Vid bestämmande av det pris, som en förståndig köpare skulle vilja erlägga för ett dylikt område, måste denne göra sin kalkyl så, att de vid olika tidpunkter påräkneliga försäljnings­ värdena diskonteras till nutidsvärden, därvid hänsyn tages jämväl till exploateringens osäkerhet och andra dylika omständigheter. Tillbörlig hänsyn måste därjämte tagas till å ena sidan den avkastning, som kan erhållas från fastigheten, innan försäljningen för tomtändamål kan väntas äga rum, å andra sidan kostnader för exploatering m. m.

Beträffande i jordbruksfastighet ingående område, som utgöres av skogsmark och växande skog, tages hänsyn till mervärde, varom här ovan sagts, allenast om och i den mån området eller del därav verkligen kan anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogs­ bruk samt örn förstnämnda värde tillika överstiger det enligt punkt 4 här ovan uppskattade värdet på området eller delen därav. I den mån detta ej är fallet verkställes uppskattningen allenast efter de särskilda grunder, som gälla enligt punkt 4 här ovan.

6. Örn två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort ge­ mensam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som örn detta varit förhållandet och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxe­ ringsvärdet som belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

7. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 10 §.

1. Det i -----------åsätta taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att fastig­ heten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogs­ mark — dock utan att värdet av därå växande skog medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt till fastigheten hö­

rande vattentäckt område, ävensom värdet av jordägaren tillhöriga man­ gårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektors- byggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., bostäder för skogsförvaltare, skog­ vaktare eller annan skogspersonal samt för skogsarbetare, ävensom bygg­ nader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar.

Örn dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas skogsmarkens avkastningsvärde för all i taxeringsenhe­ ten ingående dylik mark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd skall särskilt antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å övriga i jord­ bruksvärde ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i den mån ej hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtillgångar, var­ till särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m.

3. Såsom skogsvård,e utföres värdet av den växande skogen å ali i fas­ tigheten ingående skogsmark, uppskattat enligt de grunder, som angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 §.

4. Tomt- och industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jord­ bruksfastighet kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med bi­ näringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör skill­ naden mellan å ena sidan det enligt 9 § åsätta totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde. Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall lika­ ledes sådant i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet skall tagas hän­ syn till — -— — såsom parkvärde.

6. Ingår i taxeringsvärdet särskilt värde å vattenfall, skall detta värde i taxeringslängden antecknas. Skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas å byggnadernas värde, andel i regleringsdamm å vattenfallets värde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

till 32 §.

9. Såsom livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensionsförsäkring utfallande försäkringsbelopp, jämväl sådana belopp, som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premie­ återbetalning vid dödsfall. Ändras försäkringsavtal så, att pensionsför­ säkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapital­ försäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tid­ punkten för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall densamma redan dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår allmän fastighetstaxe­ ring år 1933.

Vid tillämpning av denna lag skall iakttagas, att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen, såvitt det belöper å tid före den 1 januari 1933, skall beträffande jordbruksfastighets jordbruksvärde utgöra 3 procent av nämnda värde.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

17

Förslag

till

förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall jämte de fö­ reskrifter, som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog. Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga på sätt i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkast- ningsvärde). Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess faktiska värdeavkastning enligt punkt 7 (skogsvärdet).

A. Skogsmark.

2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för skogsproduktion. Är ä skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad be­ tydelse, skall marken likväl taxeras såsom skogsmark, såvida icke den­ samma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad be­ tesäng förstås sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan något trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frö­ sådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas sådan skog­ lös eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foder­ produktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder. Till skogsmark räknas icke s. k. impediment, vartill hänföras mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.

AUmämsa

värderimgs-

grund*

t

.

Begreppet skogsmark.

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Avtal skogs­

mark.

Bonit et.

Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogs­ mark skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.

3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmän­ na skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgäng­ liga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hus­ hållning med tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, efter uppgifter i dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas.

4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per hektar, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedri­ vet skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett till­ fredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteten är således icke beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer än vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor till­ gång på moget virke, eller lägre än normalt, på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres av övervägande ungskog, utan boniteten bestäm­ mes av den uthålliga årliga virkesavkastning, skogsmarken skulle läm­ na, örn skogstillgången under rationell skötsel vore normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes ett väl slutet och på behöriga åld­ rar väl fördelat virkesförråd. Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan utan hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande. Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnitt­ lig och således skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika delar skiftande producerande förmåga. Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesav­ kastningen uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått till­ stånd, mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkes- kvantitet, som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. mas­ satabeller. Boniteten angives som en för hela taxeringsenheten i fråga gällande medelbonitet. Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskatt­ ningshandlingar, angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehål­ lande andra uppgifter, varav medelboniteten kan bedömas, sker uppskatt­ ningen med ledning därav. Saknas bonitetsuppgifter, uppskattas boniteten med ledning av vad som är känt eller kan utrönas örn skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

ekonomiskt likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas för vart oell ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden uträknas. Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samt­ liga sortiment enligt den fastställda normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande uträkning, vilken allenast utgör ett exempel:

Sortimentsklass:

I: timmer ............................ 35 % å 8 kronor per kubikmeter kronor 2: 8o

II: sulfitved och l:a björk­

ved ................................ 20 X »6 » » »

» 1

:20

III: sulfatved, props och l:a

barrved...................... 20 % » 4 » » »

» 0:8 o

IV: kolved, industribränsle

och diverse virke .... 25 % » 1 » » »

» 0: ²⁵

Rotvärde per kubikmeter kronor 5: 05.

Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinner avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här ovan hänfört till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kro­ nor 80 öre per kubikmeter. Motsvarande gäller tydligen även, då försäljning skett på rot men virke under viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade år­ liga virkesavkastningen.

Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de bokförda priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, upp­ skattas rotvärdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hän­ syn till skogens läge och skogsmarkens normala virkesavkastningsför- måga beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning normal virkes- avkastning. Vid uppskattningen skall medelpriset enligt förenämnda särskilda anvisningar jämkas med hänsyn till att sämre mark produce­ rar ej blott kvantitativt mindre virke utan även mindre värdefulla sorti­ ment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga örn körvägar, flottningsförhållanden m. m. dylikt, som inverkar å vir­ kets rot värde.

Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och av- sättningsläge skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkast­ ningen, även örn skogsbruk i olika syften bedrives med olika omlopps­ tider. Avvikelser från den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen, inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens sammansättning och värde, men skall hän­

för relativa, skogstillgången är således l.o, om skogsvärdet överensstäm­ mer med det normala. Relativ skogstillgång 0.9, O.s, 0.7 o. s. v. innebär, att det förhanden varande virkesförrådet, såsom i utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta skogar med brist på mo­ get virke, icke medgiver normal värdeavkastning. Är detta fallet, skall skogsvärdet sättas i motsvarande mån lägre. På samma sätt innebär relativ skogstillgång l.i, 1.2, 1.3 o. s. v., att skogsbeståndet till följd av mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis god tillgång på moget virke under viss tid kan medgiva större avverkning eller uttagande av värdefullare dimensioner än som för normal värdeavkastning kan be­ räknas. varför skogsvärdet i samma mån sättes högre. Den erforderliga jämkningen av de i tabell I angivna skogsvärdena vid normal skogstill­ gång sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd och dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner uppvisar vid jämförelse med förrå­ det å en normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga att giva en mot åsatt bonitet och rotvärde svarande framtida värdeav­ kastning.

För att underlätta bedömandet av relativa skogstillgången bär upp­ rättats bifogade tabell II, vilken för olika boniteter och omloppstider ut­ visar den storlek för ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd, som motsvarar relativa skogstillgången l.o.

Tabellens användning framgår av följande exempel. I en viss lands­ ända förutsattes enligt vad som framgår av de särskilda anvisningarna jämlikt 59 § taxeringsförordningen 100-årig omloppstid vara lämplig med hänsyn till förekommande bonitet och avsättningsförhållanden med mera. Om en skog innehåller virke i normal ålders- och dimensionsfördelning och skogsmarkens bonitet är 2.5, skall virkesförrådet således uppgå till 83 kubikmeter per hektar, för att relativa skogstillgången skall vara l.o. Om skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och dimensions­ fördelning kan betraktas som normal, är relativa skogstillgången 5%3 eller 0.6 av det normala.

Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesför­ rådet — vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den minsta uppskattade — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämförelse med det normala virkesförrådet.

Då normal ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen, måste den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstillgången vanli­ gen jämkas ytterligare, nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt av- äldre bestånd eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre ålders­ klasserna saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

23

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar

i

den framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan skogens bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i pen­ ningar och hela skogsbrukets till nutiden diskonterade avkastning där­ efter uträknas efter 5 procents räntefot. Efter avdrag dels med en tredje­ del för omkostnader, dels också för skogsmarkens avkastningsvärde, som ju uppskattas efter andra grunder, erhålles den växande skogens friståen­ de värde.

Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre än ⁰.².

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932 och skall första gången, tillämpas i avseende å 1933 års allmänna fastighetstaxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

29

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden, bland annat, 30 hektar skogsmark. Med hänsyn till skogens normala virkesavkastningsförmåga och belägenhet hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitet- siffran 3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogs­ marksvärdet (skogsmarkens avkastningsvärde) per hektar enligt hjälpta- bellen (tab. III) beräknas till 35 kronor och således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,050 kronor. Den relativa skogstillgången anses motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt hjälptabellen virkesvärdet per hek­ tar utgör 165 kronor, blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per hektar 165 X 0.8 = 132.0 kronor eller således sammanlagt för hela arealen 3,960 kronor. Hemmanet uppskattas alltså med hänsyn till skogsmarken och växande skogen till respektive 1,050 och 3,960 kronor eller sammanlagt 5,010 kronor. I taxeringslängdens anmärkningskolumn antecknas siffror­ na 5; 3; 0.8.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Bans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

statsråden

G

ärde

, H

amrin

,

von

S

tockenström

, S

täde

­

ner

, G

yllenswärd

, L

arsson

, H

olmbäck

, J

eppsson

, H

ansén

, R

undqvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin:

Härmed får jag för Kungl. Maj:t anmäla frågan örn vissa ändringar i gällande skattelagstiftning. Dessa avse i första rummet en sänkning av det vid den kommunala beskattningen gällande repartitionstalet för jordbruks­ fastighets jordbruksvärde. Av det förhållandet, att laglikmätig! allmän fastighetstaxering med början innevarande år skall verkställas år 1933, följer, att en förordning med instruktion rörande värdering av skogsmark och växande skog bör dessförinnan fastställas. De erfarenheter, som vun­ nits från 1928 års allmänna fastighetstaxering, torde föranleda ytterligare vissa modifikationer i gällande bestämmelser örn fastighetstaxering. Mest betydelsefull är i sådant avseende frågan örn taxering av vatten fallsfas­ tigheter. Spörsmålet örn beskattning av inkomst på grund av pensionsför­ säkring har gjorts till föremål för en framställning från vissa försäkrings­ företag, och jag anhåller att i det följande få upptaga jämväl detta till behandling. Härtill komma några mera speciella frågor, som synts vara av beskaffenhet att nu böra föranleda förslag till riksdagen.

(tältande

bettämmelser arn

Teparti-

txunstal vid ten kommu­ nala beskattrmagen m. m.

Repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Gällande repartitionstal för den kommunala beskattningen äro fastställ­ da genom kommunalskattelagens 2 §. I denna stadgas följande:

»Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal in­ komstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig: för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastig­ hetens taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.» Enligt 45 § kommunalskattelagen skall vid beräkning av inkomst av

31

fastighet eller rörelse, vari fastighet använts, avdrag ske nied belopp, motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 proeent av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av skogsvärdet och, i fråga örn annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.

De nu omnämnda repartitionstalen, som närmast avse beskattningen till de borgerliga och kyrkliga priniärkommunerna, bliva automatiskt gällande jämväl för landstingsbeskattningen och vissa specialkommuners, framför allt tingslagens, beskattning. Däremot gälla för vägbeskattningen särskilda repartitionstal, vilka framgå av väglagens bestämmelser örn s. k. väg- fyrk. Grunderna för vägfyrkens bestämmande avses ej i detta samman­ hang, ehuru det förslag, jag kommer att framlägga, ej är betydelselöst för vägbeskattningen.

En historisk redogörelse rörande tillkomsten av repartitionstalet thos för jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, utarbetad av 1930 års kommunalskatteberednings sekreterare, t. f. assessorn E. Thore, Ilar av be­ redningen med dess i det följande berörda skrivelse den 31 oktober 1931 till mig överlämnats. Då denna redogörelse tillika med skrivelsen torde få såsom bilaga fogas vid dagens statsrådsprotokoll, vill jag nöja mig med att här hänvisa till densamma, tillika påpekande, att en kort samman­ fattning därav återgivits i beredningens skrivelse (se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition sid. 4—6, 17, 18).

Rörande de förslag till ändringar i dessa tal, som sedermera framställts, och i anledning därav föranledda åtgärder torde däremot en redogörelse här böra lämnas, i huvudsak anslutande sig till den redogörelse, som åter­ finnes i 1930 års bevillningsutskotts betänkande nr 36. I

I anledning av en av 1897 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skri­ velse tillsattes den 15 oktober 1897 en kommitté med uppdrag att verk­ ställa utredning särskilt av frågan örn den kommunala beskattningen. Kommitténs betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kom­ munala beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i princip dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga örn beskattningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunal­ beskattningens vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla för­ hållanden undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med av­ seende å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala skattebördan, som med då gällande beskatt ningsgrunder var rådande. För undvikande härav anordnades fastig­ hetsägarnas kommunala beskattning såsom en till sitt minimum ga­ ranterad inkomstskatt, vilket minimum således ovillkorligen och under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Tillkomsten av gällande repartitions­ tal och tidi­ gare förslag

till ändringar

i desamma.

1897 års

kommunal-

skattekom-

mitté.

Sakkunnig­ förslag och

1920 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

alla omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare alades nämligen i lörsta hand beskattning lör en beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna in­ komsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda pro­ centsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs för­ slag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid från vad som skäilo såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem pro­ cent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta av­ drag skulle bliva föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan inkomst härutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle in­ träda allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka skulle komma i åtnjutande av sådan.

Såsom motiv för förslaget, att garantien skulle avse fem procent av jordbruksfastighetens taxeringsvärde, anförde kommittén följande:

»Mellan den ställning, som enligt kommitténs förslag herodes ägare e ler innehavare av jordbruksfastighet, och den ställning, de för närva- rande intaga i fråga örn kommunal skattskyldighet, framträder sålunda den skillnad att, medan skattefoten för närvarande för såväl skuldsatte s?.m, i ° sku 'c sa o Jordbrukare utgör 6 procent av det åsätta taxerings­ värdet, varemot någon därutöver gående skattskyldighet för den in­ komst, som av jordbruket härflyter, icke äger rum, innebär förslaget en generell sänkning av skattefoten med 1 procent, men ställer å andra sidan lor kommunen i utsikt att få ali den behållna inkomst, som egendomen hunnar, vederbörligen beskattad. Kommittén håller före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen härigenom icke kommer att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oan- senhg del av jordbruksbeskattningen på denna väg kommer att överföras fran de mera gäldbundne till de mindre eller icke alls skuldsatte jordbro- Karna.

i av försteget är att all fastighet kunnat i avseende å skattskyldighet likställas. För jordbruksfastighet, för annan fastighet pa landet samt för fastighet i stad blir den kommunala skattefoten sam- ma fern procent av taxeringsvärdet, likasom ock skyldigheten lika att därutöver erlägga skatt för belopp, varmed nettoinkomsten av fastigheten överskjuter dennas gentemot kommunen garanterade avkastning.»

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, för­ anledde emellertid icke någon lagstiftning.

Under det påföljande reformarbetet beträffande kommunalbeskattnin­ gen inriktade man sig i synnerhet på möjligheten att vid sidan av en be­ skattning av inkomst införa en fristående objektbeskattning av fastig­ heter. Till en dylik lösning av frågan syftade bland annat Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1920. Sistnämnda års riksdag anhöll i den skrivelse till Kungl. Maj:t, däri meddelades, att nämnda proposition ej vunnit riks­ dagens bifall, örn förnyad prövning av kommunalskattefrågan. I 1920 ars riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 1, vilket av riksdagen åberopades, anfördes gentemot propositionens förslag örn en fristående objektbeskattning, bland annat, följande:

1928 års riksdag.

Prop. nr 213

&r 1928.

I åtskilliga motioner vid 1927 års riksdag föreslogs däremot nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde. I vissa mo­ tioner föreslogs, att detta skulle bestämmas till O.^oö, medan i andra motio­ ner yrkades, att repartitionstalet för all fastighet skulle bestämmas till 0.94. Motionerna avstyrktes av första särskilda utskottet i dess utlåtande, nr 1, därvid anfördes:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före pro­ visoriet såsom grund för jordbrukets ackordsskatt till det allmänna och under provisoriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till kom­ munen. Varken i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver avgivna remissvaren har från något håll förekommit anmärkning mot delta repartitionstal. Vid sådant förhållande har utskottet ansett att, även om nämnda repartitionstal understundom kan innebära en viss hård­ het i beskattningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till an­ nan fastighet, status quo i kommunernas intresse bör bibehållas.»

I olika reservationer hemställdes, att repartitionstalet för jordbruks­ värde skulle bestämmas till O.us. Riksdagens beslut innebar emellertid avslag i huvudsak å Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag m. m.

När förslag till kommunalskattelag m. m. enligt i huvudsak samma grunder som år 1927 ånyo förelädes riksdagen år 1928 i proposition nr 213, hade däremot frågan om repartitionstalet gjorts till föremål för sär­ skild utredning. I dylikt avseende hade undersökning skett beträffande dels 35 landskommuner representerande olika typer dels 53 utpräglade jordbruks- och skogskommuner rörande olika alternativ i fråga örn re­ partitionstal för jordbruksvärde och skogsvärde m. m. Föredragande de­ partementschefen motiverade nu utförligt, varför förslaget till kommu­ nalskattelag bibehöll repartitionstalet ⁰.⁰⁶. Denna motivering torde böra här i huvudsak återgivas. Efter att hava redogjort för den verkställda statistiska undersökningen anförde departementschefen:

»När jag för Kungl. Majit anmälde frågan örn framläggande av 1927 års förslag, i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att närmare ingå på en motivering av repartitionstalet (hus för jordbruks­ fastighets jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits, hade mig veterligen intet önskemål örn lägre repartitionstal givits till­ känna, förrän propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens bord. De reservanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bi­ behållande av garantiskattesystemet, hade utgått från repartitionstalet⁰.⁰⁶, och under kommunalskattekommitténs arbete hade såväl kommitté­ majoriteten som nämnda reservanter inriktat sig på att få till stånd ett system, vilket, frånsett den avsedda lättnaden för skogen, ej skulle åstad­ komma någon väsentlig ändring i redan bestående fördelning av skatte­ bördan mellan å ena sidan jordbrukarna, å andra sidan övriga skatt­ skyldiga. Jag anförde ock själv såsom ett särskilt skäl för garantiskatte­ systemets bibehållande, att ett system med fristående objektskatter

å

fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma väsentliga, ehuru ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

förutvarande jordbruksbeskattningen känts alltför tryckande. Kommittén höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskatt­ ningen genom den av kommittén ifrågasatta ändringen icke komme att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig del av jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras från de mera gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna. En annan fördel med förslaget vore, att all fastighet kunnat i avseende å skattskyldighet likställas.

För egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel högst önskvärd, och det vore även en obestridlig iördel, örn de skuldsatta jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitions- talen för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så länge någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som träffar lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktig­ heten kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likstäl­ las med inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antin­ gen, såsom 1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt även å jordbruket, eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl, förslag, såsom ersättning för skatt å inventarierna ett högre repartitionstal för jord­ bruksfastighet än för annan fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i näringsföretagen, deltaga i garantien, synes nyssnämnda resonemang svårt att vederlägga.

Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifråga­ varande lägre repartitionstal. utan att anledningen härtill synes ha varit en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut, kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli lik­ ställighet i avseende å all fastighet.

Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattega- ranti skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa in­ träda. Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle mediört en dylik försämring. Den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade in­ komsten av jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag — lärer, försåvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av in­ komst- och förmögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro riktiga, numera genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent av taxeringsvärdet och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den tiden. Örn, såsom förhållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synner­ ligen stor del härav skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skatte- lindring, är det mycket antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar inkomst skulle, efter ett procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet, enligt samma förslag återstått att beskatta minst 1 procent av detta värde och sålunda kompensation vunnits för den bortfallna fastighetsskatten. Annorlunda ställa sig förhållandena i nuvarande läge. En sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet måste nu enligt sakens natur för­ anleda en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget, vars be­ tydelse framgår av den förut meddelade statistiken, till vilken jag strax återkommer. Men det är också sannolikt, att en minskning av detta un-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

37

derian varit att förutse i nuvarande stund, även om endast 6 procent på taxeringsvärdet men ingen inkomst hittills hade beskattats och den in­ komst, som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet, hade tagits till beskattning först nu i samband med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria avdrag en så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten, skulle bliva väsentligt lägre än enligt 1900 ars förslag. Rörande de förutsättningar, som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas, att de kom­ munala utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än nu, vai­ för nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.

Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste det givetvis vara, örn ett tillgodoseende av kravet på jämställdhet mellan jordbrukarna och andra med avseende a skattebelastning ovillkorligen måste anses leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastig­ het sänkes ned i nivå med skatteunderlaget för annan fastighet. For min del finner jag visserligen skäl tala för en dylik sänkning men anser dock, att frågan kan ses ur något olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen så, att den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet, såsom jag nyss framhållit, torde uppgå till cirka 7 procent av taxeringsvärdet, me­ dan den i fråga om annan fastighet ligger högst väsentligt lägre — hur mycket lägre är svårt att bedöma, men det kan med utgångspunkt från nyssnämnda kalkyler vid de årliga budgetberäkningarna med rätt stor sannolikhet antagas, att inkomsten av annan fastighet i genomsnitt icke uppgår till 2 ‘/2 procent av taxeringsvärdet. Då häri ingår fastighet, som användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet torde avkasta 5 procent på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan fastighets natur an­ tagligen endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till sina ägare. För­ klaringen till den stora skillnaden mellan berörda siffror är väl att finna däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas även av­ kastningen å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande smärre fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna. Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort an­ tal mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att in­ komsten för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskatte­ systemet så. att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika slag av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss män till den in­ komst, som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rim­ ligt, att jordbruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet. Därjämte torde man ej kunna alldeles bortse ifrån att man pa fastighets­ marknaden givetvis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten utgör, varför den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i en sänkning av fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu skulle taga sig uttryck i en höjning av värdena till förmån allenast för dem, som för dagen äga fastigheterna, men utan någon fördel för dem, som i framtiden förvärva samma fastigheter.

Icke förty håller jag före, att det, örn hänsyn till kommunernas ekonomi tilläto det, kundo ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien över­ skjutande inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa likställighet i garantiskatteunderlaget för båda slagen av fastighet, då därigenom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle avlägsnas. I detta avseende märkes emellertid följande.»

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

Departementschefen meddelade härefter en sammanställning av vissa uppgifter ur den verkställda statistiska utredningen och ansåg sig kunna fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar av riket säkerligen skulle bliva följden av en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärdet från thos till (hus, vore mycket avsevärda. Den väsent­ liga ökning i beskattningen, som sålunda lcomme att träffa icke-jordbru kare, skulle ej betyda en lika stor lättnad för jordbrukarna. I två under­ sökta Gotlandskommuner skulle exempelvis uppstå en ökning av skattebör­ dan för icke-jordbrukare med cirka 15 procent, medan den genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej skulle uppgå till mer än ¹ å ² procent av skattebördan. I de undersökta ⁸⁸ kommunerna skulle ^65.25 procent av hela skattebördan åvila ägarna av jordbruksfastighet, örn repartitions­ talet vore ⁰.⁰⁶, medan, örn repartitionstalet utgjorde thos, nämnda fastig hetsägares andel av hela skattebördan skulle sjunka till 64.26 procent. De­ partementschefen yttrade i anslutning till dessa siffror:

»Det är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten betyder en relativt mycket ringa del av beskattningslöremålen, förhållan­ det skall Wiva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt liten höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänk­ ning av beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under de sex procenten på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i för dessa synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15 procent av skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 pro­ centen på taxeringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka nedlagt ett stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot re partitionstalets sänkning i en del fall kunna komma att medföra en höj­ ning av skatten, nämligen örn de redan nu kunnat i huvudsak utnyttja de skattefria avdragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett bety­ dande antal fall för andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra en ansenlig ökning av skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andra anledningar stegras för många, utan också i synnerligen olika grad, be­ roende på de skilda kommunernas tillgång på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, medföra lättnad för de fastighetsägare, som över­ huvudtaget få del av lättnaden.»

Departementschefen anförde vidare, att de olägenheter, som skulle bliva en följd av repartitionstalets sänkning från O.^og till ^O.05, knappast kunde bringas ur världen på skatteutjämningens väg. Departementschefen vore av den uppfattningen, att skatteutjämningsgrunderna erfordrade översyn. örn förslaget örn sänkning av repartitionstalet genomfördes.

Sammanfattningsvis anförde departementschefen: # »Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan örn en sänkning av repar

titionstalet för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställig hetskrav tala för repartitionstalet O^.05 för jordbruksvärde, men samma jämställighetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande skogen ej blir sämre ställd än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket avkastar genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen snarare kunna bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Utrednings­

uppdrag

1929.

1930 års riksdag.

annan fastighet, endast överflyttas till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Anledningen till att ej av motionärerna steget tagits fullt ut lärer val också vara att finna i farhågor för kommunernas ekonomi. Ut­ skottet finner liknande farhågor utgöra ett vägande skäl att icke heller förorda den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruks­ värde.»

Utskottet föreslog emellertid tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad ut­ skottet därom anfört, föranstalta örn vissa utredningar, syftande till en mera genomgripande ändring av grunderna för statsbidragen åt kommu­ nerna samt för den kommunala beskattningen.

I tvänne reservationer inom utskottet yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till O.⁰⁵.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Riksdagens hemställan örn utredning av frågan örn ändrade grunder för statsbidragen till kommunerna föranledde tillsättande den 18 oktober 1929 av den s. k. skatteutjämningsberedningen. Det syntes dåvarande che­ fen för finansdepartementet lämpligt att, innan de av riksdagen berörda frågorna örn beskattningsgrunderna foges under närmare övervägande, avvakta de preliminära resultaten av utredningen i övriga delar.

I olika motioner yrkades vid 1930 års riksdag sänkning av repartitions­ talet för jordbruksfastighets jordbruksvärde till thos.

I sin motivering hänvisade motionärerna till 1928 års reservationer och underströ^ vissa synpunkter, såsom den överflyttning av skattebördan på jordbrukarna, som skett ar 1920, och förhållanden som sedermera ver­ kat till ökning av denna börda, jordbrukets svårartade läge m. m. Rö­ rande det förhållandet, att sänkning av repartitionstalet föresloges alle­ nast för jordbruksvärde men ej för skogsvärde, yttrades, under hänvis­ ning till vissa uttalanden i berörda vid 1928 års riksdag avgivna reserva­ tioner, i tvänne likalydande motioner i

»Vi instämma med förenämnda reservanter i 1928 års kommunalskatte­ utskott därutinnan, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruks­ fastighet rätteligen borde åtföljas av en sänkning antingen av reparti­ tionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen. Vi stanna emellertid för närvarande vid samma slut som reservanterna den gången gjorde dels med hänsyn till skogskommunernas speciella ekonomiska struktur, dels med hänsyn därtill att sättet för skogsbeskattningens utformning i en kombinerad fastighetsskatt och skogsaccis gör orättvisan mindre påfal­ lande och kännbar, dels ock därför att det ej synes lämpligt att nu föreslå ändring annat än i den punkt, där övermäktiga förhållanden gjort re­ formbehovet särskilt trängande.»

Bevillningsutskottet yttrade i betänkande nr 36 i anledning av motio­ nerna följande!

tet har ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband med den utred­ ning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.»

Utskottet fann, att dessa spörsmål vore av den betydenhet och omfatt­ ning, att deras snara upptagande måste anses önskvärt, och hemställde, att riksdagen ville i anledning av berörda motioner i skrivelse hos Kungl. Majit, bland annat, framhålla önskvärdheten av att de i 1928 års förut berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar i vad dessa avsåge själva beskattningsgrunderna måtte utföras med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig

Riksdagen biföll bevillningsutskottets betänkande.

Kungl. Marits proposition Nr 220.

Na

före­

liggande änd­

ringsförslag.

1930 års

kommunal

-

skattebered-

ning.

Åt särskilda sakkunniga, som sedermera antogo benämningen »1930 års kommunalskatteberedning», uppdrogs att verkställa de av riksdagen så­ lunda ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan.

Med föranledande, bland annat, av de i 1930 års bevillningsutskotts be­ tänkande gjorda uttalandena örn repartitionstalen för jordbruksfastighet anhöll 1930 års kommunalskatteberedning i skrivelse den 1 november 1930 hos chefen för finansdepartementet, att denne måtte utverka Kungl. Majits bemyndigande för beredningen att verkställa undersökning rörande för­ skjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskatt- ningsföremål dels vid en sänkning enbart av repartitionstalet för jord­ bruksfastighets jordbruksvärde från ^0.06 till O^.05 dels ock vid en dylik sänk­ ning av samma repartitionstal tillika med en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets skogsvärde från ^O.04 till ^O.03, i båda fallen förenad med motsvarande ändring beträffande det enligt 45 § kommunalskattelagen medgivna avdraget för vad som beskattats genom fastighetsskatt (procent­ avdraget). Undersökningen föreslogs skola särskilt avse 110 av berednin­ gen utvalda kommuner samt gälla 1930 års taxeringar och de kommunal- utskylder, som uttaxerats på grundval därav.

Genom beslut den 7 november 1930 uppdrog Kungl. Majit åt berednin­ gens ledamöter kammarrättsrådet C. Kuylenstierna och numera landskam- reraren A. Lundevall samt dess sekreterare att verkställa undersökning rörande fördelningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål, varjämte chefen för finansdepartementet genom beslut samma dag bestämde, att den statistiska bearbetning av deklara- tionsmaterial, som för undersökningens verkställande funnes erforderlig, skulle avse de av beredningen föreslagna 110 kommunerna.

Med en den 31 oktober 1931 dagtecknad skrivelse har utredning i an­ givna avseende av kommunalskatteberedningen överlämnats till chefen för finansdepartementet tillika med förut omförmälda, av beredningens sek­ reterare utarbetade historik samt en redogörelse för viktigare resultat av utredningen och uttalanden örn de slutsatser, vartill utredningen kunde föranleda, dock utan tillkännagivande av viss mening, huruvida den ifrå-

tistiska utredningen uttalat, att de i gällande lagstiftning meddelade grun­ derna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag syntes kunna bereda tillgång till tillräckligt stort belopp för de ökade understöd, som bleve en följd av repartitionstalens sänkning. Det hade vidare inom be­ villningsutskottet framhållits, att ett bifall till förslaget örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde endast skulle överflytta den ojämnhet, som finge anses föreligga mellan jordbruksvärde och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Även kommunalskatte- beredningen anser, att sänkning av repartitionstalet jämväl för skogs­ värde vore den följdriktiga utvecklingen av vad man åsyftat, men fram­ håller, dels att, örn man sammanställde olika slag av skatter, även lands­ tingsskatt m. m., å skogsvärde efter repartitionstalet O

.04

och gällande

skogsaccis, man ej kunde våga det påståendet, att dessa i den praktiska tillämpningen representerade exakt repartitionstalet O.os för skogsvärde, dels att det nog kunde göras gällande att i praktiken övergången från repartitionstalet 0.06 tili O.^m för skogsvärde snarast tett sig som ett från­ gående av principen om repartitionstalet O.ns för jordbruksfastighet, då den nya skogsaccisens ställning i systemet ej uppfattats i enlighet med dess verkliga syfte utan denna ansetts som en fortsättning av den gamla skogsaccisen. Det hade likaledes inom bevillningsutskottet anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna skattefördel- ningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal. I dylikt av­ seende har den verkställda undersökningen varit särskilt ingående. De mest utpräglade siffrorna angivas i den text, som åtföljer tabellerna, samt även i ovan omförmälda tryckta sammandrag rörande den statistiska un­ dersökningen. På grundval av den nu verkställda utredningen och en jämförelse mellan denna utredning och en tidigare utredning, som jäm­ väl avsett att belysa frågan, huruvida en sänkning av repartitionstalet 0.06 till O.os för jordbruksvärde skulle vara möjlig, uttalar kommunalskatte- beredningen, att det högre repartitionstalet O.oo för jordbruksvärde icke synes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Den utredning, som nu föreligger, synes följaktligen giva vid handen, att de skäl, som inom 1930 års bevillningsutskott förebragts mot förslaget att då företaga en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde från 0.06 till O.os, vid närmare granskning befunnits äga allenast begränsad räckvidd eller kunna betecknas såsom mindre bärande.

Inom finansdepartementet har därför utarbetats utkast till lagtext av­ seende dylik sänkning av repartitionstalet i syfte att utgöra underlag för inhämtande av yttranden från olika myndigheter och sammanslutnin­ gar rörande lämpligheten att genom!öra den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde.

Det bör beaktas, att inom kommunalskatteberedningen jämväl under­ sökts, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för ortsavdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighet skulle i huvudsak neutraliseras, och att utväg anvisats, huru detta syfte skulle kunna ernås genom medgivande av extra avdrag åt de minsta inkomsttagarna i ortsgrupperna I och II. Utkastet till lag­ text ger en anvisning om huru detta uppslag skulle kunna lagtekniskt genomföras. Utkastet ansluter sig till kommunalskatteberedningens al-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

45

ternativ h), vilket synes närmast åstadkomma den ifrågasatta kompensa­ tionen utan att medföra överkompensation.»

Ur de över berörda utkast avgivna yttranden må här återgivas föl­ jande.

Kommunalskatteberedningens utlåtande är av följande lydelse: »I den skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för fi­ nansdepartementet, med vilken beredningen överlämnade den verkställ­ da utredningen rörande verkningarna av alternativa förslag till sänk­ ning av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m., yttrade berednin­ gen, bland annat, att berörda utredning syntes innebära tillräckligt ma­ terial för bedömande av frågan örn de verkningar sålunda alternativt ifrågasatta ändringar av repartitionstalen skulle mediöra. Utrednin­ gen ansågs, såvitt angår vid de undersökta alternativen inträdande, för­ skjutningar av skattebördan, utvisa, att alternativ I i intet fall gjorde några påfallande höga utslag, utan verkade relativt jämnt, under det att vid alternativ II förskjutningen i skattebördan kunde bliva betydande.

Beredningen uttalade, att de företagna utredningarna icke syntes giva vid handen, att repartitionstalet

O.^og

för jordbruksfastighets jordbruks­

värde skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Åtskilliga och ofta upprepade skäl tala för att en ändring av reparti­ tionstalen för jordbruksfastighet vidtages. Hedan i förenämnda skrivelse har beredningen omnämnt den förskjutning i skattebördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom en ändring av be­ rörda repartitionstal, en förmån, som överhuvudtaget skulle tillkomma de jordbrukare, vilkas fastigheter företedde en låg räntabilitet. De företag­ na undersökningarna utvisa, att den lättnad i skattebördan, som vid en sänkning av repartitionstalen uppkommer för vissa skattskyldiga, icke i den utsträckning, man tidigare stundom befarat, motsvaras av skatteök­ ning för ägarna av de minsta fastigheterna. En utbredd .uppfattning lä­ rer ock förefinnas, att olikheten i repartitionstalen för jordbruksfastig­ het och annan fastighet innebär en orättvisa.

Då frågan örn repartitionstalen för jordbruksfastighet förevar vid 1928 års riksdag, åberopades som skäl mot.att vid nämnda riksdag besluta ändring av desamma, att en dylik ändring skulle inträda i samband med omgestaltningar i fråga örn beskattningen, vilka i likhet med en sänk­ ning av repartitionstalen medförde en övervältring av skattebördan från ägare och brukare av jordbruksfastighet till andra skattskyldiga. I den­ na riktning hade den år 1927 företagna ändringen beträffande vägskat­ tens utgörande verkat. På samma sätt skulle den med. 1928 års kommu­ nalskattelag vidtagna omläggningen av skogsbeskattningen, liksom den sänkning av taxeringsvärdena, som i vissa delar av landet väntades in­ träda, åstadkomma en förskjutning av skattebördan. Numera.äro för­ hållandena så tillvida annorlunda, som en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet framstår som en isolerad reform på kommunalbe­ skattningens område. Såsom i omförmälda skrivelse framhölls, har man däremot vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 in­ träffande allmänna fastighetstaxeringen att i viss utsträckning räkna med en sänkning av taxeringsvärdena. Det förhållandet, att vid nästa allmänna fastighetstaxering taxeringsvärdena kunna befaras nedgå, bär emellertid beredningen, efter övervägande av föreliggande omständigheter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Avgivna yttranden.

Kommunalskattebered-

ningen.

— och med beaktande framför allt av numera vunna erfarenheter röran­ de sannolikheten av att nuvarande, mycket kraltiga lågkonjunktur för jordbruket ej kommer att bliva snart övergående — icke ansett böra hindra, att en ändring av repartitionstalen för jordbruksfastighet vid­ tages.

På grund av vad nu anförts vill beredningen för sin del förorda, att repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde sänkes från

0.06

till 0.05. Däremot har beredningen icke funnit skäl tillstyrka inom bered­ ningen ifrågasatt sänkning jämväl av repartitionstalet å skogsvärde. Be­ stämmande lör beredningen hava därvid varit de förhållanden, som i äm­ net berörts uti beredningens omförmälda skrivelse.

I berörda skrivelse ifrågasattes, med hänsyn till de omständigheter var­ under de nuvarande skattefria avdragen blivit till sin storlek bestämda, huruvida ej utväg kunde finnas att utan ändring av systemet för orts- avdragen åstadkomma sådan sänkning av beskattningsunderlaget för de minsta inkomsttagarna, att för dem sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle i huvudsak neutraliseras. Detta resultat kunde er­ nås på det sätt, att för de inkomsttagare, som hade den lägsta inkomsten, den beskattningsbara delen därav minskades med visst belopp; och lät beredningen undersöka verkningarna av olika förslag till avdrag i be­ rörda hänseende. Beredningen finner det rimligt, att genom dylika av­ drag berörda inkomsttagare erhålla viss kompensation för den ökning av skattebördan, sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde för dem medför. Emot vad härutinnan enligt den remitterade lagtexten före­ slagits kan visserligen anmärkas, att de alternativa möjligheter, som be­ handlats i beredningens förenämnda skrivelse, angiva medeltal och att det alternativ, vartill lagtexten ansluter sig, därför icke i varje särskilt fall skulle medföra full kompensation för de skattskyldiga, varom är fråga. Det har i anledning därav inom beredningen ifrågasatts ett för dem mera fördelaktigt alternativ. Men då detta å andra sidan skulle med­ föra, att ytterligare ett antal skattskyldiga bleve överkompenserade, har beredningen ansett sig kunna även i denna del tillstyrka vad i sagda lag­ text föreslagits.

Lagtextens utformning i övrigt föranleder ingen erinran från bered­ ningens sida.»

Särskilda yttranden hava avgivits av vissa av beredningens ledamöter. Herr Sederholm yttrar: »Jag är i så måtto från majoriteten skiljaktig, att jag anser sänknin­ gen av repartitionstalet för jordbruksvärde från ^0.06 till O^.05 jämte den ändring av bestämmelserna rörande de skattefria avdragen, vilken i den remitterade lagtexten föreslagits, böra förenas med en nedsättning av re­ partitionstalet för skogsvärde från 0.04 till O.⁰³.

Till motivering härför får jag anföra följande. Enligt vad i beredningens skrivelse den 31 oktober 1931 till statsrådet och chefen för finansdepartementet framhölls, utgör repartitionstalet för jordbruksfastighet i princip ⁰.⁰⁶. I fråga örn skogsbeskattningen har den­ na princip vunnit tillämpning på det sätt, att dels repartitionstalet för skogsvärde bestämts till O^.04 dels genom den nuvarande skogsaccisen lagts en skatt på avverkningen, vilken skatt avsetts skola kompensera skillnaden i repartitionstal mellan jordbruksvärde och skogsvärde. I sakens natur ligger givetvis att skogsaccisen ej så kunnat utformas, att den alldeles exakt uppfyller detta sitt ändamål. Samtidigt med att skogs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

list vad av det ovanstående framgår, till att ha betydelse blott i avse­ ende å den dåvarande gestaltningen av skogsbeskattningen.»

Herr Bergman anför: »Då utredningen otvetydigt visar, att verkan av den isolerade åtgärd, som den föreslagna ändringen av repartitionstalet innebär, dels blir i det hela obetydlig, dels även ojämn, såväl i avseende på förmånen för jordbrukarna som i avseende på motsvarande belastning av andra skatte­ betalare, bade det enligt min övertygelse varit önskvärt, om detta problem fått upptagas till lösning först i samband med det mera omfattande komplex av frågor rörande den kommunala beskattningen, som bered­ ningen har att behandla, men som ännu ej kan fullständigt överblickas. Då emellertid beredningen nu blivit ålagd att avgiva särskilt utlåtande rörande utarbetat utkast till lag örn sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, har jag ej velat motsätta mig förslaget, därest vid överflyttningen till andra skattdragande de minsta inkomsttagarna be­ frias i enlighet med beredningsmajoritetens förslag.»

Herr Kuylenstierna uttalar: »Jag anser, att den ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jord­ bruksfastighets jordbruksvärde från 0-w till O^.05 utan större olägenhet kan genomiöras. Vad angår de ifrågasatta extra skattefria avdragen synas de­ samma närmast verka som en noggrant avvägd skala på ett grovt tillyxat instrument, varför det svårligen kan påstås, att skatten efter dessa avdrag är rättvisare än skatten utan dessa avdrag. Tillika te sig samma av­ drag såsom en partiell återgång till det avdragssystem, som av sakliga skäl övergavs år 1920, och såsom en utbyggnad på det gällande systemet, vilken gör intryck av provisorium. Ur lag- och skatteteknisk synpunkt förefalla därför dessa avdrag föga tilltalande. Då det emellertid ej hel­ ler tordo kunna påvisas, att skattesystemet med ifrågavarande avdrag kommer att verka orättvisare än gällande grunder och då avdragen tor­ de vara enkla att tekniskt tillämpa, vill jag ej avstyrka införandet av dy­ lika avdrag, därest sådana av skäl, som falla utanför bedömandet från skattesystematiska utgångspunkter, skulle anses önskvärda. Att härvid gå längre än som erfordras för att de minsta inkomsttagarna skola i de olika kommunerna erhålla huvudsaklig kompensation för den skatteök­ ning, som blir en följd av sänkningen av repartitionstalet för jordbruks­ värde, förefaller, då försiktighet vid medgivande av skattefria avdrag enligt min mening alltid bör iakttagas, ej påkallat. Att sträcka sig längre än till alternativ h) synes ej tillrådligt.»

Herr Sköld yttrar: »Vid den enligt kommunalskattelagens bestämmelser år 1933 inträffan­ de allmänna fastighetstaxeringen torde man hava att räkna med sänk­ ning av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter. Härav kunna föran­ ledas långt gående höjningar av utdebiteringssatserna i en mängd lands­ kommuner. Det synes under sådana omständigheter mindre välbetänkt att genomföra en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, vilken nedsättning ävenledes åstadkommer höjd utdebitering särskilt i landskommunerna, samtidigt med att verkningarna av ovannämnda fastighetstaxering komma att göra sig märkbara. Jag kan på grund diirutav ej nu förorda en nedsättning av repartitionstalet för jordbruks­ fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

49

Skulle emellertid, på sätt kommunalska tteberedningens majoritet för- ofdar, repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde i alla fall komma att sänkas till O.⁰⁵, bör ett särskilt avdrag på sätt i den föreliggan­ de lagtexten förutsättes medgivas för att för de minsta inkomsttagariias del kompensera den genom repartitionstalete förändring inträdande höj­ da utdebiteringen. Vidkommande storleken av ett dylikt avdrag kan det visserligen synas, som örn i beredningens skrivelse till herr statsrådet och ohefen för finansdepartementet den 31 oktober detta år angivna medel- talssiffror för tio kommuner utvisa, att dylik kompensation skulle vinnas genom ett avdrag i de båda lägsta ortsgrupperna av 20 kronor åt in­ komsttagare med en till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst av högst 500 kronor. Enligt mitt förmenande kan emellertid nämnda medeltalsberäkning icke läggas till grund för ett ståndpunktstagande i denna fråga. De i beräkningen ingående kommunerna representera nämligen olika typer av kommuner. Men vid beräkningen av medelta­ let har ingen vägning av siffrorna skett med hänsyn till förekomsten och betydelsen inom landet av kommuner av de olika typerna.

Det torde ligga i sakens natur, att en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighet måste komma att i allmänhet innebära en större skatteövervältning å de mindre inkomsttagarna i kommuner, där det till kommunens förfogande stående beskattningsunderlaget till större delen härrör från jordbruket, än i kommuner med övervägande andra skatte- objekt. Vid en nedsättning av allenast repartitionstalet för jordbruks­ värde men ej för skogsvärde komma de mindre inkomsttagarna dess­ utom att drabbas hårdare i kommuner med obetydliga skogstillgångar än i mera utpräglade skogskommuner.

Till vilken typ de i undersökningen medtagna kommunerna höra fram­ går av följande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kommun

Allmän kommunalskatt

härrör från:

Jordbruksfastigheternas taxe­

ringsvärden bestå av

jordbruk

o/ /O

andra inkomst­

källor

%

annat än skogsvärde

%

skogsvärde

%

Litslena .........................................

70

30

80

20

Järstad .........................................

07

33

95

5

Lyngby .........................................

00

40

99.7

O.a

Hålanda.........................................

65

35

75

25

Bottnaryd..................................... 70

30

54

46

Ådalsliden....................................

55

45

51

49

Ramsjö .........................................

55

45

30

70

Norra Vram ................................

27

73

94

6

Varv .............................................

28

72

95

5

Hamnäs ......................................... 24

70

55

45

Utav förenämnda kommuner kunna endast Litslena, Järstad, Lyngby och Hålanda betraktas såsom rena jordbrukskommuner. Hålanda torde dock icke kunna betraktas såsom mera utpräglad jordbrukskommun, enär

dels skogsvärdet utgör en fjärdedel av jordbruksfastigheternas taxerings­ värde och dels 35 procent av allmänna kommunalskatten betalas av andra än jordbrukare. Å andra sidan saknar Lyngby så gott som alldeles skogs­ tillgångar. Bottnaryd, Ådalsliden och Ramsjö äro utpräglade skogskom- muner, medan Norra Vram, Varv och Ramnäs äro industrikommuner.

Av tabell 4 a) å sid. 57 i den till beredningens ovan åberopade skrivelse fogade utredningen rörande verkningarna av vissa förslag till ändrade repartitionstal för jordbruksfastighet m. m. framgår, att kompensation åt inkomsttagare med högst 500 kronor till kommunal inkomstskatt be­ skattningsbar inkomst skulle ernås vid en nedsättning av repartitions- talet för jordbruksvärde från ^0.06 till

O.^oö

med ett avdrag i Litslena och

Järstad av 30, i Lyngby av 40 och övriga kommuner av 20 kronor. I jord- brukskommuner, där kompensation mest erfordras, skulle sålunda i all­ mänhet dylik icke vinnas med det av beredningens majoritet föreslagna avdraget. Att en beräkning av medeltalet för förenämnda tio kommuner angiver ett avdrag av 20 kronor som tillräckligt, är såsom ovan antytts missvisande, enär jordbrukskommunerna erhållit alldeles för liten plats i beräkningen. De fyra jordbrukskommunerna representera nämligen endast 20 procent av den i kommunerna utdebiterade kommunalskatten, medan de sex skogs- och industrikommunerna representera 80 procent därav.

Enligt mitt förmenande bör vid avdragets fixerande hänsynen till de mindre inkomsttagarna i de utpräglade jordbrukskommunerna vara ut­ slagsgivande. Härigenom skulle visserligen motsvarande inkomsttagare i övriga kommuner bliva i någon mån överkompenserade. Men dels bliva överhuvudtaget rubbningarna i utdebiteringen ganska ringa i dessa se­ nare kommuner och dels blir belastningen av övriga skattskyldiga rela­ tivt obetydlig, medan lättnaden för jordbrukarna blir förhållandevis stor. Någon olägenhet av att de minsta inkomsttagarna i dessa kommuner er­ hålla en obetydlig överkompensation torde därför icke uppkomma I de mera utpräglade jordbrukskommunerna åstadkommer däremot en ned­ sättning av repartitionstalet för jordbruksvärde en starkare övervältning av skatten på de mindre inkomsttagarna, varför i dessa fall full kompen­ sation åt nämnda inkomsttagare måste betraktas såsom synnerligen önsk­ värd. Det synes mig icke motiverat, att de mindre inkomsttagarna i jord­ brukskommunerna förvägras kompensation därför att i så fall motsva­ rande inkomsttagare i andra kommuner tilläventyrs skulle erhålla någon icke avsedd skattelättnad.

Såsom ovan anförts, skulle de mindre inkomsttagarna i Litslena och Järstad ernå kompensation vid ett avdrag på 30 kronor, medan avdraget skulle för samma ändamåls vinnande i Lyngby behöva sättas till 40 kro­ nor. Vid bedömande av frågan, vilketdera avdraget man bör välja, torde hänsyn böra tagas till huruvida den ena eller andra av förenämnda kom­ muner kunna anses representativa för de egentliga jordbrukskommuner­ na. Någon utredning av detta spörsmål har icke skett. Men viss ledning torde kunna vinnas genom en sammanställning av vissa siffror rörande av beredningen undersökta kommuner i Götaland. Örn man betraktar alla kommuner, i vilka minst 60 procent av kommunalskatten, skogsaccisen in­ beräknad, betalas av jordbrukare och högst 30 procent av jordbruksfas­ tighets taxeringsvärde består av skogsväxt, för rena jordbrukskommu- ner. äro av 60 undersökta kommuner 28 att räkna till denna kategori. Antager man vidare, att i jordbrukskommuner, där jordbruksfastighets

Kung}. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

51

taxeringsvärde till högst 15 procent består av skogsvärde, övervältningen kommer att vid en nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde bliva särdeles tyngande för de mindre inkomsttagarna, höra av förenämn- da 28 kommuner icke mindre än 20 till sistnämnda typ. Det synes där­ för finnas stor anledning att antaga, att i ett betydande antal kommuner å landets slättbygder full kompensation åt de mindre inkomsttagarna för nedsättningen av ovannämnda repartitionstal icke kan ernås med mindre avdrag än 40 kronor. Säkert torde vara att även med ett dylikt avdrag i alla fall en mängd av de sämst situerade komma att erhålla förhöjd skatt genom den ifrågasatta reformen.

Enligt min mening bör därför, örn nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från O.oe till thos skall ske, denna lagändring förbindas med införande av ett avdrag av minst den storlek, som innefattas i det i den vid beredningens skrivelse den 31 oktober detta år till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet fogade utredningen upptagna alterna­ tivet d).»

Rörande övriga inkomna yttranden må anmärkas följande. Vad först angår repartitionstalet för jordbruksvärde, liava kammar­ rätten, Överståthållarämbetet, tjugu länsstyrelser, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och styrelsen för svenska stadsförbundet mer eller mindre uttryckligen tillstyrkt förslaget om ändring därav eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma. Länsstyrelsen i

Stockholms län avråder därvid bestämt från förslagets genomförande utan medgivande av sådana extra skattefria avdrag, som angivits i det remitterade utkastet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra till­ styrka förslaget endast under förutsättning att 1933 års allmänna fastig­ hetstaxering uppskjutes och att en eventuell nedsättning blir tillfällig och gällande endast intill dess ny fastighetstaxering äger rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att det icke syntes till­ rådligt att för närvarande vidtaga någon ändring uti de vid kommunal­ beskattningen gällande repartitionstalen. Länsstyrelsen i Västernorr­ lands län avstyrker förslaget till nedsättning av nämnda repartitionstal. Länsstyrelsen i Kalmar län anser sig icke av den förebragta utredningen kunna bilda sig någon riktig föreställning örn verkningarna av den ifrå­ gasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde, varför läns­ styrelsen icke finner sig för närvarande kunna uttala sig varken för eller emot densamma, utan hemställer, att, därest på grund av utredningen berörda repartitionstal kommer att nedsättas, den därav föranledda änd­ ringen i kommunalskattelagen erhåller endast provisorisk karaktär. Läns­ styrelsen i Gotlands län förklarar — med åberopande bland annat att, då å länets landsbygd flertalet skattskyldiga utgjordes av mindre hemmans­ ägare, följden av sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde syn­ tes bliva ett alltför starkt överskjutande av skattebördan på det fåtal lön­ tagare, som funnes i landskommunerna — att länsstyrelsen ställ ie sig synnerligen tveksam gentemot förslaget, men att länsstyrelsen, därest för­ slaget kunde anses vara för landet i dess helhet lämpligt, dock ej ville mot-

Kammar- rätten, läns­

styrelserna

ra. fl.

(Repartitions­ talet för jord

trnksyärde.)

sätta sig detsamma. Svenska landstingsförbundets styrelse Ilar med hänsyn till de olika uppfattningar och synpunkter, som varit rådande inom sty­ relsen i förevarande fråga, ansett riktigast att allenast i korthet fram­ lägga dessa uppfattningar och synpunkter men att i övrigt helt avstå från att för egen del avgiva något utlåtande för eller emot det föreliggande förslaget. Två ledamöter i styrelsen för svenska landskommunernas för­ bund anse sig ej kunna tillstyrka sänkning av repartitionstalet för jord­ bruksvärde.

De omständigheter, som i de avgivna yttrandena vanligast åberopats som skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde, har varit den rådande depressionen inom jordbruket ävensom det förhållan­ det att, såvitt den föreliggande utredningen utvisade, den i anledning av repartitionstalets sänkning inträdande förskjutningen av skattebördan i allmänhet vore mindre betydande. I åtskilliga yttranden har pointerats kommunalskatteberedningens uttalande, att repartitionstalet

O.^og

för jord­

bruksvärde icke syntes vara ur garantisynpunkt erforderligt.

Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Uppenbart är, att några allmängiltiga resultat av de föreslagna lag­ ändringarna icke kunna i förväg fastställas, enär desamma givetvis kom­ ma att bliva beroende av konjunkturväxlingarna. Vad som däremot med största sannolikhet kan förutsägas är, att lagändringarna äro ägnade att under tider av dåliga jordbrukskonjunkturer i någon mån lätta skatte­ trycket för jordbrukarna. Detta resultat måste enligt länsstyrelsens me­ ning ur den materiella rättvisans synpunkt anses eftersträvansvärt. Läns­ styrelsen anser sig därför icke böra avstyrka förslagets genomförande. Väl kan det möjligen sättas i fråga, huruvida en nedsättning av det ga­ ranterade skatteunderlaget bör äga runi, då antagas kan, att ett avsevärt antal skattekronor gå förlorade genom att många jordbrukares verkliga årsresultat icke komma fram på deklarationerna, bland annat på grund av bristande insikt örn dessas rätta avfattande och svårigheten att inom den tid, som står beskattningsnämnderna till buds, utöva effektiv kon­ troll å uppgifterna. Den omständigheten, att taxeringsapparaten, då det gäller fastställande av inkomst av jordbruk, i praktiken alltjämt icke fungerar så tillfredsställande, som vid utfärdande av gällande föreskrif­ ter i ämnet avsetts, anser emellertid länsstyrelsen icke böra få inverka på frågan örn garantiskatteavdragets beräknande.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: »Beträffande den nu ifrågasatta sänkningen av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 0.06 till

O.os,

vilken åtgärd skulle

medföra likställighet i fråga örn repartitionstalet för jordbruksvärde med annan fastighet, får länsstyrelsen förklara sig för sin del principiellt godkänna en dylik likställighet. Genom den av kommunalskattebered- ningen verkställda utredningen hava ej heller framkommit några bestäm­ da skäl för att vid fastighetsbeskattningen skulle krävas en högre garanti av jordbruksfastighet än av annan fastighet. Beredningen har fastmer, på grundvalen av den nu gjorda utredningen, jämförd med en tidigare utredning i samma fråga, i detta avseende uttalat, att repartitionstalet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

sålunda vara att förvänta. Oaktat vad sålunda angivits lär emellertid, på satt riksdagen i sin skrivelse i ämnet anfört, en förnyad omprövning av repartitionstalen böra äga rum. Därvid synes den nu ifrågavarande sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde kunna anses såsom en av jordbrukets nuvarande läge motiverad provisorisk åtgärd i syfte att mildra jordbrukarnas skattesvårigheter.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar: »Att procenttalet 6 lagts såsom grund för utmätande av den garanti, som bör åvila fastighets jordbruksvärde, torde säkerligen bero på att nämnda procenttal vunnit en viss hävd. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att nämnda repartitionstal innebär en viss hårdhet i beskatt­ ningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet och att, sedan beskattning av garantien överskjutande inkomst numera genomförts, likställighet i fråga örn garantiskatteunderlaget för båda sla­ gen av fastighet ju förr dess hellre bör åvägabringas, varigenom känslan av ojämn behandling skulle avlägsnas. Den nu föreliggande utredningen synes också hava givit vid handen, att repartitionstalet 6 för jordbruks­ värde icke skulle vara ur garantisynpunkt erforderligt. Örn sålunda re­ dan under normala konjunkturer jämställighetskravet varit väl grundat, synes detsamma med hänsyn till nu rådande depression inom jordbruks­ näringen snarast böra vinna beaktande. Då vidare den förskjutning av skattebördan, som förslaget måste medföra, icke, såvitt framgår av den till grund för förslaget liggande utredningen, är av sådan betydelse, att därigenom skulle åstadkommas någon större orättvisa mot övriga skatt­ skyldiga, får länsstyrelsen tillstyrka förslaget i vad det avser sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde från 6 till 5 procent..

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, bland annat, att reformen, som i och för sig utgjorde en ganska genomgripande ändring av sedan länge bestående förhållanden, reellt sett saknade nämnvärd betydelse.

För bedömande av det reellt berättigade i en sänkning av repartitionsta­ let för jordbruksvärde lämnade den verkställda utredningen icke någon ledning, då man icke hade någon möjlighet att bilda sig en uppfattning, huruvida jordbruksfastigheternas garantiskatt vore för hög eller icke. Att döma av vissa uppgifter i 1928 års kommunalskatteproposition rö­ rande den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet och annan fas­ tighet syntes ett jämställande av garantien på jordbruksfastighet och an­ nan fastighet icke vara betingad av faktiska förhållanden och syntes det vara än mindre riktigt att öka skattebördan för annan fastighet.

I svenska landstingsförbundets utlåtande omförmäles, att vissa ledamö­ ter av förbundsstyrelsen — under uttalande av åtskilliga andra skäl för nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde — starkt understru­ kit det nuvarande betryckta läget för jordbrukarna, som på grund av skuldsättning och andra förhållanden av sitt yrke förvärvade ringa eller ingen inkomst. Andra ledamöter hade däremot vid behandlingen av ären­ det framhållit, hurusom man, även örn man ansåge kravet på en lindring i jordbrukarnas skatteprestanda principiellt berättigat, måste ställa sig

fiiepartitions-

talet för skogs­

värde.)

vidd att mera avsevärt beröra även städernas befolkning. Styrelsen an­ ser sig emellertid sakna anledning att närmare ingå på hithörande spörs­ mål av mera rikspolitisk natur.»

Vissa länsstyrelser hava uttalat sig rörande det i koinmunalskattebe- redningens betänkande omförmälda alternativ II, innefattande förutom nedsättning av repartitionstalet för jordbruksvärde från

0.06

till

O.os

jäm­

väl sänkning av repartitionstalet för skogsvärde från ^O.04 till ^O.03. Läns­ styrelsen i Stockholms län anför, att man vid förslagets utarbetande up­ penbarligen velat undvika den större förskjutning av skattebördan mel­ lan olika kategorier av skattskyldiga, som alternativ II skulle innebära. De praktiska skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande, vore tvivels- utan berättigade, men länsstyrelsen måste anse beklagligt, att förslaget innebure ett ganska viktigt avsteg från skattesystemets principer. Läns­ styrelsen i Kronobergs län yttrar, att länsstyrelsen helst såge, att man, såsom följdriktigt vore, läte sänkningen av repartitionstalet för jord­ bruksvärde följas av en sänkning av repartitionstalet för skogsvärde. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län anser att även beträffande sistnämn­ da repartitionstal nedsättning bör ske. Länsstyrelserna i Uppsala, Jön­ köpings och Älvsborgs län avstyrka däremot, att ändring vidtages röran­ de repartitionstalet för skogsvärde.

I en inkommen skrift rörande nästa allmänna fastighetstaxering har handelskammaren i Gävle jämväl berört frågan örn repartitions­ talet för skogsvärde. Handelskammaren anför, att enligt handelskam­ marens förmenande redan i och för sig synnerligen starka skäl förelåge för en sänkning av nämnda repartitionstal, ävensom att beslut örn enbart sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde skulle innebära en svår orättvisa gentemot alla ägare av sådan jordbruksfastighet, där skogsvär­ det utgjorde en mera betydande del. Handelskammaren fortsätter:

»Ägarna av dylik fastighet hava uppenbarligen till långt ringare eller ingen del kunnat tillgodogöra sig den fördel, som statsmakterna genom en reglering av spannmålspriserna förskaffat vissa ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Och resultatet av en lagändring skulle kunna kom­ ma att öka skattebördan för ägare av fastigheter med mera betydande skogsvärde icke blott därigenom, att en större del av de kommunala ut- skylderna komma att uttagas på skattekronor för skogsvärde, utan även därigenom, att en höjning av den kommunala utdebiteringen, vilken i flera fall blir följden, också orsakar en höjning av skogsaccisen. Vidare bör det framhållas, att då man som skäl för en sänkning av repartitions­ talet för jordbruksvärde anfört, att de skuldsatta jordägarna borde bere­ das lättnad, man väl bör betänka, att de ägare av mera utpräglade skogs- fastigheter, som belånat dessa, i allmänhet torde hava att räkna med jämförelsevis högre räntesatser, då mer eller mindre renodlade skogsfas- tigheter torde betraktas såsom mera riskfyllda hypotek, något som torde framgå exempelvis av bestämmelsen i 25 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker.»

Kungl. Majds proposition Nr 220.

57

Den ändring av 50 §

2

mom. kommunalskattelagen, som ifrågasatts i

(Jämkning av

..

. .

t

(I

g

stätterna

det remitterade utkastet, tillstyrkes eller lamnas utan erinran av eiva

avdragen.)

länsstyrelser och svenska landskommunernas förbund. Svenska stads­ förbundet har, enligt vad förut angivits, ansett sig icke böra avstyrka de föreslagna extra skattefria avdragen.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som enligt vad ovan nämnts bestämt avrått från genomförande av en ändring av repartitionstalen för jord­ bruksfastighet utan medgivande av i utkastet upptagna skattefria avdrag, anför i fråga örn nämnda avdrag ytterligare följande:

»Även vid sådan jämkning, som införandet av dessa avdrag måste an­ ses innebära, lärer få befaras, att förskjutningen av skattetrycket i många enskilda fall skulle bliva kännbart för redan nu svaga skattebetalare. Just bland de kategorier av skattskyldiga, som skulle hava att vidkännas ökade skattebördor vid förslagets genomförande, återfinnas för övrigt de flesta restskyldiga, vilket förhållande i längden måste medföra, att de ordentliga skattebetalarna mer än för närvarande finge bidraga till täc­ kande av debiterade men icke influtna belopp. Även den mera allmänna sänkning av taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, som man med hän­ syn till nuvarande ekonomiska depression måste räkna med, skulle givet­ vis verka ogynnsamt för de kategorier av skattskyldiga, till vilka en del av skattebördan skulle överskjutas. Visserligen får man, såsom kommu- nalskatteberedningen antyder, antaga, att vid en större sänkning av taxe­ ringsvärdena för jordbruksfastighet de i stället tillkommande inkomst- skattekronorna skulle stiga, men det är långt ifrån säkert, att denna ökning skulle motsvara taxeringsvärdenas nedgång.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, bland annat, att den icke hade något att erinra emot en skattelindring åt de minsta inkomsttagarna i den ringa omfattning som åsyftades, helst som en skattelindring för dessa, oberoende av en nedsättning av skatteprocenten för jordbruks­ värdet, nog kunde anses påkallad.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att av inom länsstyrelsen gjorda be­ räkningar syntes framgå, att den förhöjning av skattebördan, som genom det föreslagna avdraget uppkomme för skattskyldiga med beskattnings­ bar inkomst av över 500 kronor, torde komma att stanna vid cirka 25 pro­ cent av ökningen vid alternativ I. Icke heller denna förhöjning kunde anses vara särdeles stor, men lindringen kunde däremot för skattskyldiga med beskattningsbar inkomst av högst 500 kronor bliva av betydelse.

Kammarrätten och sju länsstyrelser förklara sig icke kunna förorda, att extra skattefria avdrag medgivas.

Kammarrätten anför i förevarande avseende i huvudsak följande:

Kammarrätten har icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för änd­ ring av 50 § kommunalskattelagen i enlighet med det remitterade utkas­ tet. Den statistik rörande verkningarna å olika grupper av skattskyl­ diga av en sådan ändring, som föreligger i tabell 4 b i kommunalskatte- beredningens utlåtande, och vad beredningen i det avlämnade betänkan­ det anfört till stöd för förslaget har icke kunnat övertyga kammarrätten därom att ifrågavarande lagändring skulle medföra bättre och rättvisare

Kunell. Maj:ts proposition Nr 220.

fördelning av skatten inom kommunen. Den lindring i skattskyldighe­ ten, som för vissa grupper av kommunens medlemmar skulle bliva en följd av förslaget, skulle för övrigt icke bliva av mera avsevärd betydel­ se för den enskilde skattskyldige; och den ytterligare komplikation av taxeringsförfarandet, som förändringen onekligen skulle medföra, bör en­ ligt kammarrättens mening undvikas.

Presidenten i kammarrätten har emellertid ansett, att det remitterade utkastet, även i vad det anginge ändringen av 50 § kommunalskattelagen, borde lämnas utan erinran.

I allmänhet liava de länsstyrelser, som motsatt sig införande av extra skattefria avdrag, åberopat att den nedsättning av skattebördan, avdra­ gen medförde för vissa inkomsttagare, blott gällde ringa belopp ävensom att avdragen förorsakade en icke önskvärd ökning av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det syntes vara svårt att inskränka en eventuell utvidgning av de skattefria avdragen till. orts- grupperna I. och II, samt fortsätter:

»I ett icke så obetydligt antal landskommuner, tillhörande ortsgrupp lil, särskilt i Norrland, torde beskattningen av jordbruksfastigheterna hava så stor betydelse att, därest utvidgning av de skattefria avdragen överhuvud skall göras, det skulle framstå som en orättvisa mot svaga skattedragare att utesluta de i dessa kommuner bosatta från de nya av­ dragen. Men en avdragsökning för grupperna, exempelvis med — efter övriga avdrag — taxerad inkomst å högst 500 kronor, synes, därest man kan draga några slutsatser av de publicerade sammandragstabeilerna, medföra en ganska allvarlig skärpning för vissa närmast ovanför lig­ gande inkomstgrupper. Särskilt torde detta gälla en del löntagare, vilkas inkomst vid taxeringen i allmänhet kan mycket exakt beräknas och så­ ledes redan härigenom i jämförelse med andra grupper blir relativt kännbart beskattad. Verkningarna härav kunna dock icke bedömas med säkerhet. Det synes emellertid ej uteslutet, att höjningen av de skatte­ fria avdragen kan medföra icke avsedda eller icke önskvärda förskjut­ ningar.»

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att även örn de egentliga jordbrukskommunerna i regel kunde hänföras till ortsgrupperna I och II, så funnes dock jordbrukskommuner under ortsgrupp III med skattskyldiga, vilka med fog kunde göra anspråk på ifrågavarande extra avdrag. Så vore, vad Kopparbergs län beträffade, förhållandet exempel­ vis med Särna och Idre socknar. Länsstyrelsen påpekar dessutom, att till den kategori skattskyldiga, vilkas beskattningsbara inkomst uppginge till högst 500 kronor, också torde komma att räknas jordbrukare, som vöre ägare till större jordbruksfastigheter, ävensom att dessa fastighetsägare väl ej rättvisligen borde hänföras till kategorien ekonomisk sämst ställda.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, bland annat, att de extra skatte­ fria avdragen komme att medföra en alldeles opåkallad skatteminskning för ett stort antal skattskyldiga, nämligen i sådana kommuner, där på grund av jordbruksfastighets ringa förekomst sänkningen av repartitions- talet för jordbruksvärde ej alls eller föga påverkade utdebiteringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

värde, vars verkan knappast kunde överskådas, och som ej kunde av andra skäl anses ovillkorligen påkallad, ansågs ej tillrådligt. Den tid, som förgick efter det förslaget till kommunalskattelag avslagits av 1927 års riksdag och till dess ny proposition i ämnet framlades vid 1928 års riksdag, utnyttjades, bland annat, till undersökningar örn verkningarna av de ifrågasatta ändringarna i repartitionstal. Denna utredning ut­ visade för vissa kommuners vidkommande en rätt betydande ökning av skattebördan för andra än jordbrukare, medan den genomsnittliga lätt­ naden för dessa senare i samma kommuner ej kunde betecknas såsom syn­ nerligen avsevärd. Det framgick, att i 88 undersökta landskommuner den genomsnittliga lättnaden för jordbrukarna ej kunde uppskattas till mer än i runt tal 1 'A procent av deras förutvarande skattebörda. Frågans re­ lativa obetydlighet för jordbrukarna i allmänhet i förening med det för­ hållandet, att en viss, ej alltid så liten ökning av övriga skattskyl­ digas skattebörda skulle bliva en följd av andra reformer, torde hava va­ rit det viktigaste skälet för att vid 1928 års riksdag det högre repartitions- talet blev bibehållet.

Under de följande åren blev emellertid jordbrukets läge alltmer försäm­ rat, och det artade sig till en svårartad jordbrukskris. Redan vid 1930 års riksdag såg man sig nödsakad att genomföra ett omfattande program till jordbruksnäringens understöd. Även frågan örn sänkning av repar - titionstalet för jordbruksfastighet gjordes till föremål för riksdagens prövning, och, säkerligen under intryck av jordbrukets allmänna läge och den särskilt höga beskattning, som det gällande repartitionstalet med­ förde för skuldsatta jordbrukare, hade stämningen nu blivit sådan, att bevillningsutskottets av riksdagen bifallna betänkande kom att giva ut­ tryck åt de sympatier, som inom utskottet uttalats för likställighet mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, och att riksdagen underströk önskvärdheten av en skyndsam specialutredning rörande en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde till O.⁰⁵. Utredningen blev också inom kort igångsatt inom 1930 års kommunalskatteberedning, och dess resultat föreligger i den skrivelse, till vilken i det föregående hänvisats.

Beredningens utredning lärer kunna anses giva en god belysning av huru en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruks­ värde och alternativt även för dess skogsvärde skulle verkat, örn den tillämpats å det års förhållanden, undersökningen avsett, d. v. s. 1930 års taxeringar och de kommunala utgifts- och inkomststaterna för år 1931. Undersökningen har skett i tre etapper. För rikets samtliga lands­ kommuner har undersökts verkan av de olika förslagen till sänk­ ning av repartitionstal under förutsättning av oförändrat s. k. procent­ avdrag, d. v. s. örn inkomsten blir oförändrad. I själva verket bety­ der ju en sänkning av repartitionstalet en minskning även av pro­ centavdraget och således en viss ökning av inkomsten, varför denna undersökning utvisar en större förskjutning av skattetrycket än den som

61

i verkligheten skulle kommit att inträffa. Undersökningen har givetvis sitt värde däri, att den utvisar de yttersta gränser, inom vilka reformen sagda år skulle kunnat verka, och följaktligen ådagalägger, att större risker än de som framgå av denna undersökning ej varit att räkna med. För 110 utvalda landskommuner hava de faktiska verkningarna blivit be­ lysta, d. v. s. inkomsten med ändrat procentavdrag har för varje skatt­ skyldig uträknats, och förskjutningen har angivits med utgångspunkt från den omtaxering, som sålunda ägt rum. Denna undersökning har emellertid ej avsett att i detalj belysa förhållandena i de olika kommu­ nerna utan har begränsats till att meddela uppgifter för större befolk­ ningsgrupper inom dessa. Bland de 110 kommunerna befinna sig åtskil­ liga av de kommuner, för vilka vid den första undersökningen de mest utpräglade förskjutningarna kommit till synes, och härigenom erliålles en allmän föreställning örn i vad mån den första undersökningens resul­ tat kunna antagas beteckna ett kraftigare utslag än som i verkligheten skulle blivit en följd av reformen. För 10 utvalda landskommuner (av de 110) har slutligen gjorts en mycket ingående undersökning rörande verk­ ningarna på olika befolkningsgrupper av repartitionstalens ändringar. En jämförelse har här gjorts även rörande reformens betydelse för jord­ brukare med fastigheter av olika storlek, för inkomsttagare med olika inkomst o. s. v. Hänsyn har i möjligaste mån tagits till dels de utdebite- ringssatser, som upptagits i respektive kommuners stater, dels dem som återstå, sedan understöd av skatteutjämningsunderstöd tillgodokommit vederbörande skattskyldiga.

Att här redogöra för dessa undersökningars resultat synes ej erforder­ ligt, då en var kan taga del av dem i bilagan till statsrådsprotokollet (sid. 6—17, 35—59). Vissa resultat av utredningen synas mig dock sär­ skilt beaktansvärda och skola här framhållas.

Av de 110 kommunerna, vilka i allmänhet hava hög utdebitering, förete med det alternativ, som innebär sänkning av repartitionstalet allenast för jordbruksvärde (alt. I), endast två kommuner, nämligen Silte i Got­ lands län och Gödestad i Hallands län, en ökning av skattebördan för andra än jordbrukare med en tiondel eller mer (11.07 respektive 11.44 procent). I Silte betyder detta utan skatteutjämning en höjning av utdebiterings- satsen från 16.sn till 18.66 kronor per skattekrona och efter skatteutjäm­ ning en höjning från 13.34 till 14.44 kronor per skattekrona. Enligt det alternativ åter, som tillika sänker repartitionstalet för skogsgärde från 0.04 till ö.ns (alt. II), uppstår en ökning för andra än ägare och arren­ datorer av jordbruksfastighet med minst en tiondel av skattebördan i 11 av de 110 kommunerna. Storleksordningen av ökningen kan ungefär jäm­ föras med den, som vid alternativ I inträder i de två nyssnämnda kommu­ nerna. Den största procentuella ökningen inträder med alternativ II i Storsjö i Jämtlands län med 1^6.0.3 procent av skattebördan. Av specialunder­ sökningen beträffande 10 kommuner inhämtas, bland annat, att nästan ge-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

nomgående en skattelättnad inträder för alla storleksgrupper av fastighe­ ter, ett ganska beaktansvärt förhållande, då man förut haft anledning antaga, att innehavarna av de mindre jordbruksfastigheterna snarare skulle få vidkännas skatteökning än skattesänkning, enär deras in­ komst i relativt stor utsträckning härrör av det nedlagda arbetet. En skatteökning för nämnda fastighetsinnehavare inträffar visserligen i några fall men synes vad angår de undersökta kommunerna snarare vara undan­ tag än regel. Skattelättnaden för jordbrukarklassen varierar väsentligt; i genomsnitt är den mera betydande för de större fastigheterna än för de mindre. I vissa fall blir skattelättnaden ej så obetydlig; siffror över­ stigande en tiondel återfinnas mångenstädes i vederbörande tabell (se bil» sid. 50—51), och siffror finnas, som närma sig 16 procent samt vid alternativ II för rena skogsfastigheter än högre tal. Den sammanlagda skatteminsk- ning, som vid alternativ I skulle uppstå för jordbrukarna, torde enligt be­ redningen vid alternativ I kunna väntas understiga 2 miljoner kronor, och den ytterligare minskningen vid alternativ II har beräknats komma att un­ derstiga 3/i miljoner kronor. Med samma belopp skulle skattebördan för andra än innehavarna av jordbruksfastighet kunna tänkas höjd, därest ingen del av jämkningen motvägdes av skatteutjämningsbidrag. Bered­ ningen har för övrigt uttalat, att de i nu gällande lagstiftning angivna grunderna för anskaffning av medel för skatteutjämningsbidrag synas kunna bereda tillräckligt stort belopp för de ökade understöden, örn jäm­ väl dessa skolat utgå efter gällande grunder.

Vad angår beredningens slutsatser örn den gjorda utredningen skall jag tillåta mig återgiva ett uttalande i den skrivelse, med vilken bered­ ningen överlämnade sin verkställda utredning.

»Vidare», yttrar beredningen, »bör beaktas den förskjutning i skatte­ bördan till förmån för de skuldsatta jordbrukarna, som uppstår genom sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet. Att vinna en så­ dan har av dem, som förordat en dylik sänkning, anförts såsom ett av de främsta motiven för densamma. Det är uppenbart, att under en dålig konjunktur för jordbruket de skuldsatta jordbrukarna hava det sämsta läget, och det må därför anses naturligt, att just för närvarande dessas i beskattningsavseende missgynnade ställning kommer i förgrunden så­ som ett skäl för ändring av gällande beskattningsgrunder. Å andra si­ dan bör påpekas, att just den omständigheten att vid dålig jordbrukskon­ junktur en särskilt kraftig garanti erfordras för att ej övriga inkomst­ tagare skola få för höga skatter åberopats som ett skäl för gällande ga­ rantiskattesystem med repartitionstalet 0.06. Den verkställda statistiska utredningen giver viss belysning i dylikt hänseende, då den avser ett för jordbruket jämförelsevis svagt inkomstår, nämligen 1929. Jämföres utredningen rörande detta års förhållanden med den utredning, som i 1928 års proposition nr 213 redovisas rörande 1925 års deklarationer av 1924 års inkomster, så lärer knappast kunna påstås, att den förra pekar

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

repartitionstalets sänkning. För egen del ställer jag mig på samma ståndpunkt, ty såsom i och för sig avgörande har den ur skattesystemets principiella grunder hämtade bevisföringen ej hittills betraktats och bör ej heller så anses i fortsättningen. De praktiska skälen för en reform hava nu fått ökad styrka, och denna omständighet hör enligt mitt förme­ nande tillmätas den största betydelsen.

Men ännu i ett avseende har läget ändrats. Det kan nämligen numera, till skillnad från tidigare, anses utrett, att under ett svagt år för jord­ bruket ej garantibehovet är så starkt som man tidigare synes ha föreställt sig. 1928 års utredning grundade sig på siffror från det jämförelse­ vis goda inkomståret 1924, medan den nu verkställda utredningen av­ sett lågkonjunkturåret 1929 och dess inkomstförhållanden. Den sist­ nämnda utredningen har utmynnat i kommunalskatteberedningens förut återgivna uttalande, att repartitionstalet O.oe för jordbruksvärde ej kan anses ur garantisynpunkt erforderligt. För min del finner jag, att den ökning av skattebördan, som kommer till stånd för löntagarna, ej kan betraktas såsom genomgående obetydlig, men vill dock instämma i detta beredningens uttalande; ökningen är ej av den storleksordning, att den kan sägas innebära ett avgörande skäl för bibehållande av repartitions­ talet ⁰.⁰⁶.

Någon annan reform i avseende å beskattningsgrunderna av beskaffen­ het att, liksom fallet var år 1928, samtidigt verka sänkande på beskatt­ ningsunderlaget för jordbruksfastighet, är nu ej ifrågasatt. Att samti­ digt en sänkning av taxeringsvärdena kan väntas inträffa på flertalet platser, är en annan fråga, som jag kommer att beröra i det följande. Här vill jag framhålla, att repartitionstalets sänkning synes mig beteckna den primära frågan och spörsmålet örn eventuellt uppskov med fastig­ hetstaxeringen den sekundära, och att den förra sålunda hör avgöras utan hänsyn till den senare. Det vore enligt mitt förmenande mindre lyckligt att först med bibehållande av gällande repartitionstal verkställa ny fas­ tighetstaxering och därefter fatta beslut örn repartitionstalens sänkning. Det kan nämligen med stöd av tidigare erfarenheter befaras, att olikhe­ ten i repartitionstal för jordbruksfastighet och för annan fastighet på sina håll skulle kunna föranleda en tendens att värdesätta jordbruksfastigheter lägre än som eljest skulle bliva fallet. Det är sålunda att anse som en fördel, att beslutet örn repartitionstalets sänkning föregår omtaxeringen.

Att det här ej gäller en fråga med vittomfattande ekonomiska konse­ kvenser, lärer med ganska stor tydlighet framgå av det förut anförda. Kommunalskatteberedningens kalkyl har givit det resultatet, att den sammanlagda förskjutningen vid alternativ I ej torde uppgå till 2 miljo­ ner kronor. Senare företagna beräkningar hava givit grund för anta­ gandet, att denna siffra kommer att rätt väsentligt underskridas. Hela reformen är sålunda ej av större allmän räckvidd. Det kan möjligen visa sig önskvärt att i något fall mildra övergången genom extra bidrag av skatteutjämningsmedel. De ekonomiska följderna för staten av dy-

Ifrågasatt uppskov med

taxeringen.

ringen ej bör göras mera vittgående än som följer av de givna förutsätt­ ningarna. Motsvarande torde gälla beträffande alla städer. Dessa repre­ sentera ju ett ganska stort antal skattskyldiga, många med mindre be­ skattningsbar inkomst än 500 kronor, och att ej medtaga städerna inne­ bär därför en fördel med hänsyn till taxeringsarbetet. Att ett förslag så­ dant som det ifrågasatta ej kan erhålla en alltför noggrann avvägning, ligger i sakens natur.

Vad avdragens storlek beträffar ansluter jag mig till det lägsta av de angivna alternativen. Med undantag för en reservant inom kommunal- skatteberedningen och tvänne ledamöter av svenska landstingsförbun­ dets styrelse har ingen av dem, som yttrat sig i frågan, tillstyrkt högre extra avdrag. I några av de avgivna yttrandena har man direkt uttalat sig emot högre avdrag. Det är sannolikt att, såsom nämnde reservant inom kommunalskatteberedningen framhållit, de lägre avdragen ej alldeles ge­ nomgående skola bereda den avsedda kompensationen. Att huvudsaklig kompensation skall genom dessa avdrag komma till stånd för de mindre inkomsttagarna, förefaller mig emellertid tämligen visst, och att nu i be­ rörda avseende gå längre än att detta resultat vinnes synes mig ej erfor­ derligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

Allmän fastighetstaxering år 1933.

I det yttrande med förslag till instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1933, som domänsty­ relsen enligt vad jag kommer att sedermera närmare utveckla avgivit, har styrelsen ansett sig böra framhålla, att, bland annat, svårigheterna att under nuvarande förhållanden lämna förslag till prissättning av vir- kesavkastningen samt att fixera kapitaliseringsfaktorn gjorde, att styrel­ sen för sin del vore tveksam, örn med nuvarande förutsättningar en helt ny fastighetstaxering lämpligen borde genomföras år 1933.

Jämväl i åtskilliga yttranden rörande domänstyrelsens berörda förslag ävensom i ett par av de utlåtanden, som avgivits över det i det föregående omnämnda, inom finansdepartementet utarbetade utkastet med förslag örn ändrat repartitionstal för jordbruksvärde, har frågan örn uppskov med nästa allmänna fastighetstaxering berörts. Länsstyrelserna i Uppsala,

Göteborgs och Bohus samt Örebro län hava sålunda hemställt, att frågan örn dylikt uppskov göres till föremål för utredning. Länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava ställt sig tveksamma rörande lämpligheten av att nästa allmänna fastighetstaxe­ ring äger rum å föreskriven tid, medan länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län obetingat uttalat sig för ett uppskov. Länsstyrel­ sen i Västernorrlands län finner ett uppskov icke tilltalande.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

män författning eller på annat sätt, är icke tillrådligt, bland annat på grund av den rubbning i landets allmänna kredit, som en dylik åtgärd sannolikt skulle medföra. Däremot skulle det säkerligen medföra cn av­ sevärd lättnad för jordbrukarna, örn nuvarande höga räntesatser på andra lån mot inteckning än hypotekslån kunde nedbringas. I det läge, som sålunda är för handen, finner sig Eders Kungl. Marits befallningshavan- de därför böra förorda, att till prövning upptages frågan, huruvida icke nästkommande allmänna fastighetstaxering lämpligen bör uppskjutas, och att därvid nu framförda synpunkter varda beaktade.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hyser, med hänvisning huvudsakligast till jordbrukets kreditförhållanden, betänkligheter mot att nästa allmän­ na fastighetstaxering företages år 1933.

Länsstyrelsen i Västmanlands län gör följande uttalande: »Vad angår den av kungl, domänstyrelsen väckta frågan örn anstånd på visst sätt med verkställande av den fastighetstaxering, som enligt för­ fattningen skall ske år 1933, har befallningshavanden redan tidigare un­ der hösten övervägt en framställning till Eders Kungl. Majit örn upp­ skov i sådant avseende. Då befallningshavanden emellertid under hand erfarit, att Eders Kungl. Majit övervägde den frågan, ansåg befallnings- liavanden framställning i sådant syfte från befallningshavanden överflö­ dig. Befallningshavanden vill emellertid såsom sin mening framhålla, att ett uppskov med fastighetstaxeringen torde vara nödvändigt En ny fastighetstaxering nu skulle med all säkerhet medföra sänkta taxerings­ värden och en sådan åtgärd kunde komma att medföra icke önskvärda konsekvenser beträffande jordbrukets kreditförhållanden. Enligt befall- ningshavandens mening äro taxeringsvärdena i detta län icke så höga, att det skulle medföra någon större olägenhet att behålla dem oföränd­ rade i ett eller annat år utöver nu löpande taxeringsperiod och vad den ökade skattebördan beträffar----------- torde den i de flesta fall uppvägas av förmånen att få behålla primärkrediterna orubbade, särskilt örn. såsom föreslagits, garantiprocenten kommer att nedsättas. Befallningshavan­ den anser därför, att ett uppskov med fastighetstaxeringen icke behöver eller ens bör förbindas med någon rätt till justering av 1928 års värden. Skulle en sådan justering ske generellt, bleve de olägenheter, befallnings­ havanden velat undvika, framträdande och skulle den ske endast efter framställning, bleve ojämnheterna i taxeringsvärdena allt för stora, enär i så fall endast sådana jordägare, som vore oberoende av kreditförhål­ landena, komme att begära nedsättning.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ett uppskov, under vilket de nuvarande fastighetsvärdena komme att bibehållas, kunde tän­ kas medföra en alltför hård beskattning av åtminstone jordbruksvärde. De olägenheter, som från vissa håll framhållits i fråga örn jordbrukskre­ diten, syntes länsstyrelsen knappast utgöra motiv för ett uppskov.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller i yttrande över domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion, att, örn genomförande av ett uppskov möjligen skulle innebära någon fördel för skogsinnehavaren, så skulle det verka i motsatt riktning beträffande äga­ ren av jordbruk. Styrelsen fortsätten

om ej särskilt starka skäl kulina åberopas mot en allmän omtaxering år 1933, så finnes ej tillräcklig anledning till sådan lagändring, som föran­ leder uppskov. Såsom ett skäl emot omtaxering torde visserligen kunna anföras, att skattelättnad, i alla fall kommer vederbörande till godo ge­ nom repartitionstalets sänkning. Men denna skattelättnad kommer en­ dast en viss kategori fastighetsägare till godo, under det att för övriga fastighetsägare repartitionstalets sänkning verkar till höjning av skat­ ten, varför för dessas vidkommande en omprövning av taxeringsvärdet är desto mer berättigad. Taxeringsvärdet utövar vidare sin verkan på förmögenhetsbeskattningen, och det kan ej anses vara rimligt, att veder­ börande skola fortsätta att betala förmögenhetsskatt för belopp, som ej motsvaras av en tillgång av samma värde.

Såsom skäl emot en allmän omtaxering vid lagenlig tidpunkt hava jäm­ väl framställts farhågor för fastighetskrediten. Jag har noga prövat denna fråga och kommit till den uppfattningen, att några farhågor för uppsägning av krediter på grund av sänkta taxeringsvärden knappast behöva hysas. Det lärer för kreditinrättningarna vara ett starkt intresse att örn möjligt undvika tvångsrealisationer. Vad kreditinrättningarna själva angår, är det tydligt, att deras säkerheter ej försämras genom sänkning av taxerings­ värdena. Det är i regel blott vid utlåningstillfället, som taxeringsvärdet eller en del därav är bindande för kreditens storlek. Sparbankernas in- låningsrätt är i viss mån beroende av taxeringsvärdena, men den därom gällande bestämmelsen träder i full kraft först efter utgången av år 1939. Att däremot beviljande av nya fastighetskrediter kan komma att för­ svåras genom taxeringsvärdenas sänkning lärer vara obestridligt. Myc­ ket stor betydelse bör dock ej tillmätas denna synpunkt, då flertalet kreditinrättningar väsentligen grunda sin utlåning på självständiga värderingar. Då det lärer få antagas, att den i olika avseenden fast­ ställda, vid viss del av taxeringsvärdet bundna belåningsgränsen för­ utsätter, att taxeringsvärdena skola överensstämma med de riktiga vär­ dena, ligger för övrigt i berörda omständighet ej ett skäl emot utan ett skäl för omtaxering. Att slutligen vissa kreditinrättningar bruka tillämpa olika räntesatser för olika procentuella andelar av taxeringsvärdet, är ett förhållande, som, därest sakliga skäl därför föreligga, lärer kunna om­ regleras i de särskilda fallen.

Ett vid ett förstahandsbetraktande av det föreliggande spörsmålet ta­ lande skäl emot omtaxering år 1933 skulle väl ligga däri, att denna taxe­ ring måste erbjuda stora svårigheter på grund av att en i verkligheten fri marknad för försäljningar av jordbruksfastighet mångenstädes knappast finnes, och att det måste bliva svårt att fastställa såväl »allmänna salu­ värdet» på jordbruksfastighet i allmänhet som »avkastningsvärdet» på skogsmark och växande skog. Det torde emellertid kunna antagas, att fastighetsvärdenas nivå i stort ändrats tämligen likformigt inom i huvud­ sak likartade större områden, och att en mera brett lagd undersökning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220

Värdering av skogsmark och växande skog.

danande Under det att grundläggande för taxeringen av fastighet i allmänhet

grunder for ,

. , . ,,

.... , ,

taxering

av

vara det s. k. »allmänna saluvärdet», skola skogsmark och växande

skogsmark och

skog upptagas till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter ratio-

vaxan e s og.

nej]a grun(jer bedrivet skogsbruk.

Huvudgrunderna för den speciella skogstaxeringsmetoden angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen och utvecklas när­ mare i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog. Dylik instruktion är fastställd att gälla tillsvidare, men det har uttryck­ ligen förutsatts, att ny instruktion skall fastställas före varje allmän fas­ tighetstaxering.

Framför allt betydelsefulla för ifrågavarande taxering äro följande fak­ torer: bonitet, virkespris, avdrag för allmänna omkostnader, kapitalise- ringsprocent samt — beträffande växande skog — relativ skogstillgång. Ett års normala avkastning per hektar skogsmark erhålles genom att mul­ tiplicera virkespriset med bonitetssiffran och göra avdrag för allmänna förvaltningsomkostnader. Värdet på ett hektar skogsmark med normal skogstillgång erhålles genom att kapitalisera den normala årliga avkast­ ningen efter visst procenttal. Vid 1928 års allmänna fastighetstaxering var kapitaliseringsprocenten 5 och värdet på ett hektar skogsmark med normal skogstillgång följaktligen 20 gånger den normala årliga avkastningen. Härav ansågos 3 V2 gånger den normala årliga avkastningens värde alltid representera skogsmarkens värde, resten, d. v. s. 16 7» gånger den normala årliga avkastningen, den växande skogens värde. Avviker skogstillgången från den normala, i det att den »relativa skogstillgången» är större eller mindre än 1, fastställes den växande skogens värde till motsvarande del av normalskogens värde. Var relativa skogstillgången t. ex. 0.5, upptogs så­ lunda vid 1928 års taxering den växande skogens värde till 0.5 gånger 16 */2 årsavkastningar.

Av de sålunda på skogstaxeringen inverkande faktorerna fastställas boniteten och relativa skogstillgången vid själva taxeringen, och taxe- ringsbestämmelserna inskränka sig till att giva föreskrifter örn hur här­ vid skall tillgå. Avdraget för allmänna förvaltningsomkostnader har an­ givits i lagen till, utom i vissa undantagsfall, en fjärdedel av den siffra, som erhålles genom att multiplicera virkespriset med bonitetssiffran. Variabla faktorer äro följaktligen enligt lagen virkespriset och kapitali- seringsfaktorn. Hörande virkespriset finnes stadgat, att detta bestämmes efter virkets nettovärde å rot enligt de pris, som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod, vilken bestämmes i förberörda instruktion. Vad kapitaliseringsfaktorn beträffar stadgas i kommunalskattelagen allenast, att denna jämväl bestämmes i instruktio­ nen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

73

Att här närmare redogöra för kommunalskattelagens och skogsvärde- ringsinstruktionens bestämmelser torde knappast vara nödvändigt. Ej heller har jag funnit erforderligt att i detta sammanhang särskilt om­ nämna de speciella föreskrifter, som finnas meddelade örn hänsyntagande till skogsbete och dylikt. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Genom ämbetsskrivelse den 12 maj 1931 anmodades domänstyrelsen att till finansdepartementet inkomma med yttrande rörande vilka ändringar i gällande instruktion för värdering av skogsmark och växande skog sty­ relsen kunde finna påkallade med hänsyn till dess tillämpning vid allmän fastighetstaxering år 1933. Efter att hava inhämtat yttranden från samt­ liga Överjägmästare, vissa jägmästare och skogstaxator^ centralrådet för skogs vårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund avgav domänstyrelsen i en den 8 november 1931 dagtecknad skrivelse förslag i berörda avseende. Denna skrivelse -— som torde få intagas bland bila­ gorna till dagens statsrådsprotokoll (bil. 2) —■ utställdes till yttrande av myndigheter och sammanslutningar. För huvudsakliga innehållet av dessa yttranden torde jag få redogöra under de särskilda punkter ytt­ randena beröra.

Yad angår beräknande av den normala årliga virkesavkastningens rot­ värde, gäller såsom nyss nämnts, enligt anvisningarna till 9 § kommunal­ skattelagen, att virkets nettovärde å rot beräknas enligt de pris, som för liknande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidspe­ riod. Vid 1928 års taxering lågo de fem åren 1922—1926 till grund för prissättningen.

Domänstyrelsen omnämner i motiveringen till förslaget, bland annat, vissa uttalanden, som gjorts i yttrandena från centralrådet för skogsvårds- styrelsernas förbund och från Sveriges skogsägareförbund.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade framhållit, att under senaste tid samtliga råvarupriser hastigt sjunkit ävensom att detta prisfall, särskilt under förfluten del av år 1931 (centralrådets yttrande är avgivet i september 1931), kommit att i mycket hög grad drabba skogens produkter.

Detta universella prisfall hade nått sådana dimensioner, att det, även örn en återhämtning förr eller senare måste inträffa, säkerligen måste resultera i en prisnivå, som för lång tid framåt komme att väsentligt understiga närmast föregående läge. Centralrådet holle för sannolikt, att de virkespriser, som exempelvis gällde under åren 1927—1930, komme att sakna tillämpning under instundande fastighetstaxeringsperiod. Det torde därför ej låta sig göra att utan vidare hinda rotvärdesberäkningarna för 1933 års fastighetstaxering vid prismedeltal för åren 1927—1931. Ett sådant förfarande skulle nämligen med största sannolikhet komma att ur skattesynpunkt oskäligt betunga ägarna av skogsfastigheter i förhål­ lande till andra skattskyldiga. För att detta ej måtte ske, torde man en­ ligt centralrådet endera kunna välja en annan tidsperiod till grund för

Domänstyrel­

sens förslag till instruk­ tion samt ytt­

randen där­

över.

Rotvärde.

Kungl. Majlis proposition Nr 220.

virkets prissättande eller ock hålla frågan öppen så långt som möjligt genom att i instruktionen bestämma, att exempelvis prismedeltalen för åren 1927—1931 skulle tjäna till ledning vid taxeringen, men att, örn för­ hållandena därtill gåve anledning, det skulle uppdragas åt viss myndighet eller särskild nämnd att bestämma örn de ändringar i sagda prismedeltal, som kunde erfordras för att taxeringen med hänsyn till kommande årens prisläge skulle bliva så rättvis som möjligt. Centralrådet holle före, att av dessa båda alternativ det senaste vore att föredraga, då man därige­ nom finge bättre möjligheter att bedöma den sannolika framtida utveck­ lingen på virkesmarknaden.

Sveriges skogsägareförbund hade däremot yrkat, att medeltalet av de under åren 1929—1931 satta prisen skulle vara grundläggande för pris­ sättningen. Förbundet hade framhållit, att ett prismedeltal, avseende åren 1927—1931, skulle få till följd att i rotvärdet invägdes de fyra goda åren 1927—1931 och endast ett år, nämligen år 1931, med markerad sänkning.

En på dylika grunder genomförd taxering komme att leda till fullstän­ digt felaktiga taxeringsvärden och därigenom till ett oskäligt betungande av skogsbruket.

Domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion innehåller bestämmelse, att rotvärdet skall beräknas enligt de pris, som blivit satta under åren 1927—1931. Rörande de synpunkter, som legat till grund för detta domänstyrelsens förslag, får jag i huvudsak hänvisa till styrelsens utlåtande. I detta sammanhang vill jag dock erinra, att förslaget fram­ ställts under förutsättning att en — enligt styrelsens förmenande — fullt berättigad höjning göres beträffande avdraget för förvaltningskostnader och att ingen sänkning sker av kapitaliseringsprocenten.

De virkespriser, som från och med år 1922 i medeltal för hela riket erhållits för virke sålt å rot från statens skogar, äro enligt domänstyrelsen följande:

år 1922 ......................... ...................... 5.5 kronor

» 1923 ........................ ...................... 5.8 »

1924 ........................ ...................... 4.4 »

1925 ......................... ...................... 4.5 » »

1926 ........................ ...................... 5.2 »

1927......................... ...................... 6.7 » »

1928 ......................... ...................... 5.8

»

1929 ........................ ...................... 5.7

»

» 1930 ........................ ...................... 4.8 » (preliminär) »

...................... ? »

Domänstyrelsen anför rörande denna sifferserie, att, även örn 1931 års rotvärde skulle avsevärt understiga värdet för år 1930, av serien att döma, ett medeltal för perioden 1927—1931 knappast torde komma att giva lägre resultat än medeltalet för perioden 1922—1926, som varit 5.i kronor. Sistnämnda siffra erhölles som medeltal för perioden 1927—1931, örn 1931 års rotvärde skulle nedgå ända till 2.5 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Till belysning av frågans innebörd må ur de avlämnade utlåtandena återgivas ytterligare följande.

Överståthållarämbetet anför: »Ur principiell synpunkt och med tillämpning av i kommunalskattela­ gen anvisade grunder för värdering av skogsmark och växande skog är intet att erinra mot detta förslag. Däremot synes det ur praktisk syn­ punkt betänkligt, att, medan jordbruksvärdena, vilka vid taxering skola upptagas efter salupris, omedelbart påverkas av de sänkta priserna å jord­ bruk, de sjunkande prisen å skogsprodukter endast i ringa utsträckning skulle komma att påverka skogsvärdena. Det är till och med icke osanno­ likt, att förslagets bestämmelser skulle föranleda att skogsvärdena höjas.

Detta synes desto mera betänkligt ur skattefördelningssynpunkt, örn såsom tidigare föreslagits repartitionstalet för jordbruk sänkes med en enhet, medan repartitionstalet för skogsmark bibehålies oförändrat. Den ojämn­ het, som under tider av hastigt förändrade priser måste uppkomma till följd av att skilda principer gälla vid värdering av jordbruk och skogs­ mark, bör därför enligt överståtliållarämbetets mening föranleda en viss modifikation av förslaget och föreslår Överståthållarämbetet därför, att rotpriserna vid nästkommande fastighetstaxering bestämmas efter de un­ der treårsperioden 1929—1931 gällande.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner ej anledning motsätta sig vad domänstyrelsen föreslagit rörande de år, som skola ligga till grund för prismedeltalet.

Länsstyrelsen funne dock de grunder för skogstaxeringen, som domän­ styrelsens förslag till ny skogsinstruktion innebure, ej tillfyllest för ett nedbringande av skogsfastigheternas taxeringsvärden till den nivå, som skäligen betingades av de virkespriser, som nu gällde och för den kom­ mande taxeringsperioden sannolikt komme att gälla. Då länsstyrelsen funne starka skäl tala för att såvitt möjligt de år, som skulle ligga till grund för rotvärdets beräknande vid fastighetstaxeringen, bildade en sluten serie, kunde länsstyrelsen ej förorda annat tillvägagångssätt än det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslagna.

Landskamreraren i länet anförde emellertid, bland annat, följande: »Lika litet som det vid uppåtgående konjunktur lärer ifrågasättas att tillämpa ett rotvärde överstigande det, som föreskrivet medeltal utvisar, lika litet anser jag, att ett — låt vara starkt framträdande — prisfall ut­ gör tillräckligt skäl att frångå det eljest föreskrivna medeltalet. Det synes mig också, som skulle erfarenheten ha visat, att grundläggande värdefaktorer vid taxeringen i stor utsträckning fastställas på sådant sätt, att i vanliga fall taxeringen snarare blir för låg än tvärtom, och då där­ till kommer, att domänstyrelsen föreslagit så väl höjt avdrag för förvalt­ ningskostnader m. m. som ock bibehållande av den tidigare, jämförelsevis höga kapitaliseringsprocenten, finner jag åtminstone ganska sannolikt, att verklig övertaxering i större utsträckning ej lärer vara att befara med rotvärde enligt 1927—1931 års medeltal. Skulle dock läget verkligen befin­ nas sådant, att det eljest ifrågakommande femårsmedeltalet icke skulle kunna komma till användning utan verklig fara för övertaxering, anser jag lämpligare att låta med ny skogstaxering anstå under ett år, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt. Att uppdraga åt viss myndighet eller särskild

77

nämnd att bestämma örn de ändringar i 1927—1931 års prismedeltal, som kunna erfordras, för att taxeringen med hänsyn till de närmaste årens prisläge skall bliva så rättvis som möjligt, torde svårligen kunna göras utan äventyrande av den objektivitet, som ovillkorligen måste fordras till grund för ett sådant bestämmande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner självklart, att perioden 1927—1931 bör ligga till grund för rotvärdesberäkningen och att någon begränsning av perioden till färre antal år icke bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, bland annat, att medelvärdet för åren 1926—1931 såsom ledande till orimligt resultat måste förkastas samt att även ett medelvärde för fyraårsperioden 1927—1931 torde komma att leda till för hög taxering.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län omnämner, att skogsvårdsstyrelsen i lä­ net ansett sådana omständigheter nu föreligga, att till grund för rotvär- desheräkningarna vid nästkommande fastighetstaxering icke borde läggas de genomsnittspris, som blivit satta under åren 1927—1931. Länsstyrelsen uttalar emellertid, att då de skäl, som domänstyrelsen anfört för förslaget att de år, som skola ligga till grund för rotvärdets bestämmande, böra bilda en sluten serie, torde vara bärande, länsstyrelsen ansåge sig icke kunna ansluta sig till det av skogsvårdsstyrelsen förordade förslaget, att prismedeltalen för åren 1929—1931 skulle läggas till grund för rot- värdesberäkningarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att den hittills tillämpade principen att de år, vilkas priser skola normera rotvärdet, skulle bilda en sluten serie, syntes icke böra uppgivas. Den trygghet och rättvisa, som ett sådant medelmarkegångsförfarande otvivelaktigt innebure, vägde en­ ligt länsstyrelsens förmenande tyngre än den för övrigt nog så bestickande fördelen av att utvälja vissa år, som vid tidpunkten för fastställande av en instruktion kunde te sig lämpliga att räkna med.

Det avdrag för förvaltningskostnader m. m., som bör göras för att kom­ ma fram till nettovärdet på den normala årliga virkesavkastningen, ut­ gör, såsom förut omförmälts, för närvarande 25 procent av det belopp, som erhålles genom att multiplicera bonitetssiffran med rotvärdet.

Domänstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att redan år 1921, då nuva­ rande principer för värdering av skogsmark och växande skog hlivit fast­ ställda, från skogligt håll påpekats, att avdraget för allmänna omkost­ nader med 25 procent vore för lågt och snarare borde sättas till 33 pro­ cent. Att avdraget år 1927 icke höjts torde enligt styrelsen åtminstone delvis hava berott på att detta värdemoment i fastighetstaxeringen be­ aktats vid valet av kapitaliseringsprocent. Under de år, som därefter förflutit, hade tendensen mot de allmänna kostnadernas större andel av skogens rånetto skärpts, så att styrelsen numera ansåge det nödvändigt, att avdraget för nämnda kostnader skedde med en tredjedel i stället för

Kungl. May.ts proposition Nr 220.

Avdrag; för förvaltnings­

kostnader.

en fjärdedel. Styrelsen ville därvid framhålla, att för större skogsbruk dessa kostnader i själva verket utgjort mer än en tredjedel av skogens rånetto.

I enlighet med vad domänstyrelsen sålunda anfört innehåller styrelsens förslag till skogsinstruktion bestämmelse, att från det beräknade värdet å den normala årliga virkesavkastningen skall avdragas en tredjedel för kostnader av nu ifrågavarande art.

Domänstyrelsens förslag till höjning av avdraget för förvaltningskost­ nader har av flertalet av de hörda myndigheterna uttryckligen biträtts eller lämnats utan anmärkning. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår emellertid, att avdraget för förvaltningskostnader bibehålies oförändrat. Länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län ifrågasätta riktigheten av förslaget utan att direkt avstyrka detsam­ ma. Därvid har, bland annat, framförts tanken på olika stora avdrag för olika grupper av skogsägare.

Ur de avgivna yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: _ »Beträffande kostnadsavdraget finner länsstyrelsen däremot tvivelak­ tigt,. huruvida höjning av avdraget under nuvarande förhållanden är till­ rådlig. Domänstyrelsen anmärker, att redan vid förevarande spörsmåls behandling år 1927 fråga uppstått örn höjning av avdraget, men att denna fråga då fått falla, enär detta värdemoment beaktades vid valet av kapi- taliseringsprocent. Frågans samband med valet av kapitaliseringspro- cent torde även innevarande år vara av stor betydelse. I detta hänseende får länsstyrelsen såsom sin åsikt framhålla, att läget närmast synes mo­ tivera en nedsättning av kapitaliseringsprocenten. Örn avkastningen å långsiktiga kapitalplaceringar i skog, såsom nu är fallet, får antagas komma att varaktigt nedgå, innebär nämligen detta, att skogsägarna för framtiden nödgas åtnöja sig med en låg kapitaliseringsprocent. De valuta­ politiska förhållanden, som åstadkommit nu gällande höga låneräntor, torde icke böra tillmätas för stor vikt, utan man bör vara berättigad fasthålla vid att den fallande prisnivån måste äga den största betydelsen för kapitaliseringsprocenten. Ränteläget torde likväl mana till försik­ tighet och länsstyrelsen vill för sin del icke nu föreslå någon ändring av kapitaliseringsprocenten, men det anförda finner länsstyrelsen böra tagas i beaktande vid bedömandet av kostnadsavdraget. De åberopade för­ hållandena få anses tala emot att en höjning av detta avdrag företages. — Ett mera reellt skäl emot den ifrågasatta höjningen av kostnadsavdra­ get synes vara, att å de så kallade bondskogarna, där rationellt skogsbruk icke bedrives, avsevärt mindre kostnader förekomma; i allt fall uppgå dessa kostnader i regel till lägre tal än 25 procent.»

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar: »Vad angår förslaget, att medgivna kostnadsavdraget för skogens vård och förvaltning m. m. skulle höjas från V4 till */s av årliga virkesavkast­ ningen, vilken höjning delvis motiveras av de sjunkande virkespriserna, synes länsstyrelsen detta förslag knappast kunna anses vara en lycklig lösning, då redan nu för flertalet skogar, där rationell skogsskötsel ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 220.

Kapitaliseringsprocent.

Handelskammaren i Gävle har i sin här förut omförmälda skrift velat betona riktigheten av att avdraget för förvaltningskostnader höjdes från 25 procent till 33 1ja procent. Vid möte inför handelskammaren, där­ vid representanter för samtliga mera betydande skogsägande företag inom handelskammarens verksamhetsområde närvarit, hade från samt­ liga närvarande framhållits, att ifrågavarande kostnader mer än väl upp- ginge till 33 V3 procent av rotvärdet, ävensom att avdraget för allmänna omkostnader torde höra sättas procentuellt högre vid de lägre rotvärden, man syntes böra räkna med vid en kommande fastighetstaxering.

Vad angår den vid skogstaxeringen tillämpliga kapitaliseringsfaktorn har domänstyrelsen ansett, att 5 procent borde under nuvarande förhål­ landen alltjämt vara en i dylikt avseende lämplig siffra. Rörande de skäl, som härvidlag varit bestämmande för domänstyrelsen, hänvisas till sty­ relsens yttrande.

Kapitaliseringsfaktorn har uttryckligen berörts endast i ett fåtal ytt­ randen. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads och Västerbottens län biträda domänstyrelsens förslag. Länsstyrelsen i Malmö­ hus län förmenar, att siffran 5 redan från början utgjort en för hög kapi- taliseringsprocent, vilket förhållande bestyrktes av domänstyrelsens ut­ redning, som gåve vid handen, att förhållandena under de sista åren rik­ tigare hade betingat en kapitaliseringsprocent av 4.5. Det vore därför enligt länsstyrelsens åsikt klokt att nu stanna vid denna procentsiffra

Kammarrätten anför: »Kammarrätten delar domänstyrelsens uppfattning örn det berättiga­ de i en viss sänkning av nu gällande taxeringsvärden. Såvitt föreliggan­ de material för frågans bedömande utvisar, torde knappast någon sänk­ ning vara att påräkna såsom direkt följd av att medeltalet av priserna under åren 1927—1931 lägges till grund för bestämmandet av rotvärdet.

En sådan sänkning skulle emellertid, på sätt förut antytts, kunna vin­ nas genom höjning av kapitaliseringsprocenten.

Kammarrätten saknar givetvis möjlighet att uttala sig örn det sannolika ränteläget under den 5-årsperiod, varom här är fråga. Trots medeltalet av räntan för åren 1927—1931 torde det med hänsyn till såväl det nu­ varande höga ränteläget — 6 procent vid 1931 års utgång — som osäker­ heten på området för framtiden dock enligt kammarrättens mening vara uteslutet att bestämma den nu ifrågavarande kapitaliseringsprocenten lägre än 5 procent. Örn man skall stanna vid denna räntesats eller even­ tuellt höja kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent, är vanskligt att uttala sig örn.----------- - Under erinran örn den i det föregående framhållna möj­ ligheten att genom höjning av kapitaliseringsprocenten reglera värdena, anser sig dock kammarrätten böra, med hänsyn till det nuvarande höga ränteläget, ifrågasätta, örn icke en höjning av kapitaliseringsprocenten till 5.5 procent bör vidtagas.

En alltför kraftig sänkning av taxeringsvärdena, i vad skogsvärdet angår, måste dock framkalla en viss tvekan med hänsyn därtill, att re- partitionstalet för skogsvärdet är lägre än för jordbruksvärdet. Vid så­ dant förhållande synes kapitaliseringsfaktorn, som vid en kapitaliserings-

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 220.

tar, såsom jag förut framhållit, att fastställa »det värde, som de kumla an­ ses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk». Det bar ti­ digare framhållits (prop. 102/1927, sid. 490), att man med denna metod syftar till att —■ visserligen schablonmässigt — få fram värden, som skä­ ligen kunna anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren under förutsättning av skogens fortsatta användning för uthålligt skogs­ bruk. Man har sålunda att ställa sig frågan, hurudan kalkyl en köpare, som har för avsikt att fortsätta med rationellt skogsbruk, plägar göra. Han måste därvid uppenbarligen göra klart för sig, att det gäller en affär på lång sikt. Han räknar sålunda med ej blott årsavkastningen under de närmaste åren utan den sannolika årsavkastningen under en över­ skådlig framtid. Säkerligen kalkylerar han ej heller med räntefoten för kortfristiga placeringar utan med den ränta, han kan väntas erhålla på lång sikt. Om köpet sker under en högkonjunktur eller en lågkonjunk tur, bör i och för sig föga påverka denna del av kalkylen. Vederbörande har strängt taget ingen anledning att komma till annat resultat vid det ena tillfället än vid det andra men har sannolikt benägenhet för större optimism vid högkonjunktur. Ävenledes måste det givetvis påverka hans pris, örn lågkonjunktur eller högkonjunktur förutses under de allra närma­ ste åren, i så måtto nämligen, att det uppenbarligen ställer sig fördelak­ tigare, örn de närmaste årens värden väntas bli höga och de påföljande årens låga, än örn ordningen blir den motsatta. Att dessutom en mer eller mindre knapp kapitaltillgång utövar sin verkan på efterfrågans storlek, är tydligt, men just därför att det gäller långtidsplaceringar blir ej heller verkan av denna faktor så stark, som örn det gäller mera kortfristiga så­ dana. Allt detta sammanlagt innebär, att saluvärdet på skogsmark och växande skog under förutsättning av dess fortsatta användning för ra­ tionellt skogsbruk visserligen fluktuerar men — vid oförändrat penning­ värde — inom jämförelsevis trånga gränser och mindre än de faktiska saluvärdena, vilka lätt röna inverkan av möjligheten att omedelbart göra ett mer eller mindre betydande kapitaluttag ur skogen. Örn det exempel­ vis skulle kunna påvisas, att de faktiska saluvärdena för växande skog sedan ingången av år 1928 nedgått med 25 procent, får detta följakt­ ligen ej tagas till intäkt för ett påstående, att taxeringsvärdena böra sän­ kas i samma proportion. Taxeringsvärdena på skogen böra förete en jäm­ nare kurva än de faktiska saluvärdena.

Ett mer eller mindre medvetet anläggande av ett betraktelsesätt unge­ fär liknande det jag nu gjort mig till tolk för kan väl antagas hava för­ anlett många av de hörda myndigheterna m. fl. att giva sin anslutning till olika förslag, som kunna väntas resultera i en nedsättning av taxe­ ringsvärdena med i runt tal 10 procent. Ett dylikt förslag förefaller mig också från förut angivna synpunkter tillfredsställande. Särskilt vill jag framhålla, att det knappast synes vara anledning gå längre än domänsty­ relsen föreslagit och som ganska allmänt tillstyrkts. Jag vill dock uttryck-