Prop. 1932:41
('med förslag till lag om k ring förin g shan del och tillfällighetsförsäljning m. m.',)
Kungl. Maj:ls proposition nr hl.
1
Nr 41.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
k ring förin g shan del och tillfällighetsförsäljning m. m.; given Stockholms slott den 22 januari 1932.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag örn kringföringshandel och tillf ällighetsförsäljning; samt 2) lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.
GUSTAF.
D. Hamsén.
Bihang till riksdagens protokoll 1982 1 sami. 8h käft.
(Nr hl.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr ]t].
Förslag
till
Lag
om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.
Härigenom förordnas som följer:
Om kringföringshandel.
1
§•
Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes
än å marknad, har han att därtill söka myndighets tillstånd.
Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av till-
ståndsmyndigheten.
2
§•
Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller
inom kommun, där han driver fast handel, sökes i Stockholm hos Överståt
hållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, hos denna, i övriga
städer hos magistraten eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt på
landet hos länsstyrelsen i det län, inom vilket kommunen är belägen.
Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.
3 §.
Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos
länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.
4 §•
I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt
genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas för
säljares fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är av
myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.
5 §.
Uppfyller sökanden icke de villkor, som för idkande av handel i allmänhet
äro gällande, eller finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att hand
hava verksamheten, skall ansökningen avslås.
I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
3
vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknan
de synpunkt anses icke böra kringföras till salu. Vid prövning av ansökning
örn tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § skall främst beaktas, huruvida
kringföringshandeln kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten.
Tillståndsmyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för
försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.
6
§.
Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver
ett kalenderår.
Avser tillståndet det län eller den del av länet, där kommun, som i 2 § sägs,
är belägen, äger tillståndsinnehavaren rätt att utan särskilt tillstånd enligt
nämnda paragraf driva kringföringshandel inom kommunen så länge tillstån
det gäller.
7 §•
Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämp
lig-
Om lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försälja
rens fotografi.
8
§.
Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt
bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ur
sprung eller av övervägande inhemsk tillverkning:
jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra träd-
gårdsprodukter än växtplantor och frö;
kött och köttvaror;
bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer ;
drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;
vilda bär och blommor, svamp;
fångst från jakt och fiske; samt
hemslöjds- och hantverksalster, dock endast där kringföringen sker av till
verkaren eller av hans make eller barn under sexton år.
Vad nu sagts gäller icke konserver.
9 §•
Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må den
samma förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erford
rats, haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder
av anförda besvär.
10
§.
Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
Om tillfållighetsför säljning.
11
§.
Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där han driver fast handel,
tillfälligtvis å auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller
utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att efter myndighets tillstånd
sådan försäljning må äga rum, då fråga är örn skadade eller för hastig för
skämning utsatta varor eller varor, som tillhöra konkurs- eller dödsbo, så ock
då eljest synnerliga skäl till försäljningen föreligga.
12
§.
Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall
äga rum.
I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen
skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av läns
styrelsen förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökanden
behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av
fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbar
het och ordentlighet.
13 §.
Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas
myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej
under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken
försäljningen skall äga rum.
Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.
14 §.
Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom till-
fällighetsförsäljning avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande an
ledning eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljnings
orten.
Gemensamma bestämmelser.
15 §.
Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat
detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder
till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.
16 §.
Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn
godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras
och vid anfordran uppvisas.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
5
17 §.
Den, som saluför varor utan tillstånd eller godkännande, då sådant erford ras, eller i strid mot förbud, som meddelats enligt 9 §, eller som överträder vad i 13 § andra stycket sägs, straffes med dagsböter.
För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med etthundra kronor.
18 §.
Av olovligen saluhållna varor må allmän åklagare till säkerhet för gäl dande av böter, som kunna komma att ådömas, där ej annan säkerhet ställes, taga i beslag så mycket, som skäligen kan anses i värde motsvara böternas belopp, dock högst ett tusen kronor.
Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses förfallet.
Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egen dom är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall örn insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
19 §.
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom förmäles i 17 § första stycket, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.
20 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är in rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän dom stol.
21
§.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
22
§.
Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933, då § 9 mom. 3—6 samt andra och tredje styckena av § 11 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angå ende utvidgad näringsfrihet skola upphöra att gälla.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr -il.
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående ut
vidgad näringsfrihet.
Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet dels skall införas ett nytt stadgande av nedan angivet innehåll
och betecknat med § 9 mom. 3 dels ock § 26 mom. 2, vilket lagrum senast
ändrats genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skall erhålla den änd
rade lydelse, som nedan angives:
§ 9.
Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt
stadgat.
§ 26.
Morn. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han
efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kring
föringshandel inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel
är särskilt stadgat.
Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att
här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund
av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda
ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad om till
fällighetsförsäljning är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
Kungl. Majlis proposition nr Jtl.
7
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
november 1931.
Närvarande:
Statsministern
E kman ,
ministern för utrikes ärendena friherre
R amel ,
statsråden
G ärde , H amrin , von S tockenström , S tädener , G yllenswärd , L arsson ,
H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, fråga örn revision av gäl
lande närings frihetslag stiftning samt anför:
»Vid upprepade tillfällen under de senaste årtiondena hava från köpmanna-
Inledning,
och hantverkarhåll framställningar gjorts hos Kungl. Maj:t örn revision av
gällande näringsfrihetslagstiftning. Som önskemål har därvid framhållits, bland
annat, att viss yrkesskicklighet och bokföringskunskap borde fordras för rätt
till självständig näringsutövning, att rätt till gårdfarihandel och möjlighet att
verkställa s. k. realisationer utom hemorten måtte begränsas samt att gällande
lag angående handelsregister, firma och prokura måtte i vissa hänseenden om
arbetas.
Sedan kommerskollegium den 2 juni 1913, efter hörande av representativa
sammanslutningar inom handel, industri och hantverk ävensom rikets länssty
relser, avgivit utlåtande över då föreliggande framställningar och därvid till
styrkt åtgärder för upptagande av det begärda revisionsarbetet samt Sveriges
hantverksorganisation härefter i en den 31 december 1920 dagtecknad skrift
gjort ytterligare framställning i saken, underställdes ärendet den 25 februari
1921 av dåvarande chefen för handelsdepartementet Kungl. Maj:ts provning.
Efter att hava i korthet erinrat örn innehållet i berörda framställningar ut
talade departementschefen därvid, att kraven på en revision av nänngsfrihets-
förordningen och därmed sammanhängande författningar syntes honora icke
längre böra lämnas åsido. Revisionsarbetet torde emellertid böra föregås av
en ingående utredning rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser i
ämnet och önskemålen beträffande deras omarbetning. I anledning av vad de
partementschefen sålunda anfört och på dennes hemställan uppdrog Kungl. Maj :t
åt revisionssekreteraren, numera generaldirektören Torsten Nothin att verk
ställa berörda förberedande utredningsarbete. Sedan Nothin i oktober 1921
utnämnts till statsråd, förordnades t. f. revisionssekreteraren Olof Haggström
8
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.
att tillsvidare fullfölja utredningsuppdraget. Under arbetets gång inhämtades
yttrande från handelskamrar och andra näringsorganisationer samt från läns
styrelser och magistrater på grundval av ett upprättat cirkulär, däri frågor
uppställts angående vederbörandes önskemål i särskilda hänseenden beträf
fande ändringar i gällande lagstiftning å området. Den 24 november 1922
beslöts emellertid, i samband med då vidtagna allmänna inskränkningar i kom
mittéväsendet, att utredningsarbetet skulle från och med den 1 januari 1923
vila och därefter icke utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande upptagas.
Sedan härefter olika näringskorporationer vid upprepade tillfällen, bland
andra Sveriges hantverksorganisation i en den 11 augusti 1924 dagtecknad
skrift, hemställt örn revisionsarbetets återupptagande, uppdrog Kungl. Majit
den 27 september 1924 at kommerskollegium att i huyudsaklig överensstäm
melse med vissa av föredragande departementschefen angivna riktlinjer fullfölja
det för en revision av gällande näringslagstiftning erforderliga utredningsar
betet samt till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som av utredningen kun
de föranledas. Enligt de angivna riktlinjerna skulle till en början den redan
påbörjade undersökningen rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser
av näringsrättslig natur slutföras. Vidare skulle de olika önskemål, som från
näringsidkarehåll och eljest under årens lopp till statsmakterna framförts, göras
till föremål för ingående och allsidig prövning. Särskilt borde därvid det om
stridda spörsmålet rörande stadgande av speciella kompetensvillkor för rätt
till utövning av hantverks- och handelsverksamhet upptagas till förutsättnings
löst övervägande. Vad frågans mera formella sida anginge, hade kollegium
att undersöka, huruvida icke för vinnande av större överskådlighet ett samman
förande av de nu pa en mångfald olika författningar spridda näringsrättsliga
bestämmelserna i större eller mindre omfattning kunde äga rum, liksom ock
huruvida icke at vissa av dessa bestämmelser kunde givas en tydligare och efter
moderna förhållanden bättre anpassad avfattning. I anslutning till ifråga-
\ arande uppdrag hava vidare till kollegium överlämnats åtskilliga sedermera
hos Kungl. Maj :t gjorda framställningar rörande till utredningen hörande spörs
mål. Genom direkt hänvändelse till kollegium hava därjämte från skilda håll
framställts önskemål i ärendet.
Efter bearbetning av det tillgängliga utredningsmaterialet har kollegium
haft överläggningar i ärendet med representanter för handelskammarmötets
kommitté, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverksorganisation och Sve
riges grossistförbund.
I utlåtande den 24 oktober 19281 lämnade kommerskollegium en översikt över
de särskilda frågornas dåvarande läge jämte olika framkomna reformförslag
och angav de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka enligt kollegii mening en
författningsrevision borde företagas, samt hemställde, att de av kollegium så
lunda utvecklade principerna i huvudsak måtte läggas till grund för förslag
till ny näringsfrihetsförordning.
Den 26 april 1929 underställde dåvarande chefen för handelsdepartementet
ärendet Kungl. Maj:ts förnyade prövning samt anförde därvid, att det vid
1 Tryckt som bilaga till Kommersiella Meddelanden 1928 nr 21.
Kungl. Maj:ts proposition nr
-
4
1.
9
de överväganden, som ägt rum inom departementet, visat sig, att ställnings
tagande till de av kommerskollegium skisserade riktlinjerna för en revision av
näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande författningar svårli
gen kunde äga rum, innan formulerade förslag till författningsbestämmelser
förelåge. Efter hemställan av departementschefen lämnades honom därför be
myndigande att tillkalla högst två sakkunniga för att inom departementet bi
träda med upprättande av förslag till lagtext.
Sedan revisionssekreteraren William Hemberg, vilken med stöd av nämnda
bemyndigande tillkallats, på grundval av kommerskollegii berörda utlåtande
utarbetat preliminära utkast till näringslag och till ändringar i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, hava infordrade yttran
den över utkasten avgivits av samtliga länsstyrelser, av magistrater och stads-
styrelser i rikets städer ävensom av skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån,
kontrollstyrelsen, rikets handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Stock
holms och Malmö köpmannaföreningar, Sveriges hantverksorganisation, Sve
riges industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges advokat
samfund, kooperativa förbundet, fullmäktige för samtliga svenska handelsre
sandeföreningar och Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Vidare hava Sve
riges tobakshandlares riksförbund, svenska konditorföreningen, Sveriges han-
delsträdgårdsmästareförbund, föreningen blomsterförmedlingen och blomster
handlanden Ester Widén i Alvesta inkommit med skrifter i ämnet. Skånes
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kolonialvaruengrossis-
ters riksförbund, svenska handelsagenters förening, Göteborgs köpmannaför
ening och svenska slöjdföreningen, vilka jämväl lämnats tillfälle att yttra sig
över utkasten, hava icke inkommit med yttrande. Utkastet till näringslag har
dessutom varit föremål för diskussion vid svenska handelskammarmötet i Malmö
den 8 september 1930. Sedan samtliga i ärendet inkomna yttranden och skrif
ter överlämnats till kommerskollegium, har kollegium den 6 juni 1931 avgi
vit utlåtande1 över utkasten.
Redan på 1700-talet och särskilt under dess senare år förmärktes allt star
kare opposition mot den privilegierade ställning, som vissa grupper av med
borgare enligt den då gällande lagstiftningen intogo i fråga om rätten att ut
öva handel, hantverk och industri. Början till det näringsfrihetens tidsskede,
som kom till genombrott vid 1800-talets mitt, kan emellertid hänföras
till ett av borgarståndet vid 1809—10 års riksdag gjort uttalande, ’att id
kandet av borgerlig näring mot åtagandet av däremot svarande tunga
må bliva en rättighet för alla medborgareklasser’ (den s. k. borgarstån
dets koncession). Örn innebörden av denna grundsats gjorde sig likväl skarp
meningsskiljaktighet gällande, och under de närmaste decennierna förekom-
mo livliga debatter härom såväl i som utom riksdagen. Särskilt borgarstån
det och Stockholms stads femtio äldste sökte- ivrigt försvara de bestående för
hållandena. Redan 1812 uttalade borgarståndet sina farhågor för, att en
Historik.
Statens offentliga utredningar 1931: 13.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
alltför vidsträckt tolkning av koncessionen skulle leda till äventyrliga följder
för näringarna. I slutet av sistnämnda år tillsatte Kungl. Majit en kom
mitté med uppdrag att efter granskning av gällande författningar föreslå ’de
efter tidernas förändrade skick lämpade stadganden, som kunna leda till be
fordrande av frihet utan sjelfsvåld i borgerliga näringar, till idoghetens un
derlättande vid alla lofliga företag och till återinförande af en obrottslig
efterlefnad af de föreskrifter, hvilka hafva för ändamål att lifva och bibe
hålla ordning, arbetsflit och sedlighet inom samhället’. Kommitténs betän
kande förelåg färdigt år 1816. Dessförinnan hade vid 1815 års riksdag såväl
hos ridderskapet och adeln som i bondeståndet väckts motioner örn allmän nä
ringsfrihet.1 Vid 1823 års riksdag bringade Kungl. Maji åter frågan örn ny
näringslagstiftning under riksdagens prövning. Ehuru vissa partiella reformer
vidtogos, läto de nya författningarna dock alltjämt vänta på sig. År 1835 av
lät riksdagen ånyo skrivelse i ämnet, och kommerskollegium, som ålades yttra
sig över riksdagens framställning, avgav under år 1836 utlåtanden med för
slag dels till författning angående utövandet av hantverks-, manufaktur- och
fabriksrörelse, dels ock till förnyat handelsreglemente. Härefter behandlades
näringsfrihetsfrågan ånyo bland annat på riksdagen 1840—41, och slutligen
utfärdades den 22 december 1846 de nya författningar, som betecknade den
avgörande brytningen med det gamla systemet.
Genom 1846 års fabriks- och hantverksordning samt handelsordning avskaf
fades skråväsendet och utplånades de flesta skiljaktigheterna mellan närings
friheten på landet och i städerna. Vidare medgåvos högst väsentliga lättna
der i möjligheterna att öppna näringsverksamhet. För rätt att idka hantverk
och fabriksrörelse uppställdes endast vissa allmänna betingelser: sökanden
skulle vara svensk medborgare, råda över sig och sitt gods, äga god frejd, kun
na skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt hava begått
nattvarden. För rätt att utöva vissa i förordningen uppräknade hantverks-
grenar: skomakare-, skräddare-, smed- och snickareyrkena m. fl., tillhopa tjugo
skilda yrken, fordrades dock av magistraten godkänt mästarprov. Hantver
kare i stad skulle dessutom hava vunnit burskap. För rätt att driva handel
uppställdes samma allmänna bestämmelser som i fråga örn hantverk. Dock
skulle handlanden även kunna räkna i bråk samt kunna föra handelsbok. På
landet fick öppen salubod icke anläggas på kortare avstånd än tre mil från
stad. Lantmannaprodukter fingo dock på landet avyttras av lantmän utan
inskränkning.
Utfärdandet av dessa författningar medförde emellertid icke, att strider
na örn näringstvång och näringsfrihet upphörde. År 1863 ingingo ständer
na till Kungl. Majit med anhållan örn utfärdande av nya författningar rö
rande rätten att idka näring, grundade på principen örn allmän näringsfrihet
och angåvo därvid utförligt de riktlinjer, efter vilka lagstiftningen enligt stän
dernas förmenande borde utformas. Denna riksdagens framställning remit-
1 Jfr i andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 vid 1887 års första riksdag
lämnad översikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
11
terades till kommerskollegium, som redan året förut erhållit Kungl. Maj:ts
uppdrag att avgiva yttrande angående ifrågasatt borttagande av åtskilliga i
avseende å näringsutövning stadgade inskränkningar. Kollegium avgav den
5 mars 1864 utlåtande med förslag till förordning i ämnet. Detta förslag, som
i huvudsak byggde på de av riksdagen angivna riktlinjerna, är i allt väsentligt
grundläggande för den ännu gällande förordningen av den 18 juni 1864 an
gående utvidgad näringsfrihet. Med denna förordning försvunno de sista
resterna av det gamla systemet; den mer än halvsekellånga striden mellan
näringsfrihetens förkämpar och motståndare hade slutat med fullständig seger
för de förra.
I 1864 års förordnings § 1, vilken alltjämt gäller i sin ursprungliga lydelse,
stadgas, att varje svensk man och kvinna är berättigad ’att i stad eller å landet
idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till ut
rikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa
varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart. För rätt
att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller fran annat upplagsställe,
eller att med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn till avsalu till
verka fabriks- och hantverksarbeten, eller såsom yrke utöva annan hante
ring, uppställdes såsom villkor att hava god frejd samt att rada över sig och
sitt gods, d. v. s. icke vara omyndig eller försatt i konkurs. Kravet
på god frejd uteslöts genom förordning den 24 maj 1918. Örn rörelsen skulle
anmälan göras i stad till magistraten och på landet till länsstyrelsen eller kro
nofogden i orten. Numera skall för landets vidkommande anmälan ske hos
länsstyrelsen. I fråga örn viss produktion, nämligen tillgodogörande eller för
ädling av mineralrikets alster, skulle anmälan göras hos bergsöverstyrelsen, nu
mera kommerskollegium. För drivande av vissa kemiska fabriker fordrades
dessutom intyg, att näringsidkaren själv eller hos honom anställd föreståndare
ägde härför nödig skicklighet.
För rätt att utom bosättningsorten kringföra varor till salu erfordrades en
dast anmälan till magistrat, kronofogde eller länsstyrelse i mantalsskrivnings
orten med företeende av intyg, att näringsidkaren ägde god frejd och icke vore
omyndig eller i konkurs. Önskade handlanden använda biträde vid försälj
ningen, skulle även beträffande denne företes betyg, att han vore välfrejdad
och myndig.
Försäljning å marknad var helt fri.
Hantverkare, som ej i sin rörelse hade andra biträden än hustru och hemma
varande barn, behövde varken uppfylla förutberörda allmänna villkor eller
göra anmälan örn sin rörelse. Likaså ägde lantmän att utan vidare med bi
träde av hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjänstehjon till avsalu för
färdiga de fabriks- och hantverksalster, vilka såsom föremål för husflit kunde
av dem åstadkommas. Av stat eller kommun stiftade inrättningar för fattig-
oeh fängelsevård samt alla slags undervisnings- och vårdanstalter ägde lika
ledes full frihet att till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster.
Från den allmänna näringsfriheten undantogos emellertid vissa uppräknade
12
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf-l.
rörelser: tillverkning och försäljning av brännvin, källare- och krogrörelse,
apoteksrörelse m. fl. näringsfång, beträffande vilka särskilda föreskrifter fun-
nos utfärdade. Den sålunda gjorda uppräkningen har sedermera vid skilda
tillfällen ändrats och kompletterats. Vidare föreskrevs, att den som hade
kronouppbörd örn hand, allmän åklagare samt tulltjänsteman ävensom någon
nu angiven befattningshavares hustru icke ägde driva handelsrörelse.
Gift kvinna ägde idka näring, såframt mannen iklädde sig ansvarighet för
de förbindelser, hon i och för rörelsen kunde komma att ingå. Denna bestäm
melse gäller dock numera icke, om nya giftermålsbalken är tillämplig på
makarnas förmögenhetsförhållanden. För omyndigs rätt till näringsutövning
fordrades, att förmyndaren åtagit sig sådan ansvarighet. Numera erfordras
endast förmyndarens och överförmyndarens samtycke.
I fråga örn utlännings rätt till näringsutövning gåvos särskilda regler.
Förutom straffbestämmelser och vissa processuella regler innehåller 1864
ars förordning härutöver endast vissa numera föråldrade bestämmelser örn
förening av näringsidkare samt örn handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hant
verk eller annan hantering.
I näringfrihetsförordningen hava sedermera under årens lopp vid åtskilliga
tillfällen ändringar vidtagits. Dessa hava dock i allmänhet icke inneburit
någon beskärning av näringsfriheten. Endast i tvenne avseenden, nämligen i
fråga örn rätt att idka gårdfarihandel och att företaga s. k. realisation, d. v. s.
tillfällig försäljning av varulager å annan ort än den, där handlanden driver
sin fasta handelsrörelse, hava föreskrifterna väsentligen skärpts.
Vid 1875 och 1876 års riksdagar väcktes motioner (resp. II: 57 och II: 49)
örn förbud för all gårdfarihandel, men motionerna vunno icke riksdagens bi
fall. Med anledning av en inom första kammaren väckt motion (nr 27) hem
ställde emellertid 1886 års riksdag om vidtagande av ändring i gällande lag
stiftning till avhjälpande av vissa av riksdagen anmärkta olägenheter vid
gårdfarihandel och realisation. Sedan Kungl. Majit härefter inhämtat
riksdagens yttrande (1887 års senare riksdag prop. nr 35, skrivelse
nr 47) över ett med anledning av 1886 års riksdagsskrivelse upprättat förslag
till vissa ändringar i 1864 års förordning, utfärdades den 23 september 1887
förordning i ämnet. Såväl realisation som gårdfarihandel gjordes nu be
roende på tillstånd av länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle försig
gå. Tillstånd till gårdfarihandel kunde endast erhållas för kalenderår eller
del av kalenderår. För rätt till realisation skulle sökanden dessutom erlägga
viss avgift, lägst 25 högst 500 kronor, till varje kommun, inom vilken försälj
ning skulle äga rum. Vid ansökan örn realisation skulle sökanden förete, för
utom förteckning å varulagret, intyg att han efter behörig anmälan idkade
handel inom riket samt hade gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Då
fråga vore örn gårdfarihandel, skulle sökanden förete intyg, att han ägde råda
över sig och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet.
Önskade sökanden begagna biträden, skulle angående dem enahanda intyg av
lämnas. Vid försäljningens utövande skulle bevis örn det meddelade tillståndet
ständigt av tillståndsinnehavaren och hans biträden medföras för att på an-
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
13
fordran uppvisas. Tillståndet kunde vidare återkallas, när helst skälig anled ning därtill förekomme.
De tidigare stadgandena om lantmäns och vissa inrättningars och anstalters rätt att utan anmälan till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster bi- behöllos, men därjämte berättigades en var att utan tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk husslöjd.
På framställning av 1889 års riksdag (skrivelse nr 89) utvidgades genom förordning av den 30 juni 1893 den fria försäljningsrätten såtillvida, att även den, som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk, berättigades att utan särskild anmälan eller tillstånd själv eller genom hustru och hemma varande barn till salu kringföra sina egna tillverkningar under villkor, att den, som utbjöde varorna, därvid medförde prästbetyg ävensom av magistrat eller viss tjänsteman utfärdat intyg angående beskaffenheten av det närings- yrke, som idkades av den, för vars räkning varorna utbjödes. Intyget skulle vara utfärdat under det kalenderår, då försäljningen ägde rum. Samma för ordning genomförde även den ändringen, att gift kvinna med mannens till- låtelse kunde erhålla tillstånd att biträda vid realisation samt att idka gård farihandel eller därvid biträda.
Sedan 1905 års riksdag (skrivelse nr 61) gjort framställning örn vidtagande av sådan ändring i näringsfrihetsförordningen, att genom vanlig anmälan örn idkande av handelsrörelse å viss ort ej skulle förvärvas rätt att utan iakt tagande av därför stadgade villkor idka handel av tillfällig beskaffenhet, med delades genom förordning den 4 december 1908 bestämmelser, varigenom nä- ringsfrihetsförordningens stadgande örn realisation utsträcktes att gälla jämväl i fråga örn realisation å sådan ort, där handlanden anmält sig idka handel men ej inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet. Bestämmelserna örn kringföringshandel ändrades samtidigt såtillvida, att den, som anmält sig till handels idkande, fick rätt att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort, där på grund av dylik anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet in rättats.
Beträffande realisation har slutligen genom förordning den 8 juni 1923 vid tagits ytterligare en ändring. Då näringsfrihetsförordningens bestämmelser härom ansågos hava tillämpning allenast å enskilda personer och handelsbolag, men icke å aktiebolag och liknande sammanslutningar, vilka på grund härav kunnat utan tillstånd anordna realisationer å vilken ort som helst, gjordes genom denna författningsändring stadgandena örn realisation tillämpliga jäm väl å aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Med nu angivna ändringar äro de bestämmelser örn rätt till gårdfarihandel och realisation, som år 1887 infördes i näringsfrihetsförordningen, ännu gäl lande.
Det högsta straff, som enligt näringsfrihetsförordningen i dess ursprungliga lydelse kunde ådömas för förseelse mot förordningens föreskrifter, utgjorde 200 kronors böter, men detta belopp höjdes år 1879 till 500 kronor, vilket be lopp för närvarande utgör maximum för bötesstraffet. Samtidigt tillerkändes
14
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
Utländsk
rätt.
åklagarea hälften av utdömda böter. Denna andel höjdes sedermera år 1887
till två tredjedelar, med rätt för angivare, örn sådan funnes, att därav utbe
komma hälften. Från och med nästkommande år är straffet dagsböter enligt
särskilda böteslagen den 24 september 1931.
Även i vissa andra av näringsfrihetsförordningens ursprungliga bestäm
melser — utlänningars näringsrätt, viss näringsverksamhets undantagande
från förordningens föreskrifter m. m. — hava under årens lopp vissa ändringar
vidtagits.
I riksdagen har, utöver vad förut omförmälts, vid åtskilliga tillfällen fråga
uppkommit örn ändring i olika hänseenden i näringsfrihetsförordningen.
Redan vid 1884 års riksdag påyrkades sålunda i en motion (II: 94)
skrivelse till Kungl. Maj:t om införande i förordningen av stadgande örn
skyldighet för en var, som ville driva rörelse, med vilken följde bokförings
skyldighet, att förete intyg örn inhämtad kännedom i bokföring. Vid 1886
och 1889 års riksdagar väcktes motioner (1886: II: 119; 1889: I: 2) örn ford
ran på bokföringskunskap för rätt att driva handel. Samtliga dessa motioner
avstyrktes av utskottet och avslogos utan debatt. Vid 1895 års riksdag väck
tes motion (II: 99) örn uppställande av bokföringskunskap som legalt kom
petensvillkor i fråga örn icke blott fast handelsrörelse utan även gårdfari
handel, samt att gårdfarihandlaren i likhet med den, som ville anordna rea
lisation, skulle vara pliktig att erlägga viss avgift till varje kommun han be
sökte. Förslaget blev icke av riksdagen bifallet. Vid 1896 års riksdag före-
kommo likaledes motioner örn legala kompetensvillkors införande (II: 105,
115), men ej heller dessa motioner vunno riksdagen bifall. I motion vid 1897
års riksdag (I: 2) väcktes förslag örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
örn utredning genom sakkunniga örn behövliga ändringar i näringsfrihetsför
ordningen och andra handel och industri berörande lagar. I den utförliga
motiveringen framhölls särskilt behovet av legala kompetensvillkor för rätt
att idka handel. I andra kammaren väcktes motion i samma syfte (II: 50),
därvid särskilt konkursrealisationerna påtalades. Icke heller dessa motioner,
som avstyrktes av utskottet, vunno riksdagens bifall.
I ett flertal motioner, sista gången vid 1896 års riksdag, har förslag väckts
därom, att för rätt att öppna handelsrörelse å landet skulle erfordras tillstånd
av vederbörande kommunalmyndigheter (1868:1: 2; 1870 II: 177; 1881: II: 41;
1887 A: II: 118; 1888:11:68; 1890:11:41; 1896:11:115). Samtliga dessa
motioner hava av vederbörande utskott avstyrkts och av riksdagen av-
slagits.
Slutligen hava vid 1909, 1910 och 1912 års riksdagar motioner (1909: II:
152; 1910: II: 93; 1912: II: 173) väckts om författningsändringar i syfte
att i visst hänseende begränsa kommunala myndigheters befogenhet att giva
föreskrifter i fråga örn handel med livsförnödenheter. Ej heller dessa mo
tioner vunm> riksdagens bifall.
En inom departementet utarbetad översikt över motsvarande bestämmelser
i vissa europeiska länder torde som bilaga få fogas till protokollet (bil. B).
Kungl. Maj:ts proposition nr il.
15
Redan på ett tidigt stadium efter näringsfrihetsförordningens tillkomst men Legala alldeles särskilt under de senaste årtiondena hava upprepade krav framställts villkor/ från hantverks- och detaljhandelskretsar om näringsfrihetens begränsning i viss utsträckning.
Från hantverkarhåll har därvid särskilt klagats över hantverksskicklighetens avtagande och hantverkets tillbakagång i allmänhet, vilket förhållande åtmin stone till viss del tillskrivits den rådande friheten att starta hantverksrörelse. Då vem som helst utan några kvalifikationer eller någon erfarenhet i yrket kunnat etablera sig som hantverkare, hade hantverkets anseende dragits ned, konkurrensen hade urartat till en tävlan enbart örn lägsta pris utan hänsyn till fullgott arbete, hantverkets konkurrenskraft i förhållande till industrien hade undergrävts, och även den kunnigaste hantverkare hade ofta att kämpa med stora svårigheter för att hålla sin rörelse uppe. Sveriges hantverksorgani- sation har härutinnan yrkat, att som villkor för rätten att självständigt utöva hantverk skulle i huvudsaklig överensstämmelse med den norska lagen örn hant- verksnäring av den 25 juli 1913 krävas viss tids praktik i yrket, genom gesäll brev eller på annat lämpligt sätt styrkt yrkeskunskap samt kunnighet i bokfö ring och kostnadsberäkning.
Från detaljhan delshåll hava framställts liknande krav under hänvisning till den utomordentligt livliga och fullständigt okontrollerade företagsbildningen inom minuthandeln samt därmed följande osunda och för såväl detaljhandels kåren i allmänhet som konsumenterna menliga förhållanden. Sveriges köp mannaförbund har såsom önskemål för rätt att driva butikshandel uppställt fordran på minst två års praktik i yrket samt kunnighet i bokföring.
I sitt principutlåtande av den 24 oktober 1928 förklarade kommerskollegium,
Kommers-
att det enligt kollega mening borde kunna tagas under övervägande, huruvida ° 1928. icke detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som vill kor för rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. Gent emot de i övrigt ifrågasatta kompetenskraven för rätt till näringsutövning ställde sig kollegium däremot avvisande. Kollegium anförde härutinnan i hu vudsak:
'Ehuru ingen torde vid en återblick på utvecklingen under det gångna halv seklet vilja göra gällande, att icke den allmänna näringsfriheten varit en kraf tig hävstång i den enastående uppblomstringen inom det ekonomiska.livet i vårt land liksom annorstädes, kan man såsom förhållandena utvecklat sig icke hel ler förneka, att den nära nog obegränsade friheten att öppna näringsverksam het medfört vissa efter hand alltmera framträdande olägenheter särskilt inom hantverket och detaljhandeln.
De upprepade klagomål, som framkommit från ifrågavarande näringskret- sar, bottna, såsom naturligt är, ytterst i en strävan att i konkurrensförminskan- de syfte kringgärda den egna yrkesutövningen. Därvid framhålles —- och sannolikt med rätta —, att dessa näringsfång i stor utsträckning icke kunna under nuvarande konkurrensförhållanden bereda sina utövare ett nödtorftigt uppehälle. Från den enskildes synpunkt kunna skäl av dylik art förklarligt nog anses utgöra fullgoda motiv för ett ingripande från det allmännas sida. [Vid ett mera vidsynt betraktelsesätt måste emellertid främst hävdas, att hantver-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
ket och detaljhandeln lia till uppgift inom samhällets ekonomiska liv att i kon
sumtionens intresse frambringa och omsätta nyttigheter men icke att såsom
självändamål bereda utkomst för sina utövare. En sådan syn på det förelig
gande problemet innebär självfallet icke, att icke hantverket och detaljhandeln
liksom annan samhälleligt nyttig verksamhet äga befogade krav på stöd från
det allmännas sida. Åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekono
miska organisation, inom vilka en väsentlig del av landets befolkning finnes
sysselsatt, bör tvärtom ägnas all den omsorg, som erfordras för beredande åt
dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för fyllande av deras speciella
uppgifter resp. inom produktionen och varuförmedlingen, ilen den gjorda in
vändningen riktar sig mot den på sina håll förekommande felaktiga utgångs
punkten för den föreliggande frågans bedömande, att en del av dessa närings
idkare äga befogade krav på en sådan undantagsställning i den fria konkurren
sen, att de skola under alla förhållanden kunna få sin försörjning av verksam
heten ifråga.
Med ett sådant betraktelsesätt som det nu angivna kunna i själva verket kon
sumenternas och näringsidkärnas intressen i den föreliggande frågan, vilka ofta
förmenats stå i motsättning mot varandra, sägas i huvudsak sammanfalla. Det
är nämligen tydligt, att de svaga ekonomiska betingelser, varunder hantverket
och detaljhandeln i regel bedrivas, med nödvändighet måste medföra en motsva
rande sänkning av yrkenas nivå ur såväl organisatorisk som teknisk synpunkt.
Härav uppstå otvivelaktigt så småningom ytterst menliga verkningar för kon
sumenterna i form av högre priser och lägre varukvaliteter samt i allmänhet
försämrade möjligheter att på det mest ändamålsenliga sättet tillgodose sitt
behov av nyttigheter. Denna omständighet, att konsumenterna och näringsid
karna hava ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stående hantverkspro
duktion och en rationellt organiserad varuförmedling, är uppenbarligen ägnad
att avsevärt förstärka de skäl, som tala för det allmännas mellankomst till
avhjälpande så vitt möjligt av de förhandenvarande missförhållandena.
Emellertid råda — icke minst bland näringsidkarna själva — ganska delade
meningar örn vad som härvidlag kan anses lämpligt och tillrådligt. Ifrågava
rande meningsmotsättning har kommit till uttryck såväl i de under utredningens
gång införskaffade preliminära yttrandena från myndigheter och näringskorpo-
rationer som ock vid de överläggningar, kollegium haft med representanter för
skilda näringskretsar.’
Efter redogörelse för berörda yttranden fortsatte kollegium:
’Då kollegium för egen del haft ifrågavarande spörsmål under övervägande,
har kollegium icke kunnat undgå att finna de från hantverks- och detaljhandels-
kretsar förordade utvägarna ägnade att väcka starka betänkligheter. Särskilt
gäller detta kravet på viss yrkeskompetens eller viss yrkeserfarenhet såsom
legalt villkor för rätt att idka näring. Erågan härom synes kollegium äga
betydligt större räckvidd än vad man inom närmast intresserade kretsar i all
mänhet torde vara böjd att tro. Vad som särskilt komplicerar det ifrågavarande
spörsmålet är — såsom också i flera av de ovannämnda yttrandena framhållits
— detsammas nära beroende av den praktiska yrkesutbildningens organiserande.
Tydligt är, att, örn det allmänna för rätten att idka hantverk eller detaljhandel
uppställer såsom villkor viss kompetens eller viss tids erfarenhet inom yrket
resp. inom branschen, det också måste vara sörjt för att den enskilde äger möj
lighet förvärva dylik kompetens eller erfarenhet på ett för honom icke alltför
betungande och svåråtkomligt sätt. Örn så icke vore förhållandet, skulle ett
legalt villkor av nu avsedd innebörd påtagligen kunna medföra avsevärt större
inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, än som därmed egentligen av
setts, och i varje fall skulle därav följa en starkare begränsning av konkurrens-
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
17
förhållandena, än som ur det allmännas synpunkt kan anses gagnelig!. Man
kunde också befara en utveckling i den riktning, att uppfyllandet av det legala
villkoret kunde urarta till enbart en formalitet, vilket naturligen* föga skulle
motsvara de avsedda syftena. Otvivelaktigt skulle det ofta komma att in
träffa, att den erforderliga yrkeskompetensen mera formellt förvärvades genom
utnyttjande av personliga förbindelser eller genom ekonomiska uppoffringar,
medan den verkliga dugligheten — i saknad av dylika hjälpmedel — hölles
utestängd från hantverksyrkena och från detaljhandeln.
Tillkomsten av legala kompetensvillkor för rätten att idka näring utan
samband med en lagstiftning örn lärlingsväsendet skulle också medföra avse
värda svårigheter med avseende å ett rättvist bedömande av huruvida den i lag
fastställda yrkeskompetensen i det enskilda fallet vore för handen. I saknad
av objektiva grunder för prövningen härav skulle lätteligen rena tillfälligheter
eller mera subjektiva inflytanden kunna bliva avgörande. Rörande de svårig
heter, kollegium här åsyftar, har kollegium under senare år varit i tillfälle
att vinna erfarenhet vid tillämpningen av en specialförfattning rörande behö
righet att utöva visst yrke, nämligen förordningen om rätt att vara installatör
av elektriska anläggningar. Och dock må framhållas, att nämnda författning
innehåller ganska preciserade bestämmelser om såväl den teoretiska utbildning
som den praktiska yrkeskompetens, vilken skall vara för handen för tillstånds
beviljande. Bemärkas bör också, att i Norge, vars näringslagstiftning ofta
åberopats såsom exempel vid kraven på införande av legala kompetensvillkor,
man sedan länge äger en detaljerad lagstiftning om lärlingsväsendet.
Av nu anförda skäl har kollegium funnit det vara ofrånkomligt, att det nu
avsedda näringsvillkoret, örn det överhuvud skall av lagstiftaren upptagas,
förbindes med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vil
ken möjlighet beredes envar att under av det allmänna kontrollerade former
och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. I betraktande
härav har kollegium med hänsyn jämväl till frågan örn revision av närings-
frihetsförordningen ägnat speciellt intresse åt den praktiska yrkesutbildningens
ordnande. Tyvärr har emellertid utvecklingen på sistnämnda område icke varit
sådan, att den kunnat utgöra någon grund för förslag till reformer av nu avsedd
innebörd ifråga örn rätten att idka näring. Kollegium får härutinnan erinra
örn ett av kollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen den 10 mars 1927
avgivet utlåtande1 i lärlingsfrågan, i vilket ämbetsverken på grund av det rå
dande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetareorganisationerna nödgades
förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges
i avseende å lagstiftningen örn lärlingsväsendet.
Såsom läget sålunda för närvarande är. anser kollegium icke tillrådligt, att
förbinda rätten att idka näring med ett legalt villkor om viss yrkeskompetens
eller yrkeserfarenhet. I detta sammanhang må också framhållas, att ett i
Danmark nyligen framlagt förslag till ny näringslag icke innehåller några
allmänna kompetensvillkor av nu avsett slag. Såvitt kollegium kunnat ut
röna, finnas dylika bestämmelser icke heller i något annat europeiskt land, som
i förevarande hänseende kan komma i betraktande, med undantag för Norge,
Österrike och Polen.
Bland övriga framkomna förslag till åtgärder för att råda bot på de förhan-
denvarande missförhållandena inom hantverket och detaljhandeln har kravet
på kunskap i bokföring och kalkylation som villkor för rätten att idka näring
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Klart är, att ett villkor av dylik inne
börd i viss utsträckning sammanfaller med det förut berörda legala villkoret
örn yrkeskompetens och yrkeserfarenhet, i det att i fordringarna för fyllande av
1 Tryckt i Sociala meddelanden 1927 nr 4.
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami. 3h haft. (Nr hl.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr Al.
sistnämnda villkor väl borde inrymmas jämväl krav på ett visst mått av bok
föringskunskap och kännedom örn kalkylation inom ifrågakommande yrke eller
bransch. Men det låter sig även tänkas, att kunnighet i bokföring och kalkyla
tion upptages såsom ett fristående villkor. Att ett behov därav förefinnes torde
vara obestridligt. I själva verket lär det icke vara ovanligt inom det i mindre
skala bedrivna hantverket och inom småhandeln, att näringsidkaren saknar kun
skap örn de mest elementära grunderna för bokföring och kalkylation samt örn
näringsrörelsens ekonomiska betingelser i allmänhet. Utan tvivel torde det
vara berättigat att häri söka en av orsakerna till den alltför livliga företags-
bildningen inom dessa näringsgrenar, i det att många företag startas utan
nödigt ekonomiskt underlag och utan förutsättningar överhuvud taget för en
ekonomiskt lönande drift. Med bristande kunskap örn bokföring och kalkylation
följer självfallet också en viss planlöshet i näringsföretagets ekonomiska sköt
sel. Möjlighet till överblick över rörelsens utveckling saknas, och prissätt
ningen kommer som regel att kännetecknas av rena godtycket eller påverkas av
tvånget till snabb utförsäljning för vinnande av omedelbar tillgång till likvida
medel. Som ett särskilt skäl för bokföringskunskap som villkor för rätten
att idka näring har anförts, att då vid konkurs stränga straffpåföljder inträda
för försummad bokföringsplikt, det med fog kunde fordras, att från det all
männas sida hölles tillsyn över att näringsidkarna besitta nödiga kunskaper i
bokföring.
Emellertid kunna de invändningar, som från olika håll framförts gentemot
kravet på bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring,
icke heller frånkännas berättigande. Det är sålunda utan vidare uppenbart,
att enbart en genomgången utbildningskurs i bokföring ingalunda kan till
mätas betydelse som mätare på förmågan att omhänderhava skötseln av ett
affärsföretag. Å andra sidan kan, såsom också framhållits av Stockholms
handelskammare, ofta inträffa, att personer, som genom driftighet och duglighet
synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre väl kvalificerade ifråga
örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbildning kan ju för sådana fall
lätt ersättas genom anställande av för sådant ändamål kompetent arbetskraft.
Beträffande ett villkor av nu ifrågavarande innebörd gälla överhuvud taget -—
örn än i mindre grad -—■ samma synpunkter, som anförts beträffande den mera
speciella yrkeskompetensen. Särskilt må betonas den här mycket näraliggande
faran för att villkorets uppfyllande efter hand övergår till att bliva enbart en
formalitet.
Vid övervägande av hithörande omständigheter har kollegium för hantverkets
vidkommande kommit till den slutsatsen, att förvärvet av kunskap om yrkes-
kalkylation står i så nära samband med yrkesutbildningen såsom sådan, att
fordran på dylik kunskap inom resp. hantverksgrenar näppeligen kan upp
ställas såsom fristående legalt villkor för rätten att idka hantverk. Att för
hantverkets del fordra kunnighet enbart i bokföring torde icke kunna ifråga
sättas.
Med avseende å handelsyrket ligger frågan om kunskap i bokföring däremot
något annorlunda till. Medan för hantverket såsom sådant bokföringen torde
vara av mindre betydelse i jämförelse med behovet av yrkeskompetens och kal-
kylationsförmåga, spelar bokföringen i handelsyrket en särdeles viktig roll för
rörelsens bedrivande överhuvud taget enligt ekonomiskt sunda principer. Det
bör därför enligt kollegii mening kunna tagas under övervägande, huruvida icke
detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor för
rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. En bestäm
melse härom kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan bör
snarare betraktas som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokförings
lagens bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker. Det kunde då med
Kungl. Maj:ts proposition nr il.
19
fog anmärkas, att samma villkor borde i konsekvens med en sådan uppfattning uppställas för rätten att idka ali sådan näringsverksamhet, som är förbunden med bokföringsplikt. Emellertid bör bemärkas, att något krav därpå icke blivit framställt oell att något allmännare behov därav icke heller synes vara för handen. Vad särskilt grosshandeln beträffar hava dess representanter under kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig bestämt avvisande till ett villkor av här avsedd innebörd.
Örn alltså ett legalt villkor, avseende bokföringskunskap, skall uppställas för rätten att idka detaljhandel, torde ett dylikt villkor böra givas den innebörd, att den, som vill idka handel med allmänheten i bod eller från annat fast upp- lagsställe (butikshandel), skall styrka, att han äger nöjaktig bokföringskun skap.’
För handelsbolag, aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra juridiska personer, som dreve butikshandel, borde enligt kommerskollegii förmenande enahanda kvalifikationsvillkor gälla som för fysiska personer. Detta skulle innebära skyldighet att såsom föreståndare hava anställt bokföringskunnig person. För filial med självständig förvaltning inom detaljhandeln skulle lika ledes finnas anställd särskild föreståndare med kompetens i bokföring.
Såsom tillfyllestgörande bevis örn bokföringskunskap borde enligt kollegii mening godtagas betyg örn genomgången kurs i han delsbokföring vid av skol överstyrelsen för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs. Därjämte syntes vitsord böra tillerkännas intyg av auktoriserad revisor eller av två tro värdiga personer, vilka själva ägde bevislig kunskap i bokföring. Innehavare av handelsföretag, som på grund av gjord anmälan redan funnes etablerade vid det nu avsedda villkorets ikraftträdande, borde naturligen genom en övergångs bestämmelse fritagas från villkorets uppfyllande.
I det inom handelsdepartementet utarbetade författningsutkastet medtogos — Utkastet. i enlighet med kommerskollegii förslag — inga bestämmelser om viss yrkes kunskap eller viss tids praktik som villkor för rätt att idka näring. Däremot infördes i utkastet det av kollegium ifrågasatta stadgandet, att den, som dreve handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe, skulle äga nöj aktig bokföringskunskap. Dreves handeln av juridisk person, skulle sådan kunskap finnas hos någon av bolagsmännen eller av styrelseledamöterna eller hos annan, som vore satt att leda företagets angelägenheter. Bevis härom skulle ingivas av aktiebolag till aktiebolagsregistret, av ekonomisk förening till för- eningsregistret men eljest till handelsregistret. Som bevis örn bokföringskun skap finge endast godtagas betyg från kurs i bokföring vid av skolöverstyrelsen härför godkänd skola eller utbildningskurs eller intyg av auktoriserad revisor eller av annan trovärdig och bokföringskunnig person. Kommerskollegii för slag, att vid filial med självständig förvaltning inom detaljhandeln skulle fin nas bokföringskunnig föreståndare, uteslöts.
I de inkomna yttrandena är det framför allt det nu ifrågavarande spörsmålet Yttrandena. —- införandet av legala kompetensvillkor i allmänhet och särskilt för handel och hantverk — som upptagits till behandling och gjorts till föremål för ut förliga uttalanden. Under det man i vissa yttranden av principiella eller andra skäl initagit en bestämt avvisande hållning gent emot dylika villkor, i andra
20
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
åter funnit utkastets ståndpunkt väl avvägd, hava i en del yttranden än längre
gående åtgärder påfordrats.
BknnÖskåp9"
Vad fÖrSt handeln angar har det i utkastet upptagna kravet på styrkt bokfö-
som kom-
ringskunskap såsom villkor för rätt att idka butikshandel i allmänhet vunnit
koV för Vätt
anslutning från länsstyrelsernas sida. Länsstyrelserna i Malmöhus och i Älvs-
att idka
borgs län ställa sig dock tveksamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifråga-
k andel,
sätter, huruvida icke målet skulle kunna nås genom att vårdslös och falsk bok
föring lades under allmänt åtal i samband med åtal för oriktig deklaration.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, om kravet skall upptagas, det borde
räcka, därest bevis örn bokföringskunskap presterades för den, som förde affä
rens böcker. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Söder
manlands, Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län an
se likaledes för strängt att fordra bokföringskunskap hos näringsidkaren per
sonligen: det vore tillfyllest med sådan kunskap hos föreståndare eller
hos biträde. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands. Skaraborgs och Norr
bottens län anse bokföringskravet böra gälla för all handel, således även
grosshandel.
Av magistraterna och stadsstyrelserna i landets 113 städer hava 110 inkom
mit med yttranden. I 40 av dessa yttranden förekommer dock allenast ett all
mänt uttalande, att anledning till erinran mot lagutkasten icke syntes föreligga.
Endast stadsstyrelsen i Eslöv samt. magistraterna i Hjo, Örebro, Västerås och
Piteå hava bestämt avstyrkt bokföringskravet; magistraterna i Halmstad och
Varberg ställa sig tvekande. Magistraten i Trälleberg anser undantag böra gö
ras för vissa mindre affärer. Stadsstyrelserna i Lidingö och Mjölby samt magi
straterna i Uppsala, Nyköping, Karlskrona, Laholm och Skara anse tillfyllest
med bokföringskunskap hos föreståndare eller hos biträde. För den händelse
bokföringskravet ansåges böra lagfästas, ansluter sig även magistraten i Halm
stad till sistnämnda uppfattning. Enligt magistraterna i Södertälje och Norr
köping samt stadsstyrelsen i Kungälv borde bokföringskunskap fordras av
alla, som driva rörelse av beskaffenhet att medföra bokföringsplikt. Magistra
terna i Linköping och Luleå anse kravet böra gälla idkare av varje slag av
handel. Likaså magistraten i Varberg, som uttalar att, örn detta villkor över
huvud skall uppställas, det borde gälla för all yrkesmässig handel.
Av handelskamrarna hava Stockholms och Skånes handelskammare, handels
kammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskam
mare avstyrkt ifrågavarande kompetenskrav. Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare synes anse övervägande skäl tala mot kravets uppställan
de. Gotlands handelskammare och handelskammaren i Karlstad tillstyrka
utkastets förslag, den senare handelskammaren dock under framhållande av
att dispensmöjlighet mäste finnas. Östergötlands och Södermanlands handels
kammare, Smålands och Blekinge handelskammare samt Västergötlands och
norra Hallands handelskammare anse tillfyllest med bokföringskunnigt biträ
de, likaså Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Enligt han
delskammaren i Gävle borde bokföringskunskapen föreligga hos näringsidkaren
själv eller hos någon, som är satt att leda hans företag t. ex. prokurist, Han-
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
21
delskammaren för örebro och Västmanlands län anser bokföringskravet böra uppställas för alla idkare av handel; enahanda uppfattning har Smålands och Blekinge handelskammare, vilken dock, som nämnts, finner tillfyllest med bok- föringskunskap hos biträde.
Vad angår övriga näring sorganisationer har utkastets förslag i förevarande del i huvudsak tillstyrkts av Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- organisation och Malmö köpmannaförening men avstyrkts av Stockholms köp mannaförening. En bestämt avvisande hållning gentemot införande av före varande kompetensvillkor har intagits av Sveriges industriförbund, koopera tiva förbundet och Sveriges allmänna lantbrukssällskap, lantbrukssällskapet särskilt för de ekonomiska föreningarnas vidkommande.
Skolöverstyrelsen anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra utsträckas till alla idkare av rörelse, varmed följer bokföringsskyldighet; Sveriges advo katsamfund hyser samma åsikt.
Den närmare innebörden av yttrandena framgår av en inom departementet utarbetad sammanställning, vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet (bil. Cl).
I fråga örn kravet på styrkt bokföringskunskap för rätt att driva, handel har kommerskollegium i sitt utlåtande över utkastet med hänsyn till den i ärendet förebragta utredningen såtillvida modifierat sin tidigare ståndpunkt, att kolle gium numera anser detta krav böra inskränkas att avse allenast sådan butiksrörelse, som drives av enskild person eller av handelsbolag. Aktiebolag eller ekonomisk förening borde däremot få driva butikshandel utan särskild kon troll i förevarande hänseende. Vidare syntes bokföringskunskap ej behöva ford ras av näringsidkaren personligen, utan det finge anses tillfyllest om sådan kun skap förelåge hos någon i rörelsen anställd person. Slutligen borde registre- ringsmyndigheten vara berättigad att för butikshandel, som dreves i mindre skala och endast avsåge försäljning av livsmedel och andra fömödenhetsvaror, dispensera från kravet. Vad beträffade fordringarna på filialföreståndares kva lifikationer anslöte sig kollegium numera till den ståndpunkt, som angivits i författningsutkastet, att bokföringskunskap ej behövde styrkas i fråga om dylik föreståndare.
Kommerskollegium anförde härom i huvudsak följande: 'Vid det övervägande av spörsmålet, som kollegium i anslutning till detta uttalande och på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet numera företagit, har kollegium ej funnit anledning att ändra den principiella stånd punkt, som kollegium tidigare deklarerat. Kollegium finner således, att en be stämmelse av antytt innehåll icke kan anses inkräkta på näringsfriheten som sådan, utan att den snarare bör betraktas såsom en ordningsföreskrift. Emeller tid lärer icke kunna förnekas, såsom ock kollegium redan i berörda uttalande betonat, att de invändningar, som från olika håll framförts gentemot kravet på bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring, icke kunna frånkännas berättigande.
Det har under diskussionen i denna fråga framhållits, att några nämnvärda praktiska svårigheter icke skulle behöva befaras, därest ifrågavarande villkor uppställdes. Dess verkan skulle ju begränsa sig därtill, att den, som ämnade öppna detaljhandel och för sådant ändamål anmälde firma, hade att därvid förete
22
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
ett intyg, utvisande att han ägde nöjaktiga bokföringskunskaper. Kunde garan
tier skapas för att villkorets uppfyllande ej bleve enbart en tom formalitet,
kunde det synas som örn alla praktiska betänkligheter borde vara övervunna.
Emellertid är det icke så mycket vid affärens startande utan snarare vid rörel
sens övergång, som svårigheter kunna yppa sig. Vid frivillig överlåtelse torde
visserligen kravet på, att köparen skall vid inregistreringen uppvisa bokförings-
intyg, ej behöva vålla större betänkligheter, men om övergången är föranledd av
handelsidkarens dödsfall, kunna besvärligheter givetvis möta. I flera av de
avgivna utlåtandena har sålunda påpekats, att en änka, som fortsatte sin avlidne
mans rörelse, skulle bliva tvungen att genomgå en bokföringskurs för att ernå
den behövliga kompetensen. Ett annat fall, som i praktiken även kan vara av
viss betydelse, är det, då handlanden såsom enda arvinge efterlämnar omyndigt
barn och rörelsen av förmyndaren fortsättes i syfte, att arvingen efter uppnådd
myndighetsålder skall handhava rörelsen. Efter ordalagen i utkastet skulle det
närmast vara förmyndaren, vilken, såsom den som formellt driver rörelsen,
skulle ha att förete ett intyg örn bokföringskunskap. Härmed skulle i själva
verket uppställas ett särskilt formellt villkor i fråga örn förmyndarens kvalifi
kationer. En icke bokföringskunnig men i övrigt lämplig person skulle i ett
dylikt fall knappast av domstolen kunna förordnas till förmyndare. Svårighet
torde även uppstå, då ett handelsbolag, såsom ej sällan sker, genom utträde av
bolagsman övergår till enskild firma. I sin egenskap av juridisk person har
handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av de an
ställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de gamla bolags
männen kvarstår, räcker icke längre den anställdes kompetens utan firmainne
havaren måste anskaffa kompetensbetyg för egen del, vilket givetvis kan vålla
besvärligheter, örn han t. ex. på grund av ålder eller sjukdom har svårt a.tt
tillägna sig de bokföringskunskaper, som erfordras. En rigorös tillämpning av
utkastets bestämmelser skulle måhända föranleda, att änkan, förmyndaren eller
firmainnehavaren, örn handelsbolagsformen av en eller annan anledning ej kun
de användas, bleve tvungen att ombilda företaget till aktiebolag, i vilket fall
lagens krav i förevarande hänseende skulle vara uppfyllt, örn någon, som satts
att leda företegets angelägenheter, ägde bokföringskunskap. Att emellertid på
detta sätt tvinga affärsinnehavare att för en, i många fall kanske rätt obetyd
lig rörelse, tillgripa en företagsform, som alls icke är lämpad för densamma och
varigenom skulle föranledas i och för sig onödiga utgifter för bolagsbildning,
aktiestämpel o. s. v., kan knappast vara välbetänkt.
För mötande av de anförda svårigheterna har nu i några av de avgivna utlå
tandena föreslagits, att den utväg, som i utkastet anlitats för de juridiska perso
nernas del, borde kunna komma till användning även för affärsföretag, som in
nehavas av,enskild person. Kompetenskravet i fråga skulle sålunda vara upp
fyllt, örn någon, som vore satt att leda företagets angelägenheter, ägde nöjaktig
bokföringskunskap. Emellertid torde — särskilt i mindre detaljhandelsföretag
—• tvekan givetvis kunna komma att råda, huruvida den, för vilken kompetens
betyget företeddes, verkligen uppfyllde kravet att vara satt att leda eller
intaga en ledande ställning i affärens angelägenheter. Med hänsyn härtill tor
de bestämmelsen, för undvikande av de påpekade praktiska olägenheterna, böra
givas don innebörden, att affärsinnehavare, som själv ej ägde nöjaktig bokfö
ringskunskap, ^skulle hava ett biträde anställt, som uppfyllde kompetenskravet.
Aven mot en så modifierad bestämmelse kunna givetvis anföras vissa invändnin
gar. Sålunda kan framhållas,, att densamma i vissa fall kan vålla affärsinne-
havaren kostnader, som i enskilda fall kunna förefalla rätt så kännbara, att svå
righeter kunna möta. särskilt på landsbygden, att för ändamålet anskaffa kom
petent person samt att en bestämmelse med ovan anförda, modifierade innebörd
ej kan väntas få den betydelse, som avsetts med hänsyn till stävjande av sen
Kungl. Majlis proposition nr bl.
23
osund handelsrörelse. Vidare måste registreringen hos myndigheterna av en stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens kompetensbetyg valla en ej obetydlig arbetsbelastning och svårigheter torde också möta för aklagarmakten att effektivt övervaka lagens efterlevnad. .
Å andra sidan torde likväl böra erkännas, att kravet pa bokföringskunskap hos affärsinnehavaren eller något hans biträde står i god överensstämmelse med andan i den nya bokföringslagstiftningen och i viss mån bör betraktas som en ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens bestämmelser om bokförings skyldighet. Då undervisning i bokföring numera ingår såsom obligatoriskt läro ämne i ett stort antal läroanstalter på högre folkskole- och mellanskolestadiet, lärer tillfälle att inhämta nödiga kunskaper i allmänhet ej komma att saknas. Kollegium vill därför förorda, att ett dylikt krav uppställes.
Emellertid torde kunna ifrågasättas — såsom ock i några av de avgivna utla- tandena yrkats — att den butikshandel, som drives^i mindre skala med livsmedel och vissa förnödenhetsvaror, finge undantagas fran kravet pa bokförmg^skun- skap hos butiksinnehavaren eller i affären anställd person. I dylika af tärer torde bokföringen ej sällan bedrivas så, att någon utanför af fären _ stående bok- föringskunnig person anlitas, som från den kassakladd, som föres i den dagliga rörelsen, verkställer den ytterligare bokföring som erfordras, och i de större städerna torde också i icke ringa utsträckning s. k. bokföringsbyråer anlitas, till vilka uppgifter örn bokföringsdata avlämnas. _ ,
Vidare torde böra tagas under övervägande, om ej undantag lämpligen bör göras för aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas bokföring i varje fall är underkastad viss offentlig kontroll och för vilkas del något behov av lag stiftning i förevarande hänseende knappast gjort sig gällande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kollegium, att beträffande enskild person och handelsbolag måtte stadgas, att för rätt att bedriva handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe (butikshandel) fordras, att handelsidkaren själv eller någon av bolagsmännen eller ock någon i rörelsen anställd person äger nöjaktig bokföringskunskap; dock att registreringsmyn- digheten må på därom gjord ansökan medgiva undantag fran vad salunda stad gats i fråga örn sådan butikshandel, som drives i mindre skala och endast av ser försäljning av livsmedel och andra förnödenhetsvaror. Aktiebolag eller ekonomisk förening bör däremot få driva butikshandel utan särskild kontroll i förevarande hänseende.
Vad beträffar fordringarna på filialföreståndares kvalifikationer vill kol legium ansluta sig till utkastets ståndpunkt, att bokföringskunskap ej bör krävas av dylik föreståndare. ..
Såsom tillfyllestgörande bevis örn bokföringskunskap borde enligt; kollega principutlåtande godtagas — förutom betyg örn genomgången kurs i handels- bokföring vid av skolöverstyrelsen för ändamålet godkänd skola eller utbild ningskurs eller intyg av auktoriserad revisor -— intyg av två trovärdiga per soner, vilka själva ägde bevislig kunskap i bokföring. X utkastet har härut innan vidtagits den ändring, att intyg av en. trovärdig och bokf öringskunnig person skulle kunna godtagas. Kollegium vill för sin del i förevarande av seende vidhålla kollegii förslag.’
Kravet på viss lids praktik lör rätt att driva butikshandel har i allmänhet icke vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. I flertalet av dem hava någ ra särskilda skäl härför ej anförts; dock kan motivet till denna avvisande håll ning i några yttranden utläsas redan av de uttalanden, som gjorts i fråga örn kravet på styrkt bokföringskunskap. Av länsstyrelserna är det endast länsstyrelserna i Jönköpings samt i Västernorrlands län, som tillstyrka detta krav.
Visa tida
praktik
sorn kom-
petensvill-
kor för rätt
att idka
handel.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig tvekande. Av magistraterna utta
la sig endast magistraterna i Södertälje. Jönköping. Västervik, Sölvesborg,
Trälleberg, Mariestad och Skellefteå för detsamma. Smålands och Blekinge
handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ansluta sig likale
des till detta krav. I övrigt hava endast Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverksorganisation och skolöverstyrelsen uttalat sig för detsamma.
Vad i de av berörda yttranden, däri närmare motivering förekommer, härut
innan anförts, framgår av en inom departementet utarbetad sammanställning,
vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet (bil. C 2).
I sitt utlåtande över utkastet har kommerskollegium på de i principutlå
tandet anförda skälen och under åberopande i tillämpliga delar av de syn
punkter mot ett dylikt kompetensvillkor, som kollegium samtidigt framförde i
fråga örn motsvarande yrkande från hantverkarhåll — för dessa synpunkter
torde jag få redogöra i samband med motsvarande spörsmål i fråga örn hant
verket - - förklarat sig vilja avstyrka, att föreskrifter härom upptagas i lag
stiftningen.
Kompe-
tengviilkor
för rätt att
idka hant
verk.
De av Sveriges hantverksorganisation tidigare framställda kraven på vissa
legala kompetensvillkor för rätten att utöva självständig hantverksrörelse vid
hållas av organisationen i dess yttrande över utkastet. Kravet på styrkt b o k-
f ö r i n g s k u n s k a p har i övrigt tillstyrkts endast av länsstyrelsen i Hallands
län, magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv,
handelskammaren för örebro och Västmanlands län och Sveriges advokatsam
fund ävensom av skolöverstyrelsen. För kraven på styrkt yrkeskompe
tens och praktik hava handelskammaren för örebro och Västmanlands
län samt skolöverstyrelsen uttalat sig; jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län
och magistraten i Södertälje hava ansett dessa krav värda beaktande. Sveri
ges köpmannaförbund har framhållit behovet av legala kompetensvillkor även
för hantverkets vidkommande.
En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll torde som bilaga få fogas
till protokollet (bil. C 3).
I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium beträffande
frågan örn uppställande av legala kompetensvillkor för hantverkets vidkom
mande till en början, att kollegium vid den förnyade prövning, som kollegium
ägnat detta spörsmål, icke kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid den
opinion inom hantverkskretsar, som i de avgivna yttrandena kommit till uttryck.
Det skäl, som från några håll förts fram i främsta planet — nämligen be
hovet av skydd för den stora allmänheten mot icke yrkeskunniga hantverkare
funne kollegium dock mindre talande. De olägenheter, som icke minst ur
konsumenternas synpunkt vore oundgängligen förenade med ett på legala kom
petenskrav grundat system, torde väga betydligt tyngre än den risk, som all
mänheten utsattes för genom icke yrkeskunniga hantverkare. Denna risk borde
ej överskattas. Redan nu torde det icke möta några svårigheter för den, som
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
25
ville ha ett hantverksarbete utfört, att genom hänvändelse till hantverkssam- manslutningar eller eljest på förhand förvissa sig om den persons kompetens, som han amadé anlita. Från konsumenthåll hade anspråk på ökat skydd i före varande hänseende ej heller under diskussionen framställts. Därtill komme, att konsumenternas intresse i detta hänseende ytterligare kunde tillgodoses på den vida enklare väg, som redan i principutlåtandet berörts, nämligen genom mästarbrev. Den, som ville för ett mera krävande hantverksarbete anlita en verkligt kvalificerad kraft, kunde då hänvända sig till en företagare, som inne hade mästarbrev, och därigenom vinna större trygghet att få arbetet först klassigt utfört.
Det vore dock icke enbart den konsumerande allmänhetens intressen, hantver kets utövare önskade få skyddade, då de krävde, att innehav av mästarbrev skulle uppställas som villkor för rätt till självständig hantverksutövning. Detta långt gående krav motiverades också med andra skäl.
Djupare sett torde till grund för det från hantverkshåll så starkt framträ dande kravet på viss yrkeskompetens för rätten att driva hantverk ligga en känsla av att genom det senaste halvseklets ekonomiska utveckling hantverket försatts i ett oförmånligt läge. Det vore med andra ord fråga örn återverknin gar av industrialiseringsprocessen. Denna psykologiskt fullt förklarliga känsla hade i några av de till hantverksorganisationen avgivna utlåtandena tagit sig uttryck i uttalanden, att det förhållande, att kompetenskravet icke upptagits i det uppgjorda förslaget till näringslag, innefattade ett underskattande av hant verket som sådant. 'Det är beklämmande’, yttrade sålunda Älvsborgs läns hantverksförbund och representanter för hantverksföreningarna i Jönköping och närliggande orter, 'att hantverket skulle så lågt värdesättas, att dess på den hårda verkligheten grundade allvarliga önskemål skall på detta sätt för intet aktas’. Södermanlands hantverksförbund framhöll, att Sveriges hantver kare skulle i händelse lagutkastet bleve upphöjt till lag, 'fortfarande få in taga samma tillbakasätta ställning i samhället, som varit fallet, allt sedan nu gällande näringslag blev antagen’. De uttalanden från olika hantverkssam- manslutningar landet runt, som förelåge såsom bilagor till hantverksorganisa- tionens utlåtande, gåve ett livligt intryck av, att hantverkets trångmål egent ligen bottnade i den konkurrens, som den yrkeskunnige hantverkaren hade att utstå förnämligast från två håll, nämligen från de icke yrkeskunniga hantver karnas sida och från industrien. En målande bild av denna dubbla frontställ ning, i vilken särskilt vissa hantverksgrenar befunne sig, gåve det yttrande, som avgivits av Sveriges skräddaremästares centralförening. Det framhölles däri, att en person med stor lätthet kunde, trots bristande kunskap, igångsätta en affär i skrädderibranschen. Därtill fordrades endast ett ä två rum, några enkla hjälpmedel och en symaskin, tagen på avbetalning. Kunskapen bestode oftast däri, att vederbörande möjligen kunde sy en kostym, under det att själva utbildningen för att kunna driva näringen, tillskärning, affärsdriftens ledning och kalkylation, alldeles saknades. Dessa yrkesutövare nödgades för att er hålla arbete gå till konkurrens med fabriksarbetet, konfektionsindustrien. Följ den bleve en 'ruinerande prissättning’, varigenom liela yrket droges ned och
26
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
de aktningsvärda strävanden, som från vissa kåll gjordes för att bibehålla
yrkesnivån, omintetgjordes. Den köpande allmänhetens uppfattning om vad
ett verkligt förstklassigt skrädderi betydde bleve förvillat, och allmänheten bi-
bragtes lätt den uppfattningen, att beställningsskrädderi och konfektion kunde
jämställas. Synpunkten, att hantverkets svårigheter till stor del berodde på
konkurrens med icke yrkesutbildade utövare, hade framhållits även i ett stort
antal andra yttranden. Hallands hantverksdistrikt hade betonat, att skydd be
hövdes för att utestänga den förödande illojala konkurrens, som bedreves av
personer, som varken hade kunskap örn hur arbetet skulle utföras eller kunde
göra en tillförlitlig kostnadsberäkning. Och även Sveriges konditorförening
hade klagat över den illojala konkurrens, som alltmer framträdde icke minst
inom föreningens fack, från icke yrkesutbildade personers sida.
Kollegium anförde vidare:
’Den ståndpunkt, kollegium intagit till denna fråga och alltjämt vidhåller,
har för visso icke dikterats av ett underskattande av hantverkets betydelse, ej
heller av en bristande värdering av de svårigheter, nied vilka hantverket för
närvarande har att kämpa. Men kollegium förmenar, att dessa svårigheter icke
äro av den art, att de låta sig övervinnas med hjälp av de ifrågasatta lagstift
ningsåtgärderna.
Ett konsekvent genomförande av principen, att hantverket skall förbehållas
endast verkligt yrkesutbildat folk, skulle uppenbarligen göra det nödvändigt,
dels att låta kompetenskravet gälla såväl på landet som i städerna, dels och att
ge dessa yrkesutbildade ensamrätt eller monopol att utföra allt vad som kan
anses hänförligt till »hantverksarbete». Det torde också enligt vad kollegium
inhämtat på ledande håll inom hantverksorganisationen vara avsett, att en nä
ringslag hos oss borde grundas på dessa principer. För att garantera uppe
hållande av ett sådant system bleve det nödvändigt att straffbelägga den, som,
utan att vara yrkesutbildad hantverkare eller anställd hos en sådan, företoge
sig att mot ersättning åt annan utföra hantverksarbete. En hantverkslagstift-
ning av så strängt monopolistisk karaktär skulle emellertid knappast vara ge
nomförbar. Det skulle säkerligen vara i hög grad stridande mot allmänhetens
uppfattningssätt, att det vöre en brottslig gärning att — låt vara mot ersätt
ning — hjälpa en annan vid något arbete, som kunde rubriceras såsom 'hant
verksarbete’. För stora grupper av landsbygdsbefolkningen är hemslöjden
som bekant en betydande förvärvskälla. Men även hemslöjdsarbete utfört i för
värvssyfte bleve med den principiella utgångspunkt, som ovan angivits, ett
straffbart intrång på hantverkarnas skyddade förvärvsområde. Att undantaga
dylikt arbete från straffbudets tillämplighet skulle svårligen gå för sig, ty
var skall en hållbar gräns dragas mellan 'hemslöjd’ och annat 'hantverksar
bete’.
Det må också påpekas, att en så strängt monopolistisk hantverkslagstiftning,
som med tillmötesgående av kraven på hantverkarhåll skulle bli gällande, för
närvarande icke finnes i något land. Den norska lagen, som ofta åberopas som
lämplig förebild för oss, har dock i två synnerligen väsentliga avseenden från-
trätt kravet på yrkeskompetens. För det första gäller lagen nämligen obliga
toriskt blott i städerna, medan densamma blir tillämplig på landsbygden endast
efter särskilt beslut av regeringen på framställning av de kommunala myndig
heterna. En dylik frivillig underkastelse under lagen har, oaktat densamma
varit i gällande kraft i sjutton år, ej beslutats av mer än sex kommuner. I
'ladestaeder’, motsvarande våra köpingar och municipalsamhällen, gäller lagen,
såvida ej regeringen gör särskilt undantag, vilket skett i fråga örn ett tjugo-
Kungl. Maj:ts proposition nr Al.
27
tal dylika samhällen. Vidare medger den norska lagen rätt för envar såväl i stad som på landet att utan att styrka sin kompetens ’ermere sig ved liaand- verksdrift, naar han hertil icke bruker hjaelp av andre end sin hustru og lijem- mevarende born’. En dylik s. k. 'frihaandverker’ äger även rätt att till utfö rande av den del av sitt personliga arbete, som icke kräver hantverkskunska- per, begagna nödvändig 'haandlangerhjmlp’.
De avvikelser, som i Norge sålunda måst företagas från principen örn legala kompetenskrav för hantverkets utövare, torde ej heller hos oss kunna undvikas. Eljest skulle andra berättigade intressen komma att på ett betänkligt sätt trå das för nära. Vad först beträffar frågan, huruvida kompetenskravet skall gälla obligatoriskt blott för städer och stadsliknande samhällen och icke för landsbygden, så lärer man med säkerhet kunna förvänta, att hantverkare med den stadgade yrkesutbildningen komma att slå sig ner huvudsakligen i städer och större samhällen. Landsbygdens befolkning skulle då vid behov bliva nöd sakad att anlita mången gång avlägset boende hantverkare. Det är alldeles uppenbart, att örn ett dylikt system verkligen skulle efterlevas, detta skulle för landsbygdens befolkning innebära högst kännbara olägenheter och medföra en avsevärd fördyring av denna befolknings utgifter för nödvändig hantverkshjälp. _ . . .
Om en hantverkslagstiftning hos oss ej skulle upptaga det andra av de i Norge gällande undantagen — det som gäller s. k. frihantverkare — skulle lagen på ett synnerligen betänkligt sätt inkräkta pa stora befolkningslagers lo jala försörjningsmöjligheter. En arbetslös snickeriarbetare skulle t. ex. icke kunna utnyttja sin yrkesskicklighet för att livnära sig på att tillverka föremål, som kunde betecknas såsom hantverksarbeten, en arbetslös konfektionsarbetare skulle vara lagligen hindrad att reparera kläder o. s. v. Det är alldeles uppen bart, att samhället icke bör beröva arbetsvilliga medborgare möjligheten att he- derligen försörja- sig. Dst kan icke vara något tilltaland.6 porspoktiv, att. dy- lika personer skulle vara utlämnade att omhändertagas av den allmänna hjälp verksamheten.
Örn det således lärer vara ofrånkomligt att även hos oss i båda de ovan be rörda hänseendena göra undantag från den ensamrätt till hantverk, som skulle tänkas bli de yrkesutbildade tillerkänd, har man allt skäl att fråga sig, örn ej dessa undantag äro så betydelsefulla, att de praktiskt taget riva sönder sy-St Skulle hos oss, i likhet med vad som skett i Norge, det legala kompetenskra vet i princip begränsas till städerna och möjligen även större samhällsbildnin gar på landsbygden, så vore ej gärna möjligt att undgå en konsekvens, som man också nödgats draga i Norge, nämligen att i viss omfattning lokalt skydda stä dernas yrkeskunniga hantverksutövare. Ett sadant lokalt skydd har visserligen från Sveriges hantverksorganisation ej yrkats, men hantverksorganisationen Ilar därvid utgått ifrån att lagens kompetenskrav skulle bli generellt gällande. Da en sådan linje, enligt vad nyss påvisats, ej gärna lärer vara genomförbar, utan man måste räkna med, att landsbygden i princip blir undantagen fran kompe tenskravets tillämplighet, så följer därav att också en viss lokal kompetensbe gränsning är ofrånkomlig. Klart är nämligen att, örn kompetenskravet över huvudtaget skall äga någon betydelse, landsbygdens icke yrkeskunniga hant verkare icke kunna få fritt konkurrera med städernas yrkeskunniga. Därvid skulle emellertid frihantverkarnas ställning bli synnerligen svårreglerbar. Frå gan blir: skola frihantverkarna, d. v. s. de, som i huvudsak ej sysselsätta andra än familjemedlemmar, tillåtas att utföra arbete i andra kommuner än där de äro bosatta eller där de hava sin verkstad. Går man därvid den väg, man valt i Norge — nämligen att låta frihantverkarna röra sig utan lokala skrankor — kommer en frihantverkare i en landskommun att ha en förmånligare ställning i
28
Kungl. Majlis proposition nr hl.
konkurrenshänseende än en hantverkare i samma kommun, som har anställda
biträden utom familjen. Den senare är utestängd från möjligheten att utföra
ett arbete i en närbelägen stad, även om han skulle kunna utföra arbetet i fråga
utan anlitande av biträde, men frihantverkaren är det icke. Att åter generellt
begränsa frihantverkarnas rätt att verkställa arbete till den kommun, där han
bär bostad eller verkstad, skulle givetvis vara alldeles för strängt och särskilt
på landsbygden bereda påtagliga olägenheter både för hantverkaren och för
dem, som taga hans tjänster i anspråk. Ej heller kan åt en yrkeskunnig hant
verkare i stad beredas skydd mot frihantverkarna i samma stad. Redan av det
sagda torde framgå, att en rättvis avvägning av denna lokala konkurrensbe
gränsning knappast låter sig göra och i varje fall skulle leda till ett mycket in
vecklat reglementerande. Därtill kommer, att det torde visa sig synnerligen
svårt att i praktiken få dessa lokala skrankor respekterade. Redan den norska
lagens förhållandevis enkla föreskrifter hava visat sig vara lätta nog att kring
gå. En snickare i en landskommun, som får i uppdrag att göra ett hantverks
arbete för en person i en närliggande stad, kan utföra arbetet hemma i sin verk
stad, men skulle något särskilt installationsarbete erfordras hos kunden, måste
detta verkställas av en snickare på platsen, såvida ej landssnicka.ren är frihant
verkare, i vilket fall han, såsom förut nämnts, är obunden av de lokala begräns
ningarna. Vid butiksinredningar o. d. brukar då ofta ordnas så, att en hant
verkare i staden formellt står för arbetet, medan det i själva verket utföres av
en hantverkare från annan ort. Flera rättsfall finnas från skrädderibranschen,
där fråga varit, hunivida en skräddare med verkstad utanför staden hade rätt
att efter att ha tagit mått hos kunder i staden sy kläderna i verkstaden och
e ventuellt företaga provning i staden. (Se Norsk Retstidende 1900 s. 337, 1909
s. 384, där nämnda förfarande ansetts icke stridande mot lagen.) Det skydd,
som de yrkesutbildade stadsskräddarna åtnjuta, blir med en sådan tolkning gi
vetvis av begränsat värde, men å andra sidan låter det sig svårligen tänka, att
man skulle kunna förbjuda en dylik trafik. Det säger sig självt, att det skall
vara ytterligt svårt att på ett verkligen effektivt sätt övervaka lagens tillämp
ning i de enstaka fallen. Och det bulvansystem, som uppgives i stor omfattning
florera i Norge, har lagstiftningen knappast någon möjlighet att komma till
rätta med. Det förefaller föga troligt, att våra hantverkare, som sedan lång tid
tillbaka varit vana vid att fa fritt utöva sitt hantverk, skulle önska se sin han
tering instängd i lokala skrankor, som binda den skicklige och lojale utövaren
av hantverksyrket, medan den mindre lojale ej lärer draga i betänkande att med
begagnande av de kryphål lagen erbjuder åsidosätta de stadgade inskränknin
garna Och dock är ett lokalt skyddssystem, såsom tidigare visats, ofrånkom-
ligt, ^såvida det äskade skyddet mot icke yrkesutbildade hantverkare skall bli
av något värde.
Beträffande det andra av de ovan berörda flndantagen från de legala kompe
tenskraven, nämligen de s. k. frihantverkarnas rätt att även i städerna driva
hantverksrörelse, bör ej förbises, att detta undantag i själva verket innebär ett
synnerligen betydelsefullt ingrepp i den uteslutanderätt till hantverksarbete,
som skulle förbehållas de formellt yrkesutbildade. Den enda skillnaden, som
skulle föreligga mellan de båda grupperna, skulle bestå däri, att frihantverkar
na ej finge i sin rörelse sysselsätta andra än familjemedlemmar och sådana icke
familjemedlemmar, som sysselsattes med arbete, vartill icke krävdes hantverks-
kunskap. De yrkesutbildade hantverkarnas företrädesrätt skulle alltså bestå i
befogenheten att antaga kvalificerad biträdeshjälp. Det förefaller som om den-
na företrädesrätt knappast vore av den betydelse, att den kunde rättfärdiga de
| örhoppningar örn hantverkets regeneration, som man inom hantverkskretsar
knyter till den nya lagen. Det bleve uppenbarligen ofta fråga örn en prövning
av ytterst subtil art, huruvida ett visst arbete vore mer eller mindre kvalificerat.
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
29
1 Norge hava t. ex. förelupit rättstvister, dar fråga varit om en raksalongsinne- havare, som var frihantverkare, ägde rätt att anställa biträde för att tvåla in kunderna; huruvida en målare, som låtit en lärpojke skrapa stolpar i och för målning, skulle straffas därför att biträdet också grundat stolparna. Det torde knappast vara att förvänta, att man från allmänhetens sida skulle komma att hysa förståelse för det förnuftiga och berättigade i ett dylikt i yrkesskyddets syfte tillkommet restriktionssystem. Och även för de yrkesutbildade hantver karna själva skulle föga vara vunnet, örn en eller annan frihantverkare bleve bötfälld för en slik förseelse. Snarare kan väl befaras, att den allmänna opinio nen ej skulle underlåta att reagera mot tillämpningen av en dylik lag. Även i andra hänseenden kan en lagstiftning örn legala kompetenskrav för väntas ge upphov till synnerligen invecklade lagbestämmelser. Det kan visser ligen synas vara enkelt nog, att i en lagparagraf stadga, att för rätten att driva hantverksnäring kräves intyg örn vederbörandes kompetens. En sådan lagstift ning förutsätter emellertid uppenbarligen ett bestämmande av ej blott vad som överhuvudtaget skall räknas som hantverk utan även en närmare avgränsning mellan olika yrken ävensom ingående föreskrifter örn fordringarna för att nö dig kompetens i yrket skall kunna anses föreligga. Den vunna kompetensen kan givetvis ej berättiga vederbörande att utöva annat än just det yrket, som är avsett.’
Kommerskollegium framhöll härefter de svårigheter, som uppstå vid försök att giva tillfredsställande bestämmelser i dessa hänseenden, och belyste med exempel från Norge de vanskligheter, som möta såväl vid bestämmelsernas av fattande som vid deras tillämpning i praktiken:
. ’I Norge, där själva hantverksbegreppet vore närmare reglerat i administra
tiv väg med befogenhet för Konungen att föreskriva, att viss verksamhet skulle anses såsom hantverk, hade spörsmålet huruvida ett visst arbete folie under hantverkslagen vållat en stor mängd tvister. Såsom hantverk hade ansetts: upp förande av en träkaj, tillverkning och sammansättning av träställning till möb ler, inläggning av korkmattor. Däremot hade ansetts ej vara hantverk: framkall ning och kopiering av amatörfilm (oaktat fotografyrket vore hantverk), fram ställning och ompressning av damhattar, reparation och montering av elektriska maskiner och apparater. Särskilt besvärligt hade varit att i det enstaka fallet draga gränsen mellan industri och hantverk: färgeri betraktades som hantverk, däremot icke 'vasken og kemisk renseri’, fabrikation av sandaler vore ej hant verk. Skeppsbyggeri vore icke hantverk, en mekanisk verkstad eller ett van' ansåges därför kunna reparera fartyg och maskiner, när arbetet stöde i sam manhang med att fartyget lades på slip eller när en genomgripande reparation skulle företas, däremot finge verkstaden ej företaga 'arbete, som bara går ut på hantverksarbete’, med mindre hantverkslagstiftningens föreskrifter iakt tagits.
Det hade också visat sig nödvändigt i Norge att i detalj reglera de olika hant verksyrkenas avgränsning mot varandra. De på detta sätt i administrativ väg fixerade yrkena uppginge för närvarande till ett antal av ej mindre än 52, var vid dock vöre att märka, att åtskilliga yrken vore uppdelade i underavdelningar. Det vore givet, att det vid hantverksarbetenas utförande ej sällan kunde upp komma tvekan, huruvida en viss åtgärd skulle anses falla inom det ena eller det andra hantverkets lagligt skyddade rayon. Särskilt vid reparationsarbeten inom byggnadsfacket uppgåves i Norge stridigheter hava vållats rörande fixe ring av gränserna — stridigheter som i mångt och mycket påminde örn dem, som hos oss gjort sig gällande inom byggnadsbranschen genom avgränsningen mellan de olika fackföreningarnas områden.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr il.
Det vore naturligt, att från hantverkshåll det övervägande intresset riktats
på en stark specialisering av yrkena. En dylik utveckling vore emellertid för
den konsumerande allmänheten i vissa fall föga önskvärd, ty därigenom att ett
antal olika hantverkare måste anlitas för ett och samma arbete, bleve givetvis
arbetet fördyrat. Visserligen hade den norska hantverkslagen nödgats göra ett
undantag av synnerlig betydelse från regeln, att en hantverkare endast finge ut
öva det hantverksyrke inom vilket han styrkt sin kompetens, genom att med
giva honom rätt att gripa över i andra hantverk i den utsträckning, som vore
nödvändigt för frambringande av ett 'helt handverksarbeide’, men klart vore,
att denna bestämmelse icke kunde vinna tillämpning i en hel del fall, bl. a. just
på det område, från vilket klagomål i berörda hänseende ivrigast förnummits,
nämligen vid reparationsarbeten o. d. inom byggnadsbranschen. Som exempel
hade framhållits, att en husägare, som ville ha en ugn omsatt, kunde få vända
sig till en snickare för borttagande av lister och brädfodring, till en kakelugns
makare för själva omsättningen, till en plåtslagare för nödig plåtbeklädnad och
slutligen till en målare för borttagande av spåren efter reparationsarbetet, allt
såvida han ej föredroge att vända sig till en frihantverkare, som kunde ensam
utföra hela arbetet.’
Kollegium anförde vidare:
En svårighet, som i detta sammanhang måste beaktas, gäller de juridiska
personernas ställning. Liksom när det gäller bokföringskravet måste det näm
ligen även i förevarande hänseende tillses, att icke denna företagsform väljes
för att kringgå kravet på yrkeskompetens. I Norge har man därvid genom sär
skilda restriktiva bestämmelser sökt förekomma en sammankoppling av ett fler
tal hantverksyrken till stordrift. Hantverkslagen föreskriver sålunda, att ett
bolag kan förvärva hantverksbrev endast på villkor, att en delägare i bolaget,
som är medlem av styrelsen och har den fackmässiga ledningen av arbetet, har
hantverksbrev i yrket, och bolaget har ej rätt att driva annat hantverk än det,
som är nämnt i hantverksbrevet. Yrkeskunskap hos.annan än styrelseledamot
t. ex. hos särskilt anställd person räcker således ej. Även örn man icke hos oss
skulle genomföra så. restriktiva bestämmelser, lärer det dock icke vara möjligt
att förekomma, att icke för vissa grenar av näringslivet till följd av det nära
samarbetet mellan hantverk och industri, kravet på formell yrkeskompetens
skulle komma att kännas som en besvärande tvångströja. Man skulle vid upp
tagande a,v nya produktionsgrenar eller omläggning av driftsmetoder o. s. v.
från. ledningens sida städse få ha uppmärksamheten riktad på huruvida icke
möjligen något visst led ^produktionsförloppet kan komma att tangera det ena
eller andra hantverksomradet och påkalla, att en förman med kompetensbevis
såsom hantverkare skulle få lov att knytas till företaget. De kompetenskonflik
ter, som, enligt vad förut är berört, kunna befaras bli en följd av den åsyftade
hantverkslagstif tningen, koinra e helt naturligt också att ur förevarande syn-
punkt bereda olägenheter för industrien.
Av det anförda torde klart framgå, vilka betydande svårigheter, som äro för
enade med genomförande av legala krav på yrkeskompetens. Det är alldeles
uppenbart, att övervakningen av en dylik lagstiftnings efterlevnad ej är lätt att
ordna. En lagstiftning, som med en mångfald restriktioner griper in i stora be-
folknmgslagers dagliga verksamhet, kommer helt naturligt att leda till en
mångfald lagöverträdelser. Då kontrollen av naturliga skäl icke kan bliva syn-
nerhgen effektiv, kommer sannolikt endast en del enstaka fall att bliva föremål
tor beivran. Det säger, sig självt, att lagen kan komma att utnyttjas i rent
rakasseringssyfte, och i allt fall kan en sadan uppfattning lätt nog vinna in
steg- hos allmänheten. Här är också att beakta en viktig skillnad i åklagare
maktens ställning i Norge och hos oss. Genom en särskild föreskrift i norska
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.
31
strafflagen äger nämligen åklagarmyndigheten en diskretionär prövningsrätt i frågan, huruvida åtal skall anställas eller ej. Någon motsvarande befogenhet tillkommer ej de svenska åklagarna och lärer ej heller för det specialområde, varom här är fråga, böra tilläggas dem.’
Slutligen gjorde kollegium följande sammanfattning av sin ståndpunkt till förevarande spörsmål: 'Vid det förnyade övervägande, som ägnats frågan hu ruvida legala kompetenskrav böra uppställas för rätten att idka hantverk, har kollegium icke kunnat undgå att hysa allvarliga betänkligheter mot en dylik ordning. Att genomföra det ifrågavarande kravet med den stränghet, som från hantverkshåll torde önskas, lärer — örn ej andra berättigade intressen skola trä das för när — icke vara görligt. Örn åter kompetenskravet begränsas dels lo kalt till städer och möjligen stadsliknande samhällen, dels ock till hantverkare, som i rörelsen sysselsätta andra än make och barn, synes den principiella ut gångspunkten för hantverkarnas krav — att endast den, vars kompetens i viss ordning konstaterats, skulle ha rätt att utöva ett hantverk — vara så modifierad, att ur hantverkssynpunkt så avsevärda fördelar knappast torde vara förenade med systemet, att de skulle uppväga de ofrånkomliga olägenheter, som därmed äro förenade. Tanken att ifrågavarande system skulle kunna föra hantverket över de svårigheter, med vilka det f. n. otvivelaktigt har att kämpa, synes kol legium bottna i en övertro på lagstiftningens förmåga att råda hot på de ekono miska verkningarna av förändringar i produktionsbetingelserna. De rubbningar, som bliva en följd av dylika förändringar, kunna enligt kollega mening säkrast övervinnas genom att de näringsgrenar, som drabbas av dylika rubbningar, av egen kraft anpassa sig efter det nya läget.’
Under åberopande av det anförda hemställde kollegium, att det av hantverks- organisationen framförda önskemålet örn legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk icke måtte vinna statsmakternas bifall.
För drivande av lönande näringsverksamhet råda numera inom de flesta verksamhetsgrenar helt andra förutsättningar än vid tillkomsten av 1864 års förordning angående utvidgad näringsfrihet. Särskilt gäller detta handeln och hantverket. Konsumenternas anspråk hava stigit, konkurrensen har skärpts och på näringsidkaren ställas allt längre gående krav ifråga om kunskaper, erfa renhet och förmåga. Denna utveckling sammanhänger naturligen med de se nare decenniernas allt mera markerade förändringar inom det ekonomiska livet. Industrialismen, storhandeln och kooperationen hava medfört djupa omvälv ningar i själva grundförutsättningarna för den ekonomiska företagsamheten. Det allmänna välståndet har visserligen ökats, men samtidigt har också kam pen för tillvaron blivit hårdare och den ensamstående företagarens utkomst möjligheter beskurits. Hur industrien med sin masstillverkning efter hand trängt in på det ena efter det andra av hantverkets avsättningsområden är allmänt känt. För detaljhandeln hava kapitalstarka företag intresserat sig, vilka dels i de större städerna öppnat betydande varuhus, dels över hela landet sälja mot postorder och efterkrav, dels ock under senaste tiden efter mönster av det amerikanska chainstoressystemet å ett flertal platser upprättat butiker med gemensam inköpsorganisation och under gemensam ledning. Den koope-
Departementschefen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
rativa varuförmedlingen har under de senaste två decennierna undergått en
kraftig utveckling. Vid ingången av år 1931 voro sålunda till kooperativa
förbundet anslutna 731 föreningar med ett medlemsantal örn 450,908 och en
omsättning på över 342 miljoner kronor. Slutligen har företagsbildningen
både inom handel och hantverk understundom tagit en omfattning, som avsevärt
överstigit behovet.
De omständigheter jag här påpekat hava i hög grad inverkat på den enskilde
detaljhandlarens och hantverkarens utkomstmöjligheter. De allt mer tilltagande
svårigheter, med vilka man inom dessa näringskretsar haft att kämpa, hava
också, som framgår av förut lämnad redogörelse, föranlett upprepade fram
ställningar örn statsmakternas mellankomst för åvägabringande av bättre be
tingelser för näringsverksamhetens bedrivande.
Min principiella inställning till de önskemål och krav, som från detaljhan
delns och hantverkets målsmän sålunda kommit till uttryck, kan i korthet an
givas så, att åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekonomiska
organisation väl bör från det allmännas sida ägnas all den omsorg, som er
fordras för beredande åt dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för
fyllande av deras speciella uppgifter inom respektive produktionen och varu
förmedlingen, men att därvid icke heller bör släppas ur sikte vad som ur deri
konsumerande allmänhetens synpunkt må synas mest ägnat att betjäna dess
intressen.
I de gjorda framställningarna hava detaljhandelns och hantverkets represen
tanter särskilt framhållit, att de med sina krav på vissa kompetensvillkor
icke åsyftade något förtäckt skråtvång eller någon inskränkning i en sund
konkurrens. Deras önskan vore endast att så tillvida begränsa den fria före
tagsbildningen, att den, som icke visade sig kompetent att på egen hand driva
butiksbandel eller hantverk, icke heller skulle få uppträda som självständig
företagare inom dessa näringsgrenar. Sveriges köpmannaförbund framhåller
sålunda, att vad förbundet vände sig mot vore 'att personer utan ringaste ut
bildning eller förutsättningar för yrket tillåtas att etablera sig som själv
ständiga köpmän och inträda i ansvarsställning gentemot leverantörer såväl
som allmänhet’. 'Hantverkarna eftersträva’, yttrar Sveriges hantverksorga •
nisation, icke något monopol eller åsyfta på något sätt en återgång till skrå
tidens förhållanden, man begär blott, att de, som utöva ett yrke, skola kunna
sin sak.’
Tydligt är att nu anförda synpunkter i och för sig ingalunda äro ofören
liga med konsumenternas bästa. Som kommerskollegium framhållit, hava nä
ringsidkarna och deras kunder ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stå
ende hantverksproduktion och en rationellt ordnad varuförmedling, varav
följer, att frågan örn yrkesnivåns höjande är av stor betydelse även för den
konsumerande allmänheten. Härutinnan torde för övrigt knappast förekom
ma några delade meningar. Den fråga det nu gäller avser emellertid icke
nyss anförda allmänt omfattade önskemål örn ökad yrkesskicklighet utan
begränsar sig till spörsmålet, huruvida det eftersträvade målet står att vin-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1*1.
33
na på lagstiftningens väg genom införande av särskilda villkor om yrkes kompetens. Örn det välbetänkta i sådana åtgärder synes enighet långt ifrån vara uppnådd.
Mot kravet på legala kompetensvillkors införande har till en början den in vändningen gjorts, att dylika villkor stöde i strid med näringsfrihetens prin cip, varför detta krav redan av den anledningen borde avvisas. En sådan synpunkt må visserligen anses riktig, örn man fortfarande vill i varje detalj giva näringsfriheten samma innebörd, som enligt 1864 års förordning. Man förbiser emellertid i så fall, synes det mig, att mellan då och nu snart för flutit ett sekel, under vilket,. som jag nyss framhållit, sådana förändringar ägt rum inom det ekonomiska livet som knappast någonsin tillförne. För min del är jag i varje fall icke benägen att ansluta mig till dem, som av enbart teoretiska och principiella skäl motsätta sig de nu ifrågavarande legala kom petensvillkoren. Den föreliggande frågan anser jag böra bedömas företrädes vis ur praktiska synpunkter.
I det inom handelsdepartementet upprättade preliminära utkastet till nä ringslag inrymdes, som nämnts, en bestämmelse örn att den, som ville driva butikshandel, skulle äga nöjaktig bokföringskunskap. Dreves han deln av handelsbolag eller annan juridisk person, skulle sådan kunskap före ligga hos någon av bolagsmännen eller hos någon av styrelseledamöterna eller hos annan, som vore satt att leda företagets angelägenheter.
Att en noggrann bokföring är av grundläggande betydelse för all ekonomisk verksamhet och icke minst inom handelsyrket lärer få anses så allmänt erkänt, att frågan örn bokföringens behövlighet bör kunna lämnas utom diskussionen. Det primära är emellertid, att bokföringen på ett tillfredsställande sätt utföres, däremot icke att handlanden själv ombesörjer eller är kompetent att ombesörja detta arbete. En sådan kompetens hos näringsidkaren är visserligen utan tvi vel en ytterligare förutsättning, utöver dem han eljest må äga, att framgångs rikt sköta sin rörelse. Men för ledningen av ett affärsföretag — det må bedri vas i större eller mindre skala — krävas i första hand sådana personliga egen skaper, som kunna sammanfattas under begreppet affärsbegåvning. Där denna är för handen, där föreligger också kompetens att starta och leda en handelsrö relse, oavsett örn handlanden i förväg förvärvat formell kompetens i bokföring.
Av nu anförda skäl hyser jag starka betänkligheter mot det nu ifrågavarande kompetensvillkoret. Jag kan i sådant hänseende också stödja mig på utta landen i enahanda riktning från många av de hörda myndigheterna och nä- ringsorganisationerna.
Från vissa håll har gjorts gällande, att en bestämmelse örn styrkt bok föringskunskap som villkor för rätt att idka handel endast vore att betrakta soln en ordningsföreskrift, vilken betingades av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker. Häremot må erinras, att redan under förarbetena till bokföringslagen förslag till åtgärder för vinnande av ökad garanti i fråga om bokföringspliktens fullgörande framkommo, ehuru de icke föranledde någon åtgärd. Någon anledning att i detta sammanhang upptaga
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. Sh haft. (Nr 1*1.)
3
34
Kungl. Majlis proposition nr hl.
ett stadgande av nu angiven innebörd, i vilket nian å köpmannahåll onekligen
inlagt ett mera vittgående syfte, finner jag icke föreligga.
Till de skäl, jag nyss anfört mot att tillmötesgå de framställda kraven på
bokföringskunskap som villkor för rätt att utöva näring, kommer dessutom, att
en bestämmelse därom säkerligen skulle medföra avsevärda svårigheter i prak
tiken. En änka, som fortsatte sin avlidne mans rörelse, skulle bliva tvungen
att genomgå en bokföringskurs eller på annat sätt förskaffa sig den erforder
liga kompetensen. Samma skulle gälla annan arvinge. Om handlanden efter
lämnade omyndigt barn och rörelsen skulle drivas av förmyndare, tills arvingen
själv kunde handhava densamma, skulle till förmyndare icke kunna förordnas
annan än den, som kunde förete intyg örn bokföringskunskap. Svårigheter
kunde även uppstå, då ett handelsbolag, som ofta vore fallet, genom utträde av
bolagsman överginge till enskild person. I sin egenskap av juridisk person
hade handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av
de anställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de förra
bolagsmännen kvarstode, måste denne anskaffa kompetensbetyg för egen del,
vilket uppenbarligen kunde vålla besvärligheter, örn han på grund av ålder
eller annan orsak hade svårt att tillägna sig de bokföringskunskaper som
erfordrades. Visserligen skulle i fall som nu nämnts dispens från bokförings-
villkoret kunna meddelas eller den möjligheten kunna tillgripas att ombilda
företaget till handelsbolag eller aktiebolag, i vilket fall lagens krav i föreva
rande hänseende skulle kunna efterkommas genom att som ledare för före
taget anställdes bokföringskunnig person. Ett dispensförfarande synes emel
lertid ur olika synpunkter mindre tilltalande. Och att tvinga affärsinne-
havaren att för en kanske tämligen obetydlig rörelse tillgripa en företagsform,
som måhända icke vore lämpad för densamma, kan, såsom kommerskollegium
framhållit, knappast vara välbetänkt.
I anledning av nu berörda invändningar har kommerskollegium i sitt se
nare utlåtande föreslagit, att den i författningsutkastet för juridiska personer
ifrågasatta rättigheten att vid företaget anställa bokföringskunnig person bor
de förklaras gälla även för affärsföretag, som innehades av enskild person. Då
emellertid särskilt beträffande mindre detaljhandelsföretag tvekan lätt kunde
uppstå, huruvida den sålunda anställde verkligen fyllde kravet att leda affä
rens angelägenheter, borde enligt kommerskollegii mening det vara till
fyllest, örn i företaget anställdes ett biträde, som besutte nödig bokföringskun
skap.
Vad kommerskollegium sålunda föreslagit synes mig vara den enda fram
komliga vägen att undanröja de praktiska olägenheter av den ifrågasatta
föreskriften örn bokföringskunskap som kompetensvillkor. Men därmed torde
också i själva verket det syfte man velat nå med uppställande av ifrågava
rande villkor vara till väsentlig del förfelat. Härtill kommer, att registreringen
hos myndigheterna av en stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens
kompetensbetyg skulle vålla en ej obetydlig arbetsbelastning och ökade kost
nader. Ävenledes skulle svårigheter möta att effektivt övervaka efterlevnaden
'Kungl. Maj:ts proposition, nr hl.
35
av ett dylikt stadgande. Särskilt lärer detta bliva fallet, då det biträde, som företräder bokföringskunskapen, av en eller annan anledning lämnar sin tjänst, utan att anmälan härom göres till registreringsmyndigheten.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, och då det icke lärer kunna komma i fråga att införa ett villkor örn bokföringskunskap allenast för aktiebolags, ekonomiska föreningars eller andra juridiska personers vidkommande, finner jag mig icke kunna förorda, att någon bestämmelse av nu avsedd innebörd i lagstiftningen upptages.
I fråga örn hantverket torde i huvudsak enahanda betänkligheter fram ställa sig mot ett legalt villkor i fråga örn bokföringskunskap, som av mig an förts beträffande handeln. Men härtill kommer, att enligt 1929 års bokförings lag flertalet hantverkare icke ålagts bokföringsskyldighet. Sådan skyldighet in träder först, då hantverkaren i sin rörelse anställt flera än två biträden, hustru och barn under 16 år oberäknade. Att under sådana omständigheter föreskriva bokföringskunskap som villkor för hantverksutövning synes mig uteslutet.
Vad härefter angår de i övrigt föreslagna kompetensvillkoren -— viss tids praktik och för hantverkets vidkommande dessutom styrkt yrkeskun skap och förfarenhet i kostnadsberäkning — må till en början erinras därom, att enligt de inkomna yttrandena förslagen härutinnan utanför handelns och hantverkets egna kretsar vunnit betydligt mindre anslutning än kravet på bokföringskunskap. Särskilt i fråga örn dessa villkors uppställande för rätt till hantverksutövning är anslutningen påfallande obetydlig, och en an märkningsvärd omsvängning i uppfattningen synes här hava ägt rum, sedan svaren å 1921 års frågecirkulär avgåvos. Under det att av länsstyrelserna nu endast en med tvekan funnit ifrågavarande kompetenskrav värda beaktande, in- togo år 1921 elva en välvillig ställning gentemot desamma, och av de fyra han delskammare, som år 1921 tillstyrkte krav i denna riktning, hava tre numera ändrat uppfattning. Sett ur allmänhetens synpunkt torde de nu ifrågavarande kompetensvillkoren vara av skäligen ringa intresse. I stort sett synas inga nämn värda svårigheter hava mött för den, som haft behov att inköpa en vara eller att få ett hantverksarbete utfört, att genom förfrågningar i orten på förhand förskaffa sig tämligen tillförlitlig kännedom örn den handlandes eller hantver kares anseende, som han ämnat anlita. I likhet med kommerskollegium kan jag icke fästa något avseende vid det i några yttranden framförda skälet, att den stora allmänheten vore i behov av lagstiftningens skydd mot icke yrkeskunniga hantverkare eller inkompetenta handlande.
Vad hantverket angår synes man bland hantverkarna själva knappast hava tillräckligt beaktat de praktiska verkningarna av en bestämmelse, enligt vilken endast den, som behörigen styrkt sin yrkeskunskap, skulle få utöva yrket. Såsom kommerskollegium framhållit i sitt utlåtande av den 6 juni 1931, torde det icke låta sig göra att genomföra en sådan ordning utan att sam tidigt medgiva vittgående undantag från huvudregeln. På de av kollegium anförda skälen synes det mig ofrånkomligt att undantaga frihantverkarna eller, såsom de här i landet vanligen plägat benämnas, självförsörjarna, d. v. s.
36
Kungl. Majlis proposition nr hl.
lämna envar frihet att utan styrkande av sin kompetens försörja sig genom
hantverksarbete, då rörelsen utövas allenast av honom själv eller med hjälp av
familjens arbetskrafter. Vidare synes av praktiska skäl oundgängligt att helt
undantaga den egentliga landsbygden från lagens tillämplighetsområde eller i
varje fall göra dess tillämpning beroende på framställning av kommunala myn
digheter. Med stöd av erfarenheten från Norge, där en lagstiftning av denna
innebörd sedan åtskilliga år tillbaka varit gällande, har kommerskollegium i
sitt nu berörda utlåtande, till vilket jag anhåller få hänvisa, utförligt påvisat,
hur förhållandena enligt kollegii mening skulle gestalta sig, örn en dylik lag
stiftning här förverkligades, samt redogjort för de vanskligheter och i åtskil
liga hänseenden otillfredsställande resultat, som därvid kunde förväntas upp-
komma. Dessa olägenheter, vilka torde vara i allt väsentligt ofrånkomliga,
synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de måste anses mer än uppväga de
fördelar, som systemet skulle medföra.
På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka,
att praktisk utbildning, yrkeskunskap eller förfarenhet i kostnadsberäkning
göres till legalt villkor för rätt till självständig hantverksutövning.
I fråga örn handeln hava de framställda önskemålen örn yrkeserfarenhet så
som legalt kompetensvillkor numera preciserats till två års praktik i yrket
för rätt till butikshandel.
Även gentemot ett dylikt villkor måste jag ställa mig betänksam. Väl må
medgivas, att mindre detaljaffärer ofta öppnas, utan att innehavarna äga några
på praktisk erfarenhet grundade förutsättningar för en tillfredsställande sköt
sel av affären. Men de misslyckanden, som icke sällan blivit en följd därav,
hava säkerligen verkat återhållande icke minst i fråga om kreditgivningen till
planerade nya företag, då företagaren icke ansetts äga nödig kompetens för
sin uppgift. Härigenom har uppkomsten av mindre önskvärda affärer i viss
mån förhindrats. Mitt allmänna intryck är också, att förhållandena på detta
område numera utvecklat sig till det bättre. I varje fall kunna missförhållan
den av dylik art icke avhjälpas genom lagstiftningen, utan böra de inom affärs
livet fritt arbetande krafterna utan inblandning från det allmännas sida här
få verka reglerande.
Innebörden av förevarande kompetensvillkor blir i hög grad beroende på be
stämmelsens närmare utformning såväl beträffande beskaffenheten av den han
delsrörelse, inom vilken praktiken skall hava inhämtats, som ock i fråga örn
arten av sökandens där innehavda anställning. Härvid torde man, i likhet
med vad fället är i Norge, icke kunna uppställa annat än ytterligt liberala be
stämmelser och sålunda få godtaga även praktik i mycket underordnad be
fattning inom så gott som vilket slag av affärsrörelse som helst. Hedan häri
ligger naturligen en svaghet i det ifrågasatta stadgandet. Den erfarenhet,
som inhämtats t. ex. under anställning som biträde i en liten mjölkaffär, torde
näppeligen kunna kvalificera till en självständig ledning av ett större detalj
handelsföretag. Härtill kommer ytterligare en omständighet, som ingiver tvek
samhet om villkorets lämplighet, den nämligen, att en god försäljare icke alltid
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
37
är detsamma som en god affärsledare. Icke sällan har man kunnat iakttaga, hurusom en person, vilken i egenskap av handelsbiträde förskaffat sig en be trodd ställning och ett gott anseende för skicklighet som försäljare, sedermera, då han öppnar egen rörelse, visar sig vara i avsaknad av de egenskaper, som krävas hos en affärsledare. Följden har blivit ekonomiskt misslyckande inom kortare eller längre tid. Yarje praktisk erfarenhet har visserligen sitt värde, men den utbildning, som förvärvas under praktik som försäljare i en detaljhan del, hänför sig oftast icke till sådant arbete, som är för den självständige före tagaren det väsentliga.
För aktiebolag och ekonomiska föreningar synes mig ett kompetensvillkor sådant som det nu förevarande icke vara påkallat av något som helst behov.
Av nu anförda skäl finner jag mig i likhet med kommerskollegium icke kun na tillstyrka, att viss tids praktik uppställes som legalt kompetensvillkor för rätt att driva handel.
För avhjälpande av de svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna och de taljhandlarna för närvarande hava att kämpa, är sålunda enligt mitt förme nande de legala kompetensvillkorens väg icke framkomlig. Det stöd från det allmännas sida, som näringsidkarna kunna påräkna för sina strävanden till yrkeskompetensens höjande, synes mig böra lämnas efter samma linjer som hit tills, alltså huvudsakligen genom statsunderstöd till kommunala och enskilda lärlings-, yrkes-, verkstads- och handelsskolor, andra anstalter för yrkesunder visning, de olika näringsorganisationernas verksamhet, studieresor, utbildning av lärlingar genom yrkes skickliga hantverkare och dylikt.
I en del yttranden har gjorts gällande, att det för detaljhandelns och hant verkets män ingalunda torde vara omöjligt att genom sina organisationer, ge nom samarbete och inbördes överenskommelser av egen kraft förverkliga det mål för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats. Det synes mig också ligga i öppen dag, att på denna väg betydande resultat borde kunna nås.
I syfte att ytterligare främja strävandena till yrkesskicklighetens höjande bland hantverkarna har kommerskollegium i sitt principutlåtande ifrågasatt, huruvida icke en av Sveriges hantverksorganisation upptagen mästardiplomering kunde beredas legal sanktionering. I anledning härav tillkallade min företrädare i ämbetet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning, undervisningsrådet Nils Fredriksson att jämte revisionssekreteraren Hemberg inom departementet biträda med utarbetande av förslag till bestämmelser rörande mästardiplomering. Då be sittningen av ett mästardiplom eller mästarbrev icke skulle uppställas som ett kompetensvillkor utan endast innebära en viss utmärkelse, en placering i mästarnas särklass, ansågs hithörande spörsmål icke böra regleras i en lag örn näringsfrihet utan böra upptagas i en särskild administrativ för fattning. Enligt ett av de sakkunniga utarbetat författningsförslag skulle mästarbrev av Sveriges hantverksorganisation kunna tilldelas förtjänta och skickliga yrkesutövare. Mästarbrev skulle avse visst yrke eller viss yrkesgren
38
Kungl. Majlis proposition nr kl.
och finge icke tilldelas annan än den, som fyllt 25 år och vöre känd för god
vandel samt minst 8 år arbetat i yrket och därvid förvärvat sådan skicklighet
och erfarenhet, som en självständig utövare av yrket eller yrkesgrenen skä
ligen kunde anses böra äga. Vidare fordrades att i avgångsbetyg från ämnes-
eller yrkeskurs i statsunderstödd yrkesskola hava erhållit godkända vitsord i
kalkylation och bokföring eller att äga däremot svarande kunskaper i dessa
ämnen. Slutligen skulle vederbörande driva eller stå i begrepp att starta själv
ständig yrkesverksamhet eller vara anställd som arbetsledare. För utredning
angående sökandens kompetens och yrkesskicklighet skulle tillsättas en nämnd
örn tre personer, därav en, som skulle vara nämndens ordförande, skulle utses av
kommerskollegium och de övriga av hantverksorganisationens styrelse. Nämn
den hade att efter granskning av ansökningshandlingarna verkställa den ut
redning, som kunde erfordras för bedömande av sökandens kvalifikationer, samt
att därom avgiva skriftligt yttrande. I detta skulle ansökningen till- eller av
styrkas. Sedan nämndens yttrande inkommit, skulle ansökningen av styrelsen
prövas och avgöras. Nämndens omkostnader skulle gäldas av hantverksorga-
nisationen, som för varje brev finge uttaga en avgift av högst fyratio kronor.
De närmare bestämmelserna angående nämndens verksamhet, som kunde er
fordras, skulle utfärdas av kommerskollegium efter hantverksorganisationens
hörande. I utkastet till näringslag meddelades därjämte hänvisning till sär
skilda bestämmelser om yrkesskicklighets utmärkande genom mästarbrev.
I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttalats tillfredsställelse med de
sakkunnigas förslag i denna del. Endast kooperativa förbundet förklarar sig
hysa den meningen, att frågan örn mästarbrevs utfärdande alltjämt borde vara
en hantverkets egen angelägenhet. Ansåge hantverkarna själva, att mästarbrev
vore av betydelse för främjandet av de strävanden för hantverkets utveckling,
för vilka Sveriges hantverksorganisation vore främsta målsmannen, så funnes
intet att erinra mot att hantverksorganisationen utfärdade mästarbrev efter de
grunder, den kunde finna lämpliga. Denna angelägenhet borde få förbli en
hantverksorganisationens inre fråga. Enligt förbundets mening vore det obe
hövligt och olämpligt att i en eller annan form giva mästarbreven officiell
sanktion.
Att det allmänna genom sin medverkan förlänar ökad auktoritet åt mästar-
brevsinstitutionen synes mig välbetänkt. Förutsättningen för en dylik med
verkan torde dock böra vara, att densamma av hantverkarna själva någor
lunda enigt förordas och att mästarbreven kunna förväntas bliva så uppskat
tade av hantverkarna själva, att dylika brev uttagas av det övervägande fler
talet därtill kompetenta näringsidkare. Till belysning av det intresse, som
kan förväntas, må nämnas, att antalet ansökningar örn Sveriges hantverks-
organisations mästarbrev, vilka första gången utdelades under år 1929, in
till den 1 juli 1931 uppgått till 413, därav vid sistnämnda tidpunkt 340 be
viljats, 29 avslagits och 44 ännu ej blivit föremål för slutligt avgörande.
Därest berörda förutsättningar visa sig vara för handen, är det min avsikt
att förelägga Kungl. Majit förslag till författning i huvudsaklig överens-
Kungl. Majlis proposition nr hl.
39
stymmelse med det av de sakkunnig-a uppgjorda förslaget. Så organiserad
synes mig mästarbrevsinstitutionen genom energiskt bedriven upplysningsverk
samhet bland den köpande allmänheten kunna bliva hantverkets män en god
hjälp i deras strävanden till yrkets förkovran. Utfärdandet av en författning
av nu nämnd innebörd lärer ankomma på Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
I fråga örn kringföringshandel innehåller näringsfrihetsförordningen allenast
bestämmelser angående rätten att till salu kringföra varor utom ort, där den,
som bedriver kringföringshandel, är bosatt eller, om han jämväl idkar fast
handel, inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet (gårdfarihandel). För
kringföringshandel inom ort, som nu sagts, finnas icke några föreskrifter i
näringsfrihetsförordningen.
Enligt § 9 moni. 4 näringsfrihetsförordningen åligger det den, som vill själv
eller genom annan utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till
salu, att därtill söka tillstånd, örn försäljningen skall försiggå i Stockholm,
hos Överståthållarämbetet, men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma
skall äga rum. För försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd, varjämte
den, som behörigen anmält handelsrörelse, är berättigad att utan tillstånd idka
kringföringshandel å ort, där han pa grund av dylik anmälan inrättat kontor
av stadigvarande beskaffenhet. Vid ansökningen skall sökanden förete intyg
örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att han råder över sig och sin egen
dom. I stället för detta bevis skall företes, om sökanden är handlande, bevis
att han inom riket idkar handel, och, örn sökanden är gift kvinna samt man
nens samtycke är erforderligt, bevis därom. Önskar sökanden använda bi
träden, skola även beträffande dem motsvarande intyg och bevis företes.
Därest vid prövning av betygens innehåll och i övrigt förekommande omstän
digheter tillståndet beviljas, skall i beviset därom tillståndstiden samt sökan
dens och biträdenas utseende och ålder angivas. Tillstånd kan endast bevil
jas för kalenderår eller del därav.
Mot dessa näringsfrihetsförordningens bestämmelser hava åtskilliga an
märkningar framställts. Det synes sålunda råda en ganska utbredd uppfatt
ning, att kringföringshandeln — i varje fall den form därav, som man van
ligen åsyftar med uttrycket gårdfarihandel — icke numera vore påkallad för
tillgodoseende av allmänhetens inköpsbehov. Allmänheten riskerade sämre
varor än vid köp hos ortens handlande och i dessas rörelse kunde kringförings
handeln vålla kännbart avbräck. Därtill komme, att en kringresande försäl
jare lätt undandroge sig sin skattskyldighet och att i varje fall de kommuner,
där försäljningen försiggått, icke ägde modighet att beskatta de förtjänster,
hans verksamhet inom kommunen inbringat honom. Slutligen har framhållits,
att kringföringshandeln kunde medföra vissa vådor ur social och sanitär syn
punkt.
I principutlåtandet anförde kommerskollegium härom:
’Det är enligt kollegii mening uppenbart, att sådan ambulerande försäljning,
som egentligen torde avses med näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn
gårdfarihandel, så småningom skall visa sig vara av behovet mindre påkallad
K riri y-
f'tiri He
llande!.
Utom
hemorten.
Gällande
rätt.
Kommer s-
kollegium
1928.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
för tillgodoseende av allmänhetens köpebehov i mån som samfärdselmöjlighe
terna förbättras och utvidgas. En dylik utveckling måste också med hänsyn
till flera olika omständigheter ur det allmännas synpunkt anses önskvärd.
Särskilt ma därvid framhallas de sociala vådor, som i allmänhet äro förenade
med personers kringvandring under nu avsedda förhållanden, ävensom svårig
heten att öva effektiv kontroll i fiskalisk! avseende över dylika ambulerande
försäljare. Otvivelaktigt löper den köpande allmänheten också större risker
att erhålla mindervärdiga varor vid anlitande av gårdfarihandlare än vid in
köp hos bofasta handlande. På grund av angivna omständigheter bör enligt
kollegii mening det i gällande näringsfrihetsförordning uppställda kravet på
särskilt tillstånd för rätt att idka gårdfarihandel alltfort upprätthållas. Där
emot kan kollegium icke som skäl härför godkänna de konkurrenssynpunkter,
vilka för de bofasta köpmännen torde utgöra den huvudsakliga grunden för de
av dem framförda yrkandena örn gårdfarihandel^ ytterligare begränsning.
Örn inga andra skäl vöre att andraga för den inskränkning i näringsfriheten,
som ligger i en särskild reglering av gårdfarihandel^ skulle enligt kollegii
uppfattning en sådan åtgärd icke stå i överensstämmelse med grundsatsen om
handelns frihet.
Vid sidan av den egentliga gårdfarihandel, som avses i näringsfrihetsför-
ordningen och som i det föregående närmast blivit åsyftad, har emellertid på
grund av kommunikationsmedlens utveckling och den under konkurrensens
tryck alltmer tilltagande smidigheten i varuförmedlingen en ny form av ambu
lerande handel så småningom uppstått, vilken ur legislativ synpunkt visserli
gen . torde kunna betecknas som gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens
mening, men som till sin art är väsentligen skild från densamma. Kollegium
syftar härvid på den ambulerande försäljning, som bedrives av större industri
eller handelsföretag genom agenter, vilka å automobil medföra de saluhållna
varorna för omedelbar leverans. Denna trafik lär med motorfordonets ökade
användning ha tagit en betydande omfattning. Naturligen kunna även där
vidlag i viss mån sådana olägenheter förefinnas, som påtalats i fråga örn gård-
farihandeln, men i stort sett torde knappast kemna göras gällande annat än
att en dylik form av varuförmedling högst väsentligt underlättar konsumen
tens inköp av för honom behövliga varor. Det synes också kunna betecknas
som en inkonsekvens, att ett större affärsföretag, som enligt gällande bestäm
melser har full frihet att för senare leverans försälja sina varor genom ombud
(handelsresande) eller per korrespondens med hjälp av katalog, skall vara för
hindrad att till köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av
ombudet medfört lager. Nu avsedda slag av ambulerande handel bedrives sä
kerligen i ganska betydande omfattning utan att tillstånd i vederbörlig ord
ning härtill inhämtas. Även om inga mera framträdande olägenheter ur ord
nings- och hälsovårdssynpunkt eller med hänsyn till statens fiskaliska intres
sen härigenom kunna påvisas, måste det likväl anses såsom mindre tillfreds
ställande, att en väsentlig del av kringföringshandeln på detta sätt lämnas helt
utanför det allmännas kontroll. Olämpligheten häri framstår så mycket tyd
ligare som någon gränslinje mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och den
na mera moderna form av försäljningsverksamhet svårligen kan uppdragas.
Det skulle på grund härav, därest den nu avsedda försäljningen helt frigåves,
kunna bliva beroende av rena tillfälligheter, huruvida en ambulerande försälj
ning skulle vara underkastad särskild rättslig reglering eller icke.’
Av nu anförda skäl förklarade sig kollegium finna motiverat, att all kring-
föringshandel utom bosättningsorten eller den ort, där handlanden idkade fast
handelsrörelse, skulle liksom hittills vara underkastad tillståndstvång. Till-
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
41
ståndet borde alltjämt sökas hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle äga rum.
I fråga örn myndigheternas behandling av hithörande ärenden skulle enligt kollega förslag en viss inskränkning ske i länsstyrelsernas fria prövningsrätt. För vinnande av enhetlig praxis borde i lagen uttryckligen angivas, under vilka förutsättningar tillstånd skulle förvägras. Ansökningen skulle sålunda enligt kollega mening avslås, då sökanden icke genom läkarintyg förmådde styrka, att han vore fri från smittsam sjukdom, då han erhållit varning eller ådömts tvångsarbete för lösdriveri, då han erhållit villkorlig straffdom, sa länge prö- votiden varade, då han som villkorligt frigiven stöde under särskild tillsyn, då han vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, då han icke visade sig hava behörigen erlagt honom paförda utskylder, samt då han icke genom intyg av två trovärdiga personer förmådde styrka sin ordentlighet och redbarhet. Härutöver borde emellertid länsstyrelserna tillerkännas en viss diskretionär prövningsrätt såtillvida, att de borde äga att avslå en ansökan, om kringföringshandeln kunde antagas komma att utgöra allenast ett maskerat bettleri eller lösdriveri, eller då sökanden, även örn de nyss angivna omständig heterna icke förelåge, dock på grund av sin tidigare vandel icke kunde anses lämpad att bedriva kringföringshandel. För rätten att vara biträde vid kring- föringshandel borde enligt kollegii mening samma villkor gälla som för hand landen själv.
Det preliminära utkastet till näringslag följde i huvudsak de av kom merskollegium sålunda uppdragna riktlinjerna, dock med vissa avvikelser. Kringföringshandel utom hemorten eller utom den ort, där sökanden idkade stadigvarande handelsrörelse, gjordes sålunda beroende på tillstånd av läns styrelsen i försäljningsorten. Ansökan skulle dock alltid göras av den, för vars räkning försäljningen ägde rum, även örn denne själv icke ärnade resa kring med varorna. Utkastet skilde sålunda bestämt mellan sökande och försäljare. Därjämte ansågs arten av de varor, som skulle försäljas, böra uppgivas, då kännedom härom kunde vara av stor betydelse för länsstyrelsens avgörande. Vidare föreslogs, att sökanden skulle förete bevis, att han erlagt de honom påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till betalning samt, örn ansökningen gjordes av enskild person (sålunda ej av ak tiebolag eller andra juridiska personer), intyg att han gjort sig känd för red barhet och ordentlighet.
I fråga örn länsstyrelsens prövningsrätt angavs endast, att ansökningen skulle avslås, därest anledning förelåge till antagande, att kringföringshandeln skulle komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller att sökanden eljest icke vore lämpad att utöva dylik verksamhet eller då verksamheten på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. I likhet med kommerskollegii förslag intog sålunda utkastet den standpunkten, att länssty relsen endast borde tillerkännas en i viss mån begränsad diskretionär pröv ningsrätt. I de utkastet åtföljande anmärkningarna framhölls såsom icke lämpligt, att utan närmare direktiv lägga avgörandet helt och hållet i länssty relsens hand. Örn man framhölle som en ledande princip, att olägenhet för all-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
Yttran
dena.
mänheten icke finge uppkomma och att, om verksamheten kunde vara till all
mänhetens nytta, konkurrenssynpunkter sålunda icke finge utgöra skäl för
avslag, syntes erforderliga direktiv vara lämnade.
I fråga örn försäljarna upptogs ett stadgande, att läkarintyg örn frihet från
smittsam sjukdom skulle företes, varjämte stadgades, att såsom försäljare icke
finge godtagas den, som vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § straff
lagen eller som under löpande eller närmast föregående tre kalenderår för lös
driveri meddelats varning eller dömts till tvångsarbete eller som erhållit vill
korlig straffdom eller blivit villkorligt frigiven, så länge prövotiden varade,
eller som av annan anledning icke kunde anses lämplig som försäljare. Där
jämte föreskrevs, att, därest vid prövning av förekommande omständigheter
tillstånd beviljades, i beviset därom försäljarens namn och fotografi skulle in
tagas och tillståndstiden, som icke finge utsträckas över ett kalenderår, an
givas. Då sökanden hade för avsikt att själv kringföra varorna och sålunda
ämnade själv uppträda som försäljare, skulle de för försäljare givna stadgan-
dena även tillämpas i fråga örn honom.
Beträffande frågan örn kringföringshandelns berättigande hava skilda
meningar gjort sig gällande. I de yttranden, däri denna form för handel ansetts
böra bestå, har enstämmigt framhållits, att densamma alltjämt borde vara bero
ende på länsstyrelsens tillstånd. Däremot råder olika uppfattning i fråga örn
de principer, som därvid böra vara vägledande för länsstyrelsens prövning.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län synas förorda helt förbud
för varje art av kringföringshandel. Enahanda uppfattning uttalas även i några
av de från magistrater och stadsstyrelser inkomna yttrandena. Länsstyrelserna
i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län anse allenast den äldre formen
för sadan handel böra förbjudas. För de nyare formerna av kringföringshandel
borde enligt länsstyrelsens i Stockholms län mening särskilda bestämmelser
givas eller i varje fall länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt bibehållas.
Även länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län anse den äldre formen
knappast vara önskvärd. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands,
Örebro, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län hålla före, att utkastets
förslag skulle alltför mycket beskära länsstyrelsernas möjlighet att vägra
tillstånd, samt hemställa, att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt måtte
bibehållas. Samma ståndpunkt intages av åtskilliga magistrater. Länsstyrel
serna i Blekinge, Malmöhus och Örebro län anse ortens behov av handeln i fråga
böra vara avgörande. Anses kringföringshandeln böra bestå, förorda även läns
styrelserna i Jönköpings och Kalmar län fri prövningsrätt för länsstyrelserna.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Västmanlands och Västernorrlands län synas förorda utkastets förslag.
Av handelskamrarna anse Smålands och Blekinge handelskammare samt han
delskammaren i Gävle den äldre formen av kringföringshandel icke vara önsk
värd. Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handels
kammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Norrbot-
Kungl. May.ts proposition nr hl.
43
tens och Västerbottens läns handelskammare göra gällande, att länsstyrelserna borde tillerkännas diskretionär prövningsrätt. Sistnämnda tre handelskamrer anse hänsyn böra tagas till ortens behov av handeln i fråga. Övriga handels kammare synas ej hava någon principiell erinran mot utkastets förslag.
Sveriges köpmannaförbund anser knngfönngshandeln numera sakna be rättigande och framhåller, att det vore av ytterlig vikt, att, örn kringförings- liandel alltjämt skulle få förekomma, länsstyrelsernas diskretionära prövnings rätt bibehölles obeskuren. Kooperativa förbundet synes i huvudsak godtaga utkastets ståndpunkt. Sveriges organiserade gårdfarihandlande anse, att an mälan örn tillämnad kringföringshandel borde göras, men att rätten till dylik handel i princip borde vara helt fri.
För det närmare innehållet i yttrandena torde jag få lämna följande sam manfattning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig vara av den meningen, att kringföringshandeln — alldeles oavsett konkurrenssynpunkter — numera vöre övervägande till skada för allmänheten. Länsstyrelsen hade därför vantat att denna art av handel skulle i förslaget mera ställts på avskrivning än sorn skett. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar den uppfattningen, att^knngiörings- handeln med nutidens utvecklade kommunikationer icke fyllde något egentligt behov men väl vore förbunden med åtskilliga olägenheter för allmänheten. Vis serligen skulle enligt förslaget en ansökning få avslås, örn verksamheten kunde förväntas medföra olägenhet för allmänheten, men länsstyrelsen hade tor sin del svårt att förstå, att en kringföringshandel, som idkades av en i och tor sig lämplig person, skulle kunna medföra, annan olägenhet för allmänheten an den, som vore förbunden med ali kringföringshandel. Örn därför förslaget i nu nämnda hänseende godkändes, kunde länsstyrelsen icke längre fullfölja sin strä van att hålla antalet gårdfarihandlande i länet nere och därigenom sa små ningom få till stånd en avveckling av hela denna, numera tämligen betydelse- lösa handelsrörelse. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det anmärknings värt, att kringföringshandeln fortfarande vore avsedd att legaliseras. Denna form av varuförmedling syntes tillhöra en svunnen tid. Med vara dagars be kväma kommunikationer torde kringföringshandeln från allmänhetens synpunkt vara obehövlig. Äv erfarenheten fran länet att döma syntes kringföringshan deln icke hava annan betydelse än såsom ett substitut för fattigvård. Denna form av handel syntes därför, åtminstone successivt, böra avskrivas._ Bibehölles den, borde också länsstyrelserna bibehållas vid sin nuvarande diskretionära prövningsrätt. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar som sin uppfattning, att kringföringshandeln numera vore för allmänheten obehövlig. Den ° omfattning, i vilken ambulerande handel inom länet bedrivits och det sätt varpå dylik han del ofta ägde rum, haele icke föranlett länsstyrelsen att frångå sin tidigare ut talade mening, att förbud borde stadgas för dylik handel. Länsstyrelsen i Alvs borgs lån finner en ny lagstiftning böra legalisera senare årens praxis och med viss övergångstid bringa den legala kringföringshandeln att upphöra. Försvun- ne den legala kringföringshandeln underlättades efterhallandet av den illegala.
Lagförslagets upphovsmän hade ur näringsfrihetens synpunkt varit angelägna att. förebygga, att gårdfarihandeln undertrycktes till förmån för den fasta han delns intressen. Inskränkningar i näringsfriheten borde endast få ske i den köpande allmänhetens intresse. Även med fullt godkännande av denna stånd punkt komme man dock enligt länsstyrelsens mening till den slutsats, att gard- farihandeln icke borde tillåtas. Den fasta handeln vore numera så utbredd och kommunikationerna så förbättrade, att för allmänhetens del en fortsatt kring-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
föringshandel vöre överflödig. Allmänhetens behov tillgodosåges bäst av den
fasta handeln, vars varor oell priser vore föremål för fortlöpande kontroll från
allmänhetens sida. _ Genom den lätta förbindelsen med andra orter kunde den
lokala handlanden icke — i varje fall icke isolerad — monopolistiskt utnyttja
sm ställning. Den verkliga faran för allmänhetens uppskörtning komme nu
mera från köpmännens sammanslutningar, vilka liksom andra sammanslutnin-
gar kunde missbruka en tillkämpad maktställning. Att emellertid söka mot-
verka möjliga maktmissbruk från minuthandlarkårens sida genom att släppa
'-A knngiönngshandel med svårkontrollerbara eller okontrollerbara varor och
affärsmetoder vore enligt länsstyrelsens förmenande mycket litet tilltalande
hammanslutningssträvanden vöre för övrigt ej heller främmande för kringfö-
ringshandeln. Behövde materiella ändringar företagas i näringslagstiftninren
sadan den nu tillämpades, borde detta ske genom ökat stöd åt den fasta han
deln _i förhållande till den rörliga och icke tvärtom. De minskade svårigheterna
att vinna tillträde till gardfanhandlarkåren måste betraktas som ett stöd åt den
rörliga handeln Lagstiftningen rörde sig således påtagligt i en riktning, som
enligt länsstyrelsens mening icke vore till allmänhetens gagn. Visserligen med
få'7® utkastet rätt för länsstyrelsen att avslå ansökan i händelse verksamheten
kunde vankas medföra olägenhet för allmänheten. Med länsstyrelsens ovan an-
givna uppfattning om gårdfarihandel syntes länsstyrelsen sålunda kunna
fortsätta sm praxis att nästan undantagslöst avslå alla nya ansökningar örn
gardi annan del, men huruvida en sådan lagtillämpning vid överklagande skulle
sta sig i högre instans torde vara tvivelaktigt. I så fall vore emellertid
paragrafens ovnga bestämmelser överflödiga. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
iorkiarar sig vilja bestämt avstyrka kringföringshandelns bibehållande, även
om lordringarna för tillstånds erhållande skulle skärpas. Med nutidens utveck
lade kommunikationer på landsbygden samt rikligen förekommande marknader
och torgdagar kunde något behov av kringföringshandel knappast anses före-
!gga, i varje lall ej inom Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
or lärår sig vara mer än tveksam örn behövligheten av de föreslagna bestäm
melserna. Da vissa varor finge kringföras till salu utan tillstånd, syntes
ifrågavarande bestämmelser icke täcka något verkligt behov utan mer vara
att betrakta som en konservering av förr i tiden måhända gagneliga for
mer av handelsverksamhet, som dock med kommunikationsväsendets utveckling
Ä +U7ara/?-'0 ^kre^ng och specialisering av butikshandeln knappast hade
något berättigande. Magistraten i Linköping anser, att åtminstone i största,
delen av landet kringföringshandeln torde vara fullkomligt onödig och närmast
förefalla som en kvarleva fran tider, som nu vore längesedan gångna. Verksam
heten torde som regel medföra olägenhet för allmänheten. Det kunde visserli-
gen sagås, att den finge skylla sig själv, som sig ej föresåge, men på grund av
v n ng f o ringsh and elus natur och beskaffenheten av de befolkningslager, som ut
gjorde gardfanhandlarnas publik måste det vara av allmänt intresse, att denna
handel sa mycket som möjligt inskränktes. På senare tider hade tack vare auto-
mobilismen i förening med avbetalnmgsförsäljningsverksamheten uppkommit
en ny form av gårdfarihandel som dock endast i det yttre skilde sig från äldre
Sf - scllackerhandeL denna nya sorts kringföringshandel skedde så att
saga i en snyggare yttre form, borde enligt magistratens mening ej föranleda
till något omhuldande fran statsmakternas sida, utan kringföringshandel vore
rinÄThan,del> 1 V1?6n f°r den än aPPeaka™c!e sig. °Den fada kringfö
medel
d.e™a ”V™ b?rde v?r-a tillåten- ™re handel med vissa livs
tid ellman W*
b?rde särskilda och stränga föreskrifter meddelas
Z! allfa“het?ns skydd i hygieniskt avseende. Magistraten i Ulricehamn an-
S ’ att a11 kringf önngshandel vore ett oting, och att dylik handel icke borde i
Kungl. Maj:ts proposition nr Jtl.
45
någon form tolereras. Med nutidens kommunikationer kunde allmänhetens be hov av varor mycket väl tillfredsställas av den fasta handeln. Så länge det funnes en laglig form av kringföringshandel, bleve det omöjligt att hålla kon troll på den olagliga kringföringshandeln, vilken på senare tider avsevärt till tagit. Allmänheten kunde icke göra någon skillnad mellan den lagliga och olagliga kringföringshandeln, och användandet av motorfordon omöjliggjorde oftast polismyndighetens ingripande. Magistraten i Trålleborg säger sig ej kunna finna, att kringföringshandeln fyllde något allmänt behov, men väl att den medförde mångahanda olägenheter. Sådan handel borde ej tillåtas i andra fall, än då sökanden på grund av ömmande skäl hade särskilda svårigheter att skaffa sig utkomst.
Länsstyrelsen i Stochholms län framhåller, att något behov av kringförings handel i dess äldre former numera icke förefunnes inom länet, men att under senare tid uppkommit en ny form av ambulerande handel, som bestode däri, att större industri- och handelsföretag utsände agenter, som i automobil medförde de saluhållna varorna, samt anför: 'Mot denna senare form av försäljning sy nes i huvudsak ingen berättigad invändning kunna göras. Tvärtom torde den samma. vara till fördel för konsumenterna utan att samtidigt medföra olägen heter såsom den äldre gårdfarihandeln. Genom de nu föreslagna bestämmel serna är avsett att reglera båda ovan angivna slag av ambulerande för säljning. Vid avfattningen av bestämmelserna synes huvudsakligast den synpunkten hava fått göra sig gällande, att hinder i möjligaste man icke skall läggas för förberörda mera moderna form av ambulerande för säljning. Bestämmelserna torde nämligen enligt länsstyrelsens åsikt få tolkas så, att, därest de angivna villkoren äro uppfyllda, vederbörande länsstyrelse allenast har att bevilja begärt tillstånd och icke äger avslå ansökan därom. Vid denna innebörd av bestämmelserna har emellertid icke hänsyn tagits till den synpunkt, som länsstyrelsen här ovan framhållit och som även kommerskollegium synes gilla, nämligen att den egentliga gårdfari handel bör så långt ske kan hållas tillbaka. Den diskretionära prövningsrätt, som länsstyrelserna enligt nu gällande bestämmelser hava och som medfört, att gårdfarihandel kunnat hållas inom lämpliga gränser, skulle i huvudsak för svinna, och länsstyrelserna bliva nödsakade att bevilja tillstånd till sådan han del, så snart föreskrivna, villkor uppfyllas. Att detta måste innebära en för sämring av nuvarande förhållanden finner länsstyrelsen uppenbart. Länssty relsen kan därför för sin del icke godtaga de föreslagna bestämmelserna. Därest gemensamma bestämmelser skola ifrågakomma beträffande båda slagen av am bulerande försäljning, böra de avfattas så, att länsstyrelsens diskretionära prövningsrätt enligt nu gällande bestämmelser bibehålies. Att några olägen heter härav skulle uppkomma, torde icke vara att befara, då sådana hittills icke försports. Anses detta däremot icke lämpligt, med hänsyn till att den moderna formen av ambulerande försäljning bör mera frigöras, böra särskilda bestäm melser beträffande densamma meddelas. Det synes länsstyrelsen, som om en sådan utväg vore den lämpligaste.’ Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att någon anledning knappast funnes att bibehålla den egentliga gård- farihandeln. På senare tiden hade emellertid större industri- och handelsföretag alltmer börjat bedriva försäljning genom agenter. I allmänhet torde företagen sakna tillstånd till den av dem sålunda utövade kringföringsförsäljningen, ehuru den ur legislativ synpunkt icke skilde sig från gårdfarihandel i näringsfrihets- förordningens mening. Det torde icke kunna ifrågasättas att hindra denna nya försäljningsform, men det vore å andra sidan nödvändigt att underkasta den kon troll. Då länsstyrelsen delade kommerskollegii uppfattning, att någon gränslinje svårligen kunde uppdragas mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och denna
46
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
mera moderna forin av försäljningsverksamhet, syntes icke annat återstå Lin att
låta dessa båda försäljningsformer kvarstå, därvid nian borde tillse, att kon
trollen bleve så effektiv som möjligt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utkastets förslag i förevarande
paragraf skulle medföra, att utvecklingen komrne att gå i motsatt riktning mot
hittills. Orsaken till den stora återhållsamheten i fråga örn beviljande av till
stånd till kringföringshandel vore, att handelslivet på landsbygden alltmer ut
vecklats. Handelsbodar funnes överallt i sådan mängd, att lantbefolkningen
kunde på boningsorten bekvämt verkställa sina inköp av förnödenheter. En
ligt förslaget skulle tillståndsmyndigheterna icke hava att taga hänsyn till,
huruvida behov av den sökta näringen förefunnes eller icke, utan blott till sö
kandens personliga förhållanden och till den omständigheten, huruvida verk
samheten kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Vid denna tolk
ning av bestämmelserna utginge länsstyrelsen från att uttrycket olägenhet för
allmänheten avsåge att angiva en direkt olägenhet och icke den mera all
männa olägenhet, som bestode däri, att allmänheten kunde bliva lidande genom
den tillbakagång den fasta handeln kunde underkastas, om kringföring-shali
deby Hnge fritt utbreda sig. Att i varje särskilt fall avgöra, när beviljande
av tillstånd till kringföringshandel i angivna mening kunde bliva till olägen
het för allmänheten, skulle helt visst bliva förenat med betydande svårigheter.
Men. bortsett härifrån funnes enligt länsstyrelsens förmenande icke någon an
ledning att,, såsom komme att ske med den föreslagna bestämmelsen, leda ut
vecklingen in på en ny väg. Med kringföringshandel vore så många avig
sidor förbundna, att det Hnge anses berättigat att kringskära densamma. Ett
dylikt avsteg från näiingsfrihetsprincipen kunde icke anses vara av samma
art, som den inskränkning, vilken skulle bliva en följd av kravet på bokfö-
ringskunskap. .. I det ena fallet bleve nämligen fråga örn att utesluta en del
medborgare från förvärvsmöjligheter, som stöde andra till buds, men i det
andra fallet bleve alla ställda i samma situation, nämligen den att erhålla till
stånd överhuvud taget endast, då verksamheten vore behövlig. En dylik be
gränsning av kringföringshandeln vore påkallad av skilda hänsyn. Tidigare
hade anmärkts, att allmänheten i stort sett kunde bliva lidande, örn den fasta
handeln ginge tillbaka. Men vidare kunde ej frånkommas, att allmänheten
ofta bleve utsatt för att erhålla underhaltiga varor från gårdfarihandlarna.
en olägenhet, som bleve så mycket större som rättelse, när sådan eljest kunde
ifrågakomma, bleve svår att vinna från den ambulerande handelsmannen. Skulle
kringföringshandeln, därest den släpptes fri i den omfattning, som skulle bliva
fallet örn lagförslaget i denna del godkändes, taga den formen, att handels
männen med användning av automobil före kring på landsbygden och utbjöde
varorna, komme helt visst allmänheten att finna denna handel ganska besvä
rande, varjämte en del onödiga inköp skulle föranledas därav. Länsstyrelsen
ansage således, att giltiga skäl talade för en begränsning av kringförings
handeln, och förmenade, att det borde ankomma på tillståndsmyndigheten att
var för sitt område pröva, huruvida och i vad män kringföringshandel borde
medgiva,s. Såsom direktiv för denna prövning syntes böra gälla, att tillstånd
icke borde meddelas, med mindre sådant funnes påkallat med hänsyn till all
mänhetens intresse av att under tillfredsställande förhållanden äga tillfälle till
inköp av förnödenheter. Länsstyrelserna i Blekinge och i Örebro län fram
hålla, att tillstånd borde få vägras, då handeln med hänsyn till ortens förhål
la1111®11 kunde anses för allmänheten obehövlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs
Lin förklarar sig för sin del icke kunna finna, att utkastets förslag skulle he
nova föranleda ett avvikande från länsstyrelsernas nuvarande restriktiva praxis
men da tvekan härom syntes råda, vore det angeläget att paragrafen förtvd-
iigades. Länsstyrelsen i Västerbottens län yfkar, att då kringföringshandelns
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
47
ordnande vöre ett mycket ömtåligt spörsmål oell erfarenheten visat, att en diskretionär prövning i många fall vore behövlig för att förebygga osund ut veckling av förhållandena, sådan prövningsrätt måtte inrymmas i lagen. Läns styrelsen i Norrbottens län uttalar, att de i utkastet till ledning för länssty relsernas prövning inryckta speciella avslagsgrunderna syntes böra utgå. De vore icke blott onödiga, i det ändock säkerligen ingen av landets länsstyrelser uti där angivna fall skulle meddela dylikt tillstånd, utan även och framför allt ägnade att i viss mån försvåra fullföljandet av den restriktiva och, efter vad det förefölle, lyckosamma politik länsstyrelserna sedan flera år tillbaka sökt föra.
Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att tillståndstvånget visserligen syntes böra bibehållas, men att i enlighet med grundsatsen örn handelns fri het varken den ena eller andra formen av kringföringshandel torde böra för bjudas eller alltför mycket kringgärdas av lagbestämmelser. Utkastets för slag syntes bereda länsstyrelserna möjlighet att på ett tillfredsställande och effektivt sätt vaka över att tillstånd till kringföringshandel icke meddelades åt därför mindre lämpliga personer. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län giver uttryck för liknande synpunkter.
Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att paragrafen omfat tade såväl den gamla gårdfarihandeln som ock den handel, som bestode däri, att varor av de fasta köpmännen kringfördes till omedelbar försäljning. Den sistnämnda försäljningsformen hade genom motorismens oerhörda utveckling kommit på modet, och fråga vore, huruvida icke härigenom handeln komme att grundligt revolutioneras till sina former. Förr gick varan från fabriken till grossören, från grossören till detaljisten och från detaljisten till konsumen ten, men motorismen syntes allt mera omlägga detta system. Den fasta han deln bleve härigenom väsentligt tillbakaträngd. Hur denna nya utvecklings linje borde regleras vore tveksamt. Handelskammaren ville dock särskilt på peka, att genom sammanföringen i samma paragraf av gårdfarihandeln och den större kringförir.gshandeln en öppen port lämnats för fortsättande av först nämnda handel. Det vore icke tillfredsställande, att problemet örn den gamla gårdfarihandelns avskaffande icke blivit särskilt löst. Handelskammaren i Gävle föreslår, att den äldre formen av gårdfarihandel måtte avskrivas på så sätt, att nya rättigheter överhuvud taget icke beviljades samt äldre rättigheter endast förnyades för inom länet bosatta personer, vilka hade sitt huvudsakliga levebröd av sådan handel. Vid förnyelse kunde för övrigt tillämpas de regler, som i lagutkastet föresloges. Vad däremot anginge den moderna formen av kringföringshandel, ställde sig handelskammaren mera tveksam. Man hade å ena sidan att beakta konsumenternas berättigade anspråk att Wiva delaktiga i de fördelar, som nya och förbättrade kommunikationsmedel medförde, men å andra sidan finge man se till, att icke den bofasta handeln, så länge den vöre oumbärlig, berövades all möjlighet att existera. Ett annat svårt problem i detta sammanhang vore möjligheten att åstadkomma en beskattningsform, som_ läte de kommuner, vari kringföringshandeln ägt rum, få sin rättvisa an del i den på handeln belöpande kommunalskatten. Dessa spörsmål syntes han delskammaren böra göras till föremål för ytterligare utredning.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att kringfö ringshandeln, sorn onekligen vore den bofasta handeln till visst avbräck, genom förbättrade kommunikationer bleve allt mindre av behovet påkallad. Hittills hade denna handel så reglerats, att yrkets förutvarande utövare i allmänhet bi behållits vid sina rättigheter. En utveckling därutöver syntes icke ur någon synpunkt önskvärd. Då länsstyrelserna alltså handhaft sin diskretionära pröv ningsrätt på ett sätt, som gynnat en önskvärd och av förhållandena betingad avveckling, syntes det handelskammaren önskvärt, att denna prövningsrätt allt-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
jämt bibehölles obeskuren. Skånes handelskammare föreslår, att det i utkastet
som skäl för avslag- angivna förhållandet, att verksamheten kunde väntas med
föra olägenhet för allmänheten, måtte ändras till att verksamheten befunnes
icke erforderlig eller eljest icke lämplig. Handelskammaren i Karlstad för
klarar sig med kännedom om de missförhållanden, som kringföringshandeln
medförde och jsom åtminstone inom kammarens distrikt icke i någon mån mot
svarades _av några fördelar, hålla på, att länsstyrelsernas nuvarande prövnings
rätt icke inskränktes. Enligt kammarens mening borde därför stadgas, att an
sökan även skulle avslås, då länsstyrelsen funne rätten för allmänheten obe
hövlig. Norrbottens och Västerbottens handelskammare funne det obestridligt,
att, såsom kommerskollegium gjort gällande, den nya formen av varuförmed
ling — kringföring av varulager per automobil — högst väsentligt underlät
tade konsumenternas inköp av för dem behövliga varor. Att få varorna ut
bjudna vid hemmets dörr vore otvivelaktigt bekvämare än att behöva avhämta
dem i den mer eller mindre avlägsna handelsboden. Ä andra sidan medförde
nog denna bekvämlighet vissa olägenheter för konsumenten. Han kanske frejda
des av säljarens svada och varornas närhet att tillköpa sig mer än han i grun
den behövde, och han hade icke den möjlighet att utbyta underhaltiga eller
felköpta varor, som han agde hos den i grannskapet bofaste köpmannen. Vis
serligen vore det sant, att ett affärsföretag enligt gällande bestämmelser, mot
vilka ingen hade något att invända, hade full frihet att för senare leverans
försälja sina varor genom ombud eller per korrespondens med hjälp av en ka
talog, och det kunde därför synas inkonseqvent att förhindra företaget att till
köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av ombudet med
fört lager. Den skillnaden förelåge dock, att i det ena fallet täckte köparen
sitt behov genom sin rekvisition, i det andra lockades han ofta att gå utöver
behovet. 'Även örn man medgåve, att detta må vara köparens ensak, erin
rade man ^sig dock den i kommerskollegii riktlinjer angivna grundsatsen,
att ändamålet med lagstiftningen borde vara att befordra sunda förhållanden
inom handeln, och ur denna synpunkt ansåge handelskammaren önskvärt,
att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt utvidgades att omfatta ej
blott den ambulerande försäljarens person utan också behovet av hans verk
samhet.
Stockholms handelskammare förklarar sig anse, att möjlighet att begagna
denna försäljningsform alltjämt borde finnas. Visserligen torde väl den egent
ina gårdf arihandeln genom kommunikationsmedlens utveckling få anses bliva
i viss man ställd pa avskrivning. Densamma vore dock i och för sig av fullt
lojal natur. Vad däremot beträffar den modernare formen för kringförings-
handel — saluhållande för omedelbar leverans av i automobil medförda va-
r°r — frurne^ handelskammaren denna art av ambulerande handel givetvis vara
ägnad att på_ ett ^smidigt sätt underlätta varuomsättningen. Mot densamma
kunde i princip några befogade invändningar knappast framställas. Att helt
ingiva denna sistnämnda försäljningsform syntes emellertid av flera skäl möta
svårigheter, bland annat på den grund att såsom kommerskollegium påpekat
någon fast gränslinje svårligen torde kunna uppdragas mellan denna och gård
farihandel i äldre mening, vilken alltjämt borde vara föremål för reglering.
Mot utkastets förslag hade handelskammaren därför härutinnan ingen erinran
att framställa. Att länsstyrelserna tillerkänts en viss diskretionär prövnings
rätt, syntes handelskammaren lämpligt. Bland de förutsättningar, under vilka
ansökning skall avslås, angåves nämligen, att sökanden icke vore lämpad att
utöva dylik verksamhet eller att verksamheten på annan grund kunde väntas
medföra olägenheter för allmänheten. I motiveringen hade framhållits att kon
kurrenssynpunkter följaktligen icke finge utgöra skäl för avslag, utan att
hänsynen till konsumenterna därvid borde vara allena utslagsgivande. En-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
49
ligt handelskammarens mening borde detta också klart utsägas i den slutliga
motivering, som komme att åtfölja en blivande lagstiftning i ämnet.
Sveriges köpmannaförbund framhåller, att enligt förbundets mening kring-
föringshandeln numera med de väl utvecklade kommunikationerna och bofasta
handlande på nära nog varje liten plats i landet saknade varje existensberät
tigande. Vad gårdfarihandel i äldre mening anginge, tillämpade länsstyrelser
na också i allmänhet stränga restriktioner. Såsom kommerskollegium angivit,
torde någon gränslinje mellan denna och den modernare formen för kringfö-
ringshandel.svårligen kunna uppdragas. De av kollegium och i utkastet före
slagna reglerande och restriktiva bestämmelser för kringföringshandeln
hälsade förbundet med tillfredsställelse, då de åtminstone i viss utsträckning
torde vara ägnade att avlägsna en del av de från allmän social synpunkt mest
framträdande olägenheter, som vore förknippade med kringföringshandeln.
Dessa goda verkningar komme emellertid enligt förbundets förmenande att
helt och hållet spolieras av en betänklig brist i förslaget, nämligen slopande av
den diskretionära prövningsrätt, som enligt nu gällande lag tillkomme läns
styrelserna vid beviljande av gårdfarihandelsrättigheter. Bleve utkastet lag,
förelåge stora risker för att den genom länsstyrelsernas restriktiva politik
påbörjade inskränkningen av kringföringshandeln icke längre komme att full
följas utan att tvärtom denna form av handelsverksamhet komme att avsevärt
utvidgas. Man torde på goda grunder kunna befara, _ att varudistributionen
alltmera komme att glida över från butikshandel till kringföringshandel
och att den förra alltså ställes på avskrivning. En^ sådan utveckling vore
det väl dock icke, som eftersträvats. Förbundet ansåge för sin del, att de
starka betänkligheter gentemot gårdfarihandel, som på olika håll kommit till
uttryck, i huvudsak kunde gälla all ambulatorisk handelsverksamhet. Gent
emot lagutkastets tendens på denna punkt vill förbundet alltså inlägga sin
starkaste gensaga. Icke minst från landsbygdskommunernas synpunkt vöre
det en angelägenhet av vikt, att icke varudistributionen överginge att bliva
ambulatorisk i händerna på ett fåtal företag i de större städerna. Man hade
visserligen framhållit, att det kunde vara olämpligt att utan närmare direktiv
lägga avgörandet helt i länsstyrelsens hand, men det^ förefölle förbundet gan
ska orimligt att tänka sig, att länsstyrelserna skulle låta sitt ställningstagande
påverkas av partiska hänsyn. Länsstyrelserna sutte ju inne med den bästa
kännedom örn förhållandena i sina respektive län, och det torde utan tvivel
från det allmännas synpunkt vara önskvärt, att det alltjämt får ligga i deras
skön att vägra utlämnande av kringföringshandelsrättigheter även i andra fall,
än där lagen direkt angiver orsak för dylik vägran. Några olägenheter av
denna nu ganska kraftigt utövade rätt hade icke försports, och densamma kunde
sålunda få anses hava blivit prövad och befunnen synnerligen god. Förbun
det ansåge vidare samma fordringar böra uppställas för sökanden sorn. enligt
förslaget föreskrivits för försäljarna, intyget örn frihet fran smittsam sjukdom
dock undantaget,
Kooperativa förbundet framhåller, att motorväsendets utveckling torde kom
ma att ge åt handeln från rörliga lager en avsevärt större betydelse än förr,
samt framhåller som sin uppfattning, att lagstiftningen ej genom uppställande
av konstlade hinder borde försvåra en naturlig utveckling. Det vore ur denna
synpunkt ägnat att väcka tillfredsställelse, att förevarande paragraf i lagut
kastet givits en avfattning, som i det hela syntes garantera behövlig rörelse
frihet för moderna driftsformer inom varuförmedlingen. Örn meningen vore,
alt myndigheten skulle äga rätt att av andra grunder jin de i paragrafen upp
givna' avslå ansökan, torde man för att skydda medborgarna mot administra
tivt godtycke brira kräva, att sökanden tillförsäkrades rätt att besvära sig.
Sveriges organiserade gårdfarihandlande hava i ett utförligt yttrande fram-
tlihang lil* riksdagens protokoll l'Jdd. J samt. 3d huff. (A/' -//.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
lagt oell motiverat sina önskemål. Elter att inledningsvis hava gjort gällande,
att angreppen mot gårdfarihandel!! företrädesvis kommit från de fasta hand
landena, framhålla de, att gårdfarihandeln ingalunda kunde anses sakna exi
stensberättigande. Att den fasta handeln lede visst avbräck i sin omsättning,
i den mån allmänheten gjorde sina inköp genom gårdfarihandeln, vore inga
lunda till skada för den köpande. Den fria konkurrensen vore den köpande
allmänhetens bästa stöd. Det funnes ingen, som i denna fråga hade uttalat
allmänhetens verkliga åsikt. En stor del av Sveriges befolkning hade på grund
ay avlägsna och spridda bostadsförhållanden stor nytta av gårdfarihandeln.
Visserligen hade kommunikationsmedlen förbättrats, men för personer med be
gränsade inkomster, statare, torpare, mindre lägenhetsägare m. fl. represente
rade dock en tåg-, bil- eller bussresa en kännbar fördyring av varan. Den,
soia ägde kapital, kunde visserligen göra uppköp i större skala på en gång och
därigenom minska omkostnaderna, men ej den, som finge sin arbetsförtjänst
utbetalad med några kronor en eller flera gånger i månaden. Påståendet om
sämre^ varor vore endast ett medvetet utnyttjande av en skenbar möjlighet.
Tillstånd till gårdfarihandel beviljades för närvarande under så stränga for
mer, att ovärdiga personer ej koinme i fråga. Dessutom beviljades tillståndet
praktiskt taget endast för det län, där sökanden vore bosatt. Med ett så be
gränsat område komme gårdfarihandlanden att besöka sina kunder upprepade
gånger under årets lopp. Skulle han genom sina varor, sin person eller sitt
uppträdande på något sätt giva anledning till missnöje, skulle detta genast
återfalla^ honom själv. Man finge ingalunda sätta likhetstecken mellan de
legala gårdfarihandlandena och de skaror av dörrknackare, som utan hinder
från myndigheternas sida med tvålar, papper, kuvert, kängsnören och dylikt
utan tillstånd vandrade kring i landet. För att motarbeta dessa personers be
svärliga och motbjudande uppvaktning behövdes ej någon lagändring utan
endast att gällande lag tillämpades. Den moderna utvecklingen av varudistri-
butionen ginge mot en ökad ambulerande handel, särskilt efter motorfordonens
tillkomst. Denna tendens till ökad utveckling för gårdfarihandeln visade, att
den fyllde och kanske än mer i framtiden komme att fylla ett stort behov. Nå
gon som helst anledning att skärpa fordringarna för tillstånd förelåge sålunda
icke. Däremot vore det skäligt att, då en ny lag i ämnet utfärdades, klarare
bestämmelser för avslag och beviljande gåves, så att icke olika och godtyckliga
grunder tillämpades inom olika län, vilket för närvarande vore fallet och vil
ket syntes kunna leda till gårdfarihandelns avskaffande trots yrkets i lag
givna skydd och erkännande. I utlåtandet påyrkas, att en var svensk medbor
gare med god frejd och utan smittsam sjukdom måtte förklaras vara berätti
gad att, örn ej särskild anledning till undantag föreligger, efter anmälan till
länsstyrelsen i det län, där han är mantalsskriven, idka kringföringshandel
inom hela riket. Den genom anmälan vunna behörigheten borde dessutom gälla
tillsvidare, så länge sökanden ej gjort sig skyldig till något, som anses böra
föranleda förbud för handelns bedrivande. De årliga ansökningarna vållade
endast ökat arbete för länsstyrelserna och onödiga utgifter för sökandena.
Stadsstyrelsen i Lidingö ägnar i sitt yttrande spörsmålet örn kringförings-
handelns reglering en ingående behandling. Stadsstyrelsen anför härom: ''An
ledning synes saknas för en särskild reglering av kringföringshandeln allenast
av den grund, att den konkurrerar med den handel, som bedrives av inom or
ten bofasta köpmän. Allmänhetens krav på att utan onödig omgång kunna
bekvämt inköpa erforderliga varor gör sig alltmera gällande, och det torde
vara en rationellare lösning att detta behov tillgodoses av större industri- och
handelsföretag genom utnyttjande av moderna transportmedel, även om leve
ransen omedelbart fullgöres från av ombud medfört lager, än genom upp
komsten av ett stort antal små fasta affärsföretag, som på grund av rörelsens
Kungl. Maj-.ts proposition nr Jf],
51
ringa omslutning knappast äga förmåga vare sig att försörja sin ägare eller i längden tillgodose konsumenternas anspråk. Inom Lidingö Ilar under de senaste åren ett flertal dylika smärre affärsföretag etablerats på platser, där avståndet till befintliga försäljningsställen ansetts kunna motivera en ny in köpsmöjlighet, utan att dessa företag kunnat tillkämpa sig mer än en efemär tillvaro. Något intresse att ytterligare hålla dylika företag örn ryggen torde icke föreligga för lagstiftningen. Däremot ber ur social synpunkt den egent liga, gammaldags gårdfarihandeln underkastas en noggrann reglering och detta torde icke vara möjligt, utan att även de modernare formerna av ambu lerande handel, som icke i och för sig medföra liknande olägenheter som gård farihandeln i äldre mening, underkastas vissa ordningsföreskrifter.’ Stads styrelsen vänder sig härefter mot utkastets förslag att underkasta kringfö- ringshandeln utom och inom hemorten olika regler och att för den förra fordra tillstånd men för den senare endast anmälan. Stadsstyrelsen hade icke kunnat undgå att finna, att den väsentligt olika behandlingen av dessa båda former för försäljning icke motsvarades av någon nämnvärd reell olikhet. Däremot före- låge en väsentlig skillnad mellan sådan kringföringshandel_, som ägde rum i anslutning till annan rörelse, å ena, och gårdfarihandeln i äldre mening, å andra sidan. Stadsstyrelsen ifrågasatte därför att kringföringshandeln så reg lerades, att den, som dreve stadigvarande handels- eller fabriksrörelse eller hantverk, skulle äga att utan tillstånd såväl inom som utom hemorten själv eller genom annan till salu kringföra sådana varor, som av honom tillverkats eller som salufördes i hans fasta handelsrörelse, medan däremot för all annan kringföringshandel skulle erfordras tillstånd. Vid förstnämnda slag av han delsrörelse skulle näringsidkaren endast hava att anmäla genom vem varorna skulle försäljas, och örn denne icke vore uppenbart olämplig skulle det åligga myndigheterna att för honom utfärda legitimationsbevis. Beträffande sådan kringföringshandel, vartill tillstånd erfordrades, skulle likaledes försäljarna angivas, men myndigheten borde där äga att närmare pröva dessas lämplighet. Enligt magistraten i Alingsås borde fabrikanter och handelsidkare efter till stånd få själva eller genom andra kringföra sina tillverkningar. Dessutom borde vissa livsförnödenheter och andra varuslag fa fritt kringföras. All annan kringföringshandel borde förbjudas.
I sitt utlåtande den 6 juni 1931 förklarade sig kommerskollegium ej kunna finna de uttalade farhågorna, att länsstyrelsernas fria prövningsrätt i fråga om beviljande av tillstånd till kringföringshandel skulle i utkastet hava blivit alltför kringskuren, vara befogade. Visserligen vore i paragrafen vissa fall angivna, då ansökan skulle avslås, nämligen då anledning funnes att antaga, att kringföringshandeln skulle komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller då sökanden eljest icke vöre lämpad att utöva tl,\ lik verk samhet eller denna på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för all mänheten. Men därmed vore ej sagt, att ansökningen i alla andra fall skulle beviljas. I paragrafens sista stycke hänvisades länsstyrelsen att vid ärendets avgörande pröva 'förekommande omständigheter’. Då emellertid en dylik all män föreskrift kunde komma att av olika länsstyrelser tillämpas på mycket skiljaktigt sätt, torde det för vinnande av önskvärd enhetlighet måhända vara lämpligt, att Kungl. Majit i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa när mare direktiv för prövningen.
Kringföringshandelns nuvarande omfattning framgår av en inom departe-Ytterligare mentet med ledning av frun länsstyrelserna inhämtade uppgifter upprättad
52
Kungl. Majlis proposition nr hl.
tabell, vilken torde få som bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar,
att antalet årligen beviljade gårdfarihandelsrättigheter under tiden 1928—1980
utgjorde resp. 1,231, 1,185 och 1,148. Till jämförelse må nämnas, att mot
svarande siffror för åren 1922—1925 utgjorde 1,794, 1,638, 1,545 och 1,464.
Av de under åren 1928—1930 beviljade rättigheterna kommo resp. 90, 86 och
85 på fasta handlande och andra firmainnehavare. De anförda siffrorna utvisa,
att antalet kringföringshandlare befinner sig i ett regelbundet och snabbt av
tagande. Orsaken härtill är givetvis att söka i länsstyrelsernas restriktiva
politik vid ansökningarnas prövning. Enligt från länsstyrelserna inhämtade
uppgifter tillämpa de samliga numera den praxis, att tillstånd till kring-
föringshandel endast meddelas förutvarande tillståndsinnehavare. Härutöver
hava dock en del länsstyrelser undantagsvis beviljat nya tillstånd vid särskilt
ömmande omständigheter, då andra förvärvsmöjligheter icke stått sökanden till
buds. Som exempel på dylika omständigheter hava angivits, att sökanden ge
nom kroppsligt lyte eller icke smittsam sjukdom är oförmögen att genom
kroppsarbete försörja sig. Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat
nya tillstånd undantagsvis, då särskilt ömmande omständigheter i fråga örn
försörjningsplikt förelegat och sökanden icke ansetts böra falla fattigvården
till last. Länsstyrelsen i Norrbottens län har meddelat nya tillstånd endast
såsom en hjälp till självhjälp åt personer, som styrkt sig till följd av lyte
eller sjukdom vara oförmögna att på annat sätt draga försorg örn sig och de
sina. Länsstyrelsen i Blekinge län fordrar såväl för nya som för förnyelse
av äldre tillstånd, att sökanden till följd av lyte saknar andra förvärvsmöjlig
heter. Brån och med år 1930 tillämpar länsstyrelsen i Värmlands län såväl
i fråga örn nya tillstånd som vid förnyelser den principen, att ansökan be
viljas endast undantagsvis, då ömmande omständigheter eller andra särskilda
skäl synts föreligga.
Inom
hemorten.
Gällande
rätt.
Kommers
kollegium
1928.
Kringföringshandeln inom hemorten är enligt gällande rätt, som förut nämnts,
helt fri. I näringsfrihetsförordningen omnämnes sådan handel icke i vidare
mån än att i § 9 mom. 4 den, som anmält sig till handels idkande, förklaras be
rättigad att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort, där på grund av dylik
anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats.
Mot ifrågavarande försäljningsverksamhet hava åtskilliga anmärkningar
framkommit, varvid gjorts gällande, att verksamheten borde förbjudas eller
underkastas tillstånds- eller anmälningstvång.
Under framhållande av att kringföring av varor till försäljning inom den
ort, där handlanden vore bosatt, för närvarande vore helt okontrollerad, anförde
kommerskollegium härom i principutlåtandet följande: ’Det torde vara obe
stridligt, att dylik försäljningsverksamhet, som under senare år avsevärt till
tagit, till icke ringa grad utgör ett maskerat bettleri. På grund härav är det
ur social synpunkt ett angeläget önskemål att i möjligaste mån begränsa denna
ambulerande handel eller åtminstone att få till stånd en bättre kontroll över
densamma. Men det kan icke heller förnekas, att platsförsäljning av här av
sett slag i tilltagande omfattning utövas av många aktningsvärda personer,
vilka såsom ombud för vederhäftiga firmor på detta sätt kunna bereda sig ett
nödtorftigt uppehälle. Beträffande vissa varuslag, som föras i marknaden av olika företag under skarp inbördes konkurrens, kan det i själva verket sägas ha blivit ett viktigt medel för avsättningens ytterligare ökning att genom ombud uppsöka kunderna i deras hem och efter demonstration av varan få densamma avyttrad. Av nu anförda skäl håller kollegium visserligen före, att dylik kringföringshandel bör underkastas rättslig reglering, men att man därvid hör åtminstone till en början gå fram med en viss varsamhet. Enligt kollegii me ning skulle det knappast stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmed vetandet att utfärda förbud mot sådan ambulerande handel, som här är i fråga, eller att underkasta densamma ett allmänt tillståndstvång av den innebörd, som här ovan föreslagits för kringföringshandeln i övrigt. Som en första åtgärd anser kollegium lämpligt, att föreskriva anmälningsplikt, varigenom bättre möjlighet skulle yppa sig för polismyndigheten att hålla kontroll över verk samheten ifråga. I övrigt torde böra föreskrivas, att anmälan skall göras hos lokal polismyndighet, att tillståndsbevis skall utfärdas i anledning av gjord anmälan, att verksamheten icke må påbörjas förrän dylikt bevis erhållits, att anmälan icke må mottagas och bevis alitsa vägras, da det finnes uppenbart, att försäljningsverksamheten är avsedd att utgöra ett maskerat bettleri eller lös driveri, att tillståndsbevis, vilket bör vara strängt personligt och förses med innehavarens fotografi, skall vid försäljningen medföras och pa anfordran företes samt att ny anmälan skall göras för varje kalenderår. För tillstånds bevis bör erläggas allenast en mindre lösenavgift. X övrigt torde de för kring föringshandeln i allmänhet avsedda bestämmelserna kunna Wiva tillämpliga jämväl för nu ifrågavarande platsförsäljning.’
I det preliminära utkastet följdes i väsentliga delar de av kommerskolle gium uppdragna riktlinjerna. Däri föreslogs salunda, att den, som inom ort, där han vore bosatt eller där han dreve stadigvarande handelsrörelse, ville själv eller genom annan till salu kringföra varor annorledes än å marknad, skulle därom göra anmälan till polismyndigheten. Därvid skulle tillika uppgivas, genom vem varorna skulle försäljas, och försäljarnas fotografi in lämnas. Örn anmälan hade polismyndigheten att utfärda bevis, däri försäljar nas namn och fotografi skulle intagas och den med anmälan avsedda tiden, som endast finge omfatta kalenderår eller del därav, skulle angivas. Att bevis skulle vägras, då verksamheten kunde förväntas utgöra maskerat bettleri eller lösdri veri, ansågs icke böra särskilt framhallas. I stället upptogs ett mera allmänt stadgande, att 'sorn försäljare icke finge godtagas den, som uppenbarligen vore därtill olämplig. I syfte att i någon mån inskränka den s. k. dörrknackarhan- deln föreslogs, att i stad kringföringshandel inomhus icke finge äga rum med mindre polismyndigheten därtill lämnat tillstånd.
I flera av de inkomna yttrandena hava erinringar framställts mot de i ut kastet upptagna bestämmelserna till reglering av kringföringshandeln i hem orten. I några yttranden har den ansetts böra helt förbjudas, i andra har gjorts gällande, att även dylik handel borde vara underkastad tillståndstvång efter väsentligen samma regler som kringföringshandel utom hemorten. Dess utom hava en del anmärkningar framställts mot utkastets detaljer.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
53
U tkastet.
Yttrandena.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län och handelskammaren i Karlstad liksom
vissa, magistrater och stadsstyrelser uttala sig för att kriiigfönngshandeln i
hemorten måtte helt förbjudas. Länsstyrelsen i Uppsala län anser bestämmel
serna hava erhållit en sådan avfattning, att de knappast skulle giva polismyn
digheten tillräckligt stöd i en önskvärd strävan att stävja mindervärdig kring-
föringshandel. Då det ur allmän synpunkt måste anses vara ett viktigt önske
mal att i lagstiftningsväg rada bot mot de missförhållanden, som uppenbarli
gen vidlådde den amhulatoriska handeln, sadan den för närvarande becireves,
ville länsstyrelsen ifrågasätta, att steget toges fullt ut och att samma be
stämmelse, som föreslagits för kringföringshandel utom hemorten, bleve gäl
lande för all dylik handel. Så mycket större fog förelåge för en dylik åtgärd,
som med hänsyn till nutida samfärdsmedel inskränkningen till bosättningsorten
icke tillnärmelsevis hade samma praktiska betydelse som förut. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser likaledes, att all kringföringshandel borde behandlas
i huvudsak lika. Enligt länsstyrelsen i Örebro län borde bestämmelserna skär
pas, så att de lämnade möjlighet för polismyndigheten att avgöra förekomman
de ansökningar med hänsyn till behovet av den avsedda handeln. 'Dörrknac-
karhandeln i städerna och övriga större samhällen innefattade en sådan plåga,
att densamma regelmässigt medförde olägenhet för allmänheten.
Överståthållarämbetet åberopar ett av polismästaren i Stockholm avgivet
yttrande, däri beträffande utkastets olika reglering av kringföringshandeln
inom och utom hemorten anföres: Denna olika konstruktion av rätten att driva
kringföringshandeln synes beträffande stadssamhällen, som omedelbart gränsa
till utom staden belägna förstadssamhällen, vara mindre tillfredsställande.
Man kan med skäl fråga sig, varför strängare bestämmelser skola gälla för
den idkare av kringföringshandel i staden, som bor i förstaden, än för den, som
bor i det omedelbart intill belägna stadssamhället. Den kringföringshandel,
sorn bedrives i Stockholm, har ur flera synpunkter visat sig vara av sådan all
varlig olägenhet, att skäl finnas föreskriva samma stränga bestämmelser för
den i staden boende kringföringshandlaren, som för den inom staden kringfö
ringshandel bedrivande, men exempelvis i Solna socken bosatte näringsidka
ren.’ Härtill konime att den konstruktion av förfarandet, som valts, näm
ligen anmälan nied möjlighet för polismyndigheten att vägra utfärda be
vis örn anmälans ingivande, syntes vara ganska likartad med ett tillståndsför-
farande. En vägran att utfärda bevis om anmälans ingivande torde i sak be
tyda detsamma som ett avslag å sökt tillstånd. Det kunde' därför ifråga
sättas, huruvida det icke vore lämpligare att jämväl för nu åsyftad rö
relse fordra tillståndsbevis. Magistraterna i Eskilstuna, Linköping, Halm
stad, Karlskrona och Ulricehamn anse, att för denna handel, som vore väl för
tjänt av skärpt kontroll, fordran på tillstånd av ortens polismyndighet borde
uppställas. Magistraten i Karlskrona finner det ligga i öppen dag, att just be
träffande kringföringshandel i hemorten en diskretionär prövningsrätt för ve
derbörande myndighet vore alldeles särskilt påkallad. Jämväl magistraten i
Ulricehamn anser det vara av behovet påkallat, att polismyndigheten finge prö
va såväl sökandens personliga kvalifikationer som behovet av saluförandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
55
Sveriges köpmannaförbund uttalar, att en rättslig reglering av denna för närvarande helt okontrollerade handelsverksamhet vore av behovet synnerligen påkallad, varför förbundet hälsade de första ansatserna i denna riktning med stor tillfredsställelse. Det vore dock synnerligen angeläget att även i fråga om dessa kringföringshandlande samma kvalifikationsfordringar uppställdes, som i kommerskollegii principutlåtande föreslagits i fråga örn kringförings- handel utom hemorten, såsom bevis om erlagda utskylder, intyg om frihet från smittsam sjukdom o. s. v.
Kooperativa förbundet åberopar vad förbundet anfört örn kringföringshan- deln i allmänhet och förklarar sig bestämt motsätta sig det intrång i ett affärs företags rörelsefrihet, som skulle följa av förslaget i denna del. Förslaget inne fattade ej blott skyldighet för en handelsidkare att lämna uppgift om vem han ämnade anlita som försäljare utan berättigade även myndigheterna att på grunder, som icke angivits, vägra godtaga den försäljare, som handelsidkaren anställt eller ämnade anställa. Att på detta sätt ställa vissa grenar av ett af färsföretags verksamhet under poliskontroll funne förbundet mycket anmärk ningsvärt. Tvånget att anmäla försäljare vore dessutom hinderligt, då han delsidkaren av olika anledningar kunde bliva tvingad att vidtaga tillfälliga dispositioner. Förbundet ville fästa uppmärksamheten på, att sådan krmgfö- ringshandel, varom här vore fråga, praktiserades i ganska stor utsträckning och sedan flera årtionden inginge som reguljär gren av vissa affärsföretags rö relse. Brödförsäljningen i Skåne och även i andra delar av syd-Sverige skedde sålunda icke endast från butiker utan även från vagnar. Såväl enskilda bage rifirmor som de av konsumentföreningarna upprättade bageriföreningarna kör de regelbundet ut bröd och försålde detta direkt till hushållen. Någon olä genhet härav hade veterligen icke förmärkts. Förbundet ansåge därför be stämmelsen örn anmälan av försäljare böra helt utgå ur förslaget liksom också föreskriften örn tillstånd för kringföringshandel inomhus i stad.
Magistraten i Örebro vänder sig likaledes mot utkastets förslag, att kring föringshandel inomhus skulle kräva polismyndighetens tillstånd. Om en viss kontroll över kringföringshandeln inom hemorten ansåges böra införas, gåve dock utkastets bestämmelser alltför stor maktbefogenhet åt polismyndigheten, och någon garanti för enhetliga principer pa olika platser funnes icke. Även länsstyrelsen i Örebro län påtalar, att inga bestämmelser upptagits till väg ledning för polismyndighetens prövning, huruvida tillstånd till kringförings handel inomhus skulle beviljas eller ej. Detta vore dock minst lika myc ket betingat beträffande sådan handel som vid kringföringshandel utom hem orten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser likaledes som en brist, att några di rektiv för länsstyrelsernas prövning ej lämnats. Denna brist framträdde så mycket mera, som det för polismyndigheten bleve fråga icke örn sökandens lämplighet utan örn andra hänsyn, vilka, ej närmare bestämda, kunde bliva av särdeles skiftande slag. I förslaget gjordes åtskillnad mellan stad och land så till vida, att medan på landet endast anmälan erfordrades, i stad särskilt tillstånd krävdes, så snart det vore fråga örn inomhushandel. Salu-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.
förande inomhus utgjorde dock den väsentligaste delen av ifrågavarande han
del. Länsstyrelsen vore för sin del icke övertygad om det lämpliga i att. göra
en dylik skillnad. Det funnes pa landsbygden samhällen, håde köpingar och
andra, vilka vore jämförliga med städer såväl vad folkmängd som andra för
förhållanden anginge, och rörande vilka det följaktligen icke funnes någon an
ledning att giva andra föreskrifter än dem, som skulle gälla för städer.
Smålands och Blekinge handelskammare samt magistraten i Falun föreslår
förbud mot kringföringshandel inomhus. Malmö köpmannaförening ställer sig
tveksam, under framhållande av att dylik handel skulle kunna uppamma nya,
mindre sunda former för konkurrens köpmän emellan.
Länsstyrelsen i (gotlands län anser vanskligt att skilja mellan försäljning
inom- och utomhus. Bestämmelsen örn tillstånd för inomhusförsäljning torde
helt kunna utgå, da föreskriften att såsom försäljare icke finge godtagas den,
som uppenbarligen vore därtill olämplig, syntes innebära tillräcklig garanti
mot olämplig 'dörrknackarhandel’.
Sveriges organiserade gårdfarihandlare anse likaledes tillståndstvånget för
inomhusförsäljning böra utgå. Bestämmelsen bomme att i många fall ej
efterlevas.
Stadsstyrelsen i Lidingö uttalar, att även i fråga örn de i förevarande pa
ragraf föreslagna bestämmelserna torde gälla detsamma som av stadsstyrel
sen förut anmärkts beträffande kringföringshandeln i allmänhet, nämligen att
mycket närstående företeelser reglerades olika, medan verksamheter av helt
olika karaktär behandlades enhetligt. Därest, såsom stadsstyrelsen ifrågasatt,
tillstånd erfordrades för all kringföringshandel, som icke ingmge som ett led
i annan näringsverksamhet, skulle detta i och för sig inskränka ’dörrknackar-
handeln , vilken i samband därmed skulle kunna ytterligare regleras genom
av tillståndsmyndigheten utfärdade särskilda ordningsföreskrifter, varigenom
särskilt gårdfarihandeln inom städer och andra tättbebyggda samhällen, där
något behov av dylik handel knappast förelåge, kunde ytterligare begränsas.
Magistraten i Linköping anser det böra i lagen uttryckligen utsägas, att,
därest för viss ort beträffande livsmedel eller andra varor förbud mot för
säljning genom kringföring stadgats, dessa bestämmelser skola gälla trots nä
ringslagens bestämmelser i övrigt.
_ Stockholms handelskammare framhåller, att enligt 2 § i ordningsstadgan för
rikets städer för försäljning å gator och allmänna platser under vissa för
utsättningar fordrades tillstånd av magistraten, bl. a. örn det kunde göras gäl
lande, att den på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppe-
hölles. Det ville därför synas, som örn det nu föreslagna förbudet mot ’dörr-
knackarhandel’ i förening med berörda bestämmelser i ordningsstadgan i rea
liteten skulle medföra mycket begränsade möjligheter för bedrivande av kring
föringshandel åtminstone i större städer.
Slutligen papekar polismästaren i Stockholm, att en försäljare för att und
gå tillståndstvånget endast behövde utbyta kängsnören mot blommor, som en
ligt utkastet skulle få fritt försäljas.
I flera yttranden har hemställts, att den ifrågasätta bestämmelsen örn sär-
Kungl. Maj:is proposition nr hl.
57
skilt tillstånd för bedrivande i stad av kringföringshandel inomhus måtte ut sträckas att gälla varje ort, där ordningsstadgan för rikets städer vore gällande. I ett par yttranden har stadgandet ansetts böra gälla generellt för hela landet och avse kringföringshandel av varje slag, sålunda även kringföringshandel utom hemorten och kringföringshandel med varor, som finge fritt försäljas.
I sitt senare utlåtande framhöll kommerskollegium, att utkastet visserligen i princip utginge från, att kringföringshandel inom hemorten endast skulle erfordra anmälan utan prövningsrätt för länsstyrelsen men att stadgandet, att den icke finge godtagas som försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämp lig, dock förutsatte att försäljarnas lämplighet prövades. Ett förtydligande borde här ske. Sålunda syntes böra stadgas, att tillstånd borde sökas jäm väl till försäljning, varom här vore fråga, men att dylikt tillstånd ej finge vägras med mindre försäljningsverksamheten uppenbarligen vore avsedd att möjliggöra utövande av bettleri eller lösdriveri. Vad anginge förbudet mot kringföringshandel inomhus utan tillstånd av polismyndigheten framhöll kolle gium, att i vissa yttranden tvekan yppats örn lämpligheten av att inrymma så stor maktbefogenhet åt polismyndighet. Kollegium kunde ej frånkänna dessa synpunkter ett visst berättigande. Att i den omfattning, som här vore i fråga, tillägga polismyndigheten befogenhet att bestämma över vissa medborgar- gruppers försörjningsmöjligheter kunde vara ägnat att väcka betänkligheter. Ä andra sidan kunde kollegium ej undgå att skänka beaktande även åt de önskemål örn ett stävjande av den s. k. dörrknackarhandeln, som genom före varande stadgande skulle tillgodoses. Under förutsättning att polismyndig hetens beslut i ärendet kunde besvärsvägen göras till föremål för högre myn dighets prövning — varom måhända ett uttryckligt stadgande torde böra in tagas i lagen — ville kollegium därför ej motsätta sig den föreslagna an
ordningen: För konsekvensens skull torde dock föreskriften böra utvidgas att gälla även sådana samhällen på landsbygden, där ordningsstadgan för stad vore gällande. Därigenom skulle de önskemål örn skärpta bestämmelser, som framförts av polismästaren i Stockholm, i huvudsak bliva tillgodosedda. Att däremot gå så långt, att föreskriften skulle utsträckas att gälla generellt även för landsbygden, kunde kollegium ej förorda.
Fri kringföringshan
-
del.
Gällande
rätt.
Romme ra lj ollegin m
.
Enligt 11 § 3 st. näringsfrihetsförordningen är det en var medgivet att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter, jordbruks on ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk hemslöjd. I andra stycket av samma paragraf stadgas, att den, som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk, äger att själv eller genom hustru eller hemmavarande barn till salu kringföra sina egna tillverkningar, därvid dock försäljaren skall medföra präst betyg och visst intyg.
Kommerskollegium framhöll i sitt principutlåtande, att mot förstnämnda stadgande anmärkts, att detsamma kunnat tagas till stöd för försäljning även av importerade produkter, såsom kolonialvaror och dylikt, vilket icke torde ha va varit lagstiftarens mening, ävensom att stadgandet gåve alltför stort ut rymme för ur hälsovårdssynpunkt okontrollerad försäljning av sådana livsme-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
del som mjölk och fisk m. ni. dylikt. Kollegium förklarade sig vara av den.
uppfattningen, att ifrågavarande anmälningsfria handel uttryckligen borde be
gränsas till inhemska jordbruks- och trädgårdsprodukter, vilda bär och blom
mor samt alster av inhemsk husslöjd ävensom byte och fångst från jakt eller
fiske, som utövats av försäljaren själv eller av person tillhörande samma fa
milj som försäljaren. Den kringföringshandel, som fabrikanter och hantverkare
enligt näringsfrihetsförordningen vore berättigade att fritt idka, syntes där
emot icke längre vara av beskaffenhet att behöva intaga en särställning i la
gen. Dylik försäljning borde enligt kollegii mening underkastas samma till-
ståndstvång som annan kringföringshandel.
Utkastet.
Utkastet följde i huvudsak de av kollegium sålunda uppdragna riktlinjerna.
1 uppräkningen av de varor, som kunde fritt få saluföras under kringföring,
upptogos dock ytterligare ladugårdsprodukter och svamp samt tidningar, tid
skrifter och böcker varjämte fångst från jakt och fiske ej inskränktes till egen
eller familjemedlems fångst.
Yttrandena. I
åtskilliga av de avgivna yttrandena har påyrkats, att ytterligare vissa
varor skulle få fritt kringföras för försäljning.
Länsstyrelsen i Blekinge län finner sålunda önskvärt, att livsförnödenheter i
allmänhet alltjämt måtte få fritt kringföras. Särskilt för landsbygden vore det
av stort intresse, att tillgången på åtminstone vissa livsförnödenheter underlät
tades. Det nuvarande stadgandet i näringsfrihetsförordningen kunde utan olä
genhet bibehållas. Samma uppfattning har magistraten i Lund, som dock anser,
att bestämmelserna böra begränsas till inhemska eller här i landet beredda livs
förnödenheter. Även magistraten i Västerås finner de skäl, som anförts för bort
tagande av den gällande friheten i fråga örn livsförnödenheter, icke vara över
tygande. Kringföring av kött och bröd skedde åtminstone sommartiden t. ex.
till sommargäster i stor utsträckning. På samma sätt skedde distributionen
av mjölk i stor utsträckning i städer och större samhällen. Det vore tillfyllest,
att denna kringföring skedde utan anmärkningar ur hälsovårdssynpunkt, nå
got som väl finge anses åligga vederbörande hälsovårdsmyndighet att kon
trollera. Att försvåra dylik verksamhet genom anmälan eller tillstånds-
tvång syntes varken lämpligt eller behövligt. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser av behovet påkallat, att även tillverkade matvaror t. ex. charku
terivaror finge fritt kringföras till försäljning. Handelskammaren i Gävle
hemställer, att även slakteri- och bageriprodukter måtte medtagas. Stock
holms handelskammare framhåller, att den skärpning av gällande bestämmel
ser, som utkastets förslag skulle medföra, komme att bliva synnerligen betun
gande för vissa näringar. Så skedde t. ex. utminutering av alkoholfria dryc
ker i mycket stor utsträckning på sådant sätt, att hos fabrikanterna anställda
utkörare kringförde dryckerna till avsalu. Av bagerierna bedreves likaledes
kringföringshandel med bröd i stora delar av landet genom anställda utkörare.
Särskilt påtagliga bleve olägenheterna för de näringsidkare, som hade ett stort
antal utkörare. Då emellertid enligt handelskammarens mening vägande skäl
kunde anföras emot att lämna all kringföringshandel med livsförnödenheter
oreglerad, föresloge handelskammaren, att kringföringshandel med bröd och
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
59
med drycker, som avsåges i förordningen den 8 maj 1925 örn vissa alkoholfria drycker m. m., skulle vara fullt fri för fabrikanter och fasta handlande. Även för andra fall kunde måhända rätt till fri kringföringshandel visa sig vara av behovet påkallad. Motsvarande synpunkter hava framförts av Sveriges indu striförbund. Magistraten i Linköping ifrågasätter frihet även i fråga om sådana alster av konstutövning som målningar, etsningar o. d. Dessa voro för närvarande föremål för en livlig kringföringshandel.
I ett par yttranden anses utkastets förslag vara för vidsträckt. Sålunda ifrågasätter Sveriges köpmannaförbund, att den fria försäljningen av fisk och vilt måtte inskränkas till egen eller familjemedlems fångst. Förbundet anmär ker vidare, att paragrafen kunde tänkas giva allt för stort utrymme för en från hälsovårdssynpunkt okontrollerad försäljning av livsmedel. Vidare före slår magistraten i Uppsala, att friheten att kringföra de i paragrafen nämnda livsmedlen måtte inskränkas till producenter och hos dem anställda.
I sitt utlåtande över utkastet förklarar sig kommerskollegium, vilja under stödja det från flera håll framkomna yrkandet örn bibehållande av nuva rande stadgande, att livsförnödenheter må kunna fritt kringföras till avsalu. Skulle ur hälsovårdssynpunkt särskilda bestämmelser befinnas erforderliga i fråga örn kringföringshandel med dylika varor, syntes föreskrift härom böra meddelas i hälsovårdslagstiftningen. Därigenom löstes också en fråga, som med den i utkastet föreslagna avfattningen kunde synas tvivelaktig, nämligen huruvida den nu förekommande kringföringen på. tåg samt å teatrar och bio graflokaler av choklad o. d. skulle få äga rum utan särskilt tillstånd. För utom tidningar, tidskrifter och böcker syntes även andra alster av boktryckar konst, t. ex. vykort och kartor, böra hänföras till den fria varugruppen.
I en del av de inkomna yttrandena har som en oegentlighet framhållits, att Avgifter. den kommun, där kringföringshandeln ägt rum, icke kan beskatta den vinst, som där uppstått på rörelsen. Västernorrlands och Jämtlands läns handels kammare framhöll som önskvärt, att för rätt till kringföringshandel uttoges en efter lämpliga grunder bestämd avgift, som sedan fördelades mellan de av handeln berörda kommunerna. Kringföringshandeln syntes i detta hänseende böra likställas med tillfällighetsförsäljning.
Kommerskollegium framhöll i principutlåtandet, att kringföringshandelns menliga verkningar ur fiskalisk synpunkt läge däri att kringvandrande för säljare ofta undandroge sig sin skattskyldighet samt att kringföringshandeln medförde en minskning i den bofasta handelns omsättning och därmed också minskat skatteunderlag för resp. kommuner. Detta spörsmål hade, enligt vad kollegium inhämtat, ägnats särskild uppmärksamhet under förarbetena till kommunalskattelagen den 28 september 1928, men önskemålet örn en bättre skadereglering i förevarande hänseende kommunerna emellan hade icke kunnat tillgodoses på grund av de därmed förenade oöverkomliga svårigheterna ur skatteteknisk synpunkt. Kollegium anförde vidare:
'Örn alltså kringföringshandelns beskattning icke kan erhålla en tillfreds ställande lösning genom den allmänna skattelagstiftningen — en fråga, som undandrager sig kollega bedömande — skulle den utvägen kunna tänkas, att
60
Kungl. Maj:ts proposition nr -hl.
en särskild avsgiftsplikt infördes för kringföringshandeln. Avgiften skulle
lämpligen inbetalas i förskott till vederbörande länsstyrelse före tillstånds be
viljande och borde till sin storlek anpassas efter den omfattning, i vilken han
deln komme att bedrivas inom resp. kommuner. Sedermera skulle en fördel
ning av avgiftsuppbörden genom länsstyrelsens försorg äga rum mellan de
olika kommunerna. Emellertid anser sig kollegium icke böra förorda, att ett
avgiftssystem av dylikt slag vinner tillämpning. Att utfinna någon rationell
grund för avgiftens anpassning efter den omfattning, i vilken handel komme
att bedrivas inom de skilda kommunerna, torde knappast vara möjligt. Man
skulle därför nödgas antingen införa en för alla lika stor avgift eller ock åläg
ga handlanden en efterföljande deklarationsplikt. I förra fallet skulle ju, om
avgiften sattes så hög, som vore erforderligt för att motsvara ett beräknat ge
nomsnittligt utskyldsbelopp, densamma komma att drabba synnerligen orätt
vist icke blott olika handlande emellan utan även med avseende å olika stora
kommuner i deras inbördes ställning till varandra. I senare fallet skulle man
vara inne på ett komplement till kommunalskattelagen, vilket ur flera syn
punkter synes mindre lämpligt. Framhållas må, att ett dylikt avgiftssystem,
evad det ordnades på ena eller andra sättet, skulle påkalla skäligen vidlyftiga
föreskrifter örn avdrag för erlagda avgifter vid inkomstdeklaration i hemorten
eller i den kommun, där fast driftställe finnes inrättat. Om sålunda någon
mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet näppeligen lär kunna ifråga
komma, torde däremot få anses lämpligt, att tillståndsbevis åsättas en relativt
hög stämpelavgift, förslagsvis 25 kr.’
Sveriges organiserade gårdfarihandlande anförde härom:
’Att gårdfarihandlanden undandroge sig skattebetalning förekomme säker
ligen ej i större utsträckning än inom andra rörelsegrenar. Visserligen kunde
han ej skatta till alla kommuner, där han gjorde affärer, utan endast till sin
hemkommun, men samma vore förhållandet med de flesta fasta handlandena i
städer och större samhällen. Dessa vägrade nog ej av skattehänsyn att sälja
till personer bosatta inom andra kommuner. En hel del företag, som i skatte
hänseende vore av vida större betydelse än all gårdfarihandel tillsamman, finge
sina inkomster till största delen från andra kommuners befolkning, utan att
skattefrågan därför hindrade deras existens.’
Departe
mentschefen.
Kring-
förings-
handel
utom hem
orten.
Den av mig lämnade redogörelsen för länsstyrelsernas nuvarande praxis vid
prövning av inkomna ansökningar örn tillstånd att till salu kringföra varor
utom hemorten utvisar, att länsstyrelserna som regel icke bevilja nya ansök
ningar utan endast medgiva förnyelse år från år av tidigare lämnade till
stånd. Anledningen till att samtliga länsstyrelser sålunda ansett sig kunna
på ett restriktivt sätt tillämpa gällande bestämmelser torde ligga däri, att
något egentligt behov av denna handel icke befunnits föreligga. Vad under
utredningen framkommit synes mig också giva vid handen, att ett förbud för
kringföringshandel i den form den hittills plägat utövas, d. v. s. den egentliga
gårdfarihandeln, knappast skulle medföra några nämnvärda olägenheter. Med
hänsyn till nutidens goda kommunikationsmöjligheter medelst tåg, omnibussar,
automobiler, båtar och telefon och då jämväl affärsbutiker för de vanligare
förnödenheterna numera torde finnas praktiskt taget överallt, där en mera
sammanträngd bebyggelse uppkommit, torde allmänheten i stort sett icke
längre hava något egentligt behov av denna handelsform.
Emellertid har, som framhållits av kommerskollegium och i en del andra
Kungl. Majda proposition nr hl.
61
yttranden, kommunikationsmedlens utveckling också föranlett uppkomsten av en ny art av kringföringshandel, i det affärsföretag av skilda slag börjat driva dylik handel genom utsända försäljare, som i automobil medföra de saluhållna varorna. I vårt land har denna försäljningsform hittills tagit föga omfattning, men på sina håll i utlandet förekommer sådan handel i tämligen stor ut sträckning. Sålunda har t. ex. i Schweiz bildats ett större affärsföretag inom livsmedelsbranschen, som huvudsakligen driver kringföringshandel medelst särskilda för ändamålet inredda automobiler, vilka efter på förhand kungjord tidtabell besöka olika orter, där försäljningen på viss av myndigheterna an visad plats sker direkt från bilen. Kunderna få infinna sig vid bestämda håll platser och uppsökas sålunda icke i hemmen såsom vid kringföringshandeln annars plägar vara fallet. Liknande handelsföretag finnas i Amerika, där de gå under namnet »chain travelling stores».
För närvarande torde väl behov av dylika handelsformer med försäljning från rörliga lager icke i större utsträckning föreligga här i landet. Det är också min fasta övertygelse, att den bofasta handeln alltjämt i regel skall visa sig bäst ägnad att handhava varuförmedlingen och att på ett bestående sätt tillgodose den konsumerande allmänhetens intressen. Emellertid torde icke kunna förnekas, att beträffande vissa orter eller vissa varor förhållan dena kunna så gestalta sig, att kringföringshandel i dess nyare former skulle kunna lända till allmänhetens båtnad. Av denna anledning anser jag icke till rådligt, att man nu genom ett förbud mot all slags kringföringshandel skulle redan på förhand omöjliggöra en utveckling, örn vars gagn det ännu torde vara för tidigt att fälla något säkert omdöme. Som kommerskollegium framhållit kan någon gränslinje svårligen dragas mellan gårdfarihandel i äldre bemär kelse och dessa mera moderna former av försäljningsverksamhet. Vid sådant förhållande, och då det uppenbarligen icke lärer kunna komma i fråga att — frånsett vissa förnödenhetsvaror, till vilka jag senare återkommer — lämna kringföringshandeln helt fri, har det synts mig lämpligast, att det nuvarande tillståndstvånget bibehålies.
Enligt kommerskollegii i dess principutlåtande avgivna förslag och det på grundval därav utarbetade författningsutkastet skulle länsstyrelsernas nu varande fria prövningsrätt vid avgörandet av ansökningar örn tillstånd till gårdfarihandel i betydlig mån inskränkas. Länsstyrelserna skulle sålunda endast hava att tillse, att sökande fyllde vissa i lagen uttryckligen angivna subjektiva förutsättningar. Vore så förhållandet, skulle visserligen enligt utkastet ansök ning ändock kunna avslås, örn verksamheten kunde väntas medföra olägen het för allmänheten, men hänsyn finge icke tagas till ortens behov av dylik handel eller andra liknande omständigheter. Denna ståndpunkt synes främst hava varit föranledd därav, att det ansågs angeläget förebygga, att vid pröv ningen hänsyn toges till den konkurrens med den bofasta handelskåren, som verksamheten kunde förväntas medföra. Av kommerskollegii senare utlåtande i ämnet framgår emellertid, att kollegium vid den förnyade prövning, som i samband med utlåtandets avgivande ägnats förevarande spörsmål, funnit sig böra förorda, att länsstyrelserna måtte tillerkännas fri prövningsrätt, därvid
62
Kungl. Majlis proposition nr 4l.
Kring-
föriugs-
handel
inom hem
orten.
kollegium för vinnande av önskvärd enhetlighet dock ansett lämpligt, att
Kungl. Maj :t i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa närmare direktiv
för prövningen.
Enligt min uppfattning kan det knappast vara lämpligt att helt lämna orts-
förhållandena ur räkningen vid bedömandet av ansökningar örn kringförings-
handel. Särskilt torde vid prövningen böra beaktas, huruvida kringföringshan-
deln kan bliva till nytta för den konsumerande allmänheten i de trakter, där
kringföringen är avsedd att äga rum. I våra vidsträckta skärgårdar med deras
mångenstädes mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden kan kring-
föringshandel med vissa varor sålunda befinnas vara av behovet påkallad.
Detsamma gäller även andra trakter, där varuförmedlingen genom detaljhan
deln icke kan anses ordnad på ett för allmänheten nöjaktigt sätt, eller då kring
föringshandeln avser varor, som icke saluhållas av ortens affärsmän. Det
torde icke heller kunna förnekas, att omständigheterna även i andra fall kunna
vara sådana, att en välskött kringföringshandel med vissa varor •— jag tänker
då närmast på kringföringshandeln i dess modernare former — kan tänkas
vara till fördel för den konsumerande allmänheten. Att emellertid utöver de
av mig nyss angivna allmänna riktlinjerna för prövning av ansökningar om
kringföringshandel uppställa detaljerade föreskrifter, som skulle kunna passa
in på det levande livets mångskiftande förhållanden, erbjuder uppenbarligen
betydande vanskligheter. Mest ändamålsenligt torde vara att låta länsstyrel
serna, som sitta inne med kännedom örn de lokala förhållandena, få en relativt
fri prövningsrätt. Emellertid lärer för vinnande av en enhetlig praxis vara
önskvärt, att vissa huvudgrunder angivas för länsstyrelsernas bedömande av
hithörande ärenden. I sådant hänseende torde böra stadgas, att ansökning örn
kringföringshandel skall avslås, örn anledning finnes antaga, att sökanden
icke är lämpad att handhava verksamheten, ävensom att tillstånd icke må be
viljas, med mindre kringföringshandeln vid prövning av förekommande om
ständigheter finnes kunna bliva till gagn för allmänheten.
Att skyldighet föreligger att vid verksamhetens utövande iakttaga vederbör
ligen utfärdade ordnings- och hälsovårdsföreskrifter torde ligga i öppen dag.
Särskilt må framhållas, att sådana allmänna ordningsstadganden, som tillkom
mit med stöd av 20 § ordningsstadgan för rikets städer, kunna innehålla före
skrifter rörande kringföringshandel. Härutöver torde åt tillståndsmyndig-
heten böra inrymmas befogenhet att lämna de särskilda ordningsföreskrifter
för försäljningens utövande, som i det särskilda fallet kunna finnas erforder
liga.
Vad härefter angår kringföringshandel inom vederbörandes hemort samt, örn
han är handlande, inom den ort, där han utövar sin fasta rörelse, lärer med
hänsyn till de anmärkningar, som från skilda håll anförts mot dylik ambu
lerande försäljning, även denna form av kringföringshandel böra underkastas
viss rättslig reglering.
Härvid gäller det att tillse, att den enskildes utkomstmöjligheter och rörelse
frihet vid utövande av handelsyrket icke i onödan beskäras, samtidigt som all
mänhetens berättigade krav på undanröjande av de obehag och olägenheter, som
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
63
vållas genom kringvandrande försäljares mer eller mindre påträngande utbju dande av allehanda varor i hem och arbetslokaler, i möjligaste mån tillgo doses.
Vid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den slutsatsen, att jämväl kringföringshandeln inom hemorten bör göras beroende av tillstånd, som lämpligen synes böra meddelas av ortens polismyndighet, men att sådana di rektiv därvid böra uppställas för myndighetens prövningsrätt, att en ansök ning endast i undantagsfall och då särskild anledning därtill förekommer må avslås. Liksom vid kringföringshandel utom hemorten bör ansökning icke beviljas, då anledning finnes antaga, att sökanden icke är lämpad att hand hava verksamheten. Som exempel på ett dylikt avslagsskäl kan anföras, att verksamheten förväntas utgöra förevändning för bettleri och lösdriveri. Här igenom skulle således den s. k. dörrknackarhandeln i dess mest påtalade form kunna bliva i viss mån förhindrad. Ej heller torde tillstånd böra meddelas, örn de varor sökanden avser att försälja äro av sådan beskaffenhet, att de ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt anses icke böra ut göra föremål för kringföringshandel. Att härutöver ytterligare inskränka denna för närvarande helt fria kringföringshandel synes mig icke tillrådligt. Dock lärer tillståndsmyndigheten även ifråga örn dylik handel böra tillerkännas befogenhet att meddela de särskilda ordningsföreskrifter för försäljningens ut övande, som kunna finnas erforderliga.
I det preliminära författningsutkastet föreslogs, som förut nämnts, att kringfö ringshandel i stad icke skulle få ske inomhus, med mindre polismyndigheten där till lämnat tillstånd. Häremot hava invändningar gjorts i flera yttranden. Även enligt min mening vore ett dylikt stadgande ägnat att väcka betänkligheter. Då flertalet varor näppeligen kunna försäljas på detta sätt annat än genom utbjudande inomhus, skulle det innebära ett allt för stort avsteg från den all männa näringsfriheten att genom ett stadgande av denna innebörd hindra en person, mot vars lämplighet att bedriva kringföringshandel ingen anmärk ning förekommer, att, örn han så finner för sig tjänligt, på detta sätt bereda sig utkomst. Jag anser mig därför icke kunna förorda utkastets förslag härutinnan. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att tillstånds myndigheten med stöd av sin rätt att meddela erforderliga ordningsföreskrif ter för försäljningens utövande kan föreskriva, att viss kringföringshandel endast må försiggå utomhus.
I likhet med vad för närvarande är fallet böra en del varor få kringföras till salu utan särskilt tillstånd. Att emellertid, såsom kommerskollegium i sitt senaste utlåtande förordat, bibehålla den nuvarande kringföringsfriheten för livsförnödenheter i allmänhet synes mig knappast motiverat. Begreppet livs förnödenheter i vidsträckt bemärkelse torde kunna anses omfatta allt, som är för livets uppehälle och nödtorft erforderligt, såsom födoämnen, kläder och andra nödvändighetsartiklar. Under alla omständigheter lärer detta begrepp vara i språkligt hänseende allt för obestämt för att i detta sammanhang kunna användas. Att utfinna någon generell beteckning för samtliga de förnöden heter, som böra få fritt kringföras till försäljning, torde icke låta sig göra,
Fri kring föringshan
del.
64
Kungl. Maj :ts proposition nr
-
4
1.
varför man synes nödsakad att i lagtexten uppräkna de skilda varuslag, som
skulle få fritt kringföras till avsalu.
Avgifter.
Beträffande frågan om de avgifter, som böra upptagas vid meddelande av
tillstånd till kringföringshandel, finner jag i likhet med kommerskollegium,
att någon mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet icke lärer kunna komma
i fråga. Liksom hittills torde för tillståndsbevis i fråga örn kringföringshandel
utom hemorten böra utgå stämpelavgift med tio kronor. Lör bevis örn till
stånd till kringföringshandel inom hemorten skulle med tillämpning av nu
gällande föreskrifter avgiften likaledes komma att utgöra tio kronor för stämpel
eller i vissa fall åtta kronor för stämpel och två kronor lösen. Någon ändring
härutinnan synes mig icke påkallad.
Härmed har jag angivit de allmänna riktlinjer efter vilka, enligt mitt för
menande, en reviderad lagstiftning angående kringföringshandeln bör utfor
mas. Till de närmare detaljerna anhåller jag att få återkomma i det följande.
Tillfällig-
Enligt § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen åligger det handlande, som
" u^om 0IL där kan anmält sig till handels drivande, eller ock å sådan ort, men
Gällande
^nnan kan där inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet, vill på kortare
rätt.
tid å auktion eller under hand avyttra lager av handelsvaror, att därtill söka
tillstånd hos Överståthållarämbetet, örn försäljningen skall försiggå i Stock
holm, men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma skall äga rum.
Eör försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd. Vid ansökningen
skall lämnas uppgift örn den kommun, där försäljningen skall försig
gå, ock örn den tid, varunder densamma skall bedrivas, samt företes
intyg att sökanden efter bekörig anmälan idkar handel inom riket samt att
kan gjort sig känd för redbarket och ordentlighet. Dessutom skall förteck
ning å varulagret ingivas. Önskar sökanden använda biträde vid rörelsens ut
övande, skall han uppgiva, vilka personer han vill därtill använda, och örn dem
förete intyg örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att de råda över sig
ock sin egendom. Är biträdet gift kvinna, som sammanlever med mannen,
skall i stället för nämnda bevis företes bevis örn mannens tillåtelse. Finnes
tillståndet med hänsyn till de avlämnade betygens innehåll ock i övrigt före
kommande omständigheter böra beviljas, har sökanden att vid bevisets utta
gande erlägga en av länsstyrelsen bestämd avgift, lägst 25 högst 500 kronor,
till varje kommun, inom vilken försäljning skall ske. Avgiftens storlek be
stämmes med hänsyn till varuförteckningens omfattning och det tillärnade
antalet försäljningsdagar. I fråga örn tillfällighetsförsäljning, som anord
nas av aktiebolag eller ekonomisk förening, gälla i stort sett enahanda bestäm
melser.
Mot dessa bestämmelser kava anmärkningar framställts särskilt från detalj
handelns sammanslutningar. Så som bestämmelserna avfattats, öppnade de
alltför stora möjligheter för tillfällighetsförsäljningar. Allmänheten löpte all
tid stor risk att vid dessa försäljningar erhålla underhaltiga varor till dyra
priser. För den bofasta köpmanskåren hade försäljningarna i fråga ofta vållat
avsevärt avbräck i deras verksamhet, vilket förhållande i sin tur indirekt blivit
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
65
till men såväl för den konsumerande allmänheten på orten som ock — genom minskat skatteunderlag — för den kommun, där försäljningen ägt rum. De framställda önskemålen kava i huvudsak gått ut på, att detta slag av för säljning måtte helt förbjudas, att i varje fall endast konkursvarulager och va ror, som tillhörde dödsbo, samt skadade eller för hastig förskämning utsatta varor borde få på detta sätt försäljas, att utgående avgift måtte väsentligt höjas samt att vederbörande handelskammare måtte beredas tillfälle att yttra sig över ansökningar örn sådan tillfällighetsförsäljning.
I principutlåtandet förklarade kommerskollegium, att det ville synas, som örn en begränsning av denna försäljningsform otvivelaktigt skulle vara ägnad att befordra en sund utveckling inom handeln. Med hänsyn härtill borde det för dylik försäljning nu gällande tillståndstvånget bibehållas samt så till vida skärpas, att tillstånd finge meddelas allenast under vissa bestämda för utsättningar och först sedan vederbörande handelskammare avgivit yttrande i ämnet. Ansökan borde kunna bifallas endast då fråga vore örn försäljning av konkurslager, dödsbo, skadade varor eller varor, som vore utsatta för hastig förskämning. I övrigt syntes de i § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen med delade föreskrifterna i stort sett kunna förbliva oförändrade.
I det preliminära utkastet till näringslag upptogs ett stadgande av inne börd, att det för försäljning avsedda varulagret endast finge utgöras av ska dade eller för hastig värdeminskning utsatta varor eller av varor, som till hörde konkurs- eller dödsbo eller av sökanden därifrån förvärvats. Till skill nad från kommerskollegii förslag talades sålunda här örn hastig värdeminsk ning i stället för hastig förskämning, varjämte i konkurs- och dödsbon ingå ende varor ansågos böra få försäljas av, förutom konkursförvaltaren eller döds bodelägarna direkt, även sådan handelsidkare, som av konkurs- eller dödsboet förvärvat desamma. Vidare upptogs föreskrift örn, att länsstyrelsen, innan tillstånd finge beviljas, skulle lämna vederbörande handelskammare tillfälle att yttra sig.
I flertalet av de avgivna yttrandena har utkastets förslag till begränsning av de varuslag, som skulle kunna utgöra föremål för tillfällighetsförsäljning, lämnats utan erinran.
I ett pär av yttrandena har gjorts gällande, att ifrågavarande försäljnings form borde helt förbjudas. Handelskammaren i Gävle och magistraten i Ström stad förklara sålunda, att, då något som helst behov av detta slags försälj ning icke kunde anses föreligga samt densamma helt naturligt åstadkomme stort förfång för handelsidkarna på platsen, förbud syntes påkallat. Magistra ten i Alingsås uttalar som sin uppfattning, att denna form för försäljning borde i största möjliga utsträckning beskäras. Försäljning av konkurs- och dödsbos tillhörigheter borde icke under några omständigheter tillåtas å annan plats, än där varorna vid konkursens början eller dödsfallets inträf fande funnes.
I åtskilliga andra yttranden påfordras skärpning av utkastets förslag. Läns styrelsen i Kronobergs län, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare samt Sveriges köpmannaförbund göra sålunda gällande, att
Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. 34 käft. (Nr 4l.)
Kommers kollegium
.
Utkastet.
Yt trandena.
5
66
Kungl. Maj:is proposition nr kl.
varor, som förvärvats från konkurs- eller dödsbon, icke böra få försäljas på
ifrågavarande sätt. Köpmannaförbundet framhåller, att syftet med detta stad
gande väl torde hava varit att bereda konkurs- och dödsbon lättare och förmån
ligare avsättningsmöjligheter. Emellertid torde det knappast med fog kunna
sägas, att denna uppfattning vore riktig. I verkligheten vore det ingalunda
konkurs- och dödsboen, som hade någon fördel av ifrågavarande försäljnings-
metod, utan endast de återförsäljare, som rent yrkesmässigt ägnade sig åt för
säljning av konkursvaror. Man kunde på goda grunder befara, att här lämnats
en möjlighet för sådana återförsäljare att kringgå bestämmelserna genom att
förnya ett konkurslager med varor, som förvärvats på annat sätt. Möjligheten
för kontroll härav syntes vara ytterst ringa, och därmed förelåge fara för miss
bruk i mycket stor utsträckning.
Vidare har i flera yttranden anmärkts mot att varor, som vore utsatta för
hastig värdeminskning, skulle få försäljas på detta sätt. Uttrycket hastig
värdeminskning borde ändras till det av kommerskollegium föreslagna hastig
förskämning. Därigenom skulle åstadkommas en önskvärd begränsning av de
varuslag, som finge omfattas av tillfällighetsförsäljningen. Sålunda förkla
rar sig Sveriges köpmannaförbund visserligen med tillfredsställelse hava fun
nit, att utkastet i stort sett följt kommerskollegii förslag, men att ändringen av
ordet förskämning till värdeminskning dock måste anses innebära en avsevärd
försämring. Härigenom skulle även så kallade säsongvaror få försäljas. Men
det övervägande antalet av de varuslag, som för närvarande såldes vid tillfäl-
lighetsförsäljningar, utgjordes just av säsongvaror. Det torde för övrigt i
praktiken bliva ganska svårt att draga en tillförlitlig gräns mellan sådana va
ror, som vore utsatta för hastig värdeminskning, och sådana, som icke vore det.
Förbundet ville därför livligt framhålla vikten av att ordet förskämning bibe-
hölles. Även i åtskilliga andra yttranden har givits uttryck för samma upp
fattning.
I en del yttranden har å andra sidan hävdats, att ingen som helst begräns
ning i avseende å varuslagen borde komma i fråga.
Kooperativa förbundet anser en revision av lagstiftningen på denna punkt
snarare böra åsyfta att underlätta sådan försäljning än att införa ytterligare
restriktioner. Varje möjlighet att bereda befolkningen tillgång till billiga va
ror borde enligt förbundets mening betraktas såsom i och för sig lovvärd och den
omständigheten, att en avyttring av varor kan komma att ske till priser, som
understiga de priser, som noteras av den bofasta handeln, utövad av enskilda
handelsidkare eller juridiska personer, borde icke få utgöra anledning att för
svåra sådan försäljning. Att rörande tillfällig försäljning föreskriva, att
endast vissa kategorier av varor skulle få saluföras på detta sätt, syn
tes vara ett opåkallat ingrepp i den ekonomiska rörelsefriheten. Stock
holms köpmannaförening anser begränsning med avseende å varuslagen icke
vara påkallad. Vad särskilt anginge konkursvarulager ville föreningen fram
hålla, att avveckling av gäldbundna bon utan konkurs vore en vanlig företeelse.
Vad som ena dagen vore ett avvecklingsbo bleve ofta den andra ett konkurs
bo. Skillnaden vore endast formell. Länsstyrelsen i Kristianstad län utta-
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
67
lar likaledes, att det syntes olämpligt att vidtaga någon som helst begräns ning i fråga örn de varor, som skulle kunna få försäljas. Det föreslagna stad gandet skulle visserligen förekomma en del konkurrens med handelsidkarna på orten, men några olägenheter för allmänheten torde icke kunna uppstå däri genom, att en handelsidkare finge idka tillfällig försäljning utom hemorten. Tvärtom vore det i mindre samhällen en fördel, att även vissa bättre varor, som i vanliga fall icke kunde där hållas till salu, tillfördes samhället från annat håll, och att allmänheten sålunda bereddes tillgång till ett större urval än som i vanliga fall stöde den till buds.
Borttagandet av begränsningen i varuslagen påyrkas även av Sveriges in dustriförbund och Stochholms handelskammare. Industriförbundet framhåller, att det i många fall för undvikande av förlust torde vara nödvändigt, att en affärsman finge anordna tillfällighetsförsäljningar jämväl av andra varor än sådana, som angåves i förevarande paragraf. Tillräckligt korrektiv mot miss bruk syntes ligga i den föreslagna bestämmelsen örn handelskammarens hö rande. Handelskammaren framhåller, att behov kunde föreligga att å annan ort sälja varor, som väl vore fullgoda, men som t. ex. vid leverans av någon anledning avvisats av en köpare. Detsamma gällde även i fråga örn sådana varor, som efter haveri lossats i främmande hamn. Handelskammaren hän visade vidare till köplagens föreskrifter i 34, 35 och 55 §§ om skyldighet att för medkontrahents räkning ombesörja försäljning av gods av viss be skaffenhet. Utövandet av en dylik plikt finge ej göras beroende av tillstånd. Då fråga vore örn varor, som fordrade alltför kostsam vård, skulle för övrigt med den föreslagna formuleringen tillstånd icke kunna erhållas. Tydligt vore att med bibehållande av kravet på tillstånd det måste möta avsevärd svårig het att finna en formulering, som täckte alla berättigade fall. Enklast vore måhända därför att icke alls begränsa varuslagen. Vidare måste uppmärk sammas, att svårigheter ej ställdes för brådskande försäljning av varor, som på grund av sin beskaffenhet eller eljest måste avyttras med skyndsamhet.
Magistraten i Halmstad anser varubegränsningen för snäv. Det funnes många tillfällen, då en affärsidkare hade de mest fullgoda skäl för avyttring av varor utom sin hemort, t. ex. tillbakavisad leverans. I dylika fall, då t. o. m. en utländsk undersåte ej torde böra frånkännas rätt att avyttra varorna, finge legala hinder för varornas försäljning på lämpligaste sätt ej uppställas. Ma gistraten i Ystad framhåller, att försäljning av förevarande slag kunde vara fullt motiverad jämväl i andra fall, exempelvis för avveckling av en handels rörelse utan konkurs. Tillstånd borde därför kunna erhållas, då särskilda förhållanden eljest kunde anses betinga den tillfälliga försäljningen. Magistra ten i Sölvesborg anser skäl saknas att ytterligare begränsa och försvåra möj ligheterna att realisera konkursbos tillgångar. Att fordra länsstyrelsens till stånd för sådan försäljning skulle endast onödigt försvåra boutredningen. Det samma gällde örn auktioner vid boutredning efter avliden handelsidkare och vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Ej heller borde hinder uppställas för laglig likvidation av handelsbolag och enskilda bolag. Magistraten i Örebro framhåller, att tillfällighetsförsäljning även bor-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
de få omfatta sådana varor, som endast mera undantagsvis såldes av handlan
dena å orten. Så. kunde vara fallet med begagnade föremål (antikviteter),
konstverk och dylikt. Magistraten i Ulricehamn uttalar den uppfattningen,
att det som reaktion mot de överdrivet höga priser, som de lokala köpmanna-
organisationerna stundom strävade efter att uppehålla, icke skadade att en och
annan realisation då och då komme till stånd.
I anledning av förslaget örn att vederbörande handelskammare skulle lämnas
tillfälle att yttra sig över inkomna ansökningar, har i åtskilliga yttranden an
märkts, att ett dylikt förfarande finge anses onödigt eller olämpligt.
Stochholms handelskammare uttalar, att det bleve en mycket ömtålig och
grannlaga uppgift, som härigenom komme att åvila handelskammaren. Med
fog kunde ifrågasättas, huruvida handelskamrarna lämpligen borde åläggas
ett dylikt uppdrag, genom vilket deras verksamhet skulle på ett mera påfallan
de sätt överflyttas från de allmänna principuttalandenas plan till ett utpräglat
ståndpunktstagande rörande en i ett enskilt fall bedriven affärsform. Länssty
relsen i Örebro län anser anledning att lämna handelskammaren tillfälle till
yttrande icke föreligga. Magistraterna i Skara och Örebro anse handelskam
marens hörande komma att medföra onödig tidsutdräkt och för övrigt vara obe
hövligt. Magistraten i Lund anser föreskrift örn inhämtande av yttrande från
handelskammaren onödigt. Enligt den föreslagna paragrafen skulle sådana
upplysningar lämnas, att länsstyrelsen i allmänhet själv kunde bedöma, örn
försäljningstillstånd borde lämnas eller ej. Givetvis stöde det länsstyrelsen
fritt att i tveksamma fall höra handelskammaren. Länsstyrelserna i Kristian
stads och Hallands län yrka, att handelskammarens hörande icke må göras
obligatoriskt. Ofta vore saken så brådskande, att handelskammarens hörande
svårligen medhunnes, och i andra fall kunde frågan ligga så klar, att handels
kammarens hörande vore obehövligt. Magistraterna i Halmstad och Skellef
teå finna visserligen handelskammaren som regel böra höras, men framhålla,
att då det gällde skadade eller för hastig värdeminskning utsatta varor, han
delskammarens uttalande näppeligen alltid kunde avvaktas. Magistraten i Lin
desberg framhåller, att tillfällighetsförsäljningen ej sällan vore av så ringa
betydelse, t. ex. vid utförsäljning av mindre konkurslager, att handelskamma
rens hörande, även om tid härför utan olägenhet kunde disponeras, måste fram
stå som alldeles opåkallat. Magistraten i Askersund uttalar, att bestämmel
serna örn handelskammarens hörande icke väl passade, då fråga vore örn varor
utsatta för hastig värdeminskning. Magistraten i Ystad framhåller, att han
delskammaren knappast kunde äga den lokala detaljkännedom örn handels
rörelser å de särskilda orterna inom handelskammarens område, som erfordras.
Den utredning, som kunde påkallas, borde lämnas av den offentliga lokalmyn
dighet, som eljest hade att handlägga näringsrättsliga spörsmål. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser likaledes, att yttrande icke bör inhämtas från handels
kammaren men väl från kommunal- och polismyndighet i orten.
Kooperativa förbundet, som, enligt vad förut angivits, hyser den uppfatt
ningen, att all tillfällighetsförsäljning bör vara tillåten utan särskilt tillstånd,
vänder sig särskilt mot förslaget, att handelskammarens yttrande skulle in-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
69
hämtas. Om köpenskapens intressen genom handelskamrarna skulle beredas in flytande över frågor av detta slag, borde konsekvensen och rättvisan kräva, att även konsumentintressena gåves tillfälle att framföra sina synpunkter. Här för kunde lämpligen upprättas konsumentkamrar med uppgift att i liknande fall, men även i lagstiftningsfrågor inför statsmakterna, företräda konsument intresset. Då handelskamrarna hava till uppgift att företräda handelns och näringslivets allmänna intressen, vore det att giva dem en obehörig ställning, örn de bereddes tillfälle att öva ett mera direkt inflytande på affärslivet. Redan månheten örn att söka bevara handelskammarinstitutionen som en näringslivets allmänna intresserepresentation borde hindra statsmakterna från att lagligen föreskriva, att handelskamrarna skola uppträda som mellankommande part på marknaden.
I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium, att utkastet anslöte sig till kollegii tidigare framställda förslag, att tillstånd till tillfällig- hetsförsäljning endast skulle kunna erhållas, då fråga vore örn försäljning av konkursvarulager, dödsbo, skadade varor eller varor, som voro utsatta
- för hastig förskämning, med allenast den avvikelse att ordet förskäm ning ersatts med ordet värdeminskning, samt anförde vidare: 'Vid det förnyade övervägande, som kollegium på grundval av de avgivna utlåtandena ägnat före liggande spörsmål, har kollegium ej kunnat undgå att finna, att den begräns ning i möjligheten att bevilja tillstånd till tillfällighetsförsäljningar, som så lunda skulle komma att gälla, i en del fall kan leda till vissa olägenheter. Så som från flera håll påpekats, kunna nämligen fall tänkas uppkomma, där en tillfällighetsförsäljning är nära nog ofrånkomlig (t. ex. där fartygslast av någon anledning lossats i annan hamn än destinationsortens eller där ett varu parti blivit av köparen avvisat), men där länsstyrelsen genom den föreslagna begränsningen skulle vara lagligen förhindrad att bevilja tillståndet. Att komplettera uppräkningen med alla de fall, som härvid kunna tänkas uppstå., torde vara praktiskt taget omöjligt. En tänkbar utväg vore, örn uttrycket 'till fälligtvis avyttra lager av handelsvaror’ i första stycket av 8 § kunde närmare utformas så, att därav klart framgår, att stadgandet endast åsyftar’ de fall, då en handlande sänder varor till annan ort i syfte att där låta tillfälligtvis försälja dem. I så fall skulle de fall av tillfällighetsförsäljningar, som ovan berörts, komma att falla utanför stadgandets räckvidd.’ Kollegium uttalade vidare, att handelskammarens yttrande icke torde behöva inhämtas annat än då så lämpligen kunde ske, samt att kollegium icke kunde biträda förslaget därom, att kommunal- eller polismyndighet i orten skulle höras i handelskam marens ställe.
Den omfattning, i vilken tillfällighetsförsäljningar för närvarande pläga Tillfällig-förekomma, framgår av en inom handelsdepartementet med ledning av från hetsförsålj-länsstyrelserna inhämtade uppgifter upprättad tabell, vilken torde få som ^fattning. bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar, att antalet beviljade till- fällighetsförsäljningai; inom hela riket åren 1928—1030 uppgingo till resp. 22, 23 och 25. överståthållar ämbetet uppgiver, afl ansökan örn tillstånd till tillfällighetsförsäljning icke någonsin gjorts hos Överståthållarämbetet. Läns-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
styrelsen i Jönköpings län har icke, i varje fall icke under de sista tio åren, beviljat dylikt tillstånd. I Kronobergs län bär tillstånd icke meddelats sedan år 1914, i Gotlands län icke under de senaste tolv åren. Länsstyrelsen i Malmö hus län meddelar, att länsstyrelsen aldrig lämnar sådana tillstånd, varom nu är fråga. I Hallands län har endast en enda ansökan inkommit under de sista tio åren och i Värmlands län har intet tillstånd lämnats under samma tid. Länsstyrelsen i Jämtlands län uppgiver, att ansökningar örn tillstånd äro ytterst sällsynta, och länsstyrelsen i Västerbottens län upplyser, att länsstyrelsen en dast en gång under de senaste fem åren beviljat tillstånd.
Praxis vid
‘ Från länsstyrelserna hava vidare uppgifter inhämtats örn den praxis, som av
P™ ansii-™
dem tillämPas i fråga örn tillstånds beviljande. Länsstyrelserna i Uppsala,
ningarna.
Blekinge, örebro, Västmanlands och Kopparbergs län hava i allmänhet plägat bevilja inkomna ansökningar utan närmare prövning, så snart formaliteterna fyllts. Länsstyrelsen i örebro län tillägger, att avgiften plägar beräknas täm ligen högt, vadan åtskilliga personer, som förfrågat sig om villkoren för till stånds erhållande, avstått från att ingiva ansökning. Länsstyrelsen i Krono bergs län uppger, att det år 1914 meddelade tillståndet beviljades utan när mare prövning. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beviljar tillstånd, därest polis myndigheten i orten förklarat sig icke hava något att däremot erinra. I övrigt synes vid ansökningarnas prövning ortens behov av försäljningen i fråga till mätas väsentlig betydelse. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Väst manlands och Norrbottens län uppgiva, att för dem ortens behov varit av görande. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar, att länsstyrelsen icke anser något behov av dylik försäljning föreligga, och att länsstyrelsen därför avslagit inkomna ansökningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län brukar av ena handa skäl aldrig lämna tillstånd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att då handelskammaren, vars yttrande plägar inhämtas, hyser den uppfattningen, att behov av tillfällighetsförsäljning icke föreligger inom länet, inkomna an sökningar regelbundet avslås. Även i Göteborgs och Bohus län hava ansök ningarna under de senare åren remitterats till handelskammaren för yttrande. I Gotlands län avslogs den senaste ansökan, som inkom år 1921, bland annat av det skäl, att de ifrågasatta försäljningarna icke kunde anses behövliga för befolkningen i länet med dess jämförelsevis rikliga tillgång på handelsidkare. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uppgiver, att vid tillstånds meddelande såväl ortens behov som varulagrets storlek och art liksom även den eventuella ska da, som den tillärnade försäljningen kunde komma att förorsaka de fasta handlandena inom orten, varit avgörande. För länsstyrelsens i Västerbottens län prövning avgörande har varit, att varornas beskaffenhet varit sådan, att avyttringen icke inverkat menligt på de bofasta handlandenas rörelse. Läns styrelsen i Kristianstads län lämnar tillstånd, därest vederbörande ortsmyndig- het — magistrat eller landsfiskal — tillstyrker ansökningen. Länsstyrelsen i Kalmar län uppgiver, att numera vederbörande polismyndighets och länets köp mannaförbunds yttrande angående behovet plägar inhämtas. Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Jämtlands och Värmlands län anföra, att, då ansök ningar ytterligt sällan förekommit, någon praxis icke utbildat sig. Sistnämnda länsstyrelse tillägger, att i de fall, då ansökan gjorts, sökanden regelmässigt
Kungl. Maj:ts proposition nr il.
71
återkallat densamma, då han blivit uppmärksamgjord på lagens bestämmelser
örn viss avgift.
Av den redogörelse jag lämnat för länsstyrelsernas nuvarande praxis med ^^chefe
avseende å tillstånds beviljande framgår, att det övervägande flertalet av dem
vid sin prövning tillmäter ortens behov avgörande betydelse. De nuvarande
bestämmelserna i 9 § 3 mom. näringsfnhetsförordningen lämna visserligen
icke några närmare direktiv för länsstyrelsernas prövning — i lagrummet an
gles endast att hänsyn skall tagas 'till de avlämnade betygens innehåll och i
övrigt förekommande omständigheter’ — men paragrafens tillkomsthistoria
utvisar, att denna länsstyrelsernas praxis torde stå -i full överensstämmelse
med lagstiftarens avsikter.
Som nämnts innehöll näringsfnhetsförordningen i sin ursprungliga lydelse
icke några särskilda bestämmelser om tillfällighetsförsäljning. I skrivelse den
1 maj 1886 (nr 35), däri riksdagen uttalade sig för en skärpning av bestäm
melserna för rätt att driva gårdfarihandel, framhöll riksdagen, att handlande
ofta för kortare tid sloge sig ned på en plats, vare sig i stad eller å landet,
och där, till stort förfång för ortens bofasta handlande och skada för allmän
heten, utsålde en mängd mer eller mindre värdelöst kram, vanligen under be
nämning 'realisation för en utländsk konkursmassa^ räkning eller dylikt.
Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville bringa dessa frågor under
utredning. I proposition (nr 35) till 1887 ars riksdag inhämtade Kungl.
Maj :t riksdagens yttrande över ett i anledning av riksdagens berörda skrivelse
upprättat förslag till ändringar i näringsfrihetsförordningen, enligt vilket för
gårdfarihandel skulle fordras länsstyrelsens tillstånd men för tillfällighets
försäljning endast anmälan och erläggande av viss avgift. Vid avgörande av
frågan, huruvida tillstånd till gårdfarihandel borde beviljas, skulle länsstyrel
sen hava att taga hänsyn till, förutom företedda intyg, ortens behov av dylik
handel. I sin skrivelse (nr 47) i anledning av propositionen anmärkte riks
dagen beträffande förslaget till gårdfarihandel^ reglering, att det syntes
olämpligt, att vid en prövning av sådan beskaffenhet, som här vore i fråga, så
strängt begränsa länsstyrelsens prövningsrätt. Med den föreslagna lagstift
ningens ändamål syntes bäst överensstämma, att det lämnades öppet för myn
digheten att taga hänsyn till alla de omständigheter, som kunde inverka på
saken. I författningen borde därför stadgas, att länsstyrelsen hade att vid
ansökningens prövning taga 'hänsyn till de företedda betygens innehåll och
i övrigt förekommande omständigheter’. I fråga örn tillfällighetsförsäljningen
uttalade riksdagen som sin åsikt, att anmälan icke kunde anses tillräcklig, samt
hemställde att även här tillståndstvång borde stadgas. Då denna art av
handelsrörelse ofta lände till betydligt förfång för ortens bofasta handlande
och jämväl i övrigt icke väsentligen skilde sig från den s. k. gårdfarihandeln,
borde länsstyrelserna även i avseende härå äga att efter förekommande om
ständigheter pröva, huruvida en person borde tillåtas att idka dylik
rörelse. Vid de ändringar, som härefter genom förordning av den 23 septem
ber 1887 vidtogos i näringsfrihetsförordningen, gjordes också, i överensstäm
melse med riksdagens berörda hemställan, jämväl rätten till tillfällighets-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
försäljning beroende pa tillstånd av länsstyrelse och angavs såväl i fråga
om gårdfarihandel som tiilfällighetsförsäljningen, att länsstyrelsen vid av
görande av frågan örn tillståndets beviljande hade att taga hänsyn till 'be
tygens innehåll och i övrigt förekommande omständigheter', vilket uttryck
alltjämt kvarstår oförändrat i näringsfrihetsförordningen § 9 mom. 3 tredje
stycket och mom. 4 fjärde stycket.
Av vad jag här anfört lärer tydligt framgå, att lagstiftarens avsikt varit, att
länsstyrelserna vid sin prövning av ansökningar örn tillstånd till tillfällighets-
försäljning skulle hava att taga hänsyn icke blott till de inlämnade betygen
angående sökandens person utan även till ortens behov av dylik handel och
omständigheterna i övrigt.
Det ringa antalet ansökningar om tillfällighetsförsäljningar jämväl i de län,
där länsstyrelsen icke plägat ingå i materiell prövning av ansökningarna, är
ägnat att ingiva tvekan, huruvida dessa försäljningar numera överhuvud taget
hava något behov att fylla. För den konsumerande allmänheten lärer ett upp
hörande av tillfällighetsförsäljningarna icke kunna förväntas medföra någon
nämnvärd olägenhet. Såsom kooperativa förbundet framhållit, bör naturligen
allmänheten icke på något sätt betagas möjlighet att erhålla tillgång till bil
liga varor, men erfarenheten synes mig hava visat, att förekommande försälj
ningar av denna art i regel icke varit till gagn för allmänheten. Försäljnin
garna kunna snarare anses hava framkallat ett konstlat köpebehov och hava
ofta omfattat mindervärdiga varor. Som regel anordnas dylika försäljningar
för att handlanden skall fa avyttra ett för honom tyngande lager. "Visserligen
kunde ur sistnämnda synpunkt ett förbud för sådana tillfällighetsförsäljningar
betraktas som ett försvarande av handelsidkarnas avsättningsmöjligheter. Men
härvid bör beaktas, att ifrågavarande försäljningar endast förekomma inom
detaljhandeln och att den stora grupp av detaljhandelns utövare, som äro
anslutna till Sveriges köpmannaförbund, enstämmigt uttalat sig för en begräns
ning av tillfällighetsförsäljningarna i enlighet med de av kommerskollegium i
principutlåtandet angivna riktlinjerna.
Då, som jag nyss angivit, tillfällighetsförsäljningarna för allmänhetens vid
kommande torde vara av skäligen ringa betydelse, synes ett tillmötesgående i
väsentliga delar av köpmannaförbundets önskemål icke böra möta betänklig
heter. I enlighet med denna min uppfattning har jag ansett tillstånd till till-
fällighetsförsäljning böra lämnas endast för försäljning av vissa kategorier av
varor, beträffande vilka en snabb utförsäljning kan vara av behovet påkallad.
Hur denna försäljningsverksamhet lämpligen bör i detalj regleras, torde jag i
det följande få närmare angiva.
Konkurs
hinder.
Gällande
rätt.
Utkastet.
I § 2 näringsfrihetsförordningen uppställes för rättigheten att idka gross
handel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, eller att, med
biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka
fabriks- och hantverksabeten, eller såsom yrke utöva annan hantering bland
annat fordran på rådighet över sin egendom.
I det preliminära författningsutkastet uteslöts denna bestämmelse. Som skäl
härför anfördes, att uppställandet av ett dylikt villkor knappast torde vara av
Kungl. Maj:ts proposition nr -il.
73
någon större praktisk betydelse. Råkade t. ex. en handlande i konkurs, måste
han avträda alla sina tillgångar till sina fordringsägare och bleve därigenom
praktiskt taget förhindrad att fortsätta sin handel. Vidare kunde ett dylikt
krav verka oegentligt, då ej mindre en konkursgäldenär, så snart konkursen
avslutats, kunde öppna näringsverksamhet än även den, som under hand eller
enligt ackordslagen erhållit ackord, vore oförhindrad att fortsätta sin rörelse.
I vissa fall kunde det vara lämpligt, att en yrkesidkare trots konkurs finge
fortsätta sin verksamhet. Så kunde t. ex. vara fallet i fråga örn en advokat,
en hantverkare eller en droskägare.
Mot utkastets ståndpunkt härutinnan hava i en del av de inkomna yttrande-
Yttrandena.
na anmärkningar framställts. Av länsstyrelserna anser sålunda länsstyrelsen
i Stockholms län, att detta villkor i vissa fall, såsom t. ex. beträffande mindre
hantverk, utan olägenhet kunde bortfalla, medan i andra fall åter, såsom
t. ex. beträffande näringsidkare, vilka i sitt yrke kunde anförtros förvalt
ning av annans egendom, villkoret syntes böra bibehållas. Aven länssty
relsen i Jönköpings län finner åtskillnad mellan olika näringsgrenar påkal
lad. Särskilt i fråga örn handeln kunde det icke vara med god ordning
överensstämmande, att en person, som måst överlåta sin egendom till sina gäl-
denärer, skulle under konkurstiden kunna ikläda sig nya förbindelser, måhän
da lägga sig till med ett icke obetydligt varulager och praktiskt taget fortsätta
sin verksamhet, som örn ingenting hänt. Att bringa reda i en sadan konkurs-
gäldenärs affärer bleve måhända ej alltid en så lätt sak. Länsstyrelsen i Ska
raborgs län anser kravet böra bibehållas i fråga örn handelsrörelse, länsstyrel
sen i Örebro län åtminstone i fråga örn butikshandel. Länsstyrelsen i Öster
götlands län ställer sig tveksam och förordar ytterligare utredning. Läns
styrelsen i Gotlands län hyser betänkligheter mot ett slopande av detta villkor.
Av handelskamrarna hava Östergötlands och Södermanlands handel skamsna
re, Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län förordat konkurshindrets bibehållande i fråga örn han-
delsyrket, medan Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg
samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare uttryckligen föror
dat konkurshindrets borttagande och övriga handelskammare lämnat utkastets
ståndpunkt härutinnan utan erinran.
Flertalet magistrater och stadsstyrelser synas ansluta sig till utkastets
ståndpunkt. Nio av dem hava dock ansett konkurshindret böra bibehållas,
medan sex funnit detta villkor böra upprätthållas allenast beträffande vissa
slag av näringsverksamhet. I följande yttranden har i ämnet gjorts mera
utförliga uttalanden.
Sålunda anför stadsstyrelsen i Lidingö: ’Låt vara att den omständigheten,
att en person icke är försatt i konkurs, icke är liktydigt med att vederbörande
är ekonomiskt vederhäftig för de förbindelser, han kan komma att ingå, så in
nebär dock villkoret om att näringsidkare skall råda över sin egendom ett ab
solut minimikrav på ekonomiskt underlag för företaget, som icke utan vidare
torde böra släppas, åtminstone vad beträffar nya företag. Det måste enligt
stadsstyrelsen mening verka stötande, örn en näringsidkare, som gjort konkurs,
omedelbart skulle kunna under ny firma, som ju enligt förslaget.icke behöver
innehålla hans namn, börja en liknande rörelse. Något olika ligger kanske
74
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
förhållandet beträffande fortsättandet av en en gång börjad rörelse efter in
träffad konkurs. Stadsstyrelsen kan emellertid icke dela den uttalade upp
fattningen, att det skulle vara synnerligen lämpligt att en advokat eller drosk
ägare skulle under dylika förhållanden få fortsätta sin verksamhet. Beträf
fande. advokatyrket torde kravet på ekonomisk vederhäftighet göra sig med
särskild styrka gällande. Vad åter en droskägare beträffar, förefaller det
stadsstyrelsen svårligen möjligt, att konkursgäldenären skulle själv kulina fori
sätta rörelsen med sina gamla fordon, vilka val, örn de icke köpts på avbetal
ning och återtagas av säljaren, måste avträdas till fordringsägarna. Stadssty
relsen skulle för sin del icke tveka, att genast avslå en ansökan örn tillstånd
till yrkesmässig automobiltrafik från en person i konkurs och skulle likaledes
indraga redan meddelat tillstånd, därest tillståndshavaren försättes i konkurs
och de i rörelsen använda automobilerna i samband härmed försäljas eller åter-
lagas av säljaren. Stadsstyrelsen vill vidare påpeka den praktiskt taget full
ständiga rättslöshet, som under konkursen kännetecknar sådana fordringsäga
re, vilkas fordringar uppkommit efter konkursen. Endast beträffande smärre
hantverkare, som för sin rörelse icke i nämnvärd utsträckning behöva anlita
kredit, torde rörelsens fortsättande efter konkursen kunna komma i fråga. Be
träffande dylika näringsidkare torde emellertid ett konkursförfarande mera
sällan förekomma, då ju några fordringsägare knappast finnas, och i varje fall
torde konkursen komma att behandlas enligt 185 § konkurslagen och sålunda
avvecklas på mycket kort tid. Stadsstyrelsen anser därför, att rådighet över
sin egendom bör bibehållas såsom villkor för rätten att driva näring. Därest
viss näringsutövning anses böra undantagas, såsom redan nu är fallet, torde
villkoret måhända böra begränsas till näring, som medför bokföringsskyldig
het.’ — Magistraten i Linköping anför: 'Man måste ju medge, att den nuva
rande formen för styrkande att en person, som vill börja handel, råder över
sin egendom d. v. s. icke är i konkurs försatt, är allt annat än effektiv. De nu
begagnade, så kallade konkursbevisen kunna ju icke intyga annat än att ve
derbörande icke är försatt i konkurs vid den domstol, inom vars värjo han vid
tiden för intygets utfärdande är mantalsskriven, och innebär således icke nå
got intygande, att icke vederbörande inom annan domkrets är försatt i konkurs,
som fortfarande pågår. Då det just efter inträffad konkurs är jämförelsevis
vanligt, att en köpman söker sig en annan verksamhetsort, är det således möj
ligt, att han, trots att hans konkurs ännu ej är avslutad, med klart konkursbe
vis kan börja handel på annan ort, förutsatt att han där blivit mantalsskriven.
Men det förefaller dock stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att det
skall göras direkt tillåtligt för en person, som icke råder över sin egendom, att
få öppna handel och inleda personer, som sakna kunskap örn förhållandet, i af
färstransaktioner. Enligt gällande konkurslag räknas ju till konkursbo även
egendom, som tillfaller gäldenären under konkursen, låt vara att av vad han
genom eget arbete under konkursen kan sig förvärva icke skall tillkomma kon
kursboet mera än vad som återstår, sedan avdrag skett för gäldenärens, hans
makas och oförsörjda barns och adoptivbarns skäliga underhåll. Det har som
skäl för borttagandet av det ifrågavarande villkoret anförts, att sedan genom
den nya bokföringslagen registreringsplikt införts för en hel del nya yrkesut
övare t. ex. advokater, det skulle vara obilligt att en sådan, därest han råkade
i konkurs, skulle betagas möjligheten att under konkursen fortsätta sin rörelse.
Ja, detta kan, örn man håller sig till just advokatexemplet, gälla beträffande
själva sakförarverksamheten, men denna är för en nutidens advokat av rätt un
derordnad betydelse i jämförelse med hans andra uppdrag, och det vill före
falla, som örn det ej vore så orimligt begärt, att även en advokat, vars huvud
sakliga verksamhet kan bestå i förmögenhetsförvaltning och dylikt, finge upp-
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
75
höra med sin verksamhet, så länge han icke rådde över sin egendom, och ännu
mer att han för att få börja verksamhet som förvaltare av andras egendom och
förmögenhet måste styrka, att han själv råder över sin egendom. Magistraten
anser, att för behörighet att driva handel m. m. alltjämt bör fordras att veder
börande styrker, att han råder över sm egendom. — Magistraten i Karlskrona
framhåller, att det väl funnes åtskilliga näringar, som utan menliga följder
kunde idkas även av den, som vore försatt i konkurs, men att vid flertalet bok-
föringspliktiga näringsgrenar detta med hänsyn till tredje mans rätt icke kun
de utan risk tillstädjas. Något intrång i näringsidkares förvärvsmöjlighet el
ler annat väsentligt men för honom genom bibehållandet av bestämmelsen om
konkurs såsom hinder för närings bedrivande torde icke vara att befara, ty i
alla de fall, där ackordsuppgörelse ej kommit till stånd, torde konkursgäldenä-
rerna framdeles liksom hittills för att skydda sig mot de gamla borgenärernas
krav komma att fortsättningsvis utöva sin rörelse i någon anhörigs eller väns
namn. Tillåtelsen att fortsätta näringen även under konkurs torde sålunda i
det stora flertalet fall komma att sakna varje praktisk betydelse, och under
alla förhållanden ansåge magistraten, att åtminstone handel ej borde få bedri
vas av den, som befunne sig i konkurstillstånd. — Magistraten i Ystad fram
håller, att konkurslagen i fråga örn ämbets- och tjänstemän stadgade prövning
i varje särskilt fall, huruvida lian, innan fyra månader förflutit från beslutet
örn egendomsavträdet, finge åter inträda i tjänsteutövning. Borttagandet av
ifrågavarande villkor för rättigheten att driva handel eller annan näring i me
ra vidsträckt omfattning vore ägnat att försvaga kravet på redbarhet hos nä
ringsidkarna och sålunda minska förtroendet inom näringslivet till men för
detsamma. Den av kommerskollegium förebragta utredningen syntes ock hos
vederbörande myndigheter och sammanslutningar konstatera snarare en ten
dens att skapa ytterligare legala villkor för rätten att idka handel än att vilja
borttaga ett för sagda befogenhet så vitalt villkor som ekonomisk handelsfri
het av här avsedda art. — Magistraten i T raneborg anför, att det syntes
väl överensstämma med grunderna för konkursinstitutet, att en gäldenär i och
med konkursutbrottet förlorade förvaltningen över sin rörelse och att denna
förvaltning överlämnades åt konkursboet. För en gäldenär, som drivit rörelse.
vöre nämligen orsakerna till obeståndet oftast att hänföra till rörelsen, och det
allmänna intresset av ett snart klarläggande av gäldenärens ekonomiska ställ
ning syntes därför kräva, att han fråntoges rätten att fortsätta en verksamhet,
som medför risk för nya förluster. Likaså vore det olämpligt att tillåta kon-
kursgäldenären att öppna ny rörelse, innan hans förra blivit avvecklad genom
konkursen. — Enligt magistratens i IIjo mening leie det icke något tvivel där
om. att olägenheter av ganska allvarlig art komme att uppstå i förhållandet
mellan konkursförvaltaren och gäldenären, om denne tillätes att fortfarande
driva handel eller annan näring. — Magistraten i Gävle anser, att ifrågavaran
de krav icke bör helt uppgivas utan bibehållas för rätt att idka handel i all
mänhet eller att driva fabriksrörelse. Konkursgäldenären bleve då ej betagen
möjlighet att ägna sig åt annat näringsfång. Ett dylikt villkor hindrade
dock i viss mån i konkurs satta affärsmän, som visat sig vara notoriska be
dragare, att fortsätta sin bedrägliga verksamhet. För näringslivet vore det
av intresse att förhindra tillkomsten av firmor, vilkas innehavare redan vid
starten vore i konkurs, och som i mer eller mindre grad skulle få karaktären
av ’sågspånsfirmor’.
Sveriges köpmannaförbund, med vilket Sveriges hantverk sorganisation in
stämmer, anser förbudet böra bestå i fråga örn handelsrörelse. Förbudet hade
en viss moralisk verkan och vore mången gång ägnat att sporra en gäldenär till
än större ansträngningar för att undgå insolvens.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4-1.
Departe mentschefen.
I övrigt har endast Sveriges advokatsamfund motsatt sig ett slopande av be stämmelsen örn konkurs såsom hinder för näringsutövning. Samfundet har i ämnet uttalat följande:
o 'Advokatverksamheten vore ett typiskt exempel på ett yrke, som icke borde få utövas av andra än dem, som råda över sig och sitt gods. I samfundets stad ga^ funnes föreskrift härom. Redan den omständigheten, att med varje ut övning av advokatverksamhet för egen räkning måste följa omhänderhavande i större eller mindre utsträckning av annans medel, torde motivera det av sam fundet upprätthållna kravet på dess ledamöters rådighet över sig och sitt gods. Men oavsett detta förhållande vore det av> vital betydelse för advokaten att i sin yrkesverksamhet hava den icke minst i ekonomiskt avseende självständiga ställning, som erfordrades såväl för att sätta honom i tillfälle att verkställa nödig sovring av erbjudna uppdrag som för behörigt hävdande av klientens rätt och bästa gentemot alla stridande intressen. Det torde vara uppenbart, att konkurstillstånd tillskapade både en osäkerhet beträffande möjligheten att på betryggande sätt omhänderhava främmande medel och ett beroende av andra, som vore oförenligt med drivande på tillfredsställande sätt av egen advokat verksamhet. Utan tvivel gåves det även andra mera näringsbetonade yrken än advokatverksamheten,^ för vilka det vore lämpligt upprätthålla kravet, att nä ringsidkaren måste råda över sig och sitt gods. Exempelvis torde det vara betänkligt att medgiva en i konkurstillstånd försatt handelskommissionär rätt att fortsätta rörelsen, särskiltsom dylik rörelse ofta bedreves utan lager och under sådana förhållanden i övrigt, att mellankommande konkurs icke de facto medförde någon inskränkning i möjligheten att fortsätta verksamheten. Sty relsen vore icke beredd att taga ståndpunkt till problemet örn den utsträckning, i vilken ett uppgivande av kravet på att näringsidkare skall råda över sig och sitt gods vore motiverat. Av det anförda torde dock framgå, att konkurs såsom diskvalifikationsgrund för näringsutövning icke borde generellt avskaffas.’
I sitt utlåtande av den 6 juni 1931 förklarade kommerskollegium det ej kunna förnekas, att vissa skäl talade för att konkurs såsom absolut hinder för nä ringsutövning finge bortfalla. Någon större praktisk betydelse syntes frågan dock icke äga. Ifrågasättas kunde emellertid örn icke konkurshindret borde bibehållas för vissa grupper av näringsutövare. Vad styrelsen för Sveriges advokatsamfund haft att anföra härom syntes ej kunna frånkännas berätti gande. De grupper av näringsutövare, för vilkas del konkurshindret borde bibehållas, syntes närmast vara de, som i en eller annan form handhade för valtningen av andras egendom. Att emellertid härvidlag finna en lagtekniskt hållbar gränslinje torde erbjuda stora vanskligheter. En möjlighet vöre, att i näringslagen låta hindret i fråga bortfalla men att i vissa specialförfattningar upptaga en föreskrift, motsvarande den i gällande lag upptagna, att för nä- ringsutövningen ifråga fordrades bl. a. att råda över sin egendom. En annan möjlighet vore att i näringslagen bibehålla konkurshindret generellt men att bereda t. ex. den myndighet, som förde handelsregister, rätt att, där särskilda skäl föreligga, medgiva undantag. Skulle ingen av dessa vägar befinnas fram komlig, syntes gällande lags föreskrift i ämnet böra bibehållas.
De framställda invändningarna mot förslaget örn konkursvillkorets bort tagande synas mig till stor del bottna i ett överskattande av verkningarna av en sådan åtgärd. Följden skulle ingalunda, såsom i ett av yttrandena befarats, bliva, att gäldenären skulle kunna 'praktiskt taget fortsätta sin verksamhet, som
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
77
om ingenting hant’. Enligt 27 § konkurslagen skall all egendom, som tillhörde
gäldenären, då beslutet örn egendomsavträde meddelades, eller som tillfaller ho
nom under konkursen, anses såsom konkursboets egendom. Från vad gäldenären
under konkursen kan förvärva genom eget arbete skall dock avdrag göras dels
för vad som åtgår till hans eget samt hans makes och oförsörjda barns eller
adoptivbarns skäliga underhåll, dels ock för all kostnad till förlag, och har
gäldenären att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse örn vad så
lunda må avdragas. Vidare äger enligt 60 § konkurslagen förvaltaren att
för konkursboets räkning fortsätta den rörelse gäldenären tidigare drivit. Av
dessa bestämmelser lärer följa, att även örn det i nuvarande näringsfrihets-
förordning uppställda förbudet för näringsutövning under konkurs skulle bort
falla, gäldenären dock i allmänhet bleve förhindrad att utan konkursförval
tarens medgivande driva näring.
Som kommerskollegium framhållit torde frågan örn detta villkors bibehål
lande emellertid vara av skäligen ringa betydelse. På grund härav och då
i flera av de inkomna yttrandena yrkande gjorts örn bestämmelsens bibehål
lande oförändrad, har jag icke funnit anledning att nu föreslå någon ändring
av stadgandet i fråga.
Vid upptagandet av det utredningsarbete, vars resultat nu är under över
vägande, synes hava förutsatts, att arbetet skulle utmynna i en genomgri
pande revision av näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande
författningar. De ämnen, som skulle upptagas till behandling, avsågo sålunda
—- jämte frågorna örn legala kompetens villkor samt kringföringshandel och
s. k. realisationer — jämväl bland annat spörsmålet örn utlännings rätt att
idka näring och frågan örn ändringar i näringsregistreringen, varjämte ifråga
sattes, huruvida icke ett sammanförande av olika på skilda författningar nu
uppdelade näringsrättsliga bestämmelser kunde ske.
Som framgår av den redogörelse, jag förut lämnat för frågan örn de legala
kompetensvillkoren, finner jag mig icke kunna förorda, att några bestämmelser
därom inflyta i lagstiftningen. Frågan örn näringsregistreringens omläggning
torde lämpligen böra upptagas i samband med en blivande revision av lagen
angående handelsregister, firma och prokura, vilken fråga dock icke är i det
läge, att den kan i detta sammanhang företagas till slutlig prövning. Vad
angår spörsmålet om utlännings rätt att här i riket idka näring, lärer en revision
av bestämmelserna därom icke för närvarande lämpligen böra ifrågakomma.
Beträffande slutligen tanken på en mera enhetligt ordnad näringslagstiftning
genom sammanförande av de på olika författningar splittrade bestämmelserna
i ämnet, kunde en sådan ordning ur teoretisk synpunkt visserligen synas moti
verad. Emellertid lärer detta numera få anses praktiskt ogenomförbart på
grund av mängden och omfattningen av de specialförfattningar av näringsrätts-
ligt innehåll, som efter hand tillkommit.
Bland de skilda spörsmål, som under förevarande utredningsarbete varit
föremål för behandling, skulle sålunda återstå endast frågan om kringförings
handel och tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka former av handel, enligt
U trednings-
arbetets
resultat.
Deporte
ra entschefen.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
vad jag förut angivit, även enligt min uppfattning vissa ändringar i gällande
bestämmelser äro påkallade.
Med hänsyn till den begränsade räckvidd, den förevarande frågan sålunda
erhållit, synes mig knappast lämpligt att i detta sammanhang företaga en
omarbetning av hela näringsfrihetsförordningen. Ehuru vissa delar av denna
författning numera upphävts och andra genom utvecklingens gång kommit
att sakna praktisk betydelse, torde något behov av en ny författning i ämnet
dock icke vara för handen.
Vid övervägandet av frågan örn ändringar i bestämmelserna örn kringförings-
handel och tillfällighetsförsäljning har jag funnit, att de nya stadganden, som
bliva erforderliga, icke låta sig väl inpassas i näringsfrihetsförordningen. Jag
anser mig därför böra föreslå, att dessa bestämmelser upptagas i en särskild
lag, benämnd lag om krin g förin g shandel och tillfällighetsförsäljning. Förslag
till en sådan lag har inom handelsdepartementet utarbetats. Därvid hava ock
så beaktats bland annat de önskemål, som framkommit örn beslagsrätt vid och
skärpta påföljder för olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.
Härtill torde jag få närmare återkomma i det följande vid behandling av lagens
särskilda paragrafer.
Vid utfärdandet av en ny lag av nu avsett innehåll torde böra i näringsfri
hetsförordningen intagas hänvisning till ifrågavarande lag. I samband därmed
lära också förordningens stadganden örn utlännings rätt att idka näring böra
undergå vissa följdändringar. Nu avsedda bestämmelser hava sammanförts i en
lag örn ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad’
näringsfrihet, vartill förslag jämväl utarbetats inom handelsdepartementet.
Jag torde härefter få övergå till författningsförslagens särskilda paragrafer.
Förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.
Rubriken.
Då näringsfrihetsförordningen med uttrycket gårdfarihandel endast avser
varors kringförande till salu utom ort, där gårdfarihandlaren är bosatt, eller,
örn han tillika anmält sig idka fast handel, där han inrättat kontor av stadig
varande beskaffenhet, samt detta uttryck icke torde väl passa in på nyare for
mer av ambulerande handel, har i enlighet med kommerskollegii hemställan i
lagförslaget använts uttrycket kringföringshandel såsom beteckning för all
försäljning för omedelbar leverans av medförda varor. Under detta begrepp
faller dock ej försäljning under besök, som skett i anledning av kundens därom
på förhand framställda begäran. Likaledes har näringsfrihetsförordningens i
viss mån missvisande uttryck realisation ersatts med uttrycket tillfällighets
försäljning.
1-3
§§.
Till förklaring av de i dessa paragrafer upptagna bestämmelser torde få
hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. Här må endast ytterli
gare tilläggas, att tillståndstvånget uttryckligen är avsett att omfatta även
Kungl. Maj:ts proposition nr Al.
79
kringföringshandel, som bedrives av bolag och andra juridiska personer. Då
uttrycket ’ort’, som användes i näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn
gårdfarihandel, måste anses alltför obestämt för att i detta sammanhang
begagnas, har, såsom kommerskollegium föreslagit, tillståndstvånget i stället
hänförts till området utanför den kommun, där sökanden är bosatt eller där han
driver fast handel. Juridisk person bör anses vara bosatt, där styrelsen har
sitt säte, eller, örn styrelse icke finnes, där rörelsens huvudkontor är beläget. —
Att de försäljare, som anlitas vid kringföringshandel, jämväl böra av myndig
heten godkännas, synes mig nödvändigt för att säkerställa syftet med de nu
ifrågasatta bestämmelserna.
4 §.
Det material, som skall ligga till grund för tillståndsmyndighetens prövning,
bör i första hand förebringas av sökanden själv. Då det är av betydelse, att
härvid upplysning föreligger örn arten av de varor, som skola kringföras, har
i förslaget liksom i det tidigare utkastet sökanden ålagts att vid ansökan läm
na uppgift härom. Sådan föreskrift finnes icke i gällande rätt. Då den, genom
vilken försäljningen skall äga rum, måste vara godkänd av tillståndsmyndig-
het, har sökanden vidare ålagts att lämna uppgift örn vem han vill använda
som försäljare.
I stället för gällande bestämmelser örn beskrivning på utseende och ålders-
uppgift har upptagits ett stadgande därom, att försäljarens fotografi skall
ingivas för att sedan införas i det för honom utfärdade beviset. Vill sökan
den själv kringföra varorna, gäller vad som stadgats om försäljare naturligen
även för honom.
Mot den i det preliminära utkastet föreslagna föreskriften örn skyldighet för
sökanden att vid ansökan om tillstånd till kringföringshandel utom hemorten
förete intyg, att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet har läns
styrelsen i Älvsborgs län uttalat, att detta intyg visserligen gåve intryck
av att vara en verklig spärr mot olämpliga handlande, men att enligt läns
styrelsens förmenande intyget i praktiken ej komme att bli mycket mer än
en formalitet. Hade vederbörande ej tidigare råkat i sådant klammeri med
rättvisan, som ej kunde fördöljas, kunde man vara övertygad örn, att ju sva
gare han vore som självförsörjare desto vackrare intyg kunde han prestera från
de kommunala myndigheterna örn sin lämplighet som gårdfarihandlare. Gård-
farihandeln vore den sista utvägen före fattigvården, och en god kommunal
man strävade naturligtvis såväl i kommunens som i den sökandes eget intresse,
att förhindra att vederbörande folie fattigvården till last. Han intalade sig
lätt, då han skulle utfärda intyget, att sökanden vore för arbetet lämplig. För
länsstyrelsen åter ställde det sig oftast mycket svårt att skaffa sig säkrare
uppgifter än dem, som lämnades av de kommunala förtroendemännen med
deras lokala personkännedom. Under framhållande av att anskaffande av in
tyg ofta vore betydligt mera betungande än vad man i allmänhet syntes vara
böjd att antaga, har man vidare anmärkt, att sökanden ofta kunde vara så väl
känd för länsstyrelsen, att särskilt intyg örn hans redbarhet och ordentlighet
finge anses fullständigt obehövligt.
80
Kungl. Majlis proposition nr
-
4
1.
Även om ifrågavarande intyg, varom föreskrift för övrigt finnes i näringsfri-
hetsförordningen, på sätt länsstyrelsen gjort gällande icke alltid kommer att
visa sig fullt tillförlitligt, lärer intyget dock i regel kunna tjäna tillståndsmyn-
digheten till god ledning. Jag har därför ansett bestämmelsen härom böra
bibehållas. Då emellertid sökanden kan vara så välkänd, att intyg örn red
barhet och ordentlighet må vara onödigt, har föreskrivits, att sådant intyg
endast erfordras, då sökanden icke är av myndigheten känd. Är sökanden
ett aktiebolag eller annan juridisk person lärer det icke kunna komma i fråga
att upprätthålla en dylik föreskrift. Skyldighet att förete ifrågavarande
intyg har därför endast föreskrivits för fysiska personer.
Enligt gällande rätt skall enahanda intyg företes även i fråga örn den, ge
nom vilken försäljningen skall äga rum. Kommerskollegium samt några läns
styrelser och Sveriges köpmannaförbund hava ansett föreskriften härom böra
bibehållas. Det torde dock vara att befara, att detta intyg i fråga örn för
säljarna långt mer än i fråga om sökanden skulle bliva en tom formalitet utan
praktisk betydelse. Att utöver det fall, då sökanden ärnar själv kringföra
varorna -—- närmast motsvarande den nuvarande gårdfarihandeln — föreskriva
dylikt intyg i fråga örn försäljarna, har därför icke synts mig påkallat.
För närvarande fordras i fråga om såväl sökanden själv som hans biträden
jämväl myndighetsbevis, konkursbevis och för gift kvinna i äldre äktenskap,
vilken sammanlever med mannen, bevis örn mannens tillåtelse till verksamhe
tens utövande. I utkastet upptogs icke föreskrift örn skyldighet att förete
dessa bevis och häremot har i de inkomna yttrandena icke gjorts någon anmärk
ning. Då dessa intyg ej synas vara av nämnvärd betydelse men väl förorsaka
sökandena både besvär och kostnader, har jag ansett fordran härom icke böra
uppställas.
Enligt utkastet skulle sökanden vidare förete bevis, att han erlagt honom
påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till
betalning. Sveriges organiserade gårdfarihandlare hava mot detta stadgande,
som saknar motsvarighet i nuvarande näringsfrihetsförordning, anmärkt, att
det icke syntes riktigt, att ifråga örn en viss verksamhetsgren göra en närings
idkares rätt att utöva sin rörelse beroende av örn han guldit sina utskylder eller
ej, då dylik skyldighet ej i andra fall uppställts som villkor för näringsut-
övning. Magistraten i Örebro framhåller, att bestämmelsen även skulle gå ut
över den, som trots god vilja icke kunnat betala sin skatt, och hindra honom
i hans lovvärda önskan att försörja sig.
Utskyldernas punktliga erläggande får visserligen i allmänhet anses vara
ett kriterium på redbarhet och ordentlighet. Att emellertid för en viss grupp
av näringsidkare uppställa fordran på företeende av bevis om utskyldernas
erläggande synes mig varken rättvist eller lämpligt, varför det ifrågasatta
stadgandet icke upptagits i lagförslaget.
5 §•
För innebörden av dessa bestämmelser har tidigare redogörelse lämnats i sam
band med den allmänna motiveringen.
Kungl. Majlis proposition nr kl.
81
Att tillståndsmyndighetens beslut får i vanlig ordning överklagas genom
besvär, torde icke behöva särskilt anmärkas.
6
§.
För underlättande av länsstyrelsernas kontroll har, i likhet med vad för när
varande är fallet, tillstånd till kringföringshandel utom hemorten ansetts böra
beviljas allenast för kalenderår eller del därav.
Enligt utkastet skulle jämväl i fråga örn kringföringshandel inom hemorten
årlig framställning göras. Detta torde dock näppeligen vara av behovet påkal
lat. Här hava myndigheterna att pröva ansökningen efter andra grunder än
då fråga är örn kringföringshandel utom hemorten. Har det en gång blivit av
polismyndigheten i hemorten avgjort, att anledning icke föreligger att förvägra
sökanden rätt att där idka kringföringshandel, synes all sannolikhet tala för
att han jämväl ett kommande år är lika lämpad att utöva denna verksamhet,
vadan en förnyad ansökan merendels endast bleve en tom formalitet, förenad
med besvär och kostnader. Härtill kommer, att myndigheten, såsom jag se
nare torde få närmare beröra, synes böra tillerkännas befogenhet att, när helst
anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet och godkännandet. An
ställer sökanden ny försäljare, måste naturligen polismyndighetens godkän
nande beträffande denne inhämtas. På grund av vad sålunda anförts har jag
i fråga örn kringföringshandel inom hemorten ansett bevis örn tillstånd och
godkännande böra kunna utfärdas att gälla tillsvidare eller, örn anledning där
till förekommer, för viss tid.
Slutligen må anmärkas, att den i näringsfrihetsförordningen nu upptagna
anvisningen, att tillkännagivande örn det meddelade tillståndet till polis- och
kommunalmyndigheternas efterrättelse bör införas i länskungörelsema, icke
upptagits i förslaget. Föreskrift härom har ansetts obehövlig, då länsstyrel
serna även därförutan lära komma att införa dylikt meddelande, därest så
finnes lämpligt.
7 §.
Såsom jag förut nämnt, upptogos i enlighet med kommerskollegii förslag i det
preliminära författningsutkastet vissa detaljerade föreskrifter i fråga örn för
säljarnas kvalifikationer vid kringföringshandel utom hemorten, medan vid
kringföringshandel inom hemorten endast den skulle få underkännas såsom
försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämplig.
I ett flertal yttranden har hemställts, att de för försäljarna uppställda speci
ella kraven måtte ersättas med en generell föreskrift örn lämplighet. Så fram
håller t. ex. föreningen Skyddsvärnet, att dessa fordringar skulle utgöra ett
svårt hinder i föreningens verksamhet för beredande av arbete åt frigivna
fångar och att det syntes tvivelaktigt, örn lagstiftarens mening varit, att
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen skulle kunna ytterligare skärpas ge
nom restriktioner i speciallagstiftningen. Kooperativa förbundet anför i det
ta sammanhang:
’Det synes styrelsen, som örn de föreslagna bestämmel
serna om försäljare vore onödigt rigorösa, liksom de äro oförenliga med
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami. 3k käft. (Nr kl.)
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
den frihet att utvälja och anställa personal, handelsidkare eljest äger. Avgjort
olämpligt finner styrelsen det vara att lägga i myndighetens hand att på grun
der, som icke äro angivna i lagen, vägra en person rätt att förtjäna sitt bröd
som försäljare. Överhuvud är styrelsen av den meningen, att det närmast bör
ankomma på den firma, som bedriver kringföringshandeln, att utvälja de per
soner firman vill använda som biträden i sin verksamhet. Att ställa sådana
firmor eller handelsidkare i annan klass än de företagare, som driva affär
uteslutande i butik, förefaller att vara oegentligt och ägnat att inge allmän
heten en generellt taget oberättigad misstro till den varuhandel, som drives
från rörliga lager. Styrelsen hyser därför den uppfattningen att ifrågavarande
bestämmelser böra utgå ur paragrafen.’ Magistraten i Örebro finner före
skriften örn läkarintyg onödig och orättvis, då något liknande icke funnes stad
gat för andra yrkesgrupper, vilka på grund av sin verksamhet kunde tänkas
utgöra en lika stor smittofara. Samma synpunkt understrykes av föreningen
Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Magistraten i Skara anser fordran
på läkarintyg vara av föga praktisk betydelse, eftersom smittsam sjukdom
kunde uppkomma under tillståndstiden.
Kommerskollegium har i sitt senare utlåtande framhållit, att kollegium vis
serligen i principutlåtandet föreslagit den i utkastet intagna uppräkningen av
absoluta diskvalifikationsgrunder för försäljarna, men att kollegium med hän
syn till vad i vissa utlåtanden anförts numera ville förorda, att denna uppräk
ning utginge. Såsom i en del yttranden framhållits, finge nämligen en dylik
specifikation anses vara onödig. Vad särskilt anginge sådan sökande, som
dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ville kollegium erinra örn,
att de sakkunniga, som den 30 september 1915 avgivit förslag till borttagande
ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, i sitt
betänkande framhöllo, att för framtiden borde iakttagas den största återhåll
samhet i fråga örn sådana föreskrifter utanför strafflagen, vari rättsförluster
bleve förbundna med bistraff av ifrågavarande natur. Vid ärendets fram
läggande för riksdagen (prop. 1918, nr 63, sid. 68) anslöt sig vederbörande
departementschef till de sakkunnigas uttalande i denna del. Kollegium hem
ställde, att föreskriften i fråga begränsades så, att som försäljare icke finge
godtagas den, som icke kunde anses därtill lämplig.
De sålunda framställda anmärkningarna synas mig icke kunna frånkännas
berättigande. Vid bestämmande av de fordringar, som böra uppställas i fråga
örn försäljarna, får icke förbises, att det dock är sökanden, på vilken ansvaret
för kringföringshandelns tillfredsställande anordnande och bedrivande i första
hand vilar, och att det ligger i hans intresse att endast anställa sådana biträden,
som kunna förväntas utöva sin syssla utan att giva anledning till anmärkning.
Det må också erinras, att sökanden, därest olämpliga försäljare anlitas, löper
risk att få tillståndet indraget. På grund härav har jag i fråga örn försäljarna
ansett annat stadgande i förevarande avseende icke böra uppställas än att som
sådan icke må godtagas den, som kan antagas vara därtill olämplig. Länssty
relserna hava sålunda här lämnats fri prövningsrätt.
I paragrafens andra stycke har meddelats bestämmelse därom, att särskilt
Kungl. Majlis proposition nr 4l.
83
bevis skall utfärdas för den, som godkänts som försäljare. Att handlanden
själv skall erhålla bevis örn det honom meddelade tillståndet att idka kringfö-
ringshandel torde icke behöva i lagtexten utsägas. Såsom av kommerskolle
gium framhållits, lärer hinder ej möta, att medgivande till försäljning i an
nat län lämnas genom påstämpling å tillståndsbeviset eller å försäljarens
bevis.
I det föregående har jag angivit som min mening, att avgiften för tillstånds
beviset bör utgöra tio kronor. För det särskilda beviset örn försäljares god
kännande torde lösen och stämpel böra utgå såsom för annat bevis enligt gäl
lande bestämmelser med tillhopa två kronor 50 öre eller, örn påstämpling sker
å tidigare utfärdat bevis, två kronor.
8 och 9 §.
I 8 § hava uppräknats de varuslag, vilka synas böra få kringföras till salu
utan att tillstånd enligt de nu föreslagna bestämmelserna skall behöva inhäm
tas. Härvid hava sådana förnödenhetsvaror ansetts böra ifrågakomma, som för
närvarande pläga i större eller mindre omfattning kringföras för försäljning
och beträffande vilka denna handel visat sig fylla ett verkligt behov.
Genom orden 'liknande produkter’ i andra stycket har betonats, att bestäm
melsen icke får tolkas så snävt, att t. ex. alster från höns- eller biskötsel ute
slutas.
Att för rätten att fritt försälja fisk och vilt fordra, att fråga är örn egen
eller familjemedlems fångst, torde icke vara lämpligt. Ofta lärer fiskaren ej
själv ombestyra försäljningen till allmänheten, utan andra personer möta upp
vid fiskebåtarnas ankomst och besörja distribueringen. Likaså torde jaktby
te ej sällan saluföras genom annan. Härtill kommer att dessa livsmedel äro
lätt förstörbara och därför kräva snabb försäljning.
Vad hantverksalster beträffar har jag icke kunnat biträda kommerskollegii
uppfattning, att kringföringshandeln därmed skulle, med avvikelse från gäl
lande rätt, underkastas tillståndstvång. En dylik åtgärd skulle enligt mitt för
menande utgöra ett alltför stort intrång i vissa hantverkargruppers möjlighet
att utan särskilda kostnader och besvär på för dem tjänligaste sätt vinna av
sättning för sina alster. För övrigt torde det i praktiken mången gång vara
hart när ogörligt att draga en gräns mellan hemslöjds- och hantverksalster.
Att tidningar, tidskrifter och böcker icke medtagits i förslaget beror därpå,
att försäljningen av tryckta skrifter reglerats i tryckfrihetsförordningen.
I fråga om vissa av de i förevarande paragraf uppräknade varuslagen kun
de måhända synas, som örn fordran på tillstånd icke skulle kunna anses
orimlig, särskilt då tillstånd för kringföringshandel i den kommun, där sö
kanden är bosatt eller där han driver sin fasta handelsrörelse, icke skulle be
höva sökas årligen utan kunna meddelas att gälla tillsvidare. Men härvid
får icke förbises, att enligt de föreslagna bestämmelserna varje försäljare måste
vara för tillståndsmyndigheten anmäld och av denna godkänd samt innehava
med sitt fotografi försett bevis om godkännandet. Såsom i de över utkastet
avgivna yttrandena framhållits, pläga åtskilliga varor genom av producenter
84
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
oell andra företagare anställda biträden kringforslas för försäljning. Sålunda
utsändas ofta bröd, mjölk, grädde, kött och andra charkuterivaror samt malt-
och läskedrycker till försäljning genom särskilda utkörare. Det skulle vålla
företagarna besvär och kostnad samt vid oväntat förfall för en utkörare, t. ex.
genom iråkad sjukdom, vara dem praktiskt taget omöjligt att endast använda
sig av på förhand godkända försäljare.
Skulle emellertid kringföringshandel med varor, som i paragrafen avses, så
bedrivas, att den lämnar rum för berättigat klander, bör den kunna stoppas. I
9 § har därför stadgats, att, örn kringföringshandeln giver anledning till an
märkning, densamma må av myndighet, som eljest skulle haft att pröva an
sökan örn tillstånd, förbjudas.
Framhållas må, att även denna kringföringshandel naturligen är underkastad
förekommande hälsovårds- och ordningsföreskrifter. Sålunda har t. ex. en var,
som i Stockholm vill idka försäljning av mjölk och grädde, att därom göra
anmälan till hälsovårdsnämnden.
10
§.
I vissa författningar förekomma särskilda bestämmelser örn rätt att idka
kringföringshandel med varor av visst slag. Sålunda förbjudes all kringfö
ringshandel med guld- och silverarbeten i 22 § 1 mom. förordningen den 18
oktober 1912 angående kontroll å guld- och silverarbeten, vilket förbud genom
2 § förordningen den 8 mars 1923 angående kontroll å platinaarbeten utsträckts
att gälla även dylika arbeten. I 10 § förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka förbjudes kringföringshandel med pilsnerdricka på
landet och givas särskilda regler för sådan handel i stad. Då föreskrifter av
denna art uppenbarligen böra gälla oavsett stadgandena i den nu föreslagna
lagen, har det i förevarande paragraf givna stadgandet ansetts påkallat.
11
§•
De här föreslagna bestämmelserna gälla endast sådan försäljning av varu
lager, som handelsidkare — fysisk såväl som juridisk person — anordnar i
annan kommun än den, där han driver fast handel.
I sitt principutlåtande föreslog kommerskollegium, som nämnts, att tillstånd
till tillf ällighetsf ensäljning endast skulle kunna erhållas'för försäljning av ska
dade eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor, som tillhörde kon
kurs- eller dödsbo. Att skadade eller för hastig förskämning utsatta varor böra
kunna få försäljas på detta sätt synes även mig påtagligt. Exempelvis kan i frå
ga örn frukt och liknande lätt skadade och skämda varor extraordinära försälj-
ningsmetoder vara påkallade till undvikande av att varorna förstöras. Det kan
likaledes vara av vikt, att en handlande lätt kail göra sig av med ett genom
brand eller av annan anledning skadat lager. Utkastets förslag, att tillfäl-
lighetsförsäljning skulle i allmänhet omfatta varor, som äro utsatta för hastig
värdeminskning, d. v. s. jämväl säsongvaror, mot vilket förslag anmärk
ning framställts i ett flertal yttranden, finner jag mig däremot icke kunna
tillstyrka. I fråga örn konkurs- och dödsbons tillhörigheter lärer ofta behov
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
85
av lätta och förmånliga avsättningsmöjligheter föreligga. Jag har därför an
sett mig böra biträda kommerskollegii av köpmannaförbundet utan erinran
lämnade förslag härutinnan. Någon anledning att, såsom i utkastet ifråga
sattes, bereda den, som från konkurs- eller dödsbo förvärvat varor, tillfälle att
begagna sig av förevarande försäljningsform för varornas avyttring, synes mig
icke föreligga.
Några särskilda direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekommande an
sökningar lära icke erfordras. Det torde vara tämligen självfallet, att, därest
de uppställda fordringarna fyllts, tillstånd icke bör vägras med mindre sär
skilda skäl kunna föranleda därtill.
Beträffande frågan, huruvida handelskammarens yttrande skall infordras, har
jag icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter mot en obligatorisk före
skrift härom. Med hänsyn till de av Stockholms handelskammare i detta sam
manhang framhållna synpunkter har det synts mig tillrådligt att icke i lagtex
ten upptaga något stadgande i förevarande hänseende utan lämna länsstyrelser
na fritt att med hänsyn till omständigheterna avgöra, såväl huruvida vederbö
rande handelskammare bör lämnas tillfälle till yttrande i ärendet, som ock örn
yttrande från annat håll bör inhämtas.
Enligt gällande rätt är från tillståndstvånget undantaget tillfällighetsförsälj-
ning å marknader. Denna bestämmelse har bibehållits, men härutöver har
synts lämpligt att göra undantag även för mässor och utställningar.
Från ett par håll har gjorts gällande, att tvekan kunde uppstå örn innebör
den av uttrycket tillfälligtvis avyttra lager av handelsvaror.
Såsom kommerskollegium anmärkt, torde det vara patagligt, att butiker, som
hållas öppna under badsäsongen eller eljest endast under tid, da köpenskap pa
viss plats plägar förekomma, icke falla under förevarande paragrafs bestäm
melser. Att däremot draga en bestämd gräns mellan stadigvarande handels
rörelse och tillfälligt avyttrande av lager av handelsvaror lärer icke låta sig
på förhand göra, utan omständigheterna i det särskilda fallet torde här få
bliva avgörande. I allmänhet lärer butiksrörelse, som stadigvarande hålles
öppen viss eller vissa dagar i veckan, vara att hänföra till förstnämnda slag
av handel.
I några av de inkomna yttrandena har framhållits, att de nuvarande föreskrif
terna örn tillfällighetsförsäljning ofta kringginges på så sätt, att handlanden
till handelsregistret anmälde filialer på ett flertal platser, där han förut-
såge, att tillfällighetsförsäljning lämpligen kunde äga rum. Då det kunde
vara att befara, att samma förfarande komme att tillämpas även framdeles,
ifrågasattes att till paragrafen borde göras ett tillägg, varav klart fram-
ginge, att anmälan till handelsregistret örn rörelse pa annan plats icke i
och för sig berättigade till sådan försäljning, som paragrafen avsåge. Ett till-
lägg av berörd art synes mig dock knappast kunna anses erforderligt. Att en
filialanmälan icke utan vidare kan medföra rätt till tillfällighetsförsäljning,
utan att därför fordras att handlanden verkligen driver stadigvarande handels
rörelse inom den kommun, där filialen anmälts, lärer till fullo framgå redan av
paragrafens formulering.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr jfl.
12
§.
Föreskriften att tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där försälj
ningen skall äga runi, står i överensstämmelse med gällande rätt.
Skyldighet för sökanden att förete bevis, att han behörigen anmält sig inom
riket idka handel, har endast ansetts påkallad för den händelse sökanden icke
gjort dylik anmälan till det av tillståndsmyndigheten förda handelsregistret.
I likhet med vad som föreslagits beträffande ansökan örn kringföringshandel
har bevis örn redbarhet och ordentlighet endast föreskrivits i fråga örn fysisk
person, som icke är av länsstyrelsen känd.
Enligt gällande rätt åligger det sökanden att även uppgiva de biträden
han vill använda och att angående dem förete vissa intyg. Då det emellertid
synts mig böra sta handelsidkaren fritt att utan anmälan själv avgöra, vilka
biträden han vill använda vid dessa försäljningar, hava motsvarande bestäm
melser icke upptagits i förslaget.
13 §.
De här upptagna föreskrifterna örn viss avgift till varje försäljningskom-
mun återfinnas i gällande näringsfrihetsförordning. Mot dessa föreskrifter har i
de avgivna yttrandena i några fall anmärkningar framkommit. Med hänsyn till
vanskligheten att bestämma avgiftens storlek borde sålunda enligt länsstyrel
sen i Gotlands län någon mot skatteplikten svarande utgiftsskyldighet icke
vara förenad med ifrågavarande näringsrätt. Skulle avgift utgå, borde i ansök
ningen uppgift lämnas ej blott örn varulagrets omfattning och värde utan även
örn den myckenhet, som beräknades komma att försäljas inom varje kommun.
Sveriges köpmannaförbund har yrkat, att den föreslagna avgiften måtte väsent
ligt höjas och sättas så hög, att kommunerna erhölle en någorlunda tillräcklig er
sättning för den minskning i skatteinkomster, som vållades dem genom avbräc
ket i den bofasta handelns intäkter. Enligt magistraten i Lund borde avgiften
till varje kommun bestämmas till viss procent av bruttoförsäljningssum
man inom kommunen, därvid sökanden, innan tillståndet erhölles, borde ställa
vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet. Magistraten i Halmstad
ansag, att det för fragan örn avgift skall utgå eller ej avgörande borde vara,
huruvida försäljningen skedde i förvärvssyfte eller endast i avsikt att med
minsta möjliga förlust realisera, vad man utan tanke på vinst fått hand örn.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att tillståndet icke
borde beviljas, förrän sökanden deponerat den avgift, som länsstyrelsen be
stämt. Slutligen ma anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg
att tvekan kunde råda, huruvida municipalsamhälle vore att betrakta som
särskild kommun och alltså skulle uppbära avgift enligt förevarande para
graf. Kommerskollegium förklarade sig finna skäligt, att avgift för tillfäl-
lighetsförsäljning inom municipalsamhälle tillfölle samhällets kassa.
Anledningen till ifrågavarande avgifters införande, vilket skedde redan
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
87
genom förenämnda förordning den 23 september 1887, synes hava varit en
önskan att bereda försäljningskommunen viss ersättning i anledning därav,
att vinsten å försäljningen icke kunde beskattas inom kommunen. Ur prin
cipiell synpunkt torde visserligen häremot kunna anmärkas, att sökanden kan
få erlägga dubbel skatt, men då det ur andra synpunkter synes fullt berättigat
att ålägga tillfällighetshandeln jämförelsevis höga avgifter, och de nu utgående
beloppen, mot vars storlek anmärkning icke framställts, icke synas oskäliga,
har nu gällande bestämmelse härom i sak bibehållits i utkastet. Därjämte har
föreskrivits, att försäljningen icke må påbörjas, innan avgiften erlagts. Av
87 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet framgår, att municipalsamhälle
icke utgör egen kommun. Någon anledning att låta municipalsamhället såsom
sådant uppbära avgiften för försäljning inom samhället synes mig icke före
ligga.
14 §.
Såsom i ett par yttranden framhållits och av kommerskollegium understru
kits, lärer tillfällighetsförsäljning i vissa fall böra få äga rum utan särskilt
tillstånd. Jag åsyftar här sådana fall, då varorna förts till försäljningsorten
i annat syfte än att försäljas vid tillfällighetsförsäljning. Enligt köplagen kan
föreligga skyldighet eller befogenhet att för medkontrahents räkning ombe
sörja försäljning av ett varuparti, vid haveri kan godset behöva lossas och för
säljas i främmande hamn o. s. v. Dylika försäljningar hava icke ansetts ingå i
näringsfrihetsförordningens realisationsbegrepp och böra naturligen icke heller
falla under de nu föreslagna bestämmelserna örn tillfällighetsförsäljning. För
att emellertid undanröja varje anledning till1 tvekan har i paragrafen uttryck
ligen utsagts, att tillståndstvånget icke avser tillfällighetsförsäljning av va
ror, som till följd av haveri eller liknande anledning eller i annat syfte än till
fällighetsförsäljning förts till försäljningsorten.
15 §.
Paragrafen motsvarar 9 § 6 mom. i näringsfrihetsförordningen.
Av skäl, som anförts under 6 §, har näringsfrihetsförordningens anvisning,
att meddelande örn återkallelsen bör införas i länskungörelsema, icke bibe
hållits.
16 §.
Paragrafen motsvarar 9 § 5 mom. i näringsfrihetsförordningen.
Bevis om godkännande som försäljare torde böra medföras i original. I
fråga örn tillståndsbevis synes däremot även styrkt avskrift kunna godtagas.
Föreningen Sveriges organiserade gårdfarihandlande har hemställt, att be
visen skulle behöva företes endast på begäran av myndighet. Något bärande
skäl härför synes mig icke föreligga.
17—19 §§.
Enligt näringsfrihetsförordningen utgör påföljden för förseelse mot för
ordningens bestämmelser böter, högst 500 kronor.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
Från skilda håll har gjorts gällande, att skärpta bestämmelser vore på
kallade för efterhållande av olaga kringfönngshandel. Kommerskollegium
anförde i principutlåtandet härom:
.För att skapa större eftertryck åt det allmännas åtgärder till reglering av
kringföringshandeln torde — såsom föreslagits av Sveriges köpmannaförbund
och föreningen Sveriges landsfiskaler — en utvidgning av åklagarens befo
genheter och en skärpning av påföljden för överträdelse av bestämmelserna
lämpligen böra äga rum. Det förekommer för närvarande säkerligen i bety
dande omfattning, att ambulerande handel bedrives utan tillstånd, ehuru så
dant rätteligen bort inhämtas, liksom ock att den olovliga handeln fortsättes,
oaktat atal blivit i anledning av förseelsen anhängiggjort. I många fall lär
också lia inträffat, att handlande, som ådömts böter för olaga gårdfarihandel,
icke kunnat åtkommas för straffets utkrävande. Till förebyggande av nu an
tydda missförhållanden torde, i enlighet med vad som av nyssnämnda organi
sationer föreslagits, böra stadgas, att särskilt straff må kunna ådömas för för
nyad överträdelse av nu ifrågavarande bestämmelser under åtalstiden ävensom
att beslag ma. kunna ske av varor, som salubjudits under olovlig kringförings-
handel. Därjämte synes det för olaga kringföringshandel stadgade bötes-
maximum böra väsentligt höjas, förslagsvis till 5,000 kronor.’
Vad bötesstraffets storlek beträffar har frågan härom genom särskilda bötes-
lagen den 24 september 1931 kommit i ett nytt läge. I överensstämmelse med
grunderna för nämnda lag har straffet för förseelser mot de av den föreslagna
lagens föreskrifter, som icke utgöra rena ordningsföreskrifter, bestämts till
dagsböter enligt den vanliga skalan. Antalet dagsböter, som skall bestämmas
efter brottets beskaffenhet, kan sålunda uppgå till högst 120. Storleken av
varje dagsbot bestämmes med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt till lägst en krona,
högst 300 kronor. Det högsta bötesbelopp, som en för förseelse mot den
föreslagna lagen sakfälld kan hava att gälda, uppgår sålunda alltefter hans
ekonomiska förhållanden till från och med 120 till och med 36,000 kronor. För
seelse mot 16 § torde vara att betrakta som enbart ordningsförseelse, vadan
straffet för dylik förseelse bestämts till böter direkt i penningar, högst 100
kronor.
Kommerskollegii förslag örn beslagsrätt upptogs icke i det preliminära för
fattningsutkastet. I de till utkastet fogade anmärkningarna framhölls, att med
beslag torde böra följa, att varorna vid fällande utslag förklarades förbrutna,
och att detta i många fall kunde tänkas verka onödigt hårt.
I flera av de över utkastet avgivna yttrandena har gjorts gällande, att be
slagsrätt vore av behovet påkallad. Sålunda framhåller t. ex. länsstyrelsen i
Stockholms län, att fran landsfiskalshåll svårigheten att få en person straffad
för olaga kringföringshandel ofta patalats. Sedan stämning omedelbart vid
förseelsens konstaterande delgivits honom, inställde han sig icke vid domsto
len, och pa grund av sitt kringflackande levnadssätt kunde han ofta icke ånyo
anträffas, varför han undginge allt straff. Beslagtoges däremot varorna, finge
han därigenom omedelbart ett kännbart straff och kunde icke genast fortsätta
sin olagliga rörelse, vilket däremot med nuvarande lagstiftning oftast torde
vara fallet.
Kungl. Maj-As proposition nr Al.
89
I sitt över utkastet avgivna utlåtande förklarade kollegium, att oaktat kol
legium tidigare uttalat sig för att åklagaren skulle medgivas beslagsrätt i
fråga örn varor, som saluförts vid olovlig kringföringshandel, kollegium dock
funne de i anmärkningarna till utkastet anförda skälen mot en sadan beslags
rätt övertygande.
Att enbart straffbestämmelser icke visat sig tillräckliga för att förhindra
olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, vilka för närvarande
synas florera i betydande utsträckning, torde vara obestridligt. De här före
liggande, av länsstyrelsen i Stockholms län pavisade och för övrigt genom
uttalanden såväl från föreningen Sveriges landsfiskaler som fran andra
håll bekräftade missförhållandena synas hava tagit en sådan omfattning,
att särskilda åtgärder böra vidtagas för att söka komma till rätta med
desamma. Örn åklagaren, såsom från flera håll påyrkats, medgåves rätt att
taga det olovligen kringförda varulagret i beslag, skulle därmed otvi
velaktigt ett synnerligen effektivt medel mot förevarande olaga hantering
vara vunnet. Med rätta har dock häremot anförts, att det ofta skulle verka
oskäligt tungt för den felande att vid fällande dom gå förlustig hela sitt lager.
Det torde emellertid låta sig göra, att så konstruera beslagsrätten, att denna
menliga påföljd undvikes. Örn åklagaren endast tillerkännes rätt att verkställa
beslag till säkerhet för blivande bötesbelopps behöriga gäldande, lärer beslags
rätten, utan att hava i nämnvärd mån förlorat sina goda verkningar, icke kunna
giva rum för befogad anmärkning i förenämnda hänseende. Jag finner mig där
för böra förorda, att en till sitt innehåll sålunda bestämd beslagsrätt tillerkännes
åklagaren. Beslagsrätten torde böra äga tillämpning i fråga örn allt olovligt
saluhållande av varor i strid mot den nu föreslagna lagens bestämmelser. Vid
beslagets verkställande har åklagaren att med stöd av sin erfarenhet i gör
ligaste mån söka beräkna storleken av blivande bötesbelopp och att taga örn
hand varor till motsvarande värde. Att denna beräkning endast kan bliva
högst otillförlitlig 'ligger i öppen dag, men örn föreskrift lämnas, att under
inga omständigheter varor få beslagtagas till större myckenhet än att för
säljningssumman kan väntas uppgå till högst 1,000 kronor, lärer någon prak
tisk olägenhet härav icke vara att befara.
Örn beslag verkställts, är det naturligen av största vikt, att åtal ofördröj
ligen anställes. Har åtal icke kommit till stånd inom viss tid, bör beslaget
få anses förfallet. En tidrymd av en månad torde vara fullt tillräcklig för
åtals anhängiggörande.
Om kostnaden för varornas förvarande, vilken kostnad bör bäras av den,
som olovligen saluhållit desamma, skulle bliva oskäligt hög eller fara är för
varornas förstörelse, torde de böra få säljas utan avbidan pa atalets slut
förande. Föreskrift härom har intagits i 18 §:ns sista stycke.
Kollegii förslag örn särskilt straff för förnyad överträdelse under åtalstiden
har upptagits i förslagets 19 § och utvidgats att omfatta även fortsatt olovlig
tillfällighetsförsäljning.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr ^1.
20 och 21 §§
Dessa paragrafer motsvara 23 och 24 §§ i näringsfrihetsförordningen och
innehålla sedvanliga bestämmelser.
I några yttranden har gjorts gällande, att åklagaren bör erhålla andel i
böterna, men då numera enligt stadgad praxis dylik andel icke anses böra
föreskrivas i nytillkomna författningar, har föreslagits, att bötesbeloppet i sin
helhet skall tillfalla kronan.
22
§.
I paragrafen har intagits en erinran örn de för utlänning i förevarande hän
seende i näringsfrihetsförordningen meddelade föreskrifterna.
Tiden för den nya lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till
den 1 januari 1933.
Förslag till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
.näringsfrihet.
Bestämmelserna i det framlagda förslaget till lag örn kringföringshandel och
tillfällighetsförsäljning skulle ersätta föreskrifterna i näringsfrihetsförordnin
gen § 9 mom. 3—6, vilka lagrum sålunda skulle utgå. Då lagförslagets bestäm
melser innebära en avvikelse från den i näringsfrihetsförordningen fastslagna
regeln örn allmän näringsfrihet, torde i nämnda förordning böra intagas en
erinran därom, att för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning gälla
särskilda föreskrifter.
De föreslagna ändringarna i § 26 mom. 2 äro dels rent redaktionella, dels
ock betingade av föreskrifterna i det framlagda förslaget till lag örn kring
föringshandel och tillfällighetsförsäljning. Det i nuvarande § 26 mom. 2 stad
gade förbudet för utlännings kringföringshandel gäller endast 'gårdfari
handel, som i § 9 mom. 4 avses’, d. v. s. sådan kringföringshandel, för vil
ken för närvarande svensk medborgare har att söka tillstånd. Med hänsyn
härtill synes utlänning, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att driva fast han
del här i riket, böra äga samma möjlighet som en svensk handelsidkare att
efter polismyndighetens tillstånd kringföra sina varor inom den kommun, där
han med Kungl. Maj :ts tillstånd utövar sin handelsrörelse. I enlighet härmed
har förevarande paragrafs första stycke avfattats.
I fråga örn utlännings rätt att verkställa tillfällighetsförsäljning torde nu
gällande föreskrifter böra i sak bibehållas.
För utlännings rätt att biträda vid kringföringshandel eller tillfällighets
försäljning synas särskilda regler utöver de allmänna föreskrifterna angående
utlännings behörighet att här i riket vinna arbetsanställning icke böra med
delas.
Slutligen må anmärkas, att kommerskollegium ifrågasatt, huruvida ej de i
vissa författningar begagnade, från nuvarande näringsfrihetsförordning härn-
Kungl. Majlis proposition nr hl.
91
tade termerna gårdfarihandel och realisation borde utbytas mot de nya uttryc
ken kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning. Då de äldre uttrycken
emellertid icke lära kunna föranleda missförstånd, torde med dessa justeringar
kunna anstå, till dess författningarna i fråga av annan anledning kunna kom
ma att ändras.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag orri kringföringshandel och
tillfällighetsförsäljning samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll (bil. A) utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
92
Kungl. Majlis proposition nr hi.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.
Härigenom förordnas som följer:
Om kringföringshandel.
1
§•
Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes
än å marknad, Ilar lian att därtill söka myndighets tillstånd.
Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av till-
ståndsmyndiglieten.
2
§.
Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller
inom kommun, där han driver fast handel, sökes hos polismyndigheten i kom
munen.
Med polismyndighet avses i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet,-
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistraten
eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt för landet landsfiskalen.
Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.
3 §■
Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos
länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.
4
§•
I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt
genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas för
säljares fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är
av myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.
5 §.
Finnes anledning antaga, att sökanden icke är lämplig att handhava verk
samheten, skall ansökningen avslås.
I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke
vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknan
de synpunkt anses icke böra kringföras till salu, samt tillstånd till kringfö-
ringshandel enligt 3 § icke beviljas, med mindre kringföringshandeln vid pröv
ning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för allmän
heten.
Tillståndstnyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för
försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
93
6
§•
Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver
ett kalenderår.
7 §•
Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämp-
lig.
Om lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försälja
rens fotografi.
8
§.
Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt
bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ur
sprung eller av övervägande inhemsk tillverkning:
jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra träd-
gårdsprodukter än växtplantor och frö;
kött och köttvaror, dock ej konserver;
bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer;
drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;
vilda bär och blommor, svamp;
fångst från jakt och fiske; samt
hemslöjds- och hantverksal ster, dock endast där kringföringen sker av till
verkaren eller av hans make eller barn under sexton ar.
9 §.
Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må den
samma förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erford
rats, haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder
av anförda besvär.
10
§.
Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
Om tillfällighetsförsäljning.
11
§•
Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där kan driver fast handel,
tillfälligtvis a auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller
utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att sådan försäljning av ska
dade eller för hastig förskämning utsatta varor eller av varor, som tillhöra kon
kurs- eller dödsbo, må äga rum efter myndighets tillstånd.
12
§.
Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall
äga rum.
I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen
skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av läns
styrelsen förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökandeD
behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av
fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbar
het och ordentlighet.
13 §.
Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas
myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej
under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken
försäljningen skall äga rum.
Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.
14 §.
Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom till
fällighetsförsäljning avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande an
ledning eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljnings
orten.
Gemensamma bestämmelser.
15 §.
Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat
detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder
till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.
16 §.
Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn
godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras
och vid anfordran Uppvisas.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
95
17 §.
Den, som saluför varor utan tillstånd eller godkännande, då sådant erford
ras, eller i strid mot förbud, som meddelats enligt 9 §, eller som överträder vad
i 13 § andra stycket sägs, straffes med dagsböter.
För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med
etthundra kronor.
18 §.
Av olovligen saluhållna varor må allmän åklagare till säkerhet för gäl
dande av böter, som kunna komma att ådömas, där ej annan säkerhet ställes,
taga i beslag så mycket, som skäligen kan anses i värde motsvara böternas
belopp, dock högst ett tusen kronor.
Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses
förfallet.
Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden
för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egen
dom är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt
särskilt är stadgat; och skall om insättning i bankinrättning vidare gälla vad
i 160 § utsökningslagen sägs.
19 §•
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom förmäles
i 17 § första stycket, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.
20
§.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är in
rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän dom
stol.
21
§.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
22
§.
Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.
9
Kungl. Marits proposition nr Jfl.
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående ut
vidgad näringsfrihet.
Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet dels § 9 mom. 4—6 samt andra och tredje styckena av § 11
skola upphöra att gälla dels ock § 9 mom. 3 och § 26 mom. 2, vilka lagrum
senast ändrats § 9 mom. 3 genom förordning den 8 juni 1923 (nr 175) och § 26
mom. 2 genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skola erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 9.
Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt
stadgat.
§ 26.
Mom. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han
efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kring
föringshandel inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel
är särskilt stadgat.
Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att
här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund
av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda
ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad örn till
fällighetsförsäljning är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
97
Bilaga B.
Utländsk närings]anstiftning.
I Norge "ersattes den tidigare på åtskilliga författningar, såsom lov örn han-
delen av år 1842 och lov örn utvidelse av handelsfriheden på landet av år
1866, splittrade näringslagstiftningen genom en lov örn handelsnaering av. år
1907, som sedermera i sin tur avlösts av den nu gällande lov örn handelsnaering
av den 21 juni 1929, vilken trätt i kraft den 1 januari 1930. För hantverkets
vidkommande gäller lov örn haandverksnaering av den 25 juli 1913 med däri
sedermera gjorda ändringar.
Norge torde numera — frånsett Ryssland — vara det land, där lagstiftnin
gen djupast ingripit i den allmänna näringsfriheten.
Enligt 1929 års lag fordras för tillstånd att idka köpmmshandel såväl viss
praktik som viss teoretisk kunskap. Sökanden skall sålunda dels efter fyllda
17 år under minst 2 år hava varit anställd som föreståndare, handelsresande,
platsförsäljare, handelsbiträde, lagerexpedit eller kontorist vid vanligt han
delsföretag, kommissionshandel, handelsagentur, bokhandel, bank, bankir- eller
fondmäklerirörelse, industri- eller hantverksföretag eller som farmaceut eller
expedit vid apotek, dels ock genomgått examen vid handelskurs i skola, som
för ändamålet godkänts av vederbörande departement. Från denna examen
är dock den, som före lagens ikraftträdande förvärvat näringsbrev på hant
verk eller som undergått en särskilt av Kungl. Majit anordnad prövning, be
friad.
Tillståndet meddelas i form av handelsbrev mot en årlig avgift av 25 kro
nor, som tillfaller vederbörande kommun. I handelsbolag skall varje delägare
med rätt att teckna firman lösa handelsbrev. I aktiebolag skall den, som före
står handelsverksamheten, och, örn denne icke är styrelsemedlem, jämväl en av
styrelsens ledamöter inneha handelsbrev. Kooperativa föreningar kunna er
hålla handelsbrev under förutsättning att föreståndaren och, örn denne icke är
styrelsemedlem, jämväl någon i styrelsen fylla villkoren för erhållande av
handelsbrev. Änka, som fortsätter mannens handelsrörelse, skall inom ett år
styrka, att hon besitter den för erhållande av handelsbrev stadgade teoretiska
kunskapen eller ock att hon driver rörelsen genom ombud, som erhållit han
delsbrev.
.
Handelsbrev kan samtidigt icke innehavas i fler än en kommun och morn
denna må försäljningen endast drivas från en enda butik. Undantag har gjorts
för de kooperativa föreningarna, som medgivits rätt till flera försäljningsstäl
len, dock endast inom en och samma kommun. Med undantag för nedanbe-
rörda s. k. frihandelsvaror få fasta handlande icke utan särskilt tillstånd kring
föra varor till försäljning.
Under konkurs må köpmannen icke utöva annan handelsverksamhet än han
delsagentur.
Vissa varor få fritt försäljas såväl från fasta försäljningsställen som genom
kringföring. Dessa s. k. frihandelsvaror äro: jordbruks- och trädgårdspro-
dukter i naturligt tillstånd, vilda bär och blommor, ved, trävirke, torv och torv
strö, is, vatten, levande och slaktade djur, ogarvade hudar och skinn, köttvaror,
vilt och fjäderfä, fisk och fiskvaror, tillagad mat (dock ej konserver), ägg,
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3h haft. (Nr
hl.)
7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
mjölk, smör, ost, bageri- och konditorivaror samt, därest försäljningen endast
sker i ringa omfattning, mineralvatten och andra alkoholfria drycker, salt,
fotogen, bensin, smörjolja, kol och koks, choklad, kondenserad mjölk, tändstic
kor, såpa, pennor, bläck, brevpapper, kuvert, blyerts och lack. Saft, sylt,
marmelad och honung må likaledes fritt försäljas, dock endast från fast för
säljningsställe. Slutligen få lärare i skolor på landsbygden sälja skolböcker
och andra skolsaker till skolans elever. Därest de varor, varom här är fråga,
utbjudas från fast försäljningsställe, fordras dock anmälan till kommunens
polismyndighet, därvid en avgift av 5 kr. skall erläggas.
Vidare har en var rätt att efter anmälan till polismjmdigheten ■ försälja av
honom själv tillverkade varor såväl vid tillverkningsplatsen som från fast
försäljningsställe vid bostaden. För kringföringshandel med sålunda tillver
kade varor gälla lagens bestämmelser om kringföringshandel.
Rätten att driva kringföringshandel är utförligt och i detalj reglerad. Som
ovan nämnts få frihandelsvaror utan vidare av en var kringföras till för
säljning. Alster av inhemsk husflit eller hemindustri — dock i allmänhet icke
färdiga kläder och skodon — få efter av polismyndighet för kalenderår lämnat
tillstånd av tillverkaren eller den, som direkt av denne köpt varorna, kringföras
till försäljning inom tillverkarens hemortskommun och angränsande kommu
ner. För rätt att sälja ifrågavarande alster utom dessa kommuner fordras
näringsbrev på kringföringshandel. Dylikt näringsbrev utfärdas av polis
myndigheten i sökandens hemort. Detta gäller för kalenderår och kan endast
tilldelas myndiga personer, som erlagt dem påförda skatter för senaste skatte
år. I lagen framhålles vidare, att det icke heller bör utfärdas för någon, som
kan misstänkas vara lösdrivare eller tiggare eller överskridit den rätt till
näringsutövning han tidigare haft eller gjort sig skyldig till straffbar hand
ling, som kan medföra högre straff än böter. Näringsbrevet skall företes för
polismyndigheten i varje kommun kringföringshandlanden besöker, därvid de
varuslag försäljningen avser tillika skola uppgivas. Förutom förenämnda
varor må vid kringföringshandel endast säljas inhemska lantbruksprodukter
och fångst från fiske samt sand, sten, mursten, kalk och dylika byggnads
material, lergods, fiskredskap, material och delar till sådana redskap, båtar
och båttillbehör samt tunnband av trä. I fråga om de nordligaste länen kan
Konungen förordna, att även andra varor må kringföras till försäljning.
Under kringföringshandel faller enligt lagen även försäljning i saluhallar
eller på torg, gata, brygga eller andra offentliga platser eller från vagn, far
tyg eller båt, tillfällig bostad, tillfälligt uppförda kiosker, automater, bodar
och tält eller från annat tillfälligt upplag eller försäljningsställe.
Kringföringshandel må icke drivas från samma försäljningsställe längre än
två månader i sträck eller mer än fyra månader under samma kalenderår.
Denna inskränkning gäller dock icke försäljning i saluhallar eller å torg eller
brygga, ej heller försäljning av frihandelsvaror eller s. k. bagatellsalg.
Med bagatellsalg förstås kringföringshandel med tidningar, tidskrifter, bil
jetter, frimärken, vykort och andra småsaker ävensom tillfälliga försäljningar
för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I den mån vederbörande kommun
ej annorlunda beslutat, kan polismyndigheten generellt eller för visst fall läm
na tillstånd till dylik försäljning. Hotell och näringsställen få dock utan till
stånd sälja tobaksvaror m. m. till sina gäster. För försäljning på järnvägs
stationer och spårvägshållplatser fordras tillstånd av-Konungen eller, då
fråga är örn statens järnvägar, av järnvägsstyrelsen.
I övrigt innehåller den norska lagen om handelsnäring bestämmelser om
rätten att upptaga order, örn försäljning å auktion, örn rätt att exportera varor,
örn handel å marknader, torg och utställningar, om handel med apoteksvaror
och gifter, örn handel med antikviteter och begagnade föremål ävensom sär-
99
skilda föreskrifter för landets norra delar. Därjämte givas vissa övergångs
bestämmelser.
Deri norska lagen om hantverk snäring gäller i första liand endast för »kjöp-
studer» och »ladestaeder» — för de sistnämnda kan undantag ^göras — men
kan genom föreskrift av Konungen även bliva gällande för områden på lands
bygden. För drivande av hantverksrörelse utan biträde av andra än hustru
och hemmavarande barn erfordras varken anmälan eller tillstånd. Härvid är
även tillåtet att för utförande av sådant arbete, som icke kräver hantverks-
kunskap, anlita annan hjälp. Den däremot, som vill driva hantverk i större
skala än nu nämnts, måste förvärva hantverksbrev och bliver därigenom hant
verksmästare i sitt fack. Hantverket indelas för närvarande i cirka 50 fack,
men genom specialisering ökas ständigt fackens antal. För erhållande av hant
verksbrev i visst fack fordras, att sökanden dels avlagt gesällprov på i lagen
föreskrivet sätt inom det hantverksfack ansökningen avser dels genom intyg av
två trovärdiga män styrker, att han arbetat i facket antingen två år efter
gesällprovet eller sex ar före detta prov* eller också tillhopa 6 ar före och
efter provet, dels ock styrker, att han har sådan kunskap i bokföring, att han
kan fullgöra den bokföring lagen föreskriver, samt att han kan utföra de för
hantverket i fråga nödiga kostnadsberäkningarna; Bokförings- och kalkyle-
ringskunskapen skall styrkas antingen genom avgångsbetyg, innefattande äm
nena bokföring och kostnadsberäkning, från vissa tekniska skolor eller genom
intyg enligt fastställt formulär av två trovärdiga personer, som i minst fem
år utövat och alltjämt utövar hantverket i fråga, eller ock, örn sökanden tidi
gare förvärvat handelsbrev eller fyller villkoren för erhållande av handels-
brev, intyg, som ovan nämnts, om kunskap i kostnadsberäkning. Från det
uppställda kravet på praktisk utbildning kan vederbörande statsdepartement
för särskilt fall dispensera.
o
T
En innehavare av hantverksbrev kan gå in pa andra iiantverkstacks om
råden i den mån detta är nödvändigt för förfärdigandet av ett helt hantverks
arbete. En snickare, som förfärdigat en soffa, kan sålunda både måla och
stoppa den. Vill han eljest driva annat slag av hantverk än det, varå hans
brev lyder, måste han anställa särskild föreståndare med hantverksbrev på detta
andra hantverksfack.
o
För att ett handelsbolag må driva hantverk mäste åtminstone en av delagarna
med rätt att teckna firman innehava hantverksbrev och utöva den tekniska
ledningen. I fråga örn aktiebolagen har enahanda fordran uppställts för en
av styrelseledamöterna.
.
„
,
,
.
,,
Änka, som fortsätter mannens rörelse, skall inom sex manader styrka, att
hon fyller de för erhållande av hantverksbrev föreskrivna villkoren eller att
hon anställt kompetent föreståndare.
„
Innehavet av hantverksbrev medför en ärlig avgift till kommunen pa D
Hantverkslagen innehåller jämväl utförliga föreskrifter örn lärlings anta
gande och utbildning, örn förhållandet mellan mästare och lärling och om
gesällprov. Endast innehavare av hantverksbrev få utbilda lärlingar.
Närmare bestämmelser örn gesällprov hava lämnats i ett plakat av elen L5
oktober 1918 angående avleggelse av svenneprover og kontrollen dermed.
Den nya danska näringslagen av den 28 april 1931, träder i huvudsakliga
Danmark.
delar i kraft först den 1 april 1932. Däri upptagas icke några särskilda kom
petensvillkor för rätten att driva näring. En var, som vill driva industri, hant
verk handel eller vissa andra i lagens 1 § angivna rörelser, är visserligen
skyldig att hos magistrat och polismyndighet lösa nänngsbrev, men för dylikt
brevs erhållande fordras endast, att sökanden är myndig, icke ar i konkurs och
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
ej dömts för vanärande handling. För näringsbrev erlägger — förutom lag-
stadgad stämpelavgift — enskild person 40 kronor samt aktiebolag och för
eningar 200 kronor, som tillfalla vederbörande kommun.
Näringsbrev på handel berättigar till försäljning av varor från butik eller
annat fast upplagsställe inom vederbörande kommun, dock endast från ett enda
försäljningsställe. Kommunerna äro befogade förordna, att vissa i lagen upp
räknade varor: vissa näringsmedel, hemslöjdsalster, blommor m. m. må fritt
försäljas med biträde av hustru och hemmavarande barn och barnbarn. Här
vid kan även bestämmas, att vissa av dessa varor må försäljas jämväl genom
kringföring. Jordbruks- och ladugårdsprodukter, fångst från fiske samt tid
ningar och tidskrifter få utan vidare kringföras till försäljning. För kring-
föringshandel i övrigt fordras vandrarbrev, men för dettas erhållande äro vill
koren ej strängare än för förvärvandet av näringsbrev. Konkurs hindrar ej vand-
rarbrevs erhållande men dylikt brev må vägras, örn det kan befaras, att
lämnat tillstånd skulle komma att missbrukas eller eljest giva anledning till
olägenheter. Vandrarbrevet berättigar emellertid icke till försäljning av andra
varor än i huvudsak sådana, som enligt vad ovan nämnts kunna vara föremål
för kommuns beslut örn fri försäljning från fasta försäljningsställen, veder
börande kommun dock obetaget med hänsyn till kommunens behov förordna,
att vandrarbrevet skall medföra rätt att sälja jämväl andra varor — före
trädesvis hushållsförnödenheter och utländsk frukt.
Den, som allenast med biträde av make och hemmavarande barn och barn
barn driver hantverk eller industriell verksamhet, behöver icke lösa närings
brev. Egna. produkter må han fritt försälja från verkstad, butik eller annat
fast försäljningsställe. Den industriidkare eller hantverkare, som löst närings
brev, har dessutom rätt att sälja av andra tillverkade liknande produkter även
som maskiner, redskap och material, som användas i sådan verksamhet som
hans.
Ehuru den danska lagen sålunda icke innehåller några speciella kom
petensvillkor för rätten att driva näring, har man dock efter tyskt mönster
sökt öppna en möjlighet till särskild utmärkelse åt hantverkare med högre
grad av yrkesskicklighet. Däri stadgas sålunda, att handelsministeriet efter
samråd med den danska industri- och hantverksorganisationen skall kunna före
skriva, att beteckningen mästare i förbindelse med angivande av en hantverks-
verksamhet endast skall tillkomma personer, som genom föreskriven lärotid i
yrket eller genom prov enligt lärlingslagen eller vid prov, som anordnas av
ministeriet eller på annat tillfredsställande sätt styrker sin färdighet i yrket.
Mästarna skulle få företrädesrätt vid utseende av representanter för hant
verket, vid val av inspektörer för tekniska skolor, som bedömare av lärlings-
prov o. s. v.
I övrigt innefattar den danska lagen bestämmelser örn utlännings rätt
till näringsverksamhet, örn rätt att upptaga beställningar, om handelsresande
för utländska firmor, örn näringsverksamhet å mässor och utställningar, örn
torg- och marknadshandel, örn auktioner, örn föreningar av yrkesmän m. m.
Dessutom givas särskilda regler för vissa yrkesutövare: mäklare, dispaschörer,
speditörer, revisorer m. fl.
Sedan år 1889 har Danmark en särskild lärlingslagstiftning.
Tyskland.
Enligt Gewerbeordnung av den 21 juni 1869 med senare vidtagna ändringar
erfordras i regel inga särskilda kvalifikationer för utövandet av s. k. stehender
Gewerbebetrieb, d. v. s. rörelse från fast förrättningslokal. Man har endast
att härom göra anmälan till vederbörande myndighet. Särskilda föreskrifter
gälla dock dels för anläggningar, som på grund av läge eller beskaffenhet äro
förbundna med olägenhet för grannar eller för allmänheten, dels ock för vissa
Kungl. Majlis proposition nr kl.
101
verksamhetsgrenar, som äro av sådan natur, att de kräva särskilda personliga
kvalifikationer (läkare, apotekare, pantlånare m. fl.).
Den, som driver rörelse från fast förrättningslokal, får i stort sett fritt utöva
sin näring inom den kommun, där lokalen är belägen.
Vidare äger en var, som är bosatt inom kommunen eller där har fast för-
rättningsställe, inom kommunen kringföra varor till försäljning. Undantag
göres dock för vissa varor, som under inga förhållanden få säljas under kring-
föring. På framställning av kommun kan förordnas, att inom kommunen hop
sätta personer eller personer, som där hava fast förrättningsställe, icke ma
utan särskilt tillstånd inom kommunen eller viss del därav idka kringförings-
handel, för uppköp av varor till återförsäljning uppsöka andra än handlande
och producenter, för varuorders upptagande uppsöka andra personer än dem,
som använda varan i sin rörelse, eller å offentliga platser eller inomhus utan
anmaning erbjuda hantverksprestationer. I fråga örn vissa varor såsom jord
bruks-, skogsbruks- och trädgårdsprodukter är kringföringshandeln dock un
der alla förhållanden helt fri.
Vill någon utom kommun, där han är bosatt eller där han har fast för
rättningslokal, personligen idka kringföringshandel eller erbjuda hantverks
prestationer, upptaga order eller för återförsäljning. uppköpa varor ^hos andra
än köpmän eller annorstädes än å allmänna försäljningsställen, mäste han i
regel först söka ett s. k. »Wandergewerbeschein». Beträffande vissa varor,
såsom jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsprodukter, ävensom ^ i vissa i la
gen angivna fall erfordras dock icke dylikt bevis, å andra sidan fa vissa varor,
begagnade kläder och sängkläder, lump-, värdepapper m. m., icke sålunda kö
pas eller säljas. .
.
Vandrarbrev må icke tilldelas personer, som lida av smittsam eller av
skräckande sjukdom, som stå under polisuppsikt, som ådömts minst., tre må
naders frihetsstraff för vissa angivna brott, innan tre år förflutit från straf
fets genomgående, eller som äro kända för tiggeri, lösdriveri eller dryckenskap.
Som regel må vandrarbrev icke tilldelas blinda, döva eller stumma och icke
heller personer under 25 år. Härutöver kan ansökan örn vandrarbrev avslås
allenast i vissa i lagen särskilt angivna fall.
Vandrarbrev utfärdas av myndighet, där sökanden bor eller uppehåller
sig, för kalenderår och gäller hela Tyskland. Innehavaren har dock att er
lägga de särskilda skatter, som kunna vara föreskrivna för särskilda delar av
landet. I minderårigs vandrarbrev kan föreskrivas förbud för honom att driva
sin verksamhet efter solnedgången. Ar den minderårige av kvinnokön, kan även
verksamhetens drivande inomhus förbjudas.
Ehuru den tyska lagstiftningen sålunda icke uppställer några särskilda
kompetenskrav vare sig för handelns eller hantverkets vidkommande, har dock
rätten till mästartiteln förbehållits hantverkare med högre grad av skicklig
het och erfarenhet. Som villkor uppställer lagen, att hantverkaren fyllt 24
år och dessutom genomgått en mästarprövning inför en kommission på fem
personer, som efter vederbörande hantverkskammares hörande utses av högre
administrativ myndighet. För godkännande fordras, att hantverkaren visar
sig kunna självständigt utföra och beräkna kostnaderna för inom yrket van
liga arbeten samt styrker sig äga -de kunskaper, .särskilt i bokföring, som i
övrigt kunna anses erforderliga för ett självständigt utövande av hantverket
i fråga. Dessutom fordras som regel, att hantverkaren avlagt gesällprov samt
därefter arbetat i yrket tre år.
.
Den tyska Glewerbeordnung är synnerligen omfattande och detaljerad. Bland
dess bestämmelser i övrigt märkas sålunda föreskrifter örn mässor och mark
nader, örn lärlingars antagande och utbildning, om arbetstid samt örn. frivilliga
och obligatoriska sammanslutningar mellan yrkesutövare. Vidare givas före-
Finland.
Österrike.
Polen.
skrifter om upprättandet av liantverkskammare till bevakande av hantverkets
intressen m. m.
En 277 paragrafer omfattande Ausfuhrungsanweisung zur Gewerbeordnung
lämnar närmare tillämpningsföreskrifter.
I Finland har genom den nu gällande lagen av den 27 september 1919 an
gående rättighet att idka ^näring den tidigare näringslagen av år 1879 i vä
sentliga delar upphävts. Kvar står endast vissa bestämmelser örn sammanslut
ningar mellan yrkesidkare.
För rätten att idka näring uppställer den finska lagen icke några särskilda
kompetensföreskrifter. Rätt till självförsörjning, d. v. s. närings utövande
utan annat arbetsbiträde än make och omyndiga efterkommande i rätt ned
stigande led samt utan att därvid salubod, kontor eller särskilt försäljnings
ställe begagnas, tillkommer utan vidare envar. Dessutom äger alimogen
och innehavare av lägenhet på landet rätt att själva eller genom andra såväl
i stad som pa landet tillsaluhalla allt vad från deras lägenheter erhålles eller
vad de och deras husfolk genom hemslöjd tillverka. För annan näringsutövning
fordras medborgerligt förtroende samt rådighet över sig och sin egendom, och
skall örn sådan näringsutövning anmälan göras i stad till magistrat och på
landet till kronofogde. I lagen uppräknas dessutom vissa näringar, vilka äro
underkastade särskilda villkor och bestämmelser.
För kringföringshandel fordras tillstånd av landshövding, som — efter en
lagändring 1927 —■ har fullt fri prövningsrätt. Ansökningen skall åtföljas av
läkarintyg. Tillstånd meddelas för kalenderår. Under kringföringshandel må
samtliga för handel i allmänhet lovgivna varor säljas. Närmare föreskrifter
angående kontroll över kringföringshandeln kunna utfärdas i administrativ väg.
Den österrikiska lagstiftningen skiljer på fria näringar, hantverk och kon-
cessionerade näringar. De näringar, som skola hänföras till hantverk eller
anses, som koncessionerade, uppräknas i lagen. All annan näringsutövning räk
nas till den fria gruppen.
Förutsättningarna för tillstånd att driva koncessionerad näring angives i
Gewerbeordnung eller särskilda författningar.
För rätten att idka hantverk kräves bevis örn yrkeskunskap, förvärvad ge
nom arbete som lärling och gesäll.
. För utövande av fri näring fordras i allmänhet anmälan och bevis, att nä
ringsidkaren fyller vissa allmänna kvalifikationskrav (myndig ålder etc.).
Handel hör i allmänhet till de fria näringarna, men för rätten att driva vissa
slag av detaljhandel, nämligen diverse-, speceri- och kolonialvaruhandel samt
»Materialwarenhandel» kräves viss tids praktik, som dock kan helt eller delvis
ersättas med skolutbildning av i lagen närmare angiven art.
För kringföringshandel gälla särskilda regler. Lant- och skogsbrukspro-
dukter få dock fritt kringföras till försäljning.
I likhet med vad förhållandet är i Tyskland innehåller den österrikiska
Gewerbeordnung även utförliga bestämmelser örn marknader, örn lärlingars
antagande och utbildning, om arbetstid, örn frivilliga och obligatoriska sam
manslutningar mellan yrkesutövare, örn mästerprov o. s. v.
_ I Polen har den 7 juni 1927 utfärdats en ny näringslag grundad på prin
cipen örn allmän näringsfrihet utan särskilda kompetensvillkor. Undantag
göres dock för hantverket. För drivande av självständigt hantverk fordras
styrkt yrkeskompetens. Såsom bevis härom godtages antingen erhållen rätt
till mästarnamnet inom hantverket i fråga eller bevis örn godkänt gesällprov
i förening med tre års praktik som gesäll eller ock bevis örn godkänt prov
102
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
103
inför prövningskommissionen för militärmästare. Handelsministern äger dess
utom bestämma i vad mån avgångsbetyg från vissa skolor eller prov inför
vissa myndigheter skola kunna godkännas som kompetensbevis. Dessutom firine-
håller den polska näringslagen en utförlig lärlingslagstiftning samt ingående
bestämmelser örn organisationer av näringsidkare och örn hantverkskamrar.
England saknar allmänna bestämmelser örn rätten att idka näring. Princi
piellt är en var berättigad att driva vilken näringsverksamhet som helst när
och var han vill. Endast beträffande vissa rörelser hava lämnats särskilda
föreskrifter, i allmänhet betingade av hälsovårds- och liknande synpunkter.
I Belgien, Frankrike och Holland förekomma icke några särskilda kompe
tensvillkor för rätten att idka näring.
I Schweiz har ännu icke någon federal näringslagstiftning kommit till
stånd, utan hithörande frågor regleras av varje kanton för sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
England.
Belgien,
Frankrike,
Holland.
Schweiz.
104
Kungl. Maj:is proposition nr Jfl.
■'
Till
styrkande.
Bilaga C 1.
Yttranden
angående
bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.
rn^en{/e'91köpman n oför b un d framhåller, att köpmannakåren sedan omkring
ÖO ar payrkat revision av näringsfrihetsförordningen samt anför:
... »77. ^ I 7år!’ erhöllo den nära nog obegränsade näringsfrihet, som allt-
jamt ar radande, så rönte vår näringslagstiftning otvivelaktigt påverkan av
elen starka reaktion mot skråväsendets tyngande och hinderliga bestämmelser,
som da uppstått. Utan tvivel var det för näringslivet och landet i dess helhet
av utomordentlig betydelse, att större frihet genomfördes, och att skr amon o-
poiismens välde blev definitivt brutet. Fråga är emellertid, örn inte reaktio
nen da som sa ofta eljest sköt en liten smula över målet, och örn man inte
i och med frihetens genomförande även lämnade alltför stort rum åt självsvåld
och osunda företeelser på näringslivets område. Skråväsendet hade visserligen
överlevt sig självt, och en större frihet var erforderlig för att giva utrymme
at den. ina företagsamheten, vilken sedermera under näringsfrihetens hägn
visat sig mäktig att föra den ekonomiska utvecklingen framåt på ett tidigare
oanat satt. Men skråväsendet hade dock en stor fördel, som genom den obe
gränsade nänngsfnheten blev i viss män spolierad, den fördelen nämligen,
att yrkesutbildning och vissa kvalifikationer voro oundgängligen förutsätt-
ningar för yrkesutövning. Under de snart sjuttio år, som gått, sedan den ut
vidgade näringsfriheten genomfördes i vårt land, har det visat sig, att otill
räckligheten av legala villkor för rätten att få. idka näring varit till men
för en sund utveckling av näringslivet, särskilt på detaljhandelns och hantver
kets områden. Efter hand, som utvecklingen gått framåt, har denna brist i
nanngs agstiftnmgen kommit att framträda allt tydligare. Vad särskilt de
taljhandeln beträffar, har den nya tiden kommit med allt strängare krav på
dess utövare. Det fordras i våra dagar helt andra kvalifikationer för att rätt
kunna handhava varudistributionens viktiga funktion än vad söm erfordra
des under ett tidigare skede. Förmåga att göra riktiga och fördelaktiga in-
köp, att bedöma och varda varor, att föra en redig och överskådlig bokföring
samt att på grundval av densamma kalkylera och prissätta varorna, att fylla
de hygieniska krav, som lagstiftningen och allmänhetens berättigade fordrin-
uppställa, att i alla avseenden söka tillmötesgå konsumenternas önskemål
och betjäna dessa på det mest fördelaktiga sätt, allt detta kan icke förvärvas
utan yrkesutbildning och praktisk verksamhet inom yrket. Det är från dessa
synpunkter förbundet ser frågan örn vissa legala villkor för detaljhandelns
vidkommande. Vad förbundet med det ovan sagda, velat framhålla är, att
landets köpmannakår och dess organisationer ingalunda äro motståndare till
näringsfrihetens princip eller önska återföra utvecklingen till skråtidens tvångs-
iörhallanden, men väl att man anser stadgande av vissa legala villkor för
rätt att idka detaljhandel vara väl förenligt med näringsfrihet och en utveck
ling 1 enlighet med tidslägets klav. Sak samma gäller frågan örn vissa restrik
tiva bestämmelser för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljningar med
mera. Principen, att var och en skall vara berättigad att ägna sig åt vilken
Kungl. Majlis proposition nr hl.
105
näringsverksamhet som helst, kan enligt förbundets förmenande icke anses
lägga hinder i vägen för sådana bestämmelser, som avse skapa garantier för,
att utövningen av denna näringsverksamhet sker på ett från olika synpunkter
tillfredsställande sätt.»
Förbundet förklarade sig på det livligaste tillstyrka utkastets förslag, men
hemställde att detsamma måtte så till vida ändras, att juridisk person, som
ville idka butikshandel, skulle vara skyldig anställa bokföringskunnig före
ståndare. Eljest skulle ifrågavarande krav lätt kunna kringgås t. ex. genom
att bland bolagsmännen i ett handelsbolag eller styrelseledamöterna i ett ak
tiebolag invaldes en bokföringskunnig person, som icke alls toge del i verk
samheten utan endast vore en skenfigur för bokföringskravets skull. Vidare
borde intyg örn bokföringskunskap, som ej utfärdats av auktoriserad revisor,
för att godtagas vara undertecknat av två trovärdiga och bokföringskunniga
personer. Slutligen borde för varje filial inom detaljhandeln finnas särskild
registrerad bokföringskunnig föreståndare.
Sveriges hantverk sorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köpman
naförbundets uttalanden.
Malmö köpmannaförening uttalar, att i fråga örn rätten att driva butikshan
del, på vilken punkt så många vitt skilda önskemål framställts, förslaget inne-
bure en medelväg, som icke åt något håll sköte över målet och som borde kun
na erkännas såsom väl avvägd.
De länsstyrelser, sorn tillstyrkt kravet på styrkt kunskap i bokföring, hava
i allmänhet icke närmare motiverat sitt ståndpunktstagande. Länsstyrelsen i
Jönköpings län framhåller dock, att bristande insikt i bokföring gjorde det
svårt och ofta omöjligt för företagaren att i tid bilda sig en klar uppfattning
angående företagets eller dess olika grenars ekonomiska bärighet och vid en
ev. konkurs många gånger försvårade boets utredning. Länsstyrelsen i Ska
raborgs län betonar, att bokföringskunskap måste fordras av näringsidkaren
personligen. Det vore av vikt, att varje affärsman själv kunde överblicka sitt
företags ekonomiska tillstånd och utveckling och icke vore hänvisad lita till
andra. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att det enligt förslaget
omöjliggjorts för en enskild handelsidkare, som själv icke vore kunnig i bok
föring, att idka butikshandel, även örn han förmådde visa, att han ägde till
gång till nöjaktig bokföringskunskap, såsom att familjemedlem eller i hans
tjänst anställd person ägde sådan kunskap och åtagit sig bokföringen eller att
avtal eljest träffats med sakkunnig om böckernas förande. Det förefölle, som
örn den föreslagna lagen härutinnan vore för sträng. Väl kunde det vara svårt
att formulera något mjukare stadganden, som täckte vad därmed åsyftades
och tillika innefattade tvångsmedel för framtvingande av bokföring, men omöj
ligt torde det ej vara. Länsstyrelserna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län
anse, att i fråga om juridiska personer bokföringskunskapen bör föreligga hos
någon, som direkt omhänderhar verksamheten.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att handels
kammaren redan på ett tidigt stadium av den utredning, som föregått det fram
lagda utkastet, uttalat en varning för att kringskära och inskränka nu rådande
näringsfrihet vare sig genom direkta lagföreskrifter eller genom statliga och
kommunala organs ingripande och förmynderskap. Med tillfredsställelse hade
handelskammaren konstaterat, att utkastet byggde på samma sunda principer,
som nu gällande näringsfrihetsförordning. Handelskammaren ville dock för
orda, att brist i affärsledarens utbildning i bokföring finge ersättas genom an
ställande av för sådant ändamål kompetent kraft.
Smålands och Blekinge handelskammare. »Den i utkastet upptagna bestäm
melsen att den som driver butikshandel skall äga nöjaktig bokföringskunskap
överensstämmer med vad handelskammaren i denna del förut i ärendet yrkat,
106
Kungl. Maj:ts proposition nr Al.
dock att det uppställda kravet fått en viss begränsning, som handelskammaren
icke avsett. Enligt handelskammarens mening finnes det ingen anledning att
låta bestämmelsen omfatta endast butikshandeln. Den omständigheten att, så
som kommerskollegium i sin utredning nämnt, grosshandelns representanter un
der kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig
bestämt avvisande till en dylik bestämmelse beträffande grosshandeln, utgör i
och för sig icke något avgörande skäl. Kommerskollegium har anfört, att en
bestämmelse örn bokföringskunskaps befintlighet icke kunde principiellt anses
inkräkta på näringsfriheten, utan snarare böra betraktas såsom en ordningsfö
reskrift, vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att
föra handelsböcker. Eör grosshandelns utövare har det visat sig föreligga ett
behov av samma ordningsföreskrift, ity att sådant slarv i fråga om bokförings
skyldighets fullgörande förekommit att resp. grosshandlare icke bort få utöva
yrket. Handelskammaren förmenar alltså, att det i denna paragraf uppställ
da villkoret bör gälla såväl handelsrörelse i parti som butiksliandel.» Handels
kammaren förklarade sig vidare anse, att handelsidkaren själv icke behövde
besitta bokföringskunskap, därest sådan kunskap förelåge hos någon i affären
anställd. Även dödsbo borde ha rätt att anställa bokföringskunnig person. Vi
dare borde för varje handelsfilial med självständig förvaltning krävas särskilt
registrerad bokföringskunnig föreståndare.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: »Medan för hantver
ket såsom sådant bokföringen torde vara av mindre betydelse i jämförelse med
behovet av yrkeskompetens, kommer den däremot att inom handelsyrket spela
en mycket viktig roll med hänsyn till rörelsens bedrivande enligt, ekonomiskt
sunda principer. Handelskammaren anser därför, att detaljhandelskårens ofta
framförda krav på bokföringskunskap som villkor för rätten att öppna detalj
handel bör i viss mån tillgodoses genom lagstiftning. En bestämmelse härom
kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan måste betraktas
som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser
örn skyldighet att föra handelsböcker. Och i överensstämmelse härmed synes
det handelskammaren också vara tillräckligt, örn sådan kunskap innehaves av
den, som är skyldig att föra affärens böcker och icke såsom i utkastet före-
skrives av innehavaren.»
Handelskammaren i Karlstad: »Örn varje handelsrörelse är till för att tjäna
den konsumerande allmänhetens intressen, bör handelsidkaren icke få stå främ
mande för sitt yrkes uppgifter. Det nu gällande kravet för rätt att idka han
del —• god frejd och rådighet över sig själv och sin egendom — anser handels
kammaren ingalunda ensamt tillfredsställande, varom många påtalade olägen
heter både för leverantörer och konsumenter nogsamt vittna. Det gäller då
att finna kompetenskrav för näringsidkaren, som å ena sidan icke träda den
fria konkurrensen för när och å andra sidan trygga allmänhetens krav på
bästa möjliga betjäning och säkerhet för utbjudna varors goda kvalitet m. m.»
Det i utkastet föreslagna kravet på nöjaktig bokföringskunskap ansåge han
delskammaren lämpligt.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarar sig biträda
förslaget i förevarande del. Dock kunde handelskammaren ej finna någon an
ledning, varför bokföringskravet skulle vara inskränkt att gälla endast han
del i bod. Samma skäl, som talade för att kräva bokföringskunskap av den,
som dreve handel i bod, kunde anföras för kravet på dylik kunskap hos den,
som idkade grosshandel. Handelskammaren befarade emellertid, att en be
stämmelse om viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bokstav utan
någon praktisk betydelse, örn den ej kompletterades med bestämmelser örn viss
lärotid.
Handelskammaren i Gävle framhåller, att handelskammaren tidigare ansett
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.
107
sig- kunna tillstyrka att för rätt att idka detaljhandel uppställdes fordran så
väl på kunnighet i bokföring som på viss genomgången lärotid samt att för
självständig verksamhet på hantverkets område efter norskt mönster uppställ
des krav på såväl viss utbildning som viss tids praktik i yrket. Med beaktan
de av alla de skäl, som tidigare förestavat handelskammarens ståndpunkt i
denna fråga, kunde handelskammaren dock icke finna annat än att kommers-
kollegii argumentation mot uppställandet av krav på viss yrkeskunskap för
rätten att idka näring vore giltiga. Utan tillgång till kontrollerbara utbild
ningsmöjligheter kunde ett dylikt villkor lätt nog förfela sitt syfte och i stäl
let bliva ett redskap för ett mot näringsfriheten direkt stridande skråintresse.
Handelskammaren ville därför för det närvarande ansluta sig till den av kom
merskollegium och lagutkastets författare intagna ståndpunkten att i hithö
rande avseenden begränsa sig till kravet pa bokföringskunnighet för rätt att
idka detaljhandel. Dock torde det såväl i fråga örn enskild handelsidkare som
juridisk person vara tillräckligt med bokföringskunskap hos någon, som vore
satt att leda företaget. Änka, som efter mannens död ville fortsatta dennes
handelsrörelse, borde sålunda äga rätt att fylla villkoret örn bokföringskunnig-
het genom att anställa en bokföringskunnig föreståndare. Möjligheten att bil
da bolag stöde visserligen öppen, men en sådan utväg vore_ icke alltid lämplig
och önskvärd. Att fordra styrkt bokföringskunskap för filialföreståndare syn
tes ej behövligt. Slutligen framhöll handelskammaren, att det syntes tveksamt
vilken grad av bokföringskunskap, som borde krävas. Det syntes handels
kammaren riktigast att kräva sådan kunskap i bokföring, som erfordrades för
idkande av detaljhandel i allmänhet, och icke att kunskapen skulle vara nöjak
tig för det slag av detaljhandel, som näringsidkaren i det föreliggande fallet
amadé driva.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det föreslagna
stadgandet örn styrkt bokföringskunskap vara allt för kategoriskt. Sålunda
syntes hava lämnats obeaktat det fall, att ett detaljhandelsföretag genom inne
havarens död överginge på ett dödsbo, vars delägare ägnade sig åt andra yrken
eller på grund av ålder icke hade möjlighet att uppfylla det föreslagna kom
petenskravet, men ville fortsätta rörelsen, som de måhända funne vara en god
placering för sin ärvda förmögenhet eller icke kunde avyttra utan avsevärd för
lust. Ej heller vore utrett huruvida en konkursförvaltare skulle fylla bokfö-
ringskravet. Det ville därför synas som örn det föreslagna stadgandet kunde
få alldeles oförutsedda konsekvenser, vilka skulle ingripa på en mängd olika
områden och även kunde komma att utgöra en viss inskränkning i den privata
äganderätten.
För sin del ville handelskammaren uppfatta en bestämmelse i nu förevarande
hänseende såsom ett komplement till redan gällande bestämmelser om bokfö
ringsskyldighet. Att bokföringskunnig person måste finnas tillgänglig inom
ett företag för denna skyldighets fullgörande vore därför rimligt och ganska
självklart, men det torde av nyss anförda skäl vara fullkomligt orimligt att
fordra, att innehavaren själv skulle fylla visst mått i fråga örn bokföringskun
skap. Örn därför ett stadgande örn bokföringskunskap överhuvud skulle in
flyta i författningen, borde det åtminstone modifieras diirhän, att i paragrafen
avsedd handelsidkare, i likhet med bolag och annan juridisk person, hade rätt
att driva sin rörelse, även örn han själv icke kunde styrka nöjaktig bokförings
kunskap, därest han i sin rörelse anställde person med sådan kunskap. Men
även en sådan anordning vore långt ifrån tillfredsställande. Visserligen skulle
genom lämplig myndighet kunna utövas en viss kontroll på bestämmelsens ef
terlevnad, men ojämnheten och möjligheten till orättvisa vid bokföringskun-
skapens förvändande kvarstode. Betänkligast av allt vore dock, att bestäm
melsen skulle avstänga en näringsidkare, vars företags omfattning icke tilläte
utgifter! för lön av kvalificerat biträde, från möjligheten att anlita utomstå
ende kompetent kraft.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför: »I viss mån kan
fordran på styrkt bokföringskunskap anses som en given följd av den nya bok
föringslagen. Å andra sidan kan det dock sagås, att stadgandet örn bokfö
ringsskyldighet gör ett stadgande örn bokföringskunskap i och för sig
självt skäligen överflödigt. Sättet för bestyrkande av innehavd bokfö
ringskunskap medför därjämte att bestämmelsen får en ganska svag
innebörd. Det finns mer än en handelsskola, som på grund av sina teore
tiska kursplaner komme att av skolöverstyrelsen godkännas, men vars un
dervisning ej bär större frukter än att de utexaminerade eleverna vid utträdet
i det praktiska livet sta skäligen handfallna. Än svagare bevis på förefintlig
bokföringskunskap är det medgivna intyget av 'trovärdig och bokföringskun-
nig person . Vilken modighet skall granska och på vilka grunder skall han
kunna granska intygsgivarens kompetens? När man därtill vet, hur lättvin
digt mången ger ifrån sig ett intyg, när han för detsamma icke har något an
nat ansvar än det sällan utkrävda moraliska, kan man svårligen fästa någon
synnerlig vikt vid här ifrågavarande bestämmelse. De skiljaktiga villkoren
för person, som själv driver butikshandel, och juridisk person med samma upp
gift synas därjämte föga motiverade men möjligen ägnade att leda till olägen
heter. Den enskilda personen kan driva sin affär i mycket större omfattning
än den juridiska och bland sina flertaligare befattningshavare äga personer
med den bokföringskunskap, av vilken han törhända själv ej är mäktig, medan
han äger viktigare kvalifikationer för affärens drift. Och än mer — vid hans
död kari affärens good will, ja, dess bestånd, gå förlorad, därför att exempel
vis hans änka ej kan fylla det föreskrivna villkoret för dess fortsatta drift.
Om överhuvud taget kravet på nöjaktig bokföringskunskap skall behöva upp-
tågås synes enskild person böra jämnställas med juridisk. Någon åtgärd till
höjande av nänngsutövarnas kvalifikationer eller till ingrepp i den osunda
konkurrensen synes i varje. fall kravet på nöjaktig bokföringskunskap icke
vara.»
Skolöverstyrelsen1 anför:
»Bestämmelsen i utkastet örn fordran på nöj
aktig bokföringskunskap för den, som bedriver butikshandel, finner översty
relsen i ochför sig välbetänkt. Det förefaller likväl överstyrelsen vara enk-
lare och riktigare att föresknva, att den, som driver sådan rörelse, att där
med foijer bokfönngsplikt, skall äga nöjaktig bokföringskunskap. Eljest kom
mer det egendomliga förhållandet att äga rum, att juridisk person, t. ex. aktie
bolag, som driver butikshandel, skall styrka bokföringskunskaper hos 'någon
av styrelseledamöterna eller hos annan’, men örn bolaget driver industriell
verksamhet eller hantverk i sådan omfattning, att bokföringsskyldighet före
ligger, skulle sådant styrkande icke vara erforderligt.»
Sveriges advokatsamfund: »Kravet, att den som driver s. k. butikshandel
skall styrka nöjaktig bokföringskunskap, lärer i och för sig vara motiverat men
gäller enligt styrelsens uppfattning med samma styrka alla bokföringsskyldiga
näringsidkare. Olägenheterna av att bokföringspliktig näring drives utan ve
derbörlig bokföringskunskap äro givetvis icke större beträffande butikshandel
än i fråga örn åtskilliga andra näringsgrenar. Anledning att inskränka ifråga
varande kompetensfordran till utövare av butikshandel torde därför saknas.»
Magistraten i Uppsala framhåller, att kravet på bokföringskunskapens styr
kande enligt magistratens mening principiellt icke vore anknutet till bok
föringsskyldigheten utan uppställt därför att rörelsen skulle kunna med säker-
108
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
1 Se även skolöverstyrelsens yttrande ang. kravet på styrkt praktik.
Kungl. Majlis proposition nr -'tl.
109
het överblickas av dess utövare och därigenom av honom drivas enligt ekono
miskt sunda principer.
Magistraten i Linköping: »Detta kompetenskrav avser tydligen att i någon
mån åstadkomma, att de personer, som sakna all kunskap i den för handelns
rätta utövande nödvändiga bokföringen, skola hindras från att börja han
del. Med bokföringskunskapen hoppas man dessutom skall följa en viss för
måga att kalkylera en affärstransaktions bärighet m. m. Det kan natur
ligtvis invändas, att kunskap i bokföring för en handlande visserligen är av
vikt, men att förefintlighet av sådan kunskap ingalunda kan utgöra någon
som helst säkerhet för att vederbörande skall gå i land med sin affär. Bristen
på bokföringskunskap förekommer naturligtvis oftast bland de mindre affärs
männen, och när man då vet, huru dessas bokföring, även örn de äro någorlunda
bokföringskunniga, i praktiken går till, ställer man sig mycket skeptisk till
betydelsen av det föreslagna villkoret örn bokföringskunskap. Räkenskaperna
föras ju i själva verket oftast året runt i en mer eller mindre slarvig kladd,
ja kanske på lösa lappar. Först då deklarationstiden nalkas, nödgas man i
sista stund själv eller genom tillkallad bokföringskunnig person, i all hast
på en gång lägga upp hela årets bokföring, som ju måste bliva mycket brist
fällig. Magistratens vid detta yttrandes avgivande tjänstgörande ledamöter
äro samtliga ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnder och hava således
rik'erfarenhet av det ovan beskrivna tillvägagångssättet, vilket dess värre är
synnerligen ofta förekommande. Tillfällen har t. o. m. förekommit, då vid
deklaration fogats vederbörliga utdrag av räkenskaper, som icke ens funnits
till. Emellertid torde det föreslagna villkoret ändock vara ett steg på rätt
väg och kan aldrig vara till skada, varför någon invändning ej bör göras mot
förslaget i denna del.»
Stadsstyrelsen i Mjölby: »Bokföringskunskap som villkor för butikshandels
utövande, torde väl i rätt stor utsträckning anses som ett av de mera elemen
tära förutsättningarna, men dock anser stadsstyrelsen detsamma, begränsat
som det är till handel i butik, kunna föranleda onödiga svårigheter då ej i för
slaget möjlighet lämnas en ej bokföringskunnig butikshandlare, att genom
anställande av bokföringskunnigt biträde bedriva en dylik rörelse. Särskilt
i denna handelsgren torde det inträffa flera fall där förutsättningar i kapital
och kunskaper på butikshandelns område förefinnes, men däremot den formella
kunskapen att föra numera föreskrivna handelsböcker saknas. Å andra sidan
finnes överflöd på bokföringskunnigt folk, vilka dock på grand av kapital
brist ej kunna starta egna företag. Det förefaller därför, som om möjlig
heter borde i lagen lämnas för en näringsidkare, att lämna bevis örn att han
till sitt företag genom kontrakt på viss eller löpande. tid knutit en kompetent
bokförare. När denna lämnar sin anställning bör bevis inlämnas örn att annan
dylik anställts. Genom en dylik anordning skulle också en närmare överens
stämmelse ernås med de butikshandelsidkande aktiebolagen, ekonomiska för
eningar och handelsbolag.»
Magistraten i Eksjö uppger, att var och en, som haft att taga befattning med
taxeringsarbetet, hade en bedrövlig erfarenhet av den fast hårresande okunnig
het, som i stor utsträckning rådde i fråga om bokföring. Bestämmelsen örn
bokföringskunskapens styrkande voro den viktigaste i hela utkastet.
Magistraten i Karlskrona: »Magistraten kan ej dela den mening, att bokfö
ringskunskap ovillkorligen måste erfordras av envar, som idkar butikshan-
del. Detta utgör nämligen en verklig och betänklig inskränkning i närings
friheten, i ty att en hel del, för handelsyrket eljest måhända mycket läm
pade personer, som ej på annat sätt kunna förvärva sin bärgning, förhindras
att utöva sin näring. Självklart är, att bokföringskunskap hos handels
idkare alltid är högeligen önskvärd, och att sådan är absolut nödvändig,
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
då det gäller meia omfattande handelsrörelse (grosshandel), men att fordra
bokföringskunskap av envar handlande, som vill öppna en liten butik, synes
magistraten vara att skjuta över målet. Bokföringslagen ställer sig visser
ligen på den ståndpunkten, att bokföringsskyldighet åligger all handel med
varor (som ej bedrives genom kringföring eller från salustånd) men knyter
ej denna skyldighet till handelsidkarens person. Enligt magistratens förme
nande borde vid butikshandel av mindre omfattning — exempelvis sådan som
bedrives allenast med biträde av föräldrar, make, barn och syskon eller med
högst två andra biträden —- det kunna räcka med att handelsidkaren styr
ker sig hava träffat avtal med fullt sakkunnig person att på handelsidkarens
(och eget?) ansvar verkställa bokföringen. Endast auktoriserade personer
borde få anlitas att utföra dylikt bokföringsarbete åt andra, och anordnin
gen förutsätter självfallet kontroll över att behörig bokförare ständigt finnes
anställd för viss rörelse. Dylik kontroll borde kunna åvägabringas därigenom,
att bokförare, varom här är fråga, ålades skyldighet att till registrerings-
myndigheten anmäla, därest hans uppdrag återkallades eller han av annan
anledning — exempelvis sjukdom, bortresa eller undanhållande från affärsid
kare^ sida av för bokföringen nödvändiga anteckningar och upplysningar —
bleve förhindrad att fullgöra sitt uppdrag.»
4 Magistraten i Sölvesborg: »Utkastets förslag i denna del kan hälsas med stor
tillfredsställelse, när man betänker de absurda förhållanden, som nu äro rådan
de i förevarande avseende och den grova okunnighet, som mången gång blottas,
när staten genom sina organ domstolarna kräver ut ett ansvar av konkursgälde-
närer, vilka omedvetet försjmdat sig mot bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje
punkten strafflagen.»
Magistraten i Treleborg: »Att fordran på bokföringskunskap stadgas för
rätt att idka handel torde i princip vara fullt riktigt i vad gäller vanlig yrkes
mässig detaljhandel. Med de stora krav, som numera ställas på en köpman,
kan det icke vara annat än till hans egen fördel, för att ej tala om leverantörers
och konsumenters, att han förstår sina böcker och därmed oavbrutet kan följa
gången av sin rörelse. Att en handelsidkare, som nu ofta är fallet, nödgas
lägga bokföringen i händerna på främmande mer eller mindre noggranna hjäl
pare, kan ingalunda medföra tillräcklig säkerhet eller vara till fördel för
rörelsens bedrivande enligt ekonomiskt sunda principer. Enbart absurt ver
kar väl också, att han vid eventuellt konkurstillstånd skall dömas till frihets
straff för oordentlig bokföring, då han saknar alla begrepp örn både ordentlig
och oordentlig sådan.» Magistraten framhåller vidare, att undantag måste
göras för vissa mindre affärer, t. ex. en liten mjölkhandel. »Dylika affärer
innehavas i stor utsträckning av kvinnor, som i många fall äro föga skriv-
kunniga och därför knappast kunna lära någon regelrätt bokföring. Dessa
affärer giva dessutom för det mesta ett så blygsamt överskott, att det näppe
ligen torde 'böra ställas andra fordringar på innehavarna än som betingas
av gällande ordnings- och hälsovårdsföreskrifter. Bleve likväl så fallet befa
rade man att de många småaffärerna i berörda bransch skulle bortfalla för att
övertagas av ett färre antal stora affärer, vilket icke skulle vara till fördel för
den konsumerande allmänheten, lika litet som för de många fattiga människor,
som nu ha sin bärgning av en dylik affär. Då här avsedda affärer icke ligga
inne med några nämnvärda lager och ej heller erfordra någon större kredit,
utan i regel ha ett fåtal leverantörer, som undan för undan likvideras, så är
bokföringen för dessa icke av större betydelse, än att den liksom hittills saklöst
kan ombesörjas av annan än affärsinnehavaren.» Magistraten förordade undan
tag för försäljning i mindre omfattning av sådana varuslag, som angåves i
1 § 2 stycket butiksstängningslagen.
Magistraten i Laholm: »Ehuruväl önskvärdhetén av bokföringskunskap som
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
lil
förutsättning för handels bedrivande torde vara allmän, synes det knappast för
svarligt att från rättighet att idka handel utesluta sådana personer, som, ehuru
själva ej bokföringskunniga, äro villiga anställa bokföringskunnig person i sin
affär. Det får nämligen icke förglömmas, att det är viktigare för en handlan
de att äga nödigt rörelsekapital än att äga kunskap i bokföring. Särskilt
synes det fall böra observeras, att handelsidkares änka ämnar fortsätta sin av
lidne mans handelsrörelse. Att från rättighet att idka handel utesluta en så
dan person, som i arv övertager en upparbetad rörelse och äger tillgång till
kapital, synes icke ur någon synpunkt behövligt. Såsom nämnda bestämmelse
formulerats synes densamma inbjuda till ett icke önskvärt kringgående av
lagen.»
Magistraten i Skara anser att i fråga örn juridiska personer det vöre obilligt
att uppställa krav på styrkt bokföringskunskap för handel i butik, då sådan
kompetens icke fordrades för annan rörelse.
Stadsstyrelsen i Lidingö anser vissa invändningar kunna göras mot den sär
skilda behandling, som kommit just butikshandeln till del. Ville man upprätt
hålla kravet på bokföringskunskap vid butikshandeln, syntes tillräckliga skäl
knappast föreligga att hindra en enskild näringsidkare, som vore okunnig i bok
föring, att idka sådan handel, örn han anställde en bokföringskunnig förestån
dare. Att tvinga honom att härför anlita bolagsformen syntes icke påkallat.
Vidare borde, om handeln dreves av juridisk person, i enlighet med kommers
kollegium fordras anställandet av bokföringskunnig föreståndare. En bolags
man kunde nämligen vara rättsligen utesluten från deltagande i bolagets för
valtning (så t. ex. i regel en kommanditdelägare). En styrelseledamot i ett
aktiebolag åter kunde faktiskt vara så främmande för bolagets verksamhet, att
straffbestämmelserna i 23 kap. strafflagen icke ansåges kunna tillämpas å ho
nom. Att bokföringskunskap förefunnes hos en dylik bolagsman eller sty
relseledamot syntes därför icke kunna anses tillfyllest.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: »När allmänna bokföringslagen stad
gar bokföringsskyldighet, måste den också anses hava förutsatt, att nödig kun
skap för skyldighetens fullgörande förefinnes hos näringsidkaren eller någon,
som biträder honom i näringens bedrivande. Erfarenheten visar emellertid,
att det icke så sällan brister härutinnan — särskilt hos de mindre företagen,
som knappast kunna bära utgifterna för anställande av kompetent bokförare.
I allmänhet plägar då anlitas så att säga ambulerande bokförare, vilka bi
träda ett flertal sådana näringsidkare. Mycket ofta har det emellertid visat
sig, att även sådana bokföringar långt ifrån rätt avspegla affärshändelsernas
verkliga gång, vilket i första hand torde bero just på affärsidkarens egen okun
nighet i bokföring eller i oförmåga att rätt bedöma och anteckna det primärma
terial, som skall ligga till grund för den ambulerande bokförarens bokförings-
åtgärder, samt i andra hand torde bero på den sistnämndes bristande intresse
att giva näringsidkaren en tillfredsställande undervisning örn primärmateria
lets rätta antecknande. Länsstyrelsen antager, att det kan vara ungefärligen
en sådan tankegång, som kan hava legat till grund för förslaget örn nöjaktig
bokföringskunskap hos den, som driver butikshandel, d. v. s. hos den grupp av
näringsidkare, beträffande vilka ovan framhållna brister oftast framträda.
Ehuru länsstyrelsen icke underskattar det allmänna intresse — statens
skatteintressen och det allmänna kreditväsendets intressen som torde hava
legat till grund för förslaget i denna del, måste länsstyrelsen dock ställa sig
något tveksam till inrymmandet av en bestämmelse av ifrågavarande slag i
näringsfrihetsförordningen. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke må
let skulle kunna vinnas på annan väg. Örn man t. ex. lade ansvarsfrågan för
vårdslös och falsk bokföring under allmänt åtal i samband med åtal för orik-
.4 c-
s tyr k anele.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
tig deklaration, skulle måhända ifrågavarande brister i bokföringar rätt snart
komma att upphöra av sig självt.»
Stadsstyrelsen i Eslöv anser, att de skäl, som beträffande hantverket ansetts
tillräckliga för bokföringskravets avvisande, motivera enahanda ståndpunkt
ifråga örn butikshandeln. Skulle emellertid kravet införas, vore det större
skäl att föreskriva detsamma för automathandel än t. ex. för den handel, som
en frisör vid sidan örn yrket utövade. I varje fall borde undantag göras för
dödsbon under avvecklingstiden, som borde begränsas till viss tid.
Magistraten i Hjo finner den ifrågasatta föreskriften olämplig. Mot ringa
avgift kunde en handlande få sina böcker förda eller genomsedda av sakkun
nig bokförare. Anledning att nu inskränka den i över 60 år gällande närings
friheten syntes magistraten icke föreligga.
Magistraten i Örebro medger, att vissa skäl kunde finnas, som talade för
uppställande av det i utkastet föreslagna kompetenskravet, som i jämförelse
med de förslag, som framställts från vissa detaljhandelskretsar, måste anses
ganska modest. Magistraten kunde dock icke tillstyrka, att ett dylikt stadgan
de bleve lagfäst. »Det finnes otvivelaktigt många personer med synnerligen
stor fallenhet och håg för affärsyrket, vilka sakna den erforderliga bokio-
ringskunskapen och vilkas läggning är sådan att kunskapens förvärvande,
därest de lokala förhållandena verkligen ge dem möjlighet därtill, vilket i
många fall icke torde vara fallet, för dem ter sig så betungande, att de hellre
avstå från sina planer på att idka handelsverksamhet. Det är fara värt, att
handelslivet därigenom undandrages många speciella affärsbegåvningar; det
torde bland nutida handelsidkare säkerligen kunna framletas många fall, där
vederbörande sakna eller åtminstone vid början av sin verksamhet saknat kun
skap i bokföring och trots detta drivit fram sin affär till betydande mått. Till
räcklig garanti för att bokföringsskyldigheten vederbörligen fullgöres, får
redan anses finnas; det må endast erinras örn den stränga ansvarspåföljden i
händelse av underlåtenhet vid inträffad konkurs. Och till den del kravet på
bokföringskunskap har andra bevekelsegrunder synes det böra avvisas såsom
åsyftande ett obehörigt inkräktande på näringsfriheten. Yad tillämpningen
av en föreskrift, som den föreslagna, beträffar, så kan väl knappast hava
varit avsett, att graden av bokföringskunskap skulle sättas i relation till den
verksamhet, som vederbörande ämnade bedriva; men i så fall blir resultatet,
att i fråga örn många synnerligen obetydliga rörelser, för vilka föreskriften
skulle komma att gälla, nöjaktig bokföringskunskap för dessas innehavare i
viss utsträckning komme att bliva en ganska onödig kvalifikation, medan be
träffande andra rörelser samma villkor icke innebure någon garanti för att
vederbörande besutte den bokföringskunskap, som för ifrågavarande rörelse
vore erforderlig.»
Magistraten i Västerås framhåller, att ett övergivande av den grundsats örn
allmän näringsfrihet, som genom 1864 års näringsfrihetsförordning definitivt
genomfördes här i landet, icke borde ske utan tvingande skäl. En återgång,
örn ock blott delvis, till monopol- och skråförhållandena kunde icke anses lyck
lig. Kommerskollegium syntes ej heller i det stora hela hava velat övergiva
denna ståndpunkt, ehuru ett undantag gjorts beträffande detaljhandeln. Ma
gistraten anför vidare: »Bokföringsskyldighet för detaljhandlare och yrkes
utövare i allmänhet är numera föreskriven i bokföringslagen av den 31 maj
1929. Huru yrkesutövaren ordnar denna skyldighet — örn han själv fullgör
densamma eller därför anlitar annan person — synes vara av underordnad bety
delse, endast densamma fullgöres. Fullgöres denna skyldighet ordentligt, fin
nes härigenom möjlighet för dem, som hava ett berättigat intresse av huru en
affär skötes (kreditgivare m. fl.) att framtvinga sådana upplysningar an
gående en affärs ställning, att kreditgivning åt osunda dylika inskränkes och
Kungl. Maj:ts proposition nr Ul.
113
desamma härigenom hämmas i sin fortgång. Såsom under utredningen fram
hållits, kan det icke utan vidare anses uppenbart, att enbart en genomgången
utbildningskurs i bokföring kan tillmätas betydelse såsom mätare på förmå
gan att omhänderhava skötseln av ett affärsföretag. Såsom Stockholms han
delskammare framhållit, kan det ofta inträffa, att personer, som genom drif
tighet och duglighet synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre
väl kvalificerade i fråga örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbild
ning kan ju för sådana fall lätt ersättas genom anställande av för sådant ända
mål kompetent arbetskraft. Fara föreligger jämväl, att ett uppfyllande av
villkoret örn utbildning i bokföring efter hand övergår att bliva enbart en
formalitet. Med åberopande av det sålunda anförda synes det därför magistra
ten anmärkningsvärt, att ett dylikt kompetensvillkor i det föreliggande försla
get upptagits. En bestämmelse därom synes icke medföra de^ fördelar, som
därmed avses att vinnas, och i vissa- fall jämväl utgöra ett hinder för eljes
sunda affärers uppkomst. De organisatoriska åtgärder, som erfordras för
höjandet av yrkesnivån inom hantverket och detaljhandeln — och till dessa
synes fordran på bokföringskompetens böra räknas — synes närmast böra
åvila vederbörande yrkesorganisationer.»
Magistraten i Halmstad förklarar sig vara mycket tveksam örn lämpligheten
av förevarande kravs uppställande. Det funnes för närvarande en mängd per
soner, som utan bokföringskännedom med största redbarhet slagit sig fram
på någon liten matvaruaffär, mjölkhandel e. d. I sådana små affärer, där
krediten spelade ringa roll, vore det fullt tillräckligt, att vederbörande anlitade
någon bokföringskunnig persons hjälp. Man finge akta sig art i dessa, tider,
då statens och kommunens understöd påkallades i tid och otid, lägga hinder i
vägen för den, som vore inställd pa att skaffa sig en lat va,ra torftig bärgning
genom ett yrke, som närmast lämpade sig för hans personliga förutsättningar.
Att en änka icke skulle få fortsätta sin mans rörelse, därför att hon icke
kunde styrka nöjaktig kännedom örn bokföring, vore orimligt.
Magistraten i Varberg förklarar sig likaledes vara mycket oviss, örn upp
ställandet av det föreslagna kravet kunde anses lämpligt, samt framhåller som
sin uppfattning, att föreskriften i varje fall icke torde komma att hilva av
större nytta. Skall den finnas, borde den dock icke inskränkas till butiks-
handeln utan utsträckas till all yrkesmässig handel.
Stockholms handelskammare anför: »Handelskammaren finnér sig kunna
med tillfredsställelse konstatera, att — med visst undantag, som i det följande
skall beröras — vid utformningen av det föreliggande utkastet inga nya legala
villkor uppställts för rätten att idka näring, något som också står i överens
stämmelse med kommerskollegii tidigare i ärendet uttalade uppfattning. Nå
gon avvikelse från näringsfrihetens princip bör icke utan tungt vägande skäl
godtagas i den nya lagstiftningen. Under näringsfrihetens hägn har vart
lands ekonomiska liv — genom det fria spelrum, som lämnats det enskilda
initiativet — tillförts skapande krafter, vilka säkerligen i hög grad iramjat
och påskyndat utvecklingen pa området. Såsom handelskammaien redan ti
digare i detta ärende framhållit, hava under nuvarande förhållanden manga
näringsidkare blott med hjälp av personliga förutsättningar och utan några
som helst förkunskaper kunnat från en obetydlig början skapa betydande in
dustri- och handelsföretag, vilka omfattat en avsevärd del av landets produk
tion och berett sysselsättning åt ett stort antal löntagare.
Det kan emellertid icke förnekas, att de föreslagna bestämmelserna örn ior-
handsgodkännande av bokföringskunskap som villkor för rätten att driva viss
näring innebär en avvikelse från eljest allmänt gällande grundsatser inom
vårt näringsliv. Frågan är, huruvida de praktiska skälen för att just Draga
örn butikshandeln vidtaga den föreslagna skärpningen väga tyngre än de prm-
Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 3k haft. (Nr 4l.)
114
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
cipiella oell andra betänkligheter, som kunna anföras mot densamma. Vid
prövning härav vill handelskammaren ingalunda underskatta det goda syfte,
som ligger till grund för detaljhandelskårens krav på särbestämmelser i denna
punkt — krav som äro uttryck för kårens strävan att motverka vissa osunda
företeelser inom detaljhandeln samt att höja sina medlemmars kompetens och
därmed deras kreditvärdighet och anseende. Den omständigheten, att förslaget
utgör ett uttryck för detaljhandlarnas egna önskemål är också ägnad att för
ringa värdet av den anmärkning, som eljest ligger nära till hands, nämligen
att lagstiftaren här förutsattes handla i strid mot den eljest allmänt i vår
lag iakttagna likställighetsprincipen. Det torde dock näppeligen med fog
kunna bestridas, att, även örn den mindre handlanden genom fordran på för-
handsprövning formellt sett skulle ställas olika mot engroshandlanden, det
just är inom detaljhandeln som bristen på tillräcklig bokföringskunskap mest
framträtt och vållat de flesta konkursgäldenärers fall för strafflagens bestäm
melser örn vårdlös bokföring. För övrigt förhåller det sig ju så, att för de
större företag,. som äro aktiebolag och därmed jämförliga, eller ekonomiska
föreningar, i själva verket redan finnes en bokföringskontroll — både genom
lagstadgad revision och på annat sätt — som saknas och alltjämt skulle sak
nas för av enskilda eller handelsbolag driven butikshandel. Och slutligen kan
icke alldeles utan skäl göras gällande att, sedan lagstiftaren fastställt en
sträng och allt mera utsträckt bokföringsskyldighet samt förbundit dess ur
aktlåtande med vissa påföljder, det väsentligen kan synas vara en lämplighets-
fråga på vad sätt fullgörandet av denna förpliktelse mot det allmänna må i
skilda fall kunna bäst garanteras.
En utgångspunkt för att bedöma det relativa värdet av de olika synpunk
ter, som tala för och emot den föreslagna undantagsbestämmelsen, torde säkrast
kunna erhållas genom en undersökning, i vad mån bestämmelserna i lagut
kastet kan väntas tjäna det därmed eftersträvade syftet att åstadkomma en
sakkunnig och tillförlitlig bokföring inom butikshandeln.
I paragrafens uppställning skiljes på fordringarna, när det gäller enskild
näringsidkare och då handeln drives av juridisk person. Den enskilde närings
idkare. som Ilar butikshandel, måste själv äga 'nöjaktig’ bokföringskunskap.
Beträffande åter juridisk person har man, i fråga örn dess representanter, an
sett sig böra modifiera denna fordran.
Vad nu först angår bestämmelserna rörande enskild person skulle dessa mån
gen gång få rätt egendomliga konsekvenser. Tänkom oss det fall, att en re
dan etablerad enskild näringsidkare jämväl önskar öppna detaljhandel. För
rätten att bedriva den större rörelsen har han icke varit i behov av särskilt
bevis örn sin kunnighet i bokföringskonsten. Men så snart han önskar ombe
sörja en del av sin omsättning genom butikshandel, blir han tvungen att gå i
skola för att skaffa sig certifikat örn sin kompetens. Han undgår icke detta
genom att anställa en bokföringskunnig handelsföreståndare. Å andra sidan
kunde man tycka att, eftersom det är ensamt butikshandeln som åsyftas, äga
rens ställföreträdare, som närmast sköter denna bransch, borde vara bokförings
kunnig. Men det erfordras visst icke enligt förslaget, allenast chefen-gross
handlaren, den som juridiskt sett driver rörelsen, sitter inne med kunskapen.
_En rent obillig följd, av stadgandet möter i det fall, att en köpman, som be-
drivit en betydlig* butikshandel, vid sitt frånfälle efterlämnar änka. Denna
skulle da icke ha rätt att fortsättningsvis driva affären, örn hon icke händelse-
V1*.^1fric^e Épva belägg på sin bokföringskunskap, även örn hon anställt ett fullt
pålitligt biträde, som äger de härför nödiga betingelserna. Änkan skulle i
detta fall gå förlustig den good-will, som eventuellt må finnas nedlagd i rö
relsen.
Men vad som är icke mindre påfallande oell betänkligt är det förhållande, att
Kungl. Maj:ts proposition nr il.
115
det synbarligen möter de största svårigheter att finna en på samma gång smi
dig och effektiv metod för den påbjudna förhandsprövningen. Denna skall
verkställas i handelsregistret, där man näppeligen kan väntas vidtaga annat
än en rent formell granskning av papperen. Huvudvikten ligger därför på
beskaffenheten av de företedda dokumenten och omdömesgillheten hos de per
soner, som utfärdat dem. I syfte att underlätta handelsregistrets avgörande
har lagförslaget också inskränkt bevisningen till företeende av vissa intyg,
bland vilka främst namnes betyg från viss godkänd skola eller utbildnings
kurs eller intyg av auktoriserad revisor. Men jämställt med dessa i viss form
och ordning tillkomna vitsord, vilka vederbörande myndighet har jämförelse
vis lätt att bedöma, skall enligt lagförslaget gälla intyg ’av annan trovärdig
och bokföringskunnig person’. Detta tillägg har uppenbarligen tillkommit i
den bästa avsikt att undgå ett byråkratiserat förfarande vid förhandsprövnin
gen. Men fråga är örn icke resultatet i stället antingen kan bli det rakt mot
satta eller leda till en alltför lättvindig behandling av dessa ärenden.
Här ankommer nämligen på den själv knappast facitkunniga registrerings-
myndigheten en icke allenast formell, utan rent saklig prövning. Denna pröv
ning avser till på köpet icke så mycket sökandens kompetens som fastmer den
nes borgensman — intygsgivarens, ja, den komme tilläventyrs att sträcka sig
jämväl till intygsgivarens hemulsmän. Registreringsmyndigheten kan nämli
gen icke gärna förutsättas känna alla 'trovärdiga och bokföringskunniga’ in-
tygsgivare, utan torde ofta bliva hänvisad till andrähandsupplysningar även
om dessas kompetens. Det synes uppenbart, att en dylik anordning icke är än
damålsenlig. _ Antingen blir registreringsmyndigheten obenägen att godkänna
andra än officiellt hallstämplade bevis, i vilket fall fordringarna kunna skär
pas utöver det nödiga måttet; eller också godtagas enskilda intyg utan tillräck
lig sovring, därvid det ligger nära till hands, att t. ex. en intygsgivares noto
riska bokföringsskyldighet anses utgöra tillräcklig .garanti för hans bokfö
rin gslkunskap._ Följden blir lätteligen en ojämn praxis vid skilda handelsre
gister, med olika ställda fordringar för likartade fall, och utan att någon verk
lig säkerhet erhålles för att sökanden blir bättre förberedd än tidigare för den
speciella, större eller mindre rörelse, som han avser att driva.
Huru än praxis komme att utveckla sig, är det vidare tydligt, att det upp
ställda kravet på bokföringskunskap måste bliva av huvudsakligen formell na
tur. Reell insikt i bokföring lärer knappast kunna förvärvas genom en, i de
flesta fall säkerligen ganska lättvindigt och pa ett mer eller mindre ytligt sätt
genomgången bokföringskurs — en kunskap på detta område är av den säregna
ari, att den endast kan förvärvas så att säga inifrån och först efter en längre
tids praktiskt sysslande med räkenskaper.
Dessa anmärkningar gälla i tillämpliga delar jämväl de föreslagna bestäm
melserna rörande juridiska personer. Men där tillkommer en ytterligare, till
synes oöverkomlig brist i lagrummets konstruktion. I fråga om enskilda nä
ringsidkare komma dock förslagets föreskrifter i regel att gälla dem, som bära
det juridiska och moraliska ansvaret för affärens skötsel. Detsamma kan
knappast sågas örn 7 §:ns stadgande i vad det avser juridiska personer. Ä ena
sidan har man här ° avvisat den av kommerskollegium framkastade tanken på
att nied avseende å paragrafens inskränkning till butikshandeln fordra an
ställandet av bokforingssakkunmg föreståndare just flör dea eller de butiker
som aro i fråga Men å andra sidan har i utkastet icke heller fordran på
styrkt bokionngskunskap knutits vid den direkta rättsliga ansvarigheten för
detaljaffärens skötsel. 'Drives handeln av juridisk person’, heter det, 'skall
sadan kunskap finnas hos någon av bolagsmännen idler av styrelseledamöterna
eller hos annan, som är satt att leda döss (d. v. s. huvud företagets) angelägen
heter. I ett vitt utgrenat företag, som i aktiebolagets form driver rörelse
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.
över liela landet och därvid även idkar butikshandel, anses det alltså tillräck
ligt att hava en betygsinnehavare inom styrelsen. Denne behöver däremot
visst icke vara verkställande direktören eller eljest hava särskild befattning
med butiksrörelsen. Men han skall finnas till, med sitt betyg på fickan, och
går han bort, försvinner också handelsrätten i butiken. Skall 7 § därtill ges
den tolkning, vartill formuleringen föranleder, att i ett kommanditbolag med
kanske ett hundratal bolagsmän det är tillräckligt att en kommanditär försetts
med nödigt betyg, utan att denne personligen har med bolagets butikshandel
att skaffa, så må det frågas, i vilket avseende detta betyg gagnar bokföringen
för den detaljhandel, som är i fråga.
Om .sålunda enligt handelskammarens mening lagutkastets författare, trots
all omsorg, icke lyckats uppnå det med bestämmelsen avsedda syftemålet, så
torde detta huvudsakligen bero därpå, att uppgiften icke på ett tillfredsställan
de sätt kan lösas enligt i utkastet föreslagna linjer. Det visar sig, att i ett
rättssystem,. som allmänt utgår från befogenheten till fritt initiativ och fri
verksamhet inom näringslivet, och där garantierna mot missbruk sökas i viss
kontroll under utövningen med straff i särskilda fall för överträdelse av här
för träffade regler —- det visar sig att genom rubbning på en låt vara enstaka
punkt av detta principiella utgångsläge man svårligen vinner något praktiskt
resultat, _ men väl riskerar att göra en bräcka i den rättsuppfattning, varunder
vårt näringsliv utvecklats.
I den nuvarande rätten anses en huvudsaklig garanti för bokföringsskyldig
hetens 'nöjaktiga’ fullgörande ligga i det stränga ansvar för konkursförbry
telse, som i händelse av vållad skada (konkursen) följer på vårdslösad bokfö
ring. Efter allmänna rättsregler faller detta ansvar på den eller dem, som ge
nom sin ställning haft att utöva den nödig-a tillsynen över de räkenskaper, som
anses ofullständiga, missvisande eller eljest vårdslösade. Handelskammaren
anser det kunna ifragasättas, örn ej en formellt ordnad förhandsprövning, vil
ken i mångå fall icke ens behöver gälla den eller de personer, som utöva led
ningen ovesen drivna butikshandeln, kan befaras slappa ansvarskänslan hos
dessa och vålla osäkerhet vid ansvarets utkrävande.
Genom den nya bokföringslagen har därjämte skyldigheten att föra tillräck
liga och riktiga böcker ytterligare inskärpts och närmare preciserats. Därest
det är behövligt att, även frånsett inträffad konkurs, utkräva ansvar för åda
galagt eftersättande av bokföringsskyldigheten, skulle det ligga inom gällande
lagstiftnings principiella plan att utkräva ansvar i fall, där på grund av den
bokföringsskyldiges editionsplikt hans böcker eller utdrag därav framlagts och
funnits uppenbart bristfälliga (t. ex. vid rättstvist mellan köpmän eller i skatte
ärende) .
Men framför allt ligger vikt uppå att stärka den fortlöpande kontroll, som
ligger icke blott i kreditgivarens^ utan även i den enskilde köpmannens intres
se. Att pa lagstiftningens väg påtvinga den mindre butikshandeln den revision
och de övriga kontrollåtgärder, vilka äro ålagda aktiebolagen och de ekono
miska föreningarna, lärer icke böra komma i fråga. Vad som däremot i högre
grad än tidigare kan och bör åstadkommas är en mera tillförlitlig kontroll från
såväl kreditgivarne som detaljhandelns organisationer, varigenom butikshan
deln, och framför allt nya företag inom densamma, kunna i tid underkastas nö
dig.prövning. Det viktigaste är över huvud taget ett målmedvetet arbete från
näringslivets egen sida i syfte att i samband med leverans av varor få till
stånd en allvarlig prövning av kreditgivningen till nybildade företag.
Ett annat spörsmål, som i sådant sammanhang synes kunna upptagas till
utredning är,, huruvida ej en begränsning eller ett borttagande av hyresvärds
i Örman s rätt till i uthyrd butikslokal befintliga, hyresgäster tillhöriga handels
varor och andra lösören, kunde vara av behovet pakallad. De nuvarande be-
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.
117
stämmelserna torde nämligen ofta nog verka såsom en föga lämplig stimulans
till inredande av butikslägenheter, för vilka sakligt behov stundom icke före
finnes.
_
o
. . .
Olika åtgärder kunna sålunda tänkas i syfte att råda bot mot de otvivelak
tigt förefintliga missförhållanden, som på området anmärkts. Men korrektiv
mot dessa olämpor bör, enligt handelskammarens mening, icke sökas i lagbe
stämmelser, som, enligt vad ovan pavisats, bleve av tvivelaktigt gagn för sitt
avsedda ändamål och otvivelaktigt mnebure en fara för upprätthållandet av
hittills gällande grundsatser inom näringslivet.
På de skäl, som sålunda anförts, får handelskammaren avstyrka antagandet
av bestämmelser av den innebörd, som framgår av 7 § i utkastet.»
Stockholms köpmannaförening instämmer i vad Stockholms handelskammare
sålunda yttrat. Kravet på bevis örn bokföringskunskap vore icke av omstän
digheterna påkallat. Att ställa sig gällande föreskrifter örn bokföring till
efterrättelse bleve den enskildes ensak. Det borde fortfarande stå honom öppet
att anskaffa det biträde han ansigte sig behöva. Handelskammaren hade med
rätta påpekat vikten av en mera tillförlitlig kontroll från såväl kreditgivarna
som detaljhandelns organisationer, vilken kontroll särskilt borde avse dem, som
började affärsverksamhet. Inom de tre stora köpmannaföreningarna i Stock
holm, Göteborg och Malmö, vilka vore sammanslutna i den s. k. ackordscen-
trålen, pågingo för närvarande utredning angående organisationen av en effek
tiv kontroll över nybörjare. Något bistånd av lagstiftningen för genomföran
det av en dylik organisation torde knappast vara behövligt. Däremot borde
husvärds förmånsrätt för butikshyra inskränkas, ty enligt erfarenhet hade
denna förmånsrätt haft till följd, att butiker inreddes och därigenom också
minuthandlare tillskapades i en omfattning, som vida överstege verkliga be
hovet.
Skånes handelskammare: »Under förarbetena till det nu framlagda förslaget
till näringslag har den i detta sammanhang centrala frågan örn införande av
ytterligare legala villkor för rätten att driva näring, särskilt inom hantverket
och detaljhandeln, varit föremål för starka meningsbrytningar. För egen del
har handelskammaren i ett år 1921 till Kungl. Kommerskollegium avgivet
yttrande i detta ärende under framhållande av sina starka betänkligheter mot
att begränsa nu gällande näringsfrihet, dock ansett de ofta påtalade missför
hållanden, som länge gjort sig kännbara inom förenämnda näringsgrenar och
särskilt tagit sig uttryck i cn överdrivet omfattande företagsbildning och i en
ofta nog mindre nöjaktig yrkeskompetens hos nytillkommande yrkesutövare,
vara av den art, att de framförda kraven på viss yrkeskompetens som villkor
för rätten att bedriva dessa näringar vore förtjänta av att tagas under allvar
lig omprövning. Av den av Kungl. Kommerskollegium sedermera verkställda
utredningen och icke minst till följd av det ändrade läge, vari fragan örn legal
reglering av lärlingsväsendet numera kommit, har handelskammaren emeller
tid ytterligare befästs i den uppfattningen, att den återhållsamhet och varsam
het, som förevarande lagstiftning enligt sin natur påkallar, icke låta sig för
enas med de strävanden, som i legalt fastställda villkor örn viss yrkeskompe
tens se ett botemedel mot förenämnda missförhållanden. Ehuru handelskam
maren sålunda ingalunda är blind för de betydande svårigheter, varmed detalj
handeln och hantverket f. n. har att kämpa, finner handelskammaren dock av
görande betänkligheter mot att tillstyrka det ifrågasatta kravet att göra ut
övandet av dessa näringar beroende av viss tids anställning inom vissa yrken
eller branscher.
o
...
På samma sätt men delvis av andra grunder mäste handelskammaren stalla
sig synnerligen tveksam rörande lämpligheten av den i § 7 i förlattningsför-
slaget upptagna kvalifikationen örn nöjaktig kunskap i bokföring som kumpe-
118
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
tensvillkor för rätten att idka detaljhandel. Sedan bokföringsplikten numera
genom 1929 ars bokföringslag utsträckts att gälla i stort sett all varuhandel
torde visserligen de principiella betänkligheter, som ur näringsfrihetens syn-
punkt i ram förts mot bokföringskompetensen, icke längre böra tillmätas avgö-
rande betydelse. Men däremot synes på rent praktiska grunder kunna ifråga
sattas huruvida den reella nyttan av ett dylikt villkor uppväger de därmed
förenade olägenheterna. I vissa fall och särskilt i fråga örn sådan mindre bu
tikshandel, där affärsrörelsen är av synnerligen enkel beskaffenhet, — exem-
pelvis i detaljhandelsföretag med mjölk, grädde och smör, grönsaker och frukt,
i „
bagerivaror ^
torde den insikt, som erfordras i räkenskapsföring, in-
skränka sig till ett sådant minimum, att det såväl ur den enskildes som ur det
allmännas synpunkt måste framstå som opåkallat och onödigt att för rätten
att driva, dylik handel uppställa krav på styrkt bokföringskompetens. Av lik
nande hänsyn har också det i den norska näringslagstiftningen upptagna vill
koret pa bokföringskunskap ej utsträckts att gälla handeln med förenämnda
och vissa andra varor. Ej mindre betänkligt synes vara, att det föreskrivna
kompetenskravet i många fall torde komma att visa sig skäligen ineffektivt
och löga ägnat att motsvara sitt syfte. Enligt författningsförslaget skall den
sökande styrka sig äga nöjaktig bokföringskunskap’. Vad som härmed skall
menas kommer utan tvivel att i tillämpningen ge utrymme för de mest skif
tande tolkningar, så mycket mer som lagstiftningen av naturliga skäl måste
lägga kompetensprövningen i händerna på en vidsträckt och inbördes heterogen
krets av intygsgivare. Till följd härav kan utvecklingen mycket snart befaras
taga den riktning, att uppfyllandet av kravet pa nöjaktig bokföringskunskap
urartar till en tom formalitet utan praktiskt värde. Att genom mera restrik-
tiva„ bestämmelser söka förebygga en dylik utveckling lär med hänsyn till de
ömtåliga förhållanden, en näringslag har att reglera, icke låta sig göra. Vid
sådant förhållande finner handelskammaren mest tillrådligt, att förenämnda
stadganden icke upptagas i en ny näringslag.»
Handelskammaren i Göteborg förklarar sig till fullo instämma i kommers-
kollegii starka betänkligheter mot legala kompetensvillkor samt anför vidare:
»I ett fall, har kommerskollegium ansett sig böra göra ett undantag från sin
intagna ståndpunkt, nämligen i vad som avser fordran på bokföringskunskap
såsom legalt villkor för rätt att driva butikshandel. Anledning till det an
tydda undantaget finner kommerskollegium i den särdeles viktiga roll för rö
relsens bedrivande över huvud taget, som bokföringen spelar inom handelsyrket,
varjämte en bestämmelse örn bokföringskunskap såsom villkor för rätten att
driva handel enligt kommerskollegii åsikt principiellt icke kan anses inskränka
på näringsfriheten utan snarare bör betraktas som en ordningsföreskrift, vil
ken betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att föra handels-
böcker. Handelskammaren kan för sin del icke instämma i kommerskollegii
bär uttalade uppfattning., Bokföringens fundamentala uppgift inom handels
yrket kan av ingen bestridas och bristande bokföring medför, som av kom
merskollegium också framhållits, mångfaldiga svåra skador både för närings-
utövaren själv och för dem, som hava med honom att göra i denna hans egen
skap. Också har genom bokföringslagen ålagts honom skyldighet att föra
handelsböcker och en underlåtenhet härutinnan medför straffpåföljd. Men ur
denna bokföringens centrala ställning inom handelsyrket kan icke, såsom i ut
kastet gjorts, logiskt härledas kravet på att just affärsinnehavaren eller den,
som driver handeln, skall innehava den nödvändiga bokföringskunskapen utan
såsom skett i bokföringslagen endast att en ordnad bokföring skall förekomma
inom affärsföretaget, ^oavsett vem som äger de nödvändiga bokföringskunska-
pema. Man har också i utkastet, när det gäller att giva bestämmelsen om juri
disk persons rätt att driva butikshandel, åtnöjt sig med att föreskriva, att bok-
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
119
föringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel bland annat skall an
ses fyllt, när sådan kunskap finnes hos någon av bolagsmännen eller av sty
relseledamöterna och detta oavsett, örn den bokföringskunnige deltager i före
tagets omedelbara skötsel eller ej. Handelskammaren kan heller icke i be
stämmelsen om bokföringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel
se en enkel ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens stadgande och
icke innebärande något principiellt avsteg från näringsfriheten. Tvärtom
måste, enligt handelskammarens uppfattning, den åsyftade bestämmelsen an
ses innebära ett ganska betydande ingrepp i näringsfriheten och medföra att
ett icke ringa antal personer komme att uteslutas från möjligheten att ägna
sig åt handelsyrket. Det torde väl icke heller vara uteslutet, att en del av
dem. som yrkat på villkorets uppställande, häri sett den egentliga betydelsen
av föreskriften att bokföringskunskap skall vara tillfinnandes hos just den,
som driver handeln, och att en eventuell brist hos honom i detta hänseende icke
får kompletteras genom kunskaper hos annan person, åt vilken företagets bok
föring kan anförtros. Enligt handelskammarens åsikt är emellertid bokfö-
ringskunskap, örn också nyttig och högligen önskvärd, dock icke en så obetin
gad förutsättning för en god köpman, att en eventuell brist härutinnan skulle
böra föranleda till att en person med i övrigt goda förutsättningar för köp
mansyrket förhindrades att driva butikshandel och detta sa mycket mindre,
som i bokföringslagen redan är stadgat örn bokföringsskyldighet för handlan
den, dock utan att det tillika föreskrives att den, som driver handeln, själv
skall föra böckerna eller besitta den därför nödvändiga kunskapen. Att han-
delsböeker skola föras, torde också vara det enda krav, som härlett ur handelns
egen natur och rättvisligen bör uppställas från det allmännas synpunkt. Att
vidare utveckla detta krav och genom ordningsföreskrifter införa en för bok
föringens egen uppgift inom handelji fullständigt främmande konkurrenshind-
rande verkan, kan handelskammaren icke finna annat än felaktigt. Härtill
kommer, att medlet också för det avsedda ändamålet är såsom ovan antytts
olämpligt, då det icke endast skulle avhålla otjänliga element från handels-
banan utan även sådana, mot vilkas inträde i handelsyrket ing-a berättigade
anmärkningar kunna göras. De i § 7 givna bestämmelserna äro även fran den
synpunkten olämpliga, att de icke lämna några garantier för att den önskade
bokföringskunskapen i tillräcklig utsträckning verkligen är förhanden. Bevis
örn bokföringskunskap kan nämligen bland annat presteras genom intyg från
trovärdig och bokföringskunnig person och det torde vara uppenbart, att ett
dylikt stadgande lämnar fältet öppet för, om ej rent bedrägliga intyg, så åt
minstone för möjligheter till sådana, varest de intygade kunskaperna äro sa
ytliga och minimala, att deras betydelse blir ingen. Det^torde också vara fara
värt, att den prövning av intygen, som skall utföras av Konungens befallmngs-
havande, blir rent formell och kommer att inskränka sig till att efterse, att ett
intyg presterats. Givetvis kan man icke begära av Konungens befallningsha-
vande en ingående prövning av intygsgivarens kompetens att utfärda intygen
och ännu mindre en prövning av det sätt, varpå intygsgivaren förskaffat sig
kunskap örn det förhållande, som intyget avser. Fordran på bokföringskun
skap för rätten att driva handel skulle också i vissa fall leda till orimliga,
hårdheter. Vid en affärsmans död skulle således hans efterlämnade anka ej
äga rätt att fortsätta affären, för så vitt hon ej kunde prestera bevis örn bok
föringskunskap. På grund av det anförda vill handelskammaren för sm del
förorda, att § 7 i utkastet helt måtte bortfalla.» _
.
Sveriges industriförbund uttalar som sin principiella uppfattning’, att elen all
männa näringsfriheten som regel borde vidmakthållas utan legala inskrånknin-
gar. T mångå fall syntes det vara ovisst, örn man genom dylika inskränkningar
i näringsfriheten verkligen kunde avlägsna de missförhållanden, för vilka man
120
\ille rada bot, och inskränkningarna i fråga kunde lätt medföra olägenheter
av måhända än allvarligare natur. Över huvud taget torde man på nu ifråga
varande område icke böra överskatta möjligheten att på lagstiftningens väg
rätta förefintliga brister i näringslivets sätt att fungera. Snarare syntes man
Widing böra sätta större lit till näringslivets egen förmåga till sj'älvläkedom.
förbundet hade redan vid besvarandet av de i ärendet utsända frågeformulären
uttalat sig emot att rätten att idka näring gjordes beroende av intyg örn kun
skap i bokföring eller i kostnadsberäkningar, viss lärotid eller dylikt och där
vid framhållit, att möjlighet förelåge för näringsidkare att anställa på dessa
områden fullt kompetenta personer. Förbundet hade icke funnit skäl att från
träda denna uppfattning och kunde förty icke biträda förslaget örn införande
av bevis örn bokföringskunskap såsom kompetensvillkor för butikshandel. Ett
sådant undantag från den allmänna näringsfrihetens princip kunde icke anses
påkallat av hänsyn till det allmännas bästa. Visserligen förekomma även ur
det allmännas synpunkt betänkliga företeelser på detaljhandelns område, men
i motsats till dem, som i nu berörda kompetensvillkor såge ett medel att råda
bot för dessa missförhållanden, hyste förbundet den uppfattningen, att ett dy
likt villkor i sådant hänseende skulle visa sig så gott som fullständigt ineffek
tivt. En dylik inskränkning i näringsfriheten syntes förbundet olämplig även
av det skäl, att enligt vad erfarenheten givit vid handen mången detaljhand
lare visat stor duglighet i sitt yrke, ehuru han icke ägt närmare kännedom i
den bokföring, som lagligen åvilade honom, utan härför måst anlita särskild
bokförare. Vidare förefölle det knappast konsekvent, att beträffande rätten
att idka detaljhandel uppställa kravet på styrkt bokföringskunskap, då samma
legala kompetensvillkor icke fordrades för exempelvis rätten att idka gross
handel eller juridiska personers rätt till annan yrkesutövning än detaljhandel.
Slutligen syntes det ifrågavarande stadgandet i tillämpningen kunna leda till
visst godtycke, särskilt i de fall, där bokföringskompetensen styrktes genom
intyg av »trovärdig bokföringskunnig person».
Kooperativa förbundet:
»Den ekonomiska rörelsefrihet, som tillerkändes
svenska medborgare i och med näringsfrihetsförordningen av 1864, har oveder
sägligen varit en °av de mest betydelsefulla hävstängerna i arbetet för vårt
folks utveckling på det ekonomiska området. Svenskt näringsliv har blomstrat
och utvecklats i hägnet av denna förordning, som i förtroende till medborgar
nas förmåga att utan tyngande legrslativa band fritt gestalta och driva olika
slag av näringar tillfört folkhushållet de skapande krafter, som fört detta
fram till den ståndpunkt det nu intager. Väl är det sant, att det ekonomiska
livet uppvisat och alltfort uppvisar mångt och mycket, som från olika syn
punkter kan betecknas som ofullkomligt eller mindre tillfredsställande, men
den 1 lagen garanterade ekonomiska friheten har städse varit det bästa kor
rektivet häremot. Den ekonomiska frihetens princip, vilken är av fundamen
tal betydelse för näringslivets sunda utveckling, bör därför hållas okränkt,
och endast hänsynen till vitala samhällsintressen bör och kan rättfärdiga en
inskränkning 1 medborgarnas ekonomiska umgänge. ■— -— — Det synes stv-
relsen att vägande skäl icke förebragts för en sådan ordning, att själva rät
ten att driva handelsrörelse skall göras beroende av företeende av betyg eller
intyg om bokföringskunskap. Det hade varit lätt förståeligt, örn man vid den
tidpunkt, då den nu gällande näringsfrihetsförordningen utfärdades, genom in
förande av en dylik bestämmelse velat garantera en viss räkenskapsmässig
kompetens hos näringsutövama, ty vid denna tidpunkt voro handelns arbets
former sa outvecklade, att det var betydligt svårare än nu att vinna överblick
över ett detaljhandelsföretags ställning. Vid mitten av 1860-talet och långt
senare var butikshandeln i vart land föga eller icke alls specialiserad med
hänsyn till de varor, som ingingo i rörelsen. Så småningom har ett helt system
Kungl. Maj:ts proposition nr
4
j
.
Kungl. Maj:ts proposition nr bl.
121
av specialaffärer vuxit fram, och tendensen torde allt fortfarande gå i denna
riktning. Branschspecialiseringen medför ovillkorligen icke endast en _ stan
dardisering av själva varurörelsen, utan även schematisering av bokföringen.
Den begränsning av kreditterminerna, som skett beträffande flera varuområ
den, bidrager också till att förenkla detaljhandelns räkenskapsväsen, och för
flera branscher torde förhållandena nu vara sådana, att handelsidkaren, även
örn han har ytterst torftiga bokföringskunskaper, kan nöjaktigt föra erforder
liga räkenskaper. Detta gäller icke endast för en massa enskilda affärer (ex
empelvis för försäljning av bröd och mjölk, tobak etc.) utan även för flera av
de ekonomiska föreningar, vars verksamhet är begränsad till vissa bestämda
områden. Bokföringslagen av den 31 maj 1929 har också med erkännansvärt
beaktande av det levande livets mångskiftande krav och betingelser gnat en
sådan utformning av stadgandena rörande bokföringsskyldigheten, att handels
idkaren icke är skyldig att hålla större räkenskapsmässig apparat än som be
tingas av rörelsens art och omfattning. Enligt lagen äro strängt taget endast
dagbok och inventariebok obligatoriska, och det förefaller vara fullständigt
meningslöst att föreskriva intyg örn färdighet i dessa böckers förande. Skulle
återigen begreppet 'nöjaktig bokföringskunskap’ givas en vidsträcktare tolk
ning och intyget örn bokföringskunskapen utsäga intygsgivarens personliga om
döme örn vederbörandes förmåga att föra de räkenskapsböcker intygsgivaren
kunde anse erforderliga för den rörelse som vore i fråga, bomme. man ut på
ett område, där risken för godtycke och ett subjektivt färgat ställningstagande
vore synnerligen stor. Man kan nämligen utgå från att de flesta om rättig
het ansökande handelsidkare bleve hänvisade till att hos revisor eller trovärdig
person söka vinna intyg örn sin bokföringskunskap, då väl sannolikt endast ett
mindretal vore i tillfälle att uppvisa betyg från de skolor eller kurser, som av
skolöverstyrelsen godkänts.
Vad särskilt beträffar förslaget att ekonomisk förening skall förete bok-
föringsbetyg eller intyg för någon sin styrelseledamot eller person, som är
satt att leda föreningens angelägenheter, vill styrelsen utöver vad ovan sagts
örn de ekonomiska föreningarnas rörelse framhålla, att för dessa föreningar
föreligga särskilda förhållanden, som i detta sammanhang böra beaktas. En
ligt den för ekonomiska föreningar gällande lagen skola räkenskaperna fpr
ekonomisk förening underställas granskning av särskilt utsedda revisorer, vil
kas berättelse framlägges på föreningssammanträdet och sålunda underställes
de enskilda medlemmarnas prövning. Genom denna anordning är det sörjt för
att ekonomisk förenings räkenskaper bringas till kännedom hos en i flesta fall
vidsträckt krets av personer, och häri ligger ovedersägligen en viss garanti
för att räkenskaperna komma att skötas på ett sätt, som svarar mot rörelsens
behov. En mycket betydande säkerhet för ordnad bokföring erbjuda de eko
nomiska föreningar, som redovisa sin verksamhets resultat till den offentliga
statistiken.
Vad särskilt de till kooperativa förbundet anslutna konsumtionsföreningar
na angår, kan örn dem sägas, att de i sin förvaltning undantagslöst uppfylla
även högt ställda krav i fråga om räkenskapernas förande. Dessa föreningar
förfoga allmänt över insiktsfulla räkenskapsförare, varjämte också som regel
flera av styrelsens ledamöter äga god förtrogenhet med modem bokföring, vun
nen under den i styrelseuppdraget ingående omvårdnaden örn praktiska för-
valtningsangelägenheter och under användande av de undervisningstillfällen
rörelsen själv erbjuder. Därtill lia praktiskt taget alla dessa föreningar stad-
gemässigt tillförsäkrat sig sakkunnig revision av räkenskaper och förvaltning,
utövad av personer, som genom mångårig erfarenhet på olika poster inom de
verksamhetsfält, där föreningarna arbeta, vunnit ingående förtrogenhet icke
endast med räkenskapsgranskning och kontroll utan liven nied själva den verk-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
samhet dessa föreningar bedriva. Då erfarenheten dessutom givit vid handen
att det icke möter den ringaste svårighet att vid nybesättandet av förestån
dareplatser såsom vid platsombyten eller startandet av nya föreningar erhålla
personer, som kunna nöjaktigt föra erforderliga räkenskaper, finnes det icke
någon som helst anledning att föreskriva, att dessa föreningar skulle inför re-
gistreringsmyndigheten uppvisa sådant intyg, som omnämnes i § 7.
Med hänvisning till vad ovan sagts finnér styrelsen vägande skäl tala emot
de bestämmelser, som inrymmas i § 7, och vill beträffande de ekonomiska för
eningarna alldeles bestämt avstyrka att en sådan bestämmelse för deras del
införes.»
Sveriges allmänna lantbrukssällskap: »Under de relativt isolerade förhål
landen, som jordbruksbefolkningen, jämfört med övriga befolkningsgrupper,
lever, är det av betydelse, att stor ekonomisk frihet råder. Framförallt gäller
detta vid utbytet av varor. Långa avstånd och glest bebyggda samhällen kom
ma alltid att medföra, att förnödenheter av olika slag belastas med distribue-
ringskostnader, som betydligt överstiga vad stadssamhällenas befolkning må
ste bära vid sina varuinköp. Visserligen är genom bilväsendet den förutvaran
de isoleringen i hög grad bruten, men för att landsbefolkningen skall kunna
njuta frukterna av de ändrade trafikförhållandena, få några konstlade band ej
påläggas den ekonomiska rörelsefriheten. En näringslagstiftning, som giver
svenska medborgare den inom de av statsfinansiella och sociala skäl angivna
gränserna största möjliga frihet, har därför att påräkna erkännande av jord
bruket. Visserligen kan under hägnad av denna frihet inträffa fall av miss
förhållanden, men som grundval för näringslivets sunda utveckling och med
hänsyn till nu gällande rättsuppfattning är frihet dock att föredraga framför
ett under olika former förekommande tvång. Vid vidtagandet av ändringar i
gällande näringslagstiftning skulle det därför vara att förvänta, att den eko
nomiska frihet, som nu finnes, alltjämt förbleve obeskuren. Det föreliggande
utkastet innebär emellertid vissa påtagliga tendenser till inskränkningar, som
sällskapet anser mindre lyckliga. Sålunda föreslås i § 7, att nöjaktiga, genom
särskild examen godkända bokföringskunskaper skola förefinnas för erhållan
de av rätt att driva handelsrörelse. Denna bestämmelse skulle också gälla för
bl. a. ekonomiska föreningar, i det att någon medlem i styrelsen eller annan
person, som är satt att leda föreningens angelägenheter, måste besitta bokfö-
rfngskunnighet. Det enda bärande skälet för genomförandet av en dylik be
stämmelse vore, enligt sällskapets mening, örn därigenom utomstående intres
sen, t. ex. tredje mans rätt, kunde bättre garanteras än vad hittills varit fallet.
Handelsidkarens kunnighet i bokföring ger emellertid ingalunda en dylik ga
ranti, Amrför bestämmelsen blott är att uppfatta som ett försvårande av den
rådande legala rätten att driva rörelse. — Beträffande speciellt de ekonomiska
föreningarnas skyldighet att förete i paragrafen omförmälda bevis, vill säll
skapet erinra örn, att enligt gällande lag stj^relsens förvaltning av föreningens
verksamhet är underkastad granskning av såväl revisorer som föreningssam-
manträde. Styrelsen är vidare inför föreningens medlemmar ansvarig för sköt
seln av företaget och kan, om den mot bättre vetande fattat för föreningen
skadliga beslut, dömas till skadestånd. De gällande bestämmelserna för eko
nomiska föreningar innebära sålunda redan nu garanti för att berättigade an
språk beträffande räkenskapsföringen och förvaltningen uppfyllas. Det i
paragrafen föreslagna kravet binnie därför att verka som ett försvårande mo
ment vid bildandet av ekonomiska föreningar, vi-lket sällskapet bestämt får
uttala sig emot. Därmed har sällskapet ingalunda velat påstå, att kunskaper
na i bokföring hos styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar alltid äro till
fyllest liksom ej heller att alla ekonomiska föreningar grundats enligt sunda
ekonomiska principer. Brister ha för visso i dessa båda fall förekommit, men
Kungl. May.ts proposition nr bl.
123
sällskapet anser, att dessa på intet sätt få sammankopplas med själva rätten
att driva handelsrörelse. Avhjälpandet av nämnda brister är en för förenings-
rörelsen intern angelägenhet, och sällskapet ämnar också i sammanhang med
dess allmänna verksamhet för befrämjandet av jordbrukets ekonomiska för-
eningsrörelse ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet. I många fall är ock
så den av de ekonomiska föreningarna drivna handelsrörelsen av så ringa om
fattning, att de föreslagna kraven på bokföringskunnighet måste bli synner
ligen betungande. Detta blir fallet för flertalet s. k. lantmannaföreningar, örn
deras verksamhet skall inrangeras under den i § 7 omnämnda handelsrörelsen,
vilket torde bli fallet, enär i paragrafen talas örn handelsrörelse från ’fast upp-
lagsställe’. Skulle det gjorda utkastet upphöjas till lag, skulle en dylik för
ening sålunda ej få rätt att driva rörelse med mindre än att en styrelseledamot
eller föreståndaren kunde uppvisa betyg från bokföringskurs vid av skolöver
styrelsen godkänd skola. Sällskapet får sålunda på det bestämdaste avstyrka,
att ifrågavarande förslag örn bokföringskunnighet, upphöjes till lag.»
124
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
Bilaga C 2.
Yttranden
angående
viss tids praktik som kompetensvillkor för rätt att idka handel.
Sveriges köpmannaförbund förklarar sig på det livligaste beklaga, att kra
vet på viss tids praktisk utbildning icke vunnit beaktande. Även kommers
kollegium _ hade dock medgivit, »att den nära nog obegränsade friheten att
öppna näringsverksamhet medfört vissa efter hand alltmera framträdande olä
genheter särskilt inom hantverket och detaljhandeln». Det borde då legat nära
tillhands för kollegium att söka medverka till missförhållandenas avlägsnande.
Förbundet kunde ingalunda dela kommerskollegii uppfattning, att frånvaron
av lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov skulle utesluta möjlig
heten att uppställa krav på praktisk erfarenhet för rätten att idka detaljhan
del. Möjligen skulle en lärlingslagstiftning kunna medföra större garantier
för en tillfredsställande lärlingsutbildning och för bedömande av vederböran-
des kompetens, men ett oeftergivligt villkor för praktisk yrkesutbildning så
som legalt kompetenskrav vore en sådan lagstiftning icke. En bestämmelse
örn viss tids praktik syntes dock kunna medverka till, att icke vilka okvali
ficerade element som helst kunde etablera sig som självständiga företagare
inom detaljhandeln och därmed undergräva yrkets anseende och vålla åtskil
liga olägenheter för såväl yrkesidkama som leverantörerna och den köpande
allmänheten. Minst två års praktik i yrket borde fordras.
Sveriges hantverksorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köp
mannaförbundets uttalanden.
Skolöverstyrelsen anför: »Det torde knappast råda delade meningar därom,
att den allmänna näringsfrihet som under snart sjuttio år varit rådande i vårt
land, högst väsentligt medverkat till den storartade utveckling, som inom nä
ringslivets flesta områden ägt rum under det senaste halvseklet. Den nära nog
obegränsade friheten att öppna näringsverksamhet har emellertid, vilket även
framhålles i kommerskollegii riktlinjer för revision av näringsfrihetsförord-
ningen den 24 oktober 1928, ’medfört vissa alltmera framträdande olägenheter
särskilt inom hantverket och detaljhandeln’. Dessa olägenheter bottna huvud
sakligen däri, att yrkesutbildning och yrkeserfarenhet icke äro nödvändiga för
utsättningar för rätt att utöva näring. Detta förhållande har givetvis så till
vida försvagat den allmänna yrkeskompetensen, att i yrkesmännens led in
kommit självständiga företagare, som endast ofullständigt eller icke alls ägt
förutsättningar för den påtagna yrkesuppgiften. Ett dylikt förhållande måste
givetvis bliva till men för den allmänhet, som ifrågavarande näringar skola
tjäna. Fisk för att en dylik situation skulle inträda förelåg emellertid icke i
samma grad som nu vid tiden för näringsfrihetens genomförande. En väsentlig
del av de erforderliga varorna åstadkoms nämligen på den tiden i hemmen, alltså
utan medverkan av hantverk och handel, bedrivna såsom yrken. Nutiden
uppvisar ett helt annat läge. Självhushållningen har alltmera inskränkts, och
för erhållande av de allra flesta varorna, som i det dagliga livet komma till
användning, begagnar sig allmänheten av vederbörande yrkesutövare. Upp
giften för ifrågavarande jukesverksamhet har sålunda blivit högst väsentligt
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
125
utökad. Men i samma mån, som uppgiften växer, måste ävenledes kraven på
yrkesutövaren växa. Så har ju, för att nämna ett exempel från detaljhandeln,
varuslagens antal mångfaldigats. Dessa många varor komma från olika länder,
även från de mest avlägsna. Örn dem alla behöver köpmannen äga ingående
fackkunskaper, om han skall kunna inköpa till sina kunders fördel, örn han
skall kunna behandla och vårda varorna rätt samt giva kunderna de sakkunniga
råd och upplysningar, som de behöva och hava rätt att vänta av honom. Men
det är icke enbart varukännedom, en detaljhandlare behöver. Lika oundgängliga
äro för honom kunskaper om konsumenternas behov, önskemål och ekonomiska
förutsättningar, örn hur en butikshandel bör organiseras och ledas för att till
fredsställande fylla nutida fordringar m. m. För hantverket framträda andra
krav, såsom t. ex. yrkesmässig handaskicklighet, kunskap i yrkesarbetets orga
nisation o. s. v. För dylika kunskapers och färdigheters vinnande erfordras
givetvis både teoretisk och praktisk utbildning, den senare förvärvad i och
genom yrkesarbete inom vederbörande bransch.
Överstyrelsen ansluter sig därför till den från hantverks- och detaljhandels-
kretsar ofta framförda uppfattningen, att det bör krävas viss tids yrkespraktik
för rätt att driva hantverk och därmed jämförlig mindre industri ävensom
butikshandel. Det kunde då ligga nära till hands, att man för konsekvensens
skull borde uppställa samma krav även beträffande grosshandeln och den
större industrien, men i avseende å dessa näringsområden göra sig sådana fak
torer gällande, att föreskrifter i här förevarande avseenden icke synas vara
behövliga.
Att praktisk yrkeserfarenhet måste anses vara en nödvändig förutsättning
för utövande av yrkesverksamhet har på visst sätt redan kommit till uttryck i
gällande författning nämligen i Kungl. Maj :ts förnyade stadga för den kommu
nala yrkesundervisningen nr 706/1921. I den skolform, som där betecknas med
namnet yrkesskola, kunna enligt § 45, 3:e stycket anordnas s. k. mästarkurser,
vilka angivas hava till ändamål att 'giva självständiga utövare av ett yrke den
fortsatta yrkestekniska eller yrkesekonomiska utbildning eller bådadera, som
betingas av yrkets fortgående utveckling, eller ock att bereda arbetare med
god yrkesskicklighet, som ämna börja självständig yrkesverksamhet, tillfälle att
förvärva den vidare yrkesutbildning, som är behövlig för drivande av sådan
verksamhet’. Enligt samma stadga § 57 fordras för inträde i dessa kurser
bland annat att under minst tre år hava ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete inom
det yrke, för vilket ifrågavarande kurs är avsedd. Denna bestämmelse mäste
anses innebära, att en blivande yrkesutövare näppeligen kan anses äga förmåga
att tillgodogöra sig den avsedda utbildningen, med mindre han besitter en yrkes
erfarenhet vunnen genom praktik i vederbörande yrke av angiven omfattning.
I konsekvens härmed synes man böra anse, att, örn en person icke är nog kom
petent att tillgodogöra sig den för en viss arbetsuppgift erforderliga utbild
ningen, han icke heller kan anses kompetent att gripa sig an med arbetsupp
giften själv. Att undantag i ena eller andra avseendet kunna förekomma, får
man väl taga för givet, men tillbörlig hänsyn härtill kan tagas genom en dis
pensbestämmelse, något som också skett i fråga om mästarkurserna.»
Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar endast, att goda skäl syntes vara
anförda för kravet på viss praktik inom branschen såsom villkor för rätt att
öppna butikshandel.
o
.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att, då fordran på viss tids
praktisk utbildning syntes vara till obestridligt gagn och icke kunna anses
utgöra en allför sträng inskränkning i näringsfriheten, länsstyrelsen ville för
orda bestämmelser härom.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Det lärer icke kunna förnekas, att
skärpta krav på yrkesskicklighet hos dem, som på eget ansvar skola idka handel
126
Kyng!. Maj:ts proposition nr hl.
eller annan näring, komme att för konsumenterna medföra åtskilliga fördelar,
men^å andra sidan innefattar fastställandet av dylika legala kompetensvillkor
en så pass betydande inskränkning i nu gällande näringsfrihet med alla därav
följande nackdelar, att en lagstiftning härom i varje fall torde böra föregås
av en mera uttömmande utredning örn olägenheterna av det nuvarande systemet
och sättet för dessa olägenheters avhjälpande än som i ärendet förebragts.
Den omständigheten, att kravet på skärpta kompetensvillkor framställts endast
från näringsidkarna själva, under det att den stora allmänheten, konsumen
terna, knappast visat något intresse för frågan, torde häntyda på att missnöjet
med det rådande systemet icke är så utbrett, att någon mera genomgripande
förändring är påkallad.»
De magistrater, som tillstyrkt förevarande krav, hava icke närmare motiverat
sitt ståndspunktstagande.
Smålands och Blekinge handelskammare ansluter sig till kravet på viss tids
praktik utan anförande av särskilda skäl. Dessa hade från andra håll blivit
så utvecklade, att handelskammaren saknade anledning att ingå på dem.
Handelskammaren i Karlstad förordar fordran på viss tids praktik, förslags
vis två år. Om, såsom det sagts, dylik praktik redan nu vore regel, skulle
lagstiftningen endast stadfästa gällande praxis. Erfarenheten visade dock,
att i många fall en rörelse öppnades av personer utan minsta kvalifikationer.
Ett lagstadgande örn två års praktik vore behövligt och för alla parter fördel
aktigt. I något enstaka fall, t. ex. då en änka ville fortsätta sin mans affär,
kunde stadgandet verka onödigt hårt, och dispens borde därför kunna medges
mot anställande av kompetent affärsbiträde.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarade sig befara,
att en bestämmelse örn viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bok
stav utan någon praktisk betydelse, om den ej kompletterades med bestäm
melser örn viss lärotid. Det kunde vara sant, att stora svårigheter måhända
skulle uppstå, då det gällde att bedöma, huruvida den i lag fastställda yrkes
kompetensen i varje särskilt fall förefunnes, men dessa svårigheter borde
kunna övervinnas. Det nuvarande läget krävde otvivelaktigt, icke blott i nä-
ringsidkarnas utan även i konsumenternas intresse, att effektiva åtgärder vid-
toges för att avhjälpa de rådande missförhållandena.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner önskvärt, att
man sökte motverka de olägenheter, som ovederhäftiga företag medförde, ej så
mycket på grund av konkurrens inom detaljhandeln utan fastmera genom den
rubbning de kunde medföra i varuförmedlingens mekanism, i produktionens
vandring från producent till konsument, och genom den onödiga osäkerhet i
ekonomiskt avseende för fabrikanter och grossister, som de ofta orsakade. Vis
serligen kunde enligt handelskammarens bestämda mening endast en mycket
relativ trygghet vinnas genom kraven på bokföringskunskap och praktik —- det
vore de medfödda naturliga förutsättningarna, det ekonomiska sinnet och den
personliga moralen, som vore huvudsaken — men det kunde likväl förutsättas,
att dessa egenskapers förefintlighet eller icke under praktisk övning kunde i
viss mån fastslås och tryggheten därigenom ökas. Handelskammaren ville
därför tillstyrka minst två års praktik för rätt att självständigt driva detalj
handel. Av skäl handelskammaren anfört i fråga örn kravet på bokförings
kunskap och med hänsyn till önskvärdheten att förebygga uppkomsten av ett
osunt bulvansystem borde det dock vara tillfyllest med anställande av biträde,
som uppfyllde de angivna praktiska kvalifikationerna.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att detalj
handelns målsmän i känslan av att bokföringskravet icke i och för sig vore
något korrektiv mot de osunda utväxterna på detaljhandelns område energiskt
påyrkat två års praktik såsom villkor för öppnande av butikshandel. Kom-
Kungl. Maj:ts proposition nr Al.
127
merskollegium hade ansett uppställandet av ett sådant villkor nied nödvändighet
förutsätta, att staten tillsåge, att en var, som ville driva dylik handel, också
ägde möjlighet att kunna uppfylla villkoret. Detta vore dock att driva saken
in absurdum. På en mångfald näringsområden av annan art hade stränga
kompetensfordringar föreskrivits, utan att staten för den skull vidtagit an
stalter för att göra en var kapabel att deltaga i tävlingen. Utan att underkänna
de svårigheter, som i praktiken kunde möta för genomförande av kravet att
envar, som öppnade buktishandel, skulle besitta den varukännedom och de övriga
erfarenheter, som erfordrades för hans tillärnade verksamhet, ansåge handels
kammaren dock, att all möjlig hänsyn borde tagas till de framställda önske
målen. Ett tillgodoseende av dessa skulle icke begränsa konkurrensen utöver
vad som ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Konkurrens bleve inga
lunda utesluten. Därigenom att den blivande köpmannen, innan han öppnade
egen affär med de risker, som därmed vore förbundna såväl för honom själv
som för hans kreditgivare, nödgades förskaffa sig någon erfarenhet örn yrkets
krav, fördes konkurrensen endast in på sundare hanor.
Eör Stockholms handelskammares, Stockholms köpmannaförenings, handels
kammarens i Göteborg, handelskammarens i Gävle och Skånes handelskamma
res, Sveriges industriförbunds och kooperativa förbundets m. fl. avstyrkande
yttranden har redogöi^lse lämnats i sammanställningen över yttrandena angå
ende bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
Bil C 3.
Yttranden
angående
kompetensvillkor för rätt att idka hantverk.
Sveriges hantverksorganisation, som åberopar uttalanden av ett stort antal
hantverksmöten, hantverksförbund, hantverksföreningar och yrkesidkarsam-
manslutningar, vilka alla tillstyrka de framställda kraven, förklarar, att or
ganisationen icke kunde finna de skäl, som från kommerskollegii sida i princip
utlåtandet anförts mot legala kompetensvillkor, vara bindande.
Mot kollegii påstående, att hantverkarnas klagomål^ytterst bottnade i en
strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutöv
ningen och i krav på en undantagsställning i den fria konkurrensen, anförde
organisationen:
»Hantverkarna ha i huvudsak intet emot konkurrens mellan yrkesmän, som
kunna sin sak, men det må vara tillåtet och även fullt förståeligt, örn hant
verkarna synnerligen kraftigt reagera mot att behöva konkurrera med personer,
som utöva yrke utan att behärska sin konst. Hantverkarna begära icke något
slags undantagsställning i en sunt och lojalt hedriven konkurrens. Under det
att man på åtskilliga andra yrkesområden söker på olika sätt och med olika
motiveringar hindra tillströmningen av nya arbetskrafter, så har man inom
hantverksvärlden, representerad av Sveriges hantverksorganisation, i stället
bedrivit en kraftig propaganda just för rekryteringen inom hantverksyrkena,
och har detta skett både i tal och skrift samt genom utgivandet av särskilda
propagandabroschyrer, genom bl. a. skolöverstyrelsens försorg spridda i ung
domsskolor av skilda slag. Hade hantverkets strävanden gått ut på ett kring
gärdande och skapandet av en undantagsställning, och örn man velat begränsa
antalet yrkesutövare för att minska konkurrensen, så skulle väl icke nu nämnda
åtgärder ha vidtagits, utan då skulle man i stället ha varnat för inträde på
hantverksbanan. Detta örn något är väl ett bevis för ohållbarheten av Kom
merskollegii påstående i anförd riktning. Hantverkarna eftersträva således
icke något monopol eller åsyfta på något vis en återgång till skråtidens för
hållanden, man begär blott att de, som utöva ett yrke, skola kunna sin sak.»
Kommerskollegium hade vidare i sitt principbetänkande framhållit frågans
samband med lärlingslagstiftningen och funnit ofrånkomligt, att det avsedda
näringsvillkoret, örn det överhuvud skulle av lagstiftningen upptagas, bleve
förbundet med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vil
ket möjlighet bereddes envar att under av det allmänna kontrollerade former
och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. På grund av
det rådande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetarorganisationerna hade
emellertid kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i ett av
dem den 10 maj 1927 i lärlingsfrågan avgivet gemensamt utlåtande nödgats
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
129
förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges
i avseende å lagstiftningen om lärlingsväsendet.
Till bemötande av denna synpunkt anförde hantverksorganisationen:
»För närvarande funnes mycket goda möjligheter att vinna utbildning inom
hantverksyrkena. Först och främst funnes det gamla, goda systemet med lär
lingsutbildning hos hantverksmästaren på dennes verkstad. Örn än avtalen
mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna i vissa fall stipulerade, att
det skulle finnas så och så många arbetare för rätt att å verkstaden utbilda
en lärling och således möjligheterna enligt detta system i viss mån vore be
gränsade, så hade dock det allmänna genom riksdagsbeslutet av år 1918 skapat
betydligt utvidgade möjligheter för yrkesutbildning. Emellertid förefölle det,
som om dessa möjligheter icke skulle utnyttjas i den utsträckning, som man
hade hoppats, och som vore önskvärt. Detta berodde förvisso på det sorgliga
förhållandet, att när det allmänna icke lade några fordringar på en yrkes
utövare, så toge ungdomen det gärna mera lättvindigt med sin rationella ut
bildning. Om det allmänna däremot föreskreve vissa bestämda fordringar,
så skulle de möjligheter för yrkesutbildning, som redan nu funnes, i ännu
högre grad anlitas och även komma att utvecklas till att tillmötesgå de då
säkerligen ökade behoven. För övrigt funnes det redan nu fall, då det all
männa fordrade viss kompetens, utan att för den skull hava sörjt för att
möjligheter finnas att inhämta kunskaper, såväl teoretiska som praktiska, för
fjällandet av dessa fordringar. Ett exempel härå vore rätten att köra bil.
Här har det allmänna uppställt vissa kompetensfordringar, men icke sörjt för
motsvarande utbildningsmöjligheter. Dylika möjligheter hade dock helt auto
matiskt skapats som en följd av de uppställda fordringarna. Så komme även
att ske på det nu behandlade området, och här vore dock att lägga märke
till, att möjligheter redan funnes på initiativ såväl av det enskilda som det
allmänna. Då nu det allmänna, både stat och kommun, offrade stora summor
på beredandet av möjlighet för de unga att lära sig hantverk, så sjuites det
både önskvärt och rimligt, att det allmänna också genom särskilda föreskrif
ter skapade de bästa möjliga förutsättningar för denna yrkeslärda ungdom
att sedermera utan intrång från icke yrkeslärda få sin försörjning av yrket
i fråga. Just omsorgen örn en rationellt bedriven lärlingsutbildning borde även
den kunna utgöra en bidragande orsak till och ett starkt motiv för det berät
tigade i kravet på vissa kompetensbestämmelser. Först när vederbörande hant-
verksutövare fyllde dylika kompetensbestämmelser, vore han skickad att i sin
tur utlära andra inom yrket.»
Hantverksorganisationen framhåller vidare, att kompetensfrågan inom stor
industrien och storhandeln lösts automatiskt genom att den, som icke kunde
styrka sin förmåga och skicklighet, icke erhölle anställning. Men möjligheten
att starta eget företag stöde honom alltid öppen. Slutligen anför organisa
tionen:
»Det är sjmnerligen svårt att förstå, att man alltjämt synes på vissa håll
hänga fast vid den nu eljest gammalmodiga uppfattningen om näringsfrihe
ten såsom helig och oantastbar. I själva verket har dock under årens lopp,
sedan näringsfriheten genomfördes år 1864, åtskilliga särskilda föreskrifter
stadgats för en hel rad av näringsgrenar, vilka för övrigt finnas uppräknade
i § 5 i lagutkastet. Styrelsen skulle dock kunna säga, att hantverkarna i prin
cip icke vilja någon rubbning av näringsfriheten. Möjligheten att välja lev
nadsbana även på hantverkets område bör givetvis vara öppen för vem som
helst, men styrelsen fasthåller vid kraven på att vederbörande först skall lära
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami. 3h haft. (Nr hl.)
9
130
Kungl. Majlis proposition nr lil.
sig yrket. Varken det allmänna eller det enskilda kan vinna något på, att
personer utan någon eftertanke örn sin kompetens, såsom läget för närvarande
är, kunna kasta sig in i företag, som de icke äro mäktiga att sköta varken
till sin egen eller andras fördel. Det kan icke vara med någons fördel för
enligt, att en person skall få använda allmänheten såsom experimentalfält för
att lära sig yrket, sedan han först etablerat sig.»
Länsstyrelsen i Hallands län anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra
utsträckas att omfatta, förutom all slags handel, allt hantverk av sådan beskaf
fenhet, att därmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Dock
borde näringsidkare, som själv ej vore bokföringskunnig i stället kunna få an
ställa annan med sådan kunskap.
För länsstyrelsens i Östergötlands län, skolöverstyrelsens och Sveriges advo
katsamfunds yttranden har redogjorts i samband med yttrandena angående
kompetenskrav för handel.
Magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv
anse bokföringskunskap böra fordras av alla, som driva rörelse av beskaffen
het att medföra bokföringsplikt. Förstnämnda magistrat förklarar sig där
jämte anse frågan örn obligatorisk föregående yrkesutövning under viss tid
vara värd allvarligt beaktande.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser högst behövligt
att uppställa krav på bokföringskunskap och på viss lärotid för rätt att driva
näring. Kravet på viss lärotid motiverades av samma skäl, som handelskam
maren framhållit beträffande motsvarande kompetensvillkor i fråga örn handel.
Sveriges köpmannaförbund framhåller, att även på hantverkets områden från
varon av legala kompetensvillkor varit till men för en sund utveckling av nä
ringslivet.
Kungl. Maj:ts proposition nr hl
131
Bilaga D.
:
Realisationer
Gårdfarihandelsrättigheter
Antal ansök
ningar
Därav beviljade
Beviljade
Därav till fasta
handlande och
andra firmainne
havare
1928
1929
1930 1928 1929
1930
1928
1929
1930
1928
1929
1930
Stockholms stad . .
__
__
__
__
__
__
7
5
4
_
__
_
Stockholms län . . .
—
2
2
—
1
1
56
65
55
—
—
—
Uppsala län ....
4
2
—
4
2
—
22
18
17
5
2
2
Södermanlands län .
—
—
1
—
—
—
46
47
59
13
13
14
Östergötlands län • •
—
1
2
—
—
2
94
92
87
5
5
10
Jönköpings län . . .
—
—
—
—
—
—
51
48
45
—
—
—
Kronobergs län . . .
—
—
—
—
—
7
7
8
i
1
—
Kalmar län ....
—
—
4
—
4
19
16
14
—
—
—
Gotlands län ....
—
—
—
—
—
—
7
4
6
—
—
—
Blekinge län ....
—
—
—
—
—
—
6
7
6
—
—
-
Kristianstads län . .
1
—
2
1
—
2
38
35
36
12
14
—
Malmöhus län . . .
—
—
—
—
-
—
70
60
57
6
6
10
Hallands län ....
1
—
—
1
—
—
48
45
57
4
4
3
Göteborgs och Bohus
22
län..........................
1
2
2
1
2
1
22
22
—
—
Alvsborgs län . . .
2
4
1
2
4
1
29
27
27
—
__
1
Skaraborgs län . . .
—
—
1
—
—
—
50
45
43
10
9
9
| Värmlands län . . .
—
—
—
—
—
80
76
61
21
20
15
Örebro län ..................
—
—
3
—
3
22
22
22
10
10
10
Västmanlands län . .
1
1
1
1
1
—
97
94
85
—
—
—
Kopparbergs län . .
12
12
9
11
12
9
172
167
162
—
—
—
Gävleborgs län . . .
—
1
—
—
1
135
118
110
3
o
u
2
Västernorrlands län .
—
—
1
—
—
1
27
30
26
—
—
8
Jämtlands län . . .
—
—
—
— ! —
—
64
74
72
—
—
1
1
| Västerbottens län . .
1
2
—
1
—
—
17
17
15
—
—
1
Norrbottens län. . .
3
1
2
—
1
1
45
44
52
—
—
—
Summa
26
28
31
i 93
1
mdtJ
23
25
|| 1 231 ! 1185
ilis
90
86 ! 85
132
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 decem
ber 1931.
N ärvarande:
justitieråden C hristiansson ,
E delstam ,
S tenbeck ,
regeringsrådet A fzelius .
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27 november 1931, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regerings
formen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om
krin g förin g shandel och tillfällighet sför säljning samt till lag om ändring i för
ordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra
gits av revisionssekreteraren William Hemberg.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om kringföringsliandel och tillfällighetsförsäljning.
2 och 3 §§.
Regeringsrådet Afzelius:
Enligt gällande bestämmelser ankommer å länsstyrelsen att beträffande så
väl städer som landsbygd pröva ansökningar örn tillstånd att idka gårdfari
handel inom länet. Då det remitterade förslaget nu avser att införa den nyhet,
att tillstånd skall erfordras jämväl i fråga örn kringföringshandel,' som någon
vill idka inom den kommun, där han är bosatt eller driver fast handel, har
prövningen av ansökan härom förlagts till den lokala polismyndigheten. Härav
följer, att den, som har för avsikt att utöva dylik handel både i sin egen och
i en eller flera andra kommuner inom länet, har att hänvända sig till två olika
myndigheter. Olägenheterna av denna, såsom det förefaller, över hövan inveck
lade ordning torde vara uppenbara med hänsyn ej blott till att sökanden där
igenom onödigt betungas utan även till att prövningen, vilken enligt min me
ning bör ske efter enhetlig grund, icke kommer att äga rum i ett sammanhän
gande ärende. Avgörandet synes i dylika fall böra tillkomma länsstyrelsen.
Av den redogörelse, som i remissprotokollet lämnas för den nuvarande hand
läggningen av dessa ärenden, lärer nogsamt framgå önskvärdheten av att inom
ej alltför små förvaltningsområden likartade principer vinna tillämpning. Be-
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
133
tydelsen härav ökas i den mån kringföringshandeln börjar utövas i mer affärs
mässiga former än förr och därmed träder i skarpare motsättning till den bo
fasta handeln. Särskilt vad landsbygden angår torde anledning saknas att
låta avgörandet ligga hos annan myndighet än länsstyrelsen ens i de sannolikt
tämligen fåtaliga fall, då tillståndet avser enbart sökandens hemkommun. Otvi
velaktigt ställer sig detta spörsmål annorlunda, när ansökningen är på samma
sätt begränsad till en stad. Förutsättningarna för kringföringshandeln äro i
allmänhet då väsentligen andra än när frågan gäller sådan handel på lands
bygden eller i stad och på landsbygd i förening; ansökning, som avser endast
sökandens hemstad, synes lämpligen kunna prövas av magistraten eller stads
styrelsen med länsstyrelsen såsom besvärsinstans.
På grund härav och under hänvisning jämväl till min hemställan vid 5 §
örn att samma förutsättningar skola gälla för tillstånd till kringföringshan-
del inom som utom hemkommunen tillstyrker jag sådan omarbetning av före
varande paragrafer, att tillstånd skall sökas i Stockholm hos Överståthållar
ämbetet och eljest hos länsstyrelsen utom i fall, då tillståndet avser allenast
stad, där sökanden är bosatt eller driver fast handel, i vilket fall ansökning
skall göras hos magistraten eller, där sådan icke finnes, hos stadsstyrelsen. Vid
bifall till denna hemställan erfordras vissa ändringar i avfattningen av 5 och
6
§§■
Justitierådet Stenbeck:
Såtillvida är jag ense med regeringsrådet Afzelius att jag anser, att i fall,
då sökanden vill driva kringföringshandel såväl inom som utom sin hemkom
mun, av länsstyrelsen beviljat tillstånd till kringföringshandel inom det län
eller den del av länet, där nämnda kommun är belägen, hör medföra rätt för
sökanden att utan särskilt tillstånd enligt 2 § driva kringföringshandel jäm
väl inom hemkommunen under den tid länsstyrelsens tillstånd gäller.
4
§.
Lagrådet:
Då någon vill utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till salu,
d. v. s. idka gårdfarihandel, har han enligt gällande bestämmelser i § 9 mom. 4
näringsfrihetsförordningen att vid sin ansökan till länsstyrelsen örn tillstånd
till sådan handel foga myndighets- och konkursbevis samt betyg, att han gjort
sig känd för redbarhet och ordentlighet. Örn sökanden är gift kvinna, som
sammanlever med mannen, fordras ■—- när äldre giftermålsbalken är tillämplig
å makarnas förmögenhetsförhållanden — bevis örn mannens tillåtelse för henne
att driva sådan handel. Beviset skall därjämte med hänsyn till bestämmelser
na i § 4 näringsfrihetsförordningen innehålla utfästelse av mannen att ansvara
för de förbindelser hon kan komma att ingå i och för rörelsen. Till den, som
är omyndig eller försatt i konkurs, kan således enligt gällande rätt tillstånd
ej givas att idka gårdfarihandel.
Enligt det remitterade förslaget kräves ej, att till ansökningen fogas myn
dighets- och konkursbevis. Då jämlikt den i § 2 näringsfrihetsförordningen
134
Kungl. Majlis proposition nr bl.
upptagna allmänna bestämmelsen omyndighet och konkurstillstånd icke med
föra hinder mot idkande av annan handel än grosshandel och försäljning av
varor från bod eller annat upplagsställe samt i förevarande förslag stadgande
icke upptagits örn förbud för den, som är omyndig eller försatt i konkurs, att
driva kringföringshandel, kan således enligt förslaget tillstånd till sådan han
del meddelas person, som är omyndig eller försatt i konkurs. Såsom departe
mentschefen erinrat är emellertid konkurstillstånd såtillvida ett hinder mot
idkande av kringföringshandel som på grund av konkurslagstiftningen kon-
kursgäldenär är förhindrad att utan konkursförvaltningens medgivande driva
handelsrörelse, och tillstånd till kringföringshandel torde därför endast i un
dantagsfall kunna givas till sökande, som är försatt i konkurs. Av större
praktisk betydelse är förslagets ståndpunkt, att tillstånd till kringförings
handel kan meddelas omyndig. Emellertid måste det beaktas, att enligt 8 kap.
12 § förmynderskapslagen förmyndare ej utan överförmyndarens samtycke
äger låta omyndig idka handelsrörelse, som efter vad därom är stadgat ej må
drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Skulle
förmjndaren utan överförmyndarens samtycke giva en omyndig tillstånd till
drivande av sådan handel eller skulle den omyndige driva handel utan förmyn
darens tillstånd, bliva de rättshandlingar, som falla inom området för rörelsen,
ej gällande. Även i näringsfrihetsförordningen (§ 6) finnes upptaget stad
gande av innehåll, att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rättighet att
idka handel eller annat näringsyrke allenast såvida förmyndaren och överför
myndaren därtill samtycka. Det har uppenbarligen ej varit avsett, att ut
brytningen ur näringsfrihetsförordningen av bestämmelserna örn kringförings
handel skulle innebära, att de i nämnda förordning upptagna villkoren för rätt
att idka handel i allmänhet icke skola gälla kringföringshandel. Med hänsyn
till innehållet i ovanberörda bestämmelser i förmynderskapslagen och närings
frihetsförordningen måste vid prövningen av ansökan örn tillstånd att driva
kringföringshandel tillses, att tillstånd ej lämnas omyndig utan att samtycke
till handeln föreligger från förmyndarens och överförmyndarens sida. Tillsy
nen häröver försvåras naturligen därigenom, att krav på myndighetsbevis ej
längre uppställes. Emellertid får det antagas, att vid ansökan cm tillstånd
till kringföringshandel inom hemkommunen vederbörande polismyndighet även
utan tillgång till sådant intyg vid sin undersökning örn sökandens personliga
förhållanden kan göra sig underrättad därom, huruvida sökanden är myndig
eller omyndig, och i den händelse sökanden är omyndig, skall polismyndigheten
fordra bevis om förmyndarens och överförmyndarens samtycke. Då fråga är
örn tillstånd till kringföringshandel utom hemkommunen, torde länsstyrelsen i
allmänhet komma att höra ortens polismyndighet, som jämväl i sådant fall bör
kunna förebringa utredning i ovanberörda avseende. Med hänsyn härtill och
då det måste medgivas, att ett allmänt krav på ingivande av myndighetsbevis
skulle vara i viss mån betungande, anser sig lagrådet ej böra framställa erin
ran mot att ett sådant krav ej bibehållits i förslaget.
Enligt näringsfrihetsförordningen fordras vidare såsom villkor för rätt att
idka handel i allmänhet -—• utom svensk nationalitet (§1) — att sökanden icke
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
135
innehar viss tjänsteställning (§ 3) eller är gift med person, som innehar sådan
tjänsteställning (§4). I fråga örn gift kvinna, som med mannen samman
lever, gäller — såsom förut nämnts — att hon, örn äldre giftermålsbalken är
tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, äger idka handel eller annat
näringsyrke allenast såframt mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarig
het för de förbindelser hon i och för rörelsen kan komma att ingå. De sålunda
för rätt att idka handel i allmänhet gällande villkor måste jämväl vara upp
fyllda för att tillstånd till kringföringshandel skall kunna meddelas sökanden,
och undersökning i dessa hänseenden måste verkställas i samband med utred
ningen rörande sökandens personliga förhållanden. Att vederbörande myndig
het i tveksamma fall bör äga påkalla, att lämnade uppgifter styrkas genom
företeende av erforderliga intyg, synes uppenbart.
Emellertid lärer en erinran att sökanden måste uppfylla de för rätt att idka
handel i allmänhet gällande villkor icke kunna undvaras i lagtexten. Där en
ligt särskild författning rörande visst slag av handelsrörelse ej erfordras nä-
ringsanmälan och bestämmelser i författningen ej givits örn de bevis, såsom myn
dighets- och konkursbevis m. fl., vilka skola fogas vid ansökan eller anmälan
örn rörelsen, har såsom exempelvis i förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker upptagits hän
visning till de villkor, som för idkande av handel i allmänhet äro gällande. En
sådan hänvisning synes lagrådet lämpligen böra upptagas i 5 § första stycket
av det remitterade förslaget.
5
§•
Regeringsrådet Afzelius:
Att den ambulatoriska handeln i sin gamla form av gårdfarihandel numera
är otidsenlig, synes vara en allmänt omfattad mening hos de myndigheter och
andra, vilka haft att uttala sig i detta lagstiftningsärende. Av den före
liggande utredningen framgår ock, att med den praxis, som nu tillämpas vid
prövning av ansökningar örn tillstånd, denna art av handelsrörelse i stort
sett befinner sig i ett avvecklingsskede och måste antagas inom ganska kort
tid förekomma endast i så begränsad utsträckning, att den åtminstone från
näringsrättslig synpunkt blir av ringa betydelse. Med avseende å den gam
maldags gårdfarihandeln lärer därför en ny lagstiftning knappast vara på
kallad; skall en sådan likväl genomföras, synes det önskligt, att den för myn
digheterna bibehåller huvudsakligen samma frihet vid prövningen, av vilken
de för närvarande kunna begagna sig.
Senare tiders utveckling av vägväsen och kommunikationsmedel måste med
nödvändighet medföra väsentligt förändrade förutsättningar för varuförmed
lingen särskilt på landsbygden, Från lagstiftningssynpunkt får denna för
ändring måhända sin egentliga aktualitet, när den större, till städerna för
lagda handeln börjar betjäna sig av automobiler och motorbåtar för att söka
en utvidgad kundkrets även bland lantbefolkningen. Den ambulatoriska han
deln är i detta sitt moderna framträdande underkastad samma rättsregler som
i sin äldre form, och även det remitterade förslaget behandlar den såsom
en ensartad företeelse under den sammanfattande beteckningen kringförings-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr hl.
handel. För de olika slagen, vilka med sina övergångsstadier svårligen i en
lag torde kunna strängt åtskiljas, är i varje fall gemensamt, att det icke
kan anses obefogat att låta dem vara underställda den kontroll, som ligger
i villkoret att till dylik näringsutövning skall finnas myndighets tillstånd;
lättare än den fasta kan nämligen den rörliga handeln giva anledning till varje
handa missbruk. Men i övrigt synas skiljaktigheterna kunna vara betydande.
Att rätten till idkande av gårdfarihandel ännu under en eljest fullt genomförd
näringsfrihet förblivit ganska begränsad, har, i synnerhet under äldre tiders
förhållanden, haft giltig grund i omsorgen att icke låta en så primitiv form
av handelsrörelse som denna utbreda sig på ett för allmänhetens ekonomi
ofördelaktigt sätt och i hänsyn till de sociala olägenheter, som kunde följa av
en tämligen oregelmässig verksamhet av talrika kringvandrande handelsmän.
Sådana skäl för att tillbakahålla kringföringshandelns utveckling före
ligga tydligen icke, när denna handel — bedriven antingen såsom
självständigt företag eller såsom en gren av fast handelsrörelse —- befinnes
äga förmåga att tillhandagå allmänheten med varor under samma villkor,
på vilka dessa stå att erhålla i butiken eller varuhuset, och den ej heller
i sin utövning kommer i strid med allmänna ordningsintressen. Äro dessa
förutsättningar för handen, synes det icke överensstämma med grunderna för
vår näringslagstifriling ari för kringföringshandel uppställa särskilda hinder;
prövningen kan då icke utsträckas även till en undersökning, som huvudsak
ligen komme att avse en sådan handels inverkan på allmänhetens benägenhet
att anlita den lokala affärsverksamhetens avsättningsmöjligheter. Obestrid
ligen kan, såsom departementschefen framhållit, en förändring härutinnan, örn
den bleve av någon större räckvidd, medföra vissa mindre gynnsamma verk
ningar, men dessa torde icke vara av den art, att de skulle kunna i längden
förebyggas genom en restriktiv lagstiftning. Näppeligen skulle lagbestäm
melser av sådant innehåll kunna erbjuda den fasta lanthandeln något varaktigt
stöd i en konkurrens, som blott är en naturlig följd av samfärdselns utveck
ling.
Enligt min uppfattning kan det behov av kontroll, som föreligger i fråga
om skilda slag av kringföringshandel, nöjaktigt tillgodoses och tillika skäligt
utrymme för frihet vid prövningen bevaras genom en bestämmelse av innebörd,
att tillstånd till utövande av sådan handel icke må beviljas, med mindre sökan
den finnes lämplig att handhava denna verksamhet samt ej med hänsyn till
beskaffenheten av de varor, som avses med tillståndet, eller till verksamheten
i övrigt hinder kan anses möta ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller lik
nande synpunkt. Däremot kan jag icke tillstyrka det remitterade förslaget i
vad det avser, att beträffande kringföringshandel utanför sökandens hemkom
mun skall gälla det särskilda villkor, att sådan handel »finnes kunna bliva till
gagn för allmänheten».
Justitieråden Christiansson, Edelstam och Stenbeck:
Enligt gällande rätt erfordras myndighets — länsstyrelsens — tillstånd
allenast till drivande av gårdfarihandel utom hemorten. Då sökanden före-
Kungl. Majlis proposition nr kl.
137
tett föreskrivna bevis, däribland betyg- att han gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet, äger länsstyrelsen enligt § 9 mom. 4 näringsfrihetsförord-
ningen efter prövning av intygens innehåll och i övrigt förekommande om
ständigheter avslå eller bevilja det sökta tillståndet. Fri prövningsrätt till
kommer således länsstyrelsen.
Jämlikt förevarande paragraf skall, örn ansökningen avser kringförings-
handel i den kommun, där sökanden är bosatt eller driver fast handel, och
sökanden är lämplig att handhava verksamheten, ansökningen beviljas, så
framt hinder mot varornas kringförande till försäljning icke anses möta ur
hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. Anledning till er
inran mot förslagets ståndpunkt härutinnan synes oss icke föreligga.
Däremot är länsstyrelsens rätt att meddela tillstånd till kringföringshandel
utom hemkommunen synnerligen begränsad. Den fria prövningsrätt, som för
närvarande tillkommer länsstyrelsen, var i det preliminära utkastet till nä
ringslag i huvudsak bibehållen. Det föreskrevs blott, att ansökningen skulle
avslås, örn det förelåge anledning antaga, att kringföringshandeln skulle
komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller att sökanden
eljest icke vore lämpad att utöva dylik verksamhet, eller om verksamheten
på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Mot ut
kastets ståndpunkt framhölls av åtskilliga myndigheter och korporationer, att
den föreslagna bestämmelsen skulle för länsstyrelserna medföra svårighet att
på ett så restriktivt sätt som för närvarande behandla ifrågavarande ansök
ningar och att den successiva avveckling av gårdfarihandel, som i stort
sett påginge, skulle förhindras. Enligt det nu framlagda förslaget skall till
stånd till kringföringshandel utom hemorten icke beviljas, med mindre handeln
vid prövning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn
för allmänheten. Med det krav på positiva skäl för antagandet, att den kring
föringshandel till vilken tillstånd sökes skall lända till gagn för allmänheten,
som torde bliva en följd av den föreslagna bestämmelsen, synes denna
kunna lägga betydande hinder i vägen för utvecklingen av de nya
handelsformer med försäljning från rörliga lager, som under ärendets
beredning omnämnts. Då någon gränslinje svårligen kan dragas mellan gård
farihandel i äldre bemärkelse och dessa mera moderna former av försäljnings-
verksamhet, torde -— på sätt jämväl departementschefen framhållit •— läns
styrelserna böra tillerkännas relativt fri prövningsrätt i hithörande frågor.
Och det synes vara tillräckligt, örn det i lagen uttalas, att vid prövningen
bör främst beaktas, huruvida den kringföringshandel, till vilken tillstånd
sökes, kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten. Kan handeln
väntas medföra gagn, skall tillstånd naturligen beviljas, medan tillstånd skall
vägras, örn den kan väntas medföra olägenhet. Genom att medgiva läns
styrelserna fri prövningrätt i de fall, då ett bestämt omdöme i ena eller andra
riktningen ej kan fällas, torde med hänsyn till nuvarande praxis det ej kunna
befaras, att den avveckling av gårdfarihandel i dess äldre form, som på
går, kommer att förhindras, medan å andra sidan större möjlighet finnes för
länsstyrelserna att lämna skäligt utrymme för utvecklingen av de moderna
138
Kungl. Majlis proposition nr kl.
former av kringföringshandel, mot vilka sådana anmärkningar ej kunna riktas
som mot den egentliga gårdfarihandeln. En jämkning av andra styckets ly
delse i den riktning ovan antytts bör därför enligt vår mening vidtagas.
Lagrådet:
Här erinras örn vad som yttrats under 4 § beträffande upptagande i före
varande paragraf första stycket av en bestämmelse avseende de villkor, som
för idkande av handel i allmänhet äro gällande.
8
§.
Lagrådet:
Bland varor, som enligt nu gällande bestämmelser få utan anmälan eller till
stånd av en var till salu kringföras, upptagas i § 11 näringsfrihetsförordningen
alster av inhemsk husslöjd, under det att hantverksalster få sålunda kringföras
endast av tillverkaren själv eller genom hans hustru eller hemmavarande barn.
I förslaget åter äro enligt förevarande paragraf sista stycket hemslöjdsalster
helt likställda med hantverksalster, och kringföring till salu utan särskilt till
stånd är medgiven endast där den sker av tillverkaren eller av hans make eller
barn under sexton år. Med hänsyn till de förutsättningar, som i förslaget upp
ställas för erhållande av tillstånd till kringföringshandel utom hemorten, synes
genom förslaget hinder uppstå för begagnande av den säkerligen i vis
sa orter fortfarande anlitade utvägen att genom någon person exempelvis
en av dem, som sysselsätta sig med tillverkningen, eller en medlem av dennes
familj till salu kringföra hemslöjdsalster förfärdigade av ett flertal personer i
trakten. Det må ifrågasättas, örn det även från förslagets allmänna ståndpunkt
sett är nödvändigt och lämpligt att i så hög grad försvåra ett dylikt försälj-
ningssätt. Visserligen torde det — på sätt departementschefen i fråga örn för
yttringen av hantverksalster framhållit — mången gång möta svårighet att
draga en gräns mellan hemslöjdsalster och vissa alster av det mindre hantverket,
men denna olägenhet synes icke vara av den betydelse, att den utgör tillräckligt
skäl mot bibehållande av nuvarande friare former för avyttring av hemslöjds
alster.
Justitierådet Edelstam:
Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke det för växtplantor gjorda un
dantaget bör uteslutas. Kringföring av dylika lärer förekomma i ej ringa ut
sträckning i sammanhang med kringföring av andra trädgårdsprodukter och
torde vara till nytta för många ägare av mindre trädgårdar. Den smittfara,
som väl ligger till grund för undantaget, synes knappast vara mindre exempel
vis vid torghandel och bör förebyggas i annan ordning. Möjligen kan även
själva ordet »växtplantor» komma att befinnas tvetydigt till sin innebörd och
medföra en strängare tillämpning än som avsetts.
För konserver har undantag stadgats i fråga örn kött och köttvaror. Det är
uppenbarligen åsyftat, att ej heller konserver av exempelvis grönsaker, svamp
eller fisk skola få kringföras utan tillstånd. Till förekommande av missförstånd
Kungl. Maj:ts proposition nr kl.
139
torde det dock vara lämpligt att införa ett uttryckligt undantag för alla slags
konserver.
11
§•
Lagrådet:
Rätt att utöva tillfällighetsförsäljning kan enligt förevarande paragraf er
hållas allenast i vissa strängt begränsade fall, nämligen — förutom av skadade
eller för hastig förskämning utsatta varor — endast av varor tillhöriga kon
kurs- eller dödsbo.
I de yttranden, som under förarbetena avgivits av skilda myndigheter och
sammanslutningar av näringsidkare, har i stor utsträckning den uppfattningen
gjort sig gällande, att försäljning av ifrågavarande slag helst borde helt för
bjudas, i varje fall kunna tillåtas endast under vissa bestämda förutsättningar.
Dock har, särskilt från Stockholms köpmannaförening, framhållits behovet av
att tillfälle alltjämt förefunnes till en snabb realisation av varulager under så
gynnsamma förhållanden som möjligt, icke blott då konkurs redan inträffat utan
även där avvecklingen av en rörelse kunde äga rum utan konkurs.
Med hänsyn härtill och då andra likartade fall kunna tänkas förekomma, där
en tillfällighetsförsäljning undantagsvis borde få äga rum, synes det kunna
ifrågasättas, örn ej utan frångående av den princip, som ligger till grund för
förslagets stadganden örn tillfällighetsförsäljning, det kunde lämnas vederbö
rande myndighet öppet att bevilja tillstånd till dylik försäljning, förutom i de i
paragrafen angivna fallen, jämväl eljest då synnerliga skäl därtill föreligga.
Övergångsbestämmelserna.
Lagrådet:
Med avseende å den föreskrift, som erhållit plats i andra stycket, torde i över
gångsbestämmelserna böra angivas, vilka stadganden i gällande rätt ersättas
genom den föreslagna lagen. Detta synes kunna ske på det sätt, att till be
stämmelsen örn lagens ikraftträdande fogas föreskrift därom, att fran och med
den angivna dagen § 9 mom. 3—6 samt andra och tredje styckena av § 11 i nä-
ringsfrihetsförordningen skola upphöra att gälla.
Förslaget till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet.
Lagrådet:
Iakttages vad lagrådet erinrat vid övergångsbestämmelserna i förslaget till
lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, bör från ingressen till
förevarande lagförslag uteslutas föreskriften örn upphävande av § 9 mom. 4—6
samt andra och tredje styckena av § 11 i näringsfrihetsförordningen. I stället
bör ingressen innehålla, att i förordningen skall införas ett nytt stadgande av
nedan i lagen angivet innehåll och betecknat § 9 mom. 3.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
140
Kungl. Majlis proposition nr 4l.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholma slott den 22 januari
1932.
Närvarande:
Statsministern
E kman ,
ministern för utrikes ärendena friherre
R amel ,
statsråden
G ärde , H amrin , von S tockenström , S tädener , G yllenswärd , L arsson ,
H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, lagrådets den 23 decem
ber 1931 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 november 1931 remit
terade förslagen till lag om krin g förin g shandel och tillfullighet sför säljning
samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Vad först angår förslaget till lag örn kringföringshandel och tillfällighets-
försäljning har i anledning av den under 2 och 3 §§ av två utav lagrådets
ledamöter framställda erinran den ändring vidtagits i förslaget, att i fall, då
sökanden vill driva kringföringshandel såväl inom som utom sin hemkommun,
av länsstyrelsen beviljat tillstånd till kringföringshandel inom det län eller
den del av länet, där nämnda kommun är belägen, skall medföra rätt för sö
kanden att utan särskilt tillstånd enligt 2 § driva kringföringshandel jämväl
inom hemkommunen under den tid länsstyrelsens tillstånd gäller. Bestäm
melse härom har inrymts i 6 §.
Vad en ledamot av lagrådet anmärkt rörande lämpligheten utav att låta av
görandet ligga hos länsstyrelserna jämväl vid tillstånd till kringföringshandel
inom sökandens hemkommun, för så vitt fråga är örn kringföringshandel
annorstädes än i stad, synes mig beaktansvärt. Jag har därför verkställt om
arbetning av 2 § i överensstämmelse härmed.
I sitt under 4 § gjorda uttalande har lagrådet framhållit lämpligheten utav
att en erinran gjordes i lagtexten därom, att sökande av tillstånd till kring
föringshandel mäste uppfylla de för rätt att idka handel i allmänhet gällande
villkor. Då det icke varit avsett, att för nu ifrågavarande särskilda form av
handelsverksamhet lindrigare villkor skulle gälla än för idkande av handel i
allmänhet, synes mig, till undvikande av missförstånd i dylikt hänseende, den
av lagrådet gjorda erinran böra föranleda ett tillägg i lagtexten. Detta har
i enlighet med lagrådets förslag infogats i 5 § första stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
141
Mot det i sistnämnda paragraf förekommande stadgandet, att tillstånd till
kringföringshandel enligt 3 § icke må beviljas, med mindre kringföringshandeln
vid prövning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för
allmänheten, har av lagrådets ledamöter i skilda uttalanden framställts erin
ran. Att ifrågavarande direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekom
mande ansökningar om sådan kringföringshandel, som nu avses, skulle kunna
så tillämpas, att hinder därigenom upprestes för en sund utveckling av mo
dernare former av ambulerande handelsverksamhet, synes mig visserligen
föga sannolikt. Då emellertid en mera fri prövningsrätt vid ansökningarnas
behandling onekligen kan vara till fördel ur praktisk synpunkt, finner jag mig
böra biträda det av tre ledamöter i lagrådet framställda förslaget i denna del.
Härav betingad ändring har vidtagits i 5 § andra stycket.
De mot skilda delar av 8 § framställda erinringarna hava endast så tillvida
föranlett jämkning i förslaget, att i stadgandet tydligare kommit till uttryck,
att paragrafen icke äger tillämpning å konserver. Det i denna paragraf upp
ställda undantaget i fråga örn växtplantor är föranlett av en hemställan från
lantbruksstyrelsen örn förbud mot kringföringshandel med fruktträd och bär
buskar samt alla övriga levande växter. Som motiv för denna hemställan
åberopades angelägenheten att förhindra försäljning av dylika plantor av
mindervärdig beskaffenhet. Uttrycket växtplantor torde i stort sett omfatta
de av lantbruksstyrelsen åsyftade trädgårdsprodukterna. Den föreslagna be
stämmelsen innebär sålunda, att dylika plantor icke få till salu kringföras utan
särskilt tillstånd.
I anledning av vad lagrådet ifrågasatt med avseende å 11 § har till stad
gandet i fråga gjorts ett tillägg med den av lagrådet angivna innebörden.
Likaså hava övergångsbestämmelserna till nu ifrågavarande lag samt in
gressen till förslaget om ändring i näringsfrihetsförordningen undergått de
av lagrådet förordade ändringarna.»
Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag
om kringföringshandel och tillfällighet sfär säljning samt till lag örn ändring
i förordningen 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och
hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposi
tion föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till1
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Tolstoy.