Prop. 1968:98

('med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

1

Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, m. m.; given Stockholms slott den 29 mars 1968.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över handelsärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) an­ gående utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen, 4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) an­ gående handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt han­ delsbolag eller ingå i sådant bolag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till 7) förordning om tillfällig handel, 8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Gunnar Lange

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 9S

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1864 års näringsfrihetsförordning upphävs.

Förordningens inledande bestämmelse om att svenskar har rätt att driva

näring på de villkor som anges i förordningen kan enligt propositionen upp­

hävas utan att ersättas av annan författningsbestämmelse. Det framhålls,

att tvekan inte kan råda om att svenska medborgare har full frihet att idka

näring, om inte annat gäller enligt särskild föreskrift som tillkommit i

grundlagsenlig ordning.

Näringsfrihetsförordningens regler om gårdfarihandel och realisation fö­

reslås bli ersatta av en förordning om tillfällig handel. Tillfällig handel

skall enligt förslaget få drivas endast efter tillstånd. Tillfällig handel med

bl. a. livsmedel och blommor skall dock få drivas utan tillstånd. Detsamma

skall gälla även handel med andra varor om försäljningen sker inomhus.

I övrigt skall tillstånd beviljas, om inte hinder möter på grund av sökan­

dens personliga olämplighet eller andra ordningshänsyn.

Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring

föreslås bli ersatta av en lag, som gäller både utlänningar och utländska

företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak överens

med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln skall

således alltjämt vara att utlänning som vill driva näring i Sverige måste

ha näringstillstånd. Undantag från tillståndsplikten föreslås för utlänning

med bosättningstillstånd och dessutom för annan här bosatt utlänning i

fråga om jordbruk in. fl. näringar. Beträffande utländska företag föreslås

att de regler som nu finns i lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för ut­

ländska bolag och föreningar att idka näring här i riket förs in i den nya

lagen i stort sett oförändrade. Kungl. Maj :t skall enligt förslaget kunna

medge undantag från lagens regler om det är påkallat med hänsyn till inter­

nationell överenskommelse. Detta underlättar bl. a. en eventuell svensk an­

slutning till EEC. Nu gällande skyldighet för utländska näringsidkare att

ställa säkerhet för skatt föreslås upphävd.

I propositionen föreslås även nya regler om rätt för utlänning och ut­

ländskt företag att vara delägare i svenskt handelsbolag.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående ut­ vidgad näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Be­ stämmelserna i § 4 och § 9 mom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som sammanlever med mannen, får idka näring endast såvida mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, som hon i och för rörel­ sen kan komma att ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestäm­ melser gäller dock fortfarande, om äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Fråga om ansvar för överträdelse av förordningen under dess giltighetstid skall även därefter bedömas enligt förordningen.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestäm­ melse i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag (nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag

(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

2) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring

här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1

§•

Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den ut­

sträckning och under de villkor som följer av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag

underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för nä­

ringsverksamhet här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag

att idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bil­

dad enligt lagen i främmande stat.

2

§.

Utlänning och utländskt företag anses som svenska rättssubjekt vid be­

dömning, huruvida de i rättsförhållande som rör av dem här i riket bedri­

ven näringsverksamhet lyder under svensk lag och huruvida de i sådant

rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller under­

kasta sig svensk myndighets avgörande.

Vid tillämpning av växellagen den 13 maj 1932 (nr 130) och checklagen

samma dag (nr 131) anses dock utlänning och utländskt företag som ut­

ländska rättssubjekt.

Om utlänning

3 §•

Utlänning som har bosättningstillstånd är likställd med svensk medbor­

gare beträffande rätt att idka näring.

4 §•

Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är

likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande nä­

ringar :

1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,

5

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.

Kungl. Maj.ts proposition nr !)8 år 1968

5

§.

I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast eller särskilt tillstånd (näringstillstånd).

« §•

hråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Ko­ nungen bestämmer.

7 §•

Näringstillstånd lår ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i eller utom riket är försatt i konkurs.

8 §•

I annat fall än som avses i 7 § äger utlänning som är bosatt här i riket erhålla näringstillstånd, om ej hinder möter på grund av hänsyn till all­ mänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning låi beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse med främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

9 g.

Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Denne utses av nä­ ringsidkaren och skall vara myndig och bosatt här i riket.

Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten. Näringsidkaren skall utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten här i riket, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för närings­ idkaren och själv eller genom annan tala och svara för denne.

10

§.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

11

§•

När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det meddelats för viss tid.

12

§.

Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns utländsk delägare i dödsboet etter honom, får näringsverksamheten fort­ sättas av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall iakttagas de särskilda bestämmelser som gäller när avlidens rörelse fort- sältes av hans dödsbo.

Om utländskt företag

13 §.

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekono­ misk förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

6

14 §.

Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i kon­

kurs.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning på tillstånd

för utländskt företag att idka näring.

15 §.

Bestämmelserna i 16—28 §§ nedan gäller i fråga om annat utländskt före­

tag än bolag och ekonomisk förening endast om ej andra föreskrifter med­

delas när företaget beviljas tillstånd till näringsutövning.

16 §.

Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom

ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

17 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte

kan en vice verkställande direktör utses.

Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande

tillämpning på vice verkställande direktör.

18 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

19 §•

Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det ut­

ländska företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll

som anges i 9 § andra stycket.

20

§.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas

under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och

som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från

andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register

som avses i 26 §.

Firman tecknas av verkställande direktören.

21

§•

Innan filialen registrerats hos myndighet som avses i 26 §, får den ej

börja sin verksamhet. Bestämmelser om vad anmälan för registrering skall

innehålla och om handlingar, som skall inges vid anmälan, meddelas av

Konungen. Det åligger verkställande direktören att göra anmälan för regi­

strering.

Ändras förhållande som tidigare anmälts för registrering, skall detta oför­

dröj ligen anmälas. Även sådan anmälan skall göras av verkställande direk­

tören.

22

§.

Har vid anmälan för registrering icke iakttagits vad som föreskrivits om

sådan anmälan, skall registrering vägras. Detsamma gäller, om annat hin­

der mot registrering möter på grund av föreskrift i denna lag eller annan

författning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröj ligen med posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska företaget.

23 §.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska företagets bokföring i övrigt.

I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar be­ stämmelserna för svenskt företag av motsvarande slag.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall granskas av svensk auktoriserad revisor. Verkställande direktören skall till­ se, att sådan revisor utses och att redovisningshandlingarna inom tre måna­ der efter räkenskapsårets slut för granskning lämnas till denne i huvud­ skrift eller avskrift.

Verkställande direktören skall vidare årligen till registreringsmyndighe­ ten sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsbe­ rättelse för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland. Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för före­ tagets delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår utgått.

24 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i kon­ kurs eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt lagen i företagets hemland,

2. om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verk­ samhet skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke avhjälpes utan dröjsmål,

4. om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses un­ der 1 och 2. Anmälan om sådant förhållande kan också göras av annan behö­ rig ställföreträdare för det utländska företaget. I fall som avses under 3 kan anmälan göras av den, vars rätt är beroende av att någon finns som äger fö­ reträda filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.

Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verk­ samhet eller att sådant fall som avses under 3 föreligger, kan registrerings­ myndigheten avföra filialen ur registret utan att anmälan göres.

För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avföran­ det ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveck­ ling».

25 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med avförandet äger bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämp­ ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

7

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

26 §.

Registreringsmyndighet för filialer är patent- och registreringsverket eller

annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten föres filial­

register. I detta inskrives de uppgifter som enligt denna lag skall anmälas

för registrering.

Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröj-

ligen kungöras i allmänna tidningarna.

27 §.

Del som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i all­

männa tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om

det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vet­

skap om det.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort

införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som vi­

sas ha haft vetskap om förhållandet.

28 §.

Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som tidigare

införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialre­

gistret, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, får

han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.

Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder

honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upp­

hävande och om skadestånd.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolags­

man i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.

30 §.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsan-

stalls rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

31 §.

Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är

påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller till

det nordiska ekonomiska samarbetet.

Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse

i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.

32 §.

Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I

fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader

från beslutets dag.

Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda

besvär, om ej annat förordnas.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

33 §.

Konungen meddelar, utöver vad i 21 § sägs, närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Till böter dömes

1. utlänning som idkar näring här i riket utan att ha rätt till det,

2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med näringstillstånd för honom,

3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att utöva,

4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning utövar närings­ verksamhet i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd till verksamheten.

35 §.

Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21 § andra stycket eller 24 § dömes till böter.

Har ej handlingar enligt 23 § fjärde stycket sänts till registreringsmyn- digheten inom föreskriven tid, kan rätten på talan av allmän åklagare före- lägga verkställande direktören vid vite att sända in handlingarna.

36 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes

1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilse­ ledande uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas i ärende enligt denna lag,

2. utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift, som rör före­ tagets näringsverksamhet här i riket, eller uppsåtligen eller av grov vårds­ löshet underlåter att anmärka på förvaltningen, trots att anledning till an­ märkning föreligger,

3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kän­ nedom vid granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse i sistnämnda lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestäm­ melsen tillämpas.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt’den nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ombud, som ställts i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall dock bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud inne-

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr OS

10

har uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre

bestämmelser ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande

avse de utskylder för vilka säkerheten ställts.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke fordras, får

fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den

nya lagen.

Denna lag medför ej inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som

med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits med­

borgare eller företag i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före

lagens ikraftträdande. Ej heller medför lagen inskränkning i den rätt till

uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet som tillkommer

utlänning enligt särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

11

3) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer, 199 a § och 212 §J, av nedan angiven lydelse.

199 a §.

Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande följer bokföringsskyldighet.

212

§.

Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handels­ register, firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

15

Sättes rörelse under förvaltning av sysslomän (administratörer), med rätt för dem att teckna firman, eller under likvidation, eller fortsättes en­ skild näringsidkares rörelse av stärbhusdelägare, enligt vad för viss tid är medgivet, bör firmateckningen ske på sådant sätt, att det ändrade förhållandet därav framgår.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sättes rörelse under förvaltning av sysslomän (administratörer), med rätt för dem att teckna firman, eller under likvidation, eller fortsättes en­ skild näringsidkares rörelse av hans dödsbo, bör firmateckningen ske på sådant sätt, att det ändrade förhål­ landet därav framgår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809. 2 Senaste lydelse av 15 § se 1895:67 s. 10.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk­

ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bo­

lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Utländsk medborgare —------- idka gruvdrift.

Vad sålunda------------------------------- och stiftelser.

Tillstånd för-------— eller sedan två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för att

bereda förvärvaren utkomst genom

annan näringsverksamhet, som han

fått tillstånd att driva med stöd av

förordningen den 18 juni 1864 (nr

41 s. 1) angående utvidgad närings­

frihet och för vilken egendomen prö­

vas behövlig, samt förvärvaren sedan

två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för alt

bereda förvärvaren utkomst genom

4. om förvärvaren

I övriga--------------

annan näringsverksamhet, för vilken

egendomen prövas behövlig, samt

förvärvaren antingen har hemvist i

Sverige sedan två år och har fått så­

dant tillstånd till näringsverksamhe­

ten som avses i 5 § lagen den

1968 (nr ) om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka nä­

ring här i riket eller har bosättnings-

tillstånd,

syskons avkomling.

---- av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Beträffande förvärv av fast

egendom för näringsverksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna till

lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i ri­

ket drives med stöd av tillstånd enligt förordningen angående utvidgad nä­

ringsfrihet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967:266.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 98 år t968

13

6) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag

Härigenom förordnas som följer. Utlänning eller utländskt företag får icke sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sadant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad enligt lagen i främmande stat.

Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.

Från skyldighet alt söka tillstånd får Konungen medge undantag som är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 30 maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag skall upphöra att gälla. Har ärende anhängiggjorts före ikraft­ trädandet av den nya lagen, skall ärendet prövas enligt de äldre bestämmel­ serna. 7

7) Förslag

till

Förordning

om tillfällig handel

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljnings­ ställe eller under kringföring.

Som tillfällig handel anses dock icke

1. försäljning till återförsäljare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regel­ mässigt saluföres eller framställes där.

14

Vad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även

svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juri­

disk person.

För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de

föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag

av handel.

3 §•

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd får dock

utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av

inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över

vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning

som har bosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt

skrift.

4 §.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd äger er­

hålla tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till anta­

gande att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är

lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, om handeln skall drivas

på visst försäljningsställe, av polismyndigheten i den ort där försäljnings­

stället är beläget och i annat fall av polismyndigheten i den ort där sökan­

den är bosatt.

5 §.

Tillstånd för annan utlänning än som avses i 4 § kan beviljas, om sär­

skilda skäl föreligger. Fråga om tillstånd i sådant fall prövas av den myn­

dighet som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket

idka näring i allmänhet.

ö §•

Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag han­

deln skall avse samt om tid och ort för handeln. Är handeln avsedd att helt

eller delvis drivas på visst försäljningsställe, skall detta anges.

Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i all­

mänhet.

I fall som avses i 5 § inges ansökningshandlingarna till länsstyrelsen i det

län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas. Länsstyrelsen

skall med eget yttrande sända handlingarna till tillståndsmyndigheten.

7 §•

Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verk­

samheten finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Vid

ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne före­

bringas utredning som avses i 6 § andra stycket. 8

8 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle

eller under vass tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

2

§•

K ungt. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

15

9 §•

Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall ge­ nom anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.

10 §.

Den som driver tillfällig handel utan vederbörligt tillstånd eller utan att godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av denna förordning, dömes till böter. Till samma straff dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig handel.

Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.

11

§•

Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om be­ slutet meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos Konungen.

Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej annat förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969. Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt för­ ordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd, får under återstående tillståndstid fortsätta verksamheten som om tillståndet meddelats enligt den nya förordningen. Fråga om återkallelse av sådant till­ stånd prövas dock av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen medför ej inskränkning i den rätt till försäljning av fisk som föreskrives i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

l(i

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

8) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll^

ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956

om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

38

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro under­

kastade kontroll enligt denna för­

ordning, eller idka grosshandel där­

med eller försälja sådana varor i bod

eller från annat upplagsställe skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörel­

sen skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan enligt 9 § nä-

ringsfrihetsförordningen, där sådan

anmälan skall äga rum, och dels, då

fråga är om juridisk person, i före­

kommande fall vederbörligt registre­

ringsbevis.

önskar någon sälja ädelmetallar-

bete å sådan realisation som omför-

mäles i 9 § 3 mom. näringsfrihets-

förordningen skall han, innan reali­

sationen vidtages, göra anmälan där­

om hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

realisationen skall äga rum samt be­

vis om tillstånd därtill.

Då tillverkning------------------- mynt-

39

Under utövande av gårdfarihandel

må, vid äventyr som är stadgat för

olaga gårdfarihandel, försäljning av

ädelmetallvaror icke äga rum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro under­

kastade kontroll enligt denna för­

ordning, eller idka försäljning av

sådana varor på försäljningsställe

av stadigvarande beskaffenhet skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörel­

sen skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan till handels­

registret, där sådan anmälan skall

äga rum, och dels, då fråga är om

juridisk person, i förekommande fall

vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallar-

bete på försäljningsställe av tillfällig

beskaffenhet skall han, innan för­

säljningen vidtages, göra anmälan

därom hos mynt- och justeringsver­

ket med bifogande av uppgift om var

försäljningen skall äga rum samt be­

vis om det tillstånd därtill som må

vara erforderligt.

och justeringsverket.

§•

Försäljning av ädelmetallarbeten

må ej äga rum under kringföring.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

(Nuvarande lydelse)

42

1 mom. Med dagsböter straffes, där förfarandet icke är i allmän lag belagt med straff,

den som tillverkat —------ -------- — —. -

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. avses företagits i större omfattning, må dömas till fängelse i högst sex månader.

3 mom. Med böter högst 300 kro­ nor straffes

den som utan------- ------------------------

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Till böter dömes, om gär­ ningen ej är belagd med straff i brottsbalken, — sådant arbete.

Till böter dömes också den som försäljer ädelmetallarbete i strid mot 39 §.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. första stycket avses företagits i stör­ re omfattning, må dömas till fängel­ se i högst sex månader.

3 mom. Till böter, högst 500 kro­ nor, dömes

— är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

9) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723)

angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angåen­ de handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Ansökning om tillstånd till handel skall av bolag, ekonomisk förening och enskild person, som är svensk medborgare, göras hos polismyndig­ heten i den ort, där rörelsen huvud­ sakligen skall bedrivas. Angående ansökning av utlänning om tillstånd till utövande av näring är särskilt stadgat.

Ansökningen skall —-------------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om tillstånd till handel göres hos polismyndigheten i den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas.

-------av sökanden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1963:579.

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

10) Förslag

till

Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående

utsträckt frihet för bergshanteringen

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående

utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla vid utgången

av år 1968. Föreskrifterna i 4 § förordningen om hammarsmeds- och mas-

mästarkassor gäller dock så länge dessa kassor består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

19

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

,

S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

,

M

oberg

.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om revision av den allmänna näring slagstiftning en och anför.

I. Inledning

Vår centrala näringsrättsliga författning är förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. Förordningen har blivit ändrad vid flera tillfällen. Ändringarna har emellertid inte varit av genom­ gripande natur, och frågan om en mera fullständig revision av förordningen har sedan länge varit aktuell. År 1921 påbörjades den första utredningen, men i november 1922 beslöts i samband med då vidtagna allmänna in­ skränkningar i kommittéväsendet, att utredningsarbetet skulle vila tills vidare. Efter det att olika näringsorganisationer anhållit, att revisionsar­ betet skulle återupptas, uppdrog Kungl. Maj :t i september 1924 åt kom­ merskollegium att i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av föredra­ gande departementschefen angivna riktlinjer fullfölja utredningsarbetet. Kommerskollegium avgav utlåtande i oktober 1928, och på grundval av detta utarbetades år 1930 inom handelsdepartementet av särskild sakkun­ nig ett preliminärt utkast till näringslag. Sedan yttranden över utkastet in­ fordrats, avgav kommerskollegium nytt utlåtande (SOU 1931: 13). Vid den därefter följande departementala bearbetningen av framkomna förslag upp­ gavs tanken på en genomgripande reform av näringslagstiftningen. Revi­ sionsarbetet ansågs böra fullföljas endast såvitt angick kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning. Genom prop. 1932:41 förelädes riksdagen lag­ förslag i dessa ämnen. Förslaget, som i flera hänseenden innefattade skärp­ ningar i förhållande till näringsfrihetsförordningens bestämmelser, förföll

20

emellertid genom skiljaktiga beslut i kamrarna. — I skrivelse den 16 mars

1934 (nr 102) anhöll riksdagen med anledning av väckta motioner, att Kungl.

Maj:t skulle verkställa utredning bl. a. i vad mån näringsfrihetsförordning-

ens bestämmelser om utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat

näringsyrke kringgicks samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

denna utredning kunde föranleda. På grund härav verkställdes inom han­

delsdepartementet viss utredning, vilken dock icke ledde till något förslag

om lagstiftning.

År 1946 fattade Kungl. Maj:t beslut om en ny utredning angående nä-

ringslagslif t ningen. Utredningsarbetet uppdrogs först åt dåvarande härads­

hövdingen K. E. Elliot men överflyttades år 1948 på kommerserådet S.

Matz. Utredningen, som antagit benämningen näringsrättsutredningen,

medverkade vid förarbetena till lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för

utländska bolag och föreningar att idka näring bär i riket. Den redovisade

sitt arbete dels i en år 1953 avgiven promemoria (stencil) angående rätt för

utländskt rättssubjekt alt idka näring här i riket, dels i ett den 15 januari

1957 avgivet betänkande (stencil) med förslag till ny näringslagstiftning.

1957 års betänkande innehåller två alternativa förslag till lagstiftning om

svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning. Enligt det ena alternativet

skulle näringsfrihetslörordningen upphävas utan att ersättas av någon

allmän näringsrättslig reglering för svenska rättssubjekts vidkommande.

I stället föreslogs endast lagstiftning beträffande kringföringshandel och

tillfällighetsförsäljningar. Därjämte föreslogs, att motsvarighet till vissa av

näringsfrihetsförordningens regler — avseende betydelsen av omyndighet

och konkurstillstånd in. m. skulle införas i andra författningar. Enligt

det andra alternativet skulle näringsfrihetsförordningen ersättas av en ny

näringslag. Denna skulle innehålla en allmän bestämmelse om svensk med­

borgares och svensk juridisk persons rätt att driva näring. Vidare skulle

där anges vad som skulle innefattas under begreppet näring enligt lagen.

Därjämte skulle tas upp vissa föreskrifter angående villkor för rätt till nä­

ringsutövning samt särskilda föreskrifter om kringföringshandel och till­

fällighet sförsäljning.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958 redogjorde jag för

vissa huvuddrag i näringsrätlsulredningens förslag och framhöll därvid

bl. a., att under tiden efter förslagens avgivande frågan om utlänningars

etableringsrätt kommit i delvis ny belysning. Detta sammanhängde med de

förhandlingar om ett europeiskt frihandelsområde, som då fördes i den

europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen (OEEC) och som kunde

komma att aktualisera spörsmålet om jämställande i viss utsträckning av

utländska medborgare med svenska såvitt gällde etableringsrätten. Med

hänsyn härtill kunde då inte tas någon slutgiltig ställning till frågan om

utlänningarnas näringsrättsliga behandling i svensk lagstiftning. I detta läge

fann jag det mest ändamålsenligt, att frågan om utländska medborgares

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

21

etableringsrätt underkastades särskild utredning i syfte att bringa vår lag­

stiftning på området i överensstämmelse med de avtal, som kunde komma

att träffas. Då denna fråga nära sammanhängde med utformningen av reg­

lerna om svenska medborgares rätt att driva näring, syntes det lämpligt, att

näringsrättsutredningens förslag överarbetades i samband med nämnda ut­

redning. På min hemställan fattade Kungl. Maj :t beslut om en ny utred­

ning. Såsom utredningsman tillkallades justitierådet Otto Petrén och såsom

expert att biträda utredningsmannen rådmannen Ingvar Jönsson. I mars

1962 avgav utredningen, som antagit benämningen 1958 års näringsrättssak-

kunnige, betänkande med förslag rörande den allmänna näringslagstift-

ningen (SOU 1962: 15). I betänkandet föreslås att näringsfrihetsförord-

ningen upphävs och ersätts i huvudsak med en lag om rätt för utlänningar

och utländska företag att idka näring här i riket samt en förordning om

tillfällighetstorsäljningar. Utöver förslag till dessa båda författningar inne­

håller betänkandet bl. a. även förslag till tillämpningskungörelse till nämn­

da lag. De nu angivna tre författningsförslagen torde få fogas till statsråds­

protokollet i detta ärende som bilaga 1.

1962 års betänkande har remissbehandlats i två omgångar. Den första

remissen skedde i april 1962. Före remisstidens utgång tillsattes emel­

lertid etableringsutredningen. Med hänvisning till denna utrednings ar­

betsuppgifter (1963 års riksdagsberättelse I Ju: 48) förklarade åtskilliga

remissinstanser sig icke vilja då ta slutlig ställning till betänkandet. Det

andra beslutet om remiss fattades den 30 juni 1964, sedan etablerings-

utredningen den 29 juni 1964 inkommit med yttrande över betänkandet.

Vid den senare remissen tillställdes remissinstanserna etableringsutred-

ningens yttrande. Med anledning av remisserna bar yttranden avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, medicinalstyrel­

sen, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens biltra-

fiknämnd, kammarkollegium, mynt- och justeringsverket, generaltullstyrel­

sen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrel­

sen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent-

och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen,

l>ris- och kartellnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlännings-

kommission, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmö­

hus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorr-

lands, Jämtlands och Norrbottens län, firmautredningen, valutakommittén,

utlänningsutredningen, dubbelbeskattningssakkunniga, fullmäktige i riks­

banken, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiska-

ler, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankförening­

en, Svenska gruvföreningen, Svenska handelsagenters förening, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna exportför­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

22

ening, Sveriges anktionsförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köp­

mannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening och

Tjänstemännens centralorganisation. Vid åtskilliga yttranden har fogats

utlåtanden från sammanslutningar och underordnade myndigheter.

Jag anhåller nn att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftnings­

ärende.

I detta sammanhang bör även behandlas ett förslag, som departementsut-

redningen lagt fram i en promemoria (nr 77) den 25 oktober 1966 angående

befogenheten att besluta i ärenden om tillstånd för utlänning att sluta han­

delsbolag eller ingå i handelsbolag. I promemorian föreslås att lagen den 30

maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om han­

delsbolag och enkla bolag skall ersättas av en ny lag. Den väsentliga ny­

heten i förslaget är att ifrågavarande ärenden i första instans skall kunna

avgöras av Kungl. Maj :t underlydande myndighet. — Efter remiss har

yttranden över promemorian avgivits av kommerskollegium, statens utlän-

ningskommission, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

23

II. Huvudfrågor

Gällande rätt

I näringsfrihetsförordningen föreskrivs, att svensk man eller kvinna är, med de undantag och inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som anges i förordningen, berättigad att idka handels- eller fabriksrörelse, hant­ verk eller annan hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa och inrikes orter emellan fortskaffa varor samt att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart. Från den allmänna näringsfrihet, som sålunda fastslås i 1 §, undantas emellertid i 8 § vissa uppräknade näringar —- bok­ handel, boktryckeri, hotellrörelse, apoteksrörelse och åtskilliga andra — be­ träffande vilka särskilda föreskrifter utfärdats. I detta sammanhang bör också framhållas, att näringsfrihetsförordningen inte är tillämplig på nä­ ringar, vilka är av sådan art, att de inte kan inbegripas under uppräkning­ en i 1 §. Så är bl. a. fallet med ett flertal näringar, som är att hänföra till s. k. urproduktion och immateriell produktion. Till urproduktion räknas verksamhet, som går ut på att frambringa naturalster och råämnen, och följ­ aktligen har utanför näringsfrihetsförordningen ansetts falla sådana näring­ ar som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske. Till immateriell pro­ duktion hänföres exempelvis konstnärlig verksamhet samt utförande av personliga tjänster t. ex. såsom läkare eller lärare.

I fråga om rätt till grosshandel eller försäljning av varor i bod eller från annat upplagsställe uppställer näringsfrihetsförordningen såsom villkor, att näringsidkare råder över sig och sin egendom. Detsamma gäller den som med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn avser att till av­ salu tillverka fabriks- eller hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering (2 §). Särskilda regler gäller vidare beträffande vissa statstjänste­ mäns rätt att idka handelsrörelse (3 §), om gift kvinnas näringsutövning (4 §), om dödsbodelägares fortsättande av avliden näringsidkares rörelse (5 §), om omyndigs näringsutövning (6 §) och om viss tillverkning inne­ fattande kemisk behandling (7 §). Därjämte finns föreskrifter, som beträf­ fande vissa näringar anger i vad mån anmälan till eller tillstånd av myn­ dighet utgör förutsättning för rätt till verksamheten (9—12 §§). Förord­ ningen innehåller vidare dels vissa numera föråldrade bestämmelser om för­ ening av näringsidkare samt om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hant­ verk eller annan hantering, dels straffbestämmelser och vissa processuella regler (13—15, 17, 18, 21, 22 och 24 §§).

Vad beträffar utlännings rätt till näringsutövning ges särskilda regler i 25—31 §§. En del av dessa regler gäller vissa särskilda näringar — redande i skepp, gårdfarihandel m. in. — medan i 26 § 1 mom. allmänna regler ges

24

för ett mer vidsträckt näringsområde, nämligen beträffande handels- och

fabriksrörelse, hantverk och annan hantering. Utlännings rätt att idka så­

dan verksamhet är beroende på tillståndsprövning. I den män varken nä-

ringsfrihetsförordningen eller annan författning föreskriver inskränkning i

rätten att utöva viss näringsgren, anses utlänningar fritt kunna ägna sig

däråt.

För utländska juridiska personers rätt att idka näring här i riket har i

näringsfrihetsförordningens sista paragraf (32 §) föreskrivits, att utländska

bolag och föreningar, vilka vunnit registrering av filial bär i riket, får genom

filialen här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hante­

ring. Närmare regler om filialverksamheten har meddelats i lagen den 3

juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här

i riket, den s. k. filiallagen. Denna ger möjlighet för utländska bolag och

föreningar att idka näring genom avdelningskontor med självständig för­

valtning (filial). Härigenom har skapats ett alternativ till den av utländska

juridiska personer eljest anlitade metoden med särskilda svenska dotterbo­

lag. Rätten att använda filialformen är emellertid beroende på tillstånd av

Kungl. Majrt, och Kungl. Maj:t kan förbinda tillståndet med särskilda vill­

kor och föreskrifter (1 §). Filial för ett utländskt företag skall stå under

ledning av eu verkställande direktör, som är myndig och bosatt här i riket

(2 och 3 §§). Verkställande direktören skall vara utrustad med en vidsträckt

fullmakt att tala och svara för företaget och skall vara underkastad ett om­

fattande ansvar för verksamheten här (5 §). Det utländska företaget skall

beträffande filialen ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse.

I alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållan­

den skall företaget lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför

svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande (4 §).

Vad slutligen angår svenska juridiska personer må nämnas, att det har

varit en omtvistad fråga, huruvida näringsfrihetsförordningen är tillämplig

på sådana rättssubjekt. Då år 1923 i 9 § 3 mom. gjordes tillägg angående rea­

lisation, verkställd av aktiebolag och ekonomisk förening, uttalade sålunda

departementschefen, att han därmed icke önskade ta ståndpunkt till den

omstridda frågan, i vad mån grunderna för näringsfrihetsförordningen i all­

mänhet var tillämpliga på aktiebolag. Frågan om näringsfrihetsförordning­

ens tillämplighet på svenska juridiska personer upptogs ej heller i samband

med 1955 års lagstiftning om rätt för utländska bolag och föreningar att idka

näring här i riket.

Den sakkunnige

I överensstämmelse med vad som angivits i direktiven för utredningsar­

betet bär den sakkunnige lagt fram ett samlat förslag till de författnings­

regler, som erfordras vid upphävande av 1864 års näringsfrihetsförordning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

25

och därvid byggt på det förslag av näringsrättsutredningen, enligt vilket nä- ringsfrihetsförordningen skulle upphävas utan att ersättas av någon allmän näringsrättslig författning för de svenska rättssubjektens vidkommande. Be­ tänkandet innefattar förutom förslag till lag om upphävande av näringsfri- hetsförordningen bl. a. förslag till ny lagstiftning i fråga om utländska rättssubjekts rätt att idka näring här i riket samt förslag till nya bestäm­ melser om kringföringshandel och tillfälliga försäljningar.

I betänkandet har övervägts, om det borde eftersträvas att i en central näringsrättslig författning söka samla de för särskilda näringsgrenar ut­ färdade bestämmelserna, men den sakkunnige har funnit detta icke böra ifrågakomma. Den sakkunnige erinrar därvid om att näringsrättsutred­ ningen anfört, att det måhända kunde förefalla egendomligt från lagstift- ningsteknisk synpunkt, om en näringsrättslig författning, innehållande vissa generella regler för näringsrättens utövande, icke skulle finnas, medan man i utländsk rätt och däribland även hos våra nordiska grannländer, visser­ ligen i skiftande former och i olikartad omfattning, gått in för systemet med en »code de commerce», vari sammanfattats en stor del av de för näringslivet generellt gällande författningsreglerna. Detta sammanhängde emellertid en­ ligt näringsrättsutredningen med en i vårt land sedan lång tid tillbaka rå­ dande lagstiftningstradition att meddela de näringsrättsliga specialbestäm­ melserna i fristående lagar och författningar. Denna ordning hade visser­ ligen den olägenheten, att vår näringslagstiftning generellt sett vore i hög grad splittrad och svåröverskådlig samt icke heller i sina principer så en­ hetligt och konsekvent utformad som kunde synas önskvärt. Men den hos oss tillämpade ordningen hade å andra sidan haft den fördelen, att den un­ derlättat tillkomsten av de för våra dagars komplicerade samhällsliv behöv­ liga författningarna för olika grenar av näringslivet. Frågan om en sam­ manfattande kodifiering av hela vår näringslagstiftning vore enligt närings- rättsutredningens åsikt ett ytterligt vittutseende problem, som möjligen kunde komma att vinna aktualitet vid en framtida omarbetning av handels- balken.

Den sakkunnige har vidare övervägt, om i en författning borde samman­ föras sådana bestämmelser, som gällde för näringsutövning i allmänhet eller åtminstone i stort sett för all näringsutövning. En sådan författning skulle emellertid enligt den sakkunnige knappast komma att innehålla mer än regler om den betydelse omyndighet och konkurs har i frågan om rätten att idka näring. Därjämte kunde möjligen ifrågakomma att i en sådan för­ fattning intoges en allmän hänvisning till viss annan lagstiftning, exempel­ vis om handelsregister och firma samt om bokföringsskyldighet. Den sak­ kunnige har emellertid funnit det icke vara av större värde från vare sig praktisk eller principiell synpunkt att ha eu central näringsrättslig författ­ ning med så begränsat innehåll.

Beträffande näringsfrihetsförordningens allmänna deklaration om nä­

26

ringsfrihet påpekar den sakkunnige att denna icke har avseende på åtskilliga

näringar, vilka faller utanför förordningens tillämpningsområde. Vidare

framhålls, att förordningen närmast reglerar förhållandet mellan det all­

männa och näringsidkarna. I vad mån näringsidkares handlingsfrihet kan

begränsas genom åtgörande av enskilda — organisationer eller andra — i

exempelvis konkurrensbegränsande syfte är däremot ett ämne som faller

utanför den nämnda lagstiftningen. Den näringsfrihet, som fastslås i nä-

ringsfrihetsförordningen, innebär enligt den sakkunnige, att envar skall

vara berättigad att etablera sig som näringsidkare utan att därvid från

statsmakternas sida uppställs andra inskränkningar än förordningen sär­

skilt anger. Dessa inskränkningar är närmast sådana som innebär, att med­

borgare icke alls eller endast på särskilda villkor kan vinna tillträde till ett

visst näringsyrke, dvs. i huvudsak fall där förbud gäller mot drivande av

viss rörelse eller tillstånd av myndighet utgör förutsättning för rätt till nä-

ringsutövningen. Näringsfriheten enligt näringsfrihetsförordningen innebär

emellertid icke, att näringsidkarna därutöver skall vara helt obundna i sin

verksamhet, utan deras frihet vid näringsutövning begränsas genom en

mångfald i näringsfrihetsförordningen icke omnämnda föreskrifter, be­

tingade av ordnings-, säkerhets-, hälsovårds-, arbetarskydds- och beskatt-

ningssynpunkler och även många andra omständigheter.

Den sakkunnige diskuterar om det vid ett upphävande av näringsfrihets­

förordningen kan anses föreligga något behov av eu allmän näringsfrihets-

förklaring. Han anför att det numera uppfattas såsom självklart, att i princip

full frihet råder för svenska medborgare att driva näring, om icke uttryck­

ligt hinder däremot är i grundlagsenlig ordning stadgat. Att uppta en sär­

skild regel härom i en näringslag endast för att principen skulle komma till

direkt uttryck anser den sakkunnige icke påkallat. En dylik förklaring är

till sin art sådan, att det synes ligga närmare till hands, att den kommer till

uttryck i samband med ett mera allmänt angivande av samhällsmedlem­

marnas fri- och rättigheter.

Ett skäl att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän lag om

näringsutövning kunde enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom

skulle fastslås i vilken ordning inskränkningar i näringsfriheten finge ske.

Vid bedömandet av detta spörsmål har den sakkunnige granskat vad nä-

ringsfrihetsförordningens stadgande om allmän näringsfrihet innebär i detta

hänseende. Han anmärker därvid, att stadgandet icke är erforderligt för att

det skall vara klart, att statliga ingripanden i individuella fall mot den en­

skildes näringsfrihet ej får ske utan stöd i författning. Detta får, på ifråga­

varande liksom på andra rättsområden, anses följa av allmänna statsrätts-

liga grundsatser, som kommit till uttryck i 16 § regeringsformen. Frågan är

i stället vad stadgandet har för betydelse beträffande sådana generella in­

grepp, som sker genom utfärdande av författning. Av intresse är därvid

huruvida egentliga inskränkningar i näringsfriheten, dvs. sådana som inne­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

27

fattar förbud mot eller eljest begränsar tillträdet till viss näringsgren, en­ ligt nu gällande ordning kan föreskrivas av Kungl. Maj :t ensam eller om även riksdagens medverkan erfordras för dylika inskränkningar. Den sak­ kunnige framhåller, att ehuru näringsfrihetsförordningen tillkommit med stöd av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt, ändringar i förord­ ningen sedan länge skett under riksdagens medverkan, frånsett sådana fall då ändringarna avsett regler av endast ordningsmässig karaktär. Emeller­ tid gäller också på andra lagstiftningsområden en fast konstitutionell praxis, att författningar, som medför väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom, tillkommer genom lagstiftningsakter, i vilka riksdagen medverkar. Upphävs näringsfrihetsförordningens stadgande om allmän näringsfrihet utan att ersättas av en ny likartad bestämmelse, kommer följaktligen icke någon ändring att ske i vad som nu gäller, då fråga är om ingripanden, som innefattar inskränkningar i näringsfriheten. Att likväl i lag ta upp en regel att inskränkning i näringsfriheten ej får ske annorledes än genom lag, stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, finner den sakkunnige bl. a. under hänvisning till nämnda konstitutionella praxis, icke påkallat.

I fråga om de allmänna villkoren för rätt att idka näring anknyter den sakkunniges förslag väsentligen till vad näringsrättsutredningen förordat. Vad beträffar omyndigs rätt att idka näring anses sålunda de enligt föräld- rabalken redan gällande reglerna härom vara till fyllest, och näringsfrihets­ förordningens föreskrifter i denna del föreslås därför utgå utan att ersättas av ny lagstiftning. Vidare föreslås, såsom en motsvarighet till likartad före­ skrift i näringsfrihetsförordningen, att i konkurslagen tas in föreskrift om att konkursgäldenär icke skall få idka näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet. För det fall att näring skall bedrivas av gift kvinna i s. k. äldre äktenskap föreslås, att de nu gällande särskilda villkoren över­ gångsvis skall förbli gällande. Vidare har med hänsyn bl. a. till att enligt firmalagen uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i handelsre­ gistret framlagts förslag, att näringsfrihetsförordningens bestämmelser om skyldighet för näringsidkare att till myndighet anmäla sin rörelse och om registrering av anmälningar skall upphöra. I samband härmed föreslås dock, att det till komplettering av firmalagens bestämmelser utfärdas föreskrift om de bevis, som bör inges i samband med firmaanmälan till handelsre­ gistret. Åtskilliga av näringsfrihetsförordningens bestämmelser anses kunna utgå. Detta gäller bl. a. föreskrifterna om begränsning av dödsbodelägares rätt att fortsätta avlidens rörelse och om rätten att driva viss allmänfarlig verksamhet.

Vad angår utlänningars och utländska företags rätt att idka näring i all­ mänhet har den sakkunnige framlagt förslag till en lag, som skall ersätta näringsfrihetsförordningens och filiallagens bestämmelser rörande sådana rättssubjekt. Den nya lagen föreslås, till skillnad från de nämnda författ­ ningarna, skola omfatta alla slag av näringsverksamhet, och den avses vi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dare skola gälla, utom utlänningar, såväl utländska bolag och föreningar

som andra utländska juridiska personer. I princip skall enligt den sakkun­

nige tillstånd utgöra förutsättning för rätt till näringsutövning. Vissa avsteg

från denna princip föreslås emellertid. Sålunda upptas i lagen en föreskrift

att utlänningar, som innehar bosättningstillstånd, skall vara likställda med

svenska medborgare i fråga om rätt att idka näring. Vidare anges i lagen,

att Kungl. Maj:t skall äga förordna att viss grupp utlänningar skall äga

rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring i all­

mänhet. I ett förslag till dylikt förordnande upptas, att här i riket bosatta

utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rät­

ten att idka åtskilliga näringar, främst sådana som hittills ej varit under­

kastade tillståndstvång, såsom jordbruk, skogsbruk och undervisningsverk­

samhet. Förslaget innehåller bestämmelser om skyldighet för såväl utlän­

ningar som utländska företag att ställa säkerhet för skatter. Dessa regler är

mindre stränga än de nu gällande. Tillståndsprövningen föreslås skola an­

komma på Kungl. Maj:t såvitt angår utländska företag och på statens ut-

länningskommission, när det gäller utlänningar. I fråga om utländska före­

tag föreslås i övrigt bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer med fi­

liallagens regler. Lagen upptar därjämte en föreskrift, att Kungl. Maj:t

skall äga medgiva sådant undantag från bestämmelse i lagen, som kan

finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller

som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter. Härigenom blir

det, framhåller den sakkunnige, möjligt att uppfylla de åtaganden från

svensk sida i fråga om etableringsrätt, som framtida konventioner kan kom­

ma all innehålla, även om de skulle komma att gå längre än vad som är

förenligt med de särskilda reglerna i lagen.

Näringsfrihetsförordningens föreskrifter om realisation och gårdfarihan-

del skall enligt förslaget ersättas av eu förordning om tillfällighetsförsälj-

ning. Med tillfällighetsförsäljning förstås enligt förslaget, att någon yrkes­

mässigt, under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försälj­

ningsställe utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas

i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Förordningen skall dock ej

gälla vissa angivna försäljningsformer såsom försäljning på marknad eller

vid torghandel. Tillfällighetsförsäljning av livsmedel och vissa andra varu­

slag' föreslås vara fri för svenskar och svenska företag. Om tillfällighetsför­

säljning sker i lokal varöver säljaren förfogar, skall den vara fri för sven­

skar och svenska företag, även om den avser andra varuslag än de nyss

nämnda. I fråga om försäljning i dylik lokal föreslås dock, att Kungl. Maj :t

skall, om särskilda skäl föranleder därtill, äga förordna, att visst varuslag

ej får saluföras, om inte tillstånd meddelats av myndighet, som Kung).

Maj :t bestämmer. För tillfällighetsförsäljningar i andra fall än de förut

nämnda erfordras enligt förslaget tillstånd. Någon behovsprövning är ej för­

29

utsatt utan tillståndsprövningen skall vara av närmast ordningsmässig ka­ raktär. För att tillstånd skall kunna meddelas utlänning eller utländskt fö­ retag fordras dock, att särskilda skäl föreligger.

Yttrandena

I fråga om behovet av en reform på den allmänna nä- ringslagstiftningens område ger av remissinstanserna endast kommerskollegium uttryck för viss tvekan. Enligt kollegiets bedömning kan nämligen läget för lagstiftningen om näringsfrihet beskrivas så, att en genomgripande revision framstår såsom önskvärd men icke såsom nödvän­ dig. Av övriga remissinstanser understryker däremot flera, att det är an­ geläget med en fullständig revision av 18G4 års näringsfrihetsförordning. Sålunda anför Svea hovrätt, att förordningen är starkt föråldrad och att den i åtskilliga delar visat sig svårtillämpad. Praxis betecknas såsom svår­ överskådlig och delvis oenhetlig. Det framlagda förslaget till en samlad re­ form av det rättsområde, som näringsfrihetsförordningen avser, fyller så­ ledes enligt hovrätten ett starkt behov. Liknande synpunkter har hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, etableringsutredningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges grossistförbund. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att enighet numera råder om att näringsfri- hetsförordningens regler i många avseenden är otidsenliga och därför mogna för revision. Länsstyrelsen är sålunda fullt införstådd med att förordningen bör upphävas och ersättas med mera tidsenliga bestämmelser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att tiden onekligen gått näringsfrihetsförord­ ningen förbi, och det finns enligt länsstyrelsens mening ingen anledning att längre bibehålla förordningen. Liknande uttalanden gör bl. a. länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Vad beträffar tidpunkten för genomförande av en re­ for m på den allmänna näringslagstiftningens område anfördes i många yttranden med anledning av remissen i april 1962, att den sakkunniges för­ slag inte då borde föranleda lagstiftning, enär etableringsutredningens ar­ betsuppgifter delvis rörde de spörsmål, som behandlats i betänkandet. Sam­ bandet mellan näringslagstiftningen och de övriga etableringsfrågor som aktualiserades av de europeiska integrationssträvandena underströks. I sitt yttrande i juni 1964 anförde emellertid etableringsutredningen, att det var önskvärt, att den näringsrättssakkunniges förslag togs upp till behandling. Utredningens motivering för detta var bl. a., att frågan om Sveriges anslut­ ning till EEC kommit alt skjutas på framtiden, sedan förhandlingarna mellan Storbritannien och EEC brutits i januari 1963.

Efter den andra remissen har de remissinstanser, som tidigare ställt sig avvisande till en lagstiftning, innan insikt vunnits om vilka förpliktelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

30

Sverige kunde komma att ikläda sig på grund av förhandlingarna om asso­

ciering till den gemensamma marknaden, i allmänhet förklarat hinder av

denna art inte längre föreligga.

Frågan om en samordnad nordisk näringslagstiftning tas

upp i några remissyttranden. Sveriges köpmannaförbund framhåller som

eftersträvansvärt, alt den svenska lagstiftningen på detta område i största

möjliga utsträckning bringas i överensstämmelse med övriga nordiska län­

ders lagstiftning. En sådan målsättning sammanfaller med vad som efter­

strävas inom andra delar av rättsordningen, och förbundet anser, att det i

fråga om näringslagstiftningen är särskilt angeläget att uppnå så stor en­

hetlighet som möjligt, då detta måste vara eu väsentlig förutsättning för

en fortsatt gynnsam utveckling och intensifiering av de ekonomiska förbin­

delserna inom Norden. Förbundet understryker önskvärdheten av att in­

nan den sakkunniges förslag förverkligas, nordiska överläggningar tas upp

för att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig nordisk lagstiftning i de frå­

gor, som behandlats i betänkandet. Liknande synpunkter framförs av någ­

ra handels kamrar.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den all­

männa näringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. I de remissyttranden,

där förslaget görs till föremål för något helhetsomdöme, anses det väl ägnat

att läggas till grund för lagstiftning. Hovrätten för Västra Sverige karakte­

riserar betänkandet som ett väl genomtänkt samlat förslag till en reviderad

näringslagstiftning. Länsstyrelsen i Stockholms län har bibragts det intryc­

ket, att de i betänkandet upptagna förslagen i och för sig på det hela taget

är sakligt väl underbyggda och innefattar rimliga avvägningar mellan olika

förekommande intressen. Utredningsmannens i stort sett liberala inställ­

ning till problemen framstår för länsstyrelsen som tilltalande och tidsen­

lig. Poliskammaren i Hälsingborg yttrar, att utredningsmannens förslag är

så väl underbyggda, att betänkandet, som dessutom är ytterst välskrivet, i

sin helhet kunde lämnas utan erinran. Svenska stadsförbundet anför, att

de framlagda förslagen i stort sett icke kan föranleda någon invändning

från kommunal synpunkt. Ej heller Svenska kommunförbundet har något

att erinra mot alt förslagen genomförs.

Endast i det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län fram­

förs önskemål om en annan teknik beträffande näringslagstiftningen. Att

en revision av näringsfrihetsförordningen är behövlig, anser länsstyrelsen

uppenbart. Däremot ställer sig länsstyrelsen tveksam till den sakkunniges

förslag, att näringsfrihetsförordningen skall upphävas utan att ersättas av

en författning, i vilken sammanförs en större eller mindre del av närings­

lagstiftningen. Den nuvarande splittringen av vår näringslagstiftning har

ipedfört, att denna lagstiftning är mycket svåröverskådlig. En sammanfat­

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

31

tande kodifiering av lagstiftningen framstår därför som önskvärd, och länsstyrelsen föreslår, att frågan härom blir föremål för utredning.

Vad angår den sakkunniges inställning att behov ej föreligger att i nä- ringslagstiftningen ta upp en allmän bestämmelse om svens­ ka rättssubjekts rätt att idka näring instämmer remiss­ instanserna i de flesta fall med den sakkunnige. I många yttranden fram­ hålls, att det är av värde, att principen om att full frihet råder för svenska medborgare att driva näring kommer till klart uttryck i lag; en sådan för­ klaring borde dock enligt dessa yttranden lämpligen ingå i ett mera allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Därvid erinrar remissinstanserna om författningsutredningens år 1963 avlämnade förslag till regeringsform (SOU 1963: 16), i vilket under 2 kap. 5 § tagits upp en regel av innehåll, att svensk medborgare äger i riket driva näring och utöva yrke, såvitt ej annat är särskilt stadgat. Uttalanden av nämnda art görs av bland andra Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, lantbruksstgrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Svenska bankföreningen, Sveriges advo­ katsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industri­ organisation samt Sveriges industriförbund.

Några remissinstanser hävdar en från den sakkunnige avvikande mening och anser, att principen om näringsfrihet alltjämt bör komma till uttryck i lag. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför, att nä- ringsfrihetsförordningen synes utgöra en bekräftelse på vissa medborgar­ nas fri- och rättigheter. Vad som fastslagits i 1 § näringsfrihetsförordning- en bör därför kvarstå i författningstext. Liknande uppfattning framförs av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare.

Poliskammaren i Malmö utvecklar denna tanke på följande sätt.

Rätten att fritt utöva näring fastslås uttryckligen som en principiell med­ borgerlig rättighet i den nu gällande näringsfrihetsförordningen. Utred­ ningsmannen finner detta icke behövligt i en ny lagstiftning; skälet härför är, att principen ändock är allmänt erkänd. Han förutskickar, att en kom­ mande ny grundlag icke osannolikt kommer att bland »de medborgerliga rät­ tigheterna» uttryckligen angiva även rätten till näringsfrihet, men håller före— därest så likväl icke skulle bliva fallet — att behov av principens ut­ tryckliga fastställande i till näringslagstiftningen hörande författning icke föreligger. — Till detta vill poliskammaren anföra, att principen om närings­ frihet knappast kan sägas återspegla en »självklar» medborgerlig rättighet, att densamma måst kämpa sig fram till sitt nuvarande erkännande och att våra dagar icke äro främmande för tecken, som antyda strävanden av mot­ satt innebörd inom affärsliv och produktion. Härtill kommer, att uppgiften att lösa intressekonflikter anförtrotts en till antalet stor och till arten mång­ skiftande kategori administrativa organ. Att under förhållanden, som ställt den s. k. administrativa rättskipningen under debatt med hänsyn till rätts­

32

säkerhetens intressen, utan övertygande motivering avstå från att på pappe­

ret i lagstiftningsväg fästa en medborgarna tillförsäkrad rättighet, som upp­

fattas som allmänt erkänd, kan knappast vara ett resultat av allmänpsyko­

logiska överväganden. Poliskammaren anser, att principen bör klart uttalas i

författning.

Departementschefen

Näringsfrihetsförordningen tillkom för över hundra år sedan. Även om

ett flertal av dess ursprungliga bestämmelser har upphävts eller ändrats,

framstår förordningen numera som starkt föråldrad. En fullständig revision

av förordningen har också länge varit aktuell. Ett förslag om en sådan revi­

sion lades fram redan år 1957 av näringsrättsutredningen. När beslut fatta­

des om den nu föreliggande utredningen, förutsatte jag, som framgår av

mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958, att förordningen bor­

de upphävas och ersättas av modernare regler. Denna uppfattning har fått

kraftigt stöd i remissyttrandena över den sakkunniges förslag. Det torde

därför stå klart, att en reform på detta område är påkallad.

Tvekan kan däremot råda, om det nu är en lämplig tidpunkt att

genomföra reformen. Liksom fallet har varit under de senaste åren,

kan även i dagens läge som skäl mot att ta upp frågan anföras, att närings-

lagstiftningen hänger samman med andra etableringsfrågor, som har aktua­

liserats av de europeiska integrationssträvandena. Dessa frågor angår rätten

för utländska rättssubjekt att förvärva egendom, utlännings möjligheter att

utöva vissa funktioner i aktiebolag och ekonomiska föreningar in. m. Det

vore i och för sig önskvärt, att dessa olika spörsmål kunde bedömas som

ett enhetligt problemkomplex.

Hänsyn av den art som nu berörts ledde till att etableringsutredningen

tillsattes år 1962 för att verkställa en allmän översyn av de frågor, som

hänger samman med rätt att förvärva egendom och driva näring här i riket.

Tillkomsten av etableringsutredningen medförde, att den näringsrättssak-

kunniges förslag efter remissbehandlingen år 1962 fick vila tills vidare. Av­

görande var därvid i första hand osäkerheten om vilka förpliktelser en

svensk anslutning till den europeiska ekonomiska

gemenskapen (EEC) skulle kunna innebära. Frågan om svensk

EEC-anslutning förlorade emellertid i viss mån aktualitet under år 1963.

Etableringsutredningen förordade i sitt yttrande i juni 1964, att den nä-

ringsrättssakkunniges förslag skulle tas upp till behandling. Här kan erin­

ras om att etableringsutredningen den 10 december 1965 har befriats från sitt

uppdrag, sedan utredningen inte funnit det möjligt i det då rådande han­

delspolitiska läget att lägga fram konkreta förslag till lösningar av de eta-

bleringsrättsliga problem, som kan komma upp vid en vidgad europeisk eko­

nomisk integration.

Frågan om Sveriges deltagande i en vidgad europeisk marknad är ännu

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

33

inte löst, och det är alltjämt osäkert vilka förpliktelser Sverige kan komma att åta sig på etableringsområdet vid en anslutning till EEC. Jag har emel­ lertid funnit att detta inte bör hindra att förevarande lagstiftningsärende nu behandlas. Ett ytterligare uppskov skulle innebära, att de nuvarande föråldrade reglerna skulle fortsätta att gälla ytterligare under obestämd tid, vilket om möjligt bör undvikas. Av väsentlig betydelse är att en lagstiftning enligt de grunder, som den sakkunnige föreslagit, på intet sätt försvårar en svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler. Tvärtom innebär förslaget, att en sådan anpassning underlättas. Under dessa förhållanden bör lagstiftningen inte ytterligare skjutas upp endast därför att inte också de andra etableringsfrågor, som aktualiseras vid en EEC-anslutning, kan lö­ sas samtidigt.

Även förhållandena inom EFTA bör beaktas i detta samman­ hang. Från år 1963, då en första arbetsgrupp med uppgift att granska EFTA-konventionens etableringsbestämmelser tillsattes, har en betydelse­ full utveckling ägt rum på detta område. Etableringsfrågorna inom EFTA kan sägas ha klarlagts i väsentliga hänseenden genom de beslut som fatta­ des i dessa frågor vid rådsmötet i Bergen den 12—13 maj 1966. Någon anled­ ning att ytterligare skjuta upp behandlingen av den sakkunniges förslag med hänsyn till situationen i EFTA föreligger inte. Tvärtom talar också EFTA-synpunkter i viss mån för en reform av vår näringslagstiftning.

Slutligen bör erinras om att Sverige år 1955 undertecknat den inom Europarådet tillskapade s. k. bosättningskonventio- n e n. Konventionen, som behandlar frågan om fysiska personers rätt till etablering, har ännu inte ratificerats av Sverige i avvaktan på ställningsta­ gandet till vår framtida näringslagstiftning.

Enligt min mening bör sålunda den länge planerade reformen av nä- ringslagstiftningen nu genomföras.

I några remissyttranden har uttryckts önskemål om en samordnad nor­ disk näringslagstiftning. Jag delar uppfattningen om värdet av nordiskt samarbete på detta område, och överläggningar i frågan har därför tagits upp med de övriga nordiska staterna. Det har vid dessa överläggningar visat sig, att det på grund av olikheter i rättssystemen är mycket svårt och tidsödande att få en gemensam näringsrättslig lagstiftning. Finlands nä­ ringslagstiftning har likheter med gällande svenska regler men är delvis mera restriktiv. I Danmark har en ny näringslag antagits år 1966. Huvud­ regeln är nu liksom tidigare att den som i Danmark vill driva självständig verksamhet inom någon av de viktigaste näringsgrenarna skall vara bosatt i Danmark och ha ett s. k. näringsbrev. I Norge krävs i regel handelsbrev eller annat tillstånd för rätt till näringsverksamhet. Näringsidkare måste i princip vara bosatt i Norge och ha teoretisk och praktisk utbildning. De all­ männa näringsreglerna kompletteras av koncessionslagar, som ger myndig­ heterna möjligheter att kontrollera naturtillgångarnas utnyttjande m. m.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

34

Med hänsyn till här antydda olikheter har det inte visat sig möjligt vid de

nordiska överläggningarna alt f. n. få till stånd den eftersträvade enhetlig­

heten. Det nordiska utredningsarbete som siktar till en saklig samordning

av rättsreglerna fortsätter emellertid. Detta arbete torde snarast underlättas

om de föreslagna ändringarna i den svenska lagstiftningen genomförs.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den all­

männa nä ringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser, att

lagstiftningen bör läggas upp efter de linjer den sakkunnige föreslagit.

Näringsfrihetsförordningen bör alltså upphävas utan att ersättas av någon

allmän näringsrättslig författning för svenska rättssubjekt. Frågorna om

utländska rättssubjekts rätt att idka näring samt om gårdfarihandel och

realisation bör regleras i särskilda författningar i huvudsak enligt den sak­

kunniges förslag.

Vid upphävande av näringsfrihetsförordningen uppkommer frågan, om

en allmän föreskrift rörande svenska rättssubjekts

rätt att idka näring behövs. I mitt yttrande till statsrådsprotokol­

let den 6 juni 1958 uttalade jag, att i vår tid saknas skäl all i ny lagstiftning

ta upp den näringsfrihetsförklaring som inleder 1864 års förordning och

vars bakgrund är det system av skråbetonade näringsregleringar som för­

ordningen på sin tid undanröjde. Jag anförde, att de synpunkter som torde

ligga bakom tanken att bibehålla en särskild näringsfrihetsförklaring skulle

bli bättre tillgodosedda, om den lagstiftning som efterträder 1864 års förord­

ning grundas på den såsom självklar uppfattade principen att full frihet

råder för svenska medborgare att driva näring om ej uttryckligt hinder där­

emot föreskrivits i grundlagsenlig ordning. Den sakkunnige, som har disku­

terat denna fråga närmare, har också kommit till slutsatsen, att det inte är

påkallat att i en näringslag ta upp en allmän näringsfrihetsförklaring. Han

tillägger att en dylik förklaring till sin art är sådan, att det synes ligga

närmare till hands, att den kommer till uttryck i samband med ett mera

allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Ett skäl

att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän näringslag kun­

de enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom skulle fastslås i vilken

ordning inskränkningar i näringsfriheten får ske. Även detta finner han

dock opåkallat med hänsyn till bl. a. att väsentliga ingrepp i medborgarnas

frihet och egendom enligt konstitutionell praxis förutsätter riksdagens med­

verkan.

Remissinstanserna delar i de flesta fall uppfattningen, att näringslagstift-

ningen inte behöver innehålla en allmän näringsfrihetsförklaring. Många

instanser har dock ansett, att principen om att full näringsfrihet råder för

svenska medborgare bör komma till klart uttryck i lag. Därvid har man

hänvisat till att en bestämmelse av denna art tagits upp i författningsutred-

ningens förslag till regeringsform.

Som bekant har författningsutredningens förslag till rättighetsreglering

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

35

mötts av kritik. Behandlingen av författningsfrågorna fortsätter emellertid inom grundlagberedningen. Som framhållits i beredningens direktiv, är det förenat med avsevärda rättstekniska svårigheter att åvägabringa ett tjänligt grundlagsskydd för sådana intressen som åsyftas med frihets- och rättig- hetsbeteckningar av olika slag. Dessa frågor skall närmare prövas av be­ redningen. Därvid torde alltså komma att klarläggas, om en allmän närings- frihetsförklaring lämpligen kan tas in i grundlagen tillsammans med andra regler om samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och hur en dylik för­ klaring i sådant fall bör vara utformad. I avvaktan på beredningens ställ­ ningstagande kan det knappast komma i fråga att ta in en allmän närings- frihetsförklaring i en näringsrättslig författning.

Om näringsfrihetsförordningen nu upphävs, kommer alltså principen om allmän näringsfrihet för svenska medborgare icke, i varje fall tills \idare, att vara uttryckligen angiven i författning. Det bör här framhållas, alt denna princip närmast avser förhållandet mellan det allmänna och nä­ ringsidkarna. I förevarande sammanhang är alltså inte fråga om begräns­ ningar i näringsidkarens handlingsfrihet genom åtgärder av enskilda — or­ ganisationer eller andra — i exempelvis konkurrensbegränsande syfte. Be­ träffande dylika konkurrensbegränsningar inom näringslivet gäller särskild lagstiftning. Det bör vidare påpekas, att principen om näringsfrihet inte innebär, att näring skall kunna utövas i strid mot särskilt utfärdade be­ stämmelser. Tvekan kan emellertid inte råda om att svenska medborgare har full frihet att idka näring, om ej annat gäller enligt särskild föreskrift som tillkommit i grundlagsenlig ordning. Som den sakkunnige framhållit följer vidare av konstitutionell praxis, att väsentliga ingrepp i näringsfri­ heten icke kan ske genom författning som tillkommer utan riksdagens med­ verkan. Ett upphävande av näringsfrihetsförordningens regel om allmän näringsfrihet kan inte anses innebära någon ändring i vad sålunda gäller. Jag anser därför, att denna regel kan upphävas utan alt ersättas av annan författningsbestämmelse med motsvarande innehåll. I

I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprät­ tats förslag till författningsändringar. Utöver de mera ingripande ändringar som nämnts i det föregående bör smärre följdändringar göras i andra för­ fattningar. Dessutom läggs ett lagförslag fram på grundval av den prome­ moria från departementsutredningen, som nämnts i inledningen och som behandlas närmare i ett särskilt avsnitt i det följande. Sammanfattnings­ vis föreligger till prövning förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) an­ gående utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angå­

ende handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbo­

lag eller ingå i sådant bolag,

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)

om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december

1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859

(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2. I fråga om förslagen under 3—5 har jag samrått med chefen för justitie­

departementet och i fråga om förslaget under 8 med chefen för finansde­

partementet.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

37

III. Vissa näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt

1. Omyndigs rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt 2 § näringsfrihetsförordningen skall utövare av vissa näringar vara myndig. I paragrafen föreskrivs sålunda, att den som vill idka gross­ handel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe skall råda över sig själv och sin egendom. Detsamma är föreskrivet beträffande den som med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn vill till av­ salu tillverka fabriks- och hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering. Dessa bestämmelser kompletteras av regler i 6 §, vari föreskrivs, att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rättighet att idka handelsrö­ relse eller annat näringsyrke, om förmyndare och överförmyndare sam­ tycker därtill. Under samma villkor får rörelse fortsättas, om handlande eller annan näringsidkare ställs under förmyndarvård. I andra stycket av

6 § föreskrivs dessutom, att förmyndare får på omyndigs vägnar idka nä­ ringsyrke, om överförmyndaren samtycker till det.

Ytterligare föreskrifter om omyndigs rätt att idka näring finns i för- äldrabalken. Sålunda föreskrivs i 15 kap. 13 §, att förmyndare ej får låta omyndig driva näring, med mindre denne fyllt sexton år. Vidare föreskrivs, att förmyndare ej utan överförmyndares samtycke får låta omyndig idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej får drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, och ej heller själv på omyndigs vägnar driva sådan näring. Lagrummet innehåller där­ jämte vissa regler om förutsättningarna för överförmyndares samtycke samt om återkallelse av förmyndares och överförmyndares tillstånd. Föräld- rabalken innehåller därutöver flera bestämmelser, som angår omyndigs nä- ringsidkande, bl. a. 9 kap. 3 § och 10 kap. 5 §, vilka avser omyndigs rätt att råda över vad han genom eget arbete förvärvat, 9 kap. 5 § och 10 kap. 6 §, vilka angår omyndig näringsidkares rätt att ingå rättshandlingar, som fal­ ler inom området för rörelsen, samt 15 kap. 14 §, som reglerar förmynda­ res behörighet att på omyndigs vägnar ta upp lån och ingå växelförbindelse.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens föreskrifter i fråga om omyndigs rätt att idka näring skall upphävas utan att ersättas av ny lagstiftning.

38

I betänkandet anförs, att uttrycket näring i föräldrabalkens regler torde

åsyfta inte endast sådana näringsfång, soin avses i näringsfrihetsförord-

ningen, utan gälla näringsverksamhet över huvud taget. Föreskriften i 6 §

näringsfrihetsförordningen däremot gäller icke ens all näringsutövning,

som omfattas av förordningen, utan endast sådan i förordningen avsedd

rörelse, som fordrar tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan.

Att föreskriften har denna begränsade räckvidd framgår av uttalanden vid

dess tillkomst. Bestämmelsen i 6 § har sålunda närmast karaktären av ett

undantag från det i 2 § uppställda kravet på myndighet såsom villkor för

rätt att utöva de där särskilt angivna näringarna; rättighet att utöva dessa

vinnes nämligen genom anmälan eller, i några fall, tillstånd enligt 9 §. Be­

träffande andra näringar gäller enligt näringsfrihetsförordningen inte nå­

got krav, att näringsidkaren skall vara myndig eller ha uppnått viss ålder,

och ej heller anges i förordningen, att förmyndares tillstånd är erforder­

ligt för omyndig näringsidkare i sådana fall. Att det beträffande sist angiv­

na näringar krävs, att utövare skall ha fyllt sexton år och att förmyndare

lämnat sitt tillstånd, följer däremot av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Nä-

ringsfrihetsförordningens och föräldrabalkens ifrågavarande föreskrifter

överensstämmer sålunda inte till sin räckvidd. Då emellertid bestämmel­

serna i näringsfrihetsförordningen är snävare än de i föräldrabalken, kom­

mer ett upphävande av förordningens regler beträffande verkan av omyn­

dighet icke att medföra någon skillnad i fråga om rätt för omyndiga att

idka näring. Dock är att märka, påpekar den sakkunnige, att näringsfri-

hetsförordningens straffbestämmelse är tillämplig i det fall, att omyndig

— som inte enligt allmänna regler är straffri — idkar näring utan att äga

rätt därtill enligt förordningen. Sådant förfarande blir icke straffbelagt,

om näringsfrihetsförordningens ifrågavarande bestämmelser upphävs. Be­

tydelsen av en straffbestämmelse i nu förevarande sammanhang skulle en­

ligt den sakkunnige närmast ligga däri, att det kan vara ett visst skydd för

allmänheten, därest omyndiga genom straffhotet avhålls från att driva rö­

relse utan att vara berättigade därtill; om nämligen tredje man ingår avtal

med omyndig, som obehörigen driver näring, kan tredje mans ställning på

grund av civilrättsliga regler vara prekär. Den sakkunnige anser emellertid,

att det saknas anledning att anta, att från angivna syixpunkt straffsanktio­

nen i praktiken har någon nämnvärd betydelse jämfört med förmyndares

möjlighet och skyldighet att ingripa i händelse av obehörig näringsutöv­

ning av en omyndig. Man torde därför, anför den sakkunnige, icke behöva

räkna med några olägenheter, om straffsanktionen bortfaller.

Den sakkunnige anför vidare, att det möjligen skulle kunna göras gäl­

lande, att det icke är helt tillfredsställande att efter ett upphävande av nä­

ringsfrihetsförordningen omyndigs rättsställning i näringsrättsligt avseende

framgår endast indirekt av de i 15 kap. 13 § föräldrabalken intagna före­

skrifterna, vilka anger vad förmyndare har att iaktta, när fråga är om nä-

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ringsutövning av omyndig eller för omyndigs räkning. Även om skäl kan tala för att särskild föreskrift om omyndigs rätt att idka näring tas upp i föräldrabalken i anslutning till andra regler angående omyndigs rättsställ­ ning i olika avseenden, anser den sakkunnige det icke påkallat att i nu förevarande sammanhang ta upp frågan om redaktionell ändring i föräld­ rabalken. Från saklig synpunkt är enligt den sakkunnige någon ändring icke erforderlig.

Yttrandena

Av remissinstanserna är det endast hovrätten för Västra Sverige och ett par handelskamrar, som framför kritik mot den sakkunniges förslag. Hov­ rätten anför, att det inte förefaller fullt tillfredsställande, att de närings- rättsliga bestämmelserna om omyndigs rättsställning nu skulle helt upp­ hävas. Hovrätten framhåller, att de regler i föräldrabalken, vilka har i hu­ vudsak samma innehåll som näringsfrihetsförordningens stadganden, främst tar sikte på att tillvarata de omyndigas intressen. I den mån regler­ na jämväl medför ett skydd för tredje man, som ingår avtal med den omyn­ dige, kommer detta i andra hand och framstår närmast som en reflexver­ kan av förmyndarens och överförmyndarens åtgöranden till den omyndi­ ges skydd. I vissa fall kan tvärtom dessa åtgärder direkt sätta tredje mans intressen i fara. Hovrätten anför vidare.

Om förmyndaren eller överförmyndaren vägrar tillstånd till näringsutöv- ning enligt föräldrabalken 15 kap. 13 § första respektive andra stycket, eller med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd återkalla så­ dant tillstånd enligt tredje stycket samma lagrum, kan ju detta jämlikt föräldrabalken 9 kap. 5 § medföra, att rättshandlingar som den omyndige därefter ingår såsom led i sin rörelse icke bliva bindande för honom. Vid avtalets återgång inskränkes då medkontrahentens rätt på sätt stadgas i föräldrabalken 9 kap. 7 §. Med hänsyn härtill synes det föreligga ett visst behov av ytterligare regler till skydd för tredje man utöver de i föräldra­ balken upptagna. Hovrätten ifrågasätter därför, om icke i en ny närings- lagstiftning bör stadgas ett förbud för omyndig att utan vederbörligt till­ stånd driva näringsverksamhet jämte en till förbudet knuten straffbestäm­ melse.

Av övriga remissinstanser tillstyrker Kooperativa förbundet, Landsorga­ nisationen och Sveriges köpmannaförbund uttryckligen den sakkunniges förslag. Svea hovrätt anför, att övervägande skäl talar för den ståndpunkt, som utredningsmannen intagit. Lika med utredningsmannen anser hovrät­ ten, att straffsanktionen för tredje mans vidkommande icke har nämnvärd betydelse i jämförelse med förmyndares befogenhet och skyldighet att in­ gripa mot en av myndling utan samtycke driven näringsverksamhet. Hov­ rätten erinrar om att åtskilliga former av näringsverksamhet faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde och följaktligen redan nu saknar den ifrågavarande straffsanktionen. Såvitt hovrätten har sig bekanf,

40

har i fråga om dessa näringsformer några särskilda missförhållanden i här

aktuellt avseende icke påtalats. De nackdelar för tredje man, som kan upp­

komma genom avtal med omyndig vilken saknar erforderlig behörighet,

torde oftare ge sig till känna utom området för omyndigs näringsverksam­

het, exempelvis vid vanliga köp, men det oaktat har särskilda sanktioner

icke här ansetts påkallade. Beträffande föräldrabalkens regler anför hov­

rätten vidare följande.

Förmyndaren äger jämlikt 9 kap. 3 § andra stycket och 10 kap. 5 § sista

punkten föräldrabalken med överförmyndarens samtycke omhändertaga

egendom, vilken den omyndige själv förvärvat, såvitt detta må anses er­

forderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Så torde i

allmänhet kunna anses vara fallet, när egendomen härrör från en närings­

verksamhet, till vars bedrivande tillstånd icke kunnat medgivas den omyn­

dige. Genom ett dylikt omhändertagande torde näringens fortsatta bedri­

vande väl i allmänhet praktiskt omöjliggöras, och i allt fall synes verksam­

heten därmed för den omyndige förlora sitt intresse från förvärvssynpunkt.

— Jämlikt 9 kap. 7 § andra stycket respektive 10 kap. 7 § föräldrabalken

kan vidare omyndig, som vid avtals ingående vilselett sin motpart genom

falska uppgifter om sin behörighet, förpliktas ersätta motparten den för­

lust som föranletts av avtalet. Vid den skälighetsavvägning, som enligt

sagda lagrum avgör ersättningsfrågan, torde vara att beakta det förstär­

kande av vilseledandet, som ligger däri att den omyndige faktiskt bedri\er

näringsverksamhet. — Hovrätten finner det vidare icke antagligt att en

omyndig, som ej låter sig påverkas av att erforderligt tillstand jämlikt

föräldrabalken icke erhållits, skulle låta sig avhållas Irån den avsedda

verksamheten på grund av ett böteshot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen

Näringsfrihetsförordningens regler i fråga om omyndigs rätt att driva

rörelse stämmer till sitt innehåll överens med föräldrabalkens motsvaran-

de bestämmelser. Då de senare omfattar alla former av näringsidkande, som

avses i näringsfrihetsförordningen, medför ett upphävande av förordning­

ens regler ingen förändring av de lagliga förutsättningarna för en omyn­

digs näringsutövning. Visserligen är föreskrifterna i näringsfrihetsförord­

ningen — till skillnad från bestämmelserna i föräldrabalken — straffsank-

tionerade. Något praktiskt behov av straffsanktionen torde emellertid inte

föreligga. Redan i dag saknas f. ö. straffsanktion för alla de former av nä­

ringsverksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Li­

ka med den sakkunnige anser jag därför, att ifrågavarande regler i närings­

frihetsförordningen kan upphävas utan att ersättas av ny lagstiftning.

De av den sakkunnige antydda redaktionella ändringarna i föräldrabal­

ken synes inte behöva närmare övervägas i förevarande sammanhang. Frå­

gan om dessa ändringar torde komma att uppmärksammas i samband med

den samlade översyn av förmynderskapslagstiftningen som verkställs av

förmynderskapsutredningen.

2. Konkursgäldenärs rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt den förut omnämnda 2 § i näringsfrihetsförordningen gäller, att den som är i konkurstillstånd inte äger idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe. Ej heller får han, med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- eller hant­ verksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering. Av näringsfrihetsför­ ordningen 9 § 3 och 4 mom. följer, att konkurs vidare utgör hinder för rätt att anordna så kallad realisation eller bedriva gårdfarihandel. I andra fall medför inte konkurs på grund av föreskrift i näringsfrihetsförordningen hinder för näringsutövning. En del specialförfattningar innehåller emeller­ tid bestämmelser av innebörd, att viss näring inte får utövas av den som är i konkurstillstånd, exempelvis 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförord- ningen den 26 maj 1954 (nr 521) och 2 § hotellförordningen den 16 decem­ ber 1966 (nr 742).

I fråga om konkursgäldenärs möjligheter att under konkursen idka nä- i ing det må vara sådan som avses i näringsfrihetsförordningen eller an­ nan näring — lämnar vidare konkurslagen olika föreskrifter. Enligt 22 § konkurslagen är gäldenär efter konkursbeslut icke berättigad att råda över egendom, som hör till konkursboet. Till konkursboet hör enligt 27 § i prin­ cip all egendom, som tillhörde gäldenären, då beslutet om egendomsavträde meddelades, eller som tillfaller honom under konkursen. Gäldenären behål­ ler dock rådigheten över viss egendom. Av vad han under konkursen kan förvärva genom eget arbete äger han nämligen behålla, förutom vad som åtgår till visst underhåll, även vad som motsvarar kostnaden till förlag; gäl­ denären har att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse om vad sålunda må tillkomma honom. Enligt 97 § äger gäldenären vidare från kon­ kursboet erhålla, förutom underhåll och kläder i viss utsträckning, även nö­ diga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 1 500 kronor eller, i visst fall, högst 600 kronor. Under konkursen är gäldenären oförhindrad att stifta gäld, men sålunda uppkomna fordringar får enligt 100 § ej göras gällande mot konkursboet. Ett hinder för gäldenären att un­ der konkursen fortsätta en tidigare idkad rörelse följer vidare av 60 §. En­ ligt denna paragraf kan nämligen konkursförvaltaren, där så enligt lag kan ske, låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning.

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

41

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens föreskrifter om verkan av konkurstillstånd såsom hinder för vissa slag av näringsverksam­ het skall ersättas med en bestämmelse i konkurslagen, att konkursgäldenär inte får idka näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet.

2t Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

I betänkandet erinras om att i prop. 1932:41 både departementschefen

och lagrådet påpekade, att redan konkurslagens bestämmelser medför, att

en konkursgäldenär i allmänhet blir förhindrad att utan konkursförvalt­

ningens medgivande driva näring. Den sakkunnige anför vidare, att om

något näringsrättsligt förbud mot näringsutövning av konkursgäldenär inte

skulle gälla, det endast i mycket få fall torde kunna ifrågakomma, att en

konkursgäldenär skulle ha faktisk möjlighet att uppträda som närings­

idkare. Sådan möjlighet kan enligt den sakkunnige i huvudsak tänkas före­

ligga antingen när konkursgäldenären icke behöver några egentliga tillgång­

ar för verksamhetens bedrivande, såsom vid viss agenturverksamhet, föns-

terputsning e. d., eller när de arbetsredskap han enligt 97 § konkurslagen

äger utfå från konkursboet möjliggör verksamhet, t. ex. som hantverkare,

eller när han på annat sätt erhållit erforderlig egendom och konkursboet

avstår från att ta denna i anspråk. Mot denna bakgrund har den sakkun­

nige undersökt, om det föreligger skäl att genom ett näringsrättsligt för­

bud åstadkomma, att inte ens i fall av nyss angivna slag näringsverksam­

het skall kunna förekomma. Något sådant förbud anses ej vara motiverat

av hänsyn till konkursborgenärerna, eftersom deras ställning inte gärna kan

försämras genom att gäldenären driver näring under konkursen. Tvärtom

kan det ligga i deras intresse, att gäldenären får bättre möjligheter att un­

der konkursen ekonomiskt utnyttja sin yrkesskicklighet. Fråga är då, om

ett förbud kan vara behövligt med hänsyn till dem vilka — såsom kreditgi­

vare eller eljest — kan komma att ingå avtal med konkursgäldenären inom

ramen för dennes näringsutövning. Om någon med vetskap om konkursför­

hållandet vill inlåta sig i affärsförbindelse med gäldenären och måhända

bevilja denne kredit, bör det få vara hans ensak. Vad som däremot förtjänar

uppmärksamhet är i vad mån man har anledning befara, att konkursgälde-

närens avtalskontrahent saknar kännedom om konkursen. Visserligen tor­

de det vara tämligen väl sörjt för att allmänheten får kännedom om en in­

träffad konkurs, och i varje fall torde de som i första hand kan tänkas som

kreditgivare till en konkursgäldenär — främst kreditinrättningar och leve­

rantörer — inte behöva vara okunniga om konkursen. Annorlunda kan det

emellertid förhålla sig beträffande dem som träder i förbindelse med kon­

kursgäldenären såsom kunder eller såsom arbetstagare. För kunder torde

skada av ett sådant mellanhavande främst kunna tänkas i det fall, att kon­

kursgäldenären bedriver näringsverksamhet, varunder han har kundernas

egendom i sin förvaltning; ett skydd mot oegentligheter i sådana fall följer

dock redan av allmänna straffbestämmelser. När det gäller dem som tar an­

ställning hos en konkursgäldenär, kan förlust uppkomma, om det skulle

visa sig, att gäldenären skulle vara ur stånd att utbetala lön. Även för det

allmänna kan i sådant fall förlust uppstå, om gäldenären ej kan fullgöra be­

talningsskyldighet beträffande innehållen preliminärskatt och pensionsav­

gifter m. m., som åligger honom såsom arbetsgivare.

43

Den sakkunnige anför, att då ifrågavarande risker torde uppkomma en­ dast i ett förhållandevis ringa antal fall, det kan hävdas, att det inte förelig­ ger tillräckligt behov av något förbud av nu förevarande slag. Emellertid kan häremot invändas, att då konkurslagen ändå i så hög grad begränsar konkursgäldenärs möjlighet att ägna sig åt näringsutövning, det icke vore någon mera betydelsefull liberalisering, om det enligt 2 § näringsfrihetsför- ordningen gällande konkurshindret slopades, och vidare att intresset av att en konkursgäldenärs handlingsfrihet ökas motvägs av intresset, att tredje man icke skall riskera att komma till skada till följd av mellanhavande med någon som, honom ovetande, är i konkurstillstånd. Ytterligare är att beak­ ta, att i åtskilliga författningar rörande speciella näringar föreskrivits, att endast den som är berättigad att idka handel i allmänhet — eller i vissa för­ fattningar fabriksrörelse i allmänhet — kan vinna rätt att utöva den ifråga­ varande näringen. Därest man beträffande handel och fabriksrörelse i all­ mänhet skulle slopa konkurshindret, måste beträffande envar av de nyss­ nämnda, särskilt reglerade näringarna prövas, om det är behövligt att bibe­ hålla konkurshinder. Om så skulle befinnas vara fallet, fick särskild före­ skrift härom införas i vederbörande författning.

Den sakkunnige stannar för samma uppfattning som näringsrättsutred- ningen, nämligen att konkurs bör utgöra hinder för näringsutövning från­ sett sådan mindre omfattande verksamhet, som bedrivs av s. k. självför- sörjare och som nu faller utanför förbudet i 2 § näringsfrihetsförordningen. När det gäller den närmare bestämningen av de näringsgrenar, som kon- kursgäldenär inte skall vara berättigad att utöva, finner den sakkunnige, att om näringsfrihetsförordningen upphävs, det knappast är lämpligt att helt anknyta till den för näringsfrihetsförordningen speciella bestämningen i dess

2 §. Bättre anser den sakkunnige det vara att anknyta till bokföringslagen och föreskriva, att konkursgäldenär icke äger idka näring, med vars ut­ övande följer bokföringsskyldighet. Visserligen råder icke full överensstäm­ melse mellan tillämpningsområdena för 2 § näringsfrihetsförordningen samt 1 och 2 §§bokföringslagen, men skillnaderna behöver inte tillmätas större betydelse. Den väsentligaste olikheten torde bli, att en konkursgälde­ när för framtiden skulle vid hantverksrörelse och annan tillverkning kun­ na anlita biträde icke endast, såsom nu, av make och hemmavarande barn utan även av två andra anställda. En annan skillnad är, att konkurs ej kommer att utgöra hinder för sådan kringföringsförsäljning och annan handel, vilken ej medför bokföringsskyldighet.

Det ifrågavarande förbudet för konkursgäldenär att idka näring kan en­ ligt förslaget lämpligen infogas i konkurslagen efter 199 §, vilken paragraf berör spörsmålet om konkursgäldenärs rätt att utöva ämbeten och tjänster. Förbudet bör, liksom motsvarande förbud enligt näringsfrihetsförordningen, anses gälla även delägare i handelsbolag. En bestämmelse om straff för över­ trädelse av förbudet skulle i och för sig kunna övervägas men torde kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

44

avvaras. Den sakkunnige hänvisar härvidlag till att i konkurslagen icke stad­

gats straffsanktioner, när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att

iaktta under konkurs. Vidare erinras om straffbestämmelser som enligt

andra författningar gäller beträffande obehörig utövning av vissa näringar.

Kunijl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Yttrandena

Den sakkunniges förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet

remissinstanser. Sålunda instämmer bland andra Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaför­

bund uttryckligen med den sakkunnige. Även hovrätten för Västra Sverige

delar utredningmannens mening. Hovrätten anser det emellertid tveksamt,

om en överträdelse av det föreslagna förbudet bör lämnas utan straffsank­

tion. Hovrätten anför följande.

Visserligen har, såsom utredningsmannen påpekat, straffpåföljd icke stad­

gats i konkurslagen när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att iakt­

taga under konkurs. Å andra sidan bör framhållas, att denne vid åsidosät­

tande av övriga mera väsentliga skyldigheter under konkursen kan genom

häkte tillhållas att fullgöra dem (konkurslagen 94 §). Dessa åligganden äro

också av annat slag än det varom nu är fråga, i det att de huvudsakligen

avse utredning rörande konkursboets ställning (konkurslagen o4, 88, 89,

91__93 §§). Konkursförvaltningen har därför anledning att noga tillse, alt

de till alla delar iakttagas. Gäldenärens plikt att avhålla sig från viss nä­

ringsverksamhet under konkursen överensstämmer däremot, såsom även i

betänkandet framhållits (s. 57), ingalunda med konkursborgenärernas in­

tressen utan kan tvärtom strida mot dessa. Även om konkursförvaltaren

många gånger i praktiken kan hindra gäldenären från förbjuden närings­

verksamhet, kan man därför icke utgå från att han alltid skulle särskilt

vinnlägga sig härom. Ett straffstadgande rörande obehörig näringsutövning

synes därför även i detta fall fylla ett visst behov. Invändningen, att en sa-

dan bestämmelse av systematiska skäl ej borde upptagas i konkurslagen,

bortfaller vidare, om bestämmelserna om konkursgäldenärs näringsrätt i

stället skulle kunna införas i en ny firmalag. Det andra i motiven anförda

argumentet för utredningsmannens ståndpunkt — att enligt andra författ­

ningar obehörig utövning av vissa näringar är straffbelagd — har uppen­

barligen en begränsad räckvidd.

Frågan om straffbestämmelse för det föreslagna förbudet behandlas också

av Föreningen Sveriges stadsfiskaler, som anför, att det inte står klart, var­

för förbudet kan tänkas bli efterlevt utan straffsanktion eller hur förbjuden

verksamhet i avsaknad härav skall kunna bringas att upphöra. Om regeln

icke anses kunna utgå, bör den enligt föreningens mening förses med straff­

påföljd.

Av de remissinstanser, som framför kritik mot den sakkunniges förslag,

anför Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskam­

mare, att det torde vara ett allmänt intresse, att nuvarande ordning i fråga

om konkursgäldenärs näringsutövning icke ändras.

Några remissinstanser anför, att det föreslagna förbudet bör göras mera

45

omfattande. Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län det icke föreligga några vägande skäl att från förbudet undanta sådan mindre omfattande verksamhet, som ej medför bokföringsskyldighet. Hänsynen till kunder och anställda hos konkursgäldenär finner länsstyrelsen tala för att sådan gälde­ när över huvud taget icke bör få utöva näring, oavsett om näringen bedrivs i större eller mindre skala. Liknande uppfattning kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av statens biltrafiknämnd. Nämnden hyser för sin del betänkligheter mot att låta konkursgäldenär bedriva yrkesmässig biltra­ fik, uthyrningsrörelse och transportförmedling. Nämnden erinrar om att i 17 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. stadgas, att om den som bedrivit yrkesmässig trafik försatts i konkurs, rörelsen må under angivna förutsättningar fortsättas av konkursboet under en tid av högst ett år från första borgenärssammanträdet. Vid tillämpningen av be­ stämmelserna har konkursgäldenär ansetts betagen möjlighet att fortsätta rörelsens utövande även för det fall, att konkursboet icke fortsatt dess dri­ vande. Enligt förslaget skulle konkursgäldenär, som är trafikutövare, an­ tingen kunna erhålla ett nytt trafiktillstånd — om rörelsen komme att be­ drivas i den mindre omfattning som utesluter bokföringsskyldighet — eller ock under angiven förutsättning fortsätta tidigare bedriven rörelse, som inte övertagits av konkursboet. Då det gäller trafik med lastbil eller buss bör en­ ligt nämndens mening kravet på en god ekonomi icke eftersättas. Icke säl­ lan förekommer i dylik verksamhet betydande ekonomiska engagemang.

Motsatt uppfattning kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits av Svea hovrätt samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, vilka ifrågasätter, om icke bestämmelsen om konkurs såsom hinder för rätt till näring bör helt utgå. Enligt hovrättens förmenande talar starka sociala skäl för att konkursgäldenärs frihet att försörja sig icke inskränks i vidare mån än vad som är oundgängligen påkallat. Hovrätten vill för sin del ifråga­ sätta, om de av den sakkunnige anförda skälen utgör tillräcklig grund för den föreslagna bestämmelsen i konkurslagen, och anför, att om övervägan de skäl likväl skulle anses tala för ett förbud, detta i allt fall icke bör göras ovillkorligt. Befogenhet att meddela dispens skulle lämpligen kunna tiller­ kännas rätten eller rättens ombudsman. Till bemötande av den sakkunniges synpunkter anför hovrätten följande.

Såsom utredningsmannen påpekat, torde sålunda de risker, som kan moti­ vera ett förbud, uppkomma endast i ett förhållandevis ringa antal fall. Ett legalt skydd för kunders egendom finns också, såsom utredningsmannen jämväl framhållit, i vissa fall till följd av allmänna straffbestämmelser. Det är emellertid självfallet ett socialt intresse att skydda anställda mot förlust till följd av en konkursgäldenärs oförmåga all gälda lön. Förlusten torde dock i allmänhet knappast kunna bli av någon mera avsevärd storlek, efter­ som en anställd ofta snart får kännedom om arbetsgivarens bristande be­ talningsförmåga. Från konkursgäldenärens synpunkt torde däremot vara alt beakta att konkursen ofta utan hans förvållande kan fortvara under avse­ värd tid. Vad angår innehållen preliminärskatt torde SO § andra stycket upp- bördsförordningen innebära ett verksammare medel mot missbruk från

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

46

konkursgäldenärs sida än den föreslagna, icke straffsanktionerade föreskrif­

ten i konluirslagen. Den föreslagna begränsningen av förbudet till att avse

näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet, torde i praktiken

medföra att de flesta ifrågakommande konkursgäldenärer icke drabbas. I

den mån bestämmelsen tillkommer av hänsyn till de anställdas förut berör­

da intresse, synes vid bestämningen av tillämplighetsområdet också böra be­

aktas att förlustrisken för en löntagare icke torde vara mindre i fråga om

sådan rörelse med högst två anställda, som icke medför bokföringsplikt, än

vid verksamhet, som enligt förslaget avses bli omfattad av förbudet. Slut­

ligen må framhållas, att det föreslagna förbudet väl må avhålla en i och för

sig lojal och skötsam konkursgäldenär från förbjuden verksamhet men

knappast torde utgöra något verksamt hinder i fråga om en illojal eller lätt­

sinnig konkursgäldenär, dvs. mot just de kategorier, för vilka förbudet när­

mast kan vara påkallat.

Departementschefen

Inom lagberedningen pågår f. n. arbete med en översyn av vissa delar av

konkurslagen. Det är ännu inte möjligt att ange vilken omfattning denna

revision kan få. Att i nu förevarande sammanhang genomföra mera betydan­

de ändringar i fråga om verkningarna i näringsrättsligt hänseende av kon­

kurs synes därför inte lämpligt. Den sakkunniges förslag att näringsfri-

hetsförordningens föreskrifter av denna art skall ersättas med en bestäm­

melse i konkurslagen av innebörd, att konkursgäldenär ej får driva rörel­

se, med vars utövande följer bokföringsskyldighet, låter sig väl förena med

denna synpunkt. Det kan anmärkas att det i ett kommittéförslag om revision

av bokföringslagen (SOU 1967:49) föreslagits, att bokföringsskyldigheten

skall utsträckas i avsevärd män. Genomförs detta förslag, bör samtidigt av­

göras om det finns anledning att ompröva den nu föreslagna bestämmelsen.

Enligt den sakkunnige skulle den föreslagna förbudsbestämmelsen inte

förknippas med någon straffsanktion, vilket innebär, att nuvarande krimi­

nalisering skulle slopas. Under remissförfarandet har emellertid framhål­

lits, att en straffbestämmelse fyller ett visst behov. Enligt min mening bör

denna kritik beaktas. I avbidan på resultatet av lagberedningens arbete vill

jag därför förorda att i konkurslagen införs utöver den nämnda förbudsre-

geln även en bestämmelse om straff för överträdelse av förbudet. Påföljden

bör som i näringsfrihetsförordningen vara dagsböter. De nya bestämmel­

serna i konkurslagen kan lämpligen tas upp som 199 a § och 212 §. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

3. Vissa tjänstemäns rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt 3 § näringsfrihetsförordningen får den som har kronouppbörd om

händer inte idka handelsrörelse, så länge han är i tjänst. Detsamma gäller

tjänsteman och betjänt vid tullverket samt allmän åklagare. Enligt 4 § får

ej heller hustru till nämnda befattningshavare idka handelsrörelse. Be-

47

trätlande annan näringsverksamhet än handelsrörelse innehåller närings- trihetstörordningen inte något förbud av nu ifrågavarande art.

Bestämmelser om lörbud för vissa tjänstemän att driva rörelse av visst slag linns vidare i några författningar avseende särskilda näringsgrenar, varjämte mera allmänna inskränkningar i fråga om statliga befattnings­ havares rätt till näringsutövning föreskrivits i statstjänstemannalagen och i instruktioner för vissa verk.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att det enligt näringsfrihetsförordningen gällan­ de förbudet för vissa tjänstemän att idka handel skall upphöra.

Till stöd för förslaget åberopar den sakkunnige näringsrättsutredningens uttalande, att de begränsningar i tjänstemännens rätt att driva näring, som kan vara erforderliga med hänsyn till det allmännas intresse för tjänstens behöriga upprätthållande, rent principiellt torde böra ha sin plats i de för vederbörande gällande instruktionerna; dylika föreskrifter vore nämligen, då de inte utgjorde villkor för lönens åtnjutande, av instruktionsmässig art. 1 enlighet härmed anser den sakkunnige ifrågavarande spörsmål icke vara av beskaffenhet att böra regleras i allmän näringslagstiftning. I den mån föreskrifter av berörd art anses erforderliga, bör de införas i författningar avseende vederbörande befattningshavares avlönings- eller tjänstgörings­ förhållanden.

Yttrandena

Av remissinstanserna understryker skogsstyrelsen lämpligheten av att frågor om förbud för vissa tjänstemän att idka näring regleras i vederbö­ rande verksinstruktion eller motsvarande författning. Generaltullstyrelsen framhåller, att nuvarande förbud otvivelaktigt är föråldrat. De obilliga kon­ sekvenser, vartill förbudet i många fall kan leda, anser styrelsen vara up­ penbara. Förbudet kan knappast heller anses förenligt med den ställning, som gift kvinna numera intar i rättsligt hänseende. Oavsett frågan, om för­ budet kan anses böra i någon form bibehållas eller ej, har detsamma enligt styrelsens mening inte sin plats i en näringslag. Styrelsen har inte tagit ställning till frågan om ett modifierat förbud bör finnas stadgat för fram­ tiden. Härför krävs nämligen en ingående utredning rörande det närmare innehållet av ett sådant förbud. I avbidan härpå anser styrelsen, att de nu­ varande föreskrifterna kan upphävas utan att nya föreskrifter meddelas för närvarande.

Motsatt uppfattning framförs av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som finner det icke invändningsfritt att upphäva för­ budet i näringsfrihetsförordningen utan att ersätta det med eller hänvisa

48

till förbud i annat sammanhang. Handelskammaren ifrågasätter, om icke

de spridda stadganden, som finns i specialförfattningarna, borde samord­

nas och kompletteras, eventuellt i en central lag. Under alla förhållanden ter

det sig för handelskammaren angeläget att även i detta sammanhang betona

betydelsen och angelägenheten av generellt förbud för ämbetsmän och

tjänstemän i inflytelserik ställning att driva näring, utom möjligen i vad

avser viss urproduktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen

De bestämmelser i näringsfx-ihetsförordningen om vilka nu är fråga är

enligt nutida betraktelsesätt inte av näringsrättslig natur utan av arbets-

rättslig och instruktionsmässig art. Som den sakkunnige angivit bör där­

för vid ett upphävande av näringsfrihet sförordningen övervägas, om det

finns anledning föra över föreskrifterna till författningar rörande avlö­

nings- och tjänstgöringsförhållanden. Denna fråga befinner sig emellertid

i dag i ett annat läge än då den sakkunnige lade fram sitt betänkande. Nu­

mera finns nämligen i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274)

vissa grundläggande regler om statstjänstemännens rättsställning. I 13 §

föreskrivs bl. a., att tjänsteman ej får åta sig uppdrag eller utöva verksam­

het, som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Denna

bestämmelse får anses väl fylla huvudsyftet med nu ifrågavarande bestäm­

melser i näringsfrihetsförordningen. Någon anledning att utfärda särskil­

da föreskrifter i samband med ett upphävande av förordningen kan därför

inte anses föreligga. 4

4. Gift kvinnas rätt att idka näring

Gällande rätt

För fall då äldre giftermålsbalken är tillämplig på gift kvinnas rättsför­

hållanden finns vissa särbestämmelser i näringsfrihetsförordningen. Enligt

4 § gäller sålunda, att gift kvinna, som sammanlever med mannen, är oför­

hindrad att idka handel eller annat näringsyrke, såvida mannen tillåter

detta och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen

kan komma att ingå. Enligt 9 § 4 mom. får hon under samma villkor idka

gårdfarihandel samt vara biträde därvid. Vidare gäller enligt 9 § 3 mom.,

att gift kvinna, som sammanlever med mannen, får vara biträde vid realisa­

tion endast med mannens samtycke.

Att dessa regler icke gäller, när nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga

om makarnas förmögenhetsförhållanden, framgår av 7 § lagen om införande

av nya giftermålsbalken. Där har föreskrivits, att de i 4 och 9 §§ närings­

frihetsförordningen ävensom eljest i lag eller författning med avseende på

49

gift kvinna särskilt stadgade villkoren för rätt att idka handel eller annat näringsyrke eller att vara biträde därvid ej skall gälla, därest nya gifter- målsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

Bestämmelsen i 4 § näringsfrihetsförordningen är således numera tillämp­ lig endast när äldre giftermålsbalken gäller beträffande makarnas förmö­ genhetsförhållanden. Skälet till att bestämmelsen vid nya giftermålsbalkens införande bibehölls såvitt angick äldre äktenskap var följande. I fråga om sådana äktenskap gäller, att makarna inte var för sig kan försättas i kon­ kurs. Enligt 7 § 1 lagen om nya konkurslagens införande får borgenär icke söka makarnas försättande i konkurs, om hans fordran är sådan, att utmätning tör densamma ej kan vinnas i annan egendom än den, varöver hustrun äger råda. Om hustrun ägde driva näringsverksamhet utan att mannen vore ansvarig lör hennes förbindelser i och för rörelsen, skulle en­ ligt It kap. 5 § äldre giftermålsbalken för sådan förbindelse kunna utmätas endast egendom varöver hustrun äger råda, och således borgenären icke vara berättigad påkalla makarnas försättande i konkurs. Det ansågs för rättssä­ kerheten i hög grad äventyrligt, om sålunda den som inlåtit sig i affärer med en näringsidkande hustru, inte skulle kunna framtvinga hennes för­ sättande i konkurs, om hon blev insolvent. Med hänsyn härtill ansågs den ifrågavarande regeln i näringsfrihetsförordningen inte böra upphävas så­ vitt angick de äldre äktenskapen.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att de särskilda villkor, som gäller om rätt att idka näring enligt 4 § och 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen jämte därtill anknytande straffbestämmelse, skall förbli gällande samt att före­ skrifterna i 9 § 3 och 4 mom. om rätt att vara biträde skall upphöra.

I betänkandet framhålls, att någon säker uppgift angående antalet fall, varå 4 § näringsfrihetsförordningen numera är tillämplig, ej torde stå att få. Med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter torde man dock våga anta, att det icke kan vara fråga om mer än högst något tusental fall. Den sakkunnige framhåller vidare, att det blir en tämligen ovanlig företeelse, att det i framtiden startas nya rörelser, på vilka bestämmelsen kan bli till­ lämplig. Den nuvarande ordningen anser den sakkunnige icke medföra någ­ ra sådana olägenheter, att ändringar i sak kan anses påkallade. Härtill kommer att bestämmelsen, om den bibehålls, kommer att vara tillämplig i allt färre fall. I fråga om rätten att vara biträde vid realisation eller gård- farihandel framhåller den sakkunnige, att det icke torde vara erforderligt att för framtiden ha särskilda bestämmelser.

Den sakkunnige anför vidare, att förslaget medför, att föreskriften i 7 § lagen om införande av nya giftermålsbalken förlorar betydelse i vad före­ skriften avser näringsfrihetsförordningen. Emellertid gäller föreskriften

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

50

även fall då eljest i lag eller författning stadgats särskilda villkor med av­

seende å gift kvinnas rätt att idka handel eller annat näringsyrke. Vilka

författningar som åsyftades med denna hänvisning angavs icke vid före­

skriftens tillkomst. Med hänsyn till svårigheterna att överblicka hithöran­

de författningsmaterial anser den sakkunnige det vanskligt att med säker­

het fastslå, huruvida det numera — utöver näringsfrihetsförordningen —

finns någon författning, vari uppställts särskilda villkor beträffande gift

kvinnas rätt att idka viss näring. Skulle så vara händelsen, bör 7 § alltjämt

gälla för sådana fall. Enligt den sakkunnige saknas anledning att jämka

bestämmelsen.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissinstanserna. Socialstyrelsen anför dock, att bestämmelsen

om inskränkning i hustrus rätt att driva näring numera ter sig otidsenlig

och att det kan ifrågasättas, om det verkligen är av behovet påkallat att

bibehålla stadgandet. Styrelsen finner i likhet med utredningsmannen, att

antalet fall, där ifrågavarande kvinnor kommer att i framtiden starta ny

rörelse, måste antas bli mycket ringa. Styrelsen förordar därför, att det tas

under övervägande att låta bestämmelsen utgå.

Departementschefen

Enligt den sakkunniges förslag skall vissa för äldre äktenskap gällande

regler om inskränkning i gift kvinnas rätt att idka näring behållas och fö­

reskrift om detta tas upp i lagen om upphävande av näringsfrihetsförord­

ningen. Några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt föreslås

inte, bortsett från att någon särskild regel om rätt att vara biträde vid rea­

lisation eller gårdfarihandel ej ansetts behövlig.

Förslaget synes väl avvägt. En längre gående ändring av de näringsrätts-

liga föreskrifterna skulle kräva särskild utredning om ändring av de civil­

rättsliga reglerna för makarnas förmögenhetsförhållanden. Ett sådant ut­

redningsarbete kan inte anses vara påkallat i förevarande sammanhang. 5

5. Dödsbos rätt att idka näring

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Gällande rätt

I 5 § näringsfrihetsförordningen föreskrivs, att efter näringsidkarens död

rörelsen får för stärbhusdelägarnas räkning fortsättas under ett år.

Till 5 § näringsfrihetsförordningen anknyter regler i lagen den 13 juli

1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura, den s. k. fir­

malagen. Enligt 11 § denna lag kan rätt föreligga att under oförändrad firma

51

fortsätta avlidens rörelse, om efterlevande make eller arvinge fortsätter rörelsen eller om flera dödsbodelägare slutit handelsbolag för fortsatt rörel­ se. Vidare föreskrivs i 15 §, att om enskild näringsidkares rörelse fortsätts av stärbhusdelägare enligt vad för viss tid är medgivet, firmateckningen bör ske på sådant sätt, att det ändrade förhållandet framgår därav.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att någon föreskrift om begränsning av den tid, under vilken avliden näringsidkares rörelse får fortsättas för dödsbodel­ ägarnas räkning, icke längre skall gälla samt att 15 § lagen om handelsregis­ ter, firma och prokura jämkas så, att den får innebörden, att vad paragrafen innehåller beträffande firmateckning skall gälla, när enskild näringsidkares rörelse fortsätts av dödsboet efter honom.

1 betänkandet erinras om att regeln i 5 § näringsfrihetsförordningen — liksom reglerna i 4 och 6 §§ — anses vara avsedd som undantag från det i 2 § angivna villkoret, att näringsidkare skall råda över sig och sin egendom; den omständigheten att eu dödsbodelägare är omyndig eller i kon­ kurs utgör följaktligen icke hinder för rörelsens fortsättande för dödsbodel­ ägarnas räkning. Den tid rörelsen sålunda får fortsättas är emellertid be­ gränsad till ett år. Den sakkunnige anför, att tidsbegränsningen torde vara betingad av att det ansetts olämpligt, att — under den lösliga rättsgemen­ skap som dödsbodelägarna utgjorde enligt den före boutredningslagen gäl­ lande rätten — rörelsen fortsattes längre tid än som erfordrades för att dödsbodelägarna skulle kunna bestämma, om rörelsen skulle avvecklas, överlåtas eller ombildas till bolag. Efter boutredningslagens ikraftträdande saknar föreskriften emellertid betydelse i angivna hänseende, eftersom det är dödsboet i egenskap av juridisk person som idkar näringen.

Vad angår frågan om behovet av den i föreskriften fastställda tidsbegräns­ ningen, framhåller den sakkunnige, att ansvaret för i rörelsen stiftad gäld bör särskilt beaktas. Före boutredningslagens tillkomst ansågs det säker­ ligen icke önskvärt, att rörelsen någon längre tid fortsattes för dödsbodel­ ägarnas räkning utan att de bildade handelsbolag. Förelåg ett handelsbolag, var det klart, att en borgenär hade rätt till betalning ur bolagets tillgångar och att bolagsmännen var personligen ansvariga. Om däremot dödsbodel­ ägarna inte bildat handelsbolag, var frågan om gäldsansvaret mindre klar. I och med boutredningslagens tillkomst har emellertid blivit fastslaget, att gälden skall belasta dödsboet som sådant och att ansvar dessutom skall åvila dödsbodelägarna personligen, såvida boets egendom ej avträtts till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman. Beträffande gäldsansvaret före­ ligger sålunda numera i stort sett ingen skillnad, om rörelsen fortsätts av dödsbodelägarna i handelsbolag eller om den fortsätts av dödsbo, som ej är avträtt till särskild förvaltning. Tillräckliga skäl att föreskriva en tidsbe­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gränsning enbart med tanke på det fallet, att dödsbo är avträtt till särskild

förvaltning, anser den sakkunnige ej föreligga. Ej heller i övrigt föreligger

enligt den sakkunniges mening något med dödsbos särskilda natur samman­

hängande förhållande som bör föranleda, att dödsbos rätt till näringsut-

övning bör tidsbegränsas.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av bland

andra Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Sveriges grossistför­

bund och Sveriges köpmannaförbund. Ej heller firmautredningen har något

att erinra mot den sakkunniges förslag rörande dödsbos rätt att driva näring.

Den föreslagna jämkningen av 15 § firmalagen medför enligt firmautred­

ningen icke någon olägenhet för firmautredningens fortsatta arbete. Firma-

utredningen anför vidare följande.

Möter enligt näringsrättsliga regler ej hinder för dödsboet att fortsätta

den avlidnes rörelse torde emellertid föreskriften om firmateckning bli obe­

hövlig om de regler rörande överlåtelse av firma genomföres som överväges

av firmautredningen. Dödsboet blir nämligen subjekt för firma överlåtelse

enligt dessa regler. Och om sättet för verkställande av firmateckning sedan

firman övergått till dödsboet erfordras då icke någon särskild föreskrift en­

ligt utredningens förslag. Firman skall tecknas enligt de allmänna regler

som skall gälla för firmateckning.

Mot den sakkunniges förslag framförs kritik endast av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, som ifrågasätter, huruvida bestämmelsen i 5 § nä-

ringsfrihetsförordningen angående stärbhusdelägares rätt att fortsätta av­

liden näringsidkares rörelse icke kan anses innefatta en för näringsidkares

motpart så viktig upplysning, att den icke utan vidare bör upphävas utan

att ersättas av någon bestämmelse i ärvdabalken.

Departementschefen

Från näringsrättslig synpunkt torde det inte uppstå någon olägenhet av

att bestämmelsen i 5 § näringsfrihetsförordningen helt slopas. Upphävs pa­

ragrafen, bör samtidigt —- i avvaktan på behandlingen av firmautredning­

ens numera framlagda förslag till ny firmalagstiftning (SOU 1967:35) —

såsom den sakkunnige föreslagit 15 § firmalagen jämkas.

Det önskemål, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört om

komplettering av ärvdabalken, hänger samman med att ärvdabalkens reg­

ler om dödsboförvaltning kan te sig ofullständiga mot bakgrund av att döds­

bon ofta förblir oskiftade under en längre tid. Denna fråga bör emellertid

ses i ett vidare perspektiv, och jag finner inte tillräckliga skäl att i före­

varande mera begränsade sammanhang föreslå ändring i ärvdabalken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

53

6. Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse

Gällande rätt

Näringsfrihetsförordningen upptar i 9 § bestämmelser om registrering av näringsverksamhet. Vid sidan härav finns föreskrifter om näringsidkares skyldighet att anmäla firma i firmalagen.

Enligt 9 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall den som vill idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, an­ mäla sig hos länsstyrelsen eller, om näringen skall utövas i stad, för vilken förordnats särskild registerförare att föra handelsregister, hos denne. Det­ samma är föreskrivet beträffande den som med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, vill till avsalu tillverka fabriks- och hantverks­ arbeten eller såsom yrke utöva annan hantering. Anmälan skall göras skrift­ ligen och innehålla uppgift om den kommun, där näringen skall utövas. Vid anmälan skall fogas de betyg, som kan vara erforderliga på grund av föreskrifter i 2, 4, 6 och 7 §§, dvs. beträffande myndighet och konkursfri­ het, makes tillstånd och borgen, förmyndares och överförmyndares till­ stånd samt yrkeskunnighet vid viss fabriksrörelse. Enligt 10 § 1 mom. skall anmälan enligt 9 § anses ha skett, om firmaanmälan gjorts enligt firmala­ gen och denna anmälan varit åtföljd av de i 9 § angivna betygen. Enligt

10 § 2 mom. skall anmälningsmyndigheten föra särskild förteckning över dem som gjort anmälan enligt 9 §. Denna förteckning brukar kallas närings- registret. I näringsregistret skall dock inte införas de, som efter anmälan om firma tagits upp i handelsregistret.

Handelsregister skall enligt 1 § firmalagen föras hos samma myndig­ heter, som enligt näringsfrihetsförordningen har att föra näringsregistret. I 8 § föreskrivs, att envar som vill idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall anmäla firma till handelsregistret. Från denna anmälningsskyldighet har dock undantagits fartygsredare och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registre­ rade föreningar och sparbanker, beträffande vilka register förs enligt and­ ra författningar.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens regler om anmälningsskyldighet och registrering upphävs. Vidare föreslås, att till komplettering av bestämmelserna i firmalagen i administrativ ordning in­ förs föreskrifter om de betyg, som skall fogas till firmaanmälan.

I betänkandet anmärks, att spörsmålet om näringsidkares i näringsfri­ hetsförordningen stadgade skyldighet att anmäla rörelse och om registre­

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år i968

ring av anmälningarna bör bedömas från två synpunkter, nämligen dels om

det föreligger något praktiskt behov av register av ifrågavarande slag, dels

om det är behövligt med myndighets kontroll att den som vill idka näring

uppfyller stadgade villkor för rätt till näringsutövning. I fråga om behovet

av näringsregistret anför den sakkunnige, att han i likhet med tidigare ut­

redningar icke anser, att näringsregistret har någon större betydelse som

register betraktat. Uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i han­

delsregistret, och särskilt register över icke bokföringspliktiga rörelser

kan utan olägenhet avvaras. Vad angår frågan om behovet av kontroll att

näringsidkare är behörig att idka näring framhålls i betänkandet, att de i

tidigare utredningar framlagda förslagen innebär, att någon särskilt anord­

nad kontroll icke vidare skall förefinnas, när fråga är om icke bokförings-

pliktig näring. Med hänsyn till den ringa omfattning näringsregistret nu

har, kan detta enligt den sakkunniges mening icke vara ägnat att väcka

betänkligheter. När det gäller bokföringspliktig näring har i de tidigare ut­

redningarna föreslagits, att kontroll beträffande behörigheten skulle ske i

samband med registrering av firmaanmälan enligt firmalagen samt att er­

forderliga betyg skulle fogas till firmaanmälan. Den sakkunnige anför, att

då i varje fall i praxis firmaregistrering enligt firmalagen sker först efter

kontroll om den anmälande visar sig besitta de kvalifikationer, som enligt

andra författningar erfordras för rätt att idka näring, ett upphävande av

9 och 10 §§ näringsfrihetsförordningen icke i och för sig behöver föranleda

särskild föreskrift om skyldighet att vid firmaanmälan skall fogas sådana

betyg. Med tanke på dem som har att göra anmälan enligt firmalagen anser

den sakkunnige det emellertid vara av värde, om klara bestämmelser finns

rörande de betyg, som bör inges. Med nuvarande ordning uppstår knap­

past några problem, då näringsidkarna i regel torde göra näringsanmälan

och firmaanmälan genom en och samma handling och därvid bifoga de be­

tyg som enligt 9 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall åtfölja nä­

ringsanmälan. Efter ett upphävande av bestämmelserna om näringsanmä­

lan skulle det bli mera märkbart, att firmalagen saknar föreskrifter om de

betyg som — redan enligt gällande praxis — är erforderliga för att firma­

anmälan skall registreras. Föreskrifter härom bör därför införas. Med hän­

syn till den förestående revisionen av firmalagstiftningen anser den sak­

kunnige, att föreskrifterna tills vidare lämpligen utfärdas i administrativ

ordning.

Den sakkunnige anför, att hans förslag inte medför någon egentlig skill­

nad i fråga om bokföringspliktig näring. Anmälan av sådan skall alltjämt

ske enligt firmalagen. Beträffande sådan icke bokföringspliktig näring,

som nu omfattas av 9 § näringsfrihetsförordningen, kommer däremot an­

mälningsskyldigheten att bortfalla. Detta har en viss följdverkan beträf­

fande innebörden av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Enligt denna paragraf

erfordras överförmyndarens samtycke, när av omyndig eller på omyndigs

55

vägnar skall utövas näring, som ej får drivas utan särskilt tillstånd av of­ fentlig myndighet eller särskild anmälan; med särskild anmälan åsyftas jämväl anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen. Den sakkunnige finner det dock vara utan större praktisk betydelse, om kravet på överför­ myndarens samtycke bortfaller beträffande ifrågavarande, icke bokförings- pliktiga näringar.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, bland dem firmautredningen. Utredningen anför bl. a. alt näringsidkare, som förlorar de kvalifikationer han haft enligt ingivna betyg, i regel måste upphöra med sin rörelse. Eftersom rörelses upphörande enligt 21 § firma­ lagen skall anmälas till handelsregistret, torde ytterligare föreskrifter om skyldighet att till registret anmäla inträffade förändringar ej behöva ut­ färdas. Med hänsyn till den förestående revisionen av firmalagstiftningen anser utredningen, att bestämmelserna om de betyg, som skall fogas vid an­ mälan till handelsregistret, såsom den sakkunnige föreslagit tills vidare kan utfärdas i administrativ ordning.

I ett par yttranden redovisas särskilda önskemål. Länsstyrelsen i Göte­ borgs och Bohus län har intet att erinra mot avskaffande av det sär­ skilda näringsregistret. Enligt länsstyrelsen bör emellertid handelsregistret därvid ta upp samtliga i 27 § kommunalskattelagen avsedda rörelser, så­ ledes även sådana rörelser för vilka jämlikt 2 § bokföringslagen bokförings­ skyldighet ej föreligger. Liknande uttalande görs av Svenska stadsförbun­ det. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar, att för­ slaget medför, att registreringen av rörelser, som drivs inom riket, skulle bli mycket ofullständig, vilket vore att beklaga. Handelskammaren anför, att för framtiden kommer att i olika hänseenden gälla såväl villkor och för­ utsättningar vid själva etableringen som bestämmelser om rörelsernas fort­ satta bedrivande, vilka skulle bli skäligen verkningslösa, om deras efter­ levande ej låg under en viss kontroll. En sådan kontroll förutsätter en översikt som knappast kan ernås utan ett officiellt register. I framtiden kan — med de möjligheter man redan nu skymtar i fråga om automatisering och övrig rationalisering samt specialisering och samverkan med andra före­ tag — en rörelse få betydande storlek beträffande omsättning och förplik­ telser utan att enligt nu gällande regler vara underkastad bokföringsskyl­ dighet. Ett någorlunda fullständigt register blir vidare av direkt betydelse för den statistik och de undersökningar, som kan anses behövliga för sam­ hällslivet, och får dessutom ett visst värde för affärslivet. Handelskamma­ ren är väl medveten om att en utökning av registreringen innebär ökade kostnader och besvär, men vill i alla fall redan nu förorda en undersökning, huruvida ej anmälningsplikten bör i avsevärd mån utvidgas i förhållande

56

till förslaget, så att den kommer att omfatta all handel, vissa delar av in­

dustrin, ytterligare vissa serviceyrken och liknande yrkesgrenar inom den

immateriella produktionen, allt under förutsättning av yrkesmässig drift

och sålunda oberoende av om i det särskilda fallet bokföringsskyldighet

föreligger.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen

Under remissbehandlingen av betänkandet har framhållits det önskvär­

da i att olika slags rörelser registreras mera fullständigt. Efter det att re­

missvaren avgivits, får emellertid denna fråga anses vara i huvudsak löst

genom att 1963 års riksdag bifallit det förslag om upprättande av ett cen­

tralt företagsregister, som lades fram i prop. 1963:85 (SU:81, rskr 196).

Detta företagsregister, som förs av statistiska centralbyrån, har lagts upp i

två etapper, av vilka den första avser företag med anställd arbetskraft och

den andra företag utan anställd arbetskraft.

I övrigt har den sakkunniges förslag ej föranlett någon erinran. Jag an­

sluter mig till den sakkunniges ståndpunkt. 7

7. Vissa andra regler i näringsfrihetsförordningen

Den sakkunnige har i särskilda avsnitt av betänkandet behandlat

näringsfrihetsförordningens övriga allmänna föreskrifter, 7 och 8 §§, 11 §

första och fjärde styckena samt 12—-15, 17, 18, 21, 22 och 24 §§, vilkas

innehåll tidigare berörts (s. 23). Den sakkunnige har funnit, att de kan utgå

utan att ersättas av andra bestämmelser.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen

Något praktiskt behov av näringsfrihetsförordningens förevarande regler

torde inte föreligga. Som den sakkunnige angivit bör de därför vid ett upp­

hävande av förordningen utgå utan att ersättas av andra föreskrifter.

Kungi. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

57

IV. Näringsutövning av utlänningar och utländska företag

Gällande rätt in. in.

Näringsfrihetsförordningen

För fysisk person, som icke är svensk medborgare, gäller i avseende på rätten till näringsutövning bestämmelserna i 25—31 §§ näringsfrihetsför­ ordningen, vilka sammanförts under rubriken »Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas av utlänning».

En del av nämnda bestämmelser reglerar vissa särskilda näringar, medan

26 § 1 mom. ger mer allmänna regler. Där föreskrivs, att utlännings rätt att här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering skall vara beroende på tillståndsprövning. Eftersom näringsfrihetsförord­ ningen endast reglerar de nyss angivna arterna av näringsverksamhet samt i särskilda bestämmelser viss transportverksamhet (25 och 29 §§) och viss verksamhet, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets als­ ter (27 §), är det åtskilliga näringsgrenar, som faller utanför förordningens tillämpningsområde. 1 den mån det icke heller i annan författning före­ skrivs inskränkningar i rätten att utöva sådan näring, anses utlänningar fritt kunna ägna sig däråt. Då näringslivet efter näringsfrihetsförordning- ens tillkomst undergått en stark utveckling, varunder åtskilliga nya verk­ samhetsformer uppkommit, har i praxis fått lösas ett stort antal frågor, om en viss näring faller inom förordningens tillämpningsområde eller icke. Som exempel på näringar, varå förordningen ansetts tillämplig, har i betän­ kandet upptagits bryggeri-, slakteri-, bageri-, kafé-, konditori-, pensionats-, boktryckeri-, maskinskrivningsbyrå-, tvättinrättnings-, bilreparations-, tu­ ristbyrå-, express- och åkerirörelse samt verksamhet som arkitekt, bygg­ mästare, murarmästare, hissinstallatör, fastighetsförvaltare, fastighetsmäk­ lare, skeppsmäklare, revisor, reklamtecknare, fotograf, pianostämmare, tandtekniker, massör, frisör och manikurist.

Näringsfrihetsförordningen har däremot icke ansetts tillämplig på verk­ samhet, som är att hänföra till urproduktion eller till immateriell pro­ duktion. Som tidigare nämnts räknas till urproduktion verksamhet, som går ut på att frambringa naturalster och råämnen; följaktligen har utanför för­ ordningen ansetts falla sådana näringar som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske. Normalt är en till urproduktionen hänförlig verksamhet för­ bunden med en viss försäljningsverksamhet och ofta också med en viss för­ ädling av frambragta alster och råämnen. Om de sistnämnda momenten blir mera framträdande, har detta ibland medfört, att näringsutövningen

58

ansetts underkastad näringsfrihetsförordningen. Som exempel liar i betän­

kandet angivits handelsträdgårdsrörelse, hönsuppfödning, pälsdjursuppföd­

ning, sågverksrörelse utan samband med jordbruk, tegelstenstillverkning i

större omfattning, upptagande och försäljning av bränntorv samt tillverkning

av makadam för försäljning. — Till den immateriella produktion, som fal­

ler utanför förordningens tillämpningsområde, räknas främst vetenskaplig

och konstnärlig verksamhet, fullgörande av personliga tjänster såsom läka­

re och lärare samt konsultativ verksamhet såsom expert.

För att näringsfrihetsförordningen skall bli tillämplig krävs — förutom

att själva näringsfånget är av sådan art som avses i förordningen — att ut­

övaren bedriver verksamhet såsom självständig företagare och yrkesmässigt.

Med kravet på yrkesmässighet sammanhänger också det förhållandet, att

utanför förordningen ansetts falla sådan verksamhet, som går ut på att alle­

nast för utövarens eget behov framställa produkter, verkställa reparationer

och dylikt.

De villkor som måste vara uppfyllda för att utlänning skall kunna er­

hålla tillstånd till näringsutövning är, att han är myndig och att han ställt

vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun

under tre år; Kungl. Maj:t har icke tillagts någon dispensbefogenhet i dessa

hänseenden. Därutöver har i praxis fordrats att sökanden visar, att han

icke är försatl i konkurstillstånd. Näringsfrihetsförordningen uppställer ej

något uttryckligt krav på att utlänningen för att få tillstånd skall vara bo­

satt här i landet. I praxis har emellertid som en huvudregel gällt, att så skall

vara fallet, och vanligen har därvid fordrats viss tids vistelse, i allmänhet

två år. Detta upprätthålls dock icke undantagslöst, utan avsteg härifrån har

gjorts, särskilt under senare år och främst i fråga om medborgare i de öv­

riga EFTA-länderna och flyktingar. I vissa fall har tillstånd till näringsut­

övning också beviljats utlänning, soin icke är bosatt och ej heller ämnar

bosätta sig här i landet. I sådana fall brukar vid tillståndet fogas det villko­

ret, att näringsidkaren, så länge han bor utrikes och begagnar sig av till­

ståndet, skall ha ett här i riket bosatt ombud, som är svensk medborgare.

Den formella gången vid behandlingen av ansökningsärenden enligt 26 §

1 mom. är följande. Ansökningen, som skall innefatta uppgift på den stad

eller ort på landet där rörelsen eller hanteringen skall idkas, görs hos läns­

styrelsen. Vid ansökningen skall fogas bevis, att de nyss berörda formella

kraven är uppfyllda. Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där

sådana finnes nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit inford­

rade, skall länsstyrelsen med eget utlåtande insända handlingarna till han­

delsdepartementet. År utlänningen bosatt här i landet, inhämtas regelmäs­

sigt yttrande från statens utlänningskommission. Därefter avgörs ärendet

av Kungl. Maj :t. Om de formella kraven är uppfyllda och inga allvarligare

anmärkningar kan riktas mot sökandens person, blir ansökningen i regel

bifallen. Gäller ansökningen verksamhet, som är underkastad särskild reg­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lering, blir tillståndet beroende av den särskilda prövning som sålunda är föreskriven.

Näringsfrihetsförordningen innehåller ingen uttrycklig regel, huruvida Kungl. Maj :t när som helst kan återkalla ett meddelat näringstillstånd. I praxis har återkallelse, i de få fall där dylik förekommit, endast skett, när särskilt skäl till eu sådan åtgärd förelegat och i så fall på framställning av länsstyrelsen.

Förutom de nu berörda reglerna i 26 § 1 inom., avseende ett mera vid­ sträckt näringsområde, innehåller näringsfrihetsförordningen som nämnts vissa regler angående en del särskilda näringsgrenar.

Beträffande drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufaktur­ verk eller annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mi­ neralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk, gäller enligt 27 §, att ansökan om tillstånd, ställd till Kungl. Maj :t och åtföljd av bevis att sökan­ den är myndig, skall inges till kommerskollegium, som därvid förfar på samma sätt som i 26 § är föreskrivet beträffande länsstyrelsen.

Rörande transportverksamhet finns vissa föreskrifter i 25 och 29 §§. En­ ligt den förstnämnda paragrafen är det utlänning medgivet att reda i skepp, dock att utlänningens andel inte får sträckas utöver en tredjedel av farty­ gets dräktighet och att utlänning inte får antas till huvudredare för fartyg. Enligt 29 § är utlänning, som fått tillstånd att idka handel eller annat yrke, även berättigad att föra varor såväl mellan inrikes orter som till eller från utrikes ort.

Särskilda regler har vidare givits beträffande gårdfarihandel, realisation och ambulatorisk hantverksrörelse (26 § 2 och 3 inom.).

Utöver vad nu sagts innehåller näringsfrihetsförordningen beträffande utlänningar eu regel om förnyande av säkerhet för utskylder (28 §), en allmän regel av innebörd, att om ej särskilda föreskrifter meddelats beträf­ fande utlänningar, förordningens övriga bestämmelser skall gälla i tillämp­ liga delar (30 §), samt straffbestämmelse (31 §).

1955 års lagstiftning

Det har ansetts tveksamt, huruvida näringsfrihetsförordningens regler angående utlänningar ursprungligen gällt även beträffande utländska juri­ diska personer. Genom lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket har emellertid möjligheter öpp­ nats för utländska företag att här idka näring genom avdelningskontor med självständig förvaltning (filial). Huvuddragen av denna lag har förut redo­ visats (s. 24).

I samband med införandet av filiallagen upptogs i näringsfrihetsförord­ ningen en ny bestämmelse under 32 § av innehåll, att utländska bolag och föreningar, vilka vunnit registrering av filial här i riket, får genom filialen

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

59

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Ef­

ter 1955 års reform måste näringsfrihetsförordningens innebörd anses va­

ra, att det gäller förbud för utländska juridiska personer att i annan ord­

ning än som anges i filiallagen idka sådan näring som avses i förordningen.

Andra föreskrifter om utländska rättssubjekts näringsutövning

Föreskrifter om utländska rättssubjekts rättsställning i vissa hänseen­

den, som gäller eller har samband med rätten till näringsutövning, är med­

delade även i ett flertal andra författningar. I olika sammanhang har så­

lunda föreskrivits, att utländskt rättssubjekt icke alls eller endast efter sär­

skilt tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva viss

verksamhet eller förvärva viss egendom. I den mån förbud har stadgats,

innehåller författningarna i vissa fall bestämmelser, att Kungl. Maj:t eller

särskilt angiven myndighet kan medge undantag. I betänkandet har på

s. 82—88 redovisats ett antal författningar med sådana bestämmelser. Som

exempel på praktiskt betydelsefulla författningar kan här nämnas lagen

den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag och lagen den 1 juni 1951

(nr 308) om ekonomiska föreningar. Enligt 4 § aktiebolagslagen gäller ett

indispensabelt krav, att stiftare av aktiebolag skall vara här i riket bosatt

svensk medborgare eller annat svenskt rättssubjekt av i bestämmelsen när­

mare angivet slag. Vidare föreligger hinder för utlänning att i svenskt ak­

tiebolag vara bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare

och revisor. Dispensmöjligheter i fråga om nämnda uppdrag finns dock.

Genom kungörelse den 21 oktober 1955 har beslutanderätten i dispensären­

den uppdragits åt kommerskollegium. — I lagen om ekonomiska förening­

ar har i förevarande avseende intagits föreskrifter, som står i nära över­

ensstämmelse med aktiebolagslagens. Där ej för särskilt fall Kungl. Maj :t

eller myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar, annat tillåter, får endast här

i riket bosatt svensk medborgare vara styrelseledamot, firmatecknare och

revisor. Genom den nyssnämnda kungörelsen har beslutanderätten i dessa

ärenden delegerats till kommerskollegium.

Utlänningslagen och utlänningskungörelsen

Av grundläggande betydelse för utlännings möjligheter att här idka nä­

ring är utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) i och med att den regle­

rar utlännings rätt att inresa och vistas i riket samt att här försörja sig ge­

nom arbete såsom anställd. Lagen innehåller vidare bestämmelser därom,

att skyldighet att inneha pass, tillstånd till inresa och uppehåll i riket samt

arbetstillstånd (4, 7 och 15 §§) skall föreligga endast i den mån Kungl.

Maj :t så förordnat. Förordnande om skyldighet i nämnda hänseenden har

av Kungl. Maj :t meddelats i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr

457), varvid dock föreskrivits åtskilliga undantag.

61

Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge har sålunda undan- tagits från skyldighet att inneha pass — under förutsättning att de ankom­ mit till riket från någotdera av dessa länder — samt visering, uppehålls­ tillstånd och arbetstillstånd (2 §, 20 § b, 27 § och 37 § 1 mom.). Genom andra undantag har vissa grupper av utlänningar — förutvarande medbor­ gare i Estland, Lettland eller Litauen, som innehar svenskt främlingspass, samt andra kategorier med särskild anknytning till Sverige ävensom vissa yrkesgrupper — helt eller delvis fritagits från skyldighet att ha arbetstill­ stånd.

I detta sammanhang bör vidare framhållas, att det tillstånd, som enligt utlänningslagen ger de mest omfattande rättigheterna, är bosättningstill- ståndet, vilket medför rätt att inresa och att utan tidsbegränsning vistas i riket. Den som har sådant tillstånd är undantagen från eljest föreliggande skyldighet att vid uppehåll här inneha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Bosättningstillstånd kan meddelas i riket fast bosatt utlänning, om vars vandel eller pålitlighet från säkerhetssynpunkt tvekan icke råder; i ansökningsärendet skall särskild utredning införskaffas om utlänningens försörjningsförmåga (10 § och 15 § andra stycket utlännings­ lagen, 20 § a, 27 § och 34 § utlänningskungörelsen).

Vissa uppgifter om de utländska rättssubjekten

Statistiska uppgifter om utlänningarna i Sverige återfinns i utlännings- utredningens betänkande Invandringen (SOU 1967:18). Därav framgår bl. a. att det totala antalet i Sverige mantalsskrivna utlänningar enligt 1960 års folkräkning var 190 600, varav 125 000 från Danmark, Norge och Fin­ land. Från statens utlänningskommission har vidare inhämtats följande uppgifter. Antalet utlänningar med uppehållstillstånd var den 1 juli 1967 75 411 mot 47 486 den 1 juli 1961. I dessa siffror ingår inte medborgare i de nordiska grannländerna, eftersom de ej är skyldiga att ha sådant tillstånd. Antalet arbetsanmälda utlänningar den 1 juli 1967 var 171 603, varav 103 822 nordbor. — Bosättningstillstånd har under åren 1955—1967 med­ delats till ett antal av 625.

I följande sammanställning lämnas uppgifter om de ansökningar om till­ stånd till näringsutövning enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen, som har gjorts under de senaste åren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

År

Antal an­ sökningar

Bifall

Utan bifall

Ej åtgärd

1961

108

97

8

3

1962

131

115

9

7

1963

139

120

13

6

1964

120

101

15

4

1965

124

100

19

5

1966

138

107

23

8

1967

126

106

11

9

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Beträffande rätt för utlänning att vara styrelseledamot i aktiebolag eller

att inneha annat uppdrag, som förutsätter tillstånd enligt lagarna om ak­

tiebolag och ekonomiska föreningar, bar från kommerskollegium upplysts

att antalet fullföljda ansökningar ulgjort, år 1962 316, år 1963 317, år 1964

291, år 1965 369 och år 1966 354.

I filialregistret har från filiallagens tillkomst år 1955 till utgången av

januari 1968 förts in 38 utländska juridiska personer, som erhållit tillstånd

att idka näring här i riket. Av dessa har dock sex redan avregistrerats.

Från riksförsäkringsverket har upplysts, att av de s. k. direktdebiterade

arbetsgivarna — dvs. i huvudsak sådana som ej bedrivit företagarverksam-

het i endast ringa omfattning eller under kortare tid — år 1965 omkring

300 var utomlands bosatta utlänningar eller utländska juridiska personer.

Den sakkunnige

Allmänna synpunkter

Den sakkunnige anför till en början vissa grundläggande syn­

punkter på lagstiftningen om utländska näringsidkare. Han framhål­

ler, att regler av restriktiv karaktär funnits sedan gammalt men att det un­

der senare tid förekommit en ökad ekonomisk samverkan mellan länderna

och strävanden att åvägabringa större likställighet mellan skilda länders

medborgare. Anledning finns därför att överväga, huruvida även i framti­

den lagstiftningen beträffande de utländska rättssubjektens rätt till nä-

ringsutövning här i riket bör utgå från gällande huvudregel att rätt därtill

skall föreligga allenast under vissa förutsättningar. Till stöd för en sådan

ordning anser den sakkunnige kunna göras gällande vissa allmänna intres­

sen av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordnings-

mässig natur och även särskilda förhållanden, sammanhängande med en ut­

ländsk näringsidkares person och domicil.

Från näringspolitisk och samhällsekonomisk syn­

punkt anser den sakkunnige vara betydelsefullt att det finns ett skydd

mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet samt över

svenska naturtillgångar och andra produktionsresurser. Som exempel erinrar

den sakkunnige om att det vid tillkomsten av lagen den 30 maj 1916 (nr

156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gru­

va eller aktier i vissa bolag understrukits, att intresset av att trygga vår

självbestämmanderätt på det ekonomiska området är så viktigt, att det kan

vara berättigat och nödvändigt att låta andra hänsyn, även i och för sig

mycket betydelsefulla sådana, stå tillbaka. I fråga om tillämpningen av

näringsfrihetsförordningens och filiallagens allmänna näringsrättsliga reg­

lering beträffande de utländska rättssubjekten framhåller den sakkunnige,

att de samhällsekonomiska synpunkterna hittills knappast stått i förgrun­

63

den, eftersom det på näringsfrihetsförordningens område ofta varit små­ företagare av skilda slag som velat etablera sig här och det inom filiallagens tillämpningsområde endast förekommit ett fåtal ansökningsärenden. Klart är emellertid att en tillståndsprövning av den art, som där stadgas, ger en överblick över den omfattning, i vilken utländska näringsidkare söker sig hit. Väl är det möjligt att i samband med ökat internationellt samarbete på det ekonomiska området etablering i större utsträckning kommer att bli aktuell och även bedöms vara önskvärd. Också i ett sådant läge anser den sakkunnige, att det måste vara ett betydelsefullt intresse, att samhället har möjlighet att utöva viss kontroll över utländsk näringsverksamhet här i riket.

Den sakkunnige anför vidare, att det från allmän synpunkt är av betydel­ se, att en utländsk näringsidkare bedriver sin verksamhet här i riket på så­ dant sätt, att säkerhets-, ordnings- och hälso vårdssyn­ punkt er samt liknande intressen icke åsidosätts. Det är en­ ligt den sakkunnige uppenbart, att utländska näringsidkare här skall vara underkastade alla de föreskrifter rörande rätt till näringsverksamhet och beträffande sättet för näringens utövande, som svenska näringsidkare har att iaktta. Emellertid måste också beaktas, att angivna föreskrifter och därmed förbundna straffsanktioner icke får bli verkningslösa av den anled­ ningen, att utlänningen måhända uppehåller sig utomlands och här i riket icke finns någon som ansvarar för rörelsens behöriga bedrivande. Från nu ifrågavarande synpunkter kan det vidare vara motiverat att beträffande ut­ ländska näringsidkare stadga särskilda föreskrifter i fråga om vissa nä­ ringar.

Det utländska rättssubjektets utländska nationalitet i och för sig och, i förekommande fall, hans domicil utomlands kan enligt den sak­ kunnige medföra vissa komplikationer i rättsligt avseende. Dylika kan sålunda uppkomma med hänsyn till att ett rättssubjekts hemlands lag regelmässigt är avgörande för bedömningen av den rättsliga handlingsför­ mågan. Enligt den internationella privaträttens regler kan vidare utländskt medborgarskap och utländskt domicil leda till att utländsk rätt kan bli till­ lämplig på köpeavtal och andra rättsförhållanden i samband med utlännings näringsutövning här i riket. En utländsk konkurs kan i vissa fall ha rätts­ verkningar här i riket, och därjämte kan den rent faktiskt ha betydelse för det utländska rättssubjektets förmåga att fullgöra sina åtaganden här i ri­ ket. Hänsyn måste enligt den sakkunnige också tas till de risker, som kan finnas, att en utländsk näringsidkare — genom att under näringsutövning- en ha domicil utomlands eller genom att efter viss tids näringsutövning här åter lämna landet — undandrar sig svensk domsrätt eller undgår verk­ ställighet av meddelade domar och andra avgöranden, exempelvis i fråga om skatter. Den sakkunnige framhåller vidare, att utländska juridiska per­ soner icke är underkastade de regler, som för att stabilitet och kontroll

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

64

skall ernås uppställts exempelvis i aktiebolagslagen. De nu antydda förhål­

landena kan utgöra skäl att beträffande de utländska rättssubjektens nä-

ringsutövning meddela särskilda föreskrifter, ägnade att förebygga olägen­

heter som eljest skulle kunna orsakas av utländsk nationalitet eller do-

micil utomlands. Den sakkunnige anför vidare, att det med hänsyn till att

det utländska rättssubjektet stammar från främmande stat stundom kan

ifrågasättas, om icke vederbörande kan vara mindre lämpad som närings­

idkare här i riket. Då nämligen de utländska näringsidkarna här kommer

att ha rättigheter och skyldigheter i förhållande till svenska leverantörer,

kunder, anställda och myndigheter, är det av vikt, att de är förtrogna med

svensk rättsuppfattning och svenska affärsbruk. Med hänsyn till de anställ­

da är det särskilt betydelsefullt, att de utländska arbetsgivarna är inför­

stådda med de normer, som gäller på arbetsmarknaden, samt att de har

kännedom om arbetarskyddslagstiftningen och andra regler av social natur,

som gäller mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att

även för framtiden vissa särskilda bestämmelser erfordras

i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. En

kontroll behöver dock icke utövas i form av tillståndsprövning. När det gäller

vissa av de intressen, som bör tillgodoses, anser den sakkunnige det näm­

ligen i ej ringa utsträckning vara möjligt att, oavsett om tillståndstvång gäl­

ler eller ej, uppställa vissa regler, ägnade att förebygga olägenheter, som el­

jest i vissa fall skulle kunna tänkas uppkomma i samband med utländska

rättssubjekts näringsutövning här. Den sakkunnige anför därvid, att det är

uppenbart, att en utländsk näringsidkare vid sin verksamhet här i riket

måste vara underkastad alla de föreskrifter av social,

politirättslig eller annan art, vilka enligt skilda författning­

ar gäller beträffande näringsverksamhet. Att dylika föreskrifter skall gälla

även de utländska näringsidkarna anser den sakkunnige i och för sig knap­

past behöva fastslås i författning, men i tydlighetens intresse kan en ut­

trycklig bestämmelse härom vara lämplig. Klart är att beträffande förhål­

landen, som regleras genom författningar av nu berörd art, en utländsk

näringsidkare är underkastad svensk myndighets och svensk domstols av­

göranden på samma sätt som svenska näringsidkare.

I fråga om sådana komplikationer i rättsligt avseende, som kan tänkas

uppkomma på grund av en näringsidkares nationalitet och, i förekomman­

de fall, hans domicil utomlands erinrar den sakkunnige om att det under

filiallagens förarbeten ansetts motiverat att i lagen uttryckligen föreskriva,

att det utländska företaget i alla av dess filials näringsverksamhet här i ri­

ket härflytande rättsförhållanden skall lyda under svensk lag. Vad beträffar

utlänningar, som idkar näring här, förklarar den sakkunnige, att deras med

näringsverksamheten sammanhängande rättshandlingar här vanligen har

sådan anknytning till Sverige, att svensk lag är att tillämpa, även om uttryck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

65

lig föreskrift härom ej finns. Fall är emellertid möjliga, då tvekan i nämn­

da avseende kan tänkas uppstå, särskilt när den utländske näringsidkaren

ej har hemvist här i riket. Med hänsyn härtill anser den sakkunnige det mo­

tiverat att beträffande utlänning, som idkar näring här, ta upp en likartad

bestämmelse som enligt 4 § filiallagen gäller angåede tillämpning­

en av svensk civillag.

Vad angår frågan om svensk domsrätt i civilrättsligt hänseende erinrar

den sakkunnige om att i 4 § filiallagen beträffande utländska bolag och eko­

nomiska föreningar uttryckligen stadgats skyldighet att svara inför svensk

domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande, såvitt gäller av

filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden. Be­

träffande utländska fysiska personer anser den sakkunnige med hänsyn till

svenska medkontrahenters berättigade intresse att icke behöva räkna med

att här uppkomna rättstvister skall avgöras vid utländsk domstol det vara

av värde, om genom en likartad bestämmelse klart fastställes, att svensk

domsrätt föreligger i civilrättsligt hänseende. Den sakkunnige anför,

att dylik domsrätt främst är av betydelse, så länge den utländske näringsid­

karen har kvar egendom här i riket. Är detta icke förhållandet, exempelvis

därför att utlänningen upphört med sin näringsverksamhet här, torde värdet

av att kunna framställa krav mot utlänningen vid svensk domstol vara ringa

i åtskilliga fall, beroende på att verkställighet av svensk dom kan erhållas

endast i vissa länder.

Olägenheter kan enligt den sakkunnige tänkas uppkomma, därest näring

bedrivs här av utlänning, som är omyndig eller i kon­

kurstillstånd. För närvarande gäller, att rätt att idka näring här kan

medges endast utlänning, som är myndig, och i praxis har dessutom upp­

ställts krav, att han ej är i konkurstillstånd. Den sakkunnige anför, att det

möjligen skulle kunna ifrågasättas, om omyndig utlänning inte skulle kun­

na tillerkännas samma möjligheter som omyndig svensk har att under vissa

förutsättningar idka näring. Emellertid anser den sakkunnige det praktiska

behovet härav vara ringa. Vidare anmärker den sakkunnige, att medan för

eu svensk omyndig i sådant fall gäller de villkor och den kontroll, som stad­

gas i föräldrabalken, en utländsk omyndig näringsidkare ofta skulle vara

underkastad utländsk förmyndarskapslagstiftning, som måhända väsent­

ligen skiljer sig från den svenska. Den sakkunnige finner det därför vara

befogat att upprätthålla kravet, att endast myndig utlänning må driva nä-

iing bär. Vad konkurs beträffar anför den sakkunnige, att medan en svensk

näringsidkares konkurs kan förutsättas genom kungörelse och på annat sätt

bli bekant för allmänheten här, motsvarande förhållande icke föreligger i

fråga om utländska konkurser. Med hänsyn till det anförda finner den sak­

kunnige det ej vara skäl att tillåta i konkurs försatta utländska rättssubjekt

att driva näring ens i den begränsade omfattning, som föreslås skola gälla

för svenska medborgare, som är i konkurs. Rätt till näringsutövning bör så-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lunda tillkomma endast utländskt rättssubjekt som ej är i konkurstill­

stånd.

Vad beträffar frågan om ogynnsamma konsekvenser för det svenska sam­

hället och för svenska medkontrahenter till en utländsk näringsidkare, om

den utländske näringsidkaren har sitt domicil utomlands, anför

den sakkunnige, att straffbestämmelser, som är avsedda att säkerställa ef­

terlevnaden av en stor mängd föreskrifter i skilda författningar, i åtskilliga

fall icke kan vinna tillämpning, såvida den ansvarige uppehåller sig utom

riket. Även för myndigheter, som har att övervaka, att föreskrifter av t. ex.

social och politirättslig art iakttas, torde svårigheter kunna uppkomma,

om näringsidkaren ej vistas här. I dylika fall kan också uppstå olägen­

heter för den utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra av-

talskontrahenter, som kan behöva komma i kontakt med honom. I viss

utsträckning kan olägenheterna undvikas, därest en utlänning som är bo­

satt utomlands här har ett ombud, som äger företräda honom i olika ange­

lägenheter. Den sakkunnige omnämner, att vid tillämpningen av närings-

frihetsförordningen i de fall, då här icke bosatta utlänningar erhållit nä­

ringstillstånd, såsom villkor föreskrivits, att utlänningen skall ha ett här

bosatt ombud, som är svensk medborgare. En bestämmelse i överensstäm­

melse härmed upptogs också av näringsrättsutredningen. Även under för­

arbetena till filiallagen föreslogs ursprungligen en motsvarande bestämmel­

se, men under de fortsatta förarbetena till denna lag befanns, att det icke

kunde anses till fyllest att här i riket ha allenast ett ombud för det utländs­

ka företaget. Det ansågs i stället erforderligt, att det skapades garanti för

att här i landet fanns ett förvaltningsorgan, som både hade befo­

genhet att företräda företaget med avseende på den här bedrivna verksam­

heten och självt stod i visst ansvar för denna. I enlighet härmed föreskrevs

att för filialen skulle finnas en verkställande direktör med befogenhet och

ansvar som nu sagts. Då läget i många avseenden är likartat, när en i

utlandet bosatt utlänning driver näring här i riket, anser den sakkunnige

det påkallat att även i sådant fall kräva, att för den här drivna verksam­

heten finns en person, som icke endast har befogenhet att företräda utlän­

ningen utan också själv ansvarar för verksamhetens behöriga bedrivande.

Beträffande utländska juridiska personer, som önskar driva näring här,

är det enligt den sakkunnige icke endast behovet av ett förvaltningsorgan

för den här utövade verksamheten, som förtjänar uppmärksamhet. Med

tanke på de associationsrättsliga regler, som gäller för svenska bolag och eko­

nomiska föreningar och som tillkommit i stor utsträckning till skydd

för tredje man, är det av vikt, att utländska juridiska personer icke

här bedriver verksamhet utan att vara underkastade en kontroll, som

åtminstone i viss mån svarar mot den för svenska bolag och ekonomiska

föreningar gällande. Dylika föreskrifter, avseende organisationen av ut­

ländskt företags filial, registrering av denna samt angående dess firma,

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

67

bokföring och revisorer, har stadgats i filiallagen. För närvarande tillkom­ mer enligt denna lag den kontroll, som ligger i den nu obligatoriska till­ ståndsprövningen. Den sakkunnige anmärker, att för den händelse det skulle ifrågakomma att göra avsteg från tiilståndstvånget, detta i och för sig icke utgör anledning att sätta även de övriga i kontrollsyfte tillkomna föreskrif­ terna ur spel, eftersom dessa ingalunda innefattar någon för utländska företag strängare reglering än den som gäller för svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Genom bestämmelser av nu angiven innebörd anser den sakkunnige, att i viss utsträckning kan tillgodoses sådana särskilda synpunkter, som gör sig gällande i fråga om utländska rättssubjekts näringsutövning här. Emellertid gäller detta icke alla förhållanden. Om de näringspolitiska och samhälls­ ekonomiska synpunkterna skali tillmätas betydelse i enskilda fall, kan detta enligt den sakkunnige icke ske annorledes än inom ramen för eu tillståndsprövning. Ej heller torde man utan en tillståndsprövning kunna beakta en utlännings personliga förhållanden, som är av annan än rättslig art. Då det får anses önskvärt, att en samhällelig kontroll skall kunna utövas i dessa hänseenden, anser den sakkunnige, att i princip bör bibehållas en tillståndsprövning, vid vilken man kan både ta allmänna hänsyn, avseende t. ex. konjunkturläget för det svenska näringslivet eller viss gren därav, och även beakta individuella faktorer. Den sakkunnige fram­ håller, att tillståndsprövningen och de synpunkter, som därvid kan tillmä­ tas betydelse, ofta innebär, att för utländska rättssubjekt kommer att gälla strängare regler än för svenska i fråga om etableringsrätt. Mest utpräg­ lat blir detta, om tillståndsprövningen av näringspolitiska skäl får tjäna som ett konkurrensskydd för det inhemska näringslivet. Den sakkunnige anför vidare, att en ordning, varvid viss utredning skall ske rörande en utlännings personliga förhållanden, innebär, att om ej annat visas i det enskilda fallet, utlänningen förutsätts vara mindre lämpad som närings­ idkare här än en svensk. Diskriminerande moment av denna art kan där­ emot knappast sägas vara innefattade i de föreslagna föreskrifterna om tillämpligheten av svensk rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare m. m. Vad därvid anförts åsyftar nämligen endast att för utländska näringsidkare åstadkomma en viss motsvarighet till de för svenska näringsidkare gällande föreskrifterna eller att i varje fall förebygga olägenheter, som typiskt sett icke föreligger, när näringsidkaren är svensk. Utan föreskrifter av sist berörd art kunde eljest en utländsk näringsidkare komma i en gynnsammare ställning än en svensk eller åtminstone läget bli det, att för hans svenska avtalskontrahent funnes vissa risker, som ej skulle föreligga vid mellanhavande med svensk näringsidkare.

Den sakkunnige anför emellertid, att skilda omständigheter föreligger, som talar för att kontrollen beträffande vissa kategorier utländska rättssubjekt och på vissa områden av näringslivet görs mindre om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

68

fattande. Härvid framhåller den sakkunnige de förhandlingar, som

under senare år förts i syfte att få till stånd ett ökat internationellt sam­

arbete på det ekonomiska området. Förutom förhandlingar inom Nordiska

rådet omnämner den sakkunnige även förhandlingar och överenskommel­

ser, som förekommit i andra sammanhang och som syftar bl. a. till att be­

träffande rätten till näringsutövning åstadkomma större likställighet mel­

lan medborgare och företag i de länder, som biträder överenskommel­

serna. Härvid nämns främst den inom Europarådet utarbetade europeiska

bosättningskonventionen, konventionen angående upprättandet av Euro­

peiska frihandelssammanslutningen (EFTA) och Romfördraget angående

den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Oavsett vilka åtaganden

som från svensk sida slutligen kan bli aktuella såvitt angår etablerings-

rätten, bör enligt den sakkunnige en ny lagstiftning utformas med tanke

på att sådana åtaganden kan komma att innebära, att utländska rättssub­

jekt skall medges vidgad etableringsrätt här i riket. Detta anser den sak­

kunnige väsentligen kunna ordnas inom ramen för en tillståndsprövning,

nämligen genom en liberal praxis gentemot dem som tillhör konventions-

länderna. Den sakkunnige anför vidare, att det också är möjligt, att över­

enskommelser kan komma att föranleda formliga undantag från eljest

stadgade regler. Därvid torde enligt den sakkunnige främst kunna bli fråga

om att för vissa fall göra undantag från det tillståndstvång, som föreslås

eljest i princip skola gälla.

Även oavsett konventioner anser den sakkunnige, att det bör knnna

ifrågakomma att behandla vissa utlänningar särskilt gynnsamt. Detta är

fallet med dem som varit bosatta här i riket längre tid och därmed vunnit

en fastare anknytning till Sverige. Särskilt kommer härvid utlänningar, som

fått bosättningstillstånd, i blickpunkten.

I samband med frågan om behovet av undantag från tillståndstvång

framhåller den sakkunnige, att enligt gällande rätt vissa näringsfång faller

utanför det näringsbegrepp, som bestämmer räckvidden för nä-

ringsfrihetsförordningen och därmed även för filiallagen, vilken i detta

avseende anknyter till näringsfrihetsförordningen. I några fall har näringar

utanför ramen för detta näringsbegrepp blivit föremål för specialregleringar,

men i fråga om flera andra näringar har spörsmålet om de utländska rätts­

subjektens rätt att utöva desamma lämnats oreglerad. De skäl, som motiverar

kontroll över utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket, gäller i och

för sig även sådana näringsfång, som faller utanför näringsfrihetsförordning-

ens näringsbegrepp. En ny lagstiftning bör enligt den sakkunniges mening

därför i stort sett omfatta alla de verksamhetsgrenar, som enligt allmänt

språkbruk innefattas i uttrycket näring. Även om sålunda en ny lagstiftning

beträffande de utländska rättssubjekten byggs på ett sådant mera vidsträckt

näringsbegrepp, som möjliggör kontroll över alla olika slag av näringsgrenar,

kan det vara skäl att i dagens läge göra undantag beträffande vissa nä­

Kangl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

69

ringar som hittills varit fria. Skulle det visa sig att sådana näringsgrenar, som nu linnes kunna lämnas utan reglering, i en framtid bör ställas under kontroll, bör kontrollen snabbt kunna införas.

Den sakkunnige tinner det anförda leda till att näringslagstiftningen be­ trättande utländska rättsubjekt bör innehålla — förutom vissa allmänna regler av förut angiven art — den huvudregel n, att rätten till nä- ringsutövning skall vara beroende på tillstånd och att tillståndskravet i prin­ cip skall gälla alla slag av näringsverksamhet. Ordningen med tillstånds- tvång bör emellertid icke vara ovillkorlig, utan undantag bör kunna ilrågakomma beträffande såväl vissa kategorier utländska rättssubjekt som beträffande särskilda näringsgrenar. Frånsett vissa speciella fall, där undantagen kan anges redan i själva lagen, kan det beträffande un­ dantagens närmare bestämning bli erforderligt med snabba ändringar, beroende framför allt på förändrade konjunkturer eller på nya konventio­ ner. För alt möjliggöra en snabb och smidig anpassning till sålunda för­ ändrade lägen bör i lagstiftningen inrymmas bemyndigande för Kungl. Maj :t att lastställa de i dessa hänseenden erforderliga undantagen. Sålunda fast­ ställda undantag bör vara samlade i eu särskild, med stöd av bemyndigan­ det utfärdad kungörelse. Även utan uttryckliga bestämmelser i lagstift­ ningen bör det vidare vara möjligt att från tid till annan ändra nor­ merna för tillståndsgiv ningen med hänsyn till det närings­ politiska läget och till överenskommelser med främmande stater. I själva lagtexten torde knappast kunna tas upp närmare riktlinjer i dessa hän­ seenden, utan det bör enligt den sakkunniges mening ankomma på Kungl. Maj :t att beakta sådana synpunkter vid tillståndsgivningen eller att, i den män denna delegeras till underordnad myndighet, ge erforderliga direktiv.

Den sakkunnige anför vidare, att utländska rättssubjekt även har vissa möjligheter att i annan form än nu berörts ta del i det svenska närings­ livet. Härvid åsyftas särskilt de fall då utländskt rättssubjekt låter bilda eu svensk juridisk person, vilken utövar näringen. Som förut angivits har inom den associationsrättsliga lagstiftningen uppställts särskilda regler an­ gående utlänningars rätt att vara styrelseledamot, verkställande direktör in. in. Vid tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd för utlänning att inneha uppdrag av denna art kontrolleras såvitt möjligt, att utlänningar icke genom bildande av aktiebolag eller på annat liknande sätt försöker kringgå reglerna om utländska fysiska personers näringsutövning. Liksom näringsfrihetsförordningen härigenom indirekt fått betydelse för praxis i berörda ärenden, bör enligt den sakkunnige de nya reglerna beträffande utlänningarnas näringsutövning i motsvarande mån beaktas i dessa ären­ den.

Den sakkunnige anmärker i fråga om utländska juridiska personer, att näringsverksamhet genom filial icke betraktas som mera lämplig än nä- ringsidkande genom ett svenskt dotterbolag. Tvärtom uttalades vid filial­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

70

lagens tillkomst, att dotterbolagsformen framstod som den mest ända­

målsenliga och att de genom filiallagen skapade möjligheterna till närings-

utövning i annan form ej var uttryck för någon önskan att i stort leda

utvecklingen in på nya banor, dvs. mot ett frångående av dotterbolags­

formen. Att denna ansågs vara att föredra sammanhänger främst med

att man därmed har ett fullgånget svenskt rättssubjekt, som har eu egen

avskild förmögenhetsmassa här i landet och som i allt är underkastad vårt

lands lagar, däribland aktiebolagslagen med dess garantier för stabilitet,

insyn och kontroll.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Vid övervägande av den nya lagstiftningens räckvidd fram­

håller den sakkunnige, att man icke utan vidare bör utgå från vad som gäl­

ler i fråga om näringsfrihetsförordningen, som tillkom under samhällsför­

hållanden, vilka i mycket avviker från nutidens. Nya yrken och verksam­

hetsformer har uppkommit efter förordningens tillkomst, och denna ut­

veckling torde fortsätta. Den sakkunnige anför vidare, att lagstittningen

som tidigare angivits bör utgå från den huvudregeln, att de utländska rätts­

subjektens etablering såsom näringsidkare här i riket skall vara underkas­

tad kontroll samt att detta är motiverat främst av näringspolitiska och sam­

hällsekonomiska skäl ävensom av hänsyn till de anställda hos sådana nä­

ringsidkare samt deras leverantörer och kunder. Dessa skäl äger giltighet

icke endast beträffande sådana näringsfång, som omfattas av näringsfrihets­

förordningen utan även när fråga är om övriga näringar såsom jordbruk,

skogsbruk och konsulterande verksamhet. Väl kan det invändas, att det hit­

tills icke yppats några större olägenheter av att sistnämnda slag av näringar

varit tillståndsfria. Det bör emellertid uppmärksammas, att etablering inom

dessa yrken hittills torde ha förekommit endast i begränsad omfattning. Ett

friare internationellt utbyte kan enligt den sakkunnige tänkas medföra, att

utländska rättssubjekt i större utsträckning vill ägna sig åt sådan verksam­

het här, och därmed kan kontroll beträffande den visa sig behövlig. Den

omständigheten att i dagens läge kontroll kan undvaras beträffande vissa

verksamhetsgrenar utgör med tanke på den framtida utvecklingen icke skäl

att ställa dessa utanför den ifrågavarande lagstiftningen. Därför bör den

nya lagstiftningen omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse, och de

näringar, beträffande vilka från tid till annan kontroll anses obehövlig, kan

undantas från kontrollen genom åtgärder i administrativ ordning.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt be­

märkelse, kan det knappast ifrågakomma att ange lagstiftningens tillämp­

ningsområde genom en uppräkning av alla de särskilda näringsfång, som

skall falla under lagen. En sådan uppräkning skulle bli otymplig, och den

skulle lätt kunna bli ofullständig, särskilt som nya yrkesformer måste för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

71

väntas tillkomma i framtiden. Att söka närmare ange innebörden av varje uppräknat näringsfång skulle också möta stora vanskligheter. I lagtexten bör därför endast anges, att lagstiftningen avser idkande av näring här i riket. Det kan emellertid ifrågasättas, om i lag­ texten bör tas upp en definition av vad därmed skall avses. Verksamhets­ formerna är dock så mångskiftande, att det knappast är möjligt att inom ramen för en kort beskrivning, som kunde ha verkligt värde från vägledan­ de synpunkt, ange de moment, som i varje särskilt fall utvisar, att fråga är om näringsidkande. I lagtexten bör således ej tas upp någon beskriv­ ning av vad som skall förstås med idkande av näring.

Vid diskussion av de omständigheter, som medför, att en verksamhet är att anse såsom näringsidkande, anför den sakkunnige, att det i första hand måste krävas, att utövaren av verk­ samheten uppträder såsom självständig företa g ar e. Stundom föreligger svårigheter att ange, om verksamheten bedrivs av utlänningen så­ som självständig företagare eller såsom anställd. Kontrollen i fråga om ut­ länningars arbetsanställning regleras i utlänningslagen. Denna lags räck­ vidd följer i förevarande hänseende den civilrättsliga gränsen mellan arbets­ tagare och självständiga företagare. Uppenbarligen bör nu förevarande lag anknyta till utlänningslagen. För att verksamheten skall anses som bedri­ ven av utlänningen såsom självständig företagare, bör därför fordras, att utlänningen icke efter civilrättsligt betraktelsesätt är att anse såsom an­ ställd.

Vidare bör enligt den sakkunnige krävas, att fråga är om verksam­ het i egentlig mening och sålunda att det föreligger ett ej alltför obetydligt mått av aktivitet. Enbart förvaltning av t. ex. värdepapper, upp­ bärande av royalty eller avgift för utnyttjande av patent eller dylikt kan så­ lunda icke betraktas som näringsidkande.

Utmärkande för näringsidkande är vidare att det skall vara fråga om yrkesmässig verksamhet. Häri ligger till en början, att verksam­ heten skall ha viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Att en utlänning här exempelvis ingår något enstaka för­ sälj ningsavtal bör sålunda icke betraktas som näringsutövning. Anordnande av t. ex. en tillfällighetsförsäljning av den typ, som i näringsfrihetsförord- ningen benämnes realisation, åsyftar däremot att få till stånd ett flertal för­ sälj ningsavtal, och sådant anordnande bör betraktas som näringsutövning, även om försäljningen är avsedd att pågå endast kort tid.

För att yrkesmässighet skall vara för handen bör fordras, att fråga är om en verksamhetsgren, vari normalt ingår ett väsentligt ekonomiskt moment. Så är förhållandet i de säkerligen ojämförligt vanligaste fallen, nämligen då verksamheten präglas av att utövaren bedriver den i vinst- eller förvärvs­ syfte. Undantagsvis kan förekomma att sådant syfte icke finns eller kan påvisas, och måhända förutsätts icke ens vederlag för prestationerna;

72

så kan exempelvis vara fallet vid verksamhet, som avser reparationer eller

annan serviceverksamhet i ett annat företags intresse. Även sådana verk­

samhetsformer bör hänföras till näringsområdet, därest verksamheten be­

drivs med hjälp av anställda, under mellanhavanden med svenska leveran­

törer eller i övrigt i sådana kommersiella former, som gör den jämförlig

med normalt förekommande näringsgrenar.

Ett annat kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten är inrik­

tad på att varor eller tjänster tillhandahålles annan. Tillverkning eller andra

åtgärder, som avser allenast att tillgodose utövarens eget behov, kan däremot

ej anses såsom yrkesmässig. Yrkesmässighet bör dock anses föreligga, om

tillverkningen eller andra nu åsyftade åtgärder går ut på att tillgodose ut­

övarens behov i och för annan av honom utövad verksamhet, som i sin tur

är att anse som yrkesmässig.

I anslutning till kravet på yrkesmässighet — och då särskilt synpunkten

att de ekonomiska och kommersiella momenten hör till de för näringsutöv-

ning utmärkande dragen — behandlar den sakkunnige frågan om konst­

närlig och vetenskaplig verksamhet bör betecknas såsom

näringsidkande. Den sakkunnige anför, att sådan verksamhet visserligen

kan anses vara yrkesmässig i den meningen, att utövaren avser att vinna

sin försörjning därav. Emellertid är det vid många hithörande verksamhets­

grenar så, att själva yrkesutövningen icke i någon högre grad präglas av så­

dana ekonomiska eller kommersiella drag, som är utmärkande på andra

områden av förvärvslivet — utnyttjande av fast driftsställe, anlitande av

anställda, regelbundna affärsuppgörelser med allmänhet eller leverantörer

o. d. I sådana fall kan utan större betänkligheter verksamheten föras

utanför lagstiftningens ram. I fråga om vetenskapligt arbete har detta kan­

ske inte någon större praktisk betydelse, eftersom sådant sällan torde be­

drivas av självständiga företagare annat än som ett led i näringsutövning,

avseende produktion, konsultativ verksamhet e. d. När del gäller den

närmare avgränsningen av sådan konstnärlig verksamhet, som bör falla

utanför lagstiftningen, anser den sakkunnige det vara lämpligt att anknyta

icke blott till praxis under näringsfrihetsförordningens tid utan även i viss

mån till lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och denna

lags förarbeten. För att en verksamhet i nu förevarande sammanhang skall

såsom konstnärlig föras utanför den nya lagens tillämpningsområde bör

för det första krävas, att verksamheten avser skapande av litterärt eller

konstnärligt verk. Därmed bör jämställas verksamhet av utövande konstnär,

som framför litterärt eller konstnärligt verk, såsom sångare, musiker och

skådespelare. Därjämte bör för att näringsidkande ej skall anses föreligga

fordras, att det i verksamheten icke ingår mera omfattande eller väsentliga

moment, som icke är av konstnärlig art. Det bör därför icke ifrågakoinma

att utanför näringslagstiftningen ställa verksamhetsformer, som innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

73

exempelvis att konstföremål genom hantverksmässigt eller fabriksmässigt förfarande framställs i serie eller då eljest den färdiga produkten endast delvis kan ses som resultat av konstnärligt skapande. Som andra exem­ pel på att konstnärlig verksamhet på jämförbart sätt är kombinerad med verksamhet av annat slag anger den sakkunnige arkitektyrket och filmin­ spelning. Även fotografyrket bör, liksom hittills, betraktas som näringsidkan- de. Den sakkunnige framhåller slutligen, att enbart den omständigheten, att en konstnär försäljer av honom själv framställda verk eller eljest förskaffar sig ekonomiskt utbyte därav, icke bör medföra, att hans verksamhet blir att betrakta som näringsutövning.

För alt den föreslagna lagstiftningen skall bli tillämplig på en närings­ verksamhet, måste enligt den sakkunnige vidare krävas, att näringen kan anses bedriven här i riket. Kontrollen bör avse sådana utländska näringsidkare, som i någon form etablerar sig i Sverige. Däremot bör lik­ som hittills utanför lagstiftningen falla sådan verksamhet, som innebär, att en utlänning från sitt hemland driver affärer med svenska företag. I regel lär det väl icke vara några svårigheter att bedöma, om etablering här före­ ligger eller icke, men tvekan därom kan stundom föreligga, särskilt när fråga är om verksamhetsformer, som berör flera länder.

För att företag med internationellt betonad verksamhet skall anses driva näring här måste fordras att verksamheten erhållit en tämligen fast an­ knytning till Sverige. Detta är alltid fallet, om verksamheten leds från Sverige, oavsett att den måhända inriktas på köp eller försäljningar i andra länder. Även om den utländska rörelsens ledning finns i utlandet, blir fråga om här bedriven näring, därest verksamheten här i landet drivs genom fabrik eller butik eller från annat fast driftställe. Emellertid bör den om­ ständigheten att här inrättats organ icke nödvändigtvis medföra, att den utländska rörelsen anses vara här etablerad såsom näringsidkare. En ut­ ländsk näringsidkare bör nämligen vara oförhindrad att för sin i hemlandet bedrivna rörelse här upprätta hjälporgan, vars uppgifter är begränsade till att skapa eller upprätthålla affärsförbindelser mellan företaget i hem­ landet och den svenska marknaden. En utländsk rörelse bör sålunda, lik­ som hittills, utan vidare kunna upprätta en egen agentur som för rörelsens räkning ombesörjer reklam, utställning o. d. eller som tar upp beställ­ ningar på varor, som sedermera skall levereras från rörelsen i hemlan­ det; genom agentur bör fritt kunna bedrivas även inköpsverksamhet för leverans till utlandet. Lika väl som en i utlandet verksam näringsidkare sålunda bör vara oförhindrad att genom anställda driva agentur av angiven art, bör han kunna här anlita en självständig företagare som agent utan att han för den skull anses driva näring här. En annan sak är, att en ut­ ländsk agents verksamhet här kan vara att anse såsom här bedriven nä­ ring. En självständig handelsagent, som leder sin verksamhet från Sverige,

3| Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

måste nämligen i avseende å sin egen förvärvsverksamhet betraktas som näringsidkare, och det är härvid utan betydelse, om han utför uppdrag åt svenska eller utländska huvudmän.

Internationell inriktning har också sådan verksamhet, som avser tran s- p o r t e r från ett land till ett annat. Enbart det förhållandet, att ett ut­ ländskt företag befordrar varor eller passagerare hit eller härifrån, kan icke anses medföra, att företaget här idkar näring. Ej heller blir detta fallet, om ett dylikt företag såsom ett led i en internationellt inriktad och utomlands ledd verksamhet här upprättar ett kontor med sådana begränsade funktio­ ner som upplysning, reklam eller biljettförsäljning. Om däremot företaget hit förlägger sin driftsledning, får det anses ha etablerat sig här såsom nä­ ringsidkare. Samma är förhållandet, om företaget här ägnar sig åt inrikes- trafik i sådan omfattning och sådana former, att denna är att betrakta så­ som yrkesmässig.

Den sakkunnige uppmärksammar vidare del fall, att i utlandet verk­ samma näringsidkare mera tillfälligt åtar sig att här utföra uppdrag. Sådana uppdrag kan avse exempelvis maskininstallation, byggnadsarbete eller andra därmed jämförliga arbeten, och de kan även gälla konsultatio­ ner, revisionsverksamhet o. d. Utföres här en serie sådana uppdrag, bör det enligt den sakkunnige anses föreligga näringsutövning här i riket. Är det däremot fråga om enstaka uppdrag, blir läget ofta ett annat. Det är i regel naturligt att jämställa ett enstaka uppdrag av ifrågavarande art med ingåendet av ett enstaka försäljningsavtal, något som icke bör anses som näringsidkande här. Emellertid är att märka att även ett enstaka uppdrag kan pågå avsevärd tid, varunder måhända uppdragstagaren har driftsledning och anställda förlagda hit samt här ingår avtal med svenska leverantörer. I fall av sistnämnda art torde vid bedömningen, huruvida nä­ ringsutövning här i riket föreligger eller icke, avgörande vikt icke böra fästas vid det förhållandet, att det är fråga om enstaka uppdrag, utan vid uppdragets varaktighet och omfattning. I fråga om entre­ prenad- och monteringsarbeten och andra därmed jämförliga uppdrag av tidsbegränsad omfattning anfördes också vid filiallagens tillkomst från vissa organisationer, att det var önskvärt, att det icke skedde någon inskränkning i de utländska rättssubjektens traditionella möjlighet att utföra sådana tids­ begränsade uppdrag utan särskilt tillstånd. I propositionen anfördes, att filiallagen icke var avsedd att ändra gällande rätt i fråga om de möjlig­ heter för utländska juridiska personer att utöva verksamhet här i riket, som redan tidigare fanns.

Den sakkunnige anför, att förslaget i jämförelse med nä- ringsfrihetsförordmingen innebär i huvudsak följande. Den materiella produktionen är i sin helhet att anse såsom näringsidkande i lagens mening. Icke endast fabriksrörelse, hantverk och de näringsgrenar som enligt näringsfrihetsförordningen benämns »annan hantering» — så­

KungL Maj:ts proposition nr 98 år 1968

75

som bryggeri-, bageri- och slakterirörelser — utan även urproduktion, så­ som jordbruk, skogsbruk, grustäkt och fiske, är sålunda att hänföra hit. Den sakkunnige erinrar, att så föreslagits även av näringsrättsutredningen. I vissa yttranden över detta förslag invändes dock, att det hittills icke visat sig vara förenat med olägenheter, att sådan verksamhet som t. ex. jordbruk var fri från tillståndstvång. Enligt den sakkunnige synes här föreligga ett exempel på verksamhet, beträffande vilken det i dagens läge måhända icke yppats starkare behov av kontroll men för vilken den framtida utvecklingen kan tänkas föranleda ett annat bedömande. I nära samband med den ma­ teriella produktionen slår vissa verksamhetsgrenar, som innefattar utfö­ rande av tjänster, t. ex. reparations-, installations- och monteringsverk- samhet samt transportgrenarna. All verksamhet för utförande av tjänster bör, om den bedrivs yrkesmässigt och av självständig företagare, anses utgöra näringsutövning. Detta gäller, även om verksamheten i större eller mindre utsträckning är att hänföra till immateriell produktion. Sålunda skall — delvis i motsats till vad som gäller enligt näringsfrihetsförord- ningen — all konsultativ verksamhet som bedrivs yrkesmässigt falla under den föreslagna lagstiftningen. Sådan verksamhet bedrivs numera på en mångfald områden genom särskilt inrättade byråer eller eljest i rent kom­ mersiella former, och man får enligt den sakkunnige räkna med att verk­ samhet av denna art under den fortgående specialiseringen inom närings­ livet blir allt vanligare. Ofta har den utpräglat praktisk inriktning, av­ seende exempelvis produktionsteknik, kontorsrationalisering eller hemin­ redning. Verksamheten kan också vara inriktad mer på vad som brukar benämnas personliga tjänster, exempelvis läkaryrket, revisorsyrket och ju­ ridisk rådgivning. Därest vid konsulterande verksamhet vetenskapligt ar­ bete ingår såsom allenast ett led i rörelsen, bör detta icke medföra, att verk­ samheten faller utanför lagstiftningens tillämpningsområde. — Även ser­ viceyrken, som icke avser rådgivning, bör betraktas såsom näringsutöv­ ning. Så har också i regel skett även vid tillämpningen av näringsfrihets- förordningen, vare sig fråga varit om massage eller annan kroppsvård, tvättinrättningsrörelse, hotellrörelse, fastighetsförvaltning, åkerirörelse el­ ler annat yrkesmässigt utförande av tjänster åt annan; dock har enligt hit­ tills gällande ordning förekommit vissa undantag såsom i fråga om lärare. Beträffande transportverksamhet anmärker den sakkunnige särskilt, att all transportverksamhet, som är att anse som utövad här i riket, faller inom lagens tillämpningsområde, medan näringsfrihetsförordningen uttryckligen omnämner endast redande i skepp och varutransporter.

Av vad som anförts framgår, att den immateriella produktionen såsom sådan enligt den sakkunnige icke vidare skall ha någon särställning i nä- ringsrättsligt avseende. Det är endast i fråga om konstnärlig och veten­ skaplig verksamhet, som lagen under vissa förutsättningar kommer att sakna tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

76

Beträffande handelsområdet är icke endast varuhandel — som närings-

frihetsförordningen främst torde ha åsyftat med sitt uttryck handel —

utan även annan yrkesmässig handel, avseende fastigheter, värdepapper,

immateriella rättigheter m. in., att anse såsom näringsidkande.

Den sakkunnige anför, att en del verksamhetsgrenar icke kan renodlat

hänföras till något visst av de nu berörda områdena, avseende produktion,

utförande av tjänster och handel. Detta medför dock icke, att den nya lag­

stiftningen ej skulle avse sådan verksamhet. Exempelvis bör — i motsats

till vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen — yrkesmässig verk­

samhet, avseende in- och utlåning av penningar samt upplåtande av nytt­

janderätt och av immateriella rättigheter, betraktas såsom näringsidkande.

Den gjorda bestämningen av innebörden av uttrycket idkande

av näring anknyter i många avseenden till vissa

andra lagar, som också har tillämpning på omfattande områden av

näringslivet, nämligen varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), som

i 1 § använder uttrycket näringsidkare, och lagen den 25 september 1953

(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom nä­

ringslivet, vilken lag i 26 § (ändrad 1956: 244) innehåller en bestämning av

uttrycket företagare. Vissa skiljaktigheter finns dock, sammanhängande

främst med att lagarna fyller olika uppgifter. Som exempel nämner den

sakkunnige bl. a., att till de näringsidkare, som enligt varumärkeslagen kan

förvärva ensamrätt till varumärke, hänförs även den som idkar konstnärlig

eller vetenskaplig verksamhet.

Vad som anförts om innebörden av uttrycket idkande av näring medför

enligt den sakkunnige bl. a., att under lagstiftningen i och för sig inbe­

grips både näringar, beträffande vilka det nu saknas föreskrifter angåen­

de de utländska rättssubjektens rätt att utöva dem, och näringar, som vis­

serligen faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde men

som i andra författningar reglerats särskilt just med avseende på utländska

rättssubjekt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Särskilda frågor rörande utlänningar

T illstånds prövningen

Den sakkunnige erinrar om att skälen till att tillståndstvång förordas så­

som huvudregel i den nya lagstiftningen är att hänföra till två grupper, den

ena sammanhängande med allmänna överväganden av huvudsakligen nä­

ringspolitisk och samhällsekonomisk art och den andra avseende den en­

skilde näringsidkaren och de krav, som bör ställas på denne. På motsva­

rande sätt bör enligt den sakkunnige vid tillståndsprövningen beaktas, om

förutsättningar från allmän synpunkt och med hänsyn till vederbörande

utlännings personliga förhållanden föreligger för att medge utlänningen

rätt till näringsutövning.

77

De allmänna intressen som i detta sammanhang kan få betydelse, alltså iöreträdesvis samhä llsekono miska och näringspolitiska synpunkter, kan i och för sig beaktas även enligt gällande rätt. Så­ lunda iakttogs under de krisförhållanden, som föranleddes av andra världs­ kriget, en större restriktivitet än för närvarande. På samma sätt förutsat­ tes vid filiallagens tillkomst, att vid tillståndsprövningen beträffande de därvid aktuella rättssubjekten hänsyn skulle tas till, förutom mera for­ mella synpunkter, även vårt lands näringspolitiska intresse, varvid borde beaktas både ekonomiska och sociala faktorer. Sådana förhållanden bör en­ ligt den sakkunniges mening tillmätas betydelse även i de här ifrågavarande tillståndsärendena. Vilket inflytande sådana faktorer kommer att utöva blir emellertid beroende på, utom konjunkturläget, bl. a. arlen och an­ talet av de ansökningar, som kommer att göras. Hittills har det huvud­ sakligen varit småföretagare, som etablerat sig här, och etablering har före­ kommit i ganska begränsad omfattning. Den sakkunnige anför, att det lig­ ger i sakens natur, alt om så blir förhållandet även i framtiden, de berörda synpunkterna i praktiken blir av mera underordnad betydelse. Tillstånds- givningen torde då, utan att synpunkterna åsidosätts, kunna följa de ganska liberala linjer, som för närvarande tillämpas.

Om läget till följd av ökat internationellt samarbete eller av annan an­ ledning skulle förändras, får de nyss angivna synpunkterna tillmätas större betydelse. Detta kan exempelvis bli fallet, om antalet ansökningar — all­ mänt sett eller beträffande viss näringsgren — ökar i väsentlig grad. Av­ görandet vilka allmänna normer, som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndsprövningen, torde få ankomma på Kungl. Maj :t. I den mån beslutanderätten i tillståndsärenden förläggs till underordnad myndighet, torde erforderliga direktiv till denna kunna meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning, medan det får ankomma på tillståndsmyndigheten att i de enskilda ärendena ta ställning till om allmänt intresse av före­ varande art utgör hinder för bifall till ansökningen. Därvid bör tillstånds­ myndigheten tillse, att bästa möjliga underlag för bedömandet föreligger, bl. a. yttranden från annan myndighet och näringslivets organisationer.

Den sakkunnige framhåller, att i samband med de allmänna näringspo­ litiska synpunkterna är att beakta rikets åtaganden genom kon­ ventioner. Sådana konventioner kan innebära, att en särskilt gynn­ sam ställning skall medges medborgare i konventionsstat, och i sådana fall kan det följaktligen bli aktuellt att vid tillståndsprövningen beträffan­ de medborgare i konventionsstater följa liberalare linjer i enlighet med kon­ ventionernas föreskrifter. Även sådana förhållanden bör därför, om beslu­ tanderätten i tillståndsärendena tilläggs annan myndighet än Kungl. Maj :t, ges till känna för myndigheten genom erforderliga direktiv. Redan i nuva­ rande läge bör den berörda frågan uppmärksammas med hänsyn till det nordiska samarbetet samt till innehållet i EFTA-konventionen och i den europeiska bosättningskonventionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 08 år 1968

78

Både med hänsyn till bestämmelser i konventioner och av andra skäl bör

finnas möjlighet att i tillståndsärenden beakta reciprocitetssyn-

punkte r, dvs. om i sökandens hemland en svensk medborgare kan

förvärva motsvarande rätt till näringsutövning. Något uttryckligt krav på

reciprocitet bör dock ej uppställas. Så skedde ej heller i filiallagen. — Även

från andra synpunkter kan det enligt den sakkunnige i vissa fall vara mo­

tiverat att uppmärksamma näringsrättsliga regler i utlandet. I den mån

det i utlandet för viss näring gäller kompetensvillkor, som ej har någon

motsvarighet i svensk rätt, kan detta nämligen medföra, att utlänningar

som ej uppfyller dessa villkor i hemlandet i stället söker sig till Sverige.

Från svensk synpunkt kan det icke anses vara önskvärt att i någon större

utsträckning motta sådana — som det får antas — mindre kvalifice­

rade yrkesutövare, och detta torde böra beaktas vid tillståndsprövningen.

Den sakkunnige anför vidare, att det sist sagda leder över till frågan, om

det bör gälla såsom allmän regel, att en utlänning i tillståndsärendet skall

styrka, att han har yrkeskunnighet i det yrke, som avses med an­

sökningen. Något krav på yrkeskunnighet — utöver vad som föreskrivits

för svenska medborgare i motsvarande fall — har emellertid icke uppställts

vid tillämpningen av gällande rätt, och motsvarande bör enligt den sakkun­

niges mening gälla också för framtiden.

Fn annan fråga är i vad mån det i det enskilda tillståndsärendet bör prö­

vas, om från svensk synpunkt en verksamhet är önskvärd el­

ler icke. Beträffande vissa verksamhetsformer intar näringsfrihetsför-

ordningen en mer restriktiv inställning än i fråga om övriga, nämligen när

det gäller realisation, gårdfarihandel samt ambulatorisk hantverksrörelse

och annan sådan hantering. Beträffande näringsverksamhet i övrigt har vid

tillämpningen av näringsfrihetsförordningen inte närmare prövats, om verk­

samhet, som avses med en ansökan, är önskvärd eller behövlig från allmän­

hetens synpunkt eller medför olägenhet för de i vederbörande ort redan

etablerade näringsidkarna. Även för framtiden bör gälla, att någon dylik

prövning med hänsyn till lokala förhållanden ej skall ske. Till stöd här­

för åberopar den sakkunnige — förutom den omständigheten att det icke

finns några lokala organ, lämpade för undersökning av hithörande förhållan­

den — att med den allmänna inställning svensk lagstiftning intar till kon­

kurrensfrågor och övriga spörsmål av förevarande slag en etablerings-

kontroll från nu berörda synpukter skulle vara främmande. K o n k u r-

ren sförhållanden bör sålunda icke beaktas, så länge fråga är om

rent lokala förhållanden. En annan sak är att den konkurrens, som ut­

länningars etablering kan medföra, kan bli av den art och omfattning, att

frågan blir av allmän näringspolitisk betydelse. I sådant fall får spörsmå­

let bedömas från de allmänna synpunkter, som berörts tidigare.

Den sakkunnige anför, att vad som sålunda bör gälla i fråga om till­

ståndsprövningen är av den natur, att det knappast kan närmare anges i

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

79

lagtext. I denna bör därför i detta avseende tas upp endast, att närings­ tillstånd må beviljas, om skäl däremot icke förelig­ ger med hänsyn till allmänt intresse.

Vad härefter angår de förutsättningar för tillstånd, som sammanhänger med utlänningens personliga förhållanden, har redan be­ rörts att rätt till näringsutövning enligt den sakkunniges mening skall kun­ na tillkomma endast utlänning, som ej är omyndig och ej är i konkurs­ tillstånd, samt att även andra individuella faktorer bör beaktas. Den sak­ kunnige nämner, att näringsrättsutredningen i 1953 års promemoria föreslog, att utlänningen skulle styrka, att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Detta förslag går emellertid längre än vad som gäller en­ ligt nuvarande praxis. Den utredning som nu sker går endast ut på att få fastslaget, om några allvarligare anmärkningar är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. För att i allt väsenligt anknyta härtill anser den sakkunnige, att i lagen lämpligen bör föreskrivas, att näringstillstånd ej må beviljas, om skäl mot tillstånd föreligger med hänsyn till utlänningens per­ sonliga förhållanden. Vilka krav som bör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras blir i icke ringa grad beroende på vilken tid ut­ länningen varit bosatt här i riket. Ju längre han varit bosatt här, desto starkare blir hans anknytning till Sverige och hans kännedom om svenska förhållanden. I samma mån blir det också allt mindre skäl att behandla ut­ länningen på annat sätt än de svenska medborgarna. I enlighet med denna synpunkt finner den sakkunnige det vara möjligt att beträffande rätten till näringsutövning likställa utlänningar, som har bosätt­ ning stillstånd, med svenska medborgare. Även när det gäller andra utlänningar, som vistats här längre tid, är det enligt den sakkunnige naturligt att i näringshänseende behandla dem på sätt som icke alltför mycket skiljer sig från det som gäller för svenska medborgare. Enligt gällande praxis får också sådana utlänningar nära nog undantagslöst begärda näringstillstånd. Med detta betraktelsesätt anser den sakkunnige också kunna vinnas fördelar från administrativ synpunkt. För­ farandet skulle, i varje fall i nuvarande konjunkturläge, kunna få en täm­ ligen summarisk karaktär och närmast omfatta endast kontroll, att utlän­ ningen uppfyller villkoren angående myndighet, konkursfrihet och bosätt­ ning i riket samt begränsad undersökning hos polismyndighet och lokal skattemyndighet, om anmärkning mot sökandens skötsamhet är känd. Vad beträffar frågan hur lång tids vistelse här som bör fordras för att en sådan mer summarisk prövning skall kunna anses tillräcklig, anför den sakkun­ nige, att uppställande av en absolut tidsgräns framstår som konstlat, när det gäller antaganden i vilken mån en utlänning vinner närmare kännedom om svenska förhållanden, ådagalägger avsikt att stanna i landet o. d. En­ ligt den sakkunnige ligger dock nära till hands att i anslutning till praxis räkna med två års bosättning här såsom ett riktvärde. I fråga

80

om utlänningar, som varit bosatta här kortare tid anser den sakkunnige

däremot som regel böra krävas en mera ingående utredning angående

sökandens person. I sådana fall har man mindre stark anledning att räkna

med att utlänningen känner till svenska affärsbruk, förhållanden på arbets­

marknaden in. nu, och del är också större skäl att befara, att utlänningens

vistelse här endast är tillfällig och att han genom att lämna landet kan

komma att undandra sig sina förpliktelser mot svenska medkontrahenter

och det allmänna. Beträffande sådana utlänningar är det därför skäl att

förutsätta, att tillstånd meddelas endast, då utredningen tyder på att några

olägenheter i sistnämnda hänseenden icke är att befara.

Vad härefter angår i riket icke bosatta utlänningar anser

den sakkunnige, att liksom hittills i allmänhet restriktivitet bör iakttas i

fråga om medgivande av näringstillstånd. Det ligger nämligen i sakens na­

tur, att det är större risk, att den utomlands bosatte utlänningen — genom

att nedlägga rörelsen här eller på annat sätt — försvårar för sina svenska

medkontrahenter att göra gällande sin rätt mot honom, än att utlänning

som bor här förfar på motsvarande sätt. Försiktighet vid tillståndsgivning

beträffande utomlands bosatta utlänningar motiveras också därav, att svens­

ka myndigheter knappast har någon möjlighet att införskaffa utredning

rörande deras personliga förhållanden utan i sådant hänseende är hänvi­

sade till det utredningsmaterial vederbörande utlänningar själva vill åbe­

ropa. Näringstillstånd i nu avsedda fall anser den sakkunnige med hänsyn

till det anförda böra meddelas endast om särskilda skäl föranleder till detta,

exempelvis när konventioner ger anledning därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Särskilda regler för vissa näringar

Den sakkunnige har i ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlat frå­

gan om lagstiftningen bör innehålla särskilda regler beträffande vissa nä­

ringar. Den sakkunnige anför, att spörsmålet föranleds av att f. n. närings-

frihetsförordningen innehåller speciella föreskrifter för några slag av verk­

samhet och att en del andra näringar blivit föremål för särskild reglering

i andra författningar just med avseende på utlänningar. I detta samman­

hang uppmärksammas också den tidigare antydda frågan, huruvida nä­

ringar, som omfattas varken av näringsfrihetsförordningen eller av annan

näringsrättslig författning och därför ansetts fria för utlänningar, bör

vara fria från tillståndskravet även i fortsättningen, åtminstone tills vidare.

De näringar beträffande vilka i näringsfrihetsförord­

ningen meddelats särskilda föreskrifter är — förutom gårdfarihandel,

realisation och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutrans­

port, redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergs­

hantering hörande verksamhet.

Enligt 29 § näringsfrihetsförordningen är utlänning, som fått tillstånd att

81

i riket driva handel eller idka annat yrke, även berättigad att utföra varu­ transporter såväl emellan inrikes orter som till eller från utrikes ort. Den sakkunnige anser, att det numera ej är erforderligt med särskilt stadgande av denna art, utan det bör ändå stå klart, att tillstånd att idka handel eller annan näring också medför rätt att företa sådana transporter och även andra åtgärder, som står i naturligt samband med den i tillståndet angivna näringsverksamheten.

I 25 § näringsfrihetsförordningen finns ytterligare ett stadgande, som sammanhänger med transportverksamhet. Enligt denna bestämmelse är det utlänning medgivet att reda i skepp för inrikes och utrikes fart, dock att ut­ lännings andel ej får sträckas utöver en tredjedel av fartygets dräktighet och att utlänning ej får vara huvudredare. Den sakkunnige anför, att av förar­ betena till detta stadgande framgår, att syftet var att bereda de här bosatta utlänningarna möjlighet att vara delägare i svenskt fartyg. I stadgandet an­ ges visserligen icke uttryckligen, att det avser redande endast i svenskt fartyg, men det får enligt den sakkunnige anses uppenbart, att det icke är avsett att gälla rederiverksamhet med utländskt fartyg. Då numera även av 1 och 5 §§sjölagen följer, att utlänning icke kan förvärva mer än en tredje­ del av svenskt fartyg och att utlänning ej kan vara huvudredare, är det icke erforderligt att i den lag varom nu är fråga ta upp någon föreskrift härom. Emellertid innebär 25 § näringsfrihetsförordningen också, att utlänning, om han icke äger större andel i fartyget än där anges och ej är huvudre­ dare, äger rätt att utan särskilt tillstånd idka rederinäring med fartyget. Dä

I 27 § näringsfrihetsförordningen finns en bestämmelse om utlänning, som här vill bedriva viss till bergshanteringen hörande verksamhet, nämli­ gen drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk. Sådan utlänning har att till kom­ merskollegium inge ansökan, ställd till Kungl. Maj :t och åtföljd av myn- dighetsbetyg. Kommerskollegium har sedan att förfara på samma sätt, som gäller för länsstyrelse i vanliga ärenden angående näringstillstånd. Något skäl att numera föreskriva en särskild ordning för ifrågavarande tillstånds- ärenden anser den sakkunnige ej föreligga, utan de föreslagna allmänna reglerna kan utan olägenhet gälla även för dessa ärenden.

Vad härefter angår näringar, som i andra författningar än näringsfrihetsförordningen blivit föremål för särskild reglering med av­ seende just på utlänningars rätt att utöva desamma, framhåller den sak­ kunnige till en början, att det enligt vissa författningar gäller ovillkor­ ligt förbud för utlänning att utöva näring av vissa slag. Självfallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall den nya lagstiftningen icke medföra någon ändring härutinnan. Den

rätt till näringsutövning, som till följd av tillstånd eller eljest kan tillkom­

ma utlänning enligt den nya lagen, kan sålunda icke omfatta verksamhet så­

som mäklare enligt mäklareordningen eller såsom ägare eller utgivare av

periodisk skrift och ej heller sådan tillverkning av krigsmateriel, som ej

sker allenast i ringa omfattning. Utan vidare är också givet, att lagen ej hel­

ler skall medföra rätt till sådan verksamhet, som ej ens står öppen för

svenska fysiska personer, såsom exempelvis bankrörelse och försäkrings­

rörelse.

Den sakkunnige anför vidare, att det i andra författningar än

näringsfrihetsförordningen förekommer bestämmelser om att utlänning ef­

ter särskilt tillstånd kan bli berättigad att bedriva viss verksam­

het. Det är enligt den sakkunnige en tämligen heterogen grupp verksam­

hetsgrenar, som blivit föremål för specialreglering, och det har icke av vare

sig praktiska eller andra skäl ansetts motiverat att generellt undanta dem

från den nu ifrågavarande lagstiftningen på den grund att tillståndspröv­

ning skall ske enligt andra författningar. Den sakkunnige framhåller bl. a.,

att när det gäller givande av offentliga föreställningar den tillståndspröv­

ning som förekommer i vissa fall närmast är av ordningsrättslig karak­

tär och därför icke kan ersätta en tillståndsprövning från näringsrättsliga

synpunkter. Den sakkunnige anmärker, att det ej sällan torde vara så, att

nu berörd verksamhet bedrivs på sådant sätt och i sådan omfattning, att

den icke blir att anse såsom här bedriven näring. — I fråga om kustfart och

insjöfart med fartyg, hemmahörande i stat med vilken icke träffats överens­

kommelse om rätt till sådan fart, gäller för närvarande att tillstånd härtill

skall sökas hos sjöfartsstyrelsen. Sådana tillstånd brukar avse endast vissa

bestämda turer i varje särskilt fall. I regel är verksamheten därför icke att

anse såsom här bedriven näring. Skulle emellertid fast driftställe upprättas

eller verksamheten eljest få sådan omfattning, att den måste betraktas så­

som en här bedriven rörelse, bör de allmänna näringsrättsliga reglerna gäl­

la. — Vad sist sagts beträffande kustfart och insjöfart bör i motsvarande

mån gälla i fråga om inrikes luftfart, vilken Kungl. Maj:t kan medge ut­

länning rätt att utöva i sådana undantagsfall, som avses i 7 kap. 3 § tredje

stycket luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Den sakkunnige anmärker,

att frågan om näringstillstånd bör prövas av Kungl. Maj:t, när ansökningen

avser verksamhet som enligt särskild författning förutsätter medgivande

av Kungl. Maj :t. 1 fall av nu berörd art blir det följaktligen icke fråga om

två skilda ansökningsförfaranden. — Även beträffande gruvdrift och bear­

betande av mineralfyndighet gäller att utlänning måste söka tillstånd hos

Kungl. Maj:t. I och för sig torde den tillståndsprövning, som sålunda gäller

beträffande utlänningars utövning av sådan verksamhet, kunna anses till

fyllest från näringsrättslig synpunkt. Det kan enligt den sakkunnige likväl

icke anses praktiskt motiverat att föreslå, att sådan verksamhet undantas

83

från den nu föreslagna lagstiftningen, då — liksom nyss anförts beträf­ fande den inrikes luftfarten — Kungl. Maj :t kan meddela tillstånd enligt båda lagarna på samma gång.

Ett uttryckligt undantag från näringsfrihetsförordningens bestäm­ melser angående utlänningar har stadgats i Kungl. brev den 23 december 1885 (nr 73), enligt vilket det tills vidare är utlänning medgivet att un­ der pågående sillfiske vid Bohusläns kuster idka uppköp av fisk för utförsel till utlandet, dock utan annan rätt till förädling av varan än som erfordras för dess bevarande under transporten såsom färsk; det åligger dock utlän­ ningen att göra anmälan om verksamheten hos viss myndighet. Även om uppköpsverksamheten är förenad med viss förädling av varan, anser den sakkunnige det vara tveksamt, om man i sådant fall kan tala om att nä­ ringsverksamhet bedrivs här i riket. För tydlighets skull är det dock lämp­ ligt att undanta nu ifrågavarande verksamhet från reglerna om tillstånds- tvång. Undantaget bör enligt den sakkunnige avse även sådana med uppkö­ pen sammanhängande transporter av tomlådor m. m., som avses i Kungl. beslut den 18 december 1908, meddelat till komplettering av nyssnämnda Kungl. brev.

Vidare har med anledning av konventioner meddelats vissa före­ skrifter, som avser eller åtminstone har samband med rätten till näringsut- övning. Den rätt för medborgare i vissa stater att bedriva viss verksamhet, som sålunda redan stadgats, anser den sakkunnige uppenbarligen icke böra inskränkas genom den nu föreslagna lagen, utan genom övergångsbestäm­ melser bör klargöras att sådan rätt bibehålls för vederbörande utlänningar. Föreskrifter av nu berörd art förekommer i författningar angående danska fiskares rätt alt här avyttra fisk (förordning den 25 maj 1917, nr 255), an­ gående fiske i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart (kom­ merskollegiets kungörelse den 14 juni 1938 angående de förmåner som i Sveriges hamnar äro beviljade främmande länders fartyg) och angående norska flyttlappars rätt till renbetning in. m. (lag den 20 juni 1919, nr 445, ändrad 1928:311 och 1950:429). Ifrågavarande föreskrifter har närmast avseende på utländska näringsidkare, som huvudsakligen utövar sin näring i hemlandet och bär vidtar endast vissa med denna näringsverksamhet sammanhängande åtgärder. Även om det därför i åtskilliga fall icke blir fråga om här i riket bedriven näring i den nu föreslagna lagstiftningens mening, anser den sakkunnige det vara av värde, att det klart fastslås, att den lag varom nu är fråga icke lägger hinder i vägen för ifrågavarande verksamhet.

Den sakkunnige ifrågasätter vidare, om icke vissa näringar, som enligt gällande rätt är fria för utlänningar, även i fort­ sättningen kan undantas från tillståndstvång. Den sakkunnige erinrar här­ vid om sin uppfattning, att de skäl, som motiverar kontroll över utlän­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

84

ningars näringsutövning här i riket, i princip äger giltighet även när fråga

är om sådana näringar, som fallit utanför näringsfrihetsförordningens till-

lämpningsområde. Men även om den nya lagstiftningen därför i och för sig

bör avse även sådana näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat

att i viss utsträckning ta fasta på att det hittills icke yppats några större

olägenheter av att tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen ej krävts för

utövande av vissa näringar. I dagens läge kan undantag från tillståndstvång

ifrågakomma främst beträffande vissa verksamhetsgrenar inom urproduk­

tionens och den immateriella produktionens områden. I förstnämnt avseen­

de bör sålunda undantag gälla beträffande jordbruk jämte binäringar samt

skogsbruk och fiske. Den sakkunnige anmärker i detta sammanhang, att

det i vissa fall likväl föreligger en begränsning av utlänningars möjligheter

att etablera sig som näringsidkare på dessa områden till följd av de be­

stämmelser, som gäller utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans

rätt att fiska på svenskt vatten. Vidare anser den sakkunnige, att undantag

bör göras beträffande undervisningsverksamhet och verksamhet såsom lä­

kare, tandläkare och veterinär. För rätten att utöva de tre sistnämnda yrke­

na gäller särskilda behörighetsregler.

Om den nu angivna kretsen av näringar, som undantas från tillstånds­

tvång, framdeles skall utvidgas eller inskränkas, bör bero av den framtida

utvecklingen. Den sakkunnige framhåller dock, att frågan om behovet eller

önskvärdheten av undantag, avseende vissa näringsgrenar, minskar i bety­

delse i den mån möjligheter öppnas att stadga undantag beträffande vissa

kategorier utlänningar. Till jämförelse anförs, att man när det gällt arbets­

tillstånd enligt utlänningslagen ansett det lämpligt att låta lättnaderna i

främsta rummet avse olika grupper av utlänningar.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna rörande

de nu behandlade undantagen anför den sakkunnige sammanfattningsvis

följande.

Såvitt angår sådan rätt till näringsverksamhet, som med anledning av

överenskommelse med främmande stat redan stadgats för medborgare i så­

dan stat, bör i lagens övergångsbestämmelser föreskrivas, att

lagen ej skall medföra inskränkning i denna rätt.

I den mån det eljest —- i enlighet med det förut sagda eller på grund av

framtida överväganden — befinns motiverat att beträffande viss näring

stadga undantag från tillståndstvång eller från lagens föreskrifter i övrigt,

bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna härom. Lagen bör därför in­

nehålla bemyndigande för Kungl. M a j : t att meddela bestäm­

melser i nu berörda hänseenden och även att bestämma de villkor som må

befinnas erforderliga för den verksamhet, som avses med förordnandet.

I fråga om innehållet i de bestämmelser, som Kungl. Maj :t äger meddela,

anser den sakkunnige några närmare föreskrifter — frånsett själva förord­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 19G8

85

nandet om undantag från lagen — icke vara erforderliga, när det gäller

verksamhet som blivit föremål för reglering i annan författning; så är för­

hållandet beträffande sådant uppköp av fisk och därmed sammanhängande

verksamhet, som avses i förutnämnda Kungl. brev den 23 december 1885

och Kungl. beslut den 18 december 1908. I den mån regler av denna art icke

gäller enligt annan författning, bör däremot förordnande om undantag för­

bindas med vissa föreskrifter. För det första följer av kravet på att utlän­

ningen skall vara myndig och ej i konkurstillstånd att förordnandet in­

skränks till utlänningar, som icke är omyndiga eller i konkurstillstånd.

Den sakkunnige anser det vidare i regel vara befogat att begränsa förord­

nandet till att avse i Sverige bosatta utlänningar. Enligt vad tidigare an­

förts är nämligen motiven för en kontroll starkare ju mindre anknytning

utlänningen har till Sverige. I en framtid kan det måhända komma i fråga

att icke begränsa förordnande om undantag till här bosatta utlänningar —

exempelvis om så föranleds av framtida konventioner — men beträffande

jordbruk och övriga nu aktuella näringar bör för närvarande den ifrågava­

rande begränsningen gälla. — Utöver de nu berörda villkoren skall utlän­

ningar, som enligt Kungl. Maj :ts förordnande får utan tillstånd idka vissa

näringar, vid näringsutövningen iaktta alla de villkor och föreskrifter, som

gäller för svenska utövare av samma näring. Med hänsyn härtill kan lämp­

ligen förordnande om undantag ges i den formen, att utlänningar, som upp­

fyller de nyss berörda villkoren, skall vara likställda med svenska medbor­

gare beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar.

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Den sakkunnige anför, att de undantagsbestämmelser från tillståndstvång,

som förordats beträffande vissa särskilda näringar, i flertalet fall avser en

tämligen vidsträckt grupp utlänningar. Emellertid har den sakkunnige ock­

så undersökt, i vad mån undantag bör kunna ifrågakomma på det sättet,

att utlänningar av viss nationalitet eller eljest tillhörande en särskild kate­

gori bör medges rätt till näringsverksamhet i allmänhet eller i varje fall

rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt näringsområde. Från denna

synpunkt bör enligt den sakkunniges mening i nuvarande läge följande

spörsmål i första hand komma under övervägande.

Beträffande utlänningar, som varit bosatta i Sverige längre tid och där­

med vunnit en närmare anknytning till landet, är kontrollbehovet mindre

utpräglat. Förut har nämnts, att den sakkunnige anser, att tillståndspröv­

ningen bör kunna vara av tämligen summarisk karaktär, när det gäller

utlänningar, som varit bosatta här under minst två år. I fråga om de u t-

länningar, som erhållit bosättningstillstånd, anser

den sakkunnige det vara skäl att gå ett steg längre. Sådant tillstånd medde­

las i regel endast åt utlänning, som vistats fem år i landet. Med hänsyn här­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

till och till de krav i övrigt, som enligt utlänningslagen och utlänningskun-

görelsen gäller för att erhålla bosättningstillstånd, bör det icke väcka be­

tänkligheter att befria utlänningar med sådant tillstånd från skyldighet att

söka näringstillstånd, liksom de redan befriats från skyldighet att ha ar­

betstillstånd. Den sakkunnige erinrar om att en sådan ordning beträffande

dessa utlänningars rätt till näringsutövning föreslogs också av näringsrätts-

utredningen. Med hänsyn till det anförda förordar den sakkunnige, att nä­

ringstillstånd icke skall erfordras, när fråga är om utlänningar som erhål­

lit bosättningstillstånd.

Inom Nordiska rådet har frågan om en utvidgad rätt för nordiska

medborgare att etablera sig i nordiskt grannland varit föremål för be­

handling vid flera tillfällen. Redan vid rådets första session år 1953 behand­

lades detta spörsmål, och i en år 1954 antagen rekommendation (nr 26)

hemställdes till de berörda regeringarna, att vid tillämpningen av bestäm­

melser om bland annat tillstånd för utlänningar att driva näring skulle föl­

jas en sådan praxis, att kravet på längre tids uppehåll i landet uppmjuka­

des såvitt angår medborgarna i nordiska grannland. I enlighet härmed har

under senare år i svensk praxis icke gentemot nordiska medborgare upp­

rätthållits krav på bosättning i Sverige under viss tid, och i vissa fall har

tillstånd meddelats utan att bosättning här över huvud — för förfluten tid

eller framtiden — uppställts som villkor. Även om det för närvarande icke

föreligger sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna angå­

ende etableringsrätteni att undantagsbestämmelser erfordras, kan det —

beroende på resultatet av förhandlingar mellan de nordiska länderna i den

berörda frågan — i framtiden bli aktuellt att helt eller beträffande vissa

näringsgrenar befria danska, finska, isländska och norska medborgare från

skyldighet att söka näringstillstånd; därvid blir det en särskild fråga, huru­

vida dylik befrielse bör ifrågakomma för andra än de här bosatta.

Den sakkkunnige behandlar vidare den europeiska bosättnings-

konv entio nen. Konventionen — som endast avser fysiska personer —

utgår beträffande rätten för medborgare i en konventionsstat att utöva in­

komstbringande verksamhet i annan konventionsstat från huvudprincipen,

att konventionsstat skall »auktorisera» övriga parters medborgare att utöva

sådan verksamhet på samma villkor som dess egna medborgare, såvida icke

allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur reser hinder häremot (artikel

10). Enligt den sakkunnige synes konventionen icke lägga hinder i vägen för

en tillståndsprövning, blott tillämpningen sker i konventionens anda. Där­

est en utlänning, som vill idka näring här i riket, icke uppfyller de villkor,

som enligt de förut angivna riktlinjerna för meddelande av näringstillstånd

bör gälla, kan med fog sägas, att allvarliga skäl av ekonomisk eller social

natur reser hinder mot bifall; den sakkunnige anmärker, att enligt ett till

konventionen fogat protokoll vederbörande stat själv äger avgöra, om skäl

av angiven art föreligger. Den na föreslagna lagstiftningen kan följaktligen anses uppfylla de krav, som konventionen ställer i nu angivna avseenden.

I vissa fall går emellertid konventionen längre än vad nu angivits. Av dess artikel 12 framgår nämligen, att icke ens allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur får utgöra grund att vägra »auktorisering» till inkomst­ bringande verksamhet i de fall, då en person, som tillhör en konventions- stat och som lovligen uppehåller sig å annan parts område, antingen ut­ övat inkomstbringande verksamhet där oavbrutet under fem år eller lov­ ligen uppehållit sig där under en oavbruten tidrymd av tio år eller erhållit bosättningstillstånd. Emellertid är konventionsstat berättigad att icke god­ ta ett eller två av de tre nämnda villkoren. Den sakkunnige anför, att det sålunda i detta hänseende för svenskt vidkommande i och för sig skulle vara till fyllest, om den föreslagna särställningen för utlänningar med bo­ sättningstillstånd genomförs.

Utöver det föreslagna undantaget beträffande utlänningar med bosätt­ ningstillstånd, anser den sakkunnige bosättningskonventionen icke nöd­ vändiggöra några undantagsbestämmelser. Emellertid åsyftar konventionen en fortgående liberalisering av etableringsrätten. Med den utformning den föreslagna lagen har föreligger enligt den sakkunnige ej hinder mot en så­ dan utveckling.

Den sakkunnige anför, att även E F T A-k onventionen (artikel 16) har vissa föreskrifter avseende etablering och drift av ekonomiska fö­ retag, nämligen sådana som avser produktion av eller handel med varor, som har områdesursprung enligt konventionen. Beträffande sådan verk­ samhet föreskrivs, att en stat gentemot andra medlemsstaters rättssubjekt icke bör tillämpa restriktioner på sådant sätt, att staten — genom en mindre gynnsam behandling av dessa rättssubjekt än av statens egna — motverkar de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna; icke heller skall nya restriktioner tillämpas på sådant sätt. Rörande dessa föreskrifters förhållande till de enligt näringsfrihetsförordningen gällande villkoren för näringsutövning anför den sakkunnige, att i prop. 1960: 25 angående Sveriges anslutning till konventionen uttalats, att prövningen av ansökningar om näringstillstånd, såvitt angick rättssubjekt tillhörande kon­ ventionsstat, fick ske med beaktande av konventionen, och tillståndsgiv- ningen fick sålunda i dessa fall ta sikte huvudsakligen på formella syn­ punkter. Konventionen ansågs däremot icke påkalla någon jämkning av den gällande lagstiftningen i nu ifrågavarande hänseende. Den sakkunnige framhåller, att det förutsatts, att prövningen enligt den nya lagen i allt vä­ sentligt skall ske enligt samma linjer som hittills gällt och att konventio­ nens föreskrifter sålunda kan tillgodoses vid tillämpningen av lagens till- ståndsregler lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

87

88

Knngl. Maj. ts proposition nr 08 år 1068

Några egentliga undantagsregler erfordras sålunda icke med anledning av

den berörda konventionen. Den sakkunnige anmärker, att det råd, som är

organ för frihandelssammanslutningen, enligt konventionen har att över­

väga, om ytterligare bestämmelser erfordras för att förverkliga konventio­

nens principer beträffande etableringsrätten. Det fortsatta arbetet inom sam­

manslutningen kan sålunda komma att föranleda, att medborgare i konven-

tionsstaterna skall erhålla en särskilt gynnsam behandling. Detta kan en­

ligt den sakkunnige tillgodoses inom ramen för den föreslagna lagstift­

ningen.

Den sakkunnige har vidare beaktat det läge, som kan uppkomma vid en

svensk associering till den europeiska ekonomiska gemen­

skapen (EEC). Den sakkunnige anför därvid, att i Romfördragets artikel

7 fastslås som en allmän princip att — med beaktande av de särskilda be­

stämmelser som förutses i fördraget — varje diskriminering grundad på

nationalitetsskäl skall vara förbjuden. De närmare reglerna om hur denna

princip gradvis skall förverkligas i fråga om etableringsrätten återfinns i

artiklarna 52—58. Därav framgår bl. a., att medlemsländernas inskränk­

ningar i fråga om etableringsfrilieten för rättssubjekt från annan med-

1 ems st åt skall stegvis avvecklas, så att sådana rättssubjekt skall få rätt

att starta och driva självständig förvärvsverksamhet samt att starta och

driva företag på samma villkor, som fastställts i etableringslandet för dess

egna rättssubjekt (artikel 52). Fördragets etableringsbestämmelser skall

dock icke utgöra hinder för tillämpningen av sådana rättsregler och för­

valtningsföreskrifter, som innebär särskilda regler för utländska rätts­

subjekt och som kan motiveras av hänsyn till allmän ordning (ordre

public), allmän säkerhet och folkhälsa; avsikten är, att det så småningom

skall ske viss samordning av de särskilda regler i nämnda avseende, som

gäller inom medlemsländerna (artikel 56). Utan hinder av de allmänna

etableringsbestämmelserna kan en medlemsstat vidare uppställa särskilda

regler beträffande vissa bestämda verksamhetsområden, t. ex. beträffande

krigsmaterieltillverkning. I enlighet med vissa bestämmelser i fördraget

har organ inom gemenskapen år 1961 fastställt ett allmänt program för av­

veckling av begränsningar i etableringsrätten. Programmet syftar till ett

undanröjande av diskriminerande bestämmelser etappvis enligt en upp­

gjord tidsplan, omfattande tiden t. o. in. år 1969. För att förverkliga det all­

männa programmet utarbetas efter hand särskilda direktiv för medlems­

staterna. -— Fördraget innehåller vidare i artiklarna 59—66 vissa bestäm­

melser om rätten för rättssubjekt inom gemenskapens område att utföra

tjänster i annan medlemsstat än den där han har sitt hemvist; till tjänster

hänförs främst verksamhet inom industri, handel, hantverk och de fria yr­

kena. Målsättningen är även när det gäller utförande av tjänster i annan

medlemsstat, att gällande restriktioner successivt skall avvecklas, så att

den som skall utföra tjänsten i annat land skall få tillfälligt utöva sin verk­

89

samhet där på samma villkor som detta land uppställer för sina egna med­ borgare. I detta avseende gäller dock samma förbehåll, som nyss nämnts beträffande sådana särskilda regler för utländska medborgare, som är be­ rättigade med hänsyn till allmän ordning (ordre public), allmän säkerhet och allmänna hälsoförhållanden. Avvecklingen av restriktioner beträffande det fria utbytet av tjänster skall ske etappvis enligt ett allmänt program, upprättat av organ inom gemenskapen.

Den sakkunnige har icke funnit anledning att söka närmare precisera vad de nämnda fördragsbestämmelserna innebär och följaktligen icke hel­ ler att göra någon mera ingående jämförelse mellan dem och den i det före­ gående förordade lagstiftningen. Den sakkunnige förutsätter dock, att om en svensk associering till EEC kommer till stånd och därvid även fördragets bestämmelser om etableringsrätt och rätt att utföra tjänster kommer att bli tillämpliga beträffande vårt land, det kan bli erforderligt att i fråga om medborgare i EEC-stater stadga vissa undantag från det föreslagna till- ståndstvånget; sådant undantag torde i så fall få avse även här icke bosatta medborgare i EEC-stater såvitt gäller tillfälligt utförande av tjänster här.

Av vad nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa kate­ gorier utlänningar finner den sakkunnige framgå, att dylika undantag för närvarande icke är påkallade annat än beträffan­ de utlänningar, som innehar bosättningstillstånd, men att ytterligare undantag kan tänkas ifrågakomma i en framtid. När det gäller den närmare utformningen av reglerna för nu avsedda fall bör så­ lunda i nuvarande läge i första hand behandlas den reglering, som skall gälla utlänningar med bosättningstillstånd. Liksom i utlänningslagens 15 § andra stycket fastslagits, att sådana utlänningar är fria från skyldighet att inneha arbetstillstånd, anser den sakkunnige det vara lämpligt att även i den lag rörande näringsutövning, som nu är i fråga, ta in föreskrift av in­ nebörd att de ej skall vara skyldiga att söka näringstillstånd. Föreskriften kan enligt den sakkunniges mening lämpligen ges den utformningen, att de skall vara likställda med svenska medborgare be­ träffande rätten till näringsutövning. Dock bör de vara underkastade de allmänna föreskrifter i den nya lagstiftningen, som enligt vad förut sagts bör gälla oberoende av frågan om tillståndstvång, dvs. be­ träffande verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet att ha förestån­ dare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under svensk lag och vara un­ derkastade svensk domsrätt. En inskränkning i likställigheten följer där­ av, att utlänning med bosättningstillstånd skall vara underkastad de för­ bud och andra särskilda föreskrifter, som i vissa författningar stadgas med avseende på utlänningars utövning av vissa näringsgrenar.

Med tanke på att det vidare, såsom förut anförts, inom ramen för det in­ ternationella ekonomiska samarbetet kan komma att ingås konventioner, som föranleder undantag från lagens tillståndstvång, anser den sakkun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

nige, att det tidigare föreslagna bemyndigandet för Kungl.

M a j: t bör innefatta även befogenhet att förordna, att viss grupp utlän­

ningar skall berättigas att utöva näringsverksamhet av visst slag eller nä­

ringsverksamhet i allmänhet. Vilken närmare innebörd ett sådant förord­

nande skall erhålla och vilka villkor som bör fästas därvid — t. ex. i frå­

ga om krav på bosättning här i riket — måste bli beroende på innehållet i

vederbörande konvention. I huvudsak torde de synpunkter, som anförts i

fråga om utlänningar med bosättningstillstånd, äga giltighet, även när det

gäller att på grund av eventuella konventioner, som föreskriver nationell

behandling i fråga om rätt till näringsutövning, förordna att vissa utlän­

ningar skall vara likställda med svenska medborgare i fråga om dylik rätt.

Klart är exempelvis att ett förordnande som meddelas med stöd av nu ifrå­

gavarande lagstiftning icke kan innefatta undantag från annan lagstift­

ning, som innehåller särskilda bestämmelser för utlänningars vidkomman­

de. En annan sak är ait ändring av dylika bestämmelser kan vara påkallad

med hänsyn till konventioner. Såsom tidigare anförts anser den sakkunni­

ge det lämpligt, att förordnanden som nu berörts tas upp i en av Kungl.

Maj :t med stöd av lagen utfärdad kungörelse; behov av ändringar kan upp­

komma beroende på att nya konventioner ingås eller att ytterligare stater

ansluter sig till en förefintlig, för Sverige gällande konvention.

Särskilda frågor rörande utländska företag

Olika företagsformer

Den sakkunnige anför, att lagstiftningen år 1955 om utländska bolag och

ekonomiska föreningar bygger på överväganden, som i allt väsentligt över­

ensstämmer med de allmänna synpunkter, som den sakkunnige framlagt.

Det föreligger därför icke anledning att nu företa någon allmän ompröv­

ning av denna reglering. Enligt den sakkunniges mening bör emellertid

övervägas, huruvida de år 1955 tillkomna reglerna icke bör kompletteras,

så att allmänna näringsrättsliga bestämmelser om utländska juridiska per­

soner mera fullständigt tas upp i lagstiftningen. Därvid bör i första hand

prövas, om lagstiftningen bör utsträckas att avse sådana juridiska perso­

ner, som nu ej omfattas av filiallagen. Denna gäller endast utländska bo­

lag och ekonomiska föreningar. Beträffande andra juridiska personer in­

nehåller filiallagen ingen föreskrift. Dessa nämns ej heller i näringsfrihets-

förordningen. Visserligen får av förordningen anses följa, att andra ut­

ländska juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar icke äger

rätt till i förordningen avsedd näringsutövning. Om sådan juridisk person

ändå skulle bedriva näring här, torde dock icke kunna utkrävas straff av

de för rörelsen ansvariga. Det förbud som sålunda får anses gälla beträf­

fande näringsutövning av dylika juridiska personer är alltså icke straff-

91

sanktionerat. Om näringsfrihetsförordningen upphävs, kommer icke ens ett dylikt förbud att gälla. Då det är önskvärt, att det finns klara bestäm­ melser rörande den näringsrättsliga ställning, som tillkommer de nu ifrå­ gavarande juridiska personerna, bör enligt den sakkunniges mening dylika bestämmelser införas i samband med en ny näringsrättslig lagstiftning. Även om det kan sägas, att det icke lär bli något vanligare fall, att utländska juridiska personer av annan art än bolag och ekonomiska föreningar kan antas vilja driva näring här, bör denna möjlighet icke lämnas helt ur räk­ ningen, då det icke torde vara alldeles ovanligt, att sådana juridiska per­ soner driver näring i sina hemland. Den sakkunnige nämner också, att i vissa konventioner etableringsbestämmelserna har avseende även på andra juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. I vissa fall kan det tänkas vara svårt att bedöma, om ett utländskt rättssubjekt är sådant, att de för utländska bolag och ekonomiska föreningar nu gällande reglerna är tillämpliga, och det vore enligt den sakkunnige fördelaktigt, om bedöm­ ningen i detta avseende ej behöver vara avgörande för frågan, om rättssub­ jektet kan erhålla rätt till näringsutövning här eller icke. På grund av det anförda finner den sakkunnige, att alla utländska juridiska personer bör omfattas av den här ifrågavarande lagstiftningen.

Olika slag an näringsverksamhet

Den sakkunnige har vidare övervägt, huruvida sådan näringsutövning, som ej faller under filiallagen, bör omfattas av den nya lagstiftningen. I betänkandet framhålls därvid, att det före tillkomsten av 1955 års lag­ stiftning var en oklar fråga, om utländsk juridisk person hade möjlighet att här driva sådan näring, som avses i näringsfrihetsförordningen. Be­ träffande näringsverksamhet av den art, som faller utanför näringsfrihets- törordningens tillämpningsområde och som ej heller reglerats i annan för­ fattning, gällde dock icke och gäller ej heller nu några författningsbestäm­ melser. Bortses från de särskilt reglerade näringarna, finns alltså i varje tall icke något straffsanktionerat förbud rörande utländsk juridisk persons idkande här i riket av näring, som ej omfattas av näringsfrihetsförord­ ningen; detta gäller utländska bolag och ekonomiska föreningar samt även andra utländska juridiska personer. Den sakkunnige anför, att exempel finns på att utländska juridiska personer här bedrivit sådan utanför nä­ ringsfrihetsförordningen fallande verksamhet som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift och konsultativ verksamhet. Enligt den sakkunniges uppfattning bör den nya lagstiftningen liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta alla slags näringsverksamhet av utländska företag. Undantag bör dock göras i ett avseende. Den nya lagstiftningen bör nämligen inte galla i fråga om rätt för utländsk försäkring sanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom särskild lag härom redan gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

92

Kungi. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Bestämmelsernas innehåll

I betänkandet erinras om att utländskt företag, vilket enligt sitt hemlands

lag är behörigen bildat och registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening

samt i hemlandet driver näringsverksamhet, enligt filiallagen kan erhålla

Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring här i riket. Lagen innehåller vissa

föreskrifter om formerna för verksamheten och om firma, registrering, re­

dovisning in. in. Dessa har tillkommit för att för de utländska företagen

skall finnas åtminstone en viss motsvarighet till sådana för svenska aktie­

bolag och ekonomiska föreningar gällande bestämmelser, som tillkommit i

kontrollsyfte och i tredje mans intresse. Då filiallagens regler i sådant hän­

seende icke är lika stränga som motsvarande regler för exempelvis ett

svenskt aktiebolag, kan enligt den sakkunnige icke sägas att lagen i denna

del ställer de utländska företagen i sämre ställning än de svenska, utan de

får tvärtom i flera avseenden en gynnsammare ställning. Filiallagens krav

på tillstånd kan enligt den sakkunniges mening i riss mån ses som en mot­

vikt häremot; inom tillståndsprövningens ram kan beaktas bl. a., om det

utländska företaget har den ekonomiska stabilitet, att det ej behöver

befaras sådana olägenheter för tredje man, som vår associationsrätts-

liga lagstiftning avser att förebygga, när det gäller svenska företag. Den

kontroll, som i sådant hänseende utövas vid tillståndsprövningen, är visser­

ligen av annan art än den kontroll, som förekommer beträffande svenska

aktiebolag, men behöver icke betraktas som strängare. Emellertid kan ock­

så i tillståndsprövningen tillkomma andra moment, som innebär, att ut­

ländska företag kommer i sämre ställning än svenska företag; prövningen

kan vara rent diskretionär, och följaktligen kan tillstånd i och för sig väg­

ras ett utländskt företag, även om det från nyss berörda synpunkter ej före­

ligger något skäl att avslå en tillståndsansökan.

Den sakkunnige anför vidare, att om med främmande stat ingås kon­

vention, innebärande att utländska företag skall erhålla möjlighet att här

idka näring på i huvudsak samma villkor som svenska företag, detta icke

nödvändigtvis behöver föranleda undantag från lagens bestämmelser om

tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna om formerna för verk­

samheten. Ofta torde ett åtagande av angiven innebörd kunna uppfyllas

inom ramen för en tillståndsprövning, varvid det är möjligt att med an­

ledning av konventionen såtillvida tillämpa en liberal praxis gentemot fö­

retag, tillhörande konventionsstat, att vid prövning huvudsakligen formella

synpunkter beaktas.

De allmänna synpunkter, som den sakkunnige sålunda anfört, äger i da­

gens läge tillämpning främst när det gäller bolag och ekonomiska föreningar

i stater, som är anslutna till EFTA-konventionen. Denna konven­

tion i och för sig lägger icke hinder i vägen för ett bibehållande av tillstånds­

prövning. Konventionen föranleder emellertid enligt den sakkunnige, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

93

prövningen måste ske på sådant sätt, att den icke motverkar de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna. Vid tillstånds­ prövning i dessa fall blir det därför huvudsakligen formella synpunkter, som är att beakta.

Vidare beaktar den sakkunnige Europarådets arbete med en konvention beträffande juridiska personers etable­ ringsrätt, sålunda en motsvarighet till den av Europarådet för fysiska personer utarbetade konventionen. Enligt den sakkunnige är det tänkbart, att en ratificering av en dylik konvention kan medföra, att bolag och eko­ nomiska föreningar från vissa stater skall medges etableringsrätt på för­ månligare villkor än som följer av filiallagen.

Den sakkunnige uppmärksammar vidare etableringsbestämmelserna i EEC-fördraget. Huvuddragen av dessa bestämmelser har redan be­ rörts såvitt gäller fysiska personer. Enligt artikel 58 i fördraget skall med de fysiska personerna likställas de företag, som bildats i enlighet med lag­ stiftningen i en medlemsstat och som enligt bolagsordning eller motsva­ rande handling har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudanläggning inom gemenskapen. Med företag avses bolag enligt civil- eller handelslag­ stiftning, däri inräknat kooperativa föreningar, samt övriga juridiska per­ soner enligt offentlig eller privat rätt, med undantag för sådana som ar­ betar utan vinstsyfte. Enligt det allmänna programmet för avveckling av begränsningarna i etableringsrätten avses bl. a., att etableringsrestriktio- nerna när det gäller upprättande av agenturer, filialer eller dotterbolag inom ett medlemsland skall undanröjas för företag från annat medlems­ land, varvid dock gäller att sådana företag, som endast enligt bolagsord­ ning eller motsvarande handling har sitt säte inom gemenskapen eller i ett anslutet utomeuropeiskt land eller område, dessutom skall kunna visa upp reella och bestående band med ekonomin i ett medlemsland eller i ett an­ slutet utomeuropeiskt land eller område. Av det anförda framgår enligt den sakkunnige, att en svensk anslutning till EEG kan tänkas föranleda, att vissa undantag från nu gällande bestämmelser rörande utländska bolag och ekonomiska föreningar blir erforderliga.

Förutom konventioner bör enligt den sakkunniges mening också en an­ nan omständighet kunna utgöra anledning att medge undantag från de nu­ varande bestämmelserna om formen för utländska bolags eller ekonomiska föreningars verksamhet här. När det gäller verksamhet, som icke omfattas av näringsfri hetsförordningen och filialla­ gen men som enligt förslaget förs in under lagstiftningens tillämpnings­ område, kan det i vissa fall framstå som överflödigt att upprätthålla alla de nuvarande reglerna beträffande filial, verkställande direktör, registre­ ring o. d. Så kan vara händelsen när fråga är exempelvis om jordbruk eller

5)4

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skogsbruk, som ej är av större omfattning. I anslutning härtill anmärker

den sakkunnige, att det i trakter nära gränsen mot Norge förekommer, att

norska företag bedriver jordbruk och skogsbruk på svensk mark.

På grund av vad nu anförts föreslår den sakkunnige, att Kungl. M a j: t

berättigas att beträffande utländska bolag och ekonomiska föreningar

medge sådant undantag från lagstiftningens bestämmelser, som kan

finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat

eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

De anförda synpunkterna har gällt sådana företag, som enligt nuvarande

ordning kan erhålla tillstånd enligt filiallagen, dvs. de som enligt sitt hem­

lands lag är registrerade såsom bolag eller ekonomiska föreningar samt

i hemlandet driver näringsverksamhet. Som redan nämnts har emellertid

i betänkandet förordats, att även andra utländska juridiska personer i prin­

cip skall omfattas av lagstiftningen. Även om det endast torde vara i undan­

tagsfall sådana juridiska personer kan tänkas ha intresse av att idka näring

här, bör enligt den sakkunniges mening av lagstiftningen framgå, om de

kan förvärva rätt härtill eller icke. I och för sig skulle kunna tänkas, att i

lagstiftningen intoges ett absolut förbud mot näringsidkande av dylika ju­

ridiska personer. Emellertid anser den sakkunnige skäl föreligga, som ta­

lar för att viss möjlighet bör finnas att medge dem rätt till näringsutöv-

ning. EFTA-konventionens etableringsregler rörande juridiska personer är

i och för sig icke begränsade till företag av den art, som avses i filiallagen.

Man får därjämte räkna med att den förut berörda konventionen om juri­

diska personers etableringsrätt kan komma att gälla juridiska personer i

allmänhet. EEC-fördragets etableringsbestämmclser gäller också en vidare

krets av juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. En annan

omständighet som talar för att det för de nu ifrågavarande juridiska per­

sonerna icke bör gälla ett ovillkorligt förbud mot näringsverksamhet är, att

den nya lagstiftningen föreslås skola omfatta även vissa slag av närings­

verksamhet, beträffande vilka det hittills icke gällt något förbud.

Den sakkunnige anför, att om med hänsyn till det anförda möjlighet öpp­

nas att ge ifrågavarande juridiska personer tillstånd till näringsutövning,

det torde ligga i sakens natur, att endast ett fåtal ansökningar om tillstånd

kan vara att vänta. Därtill kommer att tillstånd bör kunna komma i fråga

blott under särskilda förutsättningar. I enlighet med de överväganden, som

kom till uttryck under filiallagens förarbeten, bör nämligen medgivande av

etableringsrätt icke lämnas med mindre den juridiska personen har sådan

ekonomisk stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra här in­

gångna avtal. Den sakkunnige anför, att det var främst denna synpunkt,

som föranledde, att filiallagens tillämpningsområde vid dess tillkomst icke

sträcktes längre än till att avse bolag och ekonomiska föreningar. Om även

andra juridiska personer kan medges etableringsrätt enligt lagen, bör detta

icke medföra, att man gör avkall på kravet, att tillräcklig ekonomisk stadga

95

skall utgöra en förutsättning för rätt till näringsutövning. Det är enligt den sakkunnige tydligt, att spörsmålet, vilket krav som skall ställas i fråga om ekonomisk stadga, får bedömas mot bakgrunden av den näringsverksam­ het, som det utländska företaget åsyftar att utöva.

Den sakkunnige föreslår därför, att andra företag än sådana som nu avses i filiallagen skall kunna erhålla tillstånd att idka näring, såframt synnerliga skäl är därtill.

De i filallagen upptagna föreskrifterna rörande formerna för verksam­ heten, om bokföring, revision och annat är utformade med tanke på bolag och ekonomiska föreningar. Om det ifrågakommer att medge företag av annat slag rätt till näringsutövning, bör enligt den sakkunnige i princip gälla samma föreskrifter, men för den händelse dessa föreskrifter i visst fall skulle passa mindre väl med hänsyn till företagets art, bör det enligt den sakkunniges mening vara möjligt att i stället meddela andra föreskrif­ ter, anpassade till det aktuella fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Den sakkunnige erinrar till en början om att näringsrättsutredningen föreslog att det enligt näringsfrihetsförordningen gällande ovillkorliga kravet på ställande av säkerhet för utskylder skulle helt slopas med hän­ syn till den omläggning av skatteuppbörden som källskattereformen inne­ burit.

Om nu gällande ordning har den sakkunnige från länsstyrelserna in­ hämtat vissa uppgifter. Av dessa framgår att antalet inneliggande säker­ heter under perioden den 1 januari 1955—den 30 september 1958 varierat mellan 362 och 484. Under perioden har säkerhet behövt tas i anspråk ge­ nomsnittligen endast i cirka två fall per år. Även om det inte kan uteslutas att det bland utländska näringsidkare skulle ha förekommit fler fall av obetalda skattar om säkerhet icke krävts — bl. a. har med nuvarande ord­ ning vissa utlänningar med svagare ekonomi icke kunnat förvärva till­ stånd — tyder de nyss berörda siffrorna på att kravet på säkerhet icke haft större praktisk betydelse. Uppmärksammas bör också att det för åtskilliga näringar, som faller utanför näringsfrihetsförordningen, icke gäller något krav på ställande av säkerhet och att något önskemål om införande härav ej yppats.

Den sakkunnige anför vidare att hänsyn måste tas till att källskatte- systemet med successiva inbetalningar av preliminär skatt reducerat möj­ ligheterna för en utlänning att undandra sig skattebetalning genom att lämna landet. Visserligen är riskerna icke helt eliminierade, eftersom en preliminär taxering kan bli för låg, särskilt när en rörelse är nystartad. Om emellertid en utlänning bosatt sig i riket och vill starta en rörelse här, finns anledning att räkna med att han har för avsikt att stanna kvar. Nor­

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

malt synes därför beträffande de här bosatta utlänningarna

inte behöva krävas att de ställer säkerhet. Det torde vara till fyllest, att det

läggs i tillståndsmyndighetens hand, att om särskilda skäl föreligger, åläg­

ga sådan utlänning skyldighet att ställa säkerhet. Delta kan vara motiverat,

t. ex. om utlänningen helt nyligen bosatt sig i riket eller tidigare misskött

sina skattebetalningar. Sådant åläggande bör också kunna ifrågakomma

om utlänning, som erhållit tillstånd utan skyldighet att ställa säkerhet, se­

dermera eftersätter sina skyldigheter i skattehänseende.

Beträffande utlänningar som icke är bosatta här i ri­

ket anser den sakkunnige, att det däremot möter betänkligheter att slopa

hittills gällande ordning. Risken att de efter en tid avbryter sin verksamhet

här i riket utan att ha fullgjort sin skattskyldighet finner han så beaktans-

värd att kravet på säkerhet i princip bör bibehållas, helst som det i regel

saknas möjlighet att utomlands indriva svensk skatt. Kravet på säkerhet bör

dock icke vara ovillkorligt. Undantag kan vara motiverade under särskilda

förhållanden, t.ex. med hänsyn till internationella överenskommelser.

Den sakkunnige påpekar, att europeiska bosättningsko n-

v entio nen i artikel 21 har en bestämmelse, innebärande att medborga­

re i konventionsstat icke på de övrigas område skall vara underkastad

andra eller högre pålagor, avgifter, skatter eller utskylder än som tas ut

av landets egna medborgare i liknande läge. Därest föreskrift om skyldig­

het för utländsk näringsidkare att ställa säkerhet för skatt inte skulle an­

ses förenlig med artikeln, är att märka, att konventionen enligt artikel 26

ger möjlighet för konventionsstat att senast vid deponerandet av ratifika­

tionsinstrumentet göra förbehåll mot bl. a. artikel 21 i den utsträckning

statens lagstiftning inte står i överensstämmelse med artikelns innehåll.

Emellertid kan den av den sakkunnige föreslagna föreskriften tillämpas

på det sättet, att man — just på grund av en konventionsbestämmelse —

låter utlänning, tillhörande konventionsstat, vara fri från skyldighet att

ställa säkerhet, även om det från andra synpunkter vore motiverat att kräva

sådan. Den föreslagna bestämmelsen om ställande av säkerhet kan med

hänsyn till det anförda icke anses oförenlig med artikel 21 i konventionen.

Också gentemot medborgare i EFT A-l änder kan den före­

slagna bestämmelsen enligt den sakkunnige tillämpas på det sättet att på

grund av konventionens innehåll säkerhet ej krävs även om det från andra

synpunkter vore motiverat att kräva sådan.

Utöver vad nu anförts rörande reglerna om ställande av säkerhet disku­

terar den sakkunnige vilka skatter och andra förpliktel­

ser som därigenom skall säkerställas. Efter att ha gått

igenom denna fråga föreslår den sakkunnige den formuleringen av be­

stämmelsen, att utlänningen skall ställa säkerhet för de skatter för vilka

han här kan bli betalningsskyldig samt att i lagen med skatter förstås de

skatter och avgifter som avses i 1 § uppbördsförordningen samt allmän varu-

skatt och sådana arbetsgivaravgifter som avses i 18 § förordningen an­ gående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän till­ äggspension, in. in. Säkerhetens storlek föreslås motsvara vad utlänningen kan beräknas ha att i anledning av näringsverksamheten erlägga i statlig och kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig förmögenhets­ skatt för de närmaste tre åren.

För utländska företag skall enligt den sakkunniges förslag gälla mot­ svarande regler.

Lagstiftningens utformning

Vad beträffar platsen för bestämmelserna om utlännings rätt att idka näring anför den sakkunnige, att bestämmelserna, om de ej tas upp i en särskild lag, kan införas i utlänningslagen eller ock samman­ föras med bestämmelserna rörande utländska juridiska^ personer till en gemensam lag. Därest stadganden om utlännings rätt till näringsut- övning införs i utlänningslagen, skulle denna lag — eftersom den redan nu behandlar frågan om utlännings rätt att inneha anställning här — kom­ ma att redovisa alla grundläggande regler om utlännings rätt att här vinna sin försörjning. Emellertid finns skäl, som talar emot en sådan lösning. Ut­ länningslagen vilar på det fria folkutbytets princip och ordningen med till­ stånd och andra restriktioner utgör en på Kungl. Maj:ts förordnande be­ roende undantagsreglering, vilken — enligt uttalande vid utlänningslagens tillkomst — är avsedd att förenklas och nedskäras, så snart mera normala förbindelser mellan folken upprättas. Den sakkunniges förslag angående utlännings rätt till näringsutövning utgår däremot från motsatt princip, nämligen att enligt huvudregeln tillståndstvång skall gälla, medan lättna­ derna är att anse såsom undantag. Ett annat skäl mot att i utlänningslagen införa reglerna angående utlänningars rätt till näringsutövning är, att reglerna kommer att avse även utlänningar, som icke är bosatta i riket och endast genom anställda driver verksamhet här. Då utlänningslagen tar sik­ te på utlänningars vistelse här i riket, kan det ifrågasättas om regler av sistnämnda art lämpligen bör tas upp i utlänningslagen.

En annan möjlighet är att sammanföra de för utlänningarna förordade reglerna med bestämmelserna beträffande utländska juridiska personer. I båda fallen avses näringsutövning, och det är enligt den sakkunniges me­ ning därför naturligt, att reglerna tas upp i en gemensam författning. Vissa av de förordade bestämmelserna är vidare av den art, att de bör i lika mån gälla både fysiska och juridiska personer. I en del andra hänseenden är de erforderliga bestämmelserna visserligen ej helt överensstämmande men dock så likartade, att de väl låter sig samordnas. En påtaglig skillnad före­ ligger likväl så till vida, att det beträffande juridiska personer bör gälla vissa regler angående formen för verksamheten, särskild registrering, fir-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. .Yr 9S

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ma och vissa andra förhållanden men att när det gäller fysiska personer

regler med motsvarande innehåll icke är erforderliga. Denna omständighet

kan dock enligt den sakkunnige icke anses tala emot att reglerna om de

utländska fysiska och juridiska personerna tas upp i en gemensam lag. Med

hänsyn till det sagda förordar den sakkunnige, att bestämmelserna om ut­

länningars och utländska juridiska personers rätt att idka näring tas upp

i en gemensam lag. I anslutning till denna föreslås en kungörelse med vissa

kompletterande bestämmelser.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag till lagstiftning beträffande näringsutövning av

utlänningar och utländska företag har i princip tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av remissinstanserna med blott ett par undantag. I flera

yttranden understryks, att förslaget genom sin konstruktion medger en

smidig anpassning till skiftande förhållanden.

Några remissinstanser diskuterar värdet av utländsk etable-

r i n g i Sverige. Därvid anför etableringsutredningen, med instämman­

de av näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd samt

handelskammaren i Gävle, att erfarenheterna av den utländska etablering,

som förekommit under senare tid, får anses övervägande positiva. 1 eu del

fall har denna etablering utan tvekan inneburit en värdefull stimulans för

näringslivet. Etableringsutredningen anser även, att Sverige i fortsättningen

bör inta en liberal hållning i fråga om utländsk etablering. En sådan håll­

ning ligger enligt utredningen i linje såväl med vårt lands allmänna inställ­

ning i handelspolitiska frågor som med de önskemål man på svensk sida

hyser om att svenska företag skall ha möjlighet att då behov därav före­

ligger etablera verksamhet även utomlands. Utredningen framhåller, att åt­

skilliga av de risker eller olägenheter, som ibland ansetts vara förknippade

med utländsk etablering, är av sådan art, att de bör kunna undvikas på an­

nat sätt än genom restriktioner i fråga om rätten till etablering.

Den sakkunniges förslag att utländska rättssubjekts rätt till näringsutöv­

ning i princip skall vara beroende av tillståndsprövning tillstyrks

eller lämnas utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser.

Etableringsutredningen anför därvid följande.

Etableringsutredningen anser tidpunkten nu ej lämplig att i någon mera

väsentlig utsträckning avskaffa den reglering, som gäller för utländska

rättssubjekts etablering här i landet. Enligt utredningens åsikt bör den fort­

satta internationella utvecklingen avvaktas en tid innan denna fråga tas upp

till prövning. Under den närmaste tiden bör man från svensk sida framför

allt nära följa utvecklingen av det internationella samarbetet på detta om­

råde. Praktiskt taget alla länder upprätthåller nämligen i dag etablerings-

restriktioner i en eller annan form och det är vanskligt att bedöma hur långt

strävandena mot etableringsrättens frigörande kan leda eller vilka kon­ sekvenserna skulle bli för svenskt vidkommande, om vi avskaffade alla re­ striktioner på detta område innan andra länder på samma utvecklingsnivå är beredda att ta ett dylikt steg. Man torde i detta sammanhang ej heller helt böra bortse från att det på många håll utomlands, bland annat i flera europeiska stater, förekommer en etableringsrättslig reglering — exempel­ vis innefattande krav på utbildning eller på en på visst sätt dokumenterad yrkesskicklighet — vilken, utan att formellt vara av utlänningsdiskrimine- rande art, likväl får en sådan effekt. Dylika regler, som är främmande för vår generella näringslagstiftning, kan de facto försvåra möjligheterna att upprätthålla reciprocitet länderna emellan. Vad angår enskilda personer må slutligen också framhållas att det synes naturligt att man, så länge utlän­ ningar icke utan tillstånd äger ta arbetsanställning här, också upprätthåller en reglering av deras rätt att idka näring i vårt land. Gränsen mellan ar­ betsanställning och självständig förvärvsverksamhet är ju i många fall fly­ tande.

När etableringsutredningen nu vill förorda en lagstiftning, som reglerar utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket på i huvudsak samma sätt som för närvarande gäller, sker detta emellertid i fullt medvetande om att fråga om lättnader i denna reglering kan komma att aktualiseras rela­ tivt snart. Det är därför angeläget att några åtgärder icke nu vidtas, som kan försvåra vår anslutning till blivande mellanfolkliga överenskommelser, i vilka etableringsfrågor ingår, eller en anpassning av vår politik i fråga om tillståndsgivningen till vad som i rådande förhållanden kan anses önskvärt. Vad man nu bör sikta på är därför enligt etableringsutredningens åsikt en sådan huvudsakligen teknisk modernisering av lagstiftningen, som ger möj­ lighet till en smidig och efter förhållandena avpassad tillämpning av den­ samma. I detta avseende synes det förslag, som 1958 års näringsrättssak- kunnige framlagt, vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i äm­ net.

Sveriges industriförbund erinrar om att förbundet i olika sammanhang i princip uttalat sig för fri etableringsrätt för utländska rättssubjekt. Försla­ get innebär emellertid icke några lättnader för utländska rättssubjekt att driva näring här i riket utan kan snarast sägas vara en kodifiering av gällan­ de rätt. Förbundet vill dock icke motsätta sig, att man ytterligare avvaktar den fortsatta internationella utvecklingen, innan man avskaffar den regle­ ring, som för närvarande gäller för utländska rättssubjekt här i riket. För­ bundet har alltså ej någon erinran mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning men utgår därvid från att tillståndsgivningen även i fortsätt­ ningen kommer att tillämpas liberalt. Liknande uttalanden göres a v Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund. Även kommerskolle• gium anför, att det för närvarande icke är lämpligt att avskaffa de restrik­ tioner i fråga om etablering, som gäller för utländska rättssubjekt. Den in­ ternationella utvecklingen bör avvaktas en tid, innan detta spörsmål tas upp till prövning. I likhet med etableringsutredningen anser kollegium, att en revision av lagstiftningen bör inriktas på en huvudsakligen teknisk moder­ nisering.

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år I9(i8

Enligt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare är det för­

enat med stora vanskligheter att redan nu ta slutlig ställning till frågan

om utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning här i riket. Framför

allt beror detta på de senaste årens snabba utveckling i fråga om närings­

livets verksamhetsformer. Denna utveckling karakteriseras av specialfirmor,

stordrift och s. k. stormarknader. Av allt att döma står storföretagens nä­

ringsverksamhet över de nationella gränserna och över världshaven i början

av en sjudande utveckling. Det kan också vara svårt att avgöra, vilket ut­

gångsläge man bör eftersträva inför kommande förhandlingar med interna­

tionella institutioner. Handelskammaren finner det därför välmotiverat alt

inskränka sig till att fastställa vissa huvudprinciper inom en ramlagstift­

ning, som medger en smidig anpassning till utvecklingen.

Stockholms handelskammare konstaterar, att frågan om en liberalisering

av reglerna om utländsk etablering, vilken fråga har mycket nära samband

med frågan om näringslagstiftningens utformning, alltjämt kvarstår i stort

sett olöst. Förslaget har dock den stora förtjänsten, att det ger möjligheter

till en smidig och efter framtida förhållanden avpassad tillämpning.

Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker, att det i ett

flertal länder utöver generella etableringsregler för utlänning även finns eu

näringslagstiftning, som fastställer utbildnings- och kompetensvillkor för

den som vill utöva visst yrke. I exempelvis Västtyskland, Holland och Öster­

rike gäller dessa bestämmelser för bl. a. hela hantverksområdet, till vilket

där räknas över hundratalet olika yrken inom hantverk och service. Bestäm­

melserna innebär krav på utbildning eller eu på visst sätt dokumenterad

yrkesskicklighet för rätt att utöva näring inom dessa yrken. Avsaknaden av

motsvarande lagbestämmelser i Sverige kommer enligt organisationens me­

ning att i praktiken innebära, att svenskar, som önskar etablera sig i utlan­

det, har att underkasta sig de krav på utbildning in. in., som där gäller för

inhemsk medborgare, medan dessa utan några motsvarande hinder fritt kan

etablera sig i Sverige. Intill dess alt en internationell överenskommelse kan

nås om lika villkor, ter det sig därför naturligt, icke minst med hänsyn till

att utlänning måste ha tillstånd för att ta arbetsanställning i Sverige, att en

reglering av utlännings rätt att idka näring upprätthålls från svensk sida.

En kritisk inställning kommer till uttryck hos handelskamma­

ren för Örebro och Västmanlands län, som avstyrker, att förslaget nu läggs

till grund för lagstiftning. Enligt handelskammaren är det lämpligt att av­

vakta säkrare kännedom om villkoren för en eventuell svensk medverkan

i gemensamma marknaden. De föreslagna lagreglerna om tillståndsprövning

in. m. ter sig nästan demonstrativt komplicerade. Enligt handelskammarens

mening kan filiallagen bestå, intill dess tiden är mogen för en avgörande

omprövning. En liknande uppfattning kommer till uttryck i det yttrande,

som avgivits av Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Denna

handelskammare finner det tveksamt, huruvida förslaget nu bör genomfö­

ras. Anledning till någon omedelbar brådska på detta område föreligger inte.

101

Nu gällande bestämmelser kan mycket väl göra tjänst ytterligare några år, samtidigt som den internationella utvecklingen noga följs.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att utgångspunkten för en reglering av utländska företags förhållanden här i landet bör vara, att samma krav, som i skilda hänseenden ställs på svenska företag, även skall kunna göras gäl­ lande gentemot utländska företag. Att genom lagstiftningsåtgärder uppe­ hålla särskilda spärrar för utländsk etablering här i landet synes däremot i och för sig inte framstå som angeläget. Erforderlig kontroll beträffande fy­ siska personers näringsidkande kan erhållas i samband med handläggning­ en av tillståndsärenden enligt utlänningslagen. Vad beträffar den sakkunni­ ges uppfattning, att i vissa situationer näringspolitiska och samhällsekono­ miska skäl kan föreligga för särskild kontroll av utländsk etablering, förkla­ rar styrelsen, att erfarenheten hittills visat, att behov av sådan kontroll tor­ de uppkomma endast under exceptionella omständigheter. Enligt styrelsen kan det ifrågasättas, om inte ett sådant behov kan tillgodoses i annan ord­ ning. Eu liknande mening framförs av fullmäktige i riksbanken, som ut­ talar en allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man avstår (rån en ny lag med generellt tillståndstvång och i stället litar till en punkt­ reglering. Enligt fullmäktige skidle en sådan reform få föregås av över­ väganden rörande vilka områden som anses så känsliga, att de behöver spe- cialregleras.

Den sakkunniges uttalanden om vad som skall anses som näringsidkande här i riket lämnas i allmänhet utan erinran. Blott i några få avseenden framförs avvikande meningar. Stockholms han­

delskammare anför, att berörda tolkningsfråga liksom tidigare får bedömas från fall till fall med utgångspunkt från vissa allmänna kriterier såsom yrkesmässighet, vinstsyfte, verksamhetens anknytning till Sverige o. d. Eu omfattande praxis har också utbildats på detta område. Med hänsyn till den sakkunniges redovisning av detta material vill kammaren dock ifrågasätta, om icke gränsdragningen mellan tillståndskrävande etablering och fri verk­ samhet i vissa fall får tämligen otillfredsställande konsekvenser. Under det att en mycket begränsad konsultverksamhet alltid kräver etableringstill- stånd, skulle en stor utländsk resebyrå eller ett internationellt transportföre­ tag kunna utan tillstånd upprätta kontor här för bland annat upplysning, reklam och biljettförsäljning, dvs. verksamhetsformer, som är jämförliga med svenska, normalt förekommande näringsgrenar. Handelskammaren framhåller i detta sammanhang, att då det gäller verksamhet av angivna slag det oavsett gränsdragningens direkta konsekvenser i fråga om krav på etableringstillstånd är av betydelse, att verksamheter, som naturligen fram­ står som filialföretag eller dotterbolag, också har eu sådan allmän rättslig status, som skapar åtminstone vissa garantier vid mellanhavanden med svenska kunder och affärskonlrahenter. Även Östergötlands och Söder­ manlands handelskammare anför, att riktigheten av gränsdragningen mel­ lan fri näringsutövning och tillståndsbunden otivelaktigt kan ifrågasättas på

Knngl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

102

vissa punkter. Att nå en i alla avseenden tillfredsställande lösning stöter

dock på svårigheter.

Den kritik, som framförs rörande tolkningen av begreppet näring, avser

främst, att den föreslagna lagen därvidlag skulle avvika från bl. a. varu­

märkeslagen. Patent- och registreringsverket förklarar det vara olämpligt

att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp inlägga en annan mening än

i varumärkeslagens. Enligt ämbetsverkets mening är det i hög grad önsk­

värt och ägnat att förenkla lagtillämpningen på ifrågavarande rättsområde,

att man i olika lagar rör sig med samma bestämning av begreppen närings­

idkare och näringsverksamhet. Verket erinrar om att namnrättskommit-

tén i sitt betänkande med förslag till namnlag närmast anknutit till det

i varumärkeslagen använda begreppet näringsverksamhet, och anför, att

det kan förväntas, att firmautredningen kommer att följa samma linje.

Verket förordar därför, att man i den föreslagna lagen använder uttrycket

idka näring med samma vidsträcka innebörd som i varumärkeslagen.

Patent- och registreringsverket anför vidare, att förvaltning av t. ex. värde­

papper innefattas i varumärkeslagens näringsbegrepp. Det händer ofta,

att ett aktiebolag enligt sin bolagsordning har till föremål för sin verk­

samhet att förvalta lös egendom eller att förvalta värdehandlingar. En så­

dan verksamhet torde vara att betrakta såsom näringsidkande, lika väl när

den drivs av ett vanligt aktiebolag som när den drivs av exempelvis en

bank eller yrkesmässigt av en enskild person. Det förefaller ämbetsverket

betänkligt att undanta förvaltning av värdehandlingar från begreppet idka

näring i den nya lagen, med hänsyn till att en utländsk fysisk eller juridisk

person i så fall kunde utan tillstånd här i riket etablera verksamhet, som

normalt bl. a. ombesörjs av bankernas notariatavdelningar och ingår som

ett led i bankernas näringsverksamhet, som regleras i lagen om bankrörelse.

Uttalanden av liknande innebörd görs av kommerskollegium, Kooperati­

va förbundet, Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskam­

mare samt firmautredningen, som omnämner, att den avser att i sitt förslag

till firmalag anknyta till varumärkeslagens näringsbegrepp.

Vad angår reglerna för tillståndsprövningen framhåller

kommerskollegium, att utrymme alltid måste finnas för en diskretionär och

i särskilda fall även för en näringspolitisk bedömning och att det utländska

rättssubjektet sålunda icke kan ha anspråk på att de svenska myndigheterna

beviljar näringstillstånd så snart vissa formella förutsättningar är för han­

den. Skogsstgrelsen understryker vikten av att de samhällsekonomiska och

näringspolitiska synpunkterna noga beaktas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför, att hänsyn

alltid bör tas till om rörelsen är önskvärd eller behövlig från allmänhetens

synpunkt samt att konkurrenssituationen bör beaktas, om olägenheterna be­

faras bli så stora, att ärendet får nrera allmän betydelse.

Näringsfrihetsrådet yttrar, att den sakkunniges förslag innebär, att be-

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

103

hovssynpunkter principiellt icke bör beaktas men att tillståndsmyndigheten i vissa fall skall kunna ta hänsyn till sådana synpunkter. Enligt närings- frihetsrådets mening bör frågan huruvida och när en behovsprövning skall tillämpas avgöras lagstiftningsvägen, och det bör sålunda icke ligga i den tillståndsprövande instansens hand att träffa avgörande därom. Om möjlig­ het anses böra föreligga att i visst läge företa en dylik prövning, synes frå­ gan därför böra underställas riksdagen.

Näringsfrihetsombudsmannen anser det från konkurrenssynpunkt fram­ stå som tveksamt, om en behovsprövning med tanke på allmänna närings­ politiska intressen skall kunna tillämpas vid tillståndsprövning.

Etabteringsutredningen förklarar sig vara närmast av den uppfattningen, att det — särskilt vid ett vidgat internationellt ekonomiskt samarbete — kan visa sig svårt att anlägga synpunkter av samhällsekonomiskt och nä­ ringspolitiskt slag. Sannolikt är, att det framför allt blir en prövning av de individuella faktorerna. En dylik prövning, som mera är av ordningskarak- tär, anser etableringsutredningen också lättare kunna försvaras utåt. I detta yttrande instämmer statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelsen i Stock­ holms län, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och ett par handelskamrar.

I fråga om den föreslagna regeln om undantag från tillstånds- tvång för utlänningar med bosättningstillstånd an­ för Sveriges industriförbund, att några betänkligheter icke rimligen kan riktas mot den föreslagna regeln, eftersom bosättningstillstånd i regel för­ utsätter att utlänning vistats fem år i riket och medför befrielse från skyl­ dighet att inneha arbetstillstånd. Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportför­ ening samt några handelskamrar.

Svea hovrätt och etableringsutredningen förklarar, att tvekan kan råda, om de i den föreslagna regeln avsedda inskränkningarna är helt förenliga med bestämmelserna i bosättningskonventionen. U tlänning sutredning en an­ ser att bestämmelsen utgör en sådan föreskrift, som det bör ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda med stöd av det föreslagna bemyndigandet. Den bör därför tas upp i kungörelsen. Utredningen framhåller därjämte, att vid en överenskommelse om fri etableringsrätt för medborgare i de nor­ diska länderna — för vilka bosättningstillstånd ej är aktuella — bestäm­ melserna därom skulle komma att tas in i kungörelsen. Till följd därav skul­ le medborgare i dessa länder, som i övrigt intar en förmånsställning framför andra utlänningar, i fråga om rätt till näringsutövning komma att försät­ tas i ett sämre läge än innehavare av bosättningstillstånd, därest dessa re­ dan i lagen tillförsäkrades befrielse från tillståndsskyldighet. Även kommers­ kollegium framhåller, att den föreslagna likställigheten inte skulle omfatta medborgare i övriga nordiska länder. Kollegiet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj :t, när detta bedöms som lämpligt med stöd av undantagsbe-

104

myndigandel medger övriga nordiska medborgare att idka näring här i

riket ulan vare sig bosättnings- eller näringstillstånd.

Vad beträffar frågan vilka utländska företag som lagstift­

ningen bör avse har den sakkunniges förslag att tillstånd skall

kunna meddelas även andra företag än bolag och ekonomiska föreningar

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Etableringsutredningen anför vissa synpukter på frågan, huruvida ut­

ländskt företags verksamhet här lämpligen bör bedrivas i aktiebolagets

eller filialens form. Utredningen framhåller därvid följande.

Såsom skäl för införandet av 1955 års filiallag anfördes alt det knap­

past kunde vara tillfredsställande att Sverige intog en särställning i för­

hållande till andra länder. I utlandet föreligger nämligen så gott som över­

allt möjlighet att driva näring genom filialer. Lagstiftningen ansågs också

ligga i linje med de allmänna strävandena för ett friare internationellt ut­

byte på det ekonomiska området. Såsom exempel kan här nämnas att Rom­

fördraget uttryckligen förutsätter att företag i en medlemsstat skall äga

upprätta filialer i annan medlemsstat. De bedömanden som gjordes av

statsmakterna 1955 är enligt etableringsutredningens åsikt alltjämt bäran­

de. Även om man således i etableringshänseende formellt nödgas jämställa

filialer och dotterbolag, vill etableringsutredningen ansluta sig till den i

filiallagens förarbeten uttalade uppfattningen att dotterbolagsformen mås­

te anses överlägsen filialformen. Det kan därför vara påkallat att hålla ut­

vecklingen på filialområdet under viss kontroll vid tillståndsgivningen. Etab­

leringsutredningen är emellertid icke övertygad om att särskild restriktivi-

tet skall visa sig erforderlig. Möjligheterna för utländska rättssubjekt att

bilda dotterbolag i Sverige är så förhållandevis goda att anledning knappast

finns att anta, att antalet filialer här någonsin kommer att bli särskilt

stort. Antalet ansökningar om tillstånd jämlikt 1955 års lag har också hit­

tills varit mycket begränsat.

Etableringsutredningen anför vidare, att de föreslagna bestämmelserna

ej strider mot EFTA-konventionens elableringsregler. Vidare nämns att

inom Europarådet numera antagits en konvention rörande etablering av

bolag. Konventionens syfte är att utländska till ett medlemsland hörande

bolag och andra sammanslutningar såvitt görligt skall i ett annat med­

lemsland erhålla samma möjligheter som detta lands inhemska företag alt

etablera sig och bedriva ekonomisk verksamhet. Detta syfte förutsätts skola

uppnås stegvis genom överenskommelser inom konventionens ram. Bola­

gen skall, vare sig de är etablerade i den stat varom är fråga eller icke, till­

erkännas likabehandling med inhemska företag i fråga om utövandet av

verksamhet och bildande av filialer, agenturer o. d. Enligt etableringsut­

redningens mening är de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna

förenliga med konventionen.

I några yttranden anförs, afl filialen är en opraktisk etableringsform och

att dotterbolagsformen måste anses klart överlägsen. Sålunda anför Sveriges

advokatsamfund, att samfundet vidhåller sin redan 1952 uttalade upp­

Kungl. Ma j:Is proposition nr 98 år 1968

105

fattning, att det är att föredra om utländska företag driver verksamhet i Sverige i svensk aktiebolagsform. Endast därigenom kan man vinna den kontroll och den insyn som svenska företag är underkastade och som även utländska företag bör få acceptera. Svenska bankföreningen framhåller som angeläget, att lagstiftningen uppbyggs på principen, att utländsk nä­ ringsverksamhet skall vara underkastad samma skyldigheter som det all­ männa av skilda hänsyn ålagt eller kan komma att ålägga den svenska företagsamheten. Filiallagen ger knappast tillräckliga garantier för att full likställighet i förevarande hänseende verkligen kommer till stånd. Sär­ skilt gäller detta på bankväsendets område där reglerande bestämmelser av olika slag meddelats i stor omfattning. Som exempel nämner bank­ föreningen dels banklagens regler om viss fondtäckning för inlåningen och om kassareserver, dels kreditpolitiska föreskrifter om likviditetskvoter in. in. I praktiken torde ålägganden av denna art inte kunna göras ens nå­ got så när effektiva gentemot en utländsk bank under annan förutsätt­ ning än att här i riket finns en för den svenska rörelsen ansvarig särskild förvaltning med eget kapital och egen bokföring. Rätt för utländskt bank­ företag att driva rörelse i Sverige bör därför medges endast på villkor att rörelsen utövas genom svenskt dotterbolag.

Även den sakkunniges förslag att lagen skall uppta bemyndigan­ de för Kungl. Maj:t att förordna om undantag från la­ gens regler i olika avseenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av flerta­ let remissinstanser. Etablering sutredning en anför därvid följande.

Enligt etableringsutredningens åsikt är det önskvärt att en ny lagstiftning ger den allmänna ramen för de utländska rättssubjektens ställning i etable- ringshänseende. Möjlighet bör dock finnas att, när förhållandena det på­ kallar, medge lättnader i en eller annan form. Dylika lättnader kan därvid tänkas göras antingen i form av direkta lagändringar eller ock av Kungl. Maj :t med stöd av generella bestämmelser i lagen. Den näringsrättssakkun- nige föreslår en lösning enligt det senare alternativet. För etableringsutred- ningen framstår den sålunda valda lagtekniska vägen såsom avgjort att fö­ redraga framför den andra, eftersom den möjliggör en smidig anpassning av våra etableringsregler till den vid varje tillfälle rådande handels- eller nä­ ringspolitiska situationen. Enligt utredningens uppfattning är därför intet att erinra mot att Kungl. Maj :t på sätt angivits i den sakkunniges förslag får befogenhet att meddela dispenser ej blott i särskilda fall utan även i mera ge­ nerell omfattning. I den mån fråga uppkommer om uppmjukningar i etable- ringsreglerna till följd av konventioner kan förutsättas att dessa överens­ kommelser regelmässigt varit underställda riksdagen och att i samband där­ med etableringsspörsmålen blivit föremål för prövning.

Etableringsutredningen är medveten om att en konsekvens av den av den näringsrättssakkunnige föreslagna lagstiftningstekniken kan bli, att den rättsliga ställningen för rättssubjekt i åtskilliga främmande länder vid en etablering härstädes blir reglerad genom lagens undantagsföreskrifter och alt lagen som sådan således kan komma att bli tillämplig endast på en mindre del av de rättssubjekt för vilka fråga om etablering härstädes kan

4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. yr VS

Kungl. Maj:Is proposition nr 98 år 1968

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1908

bli aktuell. Som förut antytts, torde emellertid anledning finnas att räkna

med att man under lång tid framöver kommer att behöva bibehålla viss

etableringskontroll gentemot kvantitativt sett stora delar av omvärlden. Det

nyss påpekade förhållandet torde därför ej behöva inge några betänklig­

heter ur lagstiftningssynpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att förslaget ur principiell synvinkel är ägnat att

inge betänkligheter, då lagens regler kan få karaktären av undantagsföre-

skrifter, medan särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser blir de

oftast tillämpade. Hovrätten vill dock ej bestrida, att det i dagens läge kan

vara mest ändamålsenligt att utforma lagen enligt förslaget. Hovrätten för­

utsätter emellertid, att berörda fråga ånyo tas upp till övervägande i den

mån undantag av betydande omfattning från lagens tillämpningsområde

blir aktuella, t. ex. genom en svensk associering till EEC. En liknande upp­

fattning har kommit till uttryck i yttrandet från Sveriges akademikers cen­

tralorganisation, som ifrågasätter, om den lagtekniska väg som valts verkli­

gen bidrar till den eftersträvade liberaliseringen.

Även i några andra yttranden diskuteras, huruvida en svensk anslut­

ning till EEC kan komma att nödvändiggöra en omredigering av nu fö­

reslagna lagregler. Därvid anför Skånes handelskammare samt Smålands

och Blekinge handelskammare, att en ordning, som innebär, att utlännings

näringsrätt blir beroende på en prövning av vederbörandes personliga för­

hållanden, medan för det egna landets medborgare råder fri etableringsrätt,

har en i viss mån diskriminerande innebörd och därför måste träffas av

Romfördragets förbud mot varje diskriminering av nationalitetsskäl. Han-

delskamrarna framhåller emellertid, att genom bestämmelsen om att Kungl.

Maj:t skall kunna medge sådant undantag från eljest gällande regler, som

finnes påkallat av överenskommelse med främmande stat, möjlighet yppas

att inom vissa gränser uppfylla de åtaganden från svensk sida, som framti­

da konventioner kan komma att innehålla.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför, alt möjligheten

att sätta lagstiftningen ur kraft för medborgare i vissa länder innebär

diskriminering i förhållande till andra utlänningar och härigenom ter sig

föga tilltalande. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare an­

ser, att Kungl. Maj :ts befogenheter att från tillståndstvång undanta vissa

grupper av utländska rättssubjekt och även vissa näringar bör begränsas

till att avse endast sådana lägen, då undantagen aktualiseras av förhand­

lingar med utländsk makt eller sammanslutningar av utländska makter.

I några yttranden fästs särskilt avseende vid frågan om riksdagens

medverkan vid utformningen av rättsreglerna. Kommerskollegium framhål­

ler, att riksdagen får ta ställning endast till själva ramlagstiftningen med

dess bestämmelser av huvudsakligen formell innebörd men att regleringen

kommer att få sitt materiella innehåll bestämt utan riksdagens medverkan.

En sådan ordning finner kollegiet icke vara från alla synpunkter tillfreds­

107

ställande, men med hänsyn till den föränderlighet, som kan förväntas på detta område, måste den föreslagna lösningen anses ha stora praktiska för­ tjänster. Riksförbundet Landsbygdens folk finner det tveksamt att medge Kungl. Maj :t att med stöd av generella bestämmelser fatta beslut om lättna­ der i lagstiftningen. Enligt förbundets mening bör dylika lättnader i princip underställas riksdagens beslut i varje fall och ej blott prövas i samband med konventionen. Sveriges lantbruksförbund och Svenska handelsagenters för­ ening ger uttryck för samma uppfattning.

Den sakkunniges konstaterande att nuvarande krav på säkerhet för utländska rättssubjekts utskylder inte haft större prak­ tisk betydelse föranleder inte någon erinran. Utgående från detta uttalande av den sakkunnige för remissinstanserna emellertid fram två motsatta upp­ fattningar. På ena sidan görs gällande att kravet på ställande av säkerhet kan väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget. På andra sidan häv­ das att nuvarande goda förhållanden kan befaras gå förlorade, om inte förslaget genomförs i allt väsentligt. Förstnämnda uppfattning har etablering sutredning en, som ifrågasätter, om tillräckliga skäl finns för den sakkunniges förslag. Risk torde finnas för att den föreslagna regeln kan skapa irritation i de internationella förbindelserna utan att denna olägen­ het motsvaras av några väsentliga fördelar för stat och kommun. Om en föreskrift likväl skulle anses önskvärd, anser etableringsutredningen det vara till fyllest med en föreskrift om att säkerhet skall kunna krävas, när skäl därtill föreligger. Sådana skäl skulle kunna vara att vederbörande på goda grunder kan misstänkas vilja etablera sig här blott en tid och därefter avveckla rörelsen i avsikt att undandra sig skatter för på kort sikt särskilt vinstgivande verksamhet. Vad beträffar här bosatta utlänningar anser etableringsutredningen, att de med hänsyn till sin anknytning till riket bör även i detta avseende behandlas som svenska medborgare och alltså icke avkrävas borgen eller annan säkerhet. Liknande uttalanden görs av läns­ styrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, näringsfrihetsom­ budsmannen, statens pris- och kartellnämnd, Stockholms handelskammare samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare.

Den motsatta uppfattningen företräds av överståthållarämbetet, läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län, statens jordbruksnämnd, Skånes han­

delskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gävle, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund samt Tjänstemännens centralorganisation, av vilka re­ missinstanser först angivna tre handelskamrar dock instämmer i etablerings- utredningens förslag, att säkerhet ej skall krävas av utlänningar, som är bosatta här i riket. Statens jordbruksnämnd anför, att den omständigheten, att ställd säkerhet i allmänhet inte har behövt tas i anspråk, knappast kan åberopas som grund för antagande, att säkerhet i allmänhet ej är erforder­ lig. Själva det förhållandet att full säkerhet är ställd har ju rimligen be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

rövat de utländska företagarna varje intresse av att söka undandra sig sina

skatteförpliktelser. Den av etableringsutredningen föreslagna regeln, att

säkerhet skall krävas endast när skäl därtill föreligger, blir mycket svår

att handha för den tillämpande myndigheten. Denna måste då, om säker­

het skall begäras, enligt etableringsutredningens egen exemplifiering göra

gällande, att man på goda grunder misstänker, att vederbörande avser

att undandra sig sina skyldigheter. Det vore enligt nämndens mening lämp­

ligare att bibehålla den bestämmelse som den sakkunnige föreslagit. Genom

en på denna grundad lämplig praxis torde man kunna både gardera det

reella säkerhetsbehovet och undvika den av etableringsutredningen be­

farade irritationen i de internationella förbindelserna.

Kommerskollegium biträder den sakkunniges förslag till uppmjukning av

nu gällande krav på säkerhet för skatter men är dock i likhet med elable-

ringsutredningen närmast böjt för att förorda, att kravet helt slopas.

Under erinran att enligt gällande överenskommelser indrivningsåtgärder

kan vidtas mot personer bosatta i de skandinaviska länderna, ifrågasätter

överståthållarämbetet, om inte utlänningar bosatta i våra nordiska grann­

länder borde i fråga om ställande av säkerhet för skatter jämställas med

utlänningar bosatta i Sverige.

Beträffande den lagtekniska avlattningen av de föreslagna reglerna om

skyldighet att ställa säkerhet för skatt anser dubbelbeskattningssakkunniga

det rationellt att begränsa säkerhetens storlek inom eu jämförelsevis snäv

ram men medge att säkerheten får tas i anspråk även för andra skatter

och avgifter. I det förstnämnda hänseendet vill dubbelbeskattningssakkun­

niga endast ifrågasätta en befogenhet för den prövande myndigheten att

om särskilda skäl föreligger bestämma säkerheten till högre belopp än som

följer av huvudregeln. Därvid har dubbelbeskattningssakkunniga närmast

avsett utlänningar, som väntas få låg nettoinkomst men som har betydande

lönekostnader och därmed också en avsevärd skyldighet att inleverera käll­

skatt för anställda. Dubbelbeskattningssakkunniga framhåller vidare, att

ställandet av säkerhet erfordras främst beträffande sådana utlänningar,

som i sin näring inte har fasta anläggningar av större värde. Detta gäller

exempelvis agentrörelser utan egna varulager.

I andra yttranden förs fram olika förslag om säkerhetens storlek och

om vad ställd säkerhet bör avse. I sistnämnda hänseende har nämnts skat­

ter på vilka förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

är tillämplig, sjömansskatt, bevillningsavgifter enligt förordningen om be­

villningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, olika avgifter inom

jordbruksregleringens ram samt pensionsavgifter och andra försäkringsav­

gifter berörande de anställda.

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 dr 1968

109

Departementschefen

Allmänna synpunkter

I fråga om rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i Sverige gäller sedan gammalt bestämmelser, som saknar motsvarighet beträffande svens­ ka rättssubjekt. Allmänna bestämmelser om utlänningars näringsutövning finns i näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln är att utlänningar måste ha särskilt tillstånd för att kunna utöva näringsverksamhet här i riket. Åtskilliga näringsgrenar, t. ex. jordbruk och annan s. k. urproduktion, fal- lei dock utanför förordningens tillämpningsområde. Sådana näringar an­ ses utlänningar kunna utöva fritt, om inte särskilda regler i andra författ­ ningar hindrar det. Utländska juridiska personers näringsutövning i Sve­ rige sker i allmänhet genom svenska dotterbolag. För dotterbolagets verk­ samhet gäller då samma regler som för andra svenska juridiska personer. Utländska bolag och ekonomiska föreningar kan emellertid också driva nä­ ring här genom filial. Bestämmelser härom ges i lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den s. k. filiallagen. Rätten att använda filialformen är beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t.

Utöver dessa allmänna bestämmelser finns ett flertal andra föreskrifter, som rör utländska rättssubjekts näringsutövning. I olika sammanhang har sålunda föreskrivits, att utländskt rättssubjekt inte alls eller endast efter särskilt tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva 'iss \erksamhet eller förvärva viss egendom. Av grundläggande betydelse för utlännings möjligheter att här idka näring är vidare utlänningslagen och utlänningskungörelsen.

Den sakkunniges förslag beträffande utländska rättssubjekts rätt att idka näring innebär, att allmänna bestämmelser om sådan rätt skall tas upp i en ny lag, som skall ersätta näringsfrihetsförordningens och filiallagens reg­ ler i ämnet. Som framgår av det föregående ansluter jag mig till detta för­ slag om lagstiftningens uppläggning.

En grundläggande fråga vid revisionen av bestämmelserna om utländska näringsidkare är, om den nya lagstiftningen skall ha samma formellt re­ striktiva karaktär som nu gällande. Till en början bör här framhållas, att de nuvarande bestämmelserna i praktiken tillämpas liberalt. Som har på­ pekats vid remissbehandlingen, måste också erfarenheterna av den utländs­ ka etablering, som förekommit under senare tid, anses övervägande posi­ tiva. Andra faktorer, som måste tillmätas stor betydelse vid utformningen av den nya lagstiftningen, är den ökade ekonomiska samverkan mellan

länderna och strävandena mot större likställighet mellan skilda länders

medborgare.

Den sakkunnige har närmare övervägt de omständigheter som kan anfö­

ras till stöd för att huvudregeln alltjämt bör vara, att utländska rättssub­

jekt endast under vissa förutsättningar skall ha rätt till näringsutövning.

Sådana omständigheter är enligt den sakkunnige dels vissa allmänna in­

tressen av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ord-

ningsmässig natur, dels särskilda förhållanden, som hänger samman med

en utländsk näringsidkares person och domicil. Från näringspolitisk och

samhällsekonomisk synpunkt anses det sålunda betydelsefullt, att det finns

ett skydd mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet.

Det är också av betydelse från allmän synpunkt, att utländsk näringsidka­

re driver sin verksamhet så, att säkerhets-, ordnings- och hälsovårdsintres-

sen etc. inte åsidosätts. Vidare kan ett rättssubjekts utländska nationalitet

i och för sig och, i förekommande fall, domicil utomlands medföra vissa

komplikationer i rättsligt avseende. I detta sammanhang framhåller den

sakkunnige vidare bl. a. vikten av att de utländska näringsidkarna är för­

trogna med svensk rättsuppfattning samt med svenska affärsbruk och ar-

hetsmarknadsförhållanden.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att

även för framtiden vissa särskilda bestämmelser behövs

i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. Den

sakkunnige anför därvid, att det är uppenbart att en utländsk näringsidkare

vid sin verksamhet här i riket måste vara underkastad alla de fö­

reskrifter av social, poli t irättslig eller annan art, vil­

ka enligt skilda författningar gäller för näringsverksamhet. Eu uttryck­

lig bestämmelse om detta anser den sakkunnige emellertid vara lämplig i

tydlighetens intresse. Klart är att beträffande förhållanden, som regleras

genom författningar av nu berörd art, en utländsk näringsidkare är under­

kastad svensk myndighets och svensk domstols avgöranden på samma sätt

som svenska näringsidkare. Den sakkunnige anser vidare, att den nya la­

gen liksom filiallagen bör innehålla föreskrifter om att svensk

civillag skall vara tillämplig på de rättsförhållanden, som

rör näringsverksamheten här i riket. Likaså bör klart fastställas, att

svensk d o m s r ä 11 föreligger i civilrättsligt hänseende. Olägenheter

kan tänkas uppkomma om näring drivs av utlänning, so m ä r

omyndig eller i konkurs. För närvarande gäller att endast myn­

dig utlänning kan medges rätt att idka näring här, och i praxis har dess­

utom ställts krav att han ej är i konkurs. Den sakkunnige anser det befo­

gat att upprätthålla dessa krav även i fortsättningen. I fråga om utländska

näringsidkare med domicil utomlands pekar den sakkunnige på

de olägenheter som kan uppkomma för svenska myndigheter och för den

utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

in

på grund av svårigheter att komma i kontakt med näringsidkaren. Vid till- lämpningen av näringsfrihetsförordningen har i de fall, då utlänningar som inte är bosatta i Sverige fått näringstillstånd, föreskrivits att utlänningen skall ha ett här bosatt ombud, som är svensk medborgare. Beträffande ut­ ländsk juridisk person gäller enligt filiallagen, att här i landet skall finnas förvaltningsorgan, som både har befogenhet att företräda företaget med av­ seende på verksamheten här i landet och står visst ansvar för denna. Då läget i många avseenden är likartat när en utomlands bosatt utlänning dri­ ver näring här, anser den sakkunnige att det även i sådant fall bör finnas en person som dels har befogenhet att företräda utlänningen, dels ansvarar för verksamhetens behöriga bedrivande. I fråga om utländska juridiska personer bör utöver behovet av ett förvaltningsorgan uppmärksammas vik­ ten av att till skydd för tredje man uppställs regler om kont­ roll, som åtminstone i viss mån svarar mot dem som gäller för svenska bolag och ekonomiska föreningar. Sådana föreskrifter finns nu i filiallagen.

Bestämmelser av den innebörd som nu redovisats kan i viss utsträckning tillgodose de synpunkter som gör sig gällande i fråga om utländska rätts­ subjekts näringsutövning här. Detta gäller emellertid inte alla förhållanden. Därför bör enligt den sakkunnige en tillståndsprövning bibehål­ las. Detta fordras dels för att de näringspolitiska och samhällsekonomiska synpunkterna skall kunna tillmätas betydelse i enskilda fall, dels för att en utlännings personliga förhållanden som är av annan än rättslig art skall kunna beaktas. Den sakkunnige framhåller, att tillståndsprövningen — till skillnad från de föreslagna bestämmelserna om tillämpligheten av svensk rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare m. in. — in­ nefattar moment som är diskriminerande mot utländska rättssubjekt.

Den sakkunnige påpekar att beträffande vissa kategorier utländska rätts­ subjekt och på vissa områden av näringslivet skäl kan föreligga att göra kontrollen mindre omfattande, bl. a. med hänsyn till interna­ tionella överenskommelser. Oavsett vilka åtaganden från svensk sida som slutligen kan bli aktuella i fråga om etableringsrätten, bör den nya lagstift­ ningen enligt den sakkunnige utformas med tanke på att sådana åtaganden kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt skall medges vidgad etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige väsentligen kunna ordnas inom ramen för en tillståndsprövning. Också formliga undantag från annars gällande regler, främst från tillståndstvånget, förutsätts kunna kom­ ma i fråga. Även oavsett konventioner bör utlänningar, som varit bosatta i Sverige längre tid, kunna behandlas särskilt gynnsamt.

Den sakkunnige har även övervägt behovet av undantag från tillstånds­ tvånget med hänsyn till att vissa näringar hittills varit fria för utländska rättssubjekt på grund av att de fallit utanför näringsfrihetsförordningens och filiallagens näringsbegrepp. Den nya lagstiftningen bör enligt den sakkunniges mening i princip omfatta all verksamhet, som enligt all­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

mänt språkbruk innefattas i uttrycket näring. Han anser emellertid, att det

i dagens läge kan vara skäl att göra undantag för vissa näringar, som hit­

tills varit fria.

Den nya lagstiftningen bör sålunda enligt den sakkunnige innehålla —

förutom särskilda bestämmelser av den art som förut angivits — den h u-

vu dregel n att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning skall

vara beroende på tillstånd. Undanlag från tillståndskravet bör kunna

komma i fråga såväl för vissa kategorier utländska rättssubjekt som för

särskilda näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår att Kungl. Maj :t i lagen

bemyndigas fastställa de undantag som kan behövas för en snabb och smi­

dig anpassning till, framför allt, ändrade konjunkturförhållanden och nya

konventioner. Det bör enligt den sakkunnige även ankomma på Kungl.

Maj:t att bestämma ändringar i normerna för tillståndsgiv-

ninge n.

Den sakkunniges förslag till ny lagstiftning om utländska näringsidkare

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet

remissinstanser. Även jag anser alt förslaget i huvudsak bör genomföras.

Ett par handelskamrar har ansett, att lagstiftningen kan anstå i avvaktan

på den internationella utvecklingen. Som jag tidigare framhållit bör emeller­

tid lagstiftningsfrågan inte ytterligare skjutas på framtiden.

Vad den sakkunnige anfört till stöd för att särskilda bestämmel­

ser behövs om utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket har

inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. De föreslagna bestäm­

melserna om tillämpligheten av svensk rätt, om svensk domsrätt, om verkan

av omyndighet och konkurs, om särskild föreståndare för verksamheten i

vissa fall samt om kontroll av juridiska personer har inte heller föranlett

erinran. I stort sett kan även jag biträda den sakkunniges förslag i dessa de­

lar. I ett par avseenden vill jag dock förorda jämkningar av de föreslagna

reglerna. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Även förslaget att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning i prin­

cip skall vara beroende av tillståndsprövning har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Ar­

betsmarknadsstyrelsen har dock satt i fråga, om särskilda spärrar för ut­

ländsk etablering här i landet bör upprätthållas. Fullmäktige i riksbanken

har uttalat eu allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man

avstår från generellt lillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.

För min del anser jag övervägande skäl tala för att den sakkunniges förslag

godtas. Som etableringsutredningen påpekat är det vanskligt att bedöma,

vilka konsekvenserna skulle bli, om vi avskaffade alla restriktioner på detta

område, innan andra länder är beredda att ta ett sådant steg. Den sakkun­

niges förslag kan, som påpekats vid remissbehandlingen, karakteriseras som

en kodifiering av gällande rätt och som en teknisk modernisering av lagstift­

ningen. Mera djupgående ändringar bör enligt min mening inte göras för

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

113

närvarande. Det får i delta sammanhang inle förbises att tillämpningen av de nuvarande tillståndsreglerna är mycket liberal. Samma principer bör gälla i fråga om de nya reglerna. De närmare grunderna för tillståndspröv­ ningen behandlas i särskilda avsnitt i det följande.

I ett avseende innebär den sakkunniges förslag en väsentlig ändring i vad som nu gäller, nämligen i fråga om möjligheten för Kungl. Maj :t att medge undantag från reglerna. Genom att sådan möjlighet införs skapas, som understrukits i flera remissyttranden, förutsättningar för eu smidig anpass­ ning till skiftande förhållanden. Detta innebär att de synpunkter jag inled­ ningsvis anfört om hänsyn till de internationella samarbetssträvandena kan beaktas. Bl. a. kan framhållas alt förevarande lagstiftning inte kommer alt medföra några svårigheter vid en svensk anslutning till EEC. Jag anser där­ för, att Kungl. Maj :t som den sakkunnige föreslagit bör få fullmakt att med­ ge undantag från bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det förutsätts, att fullmakten i frågor av större räckvidd skall utnyttjas endast till att full­ följa principiella ställningstaganden från riksdagens sida. Bl. a. med hänsyn till detta bör fullmakten utformas något annorlunda än den sakkunnige föreslagit. Till denna fråga återkommer jag i senare avsnitt.

Som näringsidkande enligt näringsfrihetsförordningen anses även del­ tagande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som drivs av svenskt handelsbolag. Motsvarande bör som den sak­ kunnige anfört gälla enligt den nya lagen.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Som tidigare anförts faller vissa näringsgrenar utanför näringsfrihets- förordningens tillämpningsområde. Detta gäller s. k. urproduktion — som går ut på att frambringa naturalster och råämnen — samt immateriell pro­ duktion. Förordningen har alltså ej ansetts tillämplig på sådana näringar som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske, vetenskaplig och konst­ närlig verksamhet, fullgörande av personliga tjänster, t. ex. av läkare och lärare, samt konsultativ verksamhet. Skälen för att de utländska rättssub­ jektens etablering som näringsidkare här i riket skall vara underkastad kontroll gäller emellertid för alla näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår där­ för, att den nya lagstiftningen i princip skall omfatta näringsidkan­ de i vidsträckt bemärkelse. Han förutsätter därvid, att vissa näringsgrenar i administrativ ordning skall kunna undantas från kontrollen när detta anses lämpligt.

Den sakkunniges förslag om lagstiftningens räckvidd har inte mött någon invändning vid remissbehandlingen, och det bör enligt min mening godtas. Förslaget innebär att den nya lagstiftningen formellt får något större räck­ vidd än de nuvarande reglerna om utländska rättssubjekt. Detta får dock inte tolkas som ett avsteg från den liberala inställning till utländska närings­

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

utövare som råder i Sverige. Skälen till ändringen är av systematisk och

principiell art. Det är knappast möjligt att vid lagstiftningens modernise­

ring bygga på näringsfrihetsförordningens näringsbegrepp, som tillkommit

under samhällsförhållanden vilka mycket avviker från nutidens. Avsikten

är däremot inte att försämra de utländska rättssubjektens möjligheter att

idka näring. Med hänsyn härtill bör, såsom också den sakkunnige föreslagit,

de näringsgrenar som f. n. kan utövas fritt av utlänningar så långt möjligt

undantas från tillståndstvånget. Enligt den sakkunnige skall regler om så­

dana undantag utfärdas i administrativ ordning. Reglerna synes dock ha

sådan karaktär att de bör ingå i själva lagen. Jag återkommer senare till

denna fråga.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt be­

märkelse, kan del knappast komma i fråga att i lagtexten räkna upp alla de

särskilda näringsfång, som skall falla under lagen. Som den sakkunnige

föreslagit bör därför i lagtexten endast anges, att lagen avser idkande

av näring här i riket. I likhet med den sakkunnige anser jag, att

lagtexten inte bör innehålla någon definition av vad som avses med idkande

av näring.

Emellertid har den sakkunnige utförligt diskuterat, vilka omständig­

heter som medför, att en verksamhet är att anse så­

som näringsidkande. Hans uttalanden i denna fråga har i allmän­

het lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag instämmer i hu­

vudsak i dessa uttalanden. På ett par punkter bör emellertid uttalandena

kompletteras.

Den sakkunnige har anfört, att ett utländskt transportföretag under vissa

förutsättningar bör kunna fritt upprätta kontor här för bl. a. upplysning,

reklam och biljettförsäljning. Med anledning av en anmärkning från en re­

missinstans vill jag framhålla, att friheten att öppna kontor av denna art

avses gälla endast för transportföretag, som befordrar varor eller passagerare

till eller från Sverige. I sådana fall kan nämligen kontorets verksamhet be­

traktas som blott ett underordnat led i transportverksamheten. Om kontoret

upprättas av t. ex. en utländsk resebyrå, bör däremot tillstånd regelmässigt

fordras.

Vid remissbehandlingen har vidare invändningar riktats mot den sak­

kunniges uttalande, att enbart förvaltning av värdepapper inte kan betrak­

tas som näringsidkande. För min del anser jag, att yrkesmässig förvaltning

av värdepapper för annans räkning alltid måste anses som näringsverksam­

het. Lika klart synes vara, att en enskild person inte kan anses vara närings­

idkare blott därför att han förvaltar sina egna eller närståendes värdepap­

per. Mera tveksam kan frågan vara, när det gäller juridiska personer, vilka

har som enda uppgift att äga och förvalta värdepapper. Enligt min mening

bör i sådana och likartade fall näringsverksamhet i regel anses föreligga

även när den juridiska personen utövar endast obetydlig aktivitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

115

Den gjorda bestämningen av begreppet näringsidkande anknyter i många avseenden till motsvarande begrepp i varumärkeslagen men är något mindre vidsträckt än detta. Bl. a. skall den som idkar konstnärlig eller vetenskap­ lig verksamhet inte anses som näringsidkare enligt förevarande lagförslag i motsats till vad som gäller enligt varumärkeslagen. Några remissinstanser har anfört, att det är olämpligt att i den nu föreslagna lagens näringsbe- grepp lägga in en annan mening än den som begreppet har i bl. a. varumär­ keslagen. Även om en fullständig samordning mellan lagarna är önskvärd från systematisk synpunkt, är enligt min mening en sådan samordning inte möjlig. Detta beror på att lagarna fyller olika uppgifter. En konstnär eller en författare anses böra ha möjlighet att skaffa sig varumärkesskydd och betraktas alltså som näringsidkare enligt varumärkeslagen, men anledning saknas att föra in sådan verksamhet under den näringsrättsliga regleringen. Det förefaller otänkbart att t. ex. en utländsk författare skulle behöva nä­ ringstillstånd för att vara verksam i Sverige. Det torde inte heller vara möj­ ligt att anse verksamhetsformer av denna art principiellt falla under den nya lagen men undanta dem från bestämmelserna om tillståndstvång genom en särskild regel. En sådan undantagsregel synes nämligen inte kunna ut­ formas så, att den inbegriper varje verksamhetsform, som faller under varu­ märkeslagens näringsbegrepp men för vilken rimligen inte bör krävas till­ stånd enligt förevarande lagstiftning.

Det anförda bör inte undanskymma det förhållandet, att begreppet nä­ ringsidkande i det stora hela har samma innebörd i förevarande lag som i varumärkeslagen. I vissa gränsfall bör emellertid förevarande lag tolkas, icke på grundval av varumärkeslagens begreppsbildning utan med hänsyn till näringslagstiftningens allmänna syften.

Särskilda frågor rörande utlänningar

Tillståndsprövningen

Vid tillståndsprövningen bör som tidigare anförts beaktas dels samhälls­ ekonomiska och näringspolitiska synpunkter, dels utlänningens personliga förhållanden.

Vilken betydelse de samhällsekonomiska och näringspo­ litiska synpunkterna bör tillmätas beror enligt den sakkunnige på, utom konjunkturläget, bl. a. arten och antalet av de ansökningar, som kommer att göras. Så länge den utländska etableringen liksom hittills har begränsad omfattning, blir dessa synpunkter av mera underordnad bety­ delse. De får tillmätas större vikt exempelvis om antalet ansökningar, all­ mänt sett eller beträffande viss näringsgren, ökar i väsentlig grad. Den sak­ kunnige anför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka all­ männa normer som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndspröv­ ningen. Därvid bör bl. a. beaktas Sveriges åtaganden genom konventioner.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 08 år 1068

Möjlighet bör även finnas att beakta reciprocitetssynpunkter, dvs. om i sö­

kandens hemland en svensk medborgare kan få motsvarande rätt till närings-

utövning. Något uttryckligt krav på reciprocitet bör dock inte uppställas.

I likhet med vad som nu tillämpas bör ej heller ställas krav på yrkeskunnig-

het — utöver vad som gäller för svenska medborgare i motsvarande fall.

Den sakkunnige diskuterar vidare i vad mån det — i ärenden som inte rör

ambulatorisk handel o. d. — bör prövas, om från svensk synpunkt eu verk­

samhet är önskvärd eller inte. Han anför därvid, att i nuvarande praxis inte

närmare prövas, om verksamheten är önskvärd eller behövlig från allmän­

hetens synpunkt eller medför olägenhet för övriga näringsidkare i orten.

Även för framtiden bör gälla, att någon sådan prövning med hänsyn till lo­

kala förhållanden ej skall ske. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar den

sakkunnige — förutom att det inte finns lokala organ som är lämpade för

prövningen — att en etableringskontroll av denna natur skulle vara främ­

mande för den svenska inställningen till konkurrensspörsmål. Lokala kon­

kurrensförhållanden bör sålunda inte beaktas. En annan sak är att kon­

kurrensfrågor kan bli av allmän näringspolitisk betydelse och på den grun­

den böra bedömas från de allmänna synpunkter som tidigare berörts.

Ett par remissinstanser har satt i fråga, om en behovsprövning grundad

på näringspolitiska intressen är lämplig. Enligt en instans hör frågan, huru­

vida i ett visst läge behovsprövning skall tillämpas, avgöras lagstiftnings­

vägen. Andra instanser understryker vikten av att en näringspolitisk be­

dömning sker i tillståndsärendena. För egen del anser jag, att den sakkun­

nige gjort en lämplig avvägning av de intressen som här gör sig gällande.

De samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna bör sålunda

under nuvarande förhållanden tillmätas underordnad betydelse. Praxis i

tillståndsärendena bör därför alltjämt vara liberal. Särskilt vill jag under­

stryka, att lokala behovs- och konkurrenssynpunkter ej bör beaktas. Möj­

ligheten att i tillståndsärenden ta samhällsekonomiska och näringspolitiska

hänsyn bör emellertid inte helt upphöra. Under förändrade förhållanden

kan det vara önskvärt att tillmäta sådana hänsyn större vikt än nu. Det

torde som den sakkunnige föreslagit få ankomma på Kungl. Maj :t att när­

mare bestämma, vilka normer som skall gälla i detta hänseende.

Svenska åtaganden i kon ventio n e r måste även beaktas i detta sam­

manhang. I nuvarande läge bör främst uppmärksammas EFTA-konventio-

nen, det nordiska samarbetet och den europeiska bosättningskonventionen.

Jag har inledningsvis antytt, att större klarhet nåtts om innebörden av

EFTA-konventionens etableringsregler, genom att medlemsländerna enats

om vissa grunder för reglernas tolkning och praktiska tillämpning. Främst

kan nämnas, att medborgare i ett EFTA-land skall ha rätt att utan diskri­

minerande behandling etablera handelsföretag i ett annat EFTA-land för

handel med s. k. EFTA-varor. Principerna för prövningen av ärenden rö­

rande medborgare i konventionsstaterna kommer emellertid inte att ändras

117

genom den nya lagstiftningen. En särskild fråga i detta sammanhang, näm­ ligen kravet på säkerhet för skatter, behandlas i ett följande avsnitt.

Prövningen av utlänningens personliga förhållanden bör liksom nu endast gå ut på att få fastslaget, om allvarligare anmärk­ ningar är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. Vilka krav som hör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras beror, som den sakkunnige anfört, i ej ringa grad på vilken tid utlänningen varit bosatt i Sverige. Den sakkunnige har närmare utvecklat de grunder efter vilka prövningen bör ske. Dessa synpunkter har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, och även jag ansluter mig i huvudsak till dem. Jag vill understryka, att prövningen i regel skall vara av summarisk karaktär och att den inte avses omfatta någon ingående granskning av alla sökandens personliga omständigheter. I fråga om utlänning, som är bosatt här i riket, torde tillstånd endast i undantagsfall behöva vägras.

Beträffande utlänning som är bosatt utomlands bör, som den sakkunnige anfört, särskilda skäl krävas för att näringstillstånd skall beviljas. Enligt min mening bör detta krav anges i själva lagtexten. Denna fråga kommer att beröras närmare i specialmotiveringen.

Särskilda regler för vissa näringar

Näringsfrihetsförordningen ger särskilda föreskrifter för utlänningar i fråga om vissa näringar. Dessa näringar är — förutom gårdfarihandel, rea­ lisation och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutranspor­ ter, redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergs­ hantering hörande verksamhet. Som den sakkunnige anfört kan det inte anses erforderligt att ta in motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Be­ träffande varutransporter torde det sålunda utan särskild föreskrift stå klart, att näringstillstånd medför rätt att företa sådana transporter som har naturligt samband med den näringsverksamhet tillståndet avser. Även de övriga nu berörda specialreglerna kan utan olägenhet utgå. I likhet med den sakkunnige anser jag det emellertid lämpligt att från tillståndstvång undan­ ta — jämte vissa andra näringar som behandlas i det följande — rederi­ rörelse med svenskt fartyg, i vilket utlänningen äger del.

Även andra författningar innehåller bestämmelser om utlän­ ningars rätt att utöva vissa näringar. Enligt några författningar gäller ovill­ korligt förbud för utlänning att utöva näring av bestämt slag. Självfallet skall inte den nya lagen medföra någon ändring i detta avseende. Utanför näringsfrihetsförordningen finns vidare en del bestämmelser om att utlän­ ning efter särskilt tillstånd kan bli berättigad att driva viss verksamhet. Sådana bestämmelser gäller för bl. a. givande av offentliga föreställningar, kustfart och insjöfart, inrikes luftfart, gruvdrift och bearbetande av mineral­ fyndighet. Den sakkunnige har inte ansett, att dessa verksamhetsgrenar bör tas undan från den nya lagen på den grund att tillståndsprövning skall

Kiingl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

ske enligt andra författningar. Jag instämmer i vad den sakkunnige anfört

i denna fråga.

I vissa äldre författningar finns, som den sakkunnige närmare angivit,

regler om rätt för utlänning att på vissa villkor idka uppköp av fisk under

pågående sillfiske vid Bohusläns kuster. Vidare har med anledning av kon­

ventioner meddelats en del föreskrifter som rör utlänningars rätt att driva

viss näringsverksamhet. Föreskrifter av denna art förekommer i författ­

ningar angående danska fiskares rätt att här avyttra fisk, angående fiske

i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart och angående norska

flyttlappars rätt till renbetning m. m. Som den sakkunnige föreslagit bör

fastslås att den nya lagen inte lägger hinder i vägen för ifrågavarande verk­

samhet.

En viktig fråga är, om näringar, som enligt gällande rätt

är fria för utlänningar, även i fortsättningen hör tas undan

från tillståndstvång. Den sakkunnige framhåller att de skäl som motiverar

kontroll över utländsk näringsverksamhet i princip gäller även när fråga är

om näringar som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tillämpnings­

område. Men även om den nya lagen därför i och för sig bör avse också så­

dana näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat att i viss ut­

sträckning ta fasta på att det hittills icke yppats några större olägenheter av

att tillstånd ej har krävts för vissa näringar. Den sakkunnige anser, att i

dagens läge undantag från tillståndstvång bör gälla inom urproduktionens

område för jordbruk jämte binäringar samt skogsbruk och fiske. Han erin­

rar om den begränsning av utlänningars möjligheter att etablera sig på

dessa områden, som ändå föreligger på grund av de bestämmelser som gäller

om utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans rätt att fiska på

svenskt vatten. Vidare bör enligt den sakkunnige inom den immateriella

produktionens område undervisningsverksamhet och verksamhet som lä­

kare, tandläkare och veterinär tas undan från tillståndstvånget. För rätten

att utöva de tre sistnämnda yrkena gäller särskilda behörighetsregler.

Beträffande utformningen av reglerna om de nu angivna

undantagen anför den sakkunnige följande. I lagens övergångsbestämmelser

bör föreskrivas, att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till nä­

ringsverksamhet som med anledning av överenskommelse med främmande

stat redan har föreskrivits för medborgarna i sådan stat. I den mån eljest

— enligt det förut sagda eller på grund av framtida överväganden — befin-

nes motiverat att beträffande viss näring göra undantag från tillståndstvång

eller från lagens föreskrifter i övrigt, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att

förordna därom. Lagen bör därför innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t

att utfärda bestämmelser i nu berörda hänseenden.

Den sakkunniges förslag om undantagsbestämmelser för vissa närings­

grenar har under remissbehandlingen inte mött någon invändning i sak.

Det tillgodoser också i allt väsentligt de synpunkter jag tidigare anfört om

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

119

att de nya reglerna inte bör inskränka de möjligheter att idka näring, som utlänningarna f. n. har. Reglerna bör dock enligt min mening utformas på annat sätt än den sakkunnige föreslagit. Förslaget att det skall ligga i Kungl. Maj :ts hand att förordna om undantag är grundat på tanken att un­ dantagsreglerna skall kunna ändras smidigt. Kretsen av näringar, som är undantagna från tillståndstvång, skulle enligt den föreslagna ordningen kunna utvidgas eller inskränkas utan större omgång. Enligt min mening finns dock knappast beträffande dessa regler något behov av att kunna vidta dylika snabba ändringar. De föreslagna undantagsreglerna är uttryck för ett rättsläge, som bestått oförändrat under mycket lång tid och som inte avses bli väsentligt ändrat genom den nya lagstiftningen. Med hänsyn här­ till torde regler om generella undantag från tillståndstvång beträffande sär­ skilda näringar inte böra ges utan riksdagens medverkan. Uttalanden i denna riktning har även gjorts av några remissinstanser. Jag förordar på grund av det anförda, att de ifrågavarande undantagsreg­ lerna tas in i lagen och inte som den sakkunnige föreslagit i till- lämpningskungörelsen. Härigenom minskas även i viss mån de principiella betänkligheter vilka — såsom några remissinstanser framhållit — kan an­ föras mot att bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t, i stället för lagens regler, i praktiken blir de oftast tillämpade.

Lagregelns innehåll bör i stort sett överensstämma med den sakkunniges förslag till bestämmelse i tillämpningskungörelsen — frånsett det tidigare nämnda, speciella undantaget för uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet. Regeln om undantag bör alltså gälla endast för i Sverige bosatta utlänningar. Regeln bör ha den formen att utlänningar, som uppfyller detta villkor, skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar. Jag anser inte nödvän­ digt att ställa upp krav på att utlänningen skall vara myndig och ej i kon­ kurs. Något sådant villkor gäller inte f. n. beträffande de näringar som faller utanför näringsfrihetsförordningen.

Föreskrift om att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till nä­ ringsverksamhet som redan har föreskrivits med anledning av överenskom­ melse med främmande stat bör som den sakkunnige föreslagit tas in i övergångsbestämmelserna. Den nyss berörda föreskriften om undantag för vissa äldre regler om uppköp av fisk och därmed sammanhängande verk­ samhet bör lämpligen meddelas på samma sätt.

För tydlighets skull bör påpekas, att vad som i detla avsnitt anförts om riksdagens medverkan vid tillblivelsen av undantagsbestämmelser avser en­ dast de regler som utan samband med överenskommelser om internationellt ekonomiskt samarbete ger utlänningar generell rätt att idka vissa näringar. Jag återkommer i följande avsnitt till frågan om rätt för Kungl. Maj :t att i övrigt medge undantag från lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

120

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Utöver undantagsregler för särskilda näringar bör övervägas, i vad man

undantag bör komma i fråga på det sättet att utlänningar av viss nationali­

tet eller eljest tillhörande en särskild kategori medges rätt till näringsverk­

samhet i allmänhet eller i varje fall rätt till verksamhet på ett mera vid­

sträckt näringsområde.

Den sakkunnige framhåller till eu början, att utlänningar som

fått bosättningstillstånd bör befrias från skyldighet att söka

näringstillstånd. Med hänsyn till de förutsättningar som utlänningslagstift­

ningen uppställer för att bosättningstillstånd skall kunna beviljas bör det

enligt den sakkunnige inte väcka betänkligheter att befria utlänningar med

sådant tillstånd från skyldighet att söka näringstillstånd, liksom de redan

befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd. Jag instämmer i denna upp­

fattning som biträtts också av flera remissinstanser.

Beträffande nordiska medborgare tillämpas eu liberal till-

ståndspraxis i enlighet med en rekommendation från Nordiska rådet, men

f. n. föreligger inte sådana överenskommelser med de nordiska grannlän­

derna angående etableringsrätten att direkta undantagsbestämmelser be­

hövs. Inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetet kan det emeller­

tid bli aktuellt att ta undan danska, finska, isländska och norska medborga­

re från tillståndstvånget.

Undantag kan vidare vara påkallade med hänsyn till andra interna­

tionella överenskommelser. Den sakkunnige har i detta sam­

manhang redogjort för bestämmelser i den europeiska bosättningskonven-

tionen, EFTA-konventionen och Romfördraget.

Den europeiska bosättningskon ven tio nen bör beaktas

vid lagens utformning, även om Sverige — till skillnad från bl. a. Danmark

och Norge — ännu ej ratificerat konventionen. Liksom den sakkunnige an­

ser jag, att konventionen inte nödvändiggör några särskilda bestämmelser

utöver särbestämmelsen för utlänningar med bosättningstillstånd.

Den sakkunnige framhåller, att etableringsreglerna i EFTA-konven-

t i o n e n kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya lagens tillstånds-

regler lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen. Några

egentliga undantagsregler behövs således inte med anledning av denna kon­

vention. Även ytterligare överenskommelser, som kan komma att nås under

det fortsatta arbetet inom organisationen, kan tillgodoses inom ramen för

den föreslagna lagens tillstånds- och undantagsregler.

Etableringsreglerna i Romfördraget bör beaktas i detta samman­

hang med tanke på en eventuell svensk EEC-anslutning. Möjligheter bör

alltså föreligga att för medborgare i EEC-stater göra de undantag från la­

gen som kan visa sig erforderliga på grund av ett svenskt åtagande att i

större eller mindre utsträckning tillämpa Romfördragets regler.

Av vad som nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa

Kungl. Maj ds proposition nr 98 år 1968

121

kategorier utlänningar framgår, att sådana undantag f. n. inte är påkallade annat än beträffande utlänningar som har bosättningstillstånd men att yt­ terligare undantag kan tänkas komma i fråga i framtiden.

I fråga om undantaget för utlänningar som har bosättningstillstånd delar jag den sakkunniges uppfattning att regeln härom bör tas in i själva lagen. Regeln bör, som den sakkunnige föreslagit, ha den utformningen att s å- dana utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten till närings utövning. Den sakkunnige har anfört, att de dock bör vara underkastade de allmän­ na föreskrifter, som enligt hans förslag bör gälla oberoende av frågan om tillståndstvång, dvs. beträffande verkan av omyndighet och konkurs, åläg­ gandet alt ha föreståndare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under svensk lag och vara underkastade svensk domsrätt. Ett par remissinstan­ ser har satt i fråga om dessa begränsningar är helt förenliga med bosält- ningskonventionen. För egen del anser jag att kraven på att utlänningen skall vara myndig och ej i konkurstillstånd samt i vissa fall ha föreståndare, vilka krav avviker från vad som gäller för svenska medborgare, inte kan anses vara förenliga med konventionen. Dessa krav bör därför inte tas upp i lagen. — Som den sakkunnige anfört kommer utlänning med bosättnings­ tillstånd alltjämt att vara underkastad de förbud och andra särskilda före­ skrifter för utlänningars utövning av vissa näringsgrenar som finns i andra författningar.

Med tanke på de ytterligare undantag som i framtiden kan föranledas av konventioner anser den sakkunnige, att det av honom föreslagna bemy n- d i g a n d e l för Kungl. M a j : t bör innefatta även befogenhet att för­ ordna, att viss grupp utlänningar skall berättigas att utöva näringsverk­ samhet i allmänhet. Jag har i föregående avsnitt funnit, att Kungl. Maj.-t inte bör kunna utan samband med överenskommelser om internationellt eko­ nomiskt samarbete meddela generella undantag för vissa näringar. Däremot talar starka skäl för ett bemyndigande av den art som den sakkunnige före­ slagit i förevarande avsnitt. Ett sådant bemyndigande torde utgöra en för­ utsättning för att Sverige smidigt skall kunna anpassa sig till de avtal som kan komma att ingås inom ramen för det internationella samarbetet. Sär­ skilt tänker jag därvid på en eventuell anslutning till EEC. Vidare bör Kungl. Maj :t även utan formella avtal mellan de nordiska staterna kunna göra sådana undantag från lagens regler som kan finnas lämpliga med hän­ syn till de nordiska samarbetssträvandena. Jag förordar alltså, att Kungl. Maj :t bemyndigas utfärda undantagsregler av den art som här behandlats. Frågan om bemyndigandets närmare utformning berörs i det följande i sam­ band med frågan om motsvarande bemyndigande beträffande utländska juridiska personer.

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 år 1:968

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år !968

Särskilda frågor rörande utländska företag

Den sakkunnige har framhållit, att hans förslag i allt väsentligt bygger

på samma överväganden som 1955 års lagstiftning om utländska bolag och

föreningar. Han har därför inte funnit anledning till någon allmän ompröv­

ning av denna reglering. Lagen bör emellertid byggas ut i vissa avseenden,

så att den mera fullständigt upptar allmänna näringsrättsliga bestämmel­

ser om utländska juridiska personer.

Förslaget har i denna del inte föranlett någon direkt kritik vid remissbe­

handlingen. I några yttranden har dock anförts, att utländsk etablering i

form av dotterbolag är att föredra framför filialetablering. Jag vill erinra

om att uttalanden i denna riktning gjordes även under förarbetena till filial­

lagen. De bedömanden som då gjordes torde, som etableringsutredningen an­

fört, alltjämt vara bärande. I praktiken har också de utländska företagen i

regel föredragit dotterbolagsformen. Vid bedömningen av nu förevarande

förslag torde emellertid dessa spörsmål kunna lämnas åt sidan, eftersom den

föreslagna utvidgningen av lagens omfattning inte kan tänkas påverka an­

talet utländska filialer i Sverige i någon större utsträckning. Jag biträder

alltså den sakkunniges förslag om uppläggningen av lagstiftningen om ut­

ländska juridiska personer.

Olika företagsformer

Filiallagen gäller endast registrerade utländska bolag och ekonomiska

föreningar. Andra juridiska personer, t. ex. stiftelser, nämns inte i vare sig

filiallagen eller näringsfrihetsförordningen. Av näringsfrihetsförordningen

anses följa, att sådana juridiska personer inte har rätt till näringsutövning

som avses i förordningen, men straff torde inte kunna utkrävas för brott

mot detta förbud. Som den sakkunnige anfört bör klara bestämmelser in­

föras om nu ifrågavarande juridiska personers rättsliga ställning. Även om

det torde bli tämligen ovanligt att sådana rättssubjekt vill driva näring här,

bör denna möjlighet inte uteslutas. Den sakkunnige nämner bl. a., att

etableringsbestämmelserna i vissa konventioner, bl. a. såväl EFTA-konven-

tionen som Romfördraget, gäller även andra juridiska personer än bolag och

ekonomiska föreningar. Han påpekar vidare, att det i vissa fall kan tänkas

vara svårt att bedöma om ett utländskt rättssubjekt är sådant att de regler

som nu gäller för utländska bolag och ekonomiska föreningar är tillämp­

liga. På dessa grunder föreslår den sakkunnige att den nya lagen skall om­

fatta alla utländska juridiska personer. Jag delar denna

uppfattning.

Olika slag av näringsverksamhet

I fråga om utländsk juridisk persons idkande av näring, som faller utan­

för näringsfrihetsförordningens och filiallagens näringsbegrepp, saknas för­

123

fattningsbestämmelser, om man bortser från de särskilt reglerade näring­ arna. Den nya lagen bör, som den sakkunnige föreslagit, beträffande ut­ ländska företag liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta alla slag av näringsverksamhet. I enlighet med den sakkunniges förslag bör dock lämpligen undantag göras i fråga om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, efter­ som en särskild lag härom redan gäller. Med anledning av att frågan om bankrörelse tagits upp i ett remissyttrande vill jag erinra om att så­ dan rörelse enligt lagen om bankrörelse får utövas endast av, förutom riks­ banken, särskilda bankaktiebolag i den ordning som föreskrivs i lagen. En filial till ett utändskt företag kan därför inte, utan att lagen om bankrörelse ändras, beviljas tillstånd att driva bankrörelse i Sverige.

Bestämmelsernas innehåll

Som tidigare anförts bör den nya lagens bestämmelser om juridiska per­ soner i huvudsak bli desamma som i filiallagen. Enligt denna kan utländska bolag och ekonomiska föreningar få Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring här i riket. Filiallagen ger vidare vissa föreskrifter för verksamheten och om firma, registrering, redovisning m. m.

Den sakkunnige har diskuterat i vad mån filiallagens regler kan inne­ bära, att utländska företag behandlas strängare än svenska företag. Han har därvid tagit upp de problem som uppstår, om med främmande stat ingås konvention, som innebär att utländska företag skall kunna idka nä­ ring här på i huvudsak samma villkor som svenska företag. Detta skulle enligt den sakkunnige inte nödvändigt behöva föranleda undantag från lagens bestämmelser om tillståndstvång och ännu mindre från föreskrif­ terna om formerna för verksamheten.

Den sakkunnige har i detta sammanhang berört EFTA-konventio- n e n, som han finner inte hindra att en tillståndsprövning bibehålls. Jag kan här hänvisa till de synpunkter som anförts i fråga om konventionens betydelse för behandlingen av utlänningar. Dessa synpunkter är tillämpliga även beträffande utländska juridiska personer.

Inom Europarådet har numera antagits en konvention om etablering av bolag. Uttrycket bolag i denna konvention omfattar även andra juridiska personer än bolag. Etableringsutredningen har anfört, att de bestämmelser den sakkunnige föreslagit är förenliga med konventio­ nen, och jag finner ej skäl till annan bedömning.

Med hänsyn till etableringsbestämmelserna i Romfördraget, som närmare berörts av den sakkunnige, kan en svensk EEC-anslutning tänkas föranleda, att särskilda undantagsregler kommer att behövas för juridiska personer i medlemsländerna, i huvudsak på samma sätt som i fråga om fy­ siska personer.

Anledning att medge undantag från de nuvarande bestämmelserna om

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

124

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 är 1968

formen för utländska bolags och ekonomiska föreningars verksamhet här

kan också finnas när det gäller verksamhet, som inte omfattas

av näringsfri hetsförordningen och f i 1 i a 11 a g e n men

som förs in under den nya lagens tillämpningsområde. Även om sådan verk­

samhet torde drivas i mycket begränsad utsträckning, instämmer jag i vad

den sakkunnige anfört därom.

Det anförda ger vid handen, att även i fråga om juridiska personer un­

dantag från den föreslagna lagen kan komma att behövas, främst på grund

av internationella överenskommelser. Med hänvisning till vad som tidigare

anförts om motsvarande fråga beträffande utlänningar förordar jag, alt

Kung], Maj: t bemyndigas medge sådana undantag. Be­

myndigandet bör enligt min mening tas upp i en bestämmelse, som omfat­

tar både utlänningars och utländska juridiska personers näringsutövning.

Det bör avse rätt för Kung]. Maj :t att medge undantag från bestämmelse i

lagen, o in del är påkallat med hänsyn till ö verensko in­

ni e 1 s e med f r ä in in a nde makt eller med hänsyn till det

nordiska ekonomiska samarbetet. Därigenom möj liggörs eu

smidig anpassning till den internationella utvecklingen i enlighet med de syn­

punkter som anförts i det föregående. Det blir däremot inte möjligt för

Kungl. Maj :t att t. ex. med hänsyn till konjunkturutvecklingen förordna om

undantag från lagen utan samband med de internationella samarbetssträvan-

dcna. Detta innebär eu avvikelse från den sakkunniges förslag. Skälen för

avvikelsen har tidigare redovisats. Även utan det nämnda sambandet bör

emellertid i enskilda fall avsteg kunna göras från lagens föreskrifter, om

särskilda skäl föreligger. Här kan främst erinras om de undantagsfall då

utländsk juridisk person redan här i riket driver jordbruk eller annan verk­

samhet som inte omfattas av filiallagen. Som den sakkunnige anfört kan det

i sådana fall vara överflödigt att upprätthålla alla kontrollregler i lagen.

Också i fråga om utlänningar torde speciella förhållanden kunna föreligga

som motiverar avsteg från föreskrift i lagen. Jag förordar därför, att full­

makten för Kungl. Maj :t skall gälla även rätt att medge undantag i visst fal!

på grund av särskilda omständigheter. 1

1 det föregående har förordats, att även andra juridiska pers o-

ner än bolag och ekonomiska föreningar skall omfattas

av den nya lagen, men därmed är inte klart vilka möjligheter de bör ha att

idka näring. I och för sig skxdle ett absolut förbud mot näringsutövning av

sådana juridiska personer kunna tänkas. De bör emellertid enligt den sak­

kunnige ha viss möjlighet att få tillstånd till näringsutövning. Den sak­

kunnige framhåller, att endast ett fåtal ansökningar om sådant tillstånd

kan vara att vänta och att tillstånd bör komma i fråga blott under särskilda

förutsättningar. Han understryker därvid kravet att den juridiska perso­

nen skall ha sådan stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra

125

här ingångna avtal. Regeln bör således enligt den sakkunnige utformas så,

att tillstånd som nu avses skall kunna beviljas om

synnerliga skäl föreligger.

Förslaget att tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än bolag

och ekonomiska föreningar har lämnats utan erinran vid remissbehand­

lingen. Också jag biträder detta förslag. På grunder som jag återkommer till

i specialmotiveringen förordar jag även att tillståndsmöjligheten inte be­

gränsas fullt så strängt som den sakkunnige föreslagit. I stället för kravet

på synnerliga skäl bör som förutsättning för tillstånd gälla att särskilda

skäl föreligger.

Om tillstånd meddelas, bör för verksamheten i princip gälla sanuna kont­

rollföreskrifter som för filialer till bolag och ekonomiska föreningar. Skulle

dessa föreskrifter i ett visst fall passa mindre väl med hänsyn till företagets

art, bör som den sakkunnige anfört andra föreskrifter kunna meddelas.

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Näringsfrihetsförordningen och filiallagen föreskriver, att utländska nä­

ringsidkare skall ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under

tre år. Kravet är ovillkorligt. Även i den sakkunniges förslag har tagits upp

bestämmelser om ställande av säkerhet, men de är inte ovillkorliga. Här

bosatta utlänningar föreslås sålunda behöva ställa säkerhet endast om sär­

skilda skäl föreligger. Utlänningar, som är bosatta utomlands, och utländska

företag skall enligt den sakkunniges förslag i regel ställa säkerhet, men

möjlighet skall finnas att medge undantag från detta krav.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar om behovet av fö­

reskrifter om ställande av säkerhet. Å ena sidan anförs, att detta krav kan

väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget med hänsyn till att de nu­

varande reglerna om säkerhet inte haft större praktisk betydelse. Å andra

sidan framhålls, att nuvarande goda förhållanden kan försämras, om reg­

lerna avskaffas.

I likhet med flera remissinstanser anser jag, att det bör övervägas, o m

inte föreskrifterna o in säkerhet helt kan slopas, så­

som även föreslogs av näringsrättsutredningen. Under senare år har ställda

säkerheter behövt tas i anspråk endast ett par gånger om året. Även om

det inte kan uteslutas att flera fall av obetalda skatter skulle ha förekom­

mit, om säkerhet inte hade krävts, torde det kunna sägas att föreskrifterna

bär ringa praktisk betydelse. Som den sakkunnige anfört har vidare käll-

skattesystemet minskat möjligheterna för utlänningar att undandra sig

skattebetalning. På grund av dessa omständigheter har den sakkunnige an­

sett, att här bosatta utlänningar i princip inte skall behöva ställa säkerhet.

Jag vill framhålla, att de anförda skälen i huvudsak kan åberopas till stöd

för att föreskrifterna om säkerhet avskaffas även i fråga om utomlands bo­

satta utlänningar och utländska företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 19(>8

126

Även andra omständigheter talar för att föreskrifterna om säkerhet helt

slopas. Främst fäster jag här avseende vid de internationella förhållandena.

Den sakkunnige har erinrat om den europeiska bosättningsko n-

ventionens föreskrift, att medborgare i konventionsstat icke på de öv­

rigas område skall vara underkastad andra eller högre pålagor, avgifter,

skatter eller utskylder än som tas ut av landets egna medborgare. Den regel

om ställande av säkerhet, som den sakkunnige föreslagit, är visserligen inte

oförenlig med konventionen. Förbehåll kan nämligen göras mot den berörda

föreskriften i samband med ratifikation av konventionen, och dessutom

finns enligt den sakkunniges förslag möjlighet att låta utlänning som tillhör

konventionsstat vara fri från skyldighet att ställa säkerhet. Enligt min me­

ning är det emellertid att föredra, om anpassningen till konventionen kan

få den formen att reglerna om säkerhet får helt utgå.

Av kanske större vikt än det nu anförda är hänsynen till E F T A-s a m-

arbetet. Vid de överläggningar om etableringsfrågor som under de se­

naste åren hållits inom EFTA bär de övriga medlemsländerna vid åter­

kommande tillfällen kritiserat vår lagstiftnings ovillkorliga krav på ställan­

de av säkerhet såsom diskriminerande mot utländska rättssubjekt. Denna

kritik har inte kunnat helt tillbakavisas. Om de undantagsmöjligheter som

den sakkunnige föreslagit införs, kan hävdas att grund för sådan kritik inte

längre föreligger. Det är emellertid även med hänsyn till EFTA att föredra,

att föreskrifterna om säkerhet slopas helt, eftersom då inte heller tveksam­

ma tillämpningsfall kan komma i fråga. Över huvud taget vill jag i detta

sammanhang understryka etableringsutredningens uttalande om den risk

som torde finnas för att den föreslagna regeln kan skapa irritation i de in­

ternationella förbindelserna utan att denna olägenhet motsvaras av väsent­

liga fördelar för stat och kommun.

Ytterligare kan framhållas, att föreskrifter om ställande av säkerhet med­

för ett inte obetydligt arbete för myndigheterna. Det måste prövas, vilket

belopp säkerheten skall gälla och om erbjuden säkerhet är betryggande.

Denna prövning skall ske inte endast i tillståndsärendet utan även därefter

vart tredje år. Antalet ärenden skulle visserligen bli lägre enligt den sak­

kunniges förslag än f. n., men det skulle bli nödvändigt att i varje enskilt

fall bedöma om säkerhet bör krävas eller inte. Ett avskaffande av kravet

på säkerhet medför alltså en administrativ förenkling särskilt i

förhållande till nuläget men även i förhållande till den sakkunniges förslag.

Beträffande de skäl för ett krav på säkerhet i vissa fall som

den sakkunnige anfört vill jag tillägga följande. Grunden till hans förslag

att utomlands bosatta utlänningar i princip skulle vara skyldiga ställa sä­

kerhet är, att det kan riskeras att utlänningen avbryter verksamheten här

utan att betala sina svenska skatter, vilka i regel inte kan indrivas utom­

lands. Orsak till att avkräva en här bosatt utlänning säkerhet har den sak­

kunnige ansett kunna vara, att utlänningen helt nyligen har bosatt sig i

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

riket eller tidigare har misskött sig i skattehänseende. De sålunda åberopade omständigheterna synes dock inte väga särskilt tungt. Jag vill erinra om att tillståndsprövningen till stor del avser utlänningens skötsamhet och per­ sonliga förhållanden i övrigt. Denna prövning har till syfte bl. a. att om möjligt förebygga att näringstillstånd beviljas utlänning som kan befaras undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna. För att utomlands bo­ satt utlänning skall beviljas tillstånd krävs särskilda skäl. Vad utländska företag beträffar gäller som tidigare anförts ett särskilt krav på ekonomisk stadga för rätt till näringsutövning, vilket gör att en föreskrift att företagen skall ställa säkerhet för skatter är av mindre betydelse. Slutligen kan fram­ hållas, att utländska näringsidkare i allmänhet kan antas vara angelägna att söka uppfylla förpliktelserna mot sitt värdland.

På dessa grunder har jag, efter samråd med chefen för finansdeparte­ mentet, inte tagit upp någon bestämmelse om ställande av säkerhet för skatter och avgifter i departementsförslaget. Det föreslås dock, att de sä­ kerheter som har ställts före lagens ikraftträdande övergångsvis skall gälla för de utskylder som belöper på treårsperioden efter säkerhetens ställande. Föreskrift om detta bör tas upp i lagens övergångsbestämmelser.

Jag vill tillägga, att det inte blir helt uteslutet enligt den nya lagen att begära säkerhet för skatter och avgifter. Skulle det i speciella undantagsfall anses särskilt angeläget att sådan säkerhet ställs, kan detta föreskrivas med stöd av bestämmelserna om att tillstånd för utländskt rättssubjekt att idka näring kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 är 1968

Specialmotivering

till förslaget till lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka

näring här i riket

1

§•

1 paragrafen har angivits, att utlänning och utländskt företag får idka

näring här i riket i den utsträckning och under de villkor, som följer av

lagen. Uttrycket utlänning avser envar som ej är svensk medborgare, således

även statslös. Med utländskt företag förstås enligt en i paragrafens tredje

stycke intagen definition juridisk person, som är bildad enligt främmande

stats lag. Under lagen faller sålunda alla utländska sammanslutningar och

inrättningar, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Enligt paragrafens andra stycke skall utlänning och utländskt företag,

utöver bestämmelserna i lagen, vara underkastade de föreskrifter, som en­

ligt andra författningar gäller för näringsverksamhet här i riket. Härav föl­

jer till en början, att de vid näringsverksamheten skall iaktta samma före­

skrifter som svenska näringsidkare har att följa vid dylik näringsverksam­

het. Härvid åsyftas såväl näringsrättsliga författningar som social- och poli-

tirättslig och annan lagstiftning av betydelse för en näringsidkares verk­

samhet. En utländsk näringsidkare har följaktligen att iaktta sådana be­

stämmelser om tillstånd eller andra villkor som kan gälla beträffande viss

näringsverksamhet, liksom också t. ex. hälsovårds-, ordnings-, byggnads-,

arbetarskydds- och beskattningsföreskrifter. Därjämte skall utlänningarna

och de utländska företagen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter om ut­

ländska rättssubjekts rätt till viss näringsutövning som kan finnas i andra

författningar. Det har vidare i detta sammanhang ansetts lämpligt att i lag­

texten erinra om att det finns förbud för utlänningar och utländska företag

att idka vissa slag av näringar.

Bestämmelsen om skyldighet att iaktta de föreskrifter som enligt andra

författningar gäller för näringsverksamhet innebär bl. a., att en utlänning

har att beträffande sin här bedrivna verksamhet iaktta samma regler i fråga

om bokföringsplikt som svenskar. De utlänningar som driver bokförings-

pliktig näring här är sålunda att anse såsom köpmän i den bemärkelse som

avses i t. ex. 4 § köplagen. Är utlänning bokföringspliktig, följer vidare där­

av, att han är skyldig att anmäla firma enligt firmalagen och blir under­

kastad vad den innehåller i firmarättsligt hänseende.

Regler om de utländska företagens skyldighet att såvitt angår här inrät­

tad filial ha särskild bokföring och iaktta firmarättsliga regler ingår bland

lagens bestämmelser om utländska företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

129

2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskriften i 4 § andra punkten filiallagen, att utländskt företag i alla av filialens näringsverksamhet här i riket här- flytande rättsförhållanden skall lyda under svensk lag och vara pliktigt att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets av­ görande. Den sakkunnige har föreslagit en bestämmelse som stämmer överens med regeln i filiallagen, men i departementsförslaget har bestäm­ melsen fått en något avvikande lydelse. Skälen till detta är följande. Viss osäkerhet kan råda huruvida filiallagens regel innebär ett ovillkorligt krav att svensk civillag skall tillämpas på ett visst rättsförhållande eller om lagen i annat land kan komma i fråga t. ex. på grund av avtalsbestämmelse. Det kan emellertid knappast anses påkallat att upprätthålla ett ovillkorligt krav av den angivna innebörden. Utländska rättssubjekt som driver näring i Sverige bör t. ex. på samma sätt som svenska kunna träffa avtal om att an­ nan lag än den svenska skall tillämpas på ett visst rättsförhållande. Svensk rätt bör alltså i princip gälla endast om det följer av allmänna internatio­ nellt privaträttsliga regler. Emellertid bör beaktas att vid tillämpningen av sådana regler ett rättssubjekts nationalitet kan ha betydelse för frågan om vilken lag som skall gälla. Därvid bör utländska näringsidkare i Sverige anses helt likställda med svenska näringsutövare. Därför har i denna paragraf föreskrivits att utländsk näringsidkare i fråga om näringsverk­ samheten i Sverige skall anses som svenskt rättssubjekt vid bedömning av fråga om tillämplig lag. Regeln om likställdhet med svenska rättssubjekt skall enligt den föreslagna lydelsen gälla även i fråga om skyldighet att underkasta sig svensk domsrätt och svensk myndighets avgörande. Stränga­ re bestämmelser i dessa hänseenden torde inte behövas.

I enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av 4 § filiallagen skall inte heller den nu föreslagna bestämmelsen påverka vad som enligt växel- och checklagen gäller i fråga om behörigheten att ingå växel- och check­ förbindelse. 3 * 5

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i den sakkunniges förslag, innehåller den i den allmänna motiveringen s. 121 behandlade bestämmelsen om att utlänningar som har bosättningstillstånd, skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätt att idka näring.

I den allmänna motiveringen har anförts, att likställigheten skall gälla även såvitt avser verkan av omyndighet. Frågan om en utlänning är myn­ dig skall enligt allmänna regler bedömas enligt utlänningens personalstatut. Har sådan åtgärd som avses i 5 kap. 7 § lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynder- skap och adoption vidtagits beträffande utlänning, är han att anse som omyndig. Är utlänning med bosättningstillstånd myndig enligt dessa reg-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

130

Kungl. Maj:ts proposition nr !)8 år 1!)68

ler, är han alltså likställd med myndig svensk medborgare på det sätt som

anges i förevarande paragraf. Är han omyndig, har han rätt att driva nä­

ring enligt samma grunder som gäller för omyndiga svenskar. Reglerna om

omyndig svensk medborgares rätt att idka näring har behandlats i det

föregående i avsnitt III 1. Där har föreslagits att näringsfrihetsförordning-

ens föreskrifter i ämnet skall upphävas. Omyndigs rättsställning i närings-

rättsligt avseende kommer därefter att regleras endast genom föräldrabal-

kens bestämmelser. Förmynderskap för utlänning med hemvist i Sverige

anordnas i vissa fall enligt svensk lag på grund av bestämmelserna i 1904

års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, för­

mynderskap och adoption. Om så har skett för en omyndig med bosätt-

ningstillstånd, blir beträffande honom föräldrabalkens regler om omyn­

digs rätt att idka näring direkt tillämpliga. Är förmynderskap för den ut­

ländske omyndige anordnat enligt främmande lag, får den omyndige an­

ses berättigad att driva näring så långt hans rättsliga handlingsförmåga

sträcker sig enligt den främmande lagen. — Om omyndig utlänning med bo-

sättningstillstånd idkar näring utan att ha rätt till det på grund av föreva­

rande paragraf, är straffbestämmelsen i 34 § tillämplig. För otillåten närings-

utövning av omyndig svensk medborgare kommer däremot enligt de förslag

som behandlats i avsnitt III inte att finnas någon straffbestämmelse. Det har

inte ansetts befogat att även för utlänningar avskaffa straffreglerna — vilka

inte i och för sig inskränker utlänningens rätt att i samma omfattning som

en svensk omyndig idka näring.

Även i fråga om verkan av konkurs är utlänning med bosättningstill-

stånd likställd med svensk medborgare enligt förevarande paragraf. I av­

snitt III 2 har föreslagits, att i konkurslagen skall föreskrivas, att kon­

kur sgäldenär ej får driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyl­

dighet. Detta kommer alltså att gälla även här ifrågavarande utlänningar.

Om utlänningen bryter mot förbudet, blir den straffbestämmelse som enligt

förslagen i avsnitt III 2 skall tas in i konkurslagen tillämplig. Därvid torde

lagkonkurrens föreligga med 34 § i förevarande lag.

I förhållande till den sakkunniges förslag innebär förevarande paragraf

vidare den avvikelsen, att kravet på föreståndare vid bosättning utom riket

har slopats. Bosättningstillstånd kan återkallas om bosättningen här upp­

hör. Skulle emellertid det speciella fallet inträffa, att en utlänning med bo­

sättningstillstånd idkar näring i Sverige men bosätter sig utomlands utan

att bosättningstillståndet återkallas, krävs alltså ej att han har särskild

föreståndare för näringsverksamheten här i riket — lika litet som ett så­

dant krav gäller för svenska medborgare i motsvarande fall. 4

4 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i den av den sakkunnige föreslagna

tillämpningskungörelsen, innehåller regler om frihet för utlänningar, som

131

utan att ha bosätlningstillstånd är bosatta i riket, att utöva vissa näringar. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen s. 118.

Avgörande för bedömningen av var utlänningen är bosatt bör vara den taktiska bosättningen. Frågan om bosättningsort har betydelse även vid prövningen av ärenden om näringstillstånd, såsom berörs vid S §. Vid pröv­ ningen av bosättningsfrågan kan uppenbarligen vissa gränsfall komma upp. Hur sådana gränsfall skall lösas torde få överlämnas till rättstillämpningen.

På grunder som anförts i den allmänna motiveringen s. 119 uppställer inte paragrafen — i motsats till den sakkunniges förslag — krav på att utlän­ ningen skall vara myndig och ej i konkurs för att få idka de angivna nä­ ringarna. Likställighet med svenska medborgare föreligger alltså även i dessa hänseenden. Innebörden av detta har närmare berörts vid 3 §.

Som anförts i den allmänna motiveringen är syftet med förevarande be­ stämmelser, att den frihet som utlänningar hittills haft att utöva de an­ givna näringarna skall bestå. Med hänsyn härtill bör tillämpningen av pa­ ragrafen anknyta till den praxis, som har utbildats vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen. I fråga om jordbruk och dess binäringar an­ vänds i paragrafen med endast redaktionell jämkning samma bestämning som i 1 § lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281). Denna torde i allt väsentligt stämma överens med vad som enligt praxis gäller vid tillämp­ ningen av näringsfrihetsförordningen. Det synes vidare ligga i linje med denna praxis att till det tillståndsfria området hänföra endast sådant skogs­ bruk som inte omfattar förädling av råvara.

Beträffande verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär är det själv­ klart att sådan näring får utövas fritt endast i den mån utlänningen enligt gällande bestämmelser är behörig att utöva verksamheten. Den uttryckliga föreskrift om detta som ingår i den sakkunniges förslag till kungörelse har därför ej tagits upp i förevarande paragraf.

5 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag. I paragrafen återfinns den i den allmänna motiveringen s. 112, 115 närmare berörda re­ geln om alt näringstillstånd fordras i de fall, då likställighet med svensk medborgare icke gäller enligt 3 eller 4 §.

Yttrandena. Vtlänningsutredningen anför, att det avsnitt av lagförslaget som fått underrubriken »Om utlänningar» skulle vinna i klarhet och över­ skådlighet, om i ett inledande stadgande fastslogs huvudregeln, att utlän­ ning icke må utan tillstånd idka näring här i riket, och först därefter upp­ togs de bestämmelser som reglerar undantagen från huvudregeln.

Departementschefen. Det finns otvivelaktigt visst fog för utlänningsutred- ningens anmärkning beträffande ordningsföljden av bestämmelserna i före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

132

Kungi. Maj. ts proposition nr 08 år 1068

varande avsnitt. Flera skäl talar emellertid för att den uppställning som

den sakunnige föreslagit behålls, särskilt efter den ändring som skett ge­

nom införandet av 4 § i departementsförslaget. Det synes sålunda vara be­

fogat att inleda avsnittet med de bestämmelser som föreskriver den högsta

graden av frihet för utlänningars näringsutövning och att därefter ta upp

mera inskränkande föreskrifter. Härtill kommer att huvudregeln om till­

ståndsplikt kompletteras i de följande paragraferna med närmare föreskrif­

ter om tillståndsprövningen, vilka bör följa i omedelbar anslutning till hu­

vudregeln. Att först efter dessa föreskrifter ta upp bestämmelserna i 3 och

4 §§ synes mindre lämpligt. Enligt min mening skulle alltså lagförslaget

knappast vinna i klarhet och överskådlighet genom den av utlänningsut-

redningen förordade jämkningen.

6

§•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i den sakkunniges förslag, innehåller

att ärenden om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

Den sakkunnige. Mot bakgrunden av tillståndsprövningens art och om­

fattning bör bedömas vilken myndighet som lämpligen bör omhänderha

prövningen. Enligt näringsfrihetsförordningen ankommer denna på Kungl.

Maj :t. Hittillsvarande erfarenhet kan emellertid knappast sägas vara att

ärendena är av den art, att prövningen behöver förbehållas Kungl. Maj :t

utan den synes utan olägenhet kunna uppdras åt underordnad myndighet.

Man torde emellertid icke böra bortse från möjligheten att läget kan änd­

ras så att det framstår som önskvärt att beslutanderätten tillkommer

Kungl. Maj :t. Det föreslås därför att i lagen tas upp föreskrift av innehåll

att ärenden rörande näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj :t eller myn­

dighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

De allmänna synpunkter av huvudsakligen näringspolitisk och samhälls­

ekonomisk art, som enligt det förut sagda kan vara att anlägga vid till­

ståndsprövning, torde i och för sig tala för att Kungl. Maj :t delegerar pröv­

ningen till kommerskollegium. Ett annat skäl härför är att denna myn­

dighet regelmässigt avger yttranden i ärendena om tillstånd enligt filial­

lagen, liksom också att åt denna uppdragits beslutanderätten i ärenden

om tillstånd för utlänning att vara ledamot i aktiebolagsstyrelse och likar­

tade frågor. Emellertid torde kunna förutsättas att i nuvarande läge tyngd­

punkten vid prövningen av förevarande ärenden icke kommer att ligga på

de allmänt ekonomiska synpunkterna utan att det därvid blir de sökandes

personliga förhållanden som kommer i förgrunden. Ärendena torde därför

bli tämligen likartade med de ärenden som avses i utlänningslagen och utlän-

ningskungörelsen. Flertalet av dessa handläggs av statens utlänningskom-

mission. Det ligger därför nära till hands att åt denna myndighet uppdras

133

även prövningen av ärenden angående näringstillstånd. Härför talar också det förhållandet, att hos utlänningskommissionen finns arkiverat utred- ingsmaterial, införskaffat i samband med ärenden angående uppehållstill­ stånd in. in., vilket kan vara av värde vid prövning av ansökan om närings­ tillstånd. I detta sammanhang må också uppmärksammas att en fråga av betydelse för rätten att idka näring här i flertalet fall torde komma att vara att vederbörande utlänning har rätt att vistas i riket. Om sådan rätt upphör — till följd av att uppehållstillstånd har utlöpt eller eljest — är det följaktligen skäl att ta upp frågan huruvida näringstillstånd, som med­ delats utlänningen, skall återkallas. Även detta samband mellan rätten till vistelse och rätt till näringsutövning här i riket lalar för att ärendena röran­ de näringstillstånd handhas av utlänningskommissionen. Övervägande skäl synes därför föreligga att, åtminstone i nuvarande läge, uppdra prövningen av dessa ärenden åt utlänningskommissionen. Vad som har åberopats till stöd härför gäller visserligen främst utlänningar som är bosatta här i riket, men då det icke bör ifrågakomma att ärenden rörande övriga utlänningar handläggs i annan ordning, bör prövningen av även dessa ärenden ankomma på utlänningskommissionen.

I enskilda ärenden eller grupper av ärenden kan uppkomma frågor som kräver bedömanden från näringspolitiska eller andra likartade synpunkter. Utlänningskommissionen bör i sådana fall samråda med kommerskollegium eller myndighet som eljest kan vara berörd. I den mån så finnes lämpligt bör vidare, i anslutning till gällande praxis, under ärendets utredning or­ ganisationer inom näringslivet beredas tillfälle alt yttra sig.

Det har redan anmärkts, att visst material beträffande utlänningarnas personliga förhållanden kan finnas tillgängligt för utlänningskommissionen från tidigare ärenden. För att uppgifterna skall bli aktuella torde normalt behövas viss utredning, som lämpligen bör verkställas av lokal myndig­ het. Den ordningen synes därför böra tillämpas att, i likhet med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen, ansökningarna skall inges till läns­ styrelse. Det får sedan ankomma på länsstyrelsen att med hjälp av polis­ myndighet och andra lokala myndigheter införskaffa utredningen. Såsom förut anmärkts kan någon mera ingående undersökning inte anses behöv­ lig när det gäller utlänningar som varit bosatta i riket längre tid. Beträffan­ de sådan sökande som inte är bosatt här har svenska myndigheter knappast några möjligheter att själva införskaffa uppgifter angående sökandens per­ sonliga förhållanden. I dessa fall måste därför utlänningen själv tillhan­ dahålla erforderlig utredning.

Beträffande vissa grupper av ärenden skulle måhända kunna ifrågasättas, om inte annan myndighet än utlänningskommissionen borde vara lillstånds- myndighet. Det gäller ansökningar att utöva sådan näring som enligt sär­ skilda författningar inte får drivas utan tillstånd, såsom luftfart, yrkesmäs­ sig automobiltrafik, hotell- och pensionatsrörelse och åtskilliga andra. Tänk­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

bart vore i och för sig att i sådana fall de myndigheter, som omhänderhar

tillståndsprövningen för den i vederbörande författning reglerade näring­

en, också finge rätt att meddela näringstillstånd enligt den lagstiftning,

varom nu är fråga. Härigenom skulle undvikas att utlänningen behöver

söka tillstånd hos två olika myndigheter. Emellertid skulle en sådan ord­

ning medföra att näringspolitiska och andra allmänna bedömanden, av­

seende utlänningarnas etableringsrätt, skulle spridas på ett flertal olika

myndigheter. Härav skulle följa risk för oenhetlig rättstillämpning, varjämte

det skulle bli svårare att erhålla en allmän överblick över i vilken omfatt­

ning etablering förekommer. Dessa synpunkter saknar dock bet3rdelse i de

fall då Kungl. Maj :t har att pröva frågan om tillstånd att utöva den särskilt

reglerade näringen, och i sådana fall kan med fördel även frågan om närings­

tillstånd prövas av Kungl. Maj :t. En lämplig lösning synes vara att vid dele­

gationen till utlänningskommissionen undanta tillståndsärenden avseende

verksamhet som enligt vad särskilt är stadgat må utövas allenast efter

koncession eller annat dylikt medgivande av Kungl. Maj :t. Härav följer att

Kungl. Maj :t samtidigt prövar både frågan om näringstillstånd och frågan

om annat tillstånd som det tillkommer Kungl. Maj :t att meddela exempelvis

enligt luftfartslagen, lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., atomenergi­

lagen och förordningen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel

in. in. På samma sätt torde det vara lämpligt, att Kungl. Maj:t prövar an­

sökan om näringstillstånd, som görs i samband med ansökan om tillstånd

att här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag.

Yttrandena. Den sakkunniges förslag att Kungl. Maj:t skulle ha rätt att

delegera beslutanderätten föranleder ingen erinran. Däremot framkommer

skilda uppfattningar om vilken myndighet som bör få uppdraget att avgöra

tillståndsärendena. Den sakkunniges förslag att uppdraget ges åt statens ut-

länningskommission tillstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

samt statens utlänningskommission. Den senare myndigheten anför därvid,

att också näringsrättsutredningen hade ansett starka skäl tala för att den

centrala utlänningsmyndigheten borde vara tillståndsmyndighet beträffande

näringstillstånd för utländska fysiska personer. Utlänningskommissionen

anför vidare, att vid bedömningen av frågan, huruvida viss utlänning skall

beviljas näringstillstånd, hänsyn måste tas till inte endast näringspolitiska

skäl utan även andra faktorer, som är hänförliga till utlänningens person

och är avgörande för hans rätt att uppehålla sig i riket. Det är sålunda en­

ligt kommissionens mening naturligt, att näringstillstånd för enskilda ut­

länningar, i likhet med arbetstillstånd, meddelas av den centrala utlännings­

myndigheten. Kommissionen framhåller därjämte, att den handhar den

centrala övervakningen av att ingen utlänning innehar anställning utan ar­

betstillstånd. Denna övervakning kan lätt utsträckas till att omfatta jämväl

135

näringstillstånd. Även kontrollsynpunkter talar därför för att kommissionen blir tillståndsmyndighet i fråga om näringstillstånd för utlänningar.

I åtskilliga yttranden anförs, att de skäl som den sakkunnige åberopat för att ärenden rörande näringstillstånd skall handläggas av statens utlännings- kommission inte är övertygande. Med hänsyn till att den föreslagna pröv­ ningen är av övervägande näringspolitisk natur framhålls i dessa yttran­ den som naturligt, att prövningen av ifrågavarande ärenden ankommer på kommerskollegium, om så erfordras efter samråd med utlänningskommis- sionen eller andra myndigheter. Uttalanden av sådan innebörd görs av bland andra näringsfrihetsrådet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stock­ holms, Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län, etableringsutredningen, utlänningsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruks förbund samt kommerskollegium.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län anser, att prövningen i regel bör kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelse. Ärendena är vanligt­ vis av så enkel beskaffenhet, att prövning av central myndighet inte ford­ ras.

Statens biltrafiknämnd erinrar om att utlänning skulle behöva tillstånd av två myndigheter för rätt att driva yrkesmässig automobiltrafik. Pröv­ ningen av ansökningar om tillstånd till yrkesmässig trafik innefattar emel­ lertid bl. a. en prövning av sökandens personliga lämplighet. Vare sig pröv­ ningen av framställningar om näringstillstånd kommer att uppdras åt ut- länningskommissionen eller åt kommerskollegium, är det enligt nämnden till fyllest att för erhållande av trafiktillstånd prövning sker endast av den myndighet, som har att bevilja trafiktillståndet.

Frågan om beviljande av valutatillstånd behandlas av fullmäktige i riks­ banken, som därvid anför följande.

En specialfråga, som det ur riksbankens synpunkt kan vara anledning att något belysa, gäller sammankopplingen av en lagstiftning som den före­ slagna med valutaregleringen. För sådana fall, där utövande av en näring kan, utöver allmänt näringstillstånd, kräva även tillstånd enligt särskild författning och av annan myndighet, anvisas i det remitterade betänkandet närmast den lösningen, att den samlade prövningen lägges hos Ivungl. Maj :t, som sålunda finge att avgöra såväl frågan om näringstillstånd som frågan om annat tillstånd som det kan ankomma på Kungl. Maj :t att meddela. En dylik samlad prövning är tydligen ej tänkbar, när det gäller att tillkoppla valutatillståndsprövningen, som ligger inom riksbankens förvaltningsfär. En konstruktion med dubbla tillstånd förefaller därför ej kunna undvikas. Sam­ band mellan de olika beslutinstanserna skulle då i och för sig kunna hållas genom remiss till riksbanken och skiljaktiga beslut därigenom undvikas. Så sker för övrigt då Kungl. Maj :t för närvarande har att pröva ansökningar om tillstånd enligt lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Enligt fast valutaregleringspraxis, som även stödes av viss internationell bindning, lämnas emellertid alltid valuta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 nr 1968

tillstånd till s. k. direkta investeringar i Sverige. Det kan därför ej befaras,

att vid en planerad utländsk etablering i Sverige allmänt näringstillstånd

skulle beviljas, men etableringen likväl förhindras på grund av att i efter­

hand erforderligt valutatillstånd vägrades. Problemet om att åstadkomma

samstämmighet mellan bedömningarna för meddelande av närings- resp.

valutatillstånd är sålunda endast skenbart. I den mån fråga ej bleve om

ansökningar direkt berörande riksbankens verksamhetområde (såsom t. ex.

avseende in- och utlåning av penningar), finna fullmäktige därför ej er­

forderligt, att vid sådan handläggning av ansökningar om näringstillstånd

som förslaget förutsätter skulle såsom en särskild arbetsrutin införas remiss

till riksbanken för utrönande av dennas inställning till frågan om efterföl­

jande valutatillstånd. Beviljas näringstillstånd bör valutatillstånd alltid kun­

na påräknas.

Departementschefen. I enlighet med den sakkunniges förslag, som på den­

na punkt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har i förevarande

paragraf föreskrivits att ärenden om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I frågan till vilken myndighet Kungl. Maj :t bör delegera beslutanderät­

ten har skilda meningar anförts. Den sakkunnige har, med instämmande

från ett par remissinstanser, föreslagit att beslutanderätten anförtros ut-

länningskommissionen, närmast av det skälet att denna myndighet i regel

har tillgång till material om utlänningarnas personliga förhållanden och

villkoren för deras vistelse i Sverige. Åtskilliga remissinstanser har emeller­

tid anfört, att de berörda skälen inte är övertygande. Dessa remissinstanser

har ansett det naturligt att prövningen av tillståndsärendena ankommer på

kommerskollegium med hänsyn till prövningens övervägande näringspoli­

tiska natur. Frågan kräver inget ställningstagande av riksdagen, om Kungl.

Maj :t får bemyndigande enligt förevarande paragraf. För egen del vill jag

ansluta mig till uppfattningen att kommerskollegium bör vara tiilstånds-

myndighet.

Vad den sakkunnige anfört om förhållandet mellan tillståndsprövning

enligt förevarande lag och prövning av ansökningar om rätt att utöva sådan

näring, som enligt särskilda författningar ej får drivas utan tillstånd, synes

väl underbyggt. Jag delar alltså uppfattningen, att prövningen av frågorna

om näringstillstånd bör vara samlad till en myndighet och att denna pröv­

ning bör äga rum även i fall då därjämte särskild tillståndsprövning skall

ske enligt annan författning. När den särskilda tillståndsprövningen företas

av Kungl. Maj:t, bör dock som den sakkunnige föreslagit även frågan om

näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang har den sak­

kunnige nämnt även ärenden om tillstånd för utlänningar att sluta handels­

bolag eller ingå i handelsbolag. Som närmare framgår av ett följande av­

snitt, aArses emellertid i fortsättningen beslutanderätten i sådana ärenden i

regel ankomma på kommerskollegium.

Förfarandet i tillståndsärenden torde få närmare regleras i administrativ

137

ordning. Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandet från fullmäktige i riksbanken blir det inte erforderligt att remittera tillståndsärenden till riksbanken för prövning av frågor om valutatillstånd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

7 §•

I denna paragraf, som delvis motsvarar 3 § i den sakkunniges förslag, har föreskrivits att näringstillstånd inte far beviljas utlänning som är omyndig eller i konkurs.

Som förut framgått innehåller inte departementsförslaget såsom den sak­ kunniges förslag en generell regel om att endast utlänning som är myndig och ej i konkurs har rätt att idka näring. Skäl att frångå denna regel har emellertid ej ansetts föreligga i andra fall än de som avses i 3 och 4 §§.

Frågan när en utlänning är att anse som omyndig bär behandlats vid 3 §. Den sakkunnige har anfört att konkurs utgör hinder för näringstillstånd även om konkursen inträffat i annat land. Att så skall vara förhållandet synes böra framgå av lagtexten. Med hänsyn härtill har paragrafens lydelse på denna punkt jämkats något i förhållande till den sakkunniges förslag.

Av praktiska skäl torde det i tillståndsärende kunna anses tillfyllest om utlänningen styrker — förutom sin ålder — att han inte vid tillämpligt forum i det land där han är bosatt är omyndigförklarad eller i konkurs. Motsvarande ordning gäller enligt nuvarande praxis. Endast då särskild anledning förekommer bör fordras utredning, huruvida utlänningen är omyndigförklarad eller i konkurs i annat land än det där han är bosatt. Så­ dan utredning bör t. ex. förebringas i konkursfrågan, om det är känt att utlänningen driver rörelse i annat land.

8

§•

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i den sakkunniges lagförslag och 3 § första stycket i den av honom föreslagna tillämpningskungörelsen, anger förutsättningarna för beviljande av näringstillstånd.

Den sakkunnige. Enligt vad tidigare anförts bör vid tillståndsprövningen tillmätas betydelse, huruvida utlänningen är bosatt i riket och, om så är fallet, hur länge han bott här. Det är följaktligen av vikt att denna fråga klarläggs i tillståndsärendena. Vid tillämpningen av lagen är det den fak­ tiska bosättningen som bör vara avgörande, liksom fallet är vid prövning av ärenden om bosättningstillstånd. Även om sålunda bedömningen av bo- sättningsfrågan icke formellt anknyts till kyrkobokföringen, torde det i ärenden angående näringstillstånd normalt kunna anses tillräckligt, att det föreligger utredning om kyrkobokföring på viss fastighet och om den tid sådan förelegat. I detta sammanhang må särskilt erinras om att enligt 23 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall inom fjorton dagar efter bo-

Sf

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

138

sättningen göra anmälan härom för kyrkobokföring. Har utlänning kyr-

kobokförts under rubriken »å församlingen skrivna» på den grund att han

saknar känt hemvist, kan utdrag ur kyrkobokföringen uppenbarligen icke

anses godtagbart som bevis om bosättning. Om tillfredsställande utredning

om sökandens kyrkobokföring föreligger, torde närmare utredning — ge­

nom polismyndighets försorg eller på annat sätt — rörande sökandens bo­

sättning i allmänhet icke vara behövlig.

Beträffande de personliga förutsättningarna för att erhålla näringstill­

stånd tar den sakkunnige också upp frågan i vad mån anmärkningar

mot utlänningens vandel bör föranleda avslag på tillståndsansökan. Den

omständigheten att sökande begått brott kan vara ett skäl till avslag. Sär­

skilt gäller detta, när fråga är om brott av allvarligare beskaffenhet eller

brott som har samband med sådan yrkesutövning som avses med ansök­

ningen och brottsligheten i fråga ligger nära i tiden. Vidare kan upprepade

småförseelser anses tyda på obenägenhet hos utlänningen att rätta sig

efter lag och förordning och därför böra föranleda avslag. Likaså kan av­

slag vara motiverat, om det kommer fram att utlänningen gjort sig känd för

ovilja att göra rätt för sig, mindre sunda affärsmetoder o. d. eller ett all­

mänt asocialt levnadssätt. Det ligger i sakens natur, att framkomna anmärk­

ningar av förevarande beskaffenhet måste bedömas i betraktande av andra

omständigheter såsom utlänningens möjligheter till försörjning på annat

sätt, den tid han vistats i riket och arten av den tillämnade verksamheten.

Yttrandena. En ändrad formulering av paragrafen föreslås av Svea hov­

rätt, som anför, att av motiven synes framgå, att näringstillstånd bör med­

delas utlänning, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt in­

tresse eller utlänningens personliga förhållanden. Den föreslagna ordalydel­

sen torde emellertid kunna föranleda till den uppfattningen, att tillstånd

inte skulle behöva meddelas, även om de angivna skälen häremot saknas.

Om detta inte är avsikten, bör avfattningen jämkas sålunda, att utlänning

äger erhålla näringstillstånd, därest skäl däremot icke föreligger med hän­

syn till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Liknan­

de påpekanden görs av utlänningsutredningen, som emellertid anser, att

paragrafen bör kunna utgå, då vad där föreskrivs ligger i tillståndstvångets

natur.

Sveriges advokatsamfund anför, att den sakkunnige i förslaget till kungö­

relse (3 §) utsagt, att i fråga om utlänning, som icke är bosatt här i riket,

tillstånd må beviljas endast då det föranleds av överenskommelse med

främmande stat eller då eljest särskilt skäl föreligger. Den restriktiva inne­

börden i kungörelsen bör enligt samfundet komma till direkt uttryck i lag­

texten såsom den primära regeln för tillståndsgivning. Man bör nämligen

komma i håg, att det för en utlänning, som kort tid vistats i Sverige eller

är bosatt utomlands, i allmänhet föreligger betydande svårigheter att förstå

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

139

svenska förhållanden, vilket kan medföra komplikationer med hänsyn till anställda, affärsförbindelser och myndigheter. Det bör sålunda vara i rena undantagsfall, som dylik utlänning skall erhålla rätt att driva näring. Även utlänning sutredningen anser, att ifrågavarande föreskrift i kungörel­ sen är av sådan art och har ett sådant samband med 4 och 11 §§ i den sak­ kunniges lagförslag, att den lämpligen bör tas upp i lagen.

Statens utlänningskommission framhåller, att det många gånger kan vara svårt att avgöra, om en utlänning skall anses vara bosatt i riket. Att utgå från att en utlänning är bosatt här, när han låtit kyrkobokföra sig, torde som regel inte vara till fyllest. Beträffande utlänning, som icke äger uppe­ hålla sig i riket utan uppehållstillstånd, torde därför även böra krävas, att uppehållstillstånd beviljats och att han innehaft dylikt tillstånd under viss tid. Å andra sidan kan den omständigheten, att en utlänning innehar uppe­ hållstillstånd i Sverige inte i och för sig tas till intäkt för att han är bosatt här.

Departementschefen. Som framhållits i den allmänna motiveringen s. 117 bör utlänningens bosättningsförhållanden tillmätas stor vikt vid tillstånds­ prövningen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att detta bör komma till klart uttryck i förevarande bestämmelse. Jag delar även den vid remissbehandlingen framförda uppfattningen att det av bestämmelsen bör framgå, att endast sådana omständigheter som uttryckligen anges i lag­ texten skall beaktas vid tillståndsprövningen.

Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragrafs första stycke föreskrivits, att utlänning, som är bosatt här i riket, äger erhålla närings­ tillstånd, om inte hinder möter på grund av hänsyn till allmänt intresse el­ ler utlänningens personliga förhållanden.

Vid utredningen om utlänningens bosättningsförhållanden bör de syn­ punkter som har anförts av den sakkunnige vara vägledande. I fråga om kyrkobokföringen vill jag endast erinra om att 1946 års folkbokföringsför- ordning numera har ersatts av folkbokföringsförordningen den 9 juni 1967 (nr 198). Som framhållits av statens utlänningskommission bör i regel krä­ vas att utlänningen har uppehållstillstånd, om han är skyldig att ha sådant för att vistas i Sverige. Jag instämmer även i huvudsak i vad den sakkun­ nige anfört om prövningen av utlänningens personliga förhållanden. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen s. 117 bör prövningen i regel vara summarisk. Den skall inte innefatta någon ingående granskning av sökan­ dens privatliv.

I andra stycket av paragrafen har föreskrivits att annan utlänning — dvs. utlänning, som inte är bosatt här i riket —- får beviljas näringstill­ stånd, om det föranleds av överenskommelse med främmande stat eller and­ ra särskilda skäl föreligger. Det är uppenbart att en första förutsättning för att tillstånd skall kunna beviljas enligt denna regel är, att det inte före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ligger sådana skäl mot tillstånd som anges i första stycket. Därjämte krävs

att särskilda omständigheter talar för att tillstånd beviljas. Detta behöver

enligt min mening inte innebära att bestämmelsen tillämpas fullt så restrik­

tivt, att tillstånd — som anförs i ett remissyttrande — skulle komma i fråga

endast i rena undantagsfall.

9 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakunniges förslag, inne­

håller regler om föreståndare för näringsverksamhet, som efter tillstånd

drivs av utlänning vilken är bosatt utom riket.

Den sakkunnige. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen bör för

den här utövade verksamheten finnas en ansvarig föreståndare icke endast

när verksamheten drivs av utländskt företag utan även när näringsidkaren

är en utlänning, som icke är bosatt här i riket. I likhet med vad som gäller

enligt 3 § filiallagen har föreskrivits, att den som förestår verksamheten

skall vara myndig och bosatt här i riket. Föreståndarens straffrättsliga an­

svar har uttryckligen fastslagits i lagens straffbestämmelser.

I paragrafens andra stycke har upptagits föreskrift om den fullmakt, som

skall utfärdas för föreståndaren. Bestämmelsen stämmer i huvudsak över­

ens med föreskriften i 5 § filiallagen. Dock föreligger den skillnaden att full­

makten icke såsom enligt filiallagen skall gälla blott av verksamheten »här

i riket härflytande rättsförhållanden» — vilket uttryck åsyftar endast rätts­

förhållanden av civilrättslig natur — utan alla med näringsverksamheten

här i riket sammanhängande angelägenheter. Fullmakten skall sålunda avse

rätt att handla på huvudmannens vägnar både när det gäller civilrättsliga

mellanhavanden och i fråga om alla andra angelägenheter som kan upp­

komma i sammanhang med näringsverksamheten, exempelvis spörsmål rö­

rande socialförsäkring eller skattefrågor.

Yttrandena. Etableringsutredningen ser med tillfredsställelse, att en ut­

ländsk fysisk person, som ej är bosatt här i riket, skall för den av honom

utövade verksamheten ha en ansvarig föreståndare. Regeln bör kunna min­

ska riskerna för tredje man att vidkännas rättsförluster i mellanhavanden

med utlänningen.

Sveriges lantbruksförbund yttrar, att uttryckssättet, att föreståndaren

skall vara utrustad med fullmakt att »handla å huvudmannens vägnar»,

synes anknyta till 10 § andra stycket avtalslagen. Om detta är riktigt upp­

fattat, skulle föreståndaren genom fullmakten endast få möjlighet företa

rättshandlingar, som faller inom gränserna för fullmakten. Av den sak­

kunniges uttalande synes emellertid framgå, att han avser, att förestånda­

ren skall ha större självständighet. Under alla förhållanden synes det an­

vända uttryckssättet ge den utländske näringsidkaren möjlighet att genom

141

fullmakten inskränka föreståndarens befogenheter på ett sätt som skulle göra hans funktionsmöjligheter illusoriska.

Departementschefen. Bestämmelsen i förevarande paragraf har mindre räckvidd än 4 § i den sakkunniges förslag, främst därigenom att den avser endast utlänningar, ej utländska företag. Motsvarande regler skall emellertid gälla även för utländska företag, vilket framgår av 17—19 §§. En ytter­ ligare avvikelse från den sakkunniges förslag är att bestämmelserna om föreståndare — av skäl som anförts i den allmänna motiveringen s. 121 __ inte gäller för utlänning, som har bosättningstillstånd.

I övrigt stämmer paragrafen överens med motsvarande bestämmelse i den sakkunniges förslag, frånsett vissa redaktionella jämkningar, vilka inte är avsedda att ändra den sakliga innebörden.

Föreskrifterna om fullmakt avser att skapa en garanti för att förestån­ daren i alla frågor, 'Som rör näringsverksamheten här i riket, kan företräda den utländske näringsidkaren med samma verkan som om näringsidkaren själv hade uppträtt. Det torde ligga i sakens natur, att avtalslagens regler om fullmakt inte i alla avseenden kan tillämpas i fråga om en lagstadgad fullmakt av denna art. Har fullmaktsgivaren t. ex. meddelat särskilda före­ skrifter, enligt vilka föreståndarens befogenhet skall vara inskränkt i för­ hållande till den enligt förevarande paragraf utfärdade fullmakten, kan så­ dana föreskrifter i varje fall icke åberopas mot tredje man. Detta gäller även om tredje man känt till de särskilda föreskrifterna. Däremot torde säda­ na föreskrifter i allmänhet få anses gällande i förhållandet mellan näringsid­

karen och föreståndaren. Föreståndaren torde t. ex. få anses bunden gentemot

näringsidkaren av en föreskrift från denne om rörelsens prispolitik e. d.

10

§.

Den sakkunnige. I denna paragraf föreskrivs att näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Således skall i tillståndet anges den allmänna beskaffenheten av det eller de näringsfång, som utlänningen är berättigad att utöva. Anledning att kräva att beskrivningen är mer ingående torde som regel icke föreligga. Därest utlänningens ansökan icke innehåller tillräck­ liga uppgifter om den tilltänkta verksamhetens art, bör han föreläggas att komplettera ansökningen.

Beträffande giltighetstiden för näringstillstånd kan det i vissa fall vara lämpligt att ange en bestämd period, nämligen då det i tillståndsärende framkommer, att fråga endast är om en tidsbegränsad verksamhet såsom restaurangrörelse under en utställning, visst byggnadsarbete e. d. I regel torde det dock vara lämpligast att tillståndet utfärdas att gälla tills vidare. Ofta kan det vara motiverat att dessutom anknyta tillståndets giltighet till viss förutsättning. Som tidigare framgått bör näringstillstånd i första hand kunna komma i fråga för här bosatta utlänningar. I sådana fall torde det

Kungl. Maj:ts proposition nr !)8 år 1968

142

vara lämpligt att i tillståndshandlingen anges att tillståndet gäller tills vidare

så länge utlänningen är bosatt här i riket. F. n. brukar i motsvarande fall

föreskrivas att tillståndet gäller tills vidare, så länge utlänningen är bosatt

i viss angiven ort inom riket. Med tanke bl. a. på vad nu anförts har i para­

grafen stadgats, att tillstånd må förbindas med särskilda villkor och före­

skrifter.

En annan fråga är om rätten till näringsutövning bör lokalt begränsas.

Enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall tillståndsansökan inne­

fatta uppgift på den stad eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen

skall idkas. I tillståndsbesluten tas enligt nuvarande praxis in en lokal be­

stämning svarande mot vad i ansökan uppgivits i detta avseende. Ibland

föreligger dock vissa svårigheter att fastställa vilken rättslig innebörd den

lokala begränsningen har, främst när vissa med näringsutövningen sam­

manhängande åtgärder såsom ingående av försäljningsavtal eller leverans

företas utanför det område där vederbörande tillåtits tftt idka näring. För

att önskvärd kontroll skall vara möjlig är det i regel icke lämpligt att ett

näringstillstånd ger utlänningen fria händer att inom angiven näringsgren

etablera sig var som helst i riket. Den medgivna rätten till näringsutöv­

ning bör därför på något sätt anknytas till viss ort eller visst område. I fler­

talet fall torde detta lämpligen kunna ske genom att i tillståndet anges var

näringsutövaren skall ha fabrik, butik, kontor eller annat driftställe av sta­

digvarande beskaffenhet. I de fall då fråga är om verksamhet, som drivs

utan sådant driftställe, eller då driftställets belägenhet knappast säger nå­

got om var den egentliga verksamheten kommer att drivas, kan det vara

lämpligt att, liksom nu sker, bestämma ett område inom vilket verksam­

heten får utövas, dock att härvid begränsningen icke nödvändigtvis behöver

avse viss stad eller ort. Då nu berörda förhållanden gestaltar sig olika vid

skilda slag av näringsutövning, har i lagtexten icke intagits någon närmare

bestämmelse i detta avseende, men lokaliseringsfrågan hör till de frågor som

åsyftas med föreskriften att näringstillstånd må förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

Särskilda villkor och föreskrifter kan befinnas erforderliga även i andra

avseenden. Som exempel kan nämnas att enligt tidigare praxis i vissa fall

givits föreskrifter om begränsning av antalet anställda. Det kan också före­

komma fall då upplysningarna om utlänningens personliga förhållanden

ger anledning att uppställa vissa villkor för utövande av verksamheten.

Bestämmande av särskilda villkor och föreskrifter kan ske i samband med

tillståndets meddelande, men tillståndsmyndigheten bör också senare kunna

ta upp fråga härom, när anledning till det förekommer. Utlänningen kan

själv hos tillståndsmyndighet ansöka om ändring av meddelade villkor och

föreskrifter, exempelvis när han vill flytta rörelsen eller förlägga filial till

annan ort.

Av 1 § andra stycket följer, att näringstillståndet ej befriar utlänningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

143

från skyldighet att inneha det särskilda tillstånd som enligt annan lag eller författning kan vara erforderligt för viss näringsverksamhet och att utlänningen jämväl i övrigt skall vara underkastad de föreskrifter, som en­ ligt andra författningar gäller beträffande näringsverksamhet. Det torde vara lämpligt att i tillståndshandlingen ta in en erinran härom, så att det undvikes att — som förekommit — utlänningen tror, att näringstillstån­ det gör tillstånd enligt annan författning överflödigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Yttrandena. Med hänvisning till den sakkunniges uttalande, att närings­ tillstånd bör anknytas till viss ort eller visst område, ifrågasätter Svea hov­ rätt, huruvida verkligen regelmässigt skäl för sådan begränsning föreligger.

Kommerskollegium anser, att även om vissa skäl kan anföras för kravet på en viss lokal anknytning, övervägande skäl dock talar för ett slopande av kravet. Det kan uppfattas som ett ingrepp i den personliga friheten, vilket är främmande för vår tids syn på förhållandet mellan den enskilde och sam­ hället. En anknytning av detta slag skulle för övrigt kunna framstå som ett utslag av lokal etableringskontroll, vilken knappast står i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för näringspolitiken i vårt land.

Sveriges lantbruksförbund föreslår, att det som villkor enligt förevarande paragraf föreskrivs, att utländsk företagare skall genomföra viss kapital­ bildning här i landet. Förbundet anför därvid följande.

Enligt förbundets uppfattning har vidare den sakkunnige alltför litet be­ aktat kravet på säkerhet för borgenärerna. Förslaget följer på denna punkt den nu gällande filiallagens regel. På den visserligen korta tid som förflutit sedan filiallagen antogs 1955 har emellertid situationen något förändrats. Det finns i dag anledning antaga att etablering kan komma att äga rum i större utsträckning än vad man trodde 1955. Det synes då rimligt att ägna större uppmärksamhet åt den faran, att utländska företagare kan komma att idka verksamhet här i riket men utanför riket ha huvuddelen av sitt kapital oåtkomligt för domsverkställighet. Även om man icke kräver säker­ het vid verksamhetens början inom riket, synes det rimligt att man som villkor enligt 10 § förslaget föreskriver att viss egen kapitalbildning skall ske inom riket. Såvitt förbundet kan finna upptager förslaget i sitt nuva­ rande skick icke någon föreskrift som motsvarar de inhemska företagens fondbildningsförpliktelser. Ett utländskt företag skulle således enligt för­ slaget för fortsatt verksamhet icke ens behöva förfoga över det minimika­ pital, som beträffande svenska företag föreskrives i 142 § aktiebolagsla­ gen. Enligt 22 § första stycket 5) skulle rätten till näringsverksam­ het här i riket upphöra först när det konstateras att företaget saknar ut­ mätningsbar egendom inom riket. Vid filiallagens tillkomst motiverades detta av departementschefen med att det knappast torde förekomma i ut­ ländsk rätt, att krav på säkerhet i detta hänseende uppställes. Förbundet ifrågasätter emellertid om det icke är riktigare, att denna fråga behandlas med utgångspunkt från att utländska näringsidkare skall vara underkasta­ de samma krav som gäller för svenska sådana.

144

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att

näringstillstånd i allmänhet inte behöver anknytas till viss ort eller visst

område. Skulle i ett enskilt fall särskilda skäl för sådan anknytning före­

ligga, kan emellertid enligt förevarande paragraf tillståndet förbindas med

föreskrift därom. I övrigt biträder jag den sakkunniges synpunkter på para­

grafens tillämpning. Jag vill även erinra om mitt uttalande i den allmänna

motiveringen s. 127, alt föreskrift om ställande av säkerhet för skatter och

avgifter, som kan behövas i speciella undantagsfall, kan meddelas med stöd

av denna paragraf. Ett sådant fall kan föreligga om utlänningen kan väntas

driva näringsverksamheten under kort tid med stora inkomster för att där­

efter lämna landet. Krav på säkerhet skall självfallet ställas endast i den

mån det är förenligt med svenska konventionsåtaganden.

En remissinstans har ansett, att den sakkunnige alltför litet beaktat kra­

vet på säkerhet för borgenärerna. Denna remissinstans föreslår att det som

villkor enligt förevarande paragraf föreskrivs, att utländsk företagare skall

genomföra viss fondbildning. Detta förslag innefattar emellertid en väsentlig

skärpning av de villkor som i dagens läge gäller för den utländska närings­

verksamheten i Sverige. En sådan skärpning är jag inte beredd att tillstyrka.

11

§•

Denna paragraf, som motsvarar 12 § i den sakkunniges förslag, behand­

lar återkallelse av näringstillstånd.

Den sakkunnige. Återkallelse av näringstillstånd kan föranledas av att

utlänningen icke längre uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor. Omyndig­

förklaring eller konkurs medför visserligen i och för sig att utlänningen icke

under tiden för omyndigheten eller konkursen äger utöva näringen. Ofta

torde det i sådana fall vara lämpligt att taga under övervägande om till­

ståndet icke bör återkallas så att fortsatt näringsutövning i framtiden icke

kan ifrågakomma utan ny prövning.

Vid tillstånden för de här bosatta utlänningarna bör fogas det villkoret alt

tillståndet gäller endast så länge utlänningen är bosatt i riket. Vill en ut­

länning fortsätta näringsverksamheten trots avflyttning från riket, har han

att begära ändring av tillståndets bestämmelser i nämnda hänseende. Han

skall vidare iaktta föreskriften om föreståndare, varjämte tillståndsmyndig-

heten kan behöva ompröva frågan om han skall ställa säkerhet för skatt. Det

bedömande en avflyttning sålunda medför hos tillståndsmyndigheten kan

leda till att tillståndet bör återkallas.

Återkallelse kan vidare vara motiverad, om utlänningen missköter sig i

ett eller annat avseende. Så bör ske om han döms för allvarligare brott i

samband med näringsutövningen eller för upprepade mindre förseelser

som står i samband med den. Återkallelse bör kunna ifrågakomma även

när utlänningen på annat sätt än genom straffbart förfarande visar sig

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

145

olämplig som näringsidkare, exempelvis genom att undandra sig förpliktel­ ser mot medkontrahenter eller mot det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Yttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anför, att förslaget lämnar ett betydande utrymme för myndighetens fria skön, vilket torde överensstäm­ ma med gällande rätt. Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det inte kunde vara lämpligt att i lagrummet närmare ange, i vilka fall återkallelse av till­ stånd kan ifrågakomma, och anför därvid följande.

Det är visserligen naturligt, att en mera diskretionär prövning enligt lag­ förslagets 9 § anses böra ske vid ansökan om näringstillstånd, varvid jäm­ väl konjunkturläget och liknande allmänna näringspolitiska faktorer skulle tagas i betraktande (jfr betänkandet s. 110 ff, 139 f). När utlänning väl er­ hållit tillstånd att bedriva näringsverksamhet här i riket, är situationen en annan. För den, som i ett främmande land avser att ägna sin arbetskraft åt att driva upp en egen rörelse och investera tillgängligt kapital i denna, torde det ha avsevärd betydelse, att hans rätt att framgent idka sin verk­ samhet i landet är kringgärdad med vissa i lag fastslagna garantier. Detta synes också bättre än den föreslagna ordningen stämma med andan i den av utredningsmannen berörda europeiska bosättningskonventionen (jfr betän­ kandet s. 124 f), vilken oavsett utgången av associeringsförhandlingarna torde böra beaktas i sammanhanget. — Å andra sidan lärer det icke vara förenligt med förslagets principiella inställning till etableringsrätten, att myndigheten helst skulle berövas sin fria prövning rörande näringstillstån­ dets bestånd. En möjlighet synes vara, att — i överensstämmelse med vad som i utlänningslagen 16 § stadgas rörande arbetstillstånd — i lagrummet föreskriva, att näringstillstånd må återkallas, om särskilda skäl äro därtill. Som exempel på sådana skäl kunde därefter nämnas, att utlänning avflyttar ur riket eller att han genom brottsligt förfarande, misskötsel av sina för­ pliktelser i riket eller eljest visar sig olämplig att här bedriva näring. Häri­ genom skulle klargöras, att exempelvis konjunkturhänsyn eller andra över­ väganden av politisk natur i princip ej skulle inverka på myndigheternas prövning av återkallelsefrågan.

Liknande uttalanden göres av Svea hovrätt, utlänningsutredningen, Skå­ nes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare samt han­

delskammaren i Gävle. Svea hovrätt framhåller därvid, att det från rätts­ säkerhetssynpunkt är av väsentlig vikt, att lagtexten genom uppräkning eller i allt fall exemplifiering lämnar ledning beträffande vilka omständig­ heter som särskilt kan inverka på återkallelsefrågan. Från rättssäkerhets­ synpunkt är vidare påkallat, att tillstånd inte återkallas utan att utlänning­ en, där så kan ske, beretts tillfälle att yttra sig över de omständigheter, som föranlett att frågan om återkallelse tagits upp. Det torde emellertid inte be­ höva ifrågakomma att höra utlänningen, om denne uppenbarligen saknar in­ tresse av fortsatt tillstånd. Så kan exempelvis vara fallet, om han nedlagt sin rörelse och flyttat från riket.

Utlänningsutredningen yttrar, att näringstillstånd bör beviljas för avse­ värd tid, i vart fall icke kortare tid än två år, samt att återkallelse ej bör

146

ske på annan grund än att tillståndshavarens rätt att vistas här upphör.

Därjämte bör tillståndet kunna återkallas, då utlänningen blir omyndig

eller kommer i konkurstillstånd.

Kommerskollegium anför, att utlänningen kan ha ett berättigat anspråk

på att beslut om återkallelse av näringstillstånd i allmänhet grundas endast

på en bedömning av formella faktorer. Från rättssäkerhetssynpunkt ter det

sig otillfredsställande, om en återkallelse av näringstillstånd skedde på

grundval enbart av en diskretionär eller näringspolitisk bedömning.

Enligt etableringsutredningens mening hade det i och för sig varit önsk­

värt, om skälen för återkallelse på något sätt kunnat anknytas till villko­

ren i 9 § för erhållande av näringstillstånd. Att i lagtext närmare precisera

dessa skäl är dock självfallet svårt. Etableringsutredningen vill därför icke

göra någon erinran mot paragrafens utformning. Utredningen utgår emeller­

tid från att man bl. a. skall ta vederbörlig hänsyn till den tid, under vilken

utlänningen vistats och varit verksam i vårt land samt liknande anknyt-

ningsfaktorer. Utredningen anser det uppenbart, att en omständighet, som

ej skulle ha hindrat beviljande av näringstillstånd, icke bör kunna motivera,

att meddelat tillstånd återkallas.

Departementschefen. Den sakkunniges förslag att näringstillstånd i vissa

fall bör kunna återkallas har inte mött invändning vid remissbehandlingen.

Åtskilliga remissinstanser har emellertid framhållit, att möjligheterna till

återkallelse bör vara mera begränsade än som framgår av den bestämmelse

som den sakkunnige föreslagit. Dessa synpunkter bör enligt min mening

beaktas. Av lagtexten torde alltså böra framgå, att tillstånd kan återkallas

endast om särskilda skäl föreligger.

Det synes inte vara möjligt att i lagtexten räkna upp de omständigheter

som sålunda bör kunna föranleda återkallelse. Exempel på sådana omstän­

digheter har angivits såväl av den sakkunnige som av ett par remissinstan­

ser. Anmärkas bör att enligt departementsförslaget omyndighet eller kon­

kurs inte automatiskt innebär hinder för näringsutövning, om sådant hinder

inte följer av förmynderskaps- och konkursrättsliga regler. Om utlänningen

förklaras omyndig eller försätts i konkurs, bör därför näringstillståndet i re­

gel återkallas. Även i övrigt bör de nämnda exemplen tjäna till ledning vid

tillämpningen av förevarande bestämmelse, men jag har inte ansett det

vara behövligt att ta upp exemplifieringen i lagtexten. Jag instämmer i

den vid remissbehandlingen framförda uppfattningen, att beslut om åter­

kallelse i allmänhet får grundas endast på formella skäl. Konjunkturhänsyn

och liknande överväganden av politisk natur bör alltså inte kunna leda till

återkallelse. Återkallelse på grund av bristande skötsamhet bör självfallet

komma i fråga endast i grava fall. Vid prövningen av återkallelsefrågan bör

även beaktas sådana faktorer som talar mot återkallelse, såsom att utlän­

ningen har drivit verksamheten en längre tid och att han är beroende av

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

147

den för sin försörjning. Som framhållits av en hovrätt bör näringstillstånd inte återkallas utan att utlänningen fått tillfälle att yttra sig i ärendet, om detta kan ske och om utlänningen inte uppenbart saknar intresse av fortsatt tillstånd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

12

§.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i den sakkunniges förslag, innehåller regler om rätt för utlännings dödsbo att fortsätta näringsverksamhet.

När utlänning som idkar näring med stöd av tillstånd enligt näringsfrihets- förordningen avlider, torde på grund av hänvisningen i 30 § näringsfrihets- förordningen, vilken får anses syfta på bl. a. 5 §, näringsverksamheten endast under ett år kunna fortsättas för dödsbodelägarnas räkning. En­ ligt vad som i avsnitt III 5 förordats i fråga om svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning, skall för framtiden inte gälla någon allmän tidsbegräns­ ning i fråga om dödsbos rätt att fortsätta avliden näringsidkares rörelse. Emellertid bör särskilt beaktas det fall att en utlänning, som idkar näring här, avlider och dödsbodelägarna önskar fortsätta rörelsen. I regel torde — på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen den 5 mars 1937 (nr 81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och i lagen den 1 mars 1935 (nr 44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket m. m. — ett sådant dödsbo vara underkastat svensk lag i fråga om boutredning beträffande den här befintliga egendo­ men. Skulle i dylikt fall i dödsboet finnas endast svenska delägare, synes det ej föreligga anledning att behandla dödsboet annorlunda än dödsbo efter svensk näringsidkare. Dödsboet bör följaktligen vara berättigat att utan vidare fortsätta näringsverksamheten. Om emellertid i dödsboet finns ut­ ländsk delägare och boet sålunda har starkare anknytning till utlandet än som följer enbart därav att arvlåtaren är utlänning, torde det vara befogat att behålla restriktioner i fråga om rätten att fortsätta den avlidnes rörelse. För sådant fall synes det lämpligt att i anslutning till vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen ha den ordningen att näringsverksamheten får övergångsvis fortsättas av dödsboet under högst ett år. Att märka är emel­ lertid vidare att på grund av lagen den 1 mars 1935 (nr 45) om kvarlåten- sltap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge det kan förekomma att boutredning efter utlänning som drivit näring här skall ske enligt utländsk lag, nämligen om den avlidne haft medborgarskap och hemvist i något av de angivna länderna. Det är tydligt att även i sådant fall näringsverksamheten bör kunna av dödsboet fortsättas övergångsvis under viss tid. Det kan förutsättas, att det i dödsbon av sist berörda art regelmässigt finns utländsk delägare. Rörande dessa dödsbon synes därför kunna föreskrivas samma ordning, som nyss förordats beträffande dödsbo vilket i fråga om boutredning är undarkastat svensk lag. På grund av det anförda har i förevarande paragraf uppställts som generell regel, att om i

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

dödsbo efter utlänning, som vid sitt frånfälle idkar näring här i riket, finns

utländsk delägare, näringsverksamheten får fortsättas under högst ett år.

I paragrafen har tagits in en erinran om att vid den fortsatta närings­

verksamheten skall iakttas de särskilda bestämmelser, som gäller när av­

lidens rörelse fortsätts av hans dödsbo. Därav följer att i vissa fall närings­

verksamheten får fortsättas endast under kortare tid än ett år. En del före­

skrifter finns också om särskilda villkor för dödsbos rätt att fortsätta av­

lidens näringsverksamhet.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i den sakkunniges förslag, innehål­

ler regler om att utländska företag kan få tillstånd till näringsutövning.

Den sakkunnige. I överensstämmelse med vad som gäller enligt filiallagen

kan tillstånd att idka näring här i riket meddelas företag, vilket enligt sitt

hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk förening samt i hem­

landet driver näringsverksamhet. Att bolaget eller föreningen måste ha be­

hörigen bildats följer av den i 1 § tredje stycket upptagna föreskriften. I

fråga om tillståndsprövningens karaktär avses beträffande bolagen och de

ekonomiska föreningarna icke någon förändring jämfört med vad som gäl­

ler enligt filiallagen. Att vid prövningen i vissa fall hänsyn kan behöva tas

till åtaganden enligt konventioner har tidigare framhållits.

Beträffande andra företag än de nu berörda har i den allmänna motive­

ringen anförts, att möjlighet bör finnas att medge även sådana företag rätt

till näringsutövning här i riket. Bestämmelse härom har upptagits i paragra­

fens tredje punkt, varvid angivits att tillstånd för dylikt företag må med­

delas såframt synnerliga skäl därtill föreligger. Dylika skäl kan tänkas vara

för handen exempelvis när fråga är om ett sådant företag utanför bolagens

och de ekonomiska föreningarnas krets som driver näringsverksamhet i sitt

hemland och har sådan ekonomisk stabilitet, att det från tredjemanssyn-

punkt kan anses likvärdigt med t. ex. ett aktiebolag. Så kan bl. a. vara fallet

när — såsom förutsatts i Romfördraget — ett företag bildats i enlighet med

en stats offentligrättsliga lagstiftning. Vidare torde man böra räkna med

möjligheten att, såsom en följd av den ökade ekonomiska rörligheten över

gränserna, ett bolag eller annat företag som bildats i en stat kan komma att

förlägga sin näringsverksamhet till en annan stat, tillhörande samma eko­

nomiska gemenskap. I sådant fall skulle företaget icke uppfylla lagens förut

berörda villkor beträffande näringsutövning i hemlandet, men därav behöver

icke följa att det är så olämpligt att företaget inrättar filial här i riket att det

ej skall kunna ske om synnerliga skäl föreligger därför.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund påpekar, att den av den sakkun­

nige föreslagna paragrafen ordalagsmässigt innebär, att ekonomiska för­

149

eningar i t. ex. Danmark och Norge kan få etableringsrätt endast om synner­ liga skäl föreligger. I dessa länder registreras nämligen ekonomiska för­ eningar över huvud taget inte. Ej heller i England torde man kunna tala om någon registrering av ekonomiska föreningar.

Svea hovrätt framhåller, att det med hänsyn till bl. a. affärsdrivande stif­ telser knappast torde vara påkallat att begränsa tillståndsmöjligheten så strängt som den föreslagna formuleringen antyder. Lagtexten bör därför kunna jämkas så, att tillstånd må meddelas, när särskilda skäl är därtill.

Enligt hovrättens mening är det inte oundgängligen påkallat att ange under vilka omständigheter tillstånd skall meddelas, eftersom tillståndsgivningen alltid ankommer på Kungl. Maj :t.

Sjöfartsstyrelsen föreslår, att i lagen införs en möjlighet för Kungl. Maj :t att delegera prövningsrätten till underordnad myndighet, och anför därvid, att utvecklingen kan tänkas gå i den riktningen att näring i allt större ut­ sträckning kan komma att bedrivas i företagsform. Åtminstone så småning­ om kan sådana riktlinjer utarbetas för tillståndsprövningen, att en decentra­ lisering är önskvärd och möjlig. Det synes därför naturligt att redan nu i lagen införa en delegationsrätt.

Departementschefen. Denna paragraf överensstämmer i fråga om utländska bolag och ekonomiska föreningar med vad som nu gäller enligt filiallagen.

Tillståndsprövningen beträffande sådana företag bör som den sakkunnige anfört ha samma karaktär som f. n.

I ett remissyttrande har påpekats att ekonomiska föreningar från vissa länder, där registrering ej förekommer, faller utanför paragrafens förenings- begrepp. Att sådana föreningar hittills inte kunnat få tillstånd att öppna filial i Sverige synes inte ha medfört olägenheter, men jag vill framhålla att den nya lagen innebär att möjligheter till sådan etablering skapas. Den omständigheten, att ekonomiska föreningar i visst land inte registreras tor­ de medföra, att föreningarnas rättsliga och ekonomiska status är mera svår­ bedömd än i fråga om registrerade föreningar. Om emellertid betryggande utredning om en förening föreligger i dessa hänseenden, torde föreningen i allmänhet kunna jämställas med registrerade föreningar. Enligt den sak­ kunniges förslag skulle visserligen etablering i sådant fall tillåtas endast om synnerliga skäl talade för det. Enligt min mening bör emellertid något mind­ re restriktivitet kunna iakttas. I överensstämmelse med vad en remissinstans förordat har paragrafen fått den utformningen, att tillstånd kan beviljas annat företag än bolag eller ekonomisk förening, om särskilda skäl förelig­ ger. Vid bedömningen av om sådana skäl är för handen bör särskild hänsyn kunna tas till sådana förhållanden som de nyss berörda.

Regeln om att tillstånd skall kunna meddelas annat företag än bolag el­ ler ekonomisk förening, om särskilda skäl föreligger, har naturligtvis räck­ vidd utöver de speciella fallen med oregistrerade föreningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

150

Kungl. Maj :t torde, som en remissinstans anfört, böra ha möjlighet att

delegera prövningsrätten till underordnad myndighet, även om det f. n. inte

finns skäl till sådan delegation. I paragrafen har därför angivits att tillstånd

meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

14 §.

I den sakkunniges förslag motsvaras denna paragrafs första stycke del­

vis av 3 § och dess andra stycke av 15 § första stycket.

I paragrafens första stycke föreskrivs, att tillstånd ej får beviljas före­

tag som i eller utom Sverige är försatt i konkurs. Detta stämmer överens

med vad som gäller för utlänning enligt 7 §. Det hör i regel vara tillräckligt

att företaget visar att det ej är i konkurs vid sitt konkursforum i hemlandet.

Enligt paragrafens andra stycke skall bestämmelserna i 10 och 11 §§ om

näringstillstånd äga motsvarande tillämpning på tillstånd för utländskt fö­

retag att idka näring. Sålunda skall tillstånd för utländskt företag avse verk­

samhet av visst slag, gälla tills vidare, om det inte inskränkts till viss tid,

och kunna förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. Vidare kan till­

stånd återkallas, när särskilda skäl föreligger.

Möjligen kan mot den hänvisning som i paragrafen görs till 11 § riktas

den invändningen, att frågor om återkallelse av tillstånd inte kan bedömas

enligt helt samma grunder när det gäller ett utländskt företag som när det

gäller en utlänning. Bl. a. har av naturliga skäl personliga förhållanden i all­

mänhet större betydelse, om verksamheten utövas av en fysisk person, än

om den drivs i företagsform. Det kan även göras gällande, att lämpligheten av

tillståndets bestånd borde kunna prövas mera fritt när fråga är om ett före­

tag. Jag anser emellertid att de principiella grunder som gäller för återkal­

lelse av näringstillstånd bör gälla också för återkallelse av tillstånd för ut­

ländskt företag, även om de faktiska förhållanden som kan föranleda åter­

kallelse är något olika i de båda fallen. Liksom beträffande utlänning torde

alltså lämpligen den bestämmelsen kunna gälla, att tillstånd kan återkallas,

när särskilda skäl föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 16 § i den sakkunniges förslag, innehåller

en bestämmelse om de följande paragrafernas tillämplighet på andra före­

tagsformer än bolag och ekonomiska föreningar.

I filiallagen finns i 6 och 7 §§ vissa regler om vad ansökan om tillstånd

skall innehålla, om de hevis som skall fogas vid densamma samt om för­

farandet i övrigt. Regler av motsvarande karaktär avseende näringstillstånd

har, enligt vad som uttalats vid 6 §, ansetts lämpligen kunna meddelas i

administrativ ordning. Detta får anses gälla också beträffande reglerna

rörande förfarandet i ärenden rörande företag.

De i lagförslaget efter 15 § följande bestämmelserna i 16—28 §§ avser

151

i första hand de företagsformer som nu omfattas av filiallagen, dvs. utländs­ ka bolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelserna torde i princip böra vara tillämpliga även beträffande andra utländska företag. I vissa fall då fråga är om företag av sistnämnda art kan dock bestämmelserna åtminstone i somliga hänseenden passa mindre väl. Är detta förhållandet bör Kungl. Maj :t kunna fastställa särskilda föreskrifter avpassade till det aktuella fallet. Förevarande paragraf har utformats i enlighet med de nu angivna synpunk­ terna.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § första stycket i den sakkunniges för­ slag.

Paragrafen ersätter bestämmelsen i 1 § filiallagen att näringsverksam­ heten skall bedrivas genom filial. I sak innebär paragrafen inte något nytt.

17 §.

Denna paragraf, som motsvarar 17 § andra stycket i den sakkunniges förslag, innehåller föreskrift om verkställande direktör och vice verkställan­ de direktör.

Paragrafen stämmer överens med 2 § filiallagen. I förhållande till den sak­ kunniges förslag föreligger den avvikelsen, att hänvisningen till en allmän bestämmelse om föreståndare har utgått. Någon sådan bestämmelse har, som förut framgått, inte tagits upp i departementsförslaget. Reglerna om verkställande direktör och vice verkställande direktör torde härigenom också ha blivit mera överskådliga.

Det kan erinras om att undantag från paragrafens föreskrifter, liksom från lagens övriga bestämmelser, kan komma i fråga enligt den allmänna undantagsregeln i 31 §.

18 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakkunniges förslag, föreskriver att verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket. Föreskriften stämmer överens med 3 § filiallagen.

19 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakkunniges förslag, inne­ håller regler om verkställande direktörens ställning. Paragrafen stämmer överens med bestämmelserna i 9 § andra stycket om föreståndare för nä­ ringsverksamhet, som drivs av utlänning vilken ej är bosatt här i riket. Den ersätter 5 § filiallagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

20—28 §§.

I dessa paragrafer, som motsvarar 18—26 §§ i den sakkunniges förslag, återfinns i huvudsak oförändrade de bestämmelser som ingår i filiallagen under rubriken »Om firma och registrering, så ock om redovisning m.m.».

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år i968

Yttrandena

Vid 20 §.

Sveriges advokatsamfund anför, att en föreståndare enligt den sakkun­

niges förslag skall erhålla fullmakt att handla å huvudmannens vägnar

samt att mottaga stämning och själv eller genom annan tala och svara. Om

meningen är, att föreståndaren på grund av denna fullmakt under alla för­

hållanden skall vara behörig att ensam handla å bolagets vägnar, måste

ett beslut om att firman skall tecknas av föreståndaren i förening med en

eller flera personer, vilket är möjligt både enligt filiallagen och enligt den

sakkunniges förslag, te sig meningslöst.

Vid 23 §.

Hovrätten för Västra Sverige anför, att andra stycket möjligen bör ges

följande jämkade avfattningar: Angående bokföring och redovisning skall

i tillämpliga delar gälla vad för svenskt företag av motsvarande slag är

stadgat. Till motivering härför anför hovrätten följande.

Andra stycket av paragrafen har oförändrat överförts från 11 § andra

stycket lagen om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring

här i riket. Lagtexten ger — särskilt med hänsyn till att i viss mån di­

vergerande regler om bokföring och redovisning gälla för bolag av olika

slag och för ekonomiska föreningar — icke något klart besked vilka be­

stämmelser i detta hänseende som äro tillämpliga, om jämlikt 14 § i lag­

förslaget exempelvis en utländsk stiftelse erhåller tillstånd att bedriva

näringsverksamhet i Sverige. Utredningsmannen har förutsett möjligheten,

att i vissa sådana fall särskilda föreskrifter skulle meddelas, som voro

bättre anpassade till företagets art; i princip har han emellertid ansett sam­

ma regler rörande bland annat bokföring och redovisning böra gälla som

för bolag och ekonomiska föreningar (betänkandet s. 133 f, 145 f). Av det

förut sagda lärer emellertid framgå, att med lagtextens nuvarande ut­

formning sådana föreskrifter — åtminstone avseende vilka lagregler fi­

lialens bokföring och redovisning skola följa — äro erforderliga i varje

här avsett fall.

Beträffande filialens skyldighet att insända redovisningshandlingar er­

inrar Sveriges advokatsamfund om den skyldighet, som finns för svenskt

aktiebolag, att oberoende av om redovisningshandlingarna lagts fram på

ordinarie bolagsstämma likväl inom sju månader från bokslutsdagen sän­

da in redovisningshandlingarna till registreringsmyndigheten. Enligt för­

slaget har skyldigheten att sända in redovisningshandlingarna gjorts be­

roende av att dessa lagts fram för det utländska bolagets delägare. Om

alltså handlingarna inte blir framlagda, kommer de inte att insändas till

vederbörande myndighet. Samfundet föreslår därför, att utländsk filial åläg-

ges att, oberoende av om redovisningshandlingarna lagts fram eller icke,

inom sju månader från bokslutsdagen, sända in dem till vederbörande

myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

153

Vid 26 §.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om inte kungörelse bör ske för­ utom i allmänna tidningarna även i tidning på ort, där filialen drivs. Sam­ fundet pekar på att anmälningar till handelsregistret publiceras på detta sätt.

Departementschefen. Bestämmelserna i förevarande paragrafer stämmer i allt väsentligt överens med 8—17 §§ filiallagen. Dock har bestämmelserna i 12 och 13 §§ filiallagen om säkerhet för skatter utgått. Vidare kommer de i 10 § andra stycket andra punkten och 14 § andra stycket filiallagen åsyftade fullfölj dsfrågorna att enligt departementsförslaget regleras av

32 §, som avser alla spörsmål rörande talan mot beslut enligt den nya lagen. Dessutom har följande ändringar vidtagits.

I 20 § andra stycket har föreskrivits att firman tecknas av verkstäl­ lande direktören. Orden »ensam eller i förening med annan» har slo­ pats, eftersom de som en remissinstans påpekat torde sakna mening, med hänsyn till att verkställande direktören under alla förhållanden skall vara behörig att ensam handla på bolagets vägnar. Vidare har 23 § andra stycket som en remissinstans föreslagit jämkats så, att för filialens bokföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för svenskt företag av motsvarande slag. Denna jämkning är en naturlig följd av att lagen skall omfatta även andra juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. I 23 § fjärde stycket har gjorts det av en remissinstans före­ slagna tillägget av innebörd att redovisningshandlingar under alla om­ ständigheter skall sändas till registreringsmyndigheten senast sju månader från filialens bokslutsdag. Vad samma remissinstans anfört om kungö­ rande av anmälningar till filialregistret har jag inte ansett utgöra tillräck­ ligt skäl för att ändra ifrågavarande regel i filiallagen. Regeln stämmer i det påtalade avseendet överens med 202 § första stycket aktiebolagslagen.

I övrigt har vid överförandet av filiallagens nu ifrågavarande bestäm­ melser till den nya lagen skett vissa redaktionella jämkningar.

29 §.

Denna paragraf motsvarar 27 § i den sakkunniges förslag. I paragrafen föreskrivs, att som näringsidkande enligt lagen skall anses även delta­ gande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som drivs av svenskt han­ delsbolag. Av bestämmelsen, som berörts i den allmänna motiveringen s. 113, följer att en utlänning som vill idka näring genom svenskt handels­ bolag — liksom enligt näringsfrihetsförordningen — har att söka närings­ tillstånd. Dock fordras enligt den nya lagen ej sådant tillstånd, om ut­ länningen har rätt till ifrågavarande slag av näringsutövning enligt 3 eller

4 §. Vid utländskt företag ingå i svenskt handelsbolag, fordras likaledes rätt till näringsutövningen enligt denna lag. För själva verksamheten blir

154

de för svenska handelsbolag gällande reglerna tillämpliga, och det kan

därför ifrågasättas, om iakttagande av samtliga föreskrifter i 16—28 §§

om formerna för utländskt företags näringsverksamhet m. m. kan anses

erforderligt. Någon egentlig näringsverksamhet för det utländska företaget

medför nämligen icke dettas deltagande i handelsbolaget. Av 31 § följer att

de avsteg från lagens föreskrifter som med hänsyn härtill kan vara påkallade

kan göras.

Med hänsyn till 1 § andra stycket medför ett tillstånd enligt nu före­

varande lag icke befrielse från skyldighet att söka det ytterligare tillstånd

som kan vara föreskrivet i annan författning. Sålunda kvarstår skyldighet

enligt särskild lagstiftning att söka tillstånd att sluta handelsbolag eller

ingå i handelsbolag. Sådant tillstånd skall enligt förslag, som läggs fram

i ett senare avsnitt, i fortsättningen i regel meddelas av kommerskollegium,

såvitt gäller utlänning. Utlänningen behöver alltså i sådant fall inte söka

näringstillstånd och tillstånd enligt den särskilda lagstiftningen hos olika

myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 ur 1968

30 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i den sakkunniges förslag.

Som tidigare anförts (s. 123) bör lagen inte vara tillämplig beträffande

utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

eftersom denna fråga har reglerats genom särskild lag i ämnet den 9 juni

1950 (nr 272, ändrad 1957:222, 1965: 168 och 1966:56). Bestämmelse om

detta har tagits upp i förevarande paragraf.

31 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i den sakkunniges förslag och ersätter även

6 § i förslaget.

Den sakkunnige. I den sakkunniges förslag har dels i 6 § tagits upp ett

bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna, att viss grupp utlänningar skall

under de särskilda villkor som Kungl. Maj :t bestämmer, äga rätt till närings­

verksamhet av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet, dels i 29 §

föreskrivits att Kungl. Maj :t äger medge sådant undantag från bestämmelse

i lagen, som kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med

främmande stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omstän­

digheter. I anslutning till 29 § anför den sakkunnige följande.

Såvitt angår utlänningar kan det både på grund av konventioner och av

andra skäl komma i fråga, att Kungl. Maj :t med stöd av 6 § meddelar till

och med ganska vidsträckta förordnanden om att vissa grupper utlänningar

skall ha rätt till näringsutövning utan att vara underkastade tillstånds-

tvång. Nu förevarande paragraf kommer därför att beträffande utlänningar

ha en begränsad räckvidd. Som exempel på fall då den kan komma till till-

155

lämpning må anföras, att det i visst fall kan framstå som angeläget att ett dödsbo efter utländsk näringsidkare, i vilket finns utländsk delägare, med­ ges rätt att fortsätta näringsverksamheten längre tid än ett år. —- När det gäller utländska företag fyller tillståndsprövningen delvis den funktionen att den utgör en viss ersättning för åtskilliga kontrollbestämmelser, som svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar är underkastade men vilka icke gäller för här verksamma utländska företag. Med hänsyn härtill har någon motsvarighet till regeln i 6 § icke upptagits för de utländska före­ tagens del. Även om förevarande bestämmelse i och för sig ger formell möj­ lighet att beträffande utländska företag meddela förordnanden av samma art som avses i G § för utlänningars vidkommande, förutsätts att bestämmelsen får tillämpning endast i mera begränsad omfattning. Skulle det exempelvis visa sig erforderligt att i anledning av de internationella integrationssträvan­ dena ge upp den med lagstiftningen avsedda kontrollen i visst avseende och beträffande vissa företag, ger förevarande bestämmelse möjlighet härtill. Vidare har i det föregående angivits exempel på situationer då med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet tillämpning av ifrågavarande be­ stämmelse kan vara motiverad. Som ytterligare exempel må anges de fallen att ett företag icke skall bedriva annan verksamhet än skogsavverkning för eget behov eller jordbruk på en fastighet, som förvärvats huvudsakligen för bedrivande av dylikt skogsbruk, eller att ett företag skall här utföra ett byggnadsarbete som, trots att det är en engångsuppgift, på grund av sin storlek och långvarighet är att betrakta såsom här utövad näringsverksam­ het.

Yttrandena. Utlänningsutredningen anför, att det inte klart framgår av

6 § i den sakkunniges förslag, att bemyndigandet avses innebära rätt för Kungl. Maj :t att förordna, såväl att vissa utlänningar skall vara befriade från skyldighet att ha näringstillstånd som att vissa näringar skall vara undantagna från tillståndstvång. Liknande uttalande görs av kommerskollegium, som vidare föreslår, att 6 § förs samman med 29 § till en enhetlig bestämmelse, som skulle tas in under avsnittet »Särskilda bestämmelser». Kollegiet anför vidare bl. a. följande.

Det finns skäl anta att etableringsfrågorna komma att aktualiseras i ökad omfattning och det torde därför vara ändamålsenligt att den svenska lag­ stiftningen på området öppnar formella möjligheter att medge full nationell likställighet för utländskt rättssubjekt. Såvitt kollegium kan bedöma, synes emellertid denna synpunkt ej vara helt tillgodosedd genom det framlagda förslaget. Sålunda föreligger möjlighet att med stöd av 6 § medge undantag från kravet på näringstillstånd beträffande viss grupp av utlänningar. Mot­ svarande möjlighet saknas emellertid såvitt angår utländska företag, därest icke fall varom stadgas i 29 § är för handen. Av motiven framgår att denna undantagsbestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt. Enligt kollegii mening bör den nya lagstiftningen vara så utformad, att möjlighet finnes att generellt likställa utländskt företag med utlänning i berörda hänseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

156

Vidare har kollegium uppmärksammat att 29 § möjliggör betydligt längre

gående uppmjukningar än 6 §. Med stöd av förstnämnda paragraf kan t. ex.

det i 4 § angivna kravet på föreståndare eftergivas, medan detta ej är tillåtet

med tillämpning av 6 §. Kollegium menar emellertid, att lagen bör vara så

uppbyggd att detta krav generellt kan eftergivas. Har exempelvis överens-

kommits mellan de nordiska länderna att en av svensk domstol meddelad

dom, varigenom en dansk eller ett danskt företag ålagts att utgiva betalning

till en svensk för en här i riket uppkommen fordran, skall vara exigibel i

Danmark, bör föreståndare för näringsverksamhet som i Sverige bedrives av

en i sitt hemland bosatt dansk ej fordras. Dessutom bör framhållas att orda­

lagen i 29 § ej hindrar undantag, som t. o. in. försätter utlänning i förmån­

ligare ställning än svenska näringsutövare. Kollegium utgår dock från att

sådana undantag ej komma att medgivas.

Näringsfrihetsrådet anför i fråga om 29 § att de två grupper av undantag

som förutsätts i paragrafen är av helt olika karaktär. Den ena gruppen avser

undantag av mera generell karaktär, vilka förutsätter medverkan av riks­

dagen så till vida att den konvention som föranleder undantaget måste god­

kännas av riksdagen. Den andra gruppen synes avse vissa speciella undantag

i enskilda fall, dvs. rena dispenser. Enligt näringsfribetsrådets mening borde

artskillnaden mellan de två grupperna klarare framgå av lagtexten; att de

tas upp i samma paragraf anses som mindre lämpligt.

Departementschefen. Förhållandet mellan 6 och 29 §§ i den sakkunniges

förslag framstår som något oklart. Som framgår av vad den sakkunnige an­

fört täcker de båda paragraferna delvis varandra, vilket i och för sig talar

för att de förs samman till eu bestämmelse. En sådan sammanslagning, som

förordats av kommerskollegium, torde också göra innebörden av Kungl.

Maj :ts fullmakt mera överskådlig. Härtill kommer att vissa invändningar,

såsom påpekats vid remissbehandlingen, kan riktas mot de föreslagna para­

grafernas utformning.

Vad beträffar formuleringen av 6 § i den sakkunniges förslag kan erinras

om att jag i den allmänna motiveringen s. 119 förordat, att fullmakten för

Kungl. Maj :t inte skall omfatta rätt att utan samband med internationella

samarbetsöverenskommelser förordna om generella undantag för särskilda

näringar. Med denna utgångspunkt skulle 6 § avse blott förordnanden om

vissa grupper av utlänningar. I sådana fall kan emellertid i regel förordnan­

det lika väl grundas på det allmänna undantagsbemyndigandet i 29 § i den

sakkunniges förslag. Detta bemyndigande bör dock som anförts i den all­

männa motiveringen utvidgas något med hänsyn till det nordiska samarbe­

tet. Vidare bör som kommerskollegium påpekat möjlighet finnas att medge

full nationell likställighet i fråga om utländska företag i samma utsträck­

ning som i fråga om utlänningar.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna förordar jag som framgått

av den allmänna motiveringen s. 124, att bemyndigandet för Kungl. Maj :t

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 år 1968

157

utformas som en enhetlig bestämmelse. I departementsförslaget bär en sådan bestämmelse tagits upp i förevarande paragraf. Den har i stort sett formu­ lerats efter mönster av 29 § i den sakkunniges förslag men avses få en mera generell räckvidd. Det har även med hänsyn till bl. a. vad som anförts i nä- ringsfrihetsrådets yttrande ansetts lämpligt att dela upp paragrafen i två stycken.

Enligt första stycket får Kungl. Maj :t medge undantag från bestämmelse i lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främman­ de stat. Hur förordnanden om dylikt undantag skall utformas får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan väntas att förordnande kommer att få den innebörden att utlänningar eller utländska företag av viss nationalitet eller tillhörande annan sådan kategori skall under vissa angiv­ na villkor ha rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka nä­ ring i allmänhet. Möjligheterna att förordna om undantag är inte begränsade till vissa bestämmelser i lagen, eftersom det inte kan förutses, vilka krav som kan komma att ställas i internationella överenskommelser. Förordnan­ den förutsättes sålunda bl. a. kunna komma i fråga beträffande utländska företag i samma mån som beträffande utlänningar. Om utländska företag tas undan från tillståndstvånget, skall dock självfallet i möjlig mån beaktas, att tillståndsprövningen delvis ersätter kontrollbestämmelser, som gäller för svenska företag. Med hänsyn härtill kan förordnandet behöva förenas med särskilda villkor och föreskrifter. Hur långt det är möjligt att gå i dessa avse­ enden beror i sista hand på innehållet i den internationella överenskommel­ se som föranleder förordnandet. Som kommerskollegium har anfört bör un­ dantag som sätter utländska näringsutövare i förmånligare ställning än svenska inte medges.

Uttrycket överenskommelse med främmande stat innefattar även över­ enskommelse med sammanslutning av stater. Ett förordnande om undantag kan vara påkallat med hänsyn till en internationell överenskommelse även om detta inte omedelbart följer av en direkt föreskrift i överenskommelsen. I Romfördraget föreskrivs t. ex., att etableringsrestriktioner skall avvecklas gradvis enligt ett allmänt program, vilket skall förverkligas genom direktiv från rådet. Om Sverige skulle komma att ansluta sig till Romfördraget, bör Kungl. Maj :t alltså med stöd av förevarande paragraf kunna medge de av­ vikelser från lagen, som kan behövas på grund av direktiv som utfärdas efter hand.

Vidare kan enligt första stycket medges undantag som är påkallat med hänsyn till det nordiska ekonomiska samarbetet. Förordnande om sådant undantag förutsätts kunna ges utan att det föranleds av ett särskilt avtal mellan de nordiska staterna, eftersom detta samarbete ofta har informell natur. Kungl. Maj :t bör därför kunna medge undantag av denna art när det visar sig lämpligt.

Kungl. Maj:is proposition nr 98 år 1968

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Enligt andra stycket av förevarande paragraf får Kungl. Maj :t vidare

medge sådant undantag från bestämmelse i lagen som i visst fall föranleds

av särskilda omständigheter. I den allmänna motiveringen s. 124 har anförts

exempel på fall, då det kan finnas anledning att tillämpa denna undantags­

regel. Andra exempel kan vara de fall som den sakkunnige nämnt avseende

dödsbo efter utländsk näringsidkare, företag som endast skall driva skogs­

bruk eller jordbruk i liten skala och företag som utför en uppgift av engångs-

natur.

32 §.

Denna paragraf, som motsvarar 30 § i den sakkunniges förslag, innehål­

ler regler om besvär över beslut som meddelas enligt lagen.

Den sakkunnige. När Kungl. Maj :t delegerat beslutanderätt i tillstånds-

ärenden till underordnad myndighet, bör talan kunna föras mot tillstånds-

myndighetens beslut i den ordning som är bestämd för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Detsamma bör gälla

beträffande sådana beslut av registreringsmyndighet som avses i 20 och

23 §§ i den sakkunniges förslag, dock att den nu enligt 10 och 14 §§ filial­

lagen gällande särskilda fullföljdstiden torde böra bibehållas oförändrad.

Som regel bör vidare gälla, att myndighets beslut skall lända till efterrät­

telse utan hinder av anförda besvär. Möjlighet bör dock föreligga för myn­

digheten att förordna, att beslutet ej skall gå i verkställighet förrän det

vunnit laga kraft, liksom ock för den högre myndigheten att förordna om

inhibition. Meddelande av sådant förordnande torde främst kunna ifråga-

komma, när beslutet innefattar återkallande av eller inskränkning i tidigare

givet tillstånd.

Yttrandena. Med hänsyn till de olägenheter för den drabbade, som ett be­

slut om återkallelse kan medföra, anser Svea hovrätt det från rättssäker­

hetssynpunkt påkallat, att sådant beslut får verkställas utan hinder av an­

förda besvär endast om så på grund av särskilda skäl har förordnats i be­

slutet. Hovrätten anför vidare bl. a. följande.

I detta sammanhang vill hovrätten understryka betydelsen från rättssä­

kerhetssynpunkt av att myndighets beslut, vilket icke innehåller bifall till

gjord framställning, redovisar skälen för den intagna ståndpunkten (jfr

exempelvis 33 § utlänningslagen och 14 § sista stycket ordningsstadgan, se

också 20 § andra stycket i det nu behandlade lagförslaget). I den mån sådan

redovisning icke skett, torde i besvärsärendet myndighetens förklaring regel­

mässigt böra inhämtas samt klaganden böra beredas tillfälle att yttra sig

däröver. Den i förevarande paragraf intagna besvärsrätten torde eljest icke

kunna fylla det avsedda syftet. Jämväl praktiska skäl kan åberopas till

stöd för att avslagsbeslut skall motiveras. Sökanden kan nämligen i dylikt

fall bättre bedöma sina utsikter att vinna bifall vid anförda besvär, och

han får klarhet om vilka frågor, som har relevans i ärendet. På grund av

159

dessa omständigheter torde besvärsmålens antal och omfång i viss ut­ sträckning kunna nedbringas, varigenom kostnader kan sparas såväl för det allmänna som för den enskilde. Vad nu sagts gäller om beslut av olika slag, icke blott rörande ansökan om tillstånd m. m. utan även i minst lika hög grad beträffande återkallelse av meddelat tillstånd. — I beslut, varom här är fråga, torde vidare böra intagas erinran om besvärsrätten samt läm­ nas uppgift om vad utlänningen har att iakttaga, därest han önskar föra talan mot beslutet (jfr 33 § utlänningslagen).

Departementschefen. I departementsförslaget har paragrafen utformats enligt den sakkunniges förslag. Uppenbart torde vara att beslut i tillstånds- ärenden i regel blir gällande omedelbart när de meddelats. Som Svea hov­ rätt anfört måste dock beaktas, att beslut om återkallelse kan medföra be­ tydande avbräck för tillståndshavaren. I sådant beslut bör därför myndig­ heten i ej uppenbara fall som regel förordna, att beslutet inte länder till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft.

Hovrätten har även framhållit vikten av att beslut, som går sökanden emot, motiveras. Jag instämmer i detta. Motiveringen bör i regel kunna vara kortfattad. Jag förutsätter att i överensstämmelse med vad som torde till- lämpas i förvaltningsbeslut inom andra områden besvärshänvisning lämnas i beslut som här avses.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

33 §.

Denna paragraf, som motsvarar 31 § i den sakkunniges förslag, innehål­ ler bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser för lagens till- lämpning. Sådana bestämmelser bör på vanligt sätt tas upp i en med stöd av lagen utfärdad kungörelse. Härutöver bör föreskrifter kunna meddelas i den formen att Kungl. Maj:t — liksom skett beträffande tillämpningen av utlänningslagen — i annan ordning ger anvisningar till tillståndsmyn- dighet, t. ex. angående de grunder som bör tillämpas vid tillståndspröv­ ningen.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i den sakkunniges förslag, innehål­ ler straffregler.

Den sakkunnige. Första punkten av paragrafen innehåller straffbestäm­ melse beträffande utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt därtill eller som bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med ho­ nom meddelat tillstånd att idka näring. Paragrafens andra punkt täcker bl. a. det i 18 § filiallagen avsedda fallet att utländskt företag idkar näring utan att äga rätt därtill, varjämte tillagts att straff följer även när villkor eller föreskrift av nyssnämnd art överträds. Straffet drabbar i nu berörda

160

fall den som driver eller förestår verksamheten för företagets räkning. And­

ra punkten omfattar även det fallet att förseelsen begås av den som för ut­

lännings räkning driver eller förestår näringsverksamhet. När i paragrafen

talas om att någon för utlännings eller utländskt företags räkning driver

eller förestår näringsverksamhet, avses därmed icke endast den som har

ställning såsom föreståndare eller verkställande direktör enligt lagens be­

stämmelser. Även om någon utan att formellt inneha sådan ställning fak­

tiskt driver verksamheten för utlännings eller utländskt företags räkning,

är straffbestämmelsen tillämplig. Härvid avses även det fallet att någon som

i själva verket är bulvan för utlänning eller utländskt företag uppträder

såsom egen företagare. I bulvanfallen skall sålunda bulvanen dömas enligt

andra punkten, medan den verklige näringsidkaren, om han är fysisk per­

son, döms enligt första punkten. Det må nämnas, att straffbestämmelsen i

31 § näringsfrihetsförordningen vunnit tillämpning på utlänning som dri­

vit näring genom bulvan, men bestämmelsen torde ej kunna tillämpas i frå­

ga om bulvanen. Det torde dock vara av värde om även bulvanen är under­

kastad straffansvar.

Påföljden för förseelser av nu berörd art bör, i likhet med vad som för

motsvarande fall gäller enligt näringsfrihetsförordningen och filiallagen,

vara dagsböter.

Yttrandena. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter, om inte möj­

lighet bör skapas att använda tvångsmedel i någon form mot utlänning, som

driver näring utan att äga rätt till det och som inte låter sig rätta av det för

sådan förseelse föreslagna bötesstraffet.

Departmentschefen. Paragrafen har i departementsförslaget utformats re­

daktionellt annorlunda än i den sakkunniges förslag, med syfte att den

skall bli mera överskådlig. Sakligt har den emellertid samma innehåll som

den sakkunnige föreslagit. Jag finner inte påkallat att som en remissinstans

förordat särskilda tvångsmedel vid sidan av bötesstraff införs i förevarande

sammanhang.

35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 § i den sakkunniges förslag, innehål­

ler regler om straff och vite för verkställande direktör, vilken inte fullgör

sina åligganden enligt lagen. I sak överensstämmer föreskrifterna med 19 §

filiallagen.

36 §.

Denna paragraf, som motsvaras av 34 § i den sakkunniges förslag, inne­

håller bestämmelser om straff dels för den som lämnar oriktiga eller vil­

seledande uppgifter i handlingar, dels för revisor i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S år 1968

161

Den sakkunnige. Förevarande paragraf motsvaras i filiallagen av dennas

20 §. Beträffande sådant brott som består i att någon uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i vissa hand­ lingar har dock vidtagits vissa jämkningar av formuleringen med hänsyn till att bestämmelsen skall avse även ärenden rörande utlänning och till att före­ skrifter rörande tillståndsärenden i viss utsträckning bör tas upp i den med stöd av lagen utfärdade kungörelsen och icke i själva lagen. Även i övrigt har i ett par hänseenden vidtagits smärre jämkningar av formell natur.

Departementschefen. Paragrafen har i departementsförslaget ändrats re­ daktionellt men stämmer i sak överens med den sakkunniges förslag.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har till en början tagits upp föreskrift om upphävande av filiallagen. Vidare innehåller övergångsbestämmelserna att tillstånd, som meddelats enligt näringsfrihetsförordningen eller enligt filial­ lagen, skall behålla sin giltighet och att de skall gälla som om de meddelats enligt den nya lagen. Med stöd av nya lagen kan således ett tillstånd åter­ kallas eller förbindas med nya villkor och föreskrifter. I ett par avseenden synes det dock lämpligt, att den nya lagen icke genast blir tillämplig. Så­ som förut nämnts har i tillstånd, som enligt näringsfrihetsförordningen med­ delats för här icke bosatta utlänningar, tagits in föreskrift att utlänningen skall ha ett ombud med behörighet att i angelägenheter, som angår rörel­ sen, på utlänningens vägnar motta stämning och andra delgivningar samt svara vid domstol och andra myndigheter. För de ganska få fall, där en så­ dan ordning gäller, torde det inte vara erforderligt att göra någon ändring- så länge det vid lagens ikraftträdande fungerande ombudet står kvar. När ombudets uppdrag upphör, bör dock bestämmelsen i 9 § om skyldighet att ha föreståndare träda i tillämpning.

De utländska rättssubjekt som innehar tillstånd enligt näringsfrihetsför­ ordningen eller filiallagen har haft att ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under tre år. Denna skyldighet upphör enligt den nya lagen. Emellertid har i övergångsbestämmelserna tagits upp en bestämmelse om att de säkerheter som ställts före den nya lagens ikraftträdande fortfarande skall avse de utskylder för vilka de ställts.

I övergångsbestämmelserna har vidare fastslagits, att utlänning eller ut­ ländskt företag, som vid lagens ikraftträdande idkar näring, för vilken en­ ligt äldre bestämmelser, dvs. näringsfrihetsförordningen eller filiallagen, tillstånd icke fordrats, får fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den nya lagen. Som tidigare framgått faller åtskilliga näringsfång utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde, och i huvudsak kommer dessa att vara fria även enligt den nya lagen. Vissa

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

162

former av verksamhet, som inte omfattats av förordningen, kommer emel­

lertid att falla under den nya lagen. Enligt förevarande bestämmelse får

dock sådan verksamhet även i fortsättningen fritt drivas av dem som vid ti­

den för lagens ikraftträdande redan driver rörelsen.

Slutligen har i övergångsbestämmelserna tagits upp de i den allmänna

motiveringen s. 119 berörda reglerna, avseende dels rätt till näringsverksam­

het som med anledning av överenskommelse med främmande stat med­

givits rättssubjekt i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före la­

gens ikraftträdande, dels i'ätt till uppköp av fisk och därmed sammanhäng­

ande verksamhet, som utlänning får driva enligt vissa äldre bestämmelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

163

Y. Tillfällig handel

Näringsfrihetsförordningens huvudregler rörande handel tar sikte på den fasta handeln (försäljning i bod eller från annat upplagsställe,

2 §). Förordningen ger därjämte särskilda regler för gårdfarihandel och realisation. Med gårdfarihandel eller kringföringsför- säljning avses, att någon annorledes än på marknad kringför varor till försäljning (9 § 4 mom.). Vad som traditionellt betecknats såsom gårdfari­ handel bedrevs förr i allmänhet av enskilda personer, som inte hade större resurser och som för sin försörjning var beroende av denna försäljnings- form. Med bilismens utveckling har emellertid vuxit fram en modernare form av kringföringsförsäljning, innebärande att fast etablerade näringsid­ kare vid sidan av sin fasta handel idkar försäljning genom utsända varu­ hussar och varubilar. Vad realisation beträffar är att märka, att ut­ trycket har en annan innebörd i näringsfrihetsförordningen än i allmänt språkbruk. I gängse tal används ordet för att beteckna den fasta handelns då och då återkommande utförsäljningar till rabatterade priser. I närings­ frihetsförordningen betecknar uttrycket realisation sådan handelsverksam- het, som innebär, att en handlande utom den ort, där han har anmält sig för handelsidkande, eller också på sådan ort, innan kontor av stadigvarande be­ skaffenhet inrättats där, på kortare tid på auktion eller under hand annor­ ledes än på marknad avyttrar lager av handelsvaror (9 § 3 mom.).

Med ambulatorisk hantverk srörelse avses, att någon un­ der kringresande eller kringvandrande idkar hantverk eller annan hantering. I näringsfrihetsförordningen ges särskilda regler om sådan rörelse bedriven av utlänning (26 § 3 mom.).

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

Gällande rätt

Enligt näringsfrihetsförordningen i dess ursprungliga

lydelse krävdes för rätten att driva gårdfarihandel endast anmälan till den kommun, där handlanden var bosatt. År 1887 infördes gällande ord­ ning, och huvudregeln är nu, att tillstånd av länsstyrelsen erfordras för rätt att idka gårdfarihandel (9 § 4 mom.). Från huvudregeln gäller ett flertal undantag. Dessa kan indelas i tre grupper. Till en första grupp hör undantag av lokal art. Sålunda får gårdfarihandel fritt utövas på ort, där säljaren är bosatt, dvs. mantalsskrivningsorten, och på ort, där handlanden inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och härom

gjort anmälan. Den andra gruppen gäller undantag av personlig

a r t. läkare av fabriks- eller hantverksrörelse, som är vederbörligen an­

mäld, äger rätt till kringföringshandel i fråga om egna produkter (11 §

andra stycket); handeln får doek bedrivas endast av näringsidkaren själv,

hans hustru och hemmavarande barn. Samma rätt tillkommer lantmän

dels i fråga om fabriks- och hantverksarbeten, vilka såsom föremål för

husflit tillverkats av dem själva med biträde av hustru, hemmavarande

barn och tjänstehjon (11 § första stycket), dels i fråga om lantmannapro­

dukter från deras eget jordbruk eller från binäring till detta. Vidare hör

till denna grupp den rätt, som tillkommer s. k. självförsörj are, dvs. de

personer, som tillverkar fabriks- eller hantverksarbeten med biträde en­

dast av hustru och hemmavarande barn och således utan anlitande av an­

nan arbetskraft. De har rätt alt genom kringsföringshandel fritt avsätta

de sålunda tillverkade produkterna. Den tredje gruppen slutligen omfat­

tar undantag för vissa varuslag, nämligen livsförnödenheter,

alster av inhemsk slöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med

undantag av frö, träd och buskar (11 § tredje stycket).

Föreskrifter angående kringföringshandel har givits också i andra för­

fattningar än näringsfrihetsförordningen. Sålunda innehåller allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617, senast ändrad

1967:786) vissa föreskrifter av betydelse för kringföringshandeln och när­

stående försäljningsformer. I fråga om försäljning, som tillgår så, att för­

säljaren har sitt upplag av varor på marken, på bord, i försäljningsstånd

eller liknande anordning, skall sålunda iakttas bestämmelsen i 2 §, att

allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat sam­

hälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, inte

får tas i anspråk för upplag eller för försäljningsstånd o. d., om ej till­

stånd därtill lämnats av polismyndighet. Föreskrifterna om ianspråktagan-

de av allmän plats för försäljningsändamål gäller dock inte i fråga om

salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning upplåtits till all­

män försäljningsplats. I 7 § behandlas lokala ordningsstadgor, i vilka

meddelas de föreskrifter, som utöver vad som gäller enligt allmänna

ordningsstadgan är erforderliga i fråga om den allmänna ordningen. Så­

dana lokala bestämmelser uppdelas ofta i en lokal ordningsstadga och i

en torghandelsstadga. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommu­

nernas förbund utarbetade i anslutning till allmänna ordningsstadgan nor­

malförslag till sådana lokala stadgor. Det är förutsatt, att de lokala stad­

gorna skall kunna — när så är behövligt från ordningssynpunkt — inne­

hålla förbud eller annan reglering beträffande kringföringshandel på vis­

sa platser. Enligt 8 § allmänna ordningsstadgan kan polismyndigheten för

särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter, vilka finnes erforderliga

beträffande bl. a. handel, som bedrivs utomhus på allmän plats eller an­

gränsande område; härvid avses både stationär utomhushandel och kring-

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

165

föringshandel. Nämnda myndighet kan enligt paragrafen också, när så finnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, förbjuda han­ del av angiven art samt påbjuda borttagande av försälj ningsstånd o.d. som utan tillstånd anbringats på eller invid allmän plats.

I förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående han­ del med skrot, lump och begagnat gods (ändrad 1963: 579) föreskrivs tillståndstvång i fråga om yrkesmässig handel med skrot, lump och begagnat gods av ett flertal slag (kläder, cyklar, kameror, smycken, föremål av ädelmetall m. m.). Det är i förordningen icke föreskrivet, att så­ dan handel nödvändigtvis måste bedrivas på fast driftställe. I och för sig kan handeln sålunda bedrivas under kringföring. Emellertid framgår av förordningens förarbeten, att de som utan fast driftställe ägnar sig åt sådan handel, plägar bedriva sin ambulerande verksamhet på det sättet, att de på olika håll uppköper gods, som de därefter återförsäljer till fasta handlande. I författningstexten kallas de i enlighet härmed uppköpare. Det torde icke vara avsett, att dessa uppköpare skulle bedriva någon kringföringsförsälj- ning direkt till allmänheten. Särskilda bestämmelser har givits också i andra specialförfattningar. Ädelmetallvaror — begagnade el­ ler andra — får icke försäljas vid gårdfarihandel; härom stadgas i 39 § för­ ordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarbeten. Ett förbud mot kringföringsför sälj ning finns i 3 § förordningen den 5 juni 1959 (nr 325) om handel med preventivmedel. I 4 § lagen den 30 juni 1960 (nr 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens om­ råde stadgas förbud mot s. k. ambulerande kvacksalveri; av förbudet följer bl. a. att under kringresande ej får ske utprovning och försäljning av glas­ ögon. I 5 kap. livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824) finns särskilda bestämmelser om utomhushandel och kringföringshandel med livsmedel. Slutligen kan nämnas, att av 1 § 1) och 2 § 1) bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117) följer, att bokföringsplikt i vissa fall föreligger för den som idkar handel med varor genom kringföring.

I fråga om realisationer innehöll näring sfrihetsför- ordningenisin ursprungliga lydelse ej några föreskrifter. Bestämmel­ ser härom infördes år 1887. Enligt nuvarande regler gäller, att den hand­ lande, som vill anordna realisation, skall söka tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall äga rum (9 § 3 mom.). När tillstånd söks, skall uppgift lämnas om den eller de kommuner, där handlanden ämnar be­ driva försäljningen; därvid skall anges den tid varunder försäljningen i var­ je kommun skall äga rum. Vidare skall vid ansökan fogas dels betyg, att sökanden efter behörig anmälan inom riket idkar handel och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, dels ock förteckning å varulagret. Därest handlanden önskar begagna biträde vid rörelsens utövande, skall han uppge den eller de personer han ämnar använda därtill samt avlämna i författ- ningsrummet angivna bevis och betyg angående biträdena. Om länsstyrel­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

166

sen, som vid prövningen har att ta hänsyn till de avlämnade betygens inne­

håll och i övrigt förekommande omständigheter, beviljar det sökta tillstån­

det, skall tillika bestämmas en särskild avgift — avvägd med hänsyn till

varuförteckningens omfattning och det tillärnade antalet försäljningsdagar

— vilken avgift skall utgå till varje kommun, där försäljningen skall ske.

Avgiften skall bestämmas till belopp mellan 25 och 500 kronor. Vid för­

säljningens utövande skall bevis om det meddelade tillståndet ständigt med­

föras av den eller dem, som utövar försäljningen eller biträder därvid, för

att vid anfordran uppvisas (9 § 5 inom.). Tillståndet kan återkallas, när

helst skälig anledning därtill förekommer (9 § 6 mom.).

Beträffande andra författningsbestämmelser, som angår

realisation, kan anmärkas, att ordningsstadgans förut berörda regler gäller

också utomhusrealisationer; dessa är en form av stationär utomhushandel,

låt vara av kortvarig beskaffenhet. En hänvisning till näringsfrihetsförord-

ningens regler om realisation förekommer vidare i 38 § andra stycket för­

ordningen om kontroll å ädelmetallarbeten. Vill någon sälja ädelmetallar-

beten å realisation skall enligt denna bestämmelse detta anmälas hos mynt-

och justeringsverket varvid skall bifogas bland annat bevis om tillstånd till

försäljningen.

I anslutning till denna redogörelse bör nämnas, att kringföringsförsälj-

ning och realisation av tryckta skrifter icke är underkastade näringsfrihets-

förordningens regler; sådan försäljning får ske fritt på grund av 6 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen. Vidare kan framhållas, att kringföringsförsäljning,

som sker till återförsäljare, icke är att anse som gårdfarihandel i närings-

frihetsförordningens mening. Ej heller anses realisation, avseende försälj­

ning till återförsäljare, falla under näringsfrihetsförordningens realisations-

bestämmelser. Realisationsbestämmelserna gäller vidare icke försäljning på

marknad. Slutligen bör nämnas, att medan näringsfrihetsförordningen ut­

tryckligen anger, att till gårdfarihandel inte skall räknas försäljning på

marknad, det är tveksamt, om bestämmelserna rörande gårdfarihandel varit

avsedda att tillämpas på stationär utomhusförsäljning av det slag, som före­

kommer vid torghandel. Denna fråga har varit föremål för olika meningar. I

betänkandet anförs, att vissa försäljningar, som synes kunna betecknas så­

som torghandel, i rättspraxis blivit bedömda såsom olaga gårdfarihandel.

Statistiska uppgifter

För att belysa omfattningen av k ringfö ringshandeln

har i betänkandet lämnats följande uppgifter beträffande antalet tillstånds-

ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

År

Antal (Därav varubuss

Antal (DäraAr varubuss

ansökningar

eller varubil) tillstånd eller varubil)

1922 ...................

1 794

1923 ...................

1 638

1924 ...................

1 545

1925 ...................

1 464

1928 ...................

1 231

1929 ...................

1 185

1930 ...................

1 148

1945 ...................

473

1946 ...................

471

1947 ...................

429

1950 ...................

363

1955 ................... .. ..

285

(45)

184

(24)

1956 ................... .. .. 208

(40)

125

(17)

1957 ................... .. ..

244

(30)

177

(10)

1/1—30/9 1958 .... 165

(11)

122

( 5)

Den sakkunnige betonar, att uppgifterna dock icke ger en fullständig bild av kringföringshandelns omfattning. Inom det tillståndsfria området före­ kommer nämligen kringföringsförsäljning i stor utsträckning, särskilt be­ träffande livsförnödenheter. Vidare erinrar den sakkunnige om en av sta­ tens pris- och kartellnämnd publicerad redogörelse, enligt vilken antalet butiksfordon — frånsett bryggeribilar — som användes för regelbundna försäljningsturer under år 1960 utgjorde 2 367. Årsomsättningen Aid sådan försäljning beräknades i redogörelsen till omkring 260 miljoner kronor, vilket var 4 å 5 gånger så mycket som år 1950. Antalet försäljare, som mera oregelbundet bedrev försäljning från butiksfordon, uppskattades till 200 å 300; någon registrering av dessa hade icke skett.

Under de senaste åren har antalet ärenden om tillstånd till gårdfarihandel varit ytterligare något lägre än under de sista år som redovisats i betänkan­ det. Tillståndsmyndigheterna har sålunda under åren 1964, 1965 och 1966 handlagt 168, 89 resp. 136 sådana ärenden.

Även beträffande omfattningen av realisationer har den sakkunnige lämnat statistiska uppgifter. I betänkandet har uppgifterna sam­ manställts i en tablå med följande innehåll.

År

Antal

Antal

Summa

ansökningar tillstånd

avgifter

1928 ......................................................... 26

22

1929 ......................................................... 28

23

1930 ......................................................... 31

25

1945 ...................................................................... 19 1 850: — 1946 ...................................................................... 41 4 203: — 1947 ...................................................................... 43 3 555: —

År

Antal

Antal

Summa

ansökningar

tillstånd

avgifter

1954 ..................................................... 181

32 392: —

1955 ..................................................... 310

59 558: —

1956 ..................................................... 530

459

125 730: —

1957 ..................................................... 770

729

166 346:50

1/1—30/9 1958 ................................ 616

596

137 631: —

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Antalet ärenden om tillstånd till realisation under de senaste åren avviker

inte i högre grad från antalet sådana ärenden under de sista år som redovi­

sats i betänkandet. Tillståndsmyndigheterna har sålunda under åren 1964,

1965 och 1966 handlagt 829, 604 resp. 648 ärenden av detta slag.

Den sakkunnige

Vid framläggande av sina synpunkter på lagstiftningen

rörande kringföringshandel anför den sakkunnige, att ett av

de skäl, som starkast åberopats till stöd för restriktioner, är, att denna för­

sälj ningsform innebär en icke önskvärd konkurrens för den bofasta

handeln och kanske då särskilt för lanthandeln. Den art av kringförings­

handel som för den bofasta handeln kan tänkas medföra den allvarligaste

konkurrensen är enligt den sakkunnige utan tvivel den moderna formen, då

ett företag från fast framställnings- eller handelslokal med butiksbuss eller

annan bil distribuerar sina produkter. Från kringsföringshandel i gammal­

dags form — där handelsmannen saknade fast lokal och ej hade annat lager

än det han medförde — kan man däremot väsentligen bortse vid frågans

bedömande från konkurrenssynpunkt.

Att kringföringshandeln medför konkurrens för den bofasta handeln fin­

ner den sakkunnige utan vidare klart. Vissa drag hos kringföringshandeln

gör, att dess utövare är i ett förmånligare läge än en fast handlande. Så kan

t. ex. kringföringsför sälj aren uppsöka de platser, som erbjuder de bästa för­

sälj ningsmöjligheterna, och han kan erbjuda konsumenterna förmånen att

få varan levererad i närheten av deras bostäder. Å andra sidan är kringfö­

ringshandeln förenad med vissa nackdelar för utövaren, exempelvis genom

att hans varusortiment i regel torde vara mera begränsat än sortimentet i

en fast affär och genom afl han i högre grad är beroende av yttre omständig­

heter såsom väder och väglag. Huruvida kringföringsför sälj ning med varu­

hus från kostnadssynpunkt är förmånligare eller oförmånligare än den bo­

fasta handeln är vanskligt att mera allmänt ange.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att det icke kan göras

något allmängiltigt påstående, att kringföringshandeln skulle från konkur­

renssynpunkt vara i ett förmånligare läge än den bofasta handeln. Och även

om så skulle vara förhållandet, kan det icke, när det gäller varudistributio-

nens utformning i allmänhet, vara befogat, att statsmakterna skulle av hän­

169

syn till en grupp näringsidkare stadga restriktioner för en annan grupp. En annan sak är att vissa restriktioner kan vara motiverade av andra skäl än konkurrenssynpunkter. Men bortsett härifrån får den nutida lagstiftning­ ens allmänna inriktning anses vara, att olika distributionsformer skall få fri» konkurrera med varandra och att avgörandet, vilken omfattning den ena och den andra formen skall erhålla, får bli beroende av de olika for­ mernas inneboende ekonomiska betingelser och den köpande allmänhetens bedömning vilken handelsform den anser för sig fördelaktigast. Det kan icke vara förenligt med denna allmänna inställning att anse värnandet om den fasta handeln såsom ett sådant allmänt intresse, som motiverar, att statsmakterna skall lägga hinder i vägen för distributionsformer, som kon­ kurrerar med densamma och som i viss utsträckning kan ersätta fast han­ del. I detta sammanhang framhåller den sakkunnige, att de nuvarande re­ striktionerna beträffande kringföringshandeln har ganska begränsad bety­ delse såsom konkurrensskydd för den bofasta handeln. Redan nu finns nämligen fri kringföringshandel i många avseenden. Den sakkunnige näm­ ner därvid kringföringsförsäljning av livsmedel och sådan kringföringsför- säljning, som sker i kommun, där försäljaren är bosatt eller har kontor av stadigvarande beskaffenhet, och som kan omfatta varor av alla slag. Andra handelsformer, som också fritt konkurrerar med den bofasta handeln, är postorder- och efterkravshandel, orderupptagning genom utsända agenter samt telefonackvisition.

Ett annat skäl som enligt den sakkunnige har åberopats för en begräns­ ning av kringföringshandeln är, att man till allmänhetens skydd borde motverka utbjudande av kvalitativt undermåliga varor, som icke är värda sitt pris. De synpunkter som härvid framförts torde enligt den sakun- nige knappast avse sådan kringföringsförsäljning, som handlande bedriver med bil eller buss jämsides med av dem utövad fast handel. Sådan försälj­ ning sker ofta efter en bestämd turlista, och den som driver försäljningen måste antas ha samma intresse som andra handlande att vinna förtroende hos sin kundkrets. Läget är däremot i viss mån annat, då fråga är om kring- föringshandlare med kontor och lager »på fickan». Det torde knappast kun­ na betvivlas, anför den sakkunnige, att de varor dessa handlande tillhanda­ håller stundom är av mindre god kvalitet eller i vart fall ej svarar mot det pris som begäres. Att det i vissa fall förekommer oarter av berört slag utgör emellertid enligt den sakkunnige icke skäl att beträffande distributionsfor­ men i sin helhet stadga restriktioner. Vid kringföringshandel måste det, lika väl som vid andra försäljningsformer, i första hand ankomma på köparna att bedöma, om salubjudna varor är värda sitt pris. Vid kringföringshandel är emellertid köparen i sämre läge än vid köp från fast handlare, om det efter köpet visar sig, att varan är behäftad med fel eller eljest underhaltig. Den sakkunnige finner det önskvärt, att köparen i sådant fall skall kunna få uppgift om kringföringsförsäljarens namn och hemvist för att kunna fram-

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S är 19/iS

170

ställa reklamation och vidta andra åtgärder, som må vara påkallade. Från

denna synpunkt är det av värde, om köparna redan vid köpet kan påfordra,

att försäljaren legitimerar sig, och även att de i efterhand genom register av

något slag skall kunna få fram berörda uppgifter, låt vara att härmed icke

kan skapas någon garanti, att det verkligen går att fastställa vilken försäl­

jare det varit fråga om. I betänkandet anmärks, att enligt sakens natur

den som lcöper av kringföringsför sälj are icke gärna kan vara okunnig om

svårigheterna att vid senare tidpunkt komma i kontakt med försäljaren.

Som skäl för restriktioner beträffande kringföringshandel har vidare åbe­

ropats, att denna handelsform ej sällan skulle begagnas för att vinna av­

sättning för o 1 o v 1 i g e n åtkommet gods. Den sakkunnige an­

för, att i den mån straffbestämmelser avseende häleri, olovlig befattning

med smuggelgods o. d. icke verkar avhållande från försäljningar av ifråga­

varande slag, möjligheterna att lagstiftningsvägen uppställa effektiva hin­

der häremot torde vara små. Man får i detta sammanhang skilja mellan två

olika spörsmål. Det ena gäller de fall, då den som genom stöld eller eljest

olovligen förvärvat egendom, själv genom att tillfälligtvis bjuda ut egendo­

men på gatan eller på liknande sätt försöker omsätta den i kontanter. Ofta

kan sådana försäljningar knappast hänföras till den yrkesmässiga och där­

med i regel mera varaktiga form av kringföringshandel, som hittills varit

och i en framtid kan tänkas bli föremål för laglig reglering. Och i varje fall

torde dessa försäljare, naturligt nog, icke bekymra sig om tillstånd och de

regler, som eljest må gälla beträffande rätt till kringföringshandel. Uppen­

barligen kan det icke ifrågakomma, att en ny lagstiftning angående kring-

föringshandel skulle utformas så, att den leder till en kraftig begränsning av

antalet behörigen verksamma kringföringsförsäljare enbart av den anled­

ningen, att det därigenom skulle bli lättare att upptäcka den som vid sidan

av lagstiftningen ägnar sig åt tjuvgodsförsäljning. — Det andra spörsmålet

som den sakkunnige upptar i detta sammanhang avser möjligheterna för den

som ursprungligen gjort det olovliga förvärvet att — måhända regelbundet

— för godset finna en avnämare, som i sin tur kan i egen handelsrörelse

försälja godset utan att därvid väcka uppmärksamhet. Enligt den sakkun­

nige torde det främst vara från denna synpunkt, som den nu ifrågavarande

anmärkningen mot kringföringshandeln bör beaktas. I betänkandet fram­

hålls, att det redan anordnats viss kontroll över den handelsverksamhet,

som från nu förevarande synpunkt ansetts mest riskfylld, nämligen genom

skrothandelsförordningen, vilken gäller både fast handel och kringförings­

handel med bl. a. begagnat gods av många slag. Kontrollen har i huvudsak

anordnats så, alt handelsrörelse av ifrågavarande slag får utövas endast

efter tillstånd och att handlanden ålagts att föra vissa anteckningar angå­

ende sina inköp. Att beträffande kringföringshandel i allmänhet stadga

ytterligare regler, avsedda att motverka försäljning av tjuvgods o. d. anser

den sakkunnige vara motiverat endast om riskerna för missförhållanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

171

av nu ifrågavarande slag typiskt sett är större vid kringföringshandel än vid fast handel. I den mån så kan anses vara fallet — vilket är tveksamt — kan detta utgöra ett skäl att i större utsträckning än som nu gäller upp­ ställa kravet, att kringföringsför sälj are skall ha gj ort sig känd för redbar­ het och ordentlighet. Jämfört med nuvarande ordning skulle enligt den sak- Kunniges mening i så fall främst kunna övervägas den ändringen, att även den som i sin hemort vill idka kringföringshandel skall ha att söka tillstånd.

Från polisiära och sociala synpunkter har vidare såsom skäl för kontroll beträffande kringföringshandel åberopats, att arbetsskygga och andra asocia­ la element kan utnyttja kringföringshandel såsom en täckmantel för tiggeri eller lösdriveri. Den sakkunnige yttrar, att det måste anses önskvärt, att företeelser av angiven art motverkas. Detta synes för när­ varande kunna ske såvitt angår sådan försäljning, som faller under 1511 - ståndstvång, men beträffande den nu tillståndsfria försäljningen torde det vara svårare att komma till rätta med missförhållanden av detta slag. Det anförda får enligt den sakkunnige anses tala för att inskränkningar av det nu tillståndsfria områdets omfång övervägs. Den tillståndsprövning som i så fall kan vara motiverad behöver emellertid inte vara särskilt omfattande eller för sökanden av betungande art. Den sakkunnige anser, att det i fler­ talet tall lätt kan konstateras, att hinder mot bifall icke föreligger från här ifrågavarande synpunkt.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade sä att de är störande från allmänna ordnings- eller tra­ fiksynpunkter. Härvid framhåller den sakkunnige, att det redan finns åtskilliga bestämmelser, som i detta avseende är av betydelse för kringfö- ringshandelns bedrivande, och erinrar om de tidigare berörda bestämmelser­ na i allmänna ordningsstadgan och i lokala ordningsstadgor. Lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar innehåller i 32 § (ändrad 1952: 236) och 33 § (ändrad 1947: 386) föreskrifter som kan vara av viss bety­ delse, när det gäller anordnandet av nu ifrågavarande slag av försäljning­ ar. Vidare följer av 49 § vägtrafikförordningen, att fordon — t. ex. varu­ hussar — icke får stannas eller uppställas på sådan plats och sådant sätt, all fara uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störs. Om ytterligare föreskrifter i trafikhänseende visar sig erforderliga, öppnar 61 § nämnda förordning möjligheter att inskrida med sådana regle­ ringar, som från trafiksäkerhetssynpunkt må anses påkallade.

Beträffande frågan om det från ordnings- och trafiksynpunkter föreligger något behov att, utöver de sålunda gällande bestämmelserna, ha någon ytter­ ligare reglering rörande kringföringshandel har i samband med allmänna ordningsstadgans tillkomst gjorts det ställningstagandet, att sådan regle­ ring icke ansetts motiverad av de ordnings- och trafikmässiga synpunk­ terna enbart. I betänkandet upptas därför i nu förevarande sammanhang endast spörsmålet, huruvida — om en reglering i form av tillståndstvång

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

172

ändå ifrågakommer för bedömning av en sökandes personliga lämplig­

het — det skulle vara av värde, om vid tillståndsprövningen beaktades

jämväl allmänna ordnings- och trafiksynpunkter och inte endast förhållan­

den, som angår vederbörande försäljares person. Den sakkunnige anför,

att även om ordningsföreskrifter kan meddelas i särskilda fall och ingri­

panden i annan form kan ske, därest en försäljningsverksamhet visar sig

oförenlig med allmän ordning, det är av visst värde, om polismyndighet

redan i förväg får kännedom om avsedda kringföringsförsäljningar för be­

dömning, om de kan antas bli anordnade på ett från ordningssynpunkt

godtagbart sätt. Polismyndighets möjligheter att för särskilda fall med­

dela erforderliga ordningsföreskrifter enligt 8 § ordningsstadgan blir också

större, om myndigheten på förhand vet om försäljningarna. En sådan för-

handskännedom kan enligt den sakkunnige möjligen också ge större prak­

tiska förutsättningar för en kontroll, att gällande ordnings- och trafikföre­

skrifter efterlevs vid försälj ningsverksamhet av mer stationär eller åtmins­

tone regelbunden natur.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att i den mån till-

ståndstvång ändå är motiverat för bedömning av en sökandes lämplighet

i personligt hänseende, det är motiverat att vid tillståndsprövningen också

bedöms, om verksamheten är sådan, att den kan befaras störa allmän

ordning. När däremot någon särskild prövning såvitt angår sökandens

person icke anses böra ifrågakomma — t. ex. när personer, som har etable­

rat sig såsom fasta näringsidkare, vill bedriva kringföringshandel såsom

ett led i den fasta rörelsen — finns det icke anledning att frångå den be­

dömning, som skedde i samband med ordningsstadgans tillkomst och som

innebar, att det ej förelåg tillräckliga skäl att av enbart ordnings- och tra­

fikmässiga hänsyn uppställa krav på tillstånd.

Den sakkunnige har slutligen behandlat frågan om kringföringshandel

med livsmedel är ägnad att väcka betänkligheter från hygieniska

synpunkter. Med hänsyn till sådana synpunkter finner den sakkun­

nige det vara klart, att särskilda förhållningsregler är erforderliga. Enligt

livsmedelsstadgan gäller, att vid utomhushandel och kringföringshandel

med livsmedel skall iakttas, utöver de bestämmelser som avser livsme-

delshandel i allmänhet, vissa särskilda föreskrifter, intagna i stadgans ii

kap. Att anmärkningar, delvis av allvarlig art, förekommit beträffande de

hygieniska förhållandena vid kringföringshandel med livsmedel och då

särskilt den som bedrivs från bil och buss, tyder enligt den sakkunnige på

att livsmedelsstadgans bestämmelser i åtskilliga fall åsidosätts. Anmärk­

ningarna kan däremot icke anses ge vid handen, att kringföringshandel

i och för sig skulle vara en så olämplig distributionsform i fråga om livsme­

del, att det ens kan ifrågasättas, att sådan handel skulle förbjudas. Icke

heller torde en näringsrättslig tillståndsprövning kunna skapa några ökade

garantier för att livsmedelsstadgan efterlevs. De framställda anmärk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

173

ningarna synes den sakkunnige med hänsyn till det anförda icke utgöra grund för restriktioner eller eljest särskilda föreskrifter i förevar ande lag­ stiftning.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande kringföringshandeln anför den sakkunnige, att det bör föreskrivas en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras, att vederbörande sökan­ de i personligt hänseende uppfyller vissa fordringar. Tillstånd bör från nu ilrägavarande synpunkt vägras endast om med hänsyn till sökandens per­ sonliga förhållanden skäl av polisiär eller social art talar för avslag. Ytter­ ligare bör i de fall, då en tillståndsprövning från nyss berörd synpunkt är motiverad, bedömas om den avsedda verksamheten kan antas verka stö­ rande på allmän ordning. Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas med särskilda ordningsföreskrifter. De berörda skälen för en kontroll talar vidare för att tillstånd bör fordras även för kringföringsförsäljning i för­ säljarens hemort. Genom en tillståndsprövning skapas en viss möjlighet för tredje man att hos myndighet få kännedom om en kringföringsförsäljares namn och hemvist. Vid tillståndsprövningen bör ej ske någon bedömning, om det från konsumenternas synpunkt föreligger något behov av sådan försäljning, som är i fråga, och ej heller bör konkurrenssynpunkter be­ aktas. Utgående från dessa överväganden anser den sakkunnige det vara tydligt, att när det gäller sådan kringföringsförsäljning, som fast etablerade näringsidkare bedriver i samband med sin fasta rörelse, tillräckliga skäl icke föreligger för tillståndstvång.

Vid framläggande av sina synpunkter rörande behovet av restriktioner beträffande realisationer och vissa närstå­ ende försälj ningsformer erinrar den sakkunnige om att uttrycket realisation i näringsfrihetsförordningen har en ganska snäv innebörd. I första hand gäl­ ler den sakkunniges synpunkter de i näringsfrihetsförordningen avsedda realisationerna. Den sakkunnige framhåller emellertid, att synpunkterna i allt väsentligt också äger tillämpning på sådana försäljningar, som i likhet med realisationerna anordnas under kortare tid på tillfälliga försäljnings­ ställen men som likväl faller utanför 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordning­ en därför att försäljaren på annat ställe i samma ort har kontor av stadig­ varande beskaffenhet. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av tillfällig art förekommer enligt den sakkunnige i en rad olika former. En typ är sådana som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på den ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångs- Karaktär; den syftar till avyttring av ett särskilt varulager som, t. ex. därför att det är skadat, icke lämpligen kan försäljas inom den vanliga detaljhan­ deln. Vidare nämns försäljningar som sker på mässor och utställningar. Då ett större antal människor samlas, vid en uppvisning, ett sportevenemang e. d., förekommer ofta försäljning av t. ex. korv, läskedrycker eller min- nessaker. En mångfald andra former av tillfälliga försäljningar finns ock­

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

174

så, och det ligger i sakens natur, att en rad skilda synpunkter gör sig gäl­

lande, allt efter den form i vilken försäljningen sker och det syfte den till­

godoser. Med hänsyn till formen för försäljningens bedrivande föreligger

enligt den sakkunniges mening en påtaglig skillnad, om den sker inomhus

i en för ändamålet särskilt begagnad lokal eller om den bedrivs utomhus

och då vanligen på eller i direkt anslutning till allmän plats.

Beträffande försäljningar utomhus anser den sakkunnige, att

man i allt väsentligt kan anlägga samma synpunkter som an­

förts i fråga om kringföringshandel. Måhända kan antas,

att riskerna för avsättning av olovligen åtkommet gods är mindre vid nu

ifrågavarande slag av handel, men i gengäld torde de synpunkter, som an­

förts beträffande ordningen vid försäljningsplatsen och om behovet att för­

binda ett tillstånd med ordningsföreskrifter, väga tyngre. Den sakkunnige

anser därför, att det beträffande de nu ifrågavarande försäljningarna bör

föreskrivas en tillståndsprövning av samma art som den sakkunnige föror­

dat beträffande kringföringshandeln.

När det gäller realisationer inomhus i för ändamålet

tillfälligt begagnade lokaler, anser den sakkunnige däremot,

att man inte alls eller endast i obetydlig män kan åberopa de synpunkter,

som i samband med kringföringshandeln anförts beträffande möjliga olägen­

heter i polisiärt och socialt hänseende.

Vad angår frågan om kundkretsens behov av skydd anser

den sakkunnige, att vad som anförts beträffande kringföringshandeln i allt

väsentligt äger tillämpning även när det gäller nu ifrågavarande realisatio­

ner. Även om det skulle finnas fog för de kritiska amärkningar, som fram­

ställts rörande kvaliteten på de varor, som utbjuds vid realisationer, får det

sålunda enligt den sakkunniges mening även i detta sammanhang anses an­

komma på köparna att bedöma, om de anser de utbjudna varorna vara vär­

da sitt pris. I den mån det finns anledning att efter köpet framställa rekla­

mationer, kan det även i fråga om realisationerna föreligga svårigheter att

komma i kontakt med säljaren. Om emellertid i eller vid lokal, där realisa­

tion äger rum, finns anslag som tydligt anger vem som anordnar realisatio­

nen, bör svårigheter av nyss angiven art i stort sett kunna undvikas. Där­

med är dock enligt den sakkunnige ingalunda givet, att köparen verkligen

kan få rättelse. Ofta torde vid dessa försäljningar — liksom för övrigt vid

många av den bofasta handelns realisationer — gälla att byte av inköpt vara

icke medges. — En annan anmärkning, som avser realisationsförsäljarnas

förhållande till allmänheten, gäller vederhäftigheten i den reklam, som bru­

kar förekomma i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna. Den

sakkunnige anför, att i den män sådan reklam står i strid med lagstiftning­

en angående illojal konkurrens, den också kan beivras jämlikt denna lag­

stiftning. Anmärkningar mot de reklammetoder, som ibland använts vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

realisationerna, utgör däremot icke skäl till ingripande mot försäljningsfor­ men som sådan.

I betänkandet anförs vidare att från håll där man vill begränsa före­ komsten av ifrågavarande realisationer hävdats, att dessa icke fyller någon egentlig uppgift inom v ar u distributionen. I anslutning här­ till framhåller den sakkunnige, att realisationerna i avsevärd omfattning torde fylla en liknande uppgift inom varudistributionen som den bofasta handelns egna realisationer, nämligen att åstadkomma avsättning av sådana varor, som av en eller annan anledning icke skulle finna köpare, om de saluförs till gängse priser. Det visar sig också, att om det finns ett särskilt stort varuöverskott inom en viss varugrupp, sådana varor utgör ett domine­ rande inslag bland dem som salubjuds genom realisationer. Det måste vi­ dare sägas, att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den är ägnad att i ökad utsträckning ge allmänheten tillgång till varor till låga priser. Realisationerna kan vidare fylla en uppgift, när det gäller att avsätta skadade eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor som tillhör konkursbo eller dödsbo. Genom denna försälj ningsf orm kan vidare allmän­ heten i en viss ort förses med sådana varor, som ortens fasta affärer icke alls eller endast sparsamt saluför; det torde dock var tveksamt om i praktiken realisationerna i nämnvärd grad fyllt något egentligt behov i detta avseende. Den sakkunnige framhåller emellertid vidare, att det icke är givet, att det alltid bör anses vara en nyttig funktion, att realisationerna möjliggör av­ sättning av ett befintligt varuöverskott. Det är tänkbart, anför den sakkun­ nige, att det från samhällsekonomisk synpunkt bedöms såsom önskvärt, att ett varuöverskott icke alls eller endast successivt kommer ut på mark­ naden. Sålunda kan tänkas, att en produktionsgren, vari överproduktion förekommit, lättare kan övervinna en kris och uppnå stabilare förhållanden, om dess avsättningsmöjligheter i fråga om nyproducerade varor icke be­ lastas av att äldre, osålda varulager i stor utsträckning utbjuds på mark­ naden. Synpunkter av sådan innebörd har framförts i samband med den s. k. textilkrisen. Av måhända ännu större betydelse kan det vara att — även om inga problem av nyssnämnd art föreligger inom landets egen produk­ tionsapparat — likartade problem dock kan skapas, därest inom annat land uppkommer varuöverskott som söker sig hit. Den sakkunnige anför, att det under utredningen ej funnits anledning att närmare ingå på frågan under vilka samhällsekonomiska förutsättningar det kan vara befogat att söka minska utbud av ett från äldre tid eller från utlandet härrörande varuöver­ skott. Den sakkunnige uttalar endast, att om en sådan minskning anses önskvärd, det är motiverat att särskilt beakta realisationerna. Härvid kan visserligen sägas, att både den bofasta handelns egna realisationer och de realisationer som eljest är i fråga är av betydelse i nu förevarande samman­ hang. En viss skillnad föreligger dock framhåller den sakkunnige. När det

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

175

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gäller den bofasta handeln finns vissa förutsättningar, att näringsidkarna

själva och deras organisationer genom gemensam inköps- och försäljnings-

politik kan åstadkomma eller åtminstone bidra till en önskvärd minsk­

ning av ifrågavarande slag. Beträffande realisationsförsäljningar i närings-

frihetsförordningens bemärkelse torde däremot något liknande icke kunna

påräknas, eftersom varuöverskott i väsentlig grad utgör själva betingelsen

för förekomsten av sådana realisationer. Det anförda ger enligt den sakkun­

niges mening vid handen, att det i särskilda lägen kan bedömas såsom från

allmän synpunkt behövligt att genomföra vissa restriktioner beträffande

realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Vad beträffar frågan om realisationerna medför en icke önskvärd form

av konkurrens för den bofasta handeln framhåller den

sakkunnige, att anordnarna av realisationer otvivelaktigt har vissa för­

delar framför de bofasta handlarna. De kan uppsöka de platser, som er­

bjuder de bästa försäljningsmöjligheterna. Vidare kan de inskränka verk­

samheten till de från försälj ningssynpunkt bästa tiderna på året och därmed

fä lägre omkostnader än den bofasta handeln, som betjänar allmänheten

under hela året och fortlöpande har kostnader för lokaler, anställda m. in.

På grund av sina lägre kostnader och med hänsyn även till att realisa-

tionsförsäljarna i stor utsträckning torde koncentrera sig på de billigaste

varor, som kan uppbringas i respektive bransch, kan de ofta erbjuda va­

rorna till påfallande låga priser. Den bofasta handeln har å sin sida vissa

fördelar i andra avseenden genom att den kontinuerligt står till köparnas

förfogande och att den i regel kan erbjuda eif mångsidigare varusortiment

och en bättre service. En fast handlare måste över huvud taget anses ha

betydligt större möjligheter att vinna förtroende hos en fast kundkrets.

Både för utövarna och för den köpande allmänheten föreligger sålunda vid

den ena och andra handelsformen fördelar i vissa avseenden och nack­

delar i andra. Det förhållandet att vissa nackdelar ligger på den bofasta

handelns sida utgör enligt den sakkunniges mening icke skäl att beträf­

fande realisationerna stadga restriktioner, om dessa enbart skulle åsyfta

att tillgodose den bofasta handelns eget ekonomiska intresse. En annan

bedömning kan emellertid tänkas, om något allmänt intresse kan tala för

att realisationsförsäljarnas konkurrensmöjligheter bör begränsas. Att en

fri konkurrens i princip anses önskvärd sammanhänger med att därmed

befrämjas rationalisering och förbilligande av produktion och varudistri-

bution, vilket ytterst är till fördel för den köpande allmänheten. Om det

emellertid finns grundad anledning att anta, att fri konkurrens i visst fall

icke skulle medföra några sådana fördelar utan t. o. in. i det långa loppet

skulle medföra nackdelar för den köpande allmänheten, kan detta utgöra

en anledning till avsteg från grundsatsen om fri konkurrens. Från denna

synpunkt finns det anledning att beakta, att realisationer, som enligt sa­

kens natur endast då och då förekommer i en ort, i regel icke — till skill-

177

nåd från exempelvis regelbundet bedriven kringföringsförsäljning — kan från den köpande allmänhetens synpunkt utgöra någon lämplig ersättning för den fasta handeln. Från allmänhetens synpunkt torde det därför på lång sikt vara till nackdel, om realisationsförsäljningar skulle få den ver­ kan, att i en del orter fast handel i vissa branscher helt upphörde eller i varje fall slutade föra vissa varor. När det gäller konkurrerande handels- former av så olika art, som här är i fråga, synes det kunna vara en källa till missförstånd att tala om att allmänhetens val bör fälla utslaget. En sak är alt allmänheten vid en given tidpunkt kan gynna den som tillfäl­ ligtvis tillhandahåller de billigaste varorna, men en annan sak är vilken distributionsform som på lång sikt föredras. Det kan ifrågasättas, om det icke från köparsynpunkt är önskvärt, att de båda handelsformerna före­ kommer jämsides, dock utan att realisationerna därvid får den omfatt­ ning, all de utkonkurrerar den fasta handeln beträffande vissa varuslag. Den sakkunnige anser det tveksamt, om risk för sådant utkonkurrerande i något avseende hittills kan anses ha förelegat. En sådan risk bör dock icke för framtiden lämnas obeaktad. Därvid bör hänsyn tas å ena sidan till intresset att få tillgodosedda de uppgifter inom varudistributionen, som kan fyllas genom realisationerna, och å andra sidan till önskvärdhe­ ten av att icke till allmänhetens förfång fast handel med vissa varor bringas att upphöra. Det bör enligt den sakkunnige beaktas, att även om realisa­ tionerna allmänt sett ej skulle medföra någon svårare konkurrens för den bofasta handeln, detta icke hindrar, att läget kan vara annorlunda i vissa orter, där realisationer visar sig förekomma i större omfattning än annorstädes. Om sålunda det anförda talar för att restriktioner beträf­ fande realisationer bör kunna ifrågakomma, gäller detta dock endast vissa varuslag. De anförda synpunkterna motiverar däremot icke restriktioner avseende realisationerna i allmänhet.

Slutligen behandlar den sakkunnige frågan om realisationer i allmänhet bör belastas med någon särskild avgift. I likhet med näringsrätts- utredningen anlör den sakkunnige, att grunden för nuvarande avgift bort­ föll i och med självdeklarationens tillkomst. Den sakkunnige anför vidare, att avgifterna numera torde sakna betydelse för kommunerna från finan­ siell synpunkt. För den som anordnar realisationer innebär avgiften en viss form av dubbelbeskattning. Den sakkunnige framhåller vidare, att i den mån det kan vara önskvärt att i vissa fall begränsa förekomsten av realisationer, detta kan ske med mera effektiva medel än genom avgifts­ beläggning. I de fall då någon begränsning av angivet slag ej eftersträvas, anser den sakkunnige det numera saknas all anledning alt la ut särskild avgift.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande realisationer anför den sakkunnige, att det beträffande sådana rea­ lisationer och andra försäljningar som i en eller annan form anordnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1908

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

tillfälliga försäljningsställen utomhus bör gälla detsamma som förordats

beträffande kringföringshandeln. När försäljningarna anordnas på tillfäl­

liga försäljningsställen inomhus föreligger däremot icke skäl att av polisiära

eller ordningsmässiga hänsyn uppställa andra krav på försäljaren i person­

ligt hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet. Det förelig­

ger ej heller eljest skäl för generella restriktioner beträffande försälj nings-

formen såsom sådan. Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara mo­

tiverat att såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda

inomhusför sälj ningar.

Efter redogörelsen för sin uppfattning om behovet av restriktioner be­

träffande kringföringshandel och realisationer framlägger den sakkunnige

sina allmänna synpunkter på en ny lagstiftning om

tillfällig hets försälj ningar. Därvid anför den sakkunnige, att

gränsen mellan gårdfarihandel och realisation är mycket oklar samt att i

huvudsak samma synpunkter gör sig gällande i fråga om restriktioner vid

kringföringshandel och vid vissa slag av realisationer. Den sakkunnige fin­

ner därför icke anledning att i en ny lagstiftning bibehålla den hittillsva­

rande åtskillnaden i detta hänseende. Lämpligare anser den sakkunnige

vara, att lagstiftningen i princip avser en verksamhetsform, som omfattar

båda de berörda försäljnings formerna. Gårdfarihandel och realisation av­

ser båda yrkesmässig försäljning av varor. Ett gemensamt drag är vidare,

att dessa försäljningstyper till skillnad från fast handel icke bedrivs på

något för utövarens rörelse inrättat driftställe av stadigvarande beskaffen­

het. Antingen kringförs varorna vid försäljningen eller också utövas verk­

samheten på ett tillfälligt försäljningsställe, beläget utomhus eller inomhus.

Utgående från detta anser den sakkunnige, att den nya lagstiftningen bör

avse sådan yrkesmässig försäljning av varor, som äger rum under kring­

förande av varorna eller på ett av utövaren tillfälligt begagnat försäljnings­

ställe utomhus eller inomhus. Såsom gemensam benämning för sådan för-

säljningsverksamhet föreslår den sakkunnige uttrycket tillfällighetsförsälj-

ning. Inom tillfällighetsförsäljningarnas område finns det enligt den sak­

kunnige icke någon anledning att göra åtskillnad mellan gårdfarihandel och

realisation. Icke heller behöver man närmare uppehålla sig vid skillnaden

mellan kringföringshandel och sådan stationär utomhushandel, som be­

drivs från tillfälligt försäljningsställe. Den enda skiljelinje, som man behö­

ver använda, gäller gränsen mellan å ena sidan kringföringsförsälj ning och

tillfällig utomhusförsäljning samt å andra sidan försäljning på tillfälligt

försäljningsställe inomhus.

Den sakkunnige anför emellertid, att om tillf ällighetsför sälj ning bestäm­

mes på sätt nyss angivits, därunder skulle komma att ingå även vissa för­

sälj ningsformer, varå de nuvarande stadgandena om gårdfarihandel och

realisation icke anses tillämpliga och beträffande vilka det icke föreligger

något behov av sådan reglering varom nu är fråga. Detta gäller försäljning

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

179

av varor, som icke medförs och ej heller eljest är tillgängliga genast utan skall levereras först framdeles. Sålunda bör enligt den sakkunniges me­ ning verksamhet av den art, som är utmärkande för handelsresan­ de- och platsförsälj aryrkena, särskiljas från de här eljest ifrågavarande typerna av försäljning. Tillfällighetsförsäljning bör därför enligt den sakkunnige anses föreligga endast såframt de salubjudna varor­ na är avsedda att överlämnas till köparen i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås.

Utanför tillfällighetsförsäljningarnas område bör enligt den sakkunnige föras försäljning till återförsäljare och försäljning på mark­ nad. Den nuvarande oklarheten beträffande torghandel finner den sakkunnige böra undanröjas, och all sådan handel anses utan olägenhet kunna undantas från den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Det­ samma föreslås gälla även sådana med marknads- och torghandel likartade försäljningar, som förekommer på mässor och utställningar samt i sam­ band med sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ord- ningsstadgan, dvs. i samband med tivolinöjen, basarer o. d.

Då de skäl, som talar för en reglering av kringföringshandel och utom- liusförsäljningar, endast i ringa mån äger giltighet i fråga om vissa för­ säljningar, som fast etablerad näringsidkare bedri­ ver annorstädes än på sitt stadigvarande driftställe, anser den sakkun­ nige, att man utan större betänkligheter kan jämställa dem med fast han­ del och sålunda lämna dem utanför den nu ifrågavarande regleringen. Den sakkunnige framhåller, att det härvid bör fordras, att försäljningarna verk­ ligen avser sådana varor, som regelmässigt saluförs eller framställs på driftstället, ty eljest bleve det möjligt för försäljare att undandra sig den med lagstiftningen åsyftade kontrollen genom att han blott för syns skull upprättat ett fast driftställe, vilket i verkligheten ej begagnas. Något krav att den som driver den fasta rörelsen skall vara införd i handelsregister eller annat register anser den sakkunnige icke motiverat. Vad nu sagts angående försäljningar, som nära sammanhänger med fast etablerad rö­ relse, bör enligt den sakkunnige gälla endast kringföringsförsäljningar och utomhusförsäljningar, dvs. försäljningar som kan anses utgöra en natur­ lig komplettering till de distributionsformer, som eljest förekommer i sam­ band med fast handel. När det däremot gäller tillfällighetsförsäljningar, som anordnas inomhus i exempelvis tillfälligt förhyrda butiker, saknas anledning att behandla fast etablerade näringsidkare annorlunda än andra. I vissa lägen kan dock ifrågakomma att beträffande dylika inomhusför- säljningar utfärdas särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att den nya lagstift­ ningens tillämpningsområde lämpligen kan bestämmas genom att i för­ fattningstexten anges, alt med uttrycket tillfällighetsförsäljning skall förstås att någon yrkesmässigt, under kringföring eller på ett av ho­

180

nom tillfälligt begagnat försäljningsställe utomhus eller inomhus, salu-

bjuder varor avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning till att köpe­

avtal ingås. Därjämte bör uttryckligen undantas de försäljningsformer som,

ehuru de i och för sig kan omfattas av den angivna definitionen, likväl icke

skall falla under författningens tillämpningsområde.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet bör rätten alt anordna

tillfällighetsförsäljning vara beroende på tillstånd. Tillståndspröv­

ningen är icke avsedd att vara av mer omfattande art utan bör enligt den

sakkunnige innefatta en närmast ordningsmässig kontroll, var­

vid bör gälla att tillstånd icke skall beviljas, om det föreligger skäl till

antagande, att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden ej

är lämplig för den avsedda verksamheten eller att denna kan störa allmän

ordning. Klart är vidare att beträffande tillfällighetsförsäljning därjämte

skall gälla samma behörighetsvillkor som i fråga om handel i allmänhet.

Föreligger i nu angivna hänseenden icke hinder för bifall till en tillstånds-

ansökan, bör tillstånd meddelas; den sakkunnige framhåller, att någon

prövning om behov av den sökta verksamheten föreligger ej är avsedd.

Eftersom tillståndsprövningen skall vara av främst ordningsmässig natur,

anser den sakkunnige, att prövningen lämpligen bör uppdras åt polis­

myndigheten och, i Stockholm, åt överståthållarämbetet.

Till stöd härför anför den sakkunnige, att dessa myndigheter redan nu har

att meddela sådana tillstånd, som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan,

och det synes fördelaktigt, om dessa tillstånd och tillstånd till tillfällig-

hetsförsäljningar handläggs i huvudsakligen samma ordning. Härigenom

vinns också den fördelen, att tillståndsmyndigheten kan förbinda tillstån­

det med särskilda ordningsföreskrifter av det slag, som avses i 8 § all­

männa ordningsstadgan. Den sakkunnige anför, att det möjligen skulle

kunna ifrågasättas, om icke i det fall att kringföringsförsäljning skall be­

drivas i ett flertal polisdistrikt tillstånd skulle kunna sökas hos och bevil­

jas av länsstyrelsen i länet. Även om detta i vissa fall skulle för vederböran­

de sökande medföra vissa praktiska fördelar, har den sakkunnige emeller­

tid icke ansett det önskvärt att skapa en ordning med alternativa tillstånds-

myndigheter.

Inom det tillämpningsområde som föreslås för lagstiftningen faller vissa

slag av' tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka det med hänsyn till nu

gällande ordning eller på grund av andra skäl bör övervägas, om icke en

tillståndsprövning av nyss angiven art kan undvaras. I den mån så är för­

hållandet, skulle i och för sig kunna tänkas, att ifrågavarande försäljningar

skulle föras utanför lagstiftningens tillämpningsområde på samma sätt som

torghandel. Den sakkunnige anför emellertid, att vissa skäl talar häremot;

bl. a. gör sig särskilda synpunkter gällande när fråga är om utländska

rättssubjekts rätt att bedriva tillfällighetsförsäljning. Under lagstiftningen

bör sålunda enligt den sakkunnige inbegripas sådan tillfällighetsförsälj-

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

181

ning, som visserligen kan lämnas fri för svenska rättssubjekt men däremot icke för utländska.

Föreskrift om fri tillfällig hetsförsäljning kan enligt den sakkunnige i första hand ifrågakomma, när det gäller vissa slag av varor. Att svenska rättssubjekt äger fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt skrift följer visserligen redan av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, men den sakkunnige anser det lämpligt, att i den nya lagstiftningen ut­ tryckligen anges, att fri försäljningsrätt föreligger för svenska rättssubjekt i nämnda avseende. Vad beträffar bestämmelsen i näringsfrihetsförord- ningen 11 § tredje stycket, enligt vilken svenska rättssubjekt fritt får be­ driva kringföringsför sälj ning med livsförnödenheter, jordbruksalster av andra slag än frö, träd och buskar ävensom ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk husslöjd, framhåller den sakkunnige, att de synpunkter som mo­ tiverar tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljning i allmänhet, mås­ te anses i huvudsak äga tillämpning, även om försäljningen avser exempel­ vis livsmedel och blommor. En ordning med tillståndsprövning blir i viss mån förfelad, om en mindre önskvärd försäljare exempelvis bara behöver byta ut sitt lager av skosnören mot blommor för att obehindrad kunna fortsätta försäljningsverksamhet. Behovet av fri försäljningsrätt beträffan­ de vissa varuslag minskar också väsentligt med hänsyn till att den sakkun­ nige utanför lagstiftningen fört bl. a. torghandel samt sådan kringförings- och utomhusförsäljning, som utgör led i fast etablerad rörelse. Dock har den sakkunnige ehuru med viss tvekan ansett, att tillräckliga skäl icke före­ ligger att frångå den av ålder gällande ordningen, att tillfällighetsförsälj­ ning av vissa varor skall vara helt fri.

De varuslag som enligt näringsrättsutredningens förslag skulle få för­ säljas fritt var livsmedel, blommor, hemslöjdsalster samt lantbruksproduk­ ter av andra slag än frö, träd och buskar. I fråga om de tre förstnämnda varukategorierna anser den sakkunnige det icke föreligga någon anledning till erinran mot förslaget i vidare mån än att det torde saknas skäl alt uppge det nu gällande kravet, att hemslöjdsalstren skall vara av inhemskt ursprung. När det gäller de berörda lantbruksprodukterna framhåller den sakkunnige, att därmed åsyftade varor till den övervägande delen torde vara att häntöra till livsmedel; i den mån så är fallet behöver lantbruksproduk­ terna ej särskilt anges. Visserligen torde såsom livsmedel icke bör an­ ses spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråva- ror. Den sakkunnige anser dock detta icke behöva tillmätas betydelse, efter­ som avyttring av sådana varor regelmässigt sker till återförsäljare, och så­ dan försäljning faller utanför lagstiftningens ram. I äldre tider förekom­ mande kringföringshandel med sådana varor som ull, råhudar, talg och vax saknar enligt den sakkunnige motsvarighet i våra dagar. Den sakkun­ nige anför vidare, att även om det icke helt saknas exempel på att lant­ bruksprodukter, som är av annat slag än livsmedel, fortfarande försäljs

182

genom kringföring, det numera icke föreligger något större praktiskt behov

att uppta lantbruksprodukter som ett särskilt undantag i nu förevaran­

de sammanhang. Den sakkunnige anmärker därvid, att bestämningen av

den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde medför, att den som

driver lantbruk -— och därvid självfallet har driftställe av stadigvarande

beskaffenhet — utan hinder av den nya lagstiftningen skall kunna genom

kringföring försälja alla sådana varor, som regelmässigt framställes på

driftstället, samt att försäljning vid torghandel skall falla utanför lagstift-

uingen. Den sakkunnige finner det därför icke behövligt att i nu föreva­

rande sammanhang särskilt uppta lantbruksprodukter.

Av det nyss sagda följer, att försäljning av frö, träd och buskar allt­

jämt blir underkastad tillståndstvång men endast i den mån försäljningen

sker i sådan form, att den nya lagstiftningen blir tillämplig; såsom förut

framgått kommer vissa av fast etablerade näringsidkare bedrivna försälj­

ningar, som nu är underkastade tillståndstvång, enligt den sakkunniges

förslag att falla utanför lagstiftningen. Skälet till att kringföringsförsälj-

ning av nyss angivna produkter underkastats näringsfrihetsförordningens

tillståndsregler är, att det från frökontrolls- och växtskyddssynpunkter an­

setts önskvärt att sådan försäljning ej finge ske okontrollerad. Enligt den

sakkunnige torde det dock ej ha större betydelse, om tillståndskravet bort­

faller beträffande viss tillfällighetsförsäljning av berörda varor. Därvid

framhåller den sakkunnige, att varken den tillståndsprövning som nu

gäller eller den som föreslås i betänkandet är sådan, att därvid kan ske

någon kontroll av värde från de nyss angivna synpunkterna. Därest del

beträffande kringföringsför sälj ning eller andra försäljningar av frö, träd

och buskar föreligger behov av särskilda regler, betingade av önskan om

Irökontroll eller av andra liknande synpunkter, anser den sakkunnige, att

sådana regler har sin plats i lagen angående handel med utsädesvaror eller

annan särskild lagstiftning, som tillkommit för att tillgodose berörda syn­

punkter.

1 anslutning till vad nu anförts om fri tillfällighetsför sälj ning erinrar

den sakkunnige om de undantag från näringsfrihetsförordningens till­

ståndstvång, som avser vissa av lantmän och deras husfolk framställda

husflitsalster samt vidare fabriks- och hantverksarbeten, tillverkade av den

som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk och salubjudna av

denne eller hans hustru och hemmavarande barn. De synpunkter som för­

anlett dessa undantagsbestämmelser, är enligt den sakkunnige i allt vä­

sentligt tillgodosedda genom förslagen att den som bedriver rörelse på sta­

digvarande driftställe fritt får bedriva kringförings- och utomhusförsälj-

ning av varor, som regelmässigt tillverkas där, samt att tillfällighetsförsälj-

ning av inhemska hemslöjdsalster skall vara fri. Med hänsyn till det an­

förda anser den sakkunnige det icke föreligga något behov att bibehålla

något undantag av det innehåll, som nu gäller enligt It § första och andra

styckena näringsfrihetsförordningen.

Kungi. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

183

1 samband med spörsmålet om vilka slag av tillfällighetsf örsälj ning som kan lämnas fria för svenska rättssubjekt, erinrar den sakkunnige om sin uppfattning, att de ordningsmässiga och polisiära synpunkter, som moti­ verar tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljningar i allmänhet, icke i någon nämnvärd grad gäller inomhusf örsälj ningar och att denna art av försäljning därför i regel skall vara fri. I särskilda lägen och beträffande vissa varuslag kan det dock enligt den sakkunniges me­ ning vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna. De skäl som kan föranleda en sådan begränsning är av näringspolitisk art, och den reglering som i så fall bör ifrågakomma är av väsentligen annat slag än den som förordats beträffande tillfällighets!' örsälj ningar i allmänhet. Med hänsyn härtill anser den sakkunnige det lämpligt att i lagstiftningen an­ ges, att Kungl. Maj :t vid behov må förordna, att vid inomhusf örsälj ningar av berört slag ej må saluföras vissa slag av varor med mindre särskilt till­ stånd därtill meddelats. Avgörande vid en sådan tillståndsprövning anser den sakkunnige naturligen vara en undersökning och bedömning, om en avsedd försäljning står i strid med de intressen, som regleringen åsyftar att tillgodose. De närmare villkoren för erhållande av tillstånd bör bestäm­ mas i samband med förordnande om tillståndsprövningens införande. Det samma gäller frågan vilken myndighet som bör handlägga tillståndsären- dena. Även om lokala förhållanden kan vara av betydelse vid bedömningen, anser den sakkunnige de omständigheter, som kan föranleda nu ifrågava­ rande tillståndstvång, huvudsakligen vara av sådan art, att handläggningen bör uppdras åt en central tillståndsmyndighet, som kan överblicka och bedöma läget i stort beträffande den näringsgren, som kommer i fråga. Från denna synpunkt synes i första hand kommerskollegium kunna ifråga­ komma som tillståndsmyndighet.

1 anslutning till frågan om fri tillfällighets!' örsälj ning erinrar den sak­ kunnige vidare om att näringsfrihetsförordningens krav på tillstånd ej gäller kringföringshandel i försäljarens hemort eller ort där han efter nä- ringsanmälan inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och ej heller realisation i sådan ort som sist nämnts. Sådana lokalt begränsade undantag anser den sakkunnige ej böra upptas i den nya lagstift­ ningen. För fast etablerade näringsidkare har detta ingen egentlig bety­ delse, då dessa näringsidkare enligt förslaget blir oförhindrade att t. ex. från varubuss sälja sina varor både i hemorten och annorstädes. Beträffan­ de dem, som utan samband med fast rörelse driver tillfällighets! örsälj ning, har de ordningsmässiga och polisiära synpunkter, som utgör grunden till det nu föreslagna tillståndstvånget, enligt den sakkunnige samma styrka, oavsett om försäljningen sker i försäljarens hemort eller annorstädes. En kontroll i ordningsmässigt hänseende vore närmast meningslös, om den skulle avse endast de i vederbörande ort icke bosatta försäljarna.

Även med den utvidgning av tillståndsområdet, jämfört med näringsfri- helsförordningen, som följer av det sist sagda, anser den sakkunnige, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

184

man — med hänsyn till de förordade, ganska betydande begränsningarna

av lagstiftningens tillämpningsområde och undantagen från tillståndslvång

•— med fog kan ställa frågan, i vilka fall tillstånd egentligen kommer att

behövas. Den sakkunnige finner det uppenbart, att räckvidden av

tillstån ds reglerna beträffande svenska rättssubjekt blir tämligen

begränsad. Tillstånd kommer i huvudsak att erfordras endast för dem,

som utan närmare samband med egen fast rörelse och annorstädes än på

allmänna försäljningsplatser, vill idka tillfällighetsför sälj ning och därvid

försälja varor, som faller utanför den ganska vidsträckta fria varukatego­

rin. En ytterligare begränsning av tillståndsområdet följer därav, att

inomhusförsäljningarna endast i särskilda lägen kan bli föremål för till-

ståndstvång. Enligt den sakkunnige torde man emellertid med det sålunda

begränsade tillståndsområdet i huvudsak träffa de fall, där det finns grun­

dad anledning att underkasta försäljarna sådan kontroll i personligt hän­

seende, som bedömts behövlig för undvikande av olägenheter i polisiärt

eller socialt avseende. Den sakkunnige tillfogar dock den anmärkningen,

alt det är tveksamt, om det från de synpunkter, som i dagens läge kan

motivera ett tillståndstvång, verkligen är befogat att från den avsedda

kontrollen undanta kringförings- och utomhusför sälj ning av livsmedel och

vissa andra varor.

Slutligen erinrar den sakkunnige om att näringsfrihetsförordningen in­

nehåller särskilda föreskrifter för det fall, att den som anordnar gårdfari-

liandel eller realisation vill använda biträde vid försälj ningsverksam-

heten. Näringsrättsutredningen hade i ett utkast 1952 föreslagit, att det

till tillståndsmyndigheten skulle anmälas, om biträden skulle begagnas vid

försäljningen. Vid överläggningar, som näringsrättsutredningen hade med

representanter för näringslivet, hade dessa dock uttalat, att en dylik an­

mälningsplikt vore onödig. Någon bestämmelse härom upptogs därför icke

i 1957 års förslag. Icke heller den sakkunnige har ansett föreskrift av

denna art erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt

Gällande rätt

I näringsfrihetsförordningen 26 § 2 mom. första stycket föreskrivs, att

utlänning, även om han fått tillstånd till utövande av handel eller annan

näring, ej må idka gårdfarihandel, som avses i 9 § 4 mom. nä­

ringsfrihetsförordningen, eller användas såsom biträde vid dylik handel,

vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Den i stad­

gandet gjorda hänvisningen till 9 § 4 mom. avser att uttrycka, att förbudet

gäller gårdfarihandel, som bedrivs utom bosättningsorten och annorledes

än på marknad. Däremot anses hänvisningen ej innebära, att förbudet en­

185

dast skulle gälla i sådana fall, då för svenska medborgare föreligger skyl- dighet att söka tillstånd; de undantag från tillståndstvång, som exempelvis enligt It § gäller för svenska medborgare, har sålunda icke någon motsva­ righet för utlänningars vidkommande. Dock anses förbudet i 26 § 2 mom. ej tillämpligt i de fall, då försäljningen utgör endast ett led i verksamhet, som faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämplighetsområde, var­ för exempelvis en utlänning, som driver jordbruk, anses oförhindrad alt un­ der kringförande sälja jordbruksprodukter, som framställts i den egna rö­ relsen.

Inom näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde skulle sålunda gäl­ la, att utlänning endast inom sin hemort eller på marknad skulle vara be­ rättigad att idka kringföringshandel och då efter sådant tillstånd, som en­ ligt förordningen erfordras i fråga om näringsutövning i allmänhet. Den sakkunnige anför emellertid, att i praxis 26 § 3 mom. — som avser arnbu- latorisk hantverksrörelse — åberopats såsom grund för tillståndsgivning i vissa fall, som med fog skulle kunna hänföras till kringföringsförsälj- ning. Det gäller sådan ambulerande försäljningsverksamhet, som av ålder bedrivs huvudsakligen av italienare och avser ballonger, gipsarbeten, lek­ saker o. d. I tillstånden brukar uppställas som villkor, att de saluhållna varorna skall vara av försäljarens egen tillverkning, och såtillvida har er­ hållits en viss formell anknytning till 26 § 3 mom.

Vad beträffar utlännings rätt att anordna realisation följer av nä- ringsfrihetsförordningen 26 § 2 mom. andra stycket, att utlänning, även om han fått näringstillstånd, inte får verkställa realisation utom den ort där han i enlighet med tillståndet inrättat kontor av stadigvarande beskaffen- het. Ej heller får han användas som biträde vid sådan försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Emellertid kan Kungl. Maj: t bevilja särskilt tillstånd under förutsättning att utlänningen tillhör stat med vilken ingåtts traktat om undantag från berörda förbud. Tillstån­ det skall sökas i samma ordning som näringstillstånd i allmänhet.

I fråga om a in b u 1 a t o r i s k hantverksrörelse föreskrivs i 26 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen, att utlänning, som vill här i riket under ki ingresande eller kringvandrande idka hantverk eller annan hantering, skall söka tillstand därtill hos länsstyrelsen i det län, där hanteringen är avseda att utövas. Vid ansökningen bör fogas de legitimationshandlingar, sökanden vill åberopa. Tillståndsmyndigheten har att pröva, huruvida för den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering före- ligger, så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt förekom­ mande omständigheter. Tillståndet får icke utsträckas att gälla utöver ett kalenderår. Bevis om tillståndet skall i huvudskrift eller styrkt avskrift vid hanteringens utövande ständigt medföras för att på anfordran upp­ visas. Tillståndet kan återkallas, när helst skälig anledning därtill före­ kommer.

186

Enligt 1 § filiallagen kan utländska bolag och. ekonomiska

föreningar, som får tillstånd enligt lagen, icke driva näring här annor-

ledes än genom avdelningskontor med självständig förvaltning, s. k. filial.

Frågan i vad mån sådana företag kan med filialen såsom bas idka kringlö-

ringshandel och annan verksamhet av den art varom nu är fråga regleras i

lagen på så sätt att i 21 § intagits en föreskrift, vari sägs, att om villkor

för idkande av näring i vissa fall stadgas i näringsfrihetsförordningen. Ut­

ländska bolags och ekonomiska föreningars filialer skall sålunda vara un­

derkastade näringsfrihetsförordningens regler rörande nu ifrågavarande för­

sälj ningsf ormer.

Den sakkunnige

Den sakkunnige anför, att den av honom föreslagna lagstiftningen an­

gående utlänningar och utländska företag är avsedd att gälla näringsutöv-

ning i allmänhet samt i och för sig omfattar även rätten att bedriva kring-

föringshandel, realisation och sådan hantverksrörelse och hantering, som är

av ambulatorisk art. Redan nämnda förslag innebär sålunda, att utländska

rättssubjekt är förhindrade att utöva sådan verksamhet, såvida de icke er­

hållit tillstånd till densamma eller ock Kungl. Maj :t meddelat förordnande

om utlännings likställighet med svenska medborgare och förordnandet av­

ser jämväl verksamhet av nu ifrågavarande art. Den sakkunnige anför vi­

dare, att den föreslagna lagstiftningen innebär, att utöver vad däri stadgas

skall gälla bl. a. de föreskrifter, som enligt andra författningar gäller be­

träffande näringsverksamhet. Härav följer, att utlänningar och utländska

företag skulle bli underkastade de regler, som den sakkunnige förordat i

fråga om tillfällighetsförsäljning. Emellertid har beträffande eu del näringar

meddelats särskilda regler angående utländska rättssubjekts rätt att utöva

dem. Så bär skett, när det av olika skäl ansetts önskvärt, att utländska rätts­

subjekt icke alls eller endast under särskilda villkor skall ägna sig åt sådan

näring här i riket.

Med hänsyn till nu gällande ordning finns det anledning att överväga, om

det icke även beträffande kringföringshandel och här i övrigt ifrågavarande

slag av näringsverksamhet finns skäl att stadga särskilda bestämmelser.

Den sakkunnige erinrar om att nuvarande regler är synnerligen restriktiva

och att absoluta förbud gäller i stor utsträckning. Dessa regler har visser­

ligen tillkommit under samhällsförhållanden, som i mycket skiljer sig från

våra, och en del av de argument, som på sin tid åberopades som skäl för

dessa regler, har numera förlorat sin aktualitet. Även om de förhållanden,

som föranlett de nu gällande bestämmelserna, ligger jämförelsevis långt

tillbaka i tiden, anser den sakkunnige det emellertid befogat att vid utarbe­

tandet av nya regler icke utan vidare överge den gällande rättens stånd­

punkt att det för nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas sär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

187

skilda restriktioner. Som ett skäl emot sådana restriktioner skulle väl kun­ na åberopas de internationella integrationssträvandena. Den större etable­ ringsfrihet, som utgör ett av målen för dessa strävanden, kan emellertid icke rimligen anses inbegripa, att gränserna skulle öppnas även för ambu­ lerande småförsäljare av alla slag. Den sakkunnige framhåller, att konven­ tioner i dessa ämnen tvärtom brukar innehålla bestämmelser av innebörd, att begränsningar i etableringsrätten kan ske av bl. a. ordningsmässiga skäl. Med tanke icke minst på det internationella samarbetet på det ekono­ miska området anser den sakkunnige det dock motiverat med vissa upp­ mjukningar jämfört med nuvarande ordning. I första hand gäller detta ut­ länningar och utländska företag, som, på grund av tillstånd eller förord­ nande om likställighet, i egentlig mening etablerat sig här i riket. Dessa bör enligt den sakkunnige i princip äga samma möjligheter som svenska företag att använda olika distributionsformer och sålunda även att med ett här i riket inrättat stadigvarande driftställe som bas bedriva kring­ för ingsförsäljning och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torg­ handel, mässor eller liknande tillfällen anser den sakkunnige det vara be­ fogat att ställa de utländska näringsidkarna i samma läge som deras sven­ ska konkurrenter.

I fråga om sådana lcringföringsförsäljningar och närstående försäljnings- former, som bedrivs utan närmare samband med fast rö­ relse här i riket finner den sakkunnige det vara skäl att i stort sett an­ knyta till den enligt näringsfrihetsförordningen gällande, mera restriktiva ordningen. Den sakkunnige anser det sålunda icke vara motiverat att be­ träffande utländska rättssubjekt ha en motsvarighet till den för svenskar föreslagna fria försäljningsrätten beträffande livsmedel och vissa andra va­ ror. Dock föreligger fall då skäl kan tala för att också utländska rätts­ subjekt bör tillåtas att bedriva kringförings- och utomhusförsäljning, oav­ sett att de icke idkar fast handel här i riket. Så kan enligt den sakkun­ nige vara händelsen beträffande utlänning, som bott länge här i riket men av eu eller annan anledning ej velat söka svenskt medborgarskap. Vidare kan enligt den sakkunnige vara motiverat att medge bedrivande av sådan försäljning av ballonger o. d., som i viss mån vunnit hävd. Att detta slag av försäljning rätteligen bör hänföras till nu ifrågavarande försälj- ningsform anser den sakkunnige vara otvivelaktigt. Ett annat fall, som den sakkunnige nämner, gäller viss gränshandel; enligt den sak­ kunnige har det bl. a. förekommit exempel på att det i svensk gränsbygd ansetts önskvärt, att norrmän skulle kunna beredas möjlighet att där be­ driva kringföringsför sälj ning av fisk. Ytterligare kan tänkas, att grundad anledning kan föreligga för en näringsidkare i ett grannland att hit ut­ sträcka t. ex. en med varubuss bedriven försäljningsverksamhet. Även i andra fall än de nu nämnda kan det enligt den sakkunnige måhända ibland framstå som befogat, att utlänning skall kunna medges rätt till kring-

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

188

förings- eller utomhusför sälj ning. I den nya lagstiftningen bör av anförda

skäl föreskrivas, att tillstånd till sådan handel skall kunna meddelas ut­

ländska rättssubjekt, om särskilda skäl föranleder därtill.

Vad angår de tillfälliga inom husförsäljningar na anför

den sakkunnige, att det redan nu föreligger viss möjlighet att få tillstånd,

nämligen då så föranleds av ingången traktat. Rätt att anordna sådana för­

säljningar gäller också i den ort, där utlänningen driver rörelse med kontor

av stadigvarande beskaffenhet. Även enligt den nya lagstiftningen bör enligt

den sakkunniges mening utländsk näringsidkare kunna få rätt att anordna

försäljningar av ifrågavarande slag. Med hänsyn till bl. a. risken att mera

betydande utländska varuöverskott kan komma att avsättas här genom den­

na försäljningsform anser den sakkunnige starka skäl tala för att sådana

försäljningar skall av utländska försäljare få anordnas endast efter till­

stånd. Sådant tillstånd bör dock meddelas blott om särskilda skäl därtill fö­

religger och huvudsakligen kunna ifrågakomma för här verksamma utländ­

ska näringsidkare. Däremot torde det i regel icke föreligga skäl att bereda

andra utländska försäljare möjlighet att rent tillfälligt utnyttja den svenska

marknaden genom nu ifrågavarande försälj ningsform.

Behov av särskilda regler beträffande sådan hantverksrörelse och annan

hantering, som bedrivs under kringresande eller kringvandrande, anser

den sakkunnige icke föreligga numera. Då det i modern tid knappast kan

tänkas finnas något nämnvärt utrymme för sådan verksamhet, anser den

sakkunnige det vara tillfyllest med de regler, som gäller rörande närings-

utövning i allmänhet.

Vad den sakkunnige förordat innebär, att för utländska rättssubjekt skall

krävas tillstånd för samtliga de former av tillfällighetsförsäljningar, som

omfattas av den föreslagna förordningen om tillfällighetsförsälj ning. I frå­

ga om svenska rättssubjekt har den sakkunnige föreslagit, att tillståndspröv­

ningen i fråga om tillfällighetsförsäljningar skall ankomma på polismyn­

dighet och, i Stockholm, på överståthållarämbetet. Även om samma ord-

ningsmässiga synpunkter, som skall anläggas vid tillståndsprövning avse­

ende svenska rättssubjekt, uppenbarligen bör vinna beaktande även när det

gäller tillstånd för utländska rättssubjekt, tillkommer det i fråga om de

sistnämnda även vissa utlänningspolitiska och näringspolitiska synpunkter.

Detta talar enligt den sakkunnige för att nu ifrågavarande tillståndsärenden

bör prövas av samma myndighet, som har att pröva frågan om till­

stånd till näringsutövning i allmänhet. Med en sådan ordning möjliggörs

också, att båda slagen av tillstånd ofta kan sökas i ett sammanhang. Det är

endast i de fall, då förordnande om likställighet meddelats eller vederböran­

de utlänning redan tidigare erhållit allmänt näringstillstånd, som tillstånds­

ärenden kommer att avse enbart de för tillfällighetsförsäljningarna avsedda

reglerna. Den sakkunnige anför, att från enhetlighetssynpunkt prövningen

även i dessa fall bör ankomma på nyss nämnda myndighet. För att de ord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

189

ningsmässiga synpunkterna skall vinna tillbörligt beaktande bör polismyn­ digheten i vederbörande ort beredas tillfälle att yttra sig. De bestämmelser som i enlighet med det anförda bör gälla rörande utländska rättssubjekts rätt att ägna sig åt tillfällighetsförsäljningar kan enligt den sakkunniges mening lämpligen tas upp i den föreslagna förordningen om tillfällighets- försäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr [>S år 1968

Yttrandena

Den sakkunniges förslag att näringsfrihetsförordningens föreskrifter om realisation och gårdfarihandel skall ersättas av en ny förordning om tillfällig- hetsförsäljning tillstyrks eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden.

Bland dem som tillstyrker förslaget anför Svea hovrätt, att detta synes innebära betydande förenklingar i förhållande till gällande rätt och vara ägnat att i avsevärd mån undanröja nu förekommande svårigheter i rätts­ tillämpningen. Det framstår för hovrätten som väsentligt, att principen om näringsfrihet för svenska medborgare upprätthålls också inom detta rätts­ område. Lika med den sakkunnige anser hovrätten dock skäl föreligga att i ganska stor utsträckning bibehålla en tillståndsprövning. Hovrätten förut­ sätter emellertid, att denna prövning blir sådan, att näringsfriheten icke in- skränkes i vidare mån än vad som är påkallat av hänsyn till de intressen, vilka prövningen är avsedd att tillgodose. Även hovrätten för Västra Sverige anser den sakkunniges förslag väl motiverat och ägnat att medföra en avse­ värd förenkling av rättsreglerna på området. Som en särskild vinst fram­ håller hovrätten, att den gällande olikheten mellan bestämmelserna vid rea­ lisation och vid kringföringshandel avskaffas. Den skiljelinje, som den sak­ kunnige uppdrar mellan försäljning i lokal, varöver säljaren förfogar, och annan försäljning, framstår som långt klarare än den nuvarande. Mot gränsdragningen kunde möjligen invändas, att den tillmäter väl stor vikt åt frågan, om försäljningen sker inomhus eller ej; uppenbarligen kan lik­ nande skäl, som talar för att tillåta fri tillfällighetsförsäljning i lokaler un­ der säljarens disposition, åberopas vid försäljningar i trädgård eller på gårds­ plan varöver han förfogar. Å andra sidan kan i dessa senare situationer för­ säljningen tänkas ta sådana former, att en kontroll rörande ordningen på platsen kan vara önskvärd, t. ex. då verksamheten bedrivs i omedelbar an­ slutning till en allmän plats. Vill man av sådan anledning skilja på olika slag av utomhusförsäljning på enskilt område, skulle detta i icke ringa grad komplicera lagreglerna. Hovrätten anser därför övervägande skäl tala för den sakkunniges ståndpunkt även i detta hänseende.

Näringsfrihetsombudsmannen framhåller, att kringföringshandeln under senare år fått en allt större omfattning och att anledning finns till för­ modande, att denna utveckling kommer att fortsätta. De varuhussar, som

190

numera regelbundet trafikerar glesbygderna, fyller uppenbarligen en viktig

funktion, och den fortgående butiksdöden på landsbygden torde inedlura,

att allt fler områden kommer att bli starkt beroende av den ambulerande

handeln för sin varuförsörjning. Det måste därför vara ett allmänt intresse,

att hinder mot denna form av affärsverksamhet icke reses annat än i sådana

fall, då det befinns oundgängligen nödvändigt. Ett dylikt önskemål står

även i överensstämmelse med de intressen ombudsmannaämbete! närmast

har att företräda, dvs. önskvärdheten av friaste möjliga konkurrensförhål­

landen såväl mellan olika distributionsformer som mellan företagare in­

om samma distributionstyp. Med hänsyn till det anförda har ombudsman­

nen i princip intet att erinra mot den lösning, vartill den sakkunnige kom­

mit beträffande kringföringshandeln. Mot ett tillståndsförfarande, vid

vilket endast skall kontrolleras, att skäl av polisiär eller social art icke talar

mot ett tillstånd för vederbörande sökande eller att den avsedda verksam­

heten ej kan antas verka störande på allmän ordning, kan invändning icke

med fog resas. Näringsfrihetsombudsmannen konstaterar med tillfredsstäl­

lelse, att den sakkunnige klart understrukit, att det vid tillståndsprövningen

ej bör ske någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt 1 öre­

ligger behov av ifrågavarande försäljning samt att konkurrenssynpunkter ej

heller bör beaktas. Måhända kan det dock vara önskvärt att i samband med

eventuellt kommande lagstiftning nyssnämnda synpunkter får en än mer

kategorisk utformning. En liknande uppfattning framförs av näringsfrihets-

rådet, som understryker, att tillståndstvånget, med hänsyn till begränsningar­

na i lagstiftningens tillämpningsområde och undantagen från tillstånds­

tvånget, kommer att få tämligen begränsad räckvidd. Om det emellertid av

ordningsmässiga skäl skulle anses nödvändigt att ha en dylik begränsad till­

ståndsprövning, vill näringsfrihetsrådet icke resa invändning mot en sådan

prövning. Rådet framhåller dock, att det från rådets synpunkt är väsentligt,

att denna tillståndsprövning icke kommer att innefatta någon form av be-

hovsprövning. Det bör enligt näringsfrihetsrådet sålunda klart framgå av

lagtexten, att tillstånd skall beviljas, om sökanden fyller de av ordnings-

hänsyn uppställda kraven. Svea hovrätt framhåller, att motiven leder till att

lagtexten bör lyda, att tillstånd skall beviljas, om ej angivna skäl till avslag

föreligger.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anför, att den sak­

kunnige måste anses ha på ett lyckligt sätt löst det inom handeln sedan länge

starkt kontroversiella problemet om tillfällighetsförsäljning och väl avvägt

den notoriska intressekollisionen mellan ostörd konkurrens och rimlig kont­

roll av varor och distribution. En liknande uppfattning kommer till uttryck

i det yttrande, som avgivits av Stockholms handelskammare. Kooperativa

förbundet har med största tillfredsställelse noterat, att den sakkunnige om­

arbetat bestämmelserna om kringföringshandel och realisation i starkt li­

beral riktning. Enligt förbundets åsikt har den sakkunnige kommit till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

191

tillfredsställande lösning beträffande den legala regleringen av tillfällig- hetsförsäljningarna, och förbundet förordar därför, att den föreslagna lag­ stiftningen godtas. Föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att den sak­ kunniges synpunkter är riktiga samt att förslaget till förordning torde bli väsentligt lättare att tillämpa än nuvarande lagstiftning på området.

Av de remissinstanser, som framför kritik mot förslaget, för­ klarar sig några ej kunna instämma i den sakkunniges motiv för lagstiftningen. Socialstyrelsen finner det sålunda tvivelaktigt, om det från den allmänna ordningens och säkerhetens intresse är påkallat att in­ föra en lagstiftning av föreslagen natur. Från angivna synpunkt blir lag­ stiftningen föga verksam, så länge tillstånd inte krävs för livsmedel och blommor. Å andra sidan kan det ifrågasättas, om det icke härvidlag är till fyllest med bestämmelsen i 8 § allmänna ordningsstadgan, som ger polis­ myndighet möjlighet att förbjuda handel, som bedrivs utomhus på allmän plats. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det är riktigt, att samhället ingriper mot asociala tillfällighetsförsäljare. Eftersom samhällets åtgärder betingas icke av omsorgen om handelsnäringen utan av intresset att tillrätta- föra förkomna människor, bör emellertid ingripandena regleras inom social­ lagstiftningens ram och inte genom näringslagstiftning. Om näringsfrihet rå­ der, bör denna inte inskränkas av annat än näringspolitiska skäl. Länssty­ relsen anför vidare, att det ej heller är motiverat, att en reglering av tillfäl- lighetsförsäljningar, som är betingad med hänsyn till allmän ordning, får sin plats i en särskild förordning. Erfordras tillståndsgivning av ordningsskäl, bör denna reglering ges i allmänna ordningsstadgan eller de lokala ordnings- stadgorna. Länsstyrelsen kan därför icke dela den sakkunniges uppfattning, att tillf ällighetsförsälj ning bör regleras enligt förslaget i betänkandet. Ej heller anser länsstyrelsen några andra skäl föreligga, som kan anses moti­ vera, att rätten att bedriva tillfällighetsförsäljning förbindes med tillstånds- tvång.

Till skillnad från senast nämnda remissinstanser anser andra remissor­ gan, som yttrar sig kritiskt mot den sakkunniges förslag, att den före­ slagna tillståndsprövningen icke är till fyllest för att skydda viktiga samhällsintressen. Vad beträffar g å r d- fari handel anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det sedan länge rått en sträng behovsprövning vid avgörandet av tillståndsärenden rörande sådan handel inom länet. Länsstyrelsen är icke övertygad om att den före­ slagna ändringen kommer att medföra förbättringar för allmänheten. Be­ folkningen i glesbygderna, som oftast torde besökas av gårdfarihandlarna, är säkerligen mer betjänt av att få behålla den fasta handeln än att för­ ses med varor av tillf ällighetsförsälj are utan ansvar för bygdens kon­ tinuerliga varuförsörjning. Underlaget för lanthandeln torde för närva­ rande ha minskat i sådan omfattning, att den i varje fall bör skyddas mot sådana former av handel, som icke synes fylla någon nyttig upp­

192

gift inom varudistributionen. Länsstyrelsen anser därför, att behovsprö­

vade tillstånd för gårdfarihandel fortfarande bör krävas. Även länssty­

relsen i Jämtlands län förklarar sig vara av den uppfattningen, att gård­

farihandel är en från skilda synpunkter mindre lämplig distributionsform,

och pekar därvid på den konkurrens för den bofasta handeln, som en i

större utsträckning utövad gårdfarihandel medför. Denna konkurrens kan

åtminstone i de mera utpräglade glesbygdsområdena bli den bofasta han­

deln övermäktig, vilket enligt länsstyrelsens mening måste inge allvarliga

betänkligheter. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det hade varit önsk­

värt, att gårdfarihandel helt förbjudits. Länsstyrelsen uppger, att denna

uppfattning även avspeglat sig i länsstyrelsens praxis vid behandlingen av

ärenden rörande tillstånd till gårdfarihandel. Sedan flera år finnes icke

något sådant gällande tillstånd inom länet.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att det är angeläget, att särskilt till­

stånd fordras för rätten att bedriva kringföringshandel. Förbundet fram­

håller, att kringföringshandeln ofta försvårar bibehållandet av fast butiks-

handel på landsbygden. Härigenom motverkas de strävanden, som åsyftar

att bevara vad som brukar kallas »en levande landsbygd». En av förutsätt­

ningarna för denna är nämligen fasta butiker, som kan tillgodose de på

landsbygden boende konsumenternas behov av dagligvaror. Erfarenheten

visar, att detta behov icke på ett tillfredsställande sätt kan tillgodoses av de

kringfarande varubilarna. Även från konsumentsynpunkt är det därför

angeläget, att kringföringshandel icke må bedrivas utan härtill erhållet

tillstånd. Förbundet anför vidare, att vid tillståndsprövningen förutsätt­

ningar bör skapas för en likartad behandling av kringföringshandel och

fast detaljhandel med hänsyn till den hygieniska kontrollen. Vidare bör

trafiksäkerhetens krav beaktas. En tillståndsprövning och härav följande

registrering är enligt förbundet likaledes i hög grad angelägen för en ef­

fektiv tillämpning av skattelagstiftningen, såväl beträffande den direkta

företagsbeskattningen som i fråga om den allmänna varuskatten. I sam­

manhanget understryker förbundet nödvändigheten av generell bokförings-

plikt för de företag, som bedriver nu behandlade former av näringsverk­

samhet. Förbundet anför vidare, att även om det möjligen kan invändas,

att det inte finns anledning att sammankoppla synpunkter, som gäller

hygien, trafiksäkerhet och beskattning, med de frågor, som är av direkt

relevans för näringsrättslagstiftningen, det dock är naturligt, att denna

lagstiftning utformas så, att det blir möjligt att på ett effektivt sätt sam­

ordna och effektivt tillämpa även andra lagregler, som är av väsentlig be­

tydelse från konsument- och samhällssynpunkt.

Även beträffande realisationer och liknande försäljningar har

vissa remissinstanser förklarat, att den sakkunniges förslag kommer att

medföra olägenheter av skilda slag. Därvid anför länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att förslaget kommer att medföra en betydligt ökad omfatt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

193

ning av tillfällighetsförsäljning inomhus. Länsstyrelsen hyser betänklig­ heter mot en på det föreslagna sättet frisläppt handel. Allvarliga olägenhe­ ter kan befaras såväl med hänsyn till erforderlig hygienkontroll, stadgade hutikstider, skattekontroll och ordningens upprätthållande som med hänsyn till allmänhetens reklamationsintressen. Det synes länsstyrelsen otillfreds­ ställande att i tillfällig lokal ge fritt spelrum åt tillfällighetsförsäljare, vars personliga förhållanden icke prövats och som efter viss tid kan läm­ na lokalen, mången gång oåtkomlig för reklamationer. Några bärande skäl för ett frisläppande av tillfällighetshandeln på föreslaget sätt har den sak­ kunnige icke anfört. Såsom ett villkor för anordnande av tillfällighetsför­ säljning inomhus hör enligt länsstyrelsens uppfattning stadgas, att skrift­ lig anmälan i god tid före försäljningen görs till polismyndigheten i orten med uppgifter om lokal och tid för försäljningen samt om försäljarens identitet och de varuslag, som skall försäljas. Ej heller länsstyrelsen i Öre­ bro lön anser, att försäljning utan tillståndsplikt bör få ske i tillfällig, för ändamålet särskilt anordnad lokal. Det är enligt länsstyrelsen utan tvivel förenat med vissa risker med hänsyn till allmänheten, om tillståndsplikten för ifrågavarande försäljningar tas bort. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser det tveksamt, om realisation bör vara fri för svenska medborgare i den mån försäljningen sker i lokal, varöver säljaren förfogar. Ett sådant frisläppande av denna distributionsform kan befaras få den mindre önsk­ värda konsekvensen, att realisationer i stor utsträckning kommer att an­ ordnas av personer med mindre lämpliga personliga egenskaper. Länssty­ relsen är därför av den uppfattningen, att tillstånd alltjämt bör krävas för denna form av realisation, därvid såsom för närvarande bedömningen uteslutande bör ske av sökandens lämplighet att handha försäljningen. En liknande uppfattning framförs av länsstyrelsen i Stockholms län, som anför följande.

Utredningsmannen uttalar i fråga om tillfällighetshandeln bland annat, att olika distributionsformer anses böra få fritt konkurrera med varandra och att avgörandet, vilken omfattning den ena eller den andra formen skall erhålla, får bliva beroende av de olika formernas inneboende ekonomiska förutsättningar och den köpande allmänhetens bedömning av de skilda handelsformerna. Teoretiskt sett låter detta säkerligen väl säga sig. Prak­ tiskt ter sig emellertid problemet nog något annorlunda. Särskilt när det gäller realisationer ha allvarliga missförhållanden ej sällan yppat sig. Med anlitande av ovederhäftig reklam saluföras på detta sätt ofta till alltför höga priser utskottsvaror av tvivelaktig kvalitet och modernitet utav säl­ jare, vilka sedermera visa sig vara ganska svåråtkomliga för reklamationer. Det kan väl göras gällande, att kunderna får göra sina inköp på egen risk. Mot bakgrunden av vunna erfarenheter synes det dock vara förtjänt att närmare omprövas, huruvida icke i allmänhetens intresse realisationsför- säljningar böra stå under kontroll i större utsträckning än i betänkandet förordas. Starka skäl synas i själva verket tala för att även inomhus be­ driven tillfällighetsförsäljning av detta slag är underkastad tillståndstvång.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

194

Sveriges köpmannaförbund framhåller bl. a., att en praktiskt taget obe­

gränsad frihet att anordna realisationer kan komma att medföra, att vårt

land översvämmas av varor från länder, där en annan och fastare ord­

ning upprätthålls. Förbundet anför, att det är synnerligen angeläget att

de svenska lagreglerna utformas med beaktande av den ordning, som kan

komma att utformas och tillämpas inom den gemensamma europeiska mark­

naden. Med hänsyn till en eventuell anslutning till denna marknad bör till­

ståndsprövning regelmässigt föreskrivas och upprätthållas beträffande så­

väl svenska medborgare som utlänningar. Vidare anför förbundet följande.

Enligt förslaget skulle även vad som brukar benämnas antikauktioner

få fritt äga rum. Därvid må först bemärkas, att denna form av tillfällig-

hetsförsäijning ej har någon likhet med s. k. lösöresauktioner. Dels torde

det utbjudna godset till största delen vara nytt, dels har de företag, som

anordnar auktionerna, ofta medhjälpare utplacerade bland allmänheten för

alt driva upp buden och, därest dessa ej når viss på förhand bestämd nivå,

återropar godset. Därför torde också de priser, som får erläggas av allmän­

heten ofta vara högre än vad bofast detaljhandel betingar sig för motsva­

rande varor. Genom att allmänheten endast kort tid före auktionen har till­

fälle att bese varorna, är risken för misslyckade köp särskilt stor. Då varor­

na vidare i regel säljes »i befintligt skick» och auktionsfirman efter auktio­

nens slut lämnar orten, är köparnas möjligheter till reklamation mycket

liten.

Förbundet anser därför, att för denna form av handel en särskild ord­

ning bör upprätthållas, De bestämmelser, som redan nu finnes och som

innebär, att till länsstyrelsen skall inges förteckning över de varor, som

skall försäljas, bör bibehållas. Vidare bör myndigheterna övervaka, att en­

dast i förteckningen upptagna varor försäljes. Att döma av de annonser,

som införes om auktionerna, torde betydande skillnad ofta föreligga mel­

lan de förteckningar, som inges till länsstyrelsen, och vad som i praktiken

salubjudes. För att förhindra återrop bör övervägas skyldighet att till myn­

dighet inge förteckning över de personer, som verkställt de olika inropen.

Med nära anknytning till kritiken att betänkandet ej tillgodoser vissa

viktiga samhällsintressen har viss komplettering av den sak­

kunniges förslag föreslagits av kommerskollegium. Kollegiet yttrar

därvid att den reglering och indelning av tillfällighetsförsäljning som den

sakkunnige föreslagit, i stort sett är praktisk och ändamålsenlig. Den för­

ordade principen om att tillståndsprövning såvitt gäller svensk medbor­

gare skall innefatta en närmast ordningsmässig kontroll innebär en vitt­

gående liberalisering. Enligt kollegiet kan principen beräknas i allmänhet

medföra fördelar för konsumenterna genom att i någon mån öka tillgången

på olika varor och möjligheten att förvärva dessa varor till rimliga priser.

Kollegiet anför vidare följande.

I vissa fall synes dock slopande av behovsprövning — eller kanske rät­

tare eu prövning ur mera allmänna näringspolitiska synpunkter — kunna

medföra försämringar för konsumenterna på viss plats eller inom visst

område. Kommerskollegium syftar främst på fall då förekomsten av till­

fällighetsförsäljning på mindre orter kan leda till att den stationära han­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

195

deln inom orten bringas att upphöra. Sker detta, torde resultatet för de be­ rörda konsumenterna te sig såsom en försämring, förorsakad av den libe­ rala inställningen till tillfällighetsförsäljning. Det skulle kunna göras gäl­ lande att denna inställning i vissa sådana fall på lång sikt icke främjade utan hindrade en fri konkurrens inom ifrågavarande orter. Kollegium, som är medvetet om att det kan anföras motargument mot vad kollegium här anfört, anser trots detta att omständigheter sådana som de anförda böra föranleda överväganden, huruvida icke förordningen beträffande afl till­ fällighetsförsäljning bör öppna möjlighet till lämplig form av förordnande, att tillståndsprövning i undantagsfall skall kunna ske med hänsyn till nä­ ringspolitiska synpunkter. Kollegium hänvisar till att stadgande av dylik innebörd finnes upptaget i den föreslagna 3 § andra stycket för tillfällig- hetsförsäljning som avses i nämnda § och att näringspolitiska synpunkter skola beaktas vid tillståndsprövning, som gäller utländska medborgares till­ fällighetsförsäljning. Den komplettering av lagstiftningen, som kollegium sätter i fråga, innebär alltså icke någon genomgripande ändring av förslaget utan blott utvidgning av området för undantag, som redan äro upptagna i förslaget.

I fråga om bestämningen av lagstiftningens omfatt­ ning kritiserar Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige förslaget att endast försäljningar där varorna är avsedda att överlämnas i omedelbar an­ slutning till att köpeavtal ingås skall falla under regleringen. Svea hovrätt anför, att den föreslagna tidsbegränsningen öppnar vissa möjligheter till kringgående av förordningen. Således skulle tillfällighetsförsäljning exem­ pelvis icke vara för handen, om varorna är avsedda att avlämnas eller av­ hämtas en påföljande dag. Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att utan­ för begreppet tillfällighetsförsäljning skulle falla salubjudande av varor, som visserligen medförs av försäljaren men som tarvar någon mindre åtgärd — exempelvis hopmontering av två maskindelar eller ändring av ett klädes­ plagg — innan de är färdiga att avhämtas från försäljningsstället.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker på att försäljning på marknad lämnats oreglerad i förevarande sammanhang. Icke minst med tanke på vad i betänkandet anförts angående angelägenheten av att säkerhets-, ord­ nings- och hälsovårdssynpunkter samt liknande allmänna intressen icke åsidosättes i samband med näringsutövning, är det enligt länsstyrelsen äg­ nat att förvåna, att den sakkunnige icke uppmärksammat och berört beho­ vet av en översyn av näringsrätten i anslutning till vår tids marknader. Åt­ skilliga företeelser i samband med det moderna marknadsväsendet talar enligt länsstyrelsens uppfattning för att den tillfällighetsförsäljning, som sker på marknad, i likhet med annan utomhusförsäljning är i behov av reglering.

Några remissinstanser ifrågasätter, om inte tillstånd bör fordras för till­ fällig försäljning av livsmedel, blommor och alster av in­ hemsk slöjd. Vad särskilt angår livsmedel finner Svea hovrätt det böra beaktas, att sådana varor från hygieniska synpunkter ofta är särskilt olämpliga såsom objekt för tillfällig försäljning av det slag, som för när­

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

196

varande faller under begreppet gårdfarihandel. Hovrätten framhåller vidare,

att den kringföringsförsäljning av livsmedel, som kan förväntas ske under

betryggande hygieniska former, kommer att falla utanför förordningens

tillämpningsområde på grund av föreskriften i 1 § andra stycket punkt 3).

Överståthållarämbetet anser, att det i vart fall för Stockholms vidkomman­

de av kriminalpoliliska skäl är mindre lämpligt att från tillståndstvång un­

danta livsmedel, blommor och alster av inhemsk slöjd. Även länsstyrelser­

na i Stockholms och Västernorrlands län ställer sig kritiska mot förslaget

i denna del. I förevarande sammanhang kan också erinras om socialstyrel­

sens förut återgivna uttalande, att den föreslagna lagstiftningen torde bli

föga verksam i förhållande till sitt syfte, så länge tillstånd icke krävs för för­

säljning av bl. a. livsmedel och blommor.

Lantbruksstyrelsen berör de förändringar för kringföringsförsäljning av

jordbrukets alster, som förslaget innebär, och hänvisar därvid till att den

sakkunnige uteslutit lantbruksprodukter ur uppräkningen av de varuslag,

som skulle få försäljas fritt. Det härav följande tillståndstvånget för kring­

föringsförsäljning av exempelvis levande grisar genom annan än uppföda­

ren eller fast etablerad näringsidkare ger icke anledning till erinran från

styrelsens sida. Ej heller finner styrelsen något att erinra mot att kring­

föringsförsäljning, som bedrivs av fast etablerad näringsidkare och som

nu är underkastad tillståndstvång, genom den utformning förslaget erhållit

kommer att falla utanför lagstiftningen. Styrelsen delar även den sakkun­

niges åsikt, att de särskilda bestämmelser för försäljning av exempelvis

frö, träd och buskar, som kan vara betingade av frökontrolls- och växt-

skyddssynpunkter, bör meddelas i specialförfattningar, såsom även redan

skett beträffande handeln med utsädesvaror.

Den i kommerskollegiets yttrande berörda regeln o in bemyndi­

gande för Kungl. M a j : t att förordna om tillstånds­

tvång för tillfällighetsförsäljning inomhus har behand­

lats även av andra remissinstanser, som därvid ställt sig kritiska mot be­

stämmelsen. Den avstyrks sålunda av näringsfrihetsrådet och näringsfri­

hetsombudsmannen, vilka anser, att vad som anförts i betänkandet som

motiv för regeln inte innefattar tillräckliga skäl att göra avsteg från prin­

cipen om fri konkurrens. Även Svea hovrätt ifrågasätter, om tillräck­

liga skäl förebragts till stöd för den föreslagna regleringsmöjligheten. I

den mån så emellertid kan anses vara fallet, synes det hovrätten tveksamt,

om regleringen icke jämväl bör kunna omfatta stationär utomhushandel.

Hovrätten anför, att risk annars torde föreligga, att ett förbud kringgås

genom att varorna i stället avyttras från eif tillfälligt begagnat försälj­

ningsställe utomhus. Ej heller statens pris- och kartellnämnd kan tillstyrka

bestämmelsen. Nämnden yttrar, att den bakomliggande tanken torde vara,

att det i händelse av avsättningssvårigheter inom viss bransch borde finnas

möjlighet från samhällets sida att förhindra vissa realisationsförsäljningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

197

av varupartier av inhemskt eller utländskt ursprung till starkt reducerade priser. För tillståndsmyndigheten skulle det i händelse av dylik reglering bli nödvändigt att söka utreda, varifrån eu sökande erhållit de varor han önskar försälja och vilken betydelse utförsäljningen med hänsyn till sorti­ mentets sammansättning och tilltänkt prissättning kan få på den ifråga­ varande marknaden. En sådan utredning och bedömning bleve säkert ofta en omöjlig uppgift. Härtill kommer, att en reglering av det ifrågasatta slaget — även om den vore praktiskt genomförbar — enligt nämndens uppfatt­ ning knappast kan påverka läget för en bransch sett i något större sam­ manhang.

Stockholms handelskammare anser, att den sakkunnige överskattat till- fällighetsförsäljningarnas betydelse och att det är tveksamt, om ett till- ståndstvång skulle kunna få någon egentlig effekt i ett verkligt kritiskt läge.

Då bestämmelsen vidare innebär ett allvarligt ingrepp i näringsfriheten, av­ styrker handelskammaren den. Även Landsorganisationen ställer sig kri­ tisk mot förslaget i denna del. Landsorganisationen anför, att det är av största vikt för konsumenterna, att olika försäljningsformer tillåts kon­ kurrera inom näringslivet, så att konsumenten kan använda sig av den distributionsform, som bäst passar hans behov. Det föreslagna bemyndi­ gandet för Kungl. Maj :t får inte användas i protektionistiskt avseende för att skydda den stationära handeln mot nya konkurrensformer. Då det är fråga om strukturmässiga förhållanden inom en viss sektor, bör regeln inte utnyttjas. Det gäller att åstadkomma för konsumenterna totalt sett så låga distributionskostnader som möjligt. Landsorganisationen anser mot bakgrund av detta det mer lämpligt, att reglering av tillfällighetsför- säljning vid speciella konjunkturmässiga förhållanden inom viss närings­ gren förbehålls riksdagen.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen lätt skulle kunna få karaktären av en mot annat land riktad diskriminering, något som naturligen skulle vålla svårigheter vid en even­ tuell anslutning till den gemensamma europeiska marknaden. Bestämmel­ sen synes därför inte kunna få den åsyftade effekten. För att motverka olä­ genheter av realisationer är det enligt förbundet alltså nödvändigt att bibe­ hålla regeln om tillståndsgivning och låta denna föregås av en bedömning från fall till fall av förutsättningarna för det begärda tillståndet.

I fråga om tillstånds myndighet hemställer Sveriges auktionsförbund, att den nuvarande ordningen med länsstyrelserna som tillstånds- myndighet bibehålls och att polismyndigheten såsom hittills får fungera som remissorgan. Förbundet anför, att gällande system fungerat tillfreds­ ställande och att det kan antas, att polismyndigheten, envar i sin ort, får en mindre omfattande erfarenhet än länsstyrelserna, vilket kan försvåra en likformig behandling av ärendena. Liknande synpunkter framförs av

Sveriges köpmannaförbund och Västernorrlands länsavdelning av förening-

Kungl. Maj. ts proposition nr

,95

år 1968

198

eu Sveriges landsfiskaler. Poliskammaren i Örebro yrkar, att det klart skall

anges, att tillstånd meddelas av polismyndigheten i den ort, där försälj­

ningen avses äga rum.

Den sakkunniges förslag att slopa nuvarande a v giftsskyldighet

vid realisationer kritiseras av några remissorgan. Enligt Svenska

stadsförbundet äger avgiften alltjämt sitt berättigande för att bl. a. be­

gränsa förekomsten av tillfällighetsförsäljningar till skydd för den bo­

fasta handeln och för att förhindra en ökning av främst försäljningar av

tvivelaktig karaktär. Avgiften har emellertid varit oförändrad sedan 1893,

och den hör därför höjas med hänsyn till det förändrade penningvärdet.

Stadsförbundet är även av den meningen, att den nuvarande beräknings­

grunden hör omprövas och att avgiften i stället bör utgå med viss procent på

den försäljningssumma, som tillfällighetsförsäljningen inbringar. Länssty-

relsen i Göteborgs och Bohus lön anför, att den nuvarande avgiften knap­

past innebär någon dubbelbeskattning, då avdrag för avgiften torde med­

ges vid taxeringen i den kommun, där det fasta driftstället finns. Avgif­

ten synes närmast utgöra en viss mindre tilldelning av skatteinkomsterna

av rörelsen till den kommun, inom vilken tillfällig försäljning skett. En­

ligt länsstyrelsen borde frågan om skäligheten av en dylik tilldelning när­

mare ha berörts i betänkandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att

det för taxeringsnämnderna föreligger svårigheter att uppnå en lika till­

förlitlig taxering av företag med realisationsförsälj ning som av företag med

fast handelsställe, och anför vidare följande.

När nuvarande tillståndstvång i stort sett upphör, kommer myndigheter­

na att sakna möjlighet att kontrollera i vilken utsträckning ett företag id­

kar försäljning på andra orter än den där företaget har sitt hemvist. Möj­

ligheterna till taxeringskon troll kommer därför att bli mindre än de nuva­

rande. Vidare kan anföras att vissa s. k. realisationer plägar bedrivas t. ex.

i Luleå stad under november och december fram till jul. Därefter bedriver

ifrågavarande företag icke handel i staden förrän kommande år vid sam­

ma tidpunkt. Det säger sig självt att den bofasta handeln, som tillhanda-

går allmänheten med varor under hela året icke kan undgå högre fasta

kostnader för personal och lokaler än tillfälliglietsföretaget. Då därtill

kommer att möjligheterna är större att kontrollera de bofasta företagens

taxering, synes de föreslagna bestämmelserna medföra att tillfällighets­

försälj ningarna kommer i ett gynnsammare läge än den bofasta handeln.

Detta torde icke innebära någon fördel vare sig för den köpande allmän­

heten eller det allmänna.

Länsstyrelsen föreslår därför, att viss avgift för s. k. realisationshan-

del skall uttagas. Avgiften torde lämpligen kunna uttagas av den lokala

polismyndigheten i samband med att anmälan om tillämnad försäljning gö-

res. Rätten till tillfällighetsförsäljning av denna art bör sålunda kombine­

ras med anmälningstvång. En sådan avgift är givetvis avdragsgill. Någon

dubbelbeskattning i egentlig mening kan avgiften därför icke sägas inne­

bära.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

199

Liknande synpunkter framförs av Sveriges köpmannaförbund, som fram­ håller, att den omständigheten, att avgifterna numera spelar mindre roll närmast beror på att de icke anpassats efter det förändrade penningvär­ det. Förbundet föreslår att de nu utgående avgifterna höjs i förhållande till den förändring, som skett av penningvärdet.

Den sakkunniges uppfattning, att någon föreskrift inte behövs för det fall, att näringsidkare vill använda biträde vid tillfällighetsför- säljning, kritiseras av några remissinstanser, som yrkar, att någon form av kontroll skall utövas. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Malmö, om den sakkunniges åsikt är realistisk. Talrika erfarenheter, bl. a. från ut­ länningars rörelsebedrivande och från skrothandelsbranschen, visar, att ut­ vägen att kringgå tillståndsbestämmelser genom rollbyte mellan företagare och biträde icke sällan anlitas. Om värdet av ett tillståndstvång skall be­ varas, synes det poliskammaren nödvändigt, att dylika förhållanden görs åtkomliga. Liknande synpunkter framförs av poliskammaren i Örebro.

Vad beträffar den sakkunniges förslag om rätt för utländskt rätts­ subjekt att bedriva tillfällig försäljning har Östergötlands och Söder­ manlands handelskammare ifrågasatt, om icke föreskrifterna borde in­ föras i den särskilda lagen om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket. I fråga om utlänningar med bosättningstill- stånd anser Svea hovrätt det knappast vara påkallat med andra bestäm­ melser än dem, som skall gälla för svenska rättssubjekt. Hovrätten föreslår därför det tillägget till den sakkunniges förslag, att utlänning med sådant tillstånd skall vara jämställd med svenska medborgare.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 98 år 1968

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

Näringsfrihetsförordningen innehåller särskilda regler om gårdfari­

handel eller kringföringsförsäljning och om realisa­

tion. Uttrycket realisation, som i förordningen har en annan innebörd än

i vanligt språkbruk, betecknar försäljning av ett lager handelsvaror under

kortare tid på en ort, där handlanden inte är stadigvarande verksam — dock

inte försäljning på marknad. Enligt näringsfrihetsförordningen krävs till­

stånd av länsstyrelsen för rätt att idka de angivna formerna av handel. I

fråga om gårdfarihandel finns dock åtskiliga undantag från tillstånds-

tvånget. Bl. a. får sådan handel fritt utövas på ort där säljaren är bosatt och

även i övrigt i viss omfattning av en del yrkesgrupper. Vidare är det tillåtet

att fritt sälja vissa varor nämligen livsförnödenheter, alster av inhemsk

hemslöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med undantag av frö,

träd och buskar.

Den sakkunnige har till en början diskuterat vilka omständigheter som

kan tala för särskilda restriktioner för k ring f örings ha n-

d e 1 n. Ett av de skäl, som främst har åberopats till stöd för sådana restrik­

tioner, är att försäljningsformen innebär en icke önskvärd konkurrens

för den fasta handeln. I första hand avses därvid den moderna formen av

kringföringshandel, då produkter distribueras med butiksbuss eller bil. Den

sakkunnige har, med hänvisning till den nutida näringslagstiftningens all­

männa inriktning att olika distributionsformer skall få fritt konkurrera

med varandra, funnit att värnandet om den fasta handeln inte motiverar att

statsmakterna lägger hinder i vägen för andra distributionsformer. Han på­

pekar i detta sammanhang också, att de nuvarande restriktionerna för kring-

föringshandeln har ganska begränsad betydelse såsom konkurrensskydd för

den fasta handeln.

Som skäl för en begränsning av kringföringshandeln har vidare åberopats

allmänhetens behov av skydd mot utbud av undermåliga va­

ror som inte är värda sitt pris. Den sakkunnige anför, att sådana synpunk­

ter knappast torde avse den moderna form av kringföringsförsäljning, som

handlare driver med bil eller buss jämsides med fast handel, men att läget i

viss mån är ett annat, när fråga är om kringföringshandlare med kontor

och lager »på fickan». Att det i vissa fall förekommer oarter av detta slag

anser den sakkunnige inte utgöra skäl att föreskriva restriktioner för hela

distributionsformen. Vid kringföringshandel måste det, lika väl som vid

201

andra försäljningsformer, i första hand ankomma på köparen att bedöma om salubjudna varor är värda sitt pris. Det är emellertid önskvärt, anför den sakkunnige, att köparen skall kunna få uppgift om kringföringsförsäl- jarens namn och hemvist för att kunna vidta åtgärder, när varan är felaktig eller undermålig.

Ett annat skäl, som anförts till stöd för restriktioner för kringföringshan- deln, är att denna handel ej sällan skulle begagnas för att vinna avsätt­ ning för olovligen åtkommet gods. Denna anmärkning mot kringföringshandeln bör enligt den sakkunnige främst beaktas från syn­ punkten, att den som gjort ett olovligt förvärv kan få möjlighet att för god­ set finna avnämare, som i sin tur kan sälja godset utan att väcka uppmärk­ samhet. För den handel som ansetts mest riskfylld i detta avseende har re­ dan nu anordnats kontroll, nämligen genom skrothandelsförordningen, som gäller både fast handel och kringföringshandel. Den sakkunnige anför, att det är tveksamt i vad mån de berörda riskerna i övrigt typiskt sett är större Aid kringföringshandel än vid fast handel. I den mån så anses vara fallet kan det motivera strängare krav på att kringföringsförsäljare skall vara känd för redbarhet och ordentlighet. Främst skulle kunna övervägas den ändringen av nuvarande regler, att även den som vill utöva verksamheten på sin hemort blir skyldig att söka tillstånd.

Till stöd för kontroll av kringföringshandeln har vidare åberopats, att handelsformen kan utnyttjas som täckmantel för tiggeri eller lösdriveri. Enligt den sakkunnige kan denna synpunkt anses tala för att tillståndstvånget i viss mån utsträcks i förhållande till nuläget. Den till­ ståndsprövning det här gäller behöver emellertid inte vara särskilt omfat­ tande eller betungande för sökanden.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade så, att de är störande från allmänna ordnings- eller tra­ fiksynpunkter. I detta hänseende erinrar den sakkunnige om att åt­ skilliga bestämmelser av betydelse för kringföringshandeln redan finns i sär­ skilda författningar, som reglerar allmän ordning och trafik. Vid tillkomsten av allmänna ordningsstadgan uttalades, att någon ytterligare reglering av kringföringshandeln inte var motiverad av ordnings- och trafiksynpunkter­ na enbart. Med hänvisning till detta har den sakkunnige endast övervägt, om ordnings- och trafiksynpunkter bör beaktas vid tillståndsprövningen för det fall att en sådan ändå kommer till stånd för bedömning av sökandenas personliga lämplighet. Den sakkunnige anser, att det i sådant fall är moti­ verat, att det också prövas om verksamheten kan befaras störa allmän ord­ ning. När däremot särskild prövning såvitt angår sökandens person inte anses böra komma i fråga — t. ex. när personer, som har etablerat sig så­ som fasta näringsidkare, vill driva kringföringshandel som ett led i den fasta rörelsen — finns det enligt den sakkunnige inte anledning att frångå den bedömning som skedde vid ordningsstadgans tillkomst.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

202

Slutligen tar den sakkunnige upp de hygieniska synpunkterna

vid kringföringshandel med livsmedel. I detta hänseende gäller föreskrif­

ter i livsmedelsstadgan. Framkomna anmärkningar, delvis av allvarlig art,

tyder enligt den sakkunnige på att dessa föreskrifter i åtskilliga fall åsido­

sätts. Han anser emellertid att de framställda anmärkningarna inte utgör

grund för restriktioner eller särskilda föreskrifter i den näringsrättsliga

lagstiftningen.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande

kringföringshandeln har den sakkunnige anfört, att det bör före­

skrivas en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras att sökanden upp­

fyller vissa fordringar i personligt hänseende. Tillstånd bör från denna syn­

punkt vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

skäl av polisiär eller social art talar för avslag. I de fall, då en tillstånds­

prövning från den angivna synpunkten är motiverad, bör även bedömas om

den avsedda verksamheten kan antas verka störande på allmän ordning.

Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas med särskilda ordningsföreskrif­

ter. De berörda skälen för kontroll talar för, att tillstånd bör fordras även

för kringföringsförsäljning i säljarens hemort. Genom tillståndsprövningen

skapas en viss möjlighet för tredje man att hos myndighet få kännedom om

en kringföringsförsäljares namn och hemvist. Vid prövningen bör ej ske

någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt föreligger behov

av försäljningen, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas. Utgåen­

de från dessa överväganden finner den sakkunnige, att beträffande kring­

föringsförsäljning, som fasta handlare driver i samband med sin fasta rö­

relse, tillräckliga skäl inte föreligger för tillståndsprövning.

Vad den sakkunnige anfört rörande kringföringshandeln har lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser, och även jag ansluter mig till de

bedömanden som han gjort. I ett par yttranden har det ansetts tveksamt,

om regler av den föreslagna arten är påkallade eller i varje fall om de bör

las upp i en näringsrättslig författning. Särskilt framhålls att ordningssyn-

punkter kan tillgodoses inom ramen för allmänna ordningsstadgan och de

lokala ordningsstadgorna. Jag instämmer i att sådana ordningssynpunkter

som inte hänger samman med försäljarens person i detta sammanhang

är av underordnat intresse. Med hänsyn till de synpunkter som den sak­

kunnige anfört rörande kontroll av kringföringsförsäljare i personligt hän­

seende torde emellertid tillståndsprövningen inte böra helt slopas. Det sy­

nes också lämpligt att när prövning av personliga förhållanden ändå äger

rum även sådana ordningssynpunkter som inte avser sökandens person

skall kunna beaktas. I några remissyttranden har hävdats att tillstånds­

prövningen borde ha en vidare omfattning än vad den sakkunnige före­

slagit. Det skäl som främst åberopats till stöd för detta är hänsyn till den

fasta handeln. Andra remissinstanser har framhållit vikten av att sådana

hänsyn inte beaktas vid tillståndsprövningen. Jag vill också i detta hänseen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

203

de ansluta mig till den sakkunniges uppfattning att behovs- och konkurrens­ synpunkter inte bör påverka bedömningen av tillståndsärendena. Ej heller i övrigt kan jag finna tillräckliga skäl för ett principiellt mera långtgående tillståndstvång än den sakkunnige föreslagit.

Jag övergår nu till att behandla tillfälliga försäljningar av den typ som i näringsfrihetsförordningen betecknas såsom realisation.

Begreppet realisation omfattar enligt näringsfrihetsförordningen inte för­ säljningar, som anordnas på den ort där försäljaren har kontor av stadig­ varande beskaffenhet, även om försäljningen anordnas under kortare tid på tillfälligt försäljningsställe. I allt väsentligt torde emellertid på sådana försäljningar kunna anläggas samma synpunkter som på realisation i för­ ordningens mening. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av tillfällig art förekommer i många olika former. En typ är sådana försälj­ ningar, som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på den ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångs­ karaktär och avser ett särskilt varulager. Andra försäljningar sker på mäs­ sor och utställningar eller i anslutning till offentliga tillställningar av olika slag.

I fråga om behovet av restriktioner beträffande rea­ lisationerna anför den sakkunnige, att skilda synpunkter gör sig gäl­ lande allt efter försäljningens form och syfte. Han framhåller att en påtaglig skillnad föreligger mellan försäljning, som sker inomhus i en för ändamålet särskilt begagnad lokal, och försäljning, som drivs utomhus, vanligen då på eller i direkt anslutning till allmän plats.

På försäljningar utomhus kan man enligt den sakkunnige an­ lägga i allt väsentligt samma synpunkter som på kringföringshandeln. Han anser därför, att för sådana försäljningar bör föreskrivas en tillståndspröv­ ning av samma art som förordats beträffande kringföringshandeln.

I fråga om realisationer inomhus i för ändamålet till­ fälligt begagnade lokaler anser den sakkunnige att läget är ett annat. Sålunda kan för sådana fall inte alls eller endast i obetydlig mån åbe­ ropas risker i polisiärt och socialt hänseende. Inte heller frå­ gan om kundkretsens behov av skydd utgör skäl för restrik­ tioner för denna försäljningsform som sådan. Även i detta sammanhang får det enligt den sakkunnige ankomma på köparna att bedöma om de anser de utbjudna varorna vara värda sitt pris. De svårigheter, som kan föreligga för köparen att i efterhand få kontakt med säljaren, bör i stort sett kunna und­ vikas, om det i eller vid försäljningslokalen finns anslag, som tydligt anger vem som anordnar realisationen. I den mån ovederhäftig reklam — såsom har gjorts gällande — förekommer i samband med de nu ifrågavarande för­ säljningarna, bör detta beivras enligt lagstiftningen om illojal konkurrens, inte genom ingripande mot själva försälj ningsf ormen.

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 ur 1968

204

Den sakkunnige tar även upp frågan om de nu behandlade realisationer­

nas uppgift inom va ru distributionen, med hänvisning till

att det till stöd för begränsningar av realisationerna har hävdats, att de inte

fyller någon egentlig sådan uppgift. Han framhåller, att försäljningsformen

i avsevärd omfattning fyller samma uppgift som den bofasta handelns rea­

lisationer, nämligen att åstadkomma avsättning av varuöverskott. Vidare på­

pekas, att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den är

ägnad att ge allmänheten ökad tillgång till varor till låga priser. Realisatio­

nerna kan även fylla en uppgift för avsättning av varor, som är skadade

eller utsatta för hastig förskämning, eller varor, som tillhör konkursbo eller

dödsbo. Försälj ningsf ormen kan också ge allmänheten i en viss ort tillgång

till varor, som inte finns i den fasta handeln, även om det är tveksamt om

i praktiken realisationerna i nämnvärd grad har fyllt något behov i detta

avseende.

Beträffande realisationernas funktion att möjliggöra avsättning av varu­

överskott påpekar den sakkunnige, att det inte är givet att detta alltid är en

nyttig funktion. Det är tänkbart, att det från samhällsekonomisk synpunkt

kan anses önskvärt, att ett varuöverskott inte alls eller endast successivt

kommer ut på marknaden. Det kan sålunda enligt den sakkunnige tänkas att

eu produktionsgren, i vilken förekommit överproduktion, lättare övervin­

ner en kris, om inte äldre, osålda varulager eller varuöverskott från utlan­

det i stor utsträckning bjuds ut på marknaden. Den sakkunnige har inte

gått in närmare på frågan, under vilka samhällsekonomiska förutsättningar

det kan vara befogat att söka minska utbud av denna art. Han uttalar en­

dast, att om en sådan minskning anses önskvärd, det är motiverat att sär­

skilt beakta realisationerna. Det kan alltså enligt den sakkunnige i särskilda

lägen bedömas som behövligt från allmän synpunkt att genomföra vissa

restriktioner för realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Liksom i fråga om kringföringshandeln har beträffande realisationerna

gjorts gällande, att de medför en icke önskvärd konkurrens för den

bofasta handeln. Sådana synpunkter avvisar den sakkunnige i prin­

cip med hänvisning till grundsatsen om fri konkurrens. Emellertid anser

han, att det kan tänkas finnas anledning till avsteg från denna grundsats,

om det finns grundad anledning anta, att fri konkurrens i visst fall skulle

medföra nackdelar i stället för fördelar för den köpande allmänheten. Rea­

lisationer som endast då och då förekommer i en ort kan i regel inte -— till

skillnad från exempelvis regelb