Prop. 1933:171
('med förslag till lag om änd\xad rad lydelse av 38 § 1 mom. samt 6i och 66 §§ kommunalskatte\xad lagen den 28 september 1928 m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
1
Nr 171.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om änd
rad lydelse av 38 § 1 mom. samt 6i och 66 §§ kommunalskatte lagen den 28 september 1928 m. m.; given Stockholms slott den 24 februari 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över fi nansärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
dels lag om ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunal skattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
dels förordning örn ersättningsskatt;
dels ock förordning örn ändrad lydelse av 31 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1933
1 sami. Nr 171.
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
%
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunalskatte
lagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunal
skattelagen den 28 september 1928 skola, 38 § 1 mom. och 66 § i nedan an
givna delar, hava följande ändrade lydelse:
38 $.
1 mom. Till intäkt----------- av rörelse.
Såsom utdelning från svensk ekonomisk förening anses jämväl vad som
vid föreningens upplösning utskiftats till medlem utöver inbetald insats.
64 §.
1 mom. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av
fastighet likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller
är i ägares ställe skattskyldig för fastighet.
2 mom. Har bolag eller annan sammanslutning för ekonomisk verk
samhet sitt säte i utlandet, men utövas den verkliga ledningen av fö
retaget här i riket, skall företaget enligt denna lag betraktas som svensk
ekonomisk förening, såvida företaget, direkt eller genom förmedling av
juridisk person, huvudsakligen äges av svenska fysiska personer och
företagets verksamhet väsentligen består i förvaltning av eller handel
med fastigheter i Sverige eller med värdepapper.
66
§.
Med hemortskommun----------- taxeringsåret mantalsskriven.
För den----------- under beskattningsåret.
För oskift----------- avlidnes hemortskommun.
För bolag eller annan sammanslutning, som jämlikt 64 § 2 mom. skall
betraktas såsom svensk ekonomisk förening, gäller såsom hemorts
kommun den kommun, inom vilken den verkliga ledningen av företa
get vid taxeringsårets ingång utövats.
För annan juridisk person än oskift dödsbo och bolag eller annan sam
manslutning, som nyss sagts, gäller såsom hemortskommun den kommun,
där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxeringsårets ingång haft
sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid varit bosatt.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
3
Förslag
till
förordning om ersättningsskatt.
Härigenom förordnas som följer:
1
*.
Har svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening eller bolag eller annan sammanslutning, som enligt kommunalskattelagen skall, ändå att dess säte är i utlandet, i beskattningsavseende betraktas såsom svensk ekonomisk förening, vid disponerandet av sin vinst för visst verksam hetsår underlåtit att besluta vinstutdelning, ehuru sådan underlåtenhet icke skäligen kan anses påkallad av företagets ställning, eller ock beslutat vinstutdelning med belopp, som med hänsyn till ställningen må anses mer än skäligt ringa, och göra omständigheterna sannolikt, att ett väsentligt syfte härvid varit att bereda fysiska personer, vilka ägt del i företaget, lindring i deras beskattning här i riket, skall av företaget erläggas sär skild skatt till staten, benämnd ersättningsskatt.
2
$.
Ersättningsskatten skall utgöra tjugufem procent av det till dylik skatt beskattningsbara beloppet.
Det beskattningsbara beloppet fastställes till vad av vinsten för verk samhetsåret som utöver utdelat belopp skäligen kunnat utdelas till aktie- eller andelsägare och utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
3 §.
Taxering till ersättningsskatt skall ske i den kommun, som enligt kommunalskattelagen utgör företagets hemortskommun.
4 §.
Taxering till ersättningsskatt verkställes av den prövningsnämnd, som har att handlägga företagets taxering till statlig inkomst- och förmögen hetsskatt.
Yrkande örn taxering skall framställas hos prövningsnämnden senast andra året efter det år, då företaget rätteligen skolat taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för sin inkomst under det i .1 § avsedda verksamhetsåret.
4
5 §.
Har företag eftertaxerats till statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt,
skall, i den mån eftertaxeringen därtill föranleder, företaget eftertaxeras
jämväl till ersättningsskatt.
6
§.
Därest efter anförda besvär eller eljest företags taxering till statlig in
komst- och förmögenhetsskatt ändrats eller sådan taxering blivit företag
påförd, skall på därom framställt yrkande, i den mån förhållandena där
till föranleda, tillika vidtagas ändring i verkställd taxering till ersätt
ningsskatt eller sådan taxering påföras företaget.
7 §.
Därest företaget före augusti månads utgång året efter det, då er
sättningsskatt påförts företaget, till delägarna utdelar sålunda beskattat
belopp, må restitution ske av därå belöpande ersättningsskatt. Dylik re
stitution beslutas av prövningsnämnd, som i 4 § sägs, och verkställes av
länsstyrelsen. Till prövningsnämnden ställd ansökan örn sådan restitu
tion skall senast den 1 september ingivas till länsstyrelsen.
Vid bedömande av frågan, huruvida utdelningen avsett genom ersätt
ningsskatt beskattat belopp, skall iakttagas, att senare intjänad vinst, i
den mån den ej använts för lagstadgad avsättning till reservfond eller
för erforderlig avsättning till på vinsten belöpande skatter, skall anses
utdelad före tidigare intjänad vinst.
Å medel, som i enlighet med vad ovan sagts restitueras, utgår ej ränta.
8
§.
Med iakttagande av vad ovan stadgats skola taxeringsförordningens be
stämmelser örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i till
lämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å taxering till ersätt
ningsskatt.
Kungl. May.ts proposition nr 171.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.
Taxering enligt förordningen må ej avse tidigare verksamhetsår än det,
som gått till ända närmast före den 1 mars 1933.
Anvisningar.
1. Den omständigheten att visst inkomstbelopp stundom beskattas av
sevärt lägre hos aktiebolag och vissa andra juridiska personer än hos fy
siska personer kan föranleda ägare av förmögenhet, som icke hava
behov av att förbruka mera än någon del av dess avkastning, att
bereda sig lindring i beskattningen genom att placera förmögenheten i
5
ett dem tillhörigt aktiebolag eller annat dylikt företag, vars vinst helt eller delvis får kvarbliva hos företaget utan att utdelas. Om i förmögen heten ingått svenska aktier, banklotter eller föreningsandelar, skulle en så dan åtgärd dessutom medföra den förmån, som följer av att svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar i allmän het icke äro skattskyldiga för utdelning från andra sådana företag.
Ersättningsskatten avser att göra vidtagandet av anordningar med det nämnda syftet mindre lockande och att, där de förekomma, bereda det allmänna ersättning för av dem föranledd skatteminskning. Förordnin gen riktar sig således icke mot fonderingen såsom sådan utan allenast mot visst, av lagstiftningen icke avsett utnyttjande av skatteförmåner, som genom fondering kunna vinnas. Detta förhållande måste väl beaktas vid prövningen av uppkommande frågor och bör föranleda till varsam het vid förordningens tillämpning.
2. Vid övervägande, huruvida eller med vilket belopp utdelning skä ligen bort äga rum, bör hänsyn tagas icke blott till sådana omständig heter som att lagstadgad avsättning till reservfonden skall ske eller att fondering i viss omfattning för tillgodoseende av exempelvis nyanskaff- ningsbehov eller för bibehållande av en jämn utdelningskvot kan vara på kallad utan ock till arten av företagets verksamhet. Ett holdingbolag för förvaltning av värdepapper eller fastigheter lärer i allmänhet hava mindre behov av fondering än ett bolag, som idkar industriell eller liknande verk samhet med uppenbara risker.
3. När det gäller att bedöma, huruvida det kan anses sannolikt att ett väsentligt syfte med ett företags återhållsamma utdelningspolitik varit att bereda dess delägare eller vissa av dem lindring i deras beskattning, bör hänsyn tagas till deras ställning till företaget samt till deras inbördes för hållanden. Merendels torde en förutsättning för tillämpning av förord ningen vara, att större delen av företagets aktie-, lott- eller andelskapital ages av en person eller att företagets delägare eller flertalet av dem äro inbördes förbundna genom nära släktskap eller andra personliga band eller gemensamma intressen. Fysiska personer kunna äga del i ett före tag antingen direkt eller genom förmedling av företag, som varit med det förstnämnda företaget och i förekommande fall med varandra för bundna såsom moder- och dotterföretag. För att tvenne företag skola anses stå i förhållande till varandra av moder- och dotterföretag bör i all mänhet krävas, att det ena företagets innehav av aktier, lotter eller an delar i det andra förlänar detsamma bestämmande inflytande å det andra företaget.
4. Det till ersättningsskatt beskattningsbara beloppet kan bestämmas med utgångspunkt från den i räkenskaperna redovisade vinsten för räkenskapsåret eller från det enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, som åsatts företaget för dess inkomst under verksamhetsåret i fråga. Avdrag skall ske för lagstad-
Kungl. May.ts proposition nr 171.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
gad avsättning till reservfond samt för erforderlig skatteavsättning, så
ock för vinstutdelning, som av företaget beslutats under året efter
verksamhetsåret. Även i övrigt göras sådana tillägg eller avdrag,
som synas påkallade för att få fram det belopp, som kan anses hava
utan giltig orsak undan tagits från utdelning. Verkställes taxeringen
med utgångspunkt från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet, bör sålunda till detta läggas exempelvis ej beskattad
realisationsvinst samt behållna beloppet av aktieutdelningar o. dyl., för
vilka frikallelse från skattskyldighet åtnjutes. Verkställes åter taxerin
gen med utgångspunkt från den i räkenskaperna redovisade vinsten,
kan det tänkas, att tillägg bör ske med beloppet av företagna oskäliga
avskrivningar. Finner beskattningsmyndigheten, att viss fondering av
de ifrågavarande vinstmedlen kan anses skälig utöver de nyss omför-
mälda avsättningarna, må avdrag ske även för dylik fondavsättning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171. 7
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 31 § taxeringsförordningen den 28 sep
tember 1928 (nr 379)1-
Härigenom förordnas, att 31 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
31 $.
Vid självdeklaration----------- om sådan förts. För verk eller bolag, som ovan nämnts, så ock för svensk ekonomisk för ening skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisions berättelse, som avgivits för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande förvaltningsberättelse, som det åligger styrelse för svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt bankbolag, svenskt ömsesidigt försäkringsbolag eller svensk ekonomisk förening att avgiva.
För svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt bankbolag, svenskt ömse sidigt försäkringsbolag och svensk ekonomisk förening skall utan anma ning därjämte avlämnas bestyrkt avskrift av protokoll eller annan hand ling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen slutgiltigt fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.
Senaste lydelse av 31 § se 1930: 192.
8
Kungl. Majus proposition nr 171.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprmsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 24 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern
H
ansson, statsråden
U
ndén
, N
othin
, S
chlyter
, W
igforss
,
!Ml:
V
ennerström
, L
eo
, E
ngberg
, E
kman
, S
köld
.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Vissa av de förslag, som av den s. k. bolagsskatteberedningen framlades
i dess den 18 december 1931 dagtecknade betänkande, avsågo vidtagande
av åtgärder för fyllande av förefintliga luckor i den gällande skattelag
stiftningen. Starka skäl tala enligt mitt förmenande för att, utan avvak
tan på den lagstiftning, som i övrigt må finnas böra åvägabringas i an
ledning av berörda betänkande, förslag framläggas för riksdagen i dylika
särskilda punkter. Det är uppenbart, att de höga skattesatser, varmed
de skattskyldiga nu hava att räkna, utgöra en stark lockelse för mången
att genom olika åtgärder, låt vara inom lagens råmärken, söka vinna
sådan lindring i sin skatt, som ej överensstämmer med skattelagstiftnin
gens allmänna grunder. Vissa härmed sammanhängande frågor får jag
nu för Kungl. Maj:t anmäla.
Beskattning av medel, som utskiftas från svensk ekonomisk förening.
Genom s. k. utskiftningsskatt beskattas för närvarande belopp, som vid
nedsättning av aktiebolags aktiekapital eller vid bolagets upplösning ut
skiftas till delägarna, försåvitt ej vad som sålunda utskiftas är att anse så
som återbäring av tillskjutet belopp. Denna beskattning avser att göra
beskattningen å inkomst, som åtnjutes från aktiebolag, fullständig De
belopp, som på sätt nu nämnts utskiftas till delägarna, beskattas ej
såsom utdelning hos dessa men beläggas i stället på nu angivet sätt med
skatt hos aktiebolaget för aktieägarnas räkning. Motsvarande gäller för
solidariska bankbolag men ej för ekonomiska föreningar. Vad som ut
skiftas till delägarna vid upplösning av svensk ekonomisk förening blir
följaktligen enligt gällande bestämmelser ej beskattat annorledes än ge
nom den vanliga skatten å föreningens inkomst. Berörda olikhet påpe
kades av kammarrätten i ett år 1926 avgivet utlåtande i anledning av
framlagt förslag till utskiftningsskatt, men detta påpekande föranledde
då ingen särskild åtgärd.
9
I bolagsskatteberedningens betänkande föreslås emellertid, att i anvis ningen till 38 § kommunalskattelagen skall införas ett stadgande, att så som utdelning från ekonomisk förening skall anses jämväl vad som vid föreningens upplösning utskiftats till medlem utöver inbetald insats. I sin motivering anför beredningen:
»I fråga örn de ekonomiska föreningarna finner däremot beredningen an ledning föreslå lagändring i syfte att låta dubbel beskattning träffa även utskiftade vinstmedel. Två utvägar hava därvid framstått som möjliga, den ena att utsträcka utskiftningsskattens tillämpningsområde till ifråga varande föreningar och den andra att likställa av ekonomisk förening ut skiftade medel med utdelning. Den förra utvägen synes emellertid vara förbunden med vissa svårigheter, sammanhängande med det förhållandet att insatskapitalet kan genom medlemmars in- eller utträde undergå vida större och talrikare förändringar än vad fallet är inom ett aktiebolag. Det skulle därför antagligen bliva ganska besvärligt — synnerligast för stora föreningar, som varit verksamma under många år — att tillfredsställande utreda storleken av det belopp, som vore att anse såsom tillskjutet. Den andra utvägen ställer sig däremot väsentligen enklare och måste tillika betecknas såsom innebärande en mera rationell lösning än utskiftnings- skatten, i det att den åsyftade beskattningen drabbar medlemmen direkt utan omvägen över företaget. Dessutom kan på detta sätt även kommu nal dubbelbeskattning åvägabringas, vilket ej utan väsentlig omläggning kan ske beträffande utskiftningsskatten. Det torde ock förtjäna påpekas, att föreningsandelar icke gå i handel i samma omfattning som aktier. Den under förarbetena till utskiftningsskatten mot en liknande lösning i fråga om aktiebolagen framställda invändning, att en ny ägare av aktie skulle drabbas av beskattning, ehuru han icke kommit i åtnjutande av någon inkomst, nämligen då denna i realiteten tillfallit en tidigare ägare, kan därior icke anses hava någon bärkraft beträffande de ekonomiska förenin garna. Därmed har det skäl, som torde hava varit det verkligt avgörande, när 3918 års riksdag avvisade det då framlagda förslaget till lösning av frågan örn dubbelbeskattning av fonderade vinstmedel i aktiebolag, be funnits sakna betydelse för det nu föreliggande spörsmålet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Något påpekande av att belopp, som under en ekonomisk förenings be stånd utbetalas till delägare för hans andel utöver insatsen, är att i be skattningsavseende behandla såsom utdelning, har ansetts icke vara erfor derligt, enär enligt lagen örn ekonomiska föreningar dylik utbetalning icke kan ske annorledes än såsom vinstutdelning och utbetalningens skatte- rättsliga karaktär av utdelning därmed är klar.»
I de utlåtanden, som från länsstyrelser, ämbetsverk, näringsorganisatio- ner m. fl. inhämtades över bolagsskatteberedningens betänkande, har detta i nu berörda del lämnats utan erinran.
Kammarrätten anför i huvudsak: »Stadgandet innebär ett frånträdande av grunderna för den i gällande rätt tillämpade inkomstberäkningen, i det att avdrag från det utskiftade beloppet alltid skall medgivas för den inbetalda insatsen även örn denna verkställts av en föregående ägare och uppgått till högre eller lägre be lopp än vad den skattskyldige erlagt för andelen. Enligt praxis lärer ut skiftat belopp vara skattefritt, därest det icke jämlikt 35 § kommunal
10
Kungl. May.ts proposition nr 171.
Departements
chefen
.
skattelagen känföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet (realisa
tionsvinst) eller undantagsvis anses utgöra intäkt av annan förvärvskälla.
Vid beräkning av realisationsvinstens belopp avdrages givetvis från det
utskiftade beloppet den erlagda köpeskillingen för andelen vare sig denna
över- eller understigit den inbetalda insatsen. Beredningens förslag torde
få anses innebära, att inkomst genom utskiftning av ekonomisk förening
alltid skall taxeras såsom inkomst av kapital och beräknas enligt i an
visningarna till 38 § kommunalskattelagen angivna grunder.
Med hänsyn till att föreningsandelar på sätt beredningen anfört icke
gå i handel i samma omfattning som aktier samt att stadgandet torde
sakna större praktisk betydelse, anser kammarrätten den påtalade avvi
kelsen från eljest gällande grunder för inkomstberäkningen icke utgöra
hinder för tillstyrkande av förslaget i denna del, helst som den av bered
ningen förordade lösningen av frågan är enkel och rationell samt det med
förevarande lagändring avsedda syftet icke torde kunna uppnås, därest
icke antingen eljest tillämpade grunder för inkomstberäkningen frångås
eller ock en lagstiftning av så invecklad och vidlyftig natur, att den icke
står i rimlig proportion till frågans vikt, blir nödvändig.»
För egen del finner jag förslaget, att vad som erhålles vid utskiftning
av ekonomisk förenings tillgångar skall, i den mån det ej utgör återbetal
ning av inbetald insats, betraktas såsom utdelning, välgrundat. Behov av
ett dylikt stadgande lärer föreligga, och det kan antagas, att, därest de
förslag, jag i det följande kommer att framlägga för fyllande av andra
luckor i skattelagstiftningen, bifallas, behovet blir än mera framträdande.
Av det följande kommer jämväl att framgå, att stadgandet får en sär
skild tillämpning å vissa utländska bolag, rörande vilkas likställighet
med svenska sammanslutningar förslag framlägges. Emellertid föreslår
jag, att stadgandet i fråga införes i 38 § i stället för, såsom bolagsskatte-
beredningen ifrågasatt, i anvisningarna till detta lagrum. Den olika be
handlingen av medel, som utskiftas från aktiebolag, och medel, som ut
skiftas från ekonomiska föreningar, synes motivera en dylik ändring.
Beskattning av vissa i utlandet registrerade holdingbolag m. fl.
Skattskyldighet för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort för
värvats (oinskränkt skattskyldighet) åligger enligt 53 § kommunalskatte
lagen och 6 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
bland andra, svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt bankbolag och svensk
ekonomisk förening. Såsom svenskt företag räknas härvid enligt gällande
uppfattning sådant företag, som registrerats i Sverige. Utländskt bolag
åter är enligt samma lagrum skattskyldigt endast för viss från Sverige
åtnjuten inkomst, såsom inkomst av fastighet och rörelse i riket m. m.
(inskränkt skattskyldighet). Med utländskt bolag likställes, bland andra, ut
ländsk förening och annan i Sverige ej hemmahörande juridisk person (67 §
kommunalskattelagen och 25 § 2 mom. förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt). I allmänhet behandlas i beskattningsavseende
svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt bankbolag och svensk ekonomisk
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
11
förening lika. Såsom inkomst för delägarna beskattas sålunda i princip endast utdelning (beträffande behandlingen av utskiftade belopp hänvisar jag till det nyss anförda). Frihet från skattskyldighet för utdelningar från såväl aktiebolag och solidariska bankbolag som ekonomiska föreningar åtnjutes av samtliga dessa slag av juridiska personer. Men olikhet dem emellan råder därutinnan, att den progressiva skatten uträknas efter an nan grund för aktiebolag och solidariska bankbolag än för ekonomiska föreningar, i det att för de förra företagets räntabilitet, d. v. s. förhållan det mellan å ena sidan vinsten och å andra sidan storleken av aktie kapital och reservfond blir avgörande för skatteprocentens storlek, medan för de senare skatten utgår efter den för enskilda personer gällande skatte skalan och sålunda blir beroende av dennas absoluta belopp. Utländskt bolag åtnjuter ej frihet från kedjebeskattning, men dess skattskyldighet i Sverige för utdelningar o. dyl. är begränsad till att avse statsskatt för utdelning å svenska aktier, svenska banklotter och svenska förenings- andelar. Den progressiva skatten för utländska bolag utgår enligt samma skala som för enskilda personer.
Bolagsskatteberedningen har nu i sitt betänkande föreslagit, att i 64 § kommunalskattelagen — vilken gäller jämväl för statsskatten (3 § stats- skatteförordningen) — skall införas ett nytt 2 mom. av följande lydelse:
»Då den verkliga ledningen av ett bolags verksamhet utövas här i riket, skall bolaget, ändå att dess säte är i utlandet, i beskattningsavseende be traktas såsom svenskt, såvida bolaget, direkt eller genom förmedling av juridisk person, huvudsakligen äges av svenska fysiska personer och bo lagets verksamhet väsentligen består i förvaltning av eller handel med fastigheter i Sverige eller värdepapper.»
Vidare har beredningen föreslagit, att såsom hemortskommun — vilken är beskattningsort — skall gälla den kommun, inom vilken den verkliga ledningen av bolagets verksamhet vid taxeringsårets ingång utövats (66 § kommunalskattelagen).
Under rubriken »Vissa frågor rörande kedjebeskattning och beskatt ning av holdingbolag» anför bolagsskatteberedningen för detta stadgande följande motivering:
»Enligt beredningens mening finnes icke anledning för Sverige att ge nom särskilda beskattningsprivilegier söka draga till sig utländska hol dingbolag, vilka ej hava annat intresse av eller för Sverige än den hil liga skatten.
Annorlunda synes frågan höra bedömas beträffande svenska holding bolag, vare sig dessa äro svenska även därutinnan, att deras aktieägare företrädesvis äro svenska eller blott såtillvida att deras verkliga led ning är svensk. Örn ett av svenska intressenter bestående holdingbolag placeras utomlands, betyder detta merendels kapitalexport för en verk samhet, som lika väl kunnat äga rum bär i landet, med det resultat, att Sverige går miste örn skatt, som i stället går till utlandet. Även holding bolag med intressenter, som i större eller mindre utsträckning äro ut ländska kapitalister, men med svensk ledning, torde i regel vara av värde
12
Kungl. Majlis proposition nr 171.
för landet på grund av den tillgång av utländskt kapital, som därigenom
kommer att stå under svenskt inseende.
Med hänsyn till den lockelse till flyttning från Sverige, som utländska
skatteförmåner kunna föranleda, ligger det nära till hands att möta
detta genom att i lagstiftningen införa den föreskrift, att i egentlig me
ning svenska holdingbolag' skola i beskattningsavseende behandlas så
som svenska, även örn de ej äro registrerade i Sverige. Att alltid låta
ett bolags registrering vara avgörande för dess skatterättsliga nationa
litet innebär onekligen fördelen av enkelhet oell klarhet i tillämpningen,
och en dylik regel har även i övrigt varit tillfredsställande, innan nuti
dens internationella bolagsbildningar börjat få mera avsevärd omfattning
och samtidigt skattesatserna blivit av sådan storleksordning, att man
måste räkna dem såsom en betydelsefull omkostnad. Med den överflytt
ning av bolag till främmande länder för att undgå skatt, som numera äger
rum, kan det anses naturligt, att man i många länder alltmer målmedvetet
inställt sig på att behandla såsom inländska även sådana utomlands re
gistrerade bolag, vilkas verkliga ledning befinner sig i det egna landet.
Särskilt England, där en dylik princip ej är ny, bar med mycken kon
sekvens genomfört densamma, ett förhållande, varom många rättsfall
bära vittnesbörd. Den anmärkning kan givetvis göras, att det ej alltid
är möjligt att utfå skatt av bolag, som hava alla sina tillgångar i ut
landet. Det oaktat har emellertid principens genomförande sitt värde,
eftersom de företag, varom bär är fråga, vanligen ej vilja undandraga
sig betalning av en skatt, vars rättmätighet de svårligen kunna bestrida.
I. sista hand återstår möjligheten att göra aktieägarna personligen ansva
riga, envar åtminstone för den på honom belöpande delen av skatten å
bolaget.
Beredningen anser skäl tala för att Sverige i viss utsträckning beträ
der den antydda vägen. Gäller det bolag, som i verkligheten äro sven
ska, ehuru de låtit registrera sig utomlands, finns ingen grundad anled
ning varför de ej skulle i beskattningsavseende behandlas såsom svenska.
Samtidigt torde man dock av praktiska skäl böra vidhålla den nuva
rande regeln, att i Sverige registrerade bolag alltid skola betraktas så
som svenska. Örn andra länder hava motsvarande regler, kan härav
följa, att ett bolag anses hemmahörande i två länder, ett resultat, som
bör undanröjas genom dubbelbeskattningsavtal. Utan tvivel står det bäst
i överensstämmelse med hittills diskuterade principer att i dylikt fall
giva det land, där bolaget verkligen hör bemma, företrädet. Det torde
i. förbigående få anmärkas, att följden för Sveriges vidkommande av dy
lika avtal ej torde bliva uppgivande i nämnvärd utsträckning av bestå
ende beskattning, enär i realiteten utländska men i Sverige registrerade
bolag, som ej bedriva verksamhet i Sverige, torde bliva sällsynta — så
väl^ aktiebolags- som skattelagstiftning medverka till detta förhållande.
När det gäller att närmare bestämma, vilka i utlandet registrerade bo
lag skola anses som svenska, synes det lämpligt att såsom sådana be
handla endast bolag, vilkas verkliga ledning utövas här i riket, vilkas
intressenter huvudsakligen äro svenska och vilkas verksamhet väsentligen
består i förvaltning av eller bandel med fastigheter i Sverige eller värde
papper. Det är således ej avsett att under regeln inbegripa industri- eller
handelsaktiebolag i utlandet, som äro svenska dotterbolag. Ej heller fin
ner beredningen sig böra för närvarande föreslå några särskilda bestäm
melser i syfte att göra berörda beskattning effektiv, utan håller före, att
det bör bero på framtida erfarenheter, huruvida i dylikt avseende något
bör åtgöras.»
I de över bolagsskatteberedningens betänkande avgivna yttrandena har
nu berörda förslag nästan undantagslöst lämnats utan erinran. Överståt
hållarämbetet bar bestämt förordat, att ändringen i fråga snarast införes.
Den vore nödvändig för att förhindra domicilierandet i utlandet av bolag,
vilka i realiteten vore svenska, ett förfarande som årligen ökades. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att det syntes vara
önskligt att med beskattning nå dylika bolag. Länsstyrelsen i Söderman
lands län bar däremot ställt sig tveksam till förevarande förslag, då till-
lämpningen torde bliva förenad med stora svårigheter. Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare framhåller, att den internationella
dubbelbeskattning, som kan uppkomma genom förslagets genomförande,
bör kunna undanröjas genom särskilda överenskommelser, och under
stryker, att örn ändring ej göres, det kan befaras att svenskt kapital i
betydande omfattning söker sig till länder med lindrigare bolagsbeskatt-
ning än Sverige.
Det förslag örn behandling av vissa i utlandet domicilierade bolag så-
Departement*-
som svenska, vars framläggande föreslagits av bolagsskatteberedningen, chefen.
innefattar en nyhet i vårt beskattningssystem av ej ringa principiell be
tydelse.
I olika länder hava sedan länge tillämpats två skilda huvudregler vid
avgörande, huruvida ett bolag skulle betraktas såsom hemmahörande i
landet eller ej. I vissa länder, förmodligen de flesta, bar man tagit hän
syn till den formella tillhörigheten, d. v. s. bolagets registrering o. dyl., me
dan i andra länder nationalitetsfrågan bedömts med hänsyn till var det av
görande inflytandet å bolagets ledning vore att finna. Det förra alternativet
erbjuder den stora fördelen av enkelhet i tillämpningen, medan det senare
alternativet synes möjliggöra en sakligt rättvisare fördelning av beskatt-
ningsföremålen på de olika länderna. I äldre tider var emellertid den
verkliga skillnaden mellan de båda principerna ej så stor; det var mycket
ovanligt, att ett bolag registrerades i ett annat land än det, där det så att
säga reellt hörde hemma. Numera ligger saken annorlunda. Det har
vad angår den grupp av länder, för vilken registreringen bestämt den
skatterättsliga nationaliteten, visat sig en tendens att, i den mån
det av olika hänsyn låtit sig göra, låta registrera bolag i sådana län
der, där beskattningen skulle ställa sig så billig som möjligt. Det är up
penbart, att härigenom i viss utsträckning åstadkommits en internationell
fördelning av beskattningsföremålen, som svårligen kan försvaras av sak
liga grunder. Såsom en reaktion framstår den tanken rätt naturlig att
låta de faktiska förhållandena vid sidan av de formella bliva bestäm
mande för den skatterättsliga nationaliteten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
13
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Det förslag, som bolagsskatteberedningen nu framlagt, innebär en an
slutning i viss utsträckning till sistnämnda tankegång. Även vad angår
företag, som uppenbarligen bort vara hemmahörande bär i riket, hava åt
gärder förekommit i syfte att förlägga deras verksamhet helt eller delvis
hos bolag registrerade utomlands. Förslaget torde kunna betraktas som
ganska försiktigt; det innebär ett steg på den väg, som vi liksom andra
länder förr eller senare torde nödgas slå in på. Det är möjligt, att an
ordningen kommer att för nu avsedda ändamål visa sig tillräcklig, men
det är också tänkbart, att man sedermera nödgas gå längre än som nu
föreslagits. Örn man för närvarande liksom beredningen nöjer sig med
att såsom svenska företag behandla vissa utländska företag för finan
siell verksamhet men ej vidtager särskilda åtgärder för att göra denna
beskattning effektiv, måste man tvivelsutan räkna med möjligheten att
ett kommande år sörja för sådan effektivitet, örn den nu skulle utebli. En
allmän känsla för vad samhället rimligen kan kräva av sina medbor
gare i förening med möjligheten att när som helst stadga personligt an
svar för skatten kommer måhända att visa sig tillräckligt verksam för
att hindra uppkomsten av nya företag av berörda typ och att återföra
dylika nu förefintliga företag till Sverige.
Formuleringen av det av bolagsskatteberedningen föreslagna stadgan
det, vars upptagande i huvudsak i den svenska skattelagstiftningen jag
nu förordar, synes mig vara sådan, att vid bedömandet huruvida ett i ut
landet registrerat företag skall i beskattningsavseende betraktas såsom
svenskt hänsyn skall tagas till föreliggande sakförhållanden och ej till det
sätt, man tilläventyrs må finna sig böra tillämpa i avseende å utseen
de av personer som formellt svara för företagets ledning, hållande av sam
manträden, adresserande av korrespondens och dylikt, så ock att förläg
gandet av fast driftställe i ena eller andra landet ej skall vara avgörande.
Vidtages en åtgärd just för att förebygga en alltför stark bundenhet vid
formella faktorer, är det uppenbart, att man ej skall låta dylika faktorer
av mera underordnad betydelse sätta en sådan verkan ur kraft.
Bolagsskatteberedningens förslag i förevarande punkt utgick såtillvida
från andra förutsättningar än dem, med vilka man för närvarande har
att räkna, att en enhetlig proportionell beskattning av beredningen före
slogs för alla ifrågavarande slag av juridiska personer. Vid en dylik stånd
punkt låg det nära till hands att, såsom beredningen gjort, likställa de i
utlandet registrerade ifrågavarande bolagen med svenska aktiebolag. Nu
är det emellertid praktiskt taget ej möjligt att på dessa företag tillämpa
den för de svenska aktiebolagen gällande progressiva beskattningsformen,
vilken för övrigt ej enligt gällande rätt tillämpas å de inskränkt skattskyl
diga utländska bolagen. De utländska företag, vilkas likställighet med
svenska nu ifrågasättes, kunna vara av mycket skiftande konstruktion.
Frågan löses emellertid, örn man behandlar de i utlandet registrerade
företag, vilka skola betraktas såsom svenska, efter samma princip som
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
15
övriga i utlandet registrerade, här i riket skattskyldiga bolag, d. v. s. beskattar dem enligt den allmänt gällande progressiva skalan, vilken tillämpas bland annat å svenska ekonomiska föreningar. Det synes där för böra stadgas, att, örn ett bolag eller en annan sammanslutning för ekonomisk verksamhet — en formulering som måhända är något vi dare än bolagsskatteberedningens men som synes sakligt motiverad — har sitt säte i utlandet men den verkliga ledningen av företagets verk samhet utövas i Sverige, företaget skall under angivna förutsättningar betraktas såsom en svensk ekonomisk förening. Ett särskilt skäl för ett dylikt stadgande förefinnes därutinnan, att därmed medel, som erhållas vid utskiftning av företagets tillgångar, enligt den lydelse av
38 § kommunalskattelagen som jag förut i dag ifrågasatt, i den mån de överskjuta inbetald insats, bliva att betrakta såsom utdelning och sålunda beskattas såsom sådan hos delägarna. En dylik bestämmelse synes i olika avseenden förmånlig. Örn utdelningen tillfaller svenskt aktie bolag, svenskt solidariskt bankbolag eller svensk ekonomisk förening, blir den emellertid skattefri, och detta vare sig företaget likställes med ett svenskt aktiebolag eller med en svensk ekonomisk förening, liksom utdel ning, som tillkommer företaget i fråga från dylik juridisk person, inne fattas i friheten från kedjebeskattning.
Det av bolagsskatteberedningen framlagda förslaget beträffande beskatt ningsort i nu ifrågavarande fall föranleder ingen erinran från min sida. En obetydlig redaktionell ändring i den föreslagna lydelsen följer av vad jag förut yttrat.
S. k. ersättningsskatt.
Gällande lagstiftning erbjuder vissa möjligheter att genom fondering av bolags vinstmedel nedbringa beskattningen av dem. Dessa möjligheter sammanhänga därmed, att vinstmedel, som ett aktiebolag fonderar, drabbas av skatt allenast hos bolaget, så länge vinstmedlen innestå hos detsamma. Men de orsakas framför allt därav, att skatten hos bolaget kan vara vä sentligt lägre än den personliga skatt, som aktieägaren skulle hava erlagt, för den händelse bolagets inkomst omedelbart — alltså utan förmedling av bolaget — tillkommit honom själv. Ett sådant resultat kan med nuva rande utformning av skatteskalan för bolagen lätteligen åstadkommas ge nom att bolagets för inkomstprocentens beräkning relevanta kapital till tages tillräckligt högt. Härtill kommer, att den utskiftningsskatt, som ut går i händelse de fonderade medlen uttagas ur bolaget genom utskiftning, i regel är lägre än den skatt, som skulle utgått, därest utdelning ägt rum i vanlig ordning.
Nu relaterade förhållande kan tänkas föranleda en förmögen person att för förvaltningen av sin förmögenhet bilda ett aktiebolag, vars samtliga aktier han praktiskt taget ensam äger. För bestridande av sina årliga ut-
16
gifter har han behov av endast en mindre del av bolagets inkomst, och han
uttager årligen från bolaget genom utdelning eller såsom avlöning för för
valtningen eller eventuellt såsom försträckning vad han sålunda behöver,
medan återstoden innestår hos bolaget och där göres fruktbärande. Sam
tidigt tillses, att bolagets inkomstprocent genom erforderliga åtgärder med
bolagets aktiekapital och reservfond hålles å så låg nivå, att skatteprocen-
ten för bolaget blir lägre än hans egen skatteprocent skulle hava varit,
därest förmögenheten ej placerats hos bolaget. Den sammanlagda be
skattning, som den ifrågavarande personen på dylikt sätt, själv och ge
nom bolaget, får vidkännas, kan sålunda bliva lägre än örn han behållit
förmögenheten i eget namn. Är förmögenheten placerad i aktier i främ
mande företag, kan angivna förfaringssätt med förmögenhetens överlå
tande på ett enkom bildat förvaltningsbolag medföra ännu mera påtaglig
skatteminskning, i det att förvaltningsbolaget till följd av frihet från
kedjebeskattning undgår att skatta för utdelningen å de övertagna ak
tierna.
Nu berörda förhållande har vid upprepade tillfällen uppmärksammats
och förorsakat uttalanden i statsrådet och i riksdagen.
När kedjebeskattningen av vinster, förvärvade genom aktiebolag och
ekonomiska föreningar, år 1928 avskaffades för statsbeskattningens vid
kommande, ökades i själva verket lockelsen att tillgripa åtgärder av nu
antydd beskaffenhet därigenom att det bolag, hos vilket fonderingen ägde
rum, gjordes helt fritt från skatt för utdelningar å aktie- och föreningsan-
delar. Redan vid anmälan av 1927 års förslag i ämnet uttalade chefen för
finansdepartementet, att försök att använda aktiebolagsformen i syfte att
kringgå gällande beskattningsregler torde bliva föga lönande, då man vid
den utredning, som syntes böra företagas rörande aktieholagsbeskattningen
i allmänhet, givetvis bomme att hava uppmärksamheten inriktad därpå,
att några luckor i systemet ej skulle förekomma. 1927 års riksdags första
särskilda utskott (utlåtande nr 1) underströk behovet av dylika bestäm
melser och instämde tillika i departementschefens uttalande, att försök
att använda aktiebolagsformen i syfte att kringgå gällande beskattnings
regler torde bliva föga lönande. Avsaknaden av förslag till lagstiftning,
varigenom berörda lucka bleve tilltäppt, påtalades särskilt i en reserva
tion, i vilken yrkades avslag å det lagstiftningskomplex, som genom be
rörda proposition förelagts riksdagen.
När förslaget örn den statliga kedjeheskattningens avskaffande åter
genom proposition förelädes 1928 års riksdag, berörde chefen för finans
departementet ånyo den fara för missbruk, som på förevarande område
förelåge. Denna fara, yttrade departementschefen, syntes ej kunna sägas
äga någon större räckvidd, försåvitt ej fråga vore örn möjligheten att in
rätta sig på visst sätt under en längre tidrymd. Den nya lagstiftning
rörande aktiebolags beskattning, som kunde antagas komma till stånd inom
Kungl. Majlis proposition nr 171.
17
de närmaste åren, konime med all sannolikhet att till förekommande av dylika missbruk innehålla bestämmelser, vilka försatte även dem, vilka dessförinnan gjort sig skyldiga till missbruk, i ett relativt ogynnsamt läge. Med hänsyn till att missbruk alltså icke skulle i längden medföra fördel utan troligare nackdel för vederbörande, torde det vara att förvänta, att missbruk i någon nämnvärd omfattning icke skulle äga rum under den tid, som kunde förflyta innan den nya lagstiftningens ikraftträdande. Spörsmålet i fråga föranledde intet särskilt uttalande av 1928 års särskilda utskott, men i en reservation framhölls, att man, när man anslöte sig till förslaget örn kedjebeskattningens avskaffande, förutsatte, att missbruk av de nya reglerna komme att mötas med åtgärder från statsmakternas sida.
I det betänkande (nr 55), som 1932 års bevillningsutskott avgav rörande det till nämnda års riksdag framlagda förslaget till extra inkomst- och förmögenhetsskatt, uttalade slutligen utskottet önskvärdheten av att riks dagen inom en nära framtid bereddes tillfälle att taga ställning till frå gan örn förhindrande av ett utnyttjande av bolagsbildningar för vinnan de av skattebesparingar, i vilken fråga förslag utarbetats av 1928 års bo- lagsskatteberedning.
Enligt vad som framgår av bolagsskatteberedningens betänkande hava på många håll i utlandet likartade företeelser uppmärksammats och givit anledning till överväganden från det allmännas sida. I vissa länder hava på grund av skattesystemets konstruktion särskilda lagstiftningsåtgärder icke ansetts erforderliga. Så är förhållandet i Tyskland och Holland. I dessa länder beskattas alltid vad som vid likvidation av aktiebolag ut skiftas till delägarna utöver vad som tillskjutits lika som utdelning, varav torde följa, att, då hos bolag betydande vinstbelopp kumulerats, inkomst beskattningen vid deras utskiftande till delägarna blir till följd av pro- gressiviteten tillräckligt betungande för att kunna antagas motväga den skattelindring, som bolagets ägare tidigare må hava genom kumuleringen åtnjutit. Annorlunda är förhållandet i länderna med skattesystem av den anglosachsiska typen, England, åtminstone ett flertal av Brittiska Domi nions och Förenta Staterna. I dessa länder äro skattereglerna av beskaf fenhet att ganska uppenbart inbjuda till deras kringgående genom ar rangemang av här avsedd beskaffenhet. Där hava ock företeelserna i fråga antagit en för det allmänna så oroande omfattning, att man mot dem ingripit genom speciella för det särskilda syftet avpassade skatte regler.
I såväl England som Förenta Staterna äro svårigheterna i fråga bero ende på att den progressiva delen av skatten, den s. k. surtax, vilken för större inkomster är av betydande storlek, endast uttages av fysiska per soner och således ej av aktiebolag, varför medel, som få innestå hos bola gen, ej bliva föremål för surtax.
Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 1 sami. Nr lil
‘J
Kungl. Maj:ts proposition nr 171,
18
Vad England beträffar infördes lagstiftning i det nu förevarande ämnet
genom 1922 års Finance Act. Lagstiftningen är tillämplig endast på aktie
bolag, vilka icke utgivit aktier efter offentlig inbjudan till teckning, vilka
icke räkna flera än femtio delägare och vilka kontrolleras (genom inne
hav av röstövervikt) av högst fem av delägarna. Finnes anledning an
taga, att ett sådant bolag underlåtit att utdela en skälig del av sin in
komst till delägarna med påföljd att staten därigenom undandragits sur
tax, äger taxeringsmyndigheten göra undersökning hos bolaget. Giver
denna vid handen, att antagandet var befogat, uträknas med ledning av
lämnade upplysningar eller beräknas skönsmässigt de surtaxbelopp, som
delägarna var för sig skulle hava varit skyldiga att utöver dem eljest
åliggande surtax erlägga, därest vederbörande utdelning till dem ägt rum
från bolaget. Delägarna få en månad på sig för erläggande av beloppen:
vad som de icke under denna tid åtaga sig att betala åligger det bolaget
att betala med rätt för bolaget att från vederbörande delägare återkräva
det betalda. I den mån den sålunda beskattade vinsten sedermera utdelas,
är mottagaren berättigad att i sin surtaxdeklaration göra avdrag för den
samma. Det befanns snart nog, att 1922 års lag kringgicks genom att mel
lan det förmögenhetsförvaltande bolaget och förmögenhetens ägare insköts
ytterligare ett eller flera bolag. Genom 1927 års Finance Act hava åtgär
der vidtagits mot dylika kringgående!!.
I Brittiska Dominions synes man i huvudsak hava följt den metoden,
att man hos delägarna beskattar vad man anser hava kunnat eller bort ut
delas, därvid man vid bedömande av den så att säga skäliga kumuleringen
synes följa mer eller mindre långt gående presumtionsregler.
. I Förenta Staterna följde man till en början ungefär samma linje som
i Brittiska Dominions, men i 1928 års skattelag har man gått väsentligt
längre och meddelat så långt gående bestämmelser, att det uppenbarligen
varit lagstiftarnas mening att genom dem grundligen avskräcka från
varje försök att medelst kumulering av vinster hos aktiebolag åstadkom
ma skattelindring. Enligt dessa bestämmelser skall, ifall bolag bildats
för att genom kumulering förekomma debitering av surtax, bolaget åläg
gas, jämte den vanliga inkomstskatten, en extra beskattning av 50 procent
av den kumulerade vinstens belopp. Det uttalas i stadgandet, att den om
ständigheten att ett bolag är uteslutande ett holding- eller investment
bolag eller att dess vinster kumuleras utöver rörelsens skäliga behov skall
anses såsom ett prima facie bevis för att uppsåt att undandraga det all
männa surtax föreligger. Befrielse från den särskilda skatten kan emel
lertid bolaget vinna genom att dess samtliga delägare i sina i behörig tid
avlämnade deklarationer såsom inkomst upptaga en var av dem den på
honom i förhållande till hans aktieinnehav belöpande andelen av bolagets
vinst, oavsett att den helt och hållet eller delvis icke utdelats. I den mån
den genom detta tillvägagående beskattade outdelade vinsten sedermera
ntdelas, åtnjuta de delägare, som redan beskattats för densamma, rätt till
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
19
däremot svarande avdrag. I en kommentar till stadgandet framhålles, att med detsamma icke avses att hindra kpmulering av vinstbelopp, som skäligen erfordras för rörelsen, samt att det är omöjligt att uppräkna de fall, i vilka kumuleringen bör anses vara skälig. Såsom exempel på skälig användning av vinstmedel nämnas anskaffande av inventarier eller dylikt, som är av behov för rörelsen, äyensom medels förande till en »sinking fund» för inlösen av bolagets obligationslån.
Bolagsskatteberedningen har nu framlagt förslag till förordning om ersättningsskatt av i huvudsak följande innehåll.
Har företag underlåtit att i samband med disponerandet av sin vinst för ett verksamhetsår besluta vinstutdelning, ehuru denna underlåten het icke skäligen kan anses påkallad av företagets ställning, eller ock beslutat vinstutdelning med belopp, som med hänsyn till ställningen må anses mera än skäligt ringa, och göra omständigheterna sannolikt, att företagets nämnda förfarande i väsentlig mån haft till syfte att bereda fysiska personer, som ägt del i företaget vare 6ig direkt eller genom för medling av ett eller flera andra företag, som varit med det förstnämnda företaget och med varandra förbundna såsom moder- och dotterföretag, lindring i deras beskattning, skall å företaget läggas en särskild skatt till staten, benämnd ersättningsskatt.
Med företag förstås enligt förslaget svenskt aktiebolag, svenskt solida riskt bankbolag och svensk ekonomisk förening ävensom sådant bolag, som enligt kommunalskattelagen skall, ändå att dess säte är i utlandet, i beskattningsavseende betraktas såsom svenskt.
Yad i förordningen sägs örn företags vinst eller inkomst skall såvitt an går svenskt försäkringsaktiebolag avse den del av vinsten eller inkom sten, som belöper å aktieägarna i denna deras egenskap.
Ersättningsskatt skall utgå med tjugufem procent av ett på följande sätt bestämt beskattningsbart belopp. Till det enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp, som åsatts företaget för dess inkomst under verksamhetsåret i fråga, läggas sådana under samma år från andra företag uppburna belopp, för vilka frikallelse från skatt skyldighet är medgiven enligt 7 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Från det sålunda erhållna beloppet göres avdrag för dels den inkomst- och förmögenhetsskatt, som företaget skall utgöra för sin omförmälda inkomst, och dels den av företaget under året beslutade vinstutdelning. Vad därefter återstår utgör beskattningsbart belopp och utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som ej upp går till fullt hundratal kronor, bortfaller.
Taxering till ersättningsskatt må icke verkställas av taxeringsnämnd utan ankommer på den prövningsnämnd, som har att handlägga företa gets taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Taxeringen skall äga rum senast å femte året efter det år, då företaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 171,
20
Kungl. Majlis proposition nr 171.
rätteligen skolat taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för
sin inkomst under verksamhetsåret.
Har företag eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall, i den mån eftertaxeringen därtill föranleder, företaget eftertaxe-
ras jämväl till ersättningsskatt.
Förutom vissa bestämmelser av formell natur innehåller förslaget vi
dare anvisningar av följande lydelse:
»1. Den omständigheten att visst inkomstbelopp stundom beskattas av
sevärt lägre hos aktiebolag och vissa andra juridiska personer än hos
fysiska personer kan föranleda personer, som äga förmögenhet och icke
hava behov av att förbruka mera än någon del av dess avkastning, att
bereda sig lindring i beskattningen genom att placera förmögenheten i
ett dem tillhörigt aktiebolag eller annat dylikt företag, vars vinst helt
eller delvis får kvarbliva hos företaget utan att utdelas. Örn i förmögen
heten ingått aktier, banklotter eller föreningsandelar, skulle en sådan åt
gärd dessutom bereda personerna den förmån, som följer av att svenska
aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar i allmän
het icke äro skattskyldiga för utdelning från andra sådana företag.
Ersättningsskatten avser att göra vidtagandet av anordningar med
det nämnda syftet mindre lockande och att, där de förekomma, bereda det
allmänna ersättning för av dem föranledd skatteminskning. Förordning
en riktar sig således icke mot fonderingen såsom sådan utan allenast mot
visst, av lagstiftningen icke avsett utnyttjande av skatteförmåner, som
genom fondering kunna vinnas. Detta förhållande måste väl beaktas vid
prövningen av uppkommande frågor och bör föranleda till varsamhet
vid förordningens tillämpning.
2. Vid övervägande, huruvida eller med vilket belopp utdelning skä
ligen bort äga rum, bör hänsyn tagas icke blott till sådana omständig
heter som att lagstadgad avsättning till reservfonden skall ske eller att
fondering i viss omfattning för tillgodoseende av exempelvis nyanskaff-
ningsbehov kan vara påkallad utan ock till arten av företagets verksam
het. Ett holdingbolag för förvaltning av värdepapper eller fastigheter
lärer i allmänhet hava mindre behov av fondering än ett bolag, som idkar
industriell verksamhet med uppenbara risker.
3. Vid bedömande huruvida ett företags återhållsamma utdelningspoli-
tik rimligen kan anses i avsevärd mån vara föranledd av önskan att
bereda dess delägare eller vissa av dem skattelindring bör hänsyn tågås
till delägarnas ställning till företaget samt deras inbördes förhållanden.
Merendels torde en förutsättning för tillämpning av förordningen vara,
att större delen av företagets aktie-, lott- eller andelskapital äges av en
person eller att företagets delägare eller flertalet av dem äro inbördes
förbundna genom nära släktskap eller andra personliga band eller gemen
samma intressen.
4. För att tvenne företag skola anses stå i förhållande till varandra
av moder- och dotterföretag bör i allmänhet krävas, att det ena företagets
innehav av aktier, lotter eller andelar i det andra förlänar detsamma be
stämmande inflytande å det andra företaget.»
Efter att hava framhållit, att det svenska skattesystemet ställer oss
inför samma problem, som särskilt i England och Amerika orsakat så
21
mycket bekymmer, framlägger bolagsskatteberedningen såsom motivering för berörda förslag följande allmänna synpunkter:
»Frågan huruvida speciellt denna svaghet hos vårt skattesystem är av den svårartade beskaffenhet, att den bör i vårt land, såsom annorstädes skett, föranleda till särskilda ingripanden från det allmännas sida, synes beredningen böra besvaras jakande. Samtidigt vill beredningen dock be tona, att enligt beredningens mening läget icke är sådant, att dylika in gripanden kunna anses påkallade i vidare mån än som må erfordras för stävjande av åtgöranden, som med fog böra betecknas såsom verkliga missbruk av en i skattesystemet förefintlig svaghet. Att under fullt nor mala omständigheter uppsamlandet av reserver hos ett aktiebolag kan leda till lindrigare beskattning än som skulle ifrågakomma, därest med len utdelats, är givetvis en egendomlighet hos systemet. Utsläitningsskat- ten torde få anses vara en tillräcklig anordning med anledning av denna egendomlighet. I vanliga fall innebär denna skatt en nöjaktig ersättning för de skatter, som det allmänna går miste örn genom fonderingen. Så som förut framhållits är utskiftningsskatten dock icke tillräckligt verk sam för att förhindra de verkliga missbruken. Då det är så, att snart sagt vilken förmögen person som helst, som icke har behov av att kon sumera förmögenhetens avkastning, kan bereda sig avsevärd skattelind- ring genom en så enkel åtgärd som att på papperet grunda ett aktiebolag, och då erfarenheten visar, att denna utväg till ernående av skattelindring begynt att beaktas, synes det vara av olika, vart för sig bärande skäl nöd vändigt att ingripa. Först och främst bör, om det underlåtes att ingripa, vara anledning att antaga, att de ifrågavarande företeelserna skola vinna allt större spridning till verklig olägenhet för det behöriga tillgodoseen det av det allmännas fiskala intresse. En medverkande omständighet här vid kommer säkerligen att vara, att, örn intet åtgöres, den föreställningen småningom kommer at göra sig gällande, att ifrågavarande slags arran gemang få anses åtnjuta formligt godkännande från det allmännas sida. Oavsett huru utvecklingen härutinnan kommer att gestalta sig. synes emellertid skyldig hänsyn till de skattskyldiga i allmänhet kräva, att erforderlig åtgärd vidtages till förhindrande av att en lucka av så tydlig beskaffenhet som den ifrågavarande får utan vidare stå öppen. I själva verket torde intet verka mera deprimerande på intresset för det nog granna fullgörandet av förpliktelserna mot det allmänna än örn det be- finnes, att lagstiftningen är sådan, att vissa skattskyldiga kunna genom enkla arrangemang av formell beskaffenhet bereda sig icke avsedda för måner på de övrigas bekostnad.
Därest således, såsom beredningen håller före, lagstiftningen bör finna sig i förekomsten av sådana företeelser på förevarande område, som fram träda såsom en följd av fullt naturliga åtgärder inom den ekonomiska verksamheten, vartill bör räknas fondering, betingad av ett bolags skä liga behov, och således reagera allenast mot sådant, som bör karakterise ras såsom missbruk av en egendomlighet hos skattesystemet, uppstår först och främst frågan, huru det skall vara möjligt att i lagstiftningen av skilja missbruken från de övriga fallen. Spörsmålet igenkännes från de ovan lämnade redogörelserna för motsvarande överväganden utrikes. Här är att välja mellan tvenne vägar. Enligt den ena söker man att genom mycket fullständiga definitioner avgränsa alla de fall, som avses inrymda under de särskilda bestämmelserna. Mot ett dylikt tillvägagåendc kan invändas, att även med den största sorgfällighet vid bestämmelsernas av-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
22
fattande det sannolikt kommer att visa sig, att å ena sidan ramen för
säkerhets skull blivit på sina ställen alltiör vid och å andra sidan maskor
na dock icke kunnat avpassas så väl, att icke en del fall komma att utan
vidare passera, som riktigast bort infångas. Oaktat de invändningar, som
självfallet framträda mot att åt lagstiftningsregler gives karaktär av
allmänt hållna anvisningar, som det överlåtes åt vederbörande myndig
heters goda omdöme att tillämpa i anslutning till det genom anvisning
arna uttryckta syftet, anser sig beredningen böra förorda detta tillväga-
gående såsom det från både det allmännas och de skattskyldigas syn
punkt lämpligaste. Då det, såsom här, gäller att utan rubbning av själva
systemet täcka luckor, som uppdagats, lärer endast på sådan väg nöjaktigt
resultat kunna lörväntas.
Det särskilda ingripandet synes beredningen böra ske på så sätt, att å
företag, hos vilket oskälig kumulering av vinstmedel ägt rum, lägges en
skatt, vilken skall utgå vid sidan av den beskattning, som enligt eljest
gällande regler åvilar företaget och dess delägare. Genom denna särskatt
beredes ersättning för de skatter, som genom det anmärkta förfarandet
undandragits det allmänna; skatten benämnes av beredningen ersättnings
skatt.
Det objektiva rekvisit, som måste föreligga för att skattskyldighet till
ersättningsskatt skall inträda, är, att oskälig kumulering ägt rum, vilket
vill säga, att antingen ingen vinstutdelning beslutats, ehuru denna under
låtenhet icke skäligen kan anses påkallad av företagets ställning, eller ock
vinstutdelning beslutats med belopp, som med hänsyn till ställningen må
anses mera än skäligt ringa. Skall emellertid, såsom beredningen håller
före, den särskilda skattskyldighetens inträdande dessutom vara beroende
av att sådana omständigheter äro för handen, att det med fog kan göras
gällande, att underlåtenheten att utdela innebär ett obehörigt utnyttjande
av skattesystemet, måste uppenbarligen dessutom fordras förefintligheten
av ett subjektivt rekvisit, ägnat att avgränsa de beskattningsbara fallen
gentemot dem, där skattskyldighet icke bör inträda, oaktat vinstmedel ku-
inulerats till större belopp än som nödvändiggöres av bolagets ställning.
Detta subjektiva rekvisit är att finna i kumuleringens syftemål; göra
omständigheterna sannolikt, att kumuleringen i väsentlig mån haft till
syfte att bereda de fysiska personer, som ägt del i företaget, skattelind-
ring, skall skattskyldigheten inträda, eljest icke.»
Ur bolagsskatteberedningens detaljmotivering anser jag mig böra åter
giva vissa uttalanden av mera principiell innebörd, medan jag i övrigt till
låter mig hänvisa till betänkandet
Då det, yttrar beredningen, i punkt 1 av anvisningarna påpekas, att
förordningen icke riktar sig mot fonderingen såsom sådan, beröres en
synpunkt, som på sina håll utomlands givit anledning till mycket över
vägande. Man Ilar tyckt sig stå inför ett nära nog olösligt dilemma, då
man å ena sidan ansett bolagens konsolidering genom kumulering av
vinstmedel såsom något önskvärt men å andra sidan funnit sig icke
kunna undgå att i viss mån ingripa mot dylik konsolidering genom ett
slags straff beskattning av densamma. Med den begränsning, som bered
ningen givit åt beskattningen, föreligger emellertid, såvitt beredningen
kan finna, icke någon dylik konflikt. Praktiskt taget bör med den av
beredningen föreslagna skatten träffas allenast åtgärder av formell mera
än reell innebörd inom en förmögenhetsmassa eller koncern. Härå syftas
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
23
med den i anvisningen givna maningen till varsamhet vid författning
ens tillämpning. Av punkt 2 i anvisningarna följer, att sådan fondering,
som har till ändamål konsolidering av företaget, vilken objektivt och
reellt sett bör anses behövlig, icke är avsedd att föranleda skattskyldig
het. Annorledes är däremot förhållandet, därest dylikt behov icke är för
handen; uppsamlandet av medel för möjliggörande av verksamhetens ut
vidgande lärer i allmänhet icke kunna åberopas såsom skäl för friande
från skatt. Genom punkt 3 av anvisningarna är enligt beredningen be
gränsningen av författningens intentioner given. Vad man vill åtkomma
är anordningar, som förutsätta enmans- eller familjebolag eller liknande
bolag, vilkas huvudsakliga delägare utgöras av ett någorlunda begränsat
antal i intressegemenskap förenade personer. Däremot lämnas utanför
lagstiftningen sådana fall, där bolaget och dess självständiga intresse äro
det primära, medan delägarnas personliga ekonomiska förhållanden och
beskattningsintresse hava endast sekundär eller ingen betydelse för bo
laget. Den omständigheten att det är bolagsbildningar av här antydd be
skaffenhet, som med lagstiftningen åsyftas, lärer å andra sidan stundom
böra leda till en viss skärpning vid bedömandet, huruvida fondering, som
ägt rum, skall anses vara av verkligt behov påkallad. Örn en rörelseid-
kare driver sin rörelse genom ett honom tillhörigt aktiebolag, lärer det
nämligen med fog kunna påstås, att det för rörelsens konsolidering icke
är oundgängligt, att dess i bolaget insamlade vinstmedel utan vidare kvar-
hållas i bolaget; rörelsen konsolideras ju även örn medlen utdelas till
bolagets ägare, som efter avdrag för av honom betalad skatt för inkom
sten genom dem åter insätter dem i bolaget för rörelsens räkning. Givet
vis kan i dylika fall skälighetsprövningen bliva särskilt svår.
Beträffande själva utformandet av ersättningsskatten kunna, yttrar be
redningen, olika alternativ komma under övervägande. Ett alternativ
är, att skatten lägges på delägarna i det kumulerande företaget och ut-
mätes efter storleken av deras andelar i detsamma och således jämväl i
den kumulerade vinsten. Ett annat tillvägagående är, att skatten lägges
på det kumulerande bolaget självt. Oavsett andra skäl, som må tala till
förmån för sistnämnda alternativ, lärer endast detta erbjuda den enkel
het i effektuerandet, som här måste krävas. Fixerandet av skattens höjd
beror av vad man önskar genom densamma vinna. Vill man icke vinna nå
got annat än att skaffa det allmänna kompensation för den genom kumule-
ringen åstadkomna skatteminskningen, bör man givetvis göra skatten lind
rigare än örn man med densamma därjämte åsyftar att förebygga kumu-
lering av vinster i sådana fall, som under beskattningen inrymmas. Då
beredningen funnit sig böra föreslå skattens höjd till 25 procent av företa
gets inkomst, på visst sätt bestämd, har beredningen velat åstadkomma,
ej endast att skatten skall vara tillräcklig för att så gott som alltid er
bjuda full ersättning lör vad det allmänna (stat och kommun) mistat men
även att den dessutom skall vara nog kraftig för att merendels verka av
skräckande, så att, med andra ord, sådana förfaranden, som äro avsedda
att träffas av skatten, i allmänhet utan vidare upphöra. Från sistnämnda
synpunkt försvaras, att förslaget icke upptager någon rätt för vederböran
de företag att återbekomma ersättningsskatt, då utdelning av kumulerade
vinster senare företages, liksom ock att skatten jämväl i övriga avseenden
utformats elter en mycket enke! och grov linje. Allenast genom att be
skattningen lägges på sådant sätt, torde det bliva möjligt att utan orim
liga besvärligheter manövrera densamma. En så pass hård beskattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
24
som bär föreslås, kan förefalla oskälig med hänsyn till de inflytelselösa
minoriteter, som eventuellt finnas i bolag, som drabbas av beskattningen;
med visst fog torde det emellertid kunna göras gällande, att beskattnin
gen just genom sin stränghet snarast kommer att bliva till hjälp för dessa
minoriteters anspråk på utdelning, nämligen genom att föranleda beslut
örn utdelning. Denna verkan av beskattningen, varigenom dess tillämp
ning inskränkes till sällsynta fall, motiverar ock, att det ej ifrågasättes
att giva någon del av skatten kommunal karaktär; en anordning i dylik
riktning skulle för övrigt medföra komplikationer av alltför besvärlig be
skaffenhet. Gentemot alla invändningar från de skattskyldigas sida, att
beskattningen gjorts alltför sträng oell grov, bör slutligen erinras, att in-
gen behöver underkasta sig densamma. Tillämpas de givna reglerna rätt,
kommer beskattning icke att äga rum i andra fall än sådana, där densam
ma skulle kunnat undgås utan kränkning av skattskyldigs behöriga in
tresse.
Att förslag framlagts örn taxeringens förläggande till prövningsnämn-
derna motiveras av de anspråk pa erlarenhet och omdöme, som uppkom
mande frågor örn taxering till ersättningsskatt komma att ställa på taxe
ringsmyndigheterna, så ock av önskemålet att befordra enhetlighet vid till-
lämpningen.
Taxeringen till ersättningsskatt kommer, uttalar beredningen, att vara
en tillfällig då och då inträffande händelse. Å ena sidan kan det tänkas,
att stundom rätt lång tid kommer att förflyta, innan prövningsnämndens
uppmäiksamhet blir riktad pa fall, varom här är fråga; å andra sidan
kräver hänsynen till de skattskyldiga, att rimlig preskriptionstid ej för
menas dem. Härav föranledas de i sådant avseende föreslagna stadgan-
denrn
I de över bolagsskatteberedningens betänkande avgivna utlåtandena
har förslaget till förordning örn ersättningsskatt i regel lämnats utan er
inran.
Vad länsstyrelserna angår hava länsstyrelserna i Hallands, Skaraborgs
och Örebro län särskilda uttalanden örn förslagets tillstyrkande. Läns
styrelsen i Älvsborgs län har däremot ej ansett sig kunna tillstyrka det
samma, medan viss tvekan örn behovet av skatten och örn de praktiska
möjligheterna att genomföra densamma uttalats av Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Gotlands och Malmö
hus län.
Överståthållarämbetet anför:
»Ersättningsskatten är en fullständig nyhet inom vår skattelagstiftning
och synes ämbetet tveksamt örn dess införande är påkallat. Enda försva
ret.för densamma synes vara att den gjorts så avskräckande att dess
tillämpning icke skall behöva ifrågakomma. Anses emellertid dess in
förande lämpligt, har Överståthållarämbetet den mening att den bör kunna
påföras även av taxeringsnämnd, enär den därtill taxerade då har längre
tid på sig för att hos prövningsnämnden utveckla de skäl, som kunna an
föras mot taxeringen, än om fråga örn sådan taxering skall upptagas först
av prövningsnämnden. Därjämte är Överståthållarämbetet synnerligen
tveksamt örn eftertaxering till ersättningsskatt bör ifrågakomma, särskilt
om bolaget för året i fråga icke varit påförd sådan skatt.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
25
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
»Länsstyrelsen finner det föga tilltalande med införandet av ytterligare-
skatteformer utöver de många, som redan nu vila på taxeringsmyndighe
terna, liksom det måste anses principiellt mindre riktigt att söka råda
bot på taxeringsnämndernas överbelastning genom att överskjuta en del
av taxeringsarbetet i lörsta instans på prövningsnämnderna.
Den ifrågasatta nya skatteformen bär i utlandet tillgripits för att mot
arbeta fysiska personers försök att med användning av bolagsformen und
gå en dem oskäligt tryckande direkt beskattning. Det rationella bote
medlet är således att ge den direkta beskattningen rimligare proportioner.
Nu uppgives, att liknande tendenser även skulle visat sig hos oss —
naturligtvis av samma skäl som i utlandet — till obehörig användning
av bolagsformen. Kunde man vara viss därom, att den föreslagna er
sättningsskatten skulle strängt begränsas till sådana fall, vore ej mycket
att säga mot förslaget. Men lagtexten ger ej någon trygghet härför. Så
ej ens motiveringen, som dock synes skriven i avsikt att verka lugnande.
Och ingen skattelagstiftning kan vara osundare än en sådan, som kan
motverka företagens konsolidering. Oändligt mycket mer förloras för
vårt näringsliv i sundhet och kraft och därigenom även för våra stats
finanser genom att för stora utdelningar lämnas, än vad som tillfälligt
kan förloras i skatt genom att för små utdelningar lämnas.
B-skatten, vid vars tillkomst kraftiga varningar hördes, måste snart
övergivas av sina egna tillskyndare. Ersättningsskatten är en skatte-
form, likartad med den misslyckade B-skatten. Den skadegörelse, som
en icke endast vid undantagsfall tillämpad ersättningsskatt kan åstad
komma, är ofantligt mycket större än åtminstone för närvarande torde
vara fallet med skadan av de missbruk, för vilkas motarbetande skatten
skulle införas. Länsstyrelsen vill därför avstyrka införandet av ersätt
ningsskatt enligt beredningens förslag.»
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
»Det av beredningen framlagda förslaget till ersättningsskatt anser sig
länsstyrelsen böra på det livligaste tillstyrka till genomförande snarast
möjligt. Härigenom yppas möjlighet att i beskattningsavseende åtkom
ma vissa s. k. holding-bolag, som ägas av en eller ett par fysiska perso
ner. Med nu gällande lagstiftning på detta område kan det förekomma
att en person med en miljonförmögenhet placerad i aktier i andra bolag
överlåter dessa till ett så att säga privat holding-bolag, varefter han kan
från detta sistnämnda bolag uttaga avsevärda belopp, i verkligheten ut
görande utdelning, i form av lån, som sedermera kanske avskrivas i bola
gets räkenskaper och sålunda undandragas beskattning. Möjligen böra
bestämmelserna i förordningen skärpas till förhindrande av dylik trafik.»
De hörda centrala ämbetsverken, så ock de hörda kommunala samman
slutningarna hava i allmänhet lämnat förslaget till ersättningsskatt utan
erinran. Emellertid anför riksräkenskapsverket:
»Vad angår bolagsskatteberedningens förslag till ersättningsskatt vill
riksräkenskapsverket uttala, att jämväl enligt ämbetsverkets uppfattning
såviil gällande som av beredningen föreslagna regler för bolagens beskatt
ning erfordra särskilda anordningar, varigenom förhindras, att aktie
ägarnas personliga skatter genom fondering av vinstmedel lins bolagen
otillbörligt nedbringas.
26
Riksräkenskapsverket finner emellertid skatteberedningens hithörande
förslag giva anledning till allvarliga erinringar. Den föreslagna ersätt
ningsskattens karaktär av ren straffskatt och skattepåläggningens allt
för stora beroende av skattemyndigheternas subjektiva uppfattning inne
bära risker för bristande likformighet vid tillämpningen. Angivna för
hållanden måste tillmätas särskild vikt, därest, såsom beredningen förut
satt, restitution av ersättningsskatt å de icke utdelade och på den grund
straffbeskattade vinstmedlen icke skall ske, även örn dessa vinstmedel
sedermera utdelas till aktieägarna.»
Kammarrätten yttrar:
»Då det torde kunna förväntas, att den föreslagna förordningen örn er
sättningsskatt blir tillämpad med varsamhet, så att densamma icke kom
mer att verka avhållande från legitima fonderingar, har kammarrätten
intet att erinra mot beredningens förslag till förordning örn sådan skatt.»
Även i de av näringsorganisationer avgivna yttrandena över det före
liggande förslaget till ersättningsskatt hava olika ståndpunkter intagits.
Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund, med instäm
mande av Sveriges allmänna exportförening och Jernkontoret, yttra:
Organisationerna förklara sig i fråga örn förslaget till påförande av
ersättningsskatt väl inse det berättigade i att åtgärder vidtagas för att
förhindra att beskattningen nedbringas genom oskälig fondering av bo
lags vinstmedel, men vilja dock beteckna det föreliggande förslaget som
en ingalunda önskvärd utväxt på skattesystemet. Organisationerna finna
den ifrågasatta beskattningen innebära ett synnerligen beklagligt avsteg
från rättvisans och billighetens krav härutinnan, att restitution icke
skulle medgivas, då de vinstmedel, som straffbeskattats, sedermera bleve i
vanlig ordning utdelade till aktieägarna. Framför allt bör enligt organi
sationernas mening mot ersättningsskatten invändas, att det kan befaras,
att den skulle komma att stundom drabba även väl motiverade konsolide-
ringsåtgärder och att den torde komma att giva anledning till många stri
digheter mellan skattemyndigheterna och de skattskyldiga. Det är av
utomordentlig vikt, att på beskattningens område icke vidtages någon
åtgärd, som kan vara ägnad att motverka näringsföretagens konsolide
ring eller att minska intresset härför. Vådan av att ersättningsskatten,
mot vad avsett är, skulle i detta hänseende åstadkomma skadliga verk
ningar bör icke underskattas. I betraktande av de ömtåliga prövningar,
vartill den föreslagna beskattningsrätten skulle giva anledning, känna
organisationerna sig icke övertygade örn att tillräcklig säkerhet mot fel
aktiga bedömanden skulle ernås genom att överlämna skattens påläggande
till prövningsnämnderna. Särskilda för ändamålet inrättade och lämpade
taxeringsorgan synas organisationerna här påkallade.
Även vissa av de övriga liandelskamrarna hava uttalat viss tvekan
rörande ifrågavarande beskattningsform. Smålands och Blekinge handels
kammare ifrågasätter, om ej utskiftningsskattens av bolagsskattebered-
ningen föreslagna fördubbling eller eventuellt en ytterligare höjning av
denna kunde göra ersättningsskatten överflödig. Skånes handelskammare
har ej velat motsätta sig förslaget, därvid utgående från att taxeringens
överlåtande till prövningsnämnderna skall visa sig vara en tillräcklig ga-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Tanti för att denna beskattning handhaves med varsamhet och urskill
ning.
Handelskummar en i Göteborg
yttrar:
Handelskammaren finner den föreslagna ersättningsskatten i viss man
betänklig. Handelskammaren medgiver väl, att själva tanken är riktig,
men befarar, att densammas tillämpning i praktiken kan komma att för
hindra en fondbildning, som för företagens konsolidering och vidare ut
veckling synes högeligen önskvärd. Redan den omständigheten, att syftet
med fonderingen skall bliva avgörande för frågan, huruvida ersättnings
skatt skall uttagas eller ej, inför i lagstiftningen ett subjektivt moment,
som kan synas betänkligt och som kan giva upphov till svårslitna tvister
mellan beskattningsmyndigheterna och dem, som träffas av skatten. Möj
ligheten till att bliva utsatt för ett krav på erläggande av ersättningsskatt
torde även kunna avhålla företagare från att göra fonderingar; ett för
hållande, som icke kan anses fördelaktigt för landets näringsliv. Av
egen erfarenhet har handelskammaren kännedom örn fall, där ett från
början relativt obetydligt företag genom en återhållsamhet vid utdelan
det av vinster, som kanske skulle kunna rubriceras såsom icke »skäligen
påkallad av löretagets ställning», lyckats upparbeta företaget till stor om
fattning och givit åt detsamma en mycket god ställning. Då ersättnings
skatten således, därest den icke handhaves med mycket stor urskilning
och med större kunskaper inom affärslivet än som i regel kan förutsättas
hos våra taxeringsmyndigheter, kan verka skadligt, förordar handelskam
maren, att, därest förslaget i denna del skall upphöjas till lag, större
garantier mot missgrepp lämnas än dem, som ligga i att taxering till er
sättningsskatt icke får verkställas av taxeringsnämnd utan först av pröv-
ningsnämnd.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskamma
ren i Karlstad, handelska aunar en för Örebro och Västmanlands län samt
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare hava avstyrkt för
slaget örn ersättningsskatt. Förstnämnda handelskammare yttrar:
»Handelskammaren betvivlar icke, att beredningen har fullgoda skäl
för sin uppfattning, att missbruk i fonderingshänseende förekommit,
men måste det oaktat protestera mot föreliggande förslag. En ersätt
ningsskatt, som skall utgå med 25 procent å den vinst, soln prövnings-
nämnden anser bort utdelas, som drabbar den inkomst, vilken redan
är beskattad, och som icke medgiver restitution, då den fonderade redan
straffbeskattade inkomsten sedermera utdelas, kan visserligen betraktas
som en straffåtgärd, men aldrig som ett uttryck av rättvisa och billighet.
Handelskammaren förnekar icke, att åtgärder kunna vara erforderliga
för att hindra en genom oskälig fondering minskad beskattning, men vill
på det bestämdaste hävda, att en förordning icke får avfattas så, att den
kränker den allmänna rättsuppfattningen. Dessutom skulle den föreslag
na ersättningsskatten med stor sannolikhet komma att motverka närings-
företagens konsolidering, då man på många håll skulle avstå från även
väl motiverade fonderiugar i känslan av att delade meningar rörande
deras behörighet lätt kunde uppstå.»
Tre handelskammare hava lämnat förslaget örn ersättningsskatt utan
erinran.
Sveriges redareförening har befarat, att ersättningsskatten skulle i sin
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
27
Departement*
thef en.
tillämpning medföra praktiska svårigheter och risk för obillig beskatt
ning samt understrukit nödvändigheten av varsamhet i tillämpningen.
Sveriges köpmannaförbund har ifrågasatt, örn icke såväl hänsynen till
för näringslivet nödig kapitalbildning som önskvärdheten att utnyttja de
lärdomar den pågående ekonomiska krisen kunde giva, borde föranleda
att med införandet av ersättningsskatt tills vidare finge anstå.
övriga näringsorganisationer hava ej rörande ifrågavarande skatteform
gjort något särskilt uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att såväl chefen för finansde
partementet som olika riksdagsutskott upprepade gånger framhållit be
hovet av en lagstiftning med det syfte, som förslaget örn ersättningsskatt
avser att tillgodose. Senast 1932 års bevillningsutskott uttalade önskvärd
heten av att förslag örn dylik lagstiftning så snart som möjligt förelädes
riksdagen. Det har också i yttrandena vitsordats, att behov av lagstift
ning i ämnet föreligger. Det är måhända ej osannolikt, att detta behov
skulle varit än inera synbart, örn ej de uttalanden blivit gjorda, som jag
nyss omnämnt; en och annan kan antagas hava utgått från att försök
att utnyttja bolagsformen för att vinna skattelindring skulle snart nog
stävjas, och därför avstått från dylika försök.
I de föreliggande yttrandena över holagsskatteberedningens ifrågava
rande förslag synes man ganska genomgående hava behjärtat dettas syfte.
Aven i de jämförelsevis fåtaliga yttranden, där man ställt sig avvisande
mot förslaget, synes man hava utgått från att skatten ifråga hade en upp
gift att fylla, ehuruväl de olägenheter, som skatten kunde befaras med
föra, förmenats överväga fördelarna. I dylikt avseende har särskilt fram
hållits risken för att beskattningen skulle motverka en önskvärd fondbild
ning hos och konsolidering av vissa företag. De garantier, som bolags-
skatteberedningen sökt skapa genom den i förslaget till anvisningar in
tagna uppmaningen till varsamhet i tillämpningen och taxeringens för
läggande till prövningsnämnden m. m., hava ansetts i sådant avseende
ej vara tillräckliga. I andra yttranden har nyssberörda risk för hämmad
fondbildning jämväl betonats, men man har det oaktat funnit sig ej böra
avstyrka förslaget just med hänsyn till de garantier mot missbruk, som
bolagsskatteberedningen sökt åvägabringa.
För min del anser jag läget kräva en lagstiftning mot uppsamling av
besparingar hos bolag i syfte att erhålla lindring i delägarnas egen be
skattning. Förslaget till ersättningsskatt avser, såsom det förut anförda
giver vid handen, ej i första hand att göra dubbelbeskattningen av aktie
bolagsvinster effektiv utan att förhindra att beskattningen blir lindri
gare än örn delägarna bedrivit verksamheten i fråga i eget namn utan
anlitande av ett aktiebolag såsom mellanhand. Såsom av den förut läm
nade redogörelsen jämväl framgår, har motsvarande spörsmål i ett an
tal främmande länder fått karaktär av en stor skattefråga, och olika
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
29
sätt för dess lösning hava försökts. Dessa möjligheter hava redovisats i
bolagsskatteberedningens betänkande, men i intet av de föreliggande ytt
randena har antytts, att någon annan lösning av frågan skulle vara att
föredraga framför den av beredningen förordade. Jag finner därför
detta förslag böra läggas till grund för lagstiftning.
Vad angår frågan om erforderlig garanti för en varsam och enhetlig
tillämpning av lagstiftningen, så har det förefallit mig, som örn några
risker i detta avseende icke skulle föreligga. Den omständigheten, att
ifrågavarande ärenden skulle kunna fullföljas till kammarrätten och
regeringsrätten, synes mig i själva verket innebära en betryggande ga
ranti för en enhetlig tillämpning av beskattningen i avsedd riktning.
Ordalagen i den föreslagna förordningen äro för övrigt sådana, att de
knappast inbjuda till ersättningsbeskattning i otid. Det synes mindre
sannolikt, att någon skulle underlåta en i och för sig önskvärd fonde-
ring därför att han oberättigat befarade taxering till ersättningsskatt.
De fonderingar, för vilka ett legitimt behov förefinnes, torde också
kunna behörigen motiveras, det må nu gälla att göra erforderliga
avsättningar för mötande av väntade utgifter eller att kunna under
en väntad mindre god konjunktur hålla någorlunda jämn utdelning. 1
praktiken torde mycket få fall förekomma, då vederbörande bolagssty
relse redan vid beslutet örn förslag till vinstmedlens disponerande skall
behöva hysa tvekan, huru beskattningsmyndigheterna komma att se på
saken. Skulle emellertid så i något fall vara förhållandet, så vinnes dock
en tillräcklig garanti för vederbörande bolag, örn man stadgar rätt till
restitution av ersättningsskatten, såframt företaget vid nästa tillfälle,
då beslut örn utdelning kan fattas, beslutar utdelning av de fonderade med
len. Anmärkas må, att syftet med ifrågavarande beskattning nåtts, även
örn ersättningsskatten återbetalas. Jag anser övervägande skäl tala för
att en dylik möjlighet att erhålla återbetalning berndes. Det bör påpekas,
att de olägenheter, som skulle vidlåda en mera allmän restitutionsrått
och vilka bland annat skulle hänföra sig till svårigheten att bedöma,
huruvida det är de ersättningsbeskattade medlen eller andra som utde
las, kunna i huvudsak elimineras genom ett stadgande, att de sist in
tjänade medlen skola anses vara först utdelade. Det måste anses na
turligt, att ett företag använder årets vinst till utdelning, innan forn
derna tillgripas för detta ändamål. Då det kan antagas, att taxe
ring till ersättningsskatt stundom ej kommer att företagas förrän året
efter det, då beslutet örn fondering fattats, och restitution skulle ifråga
komma först året efter taxeringen, kan det inträffa, att berörda presum-
tionsbestämmelse medför, att förutom det sista årets jämväl det närmast
föregående årets vinst skall anses hava använts till utdelning, innan de
ersättningsbeskattade medlen disponerats för ändamålet. I undantagsfall,
framför allt vid efterbeskattning, kan ytterligare något mellanliggande år
tillkomma, vars vinst anses i första hand utdelad. Jag kan emellertid ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
30
finna någon olägenhet liärav beträffande ifrågavarande skatt. Såsom
genomgående regel bör för övrigt förutsättas, att vad vederbörande före
tag använder för lagstadgad avsättning till reservfond och för erforderlig
avsättning till skatter ej får antagas använt till utdelning. Prövningen
i vad mån utdelningen avser ersättningsbeskattade medel eller ej synes,
emellertid bliva av sådan beskaffenhet, att det må anses lämpligare att
låta prövningsnämnd fatta beslut därom än att anförtro bela restitutions-
ärendet åt länsstyrelsen.
Med skapandet av möjlighet att erhålla återbetalning av skatten ge
nom omedelbar efterföljande utdelning synes den anmärkningen, att be
farad osäkerhet skulle hindra önskvärd fondbildning, förlora varje be
rättigande. Fråga kan i själva verket uppställas, om ej restitutionsmöjlig-
heten berövar skatten dess avsedda effektivitet. Det måste emellertid an
ses såsom en olägenhet för företaget att under någon tid ligga ute med de
medel, som erfordras till skatten. Då tillika ränta ej synes böra utgå å
dessa medel, lärer det ej behöva befaras, att restitutionsmöjligheten får
den verkan, att vederbörande handlar, som örn ersättningsskatten ej fun
nes. Såsom en kvarstående effekt av skatten lärer man kunna anteckna,
att bildande av bolag för att bos dem placera sina förmögenbetsbesparin-
gar i syfte att undgå skatt ej kommer att bliva lönande. Och det är detta
syfte, man främst velat vinna med ersättningsskatten.
Vad härefter angår ersättningsskattens detaljer finner jag den tids
period av fem år efter det, då företaget skolat taxeras för sin inkomst
under verksamhetsåret, såsom gräns för möjligheten att åsätta taxering
till ersättningsskatt ägnad att bålla företagets beskattningsförbållanden
svävande alltför länge. Jag föreslår därför, att femårsperioden utbytes
mot en tvåårsperiod.
Vissa av de bestämmelser, som enligt bolagsskatteberedningens förslag in
tagits i själva lagtexten, synas böra överföras till anvisningarna. Det sär
skilda stycke i bolagsskatteberedningens förslag, som avser försäkrings
aktiebolag, synes kunna helt utgå. Reglerna örn sättet för bestämmande
av det beskattningsbara beloppet, vilkas utformning i viss mån sam
manhängde med andra av beredningen avgivna förslag, böra enligt mitt
förmenande erhålla en ändrad avfattning. Det synes överhuvud svårt
att åt ifrågavarande föreskrifter giva en bindande formulering, då stor
leken av det belopp, som skäligen bort utdelas, kan vara beroende av
olika faktorer. Vad som kunnat utdelas kan man egentligen ej få fram
ur bolagets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp
utan av den bokföringsmässiga vinsten, vilken stundom kan rätt väsentligt
skilja sig från den beskattade. Detta hindrar ej, att man vid taxeringen
till ersättningsskatt vanligen torde kunna utgå från statsskattetaxeringen
och däri göra vissa omräkningar. Jag finner det emellertid lämpligare att
i själva lagtexten införa en mera allmänt hållen regel och till anvisnin-
Kungl. Maurts proposition nr 171.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
31
garna i modifierad form överföra den regel, som återfinnes i 3 § andra
stycket bolagsskatteberedningens förslag.
övriga av mig föreslagna ändringar i förordningen örn ersättningsskatt
äro av huvudsakligen formell natur. Jag torde dock böra tillägga, att det
synes mig vara tillräckligt, att förordningen tillämpas första gången vid
1934 års taxering å det verksamhetsår, som gått till ända närmast före den
1 mars 1933. En mera utsträckt retroaktiv tillämpning synes ej erforder
lig, ehuru en sådan med hänsyn till förut berörda tidigare uttalanden
kunnat ifrågasättas.
Jag förordar ock i detta sammanhang de av bolagsskatteberedningen
föreslagna ändringarna i andra och tredje styckena av 31 § taxerings-
förordningen.
Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdeparte
mentet utarbetade förslag till
dels lag örn ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunal
skattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
dels förordning örn ersättningsskatt;
dels ock förordning örn ändrad lydelse av 31 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379),
samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riks
dagen till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Kegenten bifalla, och skall till riksdagen avlåtas pro
position av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut
visar.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.