2

Kungl. Majlis proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

Med ändring av 21 kap. strafflagen förordnas, att överskriften skall

lyda som nedan sägs och kapitlet från och med dess 9 § hava följande

lydelse:

21 KAP.

Om rån och utpressning.

9 $.

Har någon för delaktighet i brott, som ovan i detta kapitel nämnt

är, gjort sig skyldig till straff efter 3 kap. 4 §; då må det straff ej lägre

sättas, än till straffarbete i två månader. Örn sådan delaktighet i rån,

som i 20 kap. 12 § örn stöld sägs, vare lag, som där stadgat finnes.

10

§.

Avtvingar man någon, sig eller annan till orättmätig vinning, gods

eller penningar eller handling, varom i 5 § förmäles, genom annat hot

örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller medelst hot att åtala eller

angiva någon för brott eller att örn någon lämna meddelande, som är

menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, nä­

ring eller fortkomst, straffes, där ej gärningen skall såsom stöld anses,

för utpressning, med fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet

till sex år höjas; äro de synnerligen mildrande, må till böter dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan

kommit, straffes högst med. straffarbete i två år. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

11

*.

Den, som för brott, varom i detta kapitel förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt

2 kap. 19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sä rendun, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 december 1933.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

S

andler^, statsråden

U

ndén

, S

chlyter

, W

igforss

, M

öller

, L

evinson

, V

ennerström

, L

eo

,

E

ngberg

, E

kman

, S

köld

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Bland, spörsmål på strafflagstiftningens område, vilkas lösning icke

lämpligen bör anstå i avvaktan på en allmän strafflagsreform, har jag

tidigare — den 16 december 1932 — haft tillfälle anmäla frågan örn in­

förande av lagbestämmelser med straff för utpressning. Till denna ber

jag nu få återkomma.

De fall av utpressning, som mest uppmärksammats och oftast före­

komma, äro sådana då en person avtvingar en annan penningbelopp un­

der hot att eljest angiva honom eller någon honom närstående för ett

begånget brott eller att uppenbara en för honom ofördelaktig hemlig­

het, ofta hänförande sig till det sexuella området. Ej sällan får den som

blivit utsatt för utpressning erlägga avsevärda belopp för att köpa ut­

pressarens tystnad, och sådana fall äro kända, då utpressningen lett till

ekonomisk ruin för den som utsatts därför eller rent av till självmord.

Det är med hänsyn till det, särskilt i storstäderna, säkerligen betydande

antalet fall av dylik utpressning av vikt att från statsmakternas sida vid­

tagas åtgärder som kunna vara ägnade att motverka ifrågavarande före­

teelse. Sålunda måste frågan örn införande av ett effektivt straff för ut­

pressning tagas under övervägande. Det har i detta avseende ofta fram­

hållits att den svenska strafflagen skiljer sig från flertalet straff­

lagar i främmande länder därutinnan att den icke medgiver straff­

rättsligt ingripande i en stor del av de fall där ett sådant ter sig

särskilt påkallat. Under det att i utländska strafflagar med få undan­

tag utpressning upptages såsom ett av de grövre förmögenhetsbrotten,

känner den svenska lagen över huvud icke till utpressning såsom en sär­

skild brottskategori. Frånvaron av straffbestämmelser för ifrågava­

rande förbrytelse framstår som en allvarlig brist såväl ur nyssnämnda

5

preventiva synpunkt som ock med hänsyn till det stötande däri att

straffåtgärder mången gång icke kunna vidtagas mot personer, vilkas

handlingssätt otvivelaktigt giver uttryck åt en synnerlig råhet och hän­

synslöshet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utpressningsbegreppet.

Såsom utpressning i ordets mest vidsträckta betydelse torde kunna be­

tecknas ett förfarande, varigenom någon i avsikt att bereda sig eller an­

nan en orättmätig förmögenhetsförmån tvingar annan till ett för honom

eller annan ekonomiskt oförmånligt handlingssätt (handling eller under­

låtenhet varigenom förmögenhetsskada framkallas). Utpressningen så­

som juridiskt begrepp har emellertid icke i något land erhållit en sa vid­

sträckt innebörd som den nu nämnda. Härvidlag är i första hand att

märka att vissa av de handlingar som omfattas av den förut uppställda

definitionen hänföras till rån. Särskilt gäller detta sådana i vilka tvånget

är av speciell svårhetsgrad (våld å person eller hot som innebär trängande

fara); gränsen mellan rån och utpressning kan dock även vara uppdragen

på annat sätt. Även bortsett från rånsfallen pläga emellertid strafflagar­

na från utpressning avskilja vissa fall, vilka bliva straffria såvida de ej

kunna straffas såsom' brott av helt annat slag. Dessa inskränkningar

olika i de särskilda lagarna — kunna hänföra sig såväl till arten av det an­

vända tvånget som till beskaffenheten av den framtvungna handlingen.

De ekonomiska verkningarna av tvånget kunna tydligen upp­

stå genom vilken som helst framtvungen handling eller underlå­

tenhet som medför skada å förmögenhet. En person kan tvingas ut­

lämna eller samtycka till att en annan fråntager honom penningar eller

en sak av förmögenhetsvärde som han har i sin besittning. Vidare kan

en skriftlig handling, innehållande förklaring av förmögenhetsrättslig

art, avtvingas honom, t. ex. skuldebrev, kvitto, kontrakt. Över huvud

taget kan det framtvungna bestå i företagande eller underlåtande av

rättshandlingar (även muntliga sådana t. ex. medgivande inför rätta av

ett obefogat anspråk) eller därmed likställda handlingar av rättslig kva­

litet såsom t. ex. reklamation, framställande av krav, då detta erford­

ras för avbrott i löpande preskriptionstid, erbjudande av prestation vid

köp för undvikande av morapåföljd m. m. Slutligen kan förmögenhetsför-

lusten uppstå därigenom att en person förmås till skadegörelse å sak

eller till att företaga en handling av rent faktisk natur, exempelvis att

yppa en affärshemlighet. Fall av sistnämnda slag torde dock höra till

dem, beträffande vilka det ur principiell synpunkt kan ifrågasättas huru­

vida de böra innefattas i ett straffrättsligt utpressningsbegrepp. — Un­

der alla förhållanden måste fordras att förmögenhetsresultatet är orätt­

mätigt. Utpressning föreligger således icke, örn någon tilltvinga!1 sig be­

talning för förfallen skuld, skuldebrev till bevis örn en verkligen existe­

rande skuld eller kvitto för betalning som erlagts. I dylika fall före­

ligger över huvud icke något förmögenhetsbrott.

Det tvångsmedel varigenom den förmögenhetsskadande handlingen

framkallas kan principiellt sett vara av vilket slag som helst. Våld

och grövre former av hot pläga dock såsom förut antytts medföra att

brottet behandlas som rån. Vid utpressning kan tvånget således bestå i an­

nat hot örn brottslig gärning än i rånsfallen. Såsom vanliga exempel

på brott varmed utpressaren hotar kunna nämnas misshandel och falskt

åtal. Vidare kan tvånget bestå i hot med en gärning som visserligen

icke är straffbar men dock är civilt rättsstridig, t. ex. att icke betala

skuld eller hyra på förfallodagen. Och slutligen kan såsom tvångsme­

del användas hot att företaga en handling som i sig själv är rättsenlig.

Av sådan natur är bland annat hot örn åtal eller angivelse för ett verk­

ligen begånget brott samt hot att uppenbara något för en person oför­

delaktigt eller förklenligt förhållande, såvida nämligen icke ett sådant

uppenbarande är att anse som straffbar ärekränkning, i vilket fall hotet

ju avser brottslig gärning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

I Sverige förekommande fall av utpressning.

Det möter åtskilliga svårigheter att erhålla en närmare kännedom örn

de olika former av utpressning som förekomma, här i landet och örn fre­

kvensen av utpressningsfallen. Orsaken härtill är i främsta rummet

den att personer som utsättas för utpressningsförsök i stor utsträckning

antingen finna sig i att betala och på så sätt köpa utpressarens tystnad

eller också vägra att inlåta sig i någon förhandling med utpressaren.

I det senare fallet, då utpressaren således inser att han icke kan nå sitt

syfte, torde han väl mera sällan sätta hotet i verkställighet, enär han i

regel endast drives av sin vinningslystnad. Den som utsatts för ut­

pressningsförsök önskar å sin sida ej heller bringa saken till polisens

kännedom, då han därigenom ofta skulle nödgas röja för honom

själv graverande omständigheter. Vad som ytterligare bidrager till att

polisanmälan underlåtes är att polisens möjligheter att ingripa mot ut­

pressaren genom atal, såsom i det följande skall visas, äro synnerligen

begränsade. Man torde därför kunna utgå från att de fall av utpress­

ning som bliva för myndigheterna kända endast utgöra ett fåtal av de

fall som förekomma.

Av olika anledningar inträffar emellertid att fall av utpressning

bliva kända. Har såsom medel för utpressning använts hot att angiva

eller eljest yppa brottslig handling som begåtts av den hotade händer det

ofta att, då brottet blir på annat sätt uppdagat, denne omtalar den ut­

pressning han varit utsatt för. Då en person begått förskingring, har det

vid några tillfällen förekommit att han som förklaring till detta brott

skett medelst hot om angivelse till åtal för påstått överförande av köns­

sjukdom. Bland smugglare liksom över huvud mellan medbrottslingar,

oberoende av beskaffenheten av deras brott, torde utpressning ej vara

ovanlig. Det är dock naturligt att fall tillhörande denna grupp en­

dast undantagsvis bliva kända genom anmälan av den som utsatts för

utpressningen, och det förefaller därför sannolikt att sådana fall före­

komma i betydligt större utsträckning än vad det ringa antalet upp­

täckta fall kan synas giva vid banden. Från utländsk rättspraxis är

känt att personer som gjort sig skyldiga till fosterfördrivning ej sällan

utsättas för utpressning.

De fall av utpressning vilka bli föremål för behandling av polismyn­

digheterna lära i stort sett vara att hänföra till någon av de föregående

tre grupperna. Emellertid torde en fjärde grupp kunna uppställas som,

ehuru delvis sammanfallande med de föregående, företer vissa särdrag.

Fall tillhörande denna grupp, vilka säkerligen äro eller åtminstone va­

rit tämligen ofta förekommande, utmärkas därav att utpressaren hotar

att publicera eller ombesörja publicering i tryck av uppgifter örn en

person, vilkas offentliggörande skulle vara menligt för hans goda namn

och sociala anseende eller för hans yrkesverksamhet. Uppenbarligen

kunna dessa uppgifter avse brottslig gärning eller annan handling av

den art, som hänförts till den i det föregående omnämnda andra grup­

pen. De kunna emellertid även avse andra handlingar som personen i

fråga eller någon honom närstående begått eller ock något faktiskt för­

hållande som berör honom eller en närstående person. Såsom exempel

må nämnas uppgifter därom att en person uppfört sig olämpligt i sin

tjänsteutövning, gjort sig skyldig till alkoholmissbruk, fört ett utsvä­

vande nöjesliv, handlat mindre korrekt i en affärsangelägenhet eller be­

finner sig i en kritisk ekonomisk situation. Dylika utpressningsfall

bruka icke föranleda någon anmälan till polisen. I allmänhet uppgår

väl priset för utpressarens tystnad icke till större belopp än att den ho­

tade föredrager att betala.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Möjligheten att bestraffa utpressning enligt gällande svensk rätt.

Sambandet mellan rån och utpressning har i det föregående antytts.

För rån straffas enligt 21 kap. 1 § strafflagen den som medelst våld

å person eller användande av hot som innebär trängande fara av annan

tager gods eller penningar. Enligt 5 § i samma kapitel straffas jäm­

väl den för rån som överfaller annan med våld eller sådant hot som i

1 § sägs samt därigenom avtvingar honom skuldebrev, kvittobrev eller

annan dylik handling, varigenom hans eller annans egendomsrätt krän-

kes. Straffet utgör enligt båda lagrummen straffarbete från och

med två till och med åtta år; äro omständigheterna synnerligen mild­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att befara att botet skall verkställas. Straffet är böter eller fängelse i

högst sex månader. Även detta stadgande kan endast i mycket begrän­

sad omfattning komma att tillämpas på utpressningsfallen med hänsyn

till att tvånget är begränsat till bot örn brottslig gärning. Örn straff­

skalan gäller detsamma som förut anmärkts beträffande 22 §.

Det må vidare framhållas att brott som avses i 15 kap. 22 § första stycket

få åtalas endast efter angivelse av målsäganden samt att brottet i 23 § icke

får åtalas av annan än målsäganden själv. Härigenom förringas ytter­

ligare dessa lagrums betydelse för beivrandet av utpressningsförfaran-

den, då nämligen, på grund av omständigheter vilka i det föregående

ha berörts, den som blivit utsatt för utpressning i de flesta fall är ytter­

ligt obenägen att angiva eller åtala utpressaren.

Den enda utväg som praktiskt taget står polismyndigheten till buds,

då fall av utpressning kommer till dess kännedom, är att — örn förut­

sättningarna därför föreligga — behandla utpressaren enligt lösdrivar-

lagen, d. v. s. tilldela honom varning eller, örn han tidigare varnats,

ådöma honom tvångsarbete. Lagen den 12 juni 1885 angående lösdriva­

res behandling är tillämplig dels på den som sysslolös stryker omkring

från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständighe­

terna ådagalägga att han söker arbete, dels ock på den som eljest, utan

att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka är­

ligen försörja sig och tillika för ett sådant levnadssätt att våda därav

uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Utpressarna åter­

finnas ej sällan inom någon av dessa kategorier, och där fråga är örn

en utpressare på vilken lösdrivarlagen är tillämplig kan, i brist på

andra medel, ett ingripande enligt denna lag mången gång vara effek­

tivt.

Utländska strafflagar.

En kortfattad översikt av strafflagsbestämmelserna örn utpressning i

några främmande länder torde i detta sammanhang vara av intresse.1

Danmark. Den danska strafflagen av år 1930 uppställer ett utpress-

ningsbrott, för vars fullbordan icke förutsättes något resultat av det

använda tvånget. Fullbordat brott anses nämligen föreligga redan då hot

framställts i utpressningssyfte. Tvånget skall bestå i hot att företaga

viss handling, och med avseende på bland annat arten av denna hand­

ling skiljes mellan två alternativ.

Det ena av dessa omfattar hot örn i oell för sig rättsstridiga handlingar.

Sålunda straffas för utpressning den som för att därigenom skaffa sig

eller annan en oberättigad vinning hotar någon med våld, betydande ska­

da å egendom eller frihetsberövande eller med att framställa en osann

1 En systematiskt uppställd redogörelse lör utpressningsbrottet i utländska strafflagar

har lämnats av Thyrén: Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen III (1920) s. 60 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

11

beskyllning för ett straffbart eller ärerörigt förhållande eller med att

uppenbara ett förhållande som tillhör privatlivet. Örn hotet går ut på

omedelbart användande av våld, hänföres dock brottet under bestämmel­

serna örn rån, vilket även är fallet då våld blivit begånget. Vad angår

brottsbestämningen hot örn 'betydande skada å egendom’ må framhållas

att härunder endast faller sådan skada som sker genom skadegörelse å

sak; hot örn arbetsnedläggelse, blockad eller dylikt hänföres således ej

till utpressning.

Det andra utpressningsalternativet avser hot örn i och för sig rätts-

enliga handlingar. Enligt detta straffas den som hotar någon med att an­

mäla eller uppenbara ett straffbart förhållande eller med att framställa

sanna äreröriga beskyllningar — vilket i dansk rätt ej är rättsstridigt —

för att därigenom skaffa sig eller annan vinning, som icke kan anses

tillbörlig med hänsyn till ('tilborlig begrundet ved’) det förhållande som

givit anledning till hotets framställande.

Gemensamt för båda de sålunda åtskilda arterna av utpressning är att

hotet skall gå ut på att framkalla en handling eller underlåtenhet av för-

mögenhetsskadande natur, vilken dessutom får antagas skola ha karaktä­

ren av en förmögenhetsdisposition. Utpressning torde icke föreligga, örn

med hotet avses t. ex. att förmå någon att förstöra sin egen sak eller

att yppa en affärshemlighet.

Beträffande syftet vid brottet märkes däremot en viss olikhet mellan

de båda alternativen. I det förra skall avsikten vara att förskaffa sig

eller annan oberättigad vinning, d. v. s. en sådan vinning vartill veder­

börande icke har någon rättsgrund. Hot örn misshandel för att fram­

tvinga betalning för en förfallen fordran kan således icke bestraffas så­

som utpressning, detta i motsats till vad som gällde enligt den äldre

danska strafflagen av år 1866. Vid det senare alternativet åter, där ju

hotet i och för sig icke innebär något rättsstridigt, fordras hos gärnings­

mannen ett syfte att vinna något som icke är tillbörligt med hänsyn till

det förhållande som givit anledning till hotet. Vinningen skall med andra

ord icke blott vara oberättigad, den skall dessutom nied hänsyn till om­

ständigheterna i det föreliggande fallet framstå såsom otillbörlig. Är

så ej förhållandet, betraktas gärningen icke såsom utpressning. Vid av­

görande av frågan när en vinning icke är i nu angiven mening tillbörlig

bör enligt motiven hänsyn tagas icke blott till örn det föreligger något na­

turligt samband mellan det förhållande som hotet angår och den avsedda

vinningen, utan ock till örn det föreligger en rimlig kvantitativ relation

mellan dessa båda moment.

Straffet är gemensamt för båda grupperna av utpressningsbrott och

utgör frihetsstraff (fengsell i högst två eller vid upprepad förbrytelse

högst tre år. Vid förmildrande omständigheter kan straffet nedsättas till

det lindrigare frihetsstraffet (haefte) eller till böter eller ock helt bort­

falla; vid försvårande omständigheter kan frihetsstraffet höjas till sex år.

12

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Norge. Norges strafflag av år 1902 uppdelar utpressningsbrottet i två

grader med olika straff efter beskaffenheten av det tvång som kommit

till användning. Brottet är fullbordat först då något framtvungits; för­

sök straffas enligt lagens allmänna försöksbestämmelse.

Den svårare arten föreligger örn någon i avsikt att därigenom skaffa

sig eller annan en oberättigad vinning genom rättsstridigt handlingssätt

eller genom hot därom tvingar någon att företaga en handling, varige­

nom förmögenhetsförlust uppstår för denne eller för den på vars vägnar

han handlar. Det rättsstridiga tvång som här förutsättes får dock icke

ha karaktären av rånstvång, vilket enligt norska lagen är för handen

örn man övar våld mot en person eller sätter honom ur stånd att för­

svara sig eller använder hot som framkallar fruktan för någons liv eller

hälsa. Straffet är för den svårare graden av utpressning frihetsstraff

i högst fem år.

Till den lindrigare graden, där straffet är böter eller frihetsstraff i

högst tre år, hänföras fall då någon rättsstridigt tvingar annan att före­

taga en handling av nyss angivet slag genom att hota med åtal eller

anmälan för något straffbart eller med att framställa en ärekränkande

beskyllning. För att brottet skall hänföras till denna lindrigare grad

måste det man hotar med vara en i sig själv tillåten handling. Örn man

genom sådant hot söker tvinga till sig något som man ej är berättigad

till, är det emellertid icke säkert att 'rättsstridigt tvingande’ föreligger.

Huruvida så är fallet överlämnas till domaren att pröva. Vid denna

prövning lära ungefärligen samma synpunkter böra anläggas som vid

avgörandet huruvida enligt dansk rätt en vinning kan anses otillbörlig

med hänsyn till det förhållande som givit anledning till hotets fram­

ställande.

Såsom resultat av tvånget kräves för utpressningsbrottets fullbordan,

att den tvungne förmåtts företaga en förmögenhetsskadande handling

eller underlåtenhet. Någon begränsning härvidlag stadgas således icke,

men det synes framgå av motiven att skadegörelse ej åsyftas. Andra

handlingar som ej ha karaktär av rättshandlingar torde emellertid i regel

falla utanför rekvisitet, enär de ej uppfylla lagens krav att den oberätti­

gade vinningen omedelbart skall uppstå genom den framtvungna hand­

lingen.

Straffet kan höjas intill det dubbla örn den som dömes för utpress­

ning tidigare undergått frihetsstraff för sådant brott eller för vissa

andra förmögenhetsbrott. Åtal för utpressning av den lindrigare gra­

den får icke ske annat än på målsägandens begäran, med mindre det

kräves av allmänna hänsyn.

Finland. Den finska strafflagen av år 1889 delar, liksom den norska,

utpressningen med avseende på tvångsmomentet i två grader. Fullbor­

dat brott föreligger först i och med att förmögenhetsresultat uppnåtts;

försök straffas enligt allmänna bestämmelser därom.

13

Den svårare graden av tvång är emellertid i motsats till vad som gäl­

ler i norsk rätt bestämd på samma sätt som tvånget vid rån; det skall

innefatta våld å person eller hot som innebär trängande fara för liv

eller hälsa. Föreligger denna svårare art av tvång, hänföres brottet till

rån därest förmögenhetsresultatet utgöres av en sak som gärningsman­

nen själv fråntager besittaren, men till utpressning örn resultatet utgör

antingen en annan förmögenlietsfördel än sak eller en sak som gärnings­

mannen tvingar besittaren att själv7 utlämna. Straffet för utpressning

av denna grad är detsamma som för rån, nämligen tukthus i högst sex år.

Till den lindrigare graden hänföres allt annat hot än sådant som inne­

bär trängande fara för liv eller hälsa, således även hot om en i och för

sig rättsenlig handling. Straffet är tukthus i högst fyra år eller fängelse

i minst två månader.

Vad utpressaren genom hotet framtvingar skall i båda fallen vara en

oberättigad förmögenhetsfördel: 'gods eller penningar, eftergift av gäld,

förskrivning, borgesförbindelse eller annan fördel i egendom, vartill man

ej har laga rätt’. Härigenom torde det framtvungna resultatet vara be­

gränsat till saker och rättshandlingar.

Gärningsmannens syfte skall enligt finska lagen gå ut på att bereda

sig eller annan nytta, vilket med hänsyn till brottets egenskap av för­

mögenhetsbrott måste anses liktydigt med fördel i förmögenhet.

Höjning av straffsatserna inträder vid återfall, därvid utom rån och

utpressning även tjuvnad kommer i betraktande.

Tyskland. Enligt den ännu gällande tyska strafflagen av år 1871 straf­

fas för utpressning den som i avsikt att skaffa sig eller annan en rätts-

stridig förmögenhetsfördel tvingar annan genom våld eller hot till att

något göra, tåla eller underlåta. Försök är straffbart.

Med avseende på tvångets beskaffenhet särskiljas tre grader. Består

detta i våld å person eller hot örn något som innebär överhängande fara

för liv eller hälsa, straffas gärningsmannen såsom rånare. Rån förelig­

ger örn objektet är lös sak som fråntages besittaren. För utpressning ge­

nom hot örn mord, eldsåsättande eller framkallande av översvämning är

__såframt hotet icke skall omedelbart verkställas — ett lägre straff maxi­

mum fastställt. Är ej tvånget av den beskaffenhet som sålunda angivits,

föreligger den tredje och lindrigaste graden av utpressning. Anmärk­

ningsvärt är att hotet vid den sistnämnda graden icke är på något sätt

begränsat. Emellertid har såväl praxis som teori sökt undvika att tolka

bestämmelsen efter orden. Sålunda har man varit benägen att i vissa av

de fall där hotet avsett en i sig själv rättsenlig handling anse att hot i

lagens mening ej föreligger.

Enligt det av tyska riksdagens strafflagsutskott år 1930 framlagda

straff lagsförslaget, vilket beträffande utpressningsbrottet i sak överens­

stämmer med de tidigare regeringsförslagen, straffas den för utpress­

ning som, i avsikt att orättmätigt rikta sig eller annan, tvingar någon

Kungl. May.ts proposition nr 15.

14

Kungl. May.ts proposition nr 15,

med våld eller farligt hot till att göra, tåla eller underlåta något som

är ofördelaktigt för den tvungnes eller annans förmögenhet. 'Farligt

hot’ definieras i förslagets allmänna del såsom hot örn våld, örn brottslig

handling, örn angivelse för brott eller örn uppenbarande av ett faktum

som är ägnat att skada någons rykte. I jämförelse med den gällande

strafflagens ordalag innebär förslaget således härutinnan en begräns­

ning. — Den framtvungna handlingen skall vara förmögenhetsskadan-

de. Så är fallet icke blott då handlingen leder till minskning i någons

tillgångar eller ökning av skulderna, utan även exempelvis då någon

tvingats att avstå från sin arvsrätt. För att brottet skall vara fullbordat

fordras att skadan inträtt; det avsedda riktandet behöver däremot icke

ha realiserats. Försök är straffbart enligt allmän bestämmelse.

Frankrike. Bestämmelserna örn utpressning i Code pénal ha fått sin

nuvarande lydelse genom en lag av år 1863. Brottet är uppdelat i två

grader. Under den svårare graden hänföras fall då någon genom våld

eller medelst hot av visst svårare slag tvingar annan att underteckna

eller utgiva en dispositiv handling. Straffet utgöres av straffarbete.

Under den lindrigare graden föres den som genom hot örn äreröriga av­

slöjanden eller beskyllningar tvingar eller söker tvinga någon att utgiva

penningar eller värdepapper eller ock att underteckna en handling av

nyss angivet slag. För denna form av utpressning, s. k. chantage, är

straffet fängelse i lägst ett och högst fem år, och därjämte skola böter

ådömas.

Det svårare utpressningsbrottet är, såsom framgår av det sagda, full­

bordat först genom undertecknandet eller utgivandet av handlingar, me­

dan däremot för den lindrigare graden icke fordras något resultat av

tvånget. Ett framtvingande av sak genom sådant grovt tvång som i

den svårare graden förutsättes är icke utpressning, men kan hänföras till

rån, nämligen örn våld använts. Vid chantage däremot kan det åsyftade

eller framtvungna resultatet utgöras jämväl av saker. För straffbar­

het lärer fordras, ehuru lagen icke innehåller något därom, att gärnings­

mannen handlat i syfte att bereda sig eller annan rättsstridig förmögen-

hetsfördel.

Italien. Enligt strafflagen av år 1930 straffas för utpressning den som

genom våld eller hot tvingar någon till en handling eller underlåtenhet

och därigenom till annans skada skaffar sig eller annan en rättsstridig

förmögenhetsfördel. Utpressningsbegreppet har följaktligen med avseen­

de å såväl tvångsmedlet som förmögenhetsresultatet fått en ganska vid­

sträckt innebörd. Är objektet lös sak och har gärningsmannen -_ med

användande av våld eller hot — själv tagit den från besittaren, förelig­

ger icke utpressning utan rån.

Straffet utgör för båda dessa brott fängelse i lägst tre och högst tio

år. Därjämte skall bötesstraff ådömas från 5,000 till 20,000 lire. Försök

straffas enligt allmän bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

15

England. De i engelsk rätt behandlade fallen av utpressning, vilka reg­

leras genom Larceny Act av år 1916, utgöras huvudsakligen av sådana där

hot eller våld användes för att framtvinga utgivandet av lös sak av värde

(property or valuable thing). För att fullbordat brott av detta slag skall

föreligga fordras icke att resultatet uppnåtts. Utom sakutpressningens

område kan straff för utpressning inträda allenast då någon i avsikt att

tillskynda annan förmögenhetsskada genom olagligt våld eller genom be­

skyllning eller hot örn beskyllning för svårt brott tvingar någon att ut­

färda eller företaga vissa närmare angivna åtgärder med dokument av

rättslig betydelse. I detta fall föreligger alltså utpressning först då tvånget

lett till resultat.

Tidigare förslag om utpressningens kriminalisering.

Frågan örn utpressningens kriminalisering har i Sverige icke varit

föremål för officiell behandling förrän under senare år i samband med

de av professorn J. C. W. Thyrén verkställda förarbetena till en ny straff­

lag. I det av professor Thyrén år 1920 framlagda utkastet till lag­

förslag rörande förmögenhetsbrotten, första delen (Förberedande utkast

till strafflag, Spec. delen III) upptagas bland annat bestämmelser örn

straff för utpressning. Utpressningsbrottet är behandlat i nära anslut­

ning till rånet. Gränslinjen mellan de båda brotten är bestämd med

hänsyn till beskaffenheten av det tvång som kommit till användning.

För rån straffas enligt 5 § i utkastet den som genom våld å person eller

hot som innebär omedelbar fara för person antingen avtvingar annan

främmande sak för att genom dess tillägnande åt sig eller annan bereda

orättmätig vinning eller ock eljest i sådan avsikt förorsakar skada å för­

mögenhet. Straffet utgör fängelse i minst ett år eller tukthus i högst

tolv år. Utpressningsbrottet, som regleras i 8 §, är uppdelat i två gra­

der med hänsyn till arten av det använda tvånget. Utpressning av den

svårare graden föreligger, ^örn man genom annat hot ^örn brottslig gärning

än det i 5 § nämnda utövar sådant tvång som där omtalas (d. v. s. av­

tvingande av främmande sak eller framtvingande av annan skada å för­

mögenhet i förut angiven avsikt). Den lindrigare graden föreligger örn

utpressningen sker genom hot att, på sätt icke enligt lag är straffbart,

åtala eller angiva någon för brott eller örn någon lämna meddelande som

är förklenligt för hans ära eller medborgerliga anseende eller ägnat att

skada hans näring eller fortkomst. Brottet straffas i förra fallet med

fängelse i minst sex månader eller med tukthus i högst åtta år. I senare

fallet utgör straffet fängelse eller böter, eller örn brottet utövas yrkes­

mässigt, fängelse eller ock tukthus i högst åtta år. Försök skall straffas

enligt bestämmelser, vilka förutsättas fastställda i en ny strafflags all­

männa del i enlighet med därom utarbetat förslag.

16

Med avseende på de fall, då det använda tvånget utgöres av hot om

gärning som icke i och för sig är brottslig, har som synes lagutkastet

begränsat brottsrekvisitet till hot örn åtal eller angivelse för brott samt

hot örn lämnande av vissa meddelanden, de s. k. chantagefallen, beträf­

fande vilka, såsom ock i motiveringen framliålles, det praktiska behovet

av kriminalisering huvudsakligen framträtt. 'Kunde än skäl uppsökas’,

anföres det vidare i motiven, 'för att på ena eller andra sättet vidga

straffbarheten utöver den av utkastet föreslagna, så torde det dock vara

tillrådligt att, då det här gäller ett hos oss hittills icke kriminaliserat

område, hellre medtaga för litet än för mycket.’

Vad åter angår förmögenhetsresultatet, har detsamma i det av professor

Thyrén framlagda utkastet givits en synnerligen vid omfattning i fråga

örn såväl utpressning som rån, i det att varje på förut angivna sätt fram-

tvungen handling eller underlåtenhet som medför skada å förmögenhet

uppfyller brottsrekvisiten, sålunda exempelvis även skadegörelse å sak

samt företagande av en rent faktisk handling (yppande av affärshemlig­

het etc.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Inom justitiedepartementet upprättade lagutkast samt däröver

avgivna yttranden.

Inom justitiedepartementet har under innevarande år av tillkallad sak­

kunnig, hovrättsassessorn Maths Heuman, verkställts utredning rörande

frågan örn införande av bestämmelser örn straff för utpressning samt på

grundval av utredningen utarbetats utkast dels till lag örn ändring i

vissa delar av 21 kap. strafflagen och dels till lag örn handläggning inom

stängda dörrar av mål örn utpressning.

Enligt det förstnämnda utkastet har föreslagits att överskriften till

21 kap. strafflagen skall erhålla lydelsen 'Örn rån och utpressning’ samt

att beträffande kapitlets innehall skola vidtagas — förutom ett par mind­

re redaktionella jämkningar — sådana ändringar att nuvarande 10 §

betecknas 11 § och en ny 10 § införes av följande lydelse:

Avtvingar man annan gods eller penningar eller handling, varom i

5 § förmäles, genom annat hot örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller

medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att örn någon läm­

na meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborger­

liga anseende, yrke, näring eller fortkomst, straffes, där ej gärningen

skall såsom stöld anses, för utpressning, med fängelse eller straffarbete

i högst fyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må

tiden för straffarbetet till sex år höjas: äro de synnerligen mildrande;

må till böter dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan

kommit, dömes högst till straffarbete i två år.

I det senare lagutkastet har upptagits stadgande av innehåll att i mål

örn ansvar för gärning, som avses i den föreslagna nya 10 §, rätten må,

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

lämna meddelande om annan persons personliga förhållanden utan att

likväl meddelandet är menligt i något av de avseenden som i lagutkastet

angivits.

Överståthållarämbetet anför sålunda: Den använda formuleringen kan

komma att medföra straffrihet vid vissa ofta förekommande, i hög grad

motbjudande utpressningsfall, exempelvis då en person, som stått i köns-

lig förbindelse med ene kontrahenten i ett förestående äktenskap (eller

som före äktenskapet stått i dylik förbindelse med ene maken i ett nu

bestående äktenskap), i utpressningssyfte hotar vederbörande att för

medkontralienten omtala förhållandet. Ett dylikt hot torde icke vara hän-

förligt till någon av de i förslaget upptagna grupperna; vad särskilt

gäller den tredje av dessa grupper kan ett förhållande av antydd art —

särskilt då fråga är örn män, vilket väl i regel är fallet — näppeligen

anses menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, åt­

minstone enligt hittillsvarande tolkning av detta uttrycks innebörd. Att

hot av angiven art emellertid bör, där de subjektiva förutsättningarna

äro fyllda, drabbas av straff synes Överståthållarämbetet uppenbart.

Advokatsamfundet finner det irppenbart att visst hot att yppa privat­

livets hemligheter kan förekomma, som icke — eller åtminstone icke med

säkerhet — faller under den sålunda föreslagna brottsbeskrivningen men

likväl är förtjänt av att bestraffas som utpressning. Från annat område

än privatlivets har samfundet anfört som exempel det fall att en person

i yngre år varit ansluten till viss politisk riktning som han senare från­

gått; sedan saken fallit i glömska kunde ett yppande därav vara ett så­

dant faktum att hot därom kunde användas i utpressningssyfte. Den

mest karakteristiska faktorn i ett utpressningsbrott läge enligt samfun­

dets mening icke i det som tvångsmedel använda hotets närmare beskaf­

fenhet utan däri att gärningsmannen faktiskt genom sitt hot utövat

eller haft anledning att tro sig kunna utöva ett inflytande på den tvung-

ne och därigenom bereda sig vinning. Medlet för detta inflytande kunde

vara av den mångskiftande natur att lagstiftaren vid brottets beskriv­

ning icke nådde sitt syfte genom en mer eller mindre kasuistisk uppräk­

ning utan syntes böra använda ett så allmänt uttryck att under brottet

verkligen inbegrepes åtminstone alla fall ur privatlivets skyddade om­

råde. Att i brottsbeskrivningen upptaga varje meddelande örn någons

enskilda liv skulle emellertid måhända föra för långt. Man syntes na­

turligen böra inskränka sig till att iipptaga meddelanden av sådan natur

att deras lämnande skulle strida mot vad som bör anses vara god sed.

Advokatsamfundet påpekar vidare såsom till karaktären fullt jämför­

ligt med utpressning det fall att den som angivit någon för brott till-

tvingar sig orättmätig förmån mot att han återkallar angivelsen. Sam­

fundet hemställer örn komplettering av lagbestämmelserna så att dylika

förfaranden kunna beivras såsom utpressning.

Kriminalistföreningen ifrågasätter huruvida icke utpressning riktad

mot anhörig till avliden person genom hot att lämna meddelande som är

nedsättande för den avlidnes minne borde straffas lika som utpressning

jämlikt den föreslagna 10 §.

Den i utkastet föreslagna begränsningen av för mogen hetsr e-

sultatet till gods och penningar samt skriftliga handlingar av viss be-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att det uppenbarligen bör lämnas målsäganden en ganska vid marginal

inom vilken det skall stå honom fritt att av den brottslige begära ersätt­

ning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt advokatsamfundet — vilka beträf­

fande sistberörda spörsmål utveckla synpunkter som i stort sett överens­

stämma med kriminalistföreningens — förorda dock, i motsats till denna,

uppställande såsom villkor för straffbarhet då såsom tvångsmedel an­

vänts hot om rättsenliga åtgärder att utpressarens avsikt skall lia varit

att bereda sig eller annan en vinning som icke kan anses tillbörlig el­

ler som uppenbarligen icke kan anses skälig med hänsyn till det för­

hållande som givit anledning till hotets framställande. Gentemot den

uppfattning som kommit till uttryck i kriminalistföreningens yttrande,

att en dylik brottsbeskrivning vore för vag för att kunna verka för

svensk rättsuppfattning tilltalande, yttrar advokatsamfundet att denna

anmärkning enligt samfundets uppfattning icke bör tillmätas avgörande

betydelse. Utpressningsbrottet vore till sin natur sådant och förekomme

i så växlande former att man icke kunde på en gång uppnå den där­

emot riktade lagstiftningens syfte oell vinna trygghet mot att detta över-

skredes, med mindre man åt domstolarna lämnade en tämligen vidsträckt

diskretionär prövningsrätt rörande vad som i de enstaka fallen vore att

anse som tillbörligt eller straffvärt. — Enligt advokatsamfundet borde i

lagstadgandet uttryckligen angivas att straffbarhet skulle föreligga alle­

nast örn förmögenhetsresultatet är rättsstridigt. Detta syntes samfundet

så mycket nödvändigare som det krav på rättsstridighet vilket borde upp­

ställas för straffbarhet icke torde vara detsamma vid alla de olika slag

av hot som kunde ifrågakomma. Samfundet yttrar härom vidare: Till be­

lysning av den antydda skillnaden erinrades örn det ej ovanliga fall att

en person, som genom ett mot honom begånget brott erhållit fordran på

skadestånd men på grund av brottslingens insolvens saknade utsikt att av

honom utfå detta, vände sig till en brottslingens släkting och under hot

att åtala den brottslige förmådde släktingen att å dennes vägnar betala

det skadestånd målsäganden hade att fordra. Ett dylikt förfarande borde

givetvis icke föranleda straff för utpressning. Örn däremot det tänkta

fallet ändrades på sådant sätt, att målsäganden jämte eller i stället för

hotet med åtal använde sig av hot med t. ex. ringare misshandel mot den

brottslige eller släktingen, syntes utpressningsbrott föreligga.

Rörande straffet lia olika meningar framkommit i de över förslaget

avgivna yttrandena.

Överståthållarämbetet anser bötesstraff icke böra ingå i strafflatitu­

den vid försök i andra fall än då omständigheterna äro synnerligen mild­

rande.

Krim inalist föra ningen finner straffmaximum i försöksskalan böra sät­

tas till fyra år vid synnerligen försvårande omständigheter, detta i be­

traktande av att vid ifrågavarande brottstyp mestadels allenast försök

torde bliva föremål för beivran och med hänsyn till den kategori av ut­

pressare som yrkes- eller vanemässigt ägnar sig åt utpressning. Å andra

sidan anser kriminalistföreningen icke erforderligt att straffmaximum

vid fullbordad utpressning bestämmes högre än fyra år ens vid synner­

ligen försvårande omständigheter.

Advokatsamfundet yttrar att det med hänsyn till de många växlande

former vari utpressning kan förekomma synes samfundet att bötesstraff

21

bör ingå i straffskalan för det fullbordade brottet ej blott i fall då om­

ständigheterna äro synnerligen mildrande. Särskilt vore en sådan änd­

ring påkallad örn lagutkastet ändrades i enlighet med samfundets förslag

att såsom straffbar utpressning medtaga fall då någon hotat att i strid

mot god sed röja något förhållande som angår annan persons privatliv,

men även örn så ej skedde, torde enligt samfundets mening på grund av

utpressningsbegreppets beskaffenhet många gränsfall komma att före­

ligga, där domstolen endast med yttersta tvekan finner visst brottsrekvi-

sit vara täckt och där det därför kunde vara önskvärt att låta påföljden

stanna vid bötesstraff även om gärningen i övrigt är sådan att omstän­

digheterna ej kunna sägas vara synnerligen mildrande.

Öv riga yttranden innehålla icke någon anmärkning mot de i utkastet

föreslagna straffbestämmelserna.

Vad som inledningsvis anförts torde ådagalägga det starkt framträdande oeparte-

beliovet av straffbestämmelser mot utpressning för vårt lands vidkom- mentschefen

mande ävensom giva vid handen efter vilka huvudsakliga riktlinjer en

lagstiftning i ämnet bör uppbyggas.

Vid den närmare utformningen av lagbestämmelserna erbjuda sig na­

turligen olika möjligheter, framför allt i fråga örn räckvidden av kri­

minaliseringen och örn straffsatserna. Därjämte uppställer sig frågan

vilken plats i systemet de nya stadgandena böra erhålla. Det bör redan

nu framhållas att besvarandet av de berörda spörsmålen ej kan undgå

att till en viss grad röna inflytande av det förhållandet att den ifråga­

satta lagstiftningen måste få karaktären av en partiell reform på

straffrättens område, avseende att i ett bestående rättssystem infoga ett

för detsamma hittills okänt brottsinstitut. För undvikande av konflikt

med lagbestämmelser på angränsande områden, främst dem som röra till-

greppsbrotten vilka det nu knappast lärer böra komma i fråga att rubba,

torde en viss begränsning bliva erforderlig vid utarbetandet av de nya

bestämmelserna. Dessa måste i viss mån anpassas efter den gäl­

lande rätten. En fullständig och i systematiskt hänseende fullt tillfreds­

ställande reglering av utpressningsbrottet torde sålunda icke kunna ge­

nomföras förrän i samband nied en mera genomgripande strafflagsreform.

Dock synes det vara ställt utom tvivel att även med iakttagande av så­

lunda nödig begränsning regler kunna uppställas vilka i huvudsak till­

godose det omedelbara praktiska behovet av medel för ingripande mot

utpressning i dess svårare och allmännaste former.

Vad angår spörsmålet huruvida de nya stadgandena böra erhålla for­

men av en fristående lag, såsom skett i fråga örn det närbesläktade in­

stitutet ocker, eller ock införas i något av strafflagens kapitel, torde

böra beaktas att utpressning är att anse som ett brott av den art att

straffarbete av relativt betydande tidslängd måste ingå i den normala

straffskalan. Vid sådant förhållande torde övervägande skäl tala för

att brottet inarbetas i något av strafflagskapitlen. Utpressningsbrottet

inrymmer angrepp såväl mot annans frihet som mot annans förmögen-

Kungl. May.ts proposition nr 15.

22

bet. Det är emellertid det senare angreppet som är det dominerande och

som föranlett att utpressningsbrottet i främmande rättssystem genom­

gående behandlats såsom förmögenhetsbrott. I valet mellan de kapitel

i strafflagen vilka behandla dylika brott synes rånkapitlet (21 kap.) i

första hand böra ifrågakomma. Utpressningsbestämmelserna böra i så­

dant fall, såsom ock i det omförmälda utkastet föreslagits, erhålla sin

plats närmast efter 9 § i nämnda kapitel och sammanfattas i en para­

graf med nummer 10. Nuvarande 10 § blir därmed nedflyttad till en

11 §. Kapitlet bör efter denna förändring erhålla rubriken 'Örn rån och

utpressning’.

Frågan i vilken utsträckning straff för utpressning bör stadgas inne­

fattar i huvudsak följande tre spörsmål av beskaffenhet att böra sär­

skilt uppmärksammas, nämligen: 1) huru det tvång skall vara beskaf­

fat som skall kunna giva upphov till ett utpressningsbrott, 2) vilket för-

mögenhetsi^esultat som skall erfordras för straffbarhet, samt 3) vilket

uppsåt som skall förefinnas hos gärningsmannen.

Beträffande tvångsmedlet må först erinras örn de för rån upp­

ställda förutsättningarna, att antingen våld å person eller ock hot som

inneburit trängande fara kommit till användning.

Utanför rånstvångets område faller sålunda såsom en första grupp allt

annat hot örn brottslig gärning än sådant som innebär trängande fara.

Till denna grupp hör alltså hot som går ut på omedelbart användande

av våld men icke innefattar fara för livet eller för svår kroppsskada, så

ock hot örn svårare våld vilket icke framstår såsom omedelbart överhän­

gande. Men även hot örn vilken som helst annan brottslig gärning faller

härunder, t. ex. om frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning, skadegörel­

se m. m. Otillräckligheten av de å dessa fall tillämpliga stadgandena i 15

kap. strafflagen har förut berörts. Den omständigheten att dessa fall re­

dan nu föranleda straff enligt nämnda kapitel såsom innebärande brott mot

annans frihet utgör uppenbarligen intet hinder att, då desamma dessutom

lia karaktären av utpressning, överföra dem till förmögenhetsbrotten och

bestraffa dem efter en särskild strängare måttstock. Detta synes fast­

mera vara erforderligt ur såväl principiell som saklig synpunkt. Där­

emot kunde möjligen ifrågasättas att begränsa utpressningsrekvisitet på

så sätt att man, i likhet med den danska strafflagen, medtager endast

hot örn vissa särskilt angivna brottsliga gärningar av svårare beskaffen­

het. För en dylik inskränkning torde dock icke några starkare skäl

kunna åberopas. Därest hot örn brottslig gärning användes i utpress-

ningssyfte, lärer nämligen detta i stort sett alltid vara av den art att det

bör föranleda straff för utpressning. Ett avskiljande av vissa brottskate-

gorier som i regel icke kunna begagnas i tvångssyfte synes i allt

fall sakna praktisk betydelse. På grund av nu angivna omstän­

digheter torde till utpressning böra hänföx-as alla de fall där gärnings­

mannen såsom medel för framtvingande av förmögenhetsresultatet an­

vänder annat hot örn brottslig gärning än i 21 kap. 1 § är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

23

Till en särskild grupp av tvångsmedel kan, såsom förut anmärkts,

hänföras hot örn visserligen icke brottslig men dock civilt rättsstridig

handling. Då sådant hot kommit till användning för framtvingande av

orättmätig förmögenhetsfördel, är emellertid att beakta att, därest hotet

verkställes, de civila rättsverkningar som äro knutna härtill i de flesta

fall synas bereda den angripne tillräckligt rättsskydd. Därest salunda

exempelvis en hyresgäst hotar att icke betala hyra på förfallodagen örn

icke hyresvärden ombesörjer en reparation som hyresgästen icke skäligen

äger fordra, har värden möjlighet att, örn hotet verkställes, göra gällande

de civilrättsliga anspråk som äro knutna till underlåten hyresbetalning.

Enahanda förhållande gäller vid hot örn arbetsinställelse, blockad, bojkott

eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, därest densamma är att anse

såsom rättsstridig. I detta sammanhang må erinras att jämlikt lagen den

22 juni 1928 örn kollektivavtal stridsåtgärd av nyss angivet slag under

vissa omständigheter icke får av part vidtagas under den tid kollektivav­

talet är gällande samt att vid avtalsbrott skadeståndsskyldighet inträder

enligt de särskilda regler som i nämnda lag givas. Ett införande av straff

för utpressning skulle f. ö. i många hithörande fall kunna leda till att den

straffande myndigheten begagnades som medel för realiserandet av ett

rent civilrättsligt anspråk. Till det sagda kommer att den subjektiva be­

skaffenheten hos gärningsmannen vid användande av hot av detta slag

oftast icke är sådan som kännetecknar den typiske utpressaren. I regel

torde det nämligen förhålla sig så att angriparens krav härlett sig ur eller

haft samband med ett anspråk som för angriparen själv framstått såsom

åtminstone moraliskt befogat. På grund härav saknas merendels hos an­

griparen det motbjudande moment av vinningslystnad och lömskhet som

givit utpressningsbrottet dess diffamerande karaktär. Övervägande skäl

synas därför tala för att hot av ifrågavarande art icke bör medtagas då

det gäller att utforma utpressningsbegreppet.

Såsom tvångsmedel i utpressningssyfte kan slutligen användas hot att

företaga en i sig själv tillåten handling. Sådant hot kan vara av en

mångfald olika slag, men för det praktiska behovet torde vara tillräck­

ligt att till behandling upptaga följande tre typer, nämligen dels hot att

åtala eller angiva någon för begånget brott, dels hot att uppenbara en

hemlighet och dels hot att företaga rättsenliga åtgärder av rent ekono­

misk natur, vilkas genomförande omedelbart framkallar ekonomisk för­

lust för annan (strejk, lockout, blockad, bojkott, såvida nämligen icke dylik

åtgärd är rättsstridig, uppsägning av fordran eller hyresavtal m. m.).

Vad de nu nämnda typerna angår torde den sistnämnda, som om­

fattar hot örn företagande av rättsenliga åtgärder av ekonomisk natur,

icke böra betraktas såsom ett sådant tvångsmedel att dess begagnande

skall kunna medföra straff för utpressning. Visserligen har det inträf

fat fall då hot om företagande av stridsåtgärder av nyss angivna slag

använts för uppnående av orättmätiga förmögenhetsfördelar. I dessa fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

24

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

torde emellertid vad nyss sagts om den subjektiva beskaffenheten lios an­

griparen vid hot örn rättsstridiga ekonomiska stridsåtgärder äga motsva­

rande tillämpning.

Beträffande de återstående båda grupperna — hot örn åtal eller angi­

velse för begånget brott samt hot örn yppande av hemlighet — lärer

någon tvekan icke kunna råda därom att dylikt hot bör straffas såsom

utpressning, då det användes för att ernå en orättmätig förmögenhetsför-

del. Såsom förut framhållits äro dessa slag av hot kännetecknande för de

allmännast förekommande och mest svårartade utpressningsfallen. Spörs­

målet rör sig därför här huvudsakligen örn den närmare bestämningen

av dessa grupper.

Den förra erbjuder härutinnan icke någon svårighet. Den i det remp­

ler ade utkastet upptagna bestämmelsen ’hot att åtala eller angiva någon

för brott’ synes sålunda kunna godtagas för att beteckna nu ifrågavaran­

de fall, nämligen sådana där någon hotar att, på sätt icke enligt lag är

straffbart, angiva eller åtala en annan person för brott. Utgör an­

givelsen eller åtalet varmed gärningsmannen hotar en i och för sig straff­

bar handling, föreligger uppenbarligen hot örn brottslig gärning varom

förut talats. För utpressningens rättsliga bedömande är emellertid nu

nämnda skillnad icke av betydelse, enär såsom av det följande skall

lramgå en gemensam straffskala i överensstämmelse med vad utkastet

innehåller avses skola gälla för samtliga fall av utpressning oberoende

av hotets art.

Även där hotet gar ut pa att i annan form än genom åtal eller angivelse

lämna meddelande örn någon för en person i ett eller annat avseende men­

lig omständighet kan naturligtvis ett verkställande av hotet ofta inne­

fatta straffbar ärekränkning och hotet därmed falla under begreppet

hot örn brottslig gärning. I många fall kan emellertid straff för äre­

kränkning icke inträda. Så är exempelvis fallet örn meddelandet går ut

på att någon begått brott och beskyllningens sanning kan bevisas. Äre­

kränkning behöver heller icke föreligga örn meddelandet rör något som en­

dast är ägnat att skada en persons ekonomiska intresse, t. ex. att veder-

börandes ekonomiska ställning är undergrävd. På grund härav måste

det anses vara av praktisk betydelse att även fall där hotet går ut på att

lämna ett meddelande som icke i sig självt innebär ärekränkning — där

hot örn brottslig gärning alltså icke föreligger — inbegripas under ut­

pressning. Därest såsom i utkastet skett hotet angives såsom 'hot att

örn någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn och

medborgerliga anseende, yrke, uäring eller fortkomst’, torde därmed ho­

tet erhålla en bestämning varigenom i stort sett hithörande fall av

Praktisk betydelse komma att bliva straffbara såsom utpressning. Det

Ilar av Överståthållarämbetet anmärkts att bestämmelsen kunde giva an­

ledning till misstolkning på grund av de motsvarande ordalagen i 16

kap. 8 § strafflagen. Att för tillämpningen av det föreslagna stadgan-

25

det, i motsats till nyssnämnda stadgande i 16 kap., icke erfordras att med­

delandet avser 'gärning eller last’ framgår emellertid omedelbart vid jäm­

förelse mellan stadgandena. Det är således tillräckligt att meddelandet rör-

ett faktum som är menligt i något av de hänseenden som angivits. Beträf­

fande frågan när så skall anses vara fallet torde ledning kunna hämtas

från rådande, såvitt känt är enhetliga praxis vid tillämpningen av 16 kap.

8 §. Det kan ur denna synpunkt vara en viss fördel att avfattningen an­

sluter sig till nämnda lagrum.

Det återstår härefter att överväga huruvida till straffbar utpressning

skall hänföras det fall då det använda tvångsmedlet utgöres av hot att

lämna meddelande som visserligen icke i och för sig innebär något men­

ligt för vederbörandes ära etc. men dock rör någon omständighet som han

kan ha intresse av att dölja. Främst komma härvid i betraktande

vissa förhållanden som tillhöra privatlivet. Överståthållarämbetet och

Sveriges advokatsamfund ha såsom icke ovanliga exempel härpå åbe­

ropat sådana fall då en person, som haft könsförbindelse med den ene

kontrahenten i ett förestående äktenskap, i utpressningssyfte hotar att

omtala förhållandet för medkontrahenten, eller då någon hotar en gift

person att för andra maken yppa en förbindelse som ägt rum före äk­

tenskapet. Det har framhållits att dylika utpressningsförfaranden

stundom icke skulle kunna drabbas av påföljd därest tvångsmedlet be­

stämdes på sätt som i det föregående angivits. Även örn någon skillnad

mellan dylika fall och de förut behandlade vanligen icke föreligger så­

vitt angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, kan det dock

ur andra synpunkter anföras vissa betänkligheter mot den ifrågasatta

utvidgningen. Ett hot att meddela något förhållande som icke allmänt

eller ens inom vederbörandes egen samhällskrets anses vara för honom

förklenligt och som ej heller kan skada hans yrkesverksamhet, synes så­

lunda mera sällan vara ägnat att förmå den för hotet utsatte till nämn­

värda ekonomiska uppoffringar. Utpressaren torde i flertalet fall icke

vinna sitt syfte av den anledning att vederbörande icke fäster något av­

seende vid hotet. Något allmännare samhällsintresse lärer icke kräva

att dylika fall beläggas med utpressningstraff. För att såvitt möjligt

förbehålla beteckningen utpressning för förfaranden av mera allvar­

lig natur synes det därför befogat att utesluta fall av hithörande slag.

Ett ytterligare skäl härtill är svårigheten att giva dessa fall en bestäm­

ning vilken icke föranleder ovisshet och ojämnhet i rättstillämpningen.

Erinras må ock att själva lämnandet av meddelanden som röra privat­

livet icke enligt svensk rätt, i motsats till vad som gäller i vissa främ­

mande länder, är straffbart såvida icke ärekränkning föreligger.

Med den bestämning som utpressningshotet enligt det föregående skulle

erhålla hänföres under stadgandet icke det fall att utpressning riktas

mot anhörig till en avliden person genom hot att lämna meddelande som,

därest den avlidne levat, skulle ha varit förklenligt för hans medborger-

Kungl. May.ts proposition nr 15.

liga allseende eller sorn eljest är nedsättande för den avlidnes minne,

förutsatt naturligtvis att meddelandet icke kan anses menligt för den

anhöriges eget anseende. Kriminalistföreningen har ifrågasatt huruvida

icke ett dylikt förfarande horde medföra straffpåföljd i likhet med annan

utpressning. Beträffande sådana förfaranden, vilka väl i praktiken icke

äro särdeles vanliga, torde kunna anläggas enahanda synpunkter som på

de senast berörda fallen, därvid även hör beaktas att svensk rätt saknar

bestämmelser örn straff för kränkning av död mans ära.

De av advokatsamfundet anmärkta fallen där en person tilltvingar sig

en orättmätig förmån mot det att han återkallar en redan gjord angi­

velse synas icke vara av den praktiska betydelse att de påkalla straff­

rättslig reglering, i varje fall icke vid en partiell reform av nu ifråga­

satt slag. Uppenbarligen föreligga dessutom svårigheter att konstruera

dessa fall såsom arter av utpressning, då ju de ekonomiska prestanda här

framstå mera såsom gottgörelse för en erbjuden oförtjänt förmån än så­

som eftergift för ett psykiskt tvång.

Beträffande förmögenketsresultatet, d. v. s. effekten av det

tvång som förutsättes för utpressning, må följande framhållas.

Bestämmelsen örn rån i 21 kap. 1 § strafflagen ansluter sig såvitt an­

går föremålet för brottet helt till tjuvnadsbestämmelserna i 20 kap.

Objektet för rån är således 'gods eller penningar’ eller m. a. o. sak av

penningvärde. Bestämmelsen i 21 kap. 5 § innehåller en utvidgning av

rånsobjektet såtillvida att lagrummet därunder inbegriper även 'skulde­

brev, kvittobrev eller annan dylik handling’. Under de nämnda lagrum­

men kan följaktligen icke hänföras gärning, varigenom någon tvingas

att underlåta en handling vars företagande varit rättsligen erforderlig

för bevarande av en förmögenhetsrätt eller varigenom någon förmås att

företaga en muntlig rättshandling. Ej heller kunna dit hänföras fram­

tvingande av skadegörelse eller handling av rent faktisk natur.

Det remitterade utkastet har i förevarande avseende intagit den stånd­

punkt som redan på grund av stadgandets placering i omedelbar anslut­

ning till rånparagraferna ligger närmast till hands, nämligen att be­

gränsa brottsobjektet till gods och penningar samt handling som i 5 §

omförmäles. Det torde ock med fog kunna göras gällande att en dylik

bestämning i det stora hela motsvarar den föreslagna lagstiftningens

syfte att giva myndigheterna medel till straffrättsligt ingripande mot

de i praktiken vanliga formerna av utpressning. Att såsom advokat­

samfundet i sitt yttrande uttalat den sagda begränsningen av förmögen-

hetsresultatet till sak eller skriftlig handling skulle lämna en utpressare

alltför stora möjligheter att undgå straff för utpressning därigenom att

han i stället kunde inrikta sig på förmögenhetsförmåner av annat slag

torde svårligen behöva befaras. Omständigheterna lära nämligen endast

mycket sällan kunna vara sådana att utpressaren skulle ha möjlighet till

eller gagn av att tilltvinga sig något som ej omfattas av det i utkastet

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

27

angivna brottsobjektet. En utsträckning av stadgandets tillämpligliets-

område beträffande förmögenhetsresultatet måste sålunda anses Ania a\

underordnad praktisk vikt. Och örn än principiella skäl för en viss

utvidgning kunna anföras, synas dessa i lika mån äga tillämpning på

rånparagraferna, vilka dock nu lära böra lämnas orubbade. Det synes

således vara befogat att stanna vid den lösning av frågan som utkastet

innehåller. Härigenom kommer dessutom det föreslagna lagrummet att

på ett naturligt sätt sammansmälta med kapitlets övriga delar.

I utpressningens egenskap av förmögenhetsbrott ligger att dess ekono­

miska verkningar skola vara orättmätiga. Utpressning i straff].ättslig

mening föreligger därför icke, örn man genom hot tilltvinga]’ sig betal­

ning för förfallen fordran, kvitto å betalning som eriagts, skälig ersätt­

ning för skada som tillskyndats genom brott o. s. v. Såsom orättmätigt

torde resultatet kunna betecknas, när något rättsfaktum icke finnes ur vil­

ket det kan härledas såsom en befogad rättslig verkan. Något orättmätigt

förmögenhetsresultat föreligger exempelvis icke, örn en person som genom

brott eller eljest tillfogats skada tilltvinga]' sig skadestånd, eventuellt också

ersättning för anlitande av juridiskt biträde, såvida icke beloppet är oskä­

ligt och målsägande]] inser detta. Med hänsyn till svårigheten för måls-

äganden att bedöma vilket skadeståndsbelopp en domstol i händelse

av rättegång skulle komma att tilldöma honom, lärer sålunda straff

för utpressning eller försök därtill endast komma att inträda i sådana

fall då det som målsäganden erhåller respektive begär är att anse såsom

uppenbart oskäligt. Att såsom kriminalistföreningen och advokatsamfun­

det föreslagit i lagtexten införa en bestämmelse av innebörd att förmögen-

hetsresultatet i dessa fall skall stå i uppenbart missförhållande till vad

som skäligen kunnat fordras synes icke vara av behovet påkallat för att

skydda målsägandens legitima intresse.

Emellertid har i det av advokatsamfundet över utkastet avgivna ytt­

randet ifrågasatts en ytterligare begränsning i fråga örn förmögenhets-

resultatets bestämmande av innebörd att vid hot örn handlingar som i

och för sig äro tillåtna, i enlighet med vad som gäller enligt dansk rätt,

straff för utpressning endast skulle inträda då förmögenhetsresultatet voro

att anse icke blott såsom orättmätigt utan jämväl, med hänsyn till om­

ständigheterna i det särskilda fallet, såsom otillbörligt. Advokatsamfun­

det synes härvid lia haft i sikte — förutom de nyss nämnda fallen där

målsägande i sitt krav överskrider gränsen för det objektivt skäliga

utan att hans krav dock kan betecknas såsom uppenbart oskäligt —

sådana fall där någon verklig rättsgrund visserligen icke föreligger för

det framställda anspråket men där likväl särskilda skäl kunna åberopas

för sträf frihet. Såsom exempel har anförts att en person, som genom ett

mot honom begånget brott erhållit fordran på skadestånd men på grund

av brottslingens insolvens saknade utsikt att av honom utfå detta, i stäl­

let vände sig till en brottslingens släkting och under hot att åtala den

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

brottslige förmådde släktingen att betala beloppet. För att icke även

dylika fall skulle kunna komma att bänföras till straffbar utpressning

har advokatsamfundet förordat, att man efter mönster från danska straff­

lagen skulle upptaga ett stadgande av innehåll att vid hot örn åtal eller

angivelse för verkligen begånget brott, eventuellt även vid hot örn läm­

nande av vissa andra sanna meddelanden, straff skulle inträda allenast

örn man använt hotet för att skaffa sig eller annan en vinning som up­

penbarligen icke kunde anses skälig med hänsyn till det förhållande som

givit anledning till hotets framställande. I samma riktning har länssty­

relsen i Malmöhus län uttalat sig. Kriminalistföreningen har däremot

funnit en dylik vag formulering vara för svensk rättsuppfattning mindre

tilltalande. — Det synes otvivelaktigt att en brottsbeskrivning sådan som

den anförda, vilken helt anknyter straffbarheten till en moralisk värde­

ring av det särskilda fallet, skulle vid brott av förevarande slag te sig

främmande för vår uppfattning. Och det kan ifrågasättas huruvida ur

praktisk synpunkt något stöde att vinna med en dylik formulering; även

utan densamma lärer domaren erhålla nödigt utrymme för prövning hu­

ruvida omständigheterna i det föreliggande fallet böra leda till straff­

frihet. Det torde alltså få anses befogat att för straffbarhet uppställa som

generellt villkor allenast att det framtvungna förmögenhetsresultatet skall

vara orättmätigt.

Kriminalistföreningen har i sitt utlåtande framhållit att förmögenhets-

resultatets orättmätigliet borde uttryckligen angivas i lagtexten. För egen

del har jag ställt mig tveksam till denna fråga men dock stannat för att

det bäst överensstämmer med kapitlets redigering i övrigt att icke i be­

skrivningen av brottsrekvisitet intaga förmögenhetsresultatets orättmätig­

het. På sätt tidigare uttalats lärer nämligen denna förutsättning ligga

innesluten i själva utpressningsbegreppet, I den mån utpressningsobjek-

tet utgöres av skriftlig handling som omförmäles i 21 kap. 5 §, har ge­

nom hänvisning i 10 § till nämnda paragraf — vari förutsättes att genom

handlingen den rånades eller annans egendomsrätt skulle kränkas — kra­

vet på förmögenhetsresultatets orättmätighet även vid utpressning re­

dan kommit till uttryck. Skulle detta krav uttryckligen angivas i lag­

texten även för det fall att utpressningsobjektet utgöres av gods eller

penningar, synes konsekvensen fordra att det även införes i kapitlets 1 §,

en omredigering utan saklig innebörd som i detta sammanhang icke synes

lämplig.

För att rån eller tjuvnad skall föreligga förutsättes i svensk rätt icke

blott en kränkning av annans förmögenhetsrätt; brottshandlingen skall

därjämte för den brottslige eller annan medföra en förmögenhetsfördel

på den angripnes bekostnad. Båda dessa moment skola ingå i gär-

nin g sm anne ns uppsåt vid brottets begående. För utpressning böra

samma krav uppställas. Det är således icke nog att gärningsmannen

åsyftar att tillfoga en annan person förmögenhetsförlust; även en däremot

29

svarande ekonomisk fördel för honom själv eller annan mäste vara av­

sedd. Den senare av dessa subjektiva förutsättningar hos brottslingen Ilai

i det av professor Thyrén utarbetade utkastet angivits — lika för stöld,

rån, utpressning och andra förmögenhetsbrott — såsom 'avsikt att

åt sig eller annan berecia orättmätig vinning’. På liknande sätt har upp­

såtet bestämts i ett flertal främmande lagar. Då det vid provning av

frågan, huruvida vissa gränsfall äro att betrakta som utpressning eliel

icke, såsom av det redan sagda framgår ofta just kommer an på örn

uppsåtet varit av nu angivna art eller ej, skulle det obestridligen inne­

burit ett förtydligande av lagtexten, örn nämnda subjektiva rekvisit där

uttryckligen angivits. Emellertid möta häremot samma betänkliglietei

med hänsyn till kapitlets redigering i övrigt som nyss åberopats mot att

i lagtexten uttryckligen upptaga förmögenhetsresultatets orättmätighet.

Motsvarande subjektiva rekvisit finnes nämligen icke upptaget vale sig i

1 eller 5 §. Det lärer därför ur redaktionell synpunkt vara riktigast att

icke heller upptaga detsamma i 10 §.

I de fall då utpressning lett till åsyftat resultat är av skäl som förut be­

rörts den mot vilken utpressningen riktats ofta nog föga benägen att söka

få till stånd något ingripande mot utpressaren. Härutinnan torde knap­

past kunna förväntas någon egentlig ändring genom utpressningens kri­

minalisering. Detta förhållande, som helt naturligt i många fall även

står klart för utpressaren, förminskar uppenbarligen i ej ringa mån straff­

bestämmelsernas betydelse såsom medel att förhindra utpressningsbrott.

Det är därför av största vikt att straff stadgas för försök till sådant

brott. Vetskapen om att straff kan komma att inträda redan på grund av

framställande av hot i utpressningssyfte torde nämligen vara i hög grad

ägnad att från utpressning avhålla den som eljest kunde vara sinnad där­

till. — Överståthållarämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida icke

försök till utpressning borde konstrueras såsom ett självständigt full­

bordat brott, såsom i dansk rätt är fallet. Denna fråga, som närmast lä­

rer vara av lagteknisk art, torde kunna besvaras med hänvisning till vår

gällande strafflags struktur, med vilken bäst synes överensstämma att

betrakta brottet som fullbordat först då hotet lett till åsyftat förmögen-

hetsresultat.

I fråga örn straffet för fullbordad utpressning har i lagutkastet

föreslagits ett minimum av en månads fängelse samt ett maximum av fyra

års straffarbete, dock att vid synnerligen mildrande omständigheter

bötesstraff skulle kunna ifrågakomma samt vid synnerligen försvårande

omständigheter tiden för straffarbetet skulle kunna höjas till sex år. Vad

sålunda föreslagits har icke föranlett erinringar i vidare mån än att advo­

katsamfundet ansett att bötesstraff borde ingå i den normala straffskalan

samt att kriminalistföreningen funnit det icke vara erforderligt att

maximum bestämdes högre än fyra år ens vid synnerligen försvårande

omständigheter. Båda anmärkningarna åsyfta sålunda, ehuru i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

avseenden, en mildring av straffskalan. Beträffande minimum synes

dock utpressningsbrottets allmänna karaktär tala emot införandet av

bötesstraff i den för normala fall avsedda latituden. Advokatsamfun­

dets yrkande i denna del har i viss mån anknutits till samfundets för­

slag att till det straffbara området hänföra utpressning som skett me­

delst hot att röja förhållanden som angå privatlivet. Såsom förut ut­

vecklats har emellertid en dylik utvidgning ansetts icke böra ske. Vad

sedan angår maximistraffet må särskilt framhållas det av erfarenheten

bestyrkta förhållandet att de ekonomiska konsekvenserna liksom även

det psykiska lidandet ofta äro för utpressarnas offer synnerligen allvar­

liga. Likaså kan tvångsmomentet i och för sig vara av betydande svår-

hetsgrad. Den normala strafflatituden synes följaktligen böra utsträc­

kas till straffarbete intill fyra år. Men för särskilt svåra fall, vilka enligt

vad inledningsvis omnämnts icke äro alldeles sällsynta, torde möjlighet

böra hållas öppen att ytterligare höja straffet. Detta torde även få anses

påkallat med hänsyn till eventuella fall av iteration samt till den kate­

gori som utövar utpressning yrkes- eller vanemässigt. Det synes därför

befogat att såsom maximum vid synnerligen försvårande omständigheter

fastställa straffarbete i sex år.

Försöksstraffet skulle enligt utkastet utgöra lägst böter och högst

straffarbete i två år. Överståthållarämbetet har uttalat sig för en

skärpning såtillvida att böter skulle förbehållas fall då omständigheter­

na äro synnerligen mildrande. Kriminalistföreningen har å sin sida

föreslagit fastställande av maximistraff vid synnerligen försvårande

omständigheter till fyra års straffarbete, men har i övrigt godtagit ut­

kastets ståndpunkt i fråga örn försöksstraffet. Övervägande skäl synas

tala för den av kriminalistföreningen anförda meningen. En ändring i

utkastet i denna del bör därför vidtagas.

Till följd av det i utpressningsbrottet ingående tvångsmomentet måste

understundom konkurrens komma att föreligga med 22 eller 23 § i 15

kap. strafflagen. Tillämpning av nämnda lagrum är dock i sådana fall

utesluten. Enligt lydelsen av 22 § kan densamma nämligen tilläm­

pas allenast da där avsedd gärning icke är särskilt belagd med svårare

straff; och straffskalan föreslås i den ifrågasatta utpressningsbestäm-

melsen, såsom framgår av det föregående, skola bliva avsevärt strän­

gare än i 15 kap. 22 §. Av 23 § framgår likaledes att densamma icke

kan komma att tillämpas på utpressningsfall där hot örn företagande av

brottslig gärning använts som tvångsmedel.

Ett förfarande som skulle komma att hänföras till straffbar utpress­

ning, därest bestämmelsen härom erhåller det innehåll som förut angi­

vits, skulle i vissa fall samtidigt kunna vara att anse som sådan kvali­

ficerad stöld som omförmäles i 20 kap. 4 § 6 mom. strafflagen. Detta är fal­

let örn gärningsmannen under användande av 'ringare skräckmedel eller

hot än att gärningen till rån hänföras kan’ tvingar någon att utlämna

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

32

angivna slag rörande mål om utpressning synas böra erhålla sin plats i en

särskild lag av enahanda innehåll som förut omförmälda, inom departe­

mentet upprättade utkast i ämnet.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till dels lag om ändring i vissa

delar av 21 kap. strafflagen dels ock lag örn handläggning inom stängda

dörrar av mål örn utpressning av den lydelse bilaga1 till detta protokoll

utvisar samt hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 Det senare lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade

lagförslag, har här uteslutits.

34

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mayts lagråd den 22 decem­

ber 1933.

Närvarande:

justitieråden A^lexanderson,

E^klund,

regeringsrådet A^schan,

justitierådet G^refberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiede-

partementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8

december 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen; samt

2) lag om handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Maths Heuman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

10

$.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Eklund instämde:

Av uttalande i remissprotokollet framgår att paragrafen är avsedd att

tolkas sålunda, att avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning

erfordras för att förfarande skall vara straffbart såsom utpressning eller

försök därtill. Saknas åter sådan avsikt, blir förfarandet efter omständig­

heterna — särskilt det använda tvångsmedlets beskaffenhet — antingen

straffbart endast enligt stadganden i 15 kap. strafflagen eller ock helt

straffritt. Anledningen till att lagtexten likväl icke giver uttryck för

nämnda förutsättning har närmast varit av lagteknisk natur. Man har

ansett att då i lagens beskrivning å rån samma förutsättning ej är uttalad,

utan underförstådd, konsekvensen borde bliva att sammalunda förfares

i fråga örn utpressningsbrottet.

Detta skäl synes mig dock ej böra tillmätas avgörande betydelse. Att i

rånarens uppsåt ingår beredande av orättmätig vinning står ju alltför

fast i rättsuppfattningen för att denna skulle kunna rubbas och missledas

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 december 1933.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

S^{andler ,} statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E^ngberg, E^kman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrå­

dets den 22 december 1933 avgivna utlåtande över de den 8 december

1933 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar

av 21 kap. strafflagen och lag om handläggning inom stängda dörrar av

mål örn utpressning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Två av lagrådets ledamöter hava förordat sådan avfattning av den

ifrågasatta nya 10 §, att redan av ordalagen otvetydigt skulle framgå

att för dess tillämplighet erfordras såväl att gärningsmannen handlat

i uppsåt att bereda sig eller annan orättmätig vinning som ock att vid

fullbordad utpressning orättmätighet skall föreligga även i det objek­

tiva resultatet av utpressningsförfarandet. Då lagförslaget remittera­

des till lagrådet gav jag i mitt yttrande till remissprotokollet uttryck

åt en viss tveksamhet huruvida en dylik redigering vore tillrådlig med

hänsyn till den bristande överensstämmelse i redaktionellt avseende

som därigenom skulle uppstå mellan de olika lagrummen i 21 kapitlet,

men framhöll samtidigt betydelsen av ett förtydligande av lagtexten f

den antydda riktningen. Då nu två lagrådsledamöter funnit nämnda

betänkligheter icke böra tillmätas avgörande vikt, anser jag mig böra

ansluta mig till den av dessa ledamöter uttalade meningen i fråga om

paragrafens avfattning. Den av dem föreslagna ändringen i paragra­

fens inledningsord har fördenskull vidtagits.

Vad lagrådet hemställt i fråga örn ändrad redaktion av 11 § och av

förslagets ingress har jag ansett böra vinna beaktande och har i enlig­

het därmed vidtagit ändringar i dessa delar av förslaget.»

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom

proposition jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

ifrågavarande båda lagförslag, det ena jämkat i enlighet med vad nu

anförts.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till nästkommande års riksdag skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

37

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 193A.

1 sami. Nr 15.

4