Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

• Sida 2
•  Original

.."-""* Justitiedepartementel "' .(1 ] gå?—”ÖV '"". '

%

OFFENTLIGHET OCH SEKRETESS

OFFENTLIGHETSKOMMITTENS BETÄNKAN DE

BILAGOR

Stockholm 1966

• Sida 3
•  Original

Q Ul.. G. ”H

GDG—'I

14. 15.

13. 17.

18. 16.

20.

21. . Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte. 9 28. 24.

. Förenklad statsbidragsgivning till hälso-

. Handelns arbetskrafts-

OFFENTLICA UTREDNINCAR 1966

Kronologisk förteckning

. Svensk ekonomi 1986—1970. Esselte. 294 !. Fi. . Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte 92 s. Fi. . Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri. Lund. 586 5, E.. . Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. . Internationellt fredsforskningsinstitut 1 Sverige Norstedt & Söner. 61 8. U. h oc sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri. Lund. 157 s. S. . Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. . Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2 Esselte. 67 s. Fi. . Omsox'ger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S

och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi.

. Tygfowaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. . Renhetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB 273 s. +l kartbilaga. Jo. . Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 5. Esselte. 51 s. Fi. Ny hyreslagstlftning. Norstedt & Söner. 473 s. Ju. Undersösnlng angående hyressplittringen. AB Kopia. 205 &. Ju.

ry chl-ibokföringaförordmng m. m. Esselte. 41 s. .. ?rbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte 4 s. Ju.

Strategi i väst och öst. Esselte. 173 s. Fö. ;Iy folkbokföringsförordning m. m. Esselte. 41 s. Fi. Decentraiisering av naturalisationsarenden m.m Norstedt & Söner. 50 s. Ju. Oljebranschen. Esselte. 71 |. Fi.

1 5. H. Markfrågan I. Norstedt & söner. 880 s. Ju. Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. 231 B. Ju. . Sällskapsresor. Baggström. 229 s. H. . Bostadsarrende m. m. Esselte. 247 s. Jo. 27.

:a. 3 . Atomansvarighet III. Norstedt & Söner. 991 s. Ju 0.

Skeppsholmens framtida användning. Kihlström 114 s. +l utviksblad. Fö. Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. 3.

Den framtida jordbrukspolitiken. Håkan Ohls- sons boktryckeri, Lund. 361 s. Jo.

31. az. . Friluftslivet i Sverige. Del III. Anläggningar för 34. 35.

. Vägfraktavtalet I. Norstedt & Söner. 197 s. Ju. 37.

41.

42. . Vård utom skola av ungdomsvårdsskoieelever.

&&

Igen framtida jordhrukspolitiken. B. Esselte. ll 3. Jo Kommunerna och ungdomen. Esselte. 214 5. S.

det rörliga friluftslivet m. m. Svenska Repro- duktions AB. 248 5. K. Luftfartsverkets ekonomi och organisation. Esselte 134 1. K. Militarsjukvården. Esselte. 190 s. Fö.

De statliga undervisningssjukhusens organisa- tion. Esselte. 132 s. S.

39. Utsökningsrätt V. Esselte. 01 s. Ju.

40.

Lagstiftning om elektriska anläggningar. Esselte. 153 5. H. Arbetspsykologisk verksamhet. Baggström. 116 s. E. Fordonskombinationer. Esselte. 246 s. K. Utkommer senare. Konsumtionskrediter [ Sverige. Esselte. 274 s. Fi.

Kihlström. 85 E S. . Enstadspolitiskt kreditstöd. Esselte. 474 s. I. 45.

46. 47.

Aktiv åldringsvård och handikappvård. Esselte. 42 s, S. Jaktstadgan m. 111. Svenska Beproduktions AB. 248 5. Jo. ;Jngdomens förenings— och fritidsiiv. Esselte. 02 5. E. . Prissamverkan och konkurrens. Esselte. 278 5. H. . Lantbruksnämndernas nya organisation m. m.

Svenska Reproduktions AB. 405 s. +1 utviks— blad. Jo. . Smitiskyddslagstiftning. Kihlström. 210 !. S. . Framtidsperspektiv för svensk industri 1985—

1980 Bilaga (. Esselte. 184 s. Fi. . Skoglig forskning. Svenska Reproduktions AB. 132 5. Jo. . Värdesåkring av trafiklivriintor. Esselte. 138 s. Fl . Yrkesskadeförsiikring. Esselte. 848 s. 8. . skolgång borta och hemma. Kihlström. 890 s. 11. . Svensk säkerhetspolitik. Esselte. 159 s. Fö. . Centralt statligt personalutbildnlngsorgan.Kihl- ström. 112 s C . Miiitärtandvården. Esselte. 115 s. ro. . Remissyttranden över 1965 års långtidsutred- nings huvudrapport. Esselte. 255 s. Fi . Offentlighet och sekretess. Berlingska. boktryckeriet, Lund. 251 s. Ju. . Offentlighet och sekretess. Bilagor. Berlingske boktryckeriet, Lund. 287 s. Ju.

• Sida 1
•  Original

|

Justitiedepartementet

OFFENTLIGHET OCH SEKRETESS

OFFENTLIGHETSKOMMÅTTENS BETÄNKANDE

BILAGOR

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET LUND 1966

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Bilaga 1 Diskussionspromemoria om offentlighet och sekretess, upprättad av offentlig- hetskommittén i januari 1964 såsom ett led i kommitténs utredningsarbete . . . . 5

Bilaga 2 Överläggningar på grundval av diskussionspromemorian om offentlighet och sekretess ............................................................ 91

Bilaga 3 Sammanställning av skriftliga redogörelser och framställningar till offentlig- hetskommittén med anledning av diskussionspromemorian om offentlighet och sekretess

Bilagazi Utländska författningar och förslag om offentlighet ...................... 267

• Sida 4
•  Original

& . ' " — - j..., 'f ." till!) |",I .._ :=;7. ». |?ilt'i".t-i .- ., i; 4... ,mF'. .;.| |!..»_..;..4;.,r-ntl

.. . , _ '- arv-ur"

"4. '* -' - ' , .*- Ex:-,,;zlill'

..».

lli! ||" 'tti.ltf.'-v..' .” ' 4 ," ' ” I ' ;fFTl'FlF'ÅA "' ,'ln:.ll.;'mil»;fnl'_|lsz

..Z-L *. ».; _umh f-. me' .,; =:3f.nluu;ltl'3|l' ' Holmes.—.

' . n . » m ha;—tll ti

...g; flit" "'i'/,,. till'-!:"! !-»| illriiifll'.»

| | | ,'0 |. | | ' . ' 4" . l . || . _, T i n' .

• Sida 5
•  Original

Diskussionspromemoria

om offentlighet och sekretess

upprättad av Offentlighetskommittén i januari 1964

såsom ett led i kommitténs utredningsarbete

• Sida 6
•  Original

Förkortningar ........................................................ 8 Promemorians syfte .................................................... 9 Allmän motivering .................................................... 10 Enumeration eller generella regler? ...................................... 10 Kan sekretessreglerna flyttas tillbaka till tryckfrihetsförordningen? .......... 11 Bör sekretessreglerna innehålla direktiv om hemlighållande? ................ 12 Regler om tystnadsplikt . . . .; ........................................... 13 Sekretessreglernas innehåll .............................................. 14 Allmänna frågor .................................................... 14 Skall sekretessen vara tidsbegränsad? .................................. 15 Besvärsinstitutet .................................................... 16 Skall dom eller beslut kunna hemlighållas? ............................ 17 De praktiska möjligheterna att upprätthålla sekretess .................... 18 Utlämnande med förbehåll .......................................... 19 Enskilds samtycke .................................................. 20 Sekretess mellan myndigheter ........................................ 21 Utkastet jämfört med gällande rätt ...................................... 22 Specialmotiuering ...................................................... 24 TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN ............................................. 24 2 kap. Om allmänna handlingars offentlighet ............................ 24 1 %. Offentlighetsprincipen .......................................... 24 2 %. Begreppet allmän handling ...................................... 24 3 %. Begreppet myndighet .......................................... 25 4 %. Handbrev m.m. ................................................ 26 5 % Underhandsbistånd åt myndighet ................................ 27 6 5 .............................................................. 28 7 %. Postförsändelser och andra meddelanden .......................... 28 8 &. Försvarssekretessen ............................................ 29 9 %. Utrikessekretessen .............................................. 31 10 & Sekretessen kring chiffer m.m. .................................. 32

• Sida 7
•  Original

11 %. Sekretess för bekämpande av brott m.m. .......................... 33 Sekretess kring inspektioner, skatteutredningar m.m., kunskapsprov och psykologiska prov .............................................. 35 12 %. Det allmännas ekonomiska intressen .............................. 36 13 %. Enskilds personliga förhållanden ................................ 38 14 &. Enskilds ekonomiska förhållanden .............................. 45 15 %. Generella begränsningar av sekretessen ............................ 48 16 %. »Utlämnande» av upptagningar; »parafraser», m.m. ................ 49 17 %. Dispensregler m.m. ............................................ 49 18 %. Prövningen i första instans av sekretessfrågor ...................... 50 19 %. Besvärsrätt för JK, JO och MO samt för den som lider skada genom utlämnande .................................................... 50

20 å. .............................................................. 51 21 å. ............................................................. '. 51 22 %. .............................................................. 51 23 &. »Enkel» hemligstämpling ........................................ 51 7 kap. Om tryckfrihetsbrott ............................................ 51 3 %. Tystnadsplikten och rätten att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift .................................................. 51 6 5. .............................................................. 52 RÄTTEGÅNGSBALKEN ..................................................... 52 5 kap. Om offentlighet och ordning vid domstol .......................... 52 1 %. Förhandlingsoffentligheten ...................................... 52 3 och 4 åå. Tillstånd att närvara vid hemlig förhandling; förbehåll för part m.fl. ...................................................... 53 5 %. Avkunnande av dom ............................................ 54 9 kap. Om straff och vite .............................................. 54 6 %. Påföljd för brott mot publiceringsförbud .......................... 54 23 kap. Om förundersökning ............................................ 54 14 %. Allmän handling som bevis ...................................... 54 21 %. Förbehåll för misstänkt och försvarare ............................ 55 36 kap. Om vittne .................................................... 55 5 och 6 a åå. Inskränkningar i vittnesplikten .......................... 55 38 kap. Om skriftligt bevis ............................................ 56 8 &. Allmän handling som bevis ...................................... 56 BROTTSBALKEN ......................................................... 56 17 kap. Om brott mot allmän verksamhet ................................ 56 13 &. Brott mot förbehåll ............................................ 56 20 kap. Om ämbetsbrott ................................................ 57 3 %. Brott mot tystnadsplikt ........................................ 57 14 %. Åtal för brott mot tystnadsplikt .................................. 58 BARNAVÅRDSLAGEN ..................................................... 58

91 och 92 åå. Brott mot tystnadsplikt; ansvar och åtal .................. 58

• Sida 8
•  Original

Författningsutlcast ...................................................... 60 TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN ............................................ 60 RÄTTEGÅNGSBALKEN .................................................... 73 BROTTSBALKEN ......................................................... 79 BARNAVÅRDSLAGEN ..................................................... 80 Bilaga: Förteckning över sekretesslagens bestämmelser och motsvarande bestäm- melser i utkastet .................................................... 82 Litteratur ............................................................ 88 FÖRKORTNINGAR TF Tryckfrihetsförordningen den 5 april 1949. RB Rättegångsbalken den 18 juli 1942. Seer Lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma all-

männa handlingar.

CSeer Kungl. kungörelsen den 4 januari 1939 med förordnanden på civilför- valtningens område jämlikt Seer. FSeer Kungl. kungörelsen den 16 juni 1950 med förordnanden på försvars- väsendets område jämlikt Seer. CFSeer Kungl. kungörelsen den 9 december 1949 med förordnande på civil- försvarets område jämlikt Seer. KU Konstitutionsutskottet. FT F örvaltningsrättslig tidskrift. NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I. RÅ Regeringsrättens årsbok. SFS Svensk författningssamling. SOU Statens offentliga utredningar. SvJT Svensk juristtidning.

• Sida 9
•  Original

Promemorians syfte

Offentlighetskommitténs uppgift är att verkställa en översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet och därmed sammanhängande frågor (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse I Juz43). Ett huvudproblem vid denna översyn är lagtextens konstruktion. För närvarande anses föreskrifterna på om- rådet svårtillgängliga och komplicerade. Därför strävar kommittén i första hand mot en enklare konstruktion av sekre— tessbestämmelserna. I den mån det är möjligt bör tystnadsplikten samordnas med handlingssekretessen. Ett särskilt problem när det gäller tystnadsplikten är i vad mån den bör gälla även vid meddelande för offentliggörande i tryckt skrift (7 kap. 3 5 andra stycket TF).

I samband med den formella över- synen av sekretesslagstiftningen har kommittén i stora drag gått genom de olika områden där sekretessbehov an- setts föreligga och där det för närva-

rande finns sekretessbestämmelser. Kom- mittén söker härvid åstadkomma bättre systematisering av bestämmelserna. Hit- tills har kommittén inte kunnat bygga på en mera detaljerad kännedom om de förvaltningsområden som beröres. Pro- memorian är således avsedd endast som underlag för fortsatt utredning och för diskussion av de sekretessbehov som anses föreligga.

I avsikt att begränsa promemorians omfång har kommittén endast i ringa utsträckning redogjort för tidigare för- slag och ställningstaganden samt för gäl- lande rätt. I samma syfte har kommit— tén i allmänhet avstått från att redovisa skäl för och emot de ståndpunkter som utkastet ger uttryck för. Promemorian har på detta sätt fått en något provoka- torisk karaktär, något som, enligt vad kommittén hoppas, skall visa sig ägnat att stimulera meningsutbytet.

• Sida 10
•  Original

Allmän motivering

Enumeration eller generella regler?

Sekretesslagstiftningen bygger i huvud- sak på enumerationsprincipen: de fall då handlingar skall hållas hemliga skall noga angivas i särskild lag (2 kap. 1 5 andra stycket TF). Denna konstruktion är ett uttryck för att tillgången till all- männa handlingar betraktas som ett mo- ment i tryckfriheten. Man har strävat efter att ange undantagen från offentlig— hetsprincipen på sådant sätt att dessa inte skall kunna utvidgas godtyckligt ut- över vad statsmakterna har bestämt. Kravet på noggrant angivande av un- dantagen från offentlighetsprincipen är teoretiskt berättigat. Även vissa prak- tiska skäl kan anföras för detta krav. Den valda metoden har emellertid med- fört betydande svårigheter. Seer har sålunda stort omfång och är i systema- tiskt hänseende knappast tillfredsstäl- lande. Trots omfånget förutsätter reg- lerna i Seer ytterligare detaljbestäm- melser. Sådana har också tillkommit, huvudsakligen i form av kungl. kun- görelser. Ehuru den författningsmåssiga regleringen av handlingsoffentligheten är vidlyftig, har det i stor omfattning visat sig nödvändigt att i sista hand lita till ett diskretionärt bedömande av myndig- heterna. Det kan därför knappast göras gällande, att inskränkningarna överlag är noga angivna. Det kan vidare, även i den mån sekretessbestämmelserna är

klara till sin innebörd, sättas i fråga, om kravet på noggrant angivande av undantagen har varit odelat gynnsamt från offentlighetssynpunkt. Önskan att täcka så många sekretessbehov som mö j- har lett till att flera sekretessbestämmel— ser har blivit synnerligen omfattande. Sålunda skall enligt 14 5 Seer domi- nerande grupper av handlingar inom socialförvaltningen i regel hållas hem- liga under den enda förutsättningen att de »angå enskilds personliga förhållan- den». Å andra sidan kan det också göras gällande att, såsom antydes i direktiven för utredningsarbetet, lagstiftningen på vissa punkter inte medger den sekretess som allmänna och enskilda intressen kräver.

De angivna olägenheterna kan beteck- nas som uttryck för ett grundläggande dilemma. Det är icke möjligt att i förväg bedöma, om det kommer att finnas ett kännbart och godtagbart behov att hem- lighålla varje handling av visst generellt angivet slag. I fråga om en handling fö- religger ett sådant behov, i fråga om en annan av samma typ finns det inte. Be- hovet att hålla en viss handling hemlig kan också förflyktigas från dag till an- nan. I själva verket kan en rationell prövning av frågan, om en handling skall utlämnas vid en viss tidpunkt, knappast företagas utan en bedömning av en mängd vid denna tidpunkt föreliggande omständigheter.

• Sida 11
•  Original

En utväg ur svårigheterna, som har diskuterats inom kommittén, är att låta den författningsmässiga regleringen av inskränkningarna i offentligheten i hu- vudsak få formen av en generell be- skrivning av de intressen som skall be- aktas samt en precisering i möjlig mån av den vikt som skall tillerkännas de skilda intressena. Lagtexten skulle ut- formas utan en så nära anknytning till den allmänna verksamhetens organisa- tion eller till skilda slag av ärenden som präglar Seer, och den skulle få avse- värt mindre omfattning än den nuva- rande. Ett försök i denna riktning redo- visas i det vid promemorian fogade för- fattningsutkastet.

Lagstadganden med en så allmän ut- formning ställer stora anspråk på de be- slutande organen och på den procedur de skall tillämpa. Att stadgandena kräver ett ställningstagande från fall till fall kan visa sig olägligt därför att de tjänste- män som skall ta ställning icke är lika väl orienterade i ärendet som de tjänste- män som tidigare har deltagit i dess handläggning. En annan praktisk olä- genhet kan vara, att det blir svårare än för närvarande att registrera de hand- lingar, beträffande vilka sekretess kan komma i fråga, i särskilda serier och att förvara dem i särskilda utrymmen. Kom- mittén har icke tagit ställning till dessa problem utan avser att få deras räck- vidd belyst vid den fortsatta utredningen.

Kan sekretessreglerna flyttas tillbaka till tryckfrihetsförordningen ?

Fram till år 1937 skulle inskränkning- arna i offentlighetsregeln vara angivna direkt i grundlag. Den är 1812 antagna TF kom med tiden att innehålla en lång rad stadganden om sådana inskränk- ningar. Efter 1937 års reform innehåller grundlagen endast en kortfattad beskriv-

ning av de intressen som skall kunna föranleda undantag från offentligheten (nu i 2 kap. 1 % första stycket TF); före- skrifterna för myndigheternas prövning överfördes till Seer och därtill knutna författningar. Denna nya metod att an- ordna sekretessen undgick icke kritik från den synpunkten att den möjlig- gjorde begränsningar av allmänna hand- lingars offentlighet utan grundlagsänd- ring (prop. 1936: 140 s. 24 ff). Kritiken återkom i samband med att 1812 års TF ersattes med den nu gällande av år 1949 (prop. 1948:230 5. 51 f; jämför s. 85). I direktiven för offentlighetskommitténs arbete har också framhållits, att kom- mittén bör överväga, om den nuvarande fördelningen av reglerna mellan grund- lag å ena sidan och lag eller författning av annan natur å andra sidan bör bibe- hållas eller om en annan ordning kan anses lämpligare.

Huvudskälen till den år 1937 införda ordningen att inskränkningarna i offent- ligheten närmare regleras i annan för— fattning än grundlag var dels att dessa inskränkningar är för vidlyftiga för att kunna bibehållas i grundlagen efter den utbyggnad på olika områden, som gjor- des år 1937, och dels att de tid efter annan behöver omarbetas med hänsyn till ändrade förhållanden. Med den nyss beskrivna metoden att utforma inskränk- ningarna skulle emellertid stadgandena bli avsevärt mera kortfattade än de nu— varande. Det kan därför knappast anses att en återflyttning av undantagen till TF skulle belasta denna med alltför vid- lyftiga detaljregler. Mera generella stad- ganden torde icke heller behöva ändras så ofta som regler av den typ Seer för närvarande innehåller; de bör kunna medge en anpassning i praxis till änd- rade förhållanden. Beskrivningen i 2 kap. 1 & första stycket TF bör därför ersättas med ett antal stadganden (enligt författ- ningsutkastet 8—15 55) som innehåller

• Sida 12
•  Original

principerna för prövningen av de skilda intressena.

Bör sekretessreglerna innehålla direktiv om hemlighållande ?

Vad som av konstitutionella skäl måste behandlas i grundlag är möjligheterna att inskränka offentligheten. Det kunde på grund därav vara naturligt. om TF endast angav gränserna för den sekretess som skall godtas och icke dessutom innehöll direktiv till myndigheterna om hemlighållande av handlingar. Sådana direktiv kan nämligen, inom den i TF uppdragna ramen, lämnas genom för- fattningar av lägre konstitutionell valör eller genom beslut i särskilda fall. Prak- tiska skäl torde emellertid tala för att tjänstemännen i samma författning kan få upplysning både om sekretessens ram och om sin skyldighet att hemlighålla handling. En sådan teknik har också hävd alltsedan 1766 års TF tillkom. En- dast offentligheten och inte sekretessen bör dock erhålla grundlagsskydd; sekre— tessen bör därför kunna upphävas eller inskränkas genom vanlig lag samt, i viss omfattning, på administrativ väg (se ut- kastets 2 kap. 17 & TF).

Med den här valda konstruktionen skulle myndigheterna direkt tillämpa de i TF intagna reglerna; dessa skulle alltså inte, som för närvarande är fallet, ut- göra direktiv allenast för de lagstiftande organen. Myndigheterna skulle kunna hämta vägledning för tillämpningen i högsta domstolens och regeringsrättens prejudikat. Centrala myndigheter skulle väl kunna utarbeta råd och anvisningar för tillämpningen, men dessa skulle icke befria underordnade myndigheter från att i första hand lägga TF:s regler till grund för sitt bedömande.

Denna utformning av sekretessbestäm- melserna innebär att en tjänsteman lik- som enligt gällande rätt förfar felaktigt

både när han lämnar ut en handling som skall hållas hemlig och när han vägrar att lämna ut en handling som inte skall hållas hemlig. Det är dock tydligt, att den tjänsteman som handlar inom ra- men för sin behörighet måste ha ett visst utrymme för bedömande. I någon ut- sträckning kan detta regleras i författ— ning: det bör exempelvis vara möjligt att utforma bestämmelser om i vad mån militära myndigheter kan bereda en- skilda tillgång till hemliga handlingar vid förhandlingar om inköp av krigs- materiel m. m. Sådana bestämmelser skall, som nyss antyddes, städse kunna meddelas i lag och dessutom i viss om- fattning genom administrativ författning (se utkastets 2 kap. 17 & TF). I andra situationer låter sig bedömandet av en sekretessfråga inte fånga i allmänna formler. I första hand kan det då, när en handling har lämnats ut, vara rimligt att utlämnandet bedöms som felaktigt endast om det har orsakat skada för det intresse som skall skyddas genom sekre- tessen (utkastets 20 kap. 3 & brotts- balken). Betydelse måste också tillmätas sådana förhållanden som om tjänste- mannen har handlat i intressekollision eller på grund av tjänsteplikt eller om eljest någon straffrihetsgrund har före- legat; detta torde kunna göras enligt all- männa principer för tolkning och till- lämpning av strafflag. Slutligen måste det erinras om att, enligt reglerna om det subjektiva rekvisitet inom straff- rätten, straffrihet inträder i fall av ur- säktlig felbedömning av sekretessfrågan.

Har tjänsteman utom ramen för sin behörighet låtit utomstående få del av hemlig handling, torde det vara naturligt att anlägga ett strängare betraktelsesätt. En bedömning, som enligt det nyss förda resonemanget får lämnas utan straff- påföljd då den gjorts i tjänsten, måste i många lägen innebära förseelse om den göres av tjänsteman som inte har något

• Sida 13
•  Original

rimligt skäl att vidarebefordra den hem- liga handlingen.

Regler om tystnadsplikt

Den rättsliga regleringen av tystnads- plikten torde i huvudsak kunna knytas an till föreskrifterna om handlingssekre- tess. Några sakliga skäl att anlägga olika betraktelsesätt beroende på om en hem- lighet har influtit i en allmän handling eller icke torde inte kunna anföras. Det bör också i det förra fallet vara likgiltigt, om sekretessen brytes genom att hand- lingen lämnas ut eller genom att dess innehåll yppas på annat sätt. Endast när det gäller tystnadsplikter med en moti- vering som saknar betydelse vid hand- lingssekretessen, såsom domares och jurymans skyldighet att iaktta tystnad om vad som har förekommit vid över- läggning inom stängda dörrar, erfordras särskilda bestämmelser.

Jämlikt 7 kap. 3 5 andra stycket TF utgör, bortsett från förhållanden vilkas röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet, endast tystnadsplikt stadgad i lag (se 14 kap. 6 & TF) hinder för be- fattningshavare eller tjänstepliktig att meddela hemliga underrättelser till tid- ningsredaktionen m.fl. för offentliggö- rande i tryckt skrift. Tystnadsplikt som har ålagts endast genom administrativ föreskrift får alltså vika för intresset att bereda allmänheten allsidig information. Samma gäller den tystnadsplikt som en- ligt rättspraxis (se NJA 1953 s. 654) an- ses följa som en konsekvens av hand- lingssekretessen och ej eljest har stöd av bestämmelse i lag (prop. 1948: 230 s. 174 f samt Svea hovrätt och riks- åklagarämbetet i nyss angivna rättsfall; jämför H. Eek i SvJT 1955 s. 145 ff). Förövas ett brott mot tystnadsplikt ge- nom att en hemlig handling lämnas ut, kan det dock bestraffas även då det sker för offentliggörande i tryckt skrift (7 kap. 3 % tredje stycket TF; beträffande grän-

sen mellan utlämnande av handling och annat röjande av dess innehåll se SOU 1947: 60 s. 134 ff och s. 251 f samt prop. 1948: 230 s. 176).

Stadgandet i 7 kap. 3 5 andra stycket TF synes ha motiverats av att det borde ligga i riksdagens hand att pröva vilka slag av tystnadsplikt som skulle bli till- lämpliga gentemot pressen. Riksdagen förutsatte vid prövningen av förslaget till TF, att bestämmelserna om tystnads- plikt i administrativa författningar skulle ses över med utgångspunkt från nämnda stadgande (KU 1948z30 s. 33). I flera senare antagna lagar har också införts föreskrifter om tystnadsplikt, vilka så- ledes innebär förbud även mot med— delanden för offentliggörande i tryckt skrift. Någon allmän översyn av före- skrifterna om tystnadsplikt har emeller- tid inte gjorts.

I enlighet med direktiven strävar kom- mittén att begränsa handlingssekretessen till vad som är strängt nödvändigt. En så vidsträckt sekretess som nu råder in- om exempelvis socialvården bör i fram- tiden gälla endast i speciella hänseenden. Om handlingssekretessen begränsas på detta sätt, minskas de betänkligheter som nu kan anföras mot att låta tystnads- plikten jämlikt 7 kap. 3 % andra stycket TF bli lika omfattande som handlings- sekretessen. Visserligen skulle friheten för underordnad personal att okontrolle- rat lämna pressen informationer komma att begränsas på vissa områden, exem- pelvis inom polisverksamheten. Men på andra områden, såsom nykterhets- och barnavården, skulle informationsmöjlig— heterna öka betydligt. Det kan också er- inras om att pressen enligt det här fram- lagda förslaget skulle få bättre insyn i hemliga handlingar än för närvarande på grund av föreskriften om utlämnande med förbehåll (2 kap. 15 å andra stycket TF); denna föreskrift motiveras när- mare i det följande.

• Sida 14
•  Original

Av nu anförda skäl framläggs för dis- kussion förslaget att föreskrifterna i TF om handlingssekretessen skall vara di- rekt normerande för den tystnadsplikt som jämlikt 7 kap. 3 å andra stycket TF skall gälla även gentemot tryckt skrift. Tystnadsplikten bör omfatta icke endast omständigheter behandlade i allmän handling som skall hållas hemlig utan även omständigheter som, om de be— handlats i allmän handling, skulle ha föranlett att denna skulle hållas hemlig.

Det kan diskuteras, om man dessutom bör behålla föreskriften om att tystnads- plikt stadgad i lag generellt skall gälla mot tryckt skrift. Vissa tystnadsplikter som saknar motsvarighet vid handlings- sekretessen måste visserligen upprätt- hållas även gentemot pressen och alltså ha företräde framför anonymitetsskyd- det; hit hör domares och jurymans tyst- nadsplikt. Många andra tystnadsplikter som stadgats i lagar är emellertid icke av denna dignitet. Åtskilliga av dem kan visserligen komma att försvinna som en följd av offentlighetskommitténs över- syn. Men det kan ofta vara praktiskt att i en lag, som reglerar verksamheten på ett visst område, behålla även en före- skrift om tystnadsplikt som är sådan att den bör vika för anonymitetsskyddet. En sådan grannlagenhetsplikt skall främst förebygga att befattningshavare venti- lerar tjänsteangelägenheter i fall då det inte är motiverat av något allmänt in- tresse. En föreskrift härom bör då ge- nom sin formulering antyda att den vi- ker för allmänt accepterade intressen av utredning, exempelvis genom uttryck så- dana som att förhållandena inte får yp- pas för obehöriga eller i oträngt mål. En tystnadsplikt av detta slag utesluter enligt rådande uppfattning icke vittnes- plikt, och därvidlag åsyftas icke någon ändring genom det nu framlagda för- slaget till ändring i 36 kap. RB . Man torde då kunna åstadkomma motsva-

rande begränsning av tystnadsplikten gentemot pressen genom att stadgandet i 7 kap. 3 5 andra stycket TF om lag- stadgad tystnadsplikt inskränkes till att gälla sådan i lag stadgad tystnadsplikt som vittne är skyldigt att iakttaga gent- emot domstol.

En tystnadsplikt mera vidsträckt än den som grundar sig på stadgandena om handlingssekretess bör kunna åläggas även i administrativ ordning. Det blir då fråga om en grannlagenhetsplikt av samma slag som den som beskrivits i föregående stycke (jämför exempelvis 9 & allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948). En sådan grannlagenhets— plikt kommer inte att gälla gentemot pressen.

Sekretessreglernas innehåll

Allmänna frågor

Att förvaltningen och rättskipningen framdeles som hittills skall präglas av offentlighet förutsattes då offentlighets- kommittén erhöll sitt utredningsuppdrag. I direktiven yttrades sålunda, att rikt- märket för översynen av lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet borde vara, att undantag från offentlig- hetsprincipen skall ske endast där det oundgängligen påkallas av viktiga all- männa eller enskilda intressen. Kom- mittén har sökt gruppera behoven av undantag från offentlighetsgrundsatsen efter de skäl som kan åberopas. Främsta syftet härmed har varit att göra det möjligt att rationellt väga skälen för sekretess och skälen för offentlighet mot varandra; dessa skäl har olika tyngd i skilda sammanhang.

En ledande synpunkt under kommit- téns preliminära överväganden har varit, att sekretess skall medges i den mån den är nödvändig såsom ett skydd för cen— trala samhällsfunktioner eller eljest för

_ ___ ___ A_n. ___ ___.____4

• Sida 15
•  Original

att myndigheterna skall kunna fullgöra sina uppgifter. Inom vissa snäva gränser kan det bli erforderligt att inskränka offentligheten av andra skäl: humanitära hänsyn och enskildas ekonomiska rö- relsefrihet kan i någon omfattning ut- göra tillräckliga motiv för sekretess. Tidigare sammanföll en handlings of- fentlighet i huvudsak med rätten att trycka den. Efter 1937 års ändringar av tryckfrihetslagstiftningen kan den som är ansvarig för tryckt skrift drabbas av påföljd för otillåtet yttrande i skriften, främst ärekränkning, även om det som han låter trycka utgör innehållet i en offentlig handling (SOU 1947: 60 s. 121 f och s. 243 samt prop. 1948: 230 s. 176 f). Även muntligt spridande av en uppgift som hämtats ur en offentlig handling kan utgöra ärekränkning. Utlämnande av en allmän handling bör då icke vara uteslutet endast därför att myndigheten befarar att dess innehåll skall kunna missbrukas i ärekränkande syfte. Ett så- dant missbruk får beivras särskilt. Såsom nämnts i det föregående, har bestämmelserna om förutsättningar för sekretess sammanförts i 8—15 55. Förut- sättningarna har grupperats efter funk- tionella grunder, inte efter organisato- riska (»handling som angår . . .», ej »handling som finnes hos . . .»). De två första paragraferna (8 och 9 55) rör centrala statsintressen: försvaret och ut- rikespolitiken. I 10 & behandlas sekre- tessen kring chiffer, lås— och larmanord- ningar och andra metoder att mot obe- höriga skydda meddelanden, värdeföre— mål m.m. Den därpå följande (11 &) avser att tillgodose vissa andra sekretess- behov som direkt syftar till att främja den samhälleliga verksamheten: polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet för förebyggande och beivrande av brott samt åtgärder för bekämpande av vissa andra slag av asocialitet, myndigheters verksamhet för tillsyn och examination

samt myndigheters utredningar i ären- den av vissa slag. Det följande stadgan- det (12 %) innehåller regler om skydd för det allmännas ekonomiska intressen. I nästa paragraf (13 &) meddelas före- skrifterna om sekretess kring personliga förhållanden, och därnäst (14 &) kom- mer bestämmelserna om skydd för en- skilds ekonomiska intressen. I en av- slutande paragraf (15 å) stadgas några generella begränsningar i sekretessen.

Skall sekretessen vara tidsbegränsad?

Enligt de nu gällande bestämmelserna är sekretessen i allmänhet tidsbegränsad. För sekretessen av försvars- eller utrikes- hänsyn är maximitiden i allmänhet 50 år. Sekretessen kring personliga förhållan- den kan vanligen utsträckas till 70 år. Den ekonomiskt betingade sekretessen har i allmänhet en varaktighet av 20 år. Även andra tider finns för speciella fall. I andra fall åter finns inte någon maxi- mitid stadgad.

Tidsgränserna motiveras bl.a. av att enligt erfarenhet någon skada i allmän- het inte inträffar, när länge sedan för- flutna händelser och förhållanden kom- mer till allmän kännedom. Fixa gränser har också företräden för myndigheterna: de gör det lätt att arkivmässigt hålla isär »hemliga» handlingar från övriga, och prövningen av frågor om utlämnande är ofta enkel.

Mot maximitider kan anföras ungefär samma argument som tidigare har an- förts mot enumerationsprincipen: tiderna måste för att täcka alla upptänkliga fall av skada genom offentliggörande sättas betydligt längre än som erfordras för flertalet fall. En tendens kan uppkomma att, även om sekretessbestämmelsen med- ger utlämnande efter diskretionär pröv- ning, utan mera ingående övervägande avslå ansökningar om utbekommande så länge maximitiden inte har löpt ut;

• Sida 16
•  Original

det presumeras att offentliggörande skulle medföra skada, och maximum tenderar att bli regel. Å andra sidan kan det inträffa, kanske särskilt inom för- svarsväsendet, att det i fråga om vissa förhållanden, väl främst uppmätningar av förhållanden i naturen (förarbeten till sjökort och landkartor), är av vikt att upprätthålla sekretess även sedan åtskil- liga decennier har gått till ända (se 1 % FSeer); en tidsbegränsad sekretess kan här visa sig otillräcklig.

Det torde icke med fog kunna göras gällande, att systemet med fasta sekre- tesstider skulle ha övervägande gynn- samma verkningar från offentlighetssyn- punkt. I stället måste antagas, att det leder till att stora mängder av handlingar hålls hemliga trots att det intresse, som utgör motivet för sekretessen, inte längre är för handen. Det kan ifrågasättas, om det är möjligt att genomföra någon nämnvärd begränsning av sekretessen, i den mån systemet med maximitider skall bestå. I utkastet har i stället gjorts ett försök att för den stora mängden av handlingar införa principen om prövning i varje särskilt fall med hänsyn till samt- liga omständigheter, huruvida skada skulle följa av offentliggör-andet.

Om en sådan princip kan genomföras i praktiken, torde till väsentlig det bero på om det är möjligt att finna rimliga former för prövningen av ansökan om utbekommande av handling. Av särskilt stor praktisk betydelse är formerna för förstahandsprövningen, den prövning som för närvarande enligt 2 kap. 9 5 andra stycket TF kan anförtros åt viss befattningshavare, såsom registrator eller arkivarie. Det åligger sådan befattnings- havare att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång, i tvek- samma fall hänskjuta frågan till myndig- hetens avgörande. Vägrar befattnings- havaren att lämna ut handlingen, skall,

om sökanden begär det, frågan hän- skjutas till myndigheten. Dessa regler bör gälla även framdeles. Man måste emellertid räkna med att frågan om ut- lämnande, efter de ändringar som för- ordas i denna promemoria, oftare än nu kommer att framstå som tveksam samt att, i den mån kännedomen om den nya lagstiftningen sprids bland allmänheten, de sökande i stigande omfattning kom- mer att begära att frågan om utlämnande hänskjuts till myndigheten. Man kan därför motse en viss ökning av arbetet både för myndigheterna som sådana och för de befattningshavare som utför förstahandsprövningen.

Enligt ntkastets regler skall utrikes- sekretessen som regel vara tidsbegränsad (9 5). I vissa fall medges sekretess för tiden till dess ärendet slutförts (11 % samt 12 % tredje stycket). I de 5. k. för- troendefallen samt beträffande straff- register m. 111. har en i princip obegrän- sad sekretess medgivits (13 å andra och fjärde styckena samt 14 % andra—fjärde styckena). De återstående stadgandena förutsätter en prövning i varje särskilt fall av de intressen som från sakliga synpunkter har betydelse för sekretess- avgörandet.

Besvärsinstitutet

Den är 1937 införda möjligheten att be- svära sig över beslut varigenom ansökan om utbekommande av handling avslås torde, bortsett från enstaka fall, icke ha fått större praktisk betydelse. En nära till hands liggande förklaring är att in- tresset att få del av en handling ofta är kortvarigt; detta gäller väl särskilt ny- hetsförmedlarnas intresse. Det föreligger en fara, att myndigheterna, medvetna om att sökanden men icke den som skall skyddas genom sekretessen kan anföra besvär, i tveksamma fall väljer att, i strid mot offentlighetsintresset, vägra lämna

• Sida 17
•  Original

ut handlingen. Två ändringar av be- svärsinstitutet framläggs till diskussion i denna promemoria. Den ena är att ge besvärsrätt åt ett organ för det allmänna. Ett sådant organ skulle ha att anlägga principiella synpunkter på frågor om överklagande och skulle ha frihet att ta upp endast de fall som kunde ha intresse som prejudikat. Den andra ändringen är att införa rätt att överklaga även beslut varigenom handling lämnas ut. En sådan besvärsrätt skulle väl ha störst betydelse i fall då sekretessen gäller till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska för- hållanden. Ingenting torde dock hindra, att bestämmelserna därom blir tillämp— liga även i fråga om sekretess till skydd för allmänna intressen. En nödvändig komplettering till en sådan besvärsrätt är en befogenhet för myndighet att, då handling lämnas ut i ett tveksamt fall, förordna att beslutet skall gå i verkstäl- lighet först sedan det vunnit laga kraft. Denna befogenhet kan dock tänkas bli utnyttjad till att fördröja utlämnande. Tanken på rätt att anföra besvär över beslut varigenom handling lämnas ut är därför diskutabel.

Skall dom eller beslut kunna hemlighållas?

Enligt Europarådets konvention angå- ende skydd för de mänskliga rättighe- terna och de grundläggande friheterna skall envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång (art. 6). Domen skall avkunnas offentligt. I övrigt får däremot rätte- gången hållas inom stängda dörrar un- der vissa, i konventionen beskrivna för- hållanden.

Förutsättningarna för att domstols- förhandling skall kunna hållas inom

stängda dörrar framgår för svensk rätts del av vissa lagstadganden, framför allt 5 kap. 1 % rättegångsbalken. Dom och domstols beslut skall jämlikt 5 kap. 5 & andra stycket rättegångsbalken i regel avkunnas offentligt. Har förhandling hållits inom stängda dörrar, må dock domen eller beslutet avkunnas inom stängda dörrar. Bestämmelsen torde van— ligen tillämpas så att åtminstone dom- slutet avkunnas offentligt men innebär efter ordalagen icke hinder att avkunna även domslutet hemligt (SOU 1938:44s. 112, jämför JO 1959 s. 92 ff). Hand- lingssekretessen är i sin tur beroende på om handläggningen har försiggått inom stängda dörrar; härom närmare i det följande.

Den svenska lagstiftningen stämmer i fråga om avkunnande av dom knappast helt överens med Europaråds-konven- tionen.Nya bestämmelser om domstols- offentligheten föreslås i denna prome- moria, bl. a. sådan ändring av 5 kap. 5 % rättegångsbalken , att domslut inte skall kunna avkunnas inom stängda dörrar. Att införa en regel av motsvarande inne- håll i TF torde icke vara erforderligt.

De skäl som kan anföras för att dom- slut skall vara offentligt talar för att även andra avgöranden som rör enskil— das rätt i allmänhet skall vara offentliga. Enligt Seer får i regel" icke heller beslut som grundas på utredning om någons personliga förhållanden hållas hemligt (14 & tredje stycket). Det synes tvek- samt, i vad mån de undantag som nu gäller är tillräckligt motiverade (se SOU 1927:2 s. 162 f, SOU 1935:5 s. 61 och prop. 1937: 107 s. 57, 61 och 63 f). Ut- kastets stadganden torde endast i ringa omfattning göra det möjligt att hemlig- hålla beslut som rör enskilds rätt. En generell föreskrift om att sådant beslut inte får hemlighållas synes dock knap- past tillrådlig.

• Sida 18
•  Original

De praktiska möjligheterna att upprätt- hålla sekretess

Sekretessreglerna går ut på att begränsa utlämnande från myndigheter till en- skilda. Syftet med dem är att förebygga den skada som kan uppkomma genom att de skyddade uppgifterna blir allmänt kända eller kända av vissa obehöriga. Det rent faktiska förhållandet, om en uppgift är känd eller ej, måste därför beaktas: är en upgift redan känd, kan utlämnande ofta nog inte skada något intresse. Flertalet sekretessbestämmelser i utkastet är i enlighet härmed så kon- struerade, att de för hemlighållande förutsätter att den avsedda skadan inte redan är skedd. Även vissa av de åter- stående bestämmelserna bör emellertid tillämpas på liknande sätt. Fall kan ock- så tänkas i vilka ytterligare skada vis- serligen kan bli en följd av att hand- lingen lämnas ut men där fortsatt sekre- tess skulle göra större skada, exempelvis genom att befordra ryktesspridning och därmed måhända utsätta ovidkommande personer för misstankar.

Att en uppgift kommer fram vid en offentlig förhandling är ägnat att leda till att den blir spridd bland allmänheten. För närvarande gäller att protokoll över offentlig förhandling inför domstol och handling som företes vid sådan förhand- ling oberoende av sitt innehåll inte får hemlighållas därefter. Vissa skäl av prin- cipiell natur talar för denna ordning. Den kan emellertid stundom få egendom- liga konsekvenser. I ett familjerättsmål eller ett militärt brottmål har exempelvis inga åhörare närvarit, och domstolen har underlåtit att förordna om handläggning inom stängda dörrar. Praktiska möjlig— heter kan här finnas att upprätthålla sekretess kring ingivna och upprättade handlingar. Det kan då, särskilt om ett betydande intresse av sekretess är för handen, synas orealistiskt att myndighet

skall tvingas utlämna sådan handling. Det nuvarande sambandet mellan för- handlings- och handlingsoffentlighet bör därför icke upprätthållas fullt ut. Som huvudregel bör dock alltjämt gälla, att handling som har upprättats eller före- tetts vid offentlig förhandling därefter inte får hemlighållas. Undantag bör med- ges för fall då särskild anledning före- ligger att handlingens innehåll icke har blivit spritt bland allmänheten. En före- skrift av detta innehåll har intagits i 2 kap. 15 5 första stycket TF i utkastet. Föreskriften bör bli tillämplig icke blott på domstolarna utan även på beslutande församlingar och på förvaltningsmyndig- heter.

Om sambandet mellan förhandlings- och handlingsoffentligheten på detta sätt upplöses, torde anledning saknas att be- hålla en motsvarighet till den särskilda regleringen i 36 5 Seer av handlings- sekretessen vid domstolarna. De all- männa sekretessreglerna i 2 kap. TF bör bli tillämpliga även på domstolshand- lingar.

I övriga fall torde det i regel bli nöd- vändigt att låta myndigheten göra en fri bedömning av det förhållandet att en uppgift ur en hemlig handling har kom- mit till mångas kännedom. Ofta måste detta förhållande göra fortsatt sekretess meningslös; och det är att märka att så kan vara fallet även om dessa själva är underkastade tystnadsplikt såsom befatt- ningshavare eller tjänstepliktiga. I andra fall kan hemlighållande vara motiverat även då den hemliga uppgiften har del- givits många personer och man därför måste räkna med möjligheten att den har spritts även till obehöriga. Från re- geln om fri bedömning bör dock uppgift som enskild meddelat i förtroende un- dantagas: en sådan uppgift bör myndig- heten aldrig utan den enskildes samtycke få yppa i strid mot vad denne förutsatte när han lämnade uppgiften. Dessa rikt-

• Sida 19
•  Original

linjer för bedömningen av det förhållan- det att den hemliga uppgiften har kom- mit till mångas kännedom bör tillämpas även i det fallet att det, på grund av att rykte har uppkommit eller av annan an- ledning, kan antagas att fortsatt hemlig- hållande skulle göra större skada än ut- lämnande. I utkastet har, i anslutning till föreskriften om verkan av offentlig förhandling, införts ett stadgande om be- dömningen av frågor om utlämnande i de här behandlade fallen.

Föreskriften i 2 kap. 15 5 första stycket TF enligt utkastet kommer att leda till att handlingar, som har upp— rättats eller företetts vid offentlig för- handling inför domstol eller annan myn- dighet, därefter i allmänhet inte kommer att kunna hållas hemliga. Denna före- skrift torde i någon omfattning få en indirekt verkan på det sättet att anled- ning att hemlighålla t. ex. polisutredning inte heller i förväg kommer att föreligga i fall då offentlig förhandling förestår (jämför SOU 1955: 17 s. 72 ff).

Utlämnande med förbehåll

Föreskrifterna om allmänna handlingars offentlighet syftar främst till att bereda allmänheten insyn i det sätt varpå myn- digheterna fullgör sina uppgifter. Det är då av vikt att inom det område som en- ligt TF är offentligt tillgången till all- männa handlingar också i praktiken blir lika för alla. Även hemliga handlingar kan emellertid stundom ställas till en sökandes förfogande utan fara för att skada inträffar. Nuvarande lagstiftning ger vissa möjligheter att lämna ut hem- lig handling efter diskretionär prövning (13, 14 och 16 åå, 19 5 första stycket samt 25 och 28 åå Seer); föreskrifterna härom gäller endast fall då sekretessen avser att skydda enskilds personliga eller ekonomiska intresse. Vid utlämnande kan

förbehåll uppställas, och överträdelse av sådant förbehåll kan bestraffas. Dessa möjligheter kan begagnas för att ge fors- kare tillgång till eljest hemligt material. Förarbetena till Seer innehåller också en antydan om att de kan utnyttjas för att tillgodose det kontrollintresse som är den väsentliga grunden för offentlighets- principen (prop. 1937:107 5. 63).

Det kan förtjäna övervägas, om icke föreskrifterna om diskretionårt utläm- nande bör inordnas i de nya sekretess- reglerna på ett mera systematiskt sätt och få allmän tillämpning. En vanlig situation är att både sekretessintresset och intresset av insyn är mycket starka. Det kan då bjuda emot att låta allmän- heten få obegränsad tillgång till upp- gifterna. Samma betänkligheter bör det inte möta att låta exempelvis en forskare eller en företrädare för en periodisk skrift få tillgång till dem under förbe- håll att icke prisge det sekretesskyddade intresset. En sådan anordning skulle få praktisk betydelse främst inom social- förvaltningen och eljest då sekretessen rör enskilds personliga förhållanden. Pressen skulle kunna utsätta en myndig- hets praxis för granskning utan att någon beaktansvärd risk uppkom för att lidan- de tillskyndades dem vilkas förhållanden berördes. Att sålunda differentiera till- gången till allmänna handlingar går knappast fritt från invändningar: en fara är att dylika favörer icke utdelas helt opartiskt. Denna fara bör dock icke över- skattas. Bl. a. bör besvärsinstitutet bli av betydelse såsom medel att genomföra ett i någon mån normmässigt betraktelse- sätt även på dessa diskretionära avgö- randen. Förbehåll om de hemliga upp- gifternas begagnande bör, då handling- arna ställs till förfogande för tryckt skrifts räkning, kunna uppställas såväl för den som får hand om dem som för den för skriften ansvarige. Att den sist- nämnde får del av förbehållet har straff-

• Sida 20
•  Original

rättslig betydelse jämlikt 7 kap. 5 % tredje stycket TF.

På grund av det anförda har i 15 å andra stycket intagits en föreskrift av innebörd att hemlig handling skall stäl- las till förfogande för forskning, rättslig granskning eller annat sådant ändamål, om detpskäligen kan anses uteslutet att utlämnande skulle medföra skada. Myn- digheten skall, om den anser det erfor- derligt, uppställa förbehåll om sättet att handha handlingen och begagna dess innehåll. Brott mot sådant förbehåll skall enligt utkastet bestraffas jämlikt 17 kap. 13 & brottsbalken såsom över- trädelse av myndighets bud.

Någon anledning att låta stadgandet bli tillämpligt endast i det fall att sekre- tessen gäller till förmån för enskild torde icke föreligga. Det är å andra sidan up- penbart att exempelvis centrala försvars- hemligheter mera sällan kan utlämnas med stöd därav. Detta följer av att en- ligt stadgandets formulering utlämnande förutsätter att skada skäligen kan anses utesluten. Bedömningen härav måste på- verkas av sekretessintressets vikt.

I fall av »förtroendesekretess» (se un- der 13 och 14 55) är det inte fråga om myndighetsutövning i egentlig mening, och därför saknas vanligen det allmänna intresse av insyn som pressen företräder. I dessa fall torde möjligheten till utläm- nande efter diskretionär prövning få praktisk betydelse främst för forsknings- syfte (jämför för närvarande medicinsk forskning med hjälp av sjukhusjonrnaler hemliga jämlikt 14 & Seer).

Föreskriften om utlämnande med för- behåll får enligt utkastet viss tillämpning även på muntlig information, vare sig denna grundar sig på allmän handling eller ej. Någon generell skyldighet att stå till tjänst med muntlig information kommer väl inte att gälla. Däremot ute- slutes ansvar för brott mot tystnadsplikt för behörig befattningshavare, om denne

ansett uteslutet, att lämnandet av in- formationen skulle medföra skada; en vårdslös bedömning av denna fråga kan väl stundom föranleda tjänstefel.

Som en motsvarighet till stadgandet om utlämnande med förbehåll föreslås i det följande en föreskrift i RB (5 kap. 3 5), enligt vilken domstol i vissa fall skall kunna tillåta att tidningsmän rn. fl. är närvarande vid förhandlingar inom stängda dörrar.

ansvar för

Enskilds samtycke

Sekretessen på grund av 13 eller 14 å i utkastet syftar till att skydda enskilds intresse. Endast indirekt är den av bety— delse för det allmänna enligt den tanke- gången att, om myndighet sviker ett tysthetslöfte, dess möjligheter att vinna allmänhetens förtroende och fullgöra sina uppgifter äventyras. Det är då na- turligt, att en handling som kan hemlig- hållas endast med stöd av 13 eller 14 & skall lämnas ut om den enskilde som skall skyddas genom stadgandet sam- tycker därtill. Ett stadgande härom skall enligt utkastet inflyta i 15 & tredje stycket. Om den enskilde ger sitt sam- tycke begränsad innebörd, bör myndig- heten kunna uppställa ett i enlighet där- med avfattat förbehåll. De frågor som kan uppkomma vid tillämpningen av stadgandet om samtycke torde få lösas enligt allmänna regler (jämför Welam- son, Läkarsekretessen s. 46 ff och 111).

Enligt ett i 13 & tredje stycket utkastet intaget stadgande skall handling vari en anmälan eller en utsaga antecknats hållas hemlig, om det kan befaras att den som gjort anmälan eller avgivit ut- sagan eller någon honom närstående skulle utsättas för våld, om annan finge kännedom därom. Den som i ett sådant fall kan disponera över sekretessen ge- nom samtycke är den som kan befaras

• Sida 21
•  Original

bli utsatt för våld. Sekretessen jämlikt 13 eller 14 5 kan gälla till skydd för mer än en person. Är så fallet, fordras sam- tycke av alla dem till vilkas förmån sekretessen gäller.

Enligt vad som anföres i det följande under 13 5 kan särskilda synpunkter göra sig gällande i fråga om handlingar av vissa slag, bl.a. register över brott. Den enskilde bör icke själv utan särskild prövning få tillgång till dessa. Av hän- syn till sådana handlingar bör i 15 & tredje stycket inflyta ett förbehåll för vad som eljest stadgats. Det bör krävas att stadgande i ämnet intages i lag.

Sekretess mellan myndigheter

Seer:s föreskrifter är visserligen inte direkt tillämpliga mellan myndigheter men saknar å andra sidan inte betydelse vid prövning av frågor, om myndighet skall ställa allmänna handlingar till annan myndighets förfogande. När det gäller hemliga handlingar torde i regel :>från fall till fall få prövas i vad mån ett tillhandahållande åt annan myndig- het är förenligt med det sekretesskyd- dade intresset» (prop. 1947:260 5. 23; se också prop. 1948:230 5. 122f och prop. 1956: 150 med förslag till taxe- ringsförordning s. 348). För vissa slag av handlingar finns särskilda föreskrifter, exempelvis för handlingar tillhörande det allmänna kriminalregistret och kom- munernas socialregister. Generella ,före- skrifter gäller för domstolarnas del (38 å andra stycket Seer) och för taxerings- processen (46 & taxeringsförordningen den 23 november 1956). De för dom- stolarna gällande reglerna kommer att behandlas vid redogörelsen för ändringar i vissa stadganden i RB. Föreskrifterna i taxeringsförordningen torde delvis kunna uppfattas som en kodifiering av vad som anses gälla för myndigheter i allmänhet (S. Walberg i Svensk Jurist-

tidning 1955 s. 585 ff). Det synes lämp- ligt att i 2 kap. 15 & TF upptaga ett ge- nerellt stadgande medi huvudsak samma innebörd som dessa föreskrifter. Detta stadgande kan då innehålla, att allmän handling skall tillhandahållas myndig- het, om det ej skulle lända det allmänna eller enskild till synnerligt men. Även här bör dock gälla, att ej något får röjas som enskild meddelat i förtroende. Vi- dare bör förbehåll stadgas för vad som gäller på grund av särskilda föreskrifter. Det kan dock visa sig lämpligt att införa stadgandet om sekretess mellan myndig— heter i en framtida lag om förvaltnings- förfarandet.

Frågan, om en handling skall till- handahållas myndighet, torde i huvud- sak få prövas enligt en metod liknande den som brukas vid prövningen av frå- gor om utlämnande till enskild. Det s_v- nes lämpligt, att samma procedur gäller som för dessa frågor. Detta skulle inne- bära, bl.a. att besvärsreglerna blir till- lämpliga även då det är en myndighet som vill ha del av allmän handling. Bortsett från fall då handlingen finns i statsdepartemcnt och fall då frågan om utlämnande eljest skall prövas på rege- ringsplanet (2 kap. 18 och 23 %% TF en- ligt utkastet) kommer högsta domstolen eller regeringsrätten att ha det slutliga avgörandet.

Att särskilda synpunkter gör sig gäl- lande i förhållandet mellan överordnade och underordnade myndigheter, i fråga om både förutsättningarna för tillhanda- hållande och proceduren, behöver icke anges uttryckligen. Samma gäller till- handahållande av handlingar åt andra myndigheter med tillsynsfunktion.

En anvisning från den myndighet som tillhandahåller handlingen om sättet för förvaring eller eljest om åtgärder för att hindra de hemliga uppgifternas sprid- ning blir icke att betrakta som sådant förbehåll som behandlas i 15 å andra

• Sida 22
•  Original

stycket i utkastet men kan få betydelse vid prövning av frågan, om befattnings- havare hos den andra myndigheten har gjort sig skyldig till brott mot tystnads- plikt eller annan straffbar gärning.

Utkastet jämfört med gällande rätt

Såsom anförts i inledningen, bygger de i promemorian framlagda förslagen inte på en mera detaljerad kännedom om de förvaltningsområden som beröres. Kom— mitténs bedömningar får därför betrak- tas som preliminära. Att tidsgränserna med endast något enstaka undantag tas bort är ägnat att förebygga att en hand- ling hålles hemlig utan att det är sakligt motiverat. En liknande verkan bör det ha att de långa uppräkningar-na i sekre- tesskungörelserna försvinner. De nya sekretessförutsättningarna, där huvud- vikten i stället har lagts på generella bestämningar, bör å andra sidan leda till att en sakligt befogad sekretess upp- rätthålles i fall där de nu gällande stad- gandena inte skulle medge hemlighål— lande. Givetvis finns en risk att sekre- tess kommer att upprätthållas i onödan genom att de generella bestämningarna, vilka med nödvändighet blir ganska tänj- bara, tillämpas på ett icke åsyftat sätt. I första hand kommer utvecklingen att bero på de tillämpande myndigheterna. Den fortlöpande utbildning av tjänste- män i olika grader, som numera bedrives inom förvaltningen, bör härvidlag bli av värde. Vidare bör vissa i utkastet upp- tagna ändringar i reglerna om besvär, främst ett förslag om fullföljdsrätt för JK och riksdagens ombudsmän, med- verka till att fler fall än hittills föres under de högsta instansernas prövning.

Till skillnad från gällande lag söker utkastet göra skillnad mellan å ena si- dan rättstillämpning och annan myn- dighetsutövning och å andra sidan verk- samhet där myndighet uppträder som

avtalspart, som enskilds rådgivare eller eljest på lika fot med honom, med andra ord verksamhet som principiellt kan be- drivas även av enskild. Offentlighets- principen bör ha sin väsentliga tillämp- ning inom myndighetsutövningen. Hem- lighållande skall här enligt utkastet i regel förutsätta att utlämnande skulle lända det allmänna eller enskild till skada. Inom den andra typen av allmän verksamhet, den som principiellt kan be- drivas även av enskild, skall däremot i regel den som träder i förbindelse med myndigheten kunna disponera över frå- gan om utlämnande. Vissa av de i pro- memorian diskuterade problemen hänger samman med att det icke är möjligt att dra en gräns mellan de två verksamhets- områdena som överallt är klar.

Av särskild betydelse då det gäller att bedöma de föreslagna reglerna är stad- gandet i 2 kap. 15 å andra stycket TF om utlämnande med förbehåll i fall då skada kan anses utesluten. I stadgandet betonas att handling skall kunna ställas till förfogande icke blott för forskning utan även för rättslig granskning eller annat sådant ändamål. Härigenom bör pressen erhålla ökade möjligheter att ut- nyttja skriftligt material för sin gransk- ning av myndigheternas verksamhet. Be- stämmelsen torde även, på förvaltnings- områden där sekretessen är vidsträckt, göra det möjligt för parter eller deras ombud att skaffa sig inblick i myndig— heternas praxis.

Pressens möjligheter att få tillgång till hemligt material kommer att påverkas även av den föreslagna ändringen av 7 kap. 3 & andra stycket TF. Den hittills- varande bestämmelsen om att tystnads- plikt stadgad i lag gäller även gentemot pressen, medan annan tystnadsplikt —- bortsett från fall då röjandet av en upp- gift utgör brott mot rikets säkerhet — inte gäller gentemot pressen, skall enligt utkastet ersättas med en föreskrift, inne-

• Sida 23
•  Original

bärande att reglerna om handlingssekre- tess skall bli normerande för tjänste- männens relationer till tidningarna; re- geln om brott mot rikets säkerhet skall dock kvarstå. Endast för fall då bestäm- melse om handlingssekretess saknas er- fordras särskild reglering. Enligt utkastet skall i dessa fall tystnadsplikten gent- emot pressen få samma omfattning som tystnadsplikten vid vittnesförhör. Den nya föreskriften innebär ett försök till en på sakliga överväganden grundad kompromiss mellan informations- och sekretessintressena. På vissa punkter in- skränks den gentemot pressen gällande tystnadsplikten, på andra utvidgas den. Det nyssnämnda stadgandet om utläm- nande med förbehåll gör dock, att man kan antaga, att pressens möjligheter att erhålla insyn i hemliga förhållanden kommer att förbättras, om utkastet ge- nomföres.

Den tystnadsplikt som sålunda skall upprätthållas gentemot pressen skall gi- vetvis gälla även eljest. Skulle det på vissa förvaltningsområden erfordras en

vidare tystnadsplikt, föreligger inte nå— got hinder att bestämmelser därom med- delas i de författningar som myndig- heterna eljest tillämpar i sin verksamhet; stundom kan väl nu gällande bestäm- melser kvarstå oförändrade. Det bör också liksom nu vara möjligt att i admi- nistrativ ordning föreskriva tystnadsplikt för ett särskilt fall. Tystnadsplikter av dessa slag bör innebära allenast förbud att meddela de förhållanden, som avses, till obehörig, i oträngt mål el. likn.; de skall icke hindra meddelande för offent- liggörande i tryckt skrift.

Det kan vara av visst intresse att se, i vad mån de nya reglerna kan tänkas ge täckning för de sekretessbehov som Seer tillgodoser. Till promemorian fo- gas en förteckning som är avsedd att ge en ungefärlig föreställning därom (bi- laga). I anmärkningskolumnen lämnas vissa kortfattade uppgifter om sekretess- förutsättningarna enligt de nya reglerna. Innebörden av uppgifterna torde framgå av de bestämmelser i utkastet till vilka hänvisats i kolumn 2.

• Sida 24
•  Original

Specialmotivering

TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN 2 kap. Om allmänna handlingars offentlighet 1 5

Det föreslagna stadgandet återger i hu- vudsak första meningen av nuvarande 1 5. Återstoden av 1 5 blir överflödig genom de föreslagna 8—15 åå.

2 % Det som i första hand är avgörande för om en handling är allmän eller inte är om den förvaras hos myndighet. Detta bör gälla även framdeles.

Bland handlingar som förvaras hos en myndighet skiljer TF mellan sådana som inkommit dit och sådana som upprättats där. I fråga om inkomna handlingar uppställes inte något krav på yttre form, utan varje till myndighet inkommet skriftligt meddelande är allmän handling, i vilken form det än framträder. Då det gäller handlingar som upprättas hos myndighet, har begreppet en mera be- gränsad innebörd. I stort sett gäller, att handlingar som är under arbete och ännu inte har fått sin slutliga form anses som icke upprättade och följaktligen icke allmänna. En särskild regel fastslår (less- utom, att minnesanteckning och annan uppteckning, som hos myndighet verk— ställes allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgö- rande, blir allmän handling endast om den efter avgörandet omhändertas för förvaring.

Icke blott skriftliga meddelanden i hävdvunnen mening hänföres till hand- lingar. Genom 2 kap. 2 5 andra stycket TF slogs fast att vad som stadgades om handling skulle avse även karta, ritning eller bild, något som ansetts gälla även tidigare (SOU 1947: 60 s. 219, prop. 1948: 230 s. 125).

Den tekniska utvecklingen har med- fört, att handlingar i betydelsen papper med symboler i form av skrivtecken el. dyl. i vidsträckt omfattning har ersatts med upptagningar av skilda slag. En adresslista kan ha ersatts av ett register bestående av stansade adressplåtar. En arkivhandling kan ha avbildats genom mikrofilmning och därefter förstörts. Förhör med vittnen kan ha upptagits på fonetisk väg och icke återgivits i skrift. Datamaskintekniken rymmer en mång- fald olika former för lagring av informa- tioner. Vad som för närvarande kan an- ses gälla om sådana upptagningar är knappast klart. Under handlingsbegrep- pet faller tydligen avtryck, kopior och utskrifter av upptagningar. Vissa upptag- ningar kan möjligen även som sådana hänföras dit, exempelvis hålkort (jäm- för 2 5 p. 7 SFS 1953: 716) och mikro- filmplåtar. Andra upptagningar torde däremot knappast kunna betecknas som handlingar (se JO 1955 s. 177).

Från principiell synpunkt bör man sträva efter att grundsatsen om offent- lighet kommer att gälla för allt hos myn- digheterna samlat informationsmaterial,

• Sida 25
•  Original

vare sig det har skriftlig form eller har fixerats på annat sätt. Det kan ofta inte bli tal om något utlämnande i rent fysisk mening av upptagningar. I stället får in- formationen regelmässigt förmedlas ge- nom avlyssning, utskrift, avbildning el. likn. Frågan härom behandlas under 16 5. Vad i övrigt stadgats om t. ex. tidpunkten då en handling anses inkommen eller upprättad bör gälla upptagning på samma sätt som annan handling.

Enligt utkastet skall orden »stats- eller kommunalmyndighet» i första stycket ersättas med ordet »myndighet». Om denna ändring hänvisas till vad som sägs under 3 g.

3 5

Enligt den nuvarande definitionen på begreppet statsmyndighet i 3 % första stycket torde vart och ett av statsdepar— tementen samt försvarets kommando- expedition vara att anse som myndig— het; möjligen utgör statsrådsberedningen en myndighet för sig (då i det följande talas om departement avses även stats- rådsberedningen och kommandoexpedi- tionen). Härav torde följa att en hand- ling som från ett departement översändes till ett annat därmed blir allmän hand- ling såsom expedierad från det förra och inkommen till det senare. En sådan ordning kan knappast anses ändamåls— enlig. Viktigare ärenden beredes i mer än ett departement; departementen fun- gerar i stor utsträckning som regeringens gemensamma kansli. Att en handling översändes från ett departement till ett annat betyder således inte alltid att det förra departementets överväganden av- slutats. Starka skäl talar för att departe- menten vid tillämpningen av lagstift- ningen om handlingsoffentlighet betrak- tas som en enda myndighet.

Den här förordade regeln kommer att medföra, att en handling som sänds från ett departement till ett annat icke däri-

genom anses expedierad. Handlingen blir allmän först när den enligt övriga stadganden i TF är att anse som sådan, d.v.s. i allmänhet när ärendet är slut- behandlat. Handläggningen av framställ- ningar om utbekommande av handlingar kommer att följa de regler som skall gälla för regeringsärenden i allmänhet. Detta betyder med nuvarande ordning att sådana framställningar, i fall mot- svarande dem som nu hänskjutes till beslut av departementschef, måste prö- vas i konselj. Genomföres författnings- utredningens förslag till regeringsform, torde däremot frågor om utbekommande av handlingar oftast komma att, liksom nu är fallet, avgöras av enskilt statsråd (SOU 1963: 16, 4 kap. 4 &, motiven SOU 1963: 17 s. 233 ff). Att dessa frågor blir regeringsärenden nödvändiggör en änd- ring av nuvarande 10 & (utkastets 19 å).

Förvaltningsuppgifter handhas i viss omfattning av organ som formellt är privaträttsliga. Vissa av dessa, exempel— vis skogsvårdsstyrelserna, torde redan nu betraktas som myndigheter vid till- lämpningen av bestämmelserna om all- männa handlingars offentlighet (4 5 punkt 9 CSeer). Samma bör möjligen vara förhållandet med hushållnings- sällskapen och de allmänna försäkrings- kassorna (om de sistnämnda se yttrande den 30 mars 1963 av JK-ämbetet till Kungl. Maj:t). Beträffande andra sådana organ är det mera tveksamt, om offent- lighetsgrundsatsen skall tillämpas på de- ras förvaltningsverksamhet. Som exem- pel kan nämnas advokatsamfundets sty- relse, det detaljhandelsbolag som hand- har försäljningen av rusdrycker samt vissa vårdanstalter för alkoholmissbru- kare.

Från principiell synpunkt bör man sträva efter att samma garantier för kor- rekt rättstillämpning upprätthålles vare sig det förvaltande organet är en myndig- het eller formellt är ett privaträttsligt

• Sida 26
•  Original

rättssubjekt. En av dessa garantier är handlingsoffentligheten. Att i lagtext av- gränsa den kategori av privaträttsliga or- gan, på vilka offentlighetslagstiftningen bör bli tillämplig, erbjuder emellertid vissa svårigheter (jämför SOU 1927:2 s. 239—265, SOU 1935:5 s. 47 f, prop. 1936: 140 s. 20f och SOU 1947:60 s. 70—72). Dels kan det vara svårt att av- göra, om en viss funktion utgör förvalt- ning eller icke. Så kan vara fallet när en näringsorganisation har åtagit sig att i sin verksamhet bland medlemmarna följa vissa normer som utformats i samråd med myndighet. Dels finns vissa organ som jämte sin förvaltningsuppgift hand- har klart privaträttsliga funktioner. Så är fallet med advokatsamfundets styrelse. Det kan vara lämpligt att utforma TF:s föreskrift i ämnet med en viss för- siktighet. En utväg är att anknyta till möjligheten att bringa avgöranden under myndighets prövning. Denna möjlighet kan ses som uttryck för kravet att or- ganets beslut skall utgöra tillämpning av rättsnormer. Det torde då vara motiverat att även i övrigt jämställa organet med myndigheterna med avseende på rätts- säkerhetsgarantier. I enlighet med denna tankegång har utkastets stadgande i ämnet (3 & andra stycket) utformats så, att vad i 2 kap. TF stadgas om myndig- het skall äga motsvarande tillämpning på bolag, förening, stiftelse och annan sådan samfällighet i vad dess åtgärder genom besvär eller underställning kan dragas under myndighets prövning. Stadgandet avser icke fall i vilka rätts- ordningen ger möjlighet att hos domstol på formella grunder klandra beslut av organ för bolag, förening eller annan privaträttslig juridisk person. Något hin- der föreligger icke att genom lag eller annan författning, exempelvis såsom villkor då statsbidrag beviljas, föreskriva att ett privaträttsligt organ skall vara un- derkastat TF:s bestämmelser om hand-

lingsoffentlighet i vidare omfattning än vad som följer av det nu förordade stadgandet.

Något behov att dela upp myndig- heterna i stats- och kommunalmyndig- heter synes icke längre föreligga (se föreskrifterna i de nuvarande 8 och 11 åå om kommunalmyndigheter). De i 3 % givna definitionerna torde därför kunna ersättas med en enda definition på be- greppet myndighet. De nuvarande upp- räkningarna torde kunna förkortas. I stället torde en mera generell bestämning kunna införas av innebörd, att som myn- dighet anses varje till statlig eller kom- munal förvaltning hörande organ som äger att självständigt fatta beslut. Med beslut avses då även yttrande, som avges i formell ordning, exempelvis på grund av författningsföreskrift eller remiss. Beträffande krigsmakten torde det vara naturligt att i första hand anknyta till begreppet förband. Sålunda torde rege— mente få anses som myndighet, medan en däri ingående bataljon eller lägre avdelning som regel ej kan anses som myndighet.

4 5 I 1944 års tryckfrihetssakkunnigas för- slag till TF upptogs en bestämmelse (2 kap. 4 5 första stycket), enligt vilken brev och andra sådana personliga med— delanden, som inkommit till myndighet, skulle anses som allmänna handlingar ehuru de inte var ställda till myndig- heten. Undantag skulle gälla endast för handling som uppenbart var utan bety- delse för mål eller ärende som myndig- heten hade att handlägga. Frågan, om en sådan bestämmelse skulle tas upp i TF, diskuterades ingående under remissbe- handlingen (se bl.a. yttrande av JK- ämbetet, prop. 19482230 s. 127 f). Be- stämmelsen utelämnades i propositionen till riksdagen. Föredragande departe- mentschefen anförde att gränsdragningen

• Sida 27
•  Original

mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev liksom dittills borde få ankomma på rättspraxis (prop. s. 130).

Frågan om gränsen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev har efter nya TF:s tillkomst uppkommit i ett par av regeringsrätten avgjorda mål (RÅ 1952 nr 2 samt besvär av T. F. Winqvist, dnr 4972/62, avgjorda genom utslag den 9 oktober 1963) och har dessutom behandlats av JO och MO (JO 1964 s. 453 ff, MO 1954 s. 214 ff). Vad som härvid förekommit har knap- past undanröjt den osäkerhet som tidi- gare präglat rättstillämpningen på om- rådet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 de- cember 1953 hemställde MO, att Kungl. Maj:t ville överväga frågan om bestäm- melser angående handbrev (MO 1954 s. 250 ff). MO ansåg sig närmast böra förorda att frågan löstes efter de rikt- linjer som kommit till uttryck i tryck- frihetssakkunnigas förslag. I skrivelse till Kungl. Maj:t förutsatte 1957 års riks- dag (KU 1957: 4) att MO:s skrivelse skulle tagas i beaktande vid den över- syn av lagstiftningen om allmänna hand- lingars offentlighet och sekretess, för vilken riksdagen då uttalade sig. Frågan om gränsen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev har också nämnts i direktiven för offentlig- hetskommitténs arbete.

Principiella skäl talar för den stånd- punkt som 1944 års tryckfrihetssakkun- niga intog: handbrev och andra sådana personliga meddelanden bör anses som allmänna handlingar, om de inte uppen- bart är utan betydelse för mål eller ärende som myndigheten har att hand- lägga. Det kan väl synas från psykolo- gisk synpunkt berättigat, om en myn- dighet som mottagit ett förtroligt brev inte vill svika brevskrivarens förtroende genom att införliva brevet med akten i

ärendet. Accepteras ett sådant resone- mang, åsidosättes emellertid rättssäker- hetskraven; den som beröres av brevets innehåll saknar möjlighet till bemötande eller klarläggande.

En bestämmelse av samma innehåll som den av tryckfrihetssakkunniga före- slagna har också upptagits i bifogade utkast (4 5 första stycket). Det är dock uppenbart att en sådan bestämmelse har begränsat värde i den mån myndighe- terna anser sig oförhindrade att grunda sina avgöranden på material som icke har förekommit vid partsförhandling och icke heller har dokumenterats i hand- lingarna. Frågan om underlaget för en myndighets beslut behandlas av besvärs- sakkunniga; de sakkunniga torde inom nära framtid komma att framlägga ett förslag till lag om förvaltningsförfaran- det (se 1964 års riksdagsberättelse I Ju: 7). Frågan om en bestämmelse an- gående handbrev bör tas upp till slutligt övervägande först när besvärssakkun- nigas lagförslag föreligger.

Den nuvarande 4 5, som rör minnes- anteckning och annan likartad uppteck- ning, har i utkastet, oförändrad, upp- tagits som ett andra stycke i paragrafen. Bestämmelsen gäller, enligt vad som ut- talades under förarbetena, icke prome- morior och utredningar innehållande material, på vilket myndighet grundar beslut eller åtgärd, och ej heller upp- teckningar som är föreskrivna i arbets- ordning eller eljest (SOU 1947: 60 s. 220; jämför Malmgren, Sveriges grundlagar, s. 219 f).

5 5 Under beredande av ärende inhämtar myndighet i varierande omfattning upp- gifter eller yttranden av andra myn- digheter. Detta grundar sig ofta på föreskrift i författning. Frågor om sådana uppgifter eller yttranden be- reds på sedvanligt sätt inom den myn-

• Sida 28
•  Original

dighet som avger dem; eljest gällande föreskrifter om behörighet, omröstning m.m. får alltså tillämpning. Vad som på sådant sätt meddelas från en myndighet till en annan blir, om det, såsom regel- mässigt är fallet, har skriftlig form, på grund av föreskrifterna i 2 kap. 5 & TF allmän handling hos den förra myndig- heten då det expedierats och hos den senare då det inkommit till denna. Att föreslå någon ändring häri kan icke komma i fråga.

Vid sidan av detta formella remissför— farande förekommer det också, att en myndighet anlitar utomstående, kanske en befattningshavare hos annan myn- dighet, att biträda med beredning av ett ärende som det ankommer på den förra myndigheten att avgöra. Vad som här påkallas är alltså icke ett yttrande av annan myndighet utan endast ett av praktiska skäl betingat bistånd med in- samlande av material, granskning el. likn. Ett typfall är att ett departement behöver vissa uppgifter för att kunna utarbeta svar på en interpellation. Det förekommer också att privatpersoner bi- träder myndighet som rådgivare: en de- legation som för handelsförhandlingar med främmande stat biträdes exempel- vis av några industrimän med särskilda fackkunskaper. Det bistånd som en myn- dighet på nu antytt sätt får av utom- stående tar sig ofta uttryck i prome- morior eller andra uppteckningar.

Myndigheten kan också ställa egna, ännu icke slutgiltiga uppteckningar till den utomståendes förfogande. Sålunda kan handelsdelegationen i det nyss— nämnda exemplet ge industrimännen del av vissa inom delegationen samman- ställda statistiska uppgifter. Ett annat exempel är att korrekturexemplar av en proposition eller av ett betänkande sänds för granskning till vissa befattningsha- vare hos annan myndighet.

Om den person, som biträder myndig-

heten, tillhörde denna, skulle de utväx- lade handlingarna icke anses som expe- dierade från eller inkomna till myndig- heten. Detta resultat kan i själva verket uppnås genom att den utomstående för- ordnas att tillfälligt tjänstgöra hos myn- digheten; att han till äventyrs utför ar- betet i sitt vanliga tjänsterum eller i sin bostad torde knappast inverka. I annat fall torde handlingarna bli allmänna i och med att de expedieras från eller kommer in till myndigheten (jämför RÅ 1958 nr 55). Ett sådant resultat synes knappast önskvärt. Det torde kunna und- vikas, om till 5 % som ett tredje stycke fogas en bestämmelse av innebörd att. om myndighet vid måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgö- rande erhåller biträde av person som ej tillhör myndigheten, vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. TF skall så anses som om denne tillhörde myndig- heten.

Det bör tillfogas, att ett stadgande så- dant som det nu föreslagna icke inskrän- ker myndighets skyldighet att låta parter och andra enligt vad därom anses gälla före avgörandet få del av den utredning som skall läggas till grund för avgö- randet.

Första och andra styckena i nuvarande 5 5 har oförändrade överförts till ut- kastet.

6 % Nuvarande 6 % har oförändrad upptagits i utkastet.

7 % Gällande lagstiftning vilar på förutsätt- ningen att postförsändelser eller tele— gram inte är allmänna handlingar då de omhänderhas av post- respektive tele— verket för befordran ( prop. 1937:107 5. 81). Allmänna handlingar som lämnar upplysningar om sådana försändelser eller om telefonsamtal (förteckningar-,

• Sida 29
•  Original

förfrågningar, reklamationer m.m.) är hemliga (29 5 Seer).

Rätten att befordra meddelanden ge- nom post eller liknande allmänt sam- färdsmedel uppfattas som ett moment i den personliga friheten. Enligt Europa— rådets konvention angående de mänsk- liga rättigheterna har envar rätt till skydd för bl. a. sin korrespondens (art. 8; en motsvarande bestämmelse finns även i Förenta nationernas allmänna förkla- ring om de mänskliga rättigheterna, art. 12), och enligt författningsutredningens förslag till regeringsform äger svensk medborgare rätt att oförkränkt befordra meddelanden genom post eller annat så- dant allmänt samfärdsmedel (SOU 1963: 16, 2 kap. 2 5). Både enligt konventionen och förslaget till regeringsform skall in- skränkningar kunna göras; enligt för- slaget får sådana inskränkningar göras endast genom lag eller med stöd av lag. Indirekt fastslås också friheten till kor- respondens genom stadganden i brotts- balken om brytande av post- eller tele- hemlighet (4 kap. 8 %) och om intrång i förvar (4 kap. 9 5). Gentemot andra stater har Sverige genom 1959 års inter- nationella telekonvention, som trätt i kraft den 1 januari 1961, förbundit sig att »vidtaga alla med det använda tele- systemet förenliga åtgärder till tryggande av den internationella korrespondensens hemlighållande» (art. 34) med vissa i konventionen beskrivna förbehåll. Något likartat åtagande synes icke föreligga beträffande postväsendet (bortsett från stadgandet i Europaråds-konventionen). Allmänna poststadgan av den 20 juni 1941 innehåller emellertid en bestäm- melse om postsekretessen (& 13).

Bestämmelserna i 2 kap. TF om all- männa handlingar kan möjligen anses icke klart ange att postförsändelser och telegram inte är allmänna handlingar. En regel av denna innebörd har därför intagits i utkastet (7 & andra stycket).

Den sekretess, som erfordras beträffande andra hos post- och televerken förvarade handlingar, vilka ger upplysning om försändelser och samtal, hänföres i ut- kastet under 14 &. Statens järnvägar kan befordra skrifter såsom fraktgods el. likn. Vidare befordrar utrikesdeparte- mentet i icke ringa omfattning försän- delser mellan Sverige och utlandet. Be— stämmelsen i utkastet har utformats så att den omfattar även sådana försän- delser.

Nuvarande 7 å utgör enligt utkastet 7 5 första stycket.

8 % Försvarssekretessen

De olägenheter som är förenade med de nuvarande enligt en enumerativ princip uppbyggda sekretessbestämmelserna har angivits i den allmänna motiveringen. Dessa olägenheter är särskilt framträ- dande då det gäller försvarssekretessen. Bestämmelserna härom, i första hand 4 5 Seer, avser att möjliggöra hemlig- hållande av handlingar vilkas offentlig- görande kan skada rikets försvar eller eljest medföra våda för dess säkerhet. Nämnda stadgande innehåller en ganska omfattande uppräkning av de olika slag av handlingar som av detta skäl får hem- lighållas. I en särskild kungörelse med förordnanden på försvarsväsendets om- råde (FSeer) uppräknas med än större vidlyftighet de olika slag av handlingar som skall hemlighållas. Särskilda sekre— tesskungörelser finns för civilförsvaret, folkhushållningen, tullverket, det psyko- logiska försvaret och signalskydds- tjänsten. Uppräkningarna i vissa av dessa kungörelser har gjorts mycket om- fattande. Det kan dock aldrig uteslutas att vid förändringar i organisation och utrustning nya företeelser tillkommer som inte finns med i dessa uppräkningar. Det synes meningslöst att bibehålla så

• Sida 30
•  Original

vidlyftiga uppräkningar; de är knappast ägnade att åstadkomma några reella be- gränsningar av sekretessen utan undan- skymmer snarare den grundläggande principen för bedömningen, nämligen om en handling av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest till försvaret bör hållas hemlig eller icke. Å andra sidan kan det icke bortses från att en viss uppräkning av handlingstyper kan vara ägnad att ge ledning för tillämpningen och förebygga att stadgandet utnyttjas för att hemlighålla handlingar för vilka det icke är aVSett, t. ex. handlingar i sed- vanliga personalärenden. Av nu anförda skäl bör som en allmän förutsättning för sekretess stadgas, att det skulle vålla fara för rikets säkerhet att handlingens innehåll kommer till främmande stats kännedom eller eljest skada rikets för- svar att innehållet röjes; med uttrycket »rikets försvar» avses då icke krigsmak- ten utan försvaret såsom en verksamhet.

Vidare bör föreskrivas att handling för att få hemlighållas skall röra någon del av rikets totala försvar; om innebörden härav se prop. 1962:108 5. 8 och 59 samt SOU 1961:66 s. 109. Stadgandet bör också innehålla en såvitt möjligt koncentrerad uppräkning av de slag av handlingar som kan behöva hemlighål- las. Uppräkningen bör endast få karak- tär av exemplifiering.

I första hand bör den angivna sekre- tessprincipen vara tillämplig på band- lingar som rör försvarsåtgärder under krig eller krigsfara. En angripare eller potentiell angripare skall om möjligt hållas i ovetskap om hur stora strids- krafter och andra styrkor som är be- redda att ingripa, hur dessa är organi- serade, utrustade och grupperade, vid vilka tidpunkter och vilka vägar de för- flyttas, m. m.

Handlingar rörande organisation och verksamhet under krig och krigsfara in- om förvaltningen, folkförsörjningen och

nyhetsförmedlingen hänföres till nästa grupp. Det säger sig självt att sekretes- sen på dessa områden måste bli starkt begränsad. Vissa åtgärder måste av prak- tiska skäl komma till allmän kännedom innan de skall sättas i verket. Många för- hållanden — folkmängd, befolkningens åldersfördelning, landets produktions- kapacitet, dess utrikeshandel, civila ham- nars och flygplatsers beskaffenhet och läge 0. s.v. — är sådana att sekretess, om än motiverad från försvarssynpunkt, inte kan upprätthållas.

Sekretessprincipen bör vidare gälla handlingar som rör planering eller annan förberedelse av styrkors, förvaltningens, folkförsörjningens eller nyhetsförmed- lingens organisation eller verksamhet under krig eller krigsfara eller deras ut- rustning med vapen eller andra förnö- denheter. Till samma grupp av hand- lingar bör hänföras sådana som rör be- vakning av rikets territorium mot kränk- ning eller angrepp eller andra likartade försvarsåtgärder. Sekretessregeln torde endast i ringa omfattning ge stöd för att hemlighålla handlingar om den freds- mässiga värnpliktsutbildningen. Den grundläggande förutsättningen för sekre- tess torde här vanligen brista.

Till en fjärde grupp föres i första hand handlingar som rör byggnad eller annan fast anläggning som användes eller är avsedd att användas för rikets försvar. Beskrivningen avser, utom vanliga bygg- nader, exempelvis fästningar, hamnar, flygplatser samt förvaringsutrymmen för fartyg, flygplan eller andra farkoster och för annan utrustning. Dit får också hänföras handlingar rörande uppehålls- platser för militära eller civila organ. Anläggningar avsedda för befolkningen kan väl också komma in under beskriv- ningen; det är dock givet att sekretessen måste begränsas såtillvida att vissa upp- lysningar redan i fredstid måste lämnas dem som skall använda anläggningarna.

• Sida 31
•  Original

Till samma grupp föres handlingar som rör uppmätning, avbildning eller beskrivning av förhållande i naturen. Härmed åsyftas främst det primärmate- rial som ligger till grund för landkartor och sjökort samt de koncept som be- tecknar olika stadier av abstraktion på vägen fram mot den färdiga kartan. Något generellt hinder föreligger icke att hemlighålla även tryckta eller på an- nat sätt mångfaldigade kartor; att allmän handling, som är hänförlig under sekre- tessbestämmelse, skall hållas hemlig även om den är tryckt, förutsättes i 1 kap. 6 & TF. Kartor som användes även för civilt bruk eller som redan i fredstid delas ut såsom ett led i utbildningen torde dock ofta inte kunna hemlighållas effektivt. Frågan om utlämnande får då bedömas med ledning av den förut moti- verade regeln i 15 & första stycket om verkan av att en handling kommer till mångas kännedom.

I nu gällande författningar rörande försvarssekretessen behandlas vissa frå- gor som enligt detta utkast skall bedö- mas enligt andra stadganden än 8 5. Så är fallet med stora delar av den militära säkerhetstjänsten. Denna åsyftar till vä- sentlig del att förebygga eller utreda brott mot rikets säkerhet, och i denna del skall sekretessen enligt utkastet bero på stadgandet i 11 5 första stycket. In- spektioner och andra kontrollåtgärder med ett motsvarande syfte skall, i den mån de inte syftar till att förebygga eller utreda brott, i sekretesshänseende be- handlas enligt föreskriften i 11 % tredje stycket. Vissa momenti säkerhetstjänsten kommer att åtnjuta sekretesskydd jäm- likt stadgandet i 10 5 om lås, larmsystem m. m. Handlingar rörande säkerhets- tjänsten innehåller dock givetvis ofta uppgifter som måste hemlighållas av rena försvarshänsyn. I sådana delar ligger det närmast till hands att tillämpa

sg.

Då det gäller sambandsverksamheten inom totalförsvaret, kan behov av sekre- tess föreligga beträffande den tekniska utrustningen (radioanläggningar m.m.). Såtillvida torde behovet kunna tillgodo- ses med stöd av stadgandet i 8 & (styr— kornas och förvaltningens utrustning med förnödenheter; byggnad eller annan fast anläggning som användes eller är avsedd att användas för rikets försvar). Ett sekretessbehov föreligger också i fråga om sådana metoder att dölja med- delandes innehåll för obehöriga som chiffer, koder m.m. samt vissa andra förhållanden inom signalskyddstjänsten. Sådana sekretessbehov kan föreligga i andra sammanhang än då det är fråga om åtgärder till rikets försvar och be- handlas under 10 å i utkastet.

9 % Utrikessekretessen

Det mellanfolkliga samarbetet har av ålder tagit sig former som har varit undandragna insyn. Det kunde försvåra samarbetet med andra stater, om Sverige började hålla allt material angående för- bindelser med utlandet tillgängligt för allmänheten. Vad nu sagts gäller icke blott förhållandet mellan Sverige och andra stater utan även förhållandet mel- lan svensk myndighet och myndighet, företag eller privatperson i utlandet samt förhållandet mellan svensk medborgare och främmande stat eller någon dess myndighet.

Det torde av nu anförda skäl bli nöd- vändigt, att sekretessen kring internatio— nella förhållanden blir mera vidsträckt än vad som enligt utkastet kommer att gälla på andra områden. Enligt utkastet skall handling hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande skulle medföra fara för rikets säkerhet eller eljest störa dess internationella förbindelser eller föranleda att någon utsättes för över-

• Sida 32
•  Original

grepp eller annan menlig åtgärd. Be- stämmelsen bör bli tillämplig inte endast på handling som angår främmande stat, dess myndigheter och dess medborgare utan även på handling som på liknande sätt rör mellanfolklig organisation ( jäm- för 4 kap. 6 5 och andra stadganden i författningsutredningens förslag till rege- ringsform, SOU 1963: 16, motiven SOU 1963: 17 s. 244).

Farhågor av detta slag torde vanligen förflyktigas snabbt och endast undan- tagsvis ha skäl för sig ens så länge som ett par decennier. Då det gäller uttalan- den och redogörelser med personlig syft- ning kan det dock någon gång finnas motiv för sådana farhågor efter ännu längre tid. Sedan 30 år förflutit från det handlingen inkom eller upprättades bör emellertid sekretess av här avsedda skäl i regel icke upprätthållas; därest behov av sekretess av andra skäl, t. ex. för att skydda rikets försvarsåtgärder, alltjämt föreligger, är härför avsedda bestämmel- ser tillämpliga. Ett skäl för att här dra en tidsgräns för sekretessen är historie- forskningens behov att få tillgång till det utrikespolitiska materialet inom rimlig tid. Det kan dock icke uteslutas att se- kretess i enstaka fall kan behöva hållas vid makt längre tid än trettio år. En förutsättning för fortsatt sekretess bör i sådana fall vara att utrikesnämnden får tillfälle att yttra sig i ämnet. En bestäm- melse härom torde icke behöva vålla praktiska svårigheter, då överläggningen i nämnden kan behandla principerna för fortsatt hemlighållande av vissa grupper av handlingar och sålunda icke behöver upprepas för varje särskilt ärende om utfående av handling.

Arkiverade utrikeshandlingar kan stun- dom avse ärenden av stor omfattning, exempelvis förhandlingarna om permit- tenttrafiken under andra världskriget eller överläggningarna efter kriget om nordisk försvarssamverkan. Det ligger i

sakens natur, att offentliggörande av ett ärende av detta slag bör ge en allsidig belysning. Även om man skulle kunna utpeka vissa handlingar eller vissa par- tier av handlingar, som sedda för sig icke har ett sådant innehåll att de be- höver hemlighållas, kan redan det för- hållandet att de anges vara hämtade ur akten till ärendet vara ägnat att skapa föreställningen att utlämnandet och of- fentliggörandet innefattar en fullständig publicering av händelser och omständig— heter i ärendet. De internationella hän- syn som utgör grunden för sekretessen talar för att i dylika fall ett utlämnande av handlingarna i akten bör få göras en- dast i samband med en mera fullständig offentlig redovisning av ärendet. Någon särskild bestämmelse därom torde så— ledes icke vara behövlig.

10 & Sekretess kring chiffer m. m.

Inom bl.a. utrikesförvaltningen, total- försvaret och polisväsendet förekommer det att meddelande sänds i chiffer, med hjälp av kod eller på annat hemligt språk (inom totalförsvaret benämnt krypto). Syftet, att dölja meddelandets innebörd för obehöriga, kräver att icke blott med- delandet utan även annan handling, som lämnar upplysning om det hemliga språ- ket, hålles hemlig även om handlingen bedömd efter sitt sakliga innehåll är så- dan att den inte kan hållas hemlig med stöd av 8 g, 9 %, 11 & första stycket eller annat stadgande i utkastet.

Sekretess behövs i fråga om instruk— tioner och andra föreskrifter, utbild- ningsbestämmelser samt nycklar m. m. för överföring av klart språk till hem- ligt språk eller tvärtom. Vidare kan kon- cept till och utskrift av meddelande, som översänts på hemligt språk, behöva hem- lighållas och detta oberoende av om de

• Sida 33
•  Original

är avfattade på det hemliga språket eller på klart språk.

I fall då en handling skall hållas hem- lig endast på grund av att den lämnar upplysning om hemligt språk bör myn- digheten vara skyldig att, då någon be- gär att få del av handlingen, redogöra för dennas innebörd i den mån det kan ske utan fara för att det hemliga språket röjes; denna fråga behandlas närmare under 16 %.

Teleförbindelser kan utsättas för orga- niserad störning. Meddelande som sänds med sådan förbindelse kan också av- lyssnas av obehöriga. För främmande stat kan det finnas ett intresse att er- hålla kännedom om en teleförbindelse och att lokalisera anläggningar som ut- nyttjas för förbindelsen. För att mot- verka eller hindra sådana åtgärder kan det vara nödvändigt att hemlighålla exempelvis sändar- och mottagarappara- turens frekvenser och effekt samt deras känslighet för störningar, särskilda sänd- ningsmetoder, m. m. Frekvenstabeller för olika förbindelser, eventuellt med tidsschema för växling mellan frekven- ser, kan också behöva hemlighållas. Syftet med sekretessen kan i dessa fall sägas vara att skydda meddelanden eller teleförbindelser mot obehöriga.

En förutsättning för sekretess i an- givna fall bör vara att utlämnande kan antagas motverka syftet med den metod varom är fråga.

1 De nu behandlade sekretessreglerna syf- tar till att underlätta för myndigheter och andra att utbyta meddelanden i hemliga angelägenheter. Det synes na— turligt att i samma stadgande behandla sekretess kring metoder att eljest för- svåra insyn i hemliga förhållanden eller hindra obehöriga att bereda sig tillgång till handlingar, värdeföremål eller annan egendom i myndighets besittning. Beho- vet torde tillgodoses genom ett stadgande 3

enligt vilket handling, som lämnar upp- lysning om lås, larmsystem, lösen eller annan skyddsanordning, skall hållas hemlig under förutsättning att utläm- nande kan antagas motverka syftet med anordningen.

11 & Sekretess för bekämpande av brott m. m. Polis- och åklagarmyndigheterna kom- mer i sin verksamhet i beröring med öm- tåliga förhållanden. Dessa kan i sekre- tesshänseende vara att bedöma enligt de regler som skisseras i andra paragrafer av detta kapitel, såsom 8, 9, 13 eller 14 %. Vid sidan härav finns det också omstän- digheter som måste hemlighållas för att verksamheten mot brott skall kunna be- drivas effektivt; endast härom är det fråga i detta stadgande.

Offentlighetsgrundsatsen bör icke få hindra att polis- och åklagarmyndighe- terna bedriver sin verksamhet effektivt. Verksamheten bör icke försvåras och resultatet bör icke äventyras genom att utomstående får insyn däri. Ett påtagligt sekretessbehov föreligger i polisens ar- bete för att bekämpa spioneri och sabo- tage. Sekretess är motiverad icke enbart av hänsyn till försvarets effektivitet och till förhållandet till främmande stater utan även av hänsyn till själva polis- arbetet. Även eljest kan polisens möjlig- heter att under utredningar om grövre brott nå resultat i hög grad vara bero- ende av att detaljer av utredningsmate- rialet kan hemlighållas. Behov av sekre- tess kan föreligga även vid utredningar om mindre grova brott. Det är vidare uppenbart att respekten för vissa ord- ningsföreskrifter, exempelvis trafikreg- lerna, delvis är beroende av att efter- levnaden kontrolleras och att denna re- spekt skulle minska om allmänheten hade kännedom om vid vilka tillfällen kontroll saknas.

I någon utsträckning — då det gäller

• Sida 34
•  Original

spaningsmetoder, spaningsregister m.m. — är sekretessbehovet icke knutet till särskilt ärende. Det kan då kvarstå även sedan det ärende till vilket det i första hand hänför sig har avslutats. Så torde dock vara fallet endast med en mindre del av polisens utredningsarbete. Den större delen därav torde utan skada för verksamheten kunna vara tillgänglig för insyn i och med att ärendet slutförts. I flertalet utredningar torde polisen snabbt vinna sådan klarhet, att sekre- tessen utan att skada det fortsatta ar- betet kan hävas redan dessförinnan.

Av nu anförda skäl föreslås att hand- ling som angår myndighets åtgärder för att förebygga, utreda eller beivra brott skall hållas hemlig, om det kan antagas att åtgärderna skulle motverkas av att handlingen utlämnas (11 & första styc- ket). Sedan frågan om åtal prövats eller ärendet eljest slutförts, skall handlingen få hållas hemlig endast om det kan an- tagas att den framtida verksamheten skulle skadas av att handlingen ut- lämnas.

Bestämmelsen får tillämpning även på andra myndigheter än polisen och åkla- garna, exempelvis särskild undersök- ningskommission, den militära säkerhets— tjänsten och tullverket. Den kan tilläm- pas även vid en förberedande utredning, exempelvis inom en förvaltningsmyndig- het eller ett allmänt revisionsorgan, huruvida någon befattningshavare eller annan som står under tillsyn har gjort sig skyldig till brott.

Såsom tidigare anförts är avsikten att handlingssekretessen skall motsvaras av tystnadsplikt och att tystnadsplikten i denna del skall innefatta förbud att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

Prövningen av frågor om offentlig- görande av vad som framkommit under en brottsutredning måste ofta bli kom- plicerad. Att en handling är hemlig en-

ligt 11 5 första stycket skall inte utesluta att dess innehåll delgives företrädare för pressen; härvid bör stadgandet i 15 å andra stycket om utlämnande med för- behåll vara vägledande. I fråga om all- varligare eller eljest mera uppmärksam- made brott måste det ankomma på undersökningsledaren att avgöra vad som kan bringas till pressmännens kännedom och vilken omfattning ett eventuellt publiceringsförbehåll skall ha. Inom större polismyndigheter kan dock annan befattningshavare, som har det direkta inseendet undersökningen, vara närmare till att träffa avgörandet; före- skrifter härom kan meddelas på admi- nistrativ väg. Om en befattningshavare i underordnad ställning och med sämre överblick över utredningen utan uppdrag lämnar pressen uppgifter för publice- ring, måste stor risk föreligga att han överträder sin tystnadsplikt. I enlighet med vad som utvecklats i den allmänna motiveringen måste nämligen yppande av hemlig uppgift bedömas på annat sätt om den som lämnat uppgiften har över- skridit sin behörighet än i motsatt fall. Den som har ansvaret för en undersök- ning bör givetvis vid behov orientera underordnad personal om i vilken ut- sträckning sekretess är nödvändig.

Att lagstiftningen på detta sätt ger en person ansvaret för offentliggörande förutsätter att det klarare än för när- varande ålägges honom som en tjänste- plikt att tillgodose allmänhetens önske- mål om korrekt och skyndsam informa- tion. Undersökningsledares och andra överordnade befattningshavares skyldig- heter i detta hänseende bör komma till uttryck i instruktion. Det kan också vara lämpligt att genom bestämmelse i sådan författning, främst med tanke på mindre grova brott och på lätt iakttagbara för- hållanden, öppnas viss möjlighet även för underordnad personal att stå till tjänst med information.

över

• Sida 35
•  Original

Jämlikt andra stycket av 10 & Seer har första styckets stadganden om polis- och åklagarsekretess icke tillämpning på riksdagens ombudsmän. Denna föreskrift har inte fått någon motsvarighet i ut- kastet. Anses en sådan föreskrift erfor- derlig, bör den inte få sin plats i grund— lagen. I stället kan riksdagen med stöd av 2 kap. 17 å i utkastet meddela före- skriften i instruktionen för ombuds- männen.

Vad som här sagts om ingripanden mot brott torde ha tillämpning även på vissa andra yttringar av asocialitet, nämligen sådant levnadssätt som kan sägas inne- bära fara för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet (11 å andra stycket i utkastet). Vad som främst kom- mer i fråga är prostitution och annat lösdriveri samt missbruk av sprit och narkotika. Behov av sekretess torde här i regel föreligga endast till dess utred- ningen avslutats. Åtalsprövningen får alltså motsvaras av den tidpunkt då materialet läggs fram för det beslutande organet. Förutsättningen för fortsatt sekretess — att utlämnande kan antagas skada den framtida verksamheten— kan icke anses uppfylld därigenom att möj- ligheten att tillrättaföra den som ingri- pandet rör skulle äventyras genom att denne finge kännedom om vad som före- kommit under utredningen, icke heller genom att denne kan befaras vidtaga repressalier mot anmälare eller sages— man; i dessa hänseenden se framställ- ningen under 13 &.

Sekretess kring inspektioner, skatte- utredningar m. m., kunskapsprov och psykologiska prov

Det åligger regelmässigt myndighet att utöva tillsyn över underordnade myn- digheter och befattningshavare. Vissa myndigheter, exempelvis riksdagens

ombudsmän och riksrevisionsverket, har till huvudsaklig uppgift att utöva tillsyn eller granskning. Myndigheter be- driver också, på grund av författningar eller andra föreskrifter, tillsyn över pri- vata inrättningar (arbetarskyddsmyndig- heter över industrier, socialvårdsmyndig- heter över vårdhem av skilda slag etc.). Ett moment i tillsynsverksamheten kan vara inspektion, revision och andra kon— trollåtgärder. Effekten av sådan verk- samhet äventyras självfallet, om de vil- kas handlande skall kontrolleras i förväg kan få kännedom om kontrollplanerna (jämför 7 5 Seer samt 1 & CSeer, 5 % FSeer och 2 % CFSeer). På liknande sätt kan det förhålla sig då myndighet skall pröva, om enskild har en offent— Iigrättslig skyldighet eller rättighet gent- emot det allmänna, exempelvis att er- lägga skatt eller socialförsäkringsavgift, uppbära socialhjälpsbidrag eller skörde— skadebidrag. Har den enskilde full insyn i det kontrollmaterial som myndigheten har tillgängligt, kan han tänkas anpassa sina egna uppgifter därefter (jämför 17 % första stycket sista punkten Seer). Den sekretess som här åsyftas bör, på grund av behovet av insyn, icke i något fall få upprätthållas längre än till dess den åtgärd varom fråga är, d.v.s. in- spektionen, revisionen, utredningen etc., har slutförts.

Uppgifter avsedda för kunskapsprov inom undervisningsväsendet samt för- svaret och andra myndigheter med egen personalutbildning hör av likartade skäl kunna hållas hemliga om det erfordras för att proven skall ge avsett utslag (jämför 7 % Seer samt 1 & CSeer, 5 & FSeer och 2 % CFSeer). Det är av vikt att myndigheternas åtgärder för prövning blir tillgängliga för insyn i efterhand. Häremot har gjorts gällande att vissa uppgifter för prov inom under— visningsväsendet av praktiska skäl måste begagnas gång efter annan och därför

• Sida 36
•  Original

måste hållas hemliga även efter det de börjat användas. Något hinder torde icke finnas att i dylika fall hemlighålla prov- uppgifter som är avsedda att komma till användning även vid senare tillfälle. Uppenbarligen får dock icke möjlighe- terna att granska bedömningen av redan genomförda skriftliga prov inskränkas härigenom.

Psykologiska prov användes såsom diagnostiskt hjälpmedel av psykologer och psykiatrer. Den sekretess som kan vara av nöden då proven användes i så- dana sammanhang bör följa regler i 13 5: vad det där gäller är att hindra att eljest svårtillgängliga uppgifter om nå- gons egenskaper och personliga förhål- landen i övrigt sprids till ovidkommande. Under 11 & är det fråga endast om pro- vens användbarhet som hjälpmedel vid personalprövning. Det göres gällande att användbarheten i hög grad beror av att de som skall undergå ett prov inte kän- ner till provformuläret i förväg. Vidare anföres, att det är ett tidsödande arbete att ställa samman nya provformulär. På grund därav och enär det dessutom från tillförlitlighetssynpunkt är önskvärt att använda samma provformulär under en följd av år, måste, yttras det, provformu- lären kunna hemlighållas även efter det de tagits i bruk.

Frågan, i vad mån psykologiska prov skall användas som urvalsmetod vid till- sättning av befattningar, intagning till kurser 0. s. v., rymmer vissa problem. Ett av dessa är frågan om allmänhetens insyn. Det är ett betydande intresse, att så viktiga ärenden inte är undandragna offentlighetens kontroll. Härför talar icke endast farhågor för mannamån hos dem som skall fatta besluten utan även risken att otjänliga eller eljest olämpliga metoder kommer till användning vid ur- valet. Vad gäller de psykologiska proven kan man icke bortse från att det torde råda en utbredd tvekan, huruvida de

utgör ett tjänligare hjälpmedel än andra tillgängliga metoder att tillgodose det all- männa intresset av att de lämpligaste väljes ut och de enskilda sökandenas in- tresse av rättsenlig bedömning. Så länge denna tvekan består bör det -— även bortsett från de skäl som i allmänhet talar för insyn i handläggningen av frå- gor om personurval — icke komma i fråga, att resultaten av proven hemlig- hålles i efterhand. Något hinder kan där— emot knappast föreligga att låta ett prov- formulär vara undandraget insyn under tiden till dess provet avhållits under förutsättningar motsvarande dem som enligt det sagda skall gälla för uppgifter avsedda för kunskapsprov.

Vad nu anförts gäller bl. a. de psyko- logiska proven inom försvaret. Om dessa prov bör tilläggas, att den hittillsvarande erfarenheten under de omkring 20 år då de använts icke torde ha visat att något framträdande behov av sekretess före- ligger. Samtidigt är det, eftersom en do- minerande del av den manliga befolk- ningen undergår proven, av ett särskilt intresse att dessa utan begränsningar är tillgängliga för forskning. Sekretess kunde leda till att vissa befattningsha- vare i praktiken erhåller ensamrätt att begagna proven som underlag för veten— skapliga undersökningar. Icke heller bör sekretess få motiveras av önskemål att skydda deras författarrätt som har ställt samman provformulären.

Stadgandet om sekretess kring inspek- tioner, utredningar och prov av här av- sedda slag utgör 11 % tredje stycket i utkastet.

125. Det allmännas ekonomiska intressen

Statsmakternas ekonomiska politik bör icke försvåras genom att allmänheten får kännedom om utredningar eller pla- ner angående sådana åtgärder som änd- ringar av riksbankens diskonto, höjning-

• Sida 37
•  Original

ar eller sänkningar av skatter och emis- sion av obligationslån (första stycket).

Även då myndighet handhar mera be- gränsade uppgifter för statens eller kom- muns räkning, kan ett påtagligt behov av sekretess uppkomma. Sådant behov är regelmässigt för handen, då staten eller kommun skall vara part i rättegång. Den myndighet som skall föra talan bör då ha samma möjlighet som en enskild part att utan insyn förbereda rättegången och avgöra vilket material som skall läggas fram för domstolen. Ett likartat behov av sekretess föreligger då myn- dighet för underhandlingar om köp, ar- bete eI. likn. Av särskilt stor betydelse är härvidlag förhandlingar på statens eller kommuns vägnar med anställdas organisationer om avlönings- och andra anställningsvillkor. Viktiga är även ären- den om upphandling o.dyl. Även vid förhandlingar om markinköp för statens eller kommuns räkning kan behov av sekretess vara för handen. Sekretess bör förutsätta antagande om skada. I regel hör sekretess medges endast för tiden till dess avtal ingåtts eller saken eljest blivit slutligt avgjord (tredje stycket). Inom statlig och kommunal affärsverk- samhet kan det, av skäl som skall ut- vecklas i det följande, vara rimligt att medge sekretess även efter denna tid- punkt.

Då det gäller att bedöma om ett avtal kan anses ingånget eller saken eljest kan anses slutligt avgjord, får man se till handlingens reella betydelse såsom ut- redning. Har t. ex. ett löneavtal väl slutits men den i handlingen utredda frågan icke upptagits till realbehandling utan uppskjutits till ett annat års löneför- handlingar, torde handlingen alltjämt få hemlighållas.

Sekretess kring stadsplaner m.m. Sprider sig uppfattningen att mera omfattande

bebyggelse eller särskild anläggning skall komma till stånd på visst område, bru— kar priset på mark inom området stiga. Det allmänna har med olika medel sökt förebygga sådan värdestegring. Värde- stegringsproblemet omfattas av de upp- drag som meddelats två nu verksamma utredningskommittéer, nämligen expro- priationsutredningen (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse I Ju: 49) och 1963 års markvärdekommitté (direktiv se 1964 års riksdagsberättelse I Ju: 61). Be- träffande ärenden om uppgörande av stadsplan, generalplan eller utomplans- bestämmelser har sekretesslagstiftningen tillgripits som ett medel att hindra värdestegringen; se 8 & Seer. Sekre- tessen på detta område har under senare år utsatts för kritik; se betänkandet Saneringsfrågan, SOU 1954: 31 s. 129, och motioner till 1961 års riksdag I: 383 och II: 444, behandlade av KU i utl. nr 5.

Sekretesslagstiftningen kan icke anses vara ett tjänligt medel att förebygga jordvärdestegring på grund av förvänt- ningar om tätbebyggelse. Ofta är det tyd— ligt, att ett visst område ligger i tur att beläggas med stadsplan, i många andra fall måste de kommunala organens pla- ner för framtida bebyggelse röjas innan de har framskridit så långt som till upp- görande av planförslag. Vidare torde det inte vara möjligt att under någon längre tid effektivt hemlighålla planer som har uppkommit inom en kommunal förvalt- ning, och härigenom erhåller vissa per- soner större möjligheter att göra vinster på det allmännas bekostnad än om pla- nerna är offentliga och allmänt kända. I den mån man å andra sidan skulle lyckas behålla sekretessen, föreligger fara för irrationella värdestegringar av svårare art än de som skulle ha upp- kommit om berörda personer erhållit en realistisk uppfattning om bebyggelse- planerna.

Härtill kommer, att det även eljest

• Sida 38
•  Original

finns starka skäl för offentlighet kring arbetet med bebyggelseplaneringen. Den belysning som genom en offentlig debatt skulle ges åt stadsplaneproblemen skulle stärka intresset för planfrågorna och kunna ge fackmännen värdefulla impul- ser. Det är av vikt, att allmänheten får möjlighet att inverka på bebyggelsepla- neringen i god tid och inte först när planförslagen ställs ut till granskning enligt byggnadsstadgans bestämmelser; vid denna tidpunkt är det ofta av prak- tiska skäl omöjligt att få till stånd någon revision av förslagen.

Av nu anförda skål bör sekretess icke medgivas kring planarbetet i annan mån än som följer av den nyss behandlade bestämmelsen om sekretess kring myn- dighets förhandlingar om köp m. m.; med stöd härav kan myndighet förhandla med markägare utan att förhandlingarna omedelbart skall komma till allmän kännedom.

Det kan vara rimligt att anlägga ett sär- skilt betraktelsesätt på önskemålen om sekretess inom statlig och kommunal affärsverksamhet. Affärsdrivande myn- digheter kan ha att utstå konkurrens från enskilda företag. Det vore knappast rimligt att låta dessa företag få full in- syn i den allmänna verksamhetens de- taljer, medan de affärsdrivande myndig- heterna i det väsentliga är utestängda från insyn i de enskilda företagens verk- samhet. Exempelvis bör skydd kunna be- redas arbete för utveckling av tekniska anordningar som bedrives inom telever- ket, vattenfallsverket och andra kommu- nikationsverk. Skydd bör kunna beredas även andra än rent tekniska förhållanden, exempelvis rabatter som domänverket kan lämna en kund vid en omfattande affärsuppgörelse. Någon sekretess till skydd för det allmännas ekonomiska in- tressen bör däremot inte finnas inom statliga forskningsinstitutioner sådana

som statens väginstitut, statens trafik- säkerhetsråd, statens skogsforsknings— institut och statens geologiska undersök- ningar. De landvinningar som görs vid sådana institutioner bör snarast möjligt bringas till allmän kännedom. Forsk- ningsresultat av betydelse för försvaret torde kunna skyddas genom bestämmel- sen om försvarssekretess.

Förutsättningen för sekretess inom den allmänna affärsverksamheten torde kunna uttryckas med hjälp av begreppet yrkeshemlighet (andra stycket). Inne— börden härav behandlas under 14 5.551- som nyss anförts, bör denna verksamhet intaga en särställning även såtillvida att sekretessen kring upphandling skall kunna utsträckas längre än till dess avtal slutits.

ln. m.

Företag, som ägs av staten eller kommun men icke är myndigheter, är genom associationslagstiftningen underkastade de regler om insyn och kontroll som gäl- ler för andra företag av samma slag. De allmänna företagen måste i stor utsträck- ning utstå konkurrens med dessa, och det skulle försätta dem i underläge, om deras affärs- och driftsförhållanden skulle bli allmänt kända genom de de- taljerade rapporter och utredningar som de avger till myndigheter i dessas egen- skap av företrädare för staten eller kom- mun såsom delägare. En bestämmelse som ger stöd åt sekretess kring sådana handlingar torde vara nödvändig (fjärde stycket; jämför 2 % punkt 37 CSeer, SFS 1959:25, och KU 1960:20 s. 21 ff och 26 f).

13 & Enskilds personliga förhållanden

Förtroendesituationer. Då den enskilde träder i förbindelse med en myndighet i en personlig angelägenhet, vare sig tvångsvis eller i enlighet med egen önskan, vill han säkerligen i allmänhet

• Sida 39
•  Original

att vad han yppar om sitt privatliv inte skall komma till offentligheten. Önske- mål i denna riktning bör kunna upp- fyllas inom åtskilliga grenar av allmän verksamhet, exempelvis sjukvården och olika slag av rådgivning i personliga angelägenheter (andlig själavård, abort- eller familjerådgivning, rättshjälp i per- sonliga angelägenheter, nykterhetsrådgiv- ning). Gemensamt för dessa verksam- heter är att de knappast har något drag av rättstillämpning eller myndighetsut- övning. Det står den enskilde fritt, om han vill utnyttja de tjänster det allmänna bereder; i stor omfattning förhåller det sig säkerligen så, att verksamheterna inte skulle kunna bedrivas, om inte de en- skilda räknade med diskretion från de allmänna organens sida. Enligt 8 5 i den nya allmänna läkarinstruktionen den 10 maj 1963 får läkare i regel ej yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit an- gående sjukdom eller dess uppkomst. Sekretessen inom de här avsedda om- rådena torde kunna utformas efter före- bild av första ledet i detta stadgande. I enlighet med vad som skett i rättsfallet NJA 1925 s. 269 och i 36 kap. 5 & RB bör härvid med det som meddelats läka- ren i förtroende jämställas vad han själv iakttagit i anledning av det förtroliga meddelandet; motsvarande bör gälla öv- riga befattningshavare. För tillämpning av stadgandet bör räcka att >>uppgifterna lämnats under sådana omständigheter, att det skäligen kan antagas ha skett i förtroende» (processlagberedningen i SOU 1938:44 s. 392; jämför Welamson, Läkarsekretessen, s. 31 ff). Avgörande för sekretessens omfattning bör vara vad som förutsatts av den som har lämnat det förtroliga meddelandet (om betydel- sen av att denne är underårig eller omyn— digförklarad se Welamson, a. a. s. 49 f, och J. Takman, Ungdomspsykiatri, Stock-

holm 1962 s. 32). Detta gäller icke blott under dennes liv utan även efter det han avlidit.

Även förtroliga uppgifter som lämnas under en med tvång inledd behandling skall kunna åtnjuta sekretesskydd. I an- nat fall skulle den behandlade ofta inte vara villig att medverka till behand- lingen. Detta får betydelse exempelvis inom fångvården och socialvården, inom mentalsjukvården och vid behandling av smittsamma könssjukdomar.

Föreskriften om förtroendesekretess bör utformas så att icke blott förtroen— den som lämnas befattningshavare hos myndighet blir skyddade. Även förtro- liga uppgifter som lämnas exempelvis en privatpraktiserande läkare eller en advo- kat och som denne på grund av författ- ning måste vidarebefordra till tillsyns- organ (medicinalstyrelsen resp. advokat- samfundets styrelse) bör åtnjuta sekre- tesskydd.

Stadgandet om förtroendesekretess in- flyter enligt utkastet i andra stycket.

Myndighetsutövning. En principiellt vik— tig skiljelinje går mellan de nu avsedda förtroendefallen och situationer i vilka myndigheterna tillämpar rättsregler eller annorledes företräder överheten. Det är främst för situationer av detta slag som rättssäkerhetsgarantier sådana som of- fentlighetsprincipen har betydelse. Det är uppenbart, att man här icke kan låta sekretessreglerna utformas efter de en- skildas förmodade önskemål. Tvärtom måste huvudregeln vara att myndig- heternas handläggning oberoende därav blir tillgänglig för offentlig granskning. I den mån detta icke kan ske genom offentliga förhandlingar i judiciella for- mer (se härom senast direktiven för för- valtningsdomstolskommittén, I Ju: 47 i 1963 års riksdagsberättelse), utgör hand- lingsoffentligheten den enda praktiska utvägen.

• Sida 40
•  Original

Det här beskrivna betraktelsesättet präglar sedan urminnes tid domstols- processen i brottmål. Härvidlag bör icke någon grundläggande förändring genom- föras: liksom nu bör den misstänkte själv i regel icke skyddas genom sekre- tess. Inom kommittén har övervägts, att offentlighetsprincipen i brottmålsproces- sen på liknande sätt skulle gälla även på förundersökningsstadiet. Innebörden här- av skulle bli att undersökningsmaterialet icke skulle få hållas hemligt till skydd för den som misstänks för brott, även om misstanken är ägnad att sänka hans anseende bland medmänniskor. Undan- tag skulle gälla endast för underåriga. Såsom berörts under 11 5 skulle under- sökningen kunna omges med sekretess även i den mån det vore nödvändigt för utredningsverksamhetens effektivitet; nå- got som endast i ringa omfattning kan bli fallet efter det undersökningen av- slutats. En viktig konsekvens av bestäm- melserna i 11 och 13 åå skulle vara att akter från brottsutredningar som icke fullföljts med åtal i regel skulle bli till- gängliga för granskning i efterhand. Det mest betydande undantaget skulle vara utredningar om brott förövade av under- åriga. Det i bifogade författningsutkast framlagda förslaget har utformats i en- lighet med det anförda.

Enligt nu gällande bestämmelser är handlingar i ärende om lösdrivares be- handling offentliga (överrätt torde dock vara behörig att med tillämpning av vanliga sekretessregler för domstolarna belägga handlingar företedda vid för- handling inför överrätten med sekre- tess). Även länsstyrelses eller regerings- rättens beslut jämlikt barnavårdslagen eller nykterhetsvårdslagen är offentligt. Offentlighetsprincipen bör på likartat sätt få slå igenom i möjligaste mån även beträffande andra handlingar i förvalt- ningsärenden om tvångsingripanden. Här- vid torde man dock knappast kunna

sträcka sig längre än att offentlighet skall råda i ärenden angående åtgärder mot levnadssätt, som innebär en fara för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet, d.v.s., utom prostitution och annat lösdriveri, främst sådana ytt- ringar av alkoholism och narkotika- missbruk där ingripande erfordras även av hänsyn till annan.1 Om någon är far- lig för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet icke genom ett åda- galagt levnadssätt av sådant slag utan endast genom sitt hälsotillstånd, exem- pelvis därigenom att han har smittsam sjukdom, kan däremot skäl för viss se- kretess föreligga. I fråga om tvångsin- gripande med syfte att skydda den som beröres därav torde gränsen mot den fri- villiga vården ofta vara oklar, och effek- tiviteten i verksamheten torde kräva att handlingarna i viss omfattning kan hål- las hemliga. Intresset av en korrekt handläggning knyter sig i dessa ärenden mer än eljest till den enskilde själv. I många fall torde rätt att anlita biträde samt fri rättshjälp vara de mest verk- samma rättssäkerhetsgarantierna. Stad- gandet i utkastets 15 & tredje stycke om samtycke torde också oftast göra det möj- ligt för den enskilde att öppna tillgång för andra till handlingarna. Även före- skriften i 15 å andra stycket om utläm- nande med förbehåll kan här få bety- delse. Ett starkt sekretessbehov gör sig av likartade skäl gällande beträffande underåriga, och detta även i fall där de förövat brott eller eljest ådagalagt ett levnadssätt som kan sägas innebära fara för allmän ordning eller annans hälsa eller säkerhet. En lämplig avgränsning av sekretessbehovet i de fall som nu diskuterats kan möjligen åstadkommas, om sekretess medges beträffande om-

1 Samma bör väl gälla arbetsförelägganden för försumliga försörjare. Det kan dock an- tagas, att denna form av ingripanden snart kommer att försvinna; se prop. 1964: 34 .

• Sida 41
•  Original

ständigheter som är ägnade att utsätta den som handlingen rör eller någon ho- nom närstående för andras missaktning; uttrycket missaktning har hämtats från föreskriften om förtal i 5 kap. 1 % brotts- balken. En möjlighet att hemlighålla handling bör finnas även i fall då det kan antagas att den som avses i handlingen eller någon honom närstående skulle ut- sättas för våld som en följd av att hand- lingens innehåll kommer till annans kännedom.

I ärenden om förmåner på grund av socialförsäkringar eller andra samhälle- liga åtaganden blir sökanden ofta tvung- en att för myndigheten yppa personliga förhållanden. Det kan göras gällande, att den sociala hjälp- och försäkrings- verksamheten skulle illa fylla sin upp- gift, om allmänheten i större omfattning avhölls från att väcka lagligen grundade anspråk av fruktan för att deras privata förhållanden skulle bli kända av utom- stående. Risken härför kan emellertid icke anses särskilt stor. Det är för övrigt knappast stötande, om den enskilde stundom skulle försättas i en situation, där han hade att välja mellan att yppa en hemlighet för att bereda sig en för- män och att avstå från förmånen för att behålla hemligheten (jämför Welamson, a. a. s. 118 ff). Då intresset av likformig- het i myndigheternas handlande även på dessa områden är betydande, bör undan- tagen från offentlighetsprincipen be- gränsas starkt. Liksom i fråga om tvångs- ingripanden torde man kunna anknyta till begreppen våld och missaktning. Om- ständigheter som är ägnade att utsätta sökanden för våld eller för omgivningens missaktning torde det endast sällan vara nödvändigt att yppa i ärenden om vilka nu är fråga, och en inskränkning i offentligheten av denna art torde därför icke få större praktisk betydelse.

Statliga befattningar och, i viss om- fattning, befattningar inom den s. k.

specialreglerade kommunalförvaltningen tillsätts efter prövning enligt rättsliga normer. Har en kommun inrättat be- svärsnämnd, får den anses ha givit ut- tryck för uppfattningen att de tillsätt- ningar inom kommunalförvaltningen som kan bringas under nämndens prövning skall beslutas på likartat sätt. Nuvarande lagstiftning medger icke sekretess i be- fordringsärenden.

Den stora mängden av statliga och kommunala befattningar torde tillsättas efter schematiska grunder: i många fall har uppställts formella behörighetskrav, och bortsett från intyg om examina o. likn. torde avseende fästas väsentligen vid påtagliga meriter i form av tjänsteår m.m. Här torde icke uppstå några större sekretessproblem.

Nämnvärda svårigheter uppträder först vid sådana tillsättningar som grundar sig på ett mera skönsmässigt urval mellan flera formellt berättigade. Så är fallet med åtskilliga högre befattningar hos statliga myndigheter, inom krigsmakten dock regelmässigt med bl.a. tjänst så- som major (motsvarande) och högre samt med vissa tjänster såsom under- officer och underbefäl. Inom den kom- munala förvaltningen torde den sköns- mässiga prövningen ha relativt sett större omfattning än inom den statliga verk- samheten.

Underlaget för bedömningen i beford- ringsärenden torde till väsentlig del ut- göras av direkta iakttagelser från dens sida som fattar det reella beslutet; här- vidlag är det likgiltigt om offentlighets— principen har tillämpning eller ej. Säker- ligen är det också vanligt att upplys- ningar inhämtas muntligen. Om sådana upplysningar antecknas, kan det väl göras gällande att anteckningen såsom handling i tillsättningsärendet är offent— lig; se JO 1958 s. 222. Och möjligen kan det förmodas, att upplysningar om dem som kan ifrågakomma till befattning i

• Sida 42
•  Original

ökad omfattning skulle få skriftlig form, om det bleve möjligt att sekretessbelägga dem. Det kan väl sägas att detta skulle utgöra en fördel från rättssäkerhetssyn- punkt; redan åtgärden att precisera en ståndpunkt i skrift tvingar till eftertanke. Frånvaron av offentlighet kan å andra sidan leda till att grundlösa uttalanden får stå oemotsagda. Både för dem som kan komma i fråga till en befattning och från allmän synpunkt finns därför ett starkt intresse av att tillsättningsförfa- randet är offentligt (se prop. 1937:107 5. 105). Därtill kommer att det är svårt att finna något kriterium att särskilja de befattningar som sekretessregeln skulle gälla för. Det skulle sålunda föra för långt att inbegripa alla befattningar som tillsättes utan ansökningsförfarande; åt- skilliga lägre militära tjänster tillsättes på detta sätt.

Det vill därför förefalla, som om till- sättningsärenden framdeles som hittills väsentligen bör lämnas utan sekretess- skydd. Skulle den, vars förhållanden be- röres, genom utlämnande bli utsatt för våld eller missaktning, något som torde kunna inträffa endast i rena undantags- fall, finns det i enlighet med vad ovan anförts förutsättning för sekretess. Att det stundom bland tillsättningshand- lingar kan finnas handlingar som är un- derkastade en mera vidsträckt sekre- tess, t.ex. utredning om genomgången mentalsjukvård, torde icke vålla några problem. Mera sedvanliga läkarunder— sökningar eller psykologiska tests kan självfallet icke få hemlighållas, om det inte föreligger fara för våld eller miss- aktning.

I ärenden om tvångsmässiga ingripan- den mot någon är det ofta nödvändigt att dra fram även andra personers för- hållanden. I förundersökning och dom- stolsmål om utpressning måste de för- hållanden som gjort utpressningen möj- lig komma fram. I ärende om åtgärd

jämlikt nykterhetsvårdslagen kan det bli nödvändigt att beröra även andras för- hållanden än dens som åtgärden avser, exempelvis hans familjemedlemmars el- ler arbetsgivares. Ofta skulle syftena med bestämmelser om ingripanden icke kunna förverkligas, om inte sådana personer i någon omfattning skyddades med sekre- tess; ett av de få fall i vilka brottmål kan handläggas inom stängda dörrar och därmed också i efterhand omges med handlingssekretess är just det att måls- äganden i utpressningsmål begär hemlig handläggning (5 kap. 1 % tredje stycket RB; jämför prop. 1934: 15 s. 31 f). En- ligt utkastet kommer den grundläggande sekretessregeln —— att handling får hållas hemlig om utlämnande kan antagas leda till att den, vars förhållanden beröres däri, skulle utsättas för våld eller miss- aktning — att äga tillämpning även på andra än den som är part i ärendet. Därtill kommer, att den inskränkning i sekretesskyddet, som enligt utkastet skall gälla i fråga om brottslig gärning samt levnadssätt, som kan sägas innebära en fara för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet, vanligen icke får verkan för någon annan än parten. Det kan tillfogas att även närstående till den vars förhållanden avses skall erhålla sekretesskydd i fall då det kan befaras att den närstående skulle utsättas för våld eller missaktning till följd av att handlingens innehåll kommer till annans kännedom.

Stadgandet om sekretess i fall då ut lämnande kan antagas utsätta den som beröres i handlingen eller någon honom närstående för våld eller för andras missaktning utgör första stycket av ut- kastets 13 5.

Sammanfattning. Enligt de här gjorda Övervägandena skulle, i ärenden som har rättslig karaktär, inskränkning av offent- ligheten få göras endast i den mån det

• Sida 43
•  Original

erfordras för att skydda den vars för- hållanden beröres eller någon honom närstående från att utsättas för våld eller för andras missaktning. Att någon efter det han fyllt 21 år har förövat brottslig gärning eller ådagalagt sådant levnads- sätt, som kan sägas innebära en fara för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet, skall icke föranleda se- kretess. Handling som icke tillhör ärende av rättslig natur bör kunna hållas heln- lig i den mån det förutsatts av den vars förhållanden berörs däri; denna sekre- tess, den s. k. förtroendesekretessen, bör omfatta vad som meddelas i förtroende av den som undergår vård eller behand- ling eller söker råd eller hjälp eller av nå- gon honom närstående samt iakttagelser i anledning av sådant meddelande. Nå- gon tidsgräns torde knappast erfordras för detta slag av sekretess. Ofta torde den som lämnar ett förtroligt meddelan— de förutsätta att sekretessen upprätthål- les under hans liv, stundom måhända ännu någon generation.

N u gällande sekretesstadganden länder i regel icke till inskränkning i parters rätt att utbekomma allmänna handlingar. Annan hemlig handling än dom och be- slut kan dock undanhållas även part, om det av hänsyn till allmänna eller en- skilda intressen finnes vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen icke uppenbaras; 39 5 Seer, jämför 14 å andra stycket samma lag.

Avsikten är icke att här behandla frå- gan, om myndighet vid avgörande av ärende får beakta utredning som part inte har fått tillfälle att ta del av; denna fråga regleras för domstolarna av RB och för de administrativa myndigheter- nas del av föreskrifter rörande deras för- farande. Frågan i vad mån en part annat än i samband med handläggningen av mål eller ärende skall få del av hand- lingar som rör honom kan emellertid i

viss utsträckning betraktas som en sekre- tessfråga och kan därför icke förbigås.

Det är till en början givet, att de skäl som talar för att en handling hålles hem- lig för allmänheten inte utan vidare le- der till att den skall undanhållas den vars förhållanden den avhandlar. Regeln måste tvärtom vara att denne skall ha tillgång till alla handlingar som redogör för hans förhållanden och andras be- dömning därav. Att detta är utkastets ståndpunkt, framgår av avfattningen av stadgandet om missaktning samt av det tidigare behandlade stadgandet i 15 % tredje stycket om enskilds samtycke.

Två synpunkter brukar anföras till stöd för att det skulle vara nödvändigt att hålla enskild i okunnighet om hand- lingar som rör honom själv. Den ena är att hans hälsotillstånd kan komma att försämras om han får kännedom om en annans, exempelvis en läkares, bedöm- ning därav. Den andra är att den en- skilde kan hämnas på den som har läm- nat en myndighet uppgifter om hans för- hållanden eller anmält honom för myn- digheten eller avgivit utlåtande om honom.

Frågan, om en part skulle lida skada genom att få del av handling rörande vården eller behandlingen, är av medi- cinsk natur. Om handlingen är hemlig eller ej, synes härvidlag vara av ringa intresse. Man kan väl tänka sig fall då en sinnessjuk skulle kunna ta skada av att få kännedom om innehållet i en handling som utan olägenhet kan hållas tillgänglig för allmänheten. I den mån behov sålunda föreligger att skydda en- skilda från skador av nu avsett slag, bör bestämmelser därom meddelas i lagstift- ningen om vården; se exempelvis 14 å andra stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929, enligt vilket brev och andra handlingar, bortsett från fram- ställningar till vissa myndigheter, inte utan sjukvårdsläkarens tillstånd får

• Sida 44
•  Original

»från den intagne fortskaffas eller ho- nom tillställas». Övervägande skäl före- ligger således att i sekretesslagstiftningen icke reglera behovet att skydda den en- skilde mot följderna av insikt om hans eget tillstånd. Det kravet bör dock upp- rätthållas, att inskränkningar av detta slag skall stadgas i lag.

Frågan, i vad mån part av andra skäl skall kunna hållas i ovetskap om upp- gifter eller anmälningar rörande hans egna personliga förhållanden, har bety- delse i första hand för myndigheternas förfarande. Denna promemoria bygger på att, i enlighet med den princip som kommit till uttryck i 19 & första stycket barnavårdslagen den 29 april 1960, den ärendet rör skall erhålla kännedom om den utredning som skall läggas till grund för avgörandet. Vad som skall behandlas här är således endast frågan om hand- lingar som inte åberopas som bevis. Av betydelse är anmälan till polismyndighet eller till nykterhets- eller barnavårds- nämnd. Det kan också förekomma, att en berättelse, som avgivits på ett förbe- redande stadium av en person med öm- tåliga relationer till den undersökningen gäller, har kunnat ge sådan ledning för den fortsatta undersökningen, att berät- telsen inte behöver åberopas som bevis. Journalanteckningar, som föres inom anstalter för vård eller behandling, torde ofta icke åberopas som bevis i sitt osov- rade skick.

Det är knappast rimligt, att ett anta- gande om vilken olägenhet som helst skulle berättiga myndighet att hålla upp- gifter eller anmälningar hemliga för den person som ingripandet gäller; en viss spärr mot svagt grundade anmälningar och utsagor kan vara önskvärd (jämför föredragande departementschefen i prop. 1948: 80 med förslag till ändringar i strafflagen s. 168). En rimlig avvägning torde det vara om fara att bli utsatt för

våld men icke fara för andra olägenheter får utgöra motiv för att hemlighålla upp- gifter eller anmälningar för den saken rör. Sekretesstadgandet (13 % tredje styc- ket i utkastet) skulle härigenom komma att bygga på samma värdering som straffstadgandet om övergrepp i rättssak (17 kap. 10 % brottsbalken).

En särställning i sekretesshänseende in- tar register angående bestraffningar och likartade förhållanden samt socialregis- ter. De är anordnade som hjälpmedel i vissa myndigheters arbete, främst vid in- samlande av material för personbedöm- ningar. Innehållet utgör visserligen en sammanställning av uppgifter som är offentliga hos de myndigheter som har meddelat de registrerade besluten. Men om registren hölls tillgängliga för all- mänheten, skulle det föreligga risk för förhastade bedömningar från arbetsgiva- res och andras sida. Den resocialiserande verksamheten skulle äventyras. Skäl för hemlighållande föreligger icke endast i fråga om uppgifter om att brott förövats och om andra belastningar. Det bör icke heller stå envar fritt att få uppgift från ett sådant register utvisande att viss namngiven person icke förekommer i re- gistret. Vore detta möjligt, skulle erfor- derligt skydd icke beredas de registrerade.

Sekretessen kring registren (13 % fjär- de stycket i utkastet) bör kunna upprätt- hållas även gentemot de registrerade. I annat fall skulle arbetsgivare och per- soner i liknande ställning kunna bereda sig tillgång till de registrerade uppgif- terna genom att erhålla fullmakt av platssökande eller på liknande sätt. Så- som antytts i den allmänna motive- ringen, torde för detta ändamål erfordras ett förbehåll i utkastets stadgande om verkan av enskilds samtycke (15 % tredje stycket).

En förutsättning för sekretess kring

• Sida 45
•  Original

sådant register som det här är fråga om bör vara, att registret inrättats på grund av föreskrift i lag.

Sekretessen bör gälla icke endast själva registret, d.v.s. de hos myndig- heten förda anteckningarna, utan även de till grund för dessa liggande upp- gifterna.

Behovet av insyn tillgodoses genom offentligheten hos domstolarna och de andra myndigheter som expedierar upp- gifter till registret. Sekretessen kan där- för bli obegränsad. De fall då uppgifter skall lämnas från registret kan, i enlig- het med vad som gäller nu i fråga om det allmänna kriminalregistret, regleras i lag ( 17 5 första stycket enligt utkastet). TF skall dock icke uppställa något hin- der för Kungl. Maj:t att medgiva att upp- gifter ur registret tillhandahålles (17 å andra stycket).

14 & Enskilds ekonomiska förhållanden

Bestämmelsen om sekretess kring person- liga angelägenheter kan i stor utsträck- ning tjäna som förebild för bestämmel- sen om sekretess kring enskilds ekono- miska förhållanden. I fall då myndighet fungerar som rådgivare åt enskild eller eljest fullgör någon serviceverksamhet har kravet på offentlig insyn icke någon större tyngd. Huvudregeln bör här, lik- som i förtroendefallen under 13 5, vara att de enskildas önskemål om sekretess infrias fullt ut. Då myndighet före- träder överheten och prövar frågor om den enskildes rättigheter eller skyldig- heter gentemot det allmänna, bör där- emot offentlighet vara regel; endast risk för skada bör föranleda undantag däri- från.

Förtroendesituationer. Från dessa ut- gångspunkter bör affärsverksamhet som

drivs av myndighet kunna omges med vidsträckt sekretess. Kan den enskilde som anlitat verksamheten antagas ha förutsatt att de upplysningar han lämnat inte skulle röjas, bör sekretess råda, obe- roende av om offentliggörande verkligen skulle kunna leda till någon skada för den enskilde. Samma ordning bör gälla för fall då myndighet tillhandagår en- skilda med utredningar eller prov eller med upplysningar, råd, utlåtanden, rätts- hjälp eller medling i ekonomiska ange- lägenheter. Utöver den sedvanliga driften vid de statliga och kommunala affärs- drivande verken kommer en sådan regel att omfatta den verksamhet som till en- skildas tjänst drivs av rättshjälpsanstal- ter (i den mån denna inte kommer in under 13 å), statliga provningsanstalter, statistiska centralbyråns datamaskincen- tral och utredningsinstitut, arkivmyndig- heter samt andra statliga och kommu- nala forskningsinstitut (jämför främst 27 5 Seer och 4 & CSeer). Även med- ling från det allmännas sida i exempel- vis arbets- eller hyrestvist, verksamheten hos statens nämnd för arbetstagares upp- finningar samt utlåning med gängse krav på säkerhet och räntabilitet (t.ex. all- männa pensionsfondens utlåning) bör räknas hit. Den allmänna försäkringen enligt 1962 års lag i ämnet kan emeller- tid icke hänföras till affärsverksamhet. I likhet med förtroendestadgandet i 13 % bör stadgandet om ekonomiska för- troendesituationer utformas så att även sådana förtroliga meddelanden skyddas, som endast indirekt, till följd av myndig- hets tillsyn över enskilt bedriven verk- samhet, har kommit till myndighetens kännedom.

Upphandling och slutande av entre- prenadavtal för statens eller kommuns räkning följer i viktiga hänseenden pri- vaträttsliga regler, och ur denna syn- punkt kan ett sekretesskydd vara moti-

• Sida 46
•  Original

verat. Det är å andra sidan ett krav att allmänna medel förvaltas omsorgsfullt, och både av hänsyn till det allmänna och till anbudsgivare måste prövningen av anbud följa generella normer. Starka skäl finns således för insyn. Dessa ären— den bör därför hänföras under den regel som skall förutsätta risk för skada. Så- som berörts under 12 5 skall i viss om- fattning även antagande om skada på statens eller kommunens sida få leda till sekretess i dessa ärenden.

Statlig och kommunal förmedlings- verksamhet befinner sig på gränsen mel- lan service och myndighetsutövning. I första hand syftar verksamheten till att tjäna enskilda utan åtskillnad, men då det råder knapphet på nyttigheter som förmedlas kan den i praktiken leda till att vissa enskilda gynnas framför andra. De viktigaste slagen av förmedlingsverksam- het torde vara arbetsförmedlingen och den av vissa kommuner anordnade bo- stadsförmedlingen. Draget av service torde överväga inom den förra — här torde dessutom ömtåliga personliga för- hållanden ofta beröras —- draget av myndighetsutövning inom den senare. I utkastet har därför arbetsförmedlingen men icke bostadsförmedlingen förts in under den vidsträcktare sekretessregeln. Bostadsförmedlingens organisation och principer utredes för närvarande av sak- kunniga tillkallade av chefen för social- departementet. En av de frågor som be- rörts i direktiven är hur den offentliga insynen i verksamheten lämpligen bör ordnas (1963 års riksdagsberättelse I S: 24 och 1964 års riksdagsberättelse I In: 23).

En speciell service bereder staten ge- nom att, enligt särskilda författningar, på begäran lämna bindande förhands- besked i taxeringsfrägor (kungl. förord- ning den 1 juni 1951 om rätt att av riks- skattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, 32—37 m. fl. %% i kungl.

förordning den 3 april 1959 om förfaran- det Vid viss konsumtionsbeskattning). Sådant besked lämnas av riksskatte- nämnden eller, vid konsumtionsbeskatt- ning, av beskattningsmyndigheten. För- handsbesked kan överklagas hos rege- ringsrätten eller, i vissa fall, kammar- rätten. Ett väsentligt syfte med förhands- beskeden är att en företagare skall kunna, innan han gör en investering eller annan ändring av sin verksamhet, få klarhet i de beskattningsmässiga kon- sekvenserna därav. Den som begår ett förhandsbesked torde ofta bli nödsakad att lämna ingående uppgifter om sin verksamhet och sina investeringsplaner. En högre grad av offentlighet skulle ge konkurrenter insyn i verksamheten och skulle säkerligen avhålla mången före- tagare från att begära förhandsbesked. På grund härav och då förhandsbesked får rättslig betydelse för sökandens taxe- ring först i och med att det åberopas i skatteärende (8 5 1951 års förordning, 37 % 1959 års förordning), torde goda skäl föreligga att medge sekretess (jäm- för 17 å tredje stycket Seer). Det kan erinras om att kravet på insyn i riks- skattenämndens verksamhet på. området väsentligen tillgodoses genom att referat av behandlade ärenden (i regel utan sö- kandenas nanm) publiceras fortlöpande (»Meddelanden från riksskattenämnden», bilaga till tidningen »Skattenytt»). Enskild har vissa möjligheter att er- hålla myndighets medverkan i att upp- taga bevisning med tanke på framtida tvist med annan. Så sker vid sjöförkla- ring —— låt vara att denna kan fullfölja även andra syften —— vid upptagande av bevisning till framtida säkerhet enligt 41 kap. RB samt vid åtskilliga notarii publici förrättningar. Bevisupptagning till framtida säkerhet bör kunna omges med sekretess i den mån sökanden begär det. Det måste dock uppmärksammas att vissa med bevisupptagning likartade för-

• Sida 47
•  Original

faranden har ett publikationssyfte; så är fallet med växel- eller checkprotest och intagande av bodelningshandling i dom— stols avhandlingsprotokoll. I sådana fall kan det givetvis inte bli fråga om hem- lighållande; de är icke att hänföra till bevisupptagning i den mening som be— stänunelsen avser. Om handlingarna rö- rande en sjöförklaring inkommer till sjö- fartsstyrelsen för granskning från an- svars- eller sjösäkerhetssynpunkt, blir sekretessfrågan där att avgöra enligt den regel som för sekretess skall förutsätta antagande om skada. I vilka fall sådana handlingar skall från den myndighet som upptagit sjöförklaringen insändas till sjöfartsstyrelsen kommer att bero på sjölagens stadganden i ämnet.

Om bevisning som upptagits till fram- tida säkerhet åberopas inför domstol el- ler annan myndighet, är frågan om det fortsatta hemlighållandet att bedöma en- ligt andra stadganden som kan vara till- lämpliga.

Insamling au statistiska uppgifter ut- föres av statistiska centralbyrån och åt- skilliga andra myndigheter, statliga och kommunala. Det väsentliga syftet är att till myndigheters och enskildas förfo- gande ställa uppgifter till grund för de- ras planering. Statistiken grundas i icke ringa omfattning på uppgifter lämnade av enskilda. Myndigheternas möjligheter att av enskilda erhålla fullständiga och korrekta uppgifter minskar uppenbarli- gen, om myndigheterna inte kan utlova sekretess. På grund härav och då offent— ligheten här knappast har något värde som kontrollmedel, förordas i utkastet att, om enskild som lämnat myndighet uppgift för statlig eller kommunal stati- stik kan antagas ha förutsatt att upp- giften icke röjes, uppgiften och bearbet— ning av denna skall hemlighållas såvitt de lämnar upplysning om den enskildes förhållanden. Det är icke avsett att be- stämmelsen skall tillämpas på statistiska

uppgifter som insamlas som ett led i en samhällelig kontrollverksamhet sådan som den statens pris— och kartellnämnd driver. Här saknar den som lämnar upp- gifter fog för att förutsätta att uppgif— terna icke röjes.

Stadgandena om sekretess i de nu be- handlade förtroendesituationerna infly- ter enligt utkastet i andra—fjärde stycke- na av 14 %.

Myndighetsutövning. Även i andra fall än de nu behandlade torde en enskild som vänder sig till en myndighet i en ekonomisk angelägenhet ofta önska, att de upplysningar han lämnar myndig- heten behandlas med diskretion. Den som i ett skatteärende lämnar uppgifter till en skattemyndighet om sina ekono— miska förhållanden ser helst att dessa inte blir kända av utomstående. Den som driver en industri önskar att de iakt- tagelser arbetarskyddsmyndigheterna gör vid inspektion av industrien inte kom- mer till hans konkurrenters öron. En företagare, som hos myndighet söker ekonomiskt stöd för sin verksamhet i form av kontant bidrag, lån på fördel- aktiga villkor eller kreditgaranti, vill hålla sina konkurrenter och allmänheten i ovetskap om de upplysningar han läm- nar myndigheten.

I lägen sådana som dessa, där en myn- dighet uppträder såsom bärare av en offentlig funktion, står mot önskemålet om sekretess typiskt sett ett intresse av kontroll över myndighetens sätt att ut- öva sina befogenheter. Fäster man vid utformningen av reglerna avseende en— dast vid kravet på allmän insyn, kan det visa sig att svårigheter uppstår för den verksamhet det är fråga om: skattskyl- diga blir mindre benägna än eljest att lämna korrekta uppgifter i sina själv— deklarationer, företagare gör svårigheter då företrädare för arbetarskyddsmyndig- heten infinner sig för inspektion, den

• Sida 48
•  Original

stimulans av näringslivet i en viss lands- ända som åsyftas med en näringsfräm- jande politik uteblir. Om man å andra sidan beaktar sekretessönskemålen i samma utsträckning som i »förtroende- fallen», föreligger, i synnerhet på lång sikt, fara att allmänhetens förtroende för myndigheternas åtgärder minskar; det finns en risk för att myndigheter i skydd av sekretessen handlar inkorrekt eller vårdslöst.

Sekretessregeln torde alltså få utfor- mas som en kompromiss. Såsom redan antytts, bör sekretess förutsätta risk att skada skulle inträda som följd av att uppgiften kommer till annans känne- dom. Begreppet yrkeshemlighet använ- des i rättegångslagstiftningen som be- teckning icke endast på säregna metoder att utföra arbete i tekniskt hänseende utan även på förhållanden av rent affärs- mässig natur, såsom »innehållet i en näringsidkares i tävlan med andra av- givna leveransanbud, en affärs vinstpro- cent å olika varor samt särskilda för en viss affär egendomliga försäljningsmeto- der» (patentlagstiftningskommitténs be- tänkande IV med förslag till lag mot illo- jal konkurrens, 1915, s. 297 f). I förar- betena till BB talades på liknande sätt om »fabrikationssätt, anordning, affärs- förhållande eller annat, som kan anses såsom något för ett visst affärsföretag egendomligt och beträffande vilket inne- havaren har ett skäligt anspråk, att det ej uppenbaras» (SOU 1938:44 s. 394). Med denna innebörd torde begreppet yrkeshemlighet på lämpligt sätt ange omfattningen av den nödvändiga sekre- tessen då det gäller industriidkare och_ andra företagare (se exempelvis NJA 1953 s. 19).

Det kunde emellertid med skäl upp- fattas som obilligt, om andra personer än företagare lämnades helt utan skydd för sina ekonomiska angelägenheter. Av särskild betydelse skulle det bli, om pri-

vatpersoners självdeklarationer skulle bli offentliga utan inskränkning. En regel härom skulle svårligen accepteras. En anställd skulle kunna drabbas av upp- sägning som följd av att hans arbets— givare finge kännedom om uppdrag som den anställde hade bredvid anställningen. I ett annat fall skulle en anställd kunna bli utsatt för kollegers repressalier om dessa finge kännedom om att han av sin arbetsgivare finge ett personligt löne- tillägg. Även andra fall kan tänkas, i vilka någon kan lida skada som följd av att uppgifter om hans privata ekono- miska förhållanden kommer till annans kännedom. Det torde av nu anförda skäl bli nödvändigt att komplettera stadgan- det om yrkeshemlighet med en föreskrift om annan skada. Enligt utkastet skall handling hållas hemlig. »om den rör en— skilds yrkeshemlighet eller innehåller- sådana detaljuppgifter om enskilds in- komster och utgifter eller om hans till- gångar och skulder, vilkas utlämnande kan lända den enskilde till skada». Med »skada» menas icke vilken obetydlig olä- genhet som helst utan en någorlunda kännbar sådan. Vad gäller skatteären- dena torde å andra sidan på grund av ärendenas mängd ett i viss mån sche- matiskt bedömande bli nödvändigt. För- hållandena torde i regel vara sådana att utlämnande kan lända den skattskyldige till skada. Ordet »detaljuppgifter» avser att utrycka att sammanfattande inkomst— och förmögenhetsuppgifter, exempelvis de som antecknas i taxerings- och debi- teringslängd, inte är hemliga.

Bestämmelsen om sekretess till skydd för enskilds ekonomiska förhållanden under myndighetsutövning utgör första stycket av utkastets 14 5.

15 & Stadgandena i denna paragraf har be- handlats i den allmänna motiveringen

• Sida 49
•  Original

under rubriken Sekretessreglernas inne- håll.

16 5

Enligt 2 % skall mekanisk eller elektrisk upptagning jämställas med handling. Så- som framhållits i motiveringen till 2 & kan det ofta inte bli tal om utlämnande i fysisk mening av sådana upptagningar. Den som vill tillägna sig innehållet i en upptagning måste begagna särskilda an- ordningar, såsom läsapparat eller upp- spelningsanordning, eller också måste en utskrift göras på maskinell väg. Myndig- heten bör i sådana fall vara skyldig att tillhandahålla de erforderliga hjälpmed- len; ett stadgande härom skall enligt ut— kastet intagas i 16 % första stycket. Un- der det fortsatta utredningsarbetet måste uppmärksamhet ägnas åt de ekonomiska konsekvenserna av denna regel. Det kan visa sig nödvändigt att, när det gäller datamaskinsupptagningar, medge an- stånd med utskrift av kostnadsskäl eller eljest av hänsyn till myndighetens verk— samhet.

Under 10 & framhölls att, då någon begär att få del av handling som skall hållas hemlig endast på grund av att den lämnar upplysning om hemligt språk, myndigheten skall vara skyldig att redo- göra för dennas innehåll i den mån det kan ske utan fara för att det hemliga språket röjes. Redan nu förekommer det att myndigheter i sådana fall utlämnar en i andra ordalag avfattad version, 5. k. parafras. Det synes lämpligt att före- skriva att redogörelsen skall lämnas skriftligen. Föreskriften bör inflyta i 16 å som ett nytt tredje stycke.

I övrigt överensstämmer paragrafen i den föreslagna lydelsen i sak med nu- varande 8 &.

17 & Kungl. Maj:t skall enligt utkastet, liksom för närvarande, i regel ha möjlighet att offentliggöra eller eljest tillhandahålla 4

handling som enligt stadgande i någon av 8—14 %% skall hållas hemlig (jämför exempelvis 10 & första stycket, 37 5, 38 % första stycket Seer). Denna möjlighet torde dock icke böra omfatta uppgift som jämlikt stadgande i 13 eller 14 % skall hållas hemlig på grund av att en- skild har lämnat den i förtroende. För- behåll om sättet att handha handlingen och begagna dess innehåll bör kunna uppställas enligt samma grunder som skall gälla då myndighet jämlikt 15 å andra stycket låter enskild få del av hemlig handling.

Kungl. Maj :t skall enligt utkastet kunna förordna om tillhandahållande av hand- ling icke blott genom beslut i särskilt fall utan även genom generell föreskrift. Det kommer då att åligga den myndig- het som tillämpar föreskriften att pröva, om förbehåll skall uppställas.

Behörigheten för Kungl. Maj:t att be- sluta om undantag från sekretessbestäm- melserna hör av praktiska skäl gälla även handling som förvaras hos kom- munal myndighet (jämför 38 5 första stycket Seer). Någon motsvarande be- hörighet för kommunens beslutande or- gan torde knappast erfordras (jämför 40 % Seer). Kommunen kan ofta göra framställning till Kungl. Maj:t. Den be— slutande församlingen torde också på grund av allmänna regler ha en viss be- hörighet att vid offentligt sammanträde diskutera angelägenheter som eljest skall hållas hemliga (jämför prop. 1937:107 5. 1.5).

Stadgandet om administrativa in- skränkningar i sekretessen utgör andra stycket i utkastets 17 &.

Självfallet bör statsmakterna även ge- nom lag kunna bestämma att hemlig handling skall offentliggöras eller eljest tillhandahållas. Exempelvis bör i lag- stiftningen om myndigheternas förfaran— de anges förutsättningarna för att hem- liga handlingar skall begagnas som be—

• Sida 50
•  Original

visning (se t.ex. 38 kap. 8 & BB i den här föreslagna lydelsen) eller eljest hål- las tillgängliga för utomstående som ett led i myndigheternas verksamhet (t. ex. patentansökningshandlingar och uppgif- ter till kartellregistret). Förtroliga upp- gifter torde icke behöva undantagas från möjligheten att genom lag göra undantag från sekretessbestämmelserna. Även då handling tillhandahålles i en- lighet med regler i lag bör förbehåll kunna uppställas. Stadgande härom kan intagas i samma lag (se exempel i ut- kastets 5 kap. 4 5 och 23 kap. 21 % RB). En föreskrift om den behörighet som i enlighet med det sagda tillkommer de lagstiftande organen skall enligt utkastet utgöra första stycket i 17 5.

18 & Paragrafen motsvarar väsentligen nuva- rande 9 5. I första stycket har intagits en föreskrift, enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna att frågor om utlämnande av vissa slags försvars- och utrikeshand- lingar skall prövas av viss myndighet (jämför nuvarande 14 å andra stycket). Till samma stycke har överflyttats stad- gandet i nuvarande 14 å andra stycket angående framställning om utbekom- mande av handling som omfattas av så- dant förordnande. Därmed blir tredje stycket i nuvarande 9 % överflödigt. I ett nytt tredje stycke har upptagits en före- skrift om skyldighet för myndighet, som avslår framställning om utbekommande av handling, att i beslutet ange skälen samt den i det föregående diskuterade bestämmelsen om behörighet för myn— dighet, som bifallit sådan framställning, att förordna att beslutet skall gå i verk- ställighet först sedan det vunnit laga kraft. 19 % I den allmänna framställningen om sekretessreglernas innehåll (besvärsinsti- tutet) har förordats, att ett organ för det

allmänna erhåller rätt att anföra besvär över beslut i fråga om utlämnande av allmän handling. Besvärsrätt bör i första hand tillkomma ett riksdagens organ; och det synes naturligt att anförtro så- dan rätt åt riksdagens ombudsmän vilka enligt sin instruktion med synnerlig upp- märksamhet och nit bör iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten är stad- gat (22 å). Yrkande från någon av om- budsmännen om utlämnande av hand- ling måste gå ut på att denna skall ut- lämnas till sökanden (jämför 99 5 RF, enligt vilken ombudsmännen själva utan inskränkning har tillgång till alla all- männa handlingar). Uppenbarligen bör besvärsrätten icke omintetgöras genom att sökanden avstår från sin begäran.

Inom kommittén har övervägts, om besvärsrätten för ombudsmännen borde kompletteras med en föreskrift, vari- genom det ålades myndigheterna att, då en framställning om utbekommande av allmän handling avslagits, underrätta om- budsmännen eller någon av dem om be- slutet. Med tanke på att ombudsmännen inte är avsedda att utföra någon rutin- kontroll utan bör ha frihet att utforma sin verksamhet efter eget bedömande har emellertid kommittén ansett att det bör överlämnas åt ombudsmännen själva att ta initiativ. Begär en av ombudsmännen, att en myndighet skall tillställa honom av myndigheten meddelade beslut i frå- gor om utlämnande av allmänna hand- lingar, är myndigheten självfallet skyldig att efterkomma hans begäran. Även en enskild kan bringa ett meddelat beslut till ombudsmännens kännedom.

Såsom anförts i den allmänna moti- veringen (se även 18 %) skall enligt ut- kastet besvärsrätt tillkomma även den som kan lida skada genom att handling lämnas ut. Härmed avses icke blott en- skild utan även staten och kommun.

JK har i vissa hänseenden samma be- fogenheter som riksdagens ombudsmän.

• Sida 51
•  Original

Det kan vara naturligt att tillägga även honom besvärsrätt. Såsom bestämmelsen i ämnet utformats i utkastet, kommer JK:s besvärsrätt icke att vara begränsad till fall då framställning att få del av handling avslagits; han skall också kunna överklaga ett beslut varigenom myndighet utlämnat handling i strid mot ett allmänt eller enskilt intresse av sekre- tess. Detta skall enligt utkastet gälla även riksdagens ombudsmän.

Bestämmelsen om vem besvärsrätt till— kommer utgör första stycket av utkastets 19 %.

Om, såsom förordats under 3 &, stats- rådsberedningen, statsdepartementen och försvarets kommandoexpedition vid till- lämpningen av bestämmelserna om all— männa handlingars offentlighet skall an- ses som en myndighet, kommer frågor om utlämnande av deras handlingar att avgöras som regeringsårenden i allmän- het; se härom framställningen under 3 &. Föreskriften i nuvarande 10 5, att beslut som meddelats av departementschef inte får överklagas, blir därmed överflödig. Att ett regeringsbeslut inte kan överkla- gas torde inte behöva anges uttryckligen.

Frågan om besvär över beslut med- delat av myndighet tillhörande riksdagen har i utkastet lämnats utanför grund— lagstexten. Liksom för närvarande bör denna fråga ankomma på riksdagens prövning; bestämmelsen i ämnet har överförts från nuvarande 11 å andra stycket till 19 å andra stycket.

205

Utkastets 20 % motsvarar nuvarande 11 %. Utöver vad som sagts under 19 % har endast en redaktionell ändring före- tagits.

215

Paragrafen, vilken motsvarar nuvarande 12 %, har ändrats som en följd av för- slaget under 19 & om att besvär skall

kunna anföras även över beslut vari- genom handling lämnas ut.

225

Paragrafen överensstämmer med nuva- rande 13 5.

23 5

Första stycket överensstämmer med nu- varande 14 & första stycket. Kommittén har övervägt, om stadgandet angående s. k. enkel hemligstämpel borde kom— pletteras så att det föreskrevs att den befattningshavare som låter anbringa stämpeln skulle vara skyldig att an- teckna sitt namn eller sin signatur på handlingen. Inom många myndigheter kan helt säkert föreligga ett behov att på ett enkelt sätt få reda på vem som har prövat frågan om hemligstämpling. Någon allmän regel i ämnet torde dock knappast erfordras. Intet hinder före— ligger att föreskrift meddelas på admi- nistrativ väg.

Ändringen i andra stycket utgör en formell omredigering föranledd av att vissa bestämmelser om kvalificerad hem- ligstämpling intagits i utkastets 18 %.

Tredje stycket överensstämmer i sak med nuvarande 14 & tredje stycket.

7 kap. Om tryckfrihetsbrott 3 5

I den allmänna motiveringen har, under rubriken »Regler om tystnadsplikt», för- ordats att den nuvarande föreskriften om att tystnadsplikt stadgad i lag gäller även vid meddelande för offentliggöran- de i tryckt skrift skall ersättas av en annan regel. Denna skulle innebära, att handlingssekretessen skulle bli norme- rande för den tystnadsplikt som skall gälla mot utgivare av tryckt skrift. Vid sidan av den tystnadsplikt som skulle bero av reglerna om handlingssekretess skulle dock vissa andra slag av tystnads- plikt gälla även härvidlag, nämligen så-

• Sida 52
•  Original

dan i lag stadgad tystnadsplikt som upp- häver vittnesplikten. Därutöver skulle den nu gällande regeln om meddelande som innebär brott mot rikets säkerhet bestå. En föreskrift med det nu beskriv- na innehållet har intagits i andra stycket av 7 kap. 3 % TF enligt utkastet.

Ett utkast till ny lydelse av 7 kap. 3 5 andra stycket TF har framlagts av straffrättskommittén i dess betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). Detta utkast innebär beträffande andra stycket bl. a. att kretsen av de per- soner som kan göras ansvariga för där avsedda brott mot tystnadsplikt vidgas. I detta hänseende är det nu framlagda utkastet preliminärt. Förslag i ämnet torde inom nära framtid komma att föreläggas riksdagen.

Nuvarande tredje styckets hänvisning till Seer syftar till att klargöra, att ut- lämnande av hemlig handling kan be- ivras även då det göres för offentlig- görande i tryckt skrift. Såsom anförts i den allmänna motiveringen, skall prin- cipiellt samma förutsättningar gälla för ett brott mot sådan tystnadsplikt som är anknuten till reglerna om handlings- sekretess, vare sig brottet förövas genom att den hemliga handlingen utlämnas eller på annat sätt. Detta har utsagts redan genom andra stycket; någon mot- svarighet till tredje stycket behövs där- för inte.

Till föreskriften i 7 kap. 3 5 första stycket TF — om ansvar för ärekrän- kande meddelande som lämnats för of- fentliggörande i tryckt skrift — tas inte ståndpunkt i denna promemoria. Stycket har utan ändring intagits i utkastet.

6 % I utkastet föreslås, av skäl som anföres under 5 kap. 3 och 4 åå RB, en ny på- följd för publicering i tryckt skrift i strid mot förbud utfärdat av domstol, nämligen avstängning från rätten att er-

hålla tillstånd att närvara vid förhand- ling inom stängda dörrar. För att stad- gandet om denna påföljd icke skall komma i strid mot TF:s allmänna regel att alla ingripanden av myndighet gent- emot tryckt skrift skall ha stöd i TF, torde ordet »straff» i första stycket av 7 kap. 6 % böra bytas ut mot >>påföljd». Andra stycket är oförändrat.

RÄTTEGÅNGSBALKEN

5 kap. Om offentlighet och ordning vid domstol 1 %

Föreskriften att domstols förhandling skall vara offentlig återfinnes i 5 kap. 1 % RB. Undantag från föreskriften har stadgats dels i samma paragraf, dels i ett stort antal stadganden i andra lagar (se under 5 kap. 1 % RB i lagboken). De gällande undantagen kan i flertalet fall inordnas under något av de sekretessv intressen som behandlats i det före— gående. Kommittén överväger att ersätta de flesta undantagsstadgandena med mera generella regler i 5 kap. 1 & RB. Dessa skulle vara utformade efter i stort sett samma principer som utkastets före- skrifter om inskränkningar i handlings- offentligheten. Vissa av dessa inskränk- ningar, nämligen flertalet av dem som stadgas i 11 och 12 åå av utkastet till 2 kap. TF, torde dock knappast tarva någon motsvarighet här. Det bör likväl vara möjligt att hålla förhandling under förundersökning i brottmål inom stängda dörrar, om det kan antagas att offentlig— heten skulle vara till men för utred- ningen. Härtill kommer, att det stundom kan vara motiverat att hålla förhandling inom stängda dörrar av annat än sekre- tesskäl, främst för att skapa en lugn för- handlingsatmosfär. Motsvarighet torde sålunda erfordras till den nuvarande möjligheten att låta förhör med barn och person med rubbad själsverksamhet

• Sida 53
•  Original

försiggå inom stängda dörrar. Det kan också av likartade skäl vara lämpligt att behålla vissa av de i särskilda lagar in— tagna undantagsstadgandena, nämligen i första band 15 kap. 6 & giftermåls- balken, 20 kap. 38 & föräldrabalken och 1 5 andra stycket 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig (se 8 & i förslag till lag med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare, framlagt i prop. 1964: 10). Med tanke på de särskilda förhållandena under beredskapstillstånd och krig torde också 92 & militära rättegångslagen böra kvarstå. I vad mån övriga undantags- stadganden måste finnas kvar, får över- vägas under det fortsatta utrednings- arbetet.

Om föreskrifterna angående inskränk— ningar i förhandlingsoffentligheten och i handlingsoffentligheten på nu angivet sätt utformas efter i huvudsak samma mönster, erfordras knappast någon mot- svarighet till lagen den 10 juli 1947 om inskränkning av offentligheten vid dom- stol beträffande allmänna handlingar. Denna lag bör därför upphävas.

3 och 4 %%

Den s.k. presskommittén med företrä- dare för Stockholms rådhusrätt och för Stockholms-pressen, TT och Sveriges Radio har i skrivelse den 5 februari 1962 till offentlighetskommittén framfört önskemål om att det skall bli möjligt för pressmän att närvara vid domstolsför— handling inom stängda dörrar.

Till stöd för önskemål i denna rikt- ning kan anföras i huvudsak samma skäl som för en rätt för periodiska skrifter att, efter särskild prövning och even— tuellt under förbehåll, få tillgång till hemliga handlingar; se härom den all- männa motiveringens framställning an- gående sekretessreglernas innehåll. I nå- gon utsträckning bör dock särskilda syn- punkter läggas på frågan om närvaro—

rätten. I ett familjemål kan exempelvis parterna vara obenägna att diskutera sina intima relationer i närvaro av före- trädare för pressen: att förhandlingen hålles inom stängda dörrar kan här bero mera på att man vill ha en lugn atmosfär än på att man från andras insyn vill skydda de förhållanden som beröres. Även eljest förutsättes att detta institut handhas med urskillning. Det måste läggas i domstolens hand att i varje sär- skilt fall pröva, om pressens närvaro är förenlig med det intresse som föranlett förordnandet om stängda dörrar.

Stadganden i ämnet har intagits i ut- kastets 5 kap. 3 och 4 55 RB. Liksom då det gäller utlämnande av hemlig handling med förbehåll bör det bli möj- ligt att införa inskränkningar i publice- ringsrätten och i rätten att eljest sprida uppgifter till utomstående. Tidningens utgivare bör bli ansvarig för överträdelse av inskränkningar i publiceringsrätten. Överträdelse bör kunna få till följd av- stängning från rätten att närvara; en be- stämmelse härom skall enligt utkastet inflyta i 9 kap. 6 &. Tillstånd att närvara skall enligt utkastet kunna lämnas en- dast när förhandlingen är hemlig till skydd för enskilds intresse. Härigenom uteslutes i första hand fall då försvars- hemligheter förekommer.

Närvarorätt bör kunna ges icke endast ät företrädare för periodisk skrift utan även åt den som arbetar för nyhetsbyrå eller radioprogramföretag.

Tekniskt kan närvarorätten konstru— eras som ett tillstånd som lämnas åt ut- givaren för den periodiska skriften eller åt nyhets- eller radioprogramföretaget och som utgivaren eller företaget kan överlåta till medarbetare. Överlåtelsen kan göras generellt genom ett legitima- tionskort för medarbetaren, utställt av utgivaren eller företaget. Legitimations- kortet kan också innehålla fullmakt för medarbetaren att på utgivarens eller

• Sida 54
•  Original

företagets vägnar anhålla om tillstånd att närvara.

Om en uppgift, i strid mot en av dom- stolen given föreskrift, publiceras i en periodisk skrift, blir enligt utkastet skrif- tens utgivare ansvarig (7 kap. 5 % tredje stycket TF och 9 kap. 6 & RB). Den jour- nalist som nårvarit vid förhandlingen kan icke straffas för publiceringen. Hans ansvar är begränsat till annat spridande än sådant som sker genom publicering i skriften. Även avstängningen från rätten att i fortsättningen närvara vid hemliga förhandlingar skall givetvis drabba ut- givaren; för att detta skall bli möjligt torde erfordras den jämkning i 7 kap. 6 % första stycket TF som förordats i det föregående.

Då överträdelsen har förövats av den som är knuten till nyhets- eller radio- programföretag, kan, eftersom TF:s an- svarsordning icke gäller för sådana före- tag, det straffrättsliga ansvaret inte utan vidare avkrävas den som förestår före- taget; denne blir ansvarig endast om han har medverkat till uppgiftens spridning. Ansvaret får här i regel utkrävas av medarbetaren. Avstängningen bör emel- lertid drabba företaget. Dessa frågor kommer i annat läge, om det år 1962 framlagda förslaget till lag om ansvarig- het för innehållet i rundradiosändningar m.m. ( SOU 1962:27 ) genomföres.

Som ett nytt andra stycke i 4 5 har införts en i det föregående (under 2 kap. 17 % TF) omnämnd föreskrift om möj- lighet för domstol att, då den håller hem- lig handling tillgänglig för part eller annan, exempelvis sakkunnig, uppställa förbehåll om sättet att handha hand- lingen och begagna dess innehåll (jäm- för 39 å andra stycket Seer).

5 % Den föreslagna ändringen av andra stycket, enligt vilken domslut inte skall kunna avkunnas inom stängda dörrar,

har behandlats i den allmänna moti- veringen.

9 kap. Om straff och vite 6 % Straffstadgandet torde i sin nuvarande utformning bli tillämpligt även på brott mot publiceringsföreskrift enligt 5 kap. 4 & i den här föreslagna lydelsen. Det bör övervägas, om icke stadgandet kan upphävas. Förseelser som avses därmed torde, om så sker, bli straffbara såsom överträdelser av myndighets bud enligt 17 kap. 13 % brottsbalken i den i utkastet föreslagna lydelsen. Att 9 kap. 6 & RB till skillnad från brottsbalksstadgandet uttryckligen begränsats till att gälla rö- jande »utan giltigt skäl» torde icke ha större praktisk betydelse (jämför SOU 1947:60 s. 253).

Stadgandet i det nya andra stycket om avstängning från rätten att närvara vid förhandling inom stängda dörrar har i huvudsak motiverats under 5 kap. 3 och 4 åå. Avstängningen bör lämpligen gälla för viss tid eller tills vidare. Det kan diskuteras, om avstängningen bör gälla endast den domstol vars föreskrift blivit övertrådd eller alla domstolar i riket. Enligt utkastet skall avstängningen gälla alla domstolar i riket. En avstängning begränsad till en domstol skulle bli nära nog betydelselös i fall då tidningen, ny- hetsföretaget eller radioprogramföretaget är av rikskaraktär och domstolen är nå- gon av de mindre i riket.

Ett avstängningsbeslut bör få dragas under prövning av överrätt; förslag till föreskrifter härom får utarbetas senare.

23 kap. Om förundersökning

14 & Bestämmelser om tillhandahållande av hemliga handlingar som bevis i rätte- gång och under förundersökning med- delas nu i 38 å andra stycket Seer.

• Sida 55
•  Original

Enligt utkastet skall dessa bestämmelser med smärre ändringar inflyta i RB (se under 38 kap. 8 5). Det kan då vara lämpligt att i 23 kap. 14 & införa en er- inran om att undersökningsledaren har laglig möjlighet att redan under för- undersökningen få fram sådan hemlig handling som skall kunna åberopas in- för rätta.

21 5

Som ett tillägg till paragrafens sista stycke har införts ett stadgande om att undersökningsledaren, när han delger den misstänkte utredningsmaterialet, skall, om detta innehåller hemlig hand- ling, vid behov uppställa förbehåll om sättet att handha handlingen och be- gagna dess innehåll (se under 2 kap. 17 & TF och 5 kap. 4 % RB).

36 kap. Om vittne

5 och Ga 55

De inskränkningar i bevismöjligheterna som påkallas av sekretesskäl bör i prin- cip vara de samma för muntlig bevisning som för skriftlig, och bland de skriftliga bevisen bör i möjligaste mån överens- stämmelse råda mellan allmänna och enskilda handlingar. Den reglering som göres för vittnen blir på grund av hän- visningar normerande för förhör med parter under sanningsförsäkran och för skriftliga bevis. Bestämmelserna för vitt- nen skall enligt utkastet i sin tur till stor del bygga på inskränkningarna i hand- lingsoffentligheten.

I första stycket av 5 å upptas ett par fall av oeftergivlig tystnadsplikt som icke har direkta motsvarigheter beträffande handlingssekretessen. Andra stycket reg- lerar de fall då det skall ligga i admi- nistrativ myndighets hand att avgöra, om vittnesförhöret får äga rum; så är enligt utkastet fallet endast med tystnads- plikten rörande försvars- och utrikes-

hemligheter samt chiffer m.m. Stycket har en motsvarighet i Seer:s stadgande om allmänna handlingar som bevis i rättegång (38 å andra stycket). Fråga om tillstånd att avge vittnesmål skall enligt utkastet prövas på samma sätt som fråga om utlämnande av handling med motsvarande innehåll. Detta inne- bär bl.a. att besvärsreglerna i TF blir tillämpliga. Tillåtes vittnesmålet, bör den administrativa myndigheten kunna förbinda tillståndet med villkor angåen- de sådana inskränkningar i offentlig- heten som domstolen lagligen kan före- skriva (stängda dörrar, förbud för par- terna att uppenbara vad som framkom- mit vid förhöret m. m.).

Tredje, fjärde och femte styckena reg- lerar, i nära anslutning till gällande före- skrifter, förtroendesekretessen till skydd huvudsakligen för personliga intressen. Personkretsen har dock vidgats så att den omfattar även sjuksköterskor, sjuk- gymnaster, psykologer, befattningsha- vare som i sin tjänst mottagit förtroen- den i personliga angelägenheter (bl.a. rådgivare av olika slag) och dem som under tillsynsverksamhet fått kännedom om förtroligt meddelande. I fråga om psykologer är förslaget preliminärt i av- vaktan på bestämmelser om legitimation av psykologer; sådana bestämmelser för- beredes för närvarande. Av förtroende- fallen under utkastets 2 kap. 14 & TF har uppgifter till statlig eller kommunal statistik fått motsvarighet här. Av sär- skild betydelse blir att innehållet i så- dana uppgifter inte skall kunna åberopas som bevis i mål om deklarationsbrott. I övrigt skall den sekretess som enligt TF kan upprätthållas kring ekonomiska förhållanden enligt utkastet i regel vika för vittnesplikten. Är emellertid den tyst- nadspliktige exempelvis advokat, gäller hans tystnadsplikt ekonomiska lika väl som personliga angelägenheter. Vidare bör skyddet för yrkeshemlighet upprätt-

• Sida 56
•  Original

hållas enligt nu gällande regel (36 kap. 6 5); denna regel blir, till skillnad från vad som torde gälla nu, tillämplig även på befattningshavare som i sin tjänst fått kännedom om enskilds yrkeshemlighet. Sjätte stycket i utkastets 5 5 är nuva- rande femte stycket (andlig själasörjares tystnadsplikt).

Förhållandet mellan sådan offentlig tystnadsplikt som icke behandlats i 5 eller 6 å å ena sidan och vittnesplikten å den andra regleras i utkastets 6 a % Bestäm- melsen har utformats efter mönster av 38 å andra stycket Seer; rätten skall således äga förordna att vittnesmålet skall avgivas, om det kan antagas ha bc- tydelse som bevis. Om möjligt skall dom- stolen inhämta yttrande av vederbörlig myndighet. Yttrandet skall tjäna till led- ning vid prövningen, om bevisningen har betydelse. Under samrådet med myndig- heten bör domstolen också kunna få klarhet i om det är lämpligare att föra bevisningen på annat sätt, exempelvis genom företeende av allmän handling eller genom yttrande av myndigheten.

38 kap. Om skriftligt bevis

8 & Kommittén utgår från att 38 kap. 2 5 har tillämpning endast på handlingar som icke är allmänna (jämför SvJT 1960 rättsfallsavdelningen s. 57 och Welam- son, Läkarsekretessen s. 56; en uppfatt- ning som avviker från den här hävdade har utvecklats av Welamson i FT 1950 s. 292 f). Paragrafen saknar dock icke betydelse för befattningshavare och andra som är underkastade tystnads- plikt. Hemliga tjänsteförhållanden kan nämligen ha berörts i privata hand- lingar, exempelvis uppteckningar som avses i 2 kap. 4 % TF och som icke om- händertagits hos myndigheten. Innebör- den av de i andra stycket stadgade in- skränkningarna i editionsplikten för-

skjutes som en följd av att 36 kap. 5 & ändras. Vad som för vittnens vidkom— mande stadgas i utkastets 36 kap. 6a & torde i fråga om skriftliga bevis gälla redan på grund av 38 kap. 2 % första stycket. Någon anledning torde vid dessa förhållanden icke föreligga att ändra ordalagen i 38 kap. 2 &.

Föreskriften i 38 å andra stycket Seer om allmänna handlingar såsom bevis i rättegång har överflyttats till 38 kap. 8 % RB. Liksom 2 5 kommer föreskriften att få sin innebörd bestämd av reglerna i 36 kap. 5, 6 och öa åå om inskränk- ningar i vittnesplikten. Såsom tidigare antytts, bör nämligen samma kriterier gälla för företeende av allmänna hand- lingar som för förebringande av vittnes- bevisning. I de fall då tillstånd av för- valtningsmyndighet erfordras (första stycket), bör tillstånd, liksom då det gäller vittnesförhör, kunna förbindas med villkor.

En regel för det fall att staten eller kommun är part i tvistemål har intagits i paragrafens andra stycke. Offentliga handlingar är givetvis tillgängliga som bevismedel utan inskränkningar. I fråga om handlingar som enligt TF skall hållas hemliga erfordras emellertid ett särskilt stadgande; detta bör innehålla, att staten och kommunerna jämställs med andra parter. Från den sedvanliga editions- plikten bör dock undantagas handlingar som är hemliga av försvars- eller utrikes- skäl eller på grund av att de lämnar upplysning om chiffer m.m.

BROTTSBALKEN

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet

13 % Möjligheten att ställa hemlig handling till enskilds förfogande i fall när skada kan anses utesluten skall enligt utkastet regleras i 2 kap. 15 å andra stycket TF.

• Sida 57
•  Original

Andra föreskrifter om tillhandahållande efter särskild prövning finns i samma & tredje stycket och i 2 kap. 17 å andra stycket TF. Såsom anföres i motiveringen till 2 kap. 17 % TF, skall föreskrifter om sådant tillhandahållande kunna inflyta även i andra lagar (exempel i 5 kap. 4 & och 23 kap. 21 å RB enligt utkastet). Om så anses erforderligt skall myndig- heten uppställa förbehåll om sättet att handha handlingen och begagna dess innehåll. Brott mot ett sådant förbehåll, vilket för närvarande bestraffas jämlikt 41 5 Seer, torde kunna jämställas med brott mot förordnande om kvarstad, ut- mätning, beslag o.dyl. under beteck— ningen överträdelse av myndighets bud, vilket brott behandlas i 17 kap. 13 & brottsbalken. Straffet är böter eller fäng- else i högst ett år.

Såsom anförts i den allmänna moti- veringens framställning angående utläm- nande av handling med förbehåll, skall, om hemlig handling ställs till en peri- odisk skrifts förfogande, förbehåll kunna meddelas icke blott den som får ut hand- lingen utan även skriftens utgivare. Står publiceringen i strid med förbehållet, kan utgivare, på grund av föreskriften i 7 kap. 5 & tredje stycket TF, dömas för otillåtet offentliggörande. Straffet kom- mer, på grund av stadgande i 7 kap. 6 å första stycket TF, att bestämmas enligt utkastets 17 kap. 13 % brottsbalken.

Det bör övervägas, om överträdelse av förbehåll utan begränsning bör ligga un- der allmänt åtal eller om allmän åkla- gare skall kunna väcka åtal endast om målsägande angivit brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt (jämför vad som anföres under 20 kap.

14 5).

20 kap. Om ämbetsbrott

3 5 Enligt utkastet skall i TF anges de fall då undantag skall göras från offentlig-

hetsprincipen. Bestämmelserna härom kommer att få en mera generell avfatt- ning än de nuvarande. För tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna förut- sättes ett bedömande från fall till fall av den beslutande myndigheten. Såsom redan utvecklats i den allmänna moti- veringen, kan ansvar icke utkrävas för varje yppande av en uppgift som enligt bedömande av domstol är hemlig. Brott mot tystnadsplikt bör anses föreligga endast om utlämnande har skett till skada för allmänt eller enskilt intresse, och härvid förutsättes att gärningen en- ligt allmänna regler är uppsåtlig. Har en befattningshavare lämnat en uppgift ehuru han icke är behörig att fatta be- slut i saken, torde några betänkligheter icke behöva råda mot att uppställa en strängare regel som icke förutsätter skada. Även här bör dock krävas uppsåt omfattande den omständigheten att den lämnade uppgiften är att hänföra under de i TF stadgade inskränkningarna i offentligheten. I vad mån vårdslöst spri- dande av hemlig uppgift kan föranleda ansvar enligt andra bestämmelser, exem- pelvis såsom tjänstefel, kan här lämnas åt sidan (se prop. 1959: 19 med förslag till sjukhuslag, s. 233, Welamson, Läkar- sekretessen s. 20 och F. Kaijser i FT 1961. s. 79 ff).

Enligt det i utkastet intagna förslaget till bestämmelse om straff för brott mot tystnadsplikt skall straff stadgas i första hand för ämbetsman som till skada för allmänt eller enskilt intresse eller eljest med överskridande av sin behörighet lämnar ut allmän handling som enligt TF skall hållas hemlig eller yppar eller utnyttjar handlingens innehåll. Med in- nehållet i sådan allmän handling skall jämställas förhållande, varom ämbets- man fått kännedom på grund av sin ställning, av sådan beskaffenhet att, om uppgift därom influtit i allmän handling, denna enligt TF skolat hållas hemlig

• Sida 58
•  Original

ävensom annat förhållande som ämbets- mannen på grund av stadgande i lag icke ägt yppa såsom vittne.

Liksom enligt brottsbalkens nuvarande lydelse skall tystnadsplikten gälla även efter det ämbetsmannen har lämnat tjänsten. Med ämbetsman skall, liksom enligt brottsbalken, jämställas dels den som utan att vara ämbetsman är under- kastad det allmänna ämbetsansvaret, dels den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kom- munal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd, dels den som, utan att vara underkastad ämbetsansvar, är anställd i allmän tjänst eller fullgör lag- stadgad tjänsteplikt. Det har tidigare övervägts att man skulle utvidga an- svaret för brott mot tystnadsplikt till ännu en kategori av personer, nämligen dem som av myndighet tillkallats för överläggning eller medverkan i dess verksamhet. Det ansågs emellertid, att dessa personer i stor utsträckning var underkastade ämbetsansvar enligt gäl- lande regler, och i övrigt fann man det vanskligt att klart avgränsa den krets som borde ingå. (Se straffrättskommittén i SOU 1953: 14 s. 314f samt prop. 1962: 10B s. 289f och 291.) Något hinder torde emellertid icke föreligga att i sär- skilda lagar föreskriva att vissa grupper av personer som skulle ha ingått i denna kategori skall vara underkastade brotts- balkens stadgande om brott mot tyst- nadsplikt. Så kan, till förebyggande av tvekan om allmänt ämbetsansvar före- ligger, göras beträffande sakkunniga som efter överenskommelse deltar i samman- träde med kommunal nämnd (se t.ex. 10 % barnavårdslagen).

Straffet för brott mot tystnadsplikt är enligt brottsbalken i regel suspension eller avsättning; om skäl är därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dömas allenast till bö- ter. För brott begånget av den som läm—

nat sin befattning är straffet fängelse i högst ett år eller, i ringa fall, böter. Samma straffskalor torde kunna gälla efter en reform sådan som den nu be- handlade. För brott mot tystnadsplikt, som icke innebär annat än förbud att yppa omständigheter i oträngt mål, till obehöriga el. dyl., bör dock gälla en lind- rigare straffskala, måhända suspension eller böter och, för den som lämnat sin befattning, böter. Det skall härvid enligt utkastet icke ha betydelse om tystnads- plikten har föreskrivits i lag eller i admi- nistrativ ordning.

14 %

Brott mot tystnadsplikt faller i vissa fall utan inskränkning under allmänt åtal. I andra fall får brottet åtalas endast efter angivelse av målsägande. (Se straff- rättskommittén i SOU 1944: 69 s. 411 och 1953: 14 s. 315 och 342 f samt prop. 1962: 10 C s. 214 f.)

I fall då brott mot tystnadsplikt an- griper ett enskilt intresse bör för allmänt åtal normalt krävas att målsäganden an- ger brottet. Indirekt innebär emellertid brott mot tystnadsplikt även i ett sådant fall ett angrepp mot den allmänna verk- samheten: det är ägnat att rubba all- mänhetens tilltro till den verksamhet in- om vilken brottet begås. Är åtal på grund därav eller av annat skäl påkallat från allmän synpunkt, bör åklagare kunna väcka åtal även utan angivelse. I utkastet har stadgandet jämkats i enlighet här- med.

BARNAVÅRDSLAGEN DEN 29 APRIL 1960

91 och 92 %%

Det har synts lämpligt att i promemo- rian genom ett exempel åskådliggöra, hur den nya lagstiftningen skulle på- verka utformningen av andra författ- ningar än de nu behandlade. Som exem-

• Sida 59
•  Original

pel har valts nya barnavårdslagen. Skyl- digheten att hemlighålla handling har, liksom tystnadsplikten i övrigt, fått sin utformning genom förut motiverade stadganden i TF och brottsbalken . Även andra spörsmål, såsom utlämnande med samtycke, utlämnande med förbehåll och tillhandahållande åt myndigheter, har fått sin lösning i TF eller RB. För barnavårdens del torde återstå att be- stämma kretsen av dem som skall vara underkastade ansvar för brott mot tyst- nadsplikt. För närvarande innefattar denna krets åtskilliga som inte lyder un- der brottsbalkens stadgande i ämnet (se prop. 1960: 10 med förslag till barna- vårdslag m. m. 5. 380). I detta hänseende har olika regler kommit att gälla inom förvaltningsgrenar med besläktade upp- gifter. Som exempel kan nämnas att la- gen om nykterhetsvård inte innehåller något straffstadgande om brott mot tyst- nadsplikt, vilket medför att straffrätts- ligt ansvar kan utkrävas endast av dem som är underkastade brottsbalkens stad- gande i ämnet. Det är ett önskemål att lagstiftningen kommer att präglas av större enhetlighet än nu. Något större praktiskt behov av en straffsanktionerad

tystnadsplikt för socialvårdens frivilliga övervakare och personer med likartade uppgifter torde icke föreligga. Däremot torde tystnadsplikt böra stadgas för per- soner som utan att vara anställda i all- män tjänst deltar i barnavårdsnämnds överläggningar (10 & barnavårdslagen).

Om brottsbalkens stadgande om vilka som är underkastade ämbetsansvar blir tillämpligt för barnavårdens del, kan även brottsbalkens straffskala gälla; så . är redan nu fallet för nykterhetsvårdens

del.

Barnavårdslagen torde således icke be- höva innehålla någon annan regel om tystnadsplikt än en föreskrift om att den som deltar i överläggning i barnavårds- ärende utan att vara anställd i allmän tjänst likväl skall vara underkastad an- svar enligt brottsbalken för brott mot tystnadsplikt; en sådan föreskrift infly- ter enligt utkastet i 91 5 första stycket.

Åtalsregeln i 92 å andra stycket barna- vårdslagen bör utgå som en följd av den föreslagna regeln i 20 kap. 14 & brotts- balken, att åtal i här avsedda fall skall kunna väckas icke blott efter angivelse utan även då åtal är från allmän syn- punkt påkallat.

• Sida 60
•  Original

Författningsutkast

TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap. Om allmänna handlingars offentlighet 1 %

Till främjande av ett fritt meningsut- byte och en allsidig upplysning skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna handlingar. I denna rätt mä gälla al- lenast sådana inskränkningar som på- kallas antingen av hänsyn till rikets sä- kerhet och dess förhållande till främ- mande makt eller i anledning av myn- dighets verksamhet för inspektion, kon- troll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrancle eller till skydd för statens, menigheters och en- skildas behöriga ekonomiska intresse el- ler av hänsyn till privatlivets helgd, per- sonlig säkerhet, anständighet och sed- lighet. .

I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hållas hem- liga.

Till främjande av ett fritt meningsut- byte och en allsidig upplysning skall, i den ordning och med de inskränkningar som nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna handlingar.

25

Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvara- de handlingar, vare sig de till myndig- heten inkommit eller blivit där upp- rättade.

Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller bild.

Allmänna handlingar äro alla hos myn- dighet förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller bild, så ock mekanisk eller elektrisk upp- tagning.

• Sida 61
•  Original

3å

Med statsmyndighet förstås i detta ka- pitel statsdepartementen, försvarets kom- mandoexpedition, riksdagen och all— männa kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, fullmäktige, depute- rade och revisorer, domstolar och äm- betsverk samt övriga till statens förvalt- ning hörande myndigheter och inrätt- ningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.

Med kommunalmyndighet förstås i detta kapitel alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegiet, nämnder, räd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

Statsrädsberedningen, statsdepartemen- ten och försvarets kommandoexpedition utgöra en myndighet. I övrigt förstås med myndighet riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer; domstolar och ämbetsverk; kommunala stämmor och representa- tioner; ävensom varje annat till statlig eller kommunal förvaltning hörande or- gan som äger att självständigt fatta beslut.

Vad i detta kapitel stadgas om myn- dighet skall äga motsvarande tillämpning på bolag, förening, stiftelse och annan sådan samfällighet i vad dess åtgärder genom besvär eller underställning kunna dragas under myndighets prövning.

4?)

Brev och andra sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndig- het, skola, ehuru de icke äro ställda till myndigheten, anses som allmänna hand- lingar, om de ej uppenbart äro utan be- tydelse för mål eller ärende, som myn- digheten har att handlägga.

Minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande, skall ej hos myn- digheten anses som allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

5 % Handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig.

• Sida 62
•  Original

Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses upp- rättade, då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.

Erhåller myndighet vid måls eller ären- des föredragning eller beredande till av- görande biträde av någon som ej tillhör myndigheten, skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel så anses som om denne tillhörde myndigheten.

6 %

Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före den tidpunkt, som be- stämts för öppnandet.

Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgat skall av- kunnas eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteckningar, som hänföra sig till sådant beslut, skola anses upprättade, först då beslutet avkunnats eller expedierats.

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upprättade, först då det ärende protokollen avse hos myndigheten slutförts och, såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts.

7 5 Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 %, eller ä enskilda brev eller skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Angående tillhanda- hållande av handlingar som nu nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet.

Ej heller skall försändelse eller medde- lande, som inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för befordran, an- ses som allmän handling.

8 5 Allmän handling, som rör någon del av rikets totala försvar såsom storlek, organisation, utrustning, grup- pering eller förflyttning av krigsorgani-

• Sida 63
•  Original

(Föreslagen lydelse)

serade stridskrafter eller andra styrkor, som äro tagna i anspråk för rikets för- svar, eller andra försvarsåtgärder under krig eller krigsfara,

förvaltningens, folkförsörjningens el- ler nyhetsförmedlingens organisation el- ler verksamhet under krig eller krigs- fara,

planering eller annan förberedelse av stridskrafters, andra styrkors, förvalt- ningens, folkförsörjningens eller nyhets- förmedlingens organisation eller verk- samhet till rikets försvar, deras utrust- ning med vapen eller andra förnöden- heter, bevakning av rikets territorium mot kränkning eller angrepp eller andra sådana försvarsåtgärder,

byggnad eller annan fast anläggning, som användes eller är avsedd att an- vändas för rikets försvar, eller uppmät- ning, avbildning eller beskrivning av för— hållande i naturen,

skall hållas hemlig, om det skulle vålla fara för rikets säkerhet att handlingens innehåll kommer till främmande stats kännedom eller om det eljest skulle skada rikets försvar att innehållet röjes.

95

Allmän handling, som angår rikets för- hållande till främmande stat eller svensk myndighets eller medborgares förhållan— de till främmande stats myndighet eller medborgare eller som eljest rör främ- mande stat, skall hällas hemlig, om det kan antagas att utlämnande skulle med- föra fara för rikets säkerhet eller eljest störa dess internationella förbindelser eller föranleda att någon utsättes för övergrepp eller annan menlig åtgärd.

Sedan trettio år förflutit från det handlingen inkom eller upprättades, får handlingen ej hållas hemlig utan att ut- rikesnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet.

• Sida 64
•  Original

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

log

Allmän handling, som lämnar upplys- ning om chiffer, kod eller annan metod att för obehöriga dölja meddelandens in- nebörd eller eljest skydda meddelanden eller teleförbindelser, skall hållas hemlig, om utlämnande kan antagas motverka syftet med metoden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på allmän handling, som lämnar upplysning om lås, larmsystem, lösen eller annan skyddsanordning.

115

Allmän handling, som angår myndig- hets åtgärder för att förebygga, utreda eller beivra brott, skall hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande skulle motverka åtgärderna. Sedan frågan om åtal prövats eller ärendet eljest slutförts, får handlingen hållas hemlig, endast om det kan antagas att utlämnande skulle skada den framtida verksamheten.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning på allmän handling, som angår myndighets åtgär— der för att bekämpa levnadssätt som innebär fara för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet.

Allmän handling, som angår gransk- ning, inspektion, kunskapsprov eller an- nan sådan åtgärd, skall hållas hemlig till dess åtgärden slutförts, om det kan an- tagas att utlämnandet skulle motverka åtgärden. Vad nu sagts skall äga mot- svarande tillämpning då handlingen an- går utredning om skatt eller bidrag eller om annan sådan förpliktelse eller rättig- het gentemot staten eller kommun.

125

Allmän handling, som innehåller ut- redning eller planer rörande statens pen- ningväsende eller finanser i övrigt, skall

• Sida 65
•  Original

(Föreslagen lydelse)

hållas hemlig, om det kan antagas, att det skulle lända det allmänna till skada, att handlingens innehåll kommer till all- mänhetens kännedom.

Driver myndighet industri, handel, transportföretag, bank- eller försäkrings- rörelse eller annan sådan verksamhet, skall allmän handling som rör däri in- gående konstruktionsarbete, utredning, prov eller affärshändelse hållas hemlig i vad den ger upplysning om någon myn— dighetens yrkeshemlighet.

Allmän handling, som har upprättats eller anskaffats till utredning i fråga om avtal mellan staten eller kommun och annan eller i statens eller kommuns rättstvist, skall hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande skulle lända staten eller kommunen till skada. Tillhör ej handlingen verksamhet varom talas i andra stycket, skall vad nu sagts gälla allenast till dess avtal ingåtts eller saken eljest blivit slutligt avgjord.

Allmän handling, som inkommit till eller upprättats hos myndighet i dess egenskap av företrädare för staten eller kommun såsom delägare i bolag, för- ening eller annan sådan samfällighet, skall hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande skulle lända samfällig- heten till skada.

lag

Allmän handling, som innehåller upp- gift om någons hälsotillstånd eller lev- nadssätt eller eljest om hans personliga förhållanden, skall hållas hemlig, om ut— lämnande kan antagas leda till att han eller någon honom närstående skulle ut- sättas för våld eller för andras missakt- ning. Uppgift om att någon efter det han fyllt tjugoett år förövat brott eller ådagalagt levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller för annans hälsa eller säkerhet, skall dock icke beaktas.

• Sida 66
•  Original

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har den som undergår vård eller be- handling hos myndighet eller under myndighets tillsyn eller oclc någon ho- nom närstående därvid meddelat något i förtroende, skall allmän handling, vari meddelandet eller därav föranledda iakt- tagelser antecknats, hållas hemlig. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp- ning, om den, som söker råd eller hjälp i annat än ekonomisk angelägenhet, eller någon honom närstående har lämnat så— dant meddelande.

Har någon gjort anmälan eller avgivit utsaga och kan det befaras att han eller någon honom närstående skulle utsättas för våld, om annan finge kännedom om anmälan eller utsagan, skall allmän handling, vari denna antecknats, hållas hemlig.

Om myndighet på grund av lag för register över brott, lösdriveri, missbruk av rusgivande medel eller andra person- liga förhållanden, skall anteckning i re- gistret och till myndigheten inkommen uppgift, varpå anteckningen grundar sig, hållas hemlig.

145

Allmän handling i ärende om avtal mellan staten eller kommun och enskild eller om tillstånd, godkännande, patent, understöd eller annan förmån, så ock allmän handling i ärende om beräkning av skatt eller annan avgift eller om reg- lering, utredning eller kontroll av in- dustri, handel, förmögenhetsförvaltning eller annan ekonomisk verksamhet skall hållas hemlig, om den rör enskilds yrkes— hemlighet eller innehållcr sådana detalj- uppgifter om enskilds inkomster och ut- gifter eller om hans tillgångar och skul— der, vilkas utlämnande kan lända den enskilde till skada.

Har den som anlitar myndighet eller annan för utredning eller prov av veten-

• Sida 67
•  Original

(Gällande lydelse) .

(Föreslagen lydelse)

skaplig, teknisk eller statistisk art därvid meddelat något i förtroende, skall allmän handling, vari meddelandet eller därav föranledda åtgärder antecknats, hållas hemlig. Vad nu sagts skall äga motsva- rande tillämpning, om han anlitar stat- lig, kommunal eller enskild affärsverk- samhet eller hos myndighet eller annan söker upplysning, råd, utlåtande, rätts- hjälp, medling i ekonomisk angelägen- het, anvisning på arbete eller arbetskraft eller ock bindande förhandsbesked i taxeringsfråga.

Kan enskild som lämnat myndighet uppgift för statlig eller kommunal stati- stik antagas ha förutsatt att uppgiften icke röjes, skall denna samt bearbetning av den hemlighållas, såvitt de lämna upplysning om den enskildes förhål- landen.

På sökandens begäran skall allmän handling rörande sjöförklaring eller an- nan bevisupptagning till framtida säker- het hållas hemlig; åberopas handlingen till bevis, får den dock ej hållas hemlig i vidare mån än som följer av övriga stad- ganden i detta kapitel.

155

Har allmän handling upprättats eller företetts vid offentlig förhandling, får den hållas hemlig med stöd av bestäm- melse i detta kapitel endast om särskild anledning föreligger att dess innehåll icke blivit spritt bland allmänheten. Myndighet äger ock, utan hinder av vad i 8—14 55 är stadgat, utlämna allmän handling, om dess innehåll på annat sätt kommit till mångas kännedom eller, på grund av att rykte uppkommit eller eljest, hemlighållande skulle innebära större olägenhet än utlämnande; myn- digheten äger dock icke på grund av vad nu sagts röja något som enskild med- delat i förtroende.

• Sida 68
•  Original

(Gällande lydelse)

8 5

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhanda- hålla handling på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på

(Föreslagen lydelse)

Begär någon att för forskning, rättslig granskning eller annat sådant ändamål få del av allmän handling och kan det skäligen anses uteslutet att utlämnande skulle medföra skada, skall myndig- heten ställa handlingen till hans förfo- gande utan hinder av vad i 8—14 55 är stadgat; om så anses erforderligt, skall myndigheten uppställa förbehåll om sättet att handhava handlingen och be- gagna dess innehåll.

Om allmän handling skall hållas hem- lig endast till skydd för enskilds person- liga eller ekonomiska intresse och den enskilde samtycker till att handlingen lämnas ut, får handlingen, om annat ej stadgats i lag, icke hållas hemlig. Sam- tycker den enskilde allenast med förbe- håll, skall det förbehållet gälla.

Om användande av allmän handling som bevis i rättegång och under för- undersökning om brott stadgas i rätte- gångsbalken. I övrigt får, där särskilda föreskrifter ej gälla, allmän handling tillhandahållas annan myndighet, om ej därigenom något skulle röjas som en- skild meddelat i förtroende och det ej heller eljest skulle lända det allmänna eller enskild till synnerligt men; fråga om sådant tillhandahållande prövas i samma ordning som fråga om utläm— nande av handlingen.

165

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning, avlyssning, avskriv- ning eller avbildning på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fast- ställd avgift erhålla avskrift eller kopia av handlingen. Erfordras för läsning el— ler avlyssning på stället särskilt hjälp- medel, skall detta ställas till förfogande. Skyldighet att tillhandahålla handling

• Sida 69
•  Original

stället, gälle rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning där- om är i kommunallag eller eljest sär- skilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför möter och handlingen kan till- handahållas på stället.

(Föreslagen lydelse) på stället skall dock ej föreligga, om be- tydande hinder därför möter. Kan hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i kommunal- lag eller eljest särskilt stadgat. Myndig- het vare ej skyldig att för utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder därav till- handahållas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som är hemlig.

Begär någon att få del av allmän handling som skall hållas hemlig allenast på grund av att den lämnar upplysning om chiffer, kod eller annan metod att för obehöriga dölja meddelandens inne- börd, åligger det myndigheten att skrift- ligen redogöra för vad handlingen inne- håller, i den mån det kan ske utan att metoden röjes.

175

Genom lag må bestämmas att handling skall utlämnas utan hinder av vad som stadgas i 8—14 55.

Konungen må, genom författning eller annat beslut, medgiva att handling utan hinder av vad som stadgas i 8—14 55 skall offentliggöras eller tillhandahållas utomstående, dock icke om därigenom något skulle röjas som enskild meddelat i förtroende. I fråga om handlingar hos riksdagen eller dess myndigheter till- kommer det dock riksdagen eller dess kamrar att meddela beslut. Då någon sålunda får del av handling, skall, om så anses erforderligt, förbehåll om sättet att handhava handlingen och begagna dess innehåll uppställas.

• Sida 70
•  Original

(Gällande lydelse) 9 %

Framställning om allmän handlings ut- bekommande göres hos den myndighet, där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas.

(Föreslagen lydelse) 18 &

Framställning om allmän handlings ut- bekommande göres hos den myndighet, där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas. Konungen må dock, beträffande särskilda slag av handlingar som avses i 8, 9 eller 10 5 och vilkas hemlighållande är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, förordna att viss myndighet skall pröva frågor om at- lämnande; göres framställning hos annan myndighet, skall den ofördröjligen på sökandens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar befattningshavaren att utlämna hand— lingen, skall, om sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten.

Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses i första stycket, pröva fråga om allmän hand— lings utlämnande stadgas i 14 5 andra stycket.

105

Har myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän handling och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat, äge han, i den ordning nedan sägs, söka ändring i beslutet; be- slut, som meddelats av departements- chef, må dock ej överklagas.

11 % Ändring, som avses i 10 5, skall sökas hos den myndighet, som har att upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål

Avslår myndighet framställning om att utfå allmän handling, skola skälen an- givas i beslutet. Bifaller myndighet så- dan framställning, må myndigheten, om den finner skäl antaga att beslutet kan ändras efter klagan, förordna att be- slutet skall gå i verkställighet först sedan det vunnit laga kraft.

195

Ändring må begäras av sökanden, av justitiekanslern, av riksdagens ombuds- män samt av den vars förhållanden be- röras i handlingen eller som eljest kan lida skada genom att denna lämnas ut.

Om klagan över beslut av myndighet som tillhör eller lyder under riksdagen gälle vad riksdagen bestämmer.

205

Ändring, som avses i 19 %, skall sökas hos den myndighet, som har att upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål

• Sida 71
•  Original

eller ärende, till vilket handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller handlingen ej till- hör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga, hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning i vilken ändring skall sökas. Finnes enligt vad ovan sagts ej be- hörig myndighet, skall ändring sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndigheten samt i andra fall hos Konungen i vederbörande stats- departement. Angående beslut av myn— dighet, som tillhör eller lyder under riks- . dagen, gälle dock vad riksdagen be- stämmer.

Talan, som hos Konungen fullföljes i föredragas och avgöras.

125

Angående fullföljd av talan mot myn- dighets beslut, varigenom klagan av- slagits, äge vad i 11 5 är stadgat mot- svarande tillämpning; har klagan bi- fallits, vare talan mot beslutet ej tillåten.

135

eller ärende, till vilket handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller handlingen ej till— hör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga, hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning i vilken ändring skall sökas.

Finnes enligt vad ovan sagts ej be- hörig myndighet, skall ändring sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndigheten samt i andra fall hos Konungen i vederbörande stats- departement.

statsdepartementen, skall i regeringsrätten

215

Angående fullföljd av talan mot myn- dighets beslut, varigenom klagan prö— vats, äge vad i 19 och 20 55 är stadgat motsvarande tillämpning.

225

Vill någon klaga över myndighets beslut, äge han erhålla underrättelse om vad han därvid har att iakttaga.

Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alltid behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas klaganden utan avgift. Ej må för fullföljd av talan eller dess prövning gälla särskilda villkor, såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd.

145 2315,

Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och anser myn- digheten särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten förse handlingen med anteckning därom att den är

• Sida 72
•  Original

hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen.

Beträffande särskilda slag av hand- lingar, vilkas hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndighet skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats, skall (i handling som däri avses, jämte de upp- gifter sam angivas i första stycket, an- tecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma handling, varå dylik anteck- ning skett, skall ofördröjligen på sökan— dens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Ej må i annan ordning än i detta lag- rum sägs handling förses med anteck- ning därom att den är hemlig.

Har Konungen meddelat förordnande, som avses i 18 5 första stycket, skall så- dan anteckning göras på varje handling som avses med förordnandet; anteck- ningen skall innehålla jämväl uppgift om den myndighet som skall pröva fråga om utlämnande.

Ej må i annan ordning än i detta lag- rum sägs allmän handling förses med anteckning därom att den är hemlig.

7 kap. Om tryckfrihetsbrott 3 %

Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 & andra stycket avlämnats för offentlig- görande i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det ärekränkning mot enskild person, gälle om ansvar för sådan ärekränkning vad i lag är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av all- män befattning eller i och för utövande av allmän tjänsteplikt erhållit känne- dom om förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att iakt— taga tystnad, vad han sålunda erfarit, må, ehuru sådant meddelande skett för offentliggörande i tryckt skrift, gär- ningen åtalas och straffas enligt vad där- om är stadgat.

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig, stad- gas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 5.

Den som eljest lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift må åtalas och straffas enligt lag allenast

1. om han därigenom förövat brott mot rikets säkerhet;

2. om han utlämnat allmän handling som skolat hållas hemlig eller röjt dess innehåll eller ock yppat förhållande av sådan beskaffenhet att, om uppgift där- om influtit i allmän handling, denna skolat hållas hemlig;

3. om han röjt förhållande som han på grund av stadgande i lag icke ägt yppa såsom vittne.

• Sida 73
•  Original

65

Vad i lag är stadgat angående straff för brott, som avses i 4 och 5 åå, gälle ock då brottet är att anse som tryckfri- hetsbrott.

Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 åå, gälle ock då brottet är att anse som tryckfri- hetsbrott.

Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap. Fälles. den tilltalade för brott, som avses i 4 5 6 eller 13, må ock, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordnas att domen skall införas i skriften.

RÄTTE GÅN C S BALKE N

5 kap. Om offentlighet och ordning vid domstol 1 %*

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stötande för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främ- mande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, om anledning förekom- mer, att till följd av offentligheten yrkes- hemlighet skulle röjas.

[ mål om ansvar för utpressning må rätten, om målsäganden begär det eller rätten eljest finner det lämpligt, för- ordna, att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det el- ler rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Rätten äger dock förordna, att för- handling helt eller delvis skall hållas in- om stängda dörrar, om det kan antagas att till följd av offentligheten

1. något skulle uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande stat;

2. någon skulle utsättas för våld eller annat övergrepp;

3. annan än den misstänkte i brottmål skulle utsättas för andras missaktning;

4. yrkeshemlighet skulle uppenbaras. Förhandling under förundersökning i brottmål skall hållas inom stängda dör- rar, om det kan antagas att offentlig- heten skulle vara till men för utred- ningen.

Bevisupptagning till framtida säkerhet skall äga rum inom stängda dörrar, om sökanden begär det.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda dörrar.

¹ Ny lydelse av 5 kap. 1 & RB föreslagen i prop. 1964: 10.

• Sida 74
•  Original

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda dörrar, vare det gällande.

3?)

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter medgivande av rättens ordfö- rande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara vid sådan förhandling.

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter medgivande av rättens ordfö- rande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara närvarande.

Hålles förhandling inom stängda dör- rar till skydd för enskilds intresse, må rätten tillåta utgivare av periodisk tryckt skrift samt radioprogramföretag och fö- retag för yrkesmässig förmedling av ny- heter att närvara. Utgivaren eller före— taget må sätta medarbetare i sitt ställe.

När särskilda skäl äro därtill, må rät- ten medgiva även annan att närvara vid förhandling inom stängda dörrar.

45

Rätten äge förordna, att vad som före— kommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras.

Rätten äge förordna, att vad som före- kommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbar-as. Sådant för- ordnande må, i fall som avses i 3 5 andra stycket, innehålla att offentliggörande likväl må ske med vissa begränsningar: dessa fastställas av rätten.

Lämnar rätten part eller annan till- gång till allmän handling som jämlikt tryckfrihetsförordningen skall hållas hemlig, skall rätten, om det anses erfor- derligt, uppställa förbehåll om sättet att handhava handlingen och begagna dess innehåll.

5 %

Överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rätten ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar, må, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som har att taga be- fattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning.

• Sida 75
•  Original

(Gällande lydelse) Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hållits inom stängda dörrar, må dock dom eller beslut avkunnas inom stängda dörrar.

(Föreslagen lydelse) Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hållits inom stängda dörrar, må dock dom eller beslut avkunnas inom stängda dörrar utom i de delar som angiva utgången.

9 kap. Om straff och vite 6 %

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens för- ordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

Bryter utgivare av periodisk tryckt skrift eller medarbetare i radioprogram- företag eller företag för yrkesmässig för- medling av nyheter mot föreskrift an- gående offentliggörande av uppgifter om vad som förekommit vid förhandling in— om stängda dörrar, kan rätten förordna att utgivaren eller företaget under viss tid eller tills vidare icke skall erhålla tillstånd att närvara vid sådan förhand- ling inför domstol i riket.

23 kap. Om förundersökning

ng

Undersökningsledaren äge inhämta ytt— rande av sakkunnig. Finnes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller före- mål tillhandahållas för besiktning.

Undersökningsledaren äge inhämta ytt- rande av sakkunnig. Finnes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära förordnande, att all— män handling skall tillhandahållas, eller föreläggande, att annat skriftligt bevis skall företes eller att föremål skall till- handahållas för besiktning.

21%

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av be- tydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret av- slutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteck- ningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet.

• Sida 76
•  Original

Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, äge den miss- tänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av protokoll eller an- teckningar från förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, äge den miss- tänkte eller hans försvarare pä begäran erhålla avskrift av protokoll eller an- teckningar från förundersökningen. In- går i protokollet eller anteckningarna allmän handling som enligt tryckfrihets- förordningen skall hållas hemlig, skall undersökningsledaren, om det anses er- forderligt, uppställa förbehåll om sättet att handhava handlingen och begagna dess innehåll.

36 kap. Om vittne 5 51

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta of- fentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

Den som närvarit vid domstols eller jurys överläggning inom stängda dörrar må ej höras om vad därvid förekommit eller om hur de särskilda ledamöterna röstat. Medlare som avses i giftermåls— balken må ej höras om vad han erfarit vid medling.

Den som på grund av allmän befatt- ning eller lagstadgad tjänsteplikt vunnit kännedom om innehållet i allmän hand- ling, som skall hållas hemlig jämlikt 2 kap. 8, 9 eller 10 5 tryckfrihetsförord- ningen, må icke höras som vittne därom utan tillstånd av den myndighet som skall pröva fråga om utlämnande av handlingen; och lände föreskrifterna om ordningen för sådan prövning till efter- rättelse. Ej heller må någon utan dylikt tillstånd höras om vad han eljest på grund av sådan ställning erfarit av be- skaffenhet att, om uppgift därom influtit i allmän handling, denna skolat hållas hemlig jämlikt stadgande som nyss sagts.

* Ny lydelse av 36 kap. 5 & RB föreslagen i prop. 1964: 10.

• Sida 77
•  Original

(Gällande lydelse)

Ej heller må advokat, läkare, tand- läkare, barnmorska eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäl— ler, samtycker därtill.

(Föreslagen lydelse)

Advokat, läkare, tandläkare, barn- morska, sjuksköterska, sjukgymnast el- ler psykolog må icke höras angående något som på grund av hans ställning förtrotts honom eller som han i anled- ning av sådant meddelande erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäl- ler, samtycker därtill. Ej heller må un- der annan förutsättning befattningsha- vare eller tjänstepliktig höras angående förtroligt meddelande eller därav föran- ledda iakttagelser av sådan art att, om uppgift därom influtit i allmän handling, denna skolat hållas hemlig jämlikt 2 kap. 13 5 andra stycket tryckfrihetsförord— ningen eller angående förtrolig uppgift för statlig eller kommunal statistik. Har någon såsom biträde hos person som av- ses i detta stycke eller i allmän tillsyns- verksamhet fått kånnedom om förhål— lande som sålunda icke får yppas, gälle för honom samma tystnadsplikt.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för upp- dragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, vard icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

Utan hinder av vad i tredje och fjärde styckena sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke år stadgat lindri- gare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager mot- svarande ställning må icke höras som vittne om något, som han vid hemligt skrifter- mål eller under därmed jämförliga förhållanden erfarit.

öaå

Kan i annat fall än i 5 och 6 55 sägs omständighet, varom någon på grund av allmän befattning eller lagstadgad tjänsteplikt har att iakttaga tystnad, an— tagas äga betydelse som bevis och kan bevisningen icke lämpligare föras på an- nat sätt, äger rätten förelägga honom att

• Sida 78
•  Original

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avgiva vittnesmål; rätten inhämte dock, om så kan ske, först yttrande av den myndighet varunder han lyder.

38 kap. Om skriftligt bevis

Så

Om tillhandahållande av allmän hand- ling, som förvaras hos stats- eller kom- munalmyndighet, gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestäm- melser meddelats om skyldighet att före— te skriftlig handling, vare de gällande.

Allmän handling, som skall hållas hem- lig jämlikt 2 kap. 8, 9 eller 10 5 tryck— frihetsförordningen, må icke företes som bevis utan tillstånd av den myndighet som skall pröva fråga om utlämnande av handlingen; och lände i ärendet om tillstånd föreskrifterna om ordningen för sådan prövning till efterrättelse.

Är staten eller kommun part i tviste— mål, gälle om dess skyldighet att förete annan handling än i första stycket sägs vad eljest är föreskrivet för part.

Kan i annat fall än i första och andra styckena avses allmän handling antagas äga betydelse som bevis och kan bevis- ningen icke lämpligare föras på annat sätt, äger rätten förordna att handlingen skall tillhandahållas rätten eller under- sökningsledaren; rätten inhämte dock, om så kan ske, först yttrande av den myn- dighet som förvarar handlingen. Är den- nas innehåll sådant att befattningshavare eller annan, som avses i36 kap. 5 5, icke må höras som vittne därom, må hand- lingen ej företes som bevis. Ej heller må, med mindre synnerlig anledning före— kommer därtill, handlingen företes som bevis, om därigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras. '

Hava avvikande bestämmelser med- delats om skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

• Sida 79
•  Original

B ROTTS BALK EN

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet

135

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvar- stad, utmätt eller beslagtaget, skadar el- ler borttager myndighets anslag eller för- segling eller eljest olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt av myndighet meddelat för- bud, dömes för överträdelse av myndig- hets bud till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvar- stad, utmätt eller beslagtaget, skadar el- ler borttager myndighets anslag eller för- segling eller eljest olovligen öppnar vad myndighet tillslutit, bryter mot förbehåll som myndighet uppställt vid utlämnande av allmän handling eller ock överträder annat dylikt av myndighet meddelat för- bud, dömes för överträdelse av myndig- hets bud till böter eller fängelse i högst ett år.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes för hindrande av förrättningsman till böter.

20 kap. Om ämbetsbrott 3 å

Yppar ämbetsman vad han år pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olov— ligen sådan hemlighet, dömes, om ej går- ningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspen- sion eller avsättning; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dömas allenast till böter.

Om ämbetsman, till skada för allmänt eller enskilt intresse eller eljest med överskridande av sin behörighet, lämnar ut allmän handling som enligt tryckfri- hetsförordningen skall hållas hemlig eller yppar eller utnyttjar dess innehåll, dö- mes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnads- plikt till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dömas allenast till böter. Lika med inne- hållet i sådan handling skall anses för- hållande, varom ämbetsmannen fått kän- nedom på grund av sin ställning, av så— dan beskaffenhet att, om uppgift därom influtit i allmän handling, denna enligt tryckfrihetsförordningen skolat hållas hemlig. Vad nu sagts gäller ock annat förhållande som ämbetsmannen på grund

• Sida 80
•  Original

(Gällande lydelse)

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller fängelse enligt vad i första stycket sägs.

(Föreslagen lydelse) av stadgande i lag icke ägt yppa såsom vittne.

Bryter ämbetsman eljest mot tystnads- plikt som åligger honom jämlikt lag, författning eller särskild föreskrift, vare straffet suspension eller böter.

Begår den som varit ämbetsman gär- ning som avses i första stycket, dömes till böter eller fängelse enligt vad där sägs; är gärningen sådan som avses i andra stycket, vare straffet böter.

145

Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt; dock skall gälla vad i denna balk stadgas att åtal ej må ske utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndi- gat och vad i annan lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, som avses i 3 5 och som är särskilt belagd med straff, eller gärning, för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av ämbetsman.

Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt; dock skall gälla vad i denna balk stadgas att åtal ej må ske utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndi- gat och vad i annan lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av ämbetsman.

Riktar sig gärning som avses i 3 5 mot enskilt intresse och har målsäganden icke angivit gärningen till åtal, må åkla- gare väcka åtal endast om det finnes på— kallat ur allmän synpunkt.

LAGEN DEN 29 APRIL 1960 OM SAMHÄLLETS VÅRD AV BARN OCH UNGDOM (BARNAVÅRDSLAG)

915

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande en- skilds personliga förhållanden. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Den som deltager i överläggning i bar— navårdsärende utan att vara anställd i allmän tjänst skall likväl vara underkas- tad ansvar enligt brottsbalken för brott mot tystnadsplikt; i stället för suspension eller avsättning må, i fall som avses i 20 kap. 3 5 första stycket nämnda balk, dömas till fängelse i högst ett år.

• Sida 81
•  Original

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att de icke äro tillgängliga för obehöriga.

ggg

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 & må ej åtalas av allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndighet.

Brott som avses i 91 5 första stycket må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av målsägande.

• Sida 82
•  Original

Förteckning B”"g"

över sekretesslagens bestämmelser och motsvarande bestämmelser i utkastet

Seer Utkastet

(hänvisningarna avser, där ej annat anges, 2 kap. TF)

1 3' st. 1 9 g 8 5 st. 2 —

2 5 st. 1 i första hand 9 & st. 2 i första hand 8 och 9 55 st. 3 —

3 5 st. 1 9 5 st. 2 95

4 5 st. 1 och 2 8 5

9 5 st. 1—3 10 &

llåst.10ch3 65 12åst.3

__

Anmärkningar

Protokoll om förhållandet till främ- mande stat m.m. hemliga vid anta- gande om fara för rikets säkerhet eller eljest för dess internationella förbin- delser samt vid antagande om men för enskild. * Protokoll i kommandomål hemliga vid antagande om fara för rikets säkerhet eller om skada för rikets försvar. Statsrådsprotokoll i allmänhet skall hemlighållas enligt samma regler som andra handlingar.

Jämför 1 kap. 12 & författningsutred- ningens förslag till RO. Se i övrigt anm. vid 1 5 st. 1 Seer. Se anm. vid 1 % st. 2 Seer.

Se anm. vid 1 % st. 1 Seer.

Vid antagande om fara för rikets säker- het eller om skada för rikets försvar.

Vid antagande om fara för rikets säker- het eller eljest för dess internationella förbindelser samt vid antagande om men för enskild (handling som angår förhållandet till främmande stat m. m.). Kryptotjänsten och, till viss del, säker- hetstjänsten. Huvuddelen av säkerhetstjänsten. Vid antagande att utlämnande skulle lända staten eller kommunen till skada.

• Sida 83
•  Original

75

85

mg

ng

måst. 1,2

mg

st. 1

st. 2

st. 1 st. 2

st. 3

st. 3

11 åst. 3

12åst.3

1255t.2

85 14åst2

Så 11gst1

mga1

l3åst.3

14åst1

135st4

13åst. 1 13åst.2 13åst.4 135st.1

13åst.2

Endast inom affärsverksamhet skall sekretessen upprätthållas efter det sa- ken avgjorts.

Vid antagande om att utlämnande skulle motverka inspektionen, provet o.s.v.

Sekretess endast beträffande hand- lingar som upprättats eller anskaffats till utredning i fråga om inköp av fast egendom.

Statlig eller kommunal affärsverksam- het. Yrkeshemlighet.

Konstruktion av vapen m.m. Myndighet anlitar en av annan myndig- het bedriven serviceverksamhet. Sekre- tess hos den senare myndigheten; för- troende.

Försvarshemligheter. Spanings- och utredningsverksamhetens effektivitet.

Enskilds personliga förhållanden; miss- aktning. Beträffande brott m. m. skydd endast för underåriga. Vid antagande om våld mot den som gjort anmälan eller avgivit utsaga. Enskilds ekonomiska förhållanden; yrkeshemlighet eller, beträffande detalj- uppgifter, antagande om skada. Se motiveringen till utkastet 2 kap. 11 & TF, Sekretess för bekämpande av brott m.m.

Sekretess endast om underrättelserna tillföres kriminalregister. Sekretess endast om registren föres på grund av stadgande i lag.

Missaktning; brott m.m. beaktas en- dast betr. underårig.

Förtroliga uppgifter.

Sekretess endast om registret föres på grund av stadgande i lag.

Se anm. vid 12 5 st. 1 och 2 Seer.

__,—

• Sida 84
•  Original

M 5 st. 1

st. 2

st. 3

st. 4

155

165 175st.1,p.1,2,3

st1,p.4 st.2

st. 3

185

1955t.10ch2

205 st. 10ch2

215

225

13åst.1 95

1355t.2 1555t.3

1355t.3

135st.4

14gst.1

14 åst.3 14%; st. 1

llåst.3

14åst.2 14 åstl 14% st. 2 14 åstl

14åst.1

145st.1

12åst.4

l—låst. 1

14åst.2

Se anm. vid 12 % st. 1 och 2 Seer. Betr. utlänning antagande om över— grepp eller annan menlig åtgärd. Se anm. vid 12 5 st. 1 och 2 Seer. I lag skall kunna bestämmas, att hand— ling skall hemlighållas trots samtycke.

Vid antagande om våld mot den som gjort anmälan eller avgivit utsaga. Direkt motsvarighet saknas. Föreskrif- ten om att, vid bedömning av missakt- ningsrekvisitet, brott m.m. ej skall be- aktas leder dock till att beslut om in- gripande med tvångsåtgärder i stor omfattning skall vara offentliga. Sekretess endast om registret föres på grund av stadgande i lag.

Yrkeshemlighet eller skada; se anm. vid 10 & st. 1 Seer.

Yrkeshemlighet eller skada; se anm. vid 10 5 st. 1 Seer. Skatteutredningens effektivitet. Se motiveringen till utkastets 2 kap. 14 & TF, slutet. Förtroende.

Bankens etc. yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada för banken etc. Förtroligt meddelande från kunder hos banken etc. Arbetsgivarens yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada för honom. Företagarens yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada för honom.

Företagarens yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada för honom. Handlingar ang. statliga och kommu- nala bolag; se 2 5 p. 37 CSeer. Yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada.

Förtroende.

Sekretess vid prövning av tvist om virkesmätning bör möjligen föreskrivas för fall då parterna är ense därom. Frågan hör samman med frågan om

• Sida 85
•  Original

235

245

255

265 st. 1 och 2

st. 3

275

285

29 5 30 g

315

325

Måstl

l-tåst. 2

l—låst. 2

13 5 st. 2 14 5 st. 2 145st.4 13 5 st. 2 och 14åst.2 13 5 st. 1

l-tåst. 1

latåst. 2

blåst. 2 14åst.1

14åst.2 14åst.2 12åst.1 9å Måstl

14 5 st. 10

14åst.2

14åst. 1

sekretess kring dispositiva tvistemål vid domstol, en fråga varom kommit- tén avser att samråda med domstols- kommittén.

Yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada.

Förtroende; medling i ekonomisk ange- lägenhet.

Förtroende; förmedling av arbete och arbetskraft.

Förtroende; rättshjälp i personlig ange- lägenhet. Förtroende; rättshjälp i ekonomisk an- gelägenhet. Bevisning till framtida säkerhet (no- tarius publicus). Såvitt gäller uppgifter som enskild läm- nat advokaten i förtroende. Omständigheter som kan utsätta advo— katen för andras missaktning. Advokatens yrkeshemlighet eller, i sär- skilda fall, skada för honom.

Förtroende.

Förtroende; anstalt för samfärdsel. Yrkeshemlighet eller, i särskilda fall, skada; tullverket (beräkning av skatt eller annan avgift, kontroll av handel eller annan ekonomisk verksamhet).

Förtroende.

Den ekonomiska politiken. Förhandling med främmande stat, m.m. Kontroll av bankers ]åneverksamhet. Se också under 32 & Seer. Enskilds förtroende. Se under 32 & Seer.

Förtroende, i fall då lånerörelsen är affärsmässig. Yrkeshemlighet eller skada, i fall då lånerörelsen inte är affärsmässig (före-

• Sida 86
•  Original

335

34 5 st. 1

st. 2

st. 3—5

365

37 5

38 5 st. 1 st. 2

3955t.1

st. 2

95 12åst.1

12åst.3

14åst.l

12åst.3 14gst.1

125st.3

14åst. 1

17% st.2

17 5 st. 2 38 kap. 8 % RB

13€st.3

155st.3

tagarstöd, studielån el. dyl.). Bestäm- melsen kommer att omfatta även kre- ditgaranti.

Förhandling med främmande stat, m.m. Den ekonomiska politiken (statens finanser). Skada för staten eller kommunen. Efter det avtal slutits sekretess endast inom affärsverksamhet. Enskilds yrkeshemlighet eller, i sär- skilda fall, skada för enskild.

Skada för staten eller kommunen. Enskilds yrkeshemlighet eller, i sär- skilda fall, skada för enskild. Skada för staten eller kommunen. Efter det avtal slutits sekretess endast inom affärsverksamhet. Enskilds yrkeshemlighet eller, i sår- skilda fall, skada för enskild; sekre- tessen ej begränsad till tiden intill dess avtal slutits.

De särskilda reglerna om handlings- sekretess hos domstolarna får enligt utkastet ingen annan motsvarighet än regeln i 15 5 första stycket om verkan av att handling företetts vid offentlig förhandling. I övrigt skall domstol till— lämpa utkastets sekretessregler på samma sätt som annan myndighet.

Stadgandet har icke någon direkt mot- svarighet i utkatset. Av sekretessregler- nas konstruktion följer emellertid att utrymmet för sekretess gentemot parter blir begränsat; se särskilt 15 % tredje stycket. Antagande om våld mot den som gjort anmälan eller avgivit utsaga. Handling kan med stöd av bestämmelse i lag hemlighållas även om den som beröres samtycker till utlämnande.

• Sida 87
•  Original

3955t.2

1.05

415

425

435

5 kap. 4 5 st. 2 och 23 kap. 21 & sista st. RB

20 kap. 3 & BrB 17 kap. 13 & BrB

20 kap. 14 & BrB

35

Förbehåll då handling ställs till parts förfogande.

Beträffande ärende som avhandlas vid offentlig förhandling följer av utkastets 15 5 första stycket att offentlighet är regel. I andra ärenden skall enligt ut- kastet vanliga sekretessregler gälla, i den mån inskränkningar i sekretessen ej stadgats i lag eller på administrativ väg; se 17 &.

Brott mot tystnadsplikt. Brott mot förbehåll.

• Sida 88
•  Original

Litteratur

Betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, avgivet den 20 december 1912 av särskilda kommitterade inom justitiedepartementet (G. Rudebeck, Nils Alexanderson och Adolf Hallgren).

Utredning den 11 februari 1927 med förslag till ändrade bestämmelser rörande all- männa handlingars offentlighet, verkställd av Nils Herlitz (SOU 1927: 2).

Förslag den 14 januari 1935 till ändrade bestämmelser rörande allmänna hand- lingars offentlighet, avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (Nils Herlitz, Aug. Sävström och Sigurd Hansson; SOU 1935: 5).

Proposition (nr 140) till 1936 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 5 86 regeringsformen, % 38 riksdagsordningen samt %% 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Proposition (nr 107) till 1937 års riksdag med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (Seer).

Processlagberedningens år 1938 avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44).

Processlagberedningens år 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om in- förande av nya rättegångsbalken m.m. (SOU 1944: 9 och 10).

Proposition (nr 260) till 1947 års riksdag med förslag till lag angående ändring i Seer m. m.

1944 års tryckfrihetssakkunnigas år 1947 avgivna betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning ( SOU 1947:60 ).

Proposition (nr 230) till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning m.m.

Sekretessen vid förundersökning i brottmål, betänkande av J. Hagander (SOU 1955: 17).

Straffrättskommitténs år 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69).

Straffrättskommitténs år 1953 avgivna betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14).

• Sida 89
•  Original

Proposition (nr 10) till 1962 års riksdag med förslag till brottsbalk.

Sveriges statsskick, författningsutredningens betänkande VI, del 1 lagförslag (SOU 1963: 16), del 2 motiv, förslag till regeringsform ( SOU 1963:17 ).

N. Alexanderson, Svensk tryckfrihet, Stockholm 1950, i serien Studentföreningen Verdandis småskrifter, nr 500.

H. Eek, Nya tryckfrihetsförordningen , svensk pressrätt i systematisk framställning, Stockholm 1948.

H. Eek, Några tryckfrihetsrättsliga principspörsmål, Svensk juristtidning 1955 s. 145 ff.

H. Eek, Det offentliga och det hemliga —— Yttrandefrihet och tystnadsplikt, Stock- holm 1959, i serien Aktuellt från TU, nr 8.

E. Fahlbeck, Tryckfrihetsrätt, 2 uppl., Stockholm 1954.

L. Groll, Utredning angående bestämmelser om tystnadsplikt i svensk lagstiftning, stenc., Stockholm (justitiedepartementet) 1951.

F. Kaijser, Tjänstemäns tystnadsplikt. En översikt över problemläget. Förvaltnings- rättslig tidskrift 1961 s. 65 ff.

B. Lännergren och G. Petrén, Sekretessen och domstolarna, Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1960 s. 193 ff.

R. Malmgren, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar, 8 uppl., Stockholm 1961. Utgiven av G. Petrén och Halvar G. F. Sundberg.

G. Petrén, Tryckfrihetslagstiftningen, Stockholm 1950, Svenska tidningsutgivare- föreningens skriftserie, nr 1.

H. Strömberg, Meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift av den som är underkastad tystnadsplikt, Statsvetenskaplig tidskrift 1959 s. 385 ff.

L. Welamson, Rättegångsbalken och sekretesslagstiftningen, Förvaltningsrättslig tidskrift 1950 s. 289 ff.

L. Welamson, Läkarsekretessen, en rättslig undersökning, Stockholm 1962.

B. Wennergren, Till frågan om handlingars partsoffentlighet i förvaltningsför— farandet, Förvaltningsrättslig tidskrift 1959 s. 139 ff.

• Sida 90
•  Original

• Sida 91
•  Original

Överläggningar

på grundval av diskussionspromemorian om

Offentlighet och sekretess

• Sida 92
•  Original

1)

2) 3)

mk]

Den 22 maj 1964. Diskussionspromemorians och författningsutkastets principer och allmänna uppläggning ................................ Den 9 oktober 1964. Försvarssekretessen ............................ Den 30 oktober 1964. Sekretessen kring polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet ...................................................... Den 6 november 1964. Utrikessekretessen ............................ Den 13 november 1964. Sekretessen kring inspektioner, utredningar och prov samt i utnämnings- och andra personalärenden .................. Den 20 november 1964. Sekretessen kring personliga förhållanden inom sjuk-, social— och kriminalvården m.m. .............................. Den 27 november 1964. Sekretessen kring enskildas yrkeshemlighetcr m.m. Den 4 december 1964. Sekretessen till skydd för statens och kommunernas ekonomiska intressen m.m. ........................................

Hänvisningarna till PM 1964 har ändrats så att de hänför sig till pagineringen i bilaga 1.

93 108

118 137

149

165 187

• Sida 93
•  Original

1. Diskussionspromemorians och författningsutkastets principer och allmänna uppläggning

Sammanträde den 22 maj 1964

Från offentlighetskommittén: ordföran- den herr Kjellin samt herrar Eriksson, Pers, Stjernquist, Borggård, Ryman och YVadén.

Inbjudna: justitiekanslern Sten Rud- holm; från försvarsstaben: överstelöjt- nanten Filip Grudemark och majoren Otto Axelson; från riksarkivet: tf riks- arkivarien Olof Jägerskiöld, arkivrådet Swedlund, förste arkivarien Nils Holm och arkivarien Sven Åstrand; från skol- övcrstyrelsen: kanslirådet Gunnar Wejle; från överståthållarämbetet: kanslidirek- tören Sam Widmark; från beredskaps- nämnden för psykologiskt försvar: förste byråsekreteraren Per-Axel Landahl; från besvärssakkunniga: f.d. landssekretera- ren Olof Åkesson, generaldirektören Rag- nar Lundberg, hovrättsrådet Gustaf Petrén och assessor Bertil Wennergren; från domstolskommittén: hovrättsasses- sor Lars Olsgren, från JO-expeditionen: byråchefen Nils Mannerfelt; från Sven- ska kommunförbundet: sekreteraren Ingemar Lundh; från press- och radio- kommittén: redaktionschefen Nils Bo- man, redaktören Helge Söderlund, re- daktören Gunnar Breide, huvudredak- tören Harald Wigforss, redaktören Yng- var Alström, redaktören K. G. Michanek, redaktören Hans Ingvar Johnson och chefsjuristen Gunnar Hansson.

Herr Jägerskiäld: Om man kan fixera

fasta tidsgränser, underlättar man i ett hänseende prövningen, och man undan- röjer därmed också möjlighet att ut- sträcka sekretessen utöver en viss tid- punkt. Det är klart att det kan vara en fördel. Å andra sidan är det inte meka- niskt verkande gränser som bör vara avgörande, utan det är det faktiska inne- hållet i handlingen. Det skulle naturligt- vis finnas en möjlighet ändå att subsi- diärt föra in en tidsgräns därigenom att man sade att handlingar som var äldre än så och så aldrig skulle vara hemliga.

Inom riksarkivet och landsarkiven har man nog i regel kommit till den uppfatt- ningen, att det nya systemet — som kanske teoretiskt är klarare därigenom att det säger att bara det som behöver vara hemligt verkligen skall vara hem- ligt — ändå kommer att komplicera handhavandet av de här frågorna. Pri- märt handlägges sekretessärendena av folk på en relativt underordnad nivå. Ju mera det blir en diskretionär prövning, desto svårare blir det för dem att utföra den, desto oftare kommer det att refere- ras till en högre instans inom verket. Vidare kan en konstruktion av det här slaget medföra oenhetlighet i bedöm- ningen mellan de olika myndigheterna. På dessa i relativt allmänna ordalag an- givna kriterier kan man komma till rätt olika slutsatser i fråga om en handlings sekretess. Och det kommer väl i sin tur kanske att medföra större komplikatio- ner i förhållande till allmänheten.

• Sida 94
•  Original

Inom arkivväsendet har det allmänt omvittnats att det hittills egentligen icke har varit några svårigheter. Besvär i sådana frågor har varit utomordentligt sällsynta. Inom riksarkivet har det på de senare decennierna bara förekommit en enda gång, och då underkändes riks- arkivets ståndpunkt. I landsarkivens praxis tror jag aldrig det har förekom- mit, vilket kanske inte är så egendomligt därför att de mottager i princip bara handlingar som är mer än hundra år gamla.

Det kan uppstå risk för oenhetlighet inte bara olika myndigheter emellan utan mellan olika typer av myndigheter. Den arkivbildande myndigheten kan be- döma det annorlunda än den arkivmyn- dighet som sedan mottager handlingarna.

Det har framhållits, att det skulle underlätta för handhavarna att man skulle ha alla bestämmelserna samlade i en författning, nämligen tryckfrihets- förordningen. Nu är det väl för det första risk för att de här mycket generellt hållna bestämmelserna kommer att nöd- vändiggöra anvisningar och riktlinjer ut— arbetade av centrala myndigheter. Vid sidan av grundlagsstiftningen kommer kanske att utvecklas en sorts administra- tivt regelväsen. Det blir alltså redan på det sättet inte bara på ett ställe som tjänstemannen kommer att ha att söka. Sedan kommer fullföljdsmöjligheten sannolikt att medföra, att det så små- ningom blir en ganska avsevärd prejudi— katsamling som tjänstemannen får hålla reda på. Man har då icke mindre än tre olika källor att hålla reda på.

Man kan sedan fråga sig, om inte myn- digheterna, när de utarbetar sina anvis- ningar för handhavandet av sekretess- frågor, försiktigtvis kommer att göra dem så vida att det avsedda syftet att gagna offentlighetsintresset måhända går om intet.

Sammanfattningsvis skulle jag på det

här stadiet vilja säga, att vi nog Me är alldeles övertygade ännu om att den sökta vägen är den som bäst leder till målet. Herr Grudemark: Jag skulle vilja rikta blicken mot det som egentligen bör vara grundsynen. Vår grundlag inneläller icke något stadgande om vem som skall svara för rikets säkerhet. Rikets säkerhet är ett vidsträckt begrepp, och i de: lig- ger hela offentlighetsprincipen som ett hjälpmedel. Tryckfrihetsförordningen är på sitt sätt ett försvar för vår samhälls- ordning. Men vi saknar den verkligt grundläggande regeln om att det som kan hota rikets säkerhet, dvs. det till- stånd vi befinner oss i idag och den ut- veckling vi vill ha i framtiden, det får icke komma till stånd.

Samhällets säkerhetssystem bör alltså vara utgångspunkten för den granskning som här sker. Säkerhetssystemet ingår på praktiskt taget alla områden av sam- hällslivet i olika former. Det är inte bara en militär sak eller en sak för det psyko- logiska försvaret, utan det gäller sam- hället och den enskilde individen. När man skyddar enskilda personers förhål- landen, så kan det vara till gagn inom vårt område, nämligen genom att till exempel motverka främmande makts värvning av agenter. Vi vill ställa under diskussion, om icke säkerhetssystemets olika element åtminstone borde antydas för att man skall kunna sätta sekretess- behoven i rätt belysning. Sekretessbeho- vet kan på sitt sätt koncentreras i en enda sats, nämligen att allt som kan hota rikets säkerhet bör vara förbjudet.

När man talar om sekretess, bör man vidga begreppet ifrån handlingar och tystnadsplikt. Det väsentliga är den in- formation som sekretessen berör, vare sig den förekommer i form av en hand- ling, en bandspelning, ett objekt, ett in- strument eller på annat sätt, t.ex. en muntlig information hos någon. Allt detta

• Sida 95
•  Original

måste omfattas av sekretess under förut- sättning att dess offentliggörande kan skada rikets säkerhet i vid bemärkelse.

Herr Wigforss: Vi skulle vilja börja med ett erkännande för att offentlighetskom- mittén har tagit itu med sekretesslagen, som man från pressens sida har offrat många hårda ord på under årens lopp. Det vore värdefullt att bli av med denna lag. Vad som väcker våra betänkligheter är att uppräkningsprincipen har ett, jag skulle vilja säga formellt värde. Genom att det står att undantagen skall noga anges har man framtvingat en restriktiv tolkning av sekretessbestämmelserna i varje särskilt fall. Därför är vi fästa vid enumerationsprincipen.

Sekretesslagen är emellertid inte upp- lagd efter uppräkningsprincipen. Om vi slår upp paragrafen om rikets förhållan- de till främmande makt i sekretesslagen (3 5), så finner vi att enumerationsprin— cipen beslutsamt är kastad överbord. Det sägs i stort sett, att sådana handlingar skall vara hemliga; möjligen kan då och då medges att de offentliggöres. Så är det i stor utsträckning i sekretesslagen, exem— pelvis i 10 å, som vi under årens lopp har sett på med stor misstro.

Men vore det inte möjligt att slopa sekretesslagen och ändå få in i grund- lagen, att undantagen skall noga anges? Det står nu att de skall noga anges, men undantagen är inte noga angivna. Varför kunde vi inte få behålla detta låtsasverk? Sedan skulle man kunna gå till väga på i princip det sätt som kommittén har föreslagit, men man får naturligtvis under detta särskilda perspektiv på nytt gå igenom alla formuleringarna. Tvånget till restriktivitet kan vi inte vara av med från pressens synpunkt.

Kommittén vill parallellställa hand— lingssekretess och tystnadsplikt. Jag ta- lades nyss om 105 sekretesslagen. Vad som har gjort 105 uthärdlig är att det

inte har gjorts till ett brott för en befatt- ningshavare att lämna muntliga upplys- ningar ur hemlig handling för offentlig- görande i tryckt skrift. Han har alltså kunnat låta upplysningar läcka till pres- sen. Detta har gett oss tillgång till veder- häftiga källor. Om man täpper till dessa källor, öppnas de ovederhäftiga, och vi får någonting som alla parter måste be- klaga. Parallellställningen av handlings- sekretess och tystnadsplikt strider mot detta att man aldrig skall hemligstämpla mer än vad som är alldeles nödvändigt. Dessa erfarna befattningshavare som år efter år sysslar med brottsutredningar får god sakkunskap och vet vad de skall lämna ut och vad de inte skall lämna ut.

En annan punkt där vi är skeptiska är besvärsinstitutionen, att man skulle få fram ett dubbelsidigt förfarande. Det första skälet emot pekar kommittén själv på, nämligen att det skulle bli ökad tids- utdråkt, om man skulle medge att man fick klaga över beslut att utlämna en handling. Det är naturligtvis ur pressens synpunkt olägligt. Men viktigare är, att sekretessintresset är väl tillgodosett av myndigheterna. Man brukar inte kunna beskylla dem för bristande talanger i den vägen.

Som skäl för att besvärsmöjligheten inte har använts oftare har man sagt att journalisterna sällan hinner vänta ett par veckor på ett avgörande, och så blir det inte gjort att man klagar. Men det finns andra skäl. I många fall när en myndig— het visar benägenhet att säga nej, är fal- let så klart att det räcker med att ringa upp till dem och säga att herrarna måste inse att det här är tjänstefel. Med andra ord man behöver inte klaga, det klarar sig ändå. Vi har ofta konflikter när det gäller t.ex. ansökningshandlingar till kommunal tjänst. Men det räcker med att man säger att det här är vår rätt.

Det finns också ett annat skäl till att man inte har klagat mera. Det är lätt att

• Sida 96
•  Original

klaga när det finns en klar och formell grund som man kan hänvisa till, såsom var fallet med Wennerströmkommissio- nens handlingar. Men om det är en hand- lings realinnehåll som avgör om den skall lämnas ut eller inte, så är det väl- digt svårt för den som inte har läst handlingen att säga sig att det här skall jag få fram. Inte kommer detta att bli lättare med det nya systemet.

Till slut ytterligare några detaljfrågor. Såvitt jag förstår har kommittén i 12 % fogat in en ny sekretessanledning, näm- ligen statens finanspolitik. Bestämmelsen förefaller svepande så det förslår.

Det är väl också så att man genomför en ändring beträffande undersöknings- kommissionerna, de skall hädanefter få möjlighet att hemlighålla handling av utredningsskäl. Om vi skulle utveckla det här systemet med undersökningskom- missioner, är det väldigt viktigt att de inte kan ligga på alla handlingar hela saken igenom. Jag behöver bara hänvisa till varnande exempel i Amerika, där det är helt annorlunda.

Ännu en fråga: är det så att man hädanefter, om kommitténs utkast går igenom, skall kunna klaga på departe- mentschefs beslut?

Slutligen frågan om offentlighet under förbehåll, t.ex. genom att släppa in jour- nalisterna i domstolarna. Jag är inte för min del road av detta. Vi journalister är emot att sitta som gisslan och få del av förtroenden, som vi inte kan sätta i spal- terna. Vi kommer i orimliga situationer, inte minst då vi får höra samma sak ifrån annat håll. Om vi då publicerar det, när skall vi kunna säga att vi har hört det från annat håll och inte genom det förtroende som vi har fått? Skillna- den mot alla förtroliga presskonferenser som vi också går på är sanktionen, om man överträder ett förbud. Det brukar vi inte behöva räkna med när vi går på presskonferenser.

Sekreteraren: Det var frågan om över- klagande av departementschefs beslut. Kommittén har sett den i samband med frågan om regeringens beslutsformer överhuvudtaget. Enligt författningsutred- ningens förslag kommer den stora mas- san av regeringsbeslut att fattas av en- skilt statsråd. Man kan förmoda att sek- retessärenden i allmänhet kommer att höra till den gruppen, som alltså for- mellt blir regeringsärenden men reellt prövas av enskilt statsråd. Om sekretess- frågorna på detta sätt blir regeringsären- den, blir frågan om besvär ett specialfall av frågan om överklagande av regerings- beslut överhuvudtaget. Kommittén har alltså inte tänkt sig att föreslå någon sak- lig ändring på den punkten.

Herr Michanek: Jag skulle vilja gå tillba- ka till grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att ersätta sekretesslagens upp- räkningsprincip med korta allmänna stadganden i grundlag. Jag tycker det är en fin tanke och skulle önska att man kunde tacka ja till den. Men jag är rädd för att vi saknar en väsentlig förutsätt- ning nämligen en ämbetsmannakår, där de enskilda ämbetsmännen i varje läge är beredda att ta det personliga ansvar de behöver ta för att fatta ett avgöran- de. Jag har en erfarenhet från ett års tjänst i en stor förvaltning, där de här frågorna var uppe till praktiskt taget dagliga diskussioner. Den avgörande er- farenheten var en djupt rotad rädsla hos den enskilde ämbetsmannen, nerifrån och mycket högt upp, för att ta person- ligt ansvar i publicitetsfrågor, när man inte har en alldeles klar instruktion att stödja sig på och få hjälp av.

Till det kommer sedan det av alla väl- kända faktum att man har en så djup lojalitetskänsla gentemot den egna för- valtningen, att varje offentliggörande även av i och för sig harmlösa fakta som, som det heter, sätter verkets an-

• Sida 97
•  Original

seende i fara, det vägrar man att göra om man inte blir tvingad.

Och då är man tillbaka vid Wigforss” tanke om att man ändå borde göra ett försök att behålla uppräkningsprincipen och göra den till ett moment i den nya grundlagen. Det vore värt att se om man inte med hjälp av rödpenna och hop- skrivningar kan få ett substitut för sek- retesslagens metod och få in det på ett begränsat utrymme i grundlagen.

Den förste talaren drog ut konsekven— sen ytterligare av den här huvudgrund- tanken genom att säga att skall man gå kommitténs väg så måste den komplette- ras med en serie olika administrativa regelsamlingar inom varje verk. Hur tilltalande det än kan vara och praktiskt tillämpligt på olika områden, eftersom förhållandena är olika, så tror jag risken är att man ersätter en djungel med en hel serie djunglar som blir ännu svårare att överblicka.

Herr Petrén: Jag vill först understryka att det finns en oändlig massa handlingar hos ett stort antal skiftande myndighe- ter, som är svåra att fånga i korta form- ler. Vidare: om det föreslagna systemet skall kunna fungera smidigt, måste man lägga beslutsfunktionen på en relativt låg nivå.

Om man har dessa två faktorer i blickpunkten, så tror jag det står klart att det är en illusion att nöja sig med enbart allmänna regler. Dessa skulle kanske, tillämpade av mycket kvalifice- rade personer, ge det bästa resultatet. Men man måste ha ett system som tar hänsyn till de faktiskt föreliggande för- hållandena. Jag har diskuterat utkastet med personer från stora verk som har mycket handlingar där sekretessfrågorna ständigt är aktuella. Där återkommer man ständigt till det samma som herr Jägerskiöld framhöll, nämligen att man måste ge en människa, som handhar 7

dessa frågor, detaljbestämmelser att följa. Annars kommer hon att springa ner toppämbetsmännen med frågor: hur ska vi göra nu? och hur skall vi göra nu?

Konklusionen av det sagda är att man inte kan undvara enumerativa detaljbe- stämmelser. Frågan kan med andra ord reduceras till: hur och när och av vem skall dessa detaljföreskrifter meddelas?

Om jag förstår kommittén rätt, tänker den sig att man skall ha grundlagsbe- stämmelser som är en kompromiss mel— lan nuvarande grundlagsbestämmelser och sekretesslagen, om man ser till om- fånget. Och sedan skulle det enligt kom- mittén i princip inte behövas mer. Men jag tror att denna tanke är en illusion. Man kommer i praktiken att i vartenda verk få en rad bestämmelser som komp- lement till grundlagen. Jag tror inte att det systemet blir så mycket bättre än det nuvarande. Jag tror inte heller att det är tänkbart, som Michanek hoppades, att man skulle i grundlagen kunna få en in- formation som är praktiskt brukbar. Dels är den svår att ändra, dels blir det väldigt svårt att sammanfatta alla behöv- liga regler på ett tillräckligt komprime- rat sätt.

Konklusionen är, att man nog får tän- ka sig något slag av enumerativ metod. I relativt klara regler får de handlingar som skall vara hemliga räknas upp. Se- dan får man bestämma sig för på vilken författningsteknisk nivå denna enumera- tion skall placeras: om den skall göras centralt eller om man skall göra den i en lag eller om man skall låta myndigheter- na sköta uppräkningen på egen hand. Problemet kommer i praktiken att redu— ceras till en teknisk fråga: var skall be- stämmelserna stå?

Herr Wennergren: Utkastet säger liksom nuvarande regler att varje svensk med- borgare skall äga fri tillgång till allmän- na handlingar. Man utgår då närmast

• Sida 98
•  Original

från en fiktion, nämligen att medborgar- na skall utöva en kontroll över förvalt- ningen. I praktiken är det mest pressen som utnyttjar möjligheten att ta del av allmänna handlingar. Man tycker kanske att både i lagtexten och i motiven borde på ett annat sätt än som skett framhållas att det är fråga om pressen i första hand.

Mot pressens intresse av insyn skulle jag vilja ställa den enskilde samhälls- medlemmens intresse av skydd mot pres- sens insyn. Redan när man 1936—37 in— förde nuvarande konstruktion, menade man att här skulle enskilda förhållan- den, enskildas ekonomi, enskildas privat- liv, blottläggas för offentligheten, fram- för allt genom att uppgifter kom in i tidningarna därom. Man var rädd för den utvidgning som låg däri. Man me- nade att det skapades en osäkerhet för de enskilda.

Nä, de farhågorna kunde man tysta genom att man i stor utsträckning före- skrev obligatorisk sekretess för hand- lingar som rörde enskildas förhållanden. På det viset gick lagstiftaren i bräschen för den enskilde. Med den uppläggning som kommittén nu har valt träder lag- stiftaren tillbaka som den enskildes värn, och man överlåter på myndigheterna att avgöra, om innehållet i en handling är av den art, att dess offentliggörande i pressen skulle kunna skada den enskilde. Det blir vanskliga tillämpningsfrågor för myndigheterna. En sak är att myndig- heterna slår vakt om det egna verkets intressen. Men man vet inte om de kän- ner samma lojalitet mot de enskilda. Man överlåter alltså i stor utsträckning åt den enskilde samhällsmedlemmen att själv bevaka sina intressen.

I fortsättningen skall inte bara ett av— slagsbeslut utan även ett bifallsbeslut kunna överklagas. Den enskilde, vars intressen skulle kunna skadas genom att en handling lämnas ut till pressen, skulle alltså kunna överklaga beslutet om ut-

lämnande. Han bör då också få tillfälle att yttra sig över en framställning att få ta del av handlingen. Man får alltså en process, där två parter uppträder not varandra. I vad mån den enskilde verk- ligen är kapabel att skydda sig i sådma situationer kan man ifrågasätta. Det kanske får vidtas särskilda arrangemmg med möjlighet att få offentligt biträde. Frågorna om utlämnande av handlingar angående enskilda måste fördröjas vä- sentligt. Från pressens sida är man log inte särskilt glad över det. Nyhetsväidet går förlorat.

Detta leder till att man närmast kom- mer till den slutsatsen att det är my(ket svårt att uppställa sådana kriterier som att utlämnande skall vägras, om ensklds intressen kan skadas genom utlämnan- det. Det för med sig tillämpningssvårig- heter och tidsödande handläggning. Jag föreställer mig att just när det gäller de enskilda intressena borde man i betydligt högre grad än vad som har skett här införa absoluta förbud mot utlämnande. Det kan inte hjälpas att offentlighets- grundsatsen här måste träda tillbaka

Ordföranden: Vi har inte tänkt oss att grundlagsreglerna skall vara helt exklu- siva. Man har inte bara problemet att få regler som skall kunna tillämpas, man har också det problemet: vad skall stå i grundlag? Har vi överhuvudtaget en grundlagsreglering, så bör den ha ett syfte att försvåra en utvidgning av sekre- tessen, eljest har den ingen mening. Det utkast vi har gjort anger det maximala området för vad som får hemlighållas, men vi har sagt i 2 kap. 17 5 att man kan fixera det området närmare såväl genom lag som genom administrativ för- fattning. Man kan alltså inom det om- råde där grundlagen medger sekretess ge närmare regler.

Herr Mannerfelt: Principiellt anser JO det vara av värde att konkretisera undan-

• Sida 99
•  Original

tagen. Offentlighetsgrundsatsen får sin reella innebörd inte genom positiva reg- ler som slår fast den utan genom gränser gentemot sekretessområdet. Ett princi- piellt intresse är det därför, att den grån- sen blir så preciserad som möjligt.

En annan tanke är den vi nyss hörde av assessor W'ennergren —— och den har JO fäst stor vikt vid —— att man skall slå vakt om sekretessen när det är ett befo- gat sekretessintresse. Skyddet för rikets säkerhet har poängterats av försvarssta- bens talesman. För den enskilde är det av stort intresse från rättssäkerhetssyn- punkt att hans privatangelägenheter inte prisges. Det är farligt att lita på en fram- tida rättspraxis. Hållpunkterna bör fin- nas från början. Den enskilde bör kunna överblicka vad som blir följden av att han lämnar en viss uppgift. Inte så säl- lan finns det en valmöjlighet för den en- skilde, om han skall tala eller åtminstone delvis tiga. Då hör han kunna bedöma det själv på förhand. I fråga om tillämp- ningen i praktiken har från JO:s sida framförts i alla delar de synpunkter som docent Petrén framförde. Jag kan kanske tillägga att JO:s syn på att råd och an- visningar skulle utfärdas av centrala myndigheter och kanske andra enskilda myndigheter är att detta, som här har sagts, skulle ge upphov till en svåröver— blickbar djungel. Det är då bättre att man har centralt övervägd enumeration.

Det kommer att ta kanske 10—15 år innan det finns en sådan flora av rätts- fall som verkligen kan ge fasta håll- punkter över ett så stort fält. Så små- ningom får man tillräckligt mycket ma- terial att sammanställa i en praktiskt användbar handbok. Systematiseringen av den är inte svår att förutse. Det är säkert enumerationstekniken som då an- vänds, kanske inte på funktionella grun- der som i det här förslaget utan på orga- nisatoriska.

Det har också talats om att utkastet

medför en risk för vidsträckt tillämp- ning av sekretessgrunderna. Det är ovisst om det inte är en generalisering på kan- ske lösa grunder att det skulle finnas ett egenintresse hos myndigheter och äm- betsmän att hemligstämpla. JO ville emellertid framhålla, att det är mycket vanligare att folk klagar Över att hand- lingar har lämnats ut än att utlämnande har vägrats.

En nackdel med vaga bestämmelser är att tjänstefelsansvaret blir ganska ut- tunnat. Är det bedömningsfrågor så går det praktiskt taget aldrig att bestämt säga att det är tjänstefel att göra den bedömningen på det sättet. Skillnaden mot sekretesslagen blir kanske inte så stor, för även där ligger det i de enskilda paragraferna ytterst en diskretionär be— dömning. Men om man över hela fältet har bara de här principiella hållpunkter- na så kan man nog säga att ett konstate- rande av tjänstefel, vare sig myndigheten har lämnat ut en handling eller vägrat utlämnande, blir praktiskt taget omöj- ligt.

Sammanfattningsvis anser JO, att man bör hålla fast vid enumerationsprincipen så långt det går. Det är säkert otänkbart att göra det i grundlag. Man rör sig med en sådan flora av handlingar att enume- rationen måste bli mycket detaljerad och svåröverskådlig. Men den är enligt JO:s mening den bästa utvägen med de erfa- renheter vi hittills har haft av sekretess- lagen.

Herr Söderlund: När pressen vill komma åt handlingar och se vad som händer och sker, är det i första hand för att man vill kunna kontrollera vad som sker, och man vill veta detta på ett tidigt stadium. Här nämndes att det klagas inte över att handlingar hemlighålles men väl över att de lämnas ut. Erfarenheten ifrån pressen säger, att det måste vara alldeles riktigt. Människor har blivit dömda eller är in-

• Sida 100
•  Original

vecklade i någonting, och då vill de inte att handlingarna skall lämnas ut. Det går så långt att när någon skall dömas i råd- husrätten, vädjar man ofta till pressen att inte nämna om det.

Kommittén har föreslagit att de olika departementen skall utgöra eller betrak- tas som en myndighet (2 kap. 3 5). Som det nu är, är departementen tillgängliga som enskilda var för sig arbetande myn- digheter. Vi på TT har möjlighet att i pressrum på departementen få ut hand- lingar. Det sker i gott samförstånd mel- lan registratorerna och journalisterna. Men hur blir det nu om ett departement skall ingå i en större enhet? Kan man då inte tänka sig en risk för att man börjar undandra en del handlingar? »Det här är inte fårdigbehandlat ännu riktigt, det lägger vi litet åt sidan», »den här går direkt till det där andra departementet». Man beskär möjligheterna till den insyn som nu faktiskt finns.

I kommitténs utkast har man tagit bort orden kommissioner och kommit- téer från Bä, och man säger i stället: »ävensom varje annat till statlig eller kommunal förvaltning hörande organ som äger att självständigt fatta beslut». Är det inte oklart? En kommission och en kommitté fattar väl inga beslut? Skulle det inte vara bättre att ta med de där orden kommissioner och kommit— téer?

Sekreteraren: Kommittén har inte tänkt sig att det skulle bli någon ändring på denna punkt, det framgår av motive- ringen till stadgandet om polissekretes- sen, där det framhålles att en undersök— ningskommission är att jämställa med polismyndighet (s. 34). Däremot kan det vara rimligt att överväga om man skulle förtydliga lagtexten.

Ordföranden: Vad som är oklart i 3 & är vad som menas med en myndighet. Det är svårt att finna ett uttryck för det

inom sådana förvaltningar där det är relativt svårt att fixera vad som är en enhet. Beträffande statsdepartementen har vi snarast tänkt oss en anpassning till hur det egentligen tillämpas. De handlingar som läggs fram i pressrum- men är väl sådana som kommer in till eller expedieras från ett departement. Men det finns en strid ström av hand- lingar, som på beredningsstadiet går från det ena departementet till det andra. Innan en proposition färdigställs går det delningsexemplar i korrektur till andra departementschefer osv. Skulle man gå strängt efter ordalagen vore det egent- ligen en expediering, om varje departe- ment var en enhet för sig.

Herr Grudemark: När man nu uppräk- nar på sekretessidan vad som eventuellt skall var hemligt, så kan man naturligt- vis också göra en uppräkning på offent— lighetsbehovssidan. Vi är tvungna att med luskam gå igenom våra problem, men från andra sidan presenteras myc- ket sällan någon argumentering.

Vi ser det som en förbättring, att den kommunala sidan har plockats in bland de statliga myndigheterna. Men det fat- tas ett område av väsentlig betydelse och det är när en allmän handling, som skall hemlighållas, går över i enskilds ägo. Då kvarstår icke sekretesskyddet.

Man säger att svensk medborgare skall ha tillgång till offentlig handling. Till detta vill jag foga att man från vissa håll mer och mer söker jämställa utlänning med svensk medborgare. Vilken konse- kvens har detta i fråga om behovet av sekretess? Vi har stött på detta problem i samband med att vi har studerat frågan om utlännings anställande i offentlig tjänst. Vi hävdar att det icke skall vara möjligt för en utlänning att få en offent- lig anställning som innebär att han t.ex. skall sköta vår krigsplanläggning inom vitala avsnitt.

• Sida 101
•  Original

Ordföranden: I fråga om svensk med- borgare är reglerna garanterade i grund- lag, det är därför det står svensk med- borgare. I fråga om den som icke är svensk medborgare kan dessa frågor reg- leras i annan författning. I vad mån det finns något behov av en sådan författ- ning, det har vi inte uttalat oss o-m.

Herr Grudemark: Vi har upplevt åtskil- liga konflikter, där t.ex. byggnadslagen, arbetarskyddslagen eller hälsovårdsstad- gan tvingar oss att släppa efter på någon sekretessföreskrift, t.ex. att lämna till— träde till uppehållsplatser i berg eller stridsledningscentraler eller annat dylikt. Det är ytterst viktigt att icke en lag, som har helt annat syfte, bryter behovet på säkerhetssidan. Därav kommer vår syn- punkt att det är i grundlagen som säker- heten skall stadfästas.

Herr Michanek: Det är väldigt farligt att ge sig in på att så vända upp och ner på hela problemet som tycks bli konsekven- serna av överstelöjtnant Grudemarks re— sonemang. Vi måste från i varje fall journalisternas sida väldigt bestämt sätta oss emot den tanken.

Vad som kan göras tillgängligt för varje svensk medborgare, hur skulle det kunna hemlighållas för de utlänningar, vi har här, med någon praktisk effekt? Vad som är allmän offentlig egendom här i landet det kan vi lugnt också låta våra utländska gäster ta del av.

Herr Grudemark: Redaktör Michanek och jag är nog ganska överens om det hela, men jag vill läsa upp den mening som är en ledpunkt för mig: »Den grund" läggande principen för allmänhetens in- formation om försvaret skall vara att alla upplysningar vilkas uppenbarande icke är till skada för rikets säkerhet eller försvar och vilka bedöms vara av all- mänt eller speciellt intresse skall utläm- nas.» Från försvarets sida är det icke

något intresse att icke lämna informa- tion som vi anser vara oskadlig.

Herr Widmark: Överståthållarämbetets och länsstyrelsernas verksamhetsområde spänner över vida fält. Trots detta är antalet paragrafer i sekretesslagen som blir aktuella ganska begränsat. Det är i regel fråga om 4 5 om försvarssekretessen och 14 & om socialvård, i vissa fall också 10 5 om polismyndighets handlingar.

Man har kanske av vad som sagts fått det intrycket att sekretessfrågorna skulle ta mycken tid i anspråk. Men det är relativt sällan som sekretessfrågor kom- mer upp. I allmänhet är det antingen klart att en handling får lämnas ut, eller också lika klart att utlämnande inte kan komma ifråga.

Större tid tar emellertid frågor om vad man kan lämna ut åt en part, jag tänker t.ex. på alkoholister. Där är det ju så att uppgiftslämnarna ofta inte vill uppträda med sitt namn utan uttalar sig endast anonymt. Där uppkommer det en hel del gränsdragningsfrågor mellan å ena sidan rättssäkerhetsintresset att vederbörande skall få ta del av allt material, å andra sidan uppgiftslämnarnas anspråk att få lämna upplysning i förtroende. De rela- tivt fåtaliga stadganden som man har att tillämpa ger inte mycket ledning. Men i praktiken lär man sig på varje arbets- enhet där man sysslar med detta efter hand vad som gäller. Man kanske blir utsatt för någon JO-anmärkning, man läser prejudikat, och så småningom kom— mer man fram till en gränsdragning.

Jag tror att den linje som kommittén har tänkt sig med relativt fåtaliga gene- rella stadganden kan väcka en del far- hågor. Det vore bra om man kunde kom- ma fram till en mera detaljerad katalog, mer upplysande än den som sekretess- lagen nu innehåller. Och vidare: Har man inte relativt klara bestämmelser i fråga om handlingssekretessen, blir det

• Sida 102
•  Original

svårt att ställa ämbetsmän till ansvar om de hanterar bestämmelserna på ett oskickligt sätt.

Sedan ett par ord i frågan om avsak- naden av kongruens mellan handlings- sekretessen och tystnadsplikten. Det är, som vi alla vet, en intressekonflikt som råder där. I början på 50-ta1et var det vissa tendenser som väckte farhågor och som föranledde bland annat Hagander- utredningen. Advokatsamfundet uttryck- te det på det sättet att det var en tendens att processa med enskilda parter i pres- sen, från åklagarhåll närmast. Jag har emellertid det intrycket att på senare år har dessa tendenser inte varit så mar- kanta. Kunde man emellertid komma fram till en sådan överensstämmelse som kommittén har tänkt sig, vore det natur- ligtvis ur många synpunkter fördelaktigt.

Herr Wigforss: Ett tungt vägande skäl mot parallellställningen mellan tystnads- plikt och handlingssekretess är att en sådan parallellisering skulle lägga lock på befattningshavarna, våra viktigaste nyhetskällor, och skulle öppna slussarna för ovederhäftigt kriminalreportage.

Det är riktigt att pressen får tänka på att inte uppträda som någon sorts låt vara ofrivilligt ombud för t.ex. åklagar- makten. Men denna renhållning gent- emot pressen, som är mycket viktig, kan fullföljas på bättre sätt än genom att åtala befattningshavare som lämnar ut uppgifter. Vi måste lära oss att handskas opartiskt med rättssaker. Pressens opi- nionsnämnd gör mycket, och mera kan otvivelaktigt göras. Skulle ingenting annat räcka, har man alltid möjlighet att åtala den ansvarige utgivaren. Det anser jag vara en betydligt bättre väg än att åtala befattningshavarna, som lämnar uppgifter. Vi får ha klart för oss att denna sorts material alltid kommer att stå i pressen, frågan är om det kommer att vara vederhäftigt eller ovederhäftigt.

Herr Grudemark: Det är icke formen i vilken informationen befinner sig som bör vara det avgörande, utan det avgö- rande är informationen som sådan. Det väsentliga är att förhindra spridning av sådant som gör skada. Därför är det en logiskt klar sak att jämställa den ena formen av informationens befintlighet med den andra. Det kan inte finnas något sakligt skäl som talar för att det skall vara någon skillnad om jag lämnar en handling till främmande makt eller om jag röjer dess innehåll muntligt.

Jag respekterar de behov av informa- tion som pressen anser sig ha. Men deras klagomål beror nog mindre på sekretess- reglerna och deras tillämpning. Det är bl.a. bristen på informationsgivning som åstadkommer detta. En underordnad be- fattningshavare känner sig osäker om han verkligen är kapabel att bedöma detta, han vill skjuta det uppåt eller säga nej. De som har att fatta beslut om ut- lämnande skall ges största möjliga stöd genom begränsning eller genom uppräk- ningar eller på annat sätt. Det skall ock- så klaras ut att offentlighetsbehovet till- godoses genom att myndigheten tvingas in på en informationsgivning som till- godoser det behov som redovisas. Där- med kan man säga att behovet av tyst- nadspliktens undantagsställning bortfal- ler.

Herr Wigforss: Det låter mycket form- skönt att en handling som är hemlig i skrift också bör vara det muntligt. Men det finns inte många handlingar så be- skaffade att de i sin helhet måste hållas hemliga. Inte ens förundersökningspro- tokollet i Wennerström-målet behövde i sin helhet hållas hemligt. Det är i de allra flesta fall så att vissa upplysningar kan lämnas, och de är vanligen betydligt fler än i det ärende jag nyss nämnde. Denna prövning gör befattningshavarna. Precis som de prövar om en handling

• Sida 103
•  Original

behöver hållas hemlig eller inte, prövar de vad som kan upplysas muntligt. I praktiken är det så att det institut vi nu har närmar sig grundlagens mening att bara det som absolut måste hemlighållas också skall hemlighållas. Man skall inte ha en marginal av upplysningar som följer med av bara farten, därför att något hemligstämplas.

Herr Grudemark: Redaktör Wigforss' exempel med Wennerström-affären och för—undersökningens frisläppande talar för vad jag sist sade, nämligen att en till- räcklig information tar bort behovet att ge tystnadsplikten en särställning. Erfa- renheterna från kriget beträffande vådor- na av tystnadspliktens överskridande är alltför väl kända för att man skall kunna skjuta bort detta problem.

Herr Widmark: Det borde väl finnas möjligheter att ge ett rimligt svängrum för dessa betydelsefulla uppgiftslämnare. Man behöver inte gå till den ytterlighe- ten att all muntlig information skall vara helt tillåten. De befattningshavare det gäller är vana vid att i andra sam- manhang handla under ansvar. De an- vänder våld, de hanterar människor på olika sätt som är av betydelse för deras rättssäkerhet. Även muntlig information kunde väl lämnas under någon form av ansvar. Men givetvis bör finnas ett rim- ligt svängrum så att inte vederbörande alltid riskerar åtal för felbedömningar i så snabba situationer som det här ofta gäller.

Herr Michanek: Om man i lagtext och kommentarer skriver att det skall vara kongruens mellan handlingssekretess och tystnadsplikt, då blir det inte så lätt att göra praktiska undantag, då vågar man helt enkelt inte vara praktisk och ge den muntliga informationen vid sidan om.

Herr Grudemark: Jag måste åter ställa en delfråga: hur skall vi göra med så- dana fenomen som t.ex. ett instrument?

Sekreteraren: Det problemet skulle, före— ställer jag mig, lösas genom en bestäm- melse om tystnadsplikt sådan som den som nu har lagts fram i utkastet. Tanken har varit att allt material som en be— fattningshavare sitter inne med skall be- dömas efter principiellt samma grunder som en skriven handling.

Herr Boman: Enligt utkastet kommer det att bedömas från instans till instans, om en viss handling är hemlig. Då kom- mer ju den tystnadsplikt som är förenad med handlingssekretessen att vila på en ganska lös grund ända till dess man kommer fram till ett definitivt avgöran- de. Vi har ifrån presshåll gång på gång på grund av missnöje med rådande för— hållanden påpekat nödvändigheten av precisering av det som skall hållas hem- ligt. Nu vill man lita till en undervisning, men när kommer denna pedagogiska verksamhet att bära frukt?

Kan man inte på det ena eller andra sättet i tryckfrihetsförordningen få in mera katalogbestämda regler? Om man inte kan komma till det resultatet, kom- mer det att bli ideliga stridigheter om förhalning och fördröjning.

Herr Jågerskiöld: Det finns en viss mot- sättning mellan sekretess och arkivgall- ring. När sekretessen upphör skall all- mänheten eller tredje statsmakten kunna ha tillgång till handlingen. När det är en rättegång inom lyckta dörrar, beslutar domstolen, om handlingarna skall hållas hemliga. Enligt utkastet skall handlingen prövas på sitt innehåll, huruvida den enligt de allmänt givna reglerna skall hållas hemlig eller ej. I underdomstolar— nas arkiv gallras brottmålsakter efter vissa regler, men det är bestämt att alla handlingar, om vilka har bestämts att de

• Sida 104
•  Original

skall hållas hemliga, undantas från gall- ringen. Hela den konstruktionen kom- mer inte att hålla om det här går igenom.

Herr Swedlund: En annan arkivfråga utav rent praktiskt värde: Handlingar, som nu kan hållas hemliga eller där man vill kunna pröva om de skall var hem- liga eller inte, vill man ha under särskild förvaring. Det har varit mycket enkelt att arrangera nu, när man har en be- stämd tidsgräns då sekretessen upphör. Men enligt utkastet finns ingen sådan gräns. Det skall bli en prövning, om man skall kunna överflytta den till en mera allmänt tillgänglig lokal inom för- valtningen.

Herr Jägerskiöld: Överhuvudtaget skulle det ur arkivsynpunkt vara fördelaktigt om man kunde införa en tidsgräns efter vilken inga handlingar skulle vara hem- liga. Man har ju den tidigare längsta sekretessgränsen vid 70 år. Jag har svårt att tänka mig att något sekretessbehov skulle kunna göra sig gällande i fråga om handlingar som är äldre än 70 år. Så gamla planerings- eller mobiliserings- handlingar kan väl knappast längre ha något intresse från sekretessynpunkt. Det kan naturligtvis vara svårt för en domstol att veta när militära handlingar kan utlämnas utan att det sker någon skada. Hur skall en häradshövding kun- na klara det?

Herr Rudholm: Jag skall inte ta upp någon av de speciella frågor som har debatterats utan försöka komma med några mer allmänna synpunkter. Först vill jag nämna att jag har haft tillfälle att samråda med JO om förslaget. I hu- vudsak kan jag ansluta mig till de syn- punkter som framförts från hans sida. Det är också naturligt; vi ställs i vår verksamhet mycket inför samma pro- blem. I vårt arbete är offentlighetsprin- cipen av grundläggande betydelse. Vi

skulle inte kunna verka utan den. Jag vill vidare understryka betydelsen av att lagområdet är av en viss fasthet, att gränserna är så klara som möjligt. Det blir svårigheter, om man på detta om- råde har en lagstiftning med suddiga gränser, Man ställer då de enskilda be— fattningshavarna inför stora svårigheter. De strävanden som ligger bakom kom- mitténs förslag väcker sympati, men jag tror också att ett genomförande skulle leda till svårigheter i den praktiska till- lämpningen. Jag har alltså för min del förståelse för de kritiska synpunkter som har framkommit bl.a. från pressens håll.

Jag skulle nu vilja ta upp några syn- punkter av mer lagteknisk natur.

Sekreteraren anförde att det är otänk- bart att flytta över sekretesslagen med ungefär den konstruktion den har för närvarande till tryckfrihetsförordningen , till en grundlag. Den skulle då bli allde- les för detaljerad och omfattande. Nu har man väl främst av andra skäl för- sökt att utforma förslaget så att det innehåller generella regler. Men vill man föra in det i en grundlag, måste man av rent praktiska skäl söka åstadkomma färre paragrafer, kortare paragrafer, generellt hållna paragrafer. Hur fram- synt en kommitté eller lagstiftare än är, så blir det behov av ändringar snart, och ju mer detaljerat man skriver, desto snarare framträder det. Här säger nu kommittén att det är skrivet så att man räknar inte med att det skall behöva bli några täta ändringar. Jag vill sätta ett frågetecken för det. Jag tror att även med denna generella uppläggning kan det ganska snart visa sig behov av änd- ringar, och då är det stora svårigheter att ha det i grundlag, med de regler som gäller för grundlagsändringar.

Nu kan det sägas att redan den nu- varande tyckfrihetsförordningen är myc- ket detaljerad. Det är förstås riktigt. Jag tycker nu inte att det är någon förtjänst

• Sida 105
•  Original

hos tryckfrihetsförordningen att den är så detaljerad. Jag tror att det finns åt- skilliga bestämmelser i den som med för- del skulle kunna stå i en författning av lägre valör än grundlag. Det väsentliga är att principerna, grundtankarna, är av grundlags natur. Likadant är det med våra andra grundlagar, regeringsformen och riksdagsordningen. Också de är en- ligt min mening alltför detaljerade. Vill man ha en grundlag som man skall följa och ha respekt för, tvingas man att skriva den på annat sätt än andra lagar och författningar. Detaljbestämmelserna får samlas i författningar av lägre valör än grundlag. Låt mig i detta samman- hang erinra om att författningsutred— ningens förslag till regeringsform öppnar möjlighet till folkomröstning, beslutande folkomröstning, i vissa frågor, nämligen frågor om ändring av grundlag, alltså principerna för hur landet skall styras: monarki eller republik, stat och kyrka, en- eller tvåkammarsystem, principer för valsätt och sådant. Det är naturligt, tyc- ker jag, att sådant kan gå till folkomröst— ning. Däremot råder det säkert mycket delade meningar om lämpligheten av att kunna folkomrösta om allehanda detal- jer. En tryckfrihetsförordning med be- stämmelser av det slag som här föresla- gits är uppenbarligen inte ägnad att föras ut till folkomröstning.

Nå, det är nu inte alls säkert att för- slaget om folkomröstning blir genom- fört. Men det kan vara av ett visst in- tresse att hälla i minnet utgångspunkten för författningsutredningen: att man i grundlag skall ange principer som man kan räkna med skall stå fast länge och som man också skall följa.

Ett speciellt skäl mot att i tryckfri- hetsförordningen föra in för mycket på det här området hör ihop med vad överstelöjtnant Grudemark har antytt. Det är i utkastet inte bara fråga om handlingar och tryckta skrifter, utan man vill utsträcka lagstiftningen till att

gälla även andra ting. Då brytes emeller- tid lätt ramen för tryckfrihetsförord- ningen. Allt detta gör att jag tror det vore värdefullt om kommittén under det fortsatta arbetet ändå ville överväga ett annat alternativ och att man fick möj- lighet att jämföra dem med varandra. Jag tror det kunde vara värdefullt att som ett grundlagsstadgande få någon slags motsvarighet till kommittéförsla- gets 2 kap. 17 &. Det är en komplet- tering av de principer som alltså nu står. Och så skulle man, i likhet med nu gäl- lande system, lämna detaljregleringen till lagstiftning i annan ordning, lag eller annan författning. Där är det nuvarande materialet svåröverskådligt och bristfäl- ligt i olika hänseenden. Men jag tror ändå att kommittén skulle göra klokt i att göra ett försök till en översyn av det nuvarande författningsmaterialet med utgångspunkt från att det inte skall ha grundlagskaraktär. Jag är alltså skeptisk mot vad redaktör Michanek antydde — inte mot tanken att man skall bibehålla någon form av enumeration, för det gör det så mycket lättare för den enskilde och särskilt för tjänstemännen på lägre plan att fatta beslut —— men mot att man skulle ha enumerationen i grundlag.

När det gäller annan lagstiftning än offentlighetslagstiftning, kan vi ofta få goda erfarenheter från andra länder. Det går ju inte på det här området, där- för i andra länder har man inte offent- lighet i den utsträckning som vi har här i landet. Men det finns ett land där det kan vara något att hämta och det är Fin- land, som ju har samma traditioner som vi. Jag har för mig att man i Finland har konstruerat lagstiftningen lite an- norlunda. Man har principer i grundlag och detaljbestämmelser i annan lagstift- ning. Där har man gjort ett försök med generella regler mer efter kommitténs modell. Det skulle vara av ett stort in- tresse att få reda på hur den lagstiftning- en fungerar i praktiken.

• Sida 106
•  Original

Herr Hansson: Jag skulle gärna vilja deklarera att Sveriges Radio ställer sig bakom de yttranden som har gjorts här från pressens sida. Det är emellertid en sak som jag gärna skulle vilja påpeka. Visserligen är vi informations- och ny- hetsorgan, pressen, radion och televisio- nen, men det finns en grundläggande skillnad mellan våra sätt att framföra informationen. Av den här promemorian kan jag inte utläsa, om kommittén har tagit hänsyn till denna väsentliga skill- nad, men jag vore tacksam om kommit- tén i sitt fortsatta arbete tog hänsyn till det faktum att pressen uttrycker sig på ett sätt, använder sig av ett instrument, under det att radion och televisionen an- vänder sig av andra instrument. Vi har för vår information mikrofoner och tele- visionskameror, och självfallet kan in- formationen och nyheterna lämnas all- mänheten på ett annat sätt genom våra media än genom pressen.

Herr Landahl: Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar som sådan har inte diskuterat promemorian. Man kan anse det vara sannolikt att en hel del av nämndens ledamöter skulle gå på samma linje som pressrepresentanterna har gjort, eftersom flera av ledamöterna är representanter för pressen. På kansliet har emellertid frågan diskuterats under hand, och vad som då ägnats särskilt intresse är hur granskningssektionen vid statens upplysningscentral skall kunna agera i händelse av krig. De personer som där har att svara på frågor från journalister från landet blir i hög grad beroende av sitt eget omdöme när det gäller att fatta beslut. Med den utgångs- punkten skulle det inte vara av särskilt stor betydelse om man hade en lagstift- ning som den nuvarande eller om man går på det föreslagna systemet. Ur vissa synpunkter kanske till och med det se- nare systemet skulle kunna vara att före- dra.

Herr Söderlund: I 2 kap. 55 finns ett tillägg: »Erhåller myndighet vid måls eller ärendes föredragning eller beredan— de till avgörande biträde av någon som ej tillhör myndigheten, skall vid tillämp- ningen av bestämmelserna i detta kapitel så anses som om denne tillhörde myn- digheten.» Man kanske kan låna en hel liten myndighet, och då blir dess verk- samhet undandragen offentligheten. Vi har myndigheter som är ganska små och som skulle kunna anlitas.

Herr Michanek: Jag vet inte om tillfället är lämpligt att ta upp en helt annan hittills inte diskuterad fråga, det är den som berörs i andra stycket av 2 kap. 3 5 i författningsförslaget. Det gäller de allmänna bolagen, föreningarna och stif- telserna. Skulle det inte finnas möjlig- heter att vidga offentlighetsprincipen i de företagen utöver det som kommittén har tänkt sig, nämligen åtgärder som genom besvär eller underställning kan dras under myndighets prövning?

Nu är det ju en ganska stark tendens till ökad bolags- och stiftelsebildning både på det statliga och kommunala området. De rent ekonomiska övervä- ganden som ligger bakom förändringar i den offentliga verksamheten borde inte få den konsekvensen att därmed prak- tiskt taget automatiskt offentlighetsprin- cipen upphävs för den delen av verk- samheten. Jag förstår att det är svårt att skapa regler som skulle ställa offentligt ägda bolag i en annan situation än pri- vata bolag. Jag tycker ändå att det finns motiv för att göra det, därför att det gäller handhavande av medborgarnas medel för medborgarnas räkning.

Ordföranden: Jag är rädd att den saken faller utanför uppdraget, såsom vi ser det. Det vi har med här är en mycket liten sak. Det är sådana fall när en stat- lig uppgift omhänderhas utav ett privat rättssubjekt. Vi har som exempel nämnt advokatsamfundets styrelse som utövar

• Sida 107
•  Original

uppsikt och fattar beslut som man kan överklaga i högsta domstolen. Men att ge oss in på den stora frågan om statliga företagsformer är vi nog obenägna till utan ett uttryckligt uppdrag.

Herr Petrén: Innebörden av uttrycket att statsrådsberedningen och statsdeparte- menten skall utgöra en myndighet är naturligtvis relativt klar när det gäller mera ofullgångna produkter som skickas mellan departementen. Men det finns också en del handlingar som har karak- tären av utformade skrivelser. Det är kanske framförallt mellan utrikesdepar- tementet och de övriga departementen som dylika handlingar utväxlas. I reali- teten är det fråga om utgående expedi- tioner, som inte riktas till statskontoret eller till skolöverstyrelsen utan till ett annat departement. Jag ser en del sådana papper i min verksamhet, de har inga- lunda karaktären av arbetspapper, utan de är fullt i nivå med de vanliga färdiga handlingar som går ut från kanslihuset. De kan gälla t.ex. att ett fackdeparte- ment vill att UD skall ta upp förhand- lingar på ett visst område, de kan gälla organisatoriska frågor av olika slag. Dessa handlingar kommer väl med den föreslagna skrivningen att betraktas så— som rent interna och undandras offent- ligheten?

Ordföranden: Det förefaller knappast så. Betraktar man det inte som en expedie- ring, är väl det ärendet slutbehandlat, om det har skickats ut cirkulär eller någonting.

Herr Petrén: Det förekommer skriftväx- ling mellan utrikesdepartementet och övriga departement på olika punkter, t.ex. om verkställighet. Jag ser sådana handlingar på det nordiska planet i rätt stor utsträckning. Det kan gälla ett ären- de, som berör ett fackdepartement. När det gäller verkställighetsfrågor skickar ofta departementet saken till utrikesde-

partementet med en formell skrivelse om hur det vill ha den behandlad. Eftersom det gäller en sak som skall handläggas utanför riket, går ärendet till utrikes- departementet. Hade det varit en mot- svarande intern fråga, hade skrivelsen gått till något av de underordnade ver- ken. Om alla departementen betraktas som en enda myndighet, som det föreslås i 2 kap. 3 &, måste väl de skrivelser som här åsyftas komma bort i hanteringen genom att de betraktas såsom interna arbetspapper och inte bli underkastade insyn?

Herr Jägerskiöld: UD skiljer sig från de övriga statsdepartementen därigenom att det samtidigt är en central myndighet, nämligen för utrikesförvaltningen. När ett ärende, som för verkställighet går över till UD, lämnar UD, blir det även med en restriktiv tolkning ett färdig- behandlat ärende och alltså allmän hand- ling, och det kan ju bara vara fråga om några dagar eller en vecka.

Herr Michanek: Första stycket i 2 kap. 12 % har en formulering som jag tror ur pressens synpunkt skulle bli kolossalt besvärlig, därför att den är så allmänt hållen och inkluderar så förfärligt myc- ket. Jag skulle vilja föreslå att man helt och hållet tar bort den.

Ordföranden: Vi skall försöka tillgodo- göra oss de här synpunkterna i den fort- satta bearbetningen. Vi skall inte ta ställ- ning idag. Det vore emellertid synd att inte ge åtminstone justitiekanslern ett svar. I den här församlingen skall vi inte säga annat än att författningsför- slaget är ett mycket förnämligt förslag. Men jag har inte samma uppfattning, att tryckfrihetsförordningens detaljer är lik- giltiga. Tvärtom är just tryckfriheten någonting som måste i detalj garderas. Till nöds kan vårt land klara sig utan regeringsform men icke utan tryckfri- hetsförordning.

• Sida 108
•  Original

2. Försvarssekretessen

Sammanträde den 9 oktober 1964

Från offentlighetskommittén: tjänstgö- rande ordföranden herr Stjernquist samt herrar Elmgren, Pers, Borggård, Krom- now och Wadén.

Inbjudna: från försvarsstaben: majoren Otto Axelson och stabsredaktören K.-E. Westerlund; från försvarets civilförvalt- ning: generaldirektören Ragnar Lund- berg och byrådirektören S. G. Stenborg; från försvarets radioanstalt: krigsrådet Åke Dahlström; från arbetsmarknads- styrelsen: byrådirektören Bengt Ham- marberg och herr John Danielsson; från rikspolisstyrelsen: byråcheferna Ralph Sterner och Nils Andermark; från civil- försvarsstyrelsen: byrådirektören N. Rune; från beredskapsnämnden för psy- kologiskt försvar: kanslichefen Lennart Pettersson; från statens signalskydds- nämnd: byrådirektören C. Trahn; från rikets allmänna kartverk: generaldirek- tören Harry Wikström och byrådirektö- ren Börje Gustafsson; från sjöfartsstyrel- sen: kommendörkaptenen A. Björling; från överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap: byrådirektören Sven Persson; från Svenska arbetsgivareföre- ningen: översten Bertil Broberg (Indu- strins försvarsbyrå) och direktören R. Österberg; från press- och radiokommit- tén: redaktörerna Nils Boman och Gun- nar Breide samt chefsjuristen Gunnar Hansson.

Herr Axelson: Kommittén har ställt vissa frågor. En av dem lyder: I vad män kan risk anses föreligga att utkastets regler, med sin generella utformning, kommer att lämna ett otillräckligt under- lag för en enhetlig bedömning hos skilda myndigheter?

Med nuvarande bestämmelser tror jag erfarenhetsmässigt, att bedömningen hos skilda myndigheter är ganska enhetlig. Risken för att bedömningen blir mindre enhetlig kommer emellertid sannolikt att öka vid tillämpningen av utkastets reg- ler, främst beroende på reglernas mera generella utformning än nuvarande be- stämmelsers.

Därför torde det vara nödvändigt, att administrativa anvisningar utfärdas som komplement till reglerna, vilket ju också kommittén föreslagit.

I detta sammanhang vill jag nämna de svårigheter som sannolikt kan komma att uppstå vid utarbetandet av dessa anvisningar. Det är ju många intresse- områden, som är gemensamma för flera myndigheter —— exempelvis kartsekretes- sen —— och jag tror det i vissa fall kan bli svårt att förena myndigheternas in- tressen vid utarbetandet av anvisningar- na. Man ställer sig också frågan: vilken myndighet skall i sådana fall bära an- svaret för anvisningarna?

Kommittén frågar vidare i vad mån utkastets regler med sin generella ut- formning kan komma att vålla svårig- heter för den enskilde befattningshava-

• Sida 109
•  Original

ren vid prövning av sekretessförutsätt- ningarna.

Erfarenheterna vid krigsmakten visar att även med nuvarande relativt detalje- rade bestämmelser på detta område — sekretesslagen och sekretesskungörel- serna — uppstår inte sällan svårigheter för den enskilde befattningshavaren. An- ledningen torde väl främst vara osäker- het och okunnighet om hur bestämmel— serna skall tillämpas samt — trots allt—— inte tillräckligt detaljerade föreskrifter. Man skulle helst — om så vore möjligt — vilja ha tillgång till en »lathund» som ger direkt svar på frågan: »Är detta hemligt?»

Reglerna i kommitténs utkast är än mer generella än nuvarande bestämmel- ser och det medför enligt min uppfatt- ning att svårigheten att tillämpa dem kan bli större än vad f.n. är fallet.

Om emellertid något så när detalje- rade administrativa anvisningar kommer att utfärdas, tror jag, att svårigheten för den enskilde befattningshavaren vid prövning av sekretessförutsättningarna avsevärt kommer att minska.

Herr Wikström: Just på kartområdet finns det organ för administrativ sam- verkan; jag tänker på vår militärbyrå. Men det är ingen tvekan om att generella bestämmelser som skulle tillämpas av skilda myndigheter måste leda till en mycket snabb oenhetlighet i behand- lingen av ärendena. I det hänseendet finns redan i utkastets grundlagsbestäm- melser en brist, anser jag, på det sättet att man i dessa inte nämner någonting om de olika intressena. När det gäller försvarssekretessen, är exempelvis bara den yttre kanten av intresset, nämligen rikets säkerhet, angiven som grund. Men i praktiskt taget alla avgöranden, inte minst när det har gällt att komma fram till alla tillämpningsbeståmmelser, har man måst göra en avvägning av olika

intressen. Denna avvägning har ofta skett under relativt starka motsättningar mellan de ämbetsverk som har företrätt de olika intressena. På kartområdet måste ett kanske allt starkare ekono- miskt intresse vägas mot försvarsintres- set. Jag tror, att det är alldeles nödvän- digt att ha mycket detaljerade bestäm- melser. Det skulle kunna ges massor med exempel på hur det redan nu, trots de detaljerade bestämmelserna, i praktiken uppstår en ganska oenhetlig tillämpning. Tillämpningen kan visserligen bli ganska enhetlig mellan de så att säga stora ver- ken. Men hos mindre verk, som mer sällan kommer i kontakt med sekretess- problem och som har andra uppgifter i huvudsak, kan man inte ägna lika myc- ken möda åt avvägningen mellan offent- lighet och sekretess. Och därför är vi mycket bestämda på att det måste kom- ma en detaljerad redogörelse för vilka saker som skall sekretessbeläggas. Men jag tror att, om man skall ha generella bestämmelser i tryckfrihetsförordningen som grund för detaljerade bestämmelser om sekretessen, så borde i de generella bestämmelserna angivas också de intres- sen som står emot sekretessintressena.

Herr Lundberg: Det förefaller mig som om det i och för sig skulle vara en bra tanke att man kan komma ifrån den ganska otympliga enumerationsprinci- pen. Jag tror emellertid att det är ganska svårt att genomföra kommitténs tanke. Utkastet måste kompletteras med en massa detaljföreskrifter. Frågan är bara då, vem som utfärdar och utarbetar dem. Om man flyttar de grundläggande be- stämmelserna in i grundlagen, så frågar man sig: skall resten av bestämmelserna utfärdas av Kungl. Maj:t? skall de t.ex. utfärdas för försvarets del av ÖB? eller skall de utfärdas av den särskilda myn- digheten? Om man kommer fram till det att varje särskild myndighet kanske skall

• Sida 110
•  Original

utge en massa detaljföreskrifter, kom- mer vi att få en ganska brokig karta utav föreskrifter, som inte alls stämmer med varandra.

Vidare: Om man för in huvudreglerna i grundlagen, så måste det bli svårare att följa med utvecklingen, att göra de änd- ringar som kan behövas undan för undan. Det har visat sig redan nu i vissa fall att det kan vara svårt. Jag tänker på ett praktiskt exempel från min egen verk- samhet. Man behöver ju i viss utsträck- ning lämna diskreta upplysningar till departementen som underlag för löne- förhandlingar. Enligt Seer finns det knappast underlag för att hemlighålla sådana upplysningar nu — det har kan- ske lett till att många uppgifter lämnas per telefon i stället. Det kommer att bli ännu svårare om man flyttar in bestäm- melserna i grundlagen.

Man kan naturligtvis också diskutera: skall det utfärdas detaljerade tillämp— ningsföreskrifter av olika myndigheter? Det kanske skall ges ut mer eller mindre auktoritativa kommentarer på något håll. Det tycker jag är en ännu mindre tilltalande utveckling. Man kanske på det viset kan bevara en viss enhetlighet, men då flyttas viktiga avgöranden i det här sammanhanget ner på ett avsevärt lägre plan.

En annan sak man skulle vilja dra fram: Nu fungerar tillämpningen hygg- ligt: registratorn kan klara sekretesspro- blemen ganska bra. I regel har vi inom försvaret påstämpling, som gör det ännu lättare. Skulle man inte ha tillräckligt detaljerade bestämmelser blir väl risken, att man får flytta upp avgörandet på ett högre plan, kanske på byråchefsplanet eller verkchefsplanet. I t.ex. det verk jag representerar vågar kanske inte ens verkschefen ta ståndpunkt, utan han får ringa till försvarsstabens inrikesavdel— ning och rådgöra innan ett avgörande fälls. Detta kan leda till en större restrik-

tivitet från den enskilde tjänstemannens sida. Den som har att träffa ett avgöran- de är kanske inte så van att träffa så- dana avgöranden, och vill hålla sig på den säkra sidan. På det viset motverkar man väl i viss mån det syfte som man har velat komma fram till.

Sen är det en fråga som är rätt viktig för ett ämbetsverk också, det är det som kommittén själv har framhållit, svårig- heterna med registrering och förvaring i olika serier. Det skulle för vår del bli en synnerligen svår sak att klara. Jag föreställer mig också att i framtiden rent arkivmässigt blir det ganska svårt att veta vad som går i en hemlig serie och en icke hemlig serie. Det kommer att bli diffusa gränsdragningar. Jag föreställer mig, att detta kommer att vara ganska besvärande för forskarna och för andra som framdeles behöver gå till handling- arna.

Herr Pettersson: Jag menar nog att det kan vara vissa fördelar med dessa gene- rella regler. Den nuvarande principen med uppräkningsmetoden har lett till inte särskilt planmässig behandling av frågan om en handling ska vara hemlig eller inte. När man kommer till ett nytt verksamhetsområde, tar man en del nya och friska initiativ. På beredskapsnämn- den gjorde vi till en början så, att när vi fick hemligstämplade handlingar, som vi ansåg inte innehöll uppgifter, vilkas offentliggörande verkligen skulle vara till skada för försvaret, meddelade vi vederbörande avsändare att vi betrak- tade den här handlingen som öppen. Det hände sällan, att någon protesterade. Man hade tydligen helt vanemässigt an- vänt hemligstämpeln. Därför ligger det mycket i vad kommittén säger, att varje befattningshavare eller i alla fall varje ämbetsverk skall bedöma, om just den här handlingen verkligen är värd att hemligstämplas.

• Sida 111
•  Original

Å andra sidan måste man fråga sig, hur det kommer att verka ur publicitets- intressets synpunkt. Det finns en risk för att man kommer att bli mycket restrik- tivare. Det skulle alltså leda till att pres- sen och allmänheten får det svårare att i varje fall i första omgången få del av skrifter av det här slaget. Men det skulle väl också vara en fördel, att någon be- fattningshavare i högre tjänstegrad fick specialisera sig och verkligen ta ansvaret för vad som ska vara hemligt eller inte i alla de handlingar som kommer in till ett ämbetsverk.

Frågan skall också ses utifrån vad som är aktuellt i ett krigsfall. I den mån vår krigsorganisation, statens upplys- ningscentral, skall hävda publicitetsin- tresset, skulle det vara lättare att komma till tals med andra myndigheter när det gäller att få fram uppgifter, om man hade generella bestämmelser. Då skulle det bli ett resonemang i de olika fallen. Har man i stället, som nu, slagit fast i en sekretesslag att de och de uppgifterna är hemliga, då är det mycket svårare att göra något.

Herr Boman: Är det så, att de enumera- tiva bestämmelserna skulle medföra en skärpning av sekretessen, blir de till ogagn för den allmänna upplysningen. I så fall är vi mest böjda för att ge efter på uppräkningsprincipen och godta en generellare beskrivning.

Vi har kanske inte helt klart för oss vad krigsfara innebär. Det kan ju finnas ett mellanskede.

Vårt intryck är, att handhavandet av dessa ärenden inom försvarsmakten har varit föredömligt, i stort sett. Det finns enligt de flestas bedömande knappast några verk och inrättningar, där man tycker sig ha sett en så stor förståelse för offentlighetsprincipen som den som har kommit till uttryck inom försvars- makten. Undantag finns naturligtvis.

När det är så svårt att bestämma gene- rellt, så måste man ändå till sist lita till inställningen, synsättet, hos de männi- skor, som skall tillämpa bestämmelserna i de konkreta fallen. Där tycks man kunna ha förhoppningar om en liberal tolkning.

Det kan förtjäna påpekas att i Publi- cistklubbens publiceringsregler har ta- gits in en speciell anvisning om rikets försvar.

Herr Pettersson: Man får väl anse att i och med att det har förordnats om be- redskapstillstånd föreligger det krigsfara. Har beredskapslarm getts, föreligger omedelbar krigsfara. Herr Westerlund: Redaktör Boman nämnde, att samarbetet mellan publici- tetsorganen och krigsmaktens olika myn- digheter går bra. Jag har en känsla av att det beror på att nuvarande bestäm— melser ger krigsmaktens personal möj- lighet att ge ett klart besked om den ena eller den andra handlingen, om det ena eller det andra frågekomplexet.

Här i Stockholm skulle svårigheterna kanske inte bli så stora med utkastets regler. Här sitter centrala militära verk, här har vi samarbete med ett fåtal stora tidningar och byråer. Men den allt över- vägande delen av kontakter med publi- citetsmedia, den sker faktiskt utanför Stockholm; på något hundratal militära inrättningar, det må vara staber, för- hand, skolor, verkstäder e.dyl. I dag har dessa var och en två pressofficerare, vars arbete med publicitetsfrågor är en liten deltidsuppgift. De har i dag klara linjer och de har lätt att samarbeta med publi- citetsmedia. Och dessa publicitetsmedia, främst alltså landsortstidningarna, inne- håller i dag proportionellt mycket mer om krigsmakt och försvar än vad fåtalet stockholmstidningar gör. Om dessa press— officerare i fortsättningen inte skulle få

• Sida 112
•  Original

samma stöd av stämplar, papper, regler osv., då tror jag man måste uttrycka stor farhåga för att de av självbevarelsedrift kommer att vara mera restriktiva. De tvingas ju att inte bara läsa igenom varje handling från första ordet till det sista utan också, om jag ska döma av prome- morian, ta del av prejudikat för att skaffa sig underlag för ett bedömande i det enskilda fallet.

Herr Wadén: Jag tänkte ta upp den fråga som generaldirektör Wikström drog fram beträffande de olika intressena. Det ligger i kartverkets intresse att få fram kartor, som helt återspeglar naturen. I försvarets intresse ligger det att vissa detaljer inte ska komma med på dessa kartor. Detta problem har inte direkt med bestämmelserna i tryckfrihetsför- ordningen och sekretesslagen att göra. I dessa bestämmelser sägs inte, vad som skall komma med på kartorna utan bara, huruvida kartorna i det skick de är kan utlämnas eller inte. Kartverket och för- svarsstaben får alltså först komma över- ens om vad som skall finnas på dessa kartor. Om vissa kartor kommer att in- nehålla sådant vars offentliggörande medför fara för rikets försvar, då måste de kartorna hållas hemliga. Kan inte kartverket och försvarsstaben komma överens, då får Kungl. Maj:t slita tvisten.

Generaldirektör Lundberg sade att det finns risk för att sekretessen ökas med det föreslagna systemet, och det är klart att den risken föreligger. Men jag tror inte att det är lättare eller svårare inom försvaret, där det dock finns möjlighet att använda stämpel, än på andra håll. Registratorn eller den till vilken frågan hänskjuts måste nämligen pröva, om utlämnandet skulle kunna skada rikets försvar eller medföra våda för dess säkerhet. Och därvidlag har vi samma svårigheter, vare sig vi tillämpar det gäl- lande systemet eller det blivande. Men

förvaringsfrågan kommer att innebära ej ringa svårigheter. Jag tror inte att det blir så besvärligt för forskaren. Han får väl söka både i den ena serien, som inne- håller hemligstämplade handlingar, och i den andra. Men för administrationen kan det nog bli besvärligt.

Herr Wikström: Sekretessreglerna har ju till gemensam uppgift att skydda viktiga samhällsintressen, och försvarsintresset är ett viktigt intresse. Men det finns dock även andra viktiga samhällsintressen. I fråga om kartinnehåll och frigivning av kartor står mot försvarsintresset ofta ett växande ekonomiskt intresse. Detta går inte alltid att avväga i stora svep, utan man måste komma in på detaljer. Med jämna mellanrum har man inför Kungl. Maj:t kommit fram till regler för vissa grupper, som för några år sedan ledde till en stor lättnad i sekretessbehand- lingen av kartor. Skulle man bara ha generella regler, så skulle det nog vara nödvändigt att låta Kungl. Maj:t träffa avgörandet i massor med fall, som vi såsom ansvariga för skilda grenar av samhällsförvaltningen inte kan avgöra. Antingen kommer massor av fall att gå upp till en myndighet ovanför verken, Kungl. Maj:t, eller också måste vi få detaljkungörelser som reglerar vissa grupper. Jag tror att det är lika bra att först som sist acceptera, att man måste gå den senare vägen.

Sekreteraren: Tanken med utkastet är att begränsningarna av offentligheten skall bestämmas i TF. De motstående intressena har däremot principiellt ingen- ting med grundlagen att göra. Detta utkast öppnar i 2 kap. 17 % TF möjlig- heter att dels genom lag och dels på administrativ väg lätta på sekretessen. Grundlagsskyddet behövs bara på det ena hållet, nämligen i den mån offentlig- heten inskränkes, men åt andra hållet

• Sida 113
•  Original

behövs inte något grundlagsskydd, utan där öppnar man dörren för administra— tiva beslut och vanlig lag. Vad beträffar de administrativa besluten är det inte bara beslut för enstaka fall utan också beslut genom författning. Det kommer alltså att bli möjligt att i en kungl. för— ordning eller i ett kungl. brev ge direktiv för i vad mån av försvarshänsyn hemliga kartor skall ställas till förfogande för allmänheten eller för särskilda förbru- kare.

Herr Axelson: Jag tror att försvarssta- ben och kartverket på de flesta punkter har varit fullständigt överens när det gäller kartsekretess. Varje verk har lika mycket ansvar för sekretessen som ÖB och chefen för försvarsstaben. Det får och behöver inte vara en dragkamp mel- lan andra myndigheter och ÖB.

Herr Wadén: Det är riktigt, att varje myndighet har att beakta både offentlig- hets- och sekretessintressena, men det är väl rätt förståeligt, att kartverket vill trycka sådana kartor, som allmänheten finner vara de bästa. Men jag vill fram- hålla att vad Kungl. Maj:t skall slita tvist om, det är huruvida det eller det objektet skall var med på en karta. Frå- gan om kartan skall vara hemlig eller öppen är en fråga för sekretesslagstift- ningen.

Herr Lundberg: I nuvarande bestämmel- se för försvarssekretess har man vissa tidsgränser, man har en fast gräns vid 1870, och man har en rullande 50-års- gräns osv. Dessa gränser har försvunnit i utkastet. Det skall nu bli en mera indi- viduell bedömning. Det kan vara mycket som talar för detta. För närvarande är det väl en hel del mycket gamla saker som egentligen skulle kunna släppas fria men som likväl hålles hemliga. Å andra sidan kommer man i samma bekymmer på den punkten som om man slopar 8

enumerationen. Den enskilda myndig- heten eller tjänstemannen kommer i svå- righeter att avgöra om det har betydelse fortfarande eller inte.

Herr Axelson: Om det inte skall vara någon tidsbegränsning, måste man väl efter hand inventera de handlingar som är försedda med hemligstämpel. Det blir säkerligen ett merarbete.

Herr Wadén: För att en handling skall kunna innehållas, är det första villkoret att den skall tillhöra en typ av handling, som år uppräknad, och det andra, att ett offentliggörande skulle medföra fara för rikets försvar. Jag kan inte se att tidsgränserna här har någon nämnvärd betydelse; man slipper ändå aldrig ifrån att pröva, om offentliggörande skulle medföra fara för försvaret.

Herr Westerlund: Försvarsstabens press- avdelning skall hjälpa radio, TV och press — inte bara dagspress utan fack- press och veckopress — att få del av ur allmänhetens synvinkel intressanta frå- gor, och då blir det naturligtvis främst ur offentliga handlingar. Men vi har lika stor skyldighet att hjälpa publicitets- organen att inte bryta mot sekretessen, alltså att inte begå brott mot rikets säkerhet. Sådan assistans är kvantitativt inte lika stor som det »positiva» arbetet, men det är ganska omfattande och före- kommer dagligen. Men trots detta sam- arbete är det ett förvånande stort antal offentliggöranden i olika publicitetsmedia av vad som, såvitt jag förstår, klart fal- ler under sekretessen. Hår förekommer väldigt mycket publicitet i olika sam- manhang om krigsförråd, deras belägen- het, vad de innehåller, om bergrum, om krigsflygfält, om befästningar, om mobi- liseringsplatser osv.

Olika myndigheter lämnar ut dessa saker i sammanhang, som inte direkt har med försvaret att göra. Det kan vara ett

• Sida 114
•  Original

landsting som diskuterar civilflygplatser. Det kan vara kommunalfullmäktige; man säger t.ex. att landskapets skönaste sjö kommer att infekteras av utsläpp av varmvatten från en berganläggning inne i det här berget. Vi har domstolar, som i expropriationsmål har offentlig förhand- ling och offentliga protokoll, i vilka det står vilka myndigheter det är fråga om och vad det hela ska användas till. Vi har haft polismyndigheter, som när det har begåtts en vapenstöld lämnar ut till pressen uppgifter om förrådets art, läge, osv.

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett yttrande på s. 18 i diskussionspromemo- rian: är en uppgift redan känd, kan ut- lämnande ofta nog inte skada något in- tresse. När en tidning har offentliggjort plats m.m. för ett krigsflygfält, har detta icke kunnat föranleda några åtgärder. Man har resonerat så, att i grundlagens mening är detta krigsflygfält redan känt, därigenom att det finns kanske 1000 sockenbor, som begriper att det är ett krigsflygfält. På samma sätt kan man ju säga om varje bergrum; kanske 1000 arbetare känner till det. Nuvarande lag- stiftning drar inte en gräns mellan vad människor har fått reda på och vad som publiceras i tryck. Det är en oerhörd skillnad; alla större utländska ambassa- der prenumererar på varenda svensk dagstidning och varenda facktidning som kan tänkas innehålla något försvarsmäs- sigt intressant. De dissekerar allt sådant tryck mycket noggrannare än vad vår säkerhetstjänst kan göra av personella och ekonomiska skäl.

Sekreteraren: TF skiljer mellan två sor- ters tryckfrihetsbrott, otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. Otillåtet offentliggörande är det bl.a. om genom tryckt skrift offentliggörs uppgifter rö- rande förhållanden, vilkas röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet. Det

skulle, såvitt jag förstår, i ett tryckfri- hetsmål inte utan vidare vara avgörande, om en publicerad uppgift var känd inom en viss trängre krets.

Såvitt jag vet, har emellertid sedan den nya TF trädde i kraft 1950 inte något enda åtal anhängiggjorts för otill- låtet offentliggörande. Detta kan väl ha sin bakgrund i att man vet, att om det blir rättegång, så kommer de hemliga förhållanden, som man vill skydda, att spridas ännu mycket mera.

Herr Westerlund: Åtal har varit på tal flera gånger och diskuterats mellan för- svarsstaben och JK vid ett par tillfällen. JK har bedömt det som utsiktslöst att låta det gå till en rättegång, eftersom så många människor känner till saken. Det har nog varit mindre av det skälet att det skulle kunna röja ytterligare hemlig- heter än att den sannolika negativa ut- gången snarast skulle utgöra ett dåligt prejudikat för framtiden.

Herr Axelson: För närvarande regleras försvarssekretessen i stort sett i en para- graf, 4å sekretesslagen, och i dess på- byggnad, försvarets sekretesskungörelse. I utkastet har man spritt ut försvarssek- retessen på en mängd olika paragrafer. Jag har funnit regler om sekretess inom försvaret i 8, 9, 10, 11 och 15 55, alltså i fem paragrafer. Detta måste vara för- svårande för en myndighet, som skall bedöma om en handling bör vara hemlig eller inte. Ur den synpunkten anser jag nog att det gamla systemet är bättre än förslaget.

Herr Kromnow: Vi har konstaterat att även andra områden än försvaret är be- tjänta av sekretesskydd för säkerhetsfrå- gor. Jag tänker närmast på 105 i ut- kastet, som får betydelse exempelvis för utrikesförvaltningen.

Herr Axelson: Strävan borde vara att få

• Sida 115
•  Original

in i en paragraf allt som gäller försvars- sekretessen. Det är klart att detta måste avvägas mot att få in försvarssekretessen på olika intresseområden. En praktisk synpunkt: vi kommer — om försvars- sekretessen skall uppdelas på många paragrafer —— att få använda många olika hemligstämplar med olika para- grafer angivna i dessa. Nu använder vi i stort sett bara 4 % eller 3 &.

Herr Lundberg: Det blir nog svårt att fånga in alla områden under den be- skrivning, som har lämnats i 8 5. Jag har funderat på var man ska få in så pass viktiga saker som tekniken och forsk- ningen.

Sekreteraren: Tanken är att det skall gå in framförallt under uttrycket »plane- ring eller annan förberedelse av strids- krafters verksamhet för rikets försvar, deras utrustning med vapen och andra förnödenheter».

Herr Axelson: Det finns andra områden som inte torde vara redovisade, t.ex. den militära underrättelsetjänsten, dess mål, medel och metoder.

Herr Wadén: Vi räknade med att under- rättelseverksamheten kunde föras in under planering eller annan förberedelse av stridskrafters, andra styrkors, förvalt- ningens, folkförsörjningens eller nyhets- förmedlingens organisation eller verk— samhet till rikets försvar.

Herr Sterner: Uppräkningen tar främst sikte på försvarsåtgärder vid krig eller krigsfara eller planering för krig eller krigsfara. Det finns även fredsorganisa- tioner, som bör hemlighållas. Jag tänker på den militära och den civila säkerhets- tjänstens fredsorganisation.

Sekreteraren: När det gäller saker som berör fredsorganisationen, 'så har kom— mittén preliminärt ansett att det saknas

praktiska förutsättningar för sekretess. Men den synpunkten lär inte vara till- lämplig på säkerhetstjänstens fredsorga- nisation.

Herr Axelson: Jag återkommer till frå- gan angående registrering och förvaring av hemliga handlingar. Jag har inte kun- nat finna, i varje fall inte inom vår räjong, att det skulle bli ökade svårig— heter genom de nya reglernas tillkomst.

Herr Lundberg: Jag föreställer mig att i och med att gränsdragningen blir svå- rare så kommer vissa handlingar av en typ att hamna på den ena sidan och vissa handlingar av precis samma typ på den andra sidan. Men har man hemlig- stämpel, så klarar man nog de värsta svårigheterna.

Herr Axelson: Om ÖB skulle ge ut an- visningar, skulle man genom dessa kunna underlätta även registrering och annat.

Herr Lundberg: Det tycker jag visst att man kan göra i viss utsträckning. Men är det från offentlighetssynpunkt ett in- tresse att man flyttar ner avgörandet ett trappsteg från Kungl. Maj:t till ÖB? Det kan inte jag bedöma. Det är kanske praktiskt.

Herr Westerlund: Varje åtgärd, som gör sekretessens gränser diffusare, kommer väl också att medföra större svårigheter ur publicitetsorganens synvinkel. Det ligger nära till hands för den enskilde befattningshavaren på ett relativt lågt plan att hellre fälla än fria.

Herr Broberg: På s. 30 står det »hand- lingar rörande organisation och verk- samhet under krig och krigsfara inom förvaltningen, folkförsörjningen och ny- hetsförmedlingen». Skall det anses täcka den verksamhet som våra stora försvars- industrier bedriver? Jag vet inte om t.ex. Bofors och Saab skall inrymmas under

• Sida 116
•  Original

»folkförsörjningen». Man skulle kanske ha in någonting om den industriella verksamheten. Förslag: inom »krigspro- duktionen».

Herr Wikström: Enligt 2 kap. 85 i ut- kastet skall »allmän handling, som rör någon del av rikets totala försvar såsom — — -—— uppmätning, avbildning eller beskrivning av förhållande i naturen,» hållas hemlig, om det skulle vålla fara för rikets säkerhet att handlingens inne- håll kommer till främmande makts kän- nedom. Denna regel omfattar praktiskt taget allting i kartväg. Det är geodetiska punkter, det är allt grundmaterial, det är överhuvudtaget all topografi. Visserligen har man 15 å, som kan ta bort en hel del av sekretessen. Men nog är det litet olus- tigt att inte det stora intresse, som fak- tiskt ligger i att man frisläpper större delen av kartmaterialet, kommer fram i grundlagen, som dock borde ge vissa hållpunkter för tillämpningen.

Herr Trahn: Vi har från nämndens sida inga önskemål om ändringar i 2 kap. 10 %.

Ordföranden: Jag vill gärna fråga om det är någon av de närvarande, som skulle vilja redovisa erfarenheter eller belysa praktiska problem i samband med den nuvarande lagstiftningen.

Herr Axelson: För försvaret har det vid tillämpningen av bestämmelserna om försvarssekretessen de sista åren inte varit några allvarligare problem utöver vad stabsredaktör Westerlund nämnde. Det är ytterligt sällan som någon begär att få ut en handling med hemligt inne- håll, och det beror kanske på att allmän- heten i regel inte känner till reglerna. När man får veta att en handling är hemlig ställer man inte längre några krav. Våra sekretessbestämmelser är ju så i detalj skrivna, att även den enskilde

befattningshavaren i regel bör veta, vilka vägar han kan gå och hur han över- huvudtaget skall bära sig åt. När det gäller att bedöma om en handling har hemligt innehåll eller inte, så är det klart att det i flera fall sker med viss slent- rian. Jag tror att kunskaperna inte är tillräckliga. Erfarenheterna visar, att det är många som är helt okunniga om de regler som står i tryckfrihetsförordning- en, sekretesslagen och sekretesskungörel- sen. Man vet alltså inte hur prövning av sekretessgraden skall gå till. Det behövs omfattande utbildning för att man skall komma tillrätta med detta.

Ordföranden: Har ni alltså knappast haft några fall, .där den enskilde, som har begärt handlings utlämnande och fått besked att handlingen är hemlig, velat föra saken vidare?

Herr Axelson: Det har visst förekommit i något enstaka fall men i regel har man inte haft intresse av att föra saken vi- dare.

Herr Westerlund: På pressavdelningen har vi, vad jag kan påminna mig, under omkring 25 år inte haft någon kollision i det här hänseendet. Men det hänger delvis samman med att just på den sta- ben, där vi är mer drillade än ute på förbanden, har vi förståelse för möjlig- ligheten att ur hemligstämplade papper ta ut sådant vid behov, som icke är av hemlig natur.

Herr Lundberg: Inte heller inom civil- förvaltningen har vi mycket erfarenhet av detta. Vi har hand om patentfrågor för försvaret. Vi sköter således förhand- lingar för kronans räkning med upp- finnarna. Ibland har det kommit upp frågan: hur mycket, hur många exemp- lar har det tillverkats och använts inom försvaret av min uppfinning? Detta har kanske varit en hemlig sak, men å andra

• Sida 117
•  Original

sidan av mycket stor betydelse för upp- finnarens ersättningsberäkningar. Där har vi kommit i vissa svårigheter ibland, men med hjälp av försvarsstaben och annat har vi kunnat lämna någorlunda tillfredsställande upplysningar. I övrigt skulle jag nästan vilja gå ett steg längre än major Axelson och säga, att folk känner ofta inte till att det finns hemliga handlingar om en viss sak och därför kommer de helt enkelt inte på tanken att begära att få titta på dem.

Herr Axelson: Inom försvarsstaben an- ser vi nog att inom krigsmakten hemlig- stämplas det fortfarande alldeles för mycket, om jag får uttrycka det popu- lärt. Vi gör allt vi kan för att få ner denna felaktiga prövning, och jag tror det enda sättet är att genom ytterligare utbildning få befattningshavarna att för- stå, hur man bedömer en handlings sek- retessgrad.

Herr Wikström: Av samma skäl som nämnts här har vi egentligen inte haft några kollisioner med enskilda intressen. Däremot är det ju ett allmänt klagomål, t.ex. från skogsbrukets sida, att bild- materialet, flygmaterialet, inte kan an- vändas av det skälet att om skogsmän- nen begär en serie bilder och två, tre av- görande bilder är hemligstämplade, så förlorar de helt lusten att använda bild— serien. De blir rädda och lägger in hela sviten i kassaskåpet och använder den aldrig.

'Vad som kanske har varit än känsli- gare ligger på vissa områden, geodetiska punkter och sådant, där det finns veten- skapliga intressen. Där tillämpar länder— na olika system, en del rätt fria system och en del mer bundna system. Det finns ett vetenskapligt tryck mot offentlighet i dessa frågor. Här står man på gränsen mellan vad som är öppet och vad som är

sekretessbelagt enligt nuvarande förord- ningar. Där har man i samförstånd med försvarsstaben kanske försökt vinna tid. Vi har alltså ett allvarligt tryck både från in- och utlandet. Samma förhållande har förelegat på tyngdkraftmätningarnas om- råde, där vi just har skolexempel på att kartverket, som är ett relativt stort verk med en särskild militärbyrå, har varit återhållsamt, under det att andra verk aldrig har haft någon kännedom om pro- blematiken och friskt lämnat ut uppgif- terna. Och där kom-mer man in på ett problem, som är mycket farligt och det är det, att tjänstemän som sitter och arbetar med sekretessmaterial måste känna hem- ligstämpeln som en begränsning i sitt arbete. Dessa tjänstemän blir inte lätta att hålla till ordningen, om de ser att man på annat håll inom förvaltningen inte alls lägger någon vikt vid sekretess- synpunkterna. Och det är här som en olika tillämpning blir så förödande. Man får räkna med att försvarsverkets tjäns- temän ser det som ett direkt intresse att tillämpa sekretessreglerna, medan andra verks tjänstemän ser det som en belast- ning.

Herr Axelson: Doktor Wadén har velat ha en redogörelse för hemligheteckning av missiv. Jag ska redogöra för det. Inom krigsmakten är det anbefallt, att handlingar med hemligt innehåll i regel skall hemlighetecknas, hemligstämplas. Dessutom är det anbefallt, att missiv till handling med hemligt innehåll skall hemligbetecknas, även om inte missivets innehåll är'hemligt. Skälet till detta är att om en hemlig handling är försedd med ett öppet missiv, så kan det ske misstag av registratorer och andra be- fattningshavare, som sysslar med åren- det, så att de behandlar allt som öppet. Det systemet har från såväl säkerhets- synpunkt som praktisk synpunkt funge- rat väl.

• Sida 118
•  Original

3. Sekretessen kring polis- och åklagarmyndigheternas

verksamhet

Sammanträde den 30 oktober 1964

Från offentlighetskommittén: ordföran- den herr Kjellin samt herrar Eriksson, Borggård, Kromnow, Ryman och Wa- dén.

Inbjudna: biträdande riksåklagaren Wer- ner Ryhninger; från försvarsstaben: ma- joren Otto Axelson; från rikspolisstyrel- sen: byråchefen Åke Magnusson och in- formationschefen Curt Falkenstam; kri- minalpolisintendenten i Stockholm Axel Danielsson; från Sveriges advokatsam- fund: advokaterna Wilhelm Pehrsson och Carl-Erik Lindahl; från Sveriges ju- ristförbund: stadsfiskalen Lennart Asp- lund; från press- och radiokommittén: huvudredaktören Harald Wigforss och redaktören Gunnar Breide.

Herr Ryhninger: I anslutning till 2 kap. ?. % TF har kommittén framhållit att »det som i första hand är avgörande för om en handling är allmän eller inte är om den förvaras hos myndighet» (s. 24). Då tveksamhet kan uppkomma angående gränsdragningen mellan allmän och en- skild handling, tycker jag att det skulle ha varit värdefullt om kommittén något närmare hade berört frågan, när och under vilka förutsättningar en allmän handling förlorar sin karaktär av allmän handling och blir enskild handling. Antag att en handling av en myndig- het har överlämnats till ett privat före-

tag, exempelvis för att tjäna till ledning vid ett eventuellt krigstillstånd. Är den, medan den förvaras hos företaget, fort- farande en allmän handling eller är den enskild? Detta får praktisk betydelse, om myndigheten har utfärdat förbehåll an— gående förvaringen. Är det inte en all- män handling så är det tveksamt, om förbehållet har någon betydelse. Och utan förbehåll kan handlingen förvaras hur slarvigt som helst utan att någon åt- gärd kan vidtagas.

Sekreteraren: Frågan har varit under Svea hovrätts prövning för några år sedan i ett mål mot två civilingenjörer. Hovrätten godtog förbehållet beträffande handlingar som lämnats ut från försvars- myndighet till ingenjörsbyrån. Detta för- behåll hade alltså den verkan att brott emot det kunde beivras med stöd av 41 % sekretesslagen. Målet gick inte längre, men så långt kan man säga att förbe- hållet har behållit sin giltighet trots att handlingen har lämnats från myndig- heten till ett företag.

Herr Ryhninger: Det skulle betyda, att ett förbehåll som är givet redan när handlingen lämnades ut från myndig— heten skall fortfara att gälla då den blir enskild handling hos det privata före- taget. Hur ställer sig då den frågan om myndigheten av någon anledning först därefter kommer underfund med att det

• Sida 119
•  Original

måste göras ett förbehåll? Kan myndig- heten då göra ett förbehåll?

Sekreteraren: I målet mot civilingenjö- rerna kom förbehållet att omfatta även handlingar som ingenjörsbyrån upprät- tade på grundval av uppgifter som den hade fått från försvarsmyndigheten. Men i den fråga som riksåklagare Ryh- ninger drog upp senast kan man inte få någon ledning från det målet. Hur det är med den saken är nog en öppen fråga.

Herr Ryhm'nger: Jag har haft en situa- tion uppe då det var fråga om handlingar som överlämnades till en slakterifirma i landsorten, planer angående bespisning i händelse av mobilisering. Och av dem framgick klart hur mycket de skulle le- verera av proviant den ena dagen och den andra och den tredje och den fjärde. Man kunde avläsa hela uppmarschen inom det område som slakterifirman skulle försörja. Handlingarna låg under ytterst slarviga förhållanden i ett öppet kassaskåp som vem som helst hade till- gång till på luncherna och nyckeln låg i öppen hurts. Om nu en sådan handling är enskild handling medan den ligger hos ett företag, kan det överhuvudtaget upp- ställas förbehåll, sedan handlingen gått ut?

Ordföranden: Men är inte detta över- huvudtaget en olämplig väg att angripa problemet? Svea hovrätt dömde tydligen också för handlingar som uppenbarligen inte var allmänna handlingar eftersom de var upprättade efteråt. Det visar väl att man är på fel spår. Skall man kunna grunda domen i ett brottmål på några lagbestämmelser, skall det väl vara di- rekt på 8 kap. strafflagen om brott mot rikets säkerhet1 och inte på ett förbehåll som man gör när man lämnar ut en handling. Förbehållet skall väl reserve— ras för den situationen när man i för-

1 Numera 19 kap. brottsbalken

troende lämnar någon en handling. El- jest får vi en överbyggnad på den här paragrafen som är orimlig.

Herr Ryhninger: Enligt 8 kap. går det inte att angripa det här problemet som lagstiftningen nu år. Enligt nuvarande 8:6 förutsättes beträffande slarvig för- varing av handling att handlingens inne- håll röjs på grund av slarvet. Kan man inte bevisa att innehållet blivit röjt, går det överhuvudtaget inte att åtala enligt 8: 6.

Ordföranden: Då är frågan vilken straff- lag man anser sig behöva. Det kan ju inte vara vår uppgift att komplettera strafflagen på denna punkt.

Herr Ryhninger: Därefter går jag över till 2 kap. 11 & första stycket i utkastet. Dessa bestämmelser är framför allt av- sedda att reglera i vilken utsträckning handlingar rörande förundersökning i brottmål skall var offentliga. De skall alltså ersätta 10 & Seer.

Genom den nuvarande bestämmelsen har både utredningsintresset och säker- hetsintresset och man kanske också kan säga det humanitära intresset gentemot enskild person blivit tillfredsställande beaktat. Enligt utkastet är under för- undersökningen och innan beslut fattats i åtalsfrågan utredningsintresset och så- kerhetsintresset nöjaktigt reglerade. Men sedan frågan om åtal prövats eller ären- det slutförts på annat sätt, får hand- lingarna hållas hemliga endast om det kan antagas att utlämnandet skulle skada den framtida verksamheten. Man vill väl här skydda spaningsmetoder och spa- ningsregister och annat som kan hän- föras till polisens och den militära säker- hetstjänstens operativa metoder. Men i allmänhet torde redogörelsen för sådana metoder endast i mycket ringa utsträck- ning inflyta i förundersökningshandling- arna, och sådana redogörelser utgör en

• Sida 120
•  Original

ringa del av det_mycket stora område som sekretesskyddas genom bestämmel- serna i 10 å sekretesslagen.

Däremot har kommittén ansett att handlingar i övrigt skulle kunna göras offentliga i alla avskrivna mål och åren- den, dvs. alla mål där förundersökningen utmynnat i beslut att åtal icke skall ske. I så fall kommer större delen av alla förundersökningar i brottmål som icke föranlett åtal att bli tillgängliga för all- mänheten. Så blir fallet med bl.a. för- undersökningar, som igångsatts på grund av beskyllning om brott som sedermera visat sig vara ovederhäftig, mycket löst grundad. De skulle således enligt för— slaget kunna utlämnas till var och en som önskar ta del utav handlingarna. Jag tycker inte det är förenligt med humanitära krav att, då det är fråga om sådana personer som efter prövning be- funnits icke vara misstänkta för brott, deras intressen skall behandlas på det sättet. De nuvarande sekretessbestäm- melserna till skydd för enskilda intres- sen borde nog kvarstå.

Herr Pehrsson: Vi har också från advo- kathåll reagerat mot detta. Både jag och min kollega advokat Lindahl, som har mer erfarenhet än jag i den här saken, anser att vi inte kan tillstyrka någon ändring i den nuvarande regeln, enligt vilken förundersökningsprotokoll vanli- gen inte är tillgängliga sedan det har blivit beslut om att något åtal inte skall väckas. Det skulle vara mycket farligt om det skulle bli möjligt för vem som helst att springa och titta i alla dessa ovederhäftiga anmälningar som ofta görs. Det skulle väl också rent av kunna öka utpressningsfrekvensen.

Herr Ryhninger: Det skulle skada en person alldeles oerhört om en annan skulle kunna ha möjlighet att ta del av den utredning som har gjorts om honom

på grund av en vag misstanke, t.ex. miss- tanke angående stöld eller rån. Den ut- redningen blir avskriven beträffande den misstänkte, han har blivit fullständigt ren från misstanken. Så kommer en kamrat till honom, som har fått reda på att han har varit tagen av polisen, och begär att få ut just denna förundersök- ning. Sedan använder ban den t.ex. när det är fråga om att konkurrera om en anställning.

Herr Danielsson: Vid kriminalpolisen har vi talrika fall av frågor om utlämnande av handlingar. Det är i de flesta fall en- skilda som av en eller annan anledning begär att få avskrift av handlingen eller att få ta del av den på platsen. Det är mycket sällan som pressen gör en sådan framställning. Jag delar riksåklagare Ryhningers betänkligheter mot att helt upphäva sekretessen beträffande miss- tänkta över tjugoett år på förundersök- ningsstadiet. Låt oss anta, att en kvinnlig popstjärna anmäler en ansedd man för våldtäkt. Han nekar och ärendet avskri- ves på grund av brist på bevisning. Han kan också erkänna. Det händer också, att en man i ett sådant läge betalar för att vederbörande skall återkalla anmä- lan. Nu är det så att vi kan vägra att lämna ut både anmälan och utredning- en, men enligt utkastet skulle vi vara tvungna att lämna ut både anmälan och hela utredningen. En sådan utredning innehåller inte bara uppgifter om brottet, utan den kan innehålla en hel del andra uppgifter som kan vara belastande för vederbörande.

Herr Wigforss: Det förefaller mig som om de herrar som hittills talat har i någon mån förenklat problemet för sig. De säger att det kan vara till ytterlig skada för den enskilde, om det sekretess- skydd som nu finns bortfaller. Jag skulle vilja påstå att den sekretess som nu finns

• Sida 121
•  Original

kan vara till ytterlig skada för den en- skilde. Det är ju genomgående så i vår lagstiftning att man har velat ha offent- lighet inte minst för att trygga den en- skildes intressen. Vi har helt enkelt två sidor av saken som följer oss ständigt genom hela denna lagstiftning. Det före- faller mig alldeles ologiskt att bortse ifrån den synpunkten när vi diskuterar om det kan vara riktigt att här begränsa sekretesskyddet. Det kan vara av utom- ordentlig vikt för den enskilde att man kan få insyn i handlingar i mål som aldrig har lett till någonting.

Det är alldeles uppenbart att man måste hålla efter pressen när det gäller enskilds väl och ve, men jag tror inte att man kan lita på sekretesslagstiftningen för att genomföra detta. Utan där måste det primära ansvaret ligga hos den an— svarige utgivaren. Det finns numera me- toder att utkräva detta ansvar både på rättslig väg och enligt det system som vi har med pressens publiceringsregler och pressens opinionsnämnd.

Herr Pehrsson: Jag tänkte inte så myc- ket på pressen utan närmast på den en- skilde antagonisten och alla möjliga andra.

Herr Danielsson: Den som vill att några omständigheter skall publiceras ur en utredning som rör honom själv kan upp- nå det genom att samtycka till utläm- nande. Jag tänkte inte bara på pressen utan närmast på personer som vill snoka i andras privata angelägenheter för att på ett eller annat sätt dra nytta av det.

Herr Ryhninger: Jag tycker att 2 kap. 13 & tredje stycket har fått en för snäv begränsning med hänsyn till bl.a. intres- set att enskild person bör ha rätt och möjlighet att utan risk för trakasserier av vad slag det vara må hos myndighet göra anmälan eller avgiva berättelse. En handling borde få hållas hemlig även då

det är risk för att anmälare resp. sages- man eller någon honom närstående kom- mer att utsättas för annan gärning som medför lidande, skada eller olägenhet. Därigenom skulle lagrummet också få en närmare anknytning till 17 kap. 10 % brottsbalken .

Herr Magnusson: Rikspolisstyrelsen som sådan har inte tagit ställning till utkas- tet. Den paragraf som intresserar oss mest — 115 — täcker våra behov av sekretess kring spaningsmetoder eller vad det nu kan vara.

Uppbyggnaden av utkastet är väl i och för sig bra och gör det nog klarare. Men det blir samtidigt svårare för den en- skilde befattningshavaren, eftersom han skall kunna famna hela sekretesskom- plexet. Nu har han kunnat läsa 105 sekretesslagen och kommentaren till den och har känt sig något så när trygg. I en större myndighet hinner de mest kvalifi- cerade befattningshavarna kanske inte alltid lägga ner så mycket tid på sekre- tessfrågor. Prövningen måste ligga långt ner på skalan, kanske hos registratorn. Då kan man kanske utsätta sig för ris- ker, om man inte anordnar en rätt om- fattande utbildning.

Det är 135 som egentligen är den svåra. Ser vi först på myndigheternas förhållande till pressen såsom represen- tanter för allmänheten, så vore det enk- last och trevligast för myndigheterna om det bara vore att utlämna allt material. Nu är det dessvärre så — och det är väl pressen medveten om _ att pressen inte har sådana personella resurser att detta kan skötas. Åtminstone har man även med nuvarande lagstiftning sett fall som man ställer sig frågande inför.

Det andra problemet är förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten. Där finns det en del allmänmänskliga hänsyn som griper tag i en. I några fall har jag ansett mig tvungen att säga nej

• Sida 122
•  Original

till utlämnande. Det har varit advokater som har velat få ut handlingar att ha som tillhygge i tvister om något som inte har haft samband med utredningsfallen. Det har gällt hyrestvister och allra mest äktenskapliga tvister. Vi inom polisen är till för att skydda allmänna ordningen och säkerheten, naturligtvis också indi- viderna. Frågan är, om det skulle vara förenligt med denna uppgift att lämna ut allt material vi har.

Jag förstår också vad herr Wigforss säger om att det finns en annan sida. Det är alldeles klart att i herr Danielssons exempel med pop-stjärnan kan finnas ett berättigat intresse för någon individ i samhället, som står nära den där som har haft kontakt med henne, att få reda på vad som verkligen hade hänt.

Herr Danielsson: Jag vill understryka vad herr Ryhninger sade beträffande be- gränsningen i 135 till våld. De som hjälper polisen bör också kunna skyddas för trakasserier av skilda slag som kan bli en följd av de upplysningar som de lämnar till polisen. Jag är rädd för att den här begränsningen kan komma att medföra en minskning av folks benägen- het att lämna upplysningar till polisen.

Herr Wigforss: Man kan inte nöja sig med att säga, att det är den mot vilken en anmälan har riktat sig som har ett enskilt intresse i saken. Detta varierar uppenbarligen från fall till fall. Det är ju inte alltid så, att beslutet att nedlägga undersökningen är det enda riktiga. Det kan vara så, att den som har gjort an- mälan till förmån för sig själv eller någon annan har ett icke tillgodosett enskilt intresse att bevaka. Jag menar nu, att det är en möjlighet som öppnas genom formuleringen i kommitténs ut- kast.

Ordföranden: Vad skulle man få för effekt av att handlingar i avskrivna och

nedlagda ärenden blev tillgängliga? Det beror ju lite på hur det där materialet ser ut inte blott i det enstaka fallet utan även i de många fallen. Är det så att man därigenom skulle försvåra möjligheten att skriva av alla möjliga relativt baga- tellartade saker? Jag förmodar, att en åklagare gör det. Eller vilken skulle effekten bli? Det är kanske ofta så, att det är den anmälande sidan som är den mera aggressiva.

Herr Asplund: Målsäganden har redan nu som regel tillgång till handlingarna i avskrivna mål. Det är förutsättningen för hans begäran om överprövning. Från ren åklagarsynpunkt gör det därför knappast något, om man väljer utkastets linje eller sekretesslagens.

Beträffande 11% delar jag nog den uppfattning som herr Magnusson har. Men här beror nog allt på vilken inställ- ning man överhuvudtaget har till sekre- tessen och handlingars offentlighet och även yttrandefriheten i de här frågorna. Jag är mycket liberal på den punkten. Men enligt min erfarenhet behöver 115 inte lägga något hinder i vägen för att man kan lämna ut de flesta förunder— sökningshandlingar. Det är ytterst sällan som några spaningsmetoder avslöjas i vanliga förundersökningsprotokoll. Brot- ten emot rikets säkerhet som riksåkla- gare Ryhninger speciellt har sysslat med ligger däremot på ett helt annat plan.

13% är betydligt besvärligare. Redan det nuvarande uttrycket »menligt för enskild person» i 10 & är utomordentligt svårt att tolka. Man tolkar med hänsyn till sin allmänna inställning. Jag tror att om man skulle undersöka de fallen, så skulle man komma fram till de mest egendomliga motsättningar. Bestämmel- sen i 13 % tredje stycket om våld tycker jag inte man behöver hesitera inför. Det finns redan samma rättsskydd i straff- lagen (och brottsbalken ), i stadgandet

• Sida 123
•  Original

om övergrepp i rättssak. Det tillämpas väl inte särskilt ofta men det finns ändå som en möjlighet att tillgripa.

Men verkligt svårt är det att avgöra, om ett utlämnande skulle utsätta veder- börande för andras missaktning. Detta är en av de moraliska värderingar som det är så besvärligt för befattningshavarna att göra. Allt flyter i dessa dagar. Vad skall man bedöma som missaktning för en annan person? Det gäller ju inte bara parterna enligt kommentaren; det gäller ju även andra personer som nämns i papperna. Det är vanligt att gräsänk- lingar på sommaren blir bestulna i bo- städerna av tillfälliga bekanta och att homosexuella personer blir bestulna. Själva förhållandet är alltså inte straff- bart men nämns likväl i förundersök- ningsprotokollet. Är det missaktning? Det anses väl i dagens läge överhuvud- taget inte att man ska anlägga moraliska synpunkter på att personer är annor- lunda på något sätt. Men många gör det fortfarande. Och likaså om man hoppar över skaklarna på sommaren med andra människor. Är det missaktning? En del människor med en sträng moralisk upp- fattning anser det vara det och andra anser det inte. Det förekommer ofta att andra personer är redovisade i undersök— ningsprotokollet som egentligen skulle tagits bort. De är hörda, men det visar sig att det inte är något brott. Ändå kan det vara saker som kan vara missaktan- de för dem enligt en strikt moralisk be- dömning. Och skulle denna paragraf komma in, då blir man tveksam i ett flertal protokoll som man nu utan vidare har ansett offentliga. Jag är rädd för att den nya paragrafen skulle kunna leda till en inskränkning i handlingarnas offent- lighet.

Däremot undrar jag, om tjallarna egentligen är något problem. De skall inte redovisas i protokollet utan i arbets- uppgifter som man har vid sidan om,

uppgifter som enligt vad jag förstått för närvarande är hemliga handlingar.

Vad vi diskuterar här är egentligen offentligheten contra enskilda och sekre- tessen contra pressen. Där kan man ha väldigt olika uppfattningar. Utkastet kan väl sägas vara en fullföljd av Haganders utredning 1955. Jag har snarast den upp- fattningen — och jag har följt med pres- sen rätt länge, eftersom jag är intresse- rad av de här frågorna — att det är en oändlig skillnad mellan pressens inställ- ning till de här frågorna idag och hur det var för tio—femton år sedan. Vare sig det beror på Haganders utredning eller inte, så har det blivit en väldig självsanering. De problem som man dis- kuterade för tio—femton år sedan är i stort sett inte aktuella när det gäller för— hållandet till allmänheten och pressen.

Däremot finns det en annan fråga som är väldigt intressant och det är hur de i promemorian diskussionsvis framförda förslagen kommer att påverka möjlig- heten till intern kritik och till att åstad- komma rättelser genom hänvändelse i sista hand till pressen. Det är en oändligt viktig fråga. Vårt samhälle är ju inte ofelbart på något sätt; det måste finnas en möjlighet för tjänstemän att, om de anser att det föreligger fel eller brister inom ett verk eller en myndighet, i sista hand vända sig till pressen och få rättelse. Pressen är det organ som är det mest effektiva. trots allt. Man kan ju göra framställningar till myndigheter utan att det händer någonting, men så fort pres- sen tar hand om det så blir det någon- ting gjort. Då är den här sammanbind- ningen av handlingssekretessen och tyst- nadsplikten av mycket stort intresse. Om man läser motiveringen till utkastets be- stämmelse om brott mot tystnadsplikt (s. 57), blir man nästan rädd för att vara ämbetsman. För det första, enligt ut- kastet är handlingssekretessen och tyst- nadsplikten sammanbundna, så att man

• Sida 124
•  Original

icke som nu har ett spelrum, som enligt min mening kan vara till stor fördel för både samhället och den enskilde.

På 5. 79 sägs: »Om ämbetsman, till skada för allmänt eller enskilt intresse eller eljest etc. ———-—.» Men längre ner står det: »Lika med innehållet i så- dan handling skall anses förhållande, varom ämbetsmannen fått kännedom på grund av sin ställning, av sådan beskaf- fenhet att, om uppgift därom influtit i allmän handling, denna enligt tryckfri- hetsförordningen skolat hållas hemlig.» Det är enligt mitt sätt att se utomordent- ligt besvärande för en ämbetsman, som vill utöva kritik och vända sig till pres- sen, att kunna bedöma, huruvida den uppgift, som han lämnar, skulle ha varit sekretessbelagd, om den hade tagits ur en handling. Detta tycker jag är en av de farligaste sakerna i utkastet. Man skall inte ta till för starka ord, men inne- bär det inte faktiskt en konservering, en väldig reaktion? Innebär det inte att man försöker få tjänstemän att avstå från all kritik inom verken?

Jag skulle vilja fråga om en sak till. Vilken funktion —— jag vet att det har kommit från pressens representanter vid Stockholms rådhusrätt — skall pressens representanter egentligen fylla under en handläggning av ett mål inom lyckta dörrar?

Herr Wigforss: Jag för min del, och jag tror också mina kolleger, är ytterligt skeptiska till denna, vad skall vi säga, offentlighet med förbehåll, alltså dessa förtroenden bakom stängda dörrar. Jag tycker inte att pressmän skall sitta och lyssna till en massa saker som de inte får publicera. Ofta nog kommer de i så fall i en mycket svår situation. Rätt som det år får de höra det från annat håll. Är det då ett brott mot deras tystnads- plikt att de publicerar det?

Sen vill jag också livligt understryka

det motstånd som här yppas mot sam- manbindningen av handlingssekretess och tystnadsplikt. Detta är en väsentlig inskränkning i gällande praxis och en mycket äventyrlig sådan. Den strider mot TF:s anda, att det inte skall före- komma något onödigt hemlighållande. Med andra ord: om man i en handling har vissa saker som måste hållas hem- liga, så skall detta hemlighållande, som alltså är nödvändigt, inte av bara farten dra med sig hemlighållande av saker och ting. som i och för sig inte behöver hål- las hemliga. Jag vill erinra om handlägg- ningen av sekretesspörsmålet i Wenner- strömaffären, där man så småningom har kommit fram till en ganska resonlig klyvning och bl.a. bemödat sig om att inte hemlighålla mer än det strängt nöd- vändiga. Om befattningshavare skall vara förhindrade att lämna upplysningar ur dessa hemliga handlingar, så kommer detta i praktiken att väsentligt utsträcka inte bara sekretessen utan också dessa befattningshavares svårigheter.

Men jag tror att sammanbindningen är också svår att förena med de i och för sig sympatiska principer, som ligger till grund för utkastet, att man skulle nöja sig med att generellt ange de sekretess- belagda intressena. Man vill alltså över- lämna sekretessfrågorna till en fri pröv- ning. Man kan ha sina starka tvivel om det är riktigt att göra det. Men när nu kommittén har gjort det, så är det i varje fall galet att sedan sätta munkorg på be- fattningshavarna. När man parallellise- rar handlingssekretess och tysnadsplikt, kan man inte nöja sig med den formella invändningen att själva hemligstämp- lingen av handlingen i och för sig inte heller skall gälla mer än det strängt nöd- vändiga. När man vägrar att lämna ut en handling, skall man dock lämna ut sådan partier av handlingen, som inte behöver hållas hemliga. Men här finns ett tröghetsmoment. Det inverkar på det

• Sida 125
•  Original

viset att man trots allt sekretessbelägger för mycket. Det är ju så vanligt —— inte minst när det gäller anmälningar där ingenting har blivit åtgjort —— att åkla- garmyndigheten resonerar som så: »Ja, det här är ju nonsens, den här anmälan. Det blev ju ingenting av. Det var ju bara förtal och ovederhäftigheter. Varför skall offentligheten syssla med det?» Och så sätter man stämpeln på alltihop och förmenar därmed t.ex. pressen att få del av uppgifter ur denna handling, som ju inte alls skulle defamera enskilda per- soner. Redan där börjar alltså ett trög- hetsmoment.

Skall man sedan gå vidare och införa automatisk tystnadsplikt, så kommer be- fattningshavarna att bli livrädda för kon- sekvenserna. Då får man en stark häv- stång för sekretess.

Såvitt jag kan se, strider den inskränk- ning, som följer av parallelliseringen, också mot den tendens i kommitténs uppläggning som vi diskuterade här i början, nämligen att skjuta utrednings- skälen i förgrunden och i någon mån skjuta i bakgrunden det där som står i den guttaperkaartade 10 % sekretesslagen om »men för enskild». Man skjuter alltså utredningsskälen i förgrunden. Ja, men vad kan vara naturligare än att just ut- redningsskälen skall smidigt prövas av befattningshavaren, jag höll på att säga från mening till mening. Han vet ju bäst själv vad som kan försvåra utredningen och vad som kan gagna den. På denna punkt har runt om i vårt land och inte minst i de stora städerna befattnings- havarna med åren fått en fantastisk fär- dighet. De har fått fram en praxis som man kan tycka ibland är för liberal, ibland för sträng, men de har i alla fall fått en uppenbar vana vid att handlägga dessa frågor. Den skulle man slå sönder om man genomförde parallellisering av handlingssekretess och tystnadsplikt.

Den parallelliseringen är som jag ser

den ett slags perfektionism. Man har valt det man tycker ser elegant och konse- kvent och fulländat ut. Men när man tittar på det i praktiken, så är det inte konsekvent, utan alldeles raka motsat- sen. Det strider mot grundläggande tan- kar i vår lagstiftning. Den i praktiken för oss avgörande synpunkten är att man på det här sättet skulle täppa till de vederhäftiga källorna för pressens kriminalreportage och öppna slussarna för de ovederhäftiga. Det vore ytterligt betänkligt.

Detta är visst inte den enda fara man skall var uppmärksam på. Man skall också var uppmärksam på en sådan fara som att pressen kan bli alltför beroende av polisens uppgifter. Det kan uppkom- ma ett kamaraderi som gör att pressen ibland går polis- och åklagarmaktens ärenden, kanske omedvetet. Det finns ett helt komplex av sådana hänsynstagan- den, som man alltid måste ha [klart för sig, och som vi verkligen bemödar oss om nu i undervisningen av blivande journalister att inskärpa behovet av.

Slutligen skulle jag vilja anföra en reservation mot att kommittén vill ut- sträcka sekretesskyddet till att gälla även undersökningskommission. Jag tror, att vad vi nyss har upplevt ändå har visat den oerhörda betydelsen ur allmän syn- punkt av att undersökningskommissio- nerna inte är att jämställa med polis— och åklagarmyndighet. Då kan man säga, att de betänkligheterna kanske bortfaller genom att kommittén har skjutit utred- ningsskälen i förgrunden. Men det är något tvivelaktigt, hur långt kommittén egentligen har skjutit utredningsskälen i förgrunden. Där är en tendens att göra det, men det där med våld och missakt- ning, det kan verkligen göras till föremål för skilda tolkningar. Jag är därför starkt betänksam, det tror jag att pressen är i sin helhet och radion också, mot att nu ge undersökningskommissionerna ——-

• Sida 126
•  Original

som ju är en alldeles speciell anord- ning —— det där skyddet, återigen för att det hela skall bli mera formfulländat på papperet. I praktiken blir det inte till- fredsställande.

Ordföranden: Jag är tacksam för att vi har kommit in på frågan om tystnads- plikten mot pressen. För det är en cen- tral fråga. Men för att nu inte herrar Asplund och Wigforss skall ha det för lätt, så skulle jag vilja fråga, hur ni vill ha det. Ja, ett sätt är naturligtvis, att man kan kasta varje förslag i pappers- korgen, och så har man det som man hade det förut. Men det kan inte en kommitté göra, utan vi måste hitta på någonting. Och då har vi sagt oss, att den kompromiss man har i 7: 3 TF fun- gerar inte så som det var tänkt. Nu så- ger herr Wigforss, att det här fungerar så väldigt bra, man har lärt sig på olika platser, hur man skall hantera det. Ja, men det gäller bara pressen och polisen. Det gäller inte på många andra områden. Vad som är avgörande är, om tystnads- plikten är angiven i lag. Det är hipp som happ om det råkar stå i lag eller inte. På det här området var det så tursamt att det fanns ingen lag. Men det finns andra områden där det gör det. Inom social- vården har vi områden där det finns lagbestämmelser och där fördenskull ingenting alls får meddelas till pressen. Man kan inte gärna använda det syste- met i ett förslag. Man måste finna på något.

Vi har sagt oss att man måste knyta ihop den här tystnadsplikten med hand- lingssekretessen. Men för att kompensera de olägenheter som skulle kunna ligga i att systemet då blev för strängt har vi försökt oss på två vägar.

Den ena är att överhuvudtaget försöka att sänka vattenmärket. Herrarna säger att det blir strängare med det här med missaktning. Jag menar tvärtom. Vi har

försökt att anknyta till den nya brotts- balkens ärekränkningsregler, där ut- gångspunkten är att sänka vattenmärket. Vi har sett det så, att detta med hänvis- ning till missaktningen är en lägre stan- dard än men. Men varje språkligt uttryck är svårt att bedöma. Det finns alltid ett utrymme för personliga meningar och en svårighet att finna en klar linje. Men vårt utkast har åtminstone den fördelen att man anknyter till brottsbalken . Man får någon praxis att bygga på.

Den andra är att vi skjuter in ett skaderekvisit i paragrafen om ämbets- brott. »Om ämbetsman, till skada för allmänt eller enskilt intresse eller eljest med överskridande av sin behörighet, lämnar ut osv.» Det skall alltså konstate- ras vara till skada, och han skall ha ett uppsåt som täcker det. Därigenom får man visserligen en sammanknytning men dock en skillnad och en skillnad av generell art för den som berättar någon- ting som han anser vara menlöst och inte vara till någon skada. Man kan alltså inte komma på honom och säga: »Ja, men det där stod ju i den handlingen och den anser vi vara hemlig.» Han går fri på uppsåtet, om han inte gör det re- dan på grund av att innehållet inte var hemligt. När det gäller yppande, skall det vara just den uppgift han yppar som vållar denna skada. Någon risk för att alla utanverken och menlösheterna som står i handlingen skulle kunna fälla honom finns nog inte.

Detta är alltså i korthet vad vi har försökt med. Men vi är naturligtvis väl- digt tacksamma för varje annat uppslag som är bättre.

Herr Wigforss: Hur vill ni ha det? frå- gar herr ordföranden. Det är ytterligt slumpartat, säger han, som det är nu, därför att tystnadsplikten står i lag för vissa och den råkar inte göra det för just det här området.

• Sida 127
•  Original

Ja, men jag skulle vilja säga, att det gör ingenting såsom kommittén har lagt upp det. Ni föreslår ju såvitt jag förstår genomgående en lättnad för de andra områdena, en lättnad av sekretessen, socialvården och det där. Därför upp- kommer inte något orimligt motsatsför— hållande, om man underlåter att dra poliser inför domstol för att de har läm- nat upplysningar ur en hemlig handling. Tvärtom: Just som kommittén har lagt upp det, blir det i praktiken ganska sam- manhängande.

Herr Ryhninger: Bestämmelserna i 15 5 ger alltför stort utrymme åt subjektiv be- dömning. Vad förstås exempelvis med uttrycket att en handlings innehåll blivit »spritt bland allmänheten» eller att det »kommit till mångas kännedom»? Räc- ker det att ett tiotal eller ett tjugotal per- soner har fått kännedom om det, eller hur skall man dra gränsen? Samma är fallet med uttrycket »på grund av att rykte uppkommit eller eljest, hemlighål- lande skulle innebära större olägenhet än utlämnande». I regel begärs det från pressens sida uppgift om innehållet i en handling på ett ur nyhetssynpunkt tidigt stadium, då uppteckningen nyss har skett. Under sådana förhållanden måste det vara svårt för den enskilde tjänste— mannen, som dessutom handlar under stor tidsnöd, att göra en riktig bedöm- ning av om hemlighållande skulle inne- bära större olägenhet än utlämnande. Att lagförslaget som ytterligare förutsättning för bedömning angivit, att »rykte upp- kommit etc.» är knappast ägnat att underlätta bedömningen för befattnings— havaren. Skulle man inte kunna få några klarare bestämmelser?

Herr Lindahl: Jag skulle än en gång vilja ta upp 13 &. Det är nog riktigt som det antyddes här, att vi advokater har anled- ning att stå på bägge sidorna. Ibland vill vi ha handlingar som vi inte får och

ibland vill vi se till att vår klient skyd— das. Det där är en oerhört svår gräns- dragning. För närvarande är förunder- sökningsprotokoll i mål eller ärenden, som blir avskrivna, i regel icke offent- liga. Vi har svårt att förstå, att det kan ligga något det allmännas intresse i att de släpps ut till allmänheten. Det har sagts här bl.a. av redaktör Wigforss, att saken har en annan sida. Jag har inte riktigt klart för mig vari det skulle bestå, intresset av att dessa handlingar lämnas ut praktiskt taget regelmässigt. Man kan naturligtvis säga att det är värdefullt att man får en insyn även i polisens och åklagarnas verksamhet, att man inte släpper folk för lätt, att det sker rättvisa i avskrivningarna. Men där har man väl ändå det korrektivet, att anmälaren kan överklaga. Han kan gå till RÅ, han kan gå till JO. Han har alla möjligheter att driva igenom sin prövning. Finns det överhuvudtaget något allmänt intresse att se på handlingar i ett avskrivet brott- mål? Den person det gäller, den miss— tänkte, har väl alltid rätt att få ut hand- lingarna. Man kan också hänvisa till be- stämmelsen i 15 5. Om han medger det, kan man släppa ut protokollet till pres- sen. Om han vill rentvå sig, så har han ju den möjligheten.

Jag håller med om att uttrycket miss- aktning kanske inte är så lyckligt. Det är lätt att kritisera, men det är ju väldigt svårt att hitta någonting bättre. Man kan naturligtvis ha det som det är, men det är ju inte något framsteg. Det måste ändå i sista hand vara en praxis som utbildas från tid till annan. En uppluck- ring är nog befogad i dagens läge. Jag tror att sammanknytningen med äre- kränkningslagstiftningen är lycklig. Så småningom kommer denna praxis att ut- bildas.

Men från advokathåll är vi faktiskt oroade för om alla dessa förundersök— ningar som är avskrivna skall släppas

• Sida 128
•  Original

ut. Och jag skulle vilja framställa en fråga. Har det gjorts någon utredning om hur mycket som avskrivs? Har det gjorts någon utredning om det begärs och hur mycket som hemligstämplas i den här vägen? Jag vet inte om det finns någon statistik på det men det borde det väl göra.

Herr Asplund: Man kan säga att normalt sett avskrivs nog av de mål som kommer till åklagarmyndighetens prövning om— kring 40 070 och när det gäller de svå- rare målen ända upp till 50 %. Men pro- blemet är inte det. Man resonerar fel- aktigt här. Min utgångspunkt när det gäller avskrivningar är att handlingarna är offentliga, tills man har bestämt sig för i ett aktuellt fall, att man inte skall lämna ut dem. Då blir de sekretessbe- lagda. Den här frågan om avskrivningar är inte så aktuell, därför att de som be- går att få del av tidigare avskrivningar är just målsäganden och den misstänkte. Det är klart att det finns undantagsfall. Det kan vara hyresvärdar som begär det för en vräkningstvist. Är det målsägan- den, gör man inte några invändningar, han måste ha rätt att titta och granska. Han har ju subsidiär åtalsrätt och över- klagningsrätt. Den misstänkte har man inte heller något intresse av att hemlig- hålla handlingarna för. Men det är myc- ket sällan som en icke »auktoriserad» person begär att få ut dem. Där har man knappast någon praxis, men rekvisitet »men» gör att man ändå får vara rätt restriktiv, om det skulle ställas på sin spets.

Jag är glad att höra, att det här med missaktning skall vara en liberalisering. Det är många ärenden där målsäganden kommer i en tråkig situation, t.ex. om man tänker sig sådana här sol- och vår- historier. Från en viss synpunkt kan man väl säga, att det blir missaktning för en kvinna som låter lura sig av en kåk-

farare. I sin omgivning blir hon degra- derad. Det blir en viss missaktning. Men det är knappast men i sekretesslagens mening. De hemligstämplas inte. Hand- läggningen i domstolen är också offent- lig. Enda undantagen är utpressnings- fallen där det kan bli hemlig handlägg- ning, om målsäganden begär det.

Jag kan inte få fram en lokution för det. Men det måste vara så att man verk- ligen mera konkret kan säga att veder- börande verkligen lider en skada som man skall beakta. Missaktning —- med all respekt för ordet —— jag förstår vad det betyder, men jag har väldigt svårt att tolka det. Om t.ex. en man har varit ute och åstadkommit någon besvärlighet — som ju händer i de bästa familjer —- skall man då anse att det uppkommer missaktning för hustrun?

Herr Lindahl: Jag undrar om inte regeln snarast är den att det blir en hemlig- stämpling på avskrivna ärenden. Man tolkar alltså uttrycket »men för enskild person» strängt. Det är väl vetskapen om det som gör att man finner det menings- löst att kriga om att få ut sådana här handlingar. Men skulle det här förslaget gå igenom och bli mera allmänt känt, så kan man befara att frågan mycket oftare kommer att ställas på sin spets. Det var intressant att höra av stadsfiskal Asplund, vilken omfattning avskrivning- arna har, alltså hälften praktiskt taget. Det berör alltså en massa människor, som på mer eller mindre goda grunder är helt oskyldiga. Dessa skulle alltså en- ligt utkastet kunna utlämnas. Det har vi från advokathåll svårt att förstå att det finns något allmänt intresse av.

Herr Ryhninger: Det är nog inte så säl- lan det förekommer, att andra personer än parter begär att få del av handlingar i avskrivna mål. Det förekommer då och då, särskilt i skilsmässomål, att ena ma-

• Sida 129
•  Original

ken begär att få del av en utredning, som hon vet att andra maken har varit före- mål för. Man kan ju förstå, att det har betydelse t.ex. för frågan om vårdnaden om barnen.

Herr Danielsson: Jag har också varit ut- satt för flera sådana framställningar, men jag har förfarit på det sättet, att jag har hänvisat vederbörande att hos dom- stolen begära att domstolen skall in- fordra materialet från polis- eller åkla- garmyndigheten.

Herr Ryman: I fråga om de förundersök- ningar, som slutar med att åtal inte väcks, ligger väl bevisbördan hos den, som påstår, att man måste ha hela detta material hemligt. Vi fick höra att det är fråga om 40—50 % kanske av hela för- undersökningsverksamheten, som i så fall ligger under sekretess. Det är givet att just på detta område är risken för illojal användning av öppna handlingar särskilt stor, i fall människor av nyfiken- het och andra illegitima behov drivs att få titta på dem. Å andra sidan är det fråga om maktutövning, om tvångsmedel och en mängd olika ting, som innefattar angrepp på individens integritet. Är det då riktigt att lägga en så stor del av myndighetsutövningcn under sekretess? Offentlighetsprincipen som sådan avser just att ge denna allmänna insyn över hela maktutövningen som ett led i rätts- säkerheten.

Herr Lindahl: Det är väl ändå så att om den, vars rätt det är fråga om, vill ha in- syn, så får han det.

Herr Ryman: Men se det är inte så en- kelt. Den, vars rätt det är fråga om, är inte alltid på det klara med om han är utsatt för ett råttsövergrepp, han känner inte riktigt sin situation, utan rättssäker- heten är just detta, att vi har hela denna allmänna säkerhet av att myndigheterna arbetar i offentlighetens ljus.

Herr Asplund: Numera väcks åtal ju inte som huvudregel utan att man kan för- vänta sig en fällande dom. Men om man går tillbaka 20 eller 30 år, så skulle man säkerligen finna att antalet ogillade mål i domstolen skulle vara betydligt större än det är i dag. Det innebär alltså, att rättsskipningen har liksom glidit över mera till åklagarverksamheten. Kommer ett mål till domstolen och åtalet blir ogil- lat, då är det fritt fram, då är handling- arna offentliga. Jag tar inte ställning till den här frågan. Men jag vill bara erinra om att har man blivit stämd på sanno- lika skäl bara och det blir ogillat, då är handlingarna offentliga. Låt oss för en- kelhetens skull säga att »sannolika skäl» ligger på 50 %. Låt oss vidare anta, att jag stämmer på 60 eller 70 procents san- nolikhet och att åtalet blir ogillat, då är det fritt fram för vem som helst att titta i handlingarna. Det har alltså ägt rum en förskjutning av den dömande verksam- heten ner på åklagarplanet. Det bör man ha i minnet, utan att man tar ställning till den intrikata frågan, huruvida av- skrivningsbesluten skall vara öppna eller inte.

Herr Wigforss: Det gjordes en särskild polisutredning med anledning av Helan- dermålet. Både riksåklagarämbetet och regeringsrätten sa nix, de här protokol- len kan vi inte lämna ut. Nu var de rys- ligt intetsägande, så ur den synpunkten är fallet inte så intressant. Å andra sidan: det hade ju inte varit någon konst att sätta en svart stämpel över namnen och kanske en eller annan gata eller liknan- de, som stod i de där protokollen. Sedan var de fullkomligt möjliga att läsa för envar utan att, såvitt jag förstår, någon person skulle ha blivit defamerad. Är det ändå inte av intresse just ur allmän syn- punkt, att man i ett sådant fall kan gå till det väsentliga innehållet i handlingen och se vad det är värt?

• Sida 130
•  Original

Herr Ryhninger: Det är alldeles riktigt att det skulle vara värdefullt. Men så en- kelt är det inte att man bara kan sätta en svart stämpel över ett namn eller en gata. Under förundersökningen blottas en del förhållanden, och vederbörande berättar en del om sig själv, som gör att det inte är så särskilt svårt att kunna draga ganska goda slutsatser vem veder- börande är. Därför är man tvungen att hemligstämpla.

Herr Asplund: Får jag återgå till det här om ämbetsbrotten? Det är väl riktigt, så- vitt jag förstår, som herr Wigforss säger, att om en handling till största delen är så att den kan lämnas ut men det finns vissa moment, som möjligen skall hem- lighållas, så hemligstämplas som regel hela handlingen av rent praktiska skäl. Jag har varit med i ett ärende helt ny- ligen. Jag hemligstämplade en sida i handlingen, och det gick bra för det hemliga var bara på den sidan.

Så några ord om det att man lämnar uppgift från en handling. Jag fattar ord- föranden på det sättet att om man nu tänker sig att det är en handling, som är hemligstämplad, så bör det väl för det första vara så att hemligstämplingen bör ange motivet till hemligstämplingen, så att man kan veta varför den är hemlig- stämplad och avgöra vilka avsnitt som hemligstämpeln gäller. Om man då i övrigt lämnar uppgifter från handlingen, kan man säga att då är det varken till skada för enskilt eller för allmänt in- tresse — då skulle man väl vara fri att lämna? Det måste väl vara en riktig tolk- ning?

Ordföranden: Ja, det måste vara riktigt. Man får hålla fast vid det, att stämplan- det inte har någon konstitutiv innebörd, det är bara en sorts minnessak. Det skall vara vissa uppgifter i handlingen som gör att den skall hemlighållas. Om jag berättar någonting annat, som råkar stå

där, så kan jag inte bli dömd bara därför att det råkar stå i den handlingen.

Herr Asplund: Det är så man arbetar i dagens läge med pressen, mer eller mind- re öppet. Man kan väl tala om för dem att det här undantas, och det respekteras. Men det andra, varsågod här har ni sto- ryn, om den nu är intressant. Man ute- lämnar det som möjligen kan vara till men för vederbörande eller vad det nu kan vara fråga om.

Ordföranden: TF ger direkt anvisning om att man skall skriva ut handlingen med uteslutande av de hemliga uppgif- terna.

Herr Asplund: Det är visserligen något skevt i den nuvarande regeln att man, även om en handling är sekretessbelagd, kan lämna uppgifter ur den, om man nämligen lämnar dem till pressen för publicering. Men om man sedan går över till utkastet, den nya lydelsen av 20 kap. 35 brottsbalken : »Lika med innehållet i sådan handling skall anses förhållande, varom ämbetsmannen fått kännedom på grund av sin ställning, av sådan beskaf- fenhet etc.» — den paragrafen blir väl- digt besvärlig, för den som lämnar upp- giften vet ju aldrig hur den, som sedan bedömer handlingen, kommer att betrak- ta den uppgiften. Om man nu på grund av sin tjänst eller andra omständigheter får veta en sak som man anser vara så- dan att den bör publiceras, kanske för att åstadkomma rättelse, så kan man ju aldrig veta hur den uppgiften senare kommer att behandlas av den befatt- ningshavare, som handlägger ärendet; då kan man komma i en väldigt besvärlig situation i efterhand. Handlingen är kan- ske inte hemligstämplad, sekretessfrågan har kanske inte alls varit aktuell, men i och med att innehållet kommer ut, så sätter man stämpel på den, för att kom- ma i en viss position från myndighetens

• Sida 131
•  Original

sida; det är framför allt detta som jag tycker är farligt för den fria kritikrätten.

Det finns på s. 14 i promemorian nå- gonting om den här grannlagenhetsplik- ten, som skall »förebygga att befattnings- havare ventilerar tjänsteangelägenheter i fall då det inte är motiverat av något all- mänt intresse». Jag vet inte vad som lig- ger i den, men den kan ju åläggas även på administrativ väg. Jag vet inte hur man överhuvudtaget skall kunna existera i ett verk eller myndighet om man inte får resonera fritt om allting.

Ordföranden: Men det är ingen nyhet, den möjligheten finns redan nu. Men den syftar på sådant som att skrivbiträ- den i utrikesdepartementet inte skall prata på kafferep om vad de får reda på i tjänsten.

Herr Asplund: Det är självklart, att om man tjänstgör i en domstol eller en ad- ministrativ myndighet eller en åklagar- myndighet, finns det alltid angelägenhe- ter som det resoneras om mellan befatt- ningshavarna. Det kan vara av ett visst intresse, men man kan diskutera om det är ett allmänt intresse; det är ju ett in- tresse för befattningshavarna själva, om inte för annat så för att de skall kunna sköta sina jobb.

Herr Magnusson: Jag vill ge uttryck åt den uppfattningen att det är konstigt, att en handling skall vara hemlig men att en befattningshavare likväl skall kunna be- rätta vad som står i handlingen. Det var en ung landsfogdeassistent, som var med på en utredning och fick reda på hemlig- heter, och så gick han och åt middag med en studentkamrat, en journalist, och berättade den här historien och bredde väl på lite. Dagen efter stod det mycket om detta i tidningen. Och då fick han en förfrågan från JK, tror jag, för det kom dit på något sätt. Då berättade han att han i förtrolighet hade sagt detta till

journalisten. JK skickade ärendet till landsfogden för att assistenten skulle hö- ras som misstänkt för tjänstefel. Då blev han på något sätt undervisad om dessa irrgångar i tryckfrihetsreglerna. Vid för— höret för landsfogden sade han att han hade sagt detta till journalisten i dennes egenskap av journalist i och för publice- ring. Då skrev JK av saken och skickade en remiss till den unge mannen och frå- gade honom varför han hade ljugit vid det första yttrandet till JK. Han kom med någon förklaring om att han led av någon slags personlighetsklyvning och att han hade så lätt för att glömma de tråkiga sakerna. Det är ju en illustration till hur reglerna är nu, och det måste ju vara på något sätt galet.

Faran med en parallellisering är na— turligtvis, som chefredaktör Wigforss sade, att den kan leda till att befattnings- havarna resonerar så: In dubio tiger jag. Men det är väl en uppfostringssak också. Jag gissar att det skulle medföra att polismän i relation till pressen skulle bli försiktiga till en början. Sedan skulle det väl lossna lite så småningom, och det skulle utbildas vettiga principer och reg- ler. Ur polisväsendets synpunkt —— vi har en viss ambition att även på informa- tionssidan utåt få till stånd normgivande regler — skulle väl den fara, som möjli- gen kan ligga i alltför stor förtegenhet om sekretess och tystnadsplikt samman- faller, kunna försvinna rätt så snart.

Ordföranden: Det var en tanke som framställdes i Haganderska betänkandet, att man borde instruera förundersök- ningsledare att informera om sitt arbete i uppmärksammade mål där det kommer förfrågningar. Även om man har en sam- manknytning, skall det ingå i förunder- sökningsledarens uppgift att, allteftersom en utredning fortskrider, informera om det som framlägges.

Herr Wigforss: Jag tror att det finns ett

• Sida 132
•  Original

praktiskt skäl, bortsett från det som jag redan åberopat, för att ha det som vi har det nu —— att vederbörande befattnings- havare kan lämna muntliga upplysningar ur handlingen. Om det skulle vara ett skriftligt förfarande, hur skall man göra då? Skall man då ha en massa extra skrivhjälp och personer, som sitter och tar bort ömtåliga sidor och korsar namn och svärtar osv.? Det blir ju inte rimligt utan det måste väl i praktiken vid en god tillämpning av det som föreslås bli som det är nu, nämligen att befattningsha- varen lämnar muntliga upplysningar ur handlingen och då sådana upplysningar, som han bedömer inte vara av sekret natur. Vad vi säger är att det finns en ofantlig risk för att detta blir dubbelt besvärligare för befattningshavarna.

Ordföranden: Det finns i utkastet en be- stämmelse till som syftar i samma rikt- ning, och det är andra stycket i 15 5, där vi också har en säkerhetsventil. Det står: »Begär någon att för forskning, rättslig granskning eller annat sådant ändamål» —— rättslig granskning är bl.a. pressens granskning av myndigheternas verksam- het — »få del av allmän handling och kan det skäligen anses uteslutet att utlämnan- de skulle medföra skada, skall myndighe- ten ställa handlingen -till hans förfogande utan hinder av» vad som stadgas i vissa paragrafer. Och så kan man uppställa förbehåll. Man skulle väl kunna tänka sig att om det var något ungdomsbrott eller någonting, som man eljest inte pub- licerade, men man i pressen ville veta hur det här hade gått till, så skulle man kunna lämna ut de handlingarna under förbehåll att det inte publiceras några namn. Den möjligheten gör att den muntliga informationen, om man följer vad som är möjligt att göra med hand— lingen, inte kan bli straffbar. Vi har skri- vit litet om det på s. 20 och 34 i prome- morian.

Herr Magnusson: Den här saken har något i sitt släptåg. Om tidningarna inne- håller uppgifter från en utredning och vi har de här tänkta reglerna om att tyst- nadsplikten är lika med sekretessen, kan vi då inte befara en rätt långt gående ut- veckling mot utredningar om hur pres- sen har fått tag i uppgifterna? Det vore förskräckligt om vi skulle börja jaga de polismän, som har pratat. Och de, vars ärenden förekommer i tidningarna, får ju ett medel att anmäla polisen i allra största allmänhet för att man har över- skridit sin tystnadsplikt.

Ordföranden: Ja, det kan man tänka sig. Men det finns vissa spärrar. Man har ett anonymitetsskydd och man kan inte helt allmänt börja en polisutredning hos tid- ningen; utgivaren säger, att det är han inte skyldig att lämna uppgifter om. Det är först, när någon bestämd person är misstänkt, som den frågan kan komma upp. Men anonymitetsskyddet utesluter inte att man börjar hos befattningsha- varen.

Herr Danielsson: Pressens möjligheter till information skall väl inte behöva för- sämras. Man har väl möjligheter att instruktionsvägen, som antydes i dis- kussionspromemorian, ge befogenhet för de befattningshavare som sysslar med och är inne i en utredning, att lämna upplysningar om denna. Vad man vill undvika är att befattningshavare, som överhuvudtaget inte har någon närmare kännedom om en utredning, lämnar upp- lysningar, som sedan kan vara till men för utredningen.

Herr Wigforss: Det är i hög grad två parter i den här affären. Om det står någonting defamerande i tidningen, så tycker jag att det år den ansvarige ut- givaren, som skall bära ansvaret för detta. Det blir orimligt om man skall springa och forska efter vad den enskilde

• Sida 133
•  Original

befattningshavaren har muntligen sagt och inte sagt. Vi får ett för vederbörande ytterst obehagligt undersökningsförfa- rande. Detta kommer att skapa en känsla av otrygghet, och känslan av otrygghet kommer att verka till förmån för sekre- tess. Så har det alltid varit, det är nästan en naturlag.

Herr Falkenstam: Skulle en ny lagstift- ning verka oförmånligt på ett förtroende- fullt förhållande mellan press och polis, så vore det inte lyckligt, allra minst när polisväsendet nu står i ett skede då vi måste repliera på allmänheten och pres- sen mer än någonsin för vissa nya funk- tioner, såsom brottsförebyggande arbete.

På 5. 34 sägs angående underordnade befattningshavare, att det måste före- ligga stor risk att han överträder sin tystnadsplikt. Är inte möjligen den ris- ken lite överdriven i formuleringen? Om en underordnad befattningshavare tar sig orådet före att lämna uppgifter till pres- sen, uppgifter som inte är skadliga vare sig för utredningen eller för enskild per- son, löper han då ingen risk för åtal alls?

Ordföranden: Nej.

Herr Falkenstam: I den utsträckningen skulle alltså polismannen liksom hittills kunna taga kontakt med pressen och komma i åtnjutande av det redan gäl- lande och även i fortsättningen gällande anonymitetsskyddet, om han så att säga träffar rätt och inte utlämnar några hem- liga delar av den pågående förundersök- ningen. Med andra ord: En underordnad befattningshavare i polisväsendet skulle därvidlag kunna göra samma bedöm- ning, som en åklagare nu kan göra, och på anmodan ur en i och för sig hemlig handling lämna ut till pressmän uppgif- ter, som inte är skadliga. Är den tolk- ningen riktig, skulle pressens önskemål om en viss insyn, som inte skadar för- undersökningsverksamheten, kunna till—

godoses även med den här skisserade uppläggningen av reglerna om tystnads- plikt.

Ordföranden: Ja, vi har i sak inte syftat till något annat. Vi har försökt att bygga ett logiskt system som hänger ihop, men vi har på intet sätt syftat till att minska publiciteten. Men det blir den skillnaden att det blir en viss koncentration till den, som har ledningen, och det år det vi har menat med den där satsen att om en underordnad lämnar uppgifterna, så löper man större risk att han inte har överblick över ärendet.

Herr Falkenstam: Från pressens sida har man nog inte detta riktigt klart för sig, utan man har nog uppfattat det så att det skulle vara risk för varje underord- nad polisman att bli anmäld och fälld för ämbetsbrott om han talar. Men i själva verket skulle han ha kvar samma möjlighet som nu, om han arbetar lojalt, såsom man bör göra som polisman. I förhållande till pressen skulle han kunna fortsätta att säga saker även om han inte är i undersökningsledarställning.

Ordföranden: Det måste väl bli en in- struktionssak. Om det händer någonting på en gata och där går en polisman och det kommer en journalist och frågar, vad det är som har hänt, då är det klart, att polismannen måste få tala om vad det är som har hänt. I det ögonblicket är han den ende som behärskar situationen.

Herr Falkenstam: Ja, men det är inte sådana fall som vållar komplikationer mellan press och polis, utan det är ofta mera omfattande förundersökningar i kriminalfall.

Enligt instruktionen för rikspolissty- relsen skall styrelsen utfärda anvisningar och föreskrifter hur informationen skall ordnas inom det lokala polisväsendet. De överläggningar, som har hållits hittills. har haft det syftet, att man skall kunna

• Sida 134
•  Original

vidga nyhetssamarbetet med pressen. Man har förutsett att en viss kontakt skall tas med pressens organisationer innan före- skrifterna utfärdas. Det vore intressant att höra hur man från pressens sida ser på detta, om det kan anses tillgodose be- hovet av en fullödig information.

Herr Wigforss: Vi skall inte glömma bort, att när Haganderutredningen fram- lades, var det ett alldeles klart uttalat syfte att inskränka offentligheten. Utred- ningen skedde mot bakgrunden av vissa angivna missförhållanden, och ingen kunde taga fel på att det var meningen att dra åt skruven. Vi frikänner gärna kommittén från liknande skum avsikt, men det avgörande för oss är, att vi lik- väl skapar det maskineri med vilket man kan åstadkomma den verkan, som Ha- ganderutredningen ville ha. Därför är jag väldigt betänksam även efter vad vi nu har fått höra. Jag tycker också att man kan åberopa en gammal princip i svenskt lagstiftningsarbete, nämligen att inte ändra i oträngt mål, även om det skulle se lite formellt oskönt ut med de bestämmelser som man har. Praxis efter Haganderutredningens framläggande har ju gått i en gynnsam riktning för de in- tressen, som vi här diskuterar. Till dem hör också den enskildes intressen.

Ordföranden: Vi har tagit upp en be- stämmelse om handläggningen inom stängda dörrar; man skulle möjliggöra för publicitetsorganen att där ha en re- presentant. Herr Wigforss sade nyss, att »vi» är eniga om, att det där inte är bra. Eftersom herr Falkenstam är en av för- slagsställarna — vi har ju utfört den s.k. presskommitténs tankegång —— så inne- bär kanske det att inte heller herr Fal- kenstam försvarar sitt barn.

Herr Falkenstam: Vi är nog redo att ställa ut det för vargarna. Men över- huvudtaget tillmätte vi nog inte detta

detaljförslag så stort intresse, när det kom fram, som det kanske har förefallit senare. Detta förslag kom från en av magistratens ledamöter i presskommit— tén. Man ville närmast från rådhusrät- tens sida göra det här som en gest. Det sades klart ifrån att det nästan uteslu- tande —— herr Breide får korrigera mig om jag minns fel —— skulle avse ung- domsmål för att man där skulle få insyn i bakgrunden till domarna. Det har aldrig varit någon stor sak från pressens sida.

Herr Breide: Som herr Falkenstam säger gällde förslaget ungdomsmål. Senare har vi vid diskussioner inom press- och radiokommittén kommit fram till den uppfattning herr Wigforss lade fram tidigare att vi inte skall vidhålla det för- slaget ens när det gäller ungdomsmålen.

Herr Ryhninger: I rättegångsbalkens 5 kap. 15 har det föreslagits en del änd- ringar. Den nu gällande bestämmelsen om möjlighet för domstol att hålla för- handling inför stängda dörrar i de fall då det kan förekomma sådant som kan vara stötande för anständigheten och sedligheten har utelämnats. Man kan ifrågasätta, om domstol enligt utkastet har samma möjlighet som hittills att hålla förhandlingen inom stängda dörrar beträffande mål, där det kan förekomma sådana saker. De mål som det närmast är fråga om är sexmål, mål om otukt, om våldtäkt, om fosterfördrivning och lik- nande. Frågan är, om det finns något rimligt intresse för allmänheten att när— vara vid de målen. Man kan t.ex. tänka sig en kvinnlig målsägande i ett våld- täktsmål, som inför domstolen nödgas berätta mycket ingående om händelse- förloppet. Det kan ju inte vara ägnat att utsätta henne för övergrepp eller miss- aktning, men trots detta tycker jag, att det är ganska klart, att en sådan för-

• Sida 135
•  Original

handling fortfarande bör hållas inför stängda dörrar.

Enligt förslaget äger rätten förordna, fortfarande liksom tidigare, att förhand- ling skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antagas att till följd av offentlig- heten något skulle uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande stat. Uttrycket » rikets säkerhet» har visat sig vara gan- ska besvärligt att tolka många gånger. Jag har i min verksamhet mött situatio- ner, då offentligheten inte skulle vara till direkt men för vårt lands säkerhet men då det i alla fall skulle vara ganska all- varligt för riket, om förhandlingen skulle vara öppen. Det kan förekomma uppgif- ter, som, om de skulle komma till främ- mande makts kännedom, skulle avsevärt försämra de diplomatiska förbindelserna, kanske försvåra handelsutbyte, medföra begränsning i våra möjligheter att köpa saker från utlandet för krigsmakten och sådant. Det kan vara tveksamt om man kan säga att det är till men för rikets säkerhet. men det är i alla fall uppenbart olämpligt, att det avhandlas inför öppna dörrar. Jag tycker kanske, att det skulle finnas en möjlighet att utvidga den där bestämmelsen. Man skulle kunna säga: >>något skulle uppenbaras, som med hän- syn till rikets förhållande till främmande makt eller till rikets säkerhet . . .»

Kommittén har i den nya lydelsen av 5 kap. 1 & uteslutit bestämmelsen att förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det. Jag kan inte se, att det finns några särskilda motiv i prome- morian till att den har utelämnats. Det kan ju tänkas, att mannen ifråga icke blir häktad och icke blir åtalad. Då tyc- ker jag, att möjligheterna för honom att begära hemlig förhandling bör finnas kvar.

Sekreteraren: Det är riktigt, att det inte finns någon särskild motivering i pro- memorian för avskaffandet av denna regel. Det var också en av de punkter, som den s.k. presskommittén vid råd- husrätten förde fram i sitt förslag, och den återspeglas i motiveringen bara på det viset, att det är sagt på s. 52, att i stort sett kan reglerna om förhandlings- offentligheten utformas efter samma principer som reglerna om handlings- offentligheten. Eftersom det inte skall finnas något personskydd beträffande handlingar under förundersökning, har kommittén dragit konsekvensen, att sam- ma skulle gälla för förhandlingen. Vad som skall skyddas i förundersöknings- handlingarna är bara själva polisarbetet, och enligt utkastet är det likadant vid förhandling inför domstol under för- undersökningen.

Herr Lindahl: Vi har från vårt håll ut— talat oss om den fråga, som hänger ihop med det här om förundersökningen, allt- så sekretessen om förundersöknings- handlingar. Det här är bara en sida av samma sak, och vår uppfattning är na- turligtvis densamma även här.

Herr Ryhninger: Den misstänkte eller hans försvarare har enligt 23 kap. 21 % rättegångsbalken rätt att så snart åtalet beslutats få ut avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Det är däremot osäkert, om den åtalade eller hans försvarare efter det domen vunnit laga kraft skall äga rätt att be- hålla förundersökningsprotokoll, som överlämnats till honom. Det har stor be- tydelse i målen rörande spioneri och andra brott mot 8 kap. strafflagen. Det finns ju en viss möjlighet enligt sekre- tesslagen att vid utlämnande av hemliga handlingar göra erforderliga förbehåll, men frågan är om det enligt det nya för- slaget finns sådana möjligheter. Kommit-

• Sida 136
•  Original

tén har föreslagit ett tillägg där i 21 & av innehåll att därest i förundersöknings- protokollet ingår allmän handling, som enligt TF skall hållas hemlig, så skall undersökningsledaren, om så är erfor- derligt, uppställa förbehåll om sättet att handhava handlingen och begagna dess innehåll. Även med den formuleringen tycker jag att det inte är riktigt klart huruvida undersökningsledarens skyldig- het att meddela förbehåll inrymmer ock- så en befogenhet att föreskriva att hand- lingen efter en viss tidpunkt skall åter- ställas. Det kan medföra utomordentlig skada om t.ex. en person, som dömes för spioneri, sedan han avtjänat straffet får behålla hela undersökningsmaterialet och kanske kan sälja det till den för vilken han begick spioneri. Samma förhållande föreligger beträffande de hemliga bila- gorna till domarna i spionerimål. Han får ut domen med de hemliga bilagorna. Har han då rätt att förfoga över dem hur han vill, så kommer han kanske, när han blir fri en gång i världen, att till utlandet sälja alltsammans.

Sekreteraren: Man skulle möjligen kunna komma med den lekmannamässiga fun- deringen, att undersökningsledaren kan, när han ställer handlingen till förfogan- de, säga att en förutsättning är att den

tilltalade tager del av handlingen bara i sällskap med sin försvarare och att hand- lingen i övrigt förvaras i försvararens kassaskåp t.ex. Därigenom eliminerar man risken.

Herr Ryhninger: Jag har nog varit med om något sådant förfarande. Men jag har knappast ansett att det riktigt stod i överensstämmelse med rättegångsbalken . Den misstänkte har ju enligt lag rätt att få ut handlingarna.

Herr Pehrsson: Kan jag få en förklaring här? I 21 5 står det: »Så snart åtal be- slutats, äge den misstänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från för- undersökningen.» Så kommer detta till- lägg: »Ingår i protokollet eller anteck- ningarna allmän handling» etc.; det är ju bara det fallet att den hemliga hand- lingen ingår i protokollet. Men hur är det med själva protokollet som sådant, som kan omfatta även förhör med personer och sådana saker?

Sekreteraren: Det uttryckssättet är kan- ske inte så lyckat. Ett fall, som avses här, är att själva protokollet utgör en sådan handling som skall hållas hemlig. Man får kanske överväga en justering där.

• Sida 137
•  Original

4. Utrikessekretessen

Sammanträde den 6 november 1964

Från offentlighetskommittén: ordföran- den herr Kjellin samt herrar Borggård, Kromnow, Ryman och Wadén.

Inbjudna: från nämnden för internatio- nellt bistånd: byråchefen Sten-Olof Döös; från försvarsstaben: översten Bo Westin och förste byråsekreteraren Jens af Trampe; från försvarets radioanstalt: byrådirektören Stig Sjöling; från statens utlänningskommission:byråcheferna Olle Wiman och Sven Bundsen; från general— poststyrelsen: byrådirektören Th. Seiden och förste byråsekreteraren Sven E. Hjalmarsson; från telestyrelsen: avdel- ningsdirektören Åke Mossler och byrå- direktören Tage Rosenlund; från järn- vägsstyrelsen: byråchefen S. Leffler, av- delningsdirektören Arne Forsström och förste byråsekreteraren Berndt Lund- kvist; från universitetskanslersämbetet: byråchefen B. E. Fogelberg; från kom— merskollegium: byrådirektören Laila Larson; från patent- och registrerings- verket: generaldirektören Åke v. Zweig- bergk, patenträttsrådet Claés Uggla och avdelningsdirektören Olle Hesselström; från Sveriges advokatsamfund: advoka- ten Wilhelm Pehrsson; samt från press- och radio-kommittén: redaktionschefen Nils Boman, huvudredaktören Harald Wigforss, redaktören Gunnar Breide och chefsjuristen Gunnar Hansson.

Herr v. Zweigbergk: Problemet om ut-

rikessekretessen har en mycket begrän- sad betydelse för oss i patentverket och i den mån det har det så är det till stor del som en sida av försvarssekretessen. Däremot har nog jag och mina kolleger en del allmänna synpunkter på upplägg- ningen och på olika bestämmelser.

Jag hör till dem, som tror att man med den här uppläggningen riskerar inte bara mycket mera arbete för tjänstemännen — det är ju en underordnad synpunkt — utan också ökad sekretess och stor oklar- het om hur de allmänt hållna reglerna skall tillämpas. I det verk, där jag själv tjänstgör, har vi nu klara sekretessregler, som är ganska enkla att tillämpa och som inte på något sätt kan sägas åter- komma i utkastet.

Det är egentligen bara i fråga om pa- tentansökningarna som sekretessproblem uppkommer. Sedan man år 1900 införde sekretessregler, har utvecklingen hela tiden gått mot mindre sekretess och mer offentliggörande. Det förslag, som nu föreligger från den nordiska patentkom- mittén, innebär mycket fasta regler, nå- got som är mycket önskvärt. Vi hoppas nämligen få dessa internationellt genom- förda; ett förslag om det har väckts i Europarådets patentkommitté, och det är angeläget att vi kan ha samma regler.

Den nuvarande huvudregeln är helt enkelt att ansökningarna är hemliga till den s.k. utläggningen och sedan offent- liga med ett obetydligt undantag. Undan- taget gäller uppfinning, som är nämnd i

• Sida 138
•  Original

en handling, som det inte är sökt patent på. Sekretessen förutsätter då ett yrkan- de. Sådana yrkanden framstålles såvitt jag vet mycket sällan. De fallen spelar en underordnad roll.

Enligt det nordiska förslaget skall alla ansökningshandlingar bli offentliga inom 18 månader från ansökningsdagen eller, om det är begärt internationell prioritet, från prioritetsdagen. 70 % av ansök- ningshandlingarna kommer från utlan- det, och där är i allmänhet den i Paris- konventionen stadgade ettåriga priori- tetstiden gällande. I regel väcks ansök- ningarna mot slutet av prioritetsåret. Det betyder alltså att för alla ansökningar från utlandet blir det en tvungen publi- cering omkring sex månader efter det de kommit in till Sverige. För industrin be- tyder detta en stor lättnad. Man kan be- vaka inneliggande patentansökningar på ett helt annat sätt än som nu är möjligt. Vi har endast med stor svårighet lyckats få våra nordiska grannar, som har en helt annan principiell uppläggning av detta, att vara med på att tillämpa denna vidsträckta offentlighet.

En förutsättning för att detta system skall löpa smidigt är, att vi har en spe- cialregel om det. Om man i varje särskilt fall skulle behöva sätta sig ner och pröva enligt 14 5, om det är yrkeshemlighet eller inte — det är egentligen en sak som vi saknar varje förutsättning att bedöma, när ansökningarna kommer in — så skulle det bli mycket egendomliga för- hållanden.

För närvarande är det bara i fråga om patentansökningar som en sådan här specialregel finns, men det övervägs inom mönsterskyddsutredningen att få något liknande i samband med att vi får enhetlig nordisk mönsterskyddslagstift- ning. Där skulle dock perioden begränsas till sex månader och uppgöras något annorlunda.

Jag tror att alla som har med patent-

väsendet att göra anser det mycket vik- tigt, att man har klarhet att intill en viss tidpunkt är ansökningen hemlig och efter den tidpunkten offentlig. Sedan kan man naturligtvis behålla den nuvarande möj- ligheten att en patentsökande själv kan begära offentlighet på ett tidigare sta- dium och i undantagsfall få en enstaka handling hemlighållen senare. Det ut- nyttjas i vissa fall men sällan.

Det är alltså vårt huvudproblem. Se- dan finns det speciallagstiftning om för- svarsuppfinningar, som medger hemlig- hållande i betydligt större utsträckning, t.o.m. efter det att patent har meddelats, om det ges s.k. hemligt patent. Det finns en hänvisning i 235 sekretesslagen till detta, och sedan regleras sekretessen när- mare i försvarsuppfinningslagen. Fram till senaste ändringen i försvarsuppfin- ningslagen var det uteslutande det sven- ska försvarets intressen som vi hade att ta hänsyn till när det gäller frågan om hemlighållande. Beslut om hemlighållan- de utöver de allmänna regler, som gäller för vanliga patentansökningar, fattas i regel icke av patentverket utan av en sär- skild nämnd, försvarsuppfinningsnämn— den. Nu har försvarsuppfinningslagen ändrats så, att det kan föreskrivas hem- lighållande också i främmande makts in— tresse; detta som ett led i att man efter- strävar överenskommelser som något lik- nar de överenskommelser av Nato-typ om försvarsuppfinningar, som har träf- fats mellan många till Nato hörande län- der. Detta har nätt och jämnt börjat, men där kan alltså uppkomma frågor om att man skall hemlighålla i utlandets intres- se. Det är det jag närmast syftar på, när jag sade, att vi har en liten beröring med utrikessekretessen; även försvarsuppfin- ningssekretessen och försvarssekretessen i övrigt kan ju sägas ha med det att göra.

Herr Leffler: Får jag ställa en fråga be- träffande uttrycket »eljest störa dess in-

• Sida 139
•  Original

ternationella förbindelser»? Det verk, som jag representerar, alltså järnvägs- styrelsen och statens järnvägar, har en mycket omfattande korrespondens med utländska järnvägsförvaltningar, och den är hittills på basis av 3 5 i sekretesslagen hemlig. Men nu skulle presumtionen kas- tas om och vara för att handlingen skall utlämnas. Om vi lämnar ut t.ex. korres- pondensen med den tyska järnvägsför- valtningen, skulle de bli högst förgrym- made, och det skulle i fortsättningen kunna orsaka svårigheter för oss. Får man tolka detta uttrycket »störa inter- nationella förbindelser» så att det skulle räcka med att det skulle väcka pinsam uppmärksamhet i utlandet?

Ordföranden: Här möter man andra län- ders tänkesätt och regler. Det är därför man har en så pass vag bestämmelse; man måste i viss utsträckning ta hänsyn till att man i andra länder har svårt att acceptera vår uppfattning om handlings- offentligheten.

Herr Westin: Jag ville ställa frågan, om utrikesnämnden är rätt forum i alla sammanhang, när det gäller att utsträcka sekretessen utöver 30 år. Det står i av- slutningen på första stycket: »eller för- anleda att någon utsättes för övergrepp eller annan menlig åtgärd». Man kan ifrågasätta, huruvida det är utrikesnämn- den, som har möjlighet att bedöma detta med övergrepp på enskilda och andra menliga åtgärder. Man har t.ex. under- rättelseorganisationerna och deras funk- tioner och vad de kan åstadkomma, som väl knappast kan ligga inom utrikes- nämndens kunskapsområde. Där är det väl snarare rikspolisstyrelsen som har förmåga att bedöma, huruvida risk fort- farande kvarstår för den enskilde indivi- den.

Ordföranden: Prövningen av skaderek- visitet enligt första stycket ankommer

givetvis på den myndighet, som har handlingen. Om man skall medge att tiden utsträcks, så kan man ju tänka sig olika lösningar, men kanske ogärna att man gör någon myndighet exklusiv. Det finns inte något hinder, om det skall företas i utrikesnämnden, att alla de myndigheter, som kan anses sakkunniga i det särskilda ärendet, får tillfälle att yttra sig.

Herr Kromnow: Vad vi först och främst har tänkt på är de fall, där utländsk medborgare lämnar uppgifter, som, om de skulle komma fram till vederbörande i hans hemland, skulle medföra skada för honom. Han skulle riskera fängelse, trakasserier, kanske rent av värre saker. Det skulle väl inte vara så ofta som något sådant skulle riskeras efter 30 år, men det kan förekomma, i synnerhet inom underrättelsetjänsten. I de få fall, då sekretessen kan vara aktuell efter 30 år, är väl ändå problemställningen ganska klar. Proceduren i utrikesnämn- den passar nog bra för dessa fall.

Herr Pehrsson: I 13 & om sekretess kring enskildas personliga förhållanden före- kommer uttrycket »utsättas för våld eller för andras missaktning». I 9 5 har man ett något annorlunda uttryck som väl delvis avser samma sak: »att någon ut- sättes för övergrepp eller annan menlig åtgärd». Det kan vara av ett visst in- tresse att jämföra de här bestämningar— na. I orden »menlig åtgärd» ligger väl ett krav att man direkt skall bli föremål för någonting påtagligt. »Missaktning» är ett vagare begrepp, efter vad jag kan förstå. Men jag undrar, om det inte kunde vara av en viss betydelse att få in missakt- ningsbegreppet även i 9 %.

Ordföranden: Det system vi har efter- strävat är att ange sekretessintressen. Be- stämmelsen om utrikessekretessen avser

• Sida 140
•  Original

att ange utrikesintresset, men ingalunda utrikesförvaltningens samtliga handling- ar, 13 5 kan alltså vara tillämplig samti- digt som 95. Om det i utrikesdeparte- mentets arkiv finns handlingar, som rör personliga förhållanden, läkarutredning- ar e.dyl. så kan de handlingarna hemlig- hållas enligt 13 5, trots att utrikesskyddet inte kvarstår. Men det är riktigt, att det är skillnad på uttryckssätten. Jag skulle nog vilja säga, att det man har i 95 sträcker sig längre. När man säger, att någon utsättes för övergrepp eller annan menlig åtgärd, då kan den menliga åt- gärden vara av ekonomisk natur, t.ex., och det går ju inte in under 13 &. Efter- som man rör sig med människor i andra länder och skiftande förhållanden, är det svårt att precisera begreppet; man måste röra sig med en rätt vag regel.

Herr Wigforss: Från pressens sida kan kanske inte så mycket sägas emot just den här paragrafen. Den tycks från vår synpunkt närmast vara en förbättring jämfört med det nuvarande tillståndet. Kanske jag ändå skall sätta ett litet frå- getecken för »förbättring». Det är myc- ket svårt att avgöra, därför att detta är ett av de allra ulligaste partierna i hela offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Det är ett av de områden, där den nu- varande offentlighetslagstiftningen inte alls lever som den lär. Den låtsas vara uppgjord efter enumerationsprincipen. Men i utrikesfrågor, som är ett mycket vidsträckt och betydelsefullt område, är det för närvarande presumtion för sekre- tess. Detta är en av de punkter där den nuvarande offentlighetslagstiftningen inte håller vad den lovar.

Hur tveksam man än i många avseen- den är mot kommitténs diskussionspro- memoria, måste man erkänna, att detta kan vara ett motiv att titta på det hela. Emellertid måste vi från vår sida erinra om att det ändå är något värdefullt för

oss, när det sägs att undantag skall noga anges; däri ligger ett tvång till restrk- tivitet. Om man nu stannar för en sådan här uppläggning, vore det värdefult, om man ändå på något sätt kunde draga med enumerationsprincipen eller princi— pen om restriktivitet rent formellt, på samma sätt som man har gjort det nu Slutligen skulle jag vilja säga, att _ag tycker att inkopplandet av utrikesnänn- den är bra i princip. Det är en riktig tanke. Jag är medveten om att jag lär kanske inte talar på alla pressmins vägnar. Det skulle egentligen inte vara så, att myndigheter ensamma kunde Je- stämma om handlingarna skall Vll'a offentliga eller hemliga. Det vore värie- fullt om här kunde kopplas in ett sligs representation för allmänheten eller för politikerna, jag menar för den anlra parten. Det enda jag egentligen skllle önska var att denna princip hade fått en mycket vidsträcktare tillämpning.

Herr Kromnow: Det är alldeles riktigt, som herr Wigforss säger, att den nu- varande 3 5 inte stämmer med de hefiga principer som vår nuvarande TF bygger på. Det beror på att, vad gäller första stycket i Bä, lagstiftningen så att siga har stannat på halva vägen. Det heter att handlingar i ärenden, vilka angår rikets förhållande till främmande makt, må ut- lämnas allenast i den ordning Konurgen bestämmer. Där tänkte sig lagstiftarna en vidarelagstiftning av typ enumeration eller i varje fall någon närmare beskriv- ning. Nu har den aldrig kommit, samo- likt beroende på att det är så oändigt svårt när det gäller utrikessekretessen att försöka sig på att bestämma Vilka papper, som skall vara hemliga eller inte hemliga, alltså göra en enumeration. Det gör, att paragrafen har blivit väldigt underlig. Faktiskt är alla handlingar, som angår rikets förhållande till fråm- mande makt hemliga i 50 år, oavsett om

• Sida 141
•  Original

innehållet så att säga i sak är hemligt eller inte. Det är det som har skapat den svåra situation, som även vi befinner oss i som skall försöka tillämpa paragrafen. I det fallet måste den här nya paragrafen betyda ett steg framåt, för här finns ett skaderekvisit. Om det nu täcker eller inte, det är en sak som vi får fortsätta att fila på.

Herr v. Zweigbergk: På mitt område, immaterialrätten, har de internationella strävandena kommit att spela en allt större roll. Uppfattningarna står ofta emot varandra. I Europarådets patent- kommitté sätts det slentrianmässigt på alla utkast och liknande aktstycken, att de är konfidentiella. Vi från svensk sida, som är vana vid att preliminärutkast skall diskuteras både med intressentkret- sar och helst inför offentligheten, har, måste jag säga, kommit att alltmera ignorera detta. Jag försökte väcka en principdebatt om detta i patentkommit- tén en gång och fick då det lite sura svaret från sekretariatet, att sekretessen var föreskriven för dem, men att, om ett unionsland ansåg att man på hemmaplan ville publicera, så kunde inte Europa- rådet göra någonting åt det. Efter denna svaga uppmuntran fortsatte vi att göra det. På samma vis i det nordiska sam- arbetet; där möter man mycket starkt den motsatta inställningen från dansk sida.

Jag är alltså medveten om att när jag och andra på ett tidigt stadium har låtit mångfaldiga preliminära förslag och diskutera dem även inför öppna möten i föreningar osv., så har det ibland vållat irritation.

»Störa dess internationella förbindel- ser» talas det här om, det behöver man inte taga så högtidligt. En viss övergå- ende irritation kan man väl tåla. Det är klart, att man inte skall fresta på utrikes- relationerna för mycket. Jag syftar här

bara på fackfrågor, det är ju inga poli- tiska frågor eller eljest några ömtåliga saker som det är fråga om. Men jag fick t.ex. veta av min engelske kollega, att det skulle anses högst opassande om han gav sig in på några förhandlingar som kunde leda till en viss offentlighet, innan saken hade kommit till parlamen- tet. Man har den regeln att parlamentet skall först se allting, som angår över- läggningar med främmande makter.

Jag har emellertid en känsla av att man genom ihärdiga ansträngningar till sist lyckas genombryta detta motstånd. Det har t.o.m. officiellt publicerats akt- stycken av Europarådets patentkom— mitté, sådant som man absolut inte skulle ha gjort för några år sedan. På samma sätt tycker jag att våra nordiska grannar har börjat finna sig i att vi i Sverige tar tidiga kontakter och håller föredrag och själva publicerar, men jag vill inte dölja, att jag har fått uppsträck- ningar den ena gången efter den andra för denna tidiga publicering, och det är klart, att man får ta ställning från fall till fall därvidlag.

Herr Leffler: Jag skulle vilja säga ett par ord om uttrycket i 95 att »någon utsättes för övergrepp eller annan men- lig åtgärd». Ordalydelsen förutsätter ett aktivt handlande, men man kan råka illa ut utan att man utsätts för någon menlig åtgärd. Det kan t.ex. vara någonting så enkelt som att vederbörande i hemlandet inte får någon befordran. Det är ingen åtgärd, och det är inget övergrepp.

Herr Kromnow: Vissa handlingar, som nu enligt 3 & sekretesslagen skall hemlig- hållas, kanske inte skulle kunna hemlig- hållas enligt utkastet, om man inte också kunde tillgripa 125 tredje stycket: »all- män handling som har upprättats eller anskaffats till utredning i fråga om avtal mellan staten och annan»; jag menar

• Sida 142
•  Original

alltså, att man med »annan» där kan förstå även främmande makt. Jag tänker på en handelsförhandling t.ex. Där kan man väl inte säga, att om vi förlorar några miljoner i ett handelsavtal, det skulle störa rikets internationella för- bindelser. Här skulle i så fall 12 & kom- ma in. Dock kan det bli lite trassel med varaktigheten av denna sekretess.

Herr v. Zweigbergk: Frågan om sekretess gentemot andra myndigheter har fått rätt stor betydelse i ärenden som jag har varit med om. Det var kanske sär- skilt vid tillkomsten av lagstiftningen om försvarsuppfinning som frågan gjorde sig gällande. För det första så att det fick sägas ligga i sakens natur, när man in- rättade en särskild försvarsuppfinnings- nämnd fristående från patentverket, att patentverket skulle ställa inkomna an- sökningar till nämndens förfogande fast- än det inte står uttryckligen i bestämmel- serna. Men vidare uppkom frågan, hur försvarsuppfinningsnämnden skulle be- driva sin verksamhet. Det naturliga före- föll att vara att den skulle remittera an- sökningarna till de försvarsmyndigheter, som kunde ha intresse av saken, antingen för att utnyttja uppfinningen eller för att få den hemlighållen. (Enligt den ur- sprungliga lagstiftningen var den enda vägen att själv lösa in uppfinningen.) Vi fick då, för att känna oss något säk- rare, en promemoria av dåvarande stats- sekreteraren Gösta Walin, som visserli- gen var något försiktigare än jag själv skulle ha önskat men som ändå möjlig- gjorde att man ställde alla dessa sekreta ansökningar i försvarsuppfinningsären- den till försvarsförvaltningarnas förfo- gande. Det har ibland kunnat leda till att en försvarsförvaltning tog upp under- handling med uppfinnaren, jag kan inte se, att det har vållat någon stor olägen- het.

Regeln, att ett handbrev, en under-

handspromemoria, skall vara offentlig i och med att den har kommit in till de- partementet, kan vålla lite olägenhet. Jag tar ett färskt exempel. Vid en samman- komst i handelsdepartementet ansåg statssekreteraren, att vi skulle göra vissa undersökningar och sedan uttala vårt omdöme i frågan, om vissa åtgärder. taxehöjningar och sådant, borde vidta- gas. Då gjordes det i ordning sifferberäk- ningar från vederbörande närmaste che- fer, uttalanden om vilka åtgärder som kunde komma ifråga. Självfallet fanns ingenting att invända från vår sida mot att dessa beräkningar och uttalanden blev offentliga med detsamma. Men för att undvika att behöva besvära med per- sonligt besök på nytt talade jag in en helt subjektiv promemoria, som kom att inne- hålla en viss kritik mot andra myndig- heter och mot bestämda tjänstemän. Den skrevs ut och skickades in till statssekre- teraren. Det sakliga innehållet i den skulle mycket väl kunna komma till offentligheten, men just de mera dras- tiska angreppen borde kanske inte göra det. Skall man vara tvungen att låta bli att skicka in ett aktstycke med risk att vad man säger blir bortglömt?

Jag vet inte, om man kanske kan till- lämpa det nya tredje stycket i 55 och säga att man då får biträde av någon, som ej tillhör myndigheten. Jag ser ju att departementen får det ordnat bra för sig genom nya bestämmelser, men det är just i förhållandet mellan myndigheter och departementen som vissa svårigheter för närvarande uppkommer. Man vill gärna informera departementet på ett sätt, som är uppriktigt och som kan be- varas, men man hålles tillbaka i vissa fall för att inte riskera men för andra.

Ännu ett konkret exempel: I beford- ringsfrågor kan det vara så, att man inte vill befordra en tjänsteman, därför att det mer än tidigare har framträtt vissa mentala symptom hos honom. Jag vet

• Sida 143
•  Original

efter tidigare erfarenheter att man då måste skriva ut vad man menar. Men om det är en tjänsteman, som saknar sjukdomsinsikt och som enligt läkare skulle kunna skadas allvarligt av att det talas om vad vi anser om hans mentala tillstånd, då kan man stanna i grubbel.

I ett verk som vårt, där vi har 110 tek- niska ledamöter med självständig beslu- tanderätt, vill man undvika att beford- ringarna sker slumpvis. Därför skulle det vara önskvärt, om med jämna mellan- rum närmaste chefer, byråchefer och sådana, gav en sorts gradering av tjänste- männen. Själva tyckte vi, att det var för- nuftigt, men vi fick veta, att om så sked- de, så skulle varje tjänsteman ha rätt att få läsa dessa papper i förväg, och syftet skulle då i stor utsträckning förfelas. Därför har vi avstått från att göra något sådant hittills, fast jag tror att det skulle vara rationellt och skulle medföra en säkrare befordringspolitik än om man skall försöka komma ihåg episoder, som ligger längre tillbaka, och sådant.

Sedan patentverket blev namnmyndig- het, har vi kommit i beröring med sekre— tesspörsmål av annan art, t.ex. de rela- tivt vanliga fallen, då sådana, som sitter i fängelse, skriver och vill ha ett nytt släktnamn för att undanröja spåren av sitt förflutna. Där bifogas ofta hand- lingar från fängelsemyndigheter, barna- vårdsnämnder och annat, som kan vara rätt så obehagliga för vederbörande sö- kande, om de kommer fram. Likadant när det strids om namnet mellan föräld- rarna och det dras fram olika detaljer om deras liv och leverne.

Om en fråga om disciplinär bestraff- ning tas upp i en större församling, är det genast stor risk att vad där sägs kom- mer ut. Jag tar ett fall, som vi hade för inte längesedan; en i och för sig mycket förtjänstfull tjänsteman, som i begåv- ning och annat är över medelmåttan men som flera gånger har gjort sig skyldig till

någonting olämpligt, naturligtvis inte i privatlivet, men i ämbetsbyggnaden som berör frågor om spritmissbruk, sexuella förhållanden och sådant. Det är stadgat, att när saker om disciplinär bestraffning skall tas upp, skall det vara s.k. stort ple- num, hos oss 20 personer. Vad som har hänt här har bara varit spritt på en trång enhet inom verket förut, men ge- nom att det måste komma till 20 perso- ners kännedom är risken att man vållar obehag för tjänstemannen ganska stor. Om det är en man, som man tror på och gärna vill hjälpa i framtiden, så känns det något olustigt.

Ordföranden: Jag är tacksam för dessa utmärkta exempel. Det här med ömtåliga uppgifter om tjänstemän i samband med befordringar och sådant är en alldeles förträfflig fråga att diskutera. Här kan man anlägga sådana synpunkter som att det är känsligt, och det är någonting, som man inte vill låta komma fram. Men ser vi det från andra hållet, så finns den stora risken att det sker något orätt. Det ligger i tjänstemannens intresse att verkligen kunna kontrollera. När den frågan var uppe 1937 —— jag tänker när- mast på befordringsärendena — så ville riksdagen inte vara med om några sekre- tessregler, utan man sade att rättsintres- set är så starkt, att där skall inte få vara någon sekretess.

Det blir ju en viss skillnad om myn- digheten är stor eller liten. I en liten myndighet känner man dem man rör sig med. Det är relativt lätt att välja. Den ene är skickligare än den andre osv. Men inom en mycket stor förvaltning behövs det något rapportsystem, och det finns inom det militära. Där har man typen för vad generaldirektören talade om. När en officer har fullgjort en tjänstgö- ring, så skall hans chef på en särskild blankett tala om sitt personliga omdöme och hur han har skött den här tjänst-

• Sida 144
•  Original

göringen osv. Det har flera gånger disku- terats vad man gör med de handlingarna. Det är ingen tvekan om att de är offent- liga. Sedan lär det, om jag inte är fel- aktigt underrättad, gå till så, att de regi- streras inte bland alla möjliga inkomna handlingar, utan de går direkt till en chef, som för ett särskilt register över dem och har dem särskilt arkiverade. Är man bara tillräckligt djärv, så kan man gå in till den chefen och säga, att jag skall be att få se på min kollegas kort. Det kan inte vägras, men man gör det kanske inte så gärna.

Herr Döös: På vår personal ute på pro- jekten ställs mycket höga krav inte bara yrkesmässigt, utan också på deras per- sonliga levnad och deras psykiska stabi- litet osv. De blir också utsatta för större påfrestningar än hemmapersonalen nor- malt.

I normal svensk förvaltning, där all- ting tilldrar sig inom Sveriges gränser, finns det —— och ingen reagerar mot det — goda möjligheter att via telefon, per- sonliga sammanträffanden osv. tala om saker på ett mera öppet sätt, medan man däremot i skriftväxling av naturliga skäl är lite mera försiktig i sina uttryckssätt, inte bara med formuleringarna utan ock- så med de saker, som man yppar. När det gäller en förvaltning, som sträcker sig ut över hela jordklotet, ställer det sig betydligt svårare att kommunicera på ett för insyn rimligt skyddat sätt. Man kan naturligtvis telefonera mellan Pakistan och Sverige, men det skulle bli mycket kostsamt om man varje gång, när man är rädd för vad en skrivelse skulle kunna ställa till med genom offentlighet, skulle gripa till telefonen. Ibland kommer folk hem på semester, och vi kommer ut på inspektion till våra projekt, men det kan ibland dröja rätt länge innan man kan ta upp en sak den vägen. Därför får vi ofta anledning att i skrivelse ta upp problem

och även använda formuleringar, som i Sverige normalt skulle ha skett i andra former. Vårt intresse för att sekretess- belägga finns bara i de fall, då det verk- ligen finns ett skäl.

Vi vill ha, för det första, så mycken offentlighet som möjligt. För det andra, i den mån vi inte vill ha offentlighet kring en speciell fråga, vill vi ha fullt legala former för sekretessen.

Sekreteraren: En metod, som man kan- ske skulle kunna tänka sig, vore att efter mönster av det militära rapporterings- systemet införa föreskrifter om periodisk personrapportering. Jag tror, att man på det viset skulle undvika det drag av dramatisering, som det lätt får om man på förekommen anledning skickar in en skriftlig uppgift.

Herr v. Zweigbergk: Jag tackar för det ordföranden sade. Jag är fullt medveten om problemen. Det har trängt igenom både hos mig och hos andra, att privat- brev och underhandspromemorior är och bör vara offentliga under det nuvarande systemet. Men det som sades nyss rörande NIB kan göra en mycket betänksam. Om det är så och skall vara så, att man, om man vill undvika att någonting kommer till offentligheten, skall telefonera eller gå upp och tala privat med vederbörande i departementet, då uppnår man väl nå- gonting, som är rakt i strid mot rätts- säkerhetsintresset. Vad som sägs i tele- fon kan lätt missförstås. Även vid per- sonliga samtal kan missförstånd upp- komma. Efteråt kan ingen av parterna klargöra vad som verkligen har före- kommit. Det händer ju inte sällan, att efteråt ges olika utläggningar av vad som har sagts vid sådana tillfällen. Nog är det mycket mera betryggande, tycker jag, om man undviker telefonering och i stäl- let skriver ner vad man vill ha sagt. Det

• Sida 145
•  Original

jag åsyftade vara bara att det i träng- ande situationer skulle finnas någon möjlighet till undantag från offentlig- hetsregeln. I stort sett är jag en ivrig anhängare av vår offentlighetsregel och att den skall byggas ut vidare.

Ordföranden: Det här problemet faller egentligen utanför vår uppgift. På dom- stolsområdet finns det regler om vad som är processmaterial, hur en process skall gå till, hur domstolen tar del av det, som skall ligga till grund för beslutet. Det finns inte någon motsvarighet för när- varande, när det gäller det administrativa förfarandet. Vad man behöver är en regel om att myndighet skall grunda sitt beslut på vad som finns i akten, och om det inhämtas telefonledes eller på lik- nande sätt, så skall det tecknas ner och ligga i akten om det är en uppgift av betydelse. Antag att det i ett befordrings- ärende finns någon väsentlig uppgift om en av de sökande, som sätter honom all- deles ur spel. Han borde eljest ha gått först, men det finns en uppgift, som flyttar ner honom i förhållande till hans konkurrenter. Då bör det inte bara vara en muntlig uppgift, utan det bör finnas i akten.

I det förslag, som nu finns från be- svärssakkunniga (SOU 1964: 27), finns en bestämmelse, att »om uppgift av be- tydelse för ärendes avgörande, som under utredningen tillföres ärendet annorledes än skriftligen, skall anteckning göras» (8 kap. 23 å). Därigenom täpper man till den luckan, att man kan kringgå offent- lighetsregeln genom att telefonera.

Herr Wigforss: Vi väntade väl kanske ganska allmänt att det skulle komma vissa specialsynpunkter från NIB på de här frågorna. Jag är glad att de är så måttfullt formulerade, när de nu kom- mer. För min del skulle jag ändå vilja bestrida, att man kan urgera någon sorts särställning för de, jag säger inte under- 10

utvecklade, låt oss säga underliga län— derna. Det är alldeles riktigt att de är speciellt känsliga och att det finns ett psykologiskt komplex, som gör det be- svärligt att handskas med dem många gånger. Samtidigt måste man hävda, att det viktigaste motivet för offentligheten står kvar, nämligen den oavvisliga rätten för oss alla att kontrollera våra egna myndigheter. Jag skulle tro att, om det är så att underligheten hos de under- utvecklade kan åberopas som ett motiv för ökad sekretess, så kan det allde- les säkert motbalanseras av att i ett sådant fall blir det ännu viktigare för oss att kontrollera våra egna myndig- heter. Det är uppenbart, att de utsätts för verkliga risker i sitt umgänge med dessa länder. Det blir svårt för dem många gånger att inte invecklas i en praktik, som de inte vill invecklas i. De bestämmelser, som gäller för utrikesför- valtningen överhuvudtaget, bör säkerli- gen gälla också för NIB. Det är viktigt att inte hela detta komplex insveps i en dimma av skuldkänsla och förlägenhet. Vi får faktiskt lov att tala öppet även om dessa angelägenheter, det tror jag också på lång sikt är det enda, som egentligen kan hjälpa dessa länder.

Låt mig bara beträffande telefonen säga att den ju egentligen är grundlags- stridig, när den användes på det sätt, som tydligen ofta sker. Det skall nog inte åberopas som motiv för att NIB får en särställning, utan det skall snarare åbe- ropas som motiv för åtgärder mot en här hemma alltför vidsträckt tillämpning av telefonerandet.

Herr Döös: Jag är helt överens med vad redaktör Wigforss sade. Självfallet skall vi behandlas precis på samma sätt som utrikesförvaltningen och i tillämpliga de- lar som annan tjänsteförvaltning.

Herr Borggård: Får jag bara, till upp-

• Sida 146
•  Original

lysning om den administrativa praxis som råder, säga att det problem, som herr v. Zweigbergk drog upp, härrörde av att man i det befordringsärende, som det gällde, icke ansåg sig kunna lägga muntliga upplysningar eller ett telefon- samtal till grund för beslutet. Man ville i stället ha en promemoria i saken eller en nedteckning eller något annat mate- rial, som vederbörande sökande till tjänsten kunde ta del av.

Herr |). Zweigbergk: Jag är glad att expe- ditionschef Borggård sade detta, om nå- gon hade missförstått det.

Jag återgår till fallet där någon har lämnat in en ansökning om en försvars— uppfinning. Han kan kanske säga sig att det länder honom till men, synnerligt men, att hans uppfinning kommer till en försvarsmyndighets kännedom, om han inte avser att göra den bekant på det stadiet utan vill göra det först senare. I det fallet anser man dock försvarsin- tresset väga över. Men det kan också ligga annorlunda till. Jag fick för några dagar sedan en påringning från en verks- chef, som förhandlade om inköp av någon konstruktion, som eventuellt skulle vara patentskyddad från ett öst- land. Verkschefen var intresserad av att få veta hur detta patent låg till. Det kunde man i och för sig utröna. Man kan naturligtvis sedan fråga sig, om vi borde lämna ett fullkomligt negativt besked beträffande vederbörandes patentchan- ser. Det kan ju lända honom till men, och där gäller det statens ekonomiska intressen huvudsakligen, som ju inte har samma dignitet som försvarsintresset i det förra fallet.

Ordföranden: Detta är väl inte en fråga om sekretesslagstiftning utan om patent- lagstiftning. Om jag kommer med min ansökan, så frågar jag mig: Vad händer med den ansökan? Jo, den går ögon- blickligen till de och de myndigheterna.

Då kan jag säga mig: Jaså, då får jag avstå från att söka patent. Det är alltså en fråga, hur vår patentlagstiftning är anordnad på denna punkt. Det hör egent- ligen inte hit.

Herr |). Zweigbergk: Patentlagstiftningen innehåller ingenting om detta.

Ordföranden: Men alltså arrangemanget hör hemma i patentsammanhang och är icke en fråga om handlingens offentlig- het.

Herr Wadén: Det skulle vara intressant att få veta herrarnas synpunkter på de 30 åren.

Ordföranden: Vad det här rör är den intressekonflikt, som kan uppkomma, om vid 30-årsgränsen en annan stat håller på sina handlingar; det kan finnas ett behov av reciprocitet. Att man håller på handlingarna så pass länge beror ju på hänsyn till andra stater. Hur uppfattas det, om vi publicerar dem? Ja, har vi en gräns på 30 år, så har vi den stora för- delen att publiceringen blir automatisk. Så vi kan säga, att det är vår lag, att det kommer ut då, undan för undan. Har vi inte det, så kan det lätt i andra stater, som har svårt att förstå vårt handlings- sätt, uppfattas så, att »det är med avsikt som de har släppt en bomb i ansiktet på oss här genom att publicera den där gamla historien». Där är väl problemet.

Herr Wigforss: Får jag komma med ett praktiskt exempel och erinra om det Prytz-ska telegrammet från 1940? Det har i varje fall sagts i pressen att detta tiger man om ända sedan docenten Ther- maenius den gången notoriskt inte teg om det. Detta tiger man om därför att engelsmännen vill inte att man skall tala om det. Skulle vi då 1970 komma i den situationen att vi kan hänvisa till en lag, då får man ju säga, att i detta fall vore skadan ytterst ringa. Jag måste instäm-

• Sida 147
•  Original

ma med ordföranden. Det är väl ett stöd för oss att ha en sådan gräns som 30 år.

Herr lVestin: Det är väldigt svårt att dra upp konkreta fall i de här ärendena, men jag tror, att här föreligger en risk för missuppfattningar, som kan vålla en— skilda stor skada.

Herr Döös: Det förefaller mig som om när nu situationen är sådan, att det finns en utväg att behålla en handling längre tid än som är stadgat —— även om det betyder en viss omgång — så är väl sna- rast den diskussion man skulle föra, om man kunde göra respittiden kortare. Att förlänga den finns det alltid möjlig- het till i det enskilda fallet.

Herr v. Zweigbergk: Även för mig före- faller 30 år i längsta laget, när det finns en möjlighet till ytterligare förlängning.

Ordföranden: Det är naturligtvis tillta- lande, om man skulle våga sig på en ännu kortare tid. Vi får väl fundera över det.

Herr Kromnow: Om vi skulle ha exem— pelvis 20 år, då skulle alla de diskussio— ner, förtroliga diskussioner, som förts mellan å ena sidan svenska statsmän och diplomater och å andra sidan finska 1940 och 1941, redan ha offentliggjorts och måst offentliggöras. Jag tror nog all erfarenhet visar, att det vore väl kort tid. Även 30 år är, just med hänsyn till främmande makt, rätt kort tid.

Herr Fogelberg: Av mycket naturliga skäl är det ett starkt forskningsintresse, att man kommer åt utrikeshandlingarna så tidigt som möjligt. Men redan dis- kussionspromemorian innebär en för- bättring av den nuvarande situationen; jag tror, att man måste stanna vid att en tidsgräns är nödvändig. Skulle den sättas mindre än 30 år, tror jag att vissa vansk- ligheter skulle inställa sig. Jag tror inte man från forskningssynpunkt kan kräva

att man fixerar gränsen till en kortare tidrymd. Men det skulle vara mycket värdefullt att få höra vad pressen säger, pressen och forskningen går i hög grad hand i hand.

Herr Wigforss: Jag kan bara säga, att jag tycker att det nuvarande tillståndet är oefterrättligt. Alla förbättringar mot- tages med tacksamhet. Om de 30 åren är det svårt för oss att ha någon alldeles definitiv mening. Jag kan förstå både dem som säger, att det är fördelaktigt att ha en gräns av den beskaffenhet som kommittén här har föreslagit, och dem som menar, att det kunde vara betänkligt att gå under de 30 åren.

Men jag skulle alldeles bestämt vilja säga, att det är ett stort intresse att släppa in forskningen på ett tidigare sta- dium än vad som nu i allmänhet sker. Det är något galet i att engelsmännen, som inte alltid är så roade av offentlig- het, har ett helt lag med forskare, som sitter och skriver om deras utrikespolitik under andra världskriget, och plötsligt talar de om att då och då var det ett angreppshot mot Sverige. Då blir det all- män villervalla här hemma, och alla börjar fråga varandra: »Vad är det här för något?»

Oavsett var man drar gränsen så är det ett intresse att handlingarna publice- ras så snart som det någonsin är möjligt. Och det är ingenting som hindrar, att departementet omprövar sitt ställnings— tagande efterhand under de 30 åren. När händelsen ägde rum, låt oss säga 1940, så är alla eniga om att det här kan man inte säga någonting om, det är alltså hemligt. Men 1945 skall man kunna gå och fråga departementet: »kan vi inte få se dem nu?», och då gör departemen- tet en ny prövning.

Herr Kromnow: Först får jag säga att den brittiska sekretessgränsen går vad det gäller Foreign Office _— ja, jag är

• Sida 148
•  Original

inte exakt säker, men den har till helt nyligen gått vid 1902. Det är alltså den väsentliga skillnaden, att enligt den sven- ska sekretesslagstiftningen måste vi läm- na ut allt, medan Foreign Office och State Department, som publicerar hand- lingar från 1950- och 1960-talen, lämnar ut precis det de vill. Vad man har gjort i England är att man har haft officiella historieskrivare, som har fått komma in och se på materialet. Vi har haft några, men icke i den utsträckningen.

Det har nog varit så under årens lopp att 50-årsregeln har varit normgivande; man har sagt att alla handlingar rörande rikets förhållande till främmande makt är hemliga, och det fordras då ett sär- skilt Kungl. Maj:ts tillstånd att få dispens från sekretessen. Nu har det i väsentligt ökad utsträckning givits sådana dispen- ser.

Redan nu är det så, att, om en hand- ling faller under 3 & andra stycket sekre- tesslagen, bedömer UD självt om det finns internationella hänsyn att ta. Vi är skyldiga att ompröva den frågan så fort den ställs på nytt. Det kommer vi att bli även enligt utkastet, men då i fråga om alla handlingar. Det kommer att bli be- svärligt och mycket arbete, men så kom- mer det att bli. Det kommer alltså att bli väsentligt större möjlighet än nu för forskningen att få del av handlingarna.

Herr Westin: Vad beträffar forskningens intrång på försvarsområdet i det här fal- let, så är det samma sak, att här sker en ständig omprövning. Det kommer en forskare och vill studera ett visst pro— blem under en viss tid, som ligger inom sekretessgränsen. Då omprövas beslutet, och i regel ges tillstånd. Det har under min tid inte förekommit något exempel, som jag kan påminna mig, där vi har avstyrkt.

Herr Fogelberg: Beträffande forskning- ens möjligheter och nyheter och förbätt-

ringar i det här föreliggande utkastet är det oerhört viktigt att i 15 å andra styc- ket ges särskilda möjligheter för forsk- ningen att angripa speciella problem. Om det i ett forskningsprogram behövs att man partiellt går in i ett ärende, så bör man alltså med åberopande av 15 å andra stycket kunna få göra det med de förbehåll, som myndigheterna kan finna fog att ställa upp.

Jag föreställer mig också att om man i ett forskningsprogram finner att ett visst område, som ligger under sekretess, behöver omprövas, så kan man med ut- gångspunkt från 15 å andra stycket helt enkelt begära en omprövning av hela området.

Herr v. Zweigbergk: Jag vill bara säga något i anslutning till 15 å andra stycket, som jag tycker är ett mycket välgörande stadgande. På mitt specialområde kan man inte lämna redogörelser för fall, där patentansökningar avslagits, om inte sö- kanden är med om en publicering. Kän- nedomen om utvecklingen på det här området säger en, att det ofta är de av- slagna ansökningarna, som det vore mest angeläget att få publicera.

Herr Fogelberg: Ett exempel på dispens- givningen finns inom det akademiska befordringsväsendet. Om t.ex. en fors- kare har sysslat med ett visst problem —— det kan vara någon försvarshemlighet t.ex. — och behöver åberopa den för sin meritering, så har det förekommit, att Kungen har gett helt individuell dispens för de sakkunniga i befordringsärendet att ta del av just de handlingarna. I nu- varande praxis upprätthåller man alltså ett individualiserat dispenssystem. Det är ju generaliserat just i den här 155 andra stycket, där man talar om forsk- ning, rättslig granskning eller annat så- dant ändamål. Dit hör naturligtvis vissa administrativa förfaranden, föreställer jag mig.

• Sida 149
•  Original

5. Sekretessen kring inspektioner, utredningar och prov samt i utnämnings— och andra personalärenden

Sammanträde den 13 november 1964

Från offentlighetskommittén: ordföran- den herr Kjellin samt herrar Eriksson, Pers, Borggård, Kromnow och Wadén;

Inbjudna: från nämnden för internatio- nellt bistånd: byråchefen Jarl Tranaeus och sekreteraren Tomas Bergendal; från försvarsstaben: majoren Otto Axelson; från centrala värnpliktsbyrån: kaptenen Per-Anders Lindespång; från militär- psykologiska institutet: docenten Jan Agrell och överstelöjtnanten Knut L. Nihlén; utredningsmannen angående in- skrivnings- och personalredovisningsvä- sendet vid krigsmakten överstelöjtnanten Bertil Creutzer; från socialstyrelsen: by- råchefen Carl E. Sturkell; från arbetar- skyddsstyrelsen: byrådirektören Vero- nika Nissen; från generalpoststyrelsen: byråchefen Stig Salomonsson; från te- lestyrelsen: avdelningsdirektören Åke Mossler; från järnvägsstyrelsen: avdel- ningsdirektören Arne Forsström och by- rådirektören Lennart Almquist; från vattenfallsstyrelsen: personaldirektören R. Lundborg och byråchefen I. Berg- ström; från statskontoret: byråchefen E. Jerdenius; från kontrollstyrelsen: byrå- chefen Kurt Nirdén och förste byråsekre- teraren Lars Mårtensson; från riksrevi- sionsverket: byråchefen Birger Näsholm och byrådirektören Ragnar Bäckman; från centrala folkbokförings- och upp— bördsnämnden: byrådirektören Nils Bir- keby; från skolöverstyrelsen: kanslirådet

Gunnar Wejle; från universitetskanslers- ämbetet: kanslichefen Torsten Arén och byrådirektören Folke Hagström; från statens personalvårdsnämnd: byråche- fen Lars Bäck och med dr Ricardo Edström; från 1962 års arbetspsykolog- utredning: jur. dr Lennart Geijer och fil. lic. Elvy Johansson; från Svenska kommunförbundet: sekreteraren Ingemar Lundh och sekreteraren Arne Sandell; från Svenska stadsförbundet: sekretera- ren Bertil Möller; från personaladmini- strativa rådet: direktören Rolf Lahnha- gen, fil. lic. Stig Borg, intendenten Sölve Sörmark och redaktören Bengt Görans- son; från Sveriges advokatsamfund: ad- vokaten Wilhelm Pehrsson och advoka- ten Carl-Erik Lindahl; från landsorgani- sationen: förbundsjuristen Ove Kjellgren och ombudsmannen Morgan Mattson; från statstjänstemännens riksförbund: ombudsmannen Berne Polvall; från Sve- riges akademikers centralorganisation: direktören Harald Håkansson; från Sve- riges psykologförbund: ombudsmannen Rune Willén, fil. lic. Gunnar Kylén och fil. kand. Jan Wirstad; från press- och radiokommittén: huvudredaktören Ha- rald Wigforss, redaktören Helge Söder- lund, redaktören K. G. Michanek och redaktören Gunnar Breide.

Herr Näsholm: 2 kap. 115 sista stycket TF i utkastet täcker vårt behov av sekre- tess kring inspektioner och inventeringar hos myndigheter, som har att avge eko-

• Sida 150
•  Original

nomisk redovisning till riksrevisions- verket.

Inspektion avslutas med en invente- ringsberättelse, som inlämnas av inven- teringsförrättaren till riksrevisionsverket. Därmed blir den allmän handling. Det kan vara så, att man vid inventeringen har uppdagat förhållanden, som kan ge anledning till misstanke att det förelig- ger förskingring. Det kan då fordras fortsatt utredning, och den utredningen kan ge vid handen, att misstanken var ogrundad. Verifikationer har kanske kommit undan; de kan komma fram vid en noggrannare efterforskning, och där- med föranleder inventeringen inte någon vidare åtgärd. Det vore önskvärt, att man i sådana fall också kunde hålla invente- ringsberättelsen hemlig tills utredningen är slutförd.

Herr Michanek: Det står i slutet av ut- kastets 11 5, att sådana handlingar skall hållas hemliga »till dess åtgärden slut- förts». Kan inte den formuleringen miss- tolkas? Antag exempelvis att en militär myndighet, som använder sådana prov och har samma formulär år efter är, gör gällande att det är visserligen för i år slutprövat, men åtgärderna fortsätter successivt med användning av samma formulär år efter år. Det betyder, säger de, att vi betraktar det här som en icke avslutad åtgärd. På det viset skulle man kunna förhindra insyn och offentlig diskussion kring formulären och proven.

Sekreteraren: Meningen har varit från kommitténs sida, att när provet har av- hållits en gång, måste provet plus de uppgifter, som har avlämnats vid det första tillfället, bli tillgängliga för offent- lig granskning. Man kan däremot tänka sig följande situation: den myndighet som anordnar proven har flera olika likvärdiga instrument, och vid varje provtillfälle väljes ett av dessa instru-

ment ut. I och med att ett prov har an- vänts en gång, så skall det alltså vara tillgängligt för att möjliggöra granskning av den första prövningen, men om myn- digheten tänker använda provet vid ett senare tillfälle, så kan detta provformu- lärs relation till just det provtillfället hållas hemlig. Att man bland 20 prov skall använda prov nummer 17 år 1965, är alltså en uppgift som med stöd av denna bestämmelse skall kunna hållas hemlig.

Herr Agrell: Inom krigsmakten har man i över 20 år använt psykologiska prov som urvalsinstrument. Ofta har provet varit ett huvudsakligt instrument, men i den praktiska situationen är det alltid supplerat med andra informationskällor. Denna verksamhet kan uppdelas i vad som gäller den värnpliktiga personalen och vad som gäller den mera kvalifice- rade personalen, som är fast anställd. Verksamheten omfattar totalt ungefär 70.000 man om året.

Vi använder oss av vetenskapligt stan- dardiserade metoder, som redovisas i våra publikationer _ deras mättekniska och andra egenskaper — och som alltså är helt öppna för vetenskaplig debatt och kritik. Omloppstiden på värnplikts- proven rör sig om tre till fem och ibland större antal år. Meningen därmed är, att man skall kunna, till fromma inte bara för krigsmakten utan också för andra av- nämare, exempelvis inom socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och medicinal- väsendet, följa dessa stora populationer år från år. För närvarande är den fort- satta verksamheten berörd av ett par ut- redningar, dels den utredning som arbe- tar med den kommande inskrivnings- och personalredovisningsorganisationen, dels 1960 års värnpliktsutredning. Vi vet, att bägge dessa utredningar avser att i ökad omfattning ta psykologiska metoder i bruk för att kunna lösa de problem,

• Sida 151
•  Original

som t.ex. differentierad värnpliktsuthild— ning och inryckning kommer att ställa fortsättningsvis.

Under de år som vi har arbetat med dessa metoder som ett serviceorgan till i första hand krigsmakten, så har, såvitt verksmyndigheten har sig bekant, från krigsmakten och dess personal icke an- mälts någon tvekan beträffande proven. Man betraktar verksamheten som omist- lig för att man skall kunna lösa urvals- och fördelningsproblemen. Om icke ett adekvat sekretesskydd kan åstadkom- mas, kan denna omfattande och för vår krigsorganisation väsentliga verksamhet i högsta grad försvåras och sannolikt helt omöjliggöras. Primärt drabbas den militära urvalsfunktionen, men också den militära utbildningen kommer att lida skada.

Som jag sade tidigare, finns det ett behov att proven användes under flera år efter varandra. Det är därutöver en teknisk omöjlighet att ständigt konstrue- ra nya prov. Det finns inte tillräcklig personal i landet utbildad för detta, och kommer enligt prognoser inte att finnas inom översiktlig tid. (Inom parentes kan man dessutom säga, att det kommer att kosta orimligt mycket pengar, men det kanske inte är någon så tung synpunkt.) Det är nödvändigt, om proven skall vara rättvisande, att probanderna inte i för- hand känner till proven. Där finns även en ren rättvisesynpunkt: det får inte vara så, att de som har nära till att nå handlingar skall kunna taga kännedom om dem och komma i ett gynnat läge i förhållande till värnpliktiga, som inte kan göra detta. Man kan diskutera hur lång varaktighet en sekretess för själva formulären skall ha. De går efter hand ur bruk, eftersom de ur vetenskaplig och andra synpunkter blir omoderna. Att upprätthålla sekretesskyddet därefter finns knappast någon anledning till.

När det gäller de ifyllda formulären

gäller mutatis mutandis samma resone- mang. De ifyllda formulären har ju samma information som de icke ifyllda. Därtill kommer hänsynen till probanden. Man kan naturligtvis diskutera huruvida detta är en förtroendesituation eller inte de jure; de facto uppstår i varje fall ett förtroendeförhållande. Det är risk för att den enskilde inte vill delta i provet och möjliggöra förrättningen, om han inte har ett skydd för de uppgifter han själv lämnar. Självfallet får sekretessen kring testresultaten icke hindra forsk- ning inom området. Hittills har något problem när det gäller forskares tillgång till detta material aldrig uppstått.

Den tredje aspekten är de intrikata personuppgifter, som kommer fram. Det är inte bara så, att vi får testresultat, numeriska resultat, svåra att i detalj klarlägga för den enskilde. Vi får också i detta material, framför allt i vissa delar av det, mycket intrikata uppgifter, som den enskilde lämnar i förtroende. Han vet att de är avsedda att användas endast av den personal, som har med hans militära uttagning och placering att göra. De uppgifterna är av den arten, att de inte bör släppas vind för väg, för då uppstår —— primärt — men för den en- skilde, som har lämnat dem; vi begår en orätt mot den enskilde. Sekundärt blir naturligtvis följden, att, om de släpps vind för väg, så kommer sådana infor- mationer, som för personalbehandlingen inom krigsmakten är ytterst väsentliga, att försvinna. Ingen människa kommer att lämna sådana informationer, om han vet, att hans kamrater på kompaniet, på luckan, kan gå och hämta korten och se efter — jaså, du hade det och detta.

För att inte tynga diskussionen har jag här utelämnat våra kvalificerade pröv- ningar. Samma typ av resonemang kan föras för dem.

Ordföranden: Docenten Agrell säger att

• Sida 152
•  Original

man måste skydda proven. Men samtidigt får vi veta, att 70.000 personer får läsa dem varje år. Är det ingen av dessa 70.000, som har gott minne? Är det över- huvudtaget en adekvat och framkomlig väg att skydda blanketterna med sekre- tessbestämmelser? Har det hänt några olyckor? Och om det har det, vilka är då medlen att komma förbi dem?

Herr Agrell: Om vi först tar de 70.000, så vet jag på rak arm inte mer än en män- niska, som skulle ha kunnat komma ihåg ett sådant här formulär, och det var John Björkhem med sitt fotografiska minne. Vi är inte så funtade, att vi efter en sådan genomgång kan hålla ett så omfattande material i minnet. Det finns en viss mnemisk sekretess.

Ordföranden: Men förekommer det inte, att den som skall undergå provet frågar föregående årskull vad det hela gick ut på och får rätt många upplysningar? Vi vet väl inte i dag i vad mån de som prö- vas har någon kunskap eller mycken kunskap om vad det skall gå ut på.

Herr Agrell: Om det resonemanget vore riktigt, skulle resultatet stegras år från år. Vi har faktiskt kontrollerat lite, hur mycket de prövade kommer ihåg av proven, och det är utomordentligt lite. Förklaringen är väl att den situation där man arbetar med proven är emotionellt mycket laddad. Probanden blir helt en- gagerad i att lösa uppgifterna. Han är inte engagerad i en inlärningsuppgift, alltså sker heller ingen inlärning av själva provet.

Om vi sedan går över till den andra frågan — om det har hänt olyckor —— så tror jag att vi kan konstatera, att all- mänheten —— och till allmänheten hör i det här fallet även de inskrivningsskyl— diga — upplever de psykologiska proven som sekreta. De ifrågasätter icke sekre- tessen. Det finns några undantag varje

år, en tidning eller någon enskild för- frågar sig om proven. Då lämnar vi naturligtvis, mot bakgrund av de bestäm- melser som finns, den information, som vi kan lämna. Om man nu emellertid kommer med en ny offentlighetslagstift- ning, så kommer med all sannolikhet attityden hos allmänheten att ändras.

Herr Wejle; En motsvarande synpunkt har gjort sig gällande inom skolväsendet beträffande s.k. standardiserade prov. Jag tillåter mig, för att koncentrera mitt anförande, att återge vad verket skrev till Kungl. Maj:t 1961, sedan man hade fått kännedom om direktiven för offent- lighetskommittén: »De synpunkter i äm- net, som anförts i en framställning 1957 av föreståndaren för militär-psykolo- giska institutet, äger tillämpning även beträffande vissa prov inom skolöver- styrelsens verksamhetsområde och därtill hörande handlingar, nämligen standardi- serade prov i den obligatoriska skolan, s.k. skolmognadsprov och testserier för uttagning av elever till specialklasser och för intagning av elever vid Särskolor, testserier för studier och yrkesoriente- ring» — där kommer vi in på arbets- marknadsområdet också —— »samt s.k. lämplighetsprov, som enligt Sözs anvis- ningar anordnats vid prövning för in- tagning av elever till folkskolesemina- rierna.» Jag vill nämna, att gymnasieut- redningen har föreslagit, att det skall bli en annan grund för betygsättningen. Man skall bl.a. ta hänsyn till riksmedel- talet. SÖ fortsatte: »Tvekan har yppats om dessa prov omfattas av det genom kungörelsen 1939 meddelade förordnan- det beträffande handlingar, upprättade för anordnandet av kunskapsprov under SÖ:s inseende. Exemplifieringen i för- fattningen är ej uttömmande och av SÖ åsyftade prov, som tillkommit senare, är i vissa avseenden att betrakta som kun- skapsprov.» Det har bekräftats på min

• Sida 153
•  Original

förfrågan frän pedagoger, att gränsen mellan kunskapsprov och andra sådana här prov är ytterligt svår att dra. Det måste alltid anses ingå ett visst kun- skapsmoment, och jag förmodar att samma gäller även de militär-psykolo- giska proven. Åter till Sözs framställ- ning: »De här proven skiljer sig emeller- tid från de med förordnandet närmast avsedda skriftliga uppgifterna i examen därigenom att den åsyftade prövningen icke är begränsad till vissa elever och terminer. De för prövningarna upprätta- de handlingarna måste av praktiska skäl användas huvudsakligen oförändrade en följd av år. De har för sin tillkomst krävt användandet av vetenskapligt skolad expertis och dragit betydande kostnader, varför de icke lämpligen kan ersättas med nya förrän efter en längre tid. Huvudsyftet med prövningarna är att upprätthålla en viss standard eller ut- röna en individs status på respektive om- råde, och det skulle uppenbarligen mot- verkas av handlingarnas utlämnande före deras begagnande under hela den tid- rymd de av nyss angivna skäl måste användas.» Det är ett prov som pågår, man kan säga lite tillspetsat ad infini— tum.

SÖ fortsatte sedan: »Det sagda gäller i tillämpliga delar även de handlingar som upprättats till prövningarna av dem som deltagit i dessa.» Vi lämnade en del exempel och tillade: »Det bör också nämnas, att den tystnadsplikt som enligt dessa anvisningar och andra författ- ningar åvilar lärare och läkare m.fl. skulle bli illusorisk, om icke dessa hand- lingar är undantagna från offentlighet. Av bland annat sistnämnda skäl finns det behov av att vissa andra handlingar inom skolväsendet behandlas på samma sätt. Här åsyftas sådant som hälsokort för elever och elevkort för yrkesväg- ledning, som förekommer vid olika läro- anstalter.» Vi måste för vår del vidhålla

dessa synpunkter. Någon bättring i nu- varande situation skulle inträda genom kommitténs utkast. Jag vill erinra om att JO har varit inne på frågan i sin ämbets- berättelse 1962, där man hade kritiserat formuleringarna av vissa av Skolmyn- digheter använda utfrågningsserier. Då sade JO: »För egen del finner jag över- vägande skäl tala för att gällande be- stämmelser icke medge att frågeformu- lären hemlighållas även efter det att ett prov ägt rum. Härav följer att anony- mitetsskyddet för närvarande icke kan anses tillfredsställande. Då det med hän- syn till det stora behovet av vidgad kun- skap på förevarande område är av syn- nerlig vikt ur forskningssynpunkt, att psykologiska prov kunna företagas och då ett tillfredsställande anonymitets- skydd för deltagarna måste anses vara en förutsättning för sådana prov, böra enligt min mening gällande sekretessbe- stämmelser överses i här berörda hän- seenden. En revision av dessa påkallas även av vad i ärendet anförts om beho- vet av att kunna hemlighålla frågeformu- lär för psykologiska prov.»

Herr Lindespång: Centrala värnplikts- byrån är den centrala myndighet under vilken inskrivningsverksamheten sorte- rar. Jag vill understryka vad docent Agrell nyss har sagt beträffande värdet av de psykologiska proven för inskriv- ningsverksamheten inom krigsmakten. De har, skulle jag vilja säga, avgörande betydelse för den uttagning och det urval som sker i samband med inskrivning men även senare under den värnpliktiges tjänstgöring. Vi hyser största tilltro till de psykologiska proven, och vi vet ingen— ting annat, som kan ersätta dem. Vi in- stämmer i att det synes praktiskt omöj- ligt att förnya proven år från år. De bygger på flerårig erfarenhet. Det finns inte heller tillgång till olika provbatterier, såvitt bekant vid centrala värnplikts

• Sida 154
•  Original

byrån. Det är sålunda ytterligt önskvärt att proven beläggs med en viss sekretess, så att de i fortsättningen inte förlorar i värde för den militära urvalsverksam- heten.

Herr Willén: Vi inom Psykologförbundet har lite närmare undersökt kostnads- sidan. Vad man vill är en sekretessbe— läggning av testinstrumenten. Skulle man konstruera nya test av den sort som nu användes, när man skall taga ut mera kvalificerad personal inom krigsmakten —— aspiranter och andra — så skulle det röra sig om omkring 2 miljoner kronor. Vi antyder också att konstruktionen av ett test är en sak, som man inte gör på en eftermiddag, utan det är frågan om ett arbete över ett eller flera år.

Jag vill också nämna att den psyko- logiska undersökningsverksamheten är omfattande. Inom skolväsendet är man uppe i siffror på över 300.000 om året. Det är ungefär 260—270.000 barn, som skolmognadsprövas. Det sker vidare ett urval för klassdifferentiering och annat, där de psykologiska proven används. Vi har också proven inom sjuk- och hälso- vården. Vi har proven inorn arbets- marknadsstyrelsen. Man kan utan att göra sig skyldig till någon överdrift kom- ma fram till att det årligen hålles en halv miljon psykologiska prov.

Jag tror att man borde skilja mellan å ena sidan psykologiskt grundmaterial —— och dit räknar jag då testinstrumenten, de råprotokoll man gör upp med ledning av svaren, som har influtit på de här formulären, likaså anteckningar, som psykologen gör i samtal och intervjuer —— och å andra sidan det med hjälp av grundmaterialet utformade utlåtandet. Såvitt vi kan se det inom förbundet, torde det inte möta något hinder, att ut- låtandena är offentliga handlingar. När det gäller ställningstagande från en myn- dighet och när det gäller åtgärder som

skall vidtagas, grundar myndigheten sitt beslut inte på testinstrumenten eller på lösa anteckningar, som psykologerna har gjort. Myndigheten grundar i stället sitt beslut på utlåtandet. Därför är det med tanke på den offentliga insynen å ena sidan värdefullt men å andra sidan också tillräckligt, om just utlåtandet blev offent- ligt. För att den psykologiska verksam- heten skall kunna fortsätta måste det däremot bli möjligt att sekretessbelägga testinstrumenten samt överhuvudtaget grundmaterialet.

Ordföranden: När Ni nu säger att det är så nödvändigt med sekretessbestämmel— ser, varför händer det då inte, att det ges ut upplagor av provformulär på sådana punkter där de har betydelse? Jag kan förstå, att folk inte är tillräckligt intres— serade av värnpliktsbedömning. Där är knappast något att vinna eller förlora i det enskilda'fallet. Men det finns situa- tioner där det är mycket mera accentue- rat, låt oss säga föräldrars iver att deras barn skall komma in i en viss skola eller sökandet av tjänster. Om man nu använ- der samma prov år ut och år in för en halv miljon människor, varför ges då inte de blanketterna ut?

Herr Salomonsson: Jag har haft tillfälle att något se på amerikansk personal— administration. Man stötte omedelbart på de psykologiska proven. I federal tjänst anställs väl inte en enda person utan att ha underkastats ett psykologiskt prov. Det är särskilt viktigt i ett land, där skolsystemet är så ojämnt. Det fede- rala uttagningssystemet kontrolleras av Civil Service Commission i Washington, som har kontor spridda över staterna men som har överlämnat det praktiska handhavandet på 4.000 platser till post- verket, eftersom det är den största civila arbetsgivaren. När de här proven lämnas ut på så många händer, blir det väldigt frestande, att någon går och säljer dem.

• Sida 155
•  Original

Ett förlag i New York har specialiserat sig på att trycka sådana här böcker, där man får lära hur man skall bli officer och hur man skall bli postmästare, osv. Jag gjorde ett besök på det förlaget, och där fanns allt. Vid ett besök på Civil Service Commission i Washington frå- gade jag hur det här slog. Jo, sade man, det är ett elände. Så fort någon på det här förlaget har kommit över något av provbatterierna och det kommer i tryck, då får vi sätta i gång och göra upp ett nytt. Det går bra, därför att landet har så stor tillgång på psykologer. Men här skulle det ge stora bekymmer, om vi fick samma uppläggning. Det kan komma.

Ordföranden: Är det inte så, att alla de handlingar, som finns att köpa där, är hemliga? Men det hjälper inte.

Herr Salomonsson: De är hemliga, men de kommer ut på olaglig väg.

Herr Söderlund: Man vill ha sekretess- skydd för någonting, som rör en halv miljon människor om året. De som vill ha detta sekretesskydd måste också observera att med det skulle det följa skyldighet att hålla handlingarna verkligt inlåsta och bevarade som sekreta hand- lingar. Hur skall ni med den strömmen, som går ut över hela landet, verkligen kunna hålla dem hemliga?

Herr Agrell: För närvarande behandlas detta material rent förrättnings- och ar- kivmässigt i sådana former som skulle ha gällt, om handlingarna hade varit hemliga. Det är alltså inget problem ur militär synpunkt.

Herr Wejle: Jag kan kanske upplysa, att vi har följt den principen, att handling— arna skall behandlas konfidentiellt och icke får utlämnas till obehöriga. Det blir alltså en sorts tystnadsplikt, som man föreskriver. Vi vet ingen som hittills här brutit emot den. Skulle så ske, så för-

modar jag, att det kommer in under 25 kap. 3 5 i strafflagen.

Under den tid jag har handhaft dessa ärenden i skolöverstyrelsen har det bara hänt en enda gång, att en advokat har ringt och bett att få en upplysning om vad proven innehöll. Jag sade då, att det anser jag mig inte kunna meddela, där- för att saken är under utredning av offentlighetskommittén. Därmed nöjde han sig.

Herr Michanek: Man tycks blanda ihop i diskussionen två olika aspekter på pro- blemet. Det ena är det intresse som i varje fall pressen måste ha för att kunna få se grundmaterialet, dvs. särskilt for- mulären. Det andra är att rent personliga uppgifter inte är det som pressen är ute efter. Av docent Agrells motivering för önskemålet om sekretess återstår egent- ligen bara den praktiska synpunkten, att det inte skulle vara möjligt att varje år skapa nya formulär, dels därför att man inte har folk till det och dels därför att det skulle kosta pengar. Att man inte har folk till det, är väl knappast relevant; man får väl försöka att skaffa. Och om kostnaderna för en så viktig sak är bara någonting mellan 2 och 2,5 miljoner per år, så kan det ännu mindre vara något skäl att kräva sekretess.

Att det skulle gå att hålla sekretess kring ett material, som så många tusen människor varje år får se och när den möjligheten alltid finns för den som har lite fingerfärdighet att skriva av frå- gorna —— jag åtar mig att vara försöks— person —— det tror väl ingen som vet att det är praktiskt taget omöjligt att hålla hemligt så lång tid som två timmar vad som sker i utrikesnämnden eller vid partiledaröverläggningar med 5, 6, 7 per- soner närvarande.

Herr Creutzer: Jag är utredningsman i en utredning om inskrivnings- och per- sonalredovisningsväsendet vid krigsmak-

• Sida 156
•  Original

ten. I uppdraget sägs det, att det nu- varande inskrivningsväsendet inte längre fyller de krav, som man måste ställa, för att vi skall kunna fördela våra värnplik- tiga på ett sätt, som garanterar möjlig- heterna att ge dem en ändamålsenlig ut- bildning för en framtida krigsorganisa- tion. Både medicinska och psykologiska prov ingår i de värnpliktigas prövning vid inskrivningsförrättningarna, tillsam- mans med en hel del andra uppgifter av personlig karaktär. Provresultat och upp- gifter tillsammans ger underlag för beslut om den värnpliktiges fördelning för viss militär utbildning. Både i fråga om de medicinska och de psykologiska proven är en hel del förändringar utomordent— ligt angelägna. Det pågår provverksam- het för att få fram vad man skall kunna uppnå. De psykologiska proven är en del av hela prövningsförfarandet. De kan alltså inte ersättas med något tjänligare hjälpmedel. Det är viktigt, att de psyko- logiska proven kan fungera med samma skärpa som t.ex. den medicinska pröv- ningen eller andra prov, som kan komma in i inskrivningsväsendet. Därför är det också viktigt, att proven inte är kända i förväg.

Den andra saken är den enskildes mo- tivation vid prövningen. Jag ansluter mig till uppfattningen, att det är svårt att få fram tillräcklig motivation, om inte den" prövade känner sig förvissad om att vad han säger stannar mellan honom och den som han lämnar sin för- troendeuppgift till.

Vad jag är angelägen om att undvika i ett framtida inskrivningsväsende är den allmänna offentligheten, detta att den värnpliktige inför sina kamrater kan komma i ohållbara situationer på grund av de informationer, som han lämnar under förtroende.

Herr Wejle: Rent praktiskt sett: vad finns det för intresse att taga del av

dessa prov annat än just att begagna dem i illojalt syfte, att skaffa sig bättre utgångsläge? I tveksamma fall skall man gå på offentlighet men här kan jag inte se något vettigt syfte med offentligheten. Herr Wadén: Även här finns det ett önskemål att kunna kontrollera hur myndigheternas verksamhet utövas. Herr Wigforss: Jag minns svagt ett fall för några år sedan, som kan vara av intresse när vi diskuterar huruvida det har förelegat några missförhållanden under det nuvarande tillståndet. Jag har ett minne av att man hade en känsla av att det behövde man nog diskutera. Herr Kylén: Det är två moment, som jag skulle vilja taga upp. Det ena: vad vi befarar är att, när det klargöres för all- mänheten genom en utredning och en diskussion i pressen, att den praxis, som nu råder inom skola och försvar, är fel- aktig, så kan det hända att verksamheten skadas på ett sådant sätt som liknar för- hållandet i Amerika. ' Det andra: vi från Sveriges psykolog- förbund är angelägna om att det ges någon form av insyn och kontroll i testen och formulären men anser, att denna insyn och kontroll bör konstrue- ras på ett sådant sätt, att den inte om- intetgör den psykologiska prövningsverk- samheten. Det bör finnas en opartisk instans som, om lämpligheten och veder- häftigheten av den psykologiska verk- samheten sätts i fråga, kan oberoende av de olika parternas intressen granska det hela och göra klart för alla parter, att det här är någonting som inte har fyllt de krav på vetenskap och beprövad er- farenhet, som man anser önskvärda, eller att det har varit det motsatta fallet. I denna instans skulle press och andra finnas representerade. Vi vill framföra ett önskemål om att offentlighetskom- mittén tar sig en funderare på den saken. Herr Almquist: Jag representerar arbets-

• Sida 157
•  Original

kraftssektionen i SJ:s centralförvaltning. För vår det rör hanteringen av psyko- logiska urvals- och personbedömnings- hjälpmedel 6.000 år 7.000 människor per är, sådana är nämligen då vi anställer en kontinuerlig personbedömning. Vi samverkar med Personaladministrativa rådet i Stockholm. Under de 7 år 8 senaste åren har vi strävat efter att mer och mer objektivisera och förbättra hjälpmedlen vid uttagning till kurser, vid omplace- ringar och i befordringssammanhang med hjälp av psykologiska urvals- och personbedömningshjälpmedel. Detta har vi gjort av rent affärsmässiga skäl. Vi måste se till att vi får rätt man på rätt plats. Hela tiden har vi ställt oss frågan: hur erhåller vi de berördas förtroende för de här hjälpmedlen? Vi har strävat efter att ge instrumenten och tillväga- gångssätten den offentlighet inom vårt företag, som är möjlig, genom intim samverkan med personalförbunden. Vi är medvetna om att därmed når inte instrumenten ut till en bredare allmän- het. Vi vet, att vi har samtliga våra per— sonalförbund bakom oss. När det är fråga om urval eller personbedömning, börjar vi alltid med att analysera arbetet genom formliga arbetsanalyser. Därnäst fixerar vi i samverkan med personal- förbunden befattningsbeskrivningar, och med hjälp av dessa beskrivningar fixerar vi i samarbete med personalförbunden kompetenskraven för befattningarna. Slutet i varje sådan samverkan i var och en av de många karriärer vi har blir, att personalförbunden de facto vet, vad det är för testbatteri vi begagnar. De vet även testens reliabilitet och validitet. De har full insyn. Genom öppenhet mot personalorganisationen och genom sam- verkan med PA—rådet har vi lyckats klara av offentligheten på vår sektor. Jag kan meddela, att knappast någon SJ-tjänste- man som jag känner till någonsin har begärt att få se oifyllda formulär.

När nu formulären har blivit ifyllda, hur många skall få se dem? Ja, de flesta är väl eniga om, som saken har ut- tryckts här i dag, att man inte kan låta karlarna på kompaniet få se alla de andras resultat. Vi måste emellertid ha det så ordnat att den som har gått ige- nom provet skall få se resultatet av sitt prov och ha full insyn i det. Vi har t.o.m. gått ett steg längre. Vi utnyttjar planmässigt den genomgångna testen via PA-rådet för yrkesvägledning. Det är nu inte alla som kommer med på de kurser som vi testar in dem på. Skall vi ha 25 människor in i kursen, så testar vi i regel 75. Det är alltså många, som kan hysa en orolig fråga: vad berodde det nu på att jag inte kom med? Då har vi det ordnat så i samverkan med PA-rådet, att de kan få del av sina testresultat, få del av på vilka punkter de kan höra sträva efter att förkovra sig och bättra sig.

Vi ser alla dessa prov såsom förtro- endesituationer. Vi skulle inte få veta vad vi behöver veta om parten genom intervjuer och personlighetsformulär och organisations- och planeringsprov och allt möjligt sådant, om vi inte hade byggt upp det förtroendet omkring dem, den sekretessen. De skulle vägra att lämna många upplysningar som både vi och de är betjänta av.

För SJ finns det behov av sekretess även i fråga om enkäter av olika slag. Vi har redan vid ett par tillfällen satt in relativt stora enkäter avseende att belysa trivsel och anpassning i företaget. Vi kan inte producera enkäter som är vetenskapligt hållbara på löpande band. Vi måste, för att mäta trivsel och an- passning i perioder om vartannat år, vart tredje år eller vad det nu kan kom- ma att bli, röra oss med i huvudsak samma formulär. Vi skulle alltså också få problem med att oupphörligen arbeta ut nya formulär, vars likhet med de före-

• Sida 158
•  Original

gående är tveksam hur man än an- stränger sig. Kostnaderna måste beaktas även när det gäller sociologiska un- dersökningar, trivselundersökningar och annat liknande.

Herr Wigforss: Jag efterlyste ett fall, en undersökning i skolorna, och sekretera- ren gav mig materialet. Det visade sig att det återfinnes i den skrivelse från JO, som vi nyss hörde slutet på. Det visade sig röra en undersökning, en s.k. förstudie, som skolöverstyrelsen hade gjort av 40 elever vid lärarhögskolan i Stockholm. Det var sammanlagt fyra formulär och över 600 frågor. Under- sökningen avsåg att ingå i en större undersökning om skolsvårigheter, social anpassning m.m. En pappa anmälde saken till JO, och i sitt utlåtande säger JO, att somliga av de påståenden som ställdes och som eleverna skulle pricka för, var av den art, att de uppenbarligen inte bör ställas till ungdom omkring 16 är. Där förekom sådana påståenden som om »ditt sexualliv är tillfredsstäl- lande». Där förekom också ett sådant påstående som »jag känner en stark dragning till personer av samma kön».

Jag förstår inte hur man kan komma till någon annan ståndpunkt än JO i det här fallet angående dessa frågors lämp- lighet, men det kanske ligger utanför diskussionen. Poängen är, att här visade det sig ha förelegat en stor undersökning, som delvis har haft en för den person- liga integriteten ytterst kränkande natur. Det är väl ganska uppenbart, att detta är ett fall som offentligheten är berätti- gad att taga hand om, och det är i den enskildes intresse att offentligheten tar hand om det. Dessa ungdomar har vi verkligen anledning att skydda inte bara med sekretess utan även med offentlig- het. Jag kan inte finna annat än att det fall, som här föreligger, är ytterst all- varligt.

Herr Kylén: Jag delar föregående talares uppfattning om undersökningen vid lä- rarhögskolan. Men man kan definitivt inte dra så generella slutsatser av det. Det skulle för mig, som har min dagliga gärning på medicinalstyrelsen, inte inne- bära någon svårighet att dra fram exem- pel på både psykologers, läkares och andra personers mindre omdömesgilla framfart. Det finns ingen möjlighet för Sveriges psykologförbund att säga, att vi vet, att psykologer i gemen kommer att framträda på ett omdömesgillt och ha- lanserat och riktigt sätt. Vi vet, att alla yrkesgrupper inom sig har personer, som tid efter annan gör saker, som de inte borde göra, beroende på okunnighet, omdömeslöshet eller kanske medvetet missbruk av sin ställning.

Jag skulle i mitt arbete vara beredd att, om jag fick använda mig av en annan paragraf i det nya förslaget, ställa allt det material som står mig till buds till pressens förfogande med förbehåll. Pressen skulle kunna granska, kontrol- lera, vara noggrann och kritisk och se vad det är vi håller på med men inte publicera det på ett sådant sätt, att de omintetgör vår verksamhet, såvitt man inte har funnit, att vi grovt missbrukat vår ställning. Kravet på insyn för att hålla fackmän under kontroll gäller allt- så här liksom på andra fält. Jag skulle kunna ge mycket fler exempel på miss- bruk, mycket horriblare, mycket löjli- gare också. Men att hälla upp en sådan sak och visa den till allmänt åtlöje är inte en saklig argumentering.

Om det är så, som vi håller för troligt, att påpekandet om offentlighet på ett mer explicit sätt kommer att leda in oss i de amerikanska fårorna med publicering och mera skumt hantverk kring det hela, så leder det såvitt jag förstår till att de metoder, som är i bruk inom försvar och skola, omintetgörs. I stor utsträckning används samma metoder inom hälso-

• Sida 159
•  Original

och sjukvården, och hälso- och sjukvår- den får då sätta i gång att göra sina egna metoder för att ändå kunna fortsätta sin verksamhet, som inte ifrågasätts från medicinskt håll. Vad leder det till inom de privata företagen? Det nämndes, att PA-rådet är skyddat genom att det är privat. Vi får då göra så, att all verksam- het övergår till sådana former. Dvs. lag- stiftningen stöder här en viss form av psykologisk verksamhet, och all form av konsultation och arbete inom kommun och stat måste ske via konsultfirmorna, det är enda möjligheten för fortsatt psy- kologisk verksamhet. Hela försvaret får gå över till att anlita någon privat in- stans osv. Även hälso- och sjukvården får gå den vägen, när de vill ha underlag för bedömning av sterilisering, aborter, straffriförklaringar, särskoleplaceringar — alltså intagning inom vården av psy- kiskt efterblivna — och intagning inom mentalsjukvården. — Där spelar de psy— kologiska proven ibland en avgörande, alltid en viktig roll för besluten.

Herr Wigforss: Det går alls inte att säga att det enda praktiska exempel, som vi hittills har diskuterat, är irrelevant, i synnerhet inte som vi får höra att det finns massor med andra exempel. Just på grund av att JO väckte åtlöje genom att lägga fram det här exemplet, så blev man av med detta ganska otroliga miss- bruk, dels att en sådan undersökning inte var frivillig och dels att klart olämp- liga frågor ställdes.

Sedan är det alldeles riktigt, att pres- sen inte skall publicera allt vad den får se. Men vi har vissa regler att gå efter, inte bara TF utan också publicistklub- bens publiceringsregler. Jag är inte med- veten om att det på denna punkt har förekommit några svåra missbruk.

Herr Wejle: JO-frågan rörde en för- studie. Det var inte ett sådant prov, som vi tidigare har diskuterat. Att JO reage-

rade så starkt mot vad som där hade förekommit, berodde bl.a. på att elever- nas anonymitetsskydd icke hade beak- tats tillräckligt. Vinjetten till det här referatet av JO:s skrivelse slutar: »tillika fråga om behovet av ökat sekretesskydd för handlingar rörande psykologiska prov». Casus var här om man kunde neka att lämna ut sådana handlingar till en annan, och det penibla var ju, att elevernas anonymitetsskydd var bräck- ligt. En mycket liknande fråga har vi från i är. Där var det JK som kopplades in, och det var en skriftlig utfrågning av elever i Lunds enhetsskola. Över- styrelsen fördömde där metoden att ge olämpliga frågor och att icke gardera med anonymitetsskydd m.m.

Herr Agrell: Offentlighetsproblemet är inte så mycket ett problem mellan ver- ken och pressen. Den erfarenhet jag har av decenniers arbete är att samverkan med pressen fungerar mycket väl med de regler, som för närvarande finns. Det gäller inte minst det militära materialet. Problemet ligger mycket mera i det att de enskilda kan ta del av andras hand- lingar och andras prestationer.

Vi är angelägna om att våra metoder blir genomdiskuterade. När det blir fråga om större förändringar på t.ex. inskriv- ningsprovet, brukar jag sammankalla en konferens med de vetenskapsmän i lan- det, som är kunniga på området och in- tresserade. Där lägger vi fram våra pro- påer, visar upp preliminära resultat. Och vad gör man inom ett vetenskapligt arbe— tande verk som vårt? Mycket av vårt arbete är just sådana diskussioner. Vi har dessutom hela den vetenskapliga offentligheten om materialet i exempel- vis de två öppna rapportserier, som kommer från vårt institut. Vi har i dessa serier samlat snart ett hundratal num- mer. Där och i andra publikationer ger vi insyn punkt för punkt i vad vi gör.

• Sida 160
•  Original

Det kan naturligtvis finnas en viss an- ledning därutöver för någon form av, jag vill inte säga nämnd, men någonting ditåt, där det finns en möjlighet för all- mänheten, den enskilde, att få ett för- hållande belyst. Man kan diskutera, om de möjligheter, som för närvarande står till rådighet, t.ex. via JO eller JK, är de bästa för framtiden. Jag är inte jurist. Jag kan inte bedöma det, men jag kan förstå, att det finns ett sådant behov, som man väl bör acceptera.

Herr Michanek: Första delen av det senaste anförandet var något som jag till stor del kan instämma i. Samarbetet mellan press och den militära sidan har bjudit på väldigt små slitningar. Det beror väl på tre saker: att vi har en offentlighetsprincip, att vi har att göra med myndigheter, som har förmåga och förstånd att tillämpa den rätt och att pressen också har hedersregler att följa, vilkas främsta innehåll är att försöka skydda den enskilde från att få skylta i sammanhang, där det kan skada henne eller honom.

Just därför tycker jag det är så över- raskande, när man nu vill vända upp och ner på det hela och säga, att det inte går bra med det här systemet. Man be- höver, säger man, sekretessen som grund och så vill man, för att skapa en liten glngg i denna sekretess, leka med tanken att tillskapa något slags nämnd. Från pressens sida måste vi av många skäl säga nej tack till en sådan institution. Den kan inte ersätta den helt fria debat- ten, som är grundad på offentlighets- principen. Denna debatt för pressen, där- för att den företräder ett stort allmänt medborgarintresse och försöker skapa ett skydd för den enskilde mot myndig- heters maktutövning.

Herr Pers: De här psykologiska proven för militären, hur många är det som

känner till dem varje gång? Räknar man de människor, som har dem tillgängliga, i 10-ta1, i 100-tal eller i 1.000—ta1?

Herr Agrell: Om jag som jag hittills gjort håller mig till värnpliktigt mate- rial så är det i princip de provledare, som har hand om proven, och det blir 24 stycken. Sedan kan vissa assistenter, som biträder dem, ha viss delinsyn, men den totala insynen har bara de 24.

Herr Pers: Det sades här, att man skulle ha ett fotografiskt minne för att kunna föra ett sådant här prov vidare på munt- lig väg, när man själv har upplevt det. Men om provet är publicerat och jag läser det strax innan, kan jag då lära in det så att jag har nytta av det, när jag skall prövas? Eller är proven så finurligt konstruerade, att det där inte spelar någon roll?

Herr Agrell: Om man tar del av ett test- formulär, framför allt ett formulär, som har karaktär av prestationsprov — abili- tetsmätare brukar vi kalla dem —— och i lugn och ro kan lära in det och göra lösningarna, då kan man komma ihåg det rätt länge. Men poängen i resone- manget år att under prövningstillfället är tiden för kort och för upptagen utav lösandet av uppgifterna för att en inlär- ning skall kunna komma till stånd.

Herr Näsholm: Får jag bara komplettera mitt föregående anförande? Problemet om skydd för en, som eventuellt kan bli misstänkt för att ha förskingrat, gäl- ler naturligtvis också vid det normala granskningsarbetet, när man upprättar granskningspromemorior osv. på grund- val av vad som har kommit fram vid räkenskapsgranskningen. Där kan det också vara så, att det förefaller som om det är fråga om förskingring. Men efter vidare utredning kan det visa sig att misstankarna har varit ogrundade. Vad

• Sida 161
•  Original

jag sade tidigare gäller alltså både rap- porter om inspektioner och granskning av räkenskapsmaterial i den normala revisionsverksamheten.

Herr Nirdén: I den civila sekretesskun- görelsen står bland de handlingar, som skall vara hemliga: »handlingar upprät- tade för kontrollstyrelsens gransknings- eller inspektionsverksamhet». Jag för— modar de motsvaras av dessa handlingar för inspektion, som enligt utkastet skall hållas hemliga »till dess åtgärden slut- förts». För kontrollstyrelsens del gäller förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. När en inspek- tionsförrättare har granskat en skattskyl- dig, avger han en rapport om vad han har funnit. Han uppgör samtidigt ett förslag till fastställande av skatt för ett år eller ett kvartal. Inspektionsförrättaren över- lämnar sin rapport och sitt förslag till den skattskyldige för yttrande och över- sänder sedan tillsammans med ett ev. yttrande hela materialet till kontroll- styrelsen, som fastställer den skatt, som skall utgå. Frågan är då: när skall vi anse inspektionen vara slutförd? Är det när inspektionsförrättaren överlämnar rapporten och förslaget till den skatt- skyldige eller när styrelsen har fattat sitt beslut?

Tidigare har kontrollstyrelsen i all- mänhet behandlat grundmaterialet till dessa beslut såsom hemligt. Det innehål- ler ju sådan uppgift om en enskilds eko- nomiska förhållanden, som inte bör blot- tas för exempelvis en konkurrent inom samma bransch. Det blir väl möjligt även enligt de föreslagna bestämmelser- na i 14 &? Frågan är alltså, om man efter ett beslut om fastställande av en viss skatt skall kunna hålla detaljuppgifterna hemliga; det kan ju vara uppgifter om annat än inkomster och utgifter och till- gångar och skulder, som uppräknas i 14 &. Frågan är också om själva skatte- 11

beslutet är hemligt, om det innefattar en sådan uppgift om en enskilds ekono- miska förhållanden, att det inte bör komma ut.

Vid kontrollstyrelsens sida finns en rådgivande nämnd för ärenden om ener- giskatt, en energiskattenämnd. Styrelsen skall inhämta yttrande från den, när det gäller principiellt viktiga frågor. Större delen av dessa frågor härrör ifrån indu- strier och likställda, som önskar nedsätt- ning av skatten eller befrielse från skatt på exempelvis elektrisk kraft och bräns- le. Denna skatt är en kostnadspost av ofta väsentlig storlek i produktionen. För att kunna motivera sin framställning måste de ibland lämna ingående uppgif- ter om kostnadsförhållanden, om pro- duktionsmetoder och dylikt, som det kan vara lite intrikat att delge energiskatte— nämndens ledamöter, eftersom även branschrepresentanter sitter med där, konkurrenter i vissa fall. Som sekreterare har jag haft svårt ibland att kunna göra detta. Jag har försökt lösa det genom att ibland inhämta tillstånd från vederbö— rande. Ofta lämnar de tillstånd; de har ju allt att vinna på denna nedsättning. Men i vissa fall anhåller de att materia- let behandlas konfidentiellt. Man kan litterera företagen inom en viss bransch och kalla dem A, B och C osv. Men vissa företag kan ändå identifieras. Det blir ett problem att enligt utkastet avgöra var gränsen skall gå, hur mycket man kan lämna ut om enskildas ekonomiska för- hållanden.

Överst på s. 67 talas det om »för- handsbesked i taxeringsfråga». Jag an- tar, att man härmed avser också de för- handsbesked som regleras av författ- ningen om förfarandet vid viss kon- sumtionsbeskattning. Skattemyndigheten, kontrollstyrelsen, kan lämna bindande förhandsbesked rörande de skatter som administreras av styrelsen. Enligt hittills gällande ordning är besvär över för-

• Sida 162
•  Original

handsbeskeden hemliga. Förhandsbeske- den innehåller också ingående uppgifter om ekonomiska förhållanden. Kammar- rättens utslag på besvär i en sådan fråga är för närvarande hemligstämplade,vil- ket är lite egendomligt, eftersom även tredje part kan anföra besvär. Enligt 39 å i den nämnda förordningen må ta- lan mot meddelat förhandsbesked föras av »den skattskyldige och allmänt om- bud, så ock av annan, om beslutet län- der honom till väsentlig skada eller för- lust». Denne tredje man, som har anfört besvär, har svårt att veta om det över- klagade beslutet länder honom till skada eller förlust, för det är hemligstämplat för honom.

Herr Pehrsson: Advokatsamfundets sty- relse skulle enligt utkastet betraktas så- som myndighet i vissa avseenden. Sista stycket i 11% innebär svårigheter för styrelsen, som ju förordnar om gransk- ning och har övervakning över medlem- marna. I denna verksamhet kan det komma att upprättas handlingar, som skulle betraktas som allmänna. Dessa handlingar skulle bli offentliga, när åt- gärden slutförts. Om det har varit en bokföringsgranskning hos en advokat, skulle alltså, sedan granskningen var genomförd, handlingarna vara offentliga. Nu kan det hända att man skulle kunna undgå det genom 13 och 14 åå. Vi har ännu inte diskuterat 14 å så ingående, så jag vet inte riktigt hur mycket den kan åberopas till skydd i ett sådant fall som detta. Även 13% är enligt min mening rätt ofullkomlig när det gäller de per- sonliga förhållandena. Vi har tidigare framhållit att uttrycket »för våld eller för andras missaktning» inte täcker allt vad man vill ha in. För advokatsam- fundet är det ytterligt angeläget att alla åtgärder, som man gör för att granska medlemmarnas verksamhet, i princip

skall vara hemliga; annars skulle klien- ternas hemligheter lätt blottas. Jag tror att advokatsamfundets ställning i sekre- tesshänseende bör bli föremål för en särskild diskussion.

Herr Edström: Arbetet i statens perso- nalvårdsnämnd bygger på förtroende gentemot såväl anställda som arbets- ledare och läkare, som har med de anställda att göra. Vår verksamhet är ganska ny. Förtroendet motsvaras av sekretess i andra riktningar. Om ett ini- tiativ tas av en anställd, så förutsätter han sekretess gentemot myndigheterna. Om initiativet tas av en myndighet, så förutsätter den sekretess gentemot de anställda. Tas det initiativ från en läkare eller söker vi en uppgift från en läkare, så förutsätter läkaren vanlig sekretess gentemot alla parter, frånsett vissa un— dantag. Industriläkarna har ju rätt att yttra sig om arbetsförmåga men inte om andra aspekter på den undersöktes för- hållanden.

Det skydd som vi har baseras på vad 135 innehåller om förtroendesituationer mellan en läkare och hans patient till exempel. Hos oss utföres huvudarbetet av socialarbetare och socionomer. De har fått skriva på en sekretessförsäkran, som är avsedd att täcka samma sekretess som läkarsekretessen.

Vi inbjuder de anställda att yttra sig fritt, och vi talar om att det här är hem- ligt allting, men vi är pinsamt medvetna om att där ljuger vi i stor utsträckning. På s. 39 i promemorian sägs det, att så fort en myndighet tillämpar rättsregler, företräder överheten osv., så faller allt vad sekretess heter. Och så fort som vi skickar en skrivelse, så blir den förstås offentlig. Eftersom vi arbetar med stat— liga myndigheter och våra åtgärder som regel resulterar i någon sorts beslut från deras sida, som kan betecknas som myn-

• Sida 163
•  Original

dighetsutövning, så är förutsättningarna för vårt arbete egentligen mycket osäkra. Parterna måste få veta vad våra yttran- den baserar sig på, och genom det blir allting offentligt.

Vi förstår nog att här finns intressen att skydda; vi får inte hamna i ett an- givarsamhällc. Å andra sidan ingår i vårt arbete väldigt mycket av diskret uppgiftshämtande även om den enskilde tjänstemannen söker oss. Delvis har vi rutinmässigt varje kvartal gått igenom frånvarostatistik med personalcheferna, och då hämtar man helt naturligt in uppgifter om olika befattningshavares arbetsprestationer. Det är alltså inte på något vis uppseendeväckande, om vi för- frågar oss om olika individer. Ett sådant uppgiftslämnande måste sedan antecknas i en journal. Det är denna journal som är ett problem för oss. För att vi skall kunna värdera en åsikt, en uppgift, måste vi också veta vem som har lämnat den. Då finns den risken att vederbö- rande själv begär att få veta vad som har sagts om honom. Enligt offentlighets- principen skall det inte finnas något hin- der för det. Jag kan emellertid inte finna att det är möjligt att bedriva god läkarvård, god personalvård, med den hotande möjligheten över sig att när som helst behöva stå till svars för för— troliga uppgifter. Det är inte därför att jag är rädd för att stå till svars utan där- för att jag är rädd för att jag kan skada mina patienter, om jag utlämnar en upp- gift om hur de har bedömts. Nu är det så att modern psykiatri — och det är där som de stora problemen kommer —— arbetar med många saker som inte lig- ger helt inom vederbörande individs för- måga att hantera och bedöma på ett logiskt sätt, mycket är omedvetet. Och det är läkarens _ kanske i det här fal- let även socialarbetarens, personalvårda- rens _ uppgift att få fram de omedvetna

krafter, som driver vederbörande. Det kan vara frågan om saker som kan vara farliga för honom själv att bli på det klara med. Han skulle kunna kastas in i ett förvirringstillstånd, ett psykotiskt tillstånd. Vi har många som lider av mer eller mindre förföljelsemani. Det kan vara en viss mekanism som har uppam- mat den reaktionsbenägenheten. Skulle denna mekanism bli uppenbar för veder- börande som själv inte ens anser sig sjuk, så skulle han antingen stoppa in en i systemet som en av förföljarna eller, om han verkligen kom underfund med att det låg någon relevans i detta omed- vetna förhållande, kanske bli så för— virrad, att han skulle behöva spärras in på mentalsjukhus.

Offentlighetskommittén har föreslagit, att det skall regleras med hjälp av men- talsjukvårdslagen. Grundtanken där är att alla som är psykiskt sjuka är intagna på mentalsjukhus och där underkastade den speciella begränsning, som följer av mentalsjukvårdslagen. Det var kanske så för många år sedan, men i dag går många av de svåraste mentalsjuka ute i vårt samhälle i arbete — gudskelov för det — men det måste finnas en möjlighet att kunna skydda även de individerna mot den skada och den fara som ligger i att de får veta alltför farliga uppgifter om dem själva. Det medicinska bedö- mandet måste där beaktas.

Det får inte bli någon motsättning mellan jurister och medicinare. Medici- narna är inte ute för att vakta om någon sorts rättigheter eller något hemlighets- makeri. De är ute i den årliga strävan att hjälpa sina patienter, och det är för- denskull som de vill hindra att detta skall kunna komma ut med tanke både på vederbörande individ själv och på ris- ken att det skulle kunna komma till andra människors kännedom. Jag vet inte hur man skall kunna klara denna

• Sida 164
•  Original

avvägning, som måste ske mellan intres- set att inte skapa en angivarstat och sek- retesskyddet för de bedömanden och uppgifter som kan ha lämnats. Det är

klart att det behövs ett skydd; det är för- utsättningen för vårt arbete och särskilt för den personalvårdande verksamheten.

• Sida 165
•  Original

6. Sekretessen kring personliga förhållanden inom

sjuk-, social- och kriminalvården m.m.

Sammanträde den 20 november 1964

Från offentlighetskommittén: ordföran- den herr Kjellin samt herrar Borggård, Kromnow, Ryman och Wadén.

Inbjudna: från fångvårdsstyrelsen: gene- raldirektören Torsten Eriksson och byrå- chefen Erik Nyman; från militärpsyko- logiska institutet: docenten Jan Agrell; från medicinalstyrelsen: byråchefen Bör- je Langton, medicinalrådet Henry Sålde och docenten Lars Risholm; från social- styrelsen: byråcheferna Göta Rosén och Carl E. Sturkell, byrådirektörerna Ing— var Höjer och Greta Grenander samt förste byråsekreteraren Greta Wallin; från arbetsmarknadsstyrelsen: byråche- fen Henry Rooth; från statens utlännings- kommission: byråchefen Sven Bundsen; från riksförsäkringsverket: avdelnings- chefen Sven Olov Örtengren och byrå- direktören Helmer Sandberg; från kon- trollstyrelsen: byrådirektören John Col— lett; från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden: kammarrättsrädet Sten von Otter, byråchefen Alf Olsson och byrådirektören Sven Rengby; från skolöverstyrelsen: kanslirådet Gunnar Wejle; kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift komministern Gösta Dahlsten; från statens personalvårds— nämnd: byråchefen Lars Bäck och med. dr Ricardo Edström; från Stockholms stads barnavårdsnämnd: avdelningsdi- rektören Folke Edvall; från Svenska

landstingsförbundet: sekreteraren Yngve Thorell; från Sveriges advokatsamfund: advokaterna Ragnar Gottfarb och Wil— helm Pehrsson; från Sveriges läkarför- bund: överläkaren Rudolf Schlaug och förbundssekreteraren U. V. Eriksson; från Svensk sjuksköterskeförening: förs- te ombudsmannen Astrid Krokstedt och ombudsmannen Kjell Lundgren; från Sveriges juristförbund: förbundsjuristen Olof Kvist; från Sveriges psykologför- bund: fil. lic. Gunnar Kylén och fil. kand. Jan Wirstad; från personaladmini— strativa rådet: redaktören Bengt Görans- son; från press- och radiokommittén: redaktionschefen Nils Boman samt re- daktörerna Helge Söderlund, K. G. Michanek och Gunnar Breide.

Herr Sturkell: Inom socialstyrelsen har vi skickat ut diskussionspromemorian till socialvårdskonsulenterna och till länsnykterhetskonsulenterna. Dessutom har vi haft diskussioner inom styrelsen. Det jag nu kommer att redovisa är inte något officiellt ställningstagande från styrelsens sida utan mera en redogörelse för vad som har kommit fram vid dis- kussionerna.

Jag har fått uppfattningen att social— vårdstjänstemän inte vill vara av med katalogen i sekretesslagen. De tycker att redan den är så förfärligt svår att till- lämpa. De har svårt att förstå, hur de skall kunna klara sig med så generella bestämmelser, som man avser att ersätta

• Sida 166
•  Original

katalogen med. Jag ansluter mig för egen del till professor Herlitz' kritik i För- valtningsrättslig tidskrift på den punk- ten.

Man har också sagt att det vore bra, om man kunde få någon central råd- givande instans, som man kunde vända sig till för att få veta, hur det rent prin- cipiellt ligger till. Man är däremot med- veten om att man inte kan få besked i det enskilda fallet.

När det gäller partens rätt att få till- gång till handlingar har man först pro- blemet hur man inom socialvården skall kunna skydda anmälare och andra upp- giftslämnare mot hämndeaktioner. I pro- memorian sägs, att man inte får undan- hålla någon vad som skall åberopas mot honom som bevis. Det är en ståndpunkt, som gäller redan nu. Den försvårar många gånger enligt socialvårdstjänste- männens uppfattning deras möjligheter att ingripa så snabbt och effektivt som man skulle önska. Men vi inser, att mot effektivitetskravet måste man väga rätts- säkerhetsintresset. Det är då samtidigt ett krav från socialvårdshåll, att man skall kunna skydda anmälare från hämn- deaktioner. Det har aktualiserats på sistone, bl.a. i diskussionen om barn- misshandel. Man avstår hellre från att åberopa anmälningar som bevis än man röjer anmälarnas identitet och utsätter dem för repressalier.

Enligt 14 % sekretesslagen skall det finnas grundad anledning antaga att den om vilken anmälan gjorts skulle miss- bruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. Man anser, att uttrycket »grundad anledning antaga» tolkas alltför restriktivt av länsstyrelser och regeringsrätt. Man har därför inte utan tillfredsställelse hälsat den ändring, som finns här i 13 % tredje stycket; »kan det befaras» att han eller någon honom närstående skulle utsättas för våld. Man har alltså minskat bevisbördan.

Däremot anser man, att skyddet för anmälaren i övrigt är alldeles för snävt i utkastet. Det är ingalunda bara fysiskt våld, som man bör kunna undvika. Skyd— det måste utsträckas till andra former av trakasserier, t.ex. telefonterror. Det sägs i diskussionspromemorian, att man har dragit gränsen på samma sätt som i 17: 10 brottsbalken om övergrepp i rätts- sak; där säges då, att den som hotar någon med våld skall straffas för över- grepp i rättssak. Men sedan står det i 17: 10 »detsamma skall gälla om man med annan gärning som medför lidande. skada eller olägenhet vill angripa någon för vad han har sagt inför myndighet eller hindra honom från att avge en så— dan utsaga». Från socialhåll vill man att även det andra ledet i 17:10 skall få motivera hemlighållande.

När det gäller frågan, i vilken ut- sträckning man skall kunna skydda den enskilde mot följderna av insikt om sitt eget tillstånd, anser kommittén, att det inte skall regleras i sekretesslagstiftning- en utan i de särskilda vårdlagarna. So- cialvårdens handlingar rör emellertid ofta ett stadium, när det bara gäller att förbereda någons intagande för vård, och jag undrar, om vårdlagstiftningens bestämmelser kan tillämpas då. Vidare är det en fördel, om man inte behöver leta på så många håll.

Enligt utkastets 135 första stycket skall allmän handling hållas hemlig, om det är risk för att någon utsättes för våld eller andras missaktning. Vi anser begreppet våld för snävt. Stadgandet bör omfatta även andra punkten i 17: 10 brottsbalken. I styckets andra punkt sägs det: »Uppgift om att någon efter det att han fyllt 21 år förövat brott eller ådaga— lagt levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, skall dock icke beaktas.» Kommittén säger (s. 40), att »yttringar av alkoholism och narko- tikamissbruk, där ingripande fordras

• Sida 167
•  Original

även av hänsyn till annan», skulle man inte kunna undanhålla offentligheten. Eftersom man alltmera betraktar alko- holism som en sjukdom, borde man kunna undanhålla allmänheten uppgifter om förhållanden, som rör alkoholism, även om yttringarna innebär fara för allmän ordning eller för annans hälsa och säkerhet.

I 13 å andra stycket talas det om för- troendesituationer. Vi är oroliga för att det blir svårt att dra gränsen kring för- troendesituationer. Från socialvårdshåll år man närmast orolig för att det blir en minskning av sekretessen, men jag tror att man lika gärna kan misstänka att det blir en ökning genom att man faktiskt ofta har anledning att antaga förtroendesituationer, även där det är fråga om myndighetsutövning.

En annan känslig fråga: i vilken ut- sträckning fär uppgifter, som lämnas i förtroende, läggas till grund för senare tvångsingripande från samma myndig- het? Och i vilken omfattning skall man från en myndighet till en annan vidare- befordra uppgifter, som lämnas i för- troende och som sedan kan användas av den andra myndigheten för tvångsin- gripande? Det förefaller oss riktigt, att man i utkastet har tagit in en bestäm- melse i ämnet (15% fjärde stycket), men den har en avigsida. Socialvår— den går miste om vissa uppgifter. Bar- navårdsmän och barnavårdsnämnder skulle gärna vilja få uppgifter om arbets- givare från arbetsförmedlingar och sjuk- kassor för att kunna hålla efter försum- liga försörjare med indrivning av bi- dragsförskott och indrivning för den en— skildes räkning av underhållsbidrag. Så- dant lämnar man inte gärna ut från de andra myndigheternas sida. Man bör också gå igenom bestämmelser i special- lagstiftning. Enligt 15% fjärde stycket blir det liksom nu möjligt att bestämma annat genom särskilda föreskrifter. Ett

exempel är 80 ä 3 mom. vägtrafikkungö- relsen, enligt vilket nykterhetsnämnder— na skall lämna uppgift till länsstyrelser- na om förhållanden som kan medföra att vederbörande bör prövas i fråga om sin rätt att inneha körkort. Nykterhets- nämndernas alkoholrådgivningsbyråer och alkoholrådgivningskliniker är, såvitt jag förstår, skyldiga att lämna uppgift till länsstyrelsen. I praktiken gör man inte så (se Sociala Meddelanden 1962, s. 359), utan man anser dem skilda ifrån nykterhetsnämnden.

I frågan om man skall sprida en hand- lings innehåll ytterligare bara för att den redan har kommit till mångas kän- nedom (15% första stycket i utkastet), delar jag personligen den uppfattning kommittén har, men på många håll menar man att skadan skulle kunna bli avsevärt förvärrad genom en ytterligare offentlighet. Man framhåller framförallt, att barnens situation skulle bli svår, i den mån man genom pressen eller på annat sätt nödvändigtvis måste ventilera föräldrarnas missämja och hela familje- situationen.

155 första stycket skulle ge myndig- heterna en viss rätt att offentligen de— mentera oriktiga uppgifter. Man har i regel hälsat detta med tillfredsställelse. När någon ringer och frågar, hur han skall bära sig åt i sådana situationer, brukar jag råda honom att tala med den som saken rör och be om befrielse från att hålla sekretess. Om vederböran- de då vägrar, kan man i varje fall redo- visa det till pressen. Nu skulle man kunna offentliggöra även mot vederbö— randes vilja. Då uppkommer svåra av- vägningsproblem. Man skall väga myn- dighetens prestige mot de enskildas in- tresse. Det blir en tredje part, som kom- mer att sitta emellan även här, och det är barnen.

Enligt 15 å andra stycket skulle pres- sen ha en privilegierad ställning med

• Sida 168
•  Original

särskild insyn i handlingar, dock under visst förbehåll. Man borde vara tacksam för en sådan möjlighet. Det blir ytter- ligare en form av insyn, som kan mot- verka eventuella missbruk. Men från många håll inom socialvården anser man sig ha dåliga erfarenheter av förtroenden till pressen, och man säger, att de skulle ha missbrukats. Själv undrar jag om pressen kan vara nöjd med en sådan be- stämmelse. Riskerar de inte att så små- ningom i kverulanternas ögon bli jäm- ställda med JO och socialstyrelsen och andra kontrollorgan?

Enligt 15 % tredje stycket har den en- skilde rätt att häva sekretessen, om den kommit till i hans eget intresse. Man framhåller från många håll, att ett så- dant samtycke inte bör gälla undantags- löst. Den som ärendet rör, säger man, har ofta på grund av sitt mentala till- stånd inte klart för sig vad det blir för konsekvenser av ett medgivande. Främst av hänsyn till familjen och omgivningen vill man kunna bedöma, om medgivan- det verkligen bör föranleda offentlighet. Sekretess till skydd för enskilds person- liga angelägenheter gäller emellertid ofta inte bara en enda människa. Är flera personer inblandade, fordras allas sam- tycke, och då blir inte risken så stor.

I 36 kap. 55 rättegångsbalken utvid- gas kretsen av de personer som undantas från vittnesplikt med sjuksköterska, sjukgymnast och psykolog. Där skulle socialvårdarna gärna vilja vara med. De har dock fått större skydd än förut ge- nom tillägget i tredje stycket (»Ej heller må etc.»). Men då är vi tillbaka vid gränsdragningen mellan förtroende och myndighetsutövning.

Herr Langton: Promemorian har disku- terats i medicinalstyrelsens plenum, men man har inte intagit någon slutlig stånd- punkt utan stannat för att vissa frågor skulle framföras vid det här samman-

trädet. På några ställen är man tveksam, hur man skall tolka förslaget. Det som berör medicinalstyrelsen är i första hand 2 kap. 13 å och i viss mån 14 %.

14 & berör den verksamhet som utövas av närmast apoteksbyrån inom medici- nalstyrelsen (registrering av farmaceutis- ka specialiteter och liknande saker). Be- träffande dessa frågor har vi inga erin- ringar att göra.

I fråga om 135 hälsar man med till- fredsställelse förslaget att samordna tyst- nadsplikten och handlingssekretessen. Däremot har man varit tveksam, vad som skall innefattas i de s.k. förtroende- fallen. Det gäller närmast journalerna. Man har utgått ifrån, att i princip skall journalerna falla in under förtroende- fallen, men det har uppstått tveksamhet, om hela journalen skall kunna falla in under förslaget.

Man har haft svårt att få klart för sig förtroendefallen i förhållande till de fall, som faller in under första stycket i 13 %. När upphör ett ärende att vara förtroen- defall, och när kommer det in under första stycket i 13 &? Man är i medicinal- styrelsen tveksam, när det gäller att an- vända ordet missaktning i första stycket. Det har också uttryckts önskemål om ett förtydligande om vad som menas med ordet våld i första stycket. Kan det inne- bära våld även i betydelsen, att veder- börande kan göra sig själv illa?

I sista stycket i 135 talas om vissa register. Sekretessen skall kunna omfatta endast register, där det finns ett lag- stadgande i botten. I medicinalstyrelsen finns åtskilliga register, som inte grun— dar sig på lag, t.ex. cancerregistret. Alla fall av cancer i landet rapporteras till medicinalstyrelsen och registreras där. Man har ansett, att det icke skulle vara lämpligt, om vem som helst skulle få bläddra i detta register. Det finns även andra register, som förs på den statis-

• Sida 169
•  Original

tiska avdelningen i medicinalstyrelsen, t.ex. diagnosstatistik. Det kan bli ange- läget, att uppgifter därifrån inte lämnas ut till allmänheten.

Det talas om forskning i 155 andra stycket. I medicinalstyrelsen har man velat trycka på att det skall vara fråga om vetenskaplig forskning. Det nämns också i promemorian att pressen skall få möjligheter att utöva en viss kontroll genom att få insyn i handlingar. Man har ställt sig den frågan, om denna möj- lighet skall finnas även beträffande s.k. förtroendefall.

I vad män kan avliden skyddas genom förslaget? Man har varit tveksam i fråga om uppgifter i ett obduktionsprotokoll. Skall de hänföras till förtroendefallen? Antag att man vid obduktionen finner, att den avlidne led av syfilis. Skall det falla in under 13 å andra stycket eller under första stycket?

När det gäller den sjukes egen rätt att ta del av sin journal, skulle man i sär- skild lag bestämma, att utlämnande kan vägras av medicinska skål. Man har en känsla av att det medicinska bedöman- det skjuts fram på bekostnad av lämp- lighetsprincipen. Kan man inte få in detta i utkastet, förslagsvis i 15 % tredje stycket?

Det kanske största problemet är i vad mån man skall kunna förhindra utläm- nande till patienten själv av hans egen journal. Man har också frågat sig, om det kan vara lämpligt att lämna ut när patienten samtycker till att någon får se journalen; denne kan omedelbart lämna ut det till tredje man och det kan inne- bära stora olägenheter, har man sagt.

Läkemedlen prövas kliniskt vid sjuk- husen. Man planerar föreskrifter om att erfarenheterna skall rapporteras efter hand till medicinalstyrelsen. Så småning- om kan man bedöma, om ett läkemedel är olämpligt eller inte. Man har ansett angeläget, att man kan skydda dessa

rapporter så att de inte lämnas ut till pressen; man vill ha möjlighet att vägra utlämnande för att hindra onödig upp- ståndelse hos allmänheten. Man vet allt- så ännu inte på detta stadium, om det finns kausalitet mellan läkemedlet och eventuella biverkningar.

Herr Schlaug: Inom läkarförbundet är vi mycket intresserade av dessa frågor. Det gäller intresseavvägningar som vi har anledning att bevaka med stor uppmärk- samhet, framför allt i våra patienters intresse, men även därför att det här gäller några av grundbetingelserna för läkarens arbete.

Vi är i princip positiva till tanken att återföra bestämmelserna till tryckfrihets— förordningen med den förenkling och den generalisering som detta kan med- föra, även om vi inte ännu i detalj kan genomskåda vilka problem en sådan för- ändring kunde medföra.

Det avgörande i denna fråga anser vi vara det nära sammanhang som finns mellan tystnadsplikt och handlingssekre- tess, men vi är medvetna om, att kom- mitténs direktiv inte täcker ett genom- arbetande av dessa sammanhang.

Med hänsyn härtill och emedan de problem, som sekretesslagstiftningen ak— tualiserar för läkaryrket och sjukvården i allmänhet, är så intrikata och svårbe- stämbara har vi föreställt oss, att det skulle vara av värde med en komplette- rande utredning, eventuellt med vidgade direktiv.

En mera detaljerad granskning av den föreliggande diskussionspromemorian ämnar vi återkomma till i den form som i samråd med kommittén kan visa sig lämplig.

Herr Risholm: I 85 allmänna läkarin- struktionen står, att läkare ej må yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit an-

• Sida 170
•  Original

gående sjukdom eller dess uppkomst. Denna paragraf har till enda syfte att skydda patienten från obehörig insyn i hans privatliv. Man kan förutsätta, att varje patient, som vänder sig till en läkare och delger läkaren sin sjukhisto- ria, gör det i förtroende. Sjukhistorien måste alltså i sin helhet falla under tyst- nadsplikten. Även undersökningsresulta- tet är belagt med tystnadsplikt, och det oavsett om det är fråga om läkarens egna kliniska iakttagelser eller iakttagel- ser vid 1aboratorieundersökningar.

Det som tidigare var en angelägenhet mellan patienten och hans läkare blir på det moderna sjukhuset ett mellanha- vande mellan patienten å ena sidan och ett stort antal människor, som deltager i vården, å andra sidan. Vi har därför större anledning än någonsin att se till, att patientens personliga integritet be- varas. Allt som inträffar med en patient under vårdtiden på ett sjukhus anteck- nas i journalen. Det kan handla om öm— tåliga saker, som meddelats läkaren i förtroende, men det kan också vara an- teckningar om helt alldagliga kroppsliga funktioner eller detaljerade beskrivning- ar av vissa kroppsskador. Offentliggö- rande av den sistnämnda typen av an- teckningar kan inte ge anledning till våld eller missaktning, men det kan ändå te sig självklart, att man inte offentliggör sådant i t.ex. dagstidningarna. Anteck- ningar i en sjukjournal, som i och för sig saknar intresse för allmänheten, kan få ett stort sensationsvärde, om patienten råkar vara en känd person. Det kan finnas situationer, där man kan säga, att det varken föreligger risk för våld eller missaktning eller att det handlar om för— troendesaker i egentlig mening mellan patienten och läkaren, men man ändå inte finner det lämpligt att sjukjournalen är en offentlig handling. Den gamla for- muleringen i sekretesslagen om skada eller förklenande kan därför synas bättre.

155 tredje stycket i utkastet innebär, såvitt jag förstår, att man inte kan hindra patienten själv att taga del av journalen. Det är ett önskemål att han inte skall kunna göra det, särskilt inom psykiatrin. Det önskemålet är bättre tillgodosett i den gamla texten (14% andra stycket Seer). I en sjukjournal skrivs löpande anteckningar dag för dag. På ett sjukhus pågår dagligen konferenser, ronder, sam- manträden om patientens situation spe— cialisterna emellan. Alla diskussioner protokollförs i sjukjournalen och det är ofta arbetshypoteser, teorier och hug- skott, som man sedan undan för undan korrigerar. En patient kan oroas av an- teckningar av sådant slag, som inte är välgrundade och objektiva utan med nödvändighet måste vara subjektiva i viss utsträckning. Med hänsyn till det för lekmannen oklara uttryckssätt, som vi använder i sjukjournalerna, är dess- utom möjligheterna för missförstånd och olyckliga tolkningar mycket stora.

Det kan finnas skäl att önska en be- stämmelse med innebörden, att patienten äger utfå sin egen journal endast om han kan på ett rimligt sätt motivera detta.

Ordföranden: Frågan är, om det ur vård- synpunkt är motiverat att undanhålla patienten den. Vi har framkastat den tanken, att detta inte har så mycket med handlingsoffentligheten att göra utan att det är en fråga om vilka krav som vår- den ställer. Men om man skulle finna det besvärligt att leta någon annanstans, så visst kan man ha bestämmelserna här.

Frågan om suicidrisken hör väl hem— ma under vårdpunkten, man skall nog inte försöka att pressa in den under uttrycket våld i 13 & första stycket.

Herr Edström: Det jag nu säger är per- sonliga synpunkter, som har kommit

• Sida 171
•  Original

fram efter diskussion med andra prakti- ker och psykoanalytiker.

De föreslagna sekretessreglerna kan möjligen täcka behovet inom den soma- tiska sjukvården, men för vården av de psykiskt sjuka utanför mentalsjukhusen —— och denna patientkategori är myc- ket stor och växande — måste ytterli- gare sekretesskydd skapas. Jag hävdar, att kommittén inte tillräckligt beaktat den argumentering, som framförts från läkarhåll. Det är här fråga om en av grundförutsättningarna för en effektiv psykiatrisk sjukvård. Ponera, att någon har nervösa besvär och att en psykiater finner, att han har en stark homosexuell drift, som för honom själv är omedveten och helt inacceptabel på det medvetna planet. Det vore ett gravt fel av läkaren att då utan vidare avslöja detta för pa- tienten. Men han måste göra en minnes— anteckning för att eventuellt efter en lång förberedelse, när patienten blivit mogen att diskutera problemet, ta upp det till bearbetning på det medvetna pla- net. Sannolikt skulle man aldrig lyckas övertyga patienten innan dess, och han blir kanske aldrig mogen för en sådan diskussion. Men om patienten mot för- modan skulle bli övertygad om läkarens påstående för tidigt, är risken mycket stor att hamna i ångest och kanske för— virringstillstånd, som kanske t.o.m. ford— rar vård på sluten avdelning på grund av suicid-risk m.m. Ur medicinsk syn- punkt kan man säga, att kommitténs omsorg om t.ex. sekretessen kring själv- deklarationer nog uttrycker ett bristande sinne för proportioner. Vad spelar det för roll om någon får veta om grannens ekonomiska ställning i jämförelse med risken att någon annan eller t.o.m. veder— börande själv får konfronteras brutalt med sina innersta, intimaste och ofta omedvetna drifter och böjelser?" Och detta kan bli aktuellt i en så enkel fråga som ett körkortsärende eller vad som helst.

Vilken konsekvens i socialt anseende och förtroende skulle kunna vara värre än att bli avslöjad innerst inne i själen offentligt, särskilt om man nerlagt ett ångestfyllt och svårt arbete på att aldrig i handling omsätta sina inacceptabla behov?

Hur skall då risken för maktmissbruk eller angiveri kunna förebyggas med bi- behållande av sekretessen kring förtro- endesituationen? Jag hemställer, att vissa kvalificerade personer, närmare bestämt de som innehar specialistkompetens i psykiatri, neurologi eller är medlemmar av psykoanalytiska föreningen, vare sig dessa är läkare eller psykologer, skall få förtroendet att avgöra vad som kan offentliggöras ur deras journaler i vilka situationer som helst. De skall i princip ha rätt till en lika okränkbar sekretess som prästerna för närvarande åtnjuter i biktsituationer enligt kyrkolagen. Om detta nu icke skulle anses acceptabelt _ det kan ju påstås, att det finns mora- liskt mindre kvalificerade personer även i en sådan här kvalificerad grupp — så kan man tänka sig, såsom ett tillägg till förslaget, en instans, som har en kon- trollerande verksamhet, och vars med- lemmar skulle bytas ut med täta tids- intervall, förslagsvis två år, och utan omförordnandemöjlighet. Detta organ skulle fungera som en klagomur för dem som anser sig utsatta för maktmissbruk eller angiveri e.dyl. Det inspekterande organet skulle ha möjlighet att ta del av alla handlingar men inte därför göra dem offentliga. Det kan då bli något i stil med JO eller medicinalstyrelsens disciplinnämnd men med kortare man- dattid.

Ett särskilt problem är de kvalifice— rade personernas hjälpkrafter, socialar— betare, sekreterare etc. Det måste skapas ett skydd för deras sekretess, och det får väl i så fall bli på den kvalificerade individens ansvar.

• Sida 172
•  Original

Herr Agrell: I den reguljära undersök- ningen, anlagsprövningar och motsva- rande, får vi i vårt material, t.ex. i kom- pletterande kvalifikationskort, uppgifter av personlig karaktär om förhållanden, som exempelvis kan ha anknytning till gravare social missanpassning, krimina- litet, homosexualitet och motsvarande.

Dessutom gör vi på hemställan av militär förbandsmyndighet eller militär- läkare vissa särskilda undersökningar av enskilda eller grupper av militär perso- nal, det kan vara värnpliktiga eller fast anställd personal. Problemet kan vara att belysa en flygsäkerhetsrisk. Det är där utomordentligt väsentligt att man får fram alla faktorer, även ytterligt person- liga faktorer, vilka i ett sådant samman- hang ofta har stor relevans. Ett skydd för dessa uppgifter, i varje fall under utredningsarbetets gång, till dess alltså åtgärder har kunnat vidtagas, är befogat.

Vidare gör vi attitydundersökningar; det är en typ av teknik som kommer till användning i stegrad omfattning för att få in information t.ex. om våra repeti- tionsövningsförband, deras inställning till krigsuppgifter, förtroende för vapen och vapensystem o.dyl. Där inflyter upp- gifter, som kanske är avslöjande för den enskilde men som sammanställda kan vara av väsentligt intresse för främman- de makt. På det området finns alltså en glidning Över till en militär aspekt.

En stor undersökning under ledning av licentiat Eskil Björklund, som rör an- passningen under och efter militärtjänst för dem som straffats före militärtjäns- ten, har visat, att det från rent militär synpunkt finns ett behov att ha reda på vilka av de värnpliktiga, som tidigare är kriminellt belastade. Det finns ett myc- ket starkt samband mellan tidigare kri- minell belastning och brottslighet i skilda former under militärtjänstgöring. Det skulle vara för den brottsförebyggande verksamheten under framför allt första

tjänstgöringen av stor betydelse, att i varje fall förbandschefen har kännedom om sådana förhållanden.

Man bör också tänka på övervak- ningen av sådana som är ställda under övervakning, en sak som ofta inte fun- gerar. Till den aspekten kan man också lägga den rent personalvårdande aspek- ten. Där vill jag anknyta till vad repre- sentanten för socialstyrelsen har sagt. Motsvarande synpunkter kan i tillämp- bara delar gälla också för den militära personalvården.

Herr Nyman: Jag kan i stort sett ansluta mig till vad som har framförts från socialstyrelsens sida. Vi kan komma till rätta med problemen relativt bra med användandet av 13 5. Vad som där vållar problem är givetvis den uttolkning, som de olika rekvisiten skall få, framförallt missaktning och förtroendesituationerna.

En speciell sak som berör kriminal- vården är den bestämmelse, som finns i 135 första stycket sista punkten. Vi tycker nog, att det är lite konstigt att man speciellt skjuter in sig på den lilla grupp, som kan bli kvar, dem som är dömda för brott men som inte faller under den första passusen i stycket. Speciellt kan man diskutera gränsdrag- ningen till 21 år.

Det finns också anledning att påtala, att vi förutom kriminalregistret, som klarar sig genom sista stycket i paragra- fen därför att det är reglerat i lag, har andra register, som inte är reglerade i lag. Man måste alltså tänka närmare på deras ställning, om utkastet skulle bli gällande rätt.

I övrigt kan också jag ansluta mig till vad man från socialstyrelsen och medi- cinalstyrelsen har anfört om att det finns behov av regler om den enskildes möj- lighet att ta del av materialet. Frågan är, om inte dessa regler borde få sin plats bland sekretessreglerna. På det rent pro-

• Sida 173
•  Original

cessuella området går det bra; där kan man underlåta att beakta det som inte delgivits.

Vad som i övrigt faller i ögonen är de svårigheter som vi uppenbarligen kom- mer att möta i tillämpningen. Det är en rad punkter där den enskilde befatt- ningshavaren eller myndigheten skall göra en diskretionär prövning. Han har att ta ställning till kriterier, som är svåra att bedöma och pröva. Han känner kanske inte hela det bakomliggande för- hållandet, exempelvis om framställning- en kommer till en myndighet, som inte har en ingående kännedom om hur det skall kunna bedömas.

Det är inte säkert att man i en aktuell situation kan uppleva, om utlämnande skulle leda till någon skada. Skadan kan ju ligga långt fram i tiden, och det blir svårt att bedöma. Det ställer stora krav på myndighetens kvalitet. Då finns ris- ken, att man inte när ökad offentlighet, utan att befattningshavarna tvärtom kommer att vara mycket restriktiva. Den snabbhet, som väl är viktig ur offentlig- hetssynpunkt, kommer att försvinna på grund av att tjänstemannen hellre säger nej under hänvisning till denna diskre- tionära bestämmelse. Då blir det ett be- svärsförfarande, som drar ut på tiden.

Herr Bundsen; I samtliga ärenden be- träffande utlänningar, som söker uppe- hållstillstånd eller har sådant i Sverige, finns det handlingar, som rör utlänning- arnas personliga förhållanden. De hand- lingarna är för närvarande i princip hemliga med stöd av 14 & sekretesslagen. Något motsvarande stadgande finns icke i utkastet. Om jag förstår rätt, har offent- lighetskommittén tänkt sig, att dessa frå- gor skall komma in under 13 %. Offent- liggörande av en flyktings berättelse om sina levnadsförhållanden i hemlandet och om anledningen till hans flykt till Sverige skulle väl knappast leda till att

han här i riket skulle utsättas för något våld. Däremot skulle det kunna befaras, att hans anhöriga i hemlandet skulle utsättas för, om inte våld så dock allvar- lig skada. Därför kan det ifrågasättas, om inte just i fråga om utlänningars berättelser om sina levnadsförhållanden i de nya sekretessbestämmelserna bör bi- hållas det rekvisitet, att en handling som innehåller sådana uppgifter icke får ut— lämnas, om det kan antagas leda till skada för honom själv eller för någon hans anhörig.

Beträffande 13 & tredje stycket vill jag erinra om att arbetsgivare, bostadsupp- låtare och andra ofta gör uttalanden vid polisförhör om utlänningen. Enligt ut- kastet skall handling hållas hemlig en— dast under förutsättning att han själv eller den som har lämnat uttalandet skulle utsättas för våld. Det skulle be- tyda, att man vid avgörandet, om hand- lingen skulle lämnas ut, skulle försöka bedöma utlänningens farlighet, och det kan väl inte vara riktigt.

Vad slutligen gäller 13% sista stycket vill jag erinra om att det enligt 45 & ut- länningskungörelsen åligger länsstyrelse och polismyndighet att anmäla omstän- digheter, som kan anses ha betydelse för utlånningars uppehåll i riket. Dessa upp- gifter samlas i utlänningskommissionens s.k. kontrollregister. Registret förs med stöd av stadgande i instruktionen. Den s.k. U-förteckningen, en förteckning över samtliga utlänningar, beträffande vilka har meddelats beslut om utvisning, för- visning eller förpassning med återrese- förbud, förs med stöd av ett kungligt brev. Det skulle kunna få tråkiga kon- sekvenser, om dessa handlingar skulle kunna offentliggöras. En arbetsgivare, som hade tanke på att anställa en ut- länning, skulle kunna bereda sig tillgång till uppgifterna.

Ordföranden: Den första synpunkten om

• Sida 174
•  Original

skyddet för utlänningen finns väl be- aktad i 9 &?

Herr Bundsen; Ja, där står svensk myn- dighets förhållande till främmande stats medborgare och svensk medborgares för- hållande till främmande stats medborga- re men däremot icke utländsk medborga- res förhållande till sitt eget lands myn- digheter eller medborgare.

Herr Kylén: Samma sekretess och där- igenom samma tystnadsplikt som gäller övriga befattningshavare skall enligt ut- kastet gälla också psykologer. Man gör ingen skillnad på befattningshavare utan det gäller ärendets art. Därigenom kom- mer den problematik, som gäller psyko— logerna, att vara likartad den, som har förts fram här i diskussionen tidigare.

Tidigare nämndes här att frågan om en part skulle lida skada genom att få del av handling rörande vård eller be- handling är av medicinsk natur. Samma typ av data kan komma fram t.ex. i samband med yrkesvägledande verksam- het, skolpsykologisk verksamhet och verksamhet av psykologer inom försva- ret.

Herr Dahlsten: I 2 kap. 25 TF föreslås ett tillägg: »så ock mekanisk eller elek- trisk upptagning». Där kommer data- maskinerna in i bilden. Det kan komma att inrättas datakontor hos samtliga läns- styrelser, där det registreras en mängd olika uppgifter både när det gäller folk- bokföringen och annat. Det skulle då kunna komma in en man och säga: »Jag vill veta vad som står på det och det bandet om mina personliga förhållan- den.» Man kan ju visserligen säga, att det inte går att tillhandahålla detta utan att betydande hinder möter. Men proble- met står i alla fall kvar, eftersom det överhuvudtaget alltid är betydande hin- der att få del av vad som står på ett magnetband.

Jag är här närmast för att represen— tera pastorsämbetena. Det är betydligt över tusen myndigheter. Det är ofta en ensam person, som har att ta ställning. Redan den gamla bestämmelsen i 135 sekretesslagen har givit anledning till många besvärliga situationer. Jag tror inte att utkastet gör situationen lättare. Det tidigare stadgandet, som lät avgöran- det bero på om uppgifter angående per- sonliga förhållanden kunde missbrukas, gav större möjlighet att i vissa fall hem- lighålla och i vissa fall utlämna en upp— gift.

Jag ansluter mig i många stycken till det som redan har sagts. Uttrycket miss- aktning är förvisso svårt att tolka. Det är taget från brottsbalken , och där är väl ordet miljöbestämt. Låt mig ta frågan om barn utom äktenskap. Det är må— hända så, att det i Stockholm inte be- traktas så allvarligt. Men är det så säkert att samma situation finns i Värmland eller på något annat håll, och är det så säkert att en myndighet, som finns i Stockholm, kan avgöra hur den miljö är beskaffad, i vilken denna uppgift skall lämnas?

Så går jag till begreppen »våld och missaktning». Jag vill gärna ansluta mig till vad som från socialvårdshåll har sagts om utvidgningen av begreppet våld. Låt oss ta ett annat praktiskt exempel, frågan om adoptivbarn. Det är inte lämpligt att utlämna uppgiften om adop- tionen till barnet självt i en för barnet känslig ålder. Det kan ställa till psykiskt lidande och besvär, men ryms det under uttrycket våld och missaktning? Knap- past. Jag frågar mig i alla fall om man inte bör vidga bestämmelsen, exempelvis våld, psykiskt lidande eller missaktning.

För pastorsämbetena skulle det vara önskvärt med en katalog, så att de kunde få en viss vägledning. Också en enkel adressuppgift kan föranleda ganska myc- ket svårighet. Det kan hända att en

• Sida 175
•  Original

hustru måste flytta från sin man. Det är inte risk för våld direkt, fysiskt våld, kanske inte heller för missaktning, men annat slag av psykiskt lidande, om man- nen får reda på vart hon har flyttat. Det kan väl inte sägas, att en sådan sak skall hållas hemlig. Men det kan i vissa sam- manhang vara lämpligt att i varje fall säga, att det där vill vi inte lämna ut på grund av att den enskilde själv har be- gärt, att det inte skall göras.

Herr Wejle: Man räknar med att i runt tal en miljon elever är på gång inom utbildningsväsendet varje år. Mycket samråd måste äga rum med barnavårds- nämnden. Det har varit vissa svårigheter, därför att barnavårdsnämnderna har känt sig bundna av sin tystnadsplikt.

Vid behandling inom kollegier eller klasskonferenser drar rektorer upp frå- gor om elevers uppförandebetyg o.dyl. Ofta meddelar han de närvarande, att vad som diskuteras om elevernas famil- jeförhållanden icke får föras ut till utom- stående obehöriga. Jag utgår från att ett sådant meddelande utgör en föreskrift som avses i 20 kap. 3 5 andra stycket brottsbalken enligt utkastet. Det finns en föreskrift för seminarierna om tyst- nadsplikt för den som deltar i kollegier angående vad som där avhandlas röran- de elevernas personliga förhållanden. Det är det enda ställe där det finns tyst- nadsplikt föreskriven inom skolväsendet, bortsett från förbudet för examinator att delge examinand vid muntlig student- examen de uppgifter som skall föreläg- gas.

Vi har också inom skolväsendet en annan företeelse, de s.k. tvångsunder- sökningarna, som inom skolväsendet har tillämpats i en proportionsvis stor om— fattning. Skälet är, att en lärare i särskilt hög grad är utsatt för observation be- träffande sitt sätt att sköta sin befatt- ning. Läraren har tusentals ögon riktade

på sig dagligen, och små, kanske relativt obetydliga avvikelser från vanligt bete- ende blir uppmärksammade. Även här måste beaktas behovet av skydd för har- nen — elevernas berättigade intressen. Hur skall de hälsokort, som finns för varje elev inom skolan, betraktas? De torde vara avslutade handlingar, även om de inte undertecknas av skolläkaren. Vi har också frågan om läkarens tyst— nadsplikt. Läkaren sorterar under me- dicinalstyrelsen liksom skolsköterskan, men rektor intar samtidigt en viss för- mansställning gentemot läkaren, och man kan ju kanske hävda att visavi chefen för en skola bör icke en läkares tystnadsplikt gälla i samma utsträckning som visavi andra personer. Avvägningen av vad som angående eleverna bör bringas till rektors och andra befatt- ningshavares kännedom bör dock till- komma skolläkaren mot bakgrunden av hans författningsenliga tystnadsplikt. När protokoll skrivs, kommer skol- myndigheterna ofta i en bekymmersam situation. Det är ett fullt berättigat krav, att beslut skall innehålla motivering. Men man löper ofta risken, att protokol- len blir ganska urvattnade just av hän- syn till offentlighetsprincipen. Det har ofta uppkommit svårigheter hos kolle- gier, när det gäller att ange skäl för den disciplinära behandlingen av elever.

Herr Michanek: Mot det sätt, på vilket kommittén försökt att lösa de frågor, som är föremål för diskussion i dag, har vi praktiskt taget ingenting att invända på någon enda väsentlig punkt. Den av- vägning, som kommittén har gjort mel- lan enskildas sekretesskydd och offent- lighetsprincipen, som ju har till ett av sina ändamål att trygga enskilda mot myndigheters maktutövning, är väl gjord på alla väsentliga punkter.

Komminister Dahlsten önskade större elasticitet för pastorsämbetena i frågor

• Sida 176
•  Original

om utlämnande; som exempel anfördes adresser. Jag tror, att det är någonting som vi skall akta oss för. Därför har vi från pressens sida i huvudfrågan gått emot kommittén: vi är rädda för att, om man ersätter den nuvarande sekretess- lagen med alltför allmänna regler, så skapar man just möjligheter för en far— lig elasticitet, som myndigheterna inte kan hantera.

Doktor Edström var inne på tanken, att man skulle ersätta offentligheten med nämnder, klagomurar, bestående av, som det heter, kvalificerade personal- kategoriers representanter. Hans förslag, som skulle vara ett sätt att förhindra uppkomsten av en camarilla, är ingen- ting annat än en väg att skapa flera andra camarillor i stället. Vi är från pressens sida starka motståndare till att man överlåter åt små grupper att sitta och avgöra vad som skall kunna offent- liggöras. Det är farligt ur principiell syn— punkt, och det är också farligt därför att det kan leda till att avgörandena blir fördröjda.

I 13% vill man från många håll ha uttrycken »för våld eller för andras missaktning» utvidgade exempelvis till psykiskt lidande e.dyl. Vore inte det ett sätt att i lagtexten införa en utomordent- ligt svävande formulering, som kan tol- kas nästan till vad som helst?

Byråchef Langton talade för en möj- lighet att, som han säger, förhindra onö- dig uppståndelse bland allmänheten. Han exemplifierade det med nyheter på läke- medelsområdet. Vi vet, att sådana ny- heter kan leda till uppståndelse, men inte är det väl någon farlig form av upp- ståndelse. Det är den naturliga rörlighet och debatt i samhället, som uppstår, när nyheter som berör människor blir offent- liga. De må vara mer eller mindre väl- grundade, men det är en annan sak.

Socialstyrelsens representant frågade: riskerar inte pressen att i kverulanternas

ögon bli jämställd med JO och JK? Jo, det riskerar vi. Vi är det redan i hög grad. Det är i varje fall inte 10 % av de fall som vi får i egenskap av klagomur som verkligen leder till publicitet. Jag tycker att vi skall vara den obegränsade klagomuren. Inte på något sätt ersätta en bedömningsnämnd utan helt enkelt vara offentlighetens representant, hur betungande det än må vara. Vi är glada och tacksamma för det besvär, som den klagomöjligheten öppnar.

Herr Dahlsten: Jag har lite svårt att för- stå, att man skall lämna alla personliga hänsyn och inte ta hänsyn till veder- börandes situation i ett visst samhälle. JO har t.ex. vid ett tillfälle sagt, att upp— giften att någon har barn utom äkten— skap icke är offentlig. Det är på grund av de förhållanden under vilka vi lever. Det är mycket möjligt att det om 10 är bör vara en offentlig uppgift.

Herr Rengby: I sista stycket av 13 % talas om att myndighet på grund av lag för register över brott osv. Det förekommer, som det har sagts förut i dag, register, som icke föres på grund av lag. För kriminalstatistikens vidkommande förses straffuppgifterna från domstolarna till kriminalregistret med en kopia utan namnet på den dömde. De uppgifterna går via kriminalregistret till statistiska centralbyrån. Centralbyrån får också motsvarande uppgifter beträffande per- soner, som har fått åtalseftergift för grövre brott t.ex. De är försedda med uppgifter om födelsenummer. Central- byråns register år nu skyddat av sekre- tess därigenom att man i fjor gjorde en ändring i sekretesslagen, så att 16 å, som förut bara handlade om namngivna en- skilda, fick omfatta även uppgifter, som var försedda med annan identitetsbe- teckning. Såvitt jag kan se, skulle detta register hos centralbyrån icke bli skyd- dat med det här förslaget.

• Sida 177
•  Original

Herr Söderlund: Om man skall göra all- ting sekret, hur skall man då bära sig åt? Det går inte att hantera materialet. Här nämndes ordet datamaskiner. Sådana här uppgifter kommer den vägen mer och mer, och de lämnas ut till privata företag med en personal, som knappast kan åläggas att ha tystnadsplikt. Det måste alltid finnas läckage, och det borde leda till att man inskränker sekre- tessen så mycket som möjligt.

Att man skulle ha någon överinstans, som kunde ge råd, det vore väldigt far- ligt. Det bästa är väl att varje organisa- tion, varje ämbetsverk, var och en som har att handlägga en sekretessfråga gör det på egen hand och helt på eget ansvar.

Herr Rooth: Jag är här som chef för arbetsmarknadsstyrelsens kanslibyrå, där alla sådana här ärenden handlägges för hela verket. Vi får mycket ofta telefon— förfrågningar, vi är ofta tvungna att taga ställning till saker som vi inte hinner närmare penetrera.

Vår fältorganisation, som nog är föga känd av de närvarande, består av mellan 3.000 och 4.000 personer, av vilka ett mycket litet fåtal har någon som helst administrativ skolning. De är alldeles utomordentliga på alla möjliga andra sätt, men de är inte utbildade för att pröva under vilka förutsättningar en handling skall få utlämnas enligt sekre- tesslagen. Styrelsen har fått lov att ut- färda ganska ingående anvisningar för tillämpning av de här bestämmelserna. De är från 1955.

Ju flera organ som har att tillämpa en viss bestämmelse, desto större är risken att tillämpningen blir oenhetlig, om man inte håller mycket hårt i tillämpningen från centralt häll. Jag är alldeles på det klara med att dagligen och stundligen uppkommer på våra 250 kontor sådana här frågor, som avgörs på stående fot. Hur, vet jag inte. Men vi har under de 12

15 år jag har varit i styrelsen haft sam- manlagt fem besvär, tror jag, över un- derordnade myndigheters avgöranden i sekretessfrågor. Det är ett ganska gott betyg åt den nuvarande lagstiftningens utformning och uppläggning. Vi är gan- ska nöjda med lagstiftningen såsom den nu är upplagd. Det är många som finner det skönt att ha denna enumeration, låt vara att den ynglar av sig sådana pro- dukter som bilagorna till 21 å och lik- nande på försvarets område. Tjänste- männen kan se precis vad som gäller inom deras område och vet vad de skall tillämpa. Får de sedan direktiv och an- visningar från den centrala myndighe- ten, klarar de sig i regel. Vi tror inte på kommitténs uppläggning. Vi tror att det blir mycket svårare att tillämpa både för dem och för oss. Myndigheterna skall, sägs det i promemorian (s. 12) tillämpa de i TF intagna reglerna, utan stöd av några bestämmelser i en sekre— tesslag. De skall hämta vägledning av HD:s och regeringsrättens prejudikat. Det är väl ändå inte realistiskt? Rege- ringsrätten har sedan 1937 inte haft mer än ett par dussin referat av sekretess- mål. Jag bortser då ifrån alla notiser, som rör struntsaker. Om man nu skall bygga upp en ny prejudikatsamling på grundval av kommitténs förslag, så måste det ta i varje fall minst 10 år. Vad gör man under tiden? Man får gå till förarbetena till de nya bestämmelserna. Men de är otillgängliga för andra än möjligtvis tjänstemän i centrala verk. Då skulle dessa myndigheter utfärda råd och anvisningar. Jag måste säga, och jag tror att jag har flera av mina kolleger med mig på den punkten, att inte är registratorer och aktuarier och arbets— förmedlingstjänstemän att lyckönska till en sådan ordning.

Men jag är glad att det här förslaget kommit fram, för det visar enligt min mening hur ogenomförbart det är, och

• Sida 178
•  Original

jag är också glad av den orsaken att man inser bättre än förut hur väldigt bra man har det nu, i varje fall för arbetsmarknadsverkets del.

En detalj är begreppet myndighet (3 €). Det är tveksamt, om våra arbets- förmedlingskontor är myndigheter. Den centrala myndigheten är arbetsmark- nadsstyrelsen, och de regionala är läns- arbetsnämnderna. De har instruktioner, och deras beslut kan överklagas. Arbets- förmedliugskontoret är serviceorgan, som inrättats för att betjäna arbetsgivare och arbetssökande. Där samlas uppgifter av alla de slag, och det förmedlas arbeten. På senare år har verksamheten inom arbetsvården för de handikappade fått stor omfattning. Men några beslut fattas endast mera sällan av ett förmedlings- kontor. Ett exempel är, att man ger arbetssökande, som vill ha arbete på annan ort, respengar och andra under- stöd. Men i övrigt är det ganska sällan, som det sker. Man kan därför diskutera, huruvida det är så lyckligt med tillägget i 2 kap. 35: »ävensom varje annat till statlig eller kommunal förvaltning hö— rande organ som äger att självständigt fatta beslut». Detta under förutsättning att man menar vad besvärssakunniga och andra menar med att fatta i för- valtningsrättslig mening avgörande be- slut, som kan överklagas.

Vi har för arbetsmarknadsverket en huvudparagraf i Seer (25 å). Där talas det om alla slag av förmedlingshand- lingar och de uppgifter som förekommer i dag. Det är en ganska svår paragraf att begripa, när man läser den första gången.

Förslaget om rätt att besvära sig över beslut att lämna ut en handling har vi svårt att finna realistiskt. Vi tror, att det skulle bli en försämring. Vi tror, att man skulle fördröja utfåendet av hand- lingar i de fall, där de borde kunna läm- nas ut utan vidare.

Så är det frågan om tidsgränserna.

Skulle de bibehållas, är i sådana fall som värt 20 är alldeles för lång tid. Vi gallrar redan efter 10 är vårt material av den här sorten. Så de finns inte kvar när 20-årsfristen utgår.

Arbetssökandena lämnar alla möjliga uppgifter till arbetsförmedlingen, många högst personliga. Uppgifterna förs upp på arbetssökandekort. Det är namn, adress osv., önskat arbete och nuvarande sysselsättning, referenser och allt möj- ligt som är av intresse för att kunna be- döma arbetskraftens värde visavi olika arbetsgivare. Skulle nu en arbetssökande komma och säga att det här talar jag om i förtroende, det får ni inte föra vidare, då ställs tjänstemannen inför en svår situation. Hans uppgift är att på ett objektivt sätt tala om vad han har för arbetskraft till förfogande för de arbets- givare som frågar efter sådan. Kan han inte göra det, så kan han inte fullgöra sitt uppdrag. Vi har givit arbetsförmed- larna den instruktionen, att de får handla efter omständigheterna. Är det så att en sak, som de bedömer vara viktig för arbetsgivaren, inte får framföras en- ligt arbetssökandens uttalade önskan, då äger arbetsförmedlingstjänstemannen förklara, att förmedlingen icke kan åtaga sig att förmedla honom arbete.

Sedan har man frågan om utlämnan- det av uppgifter, som rör sökanden själv och som andra har lämnat om honom, läkarutlåtanden m.m. Sedan 10 år till- baka lämnas saker och ting ut utom i rena undantagsfall, då man kanske är absolut tvungen att göra ett avsteg. Det är särskilt på arbetsvårdens område som det kommer upp. Jag bortser från dem som är föremål för vård och som faller under nuvarande 14 5. Det är de som går lösa och som kanske har varit intagna och som kommer ut sedan och vill se på sina akter.

Så är det frågan om registering och förvaring av handlingar. Man kommer

• Sida 179
•  Original

att få det mycket svårare, såvitt vi kan bedöma, om man inte skulle lägga upp hemliga diarier och inte avskilja på för- hand vilka handlingar som skall hållas hemliga. Det finns en del handlingar, som rör samhällets säkerhetstjänst. De måste rimligtvis föras i ett särskilt hem- ligt diarium. Det är inte många vi har i kanslibyråns diarier, det är kanske några stycken per år. På övriga byråer är det inte så många heller. Vi har en hel del så att säga kvasihemliga, uppgifter från företagare, investeringsfondsärenden och en del andra sådana saker. Men nog tycker vi, att man måste ha möjligheten att hålla isär de klart hemliga hand- lingarna ifrån vanliga handlingar. An- nars blir det nog väldigt svårt, inte minst när man kommer till arkiveringen.

Ordföranden: Vi tackar för uppgifterna. Jag skall bara kanske kommentera den här frågan om vem som är myndighet. I 35 har man försökt att tala om inte bara vad som är en myndighet utan ock- så vad som är en myndighet. Det är där- för tillägget kommer: »organ som äger att självständigt fatta beslut». Effekten av att det inte är ett sådant organ är inte att organisationen faller utanför utan att det är något annat organ, som fattar beslut. Det har man måst göra därför att en del förvaltningar är så diffusa. Om kontoret inte är en myndighet, är det verket som är myndighet. Då skulle alla ansökningar handläggas av byråchefen själv för hela landet. Men det är en opraktisk tolkning.

Herr Örtengren: För det första vill jag säga —— jag talar för mig själv, vi har inte haft något sammanträde om det inom verket på högre nivå — att det är riktigt att man tar in försäkringskassor— na i lagstiftningen. Hittills har vi ansett, att eftersom de inte är upptagna i TF så hör de inte under offentlighetsprincipen.

Såvitt jag förstår, har man tänkt att föra in kassorna i det nya andra stycket i 3 %, »annan sådan samfällighet». Offentlig- hetsprincipen skulle gälla bara »i vad dess åtgärder genom besvär eller under- ställning kunna dragas under myndighets prövning». När vi har försäkringskassor, som är lokalorgan till den statliga cen- trala myndigheten, så vore det konse- kvent om man gav en offentlighetsprin— cip åt hela deras rörelse. Bestämmelsen i lagen om allmän försäkring att man inte får obehörigen yppa något om någons personliga förhållanden leder till att, om de har en tjänst ledig på en kassa, så låter de inte någon av sökan- dena få veta vem som har sökt den. Man skulle kanske därför kunna föra in kas- sorna under 35 första stycket tillsam- mans med statlig eller kommunal för- valtning och därmed få fram, att det här är en kommun.

Jag skulle vilja understryka vad byrå- chefen Rooth har sagt om svårigheterna att tillämpa utkastets bestämmelser. På kassorna kommer vi att sitta med cirka 600 lokalkontor och 28 centralkontor. Det är lokalkontorsföreståndarna, som får ta stöten. Det är folk som sitter i låga lönegrader. I regel har de flyttat över från den gamla verksamheten, som ju var en folkrörelseverksamhet.

Vi har också ett särskilt problem, när det gällde den prejudikatbildande verk- samheten. Den kommer att ligga på flera händer, vad jag förstår, därför att be- svären i alla våra mål kommer att gå upp i försäkringsdomstolen och inte till regeringsrätten. Vi får väl hoppas, att de båda högsta instanserna kan sam- verka på något sätt.

Det talas om diarier, kommittén skulle arbeta vidare på det problemet. Riks- försäkringsverket har visserligen ett dia- rium, där man för in saker, som kommer från Kungl. Maj:t och JO, remisser och sådant, men vi kan av praktiska skäl

• Sida 180
•  Original

inte ha ett diarium på hela myllret av ärenden. De samlas i ett aktsystem och bokas upp på förteckningar. Det skulle betyda en ren revolution av verksam— heten, om man förde in en diarieföring för att ha varje papper, som kommer in för dagen, registrerat. Diarieföringen har funnits men togs bort innan jag kom dit 1955. Jag föreställer mig, att statskonto- ret knappast skulle gå med på ett full- ständigt diarieförande av våra hand- lingar.

Här har talats om hemliga diarier, vil- ket jag föreställer mig är en felsyn, eftersom en handling har den egenskap ur sekretessynpunkt, som den har, vare sig man har stämplat den eller inte. Men vad innebär, att handlingen är hemlig? Det innebär för mig, att jag inte får lämna ut den, men skall jag gå så långt, att jag bondnekar till att den finns? Om det alltså kommer någon och frågar, om det finns ett läkarintyg på den och den, och jag kommer fram till att ja, men det där kan jag inte lämna ut, innebär det också att jag skall säga, att det finns ingenting? Naturligtvis inte.

Riksförsäkringsverket sitter i en be— svärlig skärningspunkt. Vi är avnämare av diverse uppgifter, främst naturligtvis ifrån läkarna. När handlingen är hos oss, sitter den i ett säkerhetssystem som någorlunda tillfredsställer läkarna, för annars får vi inte ut vad vi behöver ha av dem. Vi har haft trubbel med läkare. Vi har t.o.m. haft en läkare, som har sagt upp sig från sin tjänst, när jag konstaterade, att en viss skadeakt inne- håller ingenting, som jag inte får lämna ut till den skadade, vilket stred emot hans läkarsamvete. Jag förmodar att det var han som såg fel på det hela. Jag måste ju i alla fall handla efter Seer.

Det som drar åt andra hållet är att vi har uppgifter beträffande strängt taget hela svenska folket inom sjukförsäkring- en, inom folkpensioneringen och ATP,

förtidspensioneringen, yrkesskadeförsäk- ringen. Alla vill profitera på oss. Vi har krav ifrån försåkringsföretag att få veta vilka som har anmält sitt utträde ur ATP. Skall vi tillgodose det? Materialet ligger alltså ute hos kassorna, och kas- sorna kan med dagens beskrivning säga: »Vi vill inte göra det där jobbet, gå hem med er igen.» I den mån kassorna rycks in under offentlighetsprincipen, kommer läget att vara ett annat. Offentligheten utnyttjas för att gnaga på vårt material i en oerhörd omfattning av sådana, som helt enkelt vill ha material för att främja sin egen ekonomiska verksamhet.

I riksförsäkringsverket är vi, såsom vi har bedömt sekretessfrågorna hittills, inte så långt från den beskrivning, som ligger i utkastets 13 %. Vi har nämligen läst den nuvarande 14 & på följande sätt. Där står att alla handlingar, som finns i verket, må inte utan vederbörandes sam- tycke utlämnas tidigare än 70 år. Den andra meningen: »Även utan sådant sam- tycke etc.» skulle enligt vad det har sagts tolkas närmast som undantagsventil för att kunna tillgodose forskare och andra mera diffust beskrivna med material. Men i vår tolkning ligger poängen i andra punkten, där träder offentlighets- principen fram i dagen, och läsningen blir egentligen det, att handlingar som avses i 14 5 skall lämnas ut, under för- utsättning att utlämnandet inte kommer att missbrukas till skada eller förkle- nande. På den vägen har vi ansett oss kunna lämna över sådant material, som vi t.ex. får in för att bedöma förtids- pension inom den allmänna pensione- ringen, till andra pensionsanordnare, både kommunala, statliga och privata; i det senare fallet med förbehåll att de inte får föra innehållet vidare.

Det som konstituerar trycket från dem som är avnämare hos oss, är det, att samhället har blivit så samordnat inom socialförsäkringen och försäkringen över-

• Sida 181
•  Original

huvudtaget, att vad som händer i riks- försäkringsverket eller på en försäk- ringskassa skall direkt stämmas av emot vad som händer hos kommunernas pen- sionsanstalt, hos kooperationens pen- sionsanstalt, hos SPP naturligtvis och hos privata försäkringsföretag. På alla fronter finns det samordningsregler, som säger att om du får på ett håll, så skall det dragas av på vårt håll.

Emellertid förefaller det, som om vi skulle kunna fortsätta med det tack vare att i den nya skrivningen i 13 å i utkastet kommer man bort ifrån det besvärliga skadebegreppet »missbrukas till skada» man går över på det klara våld eller andras missaktning, krymper därmed rekvisiten för sekretess och lämnar fältet öppet.

Men vad säger läkaren, som sitter i andra tåten på det här systemet? Kom- mer vi att avskäras därför att hand- lingarna via oss kommer in på ett bre- dare fält? Vi har svårt att förutse följ- derna. Om det skulle skärpa sig på läkar- kanten, då måste vi närma oss dem och knipa av dem som är avnämare från oss. Annars kan vi överhuvudtaget inte få ut våra pensioner rätt.

Jag sitter rätt ofta i den lustiga situa- tionen, att jag har en läkare som ringer eller skriver och säger att jag är läkare, jag är underkastad läkarsekretessen, och den är ju väldigt mycket starkare än den här, jag skall be att få de och de hand- lingarna. Det låter betryggande. Jag tror att läkaren ser det på så sätt själv. Han har tagit en med. kand., en med. doktors— grad kanske t.o.m., han är i varje fall legitimerad, och då är han läkare och då tror han att han är läkare i alla egen- skaper. Men det beror väl på funktionen. Här har jag för dagen en läkare, som är tjänsteläkare på en flygflottilj. Han an- ser, att han skall kunna få tillgång till precis allting därför att han är läkare. Han vill ha uppgifter från försäkrings-

kassan om alla sjukskrivningar med diagnoser, som finns registrerade i kas- san, på en figur som söker jobb på flyg- flottiljen. Såvitt jag förstår, är han inte läkare i den egenskapen; han är inkopp- lad på ett rutinärende, som normalt handlägges på personalsektionen. Som jag förstår det, kan jag utlämna hand- lingarna till flygflottiljen såsom myndig- het och därmed till honom. Men han är inte läkare i sammanhanget. Läkarnas egna föreställningar gör att man har svårt att få handlingar till sjukförsäk- ringen. Man kan naturligtvis klara sig genom vissa kringelikrokar, genom att man kopplar upp två läkare, som lämnar papperen till varandra och sedan läser in dem i sina läkar-skåp och tror att all- ting är all right.

Ordföranden: Sekretessen på de här om- rådena är delvis till för att skydda verk- samheten, så att inte folk avskräckes från att anlita en viss verksamhet, därför att de är rädda för att då kommer pap- perna fram hos någon annan myndighet, och det skulle kunna skada honom. Det finns inte några allmänna regler om när en myndighet skall ge en annan myndig- het sina handlingar, utan det får man göra lite efter omständigheterna, men varje myndighet skall tillgodose sin upp- gift på sitt område och se till, att inte utlämnande kan skada genom att det av- skräcker den enskilde från att anlita den myndigheten. Det kan alltså vara helt riktigt att vägra. I det sammanhanget har det ju ingen betydelse, om det är en läkare eller inte. Läkarna skiljer sig inte från andra dödliga annat än genom att de är vana vid att hålla tyst med vad de ser.

Herr Örtengren: Nu skulle ju bestäm- melser om förhållandet myndigheter emellan föras in i 15 &. Jag kan alltså utlämna papperen till en annan myndig- het, om det inte skulle lända det allmän-

• Sida 182
•  Original

na eller enskild till synnerligt men. Då har jag samma problem som i den nu- varande texten »missbrukas till skada». Vad är men och vad är skada? Jag har de här samordningsfallen. Jag förmodar att skada eller men det är det inte, om vederbörande på det andra stället, dit jag lämnar papperen, alldeles i sin ord- ning blir av med en förmån, som han annars hade kunnat få ut där?

Herr Michanek: Kan inte frågan om för- säkringskassornas status lösas åtmin- stone temporärt genom att tillsynsmyn- digheten utfärdar direktiv till kassorna?

Herr Örtengren: Det anser jag, att man inte kan. Verket kan visserligen utfärda råd till dem, och det gör vi för jämnan på det sättet att vi har försökt få dem att låtsas som om de vore underkastade offentlighetsprincipen. Det blev av sär- skilt intresse, när hela pensionslagstift- ningen ändrades och alla folkpensioner, som tidigare hade legat i pensionsstyrel- sen, decentraliserades till det här blinda ögat ute på fältet. Då måste man ju fråga: var det verkligen meningen, att de skulle krypa bakom en sekretessmur? Vi har försökt att få kassorna att handla efter det statliga systemet, som om hand- lingarna fortfarande låg i verket. Jag har t.o.m. sagt dem, att om de inte gör så, så kommer jag att kommendera in hand- lingen innanför verkets murar, och då kan redaktör Michanek komma och knipsa den direkt där, men vi kan inte utfärda några föreskrifter.

Herr von Otter: Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, som existerar från den 1 juli i år, har övertagit de upp- gifter som tidigare låg på statistiska cen- tralbyråns folkbokföringsbyrå. Central- byrån hade att bevaka sekretessfrågorna på framför allt kyrkobokföringssidan. Under årens lopp har det varit åtskilliga frågor, som har stått under diskussion

och där det inte har varit några klara handlingslinjer uppdragna, men genom JO:s medverkan har ju en hel del klar- nat.

Om jag till en början håller mig till frågan om kyrkoböckerna och deras innehåll, så är där problemet om risken för att någon skall utsättas för andras missaktning. Vad vi inom nämnden har ansett vara problematiskt är den om- svängning som skall ske, när det gäller att bedöma om en handling eller en upp- gift skall lämnas ut eller icke. Jag kan där åberopa många av de skäl, som har anförts från arbetsmarknadsverkets sida. Med den utformning utkastet har är jag rädd för att pastorsämbetenas ställning blir svårare.

Ett särskilt kapitel är vad som är be- rört i början av promemorian angående databehandling. Vi vet inte riktigt på vilket ben vi skall stå, och för oss inom nämnden är det viktigt att få hålla kon- takt med offentlighetskommittén för att få en vettig uppläggning på det. Vi håller på att lägga upp på särskilda s.k. magnet- bandregister praktiskt taget landets hela befolkning. Det är uppgifter om namn, födelsetid, bosättningsort, civil— stånd, barns egenskap av inomäkten- skapliga eller utomäktenskapliga. Detta material blir på sätt och vis lättillgäng— ligt i och med att det finns på band. Skall dessa band betraktas som handling eller skall de icke betraktas som hand- ling? De är ett arbetsmaterial. Vi har lagt upp speciella band. De är underkas- tade ständiga förändringar. Det tas in nya uppgifter, det tas bort andra uppgif- ter. Om jag har befolkningsbeståndet i en'viss församling inkört på band och jag skall aktualisera dessa band med nya inflyttningar t.ex., så kör jag in de ny- inflyttade individerna på ett s.k. änd- ringsband, och sedan kör jag ihop änd- ringsbandet med det gamla beståndsban— det, modersbandet, och får fram ett nytt

• Sida 183
•  Original

band, som är ändrat. Sedan arkiverar jag det gamla modersbandet tills vidare för att kunna rekonstruera det nyfram- körda bandet, om så skulle erfordras. När jag inte behöver detta gamla band längre —— när det i sin tur kan ha blivit mormors- eller mormorsmorsband, då kan jag klara rekonstruktionen _ då släcker jag ut vad som står på det han- det, och sedan använder jag detta fy- siska band omigen.

Finns det behov av att få insyn i vad som står på ett sådant band? De är ett hjälpmedel i vår verksamhet, och vi an- vänder dem för att lagra vissa uppgifter. I sinom tid skall jag skriva fram en man— talslängd, jag skall skriva fram en in- komstlängd, en röstlängd osv. Dessa handlingar blir, i den mån de inte är sekretesskyddade, offentliga. Men skall jag betrakta detta hjälpmedel som en handling? Jag vill varken säga ja eller nej på det i dag.

Om vi tar ett exempel med mantals- längden, då finns befolkningen inom för- samlingen per en bestämd dag — den 1 november —— registrerad på bandet. När jag skall ta fram en mantalslängd, kopplas bandet ihop med en s.k. snabb- skrivare, som skriver ut vad som står på bandet. Jag kan programmera det på ett sådant sätt, att jag skriver ut vissa upp- gifter, dvs. de som behövs för mantals- längden. När mantalsbandet är använt för sitt ändamål och inte behövs längre, avmagnetiserar jag det, och sedan an- vänder jag det nästa körning; då är det kanske för att köra en skatterutin eller någonting annat. Jag kan, om jag vill, arkivera mantalsbandet. Sedan kan man fråga sig om det praktiska behovet av det. I den mantalslängd som är utskri- ven maskinellt företages det nästan all- tid vissa ändringar. För att bandet skall vara rättvisande, dvs. lika med en juste- rad mantalslängd, så skulle man ju be- höva göra motsvarande justeringar i det.

Ordföranden: Man kan väl resonera så som kammarrättsrådet von Otter gjorde, att bandet är ett hjälpmedel, så att man kan skriva ut vissa längder. Längderna finns då till, och då har vi en handling. Om man då ser på vad det här gäller, så är det kanske inte så riskabelt att reso- nera så. Men risken är, att den här meto— den visar sig vara så bra, att man kan använda den för att lagra alla möjliga uppgifter. Då skulle man på den vägen undanhålla offentligheten en hel del in- formationsmaterial. Därför har vi skisse- rat en bestämmelse, som säger, att alla slag av elektriska upptagningar skall vara handlingar. Då kommer naturligt- vis till en del tekniska svårigheter. Det är svårt att få fram en uppgift från han- det, om man vill ha en viss uppgift.

Herr von Otter: Om det gäller att få fram en viss uppgift beträffande en viss bestämd person och jag vill använda detta magnetband för att se efter vad han har för förnamn — vi kan säga att jag har födelsetid och födelsenummer som ingångsbegrepp, han finns någon- stans på ett band som är 400 meter långt eller vad det nu är — det är en ytterligt obekväm väg att leta reda på en uppgift om en person. Då skall jag programmera upp det på ett sådant sätt att jag skall kunna leta efter enstaka individer. Skulle man på datakontoren vara beredd att lämna varje tänkbar uppgift ur de band- register som finns, så skulle de behöva lägga upp ett oerhört stort bibliotek av standardprogram, och detta bibliotek skulle ändå aldrig vara fullständigt.

Ordföranden: Det där löser sig väl själv; är materialet sådant att myndigheter inte själv har något behov av att plocka fram enstaka uppgifter, så kommer allmän- heten inte att ha det heller. Men om man registrerar en hel massa saker som är av stort intresse — låt oss säga att utrikes-

• Sida 184
•  Original

departementet matar in hela sin utrikes brevväxling på band —— då måste de ju göra ett sådant system, att de själva kan hitta ett brev, och i och med det bör all- mänheten också kunna få rätt på det.

Herr Rengby: Magnetbandsarkivet på statistiska centralbyrån uppgår för när- varande till omkring 6.000 band, och det beräknas för närvarande öka med 2.000 band per år. Till en del använder man dessa band på samma sätt som vi hörde nyss, alltså som ett slags mellanled i bearbetningen. Men det finns också band som är avsedda att användas på annat sätt. Det allmänna företagsregistret, som nyligen har inrättats, är avsett att finnas uteslutande på band. När en firma kom- mer och vill beställa adresserna på före- tag i en viss bransch, då kör man bandet, och så skriver apparaten ut dessa firmor.

Enligt centralbyråns uppfattning kom- mer svårigheten att ligga på 165 i ut- kastet, alltså hur man skall göra, när någon kommer och vill ha uppgifter. Dels är maskintiden dyrbar, och dels är datamaskinerna i allmänhet upptagna för veckor och kanske månader framåt. Kommer en herre in och säger, att jag vill veta det och det, som man bara har på ett magnetband, skall man då bryta alltsammans, eftersom det skall behand- las skyndsamt, och stoppa in ett annat band än det man håller på med? Annars är centralbyrån nog enig med kommit- tén på den punkten, att om man mer och mer, som sannolikt är, kommer att föra in myndigheternas information på mag- netband, skall inte det kunna utnyttjas till att draga undan informationen från offentlighetsprincipen. Om informatio- nen är offentlig på papper, skall den vara offentlig om den finns på magnet— band också.

Herr von Otter: Inom vår verksamhet är handen i högre grad än på många andra

håll ett rent hjälpmedel. Jag för det på band i stället för på en massa lösa lap— par eller i en massa olika liggare. Bun- tar av skatteanvisningar som kommer in matas in på bandet.

Det föreligger från många olika håll ett stort intresse för integration med folkbokföringsverksamheten. Skall man inom folkbokföringen registrera militära förhållanden, sådana som bör vara sek- retessbelagda? Då blir man kanske nöd- sakad att ta ett sidoregister, ett sidoband, så att vi på våra ordinära band inte har några sekreta uppgifter. Jag tror att man bör akta sig för att generalisera. Skall man säga, att bandregister är att betrak- ta som handling och så får det göras undantag, om det är lämpligt? Eller man skall gå någon motsatt väg? Jag vet inte.

Herr Olsson: Det talades om att man eventuellt får lägga upp särskilda band för att ha sekreta uppgifter på dem, men då gäller det att man vet vilka uppgifter som är sekreta. Man kan inte göra på det sättet, om en och samma uppgift är hemlig i den ena situationen och offent— lig i den andra, för då vet man inte på förhand, huruvida den är hemlig eller offentlig. Det är väl egentligen från den synpunkten, som man bör taga upp frå- gan om barn utom äktenskap, sinnes- sjukdom och straffpåföljder, alltså de anteckningar i kyrkoböcker som enligt motiven till sekretesslagen skulle vara de hemliga uppgifterna i kyrkoböckerna. Vad som har vållat vår tvekan är be- greppet missaktning och den hänvisning till brottsbalken som kommitténs prome- moria innehåller. Utgångspunkten för bedömandet av en persons anseende är enligt brottsbalkens motiv den sociala värderingen på hans ort och inom hans samhällsgrupp eller personkrets. Det skall alltså icke krävas, att den ärekrän- kande uppgiften är nedsättande för den kränktes medborgerliga anseende enligt

• Sida 185
•  Original

den uppfattning, som kan sägas vara allmänt rådande eller förhärskande i samhället i dess helhet, utan det är till- räckligt, att uppgiften är nedsättande för den kränktes anseende i de särskilda kretsar han tillhör.

När jag började i statstjänst för många år sedan, var det nog rätt allmänt att det ansågs skamligt att ha barn utom äktenskapet, men nu skulle jag tro, att den allmänna uppfattningen snarare är den motsatta. Men det kan fortfarande finnas kretsar, där den strängare upp- fattningen lever kvar. Om man skall bedöma om utlämnandet kan utsätta vederbörande för annans missaktning, måste man alltså känna till om han lever i en omgivning, som fortfarande bedö- mer hans förhållande strängt.

Jag kan lämna de här barnen utom äktenskap och gå in på begreppet sinnes- sjukdom. Det är precis samma historia där. Vi som sitter här skulle väl antag- ligen utsätta oss för andras missaktning om vi utsatte någon sinnessjuk för vår missaktning därför att han är sinnes- sjuk, men jag tror inte att det är en upp- fattning som man finner bland den stora allmänheten. Man kan ju fortfarande få se, att det skämtas ganska grovt med sinnessjukdom. Samma fråga kan ju uppkomma här. Om man sedan fort- farande skall hålla dessa uppgifter hem- liga eller om man skall låta dem bli fullt offentliga, det kan inte bedömas från folkbokföringssynpunkter, utan det får vi överlämna åt kommitténs övervägande helt och hållet.

Tankegången kan sammanfattas på följande sätt. Begreppet »missaktning» i den föreslagna sekretessparagrafen har enligt motiven till brottsbalken , vartill diskussionspromemorian hänvisar, olika betydelser i olika miljöer. Om det kom- mer ut att någon har barn u.ä. eller är eller varit mentalt sjuk eller efterbliven, föranleder detta i somliga kretsar ingen

ogynnsam reaktion men kan, om den en- skilde lever i en strängare eller mindre förstående omgivning, bli till »ett farligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslutning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser av olika slag». Om utlämnande begärs hos en folkbokföringsmyndighet och denna ej känner den enskildes förhållanden, vil- ket väl är det vanliga åtminstone i större distrikt, ställs myndigheten inför ett för alla berörda sannolikt ovälkommet ut- redningskrav.

Redaktör Michanek: Om man i högre grad börjar föra över på band sådant som nu finns på allmänna handlingar, vore det tacknämligt, om kommittén vid sina fortsatta överväganden tänkte på att tidsfaktorn är av avgörande betydelse för pressen och att de myndigheter som kommer att gå in för en sådan teknik bör tänka på att de också skaffar sig instrument för att snabbt kunna till- handahålla det som pressen normalt och rimligt kommer att behöva.

Herr Wadén: Byråchefen Rooth talade om hemliga diarier. Under de överlägg- ningar vi har haft med myndigheter och övriga inbjudna har den frågan varit uppe flera gånger. Enligt min mening finns det inga hemliga diarier. Däremot finns det väl diarier över sådana hand- lingar, som är hemligstämplade eller som vid ankomsten eller i samband med expedieringen betraktas såsom hemliga. I dessa diaricr kan alltså finnas eller an- tecknas både handlingar som är hemlig- stämplade och som inte är hemligstämp- lade, handlingar som är öppna och band- lingar som är hemliga. Är det så, att handlingen vid ankomsten eller i sam— band med expedieringen betraktas som hemlig, så behöver den inte vara det någon tid därefter. Är det så, att man skall ha tag i en handling, där själva

• Sida 186
•  Original

ärendet är hemligt, så menar jag alltså, att den punkten i diariet är tillgänglig för envar, om man inte kan innehålla just den punkten med stöd av någon be- stämmelse i sekretesslagen.

Herr Rooth: Mig veterligt finns det ett hemligt diarium i vartenda departement i Kungl. Maj:ts kansli, om det inte har skett någon ändring efter andra världs- kriget. Vad jag menar med hemligt dia- rium är inte, att diariet är hemligt i den mening som doktor Wadén möjligen an-

tydde, utan det är ett särskilt diarium för sådana handlingar som inkommer till myndigheten och som kanske är hemligstämplade i Kungl. Maj:ts kansli eller av statspolisen och som man måste ha avskilda på något sätt. Därför har man dem också särskilt förtecknade i det där s.k. hemliga diariet. Så långt min erfarenhet sträcker sig, är serierna i de hemliga diarierna mycket små. Kansli- byråns i arbetsmarknadsstyrelsen hem- liga diarium innehåller i regel endast ett par tre ärenden per år.

• Sida 187
•  Original

7. Sekretessen kring enskildas yrkeshemligheter m.m.

Sammanträde den 27 november 1964 Från offentlighetskommittén: ordföran- den herr Kjellin och herr Wadén.

Inbjudna: från arbetarskyddsstyrelsen: byrådirektören Veronika Nissen; från ar- betsmarknadsstyrelsen: byråchefen Hen- ry Rooth; från försäkringsinspektionen: t.f. byråchefen Erik Blomqvist; från mynt- och justeringsverket: byrådirektö- ren Bengt Samuelsson; från generaltull- styrelsen: förste byråsekreteraren Arne Rundlöf; från statistiska centralbyrån: byråchefen John Bredal Bauer, hovrätts- rädet Gustaf Petrén och byrådirektören Sven Rengby; från bankinspektionen: generaldirektören Kurt Wulff; från lant- bruksstyrelsen: byrådirektören Sven Dahlqvist; från skogsstyrelsen: förste byråsekreteraren Ingmar Arvidsson; från sjöfartsstyrelsen: byrådirektören Folke Råberg; från statens fartygsinspektion: överinspektören Bo Söderberg; från pa- tent- och registreringsverket: generaldi- rektören Åke von Zweigbergk och pa- tenträttsrådet Claes Uggla; från statens pris- och kartellnämnd: överdirektören Helmer Olsson och byråchefen Gösta Wiedesheim-Paul; från statens institut för konsumentfrågor: direktören Anna- Greta Hybbinette och avdelningsdirektö- ren Per Fjellström; från utredningen om illojal konkurrens: generaldirektören Yngve Samuelsson och hovrättsasses- sorn Hans Bergqvist; från 1962 års bo-

stadsförmedlingsutredning: hovrättsrådet Folke Nyqvist, fastighetsintendenten Sture Lennerfors och revisionssekretera- ren Robert Söderblom; från Stockholms stads överfönnyndarnämnd dess ordfö- rande advokaten Carl Patrik Ossbahr och kanslichefen Björn Nordqvist; från Svenska kommunförbundet: sekretera- ren Ingemar Lundh; från Sveriges advo- katsamfund: advokaten Wilhelm Pehrs- son; från press- och radiokommittén: redaktionschefen Nils Boman samt re- daktörerna Gunnar Breide, K. G. Micha- nek och Helge Söderlund.

Herr Nyqvist: Bostadsförmedlingsutred- ningen har inte kommit fram till det av- snitt i utredningen som rör den offent- liga insynen i bostadsförmedlingarnas verksamhet, men inför det här samman- trädet har vi något diskuterat frågorna. Det är framför allt de bostadssökandes personliga förhållanden, som blottas, ofta mycket ingående, i ansökningar, muntliga uppgifter, intyg, exempelvis läkarintyg, vidare i utredningar och upp— gifter från nykterhetsvårdens övervakare och övervakare för villkorligt dömda. De sökande vill visa, hur angeläget det år att de får en bostad av viss beskaffenhet och så snart som möjligt. Detta är, tyc- ker vi inom utredningen, en förtroende- fråga. För att folk skall kunna vända sig till bostadsförmedlingen krävs det nog, att de kan lita på att inte dessa uppgifter

• Sida 188
•  Original

blir spridda. De ekonomiska förhållan- dena däremot utgör knappast något pro- blem i dessa sammanhang.

Ordföranden: Å andra sidan finns det väl hos de andra bostadssökandena ett starkt behov av att kunna kontrollera att de uppgifter som lämnas är riktiga.

Herr Nyqvist: Frågan är likväl om inte intresset hos den enskilde sökanden är så starkt och hans behov av att få bostad samtidigt är ett sådant personligt in- intresse, att han inte kan avstå ifrån förmedlingens tjänster. Det är mycket riktigt att det kan vara ett intresse för andra att se: varför får han en annan bostad och inte jag? Men den turord- ning, i vilken bostäder skall anvisas, kan nog inte skötas med full insyn, inte på det sättet att man skall kunna taga del av alla de handlingar och uppgifter som lämnas.

Herr Rooth: Rubriken på s. 45 talar om enskilds ekonomiska förhållanden. Inom arbetsförmedlingen ventilerar man emel- lertid så gott som uteslutande de arbets- sökandes personliga förhållanden. Det är alldeles riktigt (s. 46), att draget av ser- vice överväger inom arbetsförmedlings- verksamheten, om man sätter det i mot- sats till myndighetsutövning. Kommit- téns huvudregel för förtroendefallen är, att de enskildas önskemål om sekretess skall infrias fullt ut: det står på s. 45. Vår förmedlingsverksamhet skulle emel- lertid kunna lamslås, om enskildas öns- kemål om sekretess skulle infrias fullt ut. Det skulle inte gå att förmedla folk, om man inte i ganska betydande ut- sträckning fick vidarebefordra uppgifter om dem till arbetsgivare. Vi måste alltså avvisa ett strikt upprätthållande av" hu- vudregeln, som har kommit till uttryck i motiveringen.

En mängd problem uppstår inom ar- betsförmedlingarna, när det gäller att utlämna handlingar eller uppgifter, som inte skall vara tillgängliga för allmän- heten, för att förmedla arbete. I'Iär sam- las ett rikt material om en stor del av svenska folket. Det består inte bara av de uppgifter som är antecknade på de s.k. arbetssökandeblanketterna, utan det kommer in läkarintyg och utlåtanden från skolor och från andra förmedling- ar, det kommer in psyko-tekniska an- lagsundersökningsutlåtanden och elev- kort, en handling, för vilken skolöver- styrelsen har fastställt formuläret och som innehåller ett stort antal »konfiden- tiella» uppgifter. Blanketten är försedd med följande text: »förvaras under lås, får ej visas för obehörig». Det är alltså en varning utfärdad av en annan myn- dighet. Det är begripligt om en arbets- förmedlare, som i regel inte har någon administrativ skolning, utan vidare rät- tar sig efter en sådan varning. Vi har försökt att utfärda anvisningar till väg- ledning för dessa män.

Herr |). Zweigbergk: Vad gäller 14 å och vad där säges om ansökningar om pa- tent, så är det, såvitt jag förstår, ett omöjligt sätt att reglera våra problem. Det är gott och väl, att det finns ett be- myndigande i en senare paragraf, 17 %, att i patentlagstiftningen säga, att hand- lingarna efter en viss tidpunkt skall bli offentliga. Men när ansökningshandling- arna kommer in, skall enligt 14 % frågan om sekretess bero på en bedömning om det föreligger en yrkeshemlighet. När det gäller ansökningar som söks först i Sve- rige, alltså väsentligen svenskars ansök- ningar, kan vi kanske utgå ifrån att så är fallet, eftersom om uppfinningen re- dan är känd så kan inget giltigt patent ges. Men 70 % av våra ansökningar kom- mer från utlandet, och beträffande dem

• Sida 189
•  Original

har vi en internationell överenskommelse om ettårig prioritetstid. När de lämnas in i Sverige, vet det svenska patentverket inte, om de har blivit kända i utlandet. Enligt nuvarande patentförordningen är alla handlingar hemliga, om inte sökan- den begär annat, ända tills den prelimi- nära granskningen är slut och ansök- ningen godkännes för utläggning. Men i det nordiska förslaget, som just nu är föremål för överarbetning, har man tänkt sig att gå över till en ordning, som tillförsäkrar publicitet på ett tidigare stadium, för utlänningars ansökningar i regel sex månader efter det ansökningen kom in i Sverige. Vi kan inte ha det så, att sekretessen blir beroende av en pröv- ning av tjänstemän i svenska patentver- ket. Hela patentsystemet är internatio- nellt. Vi strävar efter en utbyggnad, en harmonisering av den europeiska patent- lagstiftningen; ett förslag är just, att alla europeiska länder skulle ha samma reg- ler som vi har i det nordiska förslaget, alltså med 18 månader från ansöknings- eller prioritetsdagen. Ett sådant förslag skall behandlas i ett arbetsutskott i Europarådets patentkommitté i nästa vecka, och jag har vissa förhoppningar att man kan nå enighet om det. Jag har just hört från EEC-kommittén, att de är beredda att ta med det i sin patent- konvention.

Frågan om yrkeshemlighet spelar en- ligt nu gällande rätt bara en roll såtill- vida, att när skyldighet till offentliggö- rande ordinärt inträder, så kan sökanden begära att en viss handling, som har lämnats in i akten men inte angår den uppfinning, på vilken patent sökes, skall undantagas. En sådan begäran skall bi- fallas bara när det är särskilda skäl, och det har skett i mycket ringa utsträck- ning. Vi har behållit den möjligheten i det nordiska förslaget.

Min erfarenhet är alltså, att det här så välmenta systemet absolut inte passar på

det område jag representerar. Själva ut- trycket yrkeshemligheter, företagshem- ligheter, skulle det vara mycket kvar att säga om. Hovrättsassessor Bergqvist kommer att upplysa närmare om det.

Herr Wulff: Om man utgår från de nu- varande reglerna, som talar om att en- skilds förhållande till bank inte skall yppas i oträngt mål, så måste man kon- statera, att den nya regeln gör ett be- stämt avsteg från de gällande. Enligt den nya regeln skall sekretess förutsätta att utlämnande av uppgifter skulle vara till skada för den enskilde. Om man fort- sättningsvis vill skydda insättarnas in- tresse av att inte deras insättningar yppas för kreti och pleti — lika väl som man skyddar exempelvis uppgifter i själv- deklarationer — då har man emellertid kanske inte nått vad man önskar. Det låter inte alltid säga sig, att det är till någon väsentlig skada för en person att hans lilla insättning i en bank blottas, i nio fall av tio år det nog ingen skada alls.

Införandet av begreppet yrkeshemlig- het innebär ett framsteg från de syn— punkter bankinspektionen har att be- vaka. Det fyller en väsentlig lucka. I 18 & Seer finns en skillnad mellan den sek- retess som gäller för exempelvis en fond- handlares förhållanden och den som gäl- ler för en banks. I förra fallet skyddar lagen även företagarnas intresse av att hans egna förhållanden och hans affärs- metoder icke blottas; i senare fallet sak- nas ett sådant skydd. Om vi vid en un- dersökning skulle finna, att en storbank har fört en felaktig likviditetspolitik och att den till följd härav är illikvid, så skulle alltså ett konstaterande härav i en inom verket upprättad handling vara offentligt men det kunde vålla stor ska- da för banken om man dagen efter kunde läsa om detta i tidningarna.

Men vad kan man då lägga in i be-

• Sida 190
•  Original

greppet yrkeshemlighet, då fråga är om en bank? Omfattar begreppet även så- dana förhållanden som bankens likvidi- tetspolitik, dess organisation, ledningens instruktioner till befattningshavarna om bankens allmänna politik gentemot kon- kurrenter, dess dolda reserver? Gräns- dragningen är uppenbarligen ganska svår, men frågan är av väsentlig bety- delse för de institutioner som står under vår tillsyn. Det förefaller mig tveksamt om begreppet yrkeshemlighet skulle täcka allt det som bankerna kan ha be- fogade anspråk på att få skydd för.

En myndighet som vår är beroende av bankernas förtroende, då det gäller att från dem inhämta uppgifter för bedö- mande av deras krediter o.dyl. För att bevara ett sådant förtroende är det av största vikt att lämnade uppgifter av öm- tålig natur icke föres vidare. Jag undrar därför, om det inte vore ganska klokt om man, liksom för närvarande, sekretess- skyddade enskilds förhållande till bank, oavsett om ett offentliggörande kan an- tagas lända till någon skada.

Så några ord om sekretesstidens längd. Jag kan verifiera, att en mängd uppgif- ter, som i dag är hemliga, redan om några år är betydelselösa. Jag talade någon gång med en storbankschef om dessa frågor, och han sade, att redan efter fem år är de flesta uppgifter, som finns i en bank, av så ringa intresse ur sekretessynpunkt, att de gott kunde offentliggöras. Å andra sidan finns det naturligtvis förhållanden, där även den nuvarande tjugoårssekretessen är otill- räcklig. Vi får in uppgifter om företag och företagsledare och även rent person- liga upplysningar om företagsledarens kvalifikationer och vandel. Det är natur- ligtvis inte så roligt, vare sig för den närmast berörde eller för uppgiftsläm- naren, om de måhända nedsättande upp- lysningarna kommer ut medan veder- börande är kvar i aktiv verksamhet. Men

kan man inte lösa den frågan på samma sätt som nu, att man får göra undantag, om man i en viss situation finner att ut- lämnande inte är till någon skada? Om en vetenskapsman kommer och vill göra en undersökning _ och det är inte så sällan det händer — så låter man honom få materialet med förbehåll.

Ett slopande av alla tidsgränser skulle innebära ett betydande arbete för en myndighet, vars nästan alla handlingar är av sekret natur —— för vår del bland annat alla undersökningsberättelser. Då skulle materialet behöva gås igenom var gång någon krävde dess utlämnande, och genomgången måste ofta göras av en person, som inte varit med om hand- lingarnas uppsättande. För honom kunde det bli ett ganska stort besvär att be- döma, om handlingarna är av sekret natur eller inte.

Sekreteraren: I fråga om enskilds för- hållande till bank skulle, tror jag, ut- kastet inte medföra någon ändring. I andra stycket av 14 5 (s. 66) heter det: »har den som anlitar myndighet eller annan» för vissa saker »meddelat något i förtroende» etc. Och så står det: »Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp- ning om han anlitar statlig, kommunal eller enskild affärsverksamhet» osv. Be- stämmelsen om förtroendesekretess skall alltså gälla just i dessa situationer, där en enskilds förtroende endast indirekt kommer under en myndighets ögon.

Herr Wulff: Jag tycker knappast att detta framgår av lagförslagets formule- ring. Om vi gör en undersökning i en bank och infordrar en lista på vissa grupper av insättare —— något som vi ju ibland har intresse av _ kan man då avvisa anspråk på listans utlämnande under hänvisning till att insättarna läm- nat banken ett förtroende, då de satt in pengar?

• Sida 191
•  Original

Herr Ossbahr: I Stockholm finns inga individuella överförmyndare, utan över- förmyndare i Stockholm är Stockholms stads överförmyndarnämnd, som består av tre ledamöter, valda av stadsfullmäk- tige, med tre ersättare. I 15 5 Seer talas endast om till överförmyndare inkomna handlingar. Men det är vanligt och ofta nödvändigt, att vi rekonstruerar inkom- na årsräkningar för att rätta till dem och få dem i ett tillfredsställande skick. Så- dana rekonstruktioner är inom nämnden upprättade handlingar, och de åtnjuter alltså icke sekretesskydd.

Vi har funnit det ganska egendomligt att en person, som är vuxen och vars privata förhållanden är väl skyddade, skall komma i en försämrad situation, om han blir omyndigförklarad. I och med denna omyndighetsförklaring blir en icke oväsentlig del av hans ekono- miska förhållanden blottade i handlingar upprättade inom överförmyndarnämn- den.

Man kan naturligtvis diskutera, om man skall ha generella bestämmelser i TF eller mera katalogartade bestämmel- ser i en sekretesslag. Men önskar man att offentligheten skall vara grundlags- fäst, är det naturligtvis riktigt att också undantagen kommer till uttryck i grund- lag och inte i allmän lag.

Men denna mera generella formule- ring, som finns i utkastet, är dock rätt tveksam. Jag tror att det blir svårt att pröva om ett utlämnande kan lända till skada. Jag för min del skulle knappast någonsin vara med om att lämna ut en handling; jag måste säga mig, att prak-

o

tiskt taget varje utlämnande kan —- pa ett sätt som jag inte kan överblicka på förhand — lända till skada.

Det som emellertid enligt min uppfatt- ning — och jag tror, att den delas av oss alla i nämnden —— är det mest betänkliga är, att en människas ekonomiska ange- lägenheter skall kunna blottas på ett helt

annat sätt än tidigare i och med att den människan blir omyndig.

Herr Nordqvist: Vi hör, hur tränade äm- betsmän uttalar farhågor för att kunna tolka uttrycket »Iända den enskilde till skada». Man får då betänka, att de allra flesta överförmyndare i landet icke är tränade ämbets- och tjänstemän utan kommunalvalda lekmän.

I de rekonstruktioner, som vi gör på årsräkningar, står angivet vad den omyn- dige har av olika slag av aktier, obliga- tioner, reverser, fast egendom osv. Nu säger man kanske, att man kan gå till taxeringskalendern och se vilken in- komst en person har eller till förmögen- hetskalendern och se vilken förmögenhet han har. Men där är i alla fall detalj- uppgifterna skyddade. Det är de inte hos oss. Vid våra sammanträden för vi proto- koll, som ofta innehåller detaljerade uppgifter om förmynderskapen. Över- förmyndarna ute i landet för dagböcker, som också kan innehålla detaljerade uppgifter.

Herr Bergqvist: I 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens finns ett visst begränsat rättsskydd för yrkeshemlighet. Det är begränsat på det sättet, att det bara gäller mot anställd under anställningstiden och i någon mån mot den som utnyttjar yrkeshemligheter, som han får av en trolös anställd. I lagen är termen yrkeshemlighet inte definie- rad. Det talas om »fabrikationssätt, an- ordning, affärsförhållande eller annat, varom (den anställde) under (anställ- ningstiden) erhållit kännedom och som han vet utgöra en arbetsgivarens yrkes- hemlighet». I förarbetena (patentlagstift- ningskommitténs betänkande IV) är det inte heller närmare definierat. Det står i stort sett bara detta: »I sakens natur lig- ger, att om en yrkeshemlighet skall kun- na sägas vara för handen, fråga måste

• Sida 192
•  Original

vara om något för ett visst affärsföretag egendomligt, som inte är allmänt bekant eller känt av ett flertal utomstående. För hur stort antal utomstående förhållandet kan vara bekant och ändå ha karaktär av yrkeshemlighet beror på omständig- heterna i varje föreliggande fall.» Sedan står det lite längre ner: »I begreppet yrkeshemlighet torde vidare enligt all- mänt språkbruk få anses ligga, att fråga måste vara om någon omständighet, vars hemlighållande är av vikt för den affärs- rörelse till vilken densamma hänför sig. Irrelevanta förhållanden lär, även om de inte är kända för utomstående, ej kunna betecknas som yrkeshemlighet.» Sedan finns det vissa exempel i förarbetena, och en del är också citerat i offentlighets- kommitténs promemoria (s. 48).

När vi nu har att göra om lagen om illojal konkurrens, är det naturligt, att vi försöker få lite mera vetskap om vad yrkeshemligheter är. En väg som vi har gått är att studera utländska lagar och lagkommentarer. Man kan konstatera, att i ingen lag finns termen definierad, och i kommentarer är den definierad eller exemplifierad på de mest skiftande sätt. Det finns ett amerikanskt försök till sammanfattning, som jag har sett, där det inledningsvis sägs ungefär, att det torde vara få om ens någon juridiskt be- tydelsefull term, som är så svår att få grepp om och som domstolarna har så mycket besvär med att tolka som termen »trade secret». En annan väg som vi har gått är att tala med företrädare för nä- ringslivet och arbetstagarorganisationer. Vi har fått en rätt omfattande exempli- fiering av vad yrkeshemlighet kan vara, men att därifrån göra en definition torde vara omöjligt. En företrädare för arbets- tagarintressena har berättat, att en och samma företagare i ett sammanhang har gjort gällande, att ett visst förhållande var yrkeshemlighet —— det var mot en anställd som hade använt sig av denna

kunskap —— och i ett annat samman- hang — det lär visst ha gällt något tull- ärende — har gjort gällande beträffande precis samma förhållande, att det inte var någon yrkeshemlighet.

Vår exemplifiering har jag försökt att sammanfatta, och det blir en väldigt om- fattande provkarta. Man kan i huvudsak indela yrkeshemligheterna i två grupper, tekniska och kommersiella.

De tekniska kan gälla kunskap om maskiner, konstruktioner, materialsam- mansättningar, kännedom om förfaran- den, såsom gången av en tillverkning, under vilken temperatur ett visst mo- ment skall utföras, tillåtna toleranser, lämplig ytbehandling, erforderliga prov- ningar och dylikt, eller vetskap om olika försök att lösa ett visst tekniskt problem, om resultatet av olika experiment, om att en viss typ av kemikalier har under- sökts i relation till vissa typer av sjuk- domar etc.

De kommersiella företeelserna är av de mest skiftande slag. De kan avse kän- nedom om ett företags organisation, om relationerna mellan företag i en koncern, om överenskommelser mellan företag angående samarbete samt villkor och detaljer i sådana överenskommelser. De kan avse förhållanden som har samband med produktion och marknadsföring, inköpskällor och avnämare, planer för produktutveckling, prispolitik, tillämpa- de rabatter etc. Karakteristiskt för många av dessa företeelser är att de har en mer eller mindre varaktig betydelse för före- tagets konkurrensförmåga, men även till- fälliga förhållanden, såsom förberedelser för att lansera en ny artikel eller en av- sedd prissänkning, kan det vara betydel- sefullt att hålla hemliga.

Många hemligheter, kanske de flesta, är materialiserade i någon handling, modell, verktyg, specifikation eller någon promemoria, instruktion, kundlista eller någonting, men yrkeshemligheter kan

• Sida 193
•  Original

också vara sådant som finns hos männi- skor såsom kunskaper, erfarenheter och minne.

En konklusion som jag har dragit är att realiteterna bakom termen yrkeshem- lighet är ytterligt diffusa och att man därför måste vara mycket försiktig med att knyta något omfattande rättsskydd till denna term. Det ligger nära till hands att också göra den reflexionen, att det även i andra avseenden måhända kan vara vanskligt att knyta betydelsefulla rättsverkningar till begreppet yrkeshem- lighet.

Herr Rengby: I 14 å andra stycket talas om att den som anlitar myndighet för utredning av statistisk art därvid har meddelat något i förtroende. Är så fallet, skall allmän handling vari meddelandet eller därav föranledda åtgärder anteck- nats, hållas hemlig. Jag har svårt att tro, att man under det begreppet skulle kunna inbegripa också den berättelse över undersökningen som den statistiska myndigheten lämnar. Vid många under- sökningar meddelar beställaren inte nå- got i förtroende, utan undersökningen avser helt enkelt en bearbetning av mate- rial som finns hos centralbyrån. Den citerade bestämmelsen skulle kunna leda till att om t.ex. Ford beställde en dyrbar bearbetning av bilregistret, så skulle Ge- neral Motors kunna komma och be att få titta på berättelsen utan att behöva betala någonting. För jämförelse hän- visar jag till 4 5 punkt 17 i den civila sekretesskungörelsen. Sekretessen är där betydligt mera omfattande än enligt ut- kastet.

Statistiska centralbyrån har som en viktig arbetsuppgift att företaga statis- tiska undersökningar åt statliga kommit- téer och åt andra myndigheter. När resultatet av en sådan undersökning

överlämnas till beställaren, blir det i 13

allmänhet offentligt både hos centralby- rån såsom upprättad handling och hos beställaren såsom inkommen handling. Detta kan — låt oss anta att beställaren är en kommitté — medföra att man i förtid blottar i vilken riktning kommit- tén bedriver sitt arbete. Man kan kringgå detta genom att tjänstemän hos central- byrån anställs tillfälligt hos utredningen och gör den statistiska bearbetningen där. Då är bearbetningen gjord inom kommittén, och den blir inte offentlig förrän ärendet har slutbehandlats. Cen- tralbyrån ifrågasätter ändå om det inte skulle kunna vara lämpligt att utsträcka den sekretess, som skall gälla för en- skilda beställare, så att den också i någon mån kunde tillämpas på statliga beställare.

Jag går sedan över till 14 & tredje styc- ket. Redan 1908 föreslogs sekretesskydd för statistiska uppgifter, och då gjordes i propositionen ett uttalande, som löd: »I själva verket är en tillfredsställande lösning av frågan om hemlighållande av statistiska primäruppgifter en oundgäng- ligen nödvändig förutsättning för den officiella statistikens tidsenliga utveck- ling.» Det uttalandet är alltjämt och kanske i ännu högre grad giltigt nu. Statistiken har fått en alltmera ökad be- tydelse. Knappast något viktigare ekono- miskt avgörande träffas utan att man beaktar statistiskt material. Då är det av stor betydelse att detta material blir så tillförlitligt som möjligt. För tillförlitlig- heten blir i sista hand avgörande: hur tillförlitliga är primäruppgifterna? För den enskilde uppgiftslämnaren är avgi- vandet av en sådan uppgift i allmänhet en relativt neutral handling. Det kom- mer inte att resultera i några ekono- miska krav mot honom som när det gäl- ler att fylla i självdeklarationen. Han kan inte heller räkna med att få något statligt understöd. Man kan därför räkna med att han i normalfallet försöker ge

• Sida 194
•  Original

ungefär de uppgifter som är så riktiga han kan skaffa utan alltför stort besvär. Om han däremot måste räkna med att den uppgift han avger blir offentlig och Sålunda tillgänglig för var och en, då kan läget bli ett annat. Om uppgiftsläm- naren skulle anse, att ett sådant offent- liggörande är till skada för honom, så försöker han kanske undvika skadan genom att inte lämna riktiga uppgifter, att korrigera uppgifterna eller -— om det är frivilliga uppgifter —- att låta bli att lämna dem.

Det är därför av största betydelse, att de av enskilda avgivna statistikuppgif— terna blir sekretesskyddade och att sek- retessbestämmelserna får en så klar och entydig formulering, att den enskilde uppgiftslämnaren kan känna sig säker.

Herr Michanek: Det påstods att det skulle kunna vara olämpligt om en undersökning, som har beställts av en statlig kommitté, blir offentlig, därför att det skulle kunna ge en antydan om i vilken riktning kommitténs ställnings- tagande skulle gå. Jag har svårt att för- stå, att man kan finna det vara till skada för någon. Just offentlighetskommittén har nära nog bevisat, att motsatsen är den väg man skall gå, när man vill ha en sak ordentligt genomlyst. Socialpoli- tiska kommittén och författningsutred- ningen har också gått den vägen. Vad är det man begär? Den sammanställning som man gjorde på centralbyråns utred- ningsavdelning för kreditutredningen —— den som gällde kredithandel och sådant — och som inte röjde ett enda enskilt förhållande, den skulle sekretessbeläg- gas, när den överlämnades till utred- ningen. Sådant grundmaterial som över- lämnas till den arbetande jordbruksut- redningen och som inte röjer en enda enskilds förhållanden skall vara sekre- tessbelagt bara därför att det av, skall vi säga, politiska skäl skulle vara olämp-

ligt, att det blev en offentlig debatt kring frågorna.

Herr Rooth.- 2 kap. 14 & TF i utkastet skall konsumera en hel del nu gällande bestämmelser i sekretesslagen, bl.a. 21 5. Denna meddelar en fullmakt för Kungl. Maj:t att utfärda särskilda detaljbestäm— melser. Sådana finns i 2å av civilför- valtningens sekretesskungörelse till ett antal av inte mindre än 38. Dessa för- teckningar är oerhört värdefulla för dem som skall tillämpa lagstiftningen. Jag befarar att ett stort mått av oreda kom- mer att inträda, om bestämmelserna er- sättes av dessa vad jag skulle vilja kalla blankettstadganden, som underförstår en massa saker, att det och det skall gälla för det och det osv.

En sak som går förlorad är den nu- varande vetskapen om att undantags- bestämmelserna skall tillämpas strikt; det anser jag vara nästan en omistlig princip. Kan man anse, att de här be- stämmelserna ger tillräcklig vägledning för myndigheterna att tolka TF i dess nya form? Jag kan inte finna att de gör det, och jag tycker att det är principiellt oriktigt att man vill övervältra tolknings- svårigheterna på myndigheterna och deras tjänstemän. Man smiter helt enkelt ifrån att utfärda preciserade bestäm- melser.

Under mer än 30 år i statsförvaltning- en har jag lärt mig att det finns hos näs- tan alla myndigheter en böjelse att dölja även relativt oskyldiga omständigheter i de ärenden, som handläggs hos dem. Det kanske delvis beror på att man har en viss sekretess under ärendenas beredning hos myndigheterna. Den kan smitta av sig. Det kan också vara en traditions- betingad och ganska oreflekterad mot- sättning mellan pressens krav på insyn och statstjänstemännens instinktiva be- nägenhet att skynda långsamt.

En annan sak: om ett nytt behov av

• Sida 195
•  Original

sekretess uppkommer hos en myndighet, då kommer tjänstemännen att titta myc- ket noga på formuleringarna och försöka pressa in den här nya typen av hand- lingar under en bestämmelse som har en så här generell formulering. Det kan bli en vidgad sekretess, och då struntar myndigheternas representanter i vad kommitténs och lagstiftarens avsikt har varit, om det inte står klart i motiven. De finner, att här finns en bestämmelse, som efter orden passar alldeles utmärkt i det här fallet, på med hemligstämpeln bara.

Herr Bengt Samuelsson: Vad som gäller för myntverkets del i nuläget är 25 civilförvaltningens sekretesskungörelse, punkterna 5 och 6.

I punkt 5 talas det om handlingar som har upprättats hos mynt- och justerings- verket eller av justerare och innefattar redogörelse för undersökning av justerat redskap. Numera är läget beträffande den punkten inte riktigt vad som avsågs 1939. Vår mening är numera snarast att verket kan lämna en redogörelse till offentligheten, och det har vi gjort vid justeringen. Där skulle vi alltså kunna tänka oss en ändring.

I punkt 6 talas det om handlingar i ärenden rörande kontroll över tillverk- ning av eller handel med guld, silver eller platinaarbeten. Beträffande varor, som tillverkas inom landet, får vi fak- tiskt en total insyn i vad de enskilda guldsmederna gör. De är skyldiga att föra s.k. arbetsböcker. Vi ser inte deras priser, men vi ser stycken och antal. Sådana saker kan vara av intresse för konkurrenter. Vi får denna inblick som en biprodukt vid ädelmetallkontrollen. Därvidlag har vi den uppfattningen att det är fråga om affärshemligheter. Här vill vi alltså ha kvar ett skydd för yrkes- kåren.

När det gäller handel är det ungefär

liknande. Alla guldsmedsarbeten, som importeras, måste gå till oss direkt från leverantörerna i utlandet. Vi får in fak- turor osv. Den som går och snokar där kan se hur en konkurrent köper, med vilka priser och rabatter han rör sig.

Av intresse för verket är även 4å punkt 4 i civilförvaltningens sekretess- kungörelse: bevis, som utfärdas jämlikt kungörelse av den 22 juni 1934 angående bestämning av längd, yta, rymd och vikt m.m.; det är ju rena servicejobben som vi gör. Vi har här ungefär samma ställ- ning som t.ex. statens provningsanstalt inom sitt område. Det är tydligen även enligt utkastet tänkt, att det skall vara fullt skydd därvidlag.

Det finns även något, som vi kallar för typgodkännande. Vi får in ritningar eller apparater från en fabrikant. Innan han sätter igång en produktion, vill han kan- ske veta om en våg kommer att godtas av verket. I det nuvarande författnings- rummet står det, att handlingar i sådana ärenden skall vara hemliga i 10 år. När det gäller godkända konstruktionsären— den, finns det nog ingen anledning att betaga offentligheten eller allmänheten möjlighet att se vilka mätserier som kan ligga bakom värdet. Där vill vi alltså vidga offentligheten. Å andra sidan tyc— ker vi nog att i de ärenden, där det blir avslag, har väl ingen någon större an— ledning att gå och snoka. Ofta betyder avslaget att det har varit någon defekt konstruktionsmässigt, man tar tillbaka det hela och arbetar vidare för att lösa problemen, och då bör man vara skyd- dad. Alltihop täcks av_den föreslagna 2 kap. 14 & TF.

Stannar man för den här generellare utformningen, kan man naturligtvis in- föra valda delar av den nuvarande kata- logen i form av kommentarer i kommit- tébetänkandet. Vi vore tacksamma, om det nu anförda då kunde komma med som exempel. Det är en fördel för en

• Sida 196
•  Original

liten myndighet, som är inriktad på praktiska tekniska saker, att slippa etab- lera ett särskilt problemknäckningskon- tor i sådana här ärenden.

Någon form av skyddstid skulle vara mycket värdefull. Det är väsentligt myc- ket enklare att se att det här är förfallet och sedan kunna frige det, än att skrapa ihop alla ingenjörerna från den produk- tiva verksamheten. Vi kan däremot tänka oss en kortare tid än 20 respektive 10 är som det står nu i kungörelsen.

Herr Olsson: Pris- och kartellnämnden är väsentligen ett utredningsorgan, men den är också ett upplysningsorgan med uppgift att sprida upplysning om sin verksamhet och om pris- och konkur- rensförhållandena.

Utredningsverksamheten går efter två huvudlinjer. Det gäller för det första att tillämpa konkurrenslagstiftningen som är en utpräglad missbrukslagstiftning, där blir det fråga om att i de enskilda fallen göra mycket detaljerade och in- gående undersökningar. Den andra lin- jen i verksamheten är vad vi brukar be- teckna som prisövervakningen.

Nämnden måste från företagen kräva mycket detaljerade uppgifter, inte bara beträffande priserna vid försäljningen av varorna utan även ofta om marginaler, om de priser som leverantörerna tilläm- par vid detaljhandel, om rabatter, om bonusvillkor och om en rad sådana om- ständigheter. En del av dessa uppgifter kan ur företagens synpunkt vara täm- ligen känsliga. Mot uppgiftsskyldigheten står också sekretess, som nu är föreskri- ven i 20 5 Seer.

Enligt utkastet skall denna bestäm- melse ersättas med 2 kap. 14% första stycket TF. Jag skulle vilja ta upp två frågor i det sammanhanget.

Den första frågan: vad menar man med yrkeshemlighet? I motiven pekas på den innebörd som begreppet yrkes-

hemlighet har exempelvis i rättegångs- lagstiftningen. Vår reaktion har varit, att begreppet yrkeshemlighet inte är alldeles lyckat i det här sammanhanget. Även om uttrycket affärs- och driftförhällanden kanske också kan ge rum för olika tolk- ningar och ibland kan vara svårt att i praktiken avgränsa, så skulle begreppet yrkeshemlighet snarare öka än minska svårigheterna. Om bestämmelsen är allt- för vag, uppkommer det lätt en strävan att utsträcka sekretessen utöver vad som avsikten egentligen har varit.

Den andra frågan knyter sig till orden

' »vilkas utlämnande kan lända den en-

skilde till skada». Det är väl samma sak som kallas för men i den nuvarande lag- texten. Det vore kanske inte ur vägen att försöka lite närmare belysa vad som i ett sådant här sammanhang skulle kunna betecknas som skada. Det diskuterades i departementschefsanförandet i 1956 års proposition om denna lagstiftning och där säges det bland annat, att »den om- ständigheten att en publicering av exem— pelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa köpmot- stånd och därmed svårigheter för bran- schen bör enligt min åsikt ej betraktas som men enligt sekretesslagen». Vi har också konsekvent hållit fast vid den upp- fattningen att det men, som Seer talar om i detta sammanhang, anknyter direkt till vad som har betecknats som affärs- eller driftförhållanden; den omständig- heten att ett visst förfaringssätt inom en bransch av den allmänna opinionen i händelse av publicering kommer att be- traktas såsom otillfredsställande eller olämpligt, att det kan föranleda en reak- tion och att detta till äventyrs också kan taga sig vissa uttryck i minskad efter- frågan på vissa varor, inrymmer vi inte under begreppet men. Vad det rör sig om är i stället, att konkurrenter, existe- rande eller potentiella konkurrenter in- om eller utom landet, kan få en insyn i

• Sida 197
•  Original

företagets förhållanden, som de kan ut- nyttja i sin produktion, sin försäljnings- organisation, sin reklam eller vad det nu kan vara fråga om.

Denna tämligen restriktiva tolkning av begreppet men har förefallit mig ganska naturlig med hänsyn till den andra upp- gift, som åligger nämnden, nämligen kon- sumentupplysningsuppgiften. Man skall åstadkomma en viss allmän konkurrens- främjande effekt bl.a. genom att skapa en bättre allmän kunskap om de existe- rande pris- och konkurrensförhållan- dena. Den nuvarande lagstiftningen ute- sluter inte, eftersom man bekämpar miss- bruk i huvudsak inte med tvångsåtgärder utan genom förhandling, att man ut- nyttjar offentliggörande såsom ett medel för undanröjande av skadlig verkan, om en sådan befinnes föreligga. Ett sådant mera direkt fall har emellertid inte aktualiserats.

Jag skulle vilja hemställa, att man på ett eller annat sätt och i varje fall i kommentaren försökte närmare utveckla vad man avser med yrkeshemlighet och kanske också ägna någon uppmärksam- het ät innebörden av den skada som det kan vara fråga om.

Sekreteraren: Man skulle möjligen kunna kritisera nuvarande bestämmelse genom att säga, att det är verklighetsfrämmande att påstå att det inte är skada i vissa fall, när offentliggörandet i själva verket le- der till en mycket omfattande försälj- ningsminskning. Ett annat metodiskt grepp kunde te sig rimligare, nämligen att säga: låt vara att det länder till skada, men det finns ett motstående intresse som gör att man ändå skall släppa ut uppgifterna. Kommitténs tanke har varit att den sortens hänsyn skall beaktas i författning av annat slag, nämligen lag och i någon omfattning administrativ författning (se under 17 5, s. 49). Tan— ken är alltså, att låt vara att där kan bli

skada, men offentliggöras skall det ändå på grund av den konkurrensfrämjande verkan som man hoppas på; det skall då regleras genom lag eller författning.

Herr Olsson: Att jag inte gick längre när det gällde min tveksamhet beträffande vad som är sagt om yrkeshemlighet och skada, berodde på att jag var medveten om innehållet i 17 &. Hur det kommer ' att ställa sig i praktiken för pris- och

kartellnämndens vidkommande kommer måhända i högre grad att bli beroende av hur 17 å så småningom kommer att tillämpas, alltså på innehållet av de för- fattningar som skall kunna komplettera TF. På den vägen kan man få in avse- värda förtydliganden och preciseringar.

Direktör Hybbinette: Huvuddelen av vår verksamhet är undersökningar med syfte att få fram material för direkt informa- tion till allmänheten. Det inträffar ibland, då man kommer till slutresultatet av en undersökning av märkesvaror, att firmorna hävdar, att en publicering skulle åsamka dem stor ekonomisk skada. Det kan vi inte taga hänsyn till, det är klart att det skall offentliggöras. Jag förmodar, att vi skall kunna göra likadant i fortsättningen. Den andra de- len av verksamheten är att vi gör prov- ningar och undersökningar på uppdrag. I vår instruktion sägs det: »Provningar och undersökningar må utföras även på uppdrag av offentlig myndighet eller en- skild. Uppgift om resultaten av provning och undersökning, som utförts för upp- dragsgivares räkning, må ej offentlig- göras utan samtycke av denne.» I själva instruktionen har man alltså inte skilt mellan offentlig myndighet och enskild uppdragsgivare i fråga om offentliggö- rande. Vi har inte åtagit oss ett prov- ningsuppdrag, om vi inte har kunnat träffa överenskommelse med vederbö- rande att i det ögonblicket varan kom-

• Sida 198
•  Original

mer på marknaden skall resultatet offent- liggöras. Annars skulle vi komma i den tråkiga situationen att, sedan varan har kommit ut i marknaden, skulle fabrikan- ten med hänvisning till den klausulen kunna säga, att resultatet icke fick offentliggöras. Det kravet har vi ställt även i fråga om utländska varor, som man har velat ha provade för eventuell import.

Sekretesstiden är för närvarande 10 år, om det inte ges något samtycke. Det är en mycket lång period för sådana varor, det hinner ändra sig mycket på den tiden.

Herr Dahlqvist: Beträffande lantbruks- styrelsen och lantbruksnämnderna finns sekretessbestämmelser i huvudsak på två områden. I båda fallen gäller det lant- bruksnämndernas verksamhet.

Det ena området gäller det statliga stödet för jordbrukets rationalisering. Den som söker ett statligt bidrag eller en statlig lånegaranti har att lämna en del uppgifter, delvis ganska ingående, om sin ekonomi. Man har haft anledning att behandla sådana uppgifter med en viss diskretion. Jag vill hänvisa till 2 % punkt 1 i civilförvaltningens sekretesskungörel- se. Det andra området gäller försäljning och köp av fastigheter, som myndighet äger förvalta. Lantbruksnämnderna har en rätt stor inköpsverksamhet, de köper fastigheter och säljer dem för rationali- seringsändamål. Det förekommer, att nämnderna inför ett köp gör en del vär- deringar och andra förberedelser, som man inte vill släppa ut. Båda dess områ- den täcks, tycker vi, tillfredsställande av det här förslaget.

Vi har hört lantbruksnämndernas åsikt om kommittéförslaget. Ungefär hälften av nämnderna uttalar sitt gillande av förslaget mer eller mindre oreserverat, den andra hälften är mera skeptisk. De- ras skepsis gäller väl de generella be-

stämningarna, som man menar kan leda till vissa svårigheter i tillämpningen. Den större delen av de lantbruksnämnder som är skeptiska menar likväl att om det ut— färdas anvisningar centralt av lantbruks- styrelsen, så skulle det inte bli några svå- righeter att tillämpa utkastet. Man har ansett att det finns en lucka i de nu- varande bestämmelserna, som blir till- täppt i förslaget; det gäller ärenden om tillstånd att förvärva fast egendom enligt den särskilda jordförvärvslagen . Där har sökande att lämna uppgifter, ekonomiska uppgifter och uppgifter om sin person, som kanske bör behandlas med diskre- tion. Det lär klaras genom bestämmelsen om handlingar i ärenden som rör till- stånd.

Vi har rätt liten erfarenhet av sekre- tessbestämmelserna. Vi fick fram av en- käten att av 25 lantbruksnämnder är det bara fyra som har fått in formella fram- ställningar om att få taga del av allmän handling. Förslaget har inte gett upphov till några speciella problem för lant- bruksstyrelsen.

Herr Wulff: Jag delar delvis betänklig— heterna rörande den generella utform- ningen av reglerna. Myndigheterna är ganska olika och redan vad jag först framförde i frågan, om enskilds förhål- lande till bank skall hållas hemligt eller inte, blottar en viss osäkerhet. Jag upp- fattade sekreteraren som om det var hans mening att detta skulle kunna sägas falla in under regeln om enskilds för- troende eller enskilds uppgift i förtro- ende till en institution. Det ställer jag mig lite tveksam till. Det är en enklare formulering, den traditionella, att en- skilds förhållande till bank inte skall i oträngt mål yppas. Jag skulle, om jag nu får uttala ett önskemål, föredraga att man hade den regeln för bankinspektio- nens räkning. För bankernas egen verk- samhet skulle jag sätta värde på om man

• Sida 199
•  Original

fick ungefär en regel som den som redan finns rörande kartellfrågor, att affärs- och driftförhållanden, vilkas offentliggö- rande kan lända banken till men, skall hållas hemliga. Det är alltså två saker som jag direkt hemställer om.

Sekreteraren: Kommittéutkastet innebär ingenting i fråga om vissa bestämmelser i banklagen, sparbankslagen osv. om att enskilds förhållande till banken inte får yppas i oträngt mål. Står de bestämmel- serna kvar, då har den enskilde så myc- ket större fog för att förutsätta förtrolig behandling när han går till banken, dvs. i så fall så kommer det att bli klart mar- kerat att en inspektionsmyndighet skall betrakta en insättning osv. såsom upp- gifter lämnade i förtroende.

Herr Wulff: Det har jag observerat, men jag gick ut ifrån att även sådana regler skulle bli föremål för översyn. Men står det kvar i banklagen, så är det ju bra.

Herr Pehrsson: Bestämmelsen i 14 5 första stycket avser bl.a. kontroll av för- mögenhetsförvaltning eller annan ekono- misk verksamhet. Därigenom kommer den också att beröra den kontrollerande verksamhet som advokatsamfundets sty- relse har över samfundets medlemmar. I sådana ärenden förekommer dels upp- gifter om advokatens egna förhållanden, men dels också i stor utsträckning upp- gifter om hans olika klienter. Det gör att denna bestämmelse för oss är ganska betydelsefull. Praktiskt kanske den inte skulle vara så farlig, som regel skulle man väl kunna säga att sådana hand- lingar, som upprättas för kontroll, inne"- håller sådant som skulle, om de offent- liggjordes, kunna lända den enskilde till skada, vare sig det nu är den enskilde advokaten eller hans klient. Men jag tror inte att man från samfundsstyrelsens

sida skulle vilja resonera om, sitta och bedöma om det är fråga om skada eller inte. Utan man anser att sådana utred- ningar generellt måste hållas sekreta. Visserligen kan man också tänka sig att man skulle kunna åberopa bestämmel- serna om förtroende; i sådana utred- ningar är det ju mycket som kan sägas vara meddelat av klienten i förtroende. Men hans förhållanden kan också kom- ma fram på annat sätt, så det är inte säkert att man alltid skulle kunna åbe- ropa den bestämmelsen. Överhuvudtaget är ordet skada vanskligt. Det är klart att man kan säga att någon ekonomisk skada lider den enskilde inte av att det och det blir känt, men det kan ändå vara tråkigt och otrevligt på olika sätt; vi vill helt enkelt kunna skydda den enskilda människans privata angelägenheter.

Ordföranden: Både när det gäller bank- inspektionen och advokatsamfundet kan redan 14 5 första stycket ge stöd åt sek- retess. Man kan nämligen resonera så, att sätter samhället ett organ att kontrol- lera en viss verksamhet av det slaget, så är det en skada för den verksamheten, att man i kontrollverksamheten drar fram vilka som anlitar en viss bank eller en viss advokat. Man behöver alltså inte gå så långt som till förtroendesituatio- nen, utan redan där ligger någonting som skulle falla under yrkeshemlighet såsom vi har använt begreppet. (Det är en senare sak, om man kan utnyttja det begreppet.) Vad gäller advokatsamfun- det, är det ett yrkesintresse för advoka- ten att det inte skall behöva lämnas ut vilka han har tagit emot vid olika tid- punkter.

Herr Rooth: Inom arbetsmarknadsver- ket har vi åtminstone fyra områden, där det antingen saknas sekretesskydd eller sekretesskyddet är bristfälligt.

• Sida 200
•  Original

Den första gruppen är någonting som vi kallar för arbetsmarknadsprognoser- na, som upprättas minst två gånger om året, ytterst på grundval av uppgifter, som länsarbetsnämnderna infordrar. Nämnderna skickar ut blanketter till ett stort antal företag i landet. Där lämnar företagen ingående uppgifter om antalet anställda och om annat, även om hur de bedömer utvecklingen för det egna före- taget under det kommade halvåret. Det är alltså ett ytterligt känsligt material, som berör ett namngivet företag. Nämn- den bearbetar det, kompletterar uppgif- terna genom intervjuer och gör en massa anteckningar om förhållanden som inte framgår av blanketterna. Slutligen ut- arbetas en sammanfattande prognos, som tillställs arbetsmarknadsstyrelsen. Den senare är allmänt hållen och föranleder inga problem. Det har inte detaljuppgif- terna gjort heller, åtminstone så långt min erfarenhet sträcker sig. Man har lik- som ett gentlemen's agreement med 10- kalpress och andra, att de skall iakttaga diskretion när det gäller publicering av uppgifter om enskilda företag, såvitt de får sådana i sin hand; de nöjer sig i regel med de allmänna sammanställningarna. Nu förfar länsarbetsnämnderna mycket olika i detta hänseende. Cheferna för länsarbetsnämndernas kanslier, länsar- betsdirektörerna, tycker kanske att det är arbetsmaterial och det angår inte någon annan. Det händer nog dels att de inte diarieför det och dels att de förstör grundmaterialet omedelbart efter det att prognosen eller sammanställningen är färdig.

Så har vi något som kallas för varsel- rapporter. Vi har en överenskommelse med arbetsgivareföretag som finns på pränt i något cirkulär. Arbetsgivarna har åtagit sig att någon tid — jag tror det är två månader—före en befarad driftsin- skränkning eller arbetsnedläggelse med- dela länsarhetsnämnderna för vidare be-

fordran till styrelsen. Det där är, som var och en förstår, känsliga saker. Även där har man försökt klara sig fram, och av allt att döma har man kunnat till- fredsställa pressens önskemål. Dessa fall blir ofta uppmärksammade genom un- derrättelse till företagsnämnder osv. Sa- ken är alltså ofta allmänt känd innan det blir fråga om ett utlämnande i formell mening. Vissa stora saker som Valde- marsvik och Koppom har kommit fram på andra vägar än över arbetsmarknads- organen.

Vidare har vi något som heter investe- ringsfonder. Det är en anordning, som innebär att företag kan få sätta undan pengar i riksbanken och få dem undan- tagna från beskattning under ett visst antal år, om de förbinder sig att inte använda dem förrän Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen ger klarsignal med hänsyn till arbetsmarknadsläget. Tar de tillbaka de där pengarna i alla fall, så går de till beskattning. Det har kanske ibland varit uppe i miljarder för hela landet, in summa. En del av upp- gifterna är skyddade, nämligen de som lämnas till taxeringsmyndigheter och länsstyrelser och som hänför sig till för- fluten tid — att så och så stort belopp är avsatt osv. Men när företaget sedan kommer in med en framställning till sty- relsen om att få ta i anspråk ett avsatt belopp, bifogar de ofta motsvarande re- dogörelser. Dessutom förs hos styrelsen ett centralt register över samtliga i riket gjorda avsättningar till sådana fonder med namn och belopp. Dessa handlingar kanske skulle behöva vara skyddade, men inte heller här har det uppkommit några egentliga problem.

Den fjärde och sista punkten är indu- stribeställningarna. När ett företag har råkat i svårigheter, som Koppom, kan man lägga ut en industribeställning från arbetsmarknadsstyrelsens sida — i fallet Koppom tror jag att det var på 100.000

• Sida 201
•  Original

kronor. Det är ju, liksom driftsnedläg- gelseärendena, en sak som i regel kom- mer ut på olika sätt. Ännu har det väl inte inträffat några olyckor. Vad som kan inträffa är emellertid att ett företag vänder sig till styrelsen med en fram- ställning, redogör för sina ekonomiska

förhållanden och sitt prekära läge och anhåller att staten genom styrelsen skall lägga ut en beställning just till det före— taget. Där har man både behovet av skydd för det företaget och eventuellt frågan om konkurrenters insyn i före- tagets dåliga läge.

• Sida 202
•  Original

8. Sekretessen till skydd för statens och kommunernas

ekonomiska intressen m. m.

Sammanträde den 4 december 1964

Från offentlighetskommittén: herrar Kjellin, Eriksson, Pers, Stjernquist, Borggård och Wadén;

Inbjudna: från allmänna pensionsfon- den: kamreren Lennart Larsson; från generalpoststyrelsen: avdelningsdirektö- ren Gunnar Timelin, byrådirektören Folke Andersson och förste byråsekrete- raren Sven E. Hjalmarsson; från telesty- relsen: avdelningsdirektören Åke Moss- ler och byrådirektören L. Lindberg; från järnvägsstyrelsen: avdelningsdirektören Arne Forsström och byrådirektören O. Josefsson; från väg- och vattenbyggnads- styrelsen: byråchefen Åke Wirseen och byrådirektören S. E. Hedin; från vatten- fallsstyrelsen: förrådsdirektören Sture Kåell och avdelningsdirektören Bertil André; från byggnadsstyrelsen: avdel- ningsdirektören Sigurd Lang; från riks- skattenämnden: byråcheferna Greger B:son Allström och Stig Sagnert; från skolöverstyrelsen: kanslirådet Gunnar Wejle; från domänstyrelsen: byråchefen Bertil Kronvall, domänfiskalen Staffan Ohring, byrådirektörerna Lennart Sten- beck och Olof Schantz samt jägmästar- na Lars Eliasson, Bo Hamsten och Olof Nordzell; från statens provningsanstalt: överingenjören Erik Saare; från riks- banken: bankokommissarien Åke Gus- tafsson; från riksgäldskontoret: byrå- direktören Ingmar Jansson och kamre- ren Olof Norell; från Svenska kommun-

förbundet: sekreteraren Sten Hörnegren; från Svenska stadsförbundet: sekretera- ren Rolf Romson; från Sveriges indu- striförbund: sekreteraren G. Gozzo; från Handelskamrarnas nämnd: f.d. hovrätts- rådet Bengt Lassen och ombudsmannen Ulf Magnusson; från Svenska arbetsgi- vareföreningen: direktören Erik Forsta- dius; från Kooperativa förbundet: advo- katen Jan Bjarme; från press- och radio- kommittén: huvudredaktören Harald Wigforss, redaktörerna Gunnar Breide, K. G. Michanek och Helge Söderlund, chefsjuristen Gunnar Hansson samt do- centen Karl-Erik Lundevall.

DEN EKONOMISKA POLITIKEN

Herr Michanek: I 12% första stycket sägs: »lända det allmänna till skada», i tredje stycket: »lända staten eller kom- munen till skada» och i sista stycket: »lända samfälligheten till skada».

De erfarenheter vi inom pressen har av gällande sekretessreglers tillämpning säger oss, att det finns en allmän före- ställning, i synnerhet bland kommunal- folk, att man skall ha rätt att hemlig- hålla handlingar, när deras innehåll är skadligt för kommunens eller myndig- hetens renommé. Man är liksom rädd för att publiciteten skulle medföra att det gick upp för medborgarna att kommu- nen eller dess organ har förfarit idiotiskt i de lägen då de faktiskt har gjort det. Detsamma gäller rätt ofta men inte i lika hög grad centrala ämbetsverk.

• Sida 203
•  Original

Är det inte stor risk att ha formule- ringen så allmän som »lända till skada»? Om man menar påtaglig ekonomisk skada, skall man inte skriva det också i lagtexten för att hindra att begreppet tolkas så vidsträckt som renomméskada?

Ordföranden: Vad vi här syftar till är ekonomisk skada. Man avser icke att skydda myndigheters renommé. Huvud- syftet med offentlighetsprincipen är att man inte skall kunna dölja sig bakom några slöjor. Offentlighetsprincipens funktion i samhället är att verksamheten skall ske öppet, i den mån man inte på vissa bestämda områden måste upprätt- hålla sekretess.

Herr Gustafsson: Beträffande första styc- ket i 12 % är det inte så mycket att säga för riksbankens del. För att en handling skall kunna bli hemlig skall den inne- hålla antingen utredning eller också pla- ner rörande penningväsendet eller finan- serna. Det kan leda tankarna lite vilse. Om det är fråga om en diskontoänd— ring, så finns det naturligtvis en del ut- redningsmaterial; det är väl klart hem- ligt. Det finns kanske någonting som man kan kalla för planer, och det blir också hemligt. Men hur blir det med själva protokollet? Det äger rum en dis- kussion i bankofullmäktige när det fattas ett beslut. Någon grupp inom fullmäktige säger kanske, att vi bedömer läget så, att det kan vara skäl att höja med så myc- ket. Någon annan grupp säger, att vi anser att det kan vara skäl att höja med någonting annat eller kanske ingen höj- ning alls. Detta är ingen utredning; det är en personlig bedömning. Det är knap- past en plan. Icke desto mindre är det någonting som måste vara hemligt. Det kan vara så, att det är förväntningar som styr. Om det blir bekant att här gjorde man den och den förändringen, men i själva verket fanns det en stark opinion, som verkade åt det och det

hållet, så kanske inte alls denna ränte- ändring får den effekt som varit avsedd.

Det är självklart, att man inte får hålla en handling hemlig därför att man är rädd att innehållet skulle skada veder- börandes renommé. Men man kan väl inte trycka alltför hårt på att det skall vara ekonomisk skada, utan det skall väl vara skada för den verksamhet som myndigheten har till uppgift att bedriva. För att återvända till riksbanken och diskontoändringar, så är skadan den, att riksbanken inte kan styra ränteutveck- lingen som den vill. Riksbanken kunde kanske å andra sidan göra stora ekono- miska förtjänster på att misslyckas med en styrning.

BEBYGGELSEPLANERINGEN

Herr Romson: Jag tror inte, att man från kommunalt håll har något att erinra mot de synpunkter på frågan om sekre- tess kring bebyggelseplaneringen, som har redovisats i kommittépromemorian. Det är alldeles riktigt, att ett onödigt hemlighållande av planer inte är till nytta för någon. Det finns också en före- skrift i byggnadsstadgan, som säger, att en planförfattare skall i erforderlig om— fattning samråda med markägare och övriga, som har ett direkt intresse av planen. Men det är ändå rätt svåra av- vägningsfrägor; de sammanhänger med hur kommunerna sköter sin markpolitik. Är de aktiva och låter markpolitiken gå i förväg, innan de konkretiserar sina pla- ner, så är det inget problem. Men det kan finnas fall där man av olika anledningar inte kan eller inte vill låta markpolitiken ligga före planerna. Sekretessbelägg- ningen är nog ofta till skada även för kommunen; oftast medför planerna inte alls de värden, som folk tror. Men det kan i vissa speciella fall finnas anledning att fundera på sekretessbeläggning av planer.

• Sida 204
•  Original

Vad man kanske är lite tveksam om är tillämpningen av det allmänna skade- rekvisitet på planarbetena. Såvitt jag fat- tat bestämmelserna, skulle man inte kun- na sekretessbelägga planarbeten annat än när det har gjorts utredningar i sam- band med att kommunen avser att för- värva mark, och det är naturligtvis den viktigaste punkten. Men det kan vara svårt att visa det direkta sambandet mel- lan kommunala planer på markförvärv och kommunala planutredningar i övrigt, och då kan skaderekvisitet vara lite tveksamt. Jag har inget direkt förslag att komma med.

Herr Lang: Byggnadsstyrelsen har stora intressen att bevaka i det här samman- hanget. Vi har med stor tillfredsställelse sett den restriktiva ståndpunkt som kom- mittén har intagit till sekretess kring planfrågor. Det är betydelsefullt, att myndigheter och allmänhet kopplas in på planfrågor på ett så tidigt stadium som möjligt och att det blir en öppen diskussion kring de frågor det gäller. Det allra viktigaste är att den plan, som skall komma fram, blir en ur så många synpunkter som möjligt verkligt god plan. Det är betydligt viktigare, att man uppnår det resultatet än att man ser på de mera kortsiktiga intressen som kan tala för sekretessbeläggning. Vi ansluter oss alltså inom byggnadss-tyrelsen helt till det framlagda förslaget.

Herr Romson: Jag delar i allt väsentligt den uppfattning angående plansekretes- sen som redovisats från byggnadsstyrel- sen. Men jag kanske skall komplettera vad jag sade om skaderekvisitet. Allmän- heten skall enligt utkastet kunna få ut planutredningar, som gjorts i samband med markköp, om utlämnande inte län- der kommunen till ekonomisk skada. Låt oss anta, att man inom en kommun i samband med ett planerat markförvärv upprättar en stadsplaneskiss, som skall

ligga till grund för värderingen av om- rådet. Låt oss vidare anta, att skissen är upprättad och alltså en allmän handling. Om skissen innebär, att man lägger ut det hela till allmänt område, uppkommer inga markvärden, utan tidigare uppkom- na sådana kanske rent av elimineras. I så fall skulle skaderekvisitet inte hindra utlämnande. Men om handlingen avser en hög exploatering, är skissen värde- skapande, och då skulle myndigheten under åberopande av skaderekvisitet möjligen kunna säga, att då lämnar vi inte ut handlingen. Då har den tilltänkte motparten redan fått det kortet på hand, att man har här planöverväganden som är markvärdeskapande. I övrigt vill jag betona, att jag ansluter mig till bygg- nadsstyrelsens mening att i regel skall planärenden vara fullt offentliga och öppna för allmän diskussion.

Herr Michanek: Jag skulle från press- kommitténs sida vilja säga, att vi tycker att kommitténs förslag är klokt och rea- listiskt utformat. Realistiskt därför att sekretess i allmänhet blir både ohållbar och meningslös kring den här formen av planering, där inte bara önskvärdheten och nödvändigheten av offentlig debatt är uppenbara utan också svårigheten att överhuvudtaget hålla det hemligt.

Det finns kanske ännu en synpunkt att anlägga, nämligen att i de kommu- nala organen kan sitta personer som företräder enskilda intressen. Det finns ett intresse att eliminera den snedvrid- ning, som kan uppstå som följd av att en markägare, en av dem som deltager i affären, sitter i det beslutande organet. Det är väl kanske därför som Närings- livets bostadsutredning så helhjärtat har tillstyrkt full Offentlig insyn i såväl de- talj- som översiktsplanering.1

* Bostadsbyggandets planering, Närings- livets bostadsutredning 4, Stockholm 1964, s. 61 ff.

• Sida 205
•  Original

UPPHAN DLINGSVERKSAMHETEN M. M.

Herr Kronvall: Domänstyrelsen har vid flera tillfällen uttalat, att det är nödvän- digt att underlätta allmänhetens insyn i domänverkets verksamhet. Vi har tagit så allvarligt på detta förhållande att det har framförts som skäl emot bolagsbild- ning. Men vi är ett affärsdrivande verk och arbetar i konkurrens med den fria företagsamheten. Vi samarbetar också med den fria företagsamheten. Därför behöver vi sekretesskydd på vissa punk- ter. Jag kan nämna, att vi måste för- hindra insyn i fråga om priserna vid våra virkesaffärer, likaså i fråga om våra fastighetsaffärer, köp och försälj- ning av fast egendom. Vi behöver även ett visst sekretesskydd när det gäller vår upphandlingsverksamhet och ett ab- solut skydd när det gäller upplåtelse av fastighet, t.ex. till militär myndighet. Vi behöver också skydd då det gäller av- talsförhandlingar för kollektivavtal. Då samarbetar vi med den enskilda före- tagsamheten och denna förutsätter en absolut sekretess.

Vi har emellertid funnit, att kommit- téns promemoria ger oss det skydd vi behöver, om vi nu har tolkat den rätt. Med det uttalandet vill jag dock inte binda domänstyrelsen, ärendet har inte föredragits för styrelsen in pleno, men det är den uppfattning, som framkommit vid samråd med olika befattningshavare som företräder de här ärendena, jag nu ger uttryck för. Våra bekymmer ligger mera på det praktiska planet, alltså hur det hela skall skötas. Men det är väl en sak som vi inte skall tala om nu.

Herr Lassen: När Handelskamrarnas nämnd och de organisationer, som nämn- den företräder, har diskuterat det här ärendet, har vi sett på problemet ur lite mera allmänna synpunkter. Det är ju, som på flera ställen i denna promemoria

sägs, ofta kompromisser mellan intres- sen. Det är det allmännas intresse, och det är enskildas intressen. Vad betyder nu »det allmänna» i uttrycket »lända det allmänna till skada, att handlingens innehåll kommer till allmänhetens kän- nedom»? Om man tar bort allmänheten, så finns det inte mycket kvar av det s.k. allmänna.

I promemorian sägs att det är sekre— tessen, som skall vara undantag. Men det är faktiskt så, att det är mest det all- männas intresse som, enligt vad nämn- den tyckte, framhålles i resonemanget. De enskildas intressen kommer fram dels i ett önskemål om att det skall vara så stor insyn som möjligt, dvs. så liten sekretess för stat och kommun som möj- ligt, men också däri att den enskilde skall skyddas genom sekretess kring de uppgifter som gäller honom. Själva syn- punkterna som sådana är väl accepte- rade av alla, det är bara fråga om av- vägningen.

Det ställs måhända på sin spets, när vissa subjekt, som till formen framträder som privata, i själva verket är myndig- heter, stat eller kommun. Det framhålles uttryckligen, att dessa skall behandlas som andra enskilda subjekt av samma formella beskaffenhet. Detta är icke rea- listiskt. Sådana formellt privata subjekt, som ägs av staten eller en kommun, an- tingen uppträder såsom redskap för den myndighet eller den makt, som ligger bakom och som är statlig eller kommu- nal, eller återfaller i sista hand på denna statliga eller kommunala makt. Det är alltså inte riktigt ur rent principiell syn- punkt, inte ur praktisk synpunkt heller, att jämställa alla subjekt som rent for- mellt år av samma beskaffenhet. De statligt ägda bolagen vet alltid, att bak- om sig har de vissa ytterligare möjlig— heter, antingen i första omgången eller också när det gäller att täcka de för- luster som uppkommer på rörelsen. De

• Sida 206
•  Original

förlusterna skall sedan de andra reellt enskilda subjekten vara med om att betala.

Vad skall nu detta leda till i fråga om lagtexten och överhuvudtaget bestäm— melsernas utformning? Naturligtvis är Handelskamrarnas nämnd ense med ut- redningen på de allra flesta punkterna. Men synpunkten om avvägningen en- skild och allmän tränger in lite varstans. Det gäller det lagtekniska förfarings- sättet, om man skall ha långa, detalje- rade bestämmelser — då kanske i allmän lag och inte i grundlag —— eller om man skall ha mera generella bestämmelser— då i grundlag, som kommittén menar. Båda systemen har naturligtvis sina för- delar. Om man lägger bestämmelserna i händerna på myndigheter, som har en fast och säker tolkningstradition, är det en utomordentlig princip att ge dem generella regler, som i och för sig inte borde lämna mycket tvekan i fråga om tolkningen och som samtidigt ger ut- rymme för förnuftig tillämpning i de särskilda fallen. Men lägger man tillämp- ningen i händerna på myndigheter, som saknar dessa traditioner, som är inrätta- de för helt andra ändamål än att tolka författningar, då kan det vara en fördel att ha noggrant specificerade, låt vara oändligt långa stadganden, som mer eller mindre blir en katalog för myndigheter- na att slå upp i. Helt riskfri är natur- ligtvis inte den metoden heller, därför att en möjlighet till sekretessbeläggning kan leda till att sekretessbeläggning automa- tiskt sker utan prövande av om i de sär- skilda fallen några reella skäl finns till sekretessbeläggning. En generalisering av sekretessbeläggningen leder nog lät- tare till missbruk, när det gäller sekre- tess till förmån för det allmänna än när det gäller sekretess till förmån för en- skild. Det är väl den differensen man genast kan observera.

Det skall väl inte här nämnas andra

fall, där denna avvägning kommer in, exempelvis enskilds rätt till sekretess under förundersökningen jämförd med sekretessen under domstolsförfarande. Kommittén föreslår ju ett jämställande trots den väsentliga skillnad i förutsätt- ningarna för inledande av förfarande genom startande av förundersökning och genom stämning till domstol.

Det som jag egentligen här borde ha hållit mig till är förhållandet mellan det allmänna och enskilda i upphandlings- ärenden. De missbruk, som har kommit till vår kännedom, gäller väsentligen kommunerna. De har berott dels på att de kommunala myndigheterna har sak- nat kännedom om vilka bestämmelser som har funnits beträffande sekretess och offentlighet —— ibland mycket upp- rörande okunnighet —-— men dels också på att de har känt sig intaga en myndig— hetsposition i förhållande till de enskilda och velat hålla de enskilda ifrån sig. Dessa skulle inte få en alldeles onödig insyn i angelägenheterna.

Nu finns det en del ganska eklatanta och besvärande fall, där formellt privata subjekt är organ, redskap för det all- männa, framför allt kommuner, och får handla på deras vägnar, samtidigt som de driver konkurrens med andra. För att konkretisera det hela: En statlig myndig- het har under en lång tid verkställt upp- handling av en viss sorts materiel genom att dels upphandla på vanligt sätt men dels, när det har gällt specialmateriel, lägga ut order hos en viss firma mot att denna firma lämnade speciella rabatter till myndigheter _ fullt berättigat där- för att denna firma slapp ju ackvisitions- _ arbete och annat sådant och borde lämna ifrån sig rabatt. På grund av organisato- riska förändringar skall inte denna stat- liga myndighet längre verkställa inkö- pen. Uppgiften har gått till en annan myndighet. I denna myndighet hanteras nu dessa ärenden på ungefär samma

• Sida 207
•  Original

sätt som i den första myndigheten. Men det lär vara beslutat, att upphandlingen hädanefter skall ske genom ett av det allmänna ägt bolag, som dessutom driver handel med exakt samma artiklar som det man skall upphandla. Man kan före- ställa sig hur det skall bli med opartisk- heten. I och för sig är naturligtvis detta organ alldeles utmärkt ägnat att göra upphandlingarna, därför att de känner till vad som finns på marknaden.

Det finns måhända en anledning att inte jämställa alla privata subjekt bara därför att de är formellt jämställda så- som varande exempelvis aktiebolag. Man har också anledning att se vem som lig- ger bakom. Om det bakom ett privat subjekt ligger en möjlighet att utöva makt, finns det inte samma skäl att skydda detta bolag som att skydda en enskild, som inte är i samma maktposi- tion. Hur det skall lösas, det törs jag inte ange här i varje fall. Svårigheterna och problemen uppstår alltid så länge det allmänna söker utöva verksamhet, som också bedrives av enskilda.

Ordföranden: Vi har i viss mån gått de synpunkterna till mötes genom andra stycket i 35, där vi har sagt att »vad som i detta kapitel stadgas om myndig- het skall äga motsvarande tillämpning på bolag, förening, stiftelse och annan så- dan samfällighet, i vad dess åtgärder genom besvär eller underställning kunna dragas under myndighets prövning». Lägger man alltså på ett privat rättssub- jekt en verksamhet som är myndighets- utövning enligt en viss lagstiftning eller något dylikt och kan man klaga hos myndighet, då blir också den första in- stansen att betrakta som en myndighet. Men det går inte så långt som de syn- punkter vi hörde; att man skall kunna finna något sätt att draga gränsen vidare, har jag svårt att på rak arm se. Den in- syn, som kan behövas ur allmän syn-

punkt i de privata rättssubjektens verk- samhet, skapar man genom lagstiftning om skyldighet att framlägga en redovis- ning. Att inom den gruppen skapa en annan gräns har betydande svårigheter. Vi får tänka på saken.

Herr Saare: Provningsanstaltens verk- samhet berörs av sekretesslagen dels ge- nom 9 5, dels genom det med stöd av 27 % utfärdade förordnandet i 45 11 mom. kungörelsen SFS 1939: 7. Enligt prov- ningsanstaltens erfarenhet har den i 9 & föreskrivna sekretessen fungerat utan att några allvarligare missförstånd uppkom- mit. Denna paragraf täcker huvudsakli- gen den del av provningsanstaltens verk- samhet som sker på uppdrag av dom- stolar, åklagarmyndigheter och försvars— myndigheter.

Däremot har provningsanstalten vid tillämpning av 45 11 mom. i nämnda kungörelse stött på betydande svårighe- ter. Provningsanstalten utarbetar för närvarande regler för användning av olika former av intyg, rapporter, utlåtan- den, bevis om typgodkånnande m.m. Därvid har uppmärksammats att upp- repade missbruk av provningsanstaltens intyg för reklamändamål har förekom- mit. Jag får här inskjuta, att provnings- anstaltens verksamhet under de senaste fyra åren omfattat cirka 25.000 prov- ningar —- dvs. 25.000 handlingar _ per år. Missbruket av intyg etc. rör sig år- ligen om två är tre fall av allvarligare natur som kräver handläggning av juri- disk expertis och cirka tio fall som prov- ningsanstalten själv kan klara upp. Handläggningen av dessa ärenden kräver oproportionerligt lång tid, och provnings- anstaltens möjligheter att utreda här berörda fall av intygsmissbruk är myc- ket begränsade genom nuvarande ut- formning av 4 & 11 mom. i kungörelsen. En del överträdelser har uppenbarligen avsett att vilseleda allmänheten genom

• Sida 208
•  Original

att mindre fördelaktiga data utelämnats. Anstalten har i anledning härav nödgats göra framställningar hos näringslivets opinionsnämnd. I andra fall har det visat sig, att uppdragsgivaren handlat i god tro och, efter att ha insett det felaktiga vid återgivandet av intygets innehåll, för- klarat sig beredd att vidtaga rättelse. Detta har emellertid oftast medfört kännbara kostnader för uppdragsgivaren eftersom den kvarvarande upplagan av reklamskriften måst makuleras. I en- staka fall där återgivandet av data varit ofullständigt eller där vissa tillägg gjorts av uppdragsgivaren på ett sådant sätt att läsaren bibringats uppfattningen att des-sa jämväl tillhörde provningsanstaltens in- tyg, har anstalten godtagit uppdragsgi- varens skriftliga försäkran att låta in— föra rättelse i en ny upplaga av reklam- skriften. Detta har skett i sådana fall då överträdelsen varit av mindre allvarlig karaktär.

Med hänsyn till vad nu anförts och med stöd av den praxis som utbildats vid officiella provningsanstalter i såväl de nordiska länderna som i utlandet för övrigt har provningsanstalten för avsikt att förse sina intyg och övriga handling- ar rörande provningsresultat och god- kännanden med bestämmelser angående respektive handlings användande i re- klamsyfte eller i andra offentliga sam- manhang. Anstalten är fullt medveten om att ett avsiktligt missbruk av nyss- nämnda handlingar icke kan förhindras härigenom men är övertygad om att oavsiktliga feltolkningar kan förebyggas och onödiga kostnader undvikas såväl för uppdragsgivaren som för provnings- anstalten.

Provningsanstalten skulle vilja hem- ställa, att vid omarbetning av den nu gällande lagen om sekretess och av de bestämmelser som eventuellt kommer att utfärdas med stöd av lagen utrymme måtte beredas för en viss begränsning av

den enskildes sekretesskydd. Det synes nämligen provningsanstalten orimligt att den enskilde i fall av uppenbart miss- bruk av handling —— som ovan påta- lats —— tillförsäkras ett sådant skydd. Provningsanstalten har känt detta sekre- tesskydd särskilt besvärande när det har gällt kontakten med pressen. Det har nämligen hänt att vid provningsanstalten utförd provning uppmärksammats av pressen och av den berörda parten be- skrivits på ett missvisande sätt, varvid anstalten på grund av lagbestämmelser- nas nuvarande utformning ansett sig för- hindrad att lämna någon information eller göra något tillrättaläggande.

Jag skulle även vilja påpeka en konse— kvens av den 20-åriga frist som är före- skriven för hemlighållande av provnings- handlingar. 25.000 handlingar upptar ungefär 15 löpmeter. Enligt den tolkning som provningsanstalten har gjort måste vi arkivera detta material. Detta är för- bundet med betydande kostnader. Å andra sidan kan man säga att den över- vägande delen av nämnda material har aktualitet under betydligt kortare tid än 20 år. Dess aktualitet upphör i regel med garantitidens utgång inom byggnads- branschen.

Herr Wirseen: Enligt 14 å i utkastet skall allmän handling i ärende om avtal mellan staten eller kommun och enskild hållas hemlig, om den rör enskilds yrkes- hemlighet. Frågan är: Hur långt skall sekretess i den enskildes intresse i prak- tiken få utsträckas? Om en anbudsgivare kan förete bärande skäl för att hans anbudshandlingar skall hållas hemliga, så bör man tillgodose hans intresse. Men då är frågan, hur det skall gå, när ären- det fortsätter sin gång. Om hans anbud blir antaget, följs detta av en skrivelse om att anbudet är antaget. Där anger man, att man har köpt de och de sakerna för det och det priset. Skall denna skri-

• Sida 209
•  Original

velse då också bli sekretessbelagd? Är det fråga om ett anläggningsarbete, följs denna skrivelse om anbuds antagande i vanliga fall av entreprenadhandlingar, och där kommer man också in på vissa saker som förekommer i anbudshand- lingarna. Skall då själva entreprenad- avtalet också bli hemligt? Man kan driva saken ännu längre. Om det är ett verkligt intresse för den enskilde att vissa priser inte kommer fram, skall de redovisnings- handlingar, som myndigheten har, också sekretessbeläggas? Annars kan ju den som vill ha vissa uppgifter få dem ge- nom räkningar, kvitton etc. som före- kommer hos myndigheten och sedan går vidare till rik—srevisionsverket etc. Hur långt skall denna sekretess sträcka sig?

Sekreteraren: Man kanske skulle åtmin— stone för väg- och vattenbyggnadsstyrel— sens vidkommande kunna precisera pro- blemet genom att framhålla att i och med att avtal har slutits, skall ingenting få hemlighållas av hänsyn till myndig- hetens intressen. Det är alltså bara en- skilds yrkeshemlighet, som skall kunna föranleda sekretess efter avtalsslut, och enskilds yrkeshemlighet kan väl aldrig ligga i själva avtalshandlingarna, avtalet måste alltid bli offentligt. Vad som möj- ligen kan bli hemligt efter avtalsslutet är de mera ingående kalkyler, som kan ha fogats som bilagor till anbudet.

Herr Wirseen: Ja, är det alldeles klart, det där med avtalet? Om i detta avtal måste förekomma saker, som man anser berättiga till hemligstämpling av anbuds— handlingarna, då är väl saken inte all- deles klar. Det kan vara något så enkelt som att man upphandlar ett flytande bränsle, det kan gälla vissa rabatter, som det kan vara berättigat att man på be- gäran av anbudsgivaren hemlighåller på anbudsstadiet. Men så slutes avtalet, och där avslöjar man priset; det kan då län- 14

då denne anbudsgivare till skada och kanske indirekt även staten. Han säger att det får inte komma ut här att jag lämnar detta låga anbud till staten, för då får det en massa följdverkningar. Jag måste tillämpa ett lägre pris för de andra också och det kan jag inte göra. Då kommer jag i fortsättningen inte att lämna något anbud. Var går gränsen?

Sekreteraren: Av 2 kap. 17 å i utkastet framgår, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser drar upp bara den yttre gränsen för sekretessen. Exempelvis kan i upphandlingskungörelsen föreskrivas, att även om det är yrkeshemlighet, så skall handlingarna lämnas ut i och med att avtal har slutits. Den regleringen finns det inte några utkast till ännu, utan den får utarbetas, om det visar sig att man eljest tror att kommitténs utkast är användbart.

Herr Timelin: Det finns speciella para- grafer i sekretesslagen, som uteslutande avser postverket, nämligen 29 och 30 55, och därjämte den ganska allmänt hållna 28 %. Därutöver finns det också bestäm- melser i förordningarna angående post- sparbanken och postgirorörelsen, i stort sett likalydande, där det säges, att en— skilds förhållande får inte i oträngt mål yppas. Tillämpningen av den speciella postsekretessen bereder inga större svå- righeter i praktiken. Vi har en tradition att falla tillbaka på. Emot förslaget har vi i stort sett inte heller något att erinra.

Jag ber att först få ta upp frågan om sekretessen myndigheterna emellan. Vi ifrågasätter, om inte lagförslaget —— 15 % fjärde stycket —— har fått en väl snäv formulering. Snarare skulle man väl kunna uppfatta utformningen av det som anvisningar åt en myndighet, till vilken en sekretesskyddad handling har utläm- nats. En sekretesskyddad handling, som överlämnats till en annan myndighet,

• Sida 210
•  Original

bör alltså av den andra myndigheten på samma sätt behandlas med beaktande av sekretess.

Postverket har en upphandling i gans- ka stor omfattning för den centrala statsförvaltningen. Det normala är i upphandlingsärende, att det är anbuds- givaren som begår sekretesskydd. På den punkten har man från vår upphandlings- avdelning ifrågasatt den praktiska till- lämpningen, om sekretessen inte är tids- begränsad. Man tror möjligen, att det kan vara lämpligt, att man med anbuds- givaren kommer överens om en tid un- der vilken handlingen skall vara hemlig och att sekretessens varaktighet bestäms i enlighet därmed.

Generalpoststyrelsen har disciplinär bestraffningsrätt och för ett register över besluten i disciplinmål. Enligt nuvaran- de bestämmelser ger 115 tredje stycket sekretesslagen skydd. Man tycker nog, att det skulle vara lite olustigt, att ett sådant register skulle vara offentlig handling.

Herr Andersson: För närvarande finns det i både post-, sparbanks- och post- giroförordningarna en särskild paragraf om tystnadsplikt, att enskilds förhållan- de till de här rörelsegrenarna inte får yppas i oträngt mål. Det hade varit myc- ket bra om man kunde haft kvar de reglerna om tystnadsplikt i så att säga vår banklag. Men i så fall måste de om- formuleras. »I oträngt mål» är lite oklart.

Herr Hjalmarsson: I promemorian talar man om förtroendesekretessen. På det området finns inom postverket i allmän- het inte några problem, det är nästan hundraprocentigt klart vad som är läm- nat i förtroende. Men på vissa punkter, t.ex. adressanmälningar och kontrakt om ifyllande av postboxar, kan man vara tveksam. I praxis har man i stort sett

inte lämnat ut uppgifter om tillfälliga bostadsadresser men däremot alltid läm- nat ut namnet på innehavaren av post- box. Nu kan man väl tänka sig vid ett genomförande av kommitténs förslag, att man i en postal författning, på blanket- ter e.dyl. talar om att uppgifter om ny adress kan komma att utlämnas om inte vederbörande särskilt begär sekretess. Det är väl ett samtycke på förhand på det sättet. Jag tänkte höra om detta reso- nemang är riktigt.

Sekreteraren: Man skulle väl kunna säga, att finns det en sådan bestämmelse i en författning, då får den enskilde, som vänder sig till postverket, inte någon anledning att utgå ifrån förtrolig be- handling.

Herr Romson: Vi håller inom kommun- förbunden på med att utarbeta ett nor- malförslag till kommunalt upphandlings- reglemente. Det kommer att i hög grad normalisera den kommunala upphand- lingen.

Vad beträffar de synpunkter som här framställdes om att man skulle jämställa kom-munala bolag och andra särskilda rättssubjekt med kommunerna, så tror jag i likhet med herr ordföranden att det är rätt svårt att göra det redan av den anledningen att det är inte så lätt att av- göra vilka bolag som är kommunala och vilka som är enskilda. Vi har alla möj- liga blandformer. Vi har helägda kom- munala bolag och vi har bolag där kom- munerna har 90 procent utav aktierna och 80 procent och hela skalan ner, och vi har inte så få bolag där kommunala och enskilda intressenter har ungefär lika andel, bl.a. de här saneringsbolagen.

Sedan vill jag fortfarande anmäla en viss tveksamhet, om skaderekvisitet i alla situationer ger ett riktigt resultat. Särskilt vill jag peka på frågan om ut—

• Sida 211
•  Original

redning i en rättstvist. Om man antar att en kommun är inblandad i en rättegång med en enskild person och kommunen införskaffar ett sakkunnigutlåtande från någon utanförstående person, en juridisk eller teknisk expert, skulle, om inte några andra regler hindrar det, handlingen i och med att den har inkommit till myn- digheten vara offentlig. Då skulle sedan skaderekvisitet avgöra huruvida kommu- nen har rätt att utlämna handlingen eller inte. Det skulle väl kunna leda till att kommunen får utlämna sådana hand- lingar som går i för kommunen gynnsam riktning men innehålla alla de band- lingar som går i för kommunen ogynn- sam riktning. Det tror jag är en täm- ligen svår avvägning. Det ger i varje fall kommunens motpart en ganska god in- direkt upplysning. Vi har väl i allmän- het intagit den ståndpunkten med stöd av den nuvarande 6 & att aldrig utlämna något utlåtande i rena rättstvister, vare sig utlåtandet är gynnsamt eller ogynn- samt. Då får man ju full paritet med vad som gäller för kommunens motpart, där vi ju naturligtvis aldrig får se några rättsutlåtanden annat än i den män par- terna anser det lämpligt.

Herr Michanek: Frågan om de statliga och kommunala bolag och stiftelser och liknande, som uppträder som privata rättssubjekt, får vi inom tidningsvärlden ofta anledning att ta ställning till. Det är inte självklart, att dessa bolag osv. som ägs av det allmänna, skall behandlas precis likadant som enskilda företag av samma typ. Det är inte bara den faktiska maktpositionen hos de statliga företagen, som ger dem en starkare ställning gent- emot övrig verk—samhet, det finns också andra saker, som gör att man har an- ledning att ställa starkare krav på redo- visning från deras sida. En sådan är det sätt på vilket ägaren utövar sin befogen-

het inom bolaget. Det är inte ovanligt att bolagsstämman i ett statligt företag be- står av en enda tjänsteman i finansde- partementet; ofta är han bolagsstämma i en rad bolag. Vi vet också av praktisk erfarenhet, att informationslusten, lusten att ge vettig insyn är betydligt mera ut- vecklad inom det privata näringslivet än inom det allmänägda. Man stramar åt mer och mer på den statliga bolags- sektorn, medan det privata näringslivet mer och mer — med vissa undantag — strävar mot ökad insyn och ökad kon- takt. Den allmänna förhandlingsverk- samheten inriktar sig ock-så klart på att få mera insyn. Hela det här problemet borde därför vara värt för kommittén att taga upp till en allmän diskussion.

Herr Gustafsson: Riksbanken är valuta- regleringsmyndighet i landet. I den delen har jag ingenting att säga. De generella bestämmelser, som läggs fram i förslaget, skulle vara en väsentlig förbättring. Vis- serligen blir uppgifter om en persons ekonomiska status, som är hemliga så länge han håller sin ekonomi mellan sig själv och sin affärsbank, offentliga, om han tänker göra en valutatransaktion och banken går till riksbanken för att få vederbörligt valutatillstånd. Men jag tycker att det är en naturlig konsekvens av att han begär att få en viss myndig- hetsprövning.

Riksbanken är ju nationalhank och har direkta förbindelser med de större ländernas motsvarande nationalbanker. Där ställs det kravet på oss att vi måste hålla sekretess, också i fråga om sådana saker som kontonas rörelse i förhållande till varandra. Jag tycker att det klarar sig på det sättet, att det kan sägas vara relationen mellan svensk myndighet och utländsk myndighet; alltså 2 kap. 95. Det kan möjligen vara ett frågetecken därför att på många håll i utlandet är

• Sida 212
•  Original

nationalbanken inte formellt en myndig- het; Bank of England torde väl inte vara det. Men man kan nog utan vidare säga, att är de sedelbank, så är de i myndig- hets ställe.

En sak som jag undrar, om man inte borde förtydliga i lagtexten, gäller våra relationer till internationella organisa— tioner. Det sägs i motiven att med för- hållandet till främmande makt och främ- mande myndighet jämställs förhållandet till internationella organisationer (s. 32). Riksbanken är nu den svenska myndig- het som svarar för de svenska kontak- terna med de två stora, Internationella valutafonden och Internationella ban- ken. Där ställs det kravet på oss att vi håller hemligt det material som skickas till oss. Vi har någon gång tagit upp diskussion med dem och sagt: Kan vi inte få lämna ut det här? Det har sagts, att det går inte för sig. Borde det inte direkt skrivas in i texten, att internatio- nella organisationer är att jämställa med utländska myndigheter?

Går jag sedan till den sidan av utrikes- verksamheten, som är riksbankens kon- takter med icke nationalbanker, så är jag lite tveksam om vad som kommer att gälla. Kan man verkligen tala om att det skulle vara vad som meddelas oss i för- troende eller att det är ett förtroende— förhållande mellan oss och, såg, en engelsk affärsbank, när det helt enkelt rör det allra enklaste, att säga hur kon- tona rör sig i förhållande till varandra? På den andra sidan skulle det säkerligen väcka en oerhörd uppmärksamhet i bankförbindelserna, om plötsligt vi —— som betraktas som en av alla andra ban- ker, som den engelska affärsbanken har förbindelse med _— började släppa ut allt vad vi gemensamt hade för oss.

Även på inrikessidan är våra förhål- landen lite speciella genom att vi sysslar med bankverksamhet. Antag att en karl, som är ute på stan i det vällovliga syftet

att låna pengar, går in på ett affärs- bankskontor och får ett lån. Då träder lagregler i funktion som säger, att det är förbjudet för banken att tala om någonting om denne karls förhållande till banken. Om karlen i stället hade gått in i riksbankens kontor och dessa be- stämmelser skulle gälla, så vore det väl i stället förbjudet för banken att vägra att tala om vad som gällde. Om vi gör en utredning om karlen och om han får tala om sina ekonomiska förhållanden m.m., så kan vi visserligen säga att det lämnas i förtroende. Men att han har lån och hur mycket han betalar då och då, kan väl knappast sägas vara en förtroende- sak. Det är ändå sådant som, med den allmänna föreställningen man har om banksekretess, inte borde vara offentligt.

Vad jag nu sade gäller utlåningen av våra egna medel. Bilden blir en annan i den mån vi har hand om statliga utlå- ningsfonder, det är alltså stöd åt jord- brukare, egnahemslån, värnpliktslån, bo- sättningslån. I de fallen finns det för- fattningar, som säger att lån lämnas ut under de och de förutsättningarna, och det kan bli befrielse under de och de för- utsättningarna osv. Det är en rätt natur- lig sak att det skall inte vara hemligt annat än i den mån det är fråga om ut- redningar om förhållanden, som de har lämnat in. Däremot hur riksbanken skö- ter detta, bör vara öppet och kunna bli föremål för en offentlig diskussion.

Om jag hoppar tillbaka igen till vår affärsmässiga utlåning, så har man där inget intresse av att ha insyn ur all- männa offentlighetssynpunkter. Att riks- banken är inne på sådan verksamhet är just för att hålla konkurrens med en- skilda företagare i branschen. Här är det konkurrensen, som skall se till att det hela skötes ordentligt, och inte en offentlighetsprincip.

I 12% tredje stycket talar man om »allmän handling, som har upprättats

• Sida 213
•  Original

eller anskaffats till utredning i fråga om avtal». De är hemliga, om det kan vara till skada att lämna ut dem. Jag tänker på det fallet att vi skall skydda oss vid en exekutiv auktion. Gör vi värderingar om vad vi skall köpa, så blir de klart hemliga. Men blir själva beslutet hem- ligt? Om vi skriver i ett protokoll —- som vi just gör — att riksbanken skall skydda sin fordran genom att bjuda upp till 100.000, kan man knappast säga, att det är utredning. Men det är just det som skall vara hemligt, därför att annars så sitter andra och bjuder 99.999 och vet att de blir överbjudna.

Herr Michanek: Här föreslås, att riks- banken skulle få rätt att sekretessbelägga sina förbindelser inte bara med Inter- nationella banken och Internationella ralutafonden utan överhuvudtaget med internationella organisationer. För det första är det väl därför att man från det hållet kräver sekretess. Jag tycker att detta skälet inte är särskilt relevant. Vi i pressen märker ideligen hur man är tvungen från svenska myndigheter och från svenska organ att intaga den stånd- punkten, att ni får faktiskt finna er i att saker och ting, som är hemliga hos er, blir offentliga när de kommer hit. Det märker vi bl.a. i nordiskt fackutbyte då och då. Det andra skälet är väl, att ut- trycket internationella organisationer är till den grad vidsträckt och tänjbart att där skulle ju offentlighetens företrädare komma i en helt omöjlig situation, om riksbanken skulle få gehör för sina önskemål.

Herr Gustafsson: Vad redaktör Michanek sade understryker betydelsen av att man i lagtexten på något sätt fixerar vilka internationella organisationer det är fråga om. Alldeles självklart är, att om vi medverkar i någon låt oss säga mera

likgiltig organisation, så inte skall det vara hemligt. Risken är att man övertol- kar ett motivuttalande och säger, att detta är en internationell organisation och utredningen har faktiskt sagt att det skall hållas hemligt. Man bör alltså få klart fixerat: vilka är det? De två stora är för vår del Internationella banken och Internationella valutafonden. Naturligt- vis skall inte allt vara hemligt där heller. Men vissa saker måste vi nog be att verkligen få hålla hemliga.

Herr Sagnert; Riksskattenämndens hu- vuduppgift är att meddela förhandsbe- sked i taxeringsfrågor. Förhandsbeske- den är hemliga. De allmänna anvisning- arna för taxeringsmyndigheterna är där- emot offentliga, och där är alltså inga problem. I diskussionspromemorian har angetts skäl, varför förhandsbeskeden bör vara hemliga. Vad som sägs i pro— memorian överensstämmer, såvitt jag förstår, med vår uppfattning i saken. I och för sig skulle det väl vara möjligt att ur den stora massan förhandsbeskeds- ärenden plocka ut något enstaka, som skulle kunna offentliggöras utan olägen- het för den skattskyldige. En sådan pröv- ning är emellertid ytterst besvärlig och skulle, såvitt jag förstår, inte ha någon uppgift att fylla. Alla förhandsbesked av allmänt intresse publicerar vi nämligen med uteslutande av namn i vår medde- landeserie i tidskriften Skattenytt. Själva rättsfrågan får alltså offentlighet, och det är ju det som allmänheten är intres- serad av.

Herr Eriksson: I promemorian har dis- kuterats frågan om privatpersoners själv- deklarationer. Det har varit lite olika meningar inom kommittén, men man har till slut kommit fram till att sådana deklarationer som regel skall bedömas vara sådana, att utlämnande kan lända den skattskyldige till skada. Det kan

• Sida 214
•  Original

uppkomma fall å andra sidan, då pres- sen likväl vill ta del av en viss persons självdeklaration. Vad har man för syn- punkter på det?

Herr Sagnert: Det är främst en praktisk fråga. Vi rör oss här i landet med om- kring 4,5 miljoner självdeklarationer. Att i varje enskilt fall pröva, om ett ut- lämnande skulle vara till skada för ve- derbörande, tror jag inte är praktiskt möjligt med nuvarande organisation och personalresurser. Taxeringslängderna in- nehåller alla uppgifter av intresse. In- komstlängden är offentlig. Förmögen- hetslängden är visserligen inte offentlig, men det förekommer sammanställningar över de skattskyldigas förmögenheter.

Det bör också framhållas, att många deklarationer innehåller uppgifter av rent personlig art. Jag tänker närma-st på alla yrkanden om extraavdrag och de strängt personliga förhållanden som kan avslöjas i sådana sammanhang.

Ordföranden: Man kan diskutera om folk skulle deklarera hederligare om det var offentligt än om det är hemligt. Det är inte säkert att sekretessen skapar en bättre deklarationsmoral, det kan vara tvärtom.

Herr Eriksson: Får jag ställa en fråga till pressen? Det finns, som vi hörde, praktiska synpunkter som gör det mind- re lämpligt att deklarationer skall vara tillgängliga för allmänheten. Man kan ju också anlägga principiella synpunkter på frågan. Herr ordföranden drog upp en här: kan man räkna med att folk skulle deklarera hederligare, om man har offentlig insyn i deklarationsmaterialet? Den andra synpunkten är den att vid en offentlighet kan vi råka in i ett angiveri- system. Jag skulle vilja fråga: finns det något intresse av att ändra på det nu-

varande, där deklarationerna är hem- liga?

Herr Wigforss: Nej, jag tror inte att vi har några från riksskattenämnden av- vikande synpunkter i det avseendet. Min motfråga i det här konkreta fallet är närmast den: kan det vara motiverat ur den allmänna kontrollsynpunkten, att man har offentlighet i fråga om självdeklaration? Man måste ju alltid göra en skillnad i praxis mellan offent- liga personer och rena privatpersoner; man måste kunna kontrollera offentliga personer mer än privatpersoner. Men skulle där vara någonting, så kommer det inför domstol, och då blir det offent- ligt. Det kan hända att mina kolleger har en annan uppfattning, men jag tror att jag måste tills vidare besvara frågan nekande, hur otrevligt det än är att avstå ifrån offentlighet på något område.

Ordföranden: Utan att diskutera själva saken skulle jag ändå vilja ifrågasätta redaktör Wigforss” gränsdragning. Är det så alldeles givet, att det är bara myn- digheter, som skall kontrolleras? Det var skälet 1809, när man talade om hur regeringsformen skulle se ut. Men i det moderna samhället finns det väl också ett visst intresse att kontrollera varandra. Det gäller en avvägning också när det gäller enskilda. Och är det nu så, att en del medborgare inte här den börda, som andra får bära, så kan man ju säga att det är ett sådant intresse. Jag vill inte alls ifrågasätta vad man har sagt från riksskattenämndens sida om att det är tekniskt olösligt. Men nog skulle man väl kunna säga, att det är ett visst offent- lighetsintresse, att den som deklarerar och betalar sin skatt skall ha en viss möjlighet att kontrollera att också de andra gör det hederligt.

Herr Wigforss: Den kontrollen utförs i

• Sida 215
•  Original

vårt samhälle av de rättsliga organen. Vi kan inte med offentlighetslagstiftningens hjälp göra ett samhälle där vi alla spio- nerar på varandra. Vi har ju i vår pri- vata hederskodex, publicistklubbens pu- bliceringsregler, tryckt rätt mycket på att förhindra personliga publicitetsska- dor, det är ett utslag av samma strävan.

Ordföranden: Ja, jag inser att man måste göra en avvägning. Men man kan ju draga en parallell till varför domstols- processen genomgående är offentlig. Det är inte bara för att kontrollera att dom- stolarna dömer rätt, utan däri ligger ock- så någonting av detta, att den som felar mot de andra får dragas fram i ljuset.

Herr Pers: Jag skall tillåta mig att göra ett historiskt påpekande. Resultatet av deklarationerna, dvs. längderna om hur mycket vi betalar i skatt, är offentliga. De publicerades i stor utsträckning i tidningarna; jag tror att den sista tidning som slutade med att publicera de där längderna gjorde det 1942. Då hänvisa— des det i det speciella fallet till bristen på papper. Det var den tidning som jag då hade blivit huvudredaktör för. Men vi har inte återupptagit det, och ingen annan heller har gjort det. Vi kan säga, att det är en form av den moderna pres- sens förräderi, att den inte är så noga med offentliggörandet längre av saker som angår privatpersoner. Om det är ett förräderi eller ett framsteg, det är ju ytterst svårt att veta. Faktum är att de längderna är offentliga, och numera går folk i stället för att läsa detta för 45 öre i en tidning och köper taxeringskalend- rar för orimligt höga belopp och ger i stället bok-tryckarna tillfälle till att tjäna grova pengar.

Vad som intresserar ordföranden är att man skall få upp den allmänna mo- ralen; det tycker jag också är bra. Jag kan lära ut ett knep till mina kolleger

och konkurrenter, och det är att börja införa tabeller över vad vederbörande betalar i skatt. Det är en siffra, som inte kan anses vara på något sätt stötande; man lägger sig ju inte i vad vederböran- de tjänar. Tvärtom visar man vilken utomordentlig tillgång han är för sam- hället, när han betalar ett högt belopp i skatt.

Herr B:son Allström: Jag handlägger varuskatteårenden inom riksskattenämn- den. Jag skulle vilja ta upp tre frågor.

Den första frågan gäller följande: När en person eller ett företag skall starta en verksamhet, som medför skatt- skyldighet enligt förordningen om all- män varuskatt, skall registrering äga rum. Detta tillgår på det sättet att den skattskyldige på en av riksskattenämn- den fastställd blankett (registreringsan- mälan) lämnar vissa uppgifter om namn, adress, räkenskapsårets omfattning, bransch, önskad redovisningsmetod etc. Därjämte skall uppgift lämnas om be- räknad »total årsomsättning under det närmast kommande verksamhetsåret och vidare om hur stor del därav som be- räknas belöpa på skattepliktig försälj- ning. På grundval härav fattar länssty- relsen ett beslut och utfärdar ett regi-stre— ringsbevis.

Fråga uppkommer i vad mån omsätt- ningsuppgifterna kan betraktas vara av så synnerlig vikt för honom att dessa icke bör tillhandahållas vem som helst. Blir m.a.o. den av vederbörande ifyllda och undertecknade registreringsanmälan en icke offentlig handling om den inne- håller dessa omsättningsuppgifter? I detta sammanhang kan nämnas att i en vanlig självdeklaration för rörelseidkare finns en rörelsebilaga med en uppgift beträffande omsättningen under det av- slutade räkenskapsåret. Denna uppgift är icke offentlig, eftersom den ingår i en deklarationshandling.

• Sida 216
•  Original

Den andra frågan berör följande spörs- mål:

Länsstyrelserna upprättar liksom på den direkta skattens område taxerings- längder, benämnda varuskattelängder, vari den skattskyldiges registernummer, namn och adress angivits och vidare den till allmän varuskatt skattepliktiga om- sättning, som han taxerats för. Dessutom införes i längden uppgift om den kost- nadsersättning, som tillgodoförts honom för det gångna beskattningsåret. Denna kostnadsersättning baseras på vad den skattskyldige själv redovisat i skatte- pliktig omsättning under året. I allmän- het redovisas skatt sex gånger om året. Med ledning av en inom riksskattenämn- den upprättad tabell uträknar länsstyrel- sen efter räkenskapsårets utgång den kostnadsersättning som skall tillgodofö- ras den skattskyldige. Taxeringsnämn- den har ingenting med denna uträkning att göra. _ Låt oss antaga att den skatt- skyldige i sina sex deklarationer tillhopa under ett år har redovisat en halv mil- jon kronor i skattepliktig omsättning. På grundval härav har kostnadsersättningen uträknats. Låt oss vidare antaga, att taxeringsnämnden vid fastställande av skattepliktig omsättning finner, att den skattskyldige redovisat för låg omsätt- ning —— den borde rätteligen vara 750 000 kronor. Sistnämnda belopp införes i va- ruskattelängden, som är en offentlig handling, och där införes också, såsom jag nyss nämnde, kostnadsersättningen, som i det tänkta fallet är baserad på en omsättning av en halv miljon kronor. I ett sådant fall kan man alltså av längdens uppgifter räkna ut med vilket belopp taxeringsnämnden frångått den skattskyldiges uppgifter. Detta kan man däremot icke göra genom att studera de vanliga inkomstskattelängderna.

Så var det slutligen den tredje frågan: Den skattskyldige deklarerar, som jag nyss nämnde, sin skattepliktiga omsätt-

ning i allmänhet sex gånger om året och betalar in skatten. Inbetalningen går via den lokala posten till postgirot, som efter utgången av varje redovisningspe- riod redovisar influtna skatter till veder- börande länsstyrelse. Detta sker med an— litande av dataanläggning, som produce— rar redovisningarna i långa listor. Dessa listor upptar för varje skattskyldig regis- ternummer och skattebelopp. Hos läns— styrelsen kan man få reda på vem som har ett visst registernummer. _ Det har gjorts sonderingar från näringslivets sida för att få ta del av dessa listor. Med kännedom om viss skattskyldigs namn och registernummer kan man från lis- torna räkna ut den skattepliktiga om- sättningen för honom och på det sättet se hur trenden hos ett antal utvalda före— tagare inom samma bransch utvecklar sig inom vissa områden (tätorter m.m.). Med ledning härav kan man vidtaga dispositioner med avseende å framtida planering m.m. Fråga uppkommer så- lunda, i vad mån redovisningslistorna som kommer från postgirot till länssty- relserna är en sådan handling som läns- styrelserna — eller postverket _— måste tillhandahålla åt den som så begär.

Herr Sagnert: Får jag återgå till de allmänna synpunkter, som herr ordfö- randen anlade på deklarationshandling- arna och allmänhetens insyn? Längderna innehåller uppgifter om inkomsten av varje förvärvskälla, allmänna avdrag och den taxerade inkomsten. Med ledning av dessa uppgifter tror sig en förståsigpåare kunna säga, att den och den har för låg inkomst. Det kommer massvis med så- dana brev inte bara till länsstyrelserna utan också till riksskattenämnden, ano- nyma brev. Min erfarenhet av länssty- relsetjänstgöring under många år är, att flertalet av dessa brev har man ingen som helst nytta av. Det är tyvärr så, att

• Sida 217
•  Original

skattereglerna särskilt för företagare är så pass komplicerade att man måste vara sakkunnig för att bedöma tillförlitlig- heten av de i deklarationerna lämnade uppgifterna. Vi skulle få en massa an- mälningar från folk, som absolut inte kan dra några slutsatser av materialet. Det innehåller dessutom många för den enskilde speciellt hemliga uppgifter. Jag tror taxeringskontrollen bör få arbeta

som den gör på egen hand. Så länge vi har lekmän i nämnderna med person- kännedom och ortskännedom, har vi tillräckligt med uppfattningar om vad vederbörande borde tjäna. Vi har också tjänstemän, som ombesörjer den rent tekniska granskningen, kategorigransk- ningar och allt vad dct nu kan vara. Jag tror att den enskildes insyn bara skulle vålla oss en massa onödigt extraarbete.

• Sida 218
•  Original

• Sida 219
•  Original

Sammanställning

av skriftliga redogörelser och framställningar till offentlighetskommittén med anledning av diskussionspromemorian om

Offentlighet och sekretess

• Sida 220
•  Original

1. Inledning ........................................................ II. Allmänna frågor .................................................. A. Tillämpningen av sekretesslagen ................................ B. Författningsutkastets uppläggning .............................. C. Allmänt om sekretessreglernas innehåll .......................... D. Sekretess kring psykologiska prov m.m. ..........................

III. De särskilda stadgandena ..........................................

A. Tryckfrihetsförordningen...................................... 2 kap. 2 & .................................................... 2 kap. 3 % .................................................... 2 kap. 5 5 .................................................... 2 kap. 7 & .................................................... 2 kap. 8 5 .................................................... 2 kap. 10 5 .................................................... 2 kap. 11 å .................................................... 2 kap. 12 å .................................................... 2 kap. 13 å .................................................... 2kap.14å ....................... 2 kap. 15 g .................................................... 2 kap. 16 å .................................................... 2 kap. 17 å .................................................... 2 kap. 23 g .................................................... 7 kap. 3 5 .................................................... B. Rättegångsbalken.............................................. 36 kap. 5 % och 38 kap. 8 5 ......................................

Bilagor:

2. PM angående sekretessbehov i samband med militärpsykologisk verksamhet (militär-psykologiska institutet) ...................................... b. PM om de psykologiska provens offentlighet (postskolan) .............. c. Synpunkter och önskemål i anslutning till offentlighetskommitténs diskus- sionspromemoria om offentlighet och sekretess (Sveriges psykologförbund)

Hänvisningarna till PM 1964 har ändrats så att de hänför sig till pagineringen i bilaga 1.

230 230 230 230 230 231 231 23 I 231 235 237 242 243 243 243 243 244 244

245 257

• Sida 221
•  Original

I. Inledning

Skriftliga framställningar eller redogö- relser i form av promemorior har in- kommit till kommittén från chefen för rikets allmänna kartverk, militärpsyko- logiska institutet, arbetarskyddsstyrelsen, poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägssty- relsen, statistiska centralbyrån, sociolo- giska institutionen vid Uppsala universi- tet, Skogsstyrelsen, statens personal- vårdsnämnd, en delegation gemensam för handelskamrarnas nämnd samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska petroleuminstitutet, Sveriges

grossistförbund, Sveriges industriför- bund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges mekanförbund (i det följande kallad näringslivsdelegationen), Sveriges psykologförbund och Sveriges sociolog- förbund. Sveriges industriförbund har även direkt tillställt kommittén visst ma- terial, nämligen dels vissa synpunkter på statistiksekretessen sammanställda av Bruksindustriföreningen, dels en av In- dustriförbundets skatteexperter förfat- tad promemoria om sekretesskyddet för vissa taxeringshandlingar.

• Sida 222
•  Original

11. Allmänna frågor

A. Tillämpningen ao sekretesslagen Allmänna uttalanden om tillämpningen av Seer har gjorts av företrädare för poststyrelsen, järnvägsstyrelsen, skogs- styrelsen och näringslivsdelegationen. Från myndigheternas sida uppges sam- stämmigt, att formell prövning av frågor om utlämnande av handlingar endast sällan har behövt göras. Från poststy- relsens intendentsbyrd uppges, att sådan prövning under den tid som kan över- blickas inte har gjorts i något enda fall. Styrelsens författningsbyrå meddelar, att ärenden om utlämnande i regel har avgjorts på byrånivå, i den mån de inte har kunnat avgöras på postanstalterna, och att någon prövning i plenum i varje fall under senare år inte synes ha ägt rum. Järnvägsstyrelsen har meddelat att formell prövning har förekommit i ringa omfattning och då huvudsakligen i upphandlingsärenden samt att något hesvärsärende inte har förekommit. Skogsstyrelsen uppger att någon formell prövning av begäran om utlämnande av handling från styrelsen, såvitt man har kunnat utröna, inte har förekommit un- der de drygt tjugo år som förflutit sedan styrelsen inrättades. Skogsstyrelsen har tillagt att i ett fall där en skogsvårds- styrelse hade vägrat att tillmötesgå en begäran om utlämnande av en stämp- lingslängd ärendet hade under-ställts Skogsstyrelsen genom besvär men att denna inte hade funnit skäl till ändring. Från poststyrelsen och skogsstyrelsen

uppges att nuvarande sekretessbestäm- melser i stort sett inte har berett några svårigheter. Poststyrelsens intendents- byrå framhåller särskilt att tidsbegräns- ningen av sekretessen har underlättat handläggningen av sekretessärenden in- om upphandlingsverksamheten. Som en förklaring till att sekretessbestämmel- serna inte har berett några större svå- righeter inom postverket har styrelsens ombudsm-ansexpedition yttrat att de sekretesskyddade områdena är ganska väl avgränsade. En viss svårighet har dock frågan om utlämnande av de från allmänheten inkomna adressanmälning- arna berett, enligt vad styrelsens författ- ningsbyrå meddelar. Den omständigheten att tillämpningen inte har berett några större svårigheter inom skogsstyrelsen behöver, enligt vad denna styrelse anför, inte betyda att Seer:s bestämmelser skulle vara lätta att tillämpa. Orsaken är i stället närmast att söka i att huvud- delen av de ärenden som handläggs inom Skogsstyrelsen är av sådan art att deras offentliga karaktär aldrig behöver sättas i fråga.

I fråga om särbehandling av hemliga handlingar vid registrering och förvaring meddelar postbanken, att sådan före- kommer i stort sett endast beträffande handlingar som hemligstämplas av för- svars- eller utrikesskäl. I övrigt förvaras hemliga och offentliga handlingar jäm- sides vid flertalet tjänsteställen, och sek- retessfrågan prövas från fall till fall, när

• Sida 223
•  Original

utlämnande begäres. Poststyrelsens för- fattningsbyrå meddelar, att några nämn- värda problem inte har uppkommit här- vidlag.

Näringslivsdelegationen framhåller att många myndigheter uppfattar ett över- klagande av sekretessbeslut som en sid- vördnad och inte som ett normalt led i det administrativa förfarandet; en viss »uppfostran» på den punkten vore en- ligt delegationen önskvärd.

B. F örfattningsutkastets uppläggning

Olika organ inom postverket framhåller företrädena hos en metod med allmänt hållna föreskrifter. Intendentsbyrån framhåller, att i stort sett måste de all- männa principer, som kommittén för fram, anses riktiga och i samklang med den allmänna rättsuppfattningen. Från ombudsmansexpeditionen yttras, att för- slaget att ersätta katalogiseringen i Seer med mer allmänt hållna bestäm- melser i stort sett torde komma att ut- falla väl, om det tillämpas inom post- verket. Författningstekniskt är det, en- ligt vad som sägs från postbankens sida, ingen tvekan om att ett övergivande av enumerationsprincipen till förmån för en mer allmänt hållen reglering är ett steg i rätt riktning. I fortsättningen ytt— ras:

All erfarenhet visar ju att detaljuppräk- ningar fort blir föråldrade och ofullstän- diga. Om texten skall komprimeras så kraftigt som kommittén tänkt sig, kan na- turligtvis regleringen rymmas inom en grundlag som TF. En möjlighet som bör hållas öppen är väl dock fortfarande att ha en särskild sekretesslag, mer tidsenlig och mindre omfattande än den nuvarande men ändock utförligare och noggrannare än det föreslagna nya kap. 2 i TF.

Poststyrelsens författningsbyrå yttrar:

Det allmänna intrycket av förslaget i dis- kussionspromemorian är gott. För postver- ket, som i första hand kommer i kontakt med »förtroendesekretessen», synes tolk-

ningssvårigheterna knappast komma att öka. Det synes snarast lättare att komma ihåg och hos personalen inskärpa en all- män regel om »förtroendesekretess» än att tolka uttrycken i & 28 i sekretesslagen (»handlingar angående samfärdseln»).

Vissa tillämpningssvärigheter kan dock befaras, framhålles från postbanken:

Det bör understrykas, att det kan komma att bli mycket svårt för dem som ställs in- för anspråk på utlämnande av handling att avgöra sekretessfrågan, när lagtexten är så allmänt utformad som här är fallet. Er- farenheten visar ju, att största behovet av detaljreglering finns för instanser som be- finner sig långt ifrån förvaltningscentrum. I ett så stort verk som postverket kan en mängd postfunktionärer med ofullständig utbildning ställas inför uppgiften att tolka ett allmänt stadgande i grundlag. Man kan ju inte gärna hänskjuta alla fall till central expertis i generalpoststyrelsen. Möjligen kan man tänka sig, att postmästarna får sådan utbildning på området, att de kan fungera som tolkningsinstanser ute på fäl- tet.

I postverket bleve det givetvis, framhål- les i fortsättningen, nödvändigt att ut- arbeta råd och anvisningar med exempel från det postala området. »Katalogen» skulle alltså flyttas ned från lag till ad- ministrativa föreskrifter. Detta skulle, yttras det vidare, underlätta aktualise- ringen av den.

Poststyrelsens författningsbyrå, som förklarat att några nämnvärda problem hittills inte har förekommit inom post- verket (se under A ovan), yttrar att nå- gon ändring i detta hänseende inte synes uppstå, om utkastet skulle genomföras.

I fråga om tidsgränser yttrar poststy- relsens intendentsbyrå, att tanken att sekretess ej skall vara tidsbunden måste anses riktig; det bör vara de faktiska förhållandena som skall bestämma sek- retessens varaktighet. Någon form av bindning av sekretesstidens längd vad gäller sekretessbelagda ärenden rörande upphandling, entreprenad o.d. kunde dock vara önskvärd. Intendentsbyrån

• Sida 224
•  Original

illustrerar de svårigheter som kunde uppkomma med en icke tidsbunden sek- retess med följande exempel:

I ett upphandlingsärende förekommer bland många andra anbud också ett, som av an- budsgivaren förklarats gälla endast under förutsättning, att det behandlas som sekre- tessbelagd handling (»hemligförklarasx). Anbudet är fördelaktigt och anses böra an- tagas.

Enligt nuvarande praxis skulle general— poststyrelsens beslut bli: anbudet antages, handlingarna i ärendet får utlämnas först efter det viss tid —— minst 2, högst 5 år —— förflutit från det beslutet fattades. Sekre- tesstiden bestäms i samråd med anbudsgi- varen, men får enligt nuvarande lag ej över- stiga 5 år.

Ingivarna av de konkurrerande anbuden får i detta fall besked om att ärendet är »hemligförklarat» och att deras resp. anbud inte antagits. Under den tid, som svarar mot för ärendegruppen fastställd kortaste sekretessperiod, gör de i allmänhet inte något försök att utbekomma handlingarna i ärendet. Möjlighet finns för övrigt att tala om för dem hur lång sekretesstid som fast- ställts i det enskilda fallet.

Ett beslut i samma ärende utan tidsbe- gränsad sekretess måste omfatta: antagande av det förmånligaste anbudet samt förkla- ring att ärendet med hänsyn till tillämplig å i TF sekretessbelagts.

Härom underrättas de anbudsgivare, vars anbud inte antagits. Men, frågar de sig, för vilken tidsperiod gäller sekretess? 2 måna- der, 6 månader, 1 år, 2 år, 3 år etc? Ja, det vet de inte. Är de intresserade av att få del av handlingarna i upphandlingsärendet, be- går de att få utbekomma dem. Eftersom tidsbunden sekretess inte förekommer, an- ser de det nog klokast att —— för att spara tid — låta sin framställning »in stående», dvs. gälla fram till den dag, då myndig- heten finner, att sekretessen inte längre skulle tillgodose det ändamål, som på sin tid motiverade den. '

Men hur skall den tjänsteman förfara, som skall handlägga framställningen om att utfå det sekretessbelagda ärendet? Det finns inte något myndighetens tidsbegränsade be- slut att hänvisa till, utan framställningen måste prövas individuellt. Sekretessbelägg- ningen har tillkommit för att skydda an- budsgivarens/leverantörens intressen (en-

skilds yrkeshemlighet), varför det måste bli ett samråd med denne, om sekretessen skall hävas eller alltjämt bestå.

Om anbudsgivaren medger utlämning, är saken fullt klar. Men om han begär sekre- tess även i fortsättningen och t.o.m. anger viss tid, som den skall bestå, hur skall då tjänstemannen eller myndigheten förfara? Skall han/den anse kravet från anbudsgiva— ren utan vidare riktigt eller är han/den skyldig att beakta också sökandens intresse av att få del av handlingarna?

Har för övrigt tjänstemannen/myndighe- ten i detta fall rätt att fastställa sekretess under viss tid eller måste beskedet till sö- kanden bli, att ärendet visserligen alltjämt är sekretessbelagt men att ingenting kan sägas om, när det kan bli tillgängligt? Vid besked enligt detta alternativ bör sökanden ha stor nytta av en »stående framställning», som ju teoretiskt måste innebära ständig skyldighet för tjänstemannen/myndigheten att på nytt pröva om det tidigare fattade beslutet.

Vidare uppkommer den frågan: Hur skall förfaras i det ovannämnda ärendet, om framställning om utfående av handlingarna i detsamma inte inkommer? Är myndighe- ten berättigad att internt utfärda regler, som säger att sekretess skall upphöra efter visst antal år —— i praktiken alltså en tids- bunden sekretess — eller måste dylika ären- den omprövas tid efter annan med kontakt varje gång med den, som ursprungligen be- gärt sekretessbeläggningen?

Även poststyrelsens ombudsmansexpedi- tion framhåller, att det torde medföra praktiska fördelar att i ärenden om myndighets köp och försäljning tidsbe- gränsa sekretessen, och ställer frågan, om det skulle stå i strid mot förslaget, att myndigheten i samråd med den an- budsgivare, som önskade sekretess, tids- begränsade sekretessen. Ombudsmans- expeditionen yttrar vidare:

Enligt förslaget uppställes endast i begrän- sad omfattning tidsgränser för sekretessen och detta torde med allmänt hållna sekre- tessbestämmelser också vara nödvändigt. Tidsfaktorns betydelse för behovet av sek— retess framhålles dock i promemorian. Må- hända vore möjligt att i 2 kap. 15 % TF enligt förslaget införa tidsfaktorn såsom en

• Sida 225
•  Original

omständighet, som kunde föranleda utläm— nande av allmän handling, om ej annat så genom tillförande av orden »omständighe- terna i övrigt».

Psykologförbundet säger sig i huvudsak kunna stödja förslaget om att generella regler skall ersätta enumerationsprin- cipen. Det synes också, menar förbun- det, vara en fördel att undantagen från offentlighetsprincipen knytes till funk- tionella grunder och inte till organisato- riska. Detta medför bl.a., framhåller för- bundet, att tystnadsplikten gäller obe- roende av yrkesgrupp, vilket torde med- föra ökade möjligheter till ett smidigt samarbete inom och mellan de olika funktionerna.

Statistiska centralbyrån ställer sig me- ra kritisk till uppläggningen:

Statistiska centralbyrån anser det vara nöd- vändigt med mera detaljerade sekretessbe- stämmelser, än vad offentlighetskommittén föreslagit. För att avgörandet, om en hand- ling får utlämnas, icke skall i alltför många fall fördröjas på grund av att ärendet hän- skjutes till högre tjänsteman eller till verks- ledningen, blir i annat fall myndigheterna tvungna att utfärda detaljerade föreskrifter till ledning för personalens handläggning av frågor om utlämnande av handling. Detta skulle få till följd, just vad kommittén velat undvika, nämligen en i hög grad schablon- mässig reglering, varjämte risken blir stor, att dessa överväganden kommer att ge olika resultat hos olika myndigheter.

Det vore önskvärt, att bestämmelserna kunde utformas så, att de i allmänhet kun- de tolkas och tillämpas även av underord- nad personal, som har den direkta vården om en viss handling. De nu gällande reg- lerna erhjuder i detta hänseende stora svå- righeter, men centralbyrån fruktar, att med den föreslagna formuleringen, svårigheterna skulle öka i stället för att minska.

I fråga om tidsgränser för sekretessen anför centralbyrån:

Av likartade skäl, som anförts ovan, bör man även bibehålla bestämmelser om fasta maximitider —— med samma möjlighet som för närvarande att göra undantag från dem. 15

Speciellt för en myndighet som centralby— rån med ett synnerligen omfattande och mycket anlitat arkiv är det värdefullt med en fast tidsperiod, efter vilken handlingarna i allmänhet kan »friställas» och utlämnas utan hinder av sekretessbestämmelserna. I annat fall torde enda möjligheten — om man icke vill lägga en orimlig övervak- ningsbörda på arkivpersonalen _ bli, att myndigheten själv utfärdar tidsbestämmel- ser.

Näringslivsdelegationen anför om kom- mitténs tanke att byta ut de detaljerade bestämmelserna mot kortare och mera generella:

Delegationen anser, att en viss fara kan ligga häri. Sekretessbestämmelserna skall tillämpas av en stor mängd myndigheter som icke kan förväntas ha den juridiska sakkunskap som en lagstiftning, vars till- lämpning ger upphov till komplicerade tolk- ningsfrågor, får anses kräva. Med hänsyn härtill ifrågasättes om icke enumerations— principen —— låt vara att den gör lagtexten omfångsrik — är att föredraga. Också den har givetvis sina nackdelar. En uppräkning av de situationer i vilka offentligheten kan uteslutas kan befaras leda till en benägen- het att i dessa situationer mer eller mindre regelmässigt utesluta offentligheten utan prövning av skälen in casu härför. Och det kan befaras att det lättare blir slentrian när det gäller sekretess på grund av antaget all- mänt intresse än när det är fråga om skydd för enskild.

C. Allmänt om sekretessreglernas innehåll

Nåringsliusdelegationen knyter vissa kri- tiska reflexioner till vad som yttrats i PM 1964 om sekretessreglernas innehåll (»En ledande synpunkt . . .», s. 14):

Delegationen menar att kommittén överbe— tonat det allmännas intresse av skydd ge- nom sekretess och underbetonat de enskil- das. Visserligen finns det vissa mycket vik- tiga allmänna intressen som ur dessa syn- punkter behöver skydd, t.ex. försvarsintres- set och utrikespolitiska hänsyn. Men man kan inte generellt hänvisa till myndigheter- nas uppgifter och nödvändigheten av att de kan genomföras. Alla myndighetsfunktio-

• Sida 226
•  Original

ner är inte lika viktiga. Och ofta torde man finna att det är viktigare att offentlighets- principen bevaras än att vissa uppgifter in- om en myndighets område blir genomförda. Enligt delegationens mening är det i stället angeläget att starkare understryka hänsy- nen till enskildas behöriga intressen.

Sociologförbundet anför att sociologer- na, liksom företrädare för andra veten- skaper, kanske framförallt de samhälls- vetenskapliga och de historiska, har in- tresse av att begreppet offentlig handling ges en så vid definition som möjligt, så att material kan stå till forskningens för- fogande.

Ifråga om gränsen mellan service och myndighetsutövning yttrar Skogsstyrelsen, att de regionala skogs- vårdsstyrelsernas ställning som dels myndigheter med offentliga funktioner (lagövervakning m.fl. uppgifter), dels serviceorgan kan ge anledning till olika ställningstaganden i sekretessfrågor. Sty— relsen fortsätter:

I de fall då gränsdragningen mellan de två funktionerna inte medför några svårigheter torde inte heller dessa ställningstaganden utgöra några nämnvärda problem. Svårig- heterna framträder först då viss verksam- het inte med säkerhet går att hänföra ute- slutande till den ena av de båda funktio- nerna. Svårigheterna är emellertid i första hand en följd av verksamhetens skiftande karaktär och torde i mindre grad bero på sekretesslagens innehåll.

Utan att närmare ha tagit ställning till promemorians förslag till ny lagstiftning rörande allmänna handlingars offentlighet torde man dock kunna understryka att det framstår som mycket angeläget att allmän— heten även i fortsättningen skall kunna an- lita skogsvårdsstyrelsernas tjänster i med- vetandet om att deras önskemål om sekre- tesskydd infrias i största möjliga utsträck- ning. De synpunkter som anförts i special- motiveringen till 14 å i promemorian av- sedda att även i fortsättningen vidmakt- hålla sekretesskyddet i förevarande fall sy- nes därför böra hälsas med tillfredsställelse.

1 Se vidare i det följande under 2 kap. 13 å i TF.

I den från arbetarskyddsstyrelsen över- lämnade promemorian tas en liknande fråga upp till behandling:

Enligt den föreslagna 14 å andra stycket skulle sekretessen vidgas i vissa förtroende— fall. Detta får betydelse för arbetarskydds- verket, som ju ofta anlitas för konsultation. Det torde därvid uppstå svårighet att dra en gräns mellan verkets myndighetsutöv— ning och förtroendefallen. Möjligen bör man presumera, att en hänvändelse till en myndighet med så utpräglade tillsynsupp— gifter som arbetarskyddsstyrelsen och yr- kesinspektionen normalt icke utgör ett för- troende. Detta skulle överensstämma med nuvarande rättsläge, eftersom förordnande jämlikt 27 % Seer ej meddelats för verket.

Behovet 'att undanhålla enskild upp- gifter om hans eget tillstånd be- handlas ingående av statens personal- värdsnämnd.1 Nämnden anför i fråga om journal, förd av läkare eller perso- nalkonsulent, bl.a. följande:

I denna journal antecknas för anställd, med vilken kontakt erhållits, alla de uppgifter som lämnats från t.ex. den anställde själv, medlem i den anställdes familj, förman eller chef, arbetskamrater etc. Dessutom föres löpande journalanteckningar om de händelser, rekommendationer, remisser, försöksomplaceringar etc. som inträffar under behandlingstiden i ett ärende. Fort- löpande antecknas även förtroendeläkarens och personalkonsulentens iakttagelser be- träffande den anställde och uppgifter be- träffande vederbörandes medicinska status. I vissa fall intas i journalen även uppgifter erhållna från annan läkare eller myndighet.

En väsentlig förutsättning för att arbetet kring de anställdas problem på arbetsplat- serna och arbetsplatsens problem med de anställda skall kunna ge ett gott resultat är att samtliga uppgifter som lämnas av och om de anställda behandlas helt konfiden- tiellt. Samtliga personalkonsulenter och sek- reterare vid statens personalvårdsnämnd har för den skull skriftligen avgivit tyst— nadsförsäkran avsedd att vara av samma verkan som gällande tystnadsplikt för lä- kare.

Kommittén har (5. 43) angivit fall beträf- fande sinnessjuk, då vederbörande skulle taga skada av att få kännedom om innehål-

• Sida 227
•  Original

let i en handling, och har ansett, att skydd för enskild i dylika fall bör kunna med- delas genom lagstiftning om vården.

Det synes emellertid angeläget att ut- rymme skapas för att kring vissa hand- lingar under vissa förhållanden skapa sek- retess som icke kan brytas, jämväl beträf- fande på mentalsjukhus icke intagna eller i social—, nykterhets- eller barnavårdslag icke berörda fall. Som närmaste förebild kan härvid möjligen uppställas gällande regler om biktens okränkbarhet.

Som exempel på fall, då ett offentliggö- rande — vari inräknas jämväl rätten för vederbörande enskilde att se handling be- rörande honom själv — skulle vara till ska- da, kan nämnas följande.

I en krets av t.ex. läkare, psykologer och personalkonsulenter kan sakligt diskuteras och penetreras sådana inom olika discipli- ner fallande problem, som i en annan krets — eller av den berörda individen — skulle uppfattas icke såsom medicinska utan som moraliska problem, t.ex. omedveten homo- sexualitet, eller som arbetskraftsvärderings- problem, t.ex. paranoia utan sjukdomsin- sikt. Ett offentliggörande av en läkares upp- fattning i ett visst dylikt fall kan såväl vad gäller individen/patienten själv som dennes omgivning leda till svåra chocker och för- sämrad status, social missaktning och ar- betsmissanpassning.

Den socialmedicinska uppfattningen be- träffande våda av offentliggörande respek- tive delgivning till den berörde själv synes här böra råda.

Det undandrar sig statens personalvårds- nämnds bedömande hur en lagstiftning här- om skall kunna utformas, men nämnden anser det angeläget att möjlighet beredes läkare och personalkonsulent (motsvaran— de) att få sköta sitt arbete och göra för dess fullgoda slutförande adekvata anteckningar utan att behöva riskera, att dessa, till uppenbar skada för den hjälpsökande, kan bli utlämnade.

För detta ändamål synes i nu presente- rade författningsutkast ändringar i angiven riktning böra vidtagas beträffande tryckfri- hetsförordningen 2 kap. 13 och 15 åå samt beträffande rättegångsbalken 36 kap. 5 & tredje stycket.

I postbankens promemoria sägs det vara av stort intresse att kommittén har tänkt sig att reglera även sekretessen myn- digheter emellan. Frågan härom

kommer, yttras det, att klarna betydligt. För postbankens del synes den föreslag- na formuleringen av 2 kap. 15 & TF till- räckligt skydda kundernas intressen.

Statistiska centralbyrån tillstyrker att sekretesskyddet för statistikuppgifter i allmänhet kommer att gälla även gent- emot andra myndigheter.

Poststyrelsens ombudsmansexpedition framför däremot viss kritik mot att för- troendesekretessen skulle gälla även gentemot andra myndigheter. Därom ytt- ras:

Såsom lagförslaget formulerats kan det sä- gas vara särskilt aktuellt för postverket, inom vilket sekretessen enligt förslaget ut- formats såsom grundad på förtroende. Om en myndighet till annan myndighet utläm- nat sekretesskyddad handling torde denna senare myndighet vara skyldig att i samma mån som den förra myndigheten beakta sekretessen. Bl.a. med hänsyn härtill synes kunna ifrågasättas huruvida icke lagförsla- get i fråga om förhållandet myndigheter emellan fått en väl snäv formulering, som snarast giver anvisningar för den myndig- het åt vilken sekretesskyddad handling ut- lämnats.

D. Sekretess kring psykologiska prov m.m.

Under denna rubrik redogöres för vad som anförts dels om behovet av sekre- tess kring formulär för psykologiska prov (2 kap. 11 % tredje stycket 1964 års utkast), dels om önskemål att bereda skydd åt personliga förhållanden som kommer fram i de undersöktas uppgif- ter vid proven (2 kap. 13 % utkastet), dels om behovet att bereda anonymitets- skydd åt dem som medverkar vid forsk- nings- och utvecklingsarbete med syfte att framställa formulär till psykologiska prov (jfr 2 kap. 14 & tredje stycket ut- kastet). Vissa synpunkter angående sociologiska undersökningar redovisas samtidigt.

Utförliga framställningar har lämnats av militärpsykologiska institutet (»PM

• Sida 228
•  Original

angående sekretessbehov i samband med militärpsykologisk verksamhet»), den avdelning inom poststyrelsens personal- byrå som handhar postskolan och Sve- riges psykologförbund. Dessa framställ- ningar återges som bilagorna a—c till denna sammanställning.

Järnvägsstyrelsens administrativa av- delning har anfört bl.a.:

Rekryterings- och utbildningskontoren har funnit att offentlighetskommitténs tanke— gångar som de kommer till uttryck i för- fattningsutkastet, speciellt i 11 och 13 55, i mångt och mycket strider mot de prak- tiska erfarenheter vi gjort och de önskemål vi har från den mångåriga och omfattande användningen vid SJ av psykologiska ur- vals- och personbedömningsSystem.

I ett företag av SJ:s storleksordning före- ligger ett starkt behov av en ständigt fort- gående objektivisering och förbättring av de kompletterande hjälpmedel (bl.a. i form av psykologiska urvals- och personbedöm- ningssystem) som erfordras t.ex. vid uttag- ning till kurser, vid omplaceringar, i beford- ringssammanhang.

I fortsättningen yttras att, om offentlig- hetskommitténs resonemang skulle leda till att användningen av urvals- och personbedömningssystem inom SJ i hög grad skulle försvåras eller rentav omöj- liggör-as, avdelningen måste reagera be- stämt.

Sociologiska institutionen vid Upp- sala universitet anför:

I 11 % tredje stycket står att »allmän hand- ling, som angår granskning, inspektion, kunskapsprov eller annan sådan åtgärd, skall hållas hemlig till dess åtgärden slut- förts, om det kan antagas att utlämnandet skulle motverka åtgärden». Av diskussio- nerna kring detta stycke (s. 35—36) framgår inte vad kommittén avser med beteckningen »annan sådan åtgärd». Det vore lämpligt att i paragrafen tillföra beteckningen »ve- tenskapliga mätinstrument» eller dylikt. In- om sociologin och socialpsykologin används mycket ofta frågeformulär och protokoll- schemata, som om de kom till allmän kän- nedom skulle förlora sin giltighet och till- förlitlighet och därigenom bli helt oanvänd- bara.

Betydelsen av formuleringen »till dess åt- gärden slutförts» tycks inte vara helt klar. Det är från sociologins synpunkt av stor vikt att formuleringen ges en vid innebörd. Inte sällan görs undersökningar där samma mätinstrument används vid upprepade till- fällen — ibland med ganska långa mellan— rum. Det är uppenbart att om dessa mät- instrument kom till allmän kännedom skulle inte bara instrumenten utan också hela un- dersökningar förlora i värde.

Institutionen understryker i det följande att stadgandena om förtroendesekretess måste gälla de två slag av mätinstru- ment, som inom sociologin och social- psykologin är särskilt betydelsefulla, nämligen frågeformulär, som används vid enkät- och intervjuundersökningar, och protokollschemata, som används vid direkt-observationer. Dessa handlingar måste, yttrar institutionen, beläggas med sekretess då de är ifyllda.

Institutionen fortsätter:

Det kan förmodas att bl.a. psykologer och sociologer kommer att stå under myndig- hets tillsyn på motsvarande sätt som privat- praktiserande läkare och advokater. Med hänsyn därtill kunde det vara lämpligt att 13 å andra stycket formulerades så att det inte endast innehåller sekretessbestämmel- ser gällande handlingar rörande dem som undergår vård eller behandling eller söker råd eller hjälp. I de flesta fall är det socio— logen eller hans medarbetare som söker upp enskilda personer för insamling av uppgifter av skilda slag.

Sveriges sociologförbund framhåller att sociologerna insamlar källmaterial, vars karaktär av offentlig handling för när- varande synes oklar. Förbundet fort- sätter:

Detta gäller kanske främst det intervjuma- terial som utgör en betydande del av under- laget för vår forskning. De tillfrågade ga- ranteras vid dessa undersökningar regel- mässigt anonymitet och betydande an- strängningar lägges ned för att detta ano- nymitetsskydd skall bli reellt. Väsentligen gäller kravet på lagstadgad sekretess för vår del intervjuformulär och motsvarande, som är använda, det vill säga, på vilka den

• Sida 229
•  Original

tillfrågades svar införts. I viss utsträckning kan dock formulär, skalor, test m.m., vara av sådan karaktär att själva publiceringen av undersökningsinstrumentet skulle mot- verka eller försvåra forskningsuppgiften. Formuleringen »skall hållas hemlig, till dess

åtgärden slutförts», kan tyckas vag men täcker måhända även vårt behov. Förut- sättningen är då att den tolkas så att åt- gärden, dvs. undersökningen, är slutförd när undersökningen offentligt redovisats i tryck.

• Sida 230
•  Original

III. De särskilda stadgandena

A. Tryckfrihetsförordningen 2 kap. 2 &

Statistiska centralbyrån anför om det föreslagna tillägget till andra stycket:

Centralbyrån får föreslå en bättre anpass- ning av formuleringen till det inom data- maskintekniken vanliga språkbruket, så att detta stycke får följande lydelse: »Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller bild, så ock andra media med uppgifter registrerade på meka- nisk eller elektrisk väg». Med denna formu- lering skulle man täcka alla nu kända för- faranden för maskinell datarepresentation.

2 kap. 3 5 I postbankens promemoria yttras:

Det synes tveksamt, huruvida postverket med den föreslagna formuleringen skall tolkas som en eller många myndigheter. Det senare synes troligast, men är »generalpost- styrelsen» en myndighet, eller är varje hu- vudenhet, t.ex. postbanken eller byrå en myndighet? Detta har liksom i departemen- ten betydelse, när ärenden expedieras mel— lan enheterna.

Formuleringen »äger att självständigt fatta beslut» täcker väl inte vad som avses, men det är inte lätt finna något bättre; möjligen kunde man tillägga »eller göra ut- talanden och rekommendationer».

2 kap. 5 5 Om det föreslagna tredje stycket anföres i postbankens promemoria:

Den här stadfästa principen, att handlingar inte blir offentliga i och med att de ställes till förfogande för utomstående, som biträ- der myndigheten i arbetet, är värdefull.

Uppenbart blir detta gällande vid t.ex. kon— takter med annons— och reklambyråer, marknadsundersökningsföretag etc. I sam- band med sådana kontakter har postban— ken råkat ut för en incident, där hemligt material var nära att publiceras, vilket, om så skulle ha skett, skulle ha allvarligt ska- dat postbankens affärsintresse i ett läge som då förelåg.

Poststyrelsens författningsbyrå säger att vad som här sägs om värdet av den nya regeln gäller även den övriga poströrel- sen.

2 kap. 7 & I promemorian från postbanken yttras: Tillägget i andra stycket synes värdefullt. Till försändelse eller meddelande bör väl också betalningshandlingar i postgirorörel- sen utan vidare kunna räknas. Rent for-

mellt kan ifrågasättas, om inte ordet »en- dast» på tredje raden kunde utgå.

Enligt vad poststyrelsens författnings- byrå anför är intet att erinra mot en regel vari klart anges att postförsändel- ser inte är allmänna handlingar. Byrån fäster uppmärksamheten på en bestäm- melse i 73 å p. 7 i förvaltningsföreskrif— ter för postkontor och postexpeditioner, enligt vilken även inbetalningskort samt avier, postanvisningar och utbetalnings- kort räknas som postförsändelser, vare sig de är kvitterade eller ej. Styrelsens ombudsmansexpedition säger å sin sida att de försändelser och meddelanden som stannar inom postverket (t.ex. adresskort) därmed kommer in under sekretesslagens bestämmelser.

• Sida 231
•  Original

2kap.8å Chefen för rikets allmänna kartverl: framhåller, att grundlagarna avser att reglera olika motstående intressen. Han fortsätter:

Speciellt i frågan om offentlighetsprincipen avgör våra grundlagar just avvägningen mellan å ena sidan den ofta på militären och polismakten ytterst grundade verkstäl- lande makten, å andra sidan de enskilda medborgarna, det fria affärs— och industri- livet, företrätt av folkets valda ombud.

Jag medger att detta är kortfattat och summariskt resonemang och att det prin- cipiellt inte tar hänsyn till parlamentaris- men, men denna finns dock inte inskriven i grundlagen och därför bör den lagtekniska regleringen tas som den nu är.

Jag anser det därför viktigt att man i grundlagarna inte ger det yttre skyddet för offentlighetsintresset en så onyanserad in- skränkning, att inskränkningen om den ut— nyttjas av den verkställande makten eller den tillfälligt lagstiftande (dvs. i annan ord- ning än för stiftande av grundlag) kan möj- liggöra att stora områden av vikt för sam— hällslivet och den enskilde undandrages offentligheten.

I vart fall bör man, om man gör in- skränkningen så vid som föreslagits, söka utforma lagtexten så att det framgår att det inskränkande intresset måste vägas mot »icke inskränkande intressen».

2 kap. 10 & Från postverkets sida understrykes be- hovet av sekretess till skydd mot brott. Postbanken anför i anslutning till 10 och 11 åå:

Den här reglerade sekretessen synes för postgirokontorets de] kunna bli tillämplig beträffande sifferkombinationer o.d., som användes på postgiroutbetalningskorten och som, om de inte blir kända utanför kret- sen av postkassörer, kan medverka till att gripa brottslingar mot postverket.

Det bör starkt understrykas, hur ange- läget det är, att vissa skyddsåtgärder som postverket vidtar för att skydda sig mot brottslingar, inte avslöjas. Likaså är det synnerligen önskvärt, att man har möjlighet att hindra publicitet om brottslingars till— vägagångssätt. Även om man kan förstå

pressens intresse av nyhetsvärdet i det in- träffade, kan det inte vara riktigt, att full- komliga lektioner i brott ges i tidningarna.

En liknande fråga diskuteras av poststy- relsens ombudsmansexpedition:

En inom postverket ibland diskuterad fråga är huruvida man kan hemlighålla uppgifter om storleken av kontanta medel innelig— gande på viss postanstalt eller under be— fordran på viss transporttur. Uppgifterna kan vanligen utläsas av handlingar, som en- ligt nuvarande sekretesslag knappast kan betecknas som hemliga. Bl.a. med hänsyn till stöldriskerna är det otillfredsställande att ovidkommande person kan få del av sådana uppgifter. Menar kommittén att dy- lika uppgifter skulle kunna bliva sekretess- skyddade jämlikt 2 kap. 12 % 2 st. TF enligt förslaget?

2 kap. 11 5

De synpunkter och önskemål som har framkommit i fråga om psykologiska och sociologiska prov har redovisats ovan under II D.

2 kap. 12%

Förslaget i andra stycket om skydd för myndighets yrkeshemlighet har i huvudsak tillstyrkts från postverkets och statistiska centralbyråns sida.

I postbankens promemoria yttras, att postbanken är ett bra exempel på en statlig institution, som knappast har någon myndighetsutövning. Offentlig- hetsprincipen har där »föga eller ingen tillämpning»:

Givetvis har emellertid allmänheten ett be- rättigat intresse att bli informerad om före- tagets verksamhetsgrenar, allmänna skötsel och ekonomi men inte om alla detaljer när det gäller affärernas omfattning och fram- förallt inte om den enskilde kundens för- hållanden. I korthet skulle väl saken kunna uttryckas så, att man i princip inte skall kunna få mer upplysningar i postbanken än i en privat bank.

Från nyssnämnda synpunkt synes för postbankens del den värdefullaste nyheten i kommitténs förslag vara det skydd för bankens affärshemligheter, som tillskapas genom förslaget till 2 kap. 12 5. Som exem-

• Sida 232
•  Original

pel kan i detta sammanhang nämnas, att det från enskilt bankhåll förekommit för- sök att skaffa sig detaljerade upplysningar om postbankens rörelse i ett begränsat geo- grafiskt område, uppenbarligen i avsikt att undersöka förutsättningarna för konkur- rensåtgärder på denna del av marknaden. Postbanken skulle svårligen ha kunnat be- reda sig tillgång till dylika fakta från en enskild bank. Det kan även nämnas, att några uppgifter om bankgirosystemets rö- relseutveckling inte stått att erhålla från de enskilda bankerna, medan postbanken har betydligt svårare att med hänsyn till offent- lighetsprincipen skydda sig mot att kon- kurrenterna skaffar sig värdefulla upplys— ningar om postgirot.

Postbanken yttrar dock att uttrycket »myndighets yrkeshemlighet» inte synes helt adekvat och föreslår tillägget »eller dess affärsförhållanden».

Enligt poststyrelsens författningsbyrå är det skydd för affärshemligheter (exempelvis angående rabatter) som till- skapas här värdefullt för postverket med hänsyn till den konkurrens som post- verket är utsatt för i fråga om bl.a. paket- och trycksaksbefordran.

Jårnvägsstyrelsens kommersiella av- delning lägger fram en förteckning över handlingar i fråga om vilka ett sekre- tessbehov kan göra sig gällande. Listan upptar följande slag av handlingar:

1. Skrivelser av policykaraktär till regio- nala enheter. 2. Marknadsundersökningar, marknads- rapporter. 3. Säljbudgets och säljplaner. 4. Säljstatistik eller redovisningshand- lingar knutna direkt eller indirekt till viss namngiven eller eljest lätt identi- fierbar kund (ex. Grycksbo Pappers- bruk —— ende mottagaren av pappersrå- vara eller färdigt papper på orten) eller lätt identifierbar transportsituation (ex. Norrköpings hamns statistik —- grun- dad på underlag från SJ — angående utlastning av massa m.m.). Av dylik kund avgiven utredning kring egna nuvarande eller framtida förhål- landen (ex. beslutsunderlag för spår- frågor eller dylikt). c;:

6. Avtal med individuella avseende sänk- ning av taxornas avgifter eller andra ekonomiska åtaganden från SJ:s sida gentemot kund.

7. Uppföljningshandlingar, sammanställningar.

8. Samarbetsavtal av kommersiell karak- tär med trafikföretag och andra part— ners (t.ex. tåg/bil S.t-Antonio).

9. Kreditavtal.

10. Agentavtal.

lönsamhets-

Statistiska centralbyrån anför om be- stämmelsen i andra stycket:

Denna bestämmelse borde kunna skydda datamaskincentralens och utredningsinsti- tutets maskinprogram, bearbetningsplaner. samplingsschemata o.dyl., vilket skulle in- nebära en utvidgning av den nuvarande möjligheten till sekretess. En sådan måste anses värdefull, eftersom centralbyråns affärsdrivande enheters verksamhet till en stor del bedrives i direkt konkurrens med enskilda företag. Centralbyrån får emel- lertid föreslå, att bestämmelsen omformu— leras, så att den tydligt kommer att omfatta även denna verksamhet.

Näringslivsdelegationen kritiserar däre- mot tanken på ett generellt sekretess- skydd för myndigheters affärsverksam- het:

Då statliga och kommunala myndigheter driver affärsverksamhet, som konkurrerar med enskild verksamhet, anser kommittén med utgångspunkt från principen om kon- kurrens på lika villkor myndigheterna be- rättigade till skydd mot insyn. Delegatio- nen anser icke denna slutsats utan vidare självklar. Även i den affärsdrivande verk— samheten ingår starka moment av myndig- hetsutövning, som gör att myndigheterna har ett övertag i förhållande till den en- skilde konkurrenten. Med hänsyn härtill och då verksamheten drivs med allmänna medel finns ett starkt intresse av insyn. Delegationen ser med oro på tendensen mot ökad statlig och kommunal affärsverk- samhet i bolags- eller föreningsform, då ju verksamheten därigenom undandrages den insyn och kontroll den eljest skulle vara underkastad. Delegationen erinrar om den kritik som under senare tid riktats mot det sätt på vilket Landstingens Inköpscentrat

• Sida 233
•  Original

(LIC) verkat i kommunala upphandlings- sammanhang och de svårigheter som i sam- band därmed förelegat att få insyn i för- eningens förvaltning.

I fråga om upphandling och slutande av entreprenadavtal framför näringslivs- delegationen vissa allmänna synpunkter:

Upphandling och slutande av entreprenad- avtal för statens eller kommuns räkning bör såsom kommittén framhållit i viss utsträck- ning vara skyddad genom sekretess. Såsom kommittén också påpekat är det å andra sidan ett krav att allmänna medel förvaltas omsorgsfullt; både av hänsyn till det all- männa och till anbudsgivare måste pröv- ningen av anbud följa generella normer. Sådana normer finns och tillämpas sedan närmare 50 år tillbaka, då det gäller statlig upphandling (f.n. 1952 års upphandlings- kungörelse). Kritik mot de statliga upp- handlingarna har också blivit sällsynt. Fö— reskrifterna får anses erbjuda tillfredsstäl- lande garantier för en objektiv prövning av upphandlingsfrågorna.

På den kommunala sektorn finns icke motsvarande föreskrifter. Försök har gjorts i riksdagsmotioner (1956, 1960, 1961 och 1963) att vinna gehör för en lösning av frå- gan lagstiftningsvägen. Motionerna har av- slagits under hänvisning till att intrång icke utan starka skäl borde göras i den kommu- nala självbestämmanderätten. Samtidigt har det dock förutsatts från riksdagens sida, att kommunerna och de kommunala organisa- tionerna skulle söka utarbeta riktlinjer för upphandlingsverksamheten, som väl i stort sett borde överensstämma med upphand- lingskungörelsens regler. Riksdagens utta- lande till trots saknar de flesta kommuner fasta normer för upphandlingsverksamhe- ten. Kritiken häremot har under senare år blivit allt starkare inte minst mot bakgrund av den konkurrens med enskilda anbuds- givare kommunerna själva etablerat genom företag såsom Landstingens Inköpscentral och Kommunbolaget (sistnämnda företag bildat av Landskommunernas Förbund).

Ett av de förhållanden som motiverar en legal reglering av den kommunala upphand- lingen är att upphandlingsärendena i stor utsträckning undandrages offentlig insyn. Utan överdrift torde kunna påstås, att det inom kommunerna ofta råder oriktiga före- ställningar om rätten att hemlighålla hand— lingar i upphandlingsärenden.

Delegationen hänvisar till vissa syn- punkter och erfarenheter redovisade i en skrivelse från Stockholms handels- kammare och en promemoria från Bygg- nadsentreprenörföreningen och yttrar att de där påvisade tendenserna under- stryker behovet av enhetliga, lagstift- ningsvägen givna normer för kommunal upphandling.

I den av delegationen åberopade skri- velsen från Stockholms handelskam- mare, som är dagtecknad den 6 april 1959 och riktad till stadskollegiet i Stockholm, sägs att regeln i 34 5 andra stycket Seer utnyttjats i betydande omfattning inom Stockholms stad, ibland i direkt strid med gällande lagstiftning och ofta på ett sätt som i varje fall icke har överensstämt med lagstiftningens syfte. Skrivelsen fortsätter:

En upphandlande myndighet har exempel- vis brukat generellt sekretessbelägga hand- lingarna i alla upphandlingsärenden utan några i varje särskilt fall fattade beslut. I andra fall har det ansetts ankomma på den för vederbörande upphandling ansva- rige tjänstemannen att ensam avgöra, om handlingarna äro att anse som offentliga eller hemliga. Sekretessen har understun- dom givits den innebörden, att icke ens namnet på det företag, vars anbud antagits, ansetts kunna utlämnas. Överhuvud ha, en- ligt vad Handelskammaren funnit vid sina undersökningar i ärendet, myndigheter och tjänstemän i stort sett haft en oriktig före- ställning om möjligheten respektive skyldig- heten att hemlighålla handlingar i upp- handlingsfrågor. Någon enhetlig och följd- riktig praxis synes icke heller ha utbildats vid tillämpningen av ifrågavarande bestäm- melser bland Stockholms stads skilda myn- digheter.

I promemorian från Byggnadsentrepre- nörföreningen (SBEF) yttras bl.a.:

Åtskilliga är de fall då medlemmar i SBEF vänt sig till oss som branschorgan för att få hjälp med utbekommandet av allmänna handlingar. Av någon anledning ha de en känsla av att ha »legat lägst» men ändå icke hedrats med uppdraget som entrepre- nor.

• Sida 234
•  Original

Den fria prövningsrätten ger ju anbudsta- gare möjlighet att antaga ett anbud som penningmässigt icke ligger lägst. När det gäller statliga myndigheter skall dock dessa i protokoll över upphandlingen motivera sin åtgärd att frångå principen om lägsta anbud. Vid inbjuden anbudsräkning synes dock möjligheterna att antaga icke lägsta anbud mer begränsade.

SBEF har som redan nämnts vid flerfal— diga tillfällen begärt handlingar —— företrä- desvis protokoll — från upphandlingar. I några fall effektueras begäran omgående medan i andra fall först efter en lång och segsliten diskussion önskat resultat ernås.

I fem fall — handhavda av SBEF —— har kommunala organ utlämnat begärda hand- lingar utan att högre instans har behövt an- litas. I två av fallen efter halvårslånga dis- kussioner och skriftväxlingar. I ett av de sistnämnda fallen har man till yttermera visso i ett utdrag ur protokollet utelämnat en paragraf — den viktigaste —— utan att medelst ett transumttecken angiva att ifrå- gavarande paragraf utelämnats. I ett annat av ifrågavarande fall har man under flera månader hårdnackat avvisat kraven på utlämnande under åberopande av att man genom ett generellt beslut av landstingets förvaltningsutskott ansåge sig förhindrad utlämna begärda handlingar. Enär ett generellt besluts giltighet starkt ifrågasattes begärdes protokoll över nämn- da beslut och tillhandahölls då ett beslut som var fyra år gammalt och som rörde ett helt annat sjukhus än det aktuella. Sedan föreningen hos landstingsdirektören ifråga— satt riktigheten av ärendets administrativa handläggning tillhandahölls, sex månader efter första begäran, begärda handlingar..

Av vad ovan framkommit synes framgå att de myndigheter som ha att tillämpa ifrågavarande lagstiftning icke tillfullo be- härskar densamma. Möjligheter finns ju att under vissa förutsättningar sekretessbelägga allmänna handlingar. En tendens synes vara att i efterhand söka sekretessbelägga hand- lingar, efter det att hemställan om utbe- kommande inkommit. Avslutningsvis fäs- tes uppmärksamheten på att där i en upp- handling samtliga anbud förkastats och den blivande entreprenaden utlämnas på ny räk— ning, hemställan om utbekommande av pro- tokoll avvisats under åberopande av att ärendet icke ansågs avslutat. Som stöd för avvisandet har åberopats stadgandet att

»handlingar i ärenden angående må icke, utan tillstånd av utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts».

Vid en av Industriförbundet anordnad enkät, redovisad av näringslivsdelegatio- nen, gjordes följande uttalanden an- gående tillämpningen av 34 & Seer.

ASEA: Enligt 5 34 är handlingar, som avser stat- liga eller kommunala upphandlingar, hem- liga till dess avtal slutits. Häremot synes inget vara att erinra. Efter avtals träffande har myndighet möjlighet att hemligstämpla villkoren i träffade avtal under en tid av högst 2 år från avtalets fullgörande. Denna princip synes oss mera tvivelaktig. I regel brukar icke statliga myndigheter använda sig av denna möjlighet till hemligstämpling, medan det däremot förekommer i viss ut- sträckning att kommunala myndigheter be- gagnar sig därav. Enligt vårt förmenande måste det vara ganska sällsynt att verkligt bärande skäl för en hemligstämpling före— ligger, och vi vill ifrågasätta, om denna möjlighet överhuvudtaget skall bibehållas. Det kan lätt uppstå en känsla av att god— tycke eller smussel förekommer, om mörk- läggning sker efter anbudsförfarande, och det förefaller oss för alla berörda parter vara att föredraga att upphandlingsproto- kollen göres till offentliga handlingar utan undantag. Under alla förhållanden bör i motiven anges, att bestämmelserna skall tolkas mycket restriktivt.

Svenska Sdgverksföreningars Riksför—

bund :

Statens Järnvägar hade vid ett tillfälle ge- nom ett treårsavtal placerat hela sin upp- handling av slipers hos en viss försäljnings- organisation. När förbundet begärde att få ta del av avtalet vägrade man inom SJ att lämna ut det under hänvisning till att ären- det sekretessbelagts.

Vid ett annat tillfälle hade AB Sågverks- intressenter begärt leverans av timmer från Domänverket. Bolaget förvägrades dock le- verans, varvid Domänverket åberopade leve- ranser åt annat håll. Då bolaget begärde att få ta del av detta avtal upplystes man om att det var hemligstämplat och sålunda ej kunde lämnas ut.

Förbundet vill med de anförda exemplen påvisa önskvärdheten av att den affärs-

• Sida 235
•  Original

verksamhet som bedrivs av statliga myndig- heter och företag icke bör kunna annat än i undantagsfall undandras det allmännas och således även enskilda företags kontroll och insyn.

I en annan av näringslivsdelegationen överlämnad promemoria lämnas följan- de redogörelse:

Inför den nyutrustning av den ortopediska kliniken, som 1960—61 verkställdes vid Centrallasarettet i Linköping, kontaktades ett för sådan utrustning välkänt företag i branschen. På uppdrag av lasarettets chefs- läkare utarbetade nämnda företag ett för— slag till fullständig utrustning av kliniken ifråga. Detta skedde som kostnadsfri ser- vice. Sedan förslaget granskats av sjukhus- direktionen fattades beslut om vilka delar av utrustningen, som skulle bli aktuella för inköp. Till dessa delar prissattes förslaget. Den sammanlagda kostnaden för nyutrust- ningen kunde i enlighet med de av företa- get tillämpade priserna beräknas till om- kring 100000 kronor. Med sjukhusdirektio- nens goda minne överlämnades det upprät- tade förslaget till nyutrustning till LIC —— dock utan prisuppgifter. Därefter inkom LIC med ett anbud, som låg ca 5—10 pro- cent över det priserbjudande det enskilda företaget tidigare lämnat. Till detta kom- mer, att LIC:s erbjudande ej heller utifrån kvalitetssynpunkt var att betrakta som kon- kurrenskraftigt. Det uppgavs visserligen från LIC:s sida, att utrustningen var likvärdig med den utrustning, som det av konkur- renten upprättade förslaget avsåg. Det är möjligt, att LIC var i god tro, när man lämnade den uppgiften. Det är nämligen inte alldeles givet, att LIC:s >expertis» rätt uppfattat de typbeteckningar m.m., som hade kommit till användning vid utarbe- tande av nämnda utrustningsförslag. Saken borde normalt därmed varit klar, men så alls inte.

I ett läge då det borde varit givet, att LIC förlorat affären, tilläts LIC att inkomma med ett nytt anbud. Denna gång visade det sig att LIC kunde lämna ett priserbjudande, som låg omedelbart under det, som det en- skilda företaget ursprungligen inkommit med. Sjukhusdirektionen samlades till nytt sammanträde. Man tog kontakt med LIC för att än en gång kontrollera, huruvida de offererade artiklarna var av exakt samma

utförande och kvalitet. Från LIC:s sida vid- hölls med bestämdhet att så var fallet. Där- med borde i och för sig affären varit klar. LIC hade tagit hem Spelet —— låt vara först efter en ganska tvivelaktig procedur. Nu ville emellertid klinikens chef inte nöja sig med LIC:s försäkringar om att de två ut- rustningsförslagen var likvärdiga. Han gjor- de därför en undersökning för att kon- trollera, hur långt LIC:s försäkringar höll streck. Det visade sig då, att uppgiften om likvärdig kvalitet och utförande var riktig till endast mellan 10 och 20 procent. Vad gäller utrustningen i övrigt var denna av kvalitetsmässigt mindre god beskaffenhet. Därmed sprack LIC-bluffen. Affären gick dem också ur händerna.

Enligt vad poststyrelsens intendentsbyrå uppger är sekretessbestämmelserna i ut- kastet tillräckliga för den affärsverk- samhet som postverkets centralupphand- ling bedriver för andra myndigheters räkning; tillämpningen av bestämmel- serna torde där näppeligen medföra några administrativa svårigheter.

Näringslivsdelegationen tillstyrker för- slaget om ökad offentlighet kring stads- planer m.m. och anför därom:

Sekretessen vid byggnadsplaneringen kan sägas hindra kommunernas samarbete med skilda intressenter på byggnadsområdet, minska medborgarnas möjligheter att ta del av och påverka stadsbyggandet och dess- utom stå i strid med allmänt vedertagna principer för hur myndighets arbete skall bedrivas. Samtidigt utgör sekretessen ej heller något hinder mot markspekulation utan stimulerar snarare osunda spekula- tionstendenser. Det är sålunda enligt dele- gationens uppfattning angeläget att sekre- tesslagens bestämmelser om sekretess vid general- och stadsplanering snarast möjligt upphäves.

2 kap. 13 % Stadgandet i första stycket kritiseras av statistiska centralbyrån:

Enligt förslaget skulle utlämnande kunna vägras, om den uppgiften gäller »eller nå- gon honom närstående skulle utsättas för våld eller för andras missaktning», därest

• Sida 236
•  Original

handlingen utlämnades. I 13 & sekretess- lagen talas däremot om »skada eller förkle- nande för den enskilde som avses eller hans nära anhöriga». Den minskning av sekretesskyddets omfattning, som blir en följd av att »skada» ersättes med »våld», synes icke vara önskvärd. Det bör finnas möjlighet att skydda en person icke blott, då han riskerar att utsättas för kroppsligt våld, utan även då det kan bli fråga om psykiskt lidande, vilket stundom kan ha t.o.m. svårare följder och långvarigare efter- verkningar än misshandel.

Näringslivsdelegationen, som anser att hänsynen till enskildas intressen bort understrykas starkare än som gjorts i utkastet (se under II C), finner utvidg- ningen av offentligheten vid förunder— sökning i brottmål betänklig. Delegatio- nen yttrar:

Det föreligger knappast skäl att jämställa sådant förfarande med rättegång vid dom- stol. Förutsättningarna för inledande av förundersökning är ju helt andra än förut- sättningarna för stämning till domstol. Be- hovet av kontroll från allmänhetens sida av förfarandet under förundersökning kan till- godoses på annat sätt än genom hävande av den sekretess som den mot vilken för— undersökningen riktar sig ofta med skäl kan påfordra.

I samma riktning uttalar sig postbanken.

I en promemoria upprättad inom telestyrelsens personal— och kanslibyrå framhålles, att enligt PM 1964 liksom enligt gällande rätt handlingarna i tjäns- tetillsättningsärendena blir offentliga. I promemorian erinras om besvärssakkun- nigas uttalande i motiveringen till 11 kap. 5 % förslaget till lag om förvalt- ningsförfarandet (SOU 1964:27 s. 448), att det finns skäl som talar för viss åter- hållsamhet i fråga om motivering av tjänstetillsåttningsbeslut och andra be- slut som förutsätter en värdering av en persons egenskaper och duglighet. I fort- sättningen yttras:

I anställningsärenden och ärenden angåen- de redan anställd befattningshavares tjänst-

barhet förekommer ibland uttalanden av läkare, som denne icke utan vidare skulle vilja delge den anställde. Det kan ju t.ex. gälla prognosen beträffande en redan före- fintlig sjukdom. Det kan också många gånger gälla beskrivningar på sjukdomsför- lopp, yttringar av och attityder på grund av sjukdom, som vederbörande är behäftad med, familjeförhållanden och förekomsten av sjuklighet inom familjekretsen. Det bor- de finnas möjlighet att undandraga sådan handling från offentlig insyn, vilket ford- rar en komplettering av första stycket i 13 &, exempelvis »leda till att han eller någon honom närstående skulle utsättas för våld eller för andras missaktning eller för honom av hälsoskäl bedömes olämp- ligt» eller något liknande med denna inne— börd. Rent allmänt måste det anses otill— fredsställande, att sjukintyg, utlåtanden an- gående personers hälsotillstånd, tjänstbar- het etc. skall utan inskränkning vara offent- liga. Det borde vara tillräckligt, att endast den som är part i visst ärende bör få till- gång till dylika handlingar beträffande mot- part.

Sekretessbehoven i de offentliga anställ- ningsförhållandena tas upp till behand- ling även i en annan promemoria från samma byrå hos telestyrelsen:

Förhållanden mellan en statlig myndighet i dess egenskap av arbetsgivare och arbets- tagarna vid myndigheten borde icke falla under offentlighetsprincipen i annan mån än där ett klart offentligrättsligt moment kommer in i bilden. Därmed menas de fall, där förhållandet har direkt betydelse för andra intressenter, t.ex. vid utnämnings- ärenden grundade på lagstadgandet om för- tjänst oeh skicklighet, men även då myn- digheten på grund av lagstiftning härom som avser statens befattningshavare ingri- per i den enskildes förhållanden, t.ex. vid bestraffning jämlikt disciplinstadga och brottsbalk (tjänstefel). Gränsen skulle i stort sett i så fall gå mellan offentligrätts- liga och arbetsrättsliga förhållanden då det gäller Offentlighetsprincipens upprätthållan- de. Dock skulle ej alla offentligrättsliga för- hållanden föras under offentlighetsprinci- pen utan endast de, där den enskildes eller tredje mans rätt stod på spel genom belas- tande eller gynnande förvaltningsakter. Sa- ken får större betydelse i framtiden än nu. Statstjänstemännen skall som bekant få en

• Sida 237
•  Original

i princip fri förhandlingsrätt med möjlig- het att sluta kollektivavtal. Sådana avtal skall kunna slutas om allt, som är att hän- föra till ekonomiska förhållanden mellan staten och den anställde, under det att de offentligrättsliga momenten i anställnings- förhållandet — »tjänsteåliggandena» enligt SOU 1963: 51 (s. 60 t.ex.) —— skall falla utan- för kollektivavtal och således ensidigt regle- ras av arbetsgivaren. Till bilden hör också, att det man sluter kollektivavtal om vid tvist går till arbetsdomstolen, och genom en ny lag ämnar man frånta den enskilde möjligheten att i administrativ väg över— klaga beslut, som arbetsdomstolen är behö- rig att handlägga i händelse av tvist. Nu berörda uppdelning i en kollektivavtalsdel och en offentligrättslig del av anställnings- förhållandet skulle nog kunna tas till ut- gångspunkt för en reglering även på sekre- tesslagstiftningens område. Frågan är onek- ligen både principiellt och praktiskt av stor vikt.

I anslutning till 13 % tredje stycket er- inras från arbetarslcyddsstyrelsens sida om ett av JO den 17 augusti 1964 av- gjort ärende. .lO konstaterade att en skriftlig anmälan till yrkesinspektionen om missförhållanden på en arbetsplats var offentlig handling (jfr 16 å andra stycket instruktionen den 3 december 1965, nr 791, för yrkesinspektionen). JO framhöll att det fanns skäl att överväga, om inte arbetstagarnas behöriga intres- sen påkallade ett utsträckt sekretess- skydd.

I arbetarskyddsstyrelsens promemoria anföres om sådana skriftliga anmäl- ningar:

Från inspektionssynpunkt vore det en för- del, om här avsedda handlingar vore hem- liga. Arbetsgivaren skulle knappast lida men därav, eftersom en ev. åtgärd mot honom aldrig vidtas enbart på en anmälan utan grundas på vad som framkommit vid en visserligen med anledning av anmälan gjord inspektion. Enligt förslagets 13 & tredje stycket kan skriftlig anmälan hållas hemlig om det kan befaras, att den som gjort an- mälan eller någon honom närstående skulle utsättas för våld. Detta skydd måste anses vara utan praktiskt värde i förevarande

fall, eftersom en arbetsgivare, som önskar utsätta anmälaren för påföljd, normalt till- griper ekonomiska sanktioner såsom avsked eller omplacering till mindre attraktivt ar- bete. Man kan jämföra med 42 % första stycket arbetarskyddslagen beträffande det skydd mot trakasseri, som tillförsäkrats skyddsombud.

I anslutning till 13 å fjärde stycket an— för statistiska centralbyrån:

De statistikuppgifter, som inkommer till centralbyrån i fråga om brottslingar, som dömts eller fått åtalseftergift, avses bli sam- manförda för varje person. Därigenom upp- kommer ett register, som motsvarar de i förslaget nämnda, ehuru det ej är föreskri— vet i lag. Visserligen finns inga namnupp- gifter, men vederbörande kan likväl identi- fieras med hjälp av födelsenumren. Detta register bör åtnjuta sekretesskydd lika väl som de i förslaget nämnda. För närvarande är det skyddat genom den år 1963 genom- förda ändringen i 16 å sekretesslagen.

Poststyrelsens ombudsmansexpedition påpekar, att registret över styrelsens disciplinära bestraffningar nu är hem- ligt enligt 11 % tredje stycket Seer.

2 kap. 14 5 I arbetarskyddsstyrelsens promemoria behandlas föreskriften i första stycket om hemlighållande av handling som rör enskilds yrkeshemlighet. Efter en redogörelse för stadgandet i 19 å andra stycket Seer anföres:

För närvarande gäller alltså, att samtliga handlingar hos arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen som berör arbetsgivares yrkeshemlighet eller eljest innehåller så- dana upplysningar om driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentlighet kan lända arbetsgivare till skada, icke må ut- lämnas utan arbetsgivarens samtycke. En- ligt 14 5 första stycket i offentlighetskom- mitténs förslag skulle motsvarande gälla handling som rör enskilds yrkeshemlighet. Därmed utsträckes sekretessen att avse handlingar om tillverkares och leverantö- rers yrkeshemlighet. Med hänsyn till arbe- tarskyddsstyrelsens uppgifter enligt 45 % arbetarskyddslagen synes lämpligt att så sker.

• Sida 238
•  Original

Reglerna i 19 å andra stycket Seer har berett vissa svårigheter på grund av oklar- heten i uttrycken »yrkeshcmlighet», »drift- anordning» och »affärsförhållande». Denna oklarhet torde komma att bestå även med kommittéförslaget. Hänvisningen (s. 48) till förarbetena till BB och vad där sagts om »skäligt anspråk, att det ej uppenbaras», torde dock för arbetarskyddsstyrelsens del underlätta bedömningen.

I den förut nämnda, av Industriförbun- det anordnade enkäten (se under 2 kap. 12 %) gjordes följande uttalanden om sekretesskyddet för enskild.

ASEA: Vid leveranser till statliga myndigheter förekommer det emellanåt att beställaren begär att ett mer eller mindre fullständigt ritningsunderlag skall överlämnas till bo- nom. Att ritningar som erfordras för en levererad anläggnings drift och skötsel skall lämnas har väl länge varit självklart och torde icke medföra några större bekymmer. När kraven sträcker sig längre, vilket för övrigt synes vara en allt mer tilltagande vana (ovana) från statliga beställares sida, kan dock lätt för leverantören uppstå obe— hagliga överraskningar. I princip kan ju nämligen leverantörens konkurrenter under åberopande av reglerna om allmänna hand- lingar begära att få ta del av till myndighet ingivna handlingar. Det skydd som kan härledas ur 9 & i sekretesslagen är mycket tvivelaktigt och torde endast i undantags- fall kunna bli tillämpligt. Vi har vid en dis- kussion med en statlig myndighet fått det beskedet, att man icke anser att % 9 medför någon skyldighet för myndigheten att hem- lighålla erhållna handlingar. Liknande frå- gor uppstår givetvis icke bara vid leveran- ser utan även och kanske framför allt då en leverantör åtagit sig att utföra ett kon— struktions- eller utvecklingsuppdrag för statlig myndighet.

En annan fråga som ansluter sig till den förestående men är i viss mån ytterligare tillspetsad gäller i vad mån det skydd som lämnas för ritningar och andra liknande tekniska förebilder i 3 5, andra stycket, lagen mot illojal konkurrens kan åberopas gentemot en statlig myndighet. Det kan vis- serligen synas naturligt, att även statliga myndigheter skall följa gällande lagar, men frågan är om icke här föreligger ett fall av lagkonkurrens, där den i grundlag fast-

ställda principen om allmänna handlingars offentlighet kan tänkas få företräde fram- för en sådan speciell lagstiftning som lagen mot illojal konkurrens.

Önskvärt är, enligt vår uppfattning, att det för framtiden klart och otvetydigt fast- slås att tekniska handlingar av varje slag. som i affärssammanhang överlämnas till statlig myndighet, och som av överlämna— ren rubriceras som hans yrkeshemlighet, icke skall få utlämnas utan överlämnarens godkännande.

ASEA diskuterar därefter tillämpningen av 20 å andra stycket och 21 5 Seer och anför:

Enligt dessa bestämmelser kan Konungen fastställa att däri avsedda handlingar icke får offentliggöras. Det torde emellertid ej vara orimligt att begära en viss skärpning av texten innebärande att dessa handlingar icke får offentliggöras därest det uppgifts- lämnande företaget så begär, såvida icke Konungen annorledes bestämmer. Det skulle alltså i princip vara tillräckligt att företaget anser att ett offentliggörande av dessa upp- gifter kan vara företaget till skada och att följaktligen ett beslut av Konungen om offentliggörande bör fattas först om syn- nerliga skäl härtill föreligger.

I princip borde beträffande & 27 även gälla att ett offentliggörande av däri av- sedda handlingar icke bör ske mot det upp- giftslämnande företagets önskan, såvida icke Konungen av synnerliga skäl annor- lunda bestämmer.

Sveriges grafiska industriförbund säger beträffande tillämpningen av 20 % Seer:

Yttersta vikt bör fästas vid nödvändigheten av fullständigt konfidentiell behandling av de handlingar och uppgifter, som avses i sekretesslagen % 20.

Sålunda synes det vara en förutsättning för att företagen skall kunna lämna full- ständiga uppgifter vid hemställan från exempelvis Pris- och Kartellnämnden, Nä- ringsfrihetsrådet och Näringsfrihetsombuds— mannen, att uppgifterna icke kommer till annan användning än som från början va- rit förutsatt.

Skyddet för enskilds yrkeshemligheter i upphandlingsärenden diskuteras av

• Sida 239
•  Original

Kockums mekaniska verkstads AB. Före- taget yttrar:

Upphandlingskungörelsen synes i princip förutsätta, att upphandlingen antingen om- fattar varor eller byggnads- och anlägg- ningsarbeten. En allt större del av upphand- lingen gäller emellertid projektutredningar, konstruktioner m.m. Om man bortser från de sekretessbestämmelser, som grundas på skydd för rikets säkerhet synes sekretess- frågan rörande dylika icke materiella leve- ranser vara oklar. Vid tidigare diskussioner med t.ex. Kungl. Marinförvaltningens in- köpsavdelning har inhämtats, att staten icke har någon skyldighet att utlämna inkomna utredningar, konstruktioner o.dyl. även om dessa icke är att betrakta som hemliga. Något stöd för den uppfattningen har vi dock ej kunnat finna. Kockums levererar i stor utsträckning dylikt underlag till ma- rinen, varvid mellanvarande avtal normalt stadgar att »av Kockums enligt detta avtal utförda beräkningar, ritningar m.m. bli Kungl. Marinförvaltningens egendom med fri och ensam disposition för Kungl. Marin- förvaltningen». Denna formulering går långt utöver vad som är normalt för konsultupp- drag och vad som stadgas i andra avtal —— t.ex. med AB Atomenergi. Det skulle givet- vis vara fördelaktigt för industrin om upp- handlingskungörelsen kompletterades med bestämmelser som stadgade att dylika in- köpta utredningar m.m. skulle ha ett visst sekretesskydd med hänsyn till leverantörens intresse.

Sveriges varvsindustriförening anför:

Varvsindustrin har vissa möjligheter att begära forskningsanslag genom Tekniska Forskningsrådet. En begäran om dylikt an- slag måste givetvis åtföljas av utförlig motivering. Då varvsindustrin ogärna vill offentliggöra sin planerade forskning och resultatet därav i ett förberedande skede, utnyttjas denna möjlighet till anslag ej i någon större omfattning. Önskvärt vore att en förlängd sekretess beträffande dylika an- slagsansökningar infördes. Frågan har dis- kuterats med Tekniska Forskningsrådet, som i och för sig sagt sig ha förståelse för varvsindustrins önskemål.

I den av Industriförbundets skatteexper- ter författade promemorian om sekre-

1 Se prop. 1955: 160 s. 135—149 (kommit- téns anm.).

tesskyddet för vissa taxeringshand- lingar anföres följande:

Frågan om sekretesskydd för taxerings- handlingar har bl.a. behandlats i samband med 1955 och 1956 års reformer av taxe- ringsorganisationen och taxeringsförfaran— det. I ett av de betänkanden som låg till grund för dessa reformer, nämligen 1950 års skattelagsakkunnigas betänkande med förslag till effektivare taxering, ifrågasattes att sekretesskyddet för förmögenhetsläng- den skulle upphävas. Gentemct detta för- slag, vilket aldrig fullföljdes, väcktes gen- sagor bl.a. från näringslivets skattedelega- tion. Skattedelegationen avstyrkte förslaget och ifrågasatte tillika om inte sekretess— skyddet borde utsträckas att omfatta debi— teringslängd och uppbördskort. Enligt skat- tedelegationens mening borde förslag om en sådan lagändring snarast möjligt framläg- gas för riksdagen.1 Någon sådan åtgärd har dock inte vidtagits.

Även i andra hänseenden är sekretesskyd- det på ifrågavarande område otillfredsstäl- lande. Framförallt bör uppmärksammas att hesvärsskrifter och yttranden i besvärsmål, diarier och protokoll (protokollen i pröv— ningsnämnden kan dock hemligstämplas i vad de återger utsagor vid muntliga för- handlingar) inte utrustats med sekretess- skydd. Offentliga är vidare promemorior till ledamöter i prövningsnämnder, åtalsan- mälningar och skriftväxling i anledning av bokgranskningsrapporter. Uppenbart är att det i många fall är nödvändigt att i hand- lingar av nu angiven art medtaga sådana uppgifter beträffande vilka 17 å i sekretess- lagen stadgar sekretesskydd, om de avläm- nas till ledning för taxering. Vid en ny lag- stiftning rörande rätten att utbekomma all- männa handlingar bör övervägas om inte sekretesskyddet bör utsträckas även till nyss uppräknade handlingar och liknande. I vart fall synes en möjlighet för den prö- vande myndigheten böra införas att vägra utlämning om handlingen innehåller upp- gifter av sådan art att de inte bör komma till allmänhetens kännedom.

Näringslivsdelegationen framhåller, att uppgifter som enskilda lämnat till myn— digheterna rörande sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden knappast be- höver vara offentliga från kontrollsyn- punkt. Enligt delegationens mening är

• Sida 240
•  Original

offentlighetsintresset tillräckligt tillgo- dosett genom det sätt på vilket taxe- ringsförfarandet är anordnat.

I anslutning till 14 å andra stycket an- gående förtroendesekretess i eko- nomiska angelägenheter har vissa detaljfrågor berörts i de från postverket överlämnade promemoriorna. Ombuds- mansexpeditionen påpekar att enligt 28 och 29 %% Seer mer än en är behörig att ta del av de där nämnda handling- arna — i 29 % nämns uttryckligen av- sändare och adressat — men att mot- svarighet härtill saknas i utkastet. I ombudsmansexpeditionens promemoria framhålles vidare att tveksamhet råder i fråga om sekretess för uppgifter i be- gäran om adressförändring, vilken kan avse både bestående och tillfällig änd- ring. Härom yttras:

Endast beträffande tillfällig ändring kan väl önskemål om och behov av sekretess antagas föreligga i en del fall. Som nämnts grundar sig förslagets utformning av sek- retesskyddet vid allmänhetens mellanha- vande med postverket på däri ingående för- troendemoment. Med utgångspunkt därifrån skulle man kunna tänka sig en sådan gräns- dragning att endast begäran om tillfällig adressförändring där korrespondenten be- gär att uppgifterna hemlighållas skulle om- fattas av sekretesskydd.

I anslutning härtill ställs följande fråga från poststyrelsens författningsbyrå:

Kan generalpoststyrelsen genom att i all- männa poststadgan inta en uppgift om att adressanmälningar ej anses sekretesskyd- dade, såvida inte begäran härom fram- ställts, så att säga reglera gränserna för vad som kan anses lämnat i förtroende? Ett så- dant tillvägagångssätt skulle kanske kunna för postverkets del bli aktuellt även i något annat liknande sammanhang där förtroen- desituationen är mindre klart uttalad.

Ombudsmansexpeditionen nämner vida- re, att hos postverkets adressregister finns sammanställda adressuppgifter av- seende olika kategorier av näringsidkare

(grundade på uppgifter från postanstal- terna i landet) och att dessa adressupp- gifter säljs till enskilda. I promemorian framhålles, att syftet med denna adress- registrets verksamhet i viss män skulle förfelas, om sammanställningarna över adressuppgifterna var att anse som all- männa handlingar och tillgängliga för envar.

Postbanken betecknar 14 å som ett av de viktigaste författningsrummen ur ett penninginstituts synpunkt och fortsätter:

Såvitt kan bedömas är den föreslagna tex- ten i och för sig tillfyllest för att skydda bankkunderna. Man skulle möjligen ha ve- lat önska sig en annan disposition av para- grafen, så att sekretessen i statlig affärs- verksamhet mera framstått som en huvud- punkt. Nu kommer detta viktiga område mera »en passant» och en smula oklart (»Vad nu sagts skall äga motsvarande till- lämpning ...»). Eftersom banksekretessen är ett så välkänt begrepp, kunde det gärna nämnas vid namn (jfr förslaget till 12 å andra stycket). Liksom i 12 & skulle väl termen »yrkeshemlighet» vinna på omfor- mulering eller komplettering (t.ex. post- banks- eller affärshemlighet). Man får näm- ligen räkna med att lagtexten förhållande- vis ofta kommer att läsas direkt efter bok- staven utan tillgång till förarbeten och kom- mentarer.

I detta uttalande har styrelsens författ- ningsbyrå instämt.

Postbanken förordar en omformule- ring av stadgandet i andra stycket och anför:

Det må framhållas, att uttryckssättet »med- delat något i förtroende» kan missförstås, såtillvida att det skulle kunna förmodas i varje fall vara erforderligt med ett särskilt initiativ från den enskildes sida, som gav uttryck åt sekretessönskan. I själva verket är det givetvis själva det förhållandet, att man anlitar exempelvis postsparbank eller postgiro, som skapar förtroendesituationen.

I anslutning till en framställning till telestyrelsen från Sveriges fartygsbefäls- förening tar styrelsens ombudsman upp

• Sida 241
•  Original

till diskussion frågan om telekorrespon- dens vid sjönöd. Han anför bl.a.:

Nödkorrespondens utväxlas i form av med— delanden och icke såsom avgiftsbelagda radiotelegram eller radiosamtal. Innehållet i dessa meddelanden utgöres normalt av det nödställda fartygets namn eller beteckning av annat slag, uppgifter om dess position, nödlägets art och arten av den hjälp som man begär eller försöker lämna samt varje annan upplysning, som kan underlätta denna hjälp. Under sjöräddningsaktionens gång håller den kuststation som leder nöd- trafiken alla de i aktionen deltagande en- heterna informerade om situationen med ledning av de meddelanden som erhålles från olika håll. Detta är nödvändigt för att aktionen skall bli så effektiv som möjligt. Nödkorrespondensen torde vara offentlig, eftersom den icke endast får utan skall av- lyssnas och noteras av alla, som har möj- lighet därtill. Berörda parter (normalt=ve- derbörande rederier) eller representanter för dessa borde på begäran hos Telestyrel- sen och således utan förmedling av domstol få ta del av de noteringar rörande nödtrafi- ken, som förts på en radiostation. En så- dan delgivning finge givetvis ej omfatta kommentarer och slutsatser från stationer- nas sida eller från annat håll. Likaså skall alltid tystnadsplikt gälla beträffande allmän korrespondens, dvs. avgiftsbelagda radio- telegram och radiosamtal, således även om dessa utväxlats vid en nödsituation och innehållet har samband med denna.

Statistiska centralbyrån anför:

Den statliga statistiken koncentreras i allt större utsträckning till statistiska central- byrån. På grund härav har centralbyrån kommit att som en viktig arbetsuppgift få företagandet av statistiska undersökningar åt statliga kommittéer och utredningar ävensom åt andra myndigheter. Då resul- tatet av en dylik undersökning överlämnas till beställaren, blir det i allmänhet offent— ligt både hos centralbyrån (som upprättad handling) och hos beställaren (som inkom- men handling). Om däremot den beställan— de myndigheten låter sin egen personal ut- föra arbetet, blir undersökningsresultatet ej offentligt, förrän det ärende till vilket un- dersökningen hör, blivit av myndigheten slutbehandlat. Med anledning härav vill sta— tistiska centralbyrån ifrågasätta, huruvida 16

icke det sekretesskydd, som gäller för cen- tralbyråns affärsdrivande enheters verk- samhet till enskildas tjänst, borde utsträc- kas till att gälla även motsvarande verk- samhet till tjänst för myndigheter.

Angående detaljutformningen av 14 å andra stycket yttrar centralbyrån:

Denna bestämmelse avses bli tillämplig på datamaskincentralens och utredningsinstitu- tets verksamhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst. Begreppet »allmän handling, vari meddelandet eller därav föranledda åtgär- der antecknats», kan emellertid knappast utsträckas till att omfatta även det slutliga resultatet av utredningen, alltså den redo- görelse, som tillställes kunden. Framför allt gäller detta om det fall, då kunden över huvud taget icke meddelat något »i för- troende» utan endast beställt en specialbe- arbetning av något hos centralbyrån befint- ligt material. Sekretesskyddet skulle häri- genom avsevärt försämras i förhållande till vad nu gäller. Om t.ex. en firma beställt en dyrbar bearbetning av bilregistret, så skulle sedan en konkurrentfirma ha rätt att gratis få taga del av den handling, där datama- skincentralen redovisat undersökningens re- sultat, eller att mot en relativt obetydlig ex- peditionsavgift få en avskrift därav.

Statistiska centralbyrån anför beträffan- de bestämmelsen i tredje stycket om sekretess kring statistiskt primär- material och bearbetningar därav föl- jande:

Statistikens alltmer ökande betydelse för vårt samhälle — det torde numera få an- ses som regel, att statistiskt material he- aktas vid t.ex. alla viktigare ekonomiska avgöranden —- medför, att det blir av allt större vikt, att man verkligen kan lita på de uppgifter statistiken lämnar. Den statis- tiska tekniken har genomgått och genomgår alltjämt en betydelsefull utveckling, men hur stora förbättringar härutinnan, som än genomföres, kan man likväl icke komma från det faktum, att primäruppgifternas kvalitet är av avgörande betydelse för sta— tistikens värde.

För den enskilda uppgiftslämnaren torde i allmänhet avgivandet av en statistisk upp- gift vara att anse som en ganska neutral

• Sida 242
•  Original

handling. Uppgiften kommer ej att föran- leda några ekonomiska krav gentemot ho- nom, så som fallet är t.ex. vid avgivande av självdeklaration. Den är icke heller av- sedd att resultera i något understöd från staten, som fallet är t.ex. med uppgifter i samband med ingivandet av en ansökan om skördeskadeersättning. Man torde därför kunna antaga, att han knappast har någon direkt anledning att icke lämna så riktiga uppgifter han förmår. Om han emellertid måste räkna med att den avgivna uppgiften är offentlig och sålunda tillgänglig för var och en, kan läget bli ett annat. Skulle han anse ett dylikt offentliggörande vara till skada för honom, kan detta leda till att han söker undvika skadan genom att icke lämna de riktiga uppgifterna. Den omständigheten, att han måste räkna med att de avgivna uppgifterna kommer att behandlas som offentliga, kan vara ett incitament för ho- nom att, därest han är uppgiftspliktig, lämna ofullständiga eller rent av felaktiga uppgifter, eller, ifall uppgifterna lämnas frivilligt (något som förekommer i relativt stor utsträckning), vägra att lämna upp- gifter.

Centralbyrån framhåller, att det förden- skull är av största betydelse, att de av enskilda avgivna statistiska uppgifterna blir sekretesskyddade och att sekretess- reglerna får en klar och otvetydig for- mulering. Centralbyrån yrkar att det föreslagna tredje stycket formuleras om.

Bruksindustrifåreningen anför:

Det är givetvis ur näringslivets synpunkt av största intresse, att de statistiska uppgifter som företagen lämnar till statliga och kom- munala myndigheter skyddas mot obehörig insyn, som kan skada uppgiftslämnarna. I ett fall synes dock nuvarande sekretessbe- stämmelser hindra ett rationellt utnyttjande av centralt tillgängliga uppgifter. Statistiska centralbyrån har nyligen lagt upp ett företagsregister, vartill primärupp- gifterna i första hand hämtas dels från före- tagens ATP-uppgifter till Riksförsäkrings- verket, dels, när det gäller företag utan an- ställda, från deklarationsbilagorna för in- komst frän rörelse. Registret upptar huvud- sakligen företagens namn samt adress, bransch och antal anställda vid varje verk- samhetsenhet. Ett stort intresse föreligger

bl.a. från näringslivets organisationer och vissa större företag att utnyttja detta regis- ter som underlag för undersökningar av speciella branscher. Statistiska centralbyrån anser sig emellertid av sekretesslagens be- stämmelser förhindrad att lämna ut upp- gifter ur registret till andra än statliga myn- digheter.

Det förefaller lämpligt att föreslå en så- dan förändring av sekretesslagen, att de ovan nämnda uppgifterna i företagsregistret undantas från sekretessen. Möjligen kan uppgiften om antal anställda vara relativt summarisk och exempelvis anges i hela hundratal för företag med över 100 an- ställda och i hela tiotal för mindre företag. Någon olägenhet för företagen att dessa uppgifter lämnas ut torde inte behöva be- faras.

Kommittén erinrar om att vissa frågor besläktade med dem om sekretess kring statistisk-t material har behandlats ovan under II D.

2kap.155

Psykologförbundet säger, att förslaget i andra stycket om att hemliga uppgifter under vissa förhållanden kan lämnas ut med förbehåll synes väl motiverat.

Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet tar upp frågan om innebör— den i kravet att det skäligen skall kunna anses uteslutet att utlämnandet medför skada. Institutionen anför:

Uppenbarligen avses därvid att »Skada» har anknytning till det sekretesskyddade in- tresset vilken anknytning är av största praktiska betydelse. Det är för den socio- logiska och socialpsykologiska forskningen av synnerlig vikt att hemligt material kan ställas till förfogande på sätt som av offent- lighetskommittén föreslås.

Kommittén erinrar om att stadgandet har berörts även i militärpsykologiska institutets promemoria (bilaga 21 till denna sammanställning). '

Postbanken anför att föreskriften om utlämnande av handling, som skall hål- las hemlig av hänsyn till enskild, i fall

• Sida 243
•  Original

då den enskilde samtycker därtill synes välbetänkt.

Vissa anmärkningar mot stadgandena om utlämnande vid samtycke och om sekretess mellan myndigheter har åter- givits ovan under II C.

2 kap. 16 % Postbanken anför:

Uttrycket »mot fastställd avgift erhålla av- skrift» etc. bör väl närmare övervägas. Dels finns väl ofta goda skäl att ur servicesyn- punkt etc. tillhandahålla avskrifter gratis, dels är väl alla överens om att det formellt gällande systemet med stämpel— och lösen- avgifter för avskrifter är mycket otidsen- ligt, särskilt i ett statligt affärsföretag. Sna- rare skulle väl vederbörande betala de fak- tiska arbetskostnaderna för mera krävande avskrifter. Fotokopieringssystemet står ju ofta till buds, men där torde de reella kost— naderna variera rätt avsevärt från system till system.

Statistiska centralbyrån hänvisar till för- slaget i 2 kap. 2 5 andra stycket i ut- kastet om att vad som i kapitlet sägs om handling skall gälla även mekanisk eller elektrisk upptagning och framhåller, att bestämmelsen i 16 5 första stycket om tillhandahållande av hjälpmedel i prak- tiken kommer att innebära att myndig- heten kan bli skyldig att tillhandahålla en datamaskin. Centralbyrån fortsätter:

Statistiska centralbyrån ifrågasätter, huru- vida icke det fortsatta utredningsarbetet på denna punkt bör ske i samråd med myn- digheter, som har eller skall få ansvaret för större datamaskinanläggningar, såsom cen- tralbyrån, statskontoret och centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden. Det blir ju fråga om icke blott direkta kostnader för bearbetningen utan även indirekta kost- nader genom att en dylik bearbetning skall trängas in i produktionsprogrammet för en förmodligen hårt belastad anläggning. En sådan extra bearbetning torde många gånger komma att medföra förseningar i färdig- ställande av de arbeten, anläggningen är avsedd för. Problemet är synnerligen vik- tigt, eftersom utvecklingen med stora steg går mot en alltmer ökad användning av

magnetband för lagring av information, så att redan vid den tidpunkt, då en ny tryck- frihetslagstiftning kan tänkas träda i kraft, säkerligen en mycket betydande del av de allmänna handlingarna kommer att utgöras av magnetbandsupptagningar. Statistiska centralbyråns magnetbaudsarkiv omfattar redan nu omkring 6000 band och dess är- liga ökning beräknas för närvarande till 2 000 band.

2 kap. 17 & Postbanken anför:

Möjligheten att genom lag göra undantag från sekretessbestämmelserna måste väl fin- nas, men då bör för postbankens del fram- hållas, att när det gäller förtroendesekre- tessen lagundantaget också skall gälla de enskilda penninginstituten, då eljest post- bankens kunder skulle komma i ett oför- månligt läge. Undantagen i taxeringsförfatt- ningarna kan därvid tjäna som mönster.

2 kap. 23 % Postbanken framhåller, att det kan vara svårt att förse upptagningar av det slag som åsyftas i 2 kap. 2 5 andra stycket med »hemligstämpel» i konkret mening och fortsätter:

Skall man vid inspelning av band o.d. börja med hemliguppgiften? I praktiken blir det väl på någon förvaringsanordning som hemligstämpeln sker, då det torde vara svårt att göra det på själva >handlingen», vilket givetvis är otillfredsställande, då för- växling av kartonger o.d. lätt kan ske.

7 kap. 3 % Postbanken anför:

Postsparbanks- och postgiroförordningarna torde få jämställas med lag. Av den anled- ningen torde den tystnadsplikt som före- skrives i 15 & resp. 14 & dessa förordningar gälla även gentemot pressen. Å andra sidan heter det i dessa författningsställen, att tyst- nadsplikten endast gäller »i oträngt mål». Enligt kommittén utesluter inte denna re- servation information till pressen (s. 14). För att skydd även gentemot pressen skall gälla skulle enligt kommittén tystnadsplik- ten bestämmas till att gälla »sådan i lag stadgad tystnadsplikt som vittne är skyldigt att iaktta gentemot domstol». Postbanken

• Sida 244
•  Original

menar nog, att förhållandet mellan banken och dess kunder bör vara baserat på ett så- dant förtroende, att den strängare tystnads- pliktsregeln bör gälla gentemot pressen. I förekommande fall skulle sålunda en juste— ring av de ifrågakomna bestämmelserna i postsparbanks- och postgiroförordningarna bli erforderlig.

Poststyrelsens ombudsmansexpedition behandlar frågan, om tystnadsplikt rö- rande innehållet i en enskild handling skall ha företräde framför det tryckfri- hetsrättsliga meddelarskyddet. l expedi- tionens promemoria yttras:

I 7 kap. 3 & TF enligt förslaget talas om att någon »yppat förhållande av beskaffenhet att, om uppgift därom influtit i allmän handling, denna skolat hållas hemlig» och liknande formuleringar förekommer på an- nat håll i den föreslagna lagtexten. Avses därmed t.ex. att posttjänsteman yppar vad han under tjänstgöring kan ha läst på ett postkort (=enskild handling) under dess befordran inom postverket eller kan ha iakttagit beträffande en företedd postspar- banksbok (också den=enskild handling)?

Frågan har betydelse bl.a. för omfattningen av tystnadsplikten gentemot pressen.

Statistiska centralbyrån tillstyrker, att sekretessen kring de statistiska uppgif— terna blir kombinerad med tystnadsplikt och ej upphäves av tryckfrihetsrättens regler om anonymitet och ansvarsfrihet för meddelare.

B. Rättegångsbalken

36 kap. 5 5 och 38 kap. 8 5 Med stöd av motivering som åter-givits ovan under H G föreslår statens perso- nalvårdsnämnd, att personalvårdskonsu- lent och motsvarande får samma tyst- nadsplikt vid vittnesförhör som de i 36 kap. 5 & tredje stycket uppräknade yr- kesutövarna.

Statistiska centralbyrån tillstyrker att i enlighet med vad som föreslagits i 36 kap. 5 5 och 38 kap. 8 & sekretesskyddet kring de statistiska uppgifterna kommer att gälla även i förhållande till domstol.

• Sida 245
•  Original

PM angående sekretessbehov i samband med

militärpsykologisk verksamhet

Avgiven i december 1964- av militärpsykologiska institutet

PM om de psykotekniska provens offentlighet

Avgiven i augusti 1964.— av postskolan

Psykotekniska prov förekommer f.n. i fråga om direktsökande till postassi— stentskurs (skriftlig test samt intervju av psykolog) och postexpeditörskurs (skriftlig test). Den arbetsgrupp, som av generalpoststyrelsen tillsatts för att ut- reda frågan om urval och utbildning av arbetsledare i postverket, har i sitt av- lämnade förslag beträffande postiljons- karriären ansett, att psykotekniskt prov skall ingå som instrument även vid ut- tagning av deltagare till arbetsledarkurs för personal inom nämnda karriär.

Avsikten med de psykotekniska pro- ven är som bekant att man därigenom skall få en uppfattning om i vad mån sökandena besitter de allmänna begåv- ningsmässiga och personlighetsmässiga egenskaper, som anses vara av betydelse för utbildningen och den därpå följande tjänstgöringen. Mätningar av detta slag kan f.n. icke ske genom verkets egen försorg utan måste anförtros åt speciell utompostal expertis. Det förutsättes i samband därmed, att denna expertis er- hållit kännedom om krav, som bör upp- ställas på kursdeltagarna. Expertisens arbete kommer sedan att närmast avse konstruktion av ett testbatteri och en intervjumetod, som skall tjäna som mä" tare samt att genomföra och bedöma resultaten av test och intervju. Till att börja med kan då konstateras att det ligger i sakens natur, att uppdragsgiva- ren —— i detta fall postskolan —— har att acceptera genomförandet och bedöm- 17

ningen av proven under de sekretess- mässiga villkor, som vederbörande psy- kotekniska institut uppställer för att överhuvudtaget åtaga sig uppdraget. Dessa villkor baserar sig givetvis på de förutsättningar, som anses nödvändiga, för att mätningen skall ge ett så tillför- litligt resultat som möjligt.

I fråga om sekretessen kring de psyko— tekniska prov, som f.n. förekommer vid postskolan, kan följande meddelas.

Intervjuer ( postassistentskurs )

Ett intimt och fortlöpande samråd före- kommer mellan postskolan och veder- börande institut om de faktorer, som bör framkomma vid intervjun och redovisas av psykologen inför uttagnings'kommit- tén. Genomförandet av intervjuerna sker av psykologen ensam, som sedan avger nämnda redovisning och i samband där- med deltar i diskussion med kommitté- ledamöterna och svarar på frågor från dessa. Sekretessen ligger sålunda här närmast i det förhållandet, att intervjun helt är en sak mellan psykolog och in- tervjuad.

Test ( postassistents- och postexpeditörs- kurs)

Detaljinnehållet i testbatteriet är före provet okänt för såväl postskolan som prövandena. Postskolan har däremot kännedom om i vilka avseenden sökan- dena prövas, vilket dessa själva icke har.

• Sida 258
•  Original

Totalresultaten av provet delges sedan postskolan siffermässigt för varje prö- vande, varvid möjlighet i samband med denna redovisning föreligger att även få del av de siffermässiga delresultaten. Be- dömning av prövandena kan därefter ske av postskolan, med hänsyn till att innebörden av sifferresultaten är känd mot bakgrunden av de krav som anses böra ställas. Postskolan informeras där- emot icke heller vid redovisningstillfället om detaljinnehållet i testbatteriet. I fråga om prövandena gäller, att dessa har möj- lighet att få upplysning om sitt testresul- tat i stort hos postskolan och om detal- jerna i resultatet hos institutet. Om så påfordras genomgås därvid också test- formulären med de avgivna svaren punkt för punkt. Man söker dock enligt uppgift i möjligaste mån undvika en dy- lik genomgång av samma skäl, som an- förs för sekretessen överhuvudtaget. Förfrågningar hos postskolan beträffan- de testresultaten är icke vanliga och torde förekomma än mer sällan hos in- stitutet.

Postskolans synpunkter

Intervjuerna

Orsaken till den sekretess som före- kommer i samband med de av psykolog företagna intervjuerna torde framför allt vara kravet på att upplysningar om per- sonliga förhållanden för prövanden, vil- ka är ovidkommande i urvalssituationen, skall kunna stanna hos psykologen, som i detta fall är underkastad tystnadsplikt. Mot det tillämpade förfaringssättet i detta fall synes intet vara att invända, förutsatt att psykologintervju överhu- vudtaget skall förekomma. För postsko- lans vidkommande har dessa intervjuer dock hittills visat sig vara av värde som komplement till de postala intervjuerna i urvalsarbetet. Mot den vid intervjuer- na tillämpade sekretessprincipen synes

offentlighetskommittén inte ha något att erinra. (Jfr % 13 på s. 39 ang. enskilds personliga förhållande.)

Testen

Huvudorsakerna till rådande sekretess i fråga om testprov överhuvudtaget fram- går av vad som anförts i offentlighets- kommitténs promemoria på s. 35 och 36. Kommittén synes härvid acceptera sekretessen till den del den innebär, att psykotekniska provformulär skall vara undandragna insyn intill dess proven av- hållits, dvs. samma regler som i fråga om rena kunskapsprov skall gälla. Däre- mot vill kommittén ifrågasätta riktig- heten av att proven hemlighålls i efter- hand och anför som skäl i detta avseen- de framför allt den insyn från allmän- hetens sida som av olika skäl bör möj- liggöras i fråga om proven. Psykologer- nas huvudskäl för sekretessen även i det senare avseendet framgår av vad som anförts på s. 36 spalt 1 i promemorian. Den springande punkten i de senares resonemang synes vara, att nya prov måste iordningställas gång för gång, om formulären blir offentliga, sedan proven avlagts, och att därigenom risk för mins- kad tillförlitlighet i dessa kan upp- komma.

Utan en mera ingående kännedom om detaljerna i olika prov och möjligheterna att variera dessa kan postskolan icke ut— tala sig om riktigheten av det från psy- kologhåll förda resonemanget. Allmänt kan dock sägas att det givetvis är ett intresse, att den nuvarande sekretessen kring de psykotekniska proven lättas, därest detta kan ske utan att tillförlit- ligheten i proven påtagligt minskas.” Icke minst torde det vara ett intresse för en beställare att mera detaljerat få känne- dom om provens art för att därigenom direkt någorlunda kunna bilda sig en uppfattning om deras tjänlighet som hjälpmedel vid det aktuella urvalet.

• Sida 259
•  Original

Postskolan vill slutligen anknyta till det i promemorian återgivna ytterligare skälet för sekretess kring de psykotek- niska proven, nämligen arbetet med att ställa samman nya provformulär, vilket enligt uppgift är mycket tidsödande. Med

de f.n. rätt betydande kostnader, som är förenade med användningen av dylika prov föreligger skäl att i all möjlig mån undvika sådant arbete, eftersom detta annars måste åstadkomma en icke önsk- värd höjning av kostnaderna.

• Sida 260
•  Original

Synpunkter och önskemål i anslutning till Offentlighets—

kommitténs diskussionspromemoria om

offentlighet och sekretess

Avgivna i januari 1965 av Sveriges psykologförbund

De psykologiska arbetsområdena har ut- vecklats synnerligen snabbt i Sverige under det senaste decenniet. Antalet yr- kesverksamma psykologer har sålunda ökat från c:a 150 år 1955 till c:a 700 under år 1964. En av arbetsmarknads- styrelsen år 1963 utförd prognos över behovet av psykologpersonal fram till år 1970 pekar på att det sistnämnda år skulle behövas ett väsentligt ökat antal yrkesverksamma psykologer.

Inte enbart antalet psykologer har ökat utan även antalet arbetsfält där sådana anlitas. Numera arbetar psyko- loger inom hälso- och sjukvård, vården av utvecklingsstörda, socialvård, skol— väsende, rättsväsende, fångvård, för- svarsväsende, i tjänstetillsättningsären- den såväl statlig, kommunal som privat arbetsmarknad. I allmänhet gäller det således inte frågan huruvida psykolog skall engageras eller ej, utan hur och under vilka betingelser psykologen skall utföra sitt arbete. Utbildad praxis sak- nas emellertid liksom jämförbara för— hållanden inom andra yrkesområden. Anpassningen till och tillämpningen av lagar och författningar samt instruktio- ner, ansvar och skyldigheter blir därför naturligen under början av ett utveck- lingsskede vacklande och oklar.

Arbetsuppgifterna inom den tillämpa- de psykologin kan indelas i två huvud- grupper nämligen i undersökning och/ eller utredning samt behandling (dia- gnostik och terapi). Den arbetsuppgift

som närmast kommer att behandlas i detta sammanhang är den psykologis- ka undersökningen/utredningen. Denna grundar sig på data från olika metoder som till exempel intervjuer, kunskaps- prov, praktiska uppgifter varjämte i praktiskt taget samtliga fall ingår ett eller flera skriftliga s.k. test.

Bruket av det psykologiska testet, ett av psykologens instrument, har blivit synnerligen omfattande. Detta samman- hänger framför allt med att nya testme- toder utvecklats liksom med att testin- strumenten har förbättrats. Sådant ut- vecklings- och metodförbättringsarbete, i och för sig komplicerat och tidsödande, har tillfört det tillämpade psykologiska undersöknings- och utredningsarbetet tillgång till avsevärt mera tillförlitliga och objektiva test.

Som exempel på omfattningen av de psykologiska undersökningarna kan nämnas att inom försvaret årligen drygt 70.000 personer genomgår psykologiska undersökningar. En grov uppskattning av förhållandena inom hälso- och sjuk- vården ger vid handen att minst 40.000 undersökningar utföres årligen.

Skolväsendets s.k. standardprov är konstruerade efter samma principer som psykologiska test. Med dessa standard- prov utföres f.n. 265.000 prov varje år. Härutöver skolmognadsprövas 50.000 elever om året. Inom skolväsendet utfö- res vidare psykologiska prov i samband med studie- och yrkesvägledning. Där-

• Sida 261
•  Original

jämte användes test vid uttagning till specialundervisning, undersökningar som för närvarande berör c:a 20.000 elever årligen.

Antalet undersökningar inom det ar- betspsykologiska området uppgick år 1962 till 12.500, vilket innebär en fem- dubbling i förhållande till antalet sådana undersökningar år 1955. Av dessa utför- des flertalet eller 85 % av konsultinsti- tut, 12 % av akademiska institutioner och 3 % av vid företag anställda psyko- loger. Motsvarande siffra för år 1964 kan uppskattas till 15.000 undersök- ningar. Enbart inom nämnda arbetsom- råden genomföres en halv miljon psyko- logiska undersökningar för närvarande årligen. Varje undersökning kan i och för sig omfatta mer än ett test.

Utöver dessa psykologiska undersök- ningar utföres sådana i större eller mindre antal inom ett flertal andra om- råden. Här kan nämnas de undersök- ningar som utföres på uppdrag av Ar- betsmarknadsverket exempelvis av läns- arbetsnämndernas yrkesväglednings- och arbetsvårdsexpeditioner.

'De skriftliga test som användes vid de psykologiska undersökningarna är prak- tiskt taget uteslutande s.k. »standardise- rade» test.

Konstrukt-ionen av test, vari standardi- sering ingår, är såväl teoretiskt som praktiskt ett omfattande arbete.

I standardiseringsarbetet ingår att be- stämma testets mätsäkerhet (reliabilitet), dess prognosförmåga (validitet) samt dess normer dvs. jämförelseresultat. Re- sultaten härvid bygger på uppgifter in- samlade från enskilda individer ingående i noggrant och för varje särskilt utred- ningsändamål speciellt utvalda grupper.

Reliabiliteten definieras som den till- förlitlighet med vilken testet mäter vad det faktiskt mäter (oavsett vad det är). Reliabiliteten redovisas oftast i form av en korrelationskoefficient som nume-

riskt varierar mellan 0 och 1. Kravet på reliabilitet beror på typen av mätning som skall utföras. Så betraktas exempel- vis en reliabilitetskoefficient på 0,90 som minimikrav, när en enskild individs prestation eller förmåga skall mätas.

Det andra grundbegreppet i psykolo- gisk mätmetodik är validitet, som defi- nieras som den tillförlitlighet med vilken testet mäter vad det är avsett att mäta. Validiteten utvisar testets prognosför- måga till en viss befattning eller funk- tion. Ett test har lika många validiteter som befattningar och funktioner för vilka det används. Av lättförståeliga skäl kan ett tests validiteter aldrig överstiga dess reliabilitet. Validiteten redovisas ofta i likhet med reliabiliteten som en korrelationskoefficient och bestäms ge- nom en jämförelse mellan testresultat och prestation i befattningen eller funk- tionen. Vid exempelvis valideringen av urvalsinstrument för sökande till flyg- förarbefattningar inom flygvapnet jäm- förs testresultaten med den successiva gallring som sedermera sker under ut- bildningen.

Inom beteendevetenskaperna utförs nästan uteslutande relativmätningar. Detta förhållande gäller också för psy- kologiska test, där en enskild individs resultat relateras till populationens re- sultat. Dessa jämförelseresultat sam- manställs enligt statistiska principer och bildar de så kallade normerna. Standardisering av exempelvis ett in- skrivningsprov tillgår i detta avseende så att testet provas på ett representativt stickprov ur landets manliga befolkning i inskrivningsåldern, som alltså utgör populationen. Med ledning av resultaten från dessa prov beräknas testresultatets medelvärde och spridning för hela popu- lationen. När sedan provet används vid inskrivningarna, jämförs ett visst rä- poäng (antalet rätt) med övriga råpoäng i populationen. Härvid översätts rå-

• Sida 262
•  Original

poängen till »standardpoång. Standard- poängen utvisar hur stor del av popula- tionen som presterar ett sämre, ett lika bra eller ett bättre resultat i provet.

Det standardiserade testet måste före- läggas de prövade på ett från gång till gång likartat sätt och under så likartade förhållanden som möjligt. Ändrade test- betingelser påverkar såväl reliabilitet, validitet som normer. Kommer testet till allmänhetens kännedom blir sålunda de tre storheterna helt inaktuella och testet kan inte användas vidare. Det kan så- lunda ej längre förutsättas att de testade i förväg saknar sådan kännedom om testet som kan påverka testresultatet. I vilken utsträckning de testade har sådan kännedom kan emellertid ej kontrolleras eller överblickas. Testresultaten blir där- för icke tillförlitliga och testet kan inte användas vidare. Detta innebär att ett nytt test måste konstrueras.

Konstruktionen av standardiserade test är, som torde ha framgått av vad tidigare anförts, både tidskrävande och dyrbart. Som. exempel kan nämnas att kostnaderna för konstruktion av det för närvarande använda militära inskriv- ningsprovet kan beräknas till c:a 100.000 kronor. Utvecklingskostnaderna för de prov som används för urval av kvalifi- cerade kategorier inom krigsmakten, så- som officersaspiranter, kan beräknas till c:a 2 miljoner kronor. . Av & 11 i promemorieförslaget fram- går att allmän handling som angår bl.a. kunskapsprov eller annan sådan åtgärd (psykologiskt prov) skall, under vissa betingelser, hållas hemlig till dess åt- gärden slutförts, men är därefter i prin- cip ej hemlig..

Denna bestämmelse gäller således även standardiserade test. Av vad som tidi- gare framhållits torde framgå att en offentlig insyn i det standardiserade testet medför att dess vidare användbar- het härigenom omöjliggöres.

Självfallet förekommer inom landet ett kontinuerligt konstruktions- och ut- vecklingsarbete av nya test inom —de flesta av de områden där psykologer är verksamma.

Inom flera statliga myndigheter, exem- pelvis inom hälso- och sjukvården, för- svaret och undervisningsväsendet sker för närvarande konstruktion och utveck- ling av standardiserade test varjämte så- dant arbete planeras på längre sikt.

Detta arbete är emellertid på intet sätt av den omfattning som skulle erfordras därest det vid varje ny psykologisk un- dersökning erfordras ett nytt standardi- serat test.

Det torde vara uppenbart att därest ett standardiserat test kan användas endast en gång, varken myndigheter eller en- skilda skulle vara nämnvärt intresserade av att offra tid och pengar på det om- fattande arbete som standardiseringsför- farandet innebär.

Det är ej heller möjligt att ersätta in- om landet utvecklade test med test ut- vecklade utomlands. Endast ett fåtal av sist nämnda test är aktuella och rele- vanta för svenska förhållanden och då endast för mer specifika förhållanden.

Utan komplettering av vissa begrän- sade avsnitt av de i promemorian redo- visade förslagen skulle därför en sådan situation skapas inom det psykologiska verksamhetsfältet att arbetsuppgifterna avsevärt skulle försvåras och i vissa fall helt omöjliggöres.

Såvitt kan bedömas torde det härvid- lag dock inte ur någon synpunkt vara ett hinder att resterande icke använda formulär till standardiserade test hållas hemliga även efter åtgärd i synnerhet som i promemorian en sådan sekretess- beläggning ansetts kunna gälla för exem- pelvis vissa kunskapsprov inom skolvä- sendet, avsedda att användas vid senare tillfällen.

Begreppet allmän handling i nyss-

• Sida 263
•  Original

nämnda % 11 måste, såvitt kan bedömas, i detta sammanhang innefatta, förutom det standardiserade testet, de uppgifter, som enskilda lämnar i anslutning till ut- veckling och konstruktion av testet. Där- est ett yrkande om sekretess för det standardiserade testet tillgodoses, ligger det i sakens natur, att även under utvecklingsarbetet insamlade uppgifter skall hållas hemliga på samma sätt som gäller testet. Det torde knappast finnas något mer påtagligt intresse av offent- lig insyn i just dessa avlämnade uppgif- ter. Situationen är på visst sätt jämför- bar med den situation i förslagets % 14 enligt vilken vissa enskilda uppgifter lämnade för statlig eller kommunal sta- tistik skall hållas hemliga.

Den sekretessbeläggning av det icke besvarade testformuläret som här berörs skulle naturligtvis vara helt meningslös om det vid testet begagnade, och således ifyllda formuläret, icke skulle kunna hållas hemligt utan kunna komma i utomstående persons hand. Sekretess- skyddet måste därför vidare utsträckas till att omfatta även de ifyllda formu— låren.

Härigenom uppstår en kollision mel- lan å ena sidan kravet på offentlighet och insyn och å andra sidan kravet på hänsyn till en speciell situation inom ett verksamhetsområde av speciell karaktär. I och för sig kan det vara förståeligt om det sistnämnda intresset får vika därest den offentliga insynen kan antagas fylla en rimlig funktion.

Det torde emellertid vara svårt att göra gällande att så är fallet. En utom- stående kan nämligen i allmänhet omöj- ligen på rätt sätt tolka och utvärdera svaren i ett testformulär. Härför kräves nämligen dels särskilda kunskaper dels ock tillgång till de speciella data för testet varom redogörelse tidigare läm- nats (reliabilitet, validitet, normer).

Snarare föreligger stor risk för miss-

bruk genom att enstaka frågor och en- staka svar lösryckes ur sitt sammanhang och offentliggöres till men för såväl den psykologiska verksamheten som för den "som genomgått undersökningen. Först efter psykologens bearbetning och sam- manställning av provresultat, tillika med de uppgifter erhållna på annat sätt, i form av ett utlåtande kan den psyko- logiska undersökningen bli meningsfull för utomstående.

En sekretessbeläggning av de ifyllda formulären får naturligtvis inte medföra att psykologens bedömning av provet undandrages granskning. En sådan granskning, tillika med granskning av ytterligare material varom anföres i det följande, bör genom initiativ av såväl part som utomstående, kunna utföras av en speciellt för ändamålet tillsatt statlig nämnd.

Denna nämnd har att, efter anmälan, granska och bedöma såväl utredningen som helhet som framför allt använda metoder. Medicinalstyrelsens disciplin- nämnd, torde kunna tjäna som förebild.

Hinder möter naturligtvis inte att upp- gifter rörande standardiserin—gsförfaran— de, testets tillförlitlighet och användbar- het i överensstämmelse med vetenskap- lig praxis och praktisk erfarenhet är offentliga på sätt i promemorian i övrigt föreslås.

Frågan om det ifyllda testformulärets offentlighet är emellertid viktig även ur andra synpunkter.

Av & 13 framgår att allmän handling vari ingår uppgifter som enskild person meddelat i förtroende under vissa för- hållanden skall hållas hemlig. Detta av- ses skola gälla då den enskilde träder i förbindelse med en myndighet i person- lig angelägenhet, vare sig tvångsvis eller i enlighet med egen önskan. Gemensamt för dessa situationer är att den agerande myndighetens verksamhet knappast har något drag av rättstillämpning eller

• Sida 264
•  Original

myndighetsutövning. Med allmän hand- ling måste i detta sammanhang avses inte bara testformulär utan även upp- rättade testprotokoll, anteckningar från psykologens samtal och intervjuer med enskild, dvs. grundmaterialet i psyko- logens utredning.

I de situationer emellertid där myndig- heten tillämpar rättsregler eller annor- ledes företräder överheten anses i pro- memorian att förtroendesekretess ej kan föreligga. Som exempel på sådana situa- tioner anföres domstolsprocess i brotts- mål, förvaltningsärenden om tvångsin- gripanden, förmåner på grund av social- försäkring eller andra samhälleliga åta- ganden liksom tillsättningsärenden.

Det framgår inte av promemorian huruvida det anses att en förtroende- situation överhuvudtaget inte kan före— ligga i dessa situationer eller huruvida det är förtroendet som ej kan respekte- ras med hänsyn till värdet av offentlig insyn.

För det första måste härvid framhål- las, att tillförlitligheten hos de psykolo- giska undersökningarna, såväl evad gäl- ler skriftliga test som samtal mellan psykologen och den undersökte, många gånger är beroende av att en förtroende- full kontakt uppnås mellan psykologen och den undersökte. För det andra torde den undersökte, med rätt eller orätt, i allmänhet utgå från att hans uppgifter till psykologen, skriftliga eller muntliga, år lämnade i förtroende innebärande att de ej blir offentliga. Detta gäller oavsett om han därvid själv konsulterat psyko- logen eller blivit underkastad psykolo- gisk utredning till följd av myndighets beslut.

Det vore orimligt att antaga att den undersökte på ett riktigt sätt skulle be- svara frågor, skriftliga eller muntliga, därest den undersökte vet att hans svar kan utlämnas till offentligheten. Det bör erinras- om att de psykologiska utred-

ningarna inte främst tager sikte på kart- läggande av kunskapsnivåer utan fram- för allt på kartläggning av egenskaper som kräver värderingar och uppgifter om högst personliga förhållanden vilkas offentliggörande kan leda till missbruk utan att för den skull våld eller missakt- ning kan antagas uppkomma. Som exem- pel kan anföras de psykologiska prov inom försvaret vilka i promemorian be- rörts i kommentaren till 5 11. Det vore orimligt att tvångsvis ålägga personer genomgå sådana utredningar därest re- sultaten i detalj kan offentliggöras.

I fråga om de psykologiska proven inom försvaret torde det vidare förhålla sig så att det snarare råder en utpräglad tveksamhet beträffande lämpligheten i att till offentligheten utlämna den un- dersöktes uppgifter. Det torde bestämt kunna hävdas att det icke är stridande mot utan snarare fullt förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att dessa uppgifter undantages från offentlighets- principen. En annan lagstiftning skulle härvidlag säkerligen uppfattas som stö- tande oavsett att detta samtidigt skulle allvarligt rubba möjligheterna att över- huvudtaget begagna de psykologiska proven inom försvaret.

I promemorian har visserligen, sid. 36, anförts som skäl mot ett tillgodoseende av sekretesskravet bl.a. beträffande de psykologiska proven inom försvaret att den hittillsvarande erfarenheten under de omkring 20 år då dessa använts icke torde ha visat att något framträdande behov av sekretess föreligger. Denna motivering saknar grund. I själva verket är det så att just det förhållandet att klara regler om sekretess härvidlag sak- nas, har, av skäl som tidigare redovisats, tvingat myndigheten att i administrativ ordning utfärda bestämmelser om skydd mot obehörig insyn, vilket av såväl all- mänhet som press uppfattas som om sekretess förelåg.

• Sida 265
•  Original

Den skolpsykologiska verksamheten eller den psykologiska undersökningen som offentlig myndighet låter sökande till befattning genomgå, intager ingen särställning i förhållande till de psyko- logiska proven inom försvaret. Även i sådana situationer måste förutsättas att den undersökte utgår från att hans upp- gifter såväl skriftliga som muntliga be- handlas med förtroende och således ej kan utlämnas till offentlig kännedom lik- som att undersökningarna, om motsat- sen är fallet, i stor utsträckning måste präglas av denna vetskap. Bland de upp- gifter som finns för psykologer verk- samma inom skolväsendet ingår att ut- reda personliga förhållanden som ligger till grund för beslut om t.ex. placering av elever i specialundervisning. Härvid kan eleven eller denne närstående perso- ner lämna uppgifter i uppenbart för- troende, som om de kommer till allmän- hetens kännedom skulle omöjliggöra fortsatt utredningsarbete.

Det torde även i fråga om den skol- psykologiska verksamheten med fog kunna hävdas att det är fullt förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att de uppgifter som skolpsykologen erhål- ler i sin verksamhet skall kunna hållas hemliga och således ej vara underkas- tade offentlig insyn.

Det kan i sammanhanget erinras om Justitieombudsmannens framställning till Offentlighetskommittén den 13 juni 1961 rörande behovet av att kunna hemlig- hålla frågeformulär för psykologiska provf

Det torde vidare vara av vikt att slå fast att vad som beröres av här fram- fört önskemål om hemlighållande är det grundmaterial som psykologen insamlar vid sin utredning. För det sedermera av- givna utlåtandet bör kunna gälla de reg- ler om offentlighet och sekretess som föreslås i promemorian. Det är naturligt att den offentliga insynen skall avse ut-

låtandet men däremot ej behöver avse grundmaterialet eftersom det är utlåtan- det som i förekommande fall ligger till grund för myndighetens åtgärd.

Granskningen av grundmaterialets till- förlitlighet liksom de av psykologen här- av dragna slutsatserna beträffande den undersökte skall kunna hänskjutas till den tidigare föreslagna särskilda nämn- den på begäran av såväl part som utom- stående.

Motiveringen för den i promemorian redovisade inställningen till frågan om hemlighållande av de psykologiska pro- vens resultat, enkannerligen psykologens grundmaterial, redovisas närmast på sid. 35 och 36 i promemorian. Här har i fråga om de psykologiska proven som urvalsmetod framhållits att det torde råda en utbredd tvekan huruvida de ut- gör ett tjänligare hjälpmedel än andra tillgängliga metoder att tillgodose det allmänna intresset av att de lämpligaste väljes ut och de enskilda sökandenas intresse av rättsenlig bedömning. Så länge denna tvekan består, heter det i promemorian, bör det icke komma i fråga, att resultaten av proven hemlig- hålles i efterhand.

Till en början må häremot framhållas att de psykologiska proven ej skall er- sätta andra tillgängliga metoder för att välja ut den, ur de synpunkter som är relevanta vid varje särskilt urval, lämp— ligaste. Den utgör ett komplement till andra mer traditionella metoder.

Det kan vidare hänvisas till de tidi- gare redovisade uppgifterna rörande den psykologiska verksamhetens omfattning. Av dessa framgår att psykologer numera engageras i urvalssituationer i väsentligt högre grad än vad man i allmänhet tor- de ha klart för sig. Det torde därför svårligen kunna göras gällande att det numera råder någon tvekan om de psy- kologiska provens tjänlighet i dessa sam-

1 JO 1962 s. 243 (kommitténs anm.).

• Sida 266
•  Original

manhang. Det kan exempelvis vidare framhållas att i det planerade framtida militära inskrivningsförfarandet de psy- kologiska undersökningarna avsevärt kommer att utökas.

Det bör även understrykas att de psy- kologiska proven ingalunda används ute- slutande" vid urval. Inom hälso- och sjukvård, fångvård och socialvård an- vändes dessa metoder för andra arbets- uppgifter. - '

De statliga myndigheterna såväl inom dessa som andra områden, bedömer psy- kologens roll som nödvändig och bety- delsefull, ett förhållande som markeras

av den ständigt stigande efterfrågan på psykologiskt utbildad personal. Det är fullt klart att det inom dessa arbetsom- råden ej råder någon som helst tvekan om såväl behovet som tjänligheten av de psykologiska metoderna.

Med hänsyn till de skäl som anförts hemställes att följande iakttages i en blivande lagstiftning.

Testinstrument, testprotokoll, anteck- ning—ar vid intervjuer och samtal mellan psykolog och undersökt bör hållas hem- liga, en för ändamålet sammansatt stat- lig nämnd skall efter anmälan kunna granska och bedöma dessa handlingar.

• Sida 267
•  Original

Utländska författningar och förslag om offentlighet

• Sida 268
•  Original

INNEHÅLL

I. Finland 1. Lag den 9 februari 1951 om allmänna handlingars offentlighet ...... 269 2. Förordning den 22 december 1951 innefattande vissa undantag i fråga om allmänna handlingars offentlighet ............................ 273 11. Danmark 1. Utkast till Lov om offentlighed i forvaltningen, framlagt av Offentlig- hedskommissionen av år 1956 .................................. 275 2. Utkast till Anordning om offentlighed i forvaltningen, framlagt av Offentlighed'skommissionen av år 1956 .......................... 277 3. Lov den 13 maj 1964 om partsoffentlighed i forvaltningen .......... 279 III. Norge

1. Utdrag ur Utkast till Lov om behandlingsmåten i forvaltningssaker, framlagt i »Innstilling fra komiteen til å utrede spergsmålet om mer betryggende former for den offentlige forvaltning (Forvaltningskomi- teen) », avgiven 1958 ........................................... 281 2. Utdrag ur Utkast till Lov om behandlingsmåten i forvaltningssaker (for- valtningsloven), framlagt för stortinget 1965—66 .................. 283

IV. Amerikas Förenta Stater Utdrag ur The Administrative Procedure Act den 11 juni 1946 1. Section 3 i lydelsen före 1966 års ändring ........................ 285 2. Section 3 i lydelsen efter 1966 års ändring ........................ 285

• Sida 269
•  Original

I. Finland

]. Lag den 9 februari 1951 om allmänna handlingars offentlighet

lika;). Offentliga allmänna handlingar 1 5

Allmänna handlingar äro offentliga efter vad i denna lag säges.

Om utgivande av handlingar från tryc- ket är särskilt stadgat.

2 %

Allmänna handlingar äro av myndig- het upprättade och utfärdade, ävensom till myndighet insända eller ingivna handlingar, som innehavas av ifrågava- rande myndighet.

Med myndighet avses i denna lag sta- tens, kommuns och kyrkligt samt annat självstyrelsesamfunds myndigheter, i dem inbegripna även offentligträttsliga sammanträden, representantskap, ut- skott, nämnder, kommissioner och kom- mittéer jämte till dem hörande inneha- vare av tjänst och befattning.

Angående handlingar, som tillhöra evangelisk-lutherska kyrkliga myndighe- ter och församlingar, stadgas särskilt.

3 %

Offentlig blir: anteckning i officiell förteckning omedelbart, då den införts; protokoll, då det justerats; expedition, jämväl till skriftväxling mellan myndig- heterna hörande, då den underskrivits eller, där utslag gives efter anslag, då det skall utgivas; samt till myndighet in- kommen enskild handling, så snart den av myndigheten mottagits.

4 5 Till polismyndighet eller allmän åkla- gare inkomna uppgifter rörande brott samt vid undersökning av sådant ärende upprättade protokoll skola icke anses offentliga, innan saken förevarit vid dom- stol eller nedlagts.

5 %

Handling, som är under utarbetande hos myndighet, är ännu icke offentlig, ej heller inom myndighet uppgjort för- slag, utkast, betänkande, utlåtande, pro- memoria eller annan utredning.

6 %

Finsk medborgare äger rätt att få del av allmän handling, som är offent- lig.

Ur handlingar, vilka i enlighet med 3, 4 och 5 55 icke ännu äro offentliga, må uppgifter icke utan myndighets tillstånd lämnas.

På myndighet ankommer att pröva, huruvida utlänning skall få del av all- män handling.

7 %

Myndighet skall på begäran lämna of- ficiell avskrift av eller utdrag ur offent- lig handling eller, där så i anseende till utrymmet och utan olägenhet för tjänste- verksamheten kan ske, utlämna hand- ling för läsning och avskrivning hos myndigheten.

• Sida 270
•  Original