2

Kungl. Majlis proposition nr 181.

Förslag

till

vapenkungörelse.

Härigenom förordnas som följer:

Om skjutvapen och ammunition.

1

§•

Med skjutvapen förstås i denna kungörelse vapen, med vilket kulor, hagel

eller andra projektiler kunna utskjutas medelst krutladdning eller annat driv­

medel, vare sig projektilerna äro massiva, fyllda med sprängladdning, tårgas,

giftgas eller annat ämne med likartad verkan eller ofyllda.

Lika med skjutvapen anses lösa pipor, eldrör och slutstycken till sådana

vapen.

Vad i denna kungörelse stadgas angående skjutvapen äger även tillämpning

å apparater eller andra anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål

äro jämförliga med skjutvapen, såsom lufttorpeder, apparater för gasblåsning

och eldsprutor ävensom handgranater, bomber, minor och andra dylika effekter,

fyllda eller avsedda att fyllas med sprängladdning, tårgas, giftgas eller annat

ämne med likartad verkan.

Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej handvapen avsedda för fram-

laddning, skjutapparater för slakt, signaländamål eller linkastning, start­

pistoler, sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler som äro

avsedda för sportändamål eller apparater eller andra anordningar avsedda för

nautiskt bruk.

2

§.

Med ammunition förstås i denna kungörelse

1. för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning avsedda patroner samt

kulor och andra projektiler än hagel, vare sig projektilerna äro massiva, fyllda

med sprängladdning, tårgas, giftgas eller annat ämne med likartad verkan eller

ofyllda;

2. patron- och laddningshylsor för ammunition som under 1. sägs;

3. för ammunition som under 1. sägs eller för apparater eller anordningar

varå kungörelsen enligt 1 § tredje och fjärde styckena äger tillämpning avsedda

tårgaser, giftgaser, andra ämnen med likartad verkan och brandrör.

Utöver vad i denna kungörelse är föreskrivet skall beträffande sådan ammu­

nition som är att hänföra till explosiv vara eller innehåller giftämne gälla vad

därom är särskilt stadgat.

3

Om deklaration oell Innehav av skjutvapen.

3 §.

Envar som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehar skjutvapen

vare, där han ej på grund av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa

bestämmelser angående skjutvapen och ammunition deklarerat vapnet och

därom mottagit bevis eller erhållit tillstånd till förvärv eller införsel av vapnet,

skyldig att senast den 30 september 1934 deklarera vapnet hos länsstyrelsen i

det län där han har sitt hemvist. Deklarationen skall innehålla

1. innehavarens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt, där

han ej är ägare till vapnet, uppgift örn ägarens fullständiga namn, yrke och

hemvist;

2. vapnets beteckning och kaliber.

Deklarationen ingives i Stockholm till Överståthållarämbetet för polisären­

den, i stad med poliskammare till denna, i annan stad där magistrat finnes till

magistraten och i stad utan magistrat till stadsstyrelsen eller, örn sådan ej

finnes, till kommunalborgmästaren. A landet ingives deklarationen till lands­

fiskalen; dock må den som tillhör lappbefolkningen i stället ingiva deklara­

tionen till lappfogden.

Myndighet som mottagit deklarationen skall, där fråga ej är örn Stockholm,

insända densamma till länsstyrelsen.

över verkställd deklaration skall bevis utfärdas av länsstyrelsen. Beviset

skall innehålla löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande även­

som de uppgifter örn innehavare och ägare samt örn vapnets beteckning och

kaliber, som skola lämnas i deklarationen. Länsstyrelsen åligger att utan

kostnad för den som deklarerat vapnet översända beviset till honom.

4 §.

Aili någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen;

eller

vill någon som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt för­

värvar skjutvapen innehava vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist söka

tillstånd att innehava vapnet.

Ansökan beträffande vapen som förvärvas genom arv eller testamente eller

på grund av giftorätt skall ingivas inom tre månader från det bouppteckning

förrättades eller, där arvskifte eller bodelning erfordras, från det arvskiftet

eller bodelningen ägde rum.

Skjutvapen må ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som erhållit

tillstånd att innehava vapnet.

Utan hinder av vad nu sagts må skjutvapen tillfälligt upplåtas i fall, då

tillstånd enligt denna kungörelse meddelats, till användande för samma ända­

mål som det för vilket tillståndet lämnats och i annat fall för jakt- eller sport-

ändamål.

Kungl. Majus proposition nr 181.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Angående skyldighet för den som idkar handel med skjutvapen att söka till­

stånd till innehav för försäljning av sådana vapen stadgas i 16 §.

5

§.

Ansökan örn tillstånd att innehava skjutvapen skall innehålla upplysning

örn det ändamål för vilket sökanden ämnar använda vapnet samt angående de

omständigheter han vill åberopa till utredning örn behovet för honom att inne­

hava vapnet. Därjämte skall ansökningen innehålla sådana uppgifter som

avses i 7 § 2. och 3.

Ansökningen ingives till myndighet som i 3 § andra stycket sägs. Myndig­

heten skall, där fråga ej är örn Stockholm, insända ansökningen jämte eget

yttrande till länsstyrelsen.

6

§.

Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild person,

som för visst ändamål finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas

ej komma att missbruka detsamma.

Avser ansökan pistol eller annat dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas,

med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt

lag har att sörja för hans person.

7 §•

Över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas. Be­

viset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt över­

låtarens eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber;

4. uppgift örn det ändamål för vilket sökanden erhållit tillstånd att innehava

vapnet.

Tillståndsbevis skall, där fråga är örn köp eller därmed efter vad i 4 §

sägs likställt fång eller om lån eller annan upplåtelse, utfärdas i två exemplar,

det ena försett med påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen må ej av över-

låtare eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten senast vid utlämnandet

tillställes honom.

8

§.

När skäl därtill äro, må länsstyrelse återkalla meddelat tillstånd att innehava

skjutvapen eller meddela förbud mot fortsatt innehav av sådant vapen. Har

annan länsstyrelse eller myndighet, lydande under sådan länsstyrelse, meddelat

tillstånd till innehav av vapnet eller mottagit deklaration rörande vapnet, skall

uppgift om återkallelsen eller förbudet lämnas till samma länsstyrelse.

9 §.

Avslås ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund av giftorätt; eller

o

återkallas meddelat tillstånd att innehava vapen; eller

meddelas förbud mot innehav av sådant vapen,

skall vapnet avlämnas till myndighet som i 3 § andra stycket sägs eller till

den som myndigheten bestämmer.

Vapnet skall, där det ej förklaras förverkat, inlösas av kronan enligt grunder,

som av Kungl. Maj:t bestämmas.

Vad i nästföregående stycke sägs skall ej gälla, där vapen tillhör annan än

innehavaren och ägaren själv vill innehava vapnet samt är därtill berättigad. I

sådant fall skall vapnet överlämnas till honom.

10

§.

Den som bär skjutvapen skall medföra deklarations- eller tillståndsbevis

för att på tillsägelse av polisman uppvisas. Företes ej sådant bevis, må vapnet

av polismannen omhändertagas.

Kan innehav av skjutvapen antagas vålla fara för missbruk, äger polismyn­

dighet förordna örn vapnets omhändertagande.

Har vapen omhändertagits, skall anmälan härom ingivas till länsstyrelsen i

det län där omhändertagandet skett; och har länsstyrelsen att pröva, huruvida

tillstånd att innehava vapnet bör återkallas eller förbud mot fortsatt innehav

därav meddelas. Beslutas ej återkallelse eller förbud, skall vapnet återlämnas.

Kungl. Majus proposition nr 181.

Om förvärv av ammunition.

11

§.

Vill någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva ammunition,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist söka

tillstånd till förvärvet.

Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen för

vilket ammunitionen är avsedd.

Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd att

förvärva ammunitionen.

Vad i denna paragraf sägs äger ej tillämpning, där någon som är berättigad

att innehava skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner till vapnet eller hylsor

för sådana patroner.

Angående skyldighet för den som idkar handel med ammunition att söka

tillstånd till förvärv av dylik vara stadgas i 16 §.

12

§.

Ansökan om tillstånd att förvärva ammunition skall innehålla sådana upp­

gifter som avses i 14 § 2. och 3. ävensom uppgift örn löpande nummer å dekla­

rations- eller tillståndsbevis rörande det skjutvapen flir vilket ammunitionen

är avsedd samt om den myndighet som utfärdat beviset.

Ansökningen ingives till myndighet som i 3 § andra stycket sägs. Myn­

digheten skall, där fråga ej är om Stockholm, insända ansökningen jämte eget

yttrande till länsstyrelsen.

6

Kungl. Majus proposition nr 181.

13 §.

Vad i 6 § första och tredje styckena är stadgat skall äga motsvarande till-

lämpning beträffande ansökan örn tillstånd att förvärva ammunition.

Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst sex månader.

14 §.

över meddelat tillstånd att förvärva ammunition skall bevis utfärdas. Be­

viset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt över­

låtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;

3. det eller de varuslag och den myckenhet därav tillståndet avser;

4. uppgift örn den tid tillståndet gäller.

Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med påskrift

att det utgör duplett. Ammunition må ej av överlåtare utlämnas, med mindre

dupletten senast vid utlämnandet tillställes honom.

Om handel med skjutvapen och ammunition.

15 §.

Vill någon idka handel med skjutvapen, vare skyldig att hos länsstyrelsen

i det län där rörelsen skall utövas söka tillstånd därtill.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen må ej meddelas annan än den

som är berättigad att idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordent­

lighet och pålitlighet. Meddelas tillstånd för bolag eller förening, skall för

handelsrörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare som besitter

nämnda egenskaper; och är denne ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst fem år, och skall avse

skjutvapen till visst antal och slag som må på en gång innehavas. I beslutet

skall angivas den plats där rörelsen får bedrivas.

Har den som idkar handel med skjutvapen avlidit eller råkat i konkurs,

aligger det dödsboet eller konkursboet, därest det vill fortsätta rörelsen, att

ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen och tillika föreslå före­

ståndare för rörelsen. Godkännes denne av länsstyrelsen, må rörelsen på hans

ansvar fortsättas under högst ett år från dödsfallet eller beslutet örn egen-

domsavträdet.

Om särskilda skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.

Angående tillstånd till handel med ammunition gäller vad därom är särskilt

stadgat.

16 §.

Vill den som idkar handel med skjutvapen för försäljning innehava dylika

vapen; eller

vill den som idkar handel med ammunition förvärva sådan vara,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där rörelsen utövas söka till­

stånd därtill.

7

Skjutvapen eller ammunition må ej överlåtas och skjutvapen ej heller upp­

låtas till den som idkar handel med dylik egendom, med mindre han erhållit

tillstånd att innehava vapnet eller förvärva ammunitionen.

Ansökan örn tillstånd skall innehålla sådana uppgifter som avses under 2.

och 3. i nästa stycke samt, där fråga är örn skjutvapen, uppgift örn antal och

slag av de vapen sökanden innehar.

över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller förvärva ammuni­

tion skall bevis utfärdas. Beviset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens och överlåtarens eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och

hemvist;

3. i fråga örn skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga örn ammuni­

tion det eller de varuslag och den myckenhet därav tillståndet avser.

Yad i 7 § andra stycket och 14 § andra stycket sägs skall äga motsvarande

tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande förvärv eller

överlåtelse av hagelpatroner eller hylsor för sådana patroner.

I fråga örn skjutvapen skola föreskrifterna i 8—10 §§ i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

Kungl. Majus proposition nr 181.

17 §.

Den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition vare skyldig att

föra särskild bok över verkställda försäljningar av dylik egendom. I sådan

bok skola beträffande varje försäljning antecknas

1. dagen för försäljningen;

2. köparens fullständiga namn, yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga örn ammuni­

tion det eller de varuslag och den myckenhet därav försäljningen avsåg;

4. den länsstyrelse, som utfärdat det av köparen åberopade tillståndsbeviset,

jämte dagen för bevisets utfärdande.

Såsom bilagor skola vid boken fogas dupletter av tillståndsbevisen.

Försäljningsbok skall, jämte bilagor, förvaras under en tid av minst tio år

från den dag sista inskrivningen gjordes och hållas tillgänglig för polis­

myndighet eller den som är stadd i polismyndighetens ärende.

Vad förut i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning beträffande för­

säljning av hagelpatroner eller hylsor för sådana patroner.

Den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition vare pliktig att

taga sådan vård örn skjutvapen eller ammunition som av honom innehavas att

de icke äro åtkomliga för obehörig person.

Om införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

18 §.

Utan tillstånd av chefen för socialdepartementet må ej någon till riket

införa skjutvapen eller ammunition; dock må transitering av sådan egendom

äga rum till ort inom riket.

8

Kungl. Majlis proposition nr 181.

Har tillstånd att införa skjutvapen meddelats någon, åge lian ock inne­

hava vapnet för det ändamål tillståndet avser. Därvid skola bestämmelserna i

8—10 §§ i tillämpliga delar gälla med iakttagande, att där beslut örn åter­

kallelse enligt 8 § avser skjutvapen som innehaves på grund av införseltill­

stånd, uppgift örn återkallelse!! skall lämnas till chefen för socialdepartementet.

Ansvarsbestämmelser m. m.

19 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vare sig på grund av kungö­

relsen den 26 juli 1927 nr 338 eller enligt denna kungörelse hava deklarerat

vapnet eller erhållit föreskrivet tillstånd till förvärv eller innehav av vapnet

eller till införsel därav; eller

använder någon, med uppenbart missbruk av erhållet tillstånd, skjutvapen

för annat ändamål än det som i tillståndsbeviset angives; eller

underlåter innehavare av skjutvapen att, efter vad i 9 § sägs, avlämna

vapnet; eller

förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 11 eller 16 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse och havé förverkat egendomen.

Äio omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva, huruvida

egendomen skall vara förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter någon skjutvapen i strid mot vad i 4 §

tredje och fjärde styckena eller 16 § andra och sjätte styckena sägs; eller

överlåter någon ammunition i strid mot vad i 11 § tredje och fjärde styckena

eller 16 § andra stycket sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnar överlåtare eller upplåtare skjutvapen eller utlämnar över-

låtare ammunition utan att föreskriven duplett av tillståndsbeviset senast vid

utlämnandet tillställes honom; eller

medför någon ej deklarations- eller tillståndsbevis i fall som i 10 § första

stycket sägs,

straffes med dagsböter.

Visar den, som blivit angiven för förseelse varom sist sagts, inom en vecka

efter det angivelsen blev honom kunnig hos åklagaren, att han vid tiden för

förseelsen deklarerat vapnet eller eljest ägde innehava detsamma, och giva om­

ständigheterna vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende,

vare från ansvar fri.

4 morn. Idkar någon handel med skjutvapen utan att vara berättigad därtill

enligt 15 §; eller

innehar den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen sådana

vapen till större antal eller av annat slag än som angives i tillståndsbeslut en­

ligt 15 §; eller

idkar han handel med skjutvapen å annan plats än tillståndet avser; eller

bryter han eller den som erhållit tillstånd att idka handel med ammuni­

tion mot vad i 17 § är stadgat,

straffes med dagsböter.

9

Deli som under tid, då lian är ställd under atal för förseelse som i detta

moment sägs, fortsätter samma förseelse skall för varje gång åtal därför

anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.

5 morn. Inför någon till riket skjutvapen eller ammunition utan att hava

erhållit föreskrivet tillstånd därtill, straffes med dagsböter eller fängelse, och

vare den olovligen införda egendomen förverkad.

Lika med olovlig införsel anses försök därtill.

Är införsel av skjutvapen eller ammunition belagd med straff enligt gällande

bestämmelser örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola dessa lända till efter­

rättelse.

6 moni. Kan egendom som förklarats förverkad ej tillrättaskaffas, skall

dess värde gäldas.

7 morn. Fälles den som deklarerat eller erhållit tillstånd att innehava eller

till riket införa skjutvapen till ansvar jämlikt 1 mom. och förklaras vapnet

förverkat; eller

fälles han till ansvar jämlikt 2 mom. för obehörig överlåtelse eller upp­

låtelse av vapnet; eller

fälles den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen eller ammu­

nition till ansvar jämlikt denna paragraf,

åligger det domstolen att örn beslutet underrätta länsstyrelsen i det län där

den dömde har sitt hemvist eller, i fall som sist nämnts, där handelsrörelsen

utövas.

20

§.

Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

21

§.

Polisman eller tulltjänsteman, som anträffar egendom vilken skäligen kan

antagas vara förverkad enligt 19 § 1 eller 5 morn., eller som påträffar skjut­

vapen eller ammunition vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall

taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa atal, aligger det

honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan

angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan

anträffas, göra sådan anmälan som i 22 § sägs. Äger beslagaren icke själv

anställa åtal, skall lian ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna

åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest

beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Anställcs, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från be­

slaget, vare detsamma förfallet.

22

§.

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,

skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länssty­

relsen. Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen med­

dela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

10

tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet

jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och an-

maningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skrift­

ligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast

och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget

gå åter.

23 §.

Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.

Förverkad egendom skall förvaras på sätt nu sagts samt så snart ske kan

genom aklagarens försorg försäljas under iakttagande av de i denna kungörelse

givna föreskrifterna. Kan egendomen ej sålunda försäljas, skall därmed för­

faras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

24 §.

Böter som ådömas enligt denna kungörelse samt behållna försäljnings­

summan för egendom som är förverkad ävensom belopp som utgives i stället

för dylik egendom tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande,

skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna kungörelse som jämlikt

annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman eller

egendomens värde vad i sådan författning är stadgat äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras förteckning angående inkomna deklara­

tioner örn innehav av skjutvapen.

Dylik förteckning skall innehålla

1. ärendets nummer och dagen, då deklarationen inkom;

2. innehavarens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt, där

han ej är ägare till vapnet, uppgift örn ägarens fullständiga namn, yrke och

hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber;

4. löpande nummer å deklarationsbevis;

5. uppgift örn beslut angående förbud mot innehav av vapnet och örn dagen

för vapnets avlämnande, där denna är känd;

6. uppgift örn underrättelse som jämlikt 19 § 7 mom. lämnats till läns­

styrelsen om domstols beslut, varigenom vapnet förklarats förverkat.

2 mom. Hos länsstyrelsen skall därjämte föras förteckning rörande inkomna

ansökningar örn tillstånd att innehava skjutvapen eller att förvärva ammuni­

tion. Sådan förteckning skall innehålla

1. ärendets nummer och dagen då ansökningen inkom;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt över­

låtarens eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

12

Kungl. Majus proposition nr 181.

28 §.

Med polismyndighet avses i denna kungörelse statspolisintendenten ävensom

polischef i stad och på landet samt dem överordnade myndigheter.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1934;

dock skola bestämmelserna i 10 § första stycket icke träda i kraft förrän den

1 november 1934.

Härigenom upphäves kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) nied vissa be­

stämmelser angående skjutvapen och ammunition.

Vill den som vid tiden för kungörelsens ikraftträdande idkar handel med

skjutvapen fortsätta rörelsen, skall han senast den 30 september 1934 göra

ansökan som i 15 § sägs och därvid fullgöra honom enligt 3 § åliggande dekla-

rationsplikt. Utan särskilt tillstånd må rörelsen därefter fortsättas till dess

ansökningen hunnit prövas.

14

Frågan har sedermera underkastats förnyat övervägande inom socialdepar­

tementet. Jag anhåller nu få redogöra för resultatet härav och vill därvid till

en början uppehålla mig vid de spörsmål, som framförallt tilldragit sig in­

tresse, nämligen frågorna om företagande av en ny vapeninventering i riket

i förening med en allmän behovsprövning rörande vapeninnehavet samt örn

de slätborrade jaktvapnens hänförande under vapenkontrollen. Därefter

torde jag få övergå till förslagets särskilda bestämmelser.

Ny vapeninventeriug jämte behovsprövning eller andra kontrollåtgärder.

Enligt 1933 års förslag skulle en allmän vapeninventering företagas och

prövning enligt skärpta regler verkställas rörande fortsatt innehav av de

deklarerade vapnen. Angående beståndet av sådana skjutvapen, som om­

fattas av gällande vapenkungörelse, lämnades vissa uppgifter i en i förslaget

omförmäld tablå. Av tablån, vilken torde såsom Inlaga få fogas vid detta pro­

tokoll, framgår, att sammanlagda antalet av andra än vapenhandlare t. o. m.

den 15 maj 1933 deklarerade och med tillstånd förvärvade skjutvapen — andra

än slätborrade jaktgevär — uppgick till i runt tal 350,000 därav gevär 264,000

och pistoler (revolvrar) 86,000.

1 1934 års promemoria framhålla de sakkunniga, att avsevärda utgifter skulle

föranledas av en ny vapendeklaration med åtföljande prövning av rätten till

vapeninnehav. Särskilt medförde berörda prövning stora kostnader, då den­

samma måste anförtros åt mera kvalificerad personal, varemot själva registre-

ringsarbetet icke torde komma att draga alltför stora utgifter. Då den stats-

finansiella situationen gjorde det synnerligen önskvärt, att statsverkets ut­

gifter för ifrågavarande ändamål begränsades i största möjliga mån, men å

andra sidan enligt de sakkunnigas mening det vore av stor vikt, att en täm­

ligen omfattande revision av 1927 års vapenkungörelse komme till stånd

inom den närmaste tiden, hade de sakkunniga ansett sig böra undersöka,

huruvida icke en revision av denna kungörelse, som tillgodosåge de huvud­

sakliga önskemål som angivits i de sakkunnigas tidigare promemoria, läte

sig genomföras utan allt för stora kostnader. Sedan de sakkunniga härvid

understrukit, att den utav de sakkunniga tidigare uttalade åsikten att en

fullt effektiv kontroll över enskildas vapeninnehav icke kunde vinnas utan

en allmän behovsprövning rörande samtliga vapeninnehav alltjämt ägde full

giltighet, anföra de sakkunniga i promemorian vidare:

Vad som ur det allmännas synpunkt främst krävdes i fråga örn enskildas

vapeninnehav vore, att samtliga innehav av vapen funnes registrerade hos

offentlig myndighet. Förekomsten av vapen i enskildas förvar borde uppen­

barligen vara känt för statens myndigheter. Enligt gällande vapenkungö­

relse funnes, förutom innehavarna av slätborrade vapen, huvudsakligen två

kategorier utav enskilda vapeninnehavare, vilka icke vore skyldiga att an­

mäla vapeninnehav, nämligen dels de som efter den 1 september 1927 ge­

nom arv eller annat dylikt fång förvärvat vapen, och dels de som annor­

ledes än med äganderätt innehade vapen. För fullständigande av de offent­

liga registren över vapeninnehav borde de kategorier av vapeninnehavare,

Kungl. May.ts proposition nr 181.

16

Kungl. Maj:t$ proposition nr 181.

Av de länsstyrelser, som i sina yttranden över promemorian ingått på

frågan huruvida slätborrade jaktgevär för framtiden skola vara undantagna

från författningens tillämplighetsområde, ansåg en del, att dylika vapen icke

borde beröras av en blivande vapenförfattning. Såsom skäl härför anfördes

av länsstyrelsen i Jönköpings län, att dessa vapen torde spela en mera un­

derordnad roll och att ett hänförande av visst slags vapen under kungö­

relsen visat sig medföra en betydligt minskad efterfrågan å sådant vapen,

vilket för den inom länet bedrivna vapenindustrien medförde väsentligt av­

bräck. Länsstyrelsen i Kronobergs län instämde i vad landsfogden yttrat

därom, att någon fara för missbruk av dylika vapen i de hänseenden, som

åsyftades med lagstiftningen ifråga, knappast torde föreligga och att den

procedur, som erfordrades för sökande av tillstånd till förvärv och innehav

av vapen av nämnda slag, skulle medföra betydande besvär och kostnader

för stora befolkningsgrupper samt även innebära en avsevärd ökning av de

licensbeviljande myndigheternas arbetsbörda. Länsstyrelsen i Kalmar län

påpekade att genom undantagande av slätborrade jaktgevär undvekes åt­

skilliga betydelselösa registreringar. Ett likställande av sådana vapen med

kulgevär ansåg länsstyrelsen i Malmöhus län innebära synnerligen stort

besvär även för vapenhandlarna. Därest kontroll över innehavet ansåges

önskvärd borde sådan kunna åstadkommas genom en inventering samt där­

igenom att vapenaffärerna ålades att periodiskt till länsstyrelsen översända

förteckning över skedda försäljningar av dylika gevär med,uppgift å köparens

namn och bostad, vilka förteckningar i sin ordning kunde ligga till grund

för uppgifter från länsstyrelserna till central myndighet. Länsstyrelsen för­

utsatte, att det finge tillkomma Konungen att utan riksdagens särskilda

hörande införa licensförfarande beträffande ifrågavarande vapen örn och så

snart det skulle visa sig av förhållandena påkallat. Vidare framhöll läns­

styrelsen att örn hagelbössor inrymdes under författningen, detta skulle be­

tyda en ökning av antalet av länsstyrelsen behandlade ansökningar med

över 600 procent, vilket jämte vissa av de övriga föreslagna ändringarna i

författningen skulle föranleda ökning av länsstyrelsens personal. Sistnämnda

synpunkt på frågan anlade även länsstyrelsen i Värmlands län, som bestred

att det vore nödigt eller lämpligt att lägga slätborrade jaktgevär eller åt­

minstone vanliga hagelgevär under den nya författningen, och framhöll, att

författningens tillämpning å dylika gevär med ali sannolikhet skulle väcka

starkt motstånd hos lojala innehavare av sådana vapen. Länsstyrelsen i

Orebro län ansåg, att åtgärden att lägga slätborrade jaktgevär under författ­

ningens tillämplighetsområde borde, örn den icke ur ordnings- och säker­

hetssynpunkt funnes alldeles oundgänglig, undvikas med hänsyn till därav

uppkommande praktiska svårigheter; härvid syntes länsstyrelsen i främsta

rummet avse följderna av att för inköp av ammunition till slätborrade jakt­

gevär skulle krävas särskilt tillstånd. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län

fann det starkt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt skäl förelåge att

låta ifrågavarande vapen inbegripas under författningen.

Sprängämnesinspektionen, vars yttrande biträddes av kommerskollegium,

17

framhöll att ifrågavarande vapen, som vore avsedda för hagelpatroner, knap­

past torde komma till användning för sådant illojalt syfte, som i prome­

morian avsåges. Det syntes vara (av vikt att största möjliga hänsyn foges till

jaktens intressen och att härutinnan ej betungande intrång gjordes utan

synnerligen starkt vägande skäl. En inrangering av slätborrade jaktgevär i

författningen skulle dessutom efter allt att döma föranleda ett avsevärt av­

bräck för de inhemska tillverkningarna av såväl dylika vapen som av am­

munition för desamma. Jämväl Sveriges industriförbund och centralstyrelsen

för Sveriges järnhandlareföreningar avstyrkte, att författningen komme att

omfatta jaktgevär och hagelammunition, industriförbundet under anförande

bland annat att den ifrågasatta ordningens realiserande kunde förväntas

medföra ökad arbetslöshet. Centralstyrelsen för järnhandlareföreningarna

gjorde därjämte gällande, att även alla slag av s. k. salongsgevär av 6 och 9

m/m. kaliber med tillhörande ammunition borde vara fria.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena hävdades emellertid uttryckligen

den åsikten, att de nya bestämmelserna på området borde göras tillämpliga

även å slätborrade jaktgevär. Länsstyrelsen i Stoclchobns län påpekade, att

jaktförfattningarna genom dylika vapens hänförande under bestämmelserna

i ämnet torde komma att bättre efterlevas, då vid överträdelse risk förelåge

att meddelat tillstånd till vapeninnehav återkallades eller tillstånd till inköp

av vapen eller ammunition vägrades. Länsstyrelsen i Alvsborgs län framhöll

att ordningsintresset på denna punkt syntes sammanfalla med opinionen

bland de jaktvårdsintresserade. Även länsstyrelserna i Kristianstads och

Västernorrlands län tillstyrkte att författningen gjordes tillämplig på dylika

vapen. Landsfogden i Uppsala län — länsstyrelsen i länet tillstyrkte pro­

memorian i dess helhet — fann det välbetänkt att vapenkungörelsen gjordes

tillämplig å slätborrade jaktgevär, och samma uppfattning uttalades av lands­

fogden i Hallands län. Styrelsen för svenska jägareförbundet slutligen fann

det ur jaktvårdssynpunkt, till förhindrande av olycka vid jakt och till be­

främjande av jaktlagarnas efterlevnad, vara ett oeftergivligt villkor, att kon­

trollen utsträcktes även till de slätborrade bakladdningsgevären, vilka spelade

den ojämförligt största rollen vid jakt.

1933 års förslag likställde slätborrade jaktgevär med andra gevär men

upptog en särbestämmelse örn rätt att utan licens inköpa hagelammunition

till dylika gevär.

I 1933 års proposition yttrade jag beträffande slätborrade jaktgevär:

»Enligt vad arméförvaltningens artilleridepartement uttalat, kunna sådana

gevär tekniskt sett användas för skjutning med kula. På grund härav och

då de jämväl med hagelammunition kunna användas för illojala syften, synas

de böra jämställas med övriga här ifrågavarande skjutvapen och följaktligen

omfattas av vapenförfattningen. Av vad svenska jägareförbundet anfört fram­

går, att dessa gevärs hänförande under vapenkontrollen också är önskligt

ur jaktvårdssynpunkt. Framhållas må, att vid den prövning av sökandes

behov att innehava vapen, som enligt förslaget skall äga rum, tillbörlig

Bihang lill riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 181.

441 34

2

Kungl. Majda proposition nr 181.

Departements­

chefen.

18

hänsyn givetvis måste tagas till ett ganska allmänt förekommande lojalt behov

att för jakt använda gevär av ifrågavarande typ.»

Nämnda ståndpunkt anser jag mig alltjämt böra intaga, detta så mycket

mera som enligt det nu framlagda förslaget tillstånd till innehav av slät­

borrade jaktgevär ej fordras för dem som redan innehava sådana vapen;

de hava allenast att deklarera sina vapen. Tillika är att märka, att enligt

11 § nästsista stycket i förslaget — liksom i 1933 års förslag — den som

är berättigad innehava skjutvapen äger att, utan särskilt tillstånd, förvärva

hagelammunition till sådant vapen.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Om skjutvapen och ammunition.

1

§•

Gällande vapenkungörelse har avseende å skjutvapen av alla slag med

undantag av handvapen avsedda för framladdning, slätborrade jaktgevär,

skjutapparater för slakt samt luft- och fjäderbössor.

I förevarande avseende upptogo de sakkunniga i 1933 års promemoria

till behandling särskilt frågan örn författningens tillämplighet å slätborrade

jaktgevär, gasvapen och maskerade vapen m. fl. jämförliga vapen samt luft- och

fjäderbössor. Beträffande förstnämnda vapen har jag redan redogjort för

förslagets ställning till dem. I fråga örn övriga vapen får jag anföra följande.

Gasvapen och s. k. maskerade vapen m. fl.

De sakkunniga framhöllo i 1933 års promemoria, att det borde övervägas,

örn icke innehav av vapen för spridande, annorledes än genom projektil, av

gaser och giftiga vätskor och därmed jämförliga ämnen ävensom innehav

av maskerade skjutvapen överhuvud borde förbjudas. Dock borde undantag

göras för aktiebolag, som bedreve vapentillverkning, och måhända även för

sådana personer, som för viss tjänstgöring vore i behov av ifrågavarande

vapen.

Vid det av artilleridepartementet avgivna yttrandet var fogat ett av departe­

mentet upprättat utkast till definition av de vapen och den ammunition,

som syntes böra omfattas av en ny författning i ämnet. Detta utkast om­

fattade samtliga nu ifrågavarande vapen.

Allenast några av de hörda myndigheterna ingingo på förevarande spörs­

mål. Länsstyrelsen i Kristianstads län fann det ovisst, örn under föreskrifterna

borde hänföras vapen avsedda för spridning av gaser eller giftiga vätskor

och därmed jämförliga ämnen. Något ovillkorligt förbud mot innehav av

dylika vapen torde enligt länsstyrelsens mening ej böra stadgas. Läns­

styrelsen i Hallands län åter ansåg, liksom landsfogden i länet, synnerligen

starka skäl förefinnas till offentlig kontroll eller snarare förbud beträffande

dylika vapen för spridning av gaser m. m. Jämväl sprängämnesinspektionen

anslöt sig i yttrande, som biträddes av kommerskollegium, till det ifrågasatta

förbudet mot användandet av gaser eller giftiga vätskor och därmed järn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

19

förliga ämnen (s. k. skräckpistoler). Likaså syntes det inspektionen väl­

betänkt, att förbud utfärdades mot maskerade skjutvapen, som förekomme

i form av reservoarpennor, »Ever Sharp» och liknande pennor. Inspektionen

ansåg att det vidare borde tagas i övervägande, huruvida ej s. k. ollon­

pistoler ur säkerhetssynpunkt borde innefattas i förbudet, varemot inspek­

tionen beträffande s. k. startpistoler fann att sådana borde ställas utanför

författningens tillämplighetsområde. Marinförvaltningen ansåg likaledes, att

innehav av' gasvapen av alla slag borde helt förbjudas med undantag av

gaspistol, vilken torde vara värdefull även för privatpersoner till skydd vid

inbrott m. m.

1933 års förslag inbegrep här ifrågavarande vapen under kungörelsen.

Luft- och fjäderhössor.

De sakkunniga yttrade, att det borde närmare undersökas, huruvida luft-

och fjäderbössor under alla omständigheter borde såsom för närvarande

falla utanför bestämmelserna på området.

Artilleridepartementet anförde att ehuru förekomsten i större utsträckning

av luft- och fjäderbössor, i verkan lika med de skjutvapen vilkas innehav

vapenkungörelsen avsåge att kontrollera, icke vore departementet bekant,

syntes dock teknisk möjlighet föreligga för tillkomsten av sådana luft- och

fjäderbössor. Vapenkungörelsens bestämmelser syntes därför böra avfattas

med hänsyn härtill. I sitt förslag till definition å skjutvapen hade artilleri-

departementet undantagit »för sportändamål avsedda luft- och fjäderbössor

(-pistoler)».

Även i denna fråga yttrade sig allenast ett fåtal av de hörda myndigheterna.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län ansågo skäl saknas att göra

de nya bestämmelserna tillämpliga å dylika vapen. Jämkil spräng ämnesin-

spektionen anslöt sig till denna mening och anförde i yttrande, som biträddes

av kommerskollegium, att vapen av ifrågavarande slag knappast kunde rubri­

ceras såsom hänförliga till den kategori av vapen, som till följd av sin kon­

struktion och verkan behövde undantagas i den nya författningen. Bössorna

ifråga — anförde inspektionen — där projektilen utgjordes av en mindre

pil, vore avsedda för ungdomens övningar vid målskjutning. Den enda in­

skränkning i nyttjanderätten till dylika bössor, som eventuellt skulle kunna

ifrågasättas, vore enligt inspektionens mening, att de ej utan målsmans med­

givande finge försäljas till personer under 18 är.

Landsfogden i Uppsala län däremot fann det välbetänkt att den nya för­

fattningen gjordes tillämplig jämväl å dylika vapen.

1933 års förslag anslöt sig i förevarande hänseende till artillerideparte­

mentets ståndpunkt.

I förevarande hänseenden intager jag samma ståndpunkt som förra året.

I den mån behov att i försvarssyfte innehava gasvapen och därmed jämför­

liga vapen kan tänkas föreligga, kommer självfallet licens att meddelas.

Vad angår definitionen å skjutvapen har jag ansett mig kulina biträda ar­

tilleridepartementets förslag med vissa ändringar. Av de sakliga ändringar,

Kungl. Majits proposition nr 181.

Departements'

chefen.

20

sorn vidtagits, må här nämnas, att undantagen från vapenregleringen utvid­

gats att omfatta skjutapparater för signaländamål, t. ex. för avskjutande av nöd­

signaler eller lotssignaler, och för linkastning i livräddningssyfte samt start­

pistoler.

I 1933 års förslag voro handgranater, bomber, minor och andra dylika

effekter hänförda till ammunition. Häremot erinrades under förslagets be­

handling i riksdagen, att effekter av angivna slag vore att anse som skjut­

vapen. Då förslagets bestämmelser angående skjutvapen synas mig böra

vinna tillämpning å ifrågavarande effekter, har jag bland de i tredje stycket

av förevarande paragraf angivna anordningar, vilka beträffande verkan och

ändamål äro jämförliga med skjutvapen, upptagit även förutnämnda effekter.-

Med hänsyn härtill hava bland undantagen i fjärde stycket upptagits järn

väl apparater eller andra anordningar avsedda för nautiskt bruk.

2

§-

Innehållet i denna paragraf är även till väsentliga delar hämtat från ar­

tilleridepartementets förslag. Dock hava såsom redan nämnts handgranater,

bomber, minor och andra dylika effekter likställts med skjutvapen. För öv­

rigt hänför sig den viktigaste skillnaden till avfattningen av 2 § 3. i före­

varande förslag. Sålunda hava vissa ämnen såsom sprängämnen, krut och

tändhattar i olikhet med vad artilleridepartementet ifrågasatt icke hänförts

till ammunition, emedan de erfordras för andra ändamål än vapen. Beträf­

fande innehavet m. m. av dessa ämnen gäller förordningen den 18 maj 1928

angående explosiva varor.

Kungl. Majus proposition nr 181.

Om deklaration oell innehav av skjutvapen.

. 3§.

I förevarande paragraf hava upptagits de bestämmelser, som ansetts er­

forderliga rörande den nu föreslagna av mig i det föregående omförmälda

deklarationsplikten. Denna skyldighet avser i första hand innehavare av

de skjutvapen, som ej nu omfattas av vapenkungörelsen, således framförallt

de slätborrade jaktgevären. Vidare föreligger deklarationsplikt bland annat

för dem som icke varit skyldiga att söka tillstånd till förvärv eller innehav

av vapen, vilka inbegripas under gällande kungörelse. Detta är fallet i

fråga örn ärvda eller lånade vapen. Har, oaktat deklarationsplikt icke före­

legat, anmälan örn vapeninnehav gjorts och deklarationsbevis utfärdats, synes

någon skyldighet att ånyo verkställa deklaration icke böra föreligga. Det­

samma lärer böra gälla, där tillstånd till förvärv meddelats, ehuru tillstånd

ej erfordrats.

Över verkställd deklaration skall utfärdas bevis, som skall medföras vid

bärandet av vapnet och vars nummer skall uppgivas vid ansökan örn till­

stånd att förvärva ammunition. För att enskilda ej skola vidkännas utgift

för deklarationsbevis torde dessa böra vara fria från stämpel. Förslag här­

om torde senare komma att framläggas av chefen för finansdepartementet.

21

4

§•

Fordran å tillstånd till innehav av vapen.

De sakkunniga erinrade i 1933 års promemoria örn att för närvarande till­

stånd fordrades för förvärv av vapen genom köp eller därmed likställt fång

men däremot ej för innehav på annan grund. Den som exempelvis ärvt

eller fått låna ett skjutvapen behövde ej söka tillstånd till innehavet. Då

emellertid alla vapeninnehav borde vara registrerade, ansåge de sakkunniga

att tillstånd borde fordras också för annat innehav än det som grundade

sig å köp och därmed likställt fång.

Behovet av bestämmelser örn särskilt tillstånd till innehav vitsordades i

allmänhet i de av länsstyrelserna avgivna yttrandena. Av länsstyrelsen i

Kristianstads län gjordes emellertid gällande, att örn fordran på tillstånd till

förvärv av skjutvapen bibehölles samt därjämte stadgades befogenhet för

vederbörande myndighet att återkalla rättighet till innehav av vapen, sär­

skilt tillstånd för innehav icke borde föreskrivas. Länsstyrelsen i Västman­

lands län fann ifrågavarande spörsmål enklast kunna ordnas så, att i till-

ståndsbeviset för förvärvet inrycktes en bestämmelse örn att förvärvet finge

ske för personligt bruk. Endast beträffande vapenhandlare torde den tänkta

åtgärden med särskilt tillstånd att innehava vapen vara erforderlig.

Arméförvaltningen anförde, att örn överhuvud någon särskild licensplikt

beträffande innehav av vapen finge anses erforderlig, syntes densamma

lämpligen böra begränsas till att avse den i promemorian föreslagna en-

gångsprövningen för hela riket beträffande rätten att behålla innehavda vapen

samt för framtiden till att gälla de fall, där vapen genom arv eller testa­

mente övergått i ny ägares besittning, varom polismyndigheten näppeligen

torde hava möjlighet att på annat sätt erhålla kännedom.

Från åtskilliga håll framhölls, att i fråga om utlåning av vapen fordran

på tillstånd till innehav borde begränsas till att avse utlåning under längre

tid och icke omfatta t. ex. det fall att någon utlånade ett jaktgevär till en

vän vid ett tillfälligt besök.

Fordran å tillstånd till innehav av skjutvapen uppställes allenast i fråga

örn framtida innehav. Blott innehav av mera stadigvarande natur avses,

exempelvis ej utlånande som är allenast tillfälligt. Till undvikande av

varje missförstånd har i denna paragraf utsagts, att skjutvapen må, utan

hinder av vad i paragrafen sägs örn tillstånd till innehav, tillfälligt upplåtas

till användande för samma ändamål som det för vilket tillstånd till innehav

meddelats eller då dylikt tillstånd ej meddelats för jakt- eller sportändamål.

Givetvis kräves ej heller tillstånd för skjutvapens utlämnande till annan

för reparation. Ett uttryckligt stadgande härom har synts överflödigt.

Tillståndsgivande myndighet är liksom enligt numera gällande bestäm­

melser städse länsstyrelse.

^<3 §•

Tillstånd endast till enskild person.

De sakkunniga framhöllo år 1933, att bestämmelserna i gällande vapen­

kungörelse ej ansetts lägga hinder i vägen för meddelande av tillstånd till

Kungl. Majis proposition nr 181.

Departements­

chefen.

22

förvärv av skjutvapen jämväl åt vissa sammanslutningar. Enligt de sakkun­

nigas mening borde emellertid tillstånd att förvärva eller innehava vapen ej

kunna meddelas annan än enskild person, oell detta borde uttryckligen an­

givas i författningen. Stadgandet borde dock ej gälla aktiebolag eller han­

delsbolag, som hade till ändamål att tillverka eller försälja vapen eller

ammunition.

Mot det föreslagna förbudet att meddela tillstånd till innehav av skjut­

vapen åt annan än enskild person i och för sig riktades i allmänhet i

yttrandena icke någon invändning. Ett stort antal myndigheter, vilka be­

farade att en undantagslös tillämpning av förbudet komme att försvåra eller

omöjliggöra skytte- och landstormsföreningars verksamhet, framhöll emel­

lertid nödvändigheten av att uttryckligt undantag medgåves för dylika sam­

manslutningar.

Arméförvaltningen ansåg att, förutom de föreningar och sammanslutningar

för skytte och idrott, vilka åtnjöte statsunderstöd och vilkas verksamhet

stöde under offentlig kontroll, jämväl andra sammanslutningar med legitimt

syfte, exempelvis jaktvårdsföreningar o. d., borde bibehållas vid rätten att

förvärva och innehava vapen och ammunition i den mån anledning icke

förelåge till antagande att dylik rätt skulle missbrukas. Det syfte att und­

vika fara för det allmänna genom uppkomsten av beväpnade enskilda sam­

manslutningar, som skulle ligga till grund för ett förbud mot ideella för­

eningars vapeninnehav, syntes arméförvaltningen väsentligen kunna tillgodo­

ses genom den i allmänhet skärpta kontroll, som avsåges att införas vid

meddelandet av tillstånd till förvärv och innehav av vapen. Örn så ansåges

erforderligt, skulle denna kontroll beträffande föreningar och andra samman­

slutningar kunna ytterligare skärpas genom införande av föreskrift, att dylik

förening eller sammanslutning icke finge förvärva eller innehava vapen eller

ammunition utan att av Kungl. Majit hava förklarats berättigad därtill. En

dylik legitimation syntes kunna ske generellt för sådana sammanslutningar

som skytte- och landstormsföreningar ( förbund).

Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg rätt till inköp och innehav av åtmin­

stone fickvapen böra medgivas bankbolag och vissa andra penningförval-

tande institutioner samt bolag som ombesörja nattvakt m. fl. vilka plägade

förse vissa av tjänstemännen med skjutvapen till försvar under tjänsteut­

övning. Det förefölle ej tillräckligt att den enskilde individen härvidlag

hade möjlighet att erhålla tillstånd till vapenanskaffning. Länsstyrelsen

fann vidare mindre vikt böra fästas vid behovet att innehava vapen utan

huvudvikten borde enligt länsstyrelsens mening läggas påf sökandens kvali­

fikationer, så att med största möjliga visshet kunde antagas, att vapnet icke

komme till användning i skadligt eller eljest illojalt syfte. En liknande

ståndpunkt företräddes av styrelsen för svenska jägareförbundet, som anförde,

att styrelsen helst skulle se, att det bleve ett villkor för tillståndet till

innehav av gevär, att sökanden visade sig besitta sådan förmåga att hand­

hava ett skjutvapen, att det kunde antagas, att han ej bleve farlig för annans

person eller egendom, och att han besutte sådan skjutskicklighet, att det ej

Kungl. Majus proposition nr 181.

24

Departements­

chefen.

uttryckligen angivas, att tillståndet avsåge rätt till innehav för det i ansök­

ningen omförmälda syftet. Förmyndares samtycke borde städse utgöra för­

utsättning för att omyndig person skulle erhålla tillstånd till förvärv eller

innehav av vapen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg tillräcklig trygghet kunna vinnas, örn

föreskriften i detta hänseende erhölle sådan lydelse, att tillstånd kunde

lämnas, därest det icke funnes anledning antaga att sökanden komme att

bruka vapnet till fara för sig eller annan eller för allmän ordning och säker­

het eller för stats- och rättsordningen.

Av länsstyrelsen i Älvsborgs län framhölls, att det för varje licensgivande

myndighet vore nödigt att tämligen noggranna föreskrifter lämnades i för­

fattning eller annorledes örn vilka principer, som vid tillstånds lämnande

skulle följas, och länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekade den synner-

liga betydelsen av att i görligaste mån fullständiga anvisningar härom med­

delades. Dylika föreskrifter borde, ansågo länsstyrelserna i Västmanlands

och Kalmar län, meddelas genom ett i administrativ ordning utfärdat cir­

kulär.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ansag för sm del icke någon ändring i

nuvarande bestämmelser om behovsvillkoret böra ske. Att i lag närmare

angiva behovets art och när behov skulle anses föreligga syntes icke möj-

ligt, utan bedömandet av behovet torde fortfarande böra överlåtas åt veder­

börande myndighet. Innehavaren av ett skjutvapen torde vidare icke gärna

kunna förvägras att använda det för annat ändamål än det i ansökningen

uppgivna. Villkoret för tillstånd till förvärv eller innehav av fickvapen, att

synnerliga skäl skola visas, ansåge länsstyrelsen icke böra stadgas. Många

människor kunde önska innehava en revolver till självförsvar i hemmet och

denna önskan mäste väl anses legitim, även om synnerliga skäl för behöv­

ligheten vanligen ej kunna visas.

Polismästaren i Stockholm åter fann att vad som föreskreves i fråga örn fick­

vapen borde gälla även mausergevär samt ansåg det nödvändigt att kvalifi­

kationen »synnerliga skid» bleve antingen i författningen eller på annat sätt

exemplifierad.

Styrelsen för svenska jägareförbundet ansåg behovssynpunkten i fråga örn

slätborrade gevär överhuvudtaget olämplig. Skulle den bibehållas beträf­

fande de refflade gevären, måste därför enligt styrelsens uppfattning en

annan bedömningsgrund utfinnas såvitt anginge de slätborrade. Den nu­

varande bedömningsgrunden, sökandens ordentlighet och pålitlighet, syntes

styrelsen strängt taget vara tillräcklig i alla förekommande fall, örn den

genomfördes med tillräcklig omsorg i tillämpningen. Styrelsen ifrågasatte,

örn ej, därest denna synpunkt lades till grund för bedömandet, även sär­

skilda bestämmelser i fråga örn de s. k. fickvapnen bleve överflödiga. Så­

dana kunde nämligen även från jaktsynpunkt innehavas i fullt lojala syften.

Såsom jag yttrade i 1933 års proposition anser jag de kvalifikationer, ordent­

lighet och pålitlighet, som för närvarande fordras för tillstånd att förvärva

skjutvapen ej med erforderlig tydlighet angiva vissa av de väsentliga omständig-

Kungl. Majus proposition nr 181.

25

heter som vid prövningen böra komma i betraktande. De sakkunnigas förslag

att tillstånd ej må meddelas, med mindre sökanden skäligen kan antagas ej

komma att missbruka vapnet till fara för sig eller annan eller för allmän

ordning eller säkerhet eller för stats- och rättsordningen, synes mig på ett

lämpligt sätt antyda de väsentliga momenten vid prövningen. I själva författ­

ningstexten torde det emellertid ej vara nödvändigt att närmare exemplifiera

de olika formerna av missbruk.

Sökanden bör liksom för närvarande styrka, att han har behov av vapnet.

Att i lagrummet angiva behovets art synes mindre lämpligt. Tydligt är,

att örn slätborrade jaktgevär, såsom förslaget innebär, inbegripas under för­

fattningen, tillstånd ej bör vägras dem som önska för lojalt jaktbehov inne­

hava sådana vapen. Någon svårighet att styrka sådant behov lärer i regel

ej föreligga. Motsvarande synpunkter göra sig gällande beträffande medlem­

mar av förut omförmälda föreningar vilka önska innehava sådana skjut­

vapen som pläga användas vid de av föreningarna anordnade övningarna.

I fråga örn vapen, som huvudsakligen hava prydnads- eller affektionsvärde,

torde ej böra uppställas lika stränga krav å behovet av vapnen, som beträf­

fande vapen, avsedda för praktiskt bruk.

När fråga är örn pistoler, revolvrar och andra dylika fickvapen, vilka

ur samhällets synpunkt torde erbjuda särskilt stora risker, synes pröv­

ningen — såväl i vad rör sökandens behov att innehava vapnet som hans

personliga kvalifikationer ■— böra följa strängare normer. Det synes vara

grundad anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga att tillstånd

att innehava dylika vapen ej må meddelas, med mindre synnerliga skäl där­

till äro.

Enligt gällande vapenkungörelse må tillstånd ej lämnas den som är under

18 år, med mindre han erhållit förmyndarens samtycke till förvärvet. De

sakkunniga anse, att förmyndarens samtycke städse — alltså beträffande

den som ej uppnått myndig ålder och den som förklarats omyndig — bör

utgöra förutsättning för tillstånd. Stadgande i sådant avseende har upp­

tagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

7 §;

Förevarande stadgande motsvarar § 6 i gällande vapenkungörelse. De

ändringar som företagits äro i stort sett betingade av vissa förut angivna

nyheter i den föreslagna författningen samt därav att bestämmelserna örn

ammunition behandlas först i en senare avdelning av författningen.

8

§-

De sakkunniga erinrade år 1933, att om någon efter vederbörlig deklaration

eller tillstånd till förvärv innehade vapen, det för närvarande ej vore möjligt

att fråntaga honom denna rätt, även om det funnes uppenbart att vapnet icke

lämpligen borde innehavas av honom. I anslutning härtill föreslogo de

sakkunniga, att återkallelse av tillstånd till innehav av vapen skulle kunna

ske, om skäl diirtill vore. Ett närmare angivande i författningen av sär­

skilda anledningar till återkallelse ansågo de sakkunniga knappast erfordras,

utan finge avgörandet bero på prövning i det särskilda fallet. En viss led-

Kungl. Majus proposition nr 181.

26

Departements­

chefen.

ning gåve bestämmelserna angående förutsättningar för erhållande av till­

stånd till innehav av vapen; vore förutsättningar för sådant tillstånd ej

längre för handen, borde återkallelse sålunda ske.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del framställdes ej några erinringar

i de avgivna yttrandena. Styrelsen för svenska jägareförbundet framhöll, att

till vinnande av större konsekvens i tillämpningen vissa exempel borde

lämnas på förhållanden, som kunde föranleda återkallande, såsom att till-

ståndshavaren gjort sig skyldig till störande av lugn eller allmän ordning,

eller att hail dömts till ansvar för grövre vållande till skada å person eller

egendom, där vållandet skett medelst skjutvapen, eller grövre djurplågeri,

förövat medelst sådant vapen, eller för förseelse mot jaktförfattningarna av

viss grövre beskaffenhet.

Att möjlighet bör föreligga att återkalla meddelat tillstånd till innehav

av skjutvapen eller att, där sådant tillstånd ej lämnats, förbjuda fortsatt

innehav av vapnet, torde utan vidare vara tydligt. I likhet med de sakkun­

niga anser jag emellertid, att i författningen ej närmare böra angivas de

skäl, som betinga återkallelse eller förbud.

Åtgärd som nu sagts bör kunna beslutas ej blott av den länsstyrelse, som

meddelat tillståndet eller mottagit deklaration av vapnet, utan jämväl av

annan länsstyrelse, exempelvis länsstyrelsen i det län där innehavaren är

bosatt eller uppehåller sig. Har återkallelsen ej skett eller förbudet ej

meddelats av den myndighet, som givit tillståndet, bör denna för ombesör­

jande av vederbörlig anteckning i förd vapenförteckning underrättas örn åter­

kallelsen eller förbudet av den myndighet, som beslutat därom.

9 §•

Enligt 1933 års promemoria skulle vapen i följande fall överlämnas till

polismyndighet, nämligen 1) då tillstånd till fortsatt innehav av vapen, som

deklarerats vid den allmänna vapeninventeringen, ej meddelades, 2) då till­

stånd ej meddelades till innehav av vapen som genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt förvärvats efter den nya författningens ikraft­

trädande samt 3) då tillstånd att innehava vapen återkallades.

De sakkunniga anförde, att vapnen i dessa fall borde inlösas av kronan,

enär här vore fråga örn personer som ej låtit komma sig någon förseelse

mot författningen till last. Denna ersättning syntes lämpligen böra utgå

efter värdering av vapnet i dess vid avlämnandet befintliga skick.

Arméförvaltningen fann det ofrånkomligt, att staten i förevarande fall in­

löste vapnen, såframt ägaren icke själv ville sörja för vapnets försäljning eller

disponerande på annat ur trygghetssynpunkt tillfredsställande sätt.!

Statskontoret ansåg det självfallet, att gottgörelse efter vederbörlig upp­

skattning borde utgå av statsmedel för de vapen, som, utan att hava av inne­

havaren förverkats, överlämnades till kronan.

1933 års förslag innebar i detta hänseende, att vapen, som skulle avlämnas

till polismyndighet, togos i förvar för ägarens räkning. Denna lösning av

Kungl. Majus proposition nr 181.

27

frågan betecknades som provisorisk, därvid påpekades, att kungörelsen enligt

förslaget bade en begränsad giltighetstid. Tillika framhölls, att staten här­

igenom skulle undgå de till synes avsevärda kostnader, som en inlösen av

vapnen skulle medföra för det allmänna.

Be sakkunniga hava nu i sin senaste promemoria, däri förutsatts att en

ny kungörelse skulle erhålla definitiv karaktär, anfört:

Därest en allmän behovsprövning i fråga örn nu förefintliga vapeninnehav

icke genomfördes, syntes de skäl, som föranlett ett frångående av de sak­

kunnigas tidigare förslag örn skyldighet för statsverket att inlösa sådana

vapen, som icke borde innehavas av enskilda, icke längre äga samma styrka.

En inlösning av i enskildas förvar befintliga vapen bomme enligt förevarande

förslag att ske endast successivt och statsverkets årliga kostnader därför

torde bliva tämligen obetydliga. I längden torde kostnaderna för förvarande

av vapen för enskildas räkning dessutom draga kanske lika stora kostnader

som inlösen av vapnen utan att statsverket i förstnämnda fall erhölle någon

valuta för kostnaderna.

Såsom de sakkunniga anfört, ligger frågan om inlösen av vapen, till

vilkas innehav tillstånd ej meddelas, i år i ett väsentligt annat läge än i fjol.

Anledning föreligger icke nu att föreslå en provisorisk lösning av frågan,

enär en ny vapenkungörelse lärer böra erhålla definitiv karaktär. Och enligt

årets förslag skall en allmän vapeninventering, då naturligen antalet fall av

vägrad licens och därmed kostnaden för inlösen av vapen kan förväntas

bliva betydande, icke äga rum. Med hänsyn härtill förordar jag de sakkun­

nigas förslag. Det belopp, som erfordras för inlösen av vapen, lärer på

sätt de sakkunniga framhållit bliva tämligen obetydligt och torde kunna

bestridas av anslaget till polisväsendet i riket.

10

§.

Deklarationsbevis eller tillståndsbevis har ansetts böra medföras vid bä­

rande av alla med författningen avsedda vapen. En föreskrift härom har

upptagits i paragrafens första stycke, där jämväl stadgats, att beviset skall

på tillsägelse av polisman uppvisas och att, örn beviset ej företes, vapnet

må av polismannen omhändertagas.

I andra stycket föreskrives, att örn innehav av skjutvapen kan antagas

vålla fara för missbruk, polismyndighet äger förordna örn vapnets omhänder­

tagande. Såsom synes är förutsättningen för vapnets omhändertagande av

liknande innebörd som den för medgivande av rätt till innehav av skjut­

vapen — jämte behovet av vapnet — uppställda betingelsen. Föreligger

omedelbar fara för missbruk, lärer polisman utan uttryckligt stadgande äga

omhändertaga vapnet.

Kungl. Majus proposition nr 181.

Om förvärv av ammunition.

11

§■

I likhet med vad de sakkunniga föreslagit har fordran på tillstånd till

innehav av ammunition ej uppställts utan skall, såsom för närvarande, till­

stånd krävas allenast för den som önskar förvärva ammunition. Det har

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

emellertid ansetts böra föreskrivas, att, såsom också påpekats av länsstyrelsen

i Västernorrlands län, tillstånd till förvärv av ammunition må beviljas allenast

den som äger innehava sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd.

Enligt den i 2 § föreslagna definitionen kommer, såsom en konsekvens

av att de slätborrade jaktgevären ansetts böra inbegripas under författningen,

även ammunition till sådana gevär att omfattas av berörda definition. För

det stora antal medborgare som innehava och även för framtiden komma

att för jaktbruk få innehava slätborrade jaktgevär skulle det ofta vålla

ansenligt besvär att gång efter annan skaffa sig tillstånd att förvärva ammu­

nition härför. På grund härav och då det näppeligen kan antagas vara

förenat med några olägenheter att medgiva dem som äro berättigade att

innehava skjutvapnen att förvärva hagelammunition utan att härför söka till­

stånd, har ett stadgande av dylikt innehåll upptagits i näst sista stycket av

förevarande paragraf.

Av 27 § sista stycket framgår, att vad i nu förevarande paragraf stadgas

örn förvärv och överlåtelse av ammunition ej gäller för det fall att förening

tillhörande det av staten understödda frivilliga skytteväsendet eller land-

stormsförening m. fl. överlåter ammunition till sina medlemmar.

12-14 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna torde ej tarva någon

närmare motivering. Det må emellertid erinras därom, att det förbud för

annan än enskild person att förvärva ammunition som följer av den i 13 §

gjorda hänvisningen till 6 § första stycket ej gäller beträffande ammunition

som förvärvats av sådan förening som nyss nämnts.

Om handel med skjutvapen och ammunition.

15-17 §§.

Några nya föreskifter beträffande handel med skjutvapen och ammunition

föreslogos ej av de sakkunniga, som emellertid framhöllo, att gällande be­

stämmelser borde underkastas de jämkningar vilka betingades av de nya

stadgandena på andra områden av författningen. Av länsstyrelsen i Söder­

manlands län ifrågasattes, örn ej tid efter annan borde genom central myn­

dighets försorg verkställas inventering av vapenhandlares vapenförråd, och

att det därför skulle åligga vederbörande länsstyrelse att till den centrala

myndigheten överlämna avskrift av meddelat tillstånd till idkande av handel

med skjutvapen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län fann enahanda för­

faringssätt böra tillämpas som beträffande tillstånd till förvärv och innehav

av vapen.

Såsom kvalifikationer för erhållande av tillstånd till handel med skjut­

vapen uppställer gällande vapenkungörelse, att sökanden är berättigad att

idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet.

Då beträffande den som vill innehava skjutvapen enligt 6 § i förslaget upp­

ställes krav på att han skäligen kan antagas ej komma att missbruka vapnet

28

Kungl. Majis proposition nr 181.

Departements­

chefen.

stadgade deklarationsplikten eller att lian erhållit tillstånd till innehav eller

införsel av vapnet, där sådant i förslaget föreskrives. Såsom en följd härav

har straff i första ledet av detta moment stadgats för den som innehar

skjutvapen utan att något av nämnda fall är för handen. Denna bestäm­

melse avser jämväl vapenhandlare, som ej innehar föreskriven licens för

innehav till försäljning av de vapen han saluhåller.

Ansökan örn tillstånd att innehava skjutvapen skall enligt förslaget inne­

hålla uppgift angående det ändamål för vilket vapnet är avsett att av sökanden

användas (5 §), och tillståndsbeviset skall angiva det ändamål för vilket

sökanden erhållit tillstånd att innehava vapnet (7 §). I sin promemoria av

år 1933 yttrade de sakkunniga i anslutning till motsvarande av dem före­

slagna bestämmelser, att straffskyldighet borde inträda för den som nyttjade

skjutvapen annorledes än vartill han enligt tillståndet vore berättigad. Ett

stadgande med sådan allmän avfattning fann Överståthållarämbetet vara ägnat

att ingiva betänkligheter, då detsamma lätt skulle kunna leda till konse­

kvenser, som icke vore avsedda, och föranleda ingripanden, som näppeligen

skulle motsvara det allmänna rättsmedvetandet. Liknande synpunkter fram­

fördes mot förslaget i denna del av länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus

län. Det skulle exempelvis icke kunna anses rimligt, örn någon som erhållit

tillstånd att innehava vapen för att därmed skjuta vissa skadedjur använde

vapnet för att skjuta andra skadedjur än de angivna, eller örn någon som

innehade ett jaktgevär använde detsamma i självförsvar.

För egen del yttrade jag i 1933 års proposition, att det syntes mig uppen­

bart, att möjlighet måste finnas att med straff belägga den som använde

skjutvapen för annat ändamål än tillståndet avsåge; någon hade exempelvis

erhållit tillstånd att innehava skjutvapen för jakt eller i sin egenskap av

medlem i skytteförening, men bure vapnet i ett demonstrationståg eller å

ett offentligt möte. För att ett stadgande i ämnet ej skulle leda till straff

i sådana fall som de av nämnda myndigheter befarade hade detsamma så

avfattats att endast uppenbara missbruk av tillstånd att innehava eller till

riket införa skjutvapen träffades av straff. Att ett användande av skjut­

vapen till självförsvar skulle, när laga förutsättningar för nödvärnsrätt vore

för handen, kunna medföra straff enligt nu ifrågavarande stadgande vore

uteslutet. Yad jag sålunda anförde i fjol äger alltjämt giltighet.

Straff bör vidare inträda för den som underlåter att, efter vad i 9 § sägs,

avlämna skjutvapen eller för den som i strid mot föreskriften i 11 eller 16 § för­

värvar ammunition.

I fall som nu nämnts synes straffet böra vara böter eller fängelse. Tillika

bör, liksom för närvarande i motsvarande fall, förverkandepåföljd kunna

ådömas. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, bör, i likhet med vad

nu gäller, rätten äga pröva, huruvida sådan påföljd skall inträda.

I 3 mom. stadgas straff för, bland annat, det fall att någon som erhållit

tillstånd att innehava skjutvapen ej medför tillståndsbeviset, då han bär

vapnet. I likhet med vad enligt 42 § motorfordonsförordningen den 20 juni

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

31

1930 gäller beträffande underlåtenhet att medföra körkort synes straffpåföljden

emellertid, såsom ock framhållits av styrelsen för svenska jägareförbundet

i dess yttrande över 1933 års promemoria, ej böra inträda, då vederbörande

efter viss tid — som här synes böra bestämmas till en vecka efter det an­

givelsen för förseelsen blev vederbörande kunnig — hos åklagaren visar, att

han vid tiden för förseelsen deklarerat vapnet eller eljest ägde innehava

detsamma samt att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende.

4 morn. Då i detta moment bötesstraff stadgas för, bland annat, den som

idkar handel med skjutvapen utan att vara berättigad därtill efter vad i 15 §

sägs må framhållas, att handlande, som överlåter skjutvapen eller ammunition

till någon som ej erhållit tillstånd att förvärva dylik egendom, gör sig skyl­

dig till ansvar jämlikt 2 morn., i vilket också fängelse ingår i straffsatsen.

20—24 §§.

Dessa paragrafer återge med endast smärre jämkningar bestämmelserna

i §§ 14—18 av gällande vapenkungörelse. Då bestämmelsen i § 13 av

nämnda författning ej torde, vid sidan av § 14, äga självständig betydelse

har någon motsvarighet till bestämmelsen ej upptagits i förslaget.

Särskilda bestämmelser.

27

§•

I första stycket har generellt undantag gjorts för kronan och polismyn­

dighet.

Då det sålunda gjorda undantaget icke lärer innebära rätt för enskild

person att utan i författningen föreskriven licens från kronan eller polis­

myndighet förvärva skjutvapen eller såsom lån eller eljest innehava kronan

eller polismyndighet tillhörigt skjutvapen, men sådan rätt tydligen bör till­

komma statens befattningshavare och person tillhörande försvars- eller polis­

väsendet såvitt angår tjänstevapen, har stadgande härom upptagits i para­

grafens andra stycke. Med tjänstevapen avses endast sådant vapen, som veder­

börande på grund av särskilda föreskrifter eller eljest är skyldig att inne­

hava i eller för tjänsten. I regel kan det således ej vara fråga örn mera än

ett vapen för varje person. För övertaliga vapen måste därför bestämmel­

serna i 4 § örn skyldighet att söka tillstånd följas. Den myndighet, från

vilken överlåtelsen eller upplåtelsen sker, får tillse, att tillstånd förefinnes,

då fråga ej är örn tjänstevapen. Ammunition till ifrågavarande vapen bör

tydligen kunna förvärvas från kronan eller polismyndighet utan tillstånd.

Uttryckligt stadgande härom har jämväl upptagits i förevarande stycke.

Enligt sista stycket äro skytte- och landstormsföreningar m. fl. i vissa

avseenden undantagna från författningens tillämplighetsområde. För inne­

börden av dessa undantag har redogjorts vid 6, 11 samt 12—14 §§.

Övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna kungörelsen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1934.

Dock hava bestämmelserna i 10 § första stycket ej ansetts böra vara till-

Kungl. Majus proposition nr 181.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

lämpliga förrän den 1 november 1934. Vid denna tidpunkt synes kunna

förväntas, att alla deklaranter fått mottaga sina deklarationsbevis.

Sista stycket av övergångsbestämmelsen motsvarar en föreskrift i gällande

vapenkungörelses övergångsstadgande.

Det förslag till vapenkungörelse, för vilket redogörelse nu lämnats, lärer

Kungl. Maj:t äga utfärda i administrativ ordning. Med hänsyn till den be­

tydelse, särskilt vissa av förslagets bestämmelser äga, torde emellertid

riksdagen böra beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna rörande för­

slaget.

Härefter uppläser departementschefen det upprättade författningsförslaget

och hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande

över förslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Eegenten bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

B

ih

a

n ^g

til ^l

ri

ks

d

a

g

en ^s

p

ro

to

ko ^ll

1

9

3

4

.

¹

sam ^i.

N ^r

1

81

.

Bilaga.

Antalet deklarerade och i ansökningar om förvärvstillstånd upptagna skjutyapen (ej slätborrade jaktgevär).

g

Ar

Deklarationer av skjutvapen

Ansökningar örn

tillstånd att förvärva skjutvapen

Samtliga deklarationer

Härav deklarationer av

andra

än vapenhandlare

B i f a Ilna

A v s 1 agn a

Samtliga ansökningar

Härav ansökningar av

andra

än vapenhandlare

Samtliga ansökningar

Härav ansökningar av

andra

än vapenhandlare

Antal

deklara­

tioner

Antal

deklarerade

Antal

deklara­

tioner

Antal

deklarerade

Antal

ansök­

ningar

Antal med

ansökningarna

avsedda

Antal

ansök­

ningar

Antal med

ansökningarna

avsedda

Antal

ansök­

ningar

Antal med

ansökningarna

avsedda

Antal

ansök­

ningar

Antal med

ansökningarna

avsedda

gevär

pistoler

(revolv-

rar)

gevär

pistoler

(revolv­

rar)

gevär

pistoler

(revolv­

rar)

gevär

pistoler

(revolv­

rar)

gevär

pistoler

(revolv­

rar)

gevär

pistoler

(revolv­

rar)

1927........

175,326 226,958 83,776 172,490 217,920 75,713

3,716

7,764

2,957

2,369

2,252

457

139

120

40

132

105

35

1928........

480

487

165

470

476

159

8,626

14,589

6,791

7,470

6,386

2,591

450

363

192

432

274

177

1929........

214

163

112

210

161

110 10,296

17,401

4,886

8,719

7,757

1,645

447

330

156

430

297

150

1930........

168

120

82

162

116

80 12,224

28,500

4,858 10,567

9.813

1,748

487

360

192

467

297

183

1931........

187

123

85

184

120

81 12,138

22,822

5,517 10,223

9,285

1,636

680

497

308

655

379

304

1932........

151

105

56

150

103

56 11,612

20,724

5,806

9,996

8,677

1,733

813

456

420

792

402

416

1933 (t. o.

m. 15/ö)

60

45

30

59

45

28

2,346

5,134

1,605

1,941

1,480

573

182

89

106

181

89

105

Summa

176,586 228,001 84,306 173,725 218,941 76,227 60,958 116,934 32,420 51,285 45,650 10,383

3,198

2,215

1,414

3,089

1,843

1,370

Sammanlagda antalet av andra än vapenhandlare t. o. m. den 15 maj 1933

deklarerade och med tillstånd förvärvade ...................................................................................... gevär

264,591

pistoler (revolvrar) 86,610

OJ

OJ

Summa 351,201

K

u

n

g ^l.

M

a

ja ^s

p

ro

p

o

sit

io ⁿ

n ^r

1

8

1

.