RÅ 2004:32
Tillstånd till innehav av enhandsvapen för skydd mot rovdjur har inte medgivits.
M.O. bedriver sedan 1970-talet fårskötsel med skogsbetesdrift. Fåren, närmare 300 djur, betar fritt i skogen från den 1 maj till den 15 november. Under denna tid rör sig M.O. mycket ute i markerna för att hålla uppsikt över sina djur. Han bär då med sig gevär och har hund i koppel. Sedan slutet av 1980-talet har fårbesättningen vid ett antal tillfällen utsatts för björnangrepp. M.O. ansökte i maj 2001 om tillstånd att inneha en grovkalibrig revolver (enhandsvapen). Till stöd för sin ansökan uppgav han att han behövde revolvern i händelse av angrepp från björn. Polismyndigheten i Västernorrlands län avslog M.O:s ansökan genom beslut den 8 juni 2001. Enligt polismyndigheten förelåg inte synnerliga skäl för att meddela det sökta tillståndet. De vapen M.O. redan hade licens för kunde användas för ändamålet.
Länsrätten i Västernorrlands län
M.O. överklagade polismyndighetens beslut.
Domskäl
Länsrätten i Västernorrlands län (2001-10-24, ordförande Widmark) yttrade: Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), VL, krävs tillstånd för att inneha skjutvapen eller ammunition. - Av 2 kap. 4 § VL framgår att en enskild person får meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om den enskilde behöver vapnet för ett godtagbart ändamål. - Av 2 kap. 6 § VL framgår att tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- eller signalvapen. - Av 2 kap. 5 § vapenförordningen (1996:70) framgår att behov att inneha skjutvapen i fråga om enhandsvapen för jakt, som är av modell flerskottsvapen, bör anses föreligga endast för ändamålet yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov. - Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2000:63) framgår bland annat följande. Som godtagbara ändamål för innehav av skjutvapen bör anses till exempel jakt, målskytte, skydd, samling, minne och prydnad. Enligt 2 kap. 6 § VL får tillstånd att inneha enhandsvapen meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Enhandsvapen som innehas för jakt eller avlivning av fällfångat vilt räknas inte in i antalet vapen i vapengarderoben. Innehav av flerskottsvapen bör kunna medges för den som bedriver jakt eller viltvård yrkesmässigt eller som styrker något annat mycket kvalificerat behov. Tillstånd att inneha pistol, revolver eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast när ett oundgängligt behov föreligger. Ett sådant tillstånd bör undantagsvis kunna beviljas den som för sin personliga säkerhet har ett särskilt stort behov av vapen. - Rikspolisstyrelsen har i yttrande den 23 maj 2001 rörande ansökan om tillstånd att inneha enhandsvapen för jakt anfört bland annat följande. Enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning, som för övrigt stöds av Svenska Jägareförbundet, är en revolver ett mindre lämpat vapen än kulgevär eller i vissa fall hagelgevär laddade med grova hagel eller massiva kulor vid såväl eftersöksjakt som skyddsjakt. De vapen som M.O. sedan tidigare innehar kan mycket väl användas för de eventuella behov som han anser föreligga. I vart fall kan det inte anses föreligga synnerliga skäl för att utfärda sökt tillstånd. Rikspolisstyrelsen avstyrker bifall till ansökan. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av utredningen i målet framgår att det inte föreligger några tvivelsmål avseende M.O:s personliga lämplighet avseende vapeninnehav. Ansökan avser enligt vad som får förstås jakt- och skyddsändamål, vilka i och för sig bör vara sådana godtagbara ändamål som avses i 2 kap. 4 § VL. Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter framgår att innehav av flerskottsvapen endast bör medges den som styrker något mycket kvalificerat behov. Tillstånd att inneha pistol för skyddsändamål bör meddelas endast när ett oundgängligt behov föreligger. Länsrätten finner inte att vad M.O. uppgett kan anses innebära att det föreligger sådana synnerliga skäl att sökt tillstånd kan beviljas. Polismyndigheten har således haft fog för sitt beslut, varför överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
I överklagande hos kammarrätten vidhöll M.O. sin i länsrätten förda talan och anförde bl.a. följande. Enligt lag är han skyldig att hålla uppsikt över sina får varje dag. Han måste dessutom söka reda på rivna får, bland annat för att få ersättning för dessa. Detta innebär att han är tvungen att ge sig in i snårig och tät skog, där de sargade djuren ligger. Skadorna på djuren skall dokumenteras och en besiktningsman skall kontaktas. Han är ute i markerna så gott som varje dygn och vistas ofta i björnars närhet. Rädslan ökar hela tiden och han är övertygad om att han förr eller senare kommer att bli anfallen. Det går inte att skrämma iväg en björn genom att skjuta ett skott i luften. När han bevakar fåren bär han med sig två gevär samt videokamera, kamera och kikare. Om en björn skulle anfalla honom kan det dock vara svårt att försvara sig med gevär. Han arbetar även i skogen, bland annat med att hugga stigar, och kan då inte bära med sig något gevär. Han behöver ett kortpipigt vapen som en sista utväg för att kunna försvara sig på mycket nära håll om en björn skulle anfalla. Revolvern är tänkt att användas först då det gått så långt att björnen är över honom och han inte kan vrida en gevärspipa mot björnen.
Polismyndigheten bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. M.O. kan mycket väl använda sig av något av de tre kulvapen han redan innehar för det beskrivna skyddsändamålet. Denna uppfattning delas av Rikspolisstyrelsen och Svenska Jägareförbundet. Det föreligger inte något mycket kvalificerat behov av flerskottsvapen och inte heller något oundgängligt behov för skyddsändamål. Några synnerliga skäl att bevilja M.O. det sökta tillståndet föreligger inte. Det synes mera vara praktiska skäl och bekvämlighetsskäl som ligger bakom ansökan.
Kammarrätten höll muntlig förhandling i målet.
Kammarrätten i Sundsvall (2002-12-11, Ling, Helin, Ebbing, referent) yttrade: Kammarrätten har i målet inhämtat ett kompletterande yttrande från Rikspolisstyrelsen, som den 31 januari 2002 anfört i huvudsak följande. Rikspolisstyrelsen vidhåller i sak sitt tidigare yttrande i ärendet. Den omständigheten att vapnet avses att användas även för eget skydd ändrar inte denna inställning. Att Naturvårdsverket beslutat att stammarna av våra fyra stora rovdjur skall öka och sprida sig söderut torde inte utgöra något skäl för enskilda personer att inneha t.ex. enhandsvapen för att skydda sig och sin egendom (tamdjur). De skador som rovdjuren kan komma att förorsaka får enligt Rikspolisstyrelsens mening regleras på annat sätt. Det kan enligt Rikspolisstyrelsens mening inte föreligga synnerliga skäl för innehav av en revolver för att lösa den problematiken. - Enligt 2 kap. 6 § första stycket VL får tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen meddelas endast om det finns synnerliga skäl. - I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2000:63) anges bland annat att tillstånd att inneha pistol, revolver eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast när ett oundgängligt behov föreligger och att ett sådant tillstånd undantagsvis bör kunna beviljas den som för sin personliga säkerhet har ett särskilt stort behov av vapen. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av utredningen framgår att M.O. sedan många år har sin försörjning genom att bedriva fårskötsel med skogsbetesdrift. Denna verksamhetsform, som innebär att närmare 300 djur under perioden den 1 maj till den 15 november betar fritt i skogen, är han, såvitt framgår, ensam om i Sverige. I målet har framkommit att M.O. i detta arbete ibland måste utsätta sig för situationer där risken att bli anfallen av björn är påtaglig. Han känner i sådana situationer, särskilt när det gäller slagbjörnar, stor oro för sin personliga säkerhet och upplever att den enda möjligheten att känna sig trygg och att ha en sista utväg är att skaffa en revolver, ett enhandsvapen, för att försvara sig. Kammarrätten finner vid en bedömning i den delen utrett att M.O. har ett oundgängligt behov av vapen för att kunna skydda sig själv. Av de övriga uppgifter M.O. lämnat följer vidare att skyddsbehovet enligt kammarrättens mening inte i tillräcklig grad kan tillgodoses med de gevär han redan innehar. Mot bakgrund härav finner kammarrätten att M.O. har ett sådant kvalificerat behov av ett enhandsvapen som krävs för att det sökta tillståndet skall kunna beviljas. Synnerliga skäl att meddela M.O. tillstånd att inneha den aktuella revolvern för skyddsändamål får därför anses föreligga i målet. Med hänsyn härtill och då M.O:s personliga lämplighet avseende vapeninnehav inte satts i fråga finner kammarrätten vid en samlad bedömning att M.O., bl.a. med beaktande av den, såvitt framgår, speciella situation som han i sin yrkesutövning befinner sig i, bör medges tillstånd att inneha enhandsvapen i enlighet med sin ansökan. - Med ändring av polismyndighetens beslut och länsrättens dom meddelar kammarrätten M.O. tillstånd att inneha en revolver, Smith & Wesson, kaliber 44, för skyddsändamål.
Polismyndigheten överklagade och yrkade att M.O. inte skulle meddelas tillstånd till innehav av enhandsvapen och anförde bl.a. följande. M.O. kan mycket väl använda sig av något av de tre kulvapen han har licens för. Det föreligger varken kvalificerat behov av det sökta vapnet eller ett oundgängligt behov av detta för skyddsändamål. Om M.O. meddelas det sökta tillståndet skulle varje person som vistas i naturen och riskerar att träffa på en björnhona med ungar kunna beviljas licens för ett grovkalibrigt enhandsvapen. Detta kan inte ha varit lagstiftarens mening.
M.O. bestred bifall till överklagandet.
Rikspolisstyrelsen, som efter förordnande av Regeringsrätten yttrat sig i målet, anförde bl.a. följande. När det i 2 kap. 6 § VL anges att tillstånd att inneha enhandsvapen får meddelas bara om det finns synnerliga skäl är det enligt styrelsens uppfattning snarast ett uttryck för att tillståndsgivningen när det gäller sådana vapen skall vara mycket restriktiv. Förarbetena till vapenlagstiftningen ger inte någon direkt vägledning när det gäller att klarlägga den närmare innebörden av kravet på synnerliga skäl. Kravet infördes genom 1934 års vapenkungörelse och har behållits i senare författningsregleringar på vapenområdet. Genom lagstiftning år 2000 infördes en möjlighet att inneha skjutvapen för s.k. udda ändamål om synnerliga skäl är för handen. De exempel på udda ändamål som anges i förarbetena till bestämmelsen, prop. 1999/2000:27 s. 42 f., har inte någon direkt anknytning till den nu aktuella situationen. Klart är emellertid att för att synnerliga skäl skall anses föreligga krävs att inte bara ändamålet med vapeninnehavet framstår som klart legitimt utan också att det i varje enskilt fall inte finns några godtagbara alternativ. En revolver lämpar sig synnerligen dåligt för att skjuta en anfallande björn, bl.a. för den högst påtagliga risken att missa målet eller skadskjuta björnen. När M.O., på grund av sin hunds beteende eller andra tecken, märker att det finns björn i närheten bör han kunna välja att antingen dra sig tillbaka och undvika konfrontation med björnen eller göra sitt gevär skjutklart och bära det i handen när han närmar sig björnens antagna uppehållsplats. En sådan lösning erbjuder ett bättre skydd för M.O. än en revolver och kan inte på något avgörande sätt anses hindra honom från avancemang mot björnen. Att det generellt sett skulle vara bekvämare för M.O. att bära en revolver än ett gevär kan inte anses innefatta synnerligt skäl att bifalla hans ansökan. De skäl som M.O. anfört är inte av den arten att det kan anses föreligga synnerliga skäl vare sig enligt 2 kap. 6 § VL att inneha enhandsvapen eller enligt 2 kap. 5 a § vapenförordningen att inneha skjutvapen för udda ändamål. I det ställningstagandet ligger också att revolvern inte kan anses lämpad för det ändamål som tillståndet avser.
Regeringsrätten (2004-04-27, Lavin, Billum, Ersson, Almgren, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 kap. 4 § VL får en enskild person meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om han eller hon behöver det för ett godtagbart ändamål. Av 5 § andra stycket samma kapitel framgår att tillstånd får meddelas endast för särskilt angivna ändamål och - vad gäller tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning - endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet skall avse. Förutom de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen finns för helautomatiska vapen och enhandsvapen dessutom i 6 § första stycket samma kapitel den generella begränsningen att tillstånd får meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Tillstånd skall enligt paragrafens andra stycke vad gäller enhandsvapen för flerskott också normalt tidsbegränsas till att gälla i högst fem år.
Kravet på synnerliga skäl vad gäller tillstånd till innehav av enhandsvapen infördes genom vapenkungörelsen (1934:315). I den proposition som låg till grund för lagstiftningen uttalades att denna typ av vapen - med dåvarande terminologi fickvapen - ur samhällets perspektiv torde erbjuda särskilt stora risker. Tillståndsprövningen borde vad gäller såväl sökandens behov av vapnet som hans personliga kvalifikationer därför följa strängare normer (prop. 1934:181 s. 25). Bestämmelsen med krav på synnerliga skäl för tillstånd har sedermera överförts till vapenförordningen (1949:340), vapenlagen (1973:1176) och till nu gällande lagstiftning med endast språkliga justeringar; dock har tillämpningen av bestämmelsen utvidgats till att gälla även automatvapen.
Den i målet aktuella ansökan gäller enhandsvapen för skyddsändamål. Rikspolisstyrelsen har i sina allmänna råd om vapenlagstiftningen uttalat att tillstånd att inneha enhandsvapen för skyddsändamål bör meddelas endast när ett oundgängligt behov föreligger. Undantagsvis bör ett sådant tillstånd kunna beviljas den som för sin personliga säkerhet har ett särskilt stort behov av vapen (RPSFS 2002:9 s. 16).
En utgångspunkt i vapenlagstiftningen är principen att tillstånd till innehav av skjutvapen inte skall beviljas annat än när det är motiverat med hänsyn till ändamålet och sökandens behov av vapen. Prövningen av sökandens behov skall därvid göras utifrån de kriterier som uppställs i lagstiftningen och inte från den enskildes subjektiva uppfattning (jfr prop. 1999/2000:27 s. 32). För att tillstånd till innehav av enhandsvapen skall kunna meddelas uppställer lagstiftningen, förutom de allmänna förutsättningarna för tillstånd, också kravet att det skall finnas synnerliga skäl. I uttrycket "synnerliga skäl" ligger att en mycket restriktiv bedömning skall göras. Den restriktiva bedömningen bör enligt Regeringsrättens mening omfatta samtliga de krav som uppställs för vapeninnehav och innefatta, förutom sökandens kvalifikationer och behov av vapnet, även vapnets lämplighet för det angivna ändamålet.
Mot bakgrund av vad som framkommit i målet om M.O:s möjligheter att tillgodose sitt skyddsbehov med andra vapen än enhandsvapen och om lämpligheten av enhandsvapen för det ifrågavarande ändamålet anser Regeringsrätten att det inte finns sådana synnerliga skäl som krävs för att tillstånd att inneha enhandsvapen skall kunna meddelas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Med bifall till Polismyndighetens i Västernorrlands län överklagande upphäver Regeringsrätten kammarrättens beslut samt fastställer länsrättens dom och polismyndighetens beslut.