2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1

§•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan

därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i

samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstad-

gar gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av vad

i denna lag stadgas.

Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2

§.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av reli­

giösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

3 §.

Sedan arbetshäst eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må strids­

åtgärd i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till

tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande varom fråga är

dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av

förhållande som i 10 § under 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke är att hän­

föra till förföljelse som i 2 § sägs.

4§.

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra

ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn

avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,

till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i för­

hållande till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbets­

tillfälle eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbju­

den, kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att

avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande

åtgärd mot denne.

10

§.

Det i 9 § stadgade skydd för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där han, annorledes än

genom utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosatt sina för­

pliktelser gentemot föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört blockerat arbete av annan art än skydds­

arbete, såframt icke blockaden är stridande mot lag eller föreningsstadgar;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten

nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen

är stridande mot lag eller föreningsstadgar;

4. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter

omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarig­

het i handelsbolag, som är part i tvisten;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till belopp överstigande hälf­

ten av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare utan

begränsad ansvarighet.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för männi­

skor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är plik­

tig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock

arbete vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

11

§.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat

arbete än i 10 § sista stycket sägs, ändå att han därtill förbundit sig.

12

§.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprat-

6

I

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot om sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,

där fråga är om kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden

att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa

meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den för­

pliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande,

än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid mot denna lag vare ogill; och

äger domstolen, där sådan uppsägning skett, på talan därom meddela före­

skrift örn återställande av förhållande som rubbats genom uppsägningen.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,

meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,

där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som

helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal

eller hot örn sadan åtgärd ma, så länge förbudet består, myndighet, där för­

budet bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro, ma domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåt­

gärd, ända att den som svarar i malet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande varom fråga är.

18 §.

Envar som åsidosätter förbud eller föreskrift enligt 17 § genom att upp­

mana eller eljest söka förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller

genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår strids­

åtgärder straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

Där förfarande som ovan sägs tillika är belagt med straff jämlikt annan lag

eller författning, skall särskilt straff ådömas enligt denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för

hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåt­

gärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och åtta

ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en

8

Kungl. Majlis proposition nr 31.

Särskilda föreskrifter.

24 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att

den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång me­

delst hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §

strafflagen; ej heller skall hot örn åtgärd varom nu sagts föranleda straff en­

ligt 15 kap. 23 § strafflagen.

25 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn

rättegången meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31

december 1938; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda

dag, såvitt angar påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltig­

het ägt rum i strid mot densamma.

iVad i 11 § stadgas skall äga tillämpning, även örn förbindelse som där avses

givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

10

Kungl. Majlis proposition nr 31.

av nöden. Det gällde här ej uteslutande eller ens företrädesvis ett köpmanna-

eller näringsidkareintresse; det vore i lika stor utsträckning en olägenhet för

konsumenterna att icke fritt och efter eget bedömande få köpa de varor de

önskade och begagna de inköpskällor de själva bestämde. Det vore sålunda ett

rimligt och berättigat krav att statsmakterna sökte tillskapa lagliga garan­

tier till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt och detta

helst i den form att de organisationer eller enskilda, som igångsatte och genom­

förde bojkottövergrepp mot neutral part, gjordes ekonomiskt ansvariga för de

skadeverkningar, som därav kunde uppstå.

I yttrande över motionerna anförde socialstyrelsen bland annat angående fö­

rekomsten av stridsåtgärder mot tredje man följande:

Under konflikter vid bagerier, bryggerier, charkuterifabriker, minuthand els-

affärer, restauranger, kaféer och åkerier samt andra företag, som tillhanda­

hålla allmänheten varor eller tillhandagå densamma med vissa tjänster, vöre

det ganska vanligt att uppmaning till bojkott riktades ej blott till företagets

leverantörer, resp. eventuella återförsäljare och av detsamma anlitade trans­

portföretag, utan även till den stora allmänheten. Kaféidkare och speceri­

handlande ha sålunda förklarats i bojkott på den grund att de betjänat strejk-

brytare, och exempel givas även på bojkott mot näringsidkare, som vägrat öns­

kad kredit åt strejkande.

Styrelsen funne användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder mot

tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande av fred

och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. För den stora alk

mänheten, som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindrades från att begagna

lämpliga eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring

eller samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla mycket

besvärande och förargelseväckande. Det vore sålunda väl begripligt att man

å många håll ansåge sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande till

skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister. Styrelsen underströk emel­

lertid de svårigheter, som mötte vid försök att lagstifta på detta område och

avstyrkte med hänsyn härtill och på andra skäl den ifrågasatta lagstiftningen.

Andra lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 motionerna, men i en avgi­

ven reservation hemställdes örn skrivelse till Kungl. Maj :t i motionernas syfte.

Från denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda

utredningen i ämnet, må följande återgivas:1

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårig­

heter att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutrali­

tet vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning

bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare sig

arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären av

strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler

om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde

böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av

föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller

utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåt­

gärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska upp-

Reservanterna angiva den lydelse, som utlåtandet enligt deras mening bort ba.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ken på dylik lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot

tvångsåtgärder från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöran­

den varit de i praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans

rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för an­

tydda missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med

hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand

angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfatt­

ning. Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lag­

stiftning bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant

ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slut­

ligen bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som ärö

ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

. Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda

sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna

och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersök­

ningsresultatet som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisa­

tioner skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsme­

toder sådana som de, vilka här äro i fråga.

Professor Bergendala utredning.

Professor Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande

spörsmål.1 Vid utredningen voro såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag

med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag

örn ändring av 11 kap. strafflagen dels ock ett utkast till ändringar i tryck­

frihetsförordningen. Dessa utkast voro enligt vad i betänkandet framhölls

av preliminär natur och den sakkunnige förutsatte att definitiva lagstift­

ningsåtgärder föreginges av fortsatt utredning.

Enligt de framlagda lagutkasten skulle lagstiftningen i ämnet så till vida

bygga på den grundval, som angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års

riksdag, att tredje mans rätt till neutralitet i konflikter skulle vara den bä­

rande huvudtanken i lagstiftningen. Härom yttrade den sakkunnige bland

annat följande (s. 141):

En grundläggande fråga vore örn det kunde anses välgrundat att, åtmin­

stone i huvudsak, göra en sådan begränsning, att lagstiftningen erhölle till-

lämpning å stridsåtgärder mot tredje man, men att enahanda åtgärder, då de

riktas mot part i en primärkonflikt lämnades utan legislativ reglering och

alltså alltfort bleve att anse såsom tillåtna (i den mån de icke såsom avtals-

stridiga skulle vara förbjudna, närmast enligt lagen örn kollektivavtal). Ett

sådant sätt att uppdraga gränsen mellan tillåtna och förbjudna stridsåtgär­

der vore ingalunda självklart och det borde framhållas att icke i någon främ­

mande lagstiftning förevarande synpunkt gjorts till den ledande vid gräns­

dragningen. Redogörelsen för främmande rätt hade visat att man för urskil­

jandet av de blockader, som ansetts skola förbjudas, såväl i rättspraxis vid

tillämpningen av allmänna skadeståndsgrundsatser som i speciell lagstiftning

använt en mängd skiftande kännetecken, i mycket olika kombinationer. Re­

dogörelsen visade emellertid även, att man i skilda länder och med mycket

1 Statens offentliga utredningar 1933: 36.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

sätter att arbeta hos arbetsgivaren trots att blockad förklarats. Samtidigt

har den sakkunnige genom att i sitt förslag fordra neutralitet såsom betingelse

för tredje mans rättsskydd föranletts till en distinktion vid behandlingen av

hithörande fall. Den arbetare som under konflikt antager arbete såsom strejk-

brytare anses ha förfarit oneutralt och därför icke böra åtnjuta det rätts­

skydd, som i allmänhet skulle tillkomma tredje man. Däremot anses neutra-

litetsbrott ej föreligga örn en arbetare förblir i sin anställning efter det strejk

utbrutit eller arbetsplatsen förklarats i blockad.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning

innefattas jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en

strafflag. Enligt vad av den föregående redogörelsen framgår, uttalades av

utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag att det från början syntes stå

klart, att man borde undvika giva lagen karaktären av en strafflag och att

man borde begränsa sig till att meddela regler örn skadeståndsskyldighet gent­

emot tredje man. Örn denna fråga har den sakkunnige yttrat bland annat föl­

jande:

Spörsmålet örn användning av straff krävde uppenbarligen icke något en­

hetligt svar. Det vore möjligt att för vissa av de förbjudna handlingarna stad­

ga straff, men att för andra låta påföljden stanna vid skadestånd. En sådan

uppdelning kunde tänkas ske efter de förbjudna handlingarnas syfte och be­

skaffenhet i övrigt; den kunde ock göras beroende av särskilda anordningar av

rättslig art. Sålunda vore det möjligt att vidtaga den anordningen att en för­

bjuden åtgärd till en början endast skulle medföra skadestånd, men att den

skulle bliva straffbar örn den fullföljdes även efter det domstol förklarat den

olaglig och meddelat förbud däremot. En dylik anordning skulle uppenbar­

ligen kräva en särskild organisation av domstolsförfarandet, i synnerhet för

uppnående av snabbast möjliga handläggning av mål av denna art; härför

torde bl. a. fordras inrättande av en specialdomstol. De skäl, som tidigare an­

förts emot att åtminstone på nuvarande stadium skrida till en sådan nyhet,

torde emellertid medföra att man icke för närvarande borde räkna med den

ifrågasatta mera begränsade användningen av straff.

Härefter diskuterar den sakkunnige skälen för och emot en allmän krimina­

lisering av de stridsåtgärder som avses skola förbjudas. En utvidgning av de

straffbara gärningarnas område borde icke ske, såvida ej utvidgningen befun­

nes erforderlig för lagstiftningens effektivitet. Det måste alltså övervägas

huruvida skadeståndsskyldighet vore en tillräckligt verksam påföljd. Här­

om kunde på goda grunder hysas olika meningar. Den sakkunnige hade emel­

lertid kommit till den övertygelsen att enbart skadeståndsskyldighet icke vöre

tillräckligt effektiv.

De skäl som anföras för denna ståndpunkt äro i huvudsak följande:

Försåvitt man endast hade att räkna med ledarna av organisationer, som

icke ställa sig principiellt avvisande mot den samhälleliga rättsordningen, kun­

de det förväntas att lagstiftningen skulle erhålla nödig effektivitet även utan

straffbestämmelser. Men det kunde inträffa att en stridsåtgärd organiseras

eller underblåses av enskilda personer, vilka icke intaga förtroendeställning

eller som väl intaga en ledareställning men blott inom en tillfälligt bildad

sammanslutning eller inom en på egen hand opererande underavdelning inom

en större organisation. Av sådana mer eller mindre tillfälliga ledare och de­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

mot någon som ej är part i tvisten försåvitt åtgärden är av annan art än upp­

sägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad, som verkställes

i samband med arbetsinställelse. Genom att undantaga de sistnämnda arterna

av stridsåtgärder från begreppet tredjemansstrider, har den sakkunnige velat

hindra att sympatistrider på arbetsmarknaden falla under olovliga stridsåtgär­

der enligt lagförslaget.

Till stridsåtgärd mot tredje man hänföres vidare stridsåtgärd, som vid­

tages efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att

öva vedergällning mot någon som varit part i tvisten eller som eljest därunder

vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom.

Slutligen skall såsom stridsåtgärd mot tredje man anses en stridsåtgärd,

som vidtages för att förmå den angripne eller annan att inträda eller kvarstå

i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller annan

dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemen­

samt uppträdande vid ingående av avtal.

Från den så givna bestämningen av tredjemansstriderna föreskrives den

avvikelsen att stridsåtgärd, som eljest skulle gå in under begreppet, icke anses

såsom tredjemansstrid, örn den riktas mot någon som genom övertagande av

egendom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter

förändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej

själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man. Härmed antydas vissa fall

av förverkande av neutraliteten.

Icke varje handling, som hänför sig till genomförandet av en sådan eko­

nomisk stridsåtgärd mot tredje man, varom nyss är sagt, föranleder rättslig

påföljd. Sådan påföljd, bestående av straff och skadestånd, inträder nämligen

endast för vissa mera aktiva handlingsformer. Enligt utkastet skall påföljd

drabba i första hand den som uppmanar eller eljest uppsåtligen söker förmå

annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla stridsåtgärd mot

tredje man samt den som uppsåtligen framställer hot örn sådan stridsåtgärd.

Företagandet av eller deltagandet i en stridsåtgärd föranleder däremot i regel

ingen påföljd, dock inträder påföljd för den som verkställer uppsägning av

avtal, därom skriftlig handling upprättats, i fall där uppsägningen honom

veterligen är att anse såsom stridsåtgärd mot tredje man.

Påföljden för den som gjort sig skyldig till förfarande av ifrågavarande slag

är i första hand straff. Straffet utgöres av dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. Därest skada uppkommit, inträder jämväl skadeståndsskyldig-

het. Beträffande skadeståndsskyldigheten må anmärkas, dels att förening

under vissa förutsättningar kan bli skyldig ersätta skada som förorsakats av

föreningsmedlem, dels att skadeståndet i vissa fall kan nedsättas, ävensom att

därest flera äro ansvariga för uppkommen skada solidarisk skadeståndsskyldig-

het icke skall åvila dem. Skadeståndsskyldigheten preskriberas efter två år.

Ansvar stalan får föras icke blott av målsägande och allmän åklagare, utan

jämväl av sammanslutning för främjande av yrkesintressen, av vilken måls-

äganden är medlem.

Enligt utkastet till lag om ändring av 11 kap. strafflagen straffas den som

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Maj:t ställning till spörsmålet örn ärendets vi­

dare behandling. Vid min anmälan av ärendet för Kungl. Maj :t nämnda dag

anförde jag till statsrådsprotokollet följande.

Genom beslut den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt professorn

R. Bergendal att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande vissa

i statsrådsprotokollet för nämnda dag berörda, med frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. I sagda proto­

koll uttalades rörande de närmare uppgifterna för utredningsarbetet bland an­

nat, att det uppenbarligen vore i första hand angeläget att söka klarlägga

arten och omfattningen av yppade missförhållanden å området i fråga. Där­

jämte borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning be­

redde möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant ingripande

dittills icke i avsevärd utsträckning syntes hava förekommit. Slutligen borde

noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som vore ur lag­

teknisk synpunkt möjliga och den sannolika effektiviteten därav. Först när

utredning i dessa avseenden förelåge, bleve det enligt föredragande departe­

mentschefens mening möjligt att bilda sig en uppfattning om de åtgärder,

som ur ^allmän synpunkt befunnes kunna och böra ifrågakomma. Man bor­

de också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet som underlag över­

läggningar mellan huvudparternas organisationer skulle med framgång kun­

na upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som de, vilka här

vore i fråga.

Sedan utredningsarbetet fullbordats, överlämnade Bergendal den 30 novem­

ber 1933 betänkande, och funnos såsom bilagor till detsamma fogade utkast

till sådana lagstiftningsåtgärder i ämnet, som ansetts böra komma under över­

vägande, nämligen dels utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska

stridsåtgärder, dels utkast till lag örn ändring av 11 kap. strafflagen, dels ock

utkast till ändring av §§ 1 och 3 tryckfrihetsförordningen.

Över utredningen i fråga hava yttranden inhämtats av ett stort antal stat­

liga myndigheter ävensom av olika organisationer och sammanslutningar, vilkas

verksamhetsområden beröras av den ifrågasatta lagstiftningen. Sedan dessa

yttranden numera inkommit, torde jag få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Vad angår själva huvudfrågan, införandet i lagstiftningen av bestämmelser,

som skydda tredje mans rätt till neutralitet i konflikter av ekonomisk natur,

hava delade uppfattningar knappast framträtt. Däremot hava avsevärda me­

ningsskiljaktigheter gjort sig gällande beträffande eventuella lagstiftningsåt­

gärders omfattning och utformning.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att en reglering i lag på detta

område är av förhållandena påkallad. Vid en förberedande prövning av lag­

förslagen i belysning av de yttranden, som avgivits över desamma, har emel­

lertid framgått, att förslagen — ehuru de utvisa en bestämd strävan till objek­

tivitet — i viktiga hänseenden lämna rum för allvarliga erinringar. Utred­

ningsmannen har ock själv understrukit, att lagförslagen hava karaktären alle­

nast av utkast och att dessa utkast, på grund av ämnets i vårt land obearbeta­

de beskaffenhet, med nödvändighet måste bliva av mycket preliminär natur.

I överensstämmelse härmed har utredningsmannen uttryckligen utgått ifrån att

en lagstiftningsåtgärd ej skulle komma till stånd utan fortsatt utredning. En

sådan ytterligare utredning torde nu böra omedelbart verkställas.

Vid utformandet av utkastet till den viktigaste lagen, avseende vissa bestäm­

melser mot ekonomiska stridsåtgärder, har professor Bergendal givit densam­

ma karaktären av en strafflag. Utredningsmannen har härutinnan lämnat den

grundval för utredningen, som angavs i en reservation till lagutskottets utlå­

tande i ämnet vid 1929 års riksdag, avgiven av representanter för bondeför­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

stridsåtgärder mot tredje man även innefattar partiella arbetsnedläggelser.

Förslaget synes medföra den inkonsekvensen, att hot om uppsägning av arbe­

tare i vedergällningssyfte är straffbelagt, medan uppsägning i samma syfte

utan föregående hot därom är straffbelagd endast örn skriftligt avtal före­

ligger.

Därest utkastet upphöjdes till lag, skulle dess verkningar med hänsyn till nu

anmärkta otydligheter och lagtextens svårtillgänglighet överhuvud i många

hänseenden bliva oberäkneliga, vilket vore så mycket mera betänkligt som det

är fråga örn kriminalisering av handlingstyper, av vilka flertalet hittills be­

traktats såsom legitima stridsåtgärder. I socialstyrelsens yttrande har ock be­

tonats, att en mera kasuistisk och enklare uppställning av lagtexten vore att

föredraga bl. a. med hänsyn till allmänheten, för vilken det vore av visst värde

att utan alltför stora svårigheter fatta bestämmelsernas innebörd. Ordföran­

den i arbetsdomstolen har framhållit, att texten är i någon mån svårtillgänglig

och att en överarbetning torde vara nödvändig. Överståthållarämbetet har ut­

talat, bl. a. med syftning på lagtextens tekniska utformning, att de förelig­

gande förslagen icke äro av beskaffenhet att kunna upphöjas till lagar med

mindre en omarbetning äger rum. Järnvägsstyrelsen har funnit begreppet tred­

je man och de åtgärder mot denne, som böra kriminaliseras, bestämda på ett

sätt, som synes lämna åtskilligt övrigt att önska i fråga örn klarhet och över­

skådlighet. Jämväl flera länsstyrelser hava anmärkt, att lagtexten är svår­

läst och svårtolkad.

Med lagutkastets strafflagskaraktär sammanhänger i viss mån dess stånd­

punkt till frågan om behörig domstol. I ett stort antal yttranden förordas,

att handläggningen av ifrågavarande mål överlämnas till specialdomstol. Å

andra sidan betonas på vissa håll svårigheten att hänvisa brottmål till en cen­

tral specialdomstol. Ordföranden i arbetsdomstolen avråder bestämt från att

för dessa mål anlita arbetsdomstolen, då dess sammansättning icke gör den

lämplig som kriminaldomstol och förtroendet för arbetsdomstolen lätteligen

skulle kunna förloras genom en dylik för domstolen främmande uppgift.

Åtskilliga erinringar hava i yttrandena gjorts rörande lagutkastets stånd­

punkt i vad avser stridsåtgärder i anledning av andra ekonomiska tvister än

arbetstvister. Kooperativa förbundet har framhållit, att stridsåtgärder, föran­

ledda icke av en speciell »ekonomisk tvist» utan av ett mera permanent ekono­

miskt motsatsförhållande (t. ex. bojkott av kooperativa företag), icke med sä­

kerhet omfattas av de föreslagna straffbestämmelserna. Sveriges industriför­

bund har gjort gällande, att konsekvenserna av förslaget, i vad detta avser

andra ekonomiska tvister än arbetstvister, böra närmare övervägas under den

fortsatta behandlingen. Ordföranden i arbetsdomstolen har ifrågasatt, att ut­

kastet går för långt, då det drabbar stridsåtgärder, åsyftande att uppnå över­

enskommelse mellan företag inom samma bransch till undvikande av förödan­

de konkurrens.

Vid den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,

som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående

pröva de erinringar som i de avgivna utlåtandena framställts mot det förelig­

gande lagutkastet. De böra därvid överväga en sådan läggning av en even­

tuell lag i ämnet, att densamma icke får karaktären av strafflag.

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej

omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets

ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från för­

budet mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären

av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala ar-

betsnedläggelsen tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbets­

fredens synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en

22

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tören A. S. E. Larsson och professorn N. H. Å. Hassler. Åt Lindhagen upp­

drogs tillika att vara kommissionens ordförande.

Trettonmannakommissionens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till

lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder dels ock till lag örn ändring i

11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (Se statens offentliga utred­

ningar 1934: 16).

En kort översikt över kommissionens lagförslag torde i detta sammanhang

få lämnas.

Förslaget till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder upptager först

en bestämning av begreppet stridsåtgärd. Allt efter de särskilda bestämmel­

serna i lagen kunna såsom stridsåtgärder ifrågakomma dels blockad, bojkott

och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder gemensamt benäm­

nas massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal och dels annat

avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i sam­

verkan. Avbrytande av ekonomisk förbindelse utan samverkan med andra blir

sålunda aldrig att betrakta som stridsåtgärd, såframt fråga icke är örn arbets-

eller hyresavtal (1 §).

Förslaget omfattar icke blott arbetskonflikter utan även andra ekonomiska

konflikter. Det är icke begränsat till tredjemansstrider utan upptager till be­

handling även vissa andra spörsmål avseende inskränkningar i rätten att

vidtaga ekonomiska stridsåtgärder.

Enligt lagförslaget (2 §) är icke vem som helst behörig att vidtaga det slag

av stridsåtgärder, som betecknas såsom massåtgärder. Behörighet därtill för-

behålles såsom regel de vanliga kamporganisationerna. I vissa undantagsfall

medgivas dock enskilda personer behörighet att anordna massåtgärder. Detta

gäller först och främst örn arbetsinställelse (lockout eller strejk), som icke är

förenad med blockad eller bojkott. Vidare har stadgats undantag för mass-

åtgärd mot särskilda företag för vinnande av lägre priser eller dylikt. Be­

hörighetsreglerna innefatta därjämte, att då fråga uppstår om en organisa-

tionsmässig stridsåtgärd, behörigheten förbehålles huvudorganisation med ute­

slutande av de underlydande organisationerna.

Såsom ytterligare fordran för behörighet att igångsätta massåtgärd (3 §)

har uppställts att organisation skall hos länsstyrelse nedsätta säkerhet för

eventuellt skadestånd. Sådan säkerhet ställes en gång för alla och icke för

varje särskild åtgärd. Säkerhetens belopp är något växlande allt efter orga­

nisationens karaktär. Minsta belopp är 5,000 kronor och högsta belopp i regel

50,000 kronor. Från kravet på ställande av säkerhet har gjorts det undantaget

att säkerhet icke fordras, så länge fråga endast är örn arbetsinställelse jämte

arbetsblockad i tvister rörande kollektivavtals ingående.

I samband med behörighetsreglerna upptages i förslaget föreskrift örn skyl­

dighet för förening att en vecka före stridsåtgärds vidtagande underrätta mot­

parten, därvid tillika redogörelse för anledningen skall lämnas (6 §).

24

fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i av­

seende å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit

anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock

att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete el­

ler utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter om­

läggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer

honom.

Däremot förloras icke neutralitet genom att någon kvarstannar i sitt arbete

under konflikt, såframt icke därigenom organisationsförpliktelse åsidosättes.

Neutraliteten förverkas ej heller vid utförande av skyddsarbete. Dit är att

hänföra arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller för skada

pa byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, va­

rulager eller dylikt.

Arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd skall icke vara skyldig att

under konflikt utföra annat än sitt vanliga arbete jämte skyddsarbete, och av­

tal om vidsträcktare arbetsskyldighet under konflikt förklaras ogiltigt (17 §).

Från förbjudna tredjemansstrider undantagas i allmänhet s. k. sympati­

åtgärder (18 §). Därvid stadgas dock att sympatiåtgärd icke får förekomma

annat än^ vid arbetstvist om upprättande av kollektivavtal. Såsom sympati­

åtgärd far icke användas annat medel än arbetsinställelse jämte arbetsbloc-

kad. Under arbetsinställelse inbegripes vägran att taga befattning med varor,

som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som drives av part i den ur­

sprungliga tvisten.

I anslutning till de föreslagna behörighetsreglerna har åt straffbestämmel­

serna givits följande innehåll. Vidtagande av massåtgärd utan behörighet är

alltid straffbelagt. Nedlägger domstolen förbud mot åtgärdens fortsättande och

överträdes detta förbud, föranleder åtgärden nytt straff enligt en strängare

straffskala. Vidtages massåtgärd av en organisation, som är behörig och ställt

säkerhet, men finnes åtgärden strida mot någon av lagens specialregler, inträ­

der icke straff. Sådant kommer i fråga först örn domstolen utfärdat förbud

mot åtgärdens fortsättande och detta förbud blivit överträtt. Detsamma gäl­

ler örn andra slag av stridsåtgärder; i fråga örn sådana ha ju behörighetsreg­

ler ej uppställts. I vissa fall inträder dock alltid straff, nämligen vid strids­

åtgärder, som ^innefatta angrepp på offentlig myndighet, vittnen m. fl., vi­

dare vid stridsåtgärder, som innefatta politisk eller religiös förföljelse och slut­

ligen vid stridsåtgärder i utpressningssyfte. Särskilt straff är stadgat för

åsidosättande av underrättelseplikt och för lämnande av uppenbart oriktiga

och missvisande framställningar vid spridande av kännedom örn massåtgärd.

Straffsatserna äro dagsböter, i vissa fall fängelse.

Överträdande av lagens speciella skyddsregler medför skadeståndsskyldig-

het, även örn överträdelsen icke är straffbar. Vid skadestånds utmätande kan

hänsyn också tagas till skada av ideell natur. Med hänsyn till omständighe­

terna kan skadestånd till beloppet nedsättas eller helt bortfalla.

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

26

Kungl. Majlis proposition nr SI.

bereda ett flertal sammanslutningar och organisationer tillfälle att däröver

avgiva yttrande. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit. Enligt utskot­

tets mening kunna ock de avvikelser från det av den sakkunnige upprättade

utkastet, som kommissionsförslaget innehåller, åberopas såsom skäl för denna

remissåtgärd. I frågans nuvarande läge finner sig utskottet icke kunna till­

styrka riksdagen att med föranledande av motionerna 1:150, 151 och 152 samt

II: 290, 337 och 338 för sin del nu antaga lag i ämnet.

Emellertid har det utredningsarbete, som under flera år pågått på ifråga­

varande område, numera fortskridit så långt, att tämligen fasta konturer upp­

drag^ för de lagstiftningsåtgärder, som böra komma under övervägande. Av

förut antydda skäl är det önskligt, att utredningsarbetet utan dröjsmål bringas

till slut och att riksdagen beredes tillfälle att redan före utgången av inne­

varande år taga under övervägande ett av Kungl. Majit framlagt förslag till

lagbestämmelser örn skydd för tredje man i sådana konflikter, varom här är

fråga.

Utskottet anser sig beträffande innehållet i en blivande lagstiftning böra

inskränka sig till ett uttalande rörande några av de allmänna grunder, varpå

densamma synes böra byggas.

Erfarenheten har givit vid handen, att kränkning av tredje mans rätt före­

kommit på skilda områden, där ekonomiska motsättningar kunna föranleda

stridsåtgärder av olika slag. Det synes därför vara ställt utom tvivel, att en

blivande lag icke bör vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla jämväl vid

ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt. Vid

en lagstiftning på ett så vidsträckt och svåröverskådligt område är det tydli­

gen av vikt, att den rättsliga regleringen tager hänsyn till de skiftande för­

hållanden, som olika verksamhetsgrenar förete, och icke utformas med beak­

tande av förhållandena endast inom någon av dessa.

Under den utredning, som ägt rum sedan den sakkunnige avgivit sitt betän­

kande, har föreslagits uppställande av vissa regler i syfte att i största ut­

sträckning kunna begränsa användningen av straff såsom påföljd för vidta­

gande av olovliga stridsåtgärder. Enligt utskottets mening är det eftersträ­

vansvärt, att en blivande lag erhåller en sådan läggning, ehuru det måhända

torde komma att visa sig, att ett fullständigt undvikande av kriminalisering

ej låter sig göra, därest lagen skall erhålla tillbörlig verkan.

Med avseende å den grundåskådning, som bör giva en lagstiftning i ämnet

sin prägel, torde här kunna erinras örn vad riksdagen i skrivelse till Konungen

den 30 april 1926 (nr 167) rörande åtgärder till arbetsfredens främjande an­

fört: »Tydligt är att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd,

fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsord­

ning.» Uppenbarligen äger den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck,

tillämpning å den nu ifrågasatta lagstiftningen. Denna bör följaktligen icke

rikta sig mot en viss samhällsklass. Överhuvud bör den syfta till beredande

av rättsskydd åt en var, som äger grundade anspråk på att icke bliva indragen

i de konflikter, varom här är fråga, örn än en lagstiftning av nu angiven

innebörd kommer att inskränka rörelsefriheten i vissa hänseenden, lära berät­

tigade gensagor dock icke kunna resas mot att, inom de gränser som här an­

tytts, enskilda intressen underkastas en rättslig reglering.

Angående inom utskottet avgivna reservationer torde jag få hänvisa till

utskottets utlåtande sid. 13 och 14.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit olägenheten av att

ifrågavarande svåra och omfattande lagstiftningsproblem upptagits från den

något ensidiga och periferiska synpunkten av tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter, därvid länsstyrelsen särskilt beklagat, att frågan örn de

samhällsfarliga arbetsinställelserna lämnats åsido.

Jämväl svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och

svenska lantarbetsgivarnes centralförening ha ansett, att förslaget borde ha

innehållit en reglering av samhällsfarliga stridsåtgärder.

Socialstyrelsen har betonat, att en särskild legislativ reglering av de icke

ekonomiska föreningarnas, närmast av hithörande yrkesföreningars, verksam­

hetsformer alltjämt kvarstode som en angelägen uppgift för lagstiftnings­

arbetet och att en sådan reglering otvivelaktigt vore ägnad att jämväl skänka

den nu föreslagna lagstiftningen större fasthet och stadga.

En reservant inom socialstyrelsen har ansett ifrågavarande lagstiftning bö­

ra föregås av en allmän reglering av arbetsrättens och föreningsrättens område.

Förslaget vore därjämte alltför omfattande. En förnyad överarbetning, syf­

tande till att begränsa lagstiftningens rättsverkningar till vissa bestämda före­

teelser på ifrågavarande område, vore nödvändig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har tillstyrkt förslagets huvudgrunder men

ansett att det skulle ha varit lyckligt, örn hithörande förhållanden kunnat prö­

vas i ett vidare sammanhang.

Sveriges fastighetsägareförbund har som en allvarlig brist hos förslaget an­

märkt, att det icke innefattade förbud mot igångsättande av massåtgärder

mot fastighetsägare, som vore parter, i syfte att exempelvis nedpressa hyrorna

under den nivå, som det allmänna ekonomiska läget betingade, eller att i

övrigt framtvinga hyresvillkor, som icke vore betingade av sakens natur eller

de allmänna förhållandena på marknaden.

Sveriges gjutmästareförband har föreslagit, att lagen borde utsträckas till

att generellt gälla skydd mot alla övergrepp mot part.

Överståthållarämbetet har betonat vikten av att den blivande lagstiftningen

icke till någon del gåves större räckvidd än att densamma uppbures av det

allmänna rättsmedvetandet.

I de flesta av yttrandena har lagstiftningens utsträckning att omfatta icke

blott arbetskonflikter utan även andra ekonomiska konflikter tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Tvekan rörande lämpligheten av att i ett sammanhang reglera nämnda slag

av tvister har uttalats av länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges indu­

striförbund. Enligt förbundets mening borde möjligen särskilda mera begrän­

sade bestämmelser uppställas beträffande tvister på det ekonomiska området,

vilka bestämmelser uteslutande skulle taga sikte på sådana missförhållanden,

örn vilka praktisk erfarenhet förelåge.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har visserligen ansett det vara av värde

att konflikterna på arbetsmarknaden icke sattes i en särställning. Det kunde

emellertid enligt länsstyrelsens mening med fog ifrågasättas, huruvida för

strider på samtliga ekonomiska områden väsentligen enahanda grundsatser

30

Kungl. Majlis proposition nr

SI.

beroende av produktionspriserna, i en avsevärt sämre ställning än de direkt

arbetskraftsäljande kroppsarbetarna, vilka genom förslaget finge sina väsent­

liga stridsmetoder lagligen sanktionerade. I detta fall bortfölle den likhet

inför lagen, som man borde eftersträva. Den föreslagna lagstiftningen komme

vidare att synnerligen ojämnt beskära organisationernas handlingsförmåga där­

igenom att större organisationer finge sin handlingsförmåga högst beskuren,

under det att föreningar med ett mindre antal medlemmar, vilka ofta kunde

dirigeras muntligen, i realiteten finge oförminskad slagkraft.

Intet utredningsmaterial förelage rörande förslagets verkningar på jord­

brukets område, trots det att jordbrukets föreningsväsende i mycket hög grad

berördes därav. Det vore även anmärkningsvärt att i kommissionens motive­

ring till förslaget icke pa något sätt behandlats de specifika förhållanden, som

avsåge jordbruket, oaktat man hade anledning förutsätta, att de ingående

diskuterats inom kommissionen, och kunde detta endast förklaras därigenom,

att kommissionen på grund av den stora tidsbegränsningen icke haft möjlighet

att i erforderlig grad intränga i de säregna förhållanden, som rådde på detta

speciella avsnitt av ämnet. Förbundet hemställde därför, att lagförslag till

skydd för tredje mans rätt i arbetskonflikter, rörande vilket ämne utredning

förebragts, framlades samt att särskilda sakkunniga erhölle i uppdrag att ut­

reda förutsättningarna för en lagstiftning till skydd för tredje man vid ekono­

miska tvister, eller, örn av lagtekniska eller andra skäl, arbetstvister och eko­

nomiska strider oundgängligen mäste hopkopplas, åt särskilda sakkunniga läm­

nades i uppdrag att insamla och bearbeta kompletterande utredningsmaterial

samt med ledning av detta och yttrandena verkställa en överarbetning av kom-

missionsförslaget.

Jämväl Sveriges köpmannaförbund har framhållit önskvärdheten av förnyad

utredning beträffande den ifrågasatta lagstiftningens inverkan på förhållan­

dena inom det allmänna ekonomiska området. Förbundet och övriga detalj-

handelsorganisationer ansage sig icke under sin strävan att bevaka sina med­

lemmars ekonomiska intressen ha begått några övergrepp, vilka kunde mo­

tivera ett forcerat ingripande på lagstiftningens väg.

Sveriges hantverksorganisation har uttalat, att man med hänsyn till vad

kommissionen anfört rörande svårigheterna att överblicka en blivande lag­

stiftnings verkningar på det allmänna ekonomiska området bort kunna vänta

sig, att lagförslagets reglering av ifrågavarande företeelser inom affärs­

livet skulle vara ytterst försiktig och att olika förbudsregler skulle ha medde­

lats för arbetstvister och andra ekonomiska tvister. Så hade emellertid icke

blivit fallet.

Sveriges grossistförbund har avstyrkt förslaget i vad det avsåge i egentlig

mening ekonomiska konflikter. Stridsmetoderna vid arbetskonflikter och vid

andra ekonomiska konflikter skilde sig nämligen högst väsentligt ifrån var­

andra. Vid arbetskonflikter hade förföljelser mot tredje man ofta medfört

kränkning av dennes personliga integritet etc., övergrepp, som i särskilt hög

grad fäst uppmärksamheten på behovet av en skyddslagstiftning. Vid andra

32

Kungl. Maj:ts proposition nr

31

.

nående av sundare förhållanden. De skulle dessutom komma att bereda stor­

företagen ett försteg framför småföretagen genom att icke förbjuda dessa att

vidtaga åtgärder, vilka förmenades samverkande småföretag.

Förslagets utvidgning av lagstiftningen till att omfatta jämväl stridsåtgär­

der mot part har hälsats med tillfredsställelse av kommerskollegium samt

länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län.

I fråga örn bestämningen av begreppen part och tredje man har Överståt­

hållarämbetet uttalat, att en till synes klart genomförd gräns i förslaget upp­

drag^ mellan dessa begrepp.

I åtskilliga av yttrandena har däremot denna gränsdragning utsatts för

kritik.

Sålunda har riksförbundet landsbygdens folk framhållit, att kommissionen

vid sin strävan att definiera begreppet tredje man utgått från de relativt klara

förhållandena på arbetsmarknaden samt försökt att tillämpa den därur fram­

dragna definitionen även då det gällde tvister på det ekonomiska området. För­

hållandena vore emellertid här så varierande, att en dylik teoretisk upplägg­

ning ingalunda vid sin praktiska tillämpning komme att ha resonans i det all­

männa rättsmedvetandet. Vid de ekonomiska tvister, som närmast berörde

jordbruket, vore den vanligaste problemställningen frileverantör, privathand­

lare och organisationen, därvid enligt lagförslaget någon av de två förstnämnda

bleve tredje man. I realiteten hade dock obestridligen båda mycket stora in­

tressen att bevaka i striden.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha, på skäl,

vartill jag återkommer i motiveringen till 10 §, gjort gällande, att den åtskill­

nad, som i förslaget uppdragits mellan part och tredje man, icke motsvarade

de faktiska förhållandena.

Svenska journalistförening en har framhållit, att det av kommissionen i dess

motivering angivna skälet för att efter en konflikt betrakta stridsåtgärd, som

företoges mot någon därför att han iakttagit neutralitet, såsom stridsåtgärd

mot part, förefölle föreningen alltför formellt. Sakligt måste det vara vikti­

gare att skilja på vedergällning mot någon på grund av att han varit part i

en konflikt eller tagit ställning på parts sida, och på vedergällning mot någon,

därför att han icke tagit ställning utan förhållit sig neutral.

Sveriges fastighetsägareförbund har upptagit till granskning en speciell sida

av ifrågavarande problem. Enligt förbundets erfarenhet tillgrepe såväl hyres­

gästorganisationer som fastighetspersonalens fackorganisationer gärna strids­

åtgärder mot sådana fastighetsägare, som tillika utövade någon annan näring.

Med stridsatgärderna avsages i sådana fall att angripa fastighetsägaren på nå­

got annat område än det, där primärkonflikten förelåge. Man mötte här ett

spörsmål, som i själva verket innefattade en speciell sida av skyddet för tredje

man. Örn exempelvis en slakteriidkare, som tillika vore fastighetsägare, in-

droges i en hyreskonflikt, måste han anses ha ett berättigat anspråk på att av

lagen behandlas såsom om han i sin egenskap av slakteriidkare stöde utanför

hyreskonflikten. Förbundet framställde det bestämda anspråket, att begrep-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

erinra om att det föreslagna rättsskyddet endast gällde i fråga örn åtgärder

från arbetarsidan; gentemot en lockout (såsom sympatiåtgärd i samband med

lockout av de organiserade arbetarna) kunde de oorganiserade, ehuru icke in­

dragna i tvisten och eventuellt beredda att acceptera arbetsgivarens villkor

icke åberopa någon neutralitet eller något rättsskydd gentemot ekonomiska

stridsåtgärder.

Enahanda synpunkter ha, såvitt angår neutralitetsskydd vid arbetsinställelse

i syfte att framtvinga kollektivavtal, hävdats av svenska maskinbefäls för­

bundet.

De anställdas centralorganisation har ansett neutralitetsskyddet icke böra

utsträckas till person, vars arbetsvillkor konflikten avsåge att genom kollek­

tivavtal få reglerade utan så vore, att konflikten icke sanktionerats av huvud­

organisationen eller organisationen icke omfattade minst 50 % av den arbets-

tagargrupp den vid konflikten företrädde.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk har opponerat sig mot att den, som

vid konflikt kvarstannade i arbetet skulle erhålla neutralitetsskydd. Denne

toge nämligen klart ställning till tvisten och bestämmelsen i fråga kunde med­

föra ytterst svårbemästrade irritationsmoment vid stridstillfällena.

Å andra sidan ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare-

förening gjort sig till tolk för den meningen, att arbetsgivare eller arbetstagare

icke utan vidare borde anses bryta sin neutralitet genom att i strid mot en utav

organisationen påbjuden arbetsinställelse jämte arbetsblockad fortsätta sin

tidigare bedrivna verksamhet. Ett sådant förfarande borde anses stå i över­

ensstämmelse med den enskilde företagarens och arbetarens rätt att, när han

själv sa funne för gott, ställa sig utanför förekommande ekonomiska stridig­

heter. Endast för det fallet, att det av hans handlande framginge, att han

därmed åsyftade att komma sin organisations motpart till hjälp i konflikten,

och han i sådan avsikt positivt ingrepe i konfliktens förande, kunde han anses

ha förverkat sin neutralitet. En annan sak vore naturligen, att han icke i

något fall kunde undandraga sig de påföljder för solidaritetskränkning, som

han underkastat sig genom sitt inträde i organisationen i fråga. Arbetsgivare­

föreningen har i övrigt hänvisat till vad herr Söderlund anfört i sin inom kom­

missionen avgivna reservation i detta ämne (se kommissionens betänkande

sid. 97).

Enahanda synpunkter ha gjorts gällande av Sveriges industriförbund, Sve­

riges redareförening, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges gjutmästareför-

bund och såg v erks förbundet.

Sveriges industriförbund har därvid särskilt framhållit, att de föreslagna

bestämmelserna bland annat innebure, att strejkbryteri stämplades som oneu­

tralt även då det gällde personer, som av ideella motiv biträdde vid samhälls-

farliga strejker.

Sveriges gjutmästareförbund har hävdat, att användandet av s. k. arbetsvil-

liga mången gång kunde vara orsakat av och fylla ett samhällsintresse genom

att bidraga till att mildra verkningarna av eller hastigare få slut på en huvud­

lös eller skadlig konflikt.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Socialstyrelsen, som ej haft något i princip att erinra mot de föreslagna

behörighetsreglerna, har framhållit, att vid tillämpningen av dessa bleve frå­

gan vad som skulle förstås med förening av stor betydelse. Någon närmare

bestämning av föreningsbegreppet lämnades emellertid icke i lagförslaget.

Styrelsen har under anförande av åtskilliga exempel visat med vilka svårig­

heter förslaget vore förknippat i detta och vissa andra hänseenden. Styrel­

sen har på grund därav ansett det nödvändigt med en förberedande behörig­

hetsprövning i alla de fall, då enligt förslaget behörighet erfordrades för

massåtgärders vidtagande. Örn en förberedande prövning av behörigheten lag-

stadgades, borde enligt styrelsens mening till ledning för denna i lagen an­

givas de krav på fasthet i föreningsbildningen, som borde uppställas för be­

hörigheten.

Skärpning av behörighetsreglerna har i de hänseenden varom nu är fråga

föreslagits i några av yttrandena.

Sålunda ha länsstyrelsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle och

sågverks)'örbundet hemställt, att som villkor för att förening skulle äga före­

taga massåtgärd borde stadgas, att föreningen vore representativ för den ar­

betstagaregrupp, varom fråga vore. Handelskammaren har därvid särskilt

framhållit, att en principiell svaghet med det föreslagna systemet vore, att

detta i alltför hög grad syntes bygga på den förutsättningen, att hos arbets­

givarna respektive arbetarna skulle förefinnas en samstämmig uppfattning i

fråga örn arbetstvisterna och att man på grund därav skulle kunna förutsätta

ett mera enhetligt uppträdande av vardera parten. Så vore emellertid, som

erfarenheten visade, icke fallet, åtminstone vad gällde arbetarna. Man hade

att räkna med uppträdande av olika grupper arbetsgivare respektive arbetare,

vilkas handlingssätt kunde influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt

avseende eller i fråga om lönestridsteori, i fråga örn bedömandet av i visst

fall föreliggande fakta eller grupper, som helt enkelt ville hävda sitt rent

privata gruppintresse.

Bestämmelserna om ställande av säkerhet ha kritiserats av landsorganisa­

tionen, som erinrat örn att stadgandet innebure en för svensk rätt hittills

främmande princip. Det vore varken rimligt eller nödvändigt att de fackliga

organisationerna skulle försättas i en sådan undantagsställning, som stadgan­

det medförde. Gentemot de lösligare och tillfälligt organiserade sammanslut­

ningarna utanför de stora organisationerna, vilka kommissionen framför allt

haft i tankarna vid bestämmelsernas tillkomst, vore regeln örn säkerhet för

skadestånd skäligen verkningslös.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär ställt sig tveksam till bestämmelser­

na örn ställande av säkerhet för skadestånd såsom förutsättning för behörighet

att vidtaga stridsåtgärd. Rent principiellt syntes det länsstyrelsen mindre

riktigt, att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd icke finge vid­

tagas, såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som kunde komma att

utdömas, därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen. Såsom avhål­

lande moment mot obetänksamma stridsåtgärder vore säkerheten, beräknad

enligt de i förslaget angivna grunderna, skäligen obetydlig i jämförelse med

avtalet skulle resa spörsmål, som kunde visa sig vara av betydelse i nu före­

varande hänseende.

Jämväl de anställdas centralorganisation har, med hänsyn till sist omför-

mälda utredning, funnit det motiverat att bestämmelserna till skydd för för­

eningsrätten uteslötes ur lagförslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett det lyckligt, om de verkningar,

som 11 och 16 §§ i kommissionsförslaget kunde medföra i fråga örn organisa-

tionstvånget i strid mot rätten att försörja sig och framför allt att reagera

mot samhällsskadliga, olagliga eller avtalsstridiga åtgärder kunnat prövas i

ett vidare sammanhang.

Beträffande verkningarna av ifrågavarande bestämmelser har nlis förbundet

landsbygdens folk uttalat farhågor för att desamma kunde bliva mycket ödes­

digra för jordbrukets ekonomiska föreningar och deras utnyttjande av det

statliga understödet för jordbruksnäringen. Detta understöd vore nämligen

så upplagt, att det bleve verksamt endast under förutsättning att jordbrukarna

själva byggde upp tillräckligt stora försäljningsorganisationer. För att kunna

fullt taga ut understödet behövde dessa organisationer helst 100-procentig an­

slutning. Erfarenheten visade, att man på frivillighetens väg kunde komma

upp till 90 %. Örn intet effektivt tvång finge utövas bleve följden, att reste­

rande 10 % kunde topprida organisationen och utan kostnad taga ut brutto­

priser från det prisläge organisationen skapat. Som konsekvens härav komme

organisationens medlemmar en efter en att bryta sig ut för att skapa sig

samma förmåner. Efter en tid vore organisationen så försvagad, att dess

betydelse som prisbildande faktor bortfallit. Den rasade då samman, varvid

den övervägande delen av statens nuvarande stöd för jordbruksnäringen bleve

ineffektiv.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha erinrat örn

att enligt förslaget massåtgärd eller uppsägning av arbets- och hyresavtal icke

finge företagas mot någon för att förmå denne att inträda i sammanslutning,

medan hinder icke mötte för annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. I

fall då sådant avbrytande icke stöde organisationen till buds, skulle denna

sålunda icke kunna vidtaga några åtgärder mot dem, som utnyttjade det re­

sultat organisationerna uppnått, men icke ville åtaga sig de däremot svarande

skyldigheterna. Lagstiftningen skulle med andra ord rentav biträda dessa

utomstående i deras önskan att njuta frukterna av andras arbete. Särskilt

framträdande bleve detta i de ingalunda sällsynta fall, då vederbörande dreve

konkurrerande verksamhet med organisationen och därvid uppnådde samma

förmåner som denna. En jämförelse med vad i förslaget angivits örn arbets­

konflikter, där den förlorade tredjemansskyddet, som i anledning av väntad

arbetstvist antagit anställning och under tvisten utförde blockerat arbete,

ledde närmast till att organisationen icke borde förlora sin handlingsfri­

het gentemot jordbrukare, som dreve med organisationen konkurrerande verk­

samhet.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr

SI.

av lagstiftningen förklaras icke vara bindande samt eventuellt straffbeläggas.

Det mäste framstå som en märklig inkonsekvens, att lagstiftningen förbjöde

uppsägning av tjänsteavtal pa grund av att den anställde inginge i viss orga­

nisation, men holle den möjligheten öppen, att såsom villkor för anställningens

erhållande förbud stipulerades mot anslutning till organisationen.

Svenska maskinbefålsförbundet har erinrat örn att fall kunde förekomma, då

arbetsgivare lämnade särskilda förmåner åt dem, som avsagt sig rätten att till­

höra ^viss organisation. Det borde därför föreskrivas, att inga ekonomiska

förmaner finge göras beroende av medlemskap i organisation.

Svenska industritjänstemannaförbundet har framhållit, att vissa andra for­

mer av övergrepp mot föreningsrätten än de, som berördes av föreliggande

lagförslag, kunde tänkas, t. ex. böter eller andra förmögenhetssanktioner, vilka

borde uppmärksammas i samband med en lagstiftning till föreningsrättens

skydd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i detta sammanhang erinrat om att man

genom en massåtgärd också kunde söka tvinga en angripen att mot sin vilja

följa ett beslut utan att det behövde gälla medlemskap i förening och dylikt.

Straffpåföljder eller icke?

Beträffande spörsmålet örn de sanktioner, som borde upptagas i förevaran­

de lagstiftning, har länsstyrelsen i Uppsala län förklarat, att länsstyrelsen

delade kommissionens uppfattning att straffsanktion vore nödvändig. Vissa

av de stridsåtgärder, som komme till användning, vore till sin beskaffenhet

fullt jämförliga med dem, som eljest av lagstiftningen belädes med straff.

Det kunde ej heller antagas, att skadeståndsskyldighet i och för sig skulle bli

en tillräckligt effektiv påföljd för att avböja obehöriga stridsåtgärder. Sär­

skilt måste det uppmärksammas, att skadestånd endast i ringa utsträckning

skulle kunna utkrävas av de svaga organisationer eller formlösa grupper, vil­

ka ofta framkallade de mest stötande stridsåtgärderna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat som sin bestämda åsikt, att

därest ifrågavarande lagstiftning över huvud skulle bliva av något värde för

tredjemansskyddet, straffbestämmelser med nödvändighet måste inflyta i den­

samma.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig helt giva sin anslutning

till kommissionens uppfattning att straffbestämmelserna borde vara av sådan

art, att tillbörlig respekt för lagens föreskrifter vidmakthölles. Vid avgö­

randet av frågan örn kriminalisering skulle ske eller ej, borde emellertid i hög

grad beaktas risken av att vid en kriminaliserad lag av nu ifrågasatt karak­

tär lätt skapades martyrer, som sedermera kunde bliva betänkliga sociala oros-

element.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det vara en avgjord

förtjänst hos förslaget, att det i mindre utsträckning än professor Bergendals

utkast räknade med användningen av straff.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha utta­

lat, att ehuru föreningarna icke haft något principiellt att invända mot pro­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Specialdonistol eller ej?

Kommissionens förslag att låta de allmänna domstolarna upptaga de mål,

som skulle bedömas enligt förevarande lag, har i yttrandena rönt ringa an­

slutning.

Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Koppar­

bergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivare­

föreningen, Sveriges bageriidkareförening, svenska tidningsutgivareföreningen

och dess arbetsgivaresektion, riksförbundet landsbygdens folk, svenska meje­

riernas riksförening och Sveriges slakteriförbund, svenska lantarbetsgivarnes

central förening samt Sveriges redareförening ha sålunda föreslagit, att nämnda

mål i stället skulle avgöras av specialdomstol. Som skäl härför har huvudsak­

ligen anförts, att det vöre av utomordentlig vikt med hänsyn till dessa tvisters

ömtåliga sociala natur samt avsaknaden av vägledande praxis på området att

de finge ett enhetligt avgörande som tillika vore snabbt, sakkunnigt och aukto­

ritativt.

Socialstyrelsen har erinrat örn att styrelsen i sitt yttrande över professor

Bergendals utredning föreslagit en tvåinstansordning för avdömande av mål

utav ifrågavarande slag, därvid de allmänna domstolarna, eventuellt vissa av

dem, förstärkta med sakkunniga bisittare, skulle döma i första instans. Såsom

sista instans skulle en särskilt inrättad överdomstol fungera. Därest detta sty­

relsens förslag icke lämpligen ansåges böra genomföras, syntes det styrelsen

ånyo böra övervägas, huruvida icke en specialdomstol såsom enda instans borde

inrättas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har likaledes vidhållit sitt i ytt­

rande över professor Bergendals utredning framställda förslag örn inrättande

av en särskild instansordning för avgörande av ifrågavarande mål, i huvudsak

uppbyggd efter samma grundprinciper som de socialstyrelsen i sitt förstnämn­

da yttrande förordat.

Landsorganisationen har, efter övervägande av de skäl, som talade för all­

män domstol respektive specialdomstol, förklarat att örn valet endast stöde

mellan dessa båda alternativ skulle landsorganisationen tillstyrka inrättandet

av en specialdomstol. Landsorganisationen har emellertid funnit det ändamåls­

enligast, örn en processordning kunde åvägabringas, vilken i sig förenade båda

alternativens fördelar med eliminerande i görligaste mån av deras olägenheter.

Landsorganisationen har funnit lösningen av detta problem vara att söka i den

tvåinstansordning som föreslagits av socialstyrelsen i dess yttrande över pro­

fessor Bergendals utredning, därvid överdomstolen lämpligen borde erhålla

samma sammansättning som den av kommissionen föreslagna nämnden.

Riksförbundet landsbygdens folk har föreslagit inrättandet av ett antal spe­

cialdomstolar i likhet med vattendomstolarna samt en avdelning i hovrätterna

som första klagoinstans.

Länsstyrelsen i Uppsala län har särskilt betonat, att i jämförelse med de om­

ständigheter, som talade för specialdomstol, måste den invändningen att en

domstol icke, då det vore fråga örn straff, borde få döma som enda instans,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

väsentligaste svårigheten med en specialdomstol, nämligen vittnesbevisningens

förebringande, lämpligen kunna lösas genom att denna upptoges vid de allmän­

na underdomstolarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det för undvikande av för

höga partskostnader kunde stadgas, att specialdomstolen ägde att på statens

bekostnad sammanträda å annan ort än där domstolen hade sitt säte, då dom­

stolen eller dess ordförande funne skäl därtill föreligga.

Enahanda synpunkter ha anförts av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareför­

eningen och Sveriges bageriidkare förening.

Allmän motivering.

1. Allmänna synpunkter på lagstiftningen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, vari jag hemställde örn utseende av

en kommission för överarbetning av det Bergendalska utkastet, anförde jag

att jag för egen del hyste den uppfattningen att en reglering i lag på detta

område vore av förhallandena pakallad. Då jag nu, med vidhållande av denna

ståndpunkt, förordar en lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet

vid ekonomiska konflikter, önskar jag inledningsvis utveckla de allmänna syn­

punkter, från vilka jag utgår. Härvid uppehåller jag mig först vid arbets-

stndernas område. Det är kravet på skydd för tredje mans neutralitet vid

arbetskonflikter, som givit upphov till den utredning, vars resultat nu före­

ligger.

Från principiella synpunkter har jag icke betänkligheter mot att staten

utvidgar sin kontrollerande uppsikt till detta område, oaktat den hittills rå­

dande handlingsfriheten beträffande stridsåtgärder därigenom skulle i viss mån

begränsas. Det motstånd, som de organiserade arbetarna i regel rest mot ge­

nomförande av dylik lagstiftning, när förslag därom vid olika tillfällen fram­

kommit, har burits av den uppfattningen att en lagstiftning oundvikligen skulle

få till effekt att försvåra arbetarklassens berättigade strävanden att nå en

genomgripande förändring i sitt ekonomiska och sociala läge. Sådana farhå­

gor ha även varit befogade, innan arbetarklassen fått möjligheter att öva till­

börligt inflytande inom statslivets olika områden. Det allmänna politiska läget

har emellertid så småningom genom ett fullständigare genomförande av demo­

kratiens grundsatser inom stat och samhälle undergått en icke oväsentlig för­

skjutning. Därigenom har även grunden vikit för en principiellt avvisande

hällning mot lagstiftning inom vissa samhällsområden. Lagstiftningen är ett

medel att påverka samhällsförhållandena i den riktning, statsmakterna finna

önskvärt. Genom olika slag av social lagstiftning — angående arbetarskydd,

socialförsäkring, begränsning av arbetstiden, medling i arbetstvister m. m. —

ha betydande reformer redan genomförts i avseende å arbetarklassens levnads-

och arbetsvillkor. Statens mellankomst har på dessa områden betytt ett effek­

tivt stöd för arbetarklassen i dess strävanden att med egna krafter förbättra

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förhållanden inverka på sättet och formerna för stridens förande. Därest

en inskränkning i parternas handlingsfrihet äger ram genom förbud i lag

mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, kan sålunda lagstiftningen sägas

följa utvecklingstendenser, som redan gjort sig gällande inom vidsträckta ar­

betsområden. Lagstiftningen skulle sanktionera en ståndpunkt, som efterhand

funnit uttryck i en inom betydande områden tillämpad praxis.

Vid övervägandet av denna lagstiftningsfråga bör tillbörlig hänsyn tagas

till den allt vidsträcktare opinion, som gjort sig gällande till förmån för en

lagstiftning till tredje mans skydd, och till de förhållanden, som framkallat

denna opinion. I samband med arbetskonflikter ha otvivelaktigt från såväl

den ena som den andra sidan missbruk förekommit och oskäliga utvidgningar

av stridsåtgärder^ vidtagits, till skada för utomståendes legitima intresse av

att fullfölja sin verksamhet utan att inblandas i konflikterna. Visserligen har

en missvisande generalisering av enstaka sådana fall påverkat opinionbild­

ningen rörande dessa frågor och enstaka övergrepp fått spela en överdriven

roll i den politiska agitationen. Men det faktum kvarstår att även klara

övergrepp icke alls eller endast ofullständigt kunna beivras enligt gällande

lag. Mot detta förhållande har den allmänna rättsuppfattningen reagerat och

kravet på lagstiftning har vuxit i styrka. Det är otvivelaktigt i de närmast

intresserade parternas eget välförstådda intresse att beakta detta läge och

anpassa sina stridsmetoder därefter. Om lagstiftningen utformas opartiskt

och med moderation, bör den kunna bidraga till att i parternas medvetande

skarpare uppdraga gränserna mellan legitima och mindre legitima metoder

och att stärka deras känsla för nödvändigheten av hänsyn till andra samhälls­

grupper. Beträffande stridsåtgärder mot tredje man bör ock märkas, att de ofta

medföra avsevärda ekonomiska rubbningar för den enskilde, som utsattes för

en sådan åtgärd, medan effekten på utgången av primärkonflikten vanligen

— bortsett från vissa sympatiaktioner — är ganska obetydlig. Att de ändock

tillgripas sammanhänger tydligen därmed, att en bojkott av tredje man ofta

icke medför några uppoffringar för dem som deltaga däri, varför det icke fin­

nes samma motiv för ett noggrant avvägande av mål och medel, som vid igång­

sättandet av en ordinär strejk eller lockout.

Även ur en annan synpunkt synes det vara önskvärt att en blivande lag­

stiftning får avse stridsåtgärder mot tredje man överhuvud och icke blott

sådana stridsåtgärder, som i ena eller andra avseendet kunde karaktäriseras

såsom oresonliga eller särskilt obilliga. Lagstiftningen bör gärna byggas på

en enhetlig rättsprincip, som är ägnad att till sin grundtanke och sina kon­

sekvenser förstas och gillas. En lag till skydd för tredje mans neutralitet

skulle innefatta en rättsprincip av denna natur, under förutsättning att det

speciella rättsskyddet hänför sig till sådana fall, där den skyddades egenskap

av neutral tredje man är oomtvistlig.

Vad angår de stridsåtgärder mot part, som i kommissionsförslaget upptagits

vid sidan av tredjemansstrider, ha några grupper under den tidigare behand­

lingen av dessa lagstiftningsfrågor betraktats såsom tredjemansstrider. Jag

finner det välmotiverat att de medtagas i lagförslaget och i viss utsträckning

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

tredje man skulle i fråga om dessa tvister få en jämförelsevis mera ingripande

betydelse och hårdare drabba organisationernas nuvarande kampmetoder än i

fråga örn arbetskonflikter och med dem jämförliga avtalstvister. Ytterligare

framhålles, att de utomstående, mot vilka stridsåtgärder riktas, ofta icke torde

själva ha en principiell obenägenhet för anpassning efter den ena stridande

partens krav, utan vägra sin medverkan endast i syfte att senare kunna därför

erhålla ett högre vederlag genom gynnsammare affärsbetingelser eller i annan

form. Kommissionen har av dessa och övriga i betänkandet utvecklade skäl

stannat vid att upptaga skydd för tredje man vid konkurrenstvister endast i

begränsad utsträckning, nämligen blott vad angår massåtgärder. Andra slag

av stridsåtgärder skulle alltså i hithörande fall vara tillåtna, även då de riktas

mot tredje man.

För egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till de synpunkter, som

av kommissionen gjorts gällande till förmån för en utsträckning av lagstift­

ningen till även andra områden än arbetskonflikter. Att införa en lagstiftning

angående tredjemansstrider som hänföra sig till primärkonflikter på arbets­

marknaden, medan samma slags tredjemansangrepp på andra områden skulle

lämnas oreglerade, synes mig icke kunna ifrågasättas.

En blivande lagstiftning bör sålunda opartiskt och allsidigt skydda tredje

mans neutralitet gentemot ekonomiska stridsåtgärder, till vilket område än pri­

märkonflikten hänför sig. Den omständigheten att påtryckningsåtgärder mot

tredje man, företagna i anledning av konkurrenstvister, icke alltid framträda i

offentligheten och därför väcka mindre uppmärksamhet hos allmänheten ut­

gör icke något skäl för lagstiftaren att lämna dessa tredjemansangrepp utan­

för lagstiftningen. Yad angår stridsåtgärder mot tredje man i anledning av

hyreskonflikter och avsättnings- och priskonflikter på jordbrukets område,

framträda de ofta i liknande yttre former som bojkotter och blockader i an­

ledning av arbetsmarknadens konflikter.

Jag förordar sålunda i fråga om stridsåtgärder mot tredje man, hänförande

sig till primärkonflikter på andra områden än arbetskonflikternas, att kom­

missionens förslag lägges till grund för lagstiftningen. Vad angår de slag

av stridsåtgärder mot part, som upptagits i kommissionens förslag, skola de

enligt förslaget omfatta även stridsåtgärder på andra områden än arbetsmark­

naden, exempelvis vedergällnings- och föreningsrättsstrider på jordbrukets,

affärslivets eller hyresförhållandets område. Jag ifrågasätter icke någon av­

vikelse från kommissionens förslag i detta hänseende.

Till den närmare utformningen av lagbestämmelserna återkommer jag i det

följande.

2. Frågan om strejkbrytares ställning.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående utvecklat, för­

ordar jag sålunda en lagstiftning, avseende skydd för tredje mans neutralitet

vid arbetskonflikter och andra ekonomiska konflikter. Jag kan emellertid

icke ansluta mig till den tankegång i såväl professor Bergendals utkast som i

50

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förut sysslat, anses enligt kommissionsförslaget icke såsom ett oneutralt hand­

lingssätt och medför alltså icke att rättsskyddet förverkas. Till stöd för för­

slaget anföres i motiven följande:

»Kommissionen har således icke kunnat godtaga den från arbetarhåll fram­

förda meningen, att allt utförande av blockerat arbete skulle vara att anse

såsom oneutralt. En sådan regel, som skulle vara helt orimlig, då de orga­

niserade arbetare, som äro invecklade i strid och förklarat blockad, endast ut­

göra ett mindretal av samtliga arbetare vid en arbetsplats, skulle även i andra

fall innebära ett alltför betänkligt intrång i de oorganiserades handlingsfrihet.

Till stöd för densamma har anförts, att de oorganiserade bliva delaktiga av de

förbättrade villkor, som de stridande kunna tillkämpa sig. Häremot måste

emellertid beaktas, att de oorganiserade, som kvarstanna i arbete, kunna —

på mer eller mindre goda grunder — antaga, att genom striden föga står att

vinna och därför ej vilja åtaga sig därmed förenade uppoffringar och risker.»

Angående de reservationer, som inom kommissionen anförts till ifrågava­

rande punkt i förslaget, hänvisar jag till betänkandet.

Såsom jag förut framhållit bör en blivande lag såvitt möjligt bygga på en

enhetlig och lätt begriplig rättstanke, som är ägnad att godtagas och gillas

av den allmänna rättsuppfattningen även i de närmast berörda kretsarna.

Respekten för utom konflikten stående näringsidkares neutralitet är en grund­

sats, som torde ha utsikter att så småningom vinna i stort sett allmän anslut­

ning. En lagstiftning, som sanktionerar denna grundsats, kan icke med fog

karaktäriseras såsom ensidig eller såsom innebärande ett alltför kännbart in­

trång i den rörelsefrihet, som organisationerna vid hävdandet av sina legitima

intressen behöva.

Samma omdöme kan enligt min mening icke givas angående en lag, som till

neutral tredje man hänför även osolidariska arbetare, låt vara med de modi­

fikationer, som kommissionsförslaget innebär. Mot kommissionens i denna

fråga intagna ståndpunkt kunna såväl sakliga som formellt systematiska in­

vändningar framställas.

Därest samtliga arbetare vore organiserade, vare sig genom frivillig anslut­

ning eller, såsom fallet numera är i vissa länder, genom tvingande lagbestäm­

melser, skulle frågan om tredjemansskydd för strejkbrytare, med lagförslagets

läggning i övrigt, aldrig uppkomma. Brytandet av organisationsmässig för­

pliktelse är nämligen, såsom nyss anförts, ett oneutralt förfarande som enligt

kommissionsförslaget medför tredjemansskyddets förverkande. I vårt land är

ju alltjämt organisationsväsendets uppbyggande en arbetarnas egen sak. Inom

vidsträckta arbetsområden, särskilt vissa delar av storindustrien, äro dock

praktiskt sett alla arbetare anslutna till fackliga organisationer. Vid konflik­

ter förekommer här relativt sällan att driften uppehålles med hjälp av oorga­

niserade, som kvarstå i arbete, sedan de organiserade nedlagt arbetet eller blivit

föremål för lockout. Därest försök göres att hålla arbetet i gång, sker det sna­

rare med hjälp av tillfälligt anställda, vilka enligt kommissionsförslaget icke

skulle betraktas såsom neutrala tredje män och sålunda icke heller åtnjuta det

speciella rättsskydd, som den föreslagna lagen skulle giva tredje man. Frågan

52

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

deltaga t. ex. i en strejk, som igångsatts av en facklig organisation, kan vara

grundad på respektabla motiv. Örn lagen ej giver dem ett speciellt rättsskydd

gentemot prickningar eller liknande stridsåtgärder, ligger häri från lagstif­

tarens sida intet ståndpunktstagande till deras personliga bevekelsegrunder i

de varierande situationer, som kunna inträffa. För övrigt är det uppenbart

att även organiserade arbetare kunna ha legitim anledning att vägra respek­

tera en blockad. Denna kan exempelvis ha igångsatts av enskilda arbetare el­

ler av en annan organisation än deras egen och för dem framstå såsom en s. k.

okynnesblockad.

Hela frågan örn strejkbrytare och deras ställning, hittills reglerad huvud­

sakligen i 15 kap. 22 § strafflagen, tillhör överhuvud icke den här föreslagna

lagens område enligt den uppfattning, som jag nu förfäktat.

Även sådana arbetare, som enligt kommissionens förslag skulle såsom oneu­

trala strejkbrytare vara i saknad av rättsskyddet, kunna ledas av motiv, som

äro legitima. I kommissionens betänkande uttalas att, när lagen betecknar en

viss hållning såsom oneutral, däri ingalunda ligger, att en sådan hållning

skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas. Detsamma kan sä­

gas örn en lagstiftning som helt undantager strejkbrytare från begreppet tredje

man.

Jag anser följaktligen att tillräckliga skäl ej föreligga för den utvidgning

av nuvarande bestämmelser i 15 kap. 22 § strafflagen, som ett antagande av

kommissionens förslag i denna del i själva verket skulle betyda. De ändring­

ar i kommissionsförslaget, som föranledas av denna min ståndpunkt, komma

att i det följande angivas.

3. Sympatistrider.

Vid utformandet av förbudet mot stridsåtgärder riktade mot tredje man har

såväl professor Bergendal som kommissionen gjort undantag för sådana strids­

åtgärder på arbetsmarknaden, som bruka betecknas såsom sympatistrider. I

motiven till det Bergendalska förslaget uttalas, att vid en sympatistrid den

angripne är i bokstavlig mening utomstående, tredje man, i förhållande till den

ursprungliga konflikten. Emellertid är vid arbetskonflikter, framhålles det vi­

dare, bruket av sympatiaktioner djupt inrotat och den principiella lovligheten

därav torde ha kommit att allmänt erkännas. Det erinras ock därom att lagen

örn kollektivavtal icke förbjuder sympatiaktion under avtalstiden till förmån

för part under förutsättning att dennes stridsåtgärd (primärkonflikten) är

lovlig. Enligt den sakkunnige borde det därför icke ifrågasättas att nu ge­

nomföra någon ändring härutinnan såvitt angår arbetsinställelser och därmed

omedelbart sammanhängande stridsåtgärder. Men härvid borde också gränsen

dragas.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 mars 1934 i samband med

kommissionens tillkallande fäste jag bland annat uppmärksamheten på lag­

utkastets ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits

från förbudet mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hade ka­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

varande befinner sig och då det varken från de närmast intresserade parterna,

arbetsgivare- och arbetarorganisationer, eller från hörda myndigheter fram­

förts yrkande på dessa stridsåtgärder avlysande i detta sammanhang, har

jag avstått från att förorda förbud mot sympatistrider i lagförslaget.

4. Behörighetsregler.

Även i andra avseenden än beträffande strejkbrytare har kommissionen en­

ligt min uppfattning alltför mycket utvidgat lagförslaget utöver vad tidigare

avsetts vid uppdragandet av riktlinjerna för en lagstiftning till skydd för tredje

mans neutralitet. Kommissionen har sålunda, enligt vad den föregående redo­

görelsen giver vid handen, upptagit vissa »behörighetsregler» innefattande av­

sevärda inskränkningar i enskildas och organisationers handlingsfrihet då det

gäller igångsättande av stridsåtgärder.

Tankegången i dessa regler är enligt motiven att de stridsmedel varom fråga

är — arbetsinställelse, blockad, bojkott — utgöra så farliga vapen att de böra

hanteras endast av personer, som kunna förväntas besitta erforderlig klokhet,

erfarenhet och omdömesgillhet. Ur denna synpunkt eftersträvas en koncen­

tration i fråga örn användandet särskilt av blockad- och bojkottvapnen, allde­

les oberoende av de förbud som lagstiftningen kan komma att upptaga för

särskilda fall.-

Kommissionen vill sålunda helt förbjuda enskilda personer att igångsätta

massåtgärd, vare sig det gäller arbetsförhållandet eller andra tvister eller mot­

sättningar på det ekonomiska området, med allenast två undantag. Det ena

undantaget avser arbetsinställelse, som vid arbetstvist anordnas mot den andra

parten i tvisten, utan samband med blockad eller bojkott. Det andra undan­

taget avser andra områden än arbetsförhållandet och innebär att mass­

åtgärd vid ekonomisk motsättning må företagas gentemot motparten för att

förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande till angriparen till-

lämpa vissa priser eller dylikt. Örn sålunda oorganiserade arbetare vid ett

företag nedlägga arbetet för att vinna en förbättring i arbetsvillkoren eller

för att protestera mot en lönesänkning eller mot annan av arbetsgivaren före­

tagen åtgärd samt dessa arbetare, i syfte att göra strejken effektiv, förklara

arbetsplatsen i blockad, skulle blockaden bliva rättsstridig. Enligt förslaget

skulle i dylikt fall jämväl bojkott (prickning) av strejkbrytare vara olovlig,

även örn dessa antagit arbete efter strejkens utbrott och sålunda enligt eljest i

förslaget upptagen regel betraktas såsom oneutrala. Örn ett antal jordbrukare,

utan att ha organiserat sig i en förening »i vars verksamhet ingår att före­

taga massåtgärd», ville förmå ett mejeri att betala ett högre pris för mjölken

och i detta syfte anordnade leveransbojkott gentemot mejeriet, skulle bojkotten

i fråga bliva rättsstridig.

Genom dessa regler har eftersträvats att i möjligaste mån hindra oorgani­

serade ävensom andra föreningar än »stridsorganisationer» att tillgripa mass-

åtgärder. Vad beträffar stridsorganisationer skulle också deras handlingsfri­

het i dessa avseenden starkt begränsas. Först och främst skulle en förening

56

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

villkoren och har sålunda framför allt visat sig ha en synnerligen samhälls-

nyttig roll i utvecklingen. Vissa samhällsgrupper ha möjlighet att för sina

intressens hävdande anlita andra maktfaktorer, såsom besittningen eller kon­

trollen av kapitaltillgångar, utan att lagstiftningen hittills uppdragit snäva

gränser för dessa maktfaktorers begagnande. Örn det säges att fackförenin­

garna i strejk- och blockadvapnet disponera ett vapen, som i betydande omfatt­

ning innefattar ett samhällsfarligt moment, så kan detsamma med minst lika

stor rätt sägas om enskilda företagares oinskränkta disponerande av de kapi­

taltillgångar, som företagen representera. Den fullständiga ensamrätten att av­

göra t. ex. huruvida och under vilka betingelser ett företag skall hållas i gång

ger med nödvändighet företagaren en stark ställning gentemot arbetarna, en

ställning som också kan till samhällets skada missbrukas. Vid varje inskränk­

ning i arbetarnas och deras föreningars handlingsfrihet beträffande begagnan­

det av deras viktigaste påtryckningsmedel gentemot arbetsgivarna bör iaktta­

gas sådan varsamhet, att icke resultatet blir en förskjutning till hela arbetar­

klassens nackdel i dess läge i den tills vidare oundvikliga intressekampen på

arbetsmarknaden. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning på andra om­

råden än arbetsförhållandet.

De föreslagna behörighetsreglerna innebära enligt min uppfattning alltför

betydande och av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorgani­

serades som i organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där orga­

nisationsväsendet ännu befinner sig på ett relativt outvecklat stadium skulle

behörighetsreglerna i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka att dessa regler upptagas i lagen. Bland

behörighetsreglerna finnes dock en föreskrift, som i och för sig synes berätti­

gad, nämligen stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av

sadan skall ha bestämmanderätt i fråga örn anordnande av vissa stridsåtgärder.

Tillämpningen av en sådan schematisk regel är emellertid, med hänsyn till de

olikartade bestämmelser som befintliga stridsorganisationers stadgar innehålla,

förenad med svårigheter. Såsom framgår av yttranden från såväl arbetsgivare­

som arbetareorganisationer, kan det stundom råda tvekan örn vilken organi­

sation enligt den föreslagna regeln skulle anses såsom huvudorganisation. Här­

till kommer att detta spörsmål sammanhänger med vissa andra, till utredning

hänskjutna frågor. Jag har fördenskull icke ansett det påkallat att nu före­

slå en lagbestämmelse rörande denna särskilda punkt. Vid utformningen av

neutralitetsreglerna har dock viss hänsyn tagits till det förhållandet att en

arbetsstrid igångsatts av en underorganisation, som enligt sina stadgar är därtill

obehörig.

5. Skydd för föreningsrätten.

I professor Bergendals utkast funnos upptagna vissa bestämmelser örn skydd

för föreningsrätten. Såsom stridsåtgärd mot tredje man betecknades strids-

atgärd vidtagen för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda

eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackför-

58

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

som angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett om eljest det individuella ar­

betsavtalet kunde bringas till upphörande efter kort varsel och utan medde­

lande av särskilda uppsägningsgrunder. I princip skulle sålunda genom det

föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd för föreningsrätten. Emel­

lertid kan det icke förbises att detta skydd på grund av bevisningssvårighe-

ter i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Förslaget innebär ock skydd för arbetsgivares föreningsrätt. Så t. ex. skulle

en strejk, vidtagen för att hindra arbetsgivaren att ansluta sig till en arbets­

givareförening vara rättsstridig.

Kommissionens förslag är, såsom redan framhållits, ej begränsat till skydd

för arbetarnas föreningsrätt gentemot arbetsgivare och för arbetsgivares för­

eningsrätt gentemot arbetare. Det sträcker sig därutöver till andra ekonomi­

ska områden än arbetsförhållandet, t. ex. hyresförhållandet och jordbruket. Så­

lunda skulle uppsägning av en hyresgäst på den grund att denne anslu­

tit sig till en hyresgästförening eller annan organisation vilken som helst vara

rättsstridig. Likaså skulle blockad av en fastighet i syfte att hindra fastig­

hetsägaren från att ansluta sig till en fastighetsägareförening vara förbjuden.

Men förslaget går längre än att avse skydd för föreningsrätten i hävdvunnen

mening. Det vill dessutom, såsom det framhålles i motiven, rikta sig »mot allt

slags organisationstvång, som kan utövas mot en enskild person». I enlighet

härmed förbjudas massåtgärder (t. ex. prickning) mot oorganiserade arbetare,

vidtagna i syfte att förmå dem att ansluta sig till en fackförening och mot

oorganiserade jordbrukare för att förmå dem att ansluta sig till en producent­

förening. Det omfattande och invecklade problemet örn organisationstvång i

dess skilda former har dock ej upptagits till allmängiltig lösning av kom­

missionen. Det föreslagna förbudet avser i första hand alla massåtgärder.

Vidare inbegripes därunder uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Strids-

åtgärd, som består i avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera

i samverkan (jfr 1 § i förslaget), har däremot såsom nyss nämnts ej ansetts

böra förbjudas i detta sammanhang. Härom uttalar kommissionen: »Erfa­

renheten har ej visat, att missbruk i sistnämnda hänseende förekommit. På

det rent ekonomiska området kunna dessutom förekomma fall, då ett villkor

örn parts inträde i en viss förening ingår såsom ett naturligt led i en affärs­

förbindelse.»

I detta sammanhang må nämnas att kommissionen berört spörsmålet örn

organisationstvång även i samband med frågan örn stridsåtgärder mot tredje

man. Enligt 15 § i dess förslag skulle stridsåtgärd mot tredje man vara för­

bjuden i sådana fall då anledningen till stridsåtgärden är sådan motsättning

till part, som ej må föranleda stridsåtgärd mot denne. En stridsåtgärd, rik­

tad mot arbetsgivare för att förmå honom att kräva vissa oorganiserade arbe­

tares anslutning'till fackförening såsom villkor för deras bibehållande, skulle

sålunda vara otillåten enligt förslaget. Örn detta exempel yttrar kommissio­

nen följande (s. 61):

»Dylika fall, där stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande

60

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Kommissionen har emellertid i princip godtagit samma ståndpunkt, som

innefattas i det föregående utkastet. Även kommissionsförslaget har sålunda

i stor utsträckning karaktären av strafflag. Såsom förut framhållits, har

dock den modifikationen skett i det Bergendala förslaget att straffansvar

vid överträdelse av förbud mot olovliga stridsåtgärder undgås i vissa fall ge­

nom ställande av säkerhet på förhand för eventuella skadeståndsanspråk. Även

i vissa andra fall skulle endast skadeståndspåföljd inträda vid företagande

av olovliga stridsåtgärder.

Kommissionens ståndpunkt till spörsmålet örn påföljder av otillåtna strids­

åtgärder finner jag dock icke tillfredsställande. Klart är visserligen att en

blivande lag bör innehålla föreskrifter örn sådana sanktioner, att lagens förbud

mot stridsåtgärder erhålla nödig effektivitet. Men det synes mig också uppen­

bart att man i fråga örn påföljder icke bör gå längre än som kan förväntas

vara strängt nödvändigt med hänsyn till syftet. Kommissionen har enligt

min uppfattning ej förebragt tillräckliga skäl för antagandet att kriminalise­

ring i föreslagen utsträckning är oundgänglig.

Det gäller i detta fall att införa förbud mot stridsåtgärder, som hittills i

allmänhet ansetts vara tillåtliga i den ekonomiska intressekampen. Lagens be­

stämmelser sträcka sig över ett vidsträckt och svåröverskådligt område. Sådana

grundläggande begrepp som »blockad», »bojkott», »avbrytande av ekonomisk

förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan», »skyddsarbete» etc.

äro icke närmare preciserade. Kommissionen har i sitt betänkande framhållit,

att vissa av dessa begrepp icke kunna tillfredsställande definieras i lag, var­

för det finge överlämnas åt rättstillämpningen »att alltefter förhållandena å.

varje tidpunkt och i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa be­

grepp». Missuppfattningar örn lagens innebörd och tillämpning kunna vara möj­

liga och ursäktliga. I dylika fall vore straffansvar ej på sin plats. Men över­

huvud skulle ådömandet av straff i anledning av vidtagna stridsåtgärder, som

enligt hittills rådande bruk varit erkända och gillade stridsmedel, lätt fram­

kalla en stämning mot hela lagstiftningen och därigenom snarare försvåra än

underlätta en allmän anslutning till dess principer. Dessutom kan man icke

blunda för att det finnes gränser även för straffhotets effektivitet, när det

gäller förebyggandet av massåtgärder. Den försiktighet i fråga om påfölj­

dernas utformning, som kännetecknade de tidigare uppdragna riktlinjerna för

lagstiftningen, synes mig alltjämt vara till fullo motiverad.

Från denna utgångspunkt har jag låtit omarbeta bestämmelserna, överträ­

delser av lagens förbud mot vissa stridsåtgärder skola liksom enligt kommis-

sionsförslaget medföra skadeståndspåföljd. Dessutom skall domstolen äga ut­

färda förbud mot vidtagande eller fortsättande av olovlig stridsåtgärd. I hän­

delse sadant förbud icke respekteras, har jag dock ansett bötespåföljd vara

erforderlig gentemot dem som uppmana eller eljest söka förmå annan att del­

taga i kollektiv stridsåtgärd eller som vidtaga eller fortsätta annan strids­

åtgärd. Jag har haft under övervägande en sådan läggning av lagstiftningen

att straffpåföljd i detta fall skulle ersättas genom föreskrift örn vite. Av lag­

tekniska och praktiska skäl har det emellertid befunnits lämpligare att stadga

62

Kungl. Majlis proposition nr SI.

inrättandet av ett centralt organ i form av en nämnd, av vilken domstolarna

skulle kunna inhämta yttrande i frågor rörande lagens rätta tillämpning.

Nämndens yttranden skulle icke vara bindande för domstolarna. Det förut­

sattes i betänkandet att nämndens verksamhet i största möjliga utsträckning

skulle göras oberoende av utredningen i de särskilda fallen och inriktas på

principfrågorna.

Vid avvägandet av fördelar och olägenheter av en specialdomstol har kom­

missionen först framhållit betydelsen av att få ett snabbt avgörande i de en­

skilda fallen och att så fort som möjligt vinna en enhetlig praxis rörande

lagens tillämpning. På detta ömtåliga område innebär det enligt kommissio­

nen en stor nackdel om målen komme att anhängiggöras vid ett flertal skilda

underrätter, där man kan förvänta i viss mån stridiga domar, och örn seder­

mera avsevärd tid måste förflyta innan man efter målens dragande under

högsta instans någorlunda säkert kan bedöma rättstillämpningens inställning.

Det är också tydligt, säger kommissionen vidare, att man här rör sig på om­

råden, för vilka de allmänna domstolarna stå jämförelsevis främmande. De

skäl, som tala mot en specialdomstol och vilka kommissionen funnit väga över,

äro först och främst de allmänna som alltid kunna åberopas mot inrättandet

av specialdomstolar. Vidare hänvisas till det förhållandet att den nya lag­

stiftningen i viss utsträckning skulle enligt kommissionsförslaget få karak­

tären av strafflagstiftning och att det vore betänkligt att i brottmål betaga

parterna möjlighet att draga målen under högre instans. Vidare framhållas

svårigheterna med utredningen. Mål enligt den föreslagna lagen måste i stor

utsträckning komma att kräva utredning genom vittnesbevisning. Kommissio­

nen anför ock att en stor del av målen komme att bliva av mindre ekonomisk

betydelse och därför icke kunde bära de stora kostnaderna för behandling vid

en central domstol.

I ett stort antal yttranden över förslaget har dock, såsom framgår av den

föregående redogörelsen, den meningen hävdats, att inrättandet av en special­

domstol vore en lämpligare utväg än den av kommissionen föreslagna anord­

ningen med en rådgivande nämnd.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som kunna göras gällande i denna

fråga, har jag stannat vid att förorda inrättandet av en specialdomstol för

mål enligt den föreslagna lagen. De olägenheter, som ansetts förenade med

en sådan anordning, minskas uppenbarligen om lagen erhåller den läggning,

som jag föreslår, och sålunda kriminalisering i största utsträckning undvikes.

Eördelarna av en specialdomstol synas mig å andra sidan uppenbara. Jag

hänvisar i detta avseende till de skäl som kommissionen själv framhållit och

till vad i remissyttrandena ytterligare anförts angående vikten av att de nya

bestämmelsernas tillämpning anförtros åt en särskilt för ändamålet inrättad

domstol.

Det förtjänar nämnas, att i Norge i samband med den nya bojkottlagstift­

ningen 1933 en specialdomstol för bojkottmål blivit upprättad, vid sidan av

den arbetsdomstol, som där liksom i Sverige tidigare inrättats. Enligt vad

inhämtade uppgifter giva vid handen, har erfarenheten från denna domstols

verksamhet bekräftat lämpligheten av en specialdomstol för detta slags mål.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål

eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som

avse vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende. I den mån

särskilt skydd gentemot ifrågavarande stridsåtgärder för närvarande kan anses

vara av ett praktiskt behov betingat, torde bestämmelser i detta ämne när­

mast få karaktär av strafflagsbestämmelser och därför icke böra erhålla

sin plats i den provisoriska speciallag, varom här är fråga. Spörsmålet lärer

komma att i annat sammanhang upptagas till behandling inom justitiedepar­

tementet.

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.

I visst sammanhang med frågan örn kriminalisering av förbjudna strids­

åtgärder står spörsmålet örn tillägg till tryckfrihetsförordningen, avseende

straff för den som i tryckt skrift uppmanat till förbjuden stridsåtgärd. Det

Bergendalska betänkandet innehöll utkast till bestämmelser i tryckfrihetsför­

ordningen av sådan innebörd. I kommissionens betänkande har jämväl förut­

satts ändring i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen icke ansett sig

böra framlägga ett utformat förslag härtill.

För egen del finner jag så mycket mindre skäl att nu ifrågasätta någon

ändring i tryckfrihetsförordningen som enligt min mening den föreslagna lag­

stiftningen i övrigt bör få karaktär av försökslagstiftning och därför ha alle­

nast temporär giltighet. Med den utformning lagen örn vissa stridsåtgärder

enligt mitt förslag skulle erhålla, torde för övrigt behovet av en ändring i

tryckfrihetsförordningen icke äga alltför stor aktualitet. Det må ock erinras

örn att stridsåtgärder av samma typ, varom i förevarande lagförslag är fråga,

kunna vara stridande mot kollektivavtal. Den omständigheten att anordnare

av stridsåtgärd, som enligt lagen örn kollektivavtal är otillåten, har betjänat

sig av tryckt skrift för åtgärdens genomförande, har givetvis ej skyddat ho­

nom från de i kollektivavtalslagen utsatta skadeståndspåföljderna.

Förslaget om tillägg till 11 kap. strafflagen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har den sakkunnige utarbe­

tat ett förslag örn tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende förbud mot ut­

ställandet av blockadvakter och utdelandet av blockadlappar m. m. även vid

lovliga bojkotter och blockader. Förslaget är av följande lydelse:

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridan­

de av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten

till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra

riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

I motiven till förslaget uttalas följande:

I 11 kap. strafflagen torde böra såsom en ny paragraf (16 §) införas en be­

stämmelse, varigenom med straff belägges att å allmän plats genom personligt

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

görandet av konflikten i dessa fall icke kunde bliva effektivt enbart genom

annonsering i pressen. Då arbetaren vore för sin existens helt beroende av

arbetstillfälle, utgjorde arbetsinställelse och därmed förenad arbetsblockad

i fråga om arten av stridsåtgärder fullt tillräckliga maktmedel för upp­

nående av den i en arbetstvist indragne arbetsgivarens syftemål. Annor­

lunda ställde det sig för arbetarnas vidkommande. Genom en arbetsinställel­

se och arbetsblockad undandroge de arbetsgivaren endast ett av produktions­

medlen, nämligen arbetskraften. Över övriga produktionsmedel liksom över

arbetsprodukten hade arbetarna ingen möjlighet att förfoga. Därtill kom-

me att arbetsgivaren genom anställande av blockadbrytare kunde göra arbets-

blockaden helt eller delvis verkningslös. Arbetarna skulle alltså försättas i en

avgjord underlägsenhetsställning gentemot arbetsgivaren, därest de icke hade

möjlighet att genom stridsåtgärder träffa även den del av produktionen, som

utgjordes av materialtillförsel, avsättning av tillverkade produkter samt trans­

portverksamheten. Landsorganisationen avstyrkte sålunda bestämt kommis­

sionens förslag i denna del.

Jämväl de anställdas centralorganisation, svenska maskinbefäls förbundet

och Sveriges radiotelegrafistförening ha avstyrkt förslaget i denna del. De an­

ställdas centralorganisation har erinrat örn att lagens praktiska verkningar

mäste bliva sådana att någon åtskillnad icke gjordes mellan försök å ena sidan

att förmå allmänheten till deltagande i blockad och bojkott och å andra sidan

att förmå allmänheten att undvika ett ingripande i pågående konflikt. Det

vore oriktigt att straffrättsligt jämställa handlingar med så vitt skilda syften,

av vilka i varje fall det senare vore fullt legitimt. Nämnda organisation har

därjämte i anslutning till svenska maskinbefälsförbundets yttrande påpekat den

olikhet som rådde i fråga örn parternas möjligheter att lämna upplysningar örn

blockader. Arbetsgivarna behövde nämligen endast vända sig till en begränsad

krets, som kunde nås utan hänvändelse till offentligheten, medan arbetstagar­

na hade att räkna med att blockadbrytare kunde anskaffas från de mest vid­

sträckta områden, så att de knappast kunde erhålla kännedom örn pågående

blockader genom tidningarna. Bestämmelsen vore jämväl ur ordningssynpunkt

överflödig då senare tiders lagtillämpning ådagalagt, att för allmänheten stö­

tande eller ordningen störande ingripanden från blockad- eller strejkvakters

sida kunde fullt effektivt lagligen beivras.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att stadgandet komme att

i hög grad försvåra arbetet för organisationer med stort medlemsantal och

relativt liten direkt förbindelse mellan de olika medlemmarna under det att

organisationer med mindre medlemsantal och personlig beröring medlemmarna

emellan bleve helt oberörda.

Svenska journalistföreningen har ansett, att även om en särskild lagstift­

ning skulle befinnas önskvärd mot otillbörligt uppträdande av blockadvakter

genom personligt tilltal eller dylikt, borde detta icke föranleda ett förbud mot

utdelande av blockadlappar i och för sig, vilket förbud förutsatte en mer eller

mindre allmän inskränkning i den fria rätten att sprida tryckt skrift, som vore

en integrerande del av själva tryckfriheten.

68

Lagens underrubriker.

Med hänsyn till att bestämmelserna örn behörighet att vidtaga massåtgärder

m. m. uteslutits ur departementsförslaget samt till den omläggning av för­

slaget, som blivit nödvändig genom inrättandet av en specialdomstol, ha vissa

ändringar vidtagits i lagens underrubriker. I detta hänseende torde jag få

hänvisa till texten i lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1

§•

I 1 § kommissionsförslaget stadgas, att under beteckningen stridsåtgärd

är, alltefter de särskilda bestämmelserna i lagen, att hänföra dels blockad,

bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder i lagen be­

nämnas massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal, dels ock an­

nat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i sam­

verkan. Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, skall det ej i något fall

vara att anse såsom stridsåtgärd.

Enligt 1 § första stycket i den sakkunniges utkast till lag med vissa bestäm­

melser mot ekonomiska stridsåtgärder skulle till stridsåtgärd hänföras bloc­

kad, bojkott, arbetsinställelse (lockout eller strejk), uppsägning av avtal eller

annat avbrytande av ekonomisk förbindelse.

Som motivering till sitt förslag anför kommissionen följande.

I likhet med vad den sakkunnige föreslagit kan såsom stridsåtgärd ifråga­

komma, å ena sidan blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk)

och å andra sidan avbrytande av ekonomisk förbindelse. Då stridsåtgärder

av det förra slaget förutsätta ett större antal personer antingen på den angri­

pande eller på den angripna sidan, hava dessa åtgärder med en gemensam be­

teckning kallats massåtgärder. Beträffande avbrytandet av ekonomisk förbin­

delse skiljer sig förslaget så till vida från den sakkunniges utkast, att dylik

åtgärd i de flesta fall icke kommer i betraktande som stridsåtgärd, med mindre

avbrytandet av förbindelse skett av två eller flera personer i samverkan. Då

avbrytande av ekonomisk förbindelse inom affärslivet är det naturliga uttryc­

ket för att enighet vid underhandlingar icke kunnat vinnas, har det ansetts be­

tänkligt att, när fråga är örn endast en handlande person, hänföra ett sådant

avbrytande av förbindelse till stridsåtgärd. Saken ligger dock väsentligen

annorlunda, när det gäller avbrytande av ekonomisk förbindelse genom upp­

sägning av sådana socialt betonade avtal som det enskilda arbetsavtalet och

hyresavtalet. Särskilt i vedergällningssyfte kan uppsägning av ett dylikt fri­

stående avtal ofta med framgång användas och kommissionen har sålunda i

avseende å dylika uppsägningar gjort undantag från det allmänna kravet på

samverkan.

Lika litet som i lagen om kollektivavtal har någon definition givits på be­

greppen blockad, bojkott, lockout och strejk. En sådan definition torde över­

huvud knappast vara möjlig att på ett tillfredsställande sätt giva i lag. Defi­

nitionen skulle alltför lätt bliva av teoretiskt innehåll och sedan icke kunna

anpassas till de nya förhållanden, som kunna tänkas utveckla sig. Nu över­

lämnas åt rättstillämpningen att alltefter förhållandena å varje tidpunkt och

i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp. Bristen på

definition innebär emellertid utan tvivel en särskild olägenhet, när det gäller

att bedöma var gränsen går mellan blockad och bojkott, å ena sidan, samt

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utsägas, att strävandena att samla medlemmar i en ekonomisk förening (eller

aktiebolag), vars syfte vore att genom gemensamt driven ekonomisk verksam­

het tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen icke vore att betrakta

som stridsåtgärd, icke ens i de fall, då till medlemskapet vore knuten skyldig­

het för vederbörande medlem att låta alla sina prestationer inom den bransch,

som föreningens verksamhet omfattade, gå genom föreningen. Sveriges hant-

verksorganisation har gjort gällande, att svårigheter måste uppstå inom af­

färslivet att kunna skilja mellan stridsåtgärder, som lagen avsåge, och vissa

andra handlingar, varmed affärsföretag ville hävda sig i avtals- och konkur­

renstvister.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha ifrå­

gasatt, huruvida utrymme funnes för någon mellanform mellan massåtgärder

och verkliga individuella åtgärder. Enligt föreningarnas åsikt förekomme ej

sällan förfaranden under samverkan mellan två eller några personer och före­

tag, som vore av sådan art, att intet som helst skäl förelåge att behandla

dem annorlunda än individuella åtgärder. Man behövde blott tänka sig det

exemplet, att två närstående bolag, som sköttes enhetligt, tillsammans avbröte

en med utomstående företag bestående ekonomisk förbindelse.

Landsorganisationen har funnit kravet på samverkan såsom förutsättning

för rättsstridigheten av annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än upp­

sägning av arbets- och hyresavtal innebära en socialt opåkallad privilegiering

av den angripande parten i allmänt ekonomiska förhållanden. Vidare har

landsorganisationen ansett att icke blott begreppen blockad och bojkott utan

även lockout och strejk borde närmare bestämmas, varvid som ledning, lämp­

ligen kunde tjäna den bestämning begreppen erhållit i förarbetena till lagen

örn kollektivavtal.

Handelskammaren i Gävle och Sveriges grossistförbund ha framhållit, att

bestämmelsen, att till stridsåtgärd vore att hänföra avbrytande av ekonomisk

förbindelse av två eller flera i samverkan, komme att verka synnerligen ojämnt

därigenom, att en producent, som vore dominerande i fråga örn en viss tillverk­

ning, måhända kunde nå mångdubbelt större effekt och eventuellt åstadkomma

betydligt större skada genom avbrytande av ekonomisk förbindelse än flera

andra i samverkan utan att hans åtgärd dock i motsats till de fleras vore

stridsåtgärd. Möjligheter torde också finnas att kringgå lagen på så sätt, att

där ett mindre antal producenter behärskade en viss marknad, dessa kunde

för att obehindrat åstadkomma en avstängning formellt bilda en samman­

slutning.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening, sågverks-

förbundet, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

redareförening, svenska lantarbetsgivarnes centralförening och handelskam­

maren i Gävle lia hemställt, att den blivande lagstiftningen i ämnet icke måtte

erhålla tillämpning å individuella åtgärder såsom uppsägning av arbets- och

hyresavtal. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening

ha därvid anfört, att skyddet av den enskilde individens avtalsfrihet krävde,

att sådana rättshandlingar, vilka med hänsyn till de former, under vilka de

72

Kungl. Maj:ts proposition nr SI

Departe­

ments­

chefen.

Vad angår önskemålen om närmare bestämning i lagtexten av de grundläg­

gande begreppen i detta lagrum, torde det erbjuda stora svårigheter att på

ett uttömmande sätt beskriva de olika stridsåtgärderna. Något sådant för­

sök har ej heller gjorts i lagen örn kollektivavtal, där de olika slagen av kol­

lektiva stridsåtgärder jämväl omnämnas. Ordalagen i förevarande paragraf

ha dock fullständigats till närmare överensstämmelse med nämnda lag. Ifall

en specialdomstol inrättas, torde det bliva i möjligaste mån sörjt för en väg­

ledande och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck.

Yrkandet på uteslutande ur förslaget av föreskrifterna örn individuella

stridsåtgärder kan jag icke biträda. Lagstiftningen skulle få en utpräglat

ensidig karaktär om sådana stridsåtgärder, vilka särskilt tillgripas från ar­

betsgivarsidan, lämnades utanför all reglering. Att såsom jämväl ifråga­

satts bland individuella stridsåtgärder upptaga även uppsägning av arrende­

avtal, synes knappast vara av förhållandena betingat.

I anslutning till förslag av socialstyrelsen har termen »massåtgärder» er­

satts med »kollektiva stridsåtgärder». Överståthållarämbetets anmärkning

angående beteckningen »arbetsinställelse» har föranlett en redaktionell jämk­

ning i 12 §. I övrigt torde vad i yttrandena anförts ej böra föranleda särskilt

uttalande från min sida.

Sista stycket i paragrafen har fullständigats i syfte att brott mot förenings-

stadgar uttryckligen må likställas med avtalsbrott. Dessutom har genom en

hänvisning till vad i lagen stadgas en antydan givits därom, att avtals-

föreskrifter stundom vika för tvingande regler i lagen och att följaktligen ett

förfarande, som strider mot en avtalsbestämmelse, icke alltid är avtalsbrott i

teknisk mening.

Utöver de ändringar som ovan nämnts ha ett par redaktionella jämkningar

vidtagits.

2—7 §§ i kommissionsförslaget.

Av skäl, som jag anfört i den allmänna motiveringen, ha icke i departe-

mentsförslaget medtagits de i 2—7 §§ av kommissionsförslaget upptagna be­

stämmelserna örn behörighet att vidtaga massåtgärder, säkerhets ställande, un­

derrättelseplikt samt stridsåtgärder mot ämbets- och tjänstemän m. fl.

2

§.

I 8 § av kommissionsförslaget stadgas, att stridsåtgärd ej må vidtagas mot

någon, såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande

grunder utöva förföljelse mot honom.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser upptager ej den sakkunniges ut­

kast.

Som motivering till stadgandet anför kommissionen följande.

Enligt kommissionens mening bör det i ett rättssamhälle ej tillåtas, att nå­

gon av religiösa, politiska eller liknande grunder förföljer annan med ekono­

miska stridsåtgärder. _ Stadgandet avser alla slag av ekonomiska stridsåtgär­

der. För dess tillämplighet förutsättes, att angriparens syfte är att utöva för­

n

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

avfattning torde vara tillräckligt vidsträckt för att omfatta även sådan för­

följelse, som i landsorganisationens yttrande beröres.

iVad i övrigt anmärkts i avgivna yttranden synes mig icke böra föranleda

ändring i kommissionens förslag. Allenast en mindre omredigering av formell

natur har vidtagits.

3 §.

I 10 § av kommissionsförslaget föreskrives att, sedan arbetstvist eller annan

ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd ej må äga rum mot någon, där

syftet är att utöva vedergällning för hans ställning till tvisten. Samma regel

skulle gälla, där förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, upphört redan

före tvistens avslutande.

Bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket 2) i den sakkunniges lagutkast,

där det föreskrives att med stridsåtgärd mot tredje man förstås stridsåtgärd,

som vidtages efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i

syfte att öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som eljest

därunder vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning

därom.

I motiveringen till sitt förslag framhåller kommissionen följande.

Bestämmelsen avser att bereda dem, som på något sätt varit inblandade i en

arbetstvist eller annan ekonomisk tvist, skydd mot trakasserier för deras åtgö­

randen eller handlingssätt under tvisten. I överensstämmelse med vad den

sakkunnige föreslagit åsyftas i kommissionens förslag stridsåtgärder av alla

i 1 § angivna slag, vilka företagas i syfte att straffa eller utöva hämnd. Här­

under äro således bland annat att hänföra prickningar av förutvarande arbets-

villiga och s. k. svarta listor över arbetare, som deltagit i strejk. Liknande

repressalier kunna tänkas förekomma på andra områden.

Liksom motsvarande föreskrift i den sakkunniges lagutkast är förevarande

bestämmelse avsedd att bereda skydd såväl för dem, vilka varit parter eller

brutit sin neutralitet i en primärkonflikt, som också för sådana personer, som

underlåtit att efterkomma en uppmaning att på något sätt understödja part i

denna. Förbudet åsyftar allenast att träffa sådana stridsåtgärder, vilka före­

tagas i syfte att mot någon utöva vedergällning för hans ställning till själva

tvisten. Under lagrummets tillämpning kommer således icke t. ex. uppsäg­

ning av en anställd, som under en konflikt överfallit och misshandlat arbets­

givaren.

Kommissionen har ansett nödigt upptaga en särskild bestämmelse att för­

budet riktar sig icke blott mot stridsåtgärder, som företagas efter upphöran­

det av den primära tvisten, utan jämväl mot sådana åtgärder, som äga rum

under pågående konflikt, nämligen för såvitt det förhållande, för vilket veder­

gällning åsyftas, redan upphört. Har någon i anledning av en strejk tagit

anställning vid det därav drabbade företaget och utfört blockerat arbete, men

har han ^sedermera slutat sin anställning, får stridsåtgärd icke företagas mot

honom såsom vedergällning för hans ställning till konflikten, även örn denna

icke bringats till slut.

I yttrandena har de anställdas centralorganisation, i huvudsaklig anslutning

till ett av svenska maskinbefälsförbundet avgivet utlåtande, ifrågasatt, huru­

vida det vore rimligt att, så oinskränkt som skett, underkänna det legitima be­

76

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Departe­

ments­

chefen.

tig att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetare. Genom en

sådan bestämmelse skulle skapas möjligheter att bedöma huruvida rättsstridigt

syfte förelåge. Landsorganisationen biträdde emellertid kommissionsförslaget

endast i vad det avsåge repressalier, som företoges efter primärkonfliktens bi­

läggande. Tydligt vore, att framför allt prickningsförfarandet hade en sär­

skild betydelse under pågående konflikt. Hade en arbetare tidigare under kon­

flikten uppträtt såsom strejkbrytare, funnes uppenbarligen anledning att räkna

med att han kunde komma att uppträda i samma egenskap även senare, så

länge konflikten bestode. Särskilt vore detta fallet, då det gällde större kon­

flikter, omfattande ett helt fack eller eljest ett större antal arbetsplatser. Det

vore ingalunda ovanligt att i sådana konflikter uppträdande strejkbrytare, sedan

de lämnat arbetet på en arbetsplats, toge ny anställning på en annan, därefter på

en tredje o. s. v. Att för den tvistande arbetarparten hålla reda på när en sådan

strejkbrytare vore i arbete och när han icke vore det kunde möta oöverkom­

liga svårigheter. Örn strejkbrytaren nu under sin anställning på den första

arbetsplatsen blivit föremål för prickning och sedan efter en period utan sys­

selsättning toge arbete på en annan blockerad arbetsplats o. s. v., skulle arbe­

tarparten drabbas av påföljd, därför att prickningen upprätthållits under mel­

lanperioderna. Klart vore, att örn det oneutrala förhållandet på detta sätt

begränsades till tiden för själva utförandet av en arbetsprestation, möjligheten

att förhindra neutralitetsbrott bleve skäligen illusorisk.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening samt svenska

tidning sutgivaref öreningen och dess arbets giv are sektion ha framhållit, att i

stadgandet ej finge inläggas den tolkningen, att arbetsgivares vägran att efter

en konflikts biläggande återtaga strejkande arbetare i tjänst betraktades såsom

stridsåtgärd.

Socialstyrelsen har framhållit behovet av någon form, varigenom konflikter,

som förlorat all aktualitet, även kunde formellt avföras.

Vad först angår förhållandet mellan parterna i tvisten anser jag i likhet

med kommissionen att stridsåtgärder i vedergällningssyfte böra efter tvistens

avslutande vara bannlysta. En föreskrift härom har upptagits i första styc­

ket av förevarande paragraf.

Vad härefter angår förhållandet mellan part i tvisten och utomstående

tredje man, innehåller 8 § förbud mot stridsåtgärd som under pågående pri­

märkonflikt vidtages såsom medel att öva påtryckning på motparten i kon­

flikten. Vidtages eller fortsättes stridsåtgärd mot en utomstående, sedan

primärkonflikten upphört, blir densamma enligt lagförslagets systematik att

anse såsom stridsåtgärd med omedelbart syfte, varvid syftet måste vara att

straffa vederbörande för hans hållning under konflikten. Vare sig straffet

får karaktären av huvudsakligen vedergällning eller snarare avser att ha en

förebyggande verkan för framtiden, bör tydligen en dylik stridsåtgärd icke

få igångsättas mot någon som under primärkonfliktens fortgång åtnjutit

neutralitetsskydd. Beträffande stridsåtgärd mot den som under konflikten

varit oneutral torde böra skiljas mellan olika fall. Den som brustit i neutra­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemen­

samt uppträdande vid ingående av avtal.

I fråga örn det i 11 § omförmälda undantaget för arbetsledare och annan i

förtroendeställning anför kommissionen i specialmotiveringen till nämnda pa­

ragraf.

Undantaget avser i första hand tjänstemän i chefsbefattningar, verkmästare,

förmän och med dessa jämställda men även andra, vilka innehava förtroende­

sysslor t. ex. sekreterare åt chefen m. fl. Härunder inbegripas däremot icke

sådana förmän för en mindre grupp arbetare, vilka själva deltaga i arbetet och

ej kunna betraktas såsom arbetsledare i egentlig mening. Såsom exempel på

andra anledningar, som kunna föranleda undantag från huvudregeln, kan

anföras, att en vice värd eller en portvakt kan förbjudas att tillhöra en förening,

som har till ändamål att tillvarataga hyresgästernas i huset intressen gent­

emot hyresvärden.

Rörande reservationer till kommissionens förslag se betänkandet sid. 90,

92 och 93, 96 samt 104.

Beträffande ifrågavarande paragraf ha i yttrandena, utöver vad i den all­

männa motiveringen omnämnts, gjorts vissa påpekanden av mera speciell natur.

Den av kommissionen föreslagna inskränkningen i skyddet för arbetsledares

och andras i förtroendeställning föreningsrätt har mött starkt motstånd från

de organisationers sida, som representera de av inskränkningen närmast be­

rörda.

Sålunda har svenska kontoristföreningarnas förbund framhållit, att då det

vore vanligt, att kontoristföreningarna omfattade anställda i alla grader, skulle

nämnda stadgande kunna äventyra organisationsarbetet bland de kontorsan-

ställda. Hed hänsyn till att kontoristbefattningen såsom sådan sedan gammalt

betraktats som en förtroendesyssla vore det tveksamt hur domstolarna komme

att tolka ordet »förtroendeställning». Stadgandet skulle kunna åberopas av

företagare, som funne det med sina intressen förenligt att motverka kontorist­

kårens organisationssträvanden. Det vore därför för kontoristkårens del bätt­

re att de föreslagna bestämmelserna till skydd för föreningsrätten utginge än

att undantagsstadgandet för arbetsledares och annans i förtroendeställning

föreningsrätt finge sta kvar. Skulle överhuvud undantagsbestämmelsen böra

ifrågakomma borde den inskränkas till att endast avse arbetsledare.

De anställdas centralorganisation har betonat, att genom nämnda undantags­

bestämmelse lagens helgd skulle komma att givas åt ganska upprörande kränk­

ningar av föreningsrätten.

På liknande skäl ha svenska industritjänstemannaförbundet, svenska bank-

mannaf öreningen, svenska maskinbefäls förbundet, Sveriges arbetsledareför­

bund, Sveriges lantmäteritekniska biträdens riksförening, Sveriges radiotele­

graf ist förening, svenska journalistföreningen samt riksförbundet för affärs-

anställda yrkat, att ifrågavarande undantagsstadgande måtte utgå ur för­

slaget.

Samma yrkande har framställts av landsorganisationen, som till stöd härför

bland annat anfört den möjlighet den föreslagna inskränkningen i skyddet för

arbetsledares och därmed jämställdas föreningsrätt öppnade för arbetsgivaren

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Riksförbundet för affärsanställda Ilar uttryckt tveksamhet rörande tolkning­

en av paragrafen för det fall att hos en firma funnes anställd såväl orga­

niserad som oorganiserad personal och den förstnämnda lyckades påtvinga ar­

betsgivaren kollektivavtal med klausul att endast till organisationen hörande

medlemmar finge inneha anställning hos firman. Två möjligheter skulle då

kunna tänkas, nämligen antingen att arbetsgivaren endast vid nyanställning

av personal vore nödsakad anställa till organisationen hörande medlemmar eller

att de utanför organisationen stående kunde tvingas att antingen ingå i organi­

sationen eller lämna sina anställningar. Då lagen i dess föreliggade formule­

ring syntes kunna lämna rum för en tolkning i sistnämnd riktning, framförde

förbundet som oavvisligt krav, att lagen förtydligades, så att den skänkte fullt

skydd för den negativa föreningsrätten, d. v. s. rätt att stå utanför organisa­

tionen. För de affärsanställda vore detta en fråga av vital betydelse. Inom

affärslivet vore det i regel endast yngre affärsanställda, vilka ägde intresse

för rena kamporganisationer och dessa skulle, under förutsättning att lagen

icke skänkte fullt skydd för negativ föreningsrätt, kunna tvinga de äldre in

i en organisation, för vilken de icke ägde något intresse eller önskade tillhöra.

Det skulle även kunna leda till den konsekvensen, att en företagare kunde bliva

tvingad avskeda sin bästa och kunnigaste personal.

Landsorganisationen har framhållit, att då redan det i förevarande paragraf

angivna undantaget för arbetsledare eller annan i förtroendeställning vore

oantagligt, gällde detta givetvis än mer det ytterligare undantag, vilket be­

skrivits genom uttrycket »annan sådan anledning». En särreglering i fall, då

en sådan kunde vara påkallad, borde lämpligen ske genom bestämmelse i kol­

lektivavtal. Så skedde för närvarande i mycket stor utsträckning och veter­

ligen hade ingen olägenhet därav gjort sig gällande. Landsorganisationen har

i förevarande sammanhang jämväl erinrat örn behovet av en kompletterande

bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivare att vid anfordran uppgiva skäl

för uppsägning av arbetsavtal till förekommande av ett kringgående av skyd­

det för föreningsrätten. Närmare redogörelse för skälen till denna landsorga­

nisationens ståndpunkt har lämnats under 3 §.

Socialstyrelsen har erinrat om att åtskilliga kollektivavtal innefattade be­

stämmelser med närmare angivande av vad som skulle förstås med arbetsledare

och förman samt angående rätt för arbetsgivaren att kräva att sådan personal

ej finge tillhöra arbetarnas organisation. Dylika i kollektivavtal fastställda

»förmansklausuler», vilka med hänsyn till yrkesförhållandena inom olika om­

råden kunde vara av växlande innehåll, skulle på grund av stadgandet i före­

varande paragraf kunna komma under domstols prövning.

Departe­

ments­

chefen.

I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat mig angående de syn­

punkter, som enligt min uppfattning böra vara bestämmande vid avfattningen

av förevarande stadgande. I överensstämmelse härmed har lagrummet be­

gränsats till att avse skydd för föreningsrätten. I första punkten uttalas den

allmänna principen örn föreningsrätt. Såsom den viktigaste tillämpningen av

denna princip förbjudes enligt andra punkten vidtagandet av stridsåtgärder,

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser upptager ej den sakkunniges ut­

kast.

Som motivering till stadgandet anför kommissionen följande.

I yttranden över den sakkunniges utkast har upptagits frågan om beredande

av skydd för små näringsidkare, vilka äro för svaga att kunna bjuda ett effek­

tivt motstånd mot arbetarorganisationerna. Denna fråga har närmare utveck­

lats av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande (sid. 22 o. f.). Häri har

särskilt berörts den i 1933 års norska lag upptagna bestämmelsen att strids-

åtgärd i anledning av intressetvist ej må riktas mot en arbetsgivare, vilken

utom familjemedlemmar icke sysselsätter mera än tio arbetare. Ordföranden

i arbetsdomstolen har erinrat, att kollektivavtalet till sin idé avsåge att skapa

reda och enhetlighet i arbetsförhållandena. Örn inom ett fack vid sidan av kol-

lektivavtalsbundna arbetsgivare även utomstående arbetsgivare förckomme i

större utsträckning, vore detta ägnat att verka desorganiserande, vilket fram­

för allt sammanhängde med det företräde i konkurrenshänseende, som de utom­

stående arbetsgivarna ägde genom möjlighet att betala lägre löner och därige­

nom avyttra sina varor för lägre pris. Det saknades icke heller exempel på

att de utomstående representerade en lägre grad av yrkesskicklighet, något

som kunde medföra en tendens till allmän sänkning av standarden inom yrket.

Med hänsyn till sålunda anförda omständigheter kunde det — med utgångs­

punkt, att förhållandena på arbetsmarknaden skulle utan det allmännas ingri­

pande ordnas genom avtal — icke vara ett samhällsintresse att alltför mycket

beskära möjligheten att genom stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal. Den

förut refererade norska regeln vore ur denna synpunkt särdeles godtycklig. I

hantverksmässiga fall kunde ett företag med tio arbetare ofta betraktas såsom

stort och konkurrenskraftigt. I själva verket skulle en sådan regel i hög grad

försvåra möjligheten till ömsesidig organisation av ett dylikt fack. Ordföran­

den i arbetsdomstolen har vidare anfört, att man emellertid kunde framdraga

fall, där skydd kunde tänkas böra åtnjutas mot angrepp för genomdrivande

av avtal. Någon ville tillfälligtvis antingen ensam eller ock med lejd arbets­

kraft i egen regi utföra ett arbete, som icke folie inom hans yrkesmässiga verk­

samhet, såsom uppförande av ett eget hem eller utförande av reparationsarbeten

i en honom tillhörig fastighet. Förutsättning för ett sådant skydd måste dock

alltid vara att det rörde sig om någorlunda små förhållanden. Ett annat fall,

där man kunde tänka sig skydd, erbjöde en näringsidkare, som icke använde

utomstående lejd arbetskraft utan endast arbetade själv med hjälp av familje­

medlemmar eller andra honom mycket närstående personer. Familjen kunde

göra anspråk på att utan inblandning få bilda en produktionsenhet.

Kommissionen har haft dessa spörsmål under övervägande. Kommissionen

har därvid funnit sig icke böra i detta sammanhang upptaga frågan om bere­

dande av skydd för näringsidkare, vilka sysselsätta ett fåtal lejda arbetare.

Däremot har kommissionen funnit det vara en samhällsangelägenhet av bety­

dande vikt att lagstiftningen skapar garantier för att sådana, företagare, som

icke använda utomstående lejd arbetskraft, få ostörda av stridsåtgärder från

dem ovidkommande organisationer på arbetslivets område utöva sin näring

eller hantering. Enligt kommissionens mening bör det icke tillåtas att mot

dylika företagare riktas anspråk på anslutning till kollektivavtal,, som betin­

gats av förhållanden, vilka icke äga motsvarighet inom. en av familjemedlem­

mar bestående produktionsenhet. Den gemensamhet i intressen för rörelsens

bestånd och utveckling, som förefinnes mellan de i företaget verksamma famil­

jemedlemmarna, kan föranleda dessa att åtnöja sig med helt andra betingelser

för arbetets utförande än som äro acceptabla för arbetare i allmänhet inom

yrket. För familjemedlemmarna betyder som regel delägarskapet i företaget

⁸²

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

83

eller utsikt att vinna sådant mera än den förbättring av arbetsvillkoren, som

en anslutning till ett kollektivavtal kan medföra. Här göra sig i stort sett

enahanda synpunkter gällande som de vilka föranlett lagstiftaren att, då fråga

är örn arbetstidens begränsning, göra vissa undantag för familjeföretag. Av

nu anförda skäl har kommissionen i förevarande paragraf upptagit en bestäm­

melse av innehåll, att därest någon driver näring utan biträde av annan än

make, avkomlingar, adoptivbarn, föräldrar, syskon, svärföräldrar eller makes

syskon, massåtgärd mot honom ej får äga rum i anledning av tvist angående

arbetsförhållande. Motsvarande bestämmelse har meddelats till skydd för den,

som för egen räkning utför arbete utan hjälp av annan än sådana anförvanter

som nu nämnts. Härmed avses icke blott hantverkare och andra självständiga

företagare utan jämväl den, som för egen räkning utför ett arbete, vilket

faller utanför hans yrke, t. ex. en fabriksarbetare, som på lediga stunder uppför

ett eget hem.

Avgörande för tillämpligheten av denna bestämmelse är allenast, att mellan

företagaren och övriga i företaget sysselsatta består ett sådant familjeför­

hållande, som ovan är nämnt. Utan betydelse är således, om dessa bilda skilda

hushåll. Kommissionen har nämligen icke ansett lämpligt att ytterligare upp­

ställa såsom villkor att de i företaget arbetande skulle hava husrum och kost

hos företagaren. Ett dylikt villkor kunde leda till icke önskvärda konsekven­

ser. Detta belyses bäst av ett exempel. Ett företag har under en följd av år

drivits av fader och två hemmavarande söner. En av dessa ingår äktenskap

och bildar eget hem men arbetar alltjämt i företaget. Härigenom kan näppe­

ligen anses hava inträtt någon förändring av företagets karaktär av en på nära

släktskap grundad produktionsenhet.

Bestämmelsen i 12 § avser endast massåtgärder. Andra stridsåtgärder äro

utan någon praktisk betydelse i tvister rörande arbetsförhållanden, varom här

är fråga.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande detta stad­

gande får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 90 och 93.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har framhållit, att samtidigt som man måste medge, att kol­

lektivavtalets införande på en hel del arbetsområden betytt skapandet av ord­

ning och enhetlighet i arbetsförhållandena, kunde det likväl icke förnekas, att

den möjlighet till övergång från arbetstagare- till företagareställning, som inom

många yrkesområden varit den normala vägen för framväxandet av ny före­

tagsverksamhet, därigenom ganska avsevärt hämmades. Antalet småföretag i

vårt land vore mycket betydande och erfarenheten visade, att desamma vore i

mindre mån än de stora företagen känsliga för växlingar i konjunkturerna samt

såtillvida representerade en stabiliserande faktor på arbetsmarknaden. I be­

traktande härav vore det i och för sig ett allmänt intresse att småföretagen be­

reddes erforderligt skydd för fri och obehindrad verksamhet. Med hänsyn till

det personliga moment, som gjorde sig gällande i arbetsförhållandena vid åt­

skilliga småföretag, kunde vidare massåtgärd mot företaget framstå som en ur

de anställdas synpunkt föga påkallad åtgärd, tillkommen för främjandet av

dem tämligen ovidkommande organisatoriska och lönepolitiska syften men lik­

väl tillfoga företaget betydande skada. Då de viktigaste vapnen vore bojkott

och varublockad, kunde möjligen tagas i övervägande, huruvida det i föreva­

rande paragraf meddelade förbudet kunde begränsas att avse nämnda strids­

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

medel, varvid betänkligheter knappast skulle möta att utsträcka skyddet jäm­

väl till småföretag med visst antal lejda arbetare. Emellertid uppstode även

med en sådan anordning svårigheter. De olika formerna av massåtgärder exem­

pelvis skulle i sådant fall behöva till sin innebörd närmare preciseras. Frågan

örn beredande av erforderligt skydd för småföretagen vore ett spörsmål av stor

vikt men samtidigt mycket komplicerat och svårlöst. Det sätt varpå denna

fråga blivit löst enligt kommissionens förslag vöre icke tillfredsställande men

styrelsen vore för närvarande icke i tillfälle att giva anvisning på någon ända-

målsenligare lösning. Då emellertid ifrågavarande bestämmelse skulle vara

ägnad bereda skydd för familjeföretagen och genom densamma övriga småföre­

tag knappast skulle försättas i något försämrat läge i förhållande till deras

nuvarande belägenhet i förevarande avseende samt slutligen den föreslagna

lagstiftningen vore avsedd att gälla för allenast en försöksperiod av ganska

kort varaktighet, syntes de av styrelsen framförda betänkligheterna mot kom­

missionens förslag kunna lämnas åsido.

Två reservanter i socialstyrelsen ha föreslagit, att skydd skulle beredas fö­

retag, som dreves med biträde av högst två personer förutom de i kommissio­

nens förslag angivna anförvanterna.

Svenska lantarbetsgivarnes central förening har med hänsyn till det mindre

jordbrukets intressen funnit det påkallat, att den begränsning i rätten att vid­

taga arbetsnedläggelse, som stadgats i 12 §, givits större räckvidd.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Västernorr­

lands län samt Sveriges gjutmästareförbund ha hemställt, att det i paragrafen

stadgade skyddet måtte utsträckas att avse företag, som i sin rörelse syssel­

satte högst fyra arbetare, som icke vore familjemedlemmar, samt länsstyrelsen

i Stockholms län, handelskammaren i Gävle och Sveriges industriförbund att

skyddet skulle åtnjutas av de företag, som i sin verksamhet sysselsatte ett

mindre antal oskylda arbetare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och handelskammaren i Gävle ha ansett, att

i vart fall bland uppräknade skyldeman borde medtagas jämväl avkomlings

make.

Landsorganisationen har betonat, att då från arbetarsidan småföretag ut­

satts för blockad, hade detta skett i syfte att åvägabringa de anställdas orga­

nisering samt en kollektivavtalsenlig reglering av arbetsvillkoren. Fackför­

eningsrörelsens huvuduppgift att inordna alla yrkesutövare under kollektiv­

avtalets normer vore efter decenniers strävan på god väg att förverkligas.

Det syntes ur social synpunkt ligga makt uppå, att detta mångåriga sane-

ringsarbete icke raserades. Den kollektivavtalsenliga regleringen av arbets­

marknaden utgjorde icke blott den säkraste garantien för arbetsfred, den med­

verkade dessutom till upprätthållande av en hög produktstandard, den med­

förde en enhetlig prissättning och utgjorde därigenom det säkraste korrektivet

mot illojal konkurrens. Från dessa synpunkter vore fackföreningsrörelsens

kamp för kollektivavtalets utbredning även till småföretagen av omedelbar

betydelse också för de större avtalsbundna arbetsgivarna. Ur denna princi­

piella synpunkt på problemet småföretag-kollektivavtal funnes ingen anled­

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

85

ning att göra någon skillnad mellan familjeföretag och småföretag med lejd

arbetskraft. Emellertid ville landsorganisationen icke bestrida, att ur andra

synpunkter skäl kunde anföras för en undantagsreglering för familjeföreta­

gens vidkommande. Svårigheten att beträffande sådana företag — i motsats

till småföretag med lejd arbetskraft — kontrollera kollektivavtalens efterlev­

nad vore ju också ägnad att minska de betänkligheter mot en undantagsregle­

ring, som mötte ur den anförda principiella synpunkten. Om emellertid fa­

miljen kunde göra berättigade anspråk på att utan inblandning få bilda en

produktionsenhet, så gällde detta icke örn de släktföretag, vilka kommissio­

nen ville skydda. Det för familjen utmärkande vore, utom blodsbandet, det

gemensamma hemmet. En rationell avgränsning av familjeföretagen måste be­

stämmas efter norm härav. Landsorganisationen ansåge sålunda, att skyddet

för familjeföretag borde begränsas till den som utan biträde av andra än hem­

mavarande familjemedlemmar dreve näring eller utförde arbete för egen räk­

ning. Kretsen av familjemedlemmar borde i detta fall begränsas till make,

barn och föräldrar. Att indrivningsblockad mot familjeföretag avseende ut-

fående av lejd arbetares oguldna arbetslön borde vara tillåten, kunde icke vara

föremål för meningsskiljaktighet. Företagets karaktär borde i detta fall tyd­

ligen bestämmas efter förhållandena vid tiden för lönefordringens uppkomst.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening lia i detta

sammanhang framhållit önskvärdheten av att sådana företagare, som syssel­

satte endast eller övervägande oorganiserade och med sina arbetsvillkor nöjda

arbetare, bereddes skydd mot massåtgärder, vilka organisationer vidtoge för

att förmå arbetsgivaren att sluta kollektivavtal på de av organisationen öns­

kade villkoren eller eljest tillämpa vissa för vederbörande fack mera allmänt

gällande arbetsvillkor. Möjligen kunde bestämmelsen i 14 § tredje stycket anses

omfatta jämväl sådana mot tredje man riktade stridsåtgärder, som avse en reg­

lering av arbetsvillkoren av bär avsett slag. Då bestämmelsens formulering och

kommissionens motiv till 12 § emellertid lämnade rum för viss tvekan därutin-

nan, syntes det i allt fall vara behövligt med ett klart uttalande på denna punkt.

Därjämte ha föreningarna påpekat, att missbruket av de ekonomiska stridsåt-

gärderna vore mest framträdande i de fall, då arbetarorganisationerna igång­

satte blockad mot småföretagare, vilka själva deltoge i arbetet jämsides med sina

arbetare, för att tvinga dessa att avstå från arbetet till förmån för organisa­

tionens medlemmar. Kommissionens förslag förhindrade icke i nödig omfatt­

ning dessa otillbörliga angrepp å den enskildes näringsfrihet. Då angreppet

här vore riktat mot parten själv, kunde 14 § tredje stycket ej träda i tillämp­

ning och 12 § avsåge endast sådana arbetsgivare, som ej hade anställd lejd

arbetskraft. Föreningarna ansåge sig därför böra föreslå ett tillägg till 12 §

av innehåll, att massåtgärd ej finge vidtagas mot den, som utförde arbete

för egen räkning, i syfte att förmå denne att till förmån för annan avstå ar­

betet.

Kommissionens förslag synes mig kunna godtagas, med allenast en redak­

tionell jämkning, avsedd att förebygga den tolkningen att stridsåtgärd vore

Departt-

mentt-

chefen.

86

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

förbjuden även i sådana fall, som av landsorganisationen beröras, nämligen då

stridsåtgärd igångsattes för utfående av ogulden arbetslön från en tid då lejd

arbetskraft ännu användes vid företaget. Uppenbart är att bestämmelsen icke

omfattar det fall då flera personer, utan att stå i den förvantskap med var­

andra, varom i paragrafen är fråga, driva rörelse gemensamt, vare sig i bolags

form eller annorledes.

6

§•

I 9 § av kommissionens förslag stadgas, att ej någon må, sig eller annan

till orättmätig vinning, avtvinga annan gods eller penningar genom att mot

honom rikta massåtgärd eller hot därom.

Till orättmätig vinning skall ej hänföras att borgenär erhåller betalning av

någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåt­

ligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

Beträffande detta stadgande anför kommissionen i sin allmänna motive­

ring.

Den sakkunniges utkast omfattade en viktig kategori av personer, vilka

enligt kommissionsförslaget bliva att anse såsom parter. Här åsyftas den som

är parts successor därigenom att han av part övertagit egendom eller rörelse.

Det är ju ett vanligt och många gånger överklagat förhållande att arbetare,

vilka hos exempelvis byggmästare eller affärsinnehavare äga innestående löne-

fordran, som de på grund av gäldenärens insolvens eller andra orsaker icke

kunnat utfå, förklara själva byggnaden eller affärsrörelsen i blockad med syf­

te att tvinga den som övertagit byggnaden eller affärsrörelsen — eventuellt

även byggherren själv — att betala deras fordran. Då denna stridsåtgärd

mot successor icke avser att vinna hans medverkan för utövande av påtryck­

ning på gäldenären, utan innefattar ett angrepp med självständigt syfte,

nämligen att successorn oberoende av sitt rättsförhållande till gäldenären

skall betala dennes skuld, är successorn att anse såsom part i förslagets me­

ning.

Ett angrepp på successor i angivet syfte är emellertid mången gång att be­

trakta såsom ett sådant påtagligt övergrepp, att det måste hänföras till de fall,

som enligt vad ovan anförts i den allmänna diskussionen betecknats såsom

utpressningsblockad. Med anledning härav har kommissionen blivit nöd­

sakad att till lösning upptaga frågan om utpressningsblockad i hela dess

vidd.

Lösningen av denna fråga har skett i närmaste anslutning till det förslag

örn straff för utpressning, som vid 1934 års riksdag framlagts i proposition

nr 15 rörande ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen. Det är sålunda

enligt förslaget (9 §) förbjudet att, sig eller annan till orättmätig vinning,

avtvinga annan gods eller penningar genom att mot honom rikta vissa strids­

åtgärder eller hot därom. Det är dock ställt utom tvivel, att just arbetares

stridsåtgärder mot successor för att tvinga denne att betala företrädarens skuld

många gånger icke kunna betecknas såsom klandervärda. Fula transaktioner

förekomma icke sällan i avsikt att genom överlåtelse möjliggöra för gäldenä­

ren att undandraga sig betalning av arbetarnas löner. Detta förhållande hade

beaktats i den sakkunniges utkast, i det att successorn i dylika fall betrakta­

des såsom en icke neutral tredje man. På motsvarande sätt har i kommissio­

nens förslag gjorts ett förtydligande, avseende att i sådana fall orättmätig

vinning icke skall anses föreligga, om tvång riktas mot successorn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

87

I specialmotiveringen anför kommissionen vidare.

Kommissionen Ilar i den allmänna motiveringen erinrat örn det av Kungl.

Majit i proposition nr 15 till innevarande års riksdag framlagda förslaget

till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen. För detta lagförslag,

som avser att bereda skydd mot utpressning, anser sig kommissionen här bora

redogöra något närmare. Enligt förslaget stadgas straff för den, som sig el­

ler annan till orättmätig vinning avtvingar någon gods eller penningar eller

skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling genom hot om brottslig

gärning eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att örn

någon lämna meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och med­

borgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Likaledes är försök till

sådan utpressning belagt med straff. Såsom utpressning är däremot icke att

anse hot örn civilt rättsstridig men i och för sig icke brottslig handling^ och

således ännu mindre hot örn en i sig själv tillåten handling. Därest någon

avtvingar annan förmåner genom hot örn strejk, lockout, bojkott, blockad eller

annan därmed jämförlig stndsatgärd, skulle förfarandet enligt berörda lag-

förslag icke vara att betrakta såsom brottsligt. Beträffande denna fråga bär

föredragande departementschefen erinrat, att jämlikt lagen den 22 juni 1928

örn kollektivavtal stridsåtgärd av sådant slag under vissa omständigheter icke

finge vidtagas av part under den tid kollektivavtalet vore gällande samt att

vid avtalsbrott skadeståndsskyldighet inträdde enligt de särskilda reglerna i

nämnda lag. Ett införande av straff för utpressning skulle enligt departe­

mentschefens mening i många hithörande fall kunna leda till att den straffan­

de myndigheten begagnades som medel för realiserandet av ett rent civilrätts­

ligt anspråk. Till det sagda komme att den subjektiva beskaffenheten. hos

gärningsmannen vid användande av hot av detta slag oftast icke vöre sadan

sorn kännetecknade den typiske utpressaren. I regel torde det nämligen för­

hålla sig så att angriparens krav härlett sig ur eller haft samband med ett

anspråk, som för angriparen själv framstatt såsom åtminstone moraliskt be­

fogat. På grund härav saknades merendels hos angriparen det motbjudande

moment av vinningslystnad och lömskhet, som givit utpressningsbrottet dess

diffamerande karaktär.

,

I ett flertal av de över utkastet avgivna yttrandena har framhållits, att det

förefunnes ett starkt behov av lagbestämmelser till förhindrande av utpress-

ningsblockader, vilka i högre grad än andra hithörande stridsåtgärder tedde

sig kränkande för rättskänslan. Exempel på blockader av denna beskaffenhet

hava lämnats i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen har an­

fört att inom vissa fack, där verksamhetens ekonomiska resultat vöre särskilt

beroende av att arbetet fullgjordes pa bestämd tid, arbetarna förstått att ge­

nom hot om arbetsvägran tillvälla sig betydande ekonomiska förmåner^ utöver

de avtalsenliga. Föreningen har erinrat om allmänt kända exempel från hus­

byggnadsindustrien i Stockholm samt uttalat såsom slutomdöme, att kollektiv­

avtalens normala funktion blivit allvarligt hotad genom denna utpressnmgs-

politik. Blockader i rent utpressningssyfte äro emellertid icke begränsade till

tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Motsvarande företeelser synas före­

komma jämväl på andra områden. Sveriges fastighetsägareförbund har i sitt

yttrande omnämnt ett fall, i vilket en hyresgästorganisation, ^sedan en. dess

funktionär blivit ådömd böter för anstiftan av skadegörelse å en fastighet,

gentemot ägaren av denna fastighet framställt fordran pa att denne skulle

betala böterna och ersätta funktionärens rättegångskostnader samt tillgripit

blockad för att genomdriva detta krav. Kommissionen vill vidare, erinra, att

i motioner vid innevarande års riksdag påyrkats sådan utvidgning av det

av Kungl. Majit föreslagna rekvisitet för utpressningsbrottet, att därunder

bleve att hänföra jämväl blockader och liknande stridsåtgärder i utpressnings-

syfte.

Såsom kommissionen antytt i den allmänna motiveringen, har kommissionen

ansett sig icke kunna underlåta att i samband med trugan örn beredande av

skydd at .tredje man i ekonomiska konflikter upptaga till övervägande jäm­

väl huruvida ingripande på lagstiftningsväg erfordras i anledning av stridsåt­

gärder med karaktär av utpressning. Av vad kommissionen i denna fråga

redan anfört och vad i övrigt är allmänt känt, framgår att sådana stridsåt­

gärder förekomma i en viss ej alltför obetydlig omfattning. Fall hava inträf­

fat, da sammanslutningar eller grupper av personer genom blockad, bojkott

eller arbetsinställelse eller genom hot om sådan stridsåtgärd tilltvungit sig

ekonomiska förmåner, som saknat varje såväl juridiskt som moraliskt berätti­

gande. Dylika händelser äro uppenbarligen i hög grad kränkande för rätts-

medvetandet. Att de icke böra tolereras av rättsordningen, därom synes icke

kunna råda någon meningsskiljaktighet. Då sådana stridsåtgärder i allmän-

het icke rikta sig mot tredje man utan som regel omedelbart träffa part, har

kommissionen .ansett ett särskilt lagstadgande, innehållande förbud däremot,

vara erforderligt. Denna bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf,

har kompletterats med en straffbestämmelse i 25 §.

Det ifrågavarande förbudet mot vissa stridsåtgärder i utpressningssyfte har

utformats i nära överensstämmelse med den av Kungl. Majit föreslagna lydel­

sen av 21 kap. 10 § strafflagen. För kriminell påföljd förutsättes enligt kom­

missionens förslag, att någon genom massåtgärd eller hot därom avtvingar

annan gods eller penningar, s:ig själv eller annan till orättmätig vinning. För

fullbordat brott fordras alltså, att angriparen genom massåtgärden vunnit ett

visst förmögenhetsresultat gods eller penningar. Emellertid har i 25 §

andra stycket stadgats straff jämväl för försök till utpressning medelst dylik

åtgärd. Vidare uppställes såsom förutsättning för lagrummets tillämplighet,

att förmögenhetsresultatet varit orättmätigt. Detta begrepp äger här samma

innebörd sorn .motsvarande uttryck i brottsrekvisitet vid vanlig utpressning.

I anslutning till vad lagrådet anfört rörande sistnämnda rekvisit är alltså att

bemärka, att även om någon verklig rättsgrund ej föreligger för det fram­

ställda anspråket, straff för överträdelse av 9 § icke inträder i annat fall än

att det framtvungna förmögenhetsresultatet står i uppenbart missförhållande

till vad angriparen skäligen .kunnat fordra. Det förutsättes med andra ord

icke blott att anspråket objektivt är obefogat utan jämväl att det subjektivt sett

framstår såsom otillbörligt. Är förhållandet icke sådant, bör frihet från straff

inträda.

Bestämmelsen i förevarande paragraf är ej att tillämpa för det fall att vid

uppgörelse om kollektivavtal en arbetarfackförening genom arbetsinställelse

i förening med arbetsblockad genomdriver en reglering av framdeles utgå­

ende löner, även örn dessa i viss mån överstiga vad som med hänsyn till den

allmänna lönenivån på orten är att anse såsom skäligt. Annorlunda kan för­

hållandet bliva, om föreningen i detta sammanhang passar på att tillskansa sig

ekonomiska förmåner, som icke hänföra sig. till en reglering av arbetsförhål­

landena för framtiden., i det man exempelvis tilltvingar sig en särskild gott-

görelse för förfluten tid, vartill någon rättsgrund ej finnes. Sålunda bör så-

°’ovbg stridsåtgärd enligt detta lagrum betraktas, örn föreningen såsom

villkor för strejkens nedläggande uppställer och såmedelst tvingar arbetsgiva­

ren att betala föreningens strejkkostnader eller förmår honom att återbetala

ett skad.estandsbelopp, som han uppburit av föreningen i enlighet med dom

eller tidigare överenskommelse.

Av vad ovan anförts framgår, att sådana stridsåtgärder, som bruka beteck­

nas som indrivningsblockader, icke falla under lagrummets tillämpning i den

⁸⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr ³¹ .

Kungl.

Majrts proposition nr 81.

89

mån de rikta sig mot gäldenären själv. Det utmärkande för stridsåtgärder av

denna typ är nämligen, att angriparen vill genom hot om stridsåtgärd eller

igångsättande av sådan åtgärd utfå något, vartill lian äger laglig rätt, vanli­

gen ett intjänt lönebelopp. Att arbetarna vid ett företag, om arbetsgivaren icke

förmår utbetala deras avlöningar, nedlägga arbetet och förklara företaget i

blockad, innebär i och för sig icke något missbruk av stridsmedel. I ett av kol­

lektivavtal reglerat förhållande är en sådan arbetsinställelse ej att anse såsom

avtalsbrott. De fall, som i detta sammanhang förtjäna särskild uppmärksam­

het, äro sådana, i vilka gäldenären överlåter företaget, sedan detta förklarats i

blockad. Vanligen fortsätter i dylikt fall blockaden mot företaget, till dess

den nye innehavaren erlagt arbetarnas lönefordringar hos överlåtaren eller

dessa eljest blivit betalda. Sådana indrivningsblockader förekomma ofta.

Uppkomsten till dessa företeelser inom arbetslivet torde kunna hänföras till

det under vissa förhållanden otillräckliga skydd, som lagstiftningen bereder

arbetarna för deras intjänta lönefordringar. Enligt 17 kap. 4 § handelsbaden

äro arbetarna visserligen vid arbetsgivarens konkurs tillförsäkrade en fram­

skjuten plats i förmånsrättsordningen för sina lönefordringar, såframt dessa

ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Dessa fordringar äga

sålunda företräde framför alla inteckningar såväl i fast egendom som för för­

lag eller i jordbruksinventarier. Förmånsrätten är emellertid rent personlig.

Den är icke knuten till den fastighet eller den rörelse, som det utförda arbetet

avsett. Härav följer, att när arbetsgivarens huvudsakliga tillgångar utgöras

av denna fastighet eller rörelse, förmånsrätten för lönefordringarna kan bliva

värdelös genom en överlåtelse av fastigheten eller rörelsen. Dessutom är sär­

skilt beträffande byggnadsarbetares fordringsanspråk att märka, att byggnader

merendels utföras på entreprenad. För utfående av sina lönefordringar äga

arbetarna i sådana fall att hålla sig endast till entreprenören. Är denne, så­

som ej sällan händer, mer eller mindre insolvent, kunna arbetarna icke rikta

något rättsanspråk mot byggnadens ägare för att utfå vad dem rätteligen till­

kommer. Dessa omständigheter hava föranlett arbetarna att söka genom bloc­

kad mot själva fastigheten tilltvinga sig sin rätt. Såsom allmän regel torde

numera gälla, att om ett byggnadsföretag förklarats i blockad på grund av

byggmästarens bristande förmåga att utbetala arbetarnas intjänta avlöningar,

denna blockad upprätthålles, trots att fastigheten byter ägare både en och

flera gånger. Om det således får hållas för visst, att stridsåtgärder av detta

slag ursprungligen haft karaktär av en i och för sig befogad självhjälp ur ett

trångmål, vari arbetarna bringats genom lagstiftningens bristfällighet på ett

för dem livsviktigt område, kan det dock ej förnekas, att indrivningsblockader

kommit till användning jämväl i sådana fall, då möjligheter förefunnits för

arbetarna att utfå sin rätt på de vägar, som lagen anvisar, överhuvud synes

hos arbetarna, särskilt inom byggnadsindustrien, en sig alltmer utbredande

tendens göra sig gällande att med åsidosättande av de lagliga exekutionsmed-

len taga sig själva rätt medelst arbetsinställelser och blockader. I synnerhet

har detta tillvägagångssätt verkat stötande för rättskänslan, då betalning för

lönefordringar avtvungits någon, som icke haft någon som helst rättslig för­

pliktelse att svara för dessa.

Då det gäller att avgöra, huruvida stridsåtgärder av nu ifrågavarande be­

skaffenhet böra vara tillåtna, kan man ej bortse från de brister, som gällande

lagstiftning företer i fråga om säkerställandet av arbetares lönefordringar. Av­

hjälpandet av dessa brister har redan tidigare stått på dagordningen. Någon

lösning har frågan emellertid icke ännu erhållit. Kommissionen anser sig i

detta sammanhang böra understryka angelägenheten av att detta för arbets­

freden viktiga spörsmål snarast upptages till förnyat övervägande och bringas

90

Kungl. Maurts proposition nr 81.

till en lösning, som kan tillfredsställa arbetarnas befogade anspråk att vinna

trygghet för utbekommande av invänta löner.

Innan lagstiftningen fullständigats på berörda område, bör nian enligt kom­

missionens mening icke genom ett allmänt förbud mot indrivningsblockader

beröva arbetarna deras understundom mest effektiva vapen vid inkasserandet

av deras lönefordringar. Såsom redan ovan är nämnt, kunna dylika blockader

icke betecknas såsom företagna i utpressningssyfte, så länge de rikta sig mot

den arbetsgivare, som svarar för de oguldna lönerna. Större tveksamhet kan

råda beträffande de fall, då blockaden fortsätter efter det gäldenären överlåtit

sin fastighet eller sin rörelse å annan. Huruvida dessa stridsåtgärder äro att

hänföra under det i 9 § meddelade förbudet, kommer att bero på omständig­

heterna vid överlåtelsen. Ett fortsättande av blockaden mot den nye ägaren

kan icke under alla förhållanden betecknas såsom otillbörligt. Det kan näm­

ligen hända, att gäldenären söker att undgå gälden genom en överlåtelse för

skens skull. Är den nye ägaren att anse såsom bulvan för gäldenären eller har

han på annat sätt uppsåtligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig

gälden, bör han ej få åtnjuta bättre skydd än gäldenären. Ett fortsättande av

blockaden i detta fall kan ej anses på ett otillbörligt sätt kränka den nye äga­

rens rätt. Annat blir förhållandet, om den nye ägaren vid övertagandet av

företaget icke ägt någon kännedom örn den mot detta riktade blockaden eller

eljest handlat fullt lojalt. I sådant fall framstår en fortsatt blockad mot ho­

nom såsom ren utpressning. Till förebyggande av all tveksamhet rörande lag­

rummets tolkning i detta hänseende har kommissionen upptagit en uttrycklig

föreskrift i andra stycket av paragrafen. Enligt denna bestämmelse förelig­

ger icke orättmätig vinning, örn arbetare, som hava innestående lönefordringar,

genom blockad tilltvinga sig betalning för dessa av ny ägare av företaget, för

såvitt denne genom övertagandet av företaget uppsåtligen sökt möjliggöra för

gäldenären att undandraga sig gälden. Beträffande bevisskyldigheten i fråga

om sistnämnda omständigheter gälla allmänna regler för bevisning i brottmål.

Därest svarandena (arbetarna) göra gällande, att käranden genom övertagan­

de av rörelsen uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig

gälden, ankommer det således å käranden att bevisa, att överlåtelsen varit

lojal. Emellertid är uppenbart, att ett av svarandena löst utkastat påstående

om illojalitet från kärandens sida, vilket icke vinner något som helst stöd av

omständigheterna i målet, icke bör förtjäna något avseende.

Bestämmelserna i 9 § avse endast massåtgärder. Övriga arter av stridsåt­

gärder torde näppeligen hava någon betydelse såsom tvångsmedel i utpress­

ningssyfte. Att någon i sådant syfte skulle använda sig av hot örn uppsäg­

ning av arbets- eller hyresavtal eller örn avbrytande av ekonomisk förbindelse

i samverkan med andra kan knappast tänkas förekomma annorledes än i sam­

band med avtvingandet av en viss prestation eller annan rättshandling. Under

sådana omständigheter kan denna rättshandling förklaras ogiltig jämlikt 29 §

i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

samt angriparen förpliktas återbära vad han på grund av rättshandlingen

uppburit.

Därest propositionen angående ändring i 21 kap. strafflagen oförändrad

antages och jämväl förevarande förslag blir lag, kan inträffa, att vissa fall

av blockader skulle komma att bedömas såsom utpressning jämlikt 21 kap.

10 § strafflagen. På grund av de allmänna bestämmelserna i 2 och 3 §§ av

förslaget med tillhörande straffbestämmelser i 20 §, äro nämligen massåtgär­

der, som vidtagas av någon som icke är därtill behörig, att anse såsom brott.

Ett hot örn en blockad av någon, som är därtill obehörig, skulle alltså bliva

ett hot örn brottslig gärning, och dess användning i utpressningssyfte skulle

kunna falla under 21 kap. 10 § strafflagen. Av förut anförda skäl lärer ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

91

sådant resultat böra undvikas, oell ett Härtill syftande förbehåll torde därför

vid förslagets antagande böra inflyta i sistnämnda lagrum.

Angående en inom kommissionen av herr Hansson avgiven reservation be­

träffande 9 § får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 89.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat farhagor för att stadgandet

skulle komma att skapa icke förutsedda rättstvister och ett högst beklagligt

osäkerhetstillstånd för en del av jordbrukets ekonomiska föreningar med hän­

syn till det clearingförfarande, som redan kommit till användning inom han­

deln med mejeriprodukter och eventuellt kunde få tillämpning även beträffan­

de handeln med andra jordbruksprodukter. Ordet »orättmätig» i paragrafens

nuvarande lydelse angåve icke med önskvärd tydlighet vad som därmed borde

avses utan kunde komma att åberopas av den, som bleve utsatt för vederböran­

de organisations krav på deltagande i clearingförfarandet.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha ifragasatt,

huruvida icke i lagen kunde komma till uttryck, att en påfordran från yrkes-

sammanslutnings sida örn erläggande av avgift eller annat till sammanslut­

ningen från utomstående yrkeskamrater icke kunde anses som orättmätig vin­

ning, om flertalet yrkeskamrater inom sammanslutningens verksamhetsområde

själva åtagit sig erlägga sådana prestanda.

Landsorganisationen har beträffande utpressningsblockad yrkat, att dit jäm­

väl uttryckligen skulle hänföras det fall, att arbetsgivare under hot örn arbets­

inställelse, uppsägning av arbetsavtal eller annan stridsåtgärd förmådde ar­

betare att avstå från intjänt arbetslön eller att åtnöjas med lägre lön än den,

till vilken han enligt gällande avtal vore berättigad. Med lön borde likställas

envar arbetaren tillförsäkrad förmån.

I fråga örn indrivningsblockaderna har landsorganisationen framhållit, att

skulle anlitandet av detta medel gentemot övertagare av arbetsprodukten göras

beroende av de villkor i bevisningshänseende, som kommissionen föresloge, vöre

det i sådana fall praktiskt taget utan varje betydelse.

I realiteten bleve det så, att det ankomme på svaranden (arbetarna) att före­

bringa omständigheter, som styrkte påståendet, att överlåtelsen varit illojal.

Därest det för arbetarpartens friande från ansvar skall vara ådagalagt, att

övertagaren uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig

gälden, komme motbevisningen endast i sällsynta undantagsfall att uppfylla

anspråken på laglig bevisning.

Därför har landsorganisationen i enlighet med herr Hanssons reservation

föreslagit, att i förevarande paragraf orden »och därvid uppsåtligen sökt möj­

liggöra» utbyttes mot orden »och därvid insett eller bort inse, att han möjlig­

gjort». Med denna avfattning skulle styrkandet av sådana objektiva omstän­

digheter som att fastigheten vid överlåtelsen vore ofullbordad och dylikt ut­

göra tillfredsställande motbevisning.

I fråga örn straffet för indrivningsblockad har landsorganisationen påpekat

omöjligheten av att på förhand bedöma rättsenligheten av en ifrågasatt in­

drivningsblockad mot successor. Härför skulle erfordras att de, som anordnade

92

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

blockaden, hade tillgång till övertagarens åtkomsthandlingar och annat mate­

rial, över vilket endast övertagaren förfogade. Om överhuvud en indrivnings-

blockad skulle straffbeläggas, vore det ofrånkomligt att straffpåföljden gjordes

beroende av att domstol nedlagt förbud mot blockadens fortsättande. I uppsåtet

borde därjämte ingå vetskap örn det orättmätiga i vinningen, alltså vetskap

örn att överlåtelsen varit illojal. Med kommissionens utformning av bestäm­

melsen skulle emellertid straffpåföljd med säkerhet inträda även utan att an­

griparen övertygats örn att han vidtagit åtgärden mot bättre vetande.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län ha jämväl yrkat,

att stadgandet i fråga örn bevisningen måtte avfattas i enlighet med herr Hans­

sons reservation.

Kommerskollegium, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Sve­

riges industriförbund ha föreslagit, att i fråga örn bevisbördans fördelning

en omkastning måtte ske så att angriparen hade att bevisa att den som över­

tagit egendomen uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig

gälden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha för­

klarat sig förutsätta, att med andra stycket i förevarande paragraf endast av-

sages det fall, att syftet med förvärvet varit att möjliggöra för överlåtaren att

undandraga sig gäldens infriande.

Landsorganisationen har påpekat, att under »övertagande» borde innefattas

icke blott äganderättsöverlåtelse utan jämväl övertagande av det faktiska ut­

övandet av den verksamhet, till vilken fordringen hänförde sig. Landsorga­

nisationen förutsatte sålunda, att hit hänfördes även övertagande av entre­

prenad, d. v. s. det fall att en ägare efter hävande av ett entreprenadavtal

träffade nytt avtal med annan entreprenör. Indrivningsblockad mot denne för

fordran hos den förre entreprenören borde alltså vara tillåten.

Slutligen har landsorganisationen framhållit, att i samband med föreva­

rande lagstiftning borde genomföras en lagstiftning till säkerställande av ar­

betares lönefordringar.

DmenU

^örst an£ar stridsåtgärder som kunna betecknas såsom företagna i ut-

thefen. pressningssyfte delar jag i huvudsak den mening varåt kommissionen givit

uttryck. Det synes mig dock önskvärt att i lagtexten omnämna ett par typiska

exempel på de stridsåtgärder, som åsyftas. Departementsförslaget omnämner

fördenskull två sådana exempel: att stridsåtgärd vidtages i syfte att förskaffa

någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, och i syfte att för­

må någon att avstå från honom tillkommande arbetslön. Vidare har jag icke

funnit tillräckliga skäl anförda för kommissionens ståndpunkt att begränsa

förbudet till allenast kollektiva stridsåtgärder i utpressningssyfte. Även ex­

empelvis avskedande, verkställt i syfte att förmå en person att avstå från

intjänad lön, bör omfattas av stadgandet. Såsom nyss antyddes äro de

i texten anförda fallen endast att betrakta såsom exempel på stridsåt­

gärder, som enligt detta lagrum äro förbjudna. Såsom otillåten stridsåtgärd

av annan typ än de anförda exemplen må nämnas det fall att en organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

93

av hyresgäster anordnar blockad i syfte att framtvinga skadestånd, som är

rättsligen ogrundat. För övrigt bär avfattningen av stadgandet jämkats med

hänsyn till att detsamma i departementsförslaget icke framträder såsom en

sträfflagsföreskrift, nära överensstämmande med utpressningsparagrafen i all­

männa strafflagen, utan såsom allenast ett förbud mot vissa stridsåtgärder,

av samma karaktär som andra i lagförslaget upptagna förbudsföreskrifter.

Tolkningen av de särskilda brottsrekvisiten i 21 kap. 10 § strafflagen bör icke

utan vidare vara avgörande vid tillämpningen av stadgandet i förevarande lag.

Yad härefter angår frågan örn stridsåtgärder i indrivningssyfte mot parts

efterträdare (»successor-blockader») — t. ex. mot ny ägare av ett bygge, vars

föregående ägare blockerats på grund av obetalda ackordsöverskott — innebär

enligt min mening kommissionens förslag ett alltför vittgående förbud mot

dylika stridsåtgärder. Kommissionen har själv i sitt betänkande understrukit

sambandet mellan förevarande spörsmål och problemet örn beredande av ökad

säkerhet för arbetarnas löner. Inom justitiedepartementet har ock sistnämnda

fråga upptagits till förberedande prövning, men något förslag till lagstiftning

kan på grund av de svårigheter, som problemet erbjuder, icke under den när­

maste tiden framläggas. Under sådana förhållanden anser jag det icke vara

skäligt att för närvarande gå så långt i fråga om förbud mot successor-blocka­

der som kommissionen föreslagit.

Stridsåtgärd bör enligt min mening vara tillåtlig ej blott då den som över­

tagit fastigheten eller rörelsen »uppsåtligen sökt möjliggöra för denne (gäl-

denären) att undandraga sig gälden», utan redan då successorn insett eller

bort inse gäldens förhandenvaro. Härutinnan ansluter jag mig sålunda i huvud­

sak till den ståndpunkt, som intagits av en reservant inom kommissionen och

som vunnit stöd i åtskilliga yttranden. Det synes ock lämpligt att stadgandet

begränsas till att avse stridsåtgärder för indrivning av betalning för utfört

arbete. Enligt den sålunda utformade regeln skulle det bliva otillåtet att vid­

taga stridsåtgärd i syfte att indriva betalning för utfört arbete hos en succes­

sor, såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagan­

det haft eller bort hava kunskap om dess förhandenvaro.

Beträffande behovet av föreskrift till undvikande av utvidgad tillämpning

av 21 kap. 10 § strafflagen hänvisas till vad som anförts i den allmänna moti­

veringen och till 24 § i departementsförslaget.

7 §.

Denna §, som innehåller en erinran om att stridsåtgärder i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, i

vissa fall äro förbjudna enligt 4 § i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal,

motsvarar helt 13 § i kommissionsförslaget.

8

§.

I 14 § av kommissionsförslaget stadgas i första stycket att, där någon

väckt fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transport-

94

Kungl. Maj:ls proposition nr 31.

prestation, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal

eller annat sådant avtal mellan parterna, det är förbjudet att såsom påtryck­

ningsmedel rikta stridsåtgärd mot någon som icke Ilar del i tvisten (tredje

man). Lika med fråga örn avtals ingående anses tvist mellan parterna om

dess tillämpning.

Enligt andra stycket skall vad i första stycket stadgas ock gälla vid ekono­

misk motsättning där part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande

av avtal, i förhållande till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att föreligger ett konkurrensförhållan­

de i fråga örn arbetstillfälle, kundkrets, prissättning, affärsbetingelser eller dy­

likt, och vill part i denna tvist, efter uppgörelse med motparten eller annor­

ledes, åstadkomma nedläggande eller reglering av dennes verksamhet eller

eljest utöva inverkan därå, det är förbjudet för part eller annan att rikta mass-

atgärd mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande

av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan åt­

gärd mot denne.

Dessa bestämmelser motsvaras närmast av 1 § andra stycket 1) i den sak­

kunniges utkast. Där stadgas, att med stridsåtgärd mot tredje man förstås

stridsåtgärd, som vidtages i anledning av pågående arbetshäst eller annan eko­

nomisk tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden är av

annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad,

som verkställes i samband med arbetsinställelse.

Beträffande frågan vem som är att betrakta som tredje man anför kom­

missionen i den allmänna motiveringen följande.

Kommissionen har för sin del ansett, att såsom part bör behandlas den,

mot vilken man riktar en stridsåtgärd med självständigt syfte, vare sig detta

går ut på att den angripne skall företaga eller underlåta något eller allenast

på att skada denne. Tredje man blir under sådana förhållanden den, mot vil­

ken man riktar stridsåtgärd i syfte att därigenom utöva medelbar inverkan på

lösningen av motsättningen till en part. Några exempel från arbetsstridernas

område må närmare belysa detta. Under en pågående arbetskonflikt äro de i

konflikten indragna arbetsgivarna och arbetarna ävensom deras organisationer

parter. Till tredje man åter äro att hänföra arbetsvilliga, som arbetsgivaren

anlitar, liksom också utomstående arbetsgivare, som hos sig anställa strejkande

eller utestängda arbetare. En sak för sig är att personer av dessa kategorier

kunna såsom oneutrala komma att stå utanför det lagstadgade skyddet. Så­

som tredje man betraktas vidare alla andra utomstående, som man önskar skola

medverka för att utöva påtryckning på parterna i primärkonflikten eller på

andra tredje män, exempelvis de arbetsvilliga. Sedan konflikten avvecklats in­

träder däremot ett annat förhållande. Skulle någon av de förra parterna vilja

med stridsåtgärd angripa någon på grund av hans förutvarande ställning till

konflikten, kan detta tydligen icke längre hava någon betydelse för lösningen

av denna, utan åtgärden blir självändamål, i det den går ut på att utöva veder­

gällning. Den angripne bör därför numera betraktas som part, även om han

under konflikten haft ställning av tredje man. Vad angår konkurrenstvisterna

medför den antagna ståndpunkten, att konkprrenten, som angriparen ytterst

vill nå, är att anse såsom part under det att mellanmannen — den genom vars

medverkan syftet skall vinnas — skall betraktas såsom tredje man. I de ofta

uppseendeväckande tvisterna mellan arbetare eller arbetargrupper örn före-

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

95

träde på en arbetsplats eller eljest om arbetstillfälle blir därför också arbetsgi­

varen att betrakta såsom tredje man.

Som motivering till förslagets utsträckande till att avse jämväl andra eko­

nomiska konflikter än arbetskonflikter anför kommissionen i den allmänna mo­

tiveringen följande.

I den sakkunniges utredning betonades med skärpa, att en lagstiftning örn

skydd för tredje man icke borde vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla

vid alla ekonomiska konflikter och hans lagutkast var också byggt härpå. Till

stöd för sin uppfattning åberopade den sakkunnige, att behovet av skydd °för

utomstående, som ville behålla sin neutralitet, vore lika stort, vare sig fråga

vore om arbetskonflikter eller exempelvis om konflikter på hyresmarknaden,

mellan producenter av jordbruksprodukter eller mellan konkurrerande grupper

av affärsmän. Mot lagstiftningens begränsning till arbetskonflikter talade en­

ligt den sakkunnige även den omständigheten att en sålunda begränsad lag­

stiftning icke utan fog skulle kunna uppfattas såsom en ensidig klasslagstift­

ning.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena hava betänkligheter yppats rörande

lämpligheten att genom lagstiftning ingripa mot stridsåtgärder på^andra om­

råden än arbetskonflikternas. Kommissionens utredning har också givit vid

handen, att förhållandena på andra ekonomiska områden icke äro i detta av­

seende fullt jämförbara med förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare

och att de förra även sins emellan förete icke obetydliga skiljaktigheter.

Det typiska för arbetsstriderna är att de i de flesta fall syfta till en upp­

görelse i kollektivavtalets form. Striden föres mellan de berörda, parterna di­

rekt genom arbetsinställelse och arbetsblockad; angreppen på tredje man fram­

stå i huvudsak såsom följdverkningar, vilka ske i syfte attika angreppets

effektivitet. På det allmänna ekonomiska området kan förhållandet sägas i

stor utsträckning vara omvänt. Visserligen förekomma även här strider, som

föras direkt mellan parterna och som syfta till upprättande av avtal eller i

varje fall till resultat, som likna avtalsslut. Men i kanske de flesta fallen gäl­

ler det konkurrensstrider, där part saknar möjlighet att nå motparten med di­

rekta stridsmedel och därför, i den mån han överhuvud vill tillgripa sådana

medel, är hänvisad att vända sig mot tredje man för att genom påtryckning

på denne vinna hans medverkan till uppnående av det åsyftade målet. Några

exempel torde närmare klargöra detta förhållande. En grupp detaljhandlare

känna sig besvärade av den konkurrens, som utövas av ett storföretag på de­

taljhandelns område och som enligt deras mening sker med illojala metoder.

Mellan konkurrenterna inbördes finnas icke några affärsförbindelser, som er­

bjuda angreppspunkter. Man torde då i många fall vända sig till storföreta­

gets leverantörer med hot att avbryta egna förbindelser med dessa, såframt de

icke inställa leveranserna till storföretaget eller vid leveranserna tillämpa af-

färsbetingelser, som äro av beskaffenhet att kunna utjämna de olikheter i

fråga om prissättning o. d., vilka åstadkommit den skärpta konkurrensen. På

enahanda sätt förhåller det sig, om ett antal konkurrenter för att mildra den

inbördes motsättningen, söka åstadkomma en överenskommelse örn de priser

och andra affärsbetingelser, som de skola tillämpa i sin rörelse. Om någon

eller några av konkurrenterna motsätta sig att biträda överenskommelsen, torde

liknande metoder, som förut angivits, icke sällan komma till användning.. In­

om åtskilliga detaljhandelsbranscher förekommer, att man söker antingen hindra

personer att överhuvud etablera sig såsom företagare i branschen eller ock

åstadkomma en sovring i ändamål att utestänga dem, som icke fylla vissa krav

på ekonomisk vederhäftighet och affärsmässig skolning. Även här kan den

yttersta åtgärden bliva att genom hot örn avbrytande av egna förbindelser söka

96

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förmå tillverkare oell grossister att icke sälja till den, som man vill utestänga.

Den press, som på detta sätt med ungefär enahanda syfte i olika fall utövas

särskilt mot grossister och tillverkare, lärer hava föranlett dessa att bilda egna

sammanslutningar för att kunna erbjuda ett starkare gemensamt motstånd. —

Stridsåtgärder mot tredje man äro också numera ganska vanliga i fråga om av­

sättningen^ av jordbruksprodukter. Särskilt gäller detta örn försäljningen av

mjölk. På grund av förhållanden, som sammanhänga med prisbildningen i

fråga om smör och ost, anse sig mejerierna nödsakade att hålla en mycket av­

sevärd marginal mellan sitt inköpspris på mjölk och sitt utförsäljningspris å

konsumtionsmjölk. Jordbrukare, vilka sälja sin mjölk direkt för konsumtions-

ändamål, s. k. frileverantörer, kunna härigenom bereda sig en avsevärd vinst i

förhållande till vad de jordbrukare erhålla, som leverera till mejerierna. Denna

konkurrens utlöser ganska bittra strider mot de förra. Då även här möjlighet

till direktpåverkan i stor utsträckning saknas, sker striden ofta i form av

angrepp på dem, som stå i affärsförbindelse med frileverantörerna antingen

som säljare eller som köpare. -— Ett område, där på senare tider stridsåtgärder

i allt större utsträckning börjat tillämpas, utgöres av hyresmarknaden. Den

sociala bakgrunden är här i stor utsträckning densamma som vid arbetstvister-

nå- Men de direkta stridsmedlen torde icke på detta område vara fullt lika

effektiva som när det gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. I

motsats till vad som torde vara en vitt utbredd uppfattning erkänner man på

ledande hall bland hyresgästernas sammanslutningar, att vägran av hyresbetal-

nmg under kvarboende i fastigheten icke är en lovlig stridsåtgärd. Styrkan i

hyresgästernas stridsåtgärder blir därför i stor utsträckning beroende på effek­

ten av den blockad, som de upprätthålla mot fastigheten. Men härav följer,

ap jngrepp på tredje man kunna hava stor betydelse. Särskilt gäller detta

alla dem, som kunna vara benägna att träffa hyresavtal med hyresvärden.

Kommissionen har icke kunnat undgå att under sitt arbete få en stark känsla

av att man på hela det ekonomiska området kan spåra en skrämmande tendens

till ett allas krig mot alla. Dessa stridigheter framtvinga visserligen bildan­

det av . organisationer, som i sin mån åstadkomma en viss balans. Men det

synes ingalunda vara ett tillfredsställande förhållande, örn samhällslugnet i

framtiden skall, pa även andra områden än arbetsmarknaden vara beroende av

olika organisationers styrkeförhållanden. Och innan en sådan ordning nås,

mäste spänningen och förvirringen i vida kretsar åstadkomma ganska olidliga

lorhallanden. Under alla omständigheter kan den enskilde hava ett visst an­

språk pa att. oavsett pa vilket ekonomiskt område han har sin verksamhet —

icke behöva indragas i de strider, som uppstå mellan olika utomstående intres­

sentgrupper, så länge lian redligt eftersträvar att utan partitagande för den ene

eller elen andre utöva sin verksamhet inom de av lag utstakade gränserna. Det

kan .dock icke förnekas, att förhallandena på det allmänna ekonomiska områ-

det i det avseende, varom nu är fråga, äro så skiftande och vunnit så ringa

stadga, att det möter vida större svårigheter att överblicka en blivande lag­

stiftnings verkningar på detta område än när. det gäller arbetsstriderna. Kom­

missionen har pa dessa grunder visserligen i likhet med den sakkunnige an­

sett nödvändigt att låta lagstiftningen omfatta stridsåtgärder på alla ekono­

miska områden, men har ansett erforderligt att beträffande konkurrenstvister­

na framgå med en viss försiktighet. Beträffande förslagets ståndpunkt i detta

avseende hänvisas till den närmare motivering, som lämnas under 14 §.

I specialmotiveringen anför kommissionen

beträffande första stycket:

Här stadgas förbud för stridsåtgärder mot tredje man i samband med a

v-

tafstvister. Dit hänföras främst tvister örn ingående av avtal, oavsett

Kungl. Majlis

proposition nr 31.

97

om den ena parten söker påtvinga den andra ett avtal, vartill denne är obenägen,

eller båda parterna önska sluta avtal, men ej kunna enas om det närmare inne­

hållet därav. Vanligen torde i första hand vidtagas någon stridsåtgärd mot

part, men detta är icke en förutsättning för att tredje man skall åtnjuta skydd;

hans behov därav är tydligen icke mindre beaktansvärt, örn det någon gång

skulle ifrågakomma att söka påverka en part genom att utan någon före­

gående stridsåtgärd mot parten rikta ett angrepp mot tredje man.

För att avgränsa första styckets tillämpningsområde gentemot tredje styc­

kets har det befunnits lämpligt att närmare angiva vilka slag av avtal, till

vilka primärkonflikten kan hänföra sig i forsta styckets fall. Detta har skett

genom en exemplifierande uppräkning. Av denna framgår, att här först och

främst avses alla avtal, varigenom ena parten åtager sig att åt den andra full­

göra någon prestation av omedelbar ekonomisk innebörd, hänförande sig tili

arbete, penningar, varor eller andra materiella föremål. Inga sådana avtal

äro uteslutna, örn än i förevarande sammanhang endast ett mindre antal ty­

per torde bliva av egentlig praktisk betydelse. Ytterligare avses vissa avtal,

som endast medelbart angå ekonomiska prestationer, nämligen »kollektivav­

tal eller annat sådant avtal», d. v. s. avtal, som icke innebära något åtagande

av prestationer men tjäna att reglera de villkor, som skola komma till tillämp­

ning vid ingående ■—- mellan kontrahenterna eller andra, t. ex. medlemmar i

en kontraherande organisation — av avtal av förstnämnda slag. En förut­

sättning är dock härvid, att kontrahenterna i det allmänna avtalet (»norm­

avtalet») till varandra stå i samma eller liknande motsatsställning som kon­

trahenterna i de tilltänkta avtalen örn prestationer, t. ex. förening av hyres­

gäster mot hyresvärdar eller förening av sådana, förening av bokhandlare el­

ler författare mot bokförläggare, förening av köpare mot förening av säljare

o. s. v. Detta har uttryckts med anförande av kollektivavtalen såsom exem­

pel. Däremot avses icke avtal, varigenom kontrahenterna inbördes förbinda

sig att tillämpa enhetliga villkor vid ingående med utomstående av avtal av

den först omförmälda typen; sådana föreningar och andra kartellöverenskom­

melser äro nämligen av en konkurrensreglerande innebörd och äro därför att

hänföra till sådana uppgörelser, som avses i tredje stycket.

Med part avses envar, som skulle bliva kontrahent i det tilltänkta avtalet

och i denna mening har del i den tvist, som föreligger angående dess tillkomst.

Innebörden härav giver icke anledning till tvekan, då fråga är om ett enda

avtal om en ekonomisk prestation av en tilltänkt kontrahent till en annan, ej

heller om å någondera sidan visserligen förekomma flera kontrahenter, men

dessa äro inbördes jämställda och deras antal är begränsat. Komplikationer in­

träda däremot, då å endera eller båda sidorna uppträder en organisation, såsom

nästan alltid är fallet vid förhandlingar om kollektivavtal eller dylikt och

även förekommer vid gemensam förhandling örn ett antal individuella avtal,

t. ex. hyreskontrakt. Då är tydligen organisationen att anse såsom part jäm­

te vissa dess medlemmar, men alla dessa böra ej anses intaga partställning.

Såsom den föreslagna texten giver vid handen, intages sådan ställning en­

dast av de organisationsmedlemmar, som för egen del beröras av det eller de

avtal, örn vilkas ingående är fråga, t. ex. vid en arbetstvist de medlemmar

av en fackförening, vilka hava arbetsanställning vid den eller de arbetsplatser,

för vilka ett kollektivavtal skall ingås; vid en hyrestvist de medlemmar av

de tvistande fastighetsägare- och hyresgästföreningarna, vilkas blivande hy­

reskontrakt utgöra föremål för tvisten, däremot icke exempelvis en medlem

av fastighetsägareföreningen, vilken äger ett hus, vari inga hyreskontrakt

äro uppsagda, etc. Därav att vissa medlemmar av en tvistande organisation

sålunda äro att anse icke såsom parter utan såsom tredje man, följer icke obe­

tingat, att de i denna egenskap också skola åtnjuta skydd enligt denna para-

Bihang lill riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 31.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

graf; vissa undantagsbestämmelser i 16 och 18 §§ kunna nämligen bliva till­

lämpliga å dem.

Tredje man är var och en, som icke intager ställningen av part. Örn en

stridsåtgärd vidtages mot tredje man, sker det alltså icke för att av honom

uppnå ett medgivande av självständig ekonomisk betydelse för angriparen

(eller den part, vars intresse angriparen vill tillgodose), utan för att genom

angreppet mot tredje mannen söka förmå parten till eftergift. Den närmare

beskaffenheten av de verkliga eller förmenta relationer mellan motparten och

tredje mannen, som utgöra förutsättningen härför, är betydelselös; de behöva

icke med nödvändighet vara av ekonomisk art, utan kunna även hänföra sig

till släktskap eller dylika personliga förhållanden. Det är jämväl likgiltigt,

örn en utomståendes relation till parten är direkt (tredje man i bokstavlig

bemärkelse) eller endast indirekt, bestående i visst förhållande till en annan

utomstående, som i sin ordning — direkt eller indirekt — står i relation till

parten; i fall av den senare typen kunna alltså sägas förekomma angrepp

mot »fjärde man», »femte man» o. s. v. Exempelvis kan anföras den situa­

tion, att man under en arbetskonflikt riktar angrepp mot en kaféidkare (fjärde

man) i syfte att tvinga honom att vägra servering åt kunder, vilka arbeta så­

som strejkbrytare (tredje man) och därigenom understödja den arbetsgivare,

som är part i primärkonflikten; skydd åt en sådan »fjärde man» förutsätter

icke, att den tredje man, med vilken han står i förbindelse, för sin del skall

åtnjuta skydd i denna egenskap (jämför 16 §, i synnerhet fallet 2.).

Enligt förevarande bestämmelse är det i princip förbjudet att rikta strids­

åtgärd mot tredje man i anledning av en tvist om avtals ingående. I detta

hänseende har icke någon avgörande betydelse tillagts det förhållandet, huru­

vida ett sådant angrepp utgår från en part i tvisten eller från någon som

själv är utomstående; ett skäl för denna ståndpunkt ligger däri, att varje

gränsdragning i sådant hänseende skulle kunna göras tämligen illusorisk ge­

nom bildande av nya kamporganisationer eller förändring av redan bestående

dylika. — Beträffande de förbjudna stridsåtgärdernas art uppställes ingen

begränsning utöver vad som följer av 1 §. — I fråga om sambandet mellan

primärkonflikten och en stridsåtgärd mot tredje man uppställes, för att denna

skall birra förbjuden, ej annan förutsättning än att den skall hava karak­

tären av påtryckningsmedel. Innebörden härav är allenast den, att angreppet

mot tredje man skall vara ett medel för att nå syftet med den primära striden.

Utanför bestämmelsens räckvidd falla alltså åtgärder mot utomstående, som

blott till tiden sammanfalla med en viss primärkonflikt, men i övrigt ej hava

med denna att skaffa; i sådana fall kan åtgärden antingen vara tillåten, t. ex.

om den angripne själv är part i en annan primärkonflikt av det slag, som

avses i förevarande paragraf, eller ock förbjuden enligt någon av bestäm­

melserna i 7—12 §§ eller lagen om kollektivavtal. — Vissa angrepp mot

tredje man bliva, såsom redan anmärkts, lovliga jämlikt stadgandena i 16—

18 §§.

Enligt andra punkten skall med tvist om ett avtals ingående likställas tvist

mellan parterna i ett avtal om tillämpning av detta, d. v. s. örn dess tolkning

eller fullgörande, eller om påföljd för åsidosättande därav. Här avses samma

slags avtal som i första punkten. Partsbegreppets innebörd framgår i dylikt

fall direkt av kontrahentställningen i det omtvistade avtalet, med tillämpning

av vad ovan anförts angående förhållandet mellan organisation och dess med­

lemmar. Tredje man bör åtnjuta skydd mot varje stridsåtgärd, oavsett örn det

i

förhållandet mellan parterna är tillåtet att vidtaga sådan åtgärd eller eljest att

göra gällande någon påföljd av avtalsbrott; det är alltså även betydelselöst örn

en angripande part har rätt gentemot sin motpart eller om hans aktion även

Kungl. Maj:Is proposition nr SI.

99

i sådant hänseende är grundlös. — Undantag från rättsskyddet kan även i hit­

hörande fall inträda enligt 16 §, däremot icke enligt 18 §.

beträffande andra stycket:

I detta stycke ha beaktats vissa fall av ekonomiska tvister, som stå av-

talstvisterna nära, men i formellt hänseende skilja sig från dem därigenom, att

fråga ej är —- åtminstone ej omedelbart —• örn ingående eller tillämpning av

avtal. Såsom i den allmänna motiveringen har framhållits, kan det förekom­

ma, att personer, som i något hänseende hava gemensamma ekonomiska intres­

sen, mera formlöst samverka för att tillvarataga dessa gentemot leverantö­

rer, transportföretag o. s. v. Man »protesterar» mot de priser m. fl. affärs-

betingelser, som tillämpas av en sådan motpart, eller söker även åstadkom­

ma jämkning däri genom ekonomiska stridsåtgärder. I saknad av en mera

fast organisation inriktar man sig emellertid icke på upprättande av något

för viss tid gällande »normalavtal», och de individuella avtal med motpar­

ten, örn vilka ytterst är fråga, kunna för flera eller färre av deltagarna sakna

egentlig aktualitet. Tydligt är, att primärtvister av denna art stå ytterst

nära dem, som avses i första stycket, och att tredje man bör i samma utsträck­

ning vara skyddad mot att bliva indragen, oavsett om tvisten är av det ena

eller andra slaget. För att förebygga all tvekan härom har en uttrycklig

regel upptagits i andra stycket.

beträffande tredje stycket:

Detta stycke har till uppgift att stadga skydd för tredje man mot att

bliva indragen i konkurrenstvist. Mot den sakkunniges utkast har an­

märkts, att det icke klart framginge, huruvida stridsåtgärder mot tredje man

i anledning av konkurrensförhållanden vore förbjudna eller icke. Och starkt

motsatta meningar hava kommit till uttryck rörande frågan, huruvida sådant

förbud borde stadgas. Enligt kommissionens mening är det icke möjligt att

på hållbara grunder bestrida, att de skäl som i allmänhet kräva skydd för

tredje mans intresse av att stå utanför en ekonomisk konflikt, göra sig gäl­

lande med stor styrka även i fråga örn konkurrensförhållanden. Dessa kon­

flikter äro visserligen i flera hänseenden olika de egentliga avtalstvisterna.

Ofta är fråga, icke örn en till tiden jämförelsevis begränsad konflikt, som har

samband med en avtalsförhandling och erhåller sin lösning genom ingående

av avtal, utan örn ett långt utdraget motsättningsförhållande, med tendens

att fortbestå lika länge som de konkurrerande företagen och därmed konkur­

rensen dem emellan äger bestånd; örn ej den ena konkurrenten drives ur mark­

naden, kan konkurrensen bringas att upphöra endast genom en överenskom­

melse av konkurrensreglerande innebörd; en sådan ligger emellertid i allmän­

het ingalunda inom så nära räckhåll, som förhållandet i allmänhet är med

fredsslutet vid en avtalstvist. Av konkurrenstvisternas längre varaktighet

föranledes i viss utsträckning att man begagnar sig av andra stridsmedel än

vid egentliga avtalstvister; i stället för att vidtaga prissänkningskampanjer

och liknande mera direkta stridsåtgärder, som skulle i längden bliva alltför

kostsamma, söker man ofta på ena eller andra sidan vid sig binda kunder,

leverantörer o. s. v., exempelvis med förbud för dem att hava förbindelse med

konkurrenten. I åtskilliga konkurrensförhållanden är en konkurrent över hu­

vud icke åtkomlig på annat sätt än genom en tredje man (eller flera sådana)

såsom mellanled. I den mån en tredje man ej vill lämna sin medverkan fri­

villigt, föranledes man till att mot honom rikta stridsåtgärder. Härav följer,

att inom konkurrenstvisternas område stridsåtgärder mot tredje man äro, i

jämförelse med stridsåtgärder med omedelbart syfte, förhållandevis mera be­

tydelsefulla än vid de egentliga avtalstvisterna. Detta medför naturligen, så-

100

Kungl. Majlis proposition nr 31.

som redan blivit antytt, icke i och för sig att behovet av skydd för tredje

man skulle vara mindre, när det gäller konkurrenstvister. Men det är att

märka, att ett generellt förbud mot stridsåtgärder mot tredje man i fråga örn

dessa tvister måste beräknas få en jämförelsevis mera ingripande betydelse

och hårdare drabba organisationernas nuvarande kampmetoder än i fråga örn

arbetskonflikter och med dem jämförliga avtalstvister. Vidare bör fram­

hållas, att de utomstående, mot vilka sådana stridsåtgärder vid konkurrens-

tvister riktas •—• t. ex. fabrikanter och grosshandlare i strider mellan olika

detaljhandelsföretag, distributörer i strider mellan olika leverantörer av mjölk

m. fl. varor -— ofta icke torde själva hava en principiell obenägenhet för an­

passning efter den ena stridande partens krav, såsom fallet är då man blir in­

dragen i en konkret avtalstvist, utan ofta till en tid vägra sin medverkan alle­

nast i syfte att senare kunna därför erhålla ett högre vederlag genom gynn­

sammare affärsbetingelser eller i annan form. Av dessa skäl torde lagstift­

ningen endast med en viss försiktighet böra inskrida för att reglera kamp­

metoderna i konkurrenstvister, åtminstone örn man ansluter sig till den

uppfattningen att en avtalsmässig reglering av den fria konkurrensen kan

vara och i många fall är ur ekonomisk synpunkt gagnelig, ibland ound­

gänglig.

I samma riktning talar den omständigheten, att det på grund av konkur­

renstvisternas natur och varaktighet ofta är mycket svårt att avgöra, om av­

brytande av en viss ekonomisk förbindelse med ett företag grundar sig å det­

tas hållning i en konkurrenstvist eller å andra faktorer av mera omedelbar eko­

nomisk betydelse. Och även i sådana fall, då det, t. ex. på grund av en parts

egna uttalanden, är otvivelaktigt att grunden åtminstone delvis är av det förra

slaget, skall det ofta vara svårt att i förbindelsens avbrytande finna något

annat än ett legitimt utnyttjande av avtalsfriheten; det lärer icke ankomma på

rättsordningen att tvinga t. ex. en avnämare att i längden fasthålla vid en

leverantör etc., som å sin sida icke vill avstå från sin förbindelse med en kon­

kurrent till den förre.

Från dessa utgångspunkter har man i förslaget stannat vid att upptaga

skydd för tredje man blott i begränsad utsträckning, nämligen endast vad

angår massåtgärder. Andra slag av stridsåtgärder äro alltså i hithörande fall

tillåtna, även då de riktas mot tredje man.

I tredje styckets text har det icke ansetts möjligt eller erforderligt att giva

en fullt preciserad bestämning av begreppet konkurrensförhållande. Det be­

lyses genom ett antal exempel, som icke äro uttömmande; därav framgår bl. a.

att förhållandet mellan flera om arbetstillfällen tävlande fackföreningar eller

grupper av arbetare är hit hänförligt. Ett konkurrensförhållande betecknas

uttryckligen såsom tvist och konkurrenterna såsom parter däri. För dem stad­

gas, i enlighet med grundtanken för den förevarande avdelningen av försla­

get, icke något rättsligt skj?dd. En stridsåtgärd mot en konkurrent, t. ex.

en uppmaning till allmänheten att icke göra inköp av dennes tillverkningar,

kommer alltså även framdeles att vara tillåten. Förbjudna äro endast vissa

åtgärder, som i anledning av konkurrenstvist riktas mot tredje man; örn be­

greppet tredje man hänvisas till vad därom anförts under första stycket av

förevarande paragraf. Undantag från rättsskyddet kan följa av 16 § (18 §

äger däremot ingen tillämpning i fråga örn konkurrenstvister).

För att en massåtgärd mot tredje man skall vara otillåten förutsättes, att

man därmed vill åstadkomma nedläggande eller reglering av konkurrentens

verksamhet eller eljest utöva inverkan därå; exempelvis kan nämnas inverkan

på konkurrentens prispolitik eller på de avsättningsområden eller varuslag,

som skola omfattas av hans rörelse. Det är betydelselöst, om man önskar

uppnå det avsedda resultatet genom en rent faktisk påverkan på konkurren-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

101

tens verksamhet eller genom att nied honom få till stånd en konkurrensregle-

rande uppgörelse.

Ytterligare är att märka, att förbudet endast gäller mot massåtgärder, var­

igenom man vill förmå tredje mannen att lämna sin medverkan g;enom avbry­

tande av hans egen ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av

annan åtgärd mot denne. Härav följer, att ett försök av en konkurrent att

för egen del av tredje mannen erhålla förbättrade villkor vid fortsatt

affärsförbindelse icke drabbas av förbudet även örn därigenom en annan kon­

kurrents ställning gentemot tredje mannen skulle komma att bliva mindre gynn­

sam. De fall, som härvid avses, äro i synnerhet sådana, i vilka mellan

den ena konkurrenten och tredje mannen såsom parter består en avtalstvist

av det slag, som behandlas i första stycket. Att angrepp av en part i sådan

tvist mot motparten däri i allmänhet äro lovliga, följer motsättningsvis av den

i första stycket givna regeln. Lovligheten av sådana åtgärder i en avtalstvist

bör nu tydligen icke röna intrång därigenom, att den ena parten tillika är

tredje man i en konkurrenstvist, som består mellan den andra parten och någon

utomstående. Och kommissionen har övervägt att genom uttrycklig bestäm­

melse från skydd enligt tredje stycket utesluta den, som jämlikt första styc­

ket borde anses såsom part. En dylik föreskrift skulle emellertid kunna ut­

nyttjas till en otillbörlig maskering av angrepp mot tredje man i konkurrens­

tvist med syfte att vinna hans medverkan emot konkurrenten; man kunde

t. ex. för egen del begära sådana priser eller andra villkor av tredje man­

nen, att denne skulle därigenom bliva nödsakad att avbryta sin förbindelse med

konkurrenten, antingen direkt eller genom att av denne kräva sådana villkor,

som ej rimligen kunde uppfyllas. Enligt den formulering, som upptagits i

förslaget, skall avgörandet bero på den verkliga innebörden av de krav, som

ställas på tredje mannen, och ej på den form varl de framträda. — Till belys­

ning av det sagda må anföras ett exempel. En tillverkare levererar sina varor

såväl till ett större företag inom detaljhandeln som till ett stort antal mindre

detaljhandlare. Förstnämnda kund erhåller väsentligt gynnsammare pris än

de senare. Örn nu dessa eller en deras sammanslutning fordrar att de skola

erhålla samma pris som den stora köparen, kan häri ligga ett försök att för­

må leverantören att avbryta sin förbindelse med denne, eftersom han ej kam

hålla ett enhetligt pris utan att antingen själv bli ruinerad eller också höja

priset för den stora kunden, så att han förlorar denna. Men förhållandena

kunna också vara sådana, att leverantören med åsidosättande av normal kal-

kylering tillämpat en osund prispolitik och att med omläggning därav de

mindre avnämarnas krav kunna tillgodoses utan uppoffring eller allvarligare

rubbning av förbindelsen med den större. Försök att med en mot tillverka­

ren riktad stridsåtgärd genomdriva kravet skulle i förra fallet vara förbjudet

men i det senare tillåtet.

Såsom ovan nämnts, förekomma konkurrenstvister även på arbetsmarkna­

den. Bl. a. händer, att en fackförening söker tillföra sina medlemmar ökad

tillgång till arbete genom att av en viss arbetsgivare fordra ingående av kollek­

tivavtal med en bestämmelse om ensamrätt eller företrädesrätt till arbetet för

medlemmar av föreningen. För ett sådant avtal, lägges i och för sig icke hin­

der genom den föreslagna lagstiftningen. Men situationen kan vara sådan, att

arbetsgivaren redan har ett i förevarande fall tillämpligt kollektivavtal —

kanske med enahanda klausul örn ensam- eller företrädesrätt — med en an­

nan fackförening. I så fall bör antagas, att syftet med förstnämnda för­

enings yrkande örn avtal är att undantränga den andra föreningens medlem­

mar från arbetet, och då föreligger mellan fackföreningarna en konkurrens­

tvist, i vilken arbetsgivaren är att anse såsom tredje man. Blockad eller an­

nan massåtgärd från den förstnämnda fackföreningens sida blir alltså förbju-

102

Kungl. Majlis proposition nr SI.

den. Pa liknande sätt kan böra bedömas det fall, att med en arbetsgivare, som

ännu ej ingått något kollektivavtal, sadant avtal kräves av två konkurrerande

fackföreningar kanske ^ på samma villkor, utom beträffande frågan vilka

arbetare som skola erhålla sysselsättning. Det måste då anses, att vardera

fackföreningen åsyftar att vinna arbetsgivarens (tredje mannens) medver­

kan i konkurrensstriden och följaktligen skall vara förhindrad att för detta

ändamål begagna sig av blockadvapnet. Läget förändras ej, örn •—• såsom

stundom förekommit — arbetsplatsen blir blockerad av båda fackföreningarna

samtidigt Yad ovan är sagt örn försök att undantränga medlemmar av en

fackförening, som tidigare erhållit kollektivavtal, äger även tillämpning örn

man i sådant syfte vänder sig mot oorganiserade arbetare, som redan äro an­

ställda vid en arbetsplats.

Yttranden

beträffande första och andra styckena.

Landsorganisationen har anmärkt, att kommissionen icke lyckats klart av­

gränsa partsbegreppet för sådana fall då å endera eller båda sidorna uppträdde

en organisation och fråga uppstode, vilka av organisationens medlemmar som

skulle anses ha »del i tvisten» och på den grund tillsammans med organisatio­

nen intaga partsställning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha för­

klarat sig förutsätta, att när det föreskreves, att stridsåtgärd skulle vara före­

tagen som påtryckningsmedel, därmed avsåges ej blott sådana stridsåtgärder,

som syftade till att tvinga tredje mannen att vidtaga någon åtgärd, som kunde

vara till fördel för den angripande i dennes förhållande till motparten utan

även sådana åtgärder, som toge sikte på att omöjliggöra eller försvåra för den

angripne tredje mannen att uppehålla ekonomisk förbindelse med motparten i

primärkonflikten. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej även så­

dana mot tredje man riktade stridsåtgärder, som vidtoges för att straffa den

angripne i anledning av dennes förhållande till motparten i primärkonflikten,

här borde medtagas. Något skydd mot sådan stridsåtgärd i vedergällnings-

syfte bereddes nämligen icke förrän det förhållande vedergällningen åsyftat

upphört (10 §, andra punkten). Då man emellertid i allmänhet måste presu­

mera, att sådana stridsåtgärder vore vidtagna även såsom påtryckningsmedel,

vore måhända tillägget obehövligt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och handelskammaren i Gävle ha påpekat,

att i första stycket begagnades ordet tvist på ett sätt som knappast överens­

stämde med gängse språkbruk och med anledning därav föreslagit omredige­

ring av första punkten.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund lia framhål­

lit, att ifrågavarande bestämmelser medförde den konsekvensen, att i tvist mel­

lan ett andelsföretag och en privat handlare angående skyldighet för handla­

ren att inköpa sitt behov av produkter från andelsföretaget det sistnämnda på

grund av tvisten icke ägde vidtaga stridsåtgärd i någon form mot de produ­

center, som tillgodosåge handlarens behov av sådana produkter jämväl för de

fall, att andelsföretaget mottoge dessa producenters överloppsprodukter. An­

delsföretaget ägde sålunda icke överenskomma med ett annat andelsföretag, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

103

detta icke skulle mottaga produkter från de angivna producenterna. Skulle

andelsföretaget åter oberoende av tvisten göra en direkt hänvändelse till dessa

producenter, att de skulle åtaga sig leveransplikt till andelsföretaget, syntes

hinder icke möta mot att massåtgärd riktades mot dem. Med hänsyn härtill

ifrågasattes, huruvida i förevarande fall åtminstone andra stridsåtgärder än

massåtgärder, dock ej uppsägning av hyres- eller arbetsavtal, skulle kunna få

riktas mot dem, som genom leveranser eller dylikt möjliggjorde för vederbö­

rande att fortsätta verksamheten.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att av andra stycket icke

tydligt framginge, i vilken mån s. k. priskrig vore tillåtna. Särskilt på mjölk­

marknaden hade sådana förekommit, därvid många gånger även personer eller

firmor, vilka i relativt hög grad kunde betraktas som tredje man, drabbats.

beträffande tredje stycket.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat tvekan örn lämpligheten av att

i förevarande lag reglera jämväl konkurrenstvister. Länsstyrelsen ville emel­

lertid på grund av de tendenser till övergrepp i hithörande fall, som på senare

tid någon gång kommit till synes, icke motsätta sig en försökslagstiftning i

ämnet.

Landsorganisationen har framhållit, att kommissionen ej förebragt någon

övertygande motivering för den privilegiering av angreppen mot tredje man i

konkurrenstvister, som innefattades i begränsningen av de förbjudna åtgär­

derna till massåtgärder. Tredje mans behov av rättsskydd vore oförenligt med

en sådan begränsning. I varje fall vore betänkligt att även uppsägning av ar­

bets- och hyresavtal undantagits från förbudet. Detta skulle innebära bland

annat, att uppsägning av arbetare eller hyresgäst på grund av dennes vägran

att avbryta sina affärsförbindelser med arbetsgivarens respektive hyresvärdens

eller av denne understödda personers affärskonkurrenter skulle vara rättsligen

tillåten. Undantagandet av annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än upp­

sägning av arbets- och hyresavtal från förbudet mot organisationstvång inne-

bure en socialt opåkallad privilegiering av den angripande parten i allmänt eko­

nomiska konfliktförhållanden.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att genom ifrågavarande

stadgande berövades, såsom jämväl framgick av kommissionens motivering,

vissa jrrkesgrupper sitt enda stridsvapen. Lagförslaget vore i detta avseende

synnerligen ensidigt, en ensidighet som i utpräglat hög grad vore till ^nackdel

för jordbrukarna. Emedan gränsen mellan massåtgärder och stridsåtgärder

just på ifrågavarande område vore så vag, komme, därest förslaget på denna

punkt i oförändrat skick upphöjdes till lag, säkerligen ett otal rättsliga tvister

att bliva följden.

,

Kooperativa förbundet har gjort gällande, att det med den avfattning stad­

gandet erhållit fortfarande skulle visa sig möjligt att i där avsedda konkur­

rensmotsättningar på ett klandervärt sätt träffa tredje man med påtrycknings-

åtgärder. Med hänsyn till områdets svåröverskådlighet bjöde emellertid för-

siktigheten, att man tillsvidare åtnöjde sig med förslaget sådant det utformats

på denna punkt.

Socialstyrelsen har påpekat, att skyddet för tredje man skulle träda i till-

lämpning, om en förening sökte undantränga oorganiserade arbetare, som re­

dan vore anställda vid en arbetsplats. Stadgandet finge härigenom en vid­

sträckt tillämpning utanför den egentliga industriens område. Inom fack så­

dana som transport-, väg-, skogs- och flottningsarbeten vore det vanligt, att

en fackförenings medlemmar arbetade sida vid sida med medlemmar av annan

sammanslutning eller oorganiserade arbetare. Tredjemansskydd skulle nu in­

träda för arbetsgivare, så snart avtalsstrid med yrkande örn företrädesrätt in­

leddes av fackförening, som icke ensam representerade förutvarande arbets­

styrka. Detta förhållande syntes tala för att stridsåtgärder, som avsåge avtal

med organisationsklausul eller annan företrädesrätt till arbete, alltid förbjö-

des. Ville man icke taga detta steg, torde ifrågavarande lagrum böra givas

sådan formulering, att stridsåtgärd med nyssnämnt syfte endast tillätes, då

förening ensam representerade alla vid stridens utbrott i arbetet deltagande arbe­

tare. I detta sammanhang ville styrelsen även påpeka, att en bestämmelse av

bär ifrågavarande slag, vars plats rätteligen borde vara i lag om kollektivavtal,

syntes ägnad förebygga vissa eljest tänkbara fall av kollision mellan nämnda

lag och den nu föreslagna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha för­

klarat sig vidhålla sin i yttranden över professor Bergendah förslag intagna

ståndpunkt om nödvändigheten av förbud mot stridsåtgärder, som vidtoges i

syfte att genomdriva avtalsbestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att

hålla sig enbart eller företrädesvis till den avtalsslutande organisationens med­

lemmar. Det syntes vara skäligen likgiltigt för tredje mannen, d. v. s. i detta

fall arbetsgivaren, huruvida konkurrensmotsättningen i det särskilda fallet

vöre akut och berörande vissa arbetargrupper eller enskilda arbetare, eller örn

den avtalsslutande arbetarorganisationen med föreskriften örn ensamrätt eller

företrädesrätt till arbete för organisationens medlemmar avsåge att skapa ga­

lant! för att arbetsgivaren under avtalstiden ej anlitade någon utomstående

arbetare. Det vore för övrigt svårt att i praktiken uppdraga någon gräns

mellan dessa båda fall.

Handelskammaren i Gävle har ifragasatt örn förevarande bestämmelser bleve

fullt effektiva med hänsyn till kommissionens i princip synnerligen välvilliga

inställning till kollektivavtalen. För det fall att å en arbetsplats endast fun­

nes oorganiserade arbetare syntes meningen vara, att en fackförening icke

finge blockera arbetsplatsen med krav pa ensamrätt till arbete för sina med­

lemmar, åtminstone icke utan att medgiva rätt till inträde i föreningen för de

oorganiserade. Handelskammaren funne det emellertid icke klart, huruvida

sådan rätt ansåges föreligga, örn föreningen hölles öppen men de oorganiserade

vägrade att inträda i fackföreningen. Enligt handelskammarens förmenande

borde sådan rätt icke föreligga ens örn ett litet fåtal anslöte sig till fackför­

eningens krav.

104

Kungl. Maj :ts proposition nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

105

Förevarande lagrum innefattar lagförslagets huvudprincip angående skydd

för tredje mans neutralitet. Jag har redan i den allmänna motiveringen redo­

gjort för min ställning till de viktigaste frågor, som här möta.

Vad beträffar neutralitetsgrundsatsens närmare utformning i kommissions-

förslagets 14 §, är jag fullt medveten örn att åtskilliga i yttrandena framställ­

da invändningar ha ett visst berättigande. Sålunda kan det ifrågasättas, huru­

vida det är påkallat att i stadgandet örn konkurrenstvister begränsa förbudet

mot stridsåtgärder till kollektiva sådana, såsom skett i kommissionsförslaget.

Då jag likväl i denna punkt icke anser mig böra avvika från kommissionen, är

det med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningens räckvidd på

detta område.

I anledning av vad i kommissionens motiv och i socialstyrelsens yttrande

uttalats angående konkurrenstvister på arbetsmarknaden, önskar jag fram­

hålla, att bestämmelserna örn skydd för tredje mans neutralitet i sådana kon­

kurrenstvister givetvis ej böra lägga hinder i vägen för stridsåtgärder, som

till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom stridsåtgärder mot part. Den

omständigheten att i ett avtalsförslag, som från arbetarsidan överlämnats och

som från motsidan förkastats, även finnes någon klausul, som vid tillämpningen

kunde medföra intrång i andra arbetares eller organisationers intressen, bör ej

medföra att en efter förhandlingarnas avbrytande vidtagen kollektiv strids-

åtgärd anses såsom angrepp på tredje mans (arbetsgivarens) neutralitet. Det

vore en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den

egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon strids-

punkt berör även konkurrerande arbetares intressen. Överhuvud torde stad­

gandet i tredje stycket endast i de undantagsfall, då konkurrenssyftet är do­

minerande, få tillämpning på arbetsmarknadens strider. Frågan örn stipule­

randet i kollektivavtal av organisationstvång har icke genom det föreliggande

lagförslaget upptagits till behandling.

Förevarande lagrum har i flera hänseenden underkastats omarbetning, var­

vid eftersträvats att utan sakliga förändringar vinna en förenklad avfattning

av bestämmelserna.

Departe­

ments­

chefen

9 §.

I 15 § av kommissionsförslaget stadgas, att i anledning av sådan motsätt­

ning till part, som enligt 7—12 §§ i den av kommissionen föreslagna lagen

eller lagen örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, ej

heller stridsåtgärd av något slag må äga rum mot tredje man.

Som motivering till dessa bestämmelser anför kommissionen bland annat föl­

jande.

1 vissa av de fall, då enligt den sakkunniges utkast ansetts föreligga strids­

åtgärd mot tredje man, skall enligt kommissionens lagförslag stridsåtgärd

anses vara riktad mot part; så beträffande vedergällning för någons ställ­

ning till ekonomisk tvist (10 §), organisationstvång (11 §), utpressning mot

den som övertagit egendom eller rörelse (9 §). Även i dessa fall kan emel­

lertid inträffa, att stridsåtgärd vidtages mot tredje man såsom ett medel

för uppnående av angriparens syfte med avseende å den egentliga motparten.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Enahanda, är förhållandet i fråga om de fall, som ej berörts i den sakkun­

niges utkast men beträffande vilka i förevarande förslag stadgats förbud för

stridsåtgärder mot part (7 och 8 §§, delvis 9 och 12 §§). Följande exempel

på hithörande angrepp mot tredje man må här anföras. Såsom ett led i en

vedergällningsaktion mot en förutvarande strejkbrytare, som »prickats» (10 §),

söker man förhindra, att denne skall erhålla servering å ett kafé, och om kafé­

innehavaren ej vill medverka härtill, förklaras hela hans rörelse i blockad. Åt

en förföljelse av en politiskt misshaglig person (8 §) söker man giva ökad

effektivitet genom att rikta en bojkott mot någon nära anhörig till den för­

följde, ehuru den sålunda angripne icke själv givit någon anledning till an­

greppet.

Det är uppenbart, att i samtliga nu nämnda fall, i vilka förbud skall gälla

för stridsåtgärd mot part, det jämväl måste vara otillåtet att angripa en tredje

man. Dennes intresse av att icke bliva angripen är i dessa fall minst lika

beaktansvärt som partens, och örn det ej bleve tillgodosett, skulle en möjlighet

finnas att på en omväg, nämligen genom angrepp mot tredje man, åtminstone

i viss utsträckning nå syftet emot parten utan att överträda de bestämmelser,

som givits till dennes skydd. Med de nu berörda situationerna, i vilka strids­

åtgärder mot part äro förbjudna enligt den föreslagna lagen, hava beträffande

rättsskydd för tredje man ansetts böra likställas sådana situationer, i vilka

stridsåtgärd emot part äro såsom brott mot gällande kollektivavtal förbjudna

enligt 4 § lagen örn kollektivavtal.

Om det skydd för tredje man, som nu angivits, meddelas bestämmelse i

förevarande paragraf. Förbud meddelas sålunda för stridsåtgärd mot tredje

man i anledning av sådan motsättning till part, som enligt förut berörda

lagrum icke må föranleda stridsåtgärd mot denne. Av formuleringen fram­

går, att det icke är någon förutsättning för paragrafens tillämpning, att

stridsåtgärd blivit vidtagen mot parten; angreppet bör uppenbarligen icke

bliva mera lovligt därför att det, till en tid eller möjligen överhuvud, be­

gränsas till att direkt träffa endast tredje man. Denne skall vara skyddad

mot varje stridsåtgärd av de slag, som omförmälas i 1 §, även om part endast

åtnjuter skydd mot massåtgärd eller därjämte mot särskilda arter av strids­

åtgärd men ej mot alla former därav (9, 11 och 12 §§ samt lagen om kol­

lektivavtal 4 §). Vid jämförelse med 14 § är skyddet enligt förevarande

paragraf mera vittgående på det sätt, att därifrån ej skall gälla undantag

'enligt 16—18 §§. Det är huvudsakligen av hänsyn bärtill, som de i lagen

om kollektivavtal reglerade motsättningarna ansetts böra upptagas i före­

varande paragraf; i och för sig äro de nämligen så gott som alltid av den

beskaffenhet, som avses i 14 § första stycket. Vid en avtalstvist, däri mera

omfattande stridsåtgärd icke må vidtagas mot part, är emellertid ett undan­

tagslöst skydd för tredje man påkallat. Visserligen kan icke med fog göras

gällande, att dennes intresse av att stå utanför en tvist är i allmänhet annor­

lunda beskaffat eller i och för sig mera beaktansvärt, då en stridsåtgärd mot

part är förbjuden än då den är lovlig, men angriparens tillvägagångssätt

framstår i de förra fallen såsom mera förkastligt och alla de skäl, som för­

anleda medgivande av vissa utvidgningar av en lovlig strid, bortfalla, då redan

ett angrepp mot part är olagligt.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för det väsentligaste av kom­

missionens motiv till ifrågavarande paragraf i den mån densamma har av­

seende å spörsmålet örn organisationstvång i samband med stridsåtgärder mot

tredje man. För sammanhangets skull vill jag emellertid här i sin helhet åter­

giva vad kommissionen i detta hänseende anfört.

Kungl. Majlis proposition nr 31.

107

På arbetstvisternas område förekommer, att en arbetargrupp vid sådan

motsättning till andra arbetare, varom i denna paragraf är fråga, söker

uppnå sitt mål genom att få inryckt en därtill syftande bestämmelse i ett

kollektivavtal med arbetsgivaren och, örn detta vägras av denne, mot honom

vidtager en strejk eller annan stridsåtgärd. Arbetsgivaren är då tredje man

och skall i princip åtnjuta skj^dd enligt förevarande paragraf. Tillämpning

härav kan närmast tänkas ifrågakomma beträffande vedergällning mot en

förutvarande strejkbrytare e. dyl. eller beträffande organisationstvång (10 och

11 §§)> på det sätt att man vill i kollektivavtalet få införd bestämmelse örn

att viss arbetare ej må av arbetsgivaren anställas eller bibehållas i arbete,

överhuvud eller såframt han ej inträder i viss organisation. Dylika fall, där

stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande paragraf, äro emeller­

tid sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt vanligare fall, i vilka

man går till strid för att i ett kollektivavtal få inryckt en bestämmelse örn att

alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall gälla, skola tillhöra

viss organisation (eller att företräde till anställning skall tillkomma dennas

medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må även i allmänhet

genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta icke endast innebär

ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare att inträda i

organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en generell reglering av

arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela uttrycklig bestäm­

melse av sådant innehåll. Det är i detta sammanhang att märka, att örn orga-

nisationskravet i verkligheten endast är en förklädnad för ett försök att helt

undantränga vissa arbetare från anställning, massåtgärd kan vara förbjuden

jämlikt 14 § tredje stycket; att fallet är av denna beskaffenhet kan framgå

därav, att man vägrar dessa arbetare inträde i organisationen. — Jämväl ett

krav på att alla av ett kollektivavtal berörda arbetsgivare skola tillhöra viss

förening må i princip genomdrivas med stridsåtgärd.

Förevarande paragraf behandlar sådana stridsåtgärder mot tredje man, vilka

hänföra sig till en utbruten lagstridig primärkonflikt eller till en latent sådan,

d. v. s. en »motsättning» till part, som enligt lag icke får föranleda strids­

åtgärd och där stridsåtgärd icke heller ännu har tillgripits. Primärtvisten

behöver inte vara en avtalstvist, ej heller av den art som åsyftas i andra och

tredje stycket av 8 §. Enligt kommissionens förslag skall förbudet mot tredje-

mansangrepp i dessa fall vara absolut och sålunda bl. a. ej begränsat genom

föreskrift angående neutralitet såsom betingelse för tredje mans rättsskydd.

Med hänvisningen till lagen örn kollektivavtal åsyftas dels avtalsstridiga pri­

märkonflikter och dels sådana primärkonflikter, som äro förbjudna i kollektiv­

avtalslagen, oavsett örn de medgivas i avtal eller icke. Då tredje man i dessa

fall skyddas utan hänsyn till neutralitet, blir följden att arbetare som taga

anställning under en konflikt, vilken utgör avtalsbrott från arbetarsidan,

komma i åtnjutande av tredjemansskydd. Häremot är icke något att erinra.

Lagrummet avser vidare stridsåtgärder mot tredje man, hänförande sig till

primärkonflikter av det slag, som enligt föregående eller efterföljande be­

stämmelser i detta lagförslag eller i annan lag förklarats förbjudna. Örn en

arbetsgivare med kränkning av föreningsrätten avskedat en arbetare, blir en

stridsåtgärd mot tredje man, som avser att skärpa det otillåtna primär­

angreppet (avskedandet) — t. ex. uppsägning från arbetsgivarens sida av en

Departe­

ments­

chefen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

hyresgäst, vilken upplåter bostad åt den avskedade arbetaren ■— att hänföra

till de här förbjudna tredjemansstriderna. Har en arbetsledare under en kon­

flikt vägrat utföra visst arbete, som ej tillhör hans vanliga göromål och ej

heller är skyddsarbete, blir en av arbetsgivaren vidtagen stridsåtgärd mot

tredje man, t. ex. avskedande av en anhörig till arbetsledaren, förbjuden en­

ligt förevarande paragraf, jämförd med 3 och 11 §§.

På grund av den avfattning, som i det föreliggande lagförslaget givits åt

3 och 4 §§, blir det förut anförda resonemanget i kommissionens motiv an­

gående de fall, då primärtvisten gäller frågor örn strejkbrytare, organisations-

tvång m. m., icke i allo tillämpligt. Stridsåtgärd i syfte att i kollektivavtal

införa en klausul, varigenom de under konflikten arbetande strejkbrytarna

skulle förhindras fortsatt anställning, omfattas icke av förbudet i nu före­

varande paragraf. Ej heller förbjudes stridsåtgärd i syfte att få i kollektiv­

avtal införd en bestämmelse, varigenom såsom förutsättning för vissa arbetares

kvarstannande stadgas att de ingå i fackförening.

I kommissionens förslag har den ändringen vidtagits att hänvisningen till

' uppräknade lagrum ersatts med en mera allmänt avfattad hänvisning. Vidare

har en redaktionell jämkning företagits.

10

§.

I den allmänna motiveringen har jag angivit min principiella ståndpunkt till

de bestämmelser i kommissionsförslaget som reglera frågan örn strejkbrytares

ställning. Jag har ock lämnat en redogörelse för vad yttrandena i denna del

innehålla av mera allmän innebörd.

Dessa bestämmelser jämte andra i samma ämne äro upptagna i 16 § i kom­

missionsförslaget.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för bestämmelserna i fråga även­

som för de detaljerinringar, som i yttrandena framställts mot desamma.

Enligt 16 § i kommissionsförslaget tillkommer det i 14 § av förslaget stad­

gade skyddet för tredje man ej den som brutit sin neutralitet i tvisten.

Såsom neutralitetsbrott är att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § av förslaget

avses, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot före­

ningen i avseende å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit

anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock

att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller

utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter om­

läggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer

honom.

Slutligen stadgas i andra stycket av 16 § att såsom brytande av neutralitet

är, med den inskränkning, som följer av 1. och 2., icke att anse, att någon vid

arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt arbete. Ej heller brytes neutralitet, genom

utförande av skyddsarbete åt part. Till skyddsarbete hänföres arbete, som

icke kan anstå utan fara för människor eller för skada å bj^ggnader eller andra

anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt.

Kungl.

Maj:ts

proposition nr 81.

109

Bestämmelserna i 16 § av kommissionens förslag motsvaras närmast av 1 §

tredje stycket första punkten i den sakkunniges utkast, där det stadgas, att

stridsåtgärd mot tredje man icke skall anses föreligga då stridsåtgärd i an­

ledning av pågående tvist riktas mot någon, som genom övertagande av egen­

dom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter för­

ändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej

själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man.

Som allmän motivering till förslaget anför kommissionen följande:

De i 16 § angivna undantagen hänföra sig endast till de fall, som behandlas

i 14 § och vilka utmärkas därav, att stridsåtgärder mot part äro att anse så­

som legitima. Endast i dylika fall bör anses, att en utomstående, vilken gör

gemensam sak med en part eller förhåller sig på ett därmed likvärdigt sätt

och sålunda uppgiver sin neutralitet, bör gå miste örn det skydd, som i allmän­

het tillkommer utomstående. Däri att av lagen en viss hållning betecknas så­

som oneutral och förklaras skola medföra den nu angivna verkan, ligger inga­

lunda, att en sådan hållning skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre för­

bjudas. Den skall alltså icke i och för sig drabbas av några som helst påfölj­

der av rättslig natur, utan allenast medföra, att den oneutrale tredje mannen

i förhållandet mellan parterna betraktas såsom likställd med den part, till vil­

ken han anslutit sig. Emellertid kan det icke undvikas, att lagstiftningens

ställningstagande kommer att anses giva uttryck åt en viss värdering av den

utomståendes handlingssätt och bl. a. därför bliva av särskilt ömtålig natur.

På detta område göra sig därför gällande mycket olika meningar och sådana

ha även framträtt inom kommissionen. Den av majoriteten antagna lagtexten

avser att uttömmande angiva de fall, i vilka en tredje man anses hava brutit

sin neutralitet.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 16 § får jag

hänvisa till kommissionens betänkande sid. 90 och 91, 93 och 94 samt 96 och

97.

I sitt yttrande har landsorganisationen framhållit att av uttryckssättet i fö­

revarande paragraf (»utför arbete», »lämnar understöd», »bispringer») fram-

ginge, att neutralitetsbrott ej skulle medföra neutralitetens förverkande för

hela konflikttiden utan endast för den tid det oneutrala handlingssättet fort-

ginge. Det förekomme emellertid i många fall, att arbetet avbrötes och då

skulle blockadbrytarna icke längre kunna bliva föremål för repressalier under

den tid de ej utförde arbete. Sedan kunde de på nytt anställas hos samma el­

ler annan i tvisten indragen arbetsgivare och då betraktas såsom oneutrala en­

dast så länge de utförde arbete, för att åter anses såsom neutrala då de till­

fälligtvis upphörde med arbetet. Detta vore exempelvis förhållandet inom stu-

veribranschen, där arbetarna i många fall endast antoges för lastning eller

lossning av ett visst fartyg och sedan inte hade någon anställning förrän de

möjligen på nytt engagerades för något annat fartyg. Landsorganisationen

ville bestämt motsätta sig en sådan begränsning som den av kommissionen före­

slagna.

Som motivering till bestämmelserna i första styckets första punkt anför

kommissionen.

Ilo

Kungl. Maj tis proposition nr SI.

Den under 1. upptagna regeln, som saknade motsvarighet i den sakkunni­

ges utkast, har påyrkats i flera av de avgivna yttrandena. Den avser bry­

tande av en föreningsmedlems organisationsmässiga förpliktelser. Härvid är

endast fråga om föreningar av det slag, som omförmälas i 2 §, d. v. s. eko­

nomiska kamporganisationer. Hit äro alltså icke att hänföra ekonomiska för­

eningar i teknisk bemärkelse, såsom konsumtions-, bostadsrätts-, mejeri- och

andra s. k. kooperativa föreningar (liksom ej heller aktiebolag), än mindre

idrotts- eller politiska och andra utpräglat ideella föreningar. Även örn vissa

bland dessa, åtminstone av den förstnämnda gruppen, gäller visserligen, att

de kunna bliva såsom parter inbegripna i en ekonomisk tvist och att i sam­

band därmed vissa förpliktelser kunna åligga medlemmarna, t. ex. fortsatt

fullgörande av leveransskyldighet e. dyl. Vid åsidosättande härav äger för­

eningen tillämpa stadgeenliga påföljder, såsom vitén, förlust av medlemsrät-

tigheter, uteslutning, men den får icke tillgripa egentliga stridsåtgärder. Åt­

gärder av förstnämnda slag, vilka enligt uttrycklig bestämmelse i 1 § i intet

fall äro hänförliga till stridsåtgärder i förslagets mening, kunna tydligen till­

gripas även av de egentliga stridsorganisationerna, och de torde inom vissa

bland dessa, t. ex. arbetsgivareföreningarna, i praktiken spela en övervägande

roll. Dessa organisationer äga emellertid även tillgripa stridsåtgärder, såsom

t. ex. »materialspärr» (mot osolidariska medlemmar av arbetsgivareförening),

»prickning» och annan bojkott (i motsvarande fall på arbetaresidan).

Förutsättning härför är i första hand, att föreningen är invecklad i tvisten-

Det är härvid utan betydelse, örn föreningen är angripare eller angripen, och

i senare fallet om den är part i primärkonflikten eller blivit föremål för en

sympatiåtgärd (18 §). Örn den är angripare förutsättes emellertid, att an­

greppet icke tillkommit med ett så väsentligt åsidosättande av föreningens

stadgar, att medlemmen måste enligt allmänna rättsgrundsatser anses fritagen

från att fullgöra sina förpliktelser; härom har särskild erinran ej ansetts er­

forderlig. En medlemsförpliktelse kan ej åligga annan än den, som vid tiden

för föreningens inträde i tvisten är medlem; visserligen kan en medlem tän­

kas visa sig osolidarisk på det sätt, att han i anledning av en väntad tvist

vill avgå såsom medlem, men det torde ankomma på föreningen att genom

lämpliga bestämmelser i sina stadgar örn rätten till utträde förebygga miss­

bruk härutinnan (jfr lagen örn ekonomiska föreningar 11 och 15 §§). De

medlemsförpliktelser, örn vilka här är fråga, kunna vara av skilda slag; vik­

tigast torde vara dels skyldighet att erlägga avgifter eller uttaxerade bidrag,

dels plikt att deltaga i en arbetsinställelse eller respektera en blockad eller

bojkott. Förpliktelserna skola i varje fall vara fastställda i stadgarna eller

eljest i ordning, som överensstämmer med dessa. Det blotta faktum, att en

förpliktelse blivit åsidosatt, behöver ej alltid innebära ett neutralitetsbrott;

ytterligare fordras, att det skett till fördel för motparten. Härigenom ute­

slutas dels sådana fall, där en förpliktelses fullgörande är utan varje betydelse

för tvisten, dels ock sådana, där dess åsidosättande beror på en orsak, som

ej sammanhänger med en önskan att vålla föreningen avbräck i striden, t. ex.

verklig oförmåga att anskaffa medel till verkställande av föreskrivna inbe­

talningar.

I yttrandena ha svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriför­

bund hemställt, att 16 § första punkten måtte kompletteras med ett stadgande

därom att medlem av en i tvist invecklad organisation av annat slag än i lag­

texten angåves icke skulle åtnjuta skydd som tredje man, örn han under tvisten

åsidosatte sina förpliktelser mot organisationen till skada för densamma med

avseende å tvisten. Vad kommissionen i motiven uttalat därom att organisatio-

Kungl.

Majlis

proposition nr 81.

lil

nen i ett dylikt fall skulle vara hänvisad till de civilrättsliga påföljder, som

kunde vara angivna i stadgar eller andra överenskommelser syntes icke till­

fredsställande.

Riksförbundet landsbygdens folk har icke heller ansett det lämpligt, att be­

greppet förening begränsades till ekonomiska kamporganisationer. Örn en så­

dan begränsning i allt fall skulle ske, måste detta till undvikande av misstag

tydligt angivas i lagtexten.

Landsorganisationen har framhållit, att det vore svårt att inse, huru för­

ening skulle kunna genom stadgebestämmelser av rättslig giltighet förhindra,

att enskild medlem i anledning av väntad tvist utträdde ur föreningen och där­

med befriades från sin organisationsförpliktelse i avseende å förhållandet till

den utbrutna konflikten. En stadgebestämmelse med absolut förbud mot ut­

träde skulle nied säkerhet icke anses rättsgiltig och vore även av praktiska skäl

omöjlig. De av kommissionen åberopade bestämmelserna i lagen örn ekonomis­

ka föreningar kunde landsorganisationen icke finna lämna någon ledning för

en betryggande stadgemässig reglering av förevarande fråga. Även örn en så­

dan reglering likväl vore tänkbar, måste det anses opåkallat att göra organisa­

tionernas möjligheter att utkräva de enskilda medlemmarnas organisationsför-

pliktelser i förevarande avseende beroende av stadgebestämmelser. Landsorga­

nisationen ansåge'därför, att i 16 § särskild bestämmelse bort upptagas av inne­

håll att den, som i anledning av väntad arbetstvist utträtt ur förening, vore

att i neutralitetshänseende likställa nied medlem som i första stycket första

punkten avsåges.

Socialstyrelsen har erinrat örn att neutralitetsskydd stipulerades för s. k. ar­

betsvillig bland annat under villkor att han ej av organisationsförpliktelse

hindrades att arbeta under konflikten. Detta villkor kunde, enligt socialsty­

relsens förmenande, icke tydas annorlunda än att den arbetsvillige icke tillhör­

de den blockerande föreningen och ej heller annan förening, som förklarat sig

vilja respektera blockaden. På arbetsområden, där skilda organisationer täv­

lade örn medlemskap bland arbetarna, vore det icke ovanligt, att en organisa­

tion blockerade, medan den andras medlemmar ginge kvar i arbetet. Sådan

förenings medlemmar måste enligt lagtexten åtnjuta neutralitetsskydd, i den

mån de icke förlorade det på annan grund. De åtnjöte sålunda icke skydd, i

den mån de toge arbete efter konfliktens utbrott. Denna konsekvens av kom­

missionens förslag torde i sin tur föranleda, att fackförening i fall av arbets-

blockad av annan förening vid arbetsplats, där bägge föreningarna hade med­

lemmar, nödgades taga ståndpunkt för deltagande i konflikten. Ville den icke

medgiva medlemmarna att deltaga eller toge den icke ståndpunkt alls, vilket

torde innebära detsamma, åtnjöte dessa medlemmar väl neutralitetsskydd, men

en efter arbetarnas betraktelsesätt ofta naturlig arbetsnedläggelse från deras

sida kunde under sådana förhållanden kollidera med behörighetsreglerna, i den

mån den vore att betrakta som en massåtgärd. Kunde tredjemansskyddet en­

ligt 16 § icke annorlunda bestämmas, än att en utvidgning av en okynnesbloc-

kad, förklarad av ett mindretal, tedde sig ofrånkomlig för det övriga flertalet,

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

syntes det erforderligt att ernå en omformulering av 3 § i kommissionsförsla-

get, som förhindrade denna konsekvens.

Som motivering till första styckets andra punkt anför kommissionen bland

annat följande.

Av formuleringen framgår, att den avgörande tidpunkten beträffande an­

tagande av nytt arbete icke obetingat är tiden för tvistens utbrott; även den,

som dessförinnan men i anledning av att tvist är väntad, antager arbete och

fortsätter därmed, sedan det förklarats i blockad, skall anses såsom oneutral.

Det har övervägts att stadga en viss frist före tvistens utbrott (exempelvis

tre månader), som i detta hänseende skulle vara avgörande, men en dylik

regel har antagits komma att i de skiftande fallen verka alltför ojämnt och

dessutom vara lätt att kringgå. Mot arbetsvillig, som avbrutit sin anställ­

ning och alltså upphört att utföra blockerat arbete, må därefter icke i anled­

ning av tvisten riktas stridsåtgärder, även örn tvisten skulle fortgå; sådana

åtgärder skulle nämligen åsyfta vedergällning, och de äro följaktligen för­

bjudna jämlikt 10 § andra punkten. — Med en arbetares antagande av blocke­

rat arbete har av reciprocitetsskäl likställts en arbetsgivares förfarande

att anställa arbetare, som strejkar eller är utestängd från arbete genom

lockout.

Liksom enligt den sakkunniges utkast måste till antagande av anställning

hänföras ej blott inträde i tjänst hos en arbetsgivare, hos vilken man ej tidi­

gare hade sysselsättning, utan jämväl övertagande hos den förutvarande ar­

betsgivaren av sådant arbete, som man ej förut var pliktig att utföra (jämför

även punkten 3 angående omläggning av verksamhet). Betydelsen härav är

emellertid ringa för egentliga kroppsarbetare, vilkas anställningsvillkor i all­

mänhet ej torde medföra hinder för deras användande för starkt varierande

arbetsuppgifter. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt övertager ett annat

arbete än det, varmed han förut sysslat, faller alltså inom ramen för hans

tidigare åligganden och blir icke att anse såsom ett oneutralt handlingssätt;

beträffande arbetsledare och jämställda hänvisas till följande paragraf.

I övrigt torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

I yttrandena ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare-

förening framhållit, att arbetare, som antagit olagligen blockerat arbete, syn­

tes vara oneutral örn man vid frågans bedömande endast toge hänsyn till neu-

tralitetsreglerna i 16 §. Men då den blockerade arbetsgivaren i ett dylikt fall

åtnjöte lagens skydd enligt 14 §, måste detta rimligen sträcka sig även till

annan tredje man, som endast medelbart stöde i förbindelse med part i primär­

konflikten. I allt fall måste prickningsåtgärder mot arbetstagare av nämnt

slag anses såsom led i blockaden mot arbetsgivaren och av sådan anledning

vara förbjudna. Det vore önskvärt, att ett klart uttalande lämnades på denna

punkt under lagstiftningens fortgång.

Socialstyrelsen har hemställt, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas i

nu angivet syfte.

Jämväl Sveriges industriförbund har påpekat, att de föreslagna bestämmel­

serna innebure, att strejkbryteri stämplades som oneutralt även då det gällde

personer, som biträdde vid klart avtalsstridig eller olaglig konflikt.

Sågverksförbundet har framhållit, att det måste klart utsägas, att arbetare,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

113

som viel konkurrenstvist antager arbete hos den neutrale arbetsgivaren, själv

bibehåller sin neutralitet, även om arbetet skulle ha förklarats i blockad.

Förbundet, som i annat sammanhang, under hänvisning till de vid skogs­

bruk och flottning förekommande särskilda förhållandena, föreslagit, att be­

stämmelser borde meddelas örn att förening, som ville vidtaga massåtgärd,

skulle vara representativ för den arbetstagaregrupp till förmån för vilken åt­

gärden skulle vidtagas, har framhållit att en dylik regel icke vore tillräcklig

för förhindrande av missbruk. Det borde överhuvud taget vara förbjudet att

vidtaga stridsåtgärd för vinnande av en uppgörelse örn arbetsvillkoren be­

träffande ett arbete, som man väntade skulle komma i den allmänna mark­

naden. I motsatt fall kunde man befara, att arbetsblockaden komme att bliva

ett än flitigare använt vapen för att i god tid kunna förhindra, att några

neutrala arbetstagare skulle kunna uppstå. Man behövde ju icke gå så långt

som till en formlig blockadförklaring, utan det räckte med att en fackför­

ening i lagom tid före arbetets bortsättning läte sprida ut rykte örn förestående

arbetstvist, därest ej föreningens medlemmar skulle få arbetet.

Sveriges redareförening har gjort gällande, att en utom konflikten stående

arbetsgivare, som anställde arbetare i syfte att driva sin näring, ej borde mista

sin neutralitet, örn de anställda arbetarna skulle vara indragna i en arbetsstrid.

Landsorganisationen har, i anslutning till ett uttalande rörande arbetsledare

under 11 § departementsförslaget framhållit önskvärdheten av att i andra

punkten av 16 § kommissionsförslaget uttryckligen utsädes att med antagande

av anställning vore att likställa övertagande av arbete, vilket man ej förut varit

pliktig att utföra.

I detta sammanhang har landsorganisationen jämväl påpekat, att uttrycket

»i anledning av utbruten arbetstvist» möjligen kunde tagas till intäkt för en

sådan tolkning av bestämmelsen, att särskild bevisning örn motiven för anställ-

ningstagande vore erforderlig. Till undvikande av en sadan tolkning hade lag­

texten på denna punkt bort avfattas: »efter utbruten eller i anledning av vän­

tad arbetstvist».

Som motivering till bestämmelserna i första styckets tredje punkt anför

kommissionen.

I punkt 3., vilken hänför sig till såväl arbetstvister som andra ekonomiska

tvister, betecknas till en början såsom oneutralt att någon under tvist lämna*

part ekonomiskt understöd. Därmed avses i första hand direkta penningbi­

drag; med sådana måste man emellertid, bl. a. för att undvika kringgående

av regeln, likställa beviljande av kredit eller ingående av andra ekonomiska

uppgörelser, som äro för den stridande parten exceptionellt gynnsamnm och

icke kunna anses motiverade på enbart affärsmässiga grunder. — Såsom

oneutralt betecknas ytterligare att någon under tvist, efter omläggning eller

annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer part. Om inne­

börden av denna bestämmelse, som återfinnes i den sakkunniges utkast, får

kommissionen åberopa vad som anföres i betänkandet (sid. 153 f.). Ett bi­

springande kan icke anses föreligga utan att omläggningen eller förändringen

dels objektivt innebär ett gynnande av parten, dels av den handlande uppfat­

tas så. Det har icke ansetts nödigt att i förslaget särskilt beröra sådant bi-

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31.

8

Kungl. Majsts proposition nr 31.

springande av part, som sker genom övertagande av egendom eller rörelse.

Detta är nämligen i huvudsak av betydelse med hänsyn till en indrivningsåt-

gärd, som riktas mot övertagaren, och har med avseende därå uttryckligen be­

aktats i 9 §. Även i andra fall kan naturligen ett sådant övertagande, alltefter

de närmare villkoren därför, bliva att bedöma enligt den nu förevarande punk­

ten. — Det är uppenbarligen likgiltigt, om man understödjer eller bispringer

en part direkt eller genom att understödja en tredje man, som i sin tur un­

derstödjer parten eller eljest är oneutral till dennes förmån. En särskild be­

stämmelse härom, som finnes upptagen i den sakkunniges utkast, har antagits

vara umbärlig.

Tydligt är att en oneutral tredje man icke bör få angripas av den part, till

vilken han anslutit sig, eller av någon, som handlar i dennes intresse. Sär­

skild bestämmelse härom lärer emellertid icke vara nödig, då sådana angrepp

enligt sakens natur icke torde ifrågakomma.

I yttrandena har landsorganisationen ansett, att begreppet »ekonomiskt un­

derstöd» bort i lagtexten förtydligas genom en exemplifiering, i vilken även

bort upptagas beviljande av kredit, särskilda rabatter eller andra särskilda

förmaner, ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar, genom

vilka konfliktpart bereddes förmåner utan vederlag, eller vid vilka av miss­

förhållandet emellan de å ömse sidor utfästa villkoren eller eljest framginge,

att rättshandlingen huvudsakligen hade egenskap av understöd.

I fråga örn bispringande eller understödjande likställdes i professor Bergen­

dals utkast uttryckligen med part »annan vilken ej själv är föremål för strids-

åtgärd mot tredje man». Enligt uttalande i motiveringen hade kommissionen

ansett en uttrycklig bestämmelse härom umbärlig. Med hänsyn till de skif­

tande och indirekta former, under vilka understöd kunde lämnas, vore det emel­

lertid önskvärt, att redan av lagtexten otvetydigt framginge, att neutralitets-

kravet eftersatts även av den, som understödde eller bisprunge oneutral tred­

je man.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att utformningen av bestäm­

melserna i förevarande punkt vore behäftad med en viss svaghet. Sålunda

kunde ett fortsatt fullgörande av icke kontraktsbundna leveranser till stridande

part i mycket hög grad innebära »ekonomiskt understöd» och vara beroende

av att den levererande, trots det han enligt lagförslaget kunde gå under beteck­

ningen tredje man, i verkligheten vore starkt intresserad av stridens utgång.

Sveriges redareförening har förklarat sig förutsätta, att neutralitetsbrott

skulle anses föreligga icke allenast då vid tvist understöd lämnades part, d. v. s.

i de flesta fall en förening utan även då understödet lämnades direkt till en­

skilda föreningsmedlemmar.

Här må ock framhållas att, såsom jag tidigare antytt, svenska mejeriernas

riksförening och Sveriges slakteriförbund gjort gällande, att den i förslaget

gjorda åtskillnaden mellan part och tredje man icke motsvarade de faktiska för­

hållandena. Det syntes nämligen, som om en person, utan att juridiskt kunna

anses ha del i tvisten, dock kunde ha ett så väsentligt intresse av tvistefrågans

lösning, att hans ställning som tredje man mera vore av formell natur. Där­

est ett andelsföretag och ett aktiebolag råkade i tvist angående det pris, som

114

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

115

borde tillämpas vid försäljning av parternas produkter, syntes hinder icke möta

för parterna att mot varandra tillgripa massåtgärder och att jämväl jämlikt

14 § tredje stycket tillgripa andra åtgärder än massåtgärder gentemot tredje

man för att denne skulle lämna sin medverkan för erhållande av en gynnsam

utgång av tvisten. I denna tvist vore aktiebolaget och andelsföretaget parter,

medan leverantörerna och konsumenterna vore tredje man, varjämte örn någon

innehade praktiskt taget samtliga aktier i aktiebolaget, denne jämväl vöre

tredje man. Andelsföretaget ägde emellertid i detta fall icke gentemot den,

som faktiskt ägde och bedreve aktiebolagets verksamhet, använda åtgärder, av­

sedda att mera allmänt isolera honom, ehuru han givetvis hade det mest vä­

sentliga intresse av tvistefrågans lösning. Skulle åter i det angivna fallet

innehavaren av aktiemajoriteten ha utövat verksamheten i eget namn, skulle

massåtgärd ha kunnat riktas mot honom personligen. Denna åtskillnad allt

efter företagsformen syntes mindre tilltalande. Över huvud torde det gälla,

att örn massåtgärden i ett fall, då verksamheten utövades genom aktiebolag el­

ler annan juridisk person, icke finge riktas mot den personligen därav mest

intresserade, detta skulle medgiva denne ett skydd, som skulle stärka hans

ställning i oberättigad grad. För allmänheten torde jämväl uppstå utomor­

dentliga svårigheter att hålla isär den juridiska företagsformen och dess hu­

vudintressent, en svårighet som framträdde alltmera allt efter som företaget

vore mindre omfattande. Därför föresloges att den som hade ett väsentligt

ekonomiskt intresse av tvistens utgång icke skulle åtnjuta skydd som tredje

man.

Beträffande andra stycket i 16 § av kommissionens förslag anföres i moti­

veringen följande.

I andra stycket har upptagits ett viktigt undantag ifrån paragrafens inne­

håll, nämligen att neutralitet icke skall anses bruten därigenom att någon ut­

för skyddsarbete åt part. Detta undantag hänför sig till samtliga punkter i

första stycket. Dess riktighet torde i princip icke vara föremål för större

meningsskiljaktighet. Det är sålunda vanligt, att vid arbetsnedläggelse man å

arbetarsidan självmant vidtager åtgärder att förebygga, att skada skall in­

träffa å anläggningar o. dyl., exempelvis inom gruvindustrien. — Starkt de­

lade meningar råda emellertid angående särskilda spörsmål, i synnerhet an­

gående vilka personalgrupper, som gentemot arbetsgivarna böra hava rätt att

iakttaga neutralitet vid konflikt, och angående vilka arbeten, som böra få ut­

föras med bibehållen neutralitet och såtillvida skola vara att beteckna såsom

skyddsarbeten. Dessa båda spörsmål hava tydligen ett nära samband med

varandra, i det att ju större omfattning som gives åt begreppet skyddsarbe­

ten desto mindre anledning finnes för arbetsgivaren att påfordra utförande av

oneutralt arbete. Beträffande arbetsledare och med dem jämställda har det,

såsom redan antytts, funnits angeläget att i följande paragraf meddela en

särskild bestämmelse i fråga örn rätten till neutralitet. Här skall endast fram­

hållas, att det icke befunnits möjligt att giva neutraliteten ett annat och mera

begränsat innehåll i fråga örn dylika anställda än i fråga om den underordna­

de personalen. Det skulle stå i alltför stark strid med den uppfattning, som

är rådande bland såväl arbetsledarna som de egentliga arbetarna, om de förra

skulle äga med bibehållen neutralitet utföra sådana arbeten, vilkas förrättande

av en person i arbetarställning är att anse såsom oneutralt.

116

Kungl.

Maj:ts proposition

nr

81.

Yad härefter beträffar den närmare omfattningen av de arbeten, vilka skola

hänföras till skyddsarbeten, har till utgångspunkt tagits av Sveriges arbets­

ledareförbund utfärdade direktiv rörande medlems förhållande vid arbetskon-

flikt. Enligt dessa äro arbetsledare skyldiga att utföra sådana arbeten, som

icke kunna uppskjutas till dess konflikten bilagts utan att materiell skadegö­

relse uppkommer. Härmed nära överensstämmande bestämningar av skydds­

arbeten hava givits i avtal, som tid efter annan träffats mellan sammanslut­

ningar av arbetsgivare och arbetsledare, bl. a. inom verkstadsindustrien. En­

ligt dessa skulle arbetsledare emellertid vara skyldiga att utföra jämväl viss

lossning och lastning samt visst produktivt arbete, och med utgångspunkt här­

ifrån har inom kommissionen yrkats, att till skyddsarbeten skulle hänföras

alla arbeten, som vore erforderliga för att tillvarataga betydande ekonomiska

värden. Kommissionens majoritet har emellertid stannat vid att såsom

skyddsarbeten upptaga sådana arbeten, som icke kunna anstå utan fara för

människor eller för materiell skada av den art, som i texten närmare angives.

För att avvärja fara för människor kunna vid sidan av egentligt sjukvårds­

arbete erfordras vissa transporter o. dyl. Till materiell skada, som i bestäm­

melsen avses, har endast efter tvekan hänförts skada å mogen gröda, vare sig

den befinner sig å rot eller redan avmejats. I denna punkt är nämligen att

märka, att beteckningen av allt skördearbete såsom neutralt är ägnat att i

hög grad minska utsikten till framgång för lantarbetarna i lönestrider, ett

resultat, som icke i och för sig är önskvärt. Den intagna ståndpunkten har

likväl antagits stå i överensstämmelse med åskådningen inom övervägande

grupper av befolkningen.

I yttrandena ha länsstyrelsen i Västernorrlands län och sågverksförbundet

föreslagit närmare utredning örn innebörden av begreppet skyddsarbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att omfattningen av begreppet

skyddsarbete i förslaget blivit allt för mycket begränsad. Länsstyrelsen funne

icke tillräcklig anledning att utesluta sådant arbete, som enligt den allmänna

meningen betraktades som skyddsarbete och än mindre att uttryckligen rubri­

cera visst arbete av denna art såsom brytande av neutralitet. Då det torde

vara synnerligen svårt att på detta område komma till en tillfredsställande

definition och då länsstyrelsen knappast kunde se någon egentlig olägenhet

vara att befara, därest man skulle lämna denna fråga utanför lagstiftningen,

ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke ifrågavarande punkt i förslaget kunde

tills vidare helt utgå.

En utvidgning av begreppet har föreslagits av kommerskollegium,

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län, svens­

ka arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening, svenska lantarbets-

givarnes centralförening, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorgani-

sation, Sveriges gjutmästareförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges

redareförening.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening lia i detta

hänseende anfört, att begreppet skyddsarbete icke erhållit den utformning, som

överensstämde med undantagsbestämmelsens syftemål. Undantaget vöre base­

rat å en intresseavvägning, där betydelsen för arbetarparten av en effektiv

arbetsblockad ställdes i jämförelse med arbetsgivarens och samhällets intresse

av att den materiella skada, som blockaden förorsakade, icke bleve oproportio­

nerligt stor. Det vore irrationellt att i förevarande hänseende draga gränsen

Kungl. Maj:ts proposition nr St­

ill

mellan sakskada och förmögenhetsskada. De förluster, som arbetsgivaren

åsamkades därigenom, att inneliggande lager icke kunde distribueras till före­

tagets kunder till exempel av brist på arbetskraft för utförande av lossnings-

eller lastningsarbete, vore av ojämförligt mycket större betydelse ur ekono­

misk synpunkt än den skada, som hänförde sig till maskiner, inventarier eller

inneliggande varulager. Kundkretsen torde i många fall representera det

största värde, som ginge till spillo genom arbetskonflikter, och dylik förlust

drabbade icke blott arbetsgivaren utan vore exempelvis i fråga örn våra stora

exportindustrier också av synnerligt stor samhällelig betydelse. Örn man ge­

nom en undantagsbestämmelse ville förhindra, att oproportionerligt stora vär­

den ginge till spillo vid en arbetskonflikt, kunde ett sådant resultat ej ernås på

annat sätt än att åt de rättstillämpande myndigheterna överlämnades att i varje

särskilt fall företaga erforderlig intresseavvägning.

Socialstyrelsen har framhållit, att den föreslagna bestämmelsen knappast

kunde anses täcka alla de fall, där behov av skyddsarbete verkligen förelåge.

Det kunde därför ifrågasättas, örn ej bestämmelsen i förevarande avseende lämp­

ligen borde ersättas av ett mera allmänt hållet stadgande och sålunda åt rätts­

tillämpningen överlåtas att från fall till fall avgöra frågan.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län, Sveriges

hantverksorganisation, Sveriges gjutmästareförbund och Sveriges redareför­

ening ha ansett, att begreppet skyddsarbete borde utvidgas att omfatta allt

arbete som vore erforderligt för förhindrande av svårare ekonomisk skada.

Kommerskollegium har därvid särskilt betonat vikten av att under skydds­

arbete inginge arbete, varigenom t. ex. för företaget eljest ödesdigra ekono­

miska risker kunde undvikas ävensom arbete, som möjliggjorde företagets

igångsättande omedelbart efter konfliktens slut.

Sveriges redareförening har särskilt påpekat önskvärdheten av att den i sista

punkten av 16 § förekommande uppräkningen kompletterades med fartyg och

fartygslast såsom varande i detta hänseende att jämställa med byggnader och

varulager.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har hävdat, att utgångspunkten för bestäm­

mande av begreppet skyddsarbete i främsta* rummet borde vara att kunna möj­

liggöra ett genom arbetsnedläggelse angripet företags bestånd och vidare att

söka hindra händelser, som vore ägnade att i betydande omfattning hämma

företagets utveckling. Möjligen borde övervägas, huruvida icke för tvivel­

aktiga fall avgörandet kunde överlämnas till den i 43 § föreslagna nämnden.

Svenska lantarbetsgivarnes central förening har framhållit, att då förutsätt­

ningen för erhållande av mogen gröda vore, att sådd skedde i rätt tid, syntes

konsekvensen fordra, att arbete med sådden likställts med bärgandet av mogen

gröda. Då visst skydd för varulager föreslagits, förefunnes även skäl beakta,

ej minst i en större allmänhets intresse, betydelsen av att transport av jord­

brukets förädlade ömtåliga produkter, såsom mjölk, ägg m. m., innefattades

under skyddsarbete.

Landsorganisationen har invänt, att genom medtagande i definitionen å

skyddsarbete av arbete till förekommande av skada å mogen gröda och varu-

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe­

ments­

chefen.

lager hade den allmänna principen, att skyddsarbete endast avsåge avhjälpan­

de av egendomsskada, frångåtts. Det vore uppenbart, att då så skett redan i

lagbestämmelsen, de största risker funnes för att i rättstillämpningen begrep­

pet skulle komma att omfatta även andra slag av förmögenhetsskada.

Till skyddsarbete borde enligt landsorganisationens mening icke hänföras

andra arbeten än sådana, som vore oundgängligen erforderliga för förebyg­

gande av fara för människor eller av förstörelse av eller avsevärd skada å i

bruk tagna byggnader eller andra anläggningar, maskiner eller andra drifts-

anordningar samt husdjur. Skulle varje förebyggande av risk för skada å

mogen gröda anses som skyddsarbete bleve det liktydigt med att lantarbetar­

nas effektivaste stridsmedel gjordes obrukbart. Man torde nämligen kunna

räkna med att varje arbetsnedläggelse av lantarbetare under tiden från slutet

av maj fram till nyåret medförde risk för skada å mogen gröda, det bade till

och med gjorts gällande, att dylik risk kunde anses föreligga även under sen­

vintern. Lantarbetsgivarna komme med visshet att utnyttja ifrågavarande

undantag så, att de för sina egna stridsaktioner komme att välja sådan tid­

punkt, att undantagsregeln kunde bringas i tillämpning.

Beträffande »skada å varulager» mötte det oöverstigliga svårigheter att

här giva begreppet skyddsarbete en klar bestämning. Att under dylik skada

inbegripa förskämning eller annan av varornas egen beskaffenhet eller sättet

för deras lagring beroende försämring kunde ju icke komma i fråga. Därav

förorsakade förluster vore att hänföra till förmögenhetsskada. Det enda fall

av skada å varulager, vid vilket egentligt skyddsarbete kunde ifrågakomma,

torde vara det att skada uppstode å den byggnad eller det rum, i vilka varor­

na förvarades. Då skyddsarbete för avhjälpande av dylik skada vore att hän­

föra till skyddsarbete å byggnad, saknades anledning att upptaga särskild be­

stämmelse rörande varulager. Lagtexten borde uttömmande angiva de ska­

dor, vilkas avhjälpande vore att hänföra till skyddsarbete. Det av kommis­

sionen till uppräkningen föreslagna tillägget »eller dylikt» borde därför

utgå.

Sveriges arbetsledareförbund har i fråga örn vården av varulager påpekat,

att den skada, vartill en avbruten arbetsprocess eller underlåtenheten att utföra

vissa arbeten kunde leda, läte sig ofta icke konstateras förrän efter viss tid.

Till sådana successivt framkommande skadeverkningar hörde exempelvis blå­

nad på nysågat eller eljest icke torrt virke. Olika meningar kunde därför råda,

huruvida s. k. »ströläggning» av virke vid viss tidpunkt vore att betrakta så­

som skyddsarbete eller ej. Samma tveksamhet kunde inställa sig beträffande

vården av en mångfald råmaterial och industriprodukter.

Vad landsorganisationen anfört örn användningen av presensformerna »ut­

för arbete», »lämnar understöd», etc. synes förtjänt av beaktande. Jag bar

för den skull vidtagit en jämkning i ordalagen.

I regeln under punkt 1 har jag, i anslutning till de synpunkter som ut­

vecklats i åtskilliga remissyttranden, gjort den ändring att brytandet av or-

ganisationsmässiga förpliktelser kan medföra neutralitetens förlust även örn

Kungl. Majlis proposition nr SI.

119

det icke är fråga om de egentliga stridsorganisationerna. De ovan refererade

av landsorganisationen och socialstyrelsen i annat avseende gjorda anmärk­

ningarna till denna punkt torde förfalla genom den avfattning de följande

punkterna fått i departementsförslaget.

Angående föreskriften i punkt 2 har av socialstyrelsen och flera arbetsgivare­

organisationer yrkats uttrycklig bestämmelse därom att den som tagit arbete

under en konflikt, som utgör avtalsbrott från arbetarsidan, erhåller skydd

såsom neutral tredje man. Redan av stadgandet i 9 § framgår, att denna regel

enligt lagförslaget skall gälla. Emellertid torde en antydan örn regeln i fråga

även i detta sammanhang vara erforderlig. Jag har därför tillfogat ordet

»behörigen», varigenom uttalas att endast örn blockad behörigen förklarats

neutraliteten förverkas.

En blockad kan vara obehörigen förklarad, ej blott örn blockaden såsom

sådan är stridande mot avtal eller lag utan även örn den organisation, som ut­

färdat blockadförklaringen, enligt sina stadgar saknar behörighet därtill. Ifall

sålunda en underorganisation, som enligt stadgarna varit skyldig att inhämta

den överordnade organisationens medgivande till blockadförklaring, försum­

mat avvakta sådant medgivande, blir följden att de som antaga arbete under

konflikten erhålla skydd såsom neutrala. Härigenom torde erhållas vissa

ökade garantier för att stadgarnas bestämmelser örn behörighet i fråga örn

stridsåtgärder komma att efterlevas.

I konsekvens med vad nyss sagts har ordet »behörigen» inskjutits även i

punkt 3 av departementsförslaget.

Såsom ytterligare undantag från neutralitetsskyddet torde, i anslutning till

vad i ett pär yttranden ifrågasatts, böra införas betstämmelse till förekom­

mande av att neutralitet kan åberopas av bolag, vari part äger ett dominerande

intresse, eller omvänt av enskild person, som är huvudintressent i det bolag,

som är part i tvisten.

Det kunde ifrågasättas att genom en allmänt avfattad bestämmelse i detta

syfte lämna visst utrymme för en diskretionär prövning från domstolens

sida. Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att angiva bestämda

kännetecken på det ekonomiska intresse, som bör verka neutralitetshindrande,

och stannat vid ett delägarskap i aktiebolag, överstigande halva aktiekapitalet,

samt delägarskap i handelsbolag såsom sådant kännetecken.

Bestämningen av »skyddsarbetets» räckvidd har uppenbarligen stor prak­

tisk betydelse. Enligt förevarande paragraf skall det ej anses såsom oneu­

tralt strejkbryteri, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under konflikt, varför

den arbetare, som utför skyddsarbete, ej må utsättas för prickning eller andra

bojkottåtgärder. Innebörden av begreppet skyddsarbete berör ock nästa para­

graf, där det gäller att avgränsa arbetsledares förpliktelser att under konflikt

utföra arbete, som eljest åligger arbetarna. Örn begreppet skyddsarbete får ett

vidsträckt omfång, minskas effektiviteten av arbetsnedläggelsen. Å andra si­

dan är det angeläget att, såsom hittills i praktiken vanligen skett, arbetarna vid

arbetets nedläggande taga tillbörlig hänsyn till förefintliga risker av att

maskiner, byggnader och andra anläggningar, husdjur m. m. lämnas utan till-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

syn oell vård. Vid avvägande av de olika intressen, som här stå emot var­

andra, ansluter jag mig i huvudsak till det förslag, som framställts av en reser­

vant i kommissionen, herr Sigfrid Hansson. I anledning av vad Sveriges

redareförening anfört, anser jag mig dock böra föreslå tillfogandet av ordet

fartyg i uppräkningen av objekt för skyddsarbete. Det bör understrykas, att

endast sådant arbete utgör skyddsarbete, som icke utan fara kan anstå.

Neutralitetsskydd bör få åberopas även av den som under en konflikt utför

arbete, vilket han på grund av offentlig tjänstemannaplikt eller enligt direkta

föreskrifter i lag är skyldig fullgöra. Den som ådrager sig ansvar för tjänste­

fel enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra visst arbete under

konflikt, bör vara skyddad mot bojkott, örn han fullgör arbetet. Såsom ex­

empel på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse tjänstemän, nämner jag

sjömanslagen. I ett fall där en vägran att utföra visst arbete ombord å ett

fartyg skulle ådraga den vägrande straff, bör han tydligen, därest ban

fullgör sin lagliga skyldighet, åtnjuta samma neutralitetsskydd, som medgives

vid utförande av skyddsarbete. En bestämmelse härom har införts i före­

varande paragraf.

11

§.

I 17 § av kommissionsförslaget stadgas att vid arbetsinställelse arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd ej är pliktig att utom de göromål, som

eljest av honom fullgöras, utföra annat arbete än skyddsarbete, ändå att han

därtill förbundit sig. Beträffande skyddsarbete gäller vad därom är stadgat

i 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

Någon motsvarighet till detta stadgande upptages ej i den sakkunniges

utkast.

Som motivering till förslaget anför kommissionen följande.

Under 16 § har framgått, att en anställd, som under konflikt kvarstannar

i arbete, icke bryter sin neutralitet genom att övertaga en funktion, som han

icke tidigare fyllt, såframt en sådan omläggning av arbetet ligger inom ra­

men av de plikter, som åligga honom enligt anställningsavtalet. Denna fråga

är, såsom redan anmärkts, av särskild betydelse beträffande arbetsledare

o. dyl. Deras anställningsavtal innehålla i allmänhet ingen närmare speci­

fikation av deras åligganden, och från arbetsgivarnas sida göres gällande, att

ifrågavarande personal skall helt stå till arbetsgivarnas förfogande, även för

utförande av oneutralt arbete. Personalens uppfattning uppreser sig häremot

med mycken styrka, men man har hittills ej kunnat genomdriva avtalsbestäm­

melser av det innehåll, som man ansett önskvärt. Då personalens ståndpunkt

lärer få anses överensstämma med billighetens krav och i längden leda till det

för alla intressenter mest gynnsamma resultatet, i synnerhet beträffande ett

gott förhållande mellan arbetsledare och den underlydande personalen, synes

det vara lagstiftningens uppgift att genom en tvingande rättsregel göra ett

åtagande att utföra oneutralt arbete under konflikt overksamt. Härav följer,

att till en vägran att utföra sådant arbete icke må av arbetsgivaren knytas

några rättsliga påföljder. En uppsägning av arbetsavtalet skulle sålunda

bliva en enligt denna lag förbjuden stridsåtgärd (14 § första stycket eller

10 §) och vara ogiltig (19 § tredje stycket). — Ifrågavarande ämne avser

visserligen närmast avtalsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetsleda-

Kungl. Majlis proposition nr 81.

121

ren, men har på grund av sitt nära samband med 16 § ansetts tills vidare kunna

införas i denna lag. Därest en fullständigare lagstiftning örn ifrågavaran­

de tjänsteferhållande kommer till stånd, lärer bestämmelsen kunna dit över­

flyttas.

.

.

Bestämmelsen avser utom arbetsledare även tjänstemän (ingenjörer, kon­

torspersonal) och andra med dem jämställda, t. ex. journalister vid ett tid­

ningsföretag, vilka alltså ej vid en typografkonflikt bliva skyldiga övertaga

sättning o. dyl. arbete. Undantag har gjorts för utförande av skyddsarbete.

Detta begrepp har här samma omfattning som enligt 16 §, vars motivering på

detta ställe torde få åberopas. Emellertid har det ansetts skäligt att med­

giva en annan bestämning av begreppet skyddsarbete, visserligen ej vid indi­

viduella avtal där någon verklig avtalsfrihet ofta. ej kan sägas råda, men i

kollektivavtal, där de anställda (genom sin organisation) äro part. Härige­

nom möjliggöres anpassning till de särskilda förhållanden, som äro rådande

inom speciella industrigrenar eller andra arbetsområden. Då emellertid^ de

egentliga arbetarna ej hava inflytande på sådana kollektivavtal, har ett åta­

gande från arbetsledarnas sida att utföra skyddsarbeten av en art, som icke

enligt 16 § äro hänförliga till sådana arbeten, ansetts icke böra föranleda, att

sådant arbete skulle anses förenligt med neutralitet under en arbetstvist.

Med hänsyn till bestämmelsens syfte har ifrågasatts, att den borde givas

tillämpning även å avtalsförhållanden, som äro ingångna då lagen träder i

kraft, antingen i full utsträckning eller åtminstone på det sätt, att dess inne­

håll skulle bliva gällande, så snart ej annat vore uttryckligen överenskommet.

Bl. a. emedan ifrågavarande avtal i allmänhet äro bindande endast för gans­

ka kort tid, har ett sådant ingrepp i ett bestående rättsförhållande, som alltid

måste möta betänkligheter, ansetts kunna undvikas. Allmänna rättsgrund­

satser böra alltså gälla även beträffande detta övergångsspörsmål.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 17 § får

jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 91, 97 och 98 samt 104 och

105.

Rörande förslagets bestämmelser örn arbetsledares med fleras

befattning med arbete vid arbetsinställelse anföres i

yttrandena i huvudsak följande.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha fram­

hållit, att kommissionen i sin strävan att tillgodose ifrågavarande kategori ar­

betstagares anspråk låtit förmå sig att i lagförslaget intaga en bestämmelse,

som dels med hänsyn till sitt innehåll icke vöre hänförlig under förevarande

lagstiftning dels ock vore sakligt omotiverad. Om man i likhet med kommissio­

nen ville skydda arbetsledarna och tjänstemännen från att bliva avskedade vid

vägran att fullgöra dem enligt arbetsavtal åliggande arbetsplikt, borde na­

turligen en bestämmelse därom ej såsom skett taga sikte på själva arbetsavta­

lets rättsverkan utan i överensstämmelse med lagförslagets uppställning i öv­

rigt innebära ett förbud för arbetsgivare att avskeda arbetstagare av förenämnt

slag i anledning av dennes vägran att utföra oneutralt arbete, ändock att denna

arbetsvägran strede mot åtagen arbetsplikt.

I sakligt hänseende förelåge emellertid sådana betänkligheter mot en reg­

lering av förevarande slag, att bestämmelser därom över huvud ej borde upp­

tagas i förslaget. Det förefölle nämligen vara tämligen självklart, att en per­

son, som arbetsgivaren utvalde och anställde för att i arbetet vara hans spe-

122

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

cicile företrädare i fråga om uppsikten över arbetarnas verksamhet ock som

eljest handhade sådana funktioner inom företaget, vilka krävde ett speciellt

förtroendeförhållande mellan arbetsgivaren och den anställde, borde på ett na­

turligt sätt vid en arbetskonflikt ställa sig på arbetsgivarens sida och till­

sammans med honom söka bevaka företagets intressen efter bästa förmåga. En

arbetsledare eller tjänsteman, som vägrade att under arbetskonflikt gå arbets­

givaren tillhanda med sådana tjänster, som vederbörandes arbetsförmåga

och arbetstid tilläte och som i det rådande läget rimligen kunde av

honom fordras, avveke från sin naturliga position i arbetsstriden och toge

sålunda parti för arbetarnas sak. Det torde ej heller tillkomma lagstiftningen

att genom tvingande bestämmelser reglera den prestationsskyldighet, som en

arbetstagare vid ingående av arbetsavtal kunde åtaga sig gentemot arbets­

givaren. Föreningarna yrkade därför, att ifrågavarande bestämmelser måtte ut­

gå ur förslaget.

Jämväl länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Malmöhus län, han­

delskammaren i Gävle, svenska lantarbetsgivarnes central förening, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverksorganisation, sågverksförbundet, Sveriges

redareförening, svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresek­

tion samt Sveriges gjutmästareförbund ha avstyrkt förslaget i denna del.

Därvid ha länsstyrelsen i Malmöhus län, handelskammaren i Gävle och Sve­

riges industriförbund framhållit, att det arbete som arbetsledare eller andra

tjänstemän vid arbetskonflikt finge utföra i regel vöre sådant, som vore erfor­

derligt för att mildra konfliktens följder med hänsyn till företagets bestånd

eller för att skydda för exceptionella förluster.

Jämväl Sveriges hantverksorganisation har opponerat sig mot att det vid ar­

betskonflikter nu rådande bruket motarbetades samt därjämte framhållit, att

den föreslagna bestämmelsen skulle komma att utnyttjas till obehörig påtryck­

ning.

Sveriges industriförbund har ansett, att det ur det allmännas synpunkt vore

av vikt, att företagen ej tillfogades omfattande och kanske för framtiden svår-

botliga skador genom de svårigheter, som sålunda skulle beredas dem att under

konflikt få jämväl mindre omfattande arbeten av brådskande natur utförda.

Den föreslagna bestämmelsen vore därjämte ägnad att skapa ökad irritation

och skärpa motsättningarna på* arbetsmarknaden. Örn arbetarsidan under ut­

nyttjande av mera tillfälliga svårigheter för arbetsgivarna att få jämväl mindre

arbeten av trängande natur utförda lyckades pressa arbetsgivarna till efter­

gifter för att få konflikten bilagd snarast möjligt, bleve denna framgång ofta

av kort varaktighet. Det slutliga resultatet bleve då i många fall endast en

ännu mer svårartad konflikt vid nästa avtalsuppgörelse. Det kunde även in­

träffa, att arbetsgivaren funne sig nödsakad att för trängande arbetsuppgifter

anlita tillfällig främmande hjälp, vilket torde vara vida mer ägnat att skapa

irritation och bitterhet i striderna på arbetsmarknaden, än örn dessa arbeten

utförts med biträde av företagets egna tjänstemän och arbetsledare.

Kommerskollegium har framhållit, att därest, på sätt kollegium i annat

sammanhang anfört, begreppet skyddsarbete utvidgades att omfatta arbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

123

varigenom för företaget eljest ödesdigra ekonomiska risker kunde undvikas,

ävensom arbete, som möjliggjorde företagets igångsättande omedelbart efter

konfliktens slut, industriförbundets nyssnämnda erinringar bleve tillgodo­

sedda.

Handelskammaren i Gävle bar erinrat örn att de föreslagna bestämmelserna

också kunde innebära faror för tjänstemännen och arbetsledarna själva. Kunde

ifrågavarande anställda icke på förhand förbinda sig till vissa arbeten, komme

deras ingripande i en konflikt så mycket starkare att framträda som ett ställ­

ningstagande. I de avtal, som förefunnes, hade tjänstemännen och arbets­

ledarna mot en viss prestation tillförsäkrats betydande förmåner såsom tryg­

gad anställning, pension m. m. Arbetsgivarna komme uppenbarligen att taga

under övervägande, huruvida motprestationen även sedermera motsvarade dessa

förmåner. Med den begränsning i dessa kategorier anställdas uppgifter, som

förslagets genomförande skulle innebära, förelåge också fara att desamma vid

en långvarig konflikt icke skulle kunna beredas sysselsättning och därför

uppsägas.

Svenska tidning sut g ivar ef öreningen och dess arbetsgivaresektion ha påpe­

kat, att då vid konflikt arbetsledarnas vanliga uppgifter till största delen bort-

fölle, men de det oaktat åtnjöte fulla löneförmåner, arbetsgivarna syntes kunna

fordra, att arbetsledarna i skälig utsträckning biträdde med andra arbeten

av olika art, särskilt örn detta vid anställningen kontraktsenligt fastslagits.

Även örn man icke toge i betraktande arbetsledarnas naturliga ställning som

arbetsgivarnas förtroendemän utan godtoge ståndpunkten örn arbetsledarnas

fullständigt fristående ställning till parterna i konflikten, måste man i alla

fall bestämt motsätta sig, att sådant ingrepp i avtalsfriheten gjordes, att rätts­

verkan av en överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetsledaren helt bort-

fölle. Tidningarna intoge slutligen en särställning bland företag så till vida,

att de förutom viss teknisk drift avsåge att tjäna ett ideellt syfte, nämligen

spridande av nyheter och meddelande av upplysningar i allmänna frågor, var­

jämte de innehöllo tillkännagivanden och kungörelser, vilka ofta vore enligt

lag eller enligt bolagsordningar och dylikt påkallade, och örn vilka allmänheten

måste äga kännedom. Det vore därför ett första och dominerande intresse hos

varje tidningsföretag att i möjligaste mån och med alla till buds stående me­

del trygga en regelbunden utgivning. För tidningarnas del skulle också de av

kommissionen föreslagna bestämmelserna lätt leda till svåravgjorda tvister i

händelse av arbetskonflikt. Genom att tidningarna alltid sökte trygga sin ut­

givning med frivilliga och oorganiserade hjälpkrafter kunde det knappast und­

vikas, att arbetsledarna under en konflikt, även örn de principiellt endast

skulle utföra sitt ordinarie arbete, komme att i vissa fall även tillfälligtvis

utföra rent manuellt sådant för att i den forcering, som vore tidningsarbetets

natur, möjliggöra den regelbundna utgivningen. Det bleve därför synnerligen

svårt att bedöma, huruvida sådan arbetsledare skulle åtnjuta det ifrågasatta

neutralitetsskyddet eller ej. Den organisation tidningarnas arbetsledare till­

hörde hade också i regel lämnat en var av sina medlemmar frihet att själv

bestämma sin ställning. När arbetskonflikter hos tidningarna i undantagsfall

124

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förekommit, hade de framkallats av så överdrivna anspråk från arbetarparten

att de hos tidningarna anställda arbetsledarna i regel spontant ställt sig till

arbetsgivarnas förfogande för att möjliggöra tidningsutgivning örn ock i be­

gränsad omfattning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har framhållit, att med hänsyn

till jordbruksarbetets för störningar särdeles känsliga natur det vore orimligt

att en förbindelse för dess arbetsledare och tjänstemän att vid arbetsnedläg-

gelse utföra annat än dem eljest åliggande arbete eller skyddsarbete lagligen

icke skulle gälla. Bestämmelsen vore även i betraktande av ifrågavarande

arbetsledares ställning inom näringen, till företaget och till arbetsgivaren opsy­

kologisk. Flertalet av ifrågavarande befattningshavare skulle förvisso också

anse, att bestämmelsen strede mot deras egna intressen.

En utvidgning av stadgandet har föreslagits av svenska journalistför­

eningen. Föreningen har sålunda ansett, att 17 § på ett sätt, som endast kunde

vara till gagn för dem, vilka den redan enligt förslaget vore avsedd att skydda,

skulle få en betydligt starkare principiell grundval, örn den utsträcktes till en

allmän ogiltighetsförklaring av varje avtalsbestämmelse, i vilken någon för­

bundit sig att till fördel för part, med vilken han icke vore samorganiserad,

göra något, varigenom han skulle frångå sin ställning som neutral tredje man.

Ställde man sig på den ståndpunkten, att tredje mans rätt till neutralitet vore

en del av den individernas självbestämningsrätt, som vöre uttryck för hans per­

sonliga värde, nära jämförligt med hans ära, syntes det icke vara mer än rim­

ligt, att denna rätt vore något, som han icke borde kunna i förväg avhända sig

genom ett avtal. En sådan bestämmelse skulle även ge arbetsgivare ett neu-

tralitetsskydd som den föreslagna lagen ej ger. Enligt föreningens mening sak­

nade jämväl den klassindelning mellan tjäntemän m. fl. å ena samt kroppsar­

betare å andra sidan, som läge bakom 17 §, i förevarande sammanhang all re­

levans.

I anslutning till svenska maskinbefälsförbundets yttrande har de anställdas

centralorganisation påpekat, att bestämmelsen i 17 § kunde komma i kollision

med den tolkning av vissa bestämmelser i sjömanslagen, som hävdades av ar­

betsgivarparten. Av denna anledning hemställdes, att paragrafen komplette­

rades med den bestämmelsen, att den ägde giltighet framför motsvarande be­

stämmelse i annan lag.

Landsorganisationen har anmärkt, att kommissionen icke beaktat den möj­

lighet arbetsgivaren enligt förslaget komme att äga att, åberopande rätten till

sympatiåtgärder jämlikt 18 §, under hot örn arbetsinställelse förmå de an­

ställda att åtaga sig blockerat arbete och alltså göra det dem i 17 § tillförsäk­

rade skyddet illusoriskt.

Det syntes landsorganisationen kunna ifrågasättas, om icke den här ifråga­

varande tvingande bestämmelsen borde utsträckas att gälla även egentliga ar­

betare nied personliga arbetsavtal.

Arbetsledare, som vid arbetsinställelse övertoge annat arbete än det som

eljest av honom fullgjordes (utom skyddsarbete) hade därigenom förverkat sin

neutralitet. Detta borde komma till klarare uttryck, särskilt som i 16 § 2. ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

125

uttryckligen, utsagts, att nied antagande av anställning vore att likställa över­

tagande av arbete, vilket man ej förut varit pliktig att utföra. Skedde ett

dylikt angivande i 16 § 2., erfordrades tydligen intet särskilt angivande be­

träffande arbetsledare.

Sistnämnda påpekande har jämväl gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

I fråga örn bestämmelsens retroaktiva verkan har de an­

ställdas centralorganisation i anslutning till det av Sveriges arbetsledareförbund

avgivna yttrandet anfört följande. Redan i några fall vore personliga kontrakt

upprättade med arbetsledare och även med tjänstemän i andra ställningar inom

industrien, enligt vilka dessa vore pliktiga att åtaga sig arbete av vad slag det

vara månde vid inträffade konflikter. Då det kunde förmodas, att en planerad

lagstiftning till skydd för neutralitet vid sådana konflikter kunde föranleda

arbetsgivarna att påtvinga ytterligare ett måhända stort antal anställda liknan­

de kontrakt före den tid, då den tillämnade lagen trädde i kraft, måste förenin­

gen bestämt, hävda önskemålet örn lagens retroaktiva verkan med avseende på

dylika avtal. Föreningen ansåge sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på den

möjlighet till kringgående av lagen, som yppades därigenom att då nämnda

kontrakt icke vore kontrollerade eller registrerade, desamma kunde antedate­

ra. Det förefölle uppenbart, att örn lagen, vilket syntes föreningen naturli­

gast, icke i detta avseende skulle få en omedelbar verkan på redan ingångna

personliga avtal, så borde en möjligast kortfristig övergångstid fastställas, ef­

ter vilken inga som helst avtal av här antydd art skulle äga giltighet.

Landsorganisationen har ansett, att alla reella skäl talade för att regeln till-

lämpades även å före lagens ikraftträdande ingångna anställningsavtal.

Beträffande möjligheten att genom kollektivavtal be­

stämma vad som skall anses som skyddsarbete har i

yttrandena anförts huvudsakligen följande.

Svenska kontoristförening arnäs förbund har framhållit, att det visserligen

finge anses principiellt riktigt att en smidig anpassning av begreppet skydds­

arbete skedde till de särskilda förhållandena inom speciella industrigrenar eller

andra arbetsområden. Det oaktat ingåve emellertid förslaget i befintligt skick

allvarliga farhågor. Genom en lagstiftning av föreslaget innehåll kunde ar­

betsgivaren få ett positivt intresse av att kollektivavtal med viss begränsad

räckvidd träffades även beträffande grupper av anställda, vilkas anställnings­

förhållanden hittills ensidigt reglerats av företagaren. I många dylika fall

skulle det säkerligen ej erbjuda någon svårighet att med hjälp av nu åsyftade

bestämmelse kringgå lagens syften. Det vore orimligt, att vilket slag av tjäns­

temannaklubb eller sammanslutning som helst kunde träffa överenskommelser,

åsyftande modifikationer i gällande lagstiftning. Det erfordrades därför vissa

bestämmelser varigenom rätten att träffa dylika avtal begränsades till för

ändamålet lämpade föreningar. Då kommissionen icke upptagit denna fråga till

prövning samt då kommissionens ifrågavarande förslag innebure ett föregri­

pande av den utredning, som uppdragits åt kommittén angående privatanställ-

da, yrkade förbundet, att andra punkten av 17 § måtte utgå.

126

Kungl. Maj:is proposition nr 81.

Departe­

ments­

chefen.

Jämväl kommerskollegium, Överståthållarämbetet och landsorganisationen ha

hemställt, att bestämmelsen i fråga måtte utgå, kollegium enär begreppet

skyddsarbete icke borde underkastas parternas disposition i kollektivavtal och

Överståthållarämbetet med hänsyn till de befarade tvister, som stadgandet

skulle kunna tänkas medföra vid slutande av kollektivavtal samt landsorgani­

sationen, enär den bestämning landsorganisationen givit begreppet skyddsar­

bete täckte alla slag av arbeten, vilka rimligen kunde ifrågakomma såsom

skyddsarbeten samt anledning saknades att för arbetsledares vidkommande

medgiva annan bestämning av begreppet.

Till förekommande av att en arbetsgivare bereddes tillfälle att påtvinga en

svag organisation av anställda ett avtal, som åt skyddsarbete gåve en väsent­

ligen vidsträcktare omfattning än lagen avsåge bar de anställdas centralorga­

nisation, i anslutning till det av Sveriges arbetsledareförbund avgivna yttran­

det, påyrkat, att rätten att bestämma vad som skulle anses som skyddsarbete

begränsades till kollektivavtal, som på arbetstagarsidan uppbures av huvud­

organisation, som omfattade minst 50 % av den arbetstagargrupp den vid kon­

flikten företrädde.

En föreskrift örn arbetsledares och andra anställdas rättigheter och skyldig­

heter under en arbetskonflikt göres icke överflödig genom bestämmelsen i 10 §

under 2. Oavsett huruvida denna personalgrupp kan påräkna neutralitets-

skydd eller icke gentemot arbetarna, erfordras en reglering av ifrågavarande

personers skyldigheter gentemot arbetsgivaren i avseende å göromål, som eljest

ej tillhöra deras uppgifter. Det är en sådan reglering som genom förevarande

paragraf skall ske.

Arbetsledare tillerkännas enligt kommissionens förslag neutralitetsrätt även

gentemot arbetsgivaren. Genom tvingande lagbud tillförsäkras de rätt att av­

böja övertagandet av annat arbete än skyddsarbete. Dock bar kommissionen

icke följdriktigt tillämpat denna princip. Genom föreskrift i kollektivavtal

skall nämligen skyddsarbete kunna med bindande verkan bestämmas på annat

sätt än i lagen skett.

För egen del förordar jag kommissionens förslag med den avvikelsen, att

bestämningen av skyddsarbete i 10 § alltid skall lända till efterrättelse. Nå­

gon utvidgning av skyddsarbetets begrepp skall alltså ej kunna stadgas i kol­

lektivavtal.

I anledning av uttalanden i åtskilliga remissyttranden vill jag framhålla,

att lagförslaget ej innehåller något förbud för arbetsledare att i en uppkom­

mande konfliktsituation frivilligt utföra även sådant arbete, som faller utanför

begreppet skyddsarbete. Det är här endast fråga om vad arbetsgivaren kan

kräva och vad arbetsledaren kan vägra utan att utsätta sig för påföljden av

repressalier från arbetsgivarens sida. Det gäller sålunda angivande av de neu-

tralitetsförpliktelser, som arbetsgivare skola iakttaga gentemot arbetsledare,

tjänstemän och därmed jämställda.

I anslutning till inom kommissionen framställda reservationer och till yrkan­

den från de anställdas centralorganisation m. fl. bar jag i övergångsbestämmel-

Kungl. Majlis proposition nr 31.

127

serna till lagförslaget upptagit en föreskrift om tillämpning av regeln i denna

paragraf även å anställningsavtal slutna före lagens ikraftträdande.

12

§.

I 18 § av kommissionsförslaget föreskrives, att utan hinder av vad i 14 §

av förslaget stadgas stridsåtgärd må vidtagas i syfte att genom utvidgning

av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta annat än arbets­

inställelse jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är ock att hänföra väg­

ran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från

rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty fall gälle ej viss tid

för underrättelse, som i 6 § av förslaget sägs.

Denna bestämmelse motsvaras närmast av 1 § andra stycket 1) i professor

Bergendals lagutkast, där det stadgas, att med stridsåtgärd mot tredje man

förstås stridsåtgärd, som vidtages i anledning av pågående arbetstvist eller

annan ekonomisk tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgär-

den är av annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller

arbetsblockad, som verkställes i samband med arbetsinställelse.

I motiveringen till förslaget anför kommissionen följande.

Enligt den sakkunniges utkast skulle det vara tillåtet att även mot den, som

icke är part i en ekonomisk tvist, vidtaga arbetsinställelse eller arbetsblockad,

som verkställes i samband med arbetsinställelse (ävensom uppsägning av kol­

lektivavtal). Sympatistrid skulle med andra ord vara lovlig vid arbetskonflikt.

I flertalet av de utlåtanden, som avgivits av intresserade organisationer, bar

man biträtt denna ståndpunkt, som även kommit till uttryck i lagen örn

kollektivavtal (grunderna för 4 § första stycket 4.), men starkt delade menin­

gar hava blivit uttalade i fråga örn grundsatsens närmare genomförande.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att det avgörande borde vara ej

åtgärdens art utan dess syftemål; ginge aktionen ut på att förmå den därmed

angripne att ansluta sig till blockadåtgärder mot part i den ekonomiska kon­

flikten, att förhindra den förstnämnde att uppehålla ekonomiska förbindelser

med parten eller att straffa honom för underlåtenhet att efterkomma uppma­

ning att deltaga i stridsåtgärd mot parten, borde denna aktion, oavsett vilken

form den hade, vara att anse såsom (otillåten) stridsåtgärd mot tredje man.

Vore ändamålet med en arbetsinställelse däremot att utvidga striden och genom

att i större omfattning lamslå verksamheten å motsidan förorsaka skadeför-

luster å denna sida för att förmå denna till önskad uppgörelse, skulle aktionen

vara tillåten. Landsorganisationen har uttalat, att även andra former av bloc­

kad, i synnerhet avsättningsblockad borde, oavsett om de ägde rum i samband

med arbetsinställelse, vara tillåtna såsom sympatiåtgärder, och har till stöd

härför åberopat hävdvunnen uppfattning på såväl arbetar- som arbetsgivar-

hålh

Kommissionens majoritet har ansett sig böra med ett visst förtydligande

biträda den sakkunniges ståndpunkt. Då de gällande kollektiva riksavtalen

behandla förevarande spörsmål, har i de allra flesta fall icke gjorts någon

begränsning av de såsom sympatiåtgärder tillåtna stridsåtgärdernas art; de in­

nefatta sålunda jämväl blockader av allehanda slag. En viss begränsning här i

stället där eftersträvats genom en föreskrift av formell art, i det att sympati­

åtgärder få beslutas endast av huvudorganisationerna å vardera sidan. Sist-

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nämnda begränsning, som enligt föreliggande förslag följer av de allmänna

bestämmelserna (2 § andra stycket), kan icke anses vara tillfyllestgörande. I

synnerhet avsättningsblockader komma alltför lätt att mot tredje man tillgripas

i oträngt mål, bl. a. av det skäl att de i allmänhet icke å angriparens sida

äro förenade med någon egentlig uppoffring; och de äro mera än de flesta

andra stridsåtgärder ägnade att framkalla irritation och upphetsning samt

att föranleda en måttlös utvidgning av striden. Å andra sidan har kommissio­

nen ej heller ansett sig kunna godtaga den av arbetsgivareföreningen påyrkade

begränsningen. Även örn den kan sägas bygga på en ganska naturlig upp­

fattning, torde det ej vara riktigt att tillmäta en så avgörande betydelse åt

beskaffenheten av den intressegemenskap eller förbindelse mellan motparten

och den angripne tredje mannen, som utgör grunden för angreppet mot denne

(så snart man nämligen ej vill begränsa sympatiåtgärderna till att få riktas

endast mot den som är oneutral eller organisationsmässigt förbunden med part

i primärkonflikten). Därtill kommer, att syftet med sympatiåtgärden alltför

ofta skulle kunna maskeras såsom skenbart lovligt utan att det skulle vara

möjligt att tillfredsställande konstatera dess verkliga beskaffenhet. Kommis­

sionen har även övervägt den begränsning av sympatiåtgärder, som numera är

lagstadgad i England genom förbud mot vissa stridsåtgärder, när de ej uteslu­

tande hava till ändamål utkämpandet av en arbetstvist inom det yrke (indu­

strigren), som de stridande tillhöra (se den sakkunniges betänkande s. 132).

En sådan begränsning torde emellertid i alltför hög grad avvika från vad

som i vårt land av såväl arbetsgivare som arbetare betraktas såsom lovligt och

praktiserats.

Till sin närmare innebörd går den föreslagna bestämmelsen till en början ut

på, att sympatiåtgärd må vidtagas endast i anslutning till en ursprunglig

arbetstvist. Varken konkurrenstvister eller avtalstvister av annat slag än ar­

betstvister skola sålunda få utvidgas genom sympatiåtgärder. Vidare har

stadgats en begränsning till arbetstvister rörande upprättande av kollektiv­

avtal. Endast dessa hava synts vara av sådan vikt, att det är rimligt att

däri indraga neutrala utomstående. Syftet skall vara att genom en utvidg­

ning av den ursprungliga tvisten bispringa part i denna. Häri ligger ett krav

på att det skall hava kommit till stridsåtgärd av part i tvisten mot hans

motpart, innan sympatiåtgärd mot någon annan får tillgripas; tydligen är

härvid likgiltigt, örn den part som skall erhålla understöd är angripare eller

angripen i förhållande till sin motpart. Det anförda kravet på sammanhang

med den ursprungliga tvisten utesluter vidare alla de fall, i vilka en föregiven

sympatiåtgärd ej på något sätt kan anses stå i samband med den primära

tvisten; då måste den i själva verket antagas hava ett annat syfte, som kan

förmodas vara olagligt (enligt någon av 7—12 §§ eller lagen örn kollektiv­

avtal).

Till sin art må sympatiåtgärd ej innefatta annan stridsåtgärd än arbets­

inställelse enbart eller i förening med blockad av arbetsplats eller av utestängd

arbetskraft. Härvid har kommissionen haft att taga ställning till den omtvi­

stade och synnerligen svårlösta frågan örn lovligheten av att arbetare vägra

att taga befattning med råvaror för eller produkter från ett företag, som är

invecklat i arbetstvist (jfr utlåtandena s. 145 f. och 186). Denna fråga hade

ej erhållit någon uttrycklig lösning i den sakkunniges utkast. Vad beträf­

far terminologien må erinras, att sådan vägran av vissa arbetsprestationer i

arbetsdomstolens praxis behandlats såsom en (partiell) arbetsnedläggelse.

Denna begreppsbestämning bör visserligen icke vara avgörande för den sak­

liga regleringen, men kommissionen har -—■ efter åtskillig tvekan och under

meningsskiljaktighet — stannat vid att sådan arbetsvägran bör anses lovlig

såsom sympatiåtgärd. Det kan visserligen ej bestridas, att just dylika fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

129

av stridsåtgärder ofta föranleda en oproportionerlig irritation i förhållande

till den fördel, som därigenom kan vinnas för den part, i vars intresse de till­

gripas. Och någon synnerlig bärkraft lärer icke kunna tillerkännas den i

landsorganisationens utlåtande framförda synpunkten, att örn endast total

arbetsnedläggelse vore lovlig såsom sympatiåtgärd, arbetsfreden skulle komma

att bliva lidande genom att sådan arbetsnedläggelse tillgripes i fall, där man

eljest skulle hava nöjt sig med vägran att utföra visst arbete. Ty å ena sidan

är total arbetsnedläggelse ett kostsamt steg, som i allmänhet ej vidtages utan

noggrant övervägande, och å andra sidan visar erfarenheten, att partiell ar­

betsvägran ofta framkallar total arbetsinställelse såsom motåtgärd från arbets­

givaresidan. Emellertid kan till stöd för den i förslaget intagna ståndpunk­

ten åberopas, att ett generellt förbud mot sådan arbetsvägran skulle komma

att till nackdel för arbetarsidan medföra en viss ojämnhet i de stridande par­

ternas möjlighet till effektiva sympatiåtgärder och även skulle i så hög grad

komma att strida mot en ganska naturlig och i arbetarkretsar djupt rotad

åskådning, att det kunde befaras alltför ofta ej bliva respekterat.

Förslagets ståndpunkt i detta avseende framträder i ett stadgande i tredje

punkten av paragrafen med innehåll att till arbetsinställelse ock är att hän­

föra vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra

från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten. Härunder falla,

såsom av formuleringen framgår, icke sådana varor, som äro avsedda för en

stridande arbetsgivares personliga konsumtion, ej heller varor, vilka icke kun­

na individualiseras med hänsyn till ursprung eller bestämmelse; på ett odif­

ferentierat parti, vilket förmodas till någon del innehålla varor, som efter

utskiljande skulle vara hänförliga under bestämmelsen, är denna alltså icke

tillämplig. Det har varit under övervägande att, i fråga örn produkter av en

parts rörelse, begränsa regeln till att gälla endast vad som efter tvistens ut­

brott lämnat producenten, men det har antagits att en sådan begränsning

skulle på grund av bevissvårigheter sakna praktisk användbarhet. Stadgan­

det gäller endast varor, som äro avsedda för eller härröra från part i pri­

märtvisten. Det omfattar sålunda icke varor till eller från en arbetsgivare,

vilken allenast genom sympatiåtgärd indragits i striden eller som åsidosatt

sin neutralitet, ej heller varor som eljest äro avsedda för en oneutral tredje

man, t. ex. livsmedel till strejkbrytare som avses i 16 § första stycket 1. eller 2.

Ifrågavarande arbetsvägran är såsom en art av arbetsinställelse underkas­

tad de allmänna bestämmelserna för sådan stridsåtgärd. Den får följaktli­

gen endast anordnas av huvudorganisation, som är därtill behörig jämlikt 2

och 3 §§ och vari de arbetare, som vägra att utföra visst arbete, äro medlem­

mar. Vidare skola iakttagas de formföreskrifter, som meddelats i 6 §; detta

är påkallat för att undvika förhastande och missbruk. Emellertid skulle det

vara alltför strängt att även för detta fall vidhålla kravet på att underrät­

telse till den, mot vilken åtgärden riktas, d. v. s. de arbetsvägrandes särskilda

arbetsgivare, skall lämnas minst en vecka i förväg. Ett dylikt krav skulle i

vissa fall, bl. a. inom transportväsendet, kunna så gott som omöjliggöra an­

vändning av detta stridsmedel och skulle knappast kunna i tillämpningen

upprätthållas. Därför har givits en bestämmelse om att viss tid ej skall gälla

för den i 6 § föreskrivna skriftliga underrättelsen.

Den omfattning, vari sympatiåtgärder äro tillåtna, kan givetvis begränsas

genom överenskommelse i kollektivavtal mellan dem, som skulle vidtaga åt­

gärderna, och dem mot vilka de skulle riktas (jfr lagen örn kollektivavtal

4 § tredje stycket andra punkten). Åsidosattes emellertid en sådan avtals­

bestämmelse, är detta endast att bedöma såsom avtalsbrott och skall sålunda

icke beläggas med påföljd enligt denna lag. — Omvänt kan det tvingande

förbudet i 14 § mot angrepp å tredje man icke genom avtal underkastas längre

Bihang lill riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr .31.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

gående inskränkning i nu berörda hänseende än som framgår av förevarande

paragraf. Bestämmelse i kollektivavtal örn att sympatiåtgärder skola vara

tillåtna i större utsträckning än som framgår av lagtexten blir sålunda icke

bindande; härigenom undvikas uppslitande strider örn detta ömtåliga ämne

vid blivande avtalsförhandlingar. Kollektivavtal, som äro ingångna före la­

gens ikraftträdande, bibehålla emellertid sin giltighet, även vad angår be­

stämmelser med nyss anmärkta innehåll.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 18 § får

jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 94 och 95 samt 98 och 99.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha i sina

yttranden vidhållit den ståndpunkt rörande sympatiåtgärders lovlighet som

föreningarna intagit i sina utlåtanden över professor Bergendah utkast, för

vilken ståndpunkt kommissionen i sin härovan intagna motivering redo­

gjort. Visserligen hade även en i föreningarnas mening egentlig sym­

patistrejk den verkan, att den angripne företagaren måste helt nedlägga

eller inskränka sin verksamhet och i följd därav också suspendera sina

affärsförbindelser, så länge stilleståndet varade, men här vore dock syf­

tet med aktionen att åtkomma någon, som i organisatoriskt eller annat hän­

seende kunde sägas stå pä motsidan i den ursprungliga konflikten. Det vore

sålunda i den angripnes egenskap av i något hänseende allierad med motparten

i primärkonflikten, som denne gjordes till föremål för angreppet. Föreningar­

na ha vidare framhållit, att det vore svårt att inse att i praktiken, på sätt kom­

missionen antytt, skulle uppstå svårigheter att särskilja lovliga och olovliga

sympatiåtgärder enligt den av föreningarna föreslagna regleringen. Erfaren­

heten från de fackliga striderna visade, att det praktiskt taget aldrig behövde

råda någon tvekan om karaktären av en vidtagen stridsåtgärd, varom här vore

fråga. Att så vore förhållandet måste vara påtagligt redan på grund därav,

att den som vidtoge en sympatiåtgärd, måste av naturliga skäl dessförinnan

meddela föremålet för denna åtgärd vad angriparen avsåge att framtvinga hos

den förre genom stridsåtgärden. Som regel kunde man göra den erforderliga

gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna sympatiåtgärder med ledning av

föremålet för dessa åtgärder.

Föreningarna ha ej kunnat tillstyrka, att rätten att vidtaga sympatiåtgärder

begränsades till utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av

kollektivavtal. På arbetsmarknaden förekomme även andra konfliktsituatio­

ner, som i sista hand icke kunde lösas annat än med hjälp av sympatiåtgärder.

Landsorganisationen har förklarat sig beträffande arten av sympatiåtgär­

der principiellt vidhålla den uppfattning, varåt landsorganisationen givit ut­

tryck i sitt utlåtande över professor Bergendals utkast, för vilken uppfatt­

ning kommissionen i sin härovan intagna motivering redogjort, men med hänsyn

till det motstånd som rests häremot räknat med att någon ytterligare utsträck­

ning av rätten till dylika åtgärder ifråga örn arten av dem icke stöde att vinna.

Med förslagets begränsning av begreppet sympatiåtgärd till stridsåtgärd

mot annan än part i den ursprungliga tvisten, alltså mot tredje man i egent­

lig mening, folie utanför förslaget vissa stridsfall, vilka hittills betecknats

som sympatiaktioner och örn vilkas lovlighet icke kunde vara fråga. Därvid

åsyftades det fall att å en och samma arbetsplats eller hos en och samme

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

131

arbetsgivare vore anställda arbetare tillhörande olika fackorganisationer. Vid

tvist mellan arbetsgivaren och en av dessa organisationer eller dess hos arbets­

givaren anställda medlemmar nedlade dessa arbetet och deras organisation

förklarade arbetet i blockad. Organisationen hänvände sig till övriga organi­

sationer, vilkas medlemmar vore sysselsatta å arbetsplatsen eller eljest hos

arbetsgivaren, med begäran örn sympatiåtgärd i form av arbetsinställelse och

arbetsbloekad. Det torde icke vara kommissionens mening, att dessa sympa­

tiåtgärder skulle vara förbjudna. Med hänsyn till bestämningen av partsbe-

greppet, enligt vilken med part förstodes den, mot vilken en stridsåtgärd

företoges med omedelbart syfte, torde enligt förslaget en sådan sympatiåtgärd

utgöra partsangrepp och såsom sådant vara rättsenlig. Enligt ordalydelsen

i 18 §, vars placering och hänvisning till 14 § dock angåve, att den avsåge

endast rena tredjemansangrepp, skulle visserligen åtgärden, betraktad som dy­

likt angrepp, likaledes bliva rättsenlig, men detta endast i arbetshäst rö­

rande upprättande av kollektivavtal. Tvivelaktigt vore däremot om en in-

drivningsblockad med hänsyn till 18 §:ns inskränkning av sympatiaktions-

rätten till tvister rörande upprättande av kollektivavtal, kunde understödjas

genom en sympatiblockad av nu ifrågavarande beskaffenhet, såframt sådan

åtgärd vore att hänföra under sistnämnda paragraf.

Som jag i samband med den allmänna motiveringen framhållit har riksför­

bundet landsbygdens folk ansett, att det icke funnes tillräckliga skäl för att

endast de i rena arbetstvister engagerade parterna skulle äga rätt att vidtaga

sympatiåtgärder. Antingen borde rätten till sympatiåtgärder helt borttagas

eller ock medgivas alla som förde strider, vilka till sin grundnatur och sitt

syftemål vore likartade.

Även svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha, som

jag tidigare påpekat, ansett behov föreligga för organisationerna att kunna

samverka vid avtalstvister och sådana ekonomiska tvister, varom förmäldes i

andra stycket i 14 §, vilken samverkan synts föreningarna jämväl böra med­

givas med hänsyn till den likställighet i princip, som borde förefinnas med de

åtgärder, som avsåge arbetskonflikter och övriga områden.

Svenska journalistföreningen har påpekat, att även örn enligt lagtexten sym­

patiåtgärd endast finge avse att genom utvidgning av ursprunglig tvist bi­

springa part i denna och icke att påverka tredje man att bryta sin neutralitet,

det tyvärr icke uteslöte möjligheten för en arbetsgivare att på ett sätt, som

icke kunde bevisas, hota med lockout i syfte att förmå de hotade till neutra-

litetsbrott och att verkställa hotet under form av sympatiåtgärd.

Sågverksförbundet har hemställt, att med hänsyn till att flottningen vore

ett synnerligen ömtåligt och lätt sårbart arbetsområde rätten att företaga

sympatiåtgärder icke måtte gälla för flottningsområdet.

Bestämmelsen i sista punkten av 18 § att till arbetsinställelse vore att hän­

föra vägran att taga befattning med varor, som vore avsedda för eller här­

rörde från rörelse, som drevs av part i den ursprungliga tvisten, har avstyrkts

av kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkare-

förening, svenska lant arbets giv arnes central förening, Sveriges redareförening,

svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion samt Sveriges

köpmannaförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha

därvid framhållit, att de av kommissionen i motiven anförda skälen för

denna bestämmelse till fullo ådagalade svagheten i kommissionens stånd­

punkt. Att förbud mot sådan arbetsvägran, varom nu vore fråga, skulle

förhindra arbetarparten att i de fackliga striderna kunna utnyttja sym­

patiåtgärder som vapen i dessa strider på lika effektivt sätt som å

motsidan bestredes. Arbetsgivarna hade såsom enda stridsmedel i detta hän­

seende sympatilockouten. Mot denna svarade den totala sympatistrejken,

som ju enligt förslaget skulle lämnas orörd. Arbetarnas vägran att taga

befattning med viss vara, varom här vore fråga, vore därför en stridsme­

tod, till vilken ej funnes någon motsvarighet å arbetsgivarsidan. Ett för­

bud däremot borde därför redan av denna anledning ej kunna försätta arbetar­

parten i en ogynnsammare ställning än arbetsgivarna, då fråga vore örn rätten

att vidtaga sympatiåtgärder. Därtill komme, att arbetsgivarna i flera bety­

delsefulla näringsgrenar vore av ekonomiska betingelser förhindrade att an­

vända sig av sympatilockouten, medan motsvarande hinder ej gällde för arbe­

tarna. Så vore t. ex. förhållandet inom jordbruket, transportverksamheten och

handeln. Vad jordbruket anginge rörde det sig örn huruvida ett bojkottför­

farande, som ytterst syftade till livsmedelsförstöring, skulle genom att undan­

tagas från tredjemansskyddet legaliseras av lagstiftningen. Transportverk­

samheten åter vore för landets näringsliv i övrigt av den allra största bety­

delse; ett arbetsavbrott inom denna verksamhet finge inom kort betydande, i

många fall ödesdigra verkningar för industri och handel, som vore beroende

av varutransporternas fullgörande. Detta hade företagarna inom transport­

väsendet och deras organisationer insett och lämpat sitt handlande därefter.

För övrigt syntes det icke orimligt, att den part, som använde sig av strids­

metoder, vilka innebure ett större intrång å tredje mannens neutralitet än åt­

gärderna från motsatta sidan, finge sin frihet mest kringskuren av en lagstift­

ning, som avsåge att bereda skydd för nämnda neutralitet. Att tillrättalägga

lagstiftningen efter den åskådning, som rörande ifrågavarande spörsmål vunnit

hävd inom den ena eller andra stridande gruppen, torde leda till ett uppgivan­

de av det syftemål, som lagstiftningen vore avsedd att förverkliga.

Liknande synpunkter ha, såvitt angår jordbruket, framförts av svenska lant-

arbetsgivarnes central förening.

Sveriges köpmannaförbund har påpekat, att erfarenheten från tidigare kon­

flikter, t. ex. den s. k. Beckerskonflikten, hade visat, att just detta slag av sym­

patiåtgärder vore ägnat att åstadkomma mycken förargelse och stort obehag

även vid relativt obetydliga arbetskonflikter.

Svenska tidning sutgivaref öreningen och dess arbets g ware sektion ha fram­

hållit, att stadgandet skulle medföra, att under en konflikt mellan tidningarna

och deras arbetare det vore en tillåten stridsåtgärd, om arbetareparten tillgrepe

massåtgärd mot de åkare eller transportfirmor, som enligt avtal med tidningar­

na försåge dem med papper eller distribuerade tidningsexemplaren till försälj­

ningsställena. Då lagstiftningens huvudändamål ju vore att bereda skydd åt

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.