2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Förslag

till

lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

1 mom. Denna lag äger tillämpning å följande sjukdomar:

1. mul- ock klövsjuka (apktae epizooticae) hos klövbärande djur,

2. boskapspest kos idisslande djur (pestis bovina),

3. elakartad lungsjuka hos nötkreatur (pleuropneumonia bovis conta-

giosa),

4. svinpest (pestis siris),

5. rots (malleus) kos käst,

G. vattuskräck (rabies) kos husdjur,

7. koppor kos får (variolae ovinae),

8. mjältbrand (anthrax) hos husdjur,

9. frasbrand kos idisslande djur (empkysema infectiosum bovis),

10. skabb (psoroptes- eller sarcoptesskabb) kos får och häst (scabies ovis

et equi),

11. könspest (pestis gallinarum) ock hönskolera (fågelseptikämi)

(pasteurellosis avis, septicaemia kaemorrhagica avis) samt

12. smittsam kastning hos käst (abortus infeetiosus equi).

2 mom. Angriper någon av de under 1 mom. upptagna sjukdomar

andra djur än som vid den sjukdomen nämnts ock uppkommer därige­

nom fara för smittas spridande till människor eller husdjur, förfares

i

tillämpliga delar i enlighet med stadgandena i denna lag.

3 mom. Visar sig kos husdjur annan sjukdom än i 1 mom. nämnts så

elakartad och smittsam, att den kan anses jämförlig med där upptagna

sjukdomar, må Konungen på framställning av medicinalstyrelsen eller

länsstyrelse besluta, att i denna lag givna stadganden helt eller delvis

skola lända till efterrättelse med avseende å sjukdomen. Över sådan fram­

ställning av länsstyrelse skall medicinalstyrelsen köras.

Vad nu stadgats gälle ock, där annan sjukdom än i 1 mom. nämnts

3

uppträder bland andra djur än husdjur under sådana förhållanden, att

den kan anses innebära fara för människor eller husdjur.

4 moni. I fråga om bekämpande av sjukdomar bland arméns hästar och

övriga djurbestånd är denna lag tillämplig endast i den mån Konungen

därom särskilt förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

2

§.

Inträffar sjukdom som är eller misstänkes vara någon av de i denna

lag avsedda sjukdomar, åligger det djurägaren att ofördröjligen och

sist inom 24 timmar därom göra anmälan hos vederbörande tjänsteveteri-

när eller närmast boende veterinär.

3 §.

1 moni. Har veterinär grundad anledning misstänka förekomsten av

i denna lag avsedd sjukdom, skall han verkställa undersökning för

fastställande av sjukdomens art. Finnes för undersökningen nödigt

att insjuknat djur nedslaktas, äger veterinären efter inhämtande av me­

dicinalstyrelsens medgivande därom förordna. Intill dess resultatet av

undersökningen föreligger, må djurägare icke i vidare mån än veterinä­

ren medgiver förfoga över insjuknat djur eller dess produkter.

2 mom. Veterinär skall, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe,

varest sjukdom som avses i denna lag förekommer eller misstänkes före­

komma, spärrat, och åligger det för sådant fall veterinären att enligt

av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla

isolering och meddela förbud att från stället bortföra djur, som kunna

angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga åt­

gärder till förhindrande av smittspridning.

Har mellan ställe, som i nästföregående stycke sågs, och annat ställe,

där djur finnas som kunna angripas av sjukdomen, förekommit sådan

beröring att fara för smittas överförande föreligger, skall veterinär till­

lika, där Konungen så föreskrivit, förklara sistnämnda ställe spärrat

samt beträffande detsamma meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder

som nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats smittat, befunnits icke

förekomma, skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall

förklaringen gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats

smittat eller misstänkt för smitta.

4 §.

1 moni. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar

inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjuk­

dom inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe,

4

varest sjukdomen, inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkring­

liggande område i den utsträckning som prövas erforderlig smit­

tat eller misstänkt för smitta. I samband därmed ankommer på

länsstyrelsen dels att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvis­

ningar och föreskrifter anbefalla isolering av det smittade eller för

smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att

begagna betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt

ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, el­

ler från sådant ställe eller område utföra dylika djur eller mjölk eller

andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta,

dels ock att i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de övriga bestämmel­

ser, som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdo­

men.

Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i

denna lag, må länsstyrelsen efter medicinalstyrelsens hörande förklara

omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed för­

bjuda att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området införas djur, som

kunna angripas av sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån ut­

föras sådana djur eller sådana delar av slaktade djur, som medföra sär­

skild fara för spridande av smitta, eller varor, som kunna medföra dylik

fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat,

upphört och smittrening, där sådan enligt givna föreskrifter skall verk­

ställas, ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med bestämmelser, som

meddelas av medicinalstyrelsen, förklara området fritt från smitta, och

skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde, så­

dan förklaring samtidigt upphöra att gälla.

Har å ställe eller inom område, som förklarats misstänkt för smitta,

därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen

omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta.

5 $.

Inträffar sjukdom som avses i denna lag, må medicinalstyrelsen, där

Konungen så föreskrivit, för sjukdomens hämmande besluta, att ned­

slagning eller dödande antingen av hel besättning, i vilken smitta in­

kommit eller misstänkes hava inkommit, eller ock av vissa sjuka eller

för sjukdom misstänkta djur skall äga rum. Till förekommande av

smittas spridande må medicinalstyrelsen i den utsträckning som prövas

erforderlig jämväl förordna örn dödande av mindre husdjur, såsom fjä­

derfän, kaniner, hundar och kattor, oaktat de icke äro angripna av sjuk­

dom eller därför misstänkta.

Tillika må medicinalstyrelsen, då så anses lämpligt för sjukdomens be­

kämpande, påbjuda att skyddsympning av djur skall verkställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

5

Medicinalstyrelsen tillkommer att meddela erforderliga föreskrifter an­

gående smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna lag.

6

§.

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 §

ställa lokal och personal till förfogande.

7 §.

Djurägare är skyldig att vid förrättning, som företages på grund av

denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser, ställa till för­

fogande för honom tillgängliga arbetskrafter och redskap, som äro nödiga

för förrättningen.

Det åligger vidare djurägare att ombesörja, att djur, örn vilkets dödande

jämlikt 3 eller 5 § förordnats, avlivas samt att kropp av sådant djur el­

ler av djur, som dött i någon i denna lag avsedd sjukdom eller efter skydds-

ympning, varder på sätt medicinalstyrelsen föreskriver oskadliggjord.

Djurägare och envar annan person äro i övrigt skyldiga att ställa sig

till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av sjukdom som avses i

denna lag i vederbörlig ordning föreskrives, samt tåla det intrång och

underkasta sig de åtgärder, som föranledas av denna lag eller enligt

densamma meddelade bestämmelser.

Underlåter någon att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall den­

samma genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges be­

kostnad.

8

§.

Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts

av stadgande i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser,

utgår jämlikt föreskrifter, som Konungen utfärdar.

Ersättning som i första stycket sägs vare förverkad, därest den, som

haft kostnaden eller lidit förlusten, vållat densamma genom bristande

vård örn honom tillhörigt djur eller genom överträdelse av de till skydd

mot i denna lag avsedd sjukdom givna föreskrifter eller genom infö­

rande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning miss­

tänka vara sjukt.

Anspråk på ersättning, som förut nämnts, skall vid talans förlust fram­

ställas hos vederbörande länsstyrelse senast inom tre månader från den

dag anspråket uppkom, Konungen likväl obetaget att för särskilt fall här­

ifrån medgiva undantag.

9 §.

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses

i denna lag tillkommer medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

6

Länsstyrelse skall vaka över att denna lag och enligt densamma medde­

lade bestämmelser noggrant tillämpas.

Det åligger hälsovårdsnämnd och polismyndighet att biträda vid

nämnda tillsyn och övervakning ävensom att, där så påkallas, vara be­

hjälpliga med undersökningar för ntrönande av smittkälla och dylikt.

10

§.

Vad i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser stadgas

angående djurägares skyldigheter skall i tillämpliga delar hava avseende

jämväl å ställföreträdare för djurägaren.

11

§.

Det ankommer på Konungen att meddela de närmare föreskrifter, som

finnas erforderliga för tillämpning av denna lag.

12

§.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmel­

ser straffes enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken dag

förordningen den 9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör

till förekommande och hämmande av smittosamma sjukdomar bland hus­

djuren skall upphöra att gälla.

Genom denna lag upphävas därjämte

1) kungörelsen den 1 november 1892 (nr 90) angående desinfektion i

visst fall av järnvägsvagn, som använts för transport av idisslande djur

och svin,

2) kungörelsen den 3 november 1906 (nr 94) angående åtgärder mot

svinpest, svinsjuka samt rödsjuka hos svin,

3) kungörelserna den 14 februari 1908 (nr 3), den 14 november 1913 (nr

260) och den 5 februari 1918 (nr 43) angående tillämpning inom Malmö­

hus län, Östergötlands län och Kristianstads län å sjukdomen lungröta

av vissa föreskrifter i nyssnämnda förordning,

4) kungörelsen den 19 mars 1920 (nr 85) angående tillämpning å sjuk­

domen smittsam kastning hos häst av vissa föreskrifter i samma för­

ordning,

5) kungörelsen den 21 november 1924 (nr 489) angående rengöring och

desinfektion i vissa fall av automobil, som använts för transport av klöv­

bärande djur,

6) kungörelsen den 3 april 1925 (nr 74) angående särskild behandling

i vissa fall av klövar hos idisslande djur och svin,

7) kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 322) angående förbud mot transport

av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mill- och klövsjuka m. m.

samt

8) kungörelsen den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot

hönskolera, hönspest och hönstyfus, i vad kungörelsen avser förstnämnda

två sjukdomar,

ävensom vad eljest är stadgat stridande mot denna lag; skolande dock

vad som finnes föreskrivet angående behandling av smittsam husdjurs­

sjukdom bland arméns hästar och övriga djurbestånd alltjämt äga till—

lämpning i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

7

8

Kungl. Majlis proposition nr 42.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari

1935.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andlek,

statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E^ngberg, E^kman, S^köld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 74, har Kungl.

Maj:t på min föredragning föreslagit riksdagen att till Förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter för

budgetåret 1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 200,000 kronor. Vid

föredragningen av sagda punkt förklarade jag mig hava för avsikt att

senare framlägga förslag örn ny epizootilag. Jag torde nu få anmäla

detta ärende.

Genom beslut den 26 oktober 1928 har Kungl. Majit, bland annat, dels

uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning och revision

rörande bestämmelserna angående förekommande och hämmande av

smittsamma sjukdomar bland husdjur samt därutinnan till Kungli

Majit inkomma med förslag, dels ock bemyndigat styrelsen att tillkalla

en sakkunnig person att inom styrelsen biträda med utredningen. Med

stöd av detta bemyndigande samt Kungl. Majlis beslut den 7 december

1928, varigenom styrelsen medgivits att tillkalla ytterligare en sakkun­

nig person att biträda vid ifrågavarande utredning, har styrelsen tillkal­

lat f. d. medicinalrådet G. Kjerrulf och distriktsveterinären K. I. Chris­

tenson att såsom sakkunniga inom styrelsen biträda vid den anbefallda

utredningen.

Den 31 juli 1929 hava de sakkunniga till styrelsen överlämnat dels för­

slag till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag) och dels förordning med närmare föreskrifter angående be­

kämpande av nämnda sjukdomar (epizootiförordning) (stat. off. utr.

1929:18). Sedan medicinalstyrelsen inhämtat yttranden över de sakkun­

nigas förslag från veterinärhögskolans lärarkollegium, föreståndaren

för statens veterinärbakteriologiska anstalt och styrelsen för svenska ve-

terinärläkarföreningen samt hållit överläggningar i frågan med riket»

samtliga länsveterinärer och förste stadsveterinären i Stockholm, har

9

medicinalstyrelsen den 30 augusti 1930 avgivit förslag i ämnet (stat. off.

utr. 1930: 22), innefattande en överarbetning av de sakkunnigas förslag.

över de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag hava därefter ytt­

randen avgivits av statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, stuteriöverstyrelsen, försäkrings-

inspektionen, styrelsen för veterinärhögskolan, Överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska

veterinärläkarföreningen, föreningen Sveriges privatpraktiserande veteri­

närer, Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening, svenska järnvägsför-

eningen, skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget och försäkringsbolaget

för smittsamma husdjurssjukdomar, ömsesidigt. Vid lantbruksstyrel-

sens yttrande hava fogats utlåtanden från samtliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt statskonsulenten i boskapsskötsel. Styrelsen för

veterinärhögskolan har vid sitt yttrande fogat utlåtande från högskolans

lärarkollegium. Vid länsstyrelsernas yttranden hava fogats utlåtanden

från samtliga länsveterinärer samt ett flertal andra tjänsteveterinärer

ävensom ett stort antal hälsovårds- och kommunalnämnder. Kommers­

kollegium har bifogat utlåtande från åtskilliga sjöfartsföreningar.

Frågan örn införande av nya bestämmelser beträffande en av de svå­

rare husdjurssjukdomarna, nämligen mul- och klövsjukan, har redan tidi­

gare varit föremål för utredning av för ändamålet särskilt tillkallade

sakkunniga, vilka den 30 november 1925 avgivit betänkande med förslag

i ämnet (stat. off. utr. 1925 : 38). Betänkandet har hittills icke föranlett

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Från olika håll hava vidare vid skilda tillfällen gjorts framställningar

örn nya bestämmelser på området.

Jag torde till en början få lämna en kortfattad redogörelse för nu gäl­

lande bestämmelser angående bekämpandet av de smittsamma husdjurs­

sjukdomarna. Den viktigaste författningen i ämnet är förordningen den

9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör till förekommande

och hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren. Sedermera

har denna kompletterats genom av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser

samt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter.

I 1898 års förordning upptagas följande sjukdomar, nämligen boskaps­

pest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm hos djur av hästsläktet,

koppor hos får, smittsam mul- och klövsjuka hos idisslande djur och svin,

skabb hos får och djur hörande till hästsläktet, elakartad klövsjuka hos

får och getter, mjältbrand hos husdjur (härunder inbegripet mjältbrands-

emphysem) samt vattuskräck hos hund och andra husdjur. Genom kun­

görelsen den 3 november 1906 (nr 94) angående åtgärder mot svinpest,

svinsjuka samt rödsjuka hos svin är bekämpandet av nämnda sjukdomar

särskilt reglerat. Ytterligare har bekämpandet av hönskolera, hönspest

och hönstyfus (vit diarré hos kyckling) reglerats genom kungörelsen dea

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

10

20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot dessa sjukdomar.

Angående bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur är förordnat dels

genom kungörelsen den 20 december 1912 (nr 376) angående villkoren för

erhållande av understöd vid bemödanden till förekommande och häm­

mande av tuberkulos inom mindre ladugårdsbesättningar, dels ock genom

tre kungörelser av den 30 juni 1934, nämligen nr 402, örn vissa åtgärder

mot tuberkulos hos nötkreatur, nr 403 om åtgärder mot tuberkulos i juv­

ret och könsorganen hos nötkreatur samt nr 436 örn införsel av nötkrea­

tur till de sex nordligaste länen och Gotlands län. Genom tre kungörel­

ser den 14 februari 1908 (nr 3), den 14 november 1913 (nr 260) och den 5

februari 1918 (nr 43) hava vissa föreskrifter i 1898 års förordning för­

klarats skola gälla i Malmöhus, Östergötlands och Kristianstads län be­

träffande sjukdomen lungröta. Vidare hava vissa föreskrifter i 1898 års

förordning gjorts tillämpliga dels å sjukdomen smittsam kastning hos

häst genom kungörelsen den 19 mars 1920 (nr 85) och dels inom Norrbot­

tens län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst genom kungörelsen

den 23 februari 1934 (nr 40).

Ytterligare bestämmelser till förekommande och hämmande av smitt­

samma husdjurssjukdomar hava meddelats genom kungörelserna den 1

november 1892 (nr 90) angående desinfektion i visst fall av järnvägsvagn,

som använts för transport av idisslande djur och svin, den 21 november

1924 (nr 489) angående rengöring och desinfektion i vissa fall av auto­

mobil, som använts för transport av klövbärande djur, den 3 april 1925

(nr 74) angående särskild behandling i vissa fall av klövar hos idisslande

djur och svin och den 18 juli 1928 (nr 322) angående förbud mot transport

av

djur och varor av vissa slag vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m.

Enligt nämnda författningar åligger närmaste tillsynen över meddelade

föreskrifters iakttagande vederbörande hälsovårds- eller kommunal­

nämnd, som jämväl äger, där nödiga föreskrifter saknas, själv förordna

örn lämpliga åtgärder till skydd mot utbruten sjukdom eller till före­

kommande därav. Polismyndighet i stad och kronobetjäningen på landet

skola därvid lämna erforderlig handräckning Länsstyrelsen skall hava

överinseende över föreskrifternas efterlevnad. Det åligger vidare läns­

styrelsen, när sjukdom, som förut nämnts, är gängse inom länet eller

é angränsande orter, vissa allmänna uppgifter med avseende å åtgär­

der till hindrande av smittas spridning genom person- och djursamfärd­

sel, såsom att draga försorg örn utsättande av annan tid eller ort för

marknad, torgdag, ting eller annan dylik sammankomst, samt i samråd

med vederbörande järnvägsförvaltning, anordna särskilda försiktighets­

mått vid djurs forslande å järnväg. I vissa fall såsom då mul- och klöv­

sjuka utbryter eller svinpest eller svinsjuka vinner större utbredning

kunna vittgående transportinskränkningar föreskrivas.

Utbryter sjukdom, som är eller misstänkes vara någon av de sjukdo­

mar, som här avses, åligger det djurägaren eller hans ställföreträdare

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

11

■att ofördröjligen och senast inom 24 timmar därom underrätta ordföran­

den i vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd. Denne har att

inhämta upplysningar örn sjukdomen samt efter införskaffandet av så­

dana meddela sig med länsstyrelsen. Det tillkommer i regel länsstyrel­

sen att förordna örn veterinärundersökning. Bekräftas vid denna, att

sjukdomen är någon av de i 1898 eller 1906 års författningar omnämnda,

skall styrelsen förklara stället, där sjukdomsfallet inträffat, smittat. Är

fråga örn svinpest eller svinsjuka och ger undersökningen icke bestämt

resultat, har länsstyrelsen enligt 1906 års kungörelse att förklara stället

misstänkt för smitta. Likadeles må länsstyrelsen vid förekomst av eller

misstanke örn hönskolera eller hönspest jämlikt 1931 års kungörelse för­

klara stället smittat, respektive misstänkt för smitta. Vid misstanke om

eller utbrott av könstyfus ankommer det på medicinalstyrelsen att ut­

färda sådana förklaringar, som nyss nämnts. Sedan smittsam husdjurs­

sjukdom konstaterats, ankommer det i allmänhet närmast på länsstyrel­

sen att besluta örn vidare åtgärder. I vissa hänseenden lämnas dock

jämväl föreskrifter direkt i författningarna såsom örn sjuka och för

sjukdom misstänkta djurs avskiljande från friska, örn förbud att ut­

släppa sjuka eller för sjukdom misstänkta djur å bete, örn förbud att

utan tillstånd flytta sådana djur från gården, örn försiktighetsmått vid

smittfarlig beröring, örn förbud att använda mjölk, örn skyldighet för

ägare att anmäla inträffat dödsfall bland husdjur, örn nedgrävning av-

djur, som dött i sjukdom, som här avses, eller dödats till förhindrande

av smittas spridande, ävensom örn smittrening.

Djur, som angripits eller misstänkes vara angripet av någon av här

ifrågavarande sjukdomar, må i viss utsträckning dödas för verk­

ställande av undersökning. Även för sjukdoms bekämpande kan såsom

antytts dödande få äga rum. Dödandet för sistangivna ändamål är en­

ligt författningarna dels obligatoriskt och dels fakultativt. Obligato­

riskt är dödande sålunda föreskrivet beträffande alla djur, som angri­

pits av boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm, smitt­

sam blodbrist eller vattuskräck samt beträffande för smitta mottagliga

djur, som inom viss tid före sjukdomens utbrott varit i beröring med

djur, som insjuknat i boskapspest eller elakartad lungsjuka, ävensom

av hund, katt eller svin, som bitits av djur, som angripits av vattuskräck.

Undantag kan dock förekomma vid elakartad lungsjuka. Fakultativt

är dödande stadgat beträffande djur, som misstänkes lida av rots eller

smittsam blodbrist, nämligen under förutsättning att medicinalstyrel­

sen efter utgången av viss prövningstid finner skäl förordna därom eller

ägaren medgiver det. Vidare skola dödas djur, som misstänkes vara

angripet av vattuskräck, ävensom, efter medicinalstyrelsens förordnan­

de, svinbesättning å ställe, som förklarats smittat eller misstänkt för

smitta av svinpest eller svinsjuka. Djur, som misstänkes vara angripet

av vattuskräck, skall dock under vissa förutsättningar hållas vid liv

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

någon tid för observation. Fjäderfäbesättning, som angripits av höns-

tyfus, må ock enligt medicinalstyrelsens bestämmande dödas. Genom

beslut den 4 november och den 22 december 1892 samt den 14 oktober

1911 har Kungl. Majit lämnat medicinalstyrelsen bemyndigande att för­

ordna örn nedslaktning även vid mul- och klövsjukeepizootier.

Ersättning av allmänna medel för djur, som dödats till följd av förut

upptagna bestämmelse!-, utgår enligt följande grunder. Ersättning med

fulla värdet lämnas i följande tre fall, nämligen ^örn djuret dödats på

grund av föreskrifterna örn bekämpandet av boskapspest eller mul- och

klövsjuka, ^örn det dödats på grund av föreskrifterna ^örn bekämpandet

av elakartad lungsjuka och det vid obduktion befinnes angripet av så­

dan sjukdom, samt örn det dödats såsom angripet av rots eller smittsam,

blodbrist eller, efter medicinalstyrelsens förordnande, såsom misstänkt

för någon av sistnämnda sjukdomar men vid obduktion utrönes, att dju­

ret icke lidit av sjukdomen. Ersättning utgår med halva värdet, örn

vid obduktion av djur, som dödats för rots eller smittsam blodbrist, dju­

ret befinnes angipet av sjukdomen, eller örn djuret dödats efter tillåtelse

av ägaren. Örn djur dödats såsom misstänkt för att vara angripet av

elakartad lungsjuka men misstanken vid obduktion visat sig oriktig eller

örn djur dödats efter medicinalstyrelsens förordnande vid utbrott av svin­

pest eller svinsjuka eller hönstyfus, utgår ersättning med vad som åter­

står av värderingssumman efter avdrag av värdet av de delar av dju­

ret, vilka veterinären förklarar kunna användas till nytta. Djur, som

dödats för undersökning, ersättes helt örn det vid obduktionen befinnes

behäftat med boskapspest eller elakartad lungsjuka men eljest med vad

av värderingssumman återstår efter avdrag av värdet av delar, som

ägaren får tillgodogöra sig.

Ersättning utgår icke örn djurägaren genom bristande vård örn dju­

ret eller eljest genom överträdelse av givna föreskrifter eller genom in­

förande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning miss­

tänka vara sjukt, vållat, att djuret måst nedslaktas, och ej heller om

djuret dödats till följd av föreskrifterna i kungörelsen de 9 december

1898 (nr 127) angående vad iakttagas bör tili förekommande av smittosam-

ma husdjurssjukdomars införande i riket. För djur, som dött i smittsam

husdjurssjukdom, utgår icke någon ersättning.

Kostnaderna för desinfektionsmedel nied undantag av osläckt eller

nyligen släckt kalk skola gäldas av statsverket. Djurägaren är däremot

skyldig att på egen bekostnad utföra av veterinär föreskrivna renings­

åtgärder. Kostnaderna för värdering av nedslaktade djur, för veteri­

närs tjänsteresor samt för konstaterande av sjukdom genom undersök­

ning å statens veterinärbakteriologiska anstalt skola utgå av statsmedel.

Vid mul- och klövsjukeepizooti har dessutom i vissa fall ersättning av

statsmedel medgivits för förlust på grund av förbud att använda betes­

mark och att utföra mjölk från smittat eller för smitta misstänkt ställe,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

13

varjämte vid sådan epizooti jämväl gäldats kostnaderna för områdes

avspärrning samt för dödande och nedgrävning av djur. Vid dylik

epizooti hava ock samtliga smittreningsåtgärder bekostats av statsme­

del.

Såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen hava i sina förslag till

stadganden i ämnet utgått från att huvuddragen av de bestämmelser,

som skola tillämpas vid bekämpandet av de smittsamma husdjurssjuk­

domarna, böra intagas i en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt

stiftad lag. Detta har ansetts lämpligt med hänsyn till att de åtgärder,

som måste vidtagas — i synnerhet vid mera utbredda epizootier — med

nödvändighet avsevärt ingripa i den enskildes ekonomiska intressen

samt i hans handlingsfrihet och yrkesutövning. Bestämmelser, som icke

direkt äro att hänföra till grundlinjerna för bekämpandet men likväl äro

av sådan natur, att de hava väsentlig betydelse för detta, hava föreslagits

böra upptagas i en av Kungl. Majit utfäi'dad kungörelse. Detaljbestäm­

melser hava ansetts böra meddelas av medicinalstyrelsen och länsstyrel­

serna.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava upptagit ett högst bety­

dande antal sjukdomar utöver dem, vilkas bekämpande för närvarande

är genom författning reglerat. De sakkunniga hava indelat de sjukdo­

mar, som skulle omfattas av epizootilagen, i två avdelningar. Under

den ena avdelningen, avdelning I, hava sammanförts sjukdomar, mot

vilka vissa mer eller mindre omfattande åtgärder direkt föreskrivits i

kungörelseförslaget. Under den andra avdelningen, avdelning II, hava

upptagits sjukdomar, beträffande vilkas bekämpande i kungörelse­

förslaget endast stadgats, att djurägaren skall vara skyldig anmäla fall

av sjukdom till undersökning av veterinär samt i avvaktan därpå hava

sjukt djur avskilt från friska djur, som kunna angripas av sjuk­

domen i fråga. Övriga föreskrifter och åtgärder mot dessa sjukdomar

hava helt överlåtits till veterinären att för varje särskilt fall angiva.

Vid farsotartat uppträdande av sjukdom under avdelning II skall dock

avgörandet angående vilka åtgärder, som böra vidtagas, hänskjutas till

medicinalstyrelsen.

De under avdelning I upptagna sjukdomarna hava i de sakkun­

nigas förslag indelats i fyra grupper, A—D, allt efter strängheten av

de bestämmelser, som föreslagits för deras bekämpande. Under grupp

A hava upptagits följande sjukdomar, nämligen

1. mul- och klövsjuka hos klövbärande djur,

2. boskapspest hos idisslande djur,

3. elakartad lungsjuka hos nötkreatur,

4. svinpest,

5. rots hos häst,

6. smittsam blodbrist hos häst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

14

7. vattuskräck hos hund,

8. koppor hos får,

9. mjältbrand,

10. skabb hos får och häst samt

11. hönspest, hönskolera (fågelseptikämi) och hönstyfus, (bacillär vit

diarré hos kyckling).

Under denna grupp hava sålunda sammanförts de viktigaste av de sjuk­

domar, som angivas i nu gällande epizootiförfattningar. Under de övriga

grupperna hava upptagits följande sjukdomar, nämligen under grupp B:

12. frasbrand hos idisslande djur,

13. smittsam kastning hos nötkreatur,

14. smittsam kastning hos häst samt

15. akut svinsjuka;

under grupp C:

16. rödsjuka hos svin,

17. lungröta hos häst samt

18. kvarka hos häst;

under grupp D:

19. smittsam juverinflammation hos nötkreatur,

20. trikinsjukdom hos svin samt

21. tuberkulos hos nötkreatur, svin och hund.

Under avdelning II hava hänförts fyra sjukdomar, nämligen

22. paratuberkulos hos nötkreatur,

23. elakartad katarralfeber hos nötkreatur,

24. sommarsjuka hos nötkreatur samt

25. rensjuka och klövröta hos ren.

Tillika har föreslagits, att därest annan husdjurssjukdom vi­

sade sig så elakartad och smittsam, att den i dessa avseenden ansåges jäm­

förlig med de särskilt uppräknade sjukdomarna, Kungl. Majit skulle, efter

framställning av medicinalstyrelsen eller länsstyrelse, besluta, huruvida

och i vilken utsträckning i epizootilagen givna eller enligt densamma

meddelade föreskrifter skulle tillämpas å sjukdomen.

Med avseende å gemensamma åtgärder beträffande sjukdomar tillhö­

rande samma grupp hava de sakkunniga föreslagit följande. Vid ut­

brott av sjukdom inom grupperna A och B skall djurägaren göra anmä­

lan örn sjukdomsfall hos tjänsteveterinär eller, därest denne ej genast

kan anträffas, hos annan närmast boende veterinär eller ock hos läns­

styrelsen. Efter prövning av sådan anmälan skall veterinären vid

misstanke örn sjukdom hörande till nyssnämnda grupper i allmänhet

hos länsstyrelsen hemställa örn förordnande att till stället företaga

tjänsteresa för undersökning. Vid vissa av de under grupp A upptagna

mera svårartade sjukdomarna har emellertid skärpning samt vidkom­

mande vissa under grupp B upptagna lindrigare sjukdomar mildring i

det anförda förfaringssättet ansetts påkallad. Efter att hava verkställt

Kungl. Majus proposition nr 42.

15

undersökning skall veterinär insända rapport därom till länsstyrelse!!.

Denna tillkommer därefter vid misstanke örn sjukdom tillhörande grupp

A i regel att förklara stället, där sjukdomen inträffat, smittat, respektive

misstänkt för smitta. Vid misstanke örn sjukdom tillhörande grupp B

skall misstänktförklaring i allmänhet icke utfärdas och smittförklaring

utfärdas endast vid upprepade sjukdomsfall. Vid konstaterande av sjuk­

dom tillhörande grupp O och D skall anmälan ej göras till länsstyrelsen

utan endast till länsveterinären. Beträffande sjukdom tillhörande grupp

C skall länsveterinären endast för den händelse sjukdomen hotar att an­

taga farsots karaktär därom göra anmälan till länsstyrelsen, som i så

fall äger förklara stället smittat. Vid sjukdom hänförlig till grupp D

skall anmälan göras till lokal hälsovårdsmyndighet.

Ur de sakkunnigas motivering för de olika sjukdomarnas upptagande

i lagförslaget och deras placering inom de olika grupperna må återgi­

vas följande. Beträffande upptagandet i förslaget av smittsam,

blodbrist hos häst hava de sakkunniga anfört, att denna sjukdom,

vore synnerligen lorlustbringande och under senare år visat starka ten­

denser att utbreda sig, särskilt i norra delarna av landet. Det har där­

för synts de sakkunniga erforderligt, att kraftiga åtgärder vidtoges från

det allmännas sida mot sjukdomen. De sakkunniga framhålla, att i Fin­

land, Danmark och Norge sjukdomen sedan flera år tillbaka varit före­

mål för statliga åtgärder.

Såsom motiv för upptagande av sjukdomen smittsam kastning

hos nötkreatur har anförts, att antalet av sjukdomen årligen smit­

tade besättningar varit i ständigt stigande. Genom sjukdomen tillskyn­

das djurägarna enligt vad de sakkunniga uttalat betydande förluster,

och mjölken från av sjukdomen angripet djur kan hos människor giva

upphov till sjukdomen undulantfeber. Från ett flertal myndigheter och

sammanslutningar ävensom enskilda jordbrukare hava ock, framhålla

de sakkunniga, vid skilda tillfällen gjorts framställningar örn vidtagan­

de av statliga åtgärder mot sjukdomen.

Sjukdomen frasbrand har av de sakkunniga förts till grupp B,,

enär vunna erfarenheter vid sjukdomens bekämpande givit vid bond­

den, att nu gällande bestämmelser vore onödigt stränga.

Sjukdomen svinsjuka hava de sakkunniga med hänsyn till de se-

nasto årens erfarenheter rörande denna sjukdoms orsaker och smittför-

hållauden ansett böra upptagas bland sjukdomar, som bliva föremål för

lindrigare åtgärder.

Rödsjuka hos svin hava de sakkunniga ansett kunna behand­

las enligt betydligt mildare bestämmelser än de nu gällande, då mot

sjukdomen funnes ett osvikligt serum. Sjukdomen har av de sakkunniga

av denna anledning placerats i grupp C.

Beträffande sjukdomarna lung röta och kvarka hos häst

hava de sakkunniga framhållit, att framställningar örn statliga åtgärder

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

16

mot dessa sjukdomar gjorts år 1921 av hushållningssällskapens ombud.

Mot sjukdomarna finnas emellertid, enligt vad de sakkunniga anfört,

numera verksamma medel. Sjukdomarna hava därför ansetts böra jäm­

ställas med rödsjuka hos svin.

Såsom anledning till att elakartad klövsjuka hos får och

getter uteslutits ur förslaget hava de sakkunniga uppgivit, att enligt

ett av lärarkollegiet vid veterinärhögskolan avgivet yttrande det med

denna sjukdom åsyftade tillståndet sannolikt icke utgjorde en självstän­

dig sjukdom; i akut förlöpande fall torde det handla örn mul- och klöv­

sjuka och i kroniska fall vore det fråga örn nekrobacillos, mot vilken

sjukdom inga särskilda åtgärder syntes behövliga.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag i flera avseenden avvikit från vad

de sakkunniga föreslagit. Sålunda hava frasbrand, akut svinsjuka och

samtliga sjukdomar under grupp C och D med undantag av tuberkulos

flyttats ned under avdelning II. Anledningen härtill har varit den, att

de under avdelning I avsedda åtgärderna ej ansetts erforderliga för dessa

sjukdomar. Grupperna C och D hava helt utgått, i det den återstående

sjukdomen under grupp D, tuberkulos, hänförts till grupp B. I sitt för­

slag har medicinalstyrelsen icke alls upptagit sjukdomen elakartad ka­

tarralfeber, då några bestämmelser för denna sjukdom icke ansetts

behövliga.

Beträffande ersättningsfrågorna innehålla de sakkunnigas och medicinal­

styrelsens förslag i huvudsak följande. I likhet med vad nu gäller skola en­

ligt förslagen de smittsamma husdjurssjukdomarna i viss utsträckning be­

kämpas genom nedslaktande av djur. Med avseende å ersättning till djur-

ägare för djur som på grund av dessa bestämmelser avli­

vas hava de sakkunniga föreslagit, att, i den mån försäkring icke kan ske

mot förluster, som tillskyndas djurägare på grund av i lagen avsedd sjuk­

dom, djurägaren i regel skall vara berättigad till ersättning av stats­

medel för sådana djur med undantag för hund och katt. Ersättning har

även föreslagits under enahanda förutsättning skola utgå för djur, som

dör tillföljd av skyddsympning, verkställd efter förordnande av medici­

nalstyrelsen. Förlust, som förorsakats genom av vederbörlig myndig­

het i anledning av utbrott av kreaturssjukdom meddelat förbud att

använda betesmark eller att från smittat eller för

smitta misstänkt område utföra smör, grädde, mjölk,

kärnmjölk eller vassla, har ock ansetts böra ersättas i den mån

försäkring icke kunnat ske mot förlusten. Ersättning för djur skall be­

räknas efter det värde djuret skulle hava haft, örn sjukdom ej inträffat.

Kan enligt veterinärens medgivande nedslaktat djur eller del därav an­

vändas till nytta och ställes sådan vara till djurägarens förfogande, skall

avdrag göras därför från ersättningssumman. För förlust, som upp­

kommit till följd av betesförbud, skall full ersättning utgå. Ersättniu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

17

gen för förlust på girand av utförselförbud för mjölk m. m. skall utgå

efter av Kungl. Majit bestämda grunder.

Genom upptagande i förslaget av bestämmelsen, att ersättning skall

utgå endast i den mån försäkring icke kan ske mot förlust, som tillskyn­

das djurägare på grund av i lagen avsedd sjukdom, hava de sakkunniga

tagit sikte på möjligheten, att den för närvarande frivilliga statsunder­

stödda försäkringsverksamheten mot smittsamma kreaturssjukdomar

skulle bliva obligatorisk. Den frivilliga statsunderstödda försäkrings­

verksamheten mot nämnda sjukdomar tillkom år 1926 i samband med

de svåra mul- och klövsjukeepizootierna åren 1924—1925. Verksamheten

är reglerad genom kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 38 9) örn

allmänna grunder angående försäkring med statsbi­

drag mot förluster på grund av smittsamma husdjurs­

sjukdomar med däri enligt kungörelsen den 3 juni 1932 (nr 164) vidtagna

ändringar. Enligt ifrågavarande kungörelse kan genom försäkring täckas

förlust av djur till följd av följande sjukdomar, nämligen mul- och klöv­

sjuka, boskapspest, elakartad lungsjuka, mjältbrand samt svinpest även­

som följdsjukdom av mul- och klövsjuka. Försäkringen skall jämväl av­

se att täcka förlust, som tillskyndas försäkringstagare genom för bekäm­

pande av smittsam husdjurssjukdom — oavsett vilken — meddelat förbud

mot utförsel eller leverans av mjölk ävensom därigenom att betesmark

för bekämpande av nyss uppräknade sjukdomar genom myndighets be­

slut avlysts utom för det fall att avlysningen föranletts av nedgrävning

av kadaver. Slutligen skall försäkringen avse kostnad för föreskrivna

eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder vid de uppräknade sjukdo­

marna. Ersättning för djur skall beräknas efter det värde, som djuret

skulle haft vid tidpunkten för dess död eller nedslaktande, därest sjukdo­

men icke inträffat, dock högst till den å djuret belöpande försäkrings­

summan. Ersättningsbeloppet skall minskas med värdet av de delar av

djuret, som enligt veterinärs föreskrift kunna användas till nytta. För

mjölkförlust skall utgå ersättning för den tid, varunder mjölken ej fått

fritt disponeras. Ersättningen utgår med skillnaden mellan värdet, be­

räknat efter i orten gängse pris, av den producerade mjölken och det vär­

de, som kunnat eller skäligen bort kunna utvinnas ur densamma. Ersätt­

ning för betesförlust skall utgå med fulla värdet. Beträffande ersättning

i samtliga nu omförmälda hänseenden gäller, att, därest ersättning därför

i annan ordning lämnas av allmänna medel, ersättningen genom försäk­

ringen skall minskas med motsvarande belopp. Ersättning för desinfek-

tionskostnader utgår med 3/« av den kostnad för ändamålet, som åvilar

försäkringstagaren.

De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit, att en

omläggning av grunderna för ersättningen på sätt de sakkunniga före­

slagit icke för närvarande helt läte sig genomföra, då de statsunderstödda

försäkringsbolagens reservfonder icke ännu uppnått sådan storlek, att de

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr

42.

^

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

18

kunde täcka de ersättningsanspråk, som kunde uppkomma vid en farsot.

På denna grund hava de sakkunniga ansett, att statsverket vid användan­

det av nedslaktningsmetoden för bekämpandet av de smittsamma hus­

djurssjukdomarna borde under erforderlig övergångstid liksom hittills

till fulla värdet ersätta de nedslaktade djuren.

Beträffande kostnaderna för smittreningsåtgärder

hava de sakkunniga förordat, att dylika kostnader skola bäras av djur-

ägarna. De sakkunniga hava uttalat, att de till en början övervägt att

bibehålla den nu gällande bestämmelsen i ämnet att staten skall ersätta

djurägaren kostnaderna för samtliga desinfektionsmedel med undantag

av osläckt eller nyligen släckt kalk. Emellertid hava de sakkunniga, med

hänsyn till att möjlighet finnes att hos de statsunderstödda försäkringsbo­

lagen erhålla försäkring mot förevarande kostnader i de fall, då dessa

kunna tänkas uppgå till några mera betydande belopp, ansett sig böra

fastslå principen, att kostnaderna för smittreningsåtgärder skola helt gäl­

das av djurägarna.

I övrigt innebär de sakkunnigas förslag i ersättnings­

frågan huvudsakligen följande. Djurägaren skall vara berättigad till

ersättning för arbetskraft, som av honom i annat fall än för verkstäl­

lande av smittrening tillhandahållits för handräckning vid åtgärd, som

företages för bekämpande av här avsedda sjukdomar, i den mån för än­

damålet måst anställas särskilda arbetare eller arbetet utförts på över­

tid eller sön- och helgdagar1. Med hänsyn till nyssberörda förslag, att

djurägaren skall gälda samtliga kostnader för desinfektion, har undantag

gjorts från rätten till ersättning vid tillhandahållande av arbetskraft för

smittreningsåtgärd. Ersättning skall utgå efter den arbetslön, som i or­

ten i allmänhet tillkommer sådan arbetare, varom fråga är, dock högst

med belopp, som vederbörande nödgats utgiva i nu ifrågavarande hänse­

ende. Av statsmedel skola enligt förslaget vidare gäldas kostnaderna för

områdes avspärrning och för vakthållning samt för konstaterande av

sjukdom, som avses i lagen, genom undersökning å veterinärbakteriolo-

gisk anstalt ävensom för därav förorsakade fraktavgifter. Ytterligare

skola av statsmedel utgå kostnaderna för värdering av djur, som skola

avlivas eller som dött till följd av skyddsympning, och av förlust, som

uppstått på grund av betesförbud eller förbud att utföra mjölk, ävensom

kostnaderna för veterinärs tjänsteförrättningar. Därest nedslagning av

djur sker å offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd slak­

teriinrättning, skola jämväl kostnaderna därför gäldas av statsmedel.

Kungl. Majit har lämnats möjlighet att utan hinder av stadgandena i la­

gen vid utbrott av där avsedd sjukdom föreskriva, att ersättning för ned­

slaktade djur samt kostnaderna för dödande, nedgrävning eller förbrän­

ning av djur, för förstörande av föremål vid smittrening ävensom för

smittreningsåtgärder helt eller delvis skola gäldas av statsmedel. Vidare

har Kungl. Majit tillagts befogenhet att, därest i annat fall än vid betes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Kungl. Majlis proposition nr 42.

19

förbud påbjudes avspärrning av visst område eller annan dylik åtgärd och

någon därigenom vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minsk­

ning i arbetsförtjänst, medgiva ersättning av allmänna medel, då särskilt

ömmande omständigheter äro för handen. Tillika skall det enligt försla­

get ankomma på Kungl. Majit att bestämma huruvida och i vilken mån

ersättning må utgå av statsverket för serum, vaccin, eller andra prepa­

rat, som föreskrivits skola användas för konstaterande, förebyggande el­

ler behandling av sjukdom, som avses i lagen.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas för­

slag beträffande ersättningsfrågans lösning. Styrelsen har emellertid

framhållit, bland annat, att detta icke kunde ske genom försäkring på

frivillighetens väg. Erfarenheten hade nämligen visat, att anslutningen

till den frivilliga kreatursförsäkringen varit relativt livlig under tider,

då någon epizooti haft större utbredning, medan förhållandet varit det

motsatta under mera epizootifria perioder. Ersättningsfrågan kunde en­

ligt styrelsens mening lösas endast genom lagstadgad obligatorisk krea-

tursförsäkring eller ock genom bestämmelser örn ersättning av statsmedel

vid nedslaktning utan något förbehåll. I frågans nuvarande läge ansåge

sig styrelsen icke kunna fatta ståndpunkt till vilken av nämnda lös­

ningar, som vore att föredraga. Med hänsyn till att förslaget lämnade

Kungl. Majit rätt att vid utbrott av viss sjukdom oinskränkt medgiva

ersättning av statsmedel hade styrelsen emellertid icke velat yrka någon

ändring i förslaget.

Vad beträffar ersättning för förlust på grund av betesförbud har

medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen vid överläggningar härom ifråga­

satt att av statsfinansiella skäl förorda undantag från den föreslagna

rätten till ersättning vid avlysande av s. k. naturliga beteu, såsom skogs­

marker och dylikt, varå inga kostnader nedlagts av ägaren. Med hänsyn

till de ur veterinärhygieniska synpunkter betänkliga följder, såsom un­

derlåtenhet att anmäla sjukdomsfall m. m., som ett dylikt undantagande

kunde medföra, hade styrelsen emellertid, ehuru med tvekan, avstått från

att föreslå den antydda inskränkningen.

I fråga örn gäldandet av kostnaderna för smittreningsåtgär-

der har medicinalstyrelsen emellertid förordat en ändring i de sakkun­

nigas förslag. Styrelsen har ansett, att ersättning för dylika åtgärder

borde gäldas efter samma grunder som ersättning för nedslaktade djur

eller således utgå av allmänna medel, i den mån försäkring mot kostna­

derna i fråga icke kan erhållas. Djurägaren bör dock enligt styrelsens

förslag vara skyldig att utan ersättning ställa till förfogande på gården

tillgänglig arbetskraft samt tillhandahålla på gården befintliga redskap,

som kunna vara nödvändiga för förrättningen.

Medicinalstyrelsen har vidare föreslagit, att vid nedslaktning å

offentligt slakthus eller under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning kostnaderna skola gäldas av ali-

20

manna medel icke blott såsom de sakkunniga föreslagit för själva ned-

slaktningen utan även för djurens transporterande till anstalten. Slutli­

gen har styrelsen ansett, att ersättning för väsentligt intrång vid avspärr­

ning eller annan dylik åtgärd skall kunna utgå av allmänna medel även

örn särskilt ömmande omständigheter icke äro för handen.

Yttrandena över förslagen till epizootilag hava i allmänhet gått i hu­

vudsakligen tillstyrkande riktning. De hörda myndigheterna och enskilda

korporationerna hava emellertid därvid i stor utsträckning anslutit sig till

de av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i de sakkunnigas för­

slag. Större meningsskiljaktigheter hava endast gjort sig gällande be­

träffande frågan örn vilka sjukdomar, som böra omfattas av den ifråga­

satta epizootilagen, samt med avseende å spörsmålet örn ersättning för

kostnader och skada till följd av enligt lagen vidtagna åtgärder. Krav

på fullständig omarbetning av förslagen hava framställts av lantbrukssty­

relsen samt tre hushållningssällskap ävensom föreningen Sveriges pri­

vatpraktiserande veterinärer samt några hälsovårdsnämnder. Från ett

flertal håll har starkt framhållits önskvärdheten av att den ifrågasatta

lagstiftningen bomme till stånd. Sålunda har länsstyrelsen i Kristian­

stads län uttalat, att 1898 och 1906 års författningar vore både ofullstän­

diga och otidsenliga och att en ny lagstiftning till följd därav vore av be­

hovet påkallad. Länsstyrelsen i Hallands län har, under framhållande av

svårigheterna för såväl myndigheterna som allmänheten att bemästra den

mångfald av bestämmelser, som under tidernas lopp utfärdats såsom änd­

ringar i eller tillägg till 1898 års förordning, funnit behovet av nya för­

fattningar på ifrågavarande område vara uppenbart. Länsstyrelsen i

Örebro län har framhållit, att saknaden av en lag, varigenom det allmän­

nas rätt till ingripande ifråga örn de smittsamma husdjurssjukdomarna

samt de enskilda djurägarnas däremot svarande rättigheter och skyldig­

heter med bindande verkan reglerades, under senare tid gjort sig alltmer

kännbar. På grund härav och då det jämväl länge varit ett önskemål att

erhålla nya och enhetliga bestämmelser med avseende å bekämpandet av

ifrågavarande sjukdomar har denna länsstyrelse uttalat sin tillfredsstäl­

lelse med att ett förslag i ämnet framkommit. Jämväl Sveriges allmänna

lantbrukssällskap har funnit en förbättrad lagstiftning på förevarande

område nödvändig. Liknande uttalanden hava gjorts av åtskilliga hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott.

Från flera håll hava framförts betänkligheter mot att i epizootilagen

fastställa en gruppindelning beträffande de sjukdomar, som skola omfat­

tas av lagen. Yeterinärhögskolans styrelse och lärarkollegium hava ifrå­

gasatt, huruvida det ej kunde vara tillräckligt, att i lagen angåves en

gruppindelning med utgångspunkt från de allmänna åtgärder, som för be­

kämpandet av de till respektive grupper hörande sjukdomarna skulle vid­

tagas, men att avgörandet rörande fördelningen av sjukdomarna på de

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

21

skilda grupperna överlämnades åt Kungl. Majit. En dylik anordning

skulle i hög grad underlätta erforderliga omflyttningar. Veterinärveten­

skapen befunne sig i raskt framåtskridande och nya uppfattningar rö­

rande de smittsamma sjukdomarna och metoderna för deras bekämpande

kunde framkomma, som gjorde, att ett mildare eller ett strängare förfa­

ringssätt beträffande vissa av dem bleve önskvärt. Liknande synpunkter

hava framhållits av Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt svenska

veterinärläkarf öreningen.

Vad angår de sjukdomar, som böra omfattas av den ifrågavarande lag­

stiftningen, har i huvudsak anförts följande. Lantbruksstyrelsen har ifrå­

gasatt lämpligheten av att epizootilagen upptoge till behandling sådana

sjukdomar som s m i t ts a m kastning hos nötkreatur, smitt­

sam juverinflammation, tuberkulos, kvarka, sommar-

sjuka och hönstyfus. Dessa sjukdomar vore nämligen så allmänt ut­

bredda, att lagens tillämpning på dem enligt styrelsens mening komme att

lägga en fullständig tvångströja på stora delar av landets djurägare. Vis­

serligen förutsatte lagförslaget viss differentiering mellan de i detsamma

upptagna sjukdomarna, och nyssnämnda sjukdomar hänfördes till sådana,

ifråga örn vilka smittförklaring endast i vissa fall skulle förekomma, eller

ock till sådana, där lagens bestämmelser endast skulle tillämpas, då särskil­

da förhållanden föranledde därtill. Men även örn lagens strängaste former

icke allmänt komme att tillämpas på ifrågavarande sjukdomar, innebure

likväl lagens föreskrifter ett hot, som måste för djurägaren kännas syn­

nerligen tryckande. Med säkerhet skulle detta förhållande leda till att

sjukdomarna icke, på sätt i förslaget föreskrivits, anmäldes, med påföljd

att de komme att vinna en än större utbredning än de för närvarande hade.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,

att det ej vore lämpligt att i en ny epizootilag upptaga och stadga an­

mälningsplikt beträffande sjukdomar, å vilka det ej på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt ansåges nödvändigt att utan vidare tillämpa la­

gens föreskrifter. Ett sådant förfaringssätt komplicerade lagen och på­

satte många sjukdomar en så att säga ur smittsynpunkt felaktig stäm­

pel. Detta vore förhållandet med samtliga de i medicinalstyrelsens för­

slag under avdelning II upptagna sjukdomarna. Det kunde icke vara

riktigt, har utskottet vidare anfört, att en djurägai’e skulle vara tvungen att

omedelbart anmäla varje inom hans besättning uppträdande fall av dessa

sjukdomar. Nämnda sjukdomar borde därför enligt utskottets mening

utgå ur förslaget. Liknande uppfattning har kommit till uttryck i ytt­

randena från länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län samt läns­

veterinären i sistnämnda län ävensom Blekinge, Hallands samt Göteborgs

och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I likhet med lantbruksstyrelsen hava ett tiotal hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ifrågasatt lämpligheten av att sjukdomen smittsam

kastning hos nötkreatur upptoges i lagen. Det har framhål­

22

lits, att det vore meningslöst att på lagstiftningens väg söka motarbeta

denna sjukdom, så länge man ej med bestämdhet visste, örn ett djur vore

smittfärligt eller ej, och så länge spörsmålet örn smittvägarna för sjuk­

domen icke slutligen lösts. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna hava

ansetts bliva alltför betungande för jordbrukarna, vilka för undvikande

av kostnader skulle hemlighålla inträffade fall av sjukdomen. Denna bör

enligt ifrågavarande stranden i stället bekämpas på frivillighetens väg

i likhet med vad som gäller beträffande tuberkulos hos nötkreatur. Un­

derstöd från statens sida har ansetts böra härvid lämnas enskilda djur­

ägare, som önska befria sina besättningar från sjukdomen. — Till denna

ståndpunkt hava ock anslutit sig statskonsulenten för boskapsskötsel,

Sveriges privatpraktiserande veterinärer samt ett icke obetydligt an­

tal länsveterinärer. Länsstyrelsen i Hallands län, Östergötlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsveterinärerna i sist­

nämnda län och i Göteborgs och Bohus län hava förordat, att sjukdomen

hänfördes till avdelning II i medicinalstyrelsens förslag.

Ett stor antal myndigheter och enskilda korporationer har i likhet med

lantbruksstyrelsen ifrågasatt lämpligheten av att sjukdomen hönstyfus

upptoges bland de sjukdomar, mot vilka de strängaste bestämmelserna

skola tillämpas. Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening har framhållit,

att sjukdomen icke är jämförlig med hönspest eller mul- och klövsjuka

eller andra under avdelning I i medicinalstyrelsens förslag upptagna sjuk­

domar. I stället för att såsom man hittills antagit vara en farsot, som

spreds genom direkt beröring, hade den, enligt vad föreningen vidare an­

fört, visat sig mest farlig vid användande av avelsägg från kroniska smitt­

bärare bland hönsen. Nu gällande författning i ämnet hade icke lett till

åsyftat resultat, enär djurägarna på grund av författningens stränghet och

smittförklaringens svåra ekonomiska konsekvenser avskräcktes från att vid

misstänkta sjukdomsfall förskaffa sig visshet örn sjukdomens art. — Lä­

rarkollegiet vid veterinärhögskolan har ifrågasatt örn bekämpandet av

hönstyfus icke borde ske genom understödjande av en frivillig verksamhet

från djurägarens sida. Den frivilliga kampen borde enligt kollegiets me­

ning ledas av medicinalstyrelsen med hushållningssällskapen som lokala

organ. Staten borde genom att medgiva kostnadsfri undersökning av

sjuka djur stödja djurägarna i deras strävanden att bekämpa sjukdomen.

Kontroll över försäljning av avelsägg borde införas och förbud stadgas för

försäljning av ägg annat än för konsumtion från bönsgårdar, där sjukdo­

men konstaterats. Enligt kollegiets mening borde ifrågavarande sjukdom

hänföras till avdelning II bland de i medicinalstyrelsens förslag upptagna

sjukdomarna. —- Till denna uppfattning hava även anslutit sig sex hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott, svenska veterinärläkarföreningen

samt ett flertal länsstyrelser och länsveterinärer. — Ett icke obetydligt an­

tal myndigheter har förordat, att sjukdomen icke alls upptoges i den bli­

vande epizootilagen. Till stöd härför har i allmänhet åberopats av före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

23

ståndaren för hushållningssällskapets i Malmöhus län laboratorium veteri­

nären H. Magnusson i samband med av honom verkställda undersökningar

angående ifrågavarande sjukdom gjorda uttalanden, att sjukdomen borde

bekämpas på frivillighetens väg genom spridande av kunskap örn densam­

ma och genom förebyggande åtgärder. Veterinären Magnusson har i lik­

het med fjäderfäavelsföreningen funnit den nuvarande lagstiftningen vara

ett felgrepp, i det man icke nått vad man åsyftat utan i stället skrämt

djurägarna så att sjukdomen, trots att den vore allmänt spridd, hemlighöl-

les och ingen vågade tillgodogöra sig de fördelar, som erbjödes från statens

sida genom kostnadsfri blodundersökning och ersättning för nedslaktade

djur.

Från en del hushållningssällskaps förvaltningsutskotts och länsveterinä­

rers sida har framställts yrkande, att ej heller smittsam juverin­

flammation skulle omfattas av lagstiftningen. Det har uttalats, att

denna sjukdom i likhet med förutberörda sjukdomar, smittsam kastning

hos nötkreatur och hönstyfus, vore så utbredd, att dess bekämpande genom

alltför stränga bestämmelser icke skulle leda till något resultat. Sjukdo­

men har i stället ansetts böra bekämpas på frivillighetens väg. — I ett be­

tydande antal yttranden har understrukits vikten av att ifrågavarande

sjukdom i varje fall såsom medicinalstyrelsen föreslagit hänfördes till av­

delning II i epizootilagen.

Beträffande övriga sjukdomar, som upptagits i medicinalstyrelsens för­

slag, har i huvudsak anförts följande. Örebro och Gävleborgs läns hus­

hushållningssällskap hava förordat, att lungröta hos häst hänför­

des till avdelning I, grupp A. Länsveterinärerna i Göteborgs och Bohus

samt Örebro län och Dalarnas nedre länsveterinärdistrikt hava ansett,

att sjukdomen borde upptagas under grupp B av samma avdelning. Armé­

förvaltningen å andra sidan har uttalat, att lungröta numera praktiskt

taget vore utrotad såsom epizooti. Enligt medicinalstyrelsens årsberät­

telse uppginge antalet fall under år 1928 till 178 och under år 1929 till 318.

Mot sjukdomen funnes numera ett fullt effektivt medel i neosalvarsanet.

Arméförvaltningen har däremot förordat, att kvarka upptoges under

grupp B av avdelning I i lagen. De direkta förlusterna på grund av

sistnämnda sjukdom vore, framhåller arméförvaltningen, avsevärda och

de indirekta förlusterna genom följdsjukdom vore även högst bety­

dande. Antalet fall av sjukdomen uppginge årligen till omkring 3,000.

Stuteriöverstyrelsen har beträffande ifrågavarande två sjukdomar anfört,

att ett ingripande mot dem från det allmännas sida knappast vore motive­

rat. Mot lungröta funnes numera ett så gott som osvikligt medel. Kvarka

vöre visserligen den allmännast förekommande smittsamma hästsjukdo­

men, men don hade i regel ett relativt lindrigt förlopp, dödsprocenten vore

ringa och sjukdomen lämnade i allmänhet inga sviter. — Malmöhus läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för att smitt­

sam kastning hos häst icke borde upptagas i lagen med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

24

till att sjukdomens smittsamma karaktär icke vore ovedersägligen fast­

ställd. — Länsveterinären i Kronobergs län Ilar ansett, att frasbrand

borde utgå ur lagförslaget, da den vore en lokal sårinfektionssjukdom utan

möjlighet att under vanliga förhållanden vinna spridning från djur till

djur. — Stadsveterinären i Örebro har förordat, att tuberkulos hos

svin icke upptoges i lagen. Sjukdomen kunde på grund av djurens korta

livslängd vanligen icke utveckla sig till smittfarlig form. Stadsveterinä­

ren har vidare föreslagit, att de sjukdomar, som skulle beröras av den ifrå­

gasätta lagstiftningen, indelades i tre grupper sålunda, att en första grupp

omiattade sjukdomarna, som vore upptagna under avdelning I, grupp A,

i medicinalstyrelsens förslag, en andra grupp omfattade sjukdomarna fras­

brand, akut svinsjuka och rödsjuka hos svin, lungröta hos häst, kvarka,

smittsam kastning hos häst och rensjuka samt slutligen en tredje grupp

omfattade smittsam juverinflammation, smittsam kastning hos nötkrea­

tur och trikinsjukdom. Sjukdomarna i första gruppen skulle alltid med­

föra smittförklaring, under det att sjukdomarna i andra gruppen skulle

medföra dylik förklaring endast då särskilda skäl föranledde därtill. Be­

träffande sjukdomarna i tredje gruppen, vilka aldrig borde föranleda

smittförklaring, borde för varje sjukdom stadgas särskilda föreskrifter. —

Från ett stort antal myndigheter och hushållningssällskap har slutligen

framhållits, att sommar sjuka hos nötkreatur icke borde upp­

tagas i epizootilagen, då sjukdomen utan svårighet kunde bekämpas ge­

nom skyddsympning.

Med avseende å ersättningsfrågan har i de avgivna yttrandena anförts

huvudsakligen följande. Lantbruksstyrelsen jämte flertalet hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott ävensom en del länsstyrelser hava ansett, att

med den omfattning lagförslaget fått de kostnader, som skulle bliva före­

nade med dess genomförande, komme att bliva betydande och medföra all­

varliga ekonomiska konsekvenser för såväl statsverket som den enskilde.

Man har vidare allmänt funnit det obilligt, att rätten till ersättning gjor­

des beroende av örn försäkring tagits eller icke. Förslaget vore enligt vad i

yttrandena uttalas genomförbart endast under förutsättning, att obligato­

risk försäkring infördes. Lantbruksstyrelsen har ytterligare framhållit,

att en dylik reform emellertid icke läte sig genomföras utan särskild ut­

redning angående de därmed förenade försäkringstekniska spörsmålen. —

Samtliga de hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som yttrat sig be­

träffande nu förevarande spörsmål, hava varit eniga därom, att genom­

förandet av en obligatorisk försäkring icke för närvarande vore lämpligt,

då densamma skulle bliva alltför betungande för djurägarna. Likartade

uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kal­

mar och Skaraborgs län. — Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat far­

hågor för att de statsbidrag, som vid obligatorisk försäkring skulle

bliva nödvändiga, i längden skulle bliva lika stora som eller må­

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

25

hända överstiga de belopp, vilka komme att åvila statsverket, därest

ersättning av statsmedel direkt utbetalades till djurägaren och and­

ra, som berördes av farsoten. Länsstyrelsen har framhållit, att vid

mera omfattande farsoter det kunde inträffa, att försäkringsbolagen icke

bleve i stånd att utan statens ingripande fullgöra sina förbindelser. En

annan olägenhet av försäkringsalternativet Ilar samma länsstyrelse ansett

vara, att en ingalunda oväsentlig del av statsbidraget och försäkringsta­

garnas avgifter skulle åtgå till täckande av rena administrationskostnader.

Länsstyrelsen har för sin del förordat, att ersättning till djurägare och

andra vid epizootier borde utgå av statsmedel. — Även försäkringsinspek-

tionen har förklarat sig icke kunna förorda införandet av obligatorisk

kreatursförsäkring. — Kalmar läns norra hushållningssällskaps och Got­

lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava framhållit, att

det vore föga troligt, att jordbrukarna skulle frivilligt komma att försäkra

sina djur mot andra sjukdomar än dem, som mera allmänt förekomme i

länet.

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget och försäkringsbolaget för

smittsamma husdjurssjukdomar, ömsesidigt, hava anfört, att örn ersätt­

ning av allmänna medel för nedslaktade djur icke utginge i fall, då för­

säkring mot nedslagning kunde erhållas, detta skulle medföra, att den

fondbildning, som förutsattes enligt nu gällande grunder för försäkring

med statsbidrag, måste väsentligt ökas. Statens utgifter i anledning av

mul- och klövsjukan uppginge under åren 1920—1929 till cirka 28 miljoner

kronor, därav mellan 2/3 och 3/4 utgjordes av ersättningar till djurägare för

nedslaktade djur. Ju större höjningen av fondbildningen bleve, desto

mera minskades de fördelar för staten, som en dylik försäkring ur eko­

nomisk synpunkt skulle innebära. Ur lantbrukarnas synpunkt vore även

att beakta, hurusom en ökad fondbildning självfallet krävde ökade pre­

mier. — Beträffande möjligheten att genomföra försäkring hava bolagen

vidare anfört:

Anslutningen till den frivilliga försäkringsverksamheten vore livlig un­

der tider, då fara för smitta förefunnes, medan förhållandet vore motsatt

under epizootifria tidsperioder. Visserligen måste varje försäkring teck­

nas på minst fyra år, men denna faktor vore icke av tillräckligt utjäm­

nande betydelse. Det vore därför att befara, att man icke kunde räkna på

en försäkringsstock av den storlek, att en fondbildning, som vore tillräcklig

för att möta kostnaderna vid större epizootier, vore möjlig. Svårigheter

komme ock säkerligen att inställa sig vid nedslagning utan ersättning vid

nyutbruten epizooti vid sådana gårdar, vilka icke hade försäkring och ej

heller hunnit taga sådan. Det vore nämligen att märka, att för närvarande

fordrades för försäkrings giltighet en karenstid av 20 dagar. Man kunde

under sådana förhållanden befara, att, där försäkring icke funnes, den för

bekämpandet av mul- och klövsjukan så betydelsefulla omedelbara an­

mälningsskyldigheten icke komme att iakttagas. Härigenom komme

sjukdomens bekämpande att avsevärt försvåras. Bolagen ifrågasatte med

anledning av det anförda om en frivillig försäkring med statsbidrag såsom

ersättare för det nuvarande systemet vore praktiskt genomförbar. Angå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

26

ende åter genomförandet av en obligatorisk kreatursförsäkring måste vissa

psykologiska synpunkter beaktas. Mul- och klövsjukeepizootiernas utbred­

ning vöre väsentligt olika inom skilda delar av landet, vanligen drabbades

Skåne hårdast, under det att andra län icke vore utsatta på samma sätt.

Det torde ställa sig svårt att få lantbrukarna i de nordligare länen att

förstå nödvändigheten och lämpligheten av obligatorisk försäkring mot

mul- och klövsjuka. Motsatt vore förhållandet beträffande smittsam

blodbrist hos häst. vilken sjukdom företrädesvis förekomma i Norrland.

Vidare finge beaktas de svåra tider, som för närvarande rådde för landets

jordbruk. Med hänsyn till det anförda skulle det säkerligen möta svårig­

heter att övertyga djurägarna örn det berättigade i den pålaga, en obli­

gatorisk försäkring skulle innebära. Starka betänkligheter syntes såle­

des kunna uttalas även mot genomförandet av obligatorisk försäkring mot

ifrågavarande sjukdomar.

Beträffande frågan i vad mån kostnader, vilka föranledas av en epizooti,

böra gäldas av staten eller den enskilde må ur yttrandena här återgi­

vas följande uttalanden. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott har hävdat, att såsom grundprincip borde gälla, att den

enskilde djurägaren finge bära eller genom försäkring skydda sig mot de

förluster, som direkt framkallades av sjukdomen, under det att det vore

statens plikt att vidkännas de kostnader, som föranleddes av åtgärder till

förhindrande av sjukdomens spridning. — Veterinärhögskolans lärarkolle­

gium har framhållit, att den föreslagna bestämmelsen örn avdrag för delar

av nedslaktat djur, som kunde användas till nytta, bomme att bliva be­

tungande för djurägarna, då dylika varor ofta måste realiseras till under­

pris. Rättvisare vore, enligt kollegiets mening, att avdrag gjordes för

verkliga försäljningsvärdet. Veterinärhögskolans styrelse har uttalat sig

för att realisationen av ifrågavarande varor alltid skedde genom myndig­

hets försorg och för statens räkning. Samma mening har ock uttalats

av åtskilliga länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

— Från åtskilliga håll har framställts invändning mot förslaget, att er­

sättning icke skulle utgå för hund, som dödades i anledning av utbruten

smittsam husdjurssjukdom. — Länsstyrelsen i Kalmar län samt Kalmar läns

södra hushållningssällskaps och Kopparbergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava ansett, att desinfektionsmedel i likhet med vad

nu gäller alltid borde gäldas av statsmedel. Länsveterinären i Dalarnas

nedre länsveterinärdistrikt har uttalat farhågor för att bestämmelserna

örn smittrening bomme att bliva alltför betungande för djurägarna, sär­

skilt för ägarna av mindre fjäderfägårdar. — Älvsborgs läns södra hus

hållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande stadgandet, att er­

sättning för handräckning endast skall utgå under vissa förutsättningar,

uttalat, att ersättning borde utgå under alla förhållanden, enär djur­

ägaren genom att lämna handräckning alltid åsamkades förlust. Vete­

rinärhögskolans styrelse har hävdat, att ersättning även borde utgå, då

på grund av handräckningens lämnande annat arbete av synnerlig bety­

delse måst åsidosättas. — Gävleborgs läns förvaltningsutskott har fram-

Kungl. May.ts proposition nr 42.

27

hållit önskvärdheten av att ersättning vid förhud att utföra mjölk och

dylikt lämnades för alla produkter av mjölk och smör. — Kalmar läns

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att medel, som

vore avsedda för konstaterande, förebyggande eller behandling av i lagen

avsedd sjukdom alltid borde helt bekostas av staten. — Från några håll

har gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

att ersättning för intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsför­

tjänst endast skulle utgå, då ömmande omständigheter vore för handen,

vore att föredraga framför medicinalstyrelsens förslag, vari berörda in­

skränkning icke funnes intagen, enär Kungl. Maj:t eljest komme att bli­

va överhopad med ansökningar örn ersättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt lämpligheten av att i lagen

inrycka bestämmelserna örn ersättning. Enligt länsstyrelsens mening ta­

lade övervägande skäl däremot. Då det gällde så växlande förhållanden

som här ifrågavarande, kunde verkan av lagbestämmelserna lätt bliva

antingen för snäv eller för vid. Att kategoriskt medgiva ersättning för

vissa förutsatta fall och begränsa ersättningen till dessa kunde medföra

orättvisor.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna lagstiftningen hava förut­

nämnda två försäkringsbolag upplyst, att skandinaviska kreatursförsäk-

ringsbolaget, som lämnar försäkring mot förluster till följd av betesför­

bud, under år 1926 utbetalat ett belopp av 108,000 kronor i ersättningar

för betesförluster i Skaraborgs län. Bolagen hava ock lämnat vissa upp­

lysningar rörande de kostnader, som ersättning för nedslaktade hästar, an­

gripna av smittsam blodbrist, enligt bolagens mening skulle komma att

draga. Bolagen hava påpekat, att år 1927 anmäldes 584 fall av sjuk­

domen och år 1928 553. Därest ersättning skulle utgå av allmänna medel,

hava bolagen ansett, att säkerligen ytterligare fall komme att anmälas. Bo­

lagen hava hållit före, att omkring 800 fall under de första åren skulle

hilva anmälda. Bolagen hava räknat med att varje häst i medeltal hade

ett värde av 600 kronor och hava sålunda kommit till ett sammanlagt er­

sättningsbelopp av 480,000 kronor för år under de första åren, då ersätt­

ning skulle utgå.

Frågan örn omarbetning av bestämmelserna rörande bekämpandet av D.-paHtmenu-

de smittsamma husdjurssjukdomarna har sedan länge stått på dagord-

ningen. Genom sjukdomarnas härjningar tillfogas såväl staten som en­

skilda årligen kostnader och förluster. Vid mera omfattande epizootier

stiga dessa kostnader och förluster till högst betydande belopp. Under

sådana förhållanden och då dessutom vissa av ifrågavarande sjukdomar

kunna överföras på människor eller vara ur hälsosynpunkt för dem far­

liga, är det av vikt. att sjukdomarnas bekämpande ordnas på det mest

effektiva sätt. Nu gällande huvudförfattning i ämnet är av relativt

gammalt datum. Under senare åren har veterinärvetenskapen gjort be-

Kungl. Majds proposition nr 42.

28

tydande landvinningar och nya metoder för förebyggande och hämmande

av en stor del av sjukdomarna hava upptäckts. Till följd härav hava vissa

av de smittsamma husdjurssjukdomarna, mot vilka förut vidtagits stränga

åtgärder, numera befunnits kunna bekämpas med enklare metoder. De i

1898 års författning upptagna bestämmelserna hava sålunda delvis bli­

vit föråldrade och i behov av omarbetning. Visserligen hava tid efter

annan genom ändringar i författningen eller utfärdandet av till-

läggsförfattningar de svårare bristerna blivit avhjälpta. Detta har emel­

lertid å andra sidan medfört, att bestämmelserna på ifrågavarande rätts­

område blivit splittrade och för såväl myndigheterna som de enskilda

svåra att överblicka och bemästra. En avsevärd brist vidlåder nu gäl­

lande bestämmelser därutinnan, att enligt desamma det i stort sett

lämnats åt länsstyrelserna att bestämma gränserna för de ingrepp

från statens sida, som en epizooti bör föranleda. De enskilda djurägarna

och andra, vilkas personliga frihet och näringsutövning kraftigt beskä­

ras, torde med fog kunna fordra, att deras skyldigheter å ena samt deras

och statens befogenheter å andra sidan till sina huvudgrunder någorlun­

da klart fastställas i allmän författning och ej bliva uteslutande beroende

av uppfattningen hos en lokal myndighet. Behovet av en författningsrevi­

sion på ifrågavarande område har ock kraftigt understrukits i ett stort an­

tal av de avgivna yttrandena och även eljest kommit till synes genom ett

flertal framställningar i ämnet.

I likhet med de sakkunniga och medicinalstyrelsen anser jag, att de be­

stämmelser, som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsam­

ma husdjurssjukdomarna samt de enskilda djurägarnas och andra av be­

stämmelserna berörda personers rättigheter och skyldigheter böra, med

hänsyn till dessa bestämmelsers vikt och betydelse, upptagas i en av riks­

dagen godkänd epizootilag. Jag förutsätter emellertid, att därest situa­

tioner uppkomma, vilkas bemästrande kräver särskilda anordningar

eller åtgärder, som ej i lagen reglerats, Kungl. Maj:t äger utöver vad i

lagen stadgas träffa erforderliga anstalter för den ifrågakommande

sjukdomens bekämpande. I av Kungl. Majit i administrativ väg ut­

färdad kungörelse böra meddelas sådana tillämpningsföreskrifter till

lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Att

i den utsträckning, som de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit,

belasta denna kungörelse med detaljföreskrifter rörande bekämpandet

av förevarande sjukdomar torde däremot icke vara lämpligt. Dessa de­

taljbestämmelser äro huvudsakligen antingen av rent veterinär natur

och med hänsyn därtill icke sällan i samband med nya rön på det veteri­

närvetenskapliga området i behov av ändringar eller ock ordningsföre­

skrifter, i hög grad beroende av de lokala förhållandena på den plats,

där en epizooti utbrutit. Fastställandet av dessa bestämmelser torde där­

för i största möjliga mån böra överlämnas åt medicinalstyrelsen och

vederbörande länsstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

29

Jag övergår härefter till frågan vilka sjukdomar, sorn böra omfattas

av den ifrågasatta epizootilagen. Beträffande lämpligheten av att de

under avdelning I grupp A i förslagen upptagna sjukdomar skola om­

fattas av den nya författningen torde tvekan kunna råda endast med

avseende å sjukdomarna hönstyfus och smittsam blodbrist hos häst.

För närvarande gälla som tidigare nämnts beträffande bekämpandet av

hönstyfus föreskrifterna i kungörelsen den 20 november 1931 an­

gående åtgärder mot hönskolera, hönspest och hönstyfus. De i författ-

ningsförslagen upptagna bestämmelserna rörande ifrågavarande sjuk­

doms bekämpande överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i nyss­

nämnda kungörelse. Enligt dessa föreligger anmälningsplikt vid utbrott

av sjukdom, som är eller misstänkes vara hönstyfus. I dylika fall skall

tillika utfärdas smitt- respektive misstänktförklaring, och må till för­

hindrande av spridning av smitta förordnas örn nedslaktning av fjäder­

fäbesättning, som angripits av sjukdomen. Under den tid ett ställe är

smitt- eller misstänktförklarat må djur, som kunna angripas av sjukdo­

men, ävensom i regel hönsfågelägg icke utföras från stället. Senare års

forskningar och erfarenheter rörande sjukdomens natur och dess smitt­

vägar hava medfört stark tvekan rörande dessa bestämmelsers ändamåls­

enlighet för sjukdomens bekämpande. Såsom framgår av yttrandena i

ärendet har det ansetts, att bestämmelserna äro för stränga och att djur­

ägarna av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av en smitt- eller

misstänktförklaring i stor utsträckning underlåta att göra anmälan örn

sjukdomens förekomst i sina besättningar. Det har vidare framhållits,

att så länge handeln med avelsägg lämnas fullständigt okontrollerad nå­

gon utsikt att effektivt bekämpa sjukdomen genom tvångsnedslaktning

icke torde finnas. Med hänsyn till det anförda kan starkt ifrågasättas

lämpligheten av att i epizootilagen, som avser att genom tvångsåtgär­

der bekämpa de smittsamma husdjurssjukdomarna, upptaga ifrågava­

rande sjukdom. I stället torde böra övervägas, att på sätt i en del ytt­

randen föreslagits, övergå till att bekämpa sjukdomen på frivillighetens

väg och därvid införa bestämmelser liknande dem, som gälla beträffande

bekämpandet av den bovina tuberkulosen. Denna fråga torde emeller­

tid icke i detta sammanhang kunna avgöras, ytterligare utredning rö­

rande det lämpligaste sättet för sjukdomens bekämpande torde vara er­

forderlig. Jag förordar, att sjukdomen icke upptages i den ifrågasatta

epizootilagen men att de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet tills­

vidare må gälla i avbidan på att frågan vinner en mera tillfredsstäl­

lande lösning.

Bekämpandet av sjukdomen smittsam blodbrist hos häst har

såsom förut nämnts reglerats så nyligen som genom kungörelsen den 23

februari 1934. Kungörelsen avser endast Norrbottens län. Enligt den­

samma skall beträffande smittsam blodbrist hos häst tillsvidare lända

till efterrättelse vad i 1898 års förordning föreskrives till förekommande

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

och hämmande av sjukdomen rots under iakttagande likväl bland annat

att smittförklaring icke skall äga rum. Tidigare har bekämpandet av

sjukdomen icke varit föremål för författningsenliga åtgärder. Då sjuk­

domens natur ännu icke är helt utforskad och dess spridningssätt icke

heller till fullo klarlagt, torde kungörelsen närmast få anses såsom ett

försök att komma till rätta med sjukdomen. Det är under sådana för­

hållanden önskvärt, att erfarenhet vinnes rörande verkningarna av kun­

görelsens föreskrifter, innan slutliga stadganden örn sjukdomens bekäm­

pande fastställas. För övrigt är att märka, att för närvarande pågå inom

landet betydande forskningsarbeten rörande ifrågavarande sjukdoms na­

tur och dess smittvägar. Dessa arbeten hava emellertid ännu icke lett

till ett slutgiltigt resultat. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde

det få anses lämpligast, att bekämpandet av sjukdomen åtminstone icke

för närvarande göres till föremål för reglering i den nya epizootilagen.

De nu gällande bestämmelserna torde emellertid tills vidare böra i hu­

vudsak bibehållas oförändrade.

I såväl de sakkunnigas som medicinalstyrelsens förslag har under av­

delning I grupp B upptagits sjukdomen smittsam kastning hos

nötkreatur. Bekämpandet av denna sjukdom regleras för närva­

rande icke av några författningsbestämmelser. Sjukdomen, som under

senare år vunnit en allt större utbredning, utgör emellertid en av de

allvarligaste och mest förlustbringande av de smittsamma husdjurssjuk­

domarna. Densamma anses ock, på sätt de sakkunniga framhållit, kunna

överföras på människan i form av s. k. undulantfeber. De sakkun­

niga hava i sina författningsförslag för sjukdomens bekämpande uppta­

git stränga bestämmelser. Sålunda har föreslagits, bland annat, att

vid förekomsten inom en och samma kreatursbesättning av mer än

ett fall av sjukdomen under ett år smittförklaring skall utfärdas.

Mjölk eller produkt därav från nötkreatur, som kastat inom de sistför­

fluten två månaderna eller som visar tecken på förestående kastning, får

icke användas till människoföda med mindre mjölken förut uppvärmts

till viss temperatur. Från besättning, inom vilken smittsam kastning fö­

rekommit, får djur, som kastat under sistförfluten tre månaderna, eller

hondjur med flytningar från könsdelarna eller dräktigt djur icke utfö­

ras annat än för omedelbar nedslagning med mindre genom särskilda un­

dersökningar med en månads mellanrum konstaterats, att det för utför­

sel avsedda djuret är fritt från sjukdomen. Medicinalstyrelsen har före­

slagit vissa lindringar i dessa föreskrifter. Sålunda har styrelsen ansett,

att det borde lämnas i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida smittför­

klaring skall utfärdas eller ej. Bestämmelsen örn inskränkning i rätten

att utföra djur har styrelsen ansett böra gälla endast inom län, där

Kungl. Maj:t därom förordnat, samt begränsas på så sätt, att utförsel

finge utan undersökning äga rum till gård, å vilken smittsam kastning

redan förekommer.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

31

Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna, vare sig de av de

sakkunniga eller de av medicinalstyrelsen förordade, skulle med sannolik­

het komma att bliva synnerligen betungande för lantbrukarna. Med den

spridning sjukdomen numera vunnit torde bestämmelsen örn förbud mot

utförsel i vissa fall av nötkreatur komma att mångenstädes lägga en

stark hämsko på handeln med kreatur, och föreskriften örn uppvärmning

av mjölk från djur, som angripits av eller visar tecken på sjukdomen,

torde i stora delar av landet komma att bliva liktydig med ett påbud örn

allmän pastörisering av mjölk. De kostnader och svårigheter, som en dy­

lik föreskrift skulle medföra, komme att bliva högst betydande. Det torde

vara att befara, att, därest berörda bestämmelser bleve gällande, djur­

ägarna av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av upptäckten av

sjukdomen inom deras besättningar i stor utsträckning komme att hem­

lighålla inträffade sjukdomsfall. Sjukdomen kommer härigenom att vin­

na än större spridning. Det är ock att märka, att kännedomen örn sjuk­

domen och sättet för dess spridning ännu är i vissa avseenden ofullkom­

lig, och det torde icke med visshet kunna antagas, att ett genomförande

av de föreslagna bestämmelserna skulle kunna hejda sjukdomens utbred­

ning. Under sådana förhållanden ansluter jag mig till den i ett fler­

tal yttranden framkomna meningen, att det icke torde vara lämpligt

att för närvarande föreskriva vidtagande av tvångsåtgärder från statens

sida för sjukdomens bekämpande. I likhet med vad jag anfört beträf­

fande bekämpandet av könstyfus torde däremot ifråga örn föreva­

rande sjukdom kunna övervägas att bekämpa densamma på frivillighe­

tens väg genom understödjande av djurägarnas egna strävanden härut­

innan. Frågan torde emellertid vara i behov av ytterligare utredning in­

nan densamma kan vinna en tillfredsställande lösning.

I motsats till smittsam kastning hos nötkreatur torde smittsam

kastning hos häst, vilken sjukdoms natur är fullt klarlagd, böra

upptagas i den nya epizootilagen. Såväl de sakkunniga som medicinal­

styrelsen hava ock i sina förslag upptagit sjukdomen under avdelning I

grupp B. Likaledes tillstyrker jag, att sjukdomen frasbrand med­

tages. Bekämpandet av denna sjukdom är föremål för bestämmelse även

i gällande författning, däri sjukdomen finnes angiven under betecknin­

gen mjältbrandsemphysem.

Frågan örn bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur, vil­

ken sjukdom upptagits i förslagen, har såsom förut berörts redan blivit

avgjord genom kungörelserna den 30 juni 1934 om vissa åtgärder mot

tuberkulos hos nötkreatur och örn åtgärder mot tuberkulos i juvret och

könsorganen hos nötkreatur samt örn införsel av nötkreatur till de sex

nordligaste länen och Gotlands län.

Beträffande sjukdomarna akut svinsjuka, rödsjuka hos svin, lungröta

hos häst, kvarka hos häst, smittsam juverinflammation hos nötkreatur,

trikinsjukdom hos svin, tuberkulos bos svin och hund, para tuberkulos hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

32

nötkreatur, elakartad katarralfeber hos nötkreatur, sommarsjuka hos

nötkreatur samt rensjuka och klövröta hos ren torde bestämmelser icke

vara påkallade. Jag biträder sålunda den uppfattning, som i detta hän­

seende kommit till uttryck i vissa yttranden över förslagen. Mot de

flesta av dessa sjukdomar finnas numera sera eller andra botemedel, va­

dan vid utbrott av sådan sjukdom denna utan ingripande genom tvångs­

bestämmelser från statens sida tämligen hastigt torde kunna begränsas

och utrotas. Vad angår paratuberkulosen har denna sjukdom icke före­

kommit i landet. Några bestämmelser mot densamma torde därför för

närvarande icke vara erforderliga. Beträffande den smittsamma juver­

inflammationen torde denna sjukdom icke böra bekämpas med tvångsåt­

gärder. Det torde böra överlämnas åt de enskilda djurägarna att själva

befria sina ladugårdar från sjukdomen, därvid dock kan ifrågasättas örn

icke staten genom lämnande av ekonomiskt bidrag bör stödja djurägarnas

strävanden i berörda hänseende. Skulle någon av nu ifrågavarande sjuk­

domar antaga farsots karaktär, synes den i förslagen upptagna bestäm­

melsen, att Kungl Maj:t skall äga befogenhet att efter framställning av

medicinalstyrelsen eller länsstyrelse förordna, att epizootilagens bestäm­

melser helt eller delvis skola gälla med avseende å även andra än de där

angivna sjukdomarna, böra vinna tillämpning.

Härefter övergår jag till behandling av frågan angående grunderna

för täckandet av kostnader och förluster, som uppkomma till följd av

tillämpningen av bestämmelserna rörande de smittsamma husdjurssjuk­

domarnas bekämpande. Vid lösandet av detta spörsmål måste å ena si­

dan beaktas, att bestämmelserna härom icke bliva för den enskilde så

betungande, att han frestas att underlåta att ställa sig till efterrättelse

de till bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar meddelade föreskrifter.

Å andra sidan måste tillses, att kostnaderna för statsverket icke bliva

alltför stora. För närvarande täckas kostnader och förluster på grund

av de smittsamma husdjurssjukdomarna i stor utsträckning genom di­

rekta bidrag av statsmedel. Att staten även hädanefter på ett eller annat

sätt måste lämna dylikt bistånd torde vara uppenbart. Att så sker torde

även överensstämma med vad ur billighetssynpunkt får anses skäligt; be­

kämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna är nämligen i hög

grad ett samhälleligt intresse.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i någon mån sökt befria

statsverket från en del av ifrågavarande utgifter. De hava sålunda an­

sett, att djurägarna själva böra skydda sig genom försäkring och i en­

lighet därmed, såsom framgår av vad förut anförts, föreslagit, att er­

sättning i stor utsträckning skall utgå endast för den händelse djurägarna

icke kunnat erhålla försäkring enligt kungörelsen den 26 juli 1926 örn

allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på

grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Vad de sakkunniga och medi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

33

einalstyrelsen härutinnan föreslagit synes mig beaktanvärt. Vid tillkomsten

av den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot de smittsamma

husdjurssjukdomarna torde ett av motiven just hava varit tanken, att an­

svaret för ifrågavarande förluster och kostnader senare skulle i största möj­

liga utsträckning överflyttas å de statsunderstödda försäkringsbolagen.

Det torde få anses skäligt, att vederbörande djurägare begagna sig av för­

säkring till de fördelaktiga villkor, som erbjudas i de statsunderstödda

bolagen. Premierna uppgå i allmänhet till blygsamma belopp. Det torde

emellertid icke för närvarande vara tillrådligt att helt söka realisera

nyssberörda tanke. Ifrågavarande försäkringsverksamliet har existerat

förhållandevis kort tid, vadan någon större erfarenhet ännu icke vunnits

beträffande densamma. Att vid nedslaktningsmetodens användande låta

därigenom uppkomna förluster täckas genom försäkring torde vidare av

praktiska skäl för närvarande svårligen låta sig göra. Försäkringsbola­

gens reservfonder äro nämligen icke av den storlek, att de skulle vara

i stånd att möta de ersättningskrav, som skulle uppstå vid utbrottet av

en häftigare epizooti. För övrigt måste beaktas faran därav att, därest er­

sättning i nyssberörda hänseende göres beroende av förefintligheten av

försäkring, djurägare, som icke har sådan, frestas att underlåta att

skyndsammast lämna meddelande örn utbruten smittsam sjukdom. Jag

förordar därför, att liksom hittills skett staten genom direkta bidrag

gäldar ersättning till djurägare för djur — med undantag av hund

och katt — som dödas på grund av bestämmelserna i epizootilagen.

Tillika torde ersättning böra utgå för djur, som dött till följd av

skyddsympning, företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen

meddelat beslut. Full ersättning bör utgå utom för förlust orsakad ge*

nom avlivande av häst, därest djuret vid obduktion befinnes hava lidit

av rots eller örn djuret med ägarens medgivande dödats såsom angripet

av nämnda sjukdom. Ersättningen bör i dessa fall i likhet med vad nu

gäller i regel utgå med halva värdet av det avlivade djuret. På sätt

i förslagen förordats torde avdrag från ersättningssumman böra göras

för sådana delar av nedslaktat djur, som förklaras kunna användas till

nytta och som ställas till djurägarens förfogande. Jag förutsätter emel­

lertid, att vid häftigare epizootier, då nedslagning företages i större ut­

sträckning, realiserandet av köttet av de nedslaktade djuren skei’ genom

statens försorg på sätt hittills ägt rum vid mill- och klövsjukeepizootier.

För skada, som uppkommer därigenom att betesmark avlyses

till förhindrande av smittspridning, har i regel hittills icke lämnats nå­

gon ersättning av statsmedel. Försäkring kan emellertid erhållas i de

statsunderstödda försäkringsbolagen till skydd mot förlust, som förorsa­

kats genom dylik avlysning, då denna skett till förhindrande av spridan­

de av sjukdom, som omnämnes i kungörelsen angående den statsunderstöd­

da försäkringsverksamheten. I likhet med vad som upptagits i förslagen an­

ser jag skiiligt, att i de fall, då försäkring enligt nämnda kungörelse icke

Hihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 'i?.

3

34

kan erhållas mot förlust eller skada, som uppkommer genom betesför­

bud, ersättning lämnas av statsmedel. I yttrandena hava uttalats far­

hågor för att kostnaderna för staten i anledning av stadgandet skulle

bliva betydande. Givet är, att därest betesförbud i större utsträckning

kommer till användning ersättningarna kunna stiga till avsevärda be­

lopp. Jag förutsätter emellertid, att betesförbud brukas med försiktighet

och icke meddelas i andra fall än då verkligt vägande skäl tala därför.

I de framlagda förslagen har upptagits ett stadgande örn ersättning av

allmänna medel vid förbud att från smittat eller för smitta

misstänkt ställe utföra smör, grädde, mjölk, kärnmjölk

eller vassla, i den mån försäkring icke kunnat ske mot förlust, som

uppkommer genom förbudet. Då försäkring, som förut nämnts, kan er­

hållas mot förlust, som tillskyndas försäkringstagare därigenom att för

bekämpande av smittsam husdjurssjukdom utförsel eller leverans av mjölk

blivit förbjuden eller på annat sätt förhindrad, och följaktligen försäk­

ring alltid kan erhållas mot förlust på grund av utförselförbud för mjölk,

torde något stadgande om ersättning för mjölkförlust på sätt i förslagen

upptagits icke vara behövligt. Däremot torde det vara rimligt, att skä­

lig ersättning beredes för förlust, som förorsakats genom förbud att ut­

föra produkter av mjölk. Vid bedömandet av ersättningsfrågan bör iakt­

tagas, att en person, som underlåtit att skaffa sig försäkring mot förlust

på grund av utförselförbud på mjölk, icke genom att framställa produk­

ter av mjölk får ersättning, som han eljest icke skulle kunnat erhålla,

eller att en person icke genom framställning av dylika produkter kommer

i åtnjutande av högre ersättning än han skulle hava erhållit, därest er­

sättningen lämnats endast för förlust på grund av ett samtidigt existe­

rande förbud att utföra mjölk.

Beträffande rätten till ersättning för smittleningsåtgärder

hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen varit av olika uppfattning.

Att såsom de sakkunniga föreslagit helt överflytta kostnaderna för smitt-

reningen på de enskilda djurägarna synes mig alltför strängt. Jag fin­

ner i likhet med medicinalstyrelsen, att kostnaderna, i den mån försäk­

ring mot desamma icke kan erhållas, böra gäldas av allmänna medel. På

sätt i förslagen förordats bör dock djurägaren vara skyldig att vid smitt-

rening utan ersättning ställa till förfogande för honom tillgängliga ar­

betskrafter och redskap, som finnas erforderliga för förrättningen. Vad

angår ersättning för handräckning annorledes än vid smittrening har

jag intet att erinra mot vad i förslagen upptagits därom att ersättning för

sådan handräckning skall utgå till djurägare, i den mån han för ända­

målet anställt särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å

sön- eller helgdag. Ersättning torde böra utgå efter den arbetslön, som i or­

ten i allmänhet tillkommer sådan arbetare. Ersättningen får givetvis icke

utgå med högre belopp än djurägaren själv nödgats utgiva i nu ifråga­

varande hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition

nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr i2.

35

Beträffande frågan om ersättning för sådana medel — sera, vacciner

eller andra preparat — som föreskrivits skola användas för konstaterande,

förebyggande eller behandling av sjukdom, som avses i epizootilagen, hava

de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit, att det skall an­

komma på Kungl. Majit att avgöra huruvida dylik ersättning skall ut­

gå eller icke. Då det får anses vara ett allmänt intresse, att de smitt­

samma sjukdomarna snarast upptäckas och att deras vidare utbredning

hejdas, vill jag emellertid såsom allmän regel förorda, att medel, som

erfordras för dessa sjukdomars konstaterande och förebyggande bekostas

av staten. Däremot tillstyrker jag, att den enskilde djurägaren själv får

bekosta sådana medel, som kunna finnas behövliga för behandling av

sjuka djur. I förhållande till vad för närvarande tillämpas innebär en

dylik lösning av spörsmålet endast den nyheten, att kostnaderna för me­

del, som erfordras för förebyggande av ifrågavarande sjukdomar, skola

gäldas av statsverket.

Kostnaden för dödandet av djur, örn vars avlivande förordnats för häm­

mande av här avsedd sjukdom, bör i regel gäldas av djurägaren utom i

de fall att djur slaktas å offentligt slakthus, å enskild under offentlig kon­

troll ställd slakteriinrättning, å annan av medicinalstyrelsen godkänd lo­

kal eller å slaktautomobil. I dessa fall torde med hänsyn till att kött och

hud vid dylik nedslagning kunna bättre tillvaratagas än örn nedslakt-

ningen sker i annan ordning och sålunda statsverkets kostnader i motsva­

rande mån minskas, ersättning för förfarandet ävensom för djurets

transport till slaktplatsen böra, i anslutning till de sakkunnigas och me­

dicinalstyrelsens förslag, gäldas av statsmedel.

Vad i övrigt i kostnadsfrågan av de sakkunniga och medicinalstyrelsen

samstämmigt föreslagits kan jag biträda. I huvudsak hava de föreslagna

bestämmelserna redan nu tillämpats vid mul- och klövsjukeepizootierna.

Sålunda torde av allmänna medel böra gäldas kostnad för vakthållning

och övriga kostnader för områdes avspärrning, kostnad för värdering av

nedslaktade djur eller djur, som dött efter skyddsympning, eller av för­

lust på grund av betesförbud eller förbud att utföra produkter av mjölk,

samt kostnad för undersökning å veterinärbakteriologisk anstalt för

konstaterande av nu ifrågavarande sjukdomar ävensom för insändande

till anstalten av prov och dylikt. Likaledes torde såsom regel ersättning

till veterinär för förrättning, som företagits på grund av i vederbörlig

ordning givna bestämmelser för bekämpande av sådan smittsam husdjurs­

sjukdom, som avses i epizootilagen, böra gäldas av allmänna medel.

Utöver vad nu angivits synes i allmänhet ersättning för kostnader eller

förluster, som förorsakats genom tillämpningen av bestämmelser rörande

bekämpandet av här avsedda smittsamma husdjurssjukdomar, icke böra

ifrågakomma. Emellertid torde understundom vid sidan av förut angiv­

na fall, då ersättning skall utgå, kunna inträffa sådana förhållanden, att

billigheten kräver att ersättning lämnas. Sålunda kunna exempelvis per-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

söner, bosatta inom ett område, som avspärrats för hindrande av smittas

spridande, genom det hinder i den allmänna samfärdseln, som härigenom

uppkommer, förorsakas intrång i sin näring eller minskning i sin arbets­

förtjänst. I dylika fall torde, på sätt föreslagits, örn olägenheten är vä­

sentlig, Kungl. Majit äga befogenhet att besluta örn utgivande av ersätt­

ning. Vidare torde i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen Kungl.

Majit böra vara berättigad att, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva er­

sättning utöver vad förut sagts för kostnad för dödande och oskadliggö­

rande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav orsakad förlust,

såsom för förstört foder, förstörda kläder eller dylikt.

Jag har härmed angivit vissa huvudgrunder rörande regleringen av

bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna. I överensstäm­

melse med de uttalade synpunkterna hava medicinalstyrelsens förslag

inom jordbruksdepartementet blivit föremål för omarbetning. För de

närmare bestämmelserna i det förslag till lag ani bekämpande av smitt­

samma husdjurssjukdomar (epizootilag), som sålunda utarbetats, torde

jag nu få redogöra.

¹ §.

Bestämmelserna i 1—3 mom. motsvara föreskrifterna i 2 § i de sak­

kunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

I 1 moni. angivas de sjukdomar, som äro avsedda att omfattas av lagen.

Avvikelse från de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag har,

utöver vad som följer av den av mig förordade begränsningen av an­

talet sjukdomar, skett jämväl därutinnan, att någon indelning av sjuk­

domarna allt efter strängheten av åtgärderna för deras bekämpande

icke ägt rum. För de synpunkter, som i övrigt varit vägledande vid be­

stämmelsernas utformning, har jag tidigare redogjort.

I anslutning till förslagen hava i 2 och 3 mom. upptagits stadgandeu,

varigenom dels lagen gjorts tillämplig jämväl för de fall, att de i 1 mom.

angivna sjukdomarna angripa andra djur än där avses, nämligen örn

därigenom uppkommer fara för smittas spridande till människor

eller husdjur, dels ock Kungl. Majit lämnats befogenhet att under vissa

förhållanden utvidga lagens tillämplighetsområde att omfatta även

andra sjukdomar än de i 1 mom. uppräknade.

Stadgandet i 4 mom. överensstämmer med vad de sakkunniga och medi­

cinalstyrelsen under 1 § andra stycket föreslagit.

2 §.

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i de sakkunnigas och medicinalsty­

relsens förslag, behandlar frågan örn anmälningsskyldighet vid fall av

smittsam husdjurssjukdom.

Be sakkunniga hava i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse av inne­

håll, att, då sjukdoms- eller dödsfall, som kan misstänkas vara orsakat

37

av någon i lagen avsedd sjukdom, inträffat, anmälan därom skall göras

enligt de föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar. I sitt förslag till till-

lämpningskungörelse, 6 §, hava de sakkunniga i anslutning till detta

stadgande föreskrivit, att vid misstänkt sjukdoms- eller dödsfall det

skall åligga djurägaren att ofördröjligen göra anmälan därom till veder­

börande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär. Sådan anmäl­

ningsskyldighet har ock föreslagits skola åligga varje annan person, som

erhåller kännedom örn det misstänkta sjukdoms- eller dödsfallet, därest

anmälan icke redan gjorts av djurägaren.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad de sakkunniga

föreslagit. Styrelsen har dock uttalat, att enligt dess mening nu gällan­

de föreskrift, att anmälan, varom här är fråga, senast skall ske inom 24

timmar, borde bibehållas.

Mot den utformning stadgandet örn anmälningsplikten fått enligt för­

slagen hava i de avgivna yttrandena framställts ett flertal erinringar.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att den föreslagna anmälningsplikten vore

för sträng och kunde leda till missbruk. Styrelsen har uttalat, att, även

om en sådan bestämmelse som den föreslagna vore erforderlig ifråga örn

verkligt landsfarliga farsoter, den likväl med hänsyn till sina konsekven­

ser borde undvikas. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsut­

skott har förordat, att anmälningsplikten endast ålades djurägare. Öre­

bro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att an­

mälningsskyldigheten utbyttes mot en skyldighet att tillkalla veterinär

och att denna skyldighet endast ålades djurägare, ledamot av hälsovårds­

nämnd och kronobetjäning. Gävleborgs läns hushållningssällskaps för­

valtningsutskott har förordat, att anmälningsskyldigheten jämväl borde

åläggas slaktare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att anmäl­

ningsplikten borde åvila djurägare, djurvårdare och slaktare samt andra,

som på grund av sin ställning eller näring hade uppmärksamheten rik­

tade på ifrågavarande förhållanden. Veterinärhögskolans styrelse har ut­

talat sig för att de nu gällande bestämmelserna bibehölles oförändrade.

Icke heller för egen del kan jag helt ansluta mig till vad de sakkunniga

Departements-

med. avseende å anmälningsskyldighetens omfattning föreslagit. Det ehefen-

torde vara varken erforderligt eller lämpligt att utsträcka anmälnings­

plikten rörande misstänkt sjukdoms- eller dödsfall till andra personer

än djurägaren och dennes ställföreträdare. Den nu gällande bestämmel­

sen i ämnet har visat sig fungera tillfredsställande. Jag förordar därför,

att densamma alltjämt bibehålies oförändrad.

Bestämmelsen örn djurägarens anmälningsskyldighet har upptagits i

denna paragraf, under det att den djurägarens ställföreträdare åvilande

skyldigheten framgår av föreskriften i 10 § i departementsförslaget, vil­

ken paragraf motsvarar 12 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag. Enligt vad medicinalstyrelsen föreslagit torde i författnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

38

texten, på sätt nu är förhållandet, höra utsägas, att anmälningsplik­

ten skall fullgöras inom 24 timmar.

Anmälan örn misstänkt sjukdoms- eller dödsfall bör såsom föreslagits

göras till vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär.

Den nu gällande föreskriften, att anmälan skall riktas till ordföranden i

hälsovårds- eller kommunalnämnden, är föråldrad och torde i stort sett

hava kommit ur tillämpning. Anmälningar örn sjukdomsfall göras redan

nu i regel till veterinär.

Såsom tjänsteveterinärer i lagens mening torde höra anses läns- och

distriktsveterinärer samt med tjänstårsberäkning anställda stadsveterinä-

rer ävensom av medicinalstyrelsen vid utbrott av smittsam husdjurssjuk­

dom särskilt förordnade överveterinärer, var och en för sitt tjänstgörings-

område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

3 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn veterinärernas skyldighe­

ter och motsvaras delvis av härutinnan givna stadganden i 5 och 7 §§ i de

sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

I paragrafen har under 1 mom. upptagits ett allmänt stadgande därom,

att veterinär, som har grundad anledning misstänka förekomsten av i

epizootilagen avsedd sjukdom, skall verkställa undersökning för fast­

ställande av sjukdomens art. Något motsvarande generellt stadgan­

de finnes icke för närvarande och har icke heller upptagits i de sak­

kunnigas eller medicinalstyrelsens förslag till epizootilag. I förslagen

till tillämpningskungörelse har emellertid under de speciella föreskrif­

terna rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, boskapspest, elakartad

lungsjuka och svinpest intagits en föreskrift, att vid misstanke örn före­

komsten av någon av nämnda sjukdomar veterinären skyndsamt, även

utan förordnande från länsstyrelsen, skall avresa till platsen för sjuk­

domsfallet för undersökning. Vid misstanke örn förekomsten av andra

sjukdomar har i ett flertal fall föreslagits, att veterinär efter förordnande

av länsstyrelse skall företaga tjänsteresa för undersökning. Då det emel­

lertid är av synnerlig vikt vid bekämpandet av samtliga de smittsamma

husdjurssjukdomar som avses i lagen, att de snarast komma under be­

handling, torde det vara lämpligt, att veterinären, där han har grundad

anledning misstänka förekomsten av sådan sjukdom, alltid skynd­

samt skall verkställa undersökning. Något missbruk från veterinärernas

sida av den av mig förordade bestämmelsen torde näppeligen vara att be­

fara. Vinsten med ett stadgande örn skyldighet för veterinär att förskaffa

sig ett förordnande från länsstyrelsen, innan han företager tjänsteresa,

torde ock vara ringa, då länsstyrelsen svårligen vid anhållan örn dylikt

förordnande kan bedöma nödvändigheten av detsamma.

I 1 mom. har vidare föreskrivits att, därest för undersökning finnes nö­

digt, att insjuknat djur nedslaktas, veterinären skall efter inhämtande av

39

medicinalstyrelsens medgivande äga förordna därom. Tillika har stad­

gats, att intill dess resultatet av undersökningen föreligger djurägaren

icke må i vidare mån än veterinären bestämmer förfoga över insjuknat

djur eller dess produkter. I huvudsak liknande bestämmelser återfinnas

i 7 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag. Sistberörda

stadgande har påkallats av det förhållandet, att det icke sällan förekom­

mit, att djurägare, sedan veterinär tagit och insänt prov från för smitt­

sam sjukdom misstänkt djur, under den tid undersökningen pågått an­

tingen försålt det sjuka djuret eller ock avyttrat mjölk eller andra pro­

dukter av djuret. I vissa fall har ett dylikt förfarande medfört sprid­

ning av smitta.

Det torde vara nödvändigt vid utbrott av vissa av de smittsamma sjuk­

domar som avses i lagen, att omedelbara åtgärder vidtagas för hindran­

de av smittas spridning. Sålunda kan det finnas erforderligt att stället,

där sjukdomen uppträder, omedelbart isoleras, att persontrafik till och

från detsamma förbjudes, att ofördröjligen förbud utfärdas mot utförsel

från stället av djur eller mjölk eller att andra dylika åtgärder med största

skyndsamhet vidtagas. Det bör till följd härav givas veterinär befogenhet

att utfärda dylika förbud och vidtaga andra nödiga åtgärder, som ome­

delbart påkallas för hindrande av smittspridning. Under 2 mom. av fö­

revarande paragraf har veterinären därför lämnats befogenhet att på an­

givet sätt spärra ställe, där sjukdomen förekommer eller misstänkes

förekomma. De sjukdomar, beträffande vilka en dylik befogenhet bör

tillkomma veterinären, avses skola angivas i av Kungl. Majit medde­

lade tillämpningsföreskrifter, varemot det torde böra lämnas åt medi­

cinalstyrelsen att bestämma omfattningen av spärrningsåtgärderna.

Föreskrifterna örn spärrningens omfattning torde nämligen bliva vä­

sentligt olika vid de olika sjukdomarna och torde dessutom allt efter

som den veterinärvetenskapliga forskningen beträffande sjukdomar­

nas spridningssätt går framåt vara i behov av revision. För den hän­

delse sådan smittfarlig beröring förekommit mellan ställe, där smitt-

farlig husdjurssjukdom konstaterats eller misstänkes förekomma, och

annat ställe, där djur, som kunna angripas av den ifrågavarande sjuk­

domen, finnas, att fara för smittas överföring föreligger, bör samma be­

fogenhet som nyss nämnts tillkomma veterinär jämväl beträffande

sistberörda ställe. Stadgande härom har införts under andra stycket

av 2 mom. De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i sina förslag

till epizootilag upptagit en liknande bestämmelse under 5 §. Vid de se­

naste mul- och klövsjukeepizootierna har en dylik anordning vunnit

tillämpning utan stöd av författning.

En spärrningsförklaring bör naturligtvis ej gälla längre tid än nöd­

vändigt. Det bör därför åligga veterinären att, så snart det visar sig

att den ifrågasatta sjukdomen ej är för handen, upphäva förklaringen.

Förklarar länsstyrelsen det spärrade stället smittat eller misstänkt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

40

Departements­

chefen.

smitta, blir veterinärens spärrningspåbud icke längre av betydelse och

bör sålunda utan vidare upphöra. Bestämmelser av nu angivna inne­

börd hava upptagits i tredje stycket av 2 mom.

4 §.

I denna paragraf hava intagits bestämmelser rörande smittförklaring

och misstänktförklaring samt områdes förklarande för skyddsområde.

Motsvarande bestämmelser hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen

upptagit dels under 5 § i förslaget till epizootilag dels ock i den före­

slagna tillämpningskungörelsen.

Enligt 1898 ars förordning skall, såsom förut anförts, länsstyrelsen vid

utbrott av någon i förordningen avsedd sjukdom utfärda smittförklaring.

I sammanhang därmed eller sedermera, när så finnes erforderligt, äger

länsstyrelsen påbjuda de mått och steg, som till sjukdomens hämmande

eller till förekommande av dess spridning enligt förordningen eller de av

medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar skola iakttagas eller

som länsstyrelsen därutöver med avseende å för handen varande förhål­

landen finner erforderliga. I förordningen exemplifieras närmare de åt

gärder, som böra komma ifråga. Några stadganden örn misstänktför­

klaring finnas icke i förordningen. Enligt 1906 års kungörelse örn svin­

pest, svinsjuka samt rödsjuka hos svin samt 1931 års kungörelse angå­

ende åtgärder mot hönskolera, hönspest och hönstyfus kan däremot så­

som förut nämnts misstänktförklaring förekomma.

Enligt kungörelsen den 18 fidi 1928 (nr 322) angående förbud mot trans­

port av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mul- och klövsjuka

m. m. må, då ställe förklarats smittat av mul- och klövsjuka, länsstyrel

sen förklara viss del av kringliggande område såsom skyddsområde. En

dylik förklaring innebär, att inom området vissa mindre stränga bestäm­

melser än vid smittförklaring skola äga tillämpning. Sålunda må till

område, som förklarats för skyddsområde, icke i vidare mån än medici­

nalstyrelsen medgiver från inrikes ort införas hästar eller klövbärande

djur. Ej heller må utan dylikt medgivande från skyddsområdet utföras

vare sig hästar och klövbärande djur eller vissa i kungörelsen angivna

delar av klövbärande djur eller hö och halm.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i sina förslag till epizooti­

lag upptagit möjlighet för länsstyrelsen att utfärda såväl smittförkla-

ring som misstänktförklaring. Vid vilka sjukdomar sådan förklaring

skola utfärdas har angivits i förslagen till tillämpningskungörelse. Vad

föiklaringarna skola innebära har icke antytts i lagförslagen utan även

bestämmelsen därom har upptagit bland tillämpningsföreskrifterna. I

dessa hava också inarbetats stadganden motsvarande dem i kungörelsen

den 18 juli 1928.

_ Vid avfattningen av denna paragraf har jag i huvudsak anslutit mig

till vad de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit. Sålunda torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

41

möjlighet till utfärdande av misstänktförklaring i större utsträckning än

hittills böra finnas. Den omständigheten, att vid vissa sjukdomar smitta

kan spridas redan under inkubationstiden, gör anordningen med miss­

tänktförklaring välbehövlig såsom en skydds- och kampåtgärd mot dessa

sjukdomar. På sätt de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit torde

i tillämpningsförfattning till lagen böra angivas vid vilka sjukdomar

smittförklaring och misstänktförklaring skola utfärdas av länsstyrelsen.

Det torde emellertid vara lämpligt, att i själva lagen upptagas de mera

ingripande åtgärder, som i samband nied en smittförklaring eller miss­

tänktförklaring böra få av myndigheterna tillgripas till bekämpande av

sjukdomarna. En dylik anordning giver mera stöd åt myndigheternas åt­

gärder oell lämnar den enskilde möjlighet att i huvudsak överblicka de

anordningar, som kunna komma att från myndigheternas sida vidtagas i

anledning av en smittförklaring eller misstänktförklaring. Åtgärder, vilka

torde få anses vara av den betydelsefulla och ingripande natur, att de

böra uttryckligen angivas i lagen, äro isolering av det smittade eller för

smitta misstänkta stället samt förbud att begagna betesmark och att till

smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område införa djur, som

kunna angripas av den sjukdom, varom fråga är, eller från sådant ställe

eller område utföra dylika djur eller mjölk eller sådana andra produkter

eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta. Att i lagen mera

fullständigt angiva de åtgärder, som kunna ifrågakomma vid en smittför­

klaring eller misstänktförklaring, torde svårligen låta sig göra med hänsyn

till de skiftande förhållanden, som äro rådande på området. Åt länsstyrelsen

torde därför böra lämnas möjlighet att efter samråd med medicinalsty­

relsen träffa de anstalter, som i övrigt finnas erforderliga. Vilka av de i

lagen angivna åtgärderna, som vid varje särskild sjukdom böra tillgripas

för sjukdomens bekämpande, torde böra överlämnas åt medicinalstyrelsen

att avgöra.

Bestämmelserna örn områdes förklarande för skyddsområde, vilka be­

stämmelser av de sakkunniga och medicinalstyrelsen upptagits i tillämp-

ningsförfattningen, hava synts mig vara av så ingripande natur, att de

böra upptagas i själva lagen. Vid vilka sjukdomar sådan förklaring bör

förekomma torde däremot få angivas i tillämpningsförfattningen.

Slutligen hava i förevarande paragraf under ett andra moment intagits

föreskrifter angående när smittförklaring och misstänktförklaring samt

förklaring rörande skyddsområde skola upphöra att gälla. Vad härutinnan

föreslagits torde icke erfordra någon motivering.

5 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser örn nedslaktning av

djur för hämmande av här ifrågavarande sjukdomar, örn skyddsympning

samt örn smittrening. Bestämmelser i förstberörda två avseenden fin­

nas upptagna i 7 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens lagförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Beträffande smittrening äro vissa föreskrifter meddelade i 6 § 3 mom. av

samma förslag.

I fråga örn nedslaktning kava de sakkunniga förordat, att medi­

cinalstyrelsen i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Majit därom utfär­

dar, skall äga förordna örn nedslaktning eller dödande av djur dels vid

misstanke örn sjukdom av ett eller annat djur för utrönande av sjukdo­

mens art dels ock i fall, då sjukdomen konstaterats, antingen av hel smit­

tad besättning eller ock av vissa sjuka eller för sjukdom misstänkta djur

i och för sjukdomens hämmande. Tillika har i de sakkunnigas lagför­

slag föreskrivits att vid utbrott av någon av sjukdomarna mul- och klöv­

sjuka, boskapspest, elakartad lungsjuka, svinpest, rots, smittsam blodbrist

eller vattuskräck sjukdomen obligatoriskt skall bekämpas genom ned­

slaktning. Vid utbrott av mul- och klövsjuka eller svinpest må dock

Kungl. Majit förordna, att bekämpandet av sjukdomen i stället skall ske

genom isolering, nämligen beträffande besättningar med erkänt stort

avelsvärde eller inom visst område. Slutligen har medgivits, att för

förhindrande av smittas spridande mindre husdjur såsom fjäderfä, kani­

ner, hundar och kattor må dödas, oaktat de icke äro angripna av sjuk­

domen eller därför misstänkta.

De sakkunniga hava anfört, att erfarenheten ovedersägligen givit vid

handen, att nedslaktningsförfarandet såsom kampmetod mot nyss upp­

räknade sjukdomar är den effektivaste. På grund härav och under be­

aktande jämväl av de ekonomiska konsekvenserna med hänsyn till ex­

portmarknaden för jordbruksprodukter m. m., som tillämpandet av

mindre radikala metoder mot farsoterna ifråga skulle medföra för lan­

det, hava de sakkunniga förklarat sig utan tvekan böra föreslå, att ned-

slaktningsmetoden i regel skall användas för bekämpande av sagda sjuk­

domar.

Medicinalstyrelsen har däremot ansett, att i lagen icke böra upptagas

några bestämmelser örn obligatorisk nedslaktning vid utbrott av vissa

sjukdomar. Styrelsen har såsom skäl framhållit, att man icke med sä­

kerhet kunde säga, att icke det vetenskapliga arbete, som med avseende

på åtminstone vissa av dessa sjukdomar i stor utsträckning bedreves,

kunde giva uppslag till bekämpande av dem enligt andra linjer än den

nu föreslagna. Det vore olämpligt, om ett sådant bekämpande icke skulle

kunna ske utan lagändring.

I de yttranden, där spörsmålet örn nedslaktning av djur berörts, har

medicinalstyrelsens förslag givits företräde.

Med avseende å skyddsympning hava såväl de sakkunniga som

medicinalstyrelsen föreslagit, att medicinalstyrelsen vid utbrott av i la­

gen avsedd sjukdom skall äga påbjuda verkställande av sådan åtgärd, i

den mån så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande. Medicinalsty­

relsen har framhållit, att styrelsen under uttrycket skyddsympning,

ehuru med uttrycket vanligen avsåges införande av levande material i

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

43

t. ex. ett djur, avsett att inbegripa även serumbehandling och vaccinbe­

handling med dödat smittämne.

Beträffande smittrening stadgas i 6 § 3 mom. av de sakkunnigas

och medicinalstyrelsens förslag, att vederbörande veterinär skall, där så

finnes erforderligt, äga att låta förstöra foder och andra varor m. m., som

kunna befaras överföra smitta och vilka icke kunna betryggande smitt-

renas, ävensom att föremål icke må genom bortförande eller på annat

sätt undandragas sådan åtgärd. I övrigt innehåller förslaget ej något

generellt stadgande angående vad vid smittrening skall iakttagas. Där­

emot hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen i sina förslag till till-

lämpningskungörelse upptagit detaljerade föreskrifter rörande de smitt-

reningsåtgärder, som vid olika sjukdomar böra verkställas.

Jag har vid avfattningen av bestämmelserna rörande nedslaktning av

Departements-

djur i huvudsak anslutit mig till vad medicinalstyrelsen föreslagit. Det chefen-

torde icke vara lämpligt att i lagen stadga obligatorisk nedslaktning så­

som kampmedel mot vissa sjukdomar. Visserligen är nedslaktningsmeto-

den för närvarande i ett flertal fall det effektivaste kampmedlet, men å

andra sidan har erfarenheten från senaste svåra mul- och klövsjukeepi-

zooti visat, att metoden icke alltid är fullt effektiv och att densamma

måst övergivas med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser. I lagen

bör därför endast upptagas stadgande, att nedslaktning såsom medel mot

de smittsamma husdjurssjukdomarna må kunna komma till användning.

Vid vilka sjukdomar användningen av detta medel bör ifrågakomma torde

bestämmas i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. Det

torde därefter få bero på medicinalstyrelsen att vid utbrott av epizooti,

vid vilken nedslaktning enligt nyssnämnda föreskrifter må brukas, för­

ordna därom. En dylik anordning innebär naturligtvis, att Kungl. Majit,

örn skäl därtill äro, kan besluta, att metoden vid bekämpandet av viss

sjukdom icke vidare skall användas. Ä. andra sidan bör hinder ej möta

för Kungl. Majit att i tillämpningsföreskrifterna direkt påbjuda ned­

slaktning, i fall där sådan åtgärd finnes böra ske, oavsett huruvida me­

dicinalstyrelsen därom förordnar, exempelvis vid utbrott av vattu­

skräck.

Beträffande bestämmelserna örn skyddsympning är jag ense med de

sakkunniga och medicinalstyrelsen.

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av inne­

håll. att medicinalstyrelsen skall äga meddela erforderliga före­

skrifter angående smittrening i anledning av sjukdom, som avses i lagen.

Det torde nämligen vara lämpligt, att utfärdandet av dylika föreskrif­

ter, vilka äro av huvudsakligen veterinär natur och vilka ofta torde

komma att bliva i behov av ändringar, allteftersom nya rön angående

ifrågavarande sjukdomar göras, överlåtes åt den centrala förvaltnings­

myndigheten på ifrågavarande område. Ett sådant bemyndigande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

44

medicinalstyrelsen torde innebära rätt jämväl att åt veterinär överlåta

befogenhet av det slag, varom stadgats i 6 § 3 mom. av de sakkunnigas

och medicinalstyrelsens lagförslag. Till skyldigheten för djurägare och

andra att underkasta sig dylika bestämmelser återkommer jag under 7 §

av departementsförslaget.

6

§.

Enligt 8 § de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag

skall sådan nedslaktning, som avses i 5 § av departementsförslaget, för

tillvaratagandet av kött och hudar, där så kan ske utan fara för spri­

dande av smitta och där en dylik ordning kan antagas nedbringa kost­

naderna, verkställas å offentligt slakthus eller annan under offentlig kon­

troll ställd slakteriinrättning eller ock å slaktautomobil. Tillika har uppta­

gits ett stadgande av innebörd, att slakthus eller slakteriinrättning som

nyss nämnts skall ställa lokal och personal till förfogande å tidpunkt, som

överenskommes mellan medicinalstyrelsen och anstaltens ledning. En be­

stämmelse av i huvudsak sistnämnda innebörd har upptagits i departe-

mentsförslagets 6 §. Förstberörda stadgande synes däremot vara av be­

skaffenhet att böra inflyta bland tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

7 §.

Denna paragraf upptager stadgande örn djurägares och andras skyldig­

heter med avseende å bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdo­

marna. Motsvarande bestämmelser finnas intagna i 6 § 1 och 2 mom.

samt 10 § i förslagen till epizootilag och 7 § 1 mom. i förslagen till till-

lämpningskungörelse.

Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit innebär i hu­

vudsak följande. Djurägare skall vara skyldig att vid förrättning till be­

kämpande av här avsedda sjukdomar lämna erforderlig handräckning

samt i den mån icke annorlunda av Kungl. Majit förordnas tillhanda­

hålla nödiga redskap. Djurägare skall vidare vara pliktig att med största

skyndsamhet, i regel på egen bekostnad, låta förbränna eller genom full­

ständig genomkokning oskadliggöra eller, örn tillfälle därtill icke gives,

nedgräva kropp av djur, som dött på grund av här avsedd sjukdom eller

dödats på grund av bestämmelserna i epizootilagen eller tillämpnings-

kungörelsen eller som dött efter skyddsympning. Ytterligare har upp­

tagits en generell föreskrift, att envar skall vara skyldig att tåla det in­

trång och underkasta sig de åtgärder, som föranledas av bekämpandet av

i epizootilagen avsedd sjukdom, samt ställa sig till noggrann efterrät­

telse i sadant hänseende av vederbörande myndighet eller behörig vete­

rinär meddelade föreskrifter. Därest någon skulle underlåta att skynd­

samt fullgöra vad honom åligger, skall detsamma genom länsstyrelsens

försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas för­

slag i förevarande avseende. Styrelsen har emellertid i någon mån mild-

Departements­

chefen.

heterna framgår, att skadan eller förlusten icke därigenom kan anses

hava förorsakats. Styrelsen Ilar ansett, att nämnda förseelser äro av den

allvarliga art, att de under alla förhållanden höra medföra ersättnings-

rättens bortfallande.

I ett flertal yttranden hava anmärkningar framställts mot de före­

slagna bestämmelserna. Dessa hava ansetts obilliga och alltför stränga.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat, att

uteslutande från rätten till ersättning icke borde ifrågakomma för den,

som brustit i vården örn honom tillhöriga djur, såvitt icke den bristande

vården innebure överträdelse av någon bestämmelse rörande sjukdomens

bekämpande. Utskottet har även ansett bestämmelsen, att ägare av djur,

som införts från utlandet, under vissa förhållanden skall kunna gå miste

örn ersättning, opåkallad. Utskottet har framhållit, att, då införseln ägt

rum med vederbörligt tillstånd och under iakttagande av karantänföre­

skrifter m. m. ingen anledning funnes att försätta ägaren av införda djur

i sämre ställning än andra djurägare. — Jämväl länsstyrelsen i Jämt­

lands län har funnit sistherörda bestämmelse obillig. Länsstyrelsen har

uttalat, att det icke skäligen kunde fordras, att enskild person skulle hålla

reda på huruvida någon av ifrågavarande farsoter utbrutit eller holle på

att utbryta i främmande land. Endast under förutsättning att importen

skett ehuru importören vetat eller haft skälig anledning misstänka, att

det land, varifrån djuret införts, vore smittat, funne länsstyrelsen be­

stämmelsen befogad. — Kristianstads läns hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott har ansett, att endast uppsåtlig överträdelse av gällande be­

stämmelser mot de smittsamma husdjurssjukdomarna borde föranleda

mistning av rätten till ersättning. Det vore enligt förvaltningsutskot­

tets uppfattning obilligt, att en person, som av rent förbiseende över­

trädde en bestämmelse, skulle gå miste örn ersättning. — Ett liknande ut­

talande har gjorts av svenska veterinärläkarföreningen.

Frågan örn de grunder, efter vilka enligt min mening ersättning av

allmänna medel bör utgå för kostnader och förluster i anledning av de

till epizootiernas bekämpande givna föreskrifter, har jag tidigare berört.

I förevarande paragraf har allenast upptagits ett allmänt stadgande, an­

givande befogenhet för Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser i äm­

net, som kunna finnas erforderliga. Dylika bestämmelser avses skola i

enlighet med nyssberörda grunder meddelas i tillämpningskungörelse till

lagen.

Vad angår förslagen örn förlust i vissa fall av rätten till ersättning,

kan jag icke biträda desamma. De härutinnan ifrågasatta bestämmel­

serna torde, såsom i ett flertal yttranden framhållits, få anses alltför

stränga och kunna uppenbarligen leda till obilliga resultat. Nu gällande

föreskrifter i ämnet torde vara lämpligare. Jag förordar därför, att

dessa i huvudsak oförändrade upptagas i den blivande epizootilagen. För-

46

Kungl. Martts proposition nr 42.

47

lust av rätten till ersättning torde således böra inträda, allenast därest den,

vilken lidit förlusten, själv vållat densamma genom bristande vård örn ho­

nom tillhörigt djur eller genom överträdelse av givna föreskrifter eller

genom införande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade an­

ledning misstänka vara sjukt.

Mot den föreslagna bestämmelsen örn en preskriptionstid av tre måna­

der för nu ifrågavarande ersättningsanspråk har jag intet att erinra. En

dylik bestämmelse torde vara berättigad med hänsyn till erfarenheterna

från de senaste mul- och klövsjukeepizootierna, då det inträffade att flera

månader, i vissa fall till och med år, förflutit efter det grunden för kra­

vet uppkommit, innan ersättning begärdes. Härigenom uppstodo avse­

värda svårigheter att bedöma örn kraven voro berättigade eller ej. Billig-

hetsskäl torde dock betinga, att Kungl. Majit förbehålles möjlighet att

med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva, att ersättning må

utgå, oaktat preskriptionstiden förflutit. Bestämmelserna torde böra upp­

tagas i epizootilagen och icke — vilket de sakkunniga och medicinalsty­

relsen avsett — i tillämpningskungörelsen.

I sammanhang med förevarande paragraf må till sist erinras, att enligt

14 § kungörelsen den 9 december 1898 (nr 127) angående vad iakttagas

bör till förekommande av smittosamma husdjurssjukdomars införande i

riket ägare av djur, som enligt föreskrifterna i samma kungörelse dödas,

ej äger undfå ersättning av allmänna medel för djurets värde, även örn

enligt annan författning sådan ersättning skulle utgå. Någon ändring

i vad sålunda stadgats torde ej böra ske. Utan särskilt stadgande torde

det vidare vara tydligt, att ersättning av allmänna medel icke utgår för

djur, som avlidit i smittsam husdjurssjukdom.

9 §.

Denna paragraf, som innehåller stadgande örn de myndigheter, vilka

skola handhava bekämpandet av de i epizootilagen avsedda sjukdo­

marna, överensstämmer i stort sett med 3 § i de sakkunnigas och medi­

cinalstyrelsens förslag. En i nämnda förslag upptagen bestämmelse, att

järnvägspersonal och fartygsbefäl skulle vara skyldiga att biträda med

tillsynen över iakttagandet av de för sjukdomarnas bekämpande givna

föreskrifterna, såvitt de avsåge förhindrande av smittas spridande genom

järnvägs- eller sjötransport, har jag ansett icke vara av beskaffenhet att

böra ingå i lagen.

10

§.

Paragrafen motsvarar 12 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag.

11

§.

Under denna paragraf har upptagits erforderligt bemyndigande för

Kungl. Majit att meddela de närmare föreskrifter, som finnas behövliga

för lagens tillämoning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

48

Förslag till tillämpningsföreskrifter hava såsom förut anförts fram­

lagts dels av de sakkunniga och dels av medicinalstyrelsen. Dessa

förslag hava sedermera överarbetats inom jordbruksdepartementet, där­

vid detalj föreskrifterna till sin omfattning väsentligen begränsats, hu­

vudsakligen med utgångspunkt från att åt medicinalstyrelsen borde anför­

tros den närmare utformningen av sättet för sjukdomarnas bekämpan­

de. Detaljföreskrifter, vilka ofta torde bliva i behov av ändringar och

kompletteringar, synes sagda myndighet väl skickad att, med ledning

av vunna erfarenheter på området, meddela. I anslutning till vad jag

vid 8 § anfört hava vid berörda överarbetning i tillämpningsförfatt-

ningen intagits närmare bestämmelser rörande ersättning av allmänna

medel för kostnader och förluster, som genom förevarande lagstiftning

kunna orsakas.

12

§.

Överträdelse av bestämmelserna i epizootilagen eller enligt densamma

givna föreskrifter tolde på samma sätt som gäller beträffande nuvaran­

de bestämmelser av ifrågavarande slag hemfalla under 19 kap. straff­

lagen. Erinran härutinnan har ansetts böra ske. Stadgandet motsvarar

14 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Departementsförslagets övergångsbestämmelser förete i sak ej andra av­

vikelser från de av de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagna än

som följer dels därav att, på sätt förut nämnts, tuberkulossjukdomarna

uteslutits ur lagen, dels ock därav att, såsom jämväl tidigare angivits,

nuvarande kungörelse angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och

hönstyfus avses skola fortfarande gälla såvitt angår sist omförmälda

sjukdom.

I de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag har

under 13 § intagits ett stadgande av innehåll att annan än legitimerad

eller vederbörligen förordnad veterinär ej må förordna örn behandling av

i lagen avsedd sjukdom. Tillika har stadgats förbud mot anbefallande,

försäljning eller användande av medel till förebyggande eller behand­

ling av sådan sjukdom, såvida ej medicinalstyrelsen för nämnda ända­

mål godkänt dylikt medel eller veterinär därom lämnat anvisning. För­

budet har av de sakkunniga föreslagits skola omfatta samtliga i deras

lagförslag upptagna sjukdomar, medan medicinalstyrelsen ansett det­

samma kunna begränsas till att avse sjukdomar under avdelning I i sty­

relsens förslag.

Det torde vara en riktig synpunkt, att veterinära åtgärder för bekäm­

pande av smittsamma sjukdomar enligt förevarande lag skola vidtagas

uteslutande av veterinär. Såväl lagförslaget som förslaget till tillämp­

ningsföreskrifter utgår från denna förutsättning Angående fordringar-

Kungl. Marits proposition nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

49

na för behörighet att utöva veterinärkonsten är stadgat i 37 § allmänna

veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616). Att ur nyss­

nämnda synpunkt i lagen upptaga en särskild föreskrift sådan som den i

13 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag först omförmälda

torde därför ej vara erforderligt. Å andra sidan synes det ej lämpligt att

med avseende å behörigheten att behandla smittsamma husdjurssjukdo­

mar i förevarande lag intaga allmänna bestämmelser av natur motsva­

rande dem, som äro meddelade i lagen den 21 september 1915 örn behörig­

het att utöva läkarkonsten.— Vad angår det ifrågasatta förbudet mot an­

vändande m. m. av vissa läkemedel synes ej heller detta spörsmål lämp­

ligen böra upptagas till behandling i förevarande sammanhang.

För att riksdagen må bliva i tillfälle att i så stor utsträck­

ning som möjligt överblicka frågan torde det inom departementet

utarbetade förslaget till tillämpningsföreskrifter böra såsom bilaga fogas

till protokollet. Jag har för avsikt att framdeles, sedan frågan örn epi-

zootilagen vunnit sin lösning och förslaget till tillämpningsföreskrifter

blivit föremål för ytterligare granskning, ånyo för Kungl. Majit anmäla

detta förslag.

Departementschefen hemställer härefter, att det inom departementet ut­

arbetade förslaget till lag örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdo­

mar måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bi­

laga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riks­

dagen.

Ur protokollet!

Nils Flodman.

Bihang till rikldagens protokoll 19.15.

1 sami. Nr

42

.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse med närmare föreskrifter angående bekämpande av

smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

Gemensamma bestämmelser.

1

%.

Beträffande de i lagen örn bekämpande av smittsamma husdjurssjuk­

domar (epizootilagen) avsedda sjukdomar skola nedan upptagna bestäm­

melser lända till efterrättelse.

2

§.

1 mom. Medicinalstyrelsen åligger med avseende å bekämpandet av

de i denna kungörelse avsedda sjukdomar

1. att med uppmärksamhet följa sådana sjukdomars uppträdande och

spridning såväl inom som utom riket;

2. att till ledning för länsstyrelserna angiva riktlinjer för bestämmel­

ser angående sjukdomarnas bekämpande;

3. att för veterinärer utfärda erforderliga föreskrifter, råd och anvis­

ningar samt fastställa formulär för rapporter m. m.;

4. att till hjälp för djurägare meddela råd och anvisningar för sjukdo­

marnas igenkännande och bekämpande; samt

5. att i övrigt handhava ledningen av kampen mot sjukdomarna och,

där så erfordras, genom framställningar till Kungl. Majit eller veder­

börlig myndighet verka för deras bekämpande.

2 mom. Medicinalstyrelsen må, i den utsträckning så prövas erforder­

ligt, förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av i denna kungörelse

avsedd sjukdom i egenskap av överveterinärer inom för dem bestämda

distrikt biträda med diagnostiserandet av sjukdomen och ledandet av

kampen mot densamma, överveterinär skall förordnas för tre år. För

varje överveterinär skall utses en suppleant.

Medicinalstyrelsen må tillika, då fara för utbrott av här avsedd sjuk­

dom föreligger, förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av sjukdo­

men tjänstgöra såsom extra tjänsteveterinärer.

För överveterinär och extra tjänsteveterinär skall medicinalstyrelsen

utfärda särskilda instruktioner.

52

ledning, verkställa undersökning för utrönande huruvida sjukdom eller

smitta förefinnes utanför smittat område;

7. att, därest djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för

gravgrävning eller för utförande av annat arbete, som föranledes av i ve­

derbörlig ordning meddelad föreskrift till bekämpande av här avsedd

sjukdom, på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skynd­

samt tillkalla arbetsmanskap i och för arbetets utförande;

8. att efter utbrott av sjukdom som här avses meddela erforderliga

föreskrifter

a) för mejerier och för gårdar, som leverera mjölk till mejeri, angåen­

de åtgärder till hindrande av smittspridning, häri inbegripet förordnande

örn stängning av mejeri i och för smittrening,

b) för kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och andra dylika per­

soner beträffande de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola

gälla för dem vid utövande av deras verksamhet inom smittat eller miss­

tänkt område,

c) för lokala polismyndigheter beträffande deras åligganden med avse­

ende å bekämpande av sjukdomen ävensom å undersökningar för utrö­

nande av smittkälla och dylikt; samt

9. att, där så finnes erforderligt,

a) sörja för ändring av tid och ort för tingssammanträde, kommu­

nalstämma, uppbördsstämma, marknad, auktion och dylikt;

b) hos vederbörande myndighet utverka inställande av gudstjänst,

skol- och konfirmationsundervisning;

c) förbjuda nöjestillställningar och sörja för förhindrande av folk­

samlingar, vilka kunna bidraga till smittas spridande.

4 %.

Veterinär skall i fråga örn bekämpandet av sjukdom som avses i

denna kungörelse ställa sig till noggrann efterrättelse av medicinalsty­

relsen eller länsstyrelse i sådant hänseende utfärdade föreskrifter.

5 i.

Det åligger djurägare att hålla husdjur, som angripits eller miss-

tänkes vara angripet av i denna kungörelse avsedd sjukdom, avskilt från

friska husdjur intill dess veterinär lämnat föreskrifter angående djurets

vård.

Djur, som dött eller misstänkes hava dött i sådan sjukdom som i före­

gående stycke sägs, skall, såvitt möjligt, till dess undersökning av vete­

rinär blivit verkställd, av djurägaren på lämpligt sätt förvaras å avskild

plats.

6

$.

1 mom. Saknar husdjur, som är eller misstänkes vara angripet av smitt­

sam sjukdom som här avses, tillsyn och kan ägaren ej anträffas, åligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

54

2 morn. Ersättning för förlust på grund av förbud att begagna betes­

mark skall utgå av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas

genom försäkring med bidrag av statsmedel. Förlust, som här avses,

skall uppskattas- till sitt fulla värde. Ersättning skall dock icke utgå, då

betesförbudet föranletts av nedgrävning av kadaver.

3 morn. Utfärdas till förhindrande av smittas spridande förbud mot

utförsel av produkt av mjölk, skall ägaren, i den mån försäkring som

i

2 mom. avses icke kan erhållas mot den genom förbudet honom tillskyn­

dade förlusten, vara berättigad till ersättning för densamma av allmän­

na medel. Ersättningen skall uppskattas efter vad i varje fall prövas

skäligt

4 mom. Ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåt-

gärder skall utgå i den mån försäkring, som förut omförmälts, icke kan

eihållas till täckande av kostnaden för dylika åtgärder. Djurägare vare

dock icke berättigad till ersättning av allmänna medel på grund av att

han i enlighet med bestämmelserna i 7 § första stycket epizootilagen ställt

till förfogande arbetskraft och redskap för vidtagande av åtgärd som nyss

nämnts.

5 mom. Har djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning

för annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall

han därför vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel i den mån

han för ändamålet måst anställa särskilda arbetare eller arbetet utförts

på övertid eller å sön- eller helgdag. Ersättning skall utgå efter den

arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer sådan arbetare, dock högst

med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

6 mom. Vid anlitande i enlighet med bestämmelserna i 8 § av inrätt­

ning som där avses skall ersättning härför ävensom för transport av

djuren till slaktplatsen gäldas av allmänna medel.

__ 7 morn. Av allmänna medel skola gäldas kostnad för vakthållning och

övriga kostnader för områdes avspärrning, för värdering- varom i 10 §

förmäles, för av djurägare använda, av veterinär föreskrivna vacciner

eller andra förebyggande medel mot i denna kungörelse avsedd sjukdom,

för av veterinär vid undersökning för konstaterande av här ifrågavaran­

de sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt, för undersök­

ning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrel­

sen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande före­

komsten av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till an­

stalten eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke

annorledes särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av ve­

terinär företagen förrättning enligt denna kungörelse eller eljest i veder­

börlig ordning givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen av­

sedd sjukdom.

8 mom. Påbjudes vid bekämpande av sjukdom, som i denna kungörelse

avses, isolering av område eller annan dylik åtgärd och vållas någon där-

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

56

i mom. Deltaga i värderingsförrättning veterinär och en värderingsman

och kunna de icke enas om ersättningens storlek, skall densamma bestäm­

mas efter medeltalet av de utav envar av dem föreslagna värden. Deltaga

i förrättningen veterinär och två värderingsman och kan enighet örn

ersättningens storlek icke uppnås, skall det värde gälla, varom två av de

i förrättningen deltagande enats. Äro alla av olika mening, skall ersätt­

ningen beräknas efter medeltalet av de utav dem var för sig föreslagna

värdena, dock ej till högre belopp, än som motsvarar ost näst högsta av

sagda värden.

5 mom. över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formu­

lär, som medicinalstyrelsen fastställer, upprättas i två exemplar, av vilka

det ena skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med

bevis örn delgivningen med denne, insändas till länsstyrelsen.

11

§.

1 moni. Framställning örn utbekommande av ersättning skall göras

skriftligen. Har värdering varom förmäles i 10 § ägt rum, skall vid

ansökningen fogas värderingsinstrument med av veterinären åtecknat

bevis att honom veterligt förhållande icke förekommit, som föranleder

förlust av ersättning enligt 8 § andra stycket epizootilagen, ävensom, då

fråga är örn ersättning för djur örn vars dödande medicinalstyrelsen för­

ordnat, bevis att djuret avlivats. Har värdering icke förekommit, skall

framställningen vara åtföljd av räkning, attesterad av vederbörande ve­

terinär, jämte bevis som nyss nämnts. Länsstyrelsen skall, innan beslut

örn beloppets utanordnande fattas, höra länsveterinären.

2 morn. Veterinär enligt 9 § 7 mom. andra punkten tillkommande er­

sättning skall utgå jämlikt gällande taxa för veterinärs tjänsteförrätt-

ning.

3 mom. Värderingsman, som omförmäles i 10 § skall vara berättigad

att av allmänna medel uppbära för av honom i hans nämnda egenskap

företagen förrättning dels rese- och traktamentsersättning enligt klass II

O i allmänna resereglementet, dels ock gottgörelse för sitt besvär med be­

lopp som medicinalstyrelsen bestämmer.

12

§.

Den, som icke åtnöjes med medicinalstyrelsens eller länsstyrelses beslut

eller eljest i anledning av bestämmelserna i epizootilagen eller denna kun­

görelse meddelade föreskrifter, äger att däröver anföra besvär inom den

tid och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndighets

eller ämbetsverks beslut i allmänhet är stadgat. Överklagat beslut gånge

dock i verkställighet utan hinder av förd klagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

58

kämpande av sjukdomen nedslaktning av smittad eller för smitta miss­

tänkt kreatursbesättning skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall be­

kämpas genom isolering av sådan besättning. Fattas beslut att sjuk­

domen skall bekämpas genom nedslaktning, må styrelsen bestämma att

besättning, som enligt uppgift från lantbruksstyrelsen äger särskilt

stort avelsvärde, icke skall omfattas av beslutet. Örn vad medicinalsty­

relsen beslutat skall styrelsen på skyndsammast möjliga sätt underrätta

chefen för jordbruksdepartementet ävensom vederbörande länsstyrelse,

länsveterinär och överveterinär.

2 mom. Det åligger medicinalstyrelsen att årligen före december må­

nads utgång från ledningen för landets offentliga slakthus och andra un­

der offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar infordra uppgifter för

nästföljande år angående de taxor och övriga villkor, som avses skola

tillämpas vid slakt i enlighet med bestämmelserna i 8 §, och att upp­

rätta särskild förteckning över sålunda inkomna uppgifter. Utdrag av

uppgifterna skola i början av januari månad varje år tillställas veder­

börande länsveterinärer och överveterinärer.

3 mom. Lantbruksstyrelsen skall årligen efter hörande av hushåll­

ningssällskapen uppgöra förteckning över de nötkreaturs-, får- och svin­

besättningar, vilka styrelsen anser på grund av erkänt stort avelsvärde

böra, i fall då för mul- och klövsjukas bekämpande förordnas örn ned­

slaktning av smittade eller för smitta misstänkta besättningar, enligt stad­

gandet i 1 mom. undantagas från dylik åtgärd. Förteckningen skall så

snart ske kan tillställas medicinalstyrelsen.

16 §.

1 mom. Länsstyrelse skall vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka

inom länet dels från vederbörande kommunalnämndsordförande, ma­

gistrater och stadsstyrelser infordra uppgift å inom kommunen eller sta­

den bosatta personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämp­

liga att utföra arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m.

ävensom upprätta samt till länsveterinären och vederbörande övervete­

rinärer översända förteckning å sådan personal, dels ock infordra och

pröva anbud å leverans av smittreningsmedel samt översända förteckning

å godkända leverantörer till tjänsteveterinärerna inom länet.

Här angivna åtgärder skola vid fortsatt fara för utbrott av sjukdomen

företagas en gång årligen.

2 mom. Förekommer mul- och klövsjuka i närbelägen del av främman­

de land och antager sjukdomen där stark utbredning, skall länsstyrelsen

genom meddelande i länskungörelserna och tidningar inom länet fästa

allmänhetens uppmärksamhet på den fara- som föreligger för sjukdomens

införande till riket ävensom i samband därmed vädja till allmänheten att

i möjligaste mån undvika besök i smittat land och beröring med därifrån

kommande personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

60

21

1 morn. Ägare av kreatursbesättning, som smittats av imil- och klöv­

sjuka, är, då sjukdomen skall bekämpas genom isolering, skyldig

att på egen bekostnad ställa besättningen under veterinärvård och till

länsstyrelsen anmäla vilken veterinär han lämnat sådant uppdrag.

Veterinären skall omedelbart verkställa smittöverföring till samtliga

klövbärande djur i besättningen, och åligger det djurägaren att med upp­

märksamhet följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären

upplysning därom.

2 morn, Utan avseende på vilken veterinär djurägare lämnat uppdrag

som i 1 morn. första punkten avses, skall det ankomma på vederbörande

tjänsteveterinär att under den tid stället är smittförklarat övervaka efter­

levnaden av gällande isoleringsföreskrifter.

22 i-

Hava å smittförklarat ställe, varest mul- och klövsjuka bekämpas ge­

nom isolering, samtliga klövbärande djur, som angripits av sjukdomen,

fullständigt tillfrisknat, åligger det djurägaren att inom av medicinal­

styrelsen bestämd tid sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat

tillkalla veterinär för undersökning, huruvida slutlig smittrening må

kunna verkställas. Kan sådan enligt av medicinalstyrelsen meddelade fö­

reskrifter företagas, skall veterinären enligt fastställt formulär därom av­

giva intyg i två exemplar, av vilket det ena skall tillställas djurägaren

och det andra skall av veterinären ofördröjligen översändas till länssty­

relsen.

För förrättning och intyg som i föregående stycke omförmäles skall

djurägaren till veterinären utgiva gottgörelse.

23 $.

Vill någon, där så är medgivet, från ställe, vilket varit smittförkla­

rat och där sjukdomen bekämpats genom isolering, förrän ett år förflutit

efter det smittförklaring hävts, för annat ändamål än omedelbar nedslakt-

uing bortföra klövbärande djur, som under tiden för smittförklaringen

befunnit sig å stället, vare skyldig tillse att djurets klövar omedelbart

före bortförandet omsorgsfullt beskäras och behandlas med av medicinal­

styrelsen föreskrivet medel.

Mottager någon djur som här avses med vetskap örn att behandling som

nyss sagts underlåtits, skall han omedelbart före djurets inställande

bland andra klövbärande djur, låta detsamma undergå sådan behand­

ling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Boskapspest och elakartad lungsjuka.

24 §.

Med avseende å bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka

skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande bekämpandet av mul- och

62

28 $.

1 mom. Länsstyrelse må, därest ett flertal fall av svinpest under kor­

tare tidrymd inträffat inom länet, örn så prövas erforderligt för bekäm­

pande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens hörande, förbjuda utför­

sel av levande svin från länet.

2 mom. Finnes anledning antaga att genom användande av köksavfall

(s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan be­

faras utbrott eller spridning av svinpest, må länsstyrelse, i den utsträck­

ning så prövas erforderligt, föreskriva, att sådant avfall skall fullstän­

digt genomkokas, innan det användes till utfodring.

Rots.

29 §.

1 mom. Veterinär, som bar grundad anledning misstänka att häst li­

der av rots, skall omedelbart företaga tjänsteresa för undersökning av så­

väl det sjuka djuret som även, efter länsstyrelsens förordnande, övriga

hästar å det ställe där det sjuka djuret finnes.

Bots må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre diag­

nosen fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrel­

sen utfärdade föreskrifter.

2 mom. Har vid undersökning, som omförmäles i 1 morn., icke med be­

stämdhet kunnat konstateras att för rots misstänkt häst är angripen av

sjukdomen, men föreligga sannolika skäl att så är fallet, skall, därest

hästens ägare icke medgiver att densamma omedelbart dödas, länssty­

relsen efter hemställan av veterinären utfärda misstänktförklaring,

och skall hästen inom tid och på sätt medicinalstyrelsen bestämmer

underkastas förnyad undersökning. Giver denna positivt resultat,

förfares i enlighet med bestämmelserna i 3 mom. Lämnar undersök­

ningen icke positivt resultat men finnes alltjämt misstanke att rots före­

ligger, skall veterinären underställa medicinalstyrelsen frågan hur med

hästen skall förfaras. Föreskriver medicinalstyrelsen att blodprov skall

tagas vid undersökning som i detta moment avses, skall djurägaren gälda

kostnaden för provets tagande.

3 mom. Har undersökning, som avses i 1 morn., givit vid handen, att

sjukdomen förefinnes, åligger det veterinären att skyndsamt underrätta

länsstyrelsen, som skall utfärda smittförklaring. Veterinären skall ock

underrätta medicinalstyrelsen, som har att skyndsamt fatta beslut huru­

vida av sjukdomen angripet djur skall dödas.

4 mom. Har av rots angipen eller för sådan sjukdom misstänkt häst

varit i beröring med frisk häst från annat ställe, skall sistnämnda häst å

tid efter beröringen, som medicinalstyrelsen bestämmer, underkastas un­

dersökning varom förmäles i 1 morn., och skall i avbidan på resultatet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Koppor hos får.

31 $.

1 mani.. Har veterinär konstaterat koppor hos får och förekommer

sjukdomen icke tidigare inom landet, skall han telegrafiskt underrätta

medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen må till säkerställande av diagno­

sen, örn så prövas erforderligt, förordna örn ytterligare undersökning.

Det åligger veterinären att enligt medicinalstyrelsens beslut göra an­

mälan örn inträffat sjukdomsfall till länsstyrelsen, som har att utfärda

smittförklaring.

Förekommer sjukdomen tidigare i landet, skall veterinären omedelbart

hos länsstyrelsen anmäla fallet och skall länsstyrelsen utfärda smittför­

klaring.

2 mom. Anser sig veterinär hava anledning misstänka koppor hos

får, skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid be­

stämmelserna örn utfärdande av smittförklaring i stället skola hava av­

seende å misstänktförklaring.

3 mom. Länsstyrelsen skall i samband med utfärdande av smittförkla­

ring förordna vederbörande tjänsteveterinär att en gång i veckan så länge

sjukdomen varar undersöka den smittade fårhjorden. Till förkortande

av sjukdomens varaktighet skall veterinären snarast möjligt verk­

ställa smittöverföring å samtliga till fårhjorden hörande djur.

4 mom. Anses smittad fårhjord innebära särskild fara för sjukdomens

spridning, äger medicinalstyrelsen på hemställan av tjänsteveterinären

förordna örn fårhjordens nedslaktning.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Mjältbrand och frasbrand.

32 §.

Har veterinär konstaterat mjältbrand hos husdjur eller frasband hos

idisslande djur, skall han telegrafiskt underrätta länsstyrelsen. Sådan

sjukdom må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre

diagnosen fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinal­

styrelsen utfärdade föreskrifter. Kan veterinär icke själv företaga så­

dan undersökning, skall han för undersökning insända erforderligt prov

till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Har länsstyrelse erhållit meddelande örn fall av sjukdom som i första

stycket sägs, skall styrelsen förordna vederbörande tjänsteveterinär att

företaga erforderliga tjänsteresor. Har under en tid av två veckor å sam­

ma ställe mer än ett fall av sådan sjukdom inträffat eller har i mjält­

brand insjuknat djur slaktats och kroppen styckats, skall länsstyrelsen

utfärda smittförklaring.

66

häst, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och länsveterinä­

ren. Länsstyrelsen skall efter att hava erhållit sådan underrättelse

förordna vederbörande tjänsteveterinär att i och för utrönande av

sjukdomens utbredning i erforderlig utsträckning verkställa under­

sökning av hästar å det ställe där sjukdomen konstaterats. Har be-

skällare använts för betäckning av sto som är angripet av sjukdomen,

skall länsstyrelsen förordna vederbörande tjänsteveterinär att under­

söka beskällaren samt efter länsveterinärens hörande bestämma örn ytter­

ligare undersökningar, som finnas erforderliga för utrönande av huru­

vida smitta spridits genom beskällaren. Har å ett och samma ställe un­

der ett år förekommit mer än ett fall av smittsam kastning, må länssty­

relsen efter framställning av veterinär och efter länsveterinärens höran­

de utfärda smittförklaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.

848889. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935